Svar på interpellation av herr Hector ang. en svensk humanitär insats i (Riksdagens protokoll 1965:26)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 26

ANDRA KAMMAREN

1965

20 maj

Debatter m. m.

Torsdagen den 20 maj

Svar på interpellation av herr Hector ang. en svensk humanitär insats i

Nord- och Sydvietnam....................................... 5

Suppleanter för fullmäktige i primärkommunerna................... 6

Fortsatt valutareglering........................................ 7

Lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning,

m. m....................................................... 10

Fortsatt giltighet av likviditets- och kassakvotslagen, m. m......... 12

Anslag till Religionspedagogiska institutet i Uppsala............... 21

Beräkningen av resetillägg enligt studiehjälpsreglementet m. m....... 26

Höjning av studiebidragen enligt studiemedelsförordningen och studiehjälpsreglementet,
m. m....................................... 32

Det studiesociala stödet till vissa elevkategorier.................... 37

Ändring i förordningen om förlängt barnbidrag, m. m............... 42

Åtgärder mot bristen på sjukvårdspersonal, m. m.................. 43

ökade samhällsinsatser för svårt handikappade.................... 53

Karolinska sjukhusets fortsatta utbyggande m. m., tillika svar på interpellation
av herr Lindahl ang. möjligheterna att behandla vissa njursjukdomar
och på fråga av herr Hermansson i samma ämne....... 58

Vissa frågor rörande vård och undervisning av rörelsehindrade barn

m. m. samt handikappvården i övrigt........................... 65

Blind- och dövskolväsendets organisation m. m.................... 77

Uppförande av ett nytt tvätteri i Eskilstuna ...................... 80

Anslag till ombudsmannaämbete! för näringsfrihetsfrågor och till statens
pris- och kartellnämnd..................................... 87

Meddelande om enkla frågor av:

herr Gustafson i Göteborg ang. schablonavdragen beträffande trak tamentsersättningar.

....................................... 89

1—Andra kammarens protokoll 1965. Nr 26

Nr 26

Innehåll

Sid.

herr Bengtson i Solna ang. bilskrotningsutredningen.............. 89

herr Westberg ang. huvudmannaskapet för yrkesskolorna....... ... 89

herr Werbro ang. fartbegränsningsreglerna för husvagnar.......... 89

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 20 maj

Bevillningsutskottets memorial nr 33, med föranledande av kamrarnas

skiljaktiga beslut rörande ändring i kommunalskattelagen........ 6

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 28, ang. suppleanter för fullmäktige

i primärkommunerna........................................ 6

Bankoutskottets utlåtande nr 32, om fortsatt valutareglering......... 7

— nr 33, ang. lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning,
m. m.......................................... 10

— nr 34, ang. ändrad lydelse av 16 § förordningen om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar, m. m. 12

— nr 35, om fortsatt giltighet av likviditets- och kassakvotslagen, m. m. 12
Statsutskottets utlåtande nr 94, ang. kostnader för svenska FN-styrkor

m. m....................................... 21

— nr 95, om anslag till Religionspedagogiska institutet i Uppsala---- 21

— nr 96, ang. ändring i lagen om allmän försäkring m. m., i vad avser

förslagsanslag till folkpensioner............................... 25

Bevillningsutskottets betänkande nr 35, om ändrad lydelse av 72 och 77 §§

rusdrycksförsäljningsförordningen, m. m.. . ..................... 25

Bankoutskottets memorial nr 37, ang. uppskov med behandlingen av
vissa till bankoutskottet hänvisade ärenden.................... 25

— utlåtande nr 38, ang. omorganisation av Svenska skeppshypoteks kassan,

m. m............................................... 25

— nr 39, ang. ytterligare förvärv av bostadsrätter för riksdagens räkning,
m. m..................................... 25

— nr 40, ang. anordnande av ett klipparkiv för riksdagens räkning.. 25

Andra lagutskottets utlåtande nr 46, ang. beräkningen av resetillägg enligt
studiehjälpsreglementet m. m............................. 26

— nr 47, om höjning av studiebidragen enligt studiemedelsförordning en

och studiehjälpsreglementet, m. m.......................... 32

— nr 48, ang. studiehjälp till elever vid realskolor, m. m............. 37

— nr 49, ang. det studiesociala stödet till vissa elevkategorier....... 37

•— nr 50, ang. ändring i förordningen om förlängt barnbidrag, m. m.. . 42

— nr 51, ang. godkännande av en europeisk balk om social trygghet

m. m...................................................... 43

— memorial nr 54, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden 43
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24, om ändring i folkbokföringsförord ningen.

.................................................... 43

— memorial nr 27, ang. uppskov med behandlingen av vissa utskottet

tilldelade ärenden........................................... 43

Jordbruksutskottets utlåtande nr 18, ang. försäljning avviss staten tillhörig
mark................................................. 43

Innehåll

Nr 26

Sid.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 38, om åtgärder mot bristen
på sjukvårdspersonal samt om samordnande åtgärder mot krisförhållandena
inom hälso- och sjukvården........................ 43

— nr 39, om ökade samhällsinsatser för svårt handikappade......... 53

Statsutskottets utlåtande nr 99, ang. karolinska sjukhusets fortsatta utbyggande
m. m............................................. 58

— nr 100, ang. vissa frågor rörande vård och undervisning av rörelsehindrade
barn m. m. samt ang. handikappvården i övrigt........ 65

— nr 101, ang. blind- och dövskolväsendets organisation m. m...... 77

— nr 102, ang. överlåtelse av viss staten tillhörig mark m. m....... 80

— nr 103, ang. uppförande av ett nytt tvätteri i Eskilstuna......... 80

— nr 104, rörande anslag till ombudsmannaämbetet för näringsfri hetsfrågor

och till statens pris- och kartellnämnd................ 87

Allmänna beredningsutskottets memorial nr 40, ang. uppskov med
behandlingen av vissa ärenden ............................... 88

''t •• >'' ih.tlttirJ

• )rl-\

tf* ■ V;'' ■

-Hvrn k»ff- i" ■■I.--, ‘fin k* in • i Jk ^ -M"

■ 1''ji''n/i lod'' !ö ;{j> i-i-.! o-;o.r> ■

■ ......''■ifl''.'' (te- r''r.-i ‘..f.1(1*

..... . .‘1 if\ j t j (v J V w O f: tf j''o.7- ''{''O j*. i,.1 ‘ '' l;i..4*» :o

t'' : ''■ :• c :>.r. ro;j . 4

• ■’ J<’''n >■.)■ ,VI. ■

• IV1'' : i

; ‘ I, ; ’ '' i'':

... . v - )!! ; r,-i «•:.•, ’

. . . ... sirii • • ,i. 1 : ’ i jr. *

:.;;r n. yv> iin •Jit.a,,; rtv k i!<jiin* fl.!

; ■i.rir ''-I ■■■• .!■

• <tn _r.o; /’t

•V iJ i), :

■■■

■ liv i

• c..'' ni»*-’,!''''

■i ''ÄftiiuKVVf
.4JH un

■ ■ v /.''■ -4

■■ ...

,ii«l Tf.

t : aMi t-!

Torsdagen den 20 maj 1965

Nr 26

Torsdagen den 20 maj

Kl. 11.00

8 1

Justerades protokollen för den 14 innevarande
maj.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att fru
Torbrink enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven under
tiden den 17—den 24 innevarande maj.

Fru Torbrink beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen under angivna tid.

§ 3

Svar på interpellation ang. en svensk
humanitär insats i Nord- och Sydvietnam

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som yttrade:

Herr Hector har frågat mig, om regeringen
överväger möjligheterna till
svensk humanitär insats, t. ex. genom
sjukhus, ambulans eller på annat sätt,
till Nord- och Sydvietnam.

Vietnams folk har i åratal måst utstå
svåra lidanden under stridigheter framkallade
av starka politiska och religiösa
motsättningar och genom det nu pågående
kriget. Dessa lidanden har vissa år
förvärrats genom omfattande översvämningskatastrofer.
Röda korset har vid
ett par tillfällen, senast i fjol efter begäran
från sydvietnamesiska Röda korset,
kunnat lämna viss hjälp till befolkningen
i av översvämningar drabbade
områden.

I samråd med Internationella röda
korset överväger Svenska röda korset
vilka möjligheter som finns att genom
rödakorsorganisationerna i Nord- och
Sydvietnam lämna ytterligare bistånd

till den nödlidande befolkningen i Vietnam.
Regeringen följer för sin del uppmärksamt
frågan och kommer — om
det visar sig lämpligt -— att stödja
Röda korsets åtgärder.

Vidare anförde

Herr HECTOR (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret, som väl kan anses vara positivt.

En känsla av resignation riskerar annars
att breda ut sig inför den stigande
nöden av alla slag i dessa och andra
länder. Därtill kommer i detta fall medvetandet
om att vi — den vite mannen
— direkt eller indirekt är medansvariga
i det som sker där borta i de länder interpellationen
berör. Detta måste ge en
särskilt stor tyngd åt hela problemet.
Det var enkelt att hjälpa när det bara
var fråga om naturkatastrofer, översvämningar,
som interpellationssvaret
talar om. Men här gäller det en flodvåg
av våld, cynism och inte minst hyckleri,
som kan bli det enda som folken där
borta i framtiden kommer att minnas
av vår västerländska civilisation. Trots
all hotande resignation lever dock överallt
ute i vårt land den oroande frågan,
varför inte större och omedelbara hjälpinsatser
kan göras just beträffande Vietnam,
då vi i andra sammanhang och
vid andra tillfällen varit så snabba att
ingripa.

Det är att hoppas att svaret på denna
interpellation kan hålla något litet av
hoppet vid liv och att de antydningar,
som i svaret göres om regeringens stöd
åt Röda korsets åtgärder kan få en
snabb och konkret effekt.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 26

Torsdagen den 20 maj 1965

Suppleanter för fullmäktige i primärkommunerna

§ 4

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 7 och 8,
konstitutionsutskottets utlåtande nr 31,
statsutskottets utlåtanden nr 105—111,
bevillningsutskottets betänkanden nr 31,
32 och 34, bankoutskottets utlåtande nr
36, första lagutskottets utlåtanden nr

27 och 28 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 13.

§ 5

Föredrogs och lades till handlingarna
bevillningsutskottets memorial nr 33,
med föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut rörande utskottets betänkande
nr 24 i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den

28 september 1928 (nr 370) jämte i ämnet
väckta motioner.

§ 6

Suppleanter för fullmäktige i
primärkommunerna

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av väckta motioner
angående suppleanter för fullmäktige
i primärkommunerna.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 139 i
första kammaren av herr Thorsten Larsson
m. fl. och nr 177 i andra kammaren
av herr Boo m. fl. hemställdes, »att
riksdagen i .skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om utredning och förslag
om införande av suppleantinstitution
för fullmäktige i primärkommunerna».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna I: 139
och II: 177, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om en förutsättningslös utredning
rörande införande av suppleanter
för stads-, kommunal- och kyrkofullmäktige.

Reservation hade avgivits av herrar
Sveningsson och Carl Albert Anderson

samt fröken Stenberg, vilka funnit att
utskottet bort hemställa, att motionerna
I: 139 och II: 177 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att inleda dagens övningar med
någon stor debatt i det föreliggande
ärendet. Jag finner detta obehövligt,
eftersom kammaren endast för ett halvår
sedan mera ingående diskuterade de
frågor det gäller. Anledningen till att
jag har tagit till orda är att jag inte
har deltagit i utskottets arbete vid utformningen
av detta utskottsutlåtande.
Därför vill jag nu anmäla att jag i motsats
till utskottsmajoriteten står kvar
vid min tidigare uppfattning om att
en utredning på området icke är någon
angelägen sak.

För övrigt har, ärade ledamöter, första
kammaren redan bifallit reservationen,
varför jag som frågan redan fallit
inte kommer att begära någon omröstning
här i kammaren.

Utöver vad jag anförde under debatten
i höstas vill jag bara säga att jag har
den mycket bestämda meningen att ett
eventuellt införande av suppleanter i
berörda församlingar skulle innebära en
uppenbar risk för att den yngre generationen
länge får vänta på att bli ordinarie
ledamöter i dessa församlingar.

Med vad jag sålunda helt kort anfört
ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Då även jag hade möjlighet
att utveckla mina synpunkter på
detta ärende i december månad förra
året och eftersom det föreliggande utskottsutlåtandet
sträcker sig mindre
långt än den reservation som den gången
förelåg och som jag stödde skall jag, herr
talman, inskränka mig till att yrka bifall
till utskottets hemställan.

Torsdagen den 20 maj 1905

Nr 26

Om kamrarna skall visa pietet mot sitt
förgångna i denna fråga, bör andra kammaren
följa utskottet.

Herr BOO (ep):

Herr talman! Liksom föregående talare
skall jag endast anmäla att jag menar
att kammaren självklart bör pröva denna
fråga lika positivt som vid senaste
tillfälle.

Nytt d frågan sedan kammaren senast
hade tillfälle att behandla den är
kommunförbundens uttalanden. Kommunförbundet
har tillstyrkt en utredning
och i stadsförbundet har en stark
minoritet varit för en utredning. De
skäl som varit avgörande för kommunförbundets
ställningstagande gör det
självklart att denna fråga, som har
många aspekter, bör bli föremål för utredning.

Herr talman! Med detta ber jag få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen av
herr Sveningsson m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 7

Fortsatt valutareglering

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med hemställan om riksdagens
samtycke till förordnande om fortsatt
valutareglering jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 5 mars 1965 dagtecknad proposition,
nr 71, vilken hänvisats till bankoutskottet,
hade Kungl. Maj:t under
åberopande av ett propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag

dels begärt riksdagens samtycke till
förordnande om fortsatt valutareglering
i enlighet med vad föredragande departementschefen
förordat;

Fortsatt valutareglering

dels velat inhämta riksdagens yttrande
över ett vid propositionen fogat förslag
till förordning om fortsatt giltighet
av valutaförordningen den 5 juni 1959
(nr 264).

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes i propositionen
följande.

I propositionen begärs riksdagens
samtycke till förordnande om fortsatt
valutareglering för tiden den 1 juli 1965
—den 30 juni 1966. För riksdagens yttrande
framläggs i anslutning härtill förslag
till bestämmelser om fortsatt giltighet
av valutaförordningen under
samma tid.

Till utskottet hade även hänvisats de
i anledning av propositionen väckta likalydande
motionerna nr 696 i första
kammaren av herrar Hilding och Gustaf
Henry Hansson och nr 822 i andra kammaren
av herr Bengtson i Solna m. fl.,
vari yrkats i första hand att riksdagen
måtte avslå propositionen och i andra
hand att, därest detta yrkande icke bifölles,
riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t skyndsamt måtte verkställa
utredning rörande ändringar av valutaregleringen
i enlighet med de riktlinjer
som angivits i motionerna.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

A. med avslag å motionerna 1:696
och II: 822, såvitt nu var i fråga, samtycka
till förordnande om fortsatt valutareglering
i enlighet med vad i den
förevarande propositionen förordats;

B. vad beträffar det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning
i skrivelse till Kungl. Maj :t som
sin mening giva till känna vad utskottet
anfört;

C. besluta att motionerna I: 696 och
II: 822 i övrigt icke skulle föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hilding, Åkerlund, Lundberg, Regnéll,
Larsson i Umeå och Hgltander, vilka

Nr 26

Torsdagen den 20 maj 1965

Fortsatt valutareglering

ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte

A. med bifall till motionerna 1:696
och II: 822, såvitt nu var i fråga, avslå
förevarande proposition i vad den avsåge
begäran om riksdagens samtycke
till förordnande om fortsatt valutareglering; B.

besluta att propositionen i vad den
avsåge inhämtande av yttrande över vid
densamma fogat förslag till förordning
icke skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. — därest i motsats mot vad här
yrkats samtycke skulle ges till förordnande
om fortsatt valutareglering —
besluta att med bifall till motionerna
I: 696 och II: 822, såvitt nu var i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungi. Maj:t skyndsamt måtte verkställa
utredning rörande ändringar av valutaregleringen
i enlighet med de riktlinjer
som angivits i motionerna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! I detta ärende, som gäller
valutaregleringen, har positionerna
blivit låsta. Värdet av regleringens
fortbestånd bedöms olika av utskottsmajoriteten
och reservanterna. Striden
har närmast stått om värdepappershandelns
frigörande, tv på grund av riksbankens
liberala tillämpning i övrigt då
det gäller dessa saker föreligger inga
större hinder för att en sådan lag som
denna avvecklas.

I den reservation som är fogad till utskottets
utlåtande påpekas att de gällande
begränsningarna inte har någon
praktisk uppgift och att det därför inte
finns någon anledning att behålla dem.

Motionärerna framhåller att begränsningarna
saknar nämnvärd ekonomisk
betydelse samtidigt som de för näringslivets
utveckling medför avsevärda
nackdelar. Det finns emellertid en fråga
som kan ha en viss betydelse, nämligen
Sveriges deltagande i OECD. Detta

gör det befogat att vi slopar begränsningarna,
och skulle vi därigenom slippa
skylta med den svenska reservationen
mot OECD:s kod för liberalisering
av kapitalrörelserna skulle mycket
vara vunnet.

Vår attityd beträffande de internationella
ekonomiska frågorna på andra
områden är, enligt min mening, inte
fullt förenlig med ett upprätthållande av
dessa restriktioner, och eftersom de
dessutom har en så ringa uppgift att
fylla vore det bra om de helt och hållet
togs bort.

Herr talman! Med detta ber jag få
yrka bifall till reservationen.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! I detta bankoutskottets
utlåtande har vi att ta ställning till
Kungl. Maj:ts begäran om fortsatt valutareglering
under ytterligare ett år från
den 1 juli i år och i anslutning härtill
fortsatt giltighet av valutaförordningen
under samma tid.

Valutalagen är som bekant en fullmaktslag
som ger Kungl. Maj:t möjlighet
att under vissa i lagen angivna betingelser
utfärda valutareglerande bestämmelser
inom särskilda i lagen redovisade
gränser.

Valutaregleringen i sin nuvarande
form reglerar huvudsakligast värdepappershandeln
över gränserna. Den utgör
härvid ett väsentligt ekonomiskt-politiskt
instrument som, om det skulle avskaffas,
avsevärt skulle kunna begränsa
möjligheterna att föra en effektiv stabiliseringspolitik.

De löpande betalningarna är som
bekant undantagna från regleringen. I
fråga om kapitalrörelserna gäller att ansökningar
om direkta investeringar i
utlandet bär bifallits så gott som undantagslöst
under de senare åren. Ansökningar
om utländska direkta investeringar
i Sverige har också behandlats på
samma sätt.

Under tioårsperioden 1955—1964 har
tillstånd till direkta investeringar i ut -

Torsdagen den 20 maj 1905

landet lämnats till ett sammanlagt belopp
av inemot 3 200 miljoner, varav
inte mindre än 750 miljoner under 1964.
Tillstånd till finansiell upplåning utomlands
har vidare till mycket betydande
belopp lämnats för fartygsbyggen och
finansiering av svenska investeringar
i utlandet liksom till utländska dotterbolag
här i Sverige.

Motionärerna liksom reservanterna
menar att med hänsyn till den liberalisering
som skett i den praktiska tilllämpningen
av valutaregleringen borde
man kunna ta steget fullt ut och avveckla
denna reglering helt. Inom utskottsmajoriteten
menar vi att med hänsyn
till den smidighet som utmärker det nuvarande
regleringssystemet måste detta
ändå kunna bibehållas. En förändring
av detsamma utgör inte någon förutsättning
för en sådan ytterligare liberalisering
av valutapolitiken som motionärerna
önskar.

Herr talman! Med det anförda ber jag
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Vi är överens om det
faktum att man i landet tillämpar bestämmelserna
liberalt och att de är till
föga bekymmer och besvär för dem
som skall göra betalningar över gränserna.
Men det är ganska lustigt att
se att man kan komma till helt
olika resultat utifrån samma konstaterande.
Jag kan göra en jämförelse
med den liberalisering som man siktar
till inom OECD och som man givit
uttryck för genom att i juli 1964 anta
en ändring av stadgan för frigörelse
av kapitalrörelser. Denna ytterligare liberalisering
motiverades med att man i
de olika medlemsländerna hade så fria
förhållanden att faktiskt stadgans liberalisering
borde kunna utsträckas. En
sådan liberalisering av formell natur
skulle i sin tur kunna möjliggöra ytterligare
faktiska lättnader.

Så resonerade man alltså i internationella
sammanhang, och den svenske re -

Nr 26 9

Fortsatt valutareidcrinn

presentanten tycks inte ha haft någonting
att invända mot resonemanget i dessa
internationella sammanhang. Men
här säger man nu tvärtom från regeringen
och på socialdemokratiskt och
centerpartistiskt håll i utskottet: I själva
verket är det inte besvärande med regleringen,
den känns inte som något
band, och därför kan den stå kvar. Detta
tycker vi, som hamnat som reservanter
i utskottet, är ett mycket märkligt
resonemang. För min del kan jag inte
se det som någonting annat än ett utslag
av det tänkande, som herr Sträng
formulerat ungefär så här för två månader
sedan, när han talade vid Stockholms
köpmannaklubbs sammanträde:
»Om man sitter och reglerar så blir man
så fången av regleringstänkandet att
man har svårt att komma ur det.»

Så är det kanske. Vi reservanter föreslår
att man nu i ökad utsträckning skall
komma ur regleringstänkandet vad beträffar
valutalag&tiftningen. Därför ber
jag, herr talman, att få instämma i det
yrkande om bifall till reservationen som
redan framställts.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkterna A och B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
i motsvarande del; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Umeå begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i punkterna
A) och B) i utskottets utlåtande nr
32, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

Nr 26

Torsdagen den 20 maj 1965

Lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning, m. m.

reservationen av herr Hilding in. fl. i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 123 ja och 75 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Punkten C

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen av
herr Hilding in. fl. i motsvarande del;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 8

Lag med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning, m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, in. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 5 mars 1965 dagtecknad proposition,
nr 72, vilken hänvisats till
bankoutskottet, hade Kungl. Maj :t under
åberopande av ett propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag föreslagit
riksdagen att

dels antaga ett vid propositionen fogat
förslag till lag med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning; dels

medge, att riksbanken för tiden

den 1 juli 1965—den 30 juni 1966 fritoges
från skyldigheten att vid anfordran
inlösa av banken utgivna sedlar med
guld efter deras lydelse, med rätt dock
för riksbanken att före utgången av
denna tid återupptaga inlösningen av
bankens sedlar om förhållandena gåve
anledning till detta.

Det förslag i fråga om riksbankens sedelutgivningsrätt
som framlades i propositionen
innebar att särskilda bestämmelser
om undantag från riksbankslagens
föreskrifter härom skulle gälla
även för tiden den 1 juli 1965—den 30
juni 1966. Maximibeloppet för sedelutgivningsrätten
föreslogs höjt från 9 200
till 9 700 miljoner kronor.

Till utskottet hade även hänvisats de
i anledning av propositionen väckta likalvdande
motionerna nr 668 i första
kammaren av herrar Åkerlund och Gustaf
Henry Hansson och nr 789 i andra
kammaren av herrar Carlshamre och
Xordgren, vari hemställts

dels att riksdagen måtte bifalla propositionen,
dock med den ändringen
att riksbanken finge utgiva sedlar till
ett belopp av högst 9 600 miljoner kronor; dels

att riksdagen måtte besluta att
riksbankens metalliska kassa skulle förstärkas
med lägst 300 miljoner kronor
under år 1965.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. med avslag å motionerna I: 668 och
11:789, såvitt nu var i fråga, antaga
det genom propositionen framlagda förslaget
till lag med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning;

2. medgiva, att riksbanken finge för
tiden den 1 juli 1965—den 30 juni 1966
fritas från skyldigheten att vid anfordran
inlösa av banken utgivna sedlar
med guld efter deras lydelse, med rätt
dock för riksbanken att före utgången
av denna tid återupptaga inlösningen
av bankens sedlar om förhållandena
gåve anledning till detta;

3. besluta, att motionerna 1:668 och

Torsdagen den 20 maj 1905

Nr 26

Lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning, m. m.

11:789 i övrigt icke skulle föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Åkerlund och Lundberg, vilka ansett att
utskottet under punkterna 1. och 3. bort
hemställa, att riksdagen måtte

1. med hifall till motionerna 1:608
och II: 789, såvitt nu var i fråga, antaga
det genom propositionen framlagda
förslaget till lag med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning,
dock med följande lydelse av
1 $

Riksbanken må utgiva sedlar till ett
belopp av högst niotusensexhundra miljoner
kronor.

3. besluta, att riksbankens metalliska
kassa skulle förstärkas med lägst 300
miljoner kronor under är 1905.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Riksbankens rätt att utgå
seldar regleras sedan ett kvartssekel
tillbaka genom provisorisk lagstiftning.
Den provisoriska lagstiftningen förlänges
genom årliga beslut. Giltighetstiden för
den nu gällande lagstiftningen — som
utgår den 30 juni 1965 — föreslås i propositionen
bli förlängd ett år.

Häremot torde inte finnas någon annan
invändning att göra än att det vore
önskvärt att riksbanksfullmäktige framlägger
förslag till sådan revision av riksbankslagen
att det nuvarande provisoriet
kan upphöra. Denna uppfattning delar
också utskottet och jag ber i den delen
få instämma med utskottet.

Proposition nr 72, som utskottsutlåtandet
likaledes behandlar, upptager
även förslag om att maximibeloppet för
sedelutgivningen höjes med ytterligare
500 miljoner utöver fjolårets höjning
med 800 miljoner, alltså till sammanlagt
9 700 miljoner. Med hänsyn till
angelägenheten av att upprätthålla
restriktivitet i tillskapandet av likvida
medel och i medvetande om att fjol -

årets höjning av sedelutgivningsrätten
inte tagits helt i anspråk synes det mig
lämpligt att höjningen nu fastställes till
-100 miljoner kronor.

Så några ord om propositionens förslag
att fritaga riksbanken från skyldigheten
att vid anfordran inlösa av banken
utgivna sedlar med guld. Som likvida
medel i internationella sammanhang
intar guldet rangplatsen nr 1 och
på andra plats kommer sådana valutor
som dollarn och pundet. Av olika anledningar
— såsom ogynnsam betalningsbalans
i England och Förenta staterna
— har det visat sig att centralbanker
och även privata banker inte varit
så intresserade som tidigare att fortsätta
att lägga sig till med t. ex. dollar.

Mot denna bakgrund anser jag att
riksbanken — såsom herr Åkerlund och
herr Gustaf Henry Hansson i första kammaren
och herr Carlshamre och jag
motionsledes föreslagit — bör öka sitt
innehav av guld.

I detta sammanhang kan också påpekas
att riksbankens metalliska kassa
under de senaste -tio åren absolut sett
gått ned med en tredjedel och relativt
sett nu utgör endast en fjärdedel av de
totala tillgångarna mot cirka hälften för
10 år sedan.

En förstärkning av den metalliska kassan
bör ske även med tanke på den
s. k. tioländergruppens övriga medlemmar.
Vi föreslår därför i motionen
att riksbanken inköper för minst 300
miljoner kronor guld under år 1965.

Med stöd av vad jag här nu anfört ber
jag vad gäller punkterna 1 och 3 att få
yrka bifall till reservationen av herrar
Åkerlund och Lundberg.

Herr REGNÉLL (h) :

Herr talman! Reservationen skiljer
sig på två punkter från de rekommendationer
som utskottsmajoriteten har
ansett sig böra lämna till kammaren.

Den första punkten är att maximibeloppet
för sedelutgivningsrätten inte
borde höjas till 9 700 miljoner kro -

Nr 26

Torsdagen den 20 maj 1965

Fortsatt giltighet av likviditets- och kassakvotslagen, m. m.

nor utan till 9 600. Uppriktigt sagt
gör man väl här anspråk på en måttnoggrannhet
som det är ogörligt att upprätthålla.
Utskottsmajoriteten har därför
inte ansett sig ha skäl att korrigera
bankofullmäktiges förslag.

Den andra punkten där reservanterna
har en särmening är att de önskar ett
uttalande från riksdagen om att riksbanken
skulle öka sin metalliska kassa
med lägst 300 miljoner kronor under
1965.

Personligen anser jag det klart olämpligt
att genom ett riksdagsbeslut binda
riksbankens handlingsfrihet på en sådan
punkt. Att ge rekommendationer
kan vara riksdagens skyldighet, men att
direkt besluta i riksbankens ställe är
däremot olämpligt.

Men om man ser bort från detta förbehåll
och tar sig en funderare över vad
motionsförslaget innebär, finner man
att detta till sitt innehåll ligger nära
den antidollarattityd, för vilken president
de Gaulle under uppmärksammade
former gav uttryck i början av detta år.
President de Gaulle hade å sin sida hämtat
åsikter från en rådgivare vid namn
Jacques Rueff, vilken i marsnumret av
Svenska bankföreningens tidskrift Ekonomisk
revy betecknas som en av den
internationella finansieringens mera
reaktionära apostlar.

Det är alldeles riktigt att Sveriges riksbank
håller en internationellt sett låg
guldandel i valutareserven. En fördel
med detta är, att den räntebärande andelen
blir desto större, så att följaktligen
valutareserven växer med ränta på
ränta på ett sätt, som den annars inte
skulle ha gjort. Vilken fördelning av
guldandel och valutaandel som vid olika
tidpunkter är lämplig bör, som jag inledningsvis
framhöll, enligt mitt bedömande
avgöras av bankofullmäktige.

Detta innebär, herr talman, att jag ber
att få yrka bifall till bankoutskottets
hemställan i dess utlåtande nr 33.

Jag vill sluta med att instämma i herr
Nordgrens uttalande, att det inom ban -

koutskottet är ett önskemål att vi äntligen
får till stånd den revision av riksbankslagen,
som vi länge har efterlyst
såväl i utskottet som i kammaren.

överläggningen var härmed slutad.

Punkten 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen av
herrar Åkerlund och Lundberg i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3

§ 9

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av Kung], Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 16 § förordningen
den 29 november 1963 (nr 573)
om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,
m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Fortsatt giltighet av likviditets- och kassakvotslagen,
m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt
giltighet av likviditets- och kassakvotslagen
den 25 maj 1962 (nr 256), m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 5 mars 1965 dagtecknad proposition,
nr 98, vilken hänvisats till

Torsdagen den 20 maj 1965

Nr 26

Fortsatt giltighet av likviditets- och kassakvotslagen, m. m.

bankoutskottet, hade Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda,
i statsrådet ocli lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om fortsatt giltighet av likviditets-
och kassakvotslagen den 25 maj
1962 (nr 256);

2) lag om fortsatt giltighet av placeringskvotslagen
den 25 maj 1962 (nr

257) ;

3) lag om fortsatt giltighet av ränteregleringslagen
den 25 maj 1962 (nr

258) .

Propositionens innebörd var att den
kreditpolitiska beredskapslagstiftningen,
för vilken giltighetstiden utginge den
30 juni 1965, skulle erhålla förlängd giltighet
t. o. m. den 30 juni 1968.

Till utskottet hade vidare hänvisats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna I: 736
av herrar Harald Pettersson och Sundin
och II: 865 av herr Börjesson i Falköping
m. fl., vari hemställts,

I. att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts förslag om fortsatt giltighet av
placeringskvotslagen;

II. att riksdagen måtte beträffande
likviditets- och kassakvotslagen fastställa
maximitalet för likviditetskvot för
sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit
till 20 procent och för övriga
ifrågakommande kreditinrättningar
till 40 procent, samt maximitalet för
kassakvot till 10 procent; samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderlig författningstext; -

dels de likalydande motionerna I: 737
av herr Stefanson in. fl. och II: 866 av
herrar von Sydow och Berylund, vari
hemställts,

A. att riksdagen måtte

1. avslå Kungl. Maj:ts förslag angående
fortsatt giltighet av placeringskvotslagen
den 25 maj 1962 (nr 257);

2. avslå Kungl. Maj :ts förslag angående
fortsatt giltighet av ränteregleringslagen
den 25 maj 1962 (nr 258);

3. besluta sådan lydelse av likviditetsoch
kassakvotslagen den 25 maj 1962
(nr 256)

att banks nettoinnehav av utländsk
valuta skulle inräknas bland de likvida
medlen,

att likviditetskvot enligt § 6 likviditets-
och kassakvotslagen måtte fastställas
till högst 40 procent för affärsbankerna
och till högst 20 procent i sparbankerna
och centralkassorna för jordbrukskredit,

att kassakvot enligt § 7 i samma lag
måtte fastställas till högst 10 procent;
samt

B. att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderliga
ändringar i författningstexten.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

A. antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag om fortsatt giltighet
av likviditets- och kassakvotslagen den
25 maj 1962 (nr 256);

B. med bifall till motionerna I: 736
och II: 865 samt I: 737 och II: 866, samtliga
såvitt nu var i fråga, för sin del antaga
följande

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 6 och 7 §§ likviditets- och kassakvotslagen den 25 maj

1962 (nr 256)

Härigenom förordnas, att 6 och 7 §§ likviditets- och kassakvotslagen den 25 maj
1962 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nr 26

Torsdagen den 20 maj 1965

Fortsatt giltighet av likviditets- och kassakvotslagen, m. m.

(Nuvarande lydelse)

Det procenttal, vartill likviditetskvot
minst skall uppgå, fastställes av riksbanken.
Talet må i fråga om sparbankerna
och centralkassorna för jordbrukskredit
ej sättas högre än till tjugofem
och i fråga om andra kreditinrättningar
ej högre än till femtio.

Där så----—----rörelsf

(Föreslagen lydelse)

§■

Det procenttal, vartill likviditetskvot
minst skall uppgå, fastställes av riksbanken.
Talet må i fråga om sparbankerna
och centralkassorna för jordbrukskredit
ej sättas högre än till tjugo
och i fråga om andra kreditinrättningar
ej högre än till fyrtio.
ns art.

7 §.

Med kassakvot---angivna undantagen.

Det procenttal, vartill kassakvot minst
skall uppgå, fastställes av riksbanken.
Talet må ej sättas högre än till femton.
Vid dess fastställande må tillämpas vad
i 6 § andra stycket stadgas.

Det procenttal, vartill kassakvot minst
skall uppgå, fastställes av riksbanken.
Talet må ej sättas högre än till tio. Vid
dess fastställande må tillämpas vad i 6 §
andra stycket stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1965.

C. besluta, att motionerna I: 737 och
II: 866, i vad de avsåge stadgandet i 4 §
tredje stycket likviditets- och kassakvotslagen
beträffande tillgångar i utländsk
valuta, icke skulle föranleda någon
riksdagens åtgärd;

D. med bifall till motionerna 1:736
och II: 865 samt I: 737 och II: 866, samtliga
såvitt nu var i fråga, avslå det vid
propositionen fogade förslaget till lag
om fortsatt giltighet av placeringskvotslagen
den 25 maj 1962 (nr 257);

E. med avslag å motionerna I: 737
och II: 866, såvitt nu var i fråga, antaga
det vid propositionen fogade förslaget
till lag om fortsatt giltighet av ränteregleringslagen
den 25 maj 1962 (nr
258).

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Ståhle, Åke Larsson,

Palm, Augustsson, Hagnell, Bengtsson
i Landskrona, Ekström i Iggesund och
Jönsson i Arlöv, vilka ansett, att utskottet
under punkten B. bort hemställa, att
riksdagen måtte besluta, att motionerna
1: 736 och II: 865 samt 1: 737 och II: 866,
samtliga i vad de avsåge ändringar av
procentsatserna för de i likviditets- och
kassakvotslagen stadgade likviditetsoch
kassakvoterna, icke skulle föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2) av herrar Åkerlund, Stefanson,
Lundberg, Wikberg, Regnéll, Larsson
i Umeå och Hyltander, vilka ansett, att
utskottet under punkten C. bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 737 och II: 866, såvitt
nu var i fråga, för sin del antaga följande -

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 4 § likviditets- och kassakvotslagen den 25 maj 1962

(nr 256)

Härigenom förordnas, att 4 § likviditets- och kassakvotslagen den 25 maj 1962
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Torsdagen den 20 maj 19(55

Nr 26

Fortsatt giltighet av likviditets- och kassakvotslagen, m. m.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 i.

Till grund—-------eller försålts.

Nettobeloppet av------ — eller

När omständigheterna föranleda därtill,
må riksbanken föreskriva dels att
även andra tillgångar må inräknas i
bruttosumman, dels att i nämnda summa
icke må inräknas tillgångar i utländsk
valuta, efter avdrag för skulder i
sådan valuta, med mer än som svarar
mot viss del av kreditinrättningarnas
samtliga förbindelser med de i 5 § angivna
undantagen, dels att viss eller vissa
skuldgrupper enligt andra stycket
icke skola avdragas vid bestämmandet
av nettobeloppet.

bankir.

När omständigheterna föranleda därtill,
må riksbanken föreskriva dels att
även andra tillgångar må inräknas i
bruttosumman, dels att viss eller vissa
skuldgrupper enligt andra stycket icke
skola avdragas vid bestämmandet av
nettobeloppet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1965.

3) av herrar Ståhle, Åke Larsson,
Palm, Augustsson, Hagnell, Bengtsson i
Landskrona, Ekström i Iggesund och
Jönsson i Arlöv, vilka ansett, att utskottet
under punkten D. bort hemställa, att
riksdagen måtte med avslag å motionerna
1:736 och 11:865 samt 1:737 och
II: 866, samtliga såvitt nu var i fråga,
antaga det vid propositionen fogade förslaget
till lag om fortsatt giltighet av
placeringskvotslagen den 25 maj 1962
(nr 257);

4) av herrar Åkerlund, Stefanson,
Lundberg, Regnéll, Larsson i Umeå och
Hyltander, vilka ansett, att utskottet
under punkten E. bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:737 och 11:866, såvitt nu var
i fråga, avslå det vid propositionen fogade
förslaget till lag om fortsatt giltighet
av ränteregleringslagen den 25 maj
1962 (nr 258).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Bankoutskottets förevarande
utlåtande ger måhända ett något
förvirrande intryck för kammarens le -

damöter. Det är lottningen i utskottet
som ställt till oreda. På de punkter i utskottets
utlåtande, vid vilka är fogade
reservationerna nr 1 och 3, har oppositionspartiernas
representanter vunnit
i lottningen. De reservationer som är betecknade
som nr 2 och 4 är däremot
avgivna gemensamt av högern och folkpartiet.

Jag skall något beröra reservation nr
2, i vilken det föreslås att riksbankens
rätt att föreskriva, att tillgångar av utländsk
valuta endast till viss del får
inräknas bland kreditinrättningarnas
likvida medel, skall utgå. Reservanterna
bygger sitt ställningstagande dels på
att dessa valutor är synnerligen likvida,
dels på att dessa tillgångar på intet sätt
inger någon farhåga för att påverka efterfrågeökningen
inom landet på ett
negativt sätt.

Om riksbanken skulle behöva påverka
affärsbankernas valutainnehav, kan den
reglera dessa genom att uppträda som
aktiv köpare på valutamarknaden. Dessutom
motiverar icke det nuvarande läget
på valutamarknaden på något sätt
ett bibehållande av denna bestämmelse.

Vid den tidpunkt då denna rutin till -

Nr 26

Torsdagen den 20 maj 1965

Fortsatt giltighet av likviditets- och kassakvotslagen. m. m.

kom förelåg det kanske en viss angelägenhet
för riksbanken att få hand om
dessa valutor, men läget har förändrats
radikalt och något sådant behov är för
närvarande inte på något sätt förekommande.
Det måste vara en fördel för affärsbankerna
att i sin verksamhet kunna
operera med dessa likvida medel
och att få använda dem i rörelsen på
det sätt som de själva anser lämpligast.
Det finns ingen som helst anledning till
att man skall utesluta dessa medel, när
man räknar fram affärsbankernas likvida
reserver, eftersom de mycket
snabbt kan förvandlas till svenska kronor.

Reservationen nr 4 behandlar ränteregleringslagen,
vilken utskottsmajoriteten
uttalar bör kvarstå på grund av
dess beredskapsfunktion. Reservanterna
har däremot en annan uppfattning och
uttalar följande: »När det gäller att undvika
balansrubbningar på kreditmarknaden
spelar en rörlig räntepolitik en
viktig roll. En genomförd reglering av
såväl inlånings- som utlåningsräntor,
vartill ränteregleringslagen öppnar möjlighet,
skulle däremot leda till en skadlig
desorganisation av kreditinarknaden.
»

Lagen har inte behövt tillämpas, och
skulle den tillämpas kan stora skadeverkningar
befaras uppstå. Vad som eftersträvas
är en rörlig kreditmarknad —
en prioriterad marknad kan leda till
allvarliga ekonomiska konsekvenser. Kapitalets
rörlighet och frihet ger de bästa
förutsättningarna för en sund utveckling.

Ränteregleringslagen bör därför utmönstras
ur den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen,
såsom reservanterna
föreslår. Den har ingen uppgift att
fylla i dag, och skulle den tillämpas
bleve följderna för vårt näringsliv och
över huvud taget för den ekonomiska
verksamheten här i landet skadliga.

Jag ber fördenskull, herr talman, att
få yrka bifall till reservationerna 2
och 4.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! I bankoutskottets förevarande
utlåtande behandlas i proposition
nr 98 gjorda framställningar om
fortsatt giltighet av likviditets- och kassakvotslagen,
placeringskvotslagen och
ränteregleringslagen. Det gäller tre lagar
av beredskapskaraktär som riksdagen
senast antog för tre år sedan och
vilkas giltighetstid utgår vid instundande
halvårsskifte. Kungl. Maj:t har på
hemställan av bankofullmäktige föreslagit
att lagarna i oförändrad form skall
få förlängd giltighet under en ny treårsperiod.

Jag vill understryka att ingen av lagarna
hittills har varit i tillämpning,
men lagstiftningen som sådan har givetvis
ändå haft betydelse såsom bakgrund
till de överenskommelser av motsvarande
innebörd som riksbanken i viss utsträckning
har träffat med kreditinstituten.
Det måste anses nödvändigt att
det allmänna till sitt förfogande har medel
som gör det möjligt att föra en effektiv
ekonomisk politik och påverka
den totala kreditvolymen och kreditfördelningen.

Likviditets- och kassakvotslagen är,
såsom framgår av lagtexten, avsedd att
tillämpas i undantagssituationer, där de
vanliga kreditpolitiska medlen visar sig
otillräckliga. Varken utskottsmajori teten
— vilken i detta fall efter lottning
utgörs av de borgerliga representanterna
i utskottet — eller vi reservanter har
någonting emot att lagen erhåller förlängd
giltighet. Skillnaden i uppfattning
ligger i att den borgerliga utskottsliälften
vill ha de olika kvottalen justerade
nedåt, medan vi socialdemokrater
stöder departementschefens förslag om
oförändrade kvottal. Jag vill framhålla
att dessa kvottal är att betrakta som
maxima, vilka vid en tillämpning av lagen
skulle komma att föreskrivas endast
i speciella lägen. Med hänsyn till lagens
syfte att bereda riksbanken handlingsmöjligheter
i ytterlighetsfall anser vi

Torsdagen den 20 maj 1905

Nr 26

Fortsatt giltighet

därför att förslaget i propositionen bör
tillstyrkas.

Enligt 4 § i likviditets- och kassakvotslagen
har riksbanken rätt att föreskriva
att tillgångar i utländsk valuta endast
till viss del får inräknas bland kreditinrättnings
likvida medel. Reservanterna
— herr Åkerlund ni. fl. — föreslår i
reservation 2 att denna bestämmelse
skall upphävas. .lag vill då framhålla
att lagen har karaktären av beredskapslag.
Den skall sålunda endast användas
i extraordinära situationer, och diirför
stöder vi socialdemokrater även på denna
punkt propositionsförslaget.

Placeringskvotslagen —- en annan av
dessa beredskapslagar — har som bekant
till syfte att i ansträngda lägen
skydda statens och bostadsbyggandets
kreditbehov. Detta behov bör, såsom vi
socialdemokrater framhåller i reservation
3 — i första hand täckas genom
att riksbanken ger rekommendationer
eller genom att överenskommelser träffas
med kreditinstituten. Ett enda kreditinstitut
kan emellertid genom att vägra
medverkan förhindra en sådan lösning,
och vi anser därför, liksom departementschefen,
att det är nödvändigt att
bibehålla lagen.

Vad slutligen gäller ränteregleringslagen
och den däri ingående emissionskontrollen
delar vi departementschefens
uppfattning att lagen i vissa lägen
kan vara ett viktigt komplement till
andra penningpolitiska åtgärder. Vi menar
att lagen fyller en väsentlig beredskapsfunktion
och kan följaktligen inte
ansluta oss till motionsledes och reservationsvis
framförda yrkanden om
lagens slopande.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationerna nr
1 och 3 av herr Ståhle in. fl. På övriga
punkter yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Herr von SYDOW (h):

Herr talman! Jämte herr Berglund i
denna kammare har jag varit motionär

av likviditets- och kassakvotslagen, in. m.

i denna fråga, och jag skall be att med
anledning därav få säga några ord.

Jag vill då genast börja med att instämma
i det yrkande om bifall till reservationerna
2 och 4, som herr Larsson
i Umeå framställt, och jag ber att diirtill
få yrka bifall till utskottets hemställan
under punkterna B och I).

Jag skall inte uppta tiden med att utveckla
de olika synpunkter beträffande
dessa olika lagar som har lämnats i motionen
och i reservationerna. Jag skall
bara påpeka, vilket ju framgår av handlingarna,
att samma åsikter, som kommit
till uttryck i motionen och i de reservationer
som här har berörts, har
framförts av två reservanter i såväl
riksbanks- som riksgäldsfullmäktige,
liksom även av Bankföreningen, Sparbanksföreningen
och Försäkringsbolagens
riksförbund.

Det är således en utomordentligt stor
och sakkunnig församling, som har motsatt
sig en förlängning av dessa lagar.
Bestämmelserna om kassa- och likviditetskvoter
anser vi oss kunna acceptera
så länge de fullföljer ett rent penningpolitiskt
syfte och är ett av penningpolitikens
medel, som betraktas som ett
komplement i vissa lägen till räntepolitiken
och riksbankens marknadsoperationer.

Herr Larsson i Umeå har talat om den
reservation som berör innehavet av utländsk
valuta, så jag skall hoppa över
det. Jag vill dock säga ett par ord om
den sänkning av maximilikviditetskvottalet
som föreslagits.

Att ha baserat bestämmelserna i denna
beredskapslag på så mycket som 50
procent för affärsbankerna och 25 procent
för sparbankerna och centralkassorna
för jordbrukskredit, anses av oss
vara absolut för högt och inte representera
någon som helst realistisk nivå.

Det är ju alldeles klart, att ett företag
som driver bankrörelse måste hålla sig
med en god likviditet i form av egen
kassa och av sådana tillgångar, som företaget
kan disponera över. Det skulle

2 — Andra kammarens protokoll 1965. \r 26

Nr 26

Torsdagen den 20 maj 1965

Fortsatt giltighet av likviditets- och kassakvotslagen, m. m.

vara en ren orimlighet om dessa föreslagna
höga maximikvottal skulle tilllämpas.
Företagen skulle då komma att
stå inför en nästan olöslig uppgift när
det gäller att stärka sin likviditet. Det
kan ske antingen genom att öka inlåningen
eller genom att minska utlåningen,
eller naturligtvis båda dessa operationer
i förening. Skulle dessa maximikvottal
verkligen en gång bli föreskrivna,
skulle därav uppstå mycket svåra
rubbningar inom hela kreditmarknaden.

Beträffande placeringskvotslagen och
ränteregleringslagen föreligger nu förslag,
att de skall förlängas. Mot detta
har vi motionärer opponerat oss och
därvid fått stöd i ett fall av utskottets
majoritet och i ett annat av reservanterna.
Jag skulle vilja säga, att vi ju inte
är främmande för beredskapslagar i
allmänhet. Men de beredskapslagar vi
har sysslat med och som i folks medvetande
framstår såsom verkliga beredskapslagar
och nödvändiga sådana, skall
tillämpas i händelse av krig eller krigsfara.
De lagar, som det nu är fråga om,
är dock något helt annat. De påminner,
tycker jag, om björkriset i kakelugnsvrån,
som skall tas fram om kreditväsendets
gossar inte skulle vara snälla
och lydiga tillräckligt. Det har dock
hittills gått med frivilliga överenskommelser.
Det finns ingen anledning att
tro på något annat i framtiden. Dessa
tvenne kreditpolitiska beredskapslagar,
ränteregleringslagen och placeringskvotslagen,
är onödiga, och en förlängning
av dessa lagar motsätter sig motionärerna,
vilket jag nu ber att ytterligare
få understryka.

I detta anförande instämde herr Bergland
(fp).

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Tillåt mig, herr talman,
att i anslutning till behandlingen av
bankoutskottets utlåtande nr 35 anföra
några synpunkter.

Jag har tillsammans med några andra

centerpartister väckt en motion i denna
kammare som fått nr 865 och som blivit
föremål för utskottsbehandling. Vi
har i vår motion hävdat att kreditmarknaden
sedan länge kännetecknas av
bristande jämvikt mellan tillgång och
efterfrågan. Vi är medvetna om det angelägna
i att samhället utrustas med
smidigt verkande medel att hålla tillbaka
en alltför stark kreditefterfrågan,
så att därmed stabiliteten kan upprätthållas
i samhällsekonomien. Men det
måste vara angeläget — ja, helt enkelt
en primär uppgift och målsättning —
att söka skapa förutsättningar för en
snabbare ökning av kredittillgången.
Det måste därför framstå som en nödvändighet
att söka öka det personliga
sparandet. Det personliga sparandet bör
erbjudas mera attraktiva villkor än hittills,
om det i erforderlig utsträckning
skall kunna medverka till ökade kapitaltillgångar
för olika investeringsändamål.

En effektiv stabiliseringspolitik måste
baseras på en kombination av finanspolitiska
och kreditpolitiska åtgärder. För
närvarande har vi en markerad högräntepolitik.
I nuvarande läge i fråga om
samhällsekonomien kan emellertid räntevapnet
inte sägas ha tillnärmelsevis
samma verkan som i tidigare skeden.
Den offentliga verksamheten t. ex. måste
sägas vara i ringa grad påverkad av
räntepolitiken. Så höga utlåningsräntor
som för närvarande gäller måste man gå
över trettio år tillbaka i tiden för att
finna, om jag inte är fel underrättad.

Den höga räntan får i stort sett sin
mest framträdande effekt på de mindre
företagen med deras i regel svagare likviditet.
En sådan räntepolitik bör motverkas
dels genom kombinerade finanspolitiska
åtgärder, dels genom eu lämpligare
utformning av kreditpolitiken
som sådan. För en nödvändig begränsning
av kreditgivningen bör ett system
med reservkvotbestämmelser för kreditinstituten
tillmätas betydelse. Det är,
som vi motionärer framhållit i vår mo -

Torsdagen den 20 maj 1905

Nr 20

Fortsatt giltighet av likviditets- och kassakvotslagen, m. m.

tion, lämpligt att riksbanken även i
fortsättningen träffar frivilliga uppgörelser
med kreditinstituten om den restriktivitet
som är erforderlig på det kreditpolitiska
området. En beredskapslagstiftning
om likviditets- och kassakvoter
bör dock även i fortsättningen under
en övergångstid finnas som garanti för
den återhållsamhet i kreditgivningen
som ur konjunkturpolitisk synpunkt
kan visa sig nödvändig. Likviditetsoch
kassakvotslagens giltighetstid bör
därför förlängas till den 30 juni 1968.

Det synes dock som om likviditetsocli
kassakvotslagen inte har en tillfredsställande
utformning. I betraktande
av att bestämmelserna avser en s. k.
övergångsföreteelse, finner jag ingen
anledning att närmare gå in på deras
utformning. En ändring av gällande
maximital synes dock nödvändig. Jag
vill i likhet med utskottsinajoriteten förorda
att högsta gränsen för likviditetskvoten
fastställes till 20 procent för
sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit
samt till 40 procent för övriga
ifrågakommande kreditinrättningar.
Högsta kassakvotstalet bör fastställas
till 10 procent.

Jag vill i likhet med utskottsmajoriteten
anföra att placeringskvotslagen
bör upphävas. Placeringskvotslagen kan
givetvis inte medföra någon förstärkning
av kapitalmarknaden. Lagen har
framför allt gentemot försäkringsbolagen
och sparbankerna ett direkt prioriterings-
och dirigeringssyfte. Det kan
inte bestridas att en sådan prioritering
kan medföra allvarliga skadeverkningar
för så väsentliga ändamål som industriens,
jordbrukets, hantverkets, kommunernas
och utbildningens lånebehov.
Därmed kan en diskriminering ske gentemot
investeringsändamål som måste
betraktas som synnerligen angelägna ur
samhällets synpunkt. Det är helt enkelt
nödvändigt att näringslivet beredes ökat
utrymme för investeringar, om vårt
lands konkurrenskraft på världsmarknaden
inte skall eftersättas.

I en aktiv konjunkturpolitik bör ingå
att staten så långt som möjligt söker anpassa
sina utgifter efter konjunkturläget.
Beträffande bostadsbyggandet har
vi att räkna med ökat kreditbehov, men
detta ökade kreditbehov måste givetvis
kunna tillgodoses inom ramen för en fri
kreditmarknad och inom ramen för de
möjligheter till frivilliga överenskommelser
som ligger inom räckhåll.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till bankoutskottets utlåtande
nr 35.

I detta anförande instämde herr Etrnwall
(ep).

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten A

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Bengtsson i Landskrona
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i punkten

B) i utskottets utlåtande nr 35, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Ståhle m. fl.

Nr 26

Torsdagen den 20 maj 1965

Fortsatt giltighet av likviditets- och kassakvotslagen, m. m.

medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 95 ja och 108 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
1) av herr Ståhle m. fl.

Punkten C

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i punkten

C) i utskottets utlåtande nr 35, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Åkerlund m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringsproposilionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 131 ja och 73 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten D

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra pro -

positionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Bengtsson i Landskrona
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i punkten

D) i utskottets utlåtande nr 35, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Ståhle m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för nej-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 94 ja och 109 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
3) av herr Ståhle m. fl.

Punkten E

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i punkten

E) i utskottets utlåtande nr 35, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Torsdagen den 20 mai 1005

Nr 26

Anslag till ltcligionspedagogiska institutet i Uppsala

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4) av herr Åkerlund in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 133 ja och 70 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

94, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående kostnader för svenska
FN-styrkor m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Anslag till Religionspedagogiska
institutet i Uppsala

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

95, i anledning av väckta motioner om
anslag till Religionspedagogiska institutet
i Uppsala.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hellebladh m. fl. (1:378) och den andra
inom andra kammaren av herr Helander
m. fl. (11:474), hade hemställts
att riksdagen måtte besluta att Religionspedagogiska
institutet, Uppsala, av
statsmedel tilldelades ett anslag av
25 000 kr.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:378 och 11:474 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade avgivits av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Ivar Johansson,
Axel Andersson, Bengtson,

Källqvist, W allmark, Bohman och
Ståhl, fröken Elmén samt herrar Larsson
i Hedcnäset, Helander, Mattsson och
Hordstrandh, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna 1:378 och
11:474, till Religionspedagogiska institutet
i Uppsala för budgetåret 1905/60
på driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 25 000 kr.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
vad som angivits i statsutskottets utlåtande
nr 95 att fråggan om ett statligt anslag
till Religionspedagogiska institutet
i Uppsala nu för fjärde gången kommer
inför riksdagen. Varje gång har utskottet
med knapp majoritet — i år 16 röster
mot 14 — avstyrkt framställningen och
kamrarna likaledes med några få rösters
övervikt avslagit motionsyrkandena. Vi
har återkommit gång på gång, eftersom
vi anser att den av institutet bedrivna
verksamheten är så betydelsefull, att ett
litet anslag är synnerligen välmotiverat.
Det gäller ju främst fortbildning och vidareutbildning
av lärare i kristendomskunskap
på olika stadier.

Då statsutskottets liksom reservationens
motivering är knapphändig, ber
jag att med några ord få belysa behovet
av detta anslag. .lag gör det med hänvisning
till den ganska utförliga fyrpartimotion,
nr 474 i denna kammare, som
avlämnats, samt till redogörelserna för
institutets verksamhet.

Under tolv år har Religionspedagogiska
institutet verkat för religionspedagogiken
i vårt land. Arbetet bedrives helt
på ekumenisk bas och olika lärarföreningar
är engagerade. En av de viktigaste
uppgifterna är som sagt fortbildning
och vidareutbildning av lärare i
kristendomskunskap på olika stadier.
Under våren har tre religionspedagogiska
kurser ägt rum: i Lund under ledning
av professor Ragnar Bring, i Fal -

Nr 26

Torsdagen den 20 maj 1965

Anslag till Religionspedagogiska institutet i Uppsala

köping under ledning av docenten Gunnar
Hillerdal och i Jönköping för sådana
som undervisar utan att äga pedagogisk
utbildning under ledning av lektorn,
teol. dr Henrik Elmgren. Deltagarantalet
har i genomsnitt varit 20.
Kurserna, som är avgiftsfria, pågår under
en termin i form av seminarieövningar
på kvällstid. Till hösten planeras
ytterligare kurser.

Betydelsefull är också den skriftserie
som utges, varigenom lärare i kristendomskunskap
erhåller aktuell information
för sin undervisning. Tidigare har
utgivits »Handledning för skolans morgonsamling».
Närmast planeras en skrift
om innebörden i »den objektiva undervisningen»
och vidare en skrift om
kristendomsundervisningen i grundskolan,
en handledning för lärare.

Genom konferenser och rundabordssamtal
bedriver institutet också kontinuerlig
upplysningsverksamhet. Det pågår
för närvarande en livlig pedagogisk
verksamhet inom de olika samfunden,
och det är av stor betydelse att företrädarna
för denna verksamhet får kontakt
med lärarna i den offentliga skolan.

Av vikt är vidare de internationella
och internordiska kontakterna. En nordisk
religionspedagogisk konferens planeras
hösten 1966 äga rum i Sigtuna.
Utöver det fastställda arbetsprogrammet
tas institutet ofta i anspråk för att
tillhandahålla enskilda lärare och olika
organisationer upplysningar och utredningar.

Institutets ställning i den pedagogiska
världen är numera av central betydelse.
Det har blivit en riksinstitution. Men
dess verksamhet hämmas påfallande av
bristande ekonomiska resurser. Statsutskottet
hänvisade 1961 och även nu
till möjligheter att få del av vissa riksanslag.
Det borde väl stå klart för alla,
att alla sådana möjligheter har försökts
utan särskilt goda resultat. I vår motion
redovisas, förutom frivilliga bidrag, anslag
från kyrkliga arbetsfonden på
10 000 kronor. 1 stor utsträckning får

Religionspedagogiska institutet arbeta
med frivilliga krafter. Direktorn är sålunda
oavlönad. Tillgängliga medel räcker
inte till sekretariatskostnadernautan
får i första hand användas till kurser
och utgivandet av skrifter.

Att stimulera och vidareutbilda de
enskilda lärarna i deras viktiga tjänst
i den offentliga undervisningen är förvisso
en betydelsefull uppgift, som riksdagen
borde finna angeläget att understödja
— i synnerhet när anspråken är
så små som ett anslag på 25 000 kronor.
Jag hoppas att de ärade kammarledamöterna
skall vara av samma mening. Jag
ber att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen av herr Boman
in. fl.

I detta anförande instämde herrar
Keijer (fp), Mattsson (ep), Källstad
(fp), Hedin (h), Zetterberg (s), Rimmerfors
(fp) och Gustafsson i Borås
(fp) samt frit Johansson (s).

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Utöver herr Nelanders
redogörelse för Religionspedagogiska
institutets verksamhet och målsättning
finns inte mycket att tillägga av dokumenterade
sakuppgifter. Vad jag kan
bidra med utifrån den inblick i och
sakkunskap om skolans värld och problem,
som jag tror mig ha, är ett understrykande
av att religionspedagogiken
i vårt land utan tvivel försummats en
hel del i äldre tider. Ännu är den fortfarande
inte tillfredsställande genomarbetad,
trots aktningsvärda insatser från
både myndigheter och enskilda. Denna
religionspedagogik kräver allt det stöd
den kan få. Inte minst omsorgen om
grundskolan och det kommande gymnasiet,
som har att ge religionsundervisning
i delvis nya former och med i
åtskilliga avseenden nytt kursinnehåll,
kräver helt enkelt detta stöd — skulle
jag våga spetsa till det. Lärarna behöver
all möjlig hjälp.

Religionspedagogiska institutet har i
tolv år med goda resultat — därom vå -

Torsdagen den 20 maj 1905

Nr 20

Anslag till ReligionnpedagoKiska institutet i Uppsala

gar jag väl som fackman vittna •— verkat
för religionspedagogiken i vårt land.
Religionspedagogiska kurser och seminarier
— de senare av akademisk karaktär
— bär, som herr Nelander framhöll,
ordnats på olika orter under ledning
av framstående experter av vilka vi har
några få i landet. Avsikten är att intensifiera
seminarieverksamheten i fortsättningen,
bl. a. för att ge de många religionslärare
som inte har formell, ibland
inte ens ämnesteoretiskt sett reell kompetens
möjlighet att snabbt förvärva
en något så när tillfredsställande behörighet
och skicklighet i att undervisa
i ämnet kristendomskunskap respektive
religionskunskap.

Denna sida av institutets verksamhet
är av utomordentligt stor betydelse, och
redan den tycker jag motiverar det begärda
lilla anslaget på 25 000 kronor.
Lägger man därtill institutets övriga
verksamhet med insatser för religionspedagogisk
forskning — även den delvis
försummad i vårt land — insatser
för religionspedagogiska konferenser av
olika slag, religionspedagogiskt författarskap
och en inte föraktlig individuell
rådgivning, så framstår institutets förhoppningar
om det här lilla anslaget såsom
än blygsammare.

Huvudparten av institutets insatser
kommer, även om detta belopp beviljas,
ändå att ligga på frivillighetens och
idealitetens bas, och det är ur många
synpunkter bara bra. Någon risk för att
statsmedlen icke kommer till bästa möjliga
användning finns icke.

Även jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr BERG (s):

Herr talman! Det är, såsom det sagts
här tidigare, fjärde året som motioner
med detta yrkande är föremål för riksdagens
behandling och utskottsutlåtanden
över dessa motioner presenteras.
Den knapphändiga motiveringen i utskottsutlåtandena
för avslag har alltid

varit av samma typ och karaktär. Reservationerna
har tidigare varit något
mer mångordiga, men också de har blivit
knapphändigare.

I dagens debatt om anslaget har man
i protokollet fört in också motionens
formuleringar. Det är givet att det finns
vissa skäl för framställningar av det
här slaget, men man kan fråga sig om
de skäl som har anförts är tillräckligt
starka och underbyggda på det sätt som
den anslagsgivande parten kräver. Utskottet
har i sina tidigare utlåtanden
alltid hänvisat till möjligheterna att
ansöka om bidrag från befintliga riksstatsanslag
som statskontoret anvisade
redan 1961.

Jag förmodar att de fem kristna lärarförbund
som startat verksamheten för
en frivillig fortbildning av kristendomslärare
ansett att den utbildning som
staten bedriver på detta område är otillräcklig
och otillfredsställande och bör
kompletteras på frivillig väg. Några uppgifter
om hur verksamheten skall finansieras
finns dock inte i institutets stadgar,
som är intagna i motionshäftet.
Detta vittnar om en ganska lättsinnig
inställning till de ekonomiska förutsättningarna
för en verksamhet av det pretentiösa
slag som har redovisats i dag.
Av motionen framgår att endast två
av de fem organisationer som startat
verksamheten har lämnat bidrag under
1964, och det är bidrag med så obetydliga
belopp som 500 kronor från vardera
organisationen.

I stiftelsen är också en hel del andra
organisationer och institutioner inblandade
—• jag har räknat till minst tretton
olika instanser — och man skulle ju
vänta sig att där funnes en offervilja
och önskan att bidra med pengar till
verksamheten. Det visar sig dock att
endast fyra organisationer lämnar 500
kronor vardera detta år till en verksamhet
som anses så betydelsefull. Därtill
kommer ett anslag från Diakonistyrelsen
på 1 000 kronor och från Kyrkliga
arbetsfonden på 10 000 kronor —

Nr 26

Torsdagen den 20 maj 1965

Anslag till Religionspedagogiska institutet i Uppsala

dessa är tydligen det väsentliga ekonomiska
underlaget.

Detta tyder enligt min uppfattning
inte på något större intresse för den
verksamhet som institutets tillskyn dare
och övriga inblandade omhuldar. Min
personliga uppfattning är att den som
har ambitionen att komplettera den utbildning
som staten bedriver bör bygga
verksamheten på en stabilare ekonomisk
grund än man har gjort i detta fall. Jag
anser dessutom att den fortbildning av
lärare som erfordras på detta speciella
avsnitt av vårt undervisningsväsende
bör avvägas och bedrivas av samhällets
egna organ. Jag yrkar därför bifall till
utskottets hemställan.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag tycker, att den offervillighet,
som de kristna lärarförbunden
bar visat, inte är obetydlig. Mätt med de
mått vi använder här i riksdagen är det
ju inte mycket pengar, men när det gäller
att bedriva pedagogisk verksamhet
beträffande andra skolämnen kan man
knappast räkna med en sådan offervillighet.

Det är mycket riktigt, som herr Berg
säger, att det egentligen borde ankomma
på staten och skolmyndigheterna att
bedriva den religionspedagogiska verksamhet,
som institutet har tagit hand
om, men religionspedagogiken är försummad
i vårt land och är ännu inte i
nivå med annan ämnespedagogik. Landets
pedagogikprofessorer sysslar, såvitt
jag vet, tyvärr inte nämnvärt med
religionspedagogik utan med andra former
av pedagogik, och de teologiska
fakulteterna är inte i första hand praktiskt
religionspedagogiskt inriktade.

Återstår skolöverstyrelsens eventuella
experter och lärarutbildningsanstalternas
lektorer i religionsmetodik. Jag vill
inte förneka, att de gör en hel del, men
det räcker inte till. Herr Berg vet lika
väl som jag, att bristen på kompetenta
lärare i kristendomskunskap och religionskunskap
är utomordentligt stor.

Behovet av Religionspedagogiska institutet
är i det läge, vari vi nu befinner
oss och kommer att befinna oss åtskilliga
år framåt i tiden, till fullo dokumenterat
ur skolans synvinkel, som i detta
sammanhang kanske är den viktigaste
synvinkeln.

Herr BERG (s):

Herr talman! Det är klart att man kan
argumentera på olika sätt i detta sammanhang,
men jag har fäst mig vid den
likgiltighet för den ekonomiska sidan
som präglar institutets stadgar.

Motionärerna framhåller att det är en
betydelsefull och riksomfattande verksamhet
som här bedrivs men att arbetets
omfattning snävt begränsas av institutets
blygsamma tillgångar, som uppgår
till 13 077 kronor i gåvor och anslag
från fem eller sex olika institutioner
och organisationer.

Det är givet att detta mycket blygsamma
belopp inte kan ge utrymme för
eu så omfattande verksamhet som har
skisserats i motionen och i stadgarna,
men det finns inte någon punkt i stadgarna
som talar om hur verksamheten
skall finansieras. Det talas om att man
skall tillsätta en kassaförvaltare — det
är gott och väl — och så föreskrivs det
att ett av de organ som har stiftat institutet
skall tillsätta inspektor för stiftelsen.
Det organet tillskjuter ett belopp
på 500 kronor. Jag tycker det är ett
ganska dåligt underlag för en så omfattande
verksamhet som det är fråga
om här.

I stadgarna står det, att de tillgångar
som finns när institutets verksamhet
eventuellt nedläggs skall överlämnas till
ett av dessa förbund. Det är en ganska
optimistisk paragraf med hänsyn till
att det inte finns några som helst bestämmelser
om hur man skall få in de
pengar som man räknar med att ha
tillgång till när man en gång slutar
verksamheten.

Jag föreställer mig att den kristna
gruppen i riksdagen inte ser frågan på

Torsdagen den 20 maj 1905

Nr 26

Anslag till

detta siilt utan kommer att rösta för
reservationen, men jag tycker det vore
rätt underligt om den borgerliga oppositionen,
där det ändå finns så mycken
ekonomisk expertis som är van att bedöma
den ekonomiska bakgrunden för
olika slag av verksamhet, skulle stödja
en sådan framställning. Institutet har
inte kunnat åstadkomma mer pengar än
13 000 kronor på ett år, men man säger
att det är blygsamt att begära det dubbla
från staten!

Herr NORDSTRANDH (h):

Om stadgarnas formuleringar inte
skulle tillfredsställa herr Berg, så är jag
övertygad om att de kan göras om så
att de tillfredsställer honom. Garantier
för att pengarna kommer att användas
på rätt sätt finns redan och har funnits
i alla de år, då institutet har drivits
med enbart frivilliga medel.

Jag tycker emellertid, att stadgarna
inte har någon större relevans i detta
sammanhang. Behovet av Religionspedagogiska
institutet har herr Berg icke
kunnat vederlägga!

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nelander begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 95, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Boman in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

ReligionspedaKogisku institutet i Uppsala

sitionen blivit ännu en gäng uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 105 ja och 93 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 13

Föredrogs vart för sig
statsutskottets utlåtande nr 96, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring m. m., i vad propositionen
avser förslagsanslag till folkpensioner,
jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkande nr
35, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 72 och 77 §§ rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26
maj 1954 (nr 521), m. m.; samt

bankoutskottets memorial och utlåtanden
:

nr 37, angående uppskov med behandlingen
av vissa till bankoutskottet
hänvisade ärenden,

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation
av Svenska skeppsliypotekskassan,
m. m.,

nr 39, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
ytterligare förvärv av bostadsrätter
för riksdagens räkning, in. m.,
och

nr 40, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående anordnandet av ett klipparkiv
för riksdagens räkning.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden, betänkande och
memorial hemställt.

Nr 26

Torsdagen den 20 maj 1965

§ 14

Beräkningen av resetillägg enligt studiehjälpsreglementet
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av väckta motioner
angående beräkningen av resetillägg
enligt studiehjälpsreglementet
m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft sex inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna nr 129
i första kammaren av herr Källqvist
m. fl. och nr 167 i andra kammaren av
herr Källstad m. fl.,

2) de likalydande motionerna nr 520
i första kammaren av fru Olsson och
herr Johan Olsson samt nr 635 i andra
kammaren av herr Nilsson i Tvärålund
ni. fl., samt

3) de likalydande motionerna nr 522
i första kammaren av herr Johan Olsson
och fru Olsson samt nr 624 i andra
kammaren av herr Johansson i Skärstad
m. fl.

Motionerna I: 129 och II: 167, såvitt
anginge yrkandena om det inkomstprövade
tillägget, om studiestöd till studerande
som kompletterade studentbetyg,
om studiemedel till elever vid de fria
kristna samfundens teologiska seminarier
och liknande utbildningsanstalter
samt om de inkomst- och behovsprövade
tilläggen för barn med frånskilda
föräldrar, behandlades av utskottet i annat
sammanhang.

I motionerna I: 129 och II: 167 hade,
såvitt nu var i fråga, yrkats »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
begära att nästa års riksdag föreläggs
förslag till bidrag inom studielyjälpssystemets
ram som gör det möjligt för
inackorderade elever att sex gånger
per läsår besöka sina hem,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte ge till känna vad i motionen
anförts beträffande resetillägg i studiehjälpssystemet.
»

I motionerna I: 520 och II: 635 hade
yrkats, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om förslag till
innevarande års riksdag om sådan ändring
av studiehjälpsreglementet och
studiemedelsförordningen att inackorderade
elever erhåller bidrag till resor
mellan hemorten och skolan.»

I motionerna I: 522 och II: 62k hade
yrkats, »att riksdagen måtte medge att
rätt till resetillägg enligt studiehjälpsreglementet
skall grunda sig på färdvägens
längd mellan bostad och skola, enligt
i motionen angivna grunder.»

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen i anledning av följande
motioner, nämligen

1) motionerna I: 522 och II: 624 samt

2) motionerna I: 129 och II: 167, såvitt
anginge resetilläggets konstruktion,

måtte såsom sin mening giva Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet anfört om
resetillägget i studiehjälpsreglementet;

B. att följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 522 och II: 624 samt

2) motionerna I: 129 och II: 167, såvitt
anginge resetilläggets konstruktion,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet under A. hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 520 och II: 635 samt

2) motionerna I: 129 och II: 167, såvitt
anginge yrkandet om resetillägg till
inackorderade elever,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits vid utskottets
hemställan under C

I. av fru Hamrin-Thorell, herr Edström.
fru Olsson samt herrar Anderson
i Sundsvall, Rimmerfors och Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett, att utskottet under
C. bort hemställa,

dels att riksdagen i anledning av följande
motioner, nämligen

1) motionerna I: 129 och II: 167, såvitt
anginge yrkandet om resetillägg till
inackorderade elever, samt

2) motionerna 1:520 och 11:635,

Torsdagen den 20 maj 1905

Nr 20

Beräkning av resetillägg enligt studiehjälpsreglementet m. m.

matte i skrivelse till Kungl. Maj:t anliålla
om förslag till nästa års riksdag
om sädan ändring av studiehjälpsregleinentet,
att inackorderade elever erhölle
bidrag till resor mellan hemorten och
skolan;

dels att följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 129 och II: 107, såvitt
anginge yrkandet om resetillägg till
inackorderade elever, samt

2) motionerna 1:520 och 11:635,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad reservanterna hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II. av herrar Hubinette och Lothigius,
utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Den fråga som behandlas
i andra lagutskottets utlåtande nr
46 hade förra årets riksdag att ta ställning
till i samband med frågan om studiefinansieringen.
Det visade sig ganska
snart, när det beslut som då fattades
skulle omsättas i praktiken, att det var
behäftat med en hel del brister. Det är
naturligt att ett vittomfattande system
som detta inte kan bli fulländat på eu
gång. När förra årets riksdag tog ställning
till denna fråga förelåg dock motioner
som aktualiserade en del av de
problem som sedan uppstått. Motionerna
avslogs då.

Problemen gäller bl. a. frågan om reseavståndet.
Resetillägget beräknas i
huvudsak efter fågelvägen. Det har visat
sig att det finns elever som bor på
ett sådant avstånd räknat efter fågelvägen
att de inte erhåller resebidrag.
De kanske dock måste färdas till hållplatsen
i motsatt riktning mot deii ort
där skolan är belägen, varför resvägen
till skolan blir ganska lång. Någon ersättning
utgår då inte.

Dessa förhållanden har vållat stort
besvär på skolexpeditionerna. Från oli -

ka delar av landet har framförts krav
på ändring. Motioner har även väckts i
detta syfte. Utskottet har inhämtat yttrande
över motionerna från centrala
studiehjälpsnämnden som meddelat, att
nämnden för närvarande gör enkätundersökningar
och så småningom ämnar
försöka få en ändring till stånd. Utskottet
hoppas därför att denna fråga kommer
att lösas. Jag vill understryka vad
utskottet säger på sidan 8:

»Med hänsyn till den utredning av
frågorna som utföres av centrala studiehjälpsnämnden
anser sig utskottet
dock inte nu böra precisera på vilket
sätt reglerna må ändras. Utskottet förutsätter
emellertid att centrala studiehjälpsnämnden
bedriver sin utredning
om resetillägget skyndsamt och att därefter
Kungl. Maj:t föranstaltar om de
ändringar i systemet som kan anses
lämpliga.»

Jag hoppas att centrala studiehjälpsnämnden
gör allt för att få till stånd
ändringar så snabbt att nya bestämmelser
kan tillämpas redan från den 1 juli
i år, alltså för det kommande läsåret.

En annan fråga som behandlas i detta
utlåtande gäller de fria resorna för inackorderade
elever. Utskottet har i detta
sammanhang talat om att förbättringar
i fråga om studiehjälpen genomfördes
förra året. Det är visserligen riktigt,
men ändå blev det betydande skillnader
i fråga om kostnaderna för de elever
som har långa resor. Vi har också ansett
att det är värdefullt att dessa elever
så ofta som möjligt har kontakt med
hemmet och med sina anhöriga. Om resekostnaderna
blir alltför stora uppstår
svårigheter för eleverna att komma hem.

Vi hade denna fråga uppe här förra
året, och jag har för mig att det fanns
ett ganska stort intresse för detta förslag
i denna kammare då. Vi har nu i eu
reservation anslutit oss till motionerna
i detta ärende, och jag hoppas också att
kammarens ledamöter vill uppmärksamma
denna sak och ge sin anslutning till
detta förslag.

Nr 26

Torsdagen den 20 maj 1905

Beräkningen av resetillägg enligt studiehjälpsreglementet m. m.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation
som är fogad till andra lagutskottets
utlåtande nr 46.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Först vill jag instämma
i vad herr Gustavsson i Alvesta anfört.
Jag skall bara inskränka mig till att
ytterligare understryka angelägenheten
av att föreskrifterna såväl i reglementet
som i tillämpningsbestämmelserna
ändras med det snaraste vad beträffar
beräkning av resetillägget för skolungdomarnas
dagliga resor. Det är ju känt
att särskilda utskottet i fjol nedlade åtskillig
möda på att göra dessa föreskrifter
praktiska och lätta att tillämpa.
Tyvärr har det inte lyckats.

Särskilt bestämmelsen om att avståndet
skall beräknas fågelvägen har för
skolmyndigheterna medfört många problem
och många bekymmer framför allt
i deras strävan att åstadkomma rättvisa
resultat. Det har inte varit ovanligt
att elever från samma stadsdel eller
ifrån samma by som nyttjar samma hållplats,
när de stiger på bussen till skolan,
har fått reseersättning med helt olika
belopp. Det har också inträffat att en
del elever har erhållit resetillägget medan
andra inte har fått det, trots att de
har haft lika lång färdväg.

Som herr Gustavsson anförde har
utskottet inhämtat yttrande från centrala
studiehjälpsnämnden. Denna är
klart medveten om att dessa regler är
olyckligt utformade. Studiehjälpsnämnden
anför som exempel: »Sålunda kan
det inträffa att elev med kortare väg
och mindre resekostnad erhåller större
bidrag än elev med längre väg och större
resekostnad.» Regler som kan ge sådant
resultat uppfattas självfallet som klart
orättvisa. Det är angeläget att med det
snaraste åstadkomma en ändring till
det bättre.

Vad beträffar reservationen, som syftar
till att erhålla bidrag till ett antal
resor till hemorten för de elever som har

inackorderingsbidrag, är det angeläget
att de kan få göra ett antal fria resor
eller resor åtminstone till nedsatt pris
till hemmet. Dessa ungdomar är ju i den
åldern att det är särskilt betydelsefullt
för dem att upprätthålla kontakten
med hemmet och föräldrarna. Detta
är motivet till vår reservation.

Av fjolårets debatt har jag i protokollet
sett att man särskilt framhöll
folkhögskoleelevernas behov av fria resor,
och det är självfallet angeläget även
för dem att få besöka hemmet. Folkhögskoleeleverna
tillhör emellertid en kategori
av något äldre studerande. Jag
skulle tro att det är minst lika angeläget
att besöka hemmet för gymnasieungdomar
i sådana trakter av vårt land där
det är stort avstånd mellan hemmet och
gymnasieorten. Så är förhållandet exempelvis
i Norrland och även på många
andra håll i landet.

Det är inte bara dessa skolformer —
folkhögskolorna och gymnasierna —
som berörs av förslaget utan självfallet
även elever vid en rad andra skolor.
Vi anser det alltså angeläget att dessa
elever får bidrag till ett antal hemresor.
I någon av motionerna har man föreslagit
att eleverna skall få sex resor per år.
Jag är inte övertygad om att antalet
sex är riktigt avvägt. Man kan säkert
tillfredsställa detta behov även om man
prutar ned antalet fria resor ytterligare
något.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr LOTHIG1US (h):

Herr talman! Jag har fogat en blank
reservation vid denna punkt för att få
tillfälle att säga några ord inte bara i
själva sakfrågan.

När nya bestämmelser skapas, såsom
skett i fråga om den nuvarande studiehjälpen,
och samtidigt vissa speciella
bidrag föreslås slopade, är det ytterst
angeläget att man inte omedelbart efter
det att mera generella bidragsformer
införts, på en mängd områden föreslår

Torsdagen den 20 maj 19(55

Nr 2(i

Beräkning av resetillägg enligt studiehjälpsreglementet m. m.

nya speciella bidrag. Avsikten har ju
varit att mera se till helheten.

Jag har den uppfattningen att man
inte i onödan skall införa sådana speciella
bidrag, även om det kan tyckas
riktigt att göra så i särskilda fall. Då
bör man hellre ändra hela det generella
systemet.

Vi har inom högerpartiet inte kunnat
biträda reservationen från centerpartiet
och folkpartiet, detta av flera skäl.
För det borgerliga samarbetets skull
hade man gärna velat ansluta sig till
dessa reservationer i andra lagutskottet,
men de måste ha sådana sakliga innehåll
och ha sådant underlag att man kan
skriva under dem. Det finns, enligt mitt
förmenande, många bevis för att cp:s
och fp:s reservationer inte har det och
därför har högerrepresentanterna inte
kunnat biträda dem. Jag vill ha sagt detta
i kammaren. Det är beklagligt att vi
inte kunnat delta i en gemensam reservation.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! De utlåtanden från andra
lagutskottet som vi nu har att behandla
utgör vissa efterdyningar från
det stora reformverk om studiestöd som
riksdagen antog i fjol. Reformen har
varit i kraft en mycket kort tid och
det är väl alldeles för tidigt att nu dra
några bestämda slutsatser om hur hela
systemet fungerar.

Utskottet har kommit överens om en
fråga i utskottsutlåtandet nr 46, nämligen
bestämmelserna om resetillägg,
och eftersom vi är överens på den
punkten finns det ingen anledning för
mig att säga någonting härom.

För studiehjälpsnämnden vill jag
dock framhålla att så angelägen som
herr Anderson i Sundsvall var att avskaffa
fågelvägen var inte de övriga
ledamöterna. Om man kan bibehålla fågelvägen
som beräkningsgrund då det
gäller kostnaderna för resor vore det
tacknämligt. Jag vill inte att studiehjälpsnämnden
skall tro att vi så där

hundraprocentigt önskar få bort detta
beräkningssätt.

Jag skall vidare säga ett par ord om
den reservation som bakom sig har
centerpartiet och folkpartiet och som
herr Anderson i Sundsvall och herr
Gustavsson i Alvesta har talat för. Som
båda herrarna framhållit var denna
fråga föremål för behandling förra året,
då förslaget tillbakavisades av riksdagen.
Jag tror inte att vi från någondera
sidan är i stånd att prestera några nya
skäl som stöd för respektive ståndpunkter.

Det är ju riktigt att inackorderade
elever tidigare kunde få bidrag till resor.
Det förutsattes emellertid att eleven
fick behovsprövat stipendium. Eleven
kunde då få sex resor per läsår
men bara med ersättning för det belopp
som översteg 15 kronor. Dessutom
kunde eleven få ersättning för
kost och logi med belopp som varierade
mellan 30 och 75 kronor per månad.

Såsom herr Lothigius påpekat ersattes
genom riksdagens beslut i fjol de
olika bidragsformerna med ett inackorderingstillägg
på 100 kronor, beträffande
vilket icke skulle tillämpas
någon inkomst- eller behovsprövning.
Detta inackorderingstillägg, som var
avsett att utgöra ersättning för de merkostnader
som just ifrågavarande elevkategori
har, täcker enligt vår uppfattning
väl de bidrag som utgick enligt de
tidigare stödformerna. Herr Gustavsson
i Alvesta erkände också att det är ett
riktigt påstående, när utskottet säger
detta.

Därtill kommer att grundbidraget har
väsentligt höjts. Om man gör en jämförelse
mellan det gamla och det nya systemet,
skall man finna att elevernas
möjligheter att resa hem är minst lika
stora enligt det nya systemet. Med hänsyn
till den totala ersättning som utgår
blir det inte fråga om färre utan
flera resor än tidigare.

Utskottet anför samma argument som

Nr 26

Torsdagen den 20 maj 1965

Beräkningen av resetillägg enligt studiehjälpsreglementet m. m.

särskilda utskottet gjorde i fjol och
som enligt vår mening är bärande. Syftet
var ju att få bort den mångfald av
bidragsformer som tidigare fanns, och
det kunde bara ske genom en höjning
av de generella bidragen.

Till sist vill jag, herr talman, än en
gång understryka vad herr Lothigius
sade att om man vill åstadkomma ett
enhetligt och lätthanterligt bidragssystem,
får man finna sig i att punktbidrag
och speciella bidrag slopas.

Iierr talman! Med det anförda yrkar
jag bifall till utskottets utlåtande.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Lothigius sade att
för det borgerliga samarbetets skull
hade han gärna velat deltaga i reservationen.
För min del betraktar jag inte
på något sätt denna sak som en partipolitisk
fråga, och jag tycker inte heller
att herr Lothigius skall för det borgerliga
samarbetets skull gå ifrån de
principer som han i detta avseende anser
vara riktiga.

Både herr Bengtsson i Varberg och
herr Lothigius betonade önskvärdheten
av att det tillämpas generella regler på
studiehjälpens område och att man inte
bryter sönder det system som uppbyggts.
Ja, det är lovvärt att försöka
följa en sådan linje, men för att rättvisa
skall kunna åstadkommas måste de elever
det här gäller ha någorlunda likartade
kostnader för resor och skolvistelse.
För närvarande förhåller det
sig inte på det sättet, utan det finns
tvärtom betydande skillnader därvidlag.

Jag kan inte, herr Bengtsson i Varberg,
minnas att jag i mitt förra anförande
framhöll att det nya tillägget väl
täcker kostnaderna, utan jag sade bara
att det var fråga om en förbättring av
bidragssystemet. Därför vidhåller jag
mitt yrkande om bifall till reservationen.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att säga herr Bengtsson i Varberg
att så långt jag kunde avläsa stämningen
i utskottet var man ganska allmänt
överens om att fågelvägen inte är någon
särskilt lämplig beräkningsgrund
för de resekostnader det här gäller.
Vid utskottsbehandlingen anfördes åtskilliga
exempel på den saken, och jag
fick nog det intrycket att just på denna
punkt bör det bli en omprövning av
systemet. Det förefaller åtminstone mig
personligen lättare att åstadkomma ett
rättvist resultat om beräkningen grundas
på färdvägen. Detta är också en
ganska allmän uppfattning bland dem
som på det lokala planet administrerar
bidragssystemet.

Det kan emellertid hända att man
hittar på någon snillrik formel som
kan skapa rättvisa även om fågelvägen
behålles som beräkningsgrund. Jag hoppas
att även den saken undersökes vid
den prövning, som kommer att företas
innan reglementet ändras.

Herr LUNDKVIST (s):

Herr talman! Jag vill gärna begagna
detta tillfälle att i egenskap av ordförande
i centrala studiehjiilpsnämnden
anföra några allmänna synpunkter på
det studiesociala systemet, så som vi
från nämndens sida har upplevt systemets
tillämpning under vårt första
verksamhetsår.

Man kan nog säga att i stort sett har
det studiesociala system som riksdagen
i fjol beslutade fungerat tillfredsställande.
Jag vill emellertid skynda
mig att tillägga att det förhåller sig
med denna reform så som med alla
andra stora reformer, nämligen att den
inte är i alla sina detaljer fullgången
redan från början. Nämnden har också
kunnat konstatera vissa brister i bestämmelserna.
Rent allmänt har vi inom
nämnden sagt oss att i den mån några

Torsdagen den 20 maj 1965

Nr 26

Beräkning av resetillägg enligt studie!)jälpsreglementet m. m.

väsentliga ändringar av bestämmelserna
skall företagas, bör dessa ändringar
grunda sig på ett gott erfarenhetsmaterial.
Och alla måste ju medge att crfarenhetsmaterialet
är begränsat, eftersom
systemet ännu inte har tillämpats
under så lång tid. Studiemedelsförordningen
exempelvis trädde i kraft först
den 1 januari 1965, och det är alltså
bara under några månader som denna
del av det studiesociala systemet varit
i funktion.

Vi har emellertid från nämndens sida
på de punkter där bestämmelserna enligt
vår övertygelse inte varit riktigt
tillfredsställande, gjort framställningar
som redan nu leder till förbättringar.
Ett resultat av en sådan framställning
ligger i dag på riksdagens bord i form
av den propsition som utskottet har
behandlat i sitt utlåtade nr 50. Vi har
också varit tvingade att göra vissa förändringar
i våra egna tillämpningsföreskrifter
för att det skulle bli praktiskt
riktigare och enklare för alla de många
som ute på fältet har att tillämpa dem.

Det var närmast frågan om resetilllägget
som gav mig anledning att ta till
orda och anföra dessa mera allmänna
synpunkter. Som framgår av utskottsutlåtandet
har vi funnit att de nuvarande
bestämmelserna för resetillägget är
mindre tillfredsställande. Jag skulle också
kunna bidraga med exempel på att
dessa bestämmelser inte fungerar så väl
som man skulle önska. Men som kammarens
ledamöter kanske erinrar sig har
flera olika former av bestämmelser på
denna punkt tillämpats tidigare. Man
har varit kritisk mot de bestämmelser
som tidigare fanns och som kanske i
vissa avseenden var grundade på samma
principer som man i dag förordar när
man vill ha en förändring av de nuvarande
bestämmelserna.

I studielijälpsnämnden har vi sagt
oss, att om vi skall ändra dessa bestämmelser
igen, bör det om möjligt vara en
slutgiltig ändring som kommer till
stånd. Därför är vi angelägna om att

verkligen ha ett gott erfarenhetsmaterial
till förfogande och har fördenskull
begärt in uppgifter från skolstyrelserna.
Det material vi redan har fått in håller
vi på att bearbeta, och när vi har sammanställt
hela materialet blir det möjligt
för oss att göra en bedömning av
vilka åtgärder man behöver vidta för
att förbättra de nuvarande bestämmelserna
för resetillägg.

Självfallet kan det inte bli möjligt att
göra detta från den 1 juli. Det skulle
förutsätta —- eftersom jag trots allt föreställer
mig att vi måste fatta beslut
härom i riksdagen — att vi skulle kunna
få en proposition före den 1 juni att
ta ställning till, och det är givetvis helt
omöjligt. Vi kommer i varje fall att
skynda på så mycket vi kan med denna
uppgift.

Vilka bestämmelser vi än får, kommer
vi aldrig att nå fram till någon
millimeterrättvisa i detta sammanhang
Jag tror det är riktigt, som herr Bengtsson
i Varberg sade, att vi skall försöka
bevara någon form av schablonisering,
så att vi inte hamnar i en sådan detaljreglering
att vi får ett onödigt administrativt
krångel när vi skall tillämpa
bestämmelserna.

I övrigt, herr talman, finner jag utskottets
slutsatser beträffande de föreliggande
motionerna mycket välbetänkta.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A och B

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. C

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Anderson i Sundsvall begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande vote -

Nr 26

Torsdagen den 20 maj 1965

Höjning av studiebidragen enligt studiemedelsförordningen och studiehjälpsregle mentet,

m. m.

ringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
G) i utskottets utlåtande nr 46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av fru Hamrin-Thorell
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Anderson i Sundsvall begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 139 ja och 63 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 15

Höjning av studiebidragen enligt studiemedelsförordningen
och studiehjälpsreglementet,
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 47, i anledning av väckta motioner
om höjning av studiebidragen enligt
studiemedelsförordningen och studiehjälpsreglementet,
m. in.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft fyra inom riksdagen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 77
i första kammaren av herrar Adolfsson
och Lager samt nr 106 i andra kammaren
av herr Holmberg m. fl., samt

2) de likalydande motionerna nr 514
i första kammaren av herr Thorsten

Larsson m. fl. och nr 618 i andra kammaren
av herr Gustafsson i Stenkyrka.

Motionerna 1:514 och 11:618 hade i
sin helhet hänvisats till lagutskott medan
motionerna I: 77 och II: 106, såvitt
anginge medelsanvisning, hänvisats till
statsutskottet och i övrigt till lagutskott.

I motionerna I: 77 och II: 106 hade,
såvitt nu var i fråga, yrkats att riksdagen
måtte besluta fastställa studiehjälpens
grundbelopp till 100 kr. per månad.

I motionerna 1: 514 och II: 618 hade
hemställts,

»att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning
och förslag dels beträffande
frågan om höjning av studiebidraget
inom studiemedelsförordningen till 0,5
ATP-basbelopp per år och i anslutning
därtill en motsvarande höjning av det
s. k. förhöjda studiebidraget inom studiehjälpsreglementet
och dels beträffande
frågan om värdebeständighet för alla
förmåner inom studiehjälpsreglementet».

Utskottet hemställde,

A. att motionerna I: 77 och II: 106, såvitt
de hänvisats till lagutskott, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

B. att motionerna 1:514 och 11:618
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Olsson
och herr Gustavsson i Alvesta, vilka
ansett, att utskottet under B. bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:514 och 11:618 i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam
utredning och förslag dels beträffande
frågan om höjning av studiebidraget
inom studiemedelsförordningen till
0,5 ATP-basbelopp per år och i anslutning
därtill en motsvarande höjning av
det s. k. förhöjda studiebidraget inom
studiehjälpsreglementet, dels beträffan -

Torsdagen den 20 maj 1905 Nr 26 3.1

Höjning av studiebidragen enligt studiemedelsförordningen och studiehjälpsrcglementet,
m. m.

de frågan om värdebeständighet för alla
förmåner inom studiehjälpsreglenicntet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! När vi förra Aret behandlade
studiestödet hävdades från
vårt håll att vissa grupper studerande
skulle komma att få sämre ekonomiska
förmåner än vad de haft enligt tidigare
gällande bestämmelser. Vi föreslog därför
att studiebidragens andel av studiemedlen
skulle höjas så, att de motsvarade
250 kronor per månad eller 0,5
ATP-basbelopp per år räknat. Likaså
föreslog vi att det förhöjda studiebidraget
skulle höjas i motsvarande grad. Vi
begärde också att samtliga förmåner
skulle värdesäkras.

Den korta tid som nu gått har val ändock
visat att våra förslag hade sitt berättigande.
De nu gällande bestämmelserna
enligt fjolårets beslut är så utformade,
att de elever som omfattas av
studiemedelsförordningen är berättigade
till studiemedel motsvarande 70 procent
av ATP:s basbelopp per termin
räknat. Det gör i dag 3 500 kronor per
termin, eftersom basbeloppet nu är
5 000 kronor. Av detta belopp är studiebidragsdelen
875 kronor per termin.
Detta belopp är den studerande icke
skyldig att återbetala. För studerande
som har barn utgår barntillägg med 12,5
procent av basbeloppet.

Så långt är alltså förmånerna värdesäkrade.
Men studiebidragsdelen — 875
kronor — är inte värdesäkrad. Vad leder
då detta till? Jo, helt enkelt till att
den återbetalningsfria delen procentuellt
sett krymper i takt med penningvärdeförsämringen.
Studiebidragsdelen urholkas.
Det blir en förskjutning från
studiebidragsdelen till låneandelen av
studiemedlen. De studerandes kostnader
ökar, men studiebidraget är oförändrat.

När vi förra året fattade beslutet om
studiefinansieringen var basbeloppet
3 — Andra kammarens protokoll 1965.

•t 800 kronor och den totala ramen för
studiemedlen 0 720 kronor. Nu är basbeloppet
5 000 kronor. Därav följer att
totalramen är 7 000 kronor, men studiebidragsdelen
står kvar på 875 kronor
per termin eller 1 750 kronor per år.

Jag kan inte förstå varför man inte
vill värdesäkra även denna del inom
studiemedlen. Det är en inkonsekvens.
Finns det över huvud taget någon motivering
för detta? Utskottets talesman
kanske kommer att redovisa sådana?

Vi anser från centerpartiets sida, att
det här gäller så viktiga frågor för de
studerande, att vi bär fört fram dem
motionsledes även vid denna riksdag,
och har fogat en reservation till andra
lagutskottets utlåtande nr 47. Vårt yrkande
innehåller krav på en skyndsam
utredning och förslag till riksdagen,
dels att studiebidraget inom studiemedelsförordningen
höjes till 0,5 ATP-basbelopp
samt att det s. k. förhöjda studiebidraget
höjes i motsvarande grad,
dels att de olika förmånerna blir värdesäkrade.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! I motsats till utskottsmajoriteten
anser även jag att det finns
anledning att eftersträva en sådan anordning
att studiebidragen blir värdebeständiga.
Men det är egentligen inte
om den saken som vår motion handlar.
I samband med riksdagsbeslutet i fjol
hävdade vi på goda grunder, att studiebidraget
borde ha varit betydligt större
än det som då fastställdes, och den
ståndpunkten vidhåller vi fortfarande.

Därtill kommer emellertid nu som
ytterligare en anledning till att förfara
på det sättet, att studiebidragets reella
värde ständigt minskar på grund av alla
möjliga sorters prishöjningar.

Tyvärr vill inte heller reservanterna
medverka till att familjer med ungdomar
i gymnasier, folkhögskolor och

vr 26

Nr 26

Torsdagen den 20 maj 1965

Höjning av studiebidragen enligt studiemedelsförordningen och studiehjälpsregle''

mentet, m. m.

andra liknande utbildningsanstalter
skall få en kompensation genast. Men
de som har antecknat sig för reservationen
har åtminstone skilt sig fördelaktigt
från utskottsmajoriteten så till vida,
att de vill ha en omprövning av frågor
som har samband med detta. Det
får väl då bli den mening som också vi
understöder så småningom, om inte
riksdagen vill göra någonting i enlighet
med vår motion. Vi hävdar emellertid
att det rejälaste hade varit att riksdagen
hade bifallit vårt förslag om en ökning
av studiebidraget.

Jag hemställer därför om bifall till
motionen II: 106.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Det hör ju till vanligheterna
i detta hus att motionärer och
reformatorer som funnit en gren att
hänga i hänger kvar i den. Detta är väl
anledningen till att vi inom loppet av
ett år nu för andra gången diskuterar
de förslag som herrar Gustavsson i Alvesta
och Holmberg talat för.

Enligt studiemedelsförordningen är,
som herr Gustavsson i Alvesta framhöll,
studerande vid universitet och högskolor
och vissa andra läroanstalter berättigade
till studiemedel med 70 procent
av basbeloppet för varje termin (basbeloppet
är för närvarande 5 000 kronor).
Av studiemedlen utgör 875 kronor
per termin studiebidrag, som till
skillnad från övriga studiemedel erhålles
utan återbetalningsskyldighet.

Reservanterna har uttalat sig för att
denna bidragssumma inte skall vara
fixerad utan följa basbeloppet — bidrag
föreslås utgå med 50 procent av basbeloppet
årligen.

De 70 procenten av basbeloppet utgår
per termin. Reservanterna föreslår
emellertid — av vilken anledning vet
jag inte — att beloppet skall räknas på
helt år. Per termin skulle utgå 25 procent
av basbeloppet. För helt år skulle

vederbörande få 2 500 kronor mot nu
1 750 kronor i särskilt studiebidrag, för
vilket återbetalningsskyldighet inte föreligger.

När det gäller förmånerna enligt studiehjälpsreglementet
— alltså förmånerna
för studerande vid gymnasier, yrkesskolor,
fackskolor och en del likställda
skolor — har reservanterna inte
samma intresse för en omedelbar förbättring.
De har nöjt sig med att begära
en utredning om värdebeständighet för
dessa bidrag. Men vad är det egentligen
som behöver utredas om man vill indexreglera
bidragen? Det är väl bara att
fatta ett beslut om indexreglering.

Ställs nuvarande förmån enligt studiehjälpsreglementet
i relation till de
höjda förmåner som centerpartisterna
föreslagit beträffande studiemedelsreformen
— det gäller alltså bidrag som
utgår till studerande vid universitet etc.
— framgår det att centerpartisterna härvidlag
övergivit principen att lämna
hjälp till dem som bäst behöver sådan.
Under det senaste året uppgick kostnaderna
för den hjälp som lämnades enligt
studiehjälpsreglementets samtliga
hjälpformer till i genomsnitt 150 kronor
per individ inom systemet. Skulle
vi bifalla reservationen, som grundar
sig på de av centerpartister väckta motionerna
I: 514 och II: 618, och öka bidraget
enligt studiemedelsförordningen
med 750 kronor per år, bleve differensen
ännu större än nu mellan hjälpen
till å ena sidan studerande vid gymnasier,
yrkesskolor, fackskolor o. s. v. och
å andra sidan studerande inom de högre
skolformerna.

Kommunisterna har också föreslagit
en höjning av bidraget enligt studiehjälpsreglementet.
De vill öka bidraget
med 25 kronor per månad, alltså till 100
kronor.

Här har nu frågats vilka motiv utskottet
har för att inte biträda förslagen om
höjningar. Jag vill på utskottets vägnar
svara att vi vid vår prövning funnit att

Torsdagen den 20 maj 1905 Nr 2<> 35

Höjning av studiebidragen enligt studiemedelsförordningen och studiehjälpsreglcmentet,
m. m.

det inte skett så stora förändringar sedan
ärendet behandlades föregående år.
Vid det tillfället var särskilda utskottet
och kamrarna överens om att de bidrag
som utgår enligt studiehjälpsreglementet
och studiemedelsförordningen var
väl avvägda. Utskottet anser sålunda
även i är att bidragen är väl avpassade,
även med tanke på de möjligheter vi har
att förbättra reformen som helhet.

Men man kan fråga sig hur det kommer
sig, att centerpartiet i sin reservation
tagit avstånd från kommunisternas
förslag om en höjning för dem som går
i de lägre skolformerna men samtidigt
hårt kämpar för en ökning för de elever,
vilka går i de högre skolformerna.
Man vill exempelvis inte gå med på en
förbättring med 225 kronor om året till
eleverna i gymnasierna, men man strider
hårt för en höjning med 750 kronor
om året för dem som befinner sig på
liögskolestadiet.

Studiemedlen är dock i sin helhet
bundna till basbeloppet och har ökat
samt ökar fortfarande i takt med detta.
I stort har ändå dessa högskoleelever
erhållit en ökning och har möjlighet att
även i fortsättningen få en sådan, även
om den del vilken är betecknad som
studiebidrag utgör en fixerad summa.

Reservanterna skriver i sin reservation,
att studiebidraget bör »enligt studiemedelsförordningen
vara av sådan
storlek att en angelägen rekryteringsfrämjande
effekt tillvaratages». Det är
riktigt att när riksdagen fattade beslutet
om det studiesociala stödet var en
av grundtankarna, att man ville bidra
till en effektivisering av rekryteringen.
Därvid kanske man i första hand tänkte
på möjligheterna för de ungdomar, som
kommer från de mindre bemedlade
hemmen, att fortsätta efter grundskolan.

Man kan emellertid fråga sig, om man
i dag har så stor anledning att hårt trycka
på just den rekryteringsbefrämjande
effekten mot bakgrunden av att det
exempelvis vid Uppsala universitet en -

ligt uppgift i en tidning häromdagen i
år har skrivits in 3 000 nya studenter.

I eu till riksdagen avlämnad proposition
har det föreslagits, alt det förlängda
barnbidrag, som utgår till elever i grundskolan,
skall höjas från 00 kronor till
75 kronor som kompensation för det
försämrade penningvärdet. Utskottet
finner att detta och liknande bidrag,
som i olika former utgår enligt studiehjälpsreglementet
och enligt studiemedelsförordningen,
inte bör indexregleras
utan att det är bättre att riksdagen
från fall till fall beslutar om en höjning.

Genom särskilda beslut av riksdagen
kan många gånger en högre höjning ernås
än vad som skulle bli fallet om man
följde penningvärdeförsämringen genom
att indexreglera bidragen. Det är också
en fördel att ha en fixerad summa, som
höjs när man anser att detta är behövligt,
varigenom man kan få jämna bidragssummor.

Jag vill till slut något kommentera
herr Gustavssons i Alvesta anförande.
Herr Gustavsson anser att det är nödvändigt
att värdesäkra nivån även för studiebidragen
inom studiemedelsförordningen.
Men han ställer samtidigt ett
krav som motsvarar -ett högre kostnadsläge
än vad vi för närvarande har. Om
man nämligen ville värdesäkra studiebidraget
i förhållande till dagens kostnadsläge,
skulle man komma fram till att det
bör utgöra ungefär 35 procent av basbeloppet.
Centerpartiets krav på denna
punkt gäller emellertid en höjning till
50 procent av basbeloppet.

Med anledning av att utskottet funnit
att man inte har anledning vare sig att
gå ifrån tidigare beslut om de summor,
som är fixerade på denna punkt, eller
att gå in på en indexreglering av dessa
speciella bidrag, eftersom det inte förekommer
indexreglering av barnbidrag
och andra liknande bidrag, samt med
anledning av att centerpartiförslaget i
mycket stor utsträckning skulle ytterligare
öka klyftan mellan dem som går i

Nr 26

Torsdagen den 20 maj 1965

Höjning av studiebidragen enligt studiemedelsförordningen och studiehjälpsregle mentet,

m. m.

de lägre skolformerna och dem som går
i de högre, ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HOLMBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Sandell måste
väl ändå medge att studiebidraget nu i
realiteten är mindre än vad det var i
fjol. Det är kanske så som fröken Sandell
säger, att det inte inträffat så stora
förändringar i detta avseende, men det
har dock skett förändringar. Den s. k.
sakliga avvägning, som utskottet såväl
i fjol som i år påstått sig ha varit så
angeläget om, innebär alltså i realiteten,
att man i fjol godkände ett högre
bidrag än man är beredd att acceptera
i år.

Vidare kan man naturligtvis som fröken
Sandell gör fråga centerpartiets representanter,
varför de inte velat gå
med på kommunisternas förslag. Man
kan ha anledning att förvåna sig över
detta, ty reservanterna är på den punkt
vilken avser vår motion lika renons på
sakliga argument som utskottsmajoriteten
är. Men detta gör inte utskottsmajoritetens
ståndpunkt starkare.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Fröken Sandell säger
att det är vanligt att motioner hänger sig
kvar år efter år, och det är väl riktigt.
Det är väl också möjligt, att om vi fortsätter
med detta, så får vi också en
vacker dag se fröken Sandell ha ett litet
finger hängande med i den här grenen,
som hon talade om. Sådant har hänt
förr i denna kammare.

Fröken Sandell frågar varför vi skrivit
0,5 per år och inte hänfört vårt förslag
till per termin. Nå, om man skriver
0,5 per år eller 0,25 per termin blir det
ju samma resultat.

Vi har inte frångått några principer,
fröken Sandell. I reservationen kräver
vi dels en höjning av studiebidraget till
0,5 ATP-basbelopp, dels att det förhöjda
studiebidraget till dem som är över

21 år också skall höjas i samma utsträckning.
Vi vill dessutom ha värdebeständighet.
Det är ju, som herr Holmberg
nyss sade, så att det studiebidrag som
vi beslöt förra året i realiteten är mindre
i år, och vi bör väl ha föregående
års utgångslägebeslut.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 77
och 11:106 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustavsson i Alvesta begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
B) i utskottets utlåtande nr 47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av fru Olsson och herr Gustavsson
i Alvesta.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustavsson i Alvesta begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.

Torsdagen den 20 maj 1905

Nr 26

Det studiesociala stödet till vissa elevkategorier

Därvid avgavs 143 ja och 36 nej, varjämte
22 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 10

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 48, i anledning av väckta motioner
angående studiehjälp till elever
vid realskolor, m. m.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 17

Det studiesociala stödet till vissa
elevkategorier

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 49, i anledning av väckta motioner
angående det studiesociala stödet
till vissa elevkategorier.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft nio inom riksdagen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 129 i
första kammaren av herr Källqvisl m. fl.
och nr 167 i andra kammaren av herr
Källstad m. fl.

2) de likalydande motionerna nr 162
i första kammaren av herrar Lundström
och Sundin samt nr 196 i andra kammaren
av herrar Hedlund och Ohlin,

3) de likalydande motionerna nr 320
. första kammaren av fru Olsson och
herr Eric Carlsson samt nr 384 i andra
kammaren av herr Elmstedt m. fl.,

4) de likalydande motionerna nr 324
i första kammaren av herrar Sörenson
och Hellebladh samt nr 392 i andra
kammaren av herr Svensson i Kungälv
in. fl. samt

5) motionen nr 449 i andra kammaren
av herr From m. fl.

Samtliga motioner utom motionerna
I: 162 och II: 196 hade i sin helhet hänvisats
till lagutskott. Sistnämnda båda
motioner hade såvitt anginge yrkandet

under 2) utom i fråga om medelsanvisning
hänvisats till lagutskott och i övrigt
till statsutskottet.

Motionerna I: 129 och II: 167, såvitt
anginge yrkandena om bidrag till inackorderade
elevers hemresor, om det
inkomstprövade tillägget, om de biinkomst-
och behovsprövade tilläggen
för barn till frånskilda föräldrar samt
om resetillägg i studiehjälpssystemet,
behandlades av utskottet i annat sammanhang.

I motionerna 1: 129 och II: 167 hade,
såvitt nu var i fråga, yrkats

»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t begär att förslag föreläggs riksdagen
i syfte att inordna de kompletteringsstuderande
i något av de studiesociala
systemen, företrädesvis studiemedelssystemet,

att riksdagen i .skrivelse till Kungl.
Maj :t begär att förslag föreläggs riksdagen
i syfte att inordna elever vid de fria
kristna samfundens teologiska seminarier
i studiemedelssystemet».

I motionerna I: 162 och II: 196 hade,
såvitt nu var i fråga, yrkats att riksdagen
måtte besluta att »vuxenutbildningsbidrag
enligt de regler som nu gäller för
elever vid statliga vuxengymnasier,
statsunderstödda kvällsgymnasier m. fl.
läroanstalter skall utgå även till korrespondensstuderande
som bedriver motsvarande
studier, för bevistande av preparandkurser».

I motionerna I: 320 och II: 38b hade
yrkats, »att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam utredning och förslag beträffande
frågan om det studiesociala stödet
till de korrespondensstuderande enligt
i motionen anförda grunder».

I motionerna I: 324 och II: 392 hade
yrkats »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
angående möjligheterna att bereda
eleverna vid de fria kristna samfundens
pastorsseminarier och vissa ledarinstitut
rätt till studiemedel enligt studiemedelsförordn
ingen».

Nr 26

Torsdagen den 20 maj 1965

Det studiesociala stödet till vissa elevkategorier

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen i anledning av följande
motioner, nämligen

1) motionerna I: 129 och II: 167, såvitt
anginge yrkandet om studiestöd till
elever vid de fria kristna samfundens
teologiska seminarier, samt

2) motionerna I: 324 och II: 392,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom
sin mening giva Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet anfört angående studiestödet
till elever vid de fria kristna
samfundens pastorsseminarier och vissa
ledarinstitut;

B. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 129 och II: 167, såvitt anginge
yrkandet om studiestöd till studerande
som kompletterade studentbetyg, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin
mening giva Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört angående behovet av utredning
av frågan om studiestöd till
studerande som kompletterar studentbetyg; C.

att följande motioner, nämligen

1) motionerna 1:162 och 11:196, såvitt
nu var i fråga, samt

2) motionerna I: 320 och II: 384,

icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd;

D. att följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 129 och II: 167, såvitt
nu var i fråga, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom vad utskottet
ovan hemställt,

2) motionerna 1:324 och 11:392, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet ovan hemställt,
samt

3) motionen 11:449,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Hamrin-Thorell,
herr Edström, fru Olsson
samt herrar Anderson i Sundsvall, Rimmerfors
och Gustavsson i Alvesta, vilka
ansett, att utskottet under C. bort hemställa,

dels att riksdagen med bifall till motionerna
I: 162 och II: 196, såvitt nu var

i fråga, samt i anledning av motionerna
I: 320 och II: 384 måtte för sin del antaga
i reservationen intaget förslag till
förordning om ändrad lydelse av 19 §
studiehjälpsreglementet den 4 juni 1964
(nr 402);

dels att motionerna I: 320 och 11: 384,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad reservanterna ovan
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Det finns i anslutning
till andra lagutskottets utlåtande nr 49
en reservation av fru Hamrin-Thorell
m. fl., vilken förtjänar att uppmärksammas.
Innebörden i förslaget framgår
klarast om man tar en titt på lagtexten
på s. 13 i utskottsutlåtandet. 19 § i studiehjälpsreglementet
av i fjol har följande
lydelse:

»Studerande vid läroanstalt för vuxna
må under studiernas slutskede tilldelas
vuxenutbildningsbidrag.»

Reservanterna föreslår följande formulering,
som återfinns på samma sida:

»Studerande vid läroanstalt för vuxna
samt studerande, som genomgår av
brevskola anordnad preparandkurs, beträffande
vilken Konungen så bestämmer,
må under studiernas slutskede tilldelas
vuxenutbildningsbidrag.»

Vad innebär då denna enligt vår mening
angelägna ändring? Jo, den skulle
såvitt jag förstår innebära ett verkligt
handtag till vuxenutbildningen, och då
alldeles särskilt på korrespondensundervisningens
område. Bakom ordet brevskola
döljer sig som bekant denna undervisningsform.

I en gemensam ep- och fp-motion erinras
om de mycket stora folkgrupper
som i vår tid utnyttjar korrespondensinstituten.
Det gäller här en i hög grad
målinriktad undervisning, d. v. s. studier
som syftar till en viss examen eller
avser att ge en viss yrkeskompetens. För

Torsdagen den 20 maj 1905

Nr 2b

Det studicsociala stödet till vissa elevkategorier

mänga vuxna är detta den enda utvägen
att fä del av ett högre kunskapsmått. Det
är naturligtvis i hög grad fallet för två
kategorier: dels de som läser vidare
samtidigt som de måste utöva sitt förvärvsarbete,
dels de som bor på stort avstånd
från lämpliga undervisningsanstalter.
Detta senare var naturligtvis i
högre grad än nu fallet tidigare. Det var
bl. a. min egen situation under ungdomsåren.
Men det är aktuellt för många än
i dag, i synnerhet i kombination med
förvärvsarbete.

Motionärerna har särskilt pekat på
de avsevärda kostnader som nu är förenade
med korrespondensstudier, främst
när det gäller de mera omfattande kurser
som inom vuxenutbildningens ram skall
leda fram till en examen. Som exempel
må nämnas att en komplett student- och
gymnasieingenjörsexamen vid ett korrespondensinstitut
i kursavgifter och
kostnader för preparandkursen drar en
kostnad av 5 000 å 6 000 kronor, varav
omkring 4 000 kronor utgör rena kursavgifter.

Ett problem i problemet, herr talman,
är kostnaderna för de speciella preparandkurser,
som man ändå som regel
måste delta i. För studerande vid kvällsoch
vuxengymnasierna finns möjlighet
till vissa statliga stipendier, s. k. vuxenutbildningsbidrag,
som efter behovsprövning
kan utgå under studiernas
slutskede med högst 2 000 kronor för
gymnasiestudier och högst 1 000 kronor
för andra studier. Dessa bidrag, som är
så oerhört värdefulla för dem som kan
utnyttja den möjligheten, är emellertid
inte tillgängliga för dem som sköter hela
sin studiegång via korrespondensinstituten.
Just den kategorien vuxenstuderande
har emellertid särskilt höga kostnader
i studiernas slutskede till följd av
att de måste delta i examensprov och
preparandkurser — som är alldeles nödvändiga
— utanför hemorten. Ett bifall
till den motion som vi nu åberopar i reservationen
innebär att vi från och med
hösten 1965 gör dessa vuxenutbildnings -

bidrag tillgängliga även för dem som
studerar vid korrespondensinstituten.

I Stockholms-Tidningen stod i morse
en insändarartikel som verkar rätt initierad.
Jag vill citera ett par rader ur
den. Rubriken lyder: »Korrespondenseleverna
diskrimineras.» Artikeln börjar
på följande sätt: »Den statliga studiehjälpen
blev ju i fjol ändrad och väl
också förbättrad i vissa avseenden. Men
en grupp studerande är fortfarande satt
i en särskild strykklass, nämligen de
som studerar per korrespondens.» Därefter
nämner insändaren ungefär vad
jag sagt om dessa belopp och slutar med
orden: »Med hänsyn till detta samt med
tanke på platsbristen vid gymnasierna
borde bidragen till korrespondenseleverna
förbättras så att stipendierna t. ex.
täckte kursavgifterna---. Det skul le

ändå bli en fin och mycket billig investering
för det allmänna.» Insändaren
tillägger också: »En bättring behövs
även när det gäller vuxna korrespondenselever
som för sitt yrke vill
läsa in en examen på ett par, tre fristående
ämnen. För dessa finns nu inget
bidrag alls att tillgå.»

Jag skall icke ytterligare utveckla
dessa synpunkter, herr talman, utan med
hänvisning till denna argumentering ber
jag att få yrka bifall till reservationen
under C. av fru Hamrin-Thorell m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Källstad, Westberg, Nelander, Hamrin
i Jönköping, Keijer, Wiklund, Berglund,
From, Gustafsson i Borås, Jonsson och
Hamrin i Kalmar (samtliga fp).

Herr ELMSTEDT (ep):

Herr talman! Tillsammans med ett
par kolleger har jag här i kammaren
väckt en motion rörande de korrespondensstuderandes
förhållande till
andra studerande i främst studiefinansiellt
avseende. Som det nu är står dessa
helt utanför gällande studielijälpsreglemente
och studiemedelsförordning.
För den som per korrespondens avlägger
fullständig examen finns det visser -

Nr 26

Torsdagen den 20 maj 1965

Det studiesoeiala stödet till vissa elevkategorier

ligen vissa möjligheter till smärre s. k.
brevskolestipendier. För den som däremot
per korrespondens bedriver kompletterande
studier i något avseende
finns det ingen form för underlättande
av den ekonomiska bördan. Dessa kompletteringsstudier
kan gälla studentbetyg
i något visst ämne eller avse ganska
omfattande kurser för förkovran inom
respektive yrke o. s. v. Samhället av i
dag kräver ständigt komplettering på utbildningssidan,
och om man betänker
att det bär är fråga om personer som i
ungdomen av flera orsaker saknat möjligheter
till mera långtgående studier
framstår skälen till en snar ändring än
klarare. Att dessa personer ej haft tillfälle
till studier i önskvärd omfattning
kan ha berott på skilda orsaker såsom
stort avstånd till skolorten, studieovänlig
miljö — sådant förekommer också —
och inte minst ekonomiska skäl. Dessa
studerande, ambitiösa och framåtsträvande
personer, står alltså nu utanför
gällande studiehjälps- och studiemedelsförordning.

Om man till detta lägger att det reguljära
undervisningsväsendet är utnyttjat
till bristningsgränsen och att många sökande
måste avvisas framstår det än klarare,
att verkligt skyndsamma åtgärder
måste vidtagas för att underlätta studierna
för dem som ändock på egen
hand förkovrar sig och i många fall gör
detta samtidigt som de aktivt deltager i
produktionen. Det senare gäller inte
minst de vuxenstuderande som i mycket
stor utsträckning återfinns bland de
korrespondensstuderande och där det
ju också i många fall rör sig om familjeförsörjare.
Dessa faktorer måste väga
tungt vid bedömningen av en fråga som
denna.

Utskottet framhåller att gymnasieutredningen
och yrkesutbildningsutredningen
i sina betänkanden väntas behandla
de spörsmål jag här talat om. Det
finns med hänsyn till utskottets skrivning
kanske anledning att återkomma
till detta framöver. I den reservation

som finns i utskottets utlåtande patalas
att det är oklart vad dessa utredningar
kommer att föreslå och att det sannolikt
kommer att dröja innan förslag kan
föreläggas riksdagen — och det är det
väl heller ingen som tvivlar på. Ett utsträckande
av det s. k. vuxenutbildningsbidraget
att gälla också för korrespondensstuderande
för bevistande av
preparandkurser borde kunna ske utan
att invänta ytterligare utredningar, skriver
reservanterna vidare, och i det vill
jag gärna instämma. En sådan åtgärd
vore självfallet ett steg i rätt riktning,
ett steg som borde leda till ett fullständigare
enrollerande av de korrespondensstuderande
i allmänhet i det studiefinansiella
system som gäller för andra
studieformer i vårt land. Detta är angeläget
både ur samhällsekonomisk synpunkt
och — kanske inte minst för den
grupp det här gäller — ur rättvisesynpunkt.

Jag vill alltså yrka bifall till reservationen
av fru Hamrin-Thorell m. fl.

Herr JOHANSSON i Södertälje (s):

Herr talman! I föreliggande utskottsutlåtande
nr 49 har andra lagutskottet
haft till behandling sammanlagt nio
motioner, alla syftande till sådana ändringar
eller tillägg i gällande bestämmelser
i det av riksdagen i fjol antagna studiesociala
systemet, att kretsen av berättigade
bidragstagare ökar. Det är fråga
om att inordna elever vid de fria
kristna samfundens teologiska seminarier
i studiemedelssystemet. Det gäller
kompletteringsstuderande. Man vill också
att vuxenutbildningsbidrag skall utgå
även till korrespondensstuderande
som bedriver motsvarande studier som
elever vid statliga vuxengymnasier och
statsunderstödda kvällsgymnasier. Vidare
yrkas att studiebidrag skall utgå jämväl
till elever vid de ämneskurser, som
är en direkt påbyggnad på såväl 1 :a
som 2:a årskursen vid folkhögskola.

Som framgår av vad som anförs i föreliggande
uttalande har utskottet upp -

Torsdagen den 20 maj 1965

Nr 26

Det studiesociala stödet till vissa elevkategorier

nått enighet vid behandlingen av samtliga
de frågor som jag räknat upp utom
vad gäller studiestöd till de korrespondensstuderande.
Vid denna punkt har
centerpartiet och folkpartiet reserverat
sig till förmån för bifall till två motionspar,
1:162 och 11:196 samt 1:320 och
11:384, i vilka yrkas att korrespondensstuderande
skall beredas möjlighet
till studiesocialt stöd.

Utskottet framhåller i sitt utlåtande
över motionerna i den del det här är
fråga om, att riksdagen under fjolåret
hade att ta ställning till motioner av i
huvudsak samma innebörd. Särskilda
utskottet, till vilket propositionen om
det studiesociala stödet hade hänvisats,
framhöll i sitt av riksdagen godkända utlåtande,
att frågan om de deltidsstuderandes
studiestöd — häri innefattades
också korrespondensstuderande och studerande
vid vuxen gymnasier — dels var
föremål för överväganden av gymnasieutredningen,
som fortsatte sitt arbete,
dels också av yrkesutbildningsberedningen.
Det fanns sålunda inte någon anledning
att föregripa vad dessa utredningar
skulle komma att föreslå.

Andra lagutskottet, som vid behandlingen
av motionerna inhämtat att de
bägge utredningarna under innevarande
år ämnat avge betänkanden, i vilka dessa
frågor kommer att behandlas, har
jämväl kommit till den slutsatsen, att
något föregripande inte heller nu bör
ske.

Herr talman! Med det anförda kommer
jag alltså fram till ett yrkande om
bifall till utskottets hemställan såväl
i denna del som vad gäller övriga i detta
utlåtande behandlade frågor.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Med känd saklighet har
herr Johansson i Södertälje redogjort
för utskottsmajoritetens inställning till
de frågor som jag berörde. Jag skall
bara knyta an två reflexioner till denna
redogörelse.

Det är sant att ett par utredningar är

verksamma på detta område, nämligen
gymnasieutredningen och yrkesutbildningsberedningen.
Men såvitt jag har fattat
saken riitt är deras uppgift i första
hand att utreda den rent ekonomiska
bakgrunden till en eventuell reform,
men i nu förevarande fall behövs naturligtvis
också en utredning kring den
tekniska utformningen av stödåtgärderna.

Vad ekonomien beträffar finns det i
den motion som nämndes här, II: 196,
ett förslag som behandlas av statsutskottet
och som avser täckandet av de
tilläggskostnader som skulle uppstå om
kamrarna i dag bifaller reservationen.

Herr talman! Det som ändå enligt
min mening talar mest för ett bifall till
reservationen är att man därmed skulle
undgå en onödig tidsutdräkt. Det är angeläget
att vi får till stånd en snabb
lösning av denna fråga för att kunna
stimulera och uppmuntra den del av
vuxenutbildningen som kan klaras via
korrespondensinstituten.

Herr JOHANSSON i Södertälje (s):

Herr talman! Till herr Rimmerfors
vill jag bara säga, att utskottsmajoriteten
självfallet inte har något emot en
mera ingående diskussion på denna
punkt när vi får litet närmare besked
om vad de båda utredningarna kommit
fram till och föreslår.

Men vi tycker att det finns anledning
att inte föregripa utredningsresultaten
utan avvakta dessa — i synnerhet som
inte vare sig utskottet eller någon utanför
utredningarna för närvarande torde
ha en aning om vad som kommer
att föreslås. Men att det kommer att
framläggas förslag i någon form — förslag
som går i den riktning motionärerna
önskat — har försäkrats utskottet
vid dess behandling av detta ärende.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Det råder ingen tvekan
om att frågan återkommer och jag hälsar
de positiva tongångar som här kom -

Nr 26

Torsdagen den 20 maj 1965

Ändring i förordningen om förlängt barnbidrag, m. m.

mit till uttryck med tillfredsställelse.
Men frågan kan inte återkomma så
snart.

Förslaget i motionen och i reservationen
innebär att man skulle kunna tilllämpa
stödåtgärderna för korrespondensstudier
redan från höstterminens
början 1965.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A och B

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. C

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rimmerfors begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
C) i utskottets utlåtande nr 49, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av fru Hamrin-Thorell in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Rimmerfors begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 134 ja och 63 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. D

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18

Ändring i förordningen om förlängt
barnbidrag, m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 4
juni 1964 (nr 400) om förlängt barnbidrag,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! I motionerna nr 98 i
första kammaren och 125 i denna kammare
har vi tagit upp frågan om inte de
inkomstprövade tilläggen bör vara beroende
av antalet barn i familjen. Tilllägget
utgår nu under förutsättning att
föräldrainkomsten inte överstiger 20 000
kronor. Inkomstgränsen är oberoende
av antalet barn. Det måste innebära en
upprörande orättvisa att en familj med
19 000 kronors inkomst och ett barn får
detta tillägg, medan en annan familj
med 21 000 kronors inkomst och exempelvis
fem barn inte får det. Det är uppenbart
att den senare familjen har betydligt
sämre förutsättningar att bära
studiekostnaderna för enbart ett av sina
barn än den första familjen har. Och
detsamma gäller även om den första familjen
skulle ha betydligt lägre inkomster
än jag nu förutsatte.

Barnkostnaderna är ju avsevärt högre
än vad barnbidragen och det förlängda
barnbidraget motsvarar. Familjeberedningen
gjorde 1963 en intervjuundersökning,
som visade en kostnad
för ett barn av 2 780 kronor per år. En
betydligt säkrare beräkning utfördes av
1958 års levnadskostnadsundersökning,
som kom fram till 3 750 kronor, vilket
i dagens penningvärde skulle motsvara

Torsdagen den 20 maj 1905

Nr 20

Åtgärder mot bristen på sjukvårdspersonal, m. m.

cirka 4 100 kronor per barn och år.
Under sådana förhållanden är det klart
att barnbidraget bara utgör en liten del,
ca en fjärdedel av de verkliga kostnaderna.

Vi har tyvärr inget system med barnavdrag
som skulle kunna ge flerbarnsfamiljerna
rättvisa. Desto större anledning
borde det vara att i det här särskilda
fallet ta hänsyn till familjer med
flera barn.

Utskottet redovisar ett remissyttrande
av centrala studiehjälpsnämnden som
i sin tur framhåller vad studiehjälpsutredningen
och departementschefen
har anfört i denna fråga förra året. Liksom
utskottet tycks alla berörda parter
vara medvetna om att det skulle vara
riktigt att ta hänsyn till barnantalet,
men av olika skäl, främst administrativa,
har man ändå inte velat föreslå något
system som beaktar barnantalet.

Utskottet hänvisar liksom centrala
studiehjälpsnämnden till den i år tillsatta
utredningen om samhällets ekonomiska
stöd åt barnfamiljerna och uttalar
— vilket vi motionärer är tacksamma
för — följande: »Det genom motionerna
aktualiserade spörsmålet om ett
effektivare stöd till flerbarnsfamiljerna
är enligt utskottets mening värt att
uppmärksammas.»

Detta är ett uppenbart missförhållande
— som inte har något direkt samband
med barnfamiljernas allmänna
situation. Man borde kunna rätta till det
utan att nödvändigtvis sammankoppla
det med den berörda utredningen.

Vi motionärer hade alltså hoppats att
få bifall till motionsyrkandet, men då
ingen i utskottet har tagit upp yrkandet
och det därför inte föreligger något
konkret förslag till ändring av gällande
studiehjälpsreglemente, avstår jag från
att ställa något yrkande. Jag hoppas
dock att det inte skall dröja så länge
förrän flerbarnsfamiljerna på ett eller
annat sätt får den rättvisa som de så
väl behöver både vad gäller studiekostnader
och övriga kostnader.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Eftersom herr Nordgren
inte ställde något yrkande skall jag inskränka
mig till att yrka bifall till vad
utskottet har hemställt. Jag ber att få
hänvisa till vad utskottet har anfört i
sitt utlåtande.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 19

Föredrogs vart för sig

andra lagutskottets utlåtande och memorial: nr

51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en europeisk balk om social trygghet
in. in., och

nr 54, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

tredje lagutskottets utlåtande och memorial
:

nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469), och

nr 27, angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade ärenden;
samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 18, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående försäljning av viss staten tillhörig
mark.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 20

Åtgärder mot bristen på sjukvårdspersonal,
m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 38, i anledning av
väckta motioner dels om åtgärder mot
bristen på sjukvårdspersonal, dels om

Nr 26

Torsdagen den 20 maj 1965

Åtgärder mot bristen på sjukvårdspersonal, m. m.

samordnande åtgärder mot krisförhållandena
inom hälso- och sjukvården.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 136 av fru Olsson och II: 171 av herr
Hörjesson i Falköping m. fl. hemställdes,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla

1. om skyndsam undersökning rörande
orsakerna till bristen på personal
inom sjukvården med avseende på arbets-,
social-, löne- och skatteförhållanden; 2.

om skyndsam prövning av frågan
om utländsk arbetskraft samt manliga
skötare kunde rekryteras för olika vårduppgifter
inom sjukhusväsendet;

3. om skyndsam utredning, på grundval
av ovannämnda undersökningar, angående
åtgärder för ett snabbt hävande
av sjukvårdens brist på sjuksköterskor
och annan vårdpersonal.

Till allmänna beredningsutskottet hade
vidare hänvisats de likalydande motionerna
1:579 av herrar Lager och
Adolfsson och II: 699 av herr Holmberg
m. fl.

Utskottet hade upptagit motionerna
till samtidig handläggning.

Utskottet hemställde, att följande motioner,
nämligen

A. de likalydande motionerna 1:136
och II: 171 samt

B. de likalydande motionerna 1:579
och II: 699,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Olsson
och herr Johansson i Växjö, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:136 och 11:171
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla 1.

om skyndsam undersökning rörande
orsakerna till bristen på personal
inom sjukvården med avseende på arbets-,
social-, löne- och skatteförhållanden; -

2. om skyndsam prövning av frågan
om utländsk arbetskraft samt manliga
skötare kunde rekryteras för olika vårduppgifter
inom sjukhusväsendet;

3. om skyndsam utredning, på grundval
av ovan nämnda undersökningar,
angående åtgärder för ett snabbt hävande
av sjukvårdens brist på sjuksköterskor
och annan vårdpersonal; samt

B. att de likalydande motionerna
1:579 och 11:699 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! Allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 38 berör motioner
om åtgärder mot bristen på sjukvårdpersonal
och därmed sammanhängande
problem. Sådana motioner
bär även behandlats förr om åren här
i riksdagen. Jag skall därför inte uppehålla
tiden alltför länge; jag vill bara
framhålla några synpunkter som behandlas
i motionerna.

Centerpartimotionerna, som utlåtandet
bl. a. berör, hemställer att riksdagen
i .skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla: »1.

om skyndsam undersökning rörande
orsakerna till bristen på personal
inom sjukvården med avseende på arbets-,
social-, löne- och skatteförhållanden; 2.

om skyndsam prövning av frågan
om utländsk arbetskraft samt manliga
skötare kunde rekryteras för olika vårduppgifter
inom sjukhusväsendet;

3. om skyndsam utredning, på grundval
av ovannämnda undersökningar, angående
åtgärder för ett snabbt hävande
av sjukvårdens brist på sjuksköterskor
och annan vårdpersonal.»

Enligt medicinalstyrelsens yttrande
över motionerna har antalet sjuksköterskevakanser
inom kroppssjukvården
varit relativt konstant under senare år.
I oktober 1964 var antalet vakanta sjukskötersketjänster,
där ersättare erford -

Torsdagen den 20 maj 1965

Nr 20

Åtgärder mot bristen på sjukvårdspersonal, in. m.

rades, 929. Motsvarande siffror för undersköterskor
ocli sjukvårdsbiträden var
106 respektive 249. Med detta vill jag
inte ha sagt att utbildningen av sjuksköterskepersonal
har varit status quo
de senaste åren, men den uppkomna
situationen beror nog delvis på vad medicinalstyrelsen
säger i sitt yttrande.
•lag citerar: »Personalsituationen måste
ses mot bakgrunden av den ökning av
vårdplatsantalet som skett under de senaste
åren och som vad beträffar akutsjukvården
varit större än beräknat
och inneburit en alltför optimistisk
syn på personalproblemet. Den förkortade
arbetstiden har slutligen ytterligare
försämrat situationen.»

Motionärerna anser det också värdefullt
att manlig arbetskraft mer än som
hitintills skett kan lockas till sjukvårdsvrket.
Vad beträffar möjligheten att få
arbetskraft från andra länder är det ju
förenat med vissa svårigheter, enär det
råder brist på t. ex. sjuksköterskor i så
gott som hela Europa. Trots detta har vi
en import av 50—60 utländska sjuksköterskor
varje år. En import från längre
bort belägna länder är förenad med vissa
vanskligheter men bör enligt medicinalstyrelsens
mening prövas. Styrelsen
anser sålunda att genom nämndens
för internationellt bistånd försorg unga
kvinnor från u-länder bör beredas lägre
sjukvårdsutbildning under några års
vistelse i Sverige. Samtidigt skulle de
tillföra oss det temporära arbetskrafttillskott
vi behöver.

Jag har här tagit upp några av de
spörsmål som berörs i motionerna I: 136
och II: 171 samt delar av vad medicinalstyrelsen
anfört i sitt yttrande över
detsamma.

Utskottets majoritet säger att en liknande
motion behandlades vid fjolårets
riksdag och att samma motivering för
avslagsyrkande som då kan tillämpas
i år. Utskottet tror inte att de undersökningar
som motionärerna yrkar på
kan tjäna saken. Jag liksom motionärerna
är av den uppfattningen att ett

bifall till de i motionerna ställda yrkandena
bör medverka till att eliminera
sjuk vårdskrisen.

Herr talman! Jag ber härmed att få
yrka bifall till reservationen.

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Det ämne som allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 38
för oss in i eller borde föra oss in i
är mycket allvarligt. Det kan inte förnekas.
Med hänsyn till allvaret och till
att så många riksdagsmän och motioner
står bakom ärendets upptagande
till överläggning är det egendomligt,
att resultatet av överläggningarna i utskottet
inte lett till annat än den föga
positiva skrivning som utskottet framlägger.
Det är det första intrycket. En
enda reservant från vardera kammaren
har anmält sig. Någon kan därvid påpeka
det märkliga i att några av dem
som i likhet med motionärer och reservanter
insett frågans betydelse inte
anslutit sig till reservationen. Då jag
är en av dem som deltagit i ärendets
behandling, vill jag taga tiden i anspråk
för att yttra några ord.

Det talas om krisförhållanden inom
den svenska hälso- och sjukvården. Jag
har under årens lopp blivit benägen att
ta mycket av talet om kris och katastrof
med en nypa salt. Det kan vara tendentiös
mörkmålning, lust till kverulans
och annat — t. o. m. partitaktik!
Men för hälso- och sjukvården kan
man i dag med fog tala om en kris. Nyss
läste vi i tidningarna om ambulanser
som blivit avvisade från sjukhusens
mottagningar. Det låter som en parodi,
ett dåligt skämt med välfärdssamhället.
Ambulansen anländer med en patient,
nekas tillträde och måste försöka på
ett annat sjukhus. Föraren får ge sig
ut i den stockande trafiken och förspilla
tiden under försöken att finna
en öppen dörr.

Vi trodde inte att vi skulle komma
dithän, när vi byggde de många och
bra sjukhusen. De står färdiga med

Nr 26

Torsdagen den 20 maj 1965

Åtgärder mot bristen på sjukvårdspersonal, m. m.

mycket fin utrustning. De är mönster
för andra länders byggare, men vi måste
stänga hela avdelningar på grund av
personalbrist. Frågan är om vi kan försvara
de investeringar vi numera gör
i sjukhus. Det rör sig dock om skattemedel,
och när skattebetalaren vid
sjukdom, olycksfall eller invaliditet
vänder sig till vårdinrättningen, får han
inte komma, därför att det inte finns
personal. En avvägning måste göras
mellan antalet byggda sjukhus, sjukhus
som kan byggas och arbetskraft som
finns tillgänglig för vården där. Man
kan inte bygga husen bara för att t. ex.
peka på fasaden för utlänningar och
andra, under det att de välinrättade
sängarna står tomma och klinikerna
är låsta. Ingenting bör byggas, om man
inte samtidigt har sannolika skäl för
att det finns personal. Som det nu är
måste det vara något fel. För att travestera
ett uttryck av en gammal författare:
Någonstans är det något ruttet
i kungariket Sverige. Att peka ut
en felande går inte, men alla måste vi
erkänna, att det föreligger ett krisförliållande
och alla måste vi vara beredda
att ta vår del av ansvaret för olägenheterna,
om intet göres för att råda
bot på eländet. Det behövs en effektiv
insats, om inte vårt tal om välfärd
skall visa sig vara tomt prat och den
trygghet som vi velat bygga upp inte
visar sig finnas i praktiken. Det känns
tryggt att kunna peka på lasarettet och
säga att de sjuka får vård. Det känns
tryggt att läsa om hälsovård. Men upptäcker
den förnöjde medborgaren, att
ambulansen vänder och att sängen är
blockerad, att sköterskan inte är i
tjänst, viker förvisso trygghetskänslan.
Och hur många av oss har inte med
leda märkt att köandet i väntelistan
hos folktandvården blir årslångt, för
att nämna en annan detalj. Mycket annat
som talar om kris att förtiga! Detta
är ingen liten sak, utan en väsentlig
fråga, och efter kris kan det komma
katastrof.

Till belysning härav vågar jag ta
kammarens tid i anspråk för att citera
vad en norrlandstidning i går skrev
på första sidan under stora rubriker.

»Olidlig väntan på lasarett. — Det
är inte tillrådligt att bli sjuk i Skellefteå
just nu. En otillräcklig öppen vård
och läkarbrist vid lasarettet skapar

enorma köer.---- Beställer man tid

på medicinmottagningen får man besked
att till hösten går det bra att komma.
En remiss är inget ''Sesam öppna
dig’.» Och på sidan 6 står det: »Det är
farligt att bli sjuk i Skellefteå. — Mellan
15 juni och 31 augusti måste två av
medicinens fyra avdelningar stängas»
— alltså hälften av vårdplatserna! —

---»På barnavdelningen har man det

lika trassligt, och ögonavdelningen är
just nu stängd.»

»Vi har faktiskt svårt att hålla i gång
och ännu mera ovisst blir det i sommar
då vi lär få det svårt att få sköterskor»,
säger läkaren. Om man tänker
på turisttrafiken och alla de olyckor
som då kommer att inträffa förstår
man att det blir svårt i sommar. — »Arbetsbördan
på kvarvarande läkare och
sköterskor är enorm.» — Vad säger detta
om trygghet?

Varför reserverar man sig inte när
man tänker på detta sätt? Låt mig lämna
svaret som smärtat mig själv! Mot nybörjaren
slungas beskedet, då motionerna
behandlas, att de redan är »gamla
bekanta», att »den här hade vi i fjol»,
»den här motionen känner jag igen»,
eller också heter det att den varit uppe
till behandling så och så många riksdagar,
och så framhålls detta som om
det vore ett bevis för att det inte finns
något behjärtansvärt i framställningen,
fastän det i normala fall borde innebära,
att upprepandet vittnar om stor
angelägenhet och hög grad av samhällsnytta.
Och för man fram den tanken
reser sig plötsligt en drake, stundom
i sällskap med flera, mot den häpne
suppleanten i utskottet: »Jag heter
utredning. Jag är tillsatt och medan

Torsdagen den 20 maj 1965

Nr 26

Åtgärder mot bristen på sjukvårdspersonal, in. m.

jag lever må du intet företaga dig!» Det
sitter alltid någon utredning, och det
är naturligtvis bra med utredningar —
samtidigt som jag betvivlar att krisen i
sjukvården löses på detta sätt. Jag funderar
snart på att fråga: Finns det inte
någon ensam person som snabbt skulle
kunna göra något? Då nu föreliggande
motioner begär utredning och man kan
befara att en sådan ytterligare utredning
skulle verka som många andra av
sina föregångare har jag, trots gammalt
intresse för problemen på sjukvårdens
område, efter övervägande
funnit att jag inte kan följa reservanterna.
Det innebär alltså inte att jag
och det parti jag företräder hyser likgiltighet
för saken. Det är allvarligt att
det inte med ett snahbt grepp kan göras
något mot att vårdavdelningarna
stängs och sjukbilarna villrådigt kryssar
på gatorna. När medicinalstyrelsen
i sitt remissvar som återgives på sidan
4 i utskottsutlåtandet talar om en förbättring
som skall bestå i sjukvårdsutbildning
av ambulanspersonal, blir man
både förargad och förskräckt. Det må
väl inte innebära att förarna skall sköta
sjukvården i bilen, eftersom de inte får
stanna och lämna patienten vid sjukhustrappan!
Den barmhärtige samariten
finner snart intet härbärge, där han
kan lämna den slagne, som fallit i rövarhänder
på tunnelbanan eller annorstädes.
Bot må här rådas med det snaraste,
och det är att hoppas att motionerna
har till resultat något som är
bättre än en fördröjande utredning. Det
är vår förhoppning, trots allt, att den
försöksverksamhet som utskottet i sin
skrivning talar om verkligen får ett positivt
resultat och att den undersökning,
som igångsatts av ett landsting och
landstingsförbundet, snabbt skall bära
frukt i något annat än ett fördröjande,
som ytterligare försenar de positiva åtgärder
som är ytterst nödvändiga.

Till sist en fråga beträffande rekryteringen.
Det talas om nödvändigheten
av inplacering av manlig personal i

sjukvårdsarbetet. Jag kan för min del
inte dela den uppfattningen. Det iir
framför allt kvinnor som saknar möjligheter
till exempelvis deltidsarbete —
det hör man ständigt — medan efterfrågan
på manlig arbetskraft redan är
mycket stor, t. ex. i de industrier som
skapar de produkter som ger oss förbättrad
handelsbalans genom att höja
exporten. Man borde framför allt försöka
uppnå att fler kvinnor kan få deltidsarbete
i sjuk- och hälsovården.

Herr HOLMBERG (k):

Ilerr talman! Bland den mängd stora
frågor som nu diskuteras måste jag för
min del försöka koncentrera mig till ett
ämne, som jag emellertid tror är en
kärnfråga, nämligen frågan om samordningen
mellan olika delar av sjuk- och
hälsovården. Jag vill först endast beröra
ett par detaljer.

Jag skall anknyta till vad herr Nilsson
i Agnäs nyss sade om tillståndet
inom ambulansväsendet. Detta är en
mycket viktig fråga. Vi har också tagit
upp den i vår motion tillsammans med
ett stort antal andra speciella frågor,
men det kan vara anledning att göra en
erinran.

En läkare som tillhör Stockholms
stadsfullmäktige, John Takman, höll i en
debatt om dessa frågor ett anförande
där han gjorde ett påpekande. Han erinrade
om att mellan 100 och 200 personer
alldeles i onödan dör på grund av
dåligt utvecklat ambulansväsende. Han
redogjorde närmare för vad som skulle
behöva göras för att klara dessa människor.
Därefter sade han: »Det är med
andra ord detsamma som en ängelholmskatastrof
varannan eller var tredje månad
som passerar helt obemärkt.» Det
karakteriserar på ett skrämmande sätt
hurudana förhållandena i realiteten är
inom en så viktig del av vår sjukvård.

Jag skall åberopa ytterligare ett yttrande
som fälldes under en TV-debatt
för kort tid sedan mellan experter. Då
ställdes frågan om hur patienten skall

Nr 26

Torsdagen den 20 maj 1965

Åtgärder mot bristen på sjukvårdspersonal, m. m.

kunna ställas i centrum för sjukvården.
Jovisst, sade experten, men patienten
står nu faktiskt inte i centrum av den
enkla anledningen att han eller hon inte
befinner sig inom sjukhusets väggar.
Patienten står i köerna utanför sjukhuset.

Då är det onekligen litet svårt för experterna
att ställa patienten i centrum.

Den fråga som jag vill ägna mig åt
under några minuter gäller samordningsproblemet
som vi gjort till huvudämne
i vår motion. Under 1960-talet har
27 statliga utredningar sysslat med sjukvårdsfrågorna,
och därav har 8 gjort en
verklig djupplöjning med avseende på
mycket vitala problem. Med hänsyn härtill
framhöll vi i motionen att sjukvårdskrisen
inte beror på att myndigheterna
har saknat tillräcklig kännedom om läget
och inte vet vad som behöver göras.
Tvärtom hävdar vi att experterna redan
har lämnat tillräckligt material för att
möjliggöra omedelbara ingripanden i
syfte att man skall kunna börja komma
ut ur sjukvårdskrisen.

Vi har med stöd av utredningarna lagt
huvudvikten vid samordning av olika
hälso- och sjukvårdsformer. Det är naturligtvis
också andra faktorer som påverkar
sjukvårdens kapacitet, och vi
har, som jag redan sagt, erinrat om
många sådana faktorer i vår motion. Det
är emellertid ingen tvekan om att formerna
för sjukvårdens organisation spelar
en mycket stor roll såväl när det
gäller enskilda anstalter som då det är
fråga om den totala planeringen och
samordningen. Därvidlag anser vi att
det redan nu finns grundval för en bedömning
som gör det möjligt att börja
omedelbart och i stor stil, men utskottet
vill, som herr Nilsson i Agnäs nyss
påpekade, avvakta vad som kan bli resultatet
av ytterligare utredningar. Bland
dessa utredningar finns en vars arbete
beräknas »sträcka sig flera år framåt i
tiden», för att återge en passus ur utskottets
utlåtande som berör dessa utredningar.
Vi kan naturligtvis inte hel -

ler i fortsättningen komma ifrån utredningar.
Man måste penetrera en sak innan
man beslutar om åtgärder. .lag är
naturligtvis på det klara med att inte
heller utskottet menar att vi skall vänta
på allt som behöver göras. Dess bättre
är vi väl alla eniga om att åtskilligt kan
ske medan utredningar arbetar. Det är
inte denna sak som vi diskuterar i detta
sammanhang, utan det är frågan om
vi redan nu kan angripa vad experterna
i TV-debatten för en tid sedan kallade
problemets kärna, nämligen en radikal
omläggning av formerna för vård, personalrekrytering
och annat som berör
sjukvårdskrisen.

Av någon anledning som jag inte känner
till anser utskottet att den s. k.
MCA-utredningen kommer att ta itu med
de behov av samordnande åtgärder som
bl. a. vi har påtalat. När vi skrev motionen
och lade huvudvikten vid sådana
åtgärder hade vi naturligtvis också läst
direktiven för MCA-utredningen. Denna
avser emellertid medicinalstyrelsens
centrala funktioner, och det är självklart
att det också är betydelsefullt att
den centrala administrationen avlastas
en hel del av dess nuvarande perifera
uppgifter, så att den i stället mera kan
ägna sig åt planeringsarbetet. Jag vill
understryka att även denna uppgift är
viktig.

Det är emellertid långt ifrån säkert
att utredningen kommer att ta itu med
sådana samordningsåtgärder som vi anser
angelägna och som jag med stöd av
en lång rad sakkunniga skulle kunna verifiera
nödvändigheten av. Till dessa
hör i hög grad ingripanden mot ineffektivitet
på det lokala planet.

Det skedde i fjol en komplettering av
MCA-utredningens direktiv som på sitt
sätt visar hur osäkert det hela är. Då
hade det som bekant under ett par år,
både i riksdagen och på andra håll, förekommit
en stor debatt just om sambandet
mellan olika former av sjukvård
och angränsande delar av socialvården.
Det visade sig att riksdagen efter denna

Torsdagen den 20 maj 1905

Nr 26

Åtgärder mot bristen på sjukvårdspersonal, m. m.

debatt till ocli med engagerade sig i helt
nya former av sådan vård till betydande
kostnader, bl. a. genom att bevilja
statsbidrag till primärkommunerna fölen
vård som kan siigas tangera gränsen
mellan sjukvård och socialvård. På
grund av den mycket omfattande opinion
som väckts och det material som
lämnats av experter insåg tydligen också
regeringen att det fanns flera samordnings-
och planeringsuppgifter än de
som ingick i direktiven för MCA-utredningen.
Därför anknöts det också i tillläggsdirektiven
till socialstyrelseutredningens
arbete liksom också i viss mån
till socialpolitiska kommitténs verksamhet.
Den sistnämnda kommittén hade ju
redan vid denna tidpunkt lämnat en
mycket alarmerande rapport om exempelvis
tillståndet bland de gamla, och
den riktade uppmärksamheten på behovet
av samordning och bättre planering
också på detta område där det finns
sjukvårdsp roblem i mycket stor utsträckning.
Det är framför allt gamla
som drabbas av sjukdomar som kräver
långtidssjukvård och rehabilitering, liksom
över huvud taget allmän sjukvård,
och därför är åldringsvårdsproblemen i
allmänhet praktiskt taget en fråga om
bättre former för sjukvården.

Kan man nu räkna med att MCA-utredningen
tar itu med exempelvis ett
sådant problem? Jag har svårt att finna
något stöd för tanken att också samordningsproblem
av denna typ, framför
allt på det lokala planet, skulle komma
att ingå i det arbete som MCA-utredningen
skall ägna sig åt.

På samma sätt förhåller det sig med
handikappvården. Jag skall inte föregripa
den debatt om denna sak som
vi får ganska snart med anledning av
motioner, bl. a. från kommunisterna,
men jag vill när vi nu diskuterar samordningsfrågor
kort erinra om att handikappvården
inte bara går ut på att
komma till rätta med den sönderplottring,
som tar sig uttryck i att mängder
av olika institutioner — landsting, pri -

märkommuner, statliga inrättningar för
arbetsvärd och kommunala sådana med
medicinska och sociala uppgifter o. s. v.
— sysslar med sådana frågor var för sig.
Det handlar också om inre sjukhusorganisatoriska
samordningsfrågor, exempelvis
för vården av reumatiker och
andra rörelsehindrade människor på
speciella kliniker, på långvårdsavdelningar
och vid speciella rehabiliteringssjukhus.
Jag kan inte finna något stöd
för förhoppningen om att MCA-utredningen
också skall ta itu med samordningsproblem
som gäller centrala frågor
av denna typ.

Nu är det dessbättre troligt att debatterna
om sjukvårdskriseu, sådana som
den debatt vi nu för och andra debatter,
inte minst i pressen, TV och radio,
skall ge MCA-utredningen anledning att
gå längre än vad som tydligen från början
var tänkt. Tilläggsdirektiven tyder
även på en utvidgning av den art som vi
i motionen pläderat för.

Någon betydelse skall det väl också
ha att riksdagen genom allmänna beredningsutskottets
formuleringar säger sig
tolka utredningsuppdraget så, att behoven
av samordning och planering blir
allsidigt tillgodosedda. Så nonchalant
kan man väl inte vara mot riksdagen att
inte en sådan förklaring från dess sida
skulle driva på utvecklingen i rätt riktning.
I så fall kommer MCA-utredningen
att syssla med åtskilligt mer än vad som
kan utläsas ur utredningens direktiv och
tilläggen till dessa.

Längre än till en sådan opinionsyttring
tror jag tyvärr inte att vi den här
gången kan nå. Jag nöjer mig därför
med detta konstaterande i förhoppning
om att denna opinion också skall få
praktiska resultat.

Herr talman! .Tåg har således inte något
yrkande.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Nilsson i Agnäs
kände sig nedslagen av att man inom
utskottet hade sagt att den här frågan

4 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 26

Nr 26

Torsdagen den 20 maj 1965

Åtgärder mot bristen på sjukvårdspersonal, m. m.

kände man igen från många tidigare
tillfällen och att man sedan hade hänvisat
till de yttranden som i fjol, förfjol
o. s. v. ingivits av de myndigheter,
som har ansvaret för sjukvården. Men
den som sitter i riksdagen får inte, herr
Nilsson i Agnäs, låta sig nedslås så lätt.
Det gäller att år efter år hålla i gång
olika frågor, även om utvecklingen inte
alls förefaller att gå framåt. Därmed har
jag inte sagt att det inte blir en ändring
till det bättre, men man får i varje fall
inte ge upp.

Enligt min mening har de talare, som
hittills haft ordet, på ett riktigt sätt
skildrat det besvärliga läget inom vår
sjukvård. Under sommaren kommer jag
själv att dag efter dag försöka mer
handgripligt sätta mig in i förhållandena
på detta område. Vad som mer än
något annat upprör en är just den omständigheten
att sjuka människor inte
skall kunna få den vård som ett högt
utvecklat samhälle borde kunna ge
dem.

Det är alltså inte brist på intresse
för problemen som gör att utskottet i
detta fall liksom många gånger tidigare
avstyrker förslag om ytterligare utredningar.

I den ena av motionerna föreslås
bl. a. att man skall utreda frågan om
orsakerna till bristen på sjukvårdspersonal
och möjligheterna att fylla personalbehovet
med hjälp av utländsk
arbetskraft. I den andra motionen framföres
förslag om en vidlyftig organisationsöversyn
i syfte att komma till
rätta med krisförhållandena. Utskottet
har låtit motionerna bli föremål för en
omfattande remissbehandling. Jag skall
inte nu upprepa allt vad som står i remissyttrandena,
men såsom herr Holmberg
framhöll visar dessa yttranden att
experterna redan har tillgång till ett
utmärkt material, som kan läggas till
grund för mer praktiska försök av olika
slag.

Det remissvar, som väl har väckt det
största intresset och som också kan

sägas vara rätt unikt, kommer från
landstingsförbundet. I detta yttrande
refereras nämligen ett beslut om att
Stockholms läns landsting tillsammans
med landstingsförbundet skall göra en
»förutsättningslös och helt från grunden
gående undersökning» för att studera
såväl vård- och behandlingsfunktionerna
som alla därtill knutna funktioner
av servicekaraktär. Man skall
alltså inte låta sig nöja med att betrakta
tidigare ståndpunkter som orubbliga,
utan man skall pröva alla möjligheter
att rationellt ordna driften av ett
sjukhus med nuvarande stora personalbehov,
invecklad apparatur och krävande
undersökningsförf aranden.

De åtgärder som föreslås i motionerna
syftar också i grunden till samma
sak, nämligen att skapa förutsättningar
för att hela vårt sjukvårdsväsende skall
kunna fungera. Man kan inte bara inrikta
sig på att få till stånd ytterligare
utbildning av sjuksköterskor eller att
ändra deras skatteförhållanden eller på
annat sätt tillrättalägga deras arbetsvillkor.
Detta är sådana frågor som vi
många gånger tidigare sysslat med och
som i vår delvis har fått en positiv lösning;
jag tänker på besluten om högre
förvärvsavdrag och frivillig särbeskattning.
Själv anser jag visserligen inte
att den sistnämnda åtgärden har så stor
betydelse, men jag vet att många har
med stora förhoppningar väntat på en
ändring i denna riktning. På den punkten
har alltså en del skett.

Jag tror ändå att det väsentliga blir
de resultat man når genom de praktiska
rationaliseringsförsök som kommer att
göras ute på sjukhuset i Danderyd. Man
skall ju satsa mycket pengar på dessa
försök — det rör sig om ett par tiotal
miljoner. Någon sade att dessa undersökningar
kommer att vara mycket
länge, och jag anser att de skall vara
mycket länge. Det skall bli en ständig
testverksamhet beträffande metoder för
att klara upp nytt som ideligen sker
inom sjukvården. Det är naturligtvis en

Torsdagen den 20 maj 1905

Nr 26

Åtgärder mot bristen på sjukvårdspersonal, m. m.

utredning av en annan karaktär än dem
vi tidigare liar litat till.

I>et förslag till plan för försöket i
lfanderyd som uppgjorts omfattar praktiskt
taget alla funktioner inom ett sjukhus
liksom sjukvården utanför sjukhuset
och kommunikationerna mellan
sjukhuset och patienterna på alla stadier.
Det skulle föra för långt att här
gå in på förslaget — herr Johansson i
Växjö kan själv få studera det. Något
liknande i mindre skala såg vi under
vårt besök ute på Nacka sjukhus. Experimentet
i Danderyd blir betydligt
mera genomgripande och av mera direkt
försökskaraktär än rationaliseringen
vid Nacka sjukhus.

Med detta tror jag att jag har deklarerat
intresset i utskottet, att vi har
uppfattat problemets allvar, att vi ingalunda
låtit oss nöja med några avspisande
ord från myndigheterna. Vi har
ganska väl insett, att det som nu görs,
är det enda som kan ge någonting. Beträffande
den mer centrala organisationen
arbetar en utredning, som herr
Holmberg också har nämnt. Hur skall
vi komma längre? Har vi några människor
som är mera lämpade för detta
än sjukvårdens egna myndigheter både
centralt och ute i landstingen, där man
sannerligen nu inte ligger på latsidan
och där man är piskad av en hård verklighet
att förutsättningslöst pröva nya
lösningar?

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Om man som värdemätare
på intresset för den fråga som allmänna
beredningsutskottets utlåtande
nr 38 avhandlar skall beteckna strålglansen
från de stjärnor som anger närvarofrekvensen
vid detta ärendes justering,
blir man förvånad över herr Nilssons
i Agnäs agerande från talarstolen,
där han både yvigt och patetiskt talar
om utskottets bristande intresse i denna
fråga.

Nu liar trots allt denna fråga mycket
ingående och allvarligt diskuterats, och
hela problemställningen har också klargjorts
i utskottet. Det var med mycken
vånda man kunde hänga på en reservation
i denna fråga. När jag nu hör ärendet
behandlas här i kammaren, blir jag
litet förvånad. Man känner inte riktigt
igen tongångarna från utskottets behandling.

Vi som var med vid behandlingen i
utskottet är alla på det klara med att
detta är en mycket allvarlig fråga. Inte
minst de som sysslar med landstingens
sjukvårdsfrågor vet att denna fråga på
ett alldeles speciellt sätt bevakas inom
landstingen. Som fru Eriksson i Stockholm
sade är man där piskad till att
pröva nya lösningar — bl. a. på grund
av de ekonomiska konsekvenser som
sjukvården för med sig. Man försöker
på alla sätt underlätta arbetet för att
behålla personal och få ny personal,
man försöker rationalisera etc.

Vi fick också i det avseendet se litet
vid Nacka sjukhus, där utskottet var på
besök. Det gav i alla fall en god bild av
vad man vill inom svenskt sjukvårdsväsende
av i dag.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr HOLMBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag noterar att utskottets
ordförande — som vi vet förut —
har starkt intresse för dessa saker och
att hon nu i sommar skall göra speciella
studier för att ytterligare berika
utskottets och riksdagens debatter kring
dessa frågor.

Men det kan inte hindra att jag åter
måste uttala skepsis inför den lösning
som utskottet föreslår, nämligen att avvakta
MCA-utredningen och eventuellt
andra utredningar. I hela resonemanget
ligger uppfattningen att man egentligen
inte kan göra någonting väsentligt förrän
man fått se resultaten av dessa utredningar.
De kommer, som jag nämnt,
att ta flera år — det är uttryckligen

Nr 26

Torsdagen den 20 maj 1965

Åtgärder mot bristen på sjukvårdspersonal, m. m.

sagt i varje fall beträffande den utredning
som gäller sjukhusorganisationen.
Jag tror för min del att man kan tänka
sig snabbare metoder, och vi har pekat
på en del.

Jag vill dessutom beträffande de områden
som det gäller erinra om att vi
i motionen — och i andra motioner —
tagit upp företagshälsovården och verksamheten
för handikappade. Företagshälsovården
är ett område som för närvarande
ligger helt utanför samhällets
sjukvård. Visst kan man väl omedelbart
se till att den inordnas i landstingens
verksamhet. Det är en mycket
viktig form av samordning.

Dessutom tillkommer att MCA-utredningen
i sina direktiv har en passus,
som tyder på att utredningen t. o. m.
är förhindrad att ta upp en del sådana
frågor, såvida inte opinionen blir så
stark att den ger utredningen anledning
att gå längre. Det sägs nämligen
i direktiven att den inre fackmässiga
organisationen, för vilken medicinalstyrelsen
visserligen är chefmyndighet
men som har en perifer anknytning till
styrelsen, i princip inte skall omfattas
av utredningen! Jag tycker att detta
är oroväckande, ty dessa perifera anknytningar
till medicinalstyrelsens
verksamhet är just de viktiga lokala
fält, där det är så oerhört betydelsefullt
att man omedelbart får en samordning
till stånd.

Nu har provinsialläkarorganisationen
lagts under landstingen, som snart också
kommer att bli huvudmän för mentalsjukvården
— och jag hoppas även
för företagshälsovården och mycket annat.
Därav uppstår det nu en viss splittring.
Man skulle vinna mycket både
i fråga om hälsovårdens effektivitet och
möjligheterna i övrigt att ge en adekvat
sjukvård med samordningsåtgärder.
Men jag fruktar för att MCA-utredningens
direktiv kommer att åberopas som
etl hinder för den att ta itu med detta.

Herr NILSSON i Agnäs (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag är ledsen om herr
Andersson i Örebro fattade mig så att
jag kritiserade honom eller någon annan
i utskottet för bristande intresse.
Jag har inte beskyllt utskottsledamöterna
för det. Jag sade att utskottet trots
sitt intresse är föga positivt i sin skrivning.
Jag band mig inte heller åt något
håll, jag varken reserverade mig eller
yrkade bifall till utskottets hemställan.
Den stjärna som herr Andersson i Örebro
talade om berodde på en beklaglig
förväxling av mig. När jag såg det ärende
som skulle föredragas, tog jag fel
på en siffra och trodde därför att det
var ett ärende som jag inte hade varit
med om att behandla.

Avslutningsvis skall jag berätta om
en liten trevlig upplevelse från Nacka
sjukhus. Jag träffade nyss en sjuksköterska,
som för cirka en månad sedan
hade kommit ned från Norrland och
bosatt sig i närheten av Nackasjukhuset.
Hon kom till sjukhuset med sitt
barn, som hade brutit en arm. När man
då upptäckte att hon varit sjuksköterska,
frågade man genast om hon inte
ville ha deltidstjänst. Det var ett bra
grepp. På den vägen tror jag att sjukvården
kanske kan gå framåt.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
denna debatt mycket. Men jag blev litet
ledsen när jag lyssnade på herr Nilssons
i Agnäs anförande och hörde med
vilket patos han kritiserade utskottsmajoritetens
skrivning. Det är dock möjligt
att jag missförstod honom och att
detta patos i stället gällde en kris som
sjukvården nu genomgår. År det så, vill
jag bara säga att han inte är ensam om
att känna starkt att något — för att
inte säga mycket — måste göras.

Den som år efter år sysslar med dessa
frågor i lasarettsdirektion och landsting
behöver ingen påminnelse om att
sjukvården sedan länge befinner sig
mitt uppe i en kris, som förvärrats dag
för dag. Men det är en sak. En annan
är att i det läget säga att den bästa

Torsdagen den 20 maj 1905

Nr 26

Ökade samhällsinsatser för svårt handikappade

medicinen är att tillsätta eu ny utredning
för att få bukt med svårigheterna.

Årets motionärer är ingalunda de
första som har motionerat i denna fråga.
1 folkpartiet har vi år efter år yrkat
på att åtgärder skall vidtagas. Att vi
inte gjort det i år sammanhänger med
att det redovisats sådana utredningsresultat
som öppnat nya möjligheter
att på ett aktivt sätt sätta in stötar och
göra förbättringar. Därför har vi velat
avvakta och se resultatet av de åtgärderna.
Utredningarna är redovisade i
utskottets utlåtande, och jag skall därför
inte uppta tiden med att tala om de resultaten
och de förhoppningar som utskottet
hyser om förbättringar i olika
hänseenden.

Men jag kan räkna upp de åtgärder
som jag anser vara av stor betydelse
för att få en förbättring till stånd. Vi
måste försöka ordna den öppna vården
så att den avlastar den slutna vården.
Jag delar också uppfattningen att det
är nödvändigt att i större utsträckning
fä in manliga sjukskötare på vårdområdena.
Vidare tror jag på rationalisering
och mekanisering inom den slutna vården.
Jag menar också — delvis i motsats
till fru Eriksson i Stockholm -— att
lösningen på skatte- och lönefrågorna
har en inte ringa betydelse för yrkesintensiteten
bland de gifta sjuksköterskorna.
Likaså tror jag på en ökad
utbildningskapacitet inom alla kategorier
av vårdpersonal. Det har folkpartiet
länge yrkat på, såväl när det gäller
läkare som sjuksköterskor. Slutligen
tror jag att vi med ökad utbildningskapacitet
kan nå fram till en vettig
delegering av arbetet från bättre till
lägre utbildade personalkategorier inom
sjukvården.

Med alla de åtgärder som är på gång
hoppas och tror jag att vi kan skapa
något bättre förhållanden. Men att helt
klara sjukvårdskrisen inom den närmaste
tiden är omöjligt. Och jag tror inte
det skulle bli bättre att nu tillsätta
ytterligare en utredning ovanpå alla

dem som tidigare sysslat med dessa
frågor och som nu framlagt förslag som
måste genomföras på ett eller annat
sätt.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Johansson
i Växjö begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av fru Olsson och herr Johansson
i Växjö.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

§ 21

Ökade samhällsinsatser för svårt
handikappade

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 39, i anledning av
väckta motioner om ökade samhällsinsatser
för svårt handikappade.

1 de likalydande till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 250 av herr Eric Carlsson in. fl. och
11:311 av herr Gustavsson i Alvesta
in. fl. föreslogs, att riksdagen i skrivelse

Nr 26

Torsdagen den 20 maj 1965

Ökade samhällsinsatser för svårt handikappade

till Kungl. Maj:t måtte hemställa om
skyndsam utredning och förslag rörande
samhällets insatser för svårt handikappades
situation i samhället, särskilt
avseende utbildning, sysselsättning och
möjligheterna till särskilda bostadsområden,
i enlighet med vad som anförts
i motionerna.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:250 och 11:311
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Johansson i Växjö, vilken ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna 1:250 och
11:311 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om skyndsam utredning
och förslag rörande samhällets
insatser för svårt handikappades situation
i samhället, särskilt avseende utbildning,
sysselsättning och möjligheterna
till särskilda bostadsområden.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! De handikappades problem
har under senare år och inte minst
under den allra senaste tiden kommit i
blickpunkten. Jag tänker härvid närmast
på den stora Röda fjäder-insamlingen.

Samhällets insatser för de handikappade
har också ökat under senare år.
Den tekniska utvecklingen samt samhällets
olika åtgärder för att lösa problem,
som uppstår genom fysiska handikapp,
har i allt större omfattning fört
ut även mycket höggradigt handikappade
i arbetslivet. Men ännu återstår
ofantligt mycket att göra för dessa
människor.

Flera utredningar arbetar för närvarande
med handikappfrågorna. Det är
dock, såsom motionärerna framhåller i
sin motion, så att något mera genomarbetat
program för hur problemen
skall lösas inom något delområde ännu

inte har presenterats från samhällets
sida.

Motionärerna i detta ärende förutsätter,
att de utredningar och åtgärder som
väntas, kommer att lösa de handikappades
problem när det gäller skolgång
och utbildning. Men sedan kvarstår
uppgiften att finna en meningsfull sysselsättning
och tillvaro för de handikappade
efter skolgångens slut, och det
är just dessa problem som motionärerna
särskilt tar upp.

De vanföras riksförbund har erhållit
motionen för yttrande och har anfört
många intressanta synpunkter. Man
framhåller att stimulansbidragen bör
beviljas enligt mycket generösa regler.
Vidare är det dess mening att stat och
kommun i samråd skall lösa frågan om
hyreskostnader för invalidbostäder.

Man påpekar att en del kommuner
efter förslag från De vanföras riksförbund
och på rekommendation av
kommunförbunden infört kommunala
subventioner som utgår efter principen
att hyran icke skall uppgå till mer än
20 procent och i vissa fall 15 procent
av familjeinkomsten. Dessa regler har
emellertid i mycket liten utsträckning
införts i kommunerna, varför det kan
visa sig nödvändigt att genom statliga
åtgärder sänka hyreskostnaden, t. ex.
genom att till invalidbostäder bevilja
särskilt förmånliga lån.

De vanföras riksförbund vill också
understryka betydelsen av att staten
ytterligare liberaliserar sina anställningsnormer
när det gäller de handikappade.
Man instämmer vidare i motionärernas
tankegångar om att skapa
skyddad verksamhet även i form av
intellektuella arbeten. Många av dem
som nu erhåller utbildning inom handikappvårdens
skolväsende har behov av
denna form av sysselsättning i den
mån de icke kan placeras direkt ute på
marknaden.

Utskottsmajoriteten har hänvisat till
vad som gjorts på detta område, och
det skall erkännas att åtskilligt har ut -

Nr 26

Torsdagen den 20 niaj 1905

Ökade

rättats, såsom jag också tidigare Öar påpekat.

Utskottsmajoriteten tar också fasta
på vad socialpolitiska kommittén har
framhållit i eu sammanställning i detta
ämne. Där understryks behovet av eu
bättre samordning av samhällets insatser
och angelägenheten av att en enhetlig
grundsyn på handikappfrågorna får
göra sig gällande vid planeringen av
samhällsåtgärder på olika områden.
Detta tror man skall komma till uttryck
i den utredning, som socialministern
har förebådat. Vi känner dock inte till
något om direktiven för denna utredning.
Jag har personligen varit i kontakt
med departementet, men besked
om några direktiv för utredningen har
ännu inte givits, och vi vet följaktligen
inte om de problem som motionärerna
tagit upp kommer att behandlas.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till reservationen, vilket
innebär att riksdagen hos Kungl. Maj :t
hemställer om skyndsam utredning och
förslag rörande samhällets insatser för
de svårt handikappades situation i samhället.

Samtidigt vill jag, herr talman, meddela
att namnet på en av reservanterna
genom olycksfall i arbetet fallit bort.
Meningen var att ledamoten av första
kammaren fru Elvy Olsson också skulle
ha stått med som reservant.

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Utskottsmajoriteten
skriver att de i motionerna berörda
spörsmålen uppmärksammats i olika
sammanhang, varför något riksdagens
initiativ i anledning av motionerna
icke synes påkallat. När vi i vårt parti
nöjt oss med detta uttalande, har vi
gjort det med förhoppningen att åtgärder
verkligen skall vidtagas och att det
som skall göras utföres snabbt.

Vi har i vårt parti det största intresse
för den grupp medlemmar av vårt samhälle
som det är fråga om i detta ärende,
och vi vill att de skall få behövligt

samhällsinsatser för svårt handikappade

stöd. Detta framgår också av en blick
på namnen under motionerna.

Särskilt är det vår förhoppning, att
de handikappade skall beredas en tillfredsställande
bostadsmiljö. Yttrandet
från De vanföras riksförbund visar,
att mycket gjorts och att ännu mer har
påbörjats eller är under planering. Vi
delar De vanföras riksförbunds uppfattning,
att invalidbostäderna bör spridas
och att det inte är önskvärt att
särskilda bostadsområden skapas för
de handikappade.

Jag instämmer i följande uttalande
från DVR: »Det är nödvändigt att man
i ett enda sammanhang och mycket
snabbt löser bostads- och transportfrågan
samt att man anskaffar erforderliga
tekniska hjälpmedel, då det oftast kan
röra sig om en förberedelse- och beslutstid
för den beslutande instansen
på c:a en vecka för att man skall lyckas
med en arbetsplacering.»

Vi vill ha mycket gjort mycket
snabbt. Eftersom vi vågar tyda utskottets
skrivning så, att utskottsmajoriteten
har samma mening, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan i
allmänna beredningsutskottets utlåtande.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag väckte även förra
året en motion i detta ärende. När utskottsutlåtandet
över motionen behandlades
i kammaren ansågs det att jag
hade anledning att be om ursäkt för
de synpunkter jag framfört — motionen
var, sades det, »skriven på ett sådant
sätt att den nästan väckte pinsam
undran både i utskottet och bland remissinstanserna».

Glädjande nog har en del hänt på
området under det senaste året. Även
allmänna beredningsutskottet intar en
något mera positiv inställning till de
synpunkter som framförts i motionen
än vad fallet var vid behandlingen av
frågan år 1964.

Jag vill kraftigt understryka att det

Nr 26

Torsdagen den 20 maj 1965

Ökade samhällsinsatser för svårt handikappade

här gäller gruppen svårt handikappade
— en grupp på cirka 2 000 människor.
Men det är den grupp som har det svårast
— dessa människor hör till dem
som har det sämst ställt. Vi vet att
bättre bostäder, som kompletteras med
invalidlägenheter, ger de lättare och de
medelsvårt handikappade helt andra
möjligheter till ett normalt liv. För de
svårast handikappade räcker det inte
med bostad, utan de måste också ha
personlig hjälp.

Under det gångna året har ett intensivt
arbete utförts på området. Frågan
bär uppmärksammats i TV-program,
och vi har även kunnat se resultaten
av ett arbete till vilket bl. a. doktor
Brattgård i Göteborg varit initiativtagare.

Doktor Brattgård redovisade för en
tid sedan i en artikel att av elva normalbegåvade,
pigga ungdomar i tjugoårsåldern,
som han nyligen haft kontakt
med, var det endast fyra som kunde
äta utan hjälp. Nästan alla behövde
hjälp med att klä sig. Det var inget fel
på deras intelligens, och var och en
av dem hade någon möjlighet, någon
funktion som kunde uppövas så att vederbörande
borde kunna få ett arbete,
en sysselsättning.

Det finns, skriver doktor Brattgård,
bland de svårast handikappade olika
hjälpbehov, men ett är gemensamt: får
de inte hjälp i sin dagliga livsföring
återstår för dem inget annat än vårdhemmet.
Hela deras situation är komplicerad
— både i fråga om bostad, sysselsättning,
hjälp med de dagliga sysslorna,
de personliga behoven, den dagliga
transporten till arbetet, arbetsplatsens
belägenhet i förhållande till bostaden.
Olika vägar finns att gå vid lösningen
av dessa problem.

Vad är det då som skett? Bl. a. har
en läkargrupp i Göteborg — jag omnämnde
nyss doktor Brattgård — skisserat
ett program. Det resulterade i att
Svenska röda korset, Scoutförbundet,
Folke Bernadotte-stiftelsen och Göte -

borgs diakonissanstalt bildade en stiftelse
för att förverkliga läkargruppens
idéer. Programmet går ut på att en
riksorganisation byggs upp som skall
arbeta inom regionala områden. Kärnan
i verksamheten är regionen. I centralorten
finns ett servicehem och ute
i regionen mindre hem med tio—tolv
bostäder. Dessa sistnämnda hem kan
ligga i villaområden i trivsam miljö,
där möjlighet finns till nära kontakt
med naturen. I alla dessa hem skall
finnas god tillgång till service när det
gäller de personliga behoven. Bostäderna
hyrs ut till de handikappade,
och dessa hänvisas således inte dit.

Detta program ligger i stort sett i
linje med de synpunkter som framförts
i motionen — att andra möjligheter
måste skapas för denna grupp.
.lag vill än en gång understryka att det
gäller gruppen svårast handikappade.
Därför skall man inte försöka blanda
bort korten genom att säga att vederbörande
kan placeras i invalidlägenheter.

.lag anser att vi bör hjälpas åt och
stödja detta arbete på allt sätt. Tankegången
bakom Böda fjäder-aktionen var
just att stöd skulle ges åt denna grupp
genom de medel som kom in.

Utskottet skriver att de i motionen
berörda spörsmålen har uppmärksammats.
Jag kan emellertid inte av den
uppräkning som utskottet gör finna att
dessa frågor är helt uppmärksammade
i skilda utredningar och undersökningar.
Däremot är jag medveten om att
frågorna kan aktualiseras i den utredning
som aviserats, och fördenskull anser
jag att skrivningen i reservationen
är den riktiga. Jag konstaterar dock att
utskottet genom sitt uttalande indirekt
medgivit att det är berättigat att de i
motionen berörda frågorna aktualiseras.
Detta noterar jag med mycket stor
tillfredsställelse.

Herr talman! Dessa frågor är enligt
min mening så väsentliga att det behövs
samlade aktioner för att lösa dem.

Torsdagen den 20 maj 1905

Nr 26

ökade

.lag yrkar bifall till reservationen av
herr Johansson i Växjö.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Inte heller i denna fråga
har jag egentligen någon anledning
att polemisera mot reservanterna och
övriga ledamöter som yttrat sig tidigare
i debatten. Denna fråga är så allvarlig
och av så allmänt intresse, att
vi väl strängt taget inte kan ha olika
meningar i den. Det enda som skiljer
oss är att vi har något olika uppfattningar
om hur man i praktiken skall
angripa problemen. Vad man reagerade
mot i motsvarande motion i fjol var —
och det vet herr Gustavsson i Alvesta
mycket väl — uttrycket »handikappbyar»,
som väckte associationer till någonting
som vi inte ville ha.

I år har motionen skrivits något annorlunda,
och motionärerna förordar
nu en lösning av dessa frågor som mera
överensstämmer med de principer som
redan följes. Jag tänker bl. a. på doktor
Brattgårds verksamhet och på den verksamhet
som bedrivs inom landstingen.
Får jag här inskjuta att dessa frågor
måste lösas inom landstingen och får
inte vara beroende av enskilda personers
och stiftelsers ingripande. Dessa
kan verka som ett kraftcentrum för utvecklingen,
men det allmänna — främst
landstingen — måste ha huvudansvaret.

Inom landstingen löses frågorna efter
de linjer som vi var inne på i fjol,
nämligen genom byggande av särskilda
bostäder med service, med möjligheter
för de handikappade till utbildningsanstalter,
till arbete i skyddade verkstäder
och kanske även till ren hobbyverksamhet.

I fjol gjordes det, som vi alla vet, i
Stockholm ett försök att bereda handikappad
ungdom hyggliga bostadsförhållanden
i Gubbängen i samma hus som
det finns en ungdomsgård. Principen
var att de handikappade tillsammans
med andra ungdomar skulle få delta i

samhällsinsatser för svårt handikappade

fritidsverksamhet, undervisning och
ii ven yrkesarbete.

Om detta råder strängt taget inte några
delade meningar hos reservanterna
och utskottsmajoriteten. Vi är också alla
medvetna om att man hittills inte
gjort allt som behöver göras, och det
finns ingen som motsätter sig, att vi satsar
mer för att lösa problemen.

Vid behandlingen av statsutskottets
utlåtande nr 100, som står längre fram
på dagens föredragningslista, kommer
vi säkerligen att få ytterligare belysning
av dessa frågor. Först sedan den
till grund för detta utlåtande liggande
propositionen antagits bör en särskild
utredning kunna tillsättas med uppgift
att lägga fram förslag om samordning
av de olika åtgärderna, det gäller bostadsförhållanden,
anställningsförhållanden
och utbildningsförhållanden.

Jag vill även erinra om det beslut vi
fattade i fjol om att handikappade, som
har möjligheter att göra en fullgod insats,
skall kunna erhålla en ordinarie
statlig tjänst, även om prognosen för
deras sjukdom är oviss. Det var ett
synnerligen viktigt beslut, och jag efterlyser
nu det cirkulär till myndigheterna
som skall klargöra beslutets innebörd.
Att vi alla tycker att detta var
ett riktigt beslut är jag övertygad om.
Jag vill gärna få till protokollet, att vi
nu uppmärksamt följer hur statsmakterna
realiserar beslutet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Johansson
i Växjö begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

Nr 26

Torsdagen den 20 maj 1965

Karolinska sjukhusets fortsatta utbyggande m. m„ tillika svar på interpellation och

fråga ang. möjligheterna att behandla vissa njursjukdomar

allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 39, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Johansson i
Växjö.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Johansson i Växjö
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 152 ja och
28 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 22

Karolinska sjukhusets fortsatta utbyggande
m. m., tillika svar på interpellation
och fråga ang. möjligheterna att behandla
vissa njursjukdomar

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
99, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående karolinska sjukhusets
fortsatta utbyggande in. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 (bilaga 7, s. 252
och 395) hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, för budgetåret
1965/66 beräkna på driftbudgeten under
femte huvudtiteln till Karolinska
sjukhuset: Utrustning ett reservationsanslag
av 3 milj. kr. samt på kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond
till Utbyggande av karolinska

sjukhuset ett investeringsanslag av 7,5
milj. kr.

Därefter hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 59, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 26 februari
1965, föreslagit riksdagen att dels godtaga
av departementschefen förordade
riktlinjer för en fortsatt planering av
karolinska sjukhusets utbyggande; dels
medgiva, att en ångpanna till pannanläggningen
vid karolinska sjukhuset
finge beställas till ett värde av högst

2 000 000 kr., att betalas tidigast under
budgetåret 1966/67; dels till Utbyggande
av karolinska sjukhuset för budgetåret
1965/66 på kapitalbudgeten under statens
allmänna fastighetsfond, socialdepartementet,
anvisa ett investeringsanslag
av 7 500 000 kr.; dels ock till Karolinska
sjukhuset: Utrustning för budgetåret
1965/66 under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av

3 317 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalvdande
motioner, väckta den ena
inom första kammaren av herr Edström
(1:663) och den andra inom andra
kammaren av herr Enskog (II: 783), i
vilka hemställts att riksdagen vid sin
behandling av Kungl. Maj:ts proposition
nr 59 angående karolinska sjukhusets
utbyggnad måtte besluta att för erforderlig
projektering samt byggnadsarbeten
för åstadkommande av en njurmedicinsk
klinik inom karolinska sjukhusets
huvudbyggnad för budgetåret
1965/66 på kapitalbudgeten under statens
allmänna fastighetsfond, socialdepartementet,
anvisa ett i jämförelse med
propositionen med 690 000 kr. förhöjt
investeringsanslag av 8 190 000 kr. till
Utbyggande av karolinska sjukhuset.

Utskottet hemställde att riksdagen
måtte

a) godtaga Kungl. Maj:ts förslag i vad
avsåge av departementschefen förorda -

Torsdagen den 20 maj 1905

Nr 20

Karolinska sjukhusets fortsatta utbyggande m. m., tillika svar pa interpellation och

fråga ang. möjligheterna att behandla vissa njursjukdomar

de riktlinjer för en fortsatt planering
av karolinska sjukhusets utbyggande;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört angående
huvudmannaskapet för karolinska sjukhuset; c)

medgiva att en ångpanna till pannanläggningen
vid karolinska sjukhuset
finge beställas till ett värde av högst
2 000 000 kr., att betalas tidigast under
budgetåret 1900/67;

d) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
1:603 och 11:783 till Utbyggande av
karolinska sjukhuset för budgetåret
1905/06 på kapitalbudgeten under statens
allmänna fastighetsfond anvisa ett
investeringsanslag av 7 500 000 kr.;

e) till Karolinska sjukhuset: Utrustning
för budgetåret 1965/66 på driftbudgeten
under femte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 3 317 000
kr.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Axel Andersson, Per
Jacobsson, Edström och Wallmark, fröken
Elmén samt herrar Larsson i Hedenäset,
Nelander och Mundebo, vilka
ansett att utskottet under d) bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt med bifall till
motionerna I: 663 och II: 783 till Utbyggande
av karolinska sjukhuset för budgetåret
1965/66 på kapitalbudgeten under
statens allmänna fastighetsfond anvisa
ett investeringsanslag av 8 190 000
kr.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet Aspling, hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i samband
med behandlingen av detta ärende i ett
sammanhang besvara herr Lindahls interpellation
angående möjligheterna att
behandla vissa njursjukdomar ocli herr
Hermanssons fråga i samma ämne.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Lindahl har frågat
om jag är beredd att redogöra för
behovet av vård och behandling av
personer med livshotande njursjukdomar,
nuvarande möjligheter att tillgodose
detta sjukvårdsbehov samt de planer,
som föreligger på området. Herr
Hermansson har frågat om jag avser att
vidtaga åtgärder för att snabbt öka
möjligheterna till behandling av människor
med sviktande njurfunktion.
Frågorna torde närmast vara föranledda
av vissa pressuppgifter om att njursjuka
personer inte kunnat beredas
nödvändig vård på njurkliniken vid
S:t Eriks sjukhus i Stockholm.

Behandlingen med konstgjord njure
— dialys — innebär att den njursjukes
blod renas från vissa ämnen, som eljest
inte kan avlagsnas ur kroppen.
Ett konstgjort kretslopp för blodet anordnas
mellan pulsåder och blodåder,
i regel på underarmen. En del av kretsloppet
ligger ovanför huden. Till denna
del anslutes den konstgjorda njuren.
Vid kroniska njurfall sker behandlingen
vanligen en eller ett par gånger
i veckan. Även andra metoder användes.

Staten har medverkat till anordnandet
av den provisoriska njurkliniken
med dialyscentral vid S:t Eriks sjukhus
genom att för budgetåret 1960/61
anvisa ett anslag för ändamålet. Till
grund för statsmakternas beslut låg en
utredning, som räknat fram ett årligt
behov av 1 020 dialysbehandlingar för
hela landet. Behovet ansågs kunna tillgodoses
genom dialyscentraler i Lund,
Göteborg, Stockholm, Uppsala och
Umeå.

Resurser för dialysbehandling har sedan
en tid funnits vid Lunds lasarett,
Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och
Umeå lasarett. Genom beslut vid 1962
och 1964 års riksdagar har läkartjänster
inrättats vid medicinska kliniken

Nr 26

Torsdagen den 20 maj 1965

Karolinska sjukhusets fortsatta utbyggande m. m., tillika svar på interpellation och

fråga ang. möjligheterna att behandla vissa njursjukdomar

vid akademiska sjukhuset i Uppsala för
en till kliniken hörande njur- och dialysavdelning.
Denna avdelning har dock
på grund av personalsvårigheter inte
kunnat öppnas. Enligt vad jag erfarit
finns det nu utsikter att detta skall
kunna ske redan till hösten.

Vissa möjligheter till dialysbehandling
har nyligen tillkommit bl. a. vid
regionsjukhuset i Linköping. Det kan
också nämnas, att en provisorisk enhet
för dialysbehandling nyligen inrättats
vid karolinska sjukhuset inom ramen
för tillgängliga resurser. Stockholms
stad planerar att i en nära framtid
ge S:t Eriks sjukhus bättre resurser
för njursjukvård. Vidare undersöks för
närvarande möjligheterna att inrätta en
njuravdelning vid Danderyds sjukhus i
Stockholms län.

På längre sikt föreligger planer på väsentliga
förstärkningar av njurbehandlingsresurserna.
Stockholms läns landstings
blivande storsjukhus i Huddinge
torde komma att få en njurmedicinsk
specialklinik med ca 40 platser. I 1964
års generalplan för karolinska sjukhuset
upptas en njurmedicinsk klinik på
30 vårdplatser med en ansluten dialyscentral.
Planer för en utbyggnad inom
vårdområdet föreligger bl. a. även för
regionsjukhuset i Linköping och lasarettet
i Lund.

Behovet av dialysbehandling har visat
sig svårt att bedöma. I regionvårdsbetänkandet
1958 räknade man med ett
behov av ca 450 dialyser årligen i hela
landet. Den förut nämnda utredningen
från 1959 innebar att årsbehovet
bedömdes vara ungefär dubbelt så
stort, 1 020 dialyser. År 1964 utfördes
ca 1 200 dialyser i landet. Bl. a. till
följd av de medicinska framstegen kan
behovet av dialyser väntas öka väsentligt.
Samtidigt kan resultaten av pågående
tekniska utvecklingsarbete på området
komma att i viss mån förändra
nuvarande förutsättningar för njursjukvårdens
anordnande. Dessa frågor är

emellertid inte tillräckligt utredda. Mot
bakgrund härav har Kungl. Maj:t nyligen
uppdragit åt medicinalstyrelsen
alt, med iakttagande av all möjlig noggrannhet
och skyndsamhet, utreda behovet
av medicinska vårdresurser för
njursjuka.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Först vill jag tacka
statsrådet för svaret på min interpellation.

Uppgifterna i pressen för en tid sedan
att njursjuka personer icke kunde
beredas nödvändig vård vid njurkliniken
vid S:t Eriks sjukhus i Stockholm
var ju mycket alarmerande, och allmänhetens
oro ökade då den fick veta
att uppgifterna kom från personer som
stod njurkliniken nära. Det var mot
denna bakgrund som jag framställde
mina frågor till socialministern.

Av svaret framgår att det råder stor
aktivitet när det gäller planeringen av
njursjukvården.

Med hänsyn till den snabbt ökande
befolkningen i Stockholms län framstår
det som synnerligen angeläget att
arbetet för att inrätta speciella avdelningar
för njursjukvård vid Danderyds
sjukhus och vid det blivande storsjukhuset
i Huddinge bedrives med all
tänkbar skyndsamhet liksom att de
existerande resurserna vid S:t Eriks
sjukhus och karolinska sjukhuset förstärkes.

Det är också tillfredsställande att
Kungl. Maj:t uppdragit åt medicinalstyrelsen
att skyndsamt utreda behovet
av medicinska vårdresurser för
njursjuka.

Den påtalade bristsituationen har uppenbarligen
vållats av att de nya medicinska
möjligheterna att hjälpa de
kroniska njurfallen växt mycket snabbt.
Den medicinska och tekniska utvecklingen
har emellertid inte kunnat utnyttjas
lika snabbt på grund av nödvändigheten
av att planera och genom -

Torsdagen den 20 maj 1905

Nr 26

Öl

Karolinska sjukhusets fortsatta utbyggande m. m., tillika svar på interpellation och

fråga ang. möjligheterna att behandla vissa njursjukdomar

föra byggnadsarbeten och på grund
av personalbristen. Med hänsyn till att
den avancerade njtirsjukvården kräver
en mycket stor insats av vårdpersonal
vill jag fråga statsrådet Aspling: Har
man undersökt möjligheterna att Specialutbilda
någon personalkategori för
att om möjligt minska behovet av läkare
och sjuksköterskor i denna verksamhet? Herr

HERMANSSON (k):

Herr talman! Även jag ber att få tacka
socialministern för hans svar som var
mycket positivt. Den utredning medicinalstyrelsen
gör bör kunna bli en god
grundval för den utbyggnad av de mecinska
vårdresurserna för de njursjuka
som är oundgängligen nödvändig.

För att belysa problemets art skall
jag be att få citera vad pionjären för
den konstgjorda njuren i vårt land, professor
Nils Alwall i Lund, yttrade i den
debatt som flammat upp kring dessa
problem.

»En stordrift är enda chansen för
att kunna ta emot de hundratals som
behöver den här vården för att överleva.
I dag kan man bara ta emot några
få. De allra flesta måste avvisas — dömas
till en så gott som säker död. Många
av dem vet att deras liv skulle kunna
räddas med hjälp av en konstgjord
njure. Men de vet också att de inte har
en chans att få den räddningen, eftersom
resurserna är otillräckliga. De vet
att de måste do.» Han fortsätter: »1968
räknar man med att ha stordriften fullt
utbyggd i Lund. Det är en explosiv utveckling
att vänta och jag skulle vilja
säga att njursjukvården är årtiondets
största sjukvårdsproblem.»

Det förefaller vara ett faktum att
vårdbehoven för njuråkommor ökar lavinartat.
Det gäller här dels fall av akut
njurinsufficiens, där det behövs speciella
vårdresurser under en relativt
kort tid, dels fall av otillräcklig njurfunktion
av kronisk karaktär där pati -

enten kan fortsätta att leva endast tack
vare en fortsatt behandling. Genom de
medicinska framstegen i övrigt kan,
som socialministern framhållit, behovet
av dialyser väntas öka väsentligt. Nya
tekniska framsteg, särskilt en ny typ
av konstgjord njure som utvecklats i
Lund, ger å andra sidan ökade behandlingsmöjligheter.

Även om det på olika håll inom sjukvården
finns vårdbehov som inte är tillgodosedda,
gäller det här en av de mest
upprörande bristerna. Man kan inte ta
på sitt samvete att stå vid sidan och se
på medan människor dör, som med
ökade vårdmöjligheter skulle kunnat
räddas till livet. Samtidigt som jag är
glad över det intresse som socialministern
visat för detta problem genom sitt
interpellationssvar är jag därför bedrövad
över att departementet och utskottsmajoriteten
inte ansett sig kunna bifalla
karolinska sjukhusets begäran om
medel för en njurmedicinsk specialklinik
av provisorisk karaktär. Utskottets
avslag måste innebära att inrättandet
av en sådan klinik fördröjes — jag säger
detta med all respekt för de positiva
uttalandena i övrigt. Detta anser
jag oförsvarligt, och jag kommer därför
att stödja reservationen av fröken
Andersson m. fl.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill först besvara
herr Lindahls direkta fråga till mig om
möjligheterna att på bl. a. personalsidan
kunna åstadkomma en förstärkning
genom exempelvis en aktivisering
av utbildningen.

Just för att förbättra situationen i avseende
på behandlingen med konstgjord
njure har man startat en särskild utbildning
av s. k. dialysassistenter i syfte
att minska behovet av övrig sjukvårdspersonal.
De största förhoppningarna
när det gäller utbyggnaden och effektiviseringen
av njursjukvården torde

Nr 26

Torsdagen den 20 maj 1965

Karolinska sjukhusets fortsatta utbyggande m. m., tillika svar på interpellation och

fråga ang. möjligheterna att behandla vissa njursjukdomar

man dock — jag hade anledning att
framhålla detta i mitt interpellationssvar
och vill gärna upprepa det — få
ställa på den tekniska utveckling som
nu sker.

Jag kan instämma i vad herr Hermansson
sade om seriösa sjukdomar och
angelägenheten av att alla resurser mobiliseras
för att vi skall kunna rädda
människoliv. Det råder ingen oenighet
om den saken i den svenska riksdagen.

Allt måste emellertid till slut bli avvägningsfrågor.
Det som kanske är det
mest intressanta inom medicinen i dag
är att det nu på så många områden
göres revolutionerande framsteg. På
många av dessa områden får vi tillgång
till nya metoder för att kunna rädda
människoliv. Karakteristiskt för dessa
nya metoder är ofta att de kräver en
omfattande teknisk apparatur och en
mycket stor personaltäthet.

Det är säkerligen inte lätt för de ansvariga
inom våra stora sjukhus att här
göra avvägningen ty det gäller att rädda
människoliv på så många områden och
inte bara på vissa speciella avsnitt. De
nya formerna för medicinsk teknik skapar
därför egentligen helt nya problem.
Dessa är i hög grad under observation,
och jag skulle tro att just dessa nya
vård- och behandlingsformer vid planeringen
för framtiden kommer att få lov
att i hög grad vägas in och i många avseenden
bli prioriterade.

Herr Hermansson ställde i slutet av
sitt anförande en fråga om anledningen
till att jag här inte kunde vara med om
att ansluta mig till den föreliggande
reservationen. Nu tillhör jag inte denna
ärade kammare, men jag vill ändå på
ett par punkter lämna några kommentarer.
Jag skall inte, herr talman, upprepa
innehållet i mitt svar med den
ganska detaljerade redogörelsen för den
förstärkning som nu sker och framför
allt behovet av en snabb utredning för
att få fram ett mera fast underlag vid
bedömningen inför framtiden. Jag vill

ändå gärna kommentera det spörsmål
som innefattades i herr Hermanssons
direkta fråga till mig.

Jag kan nämna, att direktionen för
karolinska sjukhuset i sina äskanden
för budgetåret 1965/66 har begärt en
biträdande överläkartjänst för njurmedicin
inom sjukhusets medicinska klinik.
Medicinalstyrelsen, som hänvisat
till rådande brist på läkare, ansåg sig
inte kunna tillstyrka den begärda läkartjänsten.
Vägledande för styrelsens ställningstagande
torde ha varit uppfattningen
att man i första hand bör satsa
på en utbyggnad av redan existerande
njurmedicinska sjukvårdsenheter. Från
karolinska sjukhuset anmäldes helt naturligt
en rad angelägna sjukvårdsbehov.
Vid avvägningen mellan dessa behov
ansåg sig regeringen böra följa medicinalstyrelsens
mening i förevarande
fråga. Förslag om inrättande av nämnda
läkartjänst har sålunda icke lagts fram.
Riksdagen har för övrigt vid sin behandling
av karolinska sjukhusets avlöningsanslag
godtagit detta ställningstagande,
och här föreligger alltså enighet
från medicinalstyrelsen över regeringen
till riksdagen. Jag är övertygad
om att den planering som nu sker stegvis
kommer att öka våra resurser, och
den tekniska utveckling som på området
äger rum hoppas jag också skall
ge oss väsentligt ökade möjligheter att
kunna behandla de människor det här
är fråga om.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yttra några
ord med anledning av den reservation
som är knuten till statsutskottets
utlåtande nr 99. Den har till grund en
motion, vars tankegångar i sin tur återfinns
i karolinska institutets petita och
där man begär en utbyggnad för en
njurmedicinsk klinik. I samband med
förslaget om karolinska sjukhusets utbyggnad
har man i motionen begärt att
få denna njurklinik förverkligad.

Torsdagen den 20 maj 1965

Nr 26

Karolinska sjukhusets fortsatta utbyggande m. m., tillika svar på interpellation och

fråga ang. möjligheterna att behandla vissa njursjukdomar

Det som sagts här förut av interpellanterna
var egentligen skrämmande liksom
de tidningsartiklar man tog del av
i början av året som visade, att den stora
stockholmska sjukvårdsregionen var
sämre försörjd i detta avseende än
många andra regioner. Man kan säga,
att stockholmsområdet ligger 20 år efter
Lund i detta avseende — visserligen
började man i Lund — men någon utbyggnad
har som sagt inte förekommit
i Stockholm. I Stockholm har man den
provisoriska kliniken vid S:t Eriks sjukhus,
som inte alls är utrustad på ett sätt
som är till fyllest och som därför kanske
inte kan fungera i den utsträckning
som den borde kunna göra. Det har visat
sig att man där inte kan ta emot
de patienter som anmäler sig. Köerna är
långa, och av uppgifter i pressen har
det framgått att människor dör i onödan,
människor, vilka egentligen befinner
sig i god kondition men som råkat
ut för njurinsufficiens. De får ingen
behandling och därmed finns ingen
återvändo. Vad tidningarna byggde på
var överläkarnas rapporter i samband
med ansökan om att kliniken skulle
byggas ut vid karolinska institutet. Det
var i samband med tidningsintervjuerna
som dessa skrämmande rapporter
blev mera allmänt kända.

När socialministern i sitt svar framhållit
vad som planeras får man intrycket
att allt på något sätt ligger
långt fram i tiden. Vad som måste ske
bör göras omedelbart. Dessa människor
kan inte vänta, utan en snabb utbyggnad
måste äga rum. Det är därför som
vi begär att man vid karolinska sjukhuset
skall bygga ut en klinik, där man
också har en urologisk avdelning, som
måste finnas som ett komplement till
en njurklinik. Någon sådan urologisk
klinik finns inte, såvitt jag förstår, vid
S:t Eriks sjukhus.

Huvudansvaret för missförhållandena
måste ju staten bära som inte har planerat
eller varit förutseende på rätt

sätt. Det kan ju hända att behovet har
ökat oväntat snabbt, men det gäller då
också att snabbt finna lösningar.

I generalplanen för karolinska sjukhuset
räknar man med två sådana kliniker,
en för norra området och en för
södra, varav en skall knytas till karolinska
sjukhuset, och karolinska sjukhusets
styrelse har begärt — i juni 1964
och sedan på nytt i september 1964 —
ett provisorium för tio år framåt vid
karolinska sjukhuset. Det är detta krav
vi i motionen har tagit upp och nu också
framför i reservationen.

Interpellanterna och jag vill minnas att
också socialministern betonade att sjukvården
måste bota folk i så stor utsträckning
som möjligt. Utvecklingen
går kolossalt snabbt framåt på de medicinska
områdena och även detta gör
det angeläget att så snart som möjligt
få en sådan klinik vid karolinska sjukhuset.
I läkarnas uttalande framhålls att
det naturligtvis i första hand gäller att
rädda liv, men läkarna åberopar också
behovet av att förstärka diagnostiken
och förbättra personalutbildningen.

Vi begär i reservationen att investeringsanslaget
ökar med 690 000 kronor
för att denna njurmedicinska klinik,
som det finns så stort behov av, skall
kunna förverkligas.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Det är naturligtvis uppenbart
för herr talmannen — och även
för de övriga som eventuellt har lyssnat
till denna diskussion — att om jag
nu skulle göra ett försök att argumentera
för de skäl som talar för utskottets
ställningstagande på den punkt där det
föreligger en reservation, så skulle det
bara bli ett axplock ur de synpunkter
som statsrådet här har framfört i sitt
interpellationssvar och i sin replik. Då
jag inte är alldeles säker på att jag
skulle hitta de ax som har matnyttigt

Nr 26

Torsdagen den 20 maj 1965

Karolinska sjukhusets fortsatta utbyggande m. m., tillika svar på interpellation och

fråga ang. möjligheterna att behandla vissa njursjukdomar

innehåll, så avstår jag från att utveckla
dessa synpunkter och nöjer mig med
att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Statsrådet Aspling har
troligen rätt i, såvitt jag kan bedöma
från min lekmannahorisont, att hela utbyggnaden
av sjukhusväsendet innehåller
mycket svåra avvägningsfrågor med
hänsyn till de nya medicinska metoder
som nu mycket snabbt kominer fram.
Det är säkert svårt att göra den riktiga
avvägningen: man vet inte hur mycket
pengar man bör satsa på en ny metod

— kanske vi i morgon har fått metoder
som är betydligt mera effektiva och som
det är bättre att satsa pengarna på.

Statsrådet Aspling sade att det var
svårt för de ansvariga inom sjukhusen
att göra denna avvägning, och det är
det säkert. Men i detta speciella fall
förefaller det som om direktionen för
karolinska sjukhuset hade tagit en mycket
bestämd ställning till frågan. Den
har ju begärt pengar för detta speciella
ändamål, nämligen att inrätta en
njurmedicinsk specialklinik av provisorisk
karaktär. Jag känner inte närmare
till hur man har resonerat när
man har beslutat sig för att ställa detta
krav, men ett faktum är att det föreligger.
Det finns alltså ett mycket bestämt
krav från de sakkunniga och från de
ansvariga inom sjukhuset, och jag tror

— mot bakgrund av vad vi rent allmänt
har fått veta under den senaste tiden
om denna frågas läge — att kravet är
mycket starkt berättigat.

Vad jag hoppats på när jag ställde
frågan till statsrådet om den närmare
motiveringen för hans ställningstagande
till statsverkspropositionen var, att de
nya fakta som kommit fram i pressdebatten
möjligen skulle ha föranlett
honom att inta ett något ändrat ställningstagande.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. a—c

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. d

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Elmén begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. d) i
utskottets utlåtande nr 99, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fröken Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fröken Elmén begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 111 ja och 81 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. e

Utskottets hemställan bifölls.

Torsdagen den 20 maj 1905

Nr 26

§ 23

Vissa frågor rörande vård och undervisning
av rörelsehindrade barn m. m.
samt handikappvården i övrigt

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
100, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa frågor rörande
vård och undervisning av rörelsehindrade
barn in. in. jämte i ämnet väckta
motioner ävensom vissa motioner angående
handikappvården i övrigt.

I propositionen nr 1 (bilaga 7, s. 415
och 416) hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, till Lån till vissa
byggnadsarbeten vid Norrbackainstitutet
m. m. för budgetåret 1965/66 på kapitalbudgeten
under fonden för låneunderstöd
beräkna ett investeringsanslag
av 300 000 kr.

Därefter hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 75, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 5 mars 1965,
föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen föreslagna riktlinjer
för vård och undervisning av
rörelsehindrade barn m. m.; dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter
beträffande ersättning för resor
för vissa handikappade barn m. fl.;
dels ock för budgetåret 1965/66 på kapitalbudgeten
anvisa under fonden för
låneunderstöd, socialdepartementet, till
Lån till vissa byggnadsarbeten in. m. vid
Norrbackainstitutet ett investeringsanslag
av 2 250 000 kr., till Lån för ombyggnad
av ortopediska kliniken vid
Norrbackainstitutet ett investeringsanslag
av 300 000 kr. och till Lån till vissa
byggnadsarbeten vid Bräcke östergård
i Göteborg m. in. ett investeringsanslag
av 2 100 000 kr. samt under statens allmänna
fastighetsfond, socialdepartementet,
till Vissa byggnadsarbeten vid
Folke Bernadotte-hemmet i Uppsala ett
investeringsanslag av 1 300 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling föreliaft följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Virgin in. fl. (I: 725) och den andra inom
andra kammaren av herr andre
vice talmannen Cassel m. fl. (11:847);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Thorsten Larsson in. fl. (I: 723) och den
andra inom andra kammaren av herr
Gustavsson i Alvesta in. fl. (11:848), i
vilka bl. a. hemställts dels att riksdagen
måtte besluta att de i propositionen
föreslagna riktlinjerna för vård och undervisning
av rörelsehindrade barn
kompletterades med det i motionerna
anförda, dels ock att riksdagen måtte
bemyndiga Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter
beträffande resor för vissa
handikappade barn m. fl. i enlighet med
vad i motionerna anförts;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Lundström in. fl. (1:724) och
den andra inom andra kammaren av
herr Ohlin m.fl. (II: 849), i vilka hemställts A.

att riksdagen vid sin behandling avproposition
nr 75 måtte besluta

1) att en för landet gemensam föreslagen
fackskola och gymnasieinstitution
för handikappade förlädes till stockholmsområdet,

2) att reseersättningen för rörelsehindrade
barn skulle gälla även de
barn som vårdades på landstingens institutioner
och elevhem,

3) att inrätta två konsulenttjänster på
ordinarie stat med uppgift att samordna
åtgärder för underlättande av skolgången
för rörelsehindrade,

4) att för ändamålet under A p. 3 under
åttonde huvudtiteln rubriken Skolöverstyrelsen
: Avlöningar för budgetåret
1965/66 anslå 17 720 000 kr., vilket
vore 80 000 kr. utöver Kungl. Maj:ts förslag,

5) alt under åttonde huvudtiteln för
ombyggnad av äldre skolor anvisa ett
förslagsanslag på 500 000 kr. för budgetåret
1965/66;

B. att riksdagen i skrivelse till Kungl.

5 — Andra kammarens protokoll 1965. A''r 26

Nr 26

Torsdagen den 20 maj 1965

Vissa frågor rörande vård och undervisning av rörelsehindrade barn m. m. samt

handikappvården i övrigt

Maj:t måtte begära att den i propositionen
omnämnda utredningen om handikappfrågor
gåves i uppdrag att

a) utreda kompetensfördelningen mellan
olika berörda offentliga organ vid
handläggning av frågor rörande handikappade,

b) som grund för en bättre rehabiliteringsverksamhet
göra en kartläggning
av landets handikappade,

c) verkställa utredning om registrering
i syfte att så långt möjligt erbjuda
lämplig vård och undervisning in. m.
åt rörelsehindrade barn;

C. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte uttala angelägenheten av

1) att på regionsjukhusen utsåges
samarbetsorgan bestående av experter
från olika medicinska specialiteter och
pedagogiska institutioner för vården av
handikappade över 18 år,

2) att försöksverksamheten snarast
överginge till en mer permanent verksamhetsform,

3) att försöksverksamheten med fackskola
och gymnasium för handikappade
utökades till att omfatta även den tekniska
fackskolan, samt

4) att sjukresebestämmelserna gåves
en generös tolkning vid val av färdsätt
för handikappade barn.

Utskottet hade vidare i förevarande
sammanhang förehaft följande vid riksdagens
början väckta motioner, nämligen dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Göran Karlsson in. fl. (1:283) och den
andra inom andra kammaren av fru
Skantz in. fl. (II: 351);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Virgin in. fl. (1:349) och den andra
inom andra kammaren av herr Heckscher
m. fl. (II: 342);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Adolfsson och Lager (1:405) och den

andra inom andra kammaren av herr
Holmberg m.fl. (11:507);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m.fl. (I: 417) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m.fl. (11:516), i vilka hemställts bl. a.
att riksdagen måtte

1) besluta avskaffa invalidbostadsbidragets
maximibelopp fr. o. in. den 1
juli 1965,

2) i anledning av yrkandet under
punkten 1) ovan till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret
1965/66 under elfte huvudtiteln
anvisa ett i förhållande till Kungl.
Maj:ts förslag med 2 000 000 kr. förhöjt
reservationsanslag av inalles 32 000 000
kr.,

3) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om en översyn av byggnadslagstiftningen
i syfte att underlätta de handikappades
livsföring,

4) besluta att för personalförstärkningar
på arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdsbyrå
inrätta 6 nya tjänster i stället
för 2, som Kungl. Maj :t föreslog, och
därför till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1965/66 under
elfte huvudtiteln anvisa ett i jämförelse
med Kungl. Maj:ts förslag med 130 635
kr. förhöjt förslagsanslag av 13 530 635
kr.,

5) besluta att för personalförstärkning
av arbetsvårdsexpeditionerna inom
arbetsförmedlingen inrätta 20 nya tjänster
i överensstämmelse med arbetsmarknadsstyrelsens
förslag i stället för 10,
som Kungl. Maj:t föreslagit, och därför
till Arbetsförmedlingen: Avlöningar för
budgetåret 1965/66 under elfte huvudtiteln
anvisa ett i förhållande till Kungl.
Maj:ts förslag med 299 745 kr. förhöjt
förslagsanslag om inalles 67 049 745 kr.,

6) besluta att till Arbetsmarknadsstyrelsen:
Bidrag till anordnande av verkstäder
för handikappade för budgetåret
1965/66 anvisa ett i jämförelse med
Kungl. Maj :ts förslag med 2 000 000 kr.

Torsdagen den 20 maj 190f> Nr 26

Vissa frågor rörande vård och undervisning av rörelsehindrade barn m. in. samt

handikappvården i övrigt

höjt reservationsanslag av 13 000 000 kr.,
samt

7) besluta att för att stimulera handikappade
till resor och inköp av litteratur
in. m. för budgetåret 1905/66 anvisa
ett förslagsanslag av 1 000 000 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Göran Karlsson in. fl. (1:414) och den
andra inom andra kammaren av fru
Skantz m.fl. (11: 523);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Olsson och herr Axel Kristiansson
(I: 419) och den andra inom andra
kammaren av herr Larsson i Luttra
m.fl. (11:509).

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:723 och 11:848, såvitt
nu var i fråga, godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet föreslagna
riktlinjer för vård och undervisning
av rörelsehindrade barn in. in.;

2. att motionerna I: 723 och II: 848, i
vad de avsåge skrivelse till Kungl. Maj:t
rörande tidsplan för utbyggnad av vård
och undervisning för handikappade
barn, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

3. att motionerna I: 724 och II: 849, i
vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t rörande försöksverksamheten med
påbyggnadsundervisning, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

4. att motionerna 1:724 och 11:849,
i vad de avsåge förläggning av en för
landet gemensam fackskola och gymnasieinstitution
till stockholmsområdet,
icke måtte bifallas av riksdagen;

5. att motionerna 1:724 och 11:849,
i vad de avsåge inrättande av vissa konsulenttjänster
vid skolöverstyrelsen, icke
måtte bifallas av riksdagen;

6. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:723 och 11:848
samt I: 724 och II: 849, samtliga motio -

ner såvitt nu var i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter beträffande
ersättning för resor för vissa
handikappade barn in. fl.;

7. att riksdagen måtte

a) till Lån till vissa byggnadsarbeten
m. in. vid Norrbackainstitutet för budgetåret
1965/66 på kapitalbudgeten under
fonden för låneunderstöd anvisa ett
investeringsanslag av 2 250 000 kr.;

b) till Lån för ombyggnad av ortopediska
kliniken vid Norrbackainstitutet
för budgetåret 1965/66 på kapitalbudgeten
under fonden för låneunderstöd anvisa
ett investeringsanslag av 300 000
kr.;

c) till I^an till vissa byggnadsarbeten
vid Bräcke Östergård i Göteborg in. in.
för budgetåret 1965/66 på kapitalbudgeten
under fonden för låneunderstöd anvisa
ett investeringsanslag av 2 100 000
kr.;

d) till Vissa byggnadsarbeten vid Folke
Bernadotte-hemmet i Uppsala för
budgetåret 1965/66 på kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond
anvisa ett investeringsanslag av
1 300 000 kr.;

8. att motionerna 1:417 och 11:516,
i vad de avsåge invalidbostadsbidragets
maximibelopp, icke måtte bifallas av
riksdagen;

9. att motionerna 1:417 och 11:516
i vad de avsåge översyn av byggnadslagstiftningen,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

10. att motionerna 1:283 och 11:351
icke måtte bifallas av riksdagen;

11. att motionerna 1:414 och 11:523,
i vad de avsåge utbyggnad av vården för
utvecklingsstörda barn, icke måtte bifallas
av riksdagen;

12. att motionerna I: 724 och 11:849,
i vad de avsåge medelsanvisning för viss
ombyggnad av skolor, icke måtte bifallas
av riksdagen;

13. att motionerna 1:724 och 11:849,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t angående samordningsorgan vid

Nr 26

Torsdagen den 20 maj 1965

Vissa frågor rörande vård och undervisning av rörelsehindrade barn m. m. samt

handikappvården i övrigt

regionsjukhusen, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

14. besluta att i förevarande sammanhang
behandlade motioner, till den del
de inte blivit under punkterna 1—13
särskilt berörda eller av utskottet behandlades
i annat utlåtande, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Bengtson, Johan Olsson,
Larsson i Hedenäset och Nilsson i Tvärålund,
vilka ansett att utskottet under 1.
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:723 och 11:848, såvitt
nu var i fråga, godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet
och av reservanterna föreslagna riktlinjer
för vård och undervisning av rörelsehindrade
barn in. m.;

2) av herrar Axel Andersson, Bengtson,
Per Jacobsson, Edström och Johan
Olsson, fröken Elmén samt herrar Larsson
i Hedenäset, Nelander, Nilsson i
Tvärålund och Mundebo, vilka ansett att
utskottet under 3. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 724 och II: 849, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
framhålla angelägenheten av att försöksverksamheten
med fackskola och
gymnasium för handikappade snarast
överginge till en mer permanent verksamhetsform
samt utökades tilj att omfatta
även den tekniska fackskolan;

3) av herrar Axel Andersson, Bengtson,
Per Jacobsson, Edström och Johan
Olsson, fröken Elmén samt herrar I-arsson
i Hedenäset, Nelander, Nilsson i
Tvärålund och Mundebo, vilka ansett
att utskottet under 4. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:724 och 11:849, såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om skyndsam utredning
av frågan om lokalisering av en för landet
gemensam fackskola och gvmnasieinstitution; -

4) av herrar Axel Andersson, Per Jacobsson
och Edström, fröken Elmén samt
herrar Nelander och Mundebo, vilka ansett
att utskottet under 5. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 724 och II: 849, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört
angående konsulenttjänster vid skolöverstyrelsen
för vissa samordningsuppgifter; 5)

av herrar Bengtson, Johan Olsson,
Larsson i Hedenäset och Nilsson i Tvärålund,
vilka ansett att utskottet under
6. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:724 och 11:849 ävensom med bifall
till motionerna I: 723 och II: 848, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj :t att meddela föreskrifter
beträffande ersättning för resor
för vissa handikappade barn m. fl., innebärande
möjlighet till två fria resor
i månaden;

6) av fröken Andersson, herrar Axel
Andersson, Bengtson, Per Jacobsson, Edström,
Kaijser, Johan Olsson och Bohman,
fröken Elmén samt herrar Larsson
i Hedenäset, Turesson, Nelander, Nilsson
i Tvärålund och Mundebo, vilka
ansett att utskottet under 8. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 417 och II: 516, såvitt nu
var i fråga, besluta att höja invalidbostadsbidragets
maximibelopp med 5 000
kr. till 15 000 kr. fr. o. m. den 1 juli
1965;

7) av herrar Axel Andersson, Per Jacobsson
och Edström, fröken Elmén
samt herrar Nelander och Mundebo,
vilka ansett att utskottet under 12. bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning avmotionerna
I: 724 och II: 849, såvitt nu
var i fråga, till Bidrag till viss ombyggnad
av skolor för budgetåret 1965/66 på

Torsdagen den 20 mnj 1965 Nr 26

Vissa frågor rörande vård och undervisning av rörelsehindrade barn m.

handikappvården i övrigt

driftbudgeten under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 500 000 kr.;

8) av herrar Axel Andersson, Bengtson,
Per Jacobsson, Edström och Johan
Olsson, fröken Elmén samt herrar Larsson
i Hedenäset, Nelander, Nilsson i
Tvärålund och Mundebo, vilka ansett att
utskottet under 13. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 724 och II: 849, såvitt nu var
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
framhålla angelägenheten av att samordningsorgan,
bestående av experter
från olika medicinska specialiteter och
pedagogiska institutioner, utsåges på regionsjukhusen
för vården av handikappade
över 18 år.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Till statsutskottets utlåtande
nr 100 har fogats inte mindre
än åtta reservationer. Jag skall beröra
några av dem.

Först vill jag emellertid konstatera
att samhällets stöd till de handikappade
kommer att förbättras från och med
nästa budgetår. Det är tillfredsställande
att dessa förbättringar nu kommer till
stånd — vi har många års försummelser
att hämta in. De handikappade har
inte fått del av den standardhöjning
som ägt rum under senare år; snarare
har deras undantagsställning skärpts
genom den allmänna standardhöjningen.
Föräldrar och andra anhöriga har
fått göra betydande ekonomiska och
andra uppoffringar för att ge barnen
vård och undervisning, de handikappade
har haft svårt att få arbete och
bostad o. s. v.

I motioner till årets riksdag har föreslagits
ytterligare förbättringar, starkt
motiverade förbättringar och förbättringar
som kunnat uppnås utan någon
större belastning av statsbudgeten. Dessa
förslag har emellertid inte vunnit

m. samt

gehör hos statsutskottets majoritet utan
framföres reservationsvägcn.

I reservation nr 2 berörs försöksverksamheten
med påbyggnadsundervisning.
Sådan försöksverksamhet pågår för närvarande
vid Norrbackainstitutet och
Bräcke östergård. Denna har under det
gångna läsåret haft formen av en tionde
årskurs för komplettering och fördjupning
av det kunskapsstoff som ingår i
grundskolans kursplan, med möjlighet
till tillval av specialämnen. Vid början
av höstterminen 1964 var antalet elever
i denna årskurs 28. Vidare fanns 20 i
fackskola och 26 i gymnasium.

Starka skäl talar för att denna försöksverksamhet
snarast bör bli mera
permanent. Alla är väl ense om vikten
av att de handikappade får goda möjligheter
till högre studier. Det är då otillfredsställande
att denna påbyggnadsundervisning
endast bedrivs som försök;
det medför ovisshet och otrygghet hos
de ungdomar som vill utnyttja undervisningen.
Behovet av sådan påbyggnadsundervisning
är också klart styrkt.

I fråga om fackskolan föreslog 1962
års utredning att endast den sociala
och ekonomiska fackskolan skulle omfattas
av den fortsatta försöksverksamheten.
Flera remissinstanser, bl. a. de i
detta sammanhang viktiga arbetsmarknadsstyrelsen
och De vanföras riksförbund,
opponerade mot detta och framhöll
att den tekniska fackskolan är väl
så nödvändig för de handikappade. Genom
en kvalificerad teknisk utbildning
kan de få arbetsmöjligheter inom industrien.
Försöksverksamheten hör därför
också omfatta denna linje.

Reservation nr 6 berör invalidbostadsbidragets
maximibelopp. Tillgången
på lämpliga bostäder är ju för de
handikappade en mycket central fråga.
Vi vet att det är långt ifrån tillfredsställande
på detta område. Det finns i
dag cirka 700 invalidlägenheter, men
behovet uppskattas till det tiodubbla.
I syfte att stimulera byggandet av inva -

Nr 26

Torsdagen den 20 maj 1965

Vissa frågor rörande vård och undervisning av rörelsehindrade barn m. m. samt

handikappvården i övrigt

lidbostäder utgår invalidbostadsbidrag
om för närvarande högst 10 000 kronor.

Genomsnittligt utnyttjas inte detta belopp,
men i flera fall utgör taket ett
hinder. Det är viktigt att bidraget är
så konstruerat att specialutrustning av
bostäder för de handikappade stimuleras.
Nuvarande bidrag är då, som sagt,
otillräckliga i många fall. Det kan ifrågasättas
om någon maximigräns över
huvud taget är nödvändig. Bidraget borde
kunna utgå efter de faktiska kostnaderna.
Utskottet har emellertid inte varit
berett att utan föregående utredning
förorda avskaffande av gränsen. Utskottsmajoriteten
har inte heller varit
beredd att höja maximigränsen. Enligt
reservanternas mening finns emellertid
starka skäl för att höja gränsen till
15 000 kronor för att man skall skapa
möjlighet att tillgodose önskemålen om
specialinredning av bostäder. Statsbidragsbestämmelsens
utformning får inte
hindra en angelägen upprustning på
detta område.

Reservationen nr 8 slutligen berör
frågan om ett samordningsorgan vid
regionsjukhusen. Ett av handikappvårdens
största problem är den otillräckliga
samordningen av tillgängliga vårdresurser.
Såväl på primär- och sekundärkommunalt
som på statligt plan är
handikappfrågorna uppsplittrade på ett
stort antal organ. Detta medför att
handläggningen av ett ärende inte präglas
av den samordning och kontinuitet
som är önskvärd. En åtgärd som kan
vara av betydelse i detta sammanhang
är att vid regionsjukhusen inrätta ett
samarbetsorgan bestående av exempelvis
experter från olika medicinska specialiteter
och pedagogiska institutioner.
Särskilt för vården av handikappade
över 18 år är en sådan samordnad insats
angelägen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
nr 2, 6 och 8.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! De förslag till viss utbyggnad
av vanförevården och hjälpen
till de handikappade som förelagts riksdagen
i år, alltifrån statsverkspropositionen
till proposition nr 75 som nu
behandlas, innebär, som också herr
Mundebo underströk, värdefulla framsteg,
som inte får skymmas bort av kravet
på ytterligare åtgärder som kan anses
önskvärda, ja till och med mycket
önskvärda.

Som medmotionär i ett flertal av de
motioner, vilkas yrkanden upptagits i
reservationer, ber jag att få anlägga ett
par synpunkter, samtliga sådana som
herr Mundebo inte har berört.

Det gäller först en så utomordentligt
viktig sak som de handikappades möjligheter
att få bedriva högre studier. Det
visar sig nämligen att många av de handikappade
ungdomarna har ovanligt rika
förutsättningar för teoretiska studier.
Samtidigt är de naturligtvis mer
eller mindre utslagna på den arbetsmarknad
som kräver speciella kroppsliga
färdigheter och hundraprocentig
rörelseförmåga.

Det är otillfredsställande att just dessa
speciellt studieintresserade ungdomar
tvingas att gå ut i livet med ett
sämre utgångsläge än sina helt friska
jämnåriga. Det borde vara tvärtom. Vi
har ett dubbelt ansvar för dem som vid
tävlingens startpunkt bokstavligen hindras
av sitt handikapp.

Våra stödåtgärder i det hänseendet
befinner sig ännu bara på försöksstadiet.
Denna försöksverksamhet bör följas
upp så effektivt och målmedvetet
som möjligt.

Det mest anmärkningsvärda i diskrimineringen
av de handikappade är att
de enligt 1962 års utredning angående
högstadieundervisning för rörelsehindrade
utestängts från den tekniska fackskoleutbildningen
som ingår i försöksverksamheten.
Man förordar fortsatt

Torsdagen den 20 maj 1905 Nr 26

Vissa frågor rörande vård och undervisning av rörelsehindrade barn m.
handikappvården i övrigt

försöksverksamhet men bara inom den
ekonomiska och den sociala fackskolan.
Kanske har man resonerat så, alt handikappade
och rörelsehindrade människor
inte lämpar sig så bra för teknisk utbildning
och manuella yrken. Detta är
säkerligen en felbedömning. Både arbetsmarknadsstyrelsen
och De vanföras
riksförbund har nämligen kraftigt understrukit
betydelsen av att även den
tekniska fackutbildningen öppnas för
de handikappade.

Av dessa tungt vägande skäl yrkar
jag bifall till reservationen nr 3 av herr
Axel Andersson in. fl.

Nästa reservation, nr 4, avser ett
tjänstetillsättningsärende som är rätt
begränsat till sin omfattning. Det gäller
huruvida skolöverstyrelsen skall få de
två konsulenttjänster på ordinarie stat
som överstyrelsen begärt eller om den
skall få nöja sig med en arvodesbefattning
för en enda konsulent.

När vi skrev motionen tog vi behovet
av dessa konsulenttjänster på allvar. Det
gäller nämligen något så viktigt som
samordningen inom skolöverstyrelsen
av alla de planerade åtgärderna för att
underlätta skolgången för rörelsehindrade.
Kungl. Maj:t har erkänt behovet
genom att föreslå en tjänstinnehavare
för denna uppgift. Vi tycker inte att det
är riktigt att det enda som bjuds är en
arvodestjänst. Skall det bli bara en, borde
det åtminstone vara en konsulent på
ordinarie stat. Det föreligger redan nu
betydande rekryteringssvårigheter vid
tillsättande av ordinarie tjänster. Erbjuder
man bara en arvodesbefattning kan
man riskera att bli helt utan. Den som
känner till förhållandena vet att de två
konsulenttjänster som begärts också behövs.
Jag har förståelse för att man inte
kan expandera hur mycket som helst.
Det måste givetvis bli en prioritering
efter angelägenhetsgrad. Men denna fråga
förefaller, öven om den är liten, att
vara angelägen. Jag ber att få yrka bifall
till den reservationen.

m. samt

Till sist, herr talman, vill jag i yttersta
korthet beröra reservation nr 7.
Den gäller yrkandet i eu motion från
folkpartiet som tar sikte på att effektivisera
ombyggnaden av äldre skolor så att
de blir mera handikappvänliga. Vi är
överens om två saker. Det är ett samhällsintresse
att så många som möjligt
av de handikappade och rörelsehindrade
barnen får stanna i sina hem och
gå i vanliga skolor bland vanliga kamrater
i sin hemort. Vi skapar vårdhem
och internatskolor för de gravt handikappade,
som inte kan gå i vanliga skolor,
men idealet måste vara att så få
som möjligt behöver fara hemifrån.

Vi är vidare ense om att alla nya .skolor
från början skall förses med den
nödvändiga tekniska utrustning och apparatur
— hissar, ledstänger, handikappvänliga
bänkar och stolar in. m. —
som kan underlätta skolgången för
handikappade skolbarn. Men här gäller
det äldre skolor som till en relativt
ringa kostnad kan göras handikappvänliga.
Förslaget innebär att utbyggnadsanslaget
för nästa budgetår höjes med
500 000 kronor.

Med frimodighet, herr talman, yrkar
jag bifall till en sådan utgift.

Jag nöjer mig i detta sammanhang
med att yrka bifall till de tre nämnda
reservationerna, nr 3, 4 och 7.

Herr PETERSSON (h):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 100 behandlas bl. a. av högerpartiet
väckta partimotioner. Motionerna
1:349 och 11:342 väcktes vid
årets början. Däri hemställes om »en
skyndsam inventering av antalet handikappade
med avseende till deras geografiska
fördelning, ålder och art av
handikapp samt en beskrivning av de
handikappades livsvillkor, arbetsförmåga,
ekonomi, bostad och transportförhållanden».
Vidare hemställes att
Kungl. Maj :t måtte på grund av en sådan
inventering och i enlighet med i

Nr 26

Torsdagen den 20 mai 1965

Vissa frågor rörande vård och undervisning av rörelsehindrade barn m. m. samt

handikappvården i övrigt

motionen angivna riktlinjer »framlägga
förslag till erforderliga hjälp- och stödåtgärder
för de handikappade».

I proposition nr 75, som i mars lämnades
till riksdagen, har departementschefen
uttalat sig för särskild utredning
av olika frågor rörande omvårdnaden
av de handikappade. I utskottsutlåtandet
heter det: »Utskottet förutsätter, att
denna utredning snarast kommer till
stånd och att de frågor som tas upp i
nämnda motionsyrkanden kommer under
bedömande i samband med att utredningen
tillsättes.»

Bland de i utskottsutlåtandet behandlade
motionerna är även högerns partimotioner
1:725 och 11:847, vari hemställes
om »utredning och förslag till
1966 års riksdag rörande utökade möjligheter
för normalbegåvade, rörelsehindrade
elever att på obligatoriska,
gymnasiala samt eftergymnasiala undervisningsstadier
åtnjuta undervisning i
normalklass på eller så nära hemorten
som möjligt».

Jag vill uttala min tillfredsställelse
över utskottets positiva ställningstagande
till en skyndsam utredning. Jag hoppas
att samlande förslag snabbt framlägges
av Kung], Maj:t för de eftersatta
grupper det här gäller.

I reservation nr 6 behandlas med anledning
av utskottets hemställan under
punkt 8 frågan om invalidbostadsbidragets
maximibelopp. Reservanter från
samtliga borgerliga partier har enats om
att föreslå en höjning av maximibeloppet
till 15 000 kronor. Jag är medveten
om att maximibeloppet endast behöver
utgå till ett procentuellt litet antal människor.
I de fall där maximibeloppet
verkligen behövs är det emellertid ofta
fråga om handikapp som är mycket
svårartade och komplicerade, varför
samhällets stöd är i högsta grad befogat.
Jag beklagar uppriktigt att det inte varit
möjligt för utskottet att enas om en
skrivning som innebar en verklig hjälp
till den lilla grupp det här gäller.

Jag ber att få yrka bifall till reservation
nr 6.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag vill ansluta mig till
de positiva uttalanden som redan gjorts
med anledning av det föreliggande förslaget.
De handikappades särskilda behov
måste på allt sätt tillgodoses genom
omfattande samhälleliga åtgärder. I motion
11:848 har vissa synpunkter på
denna reform framförts, och jag vill något
kommentera dem.

Låt mig dock först säga några ord
om platsbehovet. Detta har i propositionen
beräknats enligt de lägre talen för
varje stadium. Men går man ut från siffrorna
för antalet handikappade behövs
betydligt fler platser än vad man har
räknat med. I och med att handikappfrågorna
ingående diskuteras och vårdoch
utbildningsmöjligheterna blir allt
mer kända finns det anledning tro att
ett latent behov av platser kommer i
dagen. Det är angeläget att platsantalet
så snabbt som möjligt utbyggs så att det
svarar mot behovet.

Den problematik, som möter den handikappade
efter grundskolan, bör redan
dessförinnan klargöras för såväl den
handikappade själv som hans anhöriga.
Ofta uppstår de verkligt stora problemen
efter avslutad skolgång. Visserligen
rör dessa frågor rent formellt tiden
efter grundskolan, men de förtjänar att
behandlas i detta sammanhang, eftersom
redan i den obligatoriska skolan
måste mycket noggrant förberedas vad
som för de handikappades del skall
komma efter skolans slut.

För många av de ungdomar som gått
på handikappskolor mister livet sin mening
när de konfronteras med den hårda
verkligheten utanför skolan. Eleverna
återbördas ofta för obestämd tid till
föräldrahemmet, med mycket begränsade
möjligheter att skaffa sig en meningsfylld
sysselsättning och att bryta
isoleringen från yttervärlden. Detta öde

Torsdagen den 20 maj 19<>f> Nr 26

Visaa frågor rörande vård och undervisning av rörelsehindrade barn m. in. aamt

handikappvården i övrigt

är härt att bära ocli kan leda till bitterhet
och resignation, en situation som
vi måste söka förebygga.

.lag skall emellertid inte nu gå närmare
in på dessa frågor, eftersom de
har behandlats tidigare i dag i samband
med allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 39. Jag vill i stället ta upp
en annan aspekt på problemet.

De handikappade lämnar vanligen
grundskolan vid en ålder då de befinner
sig i ungdomens brytningstid med dess
speciella svårigheter. Dessa svårigheter
måste upplevas särskilt intensivt av de
handikappade.

Det torde efter grundskolan för normalbegåvade,
svårt handikappade
ibland vara lämpligt med ett år av mera
socialt betonad undervisning rörande
samlevnadsfrågor, psykologi in. m., och
jag hoppas att det kommer att tas hänsyn
härtill vid den planerade försöksverksamheten.

Utskottet skriver med anledning av
dessa synpunkter att det ligger inom
ramen för de i propositionen angivna
riktlinjerna, vilket jag noterar med
tacksamhet. Vi har inte ansett propositionens
skrivning så klarläggande på
denna punkt, varför det också finns en
reservation, nr 1, enligt vilken man önskar
komplettera propositionen med de
i motion II: 848 uppdragna riktlinjerna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 1.

Vad beträffar resorna för handikappade
och deras anhöriga innebär utskottets
förslag om en fri resa per månad
en betydande förbättring mot tidigare.
Av olika skäl anser vi dock att
detta ändå är något för knappt. Under
de år det här gäller är föräldrakontakten
för de flesta av mycket stort värde,
och .särskilt bör det kunna bli så om
den kan uppehållas någorlunda kontinuerligt.
Vi tror att den då kan upplevas
mera positivt än om den förekommer
sporadiskt. Det har sagts att något
landsting beslutat om fria resor för sär -

skolebarn varje vecka, ocli att erfarenheterna
skulle vara mycket goda.

Det klientel som behandlas i propositionen
iir merendels normalbegåvade
ungdomar som därför bör kunna få ut
mycket positivt av kontakten.

Herr talman! Med anledning härav
ber jag också få yrka bifall till reservation
nr 5.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Av de anföranden som
här hållits och de handlingar som föreligger
i ärendet framgår med all tydlighet
att enigheten i frågan är ovanligt
stor. Det bjuder emot att försöka
göra sig lustig i diskussioner av ett så
allvarligt problem, men det är svårt att
undertrycka reflexionen: Varför föreligger
det så många reservationer när
enigheten är så stor? Har man tagit
intryck av vad som inträffat på andra
områden av det politiska livet, så att
vi måste tvista även om sådant där
alla är överens?

Jag skall inte fortsätta att tugga på
detta tema. Jag skall inte heller —
även om det är frestande — penetrera
motionsyrkanden som inte ens reservanterna
har fört vidare. Det väsentliga
är att vi är överens om de stora linjerna
liksom om att det finns saker som
behöver ytterligare utredas.

I propositionen annonseras också en
utredning i sådant syfte, och man kan
väl utgå ifrån att den diskussion om
olika spörsmål som väckts i anslutning
till propositionen därvid skall analyseras.
Därigenom kommer säkerligen
att finnas ett material som är tillräckligt
för ett vidare ställningstagande.
Dessutom skall ju konstitueras ett handikappråd,
som har att hålla kontakt
med den dagliga verksamheten bland
de handikappade och som på det sättet
kan skaffa sig en hel del erfarenheter.

Jag tror alltså att vi kommer att vara
väl försedda med aktuella praktiska

Nr 26

Torsdagen den 20 mai 1965

Vissa frågor rörande vård och undervisning av rörelsehindrade barn m. m. samt

handikappvården i övrigt

erfarenheter, översiktsplaneringar och
reflexioner om hur frågan om handikappvården
för framtiden skall lösas.
Och med detta bör vi nu kunna låta oss
nöja.

Jag vill emellertid säga några ord
om ett par detaljfrågor som här berörts.
Den ena är frågan om invalidbostadsbidraget.
Även om det gäller så känsliga
ting som de handikappades förhållanden
har utskottsmajoriteten ansett
att man inte bör frångå den sedvanliga
arbetsrutinen.

Invalidbostadsbidraget höjdes för ett
par år sedan från 7 000 till 10 000 kronor.
I anslutning därtill diskuterades
frågan om vad bidraget skulle täcka,
och då liksom nu framhölls att det i
detta sammanhang finns kostnader av
ett speciellt slag, som bör bestridas utöver
det normala invalidbostadsbidraget,
och att det för detta ändamål har
anvisats särskilda medel. Sedermera
har visat sig att medeltalet för det bidrag,
som på grundval av föreliggande
kostnader kan utbetalas, håller sig en
god bit under 10 000 kronor, nämligen
vid 6 000 kronor.

Från deras sida, som sysslar med
dessa bidrag, har inte förebragts någon
utredning eller gjorts någon framställning
i syfte att få till stånd en anslagshöjning.
Däremot föreligger det ett motionsyrkande
i sådan riktning. Detta
har emellertid inte något som helst
sakligt underlag, och man kan väl inte
bara tillstyrka en anslagshöjning med
hänvisning till att motionärerna menar
att det är riktigt med en sådan höjning.
Såväl myndigheter som organisationer,
vilka verkar ute på fältet, borde väl
ha sagt ifrån därest detta belopp på
10 000 kronor är en för snäv ram.

Det finns kanske inte så stor anledning
att diskutera denna detalj, men jag
tycker att jag borde i saklighetens intresse
tala om hur det i verkligheten
ligger till även om det gäller en mycket
känsloladdad fråga.

Om resorna har det inte yttrats mycket
mer än vad herr Gustavsson i Alvesta
sade, nämligen att det är fråga
om en betydande förbättring, och jag
delar hans uppfattning. Tycker vi nu
att det är en »betydande förbättring»
må väl inte dessa resemöjligheter dubbleras
som det föreslås i reservationen
nr 6. Vi anser att denna förbättring får
verka, varefter vi får ser hur erfarenheten
blir.

Herr talman! Med det sagda ber jag
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Herr Bergman framhöll
den ovanligt stora enigheten vid behandlingen
av denna fråga, men det
finns dock åtta reservationer, vilket visar
att denna enighet inte var så stor
inom utskottet när det gällde att komma
till konkreta beslut. Jag vill emellertid
inbjuda herr Bergman till att
öka enigheten genom att uppmana honom
att rösta på reservationerna.

Herr Bergman berörde också invalidbostadsbidragets
maximibelopp. Det är
riktigt att det statliga bidraget kan
kompletteras med bidrag från olika
handikapporganisationer, men man
skall inte behöva förlita sig på bidrag
från dessa organisationer vid utrustningen
av dessa speciella bostäder.
Herr Bergman som är bostadspolitisk
expert vet nog att detta tak vid 10 000
kronor är för lågt och att det inte räcker
för att möjliggöra den särskilda
utrustningen av dessa bostäder som är
nödvändig.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag skall naturligtvis
inte låta mig provocera till en omfattande
debatt, men herr Mundebo borde
väl ha klart för sig att om utskottet
hade gått med på de förslag som återfinns
i reservationerna, hade andra motionsyrkanden
som nu inte ens tagits

Torsdagen den 20 inaj 1965 Nr 26

Vissa frågor rörande vård och undervisning av rörelsehindrade barn m. m. samt

handikappvården i övrigt

upp av reservanterna blivit föreslagna.
Jag förmodar att man här vill markera
en avvikande mening, men jag avstår
från att penetrera dessa, som jag tycker,
oväsentliga detaljer. Om man ser
efter finner man att det är så små
nyanser att det inte är mycket att diskutera.

Herr Mundebo säger att de handikappade
inte skall behöva förlita sig
på bidrag från de vanföras organisationer
för att klara inredning och utrustning
i invalidbostäderna, men det
har ju anslagits särskilda statsbidrag
just i syfte att täcka utgifterna för dessa
onormala utrustningar. Till vad skall
dessa pengar användas om inte till detta
ändamål?

Jag är inte någon bostadsexpert, herr
Mundebo, och vet inte om det föreligger
något behov av en ökning av ramen.
Något sådant behov har i varje
fall inte redovisats vare sig för mig
eller någon annan i utskottet.

Herr MUNDEBO (fp):

Får jag bara tillägga ett par ord, herr
talman! Jag beklagar att motioner inte
alltid blir så utförliga att de besvarar
alla frågor som sedermera kan komma
att ställas vid utskotts- och kammarbehandling.
Det finns dock åtskilliga exempel,
i synnerhet från storstockholmsområdet,
på att 10 000 kronor till invalidbostädernas
utrustning inte är till
fyllest.

Herr Bergman sade att dessa reservationer
måhända tillkommit för att markera
att man hyste en annan mening.
Jag vill med bestämdhet vända mig mot
detta påstående att man skriver reservationer
enbart för att markera någonting.
Att man framför en annan mening
kan väl bero på att man anser att vissa
frågor är väsentliga och att man vill
verka för bättre åtgärder.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Liksom herr Mundebo

anser jag att man inte skall skriva reservationer
för att markera någonting.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Gustavsson i Alvesta begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1) i
utskottets utlåtande nr 100, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Bengtson m. fl.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 3

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Mundebo begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Nr 26

Torsdagen den 20 maj 1965

Vissa frågor rörande vård och undervisning av rörelsehindrade barn m. m. samt

handikappvården i övrigt

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 3) i
utskottets utlåtande nr 100, röstar

Ju j

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Mundebo begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 132 ja och 67 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Rimmerfors
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 4) i
utskottets utlåtande nr 100, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Rimmerfors begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 134 ja och 66
nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 5

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4) av herr Axel Andersson
m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 6

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
5) av herr Rengtson m. fl.;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. 7

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 8

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
6); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Mundebo begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

Torsdagen den 20 maj 1905

Nr 26

Blind- och dövskolväsendets organisation m. m.

statsutskottets hemställan i mom. 8) i
utskottets utlåtande nr 100, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservation
0) av fröken Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 98 ja
och 100 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
6) av fröken Andersson m. fl.

Mom. 9—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 12

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
7) av herr Axel Andersson
m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 13

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
8); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Mundebo begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

statsutskottets hemställan i mom. 13) i
utskottets utlåtande nr 100, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
8) av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Mundebo begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 130 ja och 68 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. Ib

Utskottets hemställan bifölls.

§ 24

Blind- och dövskolväsendets organisation
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
101, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående blind- och dövskolväsendets
organisation m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Avdelning I

Blind- och dövskolväsendets organisation

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Till statsutskottets utlåtande
nr 101 angående blind- och
dövskolväsendets organisation m. m.

Nr 26

Torsdagen den 20 maj 1965

Blind- och dövskolväsendets organisation m. m.

har jag fogat en blank reservation med
anledning av den motion som herr Rimmerfors
och jag har väckt i denna fråga,
och därför vill jag säga några ord
i detta ärende.

Då vill jag först säga att jag anser
det vara viktigt och värdefullt att förslaget
i proposition nr 70 om en statlig
obligatorisk tioårig grundskola för
blinda, döva och hörsel- eller talskadade
barn, den s. k. specialskolan, realiseras,
och att den införes successivt
med början läsåret 1965/66 i årskurserna
1—5.

Jag anser också att det är riktigt och
värdefullt att ungdomar med sådana
handikapp som det här är fråga om
ges möjligheter till en frivillig utbildning
på det gymnasiala stadiet, d. v. s. i
yrkesskola, fackskola och gymnasium.
Likaså uttrycker jag tillfredsställelse
över den omfattande upprustning av
hjälpmedelsbeståndet vid blind- och
dövskolorna samt av den hörseltekniska
utrustningen som föreslås. Jag delar
också departementschefens och utskottets
åsikt att de hörselskadade eleverna
bör decentraliseras i så stor utsträckning
som möjligt utan att barnets rätt
till en med hänsyn till barnets situation
lämplig undervisning i en god skolform
eftersätts.

Vi motionärer har emellertid givit
uttryck för en viss ängslan i vår motion.
Det gäller den tilltänkta nedskärningen
av resurserna till statens skola
för hörselskadade i Örebro. Nedskärningen
under en övergångstid skulle
medföra väsentlig minskning av de hörselskadades
möjligheter att få en rätt
avpassad undervisning. I motionen har
vi uttalat att uppbyggandet av ett hörselklassystem
som täcker hela landet
är en angelägen uppgift, som — om vi
ser realistiskt på saken — kommer att
ta ganska lång tid och kräva ganska
stora resurser. Innan ett sådant system
byggts upp är Örebroskolan ett nödvändigt
komplement.

Jag nöjer mig på denna punkt med

att understryka vad utskottet skrivit,
nämligen att det kan »förutsättas att
Örebroskolan kommer att bibehållas i
sin nuvarande form så länge sådana
differentieringsmöjligheter, som motionärerna
funnit nödvändiga, icke finnes
i tillräcklig omfattning inom hörselklassorganisationen».

Den andra punkten gäller läroplanen.
Huvudprincipen skall ju liksom
inom skolväsendet i övrigt vara att varje
barn med alla medel skall bringas
till utveckling på ett så allsidigt sätt
som möjligt med hänsyn tagen till barnets
egna förutsättningar. När vi skrev
vår motion tänkte vi oss att det skulle
kunna bli möjligt att ge utrymme även
för hemkunskap. Det föreföll oss naturligt
att möjlighet till minst en veckotimme
i hemkunskap skulle ges i klass
7 i grundskolan för döva och hörselskadade.
Denna timme skulle i så fall
ha tagits från modersmålsundervisningen,
som omfattar hela nio veckotimmar.
Samtal med företrädare för
dövlärarna har också visat att eleverna
uppskattar den undervisning i hemkunskap
som förekommer. Utskottet
har emellertid framhållit att dövskolans
språk- och talgivande uppgift är så viktig,
att det inte går att ta någon timme
från modersmålsundervisningen till
hemkunskapen. Jag inskränker mig till
att uttrycka förhoppningen, att frågan
beaktas i framtiden. Hemkunskapen är
ett ämne som inte bör åsidosättas.

Den tredje och sista punkten gäller,
herr talman, elevvården. Det förhåller
sig så att många av de ifrågavarande
eleverna kommer att vistas på en skolor!
som ligger långt från deras hem —
det gäller inte bara under det kommande
övergångsskedet utan också senare.
Det är mycket viktigt, menar vi,
att elevvårdsutrymmena ges en sådan
utformning, att det blir en hematmosfiir.

Blind- och dövskolutredningen har
pekat på en rad brister i elevvården.
Manillaskolan i Stockholm har efter

Torsdagen den 20 mai 1965

Nr 26

Blind- och dövskolväsendels organisation m. m.

fem års besvärligheter och provisorier
kommit så långt att planer på en ombyggnad
nått kungl. byggnadsstyrelsen.
Dövskolan i Lund har ännu inte nått
dithän trots långvariga ansträngningar;
fortfarande rymmer skolans internatdel
alltför få lokaler för fritid och trivsel.
Detsamma gäller dövskolan i Härnösand
och fortsättningsskolan i Vänersborg.

Frågan har nu tagits upp till allvarlig
diskussion. Enligt utskottets mening
är det av största vikt att erforderliga
åtgärder snarast vidtages för att
täcka återstående behov av utrymmen
för elevernas fritidssysselsättningar, av
trivsamma elevhem samt av undervisningslokaler
med modern inredning och
utrustning.

Utskottet framhåller vidare att byggnadsstyrelsen,
den myndighet som i
första hand skall färdigställa byggnadsprogrammet
för skolorna, i samråd med
skolöverstyrelsen utan dröjsmål bör vidtaga
åtgärder i angivet syfte. Med anledning
av denna mycket kraftfulla
skrivning, vilken jag tolkar som en beställning
av att detta önskemål bör tillgodoses,
har jag nöjt mig med att foga
en blank reservation till utskottets utlåtande
och uttala den förhoppningen,
att denna målsättning snarast skall kunna
realiseras.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag vill i anslutning till
statsutskottets utlåtande nr 101 framföra
några synpunkter. Jag finner framför
allt att blind- och dövskolutredningens
förslag till varje årsintagning
ej är underbyggt med tillräckligt bärkraftiga
argument. Jag anser att utredningen
överdriver betydelsen av att en
del elever först vid åtta års ålder får
börja sin skolgång. Praktiskt taget alla
sådana elever erhåller i väntan på intagning
vid dövskola undervisning i
förskola och får där adekvat språklig
påverkan.

Därutöver kan man tillägga att långt

ifrän alla sjuåringar är skolmogna i
egentlig mening före åttaårsålder. I
vårt moderna samhälle med dess humanitära
inställning till de handikappade
bör ett års uppskov vid utträdet
i förvärvslivet ej tillmätas alltför stor
betydelse.

Det synes oriktigt att för undanröjande
av dessa relativt obetydliga nackdelar
spoliera de ovedersägliga pedagogiska
fördelar, som vinnes med nuvarande
intagningsförfarande. Utredningens
förmodan att de starkt försämrade
differentieringsmöjligheterna skulle
kunna kompenseras genom användande
av gruppundervisning finner jag ej realistisk,
enär de döva och gravt hörselskadade
barnen för sin tal- och språkutveckling
helt är beroende av lärarens
aktivitet. Varje moment där den direkta
språkliga kontakten mellan lärare och
elev är bruten innebär ett för tal- och
språkutvecklingen skadligt bortfall av
undervisningstid.

Jag finner det principiellt riktigt, att
den egentliga yrkesutbildningen göres
frivillig men vill likväl framhålla de
mindre önskvärda följder detta kan
medföra. Erfarenheten visar att det förekommit
att elever undanhållits yrkesutbildning
på grund av att föräldrarna
ansett sig behöva deras arbetskraft i
hemmet eller i den egna rörelsen. Jag
har den uppfattningen att även yrkesutbildningen
bör göras obligatorisk,
dock med möjlighet till en generös dispensgivning.

Beträffande örebroskolans personalbehov
i den föreslagna organisationen
har endast en lärartjänst i teckning
upptagits, medan skolorna i Lund och
Härnösand med betydligt mindre elevantal
vardera tilldelats en och en halv
tjänst. Antalet slöjdlärartjänster syntes
också vara för lågt beräknat.

Med den storleksordning som föreslagits
för örebroskolan torde det ej
vara tillräckligt med en husmorstjänst.
För närvarande har skolan två vaktmästartjänster.
För den föreslagna

Nr 26

Torsdagen den 20 maj 1965

Uppförande av ett nytt tvätteri i Eskilstuna

grundskolan är dessa tjänster nödvändiga,
varför en ny vaktmästartjänst för
yrkes- och fackskolan bör inrättas. En
nedskärning av det nuvarande antalet
sömmersketjänster från två till en kan
ej heller vara rimlig. En utökning till
minst tre sömmersketjänster torde vara
ofrånkomlig. Expeditionsarbetet vid
örebroskolan torde med det starkt utökade
elevantalet få en sådan omfattning,
att det erfordras två kontorsbiträden.

I utredningen framhålles att elevantalet
i örebroskolan i och med tillkomsten
av de nya hörselklasserna inte kommer
att bli lika stort som tidigare. Jag
anser att man varit väl optimistisk när
det gällt möjligheterna att överföra hörselskadade
elever till de nya hörselklasserna.

Herr talman! Jag har inget särskilt
yrkande utan har endast velat redovisa
dessa synpunkter.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Avdelning II

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 25

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

102, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående överlåtelse av viss
staten tillhörig mark m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 26

Uppförande av ett nytt tvätteri i Eskilstuna Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr

103, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående uppförande av ett
nytt tvätteri i Eskilstuna jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 120 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över för -

svarsärenden för den 2 april 1965, föreslagit
riksdagen att dels godkänna vad i
statsrådsprotokollet förordats rörande
uppförande av ett nytt tvätteri i Eskilstuna,
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
godkänna mellan fabriksstyrelsen och
Södermanlands, Västmanlands och Uppsala
läns landsting träffade samarbetsavtal.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Stefanson m.fl. (I: 743)
och den andra inom andra kammaren
av herr Nordgren m.fl. (11:873), hemställts
att riksdagen måtte avslå förevarande
proposition.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Majrts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 743 och II: 873,

a) godkänna vad i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 2 april
1965 anförts rörande uppförande av ett
nytt tvätteri i Eskilstuna;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna
de mellan fabriksstyrelsen och
Södermanlands, Västmanlands och Uppsala
läns landsting träffade samarbetsavtalen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Vi har nu för andra
gången på kort tid att ta ställning till
ett förslag, som försvårar utvecklingen
inom en viss bransch, i detta fall tvätteribranschen.

I går kväll hade jag tillfälle att uttala
min besvikelse över den inställning utskottet
intagit i den fråga, som vi då
behandlade. Vare sig då eller i nu föreliggande
utlåtande tycks utskottet bry
sig om att finansministern rekommenderat
återhållsamhet med statliga och
kommunala investeringar, att riksdagens
revisorer uttalat tveksamhet och
att experter inom branschen anser att
denna verksamhet mycket väl kan skötas
av enskilda företag.

Torsdagen den 20 maj 1905

Nr 26

Uppförande av ett nytt tvätteri i Eskilstuna

I går var det fråga om en investering
på 5,5 miljoner kronor, medan det
i dag gäller 23,5 miljoner kronor plus
driftkostnader. Driftkostnaderna beräknas
efter prisläget per den 1 juli 1903
uppgå till 10 miljoner kronor per år
eller till i genomsnitt 00 öre per kilo
tvätt.

Detta kilopris bedöms självfallet som
fördelaktigt för intressenterna under
förutsättning att man verkligen kan
hålla det, vilket jag tvivlar på. Det förutsätter
också att sambruk av olika intressenters
persedlar kommer till stånd.
Statens fabriksstyrelse anser det i så
fall lämpligast att styrelsen äger samtliga
persedlar och hyr ut dem till respektive
intressenter. Detta kommer att
kräva en ytterligare investering på cirka
15 miljoner kronor.

Herr talman! I vår motion ifrågasätter
vi, om det är riktigt att i dagens
trängda ekonomiska läge göra ytterligare
sådana statliga investeringar på
områden där privata företag bevisligen
kan tillgodose behovet.

Ett stort statligt tvätteri kommer vidare
att få väsentligt längre transporter
till sina kunder än fallet skulle bli om
verksamheten delades upp på flera privata
enheter inom området. De långa
transporterna medför dels längre väntetider,
dels högre kostnader. I propositionen
framhålls att det är något lättare
att rekrytera arbetskraft till ett stort
tvätteri än till flera mindre. Ur lokaliserings-
och arbetsmarknadssynpunkt
är det enligt min mening väsentligt att
de nya arbetstillfällena sprids och inte,
så som i propositionen föreslås, koncentreras
till en enda ort, där vi vet
att man redan har vissa problem med
arbetskraften.

Sveriges tvätteriförbund som är huvudorganisation
för ungefär 300 av de
större tvätterierna i landet är av den
bestämda uppfattningen, att de till förbundet
anslutna tvätterierna har möjlighet
att lämna tvättservice till konkurrenskraftiga
priser i förhållande till

de priser som den nu diskuterade anläggningen
skulle nödgas ta ut — detta
självfallet under förutsättning att dt
bereds tillfälle att konkurrera på lik;
villkor.

Herr talman! I det utskottsutlåtande
som vi nu diskuterar motiveras tillstyrkandet
av propositionens förslag
bl. a. på följande sätt: »Utskottet får i
sammanhanget erinra om att riksdagen
nyligen beslutat bemyndiga Kungl.
Maj:t godkiinna ett mellan fabriksstyrelsen
och Jämtlands läns landsting
träffat preliminärt avtal angående uppförande
av ett tvätteri i Östersund.»

För det första är jag något förvånad
över att ett sådant avtal har kunnat
träffas innan riksdagens beslut fattades;
det skedde först sent i går kväll.

För det andra utgör det utskottsutlåtande
som vi diskuterade i går en
svag motivering för att anta det förslag
vi nu behandlar; utskottet ansåg ju enligt
det utlåtandet att förslaget om uppförande
av ett tvätteri i Östersund inte
var särdeles väl underbyggt. Man formulerade
sin åsikt så, att det »torde»
vara lämpligt att förlägga tvätteriet där.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
kammarens ledamöter längre — jag tog
ju upp denna fråga redan i går — och
jag ber att få hänvisa till vad jag då
sade här i kammaren. Jag måste dock
även i dag framhålla att jag inte kan
acceptera den princip som man kan
skymta bakom dessa förslag. Jag betraktar
den som ett försök eller början
till att förstatliga eller socialisera en
viss bestämd bransch inom vårt näringsliv.

Jag ber att få yrka bifall till motionerna
I: 743 och II: 873.

I detta anförande instämde herr
Westberg (fp).

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Jag skall be att få göra
några kommentarer angående en del
brister som jag anser vidlåda den ut -

6* — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 26

Nr 26

Torsdagen den 20 maj 1965

Uppförande av ett nytt tvätteri i Eskilstuna

redning som ligger till grund för proposition
nr 120 och således även för det
utskottsutlåtande vi nu behandlar.

Av propositionen framgår att fabriksslyrelsen
den 12 februari i år Iade fram
ett förslag angående lösning av frågan
om de allmänna tvätterierna i mälarområdet.
Fabriksstyrelsen har uppskattat
det totala tvättbehovet till 40 000
ton per år. Genom nybyggnad av ett
tvätteri i Rimbo, som skulle få en kapacitet
av 10 000 ton, och genom en utbyggnad
av redan befintliga tvätterier
beräknar Stockholms läns landsting och
Stockholms stad kunna klara sin del av
detta behov, d. v. s. 22 400 ton. Det resterande
tvättbehovet för mälarområdet
— i runt tal 15 000 ton — skulle enligt
fabriksstyrelsens förslag täckas av det
föreslagna tvätteriet i Eskilstuna.

Fabriksstyrelsen har tre skäl för sitt
förslag att förlägga det nya tvätteriet
till Eskilstuna. För det första åberopar
man att Eskilstuna ligger bra till ur
transportsynpunkt. För det andra anser
man att vattenvårdssynpunkterna talar
för Eskilstuna framför Västerås, som
också varit på tal. Jag tycker det är
glädjande att man tagit sådana hänsyn
i detta avseende — i övrigt har man i
propositionen och utskottsutlåtandet
inte beaktat vattenvårdssynpunkter.
För det tredje åberopar man att arbetsmarknadsstyrelsen
ur sysselsättningssynpunkt
förordat en förläggning till
Eskilstuna.

En tomt har i förväg förvärvats i
Eskilstuna — om den inköpts av Eskilstuna
stad kan jag inte säga.

Remissyttranden har som vanligt infordrats.
I propositionen redovisas
riksgäldsfullmäktiges, riksrevisionsverkets
och arbetsmarknadsstyrelsens yttranden.
Även statens vatteninspektion
har avgivit ett yttrande, men det har
inte omnämnts i propositionen.

Departementschefen följer i stort sett
fabriksstyrelsens förslag och stöder sig
när det gäller förläggningen av tvätteriet
på arbetsmarknadsstyrelsens för -

ord för Eskilstuna. I utskottsutlåtandet
citeras vad departementschefen anfört,
och utskottet tillstyrker propositionsförslaget
oförändrat.

Herr talman! De kommentarer jag
vill göra gäller de vattenvårdsfrågor
som aktualiseras i detta sammanhang.
Läget är det, att Rimbotvätteriet — som
skulle klara 10 000 ton av det sammanlagda
behovet och som därmed skulle
bli en av grundpelarna i detta system
— i vattendomstolen fått avslag på sin
ansökning om utsläpp. Jag såg i dagens
tidning, att vattendomstolens beslut har
överklagats i vattenöverdomstolen, men
det är ytterst ovisst om man där kommer
att vinna någon framgång. Om ansökningen
avslås även i vattenöverdomstolen
kommer systemet att spricka, och
det skulle medföra behov av en ännu
större kapacitet i det nya tvätteriet i
Eskilstuna eller någon annanstans. I
varje fall skulle det innebära, att hela
frågan måste omprövas. För att ett tvatteri
skall kunna drivas rationellt måste
det enligt fabriksstyrelsens utredning
ha en viss storlek. Innan vattendomstolen
avkunnade sin dom hade man för
Rimbo föreslagit en kapacitet om 43
ton om dagen, d. v. s. cirka 13 000 ton
per år. Men efter vattendomstolens utslag
har man gått ned till 12 ton om
dagen, d. v. s. 3 600 ton per år. Men
vatteninspektionen anser sig inte kunna
tillstyrka mer än 3 000 ton. Det är
alltså i detta läge mycket ovisst hur
det kommer att gå med det föreslagna
tvätteriet i Rimbo.

Vatteninspektionen har även varit inkopplad
när det gäller det stora tvätteriet.
Det har varit diskussioner mellan
fabriksstyrelsen och vatteninspektionen,
och fabriksstyrelsen har även
begärt ett yttrande från vatteninspektionen.
I detta yttrande framhålles, att
ett tvätteri av denna storlek helst borde
ligga i sydvästra storstockholmsområdet,
i Botkyrka eller södertäljeområdet,
där det finns möjligheter att ordna med
avlopp i havet — det anses vara olämp -

Torsdagen den 20 maj 1905

Nr 26

Uppförande av ett nytt tvätteri i Eskilstuna

ligt att ha avloppet i en insjö. Vatteninspektionen
anför att denna industri
förorsakar betydande vattenföroreningar
och att recipienten därför inte bör
vara för liten. Den recipient man från
början tänkte sig var ganska liten.
Vatteninspektionen framhåller också
att vissa tvättmedel är giftiga och att
det därför kan vara nödvändigt att genom
.särskilda åtgärder, vilka kan bli
dyrbara, eliminera de risker som härigenom
kan uppkomma. Och vissa tvättmedel
är fosforrika och göder växtligheten
i sjöarna. Vidare har Torshälla
stad meddelat, att staden förberett en
vtvattentäkt i närheten av tvätteriets
utsläpp.

Fabriksstyrelsen begärde detta yttrande
från vatteninspektionen så sent
som vid juletid eller närmare bestämt
den 22 december förra året. Styrelsen
fick yttrandet så snart som den 14 januari
i år. Fabriksstyrelsens framställning
kom till kungen den 12 februari.
Vad den framställningen innehåller när
det gäller vattenvården förmäler inte
propositionen, men det är ju möjligt
att den redovisar vad vatteninspektionen
anfört. Propositionen kom den 2
april. Den innehåller inte ett ord om
vad vatteninspektionen sagt och ingenting
om att tvätteriet i Rimbo fått avslag
i vattendomstolen på sin ansökan
om utsläpp.

Jag tycker att det är oartigt mot utskottet
och riksdagen över huvud taget
att inbjuda till ett beslut i detta ärende
när vattenvärdsfrågorna, som vid stordrift
av detta slag lätt blir vanskliga, ter
sig så ovissa. Vattendomstolens utslag
när det gäller Rimbotvätteriet kan framkalla
en omprövning av hela frågan,
och det kan till och med bli fråga om
en annan lokalisering av tvätteriet. Min
förhoppning är att försvarets fabriksstyrelse
— om det nu över huvud taget
är möjligt att förlägga detta tvätteri till
Eskilstuna — vidtar alla åtgärder som
är nödvändiga för att tvätteriet inte
skall bli hälsovådligt.

Herr talman! Jag bar inget särskilt
yrkande.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Vi hade ju under gårdagen
tillfälle att ta ställning till ett liknande
ärende som behandlats av statsutskottet.
Det gällde då ett tvätteri som
skulle uppföras i Östersund. I dag behandlar
statsutskottets utlåtande ett något
större tvätteri, denna gång förlagt
till Eskilstuna.

I det förarbete som presenteras i föreliggande
utskottsutlåtande och vid de
föredragningar som har föregått ärendets
behandling i statsutskottet har
detta förslag mycket grundligt penetrerats.
Jag vågar säga att de svårigheter
som herr Nordgren befarade inte
alls är av så allvarlig karaktär som herr
Nordgren som motionär försöker göra
gällande. Det förhåller sig ju så, att det
knappast finns några enskilda tvätterier
över huvud taget som har en sådan kapacitet
att de kan täcka det behov som
föreligger; det kan endast vissa landsting
göra själva eller i samarbete med
försvarets fabriksstyrelse. Jag känner
inte till att det finns något enskilt företag
som har sådana resurser och förutsättningar.

Herr Nordgren sade att experter inom
enskilda tvätterier hade påstått att
det finns förutsättningar för privata företag
att ta emot sådana mängder tvätt
som det här är fråga om. Jag kan hänvisa
till en person inom fabriksstyrelsen
som inte är helt obekant för herr
Nordgren, nämligen den nuvarande generaldirektören
som blivit en verklig
expert på detta område. Enligt hans
utsago finns inga andra möjligheter än
att antingen låta vissa landsting klara
av tvätten själva som nu eller göra det
i samarbete med försvarets fabriksstyrelse,
vilket förfarande man nu börjar
tillämpa.

Här är det ju inte fråga om någonting
annat än att riksdagen bemyndigar
Kungl. Maj:t att godkänna de avtal som

6* — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 26

Nr 26

Torsdagen den 20 maj 1965

Uppförande av ett nytt tvätteri i Eskilstuna

träffats mellan fabriksstyrelsen och
Uppsala, Södermanlands och Västmän- i
lands läns landsting för att få till stånd 1
detta stora tvätteri som i samråd med
arbetsmarknadsstyrelsen föreslagits bli ]
förlagt till Eskilstuna. Det är alltså ut- i
skottets uppfattning att man på så sätt ?
löser det stora tvättproblemet för hela
mälarområdet såväl i fråga om de tre c
landstingen som beträffande karolinska 1
sjukhuset och andra statliga inrätt- j
ningar. (

Vad beträffar det mycket viktiga j
spörsmål som herr Tobé tog upp i ^
anslutning till utskottets utlåtande får (
man väl förutsätta, att fabriksstyrelsen i
känner sitt ansvar och därför också inför
de vattenvårdande myndigheterna, 1
i detta fall vattenvårdsinspektionen, re- i
dovisar resultaten av sådana undersök- t
ningar som ger vid handen att herr To- c
bés här uttalade farhågor inte besan- s
nas. Jag är övertygad om att fabriks- 1
styrelsen har möjligheter härtill och c
självfallet också kommer att vidta alla c
de åtgärder som ur vattenvårdsinspek- i
tionens synpunkt anses nödvändiga för
att det inte skall bli någon större förorening
på grund av tillkomsten av detta
i och för sig mycket stora tvätteri,
som vid ett bifall till utskottets förslag j
kommer att förläggas till Eskilstuna. £
Med dessa ord ber jag, herr talman, J
att få yrka bifall till utskottets förslag. r

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Efter att ha lyssnat till
herr Tobés anförande och till de uppgifter
han lämnade finner jag det beklagligt
att inte propositionen, trots att
det tydligen fanns möjligheter härtill,
innehöll någonting om risken av att ur
vattenvårdssynpunkt förlägga ett sådant
stort tvätteri till Eskilstuna. Jag är övertygad
om att därest vi inom statsutskottets
första avdelning fått kännedom om
dessa vattenvårdsinspektionens uttalanden
hade vi blivit tveksamma beträffande
just placeringen av detta tvätteri.

Egentligen skulle man i det uppkomna
läget begära återremiss av ärendet
till utskottet. Men vi vet alla att årets
vårriksdag lider mot sitt slut. Några
praktiska möjligheter att åstadkomma
något annat än vad utskottet nu föreslagit
föreligger väl därför inte.

I likhet med herr Mellqvist vill jag
därför från denna talarstol understryka
behovet av att fabriksstyrelsen vid sin
projektering och vidare planering av
detta tvätteri beaktar vattenvårdssynpunkterna.
Man bör därvid även överväga
att placera det på annan plats om
dess verksamhet medför sådana riskmoment
som herr Tobé nyss anförde.

Till vad herr Nordgren sade vill jag
bara genmäla, att jag inte uppfattar
utbyggnaden av fabriksstyrelsens tvätteriverksamhet
för militära ändamål
och för landstingsändamål såsom någon
sorts socialiseringsåtgärd. Statsutskottet
har ju också varit enigt på denna punkt
och inte alls betraktat frågan i den speciella
synvinkel som herr Nordgren vill
att den skall ses.

Herr NORDGREN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Mellqvist gör gällande
att föredragningen i statsutskottet
givit vid handen att den väg utskottet
förordat är den enda framkomliga. Jag
måste då konstatera att föredragningen
såvitt jag kan förstå varit ensidig. Jag
tror inte att man hört, om uttrycket tilllåtes,
den andra parten i detta mål. Om
statsutskottet exempelvis inhämtat några
uppgifter från Sveriges tvätteriförbund
skulle utskottsledamöterna sannolikt
ha fått en annan uppfattning.

Jag har ingen anledning att betvivla
att de ord Sveriges tvätteriförbund skrivit
och som jag här ber att få föredra
inte skulle ge uttryck för dess uppfattning.
Det heter: »Bland de privata tvätterierna
finns ganska många större företag,
av vilka vissa har betydande kapitalresurser
bakom sig antingen i form
av eget kapital eller genom fusioner el -

Torsdagen den 20 mai 1965

Nr 26

Uppförande av ett nytt tvätteri i Eskilstuna

ler dotterbolag till andra företag. Dessa
tvätterier iir definitivt kapabla att konkurrera
om landstingstvätt.»

Herr Mellqvist säger vidare att generaldirektör
Gunnar Svärd är expert
på detta område. .lag är den förste att
erkänna att Gunnar Svärd är en mycket
skicklig person. Men någon särskilt lång
erfarenhet från tvätteribranschen torde
han inte ha hunnit skaffa sig. Jag tvivlar
på att hans erfarenhet på det området
kan vara större än den erfarenhet
som finns hos andra tvätterier. Även om
tvätteribranschen inte är så särskilt
gammal om man jämför den med vissa
andra hantverks- eller industribranscher
är den dock åtskilliga tiotal år, och
dess utövare torde ha samlat åtskillig
erfarenhet under denna tid.

Det sägs också att ingen kan konkurrera
med detta nya tvätteri. Det är självklart
om detta ej behöver konkurrera
på lika villkor. Jag kommer här in på
vad den senaste talaren sade om min
uppfattning att inrättandet av detta
tvätteri skulle betraktas som en socialiseringsåtgärd.
I en kommande proposition
förutsättes att försvarets fabriksstyrelse
skall få förmånen att konkurrera
på fördelaktigare villkor än de övriga
inom branschen så till vida, att
man inte skall vara skyldig att belägga
kostnaderna med allmän varuskatt. Den
uppgår från och med 1 juli till 10 procent.
Denna konkurrens måste naturligtvis
kännas försvårande för de företag
som sysslar inom denna bransch.

En ytterligare sak är att säga om socialiseringen.
Det finns för närvarande
privata tvätterier som har hand om
landstingstvätt eller liknande anstaltstvätt.
Om dessa måste upphöra härmed
får de kanske svårigheter och tvingas
lägga ned sin rörelse. Vart skall den
enskilde personen då vända sig om han
vill ha sin privata tvätt tvättad. Han
måste vädja till försvarets fabriksstyrelse
om att få komma dit med sin tvätt.
På det sättet har det enskilda företaget
bortrationaliserats eller, som jag hellre

skulle vilja uttrycka det, bortsocialiserats.

Herr talman! Jag kan inte komma
ifrån att de tendenser som här skymtar
skapar en viss oro hos företagarna i
denna bransch. Vi inom andra branscher
är rädda för att samma sak kan
komma att drabba oss en annan gång.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Bara några ord! Jag
bortser helt och hållet från de rent
principiella synpunkter, som i tidigare
anföranden lagts på denna fråga. Men
det finns förvisso saker, som måste
betecknas som bristfälligt utredda i
fråga om fabriksstyrelsens verksamhet.
Detta har understrukits av både statskontoret
och statsrevisorerna. Det hade
nog varit riktigast att i enlighet med
motionens yrkande skjuta på denna
fråga, tills man haft mera klara linjer
att gå efter än vad som nu synes vara
fallet.

Det skulle vara intressant att veta om
landstingsförbundets kalkyler inhämtats,
ty landstingsförbundet har också
varit med och räknat på denna sak.
Jag tror att man där är minst lika kapabel
att räkna på denna sak som den
Svärdska inrättningen är.

Sedan har också framförts synpunkten
att landstingens uppgift är att sköta
sjukvården och att sjukvård och landstingstvätt
inte har något gemensamt;
det är två skilda saker som bör skötas
av två olika förvaltningar. Men i så fall
måste man fråga sig vad det är som är
gemensamt för landstingens tvätt och
exempelvis torpedfabrikationen i Motala.
Mellan dessa båda kan inte heller
finnas något närmare sammanhang.

Herr LUNDKVIST (s):

Herr talman! Jag begärde ordet när
jag hörde att vattenvårdssynpunkterna
kanske i någon mån oroat en del av utskottets
ledamöter. Det är visserligen
sant att vattenvårdsinspektionen vid sin
behandling av denna fråga har sagt, att

Nr 26

Torsdagen den 20 maj 1965

Uppförande av ett nytt tvätteri i Eskilstuna

det kunde vara fördelaktigare att placera
en anläggning av denna karaktär
ute vid havet, men man har å andra
sidan icke motsatt sig den lokalisering
som är föreslagen, särskilt med hänsyn
till att den stad det nu gäller har en
höggradig rening av sitt avloppsvatten
och att dess reningsverk också har sådan
kapacitet, att man förutsätter att
några olägenheter inte skall behöva
ifrågakomma genom lokalisering av detta
stora tvätteri till denna stad.

Jag har som kommunal representant
haft kontakt med de överläggningar som
förekommit med fabriksverket i detta
hänseende, och jag har fått ett mycket
starkt intryck av att man från fabriksverkets
sida är mycket mån om att på
allt sätt försäkra sig om att de föroreningar
som släpps ut med vattnet genom
avloppsledningarna inte på något sätt
skall försvåra förutsättningarna för
vattenvården inom detta område.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman, bara några ord till! Det
motionsyrkande, som herr Nordgren är
talesman för, går bl. a. ut på hur fabriksstyrelsens
organisation i fortsättningen
skall vara beskaffad. Utskottet
har föreslagit att frågan hänskjutes till
höstriksdagen. Då är det meningen att
eu hel del olika remissorgan skall få
tillfälle att yttra sig innan utskottet
framemot hösten är färdigt att framlägga
ett nytt förslag. Självfallet kommer
därvid också de olika tvätteriorganisationerna
in i bilden. De skall givetvis
få yttra sig över hur de anser att
fabriksstyrelsens organisation, omfattning
och arbetsuppgifter i fortsättningen
skall vara uppbyggda.

Jag tror att herr Nordgren slår in
öppna dörrar, när han i detta sammanhang
talar om att det hör föreligger ett
medvetet försök till bortsocialisering,
eller hur nu hans ord föll. Han menade
förmodligen alt avsikten skulle vara att
socialisera bort de små företagen inom
tvätteribranschen. Jag tror inte på detta,

ty de har säkerligen sin marknad given.
De har i största utsträckning hand om
specialtvätt, och av de privata tvätterierna
är det säkerligen få som har landstingstvätt
i den omfattning som det här
är fråga om.

Herr Vigelsbo frågade om landstingsförbundets
kalkyler hade inhämtats. Jag
har svårt att tro att tre landsting, Upplands,
Södermanlands och Västmanlands,
kunnat träffa ett preliminärt avtal
i avvaktan på riksdagens beslut,
utan att dessförinnan ha tagit in kalkyler
från sin egen organisation. Jag tror
att det förhåller sig så. Om jag inte är
fel underrättad tillhör väl också herr
Vigelsbo ett av dessa tre landsting, vilka
staten nu genom fabriksstyrelsen skall
hjälpa att klara tvätten.

Var sedan sambandet finns mellan
fabriksstyrelsens torpedverkstad och
landstingens tvätt får herr Vigelsbo
själv försöka klara ut. Ett faktum är
emellertid att det är en ganska vittförgrenad
verksamhet som fabriksstyrelsen
för närvarande bedriver. En av de mest
väsentliga grenarna är väl just tvätteriverksamheten.
Härvidlag har man nu
fått sådan erfarenhet, att man kan ställa
sin service till landstingens förfogande.
I motsats till herr Nordgren tror jag
faktiskt, att den nuvarande chefen för
fabriksstyrelsen har kunnat tillägna sig
en sådan erfarenhet, att han är fullt
jämställd med varje annan expert inom
denna i och för sig betydelsefulla
bransch i samhällslivet.

Med dessa ord ber jag ännu en gång
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag noterar med tacksamhet
att Sveriges tvätteriförbund i
varje fall i höst skall få vara remissinstans.
Jag beklagar bara att det inte
fått vara det tidigare, innan dessa förslag
presenterades för riksdagen.

Herr TOBÉ (fp) :

Herr talman! Jag känner mig lugnad

Torsdagen den 20 maj 1965 Nr 26

Anslag till ombudsmannaämbete! för näringsfrihetsfrågor och till statens pris- och
kartellnämnd

av att herr Lundkvist sade att man är
beredd att ta alla hänsyn vid tvätteriet
i Eskilstuna.

Jag har emellertid två andra invändningar
att göra. Den ena är att i det
system, som man nu bygger på, ingår
ett tvätteri i Rimbo, vilket vattendomstolen
inte kunnat godkänna — systemet
har alltså brister. Man borde inte
fota ett beslut av riksdagen på en utredning
som grundar sig på att det skall
finnas ett tvätteri på en ort som vattendomstolen
inte har velat godkänna. Nu
har detta ärende överklagats, och vi vet
inte hur det kommer att gå — det kan
ju dock hända att man får tillstånd i
Rimbo.

Den andra saken som jag tycker är
viktig är att när man i en proposition
åberopar remissuttalanden, så bör man
väl ta med ett remissvar som inkommit
i god tid innan propositionen skrivs och
som handlar om saker som är ganska
viktiga för det förslag som framläggs
i propositionen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:743 och 11:873; och fann
herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nordgren begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets utlåtande
nr 103, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit motionerna
I: 743 och II: 873.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Wennerfors begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 125 ja och 30 nej,
varjämte 22 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 27

xånslag till ombudsmannaämbete! för näringsfrihetsfrågor
och till statens prisoch
kartellnämnd

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
104, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1965/66 till ombudsmannaämbetet för
näringsfrihetsfrågor och till statens
pris- och kartellnämnd jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1

Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor:
Avlöningar

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr KARLSSON i Huddinge (k):

Herr talman! I motion nr 114 i denna
kammare har yrkats på en uppräkning
av anslagen till pris- och kartellnämndens
verksamhet, såväl vad gäller avlöningar
som omkostnader, med belopp
som i stort sett sammanfaller med vad
statens pris- och kartellnämnd själv begär.
Likaså föreslår motionärerna att begärda
anslag för näringsfrihetsombudsmannens
verksamhet beviljas.

Med hänsyn till den för vårt ekonomiska
liv så väsentliga verksamhet som
dessa instanser bedriver ansåg motionärerna
att verksamheten i fråga icke

Nr 26

Torsdagen den 20 maj 1965

Anslag till ombudsmannaämbete! för näringsfrihetsfrågor och till statens pris- och
kartellnämnd

borde begränsas eller hämmas genom
brist på medel.

Sedan motionen väcktes har åtskilligt
hänt på detta område. Bl. a. har en arbetsgrupp
inom handelsdepartementet
föreslagit en rad ytterligare åtgärder på
prisövervakningens område, vilka för
några dagar sedan diskuterades här i
kammaren. Andra åtgärder är under utredning.
Det är uppenbart att en skärpt
prisövervakning — vars värde alla mer
eller mindre tycks vara överens om —
kräver väsentligt större resurser hos de
prisövervakande organen. Nämnda arbetsgrupp
har också föreslagit detta.
Beträffande statens pris- och kartellnämnd
uttalar denna grupp i sitt betänkande,
att en utvidgad och intensifierad
verksamhet vid nämnden kräver
en betydande personalförstärkning.
Även för omkostnader liksom för kostnader
avseende näringsfrihetsombudsmannens
verksamhet förutsätter gruppen
betydligt större resurser och föreslår
som ett provisorium att anslagen
skall få överskridas inom rätt vida
gränser.

Med hänsyn till dessa förhållanden
förutsätter jag att regeringen inom en
snar framtid återkommer med en begäran
om ökade anslag som kanske då
går ännu längre än motionens yrkande.
Med hänsyn härtill skall jag inte yrka
bifall till motionen utan bara understryka,
att utökningen av den prisövervakande
verksamheten under inga förhållanden
får hindras genom bristande
medelstillgång hos de organ som främst
skall svara för verksamheten i fråga.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det råder i och för sig
ingen meningsskiljaktighet mellan herr
Karlsson i Huddinge och mig beträffande
behovet av att följa prisutvecklingen
och intensifiera den samhälleliga prisövervakningen.
Jag tror också att det är
riktigt som han konstaterar, att i det
läge frågan har kommit finns det knappast
anledning att nu ställa förslag om

större anslag än vad som redovisas i
statsverkspropositionen.

Låt mig bara som en kommentar till
vad herr Karlsson i Huddinge sade tilllägga,
att såväl näringsfrihetsrådet som
pris- och kartellnämnden har fått
Kungl. Maj :ts bemyndigande att inom
ramen för tillgängliga anslag intensifiera
verksamheten så långt det går. Detta
gäller såväl dessa organs prisövervakande
verksamhet som den inte mindre
viktiga verksamheten att hos konsumenterna
sprida upplysning i prisfrågor.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till utskottets förslag
på samtliga punkter.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 2—i

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 28

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
memorial nr 40, angående uppskov
med behandlingen av vissa ärenden.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 29

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
yttrade:

Jag hemställer att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista dels bevillningsutskottets
betänkande nr 32 uppföres
främst, dels jordbruksutskottets utlåtande
nr 13 uppföres närmast efter statsutskottets
utlåtande nr 108, dels bankoutskottets
utlåtande nr 36 uppföres närmast
före statsutskottets utlåtande nr

no.

Denna hemställan bifölls.

§ 30

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

Torsdagen den 20 maj 1965

Nr 26

från konstitutionsutskottet:
nr 264, med uppgift på vilande förslag
till ändringar i grundlagarna; och
nr 266, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om inskränkningar
i rätten att utbekomma
allmänna handlingar;

från sammansatta konstitutions- och
andra lagutskottet:

nr 267, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reform av de offentliga
tjänstemännens förhandlingsrätt
m. in., jämte i ämnet väckta motioner; från

bevillningsutskottet:
nr 227, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående kommunal skatteutjämning,
in. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet; och
nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370); samt
från tredje lagutskottet:
nr 265, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19
juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., in. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 234,
till Konungen angående val av fullmäktige
i riksbanken med suppleanter;

dels ock till riksdagens förordnanden
:

nr 235, för herr Karl Emil Ahlkvist
att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 236, för herr Yngve Holmberg att
vara fullmäktig i riksbanken;

nr 237, för herr Hans Lennart Gustafsson
att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 238, för herr Elis Birger Nilsson
att vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken;

nr 239, för herr Hans Martin Staffan

Burenstam Linder att vara suppleant
för eu fullmäktig i riksbanken; och

nr 240, för herr Erik Gunnar Wärnberg
att vara suppleant för eu fullmäktig
i riksbanken.

§ 31

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Riksdagens andra kammare

Undertecknad får härmed anhålla om
ledighet från riksdagen under tiden 22—
25 maj 1965 på grund av utrikesresa.

Stockholm den 19 maj 1965

Tage Erlander

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 32

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

herr Gustafson i Göteborg, till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående schablonavdragen beträffande
traktamentsersättningar,

herr Bengtson i Solna, till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående bilskrotningsutredningen,

herr Westberg, till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet angående
huvudmannaskapet för yrkesskolorna,
och

herr Werbro, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående fartbegränsningsreglerna
för husvagnar.

§ 33

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.46.

In fidem

Sune K. Johansson