Svar på interpellation av herr Eskilsson ang. den s. k. normaluppskattningen för ecklesiastika löneboställen (Riksdagens protokoll 1967:27)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 27

FÖRSTA KAMMAREN

1967

16—17 maj

Debatter m. m.

Tisdagen den 16 maj

Svar på interpellation av herr Eskilsson ang. den s. k. normaluppskattningen
för ecklesiastika löneboställen ..............

Interpellation av herr Gustavsson, Bengt, ang. åtgärder med anledning
av kompetensutredningens betänkande rörande tillträde
till postgymnasiala studier ..............................

Meddelande ang. enkel fråga av herr Schött ang. nedläggningen
av persontrafiken på järnvägen Kalmar—Berga ............

Onsdagen den 17 maj

Vissa anslag under fjärde huvudtiteln:

Barnen för det militära försvaret, m. in.....................

Svar på interpellation av herr Strandberg ang. konsekvenserna

av regeringens försvarspolitik ..........................

Placering av officer och underofficer som ställföreträdande

kompanichef ..........................................

Anskaffning av flygplan 37 (Viggen) ......................

Central administration för hälso- och sjukvården samt socialvården
..................................................

De nya lantbruksnämndernas organisation ....................

Meddelande ang. enkel fråga av herr Olsson, Johan, ang. översvämningsskador
i vissa vattendrag ........................

Anslag till lantbrukshögskolan ..............................

Om upphävande av lagen om galtbesiktningstvång, m. in.........

Om bistånd åt befrielserörelsen i Mozambique..................

Grupplivförsäkringen för riksdagens ledamöter ................

128

130

131
137

1 Första kammarens protokoll 1967. Nr 27

Nr 27

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 17 maj Si(j

Statsutskottets utlåtande nr 102, ang. vissa anslagsfrågor rörande
försvaret ................................. 7

— nr 105, ang. central administration för hälso- och sjukvården

samt socialvården m. in................................ 60

nr 106, ang. vissa anslag till psykiatrisk sjukvård m. m....... 86

Jordbruksutskottets utlåtande nr 18, ang. de nya lantbruksnämndernas
organisation, m. m.......................... §0

— nr 19, ang. anslag till lantbrukshögskolan, m. m............. 128

Bevillningsutskottets betänkande nr 39, ang. de nya lantbruksnämndernas
organisation, m. m........................... 130

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35, ang. de nya lantbruksnämndernas
organisation, m. m.......................... J30

L trikesutskottets utlåtande nr 4, om bistånd åt befrielserörelsen
i Mozambique............................... J31

Statsutskottets utlåtande nr 104, om ekonomiskt stöd åt Mocambique
Institute ................................ '' J36

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30, ang. ändrad lydelse av
54 §, 2, 5 och 7 mom. lagen om val till riksdagen .......... 13g,

'' nr 31. ang. grupplivförsäkringen för riksdagens ledamöter . . 137

— nr 32, ang. ändring i kommunallagen m. m., innebärande ändrade
delegationsregler ................................... 142

— nr 33, ang. ändrad lydelse av 28 § 1 och 2 mom. kommunallagen
m. m., innebärande ändrade ersättningsregler ........ 142

Statsutskottets utlåtande nr 103, ang. överlåtelse av viss staten tillhörig
mark m. in.................................... 442

Tisdagen den 16 maj 1967

Nr 27

Tisdagen den 16 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att herr Ernulf låtit anmäla, att
han på grund av sjukdom vore hindrad
att under den närmaste tiden deltaga
i riksdagsarbetet.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 218, till Konungen i anledning
av dels väckta motioner angående bildande
av vattenvårdsförbund, dels
väckta motioner angående vattenvårdsförbundens
organisation.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 220, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående hälso- och sjukvård
samt motionsverksamhet för studerande; nr

221, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande anslag till överståthållarämbetet
och landsstaten m. m.,
dels ock Kungl. Maj :ts proposition angående
sammanläggning av överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i Stockholms
län till en länsstyrelse m. m,
jämte i dessa ämnen väckta motioner;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående användning av
medel ur postverkets understödskassa;

nr 223, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående överlåtelse av
staten tillhörig mark m. m.; och
nr 224, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68.

Ang. den s. k. normaluppskattningen för
ecklesiastika löneboställen

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Eskilssons interpellation angående den
s. k. normaluppskattningen för ecklesiastika
löneboställen, erhöll ordet och
yttrade:

Herr talman! Som svar på den framställda
frågan får jag meddela, att 1960
års ecklesiastika boställsutredning beräknas
avlämna sitt betänkande vid
kommande årsskifte och att betänkandet
kommer att innehålla förslag angående
lagstiftningen om normaluppskattning.
I avvaktan på detta förslag
och dess behandling är jag ej beredd
vidta några åtgärder av den art interpellanten
aktualiserat.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
ecklesiastikministern för svaret på min
interpellation. Tyvärr är svarets innehåll
negativt, och jag kan därför inte
uttrycka någon belåtenhet över det besked
som däri lämnas.

När jag framställde min fråga var
jag medveten om att 1960 års ecklesiastika
boställsutredning väntades bli
klar under 1967 och att utredningen
jämväl hade till uppgift att se över normaluppskattningsförfarandet.
Men jag
visste också att utredningens betänkande
när det blir färdigt givetvis skall
bli föremål för remissförfarande innan
det kan underställas riksdagen för beslut.
Det finns även andra utredningar
på arrendelagstiftningens område, och
det kan möjligen bli aktuellt att sam -

Nr 27

Tisdagen den 16 maj 1967

Ang. den s. k. normaluppskattningen för ecklesiastika löneboställen

ordna bestämmelserna i olika arrendelagar.
I varje fall kan man räkna med
att det kommer att ta avsevärd tid innan
den ecklesiastika boställsordningen
i sin helhet har blivit reviderad. Under
tiden kommer det av mig åberopade
regeringsrättsutslaget att medföra olägenheter
av olika slag.

Statsrådets svar var kort, men jag
är tyvärr tvungen att redovisa frågeställningen
bakom min interpellation
något utförligare. Vid de ecklesiastika
löneboställena hålles före varje arrendeperiods
början s. k. normaluppskattning.
Därvid bestämmer boställsnämnden
de byggnadsföretag och andra arbeten
som skall utföras på bostället under
den kommande arrendeperioden,
fastställer arrendet och bestämmer det
belopp som pastoratet för varje år skall
avräkna mot kyrkofonden. Normaluppskattningsperioden
är tio år, och det
är inte alltid lätt att i förväg exakt beräkna
vilka arbeten som blir erforderliga
under den kommande tioårsperioden.

Jordbrukets rationalisering fortgår i
mycket rask takt, och det har varit en
strävan såväl från pastoraten som från
andra myndigheter, vilka har med boställsförvaltningen
att skaffa, att de
ecklesiastika löneboställena inte skulle
bli efter i utvecklingen. Därför förekommer
det ofta att bostadsnämnderna
även under löpande period synar på
byggnadsarbeten sonn skall verkställas
under perioden.

I samband med åläggandet för pastoratet
att utföra arbetet brukar boställsnämnden
då resolvera att kostnaden får
räknas pastoratet till godo vid nästkommande
normaluppskattning. Oavsett
om pastoratet sedan betalat arbetet
kontant eller genom lån har man
hittills fått dra av kostnaden vid avräkningen
mot kyrkofonden. Det är i
det sistnämnda avseendet som regeringsrättens
av mig refererade utslag
innebär en förändring.

I praktiken kan detta väntas medföra
större obenägenhet och restrikti -

vitet från pastoratens och boställsnämndernas
sida att genomföra välbehövliga
förbättringsarbeten under löpande arrendeperiod,
och detta kommer att bli
till förfång för rationaliseringen vid
boställena. Om arbetena ändå kommer
att utföras kommer man givetvis att försöka
anlita lånevägen för att klara finansieringen
i stället för utdebitering
eller utnyttjande av tillgängliga medel.
En omedelbar konsekvens av den nya
författningstolkningen blir också att
sådana pastorat som förlitat sig på
förutvarande praxis och betalat utförda
arbeten kontant nu går miste om möjligheten
att avräkna utgifterna mot
kyrkofonden. För att begränsa olägenheterna
härav hade det varit önskvärt
att ecklesiastikministern hade velat
överväga möjligheten att bryta ut denna
fråga ur det stora komplex som översynen
av den ecklesiastika boställslagstiftningen
i sin helhet utgör. Min fråga
syftade till att nå detta resultat, och jag
beklagar att jag icke fick någon förståelse
för detta önskemål.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Herr Eskilsson vet ju
väl att jag inte kan kommentera ett utslag
av regeringsrätten. Därtill är jag
förhindrad av grundlagen. Jag tror också
att herr Eskilsson uppskattar att jag
inte bryter loss detta mycket invecklade
problemkomplex från utredningens
arbete. Jag kan i dag inte säga vad utredningen
kommer att föreslå, men att
just normaluppskattningsförfarandet
har varit en av de frågor som den har
uppmärksammat och kommer att framlägga
förslag om är alldeles uppenbart.
Det kan till och med tänkas, herr talman
— om jag går litet längre — att vi
får helt nya regler på detta område.
Mot den bakgrunden, herr Eskilsson,
går det inte att bryta ut detta problem.
Utredningen har emellertid arbetat
inycket länge. Den heter ju 1960 års
ecklesiastika boställsutredning.

Tisdagen den 16 maj 1967

Nr 27

Ang. den s. k. normaluppskattningen för ecklesiastika lönebostaden

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Jag förstår att det är
svårt att bryta ut en detalj ur ett stort
lagstiftningskomplex. Eftersom utredningen
redan har arbetat länge och vi
väl får räkna med att det, sedan utredningen
presenterat sitt förslag, kommer
att ta något eller ett par år innan
vi kan fatta beslut här i riksdagen, så
uppstår det emellertid en lång mellanperiod
under vilken den nya lagtolkningen
kommer att tillämpas.

Ecklesiastikministern har säkert observerat
att jag inte gjort något uttalande
om regeringsrättens utslag — i så
fall skulle talmannens klubba givetvis
ha fallit. Man kan emellertid räkna med
att detta kommer att tillämpas av de
myndigheter som har att sköta den
ecklesiastika boställsförvaltningen.

Denna tillämpning kommer att vara till
nackdel för rationaliseringsarbetet och
utvecklingen vid de ecklesiastika boställena.
Jag tror detta är till olägenhet
för alla berörda parter, inte minst för
dem som vill att boställena skall ge så
god avkastning som möjligt för att därmed
hjälpa till med de utgifter för vilka
avkastningen är avsedd.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 4, konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 30—33,
statsutskottets utlåtanden nr 102—113,
bevillningsutskottets betänkande nr 39,
45 och 48, bankoutskottets utlåtande
nr 34, första lagutskottets utlåtanden
nr 37—39 och memorial nr 40, andra
lagutskottets utlåtande nr 46, tredje
lagutskottets utlåtande nr 35 ävensom
jordbruksutskottets utlåtanden nr 18
och 19 samt memorial nr 22.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
anförde:

Jag hemställer att kammaren måtte
besluta följande ändringar på morgondagens
föredragningslista, att därå uppföres: statsutskottets

utlåtanden nr 102, 105
och 106, ävensom jordbruksutskottets
utlåtanden nr 18 och 19, bevillningsutskottets
betänkande nr 39 samt tredje
lagutskottets utlåtande nr 35 i nu nämnd
ordning först på listan;

statsutskottets utlåtande nr 104 näst
efter utrikesutskottets utlåtande nr 4;

bankoutskottets utlåtande nr 34 och
bevillningsutskottets betänkande nr 45
i nu nämnd ordning näst efter första
lagutskottets utlåtande nr 38; ävensom
statsutskottets utlåtanden nr 111 och
112, bevillningsutskottets betänkande nr
48 samt statsutskottets utlåtande nr 113
i nu nämnd ordning sist å föredragningslistan.

Vad herr förste vice talmannen sålunda
föreslagit bifölls.

Anmäldes och bordlädes
bankoutskottets utlåtanden:
nr 30, i anledning av motioner angående
riktlinjerna för lokaliseringspolitiken,
in. in.; och

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts
propositioner angående dels bildande
av ett statligt kreditaktiebolag för finansiering
av investeringar inom näringslivet,
dels vissa författningsändringar
i samband därmed, jämte av
propositionerna föranledda motioner;
samt

andra lagutskottets utlåtande nr 41,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 25 maj 1962 (nr 381)
om allmän försäkring, m. in., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott,
jämte i ämnet väckta motioner.

Nr 27

Tisdagen den 16 maj 1967

Meddelande ang. enkel fråga
Interpellation ang. åtgärder med anledning
av kompetensutredningens betänkande
rörande tillträde till postgymnasiala
studier

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s) erliöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! I sitt betänkande nr 1,
rörande tillträde till postgymnasiala studier,
som överlämnades till ecklesiastikministern
den 1 december 1966,
föreslog kompetensutredningen dels behörighetsbestämmelser
anpassade till
det nya gymnasiet och dels att fackskolan
skall ges ett fast kompetensvärde.
Enligt detta förslag skall genomgången
fackskola ge tillträde till icke
akademiska postgymnasiala studier.

Kompetensutredningen anmälde i sitt
betänkande att den har för avsikt att ytterligare
överväga berörda frågeställningar
och senare avge mera definitiva
förslag, varför endast provisoriska åtgärder
föreslogs.

Nämnda betänkande har nu remissbehandlats.

Då snabb fortsatt handläggning är
önskvärd, inte minst för att ge utbildningssökande
ungdom erforderlig vägledning
för fortsatta studier, motses
ecklesiastikministerns ställningstagande
med stort intresse.

Med hänvisning till vad ovan anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd

att till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få ställa följande
fråga:

Vilka åtgärder avser herr statsrådet
att vidtaga med anledning av kompetensutredningens
framlagda förslag?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga den 12 maj framställts av herr
Schött (h) till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet:
»Vilka åtgärder avser Statsrådet
vidtaga för att tillgodose allmänhetens
kommunikationsbehov efter den i dagens
konselj beslutade nedläggningen
av persontrafiken på järnvägslinjen
Kalmar—Berga ?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.14.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Onsdagen den 17 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Till riksdagens första kammare

Att riksdagsmannen Gudmund Ernulf,
Borås, på grund av övre luftvägsinfektion
med feber icke kan deltaga
i riksdagsarbetet under tiden den 16/5
—den 19/5 1967, intygas.

Borås den 16/5 1967.

Olof Wretborn
Provinsialläkare

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Ernulf för den i läkarintyget
angivna tiden.

Vidare beviljades herr Virgin ledighet
från riksdagsgöromålen från och
med den 18 maj till vårsessionens slut
för att närvara vid nedrustningsförliandlingarna
i Geneve.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 213, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
naturvårdens organisation, m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 219, till Konungen
i anledning av väckta motioner om
obligatorisk läkarundersökning av invandrade
utländska arbetstagare och
deras familjemedlemmar och obligatorisk
hälsokontroll av viss utländsk arbetskraft.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 238, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående eftergift av arvsskatt
m. in.; och

nr 239, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i tulltaxan den 12
september 1958 (nr 475), m. in.

Föredrogos och bordlädes ånyo bankoutskottets
utlåtanden nr 30 och 33
samt andra lagutskottets utlåtande nr
41.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 102, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående vissa anslagsfrågor
rörande försvaret för budgetåret
1967/68 jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten 1

Ang. ramen för det militära försvaret,
m. m.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t, enligt utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den
3 januari 1967, dels berett riksdagen
tillfälle att yttra sig med anledning av
vad som anförts om ramen för det militära
försvaret m. m., dels föreslagit
riksdagen att för budgetåret 1967/68
medgiva, att, om värnpliktiga av beredskapsskäl
inkallades till krigsförbandsövning
eller beredskapsövning
eller av samma skäl andra särskilda
åtgärder måste vidtagas, följande under
riksstatens fjärde huvudtitel uppförda,
av riksdagen maximerade an -

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Ang. ramen för det militära försvaret, m.

slag, nämligen Armén: Övningar in. in.,
Underhåll av tygmateriel in. in., Marinen:
övningar m. m., Underhåll av fartyg
m. in., Flygvapnet: Övningar m. in.
samt Drift och underhåll av flygmateriel
m. in., finge överskridas enligt
Kungl. Maj:ts bestämmande, dels ock
föreslagit riksdagen att medgiva, att
det för budgetåret 1962/63 anvisade
reservationsanslaget Utredningar rörande
förflyttning av vissa förband
från Järvafältet in. in. och det för budgetåret
1963/64 anvisade investeringsanslaget
Markförvärv för nya förläggnings-
och övningsområden för Svea
livgarde och Svea ingenjörregemente
finge disponeras även under budgetåret
1967/68.

Vidare hade Kungl. Maj :t i proposition
nr 110, jämlikt utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden
för den 10 mars 1967, dels berett riksdagen
tillfälle att yttra sig med anledning
av departementschefens förslag
rörande ramberäkning och förbättrade
värnpliktsförmåner, dels ock föreslagit
riksdagen att medgiva, att det för budgetåret
1963/64 under fjärde huvudtiteln
anvisade reservationsanslaget
Materiel för en svensk beredskapsstyrka
för FN-tjänst finge disponeras även
under budgetåret 1967/68.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Holmberg in. fl. (1:384) och den
andra inom andra kammaren av herr
Bohman m. fl. (11:480), i vilka hemställts,
a) att riksdagen måtte besluta
att för nästa budgetår för det militära
försvaret anslå ett i jämförelse med
propositionen nr 1 med 300 miljoner
kronor förhöjt belopp, varigenom basbeloppet
komme att uppgå till 4 900
miljoner kronor i pris- och löneläge
maj 1966, b) att befintliga reservationer
skulle frisläppas i den utsträckning
konjunkturläget medgåve, c) att
anslag för andra militära ändamål (be -

redskapsstyrka för FN-tjänst, flyttning
av I 1 och Ing 1 in. in.), flygtekniska
försöksanstalten och försvarets fabriksverk
skulle utgå enligt i propositionen
angivna grunder,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Ivar Johansson och Lundström
(I: 385) samt den andra inom andra
kammaren av herr Ståhl och herr
Hansson i Skegrie (11:491), i vilka anhållits,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att de militära
myndigheterna måtte anbefallas
att kontinuerligt till statsutskottet redovisa
hur större anslagsposter i statsverkspropositionen
och senare propositioner
återverkade på utlagda beställningar
och sysselsättningen inom statsförvaltningen,
industrin och andra berörda
områden,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Werner (1:485) och den andra
inom andra kammaren av herr Jansson
m. fl. (II: 606), i vilka föreslagits, att
riksdagen skulle besluta, att anslaget
Anskaffning av tygmateriel in. m. skulle
minskas med 75 miljoner kronor, att
anslaget Anskaffning av fartygsmateriel
m. in. skulle minskas med 50 miljoner
kronor och att anslaget Anskaffning
av flygmateriel m. in. skulle minskas
med 225 miljoner kronor,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Werner (1:486) och den andra
inom andra kammaren av herr Nilsson
i Gävle in. fl. (11:609), i vilka yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle giva 1965 års försvarsutredning
i uppdrag att som alternativ
utreda och framlägga förslag om total
avrustning i enlighet med vad som anförts
i motionerna,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Holmberg m. fl. (1:755) och den
andra inom andra kammaren av herr
Bohman in. fl. (11:944), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta att

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

för nästa budgetår för det militära försvaret
anslå ett i jämförelse med propositionen
nr 110 med 298,75 miljoner
kronor förhöjt belopp fördelat enligt
följande

Anskaffning av tygmateriel + 84,6
miljoner kronor,

Anskaffning av fartygsmateriel in. m.

-p 59,6 miljoner kronor,

Anskaffning av flygmateriel + 154,55
miljoner kronor

samt att bemyndiganden skulle lämnas
i erforderlig omfattning för att genomföra
i motionerna angiven anskaffning
på ekonomiskt fördelaktigaste
sätt,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Ahlmark in. fl. (I: 787) och den
andra inom andra kammaren av fru
Sjövall in. fl. (11:1009), i vilka anhållits,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om förslag till
riksdagens höstsession om erforderlig
medelsanvisning till flygtekniska försöksanstalten
för att mildra de allvarliga
konsekvenser för försöksanstalten
som bifall till propositionen nr 110
komme att innebära,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Ivar Johansson och Lundström
(I: 807) samt den andra inom andra
kammaren av herr Nihlfors m. fl.
(11:1007), i vilka föreslagits, att riksdagen
1) i syfte att begränsa de för
försvarets effektivitet och ur sysselsättningssynpunkt
ogynnsamma verkningarna
av de i propositionen nr 110
föreslagna nedskärningarna av försvarsanslagen
skulle för budgetåret
1967/68 anvisa till materielanslag inom
försvarets kostnadsram ytterligare
50 miljoner kronor utöver departementschefens
förslag samt medgiva, att
för budgetåret 1967/68 av tillgängliga
reservationsmedel finge disponeras ytterligare
50 miljoner kronor utöver
Kungl. Maj :ts förslag, 2) icke nu skulle
göra något uttalande beträffande för ■fl

Första kammarens protokoll 1967. Nr 27

svarets planerings- eller kostnadsramar
för budgetåren efter 1967/68,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Svanström och Axel Kristiansson
(1:808) samt den andra inom
andra kammaren av herr Elmstedt
in. fl. (II: 1006), i vilka yrkats, att riksdagen
skulle besluta om skyndsamt införande
av ett generellt frikort för
värnpliktiga gällande alla järnvägs- och
busslinjer inom landet i enlighet med
vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å motionerna I: 384
och 11:480, 1:485 och 11:606, 1:755
och 11:944 samt 1:807 och 11:1007,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad departementschefen
anfört om ramen för det militära försvaret,
vilket innebure, att utgiftsramen
för budgetåret 1967/68 bestämdes
till 4 959 000 000 kronor samt att därutöver
finge utnyttjas reservationsmedel
enligt Kungl. Maj ds förslag,

b) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt motionerna I: 384 och II: 480,
såvitt nu vore i fråga, besluta, att kostnaderna
för vissa militära ändamål
(beredskapsstyrka för FN-tjänst, flyttning
av I 1 och Ing 1 m. in.), flygtekniska
försöksanstalten och försvarets
fabriksverk, skulle bestridas av medel
utöver rambeloppet,

c) godkänna Kungl. Maj ds förslag
rörande förbättrade värnpliktsförmåner
m. in.,

d) för budgetåret 1967/68 medgiva
att, om värnpliktiga av beredskapsskäl
inkallades till krigsförbandsövning eller
beredskapsövning eller av samma
skäl andra särskilda åtgärder måste
vidtagas, följande under riksstatens
fjärde huvudtitel uppförda, av riksdagen
maximerade anslag, nämligen Armén:
Övningar m. m., Underhåll av
tygmateriel m. m., Marinen: Övningar

10 Nr 27 Onsdagen den

Ang. ramen för det militära försvaret, m.
in. m., Underhåll av fartyg m. in., Flygvapnet:
Övningar in. m. samt Drift och
underhåll av flygmateriel m. m., finge
överskridas enligt Kungl. Maj :ts bestämmande,

e) medgiva, att det för budgetåret
1962/63 anvisade reservationsanslaget
Utredningar rörande förflyttning av vissa
förband från Järvafältet m. in. och
det för budgetåret 1963/64 anvisade investeringsanslaget
Markförvärv för nya
förläggnings- och övningsområden för
Svea livgarde och Svea ingenjörregemente
finge disponeras även under budgetåret
1967/68,

f) medgiva, att det för budgetåret
1963/64 under fjärde huvudtiteln anvisade
reservationsanslaget Materiel för en
svensk beredskapsstyrka för FN-tjänst
finge disponeras även under budgetåret
1967/68,

g) i anledning av motionerna 1:385
och II: 491 i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad utskottet anfört,

h) avslå motionerna 1:808 och II:
1006;

II. att motionerna 1:486 och 11:609
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

III. att motionerna I: 787 och II: 1009
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade avgivits, utom av
annan,

a) av herrar Ivar Johansson, Bengtson,
Edström, Dahlén, Ståhl, Eliasson
i Sundborn, X Hd fors, Mattsson och Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under I a
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:384 och 11:480 samt 1:755
och II: 944, med bifall till motionerna
1:807 och 11:1007 samt med avslag å
motionerna 1:485 och 11:606, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, god -

17 maj 1967 fm.

känna vad reservanterna anfört om ramen
för det militära försvaret, vilket innebure,
att utgiftsramen för budgetåret
1967/68 skulle i förhållande till Kungl.
Maj :ts förslag ökas med 50 000 000 kronor
till 5 009 000 000 kronor, samt att
av tillgängliga reservationsmedel finge
utöver utgiftsramen förbrukas 50 000 000
kronor utöver Kungl. Maj:ts förslag;

b) av herrar Virgin, Kaijser, Ottosson,
Bohman och Petersson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under I a hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och motionerna I: 807 och II: 1007, med
bifall till motionerna 1:384 och 11:480
och I: 755 och II: 944 samt med avslag
å motionerna 1:485 och 11:606, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad reservanterna anfört om
ramen för det militära försvaret, vilket
innebure, att utgiftsramen för budgetåret
1967/68 skulle i förhållande till
Kungl. Maj :ts förslag ökas med
300 000 000 kronor till 5 259 000 000
kronor, varigenom basbeloppet komme
att uppgå till 4 900 000 000 kronor i
pris- och löneläge maj 1966, samt att
befintliga reservationer skulle frisläppas
i den utsträckning konjunkturläget
medgåve.

Herr talmannen yttrade, att vid överläggningen
angående förevarande punkt
jämväl finge beröras övriga punkter i
utlåtandet. Yrkanden vid övriga punkter
skulle dock, fortsatte herr talmannen,
framställas först sedan respektive
punkt föredragits.

Vidare anförde herr talmannen, att
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
Andersson tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i samband
med behandlingen av detta utlåtande
besvara herr Strandbergs interpellation
angående konsekvenserna av regeringens
försvarspolitik.

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Sedan lång tid tillbaka
bär enighet rått i försvarsfrågan tack
vare att försvarsuppgörelser i förväg
kunnat träffas mellan de olika partierna.
Vi har därför här i riksdagen inte
haft några större debatter på detta område
under lång tid.

Det senaste försvarsbeslutet — 1963
års — var liksom de båda närmast föregående
fyraårigt. Innevarande budgetår
är alltså det sista i denna fyraårsperiod.
Någon ny försvarsuppgörelse, som vi
allmänt hoppats på, kunde tyvärr inte
träffas förra året. Det har därför blivit
nödvändigt att provisoriskt ordna för
nästa budgetår.

Det statsutskottsutlåtande som vi nu
skall ta ställning till är långt ifrån enhälligt.
Sålunda har Kungl. Maj:t i sina
beräkningar utgått från en utgiftsram
av 4 959 miljoner kronor. Högerpartiet
har byggt upp sitt förslag på principiellt
fullföljande av 1963 års försvarsbeslut
och föreslagit en höjning med 300
miljoner kronor. Härjämte föreslås att
reservationer skall frisläppas i den utsträckning
konjunkturläget medger.
Mittenpartierna har för sin del föreslagit
en mindre ökning — som jag närmare
kommer att motivera i det följande
— och har därvid uttryckligen framhållit
att det beslut som nu kommer att
fattas endast bör betraktas som ett provisorium
intill dess nytt försvarsbeslut
fattats. Vi har nämligen varit angelägna
om att betona att försvarsutredningen
i överensstämmelse med statsmakternas
tidigare uttalanden skall vara
obunden i sitt ställningstagande till frågan
om hur försvaret skall vara uppbyggt
och vad det får kosta efter budgetåret
1967/68.

Det hade givetvis varit önskvärt om
försvarsutredningen redan i höstas kunnat
komma fram till ett slutligt ställningstagande
så att ett genomarbetat
underlag förelegat för ett beslut av riksdagen
i år. Jag tror att vi lärt att endast
genom flerårsplaner största möjliga ef -

fekt kan utvinnas av de pengar som
satsas på försvaret. Då emellertid som
sagt någon uppgörelse inte kunnat träffas,
återstår att provisoriskt brygga
över för nästa budgetår. Det är då betydelsefullt
att detta provisorium får en
sådan utformning att det inte föregriper
kommande beslut.

Låt mig i sammanhanget tillägga att i
en tid då det ekonomiska läget i landet
är ansträngt är det viktigare än någonsin
att alla de åtgärder i kostnadsbesparande
syfte som kan göras också göres.
Det gäller att tillse att största möjliga
värnkraft kan utfås för varje svensk
krona som satsas. Jag tror att man genom
rationaliseringar på försvarets olika
områden — inom staber och förvaltningar
— kan komma ganska långt på
den vägen. Men att nå avgörande besparingar
är väl knappast möjligt. Allt
vad göras kan bör dock göras i detta
avseende.

Även om, som sagt, det föreliggande
förslaget endast är ett provisorium under
ett övergångsår har vi i mittenpartierna
ansett oss icke helt kunna följa
Kungl. Maj :ts förslag. Detta gäller närmast
materielanslagen. Departementschefen
har visserligen inom den beräknade
utgiftsramen höjt dessa anslags relativa
andel. Enligt uttalande i propositionen
skulle härigenom påbörjade anskaffningar
kunna fortgå och avbeställningar
icke bli aktuella. Detta skrevs
för cirka fem månader sedan. Men sedan
dess har ju från olika håll strömmat in
uppgifter om sysselsättningssvårigheter
och permitteringar. Jag är därför inte
helt övertygad om att departementschefens
uttalanden är byggda på alldeles
säkra antaganden. Motionen om flygtekniska
försöksanstalten, som behandlas i
detta utlåtande, är ju ett näraliggande
exempel härpå.

I förhållande till de militära myndigheternas
äskanden innebär Kungl.
Maj :ts förslag för nästa budgetår i realiteten
en begränsning av materielanslagen
på mellan 460 och 470 miljoner kronor.
Det är fara värt att materielplane -

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Ang. ramen för det militära försvaret, m,
ringen härigenom på sikt kan komma
att försvåras och därmed försvarets effektivitet
att nedgå. Såsom nyss nämnts
är det även troligt att besvärande sysselsättningssvårigheter
kan komma att
uppstå för den svenska industri, som
tillverkar materiel för försvarets räkning,
liksom för de militära verkstäderna.
Det är att märka att det här i stor
utsträckning är fråga om kvalificerad
arbetskraft som det kan bli svårt att
återanställa, om så skulle erfordras.

I detta sammanhang kan nämnas att i
motionen 491 i denna kammare erinras
om hurusom vid tidigare tillfällen inhiberade
försvarsbeställningar medfört
kostnader utanför försvarets huvudtitel
genom att bl. a. arbetslöshetsbekämpande
åtgärder senare måste vidtagas. Det
kan inte anses vara god hushållning att
inbesparingar på ett håll i statsbudgeten
måste uppvägas av utgifter för artificiella
åtgärder under en annan huvudtitel.
Jag tror att det skulle vara
värdefullt för riksdagen att få följa utvecklingen
med avseende på de nu föreslagna
nedskärningarna. Jag hoppas att
departemetnschefen på lämpligt sätt låter
riksdagen — eller rättare sagt dess
vederbörande utskott — få ta del av de
uPPgifter som härunder kan framkomma.

Jag tror alltså, herr talman, att nedskärningen
av försvarsanslagen — låt
vara att det nu endast gäller ett övergångsår
— kan få ganska besvärande
konsekvenser från planerings- och sysselsätttningssynpunkt
och även samhällsekonomiskt
sett. För att i någon
mån lindra eller motverka detta har vi
i mittenpartierna ansett motiverat att
något höja den utgiftsram som departementschefen
räknat med. Vi har därför
föreslagit att anslagsmedlen ökas med
50 miljoner kronor och att därutöver ett
lika stort belopp får tagas i anspråk av
reservationsmedlen under fjärde huvudtiteln.
Jag vill erinra om att det för
närvarande finns reservationsmedel under
denna huvudtitel på över 1 miljard
kronor. Jag har nyss understrukit ånge -

rn.

lägenheten av att försvarsutredningen
skall vara obunden i sina framtida ställningstaganden.
Det är bl. a. därför vi
närmast tänkt oss att den höjning vi föreslår
tas i anspråk för igångsättande
eller fortsättande av sådana anskaffningar
under materielanslagen, som
med stor säkerhet kan bedömas komma
att ingå även i en framtida försvarsorganisation.
Vi har i vår reservation
aiigett exempel på dylika anskaffningar.

Vi har godtagit Kungl. Maj:ts förslag
om påbörjandet av en seriebeställning
av cirka 100 Viggenplan och tillstyrkt
att enbart härför beställningsbemyndigande
lämnas Kungl. Maj:t till ett belopp
av inte mindre än drygt 1,5 miljard
kronor. Det hade enligt min mening varit
klokast att denna fråga först prövats
av den sittande försvarsutredningen
och därvid bedömts och avvägts i förhållande
till flygförsvarets och de båda
övriga försvarsgrenarnas behov och
kostnadsramar under tid framöver. Detta
beslut innebär sannolikt en icke
önskvärd bindning av försvarsutredningen
vid dess ställningstaganden. Jag
har velat framhålla detta, oaktat jag vet
att ett ytterligare uppskov med Viggenprojektet
skulle medföra betydande
merkostnader. Kungl. Maj:t har ju beräknat
dessa till 150—200 miljoner kronor
utan att några besparingar sker på
den slutliga produkten. Vi har dock
icke velat motsätta oss departementschefens
förslag på denna punkt under
förhoppning att förslaget är noga förberett
och genomtänkt av de ansvariga
militära myndigheterna och att våra
farhågor för en dylik bindning med
alla dess konsekvenser icke skall besannas.

I propositionen nr 110 har — då det
gäller försvarsgrenarnas tre stora materielanslag
— riksdagen inbjudits att
godkänna av departementschefen föreslagna
ramar som sträcker sig fram till
och med budgetåret 1973/74. Det sägs
visserligen i majoritetens skrivning att
dessa ramar endast skall tjäna till ledning
för planeringen. Men då dessa ra -

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

mar underställs riksdagen för godkännande
kan jag icke finna annat än att
riksdagen, åtminstone formellt, binder
sig för ett antal budgetår fram i tiden.
Jag anser att riksdagen, då det här endast
gäller ett övergångsår, icke borde
lämna fullmakter med detta långtgående
innehåll. Vi får väl hoppas att vi
under nästa års riksdag får möjlighet
att fatta beslut om en mera långsiktig
försvarsplan med därtill hörande ramar
för framtida planering. För övrigt vill
jag fästa uppmärksamheten på att utskottet
tillstyrkt bemyndigande för
Kungl. Maj:t att ta ställning till vilka
anskaffningar som bör ske inom ramen
för de bemyndiganden, som riksdagen
kan komma att lämna.

Jag tror, herr talman, att jag med
dessa ord något så när belyst hur vi
som står för reservationen vid punkt
1 sett på Kungl. Maj :ts förslag. Den höjning
som vi yrkat på är relativt blygsam,
men jag tror att den skulle betyda
mycket icke blott för att hindra en
nedgång i försvarseffekten utan även
med tanke på framför allt att de minskade
beställningar som Kungl. Maj :ts
förslag med all säkerhet medför kommer
att beröra många industrianställda
såväl inom som utom försvaret. Det är
detta vi försökt att i någon mån motverka.

Till slut skulle jag vilja framhålla, att
även om den internationella atmosfären
i vår omedelbara närhet kan anses avspänd,
skall vi därför inte invagga oss
i säkerhet om att fredligare förhållanden
i framtiden är att vänta. I andra
delar av vår värld är situationen annorlunda.
Vi vet också av erfarenhet att
växlingar mellan krig och fred kan vara
snabba. Vi är väl därför överens om
att vi behöver ett effektivt försvar till
skydd för vår neutralitet. Tyvärr orkar
vårt land ekonomiskt inte med hur stora
kostnader som helst. I det nuvarande
samhällsekonomiskt besvärliga läget får
vi finna oss i att även försvaret får bära
sin andel. Frågan är dock hur långt
man kan sträcka sig i besparingsväg

utan att försvarets effekt sjunker till en
sådan gräns att försvarsorganisationen
blir oekonomisk, att den inte blir värd
sitt pris och att våra värnpliktiga inte
får, till försvar och skydd, sådan materiel
som är likvärdig övriga jämförbara
länders.

Utvecklingen på den militära teknikens
område går oerhört snabbt, och
om vi skall kunna följa med därvidlag,
blir det dyrt. Takten i den allmänna lönestegringen
drabbar också det personalkrävande
försvaret hårt och kräver
ökad rationaliseringstakt inom detsamma.
Det gäller således att finna den.
gräns som ur ekonomiska och effektivitetssynpunkter
är lämplig. Detta är säkerligen
ingen lätt uppgift. Det blir en
hård nöt att knäcka för regeringen och
för den försvarsutredning som på höstkanten
skall återuppta sitt arbete.

Herr talman! Under hänvisning till
det sagda ber jag att under punkt 1 få
yrka bifall till reservation a av undertecknad
m. fl. Jag kommer senare också
att yrka bifall till reservationerna a
under punkterna 9 och 17 samt till b
under punkt 25.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Jag vet inte i hur många
talarstolar som representanter för regeringspartiet
den 1 maj i år i starka ord
uttalade sig om önskvärdheten av att
svenska folket skall kunna känna ett
större mått av trygghet. Jag tycker att
det ordet skulle ha stockat sig i halsen
på dem som samtidigt är i full färd med
att illa urholka den vitala trygghet, som
vi under en lång följd av år har haft
och har ansett vara självklar. Den
trygghet som varje regering borde ha
till första och viktigaste uppgift att försöka
ge medborgarna — så långt detta
nu kan vara praktiskt möjligt — tryggheten
mot krigshandlingar.

Ingen skall nämligen tro att den försvarspolitik
som nu har inletts rör sig
om måttliga förändringar. Den innebär
en total brytning med vad som hittills

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Ang. ramen för det militära försvaret, m,
har ansetts vara rätt avvägt i fråga om
vårt försvar. Överbefälhavaren har också
i ämbetsskrivelser till Kungl. Maj:t
tillkännagivit att vår krigsmakt, med de
nu föreslagna ekonomiska förutsättningarna,
inte kan uppfylla gällande målsättning.
Det är väl också klart att detta
måste bli omöjligt. Men frågar man
vilken målsättning regeringen i stället
har bestämt sig för, så får man inget
svar. Intresserar sig regeringen inte för
vilka uppgifter som skall kunna lösas
av vårt försvar? Regeringen måste väl
ändå ha börjat med att överväga dessa
och inte bara med att höfta till en summa,
som man tycker låter lagom stor. Så
helt utan plan och ansvar handlar man
väl ändå inte.

Regeringen har tidigare gång på gång
förklarat att försvarspolitiken måste föras
på lång sikt utan hänsyn till variationer
i spänningsläget. Orsaken till
neddragningarna kan väl därför knappast
vara de tillfälliga förbättringar som
kan skönjas i den europeiska situationen
— alla tycks ju vara överens om att
bilden på sikt inte är lika ljus. Det kan
väl heller inte tillskrivas förhoppningar
om nedrustningsresultat i omvärlden.
Våra strävanden att åstadkomma sådana
resultat i Geneve visar då inga tecken
på framgång. Det verkar därför
som om regeringen i sin försvarspolitik
handlar mot bättre vetande. Hur skall
man annars förklara att den inte öppet
vill erkänna vad som håller på att ske.
Anslagsbelopp och siffror presenteras
på ett direkt missledande sätt, och uttalanden
görs om den framtida försvarseffekten
som är minst sagt egendomliga.

Jag kan hänvisa till vad som sades i
den senaste utrikesdebatten här i riksdagen
av regeringsledamöter i båda
kamrarna, nämligen att man räknar
med att försvarskraften i stort och på
sikt skall upprätthållas. Sådana uttalanden
kan väl inte bara grunda sig på
okunnighet. Inom regeringen måste,
tycker man, kännedomen om vad man
själv gör ändå vara så pass stor att man
inser vart försvarsutspelet leder. Det

leder utan tvivel till att försvarskraften
i stort och på sikt icke kan upprätthållas
och för övrigt knappast heller kan
återhämtas.

Alliansfrihet har länge varit vårt utrikespolitiska
rättesnöre. Om alliansfrihet
skall kunna ge vad den avser, d. v. s.
neutralitet i krig, måste den kunna försvaras.
Den av regeringen inledda försvarspolitiken
kommer, om den fullföljs,
om några år inte att ge tillräcklig
kraft. Vi kan då inte längre vidmakthålla
en alliansfrihet som även under
påfrestningar kan uppnå sitt syfte —
att hålla oss utanför krig.

Däremot lägger man från socialdemokratiskt
håll i den allmänna debatten
ingen sordin på det ständiga betonandet
av de stigande försvarskostnaderna.
Jag medger gärna att kostnaderna ökar
och ökar mycket. Man kan tyvärr inte
få ett gott skydd billigt på vår utsatta
plats i världen. Men när man säger att
vi inte har råd att försvara oss lika bra
nu som tidigare, så överdriver man
minst sagt. Skall beskrivningen vara
fullständig, så fordras det att man också
talar om att andra kostnader i samhället
stiger och faktiskt stiger mer än försvarsutgifterna
— i regel betydligt mer.
För tio år sedan tog försvarsutgifterna
ungefär 23 procent av våra samlade
statsutgifter, i dag tar de 16 procent.
Likaså sjunker stadigt försvarskostnadernas
andel i våra totala inkomster,
även om vi skulle bibehålla försvarets
nuvarande styrka.

Förra årets riksdag beslöt att tillfälligt
uppskjuta vissa investeringar och
viss materielanskaffning med anledning
av konjunkturläget och till ett sammanlagt
belopp om cirka 350 miljoner kronor.
Riksdagen uttalade samtidigt, att
den uppskjutna anskaffnings- och anläggningsverksamheten
skulle återhämtas
under de närmast följande budgetåren.
Trots detta och trots att precis
samma typ av hänvisning till konjunkturläget
i dag med dess sviktande sysselsättning,
inte minst inom försvarsindustrierna,
närmast borde motivera en

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Ang. ramen för det militära försvaret, in. m.

extra snabb återhämtning, låtsas regeringen
inte alls om vad som sades i fjol,
utan utgår ifrån att det tillfälligt neddragna
beloppet skall vara utgångspunkten
för nya nedskärningar.

Försvarsministern utnyttjar i propositionen
i hög grad möjligheterna att
försvåra tolkningen av vad som föreslås
genom att bolla med olika prisnivåer
och olika metodik för prisreglering. Det
verkar nästan som om försvarsministern
skulle skämmas för den försvarspolitik
som han har blivit ett verktyg för.

När försvarsministern vill visa hur
anslagen stiger använder han bl. a. metoden
att jämföra belopp som inte är
jämförbara. Vill man nämligen belysa
det väsentliga, d. v. s. möjligheten att
upprätthålla en oförändrad försvarskraft,
måste jämförelse mellan åren ske
i samma mått. Vidare har prisregleringen
hittills i huvudsak gjorts i efterskott,
i år försöker man i förväg räkna ut vad
prisstegringen kommer att bli och lägger
sedan på denna också, och därutöver
en hel del helt nya utgifter. Man
får då ett belopp att jämföra med som
har ökats med 400 miljoner kronor utan
någon ökning av det innehåll som ger
utbyte i form av försvarseffekt.

Försvarsutredningen har beordrats att
arbeta vidare med samma direktiv, men
trots detta föregrips dess ställningstaganden
i betydelsefulla avseenden. Sedan
år 1958 har de fastställda försvarskostnadsramarna
årligen dels justerats
till ett fast penningvärde, dels ökats
med ett procentuellt tillägg fastställt i
försvarsöverenskommelsen. Detta har i
allmänhet rört sig om 2,5 procent. Tilllägget
är avsett att täcka den kostnadsstegring
som uppstår genom den tekniska
utvecklingen, alltså genom att
funktionerna inom försvaret undan för
undan fullgöres på ett effektivare men
därmed även mera tekniskt komplicerat
och dyrbarare sätt. Detta är en internationell
företeelse, och avsikten med tilllägget
är naturligtvis att bibehålla vårt
försvars styrka på en i förhållande till
omvärlden oförändrad nivå. Erfarenhe -

terna hade när systemet infördes klart
visat att det var nödvändigt och har
även sedermera med all önskvärd tydlighet
bestyrkt detta.

Nu har regeringen bestämt att tillägget
skall bort. Man har inte sagt varför.
Menar man kanske att vi inte längre
skall anpassa vårt försvar efter tänkbara
angripare? Eller är kanske den direkta
avsikten att åstadkomma det som
obönhörligen kommer att bli följden —
en successiv nedrustning, automatiskt
förlöpande, utan att regeringen helt
öppet skall behöva redovisa sitt ansvar
för vad som sker?

En god illustration på bristande planläggning
och konsekvens i regeringens
handlande får man i propositionen när
den behandlar flygplan 37 Viggen. Att i
ett litet land som Sverige projektera
och tillverka ett högt kvalificerat stridsflygplan
är en stor prestation. Den innebär
stora kostnader och rymmer
många osäkerhetsmoment — man kan
ju misslyckas. Det bedömdes emellertid
på sin tid vara så stora fördelar att
vinna med en svensk tillverkning av
flygvapnets behov av nya flygplan att
riskerna var värda att tagas. Man kunde
utgå ifrån att ett svenskkonstruerat
flygplan skulle kunna ges prestanda
som passade precis för vårt försvar och
därigenom kunna få ett konkurrenskraftigt
pris även vid de kortare serier som
en tillverkning för endast svenska behov
skulle ge. Det skulle också — och
även där räknar man med stora vinster
— kunna utformas som ett enhetsflygplan,
d. v. s. samma flygplanskropp
skulle kunna bilda underlag för olika
användningsversioner — attack, jakt
och spaning.

Genom ett utomordentligt skickligt
arbete, kanske också litet tur — har
man lyckats fullständigt. Viggen flyger
nu och tycks vara en fullträff av den
art som verkligen inte alltid uppnås.
Den har redan väckt en hel del internationell
uppmärksamhet. Så långt är allting
gott och väl, och skulle vara det
över hela fältet om grundförutsättning -

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Ang. ramen för det militära försvaret, m
en för Viggenplaneringen hade varit
oförändrad, d. v. s. en något så när
kontinuerig försvarspolitik. De stora
nedskärningarna i förhållande till det
nu gällande försvarsbeslut förändrar
emellertid helt naturligt läget i grunden.
Om Viggen över huvud taget får
plats, blir serierna kortare, tillverkningen
försenad och fördyrad och möjligheterna
att dra de tänkta fördelarna av ett
enhetsflygplan mindre.

Men inte heller i detta sammanhang
vill regeringen öppet tala om vad som
sker. Man kryper bakom de direktiv
som socialdemokraterna gett ÖB att utreda
till i höst och påpekar att dessa
direktiv anger att Viggen skall anskaffas.
Det är verkligen inte mycket till
argument. Skall det vara någon mening
med att utreda en fastställd kostnadsram
så måste väl utredningen syfta till
att klarlägga det bästa utnyttjandet av
pengarna och inte i förväg låsas till någonting
som kanske medför en total
snedvridning i resursanvändningen.

I högerpartiets utredningsalternativ
— som ju ligger bra mycket högre —
hoppas vi att Viggen skall kunna rymmas
utan skadeverkningar på andra
områden, men vi har inte bundit utredarna.
Skulle det visa sig att Viggen inte
får plats ens i vårt alternativ, så blir
för oss den naturliga följden att verka
för en ram som är så hög att detta blir
möjligt. Vi anser nämligen att det skulle
vara en lika stor dumhet att nu slopa
Viggen som det vore att använda försvarsanslagen
oekonomiskt bara för att
slippa erkänna en sådan dumhet.

Det verkar emellertid som om det
mycket mera är de politiska följderna
än följderna för försvaret som regeringen
intresserar sig för. Går det bara att
slippa att erkänna missgrepp är det inte
så noga vad det kostar för svenska folket.

Försvarsministern lyckas dock inte
helt dimma in konsekvenserna. Han
måste i propositionen vidgå att anskaffningen
av Viggen i de lägsta ramarna
kan leda till en senareläggning och om -

prövning av utbyggandet av flygvapnets
stridslednings- och bassystem. Detta
är säkert sant. Försvarsministern
menar alltså, att vi skall skaffa flygplan
men inte samtidigt se till att de får
full användbarhet så att deras moderna
och mycket dyrbara egenskaper helt
kan utnyttjas. Den bristande effektiviteten
i ett sådant handlande går inte
att dölja för någon sakkunnig inom eller
utom landet.

Försvarsministern säger vidare, att
det kan bli aktuellt med viss omfördelning
mellan olika försvarsfunktioner.
Även detta är nog sant. Nu skall man
aldrig vara rädd för omfördelningar
mellan olika funktioner inom försvaret,
om man därmed kan utvinna större total
effekt. Det problemet hålles också
ständigt under studium. Men vad försvarsministern
här talar om är en omfördelning,
som måste göras av helt
andra skäl än de rationella bara för att
man skall slippa stå för planlösheten
bakom försvarsutspelet.

I högerpartiets reservation vid utskottsutlåtandet
har vi förklarat oss beredda
att lämna det av regeringen begärda
bemyndigandet att beställa 100
flygplan Viggen. Vi har dock samtidigt
sagt att vi förutsätter att regeringen inte
utnyttjar det bemyndigandet förrän
resultatet föreligger i fråga om utredningen
av de olika kostnadsramarna. Vi
vill inte förorsaka någon fördröjning av
Viggentillverkningen men vi vill inte
heller dela ansvaret för en beställning
som görs i ramar som inte räcker till
för Viggen.

Hur skall vi för övrigt kunna veta att
de ramar som nu disktueras är de lägsta
som kan bli aktuella? För ett drygt
halvår sedan låg de lägsta ramar som
ifrågasattes och utreddes flera hundra
miljoner kronor högre än de som därefter
plötsligt blev de lägsta. Vad har vi
för garanti för att socialdemokraterna
inte om ytterligare ett halvår presenterar
nya och ännu lägre ramar?

Så sent som för ett år sedan antog
riksdagen på förslag av regeringen och

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

efter fem års utredning nya bestämmelser
för värnpliktigas tjänstgöring och
utbildning. Dessa var grundade på ett
försvar enligt 1963 års försvarsbeslut.
De passar inte lika väl i den typ av försvar
som man nu tycks vara beredd att
genomföra. I själva verket blir det redan
i år — första tillämpningsåret —
nödvändigt med betydande avsteg från
deras huvudprinciper. Detta försämrar
de värnpliktigas utbildning och skapar
dessutom osäkerhet och otrevnad för
dem. När kommer regeringen att sätta
till en ny utredning för att göra om
alltsammans? Eller bar man inte tänkt
så långt än?

I den offentliga debatten har försvarsministern
på senaste tiden gång på
gång påpekat, att anslagen till materielanskaffning
inte kommer att minska
nästa budgetår utan i stället att öka
med cirka 270 miljoner kronor. Det
skulle därför, menar han tydligen, bl. a.
vara felaktigt att hysa någon oro för
försvarsindustrins anställda och för
dess framtid över huvud taget. Så enkelt
kan man inte bevisa saker, det har för
övrigt verkligheten redan hårdhänt visat.
För det första bör även i det här
fallet beloppen för de olika åren jämföras
i samma penningvärde. Gör man
det, blir ökningen betydligt blygsammare.
För det andra är det mycket
tveksamt om de besparingar försvarsministern
tänker sig, utöver inställandet
av rep-övningarna, skall vara möjliga
att göra. För det tredje och viktigaste
måste naturligtvis försvarsindustrin
liksom all välskött verksamhet planera
på sikt, och eftersom de följande
åren visar betydande minskning i materielanskaffningen
— hur skulle för
övrigt annat vara möjligt — så måste
industrin redan nu börja pröva om sin
inriktning med allt vad det kan innebära
i fråga om sysselsättningssvårigheter
för dess högt kvalificerade arbetskraft.
Det finns också en påtaglig risk
för att den omställningsprocess som sålunda
sätts i gång inte skall gå att vända

och att vi alltså definitivt förlorar stora
och betydelsefulla delar av den försvarsindustri
som har varit en så värdefull
tillgång för oss i krig och i fred.

Jag har nu något tecknat den mörka
bakgrunden till högerpartiets försvarsmotioner
vid årets riksdag. De visar
ingen slutgiltig väg ut ur den riskabla
situation som regeringen håller på att
försätta oss i. De är ett allvarligt försök
att medan försvarsutredningen ännu arbetar
åtminstone hindra skador som inte
kan repareras eller endast kan repareras
på lång tid och till extra höga
kostnader. De är ett försök att bibehålla
en handlingsfrihet, som kan göra det
meningsfyllt för försvarsutredningen
att gå till granskning av de olika utredningsalternativen
i höst.

Det finns tecken som tyder på att
regeringen är osäker inför sin egen negativa
försvarspolitik. Så t. ex. begär
den fullmakt att använda ytterligare reservationer
från drift- och kapitalbudgeten
om, som man säger, ändrade utrikespolitiska
eller arbetsmarknadsmässiga
förutsättningar skulle motivera
detta. Om riksdagen bifaller det förslaget,
som jag hoppas den kommer att
göra, får regeringen i sin hand en möjlighet
att backa ur sitt obetänksamma
utspel och att se till att skadeverkningarna
begränsas.

Högerpartiets i motioner och reservationer
framförda förslag skulle garantera
en full handlingsfrihet. Om riksdagen
avslår dessa, vill jag vädja till regeringen
att begagna bemyndigandena
till att ändock skapa en sådan handlingsfrihet
och därmed bidra till att en
fortsatt demokratisk enighet kring vår
säkerhetspolitik inte göres alldeles
omöjlig genom ensidiga socialdemokratiska
diktat.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation b under denna
punkt och skall senare återkomma
med yrkanden om bifall till övriga reservationer
där mitt namn återfinnes.

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 19C7 fm.

Ang. ramen för det militära försvaret, m.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det är nu tio år sedan
riksdagen senast tog ställning till en
försvarsbudget som inte i förväg varit
överenskommen mellan de fyra stora
partierna. Det är därför som vi också
får vara med om den något ovanliga
situationen att statsutskottets utlåtande
i försvarsangelägenheter innehåller en
rad stora och partiskiljande reservationer.
Det senaste försvarsbeslutet, som
omfattade fyra år, utgår med utgången
av det här budgetåret. För nästa finns
ingen överenskommelse, och det finns
inte heller något förslag till en sådan.
Försvarsutredningen arbetar fortfarande.
Vi räknar med att den skall bli färdig
i höst, och en ny försvarsordning
kan alltså tidigast beslutas av nästa års
riksdag. Jag skall inte närmare uppehålla
mig vid orsaken till att utredningen
inte blev färdig förra hösten, som ju
ursprungligen hade förutsatts.

Vi har här i kammaren diskuterat
dessa frågor åtminstone vid två tillfällen.
i de anföranden som jag då höll
vädjade jag till övriga partier att med
respekt för det statsfinansiella läget ta
större hänsyn till regeringens och
socialdemokraternas förslag, större hänsyn
än man hade tagit inom försvarsutredningen.
Dessa vädjanden till enighet
mötte, så långt jag förstår, inget som
helst gensvar inom högerpartiet, medan
däremot både centerpartiet och folkpartiet
efter hand har visat förståelse.

Diskussionerna inom försvarsutredningen
ledde inte fram till något samförstånd
i vintras, och utredningen sitter
nu och väntar på resultaten av nya
utredningar som man beställt hos överbefälhavaren.
Det var inför detta nya
skede i försvarsutredningens arbete
som högern bröt med de två andra borgerliga
partierna och gick sin egen väg.
Högern har sedan både här i kammaren
och kanske framför allt utanför riktat
tämligen våldsamma angrepp mot regeringens
försvarspolitik. Denna högerns
ovilja att ens diskutera en be -

gränsning av försvarsutgifterna i det
statsfinansiella läge där vi befinner oss
och den strid som har kommit att blossa
upp kring försvaret har låst positionerna
i försvarsfrågan.

Om det skall vara möjligt att nå en
överenskommelse så krävs en radikal
ändring av högerns hållning, men herr
Virgins anförande nyss och högerns inställning
i försvarsutredningen tyder
på att man har beslutat sig för att gå
egna vägar; sådant är i varje fall läget
nu, när försvarsutredningen börjar sitt
slutvarv.

Det skulle finnas en hel del att säga
om högerns reservationer till statsutskottets
utlåtande. Jag vill endast konstatera
att innehållet i dem framför allt
avslöjar den spricka i försvarsfrågan
som har uppstått inom den borgerliga
oppositionen. Oenigheten gäller ju inte
endast anslagens storlek för nästa budgetår
utan försvarsanslagens utveckling
i framtiden och dessutom viktiga principer
i vår försvarspolitik. När det gäller
ett så väsentligt spörsmål som försvarsfrågan,
med stora statsfinansiella
och samhällsekonomiska konsekvenser,
är alltså oppositionen djupt splittrad.
Bortsett från oenigheten kring nästa års
budget kommer detta till uttryck i utredningsdirektiven
till överbefälhavaren,
där skillnaden mellan mittenpartiernas
och högerns förslag i utredningen
uppgår till inte mindre än
1 800 000 000 kronor i fast penningvärde
under en fyraårsperiod.

Högerreservanterna vänder sig mot
att jag som utgångspunkt för beräkningarna
av nästa års försvarsbudget har tagit
den faktiska utgiftsramen för innevarande
budgetår och inte den formellt
fastställda budgeten, som ju enligt riksdagens
beslut i fjol skall vara 350 miljoner
lägre än summan av de anvisade
anslagen. Självfallet har denna budgetuppställning
gjorts av rent praktiska
skäl; det finns inga andra motiv. På sidan
4 i statsutskottets utlåtande presenteras
en alldeles klar uppställning av

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

budgeten, och jag'' förstår inte att man
kan göra någon invändning mot den.
Jag är tacksam för att statsutskottets
övriga ledamöter inte funnit skäl att
rikta någon erinran mot denna budgetuppställning.

En annan fråga som liögerreservanterna
tar upp gäller den föreslagna
ändringen av försvarsindex. Det är riktigt
att förslaget innebär, att försvaret
inte kommer att få hel och full kompensation
för lönestegringarna. Detta är
fullt avsiktligt, eftersom man vill ta hänsyn
till produktivitetsförbättringarna
inom försvaret; reduceringen kan ses
som ett uttryck för att produktivitetsförbättringar
sker även inom statlig
verksamhet. Nu får försvarsutredningen,
såsom statsutskottet påpekar, anledning
att granska denna fråga. Därefter
blir det tillfälle för oss att återkomma
till den.

Jag har ingen större anledning att
polemisera mot mittenpartiernas förslag.
Reservationerna från det hållet innebär
en anslagsmässig ökning av försvarsbudgeten
med 1 procent, och ser
man till den totala effekten av förslagen
blir det 2 procent. Med hänsyn till de
hårda motsättningar som kom till uttryck
i höstas är det enligt min mening
glädjande, att mittenpartierna nu nästan
helt anser sig kunna följa de socialdemokratiska
riktlinjerna, som man kritiserade
så hårt för ett halvt år sedan.

Inom försvarsutredningen är socialdemokrater
och mittenpartirepresentanter
helt eniga i den principiella delen
av det utredningsuppdrag som har
givits ÖB. När det gäller de i direktiven
angivna ekonomiska ramarna ligger
mittenpartiernas alternativ, om man
räknar in deras anslagskrav för nästa
budgetår, 450 miljoner kronor högre
än socialdemokraternas förslag under
en fyraårsperiod. Skillnaden mellan
mittenpartiernas förslag och högerns
var som jag sade 1 800 miljoner kronor
under samma period.

Den principiella skillnaden i för -

svarsfrågan är således inte att finna
mellan socialdemokraterna och mittenpartierna
utan mellan mittenpartierna
och högern. Det kommer allra tydligast
till uttryck i försvarsutredningens utredningsdirektiv
till överbefälhavaren.

I direktiven anger mittenpartierna och
socialdemokraterna att den ekonomiska
planeringsnivån för den treårsperiod
som följer efter ett kommande försvarsbeslut
skall ligga horisontellt medan
högern föreslår en fortsättning av den
metodik som har använts hittills, d. v. s.
med en årlig upptrappning på 2,5 procent.
Detta ökar i ännu högre grad skillnaden
mellan högerns och mittenpartiernas
utredningsalternativ.

Folkpartiet har för att få utrymme i
budgeten för ökat anslag på 50 miljoner
kronor till försvaret och vissa andra
anslagsförstärkningar på budgeten
tvingats att föreslå prutningar på andra
områden i budgeten. Bland annat har
man låtit dessa prutningar gå ut över
andra delar av totalförsvaret än de rent
militära delarna. Vi har en totalförsvarsbudget,
och den civila delen av
denna totalförsvarsbudget omfattar för
nästa budgetår 340 miljoner kronor.
Mittenpartiernas besparingsförslag skulle,
om de hade bifallits av riksdagen,
ha minskat denna budget med 4,2 procent.
Om man ger sig in på en avvägning
i detta fall mellan militära och civila
ändamål inom totalförsvaret innebär
detta en kraftig minskning. Jag kan
för min del inte se att en anslagsförstärkning
på 1 procent till det militära
försvaret, som bl. a. skall möjliggöras
av en minskning med 4,2 procent på
totalförsvarets civila delar, innebär en
rimlig avvägning inom totalförsvaret.

Nu har riksdagen i stort sett hunnit
avslå folkpartiets besparingsmotioner,
och någon täckning för de 50 miljoner
kronorna i ökade anslag till försvaret
finns så långt jag kan förstå inte. Dessutom
överdriver man väl högst betydligt
i folkpartireservationerna vad man
kan åstadkomma för dessa 50 miljoner

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Ang. ramen för det militära försvaret, m
kronor plus de ytterligare 50 miljoner
kronor av reservationsmedel som man
anser bör kunna tas i anspråk. Man befarar
att ett bifall till Kungl. Maj:ts och
statsutskottets förslag kan medföra allvarliga
konsekvenser för materielplaneringen
inom försvaret och sysselsättningen
inom industrin. Sådana påståenden
har gjorts också från andra håll,
och jag skall, herr talman, passa på att
svara på några frågor som i början av
riksdagen ställdes av herr Strandberg
och som berör just dessa problem.

Herr Strandberg har frågat om jag
är beredd att lämna en utförlig redogörelse
dels för de konsekvenser som
han kallar »regeringens nya försvarspolitiska
linje» kan väntas få för våra
möjligheter att uppfylla den försvarspolitiska
målsättningen, dels för vilka
verkningar som de minskade försvarsutgifterna
kommer att få för sysselsättningen
— det är alltså samma problematik
som återkommer i folkpartiets
reservationer.

1963 års försvarsbeslut avsåg fyra
budgetår, varav det innevarande är det
sista. Försvarsutredningen bär inte lämnat
något förslag rörande försvarsutgifterna
för tiden därefter. I det läget har
regeringen utarbetat ett förslag för nästa
budgetår. Utgångspunkten har varit
att utgifterna i fasta priser skall vara i
stort sett desamma som under innevarande
budgetår.

Förslagen i statsverkspropositionen

— och här svarar jag herr Strandberg

— innebär ingen ny försvarspolitisk
linje och påverkar inte möjligheterna
att uppfylla den försvarspolitiska målsättningen.
Jag räknar alltjämt med att
den framtida försvarspolitiken skall
kunna grundas på förslag från försvarsutredningen.

Beträffande sysselsättningen är att
märka att de tre stora materielanslagen
föreslås ökade i förhållande till innevarande
budgetår. Medelsförbrukningen
under dessa anslag kan väntas öka från
1 540 miljoner kronor till 1 810 miljoner

kronor eller med cirka 270 miljoner
kronor. Det är alltså inte fråga om någon
minskning av leveranserna till försvaret.

Totalt kan beställningsverksamheten
nästa budgetår väntas bli större än under
det innevarande. För att undvika
felinvesteringar måste i avvaktan på ett
nytt försvarsbeslut iakttas en viss försiktighet
beträffande nybeställningar.
Dessa får inriktas på sådan materiel
som måste anskaffas även inom en låg
kostnadsram. En sådan inriktning av
anskaffningarna kan medföra att sysselsättningen
på grund av försvarsbeställningar
ökar vid vissa industrier
och minskar vid andra. Sammanlagt
kommer emellertid sysselsättningen på
grund av försvarsbeställningar inte att
minska under nästa budgetår.

Detta är alltså mitt svar till herr
Strandberg.

Folkpartiet och centerpartiet har sedan
i sina reservationer vänt sig mot
att riksdagen nu skall uttala sig om ramar
för planeringen av anskaffningsverksamheten
efter nästa budgetår. Jag
finner detta påpekande egendomligt.
Det förslag till försvarsbudget som vi
nu behandlar avser ju endast nästa budgetår,
men planeringen måste ju fortsätta
åtskilliga budgetår därefter. De
planerade myndigheterna måste ha vissa
hållpunkter för sin verksamhet och
har också alldeles bestämt begärt att få
ramar för sitt planeringsarbete.

Jag var vid en tidpunkt i vintras inne
på tanken att man helt skulle avstå
från att ge myndigheterna bestämda
planeringsdirektiv, men efter kontakter
med myndigheterna blev det alldeles
klart att detta var ogörligt. Bl. a. krävde
ÖB att sådana bestämda hållpunkter
skulle ges.

Jag har därför föreslagit att riksdagen
till ledning för planeringen skall
godkänna ramar för medelsförbrukningen
under de tre stora materielanslagen
för budgetåren 1967/68—1973/

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

74. Jag vill erinra om att föregående
års riksdag på motsvarande sätt godkände
kostnadsramar för budgetåren
1965/66—1971/72. Även dessa ramar
avsåg tiden efter utgången av nu gällande
försvarsbeslut. De godkändes av
riksdagen och har varit till ledning för
planeringen. Det är alltså ingen nyhet
som nu föreslås, och det framgår tydligt
av ordlagen i proposition nr 110 att
ramarna skall tjäna till ledning för planeringen
och således inte innebär någon
bindning för framtiden. Försvarsutredningen
är följaktligen helt obunden av
dessa planeringsramar.

Herr talman! Vad som ytterligare bör
framhållas medan vi alla väntar på försvarsutredningens
förslag är att inget
parti räknar med att det skall vara möjligt
att under de närmaste åren nedbringa
försvarskostnaderna under den
nivå som föreslagits för nästa budgetår.
Tvärtom förutsätter samtliga partier i
försvarsutredningen — vilket framgår
av utredningsdirektiven till ÖB — att
en viss årlig ökning blir nödvändig.

Vad jag sagt nu visar att det, trots
oenigheten om nästa års budget, ändå
råder enighet om en sak, nämligen att
vi alltjämt är tvungna med hänsyn till
det internationella läget att hålla oss
med ett starkt försvar. Någon ny försvarspolitisk
giv i den meningen att
något parti allvarligt skulle vilja försvaga
det nuvarande försvaret är det
inte fråga om. Det är att beklaga att det
finns de som försöker bibringa opinionen
— svensk opinion och, vad värre
är, utlandsopinion — en sådan föreställning.
Den återhållsamhet med försvarsutgifterna
som vi har tvingats till
innebär inte att vi behöver eftersätta
rimliga krav på den modernisering och
anpassning till den vapentekniska utvecklingen
som har pågått i många år.
De nu utlagda försvarsbeställningarna
på modern vapenmateriel borde kunna
tysta sådana påståenden, även om de
som svarar för påståendena skulle önska
en ännu snabbare utbyggnad.

Vad man inte skall bortse från —

och vad man som väl är utomlands är
på det klara med — är att vi i Sverige
satsar alla försvarspengar på ett modernt
invasionsförsvar. Om man jämför
Sverige med andra länder, då framför
allt stormakterna, upptäcker man
snart att vi i våra försvarsansträngningar
aldrig har gett oss in på någon
anskaffning av de mest tekniskt kvalificerade
vapensystem som kostat stormakterna
oerhörda summor och som
utgör förklaringen till att stormakternas
försvarsutgifter ständigt klättrar
uppåt. Vi har t. ex. inte skaffat oss
kärnladdningar, vi har inte skaffat eller
försökt skaffa interkontinentala robotar
eller satelliter för militära ändamål.
Vi har inte heller gett oss in på anskaffning
av atomubåtar med deras speciella
robotsystem som är så oerhört
kostsamt. Vi har inte gett oss in på teletekniska
övervakningssystem mot robotar
liksom inte heller på antirobotrobotar,
för att nu nämna några exempel.

Om vi anser oss kunna avstå från att
gå in på dessa oerhört penningslukande
områden även i fortsättningen
bör vi kunna bibehålla ett s. k. konventionellt
invasionsförsvar — och jag
måste säga vid internationell jämförelse
ett modernt sådant — till rimliga kostnader.
Även om försvarskostnaderna
inte tillåts stiga i samma takt i framtiden
som under de senaste tio åren, bör
det ändå vara möjligt att bibehålla den
försvarsstyrka som vi har uppnått och
som vi hittills har ansett väl svara mot
de internationella förhållandena och
riskerna för krig i världen. Att vi skall
bibehålla nuvarande försvarsstyrka förutsätter
möjligen en något annan inriktning
av försvarsuppbyggnaden för
framtiden än vi har planerat under de
senaste åren.

Det är dessa frågor som det är så
viktigt att få utredda och som försvarsutredningen
sysslar med. När utredningen
är färdig om några månader,
får vi bättre förutsättningar att mera
konkret diskutera denna problematik.
Jag föredrar, herr talman, att i detta

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Ang. ramen för det militära försvaret, m
läge vänta med den diskussionen till i
höst. Därför kan jag sätta punkt för
detta anförande och rekommendera
kammaren att följa statsutskottets förslag.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Försvarsministern har
i sitt anförande besvarat herr Strandbergs
interpellation. Då herr Strandberg
tyvärr är förhindrad att närvara i
kammaren i dag har han bett mig att i
hans ställe motta svaret. Jag ber alltså
att få tacka herr försvarsministern för
interpellationssvaret.

Försvarsministern säger att regegeringen
i propositionen nr 110 inte
signalerar någon ny linje i försvarsfrågan
och att försvarets möjligheter
att uppfylla den gällande målsättningen
inte påverkas.

Hur kan försvarsministern påstå något
sådant? Innevarande år gjordes en
— som man helt missledande sade tillfällig
— nedskärning av försvarskostnaderna
med 350 miljoner kronor, och
för nästa budgetår föreslås en sänkning
i förhållande till nu gällande försvarsbeslut
på cirka 600 miljoner kronor.
Och försvarsministern menar att det
inte är en ny linje!

I försvarsutredningarna — jag har
personlig erfarenhet av två stycken —
håller man på i månader och år och
med hjälp av den bästa expertis som
finns att få, den expertis som regeringen
bär ställt till vårt förfogande, och
bryr sin hjärna med hur man utan alltför
stora nackdelar och påfrestningar
på målsättningen skall kunna komma
ner kanske 100 miljoner kronor per år.

Nu gör regeringen helt plötsligt och
med hjälp av en egen mer eller mindre
hemlig men uppenbarligen blixtsnabbt
arbetande expertis en nedskärning som
är den största som skett sedan den för
vårt land så olyckliga nedrustningen
1925. Och det är inte en ny linje!

Överbefälhavaren har i ett officiellt
uttalande förklarat att gällande målsätt -

ning inte kan fyllas med de nya riktlinjerna.
På vilken grund kan försvarsministern
helt avfärda detta?

Om det skall vara någon ekonomi i
försvaret, så måste dess uppbyggnad
och dess materielanskaffning ske efter
långsiktiga planer. Det är nödvändigt
om man något så när väl skall kunna
utnyttja en krigsmakt byggd på värnplikt.
Bryter man kontinuiteten, som
regeringen nu gjort, får man omedelbara
skadeverkningar, men man får
också skadeverkningar på sikt. Dessa
måste tas med i bedömningen, även när
man ser på enskilda årsramar, lika väl
som den enskilda årsramen i sig måste
rymma något av en prognos i fråga om
kommande år.

Studerar man konsekvenserna av de
prognoser som antyds, så blir man förskräckt.
Jag skall ge ett enda exempel.
Flottan skall enligt marinplan 60, som
nu i stort sett gäller, förnyas så att det
befintliga antalet större fartyg skall
ersättas med ett ökat antal betydligt
mindre enheter, bl. a. för att härigenom
dela upp slagkraften och minska sårbarheten.
Men om man fördelar de nu
aktuella nedskärningarna proportionellt
lika på alla försvarsgrenarna, så kommer
flottan att på sikt visserligen få
de betydligt mindre och svagare enheterna
men till ett antal som inte är mer
än hälften mot vad vi har nu. Detta
gäller alltså vid en proportionell neddragning.
Skall Viggen tas fram i alltför
låga ramar, så blir med säkerhet
situationen ännu värre. Och försvarsministern
vill påstå att detta innebär
en oförändrad och konsekvent försvarspolitik! När

det gäller försvarsindustrin har
jag redan i mitt första anförande klarlagt
hur ihåligt försvarsministerns påstående
om ökade materielanslag i år
är. Vid närmare granskning nedgår ökningen
avsevärt. Jag skall inte nu upprepa
den redogörelsen, men jag skall
peka på en annan faktor som jag inte
berörde förut och som i det här sammanhanget
torde ha avsevärd betydelse.

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

Det belopp som försvarsministern jämför
med för i fjol hade minskats med
250 miljoner kronor under försäkringar,
att det bara var tillfälligt och att
det skulle återhämtas under kommande
budgetår. Försvarsindustrin liksom vi
andra trodde kanske på de försäkringarna,
och då fanns det ju ingen anledning
för industrin att lägga om sin produktion,
eftersom det alltså i viss grad
kunde sägas bara vara fråga om en likvidförskjutning.

Nu har det uppenbarats för alla att
det var falska försäkringar. Nu drabbar
slaget så mycket hårdare, och nog
kommer det att få konsekvenser. Försvarsministern
försäkrar helt bestämt
att sysselsättningen inom försvarsindustrin
inte kommer att minska under nästa
budgetår. Jag har svårt att tro på
detta, i varje fall om regeringen inte
går ifrån sina antydda utgiftsramar.
Men låt oss hoppas att den gör det!

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte gå in i
sak på vad försvarsministern här anförde,
trots att försvarsministern inledde
sitt anförande med tre mer eller
mindre demagogiska angrepp på högerpartiet
eller på »högern» — som han
uttryckte det. Eftersom jag är anmäld
på talarlistan, tänker jag ta upp samtliga
dessa angrepp i senare sammanhang.

Jag har velat säga detta, eftersom jag
befarar att försvarsministern har för avsikt
att lämna kammaren om en liten
stund.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det är riktigt att jag
är tvungen att gå till andra kammaren
och tala där, men jag skall försöka hinna
med att också bevaka herr Holmberg,
om det är möjligt.

Några demagogiska angrepp på högern
har jag inte kommit med. Jag
föreställer mig att herr Holmberg får

svårt att tillbakavisa de fakta om
sprickan inom oppositionen som vi ju
alla kan läsa oss till i statsutskottets
utlåtande.

Herr Virgin hävdar även i denna debatt
att vi med bibehållna försvarskostnader
mellan dessa två budgetår i varje
fall inte kan uppfylla den målsättning
som riksdagen har beslutat för det
militära försvaret. Jag har tidigare påpekat
att detta är en alldeles orimlig
tolkning av riksdagens målsättning, och
jag har knappast någon större lust att
fördjupa mig i det ämnet — jag vet att
också herr Gillström är intresserad av
att diskutera målsättningen. Men vad
riksdagen har beslutat i fråga om målsättning
har riksdagen gjort samtidigt
som riksdagen klart sagt ifrån att den
fastställda målsättningen, som ju är alldeles
öppen, mera bör betraktas som
en politisk manifestation — en sak som
statsutskottet starkt understrukit och
riksdagen accepterat. Att, som herr
Virgin väl närmast gör gällande, tänka
sig målsättningen skriven så att riksdagen
varje år liksom har att betala en
alldeles bestämd och ständigt ökad
kostnad för att uppfylla målsättningen,
är väl ändå någonting som riksdagen
aldrig kommer att kunna acceptera och
heller aldrig har bundit sig för.

Att överbefälhavaren och andra försvarsmyndigheter
har uppfattat målsättningen
på detta sätt är alldeles riktigt.
Det är därför nödvändigt att ändra
målsättningen, och jag förutsätter att
försvarsutredningen framlägger sådana
förslag till ändring av målsättningen att
dessa missförstånd mellan regering och
riksdag och myndigheter inte i fortsättningen
skall behöva förekomma. Det
är bara tråkigt att en ledamot av kammaren
här skall företräda de myndigheters
uppfattning, som har missuppfattat
målsättningen.

När det gäller frågan om vad som
har skett med de 350 miljoner kronor
som riksdagen i fjol anslog till försvarsbudgeten
men som har hållits inne
av konjunkturpolitiska skäl vet herr

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Ang. ramen för det militära försvaret, m,
Virgin mycket väl, att dessa pengar
skall återgå till försvaret. Det finns
bl. a. i de direktiv som socialdemokraterna
i försvarsutredningen har lämnat
överbefälhavaren för utredningar
klart angivet i vilken takt socialdemokraterna
i utredningen anser att dessa
medel bör utgå. I fjol angav regeringen
i tilläggspropositionen i maj månad i
vilken takt dessa medel borde återgå.
Det är alltså här inte fråga om att svika
några utfästelser. Dessa 350 miljoner
kronor är beslutade, och de kommer att
återgå till försvaret. Här är det fråga
om takten, och regeringen har hela tiden
sagt att detta bör ske under de
närmaste åren och inte angett något
bestämt år. Nu har socialdemokraterna
i försvarsutredningen angivit alldeles
bestämda år för återgången av de 350
miljoner kronorna.

Under våra diskussioner i höstas
gjordes gällande att den försvarsbudget
som skulle framläggas skulle komma
att medföra att tiotusentals arbetare
inom försvarsindustrin blev arbetslösa.
Svenska Dagbladet gick i spetsen
med denna siffra, vilken sedan sjönk
till 6 500. Den siffran spökar fortfarande
i diskussionerna.

Jag har haft kontakter med industri
för industri och först därefter i dag
vågat lämna ett svar till herr Strandberg.
Jag har väntat avsiktligt med att
besvara hans direkta frågor, ställda i
början av vårriksdagen, tills jag hade
absolut klara besked om vilka konsekvenser
den nya budgeten skulle få
för försvarsindustrin. Jag har svarat att
den säkert kan komma att få konsekvenser
för vissa industrier, d. v. s.
medföra en minskning av beställningarna
där. För andra industrier är det
däremot alldeles påtagligt att beställningarna
kommer att öka. Totalt kommer
de anslag som vi nu är beredda
att fatta beslut om att medföra en bibehållen
sysselsättning inom försvarsindustrin
jämfört med den vi haft under
det senaste budgetåret. En annan sak är,
herr Virgin, att om vi hade anslagit

ytterligare en miljard för försvaret till
nästa budgetår, skulle man självklart
ha kunnat tänka sig att lägga ut ännu
fler försvarsbeställningar. Det väsentliga
i detta sammanhang är dock att
de beställningar som utlägges i stort ger
samma sysselsättning inom försvarsindustrin
som tidigare. Det är, såvitt jag
förstår, högst väsentligt.

Jag kan försäkra herr Virgin att det
ligger mycket arbete bakom detta. Han
vet också mycket väl att budgeten är
justerad och omgjord med hänsyn till
att en så stor andel som möjligt av densamma
skall gå till industribeställningar.
Vad som har föranlett detta är, som
herr Virgin också vet, att vi under de
senaste fyra åren har tillåtit försvarets
myndigheter att planera för åren efter
försvarsbeslutet. Det gäller en planering
för anskaffning av vapen och annan
materiel, som har utgått från väsentligt
högre försvarsanslag än dem
vi nu står beredda att besluta om. Med
en sådan planeringsnivå, som vi har
godkänt i kompromissens tecken år
1962, och med en anskaffningsnivå,
som under hela fyraårsperioden har
legat lägre, så uppstår naturligtvis stora
svårigheter när man sänker anslagsnivån
ytterligare. Det är någonting
självklart, vilket jag också har betonat
här i kammaren. Lägg dock märke till
att varken regering eller riksdag har
godkänt några av de planer som vi har
tillåtit myndigheterna att uppgöra.

Det finns, herr Virgin, ingen godkänd
marinplan 60. När skulle riksdagen
ha beslutat om en sådan? Det har
inte skett. Herr Virgin kan alltså komma
fullständigt på sned, om han står
här och säger att vi skulle ha bundit oss
för de förslag inom marinen, flygvapnet
och armén, som har framkommit
vid en tillåten planering. Det har vi inte
alls gjort. Marinen bygger båtar vid
flera varv i Sverige i enlighet med de
delar av denna plan som vi efter hand
har godkänt. Att antalet enheter inom
marinen kommer att minska i framtiden,
liksom antalet flygplan inom flyg -

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

vapnet, är alldeles naturligt och sammanhänger
i och för sig inte med någon
ändring i försvarsbudgetpolitikcn
— eftersom dessa enheter, även om de
är små, är mycket effektivare och därför
mycket kostsammare. Det är kvaliteten
som här får gå före kvantiteten.
Därför skulle, även om vi hade fullföljt
1963 års principer för försvaret, en
framtida marin ha kommit att i stort
sett se ut som den som herr Virgin beskrev.
Tyvärr är läget sådant. Detta är
inte något alldeles speciellt för försvaret
i vårt land. Jag skulle kunna anföra
exempel från alla länder, även stormakterna,
där utvecklingen är precis densamma,
nämligen att man på grund av
de bättre prestanda, som man genom
modern teknik får in i vapnen, tvingas
att begränsa antalet enheter. Men det
innebär inte att man minskar den försvarskraft
som dessa vapen representerar.
Jag har velat säga detta om de jämförelser
som görs även uti reservationerna
mellan en tillåten planering och
de faktiska beslut som riksdagen har
fattat. Jag har velat peka på att man
får akta sig för att utgå ifrån att vi på
något sätt har bundit oss för resultaten
av denna planering inom myndigheterna.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Försvarsministern talade
om den gällande målsättningen och
sade att den bara är en politisk manifestation.
Det är riktigt att den är en
politisk manifestation, men den behöver
ju inte vara innehållslös för det —
och det är den inte heller. Försvarsministern
sade själv för ett år sedan vid
en debatt i riksdagen följande: »Som
det väsentligaste avsnittet i målsättningen
står att krigsmakten skall kunna avvärja
en stort upplagd invasion över
havet eller landgränsen samt i samband
därmed insatta luftlandsättningsföretag
och samtidigt upprätthålla ett segt försvar
mot andra invasionsföretag.»

Detta är dock ett direkt konkret in -

nehåll som kan översättas i försvarsresurser
och som har direkt samband med
anslagen till försvaret.

Försvarsministern sade också att det
är orimligt med ständigt ökade kostnader
för försvaret.

Låt mig citera ett annat uttalande av
försvarsministern för ett år sedan, också
gjort i riksdagen. Försvarsministern
deklarerade då att han personligen hade
den meningen att den hittills förda
försvarspolitiken är riktig och sade vidare:
»Jag håller på att den nuvarande
försvarskraften måste bibehållas
om vi skall vinna respekt för det vi kallar
den svenska säkerhetspolitiken.»

Den hittills förda försvarspolitiken
har inneburit ständigt ökade kostnader
och den har gjort det därför att det är
det enda sättet att vidmakthålla försvarskraften.

Jag håller med försvarsministern i
vad han sade i fjol. Det är bara synd
att försvarsministern inte håller med
sig själv.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag kan inte tänka mig
att jag, som herr Virgin påstår, har sagt
att det är orimligt med ständigt ökade
kostnader för försvaret. Det behöver
det inte vara. Det beror på det internationella
läget och hur vi bedömer de
risker vi som nation är utsatta för. Det
är mycket möjligt att vi kan komma att
tvingas att förstärka försvaret ytterligare.
Vi hoppas ju att den internationella
utvecklingen skall göra det möjligt för
oss och för andra att i stället begränsa
försvarskostnaderna. Jag har tvärtom
sagt att vi måste bibehålla nuvarande
försvarskraft. Det menar jag att vi gör
genom den försvarspolitik som vi för
nu. Vi får bättre möjligheter att bedöma
detta när försvarsutredningen är färdig'',
det medger jag. Men avsikten är ju att
försöka behålla den försvarskraft som
vi har uppnått och som vi under hela
1950-talet och början av 1960-talet väl
ändå har ansett vara ungefär vad vi

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

inom Sverige nödvändigtvis måste ha i
fråga om försvarskraft med hänsyn till
vår nationella säkerhet.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Försvarsministern inledde
sitt anförande med att erinra om
att det är tio år sedan en försvarsbudget
behandlades utan att det finns någon
överenskommelse mellan partierna,
och han konstaterade att statsutskottet
nu är splittrat. Jag tycker att detta borde
vara en varning till det socialdemokratiska
partiet. Dagens debatt förs ju
mot bakgrunden av det avhopp som de
socialdemokratiska ledamöterna i försvarsberedningen
gjorde i höstas. Utan
någon preciserad motivering kastade
man om försvarspolitiken och krävde
en väsentlig nedskärning för nästa budgetår.

Kammaren har flera gånger diskuterat
denna fråga, och jag har själv haft
tillfälle att tre gånger — tror jag —
framföra kritik mot detta och skall inte
i detalj upprepa vad jag har sagt. Jag
konstaterar endast att splittringen, herr
försvarsminister, beror på socialdemokraternas
handlande i höstas. Det är
riktigt att vi har en glädjande avspänning
mellan Sovjet och USA, men att
säga att detta kan tas till intäkt för
långtgående bedömningar av den försvarspolitiska
situationen för Sveriges
del tror jag är uteslutet. Jag hänvisar
till vad jag tidigare har sagt.

I de yttersta av dessa dagar ser vi hur
det återigen börjat kärva till sig. Enligt
allas bedömning är nedrustningsförhandlingarna
i Geneve i ett svårare läge
än tidigare. Man vet ingenting om vad
som kommer att hända.

Folkpartiet håller för sin del fast
vid förhoppningen att det skall bli
möjligt att vidmakthålla sammanhållningen
kring försvaret. Sammanhållningen
är i och för sig en väsentlig psykologisk
försvarskraft, och vår förhoppning
är att det i det fortsatta arbetet
inom försvarsberedningen skall visa sig
möjligt att komma överens.

Försvarsministern sade att mittenpartierna
har visat förståelse eller någon
förståelse — hur nu orden föll — för
socialdemokraternas ställningstagande.
Ja, herr försvarsminister, vi har visat
förståelse i förhoppning om att socialdemokratin
skall nyktra till, men det
kräver en motprestation från socialdemokraternas
sida och givetvis även från
andra partiers sida. Man måste vara
villig att resonera.

När man då ser på en av de frågor
som försvarsministern berörde, nämligen
planeringen under det övergångsår
vi har framför oss, och ser på statsutskottets
utlåtande blir man en aning
tveksam om det verkligen kan finnas
möjligheter att komma överens. Både
socialdemokraterna och högern vill ju
att riksdagen under övergångsåret skall
uttala sig för en viss planeringsnivå.
Från mittenpartiernas sida har vi sagt
att vi tror att det är olämpligt att riksdagen
gör ett sådant uttalande. Vi vet ju
alla att en viss planering ändå måste
äga rum. Men just genom dessa uttalanden
— även om man försäkrar att man
i det sammanhanget inte binder sig —
är det uppenbart att en viss psykologisk
bindning kommer att äga rum. Enligt
centerpartiets och folkpartiets bedömning
kommer detta att försvåra en överenskommelse
i försvarsberedningen.
Man är nog från olika håll ganska kritisk
mot systemet med en planeringsnivå
med vissa kostnader och en nivå
där vi bestämmer försvarskostnaderna
för nästa budgetår. Även det borde leda
till att man i någon mån är försiktig
med vad man säger i detta sammanhang.

Det vore intressant att höra om herr
Gillström, som skall föra socialdemokratins
talan och som också sitter i försvarsberedningen,
har en annan mening
när det gäller olämpligheten av att planera
beträffande försvarskostnaderna på
vitt skilda nivåer. Om det är på det sättet
tycker jag att det är ytterligare ett
starkt skäl för det som avdelningens
ärade ordförande här redan har sagt.

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

Då får man finna sig i vissa olägenheter,
och dessa olägenheter, herr talman,
har ju socialdemokratin ställt till med.
Oppositionen har inte vidtagit några
åtgärder som har lett till olägenheter,
utan det är ju det socialdemokratiska
avhoppet i höstas som har gjort att vi
hamnat i denna situation, som vi verkligen
inte har önskat skulle uppkomma.

Avdelningens ärade ordförande har
i detalj gått igenom våra reservationer,
och jag skall bara ge några allmänna
kommentarer till de ståndpunkter som
vi har intagit i utskottet. Kommentarerna
skall bli mycket korta. Försvarsministern
sade — han har nu lämnat kammaren,
men jag hoppas att han infriar
sitt löfte och återkommer — att mittenpartierna
anser sig kunna följa regeringen.
Det är väl, herr talman, en
sanning med mycket stor modifikation,
om jag skall uttrycka mig mycket milt
beträffande försvarsministerns ordalag.
Vi har verkligen tagit konsekvenserna
av att vi anser att det är önskvärt
att få en ny uppgörelse mellan partierna
i försvarsfrågan. Eftersom vi inte
har uppgivit hoppet om detta, har vi
försökt att lägga en linje som det skulle
vara möjligt för de andra partierna att
acceptera. Det finns dock i dag inte
stora förhoppningar på denna punkt.
Vi har alltså inte accepterat regeringens
uppläggning på längre sikt, utan vi har
endast försökt att om möjligt nu få till
stånd en enighet i denna sak; en enighet
som sedan kunde växa ut till en
allmän enighet i försvarsberedningen.

Försvarsministerns förslag för nästa
budgetår är ur flera synpunkter — såsom
andre vice talmannen påpekade —
sådant att mittenpartierna inte kan acceptera
det. Försvarskraften på sikt
skulle verkligen väsentligt minskas om
man följde regeringen. De upplysningar
som vi i avdelningen har fått från ansvariga
myndigheter visar t. ex. att
sysselsättningen verkligen kan få svårigheter
om man skulle följa regeringen.
Därtill kommer att det speciellt inom
ammunitionstillverkningen, om man blir

tvungen att avskeda arbetare där, tar
mycket lång tid att lära upp nya arbetare.
Våra reservationer visar ju hur
man med blygsamma höjningar i förhållande
till regeringens förslag verkligen
kan åstadkomma väsentliga förbättringar
redan för nästa budgetår. De
rör bl. a. ammunitionstillverkningen,
anskaffningen av 9 cm pansarvärnspjäser
samt anskaffningen av min- och depåfartyg.
Enligt våra reservationer kan
man påbörja upprättandet av ett färdigbildat
vapensystem för kustartilleriets
rörliga spärrförband. Till flygplan
35 F kan man skaffa den avsedda jaktroboten
med de blygsamma höjningar
som vi har föreslagit. Jag ber alltså,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen
a.

Sedan har folkpartiet en särskild reservation,
som jag avslutningsvis skall
be att få säga ett par ord om. Redan
nu finns en hel del erfarna och förtjänta
underofficerare, som tas i bruk i befattningar
såsom ställföreträdande kompanichef.
En undersökning visar att
under tiden 1 juli 1965—30 juni 1966
underofficerare vikarierade i sådana
befattningar inom armén vid inte mindre
än 1 183 tillfällen, i marinen i 164 fall
och i flygvapnet vid 586 tillfällen. Detta
visar att en sådan tjänstgöring kan
skötas av underofficerare med gott resultat.
Vi har i en reservation föreslagit
att riksdagen skall skriva till regeringen
och påpeka förhållandet. Visst
finns det vissa hakar i detta sammanhang.
Det är vi fullt medvetna om, och
det är därför som vi föreslår en utredning
av huruvida detta system går
att genomföra utan olägenheter. Utskottet
har inte avvisat tanken men är
onekligen något njuggare i motiveringen
än vad vi har varit. Jag skall, herr
talman, på denna punkt återkomma med
ett yrkande.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag kanske får börja
med att säga några ord om målsätt -

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

ningen för krigsmakten, som har berörts
i ett par inlägg och som väl är
någon sorts utgångspunkt, enligt
mångas mening, för vilket försvar vi
skall ha. Den har åberopats vid många
tillfällen i den tidigare debatten och
den har, som försvarsministern nyss sade,
missförståtts. Som jag ser det har
den också många gånger avsiktligt missbrukats.

Enligt min mening har den offentliga
målsättning som finns uttryckt i riksdagens
beslut aldrig varit avsedd att
ange exakta ramar för krigsmaktens omfattning
och för dess utveckling. Försvarsministern
angav det 1964 i en proposition
till riksdagen, då riksdagen
utan erinran godkände hans uttalande.
Han sade, vilket nyss diskuterats här,
att det gällde en politisk manifestation,
och det sades tydligt ifrån att det inte
var fråga om något preciserat rättesnöre
för krigsmaktens uppbyggnad.

Riksdagens accepterande av det uttalandet
borde väl ändå innebära att
man inte kan utnyttja uttalandet i punkten
3 i målsättningen på det sätt som
herr Virgin nyss gjort och som ofta
görs i debatten. Den krigsplanläggning
som fortlöpande pågår sker efter direktiv
från Kungl. Maj:t till de militära
myndigheterna. Den är självklart inte
offentlig. Såvitt jag förstår borde den
ge de anvisningar beträffande målsättningar
av reell art som man efterlyser.

En offentlig målsättning måste vara
allmänt hållen. Den måste vara en deklaration
och knappast mera. Det är
den också utom på denna tredje punkt
som talar om försvaret vid en invasion.

Där görs preciseringar om vad krigsmakten
skall kunna orka med. Det sägs
att den skall kunna avvärja en stor invasion
över landgränsen eller en stor
invasion över havet. Dessutom skall den
kunna klara — det har redan sagts här
— andra smärre invasions- och aggressionsföretag.
Ursprungligen föreslogs
det, när denna punkt olyckligen kom
med — jag antar att det var från högsta
militära ort — att det där kravet på

krigsmakten skulle anges annorlunda.
Enligt det förslaget skulle krigsmakten
kunna avvärja både en stor invasion
över havet och en stor invasion över
landgränsen. Genom 1962 års beslut
blev det en ändring därhän att »både
—och» utbyttes mot »antingen—eller».
Man prutade till ungefär hälften i fråga
om kravet på krigsmakten utan att
det från något håll påyrkades ändringar
beträffande de resurser som
krigsmakten skulle tilldelas. Att man
kunde ändra från både—och till antingen—eller
visar, anser jag, meningslösheten
i att försöka göra preciseringar
i sådana här avseenden.

Jag har för min del vid något tidigare
tillfälle opponerat mot att en offentlig
målsättning får denna form.
Det har funnits många skäl härtill —
jag skall bara erinra om några.

Enligt min uppfattning är det orimligt
att Sveriges riksdag beslutar offentligen
omtala vad vår krigsmakt skall
orka med eller inte orka med, att till
omvärlden och en presumtiv angripare
säga: »Vi har ett försvar som kan prestera
detta, men inte mera.» Det väcker
löje, som jag ser saken, att göra en sådan
precisering och sedan utnyttja den
rent bokstavligt. Detta är att spela med
öppna kort, något som man väl inte
gärna gör i sådana här sammanhang.

Jag tror också att många människor
frågar sig vad krigsmakten skall göra
om det kommer två stora invasioner
samtidigt, en över land och en över
hav. Tycker inte de flesta att krigsmakten
borde vara i stånd att klara
bägge invasionerna — så långt man nu
orkar, och det kan ju aldrig bli tal om
att försvaret skall kunna prestera mera
än så? Det är uteslutet att tänka sig
att vi sätter in våra krafter på ena hållet
och lämnar angriparen fri väg på
andra hållet. Även detta säger väl något
om innebörden av denna precisering.

Man frågar sig vidare vad som menas
med en stor invasion. Hur stor skall
den vara? Ja, det har ingen kunnat

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

ange. Militärerna kan säga att det är
den största invasion som en presumtiv
angripare enligt deras beräkningar kan
sätta i gång mot oss, alltså att invasionens
storleksordning maximalt är mätbar
och att man sedan kan bygga upp
ett tillräckligt motstånd mot varje sådan
invasion; om det nu bara är en invasion
man skall klara. Frågan om
vad som menas med en stor invasion
är emellertid inte besvarad därmed —
man är lika okunnig om vad som kan
inträffa den dag någonting sådant blir
en realitet.

Sedan ännu en synpunkt, herr talman.
Om riksdagen gör en sådan precisering
och menar att man därmed
exakt anger vad krigsmakten skall
kunna prestera, vem har då möjligheter
att bedöma hur stora resurser
som krävs för att krigsmakten skall
klara den prestationen? Ja, jag skulle
tro att riksdagen saknar möjligheter att
göra den bedömningen, så mycket mera
som stabernas uträkning sker bakom
slutna dörrar. Endast militären kan
göra sådana beräkningar — det är fackmannen
som har möjligheter att säga
oss vilka resurser som behövs, och känner
man behovets storlek kan man också
räkna fram kostnaderna. En sådan
uppfattning — som man måste ha om
man bokstavligt håller fast vid kravet
på denna precisering — måste innebära
att Sveriges riksdag egentligen inte
skulle kunna bestämma någonting alls
om försvarskostnaderna utan får överlåta
åt fackmännen att avgöra vilka resurser
som behövs och vad försvaret
skall kosta; sedan skulle Sveriges riksdag
bara ha att svälja de kostnaderna.
Enligt min mening är en sådan uppfattning
om målsättningen fullständigt
orimlig — och jag tror inte heller att
någon har tänkt sig att man skall uppfatta
saken så. Därför har jag för min
del menat att vi inte i målsättningen
skall ha några preciseringar av en art
som förvillar begreppen och ger utrymme
både för missuppfattningar och för
missbruk av vad riksdagen har avsett.

Det utskottsutlåtande som vi behandlar
gäller propositionen nr 110 som utgör
en komplettering till årets fjärde
huvudtitel, en komplettering som väsentligen
rör materielanslagen och vissa
lönefrågor men som också rör punkten
1 angående de totala ramanslagen
i inledningskapitlet till fjärde huvudtiteln.
Kammaren har tidigare behandlat
fjärde huvudtiteln, men denna punkt
har brutits ut för att behandlas i detta
sammanhang.

Utskottets majoritet har accepterat
vad departementschefen har föreslagit
beträffande ramberäkningen. Det är
fråga om, som redan har sagts, ett basbelopp
på 4,6 miljarder kronor. Härtill
kommer stigande löner och stigande
priser. Lönerna är ju redan i stort sett
fastställda och kan därför beräknas.
Beträffande priserna har man numera
gått in för att i förväg beräkna de totala
prisstegringskostnaderna. I vad
mån en sådan beräkning kan till fullo
stämma med utvecklingen under året
återstår att se, men det är ändå ett
försök att redan vid budgetens fastställande
få med alla utgifter som hör
dit.

Basbeloppet på 4,6 miljarder kronor
är det belopp som de socialdemokratiska
representanterna i försvarsutredningen
förordade, och de i sin tur
utgick från en summa som så långt
möjligt motsvarade innevarande års utgifter
under fjärde huvudtiteln. Det är
alltså inte fråga om någon reducering
av nuvarande försvarskostnader. Förslaget
innebär tvärtom ett bibehållande
av det utgiftsbelopp på budgeten som
vi rör oss med i år. Inom försvarsutredningen
innebar förslaget dessutom en
låsning för ytterligare ett år utöver
nästa budgetår. Nej, det är inte fråga
om någon reducering av försvarsanslagen.
Däremot är det fråga om att avbryta
den successiva ökning som har
ägt rum under 10 år när det gäller försvarskostnaderna,
utöver de automatiska
pris- och löneökningarna. Det gäller
här den faktiska ökning på närmare

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

2,5 procent för teknisk utveckling som
nu inte tas med. Man vill frysa kostnadsramen
vid det belopp som är fastställt
för innevarande år och inte gå
lägre. Man har nått en kostnad för försvaret
som man tycker är möjlig att
klara, som man tycker är rimlig och
som inte behöver byggas på ytterligare.

Under dessa tio år har försvaret varit
föremål för ett mycket imponerande
utvecklingsarbete. Vi har befunnit oss
i någonting av en fortlöpande upprustning.
Ibland har man haft en känsla av
att vi har befunnit oss i någon sorts
kapprustning med stormakterna. I varje
fall när man hör representanter från högern
tala, får man den föreställningen
att de har i tankarna att vi skall försöka
kapprusta med de stora makterna.

Under dessa år har emellertid den
svenska krigsmakten nått en icke föraktlig
styrka. Den är väl organiserad
och väl utrustad med modern materiel
över praktiskt taget hela linjen. Det
förekommer alltså inte några brister av
allvarligare art.

Man kanske inte skall överskatta den
värnkraft som krigsmakten fått under
denna tioårsperiod, efter vilken vi nu
anser att man bör göra ett stando, men
man skall sannerligen inte heller underskatta
den. Jag tror nämligen att det
svenska försvaret nu äntligen också
nått en nivå som inger en viss trygghet
och som man har anledning att bevara
så länge som det är nödvändigt, dock
icke längre än så.

Vi har alltså bedömt läget så att man
i dag kan visa en viss återhållsamhet.
Man kan också fråga sig hur långt vi
annars egentligen skulle gå på denna
upptrappningsväg. Statsverkspropositionen
präglas ju i år av en mycket kraftig
åstramning, som drabbar angelägna
ting på praktiskt taget alla områden.
Vår samhällsekonomi kräver att
statsutgifterna hålls tillbaka för att en
rimlig balans skall kunna uppnås.

Alla partier torde ha varit ense om
att man bör sträva efter en sådan åter -

hållsamhet. Men denna bör också enligt
vår mening gälla fjärde huvudtiteln,
där man har tillämpat en automatik
som icke förekommer på andra håll.
Det finns möjligheter att hålla igen
också på detta område, och det är detta
som vi anser nu bör ske. Det är möjligt
att genomföra även ur säkerhetspolitiska
synpunkter.

Försvarsutredningen har ägnat en
större del av sitt hittillsvarande arbete
— praktiskt taget hela första året —
åt att studera och belysa de säkerhetspolitiska
problem som vi har. Självfallet
kan man dra vilka slutsatser man
vill av de resultat som, mestadels i
tryckt form, har kommit fram ur dessa
studier, men det viktiga är nog — vilket
ingen lär bestrida — att vi nu ändå
befinner oss i en i vad gäller vår närmaste
omvärld mera stabiliserad period.

Vi har inget militärt hot hängande
över oss och har inte heller, såsom också
torde kunna utläsas av dessa studier,
under överblickbar tid något hot
att vänta. Läget är alltså sådant att man
har anledning att spara på utgifterna
även inom försvaret.

Vi har alltså bedömt läget så att det
ur statsfinansiella och samhällsekonomiska
synpunkter är nödvändigt att
hålla igen utgifterna även på detta område
och anser att det är möjligt att
göra det också med hänsyn till säkerhetspolitiska
aspekter.

Den kostnadsram som vi samlats om
för nästa budgetår och som tillstyrkes
i statsutskottets utlåtande motsvarar,
som sagt, kostnadsramen för innevarande
budgetår. Det är anmärkningsvärt
att inget parti har ansett sig kunna
förorda att man fullföljer 1963 års
inriktning av den ekonomiska utvecklingen
på detta område — inte ens högern,
som ju också är beredd att pruta,
om än aldrig så litet. Högern föreslår
emellertid att till utskottets basbelopp
4,6 miljarder kronor skall läggas 300
miljoner kronor för vissa närmare angivna
ting som man anser vara ange -

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

lägna för vår trygghet. Det är bl. a. sådana
ting som alltjämt befinner sig på
konstruktionsstadiet och som det väl
kommer att bli möjligt att införliva
med krigsorganisationen någon gång på
1970-talet eller i vissa fall någon gång
på 1980-talet

Herr Virgin ansträngde sig att bevisa
hur angelägna alla dessa ting är för vår
försvarsorganisation, och jag förstår att
det kan hävdas att det är ur försvarssynpunkt
nyttiga ting. Någon gång på
1970-talet skulle alltså försvaret vara
utrustat därmed, och det är väl möjligt
att om det inte sker 1974, så kanske
det sker 1975 eller 1976. Man kan likväl
tänka sig att skjuta på dessa saker
något eller några år tills de kan rymmas
inom kostnadsramen, vilken den
nu är, såvida de inte under de allra
närmaste åren befinnes vara så angelägna
att de ur materielkostnadsramen
tränger undan andra ting som finns där
men som kan betraktas som mindre angelägna.
Det återstår att se.

Det är säkert mycket som man kan
önska även i fråga om sådant som man
inte har råd till. Därför får man nog
hålla igen om man över huvud taget
skall kunna göra allvar av tanken att
även på fjärde huvudtiteln visa den
åtstramning som hela statsverkspropositionen
präglas av i år.

Högern har dessutom, som herr Virgin
redogjorde för, avgivit en särskild
reservation beträffande motiveringen.
Den gäller fullföljande av flygplansprojektet
37 Viggen. Man menar att det
knappast är möjligt att inrymma detta
projekt inom någon annan kostnadsram
än högerns. Den allvarliga olycka som
skulle hända, om Viggen inte kom till
det svenska försvaret, oroar mig dock
inte. Jag har nämligen tidigare i denna
kammare uttryckt den meningen att hela
Viggen-projektet innebär en snedbelastning
av våra resurser och att det
inte bort genomföras. När man nu bundit
1 100 miljoner kronor på projekteringen
av detta märkliga flygplan, har
man ändå kommit så långt att inte ens

jag kan tänka mig annat än att man
gör en beställning — den i och för sig
begränsade beställning som Kungl.
Maj:t har föreslagit. Enligt de informationer
som utskottet fått är det möjligt
att göra det under vissa betingelser
inom de lägre kostnadsramarna. Vi har
ingen som helst anledning att betvivla
att den beräkningen är riktig.

Mittenpartierna har lagt fram förslag
som avser att avvärja en större olycka i
framtiden. Man föreslår en ökning av
utskottets basbelopp med 100 miljoner
kronor — 50 friska miljoner och 50 från
reservationsanslagen. För detta skulle
man för arméns räkning få mer ammunition
och mer pansarvärnspjäser. Man
skulle få ytterligare ett min- och depåfartyg
för flottan. Man skulle få minor
och torpeder och ett nytt vapensystem
för kustartilleriet. För flyget skulle
man få vissa radaranläggningar och en
ny jaktrobot.

Det är en rätt lång önskelista för så
relativt små belopp. Kommer man bara
ihåg att önskelistan inte skall förverkligas
under nästa budgetår, utan bara påbörjas
då och betalas i framtiden, så
förstår man att det är möjligt att räkna
som mittenpartierna gjort.

Men vi vet ändå inte vilken utveckling
som försvaret kommer att få. Vi vet
inte vilka materielslag, som får plats i
nästa års budget. Vi vet inte vilka som
bör ha plats där, och vi vet framför
allt inte, förrän försvarsutredningen
sagt sin mening och riksdagen tagit
ställning till dess förslag, hur vårt försvar
skall vara utformat. Innan dess
kan vi knappast heller veta vilken materiel
som kommer att behövas i detta
framtida försvar.

Det gäller både högerns och folkpartiets
förslag att många av de ting, som
man nu anser högst önskvärda och som
väl alla kan anse önskvärda om de inte
kostar så stora pengar, kanske inte passar
in i den blivande försvarsorganisation,
varom överbefälhavaren nu funderar.

Vi vet däremot att det för nästa år

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Ang. ramen för det militära försvaret, m
inte behöver göras några avbeställningar.
Den saken har försvarsministern
nyss redogjort för, och jag kan därför
gå förbi den.

Så mycket är också klart, att huvudtiteln
för nästa år liksom säkerligen
även för kommande år kommer att innefatta
betydande miljardbelopp, avsedda
för materiel. Det är självklart att de
miljarderna efter hand kommer att tillföra
försvaret resurser, som i dag så att
säga får stå och vänta i ko. Mer brådskande
är väl ändå inte denna anskaffning
än att man kan ha rätt, då landets
ekonomi kräver det, att fördröja anskaffningen
av vissa kanske i och för
sig önskvärda ting.

Det är framför allt med hänsyn till
att försvarsorganisationen i höst måhända
kommer att se litet annorlunda
ut än den gjort hittills, som det väl får
anses vara olyckligt om man nu låser
fast ett beställningsprogram, om vilket
man inte vet att det passar i den blivande
organisationen. Det skulle vara
olyckligt om man på det sättet gör felinvesteringar,
som kommer att kosta
samhället betydande belopp utan att bli
till någon egentlig nytta.

Herr talman! Jag har ingenting mer
att tillägga. Försvarsministern har redan
utvecklat sin syn på saken och den
berör i stor utsträckning vad utskottet
skulle ha att säga.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gillström gjorde
en skarp vidräkning med målsättningen,
och jag förstår detta. Det är nämligen
just försvarets anknytning till en
målsättning som klarast visar hur oansvarigt
det socialdemokratiska försvarsutspelet
verkligen är.

Herr Gillström säger, att målsättningen
har missförståtts och missbrukats
och att den aldrig har varit avsedd att
ange exakta ting. Jag delar inte den
uppfattningen. Men om den vore riktig

in.

— vad har då socialdemokraterna för
utgångspunkt för att fastställa försvarskostnaderna?
Man kan väl inte bara
utgå ifrån ett belopp —■ det vore mycket
egendomligt, tycker jag. Man måste
väl utgå ifrån vad man anser att försvaret
bör kunna utföra för att ge den
trygghet, som man vill skapa, och sedan
räkna efter vad kostnaderna blir. Tycker
man att de då blir för höga och
orimliga att bära, får man naturligtvis
sänka sina pretentioner på förmågan.
Det var just det som gjordes när man
gick ner från kravet på att kunna försvara
sig mot två stora invasioner till
kravet på att försvara sig mot en invasion
och att upprätthålla ett fördröjande
försvar mot övriga invasioner. Det
var en sådan anpassning.

Herr Gillström frågar: Hur stor är
en stor invasion? Herr Gillström vet
mycket väl att det i försvarsutredningen
har skett många ingående föredragningar
om de mycket noggranna studier,
som görs inom försvarsmakten,
och att de har gett svar på denna fråga
och på alla andra frågor som herr Gillström
har ställt. Det är klart att svaren
kan vara felaktiga i någon mån, men de
är i varje fall alltid riktigare än bara
ett troende och ett tyckande. Det räcker
inte, som herr Gillström gör, att bara
säga att de försvarskostnader, som nu
fastställts av regeringen, är de rimliga.

Jag håller med om att vi inte bör vare
sig överskatta eller underskatta den
värnkraft som vi har, men det är fel att
tro att den har ökat relativt sett under
de senaste tio åren. Den har ungefär
bibehållits oförändrad. Det är vår förmåga
att stå emot angrepp även från en
stormakt, som betyder någonting, och
den förmågan bör vi enligt min mening
vidmakthålla.

Det gör vi inte, om vi följer regeringens
förslag.

Herr GILLSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var i herr Virgins
inlägg inte någonting särskilt som jag

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

behöver ta upp utom en fråga som han
ställde: Vilken utgångspunkt kan socialdemokraterna
ha för att fatta sin
ståndpunkt i fråga om kostnaderna för
försvaret, om man inte skall räkna
med den precisering som finns i punkt
3 i målsättningen?

Jag ställer samma fråga till herr Virgin:
Vilken utgångspunkt har högerpartiet
med anledning av denna precisering,
och vilken utgångspunkt räknar
högerpartiet med för att det över huvud
taget skall kunna komma fram till
ett fixt och fast belopp när det gäller
försvarskostnaderna?

Jag tror inte att högerpartiet har
möjligheter att göra det — möjligen
kan herr Virgin som är officer göra
det, men lekmannen har inga sådana
möjligheter. Det måste, som jag sade,
vara fackmännen som kan tala om för
oss att vi för att kunna klara den prestation
som vi kräver måste ha så och
så mycket resurser av de och de slagen,
och det kostar så och så mycket
pengar.

Skall man alltså ha detta som utgångspunkt,
tvingas man, som jag sade,
att räkna med att riksdagen bara
blir en sådan där institution som har
att betala, d. v. s. att plocka ut pengarna
av skattebetalarna, vilka summor
det än blir fråga om.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är visserligen riktigt
att jag har varit officer, men det
var för 25 år sedan, och jag har inga
kunskaper med mig från den tiden i
detta stora sammanhang. Mitt ställningstagande
grundar sig därför självfallet
på de sakkunniga föredragningar,
som vi i stor mängd har fått inom försvarsutredningen
och som har belyst
att det finns ett klart samband mellan
å ena sidan vad försvaret kan åstadkomma
och å andra sidan vad det kostar
att skaffa detta försvar.

Det är väl i och för sig ganska självklart
att ett sådant samband föreligger.

2 Första kammarens protokoll 1967. Nr 27

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! För ungefär en och en
halv timme sedan inledde försvarsministern
sitt anförande med att göra
gällande, att det var högerpartiet som
brutit försvarsenigheten, att det var vi
som ville gå våra egna vägar och att
det var vi som inte ville diskutera.
Även i en försvarsdebatt kan naturligtvis
anfall vara det bästa försvaret. Följande
denna enkla tes kastade alltså
försvarsministern ut en demagogisk
ordbomb här i kammaren, men han
flydde sedan fältet mycket snabbt och
drog sig in i andra kammaren för att
ta skydd under herr Erlanders vingar.
Det är klart att man också kan föra en
debatt så, om man känner sig osäker.

Låt mig emellertid se litet närmare
på påståendet, att det skulle vara högerpartiets
vakthållning kring ett starkt
neutralitetsförsvar som har brutit försvarsenigheten.
Det är ett påstående
som både bör granskas och klart avvisas,

Det är vår uppfattning, att mycket
av förklaringen till regeringens bristande
känsla för behovet av försvarsenighet
hänför sig till socialdemokraternas
förlustval förra året. Det gäller
nedskärningen av försvarskostnaderna
liksom det gäller en annan stor fråga,
som vi inte diskuterar i dag men som
ligger på riksdagens bord och kommer
upp i debatten i morgon, nämligen den
utkastade tanken om en statlig investeringsbank.

Med dessa två frågor som utgångspunkt,
framför allt försvarsfrågan, kan
det finnas skäl att anlägga några synpunkter
på varför regeringspolitiken
under det gångna halvåret, d. v. s. sedan
september—oktober 1966, så märkbart
radikaliserats och så klart orienterats
vänsterut.

Den naturliga bakgrunden är, att regeringspartiet
i dag känner sig klämt
mellan opinionstrycket från vänstergrupperna,
från kommunisterna och de
högljuddare vänstergrupperna inom det
egna partiet, å ena sidan och vetskapen

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

å andra sidan om att en majoritet av
valmanskåren i fjol gav oppositionen,
d. v. s. de borgerliga partierna, sitt
stöd. Detta växande tryck från två håll
har säkert bidragit till att skapa den,
som jag tycker, atmosfär av nervositet
och politisk villrådighet, som kännetecknar
regeringens sätt att arbeta, inte
minst i fråga om försvarspolitiken. Det
gäller tydligen för regeringen att till
varje pris förhindra en utveckling på
den socialistiska vänstersidan. — Kanske
skall jag använda samma uttryck
som försvarsministern gjorde, då han i
stället för att kalla opinionspartiet högerpartiet
vid dess rätta namn rätt och
slätt talade om »högern». Jag skulle på
samma sätt kunna tala om »vänstern»
som ett passande uttryck för det socialdemokratiska
partiet. Det gäller tydligen
för denna vänster att förhindra
den situation som uppstod i vårt grannland
Danmark förra året, då det omkostymerade
danska kommunistpartiet
under Axel Larsens ledning fördubblade
antalet mandat. Men det gäller tydligen
också — och det fick vi ett klart
bevis på genom försvarsministerns anförande
■—- att försöka se till att de
borgerliga framgångarna här i landet
inte bara förbyts i sin motsats utan att
de borgerliga ståndpunkterna splittras.

Hur löses nu detta problem? Kan det
över huvud taget lösas av ett regeringsparti,
som i dag inom sig rymmer betydligt
fler och mer divergerande åsikter
än vad jag tror statsminister Erlander
och hans meningsfränder någonsin
lär kunna spåra upp bland den borgerliga
oppositionen i dag?

I detta dilemma har regeringen börjat
använda en taktik, ett utstuderat
spel, som vi inom de borgerliga partierna
måste se upp med. Valet 1966
visade att en icke inbördes käbblande
opposition kunde åstadkomma mycket.
Borgfreden gav resultat. För regeringen
tycks det därför vara ett livsvillkor att
till varje pris bryta borgfreden. Men
det räcker inte för regeringen att försöka
splittra oppositionen. Det förefal -

ler fordras något mer. Regeringen måste
också ge sken av kraft och handlingsförmåga
på något sätt. Den försöker
komma på offensiven. Man väljer i
detta läge ut sådana frågor som inte diskuterades
i 1966 års valrörelse. Därmed
vill man stimulera de egna krafterna,
samtidigt som man försöker tillfredsställa
även grupper längst ut till vänster
i partiet.

Jag tror att det är denna bakgrund
som har gjort att regeringen omedelbart
efter valet 1966 sköt fram försvarsfrågan.
Resultatet blev ett förslag om en
försvarsnedskärning, som ingen kunnat
drömma om före valet 1966.

Den enighet, som rått mellan de demokratiska
partierna och som inte
minst i utlandet skapat respekt för vår
vilja att med ett starkt försvar ge stöd
åt vår alliansfria utrikespolitik, offrades
för partitaktiska syften.

Det väsentliga av klar och vettig ekonomisk
planering skadades och bröts
på vissa punkter.

Den försvarspolitiska målsättningen
att effektivt försvara hela landet ersätts
med en ny politisk taktik.

Uppenbarligen — här vill jag nog i
viss utsträckning ge försvarsministern
rätt — har taktiken lyckats. Inte till att
börja med, men så småningom tycks
den ha fyllt de anspråk som regeringens
strateger ställt upp.

Försvarsutspelet var en ny fråga.
Ingen kunde hävda att valutslaget skulle
ge partierna erforderlig vägledning.
Den hade inte diskuterats. Man kunde
från borgerligt håll knappast göra gällande,
att majoriteten av väljarna uttalat
sig för en bestämd försvarspolitik,
och man kunde heller inte göra gällande
att opinionen i valet uttalat sig
positivt för en försvarspolitik som socialdemokraterna
sedermera slog in på.

Men utspelet fyllde också andra kriterier.
Det tycks ha tillfredsställt vänsteropinionen,
och den gav intryck av
en regering, som vågade ta ställning.
Det är ju så enkelt att åtminstone i propagandan
övertyga om att pengar —

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

och stora pengar — kan sparas på
försvaret. Det är propagandamässigt
mycket svårare att bevisa motsatsen.
Och det är ju en av de väsentliga orsakerna
till att de politiska demokratiska
partierna har försökt att hålla
försvarsfrågan ovanför den alldagliga
och i vissa fall något demagogiska politiska
debatten.

Men sist — men inte minst — rubbade
försvarsfrågan nog också den borgerliga
enheten. Jag tror inte att det
finns någon anledning att inte konstatera
detta. Man lyckades inte inledningsvis,
vilket uppenbarligen oroade
regeringen. Det gemensamma borgerliga
utredningsalternativ som lades fram i
höstas i försvarsutredningen var en
manifestation för den borgerliga enigheten,
och den skakade också regeringen
politiskt. Men när det kom till avgörandet
denna omgång visade det sig
att socialdemokraterna kanske inte hade
räknat så fel. De två mittenpartierna
släppte under trycket från regeringspartiet
det gemensamma borgerliga utredningsalternativ,
som de själva varit
med om att utforma.

Låt mig ge ytterligare ett exempel,
mycket kort, på taktiken från regeringens
sida. Det gäller den statliga fond
som vi i morgon skall diskutera — inte
i form av en fond, utan i form av en
statlig bank. Här kan vi spåra samma
mönster. Förslaget vill antyda en framsynt
regering. Förslaget är så nytt att
det fortfarande tycks vara föränderligt
— vi får se vad som händer —- och det
fyller också det krav, som jag tidigare
belyst, att ingen skall kunna säga,
att majoriteten av väljare förkastat eller
biträtt det i föregående val. Det tillfredsställer
även vänstergrupperna. I
botten ligger slutligen den illa dolda
förhoppningen från regeringen, att oppositionen
inte skall kunna hålla för
påfrestningen.

Herr talman! Jag har med dessa exempel
bl. a. önskat visa att regeringen
i dag i sin kamp för makten är beredd
att spela med sådana frågor, för vilka

man tidigare känt ett alltför stort ansvar
för att vilja använda dem i partitaktiska
syften. Under lång tid har
enighet rått mellan de demokratiska
partierna om vårt lands försvarspolitik.
Efter utredning och förhandlingar har
vid en rad tillfällen flerårsbeslut kunnat
fattas om försvarsmaktens omfattning
och utformning. Härigenom har en
långsiktig planering blivit möjlig, som
i sin tur bidragit till att ge oss ett
mycket starkt försvar i förhållande till
de pengar vi satsat. Enigheten har också
skapat respekt i omvärlden och för
Sveriges vilja och förmåga att upprätthålla
den alliansfria utrikespolitiken.

Hösten 1966 bröts emellertid den
försvarspolitiska enigheten, då socialdemokraterna
efter valnederlaget gjorde
sitt utspel med krav på drastiska
nedskärningar av försvarsbudgeten.
Försvarsminister Andersson sade i sitt
tidigare anförande, att han inte ville
uppehålla sig vid orsaken till att försvarsutredningen
inte blev klar. Jag förstår
det!

För, herr talman, vad har hänt? Vad
har förändrats? Har det egentligen inträffat
någonting före och efter den kritiska
tiden på hösten 1966? Har det inträffat
någon avgörande förändring i de
huvudfaktorer, som bestämmer omfattningen
och styrkan av det svenska försvaret?
De faktorer jag syftar till är

— för det första de krav, som ställs på
nödvändigheten av att hävda vår utrikespolitiska
huvudlinje — alliansfrihet
i fred, neutralitet i krig

— för det andra det militärpolitiska
läget i vår omgivning och

— för det tredje landets förmåga att
bära kostnaderna för det försvar vi behöver.

När det gäller försvarets betydelse
som stöd för vår utrikespolitiska huvudlinje
— alliansfrihet i fred, neutralitet
i krig — har ingenting förändrats.
Ingen har föreslagit att vi skall överge
eller modifiera alliansfriheten, ansluta
oss till någon stormaktsallians eller söka
andra garantier för vår neutralitet än

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

de som ett starkt modernt försvar ger
oss. Tvärtom kan behovet för Sverige
att ge omvärlden klara belägg för att
vi menar allvar med vår traditionella
utrikespolitiska linje. Kraven liärpå kan
f. ö. sägas ha ökat genom att ett svenskt
medlemskap i EEC har aktualiserats.

När det gäller det militärpolitiska läget
i vår omgivning har heller inga avgörande
förbättringar inträffat. De tendenser
till politiska avspänningar ute i
världen som möjligen kan iakttagas har
ännu inte — och det skall vi komma
ihåg — tagit sig uttryck i nedrustning.
De militära styrkorna i Europa är större
än någonsin efter det andra världskriget,
och senast förra veckan förutskickade
försvarsministrarna i NATOländerna,
att man hade planer på att
förstärka NATO-alliansens vitala flankområden
bl. a. i Norge och Danmark.
Det är förvisso ingen tillfällighet att
man gör det. Vi vet att Sovjet inom ett
område mycket nära gränsen till Norge
har en permanent styrka på 50 000 man.
Till detta kommer stora flyg- och flottstyrkor.
Endast i isliavsflottan ingår
400 fartyg, av vilka 178 är u-båtar. Att
under åberopande av allmänt tal om avspänningstendenser
vidtaga drastiska
nedskärningar i vår försvarskraft är
inte bara missvisande utan också oansvarigt,
så länge avspänningen inte tar
sig uttryck i en minskning av de militära
styrkorna ute i Europa.

Ändå räcker det inte för oss att enbart
se till förhållandena i Europa.
Världsdelarna hör alltmer intimt samman.
Vi blir alltmera beroende av förhållandena
på andra håll i världen. Så
sent som för en vecka sedan uttalade
också generalsekreterare U Thant,
som besvarade frågor från korrespondenterna
vid en presslunch i FN-högkvarteret
i New York, att han ansåg klimatet
just nu påminna om de skeenden
som föregick första och andra världskrigen.
Han betonade ett par gånger,
att han fruktade att världen bevittnar
inledningsskedet av ett tredje världskrig.
Det var utomordentligt hårda

ord men ord som stämmer till eftertanke.
Det finns anledning att fråga regeringen,
om regeringen nonchalerar uttalanden
av detta slag eller om inte ett
sådant uttalande ändå borde påverka regeringen
i dess bedömning av behovet
av ett starkt neutralitetsförsvar och en
enighet i försvarsfrågan.

När det gäller vår förmåga att bära
kostnaderna för det försvar som vi behöver
har onekligen en förändring inträtt.
Våra statsfinanser och vår samhällsekonomi
är på grund av den förda
politiken hårt ansträngda. Det är
nödvändigt att spara på de offentliga
utgifterna — också på försvarsutgifterna;
det känner vi även inom högerpartiet.
Om detta är de demokratiska
partierna överens.

Vad frågan gäller är att sparsamheten
måste ske med förstånd. Besparingarna
får naturligtvis inte riskera att
man raserar det försvar, som vi med
stora ekonomiska uppoffringar har
byggt upp. Besparingarna får — det
kanske är bättre uttryckt — inte bli en
ekonomiska förlust. Priset för en rationell
och ekonomiskt vettig planering är
ju de hårda bindningar, som en sådan
planering innebär. Kostnaderna för material,
som under ett löpande budgetår
redan måste vara beställt för att kunna
betalas under ett kommande budgetår,
uppgår ju till högst betydande belopp.
Det gäller framför allt närmast
följande budgetår, och möjligheterna att
variera försvarsanslagen vid skiftande
konjunkturer är därför små. Gör man
trots allt detta, måste konsekvenserna
bli betydande.

Redan nu har vi fått praktiska exempel
på vad en hastig försvarsnedskärning
kan resultera i. Herr Virgin var
inne på en del av dessa exempel. Jag
kan bl. a. nämna, att fullt användbara
flygplan har fått sättas ur tjänst. Det
är självfallet inte god försvarsekonomi.
Ett stort antal flygdivisioner hotas också
av indragning, och det minskar allvarligt
vårt försvars effektivitet.

Det är, såvitt jag förstår, en direkt

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

effekt av den ekonomiska nedskärningen.
Försvarsministerns och herr Gillströms
påstående att det på sitt sätt
inte skulle finnas något sådant här
samband mellan de ekonomiska resurser,
som man ett år ställer till förfogande,
och de försvarsresurser, som
därigenom erhålles, gör på mig ett ologiskt
och orimligt intryck. Vill man
verkligen förneka att det finns ett samband
mellan de pengar som riksdagen
ställer till förfogande för försvaret och
den försvarsmateriel som försvaret köper?
Det kan ändå inte vara riktigt.

Jag tycker också att det är lika orimligt
att inte erkänna, att det finns ett
samband mellan försvarets resurser och
försvarets målsättning. Självfallet kan
man komma ifrån hela den frågan, om
man gör som herr Gillström — som
säger att vi inte skall göra någon formulering
som binder oss beträffande
målsättningen. Det är emellertid en
linje som vi inom högerpartiet inte har
accepterat. Vi tror att det är en styrka
för hela vårt försvarstänkande att vi
får bedöma försvarets tillgångar och resurser
mot bakgrunden av den försvarspolitiska
målsättning, som vi politiker
ställer upp.

Högerpartiet har tidigare utförligt redovisat
sitt alternativ — herr Virgin
har särskilt varit inne på det —- till den
av regeringen föreslagna försvarsnedskärningen.
Därvid har vi också redogjort
för de väsentliga fördelar, som
vid ett accepterande av regeringens förslag
går förlorade ur ekonomisk och effektivitetssynpunkt.

Redan nu har vi, som jag nämnde,
fått praktiska exempel på konsekvenserna
— flygvapnet nämndes, men också
de utrikespolitiska följdverkningarna
av regeringens förslag till nedskärningar
har visat sig. På sina håll, framför
allt i Danmark och Finland, har
oroliga röster höjts inför de nya svenska
försvarspolitiska signalerna. Man
fruktar i dessa grannländer att stormakterna
skall känna sig tvingade att fylla

ut de luckor som de reducerade svenska
försvarsansträngningarna kommer
att öppna, inte minst när det gäller
vakthållningen i Östersjön. Vårt geografiska
och politiska läge mellan atlantpaktstaterna
och östblocket och vårt
hittills relativt starka försvar har utan
tvekan av omvärlden bedömts som en
stabiliserande faktor, som inte får rubbas.

Vad jag här sagt visar med all tydlighet
att de av regeringen föreslagna förändringarna
i den svenska försvarspolitiken
får betydande konsekvenser, som
redan inom kort tid kan visa sig vara så
allvarliga att även försvarsutredningens
socialdemokratiska majoritet tvingas
ompröva sin hållning. Det gläder mig
att det bland alla de motsägelsefulla
formuleringar, som försvarsministern
använde och som förekom även i herr
Gillströms anförande, hela tiden fanns
något av en öppning kvar för ett gemensamt
uppträdande mellan samtliga
partier kring ett starkare försvar än
det försvar som majoritetens anslag
kommer att ge. Men för detta fordrades
det tydligen enligt försvarsministern ytterligare
skärpt utrikespolitisk oro. Dess
värre finns det ju alltid risk för att den
kan komma snabbare än vi i detta fredliga
land räknar med.

För att försvarsutredningen skall ha
full handlingsfrihet att hösten 1967
kunna enas om ett sådant förslag, som
bibehåller försvarets möjligheter att genomföra
den uppställda försvarspolitiska
målsättningen och därmed ge innehåll
åt vår alliansfria utrikespolitik, har
högerpartiet föreslagit en kostnadsram
som med 300 miljoner kronor överstiger
regeringens. Det beloppet, som motsvarar
de utredningsbud om vilka de tre
borgerliga partierna enades i försvarsutredningen
föregående höst, har tidigare
av de militära experterna på
grundval av utredningar angivits som
ett minimum för att den försvarspolitiska
målsättningen skall kunna uppfyllas.

Vi har funnit det vara konsekvent att

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Ang. ramen för det militära försvaret, m,
vidhålla detta bud — politiskt konsekvent
och konsekvent ur försvarets och
neutralitetens synpunkt.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Holmberg gjorde i
sitt anförande, tyckte jag, en del försök
att få till stånd en debatt inom oppositionen.
Jag skall inte tillmötesgå hans
önskan på den punkten utan vill bara
göra en mycket kort kommentar.

Herr Holmberg ville, på samma sätt
som en hel del andra inlägg från högern
i olika sammanhang, ge intrycket att
det fanns ett bud — han använde det
ordet nu sist —• i försvarsutredningen
i höstas. Alla vet att det inte var fråga
om något bud utan om ett räkneexempel
■—- man ville att det skulle undersökas
vad man kunde få för den angivna
kostnaden. Jag förstår väldigt litet av
finessen eller ändamålsenligheten i att
fortsätta en sådan diskussion —• jag tror
inte att den gagnar det önskemål, som
jag föreställer mig att vi har gemensamt
inom oppositionen: att söka få
bukt med den socialdemokratiska uppfattningen.

Över huvud taget tycker jag nog att
högerns framträdande i olika sammanhang
— som jag bedömer det — knappast
gagnar ett vidare samförstånd. För
en tid sedan talade herr Holmberg på
en plats ute i landet, och högertidningen
där anspelade då på att högerns representanter
i försvarsutredningen lämnade
utredningen under en viss period i
höstas. Men så skrev tidningen, att då
passade folkpartiets och centerpartiets
representanter på att vid ett tillfälle,
när högerns representanter var förhindrade
att närvara, föreslå socialdemokraterna
vissa alternativa utredningar.

Jag tror, herr talman, att den debatten
gagnar försvaret ytterst litet, och
jag tänker inte fortsätta en diskussion
på den här punkten i dag.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Dahlén har fattat
mig fullständigt rätt —• jag vill inte ha

till stånd någon allmän debatt mellan
oppositionspartierna!

Men jag har ändå i mitt anförande
velat klargöra att det, framför allt för
de följande åren, kommer att bli en stor
skillnad mellan mittenpartiernas försvarsbud
och det försvarsalternativ som
vi lagt fram. Jag har velat betona detta.
Vet vi bara var vi står i dag, tror jag
nämligen att möjligheterna blir större
att vid de kommande diskussionerna i
försvarsutredningen och kanske även
här i riksdagen jämka samman våra
synpunkter.

Jag har nämligen en känsla av att vad
frågan gäller är att så småningom finna
möjligheter och utrymme att skaffa de
pengar, som behövs för att täcka de
framtida kostnader som mittenpartiernas
förslag innefattar. Från högerpartiets
sida är vi självfallet beredda att
hjälpa till så mycket som möjligt i det
avseendet.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag hoppas mycket livligt
att det blir möjligt att komma överens
inom oppositionen om ett försvarsalternativ.
Men min förhoppning är ändå
livligare att det skall vara möjligt
att få socialdemokraterna med på ett
förslag, som vi verkligen kan vara mera
tillfredsställda över än vad en del yttranden
under vintern och i kammaren
i dag skulle kunna ge vid handen.

Jag tror, herr Holmberg, att vi för
försvarets del realistiskt måste säga, att
oavsett vad vi gör här i år och vad man
kan göra i försvarsutredningen i höst
blir det ingen väsentlig förbättring, om
vi inte får socialdemokraterna med oss.
Det är i förhoppningen om att en sådan
lösning skall kunna åstadkommas, som
mittenpartierna har presenterat sitt förslag
i dagens debatt.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Vi kommer här i kammaren
'' morgon att få en interpella -

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

tionsdebatt om det civila överljudsflyget.
I centrum för den diskussionen står
de forskningsresultat som flygtekniska
försöksanstalten har publicerat och gett
internationell spridning. Det är ett exempel
på den betydelse som försöksanstalten
har haft vid sidan av de rent
militära uppgifterna. En rad viktiga
uppgifter inom det civila flygområdet
och forskningen för ökad flygsäkerhet
väntar nu på insatser och undersökningar.
Det är av stor betydelse att vi i
Sverige i likhet med andra flygtekniskt
avancerade länder har tillgång till en
central flygforskningsanstalt som kontinuerligt
kan följa utvecklingen.

Tyvärr kan flygtekniska försöksanstalten
komma i viss fara genom proposition
nr 110. En betydande del av försöksanstaltens
budget grundas nämligen
på omfattande utredningar för flygvapnet.
Men åtskilliga militära beställningar
kommer nu att minska eller upphöra
på grund av nedskärningar. Försöksanstalten
riskerar därför, enligt
verksledningen och styrelsen, att
tvingas avskeda en mycket stor del av
sin personal. I ett motionspar, som är
undertecknat av företrädare för de fyra
stora partierna, I: 787 och II: 1009, har
vi fäst uppmärksamheten på den skada
som en hastig krympning av försöksanstalten
skulle kunna innebära för
framtida svensk flygforskning.

Tv samtidigt som en rad avskedanden
hotar sitter en utredning som behandlar
just framtiden för flygtekniska försöksanstalten.
Enligt uppgift kommer
den utredningen att föreslå en organisation
som långt överskrider den personalstyrka
som anstalten kan anse sig
tvingad att krympa ned till. Det skulle
alltså betyda, att man först reducerar
organisationen långt under den nivå
som utredningen kommer att föreslå
och senare måste nyrekrytera personal.
För en organisation, som sysslar med
delvis långsiktig forskning, är det särskilt
olämpligt att först kraftigt beskäras
och sedan åter byggas upp.

Nu hoppas vi naturligtvis att det inte

kommer att gå på det här sättet. Vår
motion har fått en s. k. välvillig skrivning
från statsutskottets sida. Man säger
att »de omständigheter, för vilka redogöres
i motionerna, är enligt vad utskottet
inhämtat kända inom försvarsdepartementet,
och utskottet förutsätter
därför att Kungl. Maj:t vidtager de åtgärder
som kan vara påkallade».

Jag hoppas att det innebär att försvarsministern
i avvaktan på utredningen
och ett eventuellt nytt finansieringssystem
och kanske en delvis ny inriktning
av försöksanstaltens arbete kommer
att finna en lösning på det temporära
problemet genom t. ex. reserverade
medel eller tilläggsanslag. Ty värdet av
en egen flygteknisk forskning i en tid,
då flyget står inför en både snabbare
och mer dramatisk expansion än någonsin
tidigare, är väl uppenbar för oss
alla.

lag skall i övrigt bara ta upp ett enda
problem bland dem som brukar diskuteras
i svensk försvarsdebatt. Det gäller
sambandet mellan å ena sidan vår
uppfattning om det utrikes- och militärpolitiska
läget i Europa och å andra
sidan omfattningen av de svenska försvarsanslagen.
Det anförs ibland att vi
nu, eftersom spänningen har lättat i vår
del av världen, kan hålla igen försvarsutgifterna.
Avspänningen i Europa skulle
göra en nedskärning möjlig och rimlig Bland

ansvariga politiker uttrycks
denna tanke sällan så bestämt och entydigt
som ibland i den allmänna debatten.
Men den återkommer då och då
i formuleringar, som är otydliga och
icke preciserade men som ändå, kanske
antyder ett argument med liknande
innehåll.

I en TV-debatt i början av detta år
framhöll försvarsutredningens ordförande
Karl Fritiofson att vi tycks vara
»erise om att läget i Europa är förhållandevis
mera avspänt nu än någon tidigare
period under efterkrigstiden».
Han talade om »en tilltagande stabilitet»
i Europa och att det finns »mycket star -

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

ka säkringar ----i den europeiska

situationen mot sådan inverkan utifrån
från utomeuropeiska lokala konflikter
att det verkligen går så långt som till
krig i Europa». Han fortsatte på följande
sätt: »Därför tror jag inte man ska
bedöma den europeiska situationen utifrån
det förhållandet att det förs krig
på andra håll ute i världen.»

I en intervju i tidningen Frihet förklarade
försvarsministern vid samma
tid, att bakgrunden till nedskärningarna
»också är att vi bedömer den internationella
situationen något stabilare,
vilket innebär att vi kan slå av på takten».
I remissdebatten i denna kammare
i januari förklarade försvarsministern:
»Jag har pekat på---— att de ut redningar,

som framlagts av försvarsutredningen,
antyder att det internationella
läget har undergått förändringar
vilka medför att krigshotet inte är
lika påtagligt — framför allt inte i
Europa —- som det har varit under
1950-talet och under början av 1960-talet.»

De här resonemangen håller självfallet
ett långt stycke. Den politiska spänningen
i Europa är i dag glädjande nog
mindre stark än tidigare. Avspänningen
märks bl. a. på att stormakterna för
närvarande tycks betrakta vår del av
världen som en mindre akut krishärd
än vissa andra områden. Karl Fritiofson
har visserligen i ett annat sammanhang
påpekat att det i dag står större
krigsmakter i Europa än någon gång tidigare
i fredstid. Men de politiska motsättningarna
har avtagit något, varför
risken att dessa väldiga rustningar
kommer att nyttjas i en krigisk konflikt
är mindre överhängande än tidigare på
1960-talet.

Resonemanget blir diskutabelt först
om man anför det som skäl för en
minskning av den svenska försvarsorganisationen
på sikt. Denna tanke är ohållbar
på två sätt. För det första kan vi
inte vara så säkra på att avspänningen
i Europa fortsätter in på 1970-talet, att
vi kan grunda en central del av säker -

hetspolitiken på ett sådant antagande.
För det andra har vårt försvar en långsiktig
uppbyggnad som gör att de anslag,
som ges krigsmakten under andra
hälften av 1960-talet, i hög grad bestämmer
vår militära styrka under andra
hälften av 1970-talet.

Låt mig först ta upp avspänningen.
Naturligtvis hoppas vi att den skall fördjupas
under kommande år, att motsättningarna
mellan stormakterna skall
minska, att kontakterna mellan västoch
Östeuropa skall öka och att rustningstakten
skall dämpas. Men vi kan
inte vara säkra eller nästan säkra på
att det går så. Vi kan inte ens anse att
det är i högsta grad sannolikt. För här
samverkar en mängd faktorer, som vi
inte rår över, som är svåra att förutse
och som kan skifta mycket snabbt av
orsaker vi i dag inte ens kan gissa oss
till.

Vi kan göra tankeexperimentet att vi
nu har år 1955 och skall förutse utvecklingen
10 år framåt. Detta år nådde
1950-talets avspänningspolitik sin höjdpunkt.
Österrike blev självständigt och
fick sitt fredsavtal. Relationerna mellan
Sovjet och Jugoslavien normaliserades.
På sommaren hölls toppmöte i
Geneve för stormakternas regeringschefer,
Adenauer reste för första gången
till Moskva, Porkala lämnades tillbaka
till Finland, avstaliniseringen fortsatte
och kriget i Indokina avblåstes. Den
europeiska debatten var fylld av optimistiska
prognoser om framtida avspänning.

Redan året därpå drabbades världen
och Europa av två av de svåraste kriserna
under efterkrigstiden. Det ungerska
upproret slogs ner av ryskt pansar.
Frankrike, England och Israel kom
i krig med Egypten om Suezkanalen. I
Polen ledde antiryska demonstrationer
både till blodiga sammanstötningar och
politiska förändringar. Världen befann
sig på randen till ett storkrig.

Men läget stabiliserades, samtidigt
som Mellersta Östern blev en ny krishärd
med kupper, politiska omvälv -

Onsdagen den 17 mai 1967 fm.

Nr 27

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

ningar och amerikansk intervention i
Libanon. Kinafrågan inflammerades av
konflikten om Quemoy och Matsu. 1958
var det dags för en ny Berlinkris efter
sovjetiska krav att området skulle bli
en s. k. fri stad.

Året därpå minskade spänningen åter,
Chrustjov besökte USA och man började
tala om Camp David-andan.

1960 hölls så det toppmöte som skulle
markera avspänningen — men det blev
plötsligt fiasko efter U2-affären och
vändes till sin motsats. Ungefär samtidigt
började kriget i Kongo, som ledde
till sammanstötningar mellan stormakterna
och mellan FN och Sovjetunionen.
Kuba blev kommunistiskt, och invasionsförsöket
i Grisbukten blev ett fiasko
för den nyvalde amerikanske presidenten.
På hösten 1961 ökade spänningen
i Europa. Sovjet återupptog sina
vätebombsprov, det blev en mur i Berlin,
Finland fick en rysk not som skrämde
landet. Höjdpunkten nåddes året
därpå: Sovjet sökte göra Kuba till en
robotbas, Kennedy svarade med blockad
och hot om intervention, och efter
några dramatiska dagar drogs kärnvapenrobotarna
tillbaka.

Sedan var det dags för en mera långvarig
avspänning mellan främst USA
och Sovjet. Ett provstopp blev verklighet,
även om Kina skaffade sig eget
atomvapen. Motsättningarna i Berlinfrågan
skyldes över. Splittringen inom
Atlantpakten ökade, samtidigt som de
östeuropeiska länderna fick större rörelsefrihet.
Kriserna flyttade i stället
österut: Tibet, Indien, Laos, Malaysien
och Indonesien. Och i slutet av den här
tioårsperioden var nästa stora krig —
Vietnam — i full upptrappning.

Det här var bara en ytlig uppräkning
av ett trettiotal händelser som kastade
om, försköt eller modifierade världspolitiken
under perioden 1955—1965.
Men den är tillräcklig för att visa hur
en hyggligt säker prognos om spänning
och avspänning är praktiskt taget
omöjlig. En gissning 1955 om årtiondet
därefter skulle troligen ha demen f2

Första kammarens protokoll 1967. Nr 27

terats av utvecklingen åtskilliga gånger.

År då vår förmåga att se in i framtiden
större nu än den var på 1950-talet?
Kan vi ge en bild av vad som händer
från t. ex. tiden för nästa svenska
försvarsbeslut 1968 fram till 1978? Vi
kan naturligtvis tippa friskt — men vi
kan inte gärna mena att våra gissningar
bör ligga till grund för landets säkerhetspolitik.

Vi vet inte vad som händer med Atlantpakten
om ett par år — den kan
upplösas, den kan stärkas, den kan
nyinriktas eller begränsas. Vi känner
inte till om utvecklingen i Östeuropa
fortsätter mot större nationell rörelsefrihet.
Vi vet inte vilken regim Sovjet
kommer att ha eller vilken eller vilka
presidenter som leder Förenta staterna.
Och den franska politiken efter de
Gaulle är ett frågetecken.

Och vilken strategisk betydelse får
Nordkalotten det närmaste decenniet?
Kommer trycket mot Finland att hårdna?
Blir det en ny kris i Berlin? Blir
det inbördeskrig i Grekland med stormaktsingripanden?
Kommer sprickan
mellan Sovjet och Kina att vidgas? Eller
blir det något slags försoning längre
fram? Och vad betyder det för den
sovjetiska politiken i Europa? Vad innebär
ett ännu starkare amerikanskt
engagemang i Östasien för USA:s intresse
för Europa? Kan en frysning eller
minskning av rustningarna i Europa
leda till fördjupad avspänning —■ eller
blir en militär uttunning en krigsrisk i
ett skärpt läge? Uppnås ett avtal mot
spridning av kärnvapen? Kommer antirobotrobotarna
att kasta in världen i
ett nytt rustningssprång? Och blir Latinamerika
fyllt av nya krishärdar, gerillarörelser,
interventioner och geografiska
intresseförskjutningar för stormakterna?
— Vi kan resa frågorna, men
vi kan inte lämna några säkra svar.

Den andra sidan av problemet om
sambandet mellan avspänning i Europa
och svenska försvarsanslag är krigsmaktens
långsiktiga uppbyggnad. Det
tar lång tid innan viktiga förändringar

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Ang. ramen för det militära försvaret, m,
av vår krigsorganisation hinner genomföras.
Det kan ta upp till tio år mellan
projektering av viss materiel och serietillverkning.
Och det tar sedan ytterligare
tid att föra in och öva in det
nya i organisationen. Försvarsbeslutet
1958 skapade grunden för det totalförsvar
vi har i dag, nära ett decennium
senare. Ett långsiktigt försvarsbeslut
nästa år kommer i stor utsträckning att
bestämma den svenska försvarseffekten
under 1970-talets andra hälft.

Och därför är det, enligt min mening,
inte hållbart att anföra fakta och
tolkningar om dagens avspänning i Europa
som vänsentliga argument för en
nedskärning av det försvar som vi kommer
att ha i slutet av nästa årtionde.
Det utrikespolitiska läget kan ändra sig
alltför snabbt, medan försvarets styrka
ändrar sig alltför långsamt.

Det jag här har sagt har mindre betydelse
för årets anslagsram än för försvarsutredningens
framtida arbete och
för det flerårsbeslut som jag hoppas att
nästa års riksdag kommer att fatta.
Visst kan skäl anföras för en dämpning
av utgiftsökningarna för försvaret. I
ett trångt statsfinansiellt läge måste också
krigsmakten maka åt sig. Det är situationen
i år, och den gör det möjligt
att stödja mittenpartiernas reservation
i försvarsfrågan.

Och visst kan utrikes- och militärpolitiska
erfarenheter från andra länder
betyda mycket också för den svenska
anslagsramen. Den militärtekniska utvecklingen
hos stormakterna och omgivande
nationer påverkar också vår
politik. Bedömningar av hur stora styrkor
och vilka styrkor som kan sättas
in mot Sverige i ett krigsläge är viktiga
utgångspunkter för vår egen organisation.
Nya operationsanalytiska
metoder kan ge oss nya insikter om hur
försvaret skall byggas upp. Och de delar
av krigsmakten som gäller själva beredskapen
och de områden, där snabba
punktförbättringar kan göras längre
fram, kan påverkas av ett avspänningsläge.

Sådana och likartade bedömningar
kommer naturligtvis att spela en stor
roll för försvarsutredningens arbete
och förslag. Men de argument, som jag
hoppas varken kommer att anföras eller
upplevas som viktiga, är resonemang av
den typ som jag här försökt bemöta. Vi
får inte bygga ens delar av vår säkerhetspolitik
på osäkra prognoser om det
utrikespolitiska läget under nästa årtionde.
Dagens avspänning får inte bestämma
morgondagens försvar. Vi måste
självfallet hoppas på en utjämning av
motsättningarna mellan blocken, om och
när vi kan bidra till utjämningen bör
vi göra det — men försvarspolitiken får
inte inteckna förhoppningar som snabbt
kan svikas.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag är medveten om att
när jag kommer in i debatten här är det
kanske svårt för mig att hävda mig i det
lysande sällskap, som föregått mig i
talarstolen. Jag tänker då på de statsråd,
partiledare och eventuellt blivande
sådana m. fl. som här haft ordet. Den
enda trösten för mig är att jag i försvarssammanhang
ofta finner en viss
klasskillnad. Det är kanske något av
detta som gjort att jag trots allt har begärt
ordet i denna diskussion.

Jag har i många sammanhang, bl. a.
i remissdebatter och vid liknande tillfällen,
hävdat att när försvarsfrågan
diskuteras bortser man alltför mycket
från att det inte enbart är försvarsanslagens
storlek eller anskaffandet av
materiel som är av betydelse för ett
lands försvarskraft. I ett land med en
försvarsmakt baserad på värnplikt är
också i hög grad den inneboende försvarsviljan
hos folket självt, således de
värnpliktiga, av oerhört stor betydelse.
Jag har inte hört någon här med ett enda
ord nämna de värnpliktiga och deras
förhållanden, fastän de berörs i propositionen
och utskottets utlåtande. Jag
har tidigare också haft anledning att
något beröra de allmänna tankegångar

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

som måste vara bärande för ett folkförsvar.
För att skapa trygghet räcker
det inte med att riksdagen är beredd
att anslå tillräckligt stora medel för
anskaffande av militär materiel och
utrustning, utan man måste också ha
trygghet i fråga om livsmedelsförsörjningen,
framför allt baserad på ett tillräckligt
livskraftigt inhemskt jordbruk.
Jag har många gånger aktualiserat den
debatten, och det finns anledning att
föra den lika väl i dag som om några
dagar, då vi skall behandla den framtida
jordbrukspolitiken.

Jag menar också att det kan vara på
tiden att ägna ytterligare en liten stund
åt frågan om det inte i vår försvarsmakt,
baserad på värnpliktsarmé, finns
utrymme för demokratisering. Till mig
har ställts frågan, vad jag i detta sammanhang
egentligen menar med demokratisering
och om man kan tänka sig
att upprätthålla disciplin om det i försvaret
förs in i en demokratisk anda.
Jag har tillräckligt länge varit med i
militära sammanhang i form av — som
det står i detta utlåtande — menig. Inom
parentes, herr talman, tycker jag nog
att det kunde vara på tiden att hitta på
något annat uttryck för de lägst ställda
människorna i försvaret än menig. Med
all aktning för den fantasi, som för
övrigt ofta behärskar militärer, tycker
jag att det bör vara möjligt att få
fram ett mera trivsamt ord än menig.
Jag har emellertid, herr talman, från
den utgångspunkten tillräckligt länge
haft möjligheter att se hur demokratin
tar sig ut inom försvaret.

Jag har ett alldeles färskt exempel på
detta. Det var en försvarsövning i min
hemsocken före pingst -— inte bara i
min hemsocken utan också på min
gård, där de värnpliktiga fick slå upp
ett tält i skogen. Där bodde de och hade
det bra, såvitt jag förstår, medan det
s. k. befälet talade med min hustru och
frågade om man kunde få bo inomhus i
värmeledningsrum med tillgång till
badrum och liknande. Hon såg väl en
chans att tjäna en slant, och det upprät -

tades ett avtal. Det är ju så att regeringen
bestämmer över riksdagen även
i familjesammanliang, och jag hade
därför inte möjlighet att inlägga veto.
Det är klart att pojkarna, som bodde i
tältet, hade svårt att inse varför deras
befäl, som också var värnpliktiga i varierande
åldrar liksom de s. k, meniga,
nödvändigtvis skulle få bo inomhus
medan de »meniga» låg i tält. Jag har
inte heller fått något svar på den frågan,
och jag antar att den är alldeles
för liten att ställa i första kammarens
allvarligt syftande försvarsdebatt.

Jag har också i några sammanhang
ifrågasatt just värdet av det nuvarande
systemet med repetitionsövningar. Man
tar ju nu bort människor ur den för
samhället så betydelsefulla produktionen
och placerar dem i försvarsövningar,
där de åtminstone själva många
gånger ifrågasätter nyttan med övningen.
Jag läste nyligen en enkät som underbefälsföreningen
gjort och som redovisat
ganska positiva siffror när det
gäller de »menigas» och värnpliktigas
synpunkter på nyttan med repitionsövningar.
Men de siffrorna rimmar dåligt
med de uttalanden som de människor
ofta gör som vänder tillbaka från dessa
övningar. De repetitionsövningar som
jag själv varit med om har nog också
varit litet olika — ibland har vi förvisso
enligt min mening gjort en ganska
nyttig insats, ibland har det varit si
och så med den saken. Vi får inte nonchalera
de intryck som på detta sätt
kommer fram. Det är nämligen mycket
väsentligt att den värnpliktiga personalen
själv uppskattar sin insats som
angelägen, nyttig och värdefull. Om de
värnpliktiga återvänder från sin repetitionsövning
med den uppfattningen, att
de varit borta en månad eller tre veckor
utan att egentligen ha gjort något nyttigt,
är det något allvarligt fel i systemet.
Om systemet skall behållas bör vi
nog tillse att personalen, det gäller både
befäl och s. k. meniga, så långt som
möjligt får den känslan att man har en
nyttig tid bakom sig när man återvän -

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

der från repetitionsövningen. Annars
tror jag inte att systemet med repetitionsövningar
befrämjar försvarsviljan.
Jag vet att man här gentemot mina iakttagelser
har invänt att det framför allt
gäller att pröva nya vapen och nya
metoder för krigföring o. s. v. Det
stämmer inte med de uppgifter som man
tid efter annan får från värnpliktiga
som återvänder från repetitionsövningar.
De säger ganska ofta att de inte har
skjutit ett enda skott, inte fått lära sig
något nytt o. s. v. Jag tror att det är
angeläget att detta inte blir en allmän
uppfattning om repetitionsövningarna.

Beträffande resonemanget om repetitionsövningarna
dristar jag mig att berätta
en liten historia från den övning
som ägde rum i min hemby. När övningen
led mot sitt slut, inträffade det
en beklaglig olyckshändelse i mitt svinstall
-— en gris gick hädan. Min fru ringde
hit till riksdagen och sade att det
var en ltnepig situation för henne, då
hon var ensam hemma. Jag svarade
henne att hon hade fullt av handfast
folk omkring sig och att hon skulle
be några av militärerna att gräva ned
eländet åt henne. Det gjorde hon, och
efter förrättat värv bjöds de tre mannarna
på kaffe. Därvid omtalade de att
det arbete de just hade utfört var det
nyttigaste de hade gjort på tre veckor.

Denna händelse får tjäna som en liten
berättelse ur folkdjupet. Icke desto
mindre är det allvarligt om folk som
inkallas till repetitionsövningar har anledning
att fälla sådana omdömen. Det
får under inga förhållanden vara fallet.

En av anledningarna till alt jag gått
upp i denna talarstol nu är att till behandling
föreligger en motion, 1:808,
likalydande med II: 1006, under punkten
1 i detta utskottsutlåtande. I motionen
har vi motionärer tagit upp de
värnpliktigas avlöningsförhållanden.
Propositionen innehåller förslag om
höjning av de värnpliktigas ersättningar,
s. k. penningbidrag, med ungefär
25 procent. Det skulle för s. k. menig,

som icke har tillgodoräknad tjänstgöringstid
om sammanlagt 304 dagar enligt
nu gällande ordning, medföra en
höjning från fyra till fem kronor och
en motsvarande höjning för övriga kategorier.

Vi har i motionen påpekat att vi under
den ordinarie motionstiden berört
detta problem och önskat en väsentligt
större höjning. Vi vet också att värnpliktsutredningen
har föreslagit större
höjningar. Jag får därför betrakta det
som nu föreslås som ett provisorium
tillsammans med de övriga provisorierna.
Nog vore det ändå önskvärt med en
kraftigare höjning. I motionen har vi
uttalat att en höjning till lägst 10 kronor
per dag för de värnpliktiga vore
rimlig. Vi vill i dag dock icke ställa ett
sådant yrkande.

Vi har tidigare också väckt förslag
om det antal hemresor som de värnpliktiga
får göra mellan förläggningsorten
och hemorten. Vi har där föreslagit ett
generellt gällande frikort, som skulle
möjliggöra färd mellan förläggningsorten
och hemorten vid varje tillfälle då
den värnpliktige har ledigt. I det sammanhanget
har vi yrkat att riksdagen
måtte besluta om skyndsamt införande
av ett generellt frikort för värnpliktiga
gällande alla järnvägs- och busslinjer
inom landet. Jag vidhåller detta motionsyrkande.
Statsutskottet har inte
funnit anledning biträda det, utan föreslår
avslag på motionen. Jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till motionsparet
1:808 och 11:1006.

I övrigt ber jag att till protokollet få
antecknat att vi i många sammanhang
hyser ett starkt intresse för landets försvar
och dess försvarsvilja, men att vi
inte kan inse att det endast skulle röra
sig om antalet miljoner. Vi vill ha en
mera mänsklig anknytning till de små
enkla men för försvarsviljan ytterst
värdefulla och betydelsefulla förhållanden,
som bl. a. rör den värnpliktiga
personalen.

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Tillåt mig att, efter att
ha hört herr Svanström tala efter vad
lian kallar ett lysande sällskap av statsråd
och blivande partiledare, också få
inrangera herr Svanström i detta sällskap.
Jag tycker att hans inlägg var väl
så intressant och tankeväckande som de
föregående talarnas.

Då vi för ett år sedan diskuterade
denna fråga, väckte det en viss munterhet
i kammaren när jag och min dåvarande
kollega herr Adolfsson gick upp
och framförde olika syn i försvarsfrågan.
Munterheten bestod i att försvarsministern,
som han sade, inte visste att
hela den kommunistiska förstakammargruppen
skulle tala och att han därför
inte visste vem han skulle polemisera
mot. Nu löste försvarsministern den
frågan genom att polemisera mot oss
båda, och klarade på så sätt den saken.
Jag beklagar att jag inte kan bidra
till en sådan munterhet den här gången,
eftersom en valframgång har berövat
oss det mandat som vi hade i Göteborg.

Jag skall i stället försöka bidra med
några synpunkter på den motion, som
jag tillsammans med medmotionärer i
andra kammaren har väckt och där vi
föreslår att 1965 års försvarsutredning
skall utreda och framlägga förslag om
total avrustning.

Den moderna vapentekniken har gett
mänskligheten möjligheter att begå kollektivt
självmord. Förekomsten av atomoch
kärnvapen, interkontinentala robotar
samt biologiska och kemiska stridsmedel
har skapat en helt ny vapenteknisk
och militärstrategisk situation.

Stormaktskoncentrationen i Europa
tillsammans med världsdelens tekniska
och ekonomiska kapacitet omöjliggör en
i geografisk och vapenteknisk mening
begränsad konflikt i vår del av världen.
I den situationen framstår alliansfria
småstaters militära styrkor och rustningar
som styrkemässigt meningslösa,
och de kan till och med ha en provocerande
effekt.

Vår målsättning är total avrustning i

världsmåttstock. Men denna förutsätter
en rad sociala och ekonomiska betingelser,
som f. n. ej föreligger. Såväl global
som geografiskt begränsad avrustning
måste genomföras steg för steg och troligen
under en relativt lång period.

Kampen måste alltid gälla fred och
frihet. Varje fred utan frihet är en fred
utan innehåll. En av de viktigaste förutsättningarna
för internationell avrustning
är därför att alla former av ekonomiskt
och politiskt förtryck och ensidigt
beroende upphäves, och detta kan
ske endast genom hård kamp från de
förtrycktas sida.

I vissa länder föreligger enligt vår
mening i dag möjligheter till inledandet
av en ensidig militär avrustning. Till
dessa länder hör Sverige, som är ett litet
land med en formell och i många
stycken även reell alliansfri utrikespolitik.
Kraven på svensk militär avrustning
kan i första hand resas mot bakgrunden
av den svenska försvarsmaktens
oförmåga att militärt hävda sig i en
framtida konflikt. Det finns tillräckliga
skäl för etappvis svensk militär avrustning,
oberoende av alternativ användning
av frigjorda resurser. Men det kan
framhållas att ett avrustat Sverige frigör
ekonomiska resurser för sociala ändamål,
byggande av bostäder, utbildning,
kulturutveckling, cancer- och annan
forskning, möjlighet till ökad fritid
genom arbetstidsförkortning samt
det för dagen kanske mest primära —
ökat u-landsbistånd.

Till en offensiv socialistisk strategi
hör kampen att reducera monopolkapitalismens
direkta politiska inflytande
på olika frågor. Förekomsten av en militariserad
del av den svenska ekonomin
ger monopolkapitalisterna ytterligare
möjligheter till och behov av att påverka
politiska beslut i en för de breda
folklagren ogynnsam riktning. Socialisterna
kan ei heller bortse ifrån hur borgerligt
tänkande och borgerliga värderingar
är helt dominerande inom officerskåren,
militärbyråkratin och försvarsledningen.
Den svenska debatten i

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

ång. ramen för det militära försvaret, m. m.

försvarsfrågan bär huvudsakligen berört
den militära formen av försvar. Det
militära försvaret är emellertid endast
en del i en större helhet. Till ett lands
försvars- och säkerhetspolitik hör bl. a.
utrikespolitiskt agerande, internationella
hjälpinsatser, mellanfolkligt samarbete
samt ekonomiskt och psykologiskt
försvar.

Svensk försvars- och säkerhetspolitik
måste utformas utan militärt innehåll
och med sikte på att medverka till en
reducering av internationella och mellanfolkliga
konfliktanledningar.

Militär avrustning kan i sin helhet ej
genomföras från en dag till en annan.
Den måste ske etappvis och under en
längre period. Ett ställningstagande för
svensk militär avrustning får därför en
i första hand principiell innebörd, som
kan förverkligas i sin helhet först efter
en rad partiella nedrustningsåtgärders
realiserande både i vårt land och omvärlden.
Dit hör rustningsbegränsande
åtgärder, effektiva provstoppsavtal, nedrustade
zoner, atomvapenfria områden,
neutralitetsförbund och militärblockens
gradvisa avveckling.

När vi nu tagit ställning för svensk
militär avrustning, vars första steg är
långtgående nedrustningsåtgärder, sker
det i syfte att bryta kapprustningens
onda cirkel och anvisa en väg, som leder
bort från krigets vanvett.

Genom våra åtgärder vill vi påverka
omvärlden att ta liknande initiativ. Vi
kan ej heller bortse ifrån liknande strävanden
i andra länder, och genom ett
svenskt beslut kommer antimilitaristernas
kamp i vår del av världen att få
ökad aktualitet och slagkraft.

Svensk militär avrustning står icke i
motsättning till en folklig partisankamp
vid eventuell militär ockupation av
Sverige. Skulle vårt land ockuperas blir
den logiska konsekvensen en demokratisk
försvarskamp under demokratisk
ledning och baserad på folkflertalets
vilja och insatser. Men en sådan kamp
kan ej organiseras under fredstid och
under ledning av den nuvarande mili -

tärbyråkratin. Arbetarrörelsen och de
socialistiska organisationerna måste ha
fullt klart för sig att det militära försvaret
under nuvarande ekonomiska
samhällsförhållanden kommer att utformas
och ledas av enskilda och grupper
med förankring i de privilegierade skikten
som söker länka vår försvarskapacitet
till västmaktsalliansen. Kampen
kan därför inte gälla enskilda delar av
det svenska försvaret utan berör alla
former av militärt försvar.

Politiska, ekonomiska och sociala
skäl talar för ett nej till svenskt militärt
försvar, och arbetarrörelsens gamla paroll
om inte en man, inte ett öre till militarismen
är fortfarande lika aktuell
som i arbetarrörelsens barndom.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionsparet 1:486 och 11:609
samt I: 485 och II: 606.

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Jag hade ursprungligen
begärt ordet för att få säga några ord i
anslutning till den interpellationsdebatt
som jag trodde skulle komma att gå av
stapeln här. Emellertid upplystes jag
om att det av formella skäl inte var
möjligt att få deltaga i den debatten,
utan att jag måste placera mig sist på
talarlistan om jag ville säga någonting.

Tyvärr har denna omständighet lockat
mig att göra en del anteckningar
under försvarsdebattens gång. Mitt anförande
kommer därför att ta ungefär
fem minuter till i anspråk utöver de
två å tre minuter som jag annars skulle
ha använt.

Utan att på något sätt visa någon
aggression mot herr Virgin måste jag
säga, att jag är väldigt betänksam mot
den trygghetsfilosofi som herr Virgin
gav uttryck åt. Det är ingenting originellt
för herr Virgins vidkommande, tv
man får väl säga att majoriteten av
Sveriges riksdag har samma trygghetsfilosofi
visavi militärväsendet. Man
menar att vårt militärväsende skall kunna
ge vårt folk trygghet. Detta är något

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

av det mest orimliga man kan tänka sig,
eftersom det inte finns något militärväsende
i något land i hela världen som
hitintills har visat att det har kunna ge
ett folk trygghet.

Om man studerar krigshistorien så
långt tillbaka som den finns upptecknad,
finner man att det är militärväsendet
som har dragit olycka över människorna.
Hur starkt försvaret än har
varit, har det inte hjälpt. Frankrikes
försvar kunde inte hindra Tyskland
från att anfalla. Englands försvar och
Rysslands försvar kunde inte hindra
Nazityskland att anfalla. Sedan inbillar
man människor att det lilleputtförsvar
soin vi har i Sverige skall kunna skänka
trygghet!

Nej, herr Virgin, man bygger här en
säkerhetsförstikran på tro, tro, tro, medan
all erfarenhet i militärväsendets
historia visar, att det inte skänker någon
trygghet. Jag begär inte trygghet,
ty jag tror inte att vi lever i en värld,
som kan ge oss trygghet, men man skall
inte komma med ett surrogat såsom militärväsendet
och säga, att det kan ge
oss trygghet.

Jag skall spinna vidare på herr Virgins
resonemang, när han kritiserade
försvarsministern och regeringen i fråga
om målsättningen. Jag skall inte ta
regeringen i försvar, ty den försvarar
sig bäst själv. Såvitt jag vet har jag
läst alla ÖB:s utläggningar sedan lång
tid tillbaka. Jag har inte kunnat finna
annat än att ÖB utgår ifrån —- ÖB är
mycket realistisk och är den bästa upplysningstjänst
som man kan vända sig
till — att vi med vårt militärväsende
i åtta dagar skall kunna utföra ett återhållande
försvar mot ett anfall. För de
miljarder kronor som år efter år har anslagits
skall resultatet bli ett uppehållande
försvar i åtta dagar, om vi anfalles.
Vad skall det tjäna till? Var och
en vet att Sverige aldrig i vår tid kommer
att anfallas från något annat håll än
från Sovjet. Finland kan ju inte anfalla
oss, och Danmark, Norge och Island
anfaller oss inte.

Efter de åtta dagarna måste vi ha
hjälp. Ja, herr Werner, då blir det nog
ingen annan råd än att vi får ta västmakterna
till hjälp. För att kunna uppehålla
en anfallande makt i åtta dagar
skall alltså hela detta ståhej om ett
odugligt militärväsende upprätthållas.

Det var påfallande hur försvarsministern
underströk vårt militärväsendes
oduglighet. När han sade att vi
inte skaffat oss atomubåtar, att vi inte
skaffat oss kärnladdningar och att vi
inte skaffat oss attackplan, betecknade
han detta såsom en fördel för vårt militärväsende.
Det visar väl att vårt militärväsende
är svagt i förhållande till
de militära organisationer som disponeras
av länderna runt omkring oss.
När försvarsministern räknar upp dessa
brister såsom en fördel, är det som
om ett häst- och järnhjulsvagnsutrustat
försvar skulle vara något att hålla sig
till i jämförelse med modernt utrustade
krigsmakter som förfogar över attackplan
o. s. v.

I nästa stund emellertid, när försvarsministern
vill gå in för att försvara
upprustningen inom militärväsendet,
säger han precis tvärtom. Då
vill han att våra pojkar, som det heter,
d. v. s. våra soldater, inte skall vara
sämre utrustade än andra länders soldater.
I så fall får vi väl i all rimlighets
namn skaffa atomvapen att sätta i händerna
på dem!

Det är väl ingen konsekvens i sådana
resonemang. Vårt försvar måste
naturligtvis ha atomubåtar. Självaste
herr Holmberg började med att säga
att anfall är det bästa försvaret. Efter
den principen skulle han gå. Då behöver
vi attackplan också.

Nej, vår situation är så dålig som
den över huvud taget kan vara, och det
är inte värt att satsa pengar på vårt
militärväsende i dess nuvarande form,
ty någon trygghet kan det inte ge. Utgifter
och oro kan det ge men ingen
trygghet.

Herr Virgin har en stark tro, som
jag är avundsjuk på, ehuru den kunde

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

inriktas på något annat än militärväsendet,
ty det kvittar mig lika. Herr
Virgin sade att vi med vårt svaga militärväsende
skall ha förmåga — jag
antecknade hans uttalande ordagrant
— att stå emot ett angrepp även från
en stormakt. Det var väldigt! Hur skall
man med ett litet militärväsende kunna
stå emot ett angrepp från en stormakt
annat än genom tron?

Nu skall jag, herr talman, komma
till det som jag ville säga i anslutning
till debatten som skulle föras mellan
herr Strandberg och försvarsministern
beträffande konsekvenserna av minskade
militäranslag. Det finns vissa konsekvenser
som man nog skulle behöva
tänka på beträffande militärväsendet.
Har vi inte alla sett att militärväsendet
under de senaste åren har utbildat
sig till verkliga kuppmakare? Militärerna
tar hand om regeringarna och
parlamenten i land efter land, senast i
Grekland. Nu undrar jag vad regeringen
har gjort för att hindra, att militären
skall överta den politiska makten
i detta land? Det är alldeles klart
att om man börjar svältföda topparna i
synnerhet och militärväsendet i allmänhet,
så uppstår en oro; och sedan
kommer denna egendomliga filosofi
upp och militärerna säger: »Vi är tvungna
att ta hand om landet.» Se på Grekland!
Vad har regeringen gjort för att
hindra någonting liknande här? Det kan
också komma att ske i vårt land.

Jag skulle vara tacksam för ett svar.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Herr Kilsmo anklagade
herr Virgin för att denne skulle grunda
sin uppfattning på tro. Det är väl i så
fall bra — exakt veta hur stark vår försvarskraft
är kan man inte med mindre
än att vi kommer i krig; och det är ju
detta vi vill förebygga genom ett angreppsavrådande
försvar.

Det var väl till högre makter som herr
Kilsmo riktade sin fråga om vad vi gör
för att undvika militärkupper. Natur -

ligtvis kan det vara förmätet av mig att
vidröra den frågan, men jag vill säga att
vi har ett skydd mot sådana kupper i
uppbyggnaden av det av herr Kilsmo
så förkättrade försvaret. Det är ju ett
värnpliktsförsvar, och med värnpliktsarméer
gör man inte kupper. Till sådana
bör man säkert ha legotrupper —
och vi har ju här i riksdagen beslutat
oss för att inte organisera någon sådan
armé.

Jag var faktiskt mycket tveksam om
jag skulle begära ordet. Att diskutera
försvarsfrågor är synnerligen intressant,
men många har redan haft ordet.
Försvarsministern har talat, herr Gillström
likaså, talman Johansson och herr
Dahlén har varit inne på — som jag
ser det — väsentligen samma linje som
den socialdemokratin följer.

Herr Dahlén sade att mittenpartierna
hade bestämt sitt agerande i försvarsfrågan
för att mana socialdemokraterna
att tillnyktra. Ja, finner herr Dahlén
socialdemokraternas uppträdande i försvarsfrågan
onyktert så tycker jag nog
att vi skall söka oss till Länkarna gemensamt
— det är ju inte så rasande
stor skillnad mellan oss och mittenpartierna
i den här frågan.

Då jag nämner herr Dahlén skall jag
bara i förbifarten säga ett ord om den
reservation angående ställföreträdande
kompanichefer i specialtruppslagensom
han anmälde att han skulle yrka bifall
till. Även jag sätter stort värde på
underofficerarnas — eller kompaniofficerarnas,
som de senare skall heta —
insatser i vårt försvar och finner det inte
osannolikt att dessa yrkeskunniga
människor skulle kunna användas för
andra uppgifter än nu. Men jag förutsätter
faktiskt att den frågan bevakas.
Det är orimligt att vi från riksdagens
sida kommer med så detaljerade anvisningar
som det måste innebära om
riksdagen uttalar att man skall undersöka
underofficerarnas användbarhet
som ställföreträdande kompanichefer i
specialtruppslagen.

Jag var som sagt tveksam om jag

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

skulle begära ordet; när man kommer
så här sent i raden av talare är man
mer eller mindre hänvisad till att plocka
smulor från de rikes bord. Men de
smulor som fallit under denna debatt
är sannerligen inte små. Högerns attityd
i försvarsfrågan är något tveeggad.
Den konsekvens man försöker uppvisa
inger respekt, men överdrifterna motverkar
syftet. Till överdrifterna räknar
jag den eljest så balanserade herr Virgins
tal om vårt utsatta läge.

År vårt militärpolitiska läge så utsatt?
Vi har haft fred i halvtannat
sekel. Vi har i sen tid haft två världskrig
i vår omgivning som vi har kunnat
hålla oss utanför. Nej, läget är inte så
utsatt, och det är det som gör våra försvarsansträngningar
meningsfulla. Vi
kan genom att bygga upp en tröskel av
försvarskraft gardera vårt oberoende.
Det är svårt att fastställa denna tröskels
höjd; för mycket är slöseri, för litet är
äventyrligt.

Med all respekt för mittenpartierna
tror jag inte att de är så skickliga att
de kan fastställa merbehovet till de 50
miljoner kronor, som skiljer socialdemokraterna
och mittenpartierna i dagens
debatt.

Det är självklart att försvar av vårt
land inte blir billigt. Vi har en stor yta
att försvara med den kraft som kan
komma ur en liten befolkning. Det medför
en rätt stor börda på var och en.
Det är lika naturligt att våra försvarskostnader
blir höga per capita i detta
land som det är att våra vägkostnader
blir höga.

Till herr Virgin vill jag säga att antalet
förband i krigsorganisationen visserligen
har minskat —- en sådan
minskning är ofrånkomlig för att försvarskostnaderna
inte skall springa
orimligt i höjden — men i detta sammanhang
skall vi komma ihåg att de
enskilda förbandens effekt har ökat avsevärt
under senare år och kommer ytterligare
att öka. Låt mig bara peka på
den ökning av förbandens rörlighet och
eldkraft som har genomförts. Vi har

fått mera terränggående fordon, pansarbrytande
vapen och långskjutande
artilleri för att ta armén som exempel.
Utbildningen förbättras också som ett
resultat av 1966 års riksdagsbeslut. Befälet
blir bättre och förbanden får större
användbarhet omedelbart efter mobilisering.
Som sagt, även rätt betungande
personliga insatser krävs.

Herr Svanström ifrågasätter i sitt
resonemang behovet av repctitionsövningar.
Jag förstår väl kritik av repetitionsutbildningen
men jag förstår inte
alls att man kan ifrågasätta behovet av
repetitionsutbildning i ett försvar byggt
på värnplikt där uppgifterna i krigsorganisationen
är så många att 27 årsklasser
måste tas i anspråk.

Nu innebär naturligtvis inte det förhållandet
att försvaret naturnödvändigt
blir ganska dyrt att det får kosta hur
mycket som helst. Försvarskostnaderna
har ju tillåtits att stiga med 2 å 2,5
procent per år — senast med 2,5 procent.
överbefälhavaren krävde i det underlag
som han presenterade den nu
sittande försvarsutredningen att försvarskostnaderna
skulle få öka med 3,5
procent. Det kan vara intressant att något
begrunda vart en sådan här automatisk
ökning leder hän på sikt. Vi har
från sparpropaganden lärt oss hur ett
belopp formeras med ränta på ränta.
Skulle vi låta försvarskostnaderna stiga
ovanpå kompensation för kostnadsfördyring
och prisstegringar med 3,5
procent per år, skulle det innebära att
vi på 20 år fördubblade våra försvarskostnader,
kanske oberoende av avspänningen
i världen och allt sådant. Mot
detta förbleknar t. o. in. det överbud på
300 miljoner kronor, som högern i dag
försvarar här i riksdagen.

Innebär det som jag nu framhållit
en kritik mot den förda försvarspolitiken?
Nej, jag har försvarat denna och
är alltjämt beredd att göra det. Däremot
reagerar jag mot de brösttoner som man
tar till när vi försöker dämpa denna
trend.

Försvarsplanering är något som sker

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 19C7 fm.

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

på lång sikt, varför alltför tvära kast är
olämpliga, men nog medger läget en
viss optimism. Detta vågar jag hävda
även sedan jag lyssnat till herr Ahlmarks
uppräkning av tänkbara skärpningsmöjligheter.
Mellan första världskrigets
slut år 1918 och andra världskrigets
utbrott 1939 låg 21 år. Det har
nu förflutit 22 år sedan andra världskriget
slutade. Finns det någon likhet
mellan spänningsläget i Europa i dag
och det som rådde i slutet av 1930-talet? Nej, inte alls.

Herr Virgin nämnde i sitt första inlägg
1925 års nedrustning. För mig är
denna av naturliga skäl endast en historisk
företeelse. Mina studier av denna
fråga har dock sagt mig att 1925 års
försvarsbeslut var en följd av 1914 års
för stort tilltagna härordning. Huruvida
1925 års nedrustning var en överdrift
har jag ingen uppfattning om.
Den var kanske i så fall ett svar på en
annan överdrift. Mig säger detta att
överdrifter bör undvikas, och jag finner
högerns svartmålningar överdrivna.

Ett annat av herr Virgins yttranden
är så mycket aktuellare för mig. Han
påstod att den nya värnpliktsordningen
inte är lämplig i den nya situationen
och talade om behovet av en ny utredning.
Detta förstår jag inte alls. Jag
skulle inte ens förstå det om högerns
mörkermålning vore riktig. Det måste
väl vara så att man i högre grad får
förlita sig på vad man kan vinna genom
den bättre utbildningen, om man inte
anser sig orka med en ohämmad teknisk
upprustning.

Herr Holmberg tog i sitt partiledaranförande
till min stora förvåning upp
valmotgången för socialdemokratin och
antog tydligen att den skulle ha påverkat
socialdemokraterna i deras agerande
i försvarsfrågan. Det är ett mycket
egendomligt resonemang. Jag tycker
tvärtom att det förhållandet att socialdemokraterna
avstod från att före valrörelsen
föra fram förslag om en dämpning
av försvarskostnaderna — något
annat är det ju inte fråga om, även

om det kan låta som om det gällde ett
raserande av försvaret — måste inge
respekt. En del högermäns sätt att då
och då tillgripa resonemanget att den
senaste valutgången på något sätt skulle
vara styrande för socialdemokraternas
agerande i denna fråga tycker jag
är mycket egendomligt.

Herr Holmberg talade också varmt
för sammanjämkning i försvarsfrågan.
Han vände sig väl därvid framför allt
till mittenpartierna. Tillåt mig dock
att ställa frågan vilka det är som har
att flytta på sig: de som har fjärmat
sig från de övriga eller de som står
någorlunda samlade? -— De senare är
faktiskt i denna fråga socialdemokraterna
och mittenpartierna.

Herr KILSMO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är bara en enda
sak som jag skulle vilja knyta en anmärkning
till. När herr Gustavsson säger
att vi inte behöver befara någon
militärkupp i detta land, beroende på
att vi har en värnpliktsarmé, då tycker
jag att det vittnar om att herr Gustavsson
trots sina studier i svenskt militärväsende
alldeles har missat något av
det väsentligaste, nämligen den militära
pedagogiken, uppfostran av soldaterna.
Själva idén är att skapa kadaverlydnad,
och med sådana soldater
kan en överlägsen krigsmakt mycket väl
göra vad som helst. Yi vet att hela undervisningen
går ut på — det har också
många militärer bekräftat vid samtal
— att man skall marschera och inte
resonera.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bengt Gustavsson
beskyllde mig för överdrifter när jag
gjorde mig till tolk för högerpartiets
åsikter i försvarsfrågan. Såvitt jag förstår
skulle väl de överdrifterna närmast
bestå i att högerpartiet fasthåller vid det
som vi alla för sex eller sju månader
sedan var överens om.

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

Herr SVANSTRÖM (ep) kort genmäle: Herr

talman! Herr Gustavsson sade
att jag ifrågasatt repetitionsövningarna.
Jag sade att man kan ifrågasätta repetitionsövningarna
om man inte hos den
i övningarna deltagande personalen får
in den uppfattningen att övningarna är
nyttiga och välbehövliga. Så var det med
den saken, herr Gustavsson.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Svanströms senaste
förtydligande var högst nyttigt.
Jag tycker faktiskt att herr Svanström
skall använda all sin energi i fortsättningen
när han uppträder i dessa debatter
för att angripa vad han tycker är
oriktigt i repetitionsövningarna och deras
uppläggning, men inte ifrågasätta
dem. Det var faktiskt vad som gjordes
i början av anförandet.

Till herr Kilsmo skulle jag vilja säga
att jag måste ha uttryckt mig ofullständigt
om jag sade att det var enbart det
förhållandet att vi har en värnpliktsarmé
som gör att vi inte behöver befara
militärkupper i detta land. Jag tror
också att försvarets folk är av sådan
lödighet och liksom alla andra har så
uppfostrats i demokratisk anda att man
inte behöver befara några kupper.

När herr Kilsmo angrep pedagogiken
gick han helt vid sidan om saken. Det
är faktiskt så att i officersutbildningen
ingår studier i pedagogik vid Stockholms
universitet.

Herr Virgin vill värja sig mot att jag
beskyllt högern för överdrifter i denna
fråga. Han säger att högern ju inte gör
annat än håller fast vid vad vi för kort
tid sedan alla var överens om. Jag vet
inte om vi varit överens om att vi skulle
ha en fortsatt upptrappning av våra försvarskostnader
i stil med vad högerpartiets
företrädare nu talar för.

Herr SVANSTRÖM (ep) kort genmäle: Herr

talman! Inte är min energi så
mycket att hurra för, herr Gustavsson,
men inte kan jag väl sätta in allt på att
kritisera repetitionsövningarna, det
finns så mycket annat att kritisera. Jag
kan inte lova det, herr Gustavsson.

Däremot efterlyser jag vad herr Gustavsson
— med tanke på hans förflutna
som utredare för värnpliktiga —
har för uppfattning om höjda löneförmåner.
Det ägnade jag en betydande
tid åt i mitt första anförande.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Menar verkligen herr
Gustavsson att han inom försvarsutredningens
socialdemokratiska grupp
före valet 1966 utan att tala om det
skulle haft åsikten att lägre ramar än
som då diskuterades skulle behöva utredas?
Vi yrkar nu på en ram som inte
ligger högre än den lägsta ram som diskuterades
före valet 1966, och det kan
inte gärna betecknas som en överdrift.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Vi var faktiskt sedan
åtskilliga månader före valet på det
klara med att försvarskostnaderna i
fortsättningen inte skulle kunna tillåtas
stiga i den takt som högerpartiet anser
nödvändigt. Det torde väl efter den
föredragning vi på våren fick av dåvarande
statssekreteraren i finansdepartementet
ha kunnat stå klart för alla
att detta var otänkbart redan av ekonomiska
skäl.

Herr Svanström frågade mig vad jag
hade för uppfattning om behovet av en
höjning av de värnpliktigas löner. Jag
vill gärna deklarera att jag naturligtvis
finner det ytterst angeläget att de
som uttas till denna utbildning blir tillgodosedda
i så stor utsträckning som
våra resurser medger. Men när det gäller
en prioritering av dessa ersättning -

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

ar tycker jag precis som försvarsministern
att det är angelägnast att i första
hand tillgodose dem som drabbas —
om jag får använda det ordet — av
längre utbildningstid och flera övningstillfällen
än sina kamrater. Även om
det är angeläget med generella förbättringar
är detta mera angeläget.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var en alldeles
ny historieskrivning som herr Bengt
Gustavsson nu ger sig in på. Vi var
inom försvarsutredningen eniga om att
alla utredningsuppdrag som vi skulle
kunna önska oss var utlagda och fullgjorda
sommaren 1966. Utspelet kom
helt oväntat, i varje fall för alla borgerliga
ledamöter av försvarsutredningen,
först efter valet. Det är ett faktum.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! I avslutningen av denna
diskussion har faktiskt varje talare
fått lov att anmäla varför han tar till
orda. Låt mig då bara säga att jag som
menig i ledet också har några synpunkter
på denna fråga. Dessutom har jag ett
förflutet som ger mig anledning att ta
till orda. För övrigt rör det sig här om
en ur kostnadssynpunkt stor fråga då
det gäller utgifter på över 5 000 miljoner
kronor. Det finns anledning att ägna
en sådan fråga uppmärksamhet.

Låt mig börja med att säga att regeringens
förslag till årets riksdag om viss
återhållsamhet i fråga om försvarskostnaderna
har vållat debatt. Från högerns
sida har man uttalat kritik över att försvarskostnaderna
inte får fortsätta att
stiga i samma takt som tidigare. Andra
har hälsat med tillfredsställelse att en
strävan till besparingar och begränsningar
på försvarssidan accentuerats.
Det är också nödvändigt att så sker i en
tid när det statsfinansiella läget är bekymmersamt.

Vi har under detta års riksdag fått

uppleva att angelägna önskemål, inte
minst på den familjepolitiska sidan, fått
stå tillbaka med hänsyn till den bekymmersamma
ekonomiska situationen. Jag
vill här säga att vi väl alla är överens
om att vi skall ha ett starkt försvar —
kanske med några få undantag. Vi är alla
medvetna om att utan ett eget försvar
skulle vårt land bli ett militärt vacuum
som ganska snabbt skulle kunna fyllas
ut från annat håll med de konsekvenser
som detta skulle kunna medföra. Försvaret
drar för kommande år kostnader
på drygt 5 000 miljoner kronor. Det innebär
en höjning med 350 miljoner kronor
enligt budgetförslaget. Storleken av
detta belopp belyses väl bäst, om jag säger
att våra militära försvarskostnader
ligger på c:a 630 kronor per invånare
och år, och det är inte precis någon liten
summa.

I dagens debatt har ställts frågan:
Har vi ett försvar som kan ge trygghet?
Jag skulle vilja säga att vi i ett starkt
försvar inte kan isolera det militära
försvaret, som utgör en del av det totala
försvaret och som ger det yttre
försvaret. Det inre försvaret avser ju
skyddet för familjen, för hemmet och
återspeglas av känslan att man har någonting
att värna. Det ekonomiska försvaret
avser att vi skall få ett näringsliv
som kan arbeta också under svåra
förhållanden. Vi har också ett psykologiskt
försvar som gäller försvarsviljan.
Den som något känner stämningarna
i bygderna vet att stora militära
kostnader inte har resonans i folkmeningen.
Militärt försvar är ju inte bara
stora kostnader, det är också personliga
insatser och uppoffringar för alla
dessa värnpliktiga som måste göra militärtjänst.

Det är viktigt hur menige man upplever
försvaret. Detta utgör en del av
det psykologiska försvaret som det finns
anledning att ägna uppmärksamhet åt.
Effektivitet i utbildningen efterlyses.
Det bör finnas mening i den tid som
man bär uniform. En positiv attityd betyder
här säkerligen mera än ett antal

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

miljoner kronor. Här finns en uppgift
att öka effektiviteten inom försvaret, att
ge mening åt utbildningen och att söka
skapa tilltro till försvaret i folkmeningen.

Frågan om den utrikespolitiska målsättningen
måste också komma in i bilden.
Jag har här trott att vi alla varit
eniga i vårt land om att vi skulle värna
vår neutralitet. Tyvärr finns det tydligen
i dag krafter i vårt samhälle som
är beredda att äventyra den genom generella
uttalanden om bindningar som
skulle minska tilltron till vår neutralitetsvilja.
Det är en sak som har vållat
oro i våra grannländer. Det är också
en del av vårt psykologiska försvar att
det finns en känsla av att vi har en
enig uppslutning kring neutraliteten.
Tyvärr har jag mött andra tendenser,
och jag har frågat mig om det som uttalats
inte har varit i säck innan det
kom i påse.

Jag nämnde också det inre försvaret
—- skyddet för hemmet och familjen,
skyddet för individen och känslan av
att man betyder någonting. Jag har
ingen anledning att polemisera mot någon
i denna debatt, men jag måste säga
att den strävan som finns från högerns
sida att öka de militära kostnaderna —
något som har redovisats här i dag -—•
samtidigt som högern visar njugghet
när det gäller det inre försvaret ger
ingen positiv attityd till försvaret. Högerns
agerande här tar jag och många
med mig avstånd från — herr Holmberg
får tala för sig själv, och han skall
inte söka göra sig till tolk för de av oss
här i kammaren som inte tillhör högern.

Jag nämnde också det ekonomiska
försvaret, varmed jag avser ett samhälle
som fungerar någorlunda tillfredsställande,
om kriget skulle drabba oss.
Vårt näringsliv måste kunna fungera
även under onormala förhållanden. En
väsentlig faktor är här livsmedelsförsörjningen
— en tillräckligt stor livsmedelsproduktion
rätt areellt fördelad,
det sista med hänsyn till vårt lands

struktur och utseende. Vi skall ju om
någon dag diskutera riktlinjerna för
den framtida jordbrukspolitiken, och
jag får då återkomma till den punkten.

Jag har sagt att man inte kan avgränsa
vårt försvar till enbart det militära
försvaret. Det militära försvaret
är ju en del av vårt totalförsvar.

Regeringen har, med den utrikespolitiska
situationen som bakgrund och
med de informationer som den har tillgång
till, att bedöma och lägga fram
förslag till försvarskostnader. En strid
kring försvaret ökar inte tilltron till
våra försvarsmöjligheter hos omvärlden.
Tar det sig dessutom sådana uttryck
som vi fick uppleva i början av
detta år, då det från något håll sades
att vårt försvar allvarligt skulle äventyras
om inte miljonerna fick fortsätta
att flöda, då blir man tveksam.

Det har, herr talman, bidragit till att
jag anser det vara felaktigt med överbud
av större eller mindre omfattning
i den försvarspolitiska debatten. Det
finns anledning säga, det vill jag understryka,
att regeringen har överblicken
och ansvaret i dessa viktiga och
kostnadskrävande frågor. Lever vi
dessutom under knapphetens kalla
stjärna, där man talar om att den offentliga
sektorn måste begränsas och nedbantas,
då måste det också gälla de
militära kostnaderna.

Jag kommer, herr talman, med hänvisning
till det nu sagda att följa utskottets
förslag.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Här har gjorts en rad
uttalanden från olika håll om vad som
förekommit i den nu arbetande utredningen,
d. v. s. 1965 års försvarsutredning.
Jag känner ett behov av att lämna
en kort redogörelse för hur jag ser
på dessa ting.

Försvarsutredningen har hittills ägnat
större delen av sin tid åt att dissekera
säkerhetsproblemen, att studera
och belysa vår ställning i en i och för

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

sig kanske osäker värld. Först fram
emot hösten 1966 var utredningen färdig
med dessa saker, och först då gick
man in på frågan om det som skulle
bli resultatet av studierna. Redan på
våren hade man emellertid fått ytterligare
uppgifter om de statsfinansiella
svårigheter som förelåg. I det läget läde
den socialdemokratiska delegationen
i utredningen fram sitt förslag den
12 oktober. Förslaget innebar att man
skulle frysa den nuvarande kostnadsnivån
för två år framåt. Det skedde
efter samråd med alla de partiinstanser,
soan vi räknar med. Därmed har vi också
en form av återförsäkring i regeringen,
så att det alternativ vi då lade
fram var förankrat inom partiet så
starkt som det kunde bli. Herr Dahlén
kallade detta för ett avhopp, men det
grundade sig, som jag sade, på de statsfinansiella
och samhällsekonomiska
skäl som i det läget hade blivit alldeles
uppenbara.

Det var inga diktat, som herr Holmberg
brukar tala om, inget ultimatum
från vår sida. Vi dikterade vår egen
ståndpunkt, och det antar jag att vi hade
rättighet till. Däremot begärde vi av
de övriga partierna att de skulle komma
med sina alternativ. Det dröjde till
fem veckor senare, under senare hälften
av november månad. De borgerliga
partierna kom då med ett bud, som
visade sig inte vara något egentligt bud.
Det innebar en viss sänkning av kostnadsnivån
under de två första åren av
en fyraårsperiod och en motsvarande
ökning av kostnadsnivån under de två
återstående åren. Summan av kardemumman
skulle bli en totalkostnad för
perioden, som svarade mot en fortsättning
av 1963 års beslut, det som numera
ingen håller på. Det där alternativet
granskades av militärerna, och
man fick veta vad det kostade. Först då
befanns det att i varje fall mittenpartierna
inte ansåg sig kunna vidhålla
det såsom ett bud — dittills hade det
kallats bud, i varje fall i den välunderrättade
pressen — men från den tid -

punkt då experterna hade granskat det
och talat om vad det kom att kosta påpekade
den ene mittenpartiledaren att
det var en skiss, och den andre sade
att det var ett räkneexempel — och det
har det förblivit i fortsättningen.

Hela detta alternativ kom alltså bort.
Jag tror nog att högern höll på det för
sin del men att den i så fall blev ensam.
Det kanske är orättvist, men jag
antar att den där underliga händelsen
med högerpartirepresentanternas uttåg
ur utredningen i början av januari månad
skedde mera i förargelsen över att
mittenpartierna hade svikit gänget än
för att hävda någon sorts opinion mot
ett »ultimatum».

Kvar fanns alltså bara ÖB 65 och det
socialdemokratiska alternativet, och vi
var inne i början av december då statsverkspropositionen
skulle knytas till
och då man i kanslihuset inte kunde
vänta längre på något förslag. Det var
inte annat att göra än att anmäla att
utredningen inte kunde bli färdig med
ett förslag som skulle ligga till grund
för huvudtiteln under nästa budgetår.
Anmälan därom gjordes och utredningen
fick besked att fortsätta sitt arbete
för tiden efter detta budgetår, och direktiven
förblev oförändrade. Sedan
dess har i januari i år utom det socialdemokratiska
alternativet framlagts ett
mittenpartialternativ och — sedan högerrepresentanterna
återvänt — även
ett högerpartialternativ, vilka samtliga
överlämnats till ÖB för utredning om
vilka konsekvenser de olika alternativen
kan komma att få för försvarsorganisationen.
Dessutom skall ÖB även
lägga fram ett förslag som han själv
tycker är det enda riktiga. Beträffande
dessa alternativ kan det understrykas
— som har sagts tidigare här i debatten
-— att mittenpartiernas alternativ och
det socialdemokratiska alternativet i
stort sett har samma motivering, samma
gemensamma utgångspunkter i sina direktiv
till ÖB när det gäller denna utredning.

Överbefälhavaren skall vara klar

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Ang. ramen för det militära försvaret, m. m.

preliminärt i juni månad, då försvarsutredningen
räknar med att kunna ha
en sorts förhandsdiskussion om vad
som då är klart. Sedan skall ÖB vara
definitivt färdig att framlägga sina
synpunkter på de olika alternativen
den 15 september. Därefter upptar utredningen
sitt arbete på fullt allvar.

Detta är vad som ur min synpunkt är
att säga om vad som förekommit i utredningen.
Jag vet att det inte överensstämmer
med talet om ultimata, om avhopp
från vår sida och allt sådant. Jag
har refererat verkligheten såsom vi ser
den.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan komme
att framställas först särskilt angående
ettvart av mom. I a, I h och II
samt därefter särskilt i fråga om utskottets
hemställan i övrigt.

I fråga om mom. 1 a, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats

1 :o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr andre vice talmannen
Ivar Johansson, att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av honom
m. fl. vid punkten avgivna reservationen; 3:o),

av herr Virgin, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i den av honom m. fl. vid punkten
anförda reservationen; samt

4:o), av herr Werner, att motionerna
1:485 och 11:606, såvitt nu vore
i fråga, skulle bifallas.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Dahlén begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vart och ett av återstående yrkanden

med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig
anse de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras
åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr förste vice talmannen
Ivar Johanssons yrkande.

Herr Virgin äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till
det av honom framställda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 102 punkten 1 mom. I a antager
det förslag, som innefattas i den
av herr Ivar Johansson in. fl. vid punkten
avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det förslag,
som innefattas i den av herr Virgin
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —47;

Nej — 27.

Därjämte hade 68 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

I följd härav uppsattes, upplästes
och godkändes för huvudvoteringen en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 102 punkten
1 mom. I a, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Dahlén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —77;

Nej — 63.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjordes enligt de avseende
mom. I h förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna I: 808 och II: 1006; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Ytterligare gjordes i enlighet med de
rörande mom. II framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall
till motionerna 1:486 och 11:609;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i
denna punkt.

Punkten 2

Ang. placering av officer och underofficer
som ställföreträdande kompanichef Sedan

Kungl. Maj :t i propositionen
nr 1 föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, till
Armén: Avlöningar till aktiv personal
in. fl. för budgetåret 1967/68 beräkna
ett förslagsanslag av 399 220 000 kronor,
hade Kungl. Maj :t i förenämnda
proposition nr 110 dels föreslagit riksdagen
att bemyndiga Kungl. Maj :t att
i försvarets intendenturkår föra samman
vissa underofficerare i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 10 mars 1967 förordats,
dels föreslagit riksdagen att till
Armén: Avlöningar till aktiv personal
m. fl. för budgetåret 1967/68 under
fjärde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 406 745 000 kronor, dels ock
berett riksdagen tillfälle att yttra sig
med anledning av vad som i statsrådsprotokollet
förordats om befälsordning
vid arméns specialtruppslag.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels en inom andra kammaren av
herr Oskarson m. fl. väckt motion (II:
611),

dels en inom andra kammaren av
herr Oskarson m. fl. väckt motion (II:
1008),

dels ock en inom andra kammaren
av herr TVerbro väckt motion (II: 1010).

I motionen II: 1010 hade anhållits,
att riksdagen måtte besluta, a) att nuvarande
organisation med utbildningsavdelningarna
vid arméns förband såsom
stabs- och verkställighetsorgan
skulle bibehållas, b) att officer och underofficer,
som innehade formell kompetens
för krigsplacering som kompanichef,
i fredsorganisationen skulle placeras
som ställföreträdande kompanichef.

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Ang. placering av officer och underofficer som ställföreträdande kompanichef

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att i försvarets
intendenturkår föra samman
vissa underofficerare i enlighet med
vad departementschefen förordat,

b) till Armén: Avlöningar till aktiv
personal m. fl. för budgetåret 1967/68
anvisa ett förslagsanslag av 406 745 000
kronor,

c) avslå motionen II: 1010, i vad den
avsåge placering av officer och underofficer
som ställföreträdande kompanichef,

d) med avslag å motionerna II: 611,
11:1008 och 11:1010, sistnämnda motion
i vad den icke behandlats under
c), i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad utskottet anfört om befälsordning
vid arméns specialtruppslag.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Edström, Dahlén, Nihlfors
och Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under c hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av motionen II: 1010, i vad
den avsåge placering av officer och
underofficer som ställföreträdande kompanichef,
i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad reservanterna anfört.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
angående mom. a och b samt där -

efter särskilt rörande vartdera mom. c
och d.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. a och b hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen
enligt de i fråga om mom. c förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Dahlén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 102 punkten
2 mom. c, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Dahlén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—112;

Nej— 25.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på gjord proposition
utskottets i mom. d gjorda hemställan.

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Ang. anskaffning av flygplan 37 (Yiggen)

Punkterna 3—2b

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 25

Ang. anskaffning av flygplan 37
(Viggen)

Sedan Kungl. Maj :t i propositionen
nr 1 föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, till
Anskaffning av flygmateriel m. m. för
budgetåret 1967/68 beräkna ett reservationsanslag
av 1 114 369 000 kronor,
hade Kungl. Maj :t i förenämnda proposition
nr 110 föreslagit riksdagen att
dels för planering av anskaffning av
flygmateriel m. m. godkänna de av departementschefen
föreslagna ramarna
för anslag och medelsförbrukning under
budgetåren 1967/68—1973/74, dels
bemyndiga Kungl. Maj :t att medgiva,
att beställningar av flygmateriel m. m.
finge läggas ut inom en kostnadsram
av 1 900 000 000 kronor, dels ock till
Anskaffning av flygmateriel m. m. för
budgetåret 1967/68 under fjärde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
1 119 979 000 kronor.

Enligt departementschefen skulle en
seriebeställning av cirka 100 flygplan
37 kunna genomföras utan att annan
väsentlig anskaffning av effektbestämmande
materiel för flygvapnet eller de
andra försvarsgrenarna bleve lidande.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Werner (1:390) och den andra
inom andra kammaren av herr Nilsson
i Gävle m. fl. (II: 488),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Werner (1:485) och den andra
inom andra kammaren av herr Jansson
m. fl. (II: 606),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Holmberg m. fl. (1:755) och den

andra inom andra kammaren av herr
Bohman m. fl. (11:944),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Ivar Johansson och Lundström
(1:807) samt den andra inom
andra kammaren av herr Nihlfors m. fl.
(II: 1007).

I motionerna 1:390 och 11:488 hade
anhållits, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att allt forsknings- och typarbete,
som vore förknippat med system AJ 37
Viggen, måtte avbrytas.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

I. avslå motionerna 1:390 och II:
488;

II. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I:
755 och II: 944 samt I: 807 och II: 1007,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
för planering av anskaffning av
flygmateriel m. m. godkänna de av departementschefen
föreslagna ramarna
för anslag och medelsförbrukning under
budgetåren 1967/68—1973/74;

III. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I:
485 och II: 606, I: 755 och II: 944 samt
1:807 och 11:1007, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att medgiva,
att beställningar av flygmateriel
m. m. finge läggas ut inom en kostnadsram
av 1 900 000 000 kronor,

b) till Anskaffning av flygmateriel
m. m. för budgetåret 1967/68 anvisa ett
reservationsanslag av 1 119 979 000 kronor.

I sitt yttrande hade utskottet å sid.
29 och 30 i det tryckta utlåtandet anfört
bland annat:

»Med hänsyn till de beräkningar och
bedömningar som gjorts finner utskottet
sig böra tillstyrka, att serietillverkningen
påbörjas. En senareläggning av
projektet skulle enligt vad som upp -

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

lysts medföra ökade kostnader med
cirka 150—200 miljoner kronor utan
att några besparingar skulle vinnas på
slutprodukten. Det må också erinras om
att enligt vad utskottet inhämtat hittills
bundna utvecklingskostnader för
projektet uppgår till i runt tal 1 100
miljoner kronor.

Mot bakgrund av det anförda är utskottet
också berett tillstyrka, att beställning
av återstående typarbete på
flygplan 37 — enhetsplattformen för
attack- och skolversionerna — får utläggas
och att en första seriebeställning
av upp till 100 flygplan får göras inom
en total kostnadsram av 1 560 miljoner
kronor. Utskottet avstyrker alltså motionerna
1:390 och 11:488.

Såsom departementschefen föreslagit
torde genom nu ifrågavarande beställningar
vissa likviditetssvårigheter uppkomma
de närmaste åren till följd av
tidigare stora beställningar av flygmateriel
m. m., som då förfaller till betalning.
Dessa övergångssvårigheter förutsattes
kunna bemästras genom en senareläggning
och i vissa fall omprövning
av objekt inom planerna för striloch
bassystem och viss annan verksamhet.
»

Vid punkten hade avgivits fyra särskilda,
med a—d betecknade reservationer.

I reservationen a hade herrar Virgin,
Kaijser, Ottosson, Bohman och Petersson
ansett, att utskottets yttrande
i nyss återgivna del bort erhålla följande
lydelse:

»Utskottet finner icke klarlagt, att en
anskaffning av flygplan 37 kan rymmas
i alla de av försvarsutredningen
från överbefälhavaren infordrade utredningsalternativen
med bibehållande
av kravet på bästa möjliga försvarseffekt
för utgivna anslag. Sannolikt torde
detta dock bli möjligt åtminstone i alternativ
C. Utskottet har intet att erinra
mot att Kungl. Maj :t erhåller bemyndigande
att beställa föreslagna 100
flygplan 37 men förutsätter att detta

Ang. anskaffning av flygplan 37 (Viggen)
bemyndigande icke utnyttjas förrän de
infordrade utredningarna givit en klarare
bild av möjligheten att på ett försvarsekonomiskt
godtagbart sätt infoga
flygplan 37 i de skilda kostnadsramarna.
Av det anförda följer att utskottet
avstyrker motionerna 1:390 och II:
488.»

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation a.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna nr I: 390 och II: 488.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande utskottets
i punkten gjorda hemställan samt därefter
särskilt rörande motiveringen i
viss del.

Därefter gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i denna
punkt hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionerna
1:390 och 11:488; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vidkommande det avsnitt i utskottets
motivering, som å sid. 29 i det tryckta
utlåtandet började med orden »Med
hänsyn» och å sid. 30 slutade med »annan
verksamhet», anförde nu herr talmannen,
hade yrkats dels att detsamma
skulle godkännas, dels ock att kammaren
skulle godkänna den motivering,
som förordats i den av herr Virgin
m. fl. vid punkten avgivna, med a betecknade
reservationen.

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Ang. central administration för hälso- och sjukvården samt socialvården

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på godkännande av utskottets motivering
i denna del vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner det avsnitt i
statsutskottets motivering i utlåtande nr
102 punkten 25 som på sid. 29 börjar
med orden »Med hänsyn» och på sid.
30 slutar med orden »annan verksamhet»,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den motivering,
som förordats i den av herr Virgin
m. fl. vid punkten avgivna, med a
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —110;

Nej— 27.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 26—53

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. central administration för hälsooch
sjukvården samt socialvården

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 105, i anledning av Kungl.

Maj :ts proposition angående central administration
för hälso- och sjukvården
samt socialvården m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl,
Maj :t föreslagit riksdagen att, i avvaktan
på särskild proposition i ämnet, för
budgetåret 1967/68 beräkna följande
anslag på driftbudgeten under femte
huvudtiteln, nämligen
som förslagsanslag till
Socialstyrelsen: Avlöningar, 4,9 miljoner
kronor,

Socialstyrelsen: Omkostnader, 0,6
miljoner kronor,

Medicinalstyrelsen: Avlöningar, 9,4
miljoner kronor,

Medicinalstyrelsen: Omkostnader, 1,3
miljoner kronor,

Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd:
Avlöningar, 1 miljon kronor,

Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd:
Omkostnader, 250 000 kronor,

Centrala sjukvårdsberedningen: Avlöningar,
2 miljoner kronor,

Centrala sjukvårdsberedningen: Omkostnader,
250 000 kronor,

Statens farmacevtiska laboratorium:
Avlöningar, 1,8 miljoner kronor,

Statens farmacevtiska laboratorium:
Omkostnader, 400 000 kronor,

Svenska farmakopékoimnittén in. in.,
300 000 kronor,

Statens rättskemiska laboratorium:
Avlöningar, 2,6 miljoner kronor,

Statens rättskemiska laboratorium:
Omkostnader, 730 000 kronor,
samt som reservationsanslag till
Viss rationaliseringsverksamhet inom
sjukvården, 1,8 miljoner kronor.

Därefter hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 68, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 17 mars
1967, föreslagit riksdagen
dels att

1) besluta, att en ny central förvaltningsmyndighet
för hälso- och sjukvår -

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Ang. central administration för hälso- och sjukvården samt socialvården

den samt socialvården, kallad medicinalstyrelsen,
skulle inrättas den 1 januari
1968,

2) besluta, att medicinalstyrelsen i
sin nuvarande utformning samt socialstyrelsen
och medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd
skulle upphöra
vid utgången av år 1967,

3) bemyndiga Kungl. Maj :t att träffa
avtal om inrättande och drift av ett
planerings- och rationaliseringsinstitut
för hälso- och sjukvården samt socialvården
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen föreslagit,

4) besluta, att centrala sjukvårdsberedningen
och rådet för sjukhusdriftens
rationalisering skulle upphöra vid
utgången av år 1967,

5) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de övergångsanordningar och åtgärder
i övrigt, som erfordrades för
förslagens genomförande,

6) bemyndiga Kungl. Maj :t att på
personalförteckning för medicinalstyrelsen
föra upp tjänster på löneplan C
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
förordats,

dels ock att riksdagen måtte för budgetåret
1967/68 under femte huvudtiteln
anvisa till

7) Socialstyrelsen: Avlöningar, ett
förslagsanslag av 2 469 000 kronor,

8) Socialstyrelsen: Omkostnader, ett
förslagsanslag av 375 000 kronor,

9) Medicinalstyrelsen: Avlöningar, ett
förslagsanslag av 13 570 000 kronor,

10) Medicinalstyrelsen: Omkostnader,
ett förslagsanslag av 1 900 000 kronor,

11) Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd:
Avlöningar, ett förslagsanslag
av 544 000 kronor,

12) Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd:
Omkostnader, ett förslagsanslag
av 159 000 kronor,

13) Centrala sjukvårdsberedningen:
Avlöningar, ett förslagsanslag av
1 027 000 kronor,

14) Centrala sjukvårdsberedningen:
Omkostnader, ett förslagsanslag av
141 000 kronor,

15) Viss rationaliseringsverksamhet
inom sjukvården, ett reservationsanslag
av 900 000 kronor,

16) Nämnden för sjukvårds- och socialvårdsbyggnader,
ett förslagsanslag
av 80 000 kronor,

17) Bidrag till Sjukvårdens och socialvårdens
planerings- och rationaliseringsinstitut,
ett förslagsanslag av
3 000 000 kronor,

18) Statens farmacevtiska laboratorium:
Avlöningar, ett förslagsanslag av

1 753 000 kronor,

19) Statens farmacevtiska laboratorium:
Omkostnader, ett förslagsanslag
av 419 000 kronor,

20) Svenska farmakopékommittén
m. m., ett förslagsanslag av 317 000 kronor,

21) Statens rättskemiska laboratorium:
Avlöningar, ett förslagsanslag av

2 543 000 kronor,

22) Statens rättskemiska laboratorium:
Omkostnader, ett förslagsanslag
av 844 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag hade utskottet behandlat
följande vid riksdagens början väckta
motioner, nämligen

dels en inom andra kammaren av
herr Gustafsson i Borås väckt motion
(11:53);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ebbe Ohlsson m. fl. (I: 679)
och den andra inom andra kammaren
av herr Bengtson i Solna m. fl. (II:
503), i vilka yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle hemställa,
att Kungl. Maj :t skyndsamt måtte framlägga
förslag om bildandet av ett institut
för sjukvårdens rationalisering, innebärande
en koncentration av rikets
resurser på området.

I sammanhanget hade utskottet vidare
behandlat följande i anledning av
propositionen nr 68 väckta motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Ang. central administration för hälso- och sjukvården samt socialvården

her Oscar Carlsson in. fl. (I: 775) och
den andra inom andra kammaren av
herr Svensson i Kungälv in. fl. (II: 969),
i vilka hemställts, att riksdagen måtte
besluta,

1) att det nya centrala ämbetsverket
för socialvården samt hälso- och sjukvården
skulle benämnas socialstyrelsen,
och

2) att i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad i motionerna anförts
beträffande byråchefstjänsterna;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Edström in. fl. (I: 776) och den
andra inom andra kammaren av fru
Eriksson i Stockholm m. fl. (II: 965),
i vilka anhållits, att riksdagen måtte

1) uttala, att ärenden rörande somatisk
och psykisk barna- och ungdomsvård,
barnhabilitering, barntandvård,
förebyggande mödra- och barnavård,
familjerådgivning, sexualupplysning
och abortförebyggande åtgärder borde
överföras till en särskild byrå under
avdelningen hälsovård, social barnaoch
ungdomsvård m. m., med medicinalråd
som chef;

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att uppföra
ytterligare en tjänst såsom byråchef
på löneplan C i enlighet med vad
som föreslagits under 1, samt för ändamålet
till Medicinalstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1967/68 anvisa erforderliga
medel;

3) bemyndiga Kungl. Maj :t att i övrigt
vidtaga de åtgärder, som erfordrades
för förslagets genomförande;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Kaijser och Åkerlund (1:777)
samt den andra inom andra kammaren
av fröken Wetterström in. fl. (11:970),
i vilka yrkats, att riksdagen skulle besluta,

1) att ytterligare en tjänst som överdirektör
skulle inrättas — utöver den
i propositionen föreslagna — vid medicinalstyrelsen
från och med den 1
januari 1968,

2) att till Medicinalstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1967/68 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 13 600 000 kronor samt

3) att i skrivelse till Kungl. Maj :t tillkännagiva
de synpunkter som i övrigt
anförts i motionerna;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Harald Pettersson m. fl. (I: 778)
och den andra inom andra kammaren
av herr Gustavsson i Alvesta m. fl.
(11:967), i vilka föreslagits, att riksdagen
skulle besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning och
förslag angående överförande av den
försvarsmedicinska materielberedskapen
från medicinalstyrelsen till sjukvårdshuvudmännen
i enlighet med vad
i motionerna anförts;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Harald Pettersson och Axel
Kristiansson (I: 779) samt den andra
inom andra kammaren av herr Gomér
m. fl. (11:966), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte

1) uttala sig för att ett särskilt planeringsråd
borde inrättas i enlighet
med vad som anförts i motionerna,
samt

2) besluta, att den nya förvaltningsmyndigheten
skulle benämnas socialmedicinalstyrelsen
;

dels en inom andra kammaren av
herr Lundberg väckt motion (11:922);

dels en inom andra kammaren av
herr Lundberg väckt motion (11:968);

dels ock en inom andra kammaren
av herr Wiklund i Stockholm in. fl.
väckt motion (11:971).

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

1. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen II:
922, såvitt nu vore i fråga, besluta,

a) att en ny central förvaltningsmyndighet
för hälso- och sjukvården samt

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Ang. central administration för hälso- och sjukvården samt socialvården

socialvården skulle inrättas den 1 januari
1968,

b) att medicinalstyrelsen i sin nuvarande
utformning samt socialstyrelsen
och medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd
skulle upphöra vid utgången
av år 1967;

2. beträffande den nya myndighetens
namn i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt motionerna 1:775 och II:
969 ävensom med avslag å motionerna
I: 779 och II: 966 samt II: 971, de fyra
förstnämnda motionerna såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad utskottet anfört;

3. i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag
samt i anledning av motionerna
1:679 och 11:503 bemyndiga Kungl.
Maj :t att träffa avtal om inrättande och
drift av ett planerings- och rationaliseringsinstitut
för hälso- och sjukvården
samt socialvården i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 17
mars 1967 förordats;

4. i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag
besluta, att centrala sjukvårdsberedningen
och rådet för sjukhusdriftens
rationalisering skulle upphöra vid
utgången av år 1967;

5. beträffande ett särskilt planeringsråd
besluta, att motionerna I: 779 och
II: 966, såvitt nu vore i fråga, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

6. beträffande socialdepartementets
sjukvårdsdelegation besluta, att motionerna
I: 777 och II: 970, såvitt nu vore
i fråga, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

7. beträffande den nya centrala förvaltningsmyndighetens
organisation
med avslag å motionerna I: 776 och II:
965, 1:777 och 11:970, 11:968 samt II:
53, de fem förstnämnda motionerna såvitt
nu vore i fråga, och under erinran
om vad utskottet anfört godkänna vad
i statsrådsprotokollet förordats;

8. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
776 och II: 965 samt I: 777 och II: 970,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
bemyndiga Kungl. Maj :t att på per -

sonalförteckning för den nya centrala
förvaltningsmyndigheten föra upp
tjänster på löneplan G i enlighet med
vad i statsrådsprotokollet förordats;

9. beträffande tjänstetiteln medicinalråd
med avslag å motionerna I: 775 och
II: 969, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

10. beträffande riktlinjer för den nya
förvaltningsmyndigheten in. in. med
avslag å motionerna I: 777 och II: 970,
såvitt nu vore i fråga, och under erinran
om vad utskottet anfört godkänna
vad i statsrådsprotokollet förordats;

11. i enlighet med Kungl. Maj ds förslag
bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de övergångsanordningar och åtgärder
i övrigt, som erfordrades för
förslagens genomförande;

12. beträffande försvarsinedicinsk
materielberedskap i anledning av motionerna
1:778 och 11:967 i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
anfört;

13. i anledning av Kungl. Maj ds förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:776 och 11:965, 1:777 och 11:970,
11:968 samt 11:922, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under femte
huvudtiteln anvisa

a) till Socialstyrelsen: Avlöningar ett
förslagsanslag av 2 469 000 kronor,

b) till Medicinalstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 4 900 000 kronor,

c) till Central förvaltningsmyndighet
för hälso- och sjukvården samt socialvården:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 8 670 000 kronor;

14. i anledning av Kungl. Maj ds förslag
för budgetåret 1967/68 på driftbudgeten
under femte huvudtiteln anvisa a)

till Socialstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 375 000 kronor,

b) till Medicinalstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 750 000 kronor,

c) till Central förvaltningsmyndighet
för hälso- och sjukvården samt social -

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Ang. central administration för hälso- och sjukvården samt socialvården

vården: Omkostnader ett förslagsanslag
av 1 150 000 kronor;

15. i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag
för budgetåret 1967/68 på driftbudgeten
under femte huvudtiteln anvisa a)

till Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapnämnd:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 544 000 kronor,

b) till Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 159 000 kronor,

c) till Centrala sjukvårdsberedningen:
Avlöningar ett förslagsanslag av

1 027 000 konor,

d) till Centrala sjukvårdsberedningen:
Omkostnader ett förslagsanslag av
141 000 kronor,

e) till Viss rationaliseringsverksamhet
inom sjukvården ett reservationsanslag
av 900 000 kronor,

f) till Nämnden för sjukvårds- och
socialvårdsbyggnader ett förslagsanslag
av 80 000 kronor,

g) till Bidrag till sjukvårdens och
socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut
ett förslagsanslag av
3 000 000 kronor,

h) till Statens farmacevtiska laboratorium:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 1 753 000 kronor,

i) till Statens farmacevtiska laboratorium:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 419 000 kronor,

j) till Svenska farmakopékommittén
in. m. ett förslagsanslag av 317 000 kronor,

k) till Statens rättskemiska laboratorium:
Avlöningar ett förslagsanslag av

2 543 000 kronor,

l) till Statens rättskemiska laboratorium:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 844 000 kronor.

Enligt utskottets förslag skulle den
nya myndighetens namn vara socialstyrelsen.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande den nya förvaltningsmyndighetens
namn

a) av herrar Svensson och Kaijser,
fru Wallentheim, herrar Bertil Petersson,
Wallmark, Schött, Bohman och
Mellqvist, fröken Olsson samt fröken
Ljungberg, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under 2 hemställa, att
riksdagen måtte beträffande den nya
myndighetens namn med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 775 och II: 969,
I: 779 och II: 966 samt II: 971, de fyra
förstnämnda motionerna såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

b) av herrar Per Jacobsson, Edström,
Harald Pettersson, Nelander och Westberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under 2 hemställa, att
riksdagen måtte beträffande den nya
myndighetens namn med bifall till motionerna
1:779 och 11:966 samt med
avslag å Kungl. Maj :ts förslag ävensom
motionerna 1:775 och 11:969 samt II:
971, de fyra förstnämnda motionerna
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad
reservanterna anfört;

2) , beträffande en andra tjänst som
överdirektör, av herr Kaijser, fru Wallentheim,
herrar Wallmark, Schött och
Bohman samt fröken Ljungberg, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del hava den avfattning,
denna reservation visade, samt att utskottet
bort under 8 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
1:777 och 11:970 ävensom
med avslag å motionerna I: 776 och II:
965, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, bemyndiga Kungl. Maj:t att på
personalförteckning för den nya centrala
förvaltningsmyndigheten föra upp
tjänster på löneplan C i enlighet med
vad av reservanterna och i statsrådsprotokollet
förordats;

3) , beträffande socialdepartementets
sjukvårdsdelegation, den nya centrala

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Ang. central administration för hälso- och sjukvården samt socialvården

förvaltningsmyndighetens organisation
och riktlinjer för den nya förvaltningsmyndigheten
m. in., av herr Kaijser,
som dock ej antytt sin mening.

Herr SVENSSON (s):

Herr talman! Vid behandlingen av
proposition nr 68 har man i stort sett
varit ense i sakfrågan såväl inom tredje
avdelningen som inom statsutskottet.
Men på en punkt har meningarna blivit
delade, nämligen beträffande den nya
förvaltningsmyndighetens namn.

Utskottets majoritet har stannat för
ett motionsyrkande om att det nya verket
skall kallas socialstyrelsen. Vidare
föreligger det flera motionsyrkanden
om olika dubbelnamn, men avdelningen
blev ense om att avvisa förslagen
till dubbelnamn. Vid behandlingen i
statsutskottet yrkades bifall till en motion
där man föreslår att namnet skulle
vara social-medicinalstyrelsen, och reservation
1 b går ut på bifall till det
yrkandet.

Både avdelningens och utskottets majoritet
har varit överens om att man
bör ha ett mera lätthanterligt och enhetligt
namn. Vi som står för reservation
1 a har anslutit oss till Kungl.
Maj :ts förslag att namnet på den nya
myndigheten skulle vara medicinalstyrelsen.
Den nya styrelsens arbetsuppgifter
kommer, såsom framgår av både
utredningarna och övriga handlingar,
att till sin övervägande del omfatta sådant
som inneslutes i den medicinska
verksamheten.

Utskottsmajoriteten skriver att namnet
socialstyrelsen skulle fattas i en
vidare och mer ursprunglig bemärkelse,
men vi reservanter har inte funnit
att detta är riktigt.

När socialstyrelsen tillskapades år
1912 var det nämligen ingalunda för
den verksamhet som socialstyrelsen nu
bedriver, utan den fick sin huvudsakliga
uppgift så gott som uteslutande på
arbetsmarknadsfältet; den fick att
handlägga frågor som gällde arbetslösheten,
arbetsförmedlingarna, minder 3

Första kammarens protokoll 1967. Nr 27

årigas och kvinnors arbetsförhållanden,
arbetstiden och socialförsäkringen med
flera frågor. De uppgifter som då lades
på socialstyrelsen har nu i stor utsträckning
flyttats över på andra och
nya verk. Också av den anledningen
är socialstyrelsens nuvarande verksamhet
inte av samma beskaffenhet som
den ursprungligen var. Men utskottsmajoriteten
har väl inte observerat
detta.

Socialstyrelsens största arbetsuppgift
i dag ligger mera på vårdområdet. Den
har att handha de stora områden som
gäller åldringsvård, nykterhetsvård och
andra uppgifter av liknande slag som
under senare år i allt större utsträckning
har blivit en medicinsk angelägenhet.
Dessa uppgifter, som väl ansluter
till den redan tidigare bedrivna
hälso- och sjukvården inom medicinalstyrelsen,
skall enligt det föreliggande
förslaget inordnas i det nya verket.

Vi som står för reservation 1 a har
ansett att detta är en tillräcklig motivering
för att biträda departementschefens
förslag i propositionen, och vi har
inte funnit anledning att inta någon
annan ståndpunkt.

Med denna korta motivering ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till reservation
1 a i förevarande utlåtande.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Den proposition rörande
social- och medicinalstyrelsernas
centrala administration som vi i dag
har att behandla är ur praktisk synpunkt
en mycket viktig sak. MCA-utredningens
betänkande fick ju som vi kommer
ihåg en skarp och enligt min uppfattning
välmotiverad kritik under sin
remissbehandling. Det blev därför nödvändigt
att genomgripande överarbeta
betänkandet. Så har nu skett, och det
har gjorts på ett i stort sett godtagbart
sätt. Departementschefen har enligt min
uppfattning visat en god realistisk syn
på hur det nya mammutverket bör uppbyggas.

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Ang. central administration för hälso- och

MCA-utredningens uppfattning om
fackmännens roll avfärdar departementschefen
med att framhålla att den
skulle kunna medföra att de sakkunnigas
ställning skulle bli alltför svag
och att rekryteringen skulle försvåras.
Han framhåller även att ett sådant förslag
skulle kunna medföra att uppbyggandet
av det nya verket blir alltför invecklat
med risk för eu komplicerad
beslutsfunktion och en hämning av initiativlusten.
Det uttalandet kan man
utan vidare instämma i.

Propositionen inger därför förhoppningar.
Man kan hoppas på att de olika
fackbyråerna skall få arbeta effektivt
under sakkunnig ledning samt att
de organisatoriska omdispositioner som
säkerligen kommer att visa sig behövliga
skall få göras utan omfattande
byråkratiska utredningar och hinder.
Den frihet som den nya verksledningen
enligt propositionen skall erhålla
synes mig bli en positiv faktor, om den
bara utnyttjas på rätt sätt, när nu de
nya ledande tjänsterna skall tillsättas.

Men propositionen har också vissa
brister. Den viktigaste — och den som
jag framför allt i mitt anförande vill
påtala — är den som rör barna- och
ungdomsvården. I propositionen framhålles
med rätta hur viktig den förebyggande
vården är inom denna sektor
och att hälsovård och socialvård
härvidlag intimt sammanhänger. Det är
därför naturligt att man inom det nya
verkets förebyggande avdelning finner
en byrå för förebyggande barna- och
ungdomsvård, men till sin stora förvåning
finner man ingen medicinsk motsvarighet
därtill.

Den profylaktiska barna- och ungdomsvården
har i stället med otillräckliga
resurser hamnat på avdelningen för
akut sjukvård. Man kan fråga sig varför
detta uppseendeväckande avsteg
från integrationsprincipen gjorts. Landets
pediatriska expertis har även samfällt
och hårt opponerat sig mot detta
och det med all rätt. Jag vill understryka
att det är den enda punkten i den -

sjukvården samt socialvården
na proposition där det förekommit kritik
från läkarhåll.

Detta är också anledningen till motionerna
I: 776 och II: 965, där det föreslås,
att riksdagen skulle uttala att
ärendena rörande somatisk och psykisk
ungdomsvård, barnrehabilitering,
barntandvård, förebyggande mödraoch
barnavård, familjerådgivning, sexualupplysning
och abortförebyggande
åtgärder överförs till en särskild byrå
under avdelningen hälsovård, social
barnavård och ungdomsvård med ett
medicinalråd som chef.

I denna byrå föreslås två sektioner.
Till den ena sektionen skulle föras frågor
rörande somatisk och psykisk barna-
och ungdomsvård, barnrehabilitering
och barntandvård och till den
andra frågor rörande förebyggande
mödra- och barnavård, familjerådgivning,
sexualupplysning och abortförebyggande
åtgärder.

Redan nu föreligger en inte oväsentlig
eftersläpning av barnhälsovården i
vårt land jämfört med många andra
medicinska funktioner. Sålunda blir
inte ens hälften av barnen kontrollerade
av läkare från tvåårsåldern till skolans
början. Vi hoppas visserligen att
förhållandena skall förbättras genom
införande av en allmän hälsokontroll
av alla fyraåringar, vilket vi väntar att
snart få en proposition om. Men det
bör också därvid framhållas att det faktum
att 98 procent av barnen är inskrivna
vid den förebyggande barnavårdens
organ inte innebär att alla
verkligen blir föremål för den regelbundna
och kvalificerade övervakning
som vore önskvärd. Den psykiska barnhälsovården
och den profylaktiska
barnpsykiatrin är också områden, som
genom den hittillsvarande underdimensioneringen
av den centrala administrationen
kommit att släpa efter.

Vi vet med säkerhet att skadliga miljöinflytanden
under uppväxtåren kan
få ogynnnsam inverkan på längre sikt.
Tydligast framträder detta när det gäller
de mentala störningarna, där inver -

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Ang. central administration för

kan av ogynnsamma yttre förhållanden
i uppväxtåren kan medföra de allvarligaste
konsekvenser för den vuxna individen.

Det finns grundad anledning antaga
att enskilda individers hälsa i vuxen ålder
och på ålderdomen kan gestalta sig
väsentligt olika alltefter den grad av
god hälsa de kunnat åtnjuta under uppväxtåren.
I sin yttersta och alltmera beaktade
konsekvens betyder detta att
ständigt ökad uppmärksamhet måste
skänkas också åt förhållanden före födelsen
under fosterutvecklingen.

I många länder har under de senaste
decennierna gjorts förnämliga insatser
beträffande hälso- och sjukvården i
uppväxtåren, och utvecklingen har därvid
främjats inte endast av ökande materiellt
välstånd, förbättrad utbildning
av berörda yrkesgrupper och omsorgsfull
och långsiktig planering, utan också
genom vägledande forskning av ofta
imponerande bredd och djup. Verksamheten
vid de ledande, statliga hälsovårdsorganen
har ofta skötts av permanenta
rådgivande grupper av kvalificerade
barnläkare och genom särskilda
forskningscentra av typen »mor och
barn».

Mot denna bakgrund framstår det
som angeläget att en upprustning av
den medicinska barna- och ungdomsvårdens
centrala administration kommer
till stånd.

Detta är alltså motiveringen till de
nämnda motionerna. Utskottet framhåller
emellertid nu att det i och för sig
finner motionärernas synpunkter värda
beaktande. Dessutom anför utskottet
något längre fram, att det förutsätter
att denna fråga tas upp till förnyad
prövning sedan erfarenheter från det
nya verket vunnits.

Denna positiva skrivning har gjort
att någon reservation icke fogats till
denna punkt. Vi har ansett denna skrivning
vara tillräcklig såsom ett memento
för dessa ärendens fortsatta behandling.
Jag har i dag velat understryka
hur betydelsefull denna organisation

hälso- och sjukvården samt socialvården
av den profylaktiska barna- och ungdomsvården
är för framtiden.

Så kommer jag till en annan punkt.
Den är enligt min uppfattning mindre
viktig, men den kan också ha sin betydelse;
den gäller vad detta verk skall
ha för namn.

Namnet på ett verk bör täcka vad
som där förehaves. De ärenden som
kommer att handläggas på detta blivande
verk blir av tre typer, socialvårdsärenden,
hälsovårdsärenden och
sjukvårdsärenden.

Att döma av dagens situation torde
övervägande flertalet — bortåt 90 procent
av dessa — komma från nuvarande
medicinalstyrelsen såsom hälsovårdsärenden
och sjukvårdsärenden.
Orsaken till att socialvårdsärendena torde
komma att få så pass ringa omfattning
ligger däri att nuvarande socialstyrelsen
handlägger långt ifrån samtliga
socialärenden, ej ens samtliga socialvårdsärenden.
Alla sådana som rör
den ekonomiska åldringsvården — ålderspension,
ATP m. m. — och som rör
sjukförsäkringen och invalidvården
handlägges av riksförsäkringsverket, kriminalvårdsärendena
handläggs av kriminalvårdsstyrelsen,
och inom den närmaste
framtiden torde det bli relativt
aktuellt att förskolorna och ungdomsvårdsskolorna
kommer till skolöverstyrelsen.
Om inte det förslag vi här behandlar
hade kommit, så hade det varit
ganska klart att också nykterhetsvården
inom den närmaste tiden hade
överflyttats til! medicinalstyrelsen.

Det är bara en rest kvar för socialstyrelsen,
och det är de rent sociala
barnavårds-, nykterhetsvårds- och åldringsvårdsärendena.
Visserligen är de
betydelsefulla, men de är inte så omfattande,
ty handläggningen där inskränkes
i stort till central kontroll av kommunernas
åtgöranden. Det är väl främst
därför som denna sammanslagning har
skett. Socialstyrelsen skulle i framtiden
ha blivit ett så litet verk att det kan
diskuteras om det över huvud taget vore
lönt att ha kvar en sådan styrelse som

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Ang. central administration för hälso- och
självständig institution. Att då kalla det
blivande verket för socialstyrelsen torde
bli rätt oegentligt, särskilt som å
andra sidan allt talar för att hälsovårdsärendena
kommer att undergå en motsatt
utveckling och väsentligt öka.

Utredningsförslaget att kalla verket
hälso- och socialvårdsstyrelsen var bra.
Det var adekvat och täckte vad verket
avsåg att vara. Det har blott nackdelen
att det är väl långt, och därför har jag
och några medreservanter föreslagit
det något kortare namnet social-medicinalstyrelsen,
som har samma betydelse
och som kan förkortas till SMS.

Skulle detta inte anses vara tillräcklig
motivation, utan man prompt vill
lva ett kortare namn, är utan tvekan
det förslag som framförts i propositionen
av departementschefen, d. v. s. medicinalstyrelsen,
avgjort bättre än namnet
socialstyrelsen. Detta senare namn
måste bli inadekvat och missvisande.
Inte nog med det. I det internationella
umgänget skulle ett sådant namn t. o m.
bli belastande, ty även här måste vi
tänka på framtiden. De internationella
kommunikationer som kommer till
stånd i framtiden kommer att huvudsakligen
gälla hälsovårdsfrågor, kanske
också i viss mån sjukvårdsproblem.
Dessa problem blir med tanke på att
hela världen snart är ett enda samhälle
alltmer intensiva, alltmer omfattande.
Vi blir mer beroende av omvärlden.
Skall vi då ha ett annat namn
än det i internationella sammanhang
vanliga på det verk, som handlägger
våra hälsovårdsärenden, kommer det
säkerligen att föranleda många missförstånd
och besvärligheter. Det tycker
jag inte kan vara lämpligt.

Jag yrkar därför, herr talman, i första
hand bifall till reservation 1 b och
i andra hand, om den skulle avslås, bifall
till reservation 1 a, vilket är detsamma
som departementschefens förslag
i denna punkt.

sjukvården samt socialvården

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag vill instämma i det
omdöme som herr Edström fällde om
det njra ämbetsverket. Jag tror att det
är anordnat på ett sätt som i stort sett
är mycket bra. Den organisationsform
som verket skall få är ju inte så fast
skisserad, men jag tror som herr Edström
att det går att anpassa organisationen
efter de erfarenheter som man
får göra. Liksom herr Edström skulle
jag också vilja säga, att jag tror att den
form som verket fått är en ganska väsentlig
förbättring i jämförelse med det
förslag som framlades av den s. k. MCAutredningen.

Det finns emellertid en del små detaljer,
där man kan vilja framföra eu
annan uppfattning, och jag skall i det
att jag framför allt talar för den ena av
reservationerna, reservation 2, be aft få
göra några reflexioner beträffande vissa
uppgifter som verket har.

Reservation 2 bygger på en motion
som väckts i denna kammare av herr
Åkerlund och mig och i andra kammaren
av fyra av våra partikamrater.
Det betyder inte att den är partipolitiskt
betingad på något sätt, utan det
har slumpat sig så att det är vi som har
lagt fram denna motion.

I motionen yrkas att det nya verket
i sin ledning utom en generaldirektör
skall få två överdirektörer. Med detta
vill man uppnå att i verkets högsta ledning
skall finnas representerad såväl
administrativ och medicinsk sakkunskap
som också sakkunskap på socialvårdsområdet.

Motivet för vårt yrkande är följande.
I det nya verket kommer medicinskt
betonade uppgifter, alltså uppgifter som
rör hälso- och sjukvård, att som herr
Edström nyss framhöll utgöra den alldeles
övervägande delen av arbetsbördan.
De rent socialvårdande uppgifter,
som övertas från den gamla socialstyrelsen,
utgör endast en mindre del av
det nya verkets totala verksamhet. Det
är svårt att ange omfattningen därav —

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Ang. central administration för
det kanske blir 20 procent, det kanske
blir bara 10 procent av de samlade arbetsuppgifterna.
Man har från socialvårdshåll
befarat, att detta skall leda
till att de socialvårdande uppgifterna
inte blir tillräckligt tillgodosedda i det
nya verket, att den erfarenhet, den sakkunskap
och den förtrogenhet med socialvårdsfrågornas
och socialvårdsärendenas
natur som samlats inom den gamla
socialstyrelsen inte skall bli tillvaratagna
på ett ändamålsenligt sätt, och
det naturligtvis alldeles oberoende av
vilket namn som den nya myndigheten
får.

Vi tror att man genom att på detta
sätt bredda den högsta ledningen av
verket skall kunna skapa en garanti för
att socialvårdssidans önskemål skall bli
tillgodosedda på ett tillfredsställande
sätt. Det har sagts, att man genom att
tillsätta två överdirektörer försvårar
den integration mellan medicinalvården
och socialvården inom verket som man
just genom sammanslagningen önskar
åstadkomma. Jag tror för min del inte
att man gör det. Det beror naturligtvis
på hur man utformar organisationen
för det nya verket, hur handläggningsoch
beslutsorganisationen blir utformad,
och det är ju som sagt ganska löst
utformat i propositionen.

Jag tycker att man kan göra vissa
jämförelser med militära förhållanden,
där truppslagsinspektörer och liknande
befattningshavare, som representerar
speciella kunskaper inom olika områden,
kan få sina synpunkter framförda och
tillgodosedda så att säga vid sidan om
den ordinarie rent hierarkiska ordningen.
Jag föreställer mig att det skulle
vara möjligt att åstadkomma någonting
i den stilen inom ett verk av denna
typ. Jag anser sålunda att den i reservationen
förslagna organisationen
med två överdirektörer i ledningen bör
kunna öka verkets funktionsduglighet.

Jag ber alltså att få yrka bifall till
denna reservation.

Herr talman! Jag har också avgett
en blank reservation, som svarar mot

hälso- och sjukvården samt socialvården
de reflexioner som jag i anledning av
vissa andra uttalanden i nyssnämnda
motion skulle vilja göra rörande en del
olika frågor.

En sak gäller planeringen inom sjukvården.
Enligt propositionens förslag
skall inrättas ett planerings- och rationaliseringsinstitut
för hälso- och sjukvården
samt socialvården. I detta institut
skall samordnas den planerings- och
rationaliseringsverksamhet som för närvarande
åvilar centrala sjukvårdsberedningen
och SJURA samt Svenska landstingsförbundens
organisationsavdelning.
Institutet har tillkommit som svar
på den kritik, som har riktats mot den
hittillsvarande bristen på samordning
och samverkan mellan de olika organ
som har haft hand om planerings- och
lokaliseringsverksamheten inom sjukvården.

Hur blir det nu i framtiden? Jo, förutom
detta planerings- och rationaliseringsinstitut,
som kommer att bli fristående,
kommer det att finnas en planerings-
och beredskapsavdelning inom
det nya verket, som har en byrå för
planerings- och utbildningsfrågor, en
byrå för planeringsfrågor och en för
beredskapsplanering m. m. Därtill
kommer den riksplanering som äger
rum inom socialdepartementets sjukvårdsdelegation
och som avses fortsätta
sin verksamhet oförändrad. I den
finns företrädare både för de kommunala
sjukvårdshuvudmännen och för
statliga myndigheter som har ansvar
för sjukvård, arbetsmarknad, utbildning
och samhällsekonomi. Med alla
dessa olika instanser, som har hand
om planering, tycker jag att det förefaller
bli en allt annat än en rationell
ordning.

I det nya ämbetsverkets styrelse skall
ingå representanter för de kommunala
huvudmännen. De kan alltså inom det
nya verket på ett fullt tillfredsställande
sätt få sina synpunkter tillgodosedda.
Är man inte nöjd med representationen
inom styrelsen, kan man ju utöka
den så att i den skall ingå också

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Ang. central administration för hälso- och sjukvården samt socialvården

representanter för arbetsmarknadsverket,
skolöverstyrelsen och samhällsekonomisk
sakkunskap.

Den kritik, som jag nu framför, erinrar
i hög grad om den kritik, som
reservationsvis anförs i fråga om byggnadsstyrelsens
organisation som vi kommer
att behandla litet senare och som
innebär att man vänder sig mot den
planeringsgrupp som finns inom det
departementet. Man kan bygga sin kritik
mot att det finns en sådan där
planeringsgrupp inom departementet
på rent teoretisk grund och säga, att
det är fel att det skall förekomma en
sådan planeringsgrupp i departementet
vid sidan av den planeringsverksamhet
som äger rum i ämbetsverket, att den
kan ge möjlighet till ett ministerstyre
av onödigt och för våra förhållanden
egentligen främmande slag.

Men alldeles oavsett vad man tycker
i detta avseende kan man ju konstatera,
att det blir ett dubbelarbete. Det
nya verket kommer inte heller att fritt
kunna ägna sig åt sin planering. Det
måste för dem som skall planera inom
verket vara mycket otillfredsställande
och kännas besvärande att hela tiden
vara nödsakade att ta hänsyn till och
känna sig bundna av vad som till äventyrs
kan tyckas och tänkas och kanske
också framläggas av dem som sitter i
delegationen i departementet. Det kan
inte underlätta arbetet och inte heller
ge bästa möjliga miljö för helhjärtade
och uppslagsrika planeringsinsatser inom
verket. Jag menar alltså att departementets
sjukvårdsdelegation bör upphöra
med sin verksamhet. Den har fått
en ersättning genom att huvudmännen
och andra har blivit representerade i
verkets styrelse. Det gäller emellertid i
denna detaljfråga sådant som Kungl.
Maj :t har och även bör ha befogenhet
att ordna på egen hand alltefter sin
önskan och efter vad man tycker är
riktigt. Därför har jag inte fullföljt
dessa mina synpunkter med någon motiverad
reservation. Jag har emellertid
velat framföra dem i debatten.

Det finns emellertid även andra synpunkter
på funktionerna i det nya
verket. Som tillsynsmyndighet har verket
inspektionsskyldighet. Denna har
utförts i betydande utsträckning av
medicinalstyrelsen liksom av socialstyrelsen
inom vissa områden. För medicinalstyrelsen
har det gällt f. ex.
mentalsjukvård och vård av psykiskt
efterblivna. I fråga om den vanliga somatiska
sjukvården har inspektionen
under de senare decennierna dock
egentligen bara utförts, då någon alarmerande
händelse gett anledning till
det. Detta är enligt motionärernas mening
mindre tillfredsställande. Mera regelbundet
genomförda inspektioner,
även inom området för den somatiska
sjukvården, och då både i fråga om
den slutna och den öppna vården, helst
under medverkan av den särskilda och
mycket högt kvalificerade expertis som
finns inom medicinalstyrelsens vetenskapliga
råd, skulle vara önskvärda.
Härigenom skulle styrelsen också kunna
skaffa sig ett klarare intryck av
vårdens kvalitet och karaktär inom olika
områden, d. v. s. både inom olika
specialiteter och olika landsändar. Man
skulle kunna bistå med råd och anvisningar,
där så kan anses vara befogat.

Jag vill särskilt framhålla att detta
mindre är tänkt som en kontrollverksamhet
inom detta område. Jag tror
att både huvudmännen och deras fungerande
tjänstemän sköter arbetet på
ett alldeles utmärkt sätt i hela landet.
Ändå anser jag det vara bra att tillsynsmyndigheten
i samband med inspektioner
kommer med råd och anvisningar
någon gång.

Vi har också uttryckt uppfattningen
att de vetenskapliga rådens kapacitet
skulle kunna utnyttjas på ett bättre
sätt än för närvarande. Jag vet att vissa
konferenser bär ägt rum under senare
år för att diskutera och belysa
aktuella medicinska problem, som har
dykt upp och som har förefallit motivera
särskilda åtgärder. En ytterligare

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Ang. central administration för
utökad verksamhet i detta avseende har
också ansetts vara befogad.

I propositionen uttalar departementschefen,
att några bestämda behörighetsvillkor
inte bör uppställas för tjänster
inom det nya verket, men han understryker
att vissa tjänster i praktiken
endast kan skötas av personer med viss
yrkesutbildning. Jag vill understryka
detta i anslutning till vad som sägs i
den motion som jag talar om. Jag anser
det nödvändigt att styrelsen får
den auktoritet, som den som central
tillsyningsmyndighet måste ha för att
kunna fullgöra sina viktiga och väsentliga
uppgifter. Chefsbefattningarna på
vårdsidan bör innehas av fackutbildad
personal, d. v. s. i flertalet fall läkare.
Dessa läkare bör ha lång praktisk erfarenhet
inom sitt område. Vård av
människor, kroppsligt och mentalt sjuka,
vård av åldringar, av alkoholister,
av urspårade ungdomar m. fl. kräver en
speciell erfarenhet som man endast kan
vinna genom att arbeta bland dem.
Den som övergår till att på det rent
administrativa planet dirigera sådan
vård måste ha kontakt kvar med den
ute på fältet. Det må nu gälla läkare
eller andra. För läkare är förhållandena
speciella. Också en läkare med
stor erfarenhet av praktisk sjukvård
förlorar så småningom kontakten med
det yrke, för vilket han utbildats, om
han inte regelbundet utövar det. Han
kan ändå ha svårt att följa den snabba
utveckling som äger rum inom det området.

I en bok som utkom i fredags, har
professor Gunnar Biörck uttryckt denna
synpunkt på ett sätt som jag tycker
är särskilt talande, och jag tillåter mig
citera några rader ur den boken: »Jag
tror också, att en läkare som chef för
en sjukvårdsorganisation fortfarande
skall hålla en direkt praktisk kontakt
med sitt egentliga yrke. Om man i Sovjetunionen
kan låta hälsovårdsministern,
som är professor i kirurgi, operera
två dagar i veckan, så kan vi också
göra det: våra problem kan inte

hälso- och sjukvården samt socialvården
gärna vara större än ryssarnas. Läkarens
styrka i organisatoriska sammanhang
är hans kännedom om medicinens
verklighet — the subject matter.
Så länge han kontinuerligt kan läska
sig med detta livets vatten, behåller
han denna sin styrka. Om denna källa
sinat för honom, riskerar han att bli
en administratör bland de andra.»

Även i den verksamhet som jag har
bedrivit under det senaste decenniet
har jag mycket starkt känt behovet av
kontakt med den levande sjukvården.
Tillåt mig göra den bekännelsen, att det
för mig både känts nödvändigt men
också varit mycket svårt att bibehålla
den kontakten i tillräcklig omfattning.
Jag förstår alltså väl den synpunkt, som
framförts av professor Biörck, och jag
vill allvarligt lägga dem som makten
hava på hjärtat att försöka ordna denna
kontakt på ett för båda parter, arbetsgivaren
— staten-ämbetsverket —
och den anställde — läkaren —, tillfredsställande
sätt.

Det har ju också väckts en motion,
som herr Edström talade om nyss, beträffande
sammanförandet av barnavården
på ett bättre sätt än enligt propositionens
förslag. Jag instämmer helt
i vad herr Edström anförde på den
punkten.

Jag skulle också vilja yttra några ord
i namnfrågan. Enligt min mening är det
alldeles klart att verket skall heta medicinalstyrelsen.
Jag kan måhända anses
vara part i målet, så jag kanske inte
skall yttra så mycket i denna fråga; jag
kan också i stort sett ansluta mig helt
till både vad hem Svensson och herr
Edström sade. Så vitt jag kan förstå var
herr Edström i sista hand men kanske
allra mest talesman för departementschefens
förslag, nämligen att namnet
skulle bli medicinalstyrelsen. Herr Edström
yrkade visserligen på detta namn
i andra hand, men det verkar som om
han också förstod att det är en viss svårighet
att använda det dubbelnamn som
skulle behövas för att täcka hela verksamheten.

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

72 Nr 27

Ang. central administration för hälso- och sjukvården samt socialvården

När man säger att det nya verket
skulle omfatta allt vad som hör till de
sociala uppgifterna är det faktiskt så,
som både herr Svensson och herr Edström
påpekade, att mycket har tagits
bort från den gamla socialstyrelsen.
Utöver vad som i den delen har anförts
tidigare vill jag erinra om emigrationsfrågorna
under den första tiden och nu
senare immigrationsfrågorna, utlänningsfrågorna,
som från början handlades
av socialstyrelsen.

För mig är det inte någon svårighet
att välja när det gäller namnet. Praktiskt
taget alla de uppgifter som är kvar
inom socialstyrelsen har en nära anknytning
till medicinska frågor, det är
ju därför som man vill genomföra denna
sammanslagning. De frågor inom socialvården
som inte har anknytning till
den medicinska vården är redan förda
till andra myndigheter.

Herr talman! Jag ber alltså att få yrka
bifall till de vid utskottsutlåtandet fogade
reservationerna 1 a och 2.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Vid behandlingen av
statsutskottets utlåtande nr 105, avseende
proposition nr 68 om den centrala
administrationen för hälso- och sjukvården
samt socialvården, har jag för
min del vid behandlingen i utskottet
av namnfrågan anslutit mig till de tio
reservanter, som yrkar bifall till departementschefens
förslag'' om att verket
bör heta medicinalstyrelsen.

Motivet för mitt ställningstagande är
närmast att jag anser det angeläget att
namnet väsentligen täcker den verksamhet
som verket skall bedriva. Socialstyrelsen
har, såsom flera talare framhållit,
gradvis förlorat stora verksamhetsområden
som tidigare gav socialstyrelsen
skäl för namnet. Jag behöver bara erinra
om sådana avsnitt som arbetsmarknaden,
arbetarskyddet etc. för att verifiera
detta. Kvar har man numera endast
sådana verksamhetsgrenar som
barnavård och nykterhetsvård. Dessa

områden har, så långt jag kan förstå,
stark anknytning även till den medicinska
verksamheten.

Vi får nu ett nytt verk, vars verksamhetsområde
skall innefatta den nuvarande
medicinalstyrelsen samt en socialstyrelse
med en verksamhet av ovan
angivet slag. Detta måste innebära att
verkets väsentliga uppgift kommer att
ligga på hälso- och sjukvården. Det sakligt
riktiga bör då vara att ge verket
namnet medicinalstyrelsen. Genom att
ge verket ett adekvat namn torde man
dessutom utvinna den effekten, att man
ger verket större auktoritet till gagn för
den nya verksledningen och verkets
kommande verksamhet.

Med dessa få ord som motivering för
mitt ställningstagande ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservation nr
1 a av herr Svensson m. fl.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Varje gång som riksdagen
har att ta ställning till en ny reform
— den må vara av det ena eller
andra slaget — brukar det i regel endast
vara detaljer som diskuteras och
som mest observeras. Så bär det också
varit i detta fall.

Förslaget om en ny central förvaltningsmyndighet
för hälso- och sjukvården
samt socialvården, innebärande
en sammanläggning mellan den tidigare
medicinalstyrelsen och socialstyrelsen,
har ju enhälligt tillstyrkts, och det är
egentligen endast namnet det har uppstått
en diskussion om, Departementschefen
har förordat namnet medicinalstyrelsen,
medan statsutskottets majoritet
föreslår att namnet blir socialstyrelsen.

I en rad motioner har olika namnförslag
rekommenderats. Bland annat har
det förordats att den nya myndigheten
under det första halvåret skall kallas
hälso- och socialvårdsstyrelsen med förkortningen
HSS för att därefter det definitiva
namnet skall bli fastställt. Ingen
har nappat på det förslaget, och det

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Ang. central administration för hälso- och sjukvården samt socialvården

är i och för sig bra, ty det är ju inte
vanligt att föräldrar döper ett barn på
prov — när dopet sker brukar namnet
vara någonting som skall vara bestående.

Yi har nyss lyssnat till bl. a. denna
kammares två eskulaper. Båda har med
stort intresse förordat namnet medicinalstyrelsen
och har därmed visat att
de i varje fall i denna fråga är solidariska
med regeringen. Och det kan
jag för all del tycka i och för sig vara
bra, ehuru jag själv har gjort ett avsteg.
Herr Kaijser vill följa departementschefens
förslag och kalla myndigheten
för medicinalstyrelsen, medan
herr Edström förordar namnet socialmedicinalstyrelsen,
eftersom det skulle
vara så lätt och bra. Jag är rädd för
alla dubbelnamn i detta fall, tv de
kommer oavvisligen, hur man än försöker
föra fram dem, att medföra förkortningar.
Vi har nog av förkortningar
redan, som folk inte begriper den
egentliga innebörden av.

Vi inom utskottsmajoriteten har ansett,
att namnet socialstyrelsen är att
föredra framför medicinalstyrelsen.
Herrar läkare må säga vad de vill, men
så fort man nämner för människor ordet
medicinalstyrelsen, så tror de att det
gäller sjukvård, sjukhus m. m. Om man
däremot tar namnet socialstyrelsen i
den vidare bemärkelse, som utskottsmajoriteten
har tänkt sig, så innebär
det något som människor i regel förstår.
Man må tycka vad man vill, men
socialstyrelsen är dessutom lättare att
säga. Ordet ligger lättare på tungan än
medicinalstyrelsen.

Herr Edström har anfört att namnet
socialstyrelsen, om det kommer till
användning, skulle försvåra våra internationella
förbindelser. När det blir
fråga om att verka på det internationella
fältet brukar våra myndigheters
namn översättas till engelska. Man försöker
konkretisera namnet på något sätt
och finna ett lämpligt engelskt uttryck.
Det gör att vad vi än kallar myndigheten,
så blir det inte lättare för eng j-3

Första kammarens protokoll 1967. Nr 27

elsktalande att förstå namnet. I Norden
har vi för resten olika namn på
motsvarande myndigheter. I Finland heter
det medicinalstyrelsen, i Danmark
sundhetsstyrelsen och i Norge är det
avdelningar i socialdepartementet med
namnen hälsodirektoratet och trygdeavdelningen.

Om vi nu skulle kunna besluta oss
för att antaga namnet socialstyrelsen,
tror jag att det beslutet får anklang ute
bland allmänheten. Det namnet kan
inte vara på något sätt förnedrande för
verket. Det bör inte kännas olustigt för
läkarna, om de är underställda socialstyrelsen.
Vi har ju socialdepartementet.
Och somliga kallar sig socialliberaler
utan att anse det vara något generande!
Jag tycker nog för min del, att
vi bör kunna enas om att under denna
döpelseakt stanna för namnet socialstyrelsen.
Jag förstår att läkarna har ett
visst motstånd att övervinna, kanske
från sin egen kår, men läkarna blir ju
inte nedklassade och på något sätt
sämre för att de arbetar under en socialstyrelse.

Ja, kammarledamöter, ni får förlåta,
om jag inte kan ta alltför allvarligt på
detta, ty frågan om namnet hör ju
inte till de större. Det väsentliga är ju
att vi får en samordning av medicinaloch
socialstyrelserna, och på den punkten
är vi faktiskt eniga.

Vad sedan gäller reservation 2, i vilken
man vill ha ytterligare en överdirektör,
är det såsom framhållits i utskottsutlåtande!
risk för att integrationen
äventyras om man börjar spalta upp
de högre tjänsterna på olika områden.
Jag tycker för min del att man här kan
följa Kungl. Maj ris förslag, som i det
avseendet liksom i övrigt — undantagandes
namnet — är fullständigt godtagbart.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Det föreliggande förslaget
om en sammanslagning av nuva -

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Ang. central administration för hälso- och

rande medicinalstyrelse och socialstyrelse
innebär ett fullföljande av den
samordning som redan har skett på departementsplanet.

Jag delar helt departementschefens
syn, att de medicinska och sociala frågorna
när det gäller forskning, utvecklingsarbete
och den personella omvårdnad,
som sker i olika former ute på fältet,
är nära beroende av varandra — ja,
att deras integrering i det praktiska arbetet
är den enda självklara förutsättningen
för en modern människovärd i
dess bästa mening. Med stor tillfredsställelse
hälsar jag därför den enighet
med propositionen i huvudfrågan som
framkommer i utskottsutlåtandet. Att
det nya verket på samma sätt som har
skett i en del andra verk föreslås få ett
lekmannainslag i styrelsen är jag också
glad för. Jag hoppas att den instruktion
som Kungl. Maj :t skall utarbeta för
styrelsens uppgifter och funktioner inte
kommer att begränsas enbart till det organisatoriskt-ekonomiskt
administrativa.

Huvudmotivet för att åtgärder sättes
in för personer i öppen eller sluten
vård är att i botten ett behandlingsbehov
föreligger, oftast med ett starkt
medicinskt inslag. Indikationer för intagning
på institution, vilka tidigare har
varit sociala, förskjuts mer och mer till
det socialmedicinska området. Departementschefens
argument för att det nya
verket får namnet medicinalstyrelsen
finner jag därför övertygande. Till samma
slutsats kom också barnanstaltsutredningen,
som i sitt arbete tidigt kom
fram till den uppfattningen att det skulle
vara till fördel att tillsynen och utvecklingen
i vad det gällde barnanstalterna
lädes under en tillsynsmyndighet.

Vi föreslog i vårt betänkande i dåläget
och med utgångspunkt från dessa synpunkter
att den myndigheten skulle bli
medicinalstyrelsen.

Barnanstaltsutredningen liksom flera
remissinstanser till den speciella utredning,
som ligger till grund för proposition
nr 68, tryckte hårt på att vid

sjukvården samt socialvården
en sammanslagning en betydande förstärkning
av den sociala sakkunskapen
och erfarenheten var nödvändig i sak
men viktig också såsom en trygghetsfaktor
utifrån sett. Vid fullgörandet av
den inventering och översyn av barnanstalterna,
som enligt våra direktiv
ålåg barnanstaltsutredningen, besökte vi
nära ett hundratal barnanstalter. Det
var ju alldeles naturligt att vi då ägnade
en stor uppmärksamhet åt tillsynsfrågorna.
Rent allmänt kunde vi konstatera
att de olika tillsynsmyndigheterna,
f. n. tre, nedlade ett ansvarsfullt och
värdefullt arbete i sina tillsynsuppgifter.
I stort sett skedde det på ett entydigt
vis men med varierande tidsintervaller.

Vad vi kunde konstatera, och som vi
för övrigt fann helt naturligt, var att
olika tillsynsmyndigheter lade huvudvikten
vid de anordningar och verksamheter
som ute på fältet hade anknytning
till deras speciella verksamhetsområde,
även om tillsynen omfattade
anstaltens verk och liv i dess helhet.
Men detta sakförhållande avspeglades i
omotiverade standardskillnader mellan
barnanstalterna. Man vågar kanske tro
att sådana skillnader på samma grund
kan påvisas inom andra anstaltsområden.

Skillnaderna som vi kunde registrera
hänförde sig främst till de mer allmänna
betingelserna — de gällde personalresurser
av vissa slag, lokaler, utrustning
och andra anordningar som har
med trivsel att göra, de många små, i
ord så svårdefinierbara men ytterst viktiga
inslag i anstaltstillvaron, som avgör
atmosfären och andan inom institutionerna;
det som vi alla eftersträvar.

Att barnhemmen under socialstyrelsens
hägn visade en bättre standard i
dessa avseenden än övriga barnanstalter
kan ha sin orsak bl. a. däri, att
barnavården fått utvecklas under lång
tid och efter enhetliga normer. Troligen
sammanhänger det också med den
speciella tillsyn av barnanstalter som
åligger barnavårdsnämnder och barna -

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Ang. central administration för hälso- och sjukvården samt socialvården

vårdskonsulenter. Men jag kan för min
del inte helt utesluta att synen, att barninstitutionerna
för många barn och ofta
under hela deras uppväxtperiod ersätter
det normala föräldrahemmet och
personalen föräldrarna, med allt vad det
innebär, var delvis en annan, mer utvecklad
och vägledande inom socialstyrelsen
än inom övriga myndigheter,
t. ex. medicinalstyrelsen. Då jag och
många med mig är ytterst angelägna om
att just denna syn får full genomslagskraft
inom alla institutionsmiljöer för
såväl barn som vuxna, önskar jag en
företrädare på topplånet i det nya verket
som vid prioteringsavgöranden,
medelsfördelning, utvecklingsarbete
o. s. v. bär ansvaret för och med verklig
auktoritet kan företräda de rent sociala
synpunkterna.

Departementschefen har i sammanslagningsfrågan
frångått den samlade
utredningens förslag om en generaldirektör
plus två överdirektörer i det nya
verkets högsta ledning och stannat för
att föreslå bara en överdirektör vid sidan
om generaldirektören. Han har
gjort det med hänvisning till att en betydande
förstärkning utöver utredningsförslaget
sker rörande den medicinsktsociala
avdelningen och dess olika byråer,
en förstärkning som jag naturligtvis
tacksamt noterar. Efter ett uttalande
om att alla fackbyråer bör kunna
befrias från administrativt arbete
genom den speciella administrationsavdelning,
som skall tillkomma, säger
departementschefen i propositionen
helt riktigt: »Förutsättningen för hela
verkets funktion är ett smidigt, förtroendefullt
och sakkunnigt samarbete
över avdelnings- och byrågränser mellan
alla slags verksamhet inom verket.»

Ja, det är någonting som vi alla varmt
hoppas på. Tyvärr går det dock inte
alltid helt efter ritningarna. Det finns
många irrationella mänskliga faktorer
som kan äventyra de bästa ambitioner
på olika håll. Jag kan för min del inte
förstå att det skulle utgöra en belastning
att tillsätta ytterligare en överdi -

rektör, eller att det skulle motverka den
integrering som man är ute efter. Tvärtom
anser jag att en sådan skulle underlättas,
om man på topplånet hade en
person som följde speciellt den sidan
av arbetet.

Jag får med det anförda, herr talman,
yrka bifall till reservation 2.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag kan inte undertrycka
den reflexionen, att medan vi undergår
en socialbyråkratisk upprustning
av stora mått på olika områden
i vårt land, medan vi har ett vidgat
statsinflytande på ett flertal områden
därutöver, diskuterar man i Sveriges
riksdag etikettsfrågor. Skall det heta
överståthållare eller landshövding eller
vice landshövding? Skall det heta medicinalstyrelse
eller socialstyrelse eller
social-medicinalstyrelse? Vi kan väl
ändå komma överens om att detta är
perifera frågor. Det är någonting i och
för sig oväsentligt när verkligen stora
saker är på gång utan att riksdagen —
jag fäster mig då särskilt vid oppositionspartierna
— över huvud taget
tycks fästa någon uppmärksamhet vid
vad som här håller på att hända.

Jag har hört de ärade talesmännen
för regeringspartiet. Herr Bertil Petersson
berättade om granskningen i utskottet
och om hur han efter många mödor
hade kommit fram till att vad som stod
i propositionen var alldeles riktigt. Jag
hörde med vilket glödande patos herr
Andersson i Tidaholm försäkrade att
det som i övrigt stod i propositionen
var alldeles rätt.

Ja, jag hade blivit förvånad om de
hade sagt någonting annat! Jag är ingen
vän av vadhållning, men i regel är jag
inte ovillig att slå vad om att i flertalet
frågor inträffar — givetvis efter en omsorgsfull
prövning — att vederbörande

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Ang. central administration för hälso- och sjukvården samt socialvården

kommer fram till ungefärligen den
ståndpunkt som står i förskriften.

Vad jag vill peka på är emellertid
någonting annat, och då får jag lov
att lägga litet perspektiv på det hela.

Varför tar jag upp den här saken
i detta sammanhang? Jo, därför att
sjukvårdsfrågorna för den lokala självstyrelsen
och för de lokala förhållandena
i länen är någonting så centralt
och dominerande, att man utifrån en
behandling av den inspektionsmyndighet
och den — höll jag på att säga —
cversåtliga myndighet, som man här
håller oss med, fått erfarenheter ute
i länen. Jag har inte herr Kaijsers övertro
på önskvärdheten av vidgad inspektion,
flera anvisningar och flera
råd; vänliga råd som inte binder och
inte leder till något ansvar för rådgivaren,
men som dock är av den beskaffenheten
att det inte är rådligt för
dem som får rådet att inte rätta sig
därefter när det sedan gäller!

Allt detta förstår jag fullständigt, men
vad som för mig rullar upp hela problemet
är den maktkoncentration som
en sammanslagning av två betydande
verk innebär.

Vi hade en gång i tiden en konservativ
byråkrati som styrde detta land.
Jordbruksfolket, bondeståndet, och den
jordägande adeln såg som sin uppgift
att försöka se till att vi inte blev för
mycket regerade. När den nuvarande
riksdagen kom till skrev Carl Ifvarsson
i brev till en god vän, f. d. ledamot av
bondeståndet, i Hälsingland, att man
såg som en väsentlig uppgift för lantmannarepresentanterna
att »sönderbryta
byråkratins rostiga svärd». Det var
hans sätt att uttrycka vad han menade
— ett språk som är så målande att
det erinrar om herr Anderssons i Tidaholm.

Jag vill till detta foga ytterligare ett
citat ur ett brev som greve Arvid Posse,
som åkt upp till samma riksdag,
skrev till en god vän. Han säger där:
»Jag och många med mig vill från
våra bänkar i andra kammaren hävda

att makten skall ligga hos jordägarna.»

Detta uttalande var inte riktat mot
arbetarna — det var inte aktuellt då
— inte heller mot städernas befolkning,
utan det var riktat mot den då
härskande byråkratin.

Vad kan vi nu iakttaga på detta
område? Är det ingen som uppmärksammar
att vi får mer och mer tjänstemän,
mer och med anställda, mer och
mer anvisningar, mer och mer instruktioner,
mer och mer av centralbyråkratiskt
inflytande i vårt land,
men mindre och mindre av folklig
självstyrelse? En del av åtgärderna i
denna riktning vidtas kanske i övertygelse
om att man gör rätt, och det är
kanske lönlöst att framföra dessa mina
synpunkter, men jag har en känsla
av att de annars skulle bli helt bortglömda.

Det talas vidare som bekant om det
s. k. kommunala sambandet. Vi vet alla
mycket väl att vad man avser därmed
är att stärka det socialbyråkratiska
sambandet i vårt land, att försöka
åstadkomma största möjliga likriktning,
inte bara vid valtillfällena utan
för att över huvud taget få till stånd
en enhetlig bedömning.

Redan de gamla konservativa byråkraterna
bekämpade tendensen att folk
ute i bygderna började lägga sig i förvaltningen.
Jag tror att det är oklokt av
deras efterföljare, det stora partiet, att
satsa alltför hårt på det centrala inflytandet.
Det finns en lag som säger att
inte ens mycket höga träd växer upp
till himlen. Det kan komma andra dagar
och andra förhållanden, när det
kan vara oklokt även ur det för tillfället
härskande partiets synpunkter
att ha centraliserat för mycket.

Som alla vet har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
reformerats, vi har
fått ett nytt ämbetsverk kallat naturvårdsverket,
hushållningssällskapens lokalt
förankrade uppgifter har överflyttats
på lantbruksnämnderna o. s. v.

Jag vet att det också finns tröstegrunder:
det utnämns lekmän i verk -

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Ang. central administration för
styrelserna och man sätter in s. k.
lekmannainslag på det lokala planet.

När man en gång i tiden diskuterade
vad man kallade Mussolinis skenkorporatism
framhölls det från tongivande
håll i vårt land, att ett fel med denna
var, att arbetarorganisationerna, arbetsgivarsammanslutningarna
o. s. v., som
bar upp korporationerna och gav dem
innehåll, inte själva fick tillsätta sina
representanter, utan dessa tillsattes
centralt.

Det har mer och mer utvecklats därhän,
att vi på länsplanet har fått ett
hälftenbruk mellan folkvalda representanter
och centralt utsedda företrädare.
På de centrala verkens område har
riksdagen endast i fråga om riksbanken
och riksgälden kunnat hävda ett
direkt inflytande, medan det mer och
mer blir fråga om skendemokrati i de
olika verken i övrigt.

Jag har velat påpeka detta, eftersom
jag sett så tydliga bevis på det. Jag
berörde det i fredags i samband med
storlänsindelningens begynnelse, varvid
i stordriftens tecken demokratiseringen
sattes på efterhand.

Jag har med stort intresse tagit del
av min länskamrat John Lundbergs motion
om dessa frågor. Han har pekat på
att det — även om en princip är angenäm
och även om man praktiskt,
principiellt eller teoretiskt accepterar
stordrift på handelns och industrins
område för att spara arbetskraft och
kostnader — inte är säkert att man
bygger upp något lika bra när man
skall tillämpa detta system på praktisk
social hälso- och sjukvård, där det gäller
de enskilda människorna.

Jag kan inte underlåta att tycka att
herr Lundberg i detta fall har framhållit
ting som tål att tänka på i denna
stordriftens och överbyråkratiseringens
tid. Här gäller det verkligen att vi, som
vill hålla på folkligt inflytande, människornas
möjligheter att bli beaktade
och bygdernas möjligheter att ha ett
nyanserat liv, inte tillåter att allting
centraliseras från Stockholm. Jag me -

hälso- och sjukvården samt socialvården
nar att det är nödvändigt att man i
det fallet åtminstone talar om att man
ser vart det bär hän och att man reagerar
en smula. Att man i denna kammare
inte har stora utsikter att vinna
gehör, det skall jag inte lasta oppositionspartierna
för. Vi är vana att ligga
under i voteringarna. Så säkra mannar
som regeringen har att lita på här
innebär det ett svårt arbete att försöka
åstadkomma någonting annat. Men om
vi vill ha möjlighet för de enskilda
människorna att komma till sin rätt,
om vi vill ha en annan utveckling, där
folkstyre och lokal självstyrelse gör sig
gällande, då bör vi också propagera för
våra synpunkter.

Det är klart att jag i denna situation
inte har något yrkande. Jag skulle gärna
vilja instämma åtminstone i den
första delen av herr Lundbergs motion.
Men jag gör det inte, ty jag tycker att
det är onödigt att besvära kammaren
med en votering på denna punkt. Jag
är inte heller övertygad om att det
skulle gå så bra. Alla är bundna —
liksom hönan vid kritstrecket — när
det gäller att gå den centralbyråkratiska
vägen, och då är det inte mycket
kvar av folkfrihet, av social demokrati.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
ville göra gällande att jag hade uttalat
att jag var anhängare av centralbyråkrati
och att jag var helt främmande
för betydelsen av lokalt folkstyre. Som
exempel anförde han hur det var på
den tiden då Carl Ifvarsson och greve
Posse var på väg till Stockholm. Jag
vill bara säga att det då var litet andra
förhållanden. Vi behöver bara tänka
på hur åldringar, kroniskt sjuka och
sinnessjuka sköttes hemma i orterna
på den tiden. Med den känsla som vi
nu har för att vi bör bevaka dessa
människors intressen tror jag att det
kan vara befogat på ett annat sätt än
tidigare att man i våra dagar har en
inspektion från de centrala myndigheterna.

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Ang. central administration för hälso- och sjukvården samt socialvården

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag förstod inte detta
sista, herr Kaijser. På greve Posses och
Carl Ifvarssons tid hade det nog varit
önskvärt med åtskillig väckelse på det
sociala området. Men att så att säga
låta väckelsen komma hundra år efteråt
är väl ändå att vara något för
efterbliven.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Efter herr Ferdinand
Nilssons anförande kan det kanske vara
litet vanskligt att säga att jag tycker
att Kungl. Maj :ts proposition i det
här fallet är ganska väl avvägd. Jag
har deltagit i utskottsbehandlingen och
har inte på några nämnvärda punkter
kunnat framkomma med någon kritik.
Detta sammanhänger med att frågan
är ganska ordentligt utredd i förväg.
Flera statliga utredningar har penetrerat
frågan. Sjukvårdens huvudmän har
fått yttra sig över de olika förslagen.

På en punkt har statsrådet emellertid
inte velat följa MCA-utredningen
och vi kan väl också säga Landstingsförbundet.
Det gäller förslaget att ett
planeringsråd skulle inrättas vid det
centrala verkets sida. Statsrådet har
sagt att han tror att det nästan skulle
bli en överorganisation och att man
inte skulle kunna göra de centrala aktiva
insatserna om man fick för många
råd. Men såvitt jag förstår är det mycket
angeläget att man när det gäller
dessa frågor har förankring i alla instanser
som har ett intresse — inte
bara ett intresse utan ett kunnande —
att tillföra detta område. Sjuk- och hälsovården
är ändå ett mycket komplicerat
område, och det är ett av samhällsservicens
allra viktigaste områden.

Jag tror att detta planeringsråd på
ett eller annat sätt skall komma till
stånd, även om det inte blir nu som
MCA-utredningen tänkte sig eller som
statsrådet tänkt sig. Men jag tror att
det kommer att kännas som en brist i

det nya verket att inte ha detta forum,
där man har företrädare för undervisningen
och för arbetsmarknaden, där
man också har näringslivet företrätt.
Det skulle ha varit av mycket stort
värde att ha ett sådant planeringsråd.

Jag har emellertid inte kunnat anmäla
någon reservation i utskottet. Statsrådet
har sagt att planeringsrådet inte
behövs, och utskottet har för sin del
instämt i statsrådets synpunkter. Då är
det ganska svårt för en enskild ledamot
att kunna övertyga någon om riktigheten
av en annan uppfattning. Jag vill
emellertid erinra om att Landstingsförbundet
så sent som i februari månad
i år gav till känna sin mening på
denna punkt. Landstingsförbundet sade
att det anser att det skulle vara mycket
värdefullt med någon form av ett
sådant planeringsråd, trots att vi har
fått detta institut och i detta institut
fått en styrelse med en stark förankring
inom sjukvård och socialvård genom
olika företrädare därifrån.

Jag har med dessa ord velat säga att
jag tror att statsrådet och det nya verket
så småningom kommer underfund
med att detta råd behövs.

Vi har ju i stort sett uttalat vår tillfredsställelse
med det föreliggande förslaget,
men det är på ett område som
jag känner en viss konfliktsituation, och
det är när det gäller planerings- och
rationaliseringsfrågorna. Enligt sjukvårdslagen
är landstingen och de landstingsfria
städerna som sjukvårdens huvudmän
ansvariga för den ändamålsenliga
planeringen och organisationen
inom sina respektive områden. Den
sjukvårdslag som vi har kan inte uppfattas
på annat sätt än att sjukvårdens
huvudmän med sitt ansvar måste ha
det avgörande inflytandet på sjukvårdens
planering och sjukvårdsrationaliseringen.

Den avvägning som självfallet måste
ske mellan varje huvudmans intressen
och riksintresset gäller framför allt
resursfördelningen inom sjuk- och hälsovården
och nu även socialvården.

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Ang. central administration för hälso- och sjukvården samt socialvården

Den bör och måste ses i ett något större
sammanhang än det sammanhang
som propositionen angett. Det kan vara
av ett visst intresse att erinra om
vad landstingsutredningen framhöll i
sitt utredningsförslag och som praktiskt
taget vann enhällig anslutning
från remissinstansernas sida. Utredningen
nämnde i anslutning till sina
allmänna synpunkter att vidsträckta
aspekter kan finnas på frågan om
landstingskommunernas uppgifter, arbetsformer
och organisation samt finansiella
möjligheter. Utredningen pekade
sålunda på att en bestämd och
klarare gränsdragning mellan statens
och de olika kommunernas uppgifter
har efterlysts. Särskilt torde en bedömning
av gränsdragningen vara av intresse,
om en ändamålsenligare samhällsplanering
och vidgad samhällsverksamhet
skulle eftersträvas. Detta
gäller naturligtvis i allra högsta grad
sjukvården.

Jag vill med detta erinra om frågorna
om gränsdragningen mellan statliga
och landstingskommunala uppgifter.
Vi måste markera nödvändigheten
av att ha klara regler i större utsträckning
än som i dag är fallet när det
gäller förhållandet till de statliga ämbetsverken
— i detta fall till det nya
ämbetsverket. Det får inte bli fråga om
en utveckling som leder dithän att sjukvården
i princip planeras och administreras
av ett statligt ämbetsverk och
att själva det praktiska ansvaret skall
åvila ett kommunalt organ. Här måste
det bli en annan ordning inte minst
därför att den kommunala självstyrelsens
princip inte får trädas allt för
när.

I detta sammanhang bör även för
fullständighetens skull erinras om att
sjukvårdens kostnader till avgörande
del bärs av sjukvårdens huvudmän och
bestrids genom de kommunala utdebiteringarna.
Staten har när det gäller
statsbidrag till kommunala utgifter alltid
hävdat, att staten måste ha ett mer
eller mindre avgörande inflytande på

planeringen och driften av den verksamhet,
till vilken statsbidrag skall utgå.
Men då bör också kommunerna och
de ansvariga sjukvårdshuvudmännen
med fullt fog kunna hävda att om landstingskommunerna
eller sjukvårdens huvudmän
bär ansvaret och svarar för
kostnaderna för verksamheten, bör de
också ha ett avgörande inflytande på
planeringen och driften.

Vad beträffar namnet på det nya ämbetsverket
— det är en mycket liten
fråga — kan jag helt instämma i de
synpunkter, som här har framförts av
herr Edström. Anledningen till att vi
har föreslagit detta dubbelnamn, som
har blivit kritiserat, är närmast att vi
vill söka få ett namn som ger ett adekvat
uttryck för vad det nya verket
skall syssla med. Skulle kammaren inte
vilja bifalla den reservation det här gäller,
delar jag herr Edströms uppfattning
att vi i så fall bör gå på departementschefens
förslag.

Herr talman jag instämmer i tidigare
framfört yrkande om bifall till reservation
1 b.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Det är med stor tillfredsställelse
jag har tagit del av statsutskottets
utlåtande med anledning av
proposition nr 68 angående en ny central
förvaltningsmyndighet för hälsooch
sjukvården samt socialvården
m. m. De föreslagna lösningarna har
vunnit utskottets bifall. Detta är desto
mer glädjande som utredningsförslaget
har fått lov att bli föremål för en genomgripande
omarbetning i departementet.

Jag vill, herr talman, inledningsvis
gärna notera vad utskottet självt har
framhållit, att det är ett både humanitärt
och samhällsekonomiskt intresse
att största möjliga samverkan mellan
medicinsk och social omvårdnad kommer
till stånd.

Det nya verket kan sägas ha två huvudsyften.
Det ena är att uppnå eller

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Ang. central administration för hälso- och sjukvården samt socialvården

i varje fall kraftigt öka möjligheterna
till en integration mellan hälso- och
sjukvården å ena sidan och socialvården
å den andra. Det andra syftet är
att förstärka och samordna planeringsoch
rationaliseringsresurserna inom
dessa områden. Jag är övertygad om
att sammanslagningen av medicinaloch
socialstyrelserna kommer att snart
nog visa sig medföra ökat samarbete
mellan socialvården och sjukvården.
Huvudmannaskapet kommer visserligen
sannolikt för mycket lång tid att
vara delat mellan primärkommunerna
och landstingen. Men det faktum att
de båda vårdområdena inordnas under
samma centrala myndighet kommer
säkerligen att medföra att åtskilliga
mer eller mindre konstlade hinder för
en fullständig samverkan dem emellan
kan elimineras.

Inte minst ur dessa synpunkter är
det enligt min mening en både angelägen
och viktig reform som nu underställs
riksdagen. I det framlagda organisationsförslaget
har integrationstanken
fått konkret uttryck genom att i
samtliga tre fackavdelningar ingår byråer
med medicinska och sociala uppgifter.
Varje avdelningschef måste således
sysselsätta sig med problem från
båda dessa områden.

Del är ytterst angeläget att kontakten
mellan det nya verket och huvudmännen
blir fullgod och att verkets
samarbete med huvudmännen blir det
bästa möjliga. För att säkra detta får
det nya verket en lekmannastyrelse
med ett mycket kraftigt inslag av huvudmannarepresentanter.
Jag vill med
anledning av herr Harald Petterssons
inlägg parentetiskt säga att vid utarbetandet
av denna proposition, vilket i
hög grad har skett efter kontakter med
huvudmännen, har vi självfallet varit
angelägna om att åstadkomma att just
detta samarbete skulle få ett konkret
uttryck i verkets styrelse.

Det har också framstått som en viktig
angelägenhet att förstärka planerings-
och rationaliseringsresurserna.

Här vill jag först framhålla att det nya
verket får en särskild planerings- och
beredskapsavdelning. Detta kommer att
avsevärt öka möjligheterna för den
riksplanering som påbörjats och som
är nödvändig för att möta dagens och
morgondagens anspråk. Jag vill starkt
understryka att detta inte innebär någon
som helst inskränkning av huvudmännens
rätt och skyldighet att var
och en inom sitt område gör upp och
förverkligar de planer som behövs för
deras planerings- och utvecklingsverksamhet.

Ett lika viktigt steg mot en bättre
hushållning med befintliga resurser är
tillkomsten av det nya planerings- och
rationaliseringsorganet, d. v. s. sjukvårdens
och socialvårdens planeringsoch
rationaliseringsinstitut. Detta institut,
till vars finansiering staten och
huvudmännen skall bidra, skall nu inom
sig samla de resurser som för närvarande
är spridda på olika håll. Centrala
sjukvårdsberedningens uppgifter
övergår till institutet. Dit överförs också
Landstingsförbundets organisationsavdelning
liksom SJURA. Institutet
skall främja, samordna och medverka
till huvudmännens planerings- och rationaliseringsverksamhet
inom hälsooch
sjukvården samt socialvården.

Det har ju vid flera tillfällen i riksdagen
uttryckts önskemål om att åstadkomma
en samordning och en samling
av de f. n. spridda aktiviteterna på detta
område. I och med institutets tillkomst
tror jag att denna fråga har fått en mera
permanent lösning när det gäller att
åstadkomma den angelägna samling av
resurserna det här är fråga om.

I många avseenden är det nya verket
ett uttryck för en utveckling som redan
är inledd. Det intima sambandet och
det därav betingade samarbetsbehovet
mellan medicinsk vård och socialvård
ute på fältet erkänns i dag allmänt av
företrädare för sjukvården och socialvården.
En sedan länge märkbar tendens
till intensifiering av detta samarbete
gör sig alltmer gällande i takt

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Ang. central administration för
med ökad och mer utbredd insikt att
många sjuka och nödställda människor
måste få både medicinsk och social
omvårdnad för att effekten av vårdinsatserna
skall bli den bästa möjliga.

Det har i några inlägg gjorts kommentarer
och framförts synpunkter på
enskilda detaljer. Jag skall inte närmare
beröra dem. Jag kan dock, herr
talman, inte underlåta att till herr Ferdinand
Nilsson säga att han på sätt
och vis valde ett utomordentligt dåligt
exempel när han gjorde gällande att
denna samordning av socialstyrelsen
och medicinalstyrelsen skulle vara ett
uttryck för att huvudmännen, de kommunala
instanserna, nu får allt mindre
att säga till om. Jag vill erinra om att
staten före den 1 januari i år svarade
för cirka 25 procent av vårdplatserna
vid våra sjukhus. Efter mentalsjukvårdsreformen
är staten huvudman för
en procent av sjukvårdsinrättningarna
och fyra procent av vårdplatserna. Det
är nu landstingen och de stora städerna
som har det direkta ansvaret för
nästan hela den slutna sjukvården i
vårt land. Det har med andra ord ägt
rum en stor, ja jag skulle vilja säga en,
utomordentligt viktig utveckling i och
med att väsentliga delar av svensk
sjukvård har överförts till de kommunala
huvudmännen.

Jag skall sedan inte direkt ta upp en
fråga som flera talare varit inne på,
nämligen vikten av att den förebyggande
mödra- och barnavården samt familjerådgivningen
blir tillräckligt uppmärksammade.
Jag vill här bara peka
på att jag själv i propositionen har betonat
att dessa frågor självfallet måste
bli föremål för mycket stor uppmärksamhet
i det nya verket. Jag har angivit
att frågan om hur hithörande ärenden
skall fördelas inom verket i viss
mån blir beroende på den tillgängliga
läkarpersonalens kapacitet och intresseinriktning.
Personaltillgången kommer
att medge att ökad kapacitet avdelas
för de medicinska barna- och ungdomsvårdsfrågorna.
Bland annat har en

hälso- och sjukvården samt socialvården
ny tjänst beräknats för en heltidsanställd
föredragande läkare inom området.
Därtill kommer att vissa delar av
de nuvarande sjukvårds- och medicinalbyråernas
uppgifter kommer att avlastas
och ge utrymme för ökade insatser
på nu berörda områden.

Herr talman! Jag har endast i korthet
velat redogöra för en del av de huvudmotiv
som förelegat för det förslag
riksdagen nu har att behandla. Jag vill
upprepa att det är glädjande att det
ställningstagande vi kommit till i denna
fråga har vunnit utskottets gillande
på praktiskt taget varje punkt.

Såväl inom utskottet som i den mera
allmänna tidningsdebatten har emellertid
namnfrågan blivit föremål för ett
speciellt intresse. Låt mig gärna deklarera
att för mig personligen har samordningen
och integreringen av hälsooch
sjukvården och socialvården helt
naturligt varit det väsentliga. Namnfrågans
betydelse och dignitet bör inte
förstoras. Den har säkerligen en mycket
ringa betydelse för genomförandet
av integrationen mellan socialvården
och hälso- och sjukvården. I den frågan
måste helt naturligt andra synpunkter
vara avgörande.

Låt mig emellertid redogöra för de
motiv som varit bestämmande då vi föreslagit
att det nya verket bör heta
medicinalstyrelsen. Jag vill erinra om
att MSA-utredningen framhöll att det
var svårt att finna en kort och täckande
benämning på det nya verket.
Utredningen framlade heller inte ett
förslag på denna punkt, men man hade
i betänkandet som arbetsbeteckning använt
ordet statens hälso- och socialvårdsstyrelse.

Under departementsberedningen har
frågan blivit föremål för ingående överväganden.
Härvid framfördes olika varianter
av sammansatta namn, som så
långt som möjligt skulle täcka det nya
verkets båda huvudområden. Den allmänna
motiveringen för ett sammansatt
namn var givetvis önskemålet att också
i det nya verkets namn framhäva grund -

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Ang. central administration för hälso- och sjukvården samt socialvården

tanken bakom sammanslagningen. Alla
förslag till sammansatta namn — det vill
jag gärna erkänna — befanns bli så
tunga och opraktiska, att olägenheterna
inte ansågs bli uppvägda av de eventuella
psykologiska fördelarna av att
ha båda huvuddelarna antydda i namnet.

Det är uppenbart att man stött på
samma svårigheter även inom utskottet,
och det kan jag förstå. Om man
lämnar tanken på ett sammansatt namn
har man närmast att välja mellan socialstyrelsen
och medicinalstyrelsen. Socialstyrelsen
har nu förordats av utskottet,
men tio ledamöter har reserverat sig
för det i propositionen föreslagna namnet
medicinalstyrelsen. Utskottet har
valt socialstyrelsen som det icke sammansatta
namn, som enligt utskottets
uppfattning bäst täcker den nya myndighetens
hela verksamhetsområde. Utskottet
har därvid fattat prefixet »social»
i dess vidare och mer ursprungliga
betydelse, såsom det fått ingå i
exempelvis namnet socialdepartementet.

Låt mig, herr talman, på den punkten
få göra ett par kommentarer. För
det första anser jag att prefixet social
i den betydelse det har i dag är
så vitt omfattande att ingen central
myndighet över huvud taget kan tänkas
svara för mer än en mycket begränsad
del av det område som ordet
nu täcker.

Utan att fördjupa mig i den historiska
utvecklingen vill jag, liksom flera
talare före mig har gjort, erinra
om att socialstyrelsens första instruktion
— den trädde för övrigt i kraft
från och med år 1913 — ålade denna
myndighet en rad olika uppgifter, som
spände över större delen av den tidens
socialpolitik. I den mån ärenden av
social natur inte ankom på annat ämbetsverk
skulle socialstyrelsen handlägga
dem. De var sannerligen många.
Ärendena gällde arbetsmarknaden, såsom
arbetsmarknadsläge, arbetsförmedling,
arbetslön, arbetslöshet etc.; förhål -

landet mellan arbetsgivare och arbetare,
såsom arbetsavtal, kollektivavtal, arbetstvister,
medling och skiljedom i arbetstvister;
arbetarskydd, såsom skydd
mot olycksfall och ohälsa i arbetet,
minderårigas och kvinnors användande
i arbete, vilotid, arbetstidens längd, utlänningsfrågor
o. s. v.; åtgärder för social
förtänksamhet, såsom sjukkasseväsen
och annan social försäkring, samt
andra frågor av mera väsentlig social
innebörd, såsom nykterhetsvården, föreningsväsen,
bostadsväsen, levnadskostnader
o. s. v. Fattigvårds- och barnavårdsväsen,
levnadskostnader o. s. v.
Fattigvårds- och barnavårdsärenden behölls
tills vidare på departementsnivå
men överfördes år 1938 till socialstyrelsen.

Som alla vet har utvecklingen medfört,
att en rad av de uppgifter som det
ursprungligen ankom på socialstyrelsen
att handlägga successivt har övertagits
av andra myndigheter. Även om
styrelsen alltjämt är central förvaltningsmyndighet
för ärenden av social
natur, i den mån ärendena inte ankommer
på annan myndighet, är uppgifterna
i dag dock klart begränsade till sociala
vårdfrågor. Sista steget togs i år
när riksdagen beslöt att styrelsens förlikningsmannaexpedition
skulle brytas
ut. Om socialstyrelsen nu skulle bli
föremål för en separat omorganisation,
skulle jag vilja säga att namnet i så
fall rätteligen skulle ändras till socialvårdsstyrelsen
för att få ett namn som
till sitt innehåll svarar mot det faktiska
verksamhetsområdet. Det är just det förhållandet
att socialstyrelsens verksamhet
numera i princip har blivit begränsad
till social vårdnadsverksamhet
som möjliggör och motiverar sammanslagningen
med det verk som främst
sysslar med medicinsk vårdverksamhet.
Även om hälso- och sjukvården givetvis
är ett ytterst betydelsefullt led i vår
socialpolitik, kvarstår dock att inte heller
det nya verket kommer att bli mer
än ett vårdverk med uppgifterna i huvudsak
begränsade till frågor av social

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Ang. central administration för hälso- och sjukvården samt socialvården

och medicinsk omvårdnad. Enligt min
mening kan det inte vara riktigt att
kalla ett sådant verk socialstyrelsen
och därmed skapa ett intryck av att
verket skulle vara myndighetsplanets
centralpunkt för socialfrågor över huvud
taget.

Den motivering som också anfördes
att namnet socialstyrelsen mera direkt
harmonierar med socialdepartementet
kan också ge anledning till några korta
kommentarer. Även socialdepartementets
arbetsuppgifter har under årens
lopp skiftat. Vid departementsreformen
år 1963 fördes arbetsmarknaden och
bostadspolitiken över till inrikesdepartementet,
medan hälso- och sjukvårdsfrågorna
fördes över till socialdepartementet.
Inom departementet ryms
i dag frågor med stark anknytning
till, jag skulle vilja säga, hälsosidan.
Det gäller arbetarskydd, arbetstid
och semester, nykterhetsvården, barnavården,
ungdomsvården och åldringsvården,
hälso- och sjukvården, handikappfrågor
samt den omfattande del
som den allmänna försäkringen omsluter
såsom pensioner, sjukförsäkring, etc.

Egentligen finns det i dag motiv för
att kalla socialdepartementet för hälsodepartementet.
I motsats till utskottet
har jag ansett mig böra fästa stor vikt
vid det faktum att i det nya verket
den medicinska delen både av organisationen
och verksamheten blir den
största. Det är ingen tvekan om att
medicinalstyrelsen är den största enheten
och att hälso- och sjukvården måste
bli den del av den nya myndighetens
vårdområde som ställer de största anspråken
på verkets kapacitet, även om
den sociala omvårdnaden självfallet
måste ges en med hälso- och sjukvården
likvärdig ställning. Jag skulle tro
att för människor i allmänhet framstår
hälso- och sjukvården som någonting
för sig och inte i första hand som en
del av samhällets sociala uppgifter.

Om man vill ha ett namn som efter
vanligt språkbruk och i allmänhetens
ögon täcker så mycket som möjligt av

verksamhetsområdet och man har att
välja mellan socialstyrelsen och medicinalstyrelsen,
är därför medicinalstyrelsen
enligt min mening att föredra. Det
bör vara betydligt lättare att acceptera
att en medicinalstyrelse också skall som
fackmyndighet svara för medborgarnas
sociala omvårdnad — ett område där
för övrigt behovet av medicinska insatser
alltmer framträder — än att socialstyrelsen
skall bära ansvaret för hälsooch
sjukvården.

Detta, herr talman, är några av de
skäl som bestämt mitt ställningstagande.
Jag vill gärna avslutningsvis understryka
att även om namnfrågan delat
upp utskottet i olika läger bör inte
denna fråga få den dimensionen att den
överskuggar det väsentliga i den reform
vi nu går att besluta, nämligen
att åstadkomma en som jag anser viktig
och angelägen samordning av hälsoocli
sjukvården med socialvården. I
detta beslut ser jag en betydelsefull reform
för den framtida inriktningen av
våra strävanden att ge människorna en
fullgod vård både på det medicinska
och det sociala området.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet anmärkte
att jag hade valt ett sällsynt olyckligt
exempel att utgå ifrån vid mina reflexioner,
vilka han för övrigt gillade
lika litet som exemplet. Jag fäste mig
vid det där, och jag förstår honom i
viss mån. När han försökte att så att
säga statistiskt visa upp att de kommunala
och lokala instanserna hade
vunnit så mycket genom en vidgning av
ramen och särskilt genom övertagandet
av mentalsjukvården, tycker jag
emellertid att det också var ett sällsynt
olyckligt exempel. För dem som fick
överta allt detta innebär ju övertagandet
en stark belastning. När därtill kommer
en starkare koncentration av den
statliga sektorn genom verksammanslagningen,
är situationen knappast så -

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Ang. central administration för hälso- och
dan att den befordrar det folkliga inflytandet
och de lokala möjligheterna.
Jag förmodar att den planeringsverksamhet
och samordning, som statsrådet
särskilt tryckte på, inte är avsedd att
åstadkomma lokala nyanser, utan att
det är någonting som har med central
likriktning av verksamheten att göra.

Nu säger statsrådet att han inte bedömer
faran för byråkratisering och
tungroddhet såsom stor — och jag
förstår hans synpunkt; för honom är
inte sådant någonting farligt. Men det
är dock så, och den saken har inte bara
Parkinson utan en stor erfarenhet över
huvud taget visat upp, att ju större
verken blir, ju flera tjänstemän och inspektörer,
anvisningar och direktiv
man får, desto starkare blir riskerna
för byråkratisering. Och genom att slå
samman på detta sätt åstadkommer
man en summering av de krafter som
verkar i den riktningen, något som jag
tror att statsrådet borde ha observerat.

Till sist vill jag göra herr Birger Andersson
rättvisa på en punkt. Jag blev
så fascinerad av den glöd varmed han
behandlade den föreliggande frågan,
att jag ett ögonblick tappade bort något
av innehållet och även i namnfrågan
hänförde honom till så att säga
regeringssidan. Det var orättvist, herr
Birger Andersson, och därför korrigerar
jag den saken nu. Alla som känner
herr Birger Anderssons energiska verksamhet
för att det skall finnas vederbörliga
mannar på den rätta sidan vid
voteringarna o. s. v. här i kammaren,
förstår dock kanske att ett sådant misstag
naturligtvis var beklagligt men kanske
inte oförklarligt.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag begärde ånyo ordet
närmast kanske av den orsaken att
ett halvt dussin inlägg nu har gjorts
för reservationen — bland dem socialministerns
— medan majoriteten nöjt
sig med bara det inlägg jag själv tidi -

sjukvården samt socialvården

gare gjort; förvisso i övertygelsen att

vi har det bästa förslaget.

Socialministern har utvecklat hiy
socialstyrelsen undan för undan fått
sina arbetsuppgifter minskade, varför
namnet borde raderas ut. Han fällde
inte de orden, men avsikten var väl
den, när man nu ersätter socialstyrelsen
och medicinalstyrelsen med ett enda
verk och vill kalla det medicinalstyrelsen.
Men när socialstyrelsen nu
så att säga själv försvinner därför att
den ingenting har att göra, kan man ju
acceptera det namn som finns. Namnet
socialstyrelsen är, som jag tidigare sagt,
lättare att förstå och även att uttala;
och framför allt är det ur folkets synpunkt
ett bättre begrepp än medicinalstyrelsen,
som gärna ger människorna
intryck av att det är fråga om medicin
och sjukhus, ting som ju inte precis är
populära. Vår sociala verksamhet däremot
har undan för undan blivit alltmer
uppskattad såväl i inland som i utland.

Jag vill för min del även varna mot
namnet medicinalstyrelsen ur den synpunkten
att det gärna skapar en »de
vita rockarnas mystik», att vi får ett
verk med sådan gloria. Med all respekt
för läkarna anser jag att även de bör
kunna finna sig i namnet socialstyrelsen.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag skall inte polemisera
mot herr Andersson i den här frågan,
men jag är ju delvis själv ansvarig
för att det har blivit en fråga eftersom
jag i propositionen har föreslagit
att det nya verket skall heta medicinalstyrelsen.

Jag fann det naturligt att i mitt anförande
ge en bakgrund till de motiv
som har bestämt mitt ställningstagande,
men jag har också starkt velat understryka
att man inte skall förstora
denna fråga. Det finns andra ting som
är viktigare i detta ärende än namn -

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Ang. central administration för

frågan — det vill jag slå fast än en
gång.

Låt mig, herr talman, bara göra ytterligare
några reflexioner för att inga
missförstånd skall kvarstå. Den lilla
historiska återblick som jag gav beträffande
utvecklingen av socialstyrelsen
var självfallet inte på någon punkt
influerad av någon uppfattning från
min sida att ordet »social» eller de
uppgifter som i dag åvilar socialstyrelsen
har blivit mindre viktiga. Jag har
tagit fasta på vad utskottet på denna
punkt har skrivit i sitt utlåtande, nämligen
att man har fattat prefixet sociali
en vidare bemärkelse, som täcker in
samtliga områden, och av den anledningen
har utskottet stannat för namnet
socialstyrelsen. Det anser jag inte
vara riktigt, därför att det sociala fältet
är så oerhört mycket större. Socialstyrelsen
innesluter egentligen i dag
endast tre men mycket viktiga aktiviteter,
nämligen barnavården, nykterhetsvården
och åldringsvården samt i
anslutning härtill naturligtvis många
andra väsentliga frågor. Det nya verket
kommer att syssla med hälso- och sjukvård,
med medicinska frågor, med de
viktiga läkemedelsfrågorna och -— integrerat
— med de sociala frågorna som
i hög grad genom socialstyrelsens avgränsning
av sitt verksamhetsfält kopplar
så direkt till den medicinska sidan.

Herr talman! .Tåg vill göra ett tilllägg.
Vi har sannerligen inte, såsom
herr Birger Andersson gör gällande, på
denna punkt fallit undan för de »vita
rockarna», d. v. s. om jag förstod hans
inlägg rätt givit vika för en opinion på
läkarsidan. Detta har — låt mig stryka
under det — inte varit någon fråga vi
diskuterat.

Däremot kan man inte bortse från
det argument som anförts från reservanternas
sida, nämligen att namnet
medicinalstyrelsen i sig själv inrymmer
en mycket stor auktoritet. Man kan alltså,
herr Birger Andersson, se på denna
fråga ur många synpunkter. Jag tror
att det är mycket värdefullt att man

hälso- och sjukvården samt socialvården
inte avskaffar denna benämning som
kan ha betydelse för framtiden ur den
synpunkt som reservanterna framhållit.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt angående
punkten 1, därefter särskilt rörande
punkten 2, vidare särskilt avseende
punkterna 3—7, ytterligare särskilt
beträffande punkten 8 samt slutligen
särskilt i vad gällde punkterna
9—15.

På gjord proposition bifölls utskottets
i punkten 1 gjorda hemställan.

I fråga om punkten 2, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats

l:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Svensson, att det förslag
skulle antagas, som innefattades
i den av honom m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; samt

3:o), av herr Edström, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet anförda reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Svensson begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det
av honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 105 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Ang. de nya lantbruksnämndernas organisation

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Svensson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Svensson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 66.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna 3—7 hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten 8
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Kaijser m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 105 punkten
8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —111;

Nej— 29.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna 9—15 hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 106, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
vissa anslag till psykiatrisk sjukvård
m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. de nya lantbruksnämndernas
organisation

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 18, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående de nya
lantbruksnämndernas organisation,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner,
såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till jordbruksutskottet.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln
föreslagit riksdagen att, i avbidan på
särskild proposition i ämnet, för budgetåret
1967/68 beräkna

till Lantbruksstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 5 898 000 kronor,
till Lantbruksstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 133 000 kronor,
till Lantbruksnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 39 901 000 kronor,

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Ang. de nya lantbruksnämndernas organisation

till Lantbruksnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 10 850 000 kronor,

till Lantbruksnämnderna: Utrustning
ett reservationsanslag av 1 000 000 kronor,

till Utbildningskurser för viss personal
vid lantbruksorganisationen ett förslagsanslag
av 150 000 kronor,

till Kursverksamhet för jordbrukets
rationalisering m. m. ett förslagsanslag
av 2 950 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i en
den 17 mars 1967 dagtecknad proposition,
nr 74, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att, utom annat,

b) godkänna de grunder för omorganisationen
av lantbruksnämnderna, som
förordats i propositionen,

c) godkänna vad i propositionen förordats
i fråga om lantbruksstyrelsens
organisation,

d) bemyndiga Kungl. Maj :t att från
personalförteckningen för lantbruksstyrelsen
avföra en tjänst som överdirektör
och souschef i lönegrad Cp 3,

e) godkänna vad i propositionen anförts
i fråga om hushållningssällskapens
verksamhet,

f) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i statens allmänna tjänstepensionsreglemente
den 28 maj 1959
(nr 287), som föranleddes av förslaget
om hushållningssällskapen,

g) inrätta ett samarbetsorgan för informationsverksamhet
på jordbrukets
och trädgårdsnäringens områden i stället
för jordbrukets upplysningsnämnd
i överensstämmelse med vad som förordats
i propositionen,

h) godkänna vad i propositionen förordats
om att upphäva hushållningssällskapens
s. k. delcredereansvar för
låneunderstöd från fiskerilånefonden,

k) på riksstaten för budgetåret 1967/
68 under nionde huvudtiteln anvisa

l) till Lantbruksstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 5 957 000 kronor,

2) till Lantbruksstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 205 000 kronor,

3) till Lantbruksnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 44 700 000
kronor,

4) till Lantbruksnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 10 900 000
kronor,

5) till Lantbruksnämnderna: Utrustning
ett reservationsanslag av 1 000 000
kronor,

6) till Utbildningskurser för viss personal
vid lantbruksorganisationen ett
reservationsanslag av 150 000 kronor,

7) till Kursverksamhet för jordbrukets
rationalisering m. m. ett förslagsanslag
av 2 875 000 kronor, samt

1) på kapitalbudgeten under fonden
för låneunderstöd till Lån till driften
av veterinärbakteriologiskt laboratorium
in. m. för budgetåret 1967/68 anvisa
ett investeringsanslag av 100 000
kronor.

Enligt principbeslut av 1965 års riksdag
skulle lantbruksnämnderna omorganiseras
och från hushållningssällskapen
taga över uppgifter, som vore av
sådan betydelse för jordbrukets och
trädgårdsnäringens rationalisering, att
de borde handhavas av staten. På
grundval av nämnda beslut hade nu
framlagts förslag om arbetsuppgifter,
organisation och personalsammansättning
för de nya nämnderna. Hushållningssällskapens
verksamhet av statlig
natur på fiskets område och hemkonsulentverksamheten
hade förordats tills
vidare inordnas i nämnderna. De två
lantbruksnämnderna i Älvsborgs län
hade föreslagits bliva sammanförda.

Propositionen hade, såvitt den avsåge
författningsförslag, hänvisats till lagutskott
och bevillningsutskottet samt i
övrigt till jordbruksutskottet.

Av den till jordbruksutskottet remitterade
delen av propositionen behandlade
utskottet i förevarande utlåtande
de ovan återgivna förslagen. De övriga
förslag i propositionen, som hänvisats

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Ang. de nya lantbruksnämndernas organisation

till jordbruksutskottet, rörde lantbrukshögskolan
och komme att behandlas i
ett särskilt utlåtande, nr 19.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

A. i samband med statsverkspropositionen
:

1) de likalydande motionerna I: 647,
av herr Eskilsson och herr Pettersson,
Harald, samt II: 816, av herr Grebåck
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte uttala sig för att den allmänna
trädgårdsrådgivningen även efter förestående
omorganisation av rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets och
trädgårdsskötselns område borde få ett
fortsatt statligt stöd;

2) de likalydande motionerna 1:653,
av herr Nilsson, Yngve, in. fl., och II:
830, av fröken Wetterström in. fl.;

B. i anledning av propositionen nr 74:

1) de likalydande motionerna I: 735,
av herr Ernulf, och II: 917, av herr
Gustafsson i Borås, vari anhållits, att
riksdagen måtte dels som sin mening
uttala, att i avvaktan på beslut om ändrad
länsindelning två lantbruksnämnder
fortfarande borde finnas i Älvsborgs
län med bibehållande av nuvarande
förläggningsorter, dels anvisa de medel,
som i anledning härav erfordrades
utöver vad Kungl. Maj:t begärt;

2) de likalydande motionerna I: 758,
av herr Isacson in. fl., och 11:947, av
herr Rimås in. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte uttala,
att, med tanke på den stora ekonomiska
betydelse byggnadsinvesteringarna
finge för jordbrukets framtida rationalisering,
Kungl. Maj :t borde hava sin
uppmärksamhet riktad på nödvändigheten
att för ifrågavarande byggnaösexpertis
funnes inrättade sådana befattningar,
som möjliggjorde, att tjänsterna
kunde upprätthållas av personal med
höga kvalifikationer på det byggnadstekniska
området;

3) de likalydande motionerna I: 759,
av herr Sveningsson m. fl., samt II: 977,
av herr Magnusson i Borås och herr
Eliasson i Moholm, vari yrkats, att
riksdagen skulle besluta, att de två
lantbruksnämnderna i Älvsborgs län i
avvaktan på ny länsindelning skulle bibehålla
sin nuvarande geografiska indelning; 4)

de likalydande motionerna I: 780,
av herr Eskilsson in. fl., och II: 975, av
herr Hansson i Skegrie in. fl., vari, såvitt
nu vore i fråga, föreslagits, att riksdagen
skulle

a) uttala, att hushållningssällskaps
framtida upptagande av ny verksamhet
borde — därest sällskapets stadgar vore
officiellt fastställda — ske i samråd
med lantbruksstyrelsen eller, efter styrelsens
bestämmande, med vederbörande
lantbruksnämnd,

b) uttala, att hushållningssällskapens
chefstjänsteman borde äga deltaga i
lantbruksnämnds sammanträden på
samma sätt som föreslagits för nämndens
chefstjänsteman i sällskapets sammanträden,

c) i avvaktan på resultatet av utredning
rörande erforderlig kompensation
m. m., besluta, att föreslagna förändringar
i sällskapens rätt till SPV-pensionering
och i tjänstebrevsrätt ej skulle
genomföras,

d) besluta, afl staten skulle avstå
från eventuella krav på delaktighet i
sällskapens tillgångar,

e) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att sådana åtgärder måtte vidtagas,
att kostnaderna för den allmännyttiga
delen av verksamheten vid hushållningssällskapens
veterinärlaboratorier
efter omorganisation ej längre belastade
sällskapen,

f) besluta, att kostnaderna för de
extra sammanträden med hushållningssällskapen,
som föranleddes av omorganisationen,
och för härav föranledda
extra sammanträden för förvaltningsutskott
och nämnder, skulle bestridas
av statsmedel,

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Ang. de nya lantbruksnämndernas organisation

i) besluta om fortsatt stöd till den
allmänna trädgårdsrådgivningen på sätt
i motionerna angivits;

5) de likalydande motionerna I: 781,
av herr Fälldin, och 11:974, av herr
Grebäck m. fl.;

6) de likalydande motionerna I: 783,
av herr Jacobsson, Per, samt II: 976,
av herr Larsson i Umeå och herr Gustafsson
i Skellefteå;

7) de likalydande motionerna I: 784,
av herr Petersson, Erik Filip, och herr
Hilding, samt 11:981, av herr öhvall
och herr Hamrin i Kalmar, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
även i fortsättningen statligt stöd skulle
kunna utgå i syfte att främja allmän
trädgårdsrådgivning enligt i motionerna
angivna riktlinjer;

8) de likalydande motionerna I: 785,
av herr Åkesson m. fl., och II: 979, av
herr Persson i Heden m. fl.;

9) motionen 11:918, av herr Persson
i Heden, vari yrkats, att riksdagen på
i motionen anförda grunder skulle besluta,
att Älvsborgs län skulle bestå av
två lantbruksnämnder;

10) motionen 11:920, av herr Lindström
in. fl.;

11) motionen 11:972, av herr Björk;

12) motionen 11:973, av herr Grebäck
och herr Josef son i Arrie;

13) motionen II: 978, av herr Nilsson
i Tvärålund m. fl.; och

14) motionen 11:980, av herr Sundkvist
m. fl.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

a) lämna motionen II: 978 utan åtgärd,

b) i anledning av motionerna I: 780
och 11:975, 1:647 och 11:816 samt I:
784 och 11:981, förstnämnda motionspar
såvitt nu vore i fråga, i enlighet
med vad utskottet anfört besluta, att
visst statsstöd till allmän trädgårdsrådgivning
alltjämt skulle utgå,

c) bifalla motionerna 1:780 och II:
975, såvitt avsåge deltagande av hus -

hållningssällskapets chefstjänsteman i
lantbruksnämnds sammanträden,

d) anse motionen II: 972, såvitt avsåge
trädgårdsdelegationer vid lantbruksnämnderna,
samt motionen II:
920 besvarade med vad utskottet anfört,

e) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag på motionerna
1:735 och 11:917, 11:918 samt 1:759
och II: 977, förstnämnda motionspar
såvitt nu vore i fråga, godkänna, att
endast en lantbruksnämnd inrättas i
Älvsborgs län,

f) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och motionen II: 980 ävensom
med avslag på motionerna I: 653 och
11:830, 1:783 och 11:976 samt 11:973
godkänna de grunder i övrigt för omorganisationen
av lantbruksnämnderna
som förordats i utlåtandet,

g) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionen II:
972, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad i utlåtandet förordats i fråga om
lantbruksstyrelsens organisation,

h) bemyndiga Kungl. Maj :t att från
personalförteckningen för lantbruksstyrelsen
avföra en tjänst som överdirektör
och souschef i lönegrad Cp 3,

i) anse motionerna I: 780 och II:
975, såvitt avsåge veterinärlaboratorierna,
besvarade med vad utskottet i
utlåtandet anfört,

j) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna I: 780 och II: 975,
såvitt avsåge upptagande av ny verksamhet
vid hushållningssällskapen, godkänna
vad utskottet i utlåtandet anfört
i fråga om hushållningssällskapens
verksamhet,

k) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna I: 780 och II: 975,
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad
utskottet i utlåtandet anfört rörande
hushållningssällskapens tjänstebrevsrätt,

l) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag på motionerna
1: 780 och II: 975, såvitt nu vore i fråga,
bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Ang. de nya lantbruksnämndernas organisation

de ändringar i statens allmänna tjänstepensionsreglemente
den 28 maj 1959
(nr 287), som föranleddes av förslaget
om hushållningssällskapen,

m) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 780 och II: 975, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet i utlåtandet
anfört rörande hushållningssällskapens
tillgångar,

n) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag på motionerna
I: 781 och II: 974 inrätta ett samarbetsorgan
för informationsverksamhet på
jordbrukets och trädgårdsnäringens områden
i stället för jordbrukets upplysningsnämnd
i överensstämmelse med
vad som förordats i utlåtandet,

o) godkänna vad i utlåtandet förordats
om att upphäva hushållningssällskapens
s. k. delcredereansvar för låneunderstöd
från fiskerilånefonden,

p) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag på motionerna
I: 735 och II: 917, såvitt de ej behandlats
i det föregående, på riksstaten för
budgetåret 1967/68 under nionde huvudtitel
anvisa

1) till Lantbruksstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 5 957 000 kronor,

2) till Lantbruksstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 205 000
kronor,

3) till Lantbruksnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 44 700 000
kronor,

4) till Lantbruksnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 10 900 000
kronor,

5) till Lantbruksnämnderna: Utrustning
ett reservationsanslag av 1 000 000
kronor,

6) till Utbildningskurser för viss personal
vid lantbruksorganisationen ett
reservationsanslag av 150 000 kronor,

7) till Kursverksamhet för jordbrukets
rationalisering m. m. ett förslagsanslag
av 2 875 000 kronor,

q) på kapitalbudgeten under fonden
för låneunderstöd till Lån till driften

av veterinärbakteriologiskt laboratorium
m. m. för budgetåret 1967/68 anvisa
ett investeringsanslag av 100 000
kronor,

r) lämna motionerna I: 758 och
II: 947 utan åtgärd,

s) lämna utan åtgärd motionerna
I: 780 och II: 975, såvitt de avsåge kostnader
för hushållningssällskapen i samband
med omorganisationen, samt

t) avslå motionerna I: 785 och II: 979.

Å sid. 34 i det tryckta utlåtandet hade
utskottet anfört bland annat följande:
»Vid bifall till utskottets förslag
synes jämväl erforderligt rådrum föreligga
för överväganden rörande en
eventuell kompensation till hushållningssällskapen
för den mistade tjänstebrevsrätten.
»

Reservationer hade anförts

1) av herrar Mossberger, Hedström,
Magnusson, Augustsson och Lindström,
fru Lindskog samt herrar Arweson, Johanson
i Västervik och Persson i Skänninge,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under b hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:780 och 11:975, 1:647 och 11:816
samt 1:784 och 11:981, förstnämnda
motionspar såvitt nu vore i fråga, i enlighet
med vad reservanterna anfört
besluta, att statsstöd till allmän trädgårdsrådgivning
ej skulle utgå;

2) av herrar Mossberger, Lage Svedberg,
Hedström, Magnusson, Augustsson
och Lindström, fru Lindskog samt
herr Johanson i Västervik, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under c hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av motionerna I: 780 och
11:975, såvitt avsåge deltagande av
hushållningssällskapets chefstj änsteman
i lantbruksnämndens sammanträden,
godkänna vad reservanterna anfört; -

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Ang. de nya lantbruksnämndernas organisation

3) av herrar Skärman, Sveningsson,
Axel Kristiansson, Hansson i Skegrie,
Nilsson i Lönsboda, Persson i Heden
och Berndtsson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven
del hava den avfattning, denna reservation
visade, samt att utskottet bort
under e hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna I: 735
och 11:917, 11:918 samt 1:759 och
11:977, förstnämnda motionspar såvitt
nu vore i fråga, uttala, att två lantbruksnämnder
borde inrättas i Älvsborgs
län;

4) av herrar Carl Eskilsson, Nils
Hansson, Isacson, Skärman, Harald
Pettersson, Hansson i Skegrie och
Nilsson i Lönsboda, fru Sundberg samt
herrar Berndtsson och Sundkvist, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under 1 hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 780 och II: 975, såvitt nu vore
i fråga, lämna utan bifall Kungl. Maj :ts
förslag om bemyndigande för Kungl.
Maj :t att vidtaga vissa ändringar i statens
allmänna tjänstepensionsreglemente
den 28 maj 1959 (nr 287);

5) av herrar Mossberger, Lage Svedberg,
Hedström, Magnusson, Augustsson
och Lindström, fru Lindskog samt herrar
Arweson, Johanson i Västervik och
Persson i Skänninge, vilka ansett, att
det stycke i utskottets yttrande på sid.
34 i det tryckta utlåtandet, som började
med orden »Vid bifall» och slutade
med »mistade tjänstebrevsrätten», bort
lyda sålunda:

»I nu ifrågavarande motioner har
upptagits frågan om en eventuell kompensation
till hushållningssällskapen
för den mistade tjänstebrevsrätten. I
anledning härav vill utskottet principiellt
framhålla att — vilket även torde
framgå av vad utskottet i det föregående
anfört — skäl i och för sig saknas
att, då den bidragsgivning som
tjänstebrevsrätt innebär upphör, kom -

pensera denna förmån. Utskottet kan
inte finna att i motionerna anförts några
bärande skäl för ett avsteg från
denna princip.»;

6) av herrar Mossberger, Lage Svedberg,
Hedström, Magnusson, Augustsson
och Lindström, fru Lindskog samt herrar
Arweson, Johanson i Västervik och
Johansson i Simrishamn, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del lyda så, som reservationen
visade, samt att utskottet bort under m
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med
avslag på motionerna I: 780 och II: 975,
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad
reservanterna anfört rörande hushållningssällskapens
tillgångar;

7) av herrar Carl Eskilsson, Nils
Hansson, Isacson, Skärman, Harald
Pettersson, Hansson i Skegrie och Nilsson
i Lönsboda, fru Sundberg samt
herrar Berndtsson och Sundkvist, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den avfattning, denna
reservation visade, samt att utskottet
bort under s hemställa, att riksdagen
måtte bifalla motionerna I: 780 och
11:975, såvitt de avsåge kostnader för
hushållningssällskapen i samband med
omorganisationen.

Vid utlåtandet funnos därjämte fogade
särskilda yttranden

1) av herr Lage Svedberg; ävensom

2) av herrar Nils Hansson, Isacson,
Skärman, Sveningsson, Axel Kristiansson,
Hansson i Skegrie, Nilsson i Lönsboda
och Berndtsson, fru Sundberg
samt herr Sundkvist.

Herr talmannen yttrade, att under
överläggningen avseende förevarande
utlåtande jämväl finge beröras jordbruksutskottets
utlåtande nr 19, bevillningsutskottets
betänkande nr 39 och
tredje lagutskottets utlåtande nr 35. Yrkanden
i anledning av sistnämnda betänkanden
skulle dock, fortsatte herr
talmannen, framställas först sedan
respektive betänkande föredragits.

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Ang. de nya lantbruksnämndernas organisation

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag vill först erinra om

att för två år sedan beslöt en enig riksdag
en ny organisation för den statliga
rationaliseringsverksamheten på jordbruks-
och trädgårdsnäringens område.
I dag skall vi ta ställning till hur denna
organisation skall utformas i detaljerna.

Det är förvisso en genomgripande
ändring i organisationen som nu skall
ske. Hushållningssällskapens uppgifter
i fråga om statens medverkan till rationaliseringen
förs över till de helstatliga
lantbruksnämnderna. Det har sagts att
detta är ett hårt slag mot hushållningssällskapen
och visar en bristande respekt
för deras drygt 150-åriga traditioner.
Om man läser en artikel i Hushållningssällskapens
Tidskrift nr 3 för
i år under rubriken »Vad har sällskapen
gjort för illa?» kan man lätt få den
föreställningen att bakom den reform
som riksdagen enhälligt har beslutat
skulle det ligga okunnighet om sällskapens
betydelse eller kanske också rent
av en ovänlig inställning som skulle gå
ut på att man vill rasera något för jordbruket
värdefullt. Självfallet är intetdera
riktigt. Jag vill gärna betyga att
det var utomordentligt framsynta män
som för mer än 150 år sedan tog initiativ
till hushållningssällskapen och att
dessas verksamhet har varit av mycket
stor betydelse för det svenska jordbrukets
utveckling. Det första hushållningssällskapet
bildades faktiskt på
Gotland så tidigt som 1791, och under
det första årtiondet på 1800-talet tillkom
sådana sällskap i ytterligare fyra
län. Men det var först efter 1811, sedan
svenska lantbruksakademin tillkommit
och i samband med strävan att efter
Finlandskriget och förlusten av Finland
vidta åtgärder för att så att säga vinna
Finland åter inom landets gränser, som
verksamheten inom hushållningssällskapen
också kom att inriktas på mycket
väsentliga uppgifter. Genom initiativ
från lantbruksakademin tillkom sällskap
i alla svenska län.

Jag vill erinra om att dessa sällskap
från början styrdes av adeln, av spetsarna
inom samhället, och det dröjde i
verkligheten ganska länge innan jordbrukaren
i gemen kände någon direkt
samhörighet med denna organisation.
Genombrottet kom, och jag vill gärna
betyga att hushållningssällskapen under
många årtionden gjort en betydande insats
för jordbrukets utveckling både på
växtodlings- och på husdjursområdet
till gagn för det svenska jordbruket.

Jag bar ansett att det fanns anledning
att avge denna deklaration med
hänsyn till de uppfattningar som kommit
till uttryck och den diskussion som
alltjämt pågår om hushållningssällskapens
roll samt de påståenden som göres
att riksdagen tydligen här skulle
brista i aktning för den verksamhet
som utförts.

Det finns enligt min mening få organisationer
som i fråga om insatser för
en viktig näringsgren kan jämföras med
hushållningssällskapen. Jag hyser således
all respekt för vad hushållningssällskapen
uträttat, men det är givet att
man i det moderna samhället också får
ta hänsyn till utvecklingen även i fråga
om organisationen av den statliga
rationaliseringsverksamheten på området.
Jag vill också erinra om att man
redan för 20 år sedan, när lantbruksnämnderna
bildades, diskuterade om
man inte skulle kunna sammanslå rådgivningsverksamheten
inom hushållningssällskapen
med den rationaliseringsverksamhet
som då startades. Det
fanns redan då de som ansåg det tvivelaktigt
om man skulle ha två organisationer
inom varje län för att tjäna
jordbruket.

Utvecklingen har gått vidare sedan
dess. Jordbruksbefolkningen som då
uppgick till ungefär en fjärdedel av vår
folkmängd har nu gått ned till under
10 procent. Vi har också på en rad olika
områden funnit att förvaltnings- och
serviceorganen kan bli mera funktionsdugliga
om en viss sammanläggning och
koncentration kan ske. Jag skall inte

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Ang. de nya lantbruksnämndernas organisation

försöka upprepa alla de skäl som talade
för de organisatoriska förändringar som
vi vidtog för två år sedan och som vi
då fann vara motiverade. De skälen redovisades
ganska grundligt vid det tillfället.
Jag har ändå ansett mig böra understryka
att det var ett enhälligt jordbruksutskott
som då delade min uppfattning
om olägenheterna av den hittillsvarande
organisationen och att den
inte lämpligen kunde avhjälpas på annat
sätt än att lantbruksnämndernas och
hushållningssällskapens rationaliseringsuppgifter
fördes samman. Utskottet
var också helt ense med mig om att
det nya organet borde vara helstatligt.
Det är därför ägnat att förvåna att det
i den trepartimotion, som väckts i anslutning
till den nu föreliggande propositionen
och som bl.a. har undertecknats
av ledamöter som deltog i utskottsbehandlingen
1965, görs vissa uttalanden
som rimmar illa med dessa ledamöters
ställningstaganden för två år
sedan.

Det bör också framhållas att genom
det riksdagsbeslut som kommer att fattas
i dag slutföres en viss organisatorisk
reform som har diskuterats mycket
länge. Jag erinrade nyss om att
frågan var uppe redan för 20 år sedan.
1958 års riksdagsrevisorer uttalade sig
för en översyn på detta område. 1960
års jordbruksutredning lade fram förslag
i ämnet hösten 1964, och riksdagsbeslutet
1965 innebar att ståndpunkt
togs till principerna för omorganisationen.

Sedan dess har 1965 års lantbruksorganisationsutredning
grundligt och
på ett förtjänstfullt sätt gått igenom detaljerna.
Resultatet därav redovisades i
augusti i fjol, och detta förslag ligger i
allt väsentligt till grund för det förslag,
som nu presenteras i propositionen.

Mot denna bakgrund har jag svårt att
finna att någon reell grund finns för
det yrkande som framställts i den förutnämnda
trepartimotionen, och det framförs
också i ett särskilt uttalande i anslutning
till jordbruksutskottets utlå -

tande önskemål om att man skulle skjuta
på omorganisationen under ett halvår.
Såvitt jag förstår har hushållningssällskapen
haft mycket god tid på sig
för att överväga hur de vill förfara i
det nya läget. Förslagen i propositionen
om övergångsanordningar, bl. a.
att sällskapen skall på statens bekostnad
få disponera personal under andra
halvåret i år, gör det också möjligt att
smidigt genomföra organisationen.

Det enda konkreta exempel på frågor
som borde ha lett till uppskov anges i
det särskilda yttrandet vara att lokalfrågan
inte hinner ordnas till den 1 juli
i år. Därjämte sägs att frågan om finansieringen
av den allmänna delen av
verksamheten vid veterinärlaboratorierna
svårligen torde hinna lösas före utgången
av året. Om med detta sista uttalande
avses att frågan inte kan lösas
före den 1 januari 1968, är det ju inte
mycket lönt att skjuta genomförandet
av reformen till årsskiftet av det skälet,
eftersom man ändå inte kan tillgodose
det önskemålet.

Jag kan inte undgå att finna att de
skäl som har angetts i det särskilda yttrandet
väger mycket lätt i jämförelse
med utskottets motivering för ett genomförande
av organisationen den 1
juli 1967, nämligen att man skulle kunna
samordna organisationsförändringarna
med de förändringar i jordbrukspolitiken
som vi också har räknat med
och ta hänsyn till personalens berättigade
intresse. Det är inte tillfredsställande
att år efter år arbeta under oklara
betingelser. Jag kan försäkra kammarens
ledamöter att jag många gånger fått
erfara denna personals oro och otålighet
inför risken av att det skulle bli ett
ytterligare uppskov. Vi kan inte bortse
från att den personal — som vi har engagerat
i dessa uppgifter — också kan
ha välmotiverade intressen som vi bör
beakta.

Det förtjänar ju också att framhållas
att den myndighet, lantbruksstyrelsen,
som har att genomföra organisationen, i
sitt remissyttrande i höstas stannade för

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Ang. de nya lantbruksnämndernas organisation

att förorda att omorganisationen skulle
genomföras den 1 juli 1967. Enligt vad
jag erfarit ligger också styrelsens planering
av och förberedelser för omorganisationen
väl framme.

När jag har läst motionerna i anledning
av den föreliggande propositionen
har jag fäst mig vid att de borgerliga
partierna tydligen har börjat tillämpa
en i viss mån ny teknik. I trepartimotionen
i detta ämne sägs att de nya
nämnderna personellt blir sämre utrustade
än vad utredningen och lantbruksstyrelsen
har förordat och att det
blir en försvagning i förhållande till
nuläget. Detta kan inte förstås på annat
sätt än att motionärerna anser att
de nya lantbruksnämnderna behöver
mer personal än vad jag har föreslagit.
Men något yrkande om det finns inte
i motionerna. I utskottet har också vissa
av motionärerna, utan att reservera
sig, biträtt mina förslag om personal till
lantbruksnämnderna. Man kan därför
fråga sig vad det är för syfte med motionernas
skrivning.

Jag vill inte dölja att det kan finnas
vissa skäl som talar för en kraftigare
personalförstärkning än den som nu
har föreslagits. Å andra sidan kan det
finnas anledning att först genomföra
omorganisationen, för att man därigenom
efter en tid skall kunna bilda sig
en klarare uppfattning om på vilka områden
förstärkningar behöver sättas in.
Vi bör väl ändå kunna räkna med att
en viss effekt skall uppnås genom samordningen,
att de nya nämnderna skall
få ökade resurser genom att två organisationer
sammanförs.

I övrigt kan motionärernas och de
borgerligas ställningstagande i denna
fråga generellt karakteriseras så, att
man har ansett att hushållningssällskapen
skall tillförsäkras större förmåner
än vad propositionens förslag innebär.
Var för sig gäller det inte så stora saker,
utan man tar upp en liten sak än
här och än där, t. ex. pensionsförmånerna
och tjänstebrevsrätten.

Det har sagts att departementschefen
har visat sig småskuren och sniken i
detta fall. Jag åberopar då inte någon
motion men väl vad som har förekommit
i cirkulärledare i tidningarna. Det
hade varit mycket lätt att undgå den
beskyllningen om jag inte hade haft
att tillämpa det allmänna rationella
betraktelsesätt som bör känneteckna
statsverksamheten. Enligt min mening
är det i princip en mycket dålig metod
för det statliga stödet att plottra
ut det på diverse mer eller mindre
dolda förmåner, där man egentligen
inte kan överblicka vare sig effekten
av stödet eller långt mindre stödets
omfattning samt vilken belastning det
ekonomiskt kan komma att betyda för
staten. Vi vet egentligen inte vilken
verksamhet vi stöder, om sådana metoder
användes. Jag vill peka på att där vi
har funnit att det finns ett statligt intresse
av visst stöd av sådan verksamhet
som stannar kvar hos hushållningssällskapen,
t. ex. veterinärlaboratorierna,
har vi valt sådana former att
kostnaderna helt går att överblicka av
riksdagen.

Herr talman! Jag hade inte för avsikt
att gå in på detaljer i utskottsutlåtandet,
ty jag är övertygad om att andra
talare kommer att göra det. Jag har
bara med detta mitt anförande velat
erinra om att riksdagen har tagit ställning
i denna fråga. Jag vill samtidigt
också uttrycka förhoppningen att denna
sammanläggning skall bli till gagn
för jordbruksnäringen. Jag hoppas vidare
att det förtroende och den uppskattning,
som hushållningssällskapen
åtnjutit under lång tid men som också
lantbruksnämnderna under sin tjugoåriga
verksamhet alltmer kommit att
åtnjuta, skall föras över i den nya
organisationen och att vi därför skall
få ett smidigt, modernt serviceorgan
till gagn för vårt jordbruk och dess
framtida utveckling.

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Ang. de nya lantbruksnämndernas organisation

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! När vi för två år sedan
fattade principbeslut om den framtida
organisationen för lantbruksnämnderna
och hushållningssällskapen var
enigheten, som jordbruksministern redan
har framhållit, mycket större än
den är i dag, då det slutgiltiga beslutet
skall fattas. Även för två år sedan var
meningarna delade, men det utskottsutlåtande
som då godkändes var enhälligt
utan någon reservation, och beslutet
fattades i enighetens tecken. Men
det förslag som jordbruksministern har
lagt fram både 1965 och nu i år är
inte riktigt detsamma som det jordbruksutredningen
lade fram. När principbeslutet
skulle fattas träffades i jordbruksutskottet
i slutomgången en förlikning
om vissa uttalanden. Det blev
en mycket mager kompromiss, men
man lyckades på det sättet ändå uppnå
enighet. Det fanns de — fast jag
inte hörde till dem — som var optimistiska
och trodde att hushållningssällskapen
efter de uttalanden som man
enades om skulle bli välvilligt behandlade
av den organisationsutredning som
då skulle börja sitt arbete. Det fanns
då förhoppningar om att sällskapen,
som under så lång tid betytt så mycket
för det svenska jordbruket, i slutomgången
skulle få sådan ställning och av
staten tilldelas sådana uppgifter att de
hade utsikter att leva vidare. Men därav
har blivit besvikelse och ingenting
annat.

För att hushållningssällskapen skall
kunna hållas levande måste de ha arbetsuppgifter.
De måste ha arbetsuppgifter
av sådan natur och i sådan omfattning
att medlemmarna anser sig ha
nytta av sällskapen. Annars går det
inte att hålla organisationen vid liv.
Det räcker inte med ett trevligt uttalande
att de själva får forma sin framtid.

Man är möjligen beredd att lämna
statligt stöd till de uppgifter som sällskapen
får sig förelagda, men meningen
är sannolikt att när någon tid har

gått sällskapen ur statlig synpunkt är
helt överflödiga.

Vad som nu finns kvar av överenskommelsen
i jordbruksutskottet från
1965 och som då inte fanns med i
Kungl. Maj :ts proposition är att landstinget
skall välja fyra i stället för två
ledamöter i länets lantbruksnämnd.
Även om det ser något annorlunda ut
i det föreliggande utskottsutlåtande!
därför att oppositionen har vunnit någon
lottdragning, så är den reella förändring
som den ytterst trogna regeringssidan
gått med på endast att hushållningssällskapen
skall få ha kvar
tjänstebrevsrätten även under andra
halvåret i år, en löjligt liten förändring.
Även om man från regeringens och
majoritetspartiets sida har den uppfattningen
att de gamla hedervärda hushållningssällskapen
skall försvinna, så
vill man ändå inte att detta avlivande
eller denna skilsmässa skall ske i frihet,
det är det, herr statsråd, som vi
inte tycker om. Det var ändå ett trevligt
avgångsbetyg som jordbruksministern
gav hushållningssällskapen, och vi
får vara tacksamma för det.

Här ville man, så vitt jag kan förstå,
skapa garantier för att hushållningssällskapen
inte ens utan statligt stöd
skall bedriva en för jordbruket gagnande
verksamhet — något annat kan det
ju inte bli fråga om. Förmodligen hyser
man vissa farhågor för att sällskapen
kan skaffa sig tillgångar från annat
håll, och därför är det bäst att
sätta dem under kontroll.

Det måste vara en nyhet för svenskt
organisationsliv att en frivillig organisation
som inte får något statligt
stöd skall ha sina stadgar fastställda
och godkända av Kungl. Maj:t, och det
måste vara en organisatorisk nyhet att
den verksamhet som en icke statsunderstödd
organisation skall bedriva
skall kontrolleras av ett statligt ämbetsverk.
Varför räcker det inte med
samråd med lantbruksstyrelsen som organisationsutredningen
föreslog? Varför
skall det behövas tillstånd av lant -

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Ang. de nya lantbruksnämndernas organisation

bruksstyrelsen till den verksamhet som
skall bedrivas"? Kan det verkligen vara
värdigt staten att verksamheten skall
bedrivas under de hotelser som här utfärdas"?
Nej, det tror jag inte. Man vill
emellertid gärna deklarera att man intet
har emot att hushållningssällskapen
lever vidare och själva finner den linje
efter vilken de skall arbeta och själva
svarar för finansieringen. Samtidigt visas
ett påtagligt intresse för att de
skall leva ett så svagt och tynande liv
som möjligt.

Vill inte sällskapen godtaga de statliga
direktiven och i fortsättningen stå
kvar som en till namnet offentligrättslig
institution skall det bli mycket hårdare
villkor skattemässigt och även vad
äganderätten beträffar när det gäller
sällskapens tillgångar, som åtminstone
i några fall är av rätt stor betydelse.
Det kan inte vara nödvändigt att genomföra
en skilsmässa från den statliga
gemenskapen under straffhot. Vill
sällskapen däremot även i fortsättningen
utan statsbidrag lydigt och snällt
ställa in sig under Kungl. Maj:ts och
lantbruksstyrelsens kommando och ta
som sin uppgift att bli ett kontaktorgan
mellan jordbrukarna och lantbruksnämnden
skall de få mycket bättre villkor.

Här föreslogs för två år sedan och
föreslås på nytt vid detta tillfälle att
sällskapen skall få en offentligrättslig
ställning genom att bli kontaktorgan
mellan jordbrukarna och lantbruksnämnderna.
Varför, kan man fråga,
skall lantbruksnämnderna ha och varför
behövs det ett särskilt kontaktorgan
mellan dem och jordbrukarna? Skall
lantbruksnämnderna sköta alla andra
uppgifter så kan de sköta den också.

Jag sade i debatten för två år sedan
att jag inte trodde att hushållningssällskapen
kunde leva på den magra
kost som de här bjudes och att deras
huvudsakliga uppgift skulle vara att
bli kontaktorgan. Jag har i dag ingen
anledning att ändra den uppfattningen
att det är meningen att sätta hushåll -

ningssällskapen på en sådan svältkost
att de, som jag redan har sagt, ganska
snart tynar bort och försvinner. Ett bevis
för att sällskapen med avsikt sättes
på en ytterst mager kost är att även
de uppgifter som nu finnes och som
inte är avsedda att i längden vara kvar
hos lantbruksnämnderna — det gäller
fisket och hemkonsulentverksamheten
— skall flyttas bort och tillfälligt föras
till lantbruksnämnderna.

Här kan man fråga: Vad är orsaken
till att sällskapen behandlas på detta,
man kan gott säga utmanande, sätt? Varför
erkänner man att de kan ha en uppgift
att fylla också framdeles, samtidigt
som man ändå till varje pris söker förhindra
att de får utvecklas i frihet?
Ja, ett skäl kan vara att sällskapen,
såsom jordbruksministern också har betygat,
i allmänhet har varit mycket populära
organ ute ibland jorbrukarna sedan
rätt lång tid tillbaka. De har varit
och är, man kan gott säga, mycket populärare
än de helstatliga lantbruksnämnderna.
En välvillig tolkning av motiven
kan därför vara att lantbruksnämnderna
kanske vill och även behöver utnyttja
den goodwill som finns hos sällskapen.
En annan motivering kan vara den
att man, hur stark viljan än kan vara
hos dem som makten har att bestämma
att sällskapen skall försvinna, för den
allmänna opinionen inte vågar ta steget
fullt ut på en enda gång. Det är så bra
att ta en bit eller ett steg i taget, ty då
märks det litet mindre. Den metoden
har använts många gånger förr i andra
sammanhang.

På många olika sätt gör man, som
jag försökt framhålla, allt för att försvåra
för sällskapen att överleva. Jag
tror det finns anledning att hävda den
uppfattningen att de sällskap som väljer
att få sina stadgar godkända och sin
verksamhet granskad av Kungl. Maj :t
inte kommer att gå någon ljus framtid
till mötes. Det blir, som jag försökt belysa,
en ytterst tynande tillvaro.

Jag skall inte något närmare beröra
de olika reservationer som finns till

Onsdagen den 17 mai 1967 fm.

Nr 27

Ang. de nya lantbruksnämndernas organisation

detta utskottsutlåtande eller göra någon
bedömning av om de nya och med
vissa krafter utbyggda helstatliga lantbruksnämnderna
kan fylla sin uppgift
och även bli de service- och rådgivningsorgan
som meningen är. Det finns
säkert andra talare som kommer att
beröra den saken.

Till sist bara några få ord om reservation
nr 3, som gäller frågan huruvida
det skall vara en eller två lantbruksnämnder
i Älvsborgs län. Alltsedan
lantbruksnämnderna tillkom för tjugu
år sedan har det funnits en lantbruksnämnd
i Borås och en i Vänersborg.
Nu föreslås att Boråsnämnden skall försvinna
och att det i södra länsdelen
bara blir en arbetsgrupp under nämnden
i Vänersborg. Jag tycker —- och
den uppfattningen har fått ett gott stöd
i utskottet — att den nuvarande ordningen
inte skall ändras utan att det
tills vidare skall finnas lantbruksnämnd
även i Borås. Man bör inte bryta sönder
den nuvarande organisationen. En
sammanläggning bör ske först sedan det
blir klart med länsindelningen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
nr 3, 4 och 7.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
rörande förevarande frågor ävensom
handläggningen av återstående ärenden
å föredragningslistan skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Härefter anförde herr TALMANNEN:
För att informera kammarens ledamöter
om arbetsplaneringen vill jag
meddela att jag beräknar att sammanträdet
i kväll inte skall behöva fortsätta
längre än till omkring kl. 23.00;
att vi börjar med investeringsbanksärendet
på torsdag och med lokaliseringsfrågorna
på fredag.

Under förutsättning att man på torsdag
eftermiddag kommer till votering
i fråga om investeringsbanken och att
4 Första kammarens protokoll 1967. Nr 27

behandlingen av lokaliseringsfrågorna
inte tar längre tid än vad jag nu kan
förutse, tror jag inte att det behövs något
kvällsplenum på fredag utan att plenum
denna dag kan avslutas i s. k. någorlunda
bekväm tid.

På framställning av herr talmannen
beslöts att bland två gånger bordlagda
äenden på föredragningslistan för morgondagens
sammanträde i nedan angiven
ordning skulle uppföras dels
främst bankoutskottets utlåtande nr 33,
statsutskottets utlåtande nr 111, bevillningsutskottets
betänkande nr 48 samt
statsutskottets utlåtande nr 113, dels
ock sist andra lagutskottets utlåtande
nr 41, bankoutskottets utlåtande nr 30
samt statsutskottets utlåtande nr 112.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 114, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962
(nr 381) om allmän försäkring, m. m.,
i vad propositionen avser medelsanvisning
till folkpensioner;

nr 115, i anledning av väckta motioner
om pension åt änkefru Anna Nordqvist;
samt

nr 116, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ändrad organisation
av televerket jämte i ämnet väckta
motioner;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 43, i anledning av väckta motioner
angående skyldigheten att anordna
enskilda skyddsrum; samt

nr 47, i anledning av väckta motioner
om ersättning till arbetsgivare för
anmälan till allmän försäkringskassa;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 38, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 56 §
4 mom. vägtrafikförordningen den 28

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Meddelande ang. enkel fråga
september 1951 (nr 648) jämte i ämnet
väckta motioner, dels väckta motioner
om försök med differentierad permanent
hastighetsbegränsning;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändring i vattenlagen in. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lvdelse av 7 § byggnadslagen den
30 juni 1947 (nr 385);

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 81 § konkurslagen;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 30 maj 1916
(nr 156) om vissa inskränkningar i
rätten att förvärva fast egendom eller
gruva eller aktier i vissa bolag, m. m.;
samt

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 86 och 88 §§
lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal,
m. m.; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av väckta motioner
om utbildning av borgerliga
medlare.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Olsson, Johan, (ep) till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet:
»Är Statsrådet beredd att, med anledning
av de svåra översvämningarna
i vissa vattendrag under år 1966, vilka
delvis synes komma att upprepas år
1967, vidtaga åtgärder för att förebygga
och mildra översvämningsskadorna
samt även i år medge att ersättningar
utgår för gjorda förluster?»

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.04.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27

Onsdagen den 17 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Ang. de nya lantbruksnämndernas
organisation (Forts.)

Fortsattes överläggningen vid jordbruksutskottets
utlåtande nr 18.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Departementschefen
har ju redan uppehållit sig vid både
vissa motioner och de stora linjerna.
Därför skall jag endast ganska kort
kommentera några av de föreliggande
reservationerna.

I stort sett vågar jag väl säga att utskottet
har varit ense om vad departementschefen
föreslagit i proposition
nr 74. De reservationer som avlämnats
gäller i stort, vad jag kan se, några detaljer
på kanske mindre, men i vissa
fall för all del även viktiga punkter.

När jag före middagsrasten lyssnade
till herr Sveningsson var jag kanske
litet förvånad över tonen i hans anförande
och den pessimism som där kunde
spåras då det gällde hushållningssällskapen.
Naturligtvis kan man ha
olika uppfattningar på den punkten.
I förra veckan var jag med på ett hushållningssällskaps
sammanträde och
träffade där bl. a. en lantbrukare, som
hade rakt motsatt uppfattning som herr
Sveningsson, och han trodde att de
nya lantbruksnämnderna mycket väl
skall kunna sköta dessa uppgifter. Jag
skall inte nu gå vidare in på den frågan.

Reservation 1, som har avlämnats av
mig och flera andra socialdemokrater,
går ut på ett bifall till Kungl. Maj:ts
förslag då det gäller den allmänna

trädgårdsrådgivningen. Lantbruksnämnderna
skall ju enligt departementschefens
förslag svara för översiktlig
planering och rådgivning samt
uppgifter syftande till en snabb strukturrationalisering.

Beträffande själva rådgivningen anför
departementschefen, att staten i
första hand bör medverka i sådan rådgivning
som är av särskild betydelse
för rationaliseringen inom jordbruket.
Kommersiellt betonad produktionsrådgivning,
säger han vidare, bör dock
i princip skötas av näringsutövarnas
egna organisationer.

I ett par motioner har man emellertid
yrka! på att fortsatt statsstöd skulle
utgå till den allmänna trädgårdsrådgivningen,
t. ex. för rådgivning och
projektering när det gäller villaträdgårdar
och parkanläggningar. Utskottsmajoriteten
säger, att utformningen av
en bebyggelses omgivning är ett samhällsintresse,
och även vi reservanter
vill naturligtvis gärna understryka att
det är betydelsefullt, vackert och trivsamt
med fina trädgårdar och parker.
Vi förutsätter också att den service, som
hushållningssällskapen lämnat på detta
område, skall kunna fortsätta; men det
är självklart att den hör taxebeläggas
och göras helt självbärande.

Såsom vi framhållit i vår reservation
är den allmänna trädgårdsrådgivningen
ingen statlig uppgift. Enligt vår
mening bör därför inte något särskilt
statsstöd utgå till kursverksamhet för
sådan rådgivning. Inte heller bör någon
taxenedsättning ske inom detta
område.

Man kan väl i detta sammanhang
konstatera, att utskottets skrivning när
det gäller finansieringen av den allmänna
trädgårdsrådgivningen är en
aning dunkel. Utskottet har nämligen

100

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Ang. de nya lantbrnksnämndernas organisation

sagt, att statsbidrag skall kunna utgå,
men inte angett på vilka villkor bidraget
skall lämnas. Vidare kan konstateras
att utskottet har underlåtit att anvisa
pengar för detta ändamål. Det är
således ett slag i luften från utskottets
sida när utskottet förordar att bidraget
skall utgå men inte anvisar medel härför.

Jag ber, herr talman, med det anförda
att få yrka bifall till reservation 1.

I reservation 2 upptas frågan om
chefstjänstemannen vid hushållningssällskap
skall äga rätt att delta i lantbruksnämnds
sammanträde. Enligt propositionen
grundade sig 1965 års beslut
på antagandet, att hushållningssällskapen
skulle bestå som formellt fristående
organ med uppgift att verka
som kontaktorgan mellan lantbruksnämnd
och näringsutövare. Enligt samma
beslut skall lantbruksnämnd bestå
av nio ledamöter, av vilka Kungl. Maj:t
tillsätter fyra och landstinget fyra, och
dessutom skall chefstjänstemannen vara
självskriven ledamot. Därtill kommer,
att om lantbruksnämnd behandlar
frågor som rör annan länsmyndighet
bör denna myndighet beredas tillfälle
att delta i överläggningarna. I propositionen
anges som exempel på annan
myndighet överlantmätaren, länsjägmästaren,
länsarbetsdirektören och
givetvis kommer också länsbostadsdirektören
in i bilden.

I motioner har yrkats att hushållningssällskapens
chefstjänstemän skall
äga rätt att delta generellt i lantbruksnämnds
sammanträden. Det betyder att
chefstjänstemannen mer eller mindre
blir självständig ledamot i nämnden.

Enligt vår mening bör det ankomma
på lantbruksnämnden att avgöra när
det kan anses vara ett lantbruksnämndens
intresse att hushållningssällskapets
chefstjänsteman skall närvara vid
ett sammanträde. Det kan inte vara
rimligt att hushållningssällskapets
chefstjänsteman skall ges en bättre
ställning i detta avseende än en chefstjänsteman
vid länsmyndighet i övrigt.

Den senare skall ju enligt vad utskottet
förordar beredas tillfälle att närvara
vid behandlingen av ärende som berör
myndighet då frågan behandlas i
nämnden. Däremot skulle sällskapens
chefstjänstemän generellt äga närvara,
enligt utskottets förslag, således vid
alla sammanträden i nämnden. De
skulle således få en bättre ställning än
övriga. Det har vi ansett vara felaktigt.

Jag ber därför att få yrka bifall till
reservation 2.

I reservation 5 behandlas frågan om
tjänstebrevsr ätten med anledning av
att utskottet har biträtt motionsyrkande
om kompensation för den mistade rätten
i detta avseende. Vi har i reservationen
framhållit, att utskottet saknar
godtagbara skäl att tillstyrka bidrag
för detta ändamål efter den 1 januari
1968. Kompensation för bortfallet av
denna rätt bör ges genom att taxan för
gjorda tjänster avvägs så, att den inkluderar
även kostnaderna för brevporton.
Reservanternas förslag sammanfaller
i stort med vad utskottet har
föreslagit. Det är endast i fråga om
kompensationen som det råder delade
meningar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation 5.

I reservation 6 tas upp ett annat område
inom hushållningssällskapens
verksamhetsfält, nämligen frågan om
att sällskapen alltjämt skall få disponera
över sina tillgångar. Det bör kanske
framhållas att förslaget i propositionen
endast innebär, att förhandlingar
kan bli aktuella beträffande dispositionen
av tillgångar, som har uppkommit
genom statens medverkan hos sällskap
som väljer att ej längre ha fastställda
stadgar. Detta innebär att statsverket
inte har några anspråk på de
donationsfonder, som hushållningssällskapen
för närvarande förvaltar. Förutsättningarna
för förvaltningen av donationsfonder
kan dock vid omorganisationen
komma att ändras så att donationsvillkoren
ej kan uppfyllas. Såsom
angivits i justitiekanslerns yttrande bör

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27

101

Ang. de nya lantbruksnämndernas organisation

i sådana fall permutation äga ram med
tillämpning av gällande generella regler
i detta avseende. Några speciella
villkor beträffande förvaltningen av
donationsfonderna förordas sålunda
inte i proposition nr 74.

På de medel som tillkommit genom
statlig medverkan bör självfallet statsverket
kunna ställa vissa anspråk. Om
hushållningssällskapen övergår till en
fri organisationsform torde man nämligen
inte ha några garantier för att
verksamheten får en sådan inriktning,
att medlen används på sätt som är förenligt
med motiven för att de anvisats
till verksamheten. Det kan inte vara
rimligt att statsmedel, som anvisats för
ett visst ändamål, fritt skall kunna disponeras.
Överläggningar bör nog ske
med staten i ett sådant fall.

De tillgångar som det är fråga om
torde uppgå till mellan 12 och 15 miljoner
kronor, och de torde bl. a. ha
uppkommit genom besparingar på de
årliga anslagen till hushållningssällskapen
på t. ex. omkostnader samt genom
inkomster från förrättningsverksamheten.
Härvid är också att märka, att hushållningssällskapen
äger att fritt disponera
taxeinkomsterna även från den
personal som varit helt statsavlönad.
Det är därför inte mer än rimligt att
medel, som har detta ursprung, även
i fortsättningen används på ett sätt som
är förenligt med statens intresse.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till de reservationer
som avlämnats från vårt håll, nämligen
nr 1, 2, 5 och 6. Jag återkommer till utskottets
utlåtande i övrigt sedan reservanterna
på de övriga punkterna haft
ordet.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Utskottets vice ordförande
var förvånad över den ton, som
jag använde, och över att jag hade uttryckt
mig så pessimistiskt om sällskapens
framtid. Ja, så som majoritetens

förslag föreligger tycker jag att det
finns anledning att vara pessimistisk i
detta avseende.

Vidare vill jag till herr vice ordföranden
i utskottet framhålla, att jag
inte har uttalat mig i frågan om jag
anser att lantbruksnämnderna kan klara
de nya uppgifter, som de får sig
förelagda. Det är möjligt att de kommer
att klara dem någorlunda, men min
uppfattning är att det borde ha funnits
utrymme för att låta också hushållningssällskapen
leva vidare under fria och
självständiga former, utan något tvång
från statens sida när de inte skall ha
några statsbidrag.

Jag vill också anföra ett par ord om
reservation nr 6, som gäller tillgångarna
inom och donationerna till sällskapen.
Reservanterna anför därvidlag följande:
»\rad gäller donationsfonderna
torde enligt utredningen sällskapens
ställning som officiella organ ha utgjort
en särskild garanti för trygghet
i förvaltningen av dessa fonder. Såsom
utredningen anfört får det antagas att
detta förhållande tillmätts betydelse av
donatorerna.»

Man torde mena, att sällskapen i stor
utsträckning skulle ha fått dessa donationer
därför att de varit knutna till staten
på sätt som skett. Jag tror att detta
är ett fullständigt misstag från både
utredningens och reservanternas sida.

I stället är det nog så, att sällskapen
har fått dessa donationer — som man
nu kanske vill lägga beslag på — därför
att donatorerna har tyckt om verksamheten
och därför att hushållningssällskapen
har varit fria organ och inte
helt och hållet bundna av direktiv från
staten.

Herr Mossberger antydde att det inte
är säkert, om sällskapen skall vara fria
organ, att dessa donationer kommer
att användas på rätt sätt framöver. Jag
vill då erinra om att lantbruksnämnderna
i tjugo års tid har varit helstatliga
organ och att det väl är meningen att
de skall förbli detta. Då skulle de ju
vara mönstergilla organ ur reservan -

102

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Ang. de nya lantbruksnämndernas organisation

ternas synpunkt också när det gäller att
ta emot donationer. Men jag känner inte
till att lantbruksnämnden i något enda
län har fått mottaga donationer att förvalta,
trots att man här betecknar lantbruksnämnderna
som mönstergilla och
säkra organ i det avseendet, och jag
har mycket svårt att tro, att lantbruksnämnderna
inte heller framöver får
några sådana donationer. Har det förekommit
i något fall, att lantbruksnämnderna
fått mottaga någon donation,
kanske herr Mossberger kan upplysa
om det.

Herr MOSSBERGER (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Sveningsson att vi i samband med 1965
års beslut diskuterade frågan om hushållningssällskapens
vara eller inte vara.
Det är möjligt att herr Sveningsson
då anförde samma synpunkter som han
anför nu — jag vet inte säkert — det
hade ju varit riktigare att så skett. Vad
vi i dag diskuterar och skall besluta
är ett fullföljande av 1965 års beslut.

Vad sedan gäller donationsfonderna
och dylika tillgångar sade jag, att hushållningssällskapen
som behåller sin
form skall fritt få disponera över dessa
medel. De som skall disponeras i samråd
med Kungl. Maj :t är de fonder som
tillkommit i anslutning till de statsanslag
som hushållningssällskapen tidigare
har fått. Det tycker jag är honett.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag kan upplysa att jag
år 1965 gav uttryck åt samma tankar
och samma uppfattning som i dag om
hushållningssällskapens möjligheter att
leva vidare. Jag var pessimistisk i det
avseendet även då.

Att det blev så stor enighet som det
blev den gången berodde nog på att
man inte riktigt fog på allvar tanken att
hushållningssällskapen skulle avvecklas.

Man ställde stora förhoppningar på den
organisationsutredning, som skulle göras,
och trodde att det skulle kunna
finnas utrymme för att ge även hushållningssällskapen
en del viktiga och
lämpliga uppgifter.

Herr MOSSBERGER (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag tror inte att det kan
sägas att man tar död på hushållningssällskapen.
De kan leva vidare och får
själva bestämma om de vill leva vidare.

I propositionen bär också sagts att
lantbruksnämnderna kan lämna vissa
uppgifter åt hushållningssällskapen, och
om dessa uppgifter är av statlig natur
kan hushållningssällskapen också få ersättning
härför. Jag vet inte varför man
skall vara så pessimistisk och tro att
sällskapen skall do i och med det beslut
vi nu går att fatta.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Jordbruksministern har
liksom andra föregående talare i denna
debatt påmint om sambandet mellan
besluten 1965 och det beslut som
vi nu står i begrepp att fatta. Man
kan utan vidare konstatera, att de förslag
om omorganisation av lantbruksnämnderna
och de organ som har med
jordbrukets rationalisering att göra, som
nu skall genomföras, motsetts med stort
intresse bland alla dem som är berörda
av dessa frågor.

Det gäller naturligtvis i mycket hög
grad de personer som i sin tjänst är
direkt berörda av organisationsförändringarna,
och jag tror att man på det
området förvånat sig över att riksdagen
så sent har möjlighet att fatta beslut
i en fråga som skall träda i tilllämpning''
redan inom något mer än en
månad.

Intresset finns givetvis också hos alla
yrkesutövare, som för sin verksamhet
är beroende av de råd och den väg -

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27

103

Ang. de nya lantbruksnämndernas organisation

ledning som man har fått från berörda
organ. Man har frågat sig — och detta
inte utan en viss oro, vilket redan
framgått av herr Sveningssons inlägg
i denna debatt — om det skall bli
bättre när hushållningssällskapen inte
längre får behålla sin ställning som det
centrala organet för rådgivning åt jordbrukarna.
Hushållningssällskapen har
nämligen, som jordbruksminister Holmqvist
inledningsvis anförde före middagspausen,
haft ett grundmurat förtroende
ute i bygderna, ett förtroende
som byggts upp under en mer än 150-årig verksamhet med ständiga personliga
kontakter mellan jordbrukarna och
sällskapens tjänstemän.

Jag kan helt instämma i de mycket
positiva yttranden som jordbruksministern
fällde angående sällskapens betydelse
för rationaliseringsverksamheten
inom svenskt jordbruk, kanske långt
innan uttrycket rationalisering var uppfunnet.
Men i ett avseende måste jag
redan nu anmäla en reservation. Jordbruksministern
menade att sällskapen
hade gjort sin största insats efter demokratiseringen
av sällskapen, sedan
man kommit bort från det förhållandet
att det i huvudsak var representanter
för adeln och storgodsägarna som
dominerade verksamheten inom dem.

Jag tror att detta uttalande kan innebära
ett förklenande omdöme om den
betydelsefulla insats, som innehavare
av stora gods och stora jordbruk här
i vårt land gjort för utvecklingen inom
svenskt jordbruk. Jordbruksministern
behöver naturligtvis inte gå utanför
sitt eget landskaps gränser för att finna
många exempel på hur just den ledande
godsägarklassen har gått i spetsen
när det gällt att införa nyheter och
sprida kunskap om dessa nyheter även
till andra jordbrukare. Jag tror att hushållningssällskapens
betydelse för utvecklingen
av svenskt jordbruk, även
om den har kulminerat under senare
år, har varit mycket stor ända från
sällskapens första begynnelse.

Man kan inte säga att propositionen

nr 74 ger något slutgiltigt svar på frågan
om den nya organisationen kommer
att medföra de stora fördelar
för rationaliseringsverksamheten inom
jordbruket som dess upphovsmän väntat.
Jordbruksministern räknar med en
effektivisering av verksamheten genom
att de statliga insatserna på området
koncentreras till lantbruksnämnderna,
men eftersom en del uppgifter när det
gäller driftsrationaliseringen även i
fortsättningen antingen får stanna kvar
hos hushållningssällskapen eller också
överlåtes till andra organisationer, kan
man befara att det fortfarande blir en
uppdelning av insatserna på olika händer
i stället för en koncentration. Men
åt detta är i dagens läge ingenting att
göra. Riksdagen kommer i dag eller i
morgon att fatta beslut, som skall sätta
1965 års principbeslut i verkställighet.
Det sker i elfte timmen, eftersom —■
som jag nyss nämnde — organisationen
skall träda i funktion redan den 1
juli i år — inom föga mer än en månad.

I denna situation har jag den uppfattningen,
att det gäller att hjälpas
åt att göra den nya organisationen så
effektiv och arbetsduglig som möjligt.
Man kan vara skeptisk huruvida förändringarna
i verkligheten kommer att
ge alla de beräknade vinsterna. Det
måste dock vara en gemensam angelägenhet
för alla som är intresserade av
jordbrukets utveckling att se till, att
de nya lantbruksnämnderna får sådan
utformning och får sådana resurser, att
deras insatser inom rationaliseringsarbetet
kan leda till goda resultat. Det
går inte på en gång, men vi måste hålla
denna målsättning levande för oss.

I propositionen har jordbruksministern
försökt att göra en boskillnad mellan
de arbetsuppgifter, som lantbruksnämnderna
skall sköta, och sådana som
bör omhänderhas av andra organisationer
— hushållningssällskap och liknande.
Huvudregeln har därvid varit
att lantbruksnämnderna skall ta hand
om all rådgivnings- och serviceverk -

104

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Ang. de nya lantbruksnämndernas organisation

samhet, som är av särskild betydelse
för rationaliseringen och som inte kan
väntas bli tillgodosedd utan statliga insatser.
Därvidlag framhåller statsrådet
bl. a., att det bör vara en allmän riktlinje
att staten avvecklar verksamheten,
i den mån näringslivet är berett
att självt ombesörja densamma i fortsättningen.
Om detta uttalande innebär
att en del serviceuppgifter endast
skall övertas av lantbruksnämnderna
under ett övergångsskede, men sedan
åter överlämnas till sådana organ som
nu har hand om dem, d. v. s. i regel
till hushållningssällskapen, kan man
undra varför förändringen egentligen
skall ske.

Som ett viktigt led i rådgivningsverksamheten
ingår kursverksamhet och
försöksverksamhet. Båda dessa verksamhetsgrenar
skall i huvudsak flyttas
över från hushållningssällskapen
till lantbruksnämnderna. När det gäller
den enskilda rådgivningsverksamheten
och kursverksamheten har sällskapen
verkligen utfört en banbrytande
gärning. De har tagit initiativ på olika
områden av jordbruket och dess binäringar,
som har varit synnerligen betydelsefulla
för utvecklingen i landet.
Initiativen har varit av skiftande slag,
men de har alltid syftat till att stimulera
den enskilde jordbrukaren till egna
insatser.

Jag kan som ett måhända obetydligt
exempel nämna de fältvandringar som
mitt eget hushållningssällskap liksom
andra ordnat sedan mer än tjugu år
tillbaka. Där har man bildligt talat
flyttat ut undervisningen och rådgivningen
från lektionsrummet till fältet.
Dessa fältvandringar har gett många
värdefulla lärdomar och impulser när
det gällt att sprida vetenskapens och
praktikens senaste rön på växtodlingens
område. Det är en verksamhet som
inte får försvinna vid organisationsändringen
— vem som än skall sköta
den i fortsättningen.

Hand i hand med kursverksamheten
har försöksverksamheten bedrivits. Ty -

värr räknar emellertid jordbruksministern
med en betydande reducering
av en gren av försöksverksamheten,
nämligen försöken på länsplanet. Dessa
har dock spelat en betydande roll för
den lokala rådgivningen. Det lär väl
inte finnas något län i vårt land, där
jordbruksförhållandena är ensartade i
hela länet. Jordmån och övriga betingelser
för växtodlingen växlar. Därför
måste man t. ex. ha sortförsök av
skilda växtslag på flera ställen inom
ett län för att resultaten skall bli vägledande
för jordbrukarna.

Både beträffande den individuella och
specialiserade rådgivningen samt den
lokala försöksverksamheten förefaller
det som om lantbruksnämnderna inte
skulle kunna göra tillräckligt omfattande
insatser ensamma. Man måste säkerligen
komplettera genom medverkan
från annat håll. Där får väl hushållningssällskapen,
i den mån de kan
bestå, en naturlig arbetsuppgift.

När det gäller hushållningssällskapens
framtida arbetsuppgifter kan man
varken i propositionen eller i utskottsutlåtande!
spåra så mycket av den välvilja,
som jordbruksministern gav uttryck
åt i sitt anförande före middagspausen.
Han uttryckte sin förvåning
och sitt misshag över en artikel i hushållningssällskapens
tidskrift, där vice
ordföranden i hushållningssällskapens
förbund under rubriken »Vad har hushållningssällskapen
gjort för illa?» gav
uttryck åt den besvikelse, som man
inom många kretsar känner över sällskapens
behandling i propositionen.

Jag tycker inte jordbruksministern
skall bli så förvånad. För gamla medarbetare
inom hushållningssällskapen,
vilka ännu bättre än han känner deras
betydelse inom svenskt jordbruk under
gångna dagar, hade det nog varit naturligare
med litet större generositet
från statens sida, när det gäller att diskutera
sällskapens fortsatta verksamhet.

Som en väsentlig uppgift anges i propositionen,
att sällskapen skall verka
som kontaktorgan mellan lantbruks -

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27

105

Ang. de nya lantbruksnämndernas organisation

nämnderna och jordbrukarna. Det lär
väl, som herr Sveningsson redan har
sagt, inte bli en uppgift som kan bevara
sällskapen för någon längre tidsrymd,
om den inte kan kompletteras
med andra uppgifter.

Hushållningssällskapen är medlemsorganisationer,
för vilka det är nödvändigt
dels att hålla god kontakt med
medlemmarna, dels att kunna ge dessa
något av teknisk eller ekonomisk art,
som är av värde för dem i deras yrke.
För att hålla medlemmarnas intresse
vid liv fordras det en verksamhet av
mera konstruktiv art än bara kontaktverksamhet
mellan en annan organisation
och sällskapens medlemmar. Jag
tror för min del att det finns utrymme
för en sådan verksamhet, åtminstone i
flertalet län, och den behöver inte bedrivas
i konkurrens med utan som komplettering
till lantbruksnämnderna. Sällskapen
har —• det är vi alla överens om
— den goodwill hos jordbrukarna, som
är en förutsättning för ett framgångsrikt
arbete. Därutöver bör sällskapen ha
någorlunda drägliga ekonomiska resurser.
Just i det sista avseendet borde
man ha kunnat visa litet större generositet
från regeringens sida. Även om
någon liten förbättring har gjorts i
jordbruksutskottets utlåtande, så går
den njugga inställningen igen även där,
framför allt i de socialdemokratiska reservationerna,
som herr Mossberger
nyss har presenterat.

Även jag skall ett ögonblick stanna
inför de reservationer som är knutna
till jordbruksutskottets utlåtande. Jag
börjar med reservation nr i, där frågan
gäller möjligheten att ge statsbidrag till
serviceverksamhet på trädgårdsnäringens
område. Där har utskottet, inte med
lottens hjälp utan därför att endast nio
av utskottets tio socialdemokrater röstade
emot, föreslagit att man även i
fortsättningen skall få möjligheter att
ge visst statsbidrag till en del av verksamheten
på den allmänna trädgårdsrådgivningens
område. Jag behöver
kanske inte tala så mycket om den re 4j

Första kammarens protokoll 1967. Nr 27

servationen, ty jag tar för givet att herr
Lage Svedberg, när han tar till orda om
en stund, kommer att redovisa sin inställning
i den frågan. Jag tycker att
några ord i slutet av herr Lage Svedbergs
särskilda yttrande kan tjäna som
motivering för utskottets ställningstagande.
Herr Svedberg anför bl. a.: »För
att inte verksamheten skall i ett övergångsskede
lida olämpligt avbräck har
jag funnit mig böra ansluta mig till utskottets
uttalanden till förmån för ett
fortsatt statligt stöd till densamma.»

Herr Mossberger var bekymrad över
att utskottet inte hade anvisat några
pengar för detta ändamål, men i en replik
till herr Sveningsson har herr
Mossberger själv anvisat en väg som
man borde kunna gå för att finansiera
en sådan verksamhet. Herr Mossberger
påminde om att jordbruksministern i
propositionen har yttrat, att i den mån
hushållningssällskap åtar sig uppgifter
av statlig natur bör ersättning härför
kunna lämnas av statsmedel via lantbruksnämnderna.
Frågan om att kunna
finansiera denna som jag skulle tro relativt
obetydliga verksamhet kommer säkerligen
inte att vålla några större problem.

Reservationen nr 2 av åtta av utskottets
socialdemokratiska ledamöter behandlar
frågan om chefstjänstemannens
i hushållningssällskapen ställning gentemot
lantbruksnämnden. Herr Mossberger
har så utförligt redovisat sin uppfattning,
att iag inte länge behöver
stanna inför denna fråga. Men det är
väl, herr Mossberger, ändå en väsentlig
skillnad mellan chefstjänstemannen i
hushållningssällskapet och de chefstjänstemän
i andra länsorgan, som
skall beredas tillfälle att delta i lantbruksnämndens
sammanträden. Hushållningssällskapet
skall ju enligt propositionen
och enligt utskottsutlåtandet
fungera som ett kontaktorgan mellan
lantbruksnämnden och allmänheten,
framför allt jordbrukarna. Då är det väl
naturligt att chefstjänstemannen får delta
i lantbruksnämndens verksamhet,

106

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Ang. de nya lantbruksnämndernas organisation

inte bara när det gäller frågor som berör
hushållningssällskapets verksamhet
utan även den verksamhet för vilken
hushållningssällskapet skall vara ett
kontakt- och måhända också ett propagandaorgan.
Jag tycker att utskottet har
visat en betydligt mera realistisk uppfattning
om chefstjänstemannens ställning
än den som avspeglar sig i reservation
nr 2 av herr Mossberger och sju
andra socialdemokratiska ledamöter av
utskottet.

I reservationerna nr 5 och 6 behandlas
för hushållningssällskapens fortsatta
verksamhet ganska betydelsefulla ekonomiska
problem. Det är frågan om
tjänstebrevsrätten — kanske i och för
sig en mindre angelägenhet. Det är
vidare frågan om kostnaderna för pensionering
av sällskapens tjänstemän,
och det är frågan om huruvida sällskapen
skall få behålla sina tillgångar oavsett
vilken organisationsform de väljer.

Frågan om tjänstebrevsrätten har måhända
inte så stor betydelse, men nog
kommer det att bli stora problem att
kunna skilja ut när sällskapet tjänstgör
som kontaktorgan för lantbruksnämnderna,
och alltså skall åtnjuta tjänstebrevsrätt,
och när de bedriver annan
verksamhet. Jag har ingen uppfattning
om kostnaderna, men jag tycker det
vore ganska naturligt att tjänstebrevsrätten
finge gälla för sällskapens totala
verksamhet.

Pensionsfrågan har säkerligen större
ekonomisk räckvidd, men den kommer
någon av de följande talarna att stanna
inför, varför jag inte nu skall uppehålla
mig vid den. Jag vill beträffande
sällskapens tillgångar efter organisationsändringen
bara ge uttryck för den
meningen, att sällskapen borde kunna
få behålla tillgångarna oavsett om de
kommer att arbeta med av Kungl. Maj :t
godkända stadgar eller ej. Sällskapens
verksamhet kommer väl även i fortsättningen
att syfta till främjande av jordbruket
och lantbruksnäringarna över
huvud taget och utvecklingen av dessa.

Med hänsyn härtill borde de kunna få
behålla de fonder och tillgångar, som i
de allra flesta fall har donerats till sällskapen
och inte utgör medel som uppstått
genom överskott av statliga bidrag.

Herr talman! Jag har med detta sagt
vad jag ville säga och därmed gått igenom
utskottsutlåtandet. Jag vill sluta med
att yrka bifall till utskottets förslag med
undantag för de punkter som behandlas
i reservationerna nr 4 och nr 7. I dessa
punkter yrkar jag bifall till reservationerna.

I detta anförande instämde herr Nilsson,
Ferdinand, (ep) och herr Nilsson,
Yngve, (h).

Herr MAGNUSSON (s):

Herr talman! Debatten har från de
borgerligas sida präglats av pessimism.
Den har kommit att röra sig mera om
hushållningssällskapen än om de nya
lantbruksnämnderna. Jag har en helt
annan uppfattning, och jag hälsar med
tillfredsställelse Kungl. Maj :ts proposition
nr 74.

överföringen av en rad arbetsuppgifter
från hushållningssällskapen till de
nya lantbruksnämnderna kommer att
ske, det har man all anledning att förmoda,
utan alltför stora motsättningar
mellan de berörda organen. De nya
lantbruksnämnderna kommer att få arbeta
med jordbrukets rationalisering
efter samma principer som tidigare,
dock med betydligt utvidgade såväl
personella so.m ekonomiska resurser.
De nya lantbruksnämnderna kommer
att få sig förelagda många och betydelsefulla
uppgifter. Riksdagen kommer
om någon vecka att besluta om riktlinjer
för den nya jordbrukspolitiken. Det
ankommer sedan på lantbruksnämnderna
att på ett för jordbruksnäringen
gagneligt sätt genomföra den nya jordbrukspolitiken.

Att detta icke kan ske utan ett gott
samarbete mellan det statliga organet
och jordbruksnäringens utövare har
för såväl departementschefen som jord -

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27

107

Ang. de nya lantbruksnämndernas organisation

hruksutskottet varit det primära vid
bedömningen när det gäller utbyggandet
av det nya organet. Det kommer
icke att saknas arbetsuppgifter för de
hushållningssällskap, som har beslutat
sig för ait fortsätta sin verksamhet.
Icke minst som kontaktorgan har hushållningssällskapen
en stor uppgift att
fylla. Några delade meningar om hushållningssällskapens
betydelse för jordbruksnäringen
har icke framkommit
under utskottsbehandlingen. Däremot
har det rått delade meningar om sällskapens
statliga stöd för sin verksamhet.

Vi som har tagit som vår uppgift att
försvara Kungl. Maj :ts proposition har
varit mera restriktiva än övriga när
det gällt anslag till hushållningssällskapen.
Vi anser inte att riksdagen nu
skall binda sig för vare sig tjänstebrevsrätt
efter utgången av 1967 eller eventuella
statsbidrag som sällskapen kommer
att begära för sin verksamhet. För
min del tror jag på hushållningssällskapen
och deras framtid. Om herr Sveningssons
negativa uppfattning om hushållningssällskapen
verkligen är riktig,
innebär detta att jordbruksnäringens
utövare i fortsättningen inte kommer
att anlita sällskapens tjänster i samma
utsträckning som tidigare. Även om
herr Sveningssons citat ur propositionen
var riktigt återgivet, angående hushållningssällskapens
möjlighet att upptaga
ny verksamhet, har utskottet på
den punkten tillmötesgått herr Sveningsson
med en mjukare skrivning,
och därmed bör herr Sveningsson vara
nöjd.

Herr Eskilsson är orolig för övergången
från hushållningssällskapen till
de nya lantbruksnämnderna på grund
av den korta tid som återstår till den
1 juli.

Ja, det finns anledning till oro, men
lantbruksstyrelsen kommer att göra
allt för att verksamheten inom sällskapen
inte skall behöva avbrytas, och
man kan förutsätta att ett gott samarbete
mellan organen kommer att över -

brygga svårigheterna. För övrigt har
herr Eskilsson goda erfarenheter av
den verksamhet hushållningssällskapen
bedriver. Jag tror att denna verksamhet
kommer att fortsätta.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! En epok avslutas den
1 juli 1967, det kan man inte komma
ifrån — en betydelsefull epok i jordbrukets
historia.

Jordbruksministern började med att
göra en historieskrivning om hushållningssällskapens
utveckling och om
deras betydelse. Han lämnade rosor vid
detta tillfälle som en tacksamhetsgärd.
Vad vi nu står i begrepp att besluta är
egentligen något som vi på många sätt
är mer eller mindre tvungna till i dagens
situation. Det har sagts att den
nya jordbrukspolitiken behöver ett nytt
organ för att kunna fungera.

Så till vida vill jag ge jordbruksministern
rätt, att det i den nya situation
som uppkommer inte kan vara tillfredsställande
att ha två organ som arbetar
sida vid sida på det sätt som skett hitintills,
men endast under vissa förutsättningar.
Vi skall vara på det klara
med att lantbruksnämnderna ingalunda
kommer att själva kunna klara de
stora arbetsinsatser som kommer att
krävas. I ett avseende skall de emellertid
själva ta hand om hela verksamheten,
nämligen i fråga om allt som
rör den statliga rationaliseringsverksamheten.
De skall så att säga fullfölja
den jordbrukspolitik och den rationaliseringsverksamhet
som riksdagen
fastställt och kommer att besluta om.

Det kan hända att situationen skulle
ha varit en annan, om beslutet 1947
hade varit ett annat. Det kan vara intressant
att titta tillbaka på vad som
då diskuterades och utröna vad som
möjligen kan vara en följd av det beslut
som fattades den gången. Det var
mycket stark irritation när lantbruksnämnderna
tillskapades, och det sades
från visst håll att jordbrukarna själva

108

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1987 em.

ång. de nya lantbruksnämndernas organisation

inte borde ha för stort inflytande på en
sådan här verksamhet, ty det skulle
inte vara bra för rationaliseringssträvandena.
Det skulle framför allt inte
vara bra, när staten satsar mycket
pengar på sådan verksamhet.

I dag kan man fråga sig vad som har
hänt på detta område under den tid
som förflutit sedan 1947. Vilken rationaliseringseffekt
har uppnåtts och var
har initiativet till rationaliseringen tagits?
En sådan analys är naturligtvis
svår att göra, men jag är alldeles övertygad
om att initiativet i övervägande
grad ändå kommit från jordbruket
självt, och så kommer det säkert att
förbli även i framtiden. En näring som
jordbruket kommer alltid att behöva
det egna initiativet om det alls skall
kunna bli en sådan rationalisering som
vi önskar. Lantbruksnämnderna —- de
nya rationaliseringsorganen — skall
hjälpa till i denna verksamhet, men till
övervägande del måste det vara fråga
om näringens eget initiativ.

Man kan roa sig med att titta på vad
som har skett inom vissa områden under
denna tid för att se att jordbrukarna
nog trots allt är kompetenta att sköta
sina angelägenheter och att ta initiativ.
Något förmynderskap kan det
aldrig bli fråga om från något rationaliseringsorgan
eller från staten. Ta såsom
exempel vad som har inträffat i
fråga om mjölkproduktionen. Jag har
roat mig med att undersöka förhållandena
i mitt eget län, som är ett typiskt
småbrukarlän. Det visade sig att mejeriföreningen
hemma i Dalarna år
1951 fick 75 miljoner kilo mjölk från
6 870 leverantörer. I fjol fick föreningen
70 miljoner kilo från 3 000 leverantörer.
Det säger en hel del om strukturanpassningen.

Mer intressant är att produktionen
från de kontrollerade besättningarna i
mitten av 1950-talet var 3 500 kilo fyraprocentig
mjölk per ko. I dag är den
5 500 kilo. Det är en ganska fantastisk
utveckling. Här är det alltså från jordbrukarnas
sida fråga om ett mycket på -

tagligt intresse och en mycket stark
vilja att på alla sätt effektivisera produktionen.
Därför måste även staten
och rationaliseringsorganen från början
ha ett mycket starkt förtroende för
näringen själv, och några som helst
försök att på ett eller annat sätt nedvärdera
näringens egna insatser och
intresse får inte komma i fråga.

När man läser propositionen kan det
inte hjälpas att man förnimmer en viss
underton, som inte enbart är av den typ
som man skulle vilja se i en sådan här
proposition. Det verkar som om man
inte tilltror näringen själv att kunna
ta hand om sina angelägenheter.

Herr Mossberger säger beträffande
fonderna, att om man inte har Kungl.
Maj :ts eller statsmakternas inflytande
på detta område, har man ingen garanti
för att pengarna kommer att användas
till näringens bästa. Mot bakgrunden av
vad som har skett av den vilja att skapa
nya pengar som ständigt har funnits
inom hushållningssällskapen tycker jag
att detta är ett mycket märkligt uttalande.
Hushållningssällskapen har försökt
skaffa pengar från olika håll. Det har
skett genom donationer, gåvor och anslag
från olika församlingar, allt i syfte
att försöka hjälpa näringen att få ökade
resurser til! sin rationalisering. Det
är mot en sådan bakgrund obegripligt
att statsmakterna nu vill uppsätta sådana
villkor som man nu gör för sällskapens
förmögenheter och tillgångar.
Jag tycker det är en omyndighetsförklaring,
som är ovärdig staten.

På regeringens initiativ fattade riksdagen
år 1965 beslut om hemskillnad
mellan hushållningssällskapen och statsmakterna.
Det var ett beslut i enighetens
tecken, vilket jordbruksministern
också framhöll. Vi måste dock vara klara
över — det kan jag inte låta bli att
säga — att det var en enighet, som helt
och hållet byggde på kompromissens
grund. Det gällde att hellre ta en dålig
kompromiss än lida ett fullständigt nederlag.
Vid det tillfället kände vi nog på
oss att vi, om vi kom överens, hoppa -

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27

109

Ang. de nya lantbruksnämndernas organisation

des att det skulle bli en ordentlig utredning
och en generös behandling. Det
har också sedan dess skett en mycket
ordentlig utredning av frågan. Åtskilliga
av oss var kanske litet för stora
optimister om vad som skulle ske på
denna punkt, det skall jag gärna medge.
Men man kan inte, som jordbruksministern
här, liksom ta det beslutet
till intäkt för jordbruksministerns uppfattning
att oppositionens förslag skulle
vara ett tecken på att vi sprungit ifrån
vår ståndpunkt 1965 när det gäller dessa
frågor.

Jag tror för min del att hushållningssällskapen
nu står inför en helt ny situation,
och jag tycker inte att man har
anledning att vara vare sig pessimist eller
optimist. Sällskapen tvingas överallt
att försöka inrikta sin verksamhet på
något helt nytt. Jag tror inte ett dugg
på att hushållningssällskapen kommer
alt spela någon som helst roll såsom
kontaktorgan mellan lantbruksnämnderna
och jordbrukarna. Därvidlag har de
ingen uppgift att fylla; det finns ingen
anledning att skjuta in något organ mellan
lantbruksnämnderna och jordbrukarna.
Nämnderna måste eftersträva direktkontakter
med jordbrukarna, försöka
vinna deras förtroende, hela tiden
bemöda sig om diskussioner man och
man emellan. Skall lantbruksnämnderna
kunna fylla sin uppgift på ett riktigt
sätt, får man inte skjuta in något organ
mellan dem och jordbrukarna. Jag anser
alltså för min del att detta inte är
någon uppgift alls för hushållningssällskapen
i deras nya form.

Men jordbruket behöver säkert ett rationaliseringsorgan
vid sidan om lantbruksnämnderna.
Deras uppbyggnad
och resurser och den verksamhet, som
de skall bedriva, fyller i många avseenden
inte alls de anspråk som jordbrukarna
kan ha rätt att ställa. Och det
är ingen tvekan om att jordbrukarna
i dag känner behov av ett rationaliseringsorgan
vid sidan om lantbruksnämnderna.
Vi söker nu finna en väg
som vi skall kunna gå för att bygga upp

ett sådant organ som komplettering till
de statliga rationaliseringsorganen.

Jag förråder ingen hemlighet när jag
säger, att man inom jordbrukets organisationer
har arbetat med en utredning
just i syfte att anpassa rådgivningsverksamheten
till de statliga organen
och finna framkomliga vägar.
Vad som är kvar av hushållningssällskapen
bör enligt min mening här kunna
i viss mån skjutas in och medverka
till att vi får ett smidigt organ som skall
kunna hjälpa jordbruket med dess
framtida anpassning.

Lantbruksnämnderna kommer att få
ytterst begränsade resurser på en hel
del områden. Jag tror t. ex. att en väsentlig
begränsning blir nödvändig när
det gäller försöksverksamheten och produktionsrådgivningen.
Jordbruksministern
bär direkt sagt i propositionen, att
t. ex. kontrollverksamheten inte är någon
statlig uppgift utan att man förväntar
att näringen själv kommer att
sköta den helt och hållet — näringen
har också förutsättningar att göra detta.
Men det förvånar mig att propositionsskrivaren
i detta sammanhang har skjutit
in, att lantbruksnämnderna skall
överta vissa arbetsuppgifter som i dag
åvilar hushållningssällskapen, låt vara
att man säger att det i framtiden skall
vara full kostnadstäckning. Det gäller
sådant som produktionsteknisk service,
markkartering, planer för växtodling
och animalieproduktion, företagsekonomisk
kalkylering och planering. Jag frågar
direkt, om det är nödvändigt att staten
övertar sådana uppgifter från hushållningssällskapen,
med sådana formuleringar
som faktiskt finns i propositionen,
att om hushållningssällskapen
skulle vilja syssla med sådana uppgifter
måste de ha tillstånd.

Vi vill inte ha någon konkurrensbegränsning,
utan anser att man skall
kunna arbeta på fria villkor. När det
skall vara full kostnadstäckning för denna
del av lantbruksnämndernas verksamhet,
måste det också vara möjligt för
andra organ på området att bedriva

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Ang. de nya lantbruksnämndernas organisation

verksamhet. Och då gäller det naturligtvis
att finna de vägar som gör att resurserna
används på ett riktigt sätt.

Om vi för ett öppet resonemang i
denna fråga, om vi tillämpar en viss
smidighet och inte sätter upp några
gärdesgårdar utan försöker skapa fullt
förtroende mellan näringen, statsmakterna
och de organ som arbetar på detta
område tror jag att vi skall kunna nå
vettiga lösningar och skapa rationaliseringsorgan
som kan hjälpa jordbrukarna
utan onödigt krångel. Resurserna
skulle därigenom kunna utnyttjas på
ett riktigt sätt.

Det beslut som vi nu kommer att fatta
innebär att vi får helt nya lantbruksnämnder.
Vi skall emellertid ha klart
för oss att omorganisationen samtidigt
innebär betydande utgiftsökningar för
staten. Om vi ser på innevarande års
och nästa års kostnader för denna verksamhet,
finner vi att det bara på avlöningssidan
kommer afl krävas 13 miljoner
kronor i nya pengar. Ändå blir verksamheten
inte av större omfattning än
tidigare. Det är väl ett bevis på att
den verksamhet som hushållningssällskapen
har bedrivit på detta område
måste sägas ha skötts på ett ur statsmakternas
synpunkt ekonomiskt fördelaktigt
sätt.

När hushållningssällskapen nu står
inför en helt ny situation har jag min
egen personliga uppfattning, som jag
gärna vid detta tillfälle vill deklarera.
Skulle vi inte kunna se generöst på den
situation som nu har uppstått? Skall vi
verkligen i den uppkomna situationen
komma med villkor och hotelser? Skall
vi inte i stället visa förtroende för näringen,
förtroende för hushållningssällskapen,
med andra ord förtroende för
varandra? Skall vi vid denna skilsmässa
medverka till att dra in pengar från
statens sida när det gäller hushållningssällskapens
verksamhet och säga: Om
ni är snälla och gör som vi vill, får ni
behålla edra tillgångar, men om ni tar
er några friheter i onödan skall vi omedelbart
göra boskillnad? Mot bakgrun -

den av hushållningssällskapens egen
historia tycker jag att det vore riktigare
om statsmakterna i stället förklarade:
Ni får behålla tillgångarna men vi förutsätter
att ni använder dem till näringens
bästa. Jag tror att ingen skulle bli
besviken över ett beslut av den innebörden.
Men om detta är omöjligt har
jag den bestämda uppfattningen att vi
omedelbart bör gå in för ett boskifte.
Den här skilsmässan skall ske på trevligaste
möjliga sätt, och det blir fallet
om det föreligger klara papper när man
skils åt.

När det gäller donationsfonderna tror
jag att det i dag finns många sådana
som skulle kunna få en förnuftigare användning,
om donationsvillkoren finge
omprövas, om hushållningssällskapen
eller de nya organen — vad de nu kommer
att heta — finge använda fonderna
på ett mera modernt sätt. Jag skulle
vilja hoppas att det vid en permutation
kommer att visas en generositet i
tillämpningen, där det enda utslagsgivande
blir att pengarna används på bästa
sätt för jordbruksnäringens egen förkovran.

När hushållningssällskapen den 1 juli
i år upphör att vara statsbidragsberättigade
kommer det emellertid att innebära
en hel del nya problem för hushållningssällskapen
i ett övergångsskede.
Jag skall inte uppehålla mig vid
tjänstebrevsrätten — det är en förhållandevis
liten fråga — men jag tycker
att man ändå hade kunnat se pensionsfrågorna
på litet längre sikt.

En rad frågor är ännu olösta, det
gäller t. ex. veterinärväsendet. Hushållningssällskapens
veterinärverksamhet
omfattar i dag allmänna samhällsfrågor,
som är både betydelsefulla och
mycket kostnadskrävande. Det finns
ingen motsvarande verksamhet på länsplanet.
Det pågår en veterinärutredning.
De 100 000 kronor som jordbruksministern
ställt till förfogande i form av
lån för att klara denna verksamhet räcker
inte långt. Borde man inte i stället
ha kunnat se något generöst på det -

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27

Ang. de nya lantbruksnämndernas organisation

ta avsnitt och åtminstone tills vidare
ha låtit vederbörande stå kvar under
de statliga pensionsbestämmelserna
utan att hushållningssällskapen skulle
åsamkas en extra kostnad härför. Dessutom
borde man lia låtit hushållningssällskapen
behålla sin tjänstebrevsrätt.
De borde fram till dess att veterinärutredningen
avslutar sitt arbete fått behålla
de förmåner de i dag har. Detta
hade varit rimligt med tanke på de
stora uppgifter veterinäravdelningarna
vid hushållningssällskapen har.

När det gäller försöksverksamheten
har jag en känsla av att det, trots att
det kommer att kosta statsmakterna
mycket mera pengar, kommer att bli
en begränsning av länsförsöken, vilket
är till nackdel för jordbruket. Det är
därför all anledning att rösta för den
reservation som är knuten till denna
punkt i utskottets utlåtande nr 19.

Länsförsöken har en synnerligen stor
uppgift att fylla som demonstrationsförsök
i orienterande syfte. De ger inte
minst de tjänstemän som arbetar
med dessa frågor handgripligt aktuella
exempel på hur de skall råda jordbrukarna
inom ett begränsat område.

Det är inte för att på något sätt förringa
lantbrukshögskolans försöksverksamhet
som jag framhåller detta. Anledningen
är bara den att lantbrukshögskolans
försöksverksamhet följer ett
riksförsöksprogram, som många gånger
inte kan ta tillbörlig hänsyn till de
lokala förhållandena och inte heller
är tillräckligt snabbt anpassbart.

Jag tror inte att den stora betydelse
som länsförsöken hittills haft kommer
att minska i och med att lantbruksnämnderna
skall ta hand om denna
verksamhet. Det borde därför vara rimligt
att anslå ytterligare medel för att
länsförsöken skall kunna upprätthållas
på det sätt som föreslagits i den tidigare
nämnda reservationen.

Enligt lantbruksnämndernas konstruktion
kommer frågorna hädanefter
att avgöras i en nämnd där lekmannaledamöterna
befinner sig i majoritet.

Det är en bra ordning. Det beslut som
fattades år 1965 på utskottets initiativ
för att utöka landstingsledamöternas
antal från två till fyra innebär också
en klar förbättring av lantbruksnämnderna.

En fråga som vi diskuterat mycket
i utskottet och som det kanske kan
vara av intresse att nämna några ord
om är strukturdelegationens sammansättning
och inflytande. Strukturdelegationen
får en mycket betydelsefull uppgift
när det gäller tillämpningen av
framför allt jordförvärvslagen. Vi som
varit med om att utforma ett förslag i
detta sammanhang tycker fördenskull
att det skulle vara tråkigt om strukturdelegationen
utformades så att man
skulle kunna finna att ordföranden i
lantbruksnämnden samtidigt sitter som
ordförande och lekmannaledamot i
strukturdelegationen och därmed de
facto reducerar lekmannaledamöternas
antal till två.

Jag tror därför att jordbruksutskottets
skrivning på denna punkt är värdefull.
Dessa frågor torde många gånger
vara nog så känsliga och infekterade.
Det vore fördenskull ur alla synpunkter,
inte minst för statsmakterna, av
värde om lekmannainflytandet kunde
vara så stort som möjligt när dessa
frågor avgörs.

Om man inte kommer överens om
en sak i strukturdelegationen, kan frågan
hänskjutas till lantbruksnämnden.
Det behöver bara vara en enda ledamot
som begär att frågan skall tas upp
i lantbruksnämnden. Därmed har man
liksom en garanti för att frågan kommer
att bli grundligt diskuterad. Jag
tycker att det är en bra anordning.
Men i en sådan delegation blir det
väl lätt på det viset att man ofta inte
vill ensamt hävda en annan uppfattning.
Därför kan det vara värdefullt
att man inte vidtar några åtgärder som
inkräktar på lekmannainflytandet i
strukturdelegationerna.

Hushållningssällskapens framtid kommer
att te sig olika i olika delar av

112

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Ang. de nya lantbruksnämndernas organisation

landet. Det finns anledning att tro att
sällskapen i vissa län kommer att ha
stora möjligheter att utföra ett värdefullt
arbete, medan det i andra län
kommer att bli mycket svårt, om riksdagen
fattar det beslut som man kan
förvänta med anledning av reservationerna
och med den sammansättning
som riksdagen nu har. Men vilket än
beslutet blir hoppas jag i likhet med
herr Eskilsson att de nya lantbruksnämnderna
skall få jordbrukarnas förtroende.
Lantbruksnämnderna bör få
möjligheter att ha verkliga direktkontakter
med jordbrukarna och att bygga
upp förtroende för sig. Jag tror att
förtroendet redan i dag är så grundmurat
att det inte blir några svårigheter,
även om det här och var finns
en viss misstänksamhet mot dessa helstatliga
organ. Men denna skilsmässa
— det säger jag till statsrådet Holmqvist
— kunde ha skett på ett annat
sätt, med större generositet från statsrådets
sida. Med den svepande gest
som man hade hoppats på i detta sammanhang
skulle mycket ha kunnat vara
annorlunda i dag. Vad jag saknar i
propositionen och i jordbruksministerns
anförande är det förtroende som
jordbruksministern borde ha visat näringen
mot bakgrunden av hushållningssällskapens
historia. Det skulle ha
varit ytterst värdefullt för det fortsatta
arbetet. Jag vågar fortfarande hoppas
på någonting sådant.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! När jag läste den proposition,
som ligger till grund för det
utskottsutlåtande som vi nu diskuterar,
fann jag på s. 38 i Kungl. Maj :ts
förslag att man räknar med 25 trädgår
dskonsulenter och 10 assistenter för
trädgårdsfrågorna. Jag tog från början
för givet att samtliga län i detta
land kommer att få en sakkunnig knuten
till lantbruksnämnden, särskilt när
det gäller trädgårdsnäringens frågor
och när det gäller lån som begäres och

som skall beräknas via lantbruksnämnderna.
Men vid närmare undersökning
fann jag att så var ingalunda tanken
från Kungl. Maj:ts sida. Trädgårdskonsulenternas
antal var visserligen 25,
men fem av dessa skulle placeras i
Skåne och ingen i Västerbottens län.
Möjligen har Norrbotten en chans att
få en. Jag tänkte omedelbart: Vad innebär
detta? Är vi där uppe i Norrland
ett stärbhus åt det övriga Sverige, där
vi skall behöva tigga oss till en medverkan
från det gemensamma samhällets
sida när det gäller delgivning av
en expertis som bör stå till hela samhällets
förfogande?

I dag har jag fått ytterligare belägg
för mina aningar. Man räknar tydligen
med att övre Norrland inte har en
sådan trädgårdsnäring som statsmakterna
vill understödja. Men jag kan
nämna att vi i Västerbottens län har
30 företag som är helförsörjande av näringen,
både på friland och under
glas. Vi har 6 plantskolor, vilkas arealer
för växthus beräknas till 18 000
kvadratmeter, fribänk på 13 000 kvadratmeter,
fältmässig köksväxtodling på
15 hektar o. s. v.

Det är helt naturligt att jag räknar
med att trädgårdskonsulenterna, som är
väsentligt högre utbildade än lantbrukskonsulenterna,
skulle vara medhjälpliga
i lantbruksnämnderna, t. ex. när det
gäller att beräkna långivning till ett
företag inom trädgårdsnäringen som
söker lån via lantbruksnämnden. Dessutom,
och det är inte det minst viktiga,
skall trädgårdskonsulenterna medverka
till att ge allmänheten råd och
anvisningar på växter och fruktträd
som är speciellt lämpliga inom den zon
som t. ex. Västerbottens län utgör. Jag
har själv försökt i min egen trädgård
men var alltför okunnig. Jag köpte träd
som inte passade där uppe. Men man
fick ju snabbt lära. Många blir emellertid
rädda av misslyckade försök och
slutar upp. Jag tycker att det är fel
från statens sida att spara in en trädgårdskonsulent,
när det gäller att stöd -

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27

113

Ang. de nya lantbruksnämndernas organisation

ja inte bara trädgårdsnäringen utan
även naturvården över huvud taget.
Inte minst lantbruksnämnderna har
därvidlag en stor uppgift att fylla. Trädgårdskonsulenterna
kan vara ett värdefullt
kvalitativt stöd genom sin kunnighet.

Det är klart att det är meningslöst att
här framställa ett yrkande om en annan
fördelning av konsulentbefattningarna
på detta område, men jag har i dag
fått meddelande om alt Västerbottens
län inte kan räkna med någon trädgårdskonsulent.
Fem konsulenter skall
placeras i Skåne, och fördelar man de
andra tjugo konsulenterna på de övriga
lantbruksnämnderna, blir det ingen
över för de norrländska länen. Jag
hoppas emellertid att Kungl. Maj:t tar
upp denna fråga till förnyad prövning
och framlägger en tilläggsproposition,
där välviljan i detta avseende är något
större än den som kommit till uttryck
i den nu föreliggande propositionen.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Debatten i denna fråga
har redan förts så länge att mycket
kanske inte är att tillägga. Låt mig enbart
göra vissa randanmärkningar och
understryka ett par reservationer!

Mycket av innehållet i oppositionens
reservationer hänför sig till vad som
har anförts i det särskilda yttrandet
nr 2 som misshagade jordbruksministern
så mycket. Han menade att vi blivit
så förvarnade genom principbeslutet
1965 att hushållningssällskapen borde
ha börjat sin omorganisation i god
tid. Tiden bör i alla fall räknas från
den tidpunkt då propositionen lades
fram. Det är nu stor brådska med genomförandet
av organisationen. Det är
väl en kritik som kan framföras i fråga
om de flesta omorganisationsbeslut
som fattats under senare år. Om man
utreder och överväger i åratal, borde
man då inte kunna ta genomförandet
så pass lugnt att man hinner att lägga
om organisationen och avveckla tidi -

gare engagemang utan jäkt. Allt fungerar
bättre så. När det gäller hushållningssällskapen
rör man därtill vid en
sammanslutning med en så allmänt erkänd
samhällsgagnande verksamhet —
jag har hört jordbruksministern här tidigare
uttala sin tillfredsställelse med
hushållningssällskapen — att man borde
ta särskild hänsyn till detta och på
olika sätt visa sin uppskattning i praktisk
handling — hänsyn och hänsynstagande
har nämnts flera gånger här
i dag.

Jag skall emellertid gå över till reservationerna.
Genom att lotten fått bestämma
utskottets förslag har dessa och
reservationerna naturligtvis hoppat
högst väsentligt.

I reservation nr 1 går socialdemokraterna
emot utskottets förslag om
statsbidrag till fortsättande av rådgivningsverksamheten
på trädgårdsområdet.
De ansluter sig därvid till departementschefens
uttalande i propositionen
att detta »knappast kan vara en statens
angelägenhet». Jag vill nog hävda att
denna trädgårdsrådgivning är av utomordentlig
betydelse för den allmänna
trivseln och utgör en del av egnahemsverksamheten.
Den har i huvudsak
skötts av hushållningssällskapens trädgårdskonsulenter
mot taxa, och verksamheten
har därför varit i huvudsak
självbärande. Därmed borde kanske
saken ha varit klar. Nu stympas emellertid
hushållningssällskapens verksamhet,
varvid den kommersiella trädgårdsrådgivningen
skall ske genom
lantbruksnämnderna — och den kommer
endast att ske i ett fåtal län. Därjämte
kommer de ekonomiskt svagare
hushållningssällskapen att befinna sig
just i de län, där rådgivningen redan
tidigare varit relativt ringa och enligt
uppgift ej självbärande. Det är därför
av stor betydelse för denna verksamhet
att den får stöd. Eftersom det är
lantbruksnämndernas omorganisation
som orsakat problemen, borde det då
ha varit naturligt att man med statsmedel
undanröjt svårigheterna.

114

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Ang. de nya lantbruksnämndernas organisation

Yttrandet av herr Lage Svedberg vid
utskottets utlåtande borde väl även logiskt
föra till denna slutsats. Jag förstår
hans inställning, även den han deklarerade
tidigare från denna talarstol,
blott inte slutsatsen i hans yttrande, att
man skulle överlåta denna verksamhet
på den nya naturvårdsorganisationen.
Där tycker jag inte den hör hemma.
När vi redan har en erfaren, arbetande
verksamhet, skall vi väl inte hoppa
över på något nytt. Jag ansluter mig
emellertid i denna del helt till utskottets
förslag, och det gör jag även beträffande
punkt c, som rör rätten för
hushållningssällskapens chefstjänsteman
att deltaga i lantbruksnämndernas
sammanträden. Vi menar inte att de
skall jämföras med överlantmätare och
motsvarande tjänstemän, men rätten
deltaga i varandras sammanträden bör
vara ömsesidig. Lantbruksnämndernas
chefstjänsteman skall kunna bevista
hushållningssällskapens sammanträden,
och då bör hushållningssällskapens
chefstjänsteman ha motsvarande rättighet.

Reservation nr 3 rör propositionens
förslag att dra in lantbruksnämnden i
Borås. Sådant brukar naturligtvis uppkalla
de lokala representanterna till
gensagor. Det är emellertid inte av lokalpatriotiska
skäl som jag här talar
för ett bibehållande av lantbruksnämnden
i Borås i avvaktan på den nya
länsindelning som vi väntar på. Det är
av rent praktiska skäl. Enligt propositionen
skall man i alla händelser ha
kvar en arbetsenhet i Borås. Därjämte
talas det med bestämdhet om ett stort
västgötalän med Borås som sannolik
residensstad. Jag undrar om det under
sådana förhållanden finns anledning
slå sönder en nämnd som är i full verksamhet,
har lokalfrågan ordnad och
skall överta en rad uppgifter från ett
i samma län befintligt hushållningssällskap.

Då jag under åren 1948—1960 haft
tillfälle att samarbeta med nämnderna
i både Borås och Vänersborg, har jag

fått en viss erfarenhet av organisationen.
Jag kan hålla med om att den inte
kan berömmas för att vara alltför rationell,
men man får väl ändå se på
situationen som den är och inte stuva
om i onödan, då man med visshet —
jag tror jag vågar säga det — vet att
det man nu tillskapar måste bli tillfälligt.
Jag yrkar därför bifall till reservation
3, där jag själv står som
första namn.

Beträffande övriga frågor, där olika
meningar har yppat sig, har redan så
mycket sagts att jag inte skall tillägga
något. Jag inskränker mig till att yrka
bifall till reservationerna 4 och 7 och
i övrigt till utskottets utlåtande nr 18.

Några ord borde kanske sägas om
pensioneringen. Vi har önskat att tjänstemännen
vid hushållningssällskapens
veterinärlaboratorier, frökontrollanstalter,
kemiska stationer och andra anstalter
skall behandlas ungefär likartat
med vad som skedde vid omorganisationen
av skogsvårdsstyrelserna. En
förhandling mellan hushållningssällskapen
och statsverket om en del ouppklarade
frågor skall ju komma till stånd.
Man tycker att även pensionsfrågan i
det sammanhanget borde kunna ordnas
på ett rättvist och för tjänstemännen
hyfsat sätt.

Beträffande reservationen till jordbruksutskottets
utlåtande nr 19 kommer
jag att, med åberopande av de
motiv som anförts i densamma, yrka
bifall till uppräknandet av beloppet för
försöksanslaget med 500 000 kronor.
Jag tror, herr talman, att reservationen
säger vad som behöver sägas.

Under detta anförande hade herr
talmannen infunnit sig och övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag har en känsla av
att den debatt, som nu pågått ganska
länge, är något av en debatt i efterhand
— men det blir kanske lätt så när man

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27

115

Ang. de nya lantbruksnämndernas organisation

fattar principbeslut på ett relativt tidigt
stadium, innan man är klar över de
mera interna funktionerna. Sådant händer
ju ganska ofta.

Jordbruksministern har inlett debatten
och i vis mån provokativt anfört att
här har riksdagen för ett par år sedan
fattat ett i huvudsak enigt principbeslut.
Han menar att oppositionen då närmast
gör sig skyldig till ett övertramp när
man i år lägger fram de motioner som
här har behandlats i samband med föreliggande
proposition. Vad jordbruksministern
anfört har ju under debattens
gång tillbakavisats av oppositionen,
främst med hänvisning till det faktum
att de olika funktionerna ej var överblickbara
då principbeslutet fattades.
De lades den gången i handen på en utredning,
på vilken man självfallet ställde
förhoppningar från olika utgångspunkter.
Det är mot den bakgrunden
kanske inte så anmärkningsvärt att de
som så att säga inte har fört pennan
inte är helt belåtna med det resultat
som nu föreligger.

Den proposition som vi nu behandlar
är självfallet en följd av det beslut som
riksdagen fattade i enlighet med propositionen
nr 100 år 1965, då de principiella
riktlinjerna för denna verksamhet
fastlades. De stora förändringar som
detta beslut innebar, med samordning
av den huvudsakliga verksamheten
inom lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen
i ett helstatligt företag,
är ett faktum som det inte finns
någon anledning att direkt diskutera i
dag. Vad vi nu har att behandla är
funktionerna inom detta nya helstatliga
organ, vissa övergångsbestämmelser
samt hushållningssällskapens framtida
status.

Det är, herr talman, inte min mening
att vid denna sena timme ingå på någon
som helst detaljgranskning av föreliggande
förslag til! uppbyggnad. Här har
utredningsmannen, såvitt jag förstår,
gjort ett vällovligt försök att inom de
principiella och ekonomiska ramar som
är till finnandes göra det bästa möjliga.

Ändå vill jag konstatera — jag tror att
jag kan göra det på goda grunder — att
väsentliga brister i den nya organisationen
kommer att visa sig. Detta framför
allt om man tar för givet — och det
var väl den ursprungliga tanken — att
de tidigare nämndernas och sällskapens
tillsammantagna verksamheter skulle
täckas in.

Helt avsiktligt har nämligen verksamheten
i den nya organisationen fått
slagsida åt struktursidan, till vilken också
den allmänna rådgivningen anpassats.
Att dessa aktiviteter förstärks skall
jag i och för sig inte klandra. Men när
detta sker med i stort sett oförändrade
såväl personella som ekonomiska resurser,
måste helt naturligt brister uppstå
på områden som tidigare varit relativt
väl tillgodosedda. Det råder ingen tvekan
om att detta blir fallet beträffande
den allmänna rådgivningsverksamhet
som hushållningssällskapen hittills bedrivit.
Med hänsyn till den betydelse
verksamheten haft är detta främst ur
jordbrukets men också ur samhällets
synpunkt att beklaga.

En annan synpunkt som osökt tränger
sig fram är frågan om den nya lantbruksorganisationens
kontakt med och
förankring bland jordbrukets utövare.
Ofta har understrukits att utan förtroendefull
samverkan med dessa de resultat
som man förväntar aldrig kan uppnås.
Jag vill framhålla behovet av denna
samverkan liksom betydelsen av att
denna kontakt är ömsesidig och att den
gärna kommer underifrån. Tidigare erfarenhet
beträffande hushållningssällskapen
bekräftar detta. Departementschefen
tilldelar här de så gott som
utan statligt stöd ställda hushållningssällskapen
den rollen. Hur densamma
skall kunna uppbäras under dessa förhållanden
återstår att se. Sannolikt blir
Jet på många håll i landet omöjligt att
upprätthålla den funktionen.

Här kommer man osökt in på hushållningssällskapens
framtida ställning.
Med de ekonomiska förutsättningar som
är till finnandes blir det sannolikt svå -

116

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Ang. de nya lantbruksnämndernas organisation

righeter på många håll att bedriva någon
omfattande verksamhet. Av stor betydelse
är helt naturligt de egna tillgångar
varöver sällskapen förfogar och
som har diskuterats här i dag. Enligt
propositionen bör dessa tillgångar bedömas
utifrån den organisationsform
som sällskapen väljer. Om sällskapen
behåller karaktären av offentliga organ
med av Kungl. Maj:t fastställda stadgar
bör sällskapens tillgångar kunna behållas
intakta. Finner däremot något
sällskap anledning att så inte göra
måste sällskapet tydligen vara berett
att lämna ifrån sig en viss del av sina
tillgångar. Då skall något av en bodelning
göras mellan vad som kan vara
framsprunget med hjälp av statens
pengar och vad som är tillkommet på
annat sätt — en sannolikt svår förrättning
efter en 150-årig verksamhet.

Med hänsyn till dels den mångåriga
verksamheten, dels till att dessa tillgångar
med största sannolikhet inte
kommer att användas för annat ändamål
än som varit avsett bör dessa tillgångar
oavsett organisationsformen få
vara sällskapens tillgångar i enlighet
med motionerna I: 780 och II: 975, som
också rönt utskottets bifall. Utskottet
framhåller också i sammanhanget att
de tillgångar som så att säga härrör ur
statsmedel torde vara förhållandevis begränsade.

I anslutning härtill vill jag gärna beröra
något av det yttrande som fälldes
av utskottets vice ordförande herr
Mossberger i samband med reservationen
6, som ju berör just detta område.

Först då några ord om de i debatten
figurerande fonderna, i det sammanhanget
även donationsfonderna. Här
måste göras en klar åtskillnad mellan
å ena sidan donationsfonderna samt å
andra sidan, om jag följer ordalydelsen,
de fonder eller reserverade medel som
sällskapen avsatt av överskottsmedel.
Det är väl intet annat än en viss del av
de senare som kan komma i fråga.
Vad som möjligen kan ifrågasättas vad
gäller donationsfonderna som, såvitt

jag förstår, är avsatta för vissa speciella
ändamål och där hushållningssällskapen
väl oftast bara är förvaltande organ,
kan väl endast vara, huruvida hushållningssällskapen
i sin skepnad icke
skulle kunna vara sådant förvaltande
organ längre med hänsyn till villkoren
i donationsbreven. Detta är ju en fråga
som naturligtvis är mycket känslig och
besvärlig att avgöra. Det kan självfallet
aldrig ifrågakomma att för andra ändamål
än i varje fall mycket närliggande
använda dessa pengar. Här måste således
göras en klar boskillnad.

Om jag inte missuppfattade utskottets
vice ordförande angav han en summa
på 12—13 miljoner kronor i fondmedel
av det slaget att fortsatt disposition
skulle kunna ifrågasättas, därest hushållningssällskapen
antoge en annan
organisationsform, alltså pengar med så
att säga statligt ursprung. Jag vill fråga
herr Mossberger var dessa belopp finns
angivna i utredningssammanhang och
på vilket sätt uppgifterna är underbyggda.
Det är angeläget att få klarhet
på den punkten.

Herr Mossberger sade vidare, om jag
inte missuppfattade honom, att det hade
förekommit att medel som var reserverade
för löner skulle kunna ingå i dessa
belopp. Jag vill fråga om det verkligen
fungerar på det sättet. Till löner går väl
ändå aldrig ut mera pengar av statsmedel
än vad som verkligen också betalas
ut. Således kan här rimligen inte ha
samlats pengar på hög med dylikt ursprung.

Herr talman! Jag vill med dessa frågeställningar
avsluta mitt anförande.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag har suttit här och
lyssnat på en del av kammarledamöternas
inlägg. Särskilt när jag har hört
på dem som i dag haft uppgiften att
vara framskjutna förtroendemän på
olika sätt för jordbrukets organisationer,
har jag gjort vissa funderingar.

Svenskt jordbruk varken står eller

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27

117

Ang. de nya lantbruksnämndernas organisation

faller med hushållningssällskapen eller
lantbruksnämnderna. Det kan vi väl
vara överens om. Det har skett en utveckling
inom svenskt jordbruk — jag
vill gärna säga inom svenskt organisationsliv
— som är ganska enastående.
Jag hade inte anledning att i mitt tidigare
anförande beröra det, men nog
borde det finnas skäl för dem som vill
studera utvecklingen under de gångna
åren att komma fram till resultatet att
oerhört mycket har förändrats. Inte
minst genom uttalanden som har gjorts
på andra håll anser jag det vara befogat
för representanter just för jordbrukets
organisationer att ha anledning att
framhålla den betydelse som låt oss
säga jordbrukskooperationen, utvecklad
på olika områden, har betytt både
när det gäller att intressera jordbrukare
för rationell produktion och när det
gäller att anpassa sig till utvecklingen.

Vi befinner oss således i dag i en helt
annan situation än den vi befann oss i
vid sekelskiftet eller tidigare. Därför
tycker jag nog att vi skulle kunna diskutera
denna fråga från andra utgångspunkter,
kanske något mera nyanserat,
än vad som här har skett.

Jag vill först göra ett tillrättaläggande,
herr Eskilsson, om jag har gjort ett
felaktigt uttalande. Jag är väl medveten
om att hushållningssällskapen redan
från början kom att spela en viss
roll. Jag har läst en stor del av hushållningssällskapens
historik, och jag kan
inte komma ifrån det intrycket att de
under de första årtiondena utgjorde en
ganska exklusiv klubb av herrar som
trädde samman och diskuterade olika
frågor. Det var först senare när man
fick direkta kontakter med jordbrukarna
som man fick möjlighet att få en
fast förankring i jordbruket, såsom jag
uttryckte det. Jag håller dock med om
att storjordbruket i ett tidigt skede och
alltjämt självfallet har spelat rollen av
en vägledare för utvecklingen även inom
andra sektorer. Jag vill således inte
säga något ringaktande därom. Har
man varje sommar anledning besöka

Svaneholm och om och om igen studera
Mac Leans insatser, är det klart
att man blir väl medveten om vad storjordbruket
har betytt i dessa avseenden.

Om jag får lämna tvisten om historiken,
kanske jag får lov att återknyta
till några andra intryck som jag har
fått under diskussionen. Om jag var en
känslig man, skulle jag sitta och känna
mig smått smutsig och såsom en snåljåp
inför alla påståendena om bristande
generositet och oginhet eller allt vad
det kan vara. Om man kastar en blick
på det utskottsutlåtande som vi nu behandlar,
ser man kanske ändå att det
inte är så illa ställt. Vad är det nu som
vi om en stund skall besluta? Jo, vi
skall anvisa 65 miljoner kronor till den
organisation som vi använder för att
främja jordbruket. Beloppet avser de
direkta bidrag som skall utgå till tjänstemän
och till kostnader för de kurser
som anordnas o. s. v. Vi har att besluta
om en organisation, som kommer att
omspänna cirka 1 350 tjänstemän, och
som staten ställer till jordbrukets förfogande
för att utveckla denna näring.
Vi andra har kanske inte fäst avgörande
vikt vid sådana frågor som när
tjänstebrevsrätten skall upphöra, huruvida
hushållningssällskapen skall kunna
anställa tjänstemän i framtiden och
om staten skall betala pensioner för
dem, när vi ändå utgår ifrån att sällskapen
skall vara fria organisationer
framöver. Vi har kommit till att dessa
små detaljer ändå är betydelselösa.
Därför tror jag nog att vi kan ta de
överord som fällts i debatten med knusende
ro. Vi som företräder en annan
mening har kanske ändå inte anledning
att känna oss som så förfärliga snåljåpar.
Jag tror att i allmänhet har både
riksdagen och svenska folket en positiv
och generös hållning till den verksamhet
som här bedrives inom vårt jordbruk.

Låt mig förtydliga det citat som herr
Kristiansson var vänlig att anföra. Jag
tyckte att herr Kristiansson genom att

118

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Ang. de nya lantbruksnämndernas organisation

läsa upp det stycke i propositionen där
dessa frågor behandlas gav en viss klarhet
åt vad det rör sig om beträffande
de sällskap som kommer att fortsätta
och som kan tänka sig arbeta i samförstånd
med lantbruksnämnderna. Det
är riktigt att deras stadgar skall underställas
Kungl. Maj :ts prövning, men jag
föreställer mig att den prövningen inte
skall bli annan än den som normalt
brukar förekomma när man begär auktorisering.

Det är självfallet inte fråga om att
förbjuda eller på något sätt hindra sällskapen
att utveckla sin verksamhet,
men det skall vara en reglerad organisation
och därför krävs naturligtvis en
försäkran om att det inte på nytt kommer
att byggas upp en dubblering av
rationaliseringsorganen. Om fältet lämnades
fullständigt fritt och var och en
fick syssla med rationaliseringsverksamhet
och kunde räkna med att staten
ger bidrag, skulle det inte dröja
länge förrän vi på nytt hade fått en
dubblering av arbetsuppgifterna.

Det är heller inte bara fråga om de
organ som ligger under lantbruksstyrelsen.
Det finns andra serviceorgan
inom jordbruket, vilka inte bör utvecklas
på sådant sätt att dubbelarbete blir
följden.

Herr Axel Kristiansson pekade på
detta, men jag tycker inte att han uppträdde
så generöst som han kunde ha
gjort, om han fortsatt med uppläsningen.
Avsikten är nämligen inte att plocka
pengar från de sällskap som inte
vill ha sina stadgar auktoriserade utan
vill gå sina egna vägar. Syftet är ingalunda
att kamma in pengar till statskassan,
och den som läser propositionen
får det klart för sig. Där står ju:
»Om sällskapet däremot övergår till annan
organisationsform, bör enligt min
mening förhandlingar tas upp om disposition
av tillgångar som uppkommit
genom statlig medverkan.» Det är bara
fråga om hur pengarna skall användas.
Det har ingalunda uttalats att dessa
pengar skall dras in till statskassan och

att man på det sättet skall ta något från
jordbruket eller minska jordbruksnäringens
möjligheter till utveckling. Däremot
bör vi väl allesammans vara på
det klara med att om det inte finns någon
som helst utfästelse om vad som
skall bli följden, så är det nödvändigt
att man skapar sådana föreskrifter. Det
var icke möjligt för utredningsmannen,
trots att han arbetade energiskt med
dessa frågor. Han måste ändå anmäla
att frågorna är mycket komplicerade.
Hushållningssällskapen är varandra så
olika, de har utvecklat så många verksamhetsformer
och deras ekonomi är
så olika — somliga sällskap är rika och
driver sin verksamhet med betydande
tillgångar, andra lever under knapphetens
stjärna. Det finns så många skiftande
förhållanden, och man kan omöjligt
i en proposition klara upp varje
detalj och varje aktivitet som förekommer
inom hushållningssällskapen. Därför
fick man välja den i mitt tycke generösa
linjen att man sade: låt hushållningssällskapen
fortsätta sin verksamhet,
de disponerar sina tillgångar
och kan samordna sin verksamhet med
lantbruksnämndernas — i annat fall
får vi ta upp förhandlingar om vad
som skall göras. Därför är det en förutfattad
och felaktig mening när det
här gång efter annan sägs att man skall
plocka ifrån hushållningssällskapen deras
pengar och över huvud taget uppträda
oförsynt. Sådana felaktiga uttolkningar
är inte möjliga om man håller
sig till vad som verkligen har uttalats
i propositionen.

Dessutom skall jag kanske erinra om
— det borde egentligen vara överflödigt
— att donationer är underkastade
den vanliga rättstillämpningen här i
landet; det är inte möjligt för en jordbruksminister
eller någon annan att
sätta sig över den lagstiftning vi har
beträffande donationerna. Därför finns
det heller ingen anledning att göra antydningar
om något försök från statens
sida att lägga beslag på pengar som
enskilda människor velat skänka till

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27

119

Ang. de nya lantbruksnämndernas organisation

ett speciellt ändamål som legat dem
varmt om hjärtat. Det är självfallet en
viktig uppgift för det allmänna att tillse
att intentionerna bakom donationer
av olika slag blir beaktade.

Till sist skulle jag vilja beröra frågan
om hur långt det allmänna skall
vara med och betala den verksamhet
som hushållningssällskapen kommer
att bedriva. Jag har för egen del föreställt
mig att om ett hushållningssällskap
arbetar i nära samverkan med
lantbruksnämnden skall det vara möjligt
att ordna vissa arrangemang i hushållningssällskapets
regi —• då kan
man nämligen falla tillbaka på jordbrukarnas
medlemskap och följaktligen ett
mera positivt intresse. Det är klart uttalat
i propositionen att sådan verksamhet
skall kunna få statsbidrag om
den överensstämmer med nämndens
intentioner och allmänna strävanden.
Men det är också klart att många av
hushållningssällskapens aktiviteter kan
vara rätt främmande för det som vi
ändå avser att stimulera i detta sammanhang.

Det väsentliga för mig har varit att
våra insatser skall passa yrkesutövarna.
Denna strävan tror jag att man kan
observera även när det gäller andra
åtgärder som vi föreslagit. Prispropositionen,
rationaliseringsarbetet och
medlen till det är frågor som just nu
behandlas i riksdagen, och tankegången
har varit densamma där: yrkesutövningen
skall ha sitt stöd. Jag hoppas
också att hobbyverksamheten skall kunna
leva vidare och utvecklas. Likaså
skall naturligtvis en villaägare kunna
räkna på viss hjälp av hushållningssällskapet
när det gäller för honom att
planera tomten, välja växter o. s. v.
Man skall inte behöva råka ut för samma
fatalitet som min gode vän Lage
Svedberg gjorde när han valde sina
äppelträd. Jag har besökt honom och
tyckte att det var vackra äpplen på
hans träd, men han förklarade att han
hade valt fel sorter — och det är kanske
inte så lätt att finna rätt sort om

man bor så nordligt som Lage Svedberg
gör! Visst kan det vara riktigt att
man skall ha möjligheter att fråga en
konsulent hos hushållningssällskapet
till råds i sådana sammanhang, och jag
tror att många hushållningssällskap har
anledning att tänka på att ge en sådan
service.

Men kommer man inte här ganska
snart in på områden där det blir fråga
om konkurrens med privat företagsamhet?
På trädgårdsområdet har vi efter
hand fått ett ganska stort intresse för
utbildningen, både för anläggarlinjen
och för odlarlinjen. I dag etableras åtskilliga
företag med uppgiften att anlägga
trädgårdar, konsulter gör upp
skisser och man ger över huvud taget
den service som efterfrågas. Skall man
då tänka sig att hushållningssällskapen
skall driva en verksamhet, subventionerad
med statsmedel, som så att säga
skall bryta konkurrensförhållandena på
detta område? Nej, jag tycker att det är
rätt naturligt att man säger: människor
må syssla med sådana här ting, men
insatserna skall inte redovisas inom
lantbruksorganisationen utan inom någon
annan organisation som stöder mer
eller mindre hobbybetonade verksamheter.
Jag tycker inte att ifrågavarande
verksamhet hör under detta anslag.

Jag har med det anförda givit ett
exempel på vad jag menar med att det
måste göras en gränsdragning. Jag skall
i övrigt inte förlänga debatten. Det är
möjligt att det kan finnas ett och annat
som här har sagts men som jag inte
har besvarat i mitt anförande.

Jag vill till sist understryka än en
gång att förhållandena i dag är i så hög
grad annorlunda mot vad de var för
150 år sedan. Jag tror att hushållningssällskapen
trots allt skall kunna leva
vidare och fylla en viktig funktion, avgränsad
till uppgifter som kan passa
sällskapen och som inte verkar störande
på annan verksamhet. Om så blir
fallet tror jag att det finns en möjlighet
att denna verksamhet skall kunna bestå
kanske under ytterligare 150 år.

120

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Ang. de nya lantbruksnämndernas organisation

Herr ISACSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill slå fast jordbruksministerns
uttalande i slutet av anförandet
angående hushållningssällskapens
tillgångar. Jag tycker att det är ett
uttalande som verkligen är värt att beakta.
Jordbruksministerns uttolkning av
vad han sagt i propositionen är ett mycket
värdefullt inlägg i debatten. När
man läser propositionen får man nämligen
ett intryck av att det ligger ett
förtäckt hot bakom de meningar som
kommer före det citat som jordbruksministern
gjorde. Han säger där: »Om
sällskap behåller karaktären av offentliga
organ och således har fastställda
stadgar, anser jag i likhet med utredningen
att de bör kunna hållas intakta
i fråga om förmögenhetstillgången.» Bara
den meningen innebär ju — även
om det inte direkt sägs ut — att om
ett sällskap inte behåller den karaktären
så skall det inte heller hållas intakt
i fråga om förmögenhetstillgången. I
fortsättningen säger jordbruksministern:
»Om sällskapen däremot övergår
till annan organisationsform, bör enligt
min mening förhandlingar tas upp om
dispositionen av tillgångar som uppkommit
genom statlig medverkan.» Den
uttolkning som jordbruksministern gjort
av detta uttalande tycker jag är utomordentligt
välkommen i sammanhanget,
och det ber jag att få notera.

Jag delar också den uppfattningen
— det sade jag inledningsvis — att det
har hänt så oändligt mycket under de
sista årtiondena inom jordbruket. Jag
kan därför hålla med om att det inte
finns någon anledning att behålla organisationerna
oförändrade. Det föreligger
en ny situation, och jag är fullt
medveten om — det sade jag också inledningsvis
— att det kan finnas anledning
att skapa en organisation för
hela denna verksamhet. Det väsentliga
är dock att hushållningssällskapen genom
det beslut som nu kommer att fattas
inte i onödan får sina möjligheter
försvårade.

När vi talar om generositet i detta

sammanhang tror jag inte att statsrådet
skall ta det som en prickning eller någonting
som gör att statsrådet känner
händerna smutsiga. Det är bara fråga
om en stark önskan att frågor av detta
slag skall kunna lösas i samförståndets
tecken. Jordbruksministern är här den
starke mannen som har begärt skilsmässan.
Den som har begärt en skilsmässa
har initiativet på sin sida, och
om han är generös blir det alltid en
skilsmässa som både inåt och utåt kommer
att verka gott. Det är det som gör
att jag tycker att denna sak skall kunna
hanteras på ett generöst sätt.

När det gäller dubbleringen av verksamheten
måste vi komma ihåg att det
alltid kommer att råda ett konkurrensförhållande.
Det önskar ju också jordbruksministern.
Han uttalar i propositionen
att en stor del av denna verksamhet
skall ske under fri och full konkurrens.
Någon subventionering från
lantbruksnämndernas sida skall inte förekomma
mer än under ett övergångsskede,
under det första året med 60
procent. Vad det nu skall tjäna till?
Sedan skall det emellertid råda full och
fri konkurrens så att även andra organ
skall få konkurrera med lantbruksnämnderna,
inom de aktiviteter som
skall ha full kostnadstäckning. Man har
emellertid inom jordbruket begränsade
resurser och är nog där så pass ekonomisk
att man säger att man inte skall
splittra resurserna i onödan utan se till
att staten gör så mycket som möjligt.
Därför tror jag inte att det är någon
som helst risk för att heller sällskapen
skall uppträda som illojala konkurrenter
till lantbruksnämnderna, utan i stället
försöker inrikta sig på sådan verksamhet
som lantbruksnämnderna inte
får tid eller resurser att ägna sig åt.

Det finns ju en stor sektor för vilken
lantbruksnämnderna inte kommer att
ha tillräckliga resurser och möjligheter.
Det är en uppgift för näringen men
också för samhället att se till att denna
rådgivnings- och servicesektor omhändertas
på ett riktigt sätt. Kan det

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27

121

Ang. de nya lantbruksnämndernas organisation

då skapas organ vid sidan om lantbruksnämnderna,
som kan ta hand om
detta och överta arvet från hushållningssällskapen
genom att skapa en smidig
och anpassningsbar organisation
vilken samarbetar med jordbrukets egna
sammanslutningar, är jag övertygad om
att det kan byggas upp en verksamhet
som på sikt blir utomordentligt värdefull
både för samhället och för jordbrukarna.
Det är av denna anledning som
jag menar att smidighet och generositet
betyder så mycket i detta sammanhang.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jordbruksministern
framhöll i sitt senaste inlägg att vi om
hushållningssällskapen fick utvecklas
fritt och uppta nya aktiviteter inom en
ganska kort tid kanske skulle finna ett
nytt rationaliseringsorgan vid sidan av
det som vi nu har. Jag tror jag vågar
påstå att jordbruksministern härvidlag
ser spöken på ljusa dagen. Om man i
begreppet rationaliseringsorgan lägger
den innebörd som håller på att bli alltmer
vedertagen i och med den nya
organisationen, torde det framstå som
orimligt att det vid sidan av lantbruksnämnderna
skulle kunna inrättas
ett privat rationaliseringsorgan. Lantbruksnämndernas
verksamhet är ändå
avhängig av det statsstöd som lantbruksnämnderna
kan få, av möjligheterna
att fördela bidrag, lån etc.

Möjligen skulle man kunna tänka sig
att hushållningssällskapen kan utöva
vissa aktiviteter — vilket vi väl också
hoppas att de skall göra — på ett rent
rådgivande plan, men därvidlag har ju
ändå lantbruksnämnderna i den mån
dessa kommer att bedriva sådan verksamhet,
en konkurrens att befara från
annat håll i viss utsträckning redan utbyggd
exempelvis inom jordbrukets
ekonomiska föreningsrörelse.

Såsom jag ser det kommer det att bli
närmast denna del av den hittills gemensamt
bedrivna verksamheten som

kommer att bli eftersatt. Det är inget
tvivel härom. I den män denna verksamhet
skall upprätthållas får medlen
härför tydligen tas från annat håll.

Vidare framhåller jordbruksministern
i anledning av mitt resonemang
och kanhända även det av mig anförda
citatet om möjligheterna för hushållningssällskapen
att få behålla sina tillgångar,
att det inte var fråga om att
»plocka» några pengar. Ordet »plocka»
användes inte av mig. Det innebär närmast
att pengarna skulle stjälas, och
det har jag aldrig förutsatt att staten
skulle göra. Men det har i alla fall ifrågasatts
huruvida hushållningssällskapen
i det nya läget skall få behålla
sina tillgångar intakta.

Nu anför jordbruksministern att beslutet
i denna fråga visserligen skall
föregås av förhandlingar, och det är
gott och väl, men det måste ändå utgöra
eu antydan om att frågan kan
komma att ställas under omprövning.
Det har i varje fall i propositionen skrivits
så pass mycket om detta, att man
har all anledning att vara på sin vakt.

Jordbruksministerns resonemang om
donationsfonderna sammanfaller vidare
ganska väl med min inställning, nämligen
att man måste upprätthålla en klar
åtskillnad mellan donationsfonderna
och övriga fondmedel. Jag utvecklade
emellertid härvidlag endast vad som
anförs i reservation nr 6, där man helt
enkelt likställer donationsfonderna med
övriga fonder. Det var närmast detta
jag reagerade emot — och som jag ansåg
felaktigt.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Isacson menade
att jag hade begärt skilsmässa. Så har
jag inte uppfattat min roll i detta sammanhang.
Jag har närmast försökt uppträda
som äktenskapsförmedlare. Möjligen
skulle man kunna beskylla mig
för att jag har dragit fram bruden litet
motvilligt till altaret. Men att jag skulle
så att säga ha velat orsaka någon skilsmässa
tycker jag var felaktigt uttryckt.

122

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Ang. de nya lantbruksnämndernas organisation

Till herr Kristiansson vill jag säga
att jag inte vet om jag uttryckte mig
oklart. Jag menade att det skulle finnas
möjligheter för hushållningssällskapen
att gå in i en sådan verksamhet, planerad
och stödd av lantbruksnämnderna
och passande in i deras program. Då
anser jag självfallet att man skulle kunna
ge ersättning för det — då får ju
staten vara med och betala en sådan
verksamhet. Jag vet inte om det kunde
vara något annat som herr Kristiansson
åsyftade. Jag menar för min del att
statsbidrag måste lämnas.

Sedan säger herr Kristiansson att
detta skall föregås av förhandlingar.
Nej, vad som står är att det skall tas
upp förhandlingar om vad som skall
hända, och då är det alltså felaktigt att
utgå från vad förhandlingarna skall
leda till. Jag upptäcker nu att herr
Isacson tydligen först i dag har kommit
till insikt om att man kan tänka
sig en annan lösning än att pengarna
skulle dras in till statskassan.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Till det senare vill jag
bara säga att det ändå måste finnas
något motiv för att man tar upp förhandlingar
i elt sådant läge.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det är väl ganska klart,
som jag sade i mitt tidigare inlägg, att
vilka intressen som helst skulle kunna
komma in i hushållningssällskapen och
ta hand om verksamheten. Det är först
sedan stadgar blivit godkända som man
har fått klarsignal att samordna verksamheten
med lantbruksnämndernas
verksamhet och arbeta vidare. Om då
ett hushållningssällskap väljer att gå
andra vägar, får man ta upp förhandlingar
i det ögonblicket och se på verksamheten.
Vi skall inte utgå ifrån att
staten i en sådan situation skall begära
att pengarna skall inbetalas till staten,

det beror ju helt på vilka ändamål man
anser att pengarna skall användas till,
och jag antar också att det vid förhandlingarna
kommer att belysas på
vilket sätt medlen har tillkommit. Om
staten inte har bidragit så mycket, då
får man medge att det inte är någonting
som det allmänna har intresse av.
Kan statens medverkan sägas ha varit
betydande, kommer man självfallet till
ett annat resultat.

Jag vet inte hur jag skall kunna uttrycka
mig för att klargöra situationen.
Som jag tidigare har sagt har den uppkommit
därför att det inte var möjligt
för utredningsmannen att kartlägga alla
dessa förhållanden. Det var så pass
komplicerat att man fick lämna det
därhän, och det får bli ett klarläggande
i varje särskild situation.

Herr ISACSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara än en
gång vilja slå fast den generösa tolkning
som jordbruksministern här har
gett. Jag tycker att herr Kristiansson
och jag inte längre skall hysa något
tvivel om vad som avses. Det skulle
vara mycket värdefullt om denna generösa
tolkning blev tillämpad. Jordbruksministerns
uttalande står i motsatsställning
till vad herr Mossberger
yttrade. Jag tyckte att det var nästan
beklämmande att höra herr Mossbergers
yttrande om att de tillgångar som
här finns inte kommer att användas på
rätt sätt om staten inte har kvar sitt
inflytande över sällskapen.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! De nya lantbruksnämndernas
organisation är ju en stor fråga,
och förevarande proposition nr 74 har
ingående diskuterats inte bara i respektive
utskott och under denna långa debatt
här i kammaren utan även — och
kanske framför allt — i jordbrukarkretsar
landet runt ända sedan riksdagen
fattade sitt principbeslut 1965.

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27

123

Ang.

De författningsförslag som hänvisats
till lagutskott, i detta fall tredje lagutskottet,
är naturligtvis inte så genomgripande
som författningsförslagen i
övrigt. Det visar sig också på så sätt
att bara en motion bär väckts i anslutning
till punkterna 1—9.

Anledningen till att jag fogat en
blank reservation till tredje lagutskottets
utlåtande nr 35 är att jag helt sympatiserar
med de tankegångar och förslag
som framförts i motion 782 av
herr Isacson här i kammaren. I denna
motion hemställs att riksdagen måtte
besluta att upphäva lagen om galtbesiktningstvång
av år 1928 och förordningen
angående nötboskapsaveln av
1942. Jag medger att dessa frågor kan
te sig små efter denna långa och svepande
debatt med ett flertal inlägg av
landets jordbruksminister, men jag delar
helt motionärens uppfattning att
dessa förordningar är alldeles förlegade.
Det har ju hänt en hel del på
jordbrukets område sedan 1928 och
1942, inte minst på yrkesutbildningens
område, och jordbrukets ekonomiska
läge är ju inte heller sådant att den enskilde
jordbrukaren kan hänge sig åt
en mer eller mindre slumpmässig avel.
Utskottet medger också att förhållandena
inom husdjursaveln förändrats i
mycket hög grad, och särskilt påtagligt
är detta inom nötboskapsaveln, där vi
alla vet att seminverksamheten har en
betydande och växande omfattning.

Utskottet anför att något material
som närmare belyser frågan huruvida
tiden nu är mogen att upphäva författningarna
inte föreligger. Nej, men det
föreligger knappast något material som
visar att dessa förordningar är oumbärliga.

Detta är som jag tidigare sagt naturligtvis
ingen stor fråga efter dagens
ingående resonemang, men just därför
kan man göra gällande att förhållandena
skulle kunna utvecklas i frihet
utan en tungrodd övervakning och
utan hänvisning till brottsbalken.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

de nya lantbruksnämndernas organisation

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
för att herr Axel Kristiansson
frågade mig var jag hade fått uppgifterna
om 12—15 miljoner kronor som
jag angav, och det är klart att jag som
bänkkamrat skulle ha kunnat lämna
honom svaret direkt. Men då jag förutsätter
att det finns flera i kammaren
som har intresse för var jag har fått
siffrorna ifrån, kan jag meddela att jag
hämtat dem delvis i propositionen och
delvis i den utredning som företagits
i detta ärende.

Här har av herrar Skårman och Eskilsson
yrkats bifall till reservationerna
3 och 4, men jag tror inte att de
synpunkter som framfördes där behöver
ge anledning till någon särskild
kommentar. Jag skall därför, herr talman,
efter det anförande som jordbruksministern
nyss hållit endast yrka
bifall till utskottets förslag med undantag
av de punkter som berörs av reservationerna
1, 2, 5 och 6, som jag redan
yrkat bifall till.

Vad gäller den andra frågan, om fonder
och dylikt — som herr Isacson här
berörde — vill jag bara helt kort säga
att jag inte kan finna att det föreligger
några direkt skilda meningar i jordbruksministerns
anförande och i det
anförande jag höll.

Herr Isacson har i sitt anförande
delvis berört jordbruksutskottets utlåtande
nr 19. Jag behöver kanske inte
säga så mycket mer än att det av utlåtandet
framgår att Kungl. Maj :t har
föreslagit en anslagsökning för nästkommande
budgetår med 2 miljoner
kronor.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag tackar för svaret
som lämnades av min bänkkamrat —
jag kunde självfallet också ha gjort
detta direkt i bänken men debatten
hade väl då blivit alltför intern. Jag
måste säga att jag givetvis inte har någon
möjlighet att kontrollera det be -

124

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Ang. de nya lantbruksnämndernas organisation

lopp som här angivits annat än i efterhand,
ty jag har inte det material
som erfordras härför. Jag har självfallet
ingen anledning att misstänka herr
Mossberger för att komma med felaktiga
siffror, men jag skall göra en kontroll
efteråt, ty jag har aldrig tidigare
hört några belopp av här diskuterade
medel angivna.

Det ställdes emellertid ytterligare en
fråga, herr Mossberger, och det var
frågan om de s. k. lönereservationerna.
Den frågan svarade inte herr Mossberger
på. Den gällde om det var möjligt
att det i detta belopp också ingick
pengar avsedda till löner, alltså statsbidrag
till löner ej använda för sitt
egentliga ändamål, utan fonderade.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag kommer att yrka bifall
till motion nr 782 i första kammaren
som här åberopats av herr Svenungsson.
Skälet till mitt yrkande är
att de förordningar som anges i motionen
är förlegade. Jag tycker att de
har överlevt sig själva och att de därför
bör upphävas. Det finns naturligtvis
eu hel del sådana här förordningar
som är alltför gamla men som i
detta fall spelar en roll just därigenom
att de kräver ett ganska krångligt övervakningssystem.
Många andra förordningar
är sådana att ingen egentligen
bryr sig om dem — ingen tänker på
dem. Men i detta fall skall de nya lantbruksnämnderna
se till att förordningarna
följes. Jag anser att man inom
jordbruket genom sina egna insatser
och sitt stora intresse för dessa frågor
klart dokumenterat sig såsom tillräckligt
skicklig för att klara sig utan dessa
förordningar. De motiv som förelåg
1928 och 1942 vid tillkomsten av dessa
förordningar finns inte längre.

Mot den bakgrunden har jag yrkat
att dessa förordningar skall upphävas.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Herr Isacson kommer
att yrka bifall till den motion som är

behandlad i tredje lagutskottets utlåtande
nr 35, och jag skall därför säga
några ord med anledning av detta yrkande.

De författningsändringar som föreslås
i propositionen är av rent formell
art och rör inte alls dessa författningars
sakliga innebörd. Man kan därför på
sätt och vis ifrågasätta om det kan
vara någon anledning att över huvud
taget till behandling uppta yrkanden
som rör helt andra saker än som behandlas
i propositionen. I varje fall
förhåller det sig på det sättet, som utskottet
här har sagt, att det inte finns
något material för att bedöma denna
fråga i detta sammanhang.

Tiden under riksdagens sista period
är ju också så knapp att det inte varit
möjligt att genom remissförfarande eller
på annat sätt infordra sådant material.
Det bör väl också sägas att situationen
efter de upplysningar som är
lämnade är rätt olika beträffande dessa
författningar som båda begärs upphävda.
Seminverksamheten beträffande
nötboskapsaveln åberopas särskilt,
men det upplyses att situationen är helt
annan beträffande svinaveln. Man har
emellertid inte gjort någon åtskillnad
i detta avseende.

Jag vill inte bestrida, inte heller vitsorda,
att skäl finns för yrkandet att dessa
författningar kanske nu är mogna att
upphävas. Jag vill bara hänvisa motionären
och andra som är intresserade av
denna fråga till att ta upp den i annan
ordning, eventuellt genom särskild motion
till nästa års riksdag. Då är det
mycket tänkbart att en sådan framstöt
ger resultat.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande förevarande
utlåtande komme att framställas
först särskilt angående utskottets
hemställan och därefter särskilt i fråga
om motiveringen i viss del. Vad
gällde utskottets hemställan, fortsatte

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27

125

Ang. de nya lantbruksnämndernas organisation

herr talmannen, komme först särskilt
att upptagas envar av punkterna a—e,
därpå särskilt punkterna f—k, vidare
särskilt punkten 1, ytterligare särskilt
punkten m, härefter särskilt punkterna
n—r, än vidare särskilt punkten s samt
slutligen särskilt punkten t.

På gjord proposition bifölls till en
början utskottets i punkten a gjorda
hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten b framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Mossberger
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Mossberger begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 18
punkten b, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Mossberger
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be -

funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej —- 72.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen jämlikt
de avseende punkten c förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Mossberger
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mossberger begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 18
punkten c, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Mossberger
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
nej-propositionen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —65;

Nej — 74.

126

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Ang. de nya lantbruksnämndernas organisation
Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Härpå bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten cl.

I fråga om punkten e, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Skårman m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 18
punkten e, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Skårman m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —84;

Nej —51.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därpå
vad utskottet i punkterna f—k hemställt.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de beträffande punkten l
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på godkännande av den
av herr Carl Eskilsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 4 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 18
punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Carl Eskilsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 4 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —76;

Nej — 65.

I vad gällde punkten m, yttrade vidare
herr talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Mossberger
m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 6 betecknade reservationen.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27

127

Ang. de nya lantbruksnämndernas organisation

och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Mossberger begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 18
punkten m, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Mossberger
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 6
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
nej-propositionen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 64;

Nej — 77.

På gjord proposition bifölls sedermera
vad utskottet i punkterna n—r
hemställt.

Med avseende å punkten s, anförde
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Carl Eskilsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 7
betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter

given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 18
punkten s, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Carl Eskilsson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 7
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 63.

På gjord proposition bifölls sedermera
utskottets i punkten t giorda hemställan.

Vidkommande det stycke i utskottets
motivering, som å sid. 34 i det
tryckta utlåtandet började med orden
»Vid bifall» och slutade med »mistade
tiänstebrevsrätten», gjorde herr talmannen
propositioner, först på godkännande
av detsamma samt vidare
därpå att kammaren skulle godkänna
den motivering, som föreslagits i den
av herr Mossberger m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 5 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
godkännande av utskottets motivering
i denna del, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mossberger begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter

128

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Ang. anslag till lantbrukshögskolan

given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner det stycke i
jordbruksutskottets motivering i utlåtande
nr 18 sid. 34 som börjar med
orden »Vid bifall» och slutar med orden
»mistade tjänstebrevsrätten», röstar ,

1 a,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den motivering,
som föreslagits i den av herr
Mossberger m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 5 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
nej-propositionen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 64;

Nej — 76.

Ang. anslag till lantbrukshögskolan

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 19, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen och i
proposition angående de nya lantbruksnämndernas
organisation gjorda
framställningar angående anslag till
lantbrukshögskolan, m. in., jämte i ämnet
väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln
föreslagit riksdagen att för budgetåret
1967/68 anvisa, till Lantbrukshögskolan:
Avlöningar och Omkostnader förslagsanslag
av 17 537 000 kronor respektive
1 565 000 kronor, till Lantbrukshögskolan:
Materiel m. m. och
Bokinköp in. m. reservationsanslag av

3 518 000 kronor respektive 443 000
kronor samt till Lantbrukshögskolan:
Lantbruksdriften vid försöksstationerna
m. m. ett förslagsanslag av 1 000
kronor ävensom, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, beräknat dels på
driftbudgeten till Lantbrukshögskolan:
Försöksverksamheten ett reservationsanslag
av 6 745 000 kronor, dels på kapitalbudgeten
under Fonden för förlag
till statsverket till Förskott för inköp
av inventarier för lantbrukshögskolans
försöksverksamhet ett investeringsanslag
av 1 200 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i en
den 17 mars 1967 dagtecknad proposition,
nr 74, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag, såvitt
nu vore i fråga, föreslagit riksdagen
att

i) besluta om vad i propositionen
förordats angående organisationen för
den särskilda rådgivningen vid lantbrukshögskolan,

j) bemyndiga Kungl. Maj:t att på
personalförteckningen för lantbrukshögskolan
föra upp en tjänst som
förste statskonsulent i Ce 1,

k) på riksstaten för budgetåret 1967/

68 under nionde huvudtiteln anvisa till
Lantbrukshögskolan: Försöksverksam heten

ett reservationsanslag av 6 745 000
kronor, samt

in) på kapitalbudgeten under fonden
för förlag till statsverket till Förskott
för inköp av inventarier för lantbrukshögskolans
försöksverksamhet för budgetåret
1967/68 anvisa ett investeringsanslag
av 1 200 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

l) den vid riksdagens början väckta
motionen II: 103, av herr Lundberg;

2) de i anledning av propositionen
nr 74 väckta, likalydande motionerna
I: 780, av herr Eskilsson m. fl., och
11:975, av herr Hansson i Skegrie

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27

129

in. fl., vari, såvitt nu vore i fråga, hemställts,
att riksdagen måtte uppräkna
anslaget till lantbrukshögskolans försöksverksamhet
med 500 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

1) godkänna vad i utlåtandet förordats
angående organisationen för den
särskilda rådgivningen vid lantbrukshögskolan,

2) bemyndiga Kungl. Maj :t att på
personalförteckningen för lantbrukshögskolan
föra upp en tjänst som
förste statskonsulent i Ce 1,

3) med bifall till Kungl. Maj:ts fram ställning

samt med avslag å motionen
11:103 å riksstaten för budgetåret 1967/
68 under nionde huvudtiteln anvisa
till Lantbrukshögskolan: Avlöningar

ett förslagsanslag av 17 537 000 kronor,

4) med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:780 och 11:975, såvitt nu vore
i fråga, å riksstaten för budgetåret
1967/68 under nionde huvudtiteln anvisa
till Lantbrukshögskolan: Försöksverksamheten
ett reservationsanslag av
6 745 000 kronor,

5) å riksstaten för budgetåret 1967/
68 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Lantbrukshögskolan: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 565 000
kronor,

b) till Lantbrukshögskolan: Materiel
m. m. ett reservationsanslag av
3 518 000 kronor,

c) till Lantbrukshögskolan: Lant bruksdriften

vid försöksstationerna
in. m. ett förslagsanslag av 1 000 kronor,

6) på kapitalbudgeten under fonden
för förlag till statsverket till Förskott
för inköp av inventarier för lantbrukshögskolans
försöksverksamhet för budgetåret
1967/68 anvisa ett investeringsanslag
av 1 200 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Carl Eskilsson, Nils Hansson, Isacson,
Skärman, Harald Pettersson, Hansson

Ang. anslag till lantbrukshögskolan
i Skegrie, Nilsson i Lönsboda och
Berndtsson, fru Sundberg samt herr
Sundkvist, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under 4 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning samt med
bifall till motionerna I: 780 och II: 975,
såvitt nu vore i fråga, å riksstaten för
budgetåret 1967/68 under nionde huvudtiteln
anvisa till Lantbrukshögskolan:
Försöksverksamheten ett reservationsanslag
av 7 245 000 kronor.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som är fogad
till utskottets utlåtande.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas
först särskilt angående punkterna 1—3,
vidare särskilt rörande punkten 4 samt
därefter särskilt avseende punkterna
5 och 6.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkterna 1—3 hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de beträffande punkten 4
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter

5 Första kammarens protokoll 1967. Nr 27

130

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Om upphävande av lagen om galtbesiktningstvång, m. m.

given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 19
punkten 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —77;

Nej —- 63.

På gjord proposition bifölls därefter
vad utskottet i punkterna 5 och 6 hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 39, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående de
nya lantbruksnämndernas organisation,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet.

Vad utskottet i detta betänkande
hemställt bifölls.

Om upphävande av lagen om galtbesiktningstvång,
m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 35, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående de nya
lantbruksnämndernas organisation,

m. m., i vad propositionen hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje
lagutskottet, jämte i ämnet väckt motion.

Genom en den 17 mars 1967 dagtecknad
proposition, nr 74, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden, föreslagit
riksdagen att dels antaga vid propositionen
fogade författningsförslag,
dels bifalla de förslag i övrigt, om vilkas
avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Propositionen hade, såvitt avsåge
följande författningsförslag, hänvisats
till lagutskott och tilldelats tredje lagutskottet,
nämligen

1) lag angående ändring i lagen den
23 december 1914 (nr 451) om hingstbesiktningstvång,

2) lag angående ändring i lagen den

20 juni 1918 (nr 399) om förbud mot
utsläppande av tjur eller hingst å samfälld
betesmark,

3) lag angående ändring i lagen den
14 juni 1928 (nr 196) om galtbesiktningstvång,

4) förordning om ändring i förordningen
den 8 maj 1942 (nr 341) med
vissa bestämmelser angående nötboskapsaveln,

5) förordning om seminverksamhet
för avel av nötkreatur, får och svin,

6) lag angående ändring i lagen den
26 maj 1933 (nr 231) om utrotande av
berberis å viss mark,

7) förordning angående ändrad lydelse
av 11 och 13 §§ förordningen den

21 april 1961 (nr 77) med vissa bestämmelser
om skydd mot flyghavre,

8) förordning angående ändrad lydelse
av 3 § förordningen den 15 mars
1946 (nr 81) om bekämpande av smittsamma
sjukdomar hos bin,

9) förordning om upphävande av förordningen
den 8 juni 1923 (nr 228)
angående visst villkor för statsbidrag
åt hushållningssällskap.

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27

131

Om bistånd åt befrielserörelsen i Mozambique

Propositionen hade i övriga delar
hänvisats till bevillningsutskottet och
j or dbruksutskottet.

I den del av propositionen, varom
nu vore fråga, hade framlagts förslag
till författningsändringar på husdjursoch
växtskyddsområdena, som hade
samband med att vissa av hushållningssällskapens
arbetsuppgifter övertoges
av lantbruksnämnderna. Ändringarna
inneburo bland annat, att lantbruksnämnden
i stället för hushållningssällskapet
hade att göra framställning till
Kungl. Maj :t om vissa tvångsförordnanden
till skydd för husdjursaveln
och rörande förordnanden om bekämpningsåtgärder
mot berberis och flvghavre.
I anslutning till att stambokföringen
av nötkreatur, svin och får
skulle övertagas av näringsutövarna
utan skyldighet för dem att föra stambok
hade föreslagits, att bestämmelserna
om stambokföring som förutsättning
för seminavel skulle upphävas. I stället
skulle lantbruksstyrelsen angiva de
fordringar, som från avelssynpunkt
borde ställas på husdjur, som skulle
användas för sådan avel.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat den i anledning av
propositionen väckta motionen I: 782,
av herr Isacson. I denna hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
lagen den 14 juni 1928 (nr 198) om
galtbesiktningstvång samt förordningen
den 8 maj 1942 (nr 341) med vissa
bestämmelser angående nötboskapsaveln
skulle upphöra att gälla från den
1 juli 1967.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen med avslag på motionen
I: 782 måtte antaga de förfaftningsförslag,
som i förevarande proposition,
nr 74, upptagits under punkterna
1)-—9).

Reservation hade anmälts av herr
Svenungsson, vilken likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion nr I: 782.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder framkomna
yrkanden gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes av
bifall till motionen I: 782; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Om bistånd åt befrielserörelsen i
Mozambique

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av motioner
om bistånd åt befrielserörelsen i Mocambique.

I en i första kammaren av herr Werner
väckt motion, nr 466, samt en i
andra kammaren av herr Hector in. fl.
väckt motion, nr 590, vilka, såvitt anginge
medelsanvisningar, hänvisats till
statsutskottet och i övrigt till utrikesutskottet,
hade föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till regeringen skulle
hemställa om effektiva påtryckningar
och åtgärder mot Portugal inom FN,
EFTA och andra internationella organisationer;
att riksdagen skulle anslå
500 000 kronor i ekonomiskt stöd till
Mocambique Institute; samt att riksdagen
i skrivelse till regeringen skulle
hemställa om förslag angående ekonomiskt
och materiellt stöd åt befrielserörelsen
i Mocambique.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 466 och II: 590,

132

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Om bistånd åt befrielserörelsen i Mogambique

i de av utskottet behandlade delarna,
måste anses besvarade med vad utskottet
i utlåtandet anfört.

I sitt yttrande hade utskottet bland
annat ansett, att Sverige inom FN:s
ram i samverkan med övriga nordiska
länder skulle verka för realistiska åtgärder
på bredast möjliga bas i syfte
att förmå Portugal att uppgiva sin nuvarande
kolonialpolitik och i stället
främja en utveckling ledande till självbestämmanderätt
för befolkningen i de
afrikanska områdena under portugisisk
administration.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herrar Axel Andersson,
Lundström, Ohlin och Wedén.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Frågan om vår inställning
till Portugal och dess förtryckarpolitik
mot de afrikanska kolonierna
har behandlats vid flera tillfällen under
årets riksdag. Det är enligt min mening
tillfredsställande att man riktar strålkastarna
allt oftare mot den portugisiska
regimens förtryck. Det skapar
måhända större möjligheter för regeringen
att ändra sin passiva politik och
ta klar ställning mot Portugal genom
ett fördömande.

Att våra motioner kommit att beröra
just Mozambique beror på att FRELIMO
— befrielserörelsen — har en
starkare ställning där än någon annanstans
i Afrika. Man preciserar alltid
mycket noga sina önskemål om framför
allt medicinsk hjälp, vilka lätt skulle
kunna uppfyllas om den politiska
viljan fanns. Jag vill emellertid inte
påstå att regeringen är negativt inställd,
utan det är snarare den passiva
hållningen som gör sig gällande, en
hållning som tar alltför stor hänsyn till
det svenska kapital som investerats i
Portugal och dess kolonier. Eftersom
det finns ett flertal svenska firmor som
hjälper Salazar genom att investera
och producera material, som kan användas
och används av Portugals rege -

ring mot befrielserörelsen, vore det
värdefullt om den svenska regeringen
kunde ta initiativ för att motverka ett
sådant handlande från de svenska företagen.

Tidigare i år var en delegation från
den patriotiska fronten i Portugal här
i Sverige för att informera om situationen
i hemlandet och be om stöd såväl
moraliskt som materiellt. Delegationen
uttryckte samtidigt sin misstro
till regeringar, som talar hårt mot förtryck
i den tredje världen men som
samtidigt inte gör något för att hindra
privata företag att investera på ett negativt
sätt. Det är en dubbelattityd som
inte kan skapa förtroende hos de förtryckta
folken.

Nej, låt oss i stället ta avstånd från
de elva svenska firmor som investerar
i Portugal. Av dessa har exempelvis
Volvo och Eriksberg stora intressen i
företag som direkt producerar material
för de portugisiska krigen i Afrika.
Men om man inte anser sig kunna vidta
några åtgärder mot sådana företag,
skulle väl ändå den skada som detta
orsakar kunna uppvägas genom att
man stöder de krav som vi har fört
fram i vår motion.

I utskottets utlåtande hänvisas till att
man inte kan vidta några politiska åtgärder
mot en stat inom EFTA:s ram,
eftersom EFTA är en handelspolitisk
organisation. Att skilja mellan ekonomisk
politik och politik i allmänhet på
det sätt, som man gör i EFTA-avtalet,
är enligt min mening mycket betänkligt.
Men om det anses ogörligt att inom
EFTA:s ram driva en frän kritik av
den portugisiska regimen, bör svenska
regeringen komplettera sina ställningstaganden
i EFTA genom att göra kraftfulla
utspel utanför denna organisation.
Det hade varit en åtgärd i den
andan att sluta upp bakom den resolution
i FN som krävde sanktioner mot
Portugal men som man av formella skäl
inte ansåg sig kunna acceptera. I utskottsutlåtande!
står det emellertid också,
att Sverige självfallet lojalt kommer

Onsdagen den 17 mai 1967 em.

Nr 27

133

Om bistånd åt befrielserörelsen i Mozambique

att tillämpa ett eventuellt beslut av säkerhetsrådet
i den riktningen.

Men varför skall Sverige alltid vara
eftertrupp i sådana här frågor? Vore
det inte rimligt att man någon gång
själv tog initiativ till skarpa fördömanden
såväl i internationella organ
som i egna deklarationer på hemmaplan
genom att uppmana svenska företag att
inte investera i Portugal? Det är en
paroll som jag tror att frihetsrörelserna
skulle uppfatta som ett kraftfullt moraliskt
stöd. Men tyvärr är det väl ännu
mindre anledning att hoppas på något
sådant, speciellt efter den diskussion
som fördes beträffande investeringsgarantierna;
man är ju till och
med beredd att nu ge dessa svenska
företag sådana garantier.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
til! motionsparet I: 466 och II: 590.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Till utrikesutskottets utlåtande
har fogats ett särskilt yttrande
av utskottets folkpartiledamöter. Det
innehåller endast en avvikande mening
gentemot utskottsutlåtandet, nämligen
den, att man i ett läge då andra vägar
ej visat sig ge resultat trots allt bör
kunna pröva att i lämplig form genom
EFTA påverka portugiserna.

Vi bar i kammaren under denna riksdag
haft två både långa och känslomättade
debatter om Portugal och dess
framfart i Mocambique och Angola. Vad
som är att säga i sakfrågan torde därför
i varje fall för närvarande redan
vara sagt. Dessutom har det under dessa
debatter framkommit, att det inom alla
läger i vårt land råder olust och i
många fall djup upprördhet över Portugals
uppträdande i sina kolonier.

Inom folkpartiet delar vi den uppfattningen
som kommit till uttryck i utrikesutskottets
utlåtande, nämligen att
frågans naturliga behandling faller inom
Förenta Nationerna och att Sverige
där alltfort bör göra vad som står i dess

makt för att på denna väg bidraga till
att de portugisiska besittningarna vinner
sin självständighet. Tills vidare har
emellertid ingenting skett från FN:s
sida som förmått Portugal att ändra
attityd i sin kolonialpolitik.

Då är det naturligt att fråga sig: Ges
det inga andra möjligheter? Att vissa
formella svårigheter att söka göra påtryckningar
genom EFTA föreligger är
ostridigt. Från folkpartiets sida har inte
heller någon reservation för sådana
åtgärder lagts.

Vi har emellertid genom det särskilda
yttrandet velat reagera mot att utskottet
helt skriver bort att i lämplig form
ta upp frågan om en påtryckning via
EFTA. Vi finner det oklokt att på sätt,
som i utlåtandet har skett, stänga varje
försök att gå den vägen. Den kanske
inte leder till någonting, men i ett läge
då åtgärder genom Förenta Nationerna
eller på något annat sätt inte ger resultat
bör enligt vår mening tanken på
någon åtgärd via EFTA inte i förväg betraktas
som helt utesluten.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag kan instämma med
herr Andersson om att det mesta redan
tidigare har blivit sagt i sakfrågan. Jag
har bara en fråga att ställa till herr Andersson.

När jag lyssnar till folkpartiets små
manövrer undrar jag ibland: Varför bara
EFTA? Varför just EFTA? Tanken
bakom folkpartiets små gester är ju att
man skall göra politiska demonstrationer,
politiska påtryckningar, inom ekonomiska
samarbetsorgan med helt andra
uppgifter. Men då finns det mera att
välja på än EFTA. Det finns exempelvis
OECD:s kommitté för utvecklingshjälp
— Development Assistance Committee,
DAC — där Sverige sitter som
medlem tillsammans med bl. a. Portugal.

Nu råkar det förhålla sig så att regeringen
länge hade starka hämningar

134

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Om bistånd åt befrielserörelsen i Mocambique

mot Sveriges anslutning till DAC på
grund av dess något ensidiga västliga
sammansättning, dess karaktär av rikemansklubb.
Däremot var folkpartiet
från år 1962 och hela tiden framöver
utomordentligt angeläget om att Sverige
skulle ansluta sig till DAC. I en motion,
exempelvis år 1965, underströk
herrar Ohlin och Hedlund att det var
synnerligen angeläget att industriländernas
biståndsverksamhet så långt som
möjligt samordnas genom samarbete
inom DAC. Kort efter detta gav regeringen
med sig, efter det att Norge och
Danmark tidigare hade kommit med
som medlemmar liksom även det neutrala
Österrike.

DAC har i själva verket haft närmare
anknytning till problemen i Angola
och Mozambique än vad EFTA har.
Portugals s. k. utvecklingshjälp, som
alltså skall samordnas med andra länders
u-hjälp inom DAC, är ju just en
fråga om de civila insatserna i Angola
och Mocambique vars politiska syfte
givetvis är att trygga landets fortsatta
maktställning i dessa områden.

Nu har alltså folkpartiet haft framgång
i sin långa kampanj för att få in
Sverige i detta samarbete med Portugal.
Om man nu har åtrat sig efter alla
dessa år, kunde man ju tänka sig som
ett inslag i folkpartiets demonstrationsmanövrer
att man nu i stället yrkade på
att Sverige skulle lämna DAC. Det vore
i och för sig mindre problematiskt än
att lämna EFTA. Jag vill alltså fråga
herr Andersson: Kan han tänka sig
detta såsom ett led i folkpartiets manövrer? Herr

Werner skulle jag bara vilja
fråga hur det egentligen är med de
finska kommunisterna i regeringsställning
— har de gjort någon framstöt om
att Finland skall agera i EFTA med anledning
av Portugals medlemskap? Jag
har inte hört talas om att så skulle vara
fallet. Men herr Werner kanske har
några kompletterande upplysningar på
denna punkt?

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag vill bara framhålla
för herr Björk, att vad vi behandlat i
utrikesutskottet är det aktuella fallet.
Vad han nu talat om gäller ju helt andra
saker, som utrikesutskottet i varje
fall denna gång inte haft någon anledning
att gå in på.

Vidare påpekade jag faktiskt i mitt
anförande, att vi kunde agera inte bara
genom EFTA utan att också andra möjligheter
stod öppna. Jag erkände i mitt
första anförande att svårigheterna i detta
sammanhang är mycket stora, men
detta betyder inte att man förklarar
uppgiften vara omöjlig. Det kan fordras
större ansträngningar och en starkare
vilja för att övervinna svårigheterna,
men omöjligt är det som sagt inte.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Det är många som undrat
varför folkpartiet först i år har fått
ett sådant påtagligt intresse för aktioner
via EFTA mot Portugal. EFTA har
nu existerat 7—8 år och Portugal har
hela tiden varit medlem, men folkpartiet
har inte förrän nu kommit på idén
att man skulle kunna ta upp frågan om
Portugals kolonialpolitik i EFTA.

Varför denna ihärdiga tystnad under
hela EFTA:s hittillsvarande existens?

Kanske ligger svaret — jag är tacksam
om herr Andersson vill komplettera
vad jag nu kommer att anföra — i vad
en ung folkpartist, välkänd som en av
de unga liberalerna, berättade i tidningen
Expressen häromdagen. Hans redogörelse
gällde förra årets folkpartistiska
landsmöie, där partiledningen enligt
skildringen fick utstå ett par hårda
motgångar. Man tvangs t. ex. mitt under
pågående landsmöte konstruera en
kompromiss beträffande Sveriges hållning
till Portugal i EFTA och man råkade
ut för ett direkt voteringsnederlag''
när man motsatte sig tanken på
offentliga utskottsförhör i riksdagen.

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27

135

Om bistånd åt befrielserörelsen i Mozambique

Vi känner väl till båda frågorna, som
dykt upp i årets riksdag.

Han fortsatte med att framhålla, att
»folkpartiets ledning» inte vill ha en
upprepning av detta läge i år. Det mår
inte partiledningens prestige bra av och
de unga liberalernas roll överdimensioneras
i pressen, tycker man».

Man får kanhända se framstöten mot
Portugal i EFTA mot denna initierat
tecknade bakgrund.

Herr GEIJER, ARNE, (s):

Herr talman! Jag skall inte mycket
förlänga debatten denna sena timme.
Jag vill helt kort göra några kommentarer
till vad som här har framhållits.

Den motion som herr Werner talat för
innehåller i första hand en begäran om
bidrag till MoQambique-institutet. Utskottets
syn härpå är angiven i utlåtandet.
Jag har ingen anledning ta upp
tiden med att särskilt stanna vid detta.

Debatten har emellertid kommit att
beröra EFTA-problemet. Denna kammare
har för bara en och en halv månad
sedan haft en omfattande interpellationsdebatt,
där handelsministern klargjorde
situationen beträffande EFTA.
Jag vill understryka vad som sades då,
att EFTA är resultatet av en handelsuppgörelse
och att det inte finns möjligheter
enligt EFTA:s statuter att utesluta
en medlem. Om vi skulle vara av
den uppfattningen, att vi inte längre vill
inom EFTA samarbeta med Portugal eller
över huvud taget ha med Portugal att
göra, finns den möjligheten att Sverige
utträder ur EFTA. Frågan är, om man
är beredd att ta ett sådant steg.

Självklart rymmer problemet med
Portugal, som vi ser det, någonting
mycket hemskt. Portugal, som är en av
de på den afrikanska kontinenten kvardröjande
kolonialmakterna, bedriver
ett välde som väl i svårighetsgrad, om
jag uttrycker det så, är på toppen av
vad kolonialmakterna har brukat prestera.
Portugals politik på den afrikanska
kontinenten är väl jämförbar med
den som bedrivs i Sydafrika och Syd -

västafrika, då behandlingen av afrikanerna
är ungefär likartad.

Jag har haft tillfälle att från en annan
utgångspunkt följa utvecklingen i
de portugisiska besittningarna, inte
minst i Angola, nämligen genom den internationella
fackföreningsrörelsens
verksamhet. Vi har haft möjligheter att
få ut afrikaner från Angola, vi har
t. o. m. haft möjligheter att få in folk
i Angola, och vi har en ganska god bild
av förhållandena där. Vi har även försökt
att ekonomiskt bidra till att folket
där skulle kunna bedriva en befrielseverksamhet.
Jag säger detta, därför att
det inte längre behöver vara en hemlighet
att så är förhållandet. Portugisernas
politik är fantastisk — den är omänsklig
i allra högsta grad.

Men att göra detta till en inhemsk
stridsfråga om EFTA är väl sent påtänkt,
ty den frågan skulle man ha bevakat
den dag EFTA kom till. Då var saken
i denna riksdag inte något stridsämne
alls, utan riksdagen godkände
EFTA-överenskommelsen inklusive Portugals
medlemskap utan några större
debatter och meningsmotsättningar.

Internationell handel har aldrig följt
ideologierna. Skulle vi bedriva vår handel
efter de vägar som ideologierna går,
då skulle vår utrikeshandel se helt annorlunda
ut, och kanske ganska märklig.
Vi har aldrig gjort det, och det har
inget annat land sökt göra. Vi kan inte
göra det i det här sammanhanget heller,
i synnerhet som — jag vill upprepa
det — EFTA-överenskommelsen inte innebär
några möjligheter att utesluta en
medlem. Vill vi, som jag redan har sagt,
inte vara med i EFTA tillsammans med
Portugal, så kan vi utträda själva,
men det steget förmodar jag att ingen
är beredd att förorda.

Självklart är det utskottets uppfattning
när det gäller Portugal, att vi inom
ramen för Förenta Nationerna bör göra
allt som är möjligt för att få till stånd
beslut om åtgärder mot den kolonialpolitik
som Portugal bedriver. Det är en
linje som Sverige givetvis är berett att

136

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Om bistånd åt befrielserörelsen i Mozambique

stödja och har stött, även då det gäller
andra diktaturer, som det tyvärr finns
alltför gott om, inte minst i Afrika.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Bara ett par ord!

Herr Möller frågade nyss: Varför
först nu? Till det vill jag säga, att man
väntar och tror alltjämt att något skall
ske via Förenta Nationerna. Ingenting
har dock hittills skett, trots att frågan
varit aktuell i flera olika sammanhang
under lång tid, och när utskottet nu på
en enda gång velat skriva bort möjligheten
att ta upp frågan i EFTA har vi
från vår sida velat med detta yttrande
hålla den möjligheten levande.

Tanken att det skulle vara fråga om
att utesluta en stat ur EFTA, t. ex. Portugal,
har åtminstone inte föresvävat
mig. Det står i det särskilda yttrandet,
att man vill hålla möjligheten öppen
»att taga upp frågan i lämplig form inom
EFTA:s krets för att påskynda en utveckling».
Det betyder ju, att man helt
enkelt vill ha möjligheten öppen att
föra frågan på tal inom EFTA:s krets,
om det skulle visa sig att detta så att
säga är en sista utväg, en utväg som
möjligen kan ge ett resultat som inte
kunnat uppnås på annat sätt.

Något annat har inte åsyftats. I varje
fall har jag för min del inte hyst någon
tro att det skulle bli lätt att nå resultat
den vägen, men jag har inte heller ansett
att man bör på en gång skriva bort
möjligheten. Därför har jag deltagit i
detta särskilda yttrande.

Dessutom vill jag erinra om, att det
ofta hänt i riksdagen att det från oppositionens
sida väckts motioner som år
efter år avslagits. Sedan har regeringen
plötsligt kommit med samma förslag i
propositionsform. Och när man har
frågat: »Varför först nu?» har förklaringen
varit, att situationen är nu inne
då förslaget kan genomföras; det har
inte varit så förut. Jag vet inte heller
att den nu aktuella frågan i denna form
aktualiserats förut, nämligen att man i

ett utskottsutlåtande skulle skriva bort
utvägen att även på det sätt, som vi
har uttryckt det »i lämplig form» ta
upp frågan inom EFTA:s krets. Därför
kommer vårt yttrande först nu. Märkvärdigare
är det alltså inte.

Till herr Björk vill jag säga, att jag
inte betraktar detta yttrande som en
»manöver». Jag har lärt mig att det inte
är nödvändigt att betrakta allt som görs
av en partimotståndare som en manöver.
Herr Björk har tydligen en annan
uppfattning, och det må vara hans
käpphäst att göra så. Jag tror dock inte
att man genom sådana beskyllningar
vare sig vinner något eller gör en saklig
överläggning lättare för sig själv.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Herr Björk frågade mig
hur de finska kommunisterna ställer sig
till sanktioner inom EFTA. Den frågan,
herr Björk, är väl ändå ställd till fel
person. Den bör lämpligen riktas till de
finska kommunisterna eller till finska
regeringen i sin helhet. Jag har inga
kompletterande upplysningar att ge.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt samt vidare
på bifall till motionerna 1:466
och 11:590, såvitt nu vore i fråga; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 104, i anledning
av väckta motioner om ekonomiskt
stöd åt Mocambique Institute, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av
konstitutionsutskottets utlåtande nr 30,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposi -

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27

137

Ang. grupplivförsäkringen för riksdagens ledamöter

tion med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 54 § 2, 5 och 7 mom.
lagen om val till riksdagen, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. grupplivförsäkringen för riksdagens
ledamöter

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 31, i anledning av
framställning från riksdagens förvaltningskontor
angående grupplivförsäkringen
för riksdagens ledamöter jämte
motion.

Riksdagens förvaltningskontor hade i
en framställning till riksdagen hemställt
om prövning av ett förslag til!
lag om ändring i stadgan den 21 februari
1941 (nr 98) om ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande.
Förslaget innebar, att det engångsbelopp,
som utginge enligt bestämmelserna
om grupplivförsäkring i 7 § tredje
stycket, skulle höjas från 25 000 till
32 000 kronor.

Framställningen hade hänvisats till
konstitutionsutskottet.

I anledning av framställningen hade
herr Paul Jansson in. fl. väckt motionen
nr 725 i första kammaren. Det
hemställdes däri, att riksdagen vid behandlingen
av framställningen måtte
besluta, att 7 § ersättningsstadgan skulle
kompletteras med bestämmelser om
barntillägg.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte i anledning av
förevarande framställning från riksdagens
förvaltningskontor för sin del antaga
det som bilaga A till framställningen
fogade lagförslaget; och

2. att motionen I: 725 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Jag är fullt medveten
om att det kanske är föga populärt att

ta till orda i en fråga som har med ersättningen
för riksdagsmannauppdragets
fullgörande att skaffa, i synnerhet
som jag kommer att tala i egen sak —
det gäller ju här ett förslag om att förbättra
vissa förmåner för i varje fall
en del av riksdagens ledamöter — och
särskilt också med tanke på den sena
timmen — jag kan, herr talman, inte
hjälpa att de övriga debattörerna här
i dag i kammaren har talat så länge.
Jag tar emellertid risken, beroende på
att denna fråga enligt min uppfattning
har en principiell betydelse och även
i viss mån en social innebörd.

I konstitutionsutskottets förevarande
utlåtande nr 31 behandlas en framställning
från riksdagens förvaltningskontor,
i vilken föreslås att det engångsbelopp
som utgår enligt bestämmelserna
om grupplivförsäkring för riksdagens
ledamöter skall höjas från nuvarande
25 000 till 32 000 kronor. Uppjusteringen
av beloppet i fråga innebär en anpassning
till vad som redan har överenskommits
mellan arbetsmarknadens
parter såväl när det gäller de privatanställda
som statstjänstemännen.

Med anledning av denna framställning
från förvaltningskontoret har jag
tillsammans med några ledamöter av
kammaren väckt motionen nr 725 i
första kammaren, i vilken föreslås att
grupplivförsäkringen för riksdagsledamot
i likhet med vad som gäller beträffande
statens grupplivförsäkring skall
kompletteras med bestämmelser om
barntillägg.

Denna motion har behandlats i konstitutionsutskottet
i samband med framställningen
från förvaltningskontoret,
men jag tycker, herr talman, att det
nästan är en överdrift att påstå att utskottet
egentligen »behandlat» motionen
som sådan. Utskottet redovisar ingen
egen uppfattning i detta sammanhang
utan hänvisar endast till vad styrelsen
för riksdagens förvaltningskontor
anfört och avstyrker därmed motionsyrkandet.

Jag måste för min del säga att den

138

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Ang. grupplivförsäkringen för riksdagens ledamöter

grupplivförsäkring, som nu finns och
som vi ju litet var varit med om att
införa för några år sedan, i varje fall
är ganska märklig. Den ingår i ett försäkringssystem,
som är märkligt så till
vida, att det avviker från all vedertagen
praxis när det gäller karaktären av
en social försäkring, ty ingen kan väl
påstå annat än att försäkringen som sådan
har en social innebörd.

Vi är annars här i riksdagen dess
bättre mycket måna om att då vi beslutar
om en förmån, som skall utgå exempelvis
från den allmänna försäkringen,
skall bestämmelserna så långt
möjligt vara sådana att de ger det största
skyddet åt dem som har det största
behovet av ett skydd. Man söker med
andra ord att i första hand skydda barnfamiljerna
från alltför stora ekonomiska
bekymmer, om familjeförsörjaren går
bort. Denna sociala princip har också
kommit till uttryck i bestämmelserna
om AFA-försäkringen och statens
grupplivförsäkring. Men när det gäller
riksdagens grupplivförsäkring har vi
med öppna ögon skapat ett system, som
ger de bästa förmånerna åt dem för
vilka behovet av skydd är minst, under
det att man ger betydligt sämre förmåner
åt dem som har det största behovet
av ett försäkringsskydd, nämligen familjer
som har minderåriga barn.

Jag vill i detta sammanhang citera
ur konstitutionsutskottets utlåtande nr
20 av år 1962 om vad som bl. a. skrevs
i samband med införandet av det grupplivförsäkringssystem
som vi nu har.
Det gäller en uppfattning som konstitutionsutskottet
fortfarande håller fast
vid. Man skrev: »Den genomgripande
omvälvning av familjens ekonomi, som
förlusten av familjeförsörjaren i regel
medför, utgör naturligtvis även när det
gäller riksdagsmännens familjer ett bärande
skäl för åstadkommande av trygghet
genom en kollektiv försäkring.»

Detta uttalande låter mycket bra, och
man får ett intryck av att det ligger en
social känsla, för att inte säga ett socialt
patos, bakom dessa rader. Läser

man vidare i texten finner man dock
följande: »Vad beträffar försäkringens
utformning torde emellertid systemet
med en från 55 års ålder gradvis sänkning
av beloppet icke vara lämplig för
riksdagsledamöternas vidkommande.
Utskottet förordar därför ett enhetligt
belopp, som ej kompletteras med barntillägg.
»

Man kan fråga sig, vart detta sociala
patos plötsligt tog vägen. Tror vi här i
riksdagen att nästan samtliga ledamöter
är och i all framtid kommer att vara
över 55 år? Har vi gett upp hoppet
om att föryngra riksdagens sammansättning?
Varför skall inte vi ha barntillägg
på denna grupplivförsäkring?
Tror vi här i riksdagen att riksdagens
ledamöter bara består av ogifta människor
och ledamöter som inte har någon
försörjningsplikt?

Jag kanske kan bibringa kammaren
litet upplysningar om vår sammansättning
i fråga om gifta och ogifta ledamöter;
jag har nämligen införskaffat
siffror från upplysningstjänsten, som
tyvärr inte är fullständiga, men som
ändå visar att av 270 riksdagsledamöter
har 128 barn under 21 år. Det är således
nästan hälften av ledamöternas familjer,
som gör en mer eller mindre kännbar
ekonomisk förlust med den grupplivförsäkring
som vi nu har jämfört
med vad som gäller på arbetsmarknaden
i övrigt.

Jag skulle dessutom kunna plocka
fram exempel bland kollegerna här i
kammaren, vilkas familjer skulle förlora
upp emot 30 000 kronor och mer, om
familjeförsörjaren gick bort, i förhållande
till vad som skulle vara fallet om
AFA-försiikringen eller statens grupplivförsäkring
gällde för vederbörande.
Man kan ha vilken uppfattning som
helst om våra löner och förmåner i detta
hus och talet om att vi själva beslutar
om dem, men jag tror knappast det
finns någon som kan anse det vara rimligt
att hustrun och barnen till en metallarbetare
skall ha ett sämre socialt
efterlevandeskydd om maken sitter i

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27

139

Ang. grupplivförsäkringen för riksdagens ledamöter

riksdagen än om han står vid svarven
i verkstaden.

Jag anser därför, herr talman, att vår
grupplivförsäkrings utformning är ett
mindre smickrande uttryck för hur vi
här i riksdagen löser våra interna sociala
frågor. Jag dristar mig att emot
ett enhälligt utskott yrka bifall till motion
725 i denna kammare, vilket innebär
att riksdagen nu fattar ett principbeslut
samt återremitterar ärendets formella
del till konstitutionsutskottet för
utarbetande av erforderlig lagtext.

I detta anförande instämde herr Lokander
(s), herr Larsson, Lars, (s),
fru Landberg (s) och fru Nilsson (s).

Herr HJORTH (s):

Herr talman! Jag kunde ha nöjt mig
med att instämma med vad föregående
talare sade i denna fråga. Låt mig i
alla fall i egenskap av medmotionär
konstatera, att denna grupplivförsäkring
för riksdagens ledamöter innebär
ett sämre skydd för familjeförsörjare
än vad arbetsmarknaden erbjuder sina
anställda. Såväl AFA:s grupplivförsäkring
för de kollektivavtalsanställda och
statens grupplivförsäkring som övriga
försäkringar för privatanställda tjänstemän
eller kommunalt och kooperativt
anställda innehåller bestämmelser om
barntillägg.

Dessa tilläggsbelopp för barn, som
alltså inte återfinns i riksdagens grupplivförsäkring,
utgör ett mycket värdefullt
stöd vid en försäkrads bortgång.
Det utgår med 9 000 kronor för varje
barn under 17 år, med 8 000 för barn
som fyllt 17 men inte 18 år, 7 000 för
barn som fyllt 18 år, 5 000 för barn som
fyllt 19 år och 2 500 kronor för barn
som fyllt 20 men ej 21 år. Dessutom har
en försäkrad sin maka eller make försäkrad,
om det i äktenskapet finns barn
under 17 år. Då utgår dels 2 000 kronor
i begravningshjälp, dels 4 500 kronor
för varje barn under 17 år.

Man kan nu fråga sig varför riksdagsledamöterna
skall behöva ha ett sämre

familjeskydd än övriga arbetstagare.
Många här i riksdagen !har på grund av
riksdagsmannauppdraget fått lämna sina
anställningar, där de haft denna förmån
i fråga om grupplivförsäkring.
Gentemot detta har det invänts — vilket
väl också är det egentliga motivet
till olikheten i bestämmelserna — att
riksdagsförsäkringen på grund av ålderssammansättningen
i riksdagen ej
gradvis sänkes efter 55 års ålder. Detta
kan nog på sitt sätt vara bra — men är
inte själva andemeningen i grupplivsystemet
att ge familjer med barn ett
ordentligt grundskydd? Jag föreställer
mig att det inte är så många som efter
fyllda 55 år har barn under 21 år.

AFA-försäkringen innehåller också
bestämmelser om avgångsbidrag, men
jag skall avstå från att ställa något yrkande
om sådant i riksdagsförsäkringen,
även om det kanske på sätt och vis
vore befogat.

Nu har utskottet, som herr Paul Jansson
framhållit, ingen egen uppfattning
i denna fråga utan hänvisar blott till
vad riksdagens förvaltningskontor har
anfört.

Beträffande vår motion om införande
av barntillägg pekar förvaltningskontoret
blott på sambandet med den enhetliga
försäkringssumman. Nu föreslår
vi motionärer ingen försämring för
försäkringstagare över 55 år, men vi
tycker heller inte att yngre med barn
skall behöva lida för detta. Det är väl
borttagandet av avtrappningen som
kostar pengar, medan införande av
barntillägg skulle betyda endast en obetydlig
höjning av premierna.

Nog är det väl rätt anmärkningsvärt
att riksdagen inte skall ha råd att ge
sina ledamöter med barn samma trygghet
som arbetsmarknaden i övrigt ger
sina anställda. Jag instämmer därför i
herr Paul Janssons yrkande, vilket innebär
bifall till motion I: 725.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jag är mycket förvånad
över det betyg man här sätter över 1962

140

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Ang. grupplivförsäkringen för riksdagens
års riksdag, som hade att fatta beslut
beträffande denna grupplivförsäkring.
Det beslutet fattades helt enhälligt. Nu
förs här en debatt, av vilken man närmast
får ett intryck att det var någonting
fruktansvärt galet som infördes
1962.

Jag förmodar att motionärerna i detta
fall får lov att ta tillbaka något av betygssättningen
av den riksdag som hölls
för bara några år sedan, då ifrågavarande
försäkring infördes. I detta sammanhang
finns det anledning att erinra
om att man, när man gör jämförelser
med andra arbetstagare, naturligtvis
kan göra det ur vissa synpunkter, men
man kanske också skall ha i minnet att
riksdagsmannauppdraget är ett förtroendeuppdrag,
och vi kanske alla vet hur
ersättningar för förtroendeuppdrag i
allmänna församlingar — riksdag och
kommunala församlingar — bedöms.
Man får inte ha olika bestämmelser; i
varje fall får man inte ha bestämmelser
som grundar sig på vederbörandes
försörjningsbörda. Man får inte heller,
vilket motionärerna bör ha vetskap om,
bestämma om ersättning som innebär
att vederbörande kompenseras för förlorad
arbetsförtjänst, vilket leder till att
ersättningarna blir olika stora.

Detta hade jag inte behövt säga, ty
det har utskottet inte haft att pröva. Utskottet
har haft att pröva frågan om en
justering av det belopp, som fastställdes
1962. Förvaltningskontoret har i
uppdrag att syssla med dessa frågor och
komma med förslag. Som framgår av
handlingarna har så skett och utskottet
har för sin del enhälligt funnit att man
bör göra den justering av beloppet som
förvaltningskontoret här har föreslagit.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Jag skall inte mycket
mer förlänga debatten.

Utskottets ärade talesman ansåg att
vi har gått till överdrift när vi för -

ledamöter

dömer det beslut som riksdagen fattade
för några år sedan. Jag var själv med
att fatta detta beslut; jag tror att jag
nämnde det i mitt första inlägg. Det var
under mitt första år i riksdagen som beslutet
togs. Jag har inte sagt att det var
värdelöst eller någonting alldeles förskräckligt,
som herr Georg Pettersson
uttryckte det. Vi har sagt att om vi har
den uppfattningen att det är fråga om
en social försäkring — jag tror väl inte
att utskottets ärade ordförande vill
ifrågasätta detta, eftersom det innebär
ett efterlevnadsskydd för familjen —
är det en underlig form av försäkring
som ger de bästa förmånerna där behovet
är minst, där det inte finns några
minderåriga efterlevande barn. Det ger
sämre skydd åt barnfamiljerna därigenom
att barntillägget inte existerar. Det
är ju ett obestridligt faktum att det inte
existerar.

Herr Georg Pettersson säger, att eftersom
vi innehar förtroendeuppdrag kan
man inte gradera ersättningen efter
barnantalet. Det kan givetvis vara en
motivering. Det är väl samma förhållande
som med en lön; det går ju inte
att gå till arbetsgivaren och säga att
man vill ha högre lön därför att man
har fem barn att försörja. Vi har ju på
det området enhetliga principer beträffande
lönen, som vi har förhandlat oss
fram till, och då hjälper det inte hur
många barn vederbörande har att dra
försorg om.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Det måste vara missuppfattning
från herr Janssons sida, att
vissa får bättre förmåner än andra. Jag
kan inte föreställa mig att det kan vara
bättre för någon när alla får samma belopp.
Jag tycker att när sådant tal förs
är det ett försök att vilseleda.

Herr AUGUSTSSON (s):

Herr talman! Eftersom jag var med
på förvaltningskontorets sammanträde i
denna fråga vill jag säga ett par ord.

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27

141

Ang. grupplivförsäkringen för riksdagens ledamöter

Jag vill först och främst personligen
deklarera, att jag i princip håller med
om att grupplivförsäkringen för riksdagsman
skall vara likartad med den
som gäller på arbetsmarknaden i övrigt.
Barntillägg skulle då utgå, men dessutom
skulle också avtrappning ske på
engångsbeloppet för den som fyllt 55
år i likhet med vad som tillämpas inom
AFA.

Den grund som nu gäller för försäkringen
antogs, som här har sagts, av
en enhällig riksdag år 1962 på förslag
av konstitutionsutskottet och bestämmelserna
trädde i kraft den 1 januari
1963. När förvaltningskontorets styrelse
nu behandlade denna fråga var anledningen
den, som motionären här har
framhållit, att arbetsmarknadens parter
hade kommit överens om en höjning av
engångsbeloppet med 7 500 kronor. Vi
föreslår här en motsvarande höjning
med 7 000 kronor, vilket vi tror är i enlighet
med det förut relaterade beslutet.

Motionärerna för sin del föreslår här
en avvikelse från nuvarande grunder på
så sätt, att även barntillägg skall införas
i försäkringen. Såsom jag framhöll
i början av mitt anförande har jag i
princip ingenting emot motionärernas
förslag, men då skall vi också ta med
avfrappningen i engångsbeloppet för att
få en jämställelse med vad som gäller på
arbetsmarknaden i övrigt. Jag håller
annars på att vi, om vi inte gör så,
plockar enbart russinen ur denna kaka.
Jag tycker inte att riksdagen skall göra
det i ett sådant här fall.

Eftersom motionärerna i sin motion
inte har begärt en fullständig anpassning
av riksdagens grupplivförsäkring,
liar förvaltningskontorets styrelse inte
heller tagit ställning till den frågan utan
enbart till motionens yrkande om ytterligare
avvikelse från nuvarande grunder
utan att anpassa försäkringen helt
till AFA.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Jag är ledsen att på nytt
behöva uppta kammarens tid, men det

tycks ha uppstått vissa missförstånd
mellan mig och konstitutionsutskottets
ordförande, eftersom vi inte kan komma
överens i frågan om vem som får de
bästa förmånerna. Jag vill därför konkretisera
begreppen närmare.

Antag att en kammarledamot som
icke har minderåriga barn avlider. Då
får änkan 32 000 kronor från riksdagens
grupplivförsäkring. Om däremot
en ledamot avlider, som har hustru och
tre barn, får änkan och barnen tillsammans
32 000 kronor i efterlevandeskydd.
Enligt AF A-försäkringens principer
skulle det utgå 9 000 kronor i
barntillägg för varje barn. Jag kan inte
tänka mig annat, herr Georg Pettersson,
än att riksdagens grupplivförsäkring
erbjuder ett sämre skydd än AFA-försäkringen
för den familj där det finns
barn, och det är ju detta vi hela tiden
resonerar om.

För min del har jag ingenting emot
det som herr Augustsson efterlyste,
nämligen att vi anpassar vår försäkring
efter vad som gäller för arbetsmarknaden,
d. v. s. med den nämnda »avtrappningen».
Finkänsliga som vi är, ville vi
dock inte försämra förmånerna för någon
av riksdagens ledamöter, och därför
tog vi inte upp den detaljen i motionen.
Vi ansåg att den förmån, som de
äldre kamraterna har därigenom att
»avtrappning» inte sker, inte bör gå ut
över dem som har barn i familjen.

Så har vi sett på saken. Finns det
ingen annan möjlighet att få rätsida på
det hela, så får vi väl komma igen en
annan gång med en motion där vi tar
upp ett förslag om en försäkring fullt
ut på samma villkor som AFA-försäkringen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock att
kammaren skulle bifalla motionen
I: 725 samt återvisa ärendet till konstitutionsutskottet
för utarbetande av erforderlig
lagtext.

142

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Ang. grupplivförsäkringen för riksdagens ledamöter

Sedermera gjorde herr talmannen kommunallagen m. in., innebärande
propositioner enligt dessa båda yrkan- ändrade ersättningsregler, jämte moden
och förklarade sig anse proposi- tioner.

tionen på bifall till utskottets hem- Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställan
vara med övervägande ja be- stäm biföljs_
svarad.

Herr Jansson, Paul, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr
31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles den i ämnet
väckta motionen och återvisas ärendet
till utskottet för utarbetande av erforderlig
lagtext.

Då emellertid herr Jansson, Paul,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 31.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunallagen m. m., innebärande
ändrade delegationsregler,
jämte motioner; samt

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 28 § 1 och 2 mom.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 103, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
överlåtelse av viss staten tillhörig mark
m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till ett annat sammanträde.

Herr TALMANNEN yttrade:

I anslutning till vad jag tidigare i dag
yttrade om återstående plena i denna
vecka vill jag — sedan dagens debatter
visat sig taga längre tid än beräknat —
framhålla att möjligheterna att avsluta
fredagens plenum utan sammanträde på
kvällen nu framstår som väsentligt
mindre. I morgon kommer först fyra
enkla frågor och tre interpellationer att
besvaras. På grund härav och då ett
stort antal talare nu anmält sig till debatten
om investeringsbanken torde votering
i ärendet ej kunna medhinnas under
morgondagen. Som jag tidigare
framhöll är förutsättningen för att
kvällssammanträde ej behöver hållas på
fredag, att även lokaliseringsdebatten
hinner avslutas under fredagen.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående de nya lantbruksnämndernas
organisation, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner, såvitt
propositionen och motionerna hänvisats
till jordbruksutskottet; samt

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27

143

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen och i proposition
angående de nya lantbruksnämndernas
organisation gjorda framställningar
angående anslag till lantbrukshögskolan,
m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende

å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 23.13.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. EOKTR, STHLM 1967