Svar på interpellation av herr Holmbäck ang. kungörandet av länsstyrelsernas resolutioner m. m............................... 3 (Riksdagens protokoll 1948:30)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 30

2 juli.

Debatter m. m.

Fredagen den 2 juli.

Svar på interpellation av herr Holmbäck ang. kungörandet av länsstyrelsernas
resolutioner m. m............................... 3

Svar på interpellation av herr Persson, Ivar, ang. inrättandet av
en statens kulturfond ...................................... 5

Svar på interpellation av herr Holmbäck ang. hotellrums utnyttjande
såsom statliga arbetslokaler m. m..................... 6

Svar på fråga av herr Ohlon ang. vägrat tillstånd till försäljning av
vissa ej standardiserade varor .............................. 8

Svar på interpellation av herr Bergvall ang. arméns stridsvagnsminor
.................................................... 10

Ang. revision av riksdagens arbetsformer........................ 17

Inrättande av e. o. tjänster vid krisorganen...................... 72

Järnvägsförbindelse Ljusdal—norska gränsen.................... 75

Mellanriksjärnväg Trysil—Stöa—Dalarna........................ 83

Förslag till sjöarbetstidslag .................................... 86

Anslag till Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund ............ 115

Samtliga avgjorda ärenden.

Fredagen den 2 juli.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1, ang. ändringar i regeringsformen
och riksdagsordningen m. m......................... 17

Statsutskottets utlåtande nr 226, ang. inrättande av extra ordinarie
tjänster vid de statliga krisorganen .......................... 72

— nr 227, ang. en järnvägsförbindelse mellan Ljusdal och norska

gränsen .................................................. 75

— nr 228, om anläggande av en mellanriksjärnväg Trysil—Stöa—

Dalarna .................................................. 83

Bankoutskottets utlåtande nr 48, ang. ändringar i 1947 års allmänna

tjänste- och familjepensionsreglementen in. m................. 86

1 Första kammarens protokoll 19//S. Nr 30.

Nr 30.

Innehåll.

Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 54, ang. förslag till sjöarbetstidslag
...................................................... 86

— nr 55, ang. de statliga och kommunala tjänstemännens förhandlings-
och avtalsrätt........................................ 115

— nr 56, ang. överflyttande på arbetarskyddsstyrelsen av de uppgifter
och befogenheter, som tillkomma arbetsrådet .......... 115

Utrikesutskottets utlåtande nr 19, ang. godkännande av en handelsöverenskommelse
mellan Sverige och Turkiet ................ 115

Bankoutskottets memorial nr 54, ang. instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott .................................. 115

Jordbruksutskottets utlåtande nr 68, om anslag till bidrag till Sveriges
handelsträdgårdsmästareförbund ...................... 115

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

Fredagen den 2 juli förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Justerades protokollet för den 26 nästlidne
juni.

Herr TALMANNEN yttrade: Efter samråd
med andra kammarens talman och
överläggningar i talmanskonferensen
får jag beträffande ordnandet av det
åters.ående riksdagsarbetet meddela följande.
Arbetsplenum kommer att anordnas
i morgon lördag den 3 juli med fortsättning
på kvällen, om så skulle erfordras.
Sedermera hållas bordläggningsplena
onsdagen den 14, lördagen den 17 och
måndagen den 19 juli. Kamrarnas sista
arbetsplena anordnas tisdagen den 20
juli med början kl. 11 förmiddagen. Allt
detta under förutsättning att inga oförutsedda
omständigheter inträffa, som
påkalla annan anordning.

Ang. kungörandet av länsstyrelsernas
resolutioner m. m.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
ZETTERBERG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Holmläcks till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet framställda
interpellation angående kungörandet
av länsstyrelsernas resolutioner m. in.,
erhöll ordet och anförde: Herr talman!
Med kammarens tillstånd har herr Holmbäck
frågat chefen för inrikesdepartementet,
om han vore villig medverka
till att kungl. brevet den 5 januari 1808
om beräkning av vissa besvärstider bleve
snabbt ersatt med mera moderna bestämmelser.
Då det närmast torde ankomma
på mig att besvara frågan, får

jag med anledning av densamma anföra
följande.

Enligt 1808 års brev räknas tiden för
anförande av besvär över vissa beslut
från det beslutet kungöres i kyrka. I
brevet stadgas sålunda, att resolutioner
och utslag som länsstyrelserna eller kollegierna
meddela i ekonomi- eller politimål,
vilka röra antingen hela menigheter
eller så många särskilda personer,
att avskrift av beslutet icke utan större
kostnad och besvär kan tillställas varje
person, skola kungöras genom uppläsande
från predikstolen samt att besvärstiden
räknas från uppläsandet.

Bland de olika tillvägagångssätt, som
äro föreskrivna för offentliggörande av
myndigheters beslut och tillkännagivanden,
intager av gammalt kungörande i
kyrka en central plats. I vissa fall äro
viktiga rättsverkningar knutna till denna
kungörelseform. Föreskrifter om kungörande
genom uppläsning i kyrka finnas,
förutom i nyssnämnda brev, i ett
stort antal författningar rörande skilda
ämnen. Denna form för kungörande har
därvid ofta kombinerats med ett eller
flera andra kungörelseförfaranden, t. ex.
införande i allmänna tidningarna eller
tidning inom orten.

De i lag eller författning givna bestämmelserna
om kungörande i kyrka skola
emellertid numera icke tillämpas i den
ordning som ursprungligen avsetts. Genom
lag den 13 mars 1942 med vissa bestämmelser
om kungörande i kyrka har
nämligen föreskrivits, att uppläsning
från predikstolen icke längre skall ske
utan alt i stället en förteckning över förekommande
kungörelser skall anslås i
vapenhuset eller på annan lämplig plats
i eller invid kyrkan. Förteckningen skall
uppsättas före gudstjänstens början, och
kungörelserna skola under viss tid därefter
hållas tillgängliga på pastorsexpe -

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Ang. kungörandet av länsstyrelsernas resolutioner m. m.

ditionen eller annat lämpligt ställe. Verkan
av att kungörandet skett i denna
ordning är, att de i lag eller författning
givna föreskrifterna om uppläsning skola
anses iakttagna. Bestämmelserna i lagen
avse dock icke vissa kungörelser av
kyrklig natur.

Föreskrifterna i 1942 års lag äro icke
att anse som en slutgiltig lösning av problemet
om att ersätta det ålderdomliga
uppläsandet från predikstolen med en
mera tidsenlig kungörelseform. Under
förarbetena till lagen betonades sålunda,
att det genom lagen införda förfarandet
borde tillämpas endast provisoriskt, till
dess efter en mer ingående utredning
avgjorts, vilken eller vilka publiceringsmetoder
som i det särskilda fallet vore
lämpligast. Till ledning för frågans vidare
behandling har inom justitiedepartementet
år 1944 verkställts en undersökning
rörande tillämpningen av 1942
års lagstiftning. Vidare har en inom justitiedepartementet
tillkallad sakkunnig
utarbetat en promemoria med förslag
till lag om officiella anslagstavlor i
lands- och stadskommunerna m. m. Denna
promemoria bär förra året överlämnats
till 1946 års kommunallagskommitté
för att tagas under övervägande
vid fullgörandet av kommitténs utredningsuppdrag.

För egen del finner jag det önskvärt,
att det nuvarande kungörandet i kyrka
så snart som möjligt ersättes av mera
effektiva kungörelseformer. Jag utgår
emellertid från att frågan om sättet för
offentliggörande av myndigheters beslut
kommer att upptagas snarast möjligt efter
slutförandet av det pågående utredningsarbetet
och att i samband härmed
även det av interpellanten framförda
spörsmålet om ersättande av 1808 års
brev med mera moderna bestämmelser
erhåller sin lösning. Tillräcklig anledning
att upptaga sistnämnda fråga till
fristående behandling torde emellertid
knappast föreligga.

Herr HOLMBÄCK: Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få framföra min tacksamhet

för svaret på interpellationen samt för
att jag fått taga del på förhand av detta
svar.

Såsom kammarens ledamöter torde ha
observerat, så har det på sista tiden
icke så sällan hänt, att det varit ett
annat statsråd som besvarat en interpellation
än det statsråd, till vilken interpellationen
har varit riktad. Jag får i dag
två interpellationssvar, och båda komma
att lämnas av andra statsråd än dem,
till vilka jag riktade interpellationerna.
Att på detta sätt en interpellation
riktas till ett annat statsråd än det statsråd
som besvarar den, behöver icke betyda,
att vederbörande interpellant icke
har brytt sig om att studera reglerna i
departementalstadgan. Man kan nämligen
i många fall hysa tveksamhet om
vart ett ärende skall gå — om det skall
gå till det ena departementet eller till
det andra.

Jag har för min del av åtskilliga skäl
ansett, att förevarande ärende borde
höra under inrikesdepartementet. Det är
en fråga som närmast angår kommunerna;
det ärende som närmast ligger
till grund för interpellationen avgjordes
av inrikesministern, och den kommitté,
som enligt vad justitieministern
nu upplyst har ärendet under behandling,
hör också under inrikesdepartementet.
Nu har man emellertid tydligen
ansett, att det är fråga om en allmän
kungörelse, vilket är otvivelaktigt, och
därför velat föra ärendet under justitiedepartementet.
För denna slutsats finns
det mycket starka skäl.

Det kan också på många punkter råda
ovisshet om vem som skall besvara
en interpellation på grund av en annan
omständighet, nämligen den praxis, som
man för närvarande har inaugurerat, att
vissa ärenden inom departementen kontinuerligt
föredragas av statsråd, som ha
konsultativ karaktär. Så är ju för närvarande
fallet med kyrkoärenden.

Att jag nu säger detta beror, herr talman,
på att jag vill fästa uppmärksamheten
på att det kan diskuteras, huruvida
icke interpellationer böra kunna
framställas även »till vederbörande
statsråd» eller något dylikt. Då skulle

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

bestämmandet av vem som skall svara
sedermera ske i Kungl. Maj :ts kansli.

Anledningen till nu förevarande interpellation
var, som kanhända någon
av kammarens ledamöter erinrar sig,
följande. Uppsala stadsfullmäktige hade
fattat ett visst beslut. Beslutet överklagades,
och länsstyrelsen upphävde beslutet.
Sedan överklagade stadsfullmäktige
länsstyrelsens beslut, men Kungl.
Maj :t fann på föredragning av inrikesministern
på skäl, som äro fullständigt
tvingande, att besvären voro för sent ingivna,
därför att tiden för besvärens anförande
skulle räknas från det att beslutet
hade blivit uppläst i Uppsala domkyrka.
I länsstyrelsens beslut angavs
icke på något vis, att det var från ett
uppläsande i domkyrkan, som man skulle
räkna den tidsperiod, inom vilken besvären
skulle anföras.

Herr Herlitz har i sitt arbete Förvaltningsförfarandet,
som utkom i statens
offentliga utredningar för två år sedan,
påpekat, att den regel om tidsberäkning
som ligger till grund för det kungl. beslut
jag nu har berört kan medföra
rättsförluster, och det är denna regel,
som finnes angiven i det brev av 1808,
som förekommer omtalat i justitieministerns
svar på interpellationen. Nu
ha vi här faktiskt ett sådant fall av rättsförlust.
I själva verket har 1808 års brev
varit uppe inför högsta domstolen en
gång under de sista årtiondena, och inte
mindre än fyra gånger i regeringsrätten.

Jag hade kanske närmast trott, att justitieministern
skulle besvara min interpellation
på annat vis än som skedde.
Jag hade trott att han skulle svara så, att
det viktigaste fall, då 1808 års brev är
tillämpligt, är då det gäller resolutioner
av länsstyrelserna och »kollegerna»
— som det står i brevet — beträffande
beslut av kommunala korporationer,
och att han därför skulle överväga utfärdandet
av ett kungl. brev — som
skulle kunna åstadkommas utan några
som helst utredningar — om att för
framliden skall gälla, att om det fattas
resolutioner rörande kommunala korporationer,
så räknas överklaganden från
korporationernas bcsviirstid •— stads -

Om inrättande av en statens kulturfond.

fullmäktiges, kommunalfullfäktiges, municipalfullmäktiges
eller vad det kan vara
— från den dag, då vederbörandes
beslut delgavs korporationens ordförande.
Hade man gått på den linjen, så
hade frågan praktiskt taget varit ur världen.

Jag trodde också, att han möjligen
skulle gått en annan väg, nämligen att
söka åstadkomma ett cirkulär till myndigheterna,
i vilket det erinras om att
det kan vara lämpligt att i själva resolutionerna
sätta ut, att tiden för besvärs
anförande bör räknas ifrån den
dag då beslutet upplästs i kyrka enligt
1808 års brev. Det är ju inte därför så
säkert, att vederbörande korporation får
reda på att det uppläses i kyrkan, men
i flertalet fall får den väl dock på detata
sätt meddelande om när besvärstiden
börjar löpa.

Justitieministern har emellertid gått
en annan väg. Han säger, att frågan
kommer att tagas upp i det följande vid
lagstiftning över huvud taget om borttagande
av kungörelseförfarandet i
kyrka, och jag förstår mycket väl också
den ståndpunkten. Han tycker att hela
saken inte är så betydande. Jag tror
dock att den har den betydelsen, att den
är värd några timmars arbete.

Då emellertid justitieministern har intagit
den ståndpunkten, så skall jag
tacksamt annotera hans intresse för en
lösning av frågan över huvud taget men
också uttala den förhoppningen, att det
inte måtte dröja allt för många år, innan
frågan kommer att lösas på detta
sätt i sitt större sammanhang. Att det
kommer att dröja flera år är väl säkert,
ty om den tas i ett större sammanhang,
är den inte så lättlöst.

Om inrättande av en statens kulturfond.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
GJÖRES, som meddelat, att han ämnade
vid delta sammanträde besvara
herr Ivar Perssons interpellation om
inrättande av en statens kulturfond, och
nu yttrade: Herr talman! 1 en till mig

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Ang. hotellrums utnyttjande såsom statliga arbetslokaler m. m.

riktad interpellation har herr Ivar Persson
frågat, om man kan förvänta, att
den av 1907 års riksdag begärda utredningen
angående inrättandet av en statens
kulturfond med det snaraste tillsättes.

På denna fråga vill jag helt kort svara,
att jag hoppas bliva i tillfälle att tillkalla
sakkunniga i frågan inom den närmaste
tiden.

Herr PERSSON, IVAR: Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet få uttala
min stora tacksamhet för detta snabba,
korta, och positiva svar på min interpellation.

Jag vill därtill endast knyta den förhoppningen,
att den kommande utredningen
verkligen skall resultera i förslag
till gagn för kulturlivet. Jag tänker
då ej minst på landsbygden, där jag tror
att åtgärder mer än annorstädes äro behövliga
och där avsevärda bidrag från
en dylik fond skulle vara synnerligen
välkomna.

Ang. hotellrums utnyttjande såsom
statliga arbetslokaler m. m.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
NILSSON, som
förklarat sig ämna vid detta sammanträde
besvara herr Holmbäcks till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
framställda interpellation angående
hotellrums utnyttjande såsom statliga
arbetslokaler m. m., fick nu ordet
och anförde: Herr talman! I en till chefen
för socialdepartementet riktad interpellation
har kammarens ledamot herr
Holmbäck framställt följande frågor:

1. I vilken omfattning ha under tiden
från den 1 september 1939 hotell- och
pensionatsrum tagits i anspråk för arbetslokaler
för den statliga förvaltningen? 2.

I vilken omfattning planeras för
närvarande ytterligare förvandling av
hotell och pensionat till lokaler för statlig
förvaltning?

Med hänsyn till interpellationens innehåll
torde det närmast ankomma på
mig att besvara densamma. Mitt svar är
följande.

Under tiden efter den 1 september 1939
har för statliga förvaltningsändamål —
civila och militära — förhyrts ett från
år till år varierande antal rum inom 12
olika hotell eller pensionat i Stockholm.
Antalet var störst i slutet av 1945 och
uppgick då till 150. Sedermera har en
del utrymts, och för närvarande hyras
77 rum. Av dessa skola dock 26 återlämnas
redan den 1 oktober i år. Ytterligare
26 av de därefter återstående 51 rummen
beräknas kunna frigöras för hotellrörelse,
när luftfartsstyrelsens nybyggnad
på Mariebergsområdet blir färdig.
Detta väntas ske under första hälften av
1949.

Utöver dessa förhyrda hotellokaler
disponerar staten f. n. över två byggnader
i Stockholm, i vilka tidigare drivits
hotellrörelse. Den ena är fastigheten
Stureplan 1 med 60 rum, där tidigare
Hotell Anglais varit inrymt. Hotellägaren
hade emellertid nedlagt rörelsen,
då fastigheten i början av kriget jämlikt
allmänna förfogandelagen togs i anspråk
för militära förvaltningsändamål.

Den andra av de åsyftade hotellfastigheterna
är belägen vid Vasagatan 36 och
omfattar ca 60 rum. Hotell Patricia, som
tidigare förfogat över dessa utrymmen,
nedlades under kriget, och fastigheten
inköptes av norska legationen. Undei
1947 övertog svenska staten fastigheten
för att använda den till kontorsändamål.

I allt disponerar således statsförvaltningen
f. n. över lokaler, som tillhört
eller tillhöra hotell- eller pensionatsföretag,
om ca 200 rum, men detta antal
kan i mitten av 1949 beräknas vara
nedbringat till ca 85.

Det bör emellertid framhållas att någon
garanti icke finnes för att de hotell-
och pensionatslokaler, som statsförvaltningen
återlämnar, på nytt komma
hotellmarknaden tillgodo. Även för enskilda
och kommunala företag och institutioner
är behovet av kontorslokaler
stort, och det är tänkbart, att fastighets -

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

Ang. hotellrums utnyttjande såsom statliga arbetslokaler m. m.

ägarna även i fortsättningen hyra ut
rummen för kontorsändamål i den mån
hyreslagstiftningen ej lägger hinder i
vägen.

I andra orter än Stockholm har statsverket
endast i obetydlig omfattning
förhyrt lokaler i hotell. För närvarande
disponeras 3 rum i Strömstad och 3 i
Ånge samt 12 rum i Gävle. Sistnämnda
12 rum uthyras dock till statsverket av
Gävle stad, som använder det nedlagda
stadshotellet till kontor för den kommunala
förvaltningen.

Beträffande aktuella planer på förvandlande
av hotell eller pensionat till
kontorslokaler för statsförvaltningen har
jag mig icke bekant något annat fall än
det som berörts i interpellationen, nämligen
Hotell Hellmans fastighet vid
Bryggargatan i Stockholm. Denna fastighet
inköptes enligt statsmakternas beslut
år 1946 för att sedermera användas
för kontorsändamål. I samband med köpet
överenskoms med en hotellföretagare,
att denne skulle driva hotellrörelse
i fastigheten till utgången av september
1948. För närvarande pågå emellertid
förhandlingar mellan postverket och hotellinnehavaren
om att endast 8 av hotellets
70 rum skola upplåtas till kontor
åt verket.

Jag vill slutligen erinra om att Kungl.
Maj :t den 11 juni 1948 beviljat byggnadstillstånd
för uppförande av den sista
etappen av de militära förvaltningsbyggnaderna
på Ladugårdsgärde. Härigenom
komma ca 380 nya ämbetsrum
att tillföras den statliga förvaltningen
troligen redan under nästa år. Vidare
har förutsatts, att byggnadstillstånd skall
beviljas i år för ett storhotell i Stockholm
och ett i Göteborg. Man bör sålunda
kunna räkna med att även en viss
lättnad i bristen på hotellutrymmen
skall inträda då dessa byggnader bli färdigställda.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! .lag
får till kommunikationsministern framföra
det traditionella tacket för svaret
på interpellationen.

Den statistik som kommunikations -

ministern har framlagt är vida mera
gynnsam än jag trott att den skulle bli.
Jag tror, att den kommer att ha en klarläggande
inverkan på opinionsbildningen,
och därmed har jag nått mitt ändamål
med interpellationen. Att staten
övertagit hotellokaler, i vilka rörelsen
redan nedlagts vid den tidpunkt, då staten
cverlagit lokalerna, kan uppenbarligen
icke begagnas som intäkt för påståendet
att statens behov av lokaler inkräktat
på det rumsantal, som eljest
skulle ha begagnats för hotell och pensionat.
I Stockholm har staten övertagit
sådana nedlagda hotellrörelser både beträffande
Anglais och Patricia, och det
framgår av interpellationssvaret, att det
ena av dessa hotell inom en ganska kort
framtid — fixerad till den 1 juli 1949 —
icke längre skall användas för det ändamål
som det för närvarande begagnas
till: som ämbetslokaler.

Däremot är det tydligt att de rum som
staten hyrt i hotell och pensionat, som
fortfarande driva sin rörelse, och använt
till ämbetslokaler, inkräkta på det
rumsantal som eljest skulle stått till disposition
för hotellrörelse. Detta är nu
fallet med 77 rum, en siffra som inte är
alldeles oväsentlig, men som redan den
1 okfober 1948 kommer att lia minskats
till 51 och före den 1 juli 1949 till 25.
Förhållandena bli alltså bättre.

Beträffande Hotell Hellman framgår
det av kommunikationsministerns svar
— och jag konstaterar även detta med
tillfredsställelse — att man nu icke ens
yrkar på att mer än 8 rum av 70 skola
överföras till ämbetslokaler. I förhållande
till den uppfattning man måste få av
hittills odementerade tidningsuppgifter
äro de uppgifter, som kommunikationsministern
nu givit, tillfredsställande.

Och beträffande landsorten är över
huvud taget det antal hotellrum som användas
för statliga ändamål mycket litet.

Emellertid, herr talman, är vad jag
nu berört bara en detalj i ett mycket
större problem. Särskilt i Stockholm har
under de sista tio åren det antal rum,
som disponerats för hotell- och pensionatsrorclse,
mycket starkt sjunkit. Jag är
tvvärr icke i tillfälle att lämna fullt

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Ang. vägrat tillstånd till försäljning av vissa ej standardiserade varor.

exakta uppgifter, utan vad jag säger nu
måste jag uttala med en viss reservation,
men jag tror att jag är sanningen mycket
nära om jag säger, att för tio år sedan
fanns det ungefär 5 500—6 000 rum
i Stockholm, som användes för hotelloch
pensionatsändamål, medan antalet
nu har sjunkit med 1 000 å 1 200 rum.
Ibland är det stora hotell som ha försvunnit;
två äro nämnda av kommunikationsministern
i hans svar, och jag
har också nämnt dem i mitt anförande.
Ett tredje är Hotell Atlantic, som också
har övergått till andra ändamål.

Samtidigt härmed har resandetrafiken
ökats i utomordentligt hög grad. Det är
därför angeläget, att myndigheterna vidtaga
varje möjlig och lämplig åtgärd för
att försöka lätta bristen på hotellrum.
En åtgärd för att i varje fall icke försämra
förhållandena vidtogs ju genom
det beslut om ändringar i hyreslagstiftningen,
som fattades för ett par veckor
sedan, vilket beslut jag oreserverat röstade
för. Det är därför tillfredsställande,
att kommunikationsministern kan meddela,
att det lämnats byggnadstillstånd
för två stora hotell, ett i Stockholm och
ett i Göteborg. Kan man gå längre, är
det desto bättre. Jag påpekar blott det
förhållandet att, som vi alla veta, samtidigt
som vi så utomordentligt väl behöva
hårdvaluta, amerikanska tidningar
ha innehållit annonser, som försöka
skrämma bort folk från att resa till Sverige
för att vi inte ha några hotellrum.

Ang. vägrat tillstånd till försäljning av
vissa ej standardiserade varor.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningssadga
hade herr Ohlon till herr statsrådet
och chefen för folkhushållningsdepartementet
framställt en så lydande
fråga: »Anser herr statsrådet det stå
i överensstämmelse med priskontrollens
uppgift att staten förvägrar svensk fabrikant
att till skäligt pris försälja redan
tillverkade, specialgjorda skjortor
in. m., som det synbarligen råder efterfrågan
på, vid sidan av priskontrollens
standardiserade varor, under motivering

att ej standardiserade varor sakna existensberättigande?» Ordet

lämnades till herr statsrådet och
chefen för folkhushållningsdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit, att han
hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara nämnda fråga, och nu yttrade:
Herr talman! Herr Ohlon har frågat
mig, huruvida jag anser det stå i
överensstämmelse med priskontrollens
uppgift, att staten förvägrar svensk fabrikant
att till skäligt pris försälja redan
tillverkade, specialgjorda skjortor
in. m., som det synbarligen råder efterfrågan
på, vid sidan av priskontrollens
standardiserade varor, under motivering
att icke standardiserade varor sakna
existensberättigande. Till svar härå får
jag anföra följande.

Före den 1 januari i år gällde beträffande
skjortor normalpriser endast för
plagg, som tillverkats av tyg med ett
högsta fabrikspris av 2 kronor 25 öre
för m2, under det att plagg tillverkade
av dyrare tyg endast voro underkastade
prisstopp. Från och med den 1 januari
har normalprissättningen utvidgats till
att gälla även dessa dyrare skjortor. Detta
betyder emellertid inte, att priset bestämts
med hänsyn till en standardiserad
typ av skjorta. Fabrikanterna äro
nämligen indelade i olika grupper med
hänsyn till tillverkningarnas beskaffenhet,
nämligen dels en s. k. standardgrupp,
dels fem s. k. licensgrupper. Till
de två högsta av dessa grupper ha, enligt
vad jag inhämtat, hänförts endast
tre företag, därav ett i grupp 1 och två
i grupp 2.

Det företag, som herr Ohlon uppenbarligen
syftar på, har hänförts till licensgrupp
2, alltså icke den högsta, utan
den näst högsta gruppen. Ifrågavarande
företag har emellertid begärt att för en
stor del av sin tillverkning få tillämpa
priser, som ligga betydligt över de för
grupperna 1 och 2 fastställda normalpriserna.
Motiveringen härför har varit,
att dessa skjortor sys i s. k. helsöm, vilket
innebär att sömnaden av ett plagg
utföras i huvudsak av endast en arbe -

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

Ang. vägrat tillstånd till försäljning av vissa ej standardiserade varor.

tare. Priskontrollnämnden har icke ansett
sig vid prissättningen kunna göra
skillnad mellan sådana skjortor och temposydda
skjortor av förstklassigt utförande.
När det gäller att bedöma denna
nämndens ståndpunkt får man beakta,
att nämnden i annat fall naturligtvis
måst medge även andra fabrikanter, som
önskade bedriva en dylik tillverkning,
samma rätt. Särskilt i dagens arbetskraftssituation
skulle detta kunna medföra
en icke önskvärd produktionsminskning.
Vidare skulle kontrollen över
prisbestammelsernas efterlevnad i hög
grad försvåras, då det torde vara svårt
att i handeln skilja mellan skjortor av
helsöm och verkligt förstklassiga temposydda
skjortor.

Jag kan icke se annat än att dessa
omständigheter äro av den art, att man
måste taga hänsyn till dem vid prissättningen.
Att så sker betyder icke, att »ej
standardiserade varor» sakna existensberättigande.
över huvud taget är det
missvisande att, som herr Ohlon gör, antyda
att priskontrollen helt baserat sin
prissättning på standardvaror. Den
fabrikant, som herr Ohlon åsyftar, har
heller inte förvägrats att leverera de varor,
som han tagit emot order på före
den 1 januari 1948, till då gällande pris.
Vad som skett är att ifrågavarande fabrikant
för sin tillverkning under tiden efter
den 1 januari 1948, då normalprissättningen
utsträcktes till att gälla skjortor
även av dyrare tyger, icke fått rätt
att tillämpa högre priser än de som
gälla för den licensgrupp, till vilken företaget
hänförts.

Herr OHLON: Herr talman! Jag ber
att till statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
få framföra
mitt tack för svaret, och speciellt vill
jag tacka för att han velat svara så
snabbt efter frågans framställande.

Under kriget fastställdes priser på
s. k. standardskjortor genom en överenskommelse
mellan priskontrollnämndcn
och Konfektionsindustriföreningen.

Det stod då för båda parter klart, att den
ersättning, som skjortfabrikanterna erhöllo
för standardskjortorna, inte alltid
var tillfredsställande och i vissa fall rent
av förorsakade fabrikanterna direkta
förluster på grund av att den understeg
deras självkostnader. Därför hade fabrikanterna
fått medgivande att vid sidan
av de standardiserade produkterna tillverka
och försälja på en fri sektor och
därigenom kompensera sig för eventuell
underbetalning på standardiserade varor.

Ifrån den 1 januari i år har den fria
sektorn avskaffats. Det förtjänar att slås
fast, att priskontrollnämnden först den
11 december förra året beslöt dra in
den fria sektorn, alltså vid en tidpunkt,
då fabrikanterna redan försett sig med
lager för tillverkningen och även i övrigt
disponerat för vinterns produktion.

Likaledes bör det påminnas om att i
den svenska handeln förekommit och
sannolikt ännu förekomma importerade
plagg till i varje fall inte högre kvalitet
än de här nämnda svenska varorna, men
till högre priser än dessa.

Vi äro nog alla medvetna om vilken
viktig roll priskontrollen spelar i dagens
ekonomiska läge. Men man har rätt
att draga i tvivelsmål lämpligheten av
att priskontrollen genom sin verksamhet
också i detalj föreskriver det svenska
folket dess levnadsvanor. Smaken är
ju så »forskellig». Några finna sin högsta
lust i att samla frimärken, andra
fylla sina hem med Hötorgskonst, andra
åter älska att ikläda sig rymliga, helsömmade
skjortor. Skulle vi inte kunna
tillåta den sistnämnda kategorien att
utveckla sin njutningslystnad, även om
exempelvis statsrådet Sträng och jag
själv med våra enkla levnadsvanor inte
ha mycket intresse till övers för sådana
utsvävningar?

Endast den omständigheten, att tillverkningen
av standardiserade varor är
absolut otillräcklig för att tillgodose folkets
konsumtionsbehov, borde berättiga
priskontrollnämnden att vidtaga de drastiska
åtgärder, som här förekommit.

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Ang. arméns stridsvagnsminor.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
VOUGT, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Bergvalls interpellation
angående arméns stridsvagnsminor,
erhöll ordet och anförde: Herr
talman! I en med första kammarens
tillstånd till mig framställd interpellation
har herr Bergvall till mig framställt
följande fråga:

Är herr statsrådet i tillfälle att lämna
en redogörelse om de spörsmål beträffande
arméns stridsvagnsminor m.
m., som i interpellationen berörts, och
om de åtgärder, som från regeringens
sida vidtagits i anledning av påtalade
missförhållanden och brister i vår försvarsberedskap? När

det andra världskriget utbröt hade
vår försvarsmakt icke att tillgå annat
än en typ av stridsvagnsminor, som
man visste var behäftad med väsentliga
brister. Den främsta orsaken till denna
svaghet i utrustningen torde ha varit,
att det före det sista världskriget icke
var klart, vilken enorm betydelse minmaterielen
skulle få i ett kommande
krig. Man hade icke heller trots gjorda
försök lyckats få fram någon fullgod
minlyp i vårt land. Konstruktionsförsöken
upptogos med ökad intensitet under
krigets första skede. En särskild
svårighet när det gällde att få fram ändamålsenliga
stridsvagnsminor utgjorde
bristen på lämpligt sprängämne. Efter
jämförande prov mellan olika försökstyper
fastställdes genom beslut av arméförvaltningens
tygdepartement den
12 september 1941 den mintyp som,
med vissa varianter, kom att ingå i arméns
utrustning under kriget.

Från våren 1943, när utläggning av
stridsvagnsminor i större utsträckning
först skedde, till beredskapens upphörande
den 1 juli 1945 inträffade med
dylika minor nio olyckor som krävde
sammanlagt 26 dödsoffer.

Den första olyckan inträffade den 29
mars 1943 i Patavaara under övning
i minröjning, varvid en värnpliktig dödades.
Utredningen gav vid handen, att

den värnpliktige med en skyffel kommit
att bända mot kanten av en mina
och att denna därvid utlöstes. Olyckan
torde ha ansetts såsom en händelse, som
man under beredskapsförhållanden nödgades
räkna med, och synes icke såvitt
nu kan utrönas ha föranlett någon särskild
åtgärd.

Den andra olyckan inträffade den 6
maj 1943 vid översjön under övning i
mintjänst vid krigsskolan, varvid en
aspirant dödades. Omedelbart efter denna
olycka, den 13 maj 1943, meddelade
chefen för armén förbud mot övningar
med sprängladdade minor i fredstid eller
under beredskapstjänstgöring annat
än i vissa angivna undantag. Med anledning
av olyckan, vars orsak icke kunde
utrönas, företogs genom arméns sprängskadekommission
en omfattande teknisk
underökning av minmaterielen. I ett i
samband därmed framlagt utlåtande uttalades,
att mintypen i fråga utgjorde
»en fullgod produkt och väl fyllde de
fordringar som kunde ställas på densamma,
om den användes på rätt sätt
och för sitt ursprungliga ändamål, d. v. s.
som vapen under krig». Sedan vissa
konstruktionsförbättringar genomförts
hade enligt utlåtandet mekanismen befunnits
såväl ur konstruktions- som
funktions- och säkerhetssynpunkt absolut
fullgod. Detta utlåtande frånkändes
varje vitsord vid utredning, som sedermera
företogs av i det följande omnämnda
sakkunniga, och dessa gjorde
tvärtom gällande, att mintypen ur alla
de tre nämnda synpunkterna företedde
allvarliga brister. Omständigheterna vid
tillkomsten av det berörda utlåtandet ha
såsom framgår av det följande gjorts
till föremål för rättslig prövning. Det är
uppenbart, att myndigheterna under tiden
efter olyckan till dess andra undersökningsresultat
senare framlades icke
funno anledning att draga riktigheten
av utlåtandet i tvivelsmål.

Därefter inträffade ytterligare två
olyckor, den 3 september 1943 vid Rötviken
och den 1 juni 1944 vid Jakobsrud,
vilkas orsaker icke heller kunde
klarläggas.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 80.

Den femte olyckan, den 5 juni 1944
vid Rengen, hade med största sannolikhet
i tekniskt hänseende samma orsak
den den första.

Den 3 juli 1944 inträffade den sjätte
och svåraste olyckan med här ifrågavarande
tvp av minor. I Palovaara dödades
då fjorton personer. Olika teorier
om orsaken till olyckan uppställdes vid
den utredning som ägde rum genom arméns
sprängskadekommission. Den
olycksteori, som kommissionen fann
mest sannolik och som de nyssnämnda
sakkunniga sedermera anslöto sig till,
innebar, att sprängladdningen, som utgjordes
av nitrolit, blivit fuktig och genom
frätning orsakat fel på mekanismen
i den mina, som närmast föranledde
olyckan. Denna olycksrisk var icke
tidigare beaktad av myndigheterna. I
arméorder den 6 september 1944 uttalades,
att erfarenheterna från sistnämnda
olycka visat, att fuktskadade nitrolitladdade
stridsvagnsminor även i säkrat
tillstånd kunde vara farliga att hantera.
Samtidigt meddelades föreskrifter,
att minor i minfält, som icke skulle
kvarligga på dåvarande platser, skulle
oskadliggöras genom sprängning, dar
detta kunde ske utan risk för skador på
bebyggelse, vägbanor m. m.

Sedermera inträffade ytterligare tre
olyckor, den 4 november 1944 i Hälsingborg,
den 21 december 1944 i Marma
och den 6 juni 1945 vid Landskrona,
utan att i något fall en sannolik olycksteori
kunde uppställas. Den sistnämnda
olyckan inträffade i samband med förberedelser
för röjning av ett minfält och
föranledde arméchefen att befalla, att
minröjningen skulle upphöra och att
området för minfältet skulle förses med
betryggande inhägnad och varningsskyltar.

Med anledning av inträffade olyckor
företog statens sakrevision utredning rörande
minmaterielen. Sakrevisionens utredning,
som också rörde arméns sprängmateriel,
framlades i en skrivelse till
Kungl. Maj :t den 15 januari 1945. Utredningen
utmynnade i en stark kritik
mot den dåvarande materielen.

Den 2 februari samma år tillkallade

Ang. arméns stridsvagnsminor.

min företrädare i ämbetet de i det föregående
åsyftade sakkunniga för att i
första hand utreda vilka åtgärder som
borde vidtagas med materielen. Åt de
sakkunniga uppdrogs därjämte att yttra
sig bl. a. angående de närmare omständigheterna
i samband med materielanskaffningen,
avseende även frågan huruvida
någon befattningshavare gjort sig
skyldig till fel eller försummelse vid
handläggningen av anskaffningsärendena.
Som sakkunniga tillkallades dåvarande
borgmästaren, numera riksåklagaren
Heuman, ordförande, samt professorerna
vid Tekniska högskolan i Stockholm
Boestad och Stelling och professorn
vid Chalmers tekniska högskola
Sven Lundberg.

De sakkunniga upptogo först till behandling
vissa synnerligen brådskande
frågor beträffande sprängmaterielen. Sedan
förslag till åtgärder i dessa hänseenden
avgivits, upptogo de sakkunniga
frågan om stridsvagnsminorna i utlåtande
den 26 juni 1946. I likhet med
sakrevisionen funno de sakkunniga, att
minorna voro behäftade med allvarliga
brister, och levererade en synnerligen
skarp kritik av minkonstruktionen, vilken
betecknades som alltför invecklad
för att utan olycksrisker handhas av
trupp. De sakkunniga funno konstruktionen
även i princip oriktig. Omständigheterna
kring olyckorna — och särskilt
det förhållandet att flertalet olyckor
icke kunnat förklaras — framhävde
enligt de sakkunnigas mening det berättigade
i den framförda kritiken. För avhjälpande
av bristerna föreslogo de sakkunniga
olika revideringsåtgärder.

Sedan vederbörande myndigheter
hörts, anvisade Kungl. Maj:t genom beslut
den 11 oktober 1946 medel för revidering
av minmaterielen i huvudsak
enligt de sakkunnigas förslag.

Den 28 mars 1947 tillsatte Kungl.
Maj :t efter förslag av nämnda sakkunniga
ett tekniskt råd med uppgift att biträda
inom arméförvaltningens tygavdelning,
när det gällde konstruktionsfrågor
i samband med revidering och
nyanskaffning av min- och sprängmatcricl.
Under medverkan av detta tek -

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Ang. arméns stridsvagnsminor.

niska råd har inom tygavdelningen
konstruerats en ny typ av stridsvagnsminor
som i princip skiljer sig från de
förut tillverkade. Sedan arméförvaltningen
den 27 februari i år begärt medel
för en första anskaffning av minor
av den nya typen, ställde Kungl. Maj:t
genom beslut den 19 mars medel till förfogande
för ändamålet. I samband därmed
beslöts en ändring i det tidigare
fastställda revideringsprogrammet beträffande
den äldre materielen.

I yttrande den 20 februari i år framställde
de förutnämnda sakkunniga anmärkning
mot en byråchef inom arméförvaltningen
med anledning av dennes
åtgärder i samband med utredningen
om olyckan den 6 maj 1943 vid översjön.
Detta yttrande remitterades den
5 mars i år till justitiekanslersämbetet,
och ämbetet har den 29 juni förordnat
om åtal i ärendet för oförstånd i tjänsten.
Åtalet, som anhängiggjorts vid Svea
hovrätt, har ännu icke prövats.

Den 15 april i år ha de sakkunniga
till slutförande av sitt uppdrag avgivit
utlåtande beträffande myndigheternas
handläggning av tidigare anskaffningsfrågor.
Detta utlåtande är för närvarande
föremål för remissbehandling hos
därav berörda myndigheter.

Det nu anförda torde innefatta den
av interpellanten begärda redogörelsen
för de åtgärder, som från regeringens
sida vidtagits i ärendet, ävensom för
olyckorna. De utredningar som enligt
det föregående ägt rum ha icke tidigare
offentliggjorts. Avgörande härvidlag har
givetvis varit enbart hänsynen till landets
säkerhet. De sakkunnigas i det föregående
avgivna utlåtanden ha numera
ansetts böra utlämnas i de delar de icke
beröra frågor av väsentlig betydelse för
försvaret, och Kungl. Maj:t har den 30
juni 1948 meddelat beslut härom. Beträffande
en del av de särskilda frågor,
som beröras i interpellationen, torde
jag därför få hänvisa till dessa utlåtanden
vilka komma att bli tillgängliga så
snart Kungl. Maj :ts beslut hinner effektueras.

Vad särskilt angår i interpellationen
berörda leveranser av minor från krigs -

materielverket har vid utredning framgått,
att vissa partier minor som laddats
vid krigsmaterielverkets verkstäder varit
behäftade med brister. Att så varit
fallet finner till stor del sin förklaring i
att man icke inom arbetsledningen hade
någon tidigare erfarenhet av sådant arbete
och icke heller hade för ändamålet
utbildad personal att tillgå. Givetvis inverkade
också den brådska som rådde
vid tiden i fråga.

De i interpellationen berörda frågor,
som avse det nuvarande beredskapsläget
på minområdet, finner jag mig med hänsyn
till militära säkerhetsskäl förhindrad
att här ingå på i vidare mån än som
skett genom den i det föregående lämnade
allmänna redogörelsen.

Herr BERGVALL: Herr talman! Jag
skall be att få framföra mitt tack till
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
för det svar han i dag lämnat
och för att jag fått tillfälle att ta del av
svaret på förhand.

De frågor, som beröras i interpellationen
och interpellationssvaret, knyta sig
ju till några av våra mest beklagliga
minnen från krigsåren och från beredskapstillståndet.
Det är nio olyckor med
sammanlagt 26 dödsoffer det här gäller.
Icke mindre än sju av dessa nio olyckor
inträffade efter den tidpunkt, den
13 maj 1943, då på grund av olyckan
i översjön chefen för armén meddelade
förbud mot övningar med sprängladdade
minor i fredstid eller under beredskapstjänstgöring
annat än i vissa
angivna undantagsfall. Av dessa sju
olyckor inträffade tre efter den 6 september
1944, då armechefen utfärdade
en ny order för att skapa ytterligare säkerhet.

Det är naturligtvis utomordentligt
svårt för en utomstående att bedöma,
huruvida de militära myndigheterna
kunnat göra mer än vad som skett för
att förhindra dessa upprepade olyckor.
Det är möjligt, att en väsentlig del av
ansvaret får läggas på de ansvariga för
det utlåtande, som avgavs efter olyckan
vid översjön och som departe -

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

nientschefen här åberopar. I detta utlåtande
konstaterade man, att minmekanismen
»befunnits såväl ur konstruktions-
som funktions- och säkerhetssynpunkt
absolut fullgod». I belysning av
de senare utlåtanden, som kommit från
sakrevisorerna och från tillkallade särskilda
sakkunniga, framstår det för en
lekman som hart när oförklarligt, att ett
sådant utlåtande har kunnat avgivas.
De resultat man kommit till vid de olika
undersökningarna strida ju mot varandra.

Jag skall inte närmare gå in på detta
första utlåtande. En av de för utlåtandet
ansvariga står ju numera under åtal
för oförstånd i tjänsten. Jag är inte jurist,
och det skall inte falla mig in att
över huvud taget uttala mig om en sak,
som är föremål för domstols prövning,
men »oförstånd i tjänsten» förefaller
mig som en underlig rubrik med hänsyn
till vad det här gäller — det skall
jag dock lämna åt sitt öde.

Det är emellertid alldeles uppenbart,
att det måste ha glappat utomordentligt
vid konstruktionen och anskaffningen
av de minor det här gäller. Mycket kan
väl, såsom departementschefen antyder
i svaret, hänföras till de omständigheterna,
att man startade mycket oförberedd
och över huvud taget inte hade
de resurser, som behövdes för att möta
den forcerade upprustningen under de
första krigsåren. Det blir ju tillfälle att
på den punkten bilda sig en närmare
uppfattning, sedan de utlåtanden ■— såsom
departementschefen meddelar i slutet
av sitt anförande — som beröra hithörande
frågor numera till väsentliga
delar blivit offentliga.

Jag vill emellertid säga, att jag är
rätt förvånad över att man dröjt så
länge med att bringa till svenska folkets
kännedom vad som låg bakom dessa
olyckshändelser, som ju måste tilldraga
sig en utomordentlig uppmärksamhet
och väcka stark medkänsla med dem
som drabbats av olyckan och med deras
anhöriga. Den svenska allmänheten
borde tidigare ha fått del av utredningarna
och därmed tillfälle att bedöma
vad som skett på det här området.

Ang. arméns stridsvagnsminor.

Sakrevisionens uttalande tycks spela
en dominerande roll för hela ärendet
på så sätt, att det satt fart på utredningarna,
ja, över huvud taget framkallat
de ingående utredningar som nu
äntligen föreligga. Sakrevisionens utredning
publicerades redan den 15 januari
1945. Jag kan möjligen förstå, att man
vid den tidpunkten ännu dröjde med att
offentliggöra dess utredning. Men att
man behövde dröja ända till den 30 juni
1948 av, såsom statsrådet uttrycker det,
»hänsynen till landets säkerhet» är för
mig fullkomligt oförklarligt. Jag kan
omöjligen föreställa mig, att dagens situation
är ur försvarspolitisk och utrikespolitisk
synpunkt så mycket mindre bekymmersam
efter de tre år, som nu förflutit
efter andra världskrigets slut i mitten
av år 1945, att man i dag kan publicera
vad man omedelbart efter Europakrigets
slut ansåg sig nödsakad att
ur säkerhetssynpunkt hemlighålla. Jag
förvånar mig så mycket mera över detta
som den allmänna uppfattningen väl
är, att man för närvarande befinner sig
i en mera kritisk situation än man befann
sig i omedelbart efter Europakrigets
slut.

Dröjsmålet med offentliggörandet av
vad som icke ur försvarssynpunkt måst
hemlighållas i dessa handlingar har därför
varit ägnat att väcka min förvåning,
och jag kan icke frigöra mig från
en känsla av att den omständigheten,
att i den offentliga diskussionen uppmärksamheten
inriktats på dessa frågor,
i realiteten påskyndat offentliggörandet.

Jag berörde till sist i min interpellation
spörsmålet om det nuvarande beredskapsläget
i fråga om minor. Därom
säger statsrådet, att han med hänsyn
till militära säkerhetsskäl anser sig förhindrad
att ingå på den saken i vidare
mån än som skett i ett par omnämnanden
tidigare i interpellationssvaret. Vad
han därvid åsyftar är såvitt jag förstår
ett meddelande om att Kungl. Maj:t genom
beslut den 11 oktober 1940 anvisade
medel för revidering av minmaterielen
i huvudsaklig överensstämmelse
med det sakkunnigförslag, som avgivits

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Ang. arméns stridsvagnsminor.

den 2G juni 1946. Förutom detta åsyftas
såvitt jag förstår, statsrådets meddelande
om att sedan en ny typ av stridsvagnsminor
konstruerats inom tygavdelningen
under medverkan av det särskilda
tekniska råd, som tillsatts, och
arméförvaltningen den 27 februari i år
begärt medel för en första anskaffning
av minor av den nya typen, har Kungl.
Maj:t genom beslut den 19 mars ställt
medel till förfogande för ändamålet. I
samband därmed har man beslutat en
ändring i det tidigare fastställda revideringsprograminet
beträffande den äldre
materielen.

Jag skall givetvis inte pressa statsrådet
och försöka förmå honom — vilket
säkert vore uteslutet — att lämna några
upplysningar om det nuvarande beredskapsläget
i de avseenden, där han anser
det olämpligt med hänsyn till landets
säkerhet, och jag skall inte själv
göra några som helst uttalanden i det
avseendet. Jag vill bara säga, att om
följande förutsättningar föreligga, skulle
jag anse herr statsrådets svar på denna
punkt tillfredsställande. Dessa förutsättningar
äro: Kunna vi vara på det
klara med att den nya mintypen nu
underkastats tillräckliga prov vid truppförbanden?
Är konstruktionen sådan,
att vi snabbt kunna åstadkomma en
masstillverkning, om det utrikespolitiska
läget ytterligare skulle försämras? Finns
det verkligen medel för att avhjälpa det
mest trängande behovet? Finns det erforderliga
råmaterialet för en forcerad
tillverkning? Kan erforderlig industrikapacitet
och arbetskraft ställas till förfogande?
Finns det lämpliga sprängämnen
och har man tryggat tillgången till
dessa i erforderlig utsträckning?

Jag begär inte något svar på dessa
frågor. Med hänsyn till den position,
som herr statsrådet intagit, anser jag
det fullt förklarligt, om han inte här vill
ge något svar på mina frågor. Jag bara
konstaterar, att om dessa förutsättningar
äro uppfyllda, kunna vi se på problemet
med ett visst lugn. Skulle en eller
flera av dessa förutsättningar emellertid
inte vara uppfyllda, vill jag sluta
mitt anförande med att till herr stats -

rådet rikta den uppmaningen, att han
måtte tillse att de eventuella brister,
som kunna förefinnas på detta område,
sfi snart som möjligt bli avhjälpta.

Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Den ärade interpellanten uttalade sin
förvåning över att det har dragit så
långt ut på tiden innan frågan om ansvaret,
i den män ett ansvar nu kan
klarläggas, för minkonstruktionerna under
kriget har bringats så långt som
skett i dag. Jag kan mycket väl förstå
en sådan förvåning, och jag vill därför
också försöka förklara, varför så har
blivit fallet.

Jag har nämnt att Kungl. Maj:t i hela
denna angelägenhet har anlitat en grupp
av sakkunniga, vilkas namn jag redan
omtalat. Bland de sakkunniga har såsom
ordförande suttit en synnerligen framstående
jurist, numera riksåklagare, och
vidare tre vetenskapsmän på det tekniska
området, som ha haft att arbeta
sig in i själva den tekniska frågan.
Kungl. Maj :t har enligt min uppfattning
lagt beslag på dessa sakkunniga i större
utsträckning än vad Kungl. Maj:t i allmänhet
anser sig både kunna och ha
råd afl göra, just därför att det har varit
nödvändigt att få denna sak så genomarbetad
som möjligt.

Att frågan om ansvaret har tagits upp
först sedan den tekniska genomarbetningen
har fullbordats, sammanhänger
med olika omständigheter. Det har naturligt
nog varit nödvändigt för de sakkunniga
att först få de tekniska frågorna
fullt klarlagda. Vidare angavs i direktiven,
att de sakkunniga i första hand
borde ta upp den synnerligen brådskande
frågan om vad som skulle göras med
den redan befintliga materielen. Kungl.
Maj:t anmodade de sakkunniga att på
denna punkt bedriva sin utredning med
den allra största skyndsamhet. De sakkunniga
uppmanades dessutom att beträffande
organisatoriska frågor likaledes
bedriva sin utredning med skyndsamhet.
Följaktligen har arbetets gång
varit den, att man först har velat undersöka,
vad som skulle göras med den materiel,
som vi ha haft kvar, således vilka

Fredagen den 2 juli 19-18 fm.

Nr 30.

åtgärder som kunna vidtas för att göra
den användbar och ofarlig vid användandet.
Därutöver har det gällt att få
fram en ny mintyp. Parallellt med detta
ha givetvis de sakkunniga strävat efter
att få klarhet i ansvarsfrågan. Det är
således denna tidsföljd, som har medfört
att ansvarsfrågan har kommit upp
kanske förvånansvärt sent, såsom interpellanten
nu ansåg.

Jag skall sedan, herr talman, dröja ett
ögonblick vid frågan om hemligstämplingen
av utredningsmaterialet. De sakkunniga
hemligstämplade det betänkande,
som avgavs till Kungl. Maj:t. Jag hade
då att utgå ifrån att de sakkunniga
hade gjort detta med hänsyn till landets
säkerhet och från de motiv, som äro angivna
i sekretesslagen. Men jag hade
också att ställa mig frågan, huruvida
det kunde vara min skyldighet att avlyfta
hemligstämpeln. Jag sade mig då,
att detta måhända borde ske, men att
jag i varje fall borde gå till väga så, att
de sakkunnigas utlåtande remitterades i
första hand till de myndigheter, vilkas
åtgöranden hade berörts av de sakkunniga
i deras betänkande. Först sedan dessa
myndigheter hade yttrat sig i saken
kunde det, sade jag mig, finnas full möjlighet
att bedöma, i vilken mån det vore
lämpligt med ett s. k. avhemliggörande.

Vidare förhöll det sig på det viset, att
de sakkunniga i ett särskilt utlåtande
framhöllo, att en av dem utpekad tjänsteman
inom arméförvaltningen hade yttrat
sig på ett sätt, som de sakkunniga
funno anledning att kritisera. Jag ansåg
det därför vara skäligt, att justitiekanslern
i första hand fick ta ställning till
denna fråga innan något utlämnades till
offentligheten beträffande den kritik som
på detta sätt hade framkommit.

Sedan kom emellertid, mycket senare
än dessa åtgöranden från Kungl. Maj:ts
sida, som ju inföllo under februari och
mars i år, en offentlig debatt i pressen
i slutet av maj månad samt herr Bergvalls
interpellation, som om jag inte
missminner mig är daterad den 1 juni.
Då kommo alltså vissa uppgifter fram i
pressen, varvid även ansvarsfrågan berördes.
.lag måste i det liiget fråga mig,

Ang. arméns stridsvagnsminor.

huruvida det inte var nödvändigt att
överväga att avlyfta hemligstämpeln. Jag
hade besök av en person, som mer eller
mindre direkt hade utpekats i det offentliggörande
som hade skett i pressen.
Han sade till mig, att han såsom enskild
medborgare måste beredas möjlighet att
försvara sig. Det kan jag inte göra, förklarade
han, förrän jag har fått tillgång
till det material som nu har hemligstämplats.
Jag svarade honom, att jag
tyckte alt det var en skälig begäran, men
att jag inte för dagen kunde gå honom
till mötes. När ett avlyftande av hemligstämplingen
nu sker, företas denna åtgärd
särskilt med hänsyn därtill att personer,
som ha satts i skottgluggen såsom
ansvariga, måste kunna få ta del av detta
material och få tillfälle att fria sig.

Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten
på att ett avlyftande av hemligstämpeln
i ett sådant fall som detta ingalunda
är någon sådan lätt sak. Det är
självfallet, att en sådan publicering, som
sker här, är vansklig framför allt med
hänsyn till att man måste bevara sekretessen
kring de delar av utredningen
som icke kunna offentliggöras — och
det förekommer sådana delar. En omfattande
transumering kan lätt ge läsaren
ett oriktigt intryck av innehållet.
Jag måste därför erkänna, att det är
med största tvekan som jag har ansett
mig kunna förorda att utlåtandena nu
till någon del utlämnas. Jag anser fortfarande,
att militära sekretesshänsyn i
och för sig hade bort utesluta, att utlåtandet
av den 26 juni 1946, alltså det
första utlåtandet, utlämnas. Att detta nu
likväl sker, beror således på att det hemligstämplade
utredningsmaterialet har
otillbörligen offentliggjorts i vissa delar.
Det är därför som jag inte kan handla
på annat siitt än som jag nu gör.

Det kommer uppenbarligen att ta ännu
några dagar innan de myndigheter,
som närmast skola bedöma, vilka delar
av utlåtandena som ovillkorligen måste
betraktas såsom hemliga och undantagas
från offentliggörandet, äro färdiga
med sitt avgörande. Men så snart ske
kan skall det beslut, som Kungl. Maj:t
fattade den 30 juni, offentliggöras.

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Ang. arméns stridsvagnsminor.

Slutligen vill jag säga beträffande de
frågor, som den ärade interpellanten
ställde i slutet av sitt anförande, att
jag icke kan uppta dem till besvarande
här. Men det förefaller mig, som om det
vore rimligt att frågorna rörande vår
minmateriel och de andra spörsmål, som
interpellanten berörde, lämpligen skulle
kunna upptas inför det forum i riksdagen,
som närmast har att syssla med dessa
saker och ting, nämligen statsutskottet.
Försvarsdepartementet är ju alltid
angeläget att lämna statsutskottet de
uppgifter som riksdagen kan begära beträffande
vår ställning med hänsyn till
beredskap och annat.

Herr BERGVALL: Herr talman! Att
jag inte skulle få något svar på de sista
av de frågor, som jag framställde, förutsatte
jag redan i mitt förra yttrande
såsom självfallet. Jag konstaterade nämligen
då, att herr statsrådet av försvarsskäl
kanske inte ville svara på mina frågor
och betecknade detta såsom från
mina synpunkter naturligt. Jag bara fastslog,
att om dessa frågor, som jag således
inte väntat eller begärt något svar
på, kunde besvaras jakande av herr
statsrådet inför honom själv, vore jag
tillfredsställd. Eljest vore det, framhöll
jag, anledning att så snart som möjligt
tillse, att en sådan situation inträder,
att herr statsrådet verkligen kan ge sig
själv ett jakande svar. I övrigt har jag
ingen anledning att ytterligare ingå på
denna sak.

Vad offentliggörandet beträffar, befarar
jag, herr talman, att herr statsrådet
bedömer min ståndpunkt felaktigt, om
han utgår ifrån att det för mig väsentliga
vore, att man inför den svenska
allmänheten skulle offentliggöra namnen
på de personer som till äventyrs
äro ansvariga i detta sammanhang. Ansvarsfrågan
är odiskutabelt i och för sig
mycket viktig, men den kan trots allt
inte vara den dominerande synpunkten
för mig. Det är andra frågor, som för
mig framstå såsom vida mer betydelsefulla,
och jag tycker, att det hade varit
helt naturligt att den svenska allmän -

heten på ett tidigare stadium hade fått
kännedom om dessa ting.

Jag vill här ytterligare inskjuta för
att inte bli missförstådd, att jag finner
det fullkomligt naturligt att de sakkunniga,
som herr statsrådet tillkallade,
började med det vidlyftiga utredningsarbetet
om stridsvagnsminornas tekniska
konstruktion, vad man skulle göra
för att skapa nya mintyper o. s. v. och
först i sista hand togo upp ansvarsfrågan.
Dröjsmålet med den har jag icke
påtalat i mitt anförande. Det är naturligtvis
utomordentligt önskvärt, att ansvarsfrågan
blir klarlagd, men det är,
som jag sade, inte det centrala för mig.
Det skapas inga bättre förhållanden i
något som har avseende på vårt försvar
genom att detta ansvar utkrävs på det
sätt, som det naturligtvis skall utkrävas.

När jag klagade över det sena offentliggörandet,
hänförde jag mig till två
omständigheter. Den första synpunkten
är, att hela den svenska allmänheten, de
till beredskapstjänst inkallade samt alla
andra i militärtjänst, deras anhöriga och
övriga medborgare måste känna en utomordentligt
stor oro över att de värnpliktiga
måste handskas med materiel,
som uppenbarligen inte är så konstruerad,
att den kan handhas på ett tryggt
och lugnt sätt. Den andra synpunkten
är, att den för vårt försvar intresserade
måste konstatera, att det känns olustigt,
otrevligt och oroande att nödgas operera
med den föreställningen, att vi ha
mintyper som icke äro funktionsdugliga
och att vi måhända — därom vet jag
dock ingenting — icke heller ha tillgång
till andra, för sitt ändamål fullt användbara
mintyper.

Ett offentliggörande på ett tidigare
stadium av de delar av utredningen,
som utan att man syndat mot nödigt
hänsynstagande till militära sekretessskäl
kunnat ge allmänheten tillfredsställande
upplysningar på de av mig berörda
två punkterna, skulle jag ha ansett
vara av ett utomordentligt stort
värde. Jag finner inga skäl föreligga för
att man skulle dröja med offentliggörandet
av de uppgifter, som jag här åberopat,
ända till den tidpunkt, då ansvars -

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

frågan börjat att komma in i sitt avgörande
skede och då hänsynen till vissa
andra personer, som icke kunna anses
vara ansvariga, tvingat till ett klarläggande
av problemet inför allmänheten.
När det gäller de delarna av problemet
skulle det ha varit mycket motiverat
med ett offentliggörande vid en tidigare
tidpunkt, i all synnerhet som jag icke
kan inse, att dagens situation erbjuder
större möjligheter i den riktningen än
den situation, som utrikespolitiskt och
försvarspolitiskt förelåg efter Europakrigets
avslutande år 1945.

Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Jag vill endast konstatera, att herr Bergvall
och jag inte befinna oss så långt
från varandra.

Det är klart, att jag helt och hållet
delar hans uppfattning, att man vid en
lämplig tidpunkt borde lämna den
svenska allmänheten en redogörelse för
det utredningsresultat som framkommit
på denna punkt. Hur långt man därvidlag
kunnat gå beträffande ansvarsfrågan,
vet jag inte. Men jag har ansett det
vara skäligt att först höra de myndigheter,
vilka nu ha fått utlåtandet på remiss
och vilkas synpunkter, efter vad
det förefaller mig, Kungl. Maj:t först bör
ha tillgodogjort sig när det gäller att
lämna en sådan redogörelse. Det är närmast
beträffande tidpunkten för ett offentliggörande
som herr Bergvall och
jag skilja oss åt i vår uppfattning.

Herr LINDSTRÖM: Herr talman! Jag
skall inte vidröra ansvarsfrågan, som
min ärade vän på stockholmsbänken har
lagt så stor vikt vid. Jag tror att herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
är på rätt sida i det avseendet.

Orsaken till att jag har begärt ordet,
herr talman, är att jag på det forum,
som herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
nyss berörde, har
fått en viss inblick i detta ärendes praktiska
sida. .lag måste konstatera, att när
det gäller stridsvagnsminor föreligger
en stor brist i vårt försvar. Jag kan inte
hjälpa att jag har den uppfattningen,

2 Förslå kammarens protokoll i9b8. Nr 30.

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

att ärendet skulle ha kunnat drivas fram
mycket hastigare än vad som har skett.
Jag skulle vilja lägga herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet på
hjärtat att göra allt vad han kan för att
de brister, som finnas i detta avseende,
bli täckta.

Herr BERGVALL: Herr talman! Jag
vill bara göra den korta repliken, att
jag alltjämt icke kan förstå, varför man
har behövt dröja med offentliggörandet
av ett utlåtande till ungefär två år efter
dess avlämnande. Det förefaller mig vara
ett dröjsmål som icke kan motiveras.
Det ger svensk allmänhet ett dåligt intryck,
att offentliggörandet skall komma
först vid en tidpunkt då saken redan
har börjat offentligt diskuteras och då
det således, med rätt eller orätt, får karaktären
av ett framtvunget offentliggörande.
Man väcker därmed känslor och
stämningar som jag inte ur några synpunkter,
allra minst ur försvarets egna,
finner angeläget att ge näring åt.

Föredrogos och bordlädes ånyo bankoutskottets
utlåtanden nr 51—53.

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

Föredrogs ånyo särskilda utskottets
utlåtande nr 1, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition till riksdagen, nr 244,
med förslag till ändringar i regeringsformen
och riksdagsordningen, in. in.,
ävensom i ämnet väckta motioner.

Till särskilda utskottet hade båda
kamrarna hänvisat en av Kungl. Maj:t
till riksdagen avlåten proposition, nr
244, i vilken till riksdagens prövning i
grundlagsenlig ordning framlagts förslag
till ändringar i 49, 51, 53 och 98 §§
regeringsformen samt 2, 12, 21, 28, 29,
33, 30, 38, 39, 41, 42, 43, 45, 48, 49, 50,
52, 54, 55, 58, 59, 03, 00, 08, 09, 70, 75,
78 och 80 §§ riksdagsordningen.

1 propositionen hade Kungl. Maj:t vidare
föreslagit riksdagen att

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att, i

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

överensstämmelse med av föredragande
departementschefen angivna riktlinjer,
från och med budgetåret 1950/51
till ett sammanlagt årligt belopp av förslagsvis
100 000 kronor besluta om pensioner
i fall, som ej reglerats i gällande
pensionsförfattningar och som ej omfattades
av den fullmakt Kungl. Maj:t redan
erhållit, att utgå såvitt avsåge personer,
anställda vid de affärsdrivande
verken eller efterlevande efter sådana
personer av de medel av vilka verkets
omkostnader bestredes samt i övrigt från
det under trettonde huvudtiteln upptagna
förslagsanslaget till Diverse pensioner
och understöd m. m. (XIII A 10),
dels ock medgiva, att Kungl. Maj :t
finge under fem år från och med budgetåret
1948/49, utan riksdagens samtycke
i varje särskilt fall, i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer,
som vid avgörandet av dylika ärenden
hittills blivit följda, avstå kvarlåtenskap
som tillfallit allmänna arvsfonden intill
ett belopp av i varje särskilt fall 10 000
kronor.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft följande
inom riksdagen väckta, till särskilda
utskottet hänvisade motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 391 av herr Herlitz,

nr 396 av herr Holmbäck,

nr 397 av herr Lindblom,

nr 402 av herr Petersson, Emil, m.

fl-,

nr 409 av herrar Annér och Holmbäck,

nr 410 av herrar Annér och Holmbäck,

nr 411 av herr Johansson, Johan Bernhard,
m. fl. och

nr 412 av herr Wistrand; ävensom-7

inom andra kammaren:
nr 545 av herr von Friesen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet under åberopande av vad
däri anförts hemställt,

1) att riksdagen, med förklarande att
Kungl. Maj:ts förevarande proposition

icke kunnat i oförändrat skick antagas,
måtte i anledning av propositionen
samt motionerna I: 391, 396, 397,
402, 409, 410, 411 och 412 samt II: 545

a) såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling antaga under punkten
infört förslag till ändrad lydelse av
49, 53, 58, 63, 72, 74, 81, 87, 88, 97, 98,
100, 103, 105, 108, 109 och 110 §§ regeringsformen
samt 2, 5, 12, 21, 28, 29,
33, 34, 35, 36, 38, 39, 41, 42, 43, 45,
48, 49, 50, 52, 54, 55, 56, 58, 59, 63,
64, 66, 67, 68, 69, 72, 75, 78 och 80 §§
riksdagsordningen;

b) dels bemyndiga Kungl. Maj:t att, i
överensstämmelse med i propositionen
angivna riktlinjer, från och med budgetåret
1950/51 till ett sammanlagt årligt
belopp av förslagsvis 100 000 kronor
besluta om pensioner i fall, som
ej reglerats i gällande pensionsförfattningar
och som ej omfattades av den
fullmakt Kungl. Maj:t redan erhållit, att
utgå såvitt avsåge personer, anställda
vid de affärsdrivande verken, eller efterlevande
efter sådana personer av de
medel av vilka verkets omkostnader bestredes
samt i övrigt från det under
trettonde huvudtiteln upptagna förslagsanslaget
till Diverse pensioner och understöd
m. m. (XIII A 10),

dels ock medgiva, att Kungl. Maj:t,
med iakttagande av vad utskottet förut
i utlåtandet anfört, finge under fem år
från och med budgetåret 1948/49, utan
riksdagens samtycke i varje särskilt
fall, i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer som vid avgörandet
av dylika ärenden hittills blivit följda
avstå kvarlåtenskap som tillfallit allmänna
arvsfonden intill ett belopp av
i varje särskilt fall 10 000 kronor;

2) att motionerna 1: 391, 396, 397, 402,
409, 410, 411 och 412 samt II: 545, i
den mån de icke blivit besvarade genom
vad utskottet under 1) hemställt,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Utskottets förslag till ändrad lydelse
av §§ 2 och 52 riksdagsordningen hade
följande lydelse:

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

(Nuvarande lydelse:)

§ 2.

Lagtima riksdag skall, i kraft av rikets
regeringsform och utan särskild
kallelse, sammanträda varje år den 10
januari eller, om helgdag då inträffar,
dagen därefter.

Urtima riksdag sammankallas, då Konungen
så nödigt finner, ävensom i de
fall, varom i regeringsformens 91, 92,
93 och 94 §§ förmäles. Hos urtima riksdag
må endast förekomma ärende, som
föranlett rikdagens sammankallande eller
av Konungen eljest för densamma
framlägges, sä ock vad med dylikt ärende
står i oskiljaktigt sammanhang.

§ 52.

Vid kammares sammanträde äger varje
dess ledamot rätt att till protokollet
fritt tala och utlåta sig i alla frågor,

(Utskottets förslag:)

§ 2.

Riksdagen skall, i kraft av rikets regeringsform
och utan särskild kallelse,
sammanträda varje år den 10 januari
eller, om helgdag då inträffar, dagen
därefter; Konungen dock obetaget att,
då Han så finner nödigt, sammankalla
riksdagen till tidigare dag.

Riksdagens vårsession avslutas senast
den 31 maj; dock att riksdagen, därest
behandlingen av framlagda ärenden bedömes
kunna avslutas senast den 15
juni, må, efter hörande av den i 50 §
omförmälda talmanskonferens, besluta
att sessionen skall pågå till och med
sistnämnda dag. Har riksdagen enligt
58 § till höstsession uppskjutit behandlingen
av framlagda ärenden, skola talmännen
kalla riksdagen till höstsession
med början å dag efter den 15 oktober,
som prövas lämplig; och skall sessionen
därefter pågå så länge det finnes
erforderligt. Riksdagen är avslutad den
31 december; dock må Konungen, då
synnerliga skäl därtill äro, med motsvarande
förlängning av utlöpande valperiod,
besluta att uppskjuta riksdagens
avslutning, vilken skall äga rum senast
dagen före nästföljande riksdags början.

Konungen må ock under tid, då session
eljest icke pågår, om Han så nödigt
finner, inkalla riksdagen till extra
session.

Under samma tid må ock sextiofem
ledamöter av första kammaren eller etthundra
ledamöter av andra kammaren
begära riksdagens inkallande till extra
session; i vilket fall särskilt skäl för
framställningen skall uppgivas och kallelsen
utfärdas senast till tjugonde dagen
efter det begäran framställdes.

Om sammankallande av riksdagen i
vissa särskilda fall gäller vad i regeringsformens
91, 92, 93, 94 och 109 §§
finnes därom stadgat.

§ 52.

Vid kammares sammanträde äger varje
dess ledamot rätt att, med de undantag
denna riksdagsordning stadgar eller

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

(Nuvarande lydelse:) (Utskottets förslag:)

som under överläggning komma, och kammare med stöd därav föreskriver,
om lagligheten av allt, som inom kam- till protokollet fritt tala och utlåta sig
maren sig tilldrager. i alla frågor, som under överläggning

En var yttrar sig i den ordning, han komma, och om lagligheten av allt, som
därtill sig anmält och uppropad bliver, inom kammaren sig tilldrager.

Dock må ledamot, som under överlägg- En var yttrar sig i den ordning, han
ningen i en fråga redan yttrat sig, på därtill sig anmält och uppropad bliver,
sätt kammaren särskilt föreskriver, kun- Dock må ledamot, på sätt kammaren
na för kort genmäle till en efterföljande särskilt föreskriver, kunna för kort gentalare
erhålla ordet omedelbart efter mäle till annan talare erhålla ordet i andenne.
nan ordning.

På förslag av talmannen äge kammaren
besluta att anförande i viss fråga
icke må överskrida av kammaren fastställd
tidslängd. Sådant beslut skall fattas
utan föregående överläggning och
träder genast i tillämpning.

Riksdagsman må, på sätt kammare
särskilt föreskriver, till ledamot av statsrådet
framställa spörsmål i ämne utom
föredragningslistan. Sådana spörsmål
åro antingen interpellationer eller enkla
frågor för upplysningars inhämtande.
Kammaren må föreskriva inskränkningar
i ledamots rätt att erhålla ordet i
samband med framställande av interpellationer
eller besvarande av enkla
frågor.

Ej må-------utom protokollet.

Ingen må------överläggning fattas.

I motiveringen hade utskottet under
rubriken »Sessionstiden och därmed
sammanhängande frågor» anfört bland
annat:

»Utskottet vill i samband med frågan
om sessionstiden betona arvodesfrågans
vikt för riksdagsarbetets rationalisering.
Arvodesbeloppens storlek är i detta hänseende
icke av principiell betydelse.
Däremot är det av vikt att arvodesbestämmelserna
få en sådan utformning,
att de icke motverka en önskvärd koncentration
i riksdagsarbetet. Detta synes
bäst kunna ske genom en övergång till
ett arvodessystem som bygger på fasta
årsarvoden. Utskottet anser sig därför böra
understryka vikten av att en omläggning
av arvodesbestämmelserna kommer
till stånd i överensstämmelse med de av
föredragande departementschefen i prin -

cip gillade linjer som uppdragits av 1946
års sakkunniga. Det är enligt utskottets
mening synnerligen önskvärt att förslag
till en sådan omläggning föreläggas riksdagen
vid en sådan tidpunkt, att nya
arvodesbestämmelser kunna träda i kraft
samtidigt med de föreslagna bestämmelserna
rörande riksdagens sessionstid.
Därest detta icke skulle visa sig möjligt,
böra övergångsbestämmelser beslutas,
som intill dess nya arvodesbestämmelser
kunna träda i kraft anpassa den nu gällande
stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande efter
den föreslagna omläggningen av riksdagssessionerna.
»

Under rubriken »Utskottsväsendet»
hade utskottet yttrat:

»Utskottet tillstyrker därför,

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

att statsutskottets medlemsantal utökas
från 24 till 30, så att utskottet till underlättande
av budgetarbetets avslutande
före den 1 juni kan fördela sitt arbete på

fem avdelningar.---Utskottet vill

beträffande statsutskottet vidare erinra
om att 1946 års sakkunniga som motiv
till sitt förslag att utöka statsutskottets
medlemsantal iill 40 bl. a. anförde, att
nuvarande medlemsantal ej möjliggjorde
den allsidiga representation i avdelningarna
som vore önskvärd. Även om utskottet
ej kunnat tillstyrka en så avsevärd
utökning av statsutskottets medlemsantal,
delar utskottet de sakkunnigas
uppfattning om önskvärdheten av en
allsidigare sammansättning av avdelningarna.
Utskottet vill därför rekommendera
att statsutskottet upptar till övervägande
huruvida här avsedda syfte skulle
kunna uppnås genom att låta ett visst
antal suppleanter med samma ställning
som ordinarie ledamöter deltaga i arbetet
på avdelningarna.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Axel Ivar Anderson,
Ewerlöf, Falla och Håstad ansett,
att utskottets yttrande i avseende på sessionstiden
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
föreslå, att riksdagen i avseende å sessionstiden
skulle för sin del såsom vilande
antaga i reservationen infört förslag
till ändrad lydelse av 49, 53, 58, 63, 72,

74, 81, 87, 88, 97, 98, 100, 103, 105, 108,
109 och 110 §§ regeringsformen samt 2,
5, 6, 12, 13, 15, 17, 21, 28, 29, 33, 34, 35,
36, 38, 41, 42, 43, 45, 48, 49, 50, 52, 54,
55, 50, 58, 59, 03, 64, 66, 67, 68, 69, 72,

75, 78 och 80 §§ riksdagsordningen.

I berörda förslag var 2 § riksdagsordningen
så lydande:

Riksdagen skall, i kraft av rikets regeringsform,
och utan särskild kallelse,
sammanträda varje år den 1 december
eller, om helgdag då inträffar, dagen därefter.
Riksdagen är avslutad den 30 november
påföljande år.

Sedan den ordinarie sessionen avslutats
må Konungen, då han så nödigt finner,
inkalla riksdagen till extra session.

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

Under---(= utskottet)--—

framställdes.

Om---(= utskottet)---—

stadgat.

Enligt en annan reservation hade herrar
Karl Johan Olsson, Gottfrid Karlsson
och Mosesson dels ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, dels ock i enlighet härmed yrkat,
att utskottet skulle föreslå riksdagen
att i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 244 såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antaga ett i
reservationen infört förslag till ändrad
lydelse av 2 § riksdagsordningen, som
skilde sig från utskottets förslag till lydelse
av nämnda paragraf allenast därutinnan,
att de i sista meningen av paragrafens
andra stycke förekommande
orden »dock må ■— — — riksdags början»
utelämnats.

Herrar Pettersson i Norregård och
Hedlund i Rådom hade enligt avgiven
reservation på anförda skäl yrkat, att
riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 244 såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling måtte
antaga ett i denna reservation infört förslag
till ändrad lydelse av 52 § riksdagsordningen,
vilket överensstämde med utskottets
förslag till lydelse av berörda paragraf
utom däri, att tredje stycket uteslutits.

Vidare hade reservationer avgivits av,
utom annan,

dels herrar Ewerlöf och Håstad, som
ansett, att tidsbegränsning ej bort gälla
statsråd och att, om statsråd efter tidsbegränsningsbeslut
ingripit i debatten,
talmännen borde, då anledning förelåge,
kunna medge efterföljande talare längre
tid än som fastställts genom tidsbegränsningsbeslutet; dels

ock herr Heiding i anledning av
vad utskottet anfört beträffande suppleanters
deltagande i avdelningsarbetet
inom statsutskottet.

Slutligen hade vid utlåtandet avgivits
ett särskilt yttrande av herrar Karl Jo -

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

han Olsson, Nilsson i Kristinehamn, Mosesson,
Björklund och Gustafsson i Bogla,
vilka av angivna orsaker i utskottet
förordat, att frågan om den paritetiska
utskottsrepresentationen skulle upptagas
till omprövning.

Beträffande sättet för utlåtandets föredragning
yttrade

Herr OLSSON, KARL JOHAN: Herr
talman! Med avseende å föredragningen
av särskilda utskottets utlåtande nr 1
får jag hemställa,

att utlåtandet må företagas till avgörande
punktvis;

att sedan överläggningen angående
punkten 1 a) avslutats, propositioner göras
särskilt beträffande varje föreliggande,
till ett helt sammanfört förslag
till ändrad lydelse av grundlagsparagrafetna,
i den män ej under överläggningen
framkomna yrkanden föranleda
till att en eller flera av förslagen i övrigt
oberoende paragrafer eller grupper
av paragrafer lämpligen höra utbrytas
och göras till föremål för särskilda propositioner; att

vid behandlingen av den del av utlåtandet,
varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess
helhet;

att, för den händelse utskottets förslag
kommer att i en eller annan del till utskottet
återremitteras, utskottet lämnas
öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling
i avseende å de paragrafer,
som blivit med eller utan ändring godkända,
föreslå sådana jämkningar, som
kunna föranledas av ifrågasatta ändringar
i återförvisade delar; samt

att utskottet bemyndigas att i avseende
å nummerbeteckning av paragrafer
samt i formellt hänseende i övrigt vidtaga
sådana ändringar, som påkallas av
kamrarnas beslut.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten 1 a.

Herr OLSSON, KARL JOHAN: Herr
talman! Jag ber först att få rätta några

korrekturfel i de grundlagstexter, som
finnas i särskilda utskottets utlåtande.

På s. 55 står sist i § 49 en hänvisning
till »109» §, vilket skall vara »108» §.
Samma fel förekommer i § 53 andra
stycket andra raden. Dessa fel ha uppkommit
på grund av omnumrering av
paragraferna under slutskedet av utskottsbehandlingen.

Motsvarande ändring skall göras på s.
66 i utlåtandet, där i texten till § 2 riksdagsordningen
hänvisas till »109» §, vilket
således skall vara »108» §.

På s. 59 finns ett obetydligt korrekturfel
i rad 19 uppifrån. Där står »statsrådet
och lagrådets», vilket självfallet
skall vara »statsrådets och lagrådets».

Även i övergångsstadgandena förekomma
några korrekturfel. På s. 64, som
upptar ändringar i regeringsformen, står
nederst: »Övergångstadgande. Intill början
av nästa års lagtima riksdag skall
§ 53 bibehålla sin nuvarande lydelse».
Texten skall lyda: »Övergångsstadgande.
Intill början av nästa års riksdag skall
§ 53 första stycket bibehålla sin nuvarande
lydelse.

På s. 91 återkommer motsvarande fel
i övergångsstadgandet i fråga om riksdagsordningen.
Texten där skall således
lyda: »Övergångsstadgande. Intill början
av nästa års riksdag skola i 36 mom. 1
—3, S 38 mom. 2, §§ 39—43, § 59 andra
stycket och § 63 tredje stycket bibehålla
sin nuvarande lydelse».

Eftersom jag har ordet, ber jag, herr
talman, att få begagna tillfället till att
göra några kommentarer till det föreliggande
utskottsutlåtandet.

Vi kunna vara tacksamma för att herr
justitieministern har tagit detta initiativ
beträffande riksdagens arbetsformer. Det
torde vara en allmän känsla, att något
behöver göras i detta hänseende. Mycken
smälek har östs över riksdagen för
att den tror sig kunna reformera allt
annat utom sitt eget arbetssätt. Inom
riksdagen torde det numera vara en
ganska allmän uppfattning, att tiden är
kommen för att genomföra en del reformer
i riksdagsarbetet. Justitieministern
och särskilda utskottet ha därvid -

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

lag helt haft samma mening. Denna uppfattning
har också satt sin prägel på utskottsarbetet.
Inom utskottet ha alla i
behandlingen deltagande visat stort positivt
intresse för denna fråga, och man
har sakligt och fördomsfritt diskuterat
alla olika problem och frågeställningar
som ha uppstått under ärendets behandling.
.lag tror mig kunna säga, att utlåtandet,
sådant det föreligger, bevisar
riktigheten av detta omdöme.

Enigheten inom utskottet är, med andra
ord, i huvudsaken påfallande stor.
Med undantag av frågan om sessionstiden
beröra de få reservationerna ingen
kardinalpunkt i förslaget. De ändringar,
som utskottet har gjort, äro visserligen
ganska många både om man ser till propositionen
och den nu gällande grundlagstexten,
men de flesta ändringarna
äro av rent formell eller redaktionell art.
Jag vågar nog också påstå, att de av utskottet
företagna ändringarna äro ändringar
till det bättre. Jag tror mig även
kunna fastslå, att de ändringar, som utskottet
har gjort i propositionen, på
intet sätt rubba grundlinjerna i densamma.
Jag tänker t. ex. på urtimabegreppets
utmönstrande ur grundlagen, vilket
utskottet har föreslagit. Denna ändring
berör visserligen många paragrafer men
innebär ingen principiell avvikelse från
propositionen.

Måhända kan det anses lämpligt att
jag bär berör den fråga, som inom utskottet
har väckt de största meningsskiljaktigheterna
och gett upphov till de
längsta diskussionerna och som förmodligen
också här i kammaren kommer att
tilldra sig det största intresset, nämligen
frågan om sessionstiden.

I verkligheten har utskottet haft att
göra med endast två alternativ i denna
fråga. Alla inom utskottet ha varit (iverens
om att det inte är bra med den nuvarande
ordningen, som innebär, att
riksdagen på våren drar ut mycket långt
på tiden, ibland ända fram till juli månad,
såsom fallet är t. ex. innevarande
år, och att man ändå understundom får
en höstriksdag. Om utgångspunkten ha
således båda meningsriktningarna i ut -

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

skottet varit eniga. Däremot har meningsskiljaktighet
rått beträffande det
sätt, på vilket man skulle kunna komma
ifrån de olägenheter som vidlåda
den nuvarande ordningen. Högerreservanterna
i utskottet ha förordat, att man
skulle börja riksdagen den 1 december
och så hålla på i ett sträck till dess att
riksdagsarbetet är avslutat, d. v. s. arbetsmaterialet
är avverkat. Majoriteten
inom utskottet har ansett det vara lämpligt
med en delad session, alltså normalt
en vårsession som slutar den 1 juni och
sedan en höstsession som sammankallas
efter den 15 oktober.

Det är dock att märka att inte heller
utskottsmajoriteten anser, att höstsession
skall vara obligatorisk. Utskottsmajoriteten
menar, att om man kan slippa
en höstsession, är det bara bra, och har
därför godtagit justitieministerns förslag
om att man skall kunna fortsätta vårsessionen
till den 15 juni under förutsättning
att man genom denna utsträckning
tror sig kunna undvika höstsession.

Om jag sedan, herr talman, får yttra
mig om högerreservationen, vill jag säga,
att jag finner den ganska begriplig.
Jag vill inte påstå annat än att tanken
bakom densamma är god. I början av
varje riksdag uppstår, som bekant, en
s. k. död period. Man sysselsätter sig
med riksdagens öppnande, konstituerande,
utskottsval, remissdebatt och motionsavlämnande.
Någon verklig start
med riksdagsarbetet, d. v. s. utskottsarbetet,
blir det inte förrän i början av
februari månad. Det går alltså bort en
tid på kanske tre veckor eller något däromkring
innan riksdagen kommer i gång
med det verkliga arbetet. Det är ett mycket
bestickande resonemang, som högerreservanterna
komma med då de säga,
att om man kunde få riksdagens ur arbetssynpunkt
döda period att sammanfalla
med tiden kring julhelgen, skulle
man vinna inte så litet tid. Man kunde
då sätta i gång utskottsarbetet på fullt
allvar den 10 januari och därigenom
slutföra riksdagen tidigare än vad man
kan göra under nuvarande förhållanden.

Jag vill inte neka till att det finns åt -

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

skilligt som talar för denna uppfattning.
Och kunde denna linje i praktiken genomföras,
så att vi kunde slippa en höstsession
och ändock sluta något tidigare
på våren, skulle det vara värt att reflektera
på högerns förslag. Men, herr talman,
utskottsmajoriteten tror inte att
det är möjligt att på detta sätt nå det
mål som reservanterna uppsätta. Den
s. k. 1-deeemberlinjen står och faller,
inte med riksdagsmännens lust att skriva
motioner och läsa riksdagstryck under
julhelgen, utan främst med Kungl.
Maj:ts möjligheter att i tid leverera det
för riksdagsarbetet nödvändiga arbetsmaterialet.
Med arbetsmaterial menar jag
då inte bara statsverkspropositionen,
som alltså finge avlämnas drygt en månad
tidigare —- och det är ju diskutabelt
huruvida statsverkspropositionen
kan bli färdig till den 1 december —
utan iag avser även framläggandet av
övriga propositioner, både sådana som
sammanhänga med statsverkspropositionen
och sådana som inte göra det. Som
kammarens ledamöter känna till är det
redan nu på det sättet, att när statsverkspropositionen
kommer, befinnas
flera viktiga punkter däri vara utbrutna
och det meddelas bara att de komma
alt göras till föremål för särskilda
propositioner längre fram under riksdagstiden.
Statsverkspropositionen är
således inte fullständig när den kommer
den 10 januari. Kammarens ledamöter
veta även, att propositionsavlämnandet
i övrigt försiggår mycket ojämnt. Propositioner
komma mycket sent och ofta
stötvis. Detta gör att det är svårt att
organisera ett jämnt och effektivt utskottsarbete,
och det är ännu svårare att
på läng sikt planera riksdagsarbetet så
att riksdagen kan avslutas inom rimlig
tid.

Risken med den linje, som förordas i
högerreservationen, är dels att statsverkspropositionen
kommer att bli ännu
ofullständigare än vad den för närvarande
är, d. v. s. att Kungl. Maj:t för att
hinna få den färdig till den 1 december
kommer att bryta ut ännu flera punkter,
som ställas på framtiden, och dels att
det övriga propositionsavlämnandet fort -

farande kommer att bli ojämnt, att propositionerna
komma sent och stötvis.

Vid det vägande av fördelar mot nackdelar,
som utskottsmajoriteten har gjort
vid bedömningen av 1-decemberlinjen,
har utskottsmajoriteten kommit till den
uppfattningen, att fördelarna med 1-decembcrlinjen
inte äro så påtagliga, att
de motivera ett biträdande av förslaget
i högermotionen. Utskottsmajoriteten har
utgått ifrån att man inte på den vägen
kan uppnå det resultat som man åsyftat.
Följaktligen har utskottsmajoriteten
ansett det riktigt att ta det mera säkra
framför det osäkra och acceptera en
uppdelning av riksdagsarbetet på en vårsession
och en höstsession. Jag gör dock
alltjämt den reservationen, att utskottsmajoriteten
bestämt hävdar, att kan man
undvika en höstsession, bör man göra
det, antingen genom att utsträcka vårsessionen
till den 15 juni, eller genom
att uppskjuta eventuellt kvarblivna ärenden
till nästa riksdag. Utskottet har således
i detta hänseende följt Kungl.
Maj ds förslag.

Även om det finns skäl, som tala för
båda de ståndpunkter, som ha brutit sig
mot varandra i utskottet, torde de övervägande
skälen sålunda tala för att man
bör följa utskottsmajoritetens förslag.
Man står på en säkrare grund, om man
organiserar riksdagsarbetet på det sättet,
än om man ger sig in på ett experiment
med 1-decemberlinjen, ett experiment
som det finns stora utsikter för att
det skall misslyckas.

I detta sammanhang vill jag också beröra
den meningsskiljaktighet, som har
kommit till uttryck i den reservation rörande
utformningen av riksdagsordningens
2 §, som jag jämte två andra
ledamöter av utskottet har avgivit. Jag
bär redan nämnt, att utskottet har tagit
bort urtima begreppet. Riksdagen
skall enligt utskottets förslag börja den
10 januari och sluta den 31 december.
Den kan under denna tid inkallas när
som helst mellan sessionerna. Det blir
endast nio eller tio dagar av året, som
inte komma att täckas av dessa möjligheter
till sammankallande av riksdagen.
För de sakkunniga, på vars förslag

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

propositionen i stort sett bygger, voro
dessa nio eller tio dagar i början av
året intet särskilt problem. De sakkunniga
föreslogo nämligen, att mandatperioden
skulle löpa ända till sista helgfria
dag före nästa riksdags början, alltså
några dagar in i januari. Kungl. Maj :t
ansåg emellertid, att mandatperioden
borde följa kalenderåret, och samma
uppfattning har utskottsmajoriteten haft.
Utskottet har emellertid ansett, att det,
när man nu avskaffar urtiman, bör finnas
en möjlighet att sammankalla riksdagen
även under dessa dagar, då således
riksdagen rent formellt inte ar samlad.

På den punkten har meningsskiljaktighet
uppstått. Man har haft två utvägar
att välja mellan. Den ena är att medge
Kungl. Maj :t rätt att sammankalla
riksdagen tidigare än den 10 januari,
därest detta av något skäl vore motiverat.
Den andra utvägen är att ge Kungl.
Maj :t rätt att förlänga riksdagen in på
det nya året motsvarande antal dagar.
Utskottsmajoriteten har valt båda dessa
utvägar.

Vi reservanter ha inte kunnat följa
med i det resonemang, som utskottsmajoriteten
har fört. Skälen för reservanternas
ställningstagande äro följande:
För det första måste det anses stötande
att förlänga mandatperioden för ledamöter,
som redan grundlagsenligt ha tjänat
ut den 31 december, och på motsvarande
sätt inkräkta på de nyvalda riksdagsmännens
mandatperiod. För det andra
måste det anses olämpligt att ge regeringen
möjlighet att välja mellan två sätt
att hålla riksdagen samlad dessa få dagar,
emedan frestelsen för en regering
att i en viss situation välja den för regeringen
ur politiska synpunkter bästa
riksdagen kunde bli övermäktig. För det
tredje finns det intet verkligt behov att
ge regeringen dessa två möjligheter. Hittills
iia vi klarat oss bra med den möjlighet,
som har legat i att regeringen
har kunnat sammankalla en urtima riksdag.
Det är väl sannolikt, att vi komma
att klara oss lika bra i fortsättningen,
om vi ha en motsvarande anordning.
Denna motsvarande anordning ligger
däri, att man ger regeringen möjlighet

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

att sammankalla den nya riksdagen tidigare,
om så skulle visa sig nödvändigt.
Reservanterna ha således ställt sig på
den ståndpunkten, att det inte behövs
någon ytterligare anordning för att täcka
dessa nio eller tio dagar än att ge
regeringen möjlighet att sammankalla
riksdagen före den 10 januari, om det
skulle uppstå sådana förhållanden att
detta vore nödvändigt.

Sedan ber jag, herr talman, att i all
korthet få beröra ett annat viktigt avsnitt
i förslaget, som emellertid inte
har föranlett någon nämnvärd meningsskiljaktighet
i utskottet, nämligen
frågan om utskottsväsendet.

Beträffande utskottsväsendet har utskottet
ställt sig praktiskt taget enigt på
Kungl. Maj :ts linje — den ändring, som
har gjorts i fråga om överflyttning av
några ärenden ifrån bankoutskottet till
ett par andra utskott, föranleder mig
inte att ändra det omdömet. Ändringen
gäller pensionerna osh pensionslagstiftningen.
Enligt Kungl. Maj:ts förslag
skulle pensionsärendena överföras från
bankoutskottet till statsutskottet och
pensionslagstiftningen från bankoutskottet
till lagutskott. Särskilda utskottet
har ansett det vara riktigast, att till statsutskottet
överföra både pensionsärenden
och pensionslagstiftning, emedan pensionsreglementena
måste anses ha sådant
samband med själva pensionsfrågorna,
att det är olämpligt att dela på
dessa ärenden. Den sakkunskap, som
finns i statsutskottet beträffande pensionsärenden,
behövs också när det gäller
behandling av pensionsreglementen
och dylikt. Denna ändring torde därför
vara en ändring till det bättre. Att utskottet
sedan har föreslagit en mindre
ändring i § 41, som ytterligare understryker
Kungl. Maj:ts tanke att bankoutsköttet
skall få en något annan ställning
än tidigare genom att utskottet skall
uppta sådana frågor av allmän ekonomisk
natur, som inte annars höra till
annat utskotts behandling, får väl också
anses vara eu förbättring.

Tveksamhet har naturligtvis rått inom
utskottet beträffande det ändamålsenliga
i att öka statsutskottets ledamots -

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

antal ifrån 24 till 30. För min personliga
del vill jag gärna säga, att jag nog
mest lutar åt den meningen, att man borde
dela upp statsutskottet i ett flertal
fackutskott. Men för en sådan tanke finns
ingen resonans för närvarande, och
inom det särskilda utskottet ha vi över
huvud taget inte ägnat den tanken någon
diskussion. Vi ha accepterat förslaget
om att öka statsutskottet till 30
ledamöter, även om vi äro medvetna om
att detta blir ett ur arbetssynpunkt för
stort antal. Denna utökning ger dock
statsutskottet möjlighet att inrätta ytterligare
en avdelning, och därigenom
kommer måhända en lättnad att inträda
i arbetsbelastningen för de andra utskottsavdelningarna
eller åtminstone för
någon av dem.

Sedan skall jag, herr talman, inte uppehålla
mig vid utskottsutlåtandet i annan
mån än att jag skall säga några ord
också om ett frågekomplex, som har
diskuterats en hel del i utskottet men
varom vi slutligen nådde ganska stor
enighet, nämligen frågan om arbetet i
kamrar och utskott.

Av vad jag redan har sagt rörande
sessionstiden torde framgå, att särskilda
utskottet haft den meningen, att frågan
om när riksdagen kan avsluta sitt
arbete och hur rationellt riksdagsarbetet
kan ordnas i första hand beror på
Kungl. Maj:t, d. v. s. på Kungl. Maj:ts
möjligheter att jämnt och relativt tidigt
förse riksdagen med det nödvändiga arbetsmaterialet.
Det är därför som man
såväl i propositionen som i utskottsdtlåtandet
har försökt att skapa rätt
stränga bestämmelser rörande avlämnandet
av propositionerna. Det är också
därför som man har föreslagit en bestämd
dag, då vårsessionen skall avslutas,
och som man har gett riksdagen
möjlighet att uppskjuta behandlingen
av en del propositioner antingen till
höstsessionen eller till påföljande riksdag.

Men även om man således menar, att
det avgörande för hur riksdagsarbetet
skall kunna organiseras är, hur propositionerna
avlämnas, är det uppenbart,
att det finns en del att göra beträffande

riksdagens eget arbete. Jag skall inte
närmare uppehålla mig vid dessa ting,
utan nöjer mig med att i största korthet
beröra det avsnitt av utskottsutlåtandet,
som återfinnes på s. 30 och följande
och som rör sammanträdestiderna.

Vad utskottet yttrar på s. 31—32 i
utlåtandet bär kompromissens prägel.
Det är hållet i tämligen allmänna ordalag.
Orsaken till att jag nämner detta
här är att jag vill framhålla, att den
försiktighet, som utskottet iakttagit i
fråga om uttryckssätten, inte bör föranleda
något missförstånd från kammarledamöternas
sida.

De sakkunniga hade utgått ifrån att
en hel del vore att göra beträffande
riksdagens eget arbete. I sakkunnigförslaget
hade man också uppgjort ett schema
för sammanträdestider i utskott och
kamrar. Det är att märka, att det inte
var meningen att detta schema skulle
bli pa något sätt bindande. Det var ett
normalschema, som man tänkte sig
skulle kunna vara till en viss vägledning
för riksdagen när det gäller att organisera
dess eget arbete.

Utskottet har inte ansett sig kunna
rekommendera någon sådan åtgärd som
att dra upp vissa linjer för hur kamrarna
och utskotten skola organisera
sitt arbete beträffande sammanträdestider
och dylikt. Men jag tror mig våga
säga, att i ett stycke har åtminstone
majoriteten inom utskottet haft en annan
mening än de sakkunniga. De sakkunniga
ha ansett, att man borde dela
upp onsdagar, torsdagar och fredagar
mellan utskottsarbete på förmiddagen
och kammarplena på eftermiddagen. Utskottsmajoriteten
har inte velat acceptera
denna uppfattning. Även om meningarna
ha varit delade, tror jag mig
dock kunna säga, att det inte skulle ha
varit möjligt att i utskottet vinna majoritet
för en dylik uppdelning. Utskottsmajoriteten
torde tvärtom ha ansett, att
torsdagar och fredagar i regel böra helt
disponeras för utskottsarbete och att
onsdagarna, tidvis åtminstone, böra helt
och hållet ägnas åt kammarplena.

Då utskottet ändock har kunnat komma
fram till ett enhälligt förslag på

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

denna punkt är det därför, att när vi
i utskottet hade diskuterat dessa frågor
tillräckligt länge, hade vi kommit fram
till gemensam uppfattning därom, att
det visserligen är en del att göra beträffande
kamrarnas och utskottens arbete,
men att det inte kan vara lämpligt
att fastställa några tider. Det är
tvärtom, ha vi sagt oss, bättre att ha
ett elastiskt system, som möjliggör en
anpassning av arbetet såväl i utskott
som kamrar efter det vid varje tidpunkt
föreliggande arbetsmaterialet. Det betyder
t. ex. beträffande onsdagsplena, om
jag nu skall ta upp den detaljen, att
man i början av riksdagen, då vanligen
blott få och små frågor ligga på kamrarnas
bord, inte bör börja kammarplenum
på förmiddagen utan kan förlägga
det till eftermiddagen, varigenom även
förmiddagen kan ägnas åt utskottsarbete.
Mot slutet av riksdagen däremot,
då ärendena på kamrarnas föredragningslistor
äro både många och besvärliga,
bör man använda hela onsdagen
för plena i kamrarna.

Mot detta kan göras invändningen, att
så långa kammarplena som ifrån onsdag
förmiddag till långt fram på natten
äro mer än vad riksdagsmännen egentligen
stå ut med. Jag medger att de bli
mycket påkostande. Men om man går
ut ifrån att dessa långa plena ändock
inte höra till regeln och om man sedan
har möjlighet att lägga upp arbetet i
kamrarna på det sättet, att man kan
börja något tidigare, t. ex. klockan 10,
samt inlägga både en lunchrast och en
middagsrast, torde även onsdagssammanträden
av denna längd kunna försvaras.

I varje fall menar utskottet, att det
kan överlåtas på den nya talmanskonferensen,
som enligt utskottets liksom
enligt Kungl. Maj:ts uppfattning skall
få mycket större uppgifter och befogenheter
än vad talmanskonferensen för
närvarande har, att försöka organisera
arbetet både i utskott och kamrar på
sådant sätt, att det motsvarar behovet
vid varje särskilt tillfälle.

Jag tror således, att den ståndpunkt,
som utskottet har resonerat sig fram

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

till, i nuvarande läge är den lämpligaste.
Det viktigaste är att vi bli eniga om
att det går att reformera även arbetet
i kamrarna och utskotten och att det
även bör göras allvarliga försök i den
riktningen.

Utskottet har i sitt utlåtande framhållit,
att om det egentliga riksdagsarbetet
i huvudsak koncentreras til!
fyra veckodagar, är det så mycket nödvändigare
att dessa fyra dagar utnyttjas
effektivt. Jag vill gärna ytterligare
understryka, vad utskottet i detta hänr
seende har anfört.

Jag slutar, herr talman, mina reflexioner
omkring utskottsutlåtandet med att
säga, att utskottet väntar sig åtskilligt av
den nya talmanskonferensen, vilken vi
hoppas skall bli ett verkligt arbetsledande
organ, som tar till sin uppgift att organisera
riksdagens arbete på sådant
sätt, att den för riksdagsarbetet disponibla
tiden på bästa möjliga sätt utnyttjas.

Till sist vill jag, herr talman, yrka,
att kammaren måtte till vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antaga
ett förslag om grundlagsändring, som
sammanfaller med utskottets utom därutinnan,
att 2 § riksdagsordningen erhåller
den lydelse som har föreslagits i
den reservation, som har avgivits av
mig samt herrar Gottfrid Karlsson och
Mosesson. Självfallet har jag ingenting
emot att kammaren som vilande antar
både utskottets förslag och reservanternas.

Herr EWERLöF: Herr talman! Särskilda
utskottets ärade ordförande har
med tillfredsställelse understrukit, att
det har varit möjligt att inom utskottet
uppnå enighet i det stora flertalet av de
frågor, som vi haft under behandling.
Jag tror för min del, att den goda ledning,
som vi ha haft förmånen att åtnjuta
under vårt arbete, har en stor förtjänst
i att så har kunnat bli fallet.

Kvar står emellertid eu meningsskiljaktighet,
som också direkt bär understrukits
i det anförande som utskottets
ärade ordförande nyss har hållit. Denna
meningsskiljaktighet som gäller sessions -

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

tiden torde beröra den utan jämförelse
väsentligaste frågan i det stora komplex
av förändringar, som här äro ifrågasatta.

Man skulle kunna tro, att det här gällde
en partifråga, eftersom det har slumpat
sig så, att det just är vi högermän
i utskottet, som stå för reservationen på
denna punkt. Jag vet inte riktigt, hur
jag skall kunna förklara, att så har blivit
förhållandet. Jag har nämligen för
min del svårt att finna, att det skulle
föreligga några partiskäl, som skulle på
förhand betinga, att man i detta hänseende
har kommit till olika resultat.
Det skulle möjligen vara, att vi på vårt
håll se med större bekymmer än vad
man gör på övriga håll mot en utveckling,
som skulle komma att göra riksdagsmännen
till yrkespolitiker. Det är
ett av de argument, som vi ha åberopat,
när vi för vår del motsätta oss den uppdelning
av riksdagssessionerna som utskottsmajoriteten
föreslagit. Men i övrigt
är väl denna fråga att bedöma uteslutande
ur rent praktiska synpunkter; den
linje man skall följa bör givetvis vara
den, som man tror kommer att leda till
den mest rationella organisationen av
riksdagsarbetet. Och för att inte dessa
rent rationella synpunkter skola skjutas
åt sidan av några ovidkommande hänsyn,
har ju utskottet redan på detta stadium
i princip uttalat sig för en arvodessättning
för riksdagsmännen, som
skulle borttaga varje eget intresse
av en förlängning av riksdagen utöver
vad som är nödvändigt. På denna punkt
äro vi alla överens, och därefter förefaller
det mig som om vi skulle kunna
bedöma frågan ur uteslutande rent rationella
synpunkter.

Jag vill då först försöka ange de skäl,
som för oss ha varit i första hand bestämmande,
när vi i det längsta ha motsatt
oss den uppdelning av riksdagsarbetet
på två sessioner, som nu föreslås.
Vi kunna inte finna annat än att
detta förslag i åtskilliga hänseenden är
ganska otympligt. Innebörden av det är
ju, att vi normaliter skola ha en vårsession,
som liksom nu börjar den 10 januari
och som pågår till den 1 juni, då

den skall vara slut. Det finns ingen möjlighet
att förlänga den utöver den tiden,
utom under förutsättning att man beräknar,
att en höstriksdag kan undvikas,
därest arbetstiden utsträckes till den 15
juni. I annat fall skall normaliter en
höstriksdag sammankallas någon gång
efter den 16 oktober. Denna höstriksdag
skall inte få sitt arbetsmaterial i form
av nya framställningar från Kungl. Maj:t
— det är uttryckligen sagt, att det endast
högst undantagsvis skall vara möjligt
för Kungl. Maj :t att framlägga ett
nytt förslag till denna riksdag — utan
höstriksdagens arbetsmaterial skall sammanställas
under vårsessionen genom
uppskovsbeslut, som riksdagen under
sessionens gång fattar i olika frågor.
Man har då närmast tänkt sig lagfrågor
och andra frågor, som inte äro
av sådan överhängande beskaffenhet,
att de måste vara avgjorda före det
nya budgetårets ingång, utan lämpligen
kunna i lugn och ro behandlas
på hösten. Dessa skola under vårsessionens
gång sorteras ut i tillräcklig
omfattning för att man skall kunna få
ett lämpligt mått av arbete för en höstriksdag.

Det bör emellertid observeras, att den
ändring, som Kungl. Maj :t här har gjort
av de sakkunnigas förslag och som innebär
att riksdagen ges möjlighet att fortsätta
sitt arbete till den 15 juni, därest
det kan beräknas att dess arbete kan
vara avslutat till dess, medför att man
måste uppskjuta tidpunkten för bedömningen
av huruvida man skall skrida till
ett uppskov eller inte till en ganska sen
tidpunkt på våren, då man ju ändå i det
längsta bör hålla möjligheten öppen att
sluta den 15 juni. Har man redan vid
riksdagens början låt oss säga i februari,
beslutat uppskov till en höstriksdag
med ett visst ärende, så är det ju
klippt — då måste en höstriksdag hållas.
Man får alltså inte förrän mycket
sent träffa ett uppskovsbeslut, om man
vill begagna den av Kungl. Maj :t föreslagna
anordningen och hålla på till den
15 juni och bli färdig till dess.

Detta måste leda till att de tänkbara
uppskovsbesluten samlas ihop till en

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

ganska sen tidpunkt, då riksdagen har
möjlighet att bedöma om den kan bli
färdig till den 15 juni eller inte. Om den
då inte kan det, får den uppskjuta dessa
ärenden till en följande höstriksdag. Jag
skulle tro att riksdagen på det viset kommer
att underlåta att ta upp till behandling
ärenden, som den mycket väl under
tiden skulle ha kunnat hinna avverka.
Och jag frågar mig hur man över huvud
taget resonerar, när man tror att man
genom denna höstriksdag skall vinna den
avlastning av riksdagens arbete, som behöves
för att riksdagen skall kunna avsluta
sin vårsession före den 1 juni. Det
skulle ju för att nå detta resultat närmast
bli fråga om att flytta över den topp,
som riksdagen nu under ett antal år
och i år liksom tidigare år — har haft
mellan den 1 juni och midsommar eller
början på juli. Om den toppen kunde
flyttas över till en höstriksdag, då vore
ju saken klar. Men det är ju inte det som
avses, ty de flesta och de väsentligaste
av de ärenden, som bilda denna topp,
äro just sådana ärenden, som enligt den
nya ordningen måste pressas in under
tiden före den 1 juni. Det är statsutskottsärenden,
som vi hela tiden under dessa
sista veckor ha haft att behandla, och
dessa ärenden skola enligt den nu föreslagna
anordningen vara avverkade till
den 1 juni. Och så länge det förhåller
sig på det sättet, att statsutskottet har
behövt tiden fram till den 1 juli för att
handlägga sina ärenden, har man i de
andra utskotten haft möjlighet att draga
ut på behandlingen av sina ärenden, så
att alla utskott ha blivit färdiga ungefär
samtidigt. En analys av vad som förorsakat,
att riksdagarna ha dragits ut på
det sätt som har skett, skulle säkert ge
vid handen, att förseningarna inte ha betingats
av behandlingen av sådana lagfrågor,
som man nu tänker sig att delvis
skjuta över till en höstriksdag. Behandlingen
av dessa frågor har löpt parallellt
med behandlingen av de ärenden, som ha
framtvingat riksdagstidens utsträckning.
Genom alt införa en höstsession vinner
man därför enligt min mening inte vad
man önskar vinna, nämligen eu hopklämning
av vårsessionen.

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

Jag vill också påpeka den mycket
vanskliga konstruktion, som förslaget har
fått i det att det skall fastställas, att riksdagssessionen
skall vara slut den 1 juni,
såvida riksdagen åter skall sammanträda
på hösten. Vad sker om vi ha funnit, att
vi inte kunna klara av arbetet till den
15 juni, utan ha måst besluta uppskov
med vissa ärenden till en höstriksdag-?
Då finns det ingen möjlighet att låta vårsessionen
pågå längre än till den 1 juni.
Om då statsutskottsärenden, som inte under
några förhållanden få skjutas till
höstsessionen, komma i sådan mängd,
att vi helt enkelt inte klara av allt arbetet
med dem till den 1 juni, utan skulle
behöva hålla på en eller annan dag längre,
så ha vi genom den av utskottet föreslagna
formuleringen betagit oss varje
möjlighet till en sådan förlängning.

Jag vet inte hur ett sådant problem
över huvud taget skulle kunna lösas. Det
kan inte lösas genom att Kungl. Maj :t
kallar riksdagen till en extra session,
som tar sin början omedelbart efter den
1 juni, ty man har inte möjlighet att
uppskjuta statsutskottsärenden till en sådan
extra session, utan de skola vara avgjorda
före den 1 juni; där är en absolut
gräns dragen. Jag vill fråga de kammarledamöter,
som ha större erfarenhet av
statsutskottets arbete än jag har, huruvida
det är möjligt att över huvud taget
laborera med en sådan fallbila, som absolut
tvingar riksdagen att före den 1
juni ha avgjort alla de ärenden som beröra
budgeten.

Ytterligare en synpunkt skulle jag vilja
framhålla. Om man nu i och med eu
höstriksdag åstadkommer den nödvändiga
avlastningen av vårriksdagen och om
det av utskottet föreslagna systemet i och
för sig kan fungera — vilket jag verkligen
sätter stora frågetecken i kanten
för — hur kommer då höstriksdagen att
se ut? Jo, då skola vi sitta här och behandla
en del större lagfrågor, såsom
det här är sagt. Det är redan understruket,
att det blir en mycket sned belastning
av utskottsarbetet. Det är bara vissa
utskott som komma att behöva arbeta
under hösten, och de riksdagsmän, som
icke tillhöra dessa utskott, kunna resa

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

hem medan de arbetande utskotten behandla
sina frågor. Man beräknar att de
skola komma tillbaka hit, när utskotten
äro färdiga med de frågor de ha behandlat,
och då taga ställning till dessa frågor.

Det blir alltså en höstriksdag av samma
karaktär som åtskilliga höstriksdagar
ha haft under de gångna åren, och
jag undrar om det finns någon här i kammaren,
som inte har känt en stor olust
inför de former av riksdagsarbete, som
dessa riksdagar ha erbjudit. Detta gäller
nog både dem, som ha varit hänvisade
till att sitta i utskotten under höstriksdagarna,
och dem, som ha kommit
resande hit för att mer eller mindre huvudstupa
taga del av utlåtandena och
taga ställning till de frågor som dessa
gälla. Det är en ofantlig skillnad mellan
riksdagens sätt att arbeta, då den är i
sin ordinarie trimning, och dess sätt att
arbeta då den på detta sätt går för halv
maskin. Det blir något av parlamentsleda
över de arbetsformer, som komma
att erbjudas vid en sådan höstriksdag.
Jag har tillåtit mig att i utskottet kalla
denna höstriksdag för ett »rumpparlament».

Mitt resonemang står och faller med
riktigheten av vår åsikt, att det alternativ
i avseende på sessionstiden, som vi
reservanter ha föreslagit, är rationellt
och kan tänkas ge en lösning av problemet.
Riktigheten av denna vår åsikt bestrides
ju här från majoritetens sida, men
jag har synnerligen svårt att förstå den
pessimism, som därvidlag har kommit
till uttryck och som senast underströks
av utskottets ärade ordförande i det anförande,
som han nyss höll.

Den topp, som skall skäras av, är ju
enligt vad både majoriteten och vi reservanter
räkna med tiden efter den 1
juni eller eventuellt tiden efter den 15
juni. Det gäller alltså de tre veckorna
närmast före midsommar, eller låt oss
tillägga även den fjärde vecka, som vi
både i fjol och i år ha måst ta i anspråk
efter midsommar. Varför skall man vara
så pessimistisk, att man inte tror att
det är möjligt att genom att börja redan
den 1 december åtminstone vinna

så mycket, som motsvarar — jag tar nu
till i underkant •— tiden mellan den 1
juni och midsommar? Och sedan vore
det väl märkvärdigt, om inte den vecka
efter midsommar, som har måst tillgripas
i år och i fjol, skulle kunna sparas
in genom alla de rationaliseringsåtgärder
i övrigt, som här ha föreslagits och
som även majoriteten i stor utsträckning
har måst repliera på för att få sitt
schema att gå ihop.

Från majoritetens sida framhålles såsom
ett skäl mot vårt förslag, att man
inte vågar ta risken att 1-decemberalternativet
inte skall hålla. Man säger, att
statsverkspropositionen, om den skulle
avlämnas redan den 1 december, då
kanske skulle behöva ha ännu flera hål
än den nu brukar ha vid framläggandet;
det skulle alltså vara risk för att statsverkspropositionen
med vad därtill hör
inte skulle hinna bli klar till den 1 juni.
Men vad är det majoriteten föreslår? Jo,
att allt som har med statsverkspropositionen
att göra skall klaras av riksdagen
på tiden mellan den 10 januari och den
1 juni. Är det inte större garantier för
att dessa ärenden skola kunna klaras
under tiden mellan den 1 december och
den 1 juni än under den tid som utskottets
förslag medger? Ifall man nu
är skeptisk mot den tidsberäkning, som
jag här gör och enligt vilken man vid
tillämpning av 1-decemberalternativet
skall kunna vara klar till den 1 juni, så
bör man väl ändå i all rimlighets namn
säga, att man har en tillräcklig säkerhetsmarginal
om man tillåter att sessionen
eventuellt pågår till den 15 juni,
som är den tidpunkt vilken även majoriteten
räknar med. Då skulle man väl
under alla förhållanden kunna vara på
den säkra sidan och vara viss om att
hinna avarbeta hela materialet. Och jag
menar, att en riksdagssession som pågår
från den 1 december ända till låt oss
säga den 15 juni ändå är att föredraga
framför riksdagssessioner, som pågå
från den 10 januari till den 31 maj och
från den 16 oktober till exempelvis den
1 december.

Utskottet har i motiveringen för sin
ståndpunkt i fråga om sessionstiden an -

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

fört såsom ett huvudskäl, att man har
velat vara säker om att få sommaren fri
från riksdagsgöromål. Efter den utläggning
jag nyss har gjort vill jag påstå,
att 1-decemberalternativet ger precis
samma säkerhet i det avseendet som utskottets
alternativ ger. För övrigt förstår
jag visserligen mycket väl, att det
finns åtskilliga i denna kammare som
med hänsyn till sin verksamhet ha ett
intresse av att särskilt få sommaren fri
från riksdagsgöromål, men jag anser, att
man väl ändå bör taga någon hänsyn
även till de stora kategorier inom denna
kammare, för vilka sommaren är den
kanske lättast umbärliga tiden med hänsyn
till de krav, som deras egentliga,
civila arbete ställer. För dessa kategorier
ckulle uppenbarligen en sammanhängande
riksdag vara att föredraga
framför en delad sådan.

Jag vill särskilt understryka just betydelsen
av att vi få arbeta i riksdagen
i ett sammanhang i stället för att behöva
dela upp tiden. Jag vill också peka på
den försvagning av riksdagens arbetssätt,
som måste bli följden om höstsession
tillgripes. När de flesta av riksdagskamraterna
äro borta från riksdagen,
blir det inte tillfälle till partikontakter,
partiöverläggningar och andra sådana
resonemang, utan följden av uppdelningen
på två sessioner blir att man under
höstsessionen får arbeta i ett mer eller
mindre lufttomt rum. Man måste också
räkna med att uppdelningen på två sessioner
i och för sig måste medföra en
spilltid, som inte kan redovisas såsom
tid för nyttigt arbete.

Allt detta gör, herr talman, att jag,
som på alla de sätt har försökt att följa
och förstå de argument, som ha anförts
till förmån för majoritetslinjen, det oaktat
måste vidhålla, att 1-decemberalternativet
är avgjort överlägset utskottets
alternativ. Därför vill jag för min del
yrka bifall till den i denna fråga avgivna
reservationen med tillhörande lagtext.

EDersom föredragningsordningen tydligen
går ut på att vi redan under denna
debatt skola behandla alla olika frågor,
som sammanhänga med problemet

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

om riksdagens arbetsformer, bär jag att
nu också anmäla en meningsskiljaktighet
i en annan fråga, som kan tyckas
vara obetydlig, men som jag i alla fall
vill framföra till kammarens prövning.
Den gäller den tidsbegränsning i kamrarnas
debatter, om vilken det enligt
förslaget stadgas i § 52 riksdagsordningen.
Denna paragraf i utskottets förslag
avser, att kammaren, när en debatt
har fortskridit så pass länge, att man kan
räkna med att de talare, som ha haft
ordet, ha haft tillfälle att mer eller
mindre fullständigt uttömma ämnet,
skall kunna begränsa tiden för de i fortsättningen
uppträdande talarna, vare
sig dessa yttra sig första gången i debatten
eller ha yttrat sig förut och vilja
göra något kompletterande uttalande. Vi
ha inom utskottet i stort sett varit överens
om att sådan tidsbegränsning skall
kunna införas, men en majoritet inom
utskottet har ansett, att denna tidsbegränsning
skall tillämpas även beträffande
statsråds anföranden. Jag har jämte
min medreservant herr Håstad ansett,
att det ligger någonting mycket ogentilt

— stötande är kanske ett för starkt ord

— i att riksdagen på detta sätt skall
kunna begränsa rätten för statsråden att
obehindrat yttra sig i kammaren.

Jag tycker att utskottsmajoritetens
förslag på den punkten inte rimmar riktigt
val med förhållandet mellan Kungl.
Maj :ts regering och riksdagen. Därtill
skulle jag vilja peka på det rent praktiska
skälet, att det ju i debatter om
stora frågor mycket ofta förekommer,
att ett och samma statsråd får lov att
uppträda i båda kamrarna. Under sådana
förhållanden kan det tänkas, att
han blir uppehållen i den ena kammaren
och först på ett jämförelsevis sent
stadium kan infinna sig i den andra
kammaren, där debatten då måhända
har fortskridit så långt, att man har hunnit
besluta om tidsbegränsning. Jag tycker
det iir ganska orimligt, att statsråden
under sådana förhållanden skola
behöva drabbas av tidsbegränsningen.
Jag anser att de utan speciellt medgivande
böra få rätt att hålla de anföranden,
som de finna anledning till, och

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

fördenskull menar jag, att det är riktigare
att en tidsbegränsning endast skall
gälla kammarens egna ledamöter.

Detta skulle, herr talman, kunna åstadkommas
genom att man i tredje stycket
av § 52 riksdagsordningen insköte ordet
»ledamots» mellan orden »att» och
»anförande». Därigenom skulle första
meningen av detta stycke erhålla följande
lydelse: »På förslag av talmannen äge
kammaren besluta att ledamots anförande
i viss fråga icke må överskrida av
kammarens fastställd tidslängd.»

Om tåg nu skall övergå till frågan om
tillstånd för Kungl. Maj:t att, då riksdag
skall kvarhållas över ett årsskifte,
i förekommande fall förlänga mandattiden
för vissa riksdagsmän, så måste
jag kasta om min roll och övergå från
att tala i egenskap av reservant till att
tala för utskottet. När det gäller den
frågan tillhör jag nämligen utskottsmajoritelen.
Gentemot utskottets ordförande,
som pläderade för reservationen på
denna punkt, skulle jag vilja med några
ord ange hur utskottet har resonerat i
denna fråga.

Frågan gäller, som ju har framgått av
herr Karl Johan Olssons anförande, hur
tiden mellan den 31 december och 10
januari skall täckas sedan urtimainstitutionen
har avskaffats. Utskottet har därvidlag
ansett, att Kungl. Maj:t i första
hand bör ha möjlighet att inkalla riksdagen
så mycket tidigare än den 10 januari,
som kan vara erforderligt. Därom är
ju ingenting att säga, och även reservanterna
ha accepterat denna metod. Vi
ha emellertid med ledning av vår erfarenhet
från tidigare år sagt oss, att om
en riksdag har varit i arbete under tiden
före årsskiftet och sysslat med ett
visst arbetsmaterial, som kan beräknas
bli färdigbehandlat innan den nya riksdagen
sammanträder, så vore det rätt
orimligt att upplösa denna riksdag den
31 december och genast kalla in den nya
riksdagen i och för handläggning av
samma frågor, när det av praktiska skäl
vore bättre att låta decemberriksdagen
fortsätta med arbetet.

Reservanterna påpeka, att vårt förslag
har den mycket otrevliga konse -

kvensen, att det rent teoretiskt vart fjärde
år skulle nödvändiggöra, att Kungl.
Maj :t skulle få förlänga mandaten för
de riksdagsmän, som inte ha blivit omvalda
närmast föregående höst. Det är
emellertid att märka, att det endast är
vart fjärde år, som denna situation skulle
kunna inträffa. Under tre år av fvra
är det precis samma riksdag, som sammanträder
före och efter årsskiftet. Och
man kan väl utgå ifrån att Kungl. Maj :t,
när Kungl. Maj:t får tillfälle att välja
vilket alternativ som skall tillämpas, inte
väljer alternativet att förlänga decemberriksdagens
session in på det nya året,
om behov av att ha riksdag sammankallad
i nörjan av januari uppträder just
under det år i fyraårsperioden, då en
nyvali andra kammare skall sammanträda,
utan det året väljer alternativet
att kalla in den nya riksdagen tidigare
på året. Avgörandet i den frågan ligger
ju i Kungl. Maj :ts hand. Jag menar att
det mte är någon hjärtefråga, om man
på denna punkt antager utskottets förslag
eller reservationen, men utskottets
förslag att bereda Kungl. Maj:t tillfälle
att välja mellan de båda alternativen innebär
onekligen en möjlighet till smidigare
anpassning efter förhållandena. Jag
har inte några som helst farhågor för
att ett bifall till utskottets förslag skulle
kunna leda till missbruk från Kungl.
Maj:ts sida eller spekulation i huruvida
den ena eller den andra riksdagen är
politiskt mera ägnad att sitta under de
där tio dagarna.

Jag vill alltså för min del hemställa
om bifall till utskottets förslag i fråga
om § 2 riksdagsordningen.

Jag har, herr talman, ingenting att
säga beträffande de övriga frågor som
sammanhänga med detta utlåtande. Beträffande
dessa råder full enighet mellan
mig och utskottet i övrigt.

Herr OLSSON, KARL JOHAN (kort
genmäle): Herr talman! Jag vill begagna
tillfället att redan nu göra två invändningar
mot vad herr Ewerlöf sade.

Den första invändningen gäller sessionstiden.
Det är väl uppenbart, att om

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

riksdagen enligt 1-decemberalternativet
skall pågå från den 1 december till omkring
15 juni och enligt utskottets linje
dels från den 10 januari till den 1 juni
och dels högst ett par månader på
hösten så blir den sammanlagda sessionstiden
i båda fallen ungefär densamma.
Den torde alltså inte bli kortare
enligt 1-decemberalternativet än
enligt det andra alternativet. Däremot
blir det en längre sammanhängande session
enligt 1-decemberalternativet, och
min ståndpunkt i den här frågan har
starkt påverkats därav. Yad jag mest av
allt är emot, är dessa långa, sammanhängande
riksdagar som vi ha haft under
de senaste åren.

Den andra invändningen gäller den
sista frågan som herr Ewerlöf var inne
på. Om den vill jag säga, att det kanske
inte är så, som han säger, att frågan
bara har betydelse vart fjärde år och
endast rör andra kammaren. Den har betydelse
varje år för första kammarens
vidkommande, eftersom denna förnyas
successivt. Jag vill tillfoga, att meningen
med denna av utskottet föreslagna möjlighet
för Kungl. Maj :t att utsträcka
riksdagen in på det nya året, väl inte
kan vara att man, därest det återstår en
del arbetsmaterial och man tycker det
är mest praktiskt att fortsätta behandlingen
av något ärende, skall kunna låta
sessionstiden överskrida årsskiftet. Meningen
bör väl vara att den ifrågavarande
möjligheten inte skall tillgripas
annat än i nödfall. Om det är meningen,
att riksdagen skall kunna förlängas
över årsskiftet, därför att det är några
frågor kvar, som riksdagen inte har hunnit
avverka, då måste man bli ännu
mera betänksam inför utskottsmajoritetens
förslag än man eljest skulle ha anledning
att vara.

Herr STEN: Herr talman! Det är uppenbart
att det intresse, som den enskilde
ledamoten av kammaren helt naturligt
hyser för denna fråga, måste hållas
med ganska strama tyglar, när ärendet
förekommer till behandling vid denna
tid på riksdagen. Även om man ti 3

Förslå kammarens protokoll 19/tH. Nr 31).

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

digare har deltagit i de diskussioner,
som ledde fram till denna utredning och
detta förslag, får man väl således inskränka
sig till de kritiska anmärkningar,
som man kan ha att framställa
med anledning av det föreliggande utlåtandet.
Att jag till till fullo uppskattar
dettas förtjänster, kommer att framgå
av mitt yrkande, som i stort sett går
ut på bifall till utskottets förslag.

I en av de diskussioner, som föregingo
frågans upptagande till behandling,
framhöll jag för min del, att man inte
endast borde taga sikte på en rationalisering
av riksdagens arbete, utan också
söka åstadkomma en sådan reglering
av riksdagens arbetsmängd, att man
kunde pressa ned tiden för riksdagssessionen
till en skälig längd.

Jag tror att exempelvis justitieministern
i något uttalande, som han har gjort
i propositionen beträffande utvecklingen
från förtroendevalda representanter
för folket till heltidsanställda ämbetsmän,
till yrkespolitiker, har tagit något
för lätt på innebörden av denna förvandling.
Det finns ju två sätt att utföra
ett arbete — det känna vi alla
ifrån de verksamhetsområden, där vi
ha varit sysselsatta. Det ena är att låta
det ta all den tid som behövs för att
man skall kunna lämna ett fullgott arbete
ifrån sig; sedan får denna tid bli
huru lång som helst. Det andra sättet
är att anslå en viss tid för ett visst arbete
och sedan avväga arbetet så, att
man medhinner det under denna tid.

Det är ingalunda på något sätt överraskande
eller oförklarligt, att riksdagens
arbete, som för några årtionden
sedan kunde stökas undan på fyra eller
fem månader, nu tar sju eller åtta månader.
Det förhållandet är ju till fullo
förklarat av ökningen i statsverksamhetens
omfattning under denna tidsperiod.
Min mening är emellertid den, att
man när det gäller riksdagens arbete
skall taga upp samma fråga som är aktuell
inom statsverksamheten i övrigt
och som får lösas genom en decentralisering,
vars ledande princip är formulerad
på det sättet, att beslutanderätten icke i
något ärende skall ligga liögre än vad

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

som är absolut nödvändigt. Om man hade
dragit in jämväl riksdagen i omprövningen
av statsverksamhetens arbetsformer,
skulle man, enligt vad det förefaller
mig, kunnat komma fram till det
önskvärda resultatet, att vi även i vår tid
hade kunnat klara oss med en riksdag
som inte påginge längre än från den 10
januari till den 10 juni. De vinster, som
därigenom skulle ha uppstått både för
de människor, som bli valda till riksdagsmän,
och för väljarna, som ha ett
intresse av att det finns ett så stort urval
som möjligt av personer som kunna
åtaga sig riksdagsmannauppdrag, skulle
enligt min mening ha uppvägt de
eftergifter för gammal riksdagskonservatism,
som man måhända hade måst
göra för att komma till ett sådant resultat.
Jag hyser fortfarande den meningen,
att riksdagen icke skulle mista någonting
av sitt faktiska inflytande inom
statslivet, om den släppte efter en smula
när det gäller alla möjliga detaljfrågor
och i stället inriktade sig på att dra
upp de stora linjerna för statens styrelse.

Jag var tillfredsställd, när justitieministern
tog upp denna fråga i sina direktiv
för utredningen, men jag är
ganska besviken på det magra resultatet
av den del av utredningens bemödanden,
som har ägnats åt detta spörsmål.
Däråt är nu ingenting att göra,
och jag har endast velat påpeka saken
på detta sätt.

På sidan 30 i utlåtandet har utskottet
angående riksdagsarvodena eller rättare
sagt sättet för riksdagsarvodenas utgående
gjort ett uttalande, som jag finner
ganska uppseendeväckande. Det
står där: »Arvodesbeloppens storlek är
i detta hänseende icke av principiell
betydelse. Däremot är det av vikt att
arvodesbestämmelserna få en sådan utformning,
att de icke motverka en önskvärd
koncentration i riksdagsarbetet.»
Vad menar särskilda utskottet med detta
uttalande? Trots alla de namn på framstående
och omdömesgilla riksdagskamrater,
som stå under utlåtandet, kan jag
inte läsa uttalandet på annat sätt än så,

att det är en grundlös insinuation och
en förolämpning emot riksdagens ledamöter.
Exempelvis vid den riksdag, som
nu står inför sin avslutning, finns det
väl ingen av riksdagens ledamöter som
icke har varit inriktad på och skulle
ha önskat att den skulle ha tagit slut
i god tid före midsommar. Finns det
någon av riksdagens ledamöter, som har
försökt att utöva något inflytande i den
riktningen, att riksdagen skulle förlängas
av den anledningen, att det utgår
ett arvode för varje dag som riksdagsarbetet
pågår? Jag tror icke det
finns någon ledamot, som har gjort det,
och jag tror över huvud taget icke att
utskottet skall kunna påvisa att det finns
vare sig någon önskan eller någon som
helst faktisk möjlighet för riksdagens
ledamöter att utöva ett sådant inflytande,
som utskottet här insinuerar att
man av egoistiska ekonomiska motiv
skulle eftersträva.

När det gäller arvodesfrågan skulle
jag för övrigt vilja ge uttryck åt den meningen,
att man bör tänka sig för, åtminstone
innan man övergår till ett arvodessystem,
som uteslutande bygger på
fasta årsarvoden. Jag är ganska betänksam
emot att riksdagsmannaarvode skall
utgå för tid, när riksdagen inte är samlad.
Ett riksdagsmannaarvode bör enligt
sakens natur utgöra ersättning för dels
förlorad arbetsförtjänst och dels de merkostnader,
som äro förenade med riksdagsmannauppdragets
fullgörande. Det
naturliga och riktiga bör vara, att varje
riksdagsman vid sidan av riksdagsmannauppdraget
skall ha ett arbete, en tjänst,
ett jordbruk eller ett företag, och man
borde kunna inarbeta i det allmänna
medvetandet, att det bör vara en hederssak
för de stora industriföretagen t. ex.
att ha en riksdagsman bland de anställda,
även om företaget måste ta hänsyn
till att han av riksdagsmannauppdraget
tidvis är förhindrad att sköta sitt arbete
i företagets tjänst. Jag har för min del
aldrig haft någonting att klaga över i det
avseendet. Min arbetsgivare betraktade
det som en naturlig och riktig sak, att
jag skulle åtaga mig riksdagsmannaupp -

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

draget, och har tagit konsekvenserna
därav.

Om det är nödvändigt att höja riksdagsarvodena
med hänsyn till de riksdagsmän,
som icke äro i tillfälle att förvärva
några inkomster vid sidan om arvodet
från riksdagen, har jag givetvis
ingenting däremot, men arvodet bör i
så fall i dess helhet utbetalas under riksdagssessionen
och icke utgå under sådana
förhållanden, att arvodet i den allmänna
uppfattningen skulle kunna betecknas
som en arbetsfri inkomst.

Utskottets ordförande har här betonat,
att det till stor del beror på talmanskonferensen,
om de beslut, som riksdagen
nu inbjudits att fatta, skola leda till en
rationalisering av riksdagens arbete. För
att besluten skola medföra önskat resultat
måste talmanskonferensen enligt utskottsordförandens
mening erhålla en
starkare ställning och bli ett aktivt arbetsledande
organ i riksdagen. Jag kunde
inte undgå att i det sammanhanget
tänka på att Per Albin Hansson vid någon
av de diskussioner, som vi förde här
i kammaren om riksdagens arbetsformer,
framkastade tanken på en riksdagsdirektör,
som skulle leda riksdagsarbetet. Jag
är ingen särskild anhängare av vare sig
direktörer eller centraldirigering, men
nog bär jag en ganska stark känsla av alt
om talmanskonferensen skall få den
ställning, som utskottet avser, är det nödvändigt,
att man skaffar sig en verkställande
tjänsteman, exempelvis en sekreterare.
Det är över huvud taget inte möjligt
att tänka sig, att talmännen själva
skulle kunna fylla alla de funktioner,
som enligt förslaget talmanskonferensen
erhåller. Därför är det nödvändigt, att
man redan från början även på det hållet
tar sina arbetsformer under omprövning
för att verkligen kunna gå i land
med de uppgifter, som talmanskonferensen
får enligt den nya ordningen.

På en punkt måste jag bestämt opponera
mig emot utskottsförslaget, nämligen
i fråga om förslaget att införa tidsbegränsning
i debatten. De allra flesta
av oss känna till, att en sådan metod användes
inom det frivilliga föreningsväsendet.
När de stora folkrörelserna ha

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

sina stora kongresser vart tredje eller
femte år och dessa inte kunna pågå mera
än högst en vecka, är det nödvändigt att
sörja för att man kan komma till slutet
på föredragningslistan inom den bestämda
tiden. Men nog har jag föreställt mig,
att Sveriges riksdag intar en annan ställning
och att den yttranderätt, som riksdagens
ledamöter ha enligt grundlagen,
inte bör kunna begränsas på sätt här
föreslagits.

Det invändes, att man kan lita på talmännens
oväld — det är ju de som skola
ta initiativet till begränsning av anförandenas
längd — och på kammarmajoritetens
omdömesförmåga. Men även en
talman kan ju vara tillgänglig för sinnesreaktioner
under långa och utdragna debatter,
och kamrarna äro åtminstone
ibland icke alldeles otillgängliga för
massreaktioner. Jag vågar för min del
därför inte lita på att ett sådant instrument
som tidsbegränsning av anförandena
skulle komma att handhavas på ett
sätt som man kan stå till svars med.

Jag ansluter mig alltså till den meningen,
att det är riksdagen ovärdigt att införa
några bestämmelser om begränsning
av tiden för anförandena och alt de brister,
som möjligen finnas, kunna botas på
självtuktens väg. Jag kommer därför att
yrka bifall till den reservation, enligt
vilken bestämmelserna om tidsbegränsning
av anförandena uteslutas ur utskottsförslaget.

Till sist nödgas jag uppehålla mig vid
en sak, som utskottets ärade ordförande
icke berörde, nämligen det särskilda yttrande,
som finnes i slutet av utskottets
utlåtande och vilket avgivits av ordföranden
jämte fyra andra ledamöter av det
särskilda utskottet. Yttrandet går, som
kammarens ledamöter finna, i korthet ut
på att man borde upphäva kamrarnas
paritetiska representation i de ständiga
utskotten och i stället införa en proportionell
representation. Jag påminner mig,
att det har hänt en gång förut under tolv
år i detta hus, att jag har mött denna
förflugna tanke, men då det, såvitt jag
vet, är första gången som en ledamot av
första kammaren har anslutit sig till den -

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

samma, synes det mig att man bör tilllämpa
den gamla satsen att hellre stämma
i bäcken än i ån. Jag har för min del
ingenting emot att man uppiar frågan
om avskaffande av tvåkammarsystemet
till övervägande, antingen genom att införa
ett enkammarsystem eller genom att
låta bägge kamrarna fortleva med olika
arbetsuppgifter, men jag vänder mig bestämt
emot att man skall underminera
tvåkammarsystemet genom att frångå
den paritetiska representationen i de
ständiga utskotten. Allt reformarbete i
vårt land har på såväl borgerligt som socialdemokratiskt
håll förts med iakttagande
av den sats, som jag tror ursprungligen
uttalats av Erik Gustaf Geijer, nämligen
»respekt för gällande lag». Visserligen
tilläde han någonting om rätten att
»kräva eu annan», men detta krav synes
mig i detta fall böra gå ut på ett principiellt
övervägande om själva tvåkammarsystemets
fortvaro, men inte ett underminerande
på enskilda punkter av
dess innebörd. Det står väl ändå klart, att
man icke kan förfara på det sätt som
uttalats i det särskilda yttrande, som är
fogat till utskottets utlåtande, med mindre
man förgriper sig på de grundlagsenliga
principerna för vårt riksdagsskick.
Man kan icke inlåta sig på sådana åtgärder
i det vällovliga syftet att lösa arbetslöshetsproblemet
för en del av andra
kammarens ledamöter. I den mån ett sådant
problem kommer att finnas även
efter antagande av de förändringar beträffande
utskottsväsendet, som föreslås
i detta utlåtande, får det problemet angripas
från andra utgångspunkter.

Jag hemställer, herr talman, att kammaren
måtte såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antaga utskottets
förslag med allenast den ändringen,
att § 52 riksdagsordningen erhåller den
lydelse, som föreslagits i den av herrar
Pettersson i Norregård och Hedlund i
Rådom avgivna reservationen, enligt vilken
även i fortsättningen den obegränsade
yttrandefriheten tryggas i Sveriges
riksdag.

Häri instämde herr Norman.

Herr OLSSON, KARL JOHAN (kort
genmäle): Herr talman! Det kanske kan
vara lämpligt att redan nu göra slut på
den ansats till mytbildning, som visade
sig i herr Stens anförande. Herr Sten
hade av vad utskottet anfört beträffande
arvodessystemet kommit till den uppfattningen,
att uttalandet innebar en insinuation
mot riksdagens ledamöter, när
det gällde riksdagarnas längd. Jag vill
då bestämt säga ifrån, att någon sådan
insinuation föreligger inte. Utskottet har
ingenstädes sagt, att de utdragna riksdagarna
bero på ledamöterna, utan utskottet
har tvärtom mycket kraftigt
framhållit, att den främsta orsaken till
de utsträckta riksdagarna är att propositionerna
kommit för sent och för
ojämnt. Därmed har utskottet också avvisat
den tolkning av ifrågavarande uttalande,
som herr Sten gjorde.

Däremot framfördes under behandlingen
i utskottet den meningen, att om
man nu tillskapar en höstsession, blir
det större möjligheter att draga ut på
riksdagstiden än som för närvarande finnas
och att rationaliseringssträvandena
därigenom motverkas. För att undanröja
varje misstanke om att utskottsmajoritetens
förslag skulle medge sådana möjligheter
och för att över huvud taget
göra slut på allt dylikt resonemang,
skrev utskottet, att i samband med den
nya ordning, som utskottet föreslagit,
bör arvodessystemet tagas upp till omprövning
och utformas så, att det inte
motverkar en önskvärd rationalisering.
Vad här sägs rör alltså inte vad som har
varit, utan vad som kommer, därest utskottets
förslag blir antaget.

Vad slutligen gäller frågan om den
paritetiska utskottsrepresentationen, så
har herr Sten omöjliggjort en verklig
diskussion kring spörsmålet genom att
göra gällande, att det i fråga om första
kammarens vara eller inte vara är tilllåtet
att kräva en annan ordning, men
i fråga om den paritetiska utskottsrepresentationen
är det inte tillåtet att göra
det. På det planet kan frågan självfallet
inte diskuteras, och jag avstår därför
tills vidare därifrån.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

Herr HEIDING: Herr talman! Jag har
till utskottets utlåtande fogat en reservation,
som gäller utskottsmotiveringen
på s. 52, där utskottet talar om utökning
av statsutskottets medlemsantal
från 24 till 30. I samma stycke har utskottet
gjort ett uttalande, som jag för
min del anser olämpligt. Utskottet säger
nämligen: »Utskottet vill beträffande

statsutskottet vidare erinra om att 1946
års sakkunniga som motiv till sitt förslag
att utöka statsutskottets medlemsantal
till 40 bl. a. anförde, att nuvarande
medlemsantal ej möjliggjorde den
allsidiga representation i avdelningarna
som vore önskvärd. Även om utskottet
ej kunnat tillstyrka en så avsevärd utökning
av statsutskottets medlemsantal,
delar utskottet de sakkunnigas uppfattning
om önskvärdheten av en allsidigare
sammansättning av avdelningarna. Utskottet
vill därför rekommendera att
statsutskottet upptar till övervägande, huruvida
här avsedda syfte skulle kunna
uppnås genom att låta ett visst antal
suppleanter med samma ställning som
ordinarie ledamöter deltaga i arbetet på
avdelningarna.»

Jag finner det egendomligt, att utskottet
gjort detta uttalande. Enligt utredningens
förslag skulle det vara 40 ledamöter
i statsutskottet. Det förslaget vilja
nu, kan man säga, utskottets ledamöter
förverkliga på en bakväg. Man vill visserligen
inte utöka antalet till 40, men
samtidigt vill man att en del suppleanter
på avdelningarna skola betraktas
som ordinarie ledamöter. Det borde
kunna räcka med att man låter ledamotsantalet
stanna vid 30 och att inrätta
fem avdelningar av utskottet med sex
representanter i varje avdelning utan
att därtill lägga att ett visst antal suppleanter
skola tjänstgöra på avdelningarna
i likhet med de ordinarie ledamöterna.

Hur skola dessa suppleanter väljas?
Utskottet har inte talat om, huruvida
statsutskottet skall utse dem vid plenum
eller om riksdagen skall välja dem samtidigt
med de övriga ledamöterna. Partiställningen
i avdelningarna måste, såvitt
jag förstår, dessutom rubbas. Efter -

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

som partierna inom avdelningarna äro
representerade efter styrkeförhållandet i
kamrarna, kan jag inte förstå, hur denna
fördelning skall kunna bibehållas,
om, som nu föreslås, ett visst antal suppleanter
på varje avdelning skola betraktas
som ordinarie ledamöter. Att
märka är också, att de ifrågavarande
suppleanterna inte skola få deltaga i besluten
vid statsutskottets plenum.

Jag tror att den föreslagna ordningen
skulle, om den genomfördes, vålla mycket
stora besvärligheter. Det är att vänta,
att dessa suppleanter inom avdelningarna
komma att i stor utsträckning
ha avvikande meningar och framställa
särskilda förslag, och detta kommer att
förlänga statsutskottets plenisammanträden.

Det borde inte vara någon svårighet
att liksom nu även i fortsättningen låta
suppleanterna få framföra sina synpunkter
vid avdelningssammanträdena. Det
är nu vanligt, att suppleanterna få yttra
sig, och det möter inte heller något hinder
att om en suppleant har något särskilt
på hjärtat, den ordinarie ledamoten
lämnar sin plats åt suppleanten, som då
kan få säga sin mening och deltaga i
beslutet.

Det bär redan med nuvarande antal
suppleanter visat sig svårt att få fullt
antal ledamöter vid sammanträdena. Om
det skulle bli åtta ledamöter på varje
avdelning, blir det säkerligen ännu svårare
att få platserna i avdelningarna
besatta.

Förslaget att det särskilda utskottet
skulle göra ifrågavarande uttalande
framfördes i utskottet av eu av de ledamöter,
som tillhört de sakkunniga,
och beslutet fattades i utskottet utan
någon särskilt ingående diskussion. Det
förvånade mig att utskottet tog så lätt
på saken som man gjorde. Visserligen
är det blott fråga om ett uttalande i
motiveringen, men det är egendomligt
att utskottet skrivit någonting som inte
kan tillämpas.

Om det anses, att det bör vara ett
större antal suppleanter i statsutskottet
och även i andra utskott, möter det
inget hinder att välja flera. För min del

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

anser jag att det är en mycket lämplig
åtgärd att låta så många som möjligt
bli suppleanter i ordinarie utskott och
få deltaga i utskottsarbetet. Genom tillskapandet
av beredningsutskott i stället
för de tillfälliga utskotten bli förhållandena
bättre, men det kan inte
skada att också öka suppleantantalet i
utskotten.

Med åberopande av vad jag nu anfört
ber jag, herr talman, att få yrka,
att ur utskottets motivering å s. 52 i
utlåtandet de tre på varandra följande
meningar, av vilka den första börjar
med orden »Utskottet vill beträffande
statsutskottet vidare erinra» och den
sista slutar med orden »deltaga i arbetet
på avdelningarna» måtte utgå.

\ ad beträffar förslaget i övrigt får
jag säga, att jag är rätt nöjd med detsamma.
Visserligen har jag varit tveksam
på ett par punkter, men för enighetens
skull har jag likväl ansett mig
böra biträda förslaget. Jag anser att det
har en rätt stor betydelse, om vi kunna
avgöra en fråga som denna utan alltför
stor splittring. När det gäller riksdagens
arbetsformer, böra vi kunna gå
fram på en något så när enig linje. Förslaget
innebär två större förändringar,
nämligen angående sessionstiden och
utskottens antal och sammansättning.

Om sessionstiden råder det delade
meningar. Jag anser att utskottets förslag,
enligt vilket riksdagen skall börja
den 10 januari och pågå till den 31 maj
eller eventuellt den 15 juni och sedan
efter avbrott eventuellt åter börja å dag
efter den 15 oktober som prövas lämplig,
har alla fördelar framför 1-decemberalternativet.
Utskottets förslag gör
det möjligt att sluta riksdagarna på våren,
och man behöver inte alltid ha
höstsessioner. Utskottets ärade ordförande
ansåg, att man borde sträva efter
att undvika höstsession, om det är möjligt,
och det uttalandet vill jag instämma
i. Om man däremot går in för 1-decemberalternativet, måste riksdagen
ovillkorligen sammanträda på hösten
varje år. Det är en sak som måste inskrivas
i grundlagen, eftersom där måste
stå, när riksdagen skall börja. Om riks -

dagen inte börjar förrän den 10 januari,
får också Kungl. Maj:t bättre tid att
förbereda de kungl. propositioner, som
skola föreläggas riksdagen.

Jag vill emellertid understryka, att om
man skall tänka sig att vinna någon
fördel med reformen, är det nödvändigt
att Kungl. Maj:t vinnlägger sig om
att framlägga propositionerna i tid.
Komma propositioner först mot riksdagens
slut, går det inte att avsluta arbetet
inom den beräknade tiden.

Herr Ewerlöf framhöll vissa svårigheter
i samband med fattande av beslut
om uppskov med ärenden till höstsessionen.
Uppskovsbeslutet måste enligt
hans mening fattas vid en mycket
sen tidpunkt, och detta kunde föranleda
ett fördröjande av realbehandlingen
av en del ärenden. Men man bör väl
endast i yttersta nödfall uppskjuta ett
ärende och i stället så fort som möjligt
ta itu med det för att hinna få det avgjort
under vårsessionen. Är det många
viktiga ärenden, som skola avgöras, kan
det naturligtvis hända, att man får uppskjuta
en del till hösten. Budgetfrågorna
skola dock under alla förhållanden avgöras
före den 1 juni eller eventuellt
den 15 juni. Det är ju tydligt att man
inte kan uppskjuta dem.

Jag anser således att det är all anledning
att antaga utskottets förslag, och
jag förutsätter då, att arbetet i de allra
flesta fall skall kunna ordnas på sådant
sätt, att riksdagsarbetet kan sluta åtminstone
till den 15 juni varje år. När
förhållandena bli mera normala och vi
slippa alla frågor om krislagstiftningar
och ransoneringar etc., bör riksdagsarbetet
kunna sluta tidigare än som varit
fallet under de senaste åren. Visserligen
har riksdagsarbetet ökat i stor utsträckning,
men en hel del av frågorna återkomma
varje år, och många gånger gäller
det bara anslagens storlek, och då
kunna dessa frågor inte vara så tidskrävande.
Det är huvudsakligen de nya
och stora frågorna, som kräva tid och
arbete, men även de frågorna böra kunna
avgöras inom den avsedda riksdagstiden,
om de bara framläggas inom den
tid, som man har beräknat.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

Jag har, som jag antydde, varit något
betänksam på ett par punkter. Det gäller
bland annat förslaget om att inrätta
tre lagutskott. Jag tror inte att det är
nödvändigt att inrätta ytterligare ett sådant
utskott. Då hade det nog varit bättre
att möjliggöra en uppdelning av
statsutskottet, såsom herr ordföranden
framhöll, men den tanken ha inte de
sakkunniga varit inne på, och den har
inte heller upptagits av Kungl. Maj :t.

Herr Ewerlöf framhöll, att det inte
är lagfrågorna som försenat riksdagsarbetet,
och det håller jag med honom
om. Varför skall man då ovillkorligen
behöva ha tre stycken lagutskott? Jag
var som sagt mycket betänksam mot
att gå med på detta förslag, men för
det goda samarbetets skull och för att
inte eventuellt ensam gå på avslagslinjen
i denna fråga, ansåg jag det bäst
att följa utskottets linje. Men jag är förvissad
om att det i framtiden kommer
att visa sig att man här har gjort ett
fel. En uppdelning av statsutskottet
skulle ha varit mera motiverad, men i
fråga om antalet lagutskott hade det
nog varit bäst att inte göra någon ändring.

Om man anser även denna reform
önskvärd för att kunna bereda samtliga
riksdagens ledamöter jämn sysselsättning
inom utskotten, vill jag säga att
den saken borde kunna ordnas på ett
annat sätt, exempelvis genom en utökning
av antalet ledamöter i bankoutskottet
och lagutskotten. Antalet ledamöter
i dessa utskott skulle ju kunna
ökas från 16 till 20, och samtidigt skulle
antalet suppleanter kunna bli något
större. På det sättet hade man fått möjlighet
alt bereda arbete för alla riksdagens
ledamöter i önskvärd omfattning
utan att behöva tillskapa det föreslagna
tredje lagutskottet.

Herr Stens uttalande och yrkande i
fråga om tidsbegränsningen ger mig anledning
att säga några ord. Jag har för
min del inte reserverat mig i utskottet
på den punkten. Jag har ansett att talmannen
borde få möjlighet att vid långt
utdragna debatter bedöma, huruvida
tidsbegränsning kan anses påkallad. Om

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

riksdagen skulle ha en annan mening
och bifalla den föreliggande reservationen
i frågan, skall jag för all del inte
beklaga det. Men nog kunde det många
gånger vara behövligt med en tidsbegränsning,
till exempel om många ärenden
stå på föredragningslistan och man
önskar få dem avgjorda. När en fråga
har debatterats i flera timmar och de
flesta talarna ha sagt sin mening, kan
det inte vara nödvändigt att en talare
skall upptaga tiden under en halvtimme
eller kanske en timme med ett anförande,
utan då bör det kunna sägas ifrån,
att varje talare bara får på sig en viss
mindre tid, exempelvis tio minuter. Jag
har alltså kunnat biträda utskottets förslag
även i den delen, och jag kommer
för min del att rösta för detsamma.

Jag hoppas att det nu föreliggande
förslaget skall bli till fromma för riksdagsarbetet.
Det är ett viktigt önskemål
att riksdagens arbete skall kunna
avslutas inom rimlig tid. Om vi så småningom
komma tillbaka till normala förhållanden,
tror jag att riksdagsarbetet
skall kunna avslutas på våren och att
höstsessioner komma att bli mer eller
mindre överflödiga. Jag anser emellertid
att det är en fördel hos det nu föreliggande
förslaget, att det inte föreskriver
att riksdagen nödvändigtvis skall
samlas till höstsession den 15 oktober,
utan att det skall kunna ske på lämplig
tidpunkt därefter.

Herr talman! Jag har redan tidigare i
detta anförande framställt yrkande beträffande
vad jag vill ha bort ur motiveringen.
I övrigt har jag intet annat
yrkande än om bifall till särskilda utskottets
hemställan.

Herr förste vice talmannen, som för
en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr HAGE: Herr talman! Jag har under
en del av mina föregående riksdagar
i en viss utsträckning kommit att syssla
med detta spörsmål, över huvud taget

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

har jag intresserat mig för riksdagsarbetets
rationalisering, sedan många år tillbaka,
och jag har motionsvis framfört
vissa uppslag, av vilka en del nu tagits
upp. Anledningen till detta intresse är,
att jag mycket tidigt kom till den uppfattningen,
att riksdagsarbetet är opraktiskt
lagt och därför tidsödande och att
det åstadkommer större utgifter än nödvändigt
för det allmänna. Min uppfattning
är alltså, att det finns möjligheter
att högst väsentligt rationalisera riksdagsarbetet.
Det må därför tillåtas mig
att nu säga några ord med anledning av
det föreliggande förslaget.

Det är onekligen ganska dystert, att
en fråga, som har varit föremål för uppmärksamhet
sedan år 1907, vinner sin
lösning först år 1948. Visserligen är det
sant, att några mindre reformer genomförts
under de gångna 41 åren, men något
långt stycke på vägen har man inte
kommit. Man har allmänt erkänt, att en
rationalisering behövs, att apparaten
ibland mal tömning och kostar rätt mycket
pengar, men man har dragit sig för
att göra någonting. På det här gebitet
har man verkligen anledning att tänka
på det gamla ordspråket, att »Guds
kvarnar mala sakta, men de mala säkert».
Ty riksdagens kvarnar mala onekligen
sakta, men om de också mala säkert,
är naturligtvis en sak, som man
kan diskutera. För min del skulle jag
möjligen med tanke på det föreliggande
utlåtandet kunna sträcka mig så långt
att jag säger, att riksdagens kvarnar
mala någorlunda säkert. Men nog finns
det mycket att erinra mot utskottets förslag,
och jag kommer i det följande att
taga upp några punkter till kritisk behandling.

Först måste jag då beklaga, att denna
fråga fått vänta så länge på sin lösning.
Hade vi tidigare genomfört de rationaliseringar,
som nu föreslås och som —
efter mitt sätt att se — borde utökas
med ytterligare några reformer, hade vi
sparat en hel del pengar för statsverket,
pengar som statsverket nu har förlorat.
Det måste ju innebära nationalekonomiska
fördelar för hela landet och för
skattedragarna över huvud taget, om

man ordnar riksdagsarbetet på ett rationellt
och förnuftigt sätt.

Emellertid finns det här någonting
som — såsom jag ser saken — iir ett oting
nämligen den s. k. historiska traditionen.
När en människa vill föra fram
ett förslag, som passar för den tid man
lever i, finns det alltid en hel del för
övrigt bra människor som säga: »Men
vi måste tänka på den historiska traditionen!
Vad som här är bestämt och
föreskrivet grundar sig på en historisk
tradition, på detta, att det förr i världen
också fanns förnuftiga människor, som
bestämde, att det skulle var på det här
sättet. Vi skola högakta våra förfäder
och hålla på det gamla!» Denna inställning
är ju alltid en hjälp åt konservatismen,
och även när förnuftiga förslag
framläggas, kan det ibland hända, att de
stupa på den historiska traditionen, och
så blir det inte något resultat.

Nu skola vi väl ändå i dag komma
fram till ett beslut i denna fråga, och
jag skall gärna erkänna, att det förslag,
som framlagts av utskottet, i alla fall för
oss en bit framåt.

Man har här till exempel upptagit ett
förslag, som jag en gång framfört, nämligen
att de tillfälliga utskotten skulle
försvinna och ersättas av ett ständigt,
allmänt beredningsutskott. Men märkvärdigt
nog har man föreslagit, att detta
ständiga utskott skall bli två — ett i
första kammaren och ett i andra kammaren.
Varför kan man inte i stället för
de tillfälliga utskotten åstadkomma ett
ständigt utskott av samma slag som de
andra ständiga utskotten, alltså sammansatt
av medlemmar från båda första och
andra kammaren? Man svarar kanske,
att det beror på den omständigheten, att
första och andra kammaren ha olika
antal ledamöter. Jag tror, att det argumentet
är mycket litet vägande, eftersom
vissa ledamöter redan nu äro placerade
i två utskott.

Skapar man ett ständigt utskott av
samma typ som exempelvis statsutskottet
med ledamöter från bägge kamrarna,
vinner man också — förutom en viss
besparing för personal, lokaler m. in. —
någonting, som man nu antagligen inte

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

vinner, nämligen att man slipper »bolla»
besluten mellan kamrarna på det sätt,
som ibland förekommer, när det gäller
de tillfälliga utskottet. Med de föreslagna
beredningsutskotten kan det tänkas
inträffa, att första kammaren i en fråga
fattar ett beslut och andra kammaren
ett annat. Då får man kanske — på
samma sätt som hittills skett i fråga om
de tillfälliga utskotten — låta frågan gå
fram och tillbaka flera gånger mellan
kamrarna, innan det slutligen blir ett
resultat.

Naturligtvis finns den möjligheten, att
utskotten under hand konferera med
varandra och samarbeta, så att de komma
fram till samma förslag. Men detta
är ju inte någonting alldeles säkert.
Har man däremot ett ständigt utskott,
ställer sig saken helt annorlunda, eftersom
majoritetens förslag i detta utskott
i allmänhet blir riksdagens beslut. Sedan
kan det givetvis hända, att kamrarna
i fråga om utlåtanden även från
ständiga utskott fatta olika beslut någon
enstaka gång.

Så vitt jag förstår, finns det ingen
egentlig anledning till att ha ett beredningsutskott
i första kammaren och ett
annat beredningsutskott i andra kammaren.
Det hade varit önskligt och mera
lämpligt, om man ersatt de tillfälliga utskotten
med ett utskott av samma typ
som de ständiga utskotten. Men något
yrkande i den riktningen kan man i
alla fall inte nu framställa.

Jag har med mycket stort intresse och
gillande tagit del av förslaget att en hel
del frågor icke skola behöva gå till
riksdagen, utan att de kunna avgöras
av Kungl. Maj:t. För min del tycker jag,
att Kungl. Maj:t och utskottet inte har
gått tillräckligt långt i det fallet. Som
det nu är, måste regeringen faktiskt till
riksdagen framlägga förslag, som här i
riksdagen bli rena expeditionsfrågor.
Man vet hur det går till, när sådana frågor
behandlas i utskotten. Det blir ingen
debatt, utan Kungl. Maj:ts förslag
klubbas ögonblickligen igenom. Men
den omständigheten, att frågorna i alla
fall skola avgöras av riksdagen, åstadkommer
likväl en hel del merarbete

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

och kostnader för papper, tryck, skrivarbete
m. in.

Inom landstingsförvaltningen ha vi en
bestämmelse som innebär, att ett landsting
kan avgöra en fråga utan remiss till
utskott. Jag har vid ett tidigare tillfälle
framkastat tanken, om det inte skulle
vara möjligt att genomföra någonting
liknande med avseende på vissa frågor,
som föreläggas riksdagen. I Norrbotten
ha vi genomfört denna bestämmelse på
det sättet, att ett mycket stort antal
enkla ärenden avgöras utan remiss till
utskott. Många riksdagsfrågor äro — efter
mitt sätt att se — av den arten, att
de skulle kunna avgöras på samma sätt.

Att för närvarande göra någonting åt
denna fråga är givetvis omöjligt. Men
jag har i alla fall velat föra saken på
tal, för att dessa synpunkter skola finnas
i riksdagstrycket, när frågan om
riksdagens arbetsformer någon gång i
framtiden på nytt upptages till behandling.
Jag har nämligen den tron och den
förhoppningen, att vad som i dag säges
i denna fråga inte skall bli sista ordet,
utan att det skall bli möjligt att fortsätta
rationaliseringen och reformarbetet
på detta område.

Sedan vill jag passa på att tacka utskottet
för en sak. Det har tidigare rått
mycket olika uppfattningar om huruvida
en motionär kan kallas till det utskott,
som behandlar hans motion, eller
om han kan ha rätt att då infinna sig
i utskottet. På iden punkten har nu utskottet
sagt, att en motionär såsom sakkunnig
bör kunna kallas till utskottet
för att personligen redogöra för motionens
innebörd eller syfte. Jag tror, att
detta uttalande kommer att få gynnsamma
verkningar. Andra lagutskottet
har till exempel nyligen behandlat frågan
om sjöarbetstidslagen. Två på detta
område sä kunniga män som Carl Lindberg
och Sven Lundgren äro båda placerade
i första lagutskottet, och man
kom sig inte för med att kalla dessa
bägge speciellt sakkunniga män till andra
lagutskottet, då vi där behandlade
frågan om sjöarbetstidslagen. Kanske
berodde detta på att man hittills haft
den uppfattningen, att sådana motionä -

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

rer inte kunna kallas till vederbörande
utskott. Nu har särskilda utskottet gjort
ett uttalande i denna sak om att motionärer
kunna kallas som sakkunniga
till ett utskott. Det är jag mycket tacksam
för.

För min del skulle jag helst ha sett,
att utskottets uttalande gått ut på att
en sådan motionär skall ha rätt att infinna
sig i utskottet vid behandlingen
av hans motion. Man torde dock inte
kunna tolka det uttalande, som nu har
gjorts av särskilda utskottet, på det sättet.

Därnäst vill jag säga, att jag liksom
herr Sten blev — om man får använda
ett sådant uttryck — ilsken, när jag
såg utskottets förslag på s. 78 i utlåtandet,
att talmannen skulle under vissa
förutsättningar ha rätt att avkorta anförandena
i kammaren och föreslå, att
de icke få överskrida en viss av kammaren
fastställd tidslängd. Jag har givetvis
den allra största respekt för våra
talmän, och jag tror att en sådan bestämmelse,
om den genomföres, kommer
att utnyttjas på ett korrekt sätt.
Men det kan dock inte förnekas, att för
en gammal riksdagsman — som vant
sig vid att ordet i denna sal skall vara
fritt — måste detta förslag framstå såsom
oerhört reaktionärt och -—■ jagskall
passa på att säga det — rent av otäckt.

Utskottets förslag är kanske ett steg
— låt vara att det är litet sådant —■ i
riktning mot sådana parlamentariska
vanor, som man har i England, vars
parlament ju eljest är mycket demokratiskt.
Den som där vill ha ordet skall
ju, som det heter, försöka att »catch the
speaker’s eyes», d. v. s. försöka tilldra
sig talmannens uppmärksamhet. Då får
han kanske ordet, men det är inte säkert,
att han får det ens då. Vad utskottet
har föreslagit är naturligtvis någonting
helt annat, men förslaget om tidsbegränsning
betyder i alla fall, att man
går ett litet stycke på vägen fram mot
en liknande ordning.

Det är att märka, att riksdagsmännen,
då det gäller att begära ordet, äro
varandra ganska olika. Somliga äro litet
mera oblyga av sig, medan andra

äro mera försiktiga och tillbakadragna.
Denna senare typ av riksdagsmän kommer
gärna sist på talarlistorna. Men det
kan hända, att dessa talare ha lika
goda argument att komma med som de,
som vid föredragningen av ett ärende
omedelbart gå fram till talmannen och
anmäla sig som talare.

Efter mitt sätt att se, finns det inte
den minsta anledning för riksdagen att
följa utskottets förslag i denna del.
Bland de sakkunniga har herr Senander
i andra kammaren gått emot förslaget
om tidsbegränsning. Nu vet jag
inte, hur det kommer att verka, om man
i denna fråga går på samma linje som
en kommunist. Gör man det, är man ju
ibland nästan dömd på den demokratiska
sidan. Men jag måste trots allt
säga, att har en kommunist ett förnuftigt
förslag, så vill jag rösta med honom.
I detta fall gör man bara den lilla
anmärkningen, att nog är det bra märkvärdigt,
när en kommunist — mot bakgrunden
av vad som nu skett borta i ÖstEuropa
— på detta sätt slår vakt omkring
det fria ordet. Men det är ju en
sak för sig.

Jag kommer alltså på denna punkt
att rösta för samma förslag, som här
har framställts av herr Sten, och jag
hoppas, att denna demokratiska riksdag
skall avvisa förslaget om tidsbegränsning.

Sedan skall jag be att få peka på en
detalj. Det kan ju hända, att en del av
riksdagens medlemmar — då jag gör
anmärkning på den punkten — tycka,
att jag är alltför demokratiskt ömtänt.
På s. 107, där det gäller riksdagens arbetsordning,
finns nedtill rubriken
»Tjänstemän och betjäning». Jag trodde,
att ordet betjäning hade försvunnit i
vår demokratiska vokabulär. Det fanns
en gång någonting, som hette tjänstemän
av högre och lägre grad, främst vid
kommunikationsverken. Denna terminologi
försvann i sammanhang med att
liberalismen ryckte fram här i landet.
Sedan fullföljde naturligtvis vi socialdemokrater
den tanken, att det inte
skulle finnas tjänstemän av högre och
lägre grad. Jag har den uppfattningen,

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

att i en demokratisk stat finns det bara
tjänstemän. Där skola inte de, som användas
i statstjänsten, delas upp i ämbetsmän,
tjänstemän och betjäning. Vi
borde vid det här laget ha kommit ifrån
den gamla inställningen. Därför måste
jag säga, att jag blev mycket förvånad
över att finna detta uttryckssätt — det
har väl kommit med utan att man har
tänkt på det.

Nu förekommer detta som sagt i utkastet
till en riksdagsstadga, som skall
antagas i särskild ordning. Jag uttalar
den förhoppningen, att ordet betjäning
strykes, när denna stadga slutligen
skall utformas, och att alla kallas för
tjänstemän. Jag vet visserligen, att det
finns en del som säga, att om man läser
texten på s. 107, finner man, att ordet
betjäning inte har använts i den
vanliga betydelsen. Det säger nämligen,
att fullmäktige i riksgäldskontoret skola
åläggas att ställa viss betjäning till riksdagens
förfogande. Detta kan visserligen
tolkas på det sättet att man menar,
att viss arbetskraft skall ställas till förfogande.
Men när det i rubriken talas
om tjänstemän och betjäning, kan man
inte få någon annan uppfattning än att
utskottet avser att markera, att det skall
finnas en uppspaltning mellan människor
längre ned på trappstegen i samhället
och dem, som sitta litet högre
upp. Jag uttalar som sagt den förhoppningen,
att ordet betjäning faller bort,
när denna riksdagsstadga slutligen skall
utformas.

Jag skall till det anförda ytterligare
lägga endast en liten reflexion. Man har
här förut pekat på det faktum, att propositionerna
mot slutet av riksdagarna
ofta komma hoptals på riksdagsmännens
bord. Jag uttalar den förhoppningen, att
det skall kunna ordnas så, att propositionerna
i stället dugga ned litet undan
för undan på våra bord. Som det nu är,
måste jag säga att man ibland kan bli
fullständigt förtvivlad. Om man bär varit
borta från riksdagen någon eller
några dagar, kan det hända, att man vid
återkomsten finner en hel hög nya propositioner
— kanske till och med ett
50-tal — på sitt bord. Den som bar en

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

viss ansvarskänsla och försöker att åtminstone
något litet sätta sig in i de
olika förslagen blir som sagt förtvivlad
och ger upp hoppet. Det finns ingen
möjlighet att på rimlig tid arbeta sig
igenom dessa mängder av propositioner,
som framläggas mot slutet av riksdagarna.
Det var vid ett tillfälle någon,
som använde ett mycket fult uttryck för
detta. Jag vet inte, om jag vågar upprepa
det här, men jag skall trots allt
göra det: han kallade detta för »politisk
våldtäkt av riksdagen», och det säger
ju något. Jag förstår mycket väl, att det
inte är så lätt för regeringen att laga, att
propositionerna undan för undan dugga
jämnt över riksdagen. Det skulle i
alla fall vara utomordentligt härligt, om
så, åtminstone i någon mån, kunde ske.
Nu hoppas jag i alla fall, att man med
utgångspunkt från det nu föreliggande
förslaget —■ där man naturligtvis gärna
önskar att det kan bli en ändring på
denna punkt — skall kunna få en sådan
ordning till stånd, att i fråga om propositionsframläggandet
åstadkommes en
jämnare fördelning över hela riksdagstiden.
Eljest är det risk för att riksdagsmännens
möjligheter och deras vilja,
hur god den än är, att läsa propositionerna
inte kunna tillgodoses.

Nu säger någon kanske, att det inte
är så nödvändigt, att riksdagsmännen
kunna de olika ärendena, utan att det
räcker om de som sitta i utskotten kunna
dem. Ja, det kanske är i någon mån
sant. Men det kan leda till för en riksdagsman
otrevliga situationer. Jag kommer
ihåg, hur min gamle vän Vennerström,
som var en duktig man och som
noga följde med i allehanda frågor, kom
att vara med på ett stort barnmorskemöte.
Han hade aldrig i sitt liv i riksdagen
deltagit i behandlingen av de
barnmorskefrågor, som behandlats i
riksdagen, och man började ställa frågor
till honom vid mötet. Han kunde
inte svara på en enda fråga, och mötesdeltagarna
tyckte förstås, att Vennerström
var en mycket okunnig riksdagsman.
Men sådant kan hända oss litet
var. Vi behärska inte alla frågor, som
läggas fram inför riksdagen. Men det

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

vore givetvis önskvärt, att vi kunde få
en sådan ordning, att vi hade möjligheter
att behärska åtminstone någon
större del av propositionsmaterialet.

Jag inskränker mig, herr talman, till
att på den punkt, som nu behandlas,
yrka bifall till samma yrkande som här
bär framställts av herr Sten.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag skall inte säga många
ord i denna fråga. Över huvud taget tycker
jag inte det skulle behöva hållas
någon heldagsdebatt om dessa ting. De
ha ju diskuterats och tuggats så länge.
Utskottet är ju på nästan alla punkter
tämligen enigt, och jag tycker, att vi
skulle på ett par timmar kunna komma
till rätta med detta i och för sig naturligtvis
svåra men dock inte så omfattande
spörsmål.

Det scm allting i det väsentliga hänger
på i denna fråga är ju sessionstiden.
Högern vill att riksdagen skall börja
den 1 december, men de andra partierna
äro ense om att den skall börja som
nu.

December tycker jag är den sämsta
tid för riksdagsarbete, som man gärna
kan tänka sig. Man talar om att juni är
en dålig månad, och det instämmer jag
i, men om jag finge välja mellan juni
och december, valde jag juni. Jag tycker
inte det är något genialiskt uppslag, som
högern kommer med, när den vill förenkla
arbetet genom att låta det börja
i december. Under första delen av december
äro riksdagsmännen ofta inbegripna
i ett ganska intensivt kommunalt
arbete, och under den andra halvan bruka
de ligga på sina sofflock — det är
gamla vanor, som bottna ända i hedenhös,
och det är ganska vanskligt att försöka
bryta människors vanor.

Jag tror således, att den väg, som högern
har rekommenderat, är oframkomlig-
Jag är inte säker på att inte riksdagen
enligt hpgerns linje, med början
den 1 december, kan bli till och med
längre än enligt den andra linjen, om
det kniper.

Man säger, att det ju i alla fall är en

månad i början av riksdagen, då man
ingenting gör; låt oss i stället ta den
perioden i december! Jag undrar, om
det är så alldeles riktigt, att man ingenting
gör under första månaden. Vad
statsutskottet beträffar tror jag att det
börjar arbeta nästan så fort riksdagen
har börjat. Alldeles bortsett från motionstid
och sådant tror jag emellertid
inte att statsutskottet skulle vilja sitta
och arbeta under julen, och inte heller
tror jag att riksdagsmännen då skulle
vilja skriva motioner.

Jag röstar alltså här för utskottets
förslag. Det betyder naturligtvis inte att
vi till varje pris skola ha två riksdagar
under aret. Går det att undvika, anser
jag dot vara en fördel. Jag tror också,
att riksdagen kommer att försöka undvika
en sådan sak.

Såsom ett ytterligare argument anför
högern, att Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag betyder, att riksdagsmännen bli
yrkespolitiker. Jag tror inte, att man
blir mera yrkespolitiker, därför att man
sitter två veckor eller kanske en månad
längre per år i riksdagen. Det är väl
andia saker som därvidlag äro avgörande,
framför allt den naturliga utvecklingen
mot en större anhopning av riksdagsärenden,
som gör att riksdagarna
bli längre och längre.

Nu sägs det, att arvodena därvidlag
spela in. Jag tror inte det är så farligt
med den saken, men jag är i alla fall för
att man går den väg, som utskottet har
rekommenderat, med fasta riksdagsarvoden.
Herr Sten var ju oerhört förbittrad
över den insinuation mot riksdagsmännen
som det uttalande skulle innebära,
som utskottet gjort i detta sammanhang.
Ja, i utskottet är det tjugu medlemmar,
som alla äro riksdagsmän, och om de insinuera,
är det väl ändå inte alldeles utan
skäl. Och förut har det suttit två kungl.
kommittéer, bestående så gott som uteslutande
av riksdagsmän, som föreslagit
detsamma beträffande arvodena, alltså
att de skulle vara fasta. Jag yttrar mig
inte alls om beloppet. Jag tror att man
möjligtvis kan komma till ett lägre belopp
än det som de sakkunniga föreslagit,
men även om jag inte misstänker

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

riksdagsmännen för att vara arvodessugna
och för att vilja sitta här bara för arvodenas
skull, anser jag, att vi, såsom
herr ordföranden i utskottet uttryckte
det, böra undanröja misstanken att de
göra det och därför dra ut på tiden med
riksdagsarbetet.

Jag har ju inte undertecknat någon reservation
i utskottet. Det betyder emellertid
inte, att jag är fullt nöjd i alla
detaljer. Det var på mitt yrkande, som
utskottet föreslog den ändringen, att
statsutskottet skulle handlägga samtliga
pensionsfrågor, även dem som ha med
reglementena att göra. Jag hade också
ett par andra förslag, som rörde bankoutskottets
gamla område. Man tar alltså
ifrån bankoutskottet pensionsärendena,
och det är ju ofta inte några betydande
ärenden, men de ha ändå upptagit bortåt
hälften av bankoutskottets tid. Risken förefinns
således, att det, som blir kvar,
blir för litet för ett ständigt utskott. Den
risken föreligger, eftersom man har inriktat
sig på att något så när jämnt fördela
utskottsarbetet. För att kompensera
bankoutskottet för pensionsärendena vill
man ge bankoutskottet någonting annat,
men man kan inte peka på vad det skall
vara. Man talar om socialiseringsfrågor.
Det kan ju vara stora saker ibland, men
många riksdagar, såsom hittills åtminstone
i år, har det inte varit något alls alt
ta på. För att i någon mån fylla ut den
lucka, som uppstår genom att man tar
bort pensionsärendena från bankoutskottet,
föreslog jag i utskottet, att man skulle
lägga över på utskottet alla frågor, som
ha med riksdagens eget liv att göra. Bankoutskottet
har ju hand om dessa ting,
men det finns ett par anmärkningsvärda
undantag. Det ena gäller riksdagsarvodena
och det andra de reglementariska föreskrifterna,
som antagas av riksdagen
och som inte ha karaktär av grundlag.
Jag föreslog, att vi skulle lägga också
dessa saker på bankoutskottet, så att
bankoutskottet finge hand om allt, som
rör riksdagens eget inre liv, men det
ville utskottet inte vara med om.

Att riksdagsarvodena behandlas av
bankoutskottet, tycker jag är ganska naturligt.
Förut voro de ju inbegripna i

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

grundlagsbestämmelserna, och det var
anledningen till att konstitutionsutskottet
hade hand om dessa frågor, som ju
eljest inte ha så särskilt mycket med
konstitutionsutskottets verksamhet att göra.
När man bröt ut dessa bestämmelser
ur grundlagen, ansåg konstitutionsutskottet,
att de fortfarande borde tillhöra
konstitutionsutskottets arbetsområde.
Varför vet jag inte. Jag hörde någon
gång, att man menade, att man därmed
skulle ge dessa frågor en mera högtidlig
karaktär. Ja, jag tror inte att det
skulle bli mindre högtidligt, därför att
bankoutskottet behandlade dem — man
har ju efter de senaste dagarnas erfarenheter
inte den uppfattningen, att riksdagen
är så särskilt högtidlig mot konstitutionsutskottet.
Även de reglementariska
föreskrifterna, som röra vårt eget
inre arbete, tycker jag borde flyttas över
till bankoutskottet.

Jag har, såsom jag sade, inte reserverat
mig beträffande dessa båda frågor,
och jag anser mig därför inte ha rätt
att framställa något yrkande, men jag
har velat framhålla dessa synpunkter.
Jag tror att de peka mot framtiden, och
jag är livligt övertygad om att det kommer
att visa sig, att bankoutskottet åtminstone
under vanliga normala förhållanden
får ett alldeles för litet beting.
Arbetsområdet kan ju komma att svälla
ut, men jag tror ändå, att denna fråga
kommer tillbaka i en eller annan form.

Jag har inte heller på andra punkter
antecknat någon reservation. Jag har således
inte undertecknat den reservation,
som herr ordföranden i utskottet avgivit,
i vilken föreslås, att man skulle lösa
hela den stora tvistiga frågan om ledamöternas
placering i utskotten genom att
låta kamrarna ha olika antal ledamöter
i utskotten, men min sympati är för eu
sådan lösning. Jag är inte rädd för att
diskutera denna fråga. Jag väntade emellertid
inte att herr Sten, som ju är eu
gammal radikal, skulle reagera så kraftigt
på denna punkt. Om jag inte minns
fel, har han förut varit för första kammarens
avskaffande. Nu vill han inte
vara med om att underminera första
kammaren genom att låta den få ett

46 Nr 30. Fredagen den

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

mindre antal representanter i de gemensamma
utskotten. Jag tycker inte, att det
innebär något underminerande, tv det
avgörande är ju röstningen i kamrarna.
Kammare står ju inte mot kammare, utan
grunden för båda kamrarna är ju precis
densamma, och någon politisk skillnad
mellan den ena och den andra kammaren
finns ju strängt taget inte. I ett avseende
är det emellertid en skillnad mellan
kamrarna till andra kammarens förmån,
vilken kommer till uttryck vid de
gemensamma voteringarna. Jag tror inte
det skulle vara någon risk att tillämpa
samma ordning i utskotten. Jag har inte
varit så radikal som herr Sten, men jag
har inte någon som helst rädsla för att
kammarens anseende eller maktställning
på något sätt skulle undermineras, därest
man följde denna linje, att kamrarna
skola vara representerade med ett olika
antal ledamöter.

Jag tror inte någon vill påstå, att det
förslag, som här är framlagt, innebär
någon hel reform. Riksdagens arbete
blir inte genom det beslut, som nu
kommer att fattas, så helt omstöpt som
man skulle önska. Det är mycket som
återstår, särskilt i fråga om just riksdagens
inre arbete. Många kanske tycka,
att det också är en insinuation, när
jag säger, att våra debatter äro oorganiserade.
Jag tycker de äro dåliga. De
äro inte så laddade, som man skulle
vilja att en riksdagsdebatt vore. Jag har
många gånger fört den saken på tal.
Jag vill upprepa, att det är inte det
rätta sättet för riksdagsmännen att uppträda,
när de i katedern för sina kamrater
och för allmänheten läsa upp dessa
tal, som de suttit hemma och skrivit.
Jag menar nu inte, att man inte
skulle kunna ha en lapp framför sig
med något skrivet på — det har jag
här också med anteckningar om vad
som har sagts under debatten •— men
om vi kunde komma bort från dessa
på förhand hemma skrivna talen, skulle
debatterna bli av ett helt annat intresse
och få ett helt annat innehåll. I trvckfrihetsdebatten
för ett par dagar sedan, i
en fråga om juryn, uppträdde sju talare
i rad, som sade precis samma sak och

2 juli 1948 fm.

som hade samma yrkande. Det hade varit
tillräckligt med att en enda hade
talat, men eftersom de hade begärt ordet,
måste de tala och upprepade vad
de andra redan hade sagt. Förmodligen
hade de inte hört på vad de andra hade
sagt> eljest skulle de ha avstått. I en
församling med sinne för proportioner
borde det inte vara på det sättet. Jag,
har vid ett par tidigare tillfällen nämnt,,
att under sådana här stora debatter i
riksdagen gå ledamöterna ut. Jag talade
om att de spelade schack, vilket
gjorde att herr Forslund blev ond, men
det var ju bara ett exempel på vad man
gör, när man går ut. Det är ju många
som inte spela schack, men de gå i alla
fall ut. En sådan lång debatt blir på
det sättet inte någon debatt alls, tv de
olika talarna höra inte på varandra.
När en har talat, går han ut, och sedan
talar en annan och säger kanske samma
sak, ty han har inte hört den föregående,
och denne andre hör i sin tur
inte på den efterföljande.

Jag tror inte, att det går att komma
till rätta med dessa saker genom några
reformer. Jag vill inte att vi skola ha
nagot förbud mot att hålla skrivna talr
men jag tycker, att man på överenskommelsens
och traditionens väg borde
kunna komma fram till att man inte
sitter hemma och skriver sina anföranden.
Om debatten omfattade ett mindre
antal och kortare anföranden, skulle
riksdagsmännen kunna sitta kvar och
höra på. Det vore också trevligare för
dem, som sitta på läktaren, att se att
även riksdagsmännen äro en publik,
som är intresserad av vad som försiggår
i kamrarna.

Även om man inte kan komma med
några förslag om vad som kan göras för
att få en ändring i dessa avseenden till
stånd, tror jag att det kan vara välgörande
med ett Cato-ord: låt oss reformera
riksdagsarbetet, låt oss göra talen
korta och intressanta i stället för långa
och ointressanta, och framför allt: bort
med de hemmaskrivna talen!

Nu föreligger här ett förslag, som tar
sikte på just detta, att man skall göra
debatterna kortare. Jag syftar på rätten

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

för talmannen att föreslå kammaren att
bestämma tidsbegränsning. Herr Sten
och herr Hage ha ju reagerat surt även
på denna punkt. Herr Sten sade, att
yttrandefriheten skulle kränkas genom
detta. Jag undrar, om det är fråga om
yttrandefriheten i detta fall. Jag tycker
att det är missbruk av ord, när man
betraktar det som en yttrandefrihet att
tala hur länge som helst.

Herr Hage erinrade i detta avseende
om förhållandena i det engelska underhuset.
Där har ju talmannen rätt att
lämna ordet åt vem han vill, till och
med åt en som inte har begärt ordet. I
allmänhet lämnar han ordet åt någon
som har begärt det, men visst inte åt
alla. Halva underhuset kan ibland resa
sig för att begära ordet. Talmannen
lämnar ordet åt en, och de andra få
begära det på nytt. När talmannen tycker,
att debatten har pågått tillräckligt
länge, beslutar han själv, att nu är det
slutdiskuterat.

Detta tyckte herr Hage var reaktionärt.
Jag skulle nästan kunna säga, att
det är en anordning av alldeles motsatt
innebörd, då den syftar till att göra debatten
njutbar. De långa debatterna,
som oftar blossa upp, när människorna
inte höra på varandra, ha ju inte någonting
med den verkliga yttrandefriheten
att göra, och att kalla det för reaktionärt
att försöka reformera en sådan
debatt, tycker jag är att vända upp
och ned på den fulla och hela sanningen.
Det är ju inte fråga om att en tidsbegränsning
skall ske annat än när en
debatt har pågått en längre tid.

Herr Hage tyckte att de, som komma
upp i slutet av en debatt, kunna ha lika
bra argument att komma med som de,
som komma i början. I allmänhet ha
de inte det. Den, som inte kommer upp
i en lång debatt förrän i slutet, har nog
i allmänhet inget annat än att säga än
vad som redan är sagt förut.

Herr Ewcrlöf var rädd för att statsrådens
rätt skulle trädas för när, särskilt
då ett statsråd uppträdde i båda
kamrarna. Det tror jag inte man behöver
vara så rädd för, ty tidsbegränsningen
införes väl inte, förrän allt är

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

sagt i debatten som kan sägas och kan
påverka utgången. Jag har för min del,
trots att jag håller på statsråden, inte
någon rädsla för att inskränka även deras
rätt i detta avseende.

Om jag alltså inte är helt nöjd med
det föreliggande förslaget, utan vill gå
längre på vissa punkter, tycker jag det
är en nyhet av stort intresse, att riksdagen
har samlat sig till ett tigersprång
i fråga om det som alltid har varit så
svårt att komma till rätta med, nämligen
riksdagens eget arbete. Jag tror
inte, att det är sista ordet som här
sägs, men denna reform är i alla fall
ett bevis på att iriksdagsarbetet inte,
såsom det ofta står i tidningarna, är
opåverkbart av livets sunda och växande
krav.

Herr JOHANSSON, JOHAN BERNHARD:
Herr talman! När den förste ärade
talaren, lierr K. J. Olsson, inledde
denna debatt, yttrade han, att alla inom
det särskilda utskottet hade varit ense
om att det inte är tillfredsställande med
den utdragning av riksdagsarbetet och
riksdagstiden på våren, som nu förekommer,
och i detta uttalande kan han säkert
få instämmanden från alla håll. Men sedan
deklarerade han, att när man kom
till spörsmålet om det sätt, på vilket detta
missförhållande skulle kunna avhjälpas,
hade meningarna gått isär, och därmed
var herr Olsson inne på de båda
huvudalternativen i detta spörsmål, nämligen
dels 1-decemberalternativet med en
sammanhängande längre riksdag, som
öppnade möjligheter för bedrivande av
ett inom denna sammanhängande längre
tid mera rationellt och bättre ordnat
riksdagsarbete, dels det andra alternativet
med en förkortad vårsession och en
två månaders höstsession. I valet mellan
dessa båda alternativ bär utskottet stannat
för det senare.

Jag har en ganska lång erfarenhet från
riksdagsarbetet, särskilt på de områden,
som ha med statens utgifter och inkomster
samt budgetbehandlingen att göra. I
statsutskottet ha vi tusentals ärenden av
detta slag varje riksdag. Jag måste mot
bakgrunden av denna erfarenhet uttala

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

min förvåning över och mitt beklagande
av att detta alternativ har blivit utskottets
förslag.

Utskottet föreslår en bestämd tidsbegränsning,
nämligen den 10 januari till
den 1 juni. Eventuellt skall tiden kunna
utsträckas till den 15 juni. Där skall det
vara stopp. Men samtidigt föreslås en
utökning av motionstiden i anledning av
statsverkspropositionen med tre dagar.
Personligen har jag ingenting emot denna
ökning, då den är behövlig med hänsyn
till den stora omfattning som statsverkspropositionen
numera har, men jag
pekar på denna sak, därför att den genast
innebär en ytterligare faktisk avkortning
av riksdagstiden.

Vidare föreslås en ökning av statsutskottets
ledamotsantal till trettio. Jag har
heller ingenting emot detta, eftersom arbetsfördelningen
på det sättet kan bli
jämnare. Men jag vill framhålla, att ju
flera ledamöter som skola deltaga i utskottsplena,
desto längre bli dessa. Det
måste förlänga statsutskottsplena och
därmed också arbetet inom utskottets
avdelningar. Det är således en avsevärd
förkortning av den nuvarande sessionstiden
som man föreslår samtidigt som
man tror, att man skall lyckas bättre reglera
och dirigera arbetet.

Jag skall såsom ett litet mellanslag i
diskussionen bringa i erinran, hur utskottsarbetet
i början av riksdagen ter
sig. Före motionstidens utgång kan praktiskt
taget inte utskottsarbetet komma
riktigt i gång, och med tre dagars utökning
av motionstiden kan arbetet inte
börja förrän omkring den 25 januari.
Därtill kommer att motionerna skola
tryckas, så att de kunna komma utskotten
och ledamöterna till handa, och det tar
lång tid. Statsutskottet får varje år omkring
tre hundra motioner, och de bruka
inte föreligga i tryck förrän i början av
februari, och vi kunna aldrig, även om
vi påbörja arbetet tidigare, slutbehandla
ett ärende, förrän vi ha tillgång till de
tryckta motionshäftena.

Härtill kommer en annan sak, som det
kan ha sitt intresse att påminna om, en
sak som alla ledamöterna väl känna till
men kanske inte tänka på i detta sam -

manhang, nämligen att de flesta helgdagar
inträffa under första halvåret. Vi
ha under första halvåret, om jag räknar
i årets almanacka, under riksdagstiden
sammanlagt tjugunio sön- och helgdagar,
och jag räknar då med en i enlighet med
utskottets förslag till den 15 juni utsträckt
tid. Dessa dagar gå omedelbart
bort, men dessutom bruka ju helgdagsaftnarna
före dessa sön- och helgdagar
vara arbetsfria.

Påskledigheten kommer i en sammanhängande
följd, och i år ha i påskledigheten
utöver sön- och helgdagar ingått
sju verkliga arbetsdagar. Om jag lägger
tillsammans sön- och helgdagar, helgdagsaftnar
och påskledighet blir det fyrtioen
dagar, som ha gått bort i år under
riksdagstiden.

Särskilda utskottet tycks vidare räkna
med att även måndagarna skola vara
fria. Det gör ytterligare aderton dagar,
som skola läggas till de förut nämnda
fyrtioen, och jag kommer upp i en siffra
på femtionio dagar, d. v. s. i runt tal
två månader, då det faktiskt icke förekommer
ett sammanträde eller något arbete
i riksdagen.

Utskottet förutsätter sedan också, eller
gör i varje fall antydningar därom, att
även lördagarna skola vara fria. Det skall
bara hållas bordläggningsplena på lördagarna.
Det betyder en ytterligare ökning
av antalet dagar, då icke något riksdagsarbete
pågår.

Närmare halva tiden går således bort
av de fem månader, som man i allmänhet
talar om att riksdagsarbetet skall pågå.
På fem månader, säger man, skall så
och så mycket medhinnas. Det är faktiskt
inte mer än på omkring halva denna
tid, som något effektivt riksdagsarbete
utföres. Det bör man komma ihåg,
när man diskuterar denna fråga.

Det har hittills icke varit möjligt att
sluta riksdagsarbetet före den 1 juni, och
vi se, hur det är i år. Förra året gick
det inte att få budgetarbetet på utgiftssidorna
klart till den 1 juli, utan vi fingo
omedelbart in i juli månad från statsutskottet
komma till kamrarna med en tillläggsstat,
och på dagens föredragningslista
ha vi ännu kvar oavgjorda statsut -

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

skottsärenden, fastän vi befinna oss in
i juli månad.

De anslagsfrågor, som skola behandlas
av utskottet men som äro av sådan natur,
att de inte behöva tagas upp på
riksstaten, ha ännu inte alla hunnit bli
behandlade, fastän vi nu befinna oss i
juli månad. Ändå föreslås här av det
särskilda utskottet, att riksdagens arbete
skall börja den 10 januari och att vi
den 1 juni skola ha slutfört vårt arbete,
vilket ju blir mer och mer besvärligt
med hänsyn till ansvällningen av statsförvaltningen
och ökningen av riksdagsärendena.

Jag kan inte underlåta att i detta
sammanhang peka på — jag begränsar
mig till detta område, som jag tycker
är utomordentligt viktigt och som tydligen
inte har tillräckligt beaktats av
utskottet — vilka direktiv åt statsutskottet
i fråga om dess arbete, som innehållas
i 39 §. Denna paragraf har följande
lydelse: »Statsutskottet, som skall
undfå del av Konungens angående statsverkets
tillstånd och behov till riksdagen
avlåtna proposition och äga tillgång
till alla statsverkets räkenskaper och
handlingar, åligger att, i den mån det
icke gäller jordbruksärenden eller riksdags-
och revisionskostnader eller kostnader
för riksdagens hus och riksdagens
verk, granska, utreda och uppgiva
statsverkets tillstånd och förvaltning
samt föreslå vad till fyllandet av dess
behov erfordras, varvid nödiga indragningar
och besparingar böra iakttagas.
Utskottet åligger därjämte att, antingen
i den ordning § 47 stadgar gemensamt
med eller eljest efter samråd med de
övriga utskott, vilka handlägga statsregleringsfrågor,
förslagsvis beräkna
statsverkets ordinarie inkomster, uppgiva
huru mycket bör genom bevillningar
utgöras samt uppgöra förslag till
riksstat.»

Det gäller här ett arbete, som föranleder
infordrandet av en mängd handlingar
och som nödvändiggör att föredragande
från olika ämbetsverk inkallas
i utskottet och dess avdelningar för att
diir lämna redogörelser för vissa spörsmål.
Bestämmelsen gör det också i många

4 Förslit kammarens protokoll 19i8. Nr 30.

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

fall nödvändigt för t. ex. en utskottsavdelning
att företaga resor för att på ort
och ställe göra sig underrättad om vissa
förhållanden. Sådant tar sin tid.

Vi ha i statsutskottet också att behandla
ett så viktigt ärende som statsrevisorernas
berättelse. Den har i år
över 50 olika paragrafer, och varje paragraf
i denna berättelse är som en
kungl. proposition. De olika paragraferna
avhandla olika ämnen.

Jag måste säga, att om det skall vara
någon mening med denna bestämmelse
i grundlagen och någon mening i grundlagens
uttalande på ett annat ställe, där
det heter, att svenska folket äger att
sig självt beskatta, så måste också tid
beredas svenska folkets valda ombud att
noggrant granska och bereda såväl inkomster
som utgifter, som äro grundläggande
för beskattningen. Det är detta
som jag anser inte blir möjligt på den
tid, som enligt utskottsförslaget kommer
att stå oss till buds.

Den fråga, som jag tidigare var inne
på, om tryckningen av motioner och utskottsutlåtanden,
är ju en fråga för sig,
som i år liksom förra året varit mycket
besvärlig, därför att tryckningen av utskottsutlåtanden,
motioner och även av
propositioner ju blivit försenad. Detta
problem med förseningen på grund av
tryckningssvårigheterna har utskottet
inte i sitt utlåtande ögnat ett ord, och
dock är det en ganska viktig del av
riksdagsarbetets rationalisering att det
också ordnas så, att vi kunna få vårt
tryck — propositioner, motioner och utskottsutlåtanden
— i tid.

Jag har därför den bestämda uppfattningen
att det s. k. 1-decemberalternativet
är avgjort att föredraga framför
utskottets förslag. Då blir det möjligt
för kamrarna att redan efter den 1
december sammanträda för att välja
talmän och vice talmän, för att välja
utskott och hålla remissdebatt. Under
den tiden kan en del arbete göras
undan; då kunna alla fristående
motioner och de motioner, som förekomma
i anslutning till statsverkspropositionen,
väckas. Så tryckas dessa
under den efterföljande sista delen av

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

året, och därpå kan i början av januari
— det behöver ju inte nödvändigt
vara den 10 januari, utan det kan ske tidigare,
om så visar sig nödvändigt —
riksdagen upptaga sitt arbete för fullt.
Går man efter den linjen, undanröjas
ju också herr K. J. Olssons bekymmer
beträffande tiden mellan den 1 och den 10
januari, tv då pågår ju riksdagen. Jag
finner också av det i utskottets utlåtande
på s. 13 refererade sakkunnigeuttalandet,
att detta tekniskt är möjligt att
genomföra och att man på det sättet
skulle kunna göra en vinst.

Utskottet har framhållit, att ämbetsverken
skulle behöva komma in tidigare
med sina petita, om 1-decemberalternativet
tillämpas, men den saken bör väl
inte vara så svår att ordna.

Herr Olsson pekade också på att det
kan bli fråga om flera ur statsverkspropositionen
utbrutna punkter enligt
1-decemberalternativet än vad nu är fallet.
Ja, detta beror väl helt på Kungl.
Maj ds kansli, men sedan statsverkspropositionen
avlämnats den 1 december,
får Kungl. Maj ds kansli bättre tid att
ägna sig åt de utbrutna punkterna, så
att vi kunna få dem i tid inför riksdagen.
I år ha vi fått utbrutna punkter
ända till långt in på vårsidan, och det
är ju inte någon tillfredsställande ordning.

Nej, jag måste säga att en tillbakaflvttning
av tidpunkten för riksdagens början
till den 1 december och en sammanhängande
riksdag är att föredraga. Då
kan man vinna en verklig rationalisering
av arbetet, och då skulle talmanskonferensen,
som skall bli ledande beträffande
riksdagsfrågornas behandling
i organisatoriskt hänseende, ha mera tid
på sig för att organisera arbetet.

Samtidigt som vi kunna konstatera
det myckna arbete, som statsutskottet
bar att utföra med behandlingen av alla
dessa frågor om utgifter och inkomster
och enskilda motioner i anslagsfrågor,
och samtidigt som vi i år bevittna, hurusom
en del av detta myckna arbete ännu
inte slutförts i kamrarna, föreslås
bär av det särskilda utskottet ett överflyttande
av alla pensionsärenden till

statsutskottet. Det blir således en ytterligare
ökad arbetsbörda, som man pålägger
detta det mest arbetstyngda utskottet,
samtidigt som man förkortar den
tid, under vilken utskottet skall arbeta.

Till vad jag nu bar sagt om den korta
tid som föreslås för vårsessionen kan
det också erinras om att det ju numera
nästan vid varje riksdag brukar tillsättas
särskilda utskott för större frågor.
Dessa särskilda utskott ha en synnerlig
förmåga att splittra de övriga utskottens
arbete, därför att ledamöter i särskilda
utskott tagas från de andra utskotten,
och man vill ju ta hänsyn till av dessa
ledamöter uttalade önskemål om att vara
närvarande i de olika utskotten när
vissa ärenden behandlas. Även sammansatta
utskott förekomma vid varje riksdag.

1-decemberalternativet har enligt min
mening ett avgjort företräde framför utskottets
förslag, och jag vågar det påståendet,
att om utskottets förslag oförändrat
går igenom, kommer det att visa
sig, att kritiken av detta utlåtande är
riktig och att ett mycket starkt missnöje
kommer att växa fram, när detta
utskottsförslag skall omsättas i praktiken.

I 58 § föreslås att ärenden skola kunna
uppskjutas. Där räknas också upp
vilka ärenden, som skola kunna uppskjutas:
»Kamrarna må genom sammanstämmande
beslut till annan session eller
till nästföljande riksdag uppskjuta
behandlingen av proposition eller motion,
som ej berör riksstaten.» Där är
således utfärdat ett direkt förbud mot
att ärende, som berör riksstaten, skall
kunna uppskjutas.

Jag delar denna uppfattning, eftersom
riksstaten ju skall göras färdig före viss
tid och vi böra söka komma ifrån systemet
med tilläggsstater. Men det är just
på grund härav och med hänsyn till
den betydande arbetsbörda, som riksdagen
bar just beträffande frågor om
inkomster och utgifter och statsregleringen,
som jag har anmärkt på den tillbakaflvttning
av tiden för detta arbetes
avslutande som enligt förslaget sker.

Blir det som jag tror ett missnöje över

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

att tiden inte kommer att kunna hållas,
vilket jag inte tror att den kommer att
göra, kan det ju erinras om att det inte
går att vidtaga någon ändring på flera
år, därför att det här gäller en grundlagsfråga.
Det vore väl bättre att med
en gång, när vi nu handlägga ärendet,
fatta ett beslut, som kan anses vara det
bästa.

Jag vill säga till dem, som tyckas särskilt
hålla på en höstriksdag, att 1-decemberalternativet
ju inte utesluter möjligheten
att sammankalla till en höstsession
för en viktig frågas behandling eller
om ett sådant inkallande av olika
anledningar anses påkallat. Då kunna vi
ju även enligt 1-decemberalternativet inkalla
en höstsession i början av oktober,
som slutar i november, så att den nya
börjar i december. Jag vill alltså för
dem, som tyckas ha stirrat sig rent av
blinda på denna anordning med en höstriksdag,
stryka under, att 1-decemberalternativet
utesluter inte möjligheten för
regeringen att sammankalla till en sådan
session, om det visar sig behövligt.
Men 1-decemberalternativet öppnar också
mänga andra fördelar, om vilka jag
redan har talat.

Jag har velat mest uppehålla mig vid
det spörsmål jag berört, därför att det,
såvitt jag förstår, är det avgörande för
huruvida denna rationaliseringsåtgärd,
som riksdagen skall besluta, skall lyckas
i praktiken, och jag skall inte gå in på
andra av utskottet upptagna spörsmål,
bland vilka kan nämnas förslaget om ett
tredje lagutskott, om vars nödvändighet
jag dock är tveksam. Men på ytterligare
en punkt vill jag inlägga en bestämd
gensaga, nämligen den, där det särskilda
urskottet gör ett uttalande att suppleanterna
i statsutskottets avdelningar
skulle betraktas såsom ordinarie ledamöter
och få rösträtt och rätt att deltaga
i fattandet av beslut. Varför skall det
bara vara så i statsutskottet? Varför föreslås
detta inte att gälla även i de
andra utskotten, och hur kommer detta
att tillämpas i praktiken?

Ett fall som kan inträffa, när avdelningarna
fatta beslut, är följande. Majoriteten
bestämmer ju avdelningens be -

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

slut. Då skulle ju det egendomliga kunna
inträffa att suppleanterna skulle bilda
majoritet och diktera beslutet på en avdelning,
medan de ordinarie ledamöterna
på avdelningen skulle bli reservanter.
Detta vore väl orimligt. Jag tycker
det är att tillskapa en ordning, som är
fullkomligt främmande för vårt utskottsväsende.
Och hur skall det bli i statsutskottets
plenum, när ett på detta sätt
behandlat ärende kommer in från en
avdelning i plenum? Jo, då komma dessa
suppleanter från avdelningen, som
också blivit förklarade för ordinarie, att
säga till de ordinarie ledamöterna från
andra avdelningar i utskottet, att nu
vilja de sitta med i utskottet också, ty
de äro lika mycket ordinarie som de
övriga och de vilja deltaga i ärendets
behandling. Är det rimligt att vidtaga
sådana anordningar?

En statsutskottsavdelnings uppgift är
att bereda ärendena åt det samlade statsutskottet.
Det är därför lika viktigt, att
de andra avdelningarnas ledamöter äro
närvaiande i utskottet, när just ärenden
från en viss avdelning förekomma, för
att granska och taga ståndpunkt till
ärenden, som det är att avdelningen
själv är närvarande. Nödvändigheten av
en ändring beträffande denna detalj kan
jag absolut inte förstå, då suppleanter
redan nu ha yttranderätt i avdelningen,
och jag kan inte rösta för den ändringen,
som föreslås.

Jag skall inte uppta tiden längre. Jag
har sagt min bestämda mening om att
1-decemberalternativet är vida att föredraga
ur flera synpunkter. Det är i enlighet
med denna min mening som jag,
herr talman, yrkar avslag på utskottets
förslag i de delar, som beröra ändringar
i grundlags- och författningsbestämmelser
i detta avseende, och yrkar bifall
(ill den reservation, som i detta stycke
framburits av herrar Ivar Anderson,
Ewerlöf m. fl.

Herr LINDBLOM: Herr talman! Eftersom
jag var inne i kammaren och lyssnade
på herr andre vice talmannen, niir
han yttrade sig, skall jag försöka att till -

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

lämpa hans maning att vi skola vara
kortfattade i våra anföranden, och jag
instämmer till alla delar i vad han sagt
i den frågan. Jag vill bara tillägga, att
när jag själv någon gång skriver ett anförande
i förväg, brukar jag kunna tala
kortare än när jag inte har anförandet
skrivet. Det är därför inte alldeles säkert,
att det blir någon tidsvinst genom
att borteliminera de skrivna anförandena,
utan det kan mycket väl tänkas att
anförandena bli längre. Men det blir
dock mera liv och ledighet över debatten.

Nåväl, till saken! Vi äro alla överens
om att någon ändring måste ske. Olika
meningar kunna naturligtvis råda om
denna omläggning, men i en sak äro vi
tydligen alla ense, nämligen att det inte
kan gärna få fortgå såsom hittills. Då
uppstår bara den frågan, hur en ändring
skall ske.

Orsaken till att riksdagarna blivit sä
långa är den ökade arbetsbörda, som
numera onekligen vilar på riksdagen i
jämförelse med vad tidigare var fallet.

En annan olägenhet med den nuvarande
ordningen bär, åtminstone såvitt
jag kunnat bedöma saken, varit för ledamöterna
ganska besvärande. Det är
inte så mycket riksdagens längd i och
för sig, som verkat besvärande, utan den
omständigheten, att man inte har haft
någon som helst vetskap om när riksdagen
skulle sluta sin session. Man har
inte heller haft någon vetskap om huruvida
det skulle bli någon höstsession.
Ingen har vetat det, och om det skulle
bli en höstsession har man inte vetat,
när den skulle sammanträda. Det är denna
ovisshet, denna oklarhet, som har varit
mycket besvärande för många av
kammarens ledamöter. De ha ju ändå behov
av att i någon mån ordna för sig i
olika avseenden.

Högerreservanterna anse nu att förhållandet
skulle bli så mycket bättre enligt
1-decemberalternativet. Jag måste
emellertid säga, att herr J. B. Johanssons
argumentation inte verkade så synnerligen
övertygande, när han här räknade
upp de många helgerna, påskhelgen och
de övriga ledighetsdagar, som han här
angav, och sedan föreslog att vi skulle

börja sessionen den 1 december. Därigenom
skulle vi väl få ett långt större antal
helgdagar inom riksdagssessionen än vad
nu är fallet. Tv till de av herr Johansson
angivna helgdagarna skulle ju också
komma jul- och nyårshelgen. Att börja
riksdagsarbetet före den It) januari på
det nya året är då knappast någon mening,
eftersom vi ju i regel ha helgdagar
ideligen under tiden närmast före
den dagen. Om man då har en riksdagssession
enligt 1-decemberalternativet på
ungefär sex och en halv månader och
med denna mängd helgdagar eller en
riksdagssession, som börjar den 10 januari,
och ifrågasätter eventuellt en
höstsession, men den sammanlagda tiden
inte blir längre än efter decemberalternativet,
kan jag inte förstå annat än att
riksdagen ju då måste ha bättre tid, om
den får bearbeta ärendena under samma
antal månader men slipper undan så
många helgdagar.

Talet om yrkespolitiker tycker jag att
man skall försöka avliva fortast möjligt,
ty det kan väl inte vara möjligt att man
blir yrkespolitiker, därför att riksdagen
börjar den 10 januari i stället för den
1 december, eftersom den tid, under vilket
arbetet utföres, ändå blir lika lång.
Det är väl inte bara den omständigheten
att man börjar sessionen vid en viss tid
på året, som är avgörande för huruvida
man blir yrkespolitiker eller ej, utan det
avgörande är väl huruvida den tid, som
arbetet omfattar, blir så mycket längre
eller kortare. Såvitt jag kunnat se av den
uppdelning, som här gjorts, sammanfaller
i det avseendet 1-decemberalternativet
i huvudsak med det alternativ, som
utskottet bär föreslagit, även om det skulle
bli en höstsession, och vi räkna med
att en sådan inte skall vara alldeles obligatorisk.
Tänkbart är ju, att den omläggning
av riksdagens arbetsformer i
övrigt, som vi här nu föreslå, kan komma
att innebära sådana förändringar att
någon höstsession inte behöver förekomma,
och då är det ju uppenbart att vi ha
vunnit en del. Om man går på utskottets
linje, får man sålunda bättre möjligheter
att utnyttja sessionstiden på ett praktiskt
sött.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

Det har vidare sagts att propositioner,
motioner och dylikt skulle hinna
iordningställas, så att detta material vore
färdigt redan de första dagarna i januari,
om riksdagen samlas den 1 december.
Ja, det är ju en mycket svår tid i julbrådskan
att hinna få just detta iordningställt
ifrån tryckerierna. Det blir
kanske ännu värre då än det varit nu
under den senaste tiden. Men — och det
är kanske viktigare — jag kan inte erinra
mig, att någon motion eller proposition,
som avlämnats i januari eller början
av februari, har föranlett någon förlängning
av riksdagssessionen, utan förlängningen
bär vållats av sådant material,
som kommit till riksdagen senare.

Herr talman! Jag skall inte gå in på
de övriga detaljer, som här varit berörda
i debatten. De ha behandlats av både
reservanternas och utskottets talesmän,
och jag har inte någon anledning att ännu
en gång taga upp dessa spörsmål.
Yad jag emellertid velat säga, är att jag
inte tror att det blir någon vinst med
att gå på decemberalternativet. Man råkar
in i samma ovisshet som råder nu,
och det blir förvisso inte någon större
möjlighet att få materialet avverkat till
den tidpunkt, vid vilken man avser att
det eventuellt skall kunna vara avverkat
enligt utskottets linje.

Jag ber, herr talman, alltså att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! Jag kan
fatta mig mycket kort, och jag kan i
stort sett instämma i vad herr Sten yttrat.
Men därutöver skulle jag vilja säga
några ord angående tidsbegränsningen,
främst i anledning av herr Ewerlöfs yttrande.
Han anförde, att statsråden borde
få längre tid på sig för sina anföranden.
Det kan jag hålla med om, men
jag skulle vilja fråga, var gränsen skall
dragas. Är det inte lika angeläget beträffande
anföranden av utskottens ordförande
eller utskottens talesmän över
huvud taget alt de undantagas från denna
lidsbegränsning? Då är man genast
inne på en uppluckring. Vore det inte
lika bra att vi helt och hållet toge bort

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

detta stycke och inte ginge med på någon
tidsbegränsning?

Sedan nu andra kammaren har bifallit
reservationen på denna punkt, alltså
herrar Petterssons i Norregård och Hedlunds
i Rådom reservation om att detta
avsnitt skall uteslutas, ber jag också att
kort och gott få yrka bifall till reservationen
nr 3).

I detta anförande instämde herr Andersson,
Karl.

Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr
talman! Det är redan så mycket ordat
i detta ärende, att det kanske inte är så
lätt att komma med några nya synpunkter,
och jag skall också försöka att
fatta mig mycket kort. Jag vill emellertid
göra några erinringar emot vad statsutskottets
ärade ordförande herr J. B.
Johansson hade att anföra i sitt tal för
en stund sedan.

Han räknade upp hur många dagar
som gingo bort under riksdagssessionen
enligt utskottets förslag och kom då
fram till så pass många dagar, att jag
började att undra, om det över huvud
taget skulle finnas någon dag kvar för
att sammanträda i utskott och kamrar
och fatta beslut i de ärenden, som voro
riksdagen förelagda. Han talade om att
första halvåret ju är den tid av året, då
vi ha de flesta helgdagarna. Det är ju
ett faktum, som inte går att bestrida.
Han talade vidare om de långa påskferierna,
som vi äro vana att ta oss.
Men till detta senare om påskferierna
vill jag säga, alt det ju är en sak, varom
riksdagen själv beslutar, och det är
ju inte alls nödvändigt att påskferierna
räcka två veckor, som de i regel bruka
göra. Det kan ju mycket väl tänkas, att
de förkortas i någon mån, så att det
kan återstå flera dagar till förfogande
för det verkliga riksdagsarhetet. Men
jag kan inte hjälpa, herr talman, att när
herr .1. B. Johansson med sådan skärpa
underströk fördelen med 1-decemberförslaget,
d. v. s. högerns reservation, och
menade att det skulle vara så mycket
bättre än utskottets förslag, måste jag
tänka på att den månad som högerre -

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

servanteina föreslå att flytta in i riksdagen,
nämligen december, ju är en månad,
då vi ha många helgdagar, och utöver
själva helgdagarna är det ju en så
gammal tradition här i landet med ledighet
över julhelgen och nyårshelgen,
att den månaden väl inte lär bli så värdefull
ur den synpunkten, att vi skulle
kunna hålla riksdagsarbctet i gång. Och
när det ifrån förespråkarna för reservationen
talas om fördelen av att få en
sammanhängande riksdagssession, så
måste man ju påpeka, att den måste avbrytas
av en relativt rimligt tilltagen
paus under jul- och nyårshelgen.

Det har sagts, inte precis i debatten
här i dag men under tidigare diskussioner
om detta problem, att då kan riksdagen
konstituera sig i december, och
så kan man remittera ut de ärenden,
över vilka man behöver höra vissa myndigheter
och organisationer. Det är ju
en gammal tradition här i Sveriges riksdag,
att sedan utskotten fått förslagen sig
förelagda, så vilja de, utöver de remisser
som skett i samband med beredandet
av propositioner och i all synnerhet
i anledning av de motioner som väckas
i riksdagen, höra en hel råd av myndigheter
och sammanslutningar här i
landet över de förslag som på det sättet
ha framförts. Då skulle man alltså
kunna remittera ut dem sedan riksdagen
har konstituerat sig, utskott m. m. valts
och motionerna ha blivit väckta. Men är
det iite orimligt, herr talman, att tänka
sig, att man på det sättet skulle kunna
få utremitterade ärenden lästa och
granskade och yttranden avgivna under
den tid, då man står inför julhelgen och
dagarna närmast efter den? Det är ju
inte bara riksdagen och dess ledamöter
som önska att få taga julledigt, utan så
långt sig göra låter vilja ju också andra
människor, sedan den värsta julbrådskan
är över, försöka få något andrum
under helgen. Därför kan jag inte förstå,
att det skulle kunna på något som
helst sätt vara möjligt att få det materialet
färdigt, så att det låge på utskotens
bord, då riksdagen åter samlades på
nyåret. Det måste enligt mitt förmenande
bli eu rätt dyrbar tid som går bort

om .essionerna ordnas enligt reservanternas
förslag.

Nu har herr J. B. Johansson alldeles
särskilt i sin egenskap av ordförande i
statsutskottet framfört betänkligheter
och bekymmer för hur det över huvud
taget skall vara möjligt för statsutskottet
att medhinna det arbete, som detta
utskott har att fullgöra, särskilt i sammanhang
med statsregleringen. Ja, det
skall naturligtvis inte förnekas, att det
kan uppstå svårigheter för utskottet.
Herr J. B. Johansson talade ju om att
det är så arbetstyngt, och dessutom har
man enligt förslaget lagt på utskottet
ytterligare en del arbetsuppgifter, som
det tidigare icke har haft att syssla med.
Det är riktigt, men i samband därmed
har ju också föreslagits en utökning av
statsutskottet på det sätt att statsutskottet
skulle få ytterligare en avdelning.
Det hela måste ju hänga på om riksdagen
får fram de ärenden och förslag
som röra statsregleringen från regeringen
i sådan tid, att det är möjligt att
hinna behandla dem, och om regeringen
gör den kraftansträngningen, att alla de
problem och de förslag som sammanhänga
med statsregleringen framläggas
i så god tid, som vi ha förutsatt i det
av utskottet framlagda förslaget, torde
det inte vara omöjligt att också hinna
slutföra arbetet i sådan tid, att vårsessionen
kan sluta på den tid som utskottet
här har föreslagit, nämligen den
1 juni.

Jag är rädd för att reservanternas förslag
skulle komma att medföra ännu
större olägenheter än det som utskottet
framlagt, ty det måste ju skjuta tillbaka
ärendenas behandling hela vägen: alla
verks petita, arbetet i departementen
o. s. v. Om man skall utgå ifrån att
statsverkspropositionen och därmed
sammanhängande förslag skola föreläggas
riksdagen den 1 december, och då
regeringen och de sakkunniga ha kommit
till den uppfattningen, att förslaget
om att börja riksdagen den 1 december
medför större olägenheter än att lägga
saken på det sätt som utskottet har föreslagit,
utgår jag ifrån att man måste,
först hos de sakkunniga och sedan

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

inom departementet, ha övervägt alla de
olika förhållanden som kunde påverka
det ena eller andra förslaget, och man
har som sagt kommit till den uppfattningen,
att förslaget om den 1 december
för riksdagens börjande medför större
olägenhet än att förlägga sessionstiden
på det sätt som utskottet här föreslår.
Jag tror att man med detta skall vinna
väsentliga fördelar, och en av fördelarna,
och en inte så liten fördel för
riksdagsledamöterna, måste vara, att
man har en bestämd tidpunkt, då man
vet att sessionen på våren skall vara
avslutad. Man vet då också, som herr
Lindblom nyss underströk, huruvida det
skall bli riksdagssammanträde på hösten
eller icke. Det måste för de ledamöter
av riksdagen, som ha andra sysselsättningar,
vara av en mycket stor fördel
att i förväg ha reda på den ungefärliga
tid som riksdagssessionen kommer
att omfatta.

Sedan talade herr J. B. Johansson om
det uttalande som finnes i motiveringen
om suppleanternas ställning i statsutskottet.
Jag är inte reservant på den
punkten, men jag har i utskottet talat
emot det förslaget, och jag tror inte att
det var med någon större entusiasm,
som någon i utskottet gick med på att
taga in det där uttalandet. Det var närmast
utskottets ledamot herr Håstad,
som var så synnerligen angelägen om att
få in detta, som han sade, oskyldiga uttalande,
att statsutskottet skulle få göra
ett försök att ordna det på det viset.
Jag anförde emot förslaget, att enligt
vad jag hört tillämpas i statsutskottet
den regeln, att suppleanterna på vederbörande
avdelningar faktiskt deltaga
i handläggningen av de olika ärendena,
men de deltaga icke i omröstningarna,
och under sådana förhållanden är den
här anordningen enligt mitt sätt att se
något egendomlig. På den punkten instämmer
jag alltså i vad den ärade ordföranden
i statsutskottet har anfört.

Jag tror inte det finns anledning att
säga mycket mera. Jag tror att om första
kammaren liksom andra kammaren ansluter
sig till det förslag som utskottet
har framlagt, kan kammaren göra det

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

med en känsla av att vi ha fattat ett
beslut, som säkerligen kommer att vara
till gagn för riksdagens fortsatta arbete.
Herr J. B. Johansson sade visserligen,
att det är bättre att på en gång fatta
ett beslut som är det bästa, men, herr
Johansson, det är ju delade meningar
om vilket som är det bästa beslutet. Vi
som stå för utskottets förslag ha ju
tvärtom den uppfattningen, att utskottets
förslag är det hästa.

Jag vill, herr talman, med det sagda
ansluta mig till det yrkande, som först
är framställt av herr K. J. Olsson.

Herr PERSSON, IVAR: Herr talman!
Jag är i det stora hela ganska nöjd med
utskottets förslag, även om jag, eftersom
jag deltagit i utredningen, skulle ha önskat
längre gående förslag på några punkter,
men jag är på det klara med att man
inte kan få alltför stora förändringar här.
Jag funderar inte på att biträda någon
reservation, om det inte möjligen skulle
vara den som är betecknad med nr 2 och
som är avgiven av utskottets ärade ordförande
och ett par andra ledamöter. Jag
menar nämligen att det, som herr ordföranden
uttryckt det, kunde vara riktigt,
att man vid denna punkt begagnade
sig av möjligheten att taga båda alternativen.
Herr ordföranden i utskottet sade,
att för oss i utredningen hade det inte
varit något problem, eftersom vi utan
vidare fastslagit, att en riksdag skulle
gå över årsskiftet och fram till den 9 januari.
När nu utskottet har gått den motsatta
vägen och håller på kalenderår som
en normal gräns för avslutningen, skulle
jag vilja säga, att det nog vore riktigast,
att man finge tänka på båda dessa möjligheter
att klara de första nio dagarna
av året som här ha framkommit.

Herr talman! Jag begärde emellertid
ordet för att försvara ett par saker i utredningens
förslag gent emot angrepp
som här ha förekommit. Herr Sten menade,
att vi i utredningen icke hade tillräckligt
ägnat oss åt frågan om delegation
av en del ärenden till Kungl. Maj:t.
Jag vill säga, att jag gång på gång har
fått det intrycket, när riksdagen behand -

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

lat sådana delegationsärenden, att riksdagen
är mycket restriktiv i sådana fall
och icke brukar vara villig att åt Kungl.
Maj :t överlämna de saker som den av
ålder anser sig själv böra besluta i. Det
var eu huvudsynpunkt, som vi hade tagit
mycket stort intryck av i utredningen,
men jag vill bestämt bestrida att vi icke
ägnat ärendet en ingående prövning. Vi
ha sysselsatt oss med delegationsfrågan
mycket ingående, och även om många av
kammarens ledamöter mena, att det resultat
vi kommit till är magert, tror jag
att vi på den punkten befinna oss i bästa
samklang med riksdagen. Det kan inte
vara nödvändigt att delegera en massa
små ärenden åt Kungl. Maj:t, då de ju ta
upp mycket liten tid här i riksdagen,.och
jag tycker faktiskt att utskottet i sitt yttrande
är minst lika restriktivt som vi ha
varit i utredningen. Kungl. Maj:t har ju
också biträtt vår ståndpunkt, och det
som anföres på s. 12 om att det hade
varit angeläget, att gränserna för bemyndigandet
hade kunnat närmare fixeras,
och det som sägs längre ned, på samma
sida, att det förutsättes, att en sammanställning
om hur bemyndigandet blivit
använt kommer att meddelas riksdagen,
det tyder säkerligen på att om vi hade
gått längre i frågan om delegation, hade
vi nog fått ett bakslag.

Herr talman! Det var även en annan
punkt i utredningens förslag, som jag
skulle vilja uppehålla mig vid, nämligen
det tidsschema som vi ha framkastat såsom
ett exempel på hur man lämpligen
kunde ordna riksdagsarbetet per vecka.
Herr ordföranden i utskottet kritiserade
detta tidsschema något, men han hade ju
i alla fall klart uppfattat, att vi icke ha
avsett att det skulle lända till absolut
efterrättelse varje särskild vecka under
en pågående riksdag. Vi ha naturligtvis
aldrig kunnat avse något sådant, ty vi
veta mycket väl, hur olika riksdagsarbetet
kan och måste gestalta sig under olika
tider, t. ex. i början och i slutet av riksdagen.
När det t. ex. sägs, att vi ha föreslagit
plena både onsdag, torsdag och
fredag, så är det ju en sanning med mycket
stor modifikation. Torsdagsplena ha

vi föreslagit endast i särskilt trängande
fall, och fredagsplena ha vi tänkt oss såsom
en möjlighet att utnyttja fredagseftermiddagarna
till att besvara interpellationer,
då det föreligger flera sådana
och man med rätta anser, att det inte kan
vara rimligt, att interpellationssvar skola
få lov att helt förrycka den uppgjorda
föredragningslistan för ett ordinarie arbetsplenum
i en vecka. Jag skulle vilja
tillägga, att det är givet, att vid de tider
under riksdagen, då det föreligger många
ärenden från utskotten, skola naturligtvis
onsdagarna utnyttjas helt för kammarplena,
men vår mening, att när det
ändå blir korta plena, det bör vara bättre
att sätta dessa på eftermiddagen än på
förmiddagen, tror jag vid närmare eftersinnande
skall befinnas vara en riktig
tankegång.

Utskottet synes mena, att det kanske
borde läggas in lunchpauser, fast det
inte skrivit det rent ut. Vi ha i utredningen
menat, att detta icke skulle behövas,
så som vi föreslagit att man skulle
ordna arbetet, och jag tror att även på
den punkten vad vi skrivit kommer att
anses ganska riktigt. Men, som sagt, det
är ju bara meningen att detta skall vara
ett exempel på hur arbetsveckan kan utnyttjas,
och jag vill för min del uttala
den förhoppningen, att talmanskonferensen,
när den kommer att behandla denna
fråga, skall ingående pröva även de förslag
som vi ha framlagt såsom tänkbara.

När jag nu har fått ordet, kanske jag
kan få säga någonting på ett par andra
punkter också.

Beträffande sessionstiden och arbetets
rationalisering vill jag bara helt kort betona
vad som sagts bär förut, att det
hela hänger på när Kungl. Maj ds propositioner
avlämnas. Vi mena, att vi genom
vårt förslag om propositionstiden
skola kunna pressa fram de ärenden
som ha med budgeten att göra på ett
tidigare stadium och att det då också
skall vara möjligt att verkligen hålla de
tider som utskottsmajoriteten föreslagit,
men som sagt, det hänger på propositionernas
avlämnande.

Vad beträffar tidsbegränsningen har

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

jag ju i utredningen biträtt förslaget
därom, och det var för oss givetvis en
glädje att utskottet ville instämma i
detta förslag. Vi ha tänkt oss detta som
ett led bland de övriga förslag om debatterna
som föreligga, och avsikten är
att göra dessa livligare och mera omväxlande
genom att det inte skall hli så
långa och i många fall trista anföranden
som det under nuvarande förhållanden
ofta inte kan undgås i större debatter.
För min del har jag fullt förtroende för
att kamrarnas talmän skola kunna avgöra,
när det är lämpligt att föreslå en
tidsbegränsning, och jag kan tillägga, att
enligt min mening tidsbegränsning i
själva verket inte kommer att behövas
så många gånger under en riksdag. På
frågan om riksdagarnas längd kan således
detta inte alls ha någon avgörande
betydelse.

Det har upplysts, att andra kammaren
har bifallit propositionen på den punkten.
Om jag inte är fel underrättad, har
emellertid andra kammaren begagnat sig
av sin möjlighet att göra mera än ett
förslag vilande till nästa år. Andra kammaren
lär ha bifallit samtliga tre förslag:
utskottsförslaget, reservationen och
herr Håstads tilläggsyrkande.

Fterr talman! Det skulle kanske vara
frestande att ge sig in även på vad som
här sagts om statsutskottets speciella
problem. Jag skall inte göra det i vidare
mån än att jag säger, att det förslag som
herr Håstad drivit fram i det särskilda
utskottet är avsett att ligga i linje med
vad vi föreslagit i utredningen, då vi
tycka att det är väl litet med bara sex
beslutande ledamöter på varje avdelning
i statsutskottet. Vi hade föreslagit
en anordning med fem avdelningar å
åtta ledamöter, men detta förslag har
icke accepterats, och jag kan naturligtvis
inte heller ställa något yrkande om
det. De fem avdelningarna iiro, såvitt
jag förstår, accepterade, men då har det
blivit kvar endast sex ledamöter till varje
avdelning. Det är i minsta laget för
att få en fullgod representation av samtliga
partier på avdelningarna, och det
är därför som tilliiggsförslaget har framkommit.

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

Herr talman! Jag har endast velat
förklara detta, och jag anser det inte
vara någon större olycka, vare sig kammaren
beslutar på det ena eller andra
sättet i fråga om tilläggsyrkandet.

Herr PAULI: Herr talman! Jag skall
försöka att fatta mig kort, men jag har
inte velat underlåta att säga min mening
på två punkter, där det finns reservationer
till utskottsutlåtandet.

Jag vill emellertid först deklarera beträffande
sessionstiden, att jag helt och
fullt ansluter mig till Kungl. Maj:ts och
utskottets förslag och att jag icke på något
sått har blivit övertygad om den
praktiska lämpligheten av det s. k. 1-decemberalternativet. Vad herr Karlsson
framhöll om det betänkliga i att förlägga
riksdagens första arbetstid just till
julmånaden, tycker jag är ett mycket vägande
argument. Det nämnes i den reservation,
där 1-decemberalternativet
förordas, att riksdagsarbetets preludier
skulle kunna medhinnas före jul; det talas
om utskottsval, remissdebatt och motionerande,
men åtminstone i det utskott,
där jag har arbetat i många år, har man
icke underlåtit att börja själva utskottsarbetet
så fort som möjligt efter riksdagens
öppnande. Detta innebär inte på
något sätt, att man förkvävt motionärernas
rätt att komma till tals, utan man
har tagit i tu med vederbörande huvudtitel
och ägnat den en preliminär behandling
så mycket man hunnit före motionstidens
utgång, och när det sedan
kommit motioner, har man tagit upp de
punkter som beröras av motionerna till
förnyad sakbehandling. Detta har visat
sig vara en i hög grad tidsbesparande
anordning, som väl har behövts, när det
gällt sådana omfattande delar av statsverkspropositionen
som t. ex. åttonde
huvudtiteln. Men detta förfarande skulle
praktiskt taget omöjliggöras, om man
förläde den första riksdagstiden till den
av olika skiil för sådant arbete olämpliga
tidsperiod, som inträffar efter den 1 december.
.lag tror också att en sådan förläggning
av riksdagsarbetet skulle bli
ganska impopulär i de svenska riksdags -

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

mannahemmen. Egentligen borde reservanterna
ha inhämtat yttrande från t. ex.
Sveriges husmodersförbund och hört
vad det skulle säga om ett sådant inkräktande
på julfriden och julstöket —
ja, det kan låta som en skämtsam anmärkning,
men det ligger en allvarlig
invändning bakom.

Jag ber alltså att i fråga om själva sessionstiden
få yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan är det två reservationer, vilka
båda berörts av den siste ärade talaren.
Den ena rör anordningen inom statsutskottets
avdelningar, en sak som redan
har påtalats av olika talare och mot vilken
herr Heiding har avgivit en reservation
nr 6. Jag har, som sagt, i många år
varit med om arbetet i statsutskottet på
tre olika avdelningar, och jag har aldrig
haft den uppfattningen, att det var, som
herr Persson sade, alldeles för litet med
sex ledamöter per avdelning. Dessa ledamöter
äro nämligen i regel mycket
väl försedda med suppleanter, som dess
bättre ha visat sig mycket intresserade
av arbetet, deltagit i detta och, som det
redan har upplysts, enligt praxis i statsutskottet
haft rättighet att deltaga i diskussioner
om de olika sakerna. Faktiskt
ha dessa suppleanter kommit till utskottets
plena och ofta genom vänliga överenskommelser
med ordinarie utskottsledamöter
kunnat deltaga i både debatter
och voteringar i utskottets plena. Jag
kan därför inte se vad man skulle vinna
med en sådan underlig anordning som
man här rekommenderat att låta statsutskottet
överväga. Jag medger, att det
endast är fråga om ett förslag till utskottet,
men jag tror inte att ett sådant
förslag ligger inom det förnuftigas och
realiserbaras gräns. Det skulle innebära,
att man gåve vissa suppleanter ordinarie
ställning på avdelningen men berövade
dem lenna ställning i utskottets plenum.
De skulle alltså kunna votera på avdelningarna,
medan de nu endast kunna
diskutera där. Men vid utskottsplenum
skulle de varken kunna diskutera — det
är uteslutet för närvarande, om de sitta
vid väggen, som man säger — eller
votera, försåvitt de inte enligt den praxis

jag nyss berörde finge byta med någon
ordinarie ledamot. Jag förstår uppriktigt
sagt inte vad herr Håstad och övriga
förslagsställare mena att man skulle
vinna med denna anordning. Då man
säger, att det är alldeles för få personer
i avdelningen, borde det väl påvisas, att
detta bär lett till några verkligt allvarliga
olägenheter. Jag har inte kunnat
upptäcka några sådana. Det är inte någon
självtillräcklighet av statsutskottet
att påstå detta, utan det är en mångårig
erfarenhet. Jag tror, att om herr Håstad
själv hade arbetat i statsutskottet, skulle
han inte ha varit så ivrig att få fram
denna tämligen oformliga tanke. Jag
skulle helst se, att kammaren följde herr
Heidings reservation och avslog utskottets
förslag på denna punkt, d. v. s. uteslöt
det stycke på s. 52 i motiveringen,
som lyder: »Utskottet vill därför rekommendera
att statsutskottet upptar till
övervägande huruvida här avsedda syfte
skulle kunna uppnås genom att låta ett
visst antal suppleanter med samma ställning
som ordinarie ledamöter deltaga i
arbetet på avdelningarna.» Det är alltså
det förslag som jag skall be att få framställa
på denna punkt.

Den andra reservationen har också varit
på tal i kammaren och berörts av
herr Ivar Persson. Det är den reservation
3), som gäller tidsbegränsningen.
Jag ställer mig även här på reservationens
sida. Jag antecknar särskilt, att
herr ivar Persson gjorde ett medgivande.
Han trodde inte, att en tidsbegränsning
skulle behöva tas i anspråk ofta
eller, som han sade, i många fall, och
därför kan en sådan anordning knappast
bli avgörande för riksdagstidens
längd. Det är ju glädjande att höra, att
han har en sådan uppfattning. Men om
tidsbegränsningen inte är avgörande för
hur länge riksdagen skall vara samlad,
varför skall man då behöva ha en dylik
bestämmelse? Mig förefaller det vara
ganska osympatiskt, att kammarens ledamöter
skola kunna bestämma att från
och med en viss tidpunkt under överläggningen
skola andra ledamöter —-och de själva också för all del — inte
få yttra sig mer än ett visst antal minu -

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

ter. Detta ifrågasätter man skall gälla
även herrar statsråd. Jag är visst medveten
om att under mina riksdagsår har
jag sett åtskilliga exempel på att ledamöter
ha varit alldeles för frikostiga
med den tid de tagit i anspråk. Det är
naturligtvis en sak som riksdagsledamöterna
i riksdagens eget intresse, för riksdagens
egen prestige, borde kunna andra
på. Men jag tycker den svenska riksdagen
bör bestå av sådana ledamöter,
att man kan vädja till deras självdisciplin
i en sådan här sak och att inte behöver
uppställa några tidsbegränsningar.
Jag vågar säga, herr talman, att jag
inte tveker, att det är värdigt den svenska
riksdagen att genomföra en sådan
anordning. Jag anser, att riksdagen i
viss mån skulle desavouera sig själv genom
att anta ett dylikt förslag. Låt oss
i stället inte släppa förhoppningen om
att vi i framtiden skola få en starkare
självbehärskning i det fallet.

Må det tillåtas mig, herr talman, att
säga något om de olika kamrarna härvidlag.
Jag har sedan många år haft det
bestämda intrycket, att i första kammaren
skulle en sådan tidsbegränsning
mycket sällan behövas, ty här finns faktiskt
en verklig strävan att inte prata
alltför vidlyftigt och i onödan. Ända
sedan jag kom in i denna kammare har
jag känt ett slags moraliskt tryck från
kammarens sida i denna riktning, och
jag tro, att det är flera än jag som ha
haft den förnimmelsen. Men om jag får
vara oartig nog att göra en jämförelse
med medkammaren, måste jag säga, att
jag där ofta, även under sena nattimmar,
bevittnat en ganska stor lössläpptliet
med därav följande slöseri med
kammarens tid.

På nu anförda skäl och i likhet med
vad Kungl. Maj:t har föreslagit anser jag,
att bestämmelsen om tidsbegränsningen
bör utgå ur utskottets utlåtande. Jag ber
därför att liksom herr Steen få yrka
bifall till reservationen 3) av herr Pettersson
i Norregård och herr Hedlund
i Rådom.

Herr PERSSON, IVAR (kort genmäle):
Herr ‘alman! Jag skulle bara vilja säga

till herr Pauli, att jag betonade, att jag
inte har sett tidsbegränsningen såsom
ett medel att förkorta riksdagstiden, utan
såsom en möjlighet att hjälpa till att,
tillsammans med andra förslag här, få
debatterna mera omväxlande och livfulla.
Jag anser, att det är en sak som
också bär sitt stora värde.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Genom det föreliggande
utskottsförslaget har man ju försökt skapa
former för riksdagens arbete, som
skola bli mera tillfredsställande än de
vi för närvarande ha. Man har sökt lösa
frågorna i den mån det går, och jag anser
för min del, att resultatet innebär en
förbättring av formerna för riksdagens
arbete. Visserligen kan det, såsom utskottets
ordförande nämnde, ligga åtskilligt
i högerreservationen, som går
ut på att man skulle börja riksdagsarbetet
tidigare än enligt utskottets förslag
och därmed få en sammanhängande
riksdag. Men såsom här är påpekat
komme tiden före den 10 januari inte
att kunna utnyttjas effektivt, utan den
komme att sönderplottras på grund av
jul- och nyårshelgen. Mycken tid skulle
på så sätt slösas bort.

Det viktigaste motivet till att man inte
skall börja riksdagen tidigare än den 10
januari är likväl, att det skulle bli svårt
för departementen att få statsverkspropositionen
färdig i tid, liksom även de
propositioner i övrigt, som här komma
på riksdagens bord i god tid. De starka
skäl, som utskottets ärade ordförande
anförde i fråga härom, måste enligt mitt
förmenande vara av mycket stor betydelse,
när man tar ställning till denna
sak.

I övrigt anser jag tiden lämplig för
sessionerna. Enligt förslaget finns det
också eu möjlighet att vi skola kunna
undgå höstsession, när vi kommit in i
mera normala förhållanden, om tiden
för vårsessionen utsträcktes till den 15
juni. Del är bra för de många inom näringslivet,
som ha sitt arbete att sköta,
att inte behöva vara kvar längre. Jag
tror dock för min del, alt det skall visa

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

sig att man inte kan sluta tidigare, och
att riksdagen alltså i regel kommer att
vara samlad till den 15 juni.

Enligt förslaget lämnar man ju öppet
att pröva om det är nödvändigt att
sammankalla riksdagen till en höstsession.
Sedan kriget började har ju riksdagen
med två undantag varit samlad
även på hösten varje år. Det torde väl
därför i allmänhet även komma att hållas
en höstsession. Inom denna ram bör
man kunna ordna riksdagsarbetet tillfredsställande
såväl ur arbetssynpunkt
som ur de enskilda ledamöternas synpunkt.

Jag skulle dock vid detta tillfälle vilja
uttala, att om under normala förhållanden
möjlighet gives att slutföra riksdagsarbetet
under en vårsession, så bör
man anstränga sig att göra detta. Det är
väl inte opåkallat att uttala en önskan
om att regeringen skall göra sitt bästa
för att få fram propositionerna i god
tid. Det är en viktig sak för riksdagsarbetets
bedrivande.

Jag skall inte uppehålla mig vidare
vid förslaget i övrigt. Det är endast på
en punkt, som jag vill säga några ord,
nämligen beträffande begränsningen av
riksdagsmännens anföranden. Jag anser
inte, att en sådan begränsning är av behovet
påkallad, och jag sätter i fråga,
om det är berättigat att på detta sätt
begränsa riksdagsmännens yttranderätt.
Det skulle inte komma att drabba fullt
rättvist j en stor debatt. Det fordras då
stor grannlagenhet och gott omdöme hos
talmannen för att kunna tillämpa en
tidsbegränsning De talare, som skulle
komma upp i slutet av en debatt och
som inte haft tillfälle att yttra sig tidigare,
skulle inte få samma möjlighet
som de som redan deltagit i debatten att
framlägga och motivera sina synpunkter.
Jag tycker, att detta är ett reellt
skäl mot tidsbegränsning. Man får inte
jämföra ett riksdagssammanträde med
t. ex. en bolagsstämma, ett klubbmöte
eller ett föreningssammanträde. Det bör
väl vara något annorlunda i den lagstiftande
församlingen — där bör inte
yttranderätten begränsas.

Om vi för övrigt kasta en blick tillbaka
på de debatter som vanligen äga
rum här, skola vi finna, att vi inte hade
vunnit så mycket genom en bestämmelse
om tidsbegränsning. Jag tar såsom
exempel den fråga, som vi debatterade
för ett par dagar sedan i kammaren,
nämligen tryckfriheten. Den tog kammarens
lid i anspråk från kl. It på förmiddagen
till fram emot midnatt. Det
var visserligen en enda fråga, men den
omfattade så många olika punkter, som
voro viktiga var för sig, och debatterna
behövde avse de olika detaljerna. En talare
fick tala först på en punkt och sedan
på en annan. Om man skulle ha
beslutat om tidsbegränsning, sedan debatten
försiggått en eller annan timme,
skulle man ju ha beskurit kammarledamöternas
möjlighet att yttra sig uttömmande
i frågan. Jag anser därför inte,
att man bör införa tidsbegränsning. Jag
tror inte heller, att man i realiteten skulle
vinna något avsevärt därmed. Vi känna
ju till att remissdebatterna bli mycket
långa, men där kunde man väl inte
begränsa anförandena, ty där yttra sig
talarna inte bara i en särskild fråga,
utan om hela frågekomplex, om principerna
för den förda politiken och mycket
annat. Jag kan som sagt inte se, att
man skulle vinna så mycket på att införa
tidsbegränsning, men man skulle
avsevärt inskränka den enskilde riksdagsmannens
rätt.

Att inte eps regeringens ledamöter
skulle ha rättighet att yttra sig utan tidsbegränsning,
vore väl orimligt. Om t. ex.
vederbörande departementschef har yttrat
sig utförligt i ena kammaren och följt
frågan där och därefter kommer in i
medkammaren, när frågan håller på att
avgöras i den kammaren, sedan beslut
om tidsbegränsning fattats, då kan man
väl — såsom redan tidigare påpekats
— inte beskära hans rätt att yttra sig
och uttömmande motivera sina synpunkter
och framföra sina skäl.

I fråga om tidsbegränsningen ber jag
därför, herr talman, att få yrka bifall
till den av herrar Pettersson i Norregård
och Hedlund i Rådom avgivna reservationen.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

Herr STRAND: Herr talman! Debatten
i dag har oförtvdbart visat, att den stora
frågan när det gäller riksdagens arbetsformer
är förslaget om sessionstiderna.
Vi ha inom utskottet mycket noga diskuterat
denna fråga, övervägt vad som
skulle vara det lämpligaste med hänsyn
till den arbetsbelastning, som vi ha
kunnat konstatera att riksdagen har och
som vi inte se några möjligheter att lätta,
i varje fall inte under de närmast
följande åren.

Det alternativ, som reservationsvis
har framförts — att vi skulle börja riksdagen
den 1 december och därigenom
vinna så pass mycket, att vi skulle kunna
räkna med att sluta riksdagen åtminstone
före midsommar året därpå

_ har jag inte kunnat ansluta mig till.

Jag tror nämligen, att det är en felspekulation
i denna beräkning. Effektivt
vinner man inte mer än tre veckor.
Man börjar den 1 december, och sedan
blir det jul och ett uppehåll i arbetet.
Det blir bara det rent formella som undanstökas,
och vi ha väl i allmänhet
den erfarenheten av helgdagarna att de
på ett eller annat sätt desorganisera arbetet,
i synnerhet om det inte har kommit
i gång på allvar. Jag ser inte, att
några förutsättningar föreligga att med
en säd an reform klara arbetet till den
tidpunkt, då vi vilja vara färdiga. Jag
har därför anslutit mig till utskottets
majoritet, som föreslår, att vi skola dela
upp riksdagsarbetet på två perioder. Jag
har därvid inte vågat vara så förhoppningsfull
som utskottsordföranden, som
räknade med att vi inte skulle behöva
ha iiöstsession varje år. Jag tror nog, att
vi i allmänhet inte klara arbetet på de
fyra och en halv månader — i varje
fall högst fem månader — som komma
att stå till förfogande. Vi måste följaktligen
räkna med en session även under
hösten.

Om man kunde utgå från att man som
regel skulle klara arbetet under vårsessionen,
då vore det naturligtvis fördelaktigare
att ta reservanternas förslag,
som i varje fall innefattar ytterligare tre
veckors effektiv arbetstid. Det alternativet
bar naturligtvis de olägenheter,

som här ha framförts, nämligen att departementen
inte i tid få fram statsverkspropositionen
och andra propositioner,
som också böra komma tidigt, om
man skall sätta i gång den 1 december.
Jag tror därför, att vi göra klokast i
att hålla oss till utskottsmajoritetens förslag,
som innebär, att vi börja den 10
januari, inställa oss på att vi skola arbeta
till den 1 juni, därefter ta en paus
till hösten och avsluta arbetet då.

Det är nog riktigt, såsom det också
har sagts här i dag, att mycket kommer
att hänga på om statsutskottet kan bli
färdigt med sina avgöranden så tidigt,
att man verkligen kan avsluta sessionen
den sista maj. Statsregleringen måste då
vara klar, och följaktligen måste också
statsutskottet hinna med sitt arbete, innan
vi åtskiljas på våren. Jag har inte
tillräcklig erfarenhet för att kunna bedöma,
vilka möjligheter statsutskottet
har att hinna med sitt arbete på den tiden.
Det är mångt och mycket som hänger
samman med andra propositioner, och
jag förmodar, att i de fall dessa bordläggas,
bordlägges även statsutskottets
arbete. Också lagfrågor kunna ju vara av
den beskaffenheten, att statsutskottet
skall syssla med vissa anslagsfrågor, som
äro beroende av lagfrågorna. I varje fall
har det inte från erfarna statsutskottsledmöter
framförts sådana anmärkningar
mot den tanke, som ligger i att man
skall sluta arbetet den 31 maj, att vi
inom det särskilda utskottet funnit oss
böra av denna anledning frångå förslaget
i propositionen.

I samband med förslaget om sessionstiderna
har det också varit ett intresse
hos utskottet att försöka arbeta bort begreppet
urtima riksdag i grundlagarna.
Urtima riksdag skulle ju nämligen endast
kunna förekomma under tiden 1—
9 januari, och att bara för denna korta
tidsperiod dras med bestämmelser, som
behandla frågan om vad som skall iakttagas
vid urtima riksdag, bar utskottet
funnit mindre lämpligt. Jag är inte riktigt
säker på om inte utredningen räknade
med att riksdagen skulle pågå fram
till den 10 januari och följaktligen inte
avslutas den 31 december, utan först

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

den 9 januari. Därigenom skulle man få
hela det löpande året täckt. Men det
finns väl också ett intresse för att man
skulle kunna avsluta årets riksdag vid
kalenderårets utgång. Det har utskottet
nu försökt klara på det sättet, att utskottet
bär givit en möjlighet att inkalla
riksdagen före den 10 januari och dessutom
en möjlighet att förlänga pågående
riksdag till och med den 9 januari
— och därmed också eventuellt utelöpande
riksdagsmandat — om så skulle
befinnas lämpligt. Jag tror, att det är en
ordning som kommer att täcka det behov,
som kan föreligga att hålla riksdagen
samlad under tiden 1—9 januari.

Det är också fråga om ändringar beträffande
utskotten. Det har inte nämnts
någonting därom här i dag annat än i
fråga om antalet ledamöter i statsutskottet.
Utskottet föreslår antalet till 30, men
utredningen till 40. Så har det skrivits
någonting i motiveringen om möjligheterna
att använda suppleanterna i avdelningarnas
arbete i någon sorts ordinarieställning.
Det ligger naturligtvis
en svaghet i att en suppleant sitter i avdelningen
såsom ordinarie och är ansvarig
för besluten, men kan komma i
den ställningen, att han inte har möjlighet
att rpsta för dem vid plenisammanträdena,
alltså då utskottet i sin helhet
sammanträder. Detta har också angivits
endast såsom en rekommendation.
Skulle statsutskottet självt finna, att den
föreslagna anordningen är olämplig, är
det för utskottet inte förpliktande. Särskilda
utskottet har nämligen endast i
motiveringen talat om möjligheten att
låta suppleanterna tjänstgöra på annat
sätt än hittills i avdelningarna.

I övrigt har jag inte funnit, att man
under debatten gjort några anmärkningar
mot vad särskilda utskottet skrivit
om utskotten. Förslagen om att inrätta
ett tredje lagutskott och om att slopa
de tillfälliga utskotten och ersätta dem
med ett beredningsutskott ha tydligen
vunnit allmän anslutning.

Så ha vi ett par, som jag ser det, mindre
betydelsefulla frågor. Det är först och
främst frågan om tidsbegränsningen. Såsom
sagts här i dag är det kanske inte

så befogat med tidsbegränsning i första
kammaren, ty här har det inte ofta förekommit
långt utdragna debatter. Måhända
har det moraliska tryck, som herr
Pauli talade om, varit tillräckligt för att
avhålla talarna från att så att säga tala
på längden. Jag har inte känt något moraliskt
tryck för min del, men det är
möjligt, att herr Pauli syftade på att
när kammaren blir tom, är det ett slags
moralisk demonstration mot vederbörande
långtalare. Å andra sidan skulle frågan
om tidsbegränsningen inte få någon
betydelse, om den skreves in i grundlagarna,
ifall kammarens ledamöter ändock
fattade sig så kort, att beslut skulle
kunna fattas innan alla ledamöter
bleve uttråkade. Det som stöter i förslaget
är onekligen, att även statsråden
skola falla under tidsbegränsningen. Vederbörande
statsråd har väl icke någon
särskild önskan att tala längre än nödvändigt,
och oftast är kammaren intresserad
av vad statsrådet har att säga,
även om han skulle behöva längre tid
än som är fastställd vid en eventuell
tidsbegränsning. Herr Ewerlöf har opponerat
sig mot en dylik bestämmelse i
riksdagsordningen eller riksdagsstadgan,
och jag är fullständigt på hans linje.
Jag tror, att det kommer att verka
stötande och störande, om man skulle
frånta statsråden en taletid, som de behöva
för att informera kammarens ledamöter
om vad som kan vara av betydelse
i den ena eller andra frågan. Enbart
en sådan konsekvens av tidsbegränsningen
är följaktligen för min del
tillräcklig för att jag med jämnmod tar
om kammaren finner sig icke böra införa
någon bestämmelse om tidsbegränsning.

Herr Sten har talat om arvodena och
arvodesfrågan, beroende på att utskottet
funnit anledning skriva något i motiveringen
om arvodesfrågans sammanhang
med frågan om riksdagens arbetsformer.
Jag tror inte, att vi behöva diskutera
denna sak i dag, eftersom den
kommer upp i ett utformat förslag i samband
med att dessa frågor återkomma
för slutligt avgörande nästa år. Då blir
det tillfälle att diskutera både vilka ar -

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

voden som skola utgå och vilka utbetalningstider
som skola förekomma. Det
är möjligt, att resultatet kan tillfredsställa
även herr Sten i fråga om såväl
arvodesbeloppen som den tid, under vilken
arvodet skall utgå.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HAGE: Herr talman! Det ligger
en viss flykt och glans över 52 § i riksdagsordningen,
sådan den nu är utformad.
Där heter det bl. a.: »Vid kammares
sammanträde äger varje dess ledamot
rätt att till protokollet fritt tala och utlåta
sig i alla frågor, etc.» Denna förnämliga
lagtext skulle nu dras ned och
försämras genom att man enligt utskottets
förslag skulle sätta in, alt en riksdagsman
i vissa situationer inte får uttala
sig fritt i de frågor, som föreligga
till behandling. Jag måste då påstå, att
den talare som vet, att han bara får yttra
sig under en minut, inte har rätt att
uttala sig fritt, utan hans rätt blir beskuren
genom en sådan bestämmelse.

En föregående talare sade, alt detta är
en liten fråga, men jag vill vidhålla, vad
jag yttrade förut, att det inte är en liten
fråga. Nej, det är en stor principfråga
om yttrandefriheten i riksdagen, och
från den utgångspunkten måste jag betrakta
frågan.

Någon talare nämnde, att vad som här
föreslås av utskottsmajoriteten bara är
vad som tillämpas vid våra kongresser
och våra folkliga sammankomster. Det
är inte riktigt. Förslaget avviker på betydande
punkter härifrån. Vid våra folkliga
kongresser går det till så, att ordföranden
eller presidiet eller en medlem
av kongressen begär tidsbegränsning. Om
den som begärt tidsbegränsning föreslagit
en tid av en minut, kan någon annan
stå upp och föreslå två, tre eller fem
minuter. Därefter medges diskussion om
den saken, och till sist fattas eventuellt
beslut om införande av tidsbegränsning.
Men enligt detta förslag kan det gå till så,
att talmannen — eventuellt utan att rådgöra
med någon annan i kammaren -föreslår t. ex. tre minuter. 1 motsats

till vad som är fallet vid våra kongresser,
kommer det sedan ej att finnas någon
möjlighet att yttra sig om talmannens
förslag. Ingen kan då stå upp och
säga, att han vill ha en tidsbegränsning
på fem minuter i stället eller att han inte
vill ha någon tidsbegränsning alls, eftersom
han anser att den föreliggande frågan
ännu inte är tillräckligt diskuterad
och att det kan sägas åtskilligt mera avvärde
i frågan.

Det förslag, som här föreligger, är med
andra ord sådant, att det går mycket
längre än vad som tillämpas vid våra
folkliga kongresser. Talmannen blir ett
slags diktator. För all del, jag skulle inte
ett ögonblick tveka att överlämna denna
diktatoriska myndighet åt talmannen i
första kammaren eller i andra kammaren,
om jag endast såge på vad som kan
vara lämpligt i detta speciella fall. Men
själva idén tilltalar mig i mycket ringa
grad.

Sedan vill jag begagna tillfället att säga
till herr Åkerberg, eftersom han står
här framför mig, att det kan vara riktigt
— såsom han antydde — att i slutet
av debatten kommer det i allmänhet
inte fram så många nya vägande synpunkter.
Men jag har under min långa
riksdagstid känt riksdagsmän — även
män i ganska ledande ställning — som
haft för princip att sitta och höra på en
lång debatt och så ta till orda först i slutet
av debatten — och jag undrar, om inte
herr Åkerberg brukar tillämpa den principen,
någon gång åtminstone. Det skulle
vara tråkigt för en sådan man, som
hört på allt som sagts och kan göra en
sammanfattning av debatten och på så
sätt åstadkomma ett mycket vägande inlägg,
att bli tillsagd av talmannen: »Ni
får bara yttra er en minut.» Jag tycker
att detta skulle vara olämpligt och olägligt.
, ..

Jag skall passa på tillfället att beröra
ytterligare en fråga, nämligen huruvida
i det förslag, som föreligger, ärenden i
tillräcklig utsträckning delegeras till
Kungl. Maj :t. Jag har redan förut sagt,
att jag tycker att ännu en grupp av frågor
mycket väl kunde överlämnas till
avgörande av Kungl. Maj:t. Häremot bär

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

det invänts, att en sådan åtgärd inte skulle
medföra någon större arbetsbesparing
i riksdagen. Det är kanske riktigt. Men
det är att märka, att detta spörsmål berör
inte bara frågan om tidsbesparing
i riksdagen, utan också t. ex. frågan om
konsumtionen av papper. Det är en synpunkt,
som helt säkert har en viss betydelse
för närvarande. Spörsmålet berör
även tryckerikostnaderna och framställningskostnaderna
i övrigt etc. Slår man
ihop allt detta, kan det befinnas, att
om frågor i större utsträckning än vad
som nu föreslås delegeras till Kungl.
Maj:t, åstadkommer detta dock en ganska
betydande besparing för statsverket.
Och det är någonting, som man väl borde
ha anledning att tänka på en liten
smula i dessa dagar. Jag ansluter mig
alltså till den uppfattningen, att man bör
fortsätta på den inslagna vägen att överflytta
arbetsuppgifter från riksdagen till
Kungl. Maj :t. Det har i detta sammanhang
påståtts, att inget parlament sysslar
med småfrågor i samma utsträckning
som det svenska. Jag vill framhålla, att
när det gäller en hel del rent praktiska
frågor, kan det inte bli tal om att Kungl.
Maj :t skulle fatta ett annat beslut än det,
som skulle ha fattats av riksdagen. Särskilt
i sådana frågor måste det vara en
ren nationalekonomisk förlust att låta
dessa frågor gå till riksdagen, trots att
det i alla fall blir samma beslut.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande,
när det gäller § 52 rörande tidsbegränsning
av riksdagsmännens anföranden.

Herr OLSSON, KARL JOHAN: Herr
talman! Jag begärde ordet för att ge en
del repliker.

Vad först gäller de båda olika möjligheter,
som anvisats för att täcka de tio
första dagarna av året, vill jag bara erinra
om att under hela den senaste krigsoch
kristiden ha vi klarat oss med den
möjlighet som finns enligt nuvarande
grundlag att sammankalla urtima riksdag.
Nu föreslå reservanterna en anordning
av motsvarande slag, bestående däri
att Kungl. Maj:t kan sammankalla den

nya riksdagen tidigare än den 10 januari.
Eftersom vi ha klarat oss under dessa
svåra år, förefaller det mig ganska rimligt,
att vi skola klara oss i fortsättningen
med den av reservanterna föreslagna
anordningen.

Herr J. B. Johansson ställde en fråga
till utskottet beträffande det uttalande,
som har gjorts om suppleanternas deltagande
i statsutskottsavdelningarnas arbete.
Även om andra talare ha vidrört
ämnet, anser jag mig skyldig att besvara
de direkta frågor, som herr J. B. Johansson
gjorde. Han frågade, varför utskottet
talat om denna möjlighet just när det
gäller statsutskottet men inte beträffande
övriga utskott. Eftersom förslagsställaren
själv inte är i tillfälle att lämna någon
förklaring, vil! jag säga, att den närmaste
anledningen till detta uttalande i
utskottets motivering var, att det anmärkts
på att antalet ledamöter i avdelningarna
var så litet, att även rätt stora
partigrupper över huvud taget inte kunde
bli representerade i avdelningarna,
när beslut skulle fattas, och det var för
att göra det möjligt att öka ut en avdelning,
så att alla stora partier skulle kunna
få åtminstone en representant med
vid besluts fattande, som detta förslag
gjordes. Jag vill inte påstå, att det var
med någon större entusiasm från det
särskilda utskottets sida, som vi anslöto
oss till förslaget, men vi tyckte å andra
sidan, att det var föga riskabelt, eftersom
det här inte är fråga om någon
grundlagstext utan bara om en rekommendation
till statsutskottet att överväga
denna möjlighet.. Det kan väl ändå inte
vara farligt, om statsutskottet överväger
spörsmålet. Sedan vi nu hört statsutskottsledamöternas
synpunkt på saken,
förefaller det inte föreligga någon större
risk för att det blir revolution i statsutskottet.

Beträffande möjligheten att avsluta
riksdagsarbetet till den 1 juni har det
från ett par håll anförts, att det skulle
vara praktiskt taget omöjligt, emedan
man inte hinner med att klara budgetfrågorna
till dess. Jag vill då fästa uppmärksamheten
vid två ting. Först och
främst vill jag erinra om att Kungl. Maj :t

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

själv har framlagt denna proposition,
som går ut på att man ordinärt skall avsluta
riksdagsarbetet före den 1 juni. Har
Kungl. Maj :t tilltrott sig att för sitt vidkommande
kunna klara budgetärendena,
mena vi nog i utskottet, att det inte bör
föreligga någon risk för att inte riksdagen
skall klara sin del av arbetet. Vidare
vill jag påpeka, att det göres en mycket
sträng tidsbegränsning av Kungl. Maj:ts
rätt att framlägga propositioner, som beröra
budgeten. I utskottets förslag är tiden
fastställd till 70 dagar. Endast där
ett uppskov skulle lända riket till allvarligt
men, kan undantag göras. Det betyder,
att propositioner, som avse statens
inkomster och utgifter för nästkommande
budgetår, skola vara avlämnade senast
mot slutet av mars månad. Om det
programmet kan hållas, borde väl riksdagen
kunna medhinna dessa ärenden
inom avsedd tid.

Det har här talats om den situation,
som kan tänkas uppstå, i fall riksdagen
beslutat att hålla en höstsession och
plötsligt upptäcker, att det inte behövs
någon sådan men att den behöver fatta
beslut i budgetfrågor senare än den 1
juni. Jag förmodar, att beslut rörande
höstsession kommer att fattas vid en så
sen tidpunkt, att man vet ungefär huruvida
arbetet kommer att medhinnas under
våren eller inte. Om den olyckan mot
all förmodan skulle ha inträffat, att man
i onödan beslutat om en höstsession, lär
det väl inte föreligga något hinder för
riksdagen att upphäva det beslutet, eftersom
det gäller riksdagens eget arbete.

Jag vill också säga några ord i anledning
av herr Hages anförande. Det skulle
vara mycket intressant att något diskutera
frågan om reaktion och yttrandefrihet
i det bär sammanhanget, men jag,
som själv bar varit med om att föreslå
en möjlighet till tidsbegränsning, skall
väl inte plåga kammaren med att ta upp
någon diskussion om den saken vid denna
tidpunkt. Jag skall bara säga två ting.
.lag bar hört ordet reaktionär användas
i många möjliga och omöjliga sammanhang,
men jag har ännu aldrig kunnat
föreställa mig, att det skulle betraktas
som eu reaktionär strävan alt försöka

5 Första kammarens protokoll F.FtX. Nr 30.

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

göra riksdagsdebatterna livfullare och
mera njutbara än de för närvarande äro.
Det har också påståtts, att det innebär
en begränsning i riksdagsmännens yttrandefrihet,
om till äventyrs vid en sen
tidpunkt beslut fattas om tidsbegränsning.
Jag kan över huvud taget inte, med
den föreställning jag har om begreppet
yttranderätt, tänka mig, att det skulle
vara något våld på yttranderätten, om
en kammarledamot vid en sen timme i
en fråga, som kanske tröskats hela eller
halva dagen, får inskränka sig till låt
oss säga tio eller fem minuter, så att
också andra kunna få ordet.

Med detta tror jag att jag kan avsluta
mitt anförande. Jag vill endast tillfoga
några ord om andra kammarens beslut,
eftersom herr Näsströms anförande nog
givit anledning till missförstånd. Det
verkliga förhållandet lär, enligt vad det
berättats mig, vara att andra kammaren
godkänt utskottets förslag över hela linjen,
men dessutom beträffande § 52, som
behandlar frågan om tidsbegränsningen,
antagit såsom vilande såväl det förslag,
som innefattas i reservationen av herrar
Pettersson i Norregård och Hedlund i
Rådom, som ett yrkande av herr Håstad,
vilket sammanfaller med herr Ewerlöfs
yrkande att tidsbegränsningen ej skall
gälla statsråden. För min del har jag
ingenting emot att första kammaren följer
den linjen; i varje fall har jag inte
någonting emot att herr Ewerlöfs förslag
bifalles jämte utskottets. För att inte
frågan skall bli alltför tilltrasslad, anser
jag att kammaren gör klokt i att antaga
utskottets förslag som det är. Om kammaren
sedan vill som vilande antaga
även något annat förslag än utskottets,
så är det ingenting att säga om det. Och
för min del anser jag i likhet med herr
Ivar Persson, att kammaren bör antaga
även den reservation, som herrar Gottfrid
Karlsson och Mosesson och jag avgivit.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
•lag har begärt ordet för att meddela,
att när jag har varit i tillfälle att i det
särskilda utskottet taga del i behand -

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

lingen av förslaget, har jag ansett att
framställningen om att inrätta ett tredje
lagutskott borde avslås. Samtidigt
som man har föreslagit att inrätta ett
tredje lagutskott, vill man öka antalet
ledamöter i jordbruksutskottet. Jag tycker
att det borde räcka med att man
beslutade sig för ettdera. Om man fråntar
jordbruksutskottet samtliga lagärenden,
måste det vara onödigt att öka utskottet
från 16 till 20 medlemmar. Det
skulle också kunna tänkas, att man till
jordbruksutskottet överflyttade ytterligare
en del lagärenden avseende jordbruket
i samband med utökningen av ledamotsantalet
och samtidigt invalde i utskottet
några ledamöter med juridiska
insikter, vilket även ur andra synpunkter
vore nyttigt. Gör man det, tror jag
att det vore omöjligt att besätta ett tredje
lagutskott med ett tillräckligt antal
juridiskt kunniga ledamöter. Vi ha nog
redan nu svårt att besätta de två lagutskotten
med ett tillräckligt stort antal
ledamöter med juridisk erfarenhet.
Jag bär därför yrkat avslag på frågan
om inrättande av ett tredje lagutskott.
Nu skall jag inte göra det, herr talman,
för att inte, som utskottets ärade
ordförande sade, trassla till saken, men
jag vill meddela, att jag anser det felaktigt
att tillsätta ett tredje lagutskott
samtidigt som man utökar antalet ledamöter
i jordbruksutskottet. Det kan
vara lämpligt att ha sagt det för att
inte bli medansvarig, om det skulle
uppstå olägenheter av den föreslagna
anordningen.

Förslaget om att låta suppleanter i
statsutskottet deltaga i besluten i avdelningarna
innebär endast att man på
en bakväg för in utredningskommitténs
förslag om utökning av utskottsledamöternas
antal. Jag tycker inte
att det är riktigt att på ett eller annat
sätt utöka antalet ledamöter. Ingen
ledamot i kommittén har väl någonsin
satt sin fot i statsutskottet, när det pågått
arbete där. Det är möjligt att de
varit inne i lokalerna någon gång, men
de ha inte deltagit i utskottets arbete,
och det kan under sådana förhållanden
inte ha varit lämpligt att kommit -

tén försökt giva föreskrifter för statsutskottet.
Jag tror att det skulle bli mycket
rörigt och besvärligt och många
gånger rent ut sagt alldeles i onödan
kunna föranleda tvistigheter, om riksdagen
följde särskilda utskottets råd.
Det vill jag avråda från och förordar
därför, att herr Heidings yrkande, till
vilket jag ansluter mig, bifalles.

Vad angår sessionstiden, tycker jag
inte att kritiken mot reservanternas förslag
är verklighetsbetonad. Man förklarar,
att det går bort så många dagar
under jul- och nyårshelgerna, men om
riksdagen börjar första dagarna i december,
komma riksdagens utskott att
den 10 januari kunna sätta i gång på
samma sätt som utskotten t. ex. i år
gjorde den 3 februari. Efter den ordinarie
motionstidens utgång brukar en stor
del av riksdagsledamöterna ge sig hem
och sköta sina angelägenheter i hemorten
och vänta på att motionerna skola
bli tryckta. Som det nu är, blir det praktiskt
taget inte något reellt utskottsarbete
förrän i början på februari. Man har
alltså med reservanternas förslag vunnit
tre veckor, och jag undrar om man inte
fram i maj kommer att önska, att man
hade de tre veckorna till godo.

I övrigt vill jag säga, att den enda åtgärd,
som kan åstadkomma resultat, är
att Kungl. Maj:t får fram arbetsmaterialet
inom den ordinarie propositionstiden.
Det behövs inte så mycket rationalisering
vid sidan därav, trots att det,
liksom då det häromdagen gällde de
värnpliktigas övningstid, talas så mycket
om att genom rationalisering förkorta
tiden. Nu säger man: »Förkorta
sessionstiden», men man vill likväl inte
vara med om en sådan rationaliseringsåtgärd
som innefattas i den av herr
Ivar Anderson m. fl. avgivna reservationen.
Det är inte verklighetsbetonat
att säga att man inte tjänar tre veckor
i arbetstid, om den reservationen bifalles,
ty det är det man gör.

Herr PERSSON, IVAR (kort genmäle):
Herr talman! Med anledning av herr
Mannerskantz’ yttrande, att ingen i ut -

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

redningskonimittén hade deltagit i något
som helst arbete i statsutskottet, vill
jag erinra om att jag visserligen inte
har den höga äran att vara ordinarie
ledamot i statsutskottet och därför inte
heller är ordinarie ledamot på någon
av dess avdelningar, men att jag dock
har deltagit åtskilliga år i arbetet på
såväl fjärde som andra avdelningen. Då
jag varit suppleant på andra avdelningen,
har där inte funnits någon ordinarie
ledamot, tillhörande min meningsriktning,
som jag kunnat inträda som ersättare
för. Det är kanske just mina erfarenheter
i egenskap av suppleant på
andra avdelningen som gjort, att jag instämt
med kommittén i övrigt, och liksom
utskottet ansett att även några
suppleanter böra få deltaga vid besluts
fattande i avdelningarna. Vi som sitta
vid väggen, som man brukar säga, få
visserligen yttra oss, men vi få inte
framställa förslag och inte heller fatta
några beslut.

Herr MANNERSKANTZ (kort genmäle)
: Jag vill endast fråga herr Ivar Persson,
om han inte räknar med andra avdelningens
ordförande, herr Svensson i
Grönvik. Han är väl ingen nullitet. Han
kan skriva avvikande meningar.

Herr PERSSON, IVAR (kort genmäle):
Det var inte fråga om att inte den meningsriktning,
som jag representerar,
för närvarande har en ordinarie ledamot
på varje avdelning, utan det var
fråga om att det finns ett parti, som
inte har en ordinarie ledamot på varje
avdelning. Som herr Mannerskantz vet,
är ordningen sådan, att jag inte får inträda,
om herr Svensson i Grönvik
skulle vara frånvarande, då vi måste
hålla båda kamrarna isär.

Herr HAGE: Herr talman! .lag beklakar,
att jag måste uppträda mot min
gamle vän Karl Johan Olsson, med vilken
jag i många år samarbetat. Men frågan
om begränsning av yttranderätten i
kamrarna är för mig en samvetsfråga.
Jag säger det öppet och ärligt, och jag

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

kan inte säga annat än att enligt svenskt
språkbruk måste väl ett besked till en
talare, att han inte får yttra sig mera
än exempelvis en minut, betyda en
minskning av yttrandefriheten. Det tycjag
är ett axiom helt enkelt. Jag vill samtidigt
passa på att säga, att när vännen
Olsson talar om tio minuter som en
lämplig begränsning, så är det inte någonting
som talar för att det blir just tio
minuter, utan talmannen kan bestämma,
att anförandena få pågå endast en minut.
Jag vill även upprepa, att innebörden
i utskottsförslaget är, att sedan talmannen
väckt frågan om minskning av
yttrandefriheten, får denna fråga inte
diskuteras, vilket däremot sker vid våra
kongresser och våra folkliga sammankomster.
Det är det som gör, att jag blir
så betänksam.

Herr EWERLÖF: Herr talman! När debatten
lider mot sitt slut, kan jag endast
konstatera, att vi lika litet nu som
på tidigare stadier lyckats övertyga varandra
om de olika meningar, som vi förfäkta.
Jag vill endast med anledning av
vad som sagts under debatten efter mitt
förra yttrande i allra största korthet
sammanfatta vad jag tycker alltjämt står
oförmedlat mot vartannat.

Ingen har här motsagt, att det är statsutskottets
arbete, som under de nuvarande
förhållandena mer eller mindre
varit bestämmande för riksdagssessionens
längd. Nu vill man på den ena sidan
förbättra förhållandena genom att
tillskapa en höstriksdag. Men med denna
höstsession kan man inte i någon
nämnvärd grad lätta statsutskottets arbete.
Detta kommer fortfarande att bli
ungefär detsamma, i varje fall när det
gäller det som har med budgeten att
göra. I fråga om detta budgetarbete förkortar
majoriteten tiden till den 1 juni.
Samtidigt säger man, att man inte kan
reflektera på vårt förslag, trots att vi
ändå ostridigt öka den effektiva tiden
för riksdagsarbetet med minst tre veckor
— jag skall inte säga, att tiden är
längre iin tre veckor, oaktat den i och
för sig omfattar sex veckor.

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

Det sägs, att om reservanternas förslag
antages, statsutskottet inte skulle
medhinna sitt arbete till den 1 juni och
inte ens till den 15 juni, samtidigt som
man för egen del är övertygad om att
statsutskottet på den av majoriteten föreslagna
kortare tiden skall medhinna
arbetet till den 1 juni. Man är så säker
på detta, att man är beredd att i grundlagen
skriva in, att efter den dagen får
statsutskottet inte syssla med budgetarbete.

Särskilda utskottets ärade ordförande
sade nyss, att den saken borde kunna
klaras på det sättet, att om riksdagen
beslutat om en höstsession, kan riksdagen
ta tillbaka det, om det befinnes, att
statsutskottet behöver arbeta med anslagsfrågor
efter den 1 juni. Men om vi
ha den situationen — som väl ligger
närmast till hands att anta ■— att man
dels inte tror att man kan sluta riksdagsarbetet
till den 15 juni och dels har
ett arbetsmått för statsutskottet, som
inte kan medhinnas på dagen till den 1
juni, står man utan varje laglig möjlighet
att fullfölja arbetet. Man har underlåtit
att i grundlagen införa en bestämmelse
om att statsutskottets arbete i nödfall
får pågå en eller annan dag efter
den 1 juni. Jag erinrar om att de sakkunniga
hade föreslagit en sådan möjlighet.
Den möjligheten har man tagit
bort. Här är en fallbila vid den 1 juni.

När kammaren hört statsutskottets
ordförande med sin mångåriga erfarenhet
kommentera, hur han för sin del ser
möjligheterna att klara utskottets tidsschema,
tycker jag innehållet i hans anförande
borde ha gjort kammaren
ganska betänksam på denna punkt. Men
det är som om det hade blivit en trossak
— en anmärkning som naturligtvis
kan riktas även mot oss, eftersom vi
också hålla på vår mening — och vi
komma inte varandra närmare, utan vi
stå här oförmedlat med våra olika uppfattningar
om hur det tidsschema kommer
att verka, som man på ömse håll
föreslår.

Jag är för min del, herr talman, övertygad
om att det beslut, som riksdagen

går att fatta, inte kommer att kunna bli
sista ordet i denna fråga.

Herr OLSSON, KARL JOHAN: Herr
Ewerlöf har förbisett, att mycket stränga
bestämmelser föreslagits beträffande tiden
för propositionernas avlämnande
och alldeles särskilt när det gäller budgetpropositioner.
Det står, att »propositioner,
som avse statens inkomster och
utgifter för nästkommande budgetår,
skola till riksdagen avlämnas inom sjuttio
dagar från dess öppnande». Om den
tiden kan hållas, lär det väl gå för statsutskottet
och riksdagen att klara sina
uppgifter inom den föreskrivna tiden.

Herr EWERLÖF (kort genmäle): Om
det herr Karl Johan Olsson nu anförde
är bara att säga, att enligt vårt förslag
blir tiden för avlämnande av propositioner
flyttad flera veckor ytterligare tillbaka,
och detta ger en ökad säkerhet för
att arbetet skall kunna medhinnas med
vårt tidsschema. Även vi räkna med fastlagda
tider för avlämnandet av propositioner,
vilka tider tack vare att riksdagen
enligt vårt förslag börjar tidigare kunna
flyttas tillbaka lika lång tid.

Herr OLSSON, KARL JOHAN (kort
genmäle): Det är väl på det sätt, som
jag tror herr Gottfrid Karlsson redan
sagt, att Kungi. Maj:t ansett det vara
lättare att få fram budgetpropositionerna
inom den tid, som föreslås i propositionen
och utskottsförslaget, än att få
fram statsverkspropositionen till den 1
december.

Herr NORMAN: Herr talman! Jag vill
bara omvittna, att den betänksamhet,
som jag hyser, när det gäller möjligheten
att avsluta vårsessionen den 1 juni,
har stärkts under denna debatt, och jag
kommer därför att rösta för att även
det förslag, som innehålles i den av herr
Ivar Anderson m. fl. avgivna reservationen,
antages såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

Herr BRANTING: Herr talman! Jag har
inte velat låta denna debatt gå förbi
utan att uttala etl beklagande över att
det inte föreligger något förslag om en
mera genomgripande reorganisation av
statsutskottet. Jag tänker därvid särskilt
på att de ur allehanda synpunkter så
utomordentligt betydelsefulla försvarsfrågorna
i realiteten väsentligen bli dirigerade
om också inte formellt avgjorda
av en helt liten grupp personer inom
statsutskottet. Dessa frågor borde enligt
mitt sätt att se betraktas såsom tillräckligt
betydelsefulla för att vara värda behandling
av ett speciellt utskott med en
relativt talrik sammansättning. Endast
genom en sådan anordning kan enligt
mitt sätt att se riksdagen tillförsäkras
ett fullödigt och enhetligt inflytande
över militärväsendet, inte bara ur budgetära
utan också ur organisatoriska
och politiska synpunkter.

Herr Karl Johan Olsson gav nyss en
förklaring över tillkomsten av den mycket
blygsamma antydningen till en utökning
av statsutskottet genom att låta
suppleanter i vissa fall deltaga i besluten
på avdelningarna. Man skulle ge
statsutskottet självt en möjlighet att
överväga lämpligheten av en sådan anordning.
Jag förstår uppriktigt sagt inte
den enligt mitt sätt att se något överdrivna
återhållsamheten på denna punkt,
tv försvarsfrågorna äro ju icke på något
sätt statsutskottets mer eller mindre
enskilda angelägenhet, utan de gå ju
vida därutöver. De beröra ett av hela
det parlamentariska systemets centrala
problem, nämligen folkrepresentationens
kontakt med och möjlighet till kontroll
(iver den militära apparaten. Jag undrar
verkligen om det i något annat modernt
parlamentariskt land finns någon motsvarighet
till den svenska anordningen.
Jag tvekar inte, fastän det kan låta en
smula hårt, att säga att jag betraktar
ordningen på delta område såsom föråldrad,
som odemokratisk och som —
speciellt under krigsförhållanden —
ganska farlig.

I herr Brantings yttrande instämde
herr Forslund.

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att enär
de därunder framställda yrkandena i vad
de rörde § 52 riksdagsordningen vore
oberoende av yrkandena beträffande
övriga ifrågakomna grundlagsparagrafer,
propositioner komme att göras först särskilt
rörande vart och ett av de framställda
grundlagsändringsförslagen, utom såvitt
anginge § 52 riksdagsordningen,
samt därefter särskilt angående vart och
ett av grundlagsändringsförslagen, i vad
de rörde nämnda paragraf. Slutligen
komme propositioner att framställas beträffande
herr Heidings yrkande rörande
utskottets motivering.

I förstnämnda hänseende, d. v. s. om
man undantoge § 52 riksdagsordningen,
fortsatte herr talmannen, förelåge följande
förslag, nämligen l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o), av herr
Olsson, Karl Johan, att till vilande för
vidare grundlagsenlig behandling skulle
antagas ett förslag till ändrad lydelse av
de i utskottets förslag upptagna paragraferna
i regeringsformen och riksdagsordningen
med undantag av § 52 riksdagsordningen,
vilket förslag sammanfölle
med utskottets motsvarande förslag utom
därutinnan, att § 2 avfattats så som förordats
i den av honom in. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; samt 3:o) att
till vilande skulle antagas det grundlagsändringsförslag,
som förordats i den av
herr Axel Ivar Anderson in. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen, alltjämt
med undantag av § 52 riksdagsordningen.

Därefter gjordes till en början propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan, utom såvitt anginge § 52
riksdagsordningen, samt vidare därpå
att utskottets hemställan i förevarande
delar skulle avslås; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vidare gjordes propositioner, först på
bifall till herr Karl Johan Olssons under
2:o) här ovan upptagna yrkande samt
vidare därpå att det av honom framställda
grundlagsändringsförslaget skulle för -

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

kastas; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Ytterligare gjorde herr talmannen propositioner,
först därpå att till vilande för
vidare grundlagsenlig behandling skulle
antagas det grundlagsändringsförslag,
som förordats i den av herr Axel Ivar
Anderson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen, utom såvitt anginge § 52
riksdagsordningen, samt vidare därpå att
berörda förslag skulle förkastas; och förklarade
herr talmannen sig finna den
senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ewerlöf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes cn
så lydande omröstningsproposition:

Den, som förkastar det grundlagsändringsförslag,
som förordats i den av herr
Axel Ivar Anderson m. fl. vid särskilda
utskottets utlåtande nr 1 avgivna reservationen,
utom såvitt angår § 52 riksdagsordningen,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages ifrågavarande förslag
till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ewerlöf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 81;

Nej — 24.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om § 52 riksdagsordningen,
yttrade nu vidare herr talmannen, hade

yrkats 1 ro) att utskottets hemställan
skulle bifallas, i vad den rörde nämnda
paragraf; 2:o), av herr Ewerlöf, att till
vilande för vidare grundlagsenlig behandling
skulle antagas ett förslag till
ändrad lydelse av ifrågavarande paragraf,
som skilde sig från utskottets förslag
allenast därutinnan, att det i tredje
stycket förekommande ordet »anförande»
utbytts mot »ledamots anförande»;
samt 3:o) att till vilande skulle antagas
det förslag till ändrad lydelse av § 52
riksdagsordningen, som förordats i herrar
Petterssons i Norregård och Hedlunds
i Rådom vid utlåtandet fogade reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till samt vidare
på avslag å utskottets hemställan, såvitt
anginge § 52 riksdagsordningen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan i berörda del, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sten begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
1 a, såvitt angår § 52 riksdagsordningen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan
i ifrågavarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —- 53;

Nej — 57.

Fredagen den 2 juli 1948 fm.

Nr 30.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till herr Ewerlöfs
yrkande samt vidare därpå att ifrågavarande
grundlagsändringsförslag skulle
förkastas; och förklarade herr talmannen
sig finna den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Eiverlöf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som förkastar det av herr Ewerlöf
under överläggningen om särskilda
utskottets utlåtande nr 1 framställda förslaget
till ändrad lydelse av § 52 riksdagsordningen,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages ifrågavarande förslag
till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Ja — 57;

Nej — 42.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen gjordes propositioner, först
därpå att till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling skulle antagas det
förslag till ändrad lydelse av § 52 riksdagsordningen,
som förordats i herrar
Petterssons i Norregård och Hedlunds i
Rådom vid utlåtandet fogade reservation,
samt vidare på förkastande av berörda
förslag; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Ang. revision av riksdagens arbetsformer.

Vidkommande utskottets motivering,
anförde nu herr talmannen, hade yrkats,
av herr Heiding, att utskottets yttrande
skulle godkännas med utelämnande av
den del därav, som å s. 52 rad 21 nedifrån
i det tryckta utlåtandet började
med orden »Utskottet vill» och å samma
sida rad 11 nedifrån slutade med »på
avdelningarna.»

Därefter gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till samt vidare
på avslag å herr Heidings berörda yrkande;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till nämnda yrkande, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Olsson, Karl Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller herr Heidings yrkande
beträffande motiveringen i särskilda
utskottets utlåtande nr 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda yrkande.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid
att flertalet röstade för nej-propositionen.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Justerades ett protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.17 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Fredagen den 2 juli eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Ang. inrättande av e. o. tjänster vid
krisorganen.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 226, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av extra
ordinarie tjänster vid de statliga krisorganen.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 148, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 5
mars 1948, föreslagit riksdagen att dels
medgiva, att vid statens krisorgan finge
inrättas sammanlagt högst 7 extra ordinarie
byråchefstjänster i lönegraden Ce
33 och 7 extra ordinarie byrådirektörstjänster
i lönegraden Ce 31, dels ock bemyndiga
Kungl. Maj :t att i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen
förordade grunder utfärda erforderliga
bestämmelser om ifrågavarande
tjänster.

Med förmälan, att utskottet av angivna
orsaker icke velat motsätta sig bifall till
Kungl. Majrts i förevarande proposition
framställda förslag, hade utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt, att
riksdagen måtte

a) medgiva, att vid statens krisorgan
finge inrättas sammanlagt högst 7 extra
ordinarie byråchefstjänster i lönegraden
Ce 33 och 7 extra ordinarie byrådirektörstjänster
i lönegraden Ce 31;

b) bemyndiga Kungl. Maj.t att i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen
i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 5 mars 1948
förordade grunder utfärda erforderliga
bestämmelser om ifrågavarande tjänster.

Reservation hade anförts av herr
Mannerskantz, fröken Andersson samt

herrar Skoglund i Doverstorp, Svensson
i Grönvik, Falla och Rubbestad, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att propositionen
nr 148 ej måtte av riksdagen
bifallas.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Vid detta utskottsutlåtande är fogad en
reservation av några bland statsutskottets
ledamöter. Jag kan ju genast säga,
att det var flera än reservanterna som
röstade för avslag på framställningen,
men att inte alla sedan ansågo sig böra
fullfölja denna linje.

Vad som här föreslås är en ganska
unik anordning, så pass unik till och
med, att den i viss mån kan sägas vara
farlig. Det är nämligen så, att de här
ifrågavarande befattningshavarna i toppen
av de olika krisorganen inte skola
uppbära de löner det här är fråga om,
utan de skola i stället uppbära avlöning
enligt vanliga grunder från krisorganet,
och dessa löner äro ofta högre än för
motsvarande befattningar inom den ordinarie
statsförvaltningen. Först när dessa
befattningshavare sluta sin verksamhet
inom krisförvaltningen och man inte
vet, var man skall placera dem, skola
de uppbära avlöning i den extra ordinarie
tjänsten och tilldelas de arbetsuppgifter,
som lämpligen kunna anförtros
åt dem, såsom det heter. Jag tycker
verkligen att det är ganska lösliga grunder
man bygger hela denna anordning
på.

Statsutskottets majoritet har haft en
riktig känsla för %etta och har på s. 4
i utlåtandet skrivit en, som jag tycker,
mycket övertygande motivering för avslag
på Kungl. Maj:ts förslag. Motiven
äro, kan man säga, grupperade i fem
punkter. Först och främst säger utskottsmajoriteten,
att dessa tjänstemän under
sin tjänstgöring vid krisorganen borde

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr 30.

Ang. inrättande av e. o. tjänster vid krisorganen.

ha förvärvat sådana meriter, att de kunna
göra sig gällande vid konkurrensen
i vanlig ordning till högre befattningar
inom den reguljära statsförvaltningen.
Vidare säger utskottet, att deras tjänstgöring
i krisförvaltningen torde meritera
dem till goda befattningar, för den
händelse de vid avvecklingen av vederbörande
krisorgan önska söka anställning
i privat tjänst. Avlöningen till krisorganens
kvalificerade tjänstemän är i
regel, framhåller utskottet vidare, högre
än för motsvarande befattningar vid
statsförvaltningen i övrigt, detta för att
skapa garantier för tjänsternas rekrytering
med kvalificerade personer. Det är
detta som har varit huvudskälet. Den
otrygghet, säger utskottet vidare, som
för närvarande kan anses vidlåda anställning
i krisförvaltningen, synes till
väsentlig del kunna undanröjas genom
att krisorganens avvecklingsperioder utsträckas
så, att dessa tjänstemän erhålla
goda möjligheter att placeras på befattningar,
där deras speciella kvalifikationer
komma till sin rätt. Slutligen framhåller
utskottet, att möjligheter böra hållas
öppna att anförtro dessa tjänstemän
speciella utredningsuppdrag i avvaktan
på att fast anställning erhålles. Därvidlag
finns det naturligtvis stora möjligheter
såsom det nu är ställt här i
landet.

Vad beträffar otryggheten vill jag tilllägga,
att den ju har minskats genom
ett av riksdagen antaget förslag, att hos
krisorganen anställd personal skall erhålla
rätt till sådana förmåner, som ordinarie
och extra ordinarie personal i
statsförvaltningen har beträffande sjukdomsersättning
och liknande.

Sedan utskottet har konstaterat allt
detta, tilläggas följande kloka och riktiga
ord: »Nu antydda utvägar hava

synts utskottet i första hand böra övervägas
innan åtgärder av det slag departementschefen
förordat tillgripas, vilka
för vår statsförvaltnings del te sig främmande.
»

Därefter följer ett avslutningsstycke,
där andra ordet är »emellertid», och
då är man genast på det klara med hur
det kommer att sluta. Utskottet talar litet

grand om önskemålet att trygga tillgången
på kvalificerad personal inom krisförvaltningen
och om att man därför
icke vill motsätta sig bifall till Kungl.
Majrts förslag o. s. v.

Reservanterna ha inte behövt göra någonting
annat än att ansluta sig till utskottets
skrivning men i stället för sista
stycket säga: »Med hänsyn till vad sålunda
anförts har utskottet icke funnit
sig för närvarande bära tillstyrka bifall
till Kungl. Maj :ts föreliggande förslag.»
Det är alldeles uppenbart att detta »sålunda»
är fullt befogat.

Det är med hänsyn till det nu anförda
och även med hänvisning till att den
ifrågasatta anställningsformen är alltför
oriktig för att införas i vår statsförvaltning
som jag nu, herr talman, ber att få
yrka bifall till reservationen.

Herr OLSSON, OSCAR: Herr talman!
Jag skall inte alls upptaga någon logisk
diskussion med reservanten. Jag har varit
med om att ge honom på hand allt
vad han över huvud taget kan begära,
till och med i så stor utsträckning, att
han anser att jag har varit med om en
formulering som logiskt bör leda till avslag
på propositionen. Det är alldeles
riktigt att utskottet här har framlagt
allt, som talar emot den kungl. propositionen,
och gjort det med mycket stor
omsorg, så att ingen skall kunna säga
annat än att utskottet har klart för sig
alla de bekymmer, som följa med ett
bifall till propositionen.

När jag nu har sagt detta, skall jag
inte gå in på några upprepningar av
diskussionerna i statsutskottet eller av
vad som är skrivet i utlåtandet. Jag vill
bara fasta uppmärksamheten vid departementschefens
motivering, som lyder:
»Då krisförvaltningen icke kan avvecklas
så snart som man förut hoppats

_ — — har det synts nödvändigt att

taga i övervägande åtgärder för att trygga
tillgången på kvalificerad personal
för ändamålet.» Jag tycker att detta också
är logik. Är man tvungen att ha detta
eländ \ för att använda ett starkt uttryck,
får man åtminstone se till, att det

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Ang. inrättande av e. o. tjänster vid krisorganen.

blir så funktionsdugligt som möjligt, för
att krisförvaltningen så mycket snabbare
skall kunna utföra vad på den ankommer
och avskaffas i sinom tid,
d. v. s. så fort som möjligt.

Departementschefen har framhållit,
att det kan visa sig omöjligt att trygga
tillgången på kvalificerad personal inom
krisförvaltningen även sedan alla
försök med andra anordningar gjorts,
och det är därför detta förslag har framlagts.
Utskottet har beaktat detta, och
därför har det där ordet »emellertid»,
som herr Mannerskantz talade om, tillkommit,
när utskottet gjorde vändningen.
Utskottet säger inte, att Kungl. Maj:t
utan vidare skall inrätta dessa tjänster,
utan det heter: »Skulle emellertid Kungl.
Maj:t vid ytterligare omprövning av förevarande
spörsmål finna att önskemålet
att trygga tillgången på kvalificerad
personal inom krisförvaltningen icke
kan tillgodoses på annat sätt än det av
departementschefen föreslagna synes det
utskottet befogat, att Kungl. Maj:t också
har möjligheter att vidtaga åtgärder
i sålunda angiven riktning.»

Så vitt jag förstår, är det Kungl. Maj :t
som bär ansvaret för att krisorganen äro
funktionsdugliga. Vi kunna hysa betänkligheter
och uttala dem —• och det ha
vi gjort — men kan Kungl. Maj:t inte
komma undan dessa åtgärder, ha vi inte
ansett oss kunna ta ansvaret för att
hindra Kungl. Maj :t att göra krisorganen
så funktionsdugliga som möjligt.
Det är därför, synes det mig, fullkomligt
i sin ordning att utskottet har stannat
vid att, under dessa förutsättningar
och med dessa starka reservationer, tillstyrka
propositionen.

Jag ber således, herr talman, att få
yrak bifall till utskottets hemställan.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag har litet svårt att räkna ut, hur en
tjänst i lönegraden Ce 33, som ger ungefär
17 000 kronor om året, skall kunna
locka de högkvalificerade tjänstemän
som det här är fråga om, vilka ofta torde
ha omkring 22 000—25 000 kronor

om året i lön. Jag tror inte att detta är
det rätta sättet tillgodose krisförvaltningens
intressen. Om det hade gällt
lägre befattningshavare, som vid en avveckling
av krisorganen kanske ha mindre
utsikter till ordinarie anställning antingen
i statsförvaltningen eller i näringslivet,
hade man kunnat förstå förslaget.
Men de bäst kvalificerade tjänstemännen
behöva inte riskera att bli utan
anställning, ty sådana dugliga män kommer
det väl alltid att vara stark efterfrågan
på.

Herr JOHANSSON, JOHAN BERNHARD:
Herr talman! Såsom framgår av
utskottets utlåtande, står jag bland dem,
som ha tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag,
och jag kan således inte dela de synpunkter
som reservanterna här ha framfört.

Det får väl anses vara ett mycket betydelsefullt
allmänt intresse, att till krisorganen
knytas verkligt kvalificerade
krafter, som kunna leda verksamheten
och organisera de olika befattningshavarnas
arbete på ett sådant sätt, att organen
kunna fylla sin uppgift utåt, gent
emot allmänheten. Det är ur allmänhetens
synpunkt ett intresse, att krisorganen
utrustas med kvalificerade krafter i
en utsträckning, som utgör en viss borgen
för att den bästa betjäning och
hjälp där kan erhållas.

Nu har ju krisorganens tjänstemän under
alla år haft en ganska osäker ställning,
och därför har det börjat visa sig
en tendens till flykt från krisorganen
över 1 ill andra anställningar. Detta är
ganska förklarligt även med tanke på
att svårigheterna att vinna anställning
i en mera stadigvarande verksamhet
ökas, ju äldre en befattningshavare blir.

Jag har alltså sett saken på det viset,
att det är ett allmänt intresse att i krisorganen
få behålla de högt kvalificerade
tjänstemännen, när vi nu ovillkorligen
skola ha regleringarna kvar. Antalet nya
befattningar är ingalunda stort — det
gäller 7 extra ordinarie byråchefstjänster
och 7 extra ordinarie byrådirektörs -

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr 30.

Ang. järnvägsförbindelse Ljusdal—norska gränsen.

tjänster — men det rör sig om nyckelposter
i krisorganen. Det gäller både att
skaffa kvalificerade krafter till dessa
poster och att behålla kvalificerade
tjänstemän, i den mån man har sådana.

Statsutskottet har ju, såsom också herr
Oscar Olsson påpekade, skrivit så pass
restriktivt, att det helt och hållet lägges
i Kungl. Maj:ts hand att på nytt ta detta
ärende under omprövning.

Jag har inte kunnat finna att det föreligger
tillräckligt starka skäl för att motsätta
sig detta förslag, och därför yrkar
jag, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 226, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Ang. järnvägsförbindelse Ljusdal—
norska gränsen.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 227, i anledning av väckta motioner
angående en järnvägsförbindelse
mellan Ljusdal och norska gränsen.

I detta utlåtande hade utskottet, med
tillstyrkande av de likalydande motionerna
I: 55, av herr C. E. Eriksson m. fl.,
och II: 97, av herr Severin i Gävle m. fl.,
hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
ville föranstalta om en utredning rörande
frågan om en järnvägsförbindelse
mellan Ljusdal och norska gränsen i enlighet
med av utskottet anförda synpunkter.

Reservation hade anmälts av herrar
Mannerskantz och Falla, vilka dock ej
antytt sin mening.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Till detta utskottsutlåtande har jag liksom
herr Falla antecknat en blank reservation.
Jag tror emellertid inte att
motiveringen är densamma för oss båda.

Jag har inom utskottet yrkat avslag
på förslaget om utredning, ehuruväl jag
nog får säga, att det kan vara litet tvivelaktigt,
huruvida man skall sätta i
gång den begärda utredningen eller inte.
Anläggningskostnaderna för denna järnvägsförbindelse
ha av ortsintressenterna
enligt en preliminär utredning uppskattats
till 36 miljoner kronor, medan järnvägsstyrelsen
för sin del har uppskattat
kostnaderna till minst 40 miljoner
kronor. Denna sista uppskattning kommer
troligtvis sanningen närmare.

Anledningen till att jag har antecknat
en reservation i detta fall är, att jag
önskar framföra den synpunkten, att
man, innan nya stora järnvägsprojekt
förberedas och utföras, skall försöka genomföra
redan tidigare utredda projekt
på järnvägsområdet och även på trafikområdet
i övrigt. Riksdagen har ju
tidigare fattat beslut om att den smalspåriga
järnvägen mellan Kristianstad
och Karlskrona skall breddas till nor -

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Ang. järnvägsförbindelse Ljusdal—norska

mal spårvidd, och samma kommitté,
som utredde den frågan, har sedan
framlagt förslag om breddande av ytterligare
järnvägssträckor, bland annat
från Karlskrona norrut, så att man
skulle få en bredspårig bana i förbindelse
med bredspårsnätet vid Berga via
Hultsfred till Linköping. Det föreligger
även förslag om andra breddningar. Jag
menar, att sådana arbeten i första hand
borde komma i åtanke.

Det har ju visat sig att sådana här
större projekt ofta inte komma till utförande
annat än vid arbetslöshetskriser,
och det blir då sådana landsändar,
där man har särskilt stor arbetslöshet,
som få sina större projekt utförda, detta
ibland oberoende av om anläggningarna
kunna anses behövliga eller mindre
behövliga, under det att andra landsändar,
där en större arbetslöshet till följd
av näringslivets differentiering relativt
sällan förekommer, bli eftersatta när
det galler sådana större arbeten, där
antalet dagsverken blir mycket stort.

Detta gör att jag hyser vissa farhågor
för att om arbetslösheten skulle bli den
dominerande faktorn någon gång i framtiden
— något som vi hoppas inte skall
bli fallet och som det för närvarande
inte heller finns anlednig att befara —
så kan det tänkas att den här ifrågavarande
järnvägsförbindelsen mellan
Ljusdal och norska gränsen kommer att
utföras tidigare än de enligt min mening
mera nödvändiga breddningarna
av redan befintliga, smalspåriga järnvägar
till normal spårvidd, trots att
dessa senare investeringar skulle kunna
göras mera räntebärande och kanske
betyda mera för en landsända med en
större befolkning än järnvägslinjen i
Härjedalen skulle kunna komma att göra.
Jag anser att det skulle vara felaktigt,
om breddningen av smalspåriga
järnvägar skulle komma i efterhand, och
den synpunken har jag här velat framföra.

Vad beträffar utskottsutlåtandet i övrigt
har jag, herr talman, inte något
särskilt yrkande.

gransen.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! För
en aktiv järnvägsman måste det givetvis
vara mycket glädjande att konstatera
den stora uppskattning av järnvägskommunikationerna
och den starka
tilltro till järnvägarnas framtida betydelse,
som man bär mött i de föreliggande
motionerna och i de utlåtanden, som
ha avgivits i anslutning till dem.

Såväl i motionerna — som äro undertecknade,
herr talman, av inte mindre
än 117 ledamöter av riksdagens samtliga
partier — som också i remissyttrandena
från länsstyrelserna i Gävle och
Östersund och nu sist i statsutskottets
utlåtande har man ju med särskild styrka
framhållit, vilken fullständigt avgörande
betydelse för de berörda trakterna
ett förverkligande av de nu förevarande
järnvägsplanerna har. Samtidigt
har man understrukit, hurusom realiserandet
av just dessa järnvägsplaner är
ett oundgängligt villkor, som det heter,
för att Härjedalen skall kunna utvecklas
i enlighet med sina möjligheter i övrigt.
Man tänker härvid på den betydelse
de nya järnvägslinjerna anses komma
att få såväl för näringslivets — och
då främst skogsbrukets — rationalisering
och utveckling som också för turisttrafikens
uppblomstring. Länsstyrelsen
i Östersund säger sålunda i detta
senare avseende bland annat, att Härjedalen
har stora naturliga förutsättningar
att bli ett turistland av ungefär samma
rang som Dalarna och Jämtland.

Ingen, och allra minst jag, vill naturligtvis
förneka det utomordentligt stora
värdet för en trakt av goda kommunikationer,
allra helst goda järnvägskommunikationer.
Att ett utvidgat järnvägsnät
i Härjedalen skulle bli till synnerlig
fördel för utvecklingen i olika avseenden
där uppe, är väl självfallet. Frågan
är endast, herr talman, om fördelarna
i olika avseenden kunna antagas
bli av den storleksordning, att de uppväga
eller i varje fall försvara de kostnader,
som en sådan utbyggnad av järnvägsnätet
skulle komma att dra med sig
såväl när det gäller själva anläggningen

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr 30.

Ang. järnvägsförbindelse Ljusdal—norska gransen.

som i fråga om den löpande, direkta
driften.

Att kostnaderna måste komma att röra
sig om ganska avsevärda belopp, torde
få anses fastslaget genom de uppgifter,
som återfinnas i handlingarna och
som även lämnats av järnvägsstyrelsen
i dess remissyttrande.

Å andra sidan vågar man väl åtminstone
ifrågasätta, om inte förväntningarna
när det gäller de fördelar, som
man har räknat med såsom en följd av
detta järnvägsbygge, i vissa fall äro
hållna, låt mig säga, något i överkant.
Tillåt mig för att något belysa detta påstående,
herr talman, peka bara på ett
par detaljer som förekomma i de olika
yttrandena! Till en början tänker jag då
på betydelsen ur turisttrafikens synpunkt
av en järnväg mellan Ljusdal
och Sveg. Personligen tror jag knappast
att denna banlinje skulle kunna
komma att få någon synnerligen stor
betydelse just i det avseendet. Den alldeles
övervägande delen av turisttrafiken
till dessa trakter kommer nämligen
från Stockholm och Södra Sverige i övrigt,
och med den kännedom jag har om
hur trafiken går, har jag mycket svårt att
tänka mig, att denna trafik till någon
huvudsaklig del skulle komma att ledas
över en linje Ljusdal—Sveg, därest denna
järnväg kom till. Denna trafik kommer
nog i stället, till fördel för turisttrafiken
både till Dalarna och till Härjedalen,
att gå den kortare vägen från
Krylbo över Borlänge och Orsa, precis
som den gör i dag, sedan GDG-nätet har
införlivats med statsbanenätet.

Inte heller tror jag — för att ta ett
annat exempel, herr talman, — att ett
förverkligande av det föreliggande järnvägsprojektet
skulle, såsom länsstyrelsen
i Östersund säger, få »synnerligen
stor betydelse» för en blivande transitotrafik
Ryssland—England.

Utan att på minsta sätt vilja förringa
värdet av en god avsättning av renköttet
från Härjedalen har jag nog också
svårt att förstå, herr talman, att transporterna
av renkött från Härjedalen
skulle kunna få en sådan storleksord -

ning, att de i och för sig kunna anföras
som något särskilt tungt vägande
skäl för att bygga de nya järnvägslinjerna
uppe i Härjedalen.

Jag skall nöja mig med dessa exempel,
herr talman. Jag har med vad jag
anfört endast velat göra några små randanmärkningar
mot de på en del håll förekommande
uppskattningarna och uttalandena
för att visa att dessa nog åtminstone
i vissa avseenden äro, som jag
förut sade, hållna något i överkant. Jag
förstår fuller väl, att man i Härjedalen
fäster de allra största förhoppningar
och förväntningar vid detta nya järnvägsprojekt,
och personligen skulle jag
bli uppriktigt glad, om den fortsatta utredningen
kunde komma fram till sådana
resultat, att dessa planer inom rimlig
tid kunde helt eller delvis förverkligas.
Med mitt uttalande har jag alltså
inte på något vis velat motsätta mig den
förordade utredningen, utan jag har endast
velat ge en liten påminnelse om
att denna fråga liksom de allra flesta,
herr talman, har inte bara en sida, utan
två sidor. Och även om de hittills gjorda
utredningarna nog kunna göra, att
man måste känna sig något tveksam inför
det föreliggande järnvägsprojektet
och att man därför kan förstå järnvägsstyrelsens
avvisande hållning, kan det
enligt mitt förmenande å andra sidan
inte förnekas, att särskilt i länsstyrelsernas
yttranden framkommit synpunkter,
som starkt tala för att i varje fall
en fullständigare utredning bör komma
till stånd.

På grund härav, och då denna ytterligare
utredning enligt statsutskottets
förslag jämväl skall avse möjligheterna
att genom utbyggnad av landsvägsnätet
och eu förbättring av buss- och bilkommunikationerna
åstadkomma en nöjaktig
utveckling av kommunikationerna
inom de här berörda delarna av vårt
land, ber jag att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr JOHANSSON, JOHAN BERNHARD:
Herr talman! Ingen av de båda
föregående talarna har yrkat avslag på

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Ang. järnvägsförbindelse Ljusdal—norska

statsutskottets hemställan, men vissa av
de synpunkter, som framhållits, kunna
ju knappast få stå oemotsagda.

Den representant för järnvägsstyrelsen,
som vi ha såsom ledamot av karp-.
maren, nämligen herr Lundqvist, har
lagt den rent järnvägsekonomiska synpunkten
på spörsmålet, något som också
järnvägsstyrelsen gjort i sitt yttrande.
Men skulle man lägga sådana rent
affärsmässiga synpunkter på ett kommunikationsföretag,
afl det alltid skall
gå med vinst, skulle nog åtskilliga andra,
redan byggda järnvägar i vårt land
befinnas höra till samma kategori som
den här ifrågavarande järnvägsförbindelsen.
Nej, även om ett kommunikationsmedel
i början inte kan beräknas
gå med vinst, får man ta hänsyn till de
indirekta vinster nationalekonomiskt
sett, som äro förenade med järnvägsbygget
och som bestå i att hela den berörda
landsdelen kan ryckas upp genom
att nya företag växa fram och nya
utvecklingsmöjligheter skapas. Vi ha
sett, hur det gått vid Inlandsbanan.
Stora stationssamhällen ha vuxit upp
vid denna järnväg i trakter, som tidigare
voro mycket glest befolkade.

Utskottets utlåtande redovisar ju en
hel rad av de skäl, som tala för en fortsatt
utredning i syfte att få fram ett
positivt resultat. Vad som står i utlåtandet
är värt beaktande. Den avdelning
i statsutskottet, som förberett ärendet,
har på ort och ställe undersökt förhållandena.
Vi ha kunnat konstatera att den
bygd, som man genom ett förverkligande
av detta företag skulle avse att tjäna,
är en av de mest efterblivna bygderna
i vårt land, i mycket stort behov av förbättrade
kommunikationer. Vi ha också
kunnat konstatera, att i Härjedalen
finnas naturtillgångar som, i avsaknad
av kommunikationer, inte ha blivit vårdade
och utnyttjade på samma sätt som
naturtillgångarna i övriga delar av landet.
Jag tänker här främst på skogsbruket,
som i Härjedalen uppenbarligen
är eftersatt och efterblivet, något som
vi redovisat i utlåtandet. Vi ha också
pekat på åtskilliga andra faktorer. Det
är ett faktum, såsom redovisas i utlå -

gränsen.

tandet och såsom vi också fingo bekräftat,
att utflyttningen från dessa bygder
allt mer och mer har ökats. Av 1946
års omflyttningsöverskott utgjorde, såsom
oinnämnes på s. 2 i utlåtandet, antalet
personer i åldern 15—34 år 60
procent, medan antalet personer under
resp. över anförda ålderstal uppgick till
20 procent av vardera gruppen.

Det är uppenbart, att den efterblivenhet
i fråga om kommunikationer, som
där råder, gör att det inte är möjligt
för befolkningen att stanna kvar, då
man ser, att man inte har de utvecklingsmöjligheter
där, som man har fått
i andra delar av vårt land, vilka ha blivit
tillgodosedda i detta hänseende. Vidare
är det ju ett oerhört vidsträckt område
det här gäller.

Nu tycker jag att den summa, 40 miljoner
kronor, som kostnaderna för anläggandet
av denna järnväg genom västra
Hälsingland och Härjedalen till norska
gränsen ha uppskattas till med utgångspunkt
från dagspriserna, inte är
så förfärligt stor i förhållande till den
nytta, som skulle kunna vinnas genom
att denna järnväg kommer till stånd.

Det är också åtskilliga andra faktorer
som böra tagas med i räkningen.
Järnvägen får en anslutning till norska
gränsen. Fylkesmannen i det norska
fylke, som är närmast berört av saken,
och en representant för samfärdseldepartementet
voro också närvarande vid
vårt besök, och de visade ett stort intresse
för en anslutning på norska sidan.
Det är bara fyra mil järnväg som
behöver byggas på den norska sidan
för att man skall få anslutning, och om
man åstadkommer en sådan anslutning,
får man en förbindelse från Ljusdal geom
Härjedalen ned till Trondheim, alltså
till en västkusthamn som är av betydande
storlek och väl belägen.

Det har också framhållits av länsstyrelsen
i Jämtlands län, vilket värde den
ifrågasatta förbindelsen skulle få ur beredskapssynpunkt,
en synpunkt som
inte alldeles bör förbises.

Det finns således mycket starka skäl
för att nu genom ett bifall till detta utlåtande
låta staten komplettera den pre -

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr 30.

Ang. järnvägsförbindelse Ljusdal—norska gransen.

liminära utredningen, och jag är för
min del så positivt inställd, att jag
skulle vilja uttala en förhoppning, att
utredningen också skall leda till ett
verkligt positivt resultat.

Herr Mannerskantz har lagt sin opposition
på en helt annan linje. Han säger,
att vi här i landet i Kristianstads
län, Blekinge län och Kalmar län ha
smalspåriga järnvägar, som behöva
breddas, och att det arbetet bör gå före
det som detta utlåtande avser, eftersom
breddningen av dessa redan befintliga
järnvägar kommer att bli till nytta för
flera människor och bli av större betydelse.
Den jämförelsen är emellertid
inte hållbar. Det är att märka, att de
trakter, som herr Mannerskantz har talat
om, redan ha kommunikationer, under
det att del nu gäller trakter som
helt sakna goda kommunikationer, och
skulle man på denna fråga anlägga sådana
rent lokala synpunkter som herr
Mannerskantz anlägger, när man skall
taga ställning till ett projekt så viktigt
som detta, ja, då skulle också jag ha
anmält reservation, ty jag bor i en provins
som har två smalspåriga järnvägar,
vilkas ombyggande till normal spårvidd
jag betraktar såsom mycket angeläget,
eftersom de efter ombyggnad
skulle kunna fylla sin uppgift bättre.
Jag skall emellertid inte gå in på det
kapitlet.

Nej, här får man inte anlägga sådana
rena lokalsynpunkter på frågan, ty här
skall man rikta blicken på en del av
vårt land, som är eftersatt i fråga om
kommunikationer och där befolkningen
har blivit lidande på detta förhållande.
Den får det intrycket, att den trakten
är bortglömd. Som det nu är, är det
svårt att hålla kvar befolkningen där
på landet och i småsamhällena; den
flyttar i stor utsträckning därifrån.

Jag ber, herr talman, att får yrka bifall
till utskottets hemställan.

I herr Johan Bernhard Johanssons anförande
instämde herrar Sandler, Bert/h,
Grym, Olofsson, Hage, Carl Edmund
Eriksson, Näsgård, Nils Olsson, Sten,
Lars Andersson, Damst rom, Löthner,

Emil Petersson, Leander, Franzon och
Hjalmar Nilsson.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Låt
mig säga, att jag är något förvånad över
det skarpa uttalande som statsutskottets
ärade ordförande här har gjort. Jag vore
honom mycket tacksam, om han ville
peka på ett enda uttalande ifrån min
sida, som vittnar om att jag uteslutande
lägger järnvägsekonomiska synpunkter
på den här frågan. Jag är själv inte
människa att kunna finna något sådant
i vad jag har sagt, och därför tycker
jag nog att det är litet underligt att
måla på det sätt som statsutskottets ärade
ordförande har gjort, men jag överlåter
åt mina ärade kammarkolleger att
närmare läsa i protokollet vad jag har
sagt. Jag behöver därför inte rätta till
den saken nu.

Men när statsutskottets ärade ordförande
framhöll, hur positivt inställd han
för sin del var och hur livligt han önskade
att det här projektet skall gå igenom,
så kan jag kanske få tillåta mig
att erinra om att jag för min del har
sagt, att jag personligen skulle bli uppriktigt
glad, ifall den fortsatta utredningen
lämnade ett sådant resultat, att
det skulle vara möjligt att inom rimlig
tid helt eller delvis bygga de här föreslagna
järnvägslinjerna. Jag sade i mitt
anförande visserligen också att man, när
man tar del av de utredningar som hittills
äro gjorda, nog ändå kan vara något
tveksam, om det kan vara ekonomiskt
försvarligt att bygga dessa banor,
och att man därför kan förstå järnvägsstyrelsens
ståndpunkt. Men jag fortsatte
med att säga, att jag personligen i de
avgivna remissyttrandena från länsstyrelserna
liadc funnit så många starka
skäl för bifall till motionerna, att jag
för min del direkt tillstyrkte den av
statsutskottet föreslagna utredningen. Är
det bara därför, att jag råkar vara järnvägsman,
som allt vad jag säger skall
stämplas som fiirgat av trånga järnvägssynpunkter?
Det tycker jag i så fall är
tråkigt, .lag tycker att det i varje fall
knappast iir berättigat i det här fallet.

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Ang. järnvägsförbindelse Ljusdal—norska

Sedan kan man naturligtvis ha olika
uppfattningar om vad ekonomien i det
här fallet skall betyda. Jag skall inte
fälla något omdöme om det uttalande,
som här i det avseendet gjordes av statsutskottets
ordförande, men jag kan kanske
ändå få tillåta mig att erinra om de
direktiv, som riksdagen har lämnat för
statens järnvägars skötsel och där de
järnvägsekonomiska synpunkterna starkt
framhävts. Järnvägsstyrelsen har ju ett
klart bestämt direktiv att sköta statsbaneröreisen
så, att i varje fall full förräntning
erhålles på det kapital som är där
nedlagt och som inte är avskrivet. Då
kan man väl ändå förstå, menar jag, att
järnvägsstyrelsen anser sig vara skyldig
att ta hänsyn till den saken och alltså
även tänka på de ekonomiska konsekvenserna.
Statsutskottets ordförande
har ju själv varit med om att i utlåtandet
framlägga bevis för att vi enligt de
utredningar, som hittills äro gjorda, inte
kunna få någon förräntning på det nedlagda
kapitalet, och till och med att vi
för varje år skulle komma att få ett direkt
driftunderskott på flera hundratusen
kronor för att över huvud taget
kunna hålla hjulen rullande på banan
— detta alltså enligt de utredningar som
hittills äro gjorda.

Jag behöver inte säga mera, men jag
tyckte, herr talman, att jag kunde ha
rätt att i någon mån svära mig fri från
att ha lagt helt andra synpunkter på
frågan än statsutskottet gjort. Våra uttalanden
och våra yrkanden äro så sammanfallande,
alt det är ganska egendomligt
att mitt yttrande har kunnat bli
föremål för ett sådant omdöme som utskottets
ordförande här har fällt.

Herr OLOFSSON: Herr talman! Jag
har ingen anledning att förlänga debatten
så mycket — det tycks ju, som om
vi skulle vara rätt eniga allesamman —
men med anledning av att jag är den
ende representant för just provinsen
Härjedalen, som finns i riksdagen, anser
jag mig ändå böra framföra ett tack
till statsutskottet för den välvilliga behandling
som utskottet har ägnat det
här utredningsförslaget.

gränsen.

Jag tror att de, som voro med, när
utskottet reste upp till Härjedalen för
att se på trakten, voro eniga; ingen av
de båda utskoltsledamöter, som ha låtit
anteckna blank reservation, var väl med
på den resan. Jag för min del har ju
varit på platsen och känner till förhållandena
där uppe, så att jag skulle kunna
i detalj vittna om hurudana förhållandena
där äro.

Det är ju en avskräckande hög siffra
på den ifrågasatta järnvägens årliga underskott
som den preliminära utredningen
har angivit, men i detta stora
område — det omfattar 1 361 942 hektar
och är näst Lappland den glesast befolkade
provinsen i Sverige — finns det
stora utvecklingsmöjligheter, och befolkningen
tror absolut på det här järnvägsprojektet.
Det är ju nu 80 år sedan
de här planerna första gången diskuterades,
och under den tid, som har gått
sedan dess, har i alla fall en hel mängd
naturtillgångar exploaterats där uppe, så
mycket att det mer än väl kunde ha
motiverat byggandet av en järnväg. Det
är i stor utsträckning enskilda som ha
exploaterat dessa naturtillgångar, men
det allmänna har i alla fall haft nytta
av denna exploatering, och jag tror att
det vore till fördel för hela landet, om
man toge vara på de naturtillgångar i
denna del av Sverige, vilka ännu inte
äro utnyttjade.

Av den preliminära utredning av det
bär problemet, som de berörda kommunerna
ha låtit företaga, har det framgått
att kostnaden kan väntas bli så eller
så stor, och samtliga dessa kommuner
ha beslutat satsa erforderliga medel i
det här företaget. Under tiden ha kostnaderna
stigit -—- till det dubbla, tror
jag — men det avgavs inte en enda röst
i de där kommunerna mot att man skulle
satsa det belopp som fordrades, ty
man ansåg att tillkomsten av denna järnväg
skulle medföra synnerligen stor nytta
för bygden. De, som känna till förhållandena
där uppe, få en helt annan
uppfattning om den här frågan, än de,
som sitta exempelvis här i Stockholm
och läsa om den. Jag måste erkänna att
jag själv blev brydd, när jag såg att

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr 30.

Ang. järnvägsförbindelse Ljusdal—norska gränsen.

järnvägen kan väntas lämna ett så stort
underskott för varje år, men jag tror
liksom utskottets ordförande, att det blir
något helt annat med tiden, om den här
järnvägen kommer till stånd. Jag är säker
på att den kommer att betala sig
efter några år — fastän visserligen ganska
mänga år — och då är det ju i alla
fall en god sak, om projektet kommer
till utförande.

Herr talman, jag hade egentligen bara
tänkt framföra ett tack från Härjedalen
till utskottet, fastän jag nu har kommit
litet vid sidan om ämnet.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag skulle inte ha gripit till orda igen,
om inte statsutskottets ärade ordförande
nästan hade provocerat mig till att
göra det. Han fällde ett uttalande som
gick ut på att breddning av smalspåriga
järnvägar egentligen inte var något särskilt
nödvändigt arbete och att de trakter
jag hade talat om voro väl försedda
med kommunikationer, varför det
projekt, som detta utlåtande gäller, borde
genomföras i första hand — ungefär
så uppfattades innehållet i vad han sade.
Jag förstår inte var det skulle tjäna
till att säga detta; vi hade kunnat spara
20 minuter, om han inte sagt det.

Nu skulle jag vilja påstå, att det inte
finns någon del av landet som är så illa
försedd med kommunikationer, i varje
fall i förhållande till befolkningstätheten,
som just Kalmar län är. Jag tror
att det skulle vara ganska hälsosamt
och nyttigt för statsutskottets fjärde avdelning
att bli bjuden på en resa genom
diverse nejder där nere. Jag skulle åtaga
mig att låta er köra en lika lång
sträcka som ni körde i Härjedalen och
låta er bli lika sjösjuka som ni voro
där uppe, och ni skulle träffa på byar
med 40 eller 50 jordbrukare, som ha en
halv eller en mil till allmän väg. Jag
undrar, om det finns någon motsvarighet
till detta där uppe i Härjedalen.
Vid järnvägarna i Kalmar län kan
man ofta inte få någon nyupprättad industri,
eftersom det inte går att komma
ut på riksjärnvägsnätet med de

6 Forsla kammarens protokoll AV 30.

vagnar som lastas vid dessa smalspåriga
järnvägar.

Jag skulle kunna hålla på länge med
att tala om, vilka verkligt stora brister
i kommunikationshänseende som råda
där nere, men jag hoppas att statsutskottets
ärade ordförande tror mig, när
jag säger, att där finnes ett stort område
som är mycket eftersatt när det gäller
kommunikationsväsendet. Det är
därför jag reagerar litet emot att man
på detta sätt nonchalerar ett sådant uttalande
som jag gjorde, att de breddningar
av smalspåriga järnvägar där,
som äro utredda, inte böra eftersättas
för ett sådant nytt projekt som det nu
ifrågavarande. För övrigt finns det nog
även på andra håll i landet projekt, som
äro utredda och även beslutade och
som man bör tänka på, innan man förverkligar
ett projekt sådant som det här.
Vad jag närmast var rädd för var att
en eventuell kommande arbetslöshet i
vissa trakter skall medföra, att man utför
arbeten på järnvägar i dessa trakter,
även om de äro mindre nödvändiga
än arbeten i andra trakter, där det till
äventyrs råder mindre arbetslöshet.

Jag vill således reagera emot att man
utan att ha gjort en lika noggrann undersökning
som den, vilken föreslås
beträffande Härjedalen, påstår att behovet
inte är lika stort på andra håll, där
utskottet inte har varit och rest under
samma auspicier. Men det skall bli ett
nöje att få se fjärde avdelningen nere
i trakter, om vilkas förhållanden dess
ledamöter tydligen inte ha någon kännedom.

Herr FORSLUND: Herr talman! Jag
går ut ifrån att den utomordentliga enighet,
med vilken man här går in för den
i motionen föreslagna utredningen, också
skall återspeglas i kammarens beslut
och att detta således skall gå ut på bifall
till utskottets hemställan.

Utskottet har fullgjort sitt uppdrag på
ett enligt min mening förnämligt sätt,
inte minst genom att besöka den trakt
det är fråga om och studera förhållandena
på platsen. Det är mycket viktigt

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Ang. järnvägsförbindelse Ljusdal—norska gränsen.

att ett utskott på detta sätt blir i tillfälle
att tala med bygdens folk och lära
känna dess sätt att se på tingen, samtidigt
som utskottet får se, huru förhållandena
gestalta sig i hygden.

Jag har ju för min del sysslat litet
med de problem, som herr Mannerskantz
här har berört i diskussionen,
och jag tycker det är rätt att han påminner
om de förhållanden, som han
anförde, men jag tycker inte att vad
han sade behöver anses stå i motsättning
till önskemålet om en ny järnväg
från Ljusdal till norska gränsen. Jag
tycker man skall vara tacksam för det
intresse för vårt kommunikationsväsende,
som riksdagen har visat. Det är förhållanden,
över vilka man icke råder,
som ha gjort att arbetet på förbättring
av våra kommunikationer icke har kunnat
bedrivas i den takt som hade varit
önsklig.

Jag vill i det sammanhanget passa på
tillfället att säga att jag tror det finns
stora grupper av människor här i landet,
som kanske inte riktigt ha gjort
klart för sig vilken betydelse kommunikationsväsendet
har för produktionen
och för befolkningens levnadsförhållanden.
Kommunikationerna ha så utomordentligt
stor betydelse dels för samhällsbildningen
och dels för utvecklingen
av näringslivet utefter kommunikationslederna,
att kommunikationsfrågan
enligt min mening inte bör förbigås, när
man intresserar sig för en rationalisering
och lokalisering av vår industriella
verksamhet. De ansträngningar, som
man gör för att rationalisera våra industrier
och därigenom åstadkomma
en större produktion per anställd i företagen,
måste alltså kombineras med
ett förbättrat kommunikationsväsende.

Som här har anförts, har järnvägsstyrelsen
med sin förvaltande uppgift skyldighet
att se till, att järnvägsanläggningarna
kunna lämna skälig ränta på
det nedlagda kapitalet, men riksdagen
bör anlägga vidare synpunkter på frågan.
Även om man inte i dag kan utlova
de och de vinsterna, måste vissa
åtgärder ändå vidtagas, vilket även har
anförts beträffande blekingenätet. Det

vore tacknämligt, om arbetet med kommunikationernas
utbyggande kunde påbörjas
på allvar och utföras efter en
bestämd plan, så att man kunde slippa
vänta år från år. Medan man utför det
arbete, som kräves av herr Mannerskantz
och säkerligen av många med
honom, som där nere bygga och bo,
hinner man utreda nu föreliggande problem.
Härjedalen är en del av vårt land,
som säkert har sina stora värden, och
man bör därför inte underlåta att biträda
det bär framlagda förslaget om
en utredning.

Många av härjedalingarna ha för övrigt
släktingar i Norge. Där har det ådagalagts
ett oerhört stort intresse för
kommunikationsväsendet, och man är
fortfarande mycket starkt engagerad i
planläggning av ytterligare utbyggnad
av järnvägsnätet där. I Norge har man
för att få enhetlig spårvidd byggt om så
gott som varenda banbit, där spårvidden
inte från början har varit den rätta,
och detta arbete, som har utförts under
årens lopp, har kostat drygt 300 miljoner
kronor. I Sverige ha vi fortfarande
detta mycket ogynnsamma system
med olika spårvidder på olika banor.
I Norge har man i regel vida svårare
terrängförhållanden än vi ha här,
men ändå planlägger man där utomordentligt
stora järnvägstrafikleder. Varför
gör man det? Jo, den norska befolkningen
är i stor utsträckning bosatt i sådana
trakter, att det är mycket svårt att
åstadkomma snabba förbindelser på annat
sätt än med järnvägar. På olika ställen
i landet finns det näringsgrenar som
behöva förbindelser ut till stora trafikleder
eller till vattendrag. Likadant ha
vi det i vissa delar av vårt land, och jag
anser nu att man bland annat i detta
fall, som gäller Härjedalen och en del
av Hälsingland, åtminstone bör föranstalta
om utredning för att undersöka,
om det finns några förutsättningar för
att göra detta offer, som byggandet av
en icke räntabel järnväg innebär.

Jag är fullt ense med statsutskottets
ärade ordförande om att vi här inte få
tveka, åtminstone inte i detta första
skede. Vi måste försöka få fram ett ma -

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr 30.

Om en mellanriksjärnväg Trysil—Stöa—Dalarna.

terial, som vi kunna bygga ett slutligt
ställningstagande på, och jag hoppas, att
den lilla disharmoni, som herr Mannerskantz’
reservation här framkallat,
inte skall grusa förhoppningarna i det
avseendet, utan att alla, som äro intresserade
av kommunikationsväsendet, skola
få fastslaget, att riksdagen allt fortfarande
har stort intresse för kommunikationsväsendets
utbyggande här i
landet. Genom att lämna besked till de
olika bygderna om detta intresse stärka
vi befolkningens förhoppningar att få
leva kvar i sina gamla hemtrakter. En
avfolkning av dessa blir till skada för
landet i dess helhet.

Jag ber att på det varmaste få tillstyrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr JOHANSSON, JOHAN BERNHARD:
Herr talman! Herr Mannerskantz
har, att döma av hans sista inlägg, alldeles
missförstått mitt anförande.

Jag menade visst inte, att man inte
skulle fortsätta med arbetet att förbättra
de järnvägar, som finnas i södra Sverige,
genom att bygga ut de smalspåriga
järnvägarna till bredspåriga. Herr
Mannerskantz vet, att jag inte heller har
motsatt mig detta, ty det är väl bara
två år sedan vi i statsutskottet fattade
ett principbeslut om att blekingenätet
skulle ombyggas. Staten har ju i år också
beslutat övertaga västgötanätet, och
samma problem kunna uppstå på andra
håll.

Jag har inte på något sätt velat avråda
från att man fullföljer de planer, som
äro uppgjorda, utan är positivt inställd
därvidlag.

Jag kan för övrigt inte riktigt förstå,
att man i diskussionen skall behöva göra
dessa jämförelser mellan två så skilda
spörsmål, vilka på intet sätt kunna jämföras,
och jag ber herr Mannerskantz
fundera litet över vad folket uppe i
Härjedalen skall säga, när de höra, att
dessa två saker ställas mot varandra.
Att ett sådant motsatsförhållande föreligger
vill väl herr Mannerskantz heller
inte på allvar göra gällande. Vad jag här
velat framhålla är endast, att den bygd

det här gäller på grund av avsaknaden
av kommunikationer kommit i en särställning.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt.

Om en mellanriksjärnväg Trysil—Stöa—
Dalarna.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 228, i anledning av väckta motioner
om anläggande av en mellanriksjärnväg
Trysil—Stöa—Dalarna.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr E.
Persson in. fl. (I: It) och den andra inom
andra kammaren av herr Ericsson i Sörsjön
m. fl. (11:18), hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
måtte föranstalta om utredning angående
anläggande av mellanriksjärnväg Trysil
—Stöa—Dalarna, varvid i första hand
avsåges upptagande av underhandlingar
med norska regeringen för träffande
av erforderlig överenskommelse härom,
samt för riksdagen framlägga det eller
de förslag, som därav kunde föranledas.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna 1:11 och 11:18 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr PERSSON, EINAR: Herr talman!
Det kan måhända synas litet förmätet
av mig att uppträda i denna fråga efter
all den överläggning, som har ägt rum i
föregående ärende, och efter all den sakkunskap
i järnvägsfrågor, som här har
utvecklats, men eftersom jag är motionär
i den fråga, som nu föreligger till avgörande,
har jag ansett mig inte böra
underlåta åt! säga några ord.

Det spörsmål, som här redovisas i
statsutskottets utlåtande nr 228, är icke
nytt, även om det är första gången som
det förts fram på riksdagens bord genom
motioner i båda kamrarna. Denna
järnvägsfråga har varit föremål för be -

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Om en mellanriksjärnväg Trysil—Stöa—Dalarna.

handling vid åtskilliga järnvägsmöten
både på norsk och svensk mark. Redan
år 1896 var den föremål för ett fullständigt
kostnadsförslag. Det gällde då en
mellanriksbana mellan Orsa och norska
gränsen. Järnvägen mellan Mora och
Älvdalen var då inte byggd. Den tillkom
några år senare, och år 1920 bildades
till och med ett järnvägsbolag, som fick
koncession för byggande och trafikerande
av en järnväg mellan Älvdalen och
Nornäs. Det var ju meningen att Särnabanan
skulle framdragas förbi Nornäs,
och då ansågs det lämpligt från kommunernas
sida att såsom en första etapp
på detta mellanriksbaneprojekt byjgga
en järnväg fram till Nornäs. Jag kan också
nämna, att Älvdalens kommun i detta
företag tecknade en miljon kronor.

Efter de mer än femtio år, som denna
mellanriksbana har varit aktuell, har det
nu ansetts lämpligt, att riksdagen finge
ta ställning till densamma. Det ser emellertid
ut, som om frågan ännu ej vore
mogen för en lösning i av motionärerna
angiven riktning. Men trots att statsutskottet
avstyrkt motionerna, får man väl
ändå anse, att frågan har fallit framåt,
och den torde också så småningom återkomma
här i riksdagen.

När statsutskottet i sitt utlåtande nr
227 rörande den föreslagna järnvägen
Ljusdal—norska gränsen, som vi nu ha
beslutat om, säger att denna järnväg
skulle få en stor betydelse för de ekonomiska
och kulturella förbindelserna med
Norge, är jag fullt och fast övertygad om
att samma skäl kunna anföras för en
mellanriksbana med den sträckning, som
herr Evald Ericsson i andra kammaren
och jag föreslagit i våra motioner. Genom
en mellanriksbana Dalarna—Stöa—Trysil
skulle en direkt förbindelse skapas
mellan Östersjön och Västerhavet, eller
med andra ord mellan Gävle och Bergen.
Man skulle på så sätt också få en förbindelse
till en isfri hamn året runt, nämligen
Bergen.

Jag ber att i detta sammanhang få understryka
vad länsstyrelsen i Kopparbergs
län säger i sitt yttrande till statsutskottet.
Det heter där: »En sammanbindning
av de svenska och norska järn -

vägsnäten å någon plats mellan Charlottenberg
och Storlien synes vara av behovet
påkallad. De nuvarande förbindelserna
mellan mellersta Sverige och mellersta
Norge äro synnerligen dåliga och
all samfärdsel mellan dessa trakter måste
ske med mycket stora omvägar. Åtskilliga
skäl tala för att en dylik sammanbindning
bör göras till järnvägslinjen
Vansbro—Särna.» Jag kan nämna att det
från det svenska stambanenätet och till
norska gränsen inte är mer än två mil.

Den föreslagna mellanriksbanan skulle
framför allt få en mycket stor betydelse
för det svenska skogsbruket i de trakter,
som den skulle komma att genomlöpa,
ty dessa utgöra ett av Dalarnas
skogrikaste områden. Enbart inom Transtrand
och Älvdalen uppgår den taxerade
skogen till ett värde av nära 22 miljoner
kronor, och det är väl skogens värde
som härvidlag är avgörande och inte
hur stor areal som skogsmarken omfattar.
Av denna skog äger staten en rätt
stor del — jag skulle tro ungefär hälften
— och om man räknar med skogsvärdet
för de övre Dalasocknarna, som äro intresserade
av denna mellanriksbanas
uppkomst, uppgår det sammanlagda taxeringsvärdet
på skogen till i runt tal 60
miljoner kronor.

Vårt lands billigaste kommunikationsleder
äro som bekant, när det gäller
transport av större mängder av gagnvirke,
våra flottleder. Men det finns
dock vissa virkessortimcnt, som ej lämpa
sig för flottning, och det gäller framför
allt gallringsvirket, men dit kan man
också hänföra vissa sortiment av gagnvirke,
såsom stolpar och plywood samt
slipers, vilket allt i stor utsträckning
fraktas på järnvägarna. Jag undrar också,
om inte tendensen går i den riktningen,
att procenten av den massaved,
som fraktas per järnväg till fabrikerna,
blir större och större för varje år, då
man ju inte här behöver räkna med
något sjunkningsvirke. Sjunkningsprocenten
på flottledsvirket är eljest ganska
stor. Jag tror också att man i framtiden
måste räkna med att på ett helt
annat sätt än före kriget ta vara på
gallringsvirket. Vi ha ej råd att låta

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr SO.

Om en mellanriksjärnväg Trysil—Stöa—Dalarna.

detta virke ligga på marken och ruttna
bort till ingen nytta i en tid av sinande
skogstillgångar.

För att på ett rationellt sätt kunna
utnyttja våra skogar äro vi emellertid
också i mycket stor utsträckning beroende
av den mänskliga arbetskraften,
och härmed är jag inne på de sociala
synpunkter, som jag vill lägga på denna
fråga. Det blir nog ett av vårt lands
största problem i framtiden, hur man
skall kunna behålla arbetskraften i våra
skogar, ty som alla känna till, är flykten
från skogen inget tomt prat, utan
en realitet — en utveckling som man
på skogsmannahåll är mycket bekymrad
för. Detta framgår tydligt och klart
av de två föredrag, som höllos vid
skogsveckans allmänna sammanträde år
1946, det ena av professor Wahlund,
som i sitt föredrag talade över ämnet
»Skogsbrukets arbetskraftsproblem», och
det andra av f. d. skogschefen G. Wesslén,
som gav en »Översikt över arbetskraftsproblemen
i skogsbruket». Enligt
professor Wahlund skulle arbetskraftstillgången
inom enbart skogsbruket i
genomsnitt komma att minska med 12
procent under tiden fram till år 1960.
Man torde emellertid få räkna med en
mycket högre procentsats, ty i och med
att sugningen till industrien blir kraftigare
och kraftigare för varje år, minskas
också arbetskraftstillgången i skogarna.

Orsaken till att skogsarbetarna lämna
skogen, och särskilt då de yngre, ligger
framför allt däri, alt man känner
sig mycket osäker om arbetstillgången.
Man har en viss otrygghetskänsla. Enbart
inom Kopparbergs län förefinns för
närvarande en brist på drygt 1 000
skogsarbetare. Det är alltså av stor vikt
att här skapa fram arbetstillfällen, så
att skogsarbetaren vet, att han kan få
arbete året runt. Det har gått mycket
bra att skaffa arbete åt skogsarbetarna
under dessa krisår, då vi haft brist på
fossilt bränsle. Nu känna emellertid
skogsarbetarna med sig, att brännvedshuggningarna
hålla på att ta slut och
att alltså de riskera att bli utan arbete,
framför allt sommartid, och de resonera

då som så, att det är bäst att söka sig arbete
på annat håll. Om efterfrågan på
arbetskraft inom industrien kommer att
bli lika stor som för närvarande, tror
jag att det i en nära framtid blir ett
stort samhällsproblem att skaffa arbetskraft
till skogarna.

Det är ur denna synpunkt särskilt
viktigt alt bättre betingelser skapas för
att tillvarataga det ej flottningsbara virket
i våra skogar, ty därmed skapas
också arbetstillfällen. Det sker enligt
min mening bäst genom tillskapande av
bättre kommunikationsleder, och härvidlag
äro otvivelaktigt järnvägarna av
ett betydligt större värde än landsvägarna.
Jag vill naturligtvis inte förneka,
att våra landsvägar på många håll kunna
ersätta järnvägarna, men det ena bör
inte utesluta det andra. Järnvägar och
landsvägar komplettera varandra på ett
utmärkt sätt, och när det gäller tunga
virkestransporter, tror jag att järnvägarna
äro att föredraga.

Jag tycker att statsutskottet borde ha
sett även på denna järnvägsfråga litet
mera ur den sociala synpunkten, liksom
var fallet i den järnvägsfråga, som
vi nyss behandlade och beslutade om.

Nu får man emellertid vara statsutskottet
tacksam för vad utskottet yttrat
i slutet av sitt utlåtande, där det
heter: »Det är emellertid möjligt att

den av utskottet i utlåtandet nr 227 förordade
utredningen rörande frågan om
järnvägsförbindelse mellan Ljusdal och
norska gränsen icke kan undgå att ägna
uppmärksamhet jämväl åt förevarande
järnvägsprojekt i den del det avser att
tillgodose behovet av en mellanriksbana
i ifrågavarande landsdel.»

Jag vill kraftigt understryka vad
statsutskottet här anfört. Men jag skulle
naturligtvis ha känt mig så mycket tacksammare,
om statsutskottet även hade
kunnat tillstyrka en utredning i denna
järnvägsfråga, och jag anser mig föranlåten
att yrka bifall till motionerna nr
It i första kammaren och nr 18 i andra
kammaren.

Häri instämde herrar Lindblom och
Damslröm.

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Förslag till sjöarbetstidslag.

Herr JOHANSSON, JOHAN BERNHARD:
Herr talman! När statsutskottet
haft att ta ställning till dessa båda i två
olika motioner föreslagna riksjärnvägar
och därmed sammanhängande projekt,
bär det stått alldeles klart för oss i statsutskottet,
att båda dessa järnvägsföretag
inte kunna genomföras på en gång, utan
det har gällt för oss att med hänsyn till
de olika bygdernas förhållanden och övriga
omständigheter avväga angelägenhetsgraden
dem emellan. Vi ha därvid
kommit till den slutsatsen, att ur dessa
synpunkter övervägande skäl tala för
härjedalsprojektet på grund av, såsom
i den föregående debatten framhållits,
denna vidsträckta bygds efterblivenhet i
dessa avseenden.

I föreliggande utskottsutlåtande redovisas
de skäl, som legat till grund för
utskottets ställningstagande, och då utlåtandet
inte är så långt, förmodar jag,
att kammarens ledamöter tagit del av
dess innehåll.

Det kan dock här förtjäna påpekas,
att man inte är i samma avsaknad av
järnvägar i norra Dalarna, och framför
allt inte i samma avsaknad av allmänna
vägar, som i Härjedalen.

Jag vill även hänvisa till järnvägsstyrelsens
yttrande, i vilket framhålles, att
den trafik, som en riksbaneförbindelse
här skulle förmedla, inte är en helt ny
trafik, utan en sådan, som redan nu har
en viss anknytning till andra järnvägar.

Det må vidare framhållas, att beträffande
detta järnvägsprojekt inte föreligger
ens en preliminär utredning. Det
har, efter vad som inhämtats, tvistats
om vilken sträckning denna järnväg
skulle få, och man tycker ju under sådana
förhållanden, då vi ju veta att
kommunerna i Dalarna med sina stora
skogsfonder äro mycket bärkraftiga, och
de mindre starka kommunerna i Härjedalen
och norra Hälsingland ha gjort en
preliminär utredning, som de själva bekostat,
att man även i Dalarna hade kunnat
kosta på sig en liknande utredning.

Det avgörande har emellertid varit, att
vi varit nödsakade att välja mellan dessa
båda järnvägar. Om vi hade tagit med
båda, kunde det ha varit detsamma som

att ingendera av dem kommit till stånd.
Nu har statsutskottet starkt understrukit
behovet av den ena av dessa två
järnvägar, men varit mera negativt inställd
till den andra, i förevarande motion
föreslagna järnvägen.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 48, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till vissa ändringar i 1947 års allmänna
tjänste- och familjepensionsreglementen
in. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Förslag till sjöarbetstidslag.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 54, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
sjöarbetstidslag, dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 21 maj 1948 dagtecknad
proposition, nr 265, vilken hänvisats till
lagutskott och behandlats av andra lagutskottet,
hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga ett vid propositionen
fogat förslag till sjöarbetstidslag.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft tio i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren:
nr 425 av herr Gillström och herr
Nilsson, Ernst Hjalmar,

nr 427 av herr Lindström m. fl.,
nr 428 av herr Johannesson och

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr SO.

nr 429 av herr Ericsson, Carl Eric,
m. fl., ävensom

inom andra kammaren:

nr 591 av herrar Dahlgren och Adolfsson,

nr 592 av herrar Dahlgren och Adolfsson,

nr 503 av herrar Lindberg och Lundgren,

nr 594 av herr Lundgren m. fl.,

nr 600 av herr Severin i Stockholm
och

nr 601 av herr Olson i Göteborg m. fl.

I motionerna I: 429 och II: 601, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 265 måtte besluta, att ikraftträdandet
av förslaget till ny sjöarbetstidslag
skulle bliva beroende av att den
i propositionen omförmälda Seattlekonventionen
i eventuellt reviderad form
trätt i kraft i enlighet med de i konventionen
angivna förutsättningarna.

I övriga motioner framställda yrkanden
avsågo ändringar i eller tillägg till
särskilda stadganden i det genom propositionen
framlagda lagförslaget.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på grund av vad däri anförts
hemställt,

A. att riksdagen — med förklaring att
det genom förevarande proposition, nr
265, framlagda förslaget till sjöarbetstidslag
icke kunnat i oförändrat skick
antagas — måtte för sin del antaga under
punkten infört förslag till sjöarbetstidslag; B.

att de i anledning av propositionen
väckta motionerna 1:425, 1:427, 1:428,
I: 429, 11:591, 11:592, 11:593, 11:594, II:
600 och 11:601, i den mån de icke blivit
besvarade genom vad utskottet under
A. hemställt, icke måtte.föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet hade reservationer avgivits
av, utom andra,

1) herrar Wislrand, Löfvander, Osvald,
Carl Eric Ericsson och Rgberg
samt fru Sandström, vilka av angivna
orsaker hemställt, a/tt riksdagen ville
för närvarande avslå den kungl. propositionen; -

Förslag till sjöarbetstidslag.

2) herrar IJhlén, Lundberg och Andersson
i Alfredshem, vilka på åberopade
grunder hemställt, att riksdagen måtte
för sin del antaga 2 § 2 mom. i den
föreslagna sjöarbetstidslagen i den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits.

Angående sättet för utlåtandets föredragning
anförde

Herr NORMAN: Herr talman! I avseende
å föredragningen av andra lagutskottets
utlåtande nr 54 hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis och punkten A på det
sätt, att först föredrages det i punkten
tillstyrkta lagförslaget paragrafvis, och,
där så erfordras, momentvis, med slutstadganden,
ingress och rubrik sist, varefter
utskottets hemställan föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta utlåtandet i dess helhet;
samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare
mån, än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Vad herr Norman sålunda hemställt
bifölls.

Punkten A.

Utskottets förslag till sjöarbetstidslag.

1 § 1 mom.

Detta moment lydde:

Denna lag äger, med nedan omförmälda
undantag, tillämpning beträffande arbete
som å svenskt fartyg anställd person
för fartygets räkning eller eljest på
grund av förmans uppdrag utför ombord
å fartyget eller annorstädes.

Herr NORLING: Herr talman! I nu
föreliggande utskottsförslag ha visserligen
en del justeringar gjorts i nu gällande
arbetstidslag, som betyda förbättringar
för vissa grupper av sjöfolket
men i andra fall en avsevärd försämring
i deras arbetstidsförhållanden.

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Förslag till sjöarbetstidslag.

Den långa arbetstid, som tillämpas för
sjöfolket, verkar också hämmande för
yrket och utbildningen. Inte minst gäller
detta fartygs- och maskinbefälet. Den
tjusning, som för ungdomen ligger i sjömansyrket,
försvinner ganska fort, när
man väl kommit ombord och finner, att
arbetstiden betydligt överstiger den arbetstid,
som man varit van vid, så länge
man arbetade i land. Den frihet, som
man har drömt om, blir i stället ett hårt
slit såväl till sjöss som i land. Följden
blir att omsättningen bland sjöfolket blir
mycket stor, vilket i sin tur inverkar
menligt på yrkesutbildningen.

I den kungl. propositionen och i utskottets
förslag har enligt min mening
alltför stor hänsyn tagits till redarintresset.
De betänkligheter av ekonomisk
art, som man från rederiernas sida hyst
beträffande arbetstiden, anser jag för
min del överdrivna, då säkerligen rederierna
lika val som industrierna skulle
kunna bära kostnaderna för en 48 timmars
arbetsvecka. Det är också belysande
för inställningen på redarhåll i denna
fråga, att på denna punkt fogats en
reservation till utskottets utlåtande, i
vilken yrkas avslag på de jämförelsevis
ringa förbättringar i fråga om arbetstiden,
som det nu föreliggande lagförslaget
innehåller.

För att sjölolket skall få en dräglig
arbetstid fordras i första hand att 2 kap.
6 § i det nu framlagda förslaget erhåller
en ändrad lydelse. Särskilt vill jag framhålla,
att ekonomipersonalen på passagerarfartyg
enligt detta förslag generellt
sett får 10 timmars arbetsdag även på
sön- och helgdagar. Det betyder en arbetsvecka
på omkring 70 timmar.

Borttagandet för ekonomipersonalens
vidkommande av bestämmelsen om arbetstidens
början och slut och införande
i stället av en 14-timmarsregel betyder
också att arbetstiden kan utnyttjas
mycket mer än tidigare. Fn arbetsdag på
ända upp till 20 timmar kan faktiskt
uttagas, och det kan man göra med stöd
av lagen.

Vid en jämförelse mellan de nya bestämmelser,
som nu föreslås, och de avtal,
som finnas med rederierna, kan man

visserligen konstatera, att det nya lagförslaget
innebär en sänkning av arbetstiden
för ekonomipersonalen i förhållande
till nu gällande lag, men samtidigt
kan man konstatera, att enligt det nya
lagförslaget arbetstiden ligger något högre
än enligt de avtal, som träffats mellan
rederierna och samma personal. Enligt
gällande lag är arbetstiden 12 timmar
och enligt föreliggande nya lagbestämmelser
10 timmar, men avtalen
säga 9 timmar. Endast några få grupper
av denna personal ha längre arbetstid,
såsom matsalsuppassare, hyttuppassare
och städerskor, vilka ha en arbetstid på
IOV2 timmar per dag. Dispens kan emellertid
ges för längre tid i vissa fall, och
det betyder att arbetstiden förlänges med
en halvtimme. Däremot ha andra arbetare
inom samma kategori, såsom förrådsarbetare,
renhållningsmän, tvättpersonal,
vaktmän och brandmän enligt gällande
lag 8 timmars arbetsdag, medan
den nu föreslagna lagen stadgar 10 timmar.

Följden blir alltså, att om än ett avtal
finns, kan man för denna senare kategori
fordra övertid upp till 24 timmar
i veckan. Det betyder, att man avtalsmässigt
kan utnyttja två timmar dagligen
såsom övertid, vilka enligt lag
inte kunna betraktas såsom övertid. Dylika
bestämmelser anser jag skada sjöfolket
i stället för att gagna det.

Lagförslaget medför också en utökning
av arbetstiden för trevaktindelad maskinpersonal.
Motiveringen härför är, att
förrättad vakttjänst till sjöss efter hand
kan förvandlas till övertidsarbete. Men
detta kan i varje fall inte gälla vare sig
styrman eller maskinist på fartyg med
en bruttodräktighet av 1 000 registerton
och inte heller beträffande däcks- och
maskinpersonal på fartyg om minst 500
registerton. Till och med utskottet har
i sin motivering erkänt, att det rör sig
om en försämring för denna kategori
av sjöfolk.

Vad beträffar arbetstiden vid ankomst
till eller avgång från hamn kan den ordinarie
arbetstiden enligt utskottets förslag
ökas med ytterligare en timme per
dag för sjöman, som inte tillhör ekono -

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr 30.

mipersonalen. Här borde i stället med
rätta en förkortning av arbetstiden kunnat
företagas. Numera har nämligen en
betydande de! av de arbeten, som tidigare
betraktats såsom, arbetsuppgifter
för sjömän, överförts till stuveriarbetarna.
Ytterligare en hel del av detta arbete
torde i fortsättningen kunna överföras
till stuveriarbetarna. Därför hade man
med skäl kunnat vänta en betydlig
minskning i stället för en förlängning av
arbetstiden i detta fall.

När det gäller övertidsarbetet har
Svenska sjöfolksförbundets styrelse till
1946 års sjömanskommitté avgivit ett yttrande,
vari föreslagits att övertiden skulle
begränsas till 12 timmar per vecka,
dock att högst fyra timmars övertid per
vecka i hamn skulle kunna uttagas, samt
att oefälhavares rätt att beordra sjöman
att stanna ombord utan övertidsersättning
skulle utgå. Utskottet har inte tagit
någon hänsyn till dessa önskemål, utan
föreslagit 24 timmars övertidsarbete
även i fortsättningen. Man har visserligen
gjort den rekommendationen, att
övertidsarbete ej bör förekomma regelbundet,
men en sådan rekommendation
har naturligtvis inte något större värde.
Bättre hade naturligtvis varit, att lagförslaget
innehållit preciserade bestämmelser
om övertid. Hur orimliga bestämmelserna
om övertid för sjöfolket
äro, ser man bäst, om man jämför med
högsta tillåtna övertid i land, alltså för
vanliga industriarbetare. För industriarbetare
bestämmes ju övertiden enligt lag
till högst 200 timmar per år, men för
sjöfolket blir motsvarande tid 1 248 timmar.
Den nya lagen medger till och med
94 timmars arbetsvecka, och det är ju
någonting alldeles otroligt att man i nuvarande
tid skall kunna föreslå en lag,
som tillåter någonting sådant. Lagen om
övertidsarbete skulle ju vara ett skydd
för arbetarna, så att de inte genom överansträngning
eller för stark förslitning
ådraga sig ohälsa. Lagen om övertid för
sjöfolket har, kan man säga, stiftats i
rakt motsatt syfte. Sjöarbctstidslagens
bestämmelser om ordinarie arbetstid och
övertid kunna med fog anses föreskriva

Förslag till sjöarbetstidslag.

nästan medeltida, omänskliga arbetsförhållanden.

Den lag om sjöarbetstiden, som nu
skall antagas av riksdagen, är således
ännu vitt skild från den lag om 48 timmars
arbetsvecka, som gäller för industriarbetarna.
Lagen blir säkert en
mycket stor besvikelse för sjöfolket, som
troligen hade väntat sig någonting helt
annat i lagväg — ett närmande till 48
timmars lagstadgad arbetstid per vecka.
Jag vill därmed inte förneka, att det nya
lagförslaget innehåller vissa förbättringar
jämfört med nu gällande lag, men jag
anser att utskottet har varit alldeles för
försiktigt när det gällt att begränsa såväl
den ordinarie arbetstiden som övertiden.

Jag kommer alltså, herr talman, att
beträffande 2 kap. 6 och 7 §§ och 4 kap.
13 § ställa särskilt yrkande i enlighet
med motion 11:591. Dessutom yrkar jag
bifall till reservation nr 4 av herr Uhlén
m. fl.

Herr ERICSSON, CARL ERIC: Herr
talman! Det utskottsutlåtande, som i dag
ligger på kamrarnas bord, rör sig om
en verksamhet, vars detaljer äro relativt
okända för flertalet av dem som
såväl här i kammaren som inom utskottet
ha att taga befattning med detsamma.
Även för dem, som borde äga kännedom
om de många intrikata frågor
det här gäller — och jag tänker därvid
i första hand på mig själv — är ämnet
ganska svårbedömligt. Därför borde
man i utskottet ha fått en något så när
rimlig tid på sig för handläggningen av
detta ärende, för att man skulle bli i
stånd att bilda sig en uppfattning om
förslagets innebörd och sannolika verkningar.
Det har man emellertid ej fått,
och det har också oförbehållsamt medgivits
i utskottet.

Utskottsbehandlingen av ärendet har
enligt min mening varit så föga grundlig
och så knapphändig, att jag vågar
påstå att flertalet medlemmar av utskottet
inte i alla delar haft klart för sig
vad deras ståndpunkt i en del frågor
verkligen inneburit. Jag kan som bevis
härför omnämna, alt det finns medlem -

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Förslag till sjöarbctstidslag.

mar av utskottet som motionerat på ett
sätt, röstat på ett annat sätt inom utskottet
och reserverat sig på ett tredje
sätt. Med kännedom om dessa personers
klara förstånd och begrepp finner jag
det alldeles påtagligt, att denna villrådighet
har sin grund i själva lagtexten,
tillämpningen av densamma och den
omständigheten, att det för en utomstående
är svårt att sätta sig in i arbetsförhållandena
ombord i fartygen.

Utskottet har heller inte haft tid på
sig att framlägga förslag i frågor, där
en omarbetning enligt utskottets mening
uppenbarligen borde ha skett. Jag tänker
här särskilt på frågan om den lagstadgade
ersättningen för övertidsarbete.
Jag återkommer längre fram till denna
fråga och vill nu endast nämna, att ersättningen
för övertid här, i olikhet mot
vad fallet är i mig veterligt all annan
arbetstidslagstiftning, är reglerad och
reglerad på ett sätt, som även enligt utskottets
mening leder till ersättningar
för övertid, som äro ganska orimliga.
Man var nog i utskottet inne på tanken
att göra någonting åt detta, en sak som
för övrigt framgår av följande yttrande
på s. 18 i utlåtandet: »Med hänsyn härtill
och då tiden icke medgivit utskottet
att företaga någon mera ingående
prövning av olika tänkbara metoder att
bestämma övertidsersättningen, har utskottet
funnit sig nödsakat att inskränka
sig till detta omnämnande med uttalande
av att frågan enligt utskottets
förmenande förtjänar att ägnas fortsatt
uppmärksamhet framdeles.» Detta
tyder ju på att utskottet självt har ansett
tiden för knapp för att man skulle
kunna uppgöra det förslag, som även
utskottet i detta fall har ansett behövligt.

Jag måste därför framhålla, att resultatet
av utskottets arbeté redan av
denna anledning ej kan anses så väl
övervägt som man har rätt att fordra
av ett riksdagens utskott. — Vad jag
nu anfört innebär på intet sätt någon
kritik mot utskottets ärade ordförande.
Han har tvärtom med sedvanlig oväld
och med det goda handlag, som är utmärkande
för hans sätt att leda över -

läggningarna i utskottet, gjort det bästa
av en svår situation. Orsaken är uteslutande
att söka i att frågan förelagts
utskottet så sent, att en grundlig genomgång
ej medhunnits.

Det hade, synes det mig, ur alla synpunkter
varit bättre, om propositionen
i stället framlagts omedelbart vid början
av nästa riksdag. Därigenom hade
utskottet fått tillräcklig granskningstid
på sig och dessutom varit i tillfälle att
genast taga itu med arbetet. Andra lagutskottet
hade på det sättet sluppit
ifrån att under någon tid i början av
riksdagen gå i tomgång.

Jag vill nu med några få ord redogöra
för utvecklingen av den tidigare
lagstiftningen på detta område. Vi fingo
den första sjöarbetstidslagen år 1920.
Denna lag förlängdes, med en del smärre
ändringar, till och med utgången av
år 1926 samt därefter först fyra och senare
tre år till 1933 års utgång. Det var
särskilt på grund av lagstiftningens
svårbedöndiga karaktär och den försiktighet,
vartill de internationella förhållandena
på detta område gåvo anledning,
som man gick varsamt fram. Detta
uttalande återfinnes i sjömanskommitténs
betänkande. År 1934 utfärdades en
ny lag med giltighet till år 1938, och
den lagen förlängdes sedan ytterligare
ett år till 1939. I september 1938 utfärdades
den lag, som från den 1 januari
1939 har gällt och allt fortfarande i huvudsak
gäller till och med utgången av
innevarande år. En del justeringar ha
dock under tiden vidtagits. Man kan
därför inte påstå, att lagstiftningen har
stått stilla, även om man, som nyss
nämnts, fått iakttaga en viss försiktighet
på grund av den internationella
konkurrensen.

Det är alldeles tydligt att den nation,
som pålägger sin sjöfart de största pålagorna,
får räkna med de sämsta resultaten
av densamma, alldenstund
fraktsatserna äro internationella. Detta
förhållande har även utgjort anledningen
till att de sjöfartsidkande staterna
sökt åstadkomma enhetliga internationella
bestämmelser i fråga om de sociala
anordningarna till sjöss, såsom ar -

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr 30.

betstidslag, bemanningslag, bestämmelser
om löner o. s. v. Det senaste försöket
i detta syfte gjordes vid den s. k.
sjätte sjöfartskonferensen, som avhölls
i Seattle, USA, år 1946. Vid denna
konferens enades de deltagande nationerna
om flera konventioner, bland annat
även i fråga om sjöarbetstiden. Denna
konvention behandlades vid 1947 års
riksdag, och på förslag av departementschefen
avslog riksdagen densamma.
Inte heller någon annan nation har
godkänt konventionen i fråga. Det nu
föreliggande lagförslaget är emellertid
grundat på denna konvention, efter
överarbetning av 1946 års sjömanskommitté.
I lagförslaget har i vissa delar
gjorts avsteg från konventionen, särskilt
i vad det gäller övergångsbestämmelserna
om dispenser för existerande fartyg
samt i fråga om totalt förbud mot regelbundet
övertidsarbete.

Då nu två år förflutit sedan Seattlekonferensen
utan att någon enda stat antagit
de konventioner, vilka blevo resultatet
av konferensens arbete, har man
nödgats gå i författning om en revision
av dessa beslut. Denna revision skall äga
rum i Geneve i höst. Det är ju tänkbart
att en dylik revision skall komma
att möjliggöra ett antagande av konventionen
för Sveriges vidkommande, men
därom vet man ännu intet. Det förefaller
egendomligt, om Sverige såsom enda
land nu skulle stifta en lag, som står
i nära överensstämmelse med Seattlekonventionen,
trots att alla äro ense om
nödvändigheten av att den revideras. Departementschefen
har ansett, att man
oaktat detta förhållande bör taga största
hänsyn till konventionens regler i syfte
att underlätta en eventuell senare ratificering
av konventionen. Vore det inte
naturligare, om ratificering eller i varje
fall en revidering av konventionen föreginge
en lagstiftning i vårt land i denna
sak ?

Såsom enda bärande motiv för denna
lagstiftning har anförts en utbredd önskan
hos vårt sjöfolk om att en dylik lagändring
nu skali komma till stånd. Jag
vill på intet sätt underkänna betydelsen
av detta motiv, liksom jag inte heller

Förslag till sjöarbetstidslag.

vill motsätta mig en fortgående jämställdhet
i fråga om sjöfolkets arbetsförhållanden
och förhållandena inom andra
näringar. Man får dock inte glömma
bort, att verksamheten ombord på ett
fartyg är så i grunden olik all verksamhet
i land, att man inte kan sätta likhetstecken
dem emellan. Om den föreslagna
lagen inte skulle träda i tillämpning
den 1 januari 1949, tror jag inte
att någon enda sjöman skulle taga skada
därav. Det är troligare, att sjöfolket
kommer att ha mera ont av en i stor
hast genomförd lagstiftning, som kan
leda till skada för näringen och därmed
för dess utövare i olika grader.

Jag vill nu anföra några synpunkter
på propositionen.

Såsom jag förut nämnt, trädde den nu
gällande sjöarbetstidslagen i kraft den
1 januari 1939. I förhållande till den tidigare
lagen innebar den väsentliga
skärpningar. Kommerskollegium och socialstyrelsen
uttalade då, att även om
den svenska sjöfarten kunde bära de
uppkommande merkostnaderna under
goda konjunkturer, var det ovisst, om
detta kunde bli förhållandet vid en depression.
Under och efter kriget har
fraktmarknaden varit god. Tecken tyda
dock på att vi nu gå mot sämre tider.
Tillgången på laster har påtagligt minskats,
och frakterna äro med få undantag
i sjunkande. Man väntar ju att Marshallplanen
skall medföra ökade transporter
till och från de transoceana länderna,
men minst 50 procent av dessa
laster avses skola transporteras på amerikanska
kölar. Det blir alltså inte mycket
över för andra.

Vad beträffar trafiken i de svenska
hamnarna har jag i min dagliga gärning
tillfälle att mycket noga följa utvecklingstendenserna.
För att nu ta
Stockholms hamn som ett exempel kan
jag nämna, att trafiken där sedan ett år
tillbaka har sjunkit med ungefär hälften.
Den statistik jag då bygger på är det
antal man, som dagligen arbetar i hamnen.
Vid denna tid förlidet år uppgick arbetsstyrkan
till mellan 800 och 900 man
per dag, under det att den nu uppgår
till mellan 300 och 400 man per dag.

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Förslag till sjöarbetstidslag.

Denna påtagliga nedgång i verksamheten
i hamnen står i nära samband med
och betingas av förhållandena inom sjöfarten
som sådan. Fartygen på de transoceana
linjerna hade vid denna tid förra
året i regel full last, 3 000—5 000 ton,
beroende på fartygens storlek, under det
att de i dag komma med lika många
hundra ton. Denna nedgång i trafiken på
Stockholms hamn motsvaras i stort sett
av förhållandena i våra övriga hamnar,
och man kan alltså konstatera en successiv
och stark nedgång i trafiken på
våra hamnar.

Jag vill i detta sammanhang inte underlåta
att nämna några ord om fraktmarknaden,
sådan den ter sig i dag. Det
kan ju förefalla damerna och herrarna,
som om den saken skulle ligga litet
vid sidan av ämnet, men så är det inte,
ty fraktmarknaden är ju ändå det för
trafiken väsentliga. Är fraktmarknaden
dålig, har man också dålig trafik. Utsikterna
på fraktmarknaden, sådana de nu
te sig, måste ha en viss betydelse vid
bedömningen av den här föreliggande
frågan. Jag erkänner gärna att läget på
fraktmarknaden är en mera temporär
företeelse, men man kan ändå inte frånkänna
det betydelse.

Världshandelsflottan uppgick före kriget
till cirka 80 miljoner ton d. w. På
grund av den under kriget synnerligen
omfattande nybyggnadsverksamheten i
Amerika har världstonnaget ökats mycket
kraftigt. Efter kriget uppgick det till
cirka 99 miljoner ton d. w. och utgör
för närvarande över 100 miljoner ton
d.w. En ökning med cirka 25 procent
sedan förkrigstiden har alltså skett.
Trots detta förhållande har en viss brist
på tonnage gjort sig gällande under åren
närmast efter kriget, beroende dels på
de långa transoceana koltransporterna,
dels på den långa tid som vid varven
erfordrats för utförande av reparationer
och eftersläpande klassningsarbeten,
som nu ha tagit mycket längre tid i anspråk
än förut.

Den alltid normgivande fraktmarknaden
för spannmålslaster från La Plata
har under senaste tiden visat en mycket
svag tendens. Sålunda erhölls exem -

pelvis i januari vid frakt av spannmål
från La Plata till kontinenten 15 dollars
per ton, under det att man nu i
april har fått sänka fraktsatsen till 12
dollars, d. v. s. en sänkning med 20
procent. För närvarande visar det sig
förenat med stora svårigheter att över
huvud taget erhålla laster från Sydamerika
till Europa.

I fråga om den internationella linjefarten,
inom vilken en betydande del
av det svenska tonnaget är sysselsatt,
har under den senaste tiden en väsentligt
minskad tillgång på laster förelegat.
Lasttillgången från Europa till
exempelvis Australien är för närvarande
så dålig, att en nybyggd svensk 9 500-tonnare nyligen varit nödsakad avgå
i ballast till Australien, enär inte ens
en dåligt betalande cementlast kunnat
uppbringas. Detta är åtminstone ett tecken
som tyder på, att vi befinna oss i
en nedgångskonjunktur.

Samma är förhållandet i linjetrafiken
mellan Nord- och Sydamerika, där fartygen,
av vilka en del äro svenska, inte
kunnat erhålla tillräckliga laster, utan
måst omdirigeras för sysselsättning med
mindre lönsamma laster i för dessa specialbyggda
fartyg ogynnsam trafik.

För Sveriges handel med England och
kontinenten användas i huvudsak fartyg
på mellan 1 000 och 3 000 ton, av
vilka Sverige har en stor och, som det
vid flera tillfällen visat sig, för landet
mycket värdefull flotta. Lasttillgången
i denna trafik har på grund av det livliga
handelsutbytet under åren närmast
efter kriget varit tillfredsställande. Till
följd av sammankrympningen av handeln
inom detta trafikområde får man
nu med säkerhet räkna med väsentligt
minskade fraktkvantiteter. Härtill kommer
ytterligare en faktor att räkna med,
nämligen den alltmer tilltagande konkurrensen
från framför allt tyskt och
holländskt men även annat utländskt
tonnage, som kan drivas med väsentligt
lägre kostnader än det svenska.

Vad angår trafiken mellan Sverige
och Danmark har valutasituationen för
Danmarks del inneburit att det danska
tonnaget gynnats i mycket hög grad, och

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr 30.

största delen av transporterna till och
från Danmark sker på danska kölar.

Jag har velat lämna dessa uppgifter
för att ge bakgrunden till det ställningstagande,
som man från mitt håll anser
motiverat av det rådande läget.

Propositionens förslag innehåller
långt gående skärpningar i förhållande
till gällande lag. Enligt en av departementschefen
godtagen beräkning uppgå
merkostnaderna för den svenska handelsflottan
till cirka 10 miljoner kronor
i engångskostnader och lika mycket i
årliga kostnader. Engångskostnaderna
bero, såsom kammarens ledamöter förstå,
till största delen på den ombyggnad
av fartygen, som blir följden av
de ökade besättningarna. Det är inte
små summor det här rör sig om, och de
angivna siffrorna torde vara minimisiffror.
Propositionen innehåller för övrigt
närmare utredning på denna punkt.
Denna belastning kommer vid en depression
att försvåra konkurrensen med
utlandet och kan då leda till en uppläggning
av fartyg. Den kan även tänkas
medföra överflyttande av svenskt
tonnage under främmande flagg med de
nackdelar för landet, som detta kan
komma att medföra. Jag hänvisar till
sjömansutredningens yttrande härvidlag.
Jag vill ej underlåta att läsa upp
det för kammaren; det är en offentlig
utredning, och man får förutsätta att
de uppgifter, som finnas i den, skola
vara tillförlitliga. Det står i samband
med behandlingen av 6 § om den ordinarie
arbetstiden å passagerarfartyg följande:
»Skulle förslaget i denna del genomföras,
finge detta till följd, att det
ekonomiska drivandet av passagerarfartygsflottan
avsevärt försvårades. Nyligen
har s/s ''Drottningholm’ försålts
till utlandet. Ett av de vägande skälen
därför har varit, att gällande bestämmelser
i avseende å bostäder och arbetstid
äro så rigorösa, att det icke längre ansetts
lönande att ekonomiskt driva fartyget.
Samma orsaker hava medverkat
till att m/f ''Kungsholm'' icke återförts
till svensk flagg utan kommer att gå
i trafik för utländskt företag. Vad detta
betyder för passageraretrafiken mel -

Förslag till sjöarbetstidslag.

lan Sverige och Amerika ligger i öppen
dag.»

Så skall jag be kammaren observera
vad som sedan anföres, nämligen: »Det
är fara värt, att man även i andra fall
finner det nödvändigt att avyttra fartyg
till utlandet eller icke anser det lönande
att kontrahera nya fartyg.»

Detta är ju en ganska allvarlig sak,
som jag ber kammaren vara god att lägga
på minnet, när vi skola bedöma denna
fråga. Det har uppgivits från sakkunnigt
håll, att på motorfartyget
»Gripsholm», som fortfarande är i
svensk ägo, »ekonomipersonalen finge
— jag citerar fortfarande samma yttrande
— »om förslaget tillämpades,
ökas med ett stort antal man. Enär bostadsutrymme
för närvarande icke finnes
tillgängligt för större personal än
som nu är anställd, finge passagerarutrymme
tagas i anspråk och med hänsyn
till fartygets byggnad och de krav,
som jämligt bostadskungörelsen ställas,
har man beräknat, att passagerareantalet
finge icke oväsentligt reduceras.»

Ja, det är ju ganska besvärliga förhållanden,
som kunna bli följden av
detta förslag, och jag vill särskilt påpeka
att vad jag nu citerat inte skrivits
direkt med tanke på att den nya
lagen införes utan även med tanke på
de förhållanden, som ha varit rådande
under den nuvarande lagens tillämpningstid.
Om man då ytterligare skärper
den, förstår man vad detta kan innebära.
Jag tror inte att man skall ta
så lätt på detta problem som man nu
har gjort på en del håll.

Om de i propositionen framlagda förslagen
upphöjas till lag, måste såväl befälets
som manskapets antal utökas
högst väsentligt. Det råder för närvarande
stor brist på befäl, nämligen enligt
uppgift cirka 500 personer, av vilka
större delen utgöres av maskinbefäl. Om
förslaget skulle gå igenom, skulle bristen
ökas med cirka 450 man, d. v. s. vi
skulle få ett underskott på närmare
1 000 personer i befiilsställning. Jag vet
inte, hur det skulle gå till att täcka
denna brist, men det har man tydligen
inte fäst avseende vid. Jag vill också

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Förslag till sjöarbetstidslag.

nämna, att vi, för att fartygen skola
kunna gå, iiro tvungna att ha befäl till
dem. Då har man nu fått göra på det
sättet att man fått använda som befäl
folk, som inte haft den i lag stadgade
kompetensen för detta arbete. Man får
taga vanligt duktigt sjöfolk, som har
praktisk erfarenhet. Dessa personer få
vara befäl på fartygen. Detta är emellertid
ett förhållande som ur sjöfartssäkerhetssynpunkt
inte kan anses vara
tillfredsställande.

Förslaget syftar att åstadkomma en
verklig förkortning av arbetstiden. Detta
kommer i stor utsträckning att ej kunna
förverkligas. Lagen kommer i stället att
medföra ökade övertidsersättningar och
oförändrad arbetstid, d. v. s. bli direkt
löneförhöjande. Detta har man under utredningsarbetet
varit ense om att söka
förhindia. Särskilt inom den nyss omnämnda
sjömanskommittén har som mål
uppställts att man inte skulle få fram
en lag, som medför ökade löner.

Bostadsutrymmena särskilt å medelstora
och mindre fartyg äro begränsade.
Det går inte att taga för stor plats i
anspråk för detta ändamål, om fartygen
skola kunna drivas ekonomiskt. Såväl
efter den nu gällande sjöarbetstidslagens
ikraftträdande som enligt den nya bostadsförordningen
av den 30 juni 1943
nödgades rederierna att i stor utsträckning
ombygga sina fartyg för att bereda
ökade och bättre bostäder åt de ombordvarande.
Det förefaller ganska obilligt,
att man så snart efter dessa ombyggnader
ånyo skall behöva ändra bostäderna
å existerande fartyg.

De av departementschefen föreslagna
dispensbestämmelserna kunna visserligen
i viss utsträckning uppskjuta men ej
undanröja de därmed förenade engångskostnaderna,
som ju någon gång måste
uttagas, om över huvud taget lagen skall
ha någon mening. Skola de inte det, utan
man får utgå ifrån att dispenserna skola
gälla i fortsättningen, har man ju stiftat
en lag, som är byggd på dispenser, och
det är väl inte en lämplig och riktig lagstiftning.

Departementschefen har, att döma av
hans uttalande i propositionen, icke

framfört förslaget med någon större entusiasm.
Då man läser hans uttalanden,
får man snarast det intrycket, att han
varit ganska tveksam om, huruvida propositionen
borde framläggas nu. Denna
tveksamhet har även tagit sig uttryck
däri, att han på flera punkter vidtagit
uppmjukningar i det förslag till proposition,
som sjömanskommittén med frejdigt
mod framfört. Jag förmodar, att det,
som gjort departementschefen tveksam
— om han nu varit det — har varit
ovissheten dels om hur framtiden skall
gestalta sig föi sjöfarten, och dels hur
lagen skall påverka sjöfarten och därmed
landets ekonomi. Om man med en
viss pessimism ser fram emot utvecklingen
i världen för närvarande, och jag
undrar, om man inte i dagens situation
bör göra det, måste man räkna med en
försämring för sjöfarten oavsett denna
lags genomförande. Om denna försämring
ytterligare utökas genom de kostsamma
verkningarna av en lagstiftning,
kan det knappast undgås, att den välbehövliga
inkomst landet haft av sjöfarten
minskas. Enligt uppgift, lämnad till
utskottet, belöper sig enbart utlandsvalutan
och däribland hårdvalutan, som
sjöfarten tillför landet under ett år, till
cirka en halv miljard kronor. Den totala
inkomsten rör sig enligt uppgift om
800 å 900 miljoner kronor — om jag nu
skulle vara fel underrättad, kanske departementschefen
vill korrigera mina
uppgifter härvidlag.

Det kan ifrågasättas, om det är klok
politik att i den prekära ekonomiska
situation, i vilken landet för närvarande
befinner sig, ens taga risken av att förminska
denna inkomst genom vidtagande
av ej absolut nödvändiga åtgärder.
Jag vill inte föregripa diskussionen om
bankoutskottets utlåtande nr 50, men nog
tycker man, sedan man läst igenom detta,
att man ändå får en tankeställare,
som skulle kunna ha en viss återverkan
även på denna fråga. Jag vill även erinra
om det uttalande, som gjordes av
hr Franzon häromkvällen, då han sade
att man med läpparna talade för sparsamhet
och för att man skall arbeta mot

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr 30.

inflationen, medan man i verkligheten
går helt andra vägar.

Det har uttalats förhoppningar om
att en rationalisering skall bli följden
av lagens genomförande och att denna
rationalisering skulle minska kostnaderna
för fartygen. Rationalisering är ju
skriket för (lagen, och det ordet har en
underlig förmåga att få människor att
tro att man med rationalisering kan uträtta
underverk. Visst är rationaliseringen
bra, och visst har den medfört
många fördelar, men i allmänhet tror
jag nog att man vågar påstå att den ofta
inte motsvarat förväntningarna. Åtminstone
bär detta varit fallet inom de yrken
jag bäst känner till — inom industrien
kanske det är annorlunda. Inom
sjöfarten anser jag ej att man kan rationalisera
bort några nämnvärda kostnader.
För övrigt ha våra konkurrenter
samma möjlighet att rationalisera som
vi, och om de göra det, stå vi fortfarande
lika illa ställda i konkurrensen
med utländska, av hård lagstiftning
obundna fartyg.

Jag vill i detta sammanhang också
nämna en faktor, som har varit på tal
i utskottet men som icke beröres i betänkandet,
nämligen den danska beskattningen.
Det förhåller sig nämligen så,
att i Danmark beskattas ej inkomst av
trafik, som bedrives mellan utländska
hamnar. Det är uppenbart, att denna
förmån betyder oerhört mycket för dansk
sjöfart, och den bereder ökade möjligheter
för rederierna att bära kostnader
för bland annat s. k. sociala utgifter.
Det torde också vara klart att den utgör
en sporre för rederierna att söka skaffa
sig sådan trafik. Därigenom tillföres
landet utländsk valuta. Det kanske kan
vara något att tänka på i detta sammanhang.
.lag hade, som framgår av motionen
I: 429, tänkt mig, att man skulle
kunna i huvudsak acceptera propositionen
under den förutsättningen att
med ikraftträdandet skulle anstå, till
dess man lyckats ernå eu internationell
lagstiftning, som medförde ungefär samma
pålagor för de olika nationernas .sjöfart.
Härigenom skulle man enligt mitt
förmenande ha erhållit en grundval, på

Förslag till sjöarbetstidslag.

vilken man kunnat för vårt vidkommande
fortsätta den internationella konversationen
vid de diskussioner, som nu i
höst komma till stånd.

Utskottet har dock icke velat antaga
detta förslag utan i stället godkänt lagförslaget
med giltighet från och med den
1 januari 1949. Utskottet har emellertid
icke nöjt sig därmed, utan i några ej
oviktiga punkter gjort vissa avsteg från
propositionen, vilket är så mycket mera
anmärkningsvärt, som utskottet samtidigt
understryker departementschefens
uttalande om nödvändigheten av att »vid
en revision av sjöarbetstidslagen gå fram
med försiktighet, så att icke sjöfartsnäringen
tillfogas skador, som kunna ha
menliga återverkningar för folkhushållet
i dess helhet och för sjömansyrkets
utövare».

I denna situation har utskottets borgerliga
minoritet icke haft annat val än
att för närvarande yrka avslag på den
kungliga propositionen och utskottets
förslag.

Jag kanske i detta sammanhang får
nämna, att det avgivits en blank reservation
av en av högermännen i utskottet,
nämligen herr Hagård. Han har meddelat
mig att han i den situation, som
nu råder, ansluter sig till den uppfattning,
åt vilken de övriga borgerliga representanterna
inom utskottet ha givit
uttryck. I fråga om de detaljändringar i
propositionen, som av utskottet vidtagits,
kommer jag, herr talman, att, om
avslagsyrkandet ej bifalles, vid genomgången
av de olika paragraferna framföra
yrkanden.

I detta anförande instämde herrar
Löfvander, Arrhén och Wistrand.

Herr statsrådet GJÖRES: Herr talman!
Det anförande vi lyssnat till av den föregående
ärade talaren gav utan tvivel
cn god sammanfattning av den syn på
dessa ting, som är utmärkande för rederinäringen.
Det anförda ger också uttryck
för de farhågor, som man, jag
höll på att säga traditionellt, hyser från
rederinäringens sida, när fråga blir om
mer eller mindre ingripande reformer

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Förslag till sjöarbetstidslag.

beträffande sjöfarten. Man är på rederihåll
helt naturligt ganska angelägen om
att sjöfarten inte skall belastas med kostnader,
som man fruktar skola kunna bli
alltför pressande under olika förhållanden.
Det förhåller sig onekligen så, att
sjöfarten på ett helt annat sätt än de
flesta andra näringar är utsatt för de
svängningar, som konjunkturväxlingarna
föra med sig, och detta kommer alldeles
särskilt till uttryck under lågkonjunkturer,
då den internationella varuomsättningen
krymper. Hänvisningen till dessa
förhållanden skjutes därför också alltid
fram som argument mot sådana reformer,
som äro ägnade att belasta sjöfartsnäringen.

Jag har under mitt sysslande med den
proposition, som vi nu gå att behandla
i riksdagen, haft anledning att slå upp
riksdagens protokoll från 1938, då man
behandlade det förslag till sjöarbetstidslag,
som trädde i kraft om jag minns rätt
på nyåret 1939. Det är ganska egendomligt,
eller på sätt och vis inte alls egendomligt,
att finna, att de argument, som
nu förts fram mot det här föreliggande
förslaget, äro nära nog identiskt desamma
som framfördes år 1938. Även då
hyste man farhågor för att den svenska
rederinäringen skulle komma att i så
hög grad belastas genom den sjöarbetstidslag,
som då genomfördes, att allvarliga
vådor för näringens bestånd och
utveckling skulle vara för handen. Dessa
farhågor ha icke besannats. Tvärtom
måste man säga, att den svenska handelsflottan
i dag befinner sig i ett mera
blomstrande läge än den gjorde år
1938. Detta kan kanske i hög grad förklaras
därav att vi efter år 1938 inte
fingo den depression, som man från rederinäringens
sida då med uppläggningssiffror
månad för månad spådde
skulle komma, utan vi fingo i stället en
konjunktur av alldeles särskild beskaffenhet,
en krigskonjunktur, som har i
hög grad lyft upp rederinäringens inkomster
och även i övrigt inverkat i
hög »råd förändrande på näringens förhållanden.

Hurudan utvecklingen skulle ha blivit,
om kriget inte hade kommit, är icke

så lätt att säga. Historien är som bekant
inte någon experimentell vetenskap,
men jag tror mig ha anledning att
säga, att även de, som föra betänksamhetens
talan i dag, inte böra dra alltför
vittgående slutsatser av att vi haft en
krigskonjunktur mellan 1938 och nuvarande
tidpunkt. Jag varken vågar eller
vill profetera om konjunkturutvecklingen.
Herr Ericsson har gjort uttalanden
om den, som han emellertid avfattade
med ganska stor försiktighet. Han
anförde siffror, som tydde på att vi redan
voro inne i en tid av avslappning
i konjunkturen. Han anförde siffror från
Stockholms hamn för år 1947, jämförde
sysselsättningen då med sysselsättningen
nu och kunde konstatera — jag har
inte haft anledning att närmare syssla
med dessa siffror, men jag ifrågasätter
inte på något vis deras numeriska riktighet
— att sysselsättningen nu är avsevärt
lägre än den var år 1947.

Jag tror inte att man bör fästa alltför
stort avseende vid en sådan jämförelse,
ty 1947 var inget normalt år i någon
enda svensk storhamn. Det var ett
år, som i hög grad präglades av de abnorma
förhållanden, som importutvecklingen
icke minst under inverkan av
importregleringen förde med sig, och
om inte i denna kammare så dock i den
andra kammaren hade man anledning
att vid olika tillfällen fästa uppmärksamheten
på hur överbelastade de
svenska hamnarna, särskilt Stockholms
hamn, voro på grund av dessa abnorma
förhållanden. Jag tror att man får vara
ganska försiktig med att dra slutsatser
ut ifrån en sådan sifferjämförelse. Jag
skulle därför och i allmänhet vilja säga
att man får akta sig för att betrakta denna
fråga endast efter ögonblickets bedömningar.

När man läser den motion, som den
ärade talaren har framburit här i kammaren,
och den reservation, som han
och andra ledamöter av kammaren samlat
sig omkring, får man det intrycket
att det skulle vara mycket enkelt att
skjuta ifrån sig hela frågan om en reformering
av sjöarbetstidslagen. Man
tycks föreställa sig att vi befinna oss i

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr 30.

en situation, där man helt enkelt kan
lägga denna fråga på is och vara förvissad
om att man därmed undgår varje
inverkan på händelseförloppen. Jag tror
att en sådan föreställning är mycket
orealistisk.

Om vi skulle avstå från att genomföra
den reform, som här föreslås av
Kungl. Maj:t, och i stället överlämna åt
parterna på denna särskilda arbetsmarknad
att i öppen kraftmätning söka
kommu till rätta med dessa problem, så
är jag, mina damer och herrar, övertygad
om att vi gå till mötes en utveckling,
som innebär mycket allvarliga risker
för störningar både för sjöfarten och
för det svenska folkhushållet. Det är
nämligen på det sättet att det råder en
betydande spänning i arbetsvillkoren
för sjöfolket och för andra grupper på
arbetsmarknaden. Denna spänning är så
mycket allvarligare som tjänsten till
sjöss är så krävande och riskfylld. Vi
hade erfarenheter därav av alldeles särskilt
allvarlig natur under kriget. Jag
tror att vi alla vid den tidpunkten hade
på ett mycket närgånget sätt fått klart
för oss, att sjölolket utförde ett arbete
av nära nog livsviktig betydelse för det
svenska folkhushållet. Jag tror, utan att
jag vill pressa jämförelsen, att man med
tanke på sjöfolkets betydelse för den
svenska försvarskraften och den svenska
ekonomiens upprätthållande skulle
kunna tillämpa Churchills ord, att aldrig
ha så många haft så få att tacka
för så mycket. Nu ha vi kommit ett gott
stycke bort från kriget, kanske inte alltför
långt men dock ett stycke, och det
förefaller redan som om man på många
håll inom vårt folk skulle ha glömt,
under vilka oerhört pressande förhållanden
sjöfolket gjorde sin insats till
vårt lands gagn. Mig förefaller det utan
all sentimentalitet, att vi stå i så stor
tacksamhetsskuld till sjöfolket att det
måste vara en angelägen uppgift för oss
att i all den mån som det är oss möjligt
söka att bereda sjöfolket sådana arbetsvillkor,
som äro, så långt som tjänstens
särskilda karaktär möjliggör det,
jämförliga med de arbetsvillkor, som
folket i land har att arbeta under.

7 Första kammarens protokoll 1948. Nr 30.

Förslag till sjöarbetstidslag.

Det förslag som nu föreligger kommer,
om det som jag hoppas antages av
riksdagen, inte att upphäva denna spänning,
men det kommer att innebära ett
betydande steg framåt till bättre förhållanden.

Herr Ericsson har pekat på att det
finns risker i det förslag, som jag har
gått fram med till riksdagen och begärt
att få godkänt. Ja, det finns risker i allt
socialt framstegsarbete, och förvisso
finns det också risker bär. Eftersom sjöfartsnäringen
är av så speciell beskaffenhet
som den är, så finnas också här
speciella risker.

Herr Ericsson fäste särskilt uppmärksamheten
vid risken för tonnageflykt,
att svenska redare skulle sätta
sina båtar under främmande flagg. Han
nämnde därpå två exempel, som voro
hämtade ur direktör Reuterskiölds särskilda
yttrande i kommittébetänkandet.
Det gällde i ena fallet »Drottningholm»
och i det andra fallet »Kungsholm».
Båda dessa fartyg ha med svenska myndigheters
godkännande förts över till
främmande flagg. Jag har emellertid
den uppfattningen att i bägge dessa fall
föreligga sådana särskilda omständigheter
att man inte kan anföra dessa exempel
som argument i den diskussion,
som föres här i kväll. »Drottningholm»
är en mycket gammal båt. Hon torpederades
under det förra kriget, men
iordningställdes och var en god och
trevlig sjöbåt. Rederiet hade dock den
uppfattningen, alldeles oberoende av
det förslag som här föreligger, ty det
hade rederiet då ingen aning om att
det skulle komma, att gamla »Drottningholm»
var i ett sådant tillstånd att hon
inte kunde uppfylla de krav på bekvämlighet
och komfort, som resande från
Nordamerika till Europa ställa på eu
båt, och därför föredrog man att ställa
henne under annan flagg och att sätta
in henne på en helt annan trade, där
passagerarna inte ha de anspråk pa
komfort, som nordamerikaner och nordoch
mellaneuropéer ha. »Kungsholm»
användes av amerikanska staten under
kriget för trupptransporter, och efter
vad rederiets direktör har förklarat för

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Förslag till sjöarbetstidslag.

mig i samband med det resonemang,
som föregick Kungl. Maj:ts godkännande
av ansökan om fartygets överförande
till annan flagg, var »Kungsholm» efter
att ha gått ut ur trupptransporttjänsten
så illa medfaren och ramponerad
beträffande sin inredning och allmänna
standard, att det skulle ha kostat
alltför mycket att bringa fartyget upp
på ett sådant plan att det skulle svara
emot de anspråk, som rederiet självt
ställer på en båt, som går i den trafik,
som »Kungsholm» före kriget var inställd
på. Därför fattade man beslutet
att låta »Kungsholm» gå över i annan
fart. I samband med dessa arrangemang
har rederiet beställt en ny båt, som
skulle gå in på New York-traden, en
båt så beskaffad att den skulle uppfylla
de anspråk, som här komma i fråga.

Jag har velat så pass utförligt som
skett klarlägga dessa två fall, eftersom
de kommit att figurera i denna diskussion,
vilket i någon mån överraskade
mig. Det står för mig tämligen klart, att
det i bägge dessa fall rör sig om speciella
omständigheter, som inte ha ett
spår att göra med den diskussion som
föres här i kväll.

I fråga om denna lag har departementschefen
framhållit, att det är nödvändigt
att ge Kungl. Maj:t eller den,
som Kungl. Maj :t därtill bemyndigar, rätt
att medge dispens ifrån dessa bestämmelser.
Utskottet har synnerligen starkt
understrukit detta yttrande av departementschefen,
och jag tror att det finns
mycken anledning att fästa avseende
vid det. Jag kan icke riktigt förstå det
yttrande, som herr Ericsson fällde, att
en lag som bygger på dispenser är ingen
riktig lag. Det är måhända — jag är
inte jurist — rätt beträffande lagar i
allmänhet, men det kan inte vara riktigt
beträffande en lag, som är avsedd
att reglera ett så pass svårreglerat område
som det här är fråga om. Vill man
här komma fram till någonting som är
rimligt och riktigt, måste man ha en
ganska vidsträckt dispensmöjlighet och
även göra bruk av den med förstånd och
gott omdöme.

Jag är fullt medveten om för min del,

och vill vittna om det här, att när nu,
som jag hoppas, denna lag beslutas, så
bör man vid dess utförande i livet ta
hänsyn till de särskilda omständigheter,
som i skilda fall göra det motiverat
att medge dispens, så att man får
den tid på sig, som kan vara nödvändig
för att företaga erforderliga omställningar
eller för att ställa sådant
tonnage, som över huvud taget inte går
att mot rimlig kostnad inrätta efter dessa
nya villkor, utanför lagens tillämpning.

Herr OSVALD: Herr talman! Det torde
väl föreligga en enig mening om att den
nu gällande sjöarbetstidslagen icke fyller
de krav, som man skulle vilja ställa
på en modern lagstiftning i en sådan fråga
som denna; och att man har behov av
en förbättring, därom äro väl också alla
eniga. Detta bär framhållits bland annat
av kommerskollegium i dess yttrande
över lagförslaget, där kollegiet säger, att
det ur social synpunkt är önskvärt, att
sjöarbetstidslagstiftningen reformeras.
Och jag kan för min del helt instämma i
ett yttrande, som fartygsbefälhavarföreningen
avgivit om kommitténs förslag,
där den säger, att det är tillbörligt, att
sjöfolket i fråga om arbetstidens längd
blir jämställt med landets övriga medborgare.
Det är således icke om behovet
av en förbättring som det för närvarande
råder oenighet. Och jag kan för min
del instämma i det mesta av vad herr
statsrådet yttrade om att man bör känna
tacksamhet mot sjöfolket för det ytterligt
maktpåliggande värv som tillkommer
dem. Anledningen till att man för närvarande
kan hysa tveksamhet är i stället
den, att tidpunkten för närvarande
icke är lämplig för att genomföra en lagstiftning
som denna. Då denna fråga var
föremål för behandling år 1938, uttalade
statsrådet Sköld, som då var handelsminister,
i propositionen bland annat följande:
»Den återhållsamhet, som de

svenska statsmakterna hittills ålagt sig,
då det gällt reformering av sjöarbetstidslagstiftningen,
har huvudsakligen
föranletts av hänsyn till sjöfartens star -

Fredagen den 2 juli 1918 em.

Nr 30.

ka beroende av den utländska konkurrensen,
och liknande skäl torde alltjämt
mana till försiktighet.»

Dessa anledningar till försiktighet ha
vi kanske i dag anledning att tillmäta
en ännu större betydelse än 1938. Herr
statsrådet yttrade nyss, atl man vid behandlingen
av nu gällande lag uttalade
farhågor för att den skulle medföra
ogynnsamma återverkningar; jag skulle
till det vilja säga, att redan de synpunkter,
som lierr statsrådet själv anförde,
äro tillräckliga för att förtaga en sådan
jämförelse huvuddelen av dess tyngd. Vi
ha ju nämligen inte haft någon fredsperiod
av nämnvärd längd, under vilken
den nu gällande lagen har fått visa sina
verkningar. Jag tror emellertid för min
del inte, att verkningarna skulle ha blivit
så besvärliga, men de olägenheter,
som herr Ericsson nyss talade om, äro,
som säkerligen många veta, ingalunda
begränsade till de fall som nyss oinnämnats,
då fartyg överförts att segla
under främmande flagg.

Då den nu gällande lagen behandlades
här i riksdagen, hade bl. a. dåvarande
handelsministern anfört, att det var
önskvärt, att man även tog hänsyn till
de övriga nordiska ländernas lagstiftning
på detta område, och att ett samarbete
på området var önskvärt. Utskottet anförde
då också i sitt yttrande, att det
nordiska samarbete, som i förevarande
lagstiftningsfråga ägt rum och som skapade
förutsättningar för en i huvudsak
enhetlig nordisk sjöarbetstidslagstiftning,
jämväl är av betydelse i detta sammanhang.
Jag skulle vilja framhålla, att just
detta samarbete i fråga om lagstiftningen
på detta område emellan de nordiska
länderna alltjämt bör vara angeläget, och
att vi därför enligt min mening böra
söka åstadkomma likartade förhållanden
inom sjöfartsnäringen i de nordiska länderna.

Det är ju, som jag redan sagt, klart,
att den nuvarande lagstiftningen ingalunda
fyller de krav, som man lämpligen
bör ställa på en lagstiftning av denna
art, men, som sagt, tidpunkten är
enligt min uppfattning icke lämplig att
nu genomföra eu reform. Jag vill er -

Förslag till sjöarbetstidslag.

inra om att Genévekonventionen av år
1936 hittills endast ratificerats av Sverige,
Förenta staterna, Australien och
Belgien och Seattlekonventionen icke av
någon stat.

I fråga om de svårigheter, som det här
föreliggande förslaget kan komma att
bereda sjöfarten, säger bland annat
statsrådet i propositionen följande:
»Härtill kommer, att erfarenheten visat,
att en arbetstidsförkortning alltid
leder till personalbesparande rationaliseringsåtgärder.
Inom sjöfarten torde
visserligen rationaliseringsmöjligheterna
vara mindre än på många andra håll,
men vissa möjligheter till kostnads- och
personalbesparande åtgärder äro säkerligen
för handen.» Det skulle vara intressant
att få veta, vilka dessa rationaliseringsåtgärder
äro, som skulle kunna
medföra besparingar.

Det sägs också av departementschefen,
att förhoppningarna om att den svenska
handelsflottan jämväl i fortsättningen
skall visa sig konkurrenskraftig ha vunnit
styrka särskilt därav, att fartygsbeståndet
på senare år i mycket stor utsträckning
förnyats och förbättrats på
sådant sätt, att fartygens konkurrensförmåga
ökats väsentligt. I själva verket
gäller detta endast i ringa mån om större
delen av de fartyg, som komma att
få svårigheter genom denna lagstiftning,
nämligen de fartyg, som gå i så kallad
trampfart.

Det är emellertid i nuvarande läge
inte bara de svårigheter, som sjöfarten
kan beredas genom konkurrensen med
andra länders sjöfart, som man bör ta
hänsyn till, utan det är också den icke
oväsentliga investering, som kommer att
krävas. Den är ju beräknad till ett engångsbelopp
av 9 miljoner kronor, och
det är naturligtvis i och för sig inte något
så särskilt stort belopp, men i en
tid, då man på allt sätt söker begränsa
investeringarna, synes det ändå vara
felaktigt att genomföra en lagstiftning,
som kommer att medföra ett krav på en
sådan investering. I själva verket har
man ju här att söka en av anledningarna
till att den av herr Ericsson in. fl.,
även herr statsrådet, omnämnda dis -

100

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Förslag till sjöarbetstidslag.

pensregeln måste komma att få tas i anspråk
i en ganska stor omfattning.

Det är också en annan omständighet,
som jag menar att man här bör fästa
mycket stort avseende vid, och det är
själva förkortningen av arbetstiden. Det
sägs i den motion, som jag varit med
om att skriva under, bland annat att förslaget
syftar till en verklig förkortning
av arbetstiden men att detta syfte av naturliga
skäl i stor utsträckning icke kan
realiseras. Följden kommer endast att bli
ökade övertidsersättningar och oförändrad
arbetstid, varigenom lagen kommer
att få direkt löneförhöjande verkningar,
vilka icke varit åsyftade och i stället
bort avtalsmässigt regleras. I själva verket
torde alla, som äro initierade i denna
fråga, vara på det klara med att någon
förkortning av arbetstiden icke
kommer att kunna genomföras i de allra
flesta fall och att man därför ingalunda
når de rent sociala syftemålen med
denna lagstiftning, utan det blir en löneförhöjning,
som blir resultatet.

I anslutning härtill skulle jag, herr
talman, vilja erinra om vad bankoutskottet
har skrivit i sitt utlåtande nr 50, som
kommer att behandlas i morgon. Det
står där på s. 4: »Läget har nu ytterligare
skärpts, och framtidsutsikterna te sig
mörkare än tidigare. Något utrymme för
standardförbättringar finnes för närvarande
icke.» När ett sådant uttalande göres
av bankoutskottet, sä menar jag att
man befinner sig i en situation, där det
synes vara felaktigt att genomföra en
lagstiftning, som torde komma att innebära
ett avsteg ifrån denna av bankoutskottet
uttalade regel.

Som alla veta kommer Seattlekonventionen
att revideras under höstens lopp,
och det förefaller därför som om det
riktigaste vore, att man till en senare
tidpunkt uppsköte denna lagstiftning, eller,
med andra ord, att man inväntade
resultatet av den revision, som skall äga
rum. Det hade därför egentligen varit
riktigast, om denna lagstiftning hade
kunnat uppskjutas eller om lagens
ikraftträdande hade kunnat ställas på
framtiden, till dess att konventionen
vore reviderad och ratificerad. Då emel -

lertid ett sådant uppskov av formella
skäl knappast kan genomföras, återstår
det ju egentligen ingenting annat än att
biträda det avslagsyrkande, som ju också
framförts i reservationen.

Det är därför, herr talman, som jag
för min del skulle vilja yrka, att reservationen
bifalles och att man, sedan
Seattlekonventionen reviderats och ratificerats,
får ett nytt förslag, så att den
blivande lagstiftningen direkt kan anpassas
till en internationell konvention,
som är antagen av åtminstone de viktigaste
av de länder, som vi framför allt
böra ta hänsyn till i detta sammanhang,
i främsta rummet de nordiska länderna
och Storbritannien. Det kan icke
vara riktigt att vi genomföra en lagstiftning,
som ställer oss i ett sämre läge än
våra närmaste konkurrenter, utan vi
böra nog invänta resultatet av den omarbetning
av Seattlekonventionen som
kommer att ske.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

I herr Osvalds yttrande instämde herr
von Heland.

Herr NORMAN: Herr talman! över ingången
till ett av de gamla hansahusen
— jag tror det var i Lybeek — stod
det en gång en nationalekonomisk sentens,
som innehöll ungefär följande: »Att
segla är nödvändigt; att leva är icke nödvändigt.
» Skulle jag söka formulera ett
motto för andra lagutskottets utlåtande
i nu föreliggande ärende, så skulle jag
kunna med en liten travestering av den
citerade sentensen säga: »Att segla är
nödvändigt; att segla under de bästa
möjliga sociala betingelser är inte alldeles
nödvändigt.»

Utskottsmajoriteten har varit på det
klara med att här måste man gå fram
med en viss försiktighet. Det har väckts
åtskilliga motioner, som kräva mera
långt gående förbättringar av arbetstidens
reglering för sjöfolket än propositionen
innebär. De äro beaktansvärda —
det är ur många synpunkter mycket
önskvärt, att arbetstiden för sjöfolket så
nära som möjligt ansluter sig till de ar -

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr 30.

101

betstidsregleringar som vi ha för de arbetstagare
som ha sitt arbete på land.
Men det är åtskilliga andra omständigheter
bär, som man måste beakta. Detta
har ju framhållits ifrån reservanternas
sida. Utskottsmajoriteten har icke kunnat
ta så stor hänsyn till de synpunkterna,
att vi ha velat avstyrka detta lagförslag.
Vi ha till och med i ett par punkter
vågat oss på att föreslå förändringar,
som i viss mån skärpt lagstiftningen,
men längre ha vi inte vågat gå, trots att
det är alldeles påtagligt, att det inom
utskottet och icke blott bland majoriteten
utan också bland minoriteten, som
ju har yrkat avslag, har förefunnits mycket
stora sympatier för att göra det bästa
möjliga i fråga om arbetstidens reglering
för sjöfolket.

När jag här formulerade ett motto för
utskottsutlåtandet, så kan jag tolka dess
första del: »Att segla är nödvändigt»,
så, att vi däri velat ge uttryck åt vår
uppskattning av den mycket betydelsefulla
gärning, som våra sjöfarande landsmän
ha utfört och utföra i det svenska
folkhushållets tjänst, och med våra sjöfarande
landsmän menar jag då icke endast
dem som trampa fartygsdäcken utan
också dem, vilka som företagare stå i
ledningen för rederinäringen inom olika
områden.

Det är värt att beakta, att man icke
genom lagstiftningen alltför mycket ekonomiskt
betungar denna näring, så att
den inte blir konkurrenskraftig. Jag kan
därför ansluta mig till de synpunkter,
som herr Osvahl här framfört om behovet
av att vi med uppmärksamhet följa
vad som sker inom de nationer, som
vi närmast ha att räkna med som konkurrenter.
Det är, som herr Osvald framhöll,
i främsta rummet Storbritannien,
Norge och Danmark. Vad Storbritannien
och Danmark beträffar, så regleras ju
dessa förhållanden icke så mycket genom
lagstiftning som genom avtal, och
där är läget, efter vad jag kan förstå,
sådant, att man i vissa fall på avtalsvägen
har nått en del av de förbättringar
i fråga om arbetstidsregleringen,
som vi här nu önska få fram lagstiftningsvägen.
I Norge har lagstiftnings -

Förslag till sjöarbetstidslag.

arbetet på detta område gått sida vid
sida med den svenska lagstiftningen, och
läget är ju nu sådant, att vi ha all anledning
att vänta, att en liknande lagstiftning
som den nu föreslagna också
kommer till stånd i Norge. I den mån
som ett beslut här i Sverige har återverkningar
i förhållande till våra nordiska
grannländer, är det nog alldeles säkert
så, att dessa återverkningar komma att
gå i den riktningen, att det blir ett mera
likartat förhållande i fråga om regleringen,
vare sig detta nu sker genom lagstiftning
eller genom avtalsöverenskommelser.

Jag har icke kunnat bli så övertygad
av de invändningar, som i detta avseende
ha gjorts inom utskottet under det
förberedande arbetet eller här i kammaren,
att jag har funnit skäl att frånträda
den ståndpunkt som för mig är den
huvudsakliga: att här göra det bästa
möjliga av förhandenvarande omständigheter
när det gäller att tillgodose sjöfolkets
sociala intressen. Skulle vi vänta
med en reform av vår sjöarbetstidslag
till dess den konvention, som väl nu
kommer att bli föremål för en revision,
blir mera allmängiltigt antagen av de sjöfarande
länderna, så tror jag att denna
väntan sträcker sig så långt in i framtiden,
att det inte kan vara lämpligt att
dröja med att göra de reformer som vi
möjligtvis skulle tro oss kunna gå i land
med, innan den konventionen blivit mera
allmänt antagen.

Herr Osvald framhöll ju, hur det förhöll
sig med Genévekonventionens ratificering,
och det är väl säkert, att även
Seattlekonventionen till att börja med
kommer alt bli antagen endast i ett fåtal
länder, men sjöfolkets arbetsförhållanden
komma dock att förbättras genom
konventioner och avtalsbestämmelser.
Det förefaller mig som om vi, vad
beträffar konkurrensförhållandet i stort
sett, icke böra sträcka oss vidare ute
i världen än till det område, som jag
här berört och so in även herr Osvald
berört, och där förefaller det som om
läget i en nära framtid skulle utveckla
sig så att man inte behöver riskera, att
den nu föreslagna lagen skulle vålla någ -

102

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Förslag till sjöarbetstidslag.

ra övermäktiga svårigheter för den svenska
rederinäringen.

Utskottet har understrukit vad departementschefen
har anfört om nödvändigheten
av dispensbestämmelser, så att
man kan gå varsamt fram där man i
detta fall behöver gå varsamt fram, men
lagens bestämmelser komma dock att bli
en pådrivande kraft, under det att dessa
nödvändiga dispenser bli gällande, så
att man i alla fall kommer ett stycke
fram mot förbättrade förhållanden.

Herr Ericsson var ganska bekymrad
över att vi hade haft så kort tid på oss,
och i det omdömet kan jag instämma,
men jag är ju inte alldeles säker på att
resultatet skulle ha blivit så mycket annorlunda,
om vi hade haft längre tid på
oss. Med de sympatier för sjöfolkets
önskemål, som majoriteten inom utskottet
hyser, kan det nog lätt tänkas, att om
vi hade haft bättre tid på oss, ett övervägande
av dessa önskemål skulle ha resulterat
i att utskottet skulle ha föreslagit
flera ändringar än vi ha gjort. Det
kan jag inte yttra mig om, men det skulle
ha varit värdefullt för oss att ha haft
längre tid för att närmare begrunda och
undersöka, hur ett realiserande av de
önskemålen skulle verka i tillämpningen.

Nu är det som det är med den saken.
Jag tror att utskottet har kommit till
bästa möjliga resultat i vad det gäller
sjöfolkets speciella önskemål. I varje fall
har jag för min del inte vågat förorda
några ytterligare förbättringar, och jag
tror också, att de pålagor, som denna
reformerade sjöarbetstidslag lägger på
rederinäringen, skola av denna kunna
bäras utan att det blir några särskilt
stora rubbningar i den svenska sjöfartsnäringen,
som — jag vill understryka det
ännu en gång — vi alla ha all anledning
att högt uppskatta och att önska en god
framtid och en god utveckling.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till det nu föredragna momentet i 1 §.

Herr DOMÖ: Herr talman! Jag vill helt
instämma med handelsministern, när
han framhåller den förtjänstfulla gärning,
som sjöfolket utfört under krigstiden,
och jag tror att det är en mycket

allmän tacksamhet som gör sig gällande
gent emot dem. Jag tror också att det
är en mycket allmän känsla, att det är
önskligt att de få förbättringar i sina
villkor och bli mera jämställda med
andra människor inom näringslivet. Men
när man har suttit och hört på den
debatt som förts här, tycker jag att det
kommit fram stå starka skäl för att det
är lämpligt att ta denna sak ganska
försiktigt, att man inte gärna vill bidraga
till att vi nu omedelbart skola gå
in för denna föreslagna lag. Jag tyckte
att herr Ericsson på ett mycket övertygande
sätt framhöll skälen emot att
så göra, och det framgår ju av utskottsutlåtandet,
att även utskottet inser, att
det är mycket stora vanskligheter förenade
med detta.

Utskottet tröstar sig med att departementschefen
har sagt, att lagen torde
kunna träda i tillämpning utan att medföra
alltför svåra konsekvenser för sjöfarten.
Ja, jag sätter mycket stor tilltro
till handelsministerns omdöme, men
man märker ju även på hans uttryckssätt,
att han inser, att förhållandena här
äro ganska besvärliga. Detta framgår än
mera av att en hel del undantagsbestämmelser
och andra anordningar ha föreslagits
för att det hela skall gå bättre
ihop. Allt detta är tacknämligt. Det är
naturligtvis till stor fördel att lagen,
om den blir genomförd, innehåller sådana
dispensbestämmelser som kunna
förminska olägenheterna, i synnerhet
för den säsongbetonade sjöfarten. Men
dispensmöjligheterna kunna ju också
vålla vissa besvärligheter, bland annat
därför att man inte med säkerhet kan
veta vad man skall kalkylera med. Ovisshet
måste också råda av den anledningen
att man inte vet vem som kommer
att bestämma vilka undantag som skola
medges. Enligt lagen skall det vara Konungen
eller den myndighet, som Konungen
bestämmer, och det är ju att
hoppas att det skall vara omdömesgilla
människor. Men det är i alla fall klart,
att också detta föranleder en ganska
stor osäkerhet.

Det förefaller mig just nu, när vi befinna
oss i en ovanligt bister tid och in -

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr SO.

103

te kunna veta hur förhållandena på olika
områden komma att utveckla sig, föreligga
fullgoda skäl för att avvakta den
revision av Seattlekonventionen, som
skall äga rum i höst. Man kan säga att
vi inte veta, när den nya konventionen
kan bli ratificerad, men sedan revisionen
har kommit till stånd få vi givetvis
bättre möjligheter än vi nu ha att klart
bedöma denna fråga. Vid en något senare
tidpunkt komma vi alltså att stå i
ett bättre läge så till vida ,att vi kunna
överblicka utvecklingen. Vårt valutaläge
är dessutom mycket kinkigt,
och det torde vara anledning för oss
att söka tillvarata alla möjligheter att
få in utländsk valuta, som vi till en
ganska betydande del få just genom sjöfarten.

Det är nog bra att gå i spetsen, och
jag har ingenting emot att vi göra det
på olika områden, men jag kan dock inte
förorda att man ger sig in på så
ovissa vägar som det här är fråga om.

Därför måste jag, herr talman, för
min del biträda reservationen om avslag.

Herr WISTRAND: Herr talman! Också
reservanterna känna den tacksamhetsskuld,
i vilken vi stå till sjömännen,
och det torde framgå av den avfattning
reservationen har fått.

Men frågan är ju hur man skall tacka
sjömännen. Och man har ju inte visat
sig synnerligen omdömesfull i sitt sätt
att tacka, om tacket består i en åtgärd
som visserligen är mycket välment och
avsedd att tjäna sjömännen på bästa
sätt, men som i realiteten kommer att
för framtiden minska deras utkomstmöjligheter
och kanske skapa arbetslöshet
inom kåren.

Utskottets högt ärade ordförande har
sagt att han tror, att sjöfartsnäringen
skall kunna bära de nya kostnader denna
lagstiftning medför, .lag tvivlar inte
alls på hans subjektiva uppriktighet
därvidlag, men jag måste dock säga att
han inte kan peka på någon ekonomisk
utredning vid utskottsbehandlingen, som
skulle ge vid handen att så är fallet.
Såsom alltid stå även hiir olika mc -

Förslag till sjöarbetstidslag.

ningar mot varandra när det gäller att
bedöma vad eu näring kan bära och
inte bära. Åtminstone jag för min personliga
del vill inte med bestämdhet
påstå, att sjöfartsnäringen inte kan bära
kostnaderna för den nya lagstiftningen,
men vad jag kan säga är att indicierna
för att den inte kan göra det iiro mycket
starka i nu rådande läge.

Herr statsrådet sade, att samma farhågor
uttalades i riksdagen år 1938 och
att det har gjorts var gång det gällt en
lagstiftning av social natur. Socialministern
sade någonting liknande härom
dagen. Det har vid olika tillfällen framhållits,
att var gång ett sådant förslag
framställts har det talats om ekonomiska
svårigheter, men att det ändå visat
sig möjligt att bära de nya bördorna.
Ja, naturligtvis kan man vara mera pessimistisk
än man måhända har rättighet
till, men den kritiska punkten kommer
förr eller senare. Hur var det inte
— för att ta ett exempel ur nutidshistorien
•— med Hitler och generalerna?
Generalerna varnade Hitler gång på
gång. Hitler trodde inte på dem utan
gick på och lyckades. Nästa gång gick
han också på och lyckades — och till
slut kom Stalingrad. Tyvärr kan det
också finnas ett socialt Stalingrad, där
ekonomien till slut brister samman inför
en utveckling, som man har drivit
fram för hastigt.

När det gäller att bedöma vad som
kan vara möjligt att genomföra nu har
man inom sjöfartsnäringen kanske mer
än på något annat område att gå efter
internationella kriterier. Den internationella
sociallagstiftningen är kanske
inte på något annat område av sådan
betydelse som just på sjöfartsområdet,
ty där är konkurrensen mera påtaglig
till följd av att förhållandena ombord
äro sig varandra ganska lika och mindre
beroende av nationella och lokala
förutsättningar än fallet är inom andra
näringsgrenar. Då del gäller sjöfartsnäringen
måste man alltså fästa den allra
största vikt vid vad som på internationell
väg har åstadkommits, och det är
just i känsla härav som reservanterna
ha velat avvakta revisionen av Seattle -

104

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Förslag till sjöarbetstidslag.

konventionen, vad den kan medföra och
hur de stora sjöfartsdrivande länderna
komma att ställa sig till konventionen.
Kommer en reviderad internationell
konvention att godtagas av dessa länder,
är det enligt min mening ganska
självfallet att den, om inte förhållandena
iiro alldeles exceptionella, även
bör kunna godtagas av Sverige.

Det är därför man har så svårt att
förstå den oerhörda brådskan i denna
fråga. Trots att man kanske redan till
nästa års riksdag skulle kunna se, hur
förhållandena internationellt ligga till,
har denna proposition slungats fram och
behandlats i riksdagens sista timme.

Efter den ingående utredning som
här har lämnats särskilt av herr Ericsson
har jag inte anledning att fördjupa
mig i olika frågor rörande sjöfartsnäringens
ekonomiska förhållanden. Men
jag vill erinra om vad vi i dag ha sett
i ett uttalande av Redarföreningens ordförande,
direktör Gunnar Carlsson. Direktör
Carlsson säger att om det svenska
tonnaget i nuvarande stund skulle
nyanskaffas, vore det otänkbart att rederinäringen
skulle kunna bära sig. Rederinäringen
har för närvarande mycket
stora vinster på grund av att tonnaget
kunnat nedskrivas så oerhört långt
under krigsåren, då det otvivelaktigt
har tjänats mycket pengar. Men detta
ger ju någonting att tänka på.

Jag vill också erinra om hur utvecklingen
varit på det sociala området inom
sjöfartsnäringen. Herr Ericsson citerade
sjömanskommitténs uppgifter beträffande
m/s Cripsholm. I propositionen
finns en uppgift, att medan besättningen
på Cripsholm år 1927 utgjorde
16,8 procent av passagerarantalet utgör
den för närvarande 32,6 procent. Om
denna lag går igenom, skulle besättningen
komma att utgöra 39,6 procent.
Det rör sig alltså om långt mer än en
fördubbling. Sådana kalla fakta visa
alldeles klart, hur möjligheterna att driva
sjöfart ekonomiskt i hög grad ha förminskats
under de gångna åren.

Vad som hjälpt oss har naturligtvis
varit de exceptionella förhållanden som
rått sedan 1938. Jag måste ställa frågan,

om vi verkligen i detta hänseende anse
oss under nu rådande förhållanden, då
hela vår ekonomi faktiskt knakar i fogarna,
kunna gå före hela den övriga
världen. Varför skola vi inte kunna
vänta till ett annat år, då vi se hur
förhållandena ligga till ute i världen och
om det finns andra som ha samma mod
som vi skulle visa i det fallet?

Vi uppskatta alla den sociala känsla,
som ligger bakom propositionen. Den
äro vi alla färdiga att realisera, men vi
vilja realisera den under sådana förhållanden
att den innebär ett socialt framsteg
i realiteten och inte bara på papperet.

Herr ERICSSON, CARL ERIC: Herr
talman! Jag vill endast ge några korta
repliker till statsrådet Gjöres i anledning
av hans yttrande.

Statsrådet nämnde — vad som redan
har bemötts av herr Wistrand — att
man alltid tidigare då det gällt lagstiftningsfrågor
sådana som denna har uttalat
farhågor för att det skulle gå illa.
Särskilt vid genomförandet av 1938 års
lagstiftning hade det framhållits, sade
statsrådet, att man som resultat av denna
lagstiftning kunde vänta ett débäcle
för sjöfarten.

Jag vill påminna herr statsrådet om
att vi omedelbart efter den lagens tillkomst
fingo en högkonjunktur, som vi
inte mig veterligt någon gång tidigare
haft maken till. Sedan kom kriget, och
herr statsrådet vet ju på vad sätt det
påverkade den svenska sjöfarten och
dess inkomster. Man har alltså hittills
inte haft tillfälle att se sjöfarten arbeta
med denna lagstiftning under normala
tider, och man kan således inte veta
hur den då skulle ha verkat.

Jag vill inte med detta påstå, att det
ovillkorligen kommer att gå galet. Jag
vill hoppas att det inte skall göra det.
Det är väl klart att lagen kommer att
drivas igenom, och man har ju ingen
annan önskan än att sjöfarten i fortsättningen
skall kunna utvecklas på ett
lyckligt sätt. Men nog är det mycket
tveksamt, huruvida sjöfarten i händelse

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr 30.

105

av en lågkonjunktur skall kunna hållas
i gång med denna nya belastning.

När det gäller sjöfarten på Sveriges
hamnar åberopade jag vissa siffror för
år 1947 och år 1948. Statsrådet ansåg,
att siffran för år 1947 var så osedvanligt
hög, att den inte i jämförelse med
1948 kunde anses vara en riktig siffra.
Jag vill då framhålla, att siffran för år
1947 inte särskilt starkt avviker från
medelsiffrorna för i varje fall åren 1937,
1938 och 1939. Därför tror jag inte man
kan säga att resultatet blir så felaktigt,
om man vid en jämförelse tar den siffran
till utgångspunkt.

Det är inte så att man på redarehåll
eller bland dem, som föra denna närings
talan, saknar intresse för sjöfolkets välfärd.
Jag vill säga herr statsrådet att
jag, som själv är framsprungen av samma
stam, i allra högsta grad har detta
intresse. Jag har varit ute till sjöss under
ett krig och själv fått erfara vilka
besvärligheter sjöfolket har att dras med
och vilka lidanden sjömännen kunna bliva
utsatta för under krigstider. Jag har
en mycket levande känsla för att man
skall ta all möjlig hänsyn till sjöfolkets
välfärd. Men sjöfolket har å andra sidan
inte valt sitt hårda yrke för sjöfartsnäringens
vackra ögons skull, om
jag så får säga, utan därför att detta
yrke har givit en mycket god utkomst.
Detta förminskar inte på något sätt den
tacksamhet vi äro skyldiga sjömännen
och inte heller vår skyldighet att göra
det hasta vi kunna för dem. Men jag
tycker för min del att man inte skall inlägga
alltför mycket sentiment i sin bedömning
av denna fråga, som är en rent
ekonomisk fråga inte bara för sjöfolket
och rederierna utan för hela vårt land.

Sjöfolkets sociala intressen ha i mycket
hög grad blivit tillgodosedda avtalsvägcn.
Herr statsrådet antydde att det
spända läge, som nu är rådande bland
sjömännen, kan befaras leda till händelser
av mycket besvärande art och med
långt gående konsekvenser. Jag hoppas
för min del att konflikter, om sådana
skulle uppstå, komma att finna sin lösning
på ena eller andra sättet. Hittills

Förslag till sjöarbetstidslag.

har man ju i regel kommit fram till avtal,
som oftast reglerat förhållandena på
ett ganska tillfredsställande sätt.

Om man nu har den uppfattningen,
att sjöfolkets välfärdsintressen tillgodoses
genom avtalen, är det naturligtvis
berättigat att fråga: Varför kan man då
inte lagfästa dessa nu tillämpade avtal,
som i många lpinseenden nära nog överensstämma
med den föreslagna lagstiftningen?
Jag skulle till det vilja säga,
att som jag ser saken är det både för
sjöfartsnäringen och för sjöfolket ett
stort intresse att man inte är bunden
av en lag, utan vid en eventuell lågkonjunktur
har möjlighet att genom frivillig
överenskommelse efter förhandlingar
mellan sjöfolket och redarna skriva
nya avtal, som möjliggöra näringens bedrivande
också under sådana förhållanden.
I ett sådant läge kan en lagstiftning
hindra parterna från att träffa resonabla
överenskommelser. Jag tycker
att detta är en utomordentligt viktig synpunkt,
som man bör ta hänsyn till vid
bedömningen av hela denna lagstiftningsfråga.

Tiden är långt framskriden, herr talman,
och jag skall inte ytterligare förlänga
debatten.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på godkännande
av det nu ifrågavarande momentet
samt vidare därpå att nämnda moment
skulle avslås; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på momentets godkännande,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Ericsson, Carl Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner 1 § 1 mom. i
andra lagutskottets förslag till sjöarbetstidslag,
röstar

Ja;

106

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Förslag'' till sjöarbetstidslag.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda moment.

Då emellertid herr Ericsson, Carl Eric,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 59;

Nej — 41.

1 § 2 mom.

Detta moment var i nedan angivna
delar så lydande:

(i Kungl. Maj.ts förslag:) (i utskottets förslag:)

Från lagens tillämpning undantages Från lagens tillämpning undantages
arbete som utföres av arbete som utföres av

föreståndare för ekonomiavdelningen föreståndare för ekonomiavdelningen
å fartyg varå utom denne minst tre per- å fartyg varå utom denne minst sex personer
äro anställda inom avdelningen; soner äro anställda inom avdelningen;

Herr ERICSSON, CARL ERIC: Herr
talman! Utskottet har här föreslagit, att
från lagens tillämpning undantages arbete
som utföres av bl. a. föreståndare
för ekonomiavdelningen å fartyg, varå
utom denne minst sex personer äro anställda.
Jag ber att få påpeka för kammaren,
att i Kungl. Maj :ts förslag återfinnes
samma bestämmelse, men med
den skillnaden att tre personer utom
föreståndaren skola vara anställda inom
avdelningen. Kungl. Maj :ts förslag
överensstämmer med vad som för närvarande
gäller och har för övrigt tillstyrkts
av sjömanskommittén. Statsrådet
har på s. 50 i propositionen motiverat
sin ståndpunkt i frågan, och jag tror
att kortaste sättet att förklara hur saken
ligger till är att jag läser upp denna
motivering: »Jag vill för övrigt framhålla,
att grunden till undantaget är föreståndarens
ställning såsom arbetsledare,
vilken uppenbarligen markeras
starkare ju fler personer som äro anställda
inom avdelningen. Med hänsyn
härtill och då något verkligt behov att
nu utvidga sjöarbetstidslagens tillämpning
inom ifrågavarande personalgrupp
utöver vad som skedde så sent som 1942
icke torde föreligga, anser jag, i likhet

med sjömanskommittén, att någon lagändring
för närvarande icke bör göras
på denna punkt.»

Jag ber att få tillstyrka, att lagen i
den punkten förblir oförändrad.

Herr NORMAN: Herr talman! Inom
andra lagutskottet söka vi alltid se till,
att en social lagstiftning om möjligt inte
medför försämrade förhållanden för
någon grupp, även om den är liten.
Här är läget det, att arbetstiden för
ekonomipersonalen enligt lagförslaget
har begränsats. Vi ha kommit till den
uppfattningen, att med den bestämmelse,
som här är föreslagen rörande lagens
tillämpningsområde, föreligger risk för
att en sådan befattningshavare som
steward får sin arbetstid utökad på
grund av att den minskas för annan
ekonomipersonal. För att åstadkomma
en bättre rättvisa i det här fallet har
utskottsmajoriteten förordat den förändring,
som herr Ericsson har redogjort
för.

Det har nog under förarbetena till
lagen varit så, att stewardgruppen inte
på samma sätt som en hel del andra
personalgrupper haft tillfälle att göra

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr 30. 107

sina synpunkter gällande, t. ex. inom
kommittén, och jag vet, att det är ett
mycket starkt önskemål från Stewartsföreningen
att få denna bestämmelse om
vilka som skulle vara undantagna ifrån
lagstiftningen begränsad på det sätt utskottsmajoriteten
här har föreslagit.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på godkännande av
det under behandling varande momentet
samt vidare därpå att nämnda moment
skulle godkännas med den lydelse,
Kungl. Maj :t föreslagit; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på momentets godkännande
enligt utskottets förslag, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Ericsson, Carl Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner 1 § 2 mom. i
andra lagutskottets förslag till sjöarbetstidslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda moment
med den lydelse, Kungl. Maj :t föreslagit.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Ja -— 51;

Nej — 42.

Förslag till sjöarbetstidslag.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

1 § 3 mom. och 2 % 1 mom.

Godkändes.

2 § 2 mom.

Detta moment hade följande avfattning: Vid

beräknande av arbetstid enligt
denna lag skola undantagas dels måltidsrast,
dels ock annat uppehåll i
skeppstjänsten, såvida sjömannen enligt
förmans besked därunder äger avlägsna
sig från arbetsplatsen och uppehållet
varar, där fråga är om fartyg som avses

1 10 §, minst en halv timme och eljest
minst 1 timme.

I den av herr Uhlén m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen hade för ifrågavarande
moment föreslagits följande
lydelse:

Vid beräknande av arbetstiden enligt
denna lag skola undantagas dels måltidsrast,
dels ock annat uppehåll i skeppstjänsten,
såvida sjömannen enligt förmans
besked äger avlägsna sig från arbetsplatsen
och uppehållet varar minst
en timme.

Herr UHLÉN: Herr talman! Vid denna
punkt har jag avgivit en reservation
tillsammans med två utskottsledamöter
från andra kammaren. Vi föreslå, att

2 § 2 mom. får följande lydelse: »Vid
beräknande av arbetstiden enligt denna
lag skola undantagas dels måltidsrast,
dels ock annat uppehåll i skeppstjänsten,
såvida sjömannen enligt förmans
besked äger avlägsna sig från arbetsplatsen
och uppehållet varar minst
en timme.» I departementsförslaget, som
godtagits av utskottet, står »en halv
timme» — det gäller här skärgårdstrafiken.
Vi vilja alltså öka halvtimmen
till en timme. Motiveringen för detta
yrkande är, att det finns mycket stora
möjligheter att missbruka bestämmelsen
om en halv timmes uppehåll. Missbruk
ha också förekommit i mycket stor

108

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Förslag- till sjöarbetstidslag.

utsträckning. Jag ber att få göra kammarens
ledamöter uppmärksamma på att
om båten ligger vid en brygga och sjömännen
få förmannens tillåtelse att avlägsna
sig för att släcka törsten eller
något dylikt, om tiden medger det, och
denna frånvaro varar en halv timme,
blir därmed arbetsdagen enligt utskottets
förslag förlängd en halv timme. Är
det fråga om tre eller fyra sådana uppehåll,
förlänges arbetsdagen alltså med
tre eller fyra halvtimmar, och det är
ganska orimligt.

Nu har Sjöfolksförbundet ansett, att
om halvtimmen ökas till en timme, så
avlägsnas, inte alla, men de för sjöfolket
svåraste olägenheterna. Det är därför.
som sjöfolkets representanter i andra
kammaren ha motionerat om en utsträckning
av halvtimmen till en timme.

Jag vet, att talesmännen för utskottets
majoritet komma att svara, att sjöfolket
redan har godtagit halvtimmen
genom ett avtal rörande skärgårdstrafiken,
som har upprättats eller i varje
fall underskrivits efter den tidpunkt
då propositionen framlades. Det är
riktigt. Men jag har i dag haft en överläggning
med sjöfolksrepresentanter.
Dessa ha sagt, att om man skall hänvisa
till detta avtal, skall man också
hänvisa till arbetstidsbestämmelserna i
övrigt i avtalet. De uppta visserligen
två timmar längre sammanlagd arbetstid
per vecka än som kommer att stadgas
i lagen, men på grund av borträkning
av helgdagar och annat blir det
i själva verket en avsevärt kortare arbetstid
än enligt lagen. Därför har sjöfolket
i avtalet godtagit halvtimmen,
men med förbehåll att lagen skulle komma
att uppta en timme. Förbehållet är
inte inskrivet i avtalet, men har varit
underförstått. Jag vet, att herr Wistrand
eller någon annan kommer att svara såsom
i utskottet, att »så gör man inte»
— man upprättar inte ett avtal med
tanke på att det skall korrigeras genom
lag. Men med den kännedom jag
sedan 30 år har om avtalsuppgörelser
säger jag, att så gör man mycket ofta.
Man gjorde det i hundratals fall, när
man väntade semesterlagen. Man upp -

rättade avtal med 5, 6 eller 7 dagars semester,
men man räknade med att denna
semester skulle bli fördubblad, när
lagen kom. Följaktligen kämpade man
inte. Man slogs inte vid förhandlingsbordet,
utan man väntade, att lagen
skulle korrigera avtalen. Så gör man
alltså, och så har sjöfolket gjort i detta
fall.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen på
denna punkt.

Herr NORMAN: Herr talman! Utskottet
har varit mycket tveksamt beträffande
den här bestämmelsen. Sjömanskommittén
har ju föreslagit, att det inte skulle
vara någon särbestämmelse för närtrafiken,
utan tiden för det ifrågavarande
uppehållet skulle för såväl fjärrtrafilcen
som närtrafiken sättas till en timme.

Det är, kan man tycka, litet märkvärdigt,
att det skall finnas möjligheter att
frånräkna en tid, då sjömannen i alla
fall är bunden vid arbetsområdet, även
om han inte är bunden vid arbetsplatsen.
Men det råder här särskilda förhållanden,
speciellt beträffande skärgårdstrafiken.
Borttagandet av särbestämmelsen
skulle medföra lagstadgade möjligheter
till större övertidsbetalning. Herr
Uhléns exempel går bra att använda för
att belysa, hur det ligger till i detta fall.
Han tog exemplet om sjömannen, som
fick medgivande att avlägsna sig en halvtimme
från fartyget för att släcka sin
törst. Denna tid skulle enligt utskottets
förslag frånräknas arbetstiden. Om inte
så sker, innebär det ju, att sjömannen
inte bara får permission för att släcka
sin törst, utan också får betalt för att
han gör detta. Han kommer alltså att få
en halv timmes övertidsersättning. Det
är nog inte riktigt att i lagstiftningen
förbise sådana verkningar.

Det förefaller mig, som om det här
spörsmålet närmast skulle höra ihop med
avtalsöverenskommelser. När frågan diskuterades
inom kommittén, framhöll en
av ledamöterna, direktör Reuterskiöld,
att man skulle kunna råda bot för de
missförhållanden, som här skulle kunna

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr 30.

109

Förslag till sjöarbetstidslag.

göra sig gällande — alt arbetstiden blev
utsträckt under lång tid av dygnet — genom
en bestämmelse om att endast ett
visst antal sådana kortare uppehåll finge
avdragas. Den lämpligaste vägen att lösa
detta spörsmål synes mig vara, att man
vid avtalsöverenskommelserna söker få
en sådan begränsning och därmed sätter
ett stopp för en allför långt utdragen
bundenhet vid arbetsområdet utan övertidsersättning.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på godkännande av det nu förevarande
momentet samt vidare därpå att
nämnda moment skulle godkännas med
den lydelse, som förordats i den av herr
Uhlén m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på momentets godkännande enligt utskottets
förslag, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Uhlén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner 2 § 2 mom. i
andra lagutskottets förslag till sjöarbetstidslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda moment
med den lydelse, som förordats i
den av herr Uhlén m. fl. vid utskottets
utlåtande nr 54 avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid
att flertalet röstade för ja-propositionen.

3 §.

Godkändes.

4 g.

Första stycket av denna paragraf var
i nedan angivna delar så lydande:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) d utskottets förslag:)

Ordinarie arbetstid till sjöss för vaktindelad sjöman som ej tillhör ekonomipersonalen
utgör högst 8 timmar om dygnet i följande fall, nämligen

b) för sjöman som tillhör maskinbefälet i fall fartyget är statt i 1) nordsjöeller
vidsträcktare fart och har en maskinstyrka överstigande 700 indikerade
hästkrafter eller en bruttodräktighet av minst 500 registerton eller 2) inskränktare
fart och har en maskinstyrka överstigande 700 indikerade hästkrafter eller en

bruttodräktighet överstigande 1 000 registerton;

c) i annat fall än i punkt b) sägs för
maskinbefälet tillhörande sjöman som
har att själv förrätta smörjningsarbete,
i fall fartygets bruttodräktighet uppgår
till minst 500 registerton;

Herr ERICSSON, CARL ERIC: Herr
talman! I 4 § föreskrives, för vilka personer
ombord på fartyg som en arbetstid
av 8 timmar per dygn skall tillämpas.
Under punkten b) står där, att denna
arbetstid skall tillämpas »för sjöman

som tillhör maskinbefälet i fall fartyget
är statt i 1) nordsjö- eller vidsträcktare
fart och har eu maskinstyrka överstigande
700 indikerade hästkrafter eller en
bruttodräktighet av minst 500 registerton
eller 2) inskränktare fart och har en ma -

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Förslag till sjöarbetstidslag.

skinstyrka överstigande 700 indikerade
hästkrafter eller en bruttodräktighet
överstigande 1 000 registerton». Efter
denna punkt har utskottet föreslagit en
punkt c) av följande lydelse: »i annat
fall än i punkt b) sägs för maskinbefälet
tillhörande sjöman som har att själv
förrätta smörjningsarbete, i fall fartygets
bruttodräktighet uppgår till minst 500 registerton.
»

I den kungl. propositionen bär en sådan
tilläggsbestämmelse omnämnts, men
departementschefen har inte ansett sig
böra införa den i lagen. Genom att
införa denna bestämmelse skulle man
göra ett undantag från den grund varpå
8-timmarslagen är uppbyggd. Det gäller
här en grupp fartyg på 500—1 000 registerton.
Därom har departementschefen
anfört: »Även med denna begränsning
synes mig stadgandet emellertid föga
rationellt. Smörjningsarbetet är nämligen
mycket olika på skilda slag av fartyg.
Där det förekommer mera regelbundet,
utgör det vanligen allenast en mindre
del av maskinbefälets göromål, i regel
omkring 10 minuters arbete varje
timme. Såvitt angår motorfarlyg lärer
smörjningen av maskineriet å fartyg i
den storleksgrupp, varom här är fråga,
i allmänhet försiggå automatiskt, med
hjälp av särskilda maskinella anordningar,
i vilket fall endast helt obetydlig eller
mera tillfällig smörjning behöver
förrättas för hand.» Sedan nämner departementschefen
en del andra saker,
och så slutar han: »Med hänsyn härtill
finner jag det icke erforderligt, att det här
diskuterade specialstadgandet intages i
sjöarbetstidslagen.»

Nu vet jag, att Maskinbefälsförbundet
gjort framställningar i denna fråga, och
det är väl anledningen till att utskottet
tagit med tilläggsbestämmelsen i sitt förslag.
Men jag kan inte inse, alt det finns
något verkligt fog för detta. Jag anser, att
detta krav är oberättigat och att det utgör
ett avsteg från den grund, på vilken
8-timmarslagen bygger.

Jag ber att få yrka bifall till Kungl.
Maj ds förslag, vilket innebär, att punkten
c) i utskottets förslag skall utgå.

Herr NORMAN: Herr talman! Utskottet
har här tillstyrkt en motion av herr
Johannesson i denna kammare. Innebörden
av utskottets förslag har ju klarlagts
för ledamöterna genom herr Ericssons
anförande.

Sjömanskommittén hade föreslagit, att
bestämmelsen om 8 timmars arbetsdag
skulle gälla generellt för maskinister,
som också själva hade att utföra smörjningsarbete.
Utskottet har begränsat bestämmelsen
till att gälla sådana maskinister
på vissa fartyg.

Här föreligger ett mycket starkt önskemål
från maskinbefälets sida. En person,
som är påmönstrad såsom smörjare,
bär nämligen 8 timmars arbetsdag, och
en maskinist, som inte har tillgång till
en sådan medhjälpare, utan måste smörja
själv, kan inte förstå, varför hans arbetstid
skall behöva regleras så, att den blir
längre än arbetstiden för den som mönstrat
på som smörjare. De synpunkter, som
här göra sig gällande, kanske kunna
sammanfattas i slutorden i herr Johannessons
motion: »En avlagd examen kan
naturligtvis ej öka förmågan att bära
större arbetsbörda och ej heller öka motståndskraften
mot psykiska påfrestningar.
»

Utskottet har ansett det rimligt att genom
det av herr Ericsson citerade tilllägget
till Kungl. Maj ds förslag tillmötesgå
maskinbefälets mycket starkt uttryckta
önskemål.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
föreliggande yrkanden gjorde propositioner,
först på godkännande av den nu
ifrågavarande paragrafen samt vidare
därpå att nämnda paragraf skulle godkännas
med den lydelse, Kungl. Majd
föreslagit; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på paragrafens godkännande enligt utskottets
förslag, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ericsson, Carl Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr SO.

111

efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner 4 § i andra lagutskottets
förslag till sjöarbetslag, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf
med den lydelse, Kungl. Maj :t föreslagit.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för nejpropositionen.

Då emellertid herr Norman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 40;

Nej — 53.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

5 §.

Godkändes.

6 §.

Denna paragraf lydde:

Ordinarie arbetstid till sjöss för sjöman
tillhörande ekonomipersonalen utgör
högst

å passagerarfartyg: 10 timmar om

dygnet under loppet av 14 timmar i
följd; samt

å annat fartyg: 9 timmar om dygnet
under loppet av 13 timmar i följd.

Ekonomipersonalens ordinarie arbetstid
bör fördelas i enlighet med en av
befälhavaren på förhand fastställd arbetsplan.

I motionen II: 591, av herrar Dahlgren
och Adolfsson, hade för paragrafen
föreslagits följande avfattning:

Förslag till sjöarbetstidslag.

Ordinarie arbetstid till sjöss för sjöman
tillhörande ekonomipersonalen utgör
högst

å passagerarfartyg:

a) 10 timmar om dygnet för person
som är anställd huvudsakligen för passagerarnas
direkta betjänande;

b) 9 timmar om dygnet för den egentliga
kökspersonalen;

c) 8 timmar om dygnet för annan
personal. Arbetstiden må dock ej överstiga
48 timmar i veckan.

å annat fartyg:

8 timmar om dygnet.

Å helgdag må köks- och uppassarpersonal
icke såsom ordinarie arbete åläggas
annan skeppstjänst än vanligen förekommande
löpande göromål eller lättare
rengöring.

Ordinarie arbetstid till sjöss för ekonomipersonal
skall, såvida ej annat
överenskommits, förläggas i passagerarfartyg
mellan klockan 7 och klockan 20
samt i annat fartyg mellan klockan 6
och klockan 18.

Ekonomipersonalens ordinarie arbetstid
fördelas i enlighet med en av befälhavaren
på förhand fastställd arbetsplan.

Herr NORLING: Herr talman! Med
hänvisning till vad jag anfört i principdebatten
skall jag inskränka mig till att
yrka, att 6 § måtte erhålla den lydelse,
som föreslagits i motionen nr 591 i
andra kammaren.

Herr NORMAN: Herr talman! Med hänvisning
till de synpunkter, som jag anförde
i principdebatten i början av detta
ärendes behandling, hemställer jag
om bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner,
först på godkännande av den nu föredragna
paragrafen samt vidare därpå att
nämnda paragraf skulle godkännas med
den lydelse, som förordats i motionen
II: 591; ocli förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

112

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Förslag till sjöarbetstidslag.

7 8.

Denna paragraf hade följande lydelse:

1 mom. Ordinarie arbetstid vid fartygets
ankomst till eller avgång från
hamn utgör för sjöman som ej tillhör
ekonomipersonalen högst 8 timmar om
dygnet. Nyttjas fartyget i inskränktare
fart än nordsjöfart och uppgår dess
bruttodräktighet till högst 1 200 registerton,
må dock sjömannen utöver sagda
tid såsom ordinarie arbete under sammanlagt
högst 1 timme om dygnet åläggas
skeppstjänst av följande slag, nämligen
1) skeppstjänst som erfordras för
fartygets framdrivande, manövrering
eller navigering ävensom därmed sammanhängande
arbete som ej kan tåla
uppskov, 2) arbete för fartygets klargöring
i anledning av ankomsten eller
avgången samt 3) arbete för ilandförande
och ombordtagande av passagerare,
post och passagerares effekter.

Å helgdag må annan skeppstjänst icke
åläggas sjömannen såsom ordinarie arbete
än dels skeppstjänst som i första
stycket sägs, dels arbete av följande
slag, nämligen 1) radiotelegraf- och radiotelefontjänst,
2) arbete för ombordtagande
av proviant och skeppsförnödenheter
i mindre omfattning, 3) lastning
och lossning av styckegods i mindre
omfattning och av gods vars lastning
eller lossning ej kan utan fara för godset
uppskjutas, 4) lättare rengöring och
spolning av däck under sammanlagt
högst 1 timme samt 5) för besättningens
förplägning erforderligt arbete.

Befinner sig fartyget till sjöss eller eljest
i gång under större delen av dygn
varunder fartyget ankommer till eller
avgår från hamn, må vid beräkning av
ordinarie arbetstid för vaktindelad sjöman
å sådant dygn tillämpas de bestämmelser
som enligt 4 § gälla, då fartyget
är till sjöss; dock att i dylikt fall
skeppstjänst icke må, medan fartyget
ligger förtöjt eller förankrat i hamn,
såsom ordinarie arbete åläggas sådan
sjöman under längre tid än 1 timme.

2 mom. Beträffande ordinarie arbetstid
för sjöman tillhörande ekonomipersonalen
skola vid fartygets ankomst till

eller avgång från hamn bestämmelserna
i 6 § lända till efterrättelse.

I motionen II: 591, av herrar Dahlgren
och Adolfsson, hade föreslagits, att
paragrafen skulle avfattas sålunda:

1 mom. Ordinarie arbetstid vid fartygets
ankomst till eller avgång från
hamn utgör för sjöman som ej tillhör
ekonomipersonalen högst 8 timmar om
dygnet; dock att

å helgdag annan skeppstjänst icke må
åläggas sjömannen än 1) sådan som erfordras
för fartygets framdrivande, manövrering
eller navigering ävensom därmed
sammanhängande arbete som ej kan
tåla uppskov, 2) radiotelegraf- och radiotelefontjänst,
3) arbete för fartygets
klargöring i anledning av ankomsten eller
avgången, 4) lättare rengöring och
spolning av däck under sammanlagt
högst 1 timme samt 5) för besättningens
förplägning erforderligt arbete.

2 mom. För sjöman som tillhör ekonomipersonalen
må den ordinarie arbetstiden
vid fartygets ankomst till eller
avgång från hamn icke överstiga

å passagerarfartyg: den för vederbörande
sjöman stadgade ordinarie arbetstiden
till sjöss;

å annat fartyg: 8 timmar om dygnet
under loppet av 12 timmar i följd.

3 mom. Arbetstiden för sådan till maskinpersonalen
hörande sjöman vilkens
skeppstjänst till sjöss är indelad i vakter,
må ej överstiga den för sjömannen i
fråga stadgade ordinarie arbetstiden till
sjöss.

Herr NORLING: Herr talman! Också i
fråga om denna paragraf yrkar jag, att
den måtte erhålla den lydelse som föreslagits
i motionen nr 591 i andra kammaren.

Herr NORMAN: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter del överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på godkännande av den under be -

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr 30. 113

handling varande paragrafen samt vidare
på paragrafens godkännande med
den lydelse, som förordats i motionen
II: 591; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

8—12 §§.

Godkändes.

13 g.

Denna paragraf var så lydande:

övertidsarbete må åläggas sjöman under
högst 24 timmar i veckan. Dock
må övertidsarbete icke förekomma i sådan
utsträckning att tiden för sjömannens
skeppstjänst under ett och samma
dygn därigenom skulle uppgå till mer
än 16 timmar.

Övertidsarbete bör ej förekomma regelbundet.

Från den i första stycket stadgade
begränsningen undantages övertidsarbete
som erfordras för

a) nödig vakttjänst i hamn;

b) vidtagande av åtgärd som blivit påbjuden
av myndighet i hamn;

c) skeppstjänst som föranledes därav
att besättningen blivit under pågående
resa förminskad; eller

d) annan skeppstjänst som ej kan tåla
uppskov och som måste fullgöras å tid
då sjöman icke eljest enligt denna lag
har att förrätta arbete.

I motionen II: 591, av herrar Dahlgren
och Adolfsson, hade föreslagits, att
paragrafen skulle erhålla följande lydelse: Övertidsarbete

må ej åläggas sjöman
under längre tid än 4 timmar om dygnet
och högst 12 timmar i veckan. Dock
må övertidsarbete icke förekomma i sådan
utsträckning, att tiden för sjömannens
skeppstjänst under ett och samma
dygn därigenom skulle uppgå till mer än
16 timmar.

Med övertidsarbete avses även den tid
sjöman av förman beordras kvarstanna
ombord.

övertidsarbete må ej förekomma regelbundet.

8 Första kammarens protokoll 1948. Nr 30.

Förslag till sjöarbetstidslag.

Från den i första stycket stadgade
begränsningen undantages övertidsarbete
som erfordras för

a) nödig vakttjänst i hamn;

b) vidtagande av åtgärder som blivit
påbjudna av myndighet i hamn;

c) skeppstjänst som föranledes därav
att besättningen blivit under pågående
resa förminskad.

Herr NORLING: Herr talman! Jag ber
att få yrka, att också denna paragraf
får den lydelse som föreslagits i motionen
nr 591 i andra kammaren.

Herr NORMAN: Herr talman! Jag yrkar
bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
i enlighet med de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på godkännande av den nu ifrågavarande
paragrafen samt vidare därpå att paragrafen
skulle godkännas med den lydelse,
som förordats i motionen II: 591;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

14 § 1 mom.

Godkändes.

14 § 2 mom.

Detta moment lydde:

Övertidsersättning som utgår i penningar
skall för timme räknat utgöra,
när övertidsarbetet utförts å söckendag,
minst en 150-del och, när övertidsarbetet
utförts å helgdag, minst en 75-del
av sjömannens kontanta månadslön, oberäknat
kostpenningar eller däremot svarande
ersättning.

Övertidsersättningen skall beräknas
särskilt för varje tillfälle övertidsarbete
utförts, varvid påbörjad halvtimme skall
ersättas såsom hel halvtimme.

Herr ERICSSON, CARL ERIC: Herr
talman! Andra momentet i denna paragraf
har jag redan tidigare berört i
mitt inledningsanförande, men jag skall

114

Nr 30.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Förslag till sjöarbetstidslag.

be att få med några ord ytterligare utveckla
mina synpunkter.

Första stycket i momentet lyder:
»Övertidsersättning som utgår i penningar
skall för timme räknat utgöra,
när övertidsarbetet utförts å söckendag,
tninst en 150-del och, när övertidsarbetet
utförts å helgdag, minst en 75-del
av sjömannens kontanta månadslön,
oberäknat kostpenningar eller däremot
svarande ersättning.» Denna bestämmelse
är, såsom jag nämnde nyss, ganska»
egenartad för denna arbetstidslag. Den
infördes någon gång i början på 1930-talet, tror jag, då förhållandena i lönehänseende
voro helt olika mot nu. Då
voro de i lagen fastställda siffrorna rimliga,
och de medförde en skälig ersättning
för övertidsarbetet. Under de därefter
följande åren ha emellertid lönerna
ökats — inte enbart på grund av
dyrtiden, utan också på grund av de
svåra förhållandena till sjöss under
krigsåren. Sedermera ha de krigsriskersättningar,
som utgingo under dessa
år, till viss del inräknats i lönerna. Allt
detta har gjort, att övertidsersättningen
numera kommit att bli större än som
från början avsetts. Dess storlek har
väckt uppmärksamhet även inom utskottet.
Föredraganden i utskottet
nämnde, att man kunnat konstatera, att
t. ex. vissa personer ombord haft övertidsersättningar
på 1 000 och 1 200 kronor,
inte per år, utan per månad. Var
och en måste inse, att det är något fel
i att övertidsersättningen, såsom i detta
fall, överstiger lönen. Utskottet har varit
fullständigt medvetet härom, men inte
ansett, att man i nuvarande situation
kunnat framlägga ett annat förslag än
det som här föreligger — tiden har för
övrigt inte medgivit det. Utskottet har
dock riktat uppmärksamheten på att man
bör försöka få en ändring till stånd.

Jag vill emellertid hemställa, att denna
punkt — 2 mom. första stycket —
måtte utgå ur . lagförslaget. Om lagen
inte innehöll någon sådan bestämmelse,
skulle den härutinnan bli jämställd med
övriga arbetstidslagar, och övertidsersättningen
skulle få regleras genom avtal,
vilket vore det naturliga.

Herr NORMAN: Herr talman! Såsom
herr Ericsson har framhållit har utskottet
anfört vissa kritiska synpunkter
på bestämmelsen, men har inte ansett
sig kunna yrka på någon ändring i den.
Utskottet har nöjt sig med att i motiveringen
uttala, att denna sak bör uppmärksammas.
När utskottet, som inte
haft så lång tid på sig, inte har vågat
påyrka någon lagändring på denna
punkt, hoppas jag, att kammaren, som
haft ännu mindre tid på sig, inte heller
skall våga sig på att göra det.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på godkännande av det
nu förevarande momentet samt vidare
därpå att nämnda moment skulle godkännas
med den ändring, att första
stycket utelämnades; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ericsson, Carl Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner 14 § 2 mom. i
andra lagutskottets förslag till sjöarbetstidslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda moment
med den ändring, att första stycket
utelämnas.

Fredagen den 2 juli 1948 em.

Nr 30.

115

Om anslag till Sveriges handelsträdgårdsmästareforbund.

14 § 3 mom. samt 15—24 §§.

Godkändes.

Slntstadgandena.

Dessa stadganden innehöllo bland annat
en hänvisning till 4 §, vilken numera
av kammaren godkänts med den lydelse,
Kungl. Maj :t föreslagit.

Herr NORMAN: Herr talman! Med anledning
av det beslut som fattades beträffande
4 § bör nog i fråga om slutstadgandet
Kungl. Maj:ts förslag godkännas
i stället för utskottets.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, beslöt kammaren på gjord proposition
godkänna slutstadgandena med
den lydelse, Kungl. Maj :t föreslagit.

Ingressen och rubriken.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut med avseende å lagförslaget.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 55, i anledning av dels väckta motioner
om revision av gällande grunder
för de statliga och kommunala tjänstemännens
förhandlings- och avtalsrätt,
dels rck väckt motion angående förstärkning
av förhandlingsrätten för de
stats- och kommunalanställda tjänstemännen;
samt

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om överflyttande
på arbetarskyddsstyrelsen av
de uppgifter och befogenheter, som tillkomma
arbetsrådet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 19, i anledning av

Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Turkiet
träffad handelsöverenskommelse,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bankoutskottets
memorial nr 54, angående
instruktion för nästkommande riksdags
bankoutskott, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Om anslag till Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 68, i anledning av väckta
motioner om anslag till bidrag till Sveriges
handelsträdgårdsmästareforbund.

I tvä inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 205 av herr Björck
m. fl. och 11:326 av herr förste vice
talmannen Magnusson, hade hemställts,
att riksdagen måtte till bidrag till Sveriges
handelsträdgårdsmästareforbund
för teknisk konsulentverksamhet för
budgetåret 1948/49 anvisa ett anslag av
6 500 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: 205 och
II: 326 icke mätte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Carl Sundberg. Hjalmar Nilsson, Björck,
Larsson i Karlstad och Utbnlt, vilka ansett,
att utskottet bort tillstyrka bifall
till de förevarande motionerna.

Herr BJÖRCK: Herr talman! Det anslag
det här gäller har utgått under tio
år, och det är inte att undra på att man
blev något förvånad, när man i årets
statsverksproposition såg, att det hade
strukits.

Den konsulent, som anslaget utgått
till, har haft till uppgift alt biträda
trädgårdsodlarna vid anläggning av värmecentraler,
nybyggnader av växthus -

116 Nr 30. Fredagen den 2 juli 1948 em.

Om anslag till Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund.

anläggningar, bevattningsanordningar
o. d. Konsulentverksamheten har haft
mycket stor betydelse, vilket också vitsordats
av lantbruksstyrelsen, som har
framhållit, att den fyller en viktig uppgift
och har varit till stor nytta. Med
anslaget har varit förbundet det villkoret,
att konsulenten även skulle betjäna
företagare, som stodo utanför riksförbundet,
och detta har betytt, att särskilt
nybörjare och småföretagare inom
branschen ha haft nytta av anslaget. Om
detsamma nu indrages, kan man räkna
med dels att taxorna för konsulentens
besök och rådgivning måste avsevärt
höjas och dels att trädgårdsodlare utanför
förbundet endast kunna komma i
fråga om konsulenten har gott om tid.
Då mer än hälften av de trädgårdsodlare,
som syssla med affärsmässig trädgårdsodling,
stå utanför riksförbundet,
förstår var och en vad detta kommer
att betyda, framför allt för nybörjare
och småföretagare inom trädgårdsnäringen.

Det är ju ett rätt blygsamt belopp det
gäller, men det betyder ändå åtskilligt,
vilket också förbundets ledning har förklarat.
Utskottet säger emellertid nu, att
detta anslag med hänsyn till den utveckling
konsulentverksamheten har undergått
inte kan betyda så mycket. Det
talas i utskottsutlåtandet också om det
bolag, som förlidet år bildades för att
tillvarata framför allt de större odlarnas
affärsintressen. Detta bolag har
nu öppnat en särskild avdelning för
konsulentverksamhet, till vilken detta
anslag har utgått.

Det är givet, att om anslaget strykes,
så måste taxorna för konsulentens besök
avsevärt höjas, och man är inte säker
på att konsulentverksamheten skall
kunna fortsätta, åtminstone inte i den
utsträckning som den tidigare bär haft.
Genom de förbättringar av teknisk och
annan art vid företagen, som framför
allt de mindre trädgårdsodlarna genom
denna konsulentverksamhet erhållit, kunna
de påräkna ökade inkomster, och de
få givetvis då också betala högre skatter.

Jag är liksom många andra övertygad
om att denna anslagssumma på C 500
kronor snart nog skulle komma tillbaka
till statskassan i form av ökade skatter
från dessa företagare.

På grund av vad jag här anfört, ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
den reservation, som är fogad till utskottets
utlåtande.

Herr ANDERSSON, ALFRED: Herr talman!
Jag skail be att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett annat sammanträde.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 431, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till vissa ändringar i 1947 års allmänna
tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Karlsson, Gottfrid, för tiden
den 10—den 26 innevarande månad.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 11.37 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1948. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

492306