Svar på interpellation av herr Christenson i Malmö angående ökad (Riksdagens protokoll 1950:9)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1950

ANDRA KAMMAREN

Nr 9

4—8 mars.

Debatter m. m.

Tisdagen den 7 mars.

Sid.

Svar på interpellation av herr Christenson i Malmö angående ökad

licensgivning för import från Schweiz av fickur m. m....... 8

Interpellationer av:

Herr Hansson i Skediga angående avdrag vid taxering till inkomst
av jordbruk av anskaffningskostnaderna för nyupp -

sättning av maskiner.................................. 13

Herr Utbult i anledning av att två svenska fiskebåtar blivit
uppbringade av utländska fartyg........................ 14

Onsdagen den 8 mars.

Svar på interpellationer av:

Herr Norup angående omfattningen av statens inköp av varm -

blodiga hästar........................................ 16

Herr Larsson i Luttra angående ifrågasatt utvidgning av Rem mene

skjutfält ...................................... 23

Ändringar i stämpelförordningen ............................ 25

Skattebefrielse för ersättning för förstörda arbetskläder ........ 28

Avdrag för sjukvårdskostnader vid taxering .................. 29

Beskattningen av vissa retroaktiva ersättningar .............. 30

Underhandsdirektiv av statsrådsledamöter till ämbetsverk ...... 31

Förbud mot utförande av teckning i rättssal ................ 32

Nådeinstitutets tillämpning ................................ 36

Normalbrandordningarnas bestämmelser om avståndet mellan halmstack
och byggnad...................................... 42

1 —Andra kammarens protokoll 1950. Nr 9.

Nr 9.

Innehåll.

Sid.

Skydd för rätt till bärplockning å egen mark ................ 44

Utsträckt giltighetstid för studiebiljetter å statens järnvägar .... 53

Fria järnvägsresor för blinda .............................. 55

Nedsättning av inträdesavgifterna för nya telefonabonnemang .. 55

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 8 mars.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5, angående ändring av reglerna

om platsfördelning enligt riksdagsstadgan m. m............. 24

Statsutskottets utlåtande nr 12, angående utgifter under tolfte

huvudtiteln (civildepartementet).......................... 24

— nr 28, angående täckande av vissa medelsbrister hos försvarets

civilförvaltning........................................ 24

— nr 29, angående vissa haverikostnader.................... 24

— nr 30, angående kostnader från anslaget till oförutsedda utgifter 24

— nr 31, angående ändrad disposition av bergmästarbostället

Knutsberg........................................ ... 25

— nr 32, angående fortsatt disposition av ett äldre reservationsanslag.
...................... ;...................... 25

— nr 33, angående täckande av visst underskott i clearingkassa 25

— nr 34 och 35, angående säkerhetsanstalter för sjöfarten...... 25

— nr 36, angående byggnadsarbeten vid tullverkets kust- och

gränsbevakning m. m................................... 25

— memorial nr 37, angående överlämnande till särskilt utskott av

en motion angående riktlinjer för det svenska skolväsendets
utveckling............................................ 25

Bevillningsutskottets betänkande nr 18, angående ändringar i stämpelförordningen
........................................ 25

— nr 19, angående skattebefrielse för ersättning för förstörda

arbetskläder .......................................... 28

— nr 20, angående avdrag för vissa sjukvårdskostnader vid taxering 29

— nr 21, angående beskattningen av vissa retroaktiva ersättningar 30

Bankoutskottets utlåtande nr 3, angående inredning av ett bokmagasin
.............................................. 31

Första lagutskottets utlåtande nr 10, angående kompletteringar i
justitie- och militieombudsmännens instruktioner............ 31

— nr 11, angående ändring av 5 kap. 9 § rättegångsbalken .... 32

— nr 12, angående nådeinstitutets tillämpning................ 36

Andra lagutskottets utlåtande nr 16, angående ändring av 8 §

bidragsförskottslagen ................................ 41

— nr 17, angående grunderna för allmänna barnbidrag för barn

på nomadskolehem m. m............................... 41

— nr 18, angående förtydligande av lagen om folkpensionering.. 41

— nr 19, angående droskägares efterlevandes rätt att fortsätta

rörelsen.............................................. 41

Innehåll.

Nr 9.

Sid.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5, angående upphävande av bestämmelserna
i normalbrandordningarna om avståndet mellan
stack och byggnad .................................... 42

— nr 6, angående skydd för rätt till bärplockning å egen mark

m. m................................................. 44

— nr 7, angående ändrade grunder för ersättning åt jordbrukare

vid sjöregleringar i Norrlands inland, m. m............... 52

Jordbruksutskottets utlåtande nr 4, angående anslag till kapitalinvesteringar
......................................... 52

— nr 5, angående ändrad lydelse av förordningen om bekämpande

av smittsamma sjukdomar hos bin, m. m................. 52

— nr 6, angående garanti för lån till Norrbottens läns virkes mätningsförening

u. p. a............................... 52

— nr 7, angående befrielse i vissa fall från betalningsskyldighet

till kronan............................................ 53

Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 8, angående
utsträckt giltighetstid för studiebiljetter på statens
järnvägar ............................................ 53

— nr 9, angående frikort för blinda å samtliga svenska järnvägar,

m. m.............................................. 55

— nr 10, angående nedsättning av inträdesavgifterna för nya telefonabonnemang
........................................ 55

Lördagen den 4 mars 1950.

Nr 9.

Lördagen den 4 mars.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 25
nästlidna februari.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts på kammarens bord liggande
propositioner; och hänvisades
därvid

till jordbruksutskottet propositionen
nr 80, angående försäljning av vissa allmänna
arsvfonden tillfallna fastighetsandelar; till

behandling av lagutskott propositionen
nr 81, angående inhämtande av
riksdagens samtycke till förordnande
om tillämpning av vissa bestämmelser
i allmänna förfogandelagen den 22 juni
1939 (nr 293); samt

till statsutskottet propositionen nr 82,
angående anslag till kostnader för inventering
av typskogar.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande
på bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid

till utrikesutskottet motionen nr 457
av herr Johansson i Stockholm m. fl.;

till jordbruksutskottet motionerna:

nr 458 av herrar Skoglund i Umeå
och Levin; och

nr 459 av herr Ahlsten m. fl.; samt

till särskilda utskottet motionen nr
460 av herr Dickson.

§ 4.

Föredrogs den av herr Johnsson i
Skoglösa vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa inter -

pellation till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet angående
tillämpningen i visst fall av de riktlinjer
för jordbrukets rationalisering, som
antagits vid 1947 års riksdag.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från första lagutskottet:

nr 58, i anledning av väckta motioner
om förlängning av den tid, inom
vilken moder till barn utom äktenskap
kan erhålla införsel i faderns lön eller
andra tillgångar för sin bidragsfordran;
och

nr 59, i anledning av väckta motioner
angående en översyn av »lagen om förmynderskap»
i vissa avseenden; samt

från andra lagutskottet, nr 60, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949
(nr 1), m. m.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande nr 5,
i anledning av väckta motioner angående
ändring av reglerna om platsfördelning
enligt riksdagsstadgan samt lagen
om proportionellt valsätt vid val inom
landsting, å kommunalstämma m. m.;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda fram -

Nr 9.

Lördagen den 4 mars 1950.

ställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under
tolfte huvudtiteln, avseende anslagen
inom civildepartementets verksamhetsområde; nr

28, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa kostnader från anslaget till oförutsedda
utgifter;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrad disposition
av bergmästarbostället Knutsberg
i Nora socken;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av ett äldre reservationsanslag;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av underskott
i clearingkassan för raka rör
av smidbart järn m. m.;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag under tionde huvudtiteln
för budgetåret 1950/51 till säkerhetsanstalter
för sjöfarten;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag under statens
allmänna fastighetsfond för budgetåret
1950/51 till säkerhetsanstalter för sjöfarten; nr

36, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1950/51 till vissa byggnadsarbeten
vid tullverkets kust- och gränsbevakning
m. m.; och

nr 37, angående överlämnande till
särskilt utskott av en till statsutskottet
remitterad motion, som äger samband
med frågan angående riktlinjer för det
svenska skolväsendets utveckling;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 18, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i stämpelförordningen; nr

19, i anledning av väckt motion
angående skattebefrielse för ersättning
för förstörda arbetskläder;

nr 20, i anledning av väckt motion
om rätt att vid taxering åtnjuta avdrag
för vissa sjukvårdskostnader m. m.; och
nr 21, i anledning av väckt motion
om fördelning i beskattningshänseende
på olika år av viss retroaktiv ersättning
till tjänstemän å indragnings- eller disponibilitetsstat; bankoutskottets

utlåtande nr 3, i anledning
av styrelsens för riksdagsbiblioteket
framställning om anslag till inredning
av ett bokmagasin;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av väckt motion
om vissa kompletteringar i justitieombudsmannens
och militieombudsmannens
instruktioner;

nr 11, i anledning av väckt motion
angående viss ändring av 5 kap. 9 §
rättegångsbalken; och

nr 12, i anledning av väckt motion
om utarbetande av en redogörelse för
nådeinstitutets tillämpning under senare
tid;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 16, i anledning av väckt motion
angående viss ändring av 8 § lagen om
förskottering av underhållsbidrag till
barn (bidragsförskottslag);

nr 17, i anledning av väckta motioner
angående grunderna för allmänna barnbidrag
för barn, som intagits på nomadskolehem
eller eljest inackorderats för
obligatorisk skolgång;

nr 18, i anledning av väckta motioner
angående visst förtydligande av lagen
om folkpensionering; och

nr 19, i anledning av väckta motioner
om revision av bestämmelserna rörande
rätt för efterlevande maka och barn
till innehavare av tillstånd att bedriva
yrkesmässig drosktrafik att fortsätta
rörelsen utan särskilt tillstånd;

Lördagen den 4 mars 1950.

Nr 9.

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av väckta motioner
om upphävande av bestämmelserna i
normalbrandordningarna om visst avstånd
mellan stack och byggnad;

nr 6, i anledning av väckta motioner
angående lagstiftning om skydd i viss
utsträckning för markägares rätt till
bärplockning å egen mark m. m.; och
nr 7, i anledning av väckt motion om
utredning angående ändrade grunder
för ersättning åt jordbrukare, som beröras
av sjöregleringar i Norrlands inland,
m. m.;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till kapitalinvesteringar; nr

5, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 och 5 §§
förordningen den 15 mars 1946 (nr 81)
om bekämpande av smittsamma sjukdomar
hos bin, m. m.;

nr 6, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående garanti för visst
lån till Norrbottens läns virkesmätningsförening.
u. p. a.; och
nr 7, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till kronan;
samt

andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden:

nr 8, över motion om viss utsträckning
av giltighetstiden för s. k. studiebiljetter
på tåg vid statens järnvägar;

nr 9, över motion angående frikort
för blinda å samtliga svenska järnvägar,
m. m.; och

nr 10, i anledning av väckta motioner
om nedsättning av inträdesavgifterna
för nya telefonabonnemang.

§ 8.

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 86, angående anslag till åtgärder
för dövhetens bekämpande, tillställts
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 9.

Anmäldes, att följande motioner i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
70, angående riktlinjer för det svenska
skolväsendets utveckling, under sammanträdet
avlämnats till herr talmannen,
nämligen:

nr 461 av fru Wallin och fru Lindskog; nr

462 av herr Hjalmarson m. fl.;
nr 463 av herr Mosesson m. fl.;
nr 464 av herrar Hoppe och Hallén;
nr 465 av herr Staxäng;
nr 466 av herr Rubbestad m. fl.;
nr 467 av herr Holmberg m. fl.;
nr 468 av herr Hedlund i Rådom
m. fl.;

nr 469 av fröken Ager m. fl.; och
nr 470 av herrar Kollberg och Ståhl.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.05 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 9.

Tisdagen den 7 mars 1950.

Tisdagen den 7 mars.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 28
nästlidna februari och den 1 innevarande
mars.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren
inkomna läkarintyg:

Att riksdagsmannen Eskil Eriksson,
Sandby, Hökhuvud, på grund av colit.
chr. recid. är i behov av ytterligare ledighet
från riksdagsarbetet under minst
14 dagar räknat från den 6 mars intygas
härmed.

Uppsala den 3/3 1950.

E. Zetterström.

Leg. läkare.

Härmed intygas, att fru Disa Västberg
på grund av sjukdom (övre luftvägsinfektion)
rekommenderas sjukledighet
och vila fr. o. m. 7/3 1950 tills
vidare.

Stockholm 7/3 1950.

Eric Hermansson.

Leg. läkare.

Kammaren, som vid sammanträdet
den 22 nästlidna februari beviljat herr
Eriksson i Sandby ledighet från riksdagsgöromålen
tills vidare från och med
den 21 i nämnda månad, beslöt lägga det
beträffande honom utfärdade intyget
till handlingarna. Fru Västberg beviljades
ledighet tills vidare från och med
denna dag.

§ 3.

Svar på interpellation angående ökad
licensgivning för import från Schweiz
av fickur m. m.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet ERICSSON, erhöll på be -

gäran ordet för att besvara herr Christensons
i Malmö interpellation angående
ökad licensgivning för import från
Schweiz av fickur m. m.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form utdelats till kammarens
ledamöter, och herr statsrådet
Ericsson lämnade nu endast en kort
sammanfattning av huvudpunkterna i
svaret.

Det i kammaren utdelade svaret var
av följande lydelse:

Med andra kammarens tillstånd har
herr Christenson i Malmö till mig riktat
en interpellation, om jag kan ställa
i utsikt ökad licensgivning inom den
närmaste tiden för import från Schweiz
av fickur, armbandsur och reservdelar
till ur.

Då denna fråga icke kan bedömas
fristående från vad som i allmänhet gäller
beträffande import från Schweiz,
torde det vara lämpligt att — innan jag
går in på det egentliga svaret — lämna
en översikt över Sveriges handelsutbyte
med Schweiz, sådant det utvecklat sig
under den löpande avtalsperioden.

Den svensk-schweiziska handeln regleras
av ett handels- och betalningsavtal,
som löper från den 1 maj 1948. Under
den tvååriga avtalsperioden fram
till den 30 april 1950 beräknades svensk
export uppgå till ca 220 miljoner kronor
och svensk import till ca 136 miljoner
kronor. Skillnaden mellan export
och import avsågs skola täcka svenskt
underskott i fråga om finansiella betalningar,
en del äldre betalningsförpliktelser
in. m. Den svenska importlistan
är uppdelad på A-varor, som utgöra
angelägna svenska importönskemål, och
B-varor, som representera särskilda
schweiziska exportintressen. B-varorna,
till vilka ur hänförts, upptaga ca 40

Tisdagen den 7 mars 1950. Nr 9.

Svar på interpellation angående ökad licensgivning för import från Schweiz av

fickur m. m.

procent av den totalt beräknade importen.
Betalningsavtalet är konstruerat
med en ömsesidig överdragningsrätt
om 30 miljoner schweiziska francs
(f. n. 35,5 miljoner kronor). Om detta
belopp överskrides under avtalsperioden
eller till någon del är utnyttjat vid
periodens utgång, skall reglering ske i
guld.

Under första avtalsåret friställdes i
princip för import 50 procent av samtliga
kontingenter och i fråga om vissa
särskilt värdefulla produkter en större
andel. På importsidan utvecklades handelsutbytet
under denna tid helt så som
förutsetts. Den svenska exporten däremot
kom icke tillnärmelsevis upp i den
nivå, som var nödvändig för att nå balans
i betalningarna. Under hela första
avtalsåret uppgick exporten till ca 80
miljoner kronor mot beräknade 110
miljoner kronor. En betydande del av
den genomförda exporten hänförde sig
till äldre försäljningar, och den samlade
exportlicensgivningen under hela första
avtalsåret stannade vid endast 56 miljoner
kronor. Den i kalkylerna beräknade
genomsnittliga månadssiffran för
svensk export på något över 9 miljoner
kronor uppnåddes endast de två första
månaderna. Under januari—april 1949
varierade den mellan 4 och 5 miljoner
kronor. En dylik exportutveckling ledde
helt naturligt till en snedvridning av betalningsbalansen,
och den medgivna
överdragningsrätten utnyttjades helt på
svensk sida. För att reglera en överskjutande
skuld har Sverige nödgats
upptaga ett lån i schweiziska francs,
motsvarande ca 13 miljoner kronor.

De kalkyler, som på våren 1949 gjordes
rörande den fortsatta utvecklingen
av den svensk-schweiziska handeln, utvisade
att ett fullföljande av importen
enligt avtalet komme att leda till förpliktelser
för Sverige att prestera guld
till ett betydande belopp. Då förutsättningarna
för avtalet sålunda avsevärt
förändrats, ansåg man sig på .svensk

sida icke kunna fortsätta med importlicensgivning
under andra avtalsåret i
den utsträckning, som förutsetts i avtalet.
Från den 1 maj 1949 har därför
någon reguljär licensgivning mot de
fastställda importkontingenterna icke
ägt rum. Sammanlagt ha under de tre
sista kvartalen 1949 för import friställts
endast ca 12,5 miljoner kronor. Huvuddelen
av de beviljade importlicenserna
avser varor av allra högsta angelägenhetsgrad,
vilka i regel icke kunnat anskaffas
på annat håll. Som exempel på
sådana försörjningsviktiga varor kan
nämnas s. k. decolletagematerial, dynamoelektriska
maskiner och reservdelar,
elektrisk materiel av olika slag, elektrotekniska
specialapparater, diverse instrument,
sjukvårdsmateriel, apoteksvaror
och andra kemikalier. Mot avräkning
å en speciell svensk smörexport
har under slutet av 1949 även medgivits
viss import av B-varor till ett sammanlagt
belopp av något över 2 miljoner
kronor. Häri ingå även en del ur.

Den återhållsamma svenska importpolitiken
har under slutet av 1949 förbättrat
betalningsläget. Månadssiffrorna
för importen ha successivt sjunkit, samtidigt
som —- särskilt efter devalveringen
— en viss förbättring inträtt
i fråga om exporten. 1949 års totalsiffror
för import och export uppgå till
66,5 resp. 61,7 miljoner kronor. Skulden
på avtalskontot har till följd av denna
utveckling minskat och uppgick vid årsskiftet
till 13,2 miljoner kronor och per
den 15 februari 1950 till 10,n miljoner
kronor. Det bör emellertid framhållas,
att kontot måste vara helt utjämnat till
den 1 maj, om risken för guldbetalningar
skall undanröjas.

För att tillgodose de mest trängande
importbehoven ha för de återstående
avtalsmånaderna friställts ytterligare ca
10 miljoner kronor, varav hälften avser
elektriska maskiner och ca 3,5 miljoner
kronor andra maskiner. Vidare har genom
eu överenskommelse rörande ex -

Nr 9.

Tisdagen den 7 mars 1950.

Svar på interpellation angående ökad licensgivning för import från Schweiz av

fickur m. m.

port av svenskt smör något över 3 miljoner
kronor nyligen blivit disponibla
för import av B-varor, däribland ur och
urdelar för 540 000 kronor.

Den otillfredsställande utvecklingen
av Sverige-Schweiz-handeln har föranlett
upprepade förhandlingar och diskussioner
med schweiziska vederbörande.
Olika möjligheter att komma till
rätta med svårigheterna ha omsorgsfullt
prövats, bl. a. utjämning av betalningsunderskott
med andra valutor än dollar.
Någon överenskommelse har dock icke
kunnat uppnås, och man torde få utgå
från att de nuvarande förhållandena
komma att fortbestå fram till avtalsperiodens
utgång, den 1 maj 1950.

Vad beträffar urimporten från
Schweiz så ingår i avtalet en kontingent
på ca 8,8 miljoner kronor, om man räknar
med kursen före devalveringen. Vidare
har för import av urdelar upptagits
ett belopp av 470 000 kronor. Under
första avtalsåret beviljades licenser intill
hälften av de angivna beloppen,
d. v. s. ca 4,4 miljoner kronor för ur
och 235 000 kronor för delar till ur.
Under andra avtalsåret ha på grund av
betalningssvårigheter licenser för import
av ur och urdelar endast i mindre
utsträckning beviljats. Fram till den 1
januari 1950 uppgick sålunda denna
licensgivning till endast ca 170 000 kronor,
och efter nämnda tidpunkt ha hittills
beviljats importlicenser för omkring
282 500 kronor samt, inom ramen
för en kompensationsaffär, för något
över 73 000 kronor. Om man även tar
i betraktande ett nyligen friställt belopp
av 540 000 kronor, skulle alltså den
sammanlagda licensgivningen för importen
av ur och delar till ur under
andra avtalsåret uppgå till ca 1 065 000
kronor, d. v. s. något över 23 procent
av den i avtalet förutsedda importen.
Det bör emellertid framhållas, att urimporten
icke intar någon missgynnad
ställning i förhållande till andra B-varor.
Snarare ha uren procentuellt sett

blivit bättre tillgodosedda än annan Bvaruimport.

Den restriktiva licenspolitik, som på
sistone gällt i fråga om urimporten från
Schweiz, har, som av det sagda framgått,
varit betingad av betalningssvårigheter.
Myndigheterna ha varit väl medvetna
om att denna politik måste leda
till en bristsituation inom urbranschen,
som ju i främsta rummet är beroende av
handeln med Schweiz. Tillförseln av ur
var även totalt sett låg under 1949. Värdet
av urimporten stannade vid ca 7
miljoner kronor mot under 1948 och
1947 9 resp. 19,5 miljoner kronor och
under förkrigsåren 1936—1938 i genomsnitt
3 miljoner kronor. Av importen
kom under 1949 något över hälften från
Schweiz mot normalt cirka tre fjärdedelar.
Om man ser till antalet importerade
ur, finner man att detta 1949 uppgick
till 120 000 st. mot under 1936—1938 i
genomsnitt 360 000 st. per år. Olägenheterna
av den nedskurna importen ha
i upprepade framställningar starkt betonats
från såväl urmakare som urhandlare
och grossister. Man har också från
myndigheternas sida försökt att, i den
mån så varit möjligt, åstadkomma lättnader.
önskemålen ha givetvis främst
gått ut på en utökad reguljär licensgivning
för import från Schweiz, men en
sådan åtgärd skulle indirekt ha lett till
att importen måst betalas med guld eller
dollar. Det har, som jag tidigare nämnde,
icke heller varit möjligt att träffa
överenskommelse med schweizarna om
betalning i andra valutor. I samband
med förhandlingarna om de s. k. smörkompensationerna
har man från svensk
sida strävat efter att särskilt tillgodose
urimporten. Man har emellertid därvid
mötts av starka schweiziska exportintressen
även för andra B-varor, och resultatet
härav har blivit, att fördelningen
i huvudsak följt den i avtalet
förutsedda proportionen mellan olika
varor.

Även om sålunda den direkta impor -

Tisdagen den 7 mars 1950. Nr 9.

Svar på interpellation angående ökad licensgivning för import från Schweiz av

fickur m. m.

ten av ur från Schweiz måst hållas nere,
ha på andra vägar en del lättnader kunnat
åstadkommas. Myndigheterna ha i
viss utsträckning tillåtit import av
schweiziska ur, som transiterats via annat
land. Importen av ur och urdelar
från andra Marshalländer än Schweiz,
Belgien och Västtyskland har från den
16 januari i år frigivits i och med att
dessa varor uppförts på frilistan. Vad
särskilt sistnämnda åtgärd angår, kan
nämnas att importintresset visat sig
mycket stort. Till den 20 februari hade
licenser för frilistad import av ur,
främst armbandsur, samt urdelar utställts
till sammanlagt nära 20 miljoner
kronors värde, varav huvuddelen faller
på Frankrike. Denna siffra motsvaras
givetvis icke tillnärmelsevis av reella
importmöjligheter utan torde närmast
få betraktas som ett utslag av det starka
importbehov, som föreligger på detta
område. En icke obetydligt ökad tillförsel
av särskilt franska ur torde dock
vara att förvänta.

Genom de nämnda åtgärderna — en
viss direktimport från Schweiz och frigörelse
av importen från ett flertal
andra länder — har otvivelaktigt situationen
inom urbranschen kommit att te
sig något mindre bekymmersam än för
några månader sedan. Förbättringen är
emellertid långt ifrån tillräcklig för att
de nuvarande missförhållandena inom
branschen skola undanröjas. Härför
torde erfordras att betydande belopp
ställas till förfogande för reguljär import
från Schweiz. Denna import kan
nämligen endast i ringa utsträckning
ersättas med import från annat land, och
därtill kommer det reservdelshehov,
som föreligger för reparation av äldre
ur. Den utökning av importen från
Schweiz, som vore önskvärd, är emellertid
i dagens läge en ren valutafråga.
Problemet kan i princip icke betraktas
på annat sätt än som en fråga om avvägning
mot andra behov av dollarimport.
Ett sådant bedömande har lett till

att man hittills icke ansett tillräckliga
skäl föreligga att — till förmån för urimporten
— undanskjuta någon del av
den andra import, som medges inom ramen
för våra knappa dollarresurser. Jag
vill emellertid betona, att man från
myndigheternas sida ägnar all uppmärksamhet
åt möjligheterna att på andra
vägar vidga ramen för urimporten. Det
förefaller icke osannolikt, att tillfällen
ånyo komma att erbjuda sig att i samband
med speciell svensk export importera
schweiziska ur. Skulle den på sistone
något gynnsammare utvecklingen
av vår export till Schweiz fortsätta, kan
det måhända också bli möjligt att före
den 1 maj ytterligare friställa någon
mindre del av den i avtalet förutsedda
kvantiteten ur och urdelar.

Även om jag alltså icke är beredd att
göra något bestämt uttalande rörande
en eventuell ökning av importen under
den närmaste tiden, bör framhållas, att
myndigheterna inse betydelsen av en
ökad import av schweiziska ur och urdelar
och komma att medverka härtill
i den mån det kan ske utan att vi ikläda
oss betalningsförpliktelser i guld eller
dollar.

Vad slutligen beträffar importutsikterna
på något längre sikt, bli dessa givetvis
beroende av huru den svenskschweiziska
handeln allmänt sett kommer
alt fungera efter den 1 maj i år.
Handelsförhandlingar planeras äga rum
under april månad, då frågan om handeln
efter utgången av nu löpande avtalsperiod
skall diskuteras. Med hänsyn
till såväl svenska importintressen som
de schweiziska exportsvårigheterna är
det givet att alla utvägar att skapa förutsättningar
för en vidgad handel komma
att omsorgsfullt prövas.

Härpå anförde

Herr CHRISTENSON i Malmö: Herr
talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
för svaret.

Nr 9.

Tisdagen den 7 mars 1950.

Svar på interpellation angående ökad licensgivning för import från Schweiz av

fickur m. m.

Jag noterar med tillfredsställelse att
herr statsrådet lämnat en översikt över
Sveriges handelsutbyte med Schweiz.
Av denna översikt framgår att handelsrelationerna
med Schweiz inte ha utvecklats
gynnsamt och att både exporten
och importen blivit en missräkning.
Den återhållsamma svenska importpolitiken
under år 1949 har i någon mån
förbättrat betalningslaget, men handelsutbytet
har gradvis försämrats. Våra exportmöjligheter
ha kanske något förbättrats
efter devalveringen, men det
är ingen lycklig utveckling, när man
från svensk sida beräknar en export
av 110 miljoner kronor under första
avtalsåret och denna export stannar vid
enbart 56 miljoner kronor. Den schweiziska
marknaden är ur konkurrenssynpunkt
mycket hård, och schweizerfrancs
äro lika eftertraktade och värdefulla
som dollar. Det är sålunda helt
naturligt att svagvalutaländerna stå i
ko för att sälja till Schweiz.

I fråga om urimporten framgår av
statsrådets svar, att den reducerats till
ett minimum under det senaste avtalsåret.
Statsrådet säger i sitt svar, att under
första avtalsåret beviljats licenser
för import av ur och reservdelar till ett
värde av över 4,6 miljoner kronor. Under
det senaste avtalsåret, d. v. s. från
den 1 maj 1949, ha importlicenser beviljats
för cirka 452 500 kronor och
kompensationsaffärer till något över
73 000 kronor, och om man tar med ett
ytterligare friställt belopp av 540 000
kronor, kommer man därigenom upp
till en import av ur och reservdelar av
något över en miljon kronor. I verkligheten
torde importen stanna vid
cirka 525 000 kronor för andra avtalsåret.
Sedan gammalt införa vi i Sverige
cirka 97 procent av hela vår import av
armbands- och fickur från Schweiz.
Importen utgjorde under åren 1938—
1947 i medeltal per år 477 000 stycken,
och även under förkrigsåren infördes

cirka 400 000 stycken per år. Mot detta
står en legal import år 1948 av
165 000 stycken och 1949 av 120 000
stycken. Den genomsnittliga importen
under åren 1942—1947 uppskattas till
12,8 miljoner kronor. De lager, som funnits
hos såväl grossister som detaljister,
äro för närvarande så gott som uttömda,
och man måste räkna med att åtgången
på ur på grund av större folkmängd
och högre levnadsstandard är
större nu än tidigare.

Av interpellationssvaret framgår att
myndigheterna räkna med import av
ur från andra länder. Men man måste
ha i minnet att kvaliteten på dessa ur
är betydligt sämre än på de schweiziska
uren, och priserna äro därtill
ganska höga. En ökning av importen
från andra länder medför den risken,
att man erhåller underhaltiga kvaliteter
och samtidigt svårigheter att erhålla
reservdelar till den mängd nya märken
som komma i marknaden.

Från experthåll har för mig uppgivits
att Frankrike har en relativt liten
produktionsförmåga beträffande ur och
ganska lång leveranstid. Man kan sålunda
inte räkna med att Frankrike tillnärmelsevis
skall kunna fylla det behov
vi ha.

Det torde vara herr statsrådet bekant
att den alltmer framträdande bristen
på armbandsur och reservdelar medfört
en oerhört kraftig ansvällning av
den illegala införseln. Det otal smugglingsaffärer,
som under det senaste året
uppdagats av myndigheterna, ger ett
ovedersägligt belägg härför. Ett faktum
är emellertid att endast en bråkdel av
den olagliga införsel som ständigt pågår
kunnat uppdagas.

I slutet av svaret på min interpellation
säger statsrådet: »Den utökning av
importen från Schweiz, som vore önskvärd,
är emellertid i dagens läge en ren
valutafråga.» Men det avgörande är väl
dock att våra exportaffärer på Schweiz

Tisdagen den 7 mars 1950.

Nr 9.

ha misslyckats. Det kan vara av intresse
för kammaren att få veta av vilken
anledning den svenska exporten inte
tillnärmelsevis kommit upp till den
nivå som beräknats utan stannat vid
hälften av de avsedda försäljningarna.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Ivungl. Maj :ts å kammarens
bord vilande proposition nr 80, angående
anslag till åtgärder för dövhetens
bekämpande.

§ 5.

Föredrogos var efter annan och hänvisades
till särskilda utskottet de på
bordet liggande motionerna:

nr 461 av fru Wallin och fru Lindskog; nr

nr 469 av fröken Ager m. fl.; och
nr 470 av herrar Kollberg och Ståihl.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 5, statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
12 och 28—37, bevillningsutskottets betänkanden
nr 18—21, bankoutskottets
utlåtande nr 3, första lagutskottets utlåtanden
nr 10—12, andra lagutskottets
utlåtanden nr 16—19, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 5—7, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 4—7 samt andra kammarens
allmänna beredningsutskotts
utlåtanden nr 8—10.

§ 7.

Interpellation angående avdrag vid taxering
till inkomst av jordbruk av anskaffningskostnaderna
för nyuppsättning av
maskiner.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HANSSON i Skediga, som yttrade:
Herr talman! Rationalisering är tidens
lösen. Icke minst inom jordbruket
har rationaliseringen drivits mycket
långt. Jordbruket har i tekniskt hänseende
väl följt med i utvecklingen, och
jordbrukarna ha på ett för landet gynnsamt
sätt utnyttjat de moderna arbetsbesparande
maskinerna. De ha icke
sparat på de stora kostnader, som anskaffandet
av dessa maskiner krävt,
trots att maskinerna kunna användas
endast under kortare perioder varje år.
Den ökade maskinanvändningen inom
jordbruket beror dels på de tekniska
framsteg som skett inom maskinproduktionen,
dels på bristen på arbetskraft.
För att ersätta bristen på arbetskraft
ha jordbrukarna måst mekanisera driften
för att hålla jordbruksproduktionen
uppe.

Rationaliseringen har under senare
år hindrats av bristen på maskiner, men
ett ännu allvarligare hinder utgöra de
för jordbruket gällande skattebestämmelserna.
Kostnader för nyanskaffning
av maskiner inom jordbruket äro icke
avdragsgilla vid inkomsttaxeringen, vilket
däremot är fallet vid utbyte av maskiner.
Inom jordbruket får man göra
avdrag endast för mellanskillnaden
mellan anskaffningsvärdet av en ny
maskin och det värde, som en försliten
maskin av samma slag kan äga. Industrien
är i detta avseende gynnsammare
ställd, eftersom avskrivning av nyinköpta
maskiners värde får ske enligt
vissa regler. Och industrien har i motsats
till jordbruket i regel möjlighet att
utnyttja maskinerna i driften året runt.

Rristcn på arbetskraft är, som jag

Nr 9.

Tisdagen den 7 mars 1950.

Interpellation i anledning av att två svenska fiskebåtar blivit uppbringade av ut -

ländska fartyg.

ovan framhållit, en väsentlig orsak till
rationaliseringen inom jordbruket. Ur
synpunkten av detta faktiska förhållande
äro de nuvarande skattereglerna inkonsekventa.
Lönekostnaderna inom
jordbruket äro således avdragsgilla,
men om jordbrukaren ersätter en anställds
arbetskraft med maskiner får
han inte göra avdrag för anskaffningskostnaderna.
De nuvarande beskattningsnormerna
utgöra därför ett allvarligt
hinder för rationaliseringen.

Undertecknad har vid såväl 1948 som
1949 års riksdag motionerat om införande
av avdragsrätt vid inkomsttaxeringen
för nyanskaffningskostnaderna för
maskiner inom jordbruket. Bevillningsutskottet
har ansett att den principiellt
riktiga vägen vore, att avdraget för anskaffningskostnaderna
vid beskattningen
slås ut på den beräknade varaktighetstiden.
Då proposition i ärendet på
grundval av 1943 års jordbrukstaxeringssakkunnigas
betänkande är att
vänta har bevillningsutskottet avstyrkt
motionerna, vilka också sedan avslagits
av riksdagen. Bevillningsutskottet vid
1948 års riksdag förväntade att proposition
skulle framläggas vid 1949 års
riksdag, men så skedde icke.

Utredningsarbetet skulle enligt uppgift
ha blivit fördröjt. Förra årets bevillningsutskott
ansåg sig kunna räkna
med att proposition skulle framläggas
vid innevarande års riksdag.

Denna fråga är av så stor betydelse
för jordbruket, att den snarast möjligt
bör lösas. Även om det icke skulle vara
möjligt att få sådana bestämmelser genomförda,
att kostnaderna för nyuppsättning
av maskiner inom jordbruket
finge dragas av omedelbart i sin helhet,
skulle det vara en stor fördel för jordbrukarna,
om avdraget kunde slås ut
på den beräknade varaktighetstiden för
en maskin.

Med anledning av vad jag sålunda anfört
hemställer jag om kammarens till -

stånd att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet få framställa följande
frågor:

Anser statsrådet att nya avdragsregler
böra införas vid inkomsttaxeringen
av jordbrukare, så att anskaffningskostnaderna
för nyuppsättning av maskiner
kunna få avskrivas?

Om så är fallet, när kan förslag väntas
till riksdagen i denna fråga?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8.

Interpellation i anledning av att två
svenska fiskebåtar blivit uppbringade av
utländska fartyg.

Herr UTBULT erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! Såsom
framgått av meddelanden i dagspressen
ha två svenska fiskebåtar, Marion och
Larex, under utövande av fiske i södra
Östersjön blivit uppbringade av ryska
vaktfartyg och införda till rysk
hamn. De svenska fiskarena ha uppgivit,
att de befunno sig 30 sjömil ute till
havs från polska kusten, när det ryska
uppbringandet inträffade. Enligt deras
uppgifter hade ryssarna gått synnerligen
bryskt till väga, givit order om att
omedelbart kapa fiskeredskapen samt
under vapenhot fört båtarna i land. I
den ryska hamnen blevo de svenska
fiskarena under tretton dagars tid föremål
för upprepade och psykiskt pressande
förhör, varunder de beskylldes
för spionage. Under dessa tretton dagar
höllos de mestadels inspärrade under
däck.

Fiskarena beräkna förlusterna på
denna resa till ca 5 000 kronor vardera.
Härtill komma förlorade fiskeredskap,
förstörda sjökort och bortstulna kikare.

Några meddelanden från de ryska
myndigheterna angående uppbringan -

Tisdagen den 7 mars 1950. Nr 9.

Interpellation i anledning av att två svenska fiskebåtar blivit uppbringade av utländska
fartyg.

det lämnades inte till de svenska officiella
representanterna.

Det är inte första gången dylika intermezzon
inträffat. I slutet av 1948
uppbringades sålunda två svenska fiskefartyg,
Saima och Hamnfjord, och infördes
till rysk hamn utan att meddelande
härom lämnades till svenska
myndigheter. De demarcher till ryska
regeringen, som den svenska regeringen
med anledning härav vid upprepade
tillfällen har gjort, synas icke ha lett
till något resultat. De ryska myndigheterna
ha som skäl för de ryska åtgärderna
uppgivit, att de svenska fartygen
befunno sig på ryskt territorialvatten.

De ryska åtgärderna ha framkallat
stor oro bland de svenska fiskare, som
utöva sitt yrke i dessa farvatten. Den
ryska ovilligheten att meddela klara bestämmelser
om vad som anses vara
ryskt territorialvatten och eventuella
regler, som kunna gälla för passage genom
dessa områden, gör att de svenska
fiskarena tvingas arbeta under ständig
oro för ur svenska synpunkter omotiverade
ryska ingrepp.

Med stöd av det ovan anförda hemställer
jag om andra kammarens tillstånd
att till hans excellens herr ministern
för utrikesärendena få framställa
följande fråga:

År Ers Excellens villig lämna en redogörelse
inför riksdagen för de åtgärder,
som svenska regeringen vidtagit
med anledning av vad som i detta
fall förekommit?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under
sjunde huvudtiteln, avseende anslagen
inom finansdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående grunderna för
höjning av löner enligt statens löneplansförordning
m. m.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

§ 11.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen: nr

83, angående anslag till upplysningsarbete
avseende produktions- och
exportfrågor;

nr 85, angående företagsräkning; och

nr 87, angående fortsatt disposition
av ett äldre reservationsanslag.

Dessa propositioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.23 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1950.

Onsdagen den 8 mars.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Herr TALMANNEN yttrade: Efter

samråd med talmannen i första kammaren
och talmanskonferensen får jag
med avseende å riksdagsarbetet vid
påsktiden meddela kammaren, att såvitt
nu kan bedömas, sista arbetsplenum
före påsk blir onsdagen den 29
mars eller, om så erfordras, torsdagen
den 30 mars. Efter påsk återupptages
riksdagsarbetet torsdagen den 13 april.
Såvida voteringspropositioner för gemensamma
omröstningar dessförinnan
blivit godkända, sammanträda kamrarna
sistnämnda dag, torsdagen den 13
april, klockan 2 eftermiddagen, varvid
gemensamma omröstningar anställas.
Samma dag återupptages utskottsarbetet,
och bordläggningsplena komma att
hållas lördagen den 15 april. Allt detta
under förutsättning att intet oförutsett
inträffar, som påkallar annan ordning.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att riksdagsman Karl Andersson i
Björkäng, som lider av angina tonsill
purul., är oförmögen till arbete tiden
6/3—11/3 1950 intygas.

6/3 1950.

Håkanson.

Leg. läk.

Riksdagsmannen herr Nils Jönsson i
Rossbol (Rindögatan 36) insjuknade i
akut magkatarr och balansrubbningar
i (går) dag. Patienten är oförmögen
till arbete och sängliggande under ca
en veckas tid, vilket härmed intygas.

Stockholm d. 7/3 1950.

Hellmut Citron.

Kammaren lade det för herr Andersson
i Björkäng utfärdade intyget till
handlingarna. Herr Jönsson i Rossbol
beviljades ledighet från riksdagsgöromåen
tills vidare från och med den 7
innevarande mars.

§ 3.

Svar på interpellation angående omfattningen
av statens inköp av varmblodiga
hästar.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT, som yttrade: Herr
talman! I en med andra kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr
Norup till mig riktat följande frågor:

1. År statsrådet i tillfälle att redan
under innevarande — d. v. s. under
februari •— månad meddela i vilken omfattning
inköp av varmblodiga hästar
för statens räkning enligt regeringens
mening bör ske från och med år 1954?

2. Har statsrådet för avsikt att, därest
hittillsvarande avsättningmöjligheter
minskas, vidtaga andra åtgärder för bibehållande
av halvblodsaveln i nuvarande
utsträckning?

Vid anmälan av 1948 års försvarsproposition
förordade jag en etappvis
begränsning av arméns stamhästbestånd
av ridhästar. Jag räknade därvid med
en begränsning i en första etapp med
omkring 1 000 hästar till omkring 4 000
hästar. För remontering av detta bestånd
erfordras årligen 420 hästar. Jag
förutsatte emellertid, att i syfte att stödja
den varmblodiga hästaveln t. v. liksom
tidigare skulle inköpas omkring
500 varmblodiga hästar, därvid överskottet
förutsattes skola utackorderas
såsom ackordhästar.

Onsdagen den 8 mars 1950.

Nr 9.

Svar på interpellation angående omfattningen av statens inköp av varmblodiga hästar.

Chefen för armén har nu framlagt
förslag om ytterligare begränsning av
stamhästbeståndet med omkring 1 400
hästar. Genomföres detta förslag kommer
remontbehovet att minska till 350
hästar. Arméchefen förutsätter emellertid,
att till och med 1953 för arméns
räkning alltjämt skola inköpas 500
varmblodiga hästar. Överskottet förutsättes
skola utackorderas såsom ackorddraghästar.

Arméchefens förslag är för närvarande
föremål för prövning inom försvarsdepartementet.
En närmare redogörelse
för förslaget och däröver avgivna yttranden
kommer att lämnas i proposition
inom kort med förslag till medelsanvisning
under arméns remonteringsanslag.
Jag torde därvid även få anledning
beröra frågan huruvida det bör
ifrågakomma att stödja den varmblodiga
aveln genom uppköp av remonter
utöver vad som erfordras för att vidmakthålla
arméns stamhästbestånd. Jag
vill i anledning av interpellantens första
fråga — samtidigt som jag beklagar att
svar ej kunnat givas under februari månad
— redan nu giva till känna min avsikt
att i huvudsak förorda arméchefens
förslag till begränsning av stamhästbeståndet.
Efter samråd med chefen för
jordbruksdepartementet vill jag vidare
framhålla, att hittills gjorda överväganden
icke lett till slutsatsen att ett större
antal remonter än 350 med säkerhet
kunna föreslås till inköp 1954.

Under år 1949 uppköptes genom arméförvaltningens
försorg, utöver 500 remonter,
även 100 för export till Schweiz
avsedda hästar. Enligt vad jag erfarit
ha vederbörande schweiziska myndigheter
förklarat sig vilja göra motsvarande
inköp även i år. Det är min avsikt
förorda, att arméförvaltningen jämväl i
fortsättningen medverkar vid genomförandet
av ifrågavarande export.

Härefter anförde:

Herr NORUP: Herr talman! Jag vill
till herr statsrådet ocli chefen för för -

svarsdepartementet framföra ett tack
för svaret på min interpellation.

Jag måste tyvärr konstatera, att svaret
är ganska negativt och föga stimulerande
för de hästuppfödare, vilka tagit
till sin uppgift att tillhandahålla
varmblodiga hästar för arméns behov.
Att det finns intresse för uppfödning
av varmblodshästar visar den stora uppslutningen
vid ett sammanträde i Lund
den 4 januari i år, anordnat av Avelsföreningen
för varmblodiga hästar. Det
var icke mindre än 600 å 700 hästuppfödare
som där dryftade framtida utsikter
för uppfödande av den varmblodiga
hästen.

I svaret hänvisar herr statsrådet till
uttalandet i 1948 års försvarsproposition,
där herr statsrådet förordar en
etappvis begränsning av stambeståndet
av arméns ridhästar från 5 000 till 4 000
stycken. Detta nödvändiggör en remontering
av endast 420 hästar årligen. Hittills
ha dock inköpts 500 hästar, varvid
förutsatts, att eventuellt överskott skulle
utackorderas såsom ackordshästar.
Nämnda uttalande gav hästuppfödarna
en viss trygghet för framtiden och har
ingivit dem förhoppning om att detta
förhållande skulle bli bestående. En
stor oro har emellertid gjort sig gällande
senaste tiden, då det försports, att
chefen för armén framlagt förslag om
ytterligare minskning av stamhästbeståndet
med cirka 1 400 hästar. Genomföres
detta förslag kommer remontbehovet
för arméns del att minska till
350 hästar per år. Detta väcker minst
sagt förvirring och rimmar dåligt ihop
med det behov av ridhästar, som måste
finnas i reserv för arméns krigsberedskap,
en mycket viktig sak. Kungl. lantbruksstyrelsen,
som enligt sin instruktion
har att svara för att lantförsvarets
behov av hästar blir tillgodosett, har i
sitt yttrande över chefens för armén
förslag om reducering av arméns stamhästbestånd
anfört följande: »Det är av
största vikt att alla möjligheter tillvaratagas
för atl trygga en reserv av varm -

2 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1950.

18 Nr 9.

Svar på interpellation angående omfattningen av statens inköp av varmblodiga hästar.

blodiga hästar. Om detta syfte skall
kunna nås, måste den varmblodiga hästaveln
upprätthållas i nuvarande omfattning.
Förutsättningen härför är att
en regelbunden, säker och efter den nuvarande
stostammen anpassad avsättning
beredes uppfödarna för av dem
uppfödda hästar. En minskning av det
årliga remontinköpet från 500 till 350
hästar skulle innebära ett hårt slag för
aveln.» Detta är allvarsord, värda att
begrunda.

I brist på tillräckligt antal varmblodiga
hästar uttagas en del kallblodiga
hästar som mobiliseringsreserv. Det har
berättats mig från sakkunnigt håll, att
en del av dessa kallblodiga hästar vid
beredskapen under krigsåren icke kunde
anspännas för vissa fordon. Detta
berodde på att de voro för stora. Ännu
sämre gick det att använda dem som
ridhästar. Således äro dessa kallblodiga
hästar, enligt vad erfarenheten visar, en
dålig och dyrbar mobiliseringsreserv.

Även om chefen för armén föreslår
nedskärning av remontinköp för arméns
behov, har dock arméledningen enligt
gjorda uttalanden ett stort intresse av
att antalet hästar, lämpliga för militärt
bruk, icke minskas. Sålunda anförde
arméchefen vid ett besök av ordföranden
i Avelsföreningen för varmblodiga
hästar i september 1949 i huvudsak följande:
»Även om moderniseringen av arméns
krigsförband kräver ökad motorisering
och samtidigt en minskning av
stamhästantalet måste genomföras för
att hålla ner fredskostnaderna, måste
man tillmäta den största betydelse för
arméns krigsberedskap att tillgången
vid mobilisering på för militärt bruk
lämpliga hästar icke äventyras. Det är
därför ett militärt önskemål att nuvarande
tillgång i landet på hästar icke
undergår minskning i avsevärdare grad.
Arméchefen har tagit del av de uppgifter
beträffande minskningen av hästbeståndet,
som jord- och skogsbrukets
ökade motorisering under de senaste
åren medfört och sannolikt kan komma

att ytterligare medföra. Med anledning
härav hälsar arméchefen med största
tillfredsställelse alla strävanden att
upprätthålla och utöka sådan hästuppfödning,
som syftar till att bibehålla
och om möjligt öka tillgången på för
militärt bruk lämpliga hästar.»

Herr statsrådet säger som svar på min
första fråga, att statsrådets avsikt är att
i kommande proposition »i huvudsak
förorda arméchefens förslag till begränsning
av stamhästbeståndet». Detta
svar kommer säkerligen av hästuppfödaren
att tolkas så, att ingen säkerhet
för framtiden gives för att finna en
tryggad avsättning för den varmblodiga
hästen och att de måste sluta upp med
denna avel.

Uppfödare av varmblodiga hästar
måste finna det anmärkningsvärt, att
samtidigt som man från arméhåll —-jag citerar arméchefen — önskar inte
bara »upprätthålla» utan även »utöka
sådan avel», undandrager man uppfödarna
deras viktigaste avsättningsmöjligheter,
arméns kontinuerliga inköp
av remonter. Inte nog härmed. Samtidigt
utarbetar man inom arméförvaltningen
förslag om att till Ridfrämjandet
och till officerare och underofficerare,
som på kronans bekostnad äga
uppställa egen tjänstehäst, överflytta
arméns nu övertaliga stamhästar, trots
att 1947 och 1949 års riksdagar beviljat
medel för nämnda institution och
personal, med motivering att tillvarataga
uppfödarnas övertaliga remonter
och härigenom skapa en mobiliseringsoch
krigsreserv av varmblodiga hästar.

Jag vädjar därför till försvarsministern
att innan den nu tilltänkta propositionen
angående reducering av arméns
stamhästbestånd avges, kontakta
icke bara vår nuvarande jordbruksminister
— lantbruksstyrelsen har, som
jag i min interpellation anfört, av mobiliseringsskäl
helt motsatt sig minskning
av de årliga remontinköpen —
utan även vår förre jordbruksminister,
som vid 1947 års riksdag förordade

Onsdagen den 8 mars 1950. Nr 9.

Svar på interpellation angående omfattningen av statens inköp av varmblodiga hästar.

stöd åt denna avelsgren under motivering,
att en utökning av hästavelns omfattning
i landet uppenbarligen skulle
bli till gagn icke blott för försvaret utan
även för hästuppfödarna, som härigenom
skulle kunna tillföras avsevärda
inkomster. Riksdagen biföll också enhälligt
förslaget om stödåtgärderna.

De stödåtgärder, som 1947 års riksdag
biträdde, ha ingalunda medfört
någon ökning men väl ett bibehållande
av den varmblodiga stostammen, till
skillnad från den kallblodiga, som avsevärt
minskat. Minskas nu, trots krigsbehovet
av sådana hästar, remonteringen
med 30 procent, kommer samma öde
att drabba den varmblodiga avelsstammen.
Remontuppfödarna, som i huvudsak
utgöras av ägare och arrendatorer
av medelstora och mindre gårdar och
som i vetskap om vårt verkliga krigsbehov
av arméhästar och i tron på myndigheternas
utfästelser nedlagt ett betydande,
mångårigt arbete på denna
avelsgren, måste finna det anmärkningsvärt,
att en avelsgren raseras, vilken
allmänt erkännes vara av stor betydelse
för vår försvarsberedskap och
vilken dessutom visat sig vara av den
kvalitet, att den som exportvara under
de senaste åren kunnat tillföra — och
sannolikt även i fortsättningen kommer
att tillföra — vårt land värdefull hårdvaluta.

Remontuppfödarna ha icke några nya
anspråk på en ansträngd statskassa. De
önska endast att sparsamhetsskäl icke
skola föranleda försvarsministern till
åtgärder, som framdeles skola visa sig
ha varit förhastade. Man kan i sammanhanget
erinra om 1925 års nedrustning,
som senare i långa och många år
har satt avskräckande spår.

Herr statsrådet talar i 1948 års proposition
om att för stödjande av den
varmblodiga aveln skulle 500 remonter
inköpas, men han nämner ingenting om
att detta även bör gälla för att få fram
eu krigsreserv av hästar. Det är enligt
min mening en mycket viktig sak att så

sker, och den reserven fylles säkerligen
icke, även om kungl. lantbruksstyrelsens
minimikrav uppfylles, alltså att
man inköper 500 remonter.

Herr statsrådet nämner, att exporten
till Schweiz bör fortsätta. Ja, det är en
tillgång för landet och ett stöd för
avelsarbetet att begärlig valuta tillföres
vårt land. Detta är dock allt för lösa
garantier för att jordbrukaren skall
fortsätta med en så riskfull och kostsam
näring som uppfödning av varmblodiga
hästar är.

Jag vågar i detta sammanhang föra
fram tanken på en samverkan mellan
försvars- och jordbruksdepartementen,
så att av de medel, som årligen inflyta
på totalisatorn, 7,5 miljoner kronor, och
som från början helt voro avsedda att
stödja hästaveln, en del får användas
för nyrekrytering av beståndet av såväl
stamhästar som ridhästar i reserv
för krigsbruk.

Borde inte en viss del av de hästar,
som skola utackorderas efter inköpet,
inköras och skötas under ett år vid
hingstdepåerna Flyinge och Strömsholm,
innan de sändas ut till jordbrukarna?
Jag anser, att det antal ston,
som nu finns på Flyinge, borde minskas,
och att inkörandet av varmblodiga
ackordhästar borde vara en större uppgift
för Flyinge än att hålla avelsston,
som uppfödarna lika gärna kunna hålla.

Herr talman! Jag vill sluta med att
säga, att om de synpunkter som jag
här har framhållit bli beaktade, så
komma uppfödarna av varmblodiga
hästar att fortsätta med aveln. Sker inte
detta, måste herr statsrådets tal tolkas
så, att ingen säker avsättning för varmblodiga
hästar kommer att förefinnas
efter 1954. Planläggningen av aveln
måste då inrättas därefter, och en binäring
som väl behövs, inte minst för
det mindre lantbruket, kommer då att
avvecklas.

Herr AHLSTEN: Herr talman! När
statsrådet och chefen för jordbruksde -

Onsdagen den 8 mars 1950.

20 Nr 9.

Svar på interpellation angående omfattningen av statens inköp av varmblodiga hästar.

partementet under vårriksdagen 1949
besvarade en interpellation av herr Andersson
i Dunker angående hästförsörjningen
i allmänhet inom landet, gjorde
statsrådet vissa uttalanden i debatten,
av vilka jag inte kan underlåta att vid
detta tillfälle återge en del. När beredskapsfrågorna
fördes på tal, yttrade
statsrådet Sträng, att regeringen i samråd
med de militära myndigheterna
följde utvecklingen mycket noggrant,
men att de militära myndigheterna
ännu inte hade ansett, att den minskning
av hästbeståndet, som då påtalats,
vore alarmerande, även om utvecklingen
inte finge nonchaleras. Emellertid
sade statsrådet till sist, att om utvecklingen
skulle vända i negativ riktning
med bland annat klara risker för försvarsberedskapen,
borde frågan upptagas
till förnyad prövning.

Nu har ett år gått sedan dess, och
man kan fråga sig, när man ställes
inför dessa problem: Vad har hänt under
detta år? Har utvecklingen, som
statsrådet Sträng hänvisade till, fortsatt
eller vänt i negativ riktning? Ser man
på statistiken i fråga om betäckningarna
av nordsvenska ston och ardennerston,
finner man, att dessa utgjorde
tillsammans 40 500 år 1946, 27 300 år
1947 och 31 100 år 1948 — det var just
den uppgången som statsrådet Sträng i
fjol hänvisade till. För år 1949 visar
emellertid statistiken en minskning till
29 500 betäckningar. Det har således
just inträffat en sådan vändning i utvecklingen
i negativ riktning, som
statsrådet tänkte på. Ser man på utvecklingen
av hela hästbeståndet i landet,
skall man finna, att vi 1948 hade
497 000 hästar och 1949 465 000 hästar,
sålunda en minskning med 32 000 hästar
på ett enda år.

Samtidigt ha vi lämnat den kallblodiga
aveln utan stöd och låta den utveckla
sig bäst den vill. Det får bli en
minskning därvidlag. På jordbrukarhåll
räkna vi med att när antalet hästar
i landet blir så lågt, att vi knappt

kunna klara oss, kominer den prisnivå
att återvinnas, som vi eftersträva för
att kunna hålla aveln i gång. I detta
läge tillkommer nu ett nytt moment,
nämligen att man från försvarsdepartementet
säger, att samtidigt som denna
minskning av den nordsvenska och
kallblodiga aveln äger rum, kunna vi
också skära ned det hästbestånd som
är särskilt lämpligt för militärt bruk,
nämligen det av varmblodiga hästar.
Man låter sålunda även detta hästbestånd
rutscha nedåt. Det blir alltså en
minskning också av detta liksom på de
andra hästrasernas område. Det finns
verkligen anledning att fråga sig: Kan
det vara en rimlig och riktig utveckling? Den

varmblodiga aveln får man kanske
betrakta ur andra synpunkter än
den kallblodiga. Om man inte vinner en
tryggad avsättning för remonterna upp
till det antal, 500, som armén köpt under
de senaste åren, kommer naturligtvis
det avelsarbetet att spolieras i mycket
större utsträckning än man egentligen
räknat med. Och detta avelsarbete
är av den art, att det inte går att återupptaga
det lika lätt som när det gäller
de andra hästraserna. Om man inte nu
i vår får någon klarhet om hur det
skall bli för framtiden på detta område,
så kommer man naturligtvis inte
att föra in i aveln yngre varmblodiga
ston, utan dessa komma att gå till remonter.
Det blir sålunda inte någon rekrytering
av stomaterialet. Samtidigt
blir det en väsentlig minskning av betäckningarna,
och följden blir en nedgång
i de varmblodiga hästarnas antal.
Antalet ston, betäckta av statens hingstar,
var år 1948 2 600 och år 1949 2 500,
således redan en påbörjad minskning.
När krisrevisionen 1941 gjorde en
granskning av hästbeståndet inom armén,
uttalade krisrevisionen, efter att
ha kritiserat en del hästar, att arméns
hästbestånd knappast kunde anses fältmässigt.
Man satte faktiskt i fråga, huruvida
hästar av ardennerras och en del

Onsdagen den 8 mars 1950. Nr 9.

Svar på interpellation angående omfattningen av statens inköp av varmblodiga hästar.

andra hästar passade för arméns behov.
Vi veta också, att arméns hästar helst
böra vara av varmblodigt slag eller
nordsvenska och att andra hästar inte
äro lika lämpliga för ändamålet.

Vi kunna inte komma ifrån, att vid
krigsberedskap måste jordbruket och de
militära myndigheterna dela de resurser
i fråga om dragkraft vi ha inom
landet, nämligen bilar och hästar. Under
det föregående kriget hade vi en
mycket stor tillgång däri, att vi hade ett
mycket stort hästbestånd, men nu hålla
vi på att rasera samma reserv som vi
då hade. Man låter alltså avelns utveckling
vara fullständigt fri, med en mycket
stark minskning av hästbeståndet
som resultat, och så kommer man nu
från militärt håll och sätter in en stöt
för att liksom fullfölja raseringen ned
i botten. Man frågar sig då verkligen:
Är detta en riktig fördelning mellan
jordbrukets behov och det militära behovet?
Jag vill påminna om att inte
längre tillbaka än 1949 från de militära
myndigheternas sida begärdes, att
ungefär hälften av vårt bestånd av bilar
för transport av mjölk till mejerierna
skulle ställas i reserv för beredskapsändamål.
Om olyckan skulle komma
över oss, tar man alltså ifrån oss dessa
bilar, som man sålunda fört in i krigsberedskap,
och då måste de ersättas
från annat håll. Jag skulle ännu en
gång vilja rikta en fråga, liksom förra
gången till jordbruksministern, nu till
försvarsministern: Tager man verkligen
hänsyn till dessa två faktorer, jordbrukets
behov och det militära behovet,
på ett sådant sätt, att avvägningen blir
riktig? I.åter man jordbrukarna slopa
hästarna, bör det väl vara riktigt, att
åtminstone staten försöker uppehålla
det bestånd av varmblodiga hästar, som
vi tidigare haft och som är mest lämpat
för krigsbruk och som behövs, om olyckan
skulle komma över oss.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
ha givit uttryck för den olust jag känner
och som jag vet, att de, som syssla

med den varmblodiga aveln, känna inför
de utsikter till minskade remontinköp
som här signalerats. Jag skulle vilja
vädja till statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet, att man, innan
den kungl. propositionen avlämnas,
verkligen avväger dessa frågor på ett
sådant sätt, att inte resultatet blir, att
jordbruket blir lidande, om olyckan
skulle komma över oss.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Det råder ganska stor besvikelse
bland landets hästuppfödare för detta
uttalande, att den varmblodiga aveln
kommer att inskränkas ytterligare på
grund av att armén i fortsättningen inte
tänker inköpa så många varmblodiga
remonter som hittills.

Aveln av varmblodiga hästar har betytt
mycket för vissa orter i vårt land.
Jag tänker här särskilt på Öland, som
är speciellt lämpat för denna hästavel.
Öland kan nästan sägas ha intagit en
rangplats, när det gällt att föda upp
präktiga hästar. Nu föreslås det en
minskning av statens inköp, och detta
kommer att återverka hårt på försörjningsmöjligheterna
i de trakter, där
man hittills har bedrivit denna avel. Jag
undrar emellertid, om man inte här har
gått väl långt. Följden av ett sådant beslut
måste nämligen bli, att man vid eu
eventuell mobilisering måste kalla in ett
hästmaterial, som är mindre lämpat för
det ändamål, som det skall tjäna. Dessutom
tillkommer den omständigheten
att även den kallblodiga aveln dras med
stora svårigheter. Beståndet av kallblodiga
hästar minskar undan för undan,
och man kan nu konstatera, att detsamma
i stor utsträckning består av äldre
hästar. Någon nämnvärd rekrytering
äger inte rum. Inskränkningen i den
kallblodiga aveln kommer också att
medföra, att det i händelse av mobilisering
blir svårare att avvara tillräckligt
många hästar för arméns behov.

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1950.

Svar på interpellation angående omfattningen av statens inköp av varmblodiga hästar.

Jag undrar, om det i nuvarande läge
inte vore klokt att, åtminstone tills vidare,
försöka upprätthålla och stödja
den varmblodiga hästaveln i något större
utsträckning. Man vet inte vad framtiden
kan bära i sitt sköte, och jag är
övertygad om att man vid en eventuell
mobilisering behöver tillgripa inte bara
det nu befintliga hästbeståndet utan en
avsevärd reserv därutöver.

Nu säger herr statsrådet att Schweiz
uppträder som köpare, att man i detta
land köpte 100 hästar i fjol och att vi
ha utsikter att även i år få exportera en
del hästar till Schweiz. Jag tror emellertid
att den marknaden inte är någonting
att bygga på för framtiden. Det
är nog klokare att räkna med det egna
landets behov. Jag vill därför rikta en
mycket varm vädjan till försvarsministern,
att han här försöker åstadkomma
åtminstone någon förbättring på detta
område till förebyggande av det svåra
läge, som annars kan befaras uppstå, och
att de statliga inköpen av hästar höjas,
så att hästaveln kan bibehållas i ungefär
nuvarande omfattning.

Herr von SETH: Herr talman! I dagarna
har man avslutat en stor manöver
i Skillingarydstrakten i Småland.
Den ägde rum i terräng, som man kan
beteckna som tassemarker. Det visade
sig under denna manöver, att såväl motorfordon
som cyklar i ganska stor utsträckning
kommo till korta. Hästarna
däremot hade relativt stor användbarhet,
även om avgången på hästar var
ganska stor.

Jag skall, herr försvarsminister, inte
här ta upp frågan om hästens användning
i försvarsväsendet. Jag har endast
velat peka på de erfarenheter, som här
ha gjorts. Jag vill särskilt understryka,
att när herr statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet talar om det årliga
behovet av 350 stycken hästar, så
är detta antal det oundgängliga freds -

behovet. Krigsbehovet och behovet vid
mobilisering ligger avsevärt högre.

De föregående talarna ha med siffror
och statistik visat hur hästbeståndet i
vårt land sjunker, och jag vill bara understryka
vad herr Ahlsten sade beträffande
den varmblodiga aveln, nämligen
att den minskning, som nu ställes
i utsikt från år 1954, ställer hästuppfödarna
inför den situationen, att de
måste minska avelsmaterialet, och att
det sedermera inte går att bygga upp
hästaveln på nytt, annat än på lång sikt
och med mycket stora svårigheter.

I fråga om den kallblodiga aveln ber
jag att få understryka vad herr Jonsson
i Skedsbygd sade, nämligen att vi ha
procentuellt för mycket äldre hästar.
Hästbeståndet minskar för varje år, och
tillgången på nya, unga hästar är alldeles
för liten. Jag har varit hushållningssällskapets
representant i Jönköpings
län under många år och medlem av premieringsnämnden,
och jag vill med stöd
av vunnen erfarenhet rikta en varm
vädjan till försvars- och jordbruksministrarna,
när de nu ha tagit säte
bredvid varandra i kammaren, om det
inte här kan ske en samverkan. Jag förstår
fuller väl att en utökning av hästbeståndet
för arméns del lägger ekonomiska
bördor på fjärde huvudtiteln,
men vi få väl också taga hänsyn till beredskapssynpunkterna
och till de möjligheter
som systemet med ackordhästar
ger oss.

Med dessa ord ber jag att få rikta en
varm vädjan till försvars- och jordbruksministrarna
om ett samarbete dem
emellan, som skulle kunna resultera i
att man inköper ett större antal hästar.

Herr talman! Till sist ber jag att få
understryka, att det blir ett dråpslag
mot hästaveln i vårt land — i första
hand mot den varmblodiga, men även
mot den kallblodiga — om man nu från
statsmakternas sida intar en avog
hållning.

överläggningen var härmed slutad.

Onsdagen den 8 mars 1950.

Nr 9.

§ 4.

Svar på interpellation angående ifrågasatt
utvidgning av Remmene skjutfält.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT, erhöll på begäran ordet
och yttrade: Herr talman! I en med
andra kammarens tillstånd framställd
interpellation har herr Larsson i Luttra
till mig riktat följande frågor:

1. Anser sig statsrådet kunna ställa i
utsikt en mera allsidig utredning angående
en eventuell utvidgning av Remmene
skjutfält med beaktande av att
även andra intressen än de militära beredas
tillfälle att medverka?

2. Om statsrådet icke kan ställa i utsikt
en sådan utredning, är statsrådet i
så fall beredd att för kammaren lämna
en redogörelse för frågan, därvid då
särskilt frågan om möjligheten att, med
den nu ifrågasatta utvidgningen, åstadkomma
en tillfredsställande lösning på
lång sikt bör belysas, liksom även myndigheternas
sätt att handlägga ärendet
med sakägarna?

Såsom interpellanten framhållit underställdes
frågan om utvidgning av
Remmene skjutfält motionsvis 1949 års
riksdags prövning. I sitt av riksdagen
godkända utlåtande uttalade statsutskottet,
att Kungl. Maj:t borde ha sin uppmärksamhet
riktad på frågan och, då
förhållandena det medgiva, framlägga
förslag i ämnet.

Under hösten 1949 uppdrog Kungl.
Maj:t åt fortifikationsförvaltningen att,
därest för kronan antagbara överenskommelser
om markförvärv för utvidgningen
kunde träffas, sluta avtal härom
under förbehåll av Kungl. Maj:ts godkännande.

I skrivelse den 18 februari 1950 har
fortifikationsförvaltningen meddelat, att
det övervägande flertalet av de av utvidgningen
berörda 135 fastighetsägarna
motsatt sig marköverlåtelse till kronan
och att de icke voro villiga diskutera
försäljningsproblemen förrän riksdagsbeslut
om utvidgningen förelåge.
Fortifikalionsförvaltningen har med

hänsyn härtill ansett lämpligt att för
närvarande icke fullfölja förda förhandlingar.

Fortifikationsförvaltningen har icke i
sina medelsäskanden för budgetåret
1950/51 upptagit medel för här avsedda
markförvärv.

Jag får i anledning av interpellantens
frågor tillkännagiva, att jag icke avser
föreslå proposition till innevarande års
riksdag om anslag för utvidgning av
Remmene skjutfält.

Därest frågan om utvidgning av skjutfältet
finnes böra framdeles upptagas
till förnyat övervägande kan det visa
sig lämpligt att, såsom interpellanten
förordat, en särskild kommitté tillsättes,
i vilken såväl militära som civila
intressen böra vara representerade.

Härpå anförde

Herr LARSSON i Luttra: Herr talman!
Jag ber att få tacka herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet för
svaret på min interpellation. Svaret går
ur mina synpunkter i positiv riktning,
vilket jag naturligtvis är mycket tacksam
för.

Jag vill dock knyta an några reflexioner
till det avgivna svaret. För egen del,
som lekman, har jag fått den bestämda
uppfattningen, att man icke inom detta
område kan åstadkomma ett tillfredsställande
skjutfält för artilleriet eller en
fullgod övningsplats för de andra regementen,
som det skulle bli fråga om.
Om kronan förvärvade ifrågavarande
områden, så skulle detta medföra ganska
små fördelar, jämfört med den nuvarande
anordningen. De små fördelar,
som man i så fall skulle vinna, kunna
enligt mitt förmenande icke motivera en
kapitalinvestering från kronans sida,
som väl skulle röra sig mellan 1,5 och
2 miljoner kronor. Inte heller tror jag,
att de fördelar, som skulle vinnas med
ett sådant markförvärv, skulle rättfärdiga,
att ett stort antal jordbruk stympas
därigenom att deras skogsmark avskiljes
från fastigheterna.

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1950.

Svar på interpellation angående ifrågasatt utvidgning av Remmene skjutfält.

Genom statsrådets svar har jag nu
fått besked om att frågan om markförvärvet
har skjutits på framtiden. Detta
innebär dock att ett visst hot om att
kronan skall förvärva marken alltjämt
kvarstår gentemot markägarna. För befolkningen
skulle det givetvis vara värdefullt,
om ett mera bestämt besked härvidlag
kunde lämnas, eventuellt efter
ytterligare utredning. Befolkningen i
denna trakt får utstå ganska stora obehag
och ta stora risker på grund av
skjutningarna. Som en ytterligare pålaga
kommer den otrygghet i fråga om äganderätten
till markerna, som det nuvarande
tillståndet innebär. Det skulle
därför vara ytterligt värdefullt, om ett
dylikt besked kunde lämnas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Föredrogos var efter annan och hänvisades
till statsutskottet följande Kungl.
Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner: nr

83, angående anslag till upplysningsarbete
avseende produktions- och
exportfrågor;

nr 85, angående företagsräkning; och

nr 87, angående fortsatt disposition
av ett äldre reservationsanslag.

§ 6.

Föredrogs den av herr Hansson i
Skediga vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet angående avdrag
vid taxering till inkomst av jordbruk
av anskaffningskostnaderna för nyuppsättning
av maskiner.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av herr Utbult vid
kammarens nästföregående sammanträ -

de gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till hans
excellens herr ministern för utrikes
ärendena i anledning av att två svenska
fiskebåtar blivit uppbringade av utländska
fartyg.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av väckta motioner
angående ändring av reglerna om
platsfördelning enligt riksdagsstadgan
samt lagen om proportionellt valsätt vid
val inom landsting, å kommunalstämma
m. m.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
12, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under tolfte huvudtiteln,
avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1—16.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17.

Lades till handlingarna.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden och memorial:

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa kostnader från anslaget till oförutsedda
utgifter;

Onsdagen den 8 mars 1950.

Nr 9.

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrad disposition
av bergmöstarbostället Knutsberg i
Nora socken;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av ett äldre reservationsanslag;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående täckande av underskott
i clearingkassan för raka rör
av smidbart järn m. m.;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag under tionde huvudtiteln
för budgetåret 1950/51 till säkerhetsanstalter
för sjöfarten;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag under statens
allmänna fastighetsfond för budgetåret
1950/51 till säkerhetsanstalter för sjöfarten; nr

nr 37, angående överlämnande till
särskilt utskott av en till statsutskottet
remitterad motion, som äger samband
med frågan angående riktlinjer för det
svenska skolväsendets utveckling.

Kammaren biföll vad utskottet i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 11.

Ändringar i stämpelförordningen.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 18, i anledning av väckta
motioner angående vissa ändringar i
stämpelförordningen.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Då jag till detta utlåtande fogat
en blank reservation, känner jag det

Ändringar i stämpelförordningen.

som en plikt att med några ord tala om
varför jag intagit denna ställning i utskottet.

Det är ju — vilket åtminstone vi i bevillningsutskottet
känna till — en ganska
gammal historia med dessa stämpelavgifter.
Riksdagen har ju också vid
åtskilliga tillfällen uttalat önskemål om
att man måtte ägna de rådande bestämmelserna
en allmän översyn. Såsom förhållandet
nu är skall ju vid köp av fast
egendom köparen och säljaren halvera
kostnaden för lagfartens erhållande,
stämpelavgiften alltså, som uppgår till
tio kronor per tusen av köpesumman.

I realiteten är det nog oftast så, att säljaren
genom en särskild klausul fritager
sig från denna sin skyldighet och överlastar
den på köparen; i flera fall får
nog köparen ensam svara för lagfartskostnaderna.
Dessa kostnader bli ganska
avsevärda; de uppgå till en procent
av köpesumman.

Ofta få köparna — särskilt när det
gäller ungdomar, som skola övertaga
en jordbruksfastighet —■ redan vid övertagandet
ikläda sig avsevärda skulder.
Dessutom skola de sedan låna upp
pengar för att betala lagfartsstämpeln.
Om det nu vore så, att denna lagfartsstämpel
utgjorde någon sorts statens
garanti för att fånget vore absolut lagligt
och att man inte kunde frånhända
köparen egendomen, då skulle man
kanske kunna förstå, att staten skulle
ha någon ersättning för att lämna denna
garanti. Så är det emellertid inte i
verkligheten. Lagfartsstämpeln är en
ren expeditionsåtgärd. Den har intet
med fångets laglighet att göra i annan
mån än att de handlingar, som företes,
skola uppfylla vissa formella krav.

Vi ha vid flera tillfällen motionerat
för åstadkommande av åtminstone jämlikhet
när det gäller denna lagfartsstämpel.
Det höga stämpelbelopp som
utgår har ju medfört, att man försöker
kringgå dessa bestämmelser. Man bildar
s. k. fastighetsföreningar, som förvärva
fastigheter. I realiteten är det kanske

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1950.

Ändringar i stämpelförordningen.

bara en enda ägare till alla andelarna,
och sedan överlåter man andelarna
utan att betala lagfartsstämpeln. Riksdagen
har vid flera olika tillfällen påtalat
detta förhållande och uttryckt
önskan om en översyn av gällande bestämmelser,
men såvitt jag vet har man
ännu inte kommit fram till något resultat.
I år ha vi därför gått den andra
vägen. När man inte kan åstadkomma
jämlikhet på så sätt, att alla fastighetsförvärv
bli belastade med samma stämpelavgift,
så tycka vi att det kan vara
skäl i att helt taga bort denna stämpelavgift.
Detta är ju i alla fall en beskattning
av sådant slag, som enligt vårt förmenande
knappast borde komma i fråga.
Jag sade nyss, att när t. ex. ett par ungdomar
förvärva en fastighet, få de ofta
ikläda sig avsevärda skulder och dessutom
låna upp pengar för att betala
lagfartsstämpeln. I nuvarande tid kan
ju sådant, tycker jag, knappast vara förenligt
med den rättvisa man fordrar
av beskattningen.

Jag vet mycket väl, herr talman, att
det inte lönar sig att här hålla något
längre anförande för denna motion. Det
blir ändå bara ett begravningstal. Vi ha
ju också så många gånger förut debatterat
denna sak. Jag har emellertid velat
föra detta på tal, och jag vill uttrycka
den förhoppningen, att den översyn
riksdagen önskade redan 1929 och
som riksdagen sedan vid upprepade tillfällen
återkommit till, snart nog måtte
komma till stånd. Jag uttalar också det
önskemålet att man, när denna översyn
kommer till stånd, inte bara ser till att
alla fastighetsobjekt, som gå i handeln,
bli lika beskattade, utan också att lagfartsstämpeln
får en rimligare storlek
än vad den för närvarande har.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Detta är en gammal fråga, som vi diskuterat
i riksdagen mångfaldiga gånger.
Förut gick bondeförbundet, såsom herr
Jonsson i Skedsbygd nyss nämnde, på

den linjen, att man genom en höjning
av fastighetsstämpeln skulle skapa jämnhet.
Den linjen har också bevillningsutskottet
under de gångna åren anslutit
sig till. Det är givet, att man bör försöka
sträva efter jämnhet på här ifrågavarande
område, så att det inte skall
bli möjligt att genom sådant kuckel,
som ju faktiskt förekommer på detta
område i form av olika sorters sammanslutningar
— fastighetsföreningar o. s. v.
•— slippa ifrån en lagfartsstämpel, som
är avsedd att vila på fastigheten.

Nu har ju bevillningsutskottet flerfaldiga
gånger hemställt om denna översyn,
och enligt meddelande, som vi under
hand fått från finansdepartementet,
är det troligt, att man om några månader
har möjlighet att sätta i gång med
detta arbete. Huruvida denna översyn
resulterar i att man söker åstadkomma
en lösning i överensstämmelse med bondeförbundets
förutvarande linje, eller
om den ger till resultat en lösning i
överensstämmelse med bondeförbundets
linje i dag -— ett avskaffande av stämpelavgiften
— är jag, herr talman, mycket
tveksam om. Jag skulle dock vilja
säga att denna skatt, som inte är någonting
annat än en omsättningsskatt, givit
staten i runt tal mellan 19 och 20 miljoner
kronor om året under de senare
åren, och vårt läge är ju inte precis
sådant, att man bör hemställa till Kungl.
Maj:t att nu skänka bort 20 miljoner
kronor.

Jag ville ha sagt dessa ord för att det
inte skall framstå som om herr Jonssons
i Skedsbygd uppfattning, att man
borde avskaffa hela denna stämpelavgift,
vore den enda synpunkt, som här
anlagts på denna fråga. Jag yrkar, herr
talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Jag
förstår att herr Olsson i Gävle anser
detta vara egentligen en småsak. Eftersom
utskottet säger att lagfartsstämpeln
är en omsättningsskatt, så vill jag er -

Onsdagen den 8 mars 1950.

Nr 9.

inra herr Olsson i Gävle om att när vi
hade den allmänna omsättningsskatten,
deklarerade herr Olsson högtidligen,
att omsättningsskatten var en av de
skatter, som med det snaraste borde
avskaffas.

Nu förstår jag att denna omsättningsskatt
inte besvärar dem, som herr Olsson
i Gävle ömmar för, ty den drabbar
jordbrukarna; han tycker att dessa gärna
kunna få en extra skatt. Han påpekar,
att staten får in 16 å 18 miljoner
kronor om året på denna skatt, och menar,
att detta är nödvändigt. Men, herr
Olsson, är det inte bättre att staten avstår
från dessa inkomster än att dessa
pengar skola pressas ut av en mängd
nybörjare bland jordbrukarna, vilka
måste skaffa sig jordbruk med skuldsättning
och då dessutom få denna extra
omsättningsskatt, som ytterligare försvårar
utkomstmöjligheterna för dem?
Tycker verkligen herr Olsson att det
finns någon rättvisa i det systemet?
Nog tror jag det vore bättre att samhället
skaffade sig inkomster på annat
sätt än genom att pressa dessa nybörjare
på jordbruk med denna extra omsättningsskatt.

Man har i utskottets betänkande med
anledning av herr Holmbäcks motion
förutsatt, att frågan om fördelningen
av kostnaderna för stämpelavgiften
kommer att prövas av den utredning,
som enligt uppgift med det snaraste
skall komma till stånd. Jag vill framhålla,
att det hade varit rimligt att utskottet
sagt ungefär detsamma om den
motion, som är framburen av undertecknad
in. fl. eller att den åtminstone
fått komma till prövning utan något
särskilt uttalande. Men bär gör utskottet
ett uttalande som tyder på att man
tar för givet att denna omsättningsskatt
under alla omständigheter skall utgå.
Man säger sålunda, att frågan om utformingen
av reglerna angående denna
skatt skall upptagas till prövning. Man
utgår ifrån såsom något självklart, att
denna skatt skall alltjämt finnas kvar.

Ändringar i stämpelförordningen.

Det är detta, som jag reagerar emot.
Den utredning, som snart skall komma
till stånd, bör upptaga frågan till allsidig
prövning, så att även möjligheterna
att få bort denna skatt undersökas.
Den är enligt min mening en gammal
grundskatt, som bör avskrivas så snart
som möjligt.

Med detta bar jag, herr talman, endast
velat ge uttryck åt den meningen,
att den bär nämnda utredningen, som
kommer att pröva dessa frågor, bör
sikta på att få bort denna grundskatt.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Med anledning av min värderade
vän herr Olssons i Gävle inlägg, där
han talade om bondeförbundets gamla
och nya inställning, vill jag framhålla,
att jag tycker att det är förklarligt, att
när vi år efter år angripit problemet
från en sida utan att lyckas få någon
lösning på det, så gripa vi oss nu an
med problemet från andra sidan för att
på den vägen försöka åstadkomma en
lösning.

Sedan säger herr Olsson, att vi inte
ha råd att avstå dessa 18 till 20 miljoner
kronor, som det här rör sig om.
Ja, men vi ha råd att avstå avsevärda
belopp — hur många miljoner kan jag
inte säga — till husjobbare, till personer
som yrkesmässigt driva affärer och
bara sälja andelar i företag. Där avstå
vi avsevärda belopp för att belasta en
annan folkgrupp, som har svårighet att
komma ut med pengarna — jag tog som
exempel ungdom som skall starta ett
jordbruk. Dessa förhållanden ge oss anledning
att säga, att om staten har råd
att avstå så avsevärda belopp till rena
jobberier, så kan väl i all rimlighets
namn staten ha råd att avstå från en
beskattning, som verkligen blir kännbar
och svår att klara för de grupper
det bär gäller.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag betraktar ingalunda detta ärende
soin eu småsak, som herr Rubbestad fått

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1950.

Skattebefrielse för ersättning för förstörda arbetskläder.

för sig. Jag betraktar det inte heller som
något som berör endast landsbygden. Jag
har aldrig ansett, att man kan vräka
vilka skattebördor som helst på landsbygdsbefolkningen.
Jag tror att dessa
överord få stå för herr Rubbestads räkning
i denna debatt. Det gäller ju här
inte endast jordbrukare — detta har ju
också framgått av herr Jonssons i
Skedsbygd yttrande — utan det gäller
miljonvärden i städerna och samhällena.
Här ha herr Jonsson i Skedsbvgd
och jag varit inne på precis samma
linje. Vi ha skrivit till Kungl. Maj:t för
att försöka få en sådan ordning på dessa
saker, att ingen fastighetsjobbare av
det ena eller det andra slaget skall
slippa undan.

Jag tror inte det är någonting som
hindrar, att den översyn, som här kommer
till stånd, även får taga hänsyn till
bondeförbundets senaste inställning till
detta problem. Ur det allmännas synpunkt
vore det emellertid av största betydelse,
att man kunde komma åt dessa
miljonvärden, som nu förloras ute i de
större samhällena. Jag tycker att även
herr Jonsson i Skedsbygd borde gå in
på den linjen. Jag har ju nu brottats
med dessa problem så pass länge, att
jag inte tror på att man kan först avskaffa
alla indirekta skatter och sedan
även sänka de direkta skatterna, vilket
en del folk kräver. Jag befinner mig
inte så långt ifrån marken att jag tror
detta, och det vore nog lyckligt om
riksdagsmännen litet till mans, när de
resonera i skattefrågorna, inte hålla sig
svävande mellan himmel och jord.

Herr RUBBESTAD: Det är möjligt att
man, som herr Ohlsson i Gävle säger,
inte i det långa loppet kan undvara
de indirekta skatterna. Men skall man
ha dylika skatter, böra de väl ändå inte
rikta sig mot en enskild grupp inom
samhället, utan vara så beskaffade, att
de drabba alla i samhället på ett rättvist
sätt.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Jag tror nog att herr Olsson i
Gävle och jag äro överens på den punkten,
att det inte går att företaga några
avsevärda sänkningar av skatterna. Men
detta hindrar inte, att man försöker
åstadkomma en rättvisare utjämning
vid tillämpningen av en beskattning,
som, vilket jag här skisserat, nu verkar
ganska orättvist, eftersom den belastar
en grupp, som för att kunna
fylla sin uppgift i samhället måste köpa
fastigheter och av dem ha sin utkomst,
under det att en person, som tjänar
pengar på att jobba med fastigheter,
kan på grund av det rådande systemet
fria sig från skatt. Det är därför jag
säger, att har staten råd att avstå från
de pengar, den hade kunnat ta in på de
affärer, som bedrivas av dessa fastighetsjobbare,
har den även råd att avstå
från vad som flyter in genom stämpelavgiften.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Det är just detta av herr Jonsson i
Skedsbygd och herr Rubbestad i deras
sista anföranden påtalade förhållande
som utskottet velat betona och har skrivit
om vid olika tillfällen. På den
punkten borde således ingen tvist råda.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet i betänkandet
hemställt.

§ 12.

Skattebefrielse för ersättning för förstörda
arbetskläder.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 19, i anledning av väckt
motion angående skattebefrielse för ersättning
för förstörda arbetskläder.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr DAHLGREN: Herr talman! Det
yrkande, som framställes i den föreliggande
motionen, berör vårt lands cirka

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1950.

Avdrag för sjukvårdskostnader vid taxering.

20 000 varvsarbetare. Frågan om att
ersättningar till arbetarna för förstörda
arbetskläder inte skola beskattas är ju
inte ny, utan det gäller här, riktigare
sagt, att återställa den ordning, som
var rådande före källskattens ikraftträdande.
Jag skall inte gå närmare in
härpå. Jag nöjer mig med att anföra,
att före källskattens ikraftträdande funnos
möjligheter för en varvsarbetare att
få avdrag för ersättningar för förstörda
arbetskläder, men att efter källskattens
tillkomst, d. v. s. då man beskattar inkomsterna
direkt vid källan, svårigheterna
visat sig vara betydligt större, när
det gäller att göra avdrag för de ersättningar
det här är fråga om. Man har
inte fått någon rättelse, i varje fall inte
någon nämnvärd rättelse till stånd; endast
i ett fåtal fall har man lyckats få
dessa ersättningsbelopp skattefria.

Jag har inte tänkt ställa något yrkande
utan nöjer mig med att konstatera,
att utskottet i sin skrivning anför, att
frågan torde komma att bli föremål för
prövning inom finansdepartementet
samt att utskottet förutsätter, att de i
motionen anförda synpunkterna därvid
bliva beaktade. Jag tolkar denna skrivning
på det sättet, att utskottet i sak
skulle dela den uppfattning, som motionen
företräder. Jag kan inte underlåta
att uttrycka min glädje däröver
och samtidigt uttala den förhoppningen,
att den behandling av frågan, som
skall äga rum inom finansdepartementet,
inte skall dröja alltför länge.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 13.

Avdrag för sjukvårdskostnader vid taxering.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 20, i anledning av väckt
motion om rätt att vid taxering åtnjuta
avdrag för vissa sjukvårdskostnader
m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr MALMBORG i Stockholm: Herr
talman! Jag har tagit del av utskottets
betänkande i anledning av den föreliggande
motionen om rätt att vid taxering
åtnjuta avdrag för vissa sjukvårdskostnader,
som inte ersättas av sjukkassa.
Nu hänvisar utskottet till att det redan
finns möjligheter för den skattskyldige
att erhålla avdrag från sin inkomstsumma,
nämligen då den skattskyldiges
skatteförmåga befinnes vara väsentligen
nedsatt till följd av sjukdom eller ålderdom,
med ett belopp av högst 2 000
kronor. Därmed tror utskottet, att all
rättvisa är skipad. Långt därifrån!

Jag tycker, att det är egendomligt,
när man här i utskottets motivering säger,
att kostnader av ifrågavarande slag
äro att anse som levnadskostnader. Jag
skulle vilja beteckna det uttalandet av
utskottet som cyniskt, ty utskottet tar
inte hänsyn till de faktiska förhållandena.
Vi ha ju, för att hålla oss till
Stockholm, en brist på vårdplatser, som
är mycket besvärlig och som gör, att
vederbörande själva efter bästa förmåga
söka ordna för sig för att de skola
få en tillfredsställande sjukvård, och
det kostar pengar; det stannar för
många inte vid 2 000 kronor, utan det
kan bli fråga om den tre-, fyr- eller
femfaldiga summan per år, och då förstår
var och en, att denna skattetilllämpning
blir ganska orättvis. De 2 000
kronorna är man inte mycket hjälpt
med, åtminstone inte i de flesta fall.

Sedan tycker jag att utskottet överdriver
när det säger, att den nya lagen
om allmän sjukförsäkring skall ta bort
alla de bekymmer det här är fråga om.
Om man är så naiv, att man tror detta,
har man mycket litet reda på sig när
det gäller dessa spörsmål.

.lag skulle helst ha velat yrka bifall
till motionen, men jag förstår, att gentemot
ett praktiskt taget enhälligt bevillningsutskott
finns det inga utsikter.

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1950.

Beskattningen av vissa retroaktiva ersättningar.

Jag har emellertid ändå velat framföra
dessa synpunkter för att saken må falla
framåt, ty på detta område är det
mycket att göra, och jag kan härvidlag
inte dela det skattetänkande, som herr
Adolv Olsson är exponent för.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Är bevillningsutskottets uttalande cyniskt,
beror det på att skattelagstiftningen
är cynisk — någon annan möjlighet
att förstå detta uttalande föreligger
inte. Det är således bara ett konstaterande
av faktum. Jag tror att man
bör vara försiktig, när man uttalar sig
på den här punkten.

Här finns nu en möjlighet i deklarationsblanketten
att göra avdrag för
sjukvårdskostnader och dylikt. Det har
väckts åtskilliga motioner efter varandra
om en höjning av detta avdragsbelopp,
och dessutom finns det möjlighet
att göra avdrag för kostnader
av ifrågavarande slag vid ömmande
omständigheter.

Vi borde nog göra klart för oss litet
till mans, att vi äro på väg att åstadkomma
så många olika former för avdrag
i vår skattelagstiftning, att den så
småningom kommer att falla fullkomligt
samman, om vi inte vilja återgå till
det gamla skattesystemet utan behålla
källskattesystemet. Det förslag som motionärerna
här ha framfört lägger ytterliga
sten på vägen till genomförandet
av ett källskattesystem, som något så
när motsvarar vad som ursprungligen
var avsett.

Jag tror, att herr Malmborg får finna
sig i att vi, när vi så småningom göra
klart för oss vilket beskattningssystem
vi skola välja —- och då tror jag inte
att vi välja det nuvarande systemet —
komma att slopa alla dessa avdragsbestämmelser
i vår skattelagstiftning.

Herr MALMBORG i Stockholm: Herr
talman! Detta resonemang om källskattereformen
för oss in på en helt
annan fråga. Här är det fråga om rätt -

visa. Man kan tillämpa källskattereformen
i alla fall utan att den skall behöva
vara en idiotreform — jag menar, att
det blir den med en sådan tillämpning,
som jag nyss berört. Man kan ju dock
tänka sig restituering i ömmande fall
och på så sätt klara av saken. Den argumentering,
som herr Olsson presterar,
finner jag således synnerligen betänklig.

Härmed var överläggningen slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 14.

Beskattningen av vissa retroaktiva ersättningar.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 21, i anledning av väckt
motion om fördelning i beskattningshänseende
på olika år av viss retroaktiv
ersättning till tjänstemän å indragnings-
eller disponibilitetsstat.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr HÄCKNER: Herr talman! Eftersom
jag är motionär i den föreliggande
frågan, skulle jag vilja säga ett par ord.

Det gäller här ett 60-tal tjänstemän,
som på grund av ett förbiseende inte
ha fått en rättvis reglering i beskattningshänseende,
när de överfördes på
indragnings- eller disponibilitetsstat.
Man fann vid 1949 års riksdag, att de
borde ha en gottgörelse för att de blivit
orättvist behandlade, och det gällde
då att se till, att de fingo en gottgörelse,
som omfattade flera år, men den gottgörelse,
det här är fråga om, är avsedd
att utgå på en gång. På detta sätt komma
dessa tjänstemän att i beskattningshänseende
bli orättvist behandlade,
därför att skatten är progressiv. De
skulle ha kommit vida lindrigare undan,
om denna engångsersättning i beskattningshänseende
hade kunnat fördelas
på det antal år, gottgörelsen avser, i
stället för att utbetalas sammanlagt på

Onsdagen den 8 mars 1950.

Nr 9.

Underhandsdirektiv av statsrådsledamöter till ämbetsverk.

ett år. Det blir då här fråga om s. k.
ackumulerad inkomst.

Nu säger utskottet, att det ligger en
riktig tanke bakom motionen, och utskottet
hänvisar till att det finns en
särskild utredning, 1944 års allmänna
skattekommitté, som har avgivit ett betänkande
med förslag till ändring beträffande
beskattning av sådan ackumulerad
inkomst som det här gäller. Men
utskottet hänvisar också till att denna
fråga om beskattning av ackumulerad
inkomst är föremål för Kungl. Maj:ts
prövning, och anser, att en författningsändring
av den begränsade omfattning,
som avses i motionen, inte bör ifrågakomma.
Utskottet slutar emellertid med
att anföra, att en lösning av denna fråga
skulle vara av stort värde, och man
hoppas, att förslag i ämnet skall föreläggas
riksdagen så snart som möjligt.

Ja, för den händelse ett sådant förslag,
om det bara bifölles, skulle kunna
erhålla retroaktiv verkan, skulle
inte mycket vara att säga i saken. Men
här är det ju dock på det sättet, att
en orättvisa blivit begången och att staten,
genom att på en gång ta ut skatt,
ger med ena handen och tar med den
andra. Riksdagen borde väl ändå se till,
att den orättvisan avhjälpes. Kan man
hysa förhoppning om att en blivande
lagstiftning på detta sätt tar hänsyn till
de redan under de senaste åren begångna
orättvisorna i beskattningshänseende,
har jag ingenting mera att säga.
Skulle motsatsen vara fallet, och jag
fruktar att så är förhållandet, finner
jag inte att den omständigheten, att vi
inte nu kunna göra en allmän reglering,
bör hindra riksdagen att avhjälpa denna
orättvisa i ett sådant fall, där vederbörande
skattebetalare inte själv är orsaken
till att han får skatta för ackumulerad
inkomst, utan det i stället är
de beslutande myndigheterna som därvidlag
gjort ett fel.

•lag har emellertid i det läge, vari
frågan nu har kommit, inte något yrkande.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Denna fråga gäller inte bara de personer,
som den här motionen avser. I
fjol väcktes precis samma motion av
herr Fagerholm i Stockholm. Utskottet
framhöll vid behandlingen av hans
motion, att det var ett spörsmål som
måste lösas, och vi tänkte nog då, att
lösningen skulle ligga däri att 1944 års
kommittés förslag om de ackumulerade
inkomsterna i år skulle kunna föreläggas
riksdagen. Så har emellertid
inte skett.

Vi kunna ju inte lösa denna fråga för
det 60-tal personer, som här avses, och
ställa de andra, kanske hundratals människor
som det här kan komma att gälla,
helt utanför. Därför uttalar utskottet
sin förhoppning om att det förslag som
vi krävde i fjol i anledning av herr
Fagerholms motion så snart som möjligt
skall föreläggas riksdagen.

Jag vågar inte yttra mig om huruvida
man i så fall kan tänka sig en retroaktiv
lösning. Sådant plägar ju inte förekomma,
när det gäller skattemål, och
jag vet inte, om det över huvud taget
är möjligt. Den saken ankommer det
ju på riksdagen att pröva, när förslag
om de ackumulerade inkomsterna har
förelagts den för avgörande, och jag kan
inte säga något om den saken i dag.

Överläggningen var härmed slutad.
Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 15.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av styrelsens för riksdagsbiblioteket
framställning om anslag
till inredning av ett bokmagasin.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16.

Underhandsdirektiv av statsrådsledamöter
till ämbetsverk.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckt motion
om vissa kompletteringar i justitieom -

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1950.

Förbud mot utförande av teckning i rättssal.

budsmannens och militieombudsmannens
instruktioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Herr FAGERHOLM: Herr talman! Anledningen
till att jag väckte denna
motion om en viss komplettering av
JO:s instruktioner var, att jag observerat
vissa tendenser till s. k. ministerstyre.
Dessa tendenser betraktar jag
som ganska farliga ur två synpunkter.
Dels innebära de, att vederbörande
statsråd utan att omfattas av ett konstitutionellt
ansvar de facto avgör vissa
frågor, och dels innebära de ett försvagande
av den oberoende ställning
som statens ämbetsmän böra ha och enligt
svensk rättsuppfattning också ha.

Utskottet har, såvitt jag kunnat finna,
i sitt utlåtande i stort sett anslutit sig
till min grundsyn på denna fråga. Det
har förklarat, att vår rätt inte känner
någon motsvarighet till den utomlands
mångenstädes förekommande ministerstyrelsen,
och vad särskilt angår statsrådens
ställning till förvaltningsmyndigheterna
märkes, att statsråden inte
intaga någon förmansställning i förhållande
till dessa organ. Bindande befallningar
till ämbetsverken kunna sålunda
meddelas endast av Kungl. Maj:t,
inte av departementschefen.

Detta utskottets konstaterande ger såvitt
jag förstår klara besked. .lag har
under sådana förhållanden, herr talman,
inte någon anledning att vare sig
vilja draga upp någon större debatt i
denna fråga eller framställa något yrkande
med anledning av min motion.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 17.

Förbud mot utförande av teckning i
rättssal.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av väckt mo -

tion angående viss ändring av 5 kap.
9 § rättegångsbalken.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 296, vilken
behandlats av första lagutskottet,
hade herr Hoppe m. fl. hemställt, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om förslag till sådan ändring
av 5 kap. 9 § rättegångsbalken, att
gällande förbud mot fotografering i
rättssal kompletteras med förbud att
där utföra teckningar».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, II: 296, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr HOPPE: Herr talman! Jag måste
till en början bekänna, att jag inte kan
frigöra mig från ett intryck av att utskottet
har tagit litet väl lätt på en som
det synes rätt allvarlig fråga, och jag
vet, att jag inte är ensam om att betrakta
den som något mycket allvarligt.

I detta sammanhang vill jag gärna
nämna, att upprinnelsen till min
motion var ett brev till mig från en
svensk domare, som där i rätt energiska
ordalag bad mig motionera i ämnet.
Att han vände sig just till mig motiverade
han med att han visste, att jag är
en kyrkans ämbetsman och därför representerar
kristen livsåskådning, vilken
alltid varit angelägen om att slå
vakt om människovärdet, vilket de nuvarande
bestämmelserna enligt hans
mening hotade att knäcka. Jag tror,
herr talman, att det är rätt lätt att förstå,
att jag under förhandenvarande förhållanden
ansåg det som en ofrånkomlig
plikt att här i riksdagen framställa
ett yrkande i detta ämne.

Denne domare omvittnar nu ur sin
egen erfarenhet, att utförandet av teckningar
i rättssalen verkligen stör förhandlingarna.
Det är också hans bestämda
övertygelse, att det vållar myc -

Onsdagen den 8 mars 1950.

Nr 9.

Förbud mot utförande av teckning i rättssal.

ket lidande både för den som avtecknas
och sedermera för dennes anhöriga.

Utskottet anser, att det där utförandet
av teckningar i rättssalen inte gärna
eller i varje fall inte ofta kan verka
störande, och skulle det någon gång inträffa
har rättens ordförande både
plikt och rätt att ingripa däremot.

Gentemot utskottets resonemang skulle
jag då först vilja sätta den av mig
angivne domarens uppfattning, som är
byggd på hans egen erfarenhet från
domstolsförhandlingar. För det andra
förmodar jag, att utförandet av teckningar
verkligen rätt bestämt kan irritera
en anklagad utan att domaren observerar
varifrån irritationen kommer,
och jag misstänker också, att om domaren
funne sig skyldig att ingripa
mot den som utför teckningarna, skulle
detta ingripande verka i hög grad störande
på rättens förhandlingar, något
som knappast kan vara önskvärt.

Min egentliga motivering till den här
motionen, herr talman, är emellertid
framför allt en bestämd önskan att skona
en åtalad och dennes anhöriga från
vad jag ville kalla för ett fullständigt
onödigt lidande. Att pressen sysslar
med de begångna brotten och deras
handläggande vid domstol är kanske
naturligt. Det torde vara så, att det är
inte så få tidningsläsare, som äro skapta
— eller ha utvecklats — så att de gärna
vilja ha ett mycket utförligt och
fylligt och, varför inte ett rätt saftigt
referat från dessa förhandlingar, och
då se de gärna att dessa referat äro
försedda med bildmaterial. Det låter
kanske inte så vänligt, men jag bär ett
intryck av att dessa människor tyckas
linna det alldeles .särskilt angenämt
att avnjuta referat från domstolsförhandlingarna.

Nu tycker jag nog, herr talman, atl
man kan ifrågasätta, om det är värdigt
en upplyst press att tillmötesgå sådana
önskningar och den enligt min uppfatt -

ning förskämda smak som ligger
bakom.

Det är inte många dagar sedan en
mycket känd — kanske Sveriges mest
kända — kvinnlig advokat talade i radio
om skilsmässor, och då beklagade
hon bl. a. mycket livligt, att tidningarna
ge sådana referat av hustrumisshandel,
alkoholisters våldsamheter i hemmet
o. s. v. Hon nämnde bl. a. att hon
haft en ganska beklämmande erfarenhet
av att referaten från domstolsförhandlingarna
angående hustrumisshandel
o. d. var en särskilt omtyckt och uppskattad
lektyr för andra hustruplågare
och hustrumisshandlare. Hon påstod,
att det inte sällan händer, att dessa läsa
referaten högt och sedan påpeka för de
uppskrämda anhöriga: Så kan det komma
att gå för er; snart är det min tur.

Jag skulle i detta sammanhang, herr
talman, gärna vilja säga, att jag personligen
— och jag tror att en mycket
stor del av svenska folket tycker likadant
— skulle önska, att tidningarna
visade något större återhållsamhet, när
det gäller referat från alla möjliga brottmålsförhandlingar.
Jag gör det, skulle
jag kunna säga, i medkänslans och
barmhärtighetens namn.

Min motion avser, herr talman, ett litet
steg på humanitetens väg till skydd
för människor, som äro utomordentligt
hjälplösa och värnlösa.

Bakom utskottets utlåtande ligger
emellertid en uppfattning av atl pressen
inte skulle ställa sig lojal till ett förbud,
som statsmakterna eventuellt kunde
komma att införa — den uppfattningen
kan inte vara värst smickrande
för pressen. Man räknar tydligen med
alt pressen skall trotsa eller på annat
siitt kringgå förbudet, och resultatet av
det hela skulle då självfallet bli att ett
teckningsförbud skulle bli fullständigt
verkningslöst. Denna uppfattning om
pressen bar jag för ögonblicket inte;
den får stå för utskottets räkning.

Utskottet har påpekat, att om man

8 — Andra kammarens protokoll 1950. Kr 9.

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1950.

Förbud mot utförande av teckning i rättssal.

skail komma någon vart torde det vara
nödvändigt med en ändring av tryckfrihetsförordningen,
men jag skulle i
detta sammanhang vilja säga, att det
borde väl inte vara alldeles otänkbart
att försöka med en sådan lagstiftning
som undertecknad föreslagit och se hur
det går. Skulle det vara så, att utskottet
får rätt och att förbudet alltså inte
efterleves, vore det väl inte alldeles
omöjligt för statsmakterna att i annat
sammanhang taga upp frågan om att
t. ex. införa ett förbud i tryckfrihetsförordningen
mot varje offentliggörande
av bild från rättssalar.

Jag har en rätt bestämd uppfattning
av att man måste vara ytterligt försiktig,
när det gäller inskränkningar i
pressens frihet. Man kan väl utan tvekan
säga, att det är ett demokratiskt intresse
att slå vakt om den fria pressen,
men vi kunna även ställa andra berättigade
krav på vår demokrati, bl. a. det
att demokratien skall vara sådan, att
den visar sig mäktig att visa barmhärtighet
och medkänsla.

Herr talman! Motionen innebär alltså
realiter en vädjan till riksdagen att
i dem, som jag i detta sammanhang vill
kalla för samhällets olycksbarn och deras
anhöriga, se medmänniskor, som
man skall visa barmhärtighet och medkänsla
och som man skall bespara onödigt
lidande.

Jag tar mig friheten att yrka bifall
till motionen.

Häruti instämde herr Rubbestacl.

Herr RYLANDER: Herr talman! Redan
vid överläggningarna om införandet av
den nya rättegångsbalken rådde ju
olika meningar om huruvida det skulle
vara förbud mot fotograferande i rättssalen,
och man diskuterade då också
huruvida det skulle vara förbjudet att
där göra teckningar. Jag skall här inte
närmare gå in på det meningsutbyte
som då ägde rum utan bara säga, att jag

för min del är ganska tillfredsställd med
att bestämmelsen kom att lyda så som
blev fallet.

Förbudet mot fotografering tillkom
ju därför att fotografering i allmänhet
ansågs kunna verka störande på förhandlingarna
och även kunde vara
iignad att utsätta en åtalad för onödigt
lidande.

Beträffande frågan om vad som kan
verka störande på förhandlingarna föreligger
här en alldeles bestämd skillnad
mellan fotografering och tecknande i
rättssalen, såvitt jag kunnat bedöma,
och jag har kanske några egna erfarenheter
på området. Vid fotografering
konima ju fotograferna in och blixtra
med lampor och göra andra små anordningar,
vilket väcker en viss uppmärksamhet.
Detta kan inte undgå att störa
förhandlingarna. Är det däremot fråga
om teckning, som såvitt jag kunnat
finna förekommer betydligt sparsammare
än man velat göra gällande i motionen,
märker man ju sällan eller aldrig
om en teckning utföres. Jag har under
min tjugoåriga verksamhet som domare
aldrig kunnat iakttaga, att någon
har tecknat. Nu må det ju vara hänt, att
man hemma i Västerås kanske inte så
ofta stiiller tecknare till förfogande, men
om det sitter en person i rättssalen, som
man tror är tidningsreferent eller kanske
en vanlig åhörare och ordföranden
är strängt sysselsatt med andra uppgifter,
kan han inte varje stund följa varje
rörelse som denne gör. Är det en tidningsreferent
så är det fullt normalt, att
han sitter och ritar med en penna, och
man kan då inte ingripa. Då skulle man
ingripa efteråt, men det är väl då inte
så säkert, att man ens kan få reda på
vem som har gjort teckningen. Har den
influtit i en tidning lär den vara skyddad
som allt annat material, som influtit
i tidningen. Jag tror inte, att man
efteråt kan tvångsvis få reda på vem
som har gjort teckningen.

Det är dessutom möjligt för eu tecknare
att sitta inne i rättssalen och noga

Onsdagen den 8 mars 1950.

Nr 9.

Förbud mot utförande av teckning i rättssal.

betrakta de personer som där uppträda
för att sedan, när han kommit ut ur salen,
göra en teckning, och ingenting
hindrar då, att han sätter till en del
saker som ingå i rättssalen, så att det
hela ger ett intryck av att vara en teckning,
som åstadkommits inne i salen.
Det skulle inte vara mycket vunnet med
att ha en straffbestämmelse, som praktiskt
taget aldrig kunde effektueras, och
om brott mot bestämmelsen kunde begås,
trots att domare och åklagare och
åtskilliga andra äro närvarande men
ingen kan ingripa, därför att man inte
vet vad det är fråga om.

Men det är klart, att när det gäller
syftet med fotograferingsförbudet —
att man vill skydda en tilltalad för onödigt
lidande — föreligger ingen större
skillnad mellan fotografering och teckning,
i vidare mån än att fotografering
är lättare att göra och förekommer mycket
oftare, medan det är en ganska stor
procedur att göra en teckning.

Jag vill helt instämma med motionären,
då han framställer den önskan, att
pressen ville begränsa sig något, när
det gäller brottmålsreferat, och avstå
från att belasta dessa med bilder av det
ena eller andra slaget, men om man inbillade
sig, att det skulle bli någon begränsning
av fotograferingen därför att
man införde förbudet att fotografera i
rättssalen, har detta såvitt jag förstår
inte varit fallet. Det är bara så, att pressen
nu i stället skickar en fotograf, som
avbildar de tilltalade eller vilka det nu
är fråga om utanför rättssalen, ofta då
de äro på väg in i denna, kanske åtföljda
av en polis eller någon annan,
som gör, att en sådan bild blir ännu
mera iögonenfallande och ännu tråkigare
för dem själva och deras anhöriga
än en bild skulle ha gjort som tagits
inne i rättssalen, där den tilltalade kanske
vänt ryggen mot kameran. Det kan
man nu inte göra något åt, därför att i
likhet med herr Hoppe anser jag, att
man bör hålla sig inom vissa snäva
gränser, då man skall gå in på vad pres -

sen får göra och inte får göra i vårt
land.

När herr Hoppe talade om upprinnelsen
till motionen, förefaller det mig som
om den domare, han talade om, vore
litet efterlåten, om han inte kunde ingripa,
när han dock själv ansett, att utförandet
av teckning i rättssalen verkade
störande. Jag vill säga herr Hoppe, att
det skulle inte förekomma vid den domstol,
där jag är verksam, utan skulle där
förekomma ett aldrig så litet moment
av störande skulle vederbörande bli
ordentligt satt på plats och antagligen
aldrig försöka återupprepa saken.

Såvitt jag kunnat finna av utskottets
utlåtande och av behandlingen i utskottet,
har utskottet inte talat om eller velat
påbörda pressen den inställningen,
att den inte skulle vara lojal mot ett
eventuellt teckningsförbud. Men man
skall nog inte sträcka förhoppningen
om lojalitet alltför långt. Vi få besinna
att bland det som pressen i detta fall
tillhandahåller folk finns just en del
saker av nyhetsvärde, och det är väl
ganska mänskligt, att man även i fortsättningen
skulle ta in en och annan
teckning som har ett visst nyhetsvärde.
Den som någon gång själv har råkat
illa ut när det gäller ett pressreferat har
kanske gjort den reflexionen, att en tidningsman
i hastigheten lätt underskattar
betydelsen av att en sak inte blivit
prövad i alla detaljer. Det är bråttom
med referatet, och man måste ha fram
någonting. På samma sätt kan det vara
med en teckning, som representerar ett
visst nyhetsintresse och som därför anses
ha betydelse för tidningen.

Nu kan det också, såsom jag nämnde,
mycket väl hända att eu tidning är fullt
lojal, fastän man i ett brottmålsreferat
tar in en tecknad bild, ty teckningen
kan, även om den till synes föreställer
en tilltalad inför rätten, vara utförd av
tecknaren utanför rättssalen. För övrigt
behöver ju inte teckningen innehålla något
som ger vid handen att det är fråga
om en rättssal.

Xr 9.

Onsdagen den 8 mars 1950.

Nådeinstitutets tillämpning.

Jag tror att det skulle vara mycket
olämpligt att införa en sådan bestämmelse
som den här föreslagna, vars efterföljd
inte skulle kunna kontrolleras
och som skulle medföra, att rätten
många gånger skulle nödgas bevittna att
man bröt mot förbudet eller rättare sagt
eventuellt bröt mot förbudet, ty det
skulle måhända inte kunna bli utrett,
om det skett en överträdelse av förbudet
eller icke.

•lag vill, herr talman, sluta med att
yrka bifall till utskottets hemställan,
gärna med understrykande av den önskan
som herr Hoppe framfört om att
pressen i största möjliga utsträckning
måtte undvika att taga in bilder av tilltalade
i brottmål och långa referat av
de förhandlingar, som förekomma angående
deras brott. Det är inte bara den
tilltalade som blir lidande av detta —
är det fråga om en grov brottsling, ha
vi kanske inte så stor misskund med
honom, även om vi äro aldrig så
humant inställda — utan också hans
anhöriga och många andra bli lidande
därav.

Herr HOPPE: Herr talman! .lag vill
bara i anledning av vad min högt värderade
vän, ordföranden i första lagutskottet,
här sagt framhålla, att den av
mig omnämnde domaren — han är mig
personligen obekant, fastän han vände
sig till mig i denna sak — påpekar att
tidningarna nu tävla om att ha så stora
och uppseendeväckande teckningar som
möjligt. Jag har inte kunnat kontrollera
om det är riktigt, men det är i
varje fall hans bestämda uppfattning att
så är förhållandet.

Det är ju ett enhälligt utskott, som
står bakom avslagsyrkandet, och det
finns väl inte stort hopp om att kammaren
skall intaga en annan ställning.
■Tåg gläder mig emellertid över att ha
fått offentligen konstatera vad jag egentligen
anade förut nämligen att ordföranden
i första lagutskottet i långa styc -

ken har sitt hjärta med i den framställning
som jag här gjort.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 18.

Nådeinstitutets tillämpning.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckt motion
om utarbetande av en redogörelse
för nådeinstitutets tillämpning under
senare tid.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag hade
inte under några förhållanden tänkt bli
mångordig i den fråga, som nu föreligger
till behandling, och jag har så mycket
mindre anledning att bli det sedan
första kammaren nu fattat beslut i ärendet
och avslagit motionen. Jag kan emellertid
inte underlåta att vid detta tillfälle
göra ett par uttalanden, först och
främst beträffande den mer principiella
synen på frågan om förhållandet mellan
regering och riksdag.

Det talas ju allmänt om behovet av
insyn i olika företag. Här har nu en
på sitt område mycket framstående och
insiktsfull riksdagsman begärt en utförlig
redovisning av ett material som avser
Kungl. Maj ds sätt att handlägga
nådeärendena, alltså på ett område som
mycket har diskuterats. Riksdagens lagutskott
har avvisat denna tanke, kanske
inte reellt, eftersom utskottet i motiveringen
föreslår en fortlöpande statistik,
men dock i fråga om själva klämmen.
.Tåg anser för min del att om en
rimlig framställning göres och den utredning,
som begäres, också hålles inom
förnuftiga gränser, så bör man inte i
onödan motsätta sig framställningar av

Onsdagen den 8 mars 1950.

Nr 9.

detta slag. Om herr Ilerlitz hade framfört
sina önskemål i form av en interpellation,
är det mycket möjligt att han
fått dem nära nog fullständigt tillgodosedda
genom statsrådets svar på intcrpellationen.

För ett par år sedan var frågan om
tillämpningen av koncessionslagen rörande
jordbruksköp uppe och då lovade
statsrådet Sköld att avge en redogörelse
för hur Kungl. Maj:t hade handlagt
dessa ärenden. .lag tror att riksdagen
kände sig mycket tillfredsställd över
detta. Så kunde även nu ha skett.

Nu vill jag omedelbart betona, att jag
personligen inte iir engagerad i någon
aktion mot justitieministern. .lag har
inte anledning att i och för sig hysa
något misstroende mot det sätt, varpå
statsrådet Zetterberg har handlagt nådeiirendena.
Jag skulle vilja tillägga att
det är så mycket svårare att hvsa något
sådant misstroende som jag lika litet
som någon annna här i kammaren
egentligen känner till hur dessa frågor
ha handlagts på den senaste tiden. Riksdagen
saknar helt enkelt material vare
sig på förtroende eller misstroende. Såsom
framgår av den statistik, som bifogats
utskottsutlåtandet, avsåg den
sista statistiska redovisning, som lämnats,
år 1944. Därefter har riksdagen
endast fått den redogörelse, som statsrådet
Zetterberg avgav i sitt svar på
herr Mosessons interpellation för ett
par år sedan och som hade avseende på
1946 års siffor. När det gäller nuvarande
praxis måste därför de flesta i denna
kammare leva i tämligen stor okunnighet
och sakna möjlighet att hysa
några deciderade meningar.

Det är väl inte heller någon i detta
hus - - allra minst motionären, skulle
jag tro som vil! ifrågasätta nådeinstitutets
behövlighet. Men kvar står
dock att det sedan länge har pågått eu
ganska livlig diskussion, särskilt inom
juristkretsar, när det gäller nådcinstitutets
användning. Man har ventilerat
problemet om förhållandet mellan

Nådeinstitutets tillämpning.

Kungl. Maj:t och högsta domstolen.
Man har diskuterat, huruvida det i
längden kan vara ändamålsenligt och
rimligt att den i processlagstiftningen
utstakade instansordningen brytes genom
att dömda vädja från lägre rätt till
Kungl. Maj:t om nåd med förbigående
av högsta domstolen. Dessutom veta vi
mycket litet om på vilka brottsområden
nåden har flödat som ymnigast.

Allt detta gör det enligt min mening
ganska naturligt, att motionären har
önskat eu viss inventering. Det mest
frapperande är emellertid — utskottet
har varit inne på den saken, och själv
snuddade jag nyss därvid — den kraftiga,
fullkomligt oförklarliga eftersläpningen
i fråga om den ytterligt enkla
och litet sägande .statistik beträffande
nådeärenden som redan finnes.

Å andra sidan har nog motionären
skjutit något över målet, när han begär
eu så utförlig utredning som fallet är.
Det synes mig som om den redovisning,
han begär, mera faller inom den vetenskapliga
litteraturens område. Den uppgift
det här gäller är mera ett ämne för
en doktorsavhandling i straffrätt eller
möjligen processrätt än en utredning
av det slag riksdagen brukar begära.
Åtskilliga förhållanden kunna inträffa,
som snabbt göra en sådan dagsbetonad
utredning som motionären avser ganska
inaktuell, t. ex. ett skifte på justitieministerposten
som medför att nya principer
kunna börja inaugureras. Kvar
står emellertid kravet på en fortlöpande
.statistik, som är så utförlig som möjligt
— helst något utförligare än vad
utskottet i sin motivering har angett
som sina önskemål.

Under förhandlingarna i utskottet
ställde jag ett yrkande om att utskottet
skulle föreslå riksdagen att ingå till
Kungl. Majrt med eu skrivelse i motionens
syfte, och om inte första kammaren
redan fattat beslut och det tydligen
inte tjänar någonting till att nu ta upp
en längre debatt, hade jag tänkt att
framställa samma yrkande i anslutning

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1950.

Nådeinstitutets tillämpning.

till den blanka reservation som jag avgivit.
Jag hade sålunda ämnat yrka, att
riksdagen i anledning av förevarande
motion, nr 1:96, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om en utförligare
och snabbare redovisning inför riksdagen
av nådeärenden. Samtidigt skulle
i motiveringen utgå ett par meningar,
som strede mot ett sådant beslut, bl. a.
de två sista meningarna i tredje stycket
och sista meningen i fjärde stycket.

Under nuvarande förhållanden finner
jag emellertid, herr talman, inte någon
anledning att framställa ett särskilt
yrkande. Jag vill bara, inte minst med
tanke på den diskussion om nådeinstitutet
som pågår ute i landet, uttala en
förhoppning att den redovisning, som
vi måste ha att vänta, blir så allsidig
och utförlig som möjligt och att riksdagen
därigenom får ett verkligt material
för att bedöma inte blott praxis beträffande
nådeärenden utan också tilllämpningen
av strafflagstiftningen över
huvud.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr RYLANDER: Herr talman! Herr
Håstad tog ju här upp frågan om den
principiella synen på förhållandet mellan
regering och riksdag och framhöll
som sin mening, att en rimlig framställning
om redogörelse för ett eller annat
därvidlag i regel borde bifallas. Utskottet
vill för sin del instämma däri. Det
är bara det, att den framställning, som
herr Herlitz här gjort, inte är rimlig.

Herr Herlitz begär att det skall lämnas
en redogörelse för nådeinstitutets
tillämpning under senare tid. Det är
inte sagt, hur många år som det skulle
gälla, men tydligen är det en ganska avsevärd
tid som herr Herlitz avser. Och
läser man vidare i motionen, finner
man att det är en mycket uttömmande
redogörelse som önskas. Jag tror, att
motionären har — det erkände ju också
herr Håstad — siktat för högt. Herr

Håstad sade något om att ämnet kanske
mera lämpade sig för en doktorsavhandling,
och det är just jämnt vad det
gör. Det finns säkert material för en
doktorsavhandling, om man ville sätta
sig och gå igenom det mycket varierande
material som här förefinns.

Jag kan inte heller finna att det är
rimligt, att riksdagen i efterhand kommer
och begär att en redogörelse av
ifrågavarande slag skulle utarbetas, väl
närmast under justitieministerns egen
tillsyn. Kungl. Maj ds beslut i nådeärenden
meddelas ju utan att någon
som helst motivering därför anges i besluten.
Det anges inte heller någon motivering
för de till- eller avstyrkanden,
som lämnas av högsta domstolen. Hur
skall det då vara möjligt för justitieministern
att utan ett oerhört arbete
lämna en utförlig redogörelse för den
praxis som under en längre tid tillämpats,
även om det gäller beslut som han
själv fattat?

Tidigare har det ju varit så, att om
någon här i riksdagen av en eller annan
anledning ansett sig vilja be justitieministern
om besked beträffande
handläggningen av nådeärenden, så har
det skett i form av en interpellation.
Det gjorde t. ex. herr Mosesson år 1947,
och han fick då ett ganska utförligt
svar av justitieministern. Jag tror också,
att detta är den bästa vägen att gå.
Om man finner särskild anledning därtill,
bör man i en interpellation begära
att få svar på vissa bestämda frågor
rörande nådeärenden i stället för att
begära en mycket uttömmande redogörelse,
varigenom man väl, även om man
säger motsatsen, siktar till att på ett
eller annat sätt söka regelbinda Kungl.
Maj ds beslut i benådningsärenden. Därtill
kommer att en så uttömmande redogörelse,
som nu begäres, är en i och
för sig omöjlig sak, då de grunder, varpå
nåd beviljas, trots all humanisering
av straffrätten fortfarande äro mycket
varierande och det inte heller kan bli
annorlunda.

Onsdagen den 8 mars 1950.

Nr 9.

Det är å andra sidan riktigt, som herr
Håstad sade, att ingen i detalj vet hur
det går till med benådningarna. Men
konstitutionsutskottet har dock möjlighet
att företaga en granskning, och
finns det inom utskottet någon som är
särskilt intresserad för dessa ärenden
— såsom på sin tid var fallet när herr
Mosesson framställde sin interpellation,
där han redovisade ett mycket stort
material, samlat just genom egna forskningar
inom konstitutionsutskottet -—
så kan han naturligtvis där draga fram
tall, där han anser det önskvärt med
ett närmare besked av regeringen.

I övrigt bör enligt utskottets mening
redovisningen helt enkelt ske i form av
en statistik över nådeärendena. Utskottet
understryker emellertid, att den statistik
som för närvarande finnes inte
är tillräckligt utförlig och att därför en
utbyggnad av denna statistik bör ske.
Men utskottet har inte — det vill jag
säga till herr Håstad — närmare uttalat
sig om i vilken omfattning uppgifter
böra meddelas. Det är att observera
att utskottet har efter de exempel, som
lämnats, satt ett »in. in.». Med det material,
som stått utskottet till buds, har
det nämligen varit omöjligt att bedöma
denna sak. Det får i stället Kungl.
Maj:t göra, då Kungl. Maj:t, som utskottet
förväntar, tar initiativ till en utbyggnad
av statistiken. Kungl. Maj:t
kan också så mycket bättre göra en sådan
bedömning som ju en utredning
för närvarande är sysselsatt med att
undersöka frågan om hur kriminalstatistiken
skall utformas i framtiden.

Det har i motionen sagts, att det kunde
vara tänkbart att vissa områden, där
benådning regelmässigt förekommer,
avsöndrades från benådningen och att
det hela där ordnades lagstiftningsvägen.
Ja, det kan visserligen medges att
det i sådana fall skulle kunna vara
lämpligt att gå lagstiftningsvägen, men
det är dock endast några mycket små
och ganska perifera områden som skulle
falla under eu sådan lagstiftning. Det

Nådeinstitutets tillämpning.

gäller alkoholister, som frivilligt intagits
på alkoholistanstalt. De bruka få
nåd i samma utsträckning som tvångsvis
intagna alkoholister få åtalseftergift,
och liksom de tvångsvis intagna
bruka de också slippa att få ådömda
böter förvandlade. Vidare gäller det
värnpliktiga, som dömas till arreststraff
men som när straffet skall verkställas
inte längre äro i tjänst. De bruka
under vissa omständigheter av nåd
få arreststraffet ersatt med böter. Detta
är ju bra litet att lagstifta om, men det
kanske dock vid något tillfälle kan bli
lämpligt att göra det.

En sådan utredning, som herr Herlitz
begär, skulle som sagt vara en orimlig
arbetsuppgift, och den skulle inte
heller ge vad man väntat. Däremot
kunde det väl gå för sig att göra eu
mer begränsad utredning om hur benådningsrätten
har utövats under senare
tid. Man skulle ju kunna genomgå
alla akter i nådeärenden för en viss tid
för att konstatera, huruvida vissa personliga
omständigheter ha förelegat,
såsom fattigdom, sjukdom, särskilt hög
eller låg ålder, särskilt stor försörjningsbörda
o. s. v., eller huruvida det
sätt, varpå den till frihetsstraff dömde
förhållit sig under det han undergått
straff, och andra sådana omständigheter
kunna ha inverkat vid benådningen.
Det är klart att man skulle kunna leta
fram sådant ur dessa handlingar. Däremot
har man inte något bevis för att
det just är den omständigheten som varit
avgörande för benådningen, beroende
på att någon motiveringsskyldighet
inte föreligger.

Man skulle naturligtvis också kunna
i eu sådan mera begränsad utredning få
fram i vilka fall ny utredning tillkommit,
men som kammarens ledamöter
förstå skulle även en sådan begränsad
utredning — som dock inte skulle kunna
ge svar på frågan, vad som i de särskilda
fallen varit avgörande -— bli ytterligt
omfattande. Utskottet har funnit
att eu sådan utredning inte skulle vara

Nr 9.

Onsdagen (lön 8 mars 1950.

Nådeinstitutets tillämpning.

till det gagn, som motsvarade kostnaderna
för densamma.

•Tåg ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr MOSESSON: Herr talman! Vad
utskottet föreslagit med anledning av
herr Herlitz motion har jag ingen anledning
göra någon erinran emot. Jag
tror att detta är det enda, som under
de förhållanden som råda kan begäras,
och jag finner för min del att det vore
mycket önskvärt om man kunde få det
som utskottet har begärt.

Såsom det är redovisat i detta utlåtande
var ju här för snart tre år sedan
med anledning av min interpellation
en ganska lång debatt om saken.
■lag vet inte hur många dagar jag under
årens lopp har ägnat åt en genomgång
av justitieärendena. Jag var ju i
konstitutionsutskottet en avdelning för
mig själv så att säga och sysslade varje
år mycket och ingående med dessa
ting. Jag sade då — och jag har alltjämt
den uppfattningen — att man borde
finna någon form, jag höll på att
säga en flaskhals, för att hindra, att
nedre justitierevisionen och ett par
statsråd och justitieråd skulle sysselsättas
med eu mängd framställningar,
av vilka dock det största antalet, ungefär
90 procent, var av den beskaffenheten
att varken högsta domstolen eller
justitieministern kunna annat än
avslå dem.

Jag vet inte hur många gånger, när
jag varit ute på fängelserna, jag har avrått
sådana som frågat mig, om de skulle
gå in med en nådeansökan, från att
göra detta. Varenda föreståndare vid
våra straffanstalter kan berätta om sådana
interner, som praktiskt taget inte
göra något annat än avfatta nya nådeansökningar,
änskönt inte några som helst
nya skäl kunna åberopas. De sitta där
ändå och skriva, och så skall hela denna
väldiga apparat sättas i gång. Även
om givetvis nedre justitierevisionen
och justitieråden och statsråden finna

att de endast kunna avvisa dessa framställningar,
förorsaka de ändå ett väldigt
arbete. En hel mängd av de högst
kvalificerade personer som vi ha inom
domstolsväsendet bli här sysselsatta
med sådant, som är fullständigt gagnlöst
med anledning av att vi i grundlagen
ha inskrivit, att konungen äger
alt i brottmål giva nåd.

Den som har något studerat dessa
förhållanden från längst försvunna dar
kan ju få eu .statistik som visar, att antalet
nådeärenden intill en viss tidpunkt
var nästan konstant — ett par
hundra per år. Men så var det en viss
justitieminister, som väl väckte särskilda
förhoppningar, och kurvan sprang
på en enda gång upp till den höjd, där
den sedan praktiskt taget har hållit sig.
Detta har varit omöjligt att komma
ifrån för sådana justitieministrar, som
efteråt ha beklagat att ärendena ha blivit
så många som de äro.

Jag sade, när statsrådet Zetterberg
svarade på min interpellation, att jag
har den uppfattningen, att det vore ur
rättssäkerhetens synpunkt önskvärt om
man kunde dämpa dessa förväntningar
på att få en justering av en avsagd dom
nådevägen. Det är vissa risker för att
nådeinstitutet håller på att bli den senaste
instansen i rättsproceduren, och
något sådant ha ifrån början lagstiftarna
säkerligen aldrig avsett.

ålen på samma gång skola vi alltid
besinna, att det finns intet gott som inte
kan missbrukas. Vi måste ha nådeinstitutet
kvar liksom vi slå vakt om andra
humanitära beslut som fattas: om
villkorlig frigivning, villkorlig dom och
i vissa fall t. o. m. eftergivande av åtal.
Allt sådant är gott och nödvändigt, men
det kan missbrukas. Här menar jag att
det gäller att såvitt möjligt är förhindra,
att dessa missbruk bli för många
eller för uppseendeväckande. Då få vi
också besinna att den angelägenhet
som är före när det är fråga om nåd
är en fråga, där det hänger på omdömet.

Onsdagen den 8 mars 1950.

Nr 9.

Hur många år jag än sysslat med justitieärenden
i konstitutionsutskottet
ville jag aldrig — jag har inte gjort det
— föreslå konstitutionsutskottet någon
anmärkning emot en justitieminister,
ty det skall vara alldeles särskilda fall
där man skall våga sig på det. Det var
ett par fall för några år sedan, där det
onekligen kunde ha blivit ett enhälligt
beslut ifrån konstitutionsutskottet om
anmärkning emot en justitieminister för
ett upprörande benådningsärende. Men
det var utrikespolitiska förvecklingar
som där lågo bakom och som föranledde
justitieministern att vidta den i detta
fall uppseendeväckande åtgärden att
benåda en utlänning.

Jag vill, herr talman, inskränka mig
till att uttala den förhoppningen, att
vad första lagutskottet här har begärt
måtte beaktas av regeringen.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag skall
inte heller nu gå in på själva sakdebatten
utan endast säga — med anledning
av vad utskottets ärade ordförande nyss
yttrade — att det hade förefallit mig
naturligare att utforma vad utskottet avsett
i en positiv kläm än att som nu
skett avstyrka motionen. Ty om man
har den uppfattningen att det föreligger
ett behov av en fortlöpande .statistik,
bör man väl meddela Kungl. Maj:t detta
— och det gör man knappast på annat
sätt än genom en skrivelse. Nu kommer
ju utskottets klara uttalande att
drunkna i trycket. Reellt hoppas jag
ändå, alt Kungl. Maj:t — trots denna
bakvända ordning —• fäster allt avseende
vid vad Utskottet uttalat i sin motivering.

Herr RYLANDER: Herr talman! Det
är naturligtvis en smaksak vilken väg
som väljes av utskottet här, då detta uttalar
sig för en ändring i fråga om statistiken:
om man skall göra påpekandet
uppe i motiveringen till ett avslags -

Nådeinstitutets tillämpning.

yrkande eller om man skall föreslå en
.skrivelse till Kungl. Maj:t. Att utskottet
valt den väg, utskottet föredragit i detta
fall, beror därpå, att det väl skulle vara
ganska egendomligt att med anledning
av en motion, där man yrkar att få en
redogörelse för nådeinstitutets tillämpning
under senare tid — under förgången
tid alltså — skriva till Kungl.
Maj:t och begära att få en statistik för
tid som kommer. Det hade verkat litet
egendomligt att bifalla en motion på
det sättet.

Dessutom arbetar ju redan en kriminalstatistikutredning,
varför det enligt
utskottets mening är ganska självfallet
att Kungl. Maj:t ändå kommer att, när
frågan väckts, föra saken dit, och kanske
rent av utredningen är behörig att
med de direktiv den har uppta frågan
utan något ytterligare uppdrag av Kungl.
Maj:t.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Utskottets hemställan bifölls.

§ 19.

Föredrogos vart efter annat andra
lagutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av väckt motion
angående viss ändring av 8 § lagen
om förskottering av underhållsbidrag
till barn (bidragsförskottslag);

nr 17, i anledning av väckta motioner
angående grunderna för allmänna barnbidrag
för barn, som intagits på nomadskolehem
eller eljest inackorderats för
obligatorisk skolgång;

nr 18, i anledning av väckta motioner
angående visst förtydligande av lagen
om folkpensionering; och

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1950.

§ 20.

Normalbrandordningarnas bestämmelser

om avståndet mellan halmstack och
byggnad.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av väckta motioner
om upphävande av bestämmelserna
i normalbrandordningarna om
visst avstånd mellan stack och byggnad.

Utskottet hade till behandling förehaft
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 99 i
första kammaren av herrar De Geer
och Isaksson och nr 61 i andra kammaren
av herr Dickson m. fl. I motionerna,
vilka voro likalydande, hade hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära, att det
bringas till länsstyrelsernas kännedom,
att bestämmelserna i normalbrandordningarna
beträffande visst minimiavstånd
mellan halmstack och byggnad
skola utgå».

Utskottet hemställde, att riksdagen
ville i anledning av förevarande motioner,
1:99 och 11:64, i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj :t
ville föranstalta om sådan översyn av
de på uppdrag av statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet utarbetade
och i statens offentliga utredningar
(1945: 19—20) offentliggjorda
normalbrandordningarna för landskommuner
att den i 37 § resp. 38 § angivna
bestämmelsen om förbud att anbringa
stack av otröskad gröda, halm eller hö
på närmare avstånd än 12 meter från
stall, ladugård, loge eller byggnad med
eldstad utginge.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Håckner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr talman!
Det föreliggande utskottsförslaget
innebär ett krav på ändring av normalbrandordningarna
i vad det gäller

landsbygden. Dessa förslag och krav ha
rests här i riksdagen vid flera tillfällen,
men de ha icke tidigare föranlett
någon ändring av bestämmelserna.

Nu har emellertid utskottet ansett att
det finns starka skäl att föreslå en ändring.
I normalbrandordningarna är ju
bestämt att avståndet från halm- eller
höstack eller stack av otröskad säd till
närmaste byggnad skall vara minst 12
meter. Dessa bestämmelser ha tillkommit
därför att man ansett, att de skulle
utgöra en viss trygghet om det skulle
uppstå eld i en sådan stack.

Erfarenheten har emellertid visat att
det är i ytterst ringa utsträckning som
denna bestämmelse efterlevts. Gör man
en undersökning om förhållandena ute
på jordbruken, skall man finna att i,
jag skulle vilja säga, 99 fall av 100 har
man icke följt denna bestämmelse, ocli
det av flera skäl. Först och främst är
det ju så att om halmstacken skall förläggas
längre bort från logen, där tröskningen
i allmänhet sker, kräver detta
ett inte obetydligt merarbete. Och när
sedan halmen skall användas till utfodring
eller annat skall den i allmänhet
samma väg tillbaka, och då kräver
också detta ett merarbete. I många fall
går det helt enkelt inte att efterleva
denna bestämmelse, nämligen då utrymmena
äro för trånga. Skulle man i en
tätbebyggd by efterleva denna bestämmelse
finge man i många fall skjutsa
iväg halmstackarna långt utanför byns
gränser och inte lägga dem i närheten
av de logar eller ekonomihus i övrigt,
där man annars vill ha dem liggande.
Det är allt detta som gjort att utskottet
ansett, att eu lagbestämmelse som folk
helt enkelt inte kan efterleva är det
ganska orimligt att behålla. Därför har
utskottet nu föreslagit, att i de normalbrandordningar
som finnas skulle bestämmelserna
i detta avseende utgå.

Nu har emellertid i första kammaren
ställts ett ändringsyrkande i fråga om
utskottets såväl kläm som motivering,
och detta ändringsyrkande bär bifallits
av kammaren. Det innebär att vad

Onsdagen den 8 mars 1950. Nr 9.

Nornn albrandordningarnas bestämmelser om avståndet mellan halmstack och byggnad.

som säges här i utskottets utlåtande på
sidan 10 i näst sista stycket i motiveringen.
att denna ändring i normalbrandordningarna
icke skulle gälla för
sådana landskommuner, som äro eller
bli anslutna till städer och köpingar,
skulle utgå. Detta förslag innebär också
en viss ändring av klämmen, en ytterst
liten visserligen men som dock skulle
medföra — om förslaget bifalles också
av andra kammaren — att samma bestämmelser
skulle komma att gälla även
för de kommuner, som äro eller bli anslutna
till städer och köpingar och andra
tätbebyggda orter.

Jag skall därför, herr talman, be att
få ställa samma ändringsyrkande här
som har ställts och bifallits i första
kammaren. Jag yrkar således beträffande
motiveringen, dels att fjärde stycket
på sidan 10, vilket börjar med orden
»Städer och» samt slutar med orden
»för närvarande gäller», måtte utgå,
dels ock att i tredje stycket på samma
sida på åttonde raden nedifrån orden
»för landsbygden» likaledes måtte utgå.

I fråga om utskottets hemställan yrkar
jag bifall till densamma men med den
ändringen, att på femte raden nedifrån
talet 19 måtte utbytas mot 18 samt
att orden »för landskommuner» måtte
utgå. Förslaget innebär — jag upprepar
det än en gång — ingenting annat än
att samma bestämmelse skulle komma
att gälla för de landskommuner som
äro eller bli anslutna till städer, köpingar
och municipalsamhällen som enligt
utskottets förslag skulle komma att
gälla alla övriga landskommuner.

1 delta anförande instämde lierr
Eric?,fou i Sörsjön.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Såsom
ensam reservant i utskottet skall jag be
att få säga ett par ord.

Jag vill ej här draga upp någon stor
debatt. Det har ju förekommit debatt
i frågan under närmast föregående år.
Till motionären herr Dickson vill jag

dock säga, att jag icke känner mig som
en snok i utskottets halmstack. Tvärtom
har jag beaktat utskottets skäl för
dess ståndpunkt. De äro ganska starka.
Det är klart, att det för närvarande
förekommer ett mycket stort antal
överträdelser av gällande bestämmelser
på detta område, och därigenom förminskas
otvivelaktigt den betydelse
som bestämmelserna i fråga ha i de
lokala brandordningarna. Dessutom är
det ganska klart — det måste jag'' som
jurist medgiva — att det icke är tillfredsställande
att ha lagbestämmelser
som sakna förankring i uppfattningen
hos ett stort antal medborgare. Detta
har lett utskottet till den tanken, att
man skulle stryka dessa bestämmelser
om minimiavstånd i normalbrandordningen.
Man har i stället sökt sig fram
på en annan väg. Man har menat, att
man i de olika brandförsiikringsbolagens
villkor skulle inrycka bestämmelser,
som medföra ökade premier om
halmstackarna förläggas alltför nära en
byggnad. Det är klart att en sådan anordning
skulle ha en viss betydelse,
dock icke, tror jag, tillräckligt stor för
att utgöra ett kraftigt pådrivande argument
för vederbörande lantbrukare,
detta därför att premierna äro så pass
låga. Skillnaden mellan de premier,
som skulle utfästas för de olika fallen,
skulle relativt sett bli så obetydlig att
premiesättningen i många fall icke
skulle föranleda till en flyttning av
halmstackarna.

Man frågar sig då — det har jag gjort
— om det icke finnes någon annan väg.
Jag har granskat de föregående debatterna
och första lagutskottets uttalande
under föregående år. Jag har då funnit,
att man betraktat det hela som eu
avvägningsfråga. Man har pekat på att
det är besvärligt och kostsamt för jordbrukarna,
särskilt för de mindre jordbrukarna,
att förlägga halmstackarna
på tillräckligt långt avstånd från byggnaderna.
Å andra sidan har man pekat
på att det också finnes nationalekono -

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 4950.

Skydd för rätt till bärplockning å egen mark.

miska synpunkter att lägga på frågan.
Man har menat, att man måste göra en
avvägning. Det skulle, herr talman,
vara möjligt att göra en dylik avvägning
genom att man tog hänsyn till de
små jordbrukarna och deras besvär och
kostnader. Man skulle i normalbrandordningen
kunna göra ett generellt undantag
för de små jordbrukarna. Däremot
finns det icke samma skäl för undantag
när det gäller de större jordbrukarna.
För dem skulle det vara
möjligt att stadga en generell föreskrift.
Det är ju också på de större jordbruken
som de stora brandriskerna förekomma.
Ur nationalekonomisk synpunkt
skulle det därför vara möjligt att göra
en uppspaltning.

Det var dessa synpunkter, herr talman,
som föranlett mig att avlämna en
blank reservation, men jag har intet yrkande
i saken.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till det
av herr Andersson i Dunker under överläggningen
framställda yrkandet; och
fattade kammaren beslut i enlighet med
innehållet i den senare propositionen.

§ 21.

Skydd för rätt till bärplockning å egen

mark.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av väckta motioner
angående lagstiftning om skydd
i viss utsträckning för markägares rätt
till bärplockning å egen mark m. in.

Utskottet hade till behandling förehaft
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 331 i
första kammaren av herr Herbert Hermansson
m. fl. samt nr 387 i andra
kammaren av herr Carlsson i Bakeröd
in. fl. I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte

anhålla om utfärdande av bestämmelser
innebärande dels fridlysning av
mark inom ett avstånd av 200 meter
närmast markägarens hus och trädgård,
dels befogenhet för skogsvårdsstyrelserna
att förbjuda bärplockning å
skogsodlad mark under tid då plantorna
kunna skadas genom nedtrampning
och dels förbud att plocka och skörda
omogna skogsbär».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 331 och II: 387, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Werner, Ivar Nilzon, lllbult och Jansson
i Aspeboda, vilka ansett, att utskottet
bort i anledning av motionerna hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla därom, att vid
nu pågående revision av jordabalken
till utredning måtte upptagas frågan
om rätten att plocka skogsbär på annans
mark inom inhägnat område eller
inom visst avstånd från markägarens
bostad eller inägojord.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr JANSSON i Aspeboda: Herr talman!
.lag skall endast be att få säga
några få ord i denna fråga. Då frågan
sist var före i riksdagen stred man för
att införa en bestämd tidpunkt då
skogsbären skulle få plockas. Jag tror
icke att vi behöva offra många ord på
den saken. Är man tveksam hur man
skall ställa sig i den frågan, kan man
göra en promenad i skogsmarken vid
den tidpunkt då bären hålla på att
mogna. Då skall man finna att bären
mogna så oerhört olika, till och med
inom ett mindre område. Ja, man kan
finna att bär på solsidan av en tuva äro
färdiga att plockas, medan de icke äro
ens halvmogna på den andra sidan tuvan.
Man behöver sålunda icke spilla
många ord på den saken.

Vad beträffar motionärernas önskan
om förbud att beträda mark där skogs -

Onsdagen den 8 mars 1950.

Nr 9.

Skydd för rätt till bärplockning å egen mark.

odling har förekommit, kan man förstå
motionärernas goda tanke därvidlag.
Men även på den punkten torde det
möta svårigheter att upprätthålla eu
lagstiftning. Det skulle vida överträffa
vad som ligger i vår makt. Ja, en sådan
lagstiftning skulle kanske resultera i att
en eller annan, som ertappades med att
helt ovetande beträda ett sådant område,
skulle komma att få vidkännas några
få dagsböter. Jag tror ej att människor
i vårt land, som ge sig ut för
att plocka bär, med vett och vilja trampa
ner de små plantorna. På den punkten
ställer jag mig sålunda tveksam och
följer utskottet i dess hemställan, att
man icke skall tillmötesgå motionärernas
förslag. I den tredje punkten, där
man hemställer om skydd mot bärplockning
av obehöriga å områden som
ligga i omedelbar närhet av markägarens
hus och trädgård, har jag en uppfattning
som jag redovisat i reservationen.

I den bygd, där jag bor, går ofta skogen
fram till åkerkanten, och gårdarna
äro kanske belägna på ett avstånd av
15—100 meter från skogen. För ett par
tre år sedan höllo vi på med havreskörd
på gården där hemma. Vi ha
omedelbart intill gården röjt undan
skog för att få en betesfålla. Där ha
lingonen slagit till, och i många år har
gårdens behov av lingon skördats på
detta område. När vi hålla på med
havreskörden, något som i regel inträffar
vid den tid då lingonen mognat —
så var det i det fall jag här åsyftar —
ha vi icke tid att ägna oss åt bärplockning
utan måste i första hand tänka på
att få skörden bärgad. När vi gingo på
åkern den dagen blev jag uppmärksamgjord
på att ett lag bärplockare på 8 å
10 personer, kvinnor och barn från ett
närbeläget industriområde, hade uppläckt
att det fanns bär på ett område
bara ett 40-tal meter från gården. De
ställde upp sig i skyttekedja med bärplockningsmaskiner
och började raka
rent. Jag gjorde mig då först frågan om

jag skulle begära att de skulle flytta sig
därifrån. Jag visste att de hade laglig
rätt att plocka bären och att till och
med plocka varje bär. Jag tog emellertid
mod till mig och frågade dem vänligt,
om de hade frågat om lov att plocka
bären och om de ansågo sig ha rätt
att plocka dem. Jag ville nämligen känna
dem litet på pulsen, om de kände
till alle mans rätt att plocka bär, en rätt
som naturligtvis, i den mån den inte
träder någons ära för när, bör bibehållas
när det gäller skördandet av skogsbär.
Dessa människor visste tydligen
inte om att de hade denna rätt utan
blevo försagda, något som även jag blev
över att jag vågade göra den frågan. De
svarade: Nej, vi ha icke rätt till dessa
bär. Jag frågade dem då, om de icke
ville vara vänliga att ta sina cyklar och
köra ett stycke längre bort och beskrev
för dem en plats där det fanns tillräckligt
med bär för dem allihop. De bär
som funnos på vårt område skulle bara
räcka till ett hushåll och voro lagom
åt oss själva. De voro då så vänliga att
de plockade ihop sina korgar och foro
i väg, och därmed var friden återställd.

Hade icke denna händelse inträffat,
är det föga troligt, med den uppskattning
jag har om värdet av att människor
förse sig med vad våra skogar och
marker ge i sådant överflöd, att jag
skulle tagit till orda i denna debatt. Jag
har icke kunnat undgå att ansluta mig
till reservationen till utskottets utlåtande
och den däri uttalade rimliga begäran
att kammaren nu, när en revision
och översyn av jordabalken skall äga
rum, borde vara med på alt denna fråga
behandlas i det sammanhanget. Striden
om bärplockningen fyller, så vilt
jag kan erinra mig, 51 år i år, tv redan
1899 började det röra sig kring den
bär punkten. När frågan är så gammal
och återkommer ständigt och jämt med
vissa jämna mellanrum, förefaller det
mig som om den väg som anvisas i reservationen
borde kunna vinna riksdagens
bifall. Vi ha i reservationen icke

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1950.

Skydd för rätt till bärplockning å egen

uttalat oss för vare sig 100 eller 200
meters gräns. När utskottet säger, att
det kommer att verka både ojämnt och
slumpartat med dessa bestämmelser,
vill jag framhålla, att icke alla människor
ha skog intill gården eller jorden,
och det finns ej heller bär överallt. När
det inträffar sådana fall som jag här
relaterat — att jordägarna själva icke
ha tid att plocka bären och ej vilja plocka
dem, medan de äro mer eller mindre
halvmogna, men andra komma och
sopa rent, så att de själva måste söka
sig kanske långt bort för att få det egna
behovet av bär fyllt — då förstår man
att jordägarna reagera på ett bestämt
sätt.

Det ligger något i att en undersökning
av här berörda fall kommer till
stånd. När den här frågan gått igen i
50 år och ständigt återkommer, borde
riksdagens ledamöter vara med på att
en översyn äger rum. Då kanske denna
fråga icke behöver återkomma under
de år som ligga framför år 2000. Frågan
kominer däremot troligen att återkomma
under 50 år till, om ingenting göres
åt den.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den av herr Werner
m. fl. avgivna reservationen.

Herr CARLSSON i Bakeröd: Herr talman!
Som utskottet i sitt utlåtande redovisat
och som också den föregående
ärade talaren nämnde, har ju denna
fråga flera gånger varit föremål för
riksdagens behandling utan att man
kunnat enas om några positiva åtgärder
för att få fram en rättvis avvägning
mellan å ena sidan markägarnas berättigade
anspråk på hemfred och skydd
för sin egendom — jag avser med detta
uttryck inte skogsbären utan deras övriga
egendom — och å andra sidan de
kringresande bärplockarnas önskemål.

Det ligger naturligtvis nära till hands
att i denna motion spåra en strävan att
hindra stadsborna att komma ut på

mark.

landsbygden, komma ut i skog och
mark och där få njuta av naturen. Detta
är emellertid inte alls avsikten med motionen.
Jag har själv en gård just i en
trakt, där folk från städerna med förkärlek
håller till under sommarmånaderna,
och jag försäkrar att det råder
det allra bästa förhållande mellan ortens
befolkning och de stadsbor som
gästa bygden. Det går knappast en natt
under sommaren, då man inte har ett
eller flera lag av campare, som slå upp
sina tält eller ställa sin husvagn på gården.
Min erfarenhet är att dessa samt
och synnerligen äro hyggliga och trevliga
människor, som det är ett nöje att
ha att göra med.

Men då det gäller en del av de människor
som ge sig ut från städerna för
att roffa åt sig skogsbären långt innan
dessa äro mogna, då blir förhållandet
ett helt annat. Det är ingalunda folk
som längtar ut i naturen och som umgås
varligt med densamma, utan det är
ofta människor som varje veckoskifte,
så snart de börja misstänka att det skall
finnas en tillstymmelse till skogsbär,
somrarna igenom, jag frestas säga våldgästa
skogsmarkerna. Och där, väl
medvetna om sin rätt och i förlitande
på det faktum att ingen kan övervaka
dem, fara de fram på ett sätt som aldrig
tillnärmelsevis skulle tolereras inom
städernas hank och stör.

Som vi ha framhållit i motionen ha
de moderna kommunikationerna gjort
att avstånden krympt samman, och detta
i sin tur har medfört, inte bara att
bärplockarnas antal har mångdubblats,
utan också att det blir en ganska blandad
publik som söker sig ut i markerna.
Och en stor del av dessa tycks inte ha
något begrepp om hänsyn till andra
människors trevnad eller om aktsamhet
då det gäller växande gröda och skog
eller om skogsbärens värde.

Det är självklart, att omogna skogsbär
inte på långt när ha det näringsvärde
som de komma att få om de få
stå och mogna på växtplatsen. Det är

Onsdagen den 8 mars 1950.

Nr 9.

Skydd för rätt till bärplockning å egen mark.

därför en ganska dålig ekonomi att i
och för sig viktiga födoämnen skola
berövas största delen av sitt näringsvärde
därigenom att de skördas för
tidigt. Men det tillgår på det sättet. Man
låter aldrig skogsbären mogna, utan det
är en formlig kapplöpning i markerna
efter bären långt innan dessa äro halvmogna.

•lag skulle kunna berätta drastiska
exempel härpå ur min egen erfarenhet,
särskilt från de senare åren, då det, i
varje fall i min hembygd, skulle ha
blivit mycket gott om skogsbär ifall
de fått mogna. Men jag skall icke trötta
med dessa exempel nu.

•lag har den uppfattningen att man i
någon mån överdriver de svårigheter
som man anser föreligga, då det gäller
att bestämma den tidpunkt, vid vilken
man borde få börja plocka skogsbär.
•lag medgiver att förhållandena äro
olika på olika platser, men vi ha ju
våra skogsvårdsstyrelser och våra länsskogvaktare.
Var och en som känner
länsskogvaktarnas verksamhet vet ju,
att dessa ständigt äro ute i skog och
mark och att de var och en inom sitt
distrikt känna praktiskt taget varje
plätt av skogsmarken. Det skulle kanske
för dem icke möta så förfärligt stora
svårigheter att på ett ungefär angiva
tiden då skogsbären på deras område
kunde tänkas mogna och att rapportera
detta till landsfiskalen eller länsstyrelsen
så att bären icke plockas omogna
och därigenom gå till spillo. I varje fall
skulle kapplöpningen till skogsbären
i någon mån förbjudas, något som den
i sådana bygder bosatta befolkningen
skulle sätta mycket stort värde på. Jag
är ingen motståndare till den fria bärplockningsrätten
som sådan. Men även
om man i likhet med mig icke vill förhindra
vem som helst att plocka skogsbär
— plocka är nu ej det rätta uttrycket,
tv man repar med bärplockningsmaskiner
av både löv och kvistar
— även om man alltså går med på
att bären äro alle mans egendom, kan

man ej bortse från den bofasta befolkningens
rätt till hemfred och lugn. Det
blir ganska dåligt med den saken då
bilar, cyklar och andra fordon fullastade
med folk, korgar och lådor översvämma
utfartsvägar och gårdsplaner
och man kanske blir tvungen att ställa
in sina djur, om man vill ha någon ro
eller om man vill slippa betala skadestånd
åt grannar, därför att grindar
lämnas öppna och gärdesgårdar rivas
ned och djuren göra skada. Jag träffade
nyligen en bonde från Sörbygden,
nära Dalslandsgränsen alltså, som berättade
att han en söndag i fjol sommar
hade 17 motorfordon på sin gårdsplan.
Det var personbilar, lastbilar, motorcyklar
och till och med en traktor med
släpvagn, alla fullastade med bärplockare.
Han och hans familj fick arbeta
hela söndagen med att söka reda på
gårdens djur, som naturligtvis hade
släppts ut ur beteshagarna. Det är kanske
därför inte så underligt, om man ute
på landsbygden reagerar en smula mot
sådana förhållanden och kräver en
smula söndagsfrid.

En annan omständighet, som också
verkar mycket störande, är att dessa
kringresande bärplockare inte i första
taget ge sig i väg till skogen för att
där plocka bär utan först plocka upp
bären invid ägarens bostad och gårdsplan.
Man iir helt enkelt en smula bekväm
av sig, och man går inte längre
än som iir alldeles nödvändigt för att
hitta några här. Frånsett att bären på
dessa intill hemmet liggande marker
kanske äro de enda, som familjen skulle
kunna ha tid och möjlighet att själva
plocka, måste man medge, att det ingalunda
höjer trevnaden eller ökar lördags-
och söndagsfriden att ha en skara
vilt främmande människor springande
inpå väggarna, därtill människor, som
ganska ogenerat ta sig nästan vilka friheter
som helst. .lag talar naturligtvis
inte här om de många hyggliga och försynta
människor, som givetvis också
finnas bland bärplockarna. Dem har

-18

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1950.

Skydd för rätt till bärplockning'' å egen mark.

man i regel inte inpå väggarna, och de
göra ingen åverkan där de gå fram,
utan jag talar om dem, som störa hemfriden
och vålla förstörelse. Det är här
som i de flesta andra fall så, att det
inte är mot den hygglige och lojale
medborgaren man behöver lagstifta,
utan det är mot dem, som äro mindre
nogräknade, ja hänsynslösa. Hemmets
helgd, hemmet som familjens enskilda
egendom brukar ju i vanliga fall respekteras,
och denna förmån borde väl
också landsbygdshemmcn kunna göra
anspråk på. Det förefaller mig därför
vara ett rimligt krav att ett visst område,
förslagsvis 200 meter från hus
eller trädgård, får okränkt disponeras
av ägaren och hans familj. Det är självklart
att sådana områden skulle få passeras
av t. ex. bärplockarna, men man
skulle inte, så som nu är fallet, få uppehålla
sig där hela dagen.

En annan sak, som jag också i detta
sammanhang vill peka på, är den skadegörelse,
som under bärplockningsliden
faktiskt sker å växande skog,
framför allt då på nyplanteringar och
ungskog. Att nyplanterad skog skadas
då man hänsynslöst trampar på plantorna
är ju en självklar sak, men det
förekommer också i ganska stor utsträckning
en direkt åverkan på växande
ungskog. Det är framför allt ungefär
meterhöga granplantor, som bärplockarna
synas ha användning för,
och det är självfallet de vackraste
plantorna man tar; kanske hittar man
sedan en ännu vackrare unggran, och
då kastar man bort den första och tar
den nya. Med tanke på både vad det
kostar att plantera skog och vilket värde
skogen har är det sannerligen ingen
glädje att se, hur vårdslöst många människor
i tanklöshet handskas med dessa
för vårt land så betydelsefulla tillgångar.
Det hade därför enligt min mening
varit riktigt att man genom skogsvårdsstyrelsernas
försorg kunnat fridlysa
sådana områden, som man kostat
på både arbete och pengar för att få

fram ett vackert skogsbestånd. Detta
krav tränger sig med ökad styrka fram
i samma mån som man går in för en
dyrbar förädling av skogsbestånden.

Jag är givetvis medveten om att en
del av de missförhållanden, som jag
här berört, redan nu äro åtalbara. Man
kan naturligtvis, såsom utskottet har
gjort, hänvisa till 24 kap. strafflagen,
som stadgar straff för den, som olovligen
tager väg över annans tomt eller
plantering eller där gör skada. Men man
glömmer tydligen, att det under nuvarande
förhållanden är mycket svårt för
att inte säga omöjligt för såväl myndigheterna
som ägaren att leda i bevis
de särskilda fallen av skadegörelse. Man
har inte så stor tillgång på polisbevakning
ute i skogsbygderna som i storstäderna,
och markägarna ha minsann
annat att göra än att valla bärplockare.
En direkt fridlysning av ett visst område
skulle, såvitt jag förstår, vara den
bäst framkomliga vägen, och en sådan
åtgärd tror jag skulle leda till önskat
resultat.

Nu har ju utskottet för sin del avstyrkt
motionen, och i detta läge skulle
det vara meningslöst att yrka bifall till
densamma. Emellertid ha reservanterna
föreslagit, att vissa av dessa frågor
skulle hänskjutas till den utredning,
som pågår angående revision av jordabalken,
och då detta synes mig vara ett
steg i rätt riktning, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den av herr Werner
in. fl. vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

•

I detta anförande, varunder herr
talmannen återtog ledningen av förhandlingarna,
instämde herr Staxäng.

Herr ERICSSON i Sörsjön: Herr talman!
I fråga om den del av motionärernas
förslag, som innebär att man skulle
anförtro åt polismyndigheten och länsstyrelserna
att avgöra när skogsbären
befinna sig i ett sådant mognadstillstånd
att de utan olägenhet kunna till -

Onsdagen den 8 mars 1950.

Nr 9.

Skydd för rätt till bärplockning å egen mark.

godogöras av bärplockarna, tror jag nog
att jag gör motionärerna en tjänst genom
att tala sfi litet som möjligt om den
saken. Vad herr Carlsson i Bakcröd
nyss sagt beträffande den detaljen skall
sålunda inte föranleda mig att gå in
på någon redogörelse för dessa förhållanden.
Jag har så mycket mindre anledning
att göra det som även reservanterna,
som ju dock till övervägande
del äro herr Carlssons i Bakeröd egna
partivänner, själva ha sagt, att förslaget
är ganska oförnuftigt och verklighetsfrämmande.

Med avseende å det yrkande, som går
ut på att skogsvårdsstyrelserna skulle
erhålla befogenhet att förbjuda bärplockning
å mark, som är skogplanterad
och där plantorna äro små, vill
jag säga, att ett förbud, sådant som
motionärerna här avse att genomföra,
säkerligen skulle bli ganska ineffektivt.
När det därtill finns en bestämmelse
i strafflagen, som gör det möjligt att
straffa den som olovligen uppträder i
eu sådan plantering, som det härvidlag
kan vara fråga om, och där åstadkommer
skada, har det även i denna del
synts utskottet vara onödigt att tillmötesgå
motionärerna.

Det återstår sålunda för mig att tala
litet grand om själva rätten att plocka
skogsbär, men innan jag gör det vil!
jag framhålla att det är nödvändigt att
man på olika håll gör klart för sig, atl
skogsbär och svamp i juridisk mening
inte tillhöra jordägaren utan att varje
medborgare, såvitt man kan förstå, nu
har rätt att tillgodogöra sig skogsbär
och svamp å jordägarens markinnehav.
Det är ju möjligt att alla inte haft klart
för sig det juridiskt faktiska förhållande,
som här råder, men i den mån
man inte haft detta klart för sig menar
jag, att det är angeläget att man blir
medveten om att det hela ligger till på
det viset.

No är Ju motionärernas förslag i
denna del inte så vittgående. Man kräver
ingenting annat än att med stöd av

lagstiftning få rätt att avskilja ett område
förslagsvis ungefär 40 tunnland
stort. I debatten här har ju sagts, atl
det område också skulle kunna vara
litet mindre, där markägaren före någon
annan skall äga rätt att tillgodogöra
sig skogsbären. Ja, jag vill säga, att
den önskan, som sålunda kommer till
synes från motionärernas sida, nog förefaller
på sätt och vis ganska rimlig
eller åtminstone inte orimlig. Emellertid
få vi inte förbise att här i landet
råda mycket olika förhållanden. Inom
stora områden i vårt avlånga land och
framför allt då norrut har man inle
alls något behov av eu sådan bestämmelse
som här avses. Jordägaren plockar
inte alltid de bär, som finnas i
närheten av gården, utan han väljer ut
ett område, som kanske ligger längre
bort men där han tycker att det är litet
rikligare med skogsbär än det kanske
är vid själva gården. Jag tror också, atl
en dylik generell bestämmelse skulle
verka i hög grad skadlig inom dessa
stora områden av vårt land, men dessutom
kommer ju en sådan bestämmelse
otvivelaktigt att verka synnerligen
slumpartat, vilket också framgår av
vad utskottet sagt; jag tror, att denna
beteckning är ganska riktig. Jag menar
att tillämpningen blir slumpartad i så
måtto, att många markägare inte ha
möjlighet att utnyttja den rätt, som
motionärerna nu föreslå att de skola få.

Eu annan sak, som kanske inte är den
minst viktiga, är att det härvidlag inte
räcker med att markägarna tillerkännas
rätt att före någon annan på visst område
av sin mark tillgodogöra sig skogsbären.
Det förefaller åtminstone mig
ganska uppenbart, att det måste ske eu
uppmätning av det för annan än markägaren
fridlysta området och att gränsen
måste uppgås och göras fullt tydlig.
Denna uppmätning och denna griinsbestämning
kan säkerligen inte anförtros
åt markägarna sjiilva, utan för alt
kunna göra detta så att det blir fullkomligt
tillfredsställande och kan ac -

I Andra kammarens protokoll 1 Häll. Xr !).

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1950.

Skydd för rätt till bärplockning å egen mark.

eepteras enligt lagens mening måste det
nog tillkallas förriittningsmän, antingen
lantmätare eller åtminstone gode män.
•lag tror därför, att man nog måste ha
klart för sig, att om man skall gå in för
detta projekt innebär det, att man måste
utöka det krångel och den snårskog av
bestämmelser och paragrafer, som redan
nu finnas och som man ju menar
redan nu förekomma i alltför stor utsträckning.

Till slut undrar jag, om det ändå ej
är nödvändigt, att uppfostran, tolerans
och hänsynstagande får träda i förgrunden
något mera än de kanske gjort
tidigare. Personligen är jag övertygad
därom, att en i verklig mening uppfostrad
medborgare, som får vetskap
om att markägaren önskar själv tillgodogöra
sig de skogsbär som finnas
i gårdens omedelbara närhet, också låter
denne göra detta. Efter vad man kunde
höra av herr Janssons i Aspeboda nyss
refererade exempel, måste det ju finnas
stora förutsättningar för att man
skall kunna lyckas nå resultat på denna
väg.

Jag tror alltså icke att en utredning
om lagstiftning på detta område är
nödvändig. En sådan lagstiftning skulle,
som jag sagt förut, öka den snårskog av
paragrafer och bestämmelser som vi
redan ha.

Nu har ju herr Jansson i Aspeboda
sagt, att det är så litet som reservanterna
begära; de ha ju skalat bort det
mesta av vad motionärerna yrkat. Ja,
det kan ju för all del vara riktigt, att
det ligger till på det viset; man är så
hänsynsfull att man begär endast eu
utredning. Men, herr Jansson i Aspeboda,
vi måste nog säga oss, att det får
betraktas som en svaghet hos ett utskott,
om det skulle tillstyrka en utredning
blott och bart på de grunder reservanterna
anfört eller att man begärt så
litet. Om man inom ett utskott anser,
att det är omöjligt att få till stånd
bestämmelser, som äro både effektiva
och lämpliga, när det gäller att klara

upp denna härva, så är det oriktigt av
utskottet att tillstyrka en utredning.
Det har heller icke utskottet gjort.

Herr talman! Med vad jag nu sagt
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ANDERSSON i Mölndal: Herr
talman! Jag kan i huvudsak instämma
med herr Ericsson i Sörsjön. Men jag
vill därtill framhålla, att möjligheten
att fritt plocka bär på annans mark är
en av de få rättigheter, som finnas för
den befolkning, som bor i städer och
tättbebyggda orter, att fritt få tillgodogöra
sig naturens alster.

Det har ju under gången tid varit så,
att man har betraktat bärplockningen
såsom varande en allemansrätt. Man
underströk detta redan 1908, då lagutskottet
uttalade bland annat, att jordägarens
rätt icke i och för sig uteslöte
annan från att tillgodogöra sig ifrågavarande
naturalster. Man sade detsamma
1944, då man framhöll, att det måste
betraktas såsom varande en allemansrätt.
Samma synpunkter ha framkommit
i motionen. Motionärerna säga, att det
har under gången tid betraktats såsom
eu allemansrätt, men de hävda nu i motionen,
att förutsättningen för att det
även skulle gälla i framtiden skulle
vara, att samhället skulle ha varit statiskt
och att alltså ingen förändring
skett. De förändringar, som under de
senaste 50 åren kommit till stånd genom
att befolkningen allt mer och mer
flyttat ifrån landsbygden in till tätorter
och städer, skulle emellertid motivera
en förändring i denna allemansrätt,
och man borde inom vissa områden
förbehålla markägaren ensamrätt
till bärplockning.

Jag skall villigt erkänna, att det finns
skäl som tala för att man skulle skydda
hemfriden, som motionären herr Carlsson
i Bakeröd här berörde. Det är givetvis
att beklaga, att en del människor
fara fram så nära gårdarna som de
göra och i vissa fall uppträda på el t

Onsdagen den 8 mars 1 !>50.

Nr it.

Skydd för rätt till bärplockning å egen mark.

ofördelaktigt sätt. Men herr Jansson i
Aspeboda bär ju på ett utomordentligt
bra sätt exemplifierat hurusom de
flesta människor taga mycket stor hänsyn
till markägarnas intresse i detta
fall. Det är väl också på det sättet, alt
det allra största antalet bärplockare
tar all möjlig hänsyn till markägarnas
intressen.

Vad gäller frågan om en gräns vid
200 meter, så förhåller det sig ju på det
sätt som utskottet understryker, att det
skulle komma att verka mycket ojämnt
och slumpartat. Jag talade för någon
timme sedan med en representant från
landsbygden, som sade att ungefär två
tredjedelar av markägarna inom den
bygd, där han är bosatt, skulle över
huvud taget icke få någon nytta av en
bestämmelse i enlighet med motionärernas
önskningar.

Beträffande de två andra frågor, som
motionärerna ha uppställt, så har ju
herr Ericsson i Sörsjön liksom herr
Jansson i Aspeboda på ett utomordentligt
bra sätt kunnat klargöra vilka svårigheter
som äro förknippade med de
önskemål, som motionärerna i detta
hänseende framfört. Jag tror att vi
härvidlag kunna tillämpa ungefär samma
resonemang som under ett flertal år
har förts i fråga om halmstackarna,
nämligen att man säkerligen får mycket
svårt att skapa erforderlig respekt
för lagar av denna karaktär och att det
knappast är möjligt att få dessa att
ingå i det allmänna rättsmedvetandet.
Det har ju visat sig när det gällt halmstackarna.

I övrigt tycker jag att det är ett rätt
egendomligt förfarande ifrån eu av motionärerna
och en av reservanterna, då
de exempelvis ha motionerat om all
fisket skall bli fritt inom vissa områden,
däribland sådana, där markägaren haft
icke bara hävdvunnen utan också laglig
rätt att ensam bestämma över fisket
i dessa vatten. Här går man i eu rakt
motsatt riktning; här begär man alt eu
s. k. allemansrätt skall upphävas.

Man måste ju säga, att på detta område
har det icke varit någon hävdvunnen
rätt för markägaren att ensam tillgodogöra
sig bären, utan det har varit
varje svensk medborgares rätt att tillgodogöra
sig dessa. Det måste ju sägas
vara en rätt egendomlig inkonsekvens
i handlandet från denne motionärs och
denne reservants sida.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr JANSSON i Aspeboda: Herr talman!
Till min gode vän herr Ericsson i
Sörsjön — vilken liksom jag är från
Dalarna — skall jag be att få säga, att
jag förstår honom alltför väl. Han ville
in förstå mig så gott han kunde. Jag
förstår honom synnerligen väl. Det är
icke länge sedan jag var i Sörsjön. Jag
är övertygad att om det kommer någon
dit och vill plocka bär blir han bjuden
på kaffe. Där finns det ju tusentals
tunnland skogsmarker. Där har man
ingen glädje av en sådan lag. Den glädje
man där skulle kunna känna vore
snarare över att främmande bärplockare
komme dit på besök någon gång.

Annorlunda är det för den som bär
en gård, så belägen att man kan komma
i den situation jag nyss talade om.
Jag tror icke alls att vi skola låta oss
skrämmas av de s. k. 40 tunnlanden, tv
i de allra flesta fall är det så, att det är
en skogskant som sticker fram i åkerjorden
intill. Det är eu jämförelsevis
liten del av de svenska jordägarna, som
ha det så ordnat att de intill gården ha
skog med växande bär. Bären försvinna
allt efter det skogen växer upp. Men de
som ha det så ordnat skulle, även om
det gäller en liten rätt, bli hjärtans glada
om det kunde bli någon bönhörelse
på denna punkt.

•lag kommer att bli den siste som vill
försöka att taga bort något av denna
allemansrätt och förhindra människor
att plocka sitt behov av vilda bär, blåbär,
lingon etc. Jag sade också i mitt

Nr 9.

Onsdagen den 8 niars 1950.

Skydd för rätt till bärplockning å egen mark.

förra anförande, afl denna rätt skola
vi bevara, därför alt åtminstone i våra
trakter blir det bär kvar i skogarna. I
herr Ericssons i Sörsjön trakter finns
det säkerligen bär, som skulle räcka åt
hela Stockholm, om man toge rätt på
dem.

Vad sedan beträffar talet om att det
skulle bli så oerhört krångligt, är det
ju naturligt, att om man icke vill en
sak så gör man den så krånglig som det
över huvud taget går att göra den. .Tåg
tror icke att det är mera besvär för
dem, som komma och plocka här, att
göra som herr Ericsson i Sörsjön säger,
nämligen att, om de få reda på att jordägaren
önskar plocka bären själv, först
fråga denne var de få lov att plocka.
Om de veta, att det finns en lagbestämmelse,
som gäller områden intill gårdarna,
skulle de få större anledning att
fråga. Nu kan man icke rimligen begära,
att alla människor skola vara så
hänsynsfulla, att de fråga om de få
plocka bär. Ur denna synpunkt sett kan
jag icke dela den uppfattningen, att det
skulle bli så förfärligt hinderligt. Tvärtom
skulle det leda till ett samarbete för
att tillvarataga de bär, som växa inom
det närmaste avståndet.

Till herr Andersson i Mölndal vill
jag säga, att jag icke ifrågasätter allemansrätten
till bärplockning. Den rätten
anser jag böra omhuldas, där det
finns nog med bär. Det är eu förmån
som folket skall ha kvar i den utsträckning
det behöver för att få bär. Det är
en förmån som vi fått av naturen. Det
rekommenderas ju varje år genom affischer
och broschyrer, att man skall
plocka bär för vinterbehovet och för
att få sitt vitaminbehov tillfredsställt.

.lag vågar säga att hur man ser på
denna sak beror i mycket på vad man
fått uppleva. Jag vill säga till herr
Ericsson i Sörsjön, att jag för egen del
kan tolerera, att det kommer människor
in på markerna, men det finns en
annan omständighet: litet till mans ha
vi kvinnfolk, som icke tolerera att de

skola springa eu mil för att plocka bär,
när de ha 20 meter till ett bärställc,
som de trott vara deras eget.

.lag vidhåller mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 22.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckt motion
om utredning angående ändrade grunder
för ersättning åt jordbrukare, som
beröras av sjöregleringar i Norrlands
inland, in. in.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 23.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungi. Majrts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till kapitalinvesteringar.

Punkterna 1—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14.

Lädes till handlingarna.

§ 24.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 5, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 och 5 §§
förordningen den 15 mars 194G (nr 811
om bekämpande av smittsamma sjukdomar
hos bin, in. in.;

nr 6, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående garanti för visst
lån till Norrbottens läns virkesmätningsförening
u. p. a.; och

Onsdagen den <S mars 1950.

Nr 9.

Utsträckt giltighetstid

nr 7, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till
kronan.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 25.

Utsträckt giltighetstid för studiebiljetter
å statens järnvägar.

Föredrogos i ett sammanhang andra
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande, nr 8, över motion om
viss utsträckning av giltighetstiden för
s. k. studiebiljetter på tåg vid statens
järnvägar, och till kammaren överlämnat
utdrag, nr 205, av första kammarens
protokoll, innefattande delgivning av
sistnämnda kammares beslut över dess
allmänna beredningsutskotts utlåtande,
nr 6, i anledning av väckt motion i
samma ämne.

T motionen 11: 220, vilken hänvisats
till andra kammarens allmänna beredningsutskott,
hade herr Ki/liiu/ hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
genom beslut måtte utsträcka giltighetstiden
för s. k. studiebiljetter på tåg vid
statens järnvägar att över jul och nyår
gälla 30 dagar.

Andra kammarens allmänna beredningsutskott
hemställde, att motionen
11:220 ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Första kammarens allmänna beredningsutskott
hade i sitt ovannämnda utlåtande
hemställt, alt första kammaren
för sin del måtte besluta, all riksdagen
hos Kungl. Maj:t anhöllc, att Kungl.
Maj:t genom beslut utsträckte giltighetstiden
för s. k. studiebiljetter på låg vid
statens järnvägar att över jul och nyår
gälla 30 dagar.

Första kammaren hade bifallit denna
hemställan.

för studiebiljetter ä statens järnvägar.
Efter föredragning av ärendet ytt -

Ilerr KYLING: Ilerr talman! .lag har
på denna punkt väckt eu motion, som
har avstyrkts av andra kammarens allmänna
beredningsutskott, under det att
första kammarens allmänna beredningsutskott
enhälligt har tillstyrkt
samma motion. Båda utskotten ha anfört
exakt samma motivering, och det
underliga har nu inträffat, att motionen
har avstyrkts i andra kammaren men
tillstyrkts i första kammaren.

.lag vill här påtala, herr talman, någonting
som tidigare har påtalats vid
flera tillfällen i riksdagen när det gällt
de tillfälliga utskotten, .lag anser det
vara nödvändigt att sekretariaten i
första och andra kammarens beredningsutskott
hålla en viss kommunikation
med varandra, så att en situation
av detta slag inte skall behöva uppstå
på nytt.

•Tåg skall inte yttra mig vidare om
detta, tv båda utskotten ärö positivt inställda,
men då första kammaren redan
har beslutat i ärendet och antagit det
förslag, som dess beredningsutskott har
framlagt, ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till min motion. Om andra
kammaren bifaller motionen, fattar den
samma beslut som första kammaren fölen
stund sedan har fattat.

Herr SVENSSON i Alingsås: Herr talman!
Det förhåller sig så som motionären
här har anfört, att de olika beredningsutskotten
ha framlagt olika
förslag i detta ärende. Det betyder inte
att det råder några delade meningar
rörande syftemålet med herr Kvlings
motion. Sedan vi ha tagit del av bland
annat kungl. järnvägsstyrelsens yttrande
har emellertid andra kammarens beredningsutskott
ansett, att det för dagen
icke skulle vara erforderligt med en
skrivelse till Kungl. Maj:t i ärendet.
Järnvägsstyrelsen har i officiell skri -

Nr !».

Onsdagen den 8 mars J950.

Utsträckt giltighetstid för studiebiljetter å

velse till utskottet förklarat, att styrelsen
själv kommer att göra en framställning
i ärendet i den riktning, som motionären
har ifrågasatt.

.lag vill gärna medge med anledning
av herr Kylings anförande, att det är
önskvärt med kommunikation mellan
de båda beredningsutskotten, kanske
också mellan andra utskott, men det
kan inträffa att utskotten behöva sammanträda
på en och samma dag. Att vi
i denna fråga lagt fram olika förslag
betyder ingenting i sak, då det som
herr Kyling åsyftar med sin motion
ändå blir genomfört, oavsett om vi
följa andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande eller om vi
fatta samma beslut som första kammaren.

Herr Kyling yttrade nyss, att första
kammarens utskott hade varit enigt.
Det föranleder mig att påpeka, att även
i andra kammaren samtliga ledamöter
av utskottet ha varit eniga, även herr
Kylings partivänner. Det föreligger således
ingen som helst meningsskiljaktighet
inom utskottet.

Då det föreligger klara besked om att
åtgärder komma att vidtagas på andra
vägar genom hänvändelse till Kungl.
Maj:t, vill jag ifrågasätta, huruvida det
verkligen kan anses vara riktigt att
riksdagen med vetskap om detta beslutar
en särskild skrivelse till Kungl.
Maj:t. Jag anser att detta är överflödigt
och att det bara åsamkar mera arbete
för vederbörande, som ha att handlägga
dessa göromål. Den enklaste vägen
torde vara att följa kammarens beredningsutskotts
yrkande.

.lag hemställer om bifall till vad utskottet
har anfört.

Herr KYLING: Herr talman! Jag skall
inte uppehålla kammaren vidare, men
jag vill peka på ett par saker, som ordföranden
i beredningsutskottet tog upp.
Först och främst är det en skillnad och
en ganska väsentlig skillnad mellan de

statens järnvägar.

ständiga utskotten och beredningsutskotten.
Inom de ständiga utskotten
behöver det ju inte förekomma någon
kommunikation som herr Svensson
tänkte sig, tv det är ju samma presidium
som fungerar både för ledamöterna
i första kammaren och för ledamöterna
i andra kammaren. Beträffande
beredningsutskotten är det ett större
behov av kommunikation, tv det är ju
skilda utskott med skilda presidier.

Utskottets ärade ordförande rekommenderade
andra kammaren att la beredningsutskottets
förslag. När första
kammaren nu enhälligt har bifallit motionen
vill jag i alla fall vädja till kammaren
att avlyfta det besväret från
kungl. järnvägsstyrelsen att i eu skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om rätt
att få göra den förändring, som jag har
begärt i motionen. Jag vidhåller därför,
herr talman, mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till andra kammarens allmänna
beredningsutskotts hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kyling begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
vad andra kammarens allmänna beredningsutskott
hemställt i sitt utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens leda -

Onsdagen den 8 mars 1950. Nr 9. 55

Fria järnvägsresor för blinda. — Nedsättning av inträdesavgifterna för nva telefon -

abonnemang.

möter hava röstat för nej-propositionen.
Herr Svensson i Alingsås begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Härvid avgå vos 91 ja och 98 nej, varjämte
10 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den i
ämnet väckta motionen II: 220 och därmed
biträtt första kammarens i ämnet
fattade beslut.

§ 26.

Fria järnvägsresor för blinda.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 9,
över motion angående frikort för hlinda
å samtliga svenska järnvägar, ms in.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr ENGKVIST: Herr talman! l)å
jag tillät mig framlägga denna motion,
sökte jag efter möjligheter för det allmänna
att i här berörda avseende i någon
mån åstadkomma jämställdhet mellan
blinda och invalider å ena sidan
samt övriga medborgare å andra sidan.
Sedan jag inom utskottet kunnat ta de!
av järnvägsstyrelsens yttrande i frågan
och de betänkligheter, som däri ha
framförts, har jag emellertid böjt mig
för dessa skiil, som i huvudsak äro av
teknisk och praktisk art. Jag noterar
emellertid, att järnvägsstyrelsen i sitl
yttrande beträffande fria resor för de
blinda inte har vänt sig direkt mot
detta förslag utan einol de praktiska
olägenheter, som det enligt styrelsens
mening skulle få. Utskottet har också
på grundval av dessa betänkligheter avstyrkt
motionen, men jag vill här begagna
tillfället att uttrycka min tillfredsställelse
över utskottets välvilliga
och positiva skrivning. Utskottet anför
nämligen: »Sådan hjälp synes böra ges
i annan form, exempelvis genom höj -

ning av blindtilläggen eller på annat
sätt.»

Utan att jag på något sätt vill tänja
denna skrivning synes det mig att den
ger anvisning på andra vägar till förverkligande
av motionens syfte. Jag kan
därför, herr talman, i sakens nuvarande
läge ansluta mig till utskottets yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Nedsättning- av inträdesavgifterna för
nya telefonabonnemang.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 10,
i anledning av väckta motioner om nedsättning
av inträdesavgifterna för nya
telefonabonnemang.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr NYBERG: Herr talman! Det kan
se litet egendomligt ut atl jag, ehuru
motionär, inte har reserverat mig mot
utskottets avslagsyrkande i denna fråga.
Man tycker kanske, att jag åtminstone
borde ha avgivit en blank reservation.
Nu ha emellertid vissa skäl gjort att
jag har följt utskottet, och jag nöjer
mig med att i detta sammanhang, innan
frågan avgöres i kammaren, göra några
korta kommentarer.

Jag får väl säga som den föregående
talaren sade i en annan fråga, att utskottet
har varit synnerligen välvilligt
inställt. Dessa telefonmotioner ha ju behandlats
ytterst välvilligt, och jag tycker
man kan säga, atl utskottet lika gärna
kunnat tillstyrka som avstyrka motionerna.
Det heter sålunda i utskottets utlåtande,
att tiden nu synes vara inne
att återföra inträdesavgifterna för telefonabonnemang
till en mera normal
storleksordning, detta så mycket mer
som en avgiftssänkning hör till de åtgärder,
som böra ifrågakomma i sam -

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1950.

Nedsättning av inträdesavgifterna för nya telefonabonnemang.

band med krispolitikens avveckling. Jag
hade i motionen skrivit, att den först
borde ifrågakomma, och det är ju eu
liten skillnad, men den är som sagt
ganska liten.

Längre fram anför utskottet, att det
är önskvärt att Kungl. Maj:t »i samband
med uppgörandet av förslag till investeringsanslag
för telegrafverket för
nästkommande budgetår överväger ett
frikostigare anvisande av anslagsmedel
itn som hittills ansetts möjligt».

Det synes mig, herr talman, som om
utskottet i och med detta gått motionärerna
till mötes c!t långt stycke, och
jag vågar däri se ett löfte att vi kanske
redan nästa år kunna räkna med att avgiften
återföres till vad vi betrakta
som normal storlek, d. v. s. 100 kronor.
Ehuru motionen alltså denna gång avstyrkts,
finner jag att frågan fallit framåt
så avsevärt, att en reservation till utskottets
utlåtande inte skulle ha tjänat
mycket till.

Nu vill jag dock medgiva, att jag redan
när motionen skrevs hade på känn
vilka skäl utskottet skulle komma att
åberopa för ett avslag på motionen. Investeringsanslagen
äro för små för att
medgiva ett ökat tillskott av nya telefonapparater.
Någon avsevärd anslagshöjning
kunde icke heller enligt min
mening ifrågakomma. Det som föresvävat
mig som motionär var, att man redan
nu genom att sänka avgiften skulle
öka möjligheterna för mindre bemedlade
att komma med i kön tillsammans
med dem som ha det bättre ställt ekonomiskt.
De sistnämnda ha dock ända
sedan 1947 stått i en gynnad ställning
jämfört med de övriga.

Jag tycker nog, herr talman, att det
varit eu god tanke, och att jag inte hållit
så hårt på den att jag reserverat mig
beror på utskottets i stort sett mycket
välvilliga inställning. Jag är naturligtvis
inte heller okänslig för det faktum,
att åtskillig irritation kunde uppstå, om
man ökade väntetiden för telefonabonnemang
med någon månad eller vad det

kan bli, om avgiften sänktes till 100
kronor utan eu samtidig höjning av
invcsteringsanslaget. Dessutom vill jag
påpeka, att motionärerna icke föreslagit
någon bestämd tidpunkt för avgiftens
sänkande, och det kan hända att
skillnaden i praktiken inte blir så stor
mellan ett bifall till motionen och eif
avslag av den typ som utskottet enat
sig om.

Det är emellertid eu sak, som jag alldeles
särskilt vill understryka, nämligen
behovet av ökade investeringsanslag för
telegrafverket. Telegrafverket har ju för
budgetåret 1950/51 begärt 66 miljoner
kronor för nya telefonabonnemang.
Chefen för kommunikationsdepartementet
har skurit ned beloppet .till 55 miljoner,
vilket dock är 3 miljoner mer än
föregående år. Under 1949 ökade antalet
telefonapparater här i landet med
cirka 90 000, men för budgetåret 1950/51
räknar statsrådet med en ökning på
70 000 å 75 000 apparater. Om ökningen
kunnat fortgå på samma sätt som under
1949, nämligen med omkring 6 procent,
skulle det i stället ha blivit cirka 95 00(1
nya apparater. Med tanke på det stora
behov av telefoner som fortfarande föreligger,
är ju en minskning av den procentuella
ökningen inte särskilt önskvärd.
1 detta sammanhang bör vidare
erinras om att materialläget i vissa fall
icke är lika svårt nu som de närmast
föregående åren. I fjol påpekade telegrafverket
bland annat, att det var brist
på telefonapparater. Här bär utvecklingen
nu vänt sig, så att tillgången i
stället överstiger efterfrågan.

I motion nr 19 pekas bland annat på
att man vid L. M. Ericssons fabriker i
Karlskrona nödgats minska arbetsstyrkan
på grund av att man icke har tillräckligt
stora order på telefonapparater
för närvarande. Som karlskronabo vill
jag gärna bestyrka riktigheten av det
påstående, som här gjorts. Enligt vad
jag erfarit har man hittills vid L. M.
Ericssons anläggning i Karlskrona nödgats
uppsäga 131 anställda, och fabriks -

Onsdagen den 8 mars 1950.

Nr 9.

Nedsättning av inträdesavgifterna för nya telefonabonnemang.

chefen har för mig framhållit, att man
skulle kunna leverera långt flera telefonapparater
än vad som för närvarande
sker. Det är givet att vi i Karlskrona
icke äro särdeles glada åt att denna i
vår stad nya och mycket välkomna industri
icke kan utnyttjas till sin fulla
kapacitet utan det i stället måste ske
uppsägningar av en del av de anställda.
Även ur denna lokalt betonade synpunkt
vill jag alltså understryka önskemålet
om ökade anslag till telegrafverket och
därmed ökade möjligheter att taga emot
ett större antal nya telefonabonnenter.

Med detta har jag naturligtvis inte
velat påstå att det är lika gott om material
av annat slag för telegrafverkets
behov, men, som sagt, verkets styrelse
har själv medgivit att materialsituationen
nu är bättre än för endast något
år sedan.

Herr talman! Jag har velat framhålla
dessa synpunkter på frågan i anslutning
till det yrkande, som gjorts av utskottet,

Herr von SETH: Herr talman! Herr
Nyberg är motionär i ämnet men har
samtidigt deltagit i utskottets behandling
av motionen och därvid biträtt utskottets
utlåtande. Efter herr Nybergs

anförande kan jag inte låta bli att göra
den reflexionen, att det verkar som om
herr Nyberg varit ångerfull över att
motionen blivit avslagen och att herr
Nyberg skrivit under utskottets utlåtande.

För egen del är jag motionär i ämnet
och har under en följd av år arbetat
för att få bättre telefonförbindelser
framför allt på landsbygden. Jag anser
emellertid att utskottets utlåtande är
mycket positivt, och jag har med dessa
ord endast velat erinra Kungl. Maj:t om
att såväl årets beredningsutskott som
förra årets tillfälliga utskott nu två
gånger å rad uttalat sig mycket positivt
i denna sak. Jag vill uttala den förhoppningen,
att Kungl. Maj:t vid nästa budgets
uppgörande tar dessa saker ad
notam.

Härmed var överläggningen slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

tlh/./d .inibril *nuM

§ 28.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 3.14 em.

In fidem
Gunnar Britth.

5 — Andra kammarens protokoll UlöO. Nr !).