Svar på interpellation av herr Bengtson ang. arbetet inom 1954 års (Riksdagens protokoll 1957:17)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1957

M. V.

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 17

14—16 maj

Debatter m. m.

Onsdagen den 15 maj

Sid.

Svar på interpellation av herr Bengtson ang. arbetet inom 1954 års

bryggeriutredning ........................................

Uppskov med beslut om grundlagsändringar rörande folkomröstning

Ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m...........

Utredning ang. resningsinstitutet m. m.

Visst förtydligande av semesterlagen

Ökad insyn för de anställda i företagen m. m...................

Skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar ............

Indragning av ridskolan vid Strömsholm m. m.................

Utvidgning av Grytans skjutfält

Tidpunkten för inryckning till första tjänstgöring vid armén

101

104

113

119

125

Torsdagen den IG inaj

Svar på interpellation av herr Sveningsson ang. förhindrande av
roulettspel på restauranger ..................................

127

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen don 15 maj

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 7, ang. uppskov med beslut om

grundlagsändringar rörande folkomröstning ................

-— memorial nr 8, med uppgift å vilande förslag till ändrad lydelse
av 50 och 54 §§, 55 § 1 mom. samt 58 § riksdagsordningen
— nr 9, med förslag till ändrad lydelse av 7 § riksdagsstadgan

Första kammarens protokoll 1957. Nr 17

Nr 17

Innehåll

Sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10, med uppgift å vilande förslag
till ändrad lydelse av 24 § riksdagsordningen .......... 24

— utlåtande nr 11, ang. ändring i lagen om val till riksdagen m. m. 24

— memorial nr 12, med uppgift å vilande förslag till ändrad lydelse
av 6 § 1 och 4 mom. riksdagsordningen och till ändrad lydelse

av 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen.......... 24

Bevillningsutskottets betänkande nr 43, ang. ekonomiska villkor för
rusdrycksutskänkningen m. m............................... 24

Sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 1,
om utredning ang. resningsinstitutet m. m................... 77

Första lagutskottets utlåtande nr 27, ang. vidgad rätt att fullfölja talan
till högsta domstolen m. in............................... 98

— nr 25, ang. ändring i lagen om höjning av vissa underhållsbidrag 99

— nr 26, ang. ändring i lagen om personundersökning i brottmål

m- >»..................................................... 99

Andra lagutskottets utlåtande nr 23, ang. visst förtydligande av semesterlagen
.............................................. 99

— nr 24, ang. lagstiftning om ökad insyn för de anställda i företagen
m. m.......................................... o,]

'' nr 25, ang. skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar 104

— nr 29, ang. lagändring i syfte att bidraga till en vederhäftig konsumentupplysning
m. m................................... U2

Jordbruksutskottets utlåtande nr 21, ang. anslag till Alnarps lantbruks-,
mejeri- och trädgårdsinstitut ........................ 112

— nr 22, ang. statens avdikningsanslag ........................ 113

Statsutskottets utlåtande nr 98, ang. anslag till remontering ...... 113

— nr 99, ang. vissa anslag under fjärde huvudtiteln m. m....... 113

— nr 100, ang. vissa markförvärv för försvaret ................ 119

— nr 101, ang. vissa åtgärder för flyktingstudenter m. m......... 125

Bevillningsutskottets betänkande nr 44, ang. ändrad lydelse av 32 §

3 mom. och 33 § 1 mom. kommunalskattelagen .............. 125

Bankoutskottets utlåtande nr 19, ang. anskaffande av en offset- och
koppartrycksrotationsmaskin för sedeltryckeriet ............ 125

Andra lagutskottets utlåtande nr 22, ang. ändrad lydelse av 27 §

1 mom. B. värnpliktslagen ........................... 125

Jordbruksutskottets utlåtande nr 23, ang. dispositionen av vissa
prisutjämningsavgiftsmedel .......................... 12g

Torsdagen den 16 maj

Jordbruksutskottets memorial nr 29, ang. gemensam votering i fråga
om anslag till understöd åt fiskare ........................ 131

Tisdagen den 14 mai 1957

Nr 17

Tisdagen clen 14 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Herr Alexanderson anmälde, att han
denna dag åter infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 7 och
den 8 innevarande månad.

Upplästes två till kammaren inkomna
ansökningar, vilka jämte därvid fogade
läkarintyg voro så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med hänvisning till bifogade läkarintyg
får jag härmed anhålla om fortsatt
ledighet t. o. m. den 31 maj 1957.

Tranås den 9 maj 1957

G. Heiiman

Riksdagsman Gustaf Hetiman, Jönköping,
är på grund av funktionell nervsjukdom
oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet
ytterligare under tiden 16—
31 maj 1957, vilket härmed intygas.

Tranås den 9 maj 1957

Lars Wrigstad
Bitr. överläkare

Till riksdagens första kammare

Åberopande bilagda intyg från överläkaren
vid lasarettet i Kalmar, med. dr
docent Johan Mårtensson, får jag anhålla
om fortsatt ledighet från riksdagsarbetet
t. o. m. den 31 maj 1957.

Jag hade beräknat kunna få deltaga i
avslutningen av riksdagens vårsession de
båda sista veckorna, men dr Mårtensson,
som är specialist på framför allt bjärtåkommor,
avrådde bestämt från att avbryta
den pågående kuren. Efter behandlingens
slut omkring den 1/6 beräknar
han att jag bör vara fullt återställd.

Nybro den 12/5 1957

John W. Jonsson

Riksdagsmannen John JK. Jonsson,
Nybro, som vårdats på medicinska avdelningen
i Kalmar 18/4—30/4 1957, är
fortfarande på grund av hjärtsjukdom
förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet
t. o. in. 31/5 1957, vilket härmed intygas.

Kalmar den 10/5 1957

Johan Mårtensson
Med. dr lasarettsläkare

De begärda ledigheterna beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.;

nr 248, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1957/58, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

249, i anledning av riksdagens år
1956 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.;

nr 250, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgöldsfonden för
budgetåret 1957/58;

nr 251, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) in. in., såvitt ej
angår författningsförslagen;

nr 252, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1957/58
till bidrag till skattetyngda kommuner,
in. in.; och

Nr 17

Tisdagen den 14 maj 1957

nr 253, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för förfarandet
vid tillsättning av vissa lärartjänster
m. in. jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 243, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 20
december 1940 (nr 1044) om vissa av
landsting eller kommun drivna sjukhus
in. m.; och

nr 244, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående fondering
jämlikt 39 § lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 255, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
in. m., såvitt propositionen hänvisats till
bevillningsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
den av herrar Lindblom och Ollen
väckta motionen nr 530.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 98—102, bevillningsutskottets
betänkande nr 44, bankoutskottets
utlåtande nr 19, andra lagutskottets
utlåtanden nr 22 och 30, tredje
lagutskottets utlåtande nr 20 samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 23.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets utlåtande nr 102
och tredje lagutskottets utlåtande nr 20
skulle i nu angiven ordning uppföras
främst bland två gånger bordlagda ärenden
på föredragningslistan för kammarens
sammanträde fredagen den 17 maj.

Vidare beslöts, på framställning av
herr talmannen, att på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde skul -

le främst bland två gånger bordlagda
ärenden uppföras konstitutionsutskottets
utlåtanden och memorial nr 7—12 samt
närmast därefter bevillningsutskottets
betänkande nr 43 ävensom att allmänna
beredningsutskottets utlåtanden nr 28
och 29 samt andra lagutskottets utlåtande
nr 30 skulle i angiven ordning sättas
sist på nämnda föredragningslista.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1956 och 1957
vid dess åttonde ordinarie möte fattade
beslut;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
om godkännande av handelsavtal
mellan Sverige och Benelux-länderna;
samt

nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i stadgan den 20 augusti 1952
(nr 618) för Nordiska rådet;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbyggnad av den
medicinska utbildningsorganisationen
m. m.;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa statsbidrag
på skolväsendets område m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1957/58 till folkskoleseminarieorganisationen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fångvårdsanstalt å
Hinseberg i Frövi köping;

nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fångvårdsanstalter
i Österåkers kommun, Stockholms län,
och i Kumla stad;

nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbyggnad av televisionsnätet
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

Tisdagen den 14 maj 1957

Nr 17

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1956/57, i vad propositionen avser
avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; nr

110, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av vissa
kronan tillhöriga fastigheter;

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående teckning av ytterligare
aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till inlösen
av aktier i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag för budgetåret 1957/58 in. m.
jämte i ämnet väckta motioner; samt
nr 113, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1957/58 till säkerhetsanstalter för
sjöfarten;

bankoutskottets utlåtande nr 20, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 3 juni 1949 (nr 314)
angående rätt för Konungen att i vissa
fall meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till luftfartslag
m. in.;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition rörande ratifikation av konvention
angående vissa till civilprocessen
hörande ämnen; samt

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 18 § lagen den 6 juni
1925 (nr 170) om polisväsendet i riket,
m. in.; ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vis -

sa kronoegendomar in. m., såvitt avser
Ekeby 41 i Uppsala län in. fl. fastigheter;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande dels anslag till Hästavelns
befrämjande dels Statens lånefond
för hästavelns befrämjande jämte
i ämnena väckta motioner;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatta särskilda
stödåtgärder för liästaveln jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rörelsemedel för
domänverket jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 29, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1956/
57 till Understöd åt fiskare.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 531, av herr Bergman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om folkomröstning i
pensionsfrågan m. m.;

nr 532, av herr Werner in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om folkomröstning i pensionsfrågan
m. m.;

nr 533, av herrar Ewerlöf och O hlon,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om folkomröstning
i pensionsfrågan in. in.; samt

nr 534, av herr Hesselbom, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
komplettering av riksstatsförslaget för
budgetåret 1957/58, m. in.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.09.

In fidem
G. H. Berggren

Nr 17

Onsdagen clen 15 maj 1957 fm.

Onsdagen den 15

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Ang. arbetet inom 1954 års bryggeriutredning Herr

statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Bengtsons
interpellation angående arbetet inom
1954 års bryggeriutredning, erhöll ordet
och anförde:

Herr talman! I en med första kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Torsten Bengtson frågat mig
med vilken skyndsamhet utredningen
om desintressering av det privata vinstintresset
inom bryggeriindustrien bedrives
och när utredningen beräknas ha
slutfört sitt arbete.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Utredningen tillsattes på hösten 1954.
Den uppgift som utredningen fått sig
förelagd är omfattande och svårbemästrad.
Jag vill erinra om att ett betydande
utredningsarbete tidigare utförts på detta
område, dock utan att leda till något
egentligt resultat. Under sådana förhållanden
ligger det i sakens natur, att utredningsarbetet
måste bli långvarigt. Det
är således inte möjligt att nu angiva, när
det kan beräknas bli färdigt.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Jag ber att få framföra
ett tack till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet för det svar jag
fick på min interpellation.

Det är i höst tre år sedan denna utredning
tillsattes. Under den tiden har
det hänt åtskilligt på nykterhetslagstiftningens
område, och det har skett med
en berömvärd snabbhet. Jag erinrar mig
speciellt, att det lades fram inte mindre
än nio propositioner, berörande fem de -

maj förmiddagen

partement, då vi ändrade på den stora
nykterhetslagstiftningen. Därefter tillsattes
det en rad av andra utredningar,
som slutfördes mycket snabbt.

Desintresseringen har emellertid inte
kunnat leda till samma snabba resultat.
Ändå vill jag beteckna denna som en av
de kanske mest betydelsefulla delarna av
nykterhetslagstiftningen. Jag erkänner
helt och fullt att det ar ett omfattande
arbete, men liknande utredningar har
dock kunnat slutföras på kortare tid. Jag
har inte yttrat mig om i vilken form en
desintressering skall ske. Desintresseringen
kan ske exempelvis genom ett
fullkomligt förstatligande av bryggerihanteringen.
I sådana fall har vi tidigare
haft utredningar, som efter vad jag
vet slutförts fortare — t. ex. utredningen
om oljan, vilken dock inte föranledde
vidare åtgärder. Det skulle väl inte heller
i detta fall stöta på några ideologiska
hinder hos en stor del av riksdagens ledamöter,
om staten skulle ta hand om
hela bryggerihanteringen. Nykterhetsintressena
är så pass starka, att jag tror
det skulle finnas förutsättningar att uppnå
resultat. Desintresseringen är mycket
angelägen, och jag har därför ansett det
vara en viktig uppgift att efterhöra, hur
långt utredningen kommit.

På detta område finns ett vinstintresse,
som är mycket starkt — för att inte
rent av säga otrevligt starkt. För någon
tid sedan fick jag i min hand en liten
broschyr, som är mycket vackert utförd
i flerfärgstryck, illustrerad och påkostad.
Det saknas tydligen inte pengar på
det hållet. I broschyren propageras för
Öl på ett sätt som om man skulle anse
att ölet borde vara med vid nästan alla
tillfällen här i livet. Det räknas upp det
ena användningsområdet efter det andra.
Det sägs att man kan inte gå på bio
utan att dricka Öl efter föreställningen.
Jag vet inte, om svenska folket, när det
liar hemmakväll, har för vana att sitta
och dricka spritdrycker, men enligt bro -

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Ang. arbetet

schyren är det tydligen så, att man vid
en hemmakväll också skall ha Öl.

.lag känner inte så väl till hur syjuntorna
i vårt land arbetar, men enligt broschyren
skulle det vara samma sak där;
det skall finnas Öl vid en syjunta och likadant
skall det vara vid bridgeparties
etc. Broschyren propagerar för att man
vid varje tillfälle måste använda Öl. Jag
har fått den uppfattningen, att det vid
sammanträdena i hemmen möjligen brukar
förekomma någon liten kaffefest,
men propagandan i denna broschyr ger
sken av att det inte förhåller sig så utan
att man i stället måste använda Öl.

Det talas om, att de starkare spritdryckerna
bör ersättas med denna svagare
dryck, men jag har inte den uppfattningen,
att svenska folket, när det händelsevis
sitter hemma och ser på television
eller lyssnar på radio och grammofon,
förtär brännvin. I broschyren propageras
det för att det en sådan kväll
måste vara Öl i hemmet.

Jag skulle kunna fortsätta ytterligare
med en hel del »trevliga» saker, som
lagts fram i denna broschyr, där tydligen
ölet påstås spela en mycket stor
roll. Så stora intressen för att propagera
för en dryck, som uppenbart åstadkommit
så stora skador i vårt land, bör inte
finnas. Jag anser därför, att man så
långt det finns möjligheter bör bedriva
detta utredningsarbete snabbt och därmed
söka få slut på dylik propaganda
samt få till stånd en bättre ordning på
hela det område som berör ölet.

När man från bryggerihåll säger, att
det blir trivsammare, enklare och nyktrare
med Öl, vill jag säga, att trivsamhet
är väl det minsta ölet för med sig.
När man går bär i Stockholm tycker
man tvärtom, att det har en sällsynt förmåga
att sprida otrevnad. Dessa ölkaféer,
där kunderna i regel sitter med hatt
ocli rock på och där serveringen är
mycket slentrianmässig, är så otrevliga,
att har man utländska gäster med sig
passerar man dem så snabbt som möligt
för att inte visa skuggsidorna i
Stockholm.

.lag skall avstå från vidare debatt om
ölet, eftersom det förmodligen blir en

inom 1954 års bryggeriutredning
längre debatt i andra sammanhang i dag.
Jag vill endast ytterligare framhålla, att
jag anser det vara synnerligen angeläget
att man får utredningen slutförd och att
den sedan kommer att föranleda åtgärder.
Jag hoppas därför att den kommer
att bedrivas med all önskvärd skyndsamliet.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda motioner: nr

531, av herr Bergman m. fl.; och
nr 532, av herr Werner m. fl.

Vid föredragning av den av herrar
Ewerlöf och Ohlon väckta motionen nr
533, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om folkomröstning
i pensionsfrågan m. m., hänvisades
motionen, såvitt angick Kungl. Maj:ts
förslag om anslag till Enskild upplysningsverksamhet
vid 1957 års folkomröstning,
till statsutskottet samt i övrigt
till behandling av lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
herr Hesselboms motion
nr 534.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 6—8 samt
statsutskottets utlåtanden nr 103—112.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
113, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1957/58 till säkerlietsanstalter för
sjöfarten.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte företagas
till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera godkändes på gjord proposition
den i memorialet föreslagna voteringspropositionen.

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Ang. uppskov med beslut om grundlagsändringar rörande folkomröstning

Herr talmannen yttrade, att under förutsättning,
att den nu godkända voteringspropositionen
bleve godkänd även
av andra kammaren, enligt överenskommelse
med nämnda kammares talman gemensam
omröstning i frågan komme att
anställas vid början av kamrarnas sammanträden
fredagen den 17 innevarande
månad.

Herr talmannen anförde vidare, att
under förutsättning att även den i jordbruksutskottets
memorial nr 29 föreslagna
voteringspropositionen komme
att godkännas av kamrarna, gemensam
omröstning rörande det i detta memorial
avsedda ärendet likaledes komme att
äga rum vid kamrarnas sammanträden
nämnda dag.

Föredrogos och bordlädes ånyo bankoutskottets
utlåtande nr 20, första lagutskottets
utlåtanden nr 28—30 ävensom
jordbruksutskottets utlåtanden nr 24—
26 och 28 samt memorial nr 29.

Ang. uppskov med beslut om grundlagsändringar
rörande folkomröstning

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 7, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående uppskov

med beslut över vilande förslag till ändrad
lydelse av 22 § 2 mom. och 49 § 2
mom. regeringsformen samt 1 § 2 mom.,
38 § 2 inom., 45 §, 55 § 1 mom. samt 58
och 63 §§ riksdagsordningen ävensom i
ämnet väckt motion.

Till konstitutionsutskottet hade båda
kamrarna den 13 april 1957 hänvisat en
av Kungl. Maj :t till riksdagen avlåten
proposition, nr 168, vari Kungl. Maj:t,
under åberopande av ett propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
justitiedepartementsärenden för den 29
mars 1957, föreslagit riksdagen

1) att beslut över det vid 1954 års
riksdags vårsession såsom vilande antagna
förslaget till ändrad lydelse av
49 § 2 mom. regeringsformen samt 1 §
2 mom., 38 § 2 mom., 45 §, 55 § 1 mom.
samt 58 och 63 §§ riksdagsordningen
skulle uppskjutas till 1960 års riksdag;
samt

2) att beslut över det vid 1956 års
riksdag såsom vilande antagna förslaget
till ändrad lydelse av 22 § 2 mom.
regeringsformen skulle uppskjutas till
1958 års riksdag.

I det under 1 avsedda grundlagsändringsförslaget
var 49 § 2 mom. regeringsformen
så lydande:

(Nuvarande lydelse:)

Skulle med hänsyn till något ärendes
särskilda vikt och beskaffenhet prövas
nödigt, att före dess avgörande folkets
mening inhämtas, må Konungen och
riksdagen genom samfällt stiftad lag förordna,
att allmän folkomröstning skall
anställas. I lagen bestämmes, vilken eller
vilka frågor skola genom omröstningen
besvaras, så ock tid och sätt för densamma.
Rätt att deltaga i omröstningen tillkommer
en var, som är röstberättigad vid
val till riksdagens andra kammare. Efter
omröstningen behandlas ärendet i grundlagsenlig
ordning.

(Föreslagen lydelse:)

I ärende av särskild vikt må förordnas,
att folkets mening skall inhämtas
genom allmän folkomröstning. Sådan omröstning
skall anställas, därest minst
femtio ledamöter av första kammaren
och sjuttiosju ledamöter av andra kammaren
förena sig i beslut därom. Folkomröstning
må dock ej beslutas i frågor,
som icke kunna prövas av riksdagen, eller
i frågor, vilka beröra riksstatens reglerande
eller överenskommelse med
främmande makt eller på riksdagen ankommande
val. Ej heller må folkomröstning
äga rum i det fall, att riksdagens båda
kamrar med hänsyn till ärendets beskaffenhet
finna dess avgörande icke
kunna utan avsevärt men uppskjutas i
avbidan på dylik omröstning.

Onsdagen den 15 mai 1957 fm.

Nr 17

Ang. uppskov med beslut om grundlagsändringar rörande folkomröstning

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Rätt att deltaga i allmän folkomröstning
tillkommer envar, som är röstberättigad
vid val till riksdagens andra
kammare. Varje röstande äger lika röst.
Efter omröstningen behandlas ärendet i
grundlagsenlig ordning.

Om utsättande av tid för allmän folkomröstning
samt om verkställande av sådan
omröstning och vad därmed äger
samband stadgas i lag, stiftad av Konungen
och riksdagen gemensamt.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft en inom
andra kammaren i anledning av propositionen
väckt, till konstitutionsutskottet
hänvisad motion, nr 667, av herrar
Dahlén och Heckscher, vari hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 168 angående uppskov
med beslut om vilande grundlagsändringar
angående vidgade möjligheter att
få till stånd rådgivande folkomröstning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen ville besluta att

1) med bifall till propositionen nr
168 i förevarande del och med avslag å
motionen 11:667 uppskjuta prövningen
av det vid 1954 års riksdags vårsession
såsom vilande antagna förslaget till ändrad
lydelse av 49 § 2 mom. regeringsformen
samt 1 § 2 mom., 38 § 2 mom.,
45 §,55 § 1 mom. samt 58 och 63 §§
riksdagsordningen till 1960 års riksdag;
samt

2) med bifall till propositionen i förevarande
del uppskjuta prövningen av det
vid 1956 års riksdag såsom vilande antagna
förslaget till ändrad lydelse av
22 § 2 mom. regeringsformen till 1958
års riksdag.

Vid punkten 1 av utskottets hemställan
hade reservation avgivits av herrar Weiland,
Ollén, Sveningsson, von Friesen,
Hastad, Hamrin i Jönköping och Dahlén,
vilka på åberopade grunder hemställt,

i första hand, att riksdagen ville, med
bifall till motionen nr 11:667, avslå

Kungl. Maj :ts i förevarande proposition,
nr 168, framlagda förslag, att beslut över
det vid 1954 års riksdags vårsession såsom
vilande antagna förslaget till ändrad
lydelse av 49 § 2 mom. regeringsformen
samt 1 § 2 mom., 38 § 2 mom., 45 §,
55 § 1 mom. samt 58 och 63 § § riksdagsordningen
skulle uppskjutas till 1960 års
riksdag;

i andra hand, att riksdagen ville, i
anledning av vad i förevarande del hemställts
i propositionen, för sin del besluta
att uppskjuta prövningen av berörda
såsom vilande antagna förslag till 1958
års riksdag.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! När riksdagen den 25 maj
1954 antog det nu vilande grundlagsförslaget
till folkomröstning, skedde det efter
långa och ganska ingående debatter.
Men dessa gällde huvudsakligast frågan
om man inte borde ta steget fullt ut till
en beslutande folkomröstning. Riksdagens
majoritet avslog detta förslag. Om
beslutet att införa en rådgivande folkomröstning
enligt den nya modellen valriksdagen
och dess olika partier eniga.
En ensam reservant yrkade visserligen
avslag på alltsammans, men han fick
inte något gehör. Om detaljerna i folkomröstningsinstitutet
förekom egentliga
meningsskiljaktigheter endast beträffande
luir stor den riksdagsminoritet skulle
vara, som skulle ha rätt att besluta om
folkomröstning. Däri följde riksdagsmajoriteten
en mellanlinje. Om själva principen
att omröstning skulle kunna be -

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Ang. uppskov med beslut om grundlagsändringar rörande folkomröstning

stämmas av en minoritet inom riksdagen,
rådde däremot fullständig enighet
alltifrån utredningsstadiet och fram till
beslutet.

Även anhängarna av en beslutande
folkomröstning kände glädje över det beslut
som fattades om en konsultativ folkomröstning.
Man ansåg att riksdagen
trots allt tog ett väsentligt steg på vägen
mot en utbyggd demokrati. Flera talare
gav uttryck åt tillfredsställelsen häröver.
Intet av denna glädje över ett
framsteg torde kunna spåras i dag. Det
beslut som regeringen fattat att hänvisa
folkomröstningen till ny översyn i författningsutredningen
innebär i sig självt
ett steg tillbaka. När man tar del av den
motivering som anförts för detta baklängessteg
och de kommentarer, som särskilt
från socialdemokratisk sida anförts
i den allmänna debatten, får man det
bestämda intrycket, att man icke avser
att fullfölja 1954 års beslut.

Detta är, herr talman, enligt mitt sätt
att se en av de märkligaste politiska
manövrer, som på länge förekommit från
regeringens sida, och då har vi ändå här
i riksdagen haft ganska många tillfällen
på senare år att härda oss för överraskningar
från det hållet.

Om man håller sig till frågan om en
konsultativ folkomröstning, som det nu
gäller, kan man konstatera, att 1952 års
sakkunnigutlåtande var enigt om huvudprinciperna
för omröstningen; konstitutionsutskottet
föreslog och riksdagen
beslöt skriva till regeringen och begära
ett sådant lagförslag under den dåvarande
andrakammarperioden, regeringen
var enig om propositionen 1954,
konstitutionsutskottet prövade noga både
principer och detaljer och var, som
jag nyss sade, enigt om att tillstyrka
principerna — utskottets majoritet i fråga
om detaljerna utgjordes för övrigt huvudsakligen
av representanter för det
största regeringspartiet — riksdagen godtog
konstitutionsutskottets förslag 1954
praktiskt taget enhälligt. I de detaljer,
där meningsskiljaktigheter rådde, huvudsakligen
endast beträffande hur stort
antal riksdagsmän, som skulle kunna besluta
om folkomröstning, följdes utredningens
och regeringens förslag.

Kan ett lagförslag ha blivit mera ingående
prövat och meningen om principerna
ha varit mera ensartad, innan eu
lag antagits? Jag'' tror knappast det. Detta
skedde 1954. I fjol, sista riksdagen under
valperioden, hade konstitutionsutskottet
möjlighet att överväga, huruvida
några ändringar borde vidtagas i beslutet,
innan andra perioden utgick. Det
förelåg till och med en motion om vissa
justeringar. Konstitutionsutskottet hade
således redan av detta skäl, frånsett dess
egen initiativrätt, eu osökt anledning att
pröva frågan innan andrakammarperioden
utgick. Något behov i detta avseende
ansågs då icke föreligga från konstitutionsutskottets
sida.

Vid början av innevarande års riksdag
meddelades i förteckningen över
kommande propositioner, att den tilllämpningsproposition,
som krävdes för
att den nya grundlagen skulle kunna tilllämpas,
var planerad till den 28 februari.
Den 13 mars förklarade justitieminister
Zetterberg i ett interpellationssvar
i andra kammaren, att en del lagtekniska
problem vållat en mindre försening, men
att propositionen snart var färdig. Den
2(3 mars, 13 dagar därefter, meddelades
att grundlagsfästandet skulle uppskjutas
och hela frågan skickas till ny översyn
i författningsutredningen.

Jag har tillåtit mig att göra denna
sammanställning såsom ett skäl för mitt
påstående, att vad vi här bevittnat är
eu mycket ovanlig och synnerligen sällsam
historia. Vad är det som inträffat
och som föranlett den nya inställningen
från regeringens sida till folkomröstningsinstitutet;
vad är det för sakliga
motiv som yppat sig mellan den 13 och
26 mars innevarande år och som lett till
regeringens nya ståndpunkt?

I likhet med reservanterna i konstitutionsutskottet
kan jag inte finna att
någonting alls har inträffat — allra
minst mellan den 13 och 26 mars — som
sakligt kunnat motivera ett uppskov med
grundlagsbeslutet. I propositionen kan
jag inte finna några bärande motiv, inte
heller i motiveringen för hänskjutandet
till författningsutredningen. Allt som anförts
var känt tidigare. Åtskilligt av det
förda resonemanget hade kunnat anfö -

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Ang. uppskov med beslut om grundlagsändringar rörande folkomröstning

ras redan år 1954 men ansågs då inte
hindra ett förslag. Åtskilligt kunde ha
anförts, när författningsutredningen tillsattes,
men föranledde då inte något
annat beslut än den uttryckliga bestämmelsen
att författningsutredningen inte
skulle syssla med folkomröstning. Och
skulle man till äventyrs mena att väsentliga
omständigheter tillkommit först senare,
måste de under alla förhållanden,
sådana de åberopas i årets proposition,
ha varit kända i fjol och då kunnat föranleda
en aktion till ändringar innan
andrakammarperioden utgick. Några sådana
aktioner förekom veterligen inte
frän regeringspartiernas sida i riksdagen.

Några nya sakskäl kan jag därför inte
finna för den säregna åtgärden från
regeringens sida. Låt mig tillägga, att
den hastiga omsvängning, som även konstitutionsutskottets
majoritet har gjort,
har sina sällsamma egenheter. Konstitutionsutskottet
har ju förut inte haft några
invändningar att göra mot beslutet av
det slag som anförts i propositionen i
år. En översyn i fjol ansågs inte erforderlig.
Det kan väl inte heller innebära
några avslöjanden av hemligheter, om
man konstaterar att när konstitutionsutskottet
i år på ett tidigt stadium hade
att planlägga anmälningarna av de vilande
grundlagsförslagen märktes inga
tvivel på klokheten i det vilande folkomröstningsförslaget.
Man ansåg bara att
utskottet borde behandla kompletteringspropositionen
samtidigt, och den skulle
ju komma så tidigt som den 28 februari,
ltedan i april skulle därför grundlagsbeslutet
kunna vara fattat. Men efter några
veckor har bladet vänt sig, och nu finner
utskottsmajoriteten regeringens motivering
för uppskovet »övertygande»,
som det står i utlåtandet.

■lag har frågat mig, om det verkligen
kan vara rimligt att konstitutionsutskottet
som grundlagsviiktare skall vara så
lätt att övertyga. Ett uppskov på det sätt
som föreslagits av ett vilande grundlagsförslag
är såvitt jag förstår också en synnerligen
exceptionell åtgärd. Det lär
visst ha förekommit någon gång tidigare,
motiverat av vissa lagtekniska åtgärder,

men det är så sällsynt att man får betrakta
det som nu sker som närmast ett
unieum. Jag konstaterar att denna exceptionella
åtgärd nu skall vidtagas på
grunder, som såvitt jag förstår icke kan
anses bärande och som jag för min del
anser saknas.

När man motiverat förslaget om ett
uppskov, har man icke som skäl anfört
den omständigheten, att ett bifall i
mars—april till grundlagsförslaget skul- 1
le ha inneburit att en folkomröstning i
pensionsfrågan kunnat företagas efter
de nya principerna. Det skulle ju ha j
kunnat medföra, att oppositionen rent
av hade fått precisera sin egen frågeställning,
annat att förtiga. Den saken
har inte anförts som motivering, och det
kan jag förstå; det är inte heller något
godtagbart motiv.

Vid ärendets behandling år 1954 uttalade
justitieministern i ett anförande
i denna kammare sin förhoppning, ja
förvissning att den nya lag, som man
stod i begrepp att antaga, skulle kunna
prövas i praktiken. Ämnen torde vara
lätta att finna, tyckte han, och man skulle
då få se hur den verkade. Det måste
kännas rätt bittert för samme justitieminister
att redan innan man hunnit pröva
den nya lagen — ja, i det ögonblick då
man står inför möjligheten att för första
gången kunna pröva den — nödgas
framlägga ett förslag om att den icke
skall tillämpas utan att frågan skall skjutas
på framtiden och ånyo omprövas. Jag
förstår om det har skett med en viss
motvilja. Detta framgår inte precis av
propositionen, men jag kan inte tänka
mig att det kunnat ske utan mycket stora
betänkligheter och av skäl som, såvitt
jag kan finna, inte är redovisade i
propositionen.

Av det sagda framgår att jag inte anser
att konstitutionsutskottets förslag bör
bifallas. Det rimliga är att man fullföljer
det beslut som fattades 1954 och nu
konfirmerar denna lag, så att den kan
träda i kraft.

Jag tillåter mig därför, herr talman, att
yrka bifall till den reservation som har
anförts till utskottets utlåtande, och i
varje fall i nuvarande läge ber jag att

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Ang. uppskov med beslut om grundlagsändringar rörande folkomröstning

få yrka bifall endast till första delen av
denna reservation, som innebär att det
vilande grundalgsförslaget skall antagas.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Såsom framgått av den
föregående ärade talarens anförande,
står vi här inför en högst uppseendeväckande
fråga och ett förslag, som uppenbarligen
utgör ett första led i regeringens
»generösa» tillrättaläggande av folkomröstningen
i pensionsfrågan. Det kan
inte hjälpas att även jag måste uppehålla
mig vid en del av de data, som redan
liar framkommit i det nyss hållna anförandet.

Efter grundlig utredning genom sakkunniga
och i enlighet med en av justitieministern
kontrasignerad proposition
antog riksdagen på våren 1954 såsom
vilande ett förslag till ändrade
grundlagsregler för rådgivande folkomröstning,
framför allt innebärande rätt
för en minoritet att påkalla folkomröstning
och att utöva självständigt medinflytande
vid fastställandet av formerna
för sådan omröstning. In i det sista har
det betraktats som självfallet, att detta
vilande grundlagsförslag skulle slutgiltigt
antagas vid denna efter nyval till
andra kammaren sammanträdande riksdag
ocli att samtidigt beslut skulle kunna
fattas om den verkställighetslag, som
förutsatts såsom komplement till grundlagsstadgandet.
I propositionsförteckningen
vid denna riksdags början aviserades
proposition om folkomröstningslagen
till den 28 februari, och ännu så
sent som den 13 mars stod justitieministern
upp i andra kammaren och förklarade
i ett interpellationssvar, att propositionen
blivit fördröjd men beräknades
kunna lämnas inom den närmaste
tiden.

»Inom den närmaste tiden» — närmare
bestämt den 29 mars — beslöts mycket
riktigt på justitieministerns föredragning
en proposition i folkomröstningsfrågan,
nämligen den proposition som vi
nu behandlar. Den innehåller emellertid
inte den folkomröstningslag, som utlovades
den 13 mars, utan föreslår uppskov

med grundlagsändringen till 1960 års
riksdag och förmäler, att Kung], Maj:t
uppdragit åt författningsutredningen att
överväga frågan om användningen av
folkomröstningsinstitutet ocli pröva, på
vad sätt detsamma bör ingå som ett
komplement till det parlamentariska
statsskicket. Det är att märka, att frågan
om folkomröstningsinstitutet inte tidigare
ingått i författningsutredningens direktiv,
just på grund av att riksdagen så
nyligen som 1954 hade fattat beslut om
det nu vilande grundlagsförslaget.

De positiva tonfall till förmåii för folkomröstning,
som utmärkte justitieministerns
proposition 1954, har förbytts i
eftertankens kranka blekhet i motiveringen
för frågans liänskjutande till författningsutredningen.
Där heter det bl. a.,
att skälen mot folkomröstning självfallet
inte är lika starka då det gäller en rådgivande
folkomröstning som i fråga om
en beslutande, men även en rådgivande
folkomröstning har dock sin givna begränsning,
sammanhängande med hela
institutets karaktär. Vidare heter det, att
det direkta ställningstagandet till bestämda
frågor genom folkomröstning är
ett i flera hänseenden opraktiskt och
föga ändamålsenligt sätt att utöva den
folkliga bestämmanderätten. Slutligen
må citeras konstaterandet, att en folkomröstning
kräver en stark förenkling
och tillspetsning av frågeställningarna.
Bakom detta torde ligga nyligen inhämtade
erfarenheter.

Vad är nu orsaken till denna halsbrytande
saltomortal från 1954, ja, från den
13 mars 1957? Vad var det som hände
under de för folkomröstningsinstitutet
ödesdigra dagarna mellan den 13 ocli
den 29 mars? De i propositionen redovisade
skälen kan inte tas på allvar. Som
första skäl åberopas erfarenheterna från
1955 års folkomröstning rörande högertrafiken.
Hade inte justitieministern hunnit
smälta de erfarenheterna före den
13 mars 1957? Som andra och sista skäl
anföres erfarenheterna under det fortsatta
arbetet med tillämpningslagen. Men
nog visste väl justitieministern vad han
talade om den 13 mars?

Det är dessa enda skäl som åberopas

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Ang. uppskov med beslut om grundlagsändringar rörande folkomröstning
för denna uppseendeväckande åtgärd.odiar praxis under vissa tider kunnat ge
Det är dessa torftiga skäl som konstitu-X okunniga människor den föreställningen
tionsutskottets majoritet har funnit över-”att det andra gången vid ett beslut i en

tvgande. Låt oss inte leta efter några
subtila skäl, när det finns en så bastant
omständighet som den att den socialdeI
mokratiska partistyrelsen och riksdags|
gruppen den 26 mars beslöt anordna
folkomröstning i pensionsfrågan efter de
'' gamla, för oppositionen mindre gynnsamma
grunderna än de som skulle ha
kommit till efter den nya lagen. Jag är
således fullt medveten om att det reella
ansvaret vilar på andra axlar än justitieministerns
och är närmast böjd att
beklaga, att jag måst rikta min kritik
mot honom såsom varande den som
måst agera och påtaga sig det formella
ansvaret för vad som skett i detta ärende.
Men kvar står dock att han ansett
med sitt ämbetes värdighet förenligt att
finna sig i denna roll.

Då jag hör till dem som anser den vilande
grundlagsbestämmelsen innebära
en värdefull utbyggnad av vårt demokratiska
statsskick — en uppfattning
som delades av så gott som samtliga i
riksdagen, när beslutet kom till för några
år sedan — ber jag att få yrka bifall
till det yrkande som i reservationen
framförts i första hand.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Herr Lundström och
herr Ewerlöf var på samma linje då det
gällde att förklara vad som skett då konstitutionsutskottet
nu liar lagt fram detta
sitt utlåtande med anledning av regeringens
uppskovsproposition beträffande
det vilande grundlagsförslaget. Herrarna
använde ganska likartade formuleringar.
Herr Lundström sade att det var
en ganska säregen och sällsam historia,
och herr Ewerlöf sade att det var en
högst uppseendeväckande fråga.

Om jag får börja, herr talman, med att
beröra vad herr Lundström sade i ett
avsnitt av sitt anförande, nämligen att
det var en utomordentligt exceptionell
åtgärd, att det var ett unieum helt enkelt
att man gjorde på detta siitt, får jag då,
herr talman, bara säga, att visserligen

grundlagsfråga inte är fråga om en realprövning
av grundlagstexten, men herr
Lundström torde inte räknas till den
kategorien. Herr Lundström får väl lov
att erkänna, att den andra prövningen av
en grundlagstext ingalunda är någon formell
sak, utan att det förutsättes en saklig
prövning även då. Får jag påminna
herr Lundström om vad professor Malmgren
skriver härom i ett av sina verk •—■
det är det stora verket Sveriges riksdag,
XIV bandet, där han gör ett uttalande om
prövningen av grundlagsfrågor. Han säger
uttryckligen att det även vid det
andra beslutet inte är fråga om en formalitet
utan om en realprövning. Visserligen
har det icke skett så många gånger,
att ett grundlagsförslag avslagits vid
andra behandlingen — det har herr
Lundström full rätt i men ■— om jag
nu tar det ur minnet — så skedde det
1932 en gång och 1912 en gång. Längre
tillbaka i tiden var det mycket vanligare.
Jag erinrar mig att 1897 fälldes icke
mindre en fem vilande grundlagsförslag.
Det står emellertid fullt klart, att grundlagen
förutsätter sakprövning även andra
gången, och det är därför nu inte
fråga om en så förfärligt sällsam och
säregen historia.

Jag skall helt ärligt och frankt säga
ifrån, att vad som har skett är naturligtvis
det att man har kommit att diskutera
den grundlagstext som antogs 1954. Jag
skall gärna ta mitt ansvar för den saken.
•lag satt i konstitutionsutskottet 1954, jag
deltog i behandlingen av ärendet och
har mitt namn under betänkandet. Men
jag behöver inte alls åberopa några högtidliga
politiska överväganden, jag behöver
bara förklara min egen ståndpunkt.
Jag måste säga att jag har sedermera
kommit att fundera över denna
text mer ocli mer och har kommit till
den uppfattningen efter resonemang med
fackmän; att den är ganska tvivelaktig.

Herr Lundström påminde om eu motion
1956 av herr Dalilén. I den motionen
sägs att en viss formell översyn
av bestämmelserna torde vara nödvän -

14 Nr 17 Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Ang. uppskov med beslut om grundlagsändringar rörande folkomröstning

dig. Nu tittade utskottet på de frågor
som herr Dahlén reste och fann att i
de frågor motionen gällde inte rådde
någon oklarhet. Därför avslogs motionen.
Men när det inte är sakrosankt för
en ledamot av folkpartiet att tänka över
den text som antogs 1954, måtte det väl
vara tillåtet även för en socialdemokratisk
ledamot att börja tänka över texten,
i synnerhet om han desslikes erkänner
att han gjorde fel 1954.

Herr Ewerlöf har efterlyst sakliga motiv
vid denna frågas behandling. Jag kan
bara svara för min enkla person, och jag
hoppas att det svaret skall ge herr Ewerlöf
en liten tankeställare. Vad jag reagerar
emot och anledningen till att jag
tycker det var nödvändigt att hänskjuta
lagtexten till författningsutredningen var
den spärranordning för prövning av frågor
genom folkomröstning, som intogs i
1954 års lagtext. Där står det hl. a. följande:
»Folkomröstning må ej beslutas
i frågor, som icke kunna prövas av riksdagen»
—- vilket ju är självklart -— »eller
i frågor, vilka beröra riksstatens
reglerande.» Detta uttryck är så vagt, att
ingen människa väl exakt kan säga vad
det innebär. Jag tror därför att det är
nödvändigt med en översyn av bestämmelsen.
Jag anser att denna bestämmelse
inte hindrar — och detta tycker jag borde
vara en tankeställare för herr Ewerlöf
— att man tar upp sådana frågor som
hör till riksstatens reglering, bara man
gör detta på litet längre sikt. Det skulle
t. ex. kunna tänkas, att man visserligen
är förhindrad att hänskjuta till folkomröstning
frågan om storleken av den
summa, som under innevarande år beviljats
för försvaret, men detta hindrar inte
att man begär folkomröstning i frågan,
om den och den summan för försvarsutgiften
är rimlig i en framtid. Jag tror,
herr Ewerlöf, att vi här alla varit med
om att konstruera en grundlagsparagraf,
som skulle bli utomordentligt farlig, om
denna komme till användning, ty den
skulle ge oppositionen i alla lägen ett tillfälle
att sabotera. Jag skulle inte vilja
sitta i opposition och själv begagna en
sådan grundlagstext som den här föreslagna.
Jag kan bara tala för mig själv,

herr Ewerlöf, men jag vill säga, att det
är min allvarliga och ärliga övertygelse
att vi inte tillräckligt noga granskade
grundlagstexten 1954, och därför bör den
överlämnas till författningsutredningen
för en översyn.

Sedan kan jag inte underlåta att göra
den reflexionen, att det tycks vara synnerligen
bråttom och angeläget med denna
sak. Om jag studerar de tidigare uttalandena
i frågan, kan jag erinra om att
herr Dahlén under debatten 1954 sade i
andra kammaren, att han självfallet inte
trodde att denna metod för ett oppositionsparti
att vädja till folket skulle bli
särdeles flitigt använd. Hur förhåller det
sig nu med detta? Vad skall man säga,
när man innan det vilande grundlagsförslaget
är behandlat vill ha en folkomröstning?
Är det inte här fråga om en alldeles
sällsam brådska, som strider mot uttalandet,
att folkomröstningen skulle bli
en sällan förekommande företeelse, och
även mot den tanke, som gjort sig gällande
under förhandsdiskussionerna,
nämligen att det inte var meningen att
tillgripa folkomröstning i svåra politiska
och ekonomiska bedömanden.

Jag finner således, herr talman, efter
det att jag här förklarat min egen ståndpunkt,
att det inte alls är fråga om något
säreget och uppseendeväckande som
skett ur grundlagssynpunkt, utan det är
en fullt naturlig procedur som man här
bär valt. Med hänsyn härtill ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kunde naturligtvis
i mitt anförande inte gå in på de privata
skäl som herr Elmgren för sin del nu
har åberopat till stöd för sitt ställningstagande
i frågan, ty de lyser ju helt och
hållet med sin frånvaro i handlingarna.
Vad jag polemiserade emot är vad som
finns redovisat i de handlingar som står
till vårt förfogande. Jag ber att få erinra
om att konstitutionsutskottets majoritet
i utlåtandet skriver, att »de ovan
återgivna av chefen för justitiedepartementet
anförda skälen för att uppdraga
åt författningsutredningen att under

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Ang. uppskov med beslut om grundlagsändringar rörande folkomröstning

sitt fortsatta arbete jämväl överväga frågan
om användningen av folkomröst ningsinstitutet---finner

utskottet

övertygande». Jag har tagit upp de två
skäl som åberopats i propositionen och
polemiserat emot dem. I detta hänseende
har herr Elmgren inte haft något att
genmäla.

Herr ELMGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skyndade mig att
förklara, att jag står helt solidarisk med
justitieministerns förklaring i denna
fråga, och om jag sedan därtill lägger
privata skäl — såsom herr Ewerlöf uttryckte
det — må det vara min ensak.

Arbetet med tilläggspropositionen
herr Ewerlöf, har visat bristerna i
grundlagsförslaget, och svårigheten att
precisera frågorna och mängden av de
frågor, som kan dyka upp när det gäller
en folkomröstning, utgör ett starkt
skäl för en remiss till författningsutredningen,
ty man vill väl inte skapa kaos
när det gäller frågeställningarna?

Herr ANDERSSON, ÄLVAR, (bf):

Herr talman! Om man konstaterar att
folkomröstningsinstitutet är ett värdefullt
instrument i vårt demokratiska umgängesliv,
är det väl alldeles givet att
det måste vara utomordentligt värdefullt
att få den lag det här gäller utformad
så väl som möjligt. Om man då
konstaterar att det finns betydande
bristfälliglieter i det tidigare antagna
grundlagsförslaget, måste det väl vara
bättre att uppskjuta det definitiva ställningstagandet
till detta till senare tillfällen
än att till varje pris ta lagen nu. Vi
har ansett, att det funnits så pass bärande
motiveringar för uppskovsförslaget,
att vi har kunnat acceptera detta.
Alla är väl på det klara med att det inte
kan bli fråga om folkomröstning så
värst ofta. Vi får folkomröstning i år,
såvida inte riksdagen skulle göra något
slags kullerbutta och avslå Kungl. Maj:ts
förslag, som nu ligger på riksdagens
bord. Det är inte denna aktuella folk -

omröstning vi skulle diskutera i dag,
men eftersom den har dragits fram av
såväl herr Lundström som herr Ewerlöf,
vill jag säga ett par ord också om
den.

När oppositionen säger, att det, om
man hade fått acceptera det vilande
grundlagsförslaget, skulle ha blivit andra
möjligheter än enligt den lag som nu
är framlagd att folkomrösta i pensionsfrågan,
måste jag framhålla, att de möjligheterna
torde vara mycket minimala.
Jag skulle vilja råda högern och folkpartiet
att komma ihåg orden i psalmen:
»Vår egen kraft ej hjälpa kan.» Det
gäller faktiskt ännu, även om grundlagsförslaget
hade tagits. Situationen är dock
den, att oppositionen näppeligen skulle
kunna få igenom en folkomröstning utan
stöd från annat håll och följaktligen inte
heller fått formulera frågorna. Eftersom
jag har haft en smula kontakt med dem
som det eventuellt kunde bli fråga om
stöd ifrån, vill jag bara säga, att det är
givet att stödet inte hade lämnats utan
vidare. Det kan vara skäl att observera
detta.

Om vi sedan är på det klara med att
vi får en folkomröstning i år, kan det då
i realiteten innebära någon större självövervinnelse
att acceptera att det vilande
grundlagsförslaget uppskjutes till
år 1960? Om författningsutredningen
konstaterar att förslaget är bra, kan det
antas då. Skulle utredningen konstatera
att förslaget behöver omarbetas, bör det
väl vara möjligt att anta det som vilande
vid det tillfället och konfirmera det
vid 1961 års riksdag efter 1960 års andrakammarval.
Jag tror att vi i realiteten
inte på något sätt går miste om någonting,
men uppskovet ger oss vissa
möjligheter att få en bättre lag och inte
minst möjligheter att bygga på de erfarenheter
som folkomröstningen i år kan
ge och som kanske blir av värde. På det
siittet får vi måhända en bättre lag, som
kan ge oss möjligheter att då och då
anordna eu rådgivande folkomröstning i
för hela nationen viktiga frågor.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till ulskottcls hemställan.

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Ang. uppskov med beslut om grundlagsändringar rörande folkomröstning

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Vad talesmännen för
konstitutionsutskottets majoritet har anfört
har enligt min mening inte på något
sätt gett större klarhet om de verkliga
sakskäl som föranleder uppskovsförslaget.
Jag skall därför endast uppehålla
mig vid en detalj i det anförande som
herr Elmgren höll.

Herr Elmgren erinrar om grundlagens
bestämmelser, att ett beslut om grundlagsändring
skall fattas två gånger och
med ett val emellan, och säger att det senare
beslutet icke är något formellt beslut
utan innebär en realprövning. Jag
är fullt medveten om att det skall vara
en realprövning, men en ändring i ståndpunktstagandet
förutsätter ju, såvitt jag
förstår, att det skall ha inträffat något
väsentligt nytt. Detta nya skall väl innebära
antingen att man har gjort betydelsefulla
erfarenheter, som kan föranleda
ändringen, eller att man har fått en riksdagsmajoritet
med annan sammansättning,
som inte godkänner vad föregående
riksdag har beslutat. Vi har inte haft
någon folkomröstning sedan i fjol och
i fjol ansågs — jag konstaterar det än en
gång — inte några skäl föreligga till justering
av det år 1954 antagna lagförslaget.
Valet i fjol har inte förändrat riksdagsmajoriteten,
och regeringen är densamma.

Lagen antogs ju 1954, och man har
alltså haft god tid att fundera över de
eventuella följder som ett fullständigt
genomförande skulle kunna innebära.
Jag måste ånyo konstatera det märkliga
i att dessa funderingar fått uttryck först
nu vid den första riksdagen under den
nya andrakammarperioden och först
strax innan man skall pröva den lag som
har antagits.

Såsom jag tidigare i förbigående
nämnt ansåg justitieminister Zetterberg
1954 uppenbarligen, att man skulle i
praktiken pröva den lag som hade antagits.
I sitt anförande den 25 maj i första
kammaren sade han bland annat: »När
förslaget — såsom väl alla tror — om
en stund blir antaget i riksdagen, är det
också regeringens förhoppning att institutet
kommer att begagnas. Jag har

hört om kommittén, att den rentav skulle
haft svårt att hitta några frågor som
kunde lämpa sig för folkomröstning. Det
är ju i så fall beklagligt.»

Jag vill tillägga, att herr Elmgrens tro
att det skulle bli många folkomröstningar
tydligen inte delas av justitieministern
och inte heller av den föregående
ärade talaren.

Justitieministern fortsatte: »Och det
hör finnas viktigare principfrågar än
spörsmålet om höger- eller vänstertrafik,
som kan bli föremål för folkomröstning.
Nog finns det frågor om samhällets omdaning
och utbyggnad, där det gäller,
om den ena eller andra maktbefogenheten
enligt folkets mening bör läggas hos
det allmänna — stat eller kommun — eller
hos enskilda personer.» Det är exakt
den situation som vi står inför här, när
vi har afl avgöra den viktiga frågan,
huruvida staten eller den enskilde skall
bestämma över en så väsentlig sak, som
tjänstepensionsfrågan är. Det passar precis
in i det exempel justitieministern anförde.
Men när man skall gå den väg han
själv har anvisat för att pröva det förslag
han har framlagt, då yrkar han att man
skall skjuta på lagen och icke använda
det föreslagna systemet. Jag tycker att
det finns full anledning vidhålla den tidigare
uppfattningen, att detta är en
mycket märklig och sällsam åtgärd.

Herr ELMGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundström har naturligtvis
rätt, när han säger att det när
man skall göra en sådan här ändring,
måste det ha inträffat något väsentligt
nytt, t. ex. att man gjort några betydelsefulla
erfarenheter. De betydelsefulla
erfarenheter man har fått är dels erfarenheterna
från utformandet av tilläggspropositionen,
som har visat vilken
orimlig situation man har kommit i, och
dels erfarenheterna från diskussionen
om den vilande grundlagstexten. Denna
diskussion har förekommit även i pressen,
och det har därför varit möjligt för
herr Lundström att läsa om de betänkligheter
som från visst håll framförts
mot grundlagstexten.

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Ang. uppskov med beslut om grundlagsändringar rörande folkomröstning

Huruvida det sedan skall bli många
folkomröstningar eller inte, vet jag naturligtvis
inte så mycket om. Jag förmodar
att lierr Lundström skulle veta mera
om det, därest detta folkomröstningsinstrument
ställdes till hans förfogande.
Man kunde i så fall vänta en folkomröstning
då och då på mycket känsliga och
politiskt ömtåliga punkter.

Herr PETTERSSON (s):

Herr talman! När denna fråga avgjordes
år 1954, var beslutet inte enhälligt.
Det fanns en reservant i konstitutionsutskottet,
och en hel del följde honom.
Man påtalade redan då vissa bristfälliglieter
i förslaget.

När man nu försökt få fram tillämpningsbestämmelser,
har det visat sig att
bristfälligheterna är större än man trodde
år 1954. Om man skulle anta detta
förslag, råder det nämligen — såsom
herr Elmgren redan har sagt — tveksamhet
om vilka frågor som skall vara
undantagna från folkomröstning.

Den andra bristfälligheten är den, att
om minoriteten har bestämt sig för att
en folkomröstning skall anordnas i en
viss fråga, stannar det inte bara vid detta,
utan när det sedan gäller frågeställningarna
kan det bli nya minoriteter
som själva har att formulera frågorna i
folkomröstningen. Det kan uppstå nästan
hur många minoriteter som helst,
och följden kan bli, att om man antar
grundlagsförslaget får man en hel katalog
med frågor, på vilka folket skall
svara i folkomröstningen. Det måste väl
vara orimligt att tänka sig en sådan anordning.

Sedan är det också på det sättet, att
efter det att grundlagsförslaget antogs
som vilande författningsutredningen
har tillsatts med uppgift att se över hela
författningen. Man kan väl inte undgå
att i det sammanhanget frågan om folkomröstningsinstitutets
inlemmande i författningen
tages upp till behandling. Då
är det väl riktigt att författningsutredningen
får ta upp också denna fråga.

Det är ju inte någon skada skedd, ty
det finns redan ett folkoinröstningsin 2

Första kammarens protokoll 1957. Nr 17

stitut, som skall komma till användning
i höst. Det enda som skiljer just nu är
att minoriteter inte skall få ensamma bestämma
om de olika frågor som skall bli
föremål för folkomröstning. För min del
anser jag det vara en vinst att minoriteterna
inte har denna möjlighet.

Med hänsyn till vad som här har
framkommit ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till konstitutionsutskottets
hemställan.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av det senaste
anförandet vill jag erinra om att
den motion, som väcktes i fjol rörande
vissa justeringar av det vilande grundlagsförslaget,
just hängde samman med
problemet om frågeställningen. Nu har
herr Elmgren för en stund sedan omvittnat,
att konstitutionsutskottet noga
granskade de frågor, som sammanhängde
med motionen, och fann att ingenting
behövde ändras, varför motionen
avstyrktes. Det är märkligt att då finna
en talare här anföra som motiv för uppskovet
— när den nya andrakammarperioden
väl har inträtt — att problemet
rörande frågeställningarna vid valen
är en viktig sak, som behöver ytterligare
undersökas, trots att konstitutionsutskottet
så sent som i fjol har varit
inne på samma fråga.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Av herr Petterssons vältalighet
kan jag bara dra den slutsatsen,
att vad som var sant 1954, det är lögn
och dikt 1957. Det är mycket möjligt att
herr Pettersson anförde vad han i dag
har anfört redan för tre år sedan, men
han måtte då inte ha gjort det med tillräcklig
kraft, eftersom han inte ens lyckades
övertyga sitt eget parti eller sin
egen regering.

Om inte min minnesbild är alldeles
felaktig skiljer sig metodisterna från
andra sekter därutinnan, att en metodist
kan ange den exakta sekunden för
sin omvändelse. Såvitt jag kan förstå

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Ang. uppskov med beslut om grundlagsändringar rörande folkomröstning

har vi för närvarande en regering, som
till sina övriga talanger också har lagt
den, att den företräder en politisk metodism
trots att herr Norup har lämnat
densamma. Det kan nämligen konstateras,
att regeringen mellan den 13 och
29 mars nådens år 1957 har blivit väckt
till insikt om vådorna i folkomröstningsinstitutet.

Ja, herr talman, en vetenskapsman kan
i själva verket gå ännu längre när det
gäller att ange tidpunkten för väckelsen.
Den måste ha inträffat den 26 mars någon
gång efter lunch. Beklagligtvis finns
det, såvitt jag kan förstå, icke material
nog att än mer precis ange den tidpunkt,
då regeringen och regeringspartierna genomgick
sin andliga kris, som förde dem
till politisk bättring och luttring. Det
kan dessutom tilläggas att väckelsen
uppenbarligen inträffade under det att
det mindre av koalitionspartierna var
frånvarande, en egenskap som rätt ofta
karakteriserar det mindre av koalitionspartierna.

Herr PETTERSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Lundströms anförande beträffande motionen
år 1954 kan det vara skäl att
erinra om att den behandlade frågan
om initiativrätten och inte frågeställningarna.
Man kanske i dag skulle kunna
säga, att tillkomsten av denna motion
vittnar om att det vilande grundförslaget
ändå var behäftat med bristfälligheter.

Angående det herr Svärd säger om
lögn och dikt 1954 och det som sedan
har inträffat vill jag bara tillägga, att
jag år 1954 inte försökte driva någon
särskild propaganda inom mitt parti.
Vad som har framkommit är att när man
har börjat granska det blivande grundlagsförslagets
följder, när man alltså
skulle göra tillämpningsbestämmelser
för detsamma, har vi kommit till klarhet
om att förslaget skulle leda till konsekvenser,
som sedda ur demokratisk
synpunkt måste anses vara mindre önskvärda.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är ledsen, men ja
måste nog ändå säga att det skulle var
fördelaktigt om man granskade förslag
till grundlagsförändringar innan förslagen
lades fram och innan förslagen antogs
och inte uppsköt denna granskning
till den tid, då förslagen redan är antagna.

Tillåt mig också att säga att vårt utredningsväsen
på det här viset har fått
en utvidgning som är ganska säregen. Vi
har varit överens om att utreda frågor
före beslut, men att vi nu också skall
börja utreda frågor som är beslutade innebär
onekligen ett tillskott till svensk
parlamentarisk praxis, av vilket vi hoppas
att finansministern drar konsekvenser
i alla avseenden.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag har det intrycket,
att oppositionens talesmän i denna debatt
gör sig skyldiga till ett ganska stort
mått av hyckleri, när de låtsar sig vara
så oerhört överraskade över att regeringspartierna
tänker tillämpa de bestämmelser
i grundlagen som säger, att
varje ändring i författningen skall övervägas
vid två olika riksdagar med allmänna
val emellan.

Herr Lundström tyckte, att detta var
en av de mest märkliga politiska manövrer
som denna regering företagit. Herr
Ewerlöf talade om att detta var exempel
på att beslutsamhetens friska liv hade
gått över i eftertankens kranka blekhet.
Ja, men det är ju meningen med
dessa bestämmelser i grundlagen, att
grundlagsändringar skall behandlas vid
två olika riksdagar, att det skall bli en
eftertanke när frågan behandlas för andra
gången.

Herr Lundström försökte ställa upp
normer för vilka skäl som skall få vara
bestämmande för riksdagens ledamöter
när de prövar frågan andra gången: antingen
skall det ha inträffat någonting
väsentligen nytt — han menade tydligen
någon händelse av en art som påverkar
läget — eller också skall det ha

to es

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Ang. uppskov med beslut om grundlagsändringar rörande folkomröstning

blivit en ny riksdagsmajoritet. Det är
herr Lundströms privata mening, men
sådana normer för riksdagsmajoriteten
står ingenstädes i grundlagen. En riksdagsmajoritet
kan helt enkelt ångra sig,
och den behöver inte alls känna sig
i besvärad av att den kommit till den
uppfattningen, att det tidigare beslutet
i var förhastat.

‘ Herr Svärd betraktade det här som
en fråga om sanning eller lögn — vad
som var sagt för ett par år sedan skulle
vara lögn nu. Herr Svärd tror tydligen
att vi diskuterar vetenskapliga fakta,
men detta är spörsmål om politiska värderingar,
och då brukar man inte kunna
tala om sanning och lögn. Annars skulle
ju herr Svärd konstant representera antingen
sanningen eller också lögnen, och
jag förmodar att han inte är villig att
åtaga sig någondera rollen.

Det är väl ingenting vi behöver dölja
att vi fick en tankeställare, när oppositionspartierna
beslöt sig för att kräva
folkomröstning i en sådan fråga som den
angående tilläggspensionen. Det var en
högpolitisk fråga. Här var alltså en tendens
från oppositionens sida att politisera
folkomröstningsinstitutet. Det hade
sagts mångfaldiga gånger under de tidigare
debatterna, att folkomröstning naturligtvis
inte skulle tillgripas i frågor
som var politiska i egentlig mening utan
i andra spörsmål, där det kunde vara
värdefullt att få fram en ståndpunkt i
en tvistefråga som inte skilde de olika
partierna åt. Detta att man som föremål
för folkomröstning tänkte sig icke
partiskiljande frågor var också anledningen
till att man inte fäste någon större
vikt vid vem som skulle formulera
frågorna. Den saken lämnades ju faktiskt
(öppen i lagtexten då det ansågs, att man
i politiskt mindre känsliga frågor mycket
väl borde kunna komma överens om
hur frågorna skulle formuleras. Men det
är självfallet att beträffande högpolitiska
och därtill ganska invecklade frågor
får formuleringen en helt annan bärvidd
sill förut. Om man tillgriper folkomröstning
i alla slags politiska frågor, kommer
man även onekligen fram till det
stora kruxet med folkomröstningsinsti -

tutet, nämligen hur det skall förlikas
med de sedvanliga parlamentariska principer
som vi har.

Vi fick som sagt en tankeställare, och
då blev det självfallet anledning att på
nytt överväga vårt ståndpunktstagande.
Man hade kunnat gå den andra vägen
och i stället i det här fallet söka avvärja
folkomröstningen, men den vägen var
av olika skäl mindre framkomlig. Då
visade regeringen ett tillmötesgående av
oppositionen genom att acceptera en
folkomröstning fast på grundval av den
gamla lagen.

Jag tycker för min del att det är helt
naturligt, att skall folkomröstningen användas
i utpräglat politiska frågor, bör
man inom författningsutredningen överväga
vilka konsekvenser en utgång av en
folkomröstning bör ha i relation till de
parlamentariska regler, som vi eljest hyllar
i vårt land.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Utrikesministerns mycket
intressanta framställning här gick
ut på att slå fast, att regeringen hade
ångrat sig i frågan om folkomröstningsinstitutet
och att denna ånger var uttryck
för en politisk värdering. Självfallet
är en sådan uppläggning av saken
invändningsfri, för att tala parlamentariskt
språk. Men det finns en punkt som
utrikesministern inte berörde, och den
är i detta sammanhang alldeles avgörande.

I början av riksdagen meddelade regeringen
i en propositionsförteckning,
att den lag skulle föreläggas riksdagen
som föranleddes av ett definitivt godkännande
av den 1954 antagna grundlagsändringen.
Så sent som den 13 mars förklarade
justitieministern att han hade
samma avsikt att förelägga riksdagen lagen.

De s. k. oppositionspartierna hade redan
före den 13 mars med mycken kraft
drivit kravet på en folkomröstning i pensionsfrågan.
Vill då herr excellensen Undén
vara vänlig förklara för mig, varför
regeringens ånger och politiska omvärdering
inträffade först efter den 13
mars? Det är kardinalfrågan.

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Ang. uppskov med beslut om grundlagsändringar rörande folkomröstning

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Herr Svärd nämnde i silt
första anförande, tydligen i avsikt att
förlöjliga regeringen, att den i likhet med
metodisterna kunde ange själva timmen
eller kanske rent av minuten för sin omvändelse.
Med detta ville han givetvis
säga, att regeringen hade, av någon anledning
som han inte närmare angav,
kommit till den uppfattningen att det
var politiskt klokt att inte låta denna
fråga komma fram till ett avgörande nu
och att detta följaktligen var ett fel, som
man hade anledning att klandra regeringen
för.

När jag hörde herr Svärd tala på det
sättet, erinrade jag mig en äldre, djupt
religiös man hemma i min hembygd,
som på ett möte i ett missionshus yttrade:
»Jag tackar dig, Gud, för att jaginte
är som andra människor.» Det var
den verklige fariséen, som talade på det
sättet. Den mannen hade uppenbarligen
totalt glömt, att man skulle vara mycket
varsam, när man kastar den första stenen.
Om det är på det sättet, att en regering
varit med om att föra fram ett förslag
till riksdagen, vilket den vid närmare
eftersinnande finner inte motsvara
vad man avsett, är det väl riktigt att
ställa sig frågan, huruvida det är klokt
att fullfölja ett sådant förslag i stället
för att ta den eventuella smäleken att nödgas
förklara, att ärendet inte var så väl
förberett som det bort vara.

Nu ler herr Svärd, som han i allmänhet
gör, ett sardoniskt leende. Han tänker
på detta famösa datum den 26 mars
och varför omvändelsen inträffade just
då. Ja, bearbetningen av propositioner
i departementen pågår naturligtvis inte
alltid under ett helt år, utan man gör
klar den ena saken efter den andra i tur
och ordning. Då man verkligen börjar
fingranska ett ärende, finner man kanske,
att om ärendet skulle fullföljas på
det sätt man ursprungligen tänkt sig,
skulle detta kanhända rent av komma
att leda till ett demokratiskt kaos i detta
land. Det förhåller sig faktiskt så, att
om man i detta fall handlat som det från
början var tänkt skulle det ha berett
svårigheter, som jag är övertygad om att

herr Svärd, därest han komme i regeringsställning,
skulle be Gud att bevara
sig ifrån. Jag kan försäkra herr Svärd,
att det är sådana överväganden, som har
lett fram till detta ståndpunktstagande.

När herr Ewerlöf säger — jag kommer
inte ihåg hans uttryck ordagrant,
men innebörden var denna — att justitieministern
egentligen borde ha ansett
sig vara för fin karl att rätta sig efter
den uttalade önskan från riksdagens och
övriga regeringsledamöters sida, tycker
jag inte det är riktigt. En man, och en
kvinna också, kan naturligtvis begå misstag,
och man blir inte sämre karl för att
man erkänner att man begått ett fel och
vill rätta till det. Det är uppenbarligen
vad som har hänt här, och det vill herrarna
göra till eu mycket stor politisk
sak. Är det verkligen det?

Herr PETTERSSON (s):

Herr talman! Det var närmast herr
Svärd som uppkallade mig, när han sade
att det var underligt att man nu ville
börja utreda frågor, varom beslut redan
fattats. Så är ju emellertid ingalunda förhållandet.
Vad som har hänt är bara att
man 1954 antog som vilande ett grundlagsförslag.
Beslutet skulle inte fattas
förrän efter nyval, och något definitivt
beslut i denna fråga är alltså inte fattat.

Anledningen till att vi har denna ordning
behöver jag väl inte ta upp något
resonemang om. Herr Svärd förstår säkerligen
den saken lika bra som jag. Faktum
är ju att beslut om grundlagsändringar
skall fattas av två riksdagar, för
att man skall få tillfälle att pröva, om
ett vilande grundlagsförslag är ändamålsenligt
eller inte. Menar herr Svärd,
att en följande riksdag ovillkorligen
skall behöva fatta samma beslut som man
tidigare gjort, när det gäller ett vilande
grundlagsförslag? Vi behövde inte
ha denna grundlagsbestämmelse, om avsikten
vore, att den inte skulle tillämpas.
Nu har man funnit att det finns vissa
bristfälligheter i det vilande grundlagsförslaget.
När vi har en författningsutredning,
är det väl riktigt att den också
får titta närmare på denna fråga.

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Ang. uppskov med beslut om grundlagsändringar rörande folkomröstning

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Intrycket av vad som
liar sagts i dag blir, att detta är en
skuggdebatt. Man vill inte från regeringshåll
klämma fram med vad som har
varit det verkliga motivet.

Herr Elmgren började med att säga,
att andra prövningen av en grundlagsfråga
inte bara skall vara av formell
natur utan vara en ny realprövning. Men
nu förhåller det sig faktiskt i detta ärende
så, att Kungl. Maj:t vid riksdagens
början meddelade, att beslutet från 1954
skulle underställas riksdagen synbarligen
utan någon ytterligare realprövning.
Meningen var ju bara, att det skulle bli
en konfirmation av beslutet 1954.

I ett andra anförande talade herr Elmgren
om, att det vid det slutliga avgörandet
av en sådan här fråga självklart
måste tas hänsyn till betydelsefulla erfarenheter.
Herr Svärd har redan nämnt,
att så sent som förmiddagen den 26
mars hade inga nya betydelsefulla erfarenheter
kommit i dagen; de erfarenheterna
gjordes tydligen någon gång på
eftermiddagen den 26 mars. Vilka var
då dessa erfarenheter? Jo, man fick klarhet
i att, om det nya folkomröstningsinstitutet
genomfördes, skulle oppositionen
med hjälp av vissa fronderande
grupper i regeringsunderlaget vid en
folkomröstning kunna få sina frågor
framställda på ett sätt som motsvarar oppositionens
egna intentioner. När det
den 26 mars uppenbarades, att det nya
folkomröstningsintitutet skulle ge ett sådant
verktyg i oppositionens hand, slog
man till reträtt. Det är väl sanningen
bakom spelet.

Jag vill inte komma med några moraliska
förkastelsedomar. Politik är ju alltid
en fråga om makt. Herrarna och damerna
på regeringssidan är måna om att
behålla sin maktställning, vilket jag finner
naturligt. När de nu såg att ställningen
kanske vacklade på en viss punkt,
gjorde man därför eu ny manöver.

Hans excellens herr utrikesministern
menar att oppositionen har hycklat under
denna debatt. Om jag känner excellensen
rätt, är det ett sådant där omdöme
som han vid närmare eftertanke säkerligen
inte skulle vilja stå för.

Utrikesministern gjorde i likhet med
herr Elmgren gällande, att meningen
med stadgandet att ett vilande grundlagsbeslut
måste bekräftas av en följande
riksdag är att man skall få tillfälle
att ta sig en tankeställare. Men det
är väl inte bara den synpunkten, som
ligger bakom detta stadgande om formerna
för en grundlagsändring, utan det
måste ju också ha varit nyval mellan de
båda besluten. Därigenom får man möjlighet
att se, om den nya väljarkåren
kanske ger uttryck för synpunkter, som
är ägnade att rubba det ursprungliga förslaget.
Men inte kan man säga att utfallet
av valet i fjol behövde ge anledning
till en förändrad inställning från regeringens
och dess stödjegruppers sida.

Utrikesministern menade också att det
var nödvändigt att denna fråga, innan
slutligt beslut fattades, underställdes författningsutredningen.
Då är det väl, herr
talman, egendomligt att när 1954 års beslut
fattades, så fanns redan författningsutredningen,
men trots detta fann man
vid det tillfället ingen anledning att fråga
utredningen om saken.

Herr Pettersson är nog den som bäst
av talarna på regeringssidan avslöjat vad
man egentligen vill. Herr Pettersson sade
— jag minns inte hans formulering
exakt, men innebörden var i alla fall
den — att det här gäller att förhindra
att de olika meningsriktningarna skall
få bestämma sina egna frågeformuleringar.
En bekräftelse på att det är detta,
som är den bärande idén bakom, har
vi fått i den debatt som under den senaste
tiden har förts omkring frågeställningarna
i den förestående folkomröstningen.
Här är nog själva kärnan i saken.

Vad jag är mest bekymrad för i dag
är att man på regeringshåll har varit så
ivrig att fördölja de verkliga motiven.
Därför är jag tacksam för att herr Pettersson
har uppenbarat vad många har
misstänkt.

Herr statsrådet NÄSGÅItl):

Herr talman! Med anledning av herr
Ohlons yttrande om vail som hade inträffat
den 26 mars vill jag bara lämna
den upplysningen, att det icke hade fö -

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Ang. uppskov med beslut om grundlagsändringar rörande folkomröstning

retagits någon som helst undersökning
angående möjligheterna för oppositionspartierna
att få tillräckligt stöd i riksdagen
utanför sina egna partier, önsketänkandet
florerade ju rikt under den
tiden och kom till uttryck i vart och
vart annat nummer av oppositionspressens
tidningar. Men det är ju en helt
annan sak. Man bör inte lämna sådana
uppgifter som herr Ohlon här gjort utan
att veta att man står på sanningens mark.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Även jag ber att få korrigera
herr Ohlon, som påstod att författningsutredningen
fanns redan när
riksdagen fattade sitt beslut 1954. Det
är ett misstag. Författningskommissionen
tillsattes i augusti 1954.

Herr Ohlon förklarade vidare, att utfallet
av valet inte har motiverat någon
ändring i fråga om regeringspartiernas
inställning till folkomröstningen. Det
har jag heller aldrig påstått. Frågan om
utfallet av valet togs upp av herr Lundström,
som ville ange vissa bestämda
skäl som en riksdagsmajoritet finge ha
för att ändra ståndpunkt vid sin prövning
av ett redan en gång såsom vilande
antaget grundlagsändringsförslag. Jag
har inte alls fört in den frågan i debatten
på annat sätt än att jag opponerat
mig mot att herr Lundström skulle kunna
föreskriva svenska riksdagen, vilka
skäl den får ha för att ändra ståndpunkt
i en sådan fråga som denna.

Herr Svärd var även i sitt andra anförande
fången i sina teologiska föreställningar.
Han talade i sitt första inlägg
om en omvändelsekris, som skulle
ha inträffat inom regeringen en viss dag,
och i sitt andra inlägg talade han nu om
att det var så märkligt att denna ånger
hade inställt sig en viss dag, den 26
mars. Han tänker sig tydligen att här
skulle tillämpas någon sorts nådens ordning
enligt känt teologiskt mönster med
hjärtats förkrosselse som första stadium,
munnens bekännelse som det andra
o. s. v. Men detta är inte, såsom jag
försökte klargöra för honom, för oss nå -

gon teologisk fråga. Den 26 mars har
ingen annan betydelse än att då hölls ett
regeringssammanträde vid vilket fattades
ett beslut. Sådana beslut måste ju
rimligen fattas vid en viss bestämd tidpunkt.

Över huvud taget har den tidtabell,
som tillkännagivits från regeringens sida,
inte den utomordentligt högtidliga
beskaffenhet att inte en propositionsförteckning
kan modifieras under sessionens
lopp. Det är någonting som sker
mycket ofta.

Herr ELMGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet endast
för att bemöta ett, för att använda
cn i denna debatt ofta nyttjad terminologi,
mycket säreget och sällsamt yttrande
av herr Ohlon.

Herr Ohlon säger till mig att regeringen
den och den dagen förklarade att det
inte skulle bli någon ny realbeliandling
av denna fråga. Vad jag har talat om,
herr Ohlon, är riksdagens lagfästa rätt
att två gånger realbehandla ett grundlagsförslag.
Har herr Ohlon plötsligt blivit
så regeringstrogen, att han menar att
regeringen genom ett dekret skulle kunna
förhindra denna riksdagens rätt att
realbehandla frågan?

Herr PETTERSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Av herr Ohlons anförande
kan man få den uppfattningen att han
argumenterar med utgångspunkt ifrån
när det gäller det vilande grundlagsförslaget
finns sådant som han önskar skall
finnas. Det har emellertid påvisats här
att de uppgifter, på vilka herr Ohlon
bygger sina argument, inte är med sanningen
överensstämmande.

När han pratar om att jag skulle ha
talat om olika meningsriktningar, så vet
jag inte var herr Ohlon har fått det
ifrån. Jag har inte talat om meningsriktningar
-— jag har inte använt det ordet
här i dag. Vad jag har sagt är att när
man väl har beslutat sig för en folkomröstning,
så kan det sedan finnas hur
många minoriteter som helst, vilka var

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Ang. uppskov med beslut om grundlagsändringar rörande folkomröstning

och en får bestämma sin fråga i det som
skall gå ut till allmänheten för omröstning.
Det kan bli hur många minoriteter
som helst och hur många frågor som
helst. Bland dem kan man bara svara ja
på en. Tycker herr Ohlon att det är en
tillfredsställande anordning, när folket
skall ge till känna sin mening i en bestämd
fråga? Jag kan inte finna att den
är tillfredsställande, och det är sådana
överväganden som har aktualiserats när
man skulle utarbeta tillämpningsbestämmelserna.
Under sådana förhållanden
måste man väl säga sig att det är klokt
att hela spörsmålet får gå till författningsutredningen,
så att man ytterligare
kan få begrunda frågan.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Herr Pettersson påstår,
att det vilande grundlagsförslaget skulle
kunna medge hur små och hur många
meningsriktningar som helst att formulera
sina frågor. Detta är väl matematiskt
omöjligt, eftersom det enligt förslaget
behövs en tredjedel av kamrarnas
ledamöter för att en fråga skall komma
upp. Den spärren är väl tillräcklig för
att förhindra missbruk av små minoritetsgrupper.

Nej, det är inte detta som är frågans
kärnpunkt, utan det är huruvida en opposition
skall ha rätt att själv formulera
en väckt fråga i enlighet med sin övertygelse
eller huruvida en riksdagsmajoritet
skall ha möjlighet att påtvinga oppositionen
en frågeformulering, som icke
motsvarar oppositionens mening.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill i anledning av
utrikesministerns två gånger gjorda påstående
att jag skulle ha försökt att för
riksdagen tala om, vilka förutsättningar
som borde finnas för att ändra ett
grundlagsbeslut, som har fattats första
gången, tillägga, att jag inte på något
sätt har gjort anspråk på en sådan maktfullkomlighet.
Jag har redogjort för de
förutsättningar, som jag trodde skulle

vara naturliga för en ändrad ståndpunkt
beträffande ett grundlagsbeslut, som bär
fattats en gång. Inte heller har jag här
mött någon annan invändning än den
som herr utrikesministern har gjort sig
till tolk för, nämligen att en riksdag naturligtvis
kan ångra sig.

Det är klart att en riksdag kan ångra
sig. Någon formell skyldighet att inte
ångra sig när det gäller ett grundlagsbeslut
finns naturligtvis inte. Men man
liar haft lång tid på sig. Om denna ånger
hade skett redan efter två år, kunde
ett nytt beslut ha fattats i fjol under sista
riksdagen på en andrakammarperiod,
och då hade vi inte behövt göra det konstaterandet
nu, att ikraftträdandet av
den nya grundlagen förskjutes ett stort
antal år, kanske en hel period.

Nu vill jag tillägga, att det ju inte kan
bli fråga om några ändringar i grundlagsbeslutet.
Ett grundlagsbeslut skall ju
antagas eller förkastas helt och hållet
oförändrat, med kommatecken och allt,
och jag tycker nog att den debatt, som
förts här, närmast vittnar om att man är
beredd att förkasta det beslut, som har
fattats. Det verkar närmast spegelfäkteri,
när man begär ett uppskov. Den fulla
innebörden är sannolikt att beslutet av
1954 inte kommer att konfirmeras utan
förkastas.

Beträffande ångern vill jag till sist
tillägga några ord. Någon sade här, jag
tror att det var herr Elovvsson i Kristianstad
eller kanske herr Pettersson, att
en karl väl inte är sämre för att han
ångrar sig och erkänner ett fel som han
har begått. Det är nog så riktigt. Men
här har vi plötsligt att konstatera ånger
och syndabekännelse från justitieministern,
från regeringen, från konstitutionsutskottets
majoritet, från riksdagens majoritet
och från socialdemokratiska partiet
som parti betraktat, kanske även
från bondeförbundet, det känner jag inte
så noga till. Om en så plötslig syndabekännelse
och ånger hade mött herr
Svärds metodister eller något annat religiöst
samfund kunde den ju varit glädjande.
I detta fall, niir det gäller förhållanden
som riksdagen har att besluta
över, är det enbart häpnadsväckande.

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

Sedan överläggningen ansetts härmed Vid förnyad föredragning av konstislutad,
yttrade herr talmannen, att med tutionsutskottets memorial nr 8, med
anledning av vad därunder yrkats pro- uppgift å vilande förslag till ändrad Ivpositioner
komme att framställas sär- delse av 50 och 54 §§, 55 § 1 mom. samt
skilt angående vardera punkten av ut- 58 § riksdagsordningen, antogs det i
skottets i det nu förevarande utlåtandet detta memorial införda vilande grundgjorda
hemställan. lagsändringsförslaget.

I fråga om punkten 1, fortsatte lierr
talmannen, hade yrkats dels att vad
utskottet hemställt skulle hifallas, dels
ock att utskottets hemställan skulle avslås.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 7
punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herrar Lundström och
Ewerlöf begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej — 40.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten 2 hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av konstitutionsutskottets
memorial nr 9, med
förslag till ändrad lydelse av 7 § riksdagsstadgan
bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
memorial nr 10, med
uppgift å vilande förslag till ändrad lydelse
av 24 § riksdagsordningen antogs
det i detta memorial införda vilande
grundlagsändringsförslaget.

Vid ånyo skedd föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 11, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen om val till riksdagen in. m., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
memorial nr 12, med
uppgift å vilande förslag till ändrad lydelse
av 6 § 1 och 4 mom. riksdagsordningen
och till ändrad lydelse av 1 kap.
1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen,
antogos de i detta memorial införda
vilande grundlagsändringsförslagen.

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 43, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition angående
villkor för rusdrycksutskänkningen,
in. m., dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i rusdrycksförsäljningsförordningen den
26 maj 1954 (nr 521), in. in., dels ock i
dessa ämnen väckta motioner.

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna propositioner,
nämligen

1) Kungl. Maj:ts den 1 mars 1957 dagtecknade
proposition nr 94, angående
ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen,
m. m.; samt

2) Kungl. Maj :ts den 22 mars 1957
dagtecknade proposition nr 143, med
förslag till förordning om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26

maj 1954 (nr 521), in. m.

I propositionen nr 94 hade Kungl.
Maj it, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 1 mars 1957,
föreslagit riksdagen att

dels godkänna av föredragande departementschefen
enligt samma protokoll
förordade grunder för de ekonomiska
villkoren för utskänkning av rusdrycker; dels

antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning angående skatt å spritdrycker
och vin;

2) förordning om ändring i förordningen
den 15 december 1939 (nr 887)
angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker; samt

3) förordning om ändrad lydelse av
9 § förordningen den 22 december 1939
(nr 919) om skatt å läskedrycker;

dels besluta, att den vid tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316)
fogade tulltaxan skulle från och med
den 1 juli 1957 i viss del erhålla ändrad
lydelse på sätt i propositionen angivits.

På grundval av 1953 års utskänkningsvinstkommittés
betänkande hade i propositionen
framlagts förslag angående
de ekonomiska villkoren för utskänkning
av sprit, vin och starköl. Förslaget
innebar, att den nuvarande s. k. utskänkningsvinsten
på sprit skulle slopas.
Hela prisskillnaden mellan utminu -

terade och utskänkta spritdrycker skulle
i stället utgöra utskänkningsskatt.
Denna skulle utgå med 1/3 av utminuteringspriset.
Härigenom skulle priserna
på utskänkta spritdrycker komma att
återföras till ungefär samma nivå som
före den på hösten 1956 verkställda höjningen
av spritskatterna. I stället för
den utskänkningsvinst resp. de utskänkningsersättningar,
som nu tillkomme restauratörerna,
skulle dessa få en enhetligt
bestämd ersättning för spritserveringen
med 15 procent av det nya utskänkningspriset.
Den föreslagna ersättningen
hade avvägts med ledning av
en undersökning rörande de med spritutskänkningen
förenade särkostnaderna.

En särskild spärregel hade föreslagits
av innebörd att ersättning inte skulle
erhållas för den spritutskänkning som
överstege 35 procent av den sammanlagda
omsättningen av sprit, mat, vanligt
Öl och alkoholfria drycker. Utskänkningsskatten
på starka viner skulle slopas,
och restauratörerna skulle liksom
hittills själva äga bestämma priserna på
utskänkta viner.

I det vid propositionen fogade förslaget
till förordning angående skatt å
spritdrycker och vin hade 5 § erhållit
följande lydelse:

Den å vilken rätt till utskänkning av
spritdrycker överlåtits (utskänkningsinnehavare)
skall för utskänkta spritdrycker
erlägga utskänkningsskatt med
belopp, motsvarande 25 procent av utskänkningsvärdet.

Förordningsförslaget skulle träda i
kraft den 1 oktober 1957.

Förslaget till förordning om ändring
i förordningen den 15 december 1939
(nr 887) angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker innebar i huvudsak,
att vid sidan av det nuvarande
starkölet om högst 4,5 viktprocent skulle
införas ett lättare sådant Öl om högst
3,6 viktprocent, vilket skulle få lägre
skatt och kosta omkring 65 öre flaskan.
1 detta förordningsförslag voro 3 § och
13 § första stycket så lydande:

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

3 §■ 3 §.

Maltdrycker indelas i tre klasser. Maltdrycker indelas i följande klas ser

och grupper.

Första klassen-------viktprocent (lättöl).

Andra klassen-------viktprocent (Öl).

Tredje klassen------viktprocent (starköl)

Starköl, vars alkoholhalt icke överstiger
tre och sex tiondels viktprocent,
hånföres till grupp A.

Starköl, vars alkoholhalt överstiger
tre och sex tiondels viktprocent, hänföres
till grupp B.

13 § första stycket.

Skatten utgår med fyrtiotvå öre för
liter Öl, åttiofyra öre för liter starköl,
hänförligt till grupp A, samt en krona
trettiofem öre för liter starköl, hänförligt
till grupp B.

13 § första stycket.

Skatten utgår med fyrtiotvå öre för
liter Öl och en krona trettiofem öre för
liter starköl.

Det senare förordningsförslaget skulle
träda i kraft den 1 juli 1957.

I propositionen nr 143 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagda, i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) förordning om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26
maj 1954 (nr 521);

2) förordning om ändring i ölförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr
522);

3) förordning angående ändrad lydelse
av 6 § förordningen den 25 febru
ari 1955 (nr 38) om försäljning av alkoholfria
drycker; samt

4) lag angående ändring i lagen den
27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård.

Förslagen innefattade i första hand en
skärpt kontroll inom utminuteringen.
Avstängningen av missbrukare skulle sålunda
effektiviseras. På grundval av
meddelanden från nykterhetsnämnderna
skulle systembolagets distriktsförvaltningar
upprätta lokala spärrlistor. Legiti -

mation och kontroll mot spärrlistan skulle
ske stickprovsvis och därutöver i alla
fall, då personalen misstänkte att kunden
vore avstängd. Samma legitimationshandlingar
skulle kunna användas som
på posten. Minimiåldern för den som av
köpare anlitades såsom ombud i systembolagets
butiker skulle höjas från 18 till
21 år. De föreslagna inskränkningarna
i utminuteringen skulle kompletteras genom
skärpta åtgärder mot langning. Det
skulle bli straffbart att utbjuda sprit
och att såsom ombud skaffa sprit åt
ungdomar, missbrukare och berusade.
Olovligen inköpt sprit skulle kunna tagas
i beslag och förklaras förverkad.
— Det föreslagna lättare starkölet om
högst 3,6 viktprocent skulle enligt förslaget
få säljas i flertalet av de livsmedelsbutiker,
som finge tillhandahålla
vanligt Öl. I övrigt skulle emellertid det
nya ölet följa samma bestämmelser som
det nuvarande starkölet. Det skulle således
inte få säljas från utkörarbilar och
skulle inte heller få serveras annat än på
restauranger som ägde rätt att utskänka
starköl. Enligt propositionen skulle
starköl få serveras på samtliga vinrestauranger.
Starkölsrättigheter skulle även
kunna ges åt välskötta ölrestauranger,

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

som i fråga om allmän standard vore
jämförliga med det för vinrestauranger
normala. Måltidstvånget för starköl skulle
avskaffas. Slutligen hade förordats, att
personalmatsalar med rätt till ölservering
skulle fritas från de s. k. förtärings-
och förvaringsförbuden samt att

begränsningarna i rusdrycksreklamen i
huvudsak skulle avvecklas.

Förslaget till förordning om ändring
i rusdrycksförsäljningsförordningen den

26 maj 1954 (nr 521) hade i nedan angivna
delar följande avfattning.

(Nuvarande lydelse:)

9 § 3 mom.

Inom riket tillverkat starköl, som ej
utföres ur riket eller till svensk frihamn,
må försäljas endast till partihandelsbolaget
eller det i 13 § nämnda detaljhandelsbolaget.

10 §

Detaljhandelsbolaget må till den som
har rätt till utskänkning försälja rusdrycker
i och för sig dennes rörelse.

12 § 3 mom.

Starköl som införes till riket må icke
utlämnas från partihandelsbolaget, med
mindre varan antingen då den inkommer
hit är eller ock därefter av bolaget
blivit stämplad och försedd med etikett.
Beträffande flaska må stämplingen
ske å kork, propp eller annan förslutning.
Såväl stämpel som etikett skola
innehålla uppgift om namnet å det bryggeri
där tillverkningen skett samt sifferbeteckning
(III) för varans klass.

(Föreslagen lydelse:)

9 § 3 mom.

Inom riket tillverkat starköl, som ej
utföres ur riket eller till svensk frihamn,
må försäljas endast till partihandelsbolaget
eller det i 13 § nämnda detaljhandelsbolaget.
Starköl, som är hänförligt
till grupp A, må dock av tillverkare säljas
till den som enligt 13 a § äger rätt
att bedriva avhämtningsförsäljning av
denna vara, så ock till den som har rätt
till utskänkning av starköl.

10 §

Detaljhandelsbolaget må försälja rusdrycker
till den som har rätt till utskänkning.
Starköl, som är hänförligt
till grupp A, må ock av bolaget säljas
till den som enligt 13 a § äger rätt att
bedriva avhämtningsförsäljning av denna
vara.

12 § 3 mom.

Starköl som införes till riket må icke
utlämnas från partihandelsbolaget, med
mindre varan antingen då den inkommer
hit är eller ock därefter av bolaget
blivit stämplad och försedd med etikett.
Beträffande flaska må stämplingen ske å
kork, propp eller annan förslutning. Såväl
stämpel som etikett skola innehålla
uppgift om namnet å det bryggeri där
tillverkningen skett samt beteckning
(III A eller III B) för den klass och
grupp, till vilken varan är hänförlig.

13 a §

Utan hinder av stadgandet i 13 § må
den, som enligt ölförsäljningsförordningens
bestämmelser har tillstånd att bedriva
avhämtningsförsäljning av Öl, tilllika
idka avhämtningsförsäljning av
starköl, hänförligt till grupp A. Därvid
skola, i stället för stadgandena i denna
förordning om utminutering av rusdryc -

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

(Nuvarande lydelse:)

37 §

Rätt till annan utskänkning än trafikutskänkning
må avse alla slag av rusdrycker,
endast vin eller, om särskilda
skäl därtill äro, vin och starköl.

Tillstånd till trafikutskänkning må avse
enbart vin eller, om särskilda skäl
därtill äro, vin och starköl. För fartyg,
som förmedlar regelbunden persontrafik
till utländsk hamn, eller luftfartvg,
som i linjefart befordrar passagerare till
eller från utländsk flygplats, ''må dock
tillståndet avse alla slag av rusdrycker.

69 §

Bolaget vare skyldigt att vid avtal med
leverantör verka för att reklam för rusdrycker
och därmed jämförlig verksamhet
icke bedrives på sätt som finnes stå
i strid med det i 7 § angivna syftet.

(Föreslagen lydelse:)
ker, ölförsäljningsförordningens bestämmelser
om avhämtningsförsäljning av Öl
gälla i tillämpliga delar.

Länsstyrelsen må dock, vid meddelande
av tillstånd som avses i första
stycket eller ock sedermera med motsvarande
tillämpning av ’i9 § ölförsäljningsförordningen,
förklara att tillståndet
till avhämtningsförsäljning icke skall
inbegripa försäljning av starköl.

37 §

Rätt till annan utskänkning än trafikutskänkning
må avse alla slag av rusdrycker,
vin och starköl eller, om särskilda
skäl därtill äro, endast starköl.

Tillstånd till trafikutskänkning må avse
vin och starköl. För fartyg, som förmedlar
regelbunden persontrafik till utländsk
hamn, eller luftfartyg, som i linjefart
befordrar passagerare till eller från
utländsk flygplats, må dock tillståndet
avse alla slag av rusdrycker.

41 a §

Priset på utskänkta spritdrycker skall
motsvara utminuteringspriset för varan
jämte därå belöpande utskänkningsskatt.

I samband med utskänkningsskattens
erläggande äger utskänkningsinnehavaren
av staten åtnjuta ersättning för kostnader
i samband med utskänkningen.
Härom meddelas särskilda bestämmelser
av Konungen.

69 §

Bolaget är skyldigt att verka för att
reklam för rusdrycker och därmed jämförlig
verksamhet icke bedrives på sätt
som finnes uppenbarligen stå i strid med
det i 7 § angivna syftet.

Till utskottet hade hänvisats följande i
anledning av propositionerna väckta motioner,
nämligen

I) de likalydande motionerna 1:438
av herrar Sveningsson och Ivar Johansson
samt 11:547 av herr Braconier m.
fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att restauratörernas ersättning
för kostnader i samband med rusdrycks -

utskänkning skulle utgå med 18 procent
av det i propositionen nr 94 beräknade
utskänkningspriset;

II) de likalydande motionerna I: 439
av herr Sveningsson m. fl. och II: 548
av herr Braconier m. fl., vari hemställts,
att riksdagen ville besluta, att den nuvarande
utskänkningsskatten på spritdrycker
skulle helt avskaffas;

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

III) de likalydande motionerna I: 440
av herr Bengtson m. fl. och 11:545 av
herr Engkvist m. fl., vari hemställts, att
riksdagen, med ändring av vad i proposition
94 föreslagits, måtte besluta,

1) att utskänkningsskatten å spritdrycker
skulle utgå med 50 procent å
utminuteringspriset,

2) att ersättningen till restauratörerna
skulle bestämmas till 12 procent av
utskänkningspriset och

3) att det s. k. omsättningstaket skulle
utgöra 30 procent, med viss av utskänkningsvinstkommittén
förordad
maximering av ersättningens absoluta
belopp;

IV) de likalydande motionerna 1: 441
av herr Nord och II: 544 av herr Hamrin
i Jönköping, vari hemställts,

1) att riksdagen, med avslag å Kungl.
Maj:ts förslag till förordning angående
.skatt å spritdrycker och vin, måtte hos
Kungl. Maj :t hemställa, att spörsmålet
om de ekonomiska villkoren vid överlåtelse
av rätt att utskänka spritdrycker
måtte göras till föremål för ny utredning;
samt

2) att riksdagen för sin del måtte antaga
vid motionerna fogat förslag till
förordning med vissa bestämmelser om
förtäring och förvaring av rusdrycker
m. in.;

V) de likalydande motionerna 1:442
av herr Ahlkvis.t m. fl. och II: 549 av
herr Gezelius in. fl.;

VI) de likalydande motionerna 1:443
av herr Bengtson in. fl. och 11:546 av
herr Engkvist in. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte avslå det vid propositionen
nr 94 fogade förslaget till förordning
om ändring i förordningen den 15
december 1939 angående tillverkning
och beskattning av maltdrycker;

VII) de likalydande motionerna I:
492 av herrar Kriigel och Grym samt
11:626 av herrar Petterson i Degerfors
och Persson i Appuna, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att den i
propositionen nr 143 föreslagna maltdrycken
— vare sig dess alkoliolhalt be -

gränsades till 3,2 viktprocent eller ej •—■
i försäljningsliänseende skulle behandlas
som vanligt Öl;

VIII) de likalydande motionerna I:
495 av herr Englund in. fl. och 11:631
av herr Engkvist m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte avslå de i propositionen
143 föreslagna ändringarna i
rusdrycks- och ölförsäljningsförordningarna
i den mån desamma avsåge rätt till
försäljning av ett 3,6-procentigt starköl; IX)

de likalydande motionerna I: 496
av herr Erik Svedberg m. fl. och II: 635
av herr Hamrin i Jönköping m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta
avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 143
i så måtto, att nuvarande formulering av
rusdrycksförsäljningsförordningen § 69
bibehölles i oförändrat skick;

X) de likalydande motionerna 1:497
av herr Gustaf Andersson och II: 630 av
herr Ståhl, vari hemställts, att riksdagen
måtte avslå förslaget om ett nytt 3,6-procentigt
starköl samt att den tillåtna alkoholhalten
i maltdrycker klass II måtte
höjas till 3,2 viktprocent, utan ändring
av nu gällande bestämmelser för utskänkning
och utminutering;

XI) de likalydande motionerna 1:498
av herr Svärd och II: 634 av fröken Wallerius,
vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att utskänkning av det
nya ölet om högst 3,6 viktprocent skulle
få ske även på utskänkningsställen vilka
innehade fria rättigheter för utskänkning
av Öl;

XII) de likalydande motionerna I: 499
av fru Gärde Widemar m. fl. samt II:
632 av herrar Kristenson i Göteborg och
Johansson i Norrköping, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att det i proposition
nr 143 föreslagna nya starkölet
skulle i försäljningshänseende behandlas
som vanligt Öl och alkoholhalten för
sådant Öl bestämmas till högst 3,2 viktprocent; XIII)

motionen 11:550 av herrar
Nilsson i Göteborg och Kristenson i Göteborg; -

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

XIV) motionen II: 615 av herrar Senander
och Johansson i Stockholm, vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att till 37 § förordningen om ändring i
rusdrycksförsäljningsförordningen skulle
fogas ett nytt stycke av följande lydelse: Den

som har rätt att utskänka Öl äger
att utan särskilt tillstånd utskänka starköl,
som är hänförligt till grupp A. I fråga
om sådan utskänkning skola ölförsäljningsförordningens
bestämmelser äga
motsvarande tillämpning;

XV) motionen II: 627 av herr Hallén;

XVI) motionen II: 633 av herrar Helander
och Hamrin i Jönköping, vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta
om sådana ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen,
att dels utminutering
icke finge äga rum på dag före sönoch
helgdag, dels spritförsäljning i flaskor
om 1/3 liter icke finge förekomma.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit de vid
riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:314 av fru Svenson och
herr Yngve Nilsson samt II: 385 av herr
Nilsson i Bästekille m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
tillverkning och försäljning av ciderdrycker
med den alkoholhalt som funnes
föreskriven för maltdrycker skulle
få äga rum.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på anförda skäl hemställt,

I) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande propositioner
nr 94 och 143,

A) godkänna av föredragande departementschefen
i proposition nr 94 förordade
grunder för de ekonomiska villkoren
för utskänkning av rusdrycker;

B) antaga de vid propositionen nr 94
fogade förslagen till

1) förordning angående skatt å spritdrycker
och vin;

2) förordning om ändring i förordningen
den 15 december 1939 (nr 887)

angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker; samt

3) förordning om ändrad lydelse av 9
§ förordningen den 22 december 1939
(nr 919) om skatt å läskedrycker;

C) antaga de vid propositionen nr 143
fogade förslagen till

1) förordning om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj

1954 (nr 521);

2) förordning om ändring i ölförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr
522);

3) förordning angående ändrad lydelse
av 6 § förordningen den 25 februari

1955 (nr 38) om försäljning av alkoholfria
drycker; samt

4) lag angående ändring i lagen den
27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård; D)

besluta, att den vid tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316)
fogade tulltaxan skulle från och med
den 1 juli 1957 hava den i propositionen
nr 94 föreslagna lydelsen; ävensom

E) medgiva, att den i avlöningsstaten
för kontrollstyrelsen upptagna anslagsposten
till Avlöningar till icke-ordinarie
personal finge överskridas till bestridande
av de kontrollkostnader, som betingades
av vad i propositionen nr 94
förordats;

II) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:314
av fru Svenson och herr Ahigve Nilsson
samt II: 385 av herr Nilsson i Bästekille
in. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:438
av herrar Sveningsson och Ivar Johansson
samt II: 547 av herr Braconier in. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:439
av herr Sveningsson m. fl. och II: 548
av herr Braconier m. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 440 av
herr Bengtson m. fl. och II: 545 av herr
Engkvist in. fl.,

5) de likalydande motionerna I: 441
av herr Nord och II: 544 av herr Hamrin
i Jönköping,

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

6) de likalydande motionerna 1:442
av herr Ahlkvist m. fl. och II: 549 av
herr Gezelius in. fl.,

7) de likalydande motionerna 1:443
av herr Bengtson m. fl. och II: 546 av
herr Engkvist m. fl.,

8) de likalydande motionerna 1:492
av herrar Kriigel och Grym samt II: 626
av herrar Petterson i Degerfors och
Persson i Appuna,

9) de likalydande motionerna 1:495
av herr Englund m. fl. och 11:631 av
herr Engkvist m. fl.,

10) de likalydande motionerna 1:496
av herr Erik Svedberg m. fl. och II: 635
av herr Hamrin i Jönköping m. fl.,

11) de likalydande motionerna 1:497
av herr Gustaf Andersson och 11:630
av herr Ståhl,

12) de likalydande motionerna 1:498
av herr Svärd och 11:634 av fröken
Wallerius,

13) de likalydande motionerna 1:499
av fru Gärde Widemar m. fl. samt II: 632
av herrar Kristenson i Göteborg och Johansson
i Norrköping,

14) motionen 11:550 av herrar Nilsson
i Göteborg och Kristenson i Göteborg,

15) motionen 11:615 av herrar Senander
och Johansson i Stockholm,

16) motionen 11:627 av herr Hallén
ävensom

17) motionen II: 633 av herrar Nelander
och Hamrin i Jönköping,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Spetz, Kronstrand, Bengtson,
Engkvist, Anderson i Sundsvall och
Jansson i Aspeboda, vilka dels ansett,
att de delar av utskottets yttrande, som
avsåge starkölsfrågan och alkoholreklamen,
bort hava den lydelse, reservationen
visade, dels ock — i anledning av

de likalydande motionerna 1:443 av
herr Bengtson in. fl. och II: 546 av herr
Engkvist m. fl., de likalydande motionerna
1:495 av herr Englund in. fl.
och II: 631 av herr Engkvist m. fl., ävensom
de likalydande motionerna 1:496
av herr Erik Svedberg m. fl. och II: 635
av herr Hamrin i Jönköping m. fl. —
under punkterna I B 2, I C 1 och I D
hemställt, att riksdagen måtte

I B 2) antaga i reservationen infört
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 15 § förordningen den 15 december
1939 (nr 887) angående tillverkning
och beskattning av maltdrycker;

I C 1) antaga det vid propositionen
nr 143 fogade förslaget till förordning
om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521) med
följande ändringar, nämligen

dels att förslagen till ändrad lydelse
av 9 § 3 mom., 10 § 12 § 3 mom. och 69 §
utginge,

dels att förslaget till 13 a § utginge,

dels ock att ingressen, 41 § och ikraftträdandebestämmelserna
erliölle den
ändrade lydelse, som i reservationen angivits; I

D) avslå det i propositionen nr 94
framlagda förslaget om ändrad lydelse
av den vid tulltaxeförordningen den 4
oktober 1929 (nr 316) fogade tulltaxan;

II) av herrar Spetz, Kronstrand,
Wärnberg, Bengtson, Gustafson i Göteborg,
Vigelsbo och Engkvist, vilka dels
ansett, att utskottets yttrande bort i vissa
angivna delar hava den ändrade avfatlning,
som i denna reservation angivits,
dels ock — i anledning av de likalydande
motionerna 1:440 av herr Bengtson
in. fl. och II: 545 av herr Engkvist m. fl.
— under punkterna I A och I B 1 hemställt,
att riksdagen måtte,

I A) godkänna av föredragande departementschefen
i proposition nr 94 förordade
grunder för de ekonomiska villkoren
för utskänkning av rusdrycker,
med de ändringar som föranledes av vad
i reservationen anförts;

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

I B 1) antaga det vid propositionen nr
91 fogade förslaget till förordning angående
skatt å spritdrycker och vin med
den ändring, att 5 § erhölle följande lydelse: Den

å vilken rätt till utskänkning av
spritdrycker överlåtits (utskänkningsinneliavare)
skall för utskänkta spritdrycker
erlägga utskänkningsskatt med
belopp, motsvarande 33 1/3 procent av
utskänkningsvärdet.

III) av herr Snygg, som dels — i likhet
med de under I antecknade reservanterna
— ansett, att den del av utskottets
yttrande, som avsåge starkölsfrågan,
hort hava den i reservationen I
föreslagna lydelsen, dels ock —• i anledning
av de likalydande motionerna I: 443
av herr Bengtson m. fl. och 11:546 av
herr Engkvist m. fl. samt de likalydande
motionerna I: 495 av herr Englund m. fl.
och II: 631 av herr Engkvist m. fl. —
under punkterna I B 2, I C 1 och I D
hemställt, att riksdagen måtte

I B 2) antaga det i reservationen I
framlagda förslaget till förordning om
ändrad lydelse av 15 § förordningen den
15 december 1939 (nr 887) angående
tillverkning och beskattning av maltdrycker; I

C 1) antaga det vid propositionen
nr 143 fogade förslaget till

1) förordning om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954
(nr 521) med följande ändringar, nämligen dels

att förslagen till ändrad lydelse
av 9 § 3 inom., 10 § och 12 § 3 mom.
utginge,

dels att förslaget till 13 a § utginge,

dels att 41 § och ikraftträdandebestämmelserna
erhölle den i reservation I
förordade lydelsen,

dels ock att ingressen erhölle den avfattning,
som i reservationen angivits;

I D) avslå det i propositionen nr 94
framlagda förslaget om ändrad lydelse
av den vid tulltaxeförordningen den 4
oktober 1929 (nr 316) fogade tulltaxan;

IV) av herr Chvistenson i Malmö, som
på anförda skäl hemställt, att riksdagen
måtte antaga det vid propositionen nr
94 fogade förslaget till förordning om
ändring i förordningen den 15 december
1939 (nr 887) angående tillverkning och
beskattning av maltdrycker med de ändringar
av 3 och 13 § §, som framginge av
reservationen;

V) av herr Bengtson såvitt angick frågan
om utminutering av rusdrycker å
dag före sön- och helgdagar;

VI) av herrar Eriksson, Gustaf Elofsson,
Yngve Nilsson, Strandh och Nilsson
i Bästekille, villka likväl ej antytt sin
åsikt.

I den av herr Spetz in. fl. avgivna,
med II betecknade reservationen hade
bland annat föreslagits, att utskottet
skulle uttala, att utskottet funne en ersättning
motsvarande 12 procent av utskänkningspriset
den 1 oktober 1956 vara
fullt tillräcklig för tillgodoseende av restaurangnäringens
anspråk på särskild ersättning
för spritutskänkningen samt att
utskottet vad beträffade den speciella ersättningsgränsen
inte funne, att tillräckliga
skäl anförts i propositionen för en
höjning från av utskänkningsvinstkommittén
föreslagna 30 procent till 35 procent.

I reservationen IV av herr Christenson
i Malmö hade beträffande förslaget till
förordning om ändring i förordningen
angående tillverkning och beskattning av
maltdrycker förordats, att i de båda sista
styckena i 3 § orden »tre och sex
tiondels viktprocent» skulle utbytas mot
»tre och två tiondels viktprocent» samt
att efter orden »grupp A» i näst sista
stycket i samma paragraf skulle inom parentes
tilläggas ordet »mellanöl». För
13 § första stycket hade föreslagits följande
avfattning:

Skatten utgår med trettiosex öre för liter
Öl, sextiotre öre för liter starköl, hänförligt
till grupp A, samt en krona trettiofem
öre för liter starköl, liänförligt
till grupp B.

Angående sättet för betänkandets föredragning
yttrade

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskankningen m. m.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! I avseende å föredragningen
av bevillningsutskottets betänkande
nr 43 hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis samt vardera av punkterna
I B 2 och I C 1 på det sätt, att
först föredrages Kungl. Maj :ts däri tillstyrkta
förordningsförslag paragrafvis
med ikraftträdandebestämmelser, ingress
och rubrik sist, varefter utskottets
hemställan föredrages;

att vid behandlingen av den del av
betänkandet, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta betänkandet
i dess helhet; samt

att författningstext ej må behöva uppläsas
i vidare mån, än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Vad herr Sjödahl sålunda hemställt
bifölls.

Punkten I A

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Hela idén med införandet
av ett nytt starköl för att minska
starkspritkonsumtionen bygger enligt
min uppfattning på felaktiga förutsättningar,
orealistiska bedömanden och
osannolika förmodanden. Eftersom införandet
av ett nytt starköl är den mest
betydelsefulla och den farligaste av de
förändringar, som nu föreslås i nykterhetsåtgärderna,
vill jag i första hand ägna
några ord åt det föreslagna 3,6-procentiga
starkölet.

Motiveringen till att en ny sorts Öl
skall införas är, att man med det skulle
ha möjligheter att undantränga starkspritkonsumtionen.
Observera att man
säger undantränga, inte ersätta starkspritkonsumtionen
— meningen är att
människorna skall börja konsumera det
nya starkölet i stället för sprit, så att man
därigenom får en mindre starkspritkonsumtion.
Om meningen verkligen hade
varit att ersätta starkspriten med en
mindre alkoholhaltig dryck, då hade förutsättningarna
varit helt andra — jag
skall anföra exempel från en del länder,
där detta verkligen har skett — men nu
ligger det så till att Kungl. Maj:t och ut3
Första kammarens protokoll 1957. A''r 17

skottsmajoriteten ser så optimistiskt på
frågan, att man tror att det skall vara
möjligt att undantränga starkspritkonsumtionen
genom att införa en ny sorts
starköl.

Om vi först något granskar vad slags
drycker det här är fråga om, så vet vi
att starkspriten förtäres i relativt små
kvantiteter — det rör sig om 1/20 eller
1/25 liter åt gången — drickes i små
spetsglas och har sin speciella karaktär
av alkoholdryck. Den andra dryck, som
det här är fråga om, betraktas däremot
som en måltidsdryck och drickes i större
glas om 1/3 liter. Den kan inte på något
sätt likställas med starkspriten. Redan
detta visar, att dessa båda alkoholdryckers
karaktär är så vitt skild, att den ena
drycken inte på något sätt kan ersätta
den andra. Starkölet blir en kompletteringsdryck
i stället för en ersättningsdryck.

Vi kan tänka på hur det går till vid
restaurangbesök. När serveringspersonalen
frågar vad som skall drickas, blir
det vanligen renat eller någonting annat
i spritdrycksväg, men därmed betraktas
inte dryckesbeställningen som avslutad,
utan man beställer dessutom en måltidsdryck,
och den blir tyvärr ofta pilsner.

Det kan inte alls bli tal om ölet som
någon ersättning för starkspriten. Man
når inte en minskad starkspritkonsumtion
genom att införa flera ölsorter, utan
en minskning av starkspritkonsumtionen
förutsätter att man vidtar direkt mot
denna riktade åtgärder; sedan kan man
möjligen tänka sig att fylla ut med någon
annan dryck. Om finansministern föreslagit
en ytterligare höjning av priset på
starksprit med fem kronor per liter, så
hade det enligt min uppfattning varit en
effektiv åtgärd för att minska starkspritkonsumtionen.
Under remissdebatten föregående
år framförde jag tanken att
man borde ha höjt spritpriset med tio
i stället för fem kronor. Den höjning som
beslöts var glädjande, men det hade säkerligen
varit önskvärt att man gått ett
steg liingre och bestämt höjningen till
tio kronor. Nykteristerna har givetvis
den uppfattningen, att det inte skulle
ha legat någonting oriktigt i att höja

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

spritpriset med tio kronor i stället för
med fem.

Man har ibland sagt, att ett försök med
denna starkare ölsort bör göras för att
möjligen få svenska folket att övergå till
en svagare alkoholdryck än starkspriten.
Jag för min del betraktar inte detta som
ett försök. Ett sådant göres om möjligt
inom ett begränsat område och under
en begränsad tid, men ingendera av dessa
förutsättningar finns här, utan man inför
helt enkelt detta starköl utan några
som helst resonemang om när det skall
tas bort.

Motiveringen att en svagare alkoholdryck
kan minska starkspritkonsumtionen
har vi för övrigt möjlighet att bedöma
med ledning av erfarenheter från
andra länder. Danmark är det vanliga
exemplet. Man säger att Danmark har
en låg starkspritkonsumtion och en hög
ölkonsumtion och att Sverige borde följa
detta utmärkta exempel.

Det är sant att konsumtionen av starksprit
i Danmark är låg. Konsumtionen
av den 50-procentiga spriten är där inte
mer än 0,9 liter per år mot i Sverige 8
å 9 liter. Men då är frågan: Hur har man
kommit fram till detta resultat? Ja, det
är en lång historia, och man får gå långt
tillbaka i tiden för att se hur det gick
till. Under åren 1911 till 1913 var konsumtionen
av starksprit i Danmark 9,2
liter. Sedan kom svårigheterna med att
få råvaror till spriten, och man gjorde
i det sammanhanget en mycket kraftig
prishöjning. I januari 1917 kunde en hel
flaska om 72 centiliter akvavit köpas för
99 öre, men i december samma år kostade
samma kvantitet 11 kronor. Det var
det som gjorde att starkspritkonsumtionen
sjönk så oerhört i Danmark och som
ledde till att danska folket började dricka
mera Öl i stället. Det förklarar vad
jag tidigare sade, att man måste vidtaga
en mot starkspriten direkt riktad åtgärd
för alt få ned konsumtionen. Sedan kan
man tänka sig att införa en svagare alkoholdryck.
Jag skulle dock vilja tillägga
att även om det är stor alkoholkonsumtion
i Danmark har det där inte
skett någon utpräglat stor stegring av
ölkonsumtionen.

Ibland anför man också exemplet, att
Frankrike är det land som vi skall se
på; i Frankrike dricker man så mycket
vin, och vi borde följa exemplet att gå
över till sådana drycker. Jag vill bara
konstatera att också starkspritkonsumtionen
är mycket hög i Frankrike. Om
vi tar konsumtionen av både spritdrycker,
vin och maltdrycker av klass II
och III och räknar den i ren alkohol
per invånare och liter, var konsumtionen
år 1956 för Sveriges del 4,4 liter,
men den franska konsumtionen — som
jag inte har några siffror på längre tillbaka
än för år 1941; jag har emellertid
de totala siffrorna, och de har inte förändrats
sedan dess — rör sig om ungefär
20 liter ren alkohol per år. Kan man
verkligen säga att det skulle vara önskvärt
att Sverige följer exemplet från ett
land, som har fem gånger så stor ren
alkoholkonsumtion mot vad vi själva har.

Med dessa exempel har jag försökt
visa att starkölet inte på något sätt ersätter
starkspriten utan är en kompletterande
dryck. Jag skulle kunna ta exempel
från olika områden. Jag skall ta ett,
som ofta figurerar i tidningsdebatter och
vid andra tillfällen. Vi tycker att dansbanesupandet
är en otrevlig företeelse,
där folk tar med sig sprit och det blir
otrevligheter på olika sätt. När man nu
säger att vi skulle försöka ersätta starkspriten
med svagare alkoholdrycker,
tror någon då att det skulle bli så, att
folk i stället för att ta med en halvliter
renat kommer kånkande med en större
korg med 3,6-procentigt Öl och dricker
det. Jag tror inte att det blir någon som
helst förändring på det området. Jag
skulle också kunna räkna upp andra tillfällen,
då det är synnerligen svårt att
tänka sig att en ölkonsumtion skulle ersätta
starkspritdrickandet. Förslaget
kommer därför inte att tjäna de syften
som avses.

Införandet av ett starköl på 3,6 procent
kommer säkerligen att få en hel rad
av mycket negativa verkningar. Vi hade
ytterst obehagliga erfarenheter av den
3,2-procentiga pilsnern. Jag medger att
förutsättningarna inte är desamma nu,
därför att vi har släppt vårt gamla Bratt -

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

system, men i varje fall vet vi att under
en tid 10 procent av fylleriförseelserna
utgjordes av pilsnerfylleri, och det förefaller
som om sänkningen med 4/10 procent
av alkoholhalten verkat på ett sådant
sätt, att pilsnerfylleriet inte är av
samma storlek som det var tidigare.

Det nya ölet kommer också att säljas
i affärerna. Redan nu finns det ett visst
ölproblem kring speceributikerna, inte
minst på landet. Man kan inte undgå
att folk köper detta Öl och dricker det
utanför affären. Om vi får ett starkare
Öl, som skulle säljas där, skulle otrevnaden
bli ännu större. Jag har tidigare
vid interpellationsdebatten talat om den
otrevnad, som gärna följer med pilsnerförtäringen,
och jag har ingen anledning
att ytterligare gå in på den saken nu. Var
och en som promenerar omkring en smula
i Stockholm kan se vilken otrevlig
dryck denna pilsner egentligen är.

I detta sammanhang kan väl också anföras
att mjölk, är en förnämlig hälsodryck,
kanske den bästa som finns. Man
kanske tycker att det är alltför optimistiskt
av en nykterist att säga att man bör
uppmana folk att dricka mjölk i stället
för pilsner, men vi kan inte bortse från
att det råder en konkurrens mellan dessa
båda drycker. Om vi skulle ta ett par
länder, där man har sysslat med problemet
tidigare, så finner man att i Danmark,
där ölkonsumtionen är 68 liter
per invånare, är mjölkkonsumtionen 167
liter. Skulle man däremot ta ett land som
Island, där det praktiskt taget inte finns
någon ölkonsumtion — det finns faktiskt
inga siffror angivna — så konstaterar
man att mjölkkonsumtionen är 370 liter
per år. Det är siffror ur en artikel i
RLF-tidningen, vilka det kan vara av intresse
att se på i detta sammanhang.

Slutsatsen av mina reflexioner rörande
införandet av ett nytt starköl blir, att
det är en felspekulation om man tror att
man därmed kan undantränga starkspriten.
I stället kommer vi alt få en rad
mycket ogynnsamma verkningar ur nykterhetssynpunkt,
och det tror jag inte
att någon önskar att vi skall få i dessa
dagar.

Om jag sedan övergår till de övriga

frågor som behandlas i utskottets utlåtande,
så är flertalet övriga åtgärder accepterade
av utskottets majoritet. Men
det finns en del saker som jag anser att
man bör nämna något om åtminstone.

Man har velat ta bort de begränsningar
i alkoholreklamen som vi nu har. Jag
kan inte se någon anledning till att man
behöver göra någon ändring i det fallet.
Jag skulle helst önska att det inte skulle
förekomma någon alkoholreklam, i varje
fall tycker jag, som sagt, att man inte
behöver göra några ändringar. Det förekommer
på så många ställen stor reklam
för alkoholen. Jag har här en eftermiddagstidning
där nära nog hela sidan
tas upp för reklam för sherry, som
är det starkaste vinet. Det reklameras
om att det finns 43 olika sorter att välja
på, och det sker i så insmickrande ordalag
att människorna får den uppfattningen
att det är synnerligen önskvärt
att dricka sherry. Jag kan inte förstå
anledningen till detta. I det sammanhanget
kan man diskutera om reklamen
över huvud taget har någon betydelse,
men har reklamen betydelse på andra
områden, måste den också ha betydelse
när det gäller alkohol. Vi har direkta bevis
på det. Man behöver bara fråga Vin&
spritcentralen, som kan visa siffror
på att om man sätter in reklam på en
viss vinsort, så kan man omedelbart därefter
se hur konsumtionen stiger. Det är
uppenbart att reklamen har en betydelse,
och det är förfärande, när vi har ett så
stort problem som vi har i dagens läge
med alkoholen, att man skall göra reklam
för och uppmana folk att förtära
spritdrycker. Det borde vara förbjudet,
i varje fall borde samhället inte vara så
passivt att man tillåter reklam för varor
som åstadkommer så stor skada. Det är
också ganska anmärkningsvärt att man
kan se så omfattande reklam för sprit
inom Stockholms stads officiella lokaler.
Varje gång man reser i tunnelbanan, får
man se tvåmeterhöga spritbuteljer av
olika slag. Det sätt på vilket Stockholms
stad gör reklam för alkohol iir i högsta
grad anmärkningsvärt. Nu kan man visserligen
siiga att detta har överlåtits till
en speciell institution, spårviigsbolaget,

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

men Stockholms stad liar fortfarande lika
stort ansvar för den omfattande reklamen
på stadens tavlor.

Jag har redan tidigare talat om ölreklamen
och liar därför ingen anledning
att upprepa det. Vi vet hur omfattande
den är. Jag skulle emellertid vilja understryka
en punkt där jag inte på något
sätt har ändrat uppfattning. Om man
vill komma åt alkoholdrickandet, så kan
man begränsa det på olika sätt. Man kan
göra ändringar i alkoholstyrkan, man
kan göra kvantitativa begränsningar och
man kan göra vissa tidsbegränsningar.
Man har tidigare diskuterat att man skulle
kunna införa en dag i veckan som
vore helt torrlagd, då det inte fick säljas
någon sorts alkohol. Ett sådant förslag
har förts fram i en motion i år igen.
Jag har yrkat bifall till den i bevillningsutskottet
men har inte vunnit gehör för
min ståndpunkt. Min blanka reservation
innebär, att jag fortfarande anser vägen
framkomlig. Kan vi inte få bukt med
detta problem på annat sätt, får vi väl
slå igen dörrarna en dag i veckan och
inte sälja sprit under dessa dagar.

Till slut skulle jag vilja säga några ord
om de ändringar som föreslagits beträffande
utskänkningen. Denna har minskat
mycket, från 12 till 6 procent. Därför
vill man säga sig att detta inte är
det stora problemet på alkoholområdet.
Men jag vill invända att man inte skall
nonchalera utskänkningen. Den har en
viss vanebildande verkan. Inte minst för
ungdomen har det betydelse hur spritdrickandet
försiggår på restaurangerna.
Det är inte anledning att uppmuntra restaurangsupandet.

Beträffande utskänkningsvinsten har
finansministern i förhållande till kommitténs
förslag föreslagit en förändring,
vilken medför en minskning —■ som i
varje fall bör observeras och som också
utskottet har skrivit om — av statens inkomster
med 20-talet miljoner. Visserligen
har man ursäktat sig med att detta
belopp i relation till den summa på
1 300 miljoner kronor, som inkomsterna
av spritskatterna beräknats till — den
är för resten större nu — inte är så
stort. Men det är inte möjligt att komma

ifrån det absoluta talet — vi har fortfarande
rätt omfattande debatter om relativt
små belopp; 20 miljoner kronor
är i alla fall 20 miljoner kronor, och i
varje fall borde man här också beakta
den ekonomiska synpunkten.

När det gäller utskänkningsvinsten
hade utredningen föreslagit, att restaurangerna
skulle få en ersättning på 12
procent. Jag vill göra den anmärkningen,
att jag ställer mig oförstående till finansministerns
förslag, som tillstyrkts
av utskottet, att ersättningen skulle höjas
till 15 procent. Motiveringen därför
är endast, så vitt jag kunnat finna, att
man bör räkna in kostnaden även för
hovmästare i detta belopp på 15 procent.
Jag kan inte alls dela den uppfattningen.
Jag tycker faktiskt att det inte är
rättvist mot hovmästarna, att de, som oftast
är utomordentligt dugande yrkesmän
och tjänstgör som förnämliga arbetsledare
på restaurangerna, på något
sätt skall anses ha till huvuduppgift att
övervaka spritutskänkningen, som för
deras del får betraktas som en mycket
sekundär uppgift. Hovmästarna tjänstgör
på restaurangerna i egenskap av arbetsledare,
och kostnaderna för dem bör
därför inte inräknas i ersättningsbeloppet.
Enligt min mening fanns det ingen
anledning att gå ifrån kommitténs förslag.

I detta fall kommer jag liksom på övriga
punkter att yrka bifall till den av
herr Spetz m. fl. avgivna reservationen.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! När nykterhetskommittén
på sin tid lade fram förslaget om
motbokens slopande, fick detta betraktas
som ett försök att på den vägen bättre
bemästra spritmissbruket än förut.
Jag vill erinra herr Bengtson om att
detta stora försök gjordes i hela vårt
land och i obegränsad utsträckning när
det gällde tiden, och inte efter den metod
som herr Bengtson rekommenderade,
nämligen inom ett begränsat område
eller med en viss tidsbegränsning.

Nykterhetskommittén, som lade fram
detta förslag, som medförde så stora

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

förändringar, trodde sig därigenom kunna
åstadkomma ett förbättrat nykterhetstillstånd.
Nu har vi två års erfarenheter
av reformen, och jag undrar om
inte de troendes antal avsevärt minskat.
Vi har fått en ökning av konsumtionen
av spritdrycker med 33 procent,
d. v. s. konsumtionen har kvantitativt
sett ökat med 15 miljoner liter, som väsentligen
avser brännvin. Samtidigt härmed
har fylleriet ökat så att antalet
dömda fyllerister under det sista året
gått upp med 60 procent jämfört med
föregående år. Dessa siffror måste betyda,
att ökningen av spritkonsumtionen
väsentligen skett bland de mer alkoholiserade
lagren, ty ökningen uppgick
ju i sin helhet till 33 procent under det
att ökningen av antalet fyllerister var
60 procent.

Det har emellertid blivit en viss
minskning av konsumtionen efter höjningen
av spritpriset förra året. Priset
höjdes med ungefär 5 kronor per liter,
och denna höjning innebar att spritförtäringen
minskades med 10 å 15 procent.

När det nu gäller att bedöma, hur vi
skall kunna bemästra detta problem, är
det klart att det inte går att enbart lösa
det genom en höjning av spritpriset.
All vår erfarenhet har varit den, att när
det höga priset tillämpats en tid vänjer
sig folk vid detta och återgår till ungefär
samma konsumtionsvanor som tidigare
— det kan ta längre tid och det
kan ta kortare tid — men det går efter
allt att döma till på detta sätt. Man måste
alltså vid sidan av höjningen av spritpriset
använda alla andra medel. Jag vill
erinra om att när reformen genomfördes
1954 höljde vi in den i en mängd
vackra formuleringar. Yi talade om att
tyngdpunkten borde förläggas på de positiva
åtgärderna: man skulle vädja till
upplysning, till forskning, till undervisning,
man skulle se till att man bättre
omhändertog och sysselsatte ungdomen
på fritiden, och man skulle förbättra
nykterhetsvården. Vi har gått
fram på alla dessa linjer. Årets statsverksproposition
innebär ju mycket
starkt ökade anslag i praktiskt taget

alla dessa hänseenden, och man bör
fortsätta på den vägen. Man hade alltså
för avsikt att försöka skapa ett nyktrare
folk, i frihet och med medel som
förutsätter frihet och inte tvång. Men
detta bör ju inte hindra, att man i vissa
avseenden kan ha en skärpt kontroll,
t. ex. mot missbrukare, mot langning,
mot olovligen inköpt sprit. Man kan också
höja åldersgränsen och ombudsgränsen
när det gäller inköp av sprit och
vidtaga liknande åtgärder. Men om vi
skall bibehålla friheten och uppfostra
vårt folk att i frihet använda spritdrycker
på ett bättre sätt än tidigare, då
får vi lita till ytterligare åtgärder utöver
den höjning av brännvinspriset,
som vi gjorde försök med under hösten
förra året och som slog relativt väl ut.
Bland dessa ytterligare åtgärder är den
viktigaste att erhålla ett konkurrensdugligt
Öl. Man kan fråga om statsmakterna
har mod att fortsätta på den vägen,
att följa parollerna från 1954. Det
är den frågan som i dag ställes till Sveriges
riksdag.

Det höjda priset på spritdryckerna
förra året betydde att försäljningen gick
ned, men märk väl att fyllerisiffrorna
höll sig. Det verkade, som många av oss
trodde och som jag gav uttryck åt från
denna talarstol, inte på de egentliga alkoholisterna.
Det verkade inte på den
grupp som missbrukade sprit, men det
har verkat på de andra, på de måttliga
förbrukarna, som därigenom har minskat
sin användning av sprit, kanske i
viss utsträckning helt och hållet avstått
därifrån på grund av det höjda priset
eller på en moralisk Entriistung över de
förfärliga konsekvenser som spritflödet
hade i landet.

Men om man skall främja eu fortsatt
utveckling i den riktningen får man nog
blåsa nytt liv i nykterhetskommitténs resonemang
från dess stora principbetänkande,
som kom någon gång i början
av 1950-talet. Då kommer ölet in i bilden.
Nykterhetskommittén skrev något
om att skadeverkningarna av alkohol blir
mindre i länder med större vin- eller
ölförtiiring än Sverige. Vi behöver nog
aldrig räkna med att Sverige blir ett vin -

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

land, det saknas förutsättningar därför.
Vi saknar framför allt den egna produktionen
av vin utom i mycket begränsad
utsträckning. Därför får man också akta
sig för att göra någon jämförelse med
Frankrike. Detta land är ju inte bara
Europas största vinland, utan där är
också stora delar av befolkningen själva
framställare av vinet. Det förekommer
hemmaproduktion av vin i hela södra
och mellersta Frankrike. Vi skall därför
inte göra några mera långtgående jämförelser
mellan ett sådant land och vårt.
Jag tror att vi får avstå från att göra
vårt folk till ett vindrickande folk. Det
vore nog högst orealistiskt att försöka.

Men vi har andra exempel. Vi har
Danmark, Belgien och England, där man
har sänkt spritkonsumtionen mycket betydligt
och samtidigt ökat ölförtäringen.
Man har därigenom fått bättre nykterhetsförliållanden
än förut. Den sänkta
spritkonsumtionen och den ökade ölkonsumtionen
har sammantagna åstadkommit
bättre nykterhetsförhållanden
än man hade innan denna utveckling
började.

Dessa synpunkter påpekas av nykterhetskommittén.
Den säger också att
en förskjutning till svagare dryckessorter
är högst önskvärd och understryker
det gång på gång i starka och fullt bestämda
uttryck. Jag tror att vi har anledning
att blåsa liv i detta resonemang
i dagens debatt. Skall en förskjutning
ske till svagare dryckessorter, som anses
vara önskvärd även på nykterhetshåll,
frågar man sig hur det skall gå
till. Då har vi två möjligheter som nog
måste samverka med varandra och som
även nykterhetskommittén resonerar om.
Antingen får man höja priset på spritdrycker
eller öka tillgången och tillgängligheten
av ölsorter, som kan konkurrera
med brännvinet, eller också göra
bådadera i förening. Man föreslog då
ingen höjning av spritpriserna, men man
införde ett starköl. Förutsättningen var
att maltdryckerna skulle minska spritkonsumtionen
om ett relativt starkt Öl
fanns tillgängligt. I den proposition där
förslaget framlades 1954 understrykes
detta. Där sägs att det måste finnas

starkare Öl i någon form. Tillvaron av
starkare Öl, skrev man, är en förutsättning
för en konsuintionsutveckling av
dansk eller engelsk typ. Här pekar man
också på förhållandena i Danmark och
England, och så tillägger man i propositionen:
»ölfylleriet är numera inget
problem.» Det är för närvarande inget
problem.

Under sådana omständigheter gick
man in för att införa ett starköl, men
gjorde man det tillgängligt? Knappast.
Vi hade ju en rätt stor konsumtion av
starköl närmast efter den 1 oktober 1955.
Numera har den sjunkit till ungefär en
femtedel av den försäljning som då skedde.
Förbrukningen har alltså reducerats
utomordentligt. Ölet finns, men det är
inte tillgängligt. Det finns inom lås och
bom på systembutikerna. Den som gör
en stadsresa från landsbygden har relativt
lätt att transportera litet starksprit
tillbaka, men inte kommer han med en
koffert med starköl för att ersätta starkspriten.
Det gör han inte. Starkspriten
går lättare att transportera, och starkölet
får ligga.

Under sådana omständigheter har det
starköl som infördes inte blivit en konkurrent
till brännvinet som man egentligen
hade avsett. Det går väsentligen åt
till utskänkning och i mycket ringa
grad till utminutering.

Men man kan fråga: Varför har nykterhetstillståndet
i de öldrickande länderna
ändå blivit så pass mycket bättre
än hemma hos oss? Jag tror att man
där kan falla tillbaka på professor Goldbergs
undersökning. Däri omvittnas, och
det åberopas av både alla reservanter,
av utskottet, av propositionen och på
annat håll, att berusningseffekten är per
mängd alkohol mycket mindre av Öl än
av starksprit. Den är för Öl ungefär en
fjärdedel jämfört med starkspriten. Vidare
försvinner berusningen mycket
snabbare efter förtäring av Öl än av starksprit.
Härtill kommer det rent fysiologiska
fenomenet. Att dricka tre, fyra,
fem, sex snapsar kan människors magar
stå ut med, även om deras tillstånd eljest
borde förbjuda det. Men att dricka motsvarande
mängder alkohol i Öl- och malt -

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

drycker går inte alls. Ja, det kan ju finnas
alkoholister som kan specialisera
sig på den uppgiften och förtära något
tiotal eller dussintal Öl i rad, men dessa
specialister skall vi inte rätta vår nykterhetspolitik
efter. De får göra sina
konster — det är någonting av konst i
dålig mening över detta. En normal människa
nöjer sig med ett och annat glas
Öl, det är en flaska och det kan kanske
vara två i undantagsfall, men detta har
ju ingen egentlig berusningseffekt. Kom
ihåg, att under vissa tider hade vi en
rätt stor berusning av Öl här i landet.
För tio procent av fylleristerna var ölet
det huvudsakliga. Detta sjönk sedermera
till två å fyra procent. Men gjorde nyligen
en undersökning i Stockholm, som
jag tror att utskottet har refererat. Det
var en stickprovsundersökning, omfattande
ett tusental fall. Det visade sig att
noll procent, ingen av dessa, hade huvudsakligen
berusat sig med Öl. Det hade
möjligtvis skett som komplement, men
de hade berusat sig med helt andra
drycker.

Jag upprepar vad som stod i propositionen
1954: »ölfylleriet är inte längre
ett problem.»

Att komma över till ett sådant system,
då folk dricker mera Öl och mindre
brännvin, är ingenting som går att ordna
genom simsalabim från den ena dagen
till den andra, utan det är fråga
om en utveckling på lång sikt. Vad skall
man då göra? Nu har vi höjt spritpriset.
Det har ögonblickligen påverkat
spritkonsumtionen. Den har sjunkit. Då
är tiden inne att vidtaga andra åtgärder
för att främja och om möjligt behålla
denna utveckling. Detta måste ske
just i det här ögonblicket. Vi har här
den gamla regeln att när fienden viker
kastar man in nya bataljoner. När nu
fienden uppenbarligen viker på det här
området gäller det att med andra medel
få fienden att inte kunna tränga fram
på nytt. Jag betraktar brännvinet som
det svenska folkets verkliga fiende. Det
är därför det må vara tillåtet för mig
att använda detta bildspråk. Det gäller
att vänja folk att dricka Öl i stället för
sprit, att avvänja folk från att dricka

brännvin till måltiderna. Alkoholisterna
kan vi inte göra något åt. De söker att
berusa sig snabbt, så snabbt som möjligt,
och det går mycket snabbare med
starksprit än med annat. En gång i äldre
dagar sällskapade jag då och då med
en man som hade en underbar förmåga
att snabbt tömma en vinbutelj — man
kan berusa sig med annat än sprit. Det
var en högst begåvad man, men tänk så
fort den vinbuteljen försvann! Det var
uppenbarligen berusning han sökte, och
det är tydligt att skall man berusa sig
är det spritdryckerna och därnäst vinet
man skall vända sig till. Att tänka
sig att denne man skulle försöka berusa
sig med Öl är för mig en nästan äventyrlig
tanke. Men de andra möjligheterna
fanns ju. Vi har folk med dragning åt
alkoholismen. Där är det sjukvården,
där är det länkrörelsen som kan göra
något, men knappast någonting annat.
Det går inte heller att ändra på dem
som har mångårig vana att ta en snaps
till måltiden. Detta ingår i deras vanor.
De använder kanske inte alls sprit till
övermått, men det går inte att ändra
deras vanor, och det erfordras knappast
heller ur nykterhetssynpunkt att
det blir någon ändring.

Vad det gäller är att så få som möjligt
förvärvar vanan att använda spritdryckerna
till måltiderna och att folk så
småningom kanske i allt större och större
skala inte använder dem alls. Det är
bättre att försöka få fram en vana att
använda en svagare dryck, ett gott glas
Öl till måltiden utan brännvin. Detta
är cn väg som vi får gå. Detta försök
får nog göras över hela linjen i stil med
när man avskaffade motboken 1954. Jag
är absolut övertygad om att det inte
kommer att få sådana fasansfulla verkningar
som det beslutet faktiskt fick.
Men reservanterna, kanske med ett och
annat undantag, tycks tämligen allmänt
hålla fast vid detta beslut. Detta försök
skall vi fortsätta med, men vi skall inte
ge oss in på att försöka bekämpa brännvinet
med ölet, menar de. Vilket Öl skall
man då ha fram? Vi har ett starköl på
4,5 procent, men det är inom lås och
bom och spelar därför ingen roll. Det

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

förlorar marknaden, och det är kanske
lika bra. Beger vi oss till England eller
till Danmark, för att ta ett näraliggande
exempel, så finner vi att man där inte
dricker det Öl som motsvarar vårt 4,5-procentsöl, utan man dricker svagare
sorter, sorter motsvarande dem, som nu
är föreslagna att införas lios oss. Jag
tror inte att vi bör ge oss in på den vägen,
att göra detta starköl mera lättillgängligt
än det nu är.

Då har man tänkt sig, att man skulle
kunna höja alkoholhalten från 2,8 till
3,2 procent, vilket det ju föreligger motioner
om. På den punkten finns även
en reservation i utskottets betänkande.
Detta skulle säkerligen betyda, att 2,8-procentsölet stampades ut och man finge
3,2-procentsöl i dess ställe. Vi finge
alltså i stället för det Öl man anser praktiskt
taget ofarligt ett något starkare.
Man vann ingenting därigenom, då inte
heller detta skulle kunna slå ut de starkare
spritsorterna. Enda följden blev
att man fick ett starkare Öl i stället för
ett svagare.

Vad saken gäller är: behåll gärna på
systembolagen 4,5-procentsölet och låt
2,8-procentsölet vara tillgängligt ute i
marknaden! Låt oss behålla det 4,5-procentsölet, men låt oss också skapa
något däremellan, ett »mellanöl» som
det kallas i utskottets yttrande, och som
skulle bli motsvarigheten till det Öl som
i Danmark och England tagit kål på den
våldsamma användningen av starksprit
som där tidvis har förekommit. Men det
är många som invänder: »Skall vi göra
Sverige till ett öldrickande land?»

Vad har vi då för alternativ? Nu är
Sverige, som vi alla vet, ett i hög grad
brännvinsdrickande land, och det är det,
som skiljer hela vår kultur på detta område
från många andra länders. Många
har drömt om, och drömmer kanske fortfarande
om, att göra Sverige till ett väsentligen
vattendrickande land. Det är
inte realistiskt. Man må i nykterhetsrörelsen
uppfostra så många som möjligt
att helt avhålla sig från alkoholhaltiga
drycker — jag tror att vi bara har att
lysa välsignelse över deras gärning, och
länkrörelsen, som tar hand om de egent -

liga alkoholisterna och försöker få dem
på benen genom fullständig avhållsamhet,
är också värd mycket beröm —
men vi kommer aldrig ifrån, att den
stora massan av vårt folk även i fortsättningen
vill ha en viss tillgång till
olika alkoholhaltiga drycker. Det finns
inget folk i Västerlandet, som är ett enbart
vattendrickande folk.

Detta är alltså en orealistisk synpunkt,
och vi har endast att försöka göra
svenska folket mer öldrickande och
mindre brännvinsdrickande. Det är där
vi har bataljoner att sätta in i kampen
mot brännvinet.

Jag tror att åtskilliga av oss — inte
minst vi politiker — skulle kunna verka
genom vårt exempel. Exempel verkar
ändå på människor, och politiker, lärare,
fackliga och ekonomiska ombudsmän
och andra kan verka exempelbildande i
rätt stor utsträckning. Låt oss försöka
gå i spetsen i den utvecklingen och
minska användningen av spritdrycker
till en obetydlighet eller allra helst helt,
och låt oss i stället övergå till ett måttligt
förtärande av Öl eller vin! Vi kan
på det sättet måhända verka omskapande
på vanorna ute i vårt land.

Vi har nu, herr talman, spritpriser
i nivå med dem som tillämpas i Danmark,
men vi måste också ha fram en ölsortering
i stil med den danska. Vi måste
vid sidan av vårt lättöl, vars användning
har fördubblats, behålla vår lätta
pilsner, som inte förlorat sitt grepp här
i landet. Låt oss till äventyrs behålla exportölet
— även om jag inte har något
intresse av det, men det bör kanske behållas
när vi nu en gång har fått det —
men låt oss då sätta in ett mellanöl som
i stil med t. ex. det vanliga danska Tuborgsölet
kan slå ut brännvinet och starkspriten
!

Men det är uppenbart att skall man
lansera mellanölet, får det ske med en
viss försiktighet. Skall detta Öl göra någon
nytta, måste vi ha ut det i butikerna.
Låser vi in det i systembolagen, har vi
ingen nytta av det. Det måste alltså ut i
butiken, men vi får nöja oss därmed och
inte mer aktivt låta detta Öl kringföras
av utkörarbilar. Låt ölet finnas i buti -

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskankningen m. m.

kerna, och låt länsstyrelserna, som förut,
vaka över att dessa livsmedelsbutiker
sköter försäljningen på ett ur nykterhetssynpunkt
lämpligt sätt och tar hänsyn
till de bygdeuppfattningar som till
äventyrs kan finnas på sina håll.

Jag vill erinra om att i Danmark inte
finns några restriktioner. Där finns både
exportöl och mellanöl att köpa överallt
i de danska livsmedelsbutikerna, både i
stad och på land. I Norge finns dessa ölsorter
tillgängliga inte bara i butikerna,
utan också i utkörarbilar, för att nu inte
tala om England och Belgien.

I propositionen har föreslagits en försiktigare
väg än den man går i Danmark,
Norge och England, en väg som
dock vill göra ölet tillgängligt, så att det
kan ta upp konkurrensen med de andra
spritsorterna.

Jag tror inte man behöver befara att
3,6-ölet skall tränga ut 2,8-ölet. — Nu
talar jag om 3,6-öl; i verkligheten måste
volymprocenten alkohol bli 3,4—3,5. Det
är ju annorlunda med 2,8-ölet, eftersom
det är pastöriserat och därför håller alkoholhalten
konstant. Skillnaden mellan
sorterna blir alltså G/10 procent. — Varför
tror jag då inte att 2,8-ölet kommer
att försvinna? Jo, därför att det är dubbelt
så hög skatt på mellanölet som på
den vanliga pilsnern. För närvarande är
priset 44 öre i Stockholm på klass II,
men det blir 65 öre för mellanölet. Mellanölet
kommer alltså att ligga ungefär
50 procent högre i pris. Detta Öl blir,
jämfört med vanlig pilsner, något mindre
lättillgängligt än den vanliga pilsnern,
men betydligt dyrare. I jämförelse med
exportölet blir mellanölet åtskilligt billigare,
men det blir framför allt lättillgängligt
och kan fylla en helt annan
uppgift än exportölet har kunnat göra.
Förutsättningen är att det blir åtkomligt
på rimliga villkor.

Det största försöket gjorde vi genom
beslutet år 1954, då vi införde en oransonerad,
relativt okontrollerad spritförsäljning.
Vill man fortsätta på den vägen,
måste man skapa konkurrenter till
spriten. 4,5-ölet har visat sig inte vara
någon bra konkurrent. Jag upprepar orden
från nykterhetskommitténs yttrande

och från propositionen år 1954: det är
den danska och engelska vägen vi i så
fall måste slå in på, och då måste vi
göra försök — utskottet har understrukit
ordet försök — med mellanöl av samma
typ som i England och Danmark där ett
sådant mellanöl har undanträngt starkspriten.

Det höga spritpriset har vi redan som
hjälpare. Man kanske inte kan åstadkomma
någon större övergång från starksprit
till svagare alkoholdrycker, men
det gäller att försöka fostra de uppväxande
skarorna till att nöja sig med denna
svagare alkoholdryck och röra starkspriten
endast i undantagsfall eller helst
låta den helt stå.

Det har nämnts ett par saker av herr
Bengtson — och jag får kanske säga några
ord om de saker herr Bengtson berörde.

Till att börja med hade vi alkoholreklamen.
Här står herr Bengtson upp
och visar en affisch med olika slags flaskor
med sherry eller vad det var, och
varnade för sådan affischering. Men det
är med den nuvarande begränsade reklamen
som sådana affischer är tillåtna,
och herr Bengtson har inte föreslagit
förbud mot sådan reklam. Mellan Vinoch
spritcentralen å ena sidan och försäljarorganisationen
å den andra har i
samarbetsnämnden, som jag tror den heter,
överenskommits vissa riktlinjer, och
dessa riktlinjer är avsedda att även i
fortsättningen följas. De har tillåtit denna
reklam. Man får visa de olika varornas
namn och etiketter, och flaskorna
får man också avbilda enligt denna
överenskommelse, som herr Bengtson
inte gjort någon som helst attack emot.

Som jag och utskottet tolkat propositionen
är det meningen att behålla praktiskt
taget samma system som nu men
under friare former. Det står fortfarande
i lagen att man inte får annonsera
på ett siitt som uppenbarligen står i strid
med det i lagen angivna syftet. Det står
att försäljningen skall ordnas och handhavas
så, att det blir så ringa skada som
möjligt. Samma regler skall alltså gälla i
fortsättningen, men det hela skall handhas
mera genom överenskommelser

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

emellan de olika organen än genom bestämmelser
i avtalet mellan Vin- och
spritcentralen och leverantörerna. Det
är att förvänta att detta, som utskottet
betraktar som ett försök att lätta på reklamen,
i praktiken kommer att betyda
att vi i sak får det som nu.

Så nämndes också, att man föreslagit
en minskning av utskänkningsskatten på
spritdrycker. Den upphävs ju på starkvin
och utgick inte på lättvin, men nu skulle
den minskas även på spritdrycker. Vad
är skillnaden mellan utskottets förslag
och reservanternas? Jo, om man köper
en vara för låt oss säga eu krona, betyder
det med nuvarande bestämmelser
att utskänkningspriset blir 1:50, medan
det enligt det nya förslaget, om jag har
räknat rätt, blir 1: 33. Det är hela skillnaden.
Köper man för 2 kronor, får man
med nuvarande bestämmelser betala 3
kronor mot föreslagna 2: 67.

Skillnaden är rätt minimal. Det kan
emellertid kanske i viss utsträckning
medverka till att folk söker sig till restaurangerna
och där förtär sin sprit under
kontroll i samband med en måltid i
stället för att man, såsom nu ofta är
fallet, dricker spriten utan någon som
helst kontroll. Jag tror dock inte att denna
effekt blir så särskilt stor. På den
punkten är jag litet skeptisk men, som
sagt, någon verkan i den riktningen kanske
det får.

Vad som gjort att jag ändå anser att
detta bör vara med vid omläggningen är
att vi måste söka få till stånd en konkurrens
med festvåningarna och den
spritförtäring som där sker fullständigt
okontrollcrbart. Jag har lyckligtvis aldrig
själv behövt bevittna det, men jag
har hört berättas att spritförtäringen på
festvåningarna ofta är alldeles hämningslös.
Om spritpriserna på restaurangerna
blott blir 33 procent högre för t. ex.
brännvin än vid utminuteringen, så kanske
vi därigenom kan locka över en del
publik från de okontrollerade festvåningarna
till restaurangerna med deras
kontroll och det ansvar som varje restauranginnehavare
ändå måste ha, om han
i fortsättningen skall få behålla sina rättigheter.

När man här talar om att läget är mycket
bekymmersamt, vill jag erinra om
att bekymren inte alls gör sig gällande
i fråga om utskänkningen, utan det är utminuteringen
av spritdrycker som vållat
den bekymmersamma situationen. Utminuteringen
har ju ökat med 33 procent,
medan utskänkningen faktiskt
minskat med ungefär samma procenttal.
Utskänkningen har alltså sjunkit med
omkring en tredjedel, och den vållar inte
längre några problem. Problemet skapas
i stället av det klientel som förr gjorde
restaurangerna så otrevliga, nämligen
alkoholisterna, som nu köper sin sprit i
spritbutikerna och förtär den på andra
platser än på restaurangerna. Utskänkningen
utgör i dag inte längre något nykterhetspolitiskt
problem av en sådan
storleksordning, åt*, vi har någon anledning
att hysa särskilda bekymmer. Den
föreslagna sänkningen av utskänkningspriset
betyder säkerligen nästan ingenting
alls i negativ riktning ur nykterhetssynpunkt.
Vad som kan vara av värde är
emellertid att sänkningen av spritpriserna
på restaurangerna kanske kan bidra
till att man lockar över en del människor
från festvåningarna till restaurangerna
med deras större kontroll.

Man invänder då att det riktiga vore
att helt upphäva skillnaden i pris. Jag
medger att det resonemanget kan äga
visst fog och att man har rätt då man anför,
att en dylik åtgärd kanske bör övervägas.
Men å andra sidan måste man ju
se till, att starkspritpriset hålles vid en
viss nivå i förhållande till de alkoholsvagare
dryckerna. Därför måste man behålla
en viss utskänkningsskatt för att
bevara prisavståndet. Inom parentes vill
jag nämna att utskottet har haft ögonen
öppna för angelägenheten av att restaurangerna
i fortsättningen sköter prissättningen
på de alkoholsvagare dryckerna
på sådant sätt, att dessa drycker inte i
pris kommer alltför nära de alkoholstarka
dryckerna, utan att man behåller ett
ur nykterhetssynpunkt önskvärt avstånd.

Herr Bengtson tog även upp frågan
om restaurangernas ersättning för utskänkningen.
Herr Bengtson ansåg att
det inte är nödvändigt att ge restaurang -

Onsdagen den 15 maj 1957 fin.

Nr 17

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskanknmgen m. m.

erna en så liög ersättning som regeringen
föreslagit. Man måste då komma ihåg, att
detta ersättningsbelopp icke är avsett att
ge någon som helst vinst. Faktum är att
beloppet avvägts så, att det är uteslutet
att restauratörerna kan få någon vinst
därav. Beloppet räcker blott för att bestrida
kostnaderna i samband med spritserveringen.
Jag vill minnas att utskottet,
när vinstminskningssystemet infördes
på sin tid, skrev att frågan borde
tas upp till omprövning efter en viss tid.
Jag underströk för övrigt från min plats
i kammaren den gången utskottets synpunkter.
Nu har tiden ansetts vara inne
att göra denna omprövning i samband
med den kraftiga nedgång som restaurangrörelsen
fått vidkännas. Man vill ge
åt restaurangerna en sådan ersättning,
att beloppet täcker deras direkta kostnader
för att tillhandahålla och utskänka
spritdrycker, men det är, understryker
jag, alltjämt meningen att denna ersättning
inte skall möjliggöra någon
vinst.

Detta är bakgrunden till att vi vill behålla
ersättningen vid 15 procent, medan
reservanterna vill sänka den till 12 procent.
Reservanterna vill ge 12 procent
på ett utskänkningspris som höjs från
nivån 100 till 150. Vi däremot vill ge 15
procent på ett pris som höjs från 100 i
utminuteringen till 133 vid utskänkningen.
Detta medför att skillnaden inte blir
så stor som mellan 15 och 12, utan med
de siffror för höjningen som jag angav,
d. v. s. respektive 133 och 150, blir resultatet
att reservanterna vill ge restaurangerna
en ersättning av 18 kronor på ett
inköp av 100 kronor, medan vi andra vill
ge dem en ersättning av 20 kronor. Den
ersättningen räcker bara till för att någotsånär,
täcka kostnaden för utskänkningen,
och det är som sagt uteslutet att
det kan bli frågan om någon vinst.

Herr talman! De sista ting, som jag
bär talat om, betraktar jag som utanverk,
låt vara viktiga sådana, i det förslag som
bär lagts på riksdagens bord. Den stora
frågan är, hur vi skall kunna så småningom
tränga tillbaka starkspriten, särskilt
brännvinet, och därigenom göra
vårt folk till ett nyktrare folk med snyg -

gare och mera måttliga alkoholvanor. I
höstas höjde vi starkspritpriserna. I dag
står vi inför frågan, om inte också vi, såsom
man redan gjort i England och Danmark,
bör alliera oss med ölet för att
tränga tillbaka brännvinet.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

Herr BENGTSON (bf) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sjödahl har argumenterat
mycket för att vi skulle införa
detta Öl, för att därigenom få en dryck
som slår ut spriten. Enligt min uppfattning
är dock ölet endast en kompletteringsdryck
till men inte någon ersättning
för starkspriten. Jag skulle vilja fråga
herr Sjödahl: Tror herr Sjödahl verkligen
att en spritdryck, som innehåller
lägst 34 procent, men oftast mellan 40
och 50 procent alkohol, skall kunna ersättas
av en dryck, som innehåller blott
3,6 procent alkohol? Det verkar mycket
osannolikt.

Herr Sjödahl valde nog litet olyckliga
exempel, när han åberopade Danmark
och England. Enligt senaste uppgifter
jag har tillgängliga har man i England
en konsumtion av 6,44 liter alkohol per
invånare och år, vilket är betydligt mer
än i Sverige, ölkonsumtionen i Danmark
har jag redan tidigare belyst tillräckligt.
Helt allmänt sade herr Sjödahl att i England
och Danmark har man tvingat folk
bort från starkspriten genom att låta
dem dricka Öl i stället. Det är ingalunda
så. I Danmark åstadkom man först en
verklig minskning av starkspritkonsumtionen,
och sedan har man fått en ökning
av ölkonsumtionen, som inte är så särskilt
stark. Under åren 1911—1913 var
ölkonsumtionen i Danmark 33 liter per
invånare. 1928, och sedan man infört
den stora prishöjningen på starksprit,
var ölkonsumtionen 34,7 liter per invånare.
Alltså hade ölet till dess inte blivit
någon särskilt påtaglig ersättare för den
starkare spriten. Herr Sjödahls resonemang
på den punkten bygger på felaktiga
förutsättningar, som jag sade tidigare
i mitt första anförande.

Det är inte nu fråga om någon försöks -

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m,

verksamhet, som herr Sjödahl sade. Slopandet
av motboken var inte heller något
försök. Tanken bakom införandet av
detta nya Öl är inte heller något försök,
ty åtgärden är inte begränsad i tiden.
Däremot pågår det försök på vissa platser
om borttagande av tredjedelslitrarna
och ändrade bntiksstängningstider.

Beträffande reklamen vill jag bara erinra
om hur utvecklingen har varit på
det området. Vi kan där hålla oss till
fakta. Under åren 1949—1952 ökade
reklamen för alkohol med 40 procent.
Under samma tid ökade vinkonsumtionen
med 30 procert och spritförsäljningen
med 5 procent. Det var sålunda inte
alls så, att spritförsäljningen trängdes
tillbaka, utan tvärtom visar siffrorna att
ökad reklam och ökad spritförsäljning
följs åt.

Om vi tittar på Stockholm, skall vi
finna att man där har den största starkspritkonsumtionen
i vårt land men också
den största ölkonsumtionen, ölet är sålunda
en kompletteringsdryck till och
ingen ersättningsdryck för starkspriten.
Herr Sjödahl sade att vi har inget ölproblem
i dag. Nej, herr Sjödahl, men låt
oss införa detta Öl på 3,6 procent, då
kommer vi att få ett verkligt ölproblem
i vårt land!

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bengtson vidhöll
den uppfattningen, som han givit uttryck
åt här, att detta nya Öl blir en kompletteringsdryck
till brännvinet och inte
kommer att ersätta detta. Men, herr
Bengtson, såsom jag sade tidigare kan
vi inte göra någonting åt alkoholisterna
eller åt dem, som har för vana att dagligen
ta en sup till maten. Men vad vi
har möjlighet att göra är att vänja vanligt
folk att nöja sig med de svagare alkoholdryckerna
och icke övergå i alltför
stor utsträckning till starkare drycker.
Det är fråga om en uppfostran på
lång sikt. Herr Bengtson och andra, som
röstade för att vi skulle ta bort motboken
räknade väl inte heller med att effekten
skulle bli ögonblicklig. Herr Eng -

lund har alltid predikat, att man inte
gör ett nyktrare folk med en gång, men
att detta så småningom skall kunna bli
resultatet. Kan inte jag då också få anse
att mitt enkla mellanöl är någonting,
som så småningom kan fostra vårt folk?
Varför skall herr Bengtson här ställa
större fordringar på mig än vad han gör
på herr Englund?

Sedan nämnde herr Bengtson också
ölgubbarna — ja, han använde inte direkt
ordet, men man kom att tänka på
dem genom hans tonfall. Jag vill då erinra
om att det Öl, som det här gäller,
kommer att serveras på restauranger
och matställen men inte på ölkaféerna,
och det är på ölkaféerna som vi träffar
på ölgubbarna. Så länge de finns, som
vill berusa sig och har möjlighet att få
starksprit i obegränsade mängder, så
kommer dessa personer att berusa sig
med sprit och inte med Öl. Fysiologiskt
är det ofantligt mycket svårare nämligen
att berusa sig med Öl än med starksprit.
Det måste väl ändå vara ett skäl i detta
sammanhang.

Herr Bengtson refererade en historieskrivning
beträffande Danmark och
kanske också beträffande England, som
det nog är omöjligt att ta herr Bengtson
ifrån. Men märk väl, att hur än utvecklingen
gått, har man kommit dithän, att
England är ett väsentligen öldrickande
land liksom Danmark och att man där
har bättre nykterhetsförhållanden än
hos oss. Sedan kan det visserligen vara
sant att England har en större alkoholkonsumtion
per invånare än Sverige,
men både herr Bengtson och jag är överens
om att för samma alkoholmängd i Öl
som i starksprit får vi i ölet bara en
bråkdel av berusningseffekten hos spriten.
Det gör att man i det öldrickande
Danmark har en bättre nykterhetssituation
är vi i Sverige.

Då jag inte kan tala med änglars
tunga, måste jag vädja till kammarens
rationella förstånd. I kampen mot spritmissbruket
har vi nyligen höjt spritpriserna.
Nu måste vi få till hjälp ett Öl av
den kvalitet, som de öldrickande länderna
har, nämligen detta Öl med 3,6
procent.

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Nykterlietstillståndet i
vårt land företer i huvudsak en mörk
bild. Utskottet använder ordalagen »dagens
svåra nykterhetspolitiska situation»,
och herr Sjödahl använde ordet
»fasansfullt» för att beskriva tillståndet.
Men vi bör väl inte uteslutande fästa oss
vid de mörka sidorna. Vi kan ju dock
notera åtminstone någon liten ljusning.
En sådan ljusning innebär den konstaterade
nedgången av försäljningen under
innevarande år, en nedgång som har hållit
sig inte bara under de två första månaderna,
utan även under mars och
april, då påskhelgen inföll, vilket ansetts
omöjliggöra en rättvisande jämförelse
med resp. månader föregående år. En
jämförelse mellan de fyra första månaderna
i fjol och samma månader i år
visar i alla fall en minskning av försäljningen
i år med 13 procent.

En annan ljuspunkt är, såsom jag ser
det, den kraftiga tillbakagången av försäljningen
av starköl. Jag skall inte diskutera
anledningen till den. Utskänkningen
av sprit har också sjunkit mycket
starkt, vilket naturligtvis påverkat
statistiken över nedgången av försäljningen.

Det finns ytterligare en ljuspunkt,
nämligen den reaktion som har gjort sig
gällande på arbetsplatserna. De, som är
intresserade, kan exempelvis läsa i dagens
nummer av Stockholms-Tidningen
det reportage som gjorts från olika industrier
och från exempelvis tunnelbanebygget.
Det visar att man inom de
grupper som det här gäller, alltså sådana
som arbetar i industrier eller eljest har
kroppsarbete, mycket kraftigt reagerar,
inte bara mot spritmissbruket utan rent
av, kan man säga, mot bruket av sprit.

Vi hade en debatt här för en vecka
sedan, där förutvarande kommunikationsministern
klart angav att syftet med
den sänkning av blodalkoholhalten, som
skulle gälla som straffbarhetsgräns vid
rattfylleri, icke var att bibehålla vanan
att ta exempelvis en sup ocli en pilsner,
innan man gav sig ut och körde bil, utan
att vederbörande skall avstå från all
sprit i samband med bilkörning.

Allt detta är, menar jag, saker som
man kan registrera på plussidan när det
gäller detta problem. För övrigt är jag
fullkomligt ense med herr Sjödahl om
att det goda exemplet är ett av de kraftigast
verkande medlen i detta sammanhang.
Jag vill på den punkten på det
allra varmaste instämma med honom.

Jag ber sedan, herr talman, att få säga
några ord om de nu aktuella frågorna i
tur och ordning. Jag skulle vilja börja
med frågan om utskänkningsskatten och
vad som hör samman med den.

Omsättningen på restaurangerna har
sjunkit mycket kraftigt, och orsaken härtill
har angivits vara dels den fria utminuteringen
av sprit, dels att utskänkningsskatten
på restaurangerna är så
pass hög, att spriten där blir avsevärt
mycket dyrare än vid utminuleringen.
Men det finns väl också en annan orsak

— jag har redan snuddat vid den —
nämligen att i och med att vårt folk har
blivit, kan man säga, ett bilåkande folk

— vi kommer väl snart att ha inte mindre
än ungefär en miljon motorfordon i
vårt land — kommer den tanke, som låg
bakom det beslut riksdagen fattade förra
veckan, att slå igenom, d. v. s. att
sprit och motorism icke hör ihop. Det
är väl i alla fall så, att restaurangerna
runt om i vårt land i mycket stor utsträckning
frekventeras av människor,
som på grund av sitt yrke eller såsom
turister far omkring i landet med motorfordon
och som då har anledning att
inta sina måltider på dessa näringsställen.
Därvid rekvirerar de numera icke
någon sprit, vilket de förut gjorde. Jag
tror att vi har att söka en av orsakerna
till nedgången i omsättningen på restaurangerna
i detta förhållande.

Följden har ju blivit, såsom herr Sjödahl
sade, att utskänkningen inte längre
är i varje fall något stort nykterhetsproblem.
Det är relativt obetydligt. Men då
frågar jag mig, vad det finns för anledning
att under sådana förhållanden sänka
statens inkomster av denna liantering
med enligt utskottets beräkning 23
miljoner kronor. Det iir väl inte en sådan
skattesänkning som i dagens läge är
den angelägnaste, herr talman, i syn -

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

nerhet inte som denna beskattning nu
åtminstone i viss mån beräknas hålla
tillbaka konsumtionen. Det är ju konsumtionen,
som vi i dagens läge vill
komma åt genom beskattning. Jag kan
därför, när det gäller utskänkningsskatten,
inte yrka annat än att den skatten
måtte bibehållas på nuvarande nivå.

Jag skall inte beröra ersättningen något
närmare; det är bara en liten detalj,
såsom herr Sjödahl mycket riktigt
sade. Det kan inte spela någon större
roll, om denna ersättning bestäms till
18 eller 20 kronor vid en viss omsättningssumma.
Vi har från vår sida hållit
på den saken och tagit med frågan i vår
reservation närmast därför, att vi anser
att utskänkningen av sprit och över huvud
taget hela rusdryckshanteringen
skall handhas så, att den enskilde inte
har något privat intresse av att denna
hantering expanderar.

Jag skall sedan nämna något om ölet.
Herr Bengtson har redan sagt det mesta
av det jag ville anföra på den punkten.

Herr Sjödahl mobiliserade, kan jag säga,
hela sin övertalningsförmåga för den
kampanda, som han ville locka fram
emot —• ja, han nämnde inte ordet, men
ordet »spritdjävulen» brukar ju användas
i vissa sammanhang. Han menade
att detta Öl kan sägas vara de bataljoner,
vi skall sätta in i denna kamp.

Som vi ser saken, är detta att driva
ut djävulen med Belsebub. Problemet
förhåller sig verkligen litet annorlunda
i Stockholms stad, kanske också i Göteborg
— alltså storstäderna — jämfört
med landsbygden. Vi, som kommer från
landet, vill faktiskt inte ha tillbaka det
gamla pilsnersuperiet. Alla vi som var
med om och minns, hur det såg ut i de
gamla handelsstallarna, som i regel
fanns vid lanthandlarnas magasin på
den tiden, vill inte ha tillbaka det elände
som existerade, då det gick att köpa
pilsnern fritt i affärerna och då dessa
missbrukare sprang från affären ut i
magasinen eller stallarna och sedan gick
ut till väggen, där vederbörande fungerade
såsom en slags vattenledning. Det
är därför som vi är bestämda motstån -

dare till att införa ett nytt Öl av den typ
som här föreslagits.

Jag kan inte förstå annat än att en
anledning till att man från bryggerihåll
är mycket angelägen om att få detta Öl
är den väldiga tillbakagången i försäljningen
av det starköl som nu finns. När
det visar sig, att det var en fullständigt
misslyckad spekulation, tänker vederbörande
att om de kunde få sälja ett Öl
med något lägre alkoholhalt under lättare
betingelser, skulle det finnas utsikter
att uppnå en ökning av konsumtionen
och därmed också av produktionen av
ett sådant Öl.

Nu är det ju på det sättet — och det
skall kanske också antecknas som en
viss ljusning i det mörker som eljest råder
— att konsumtionen av klass I, alltså
av skattefria maltdrycker, har stigit.
I den mån det lyckas för tillverkarna
att få fram en smaklig måltidsdryck av
den typ, som exempelvis serveras i riksdagsrestaurangen,
tror jag att vi har tillräckligt
stor sortering av dessa varor,
således av lättbrygd av olika slag, av 2,8-procentigt Öl och av starköl, för dem
som vill ha det.

När det till slut gäller frågan om
spritreklamen skall jag villigt erkänna,
att den frågan också är relativt obetydlig.
Herr Sjödahl påpekade, att vi från
nykterhetshåll inte gått till storms mot
den reklam som görs. Därför fann han
det litet underligt, att vi nu gick emot
en utvidgning. Men det finns väl ändå
en skillnad i detta fall. Och om det är
en så obetydlig sak, varför skall man då
ändra på den? Det finns ingen anledning
att ändra på de bestämmelser som
nu finns.

När jag använder ordet »ändra», herr
talman, får jag kanske göra en sista
anmärkning. Vi har under de år, som
gått sedan 1954 års beslut, hela tiden
använt det argumentet att våra erfarenheter
ännu inte blivit tillräckliga; låt
oss vänta med att ändra, har vi sagt, till
dess erfarenheterna blivit litet bättre
underbyggda! Nu visar alltså erfarenheterna,
att konsumtionen av starksprit
är i nedåtgående, att konsumtionen av
starköl så gott som har försvunnit och

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

att konsumtionen av klass I och klass II
är i stigande. Vilken anledning har man
under sådana förhållanden att nu vidtaga
ändringar, vilkas resultat vi vet
mycket litet om men som ger oss all anledning
att befara det allra värsta?

Herr talman! Jag ber alltså att på den
nu föredragna punkten få yrka bifall till
reservation II).

Häri instämde herrar Anders Johansson
(fp), Sunne (fp), Nord (fp) och
Söderquist (fp).

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag vill börja med att
uttala den stilla förhoppningen, att den
abstrakta och teoretiska exklusivitet, som
brukar prägla spritdebatterna i detta hus,
i dag skall lämnas hemma, när det är
en i huvudsak så prosaisk fråga som
förslaget om ett nytt mellanöl som är den
stora, kontroversiella diskussionspunkten.
Ölet är ju en vardagsvara, och vi
kan därför kanske föra en ganska vardaglig
debatt om den frågan. Jag har
också, med hänsyn till den glest besatta
kammaren, en känsla av att detta inte
heller är någon fråga som så där alldeles
överväldigande dominerar tankeverksamheten
hos riksdagens ledamöter.

Låt mig vidare säga att de grundläggande
linjer, som låg bakom hela den
proposition som presenterades riksdagen
år 1954, ändå har fått sitt uttryck -— visserligen
i litet format —• i de båda propositioner
som riksdagen i dag har att ta
ställning till. Strävandena var ju alt
komma ifrån de mera tvångsbundna och
regleringsbetonade förhållanden, som
präglade spritlagstiftningen i vårt land,
alt komma över till någonting av inställningen,
att vi litar på den enskilde medborgarens
känsla av eget ansvar och att
lagstiftningen och statsmakternas åtgärder
till den ändan snarare skulle inriktas
på att stimulera, leda och påverka
än att uppställa regler och förbud för
medborgarna. En av de grundläggande
tankegångarna var onekligen, att man
genom de nya åtgärderna skulle försöka
stimulera en övergång till konsumtion
av de alkoholsvagare dryckerna på

bekostnad av den i vårt land tyvärr så
populära starkspriten. De båda nu föreliggande
propositionerna är följaktligen
helt och hållet logiska följdföreteelser
till de grundläggande tankegångar, som
riksdagen år 1954 var ense om.

När vi sett på utvecklingen efter den
1 oktober 1955, har vi ju tidigare här i
riksdagen haft anledning -— senast i fjol
höst, då vi debatterade prishöjningen
på starkspriten •— att kommentera den
från med skäl ganska dystra utgångspunkter.
Men jag har ännu inte hört att
ens de mest energiska företrädarna för
avhållsamlietslinjen på detta område —
nykterhetsrörelsens ivrigaste förkämpar
-— har velat beteckna utvecklingen efter
riksdagsbeslutet 1954 såsom en bankrutt.
Man har inte släppt tankarna och förhoppningarna,
att vi ändå skall kunna
bära vidare de grundläggaande tankegångar,
som låg i det beslutet, och att
svenska folket med heder skall visa sig
kunna bära det personliga ansvar, som
riksdagen då lade på det. Så länge reservanterna
inte är beredda att beteckna
1954 års riksdagsbeslut som galet, felaktigt
och oriktigt och kräva åtgärder i
fråga om starkspriten, med återgång till
motboken, till regleringar och förbud, så
länge är det bara att agera i utkanterna
av problemet, när man försöker göra frågan
om tiondelsprocenten i ett Öl till det
stora nykterhetspolitiska spörsmålet i
dag.

Man vågar kanske också säga, då man
ser tillbaka på utvecklingen efter den
1 oktober 1955, att den kännetecknades
av en omedelbar kraftig uppgång i starkspritkonsumtionen,
men ändå inte en optimal
uppgång. Den optimala uppgången
kom tre, fyra månader, eller kanske
rättare sagt sex, sju, åtta månader senare.
Vad som däremot mycket starkt
präglade den fria tiden var ju en kraftig
uppgång av exportölkonsumtionen. Det
har alltså här varit två helt skilda utvecklingskurvor.
Starkspriten exploderade
inte vid frigivandet; det blev visserligen
eu kraftig uppgång, men den tenderade
att bli ännu starkare längre fram.
Vad beträffar exportölet däremot fick
vi den starkaste uppgången omedelbart,

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

och sedan blev det en ganska snabb återgång.
Man kanske kan säga att exportölet
inte lyckades ta upp konkurrensen
med starkspriten. Det vore ju rätt naturligt,
om man sagt sig att vi just under
månaden efter sedan spriten blev fri
skulle ha haft den verkligt stora uppgången
på starkspritens område. Då borde
det ha varit en ackumulerad förväntan,
som skulle ha exploderat i frihetens
konsumtion. Så blev emellertid inte fallet,
och det kan ju tänkas att den kraftiga
uppgången av exportölkonsumtionen
därvidlag hade en viss återhållande verkan
och effekt. Exportölet hade ju i vårt
land omgärdats med utomordentligt stora
och omfattance säkerhetsåtgärder.
Man måste gå till läkare och få ett intyg
på att man var i ett fysiskt och psykiskt
depressionstillstånd för att sedermera på
apoteket få inköpa en flaska klass III.
Det blev någonting av en mystisk eftertraktan
av det oåtkomliga som här blommade
ut. Nu blev detta så hårt hållna exportöl
fritt, och eftersom man — naturligtvis
med god medverkan även från
nykterhetsorganisationernas sida — hade
lyckats uppamma en föreställning hos
svenska folket, att just detta exportöl
var kvintissensen av det okända, var
det förklarligt att, så som människorna
rent psykiskt är utrustade, de då skulle
pröva på detta Öl när det blev fritt.

Jag sätter dessa båda utvecklingslinjer
i parallellitet med varandra, nämligen en
kraftig uppgång på starkspritens område
men icke en optimal uppgång. På
ölets område, en uppgång som sedermera
snabbt gick tillbaka igen. Det ger ju närmast
anledning att tro, att under denna
månad exportölet var någonting av en
verklig konkurrent till starkspriten. Vår
aktsamhet och vår rädsla för att släppa
fram ölet gjorde bland annat, att det inte
släpptes loss i den allmänna handeln.
Det visade sig vara ganska besvärligt att
komma över det. Det är en tungtransporterad
och voluminös vara; många kanske
måste resa miltals till systembolagets butiker
för att köpa ölet — alla är ju inte
utrustade med bil, och har de bil, kanske
de inte kan paikera den utanför porten
— och det var många svårigheter

som gjorde, att man när den första bekantskapens
entusiasm hade lagt sig,
tyckte att besväret var för stort för att
fortsätta med inköpen.

Jag har bara velat säga detta för att
understryka, att om man skall dra några
slutsatser, huruvida ölet kan vara ett alternativ
till starkspriten, ger onekligen
utvecklingen under den första fria månaden
viss anledning att tro detta.

Det har av utsLottsordföranden herr
Sjödahl sagts i debatten att det Öl, som
här föreslås, är etl Öl av en typ som är
internationellt godtagen. Det är ett Öl
som i andra länder — säga vad man vill
— ändå visat sig ''ara ett alternativ till
starkspriten. Om man reser i England
och i Danmark, finner man att ölet just
hos de breda folklagren är en verkligt
slagkraftig konkurrent till starkspriten.

Nu kan det ju frågas: Varför har då inte
finansministern vågat gå längre och
verkligen populariserat det nya mellanölet?
Detta får ju fortfarande icke säljas
på kaféerna, och det får inte säljas
i kringföringshandeln, utan det skall säljas
i de fasta butikerna och försäljningsställena,
och man har möjlighet att från
länsstyrelsens sida dra in tillståndet,
därest missbruk skulle förekomma. Ja,
jag bar helt enkelt inte velat gå längre,
därför att jag har varit medveten om den
överdrivna rädsla för ölet, som många
i detta hus bär inombords, och en ledamot
av regeringen får ju alltid se till, att
han anpassar sina förslag, så att de har
möjlighet att accepteras av riksdagens
båda kamrar. Rädslan för ölet borde
emellertid nu ha mildrats, och jag kanske
direkt skulle kunna replikera herr
Spetz, när han fick visionen av de gamla
tidernas öldrickandeelände, med att
säga, att det faktiskt är att vara blind på
båda ögonen och se bort från den utveckling
som har skett från de dagar, som
föresvävar herr Spetz och som även jag
minns från min barndom, till våra dagar.

Öldrickandet förr — jag vet inte om
herr Spetz går 20 eller 40 år tillbaka i
tiden — var någonting av den fattiges
revolt mot tidens trista elände. Om stugan
var full av barn och han hade jämn

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

möda att hålla deras hunger borta, så
kan det väl hända att han någon gång
sade sig, att i detta elände behöver man
en stund av glömska, och att han då gick
ut och drack Öl. Men situationen är ju en
helt annan i dag. Är det någon som tror
att våra ungdomar skulle gå tillsammans
och köpa en back mellanöl hos handlanden
och sätta sig och dricka ur den?
Är det någon som tror att öldrickandet
föresvävar en modern familjefar såsom
en lämplig avkoppling? Hans lämpliga
avkoppling i dag är säkerligen en helt
annan. Han kanske sätter barn och
blomma i en folkvagn eller en Volvo och
reser ut över lördag och söndag. Man
har bortsett helt från den psykologiska
utvecklingen och den standardutveckling
vi haft i vårt land, när man med
utgångspunkt från den förgångna tidens
ölelände försöker ge riksdagens ledamöter
en känsla av att i detta skall vi dyka
ned på nytt, därest finansministerns förslag
om ett mellanöl, försålt under relativt
restriktiva förhållanden, skulle bli
en praktisk verklighet.

Jag ser denna fråga också på det sättet,
att det är fråga om en konsumentservice.
Jag tror att det var herr Spetz
som talade om den verkligt goda måltidsdryck
som vi kan köpa nere i riksdagsrestaurangen.
Utan någon tanke på reklam
förmodar jag att lian menade
»Kum». För att ingen oförrätt skall ske,
skall jag benämna det allmänt med uttrycket
»svagdricka». Jag vill säga att
jag emellanåt dricker några glas svagdricka,
jag trivs med det och kan rekommendera
det på det varmaste. .lag
dricker ibland ett glas klass II, jag trivs
med det och kan rekommendera det.
Jag dricker exportöl någon gång, jag
trivs med det och kan rekommendera
det. Jag föreställer mig, att om riksdagen
beslutar sig för att införa mellanöl,
kommer jag att dricka även det vid
något tillfälle och säga, att det var inte
så dumt och att jag ber att få rekommendera
det. Om denna konsumentservice
vidare innebär att vi får en svagdricka
för 25 öre flaskan, vanlig pilsncrdricka
för 45 öre flaskan, ett mellanöl
för 65 öre flaskan och ett exportöl

4 Förslå kammarens protokoll 1957. Nr 17

för 85 öre flaskan, då har man tagit
vissa hänsyn till önskvärdheten av att
kunna furnera allmänheten med ett sortiment,
där all valfrihet förefinnes.

Nu har man i denna diskussion med
ganska stark skärpa — framför allt från
herr Bengtsons sida — anfört, att man
har anledning att befara att de, som i
dag dricker en pilsnerdricka med 2,8
procent, kommer att sluta med det och
i stället gå över till mellanölet med 3,4
eller 3,5 procent. Jag är inte alls så övertygad
därom. Jag tror att pilsnern har
sin speciella kundkrets vid vissa tillfällen
och med hänsyn till vad man vill
kosta på sig och att mellanölet får sin
kundkrets vid andra tillfällen och med
hänsyn till vad man då vill kosta på
sig.

Det kan ju tänkas — och det skall i
ärlighetens intresse sägas — att det kommer
att finnas en och annan i kammaren
som säger att eftersom det finns ett 3,4-procentigt Öl, så tar jag det nu och låter
bli pilsnerdrickan med 2,8 procent,
men det finns lika stora utsikter att en
och annan kommer att säga, att eftersom
jag får elt Öl med 3,4 eller 3,5 procent,
så låter jag bli att ta den andra eller
tredje snapsen eller kanske t. o. m. —
mirabile dictu — den första snapsen. Jag
menar att om vi skulle få den utvecklingen,
att en och annan 2,8-pilsnerkonsument
gick över till att bli 3,4-pilsnerkonsument,
så kan man acceptera en
sådan utveckling, om den uppvägs av
att en och annan, som annars tar två
snapsar, när han äter, nöjer sig med eu
snaps i fortsättningen. Det är svårt att
göra gällande så där patentsäkert som
bl. a. herr Bengtson gjorde, att nu får
vi den eller den konsumtionsinriktningen.
Jag är övertygad om att har vi
släppt loss i fri förbrukning den 40-procentiga
starkspriten, på medborgarnas
eget ansvar, fattas det ju både konsekvens
och logik hos de talesmän, som
gör frågan om fem eller sex tiondedelars
större eller mindre alkoholprocent hos
ett Öl till en riksvikitg nykterhetspolitisk
fråga.

Vi läste i tidningarna till vår glädje
att årets rykrytinryckningar har varit

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

föredömliga ur nykterhetssynpunkt. Om
man får tro tidningarna i går, hade polisen
inte behövt rycka in i något enda
fall för att ta hand om fulla rekryter.
På den tiden, då jag gjorde min rekryt,
var situationen inte alls likadan — det
vill jag i ärlighetens intresse erkänna.
Man behöver kanhända inte misströsta
om svenska folkets förmåga att individuellt
ta ansvar och ta vara på sig självt
när det gäller förtäring, inte bara av
pilsner utan till och med av starksprit.
Utvecklingen under de senaste månaderna
har ju varit glädjande i detta avseende,
och det ser ut, som om vi hade toppat
förbrukningssiffrorna och nu är inne
på litet sundare vanor. Jag tror inte
att man kan säga att de friska människorna
ökat sin alkoholförbrukning i sådan
utsträckning, att den utgör något
påtagligt problem. Däremot faller en
väsentlig del av konsumtionsökningen
på de gamla och olyckliga återfallsalkoholisterna,
som helt enkelt inte kan motstå
sitt alkoholbegär. Men vi skall dess
bättre skriva lagar för den alldeles överväldigande
friska delen av svenska folket
— de sjuka människorna får vi ta
hand om på andra vägar genom en effektiviserad
nykterhetsvård och på det
sätt, som bland andra herr Sjödahl i sitt
anförande här givit uttryck åt.

Herr Bengtson gjorde ett uttalande,
som jag inte vill låta stå alldeles oemotsagt.
Han sade, att möjligheten att vi
skulle få de danska konsumtionsvanorna
och alltså övergå från konsumtion av
starksprit till Öl var betingad därav, att
man med en gång genomförde en chockartad
prisstegring på starksprit, och då
skulle man få denna — om jag fattade
herr Bengtson rätt — i och för sig acceptabla
men icke lyckade utveckling. Om
herr Bengtson emellertid för denna diskussion
med hänsyn till dagens läge, förhåller
det sig faktiskt på det sättet, att
en liter svensk akvavit kostar — om
man räknar om valutan i ett motsvarande
danskt värde — ungefär på pricken
lika mycket som en dansk akvavit.
Danskarna dricker fortfarande mindre
starksprit än vi gör i vårt land och förhållandevis
mer maltdrycker och Öl. Jag

vill minnas att proportionerna mellan
den svenska och den danska konsumtionen
av starksprit och Öl är, att vi konsumerar
fem gånger mera starksprit och
danskarna konsumerar dubbelt så mycket
Öl som vi.

Det är onekligen på det sättet, att om
man försöker dra slutsatser av den statistik
som finns — även om jag personligen
alltid gör reservationer mot statistik
på vilket område den än må åberopas
och det gäller även detta område
— får man ändå närmast intrycket av att
om man släpper loss ett populärt Öl av
typen »europeisk måttstock», d. v. s.
det här föreslagna mellanölet, finns det
ändå en rimlig möjlighet att leda över
de mest råa förbrukningsvanorna till en
förhållandevis oskyldigare konsumtion
av denna dryck. I varje fall påstår experterna,
som vetenskapligt studerar detta
ämne, att berusningseffekten vid konsumtion
av Öl är betydligt mindre än
vid förtäring av starksprit.

Det är ju inte enbart frågan om ölet,
som är kontroversiell i dagens debatt,
även om den på det sätt, som blivit tradition
i vårt land, har förts fram som
den dominerande spritpolitiska frågan.
1 det problem, som kammaren nu har att
behandla, ingår bland annat en reduktion
av utskänkningsskatten för våra restauranger.
Det är klart att herr Spetz,
såsom den energiske ledamot av bevillningsutskottet
han är, kan ställa sig
upp och anklagande peka på finansministern
och fråga, vad det är för slöseri
med statens medel att ge bort 20 miljoner
kronor, som finansministern så väl
behöver. Jag kan säga herr Spetz, att regeringen
mycket noga övervägt denna
åtgärd, innan den tagit ståndpunkt. Men
det är ändå uppenbart att de åtgärder,
som man inom detta hus vidtog,
efter den 1 oktober 1955 medförde
ytterst påtagliga förändringar i
den svenska restaurangnäringens ekonomiska
möjligheter. Mest påtagligt
har resultatet varit när det gällt de s. k.
folkrestaurangerna — om jag får använda
det uttrycket •— där konsumtionen
av sprit i själva verket var en kompletteringskonsumtion.
Men det råder

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

ingen tvekan om att över huvud taget hela
näringen — och det är inte någon
oväsentlig näring — har ställts inför
ganska svårartade problem med hänsyn
till det beslut som riksdagen fattade,
när spriten släpptes loss. Vi har kommit
till den uppfattningen, att det är skäligt
att göra denna reduktion av utskänkningsskatten
för att ge spritkonsumtionen
under de vårdade och kontrollerade
former, som restaurangerna är skyldiga
att iaktta, en bättre och ärligare
chans emot den konsumtion, som är en
direkt följd av utminuteringen, d. v. s.
hemmaförbrukningen, portgångsförbrukningen
eller vad man vill använda för
uttryck.

Restaurangnäringen är ju ingen obetydlig
verksamhet i vårt land, och i den
mån som människorna höjer sin standard
och reser mer och mer inte bara
inom sitt eget land utan också i andra
länder, så liar det ju en viss betydelse,
på vilken standard den svenska restaurangnäringen
arbetar. Turismen är ju
en valutagivande industri, större än vad
de flesta i denna kammare kanske har
en föreställning om. Vi måste anständigtvis
hålla oss med en restaurangnäring
som kan driva denna i och för sig
accepterade och vällovliga näring under
något så när rimliga utkomstförhållanden.

Till den ändan har vi också sagt
oss, att vi bör kunna ta risken att ha
fria priser på starkvinerna. Vi har ju
nu tagit bort vinstmöjligheten på starkspriten
för restaurangerna, men vi har
sagt oss att de bör ha en rimlig ersättning
för sitt arbete med att furnera kunderna
med sprit, eftersom en del kunder
begär att få ett glas starksprit när
de besöker en restaurang. Det har diskuterats
vad denna ersättning skall uppgå
till. Regeringen har föreslagit 15
procent i sin proposition, och reservanterna
i utskottet har stannat vid 12. Det
har tidigare sagts av utskottets talesmän,
att inte ens 15 procent är full och fair
ersättning för den kostnad som restaurangerna
har genom att de serverar sprit.
Går man under detta tal, blir det följaktligen
en ännu stramare behandling

av restaurangnäringen. Man ger den inte
möjlighet att kompensera sig för den
arbetskostnad som denna hantering medför.
Jag vet att utskottets reservanter då
faller tillbaka på att det ligger ett goodwillvärde
i att få servera vin och starksprit,
och mot detta värde kan man balansera
en ersättning som icke täcker
kostnaderna. Detta resonemang var ganska
riktigt före den 1 oktober 1955, men
i dag är det i varje fall för folkrestaurangerna
inte någon realitet.

Från den utgångspunkten har jag
kommit fram till att begära att man
skall ge ekonomisk möjlighet för restaurangerna
att föra spritvaror. Begär man
att de skall furnera kundkretsen härmed,
är det rimligt att kostnaderna därför
också i görligaste mån blir ersatta.

Det har i denna debatt inte anförts
några klagomål mot de fria vinpriserna,
och detta fattar jag följaktligen så att
på den punkten behöver vi inte ta upp
någon diskussion. Om jag behöver säga
något till mitt försvar, ifall någon inte
har samma uppfattning som jag, skulle
det väl närmast vara att jag nog tycker
att vi har en inbördes konkurrens
mellan restaurangerna i vårt land, som
gör att det knappast är möjligt för en
restaurang att i nämnvärd utsträckning
ta ut några oskäliga vinster på vin. Om
man maximerar priserna på vin, ligger
det ju nära till hands att restaurangerna,
eftersom de ändå måste se till att deras
ekonomi går ihop, tar igen detta i form
av höjda priser på mat, på pilsner, sockerdricka,
ramlösa etc., och det menar
jag inte är en utveckling som man har
anledning att befrämja.

Jag tror att det var herr Bengtson,
som vände sig emot de liberaliseringar i
fråga om reklamen som är föreslagna.
Jag vågar nog säga att även på den punkten
innebär propositionen ett fullföljande
av de tankegångar som man gav
uttryck för 1954. Det kommer inte att
reklameras för brännvin, Skåne och
Norrland, det kommer att reklameras
för de svagare dryckerna, som kan bli
konkurrenter till den egentliga starkspriten.
Den reklamen har vi för närvarande,
ocli det är, menar jag, rätt överdri -

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

vet att binda denna verksamhet med de
regler som man i dag har. Jag tror att
reklammakarna kommer att ha intresse
av att sköta denna verksamhet med sådan
aktsamhet och omsorg, att riksdagens
ledamöter icke behöver bli besvikna
på den liberalisering av reklamverksamheten
som här har ifrågasatts.

Herr talman! Jag har med detta velat
kommentera de inlägg från reservanternas
sida som har presterats här i dag
från talarstolen och kanske ytterligare
med några korta anmärkningar rekommendera
den proposition som riksdagen
i dag behandlar.

Herr BENGTSON (bf) kort genmäle:

Herr talman! Från finansdepartementet
brukar man vanligen få höra en hel
del uppgifter om utvecklingen på olika
områden, men jag finner i dag, att uttalandet
är betydligt mera präglat av förmodanden
och obenägenhet att gå in på
de faktiska uppgifter från alla länder
som har anförts i debatten här. I första
hand vill statsrådet Sträng visa på övergången
1955. Jag tror inte att om man
drar upp kurvor över starkölskonsumtionen
och spritkonsumtionen, det blir
någon vidare överensstämmelse. Det
finns ytterligare två faktorer som inverkar.
Den ena är den stora nyfikenheten
på starkölet. Den andra är att den kampanj
som vi satte i gång för att dämpa
ned det hela torde ha gjort någon verkan.

När det vidare sägs att ölet inte är så
tillgängligt, så vill jag dock erinra om
att det nuvarande starkölet kan köpas på
alla de platser elär man kan köpa spritdrycker.
Skulle den meningsriktning finansministern
och utskottets ärade ordförande
företräder vara riktig, då skulle
folk mycket väl kunna säga: Här finns
både starköl och starksprit, jag köper
starköl i stället. Men det är inte så. Man
gör inte på det sättet.

Beträffande det tidigare öleländet vill
jag säga, att den höjning av levnadsstandarden
som gjort slut på detta också inverkat
på annat sätt. Skall man be hem
några gäster, resonerar man ofta så, att

det finns vanligt pilsner på 2,8 procent
och starköl på 3,6 procent. Naturligtvis
har jag nog god ekonomi för att bjuda
på något bättre och så blir det 3,6 procent
i stället för 2,8 procent.

Finansministern sade vidare att man
skulle kunna låta bli den andra snapsen
för att det finns ett bättre Öl. Det är mycket
optimistiskt. För att man fick ett Öl
som hade 0,8 procent högre alkohollialt
skulle man avstå från denna andra snaps,
som innehåller ungefär 40 procent alkohol!
Jag tror inte att den andra snapsen
kan ersättas på det viset.

Vi kommer nog fram till samma resultat,
vilka uppgifter vi än tar. Jag är
villig att diskutera den danska, den
franska, den engelska, den finska och
den svenska utvecklingen, som alla tyder
på att ölet är en kompletteringsdryck
till starkspriten och ingen som helst ersättning
för denna. Jag är säker på att
det kommer att lyckas att få svenska folket
att dricka mycket mera Öl, men det
kommer inte att inverka något på konsumtionen
av starksprit. Också nykterhetskommitténs
betänkande visar detta.
Den danska spritkonsumtionen sjönk
med 90 procent den tid som jag nämnde,
men ölkonsumtionen steg under samma
tid inte med mer än 13 procent, vilket
är ett ytterligare bevis. Även om herrarna
är obenägna att diskutera denna fråga,
har jag dock velat anföra de föreliggande
siffrorna.

Priset är lika högt i Sverige som i Danmark,
men vi har låtit det stiga så småningom
med några kronor då och då,
och det har haft en menlig inverkan på
utvecklingen i Sverige.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag började mitt tidigare
anförande med att peka på någonting
som jag betecknade såsom ljuspunkter
när det gäller nykterhetstillståndet i
vårt land, och det föreföll mig som om
finansministern med sitt exempel från
inryckningarna till värnpliktstjänstgöring
bestyrkte, att läget har ljusnat. För
min del vill jag gärna betyga, att jag
icke har misströstat om det svenska fol -

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

kets förmåga att visa omdöme och ansvar
och att ta hand om sig självt. I
varje fall har nykterhetsrörelsen aldrig
misströstat. Men det hindrar ju inte att
vi under den tillnyktringsperiod — kanske
jag får lov att säga så — som vi nu
synes vara inne i är motståndare till för
tidiga ändringar. Vi anser att det här
framlagda förslaget innebär en sådan
ändring som har kommit för tidigt. Vi
borde ha väntat längre för att avvakta
utvecklingen.

Till sist vill jag säga, att finansministerns
trivsel med olika slags Öl knappast
som personligt exempel motsvarade herr
Sjödahls intentioner.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Departementschefen har
i propositionen påpekat, att de åtgärder
som år 1954 vidtogs för en övergång
till svagare drycker visade sig vara
otillräckliga. De åtgärder som nu föreslås
är alltså endast ett fullföljande av
de intentioner som statsmakterna hade
1954. De sammanfaller också med nykterhetskommitténs
klara uttalande för
en övergång till alkoholsvagare drycker.
Det har visat sig, att det 4,5-procentiga
starkölet som infördes vid den sista reformen
inte varit så begärligt, troligen
till stor del beroende på att det var omgärdat
med en hel del omöjliga bestämmelser
och att alokohlhalten i detta Öl
var något för hög för att de som verkligen
ville ha ett gott Öl skulle välja detta.
De som ville ha alkohol tog då i stället
starkspriten.

Det nya Öl som nu föreslås, skulle innehålla
en alkoholhalt av 3,6 volymprocent,
alltså endast 0,8 procent högre än
det vanliga ölet — klass II — som vi nu
har. Jag förstår inte att denna lilla skillnad
i alkoholhalten kan stöta någon. Det
har sagts att vi skall ta bort den vanliga
pilsnern, som har 2,8 volymprocent,
och tillhandahålla ett nytt Öl med 3,2
volymprocent. Men varför skulle vi göra
det? Det finns eu hel del människor som
vill ha kvar klass II, och då tycker man
att de också bör kunna få det. Det har
t. o. in. kommit fram ett kompromissförslag,
som avser elt Öl med 3,4 procent.

Jag vill än en gång understryka, att
denna strid om futtiga 0,8 procent måste,
efter mitt sätt att se, vara orealistisk.
Här gäller det att försöka främja en
övergång till svagare alkoholdrycker.
Det har faktiskt visat sig att i en del
länder, där man konsumerar mycket Öl,
det också har blivit bättre med nykterheten.
Allting tyder alltså på att om vi
skulle kunna få till stånd en ökad konsumtion
av Öl här i vårt land, så finns
det också förhoppningar om att vi på
längre sikt skulle kunna få fram de alkoholsvaga
dryckerna på de alkoholstarka
dryckernas bekostnad och därmed
förbättra nykterlietstillståndet.

Jag kan inte heller tänka mig att det
skulle innebära någon fara för nykterheten
att genomföra de nya regler för
maltdryckernas distribution, som nu föreslås.
Det är en servicefråga, som finansministern
nyss påpekade och som borde,
efter mitt sätt att se, var ordnad för
länge sedan. Hade man inga betänkligheter
då man släppte fram starkspriten, behöver
man nog inte ängslas i dag heller,
utan man kan med gott samvete följa
det förslag som utskottsmajoriteten har
föreslagit.

Herr Torsten Bengtson har gått in på
frågan om systembolagens öppethållande.
Herr Bengtson vill ha stängt dag
före sön- och helgdag. Detta är märkligt.
Städernas befolkning kan ju vilken dag
som helst gå in på systembolaget och
skaffa sig sprit, under det att landsbygdens
folk har det betydligt svårare med
den saken. Man förlägger ofta stadsresorna
till de dagar, då man har den kortaste
arbetstiden, och det är lördagarna.
Då jag antar att herr Bengtson har
vetskap om detta, förefaller förslaget vara
föga övertänkt. Det kan vid inte förhålla
sig sfi, att herr Bengtson anser att
landsbygdens befolkning i detta hänseende
bör utsättas för hårdare restriktioner
än städernas och de större samhällenas
befolkning, diir systembolagen
finns. I så fall ber jag bestämt att få vända
mig mot ett sådant system.

I övrigt vill jag, herr talman, säga
några ord om cidern. Av de motioner,
som framförts angående tillverkning och

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

försäljning av ciderdrycker, framgår det
att man där önskar ha en volymprocent
alkohol av högst 2,8 eller densamma
som gäller för vanligt Öl. Man vill också
att försäljningen skall kunna ske efter
samma regler, som kommer att gälla för
maltdryckerna. Motiveringen för denna
framställning är dels att fruktöverskottet
och framför allt de lägre kvaliteterna
skulle kunna användas för denna tillverkning,
så att en bättre balans därigenom
skulle komma att uppstå på fruktmarknaden,
och dels att marknaden skulle
komma att tillföras en alkoholsvag
dryck, som på grund av sina särpräglade
egenskaper icke skulle kunna användas
i berusningssyfte. Utskottet konstaterar
också mycket riktigt i sitt utlåtande,
att en ciderdryck knappast skulle
kunna bli berusningskälla, och man håller
också med om att cidern skulle kunna
få en viss betydelse för en övergång
till alkoholsvagare drycker. Sedan är det
emellertid slut med den positiva delen i
utlåtandet över dessa motioner, och i
fortsättningen heter det, alt marknaden
kommer att tillföras en ny, lättillgänglig
alkoholdryck, som skulle kunna konkurrera
med läskedryckerna och därmed
något öka den totala alkoholkonsumtionen.
Utskottet slutar med att avstyrka
motionerna på grund av, som det
heter, nykterhetspolitiska synpunkter.

Herr talman! De nykterhetspolitiska
synpunkterna tar sig ibland högst olika
uttryck. Om jag inte är felaktigt underrättad
släpptes starkspriten fri just på
grund av de nykterhetspolitiska synpunkterna,
och nu vågar man under åberopande
av liknande skäl inte tillåta en
tillverkning av cider, som dock inte
skulle innehålla större alkoholkoncentration
än vanligt Öl av klass II.

Farhågor har också uttalats för att cidern
skulle kunna bli begärlig för ungdomen.
Jag tror knappast att man behöver
befara detta. Varken cidern eller
ölet är drycker som passar just ungdomen.
Det är nog de till mera mogen ålder
komna, som kan sätta värde på den
särpräglade smak, som är karakteristisk
för såväl cidern som ölet.

Med detta, herr talman, ber jag att vad

gäller cidern få yrka bifall till motionerna
I: 314 och II: 385 under avdelning
II: 1.

Beträffande samtliga andra punkter,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Det har i dag kanske
länge nog diskuterats om det är lyckligt
med fler ölsorter, och jag skall inte uppta
tiden länge. Jag är kanske närmast
av den uppfattningen, att vi har ölsorter
tillräckligt, och att det inte är nödvändigt
att gå in för fler. Men finns den
uppfattningen att detta mellanöl, som
det har kallats, skulle kunna bidra till
en övergång från starksprit till Öl i större
utsträckning, bör man naturligtvis inte
motsätta sig detta mellanöl ur nykterhetspolitiska
synpunkter.

Jag kan dock inte underlåta att säga,
att man nog river upp större debatt om
den lilla sak det här gäller än vad man
behövde göra. Vi såg ju hur det utvecklade
sig med starkölet. När det kom i
marknaden fick det ett väldigt uppsving,
efter några månader började försäljningen
gå tillbaka, och det visar sig nu
att det är mycket få som dricker detta
starköl. Jag skulle tro att förhållandet
med mellanölet blir detsamma; folk har
vant sig vid det andra, och jag tror att
de kommer att hålla sig till det.

När jag här antecknat mig som talare
var det närmast för att försvara ciderdrycken.
Det har nu den föregående talaren
gjort på ett utmärkt sätt, så att jag
kan helt ansluta mig till vad han sade.

Finansministern talade om att han
drack Kum i restaurangen här nere och
tyckte att det smakade bra. Om finansministern
varit inne nu skulle jag velat
säga till honom, att om man finge tillverka
detta Kum med 2,8 volymprocent
alkohol skulle det smaka ännu bättre,
och jag är säker på att finansministern
skulle ha rekommenderat det då också.

Många talare har i utskottet sagt, att
om man bereder en alkoholhaltig dryck
av frukt, skulle man med den lära ungdomen
börja förtära sprit. Jag tror inte

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

Först och främst liar man glömt ■— vilket
redan finansministern erinrat om -—

alls detta. Ur nykterhetspolitisk synpunkt
kan jag vara med om att skaffa fram en
ciderdryck med denna volymprocent alkohol,
ty det är dock utrett att det är
otänkbart för människor att, som man
gör med ölet, sätta i sig en sex, sju, åtta
flaskor cider. Dricker man bara två flaskor
cider, tror jag man känner sig obehaglig
på grund av fruktsyran, av vilken
människokroppen inte kan förtära
hur mycket som helst.

Vi som rekommenderar en ciderdryck
anser, att det ur nykterhetspolitisk synpunkt
finns tillräckliga garantier för att
cidern inte kan missbrukas, och därför
anser jag att man inte bör vara så rädd
för att tillverka den varan.

Jag skall inte uppehålla tiden längre,
herr talman. Jag har avlämnat en reservation,
som här är betecknad VI. Den
avser en motion om cidertillverkning.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Låt oss fastslå att den
nuvarande nykterhetssituationen i vårt
land är betänklig och att opinionen,
åtminstone till övervägande del, anser
att starkspritkonsumtionen, som är orsak
till den tråkiga situationen, måste
bekämpas på ett effektivare sätt och
helst genom en politik, som är klokare
än den nuvarande när det gäller alkoliolsvagare
drycker.

I fråga om lättviner har denna politik
redan länge varit liberal. Dess effekt har
emellertid inte varit särskilt påtaglig.
Sannolikt sammanhänger detta med att
vinet, åtminstone lättvinet, inte kunnat
på allvar uppta tävlan med starkspriten,
och detta beror i sin tur sannolikt på
konservativa sällskapstraditioner o. s. v.
och kanske framför allt på att vinet är
mindre väl lämpat som dryck utan samtidigt
intagande av föda. Återstår alltså
att övergå till en mer liberal ölpolitik.

Nu säger de som vill avslå förslaget
om ett bättre Öl att det är att driva ut
djävulen med Belsebub. Vi vill inte ha
tillbaka ölfylleriet från före 1941, säger
man. Att se saken på detta sätt innebär
emellertid enligt min mening, att man
bortser från några riitt väsentliga fakta.

den sociala utvecklingen, som gör att
tanken på ett förnyat ölfylleri av den
gamla typen måste betraktas som osannolik.
Vidare har man också bortsett
från att en ölkvantitet, som innehåller
en lika stor kvantitet ren alkohol som en
viss kvantitet starksprit — om det nu
undantagsvis varit fråga om en konsumtion
i berusningssyfte — framkallar ett
rus av betydligt mer godartat slag, såväl
psykiskt som fysiskt, än ett rus som
framkallats av den nyssnämnda kvantiteten
starksprit. Man har även bortsett
ifrån professor Goldbergs undersökningar.

När vi år 1954 senast tog ställning till
ölfrågan och diskuterade ölets alkoholhalt,
spelade dåvarande docent Goldbergs
tidigare undersökningar en stor
roll. Hans undersökningar visade att
kurvan för inverkan på arbetsförmågan
och den allmänna självkontrollen började
påtagligt stiga ovanför 2,8 procent.
Det Öl av cirka 3,2 procent som kom till
användning var emellertid inte framställt
på normalt bryggerimässigt sätt, utan
ölet utgjorde en blandning, som hade en
relativt hög förjäsningsgrad och en låg
halt av extraktämnen,

Professor Goldberg har nu gjort nya
undersökningar, som medför att frågan
faktiskt har kommit i ett nytt läge. Dessa
undersökningar har visat, att om man
i stället för det blandade Öl som jag nyss
talade om använder ett Öl med en alkoholhalt
något över tre procent med relativt
låg jäsningsgrad och hög halt av
extraktämnen, så blir inverkan på blodalkoholhalten
och alkoholverkan i övrigt
inte nämnvärt högre än med 2,8-procentigt
Öl. En konsekvens av dessa nya rön
borde vara att man i dag borde stödja
det motionsmässigt framförda förslaget
om ett mellanöl av 3,2 procents styrka,
som också påyrkats i reservation nr IV.
Det finns emellertid vissa skäl, speciellt
av nykterhetspolitisk art, som talar för
att propositionens förslag om 3,G procents
alkoholstyrka är klokare.

För det första talar erfarenheterna
från Danmark och flera andra länder

56 Nr 17 Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Ang, ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

för att alkoliolhalten i ölet måste stegras
till omkring 3,6 procent för att kunna
inte bara konkurrera med utan även ta
ledningen framför andra alkoholhaltiga
drycker. En annan anledning att hålla
på det 3,6-procentiga ölet är att bland
annat priset på detta Öl kan antas medföra
— vilket kanske redan har sagts —
att det nuvarande 2,8-procentiga ölet
kommer att fortleva, medan däremot det
3,2-procentiga, om det kommer att framställas,
på grund av sin relativa prisbillighet
möjligen skulle helt slå ut det
2,8-procentiga.

Sammanfattningsvis vill jag framhålla,
att alla tycks vara eniga om att kampen
mot konsumtionen av starksprit bör
skärpas, och man borde kunna vara
enig om att denna kamp av allt att döma
endast kan föras genom en förnuftigare
ölpolitik.

När vi 1954 släppte starkspriten fri,
måste det framstå som ologiskt att tvista
om några tiondels procent i fråga om
en dryck med endast 3 procents alkoholhalt.
Här har vi enligt mitt sätt att
se att låta oss ledas av erfarenheterna i
andra länder. Vi bör också betänka, att
lagstiftningen på detta område i hög
grad har karaktären av en försökslagstiftning.
Förhållandena på nykterhetsfronten
är för närvarande inte tillfredsställande.
Vi måste alltså treva oss fram
på nya vägar.

Herr talman! Med denna motivering
yrkar jag bifall till utskottets förslag,
alternativt till reservation IV.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
denna debatt i någon nämnvärd utsträckning
genom att tala om det stora öldrickande
som komma skall, men jag
måste ändå säga, att när nykterhetstillståndet
blivit som det nu är, tycker jag
att det räcker med de ölsorter som vi redan
har. Jag kan alltså inte vara med om
att tillstyrka detta 3,6-procentiga Öl, hur
övertygande än bevillningsutskottets ordförande
har talat för det och hur man
än lovsjungit det. Jag kommer att rösta
för avslag på den kungl. propositionen
på den punkten.

Det enligt min uppfattning mycket
olyckliga beslutet för några år sedan här
i riksdagen om den fria spriten, vilket
beslut trädde i kraft den 1 oktober 1955,
innebar för restauranger med spriträttigheter
mycket ändrade förhållanden,
såsom finansministern här redan har
framhållit. Många restauranger fick en
starkt minskad omsättning, vilket inte
minst det statliga restaurangbolaget har
fått erfara. Det blev för restaurangerna
i allmänhet en allvarlig krissituation beroende
på att samtidigt som man lämnade
spriten fri till allmänheten, så lät man
den höga utskänkningsskatten vara kvar.
Nu minskar man denna utskänkningsskatt
en del, men jag anser att den borde
helt försvinna. Jag har den uppfattningen
att beslutet om den fria spriten var
ett farligt beslut. Den uppfattningen bär
jag alltid haft, och oberoende av vad som
sagts i denna debatt om reformens ljuspunkter
anser jag att ännu ingenting
har inträffat, som ger mig anledning att
ändra denna uppfattning. Hade jag varit
ledamot av riksdagen vid den tidpunkt,
då detta beslut fattades, hade jag
aldrig röstat för den fria spriten, och
ändå anser jag mig vara en lika stor
nykterhetsvän som någon av de många,
vilka är organiserade i olika nykterlietsorganisationer.
Nu efteråt är det säkert
många som ångrar sitt ställningstagande
och sin medverkan till beslutet om den
fria spriten, detta experiment som hittills
har misslyckats. Herr Sjödahl har också
i dagen debatt erkänt att det var ett
fasansfullt beslut. Jag tycker för min del
att det behövs en något bättre motivering
för att ett bättre nykterhetstillstånd skulle
ha inträtt än inryckningen till militärtjänst
för årets rekryter, som finansministern
här har anfört.

Jag anser för min del att det är fel att,
när man nu skall försöka reparera skadan
från den 1 oktober 1955, delvis hålla
fast vid utskänkningsskatten. Att restaurangerna
skall lida för ett högst olyckligt
beslut om spritkonsumtionen i andra
sammanhang kan jag inte anse vara riktigt.
Detta försök att utnyttja restaurangerna
i det nykterhetspolitiska spelet
kommer säkert att lämna en mycket ma -

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

ger utdelning i form av ett bättre nykterhetstillstånd.

Trots att spritkonsumtionen efter den
1 oktober 1955 har ökat mycket väsentligt
och nykterheten försämrats fullständigt
katastrofalt, har konsumtionen av
sprit på restaurangerna minskats från
11,8 till 5,8 procent av konsumtionen i
sin helhet. Ingen torde hävda den uppfattningen,
att det är den på restaurangerna
utskänkta spriten som har försämrat
nykterhetstillståndet. Varför skall
man se med större misstänksamhet på
utskänkningen av sprit än på utminuteringen?
Det måste vara en stor och allvarlig
felbedömning. Utvecklingen efter
den 1 oktober 1955 visar klart att så är
fallet. Jag skulle vilja säga: Stoppa den
stora spritfloden över landet, den stora
syndafloden av sprit som flödar genom
utminuteringen! Sedan kan man börja
tänka på det lilla tillflöde som går över
restaurangerna genom utskänkningen.
Stoppa alltså först något av de 94 procenten
av konsumtionen, och tänk sedan
på de återstående 6 procenten! Jag har
den uppfattningen att om vi skall ha kvar
det nuvarande tillståndet, måste det ur
nykterhetssynpunkl vara värdefullt, om
folk konsumerar litet mer sprit under
offentlighetens kontroll på trevliga och
välskötta restauranger, och litet mindre
i full frihet vid alla andra tillfällen.

Herr Bengtson framhöll att utminuteringen
på restaurangerna är vanebildande.
Det är möjligt, men spritvanorna har
blivit sådana att jag tror att man kan
säga, att restaurangerna bör kunna vara
vanebildande till det bättre, mot mer
hyfsade umgängesformer med spriten.
På restaurangerna har vi kontrollen från
restaurangens sida, från gästernas sida
o. s. v. Hur är det med kontrollen när
det gäller den stora spritkonsumtionen i
hemmen, på arbetsplatserna, nöjesplatserna
och vid många fler tillfällen? Tänk
vad det nu förekommer servering och
konsumtion av sprit i stora kvantiteter
vid fester och .sammankomster i lokaler
av alla de slag utan den minsta kontroll,
utan att lokalerna är insynade och godkända
och utan att den sprit som där serveras
är belagd med utskiinkningsskatt!

Att nuvarande lagstiftning och det beslut
som i dag skall fattas skall befrämja en
sådan utveckling måste vara betänkligt
i allra högsta grad. Herr Sjödahl använde
uttrycket hejdlös spritservering på
dessa fria festvåningar. Jag tror inte att
det uttrycket är överdrivet på något sätt.

Av dessa orsaker har jag varit med om
att i denna kammare väcka en motion
med förslag att utskänkningsskatten helt
skall försvinna. Det måste vara en klar,
rejäl och i längden hållbar linje, att det
skall vara samma pris på spriten vare
sig den köpes av en enskild person eller
av ett restaurangföretag.

Bevillningsutskottet har också i sitt betänkande
gjort uttalanden, som man
mycket väl kan godta och som man tycker
borde ha lett fram till ett bifall till
denna motion. Att en vara som får säljas
fritt i vilka mängder som helst till allmänheten
skall av restaurangerna betalas
med ett betydligt högre pris eller för
deras del belastas med en extra skatt,
är ur mina synpunkter felaktigt. Jag har
mycket svårt för att tro att denna ordning
kan befrämja några nykterhetspolitiska
intressen. Helt naturligt skall
spriten vara så mycket dyrare på restaurang
som den blir när man lägger till
kostnaderna för serveringen och således
ökar utminuteringspriset med ett belopp,
motsvarande restaurangernas omkostnader.
Jag kan hålla med om att restaurangerna
inte bör ha någon vinst på
spritserveringen, men jag tycker att det
är skäligt att restaurangerna får sina omkostnader
för spritserveringen täckta.
Dessa omkostnader bör icke som nu delvis
betalas av dem som icke använder
sprit. Ett sådant ställningstagande tycker
jag man kunde vara med om. Jag har
heller ingenting emot att priserna avvägs
så att man befrämjar en utveckling
mot konsumtion av alkoholsvagare
drycker. Målet att befrämja övergången
från starkare till svagare drycker kan
nås på annat sätt och genom användande
av andra medel än ett fasthållande
vid utskänkningsskatten.

.lag kan för min del, herr talman, inte
anse att restaurangerna i detta land utgör
någon samhällsfara och något ont

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

som skall motarbetas. En väl skött restaurang
är ingenting samhällsfarligt, och
något annat än väl skötta restauranger
skall vi inte ha; det är regeringens och
riksdagens uppgift att se till att något
annat icke förekommer. Restaurangnäringen
fyller en samhällsnyttig funktion
och har en viktig uppgift att fylla, den
som så många andra näringar. Då skall
man inte med skatteinstrumentets hjälp
göra vad man kan för att försvåra och
försämra betingelserna för denna näring.

Jag tycker för min del att om vi alltjämt
skall ha spriten fri här i landet, bör
man ta konsekvenserna och slopa utskänkningsskatten
i sin helhet. Om man
vill nå fram till ett bättre nykterhetstillstånd,
skall man, som jag redan har
sagt, försöka stoppa den stora syndafloden
av sprit som går genom utminuteringen.
Då kan man nå resultat som man
icke når genom en oskälig skattebelastning,
som försvårar restaurangföretagens
existens.

Jag förstår, herr talman, att det skulle
vara meningslöst att här framställa något
yrkande. Jag avstår därifrån efter att
ha anfört dessa synpunkter. Jag kommer,
bortsett från förslaget om 3,6-procentölet,
att rösta för utskottets förslag.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! I allt väsentligt kan jag
ansluta mig både till vad bevillningsutskottets
majoritet har framhållit i sin
skrivning och till de förslag som utskottet
lagt på riksdagens bord. Emellertid
har jag vid utskottsbetänkandet fogat
en blank reservation, som jag med
några ord vill motivera. Jag kan nämligen
inte helt instämma i utskottsmajoritetens
motivering utan har i vissa stycken
en något avvikande uppfattning.

Jag har själv medverkat till att frågan
om det s. k. 3,2-procentölet har diskuterats
inom bevillningsutskottet. Utan
att närmare ingå på vad motionärerna
har framhållit tror jag att jag kortast
kan uttrycka motionärernas egentliga
mening genom att säga att motionärerna
ansåg sig ha funnit en möjlig kompro -

misslinje. Motionärerna var väl av den
uppfattningen — liksom de som nu går
på direkt avslag — att det inte finns
tillräckligt starka skäl för att nu införa
en ny öltyp och att man kanske skulle
vinna det syfte, som avsågs med det förslaget,
om man i stället höjde alkoliolhalten
i det vanliga ölet från 2,8 till
3,2 procent. Emellertid har det inte funnits
någon som helst resonans för att
lägga detta förslag till grund för en kompromiss
och därför har jag — i likhet
med en annan utskottsledamot av samma
uppfattning — inte kunnat reservera
mig till förmån för motionen, utan jag
kommer, herr talman, att rösta med utskottsmajoriteten.

Sedan jag nu suttit och lyssnat iill debatten,
kan jag inte underlåta att, när
jag har ordet, anföra några synpunkter
i anslutning till det anförande som herr
Bengtson här höll.

Herr Bengtson syntes vara synnerligen
väl informerad om krogvanorna. Det
har många gånger chockerat mig under
nykterhetsdebatterna här i kammaren
att just nykteristerna tycks ha så utomordentligt
god kännedom om krogvanorna.
De kan ju inte ha vunnit den genom
någon praktisk erfarenhet, utan det måste
väl ha skett på något annat sätt. Nu
framhöll herr Bengtson att om införandet
av det nya starkölet med den motivering,
som förslaget har fått, hade kompletterats
av en ytterligare höjning av
priserna på starkspriten, skulle förslaget
ha varit acceptabelt. Den uppfattningen
kan man väl ur nykterhetspolitiska
synpunkter diskutera. Jag skall
emellertid avstå från det.

Men han fällde även ett annat yttrande
i detta sammanhang, som jag anser
inte bör stå obesvarat. Han sade att
både de som använder starksprit och
nykteristerna säkert har den uppfattningen
gemensamt, att starkspritpriserna
tål en ytterligare höjning. Jag tycker
nog att herr Bengtson borde inskränka
sig till att tala å sina egna vägnar och i
varje fall inte tala för dem här i kammaren
som har andra drvckesvanor än
han. Jag blev också något betänksam, när
även utskottets värderade ordförande ta -

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Ang. ekonomiska

lade om ytterligare höjningar av priserna
på starksprit såsom »vackra paroller».
Det är kanske att bjuda åtminstone
den lyssnande allmänheten på felaktig
information om vad riksdagen gömmer
på i fråga om reaktioner i det här avseendet.
Jag tror inte att det finns någon
avgörande majoritet i det här huset för
att en fortsatt höjning av starkspritpriserna
skall betecknas som en vacker paroll.
Även om riksdagen skulle ha mod
att genomföra ännu en höjning, såsom
herr Sjödahl uttryckte det, så tror jag
nog att man även på den punkten bör gå
fram med en viss försiktighet.

Sedan, herr talman, kan nog talet om
att man bör försöka få konsumenterna
av starksprit att ändra sina vanor och
övergå till ölkonsumtion vara mera ett
önsketänkande än en realitet. Ty, ärade
kammarledamöter, öldrickandet här i
landet har ju en helt annan ställning än
i vårt grannland Danmark. Här är det
socialt misskrediterande att sätta sig och
dricka en flaska Öl, medan det däremot
i Danmark nästan är något socialt meriterande
att man går ut och dricker en
flaska Öl. Jag tror därför inte det är så
lyckat, åtminstone inte på kort sikt, att
driva upp ölkonsumtionen, men måhända
går det på lång sikt att förmå svenska
folket till detta. Får man så talangfulla
företrädare som reklammän för
ett ökat öldrickande här i landet, som
t. ex. utskottets värderade ordförande,
finns det goda förhoppningar om att få
se en ljusning.

Herr ENGLUND (fp):

Herr talman! Jag kanske får börja
med några ord om nykterhetstillståndets
utveckling, eftersom jag på den punkten
befinner mig i relativt gott samförstånd
med finansministern.

När nykterhetskommittén föreslog avvecklingen
av restriktionssystemet, var
det inte med någon förespegling om att
vårt land skulle bli ett paradis på detta
område efter ett sådant beslut. Tvärtom
diskuterade nykterhetskommittén mycket
ingående de övergångssvårigheter
som måste tänkas följa med denna re -

villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

form men som man ansåg motiverade mot
bakgrunden av syftet med reformen på
lång sikt. Kommittén var på den punkten
mycket precis. Som ett väsentligt led
i sin argumentering hänvisade den till
den utveckling som hade ägt rum i Norge,
sedan detta land på samma sätt som
Sverige avvecklat sin spritransonering. I
Norge förekom under första året en stegring
med 67 procent, trots att det rådde
förbud mot inköp en hel månad. Det
var, herr finansminister, precis likadant
i Norge efter spritens frisläppande som
det var här. Första kvartalet förekom det
en ganska tydlig stegring, men den blev
avsevärt högre under tredje kvartalet av
året, precis som här. Vi hade ju den högsta
konsumtionen i augusti. Det är således
inte nödvändigt, herr statsråd, att använda
stegringen av ölkonsumtionen under
de första månaderna som något slags
förklaring till att spritkonsumtionen inte
genast kulminerade. Det är mycket
möjligt, att det här finns en socialpsykologisk
mekanism, likartad i Sverige
och Norge, som medförde att det tredje
kvartalet under året efter ransoneringen
gav den högsta konsumtionen. Men sedan
har utvecklingen vänt. Jag erinrar
mig från tidigare debatter här i kammaren,
hur exempelvis herr Elowsson förklarade
att det kommer att bli värre och
värre. Det sades också i svensk radio.
De stämmorna har blivit relativt tysta
nu.

Det är ingen tvekan om att det i fråga
om konsumtionen har skett en tillbakagång.
Och hur mycket har konsumtionen
minskats? Om jag tar den sista månad,
för vilken siffror föreligger, var konsumtionen
inte mer än 8 procent högre
än i februari 1954, d. v. s. före den tidpunkt
då de två stora skattehöjningar vi
haft här i landet genomfördes. Detta
gäller således en period på ett och ett
halvt år. Norge nådde inte denna punkt
i fråga om konsumtionen förrän efter
fem år. Vi har, som sagt, nått den efter
ett och ett halvt år genom att vi, samtidigt
som vi avskaffade motboken, genomförde
två skattehöjningar. Jag måste
beteckna detta så, att vi behärskar konsumtionen
av sprit. Med hänsyn till den

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksuts

lagbundenhet som präglar den svenska
konsumtionen kan man med den säkerhet
statistiska undersökningar ger säga,
att om vi hade behållit motboken men
underlåtit att vidta de nämnda två skattehöjningarna,
skulle vi i nuläget ha
haft en total spritkonsumtion, som sannolikt
något hade överstigit den vi nu
har.

Sedan är det en annan sak — och det
skall jag inte ett ögonblick bestrida —
att denna konsumtion har en ogynnsammare
fördelning, även om den totala
kvantiteten inte är större, men om vi
inte ansåg läget före motbokens avskaffande
vara av skrämmande natur i avseende
å den totala kvantiteten är den
det inte heller i dag. Det finns således
med hänsyn till konsumtionen ingen anledning
att i dag handla i panik.

Jag vill inte försöka nysta upp orsakssammanhanget
bakom finansministerns
förslag att här införa ett nytt Öl,
men förslaget föreligger, och jag skall
med hänsyn till de anföranden som tidigare
hållits begränsa mig till denna
huvudpunkt i debatten, eftersom vi —
trots de många inläggen — inte har fått
helt klarlagt, vilken bakgrund som å ena
sidan majoriteten och finansministern
samt å andra sidan minoriteten har för
sin hållning till detta problem.

Här har utskottet emot motionens påpekande,
att den franska konsumtionen
har stigit likformigt beträffande fyra
olika slag av alkoholdrycker, sprit, vin,
cider och Öl, sagt att den konsumtionen
är fördelad på olika delar av landet och
att den inte skulle visa någonting i detta
fall. Om utskottets ledamöter och propositionsskrivarna,
i den mån de har del i
detta uttalande, besvärat sig med att slå
upp det diagram i nykterhetskommitténs
betänkande som handlar om konsumtionsfördelningen
i Frankrike inom olika
områden, skulle de ha upptäckt att
inget område har en enhetlig dryck, utan
det är en konstellation, där man vid sidan
av en stark dryck har den ena eller
andra svaga kompletteringsdrycken. Där
spriten dominerar har man således i ena
området en komplettering av Öl och i
andra området en komplettering av ci -

tankningen m. m.

der. När det gäller de stora vindistrikten,
exempelvis Bordeauxdistriktet, är
en topp i vinkonsumtionen förenad med
en av topparna i spritkonsumtionen. En
analys av den av utskottet anförda argumenteringen
visar således, att det inte är
på det sättet som utskottet påstår.

Vi motionärer har inte tagit detta exempel
därför att det skulle vara något
enstaka exempel på denna samgång
mellan de olika alkoholdryckerna, utan
vi har tagit det därför att de andra omständigheter
som ligger bakom alkoholkonsumtionen
i detta avsnitt av Frankrikes
historia var så relativt fasta, att
själva utvecklingsgången speglar just
denna samgång av de svagare och de
starkare alkoholdryckerna. Jag har inte
gjort en systematisk undersökning, men
jag tror att det skulle vara nästan omöjligt
att i nykterhetskommitténs vidsträckta
tabellmaterial hitta ett enda exempel
som ger cn motsatt bild. I land
efter land går sprit och svagare drycker
i par. Man har således icke, såsom här
har anförts i debatten — jag tror det var
av finansministern — i Danmark eller
i England pressat tillbaka spritkonsumtionen
genom att öka ölkonsumtionen.
Den engelske krigsledaren David Lloyd
George pressade samtidigt ned konsumtionen
på båda dryckerna från förkrigsläget
genom att använda beskattningen
likformigt på sprit och Öl, och den danska
spritbeskattningen, som icke åtföljdes
av en samtidig beskattning av ölet,
skar man ned praktiskt taget utan att
det blev någon stegring av ölkonsumtionen.
Det var en liten våg de första åren,
men genomsnittsstegringen på ölkonsumtionen
i Danmark var efter denna
våldsamma nedpressning av spritkonsumtionen
mindre än den var i Sverige
vid samma tidpunkt. Likadant är det i
Belgien, där konsumtionen av sprit, vin
och Öl samtidigt sjunkit sedan tiden före
första världskriget.

När finansministern och andra här
säger, att det nu bara är fråga om att
fullfölja nykterhetskommitténs planer,
kan jag försäkra finansministern att
problemet att ersätta sprit med svagare
drycker diskuterades mycket litet av

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

nykterhetskommittén. I ingressen till
diskussionen om svagare och starkare
drycker uttalar kommittén en utpräglad
skepsis mot försök i den riktningen, om
man inte samtidigt kraftigt höjer priset
på spritdryckerna. Om nykterhetskommittén
för sin del förordade ett starköl,
var det mot en helt annan bakgrund. Det
var ju så att sedan starkölet förbjöds år
1923 väcktes det gång på gång i riksdagen
motioner om att vi skulle få ett
starkare Öl. När nykterhetskommittén
vid sina överväganden beträffande möjligheterna
att få ett Öl, som hade egenskapen
att inte vara särskilt användbart
som rusdryck och för att kunna få en
friare försäljning av detta Öl efter professor
Goldbergs undersökning kom
fram till 2,8 procent, var detta betingat
av att stegringen till nästa grad visade
en starkare berusningseffekt. Det är ju
ganska anmärkningsvärt, får jag säga, att
professor Goldberg nu uttalar, att hans
experiment egentligen var missvisande;
det skulle ju vara ett argument mot dem
som fortfarande är motståndare till 3,2-procentölet. Till det vill jag emellertid
säga, att det finns en allmän lagbundenhet
i fråga om de olika alkoholhalterna,
som vi hade tillfälle att diskutera för en
vecka sedan när vi talade om rattfylleriet
och som gör att det helt enkelt är en
biologisk omöjlighet, att effekten av 3,2-procentölet inte skulle vara mera utpräglad
än effekten av 2,8-procentölet.
Det står i strid med den grundläggande
lagen för stegringen av dessa verkningar.
Och när vi i nykterhetskommittén
höll på denna linje, gjorde vi det inte
uteslutande på grundval av professor
Goldbergs undersökningar, utan på
grund av vår vidsträckta erfarenhet här
i landet av vad som inträffat med de
olika alkoholhalter, varmed vi har experimenterat.
Före första världskriget
hade vi ett Öl med en volymprocent,
som ungefär motsvarade alkoholhalten
på det Öl finansministern nu föreslår,
och förhållandena i Stockholm var svåra.
Efter krigets slut startade man med
en lagstiftning, enligt vilken pilsnern
skulle hålla 2,9 volymprocent, men samtidigt
fanns möjlighet — fastän den inte

utnyttjades — att tillverka starköl såsom
rusdryck. År 1923 blev det en kompromiss,
då bryggerierna avstod från rätten
att tillverka starköl mot att pilsnerns
alkoliolhalt höjdes till 3,2 procent. Jag
var på den tiden anställd i kontrollstyrelsen,
och vi fick där en störtflod av
klagomål från hela landet över effekten
av denna, som man nu säger, obetydliga
ökning från 2,9 till 3,2 procent. Och det
var inte främst nykterister utan landsfiskaler
och ordningsfunktionärer i hela
landet som klagade över den förändring,
som blev följden av denna åtgärd. Kontrollstyrelsen
började också omedelbart
överväga skärpningar av lagstiftningen,
och sådana genomfördes 1928. Sedan
hade vi oförändrade bestämmelser fram
till andra världskriget, då vi gick andra
vägar och sänkte alkoholhalten till 2,6
procent eller någonting sådant. Följden
blev en kraftig minskning av fylleriet
till följd av ölkonsumtionen från 10 ned
till 2 eller 3 procent.

Det är således inte bara professor
Goldbergs undersökningar utan en direkt
praktisk erfarenhet från svenskt
samhällsliv, som ligger bakom den
ståndpunkt man här har tagit emot ett
3,2-procentigt Öl.

Differensen mellan å ena sidan motionärer
och reservanter och å andra sidan
regering och utskottsmajoritet är sålunda
delvis en differens när det gäller dessa
verkningar. Men jag skall naturligtvis
villigt medge — jag vill inte bli missförstådd
på den punkten, herr .statsråd
— att den stegring av skadorna, som alltså
kunnat i olika sammanhang iakttagas
i svenskt samhällsliv, inte på något sätt
är jämförbar med skadorna av spriten.
Jag är fullkomligt överens med finansministern
och de andra talare som yttrat
sig från den sidan om att det i och
för sig är ett önskemål att ersätta konsumtion
av spritdi ycker med konsumtion
av Öl med samma absoluta mängd
alkohol, och om man genom någon teknisk
åtgärd kunde åstadkomma en sådan
förändring av konsumtionen, så tror
jag att ingen enda av nykterhetsrörelsens
företrädare här i riksdagen skulle
tveka att gå den viigen. Men det är inte

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

detta striden gäller. Vi är alla överens
om att en konsumtion av alkoholsvaga
drycker, alldeles oavsett alkoholhalten,
är väsentligt överlägsen den nuvarande
konsumtionen av spritdrycker, men kontroversen
gäller orsakssammanhanget
och möjligheten att genom en lagstiftning
av den här typen åstadkomma en
sådan ändring av konsumtionen. Och då
måste jag fråga, mot bakgrund av nykterhetskommitténs
överväldigande material,
som sträcker sig över hundra år och
i tabellform visar, hur sprit och vin eller
Öl går i par i land efter land i
stället för att utgöra alternativ i fråga
om konsumtionen: Skall det vara nödvändigt
att göra ytterligare experiment?
Nykterhetskommitténs förslag var ett experiment,
grundat på erfarenheten från
Norge, men hela fjärde delen av nykterhetskommitténs
betänkande, som innehåller
det statistiska material jag talat
om, är ju en vederläggning av föreställningen
att man genom åtgärder av denna
typ skulle kunna kasta om konsumtionens
inriktning. Tar man ett perspektiv
på 50 eller 100 år, är detta i varje
fall säkert — på den punkten räcker nykterhetskommitténs
statistiska material.
Om nu finansministern i stället vill ställa
in perspektivet till år 3 000, skall jag
inte rikta någon gensaga mot honom.

Det finns emellertid ett annat argument,
och jag skall också i detta fall
göra ett medgivande åt den andra sidan.
Den alkoholskada, som kan orsakas av
detta Öl, är liten — det vill jag uttryckligen
säga — i jämförelse med de alkoholskador,
som redan nu finns. Jag väntar
inte att vi, om finansministern får
sin vilja igenom, skall få någon ökning
av alkoholskadorna på kort sikt, om man
jämför med de alkoholskador, som redan
finns, och som delta Öl på grund av sin
ringa alkoholhalt inte kan skapa. Men
varför är vi så obenägna att gå med på
att införa denna nya alkoholvara? Jo,
därför att den är onödig. Vi står här i
Sveriges riksdag inför möjligheten -— eftersom
vi inte har ett starköl av denna
typ — att bestämma den kommande utvecklingen.
Vår rörelsefrihet är fullständig.
Vi kan överblicka utvecklingen på

grundval av tidigare erfarenhet från vårt
eget land och från andra länder och den
ger vid handen att detta starköl inte kan
slå ut spriten. Det blir en komplettering
av öldrickandet. Vida delar av vårt land
är nu jungfrulig mark när det gäller ölkonsumtionen,
och med den standardförbättring
som även Norrlands invånare
fått under senare tid blir det utrymme
för en ölkonsumtion, som tidigare inte
funnits i denna del av landet. Bör vi med
berått mod utnyttja standardförbättringen
i olika delar av vårt land till att öka
konsumtionen just av Öl? Jag delar inte
den uppfattning, som de flesta har, att
varje stegring av konsumtionen, i vilken
riktning den än går, är en verklig förbättring
för det svenska samhället. Den
värdenihilism, för vilken denna åskådning
är uttryck, är jag tvärtom en utpräglad
motståndare till. Jag måste således
fråga mig, om samhället bör medverka
till att den standardhöjning, som vi tack
vare förbättrad produktion har fått, inriktas
på vilken vara som helst eller om
det inte är angeläget att man i ett sådant
ögonblick, när det blir möjligt att bestämma
utvecklingen, vidtar åtgärder
som hindrar att utvecklingen sker i en
icke önskvärd riktning. Det är från sådana
utgångspunkter som jag, herr talman,
reagerar mot förslaget om det nya
starkölet, och jag kan således, herr talman,
helt och hållet ansluta mig till reservationen.

Jag vill också, herr talman, säga ett
par ord om den andra delen av det förslag
det här gäller. Jag satt i en tidigare
nykterhetskommitté tillsammans med
herr A. J. Bärg, som nu under tio år varit
borta men som åtskilliga av kammarens
ledamöter säkert kommer ihåg. Den
lidelse, som präglade honom i denna
kommitté, gällde fullföljandet av 1854 års
reform att avveckla privatintresset i alkoholhanteringen.
Vi hade då folkrestauranger,
men vid sidan av dessa folkrestauranger
fanns det en råd privata restauranger,
som grundade sin ekonomi
på förekomsten av bakfickor, där det
såldes sprit till den enklare publiken.
A. .1. Bärg nedlade ett enormt arbete på
att avveckla det privata vinstintresset i

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

detta avseende, ocli det var då som denna
bestämmelse om monopol för folkrestauranger
kom till. En annan linje i
samma tankegång, som han fick finansministern
med sig på, var att hela det
direkta vinstintresset systematiskt skulle
avvecklas under 25 år. Han gav uttryck
åt den uppfattningen, eftersom restauratörerna
åtnjöt en mycket betydande
indirekt vinst. Han hade ett exempel från
sin egen stad. Där hade man en restaurang
som var den enda i staden. Dess lokaler
låg i stadshotellet som ägdes av
staden. Restauratören hade rätt att utskänka
vin men inte sprit. Då gick denne
till A. J. Bärg — som sedan berättade
om samtalet i kommittén — och sade att
om han fick rätt att utskänka sprit för
sitt inköpspris, så vore han villig att betala
staden ytterligare 5 000 kronor i hyra.
Med andra ord: utan att han tjänade
ett enda öre direkt på spriten gjorde
denna indireka möjlighet att med tillhjälp
av försäljning av sprit tjäna på
andra varor nonom benägen att satsa
ett sådant belopp.

Det är således frågeställningen. Här
finns ett stort monopolvärde. Det har
minskats nu men är fortfarande avsevärt,
och det är hopplöst för de restauranger
som inte har några alkoholrättigheter
att kämpa med spritrestaurangerna vid
så olika villkor. Det är från dessa utgångspunkter
som jag, herr talman, närmast
velat förorda en helt annan typ av
relationer mellan restaurangrörelsen och
statsmakterna, ett rent avtalsförhållande,
där en ömsesidig värdering av rättigheten
skulle ligga till grund för avtalet.
Jag tycker det var ganska kuriöst att
i går sitta i konstitutionsutskottet och
utan någon invändning från något håll
vara med om att konfirmera en kungl.
proposition om rätt för städerna att ta
upp avgifter för de gatuplatser som upplåtits
till olika enskilda företag. Det var
fullkomligt självklart för alla konstitutionsutskottets
ledamöter att man skulle
ta ut ersättning för monopolvärdet. Varje
korvgubbe här i Stockholm får betala
för det, och vill en restaurang ha en veranda
till sommaren, får han betala för

vad platsen är värd. Men själva spriträttigheten
upplåter vi på sådana villkor
att den i förhållande till de alkoholfria
restaurangerna får ett betydande
monopolvärde.

Det är från dessa utgångspunkter, som
jag, herr talman, finner mig mycket otillfredsställd
med den lösning som nu getts
på detta område. Men det är naturligtvis
hopplöst att i detta sammanhang yrka
bifall till det förslag som gjorts i en
motion av herrar Nord och Hamrin, och
jag nöjer mig därför i detta fall att med
en stark känsla av principiell otillfredsställelse
instämma i den reservation som
på denna punkt avlåtits av reservanterna
i bevillningsutskottet.

Herr ÅKESSON (fp):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande ingår en liten detaljfråga
som jag ville beröra med några ord.

I motionerna I: 314 och II: 385 yrkas
på åtgärder för underlättande av försäljning
och tillverkning av ciderdrycker.
Det yrkandet motiveras dels med att
ciderdryckerna skulle verka nykterhetsfrämjande,
dels med att fruktodlingen
skulle erhålla en välbehövlig avsättningsmöjlighet
för den överskottsfrukt som
ofta finnes. Vid bedömningen av denna
fråga måste man taga hänsyn till båda
dessa spörsmål. Utskottets avslagsyrkande
motiveras helt av att ett bifall till motionerna
skulle kunna medföra icke
önskvärda konsekvenser i dagens svåra
nykterhetspolitiska situation.

Vad avsättningsmöjligheterna för överskottsfrukt
beträffar vill jag, herr talman,
anföra några synpunkter. Avsättningen
av det svenska fruktöverskottet
skulle avsevärt förbättras genom en bättre
försäljningsorganisation, som hade
möjligheter att distribuera och lagra
frukten. Uagerhusbyggnader för frukt
tarvar ett ganska stort kapital, och en
medverkan härvidlag från statsmakternas
sida är väl behövlig. En annan möjlighet
att tillvarataga frukten finns vid
våra fruktmustericr. För närvarande be -

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

drives tillverkning av fruktmust vid en
hel del musterier. Här anser jag att man
bör kunna på snabbast möjliga sätt göra
något för den svenska fruktodlingens
avsättningsmöjligheter. Försäljningen
av fruktmust går för närvarande ganska
trögt på grund av att import sker
av utländska mustkoncentrat. Denna konkurrens
med den svenska musten möjliggöres
av att samma importavgifter utgår
för vanlig must som för mustkoncentrat.
Jag vill hoppas att den utredning
som arbetar på berörda område
skall komma med en för den svenska
fruktodlingen lycklig lösning på hithörande
problem.

Avsättningen av fruktmuster av svensk
tillverkning sker i landet till våra läskedrycksfabriker.
Vad cidertillverkningen
beträffar vet man ej om denna ger fruktodlingen
möjligheter till avlastning av
fruktöverskottet såsom motionärerna avsett.
Jag vill särskilt betona att enbart
ett bifall till motionerna ej skulle lösa
avsättningsproblemet för överproduktionen
av frukt, ingen vet i dag hur den
svenska cidern skulle emottagas av allmänheten.
När man inför en ny fruktdryck
på den svenska marknaden vet
man inte om denna skall finna den avsättning
som motionärerna förmenar.

Beträffande de nykterhetspolitiska synpunkterna
har enligt min mening utskottet
sagt vad som bör sägas i denua sak.

Den svenska fruktodlingen befinner
sig i en vågdal, och dess ekonomiska
lönsamhet är inte god. Något måste göras
för att rädda den från undergång.
Jag har tidigare betonat att enbart cidertillverkning
inte räddar den, men
problemet torde väl närmast kunna lösas
genom skydd för musttillverkningen
ävensom genom ökade möjligheter till
lagring av frukt.

Herr talman! Jag har med det sagda
velat poängtera att bifall till motionerna
ej löser avsättningsproblemet för svensk
fruktodling, utan detta måste lösas på
ett annat sätt. Svensk fruktodling måste
få ett verkligt stöd. Jag har här givit
vissa antydningar om i vilken riktning
jag anser detta bör ske.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag skall inte nämnvärt
förlänga denna debatt som till stor del
gäller alkoholhalten i det s. k. mellanölet.
I huvudsak kan jag ansluta mig till
de synpunkter som här har anförts av
herrar Huss och Eriksson. I och för sig
anser jag att det är synnerligen önskvärt
att få fram ett mellanöl efter det
misslyckande som man nog måste erkänna
att det nuvarande starkölet har
gjort. Jag tror nämligen att det är möjligt
att på lång sikt få folk i detta land
att liksom i Danmark övergå till att
dricka Öl i stället för brännvin. Alkoholhalten
i det nya mellanölet behöver man
kanske inte fästa så stort avseende vid.
Det är svårt att tro att tre, fyra eller fem
tiondelar skulle ha någon avgörande betydelse
vare sig för drickbarheten hos
ölet eller för nykterhetstillståndet i landet.

I den motion som jag och några andra
ledamöter av denna kammare har
väckt har vi föreslagit att mellanölet
skall få en alkoholhalt av 3,2 procent.
Anledningen till att vi har föreslagit detta
värde är att 3,2 procent skulle innebära
en återgång till den tidigare tillåtna
alkoholprocenten i det vanliga ölet.
Ända fram till år 1941 hade ju det vanliga
klass II en alkoholhalt av 3,2 procent,
men denna sänktes då på grund
av krisförhållandena till 2,8.

Det viktigaste är kanske dock inte vilken
alkoholprocent som kommer att gälla
för mellanölet, utan enligt min uppfattning
är det betydligt viktigare att
mellanölet inte bara blir tillgängligt i
livsmedelsbutiker, såsom är föreslagit,
utan också får utskänkas på kaféer och
restauranger utan annan inskränkning
än vad som nu gäller för det vanliga
klass II. Annars riskerar man att öldrickandet
i stor utsträckning kommer
att ske i portgångar o. dyl., och man
kommer då att få en utveckling som
knappast är tilltalande ur nykterhetssynpunkt.
Det är dock inte på kaféerna
som missbruken vid ölförtäring sker.
Kaféerna är i allmänhet så väl kontrollerade
att det inte torde innebära någon
större risk att låta också dem få

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

utskänka det nya mellanölet. Jag tror
att man hyser en överdriven rädsla för
att detta skulle inverka dåligt på nykterlietssituationen.

Som finansministern sade här nyss
tror jag inte att det nya mellanölet, vilken
alkoholprocent det än kommer att
få, kommer att slå ut det gamla klass II.
Varje Öl bör väl drickas vid sitt lämpliga
tillfälle. Ett verksamt medel att bibehålla
klass II vid dess nuvarande ställning
är att, såsom har föreslagits i reservation
nr IV av herr Christenson:
man sänker skatten på klass II. Han har
föreslagit att skatten på detta skall sänkas
till 36 öre per liter och att skatten
på det nya mellanölet skall bli 63 öre
per liter. Reservationen föreslår en alkoholhalt
på mellanölet av 3,2 procent.

Herr talman! Jag avstår från att yrka
bifall till min nämnda motion och ansluter
mig till reservation nr IV, vilken
är den som närmast motsvarar min
ståndpunkt i denna fråga. Jag ber därför
att få yrka bifall till reservation nr
IV.

Herr CARLSSON, GEORG, (bf):

Herr talman! Herr Spetz sade i ett anförande,
att vi för tillfället genomgick
en tillnyktringsperiod här i landet. Vad
man än må säga om herr Spetz, så inte
har han stora fordringar på nykterhet.

Herr Sjödahl har verkligen reklamerat
för det nya ölet. Jag är övertygad om
att han har de bästa bevekelsegrunder för
sitt ställningstagande, men jag tror att
han liar bedömt läget litet fel. Vi bedömde
nog läget fel också den gången vi
släppte spriten fri.

Efter denna debatt — som bär varit
ganska lång — har jag inte kunnat komma
till någon annan uppfattning om det
nya ölet än den som herr Englund framförde.
Han sade att det var »onödigt».
Det var ett av de klokaste ord som han
bär sagt i nykterhetsdebatter. Vi har
klass I, vi liar klass II och vi liar starköl.
Vi har också när det gäller starkspriten
elt mycket rikligt sortiment. Detta är
vid inte något fel i allmänhet — man
skall ju ha mycket att bjuda konsu 5

Första hammarens protokoll 1957. Nr 17

menterna —- men när det gäller alkoholhaltiga
drycker, tycker jag nog att man
skulle göra ett undantag. Man bör inte
reklamera och göra dem mer åtråvärda.

När man jämför med andra länder,
där det drickes svagsprit i olika former
och kanske viner, får man inte glömma
bort att vi har riklig tillgång på god
mjölk i vårt land till lågt pris och i olika
sortiment. Om man vill läska sig, gör det
därför ingenting, om det inte finns ännu
fler ölsorter än nu.

Jag anser för övrigt att det är litet
verklighetsfrämmande att tro att folk
skulle bli mera nyktra, om vi fick det
nya ölet, där man skall höja alkoholhalten
med bara 1 procent över vad som
gäller för klass II. Det svenska folket
har sina dryckesvanor. Det visade det
när vi fick starkölet. Det såldes mycket
till en tid, men sedan blev det inte någon
större efterfrågan. Får vi ännu en ölsort,
tror jag att det kommer att gå
ungefär som det har gått hittills. Sedan
vi släppte spriten fri har vi fått en ökning
av starkspritkonsumtionen, och vi
får nog öldrickandet på köpet.

Jag anser därför att det inte alls är
nödvändigt med ett nytt Öl, utan jag vill
ansluta mig till herr Bengtsons reservation
i vad gäller denna sak.

Herr SNYGG (s):

Herr talman! Jag skall inte nämnvärt
förlänga debatten i denna fråga.

Herr Sjödahl fällde ett yttrande som
jag fäste mig vid. Han sade att vi skall
alliera oss med ölet för att slå tillbaka
brännvinet. Jag har i utskottsbehandlingen
inte kunnat tillägna mig en sådan
uppfattning. Jag tror inte att ölet kommer
att bli en motvikt mot brännvinet,
utan i stiillet blir detta mellanöl — såsom
framhållits av flera talare — en
konkurrent till klass 11. Personligen har
jag ingenting emot ett glas Öl, utan kan
i likhet med finansministern rekommendera
ett glas klass II och ett glas svagdricka
och även ett glas starköl. Men jag
tror inte alt det finns något egentligt
behov av mellanölet, åtminstone kan det
inte motiveras med nykterhetspolitiska
skiil. Däremot kan det måhända sägas

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

att det skulle finnas behov av ett ytterligare
sortiment för att kunderna skulle
ha flera sorter att välja på. Men efter
vad jag tror föreligger inte något sådant
behov. .lag kan inte se annat än att det
är risk för ett försämrat nykterhetstillstånd
på vissa platser, särskilt på landsbygden,
där detta Öl skulle säljas i livsmedelsbutiker.

De gamla alkoholisterna är det ingenting
att göra åt, och de gamla öldrickarna
kan vi lämna åt sitt öde. Men ungdomen
skall vi slå vakt om och försöka
låta dem få bättre alkoholvanor. Den
ungdom som växer upp nu konsumerar
dock Öl i mycket liten omfattning skulle
jag tro. Efter vad jag kunnat iaktta på
restaurangerna konsumerar de unga oftast
mineralvatten till maten, kanske i
samband med ett glas brännvin eller annan
starksprit. Jag tror därför inte att
mellanölet har någon betydelse när det
gäller att ge ungdomen bättre alkoholvanor.

Det är från dessa utgångspunkter som
jag har anslutit mig till yrkandet om avslag
på mellanölet.

Herr Englund sade att vi behärskade
konsumtionen av sprit. Detta var ett
mycket anmärkningsvärt yttrande. Jag
har haft den uppfattningen, att vi inte
behärskar konsumtionen av spritvarorna
i vårt land. Herr Englund grundar sin
uppfattning om att vi behärskar konsumtionen
av sprit på, förstår jag, att det
har blivit en minskning de senaste månaderna
av alkoholkonsumtionen efter
det höjningen av spritpriserna vidtogs,
och han räknar med att det i framtiden
skall bli en ytterligare nedgång. Men hur
ligger det i verkligheten till? Det är väl
endast de som använder spritvaror i
ringa utsträckning, de som tycker att
spriten har blivit för dyr, som bär minskat
sin konsumtion. Dessa alkoholförbrukare,
som använder sprit i ringa utsträckning,
utgör intet problem för oss
i samhället. Det är alkoholmissbrukarna,
de som använder sprit i större omfattning,
som är det stora problemet. Så
länge vi inte behärskar det avsnittet, kan
vi näppeligen säga att vi behärskar konsumtionen
av spriten här i landet.

Min reservation nr III är lika med reservation
nr I utom vad beträffar den
punkt, som gäller alkoholreklamen. Jag
har nämligen inte ansett mig kunna ansluta
mig till den första reservationen i
denna del utan finner att en utvidgning
av alkoholreklamen gott kan få ske, tv
jag har den uppfattningen, som också
finansministern gav uttryck åt, att det
väl inte blir fråga om reklam för brännvin
och starksprit, utan det gäller väl i
första hand reklam för de lättare vinerna.
Om vi genom reklam på det området
kan bidraga till att få till stånd en
minskning av brännvinskonsumtionen,
är ju detta endast att hälsa med tillfredsställelse.

Herr talman! Jag yrkar i första hand
under punkten B 2 bifall till reservationerna
I och III, som i den delen sammanfaller.
I övrigt förbehåller jag mig
att framställa yrkanden under de olika
punkterna vid behandlingen av dessa i
kammaren.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Endast en kort replik!

Herr Englund konstaterade i sitt anförande
att det här nya föreslagna mellanölet
var onödigt, och herr Carlsson honorerade
honom för detta inlägg, som
han betraktade som ett av de mera viktiga
inlägg som herr Englund presterat
under de senare årens nykterhetspolitiska
debatter. Herr Carlsson kom själv till
den slutsatsen, att mellanölet var onödigt,
bland annat därför att det ju finns
mjölk och vatten att dricka och att det
över huvud taget finns en tillräcklig sortering
av allt vad vi behöver att dricka
när vi är törstiga. Även herr Snygg kom
fram till att mellanölet med den sortering
vi har i dag är relativt onödigt.

Jag kan inte frigöra mig från den tanken,
att herrarna glömmer bort en ganska
väsentlig omständighet i den bilden.
Det kan vara riktigt att man säger att
mellanölet är onödigt, om man vill ta
konsekvenserna och låta starkölet bli tillgängligt
på ett bekvämare och rationellare
sätt för de svenska konsumenterna.
Det har jag inte vågat mig på, och jag

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskånkningen m. m.

ifrågasätter mycket starkt huruvida de
talare, som här haft ordet, vill ställa sig
bakom eu sådan åtgärd. Nu är det så att
starkölet icke har blivit något alternativ
till starkspriten bland annat på grund av
de specifika restriktioner, som vi har
byggt upp kring starkölet när det gäller
anskaffningen.

Herr Bengtson säger att det går att få
köpa starköl var som helst. Men låt mig
bedöma det ur min egen utgångspunkt.
Jag måste antingen företaga en tågresa
eller en bussresa på 25 minuter för att
kunna köpa eu flaska starköl. Därtill
kommer besvärligheten att transportera
denna ganska voluminösa vara. Jag kan
emellertid ringa till min handlare och
få hem ett mellanöl, samtidigt som jag
får hem min mjölkflaska, mitt margarinpaket,
mitt brödpaket osv. Det är där
det avgörande ligger. Så länge vi förbehåller
oss att starkölet skall försäljas på
utminuteringsställena ligger det dessutom
kanske snubblande nära till hands
att man gör impulsköp, om man går dit
i den i och för sig vällovliga tanken att
inhandla några flaskor starköl och så
köper en flaska av en starkare vara, när
man ändå har gjort sig besväret att besöka
utminuteringsbutiken.

Finessen med mellanölet är att man
inte skall utsättas för frestelsen till impulsköp.
Man skall inte heller utsättas
för det besvär som det är att inhandla
en flaska exportöl. Därigenom kan mellanölet
på ett helt annat sätt än starkölet
bli ett alternativ till den direkta
starkspriten.

Herr ENGLUND (fp):

Herr talman! Jag tillät mig i mitt tidigare
anförande att säga, att man behärskade
spritkonsumtionen. Jag gjorde då
de reservationer till detta yttrande, som
nu tillfogades av herr Snygg. Jag åsyftade
således med mitt uttalande att framhålla,
att man nu nått till en punkt där
totalkonsumtionen — som ju brukar tas
som en mätare på nyktcrhctstillståndet
— inte är högre än den skulle varit om
vi hade haft motboken kvar. Jag tyckte
det var mycket angeläget att peka på

detta faktum, eftersom det i tidning efter
tidning dag efter dag talas om den
stora stegringen av totalkonsumtionen,
och när tidningarna i det sammanhanget
använder den formuleringen förenar
de den inte med herr Snyggs formulering
att missbrukskonsumtionen har
ökat avsevärt, utan man menar helt enkelt
att totalkonsumtionen skulle ligga
på en abnormt hög nivå.

När jag ändå har ordet, herr talman,
kanske jag också kan få säga ett ord i
anledning av fru Gärde Widemars inlägg
här. Hon har lyckats med prestationen
att komma med det mest nykterhetsfientliga
yrkandet i debatten. Därvidlag
måste jag sluta upp vid finansministerns
sida: kaféerna är inte likgiltiga
härdar för ölkonsumtionen. Jag har använt
femton å tjugo år av mitt liv att gå
på kaféerna på Södermalm i Stockholm,
och jag vet att kaféerna är Stockholms
slumcentra. Där inträffade en radikal
förbättring i det ögonblick man sänkte
alkoholhalten på ölet från 3,2 till 2,8
procent. På samma sätt som man kan
mäta störningen genom att mäta bullret
kring den ifrågasatta nya flygplatsen på
Svartsjölandet, kan man avläsa nykterhetstillståndet
på ett sådant kafé på ljudstyrkan:
alkoholeffekten kan mätas med
styrkan av det ljud som hörs på kaféet.
Den har förändrats väsentligt till det
bättre efter den förändring av alkoholhalten
som skedde under krigsåren.

Jag tror jag kan säga, fru Gärde Widemar,
att bland de opartiska bedömarna
av faktorerna bakom nykterhetstillståndet
i Stockholm är det en enig mening,
att ölkaféerna i Stockholm varit
en skamfläck för staden.

Herr BENGTSON (bf) kort genmäle:

Herr talman! När finansministern talade
om att jag hade sagt, att man kunde
köpa starkölet var som helst, vill jag
göra det tillägget att man kan köpa starkölet
var som helst där man kan köpa
starkspriten. Om nu finansministerns argumentering
verkligen skulle stå sig, så
att starkölet vore en konkurrent till
starkspriten, då skulle man på dessa

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

platser lika väl kunna köpa starköl i stället
för att köpa starksprit. Men starkölet
är inte en ersättningsdryck, det är en
kompletteringsdryck.

Vad jag närmast tyckte var betecknande
var några ord i finansministerns
anförande och några i fru Gärde Widemars.
Jag vill inte ifrågasätta att finansministern
menade att starkölet skall bli
friare än nu. Skulle det gå dithän, skulle
vi få allvarliga vådor, vilka statsrådet
Strängs företrädare var rädd för. Det
var därför han gav försäljningen den
begränsade omfattning den nu har.

Jag vill instämma med herr Englund
i att fru Gärde Widemars anförande var
ytterligt negativt ur nykterhetssynpunkt.
Jag skall inte närmare diskutera saken
här, men både finansministerns och fru
Gärde Widemars anförande ger dock en
liten anvisning om vilken väg det hela
skulle kunna tänkas gå om vi nu inför
detta 3,6-starköl. Jag tror inte vi skall
hysa några stora förhoppningar om att
försäljningen skall bli lika begränsad
som nu föreslagits. I stället kan vi säkert
vänta att det blir framställningar om att
3,6-ölet också skall få serveras på ölkaféer
och få en friare försäljningsordning.
Det är någonting vi också skall tänka på
när vi går att besluta om detta 3,6-öl.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Det är en ganska hård
bedömning att säga, att jag åstadkommit
det mest nykterhetsfientliga förslaget i
denna debatt. Det var inte min mening
att komma med något nykterhetsfientligt
yrkande, och jag kan inte heller inse att
jag har gjort det.

Det tycks vara med herr Englund som
med herr Bengtson — herr Bengtson
känner bättre till restaurangerna än andra,
och herr Englund känner bättre ölkaféerna.
Jag förstår inte vad någon av
dem har där att göra!

Det är möjligt att det blev en radikal
förbättring av nykterheten hos besökarna
av ölkaféerna efter år 1941, men då
får vi komma ihåg att kaféerna inte hade
någonting annat att servera än det 2,8-

procentiga ölet. Varför är det sämre nu?
Jag vet inte om det är sämre, men jag
får acceptera herr Englund som sakkunnig
på detta område. Är det sämre, så är
det därför att sedan spriten på bl. a.
herr Englunds förslag frisläppts, blandar
man upp det 2,8-procentiga ölet med
brännvin, som man får köpa på närmaste
utminuteringsställe. Om man däremot
på kaféet fick dricka ett Öl som var skapligt,
alltså t. ex. ett 3,2-procentigt, kanske
man lät bli att ta med sig brännvin till
kaféerna och drack ölet som det var,
och kaféerna kunde som förr ha en
ur nykterhetssynpunkt tillfredsställande
publik.

Herr ENGLUND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om herr
Bengtson har någon legitim anledning
att gå på restauranger. Jag för min del
har haft en sådan anledning att besöka
ölkaféer. Jag har nämligen varit ledamot
i Stockholms stads utskänkningskommitté,
vars nio ledamöter har var
och en sin del av Stockholm, där han
skall besöka ölkaféerna. Det är i denna
min egenskap, fru Gärde Widemar, som
jag har förvärvat mina insikter om ölkaféerna.
Men omdömet om deras karaktär
har nått mig från personer, som
icke iir nykterister, men som ändock
haft anledning att studera förhållandena
på dessa kaféer och som betecknat dem
på det sätt, som jag nyss gjorde.

Men, fru Gärde Widemar, jag kanske
inte uttryckte mig tillräckligt tydligt.
Det är faktiskt bättre på ölkaféerna i
dag, än det var innan vi sänkte alkoholhalten
i ölet från 3,2 till 2,8. Jag har
en mycket intim erfarenhet av denna
skiftning. Även om fru Gärde Widemar
misstror mig i alla andra hänseenden,
kan hon nog lita på mig, när jag talar
om den väsentliga skiftning, som inträffade
samtidigt med den ändring av alkoholstyrkan
i ölet, som vi gjorde någon
gång under krigsåren.

Herr BENTSON (bf) kort genmäle:

Herr talman! Varken herr Englunds
eller mina erfarenheter från restaurang -

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

er och ölkaféer har någon betydelse för
det beslut, som vi skall fatta i dag. Jag
vill dock säga i anslutning till vad herr
Eriksson yttrade i samma ämne, att denna
goodwill för de vanliga restaurangerna,
som finansministern talade om, är
mycket stor numera. Den är faktiskt så
stor att den lett till att när vi nykterhetsvänner
har anledning att besöka en
restaurang för att inta en måltid, så måste
vi ofta gå på en spritrestaurang, av
den enkla anledningen att det finns så
få nykterhetsrestauranger emedan de har
svårt att konkurrera med spritrestaurangerna.

Till fru Gärde Widemar vill jag sedan
bara säga, att mycken optimism har vi
hört här i dag i diskussionen om ölet,
men ingen optimism så stor, som när
hon påstod, att om vi får ett 3,2-procentigt
Öl, så skulle det kunna slå ut starkspriten.
Ja, optimismen är kanske så
stor, att nästa steg blir, att man säger att
ett Öl med 2,8 procent skall räcka till för
att slå ut starkspriten. Men då behöver
vi inte ta något beslut i dag om detta Öl
med 3,6 procent.

FRU GÄRDE WIDEMAR (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag bestrider inte herr
Englunds sakkunskap i någon av de frågor,
i vilka han yttrar sig i kammaren,
men jag tycker att han blundar för en
del fakta, när han säger att nykterhetssituationen
i dag är bättre på ölkaféerna
än den var 1941. Den är kanske bättre
på kaféerna, men har herr Englund någonsin
tänkt på hur det går till i portgångarna,
på gatorna och i våra gränder,
hur briinnvinsdrickandet flyttat över dit!
Nu vill herr Englund att man också skall
flytta mellanölskonsumtionen dit.

När herr Bengtson säger att jag är optimist
vill jag svara, att det är min allmänna
inställning att vara optimist i
dessa frågor. Jag tror att vi kan få svenska
folket att övergå till att dricka Öl, om
det blir ett bra Öl och om det får tillhandahållas
i de former, under vilka
folk vill dricka Öl, alltså i sådana lokaler,
kaféer och andra, där man vant sig

vid att dricka Öl. Då kanske man kan få
folk att dricka mindre brännvin, och vi
kan så småningom nå fram till i stort
sett samma situation, som i dag råder i
Danmark.

Herr JOHANSSON, RUNE, (s):

Herr talman! Jag kan inte som underlag
för mitt ställningstagande åberopa
några personliga erfarenheter, då det
gäller de drycker som vi nu diskuterar.
Men då jag såsom organiserad nykterist
i bevillningsutskottet tagit ställning för
propositionen, finner jag anledning att
något beröra vad som varit huvudmotivet
för mig.

I de anföranden som hölls av herr
Bengtson och av herr Spetz fanns det
en del saker, som jag tyckte var parallella.
Herr Bengtson satte nämligen in
ett »om» för sitt ställningstagande. Han
sade att om det förslag, som framlagts
av finansministern, hade varit kompletterat
med ett förslag om en höjning av
skatten på starksprit, så hade han haft
andra utgångspunkter för sin bedömning
och kunde då, så långt jag förstod
honom, eventuellt ha accepterat tanken
på en höjning av alkoholprocenten i
ölet. Herr Spetz talade om att man borde
ha väntat något längre, så att man
fått mera erfarenhet som underbyggnad
för ett förslag av den art, som nu är
framlagt. Mot själva tanken på en förändring
av alkoholhalten i ölet riktade
sig alltså inte herr Spetz’ uttalande.

Vad är det då man väntar sig, och
— om jag får fråga herr Bengtson -—
vad är det herr Bengtson är ute efter?
Är det inte här fråga om ett samspel
mellan olika åtgärder i syfte att förbättra
nykterhetstillståndet? Så har jag
uppfattat herr Bengtsons inställning.
När jag har studerat finansministerns
förslag, har jag inte kunnat finna annat
än att lian siktat mot ett fullföljande av
1954 års tankegångar. I fjol var det en
höjning av skatten på starksprit. Nu
kommer denna åtgärd med ölet. Vad
kan vi vänta ytterligare? Jo, om verkningarna
visar sig gynnsamma av det
beslut, som fattades 1954 och av det be -

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

slut som fattades hösten 1956 och av
det som eventuellt nu kommer att fattas,
så har vi väl all anledning att fullfölja
intentionerna.

Herr Bengtson tog upp frågan, om
man eventuellt skulle tänka sig en ytterligare
höjning av skatten på starksprit.
Herr Eriksson i Uppsala vände sig mot
den tanken. Jag måste då till herr Eriksson
säga att vad vi nu är ute och söker
efter är ju framkomstvägarna för att kunna
få till stånd en förbättring av nykterhetstillståndet.
Om 1956 års beslut om
höjning av skatten på starksprit visar
sig ha en påtagbar effekt, skall vi då avvisa
tanken på att ytterligare en gång
Höja denna skatt? Jag tror för min del
att även herr Eriksson bör kunna vara
med om ett övervägande på den punkten.
Det är ju inte meningen att i dag ta
ställning till denna fråga. När vi som är
organiserade nykterister nu diskuterar
denna sak med alla dem som är intresserade
av detta spörsmål utan att de
dock själva har anslutit sig till en absolutistisk
livsföring, så gör vi ju det
därför att vi alla är eniga om att vi
måste söka komma till rätta med spritproblemet.
Hela detta arbete måste, såsom
herr Sandler sade i 1954 års debatt
i denna kammare, vara byggt på
samverkan mellan personer med olika
inställning men »med ett gemensamt
intresse att indämma missbruk och avvärja
personliga och sociala alkoholskador».
Denna samverkan måste alltså
ske mellan personer med olika inställning
till helnykterheten som levnadsprincip.
Vi kan därför mycket väl diskutera
dessa frågor även om vi har olika
utgångspunkter.

Vad har då 1956 års beslut om höjning
av spritskatten visat? Jo, resultatet
har blivit att vi efterhand fått en
markant nedgång i spritkonsumtionen.
Man har ju här under debatten åberopat
en hel del siffror. I går fick vi via TT
besked om spritkonsumtionen under
första kvartalet i år. Dessa siffror visar
en nedgång i förhållande till första kvartalet
i fjol med 18,4 procent. Det är
inget tvivel om att man kan våga hoppas
att det nu har skett en avgörande

vändning i fråga om spritkonsumtionen
och att vi nu är på väg neråt.

Herr Sveningsson talade om 1954 års
beslut såsom ett fasansfullt felsteg från
riksdagens sida. Det gällde nu, sade han,
att stoppa den stora syndafloden av
sprit över vårt land. Herr Sveningsson
var inte med i riksdagen år 1954, vilket
han också nämnde. De som då ställde
sig bakom det beslut som den gången
fattades hade väl ändå klart för sig, att
man måste motse en ökning av konsumtionen.
Jag har studerat protokollet
och kan inte finna annat än att de flesta
talarna den gången var ganska medvetna
om att man efter den 1 oktober 1955
måste räkna med en stegrad konsumtion.
Herr Elowsson i Kristianstad räknade
med att det skulle bli en fortsatt
stegring av konsumtionen. Herr Englund
förklarade att man inom nykterhetskommittén
ingalunda räknat med att man
omedelbart skulle nå fram till någon
form av paradisiskt tillstånd. Vi räknade
emellertid med att man så småningom
skulle kunna få den stigande
kurvan efter den 1 oktober att gå nedåt
igen. Det är också vad som har inträffat,
inte minst markant efter den 1 november
1956.

Jag vill därför säga till herr Sveningsson
att det är en felbedömning, om han
betecknar det som beslutades 1954 såsom
ett fruktansvärt misstag. Det har ju inte
hänt någonting egentligen utöver vad
man då räknade med. Vad man kan säga
att vi bär misslyckats med är i fråga
om ökningen av samhällets resurser
att ta hand om alla dem som skulle behöva
tas om hand och beredas vård
på alkoholistanstalter, mentalsjukhus,
psykiatriska lasarettsavdelningar o. s. v.
Därvidlag har det onekligen brustit, men
det är något som vi från samhällets sida
får försöka reparera i så skyndsam takt
som möjligt. Vi håller ju också på med
att besluta om åtgärder härvidlag.

När herr Englund sedan talade om inriktningen
av standardstegringen, alltså
användandet av de nya värden som
vi gemensamt är med om att producera,
och sade att det här var fråga om att inrikta
standardstegringen på en helt ny

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

ölkonsumtion, så tycker jag nog att han
överdrev en smula. Det är väl ändå andra
värden som här skall sättas i stället.
Finansminister Sträng har redan varit
inne på denna sak och talat om att vi
använder det ökade välståndet, den stigande
standarden, till att köpa bilar,
bygga egnahem, förbättra skolgången
för våra barn o. s. v. Jag tror därför inte
att det är riktigt att här liksom ge
en föreställning om att man genom att
tillskapa en ny ölsort öppnar slussarna
för att använda de nya värden som vi
gemensamt är med om att skapa. Jag är
litet bekymrad över herr Englunds yttrande
i den delen, tv herr Englund har
väl ändå alltjämt den uppfattningen, att
vi här har ett mycket stort utrymme för
det som finansminister Sköld 1954 betecknade
som en kulturkamp, d. v. s.
upplysning och propaganda för ett förbättrat
nykterhetstillstånd. Det gäller
väl ändå här att slå vakt om de värden
av kulturell art som vi anser bör sättas
upp som eftersträvansvärda för dem
som nu missbrukar alkoholen och söker
fly undan vardagens tristess med hjälp
av spritdrycker. Den propagandan och
upplysningsverksamheten har väl herr
Englund ändå inte avskrivit. Vi har i
varje fall inte gjort det inom den organiserade
nykterhetsrörelsen.

Jag skulle nog också vilja säga, att vi
har all anledning att även åberopa mycket
starka samhälleliga skäl för en väsentligt
utvidgad undervisning i alkoholfrågorna
i våra skolor hl. a. Jag menar
således, att det finns ett så påtagligt utrymme
för de åtgärder som kan innefattas
i det begrepp, som finansminister
Sköld 1954 kallade kulturkampen, att vi
inte har anledning skjuta över målet,
som jag tyckte herr Englund här gjorde.

Jag har velat säga, att vi som är nykterister
uppfattar problemet om alkoholen
i vårt samhälle som en utomordentligt
viktig samhällsangelägenhet. Men jag har
också velat säga, att vi ju inte är ensamma
om det. Vi förklarade detta år
1954, och vi måste säga nu, att nykterhetsrörelsen
och med den allierade är
inte mäktiga att ensamma komma till
rätta med detta problem. Vi måste säga

oss, att det här är en allmän samhällsangelägenhet,
omkring vilken vi alla
måste samla oss och där vi har all anledning
att söka stöd från det håll där
vi kan få sådant.

Det är med utgångspunkt från detta
som jag finner att om man här från regeringens
sida lägger fram ett förslag
med klar utgångspunkt, vilken den också
har motiverat, ifrån ett intresse för förbättring
av nykterhetstillståndet i detta
land, kan vi inte bara avvisa det och
säga att det enbart är de åtgärder som vi
föreslår, som innehåller lösningar på
dessa problem. Vi får väl också acceptera
regeringens förslag för att se, om det
har en förväntad verkan. Som motprestation
för det får vi sedan göra anspråk
på att när vi för fram förslag om åtgärder,
vilka vi anser vara av sådan art och
karaktär, att de kan verka förbättrande
på nykterhetstillståndet, skall vi få stöd
och respekt för dessa våra förslag. Jag
förmenar, om jag får gå tillbaka till vad
jag sade inledningsvis och med anknytning
till herr Bengtsons anförande, att
det som vi nu tycker är angeläget att
man på nytt överväger är frågan om man
ändå inte skall höja skatten på starkspriten
ytterligare. Därför vågar vi föra
fram det, och vi hoppas också, att finansministern
tar sig en funderare på
det. Vi gör också anspråk på att man
skall försöka få en skyndsammare behandling
av det problem som berördes i
interpellationsdebattcn här i dag, nämligen
frågan om att från ölhanteringen
avföra det privata vinstintresset. Det anser
vi vara en mycket viktig och väsentlig
sak. Jag vill siiga att det är framför
allt dessa skäl som varit avgörande för
mig, när jag i bevillningsutskottet tagit
ställning för propositionen, och när
jag nu her att få yrka bifall till bevillningsutskottets
förslag.

Herr talmannen tillkännagav, att ananslag
inom föreskriven tid utfärdats
till sammanträdets fortsättande kl. 19.30.

Herr ENGLUND (fp) kort genmäle:

Med anledning av herr Johanssons
anförande vill jag säga, att det var gans -

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

ka egendomligt att lian nu, sedan vi i
flera timmar diskuterat pålitligheten av
finansministerns uppfattning om möjligheten
att främja nykterhetstillståndet
på det sätt denne föreslår — det nya s. k.
starkölet -— nu förklarar att vi skall vara
vänliga att rösta för finansministerns
förslag, därför att denne åsyftar att därigenom
främja nykterhetstillståndet. Det
måste väl ändå i varje läge vara så,
att en undersökning angående pålitligheten
i orsaksföreställningen är grunden
för anslutning till eller avståndstagande
från sådana här propåer.

Sedan tycker jag att det var ganska
missvisande, när herr Johansson här betecknade
som en överdrift vad jag sade
om inriktningen av standardstegringen,
och då han kopplade ihop denna eventuella
standardstegring med alla andra.
Det var naturligtvis inte ett ögonblick
min mening — och jag tror att när det
stenografiska referatet föreligger skall
det visa att det inte finns någon möjlighet
att tolka mitt anförande så — att jag
skulle betrakta ölkonsumtionen, som
kommer att bli en följd av utskottsförslaget,
som det egentliga innehållet i den
kommande standardstegringen, bl. a. i
de norrländska bygderna. Jag har menat
att den kommer att bli ett av inslagen i
den konsumtionsändring som skapas av
de nya löneförmånerna. Jag har inte avvägt
den konsumtionsändringens storlek
mot storleken av de andra, och jag är naturligtvis,
herr Johansson, alltjämt anhängare
av den kulturpolitik som herr
Sköld 1954 gav ett så vältaligt uttryck
för. Men även herr Sköld är ju tveksam
beträffande herr Strängs propå. Även
herr Sköld är ju i själva verket en mycket
livlig anhängare av den linje jag företräder,
och jag förmodar att han är det
från samma kulturpolitiska utgångspunkter,
som han hade 1954 och troligen alltjämt
har.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! De som försvarar den
fria spriten återkommer i debatten ständigt
och jämt med det uttalandet att utvecklingen
nu har vänt, nu börjar kon -

sumtionen minska. Jag skulle vilja fråga,
om de också vågar påstå att det har inträtt
en vändning i fråga om skadeverkningarna
av spriten. Är det inte så, att
det är måttlighetsförbrukarna som har
minskat sin konsumtion på grund av det
höga priset efter skattehöjningen i höstas?
Är det inte den största sannolikheten
för att missbrukarna, de som tar
skada av spritkonsumtionen, inte har
minskat sin konsumtion? Jag hoppas innerligt
att den optimism, som man här
ger uttryck för, skall bli besannad. Men
då man dessutom gör gällande att spritkonsumtionen
skulle ha varit ännu större
för närvarande, om vi haft motboken
kvar, tror jag inte det är många i detta
land som delar den uppfattningen.

Till herr Johansson vill jag säga att jag
säkert inte är ensam om att vara betänksam
och hysa bekymmer inför nykterhetsutvecklingen.
Jag har hört många
här i kammaren säga, att om de hade vetat
att det skulle bli på det sätt som det
blev, hade de aldrig röstat för den fria
spriten.

Herr JOHANSSON, RUNE, (s):

Herr talman! Bara ett kort genmäle till
herr Sveningsson.

Herr Sveningsson frågade, om skadeverkningarna
har minskat. Jag vill då
ställa en motfråga: Har skadeverkningarna
efter den 1 oktober 1955 blivit annorlunda
till sin art och karaktär än de
var före den tidpunkten? Det är ju
självfallet att de ökade i antal; och det
är klart, att vi lider med alla de människor
som blivit utsatta för dessa skadeverkningar,
inte minst i de hem, där
familjetragedier utspelats. Men situationen
i det enskilda fallet är inte annorlunda
efter den 1 oktober 1955 än den
var dessförinnan.

Vilket var motivet för 1954 års beslut?
Jo, det var den bedömningen att man
med den nykterhetspolitik, som vi bedrev
före år 1955, inte kunde komma till
rätta med spritbruket och framför allt
spritmissbruket, som hade alla dessa skadeverkningar
till påföljd. Vi måste därför
söka oss nya vägar, och det är det vi
bär gjort.

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

Jag tillåter mig till sist citera vad herr
Englund då sade, nämligen att den tillförlitligaste
mätaren på nykterhetstillståndet
i dess helhet i ett land är totalkonsumtionen
av spritdrycker. Totalkonsumtionen
av spritdrycker är nu påtagbart
i sjunkande, och då har vi väl
att förvänta att även de skadeverkningar,
som uppstår av spritkonsumtionen,
skall minska.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
motsvarande del av den av herr Spetz
m. fl. vid betänkandet avgivna, med II
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
vara uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 43
punkten I A, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande del av den av
herr Spetz m. fl. vid betänkandet avgivna,
med II betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Karl,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 53.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten I B 1

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag ber att beträffande
denna punkt, som gäller frågan om utskänkningsskatten,
få yrka bifall till reservation
nr II.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena gjorde
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarade punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i motsvarande
del av den av herr Spetz m. fl. vid
betänkandet avgivna, med II betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 43
punkten I B 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande del av den av
herr Spetz in. fl. vid betänkandet avgivna,
med II betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositio -

nen.

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

Då emellertid herr Spetz begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 84;

Nej — 47.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten I B 2

Det av utskottet tillstyrkta förslaget till
förordning om ändring i förordningen
angående tillverkning och beskattning av
maltdrycker

3 §

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag ber att beträffande
denna paragraf, som avser det nya ölet,
få yrka bifall till reservation I av mig
m. fl. och reservation III av herr Snygg,
vilken reservation i denna del sammanfaller
med reservation I.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation IV av herr Christenson
i Malmö.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att i avseende på
den nu föredragna paragrafen yrkats
l:o) att densamma skulle godkännas;
2:o) att kammaren skulle, med godkännande
i denna del av reservationen I
av herr Spetz m. fl. och reservationen
III av herr Snygg, avslå förevarande paragraf;
samt 3:o) att paragrafen skulle
godkännas med den lydelse, som förordats
i den av herr Christenson i Malmö
avgivna reservationen IV.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på paragrafens godkännande vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog vartdera
av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig finna
de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening,
som ville till kontraproposition antaga
avslag.

Fru Gärde Widemar äskade emellertid
votering om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående 3 § i det av bevillningsutskottet
i betänkande nr 43
punkten I B 2 tillstyrkta förordningsförslaget
antager avslag, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits paragrafens
godkännande med den lydelse, som förordats
i den av herr Christenson i Malmö
vid betänkandet avgivna reservationen.

Då emellertid fru Gärde Widemar begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 84;

Nej — 24.

Därjämte hade 30 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskankningen m. m.

Den, som godkänner 3 § i det av bevillningsutskottet
i betänkande nr 43
punkten I B 2 tillstyrkta förordningsförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda paragraf.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Spetz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 65.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Eriksson anmälde, att han vid
den nu företagna voteringen röstat ja
men att på omröstningstavlan markerats,
att han avstått från att rösta.

13 §

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna I och III i denna
punkt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
annat yrkande ej förekommit, än
att kammaren skulle, med godkännande
i denna del av de vid betänkandet fogade
reservationerna I och III, avslå förevarande
paragraf.

På gjord proposition bifölls detta yrkande.

15 §

Godkändes.

Nu föredrogos i ett sammanhang

Återstående delar av ifrågavarande föro
rdn i ags förslag

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna I och III i dessa
delar.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att därunder endast
yrkats, av herr Spetz, att kammaren
skulle, med godkännande av de vid
betänkandet fogade reservationerna I
och III, dels avslå 27, 29, 32 och 33 §§
i det under behandling varande förordningsförslaget,
dels ock godkänna
ikraftträdandebestämmelsen, ingressen
och rubriken till nämnda förordningsförslag
med den lydelse, som i nämnda
reservationer förordats för motsvarande
författningsrum.

På sedermera gjord proposition bifölls
herr Spetz berörda yrkande.

Utskottets hemställan i punkten I B 2

Förklarades besvarad genom kammarens
föregående beslut.

Punkten I B 3

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten I C 1

Det av utskottet tillstyrkta förslaget till
förordning om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen 5

Godkändes.

9 § 3 mom.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna I och III, innebärande
avslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, avslogs ifrågavarande moment.

10 §, 12 § 3 mom. och 13 a §

Avslogos på yrkande av herr Spetz.

1Å, 15, 17—20, 29, 30 och 37 §§ samt
ÅO § 3 mom. och Ål § första stycket

Godkändes.

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Ang. ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen m. m.

47 § andra och tredje styckena

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation I.

Efter härmed slutad överläggning godkändes
ifrågavarande stycken med den
lydelse, som förordats i den vid betänkandet
fogade reservationen I.

47 a §, 46 § 2 mom., 47 §2 mom., 52 §
7 mom., 54, 56 och 62 §§

Godkändes.

69 §

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till reservation I.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på godkännande av den
nu förevarande paragrafen samt vidare
därpå att nämnda paragraf skulle avslås;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
paragrafens godkännande, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som godkänner 69 § i det av bevillningsutskottet
i betänkande nr 43
punkten I C 1 tillstyrkta förordningsförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda paragraf.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr

talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Spetz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 54.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

79 §, 80 § 7 och 4 mom., SI, 84, 87
och 89 §§ samt 90 § 1 mom.

Godkändes.

Ikraftträdandebestämmelserna

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation I och III i betänkandet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
endast yrkats, av herr Spetz, att
ikraftträdande bestämmelserna skulle
godkännas med den lydelse, som förordats
i de vid betänkandet fogande reservationerna
I och in.

På gjord proposition bifölls detta yrkande.

Ingressen

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr III.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, godkändes ingressen med
den lydelse, som förordats i den vid betänkandet
fogade reservationen III.

Rubriken

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten I C 1

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut med avseende å förordningsförslaget.

Punkterna I C 2—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Om utredning ang. resningsinstitutet m. m.

Punkten l D

Herr SPETZ (fp):

Jag ber att få yrka bifall till reservationerna
I och III.

Efter härmed slutad överläggning avslogs
utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Punkten l E

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten II

Kammaren beslöt, att de i ämnet väckta
motionerna skulle, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom kammarens
föregående beslut, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Om utredning ang. resningsinstitutet
m. m.

Föredrogs ånyo sammansatta konstitutions-
och första lagutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av väckta motioner
om en förutsättningslös utredning angående
resningsinstitutet m. m.

I de likalydande motionerna nr 318
i första kammaren av herr Carl Albert
Anderson m. fl. och nr 405 i andra kammaren
av herr Swedberg m. fl. hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om en förutsättningslös
utredning angående resningsinstitutet,
såväl med avseende på
den prövande instansens sammansättning
som den processuella ordningen
vid avgörandet av resningsansökningar.

I de likalydande motionerna nr 319 i
första kammaren av herrar Osvald och
Sundelin samt nr 409 i andra kammaren
av herr Svensson i Ljungskile m. fl. hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära utredning och
förslag angående de ändringar av rättegångsbalken
och därtill hörande författningar,
som erfordrades för åstadkommande
av dels att rätten att fullfölja
talan i brottmål till högsta domstolen
skulle vidgas, dels att ansökningar om
resning i brottmål skulle för avgörande

hönskjutas till särskild domstolskommitté,
vari inginge lekmän och vari högsta
domstolen vore i minoritet.

Motionerna hade hänvisats till första
lagutskottet. Enligt överenskommelse
mellan konstitutionsutskottet och första
lagutskottet hade motionerna I: 318 och
11:405 samt motionerna 1:319 och II:
409, i vad de anginge frågan om ändrade
bestämmelser om resning, hänskjutits
till sammansatt konstitutions- och första
lagutskott, vilket utskott i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker
hemställt, att riksdagen, med avslag å
motionerna I: 319 och II: 409 i vad desamma
tilldelats sammansatt konstitutions-
och första lagutskott för behandling,
måtte i anledning av motionerna I:
318 och II: 405 i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om utredning och förslag,
syftande till att föredragningspromemoriorna
vid behandling i högsta
domstolen av resningsansökningar skulle
göras offentliga redan före ärendenas
föredragning och att part skulle beredas
tillfälle att inkomma med erinringar mot
promemoriorna, samt i samband härmed
om utredning av frågan om möjligheten
till ett muntligt förfarande under medverkan
av part vid föredragningen av
resningsansökningar inför högsta domstolen.

Reservation hade anförts av herrar
Rylander, Damström, Jonsson i Haverö,
Torsten Andersson, Landgren, Skoglund
i Umeå och Gezelius, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits, och
avslutas med en hemställan, att förevarande
motioner

1) I: 318 och II: 405 samt

2) 1:319 och 11:409, i vad desamma
tilldelats sammansatt konstitutions- och
första lagutskott för behandling,

icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat ett
särskilt yttrande av herrar Ollén, Spångberg,
Swedberg, Carl Albert Anderson,
Branting och Lodenius.

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Om utredning ang. resningsinstitutet m.

Herr DAMSTRÖM (s):

Herr talman! Frågan om ett resningsinstitut
vid sidan av högsta domstolen
har vid upprepade tillfällen varit under
riksdagens behandling. Jag skall icke gå
längre tillbaka i historien än att nämna

1955 och 1956 års behandling av dåvarande
motioner. År 1955 väcktes en motion
av herr Karl Persson i första kammaren
som gick ut på att vi skulle inrätta
en särskild domstolskommitté, till
övervägande delen bestående av lekmän.

1956 väcktes en motion i denna kammare
av herr Carl Albert Anderson m. fl.,
där i huvudsak samma krav framställdes.
De ville ha en utredning till stånd.
Utskottet sade beträffande motionerna
både 1955 och 1956 att det fordras uppenbarligen
starka skäl för att en överflyttning
av beslutanderätten beträffande
resningsansökningar från högsta
domstolen till annat organ skall ifrågakorama.
Sådana skäl hade enligt utskottets
mening icke förebragts i ifrågavarande
motioner. Utskottet avstyrkte
följaktligen motionerna, och riksdagen
biföll utskottets hemställan.

I det betänkande, som riksdagen nu
har att ta ställning till, har behandlats
liknande motioner av herr Carl Albert
Anderson in. fl. och även av herr Osvald
och herr Sundelin när det gäller den
fråga, jag nyss nämnde, nämligen om
inrättandet av en särskild domstolskommitté,
som skulle handha prövningen av
resningsansökningarna. Eftersom det inte
föreligger något yrkande på denna
punkt utan endast ett särskilt yttrande,
skall jag inte gå närmare in på den
detaljmotivering, som skulle ha varit
nödvändig i det fall att det ställts ett
yrkande. Låt mig dock säga så mycket
med anledning av den propå som man
hade beträffande den omständigheten,
att högsta domstolen skulle uppta till avgörande
egna mål och ärenden, att dessa
förekommer i ytterst ringa utsträckning!
Av de tre sista årens statistik framgår,
att det år 1954 gällde fyra fall, 1955 två
fall och 1956 fyra fall, där högsta domstolen
själv hade dömt i mål och ärenden.
Det är alltså i ringa utsträckning

som högsta domstolen dömt i s. k. egna
mål.

Reservanterna liksom två av utskottets
övriga ledamöter har här avstyrkt motionerna.
Vad sedan gäller det spörsmål,
som vi nu skall diskutera, nämligen själva
förfarandet vid högsta domstolens
handläggning av resningsansökningar,
har motionärerna — alltså herr Carl Albert
Anderson ro. fl. — föreslagit att
part skulle beredas tillfälle att inkomma
med erinringar mot promemoriorna
samt att det i samband härmed skulle
verkställas utredning av frågan om möjligheterna
till ett muntligt förfarande
under medverkan av part vid föredragningen
av resningsansökningar inför
högsta domstolen. Jag vill fästa kammarens
uppmärksamhet på att det i motionsyrkandet
står att man vill ha en förutsättningslös
utredning I utskottets
kläm hemställes om utredning och förslag,
som syftar till de åtgärder jag nyss
talat om.

Gemensamt säger både reservanterna
och utskottsmajoriteten till en början,
att det här inte är fråga om en ordinär
process, innefattande en prövning i sak,
utan att det allenast gäller en prövning,
huruvida — som jag förut nämnt — i
lag angivna förutsättningar för resning
föreligger eller ej. Det är här att märka
att både reservanterna och utskottsmajoriteten
gör detta gemensamma uttalande,
men ändå vill utskottsmajoriteten ha ett
ordinärt processförfarande vid behandlingen
av resningsansökningar.

Det nu tillämpade systemet bygger på
att revisionssekreterarna är högt kvalificerade
domare, som är ansvariga för
att allt som kan vara av betydelse i den
sökandes framställning blir framlagt.
Därutöver finns emellertid den garantien,
att en av de i avgörandet deltagande
ledamöterna är skyldig att i original
granska de handlingar, som sökanden ingivit
till högsta domstolen. Det torde
därför vara uteslutet, att vad sökanden
åberopat till stöd för sin ansökan undgår
högsta domstolens uppmärksamhet. Kontrollen
är emellertid inte begränsad bara
härtill. I de allra flesta fall torde ett

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

eller flera justitieråd läsa promemorian,
ocli i många fall läser det justitieråd,
som granskar de av sökanden åberopade
handlingarna, även handlingarna i övrigt,
helt eller delvis.

Av det anförda framgår klart och tydligt
att full säkerhet föreligger för att föredragningspromemoriorna
verkligen innehåller
de av sökanden åberopade skälen
till prövning av resningsansökan. Det
föreligger därför enligt reservanternas
mening inte några som helst sakliga skäl
för en ändring av förfarandet. Rättssäkerheten
är härvidlag fullt betryggande.

Inom utskottet har även framförts möjligheten
av ett muntligt förfarande under
medverkan av part vid föredragningen
av resningsansökningar inför högsta
domstolen. Detta ingår också i den kläm
som utskottet har. Även ett begränsat genomförande
av muntlighetsprincipen
skulle för högsta domstolen medföra en
arbetsbelastning, som skulle vara synnerligen
beklaglig med hänsyn till att det
redan nu finns en betydande eftersläpning
av mål och ärenden på grund av
den stora arbetsbelastningen.

Utskottet gör det synnerligen lätt för
sig, när utskottet anför att det bara behövs
en ändring av stadgandet i 21 §
arbetsordningen för nedre justitierevisionen
för att föredragningspromemorian
skulle bli offentlig. Denna promemoria
är i princip att betrakta som minnesanteckning
eller hjälpmedel, varom stadgas
i tryckfrihetsförordningens 2 kap. § 4.
Jag är lekman och borde kanske inte vara
den som. tolkar grundlagarnas mening,
men jag tycker att jag är i gott sällskap,
när jag kan hänvisa till Malmgrens kommentarer
härvidlag. Han menar, att föredragningspromemoriorna
skall anses
som minnesanteckningar.

I 2 kap. § 5 i tryckfrihetsförordningen
anges, när handling skall anses inkommen
— det sker hland annat då målet
eller ärendet blivit av myndigheten slutbehandlat.
Sekretesslagens 39 § kan enligt
min mening inte sätta grundlagen ur
kraft.

.lag nämnde nyss, att det inte förelåg
några som helst sakliga skäl för en ändring
av förfarandet inom högsta domsto -

Om utredning ang. resningsinstitutet m. m.
len. Däremot kan ett sådant intresse möjligen
vara betingat av psykologiska hänsyn.
Detta, herr talman, gäller emellertid
enligt reservanternas mening inte
blott behandlingen av resningsärenden,
utan även behandlingen av andra mål
och ärenden som avgörs på handlingarna.
Jag kan här som exempel nämna fullföljdsmålen.

Det synes därför vara ostridigt, att en
utredning principiellt inte bara borde
omfatta resningsärendena, vilka inom
parentes är en mycket liten del av alla
de ärenden som avgörs på handlingarna,
utan alla de här nyss nämnda ärenden
som avgörs på handlingarna. En sådan
utvidgning av utredningen ligger emellertid
inte inom ramen för ifrågavarande
motioner.

Jag yrkar därför, herr talman, avslag
på utskottets hemställan och bifall till
den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr talmannen hemställde nu, att den
fortsatta överläggningen i förevarande
fråga måtte få uppskjutas till aftonsammanträdet.

Denna hemställan bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att jordbruksutskottets memorial
nr 29 skulle uppföras främst hland två
gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrift:

Till riksdagen

Undertecknad, som utsetts att för valperioden
1956—1959 vara fullmäktig
för Sveriges riksbank, får härmed anhålla
om entledigande från sagda uppdrag
från och med den 23 innevarande
maj.

Stockholm den 15 maj 1957
Olof Andersson

På särskilda propositioner biföll kammaren
berörda anhållan samt beslöt, att

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

i anledning därav val av en fullmäktig i
riksbanken efter herr Andersson skulle
i föreskriven ordning anställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen avlämnade
motioner:

nr 535, av fru Wallentheim m. fl.,
nr 536, av herr Öhman m. fl.,
nr 537, av herr Elofsson, Gustaf, m. fl.,
och

nr 538, av herr Sundin,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående komplettering av riksstatsförslaget
för hudgetåret 1957/58,
m. m.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.53.

In fidem
G. H. Berggren

Onsdag-en den 15 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Om utredning ang. resningsinstitutet
m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets utlåtande nr 1.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT, (s):

Herr talman! Resningsinstitutet, rätten
att på vissa villkor få en dom prövad
oaktat denna vunnit laga kraft, intar en
nyckelposition i svenska medborgares
rättsmedvetande. Att så är fallet beror
emellertid icke på att detta rättsmedel
skulle vara ofta anlitat. Frestades man
att döma enbart av det antal resningsansökningar,
vilka vart år inkommer till
vår högsta domstol för dess vidare handläggning,
kunde slutsatsen bli att resningsinstitutets
betydelse måste vara begränsad.
Det är i så fall våra domstolars
grannlaga och säkra arbete, som skapat
förutsättningar för ett dylikt i och för
sig glädjande felslut.

Den stora vikt som måste fästas vid
resningsinstitutet ligger emellertid på
det principiella och psykologiska planet,
över vilket varken uppgifter om antalet
ingivna eller antalet bifallna ansökning -

ar förmår att kasta något ljus. Rent principiellt
är dess innebörd att intet beslut
av domstol är definitivt —■ en gång
för alla slutgiltigt — därest det kan ledas
i bevis att det vilar på falska förutsättningar.
På så sätt blir resningsinstitutet
ett slags den svenska rättsskipningens
yttersta garanti. Som en sådan framstår
det också för allmänheten, och detta
är i sin tur förklaringen till att resningsinstitutet
måste tillmätas stor psykologisk
betydelse. För mången skapar
de regler som formar detta rättsmedel
något slags yttersta bastion, mot vilken
orättvisan skall falla och rätten till slut
alltid segra. Att resningsinstitutet bör ha
en utformning, som skänker allmänheten
förtroende för omprövningens objektivitet
och därmed för rättsväsendet över
huvud, är under alla förhållanden uppenbart.

Det är mot denna bakgrund, som
spörsmål rörande resningsinstitutets utformning
väckts även vid detta års riksdag.
Samma skäl har sedermera kommit
ett flertal av ledamöterna i sammansatta
konstitutions- och första lagutskottet att
företräda åsikten att frågan om en eventuell
reform rörande detta rättsmedel
bör kunna utredas avskild från frågan
om andra reformer av procesuell handläggning.
Med kammarens tillåtelse skul -

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17

le jag därför, herr talman, i korthet vilja
belysa det sakliga underlaget för det
utredningsyrkande, i vilket utskottet låtit
sitt utlåtande mynna.

Resningsinstitutet har fått sin nuvarande
utformning genom 1939 års lag
om särskilda rättsmedel men bygger
dock i huvudsak på långt äldre tillämpningsformer.
Under behandlingen vid
1942 års riksdag av det förslag till ny
rättegångsbalk, som erhöll laga kraft den
1 januari 1948, upptogs denna 1939 års
lag i sak oförändrad. De bärande grundtankarna
i vår nya rättegångsordning
om rättegångens muntlighet, koncentration
och omedelbarhet kom således icke
att införas eller gälla vid högsta domstolens
prövning av resningsärenden,
som därigenom kan betraktas som ett
tyvärr icke ensamt relikt av äldre tiders
lagstiftning. Den ordning, som vi nu
vant oss vid att kalla svensk och som
har sagts »skola principiellt tillämpas i
alla instanser», innebär att rättegångsförfarandet
skall vara offentligt i såväl
civilmål som brottmål och ha karaktären
av en förhandling mellan parterna inför
domstolen som opartisk åhörare och bedömare.
En s. k. huvudförhandling hålles,
vid vilken parterna muntligt framför
sin sak, sina påståenden och yrkanden
och framlägger sin bevisning. Till
denna förhandling skall rättegången koncentreras.
Avgörandet skall omedelbart
grundas på vad därvid framlagts, och
domen skall meddelas genast eller efter
viss kortare tid.

Genom ett sådant muntligt system,
som fått ersätta den gamla skriftliga rättegången
med dess uppskovssystem och
dess på protokollets innehåll grundade
dom, ocli genom den s. k. fria bevisprövningen
har man velat åt den svenska
rättegångsordningen trygga de eftersträvade
egenskaperna säkerhet och
snabbhet.

Med dessa domstolarnas arbetsformer
visar emellertid högsta domstolens handläggning
av resningsärenden föga överensstämmelse.
Huruvida prövningstillstånd
skall ges eller ej, avgöres sålunda
av högsta domstolen enbart efter föredragning
av en revisionssekreterare. An 6

Första kammarens protokoll 1!)I>7. Nr 17

Om utredning ang. resningsinstitutet m. m.

ser domstolen ansökningen ogrundad
skall den omedelbart och utan motpartens
hörande avslås. Förfarandet är i
denna del hemligt. Det måste betraktas
som olyckligt att en sådan brist på offentlighet
och också muntlighet skall
känneteckna handläggningen.

Än klarare markeras också de olyckliga
handläggningsformerna när resultatet
blir till den sökandes nackdel. För
denne kan skipandet av hans rätt te sig
insvept i något slags juridiskt halvdunkel.
Om ansökan emellertid bifalles, skall
den delges motparten. Därmed vidtar ett
förfarande, som erinrar om vad som
sker i besvärsmål, dock att någon huvudförhandling
icke följer och att parterna
följaktligen icke heller därvid beredes
insyn i den handläggning, som
mynnar i ställningstagandet. Först om
resningsansökan beviljas kommer de för
den nya rättegångsordningen gällande
grundsatserna koncentration, muntlighet
och omedelbarhet i tillämpning vid den
omprövning av domen som då skall ske.
Om avgörandet däremot innebär avslag
på ansökningen, saknas i förfarandet alla
principerna för en modern rättegång.

Den utformning som prövningen av
resningsansökningar för närvarande har,
torde vara särskilt otillfredsställande då
det är fråga om mer omfattande mål.
Granskningen av resningsansökan och
därvid åberopat material åvilar främst
revisionssekreteraren, som har att utarbeta
den föredragningspromemoria, på
vilken utslaget i huvudsak grundas. Även
om denna, som utskottet säger, utarbetas
med all omsorg och strävan till objektivitet,
kan möjligheten av missförstånd
eller ofullständighet aldrig uteslutas.
Samtidigt är det uppenbart att
parterna önskar, att deras huvudsynpunkter
skall komma så klart till uttryck
däri, att någon osäkerhet eller
okunnighet härom icke behöver uppkomma
bos domstolen.

Hur svårt det understundom är att av
en skriftligt formulerad resningsansökan
få helt klart för sig den ståndpunkt vilken
den sökande förfäktar, framgår för
(ivrigt av några kanske olyckligt formulerade
meningar i reservationen, som

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Om utredning ang. resningsinstitutet m.
samtidigt indirekt framställer revisionssekreteraren
som den enmansdomstol
han icke bör vara. Där skrivs sålunda
beträffande vad som medtages i föredragningspromemorian,
att däri inflyter
»med få undantag allt vad sökanden andrager
i sina inlagor till högsta domstolen.
Undantagen betingas», fortsätter reservanterna,
»av att det kan förekomma
långa och onödiga upprepningar och att
det finns ett icke obetydligt antal människor,
som inger resningsansökningar
av så oordnat och förvirrat innehåll att
de helt enkelt icke kan förstås om de
återges in extenso utan måste helt eller
delvis refereras.»

Inför en sådan redovisning frågar man
sig osökt hur det kommer sig, att revisionssekreteraren
ensam tycks kunna
förstå sådana ansökningar och förstå
dem så väl, att han till och med kan referera
dem. Man frågar sig också om
icke någon form av muntligt förfarande
skulle öka säkerheten i handläggningen.
Men framför allt frågar man sig: Borde
icke den resningssökande beredas möjlighet
att taga del av på vad sätt den
föredragande uppfattat hans ansökan?
Är icke detta helt enkelt ett rättskrav,
som även reservanterna bort kunna ansluta
sig till?

Utskottet har för sin del velat stanna
för möjligheten att före ärendets avgörande
delge båda parterna föredragningspromemorian.
Denna bar hittills
fått karaktären av offentlig handling
först sedan avgörandet träffats. Det borde
samtidigt skapas tillfälle för parterna
att inom viss, kortare tidrymd inkomma
med sådana erinringar och förtydliganden
till föredragningspromemorian, vilka
de anser relevanta. Ett sådant förfarande
kan med rätta anges vara i överensstämmelse
med den fundamentala
princip för svenskt rättsväsende, som
ger part rätt att ta del av alla de handlingar
vilka förebragts i lians mål. Utskottet
har därför funnit att revisionssekreterarens
promemoria borde kunna
på detta sätt ges offentlig karaktär.

Så kommer jag till frågan om offentlighet
också bör innebära möjligheter
för i vart fall parterna att närvara vid

högsta domstolens handläggning av resningsansökan
och om denna handläggning
på något sätt bör ges förliandlingskaraktär.

Med nu gällande ordning lämnar revisionssekreteraren
vid föredragningen utöver
promemorian de svar, som ledamöternas
frågor i anledning därav kan föranleda.
Därjämte är revisionssekreteraren
skyldig att vid anmodan uttala sin
mening i resningsmålet, hänvisa till tidigare
vägledande domstolsavgöranden
o. s. v. Vilka svar han lämnar på sakfrågor
och vilken uppfattning han hävdar
i sin totala bedömning av ärendet, därom
förblir såväl sökande som allmänhet
för all framtid okunnig. Den föredragningspromemoria
som i efterhand delges
sökanden speglar ärendet men icke de
utslagsgivande uttalanden och omdömen
som föregick dess avgörande.

Kunde nu handläggningen ge möjligheter
åt parterna att efter föredragningen
göra erinringar, tillägg och förtvdliganden
samt, om skäl därtill föreligger,
också bemötanden av den uppfattning i
ärendet som revisionssekreteraren företräder,
skulle även kravet på muntlighet
vid föredragningen tillgodoses. Samtidigt
skulle detta göra arbetet smidigare och
säkrare, och det skulle bidraga till att
domstolens ledamöter fick en mer klarläggande
och tillförlitlig bild av spörsmålen
än vad som nu är fallet. Det skulle
därjämte bringa rättsmedlet i närmare
överensstämmelse med de grundprinciper
som kännetecknar övrig process
och innebära ett starkare hänsynstagande
till den resningssökandes önskemål
om insyn i handläggningen av hans ansökan.

Av principiella men också praktiska
hänsyn förordar därför utskottet att jämväl
möjligheterna för muntligt förfarande
bör utredas.

I och för sig har ej heller reservanterna
någon erinran att göra mot en dylik
omprövning av resningsinstitutet i vad
gäller kommunicering av föredragningspromemorian.
De hävdar emellertid att
en sådan bör gälla varje form av domstolsförfarande,
vid vilken avgöranden
träffas på handlingarna. Gentemot detta

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17

Om utredning ang. resningsinstitutet m. m.

har inledningsvis erinrats om resningsinstitutets
särprägel, vilket i och för sig
medför att dylika betänkligheter inte synes
relevanta.

I motionen nr 318 har några ledamöter
i denna kammare rest önskemål om
en förutsättningslös utredning av resningsinstitutet.
Med avseende å det prövande
organets sammansättning intar utskottet
beklagligt nog samma negativa
inställning, som kom till uttryck vid
1955 års riksdag.

I särskilt yttrande har jag tillsammans
med fem ledamöter i utskottet framhållit,
att vi i denna fråga har samma principiella
uppfattning, som kommit till uttryck
i motionen. Utan att frångå denna
mening vill jag emellertid, herr talman,
inskränka mig till att yrka bifall till utskottets
hemställan. Jag gör detta desto
hellre som jag är övertygad om att ett
bifall till utredningsyrkandet kommer
att möjliggöra en objektiv belysning av
ett för svenskt rättsväsende utomordentligt
betydelsefullt avsnitt.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Med anledning av att de
båda föregående talarna har berört frågan
om sammansättningen av organet
för prövning av resningsansökningar,
vill jag börja med att säga, att det inom
utskottsmajoriteten föreligger ett absolut
förtroende för högsta domstolen som
organ för prövning av resningsansökningar.
Varken utskottsmajoriteten eller
reservanterna har biträtt det motionsvis
framförda kravet på en ändring av prövningsinstansens
sammansättning.

När det däremot gäller förfarandet vid
behandling av resningsansökningar har
utskottsmajoriteten och reservanterna
delade meningar. Då utskottsmajoriteten
begär en utredning angående förfarandet
vid behandling av resningsansökningar,
får detta dock inte tolkas som
något misstroende mot högsta domstolen,
det är jag mycket angelägen att
framhålla. Det är inte heller något misstroende
som här tar sig uttryck emot
de revisionssekreterare, som handlägger
dessa ärenden.

Resningsinstitutet är, såsom också
herr Carl Albert Anderson framhållit,
ett förfarande, som inte kan jämställas
med övriga domstolsförfaranden. Det är
till sin natur sådant, att man bör söka
skapa största möjliga garantier för att
förfarandet skall bli bemött med förtroende
från allmänhetens sida.

Motionerna om en ändring av förfarandet
har återkommit flera år i rad.
Utskottet har nu ansett att det föreligger
anledning att ta upp till behandling
frågan om en eventuell ändring av förfarandet.
Det är ju så att vid behandling
av resningsansökningar har de i övrigt
i det processuella förfarandet tillämpade
principerna om muntlighet, omedelbarhet
och koncentration icke någon
tillämpning. Handläggningen av resningsansökningar
sker i stort sett i samma
former som före processreformen.
Grundsatserna om offentlighet och muntlighet
har inte vunnit insteg. Det är i
huvudsak utskottsmajoritetens inställning,
att man vill bereda ökat utrymme
åt principerna om muntlighet och offentlighet.

Kravet på offentlighetsprincipens tilllämpning
gäller framför allt föredragningspromemoriorna.
De utarbetas av en
revisionssekreterare, som fått målet lottat
på sig. Han har en nyckelställning,
då det gäller en resningsansökan. Han
uppgör på egen hand en föredragningspromemoria,
där han refererar sökandens
yrkande och det material, som sökanden
åberopar i sin ansökan. Dessa
föredragningspromemorior är synnerligen
omfattande handlingar. Till och
med för en jurist, som är van vid digra
luntor, är det ganska besynnerligt, att
en sådan föredragningspromemoria skall
betraktas som minnesanteckningar och
vara en privat handling för föredraganden.
Det är för närvarande så att föredragningspromemorian
inte blir offentlig,
förrän ärendet slutbehandlats.

Vi har ansett att det borde beredas
möjlighet för sökanden att i förväg få
ta del av föredragningspromemorian och
att inom viss tid efter delgivning få inkomma
med eventuella erinringar och
tillägg till promemorian. För detta skul -

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Om utredning ang. resningsinstitutet m.
le erfordras att promemorian blev offentlig
handling. Herr Damström åberopar
nu grundlagarna och Malmgrens
tolkning av dem. Den skulle enligt herr
Damström ge vid handen, att det skulle
fordras en ändring i tryckfrihetsförordningen
för att göra föredragningspromemoriorna
offentliga. Vi har inte varit
av den uppfattningen i utskottet, utan
vi har ansett att det eventuellt skulle
räcka med en ändring i arbetsordningen
för nedre justitierevisionen för att
man skulle kunna bereda parterna möjlighet
att få del av promemoriorna. Givetvis
är vi inte kompetenta att uttala
oss med full säkerhet i detta avseende,
utan den kommande utredningen i frågan
får ta ställning till vilka ändringar
i lag och författning, som behövs för
att åstadkomma den förändring, som vi
åsyftar.

Jag har mycket svårt att tänka mig
att det skulle uppkomma några som
helst olägenheter genom att man gjorde
dessa föredragningspromemorior offentliga
och genom att parterna fick del av
dem på förhand och möjlighet att komplettera
dem. Det bör väl ändå vara i
rättvisans intresse att åstadkomma en
så noggrann behandling som möjligt av
dessa ansökningar. Kan man på det enkla
sätt, som vi föreslagit, åstadkomma
ökat förtroende för förfarandet, så är det
väl en ganska liten förändring.

Herr Damström säger, att vi vill ha ett
ordinärt processförfarande. Jag förmodar
att herr Damström liksom jag med
ett ordinärt processförfarande menar ett
kontradiktoriskt förfarande. Då får jag
säga, att det inte har varit min eller såvitt
jag vet övriga utskottsledamöters mening,
att det skulle införas ett sådant förfarande
vid behandlingen av resningsansökningar.
Då det gäller offentligheten
liar vi velat inskränka oss till en utredning
om föredragningspromemoriornas
offentlighet. När det gäller muntligheten
har vi ansett, att då ett ärende kommer
upp till högsta domstolen efter det föredragningspromemoriorna
blivit utsända
för delgivning och eventuell komplettering,
bör part kunna beredas möjlighet
att närvara vid föredragningen, att där

eventuellt göra vissa kompletteringar till
föredragningen, att stå till tjänst med
förfrågningar från högsta domstolens ledamöter
och att eventuellt yttra sig över
de kompletterande upplysningar, som
lämnas av föredraganden till högsta
domstolens ledamöter. Jag kan inte förstå
att detta skulle föra med sig några
nämnvärda olägenheter, och jag kan inte
acceptera herr Damströms invändning,
att det skulle innebära en så stor
belastning för högsta domstolens ledamöter,
att man skulle kunna riskera en
eventuellt uppkommande målbalans, större
än den som för närvarande finns. Det
är väl i alla fall så pass viktigt, att man
får ett med förtroende omfattat förfarande
vid behandlingen av resningsansökningar,
att högsta domstolens ledamöter
får finna sig i den extra belastning som
det eventuellt skulle kunna medföra att
ha en eller flera parter närvarande under
föredragningen. Det är faktiskt för
närvarande så, som herr Carl Albert Anderson
påpekade, att förfarandet är hemligt
för parterna, och det är inte tillfredsställande.

Till invändningen att om man införde
ett muntligt förfarande vid behandlingen
av resningsansökningar skulle man
också behöva göra det i andra fall, där
det sker avgörande på bara handlingarna,
skulle jag vilja säga att resningsförfarandet
är ett så pass extraordinärt förfarande,
att det inte kan — och inte behöver
— jämställas med handläggningen
i andra mål.

Jag skulle också vilja erinra om det vi
anfört i utskottsutlåtandet beträffande
exempelvis prövningen av ansökningar
om fullföljdstillstånd till högsta domstolen.
Där är det tre justitieråd som prövar,
och det räcker med att ett av dessa
uttalar sig för att fullföljdstillstånd skall
meddelas för att så skall ske. Det är alltså
betydligt mera betryggande garantier
för sökanden i det fallet än då det gäller
resningsärenden.

Slutligen skulle jag vilja säga, att utskottet
givetvis inte på förhand vill ta
ställning till de enskilda detaljerna vare
sig beträffande promemoriorna eller hur
muntlighetsförfarandet skall utformas,

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17

utan vi anser att dessa frågor bör bli föremål
för en förutsättningslös utredning.

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Ilerr talman! Jag har egentligen inte
deltagit i behandlingen av detta ärende
i utskottet, men eftersom jag har sysslat
en hel del med dessa frågor i mitt dagliga
arbete under vissa perioder, har jag
velat göra vissa kompletteringar till vad
som framhållits i utskottsutlåtandet och
den därvid fogade reservationen.

Jag vill till att börja med säga, att jag
i stort sett helt instämmer i de synpunkter
som är framförda i reservationen och
vill ytterligare komplettera dem på en
del punkter.

Den fråga som i första hand väckts i
motionerna gäller vilket organ som skall
handlägga resningsansökningarna. Jag
hade inte tänkt att närmare beröra den
frågan, eftersom propån är avvisad i majoritetsutlåtandet
och endast framföres i
det särskilda yttrandet. Vi har ju för övrigt
diskuterat den saken ingående för
ett år sedan. Jag inskränker mig därför
till att här tala om kraven på offentlighet
och muntlighet vid handläggningen
av resningsansökningarna.

Jag vill då påpeka, att när utskottsmajoriteten
i konsekvens med vad som gäller
inom. den övriga processrätten kräver,
att dessa principer skola införas vid
förfarandet beträffande resningsansökningar,
har den inte beaktat att det här
är fråga om en prövning av annat slag
än vid avgörandet av vanliga mål. Utskottet
har för all del påpekat dessa skillnader,
men det har inte dragit konsekvenserna
av dem annat än just i fråga
om sitt ståndpunktstagande när det gäller
vilket organ som skall avgöra resningsansökningarna.
.lag vill därför här
i korthet erinra om den stora, principiella
skillnaden mellan resningsansökningar
och egentliga mål.

Det är ju här fråga om att, sedan en
dom har vunnit laga kraft antingen genom
att man inte överklagat avgörandet
i lägre instans eller genom att man har

Om utredning ang. resningsinstitutet m. m.
gått igenom alla instanserna, på nytt ta
upp målet till prövning. Alla är ense om
att det bör krävas mycket starka skäl
för detta, och dessa skäl är närmare angivna
i rättegångsbalken och refererade
i utskottsutlåtandet. Grunderna för ett
sådant beviljande av resning har under
de senare decennierna i flera etapper
utvidgats, men det är fortfarande i ett
mycket begränsat antal fall som resning
kan komma i fråga. Jag skall helt kort gå
igenom de viktigaste fallen.

De vanligaste är de fall, då man åberopar
ett nytt bevis eller gör gällande att
eif bevis som är åberopat i en tidigare
rättegång har varit falskt. Vid prövningen
av resningsansökningen skall då avgöras,
huruvida detta kan antas ha inverkat
på avgörandet på så sätt, att man
i det nya läget kan tänka sig att det blir
ett annat resultat. Är det fråga om falskt
bevis har man i regel en dom på mened
eller något annat otvetydigt bevis att
åberopa. Den frågan kräver sällan någon
närmare prövning. Gäller det att åberopa
nytt bevis, så är det antingen fråga
om ett skriftligt sådant — och det är
också lätt att införa i rättegången —
eller att ett nytt vittne åberopas. Då har
man i regel ett intyg av vittnet om vad
han kan säga. Innehållet i ett sådant intyg
accepteras då i regel tills vidare.
Man bedömer frågan från den utgångspunkten
att detta kan framläggas som
vittnesbevisning vid en senare omprövning.

Vad högsta domstolens prövning går
ut på är dels att bedöma, huruvida detta
är ett nytt bevis, ett sådant bevis som
parten inte haft möjlighet att åberopa i
den tidigare rättegången, och dels att
bedöma huruvida den situation, som
uppkommit genom detta nya bevis eller
genom att ett bevis har visat sig vara
falskt, har en sådan inverkan, att man
kan räkna med eu annan utgång i målet.
Detta är också en prövning av annat slag
än den som förekommer vid avgörandet
i vanliga mål.

Sedan finns det en annan resningsgrund,
nämligen all någon i processen
agerande har begått brottslig gärning.
Det har man viil också i regel dokumcn -

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Om utredning ang. resningsinstitutet m.

terat i en dom, och där kommer högsta
domstolens prövning på motsvarande sätt
att gälla frågan, huruvida detta faktum
kan antas ha inverkat på utgången i det
tidigare målet.

Slutligen har vi den resningsgrund,
som talar om att en dom visar sig vara
grundad på en rättstillämplig, som
uppenbart strider mot lag. Jag skall bara
påpeka, att det inte är fråga om samma
prövning som vid ett överklagande, utan
att saken skall vara så klar, att vem som
helst, som får alla fakta framlagda för
sig, inser att utgången måste ha blivit
en annan. Det kan vara ett förbiseende
av ett lagrum eller något sådant, som tyvärr
någon gång kan förekomma, så att
man har kommit till ett felaktigt resultat.
Det är sålunda en prövning av
själva rättsfrågorna, och den kan också
mycket väl ske på det skriftliga materialet.
Över huvud taget är det så, att
dessa principer om muntlighet och offentlighet
har sin betydelse framför allt
när det gäller att bedöma vittnesbevisning.
Man kan höra vittnenas och parternas
utsagor samtidigt och mot varandra,
man kan bedöma deras trovärdighet av
deras uppträdande, och man kan ställa
frågor som de kanske inte har väntat sig
och jämföra den enas utsaga med den
andras.

Men när det gäller resning är det inte
fråga om någon sådan prövning. Visar
det sig finnas grund för bifall till resningsansökan,
kommer en sådan bedömning
att ske vid ett nytt förfarande enligt
de vanliga grunderna, då man sålunda
går in på en bedömning av frågan
i sak.

Vidare vill jag erinra om att det även
vid den ordinära processen förekommer
frågor som är av processuell karaktär.
Det kan vara frågor om foruminvändningar,
frågor om att saken egentligen är
avgjord genom tidigare rättegång eller
att den skulle avgöras genom skiljemän
eller liknande. Sådana frågor kan vara
nog så knepiga juridiskt sett och ge anledning
till omfattande argumentering
och vara svåra att knäcka, men på grund
av deras karaktär har man ansett att de
lämpligast liandlägges i skriftlig ordning.

I underrätt kan de avgöras utan muntlig
förhandling, men det kan också äga
rum en muntlig förhandling. I överrätt
är det emellertid regel att dessa frågor,
som överklagas genom besvär, handläggs
i skriftlig ordning.

Resningsansökningen är just en sådan
fråga av närmast processuell karaktär:
det skall avgöras, om den lagakraft skall
upphävas som har åkommit den dom
som det är fråga om. Man skall inte pröva
tvisten i sak; det blir en senare
fråga. Att det i detta fall sker en prövning
på grundval av handlingarna är
därför helt i linje med vad som gäller
för prövning av processuella frågor i
den ordinära processen.

I utskottsutlåtandet framföres nu den
tankegången, att muntlighet skall förekomma
även vid avgörandet av resningsärenden.
Det finns emellertid en synpunkt
som utskottet har gått förbi, nämligen
intresset för motparten att inte på
nytt behöva dragas in i stora kostnadskrävande
förhandlingar, innan det på
något sätt är konstaterat att det finns
fog för en sådan ansökan. Man har kanske
gått igenom alla instanser och slutligen
kommit till ett resultat som motsvarar
vad rättegångsväsendet i det här
fallet kan prestera. Men en resningsansökan
kan ju göras omedelbart därefter

— den kan också komma efter lång tid

— och det är då mycket betungande för
motparten till resningssökanden att belastas
med de stora kostnader som lätt
kan bli en följd av att han tvingas att ta
upp en ny diskussion i frågan. En sådan
resningsansökan kan göras inte bara
en gång. Det finns många exempel på
parter, som inte kunnat förlika sig med
den dom som domstolarna fällt utan som
kommit tillbaka gång efter annan med
sina resningsansökningar. Ofta dröjer
det inte mer än en månad efter det att
en sådan ansökan avslagits, förrän nästa
kommer in.

Jag kan anföra ett kanske litet extremt
exempel på ett fall, som inträffade under
den tid jag tjänstgjorde som ordförande
i revisionen. Det gällde ett mycket
stort tvistemål, som gick igenom instanserna.
Det krävde ett års arbete av

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17

eu revisionssekreterare att göra i ordning
en föredragningspromemoria och
omkring en månad att föredraga ärendet
inför högsta domstolen. Resultatet
blev att begäran om prövningstillstånd
avslogs. Men inom ett år efter det att
frågan blivit avgjord ingavs en resningsansökan
i målet, vilken var på många
hundra sidor och ingick i kritik av den
promemoria som uppgjorts i det tidigare
målet och drog upp målet i dess olika
detaljer. Det var inte en sådan ansökan
som kunde betraktas som en ren kverulantansökan,
men någon verklig grund
för den tror jag inte fanns. Hade man
i ett sådant fall påkallat motpartens medverkan
vid en förhandling i målet, är det
emllertid klart att man hade förorsakat
honom utgifter på många tiotusentals
kronor. Jag kan nämna att detta var ett
mål, som egentligen inte har varit föremål
för någon uppmärksamhet i pressdiskussionen
om resningsförfarandet
utan som ligger vid sidan av den frågan;
det gällde ett tvistemål i en bolagsrättslig
fråga.

Om vi skall reformera och göra några
ändringar i resningsförfarandet, tror
jag av dessa skäl att det inte finns någon
möjlighet att undvara den nuvarande
ordningen så till vida, att det måste ske
en förhandsprövning av domstolen, huruvida
det finns så stark grund för resningsansökningen
att man rimligen kan
påkalla motpartens medverkan i ärendet.

För närvarande har ju högsta domstolen
rätt att fritt bedöma, huruvida
resningsansökningen skall kommuniceras
med motparten eller cj. Högsta domstolen
har, kan man kanske säga, en
ganska restriktiv praxis i det avseendet.
Den meddelar inte beslut om kommunikation
annat än i sådana fall där domstolen
av resningsansökningen och därvid
fogade handlingar kan bedöma, att
såvida motparten inte kan gendriva de
uppgifter som där lämnats, resningen
sannolikt bör beviljas. Detta innebär väl
också, alt när kommunikation iir meddelad,
är utsikterna för bifall till resningsansökningen
mycket stora. Man kan
kanske diskutera, huruvida det är nödvändigt
att ha en så restriktiv praxis

Om utredning ang. resningsinstitutet m. m.
härvidlag, men det är också klart att
högsta domstolens praxis i det avseendet
är motiverad av hänsyn till båda
parternas intresse av att slippa ifrån
onödiga kostnader. Motparten har sålunda
ett intresse av att inte ådragas kostnader
för svaromål i ett sådant ärende,
utan att det finns goda grunder för ansökningen,
och sökanden har intresse
av att inte bli förpliktad att utge ersättning
för motpartens kostnader i ett
sådant fall där det hade varit onödigt
att besluta om kommunikation. Det är
således ganska uppenbart att man inte
kan komma ifrån en sådan förhandsprövning
utan medverkan av motparten,
och jag tror också att det är mycket
svårt att lämna några närmare direktiv
för i vilka fall kommunikation och därmed
följande medverkan av motparten
skall förekomma. Förhållandena är alltför
skiftande för det.

Utskottsmajoriteten tänker sig emellertid,
att man skall ha en muntlig handläggning
i en säregen form så till vida,
att domstolens tjänsteman, revisionssekreteraren,
skall föredra sin promemoria,
som innefattar en sammanställning av
handlingarna i målet, och sedan skulle
parterna bli i tillfälle att framföra erinringar
och kompletteringar i det avseendet.
Det är en tankegång som strider
mot grundläggande begrepp i modern
processordning, där man utgår från
att när parterna är närvarande, de själva
skall framlägga processmaterialet.
Domstolens framläggande av processmaterial
är alltid endast ett surrogat, för
den händelse att en part inte själv är
närvarande. Men i detta fall skulle det
bli så, att föredraganden skulle framlägga
materialet, och sedan skulle parten
komplettera det. Därmed skulle uppkomma
en egendomlig diskussion mellan
domstolen och parterna. Jag tror inte
det är riktigt genomtänkt, vilka verkningar
detta skulle få. Det skulle lätt
kunna leda till att parterna får ett intryck
av bristande objektivitet från domstolens
sida och bidraga till ett undergrävande
av domstolens opartiska ställning
eller i varje fall av allmänhetens
uppfattning i det avseendet.

Jag övergår härefter till frågan, huru -

Nr 17

Onsdagen den 15 mai 1957 em.

Om utredning ang. resningsinstitutet m.
vida promemorian skulle kunna göras
offentlig för parterna, och jag vill då
först litet närmare belysa vilken karaktär
denna promemoria har. Promemorian
är, såsom framhållits i reservationen,
ett domstolens interna hjälpmedel.
Det är ganska uppenbart att en domstol,
oberoende av alla föreskrifter, i många
fall har anledning att göra en sammanställning
av fakta i målet, av synpunkter
på rättsfrågorna i målet och annat sådant.
Det förekommer även i domstolarna
liksom inom andra delar av den offentliga
verksamheten, oberoende av alla
föreskrifter. I hovrätterna är det ju
en absolut regel att i mål, som föredrages
på handlingarna, uppsattes en promemoria,
visserligen av litet enklare slag än
den som förekommer i högsta domstolen
men dock i princip av samma karaktär.
Även i underrätterna tror jag att det
vid avgörandet av mera invecklade mål
blivit nödvändigt att göra sådana sammanställningar
för att kunna behärska
materialet. I högsta domstolen har av
olika skäl — av historiska skäl men kanske
även beroende på den speciella anordningen
med justitierevisionen och
högsta domstolen som i viss mån självständiga
statsorgan — promemorians utseende
och innehåll närmare reglerats
i arbetsordningen för nedre justitierevisionen.
Man har från högsta domstolens
sida önskat att få en promemoria,
som inte bara består av hänvisningar till
akten och till litteraturen, såsom vanligtvis
är fallet i hovrätterna, utan som
är upprättad på ett sådant sätt att den
kan läsas i ett sammanhang. I promemorian
införes de sakliga upplysningar
som man har fått från olika delar av
akten, och dessa är ordnade på ett mera
systematiskt sätt, så att man kan få
målets huvudfakta så att säga i ett nötskal.
Men detta förändrar inte promemorians
karaktär, nämligen att vara en
bearbetning av det material som skall
ligga till grund för domen. Domstolen
har lika fullt ansvar för att den tar hänsyn
till allt i akten, som kan vara relevant
för avgörandet, och den kan inte
falla tillbaka på att någonting saknas i
promemorian. Det förekommer också i
stor utsträckning, såsom framgår av ut -

låtandet, att domstolens ledamöter införskaffar
ytterligare upplysningar eller
läser direkt i akten.

Om nu promemorian skulle göras till
ett institut i själva processordningen,
skulle det innebära att man ändrar på
allt detta. Rimligen kan det inte betyda
annat än att den promemoria, som utarbetas
på ett sätt som närmare skulle
vara beskrivet i rättegångsbalken, skulle
utgöra processmaterialet. Ansvaret för
vad som kommer under domstolens ögon
faller då i sista hand på parterna, som
skulle beredas tillfälle att komplettera
promemorian. Det betyder att man i
viss mån avlastar både föredraganden
och domstolen från ansvaret att ta del av
allt som finns i akten.

Det är ett par punkter i utskottsutlåtandet,
där jag har litet svårt att följa
med, när det talas om promemorians karaktär
av offentlig handling. Fru Gärde
Widemar var inne just på dessa frågor.

Utskottet säger på s. 17 i utlåtandet:
»Utskottet kan knappast finna något
tryckfrihetsrättsligt hinder mot att denna
promemoria, med hänsyn till sin genomarbetade
karaktär och sin faktiska
betydelse för handläggningen av resningsansökan,
betraktas som en inom
nedre justitierevisionen upprättad handling,
vilken genom att vara upprättad
blir offentlig». Ja, det där är ju alldeles
riktigt, men det är någonting av en
truism, tv det är bara en beskrivning av
en situation som för närvarande föreligger.
Men utskottet tycks i det sammanhanget
ha förbisett vad som finns intaget
i början av utlåtandet såsom ett citat
ur tryckfrihetsförordningen, nämligen
att handlingar, så när som på protokoll
och diarier, som hänför sig till visst
mål eller ärende, skall anses upprättade,
då de expedierats eller, om expedition
ej äger rum, då målet eller ärendet
blivit av myndigheten slutbehandlat.
Vare sig promemorian betraktas som
minnesanteckningar eller inte, blir den
således icke offentlig i tryckfrihetsförordningens
mening förrän den expedierats
eller målet avgjorts — eventuellt,
det kan man möjligen diskutera, när
kommunikationen har beslutats.

För att parterna skall få rätt att ta del

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17

Om utredning ang. resningsinstitutet m. m.

av promemorian före föredragningen
skulle föreskrifter härom fordras i den
lag som reglerar handläggningen av resningsansökningar,
d. v. s. rättegångsbalken.
En sådan utväg har väl också föresvävat
utskottsmajoriteten såsom tänkbar.
Men man skulle då införa ett system,
som tillämpades här i landet före
sekelskiftet och som övergavs, då det ansågs
meningslöst. I realiteten skulle systemet
medföra de följder som jag nyss
påpekade.

I reservationen har även framhållits
att frågan om promemorians offentlighet
och den muntliga handläggningen har
betydelse långt utöver behandlingen av
resningsansökningar; samma synpunkt
kan anläggas på prövningen av besvärsmål
och ansökningar om prövningstillstånd.
Särskilt i det sistnämnda avseendet
är väl skälen mycket starkare än beträffande
resningsansökningar, eftersom
det här just gäller avgörande i sak i den
ordinära processen. Det är visserligen
oklart, vad högsta domstolens avgörande
av sådana frågor innebär, men hur man
än formellt betraktar saken, kan man
inte komma ifrån att högsta domstolens
nuvarande praxis innebär en prövning
i sak under förenklade former. Det skulle
då vara orimligt, tycker jag, att ta upp
muntlighets- och offentlighetsfrågan vad
beträffar resningsansökningar utan att
ta med hela fältet. Men om man gör frågan
så omfattande, blir den av mycket
stor betydelse för högsta domstolens kapacitet,
eftersom förfarandet därmed säkerligen
skulle kompliceras högst avsevärt.
Jag kan möjligen hålla med om att
prövningen av resningsansökningar inte
spelar så stor roll för högsta domstolens
arbetsbelastning, men tar man med frågorna
om prövningstillstånd, så blir det
någonting helt annat.

Utskottsmajoriteten talar vidare om att
det bara skulle fordras en röst för beviljande
av prövningstillstånd. Man glömmer
bort att detta bara gäller ändringsdispens;
i fråga om prejudikatsdispens
— och det är åtskilliga mål där sådan
dispens är den enda möjligheten — fordras
det två röster av tre deltagande. I
vilket fall som helst är hela detta områ -

de avsevärt mera betydelsefullt än frågan
om prövning av resningsansökningar.

I det sammanhanget skulle jag vilja, i
anslutning till vad herr Carl Albert Anderson
yttrade i början av sitt anförande
säga, att jag tror att frågan om möjligheterna
att få sin talan prövad av högsta
domstolen i de vanliga tviste- och brottmålen
har avsevärt mycket större både
psykologiskt och praktiskt intresse för
svenska folket än frågan om hur resningsansökningarna
behandlas. Den senare
frågan har nog, bortsett från några
enstaka fall, relativt liten betydelse.

Det samlade intrycket av utskottets
synpunkter är, att de inte grundar sig
på ett realistiskt bedömande av de verkliga
förhållandena utan mer innebär ett
drivande av vissa allmänna principer
för principernas egen skull, om man så
får säga, och utan tanke på deras betydelse
för den prövning det här gäller.
Det borde åtminstone kunna krävas, att
man hade påvisat några i praktiken konstaterade
olägenheter med det nuvarande
systemet, men så har inte skett. Jag
har över huvud taget inte kännedom om
något fall, där det klart kunnat påvisas,
att prövningen av resningsansökningar
varit på något sätt otillfredsställande.
Det kan väl hända att någon har gjort
gällande, att promemorian inte innehåller
allt som är relevant i målet. Som bevisning
har jag hört den omständigheten
åberopas, att när resning i ett mål begärts
flera gånger, så har i en senare föredragning
tagits med en eller annan
punkt som inte tagits med tidigare. Men
nu förhåller det sig ju så, att när en föredragningspromemoria
göres upp, nöjer
man sig inte med att ta in vad man själv
anser vara relevant, av betydelse för frågans
avgörande, utan man sträcker sig
ett bra stycke liingre och går i första
hand så långt som man över huvud taget
kan tänka sig att någon av de i avgörandet
deltagande skulle kunna anse vara
relevant. Erfarenheten visar nog, att det
kan vara rätt skiljaktiga synpunkter som
lägges på den frågan. Man försöker också
ta största möjliga hänsyn till vad sökanden
.särskilt framhåller såsom ur

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Om utredning ang. resningsinstitutet m.
hans synpunkt mycket betydelsefullt;
det utesluter man inte utan alldeles uppenbara
skäl. Men det är klart att ett
sådant bedömande, hur långt man skall
gå utöver det man i första hand anser
relevant, är eu omdömessak, där den ene
kan komma till ett resultat och den andre
till ett annat. Den omständigheten att
en föredragande tar med något mera i
sin promemoria än vad en annan gör,
är inte något bevis för att den första
promemorian har varit felaktig eller
otillfredsställande upprättad, över huvud
taget kan jag som sagt inte finna
att det påvisats några olägenheter eller
några praktiska reella brister i det system
som har tillämpats. Att en eller annan
som har nekats resning är missnöjd
med det är en sak, som förekommer
även i övrigt i rättsväsendet. Jag
tror att det är ganska gott om parter,
som förlorat en process och som i samband
därmed uttrycker sitt missnöje
med eller kanske sitt misstroende mot
det sätt eller de principer som tillämpats
vid avgörandet. Men det är en sak som
man får se som tämligen naturlig och
ofrånkomlig.

Med dessa ord vill jag be att få yrka
bifall till reservationen.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Det har sagts många
gånger, det säges i det nu föreliggande
utlåtandet, och det har upprepats här
under dagens debatt, att det nu tillämpade
förfaringssättet vid behandlingen
av resningsärenden är juridiskt tillfredsställande.
Herr Damström sade för en
stund sedan, att rättssäkerheten i vårt
land är fullt betryggande. Jag har, herr
talman, inte någon anledning att bestrida
dessa påståenden. Jag vill gärna säga, att
då jag motionerat i detta ärende, så är
denna min handling icke på något sätt
ett uttryck för ett misstroende mot högsta
domstolen. Jag kan därför till fullo
instämma i vad fru Gärde Widemar nyss
yttrade. Men det är enligt min mening
inte den juridiska fullkomligheten som
är det väsentliga, ty det förhåller sig åtminstone
så långt min erfarenhet sträc -

ker sig onekligen så som det säges i det
särskilda yttrande som är fogat till detta
utlåtande av herrar Ollén m. fl., att det
på många håll finnes »en olust över den
ordning, som bland annat medför, att
högsta domstolen i egenskap av resningsorgan
även har att pröva ansökningar
angående mål, i vilka den själv tidigare
avkunnat dom». Det räcker, menar jag,
inte med att man har ett förfaringssätt
som är juridiskt oklanderligt, utan det
måste också vara så, att det ur folkpsykologisk
synpunkt är tillfredsställande.
Förfaringssättet måste omfattas av ett
allmänt förtroende. Detta, menar jag, är
ingalunda, som herr Alexanderson sade,
att driva en allmän princip för principens
egen skull, utan det är enligt min
uppfattning just att söka få vår rättsordning
att framstå i en verkligt god dager.

Även om jag, herr talman, helst hade
sett, att utskottets utlåtande hade utformats
mera i överensstämmelse med den
tankegång, som utvecklats i det särskilda
yttrandet och i motionen nr 319 i
denna kammare, vill jag dock, herr talman,
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (bf):

Herr talman! Det är givet att man endast
med stor tvekan deltar i en debatt
som denna, men jag försvarar mig med
att jag har försökt att noggrant följa utskottsdebatten.
.lag har tidigare haft
tillfälle att syssla med dessa frågor i mitt
dagliga arbete som tidningsman, och jag
har med stort intresse lyssnat till den föredragning
som förevarit i utskottet genom
nedre justitierevisionens ordförande,
men man har onekligen ett intryck
av att debatten på denna punkt är nog
så förvirrad. Här står faktiskt uppgift
mot uppgift. Jag trodde inte att vi återigen
skulle få höra upprepas, att man
känner olust inför det förhållandet att
högsta domstolen själv prövar resningsfrågor
rörande sina egna domar, när det
ändå har så kraftigt försäkrats —• och
det har inte kunnat bestridas — att en
resningsansökan icke prövas av de med -

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17

lemmar av högsta domstolen som en
gång har fällt domen utom i absolut rena
undantagsfall. Om det skulle vara någonting
av folkpsykologi, som herr Osvald
nyss sade, i detta problem, är det väl så
att man uppammat denna folkpsykologi
genom att ideligen påstå att det ligger
olust i ett förfarande som icke förekommer.

Att intrycket blir virrigt beror också
på att de som står bakom utskottsmajoriteten
ändå inte är ense i denna viktiga
fråga. Det är helt enkelt en sinkadus, att
utskottsmajoriteten bar kommit att stanna
för detta resultat. Hade de som står
bakom det särskilda yttrandet förfäktat
sin mening ordentligt och den liade intagits
i utlåtandet, skulle de som nu befinner
sig på reservationssidan ha bildat
utskottsmajoriteten.

Vidare kan det med skäl anföras att
man, som fru Gärde Widemar gjort, råkar
in i en konflikt. Hon försäkrade —
och fick understöd av herr Osvald — att
hennes resonemang inte utgjorde något
uttryck för misstroende mot högsta domstolen
eller de föredragande revisionssekreterarna,
men det dröjde inte alls
länge förrän hon konstaterade, att om
man skall få ett förtroendefullt förfarande
när det gäller resningsansökningarna,
måst man ha något annat. Jag kan inte
förstå annat än att det måste vara det
ena eller det andra. Man kan väl knappast
samtidigt ha fullt förtroende och söka
ett förtroendefullt förfarande.

Här gäller det tre huvudpunkter. Eftersom
kravet på ett särskilt organ för
prövning av frågan om resning endast
återfinnes i det särskilda yttrandet, kunde
man tro att det skulle ha varit avfört
ur debatten, men herr Osvalds anförande
gav vid handen att det är lika aktuellt.
Den andra punkten gäller det muntliga
förfarandet vid högsta domstolens förhandlingar,
och den tredje gäller offentliggörandet
av promemoriorna.

Jag har tidigare beträffande resningsinstitutet
sagt, att uttalandet därom bygger
på felaktiga grundsatser. När det gäller
det muntliga förfarandet finns det
redan möjligheter att använda detta inte
bara inför högsta domstolen, utan även

Om utredning ang. resningsinstitutet m. m.
inför annan domstol, om högsta domstolen
så förordnar. Att sådant förekommer
mycket sällan, måste ändå betyda att
man hos den högsta rättsvårdande myndigheten
har förtroende för det förfarande
som nu tillämpas.

Vad sedan gäller offentliggörandet av
promemoriorna har jag varit något tveksam
på denna punkt, men allteftersom
debatten fortskridit har jag blivit på
det klara med att ett offentliggörande
av promemorian egentligen knappast
fyller någon praktisk uppgift, ty det material
som promemorian bygger på är ju
till alla delar tillgängligt för båda parter.

Fru Gärde Widemar sade att hon ansåg
att tiden nu var mogen för en sådan
utredning. Jag ber att få fästa uppmärksamheten
på — jag tror att herr Damström
tidigare har gjort det — att det
utredningskrav som utskottsmajoriteten
ställer inte överensstämmer med den
motion som här föreligger, ty i denna
begäres en förutsättningslös utredning,
under det att utskottsmajoriteten helt
enkelt hemställer om utredning och förslag
i det syfte som majoriteten har
stannat för. Jag måste säga, att jag har
kommit fram till att tiden väl knappast
nu är mogen för en sådan utredning,
som det här är fråga om. Jag vill understryka
vad herr Alexanderson sade, att
det inte förebragts några bevis för att
det nuvarande förfarandet icke fyller sin
uppgift. Jag tror inte att man kan gripa
in på ett så betydelsefullt område av
samhället på så lösa premisser som det
här gäller.

Detta har för mig, herr talman, varit
avgörande, när jag anslutit mig till reservationen,
och jag ber att få yrka bifall
till den.

Herr ANDERSON, CARL ALIJERT, (s)
kort gemäle:

Herr talman! Den siste ärade talaren
ansåg att det resultat vilket utskottets
majoritet hade kommit till i sitt ställningstagande
var en sinkadus ■— majoriteten
inom utskottet kunde lika gärna
ha varit i minoritet; som han uttryckte
det. Detta är fullständigt felaktigt, ty i

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Om utredning ang. resningsinstitutet m.
det förslag som utskottet lagt fram har
utskottet varit i majoritet. Det är beträffande
resningsorganet, som det inte
fanns någon majoritet inom utskottet,
men i detta fall har inte heller något yrkande
ställts, och förutsättningen för att
få det resultat som herr Andersson talade
om hade varit att ordföranden inom
utskottet hade vägrat att dela upp frågorna
vid utskottets ställningstagande. Men
så skedde inte, utan det skedde en uppdelning,
vilket ledde till det resultat, som
här föreligger.

Herr Andersson sade sedan, att man
inom högsta domstolen har förtroende
för den ordning som tillämpas. Ja, det
är väl ganska klart, men det säger ingenting.
Om högsta domstolen tillämpar en
ordning, är det väl klart att den har förtroende
för den ordning som den tillämpar,
men det är ingen bevisning.

Han säger vidare att högsta domstolen
har möjlighet att förordna om muntligt
förfarande, men det är inte fråga om de
möjligheter, som i detta avseende före*igger>
utan det är fråga om den praxis,
som införts. När herr Alexanderson
säger, att utskottet inte beaktat att det
här gäller en prövning av ett särskilt
slag, skulle jag vilja säga: Jo, det har
man nog märkt att det är! Nog har man
märkt, att det är en speciell fråga som
här föreligger till behandling, ty hela det
resonemang som förs beträffande resningsinstitutet
gäller ju att man å ena sidan
vill fastslå att det är en speciell institution,
men att man å andra sidan vill
göra gällande, att det inte går att bryta
ut denna fråga ur det betraktelsesätt,
som användes när det gäller domstolsförfarandet
i övrigt.

Reservanterna, som herr Alexanderson
i stort sett anslöt sig till, bygger sin
negativism på i huvudsak två punkter.
Den ena punkten är att man betraktar
denna promemoria, som man inte vill ha
offentliggjord, såsom ett hjälpmedel av
särskilt slag, som bör vara hemligt och
inte dras in i debatten. Man säger att
den är ett hjälpmedel, och genom att använda
detta uttryck anser man sig ha
visat, att det inte kan finnas något sakligt
berättigat intresse för sökanden i

ett resningsärende att erhålla rätt att i
någon mån granska föredragningspromemorian
och framställa anmärkningar
mot den.

Varför i all rimlighets namn kan det
inte vara ett sakligt berättigat intresse
att ta del av den? Vad är det föredragningspromemorian
innehåller? Jo, den
är en sammanställning av de skäl, som
den resningssökande förebragt som motivering
till att få sin sak omprövad. Nog
har väl han om någon ett sakligt berättigat
intresse att få ta del av på vad sätt
den föredragande revisionssekreteraren
har behandlat dessa hans synpunkter,
vad han har tagit med av dem och vad
han möjligen underlåtit att ta med. Man
säger, att det förekommer inte, att han
underlåter ta med något. Jag erinrar då
om att jag under utskottsbehandlingen
fått upplysning av en utskottsledamot
att vid ett uppmärksammat resningsärende
för något år sedan konstaterades
vid en efterföljande resning, att ett av
de skäl, som sökanden anfört, inte var
medtaget i den förutvarande promemorian.
Visserligen sade man att det inte
var av betydelse för ärendet och det är
möjligt, det kan jag inte yttra mig om,
men nog är det tänkbart att de skäl,
som antas ligga till grund för resningsansökan,
kan betraktas på olika sätt.

Jag vet inte, om det göres hänvisning
i föredragningspromemorian, eller om
det sker muntligt, till de jämförbara domar
eller domstols ställningstagande,
som kan vara relevanta vid bedömningen.
Det har emellertid av föredraganden
i utskottet sagts, att vid anfordran är
föredraganden skyldig att svara på de
frågor, som domstolens ledamöter ställer
till honom, och även på anmodan meddela
sin mening om målet.

När en sökande begär resning, vad är
det han då gör? Jo, han drar fram de
skäl, som herr Alexanderson redogjort
för här, antingen bevis för nya synpunkter
som kommit fram eller bevis för hans
mening om falskheten i den tidigare
handläggningen. Har han möjlighet att
få ta del av resningspromemorian, ser
han hur det uppfattats. Detta är av mycket
stor betydelse, men saken är också

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17

av betydelse ur en annan synpunkt.
Framställningen till domstolen kallas för
en ansökan, förfarandet kallas för en
prövning av de skäl han anfört, men om
domstolen avslår hans ansökan innebär
det samtidigt ett ställningstagande till de
skäl han anfört, sedan må man kalla det
prövning, man må kalla det ansökan,
man må kalla det vad man vill. I själva
verket är ställningstagandet en dom över
de s. k. nya skäl, som han förebragt.
Vore det inte rimligt, att han både finge
ta del av den föredragningspromemoria,
som sammanställts av revisionssekreteraren,
och i någon form finge möjlighet
att vara med antingen själv eller genom
ombud och höra på vad sätt hans fråga
föredrages inför domstolen, vilka synpunkter
som framläggs, vilka muntliga
frågor som där besvaras och på vad sätt
de besvaras.

Det kan hända, herr Alexanderson, att
i en del av de fall som herr Alexanderson
talade om, då vederbörande inte låter
sig nöjas med en avslagen resningsansökan
utan månaden efter är tillbaka
med en ny skulle de inte återkomma,
därest de hade möjlighet att få en närmare
inblick i under vilka former deras
framställning hade behandlats.

Vi har behandlat resningsinstitutet som
ett särskilt rättsmedel. I den andra punkten
av reservanternas yttrande säges, att
det knappast är tänkbart att bryta ut
frågan om resningsinstitutet från andra
ärenden. Det bör sammanknytas med
liknande domstolsfrågor, med andra mål
och ärenden, som avgörs på handlingarna.
Jag vill till detta endast säga, att det
bör väl vara lika möjligt att i dag bryta
ut handläggningen av resningsärenden
som det 1939 var att bryta ut dem från
behandlingen av den nya rättegångsbalken.
Det var då så, att ärendet om resningsinstitutet
bröts ut. Det beslöts 1939
och fick giilla i oförändrad form fram
till 1918, då den nya rättegångsordningen
i övrigt kom. Beklagligt nog inkluderade
denna nya rättegångsordning inte
begreppen muntlighet och offentlighet i
högsta domstolens handläggning av resningsärenden;
annars hade vi även därvidlag
haft den ordning om muntlighet,

Om utredning ang. resningsinstitutet m. m.
offentlighet och omedelbarhet, som kännetecknar
denna nya rättegångsordning.
Den gäller ju för underrätterna, delvis
för överrätterna och delvis också för
högsta domstolen, men den är helt undantagen
vid behandlingen av resningsärenden.
Det är på den punkten, herr
talman, som vi har ansett att man borde
eftersträva kongruens i handläggningen,
så att de olyckliga människor som vare
sig med rätt eller orätt begär att få sin
fråga ånyo prövad skulle med större
förtroende än vad de har — att de inte
har detta förtroende tyder ju den omständigheten
på, att de kommer igen —
kan med förtroende för den objektivitet,
som jag tror finns men som säkerligen
inte alla dessa människor tror på, överlämna
sitt ärende till den prövning, som
vi gör framställning om.

Herr ALEXANDERSON (fp) kort genmäle; Herr

talman! Vad som kom mig att begära
ordet igen var dels vad herr Carl
Albert Anderson nämnde om resningssökandens
intresse att få ta del av promemorian
och de synpunkter som föredraganden
kunde ha på ärendet, dels
vad herr Anderson tidigare talat om,
den hemliga handläggningen. Jag måste
säga att dessa synpunkter kan drivas
mycket längre än vad han själv gör. Parten
skulle ha lika stort intresse av att
ta del av domstolens överläggning och
de vota som avgivas av ledamöterna under
överläggningen. Jag tror att det skulle
vara mycket intressant för sökanden
att få vara med om denna överläggning
och göra ett inpass då och då. Men jag
tror inte att man skulle vara belåten
med detta system, om man skulle införa
det, vare sig beträffande resningsansökningar
eller beträffande avgöranden i
andra mål. Det system, som här har rekommenderats,
är liksom ett litet steg
på vägen åt det hållet.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT, (s)
kort genmäle:

Herr talman! Det är en ofta anlitad
metod, herr Alexanderson, att karikera

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Om utredning ang. resningsinstitutet m.
och överdriva en talares inlägg för att
så mycket lättare kunna eliminera vad
han sagt i debatten. Här är det inte fråga
om att tränga in i rättens handläggning,
vare sig beträffande resningsansökningar
eller någonting annat. Det gäller
endast revisionssekreterarens föredragning
inför högsta domstolen. Jag trodde
inte att herr Alexanderson ville begagna
denna metod att karikera.

Herr ALEXANDERSON (fp) kort genmäle: Herr

talman! Den handläggning som
herr Carl Albert Anderson talade om —
när det förekommer en diskussion mellan
domstolen och föredraganden angående
dennes åsikter i målet — har i
själva verket karaktär av enskild överläggning
i målet, och det var den delen
som herr Carl Albert Anderson ville skulle
ske offentligt i partens närvaro och
under hans medverkan.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT, (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill fråga herr Alexanderson:
När rätten tar ställning, sker
det i revisionssekreterarens närvaro eller
icke?

Herr ALEXANDERSON (fp) kort genmäle
:

Det brukar ske i revisionssekreterarens
närvaro.

Herr andre vice talmannen LODENIUS
(bf):

Herr talman! I egenskap av lekman
känner jag det så att jag i en sådan fråga
som den vi nu behandlar bör tala med
ganska små bokstäver. Men eftersom jag
tillhör utskottsmajoriteten och anslutit
mig till det särskilda yttrande som fogats
till utlåtandet, skall jag be att få
göra några korta reflexioner.

Såsom framgår av det föreliggande utskottsutlåtandet
har förfarandet vid
högsta domstolens behandling av res -

ningsärenden alltsedan år 1935 upprepade
gånger varit under debatt i riksdagen
på grund av framställda interpellationer
eller avlämnade motioner. Bland
dem som aktualiserat frågan är professor
Lundstedt och andra mycket omdömesgilla
personer. Jag kan också nämna
att f. d. hovrättsrådet Viktor Petrén förra
året tillställde chefen för justitiedepartementet
en skrivelse, vari hemställdes
om ändring av gällande resningsförfarande.
Jag skall inte ingå på detaljer.
Jag har nämnt detta för att belysa
att det inte bara är okunniga lekmän
som önskat få en undersökning av
resningsförfarandet, utan även högtstående
jurister. Också bland dem tycks
meningarna vara delade.

Det synes mig därför, som om det allt
oftare återkommande kravet på utredning
av frågan, huruvida det nuvarande
förfaringssättet vid handläggning av resningsärenden
i alla avseenden är fullt
tillfredsställande, i längden knappast
torde kunna avvisas av riksdagen. Även
om herr Torsten Andersson kommer att
säga emot mig, vill jag betyga att jag
för min del inte hyser misstroende mot
högsta domstolen eller dess ledamöter.
Men detta behöver inte utesluta, att man
kan ha den meningen, att förfaringssättet
i vissa avseenden kan förbättras.

Jag har inte heller, herr talman, tagit
slutgiltig ståndpunkt till frågan, huruvida
den prövande instansen i resningsärenden
till större eller mindre del bör
bestå av lekmän. Jag tror att det finns
skäl som talar för medverkan av lekmän
men jag bortser inte från att det
kan anföras skäl som talar emot. Däremot
anser jag att det har förebragts
vägande skäl för en förutsättningslös utredning
om resningsinstitutet, både när
det gäller den prövande instansens sammansättning
och den processuella ordningen
vid avgörandet av resningsansökningar.

I det föreliggande utlåtandet har man
nu, såsom redan har påpekats, nått en
bit på väg. Utskottsmajoriteten har föreslagit
riksdagen att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om utredning och förslag,
som syftar till att föredragningspro -

Onsdagen den 15 maj 1957 cm.

Nr 17

memoriorna vid högsta domstolens behandling
av resningsansökningar görs
offentliga redan före ärendenas föredragning
och att part skall beredas tillfälle
att inkomma med erinringar mot
promemoriorna. Vidare föreslår man en
utredning om möjligheten till ett muntligt
förfarande under medverkan av part
vid föredragning av resningsansökan inför
högsta domstolen.

Skulle detta utskottsmajoritetens förslag
komma att genomföras tror jag för
min del att en sådan reform kan bli av
stort värde vid prövningen av resningsärenden.
För min del skulle jag, herr
talman, helst ha sett att utskottet i överensstämmelse
med motionerna 318 i
första kammaren och 405 i andra kammaren
föreslagit en förutsättningslös utredning
angående resningsinstitutet i
sin helhet. Jag tror att det skulle ha varit
lyckligast. Som ärendet nu ligger till
får man vara nöjd med de åtgärder, som
föreslås av utskottsmajoriteten, och jag
har, herr talman, intet annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag skall först be att få
säga till herr Torsten Andersson, att jag
beklagar om jag uttryckte mig så illa, att
han fick den uppfattningen att det förelåg
någon konflikt för min del, då jag
sade att jag hade det största förtroende
för högsta domstolens och revisionssekreterarens
sätt att handlägga resningsärendena,
samtidigt som jag trots detta
ville ha offentlighet och muntlighet i
förfarandet. Både jag och utskottsmajoriteten
har fullt förtroende för högsta domstolen,
men det har visat sig att allmänheten,
och i all synnerhet de som ansökt
om resning, önskat få förfarandet omprövat.
Detta skulle mötas med större
förtroende från deras sida om de fick
mera insyn i förfarandet än de har för
närvarande.

Herr Alexandcrson säger, att man inte
har konstaterat några olägenheter av det
nuvarande förfarandet. För min del tycker
jag det är en fullkomligt tillräckligt
bevisad olägenhet, då herr Alexandcrson

Om utredning ang. resningsinstitutet m. m.
refererar ett fall, där man hade en promemoria
på flera hundra sidor, som resulterade
i eu avslagen resningsansökan,
och där sökanden återkom inom ett år
efter att han hade fått ut promemorian
och argumenterade emot den. Det visar
alltså, att det fanns uppgifter i promemorian
som han ansåg felrefererade ur
sin synpunkt. Det hade varit ett betydligt
förenklat förfarande, om han hade
fått del av promemorian då den var färdig
redan i det första ansökningsärendet
och då kunnat komplettera den med sina
synpunkter. Det tycker jag är en konstaterad
olägenhet i det nuvarande förfarandet.

Jag tycker också att den omständigheten
att olika föredragande kan referera
ärenden på olika sätt — den ene tar med
en uppgift som den andre utesluter, man
kanske inte har samma uppfattning om
vad som är relevant för bedömandet av
ansökan — visar att en promemoria kan
få ett annat slutgiltigt innehåll, om parterna
får tillfälle att göra erinringar mot
den.

Herr Torsten Andersson säger, att han
inte kan inse att det finns någon uppgift
för offentlighetsprincipen här, eftersom
handläggningen bygger på sökandens
uppgifter. Detta är i och för sig riktigt,
men här gäller det hur sökandens uppgifter
refereras, och man kan aldrig
komma ifrån den mänskliga faktorn i ett
referat; det är ju alltid den refererandes
personliga uppfattning som kommer till
uttryck i referatet.

Vidare säger herr Alexandcrson, att
utskottet tycks ha förbisett stadgandet i
tryckfrihetsförordningen att »andra
handlingar, som hänföra sig till visst mål
eller ärende, skola anses upprättade, då
de expedierats eller, om expedition ej
äger rum, då målet eller ärendet blivit
av myndigheten slutbehandlat». Herr
Alexandcrson fäste sig vid uttrycket »blivit
av myndighet slutbehandlat». För
min del fäster jag mig mera vid uttrycket,
att handlingen skall anses upprättad
då den expedieras. Om jag tolkar denna
bestämmelse riktigt, har alltså i och med
att handlingen delges parten handlingen
expedierats från nedre justitierevisio -

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Om utredning ang. resningsinstitutet m.
nen, och då är den en offentlig handling.
Det finns alltså ingenting i den paragrafen
i och för sig som utgör något hinder
för att promemorian delgives parterna.

Jag vill i det sammanhanget erinra om
bestämmelsen i lagen den 17 maj 1937
om inskränkning i rätten att utbekomma
allmän handling: »Vad i denna lag stadgas
länder ej till inskränkning i sökandes,
klagandes eller andra parters rätt
att i mål och ärenden hos domstol eller
annan myndighet utbekomma dom, beslut
och andra handlingar.»

Principen då det gäller domstolshandlingar
är att parterna skall ha tillgång
till dem. De är inte offentliga i den meningen
att vem som helst kan få del av
dem, men för parterna får de som regel
inte vara hemliga. Det tycker jag är en
helt riktig princip, som det inte borde
möta några större lagtekniska hinder att
få införd även då det gäller resningsansökningar.

Slutligen sade herr Alexanderson, att
resningsansökningar och deras behandling
har relativt liten betydelse för svenska
folket, i varje fall i jämförelse med
förfarandet vid behandlingen av ansökningar
om fullföljd. Detta gäller kanske
kvantitativt, men för den enskilde rättssökande
är det precis lika viktigt att han
får sin resningsansökan riktigt prövad
som det är för den enskilde rättssökande
att han får sin fullföljdsansökan prövad
genom ett förfarande som han objektivt
sett kan godkänna.

Herr talman! Under åberopande av
vad jag nu anfört ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ALEXANDERSON (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill endast tillrättalägga
ett litet missförstånd av vad jag
nämnt tidigare, då jag talade om ett mål
av mycket stor omfattning, som har varit
underställt högsta domstolen i form
av ansökan om prövningstillstånd och
som, sedan det hade avgjorts, inom ett
år eller något sådant åter kom upp i
form av en resningsansökan. Det var således
icke en resningsansökan första

gången, utan eu ansökan om prövningstillstånd.

Över huvud taget kan man väl inte betrakta
varje resningsansökan eller varje
förnyad resningsansökan som ett bevis
om verklig, konstaterad olägenhet eller
fel i det nuvarande systemet.

Vad slutligen beträffar den fråga, som
också fru Gärde Widemar berörde, om
offentligheten av promemorian, är det
givet att om handlingen expedieras, om
det skapas föreskrifter om att handlingen
skall expedieras till parterna, blir den
därigenom offentlig. En sådan föreskrift
kan inte gärna sättas i arbetsordningen
för revisionen; en sådan föreskrift måste
sättas i rättegångsbalken, ty den har att
göra med parternas rätt och tillvaratagandet
av deras intressen i målet, och
detta kan inte rimligen regleras i administrativ
ordning.

Herr DAMSTRÖM (s):

Herr talman! Fru Gärde Widemar tog
upp ett par yttranden ur mitt första anförande
i denna fråga. Jag behöver inte
bemöta dem, ty det har herr Alexanderson
tillfredsställande gjort.

Både herr Carl Albert Anderson och
fru Gärde Widemar har tagit upp frågan
om att om man inför ett ändrat förfarande,
om man inför muntlighetsprincipen,
skulle högsta domstolen få ett större förtroende
än vad den nu har. Jag undrar
det, och jag bara frågar: Vilket system
skall vi införa, som kan medföra att vi
skulle få ett ökat förtroende för högsta
domstolen? Om man inför ett annat system
och vederbörande som söker resning
i ett mål får avslag, hur kommer
det då att bli med dennes förtroende för
det nya systemet? Vi kommer alltid i det
läget att någon blir missnöjd.

Jag undrar till sist, om vi inte alla
kunde hjälpas åt med att öka förtroendet
för högsta domstolen på det sättet,
att vi inte gång på gång tar upp denna
fråga till diskussion på den grunden, att
man misstror högsta domstolen.

Herr BRANTING (s):

Herr talman! Med anledning av herr
Damströms senaste yttrande vill jag först

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17

Om utredning ang. resningsinstitutet m. m.

säga, att saken icke alls gäller frågan om
förtroende eller inte för högsta domstolen.
Det gäller i själva verket förtroendet
för sättet att föredraga saken för högsta
domstolen, men högsta domstolen själv
är enligt det förslag, som här har hlivit
skisserat, icke på något sätt berörd. Dess
höga ställning såsom dömande makt och
slutligt avgörande instans är över huvud
taget inte toucherad. Hela saken rör ju
den processuella frågan om föredragningen
av ansökningen.

Med anledning av den något hetsiga
debatt, som bär har förekommit, vill jag
säga att det synes mig som om man från
reservanternas sida kanske har gjort något
för stor sak av denna framställning
från sammansatta konstitutions- och
första lagutskottet. Här rör det sig, enligt
mitt sätt att se, om en mycket moderat
reform, föreslagen med hela den
försiktighet, som utmärker riksdagen i
allmänhet när det gäller frågor av denna
beskaffenhet. Den mångomtalade föredragningspromemorian
är ju så bearbetad
och färdig att den, såsom vi här har
hört och som vi också fått klart för oss
i utskottet, utgör ett viktigt material vid
högsta domstolens prövning av ärendet.
Det kan man inte komma ifrån. Rent
principiellt är det någonting ganska
egendomligt att en sådan handling skall
undandragas offentligheten.

I själva verket blir den ju offentlig sedan
ärendet är avgjort, och jag har inte
hört herr Alexanderson anföra något
skäl för att vad som blir offentligt ena
stunden inte får vara offentligt några
moment tidigare, när det verkligen är av
betydelse att den sökande parten kan få
veta vad som står i handlingen.

Jag skulle också för min del vilja
framhålla, att man tycks söka med ljus
och lykta efter argument emot denna
möjlighet för de resningssökande att få
veta förcdragningspronicmorians väsentliga
innehåll. Man anför hl. a. det skälet,
att en sådan ordning i hög grad skulle
komma att öka högsta domstolens arbetsbörda.
Fru Gärde Widemar har redan
anfört ett exempel på att den i själva
verket skulle kunna underlätta högsta
domstolens arbete. Det gäller ju här ba 7

Första kammarens protokoll 1957. Nr 17

ra att komma till klarhet om vad parten
egentligen vill och få full säkerhet för
att hans ståndpunkt blivit klarlagd inför
domstolen. Jag kan därför inte förstå
annat än att det skulle vara tacknämligt
för domstolen att få visshet om att parten
haft möjligheter att genom granskning
av föredragningspromemorian slutligt
fixera och klargöra sin ståndpunkt.
Denna ordning kan inte vara annat än
till fördel för högsta domstolen vid dess
slutliga ställningstagande.

Jag vill inte gå in på allt som här
sagts, men det är en liten detalj som dragits
upp under debatten, nämligen att
det skulle föreligga en skillnad mellan
utskottsmajoritetens kläm och motionerna
så till vida, att i motionerna begärts
en förutsättningslös utredning, under
det att ordet »förutsättningslös» inte har
kommit med i utskottsmajoritetens framställning.

Man måste beakta att motionerna innehöll
begäran om en förutsättningslös
utredning av resningsinstitutet i en mycket
vidsträckt omfattning, innefattande
bland annat även frågan om den prövande
instansens sammansättning. Utskottet
har inte tagit upp denna idé om att man
skulle bilda en särskild kommitté, eventuellt
sammansatt av lekmän o. dyl., utan
har inskränkt sig till frågan om föredragningspromemorians
tillgänglighet på
ett relevant stadium. Därför finns det
inte längre samma anledning att tala om
en förutsättningslös utredning över hela
linjen. Utskottet har här starkt begränsat
sitt utredningskrav och talar om en
utredning, som skulle omfatta just det
angivna, begränsade området,

Beträffande frågan om muntlig förhandling
vid sådana här tillfällen vill
jag också fästa uppmärksamheten på att
det av formuleringen i utskottets utlåtande
ganska klart framgår, att utskottet i
första hand tar upp frågan om föredragningspromemorians
offentlighet och tillgänglighet
samt frågan om att parten
skall beredas tillfälle att framställa sina
anmärkningar eller kompletterande tilllägg.
I andra hand behandlas »möjligheten»
till viss muntlighet vid föredragningen
av ärendet. Det föreligger alltså

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Om utredning ang. resningsinstitutet m. m.

en gradering i begäran om utredning.
Det blir ju, om utredningen kommer till
stånd, utredningsmännens sak att undersöka,
om det verkligen skulle yppa sig
några avgörande olägenheter vid ett realiserande
av den här framförda tanken
på att parterna skulle få komma tillstädes
och muntligen framföra sina synpunkter.
Det kan ju hända, att utredningen
kunde komma att visa att en sådan
ordning bleve en ytterligare utbyggnad,
som kanske vore alltför betungande
eller dylikt. Den frågan har lämnats fullständigt
öppen.

Jag ber att få ansluta mig till utskottsmajoriteten.
Jag kan icke finna att här
anförts något verkligt bärande skäl för
ett motsatt ställningstagande.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Efter herr Brantings yttrande
kan jag nöja mig med att säga
till herr Alexanderson, att det är möjligt
att det kommer att erfordras vissa
ändringar i rättegångsbalken, men vad
jag vill ha klarlagt är att inte ändring
också behövs i tryckfrihetsförordningen,
vilket ju skulle innebära en grundlagsändring.
Det är alltså här fråga om
en vanlig lagändring, som jag anser att
den kommande utredningen kan ta ställning
till.

Herr DAMSTRÖM (s):

Herr talman! I anledning av fru Gärde
AVidemars senaste anförande vill jag bara
fråga: Vad är anledningen till att vi har
haft ett sammansatt konstitutions- och
första lagutskott för behandlingen av
detta ärende? Även om jag kanske inte
kan klara upp del fullt tillfredsställande
för fru Gärde Widemar, vill jag säga
att det väl ändå måste vara därför att det
är fråga om en grundlagsändring. Ty
skulle det vara fråga bara om en vanlig
lagändring, skulle ju första lagutskottet
ensamt kunnat behandla ärendet. Det har
emellertid inte skett.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena gjorde pro -

positioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Damström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den som bifaller vad sammansatta konstitutions-
och första lagutskottet hemställt
i sitt utlåtande nr 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Anderson, Carl
Albert, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 52;

Nej — 70.

Därjämte hade 17 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Fru Gärde Widemar anmälde, att hon
vid den nu företagna voteringen röstat ja
men att på omröstningstavlan markerats,
att hon avstått från att rösta.

Föredrogos ån3-o första lagutskottets
utlåtanden:

nr 27, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt att i brottmål fullfölja
talan till högsta domstolen m. in.;

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17

nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen
den 6 juni 1952 (nr 334) om höjning av
vissa underhållsbidrag; samt

nr 26, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juni 1954
(nr 444) om personundersökning i brottmål,
dels ock väckt motion angående en
årlig redogörelse för nådeinstitutets
handhavande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om visst förtydligande av semesterlagen

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckt motion
angående visst förtydligande av semesterlagen.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 473, vilken
behandlats av andra lagutskottet, hade
herr Henning Xilsson i Gävle m. fl.
hemställt, att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om förslag till sådant förtydligande av
semesterlagen, att i motionen nämnda
försök att kringgå lagens anda och mening
omöjliggjordes.

I motionen hade gjorts gällande, att eu
år 1954 beslutad ändring i semesterlagen
— innebärande rätt för arbetstagare att
såsom kvalifikationstid för semester räkna
jämväl tid, då arbetstagaren varit
oförmögen till arbete på grund av sjukdom
— föranlett vissa företag att tidigare
än eljest skulle skett avskeda arbetstagare,
som vore frånvarande på grund av
sjukdom, för att undgå att utbetala i lagen
föreskriven semesterlön.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt, att
förevarande motion 11: 473 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr NOKLING (k):

Herr talman! I andra kammaren har
avlämnats en motion, nr 473, vari hemställes,
att riksdagen måtte besluta att i

Om visst förtydligande av semesterlagen
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
förslag till sådant förtydligande av semesterlagen,
att den nu gällande bestämmelsen
om att sjukdomstid upp till 90 dagar,
vilken enligt lagen skall räknas som
kvalifikationstid för semester, inte av
arbetsgivarna kan tagas som förevändning
för att under sjukdomstid avskeda
berörda arbetare.

Motionen har varit på remiss hos de
fackliga huvudorganisationerna samt Arbetsgivareföreningen.
Den senare har givit
sitt remissvar en sådan formulering,
att man kan få uppfattningen att Metallindustriarbetareförbundet
skulle ha godkänt
det direktiv, som Verkstadsföreningen
sedan har utsänt till sina medlemmar.
Så är emellertid inte förhållandet.
Detta förbund har i stället på grund
av Verkstadsföreningens direktiv måst
informera avdelningarna och verkstadsklubbar
om att Metallindustriarbetareförbundet
inte kunnat godkänna dessa av
Verkstadsföreningen utfärdade bestämmelser.

Av Verkstadsföreningens direktiv, som
återges på s. 6 och 7 i utskottsutlåtandet,
framgår att arbetsgivarna äger rätt
att avskeda en arbetare som blivit sjuk,
därest man tror alt sjukdomen varar en
längre tid eller att vederbörandes arbetsförmåga
blivit nedsatt. Den förbättring,
som de nya bestämmelserna i sjukförsäkringslagen
innebar för anställda, genom
att vanlig sjukdom även skulle få
intill 90 dagar räknas som kvalifikationstid
för semester, utnyttjas nu av arbetsgivarna
— med hänvisning till den så
mycket omdiskuterade § 23 om arbetsgivarnas
rätt att egenmäktigt antaga och
avskeda arbetare — för att kringgå lagens
bestämmelser och slippa betala semesterlön
för sjukdomstid. Verkstadsföreningens
hänvisning till § 11 i verkstadsavtalet,
som reglerar fortsatt anställning
efter sjukdom, innehåller endast den bestämmelsen,
att en arbetare som tillfrisknat
efter sjukdom bör erhålla arbete
på nytt. Tidigare har i regel också
de, som tillfrisknat efter sjukdom, erhållit
nytt arbete, ocli anställningstiden
har räknats som sammanhängande. Genom
de åtgärder, som nu vidtages, bryts

100

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Om visst förtydligande av semesterlagen
också den sammanhängande anställningstiden,
vilket medför andra ganska
betydelsefulla problem för de anställda,
som jag emellertid inte här skall beröra.

När Verkstadsföreningen i sitt yttrande
säger att något missnöje från arbetarsidan
inte förmärkts trots den tillämpade
metoden, så vill jag påpeka att förhållandet
ju är det, att de förhandlingar som
förts blev resultatlösa. Förhandlingsvägen
visade sig alltså inte framkomlig,
och därför bör det nu enligt vår mening
lagstiftas.

LO säger i sitt yttrande att organisationen
sänt ut frågan till förbunden för
yttrande, och dessa har därvid bl. a. fått
uttala sig om hur den borde regleras. I
avvaktan på denna utredning och innan
LO fattat sitt beslut avstyrkes motionen.

TCO framför i sitt remissyttrande uppfattningen
att det ur sociala synpunkter
är synnerligen otillfredsställande, om semesterlagens
stadgande helt eller delvis
sätts ur kraft genom missbruk av uppsägningsmöjligheterna.
Avskedande under
sjukdom är allmänt sett stötande och bör
icke ske annat än då särskilda skäl därtill
föranleder, förklarar organisationen.
TCO hänvisar i övrigt till den motion
som kommer att behandlas i samband
med andra lagutskottets utlåtande nr 25.

Utskottet anser för sin del att frågan
i första hand bör lösas förhandlingsvägen,
då den gäller anställningsförhållandena.
Även om man får ge utskottet
rätt i att det här gäller en anställningsfråga,
så måste det påpekas, att det är
anställningsfrågan som är grundvalen
för hela semesterlagen, då lagen föreskriver
det antal dagar som skall arbetas
den lön som skall utgå o. s. v. Vi anser
därför att också denna fråga bör regleras
genom lag lika väl som övriga undantag
som nu gäller i fråga om kvalificering
för semester.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till motionen.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Om det hade varit riktigt
såsom motionärerna anfört, att den
i motionen åberopade ändringen i semesterlagen
i vad gäller sjukdom hade

utnyttjats av arbetsgivarna för att kringgå
lagens anda och mening, skulle detta
väl kunna sägas vara en mycket allvarlig
sak. Den ifrågavarande ändringen i
semesterlagen innebär ju en förbättring,
och riksdagen har aldrig avsett att den
skulle få sådana konsekvenser som motionärerna
här vill göra gällande att den
har fått.

Jag vill erinra om att denna fråga
utsänts på remiss och att Svenska arbetsgivareföreningen
i sitt remissyttrande
förklarar att den av motionärerna berörda
rekommendationen har tillkommit
efter överläggningar mellan Sveriges
verkstadsförening och Svenska metallindustriarbetareförbundet
samt alt man
hittills inte har kunnat upptäcka något
missnöje därmed på arbetarsidan. Landsorganisationen
förklarar i sitt yttrande
att den har sin uppmärksamhet riktad
på frågan, och Landsorganisationen
framhåller vidare att frågan är under
utredning inom organisationen och att
ärendet sänts på remiss till de anslutna
förbunden.

När motionärernas talesman här åberopade
TCO:s yttrande, tyckte jag att
han förbigick en väsentlig sak. TCO
konstaterar ju först och främst att uppsägning
av sjuka tjänstemän i syfte att
reducera semesterns längd icke torde
förekomma. Påståendet om motsatsen är
ju det primära i motionen.

Utskottet har rimligtvis inte kunnat
tillstyrka motionen, då de stora arbetsmarknadsparterna
har avstyrkt den och
förklarat att frågan är föremål för omprövning.
En annan sida av saken är
att vi inte heller rimligen kan lösa en
sådan fråga som denna lagstiftningsvägen.
Eftersom det gäller anställningsförhållanden,
får frågan lösas på vanligt
sätt genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens
parter.

På dessa grunder har utskottet inte
kunnat tillstyrka motionärernas förslag,
och jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Till vad utskottets talesman
här har sagt vill jag bara tillägga

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17

101

Om ökad

vad beträffar Arbetsgivarföreningens
sanningsenlighet, när denna påstår att
arbetarna inte har visat missnöje över
dessa förhållanden, att det finns fall såväl
i Alingsås och Trollhättan som i Göteborg,
där sådana avskedanden förekommit.
Då frågan, såsom jag förut sagt,
inte har kunnat lösas förhandlingsvägen,
så måste andra åtgärder tillgripas.

Jag kan mycket väl förstå att Landsorganisationen
har avstyrkt motionen, ty
har den satt i gång en utredning av frågan,
vill den naturligtvis avvakta den
utredningens resultat innan den för sin
del tillstyrker ett lagförslag om att upphäva
den mycket omtalade § 23, enligt
vilken arbetsgivaren har rätt att leda
och fördela arbetet och antaga och avskeda
arbetare. Det är ju den paragrafen
som arbetsgivarna stöder sig på i det
nu aktuella hänseendet.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
förevarande utlåtandet hemställt samt
vidare på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Om ökad insyn för de anställda i företagen
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av väckta motioner
angående lagstiftning om ökad
insyn och verklig medbestämmanderätt
för de anställda i företagen.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta, till
lagutskott hänvisade motioner, nr 227
i första kammaren av herr Xorling m. fl.
samt nr 202 i andra kammaren av herr
Hagberg m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydandc,
hade föreslagits, att riksdagen skulle i
skrivelse till Kung]. Maj:t hemställa, att
en utredning måtte tillsiittas med upp -

insyn för de anställda i företagen m. m.
gift att utreda vissa i motionerna angivna
frågor och utforma förslag till en
lagstiftning om ökad insyn och verklig
medbestämmanderätt för de anställda i
företagen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, 1:227
och 11:202, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr NORLING (k):

Herr talman! När man talar om det
demokratiska Sverige, vill man gärna
glömma bort, att det ännu finnes viktiga
områden, dit demokratien icke vunnit
insteg. Ett sådant område är näringslivet.

Inom detta område är det innehavet
av kapital i form av aktier, som bestämmer
utvecklingen, och de som utför det
produktiva arbetet, nämligen de anställda
arbetarna och tjänstemännen, är utestängda
från allt inflytande över företaget.
De människor inom företaget som
producerar och skapar värden inom det
har inte så pass stort inflytande, att de
kan ansvara för sin egen och sin familjs
uppehälle. Även om den nu starka fackföreningsrörelsen
vunnit auktoritet vid
förhandlingar om löner och välfärdsanordningar
genom frivilliga överenskommelser
förhandlingsvägen mellan arbetare
och arbetsgivare, så gäller fortfarande
arbetsgivarens oinskränkta rätt
att ensam leda produktionen och att antaga
och avskeda anställda. Den omstridda
§ 23 i arbetsgivarnas gamla stadgar
gäller fortfarande och har ytterligare
blivit fastslagen i arbetsdomstolens dom
nr 100 1932.

Ännu i dag kan en arbetsgivare fullt
godtyckligt avskeda eller permittera en
i hans ögon obehaglig anställd, som företräder
sin organisation på arbetsplatsen.
Även om man i dag genom fackföreningen
i praktiken kräver att vid avsked
eller permittering bevis skall framläggas
att sysselsättning som är lämplig
saknas, kringgås detta på mångahanda
siitt. Arbetsgivaren kan förflytta arbetare
till annan sysselsättning, som den -

102

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Om ökad insyn för de anställda i företagen m. m.

ne är ovan vid, varvid produktionsresultatet
för honom blir lägre än för andra,
vid arbetet vana arbetare, och skäl finnes
att av denna anledning förklara honom
vara obrukbar för arbete.

Beträffande anställande av arbetskraft
finnes det endast få undantag där man
i avtal tillförsäkrat sig något inflytande
på denna punkt. Den medbestämmanderätt
inom arbetsplatserna, som tillkommit
genom avtal mellan parterna, inskränker
sig endast till samråd parterna
emellan. De anställdas rättsliga ställning
på arbetsplatsen regleras av överenskommelser
mellan arbetarnas organisationer
och arbetsgivaren, varvid huvudavtalet
mellan Svenska arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen ger
ramen till hur vissa frågor skall lösas,
men även genom sådana avtal saknas
rätt till medbestämmande från de anställdas
sida. Huvudavtalet garanterar
inte arbetare och tjänstemän trygghet i
anställningen och ger inte något effektivt
skydd mot övergrepp från arbetsgivarens
sida.

.lag skall bara ta ett exempel på hur
det i verkligheten tillgår. Vid ett större
industriföretag i Göteborg fanns en arbetare
som hade flerårig anställning inom
företaget och hade skiftarbete. Hans
hustru insjuknade i en nervsjukdom,
varför han hemställde om att bli befriad
från nattskift och fick dagarbete. Nu på
våren beordrades han ånyo att ta nattskift
men upplyste om att han inte vågade
lämna hustrun ensam under natten.
Vad blev följden? Jo, arbetaren fick besked
om att han under sådana förhållanden
komme att avskedas, och han blev
också avskedad, då han inte tog nattskiftet.
Förhandlingar har förts, men företaget
nekar att återtaga honom i arbete,
då han vägrat lyda order att arbeta nattskift.

Detta var bara eif fall bland många. I
den skrift, som kammarens ledamöter
fick sig tilldelad förra veckan, Rätten till
arbetsplatsen, visar TCO flera exempel
på arbetsgivarnas envälde mot de anställda
när det gäller avsked och permittering.
Nog tycker jag att det brister åtskilligt
i det samförstånd som åberopas

när det gäller att lösa frågan om tryggheten
på arbetsplatsen.

Trots detta är likväl avtalet om företagsnämnder
det avtal som närmast skulle
kunna utvecklas till ett organ för större
demokrati på arbetsplatserna. I sin
nuvarande form innehåller detta avtal
vissa riktlinjer som skulle kunna vidareutvecklas
och påbvggas. Det nu existerande
s. k. samrådet mellan parterna
skulle kunna utbyggas till medbestämmanderätt
i olika frågor. Hur verkar nu
detta samråd?

Enligt avtalet i dess nuvarande form
fattar först företagsledningen beslut om
t. ex. avskedande och permitteringar,
varefter man delger arbetarparten sina
beslut. Arbetarparten får sedan samråda
om hur det av arbetsledningen fattade
beslutet skall genomföras inom den tid
som i avtalet stipulerats som varseltid.
Arbetarnas representanter har ingen
möjlighet till kontroll av huruvida de
fattade besluten är nödvändiga eller inte.
Något inflytande eller kontroll över företagets
ekonomiska verksamhet i förhållande
till den beslutade åtgärden föreligger
inte.

Trots företagsnämnderna har arbetsgivaren
sin oinskränkta rätt att befogat eller
obefogat slå igen företaget eller minska
driften och utlämna de anställda till
arbetslöshet. Något ansvar för trygghet
och försörjning har arbetsgivaren inte.
Företagsnämndens hela inflytande inskränker
sig till försök att mildra följderna
av företagsledningens beslut. Denna
föråldrade rättsordning med arbetsgivarens
diktatoriska självbestämmanderätt
måste tiden nu vara mogen att bryta
med.

Genom den nu snabbt fortskridande
automationen och den utvidgade tekniska
rationaliseringen blir trygghetsfrågan
en förgrundsfråga på arbetsplatserna.
Redan nu kastar den nya tiden sin skugga
framför sig. Mer än 10 000 textilarbetare
har måst lämna sina anställningar
under loppet av några år. Automationens
framträngande i andra länder med åtföljande
arbetslöshet bör bli en varning för
vårt land. Tryggheten i anställningen
och rätten till arbetsplatsen bör därför

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17

103

Om ökad

i tid utredas, och rättslinjer uppdragas.
Den nuvarande rättslösheten måste avskaffas.

Våra grannländer har redan i parlamenten
haft denna fråga under övervägande,
och vissa lagar och bestämmelser
har redan antagits. Trygghetsfrågan på
arbetsplatsen bör inte enbart begränsas
till anställningsskydd. Frågor om medbestämmanderätt
bör även omfatta sådana
som tidsstudie- och ackordssystem,
arbetsvärdering, personalpolitiken, arbetstidens
och semesterns förläggning
samt arbetarskyddsfrågor. De lagar och
bestämmelser, som redan finnes inom
dessa områden, bör överses och anpassas
till utvecklingen genom att göras mera
tidsenliga i anslutning till de anställdas
medbestämmanderätt.

Den stora avgörande frågan, som sammanhänger
med alla dessa problem, är
frågan om de anställdas medinflytande
och kontroll över produktionsresultatens
användning, om avvägningen mellan investeringar,
löner och vinster. Kapitalägarnas
rätt att diktatoriskt själva bestämma
på detta område måste brytas.

Förre statsrådet herr Sköld har i denna
fråga haft ett intressant inlägg under
förra året i Tiden, där han behandlar
medbestämmanderätten och medinflytandet
på det ekonomiska området inom
företagen. Jag citerar ett avsnitt där han
säger: »På många verkar denna tanke säkert
chockerande. Ägarna skulle inte
längre ensamma bestämma över företaget.
Man kan emellertid lika väl fråga
varför löntagaren, som av sin utkomst
är beroende av företagen, inte skall ha
något inflytande över det som är grunden
för hans timliga existens. Finns någon
rationell grund för det förhållandet
att den som ställer kapital till förfogande
för en rörelse bestämmer allt, men den
som släpper till arbetskraft ingenting?»

En löntagargrupp, som visserligen har
större trygghet i anställningen, men i övrigt
ännu mindre inflytande när det gäller
andra med anställningen sammanhängande
frågor, är de stats- och kommunalanställda.
De saknar ännu lagligt
fastställd förhandlingsrätt, de har inte
rätt att företaga stridsåtgärder i form av

insyn för de anställda i företagen m. m.

arbetsnedläggelse, de har ingen medbestämmanderätt
i befordringsfrågor. De
har inget inflytande vid bedömande av
tjänstefel, vilka ofta får form av dubbelbestraffningar
samt av förflyttningar i
tjänsten.

Man kan naturligtvis tänka sig dessa
frågors lösning på olika sätt, men som
redan nämnts finns redan ett organ, som
under en längre tid fungerat som informations-
och samrådsorgan, nämligen
företagsnämnderna. För att summera
vad jag redan sagt skulle detta organ
kunna utbyggas till ett organ för verklig
medbestämmanderätt, med beslutande
befogenheter i frågor som ökad insyn i
företagens skötsel och ekonomi, medbestämmanderätt
i fråga om investeringar,
produktionsfrågor, avskedande och permitteringar,
ackords- och arbetsvärderingssystem,
arbetets organisation, personalpolitik,
arbetarskydd, trivsel- och
välfärdsanordningar. De lagar som redan
finnes bör även överses, och i den
mån de utgör ett hinder för löntagarna i
deras strävanden att hävda sina ekonomiska
och andra intressen inom företagen
bör ändring företagas.

En lagstiftning på detta område får på
intet sätt begränsa fackföreningsrörelsens
roll som kamp- och påtryckningsorganisation
på berörda områden.

Detta är i huvudsak motionernas innehåll,
och vi föreslår att en utredning tillsättes
för att undersöka, om inte dessa
frågor kan lösas genom lagstiftning.

Utskottet, som avstyrker motionerna,
hänvisar för sitt avstyrkande till svaren
från remissinstanserna, vilka i sin tur
anser att överenskommelse på frivillighetens
väg mellan arbetsmarknadsparterna
skulle vara den bästa vägen. Ingen av
remissinstanserna berör emellertid de
huvudproblem som framföres i motionerna.
Även om motionerna i dag avslås
av riksdagen är frågan därmed ej avgjord
för all framtid. En växande opinion
bland arbetarna för frågornas lösning
kan på nytt tvinga fram dem till
riksdagen.

Med detta vill jag yrka bifall till motionerna
227 i första kammaren och 262
i andra kammaren.

104

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Om skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Personligen har jag ingenting
att erinra mot att det blir en ökad
insyn och verklig medbestämmanderätt
för de anställda i företagen, men detta
är en fråga om vägarna för att nå fram
till ett sådant tillstånd. Jag tror inte att
man genom en lagstiftning ökar möjligheterna
för de anställda att uppnå allt
det som motionärerna i sin motion har
fört fram. Detta är ju i högsta grad en
förtroendefråga mellan parterna, då det
gäller upplysning om företagen och vad
därmed sammanhänger.

Sedan åtskilliga år tillbaka finns ett
avtal mellan arbetsmarknadens parter
och företagsnämnder, och i det finns det
ju stipulerat åtskilliga viktiga ting, som
man bär att arbeta efter och som, såvitt
vi kan förstå, har fungerat till belåtenhet.
Det är ingenting som säger att detta
avtal om företagsnämnder i sin nuvarande
form skall stå i evighet. Jag tror
liksom motionärerna att även om riksdagen
i dag avslår detta förslag kommer
det att arbeta sig fram med tiden; det
skulle vara onaturligt annars. Utvecklingen
står inte stilla, och det gör inte
heller organisationslivet. Organisationerna
följer ju med i utvecklingen, och det
skulle vara märkligt, om det inte skulle
bli några avslipningar på detta liksom
på många andra områden utan det skulle
stå stilla just på detta område.

Nu har ju parterna på arbetsmarknaden
avvisat tanken på lagstiftning. Man
vill icke ha någon lagstiftning, utan anser
att organisationerna och deras medlemmar
skall förtroendefullt samverka
med arbetsgivarna bl. a. i den riktning
som motionärerna har nämnt, för att få
till stånd en vidgad insyn och medbestämmanderätt
i företagen. Det skulle ha
varit märkligt om utskottet tillstyrkt motionen
efter arhetsmarknadsparternas
yttranden, och jag tycker att det skulle
vara ännu märkligare, om riksdagen under
sådana förhållanden skulle godkänna
motionen.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare på bifall
till de i ämnet väckta motionerna; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Om skydd för arbetstagare mot obefogade
uppsägningar

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 25, i anledning av väckta
motioner om skydd för arbetstagare mot
obefogade uppsägningar.

Andra lagutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft tre inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade
motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna nr 331
i första kammaren av herrar Apelqvist
och T him samt nr 411 i andra kammaren
av herr Arvidson,

dels ock motionen nr 119 i andra kammaren
av herr Nihlfors m. fl.

I motionerna 1:131 och 11:411 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att hos Kungl. Maj :t begära, att frågan
om arbetstagares skydd mot obefogade
uppsägningar måtte bli föremål för utredning
samt att förslag till lämpliga åtgärder
måtte framläggas.

I motionen II: 119 hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära en utredning om
ökat lagligt skydd för arbetstagarna mot
obefogade uppsägningar samt att för
riksdagen måtte framläggas de förslag,
vartill en dylik utredning kunde ge anledning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, 1) 1:331 och II:
411 samt 2) II: 119, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Onsdagen den 15 mai 1957 em. Nr 17 105

Om skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar

Reservation hade avgivits av fröken
Höjer, som ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med bifall
till förevarande motioner,

1) 1:331 och 11:411 samt

2) II: 119,

måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära en utredning angående frågan
om skydd för arbetstagare mot obefogade
uppsägningar.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Jag har deltagit i utskottsbehandlingen
av detta ärende och
anslutit mig till utskottsutlåtandet, om
det också skedde med stor tvekan. Sedermera
har jag emellertid funnit, att
jag rätteligen hade bort ansluta mig till
reservationen.

Det förhåller sig nämligen så, att gällande
rätt på detta område fortfarande
domineras av arbetsdomstolens dom nr
100 år 1932, som har fått prejudicerande
betydelse. I denna dom heter det bl. a.:
»Vad angår upphörande av arbetsavtal,
som slutits för obestämd tid, råder dock
icke någon tvekan därom, att i Sverige
lika väl som i andra länder den allmänna
rättsgrundsatsen gäller, att dylikt avtal
kan å ömse sidor uppsägas till upphörande
efter viss uppsägningstid och
att skäl för uppsägningen icke behöver
anföras, vare sig denna äger rum från
den ena eller den andra sidan.»

Denna ståndpunkt i fråga om arbetsgivarens
uppsägningsrätt, som uttalades
av arbetsdomstolen år 1932, står uppenbarligen,
såsom har framhållits bl. a. i
TCO:s yttrande, i strid med den allmänna
rättsuppfattningen i denna fråga.
Denna uppfattning har undan för undan
förändrats, så att det i dag anses att en
arbetsgivare skall vara skyldig att uppge
skäl för en uppsägning och även underkasta
sig prövning av skälets hållbarhet.
Även här i riksdagen har denna nya
rättsuppfattning registrerats, bl. a. år
1952 i samband med förarbetena till 1952
års sjömanslag. Andra lagutskottet förklarade
nämligen då, att den enskilde ar -

betstagaren har ett berättigat anspråk på
att icke utan skäl bli skild från sin anställning.

Emellertid har domstolarna ännu så
sent som 1956 och 1957 i två fall fortsatt
att vid behandling av dessa ärenden tilllämpa
den gamla rättsprincipen från år
1932. Jag vill betona, att det inte är min
mening att göra mig till tolk för dem
som har försummat att skapa sig det
skydd, som tillhörigheten till en organisation
innebär. Men det är dock så —
och det framgår inte minst av den till
kammarens ledamöter utdelade skriften
av Lennart Geijer med titeln »Rätten till
arbetsplatsen» — att den rättsprincip,
som framgår av arbetsdomstolens dom år
1932 och som fortfarande tillämpas, gör
det möjligt att trots organisationsskydd
företa obefogade uppsägningar ännu i
denna dag.

Av herr Geijers skrift kan också inhämtas,
att lagligt skydd mot obefogade
uppsägningar införts i flera länder, i
Norge genom en lag i november 1956, i
Västtyskland år 1951 och i Österrike genom
lagbestämmelser, som är så gamla
som från år 1921. Det förefaller då egendomligt,
att vi här i Sverige, där vi berömmer
oss av högt utvecklade sociala
förhållanden, inte ännu har funnit det
nödigt att införa ett lagligt skydd mot
obefogad uppsägning, låt vara att det har
lyckats att i vissa fall få bestämmelser
i kollektivavtal om skyldighet för arbetsgivaren
att respektera anställningstryggheten.
Mot bakgrunden av den rättsnorm,
som fortfarande gäller och enligt vilket
den anställde saknar även det mest elementära
skydd i många fall, trots att vederbörande
är organiserad, har man litet
svårt att följa utskottet, när det säger,
att eu lagstiftning på området inte
bör aktualiseras förrän det ådagalagts
att det ej är möjligt att avtalsvägen nå
en godtagbar lösning av frågan. Eftersom
man i många fall inte lyckats få
godtagbara lösningar under de 25 åren
efter arbetsdomstolens ulslag 1932, förefaller
det onekligen som om den förhoppning,
som utskottet här gör sig till
tolk för, inte vore så värst starkt grundad.

106

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Om skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar

Herr talman! Då jag inte har formellt
reserverat mig, anser jag det inte lämpligt
att framställa något yrkande, men
jag har velat avge denna deklaration.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Det är klart att ett avskedande
på en arbetsplats är en i och
för sig uppseendeväckande åtgärd och
att ett avskedande i många fall betraktas
som orättvist. Under den tid § 23 existerat
— det vill jag ha sagt — har det blivit
ofantligt mycket bättre under senare
år på arbetsmarknaden. Det har ju varit
en helt annan tolkning av denna paragraf
under de gångna åren än den
tolkning som nu debatteras. Det har ju
skett många avskedanden under de tre,
fyra sista årtiondena. Det har varit avskedanden,
med motiveringar av allehanda
slag liksom avskedanden utan motivering.
Det är riktigt, som det sagts
här, att arbetsdomstolen slog fast, att
man kunde avskeda utan att ange någon
motivering. Jag förstår att man på tjänstemannahåll
kan känna oro för uppsägningar
med hänsyn till de fall som refererats
och som kanske inte är de enda
fallen. Det är riktigt, som herr Huss säger,
att åtskilliga länder har en skyddslagstiftning
och att vårt land icke har
någon sådan lagstiftning. Det sammanhänger
emellertid med att arbetsmarknadens
parter i samförstånd med statsmakterna
själva medverkat till att man
inte skulle införa någon lagstiftning,
utan att dessa frågor skulle lösas på annat
sätt. När utskottet intagit ett gentemot
motionärernas och reservanternas
ståndpunkt negativ ställning, så beror
det på vad vi har fått vara med om beträffande
denna frågas utveckling. Jag
erinrar mig allt det som förevarit i samband
med frågan om tredje mans rätt,
vars behandling här i riksdagen tagit så
mycken tid och att man som följd av vad
soin hände i sista omgången i denna fråga
kom överens om att arbetsmarknadens
parter själva skulle klara upp dessa
problem. Det har man gjort genom
det s. k. Saltsjöbadsavtalet, som ju har
verkat sanerande på detta område ge -

nom att skapa vissa regler för uppsägningar,
nämligen att man inom viss tid
skall varsla hos organisationerna och att
man sedan skall handla i samråd. I den
mån man lokalt inte kan komma överens,
kan man ju föra ärendet vidare till
centrala nämnden.

Saltsjöbadsavtalet har medfört en pacificerande
verkan i dessa mycket ömtåliga
frågor. Det är på basis av erfarenheterna
av Saltsjöbadsavtalet och vad
därmed sammanhänger som arbetsmarknadens
parter vägrat medverka till en
lagstiftning. Nu är det ju inte säkert att
en lagstiftning kommer att bli bättre än
det vi i dag har att arbeta med. En lagstiftning
kan ju också skapa tvistigheter
i sig själv. Ingen människa kan svära
på, att om vi får en lagstiftning på detta
område och det blir ett avskedande,
man icke får en tvist om detta trots lagstiftningen.
Samtidigt bör vi komma
ihåg, att om vi får en lagstiftning, och
det blir ett avskedande som man betraktar
som orättvist och bringar inför domstol,
kommer domstolsförfarandet i denna
som i andra frågor att bli långdraget.
Det har av TCO angivits, att det kan ha
tagit ett par år. Vill man hjälpa en part,
som man anser vara orättmätigt avskedad,
så bör han hjälpas effektivt och
snabbt, eftersom hans inkomstbortfall ju
blir besvärligare, ju längre tiden går, innan
avgörandet faller.

Då går det ju betydligt snabbare med
den form vi nu tillämpar på arbetsmarknaden.
Saken kan klaras upp ganska
snabbt när det gäller både permitteringar
och avskedanden.

Jag måste säga — och till den slutsatsen
har också utskottet kommit fram -—
att även om Saltsjöbadsavtalet i dag inte
täcker allt det som är önskvärt, så är ju
avtalet i alla fall en plattform att arbeta
på, och det får väl liksom det förra avtalet,
jag nämnde här, under tidernas
gång slipas till och göras mer och mer
effektivt. Det är ju det som håller på att
ske, och vi bör vara tacksamma för att
arbetsmarknadens huvudorganisationer i
dessa frågor är så positiva som visat sig
vara fallet under den tid som har gått.

Herr talman! Detta är det rent prin -

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17

107

Om skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar

eipiella som ligger till grund för utskottets
ställningstagande. Vi får inte glömma
bort, att iivcn om vi skulle anse en
lagstiftning vara önskvärd för att klara
upp de förhållanden som i dag råder
inom tjänstemannavärlden, så kan ju en
lagstiftning icke verka på annat sätt än
(iver hela linjen. Vi kan ju inte införa
en lagstiftning för en del av arbetsmarknaden,
utan (len måste ju reglera arbetsmarknaden
som helhet.

Inför de betänkligheter som både Arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen
med hela sin stora medlemskår
här har givit uttryck för mot en sådan
lagstiftning, har utskottet stannat för den
hemställan som framgår av utlåtandet,
vilken jag ber att få yrka bifall till.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! Det intryck man får av
andra lagutskottets utlåtande är, att utskottet
har skiljt sig från uppdraget litet
väl lättvindigt, då man med föregivande
av att en lagstiftning icke är lämplig i
denna fråga ansett sig böra avstyrka eu
utredning, genom vilken skulle kunna
klarläggas dels behovet av åtgärder och
dels det lämpligaste sättet för åtgärder
när det gäller att skapa anställningstrygghet
för den enskilde arbetstagaren.

Låt mig först konstatera, att den av
arbetsdomstolen här förut återgivna, år
1932 fastslagna regeln om rätt för arbetsgivaren
att företa avskedanden utan uppgivande
av skäl fortfarande gäller och
endast kan ryggas genom ingångna avtal.
Såsom rättslig grundregel gäller alltså
denna arbetsgivarens rätt till uppsägning,
som inte är särskilt motiverad. I
juli 195(1 förelåg ett mål i Svea hovrätt,
som gällde en uppsagd kommunaltjänsteman,
i vilket fall domstolen förklarade:
»För uppsägning behöver den uppsägande
myndigheten icke åberopa något
skiil.» I februari i år förelåg i Stockholms
rådhusrätt ett mål angående eu
uppsagd banktjänsteman, varvid domstolen
framhöll, att det icke i målet blivit
»förebragt någon omständighet på grund
Varav skyldighet skulle föreligga för ban -

ken att vid uppsägning av ordinarie befattningshavare
uppgiva anledningen till
uppsägningen».

Andra lagutskottet har självt tidigare,
nämligen år 1952, då sjömanslagen behandlades,
framhållit, att den uppfattningen
»numera vunnit allmänt erkännande
att den enskilde arbetstagaren har
ett berättigat anspråk på att icke utan
skäl bli skild från sin anställning».

I sitt nu föreliggande utlåtande har
andra lagutskottet väl citerat vad det i
övrigt uttalade 1952 men däremot glömt
det av mig här tidigare citerade yttrandet
om arbetstagarens berättigade anspråk.

I utskottets utlåtande uppehåller man
sig uteslutande vid frågan, om man bör
gå fram lagstiftningsvägen eller avtalsvägen.
Utan att genom några undersökningar
eller utredningar styrka behovet
av åtgärder på detta område eller formen
för dessa åtgärders vidtagande kommer
utskottet till den slutsatsen, att lagstiftning
icke kan ifrågakomma. Det var
ju detta som skulle närmare konstateras
genom en utredning. I stället för att utredningen
skulle få ge klarhet om behovet
av lagstiftningsåtgärder låter man
det förmenta bristande behovet härav utgöra
skiil för att avvisa utredningskravet.
Jag vill själv inte anföra någon bestämd
mening om huruvida lagstiftning
eller avtal eller bådadera är att rekommendera
för skapandet av den önskade
anställningstryggheten. Sannolikt kan
man genom att avtalsfiista den anställdes
trygghet täcka väsentliga områden, men
liksom man i fråga om semester, arbetstid
och enligt mitt förmenande även pension
inte kan nå hela fältet via överenskommelser,
lär man inte heller kunna
göra det när det gäller att skapa anställningstrygghet.
Det är emellertid endast
en utredning, som på denna punkt kan
ge full klarhet om vad som kan vara
lämpligast.

Den första frågan är, vad det finns
för belägg för behovet av en annan ordning
än den nu gällande. Utöver de
exempel, som presenterats i en liten
TCO-skrift, författad av Lennart Geijer,
ber jag, herr talman, att här få vtterli -

108 Nr 17 Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Om skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar

gare exemplifiera behovet genom angivande
av sju nya konkreta fall.

Det första fallet gäller en föreståndare
för ett företags kontor i Stockholm,
59 år gammal, med en anställningstid av
28 år. I samband med en fusion inom
branschen har han uppsagts med tre månaders
uppsägningstid enligt skriftligt
kontrakt. Vid förhandling har endast
kunnat utverkas ett engångsbelopp på
3 000 kronor. Föreståndaren har dock
vissa inkomster från annat håll. Vad den
59-årige föreståndaren skall kunna skaffa
sig för nytt arbete, tror jag ingen i
denna kammare kan klara ut.

Det andra fallet gäller en ingenjör i ett
restaurangbolag, uppsagd efter 16 anställningsår
med fyra månaders uppsägningstid.
Som skäl har åberopats bristande
samarbete. Verkställande direktören
har vägrat att förhandla. Personligt besök
hos styrelsens ordförande har ej givit
resultat.

Det tredje fallet rör en avdelningschef
i ett företag i Malmö, uppsagd efter 40
års tjänst vid 58 års ålder, erhållande
den fasta lönen under två år samt därefter
förtidspension direkt från bolaget.
Han har fått förbinda sig att ej ta anställning
eller driva rörelse i med bolaget
konkurrerande verksamhet samt att
»i alla avseenden visa full lojalitet mot
bolaget. Brott häremot medför pensionens
bortfall». Orsak till uppsägningen:
släkting till direktören skall ha platsen.

Det fjärde fallet gäller en försäljningschef
i ett handelsföretag, uppsagd vid
62 års ålder efter mer än 40 års anställningstid.
Skäl: anses ej längre effektiv.
Han erhåller förtidspension.

Nästa fall gäller en lagerchef, uppsagd
efter tio anställningsår med en månads
uppsägningstid under påstående om
misskötsel. Enligt utredning av tjänstemannaavdelningen
på platsen är detta
ett svepskäl. Ålder: 61 år. Han är släkting
till chefen. Rättegång pågår om förlängd
uppsägningstid.

Jag skall, till sist, herr talman, be att
få anföra ett enligt min mening synnerligen
belysande exempel på vad som ännu
förekommer gentemot anställda som

har nått avancerade ställningar och
som man tydligen anser sig kunna behandla
litet hur som helst.

Vid Göteborgs rådhusrätt pågår för
närvarande en rättegång rörande avskedande
av en lagerföreståndare i ett handelsföretag.
Han anställdes år 1921 och
har alltså varit anställd i 36 år. Vid 60
års ålder erhöll han ett pensionsbrev,
enligt vilket han skulle få 6 000 kronor
om året »om han var kvar i tjänst till
65 år». Den 2 januari 1956 blev han
sjuk. Han erhöll ingen sjuklön. Den 29
augusti 1956 blev han uppsagd, exakt två
månader före den dag, då han skulle
fylla 65 år. Företaget har nekat att ge ut
den utlovade pensionen, under åberopande
att han icke var kvar i tjänst vid
65 års ålder. Dessutom har åberopats att
han under sista anställningsåret icke
skulle ha varit tillräckligt skötsam.

Detta är endast en del kända fall —
åtskilligt flera torde finnas. Man har att
lägga märke till att i mera rutinbetonat
arbete utgör den fulla sysselsättningen
en garanti för den tryggade anställningen
när det gäller de flesta löntagare. I
fråga om personer med kvalificerade
sysselsättningar, ofta utförda inom ett
och samma företag under lång tid, är
problemställningen en annan. Här kan
man, herr Svensson, inte åberopa Saltsjöbadsavtalet,
därför att detta avtal inte
tillkommit med tanke på personer i
den här ställningen med de speciella problem
som följer av en kvalificerad tjänst,
där man kanske byggt upp både kvalifikationerna
och sin egen position i företaget
under lång tid.

Jag vill inte bestrida, herr talman,
möjligheten att även för denna kategori
genom avtal skapa vissa regler, och jag
vill gärna framhålla att det inte är vid
de stora och välrenommerade företagen
— där avtal i regel också föreligger —
som svårigheterna uppstår, utan säkerligen
inom den mindre företagsamheten,
som också i ringa mån är berörd av organisationer
och kollektivavtal. Den omständigheten,
att de exempel, som anförts,
icke är hämtade från sådan företagsamhet,
bevisar inte motsatsen till

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17

109

Om skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar

vad jag här påstått, utan kan på sitt sätt
utgöra en bekräftelse på att vad som
där förekommer i de flesta fall icke blivit
känt offentligt eller allmänt. Det finns
ingen instans, dit den oorganiserade
tjänstemannen i det lilla företaget kan
appellera. Han bar bara att finna sig i
det, försåvitt inte arbetsgivarens uppträdande
är till den grad misskrediterande,
att man kan hoppas på att en vanlig
domstol skall kunna betrakta de företagna
åtgärderna som brott mot god sedvänja.

Därest kammaren icke beslutar bifalla
reservationen —- vilken jag kommer att
yrka bifall till — återstår självfallet avtalsviigen.
Men även om en tillfredsställande
lösning kan vinnas på denna väg,
kvarstår problemet om anställningstryggheten
på områden, som måhända
aldrig kommer att beröras av organisationerna.
En eventuell lagstiftning i efterhand
skulle då kunna byggas på föreskrifter
om tillämpning av de regler,
om vilka avtal träffats, och måhända
också om frågornas slutgiltiga prövning
av samma instanser.

Utskottet har i sitt utlåtande pekat på
de svårbemästrade problem, som domstolarna
skulle komma att ställas inför
»såsom exempelvis bedömandet av skickligheten
eller lämpligheten hos en arbetstagare».
Jag vill då framhålla, att
därest man träffar kollektivavtal om
vissa regler och tvist uppstår om dessas
handläggning, är det som bekant arbetsdomstolen
som får handlägga dessa tvister
och avgöra dem. Det är möjligt att en
lagstiftning på detta område också lämpligen
kunde läggas under arbetsdomstolen.
Man har emellertid på tjänstemannahåll
icke den erfarenheten, att domstolarna
skulle ha några särskilda svårigheter
att handlägga dylika mål. Men självfallet
erbjuder en enhetlig prövning vissa
fördelar, och en sådan bar man, såsom
jag bär sagt, också möjlighet till.

Ett av TCO:s största förbund, Svenska
industritjänstemannaförbundet, hade
häromdagen kongress. Därvid förekom
cn livlig debatt om detta spörsmål. Jag
överdriver inte, om jag säger, att de vid

kongressen framförda exemplen väckte
stor indignation. De föranledde också
kongressen att göra ett särskilt uttalande.

Jag vill sluta med att framhålla, herr
talman, att den stora frågan om anställningstryggheten,
som i en del länder redan
blivit föremål för lagstiftning, förtjänar
ett bättre öde än att av riksdagen
skjutas å sidan, utan att riksdagen gör
sig förtrogen med den. Jag är övertygad
om att en mycket utbredd opinion i dag
omfattar den meningen, att den juridiskt
grundläggande regeln om arbetsgivarens
rätt att utan motivering uppsäga och avskeda
anställda icke svarar mot modern
rättsuppfattning. Även om andra lagutskottet
icke velat fästa avseende vid den
förändring i det allmänna rättsmedvetandet
som här säkerligen ägt rum, hade
man förväntat, att utskottet ändå skulle
tillstyrka en ny utredning, i syfte att
bringa klarhet om hur det praktiskt förhåller
sig på detta område, för att därefter
angripa de principiella och tekniska
frågorna mot bakgrunden av en sådan
orientering.

Med hänvisning till de här framförda
synpunkterna vill jag, herr talman, yrka
bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr
Thun (s).

Herr GEIJER (s):

Herr talman! Jag vill med några ord
föra fram ett par synpunkter, eftersom
avtalet mellan Arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen här har
nämnts. Detta avtal, som av utskottets
talesman benämnts Saltsjöhadsavtalet,
heter egentligen »huvudavtalet», och det
träffades år 1938 efter mycket långvariga
förhandlingar — de hade pågått i år.
Grundvalen för förhandlingarna var från
början, att parterna önskade lösa vissa
frågor utan att dessa skulle göras till föremål
för lagstiftning. Att man från arbetstagarsidan
var angelägen om detta,
berodde inte minst på de försök till lagstiftning
om arbetsmarknadsfrågor som
gjordes — främst från högerns sida —

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 om.

Om skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar

i slutet av 1920-talet och i början av
1930-talet. Dessa lagstiftningsförsök skulle
lia bundit fackföreningsrörelsen och
arbetsgivarparten på ett sätt som skulle
ha varit till båda parternas nackdel. Huvudavtalet
bar nu gällt i 20 år, och den
erfarenhet, som vi inom Landsorganisationen
har fått av avtalet, säger oss, att
det för vår del inte finns anledning att
nu aktualisera en lagstiftning.

Jag vill rent principiellt anföra, att i
och för sig kan vi naturligtvis tänka oss
en lagstiftning på detta område. Men vi
säger samtidigt att det inte är någon mening
med en lagstiftning, så länge vi
har ett avtal som gäller och som under
dessa tjugu år har fungerat i huvudsak
tillfredsställande för LO:s medlemmar.

Avtalet sträcker sig för övrigt längre
än vad motionärerna har syftat till med
sitt förslag. Motionärerna har avsett anställningstrygghet
och alltså förbud mot
uppsägning. Det huvudavtal, som gäller
på detta område, omfattar även permittering
liksom anställning och återintagning
av arbetskraft efter permittering.
Detta har emellertid motionärerna inte
anfört i sitt förslag, som riksdagen har
tagit del av.

Jag har med delta velat anföra de synpunkter,
som LO har på denna fråga. Så
länge avtalet gäller och fungerar något
så när tillfredsställande och vi inte tror
att en lagstiftning skulle ge ett bättre
skydd, finns det ingen anledning för
oss att aktualisera en lagstiftning, även
om vi principiellt inte är främmande för
att en lagstiftning skulle kunna genomföras
på detta område.

Herr ÅMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill till herr Geijer
säga, att jag delar hans uppfattning. Jag
tycker emellertid inte att det är något
försvar för utskottet. Jag vill hänvisa till
det yttrande, som TCO här avgivit, där
man har sagt, att man på tjänstemannasidan
inte är på det klara med, om lagstiftning
eller avtalslösning är den rätta
vägen, men man har ändå ett stort behov
av att få den här frågan utredd.

Vi kan inte komma förbi, herr talman,

att om man har ett rutinarbete, som man
så att säga kan utföra nästan var som
helst inom den bransch, där man är
verksam, så är ju själva den kvantitativa
risken för att råka i elt besvärligt läge
vid ett avskedande väsentligt reducerad.
Den, som har en sådan sysselsättning,
har i dag ingen större svårighet att i
femtioårsåldern få ett nytt arbete. Om
man däremot har varit verksam inom ett
enda företag, ägnat hela sitt liv åt det
företaget och nått en avancerad ställning,
så vet jag av erfarenhet, herr talman,
att det är praktiskt taget omöjligt
att i dag skaffa en sådan tjänsteman en
annan likvärdig sysselsättning.

Detta gör ju att det här faktiskt gäller
— och det kanske skulle redan från
början ha betonats —- ett outrerat problem
för en särskild grupp av tjänstemän
i det här landet. Det är ju också på
det sättet, att även om man nu skulle lösa
frågan och få fram vissa regler, vilket
jag inte betraktar som alldeles uteslutet,
man ändå, såsom jag tillät mig påpeka
förut, har att räkna med områden där
sådana överenskommelser inte kommer
att tillämpas. Detta är väl dock ett problem,
som man har möjlighet att i efterhand
ta upp.

Vad jag tycker är mest beklagligt är
att man har ett intryck av att andra lagutskottet,
utan att tänka på att det här
rör ett avsnitt där praktiskt taget ingenting
skett och till viss del ett avsnitt där
praktiskt taget ingenting kan ske avtalsvägen,
har avvisat frågan och sagt, att
här behövs ingen utredning. Utskottet
har gått till verket med den förutfattade
meningen, att om en utredning skall företas
skall det vara uteslutande därför
att man skall lagstifta. Man kunde ju ha
utrett frågan och sagt: Vi skall inte bara
utreda, hurudana förhållandena är, utan
vi skall också utreda, huruvida en lagstiftning
är behövlig eller inte. Det anser
jag hade varit den rätta attityden
från utskottets sida.

Herr SVENSSON, AXEL, (s) kort genmäle
:

Herr talman! När herr Åman säger att

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17

111

Om skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar

utskottet borde ha tillstyrkt en utredning,
går väl lierr Åman ut ifrån att det
inte föreligger något material för den
tid, som gått under dessa år, och att vi
sålunda saknar underlag för att kunna
bedöma, om vi skall utreda frågan eller
inte.

Jag vill då erinra herr Åman om att
här föreligger den bergendalska utredningen,
mycket annat att förtiga, på detta
område. Jag kan inte förstå annat än
att när den stora arbetsmarknaden med
sin mångtusenhövdade medlemskår har
kunnat lösa dessa frågor på ett sätt, som
vi alla känner till, så bör det väl inte vara
otänkbart, att tjänstemännen och deras
organisationer utnyttjar den erfarenhet,
som den samlade fackföreningsrörelsen
har, och försöker att tillämpa den
på tjänstemannarörelsen och dess organisationer
och medlemmar och försöker
få ett avtal, som är likartat med det
avtal, som jag kallade Saltsjöbadsavtalet,
därför att förhandlingarna pågått i
Saltsjöbaden, men, som herr Geijer mycket
riktigt rättade det till, kallas för huvudavtalet.
Det är således ingen avvoghet
mot utredningen som sådan, utan vi
har haft en känsla av att det inte funnits
det stora behov av en utredning,
som herr Åman här gör gällande.

Det är givet att fackföreningsrörelsen
har en mycket längre tid att falla tillbaka
på. Den har givetvis fått gå igenom
en hel del, som tjänstemannarörelsen
ännu inte har varit utsatt för och
som jag hoppas den blir förskonad ifrån.
Det gör att den delen av arbetarrörelsen
har kommit ett steg längre. Vi i utskottet
vill rekommendera tjänstemannaorganisationerna
att försöka få fram ett
avtal i överensstämmelse med lnivudavtalet,
ty vi kan ju inte gärna utreda frågan,
som Landsorganisationen och Arbetsgivareföreningen
uttalat som ej önskvärd.
Vi måste ju även ha dessa parters
medverkan i eu utredning, och de har
sagt ifrån, att de i detta fall ställer sig
avvisande med hänsyn till den ordning,
som allaredan råder på arbetsmarknaden.
Det tror jag att herr Åman även förstår.

Herr ÅMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill ännu en gång
framhålla, att herr Svensson bortser
ifrån, att för det avsnitt av arbetsmarknaden,
som täcks av Saltsjöbadsavtalet,
men där det till äventyrs icke finns några
avtal eller organisationer, är situationen
den, att man har med rutinbetonad
arbetskraft att göra, och där är problemet
om avskedande inte lika brännande
som på de områden, där man inte
har samma möjlighet att vinna återanställning.

Jag talar icke i så hög grad för de
organiserade tjänstemännens del som
för de tjänstemäns del, som sannolikt
inte går att organisera. Även tjänstemän,
som inte får organiseras, lider ju av
att det här icke finns några rättsliga
föreskrifter, och därför menar jag att
man kunde ha tagit hänsyn till dessa.
Jag tror inte att de två andra arbetsmarknadsparternas
mellanhavanden i
några avseenden skulle ha störts av en
utredning, som tagit sikte på rättsligt
skydd åt bl. a. andra sådana, som vi
förmodligen inte kan skydda på annat
sätt än genom lagstiftning.

Nu kan vi naturligtvis gå den väg,
som herr Svensson anvisar, och det är
naturligtvis en praktisk väg att först
avtala vissa regler för att efteråt komma
och konstatera, att det kanske tar ett
halvt sekel att få dessa regler att på organisationsvägen
tränga igenom till de
små skrymslen av vår företagsamhet,
där dessa problem är mest brännande
på grund av företagens litenhet, dåliga
ekonomi och den friktion som kan uppstå
genom den ständiga samvaron mellan
företagens ägare och de anställda.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Om herr Åman tror, att
man inom andra lagutskottet varit likgiltig
för denna sak, tar han fel. Hade
vi trott, alt det fanns några möjligheter
att på så att säga laglig väg komma fram
till tryggare förhållanden än dem man
kan åstadkomma avtalsvägen, hade förmodligen
utskottets majoritet tillstyrkt

112

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Om skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar

en utredning. Men ju mer vi tänkte på
hur man skulle kunna stifta en lag, med
vars hjälp man skulle kunna reda upp
dessa saker, ju omöjligare föreföll det
oss att kunna göra det. Och då gick vi
ut ifrån att har Arbetsgivarföreningen
och Landsorganisationen kunnat träffa
ett avtal, som gör det möjligt för dem
att reglera dessa förhållanden, då bör
det vara möjligt också för TCO att göra
det.

Herr Åman invänder, att det finns åtskilliga
oorganiserade arbetstagare, för
vilka denna lagstiftning i all synnerhet
är behövlig. Till det kan man väl svara,
att om man på tjänstemannasidan åstadkommer
huvudavtal och skapar avtalsramar
även för den delen av arbetsmarknaden,
då kommer det att bli möjligt
att få dessa ramar tillämpade för tjänstemännen,
likaväl som huvudavtalet mellan
Arbetsgivarföreningen och Landsorganisationen
blir tillämpat på det avtalsområdet.

Det här hade jag egentligen inte behövt
säga och upprepa; jag hade inte
tänkt göra det heller, eftersom herr
Svensson mycket utförligt redogjorde för
dessa saker, men eftersom herr Åman
kom igen, ansåg jag att jag borde göra
det.

Till sist skulle jag bara vilja säga, att
när herr Åman och andra på tjänstemannasidan
lägger ned sådan energi på att
få denna sak lagfäst — på ett område,
där det är så ytterligt svårt att försöka
ordna en sak genom en lagstiftning —
så kan jag inte begripa, varför man är
så likgiltig, för att inte säga en så stark
motståndare, som man är inom Svenska
industritjänstemannaförbundet, mot att
lagfästa en sak, som är så enkel att lagfästa
som tjänstepensionen.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! Jag vill fästa herr Elowssons
uppmärksamhet på att jag för min
del anfört såsom min personliga uppfattning,
att man även på pensionsområdet
borde ha lagstiftning.

Jag vill vidare fästa hans uppmärksamhet
vid att TCO icke har yrkat på

lagstiftning på detta område — vi har
förordat en utredning.

När nu herr Elowsson säger, att utskottet
kommit till det resultat, att en
lagstiftning skulle vara synnerligen obehövlig
på detta område, skulle jag vilja
efterlysa var i utlåtandet det finns bevisning,
hämtad från de länder, där man
har en sådan lagstiftning. Var finns olägenheterna
därav -— juridiska och andra
— redovisade?

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Till det sista herr Åman
nämnde vill jag säga, att i de länder,
där man har lagstiftning, har man genomfört
den lagstiftningen därför att
man inte haft en avtalsrätt, motsvarande
den som vi har i vårt land. Jag är övertygad
om att det vid en undersökning
i det avseendet skulle visa sig att det
ligger till så. När vi då i utskottet —
såsom jag tidigare sagt -— kunnat konstatera
att Arbetsgivarföreningen och LO
kunnat reda upp denna sak avtalsvägen,
då bör det inte vara omöjligt för TCO
och Arbetsgivarföreningen att göra det.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet fogade reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 29, i anledning
av väckta motioner om lagändring i syfte
att bidraga till en vederhäftig konsumentupplysning
m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag tillAlnarps lantbruks -

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17

113

Om indragning av ridskolan vid Strömsholm m. m.

mejeri- och trädgårdsinstitut: Avlöningar
ocli Omkostnader; samt

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Grundförbättringar:
Statens avdikningsanslag jämte i ämnet
väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 98, i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för budgetåret
1957/58 till Armén: Remontering'',
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa avlönings- m.
fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1957/58 m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14

Om indragning av ridskolan vid Strömsholm
m. m.

Under punkten 14 av propositionen nr
110 hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 22 februari 1957, föreslagit
riksdagen att godkänna vad departementschefen
föreslagit i fråga om personalförändringar
samt beträffande förläggning
m. m. av arméns rid- och körskola.

Departementschefens förslag innebar
bland annat, att arméns rid- och körskola
tills vidare skulle kvarligga vid
Strömsholm.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling föreliaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Jacobsson m. fl. (1:477)

ti Första kammarens protokoll 1957. Nr 17

och den andra inom andra kammaren
av herr Nilsson i Tvärålund m. fl. (II:
595), i vilka hemställts, att riksdagen
med avslag på punkt 14 i Kungl. Maj:ts
proposition nr 110 i vad punkten gällde
i motionerna angivna förslag måtte besluta,
att ridskolan vid Strömsholm skulle
dras in från och med budgetåret 1957
/58 samt att i samband därmed körutbildning
vid K 4 skulle påbörjas.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

a) godkänna vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 22 februari 1957 föreslagit
i fråga om personalförändringar;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 477 och
II: 595 godkänna vad departementschefen
i berörda statsrådsprotokoll föreslagit
beträffande förläggning m. m. av arméns
rid- och körskola.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Pålsson, Åkerström
och Gustafsson i Skellefteå ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under b
hemställa, att riksdagen måtte med avslag
å Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 477 och II: 595 besluta,
att ridskolan vid Strömsholm skulle
indragas från och med budgetåret
1957/58 samt att i samband därmed körutbildning
vid K 4 skulle påbörjas.

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Tillsammans med ett par
ledamöter av medkammaren, herr Åkerström
och herr Gustafsson i Skellefteå,
har jag vid denna punkt avgivit en reservation,
vari vi tillåtit oss att hävda
en från utskottsmajoriteten avvikande
mening i fråga om körskolan vid Strömsholm.

Med denna körskola förhåller det sig
på det sättet, att Kungl. Maj:t genom proposition
till 1955 års riksdag föreslog
ändrad organisation av kavalleriet, innebärande
bl. a. att arméns kör- och

114

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Om indragning av ridskolan vid Strömsholm m. m.

ridskola skulle förläggas till dragonregementet
i Umeå, varvid körskolan vid
Strömsholm skulle indragas och nedläggas.
För detta förslag anfördes såväl
organisatoriska som ekonomiska skäl.
Riksdagen beslutade emellertid på statsutskottets
förslag att frågan om Strömsholmsskolans
nedläggning tills vidare
skulle anstå.

1956 års riksdag erhöll genom Kungl.
proposition meddelande om att någon
proposition om inrättande av körskola
vid Strömsholm icke skulle komma att
avgivas, varför skolan jämlikt 1955 års
beslut förutsattes skola indragas från
och med budgetåret 1957—58, i samband
varmed körutbildningen skulle påbörjas
vid dragonregementet i Umeå. — Så
långt förhistorien.

Vad som har hänt sedan föregående
års riksdag är väl i största korthet, att
utfästelser har gjorts av vissa civila intressenter
om att under en tid av fem år
täcka de till ett årligt belopp av 150 000
kronor beräknade merkostnaderna för
skolans förläggning och kvarblivande
vid Strömsholm.

Jag för min del har inte funnit anledning
att bedöma detta årliga bidrag för
täckande av merkostnaderna såsom något
speciellt avgörande för körskolans
förläggning. Beloppet är ju i och för sig
inte av sådan storlek, att det kan påverka
bedömandet, det är för övrigt kortvarigt
till tiden; det täcker måhända
merkostnaderna men kompenserar ingalunda
den organisatoriska felplaceringen.

De civila önskemål, som talar för ridskolans
bibehållande vid Strömsholm,
måste, såsom motionärerna på denna
punkt har framhållit, vägas emot de skäl,
såväl militära som civila, som talar för
att körutbildning bör igångsättas vid
dragonregementet i Umeå i enlighet med
1956 års riksdags beslut.

Det förhåller sig på det sättet, om man
tänker tillbaka på den tidigare organisationen
av kavalleriregementena, alt det
säkerligen inte fanns anledning att göra
någon invändning mot placeringen vid
Strömsholm. Vi hade vid det laget 8 kavalleriregementen.
Av dessa var 7 för -

lagda söder om Dalälven och endast ett
norr därom. På den tiden var säkerligen
Strömsholm en lämplig plats för arméns
kör- och ridskola. Men efter 1955 års
kavalleriorganisation är situationen en
helt annan. Vi kommer framdeles att ha
endast ett beridet regemente, och detta
blir förlagt till Umeå. Av arméns hästbestånd
skall 360 finnas vid K 4 i Umeå
mot endast 60 respektive 15 på K 1 respektive
K 3. Beträffande infanteriregementena
är det endast de 7 nordligaste
som kommer att bibehålla hästar i sin
organisation.

Om man ser saken mot denna bakgrund,
må det väl vara rätt naturligt ocli
också bedömas såsom i hög grad lämpligt,
att den militära rid- och körutbildningen
bedrives vid de hästregementen
vi har i Norrland, och då främst vid
dragonregementet i Umeå, där tjänstgöringen
ändå skall äga rum. Det är viil
endast på det sättet man kan räkna med
att både manskap och hästar skall få
nödvändig anpassning och förtrogenhet
med de terräng- och klimatförhållanden
som råder, där de skall ha sin verksamhet.
Det gäller ju här inte minst kylan
och snödjupet, som är faktorer av betydelse.

Det är väl också tämligen klarlagt, att
utbildningen i vintertjänst vid Strömsholm
av rätt naturliga skäl inte har visat
sig vara tillfredsställande. Fn förutsättning
för en god utbildning torde vara,
att både hästarna och rid- och körpersonalen
under övningstiden är knutna
till det militära förbandet, till övningstruppen.
Den föreslagna planen för
Strömsholm upptar huvudsakligen varmblodiga
hästar. Truppen och instruktörerna
blir således inte skolade och förtrogna
med den kallblodiga hästen, som
ändå är avsedd att användas i infanteriregementenas
organisation, d. v. s. av de
7 infanteriregementen som fortfarande
skall ha hästar.

Vad sedan gäller förutsättningarna för
utbildningen vid Norrlands dragonregemente
torde de få bedömas som goda.
Regementet förfogar över två ridhus med
dubbla ridbanor och är väl i det hänseendet
bättre lottat än ridskolan vid

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17

115

Om indragning av ridskolan vid Strömsholm m. m.

Strömsholm. Yeterinärutrustningen vid
regementet är också god. Det finns två
veterinärer där, och det kan också framhållas,
att 65 remonter är avsedda att
placeras i Umeå, d. v. s. hela den årliga
nyrekryteringen. För utbildningens förläggning
till Umeå talar inte minst den
omständigheten, att där finns såväl beriden
som hästanspänd trupp. Eftersom
den militära rid- och köruthildningens
organisation över huvud blir så liten
som nu avses, bör den förläggas till den
plats, där huvudparten av arméns hästbestånd
finns, alltså i Umeå.

Civila intressen synes också tala för
att förläggningen blir placerad just där.
Det är väl så när det gäller den civila
skogskörseln — den körning som kräver
de mesta hästarna — att vi har en relativt
hög medelålder på både körkarlarna
och hästarna, och det tarvas en nyrekrytering,
som får betecknas som i hög grad
angelägen. Jag skulle tro att en kombinerad
militär-civil körutbildning under
norrländska förhållanden skulle kunna
fylla en viktig uppgift. Jag menar att utbildningen
borde inriktas på både varmblods-
och kallblodshästar. Som ett ytterligare
skäl för utbildningens förläggande
till Umeå synes man med all rätt
kunna anföra det förhållandet, att såväl
domänverket som skogsbolagen har sina
största skogstillgångar belägna i Norrland.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till den av mig med
flera avgivna med nr 2 betecknade reservationen.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Jag kan i allt instämma
i vad herr Pålsson har anfört i denna
fråga, men i egenskap av motionär må
det tillåtas mig att tillägga ett par ord.

Herr Pålsson har redogjort för vad
som har förekommit tidigare i detta
ärende. Jag skall inte vidare fördjupa
mig i det. Jag vill bara säga att vad som
förekommit tycker jag iir något i allra
högsta grad anmärkningsvärt — om jag
nu skall uttrycka mig mycket försiktigt.
Man har tidigare uppfattat soin själv -

klart, att denna rid- och körutbildning
skulle förläggas till Norrland, närmast
till Umeå, där det beridna regementet
kommer att finnas, och man har också
inrättat sig med hänsyn därtill. Under
den tid, som man sysslat med denna sak,
har det visat sig att det också finns en
del enskilda intressen, som man kolliderar
med när det gäller Strömsholm. Man
har på sina håll blivit en smula betänksam
och undersökt, om man inte kunde
värva vissa ekonomiska intressenter,
som kunde stödja tanken på att rid- och
körskolan skulle kvarbli vid Strömsholm.

I riksdagsdebatten 1956 gjorde chefen
för försvarsdepartementet ett uttalande
av innebörd, att frågan om rid- och körskolans
förläggning skulle kunna omprövas
därest — innan förflyttningen till
Umeå ägde rum — enskilda intressenter
vore beredda att täcka merkostnaderna
för en civil körskola vid Strömsholm.

Det är alldeles tydligt att man här har
ansett sig kunna förbise de rent praktiska
och militära synpunkter, som man
uppenbarligen och väl i första hand borde
lägga på denna fråga, och i stället tagit
hänsyn till vissa privata intressen,
som i detta sammanhang anmält sig.

I reciten till utskottsutlåtandet heter
det, att den 21 september 1956 har till
chefen för jordbruksdepartementet överlämnats
en promemoria i frågan om fortsatt
användning av Strömsholm som ridoeh
körskola. Promemorian har utarbetats
efter kontakter mellan företrädare
för armén, skogsbruket, lantbruket, Ridfrämjandet
och polisväsendet. Den innehåller
i huvudsak följande: »Arméns ridoch
körskola bör, bland annat av ekonomiska
skäl, förläggas till Umeå. Med hänsyn
till att armén inom överskådlig tid
fortfarande har behov av liästkunnig personal
ligger det i försvarets intresse att
en civil körutbildning bedrives.»

Men sedan fortsätter man: »För att det
ur arméns synpunkt skall kunna övervägas
att bibehålla rid- och körskolan vid
Strömsholm, måste emellertid de myndigheter
och organisationer, som har intresse
av att så sker, bestrida de merkostnader
som är förenade härmed. Des -

116

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 ein.

Om indragning av ridskolan vid Strömsholm m. m.

sa merkostnader har av arméstaben beräknats
till i runt tal 150 000 kronor.»

Dessa 150 000 kronor har man sedan
lyckats anskaffa av de organisationer
och enskilda, som är intresserade av att
skolan skall bibehållas vid Strömsholm.
Därmed har departementschefen också
ansett förutsättningar föreligga för att
.skolan skall fortsätta där.

Nu kan man ju fråga sig vad denna sak
egentligen gäller. Gäller det i första hand
att tillgodose de militära intressen, som
här är företrädda, eller är det de civila
intressena som är huvudsaken? Jag kan
inte förstå annat än att eftersom denna
fråga ligger under fjärde huvudtiteln, är
det i första hand de militära intressena
som skall tillgodoses. Jag tror knappast
att det är möjligt för någon att göra gällande
annat än att om de militära intressena
skall tillgodoses, måste man väl rimligtvis
förlägga denna kör- och ridutbildning
till den del av landet, där det beridna
regementet är förlagt och dit arméns
hästbestånd är koncentrerat. Med hänsyn
till inverkan av terrängförhållanden,
snöförhållanden och klimatiska förhållanden
är det uppenbarligen alldeles
nödvändigt, att om denna utbildning
skall kunna ge den effekt, som den är
avsedd att ge, måste den meddelas i den
miljö, där hästarna sedan skall utnyttjas.
Detsamma gäller självfallet också utbildningen
av instruktörer. De bör också
ha möjlighet att få tillgodogöra sig denna
utbildning i den miljö och under de
förhållanden, där hästarna skall komma
till praktisk användning.

Herr Pålsson har redan påpekat att
kavalleriets organisation är sådan, att vi
hädanefter har endast ett beridet regemente,
och det är förlagt till Umeå. Likaledes
har vi de övriga hästanspända
förbanden förlagda till Norrland.

När det gäller förutsättningarna för att
inrätta denna kör- och ridutbildning i
Umeå, vill jag i likhet med herr Pålsson
erinra om att vi vid Norrlands dragonregemente
har det största inbyggda ridhus
som finns i detta land. Vi har också
där en djursjukvård, som nog kan mäta
sig med och kanske kan sägas vara över -

lägsen den som kan erbjudas vid Strömsholm.

Jag kan alltså inte finna annat än att
alla förutsättningar talar för att denna
rid- och körskola förlägges till Umeå.
De rent lokala förhållandena där uppe
gör det lämpligt att skolan förlägges dit,
framför allt talar de rent praktiska och
sakliga synpunkterna härför, vilket man
tycker borde vara det avgörande i detta
fall.

Vad nu gäller den civila körutbildningen,
är det klart, att det kanske föreligger
behov av en sådan vid Strömsholm
för Syd- och Mellansveriges del.
Jag vill inte bestrida detta, men när man
här siktar på, som det förefaller, en körutbildning,
avsedd att tillgodose behovet
av körkunnigt folk framför allt inom
skogsindustrien, tror jag också att man
kan göra gällande, att det finns anledning
att förlägga en sådan utbildning
till Norrland, där vi ju har de största
skogstillgångarna och där terräng- och
klimatförhållandena är sådana, att man
i mycket stor utsträckning är beroende
av hästar och körkunnigt folk för att
kunna få virkestransporterna utförda.

Det bär visat sig, att traktorn inte kan
ersätta hästen i den utsträckning som
man kanske på sin tid föreställde sig.
Det är en erfarenhet man har gjort framför
allt inom skogsbolagen, och där är
man numera allvarligt bekymrad över
den utveckling som skett på detta område
— den fortgående avhästningen
inom jordbruket och de allt större svårigheterna
att få tag på körkunnigt folk
för de nödvändiga skogskörslorna.

Jag vet icke i vad mån man skulle
kunna räkna med privatkapital — genom
skogsbolagen eller på annat sätt —
för en civil körskola i Norrland. För min
del tror jag inte att det är helt och hållet
otänkbart att man skulle kunna räkna
med något sådant, men jag anser i likhet
med herr Pålsson, att detta inte är en
fråga som är av väsentlig betydelse i det
här sammanhanget, och att den därför
kan lämnas åsido.

Herr talman! Jag kan inte finna annat
än att alla praktiska och sakliga skäl ta -

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17

117

Om indragning av ridskolan vid Strömsholm m. m.

lar för ett bifall till reservationen, antingen
man ser frågan ur militär synpunkt
eller man betraktar den i första
band som en fråga om den civila körutbildningens
tillgodoseende.

I herr Jacobssons yttrande instämde
herr Gustafsson (bf).

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Sedan nu två av reservanterna
i huvudsak sagt detsamma som
står i reservationen och motionen, skall
jag — på grund av den sena timmen —
be att mycket kort få motivera utskottets
hemställan.

Jag vill bara påpeka, att vad som sagts
om de militära intressena inte delas av
de militära myndigheterna, vare sig arméledningen
eller de myndigheter i övrigt
som haft med skolan att skaffa. Vidare
måste det påpekas, att vad som här
påstås vara skogsbrukets intresse inte
representerar uppfattningen inom skogsbrukets
organisationer; varken domänverket
eller skogsbolagen eller Skogsägarnas
riksförbund delar den uppfattning
som reservanterna har framfört såsom
skogsbrukets talesmän.

Det är kanske tillräckligt att påpeka
detta för att man skall förstå, att tanken
att behålla denna rid- och körskola i
Strömsholm är mycket starkt underbyggd.
När riksdagen förra året beslöt
flytta den till Umeå, skedde det i en situation,
där man ännu inte liade hunnit
komma överens med de civila intressena.
Dåvarande försvarsministern sade
ändå, att om en sådan överenskommelse
kunde nås, skulle man ompröva frågan.
Nu har en sådan överenskommelse skapats,
som innebär att de enskilda intressena
betalar de merkostnader som den
civila verksamheten åsamkar skolan.

Jag tror, att när nu Kungl. Maj:t bar
återkommit med detta ärende, det knappast
finns någon anledning för kammaren
att fullfölja tanken att flytta skolan
till Umeå. För denna tanke talar numera
bara de rent lokala intressena i Umeå,
där man ju som känt har god aptit på
institutioner av olika slag — en vällovlig
strävan i och för sig.

Vad som ur min synpunkt är viktigast
beträffande Strömsholm är de sociala
hänsynen. Reservanterna glömmer alldeles
bort, att där under 90 år har bedrivits
en verksamhet, vars resultat ingen
har klagat på. Där finns eu personalstyrka
på mellan 40 och 50 man som, om
verksamheten läggs ner, kommer att ställas
inför svårigheter. De äldre har, som
det sades i fjol, möjligheten att förtidspensioneras,
men många kommer att sitta
fast där utan de utkomstmöjligheter
de gärna skulle vilja ha. Jag tror att inte
minst dessa sociala synpunkter och det
faktum, att det inte föreligger några som
helst skäl för flyttningen, skall vara tillräckliga
för att kammaren skall gå till
ett beslut i enlighet med utskottets hemställan,
som jag ber att få yrka bifall till.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Jag vet inte riktigt, hur
det har gått till, när man tillfrågat alla
dessa olika organisationer och andra om
vilket intresse de hade för en körskola
i Norrland, men jag skulle föreställa mig,
att om herr Gillström tillfrågade skogsintressenterna
i Norrland, som ju ändå
representerar huvudparten av skogskapitalet
i detta land, så skulle han nog inte
få svaret, att de framför allt önskade att
körutbildningen förlädes till Syd- och
Mellansverige, där man ju varken har
den terräng, som kräves för att utbilda
en god skogskörare, eller vissa år
de snöförhållanden, som gör det möjligt
att bedriva en sådan utbildning. Jag kan
därför inte finna annat än att den argumentation,
som anförs på denna punkt,
är i allra högsta grad ohållbar.

Jag misstänker starkt att det är vissa
exklusiva, traditionsbundna föreställningar
om häst- och ridspörtens betydelse,
som ligger bakom uppfattningen,
att man alltjämt bör knyta den här utbildningen
till Strömsholm. Herr Gillström
säger, alt verksamheten har varit
förlagd dit i 90 år och att det har gått
bra; det har inte gjorts några erinringar
mot det. Jag vill säga att det är mycket
sannolikt att några sådana icke gjorts
på den tid, då det fanns skäl att ha verk -

118

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Om indragning av ridskolan vid Strömsholm m. m.

samheten förlagd dit, d. v. s. då vi hade
sju kavalleriregementen söder om Dalälven.
Men nu när vi har bara ett kavalleriregemente
och detta är förlagt till övre
Norrland, måste jag säga, att då föreligger
inte längre några sådana skäl.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Vid fjolårets behandling
av denna fråga uppvaktade även skogsbolagen
utskottet i syfte att få utskottet
att verka för ett bibehållande av körskolans
förläggning till Strömsholm, och
dessa skogsbolag har till i år medverkat
till förbindelsen att under fem år täcka
de till ett årligt belopp av 150 000 kronor
beräknade merkostnaderna för att skolan
skall stanna i Strömsholm. Det finns
väl då inte gärna något tvivel om att de
är intresserade för den saken.

Sedan vill jag också påpeka att den
förflyttning till Umeå, som beslöts i fjol,
inte gällde någon civil verksamhet utan
endast en rent militär utbildning som
skulle knytas till kavalleriregementet där
uppe. Skogsbrukets intressen skulle över
huvud taget inte beaktas. Ändå yrkar nu
reservanterna — även av civila skäl —
att en sådan förflyttning skall ske.

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! En kort replik till herr
Gillström!

Han framställer saken på det sättet, att
vi inte skulle ha skogsägarna bakom oss
i vårt resonemang. Då vill jag säga, att
det väl lär stå ganska klart åtminstone
för var och en som har sett litet av
skogskörslor — man behöver inte ens ha
deltagit i dem själv — att Strömsholm
knappast kan erbjuda den lämpliga utbildningsmiljön
för skogskörare som
skall arbeta i Norrland. De geografiska
och topografiska förhållandena är helt
andra i Strömsholm än där de skall utföra
sina körslor.

Ett annat tema, som herr Gillström var
inne på, var att reservanternas ståndpunkt
var ett utslag av Umeås goda aptit
att ta för sig av institutioner. Ja, herr
Gillström, jag står som reservant här,

men det beror inte på att jag anser att
Umeå bör ha allting, utan på att kavalleriregementet
finns där. Då må väl ändå
körskolan ligga där också. Jag har i
andra sammanhang tillåtit mig hävda
den uppfattningen, att Sundsvall borde
ha haft vad Umeå är på väg att få, och
jag går alltså inte efter några sådana där
bestämda mallar, utan jag bedömer frågorna
efter vad som kan vara lämpligt
i varje särskilt fall.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med anledning
av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt rörande
vartdera momentet av utskottets i den
nu ifrågavarande punkten gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. a hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om mom. b förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i nämnda moment hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 99 punkten
14 mom. b, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr tal -

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17

119

mannen förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 101;

Nej — 23.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 15—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa markförvärv för
försvaret jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Ang. utvidgning av Grytans skjutfält

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 111, hade Kungl. Maj:t under punkten

1 föreslagit riksdagen att till Vissa markförvärv
för armén för budgetåret 1957/
58 anvisa ett investeringsanslag av

2 700 000 kronor.

Det av Kungl. Maj:t äskade anslaget
var bland annat avsett till förvärv av
mark för utvidgning av Grytans skjutfält
omkring 12 kilometer sydöst om Östersund.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Erik Olsson (1:453) och
den andra inom andra kammaren av
herr Lindström in. fl. (11:573), hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
ville låta den föreslagna utvidgningen
av Grytans skjutfält föregås av en förutsättningslös
utredning av såväl de ekonomiska
som de övningstekniska konsekvenserna
av en förflyttning av skjutfältet.

Ang. utvidgning av Grytans skjutfält

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 453 och II: 573, i vad motionerna
avsåge anslaget, till Vissa markförvärv
för armén för budgetåret 1957/
58 anvisa ett investeringsanslag av
2 700 000 kronor,

b) att motionerna 1:453 och 11:573,
i vad de icke behandlats under a, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av, utom annan,
herrar Thun, Påtsson, Söderberg
och Åkerström, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa,

a) att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 453 och II: 573, i vad
de avsåge anslaget till Vissa markförvärv
för armén för budgetåret 1957/58
anvisa ett investeringsanslag av 400 000
kronor;

b) att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 453 och II: 573, i vad de
icke behandlats under a, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville låta den föreslagna utvidgningen av
Grytans skjutfält föregås av en förutsättningslös
utredning av såväl de ekonomiska
som de övningstekniska konsekvenserna
av en förflyttning av skjutfältet.

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Vid denna punkt i det
föreliggande utskottsutlåtandet har jag
jämte två andra ledamöter av denna
kammare och en ledamot av medkammaren
anmält en reservation, vilken jag
önskar alt med några ord belysa och motivera.
Reservationen avser uteslutande
den under punkten avsedda utvidgningen
av A4:s skjutfält i Brunflo socken
av Jämtlands län.

Såsom framgår av reservationen är vi
reservanter helt införstådda med det förhållandet,
att ifrågavarande skjutfält bli -

120

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Ang. utvidgning av Grytans skjutfält
vit otillräckligt och att en utvidgning av
detsamma är nödvändig, om det skall
motsvara nutida krav för övning och
utbildning. För sådant ändamål behöver,
enligt propositionen, skjutfältet tillföras
ytterligare områden om sammanlagt
2 300 hektar, vilka områden är avsedda
att förvärvas från 49 olika fastigheter i
orten. Därtill kommer riskområden om
cirka 3 500 hektar i enskild ägo jämte
viss areal kronomark. Sistnämnda markområden,
alltså riskområdena, är emellertid
inte avsedda att förvärvas med
äganderätt, utan avsikten är att härvidlag
nöja sig med att kronan tillförsäkras
avlysningsrätt. Emellertid får man här
observera, att den nu föreslagna utvidgningen
av skjutfältet endast tillgodoser
behovet för dagen men ingalunda medger
något utrymme för en utveckling mot
än mera effektiva och långskjutande vapen.
Det sista är ett konstaterande som
också har bekräftats från militärt håll,
och det är värt att hålla den saken i minnet
då man bedömer denna fråga. Då
man emellertid, såsom vi reservanter
förmenar, måste räkna med att den fortgående
vapentekniska utvecklingen kommer
att — i en måhända rätt näraliggande
framtid — nödvändiggöra en betydligt
större utökning av ifrågavarande
skjutfält än den nu av Kungl. Maj:t föreslagna,
synes det oss vara förtänksamt
att frågan om skjutfältets utvidgning
finge bli föremål för ytterligare utredning
och bedömande. Det kan nämligen
finnas skäl för en flyttning av skjutfältet
till annan trakt. Hittills synes inget sådant
alternativ ha varit föremål för
övervägande, om man undantar ett resonemang
om att fjällterräng bedömts såsom
olämplig, jag tror till och med att
det sagts onaturlig som övningsterräng.
Då andra alternativ med säkerhet finnes,
skulle en sådan ytterligare utredning
som vi reservanter föreslagit kunna
åstadkomma en mera långsiktig lösning
av skjutfältsfrågan än den som
Kungl. Maj:t nu föreslagit.

Innan jag går in på ett närmare belysande
av en del detaljer i frågan, vill jag
redovisa lantbruksnämndens i Jämtlands
län inkoppling på detta ärende. Jag gör

det därför att det i någon mån i skrivningen
men framför allt i resonemangen
rörande denna fråga gärna görcs gällande
att lantbruksnämnden varit med
om detta förslag. Yi har inte haft anledning
— jag säger vi därför att jag själv
tillhör lantbruksnämnden och har varit
med om handläggningen av ärendet —
att bedöma själva sakfrågan som sådan.
Yi har ingalunda bedömt de militära
motiven för den planerade utvidgningen
av skjutfältet — det har vi varken kunnat
eller ansett oss böra göra. Lantbruksnämndens
engagemang i ärendet har helt
och hållet begränsats till en inventering
rörande verkningarna för jordbruket i
orten av den tilltänkta markexploateringen.
Dessutom bar nämnden diskuterat
ersättningsfrågan, i den mån det gällt
att utröna markägarnas intresse av kompensation
i form av skogsmark i stället
för de förlorade områdena. Lantbruksnämnden
har också sökt kartlägga de genom
de ifrågasatta ingreppen aktualiserade
rationaliseringsfrågorna, och vi har
med anledning därav låtit någon eller
några av våra tjänstemän besöka samtliga
markägare som bebor och brukar sina
enheter. Vi har också haft överläggningar
med skogsvårdsstyrelsen, Skogsägarföreningen
och RLF. I samråd med
dessa organisationer ordnades i början
av mars månad en gemensam överläggning
med markägarna. Detta är alltså
lantbruksnämndens befattning med ärendet.
Vi har ingalunda prövat de militära
motiven, och vi har sålunda inte prövat
om skjutfältet skall ligga där eller någon
annanstans.

Det är klart att behovet av en framtida
utvidgning av skjutfältet med hänsyn
till den fortgående vapentekniska utvecklingen
får bedömas såsom i hög grad
realistiskt. Om en sådan ytterligare utvidgning
om några år kommer att tvinga
sig fram, blir det bland annat fråga om
att evakuera och ödelägga två mindre
byar, I.undkälen och Storåsen, samt avlysa
en allmän väg som för närvarande
och enligt nu föreliggande planer ligger
i ytterkanten av det s. k. riskområdet.
Det blir än vidare sannolikt nödvändigt
att evakuera och ödelägga eu större hy,

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17

121

Brynje, oeli troligen också ytterligare en
allmän vägförbindelse. Det sista har av
militärsidans föredragande på avdelningen
förnekats, men det är väl inte
värt att tro alltför mycket på detta förnekande,
ty denna väg ligger också i ytterkanten
av riskzonen, och det beror
väl på åt vilket håll utvidgningen i framtiden
kommer att ske.

Den nu aktuella utvidgningen av skjutfältet
skulle beröra cirka 1 500 hektar
enskild mark, av vilka enligt redovisningen
hälften är produktiv skogsmark,
andra hälften mark av lägre kvalitet, i
betydande utsträckning hänförlig till impediment.
Om man vid en framtida utvidgning
av skjutfältet får lov att ta in
de tre byar jag nämnde, så följer också
i det sammanhanget stora och mycket
goda skogsmarksområden med, och man
får räkna med att en väsentligt större
procent fullgod mark kommer att tas i
anspråk vid nästa utvidgning, om skjutfältet
skall utvidgas åt det håll, där en
utvidgning lämpligen kan ske.

Nu vet jag mycket väl, att mot ett sådant
resonemang alltid anföres, att detta
är rena bagateller; på andra håll får
man lov att evakuera ganska många människor
i samband med att skjutfälten
ordnas — det bär nämnts siffror på både
400 och 500 människor. Ja, det bestrider
jag inte, men jag gör gällande att
det icke är något som helst skäl i detta
sammanhang. Här gäller det nämligen
en del av landet och ett landskap, där
utrymmet är så tilltaget att man kan
klara anordnandet av ett skjutfält utan
att behöva förflytta människor. Den omständigheten,
att det på andra håll i landet
är trängre, kan ingalunda utgöra
motiv för att man när det gäller detta
skjutfält skall flytta byar etc.

Så länge A 4 var ett hästanspänt regemente,
förelåg behov av ett närbeläget
skjutfält, men numera är ju regementet
motoriserat och kan helt visst ha sitt
skjutfält på betydligt längre avstånd än
för närvarande; mellan förläggningsorten
och Grytan är det 12 km. .lag är
medveten om att den militära expertisen
kommer att mot ett sådant påstående säga,
att man då förlorar tid och övnings -

Ang. utvidgning av Grytans skjutfält
timmar. Den argumenteringen kan enligt
min, jag medger för all del högst civila
mening, inte vara invändningsfri.
Ett artilleriregemente skall väl inte endast
öva skjutning utan också transporter
och därtill hörande organisation, och
alla dessa övningsmoment kan helt säkert
samordnas vid färder till och från
ett längre bort beläget skjutfält. Jag föreställer
mig att tid och övningstimmar
kan tillvaratas lika väl på detta sätt som
om man ena dagen far ut till Grytan för
skjutningar, och andra dagen kör »blindvännor»
till Revsund och Bräcke eller
andra platser för att öva transportväsen
och dithörande organisation.

Det har vidare sagts, att därest skjutfältet
skulle flyttas bort från Grytan, så
skulle därstädes befintliga byggnader
och anläggningar spolieras och förlora
sitt värde för kronan. Jag skall inte i
detta sammanhang göra någon annan
värdebedömning än att jag tillåter mig
säga, att de befintliga byggnaderna till
övervägande del synes vara rätt enkla
trähus från början av seklet och åren
närmast efter. Inte heller beträffande anläggningarna
i övrigt skall jag konstatera
mer än att det tycks saknas en del anläggningar
och rätt viktiga sådana. Ortsbefolkningen
påstår med bestämdhet, att
skjutfältet inte har nöjaktig vattentäkt
utan att regementet får köra dricksvatten
i tankvagnar från Brunflo samhälle upp
till skjutfältet. Jag tror att man inte skall
låta sig imponeras av uppgifter om mycket
stora anläggningsvärden, som skulle
vara i farozonen. För övrigt vill jag tilllägga,
att om skjutfältet nu utvidgas, så
medför även det i någon mån utökade
anläggningar, och om skjutfältet sedan
måste flyttas vid nästa utvidgning, så är
det ju ännu fler byggnader och ännu
större anläggningar som spolieras och
mister sitt värde. Det är måhända skäl
i att redan nu överväga denna sak något
mera grundligt.

Jag vill också nämna några ord om
flygfältsfrågan vid Östersund och i Jämtland.
Det är så, alt i kanten på det befintliga
ocli för utökning planerade skjutfältet
i Grytan ligger det s. k. Opefältct,
som anlades under krigsåren. Nu är det

122

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Ang. utvidgning av Grytans skjutfält
så, att man i Jämtland liksom i andra
landsändar arbetar på att få ett civilt
flygfält. Jag vill först som sist konstatera
att, såvitt jag känner till — och jag
borde i någon mån ha förutsättningar
att känna till åtminstone de geografiska
förhållandena på hemmaplan ■—■ vi inte
har något annat användbart alternativ
för ett civilflygfält inom rimligt avstånd
från Östersunds stad än Opefältet. Kommer
flygfältet i Grytan att utvidgas, är
det fara värt att projektet med Opefältet
som trafikflygfält också kommer i farozonen
eller rent av spolieras.

Det är gott och väl om sakkunnigt folk
på kartskisser ritar in streck som utvisar
flygriktningarna för flygplanen, men tyvärr
förhåller det sig i en vresig verklighet
på det sättet att flygarna, hur
skickliga de än är, inte alla gånger kan
flyga efter linjer och streck. Det kan
inträffa mycket dåliga väderleksförhållanden,
och man har fått höra att flygplanen
ganska länge fått kretsa ovanför
flygplatsen, innan man ansett sig kunna
gå ned. Det är väl ändå litet riskabelt
att flyga i cirklar och bågar ovanför och
i närheten av ett artilleriskjutfält. Jag är
inte alldeles ensam om dessa farhågor.
Jag såg i en av länets tidningar för gårdagen
att där fanns en ledare betecknad
»Grytan- och Opefälten». Jag skall inte
fresta kammarens tålamod med att citera
hela ledaren — långt därifrån •— men
jag vill ge kammaren ett litet belägg för
att de synpunkter jag anfört inte är något
påhitt av mig såsom jämtländsk
representant här i kammaren. Jag vill
ändå i korthet citera litet grand av vad
tidningen skriver. I ett avsnitt säges det
så här: »Även om en sådan förutsättningslös
utredning» — som reservanterna
här har yrkat på — »skulle ge vid
handen att den nu begärda skjutfältsutvidgningen
är den ur nuvarande och
framtida ekonomiska samt övningstekniska
synpunkter riktiga, skulle en rad
irritationsmoment kring projektet elimineras
om utredningen kom till
stånd.»

Vidare står följande i artikeln: »Den
snabba utvecklingen på det försvarstekniska
området gör det svårt att förutse

det framtida behovet i fråga om övningsområden
och storleken på skjutfält, men
militär expertis lär ha uttryckt den åsikten
att behov av ytterligare utökning av
Grytans skjutfält kommer att uppstå tämligen
snabbt.»

Man säger vidare, att det inte enbart
gäller den berörda omkringliggande
bygden och ägarna av den mark som
skall tas i anspråk utan även Östersunds
stad och länet i sin helhet.

Jag skall inte citera mera för att inte
i onödan trötta kammaren, men jag vill
påminna om att vad jag och tidningen
här sagt är ett starkt argument för att
frågan bör ytterligare utredas.

Det har redan i den tidigare debatten
sagts — och jag vill nämna det innan
jag lämnar frågan om flygfältet — att
det skulle bli ett samarbete med militärerna
på Frösön med Frösö flygfält.
Det tror jag visst, och jag har ingen anledning
att ifrågasätta någonting annat.
Det brukar alltid gå bra att komma överens
med militärerna men bara till en
viss gräns. De kan nämligen av något
skäl finna — och det kan vara fullt i sin
ordning -— att de inte längre kan tolerera
något samarbete med de civila, och
det är så behändigt att slopa samarbetet,
då det inte går att på något sätt argumentera
mot de militära skälen — dem
får man inte veta, utan det är bara att
konstatera fakta. Ett samarbete i denna
form är därför ingenting att bygga på
när det gäller ett flygfält för civilt trafikflyg Till

sist vill jag säga några ord om
Brunflo samhälle, som närmast beröres
av det här utvidgade skjutfältet. Brunflo
är en snabbt växande tätort i närheten
av Östersunds stad, och tätbebyggelsen
växer samman och sträcker sig ut över
markerna, allteftersom tomterna närmast
centrum blir ianspråktagna. Man kan
ifrågasätta, om man bör ha en anordning
av detta slag med ett artilleriskjutfält
alldeles i kanten av ett kraftigt växande
tätortssamliälle. Jag föreställer mig att
militärerna behöver ha skjutövningar i
natt och mörker, och ganska klart är
väl att samhällsborna kan vara i behov
av sömn och nattro. Jag kan därför inte

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17

123

finna att det är lämpligt att ha detta
smällande utanför deras förstubro.

Man kan då fråga sig, var övningsområdena
finns. Jag tycker att man på militärt
håll har gjort saken litet omöjlig.
Det må vara, att fjällterrängen inte är
lämplig, men då det sägs att det sknlle
vålla synnerligen stora svårigheter att avstänga
dessa fjällområden, må det ursäktas
mig om jag inte tror på detta.
Fjällområdena är så stora, att det inte
är någon risk för att en turist skulle förolyckas
av den anledning det här gäller,
och om militärerna tror att de kan avskärma
ett flygfält intill en tätort och
intill allmänna vägar men inte kan klara
en avskärmning när de har skjutövning
i fjällen, då tror jag att det är mycket
underligt ställt med organisationsförmågan.
Men jag argumenterar inte
mot att skjutövningarna inte kan förläggas
till fjällen. Jag tror att det på andra
håll finns goda utrymmen med allmän
väg, som leder till dessa områden, där
det är möjligt att placera detta skjutfält.
Jag tror därför att det är riktigt att frågan
ytterligare omprövas genom den utredning,
som reservanterna har föreslagit.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den föreliggande reservationen.

Herr OLSSON, ERIK, (s):

Herr talman! Jag skall nöja mig med
att instämma i vad herr Pålsson nu anfört
och till det bara lägga, att det råder
ganska stor oro inför de framtidsutsikter
som här rullats upp för Brunflo kommun
och speciellt då de byar som herr
Pålsson nämnde. Jag ber också att få
instämma i herr Pålssons yrkande.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag skulle vilja erinra
om att vi här ofta diskuterar och kräver
anskaffning av bättre vapenutrustning
för vårt försvarsväsen och att vi väl allesammans
tämligen enhälligt anstränger
oss att göra denna utrustning så bra och
så effektiv som möjligt. Men denna utveckling
kräver också ökade övningsmöjlighcter.
Våra skjutfält blir för små
med de fina vapen, som vi beslutar an -

Ang. utvidgning av Grytans skjutfält
skaffa. Detta har visat sig i många fall.
Jag bär haft tillfälle att i fastighetsnämnden
deltaga i behandlingen av åtskilliga
ärenden, och jag vågar säga att Grytan
är det skjutfältsärende som minst av alla
ingriper i bygdens och befolkningens
liv. Det kommer liknande ärenden i fortsättningen,
som är betydligt besvärligare,
och det tror jag mig kunna säga, att detta
skjutfältsärende relativt sett är ett
mycket enkelt problem.

Vad först och främst gäller markens
beskaffenhet så framgår av handlingarna
att den skogsmark det är fråga om är
tämligen värdelös. Hälften är impediment,
och den andra hälften mark med
mycket låg produktivitet. Det bor inte
en enda människa inom området och
inte heller inom det skyddsområde som
ligger utanför och skall stanna i enskilda
ägares händer. Dessutom räknar
man ined möjligheten —- och det har
statsrådet också ansett vara möjligt —
att markförvärvet skall kunna ske genom
byte på sådant sätt att markägare,
som nu har sina skiften mycket dåligt
arronderade, skall kunna få lika väl belägen
mark i stället. Förhållandena
skulle bli bättre ur fastighetsbildningssynpunkt
efter sådana byten.

Alla dessa skäl gör att man kan säga
att denna skjutfältsfråga inte är något
stort problem. Nu begärs det utredning
av vissa skäl. Det har redan förekommit
en utredning, inte bara en militär utan
även en civil. Försvarets fastighetsnämnd
är ett utredningsorgan som sysslar
med sådana utredningar. Nämnden
har ägnat stort intresse åt saken och
kommit till det resultatet, att det här
inte finns några starkare skäl som talar
mot en utvidgning. Utredning har alltså
redan verkställts.

När man vidare säger att förslaget
inte bör genomföras, därför att man
fruktar att krav på ytterligare utvidgningar
kan komma, så är dessa farhågor
inte grundade på någon framställning
från militärt eller annat håll, utan det
är här fråga om rena gissningar. Men
ingen vet ju vad framtiden bär i sitt
sköte. Det kan hända att utvecklingen
kommer att gå därhän — därom vet vi

124

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Ang. utvidgning av Grytans skjutfält
ingenting i dag — men man kan inte
grunda sina beslut i dag på inbillade
framtidsutsikter.

Ett annat skäl som man pekat på är
att det skulle vara lämpligare att förlägga
fältet i fjällterräng. Även detta har
prövats, men det har visat sig vara omöjligt
både av övningstekniska och av ekonomiska
skäl. I denna kammare är vi ju
angelägna att tillse, att övningstiden användes
så förnuftigt som möjligt och att
man inte slösar bort pengar i onödan
på långa transporter.

Slutligen har man sagt att Ope flygfält
är hotat till sin existens. Även om
det har förklarats att så inte är fallet,
har utskottet för säkerhets skull uttalat
att utskottet förutsätter, att Kungl. Maj:t
utreder och prövar denna fråga, innan
beslut fattas om här ifrågavarande markförvärv.
Om det föreligger några som
helst risker för flygfältet, kommer Kungl.
Maj:t självfallet inte att genomföra saken.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Bara ett kort replik. Herr
Gillström säger att markägarna blir kompenserade
för sina förlorade skogar. Det
är väl en sanning med viss begränsning.
Man vet inte alls hur det kommer att
förhålla sig. Här har domänverket medgett
att det kan ställa två kronoparker
och en del av en tredje park till förfogande,
men då vill man ha kompensation
av lantbruksnämnden. Det har vi erbjudit
verket i en annan socken, men
verket har ännu så länge inte antagit erbjudandet,
och vi har inte haft behov
att pressa saken, ty vi har inte vetat om
det blir någonting av det nu föreliggande
förslaget. Men om dessa kronoparker nu
skulle stå till förfogande vill jag bara
tala om, att de är sämre belägna än de
skiften vederbörande förlorar, därför
att till åtminstone en av parkerna, Singsjölandet,
som för övrigt är den största,
är det ungefär två mil utan väg. Man bör
sålunda inte skryta med att detta är
någon särskilt bra lösning. Den kan möjligen
vara nöjaktig, om statsverket vill

åta sig att bygga väg till kronoparken
i fråga.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Thun
in. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Pålsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 100 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Thun m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Pålsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 103;

Nej — 19.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 2—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 15 maj 1957 cm.

Nr 17

125

Ang. tidpunkten för inryckning till första tjänstgöring vid armén

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 101, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa åtgärder för flyktingstudenter
in. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 44, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 32 § 3 mom. och 33 § 1 mom. kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370), bifölls vad utskottet i
detta betänkande hemställt.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 19, i anledning av
fullmäktiges i riksbanken framställning
angående anskaffande av en offset- och
koppartrycksrotationsmaskin för sedeltryckeriet,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. tidpunkten för inryckning till första
tjänstgöring vid armén

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 27 § 1 mom. B.
värnpliktslagen den 30 december 1941
(nr 967), dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 22 februari 1957 dagtecknad
proposition, nr 83, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
försvarsärenden, föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogat förslag
till lag om ändrad lydelse av 27 § 1
inom. B. värnpliktslagen den 30 december
1941 (nr 967).

1 propositionen hade redogjorts för
vissa tilltänkta åtgiirder för att ernå bättre
överensstämmelse mellan tidpunkterna
för avläggandet av kvalificerad slutexamen
vid civila läroanstalter och in -

ryckning till första tjänstgöring vid armén.
I anslutning härtill hade föreslagits
sådan ändring i värnpliktslagen, att
Konungen skulle äga förordna om
minskning av tiden för första tjänstgöring
med högst sju dagar i fråga om armén
tilldelade värnpliktiga, vilka uttagits
för underbefälsutbildning. Minskningen
av utbildningstiden avsågs skola
kompenseras genom en motsvarande avkortning
av det sedvanliga övningsuppeliållet
under sommaren.

I samband med propositionen hade
utskottet föreliaft två i anledning av densamma
väckta motioner, nr 424 i första
kammaren av herr Ohlsson, Ebbe, och
nr 531 i andra kammaren av herr
Nestrup.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att den föreslagna ändringen
av värnpliktslagen måtte utformas
så, att den 16 maj bleve normal inryckningsdag
för studenter uttagna till
underbefälsutbildning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition, nr 83; samt

B. att förevarande motioner, I: 424
och 11:531, i den mån de icke kunde
anses besvarade genom vad utskottet
förut anfört och hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts, av fru
Hamrin-Thorell och herr Rimmerfors,
vilka dock ej antytt sin mening.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag har till det utlåtande
som vi nu behandlar fogat en blank
reservation. Bakom denna döljer sig följande
resonemang.

År 1955 var man i skolorna nödsakad
att dela studentexamen för att möjliggöra
för den del av de manliga studenterna
som skulle rycka in till värnpliktstjänstgöring
att göra detta vid den tid
som de militära myndigheterna hade bestämt.
Denna delade studentexamen
väckte stor irritation hos alla berörda
parter: lärare, elever och målsmän.

126

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Ang. tidpunkten för inryckning till första

I den nu föreliggande propositionen
föreslås, att inryckningstiden fortfarande
skall förläggas så, att studentexamen
för en del av eleverna måste avläggas tidigare.
Skolöverstyrelsen har i alla fall
förklarat, att någon delning inte skall
behöva ske. I stället skall censorskontrollen
minskas och antalet censorer
ökas. Dessa åtgärder måste rimligen
medföra vissa olägenheter. Inte heller
har — och det påpekar utskottet i sitt
utlåtande — privatisterna kommit in i
bilden. Med anledning av propositionen
har framlagts en motion. Det antal dagar
som skiljer de militära myndigheterna
och motionärerna är tre, säger tre dagar.
För en som inte är militär utan helt enkelt
målsman förefaller det ganska obegripligt,
att dessa tre dagar skall betyda
så mycket ur militär synpunkt, att
man skall behöva trassla till det så här.
Det må väl ursäktas mig — och jag antar
många med mig — om man inte får
den djupa respekt som man bör ha för
de militära myndigheternas förmåga att
reda ut en något invecklad situation och
organisera sitt arbetsområde. När de inte
kan klara upp en så pass enkel organisationsfråga
som att skjuta på de värnpliktiga
studenternas inryckning tre dagar
i fredstid, frågar man sig, hur det
skall gå, om vi får krig och militärerna
ställs inför dess fruktansvärda krav på
organisation.

Jag har intet yrkande, herr talman,
men jag har velat framföra dessa synpunkter.

Häri instämde herr Lundström (fp).

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag ber också att få instämma
i och stryka under vad fru Hamrin-Thorell
yttrade, att vad som här föreslås
vittnar om en betänklig brist på
organisationsförmåga hos dem det vederbör.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Såsom framgår av numreringen
på utskottets utlåtande har det
legat en tid för att vi skulle få litet bätt -

tjänstgöring vid armén
re klarhet i möjligheten att i utskottets
utlåtande åstadkomma några data, som
skulle ange en bättre samstämmighet
mellan skolmyndigheterna och de militära
myndigheterna. Det har emellertid inte
varit möjligt att åstadkomma någonting,
som skulle kunna föra tidsperioderna
närmare varandra, och utskottet har
inte haft möjlighet att föreslå något, som
skulle kunna minska den skiljaktighet,,
som fru Hamrin-Thorell påtalat.

Vi har därför endast att räkna med
att trots de angivna data i lagen det ändå
skall vara möjligt att få det hela att
gå ihop.

Jag hemställer om bifall till utskottets
utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 23, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
dispositionen av vissa prisutjämningsavgiftsmedel
jämte i ämnet väckta
motioner, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till ett annat sammanträde.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 245, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m., såvitt avser
kronoparken Bogesund i Stockholms
län m. fl. fastigheter; och

nr 246, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande Fiskerilånefonden jämte
i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

Torsdagen den 16 maj 1957

Nr 17

127

Ang. förhindrande av roulettspel på restauranger

nr 539, av herrar De Geer och Sveningsson,

nr 540, av herrar Bengtson och Gustafsson,

nr 541, av herr Svärd,
nr 542, av herr Bergh, Ragnar, och
herr Svärd,

nr 543, av herr Bergh, Ragnar, m. fl.,
nr 544, av herr Ohlon m. fl.,
nr 545, av herr Ohlon m. fl.,
nr 546, av herr Ohlon m. fl., samt
nr 547, av herrar Lindblom och Lundström,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1957/58,
m. m.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 23.58.

In fidem
G. H. Berggren

Torsdagen den 16 maj

Kammaren sammanträdde kl. 15.00.

Justerades protokollen för den 10 innevarande
månad.

Ang. förhindrande av roulettspel på
restauranger

Ordet lämnades till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
LANGE, som tillkännagivit, att han hade
för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Sveningssons interpellation
angående förhindrande av roulettspel
på restauranger, och nu anförde:

Herr talman! Herr Sveningsson har i
en till mig riktat interpellation frågat, om
jag anser, att roulettspel på restauranger
kan tillåtas med stöd av lotteriförordningen,
och om jag vill medverka till att
sådana åtgärder vidtages att äventyrligt
spel med pengar förhindras på våra restauranger.

Såsom herr Sveningsson anfört, har
roulettspel på senare tid börjat förekomma
på restauranger — för närvarande
antagligen på ett femtiotal. Roulettspelen
har därvid betraktats som lotteri, och
anordnandet sker med stöd av 2 § lotteriförordningen
eller samma bestämmel -

ser som möjliggör de sedan länge förekommande
roulettspelen i samband med
tivoli och liknande offentliga nöjestillställningar.
Bestämmelsen medger att efter
anmälan till polismyndigheten i samband
med bl. a. offentlig nöjestillställning
sådant lotteri får anordnas, i vilket
insatsen uppgår till högst 50 öre och
värdet å högsta vinsten ej överstiger 10
kronor. Vinst skall utgå i form av anvisningar
eller polletter, som gäller endast
inom området för tillställningen och
som icke kan växlas i pengar.

Otvivelaktigt är roulettspel att anse
som lotteri i lotteriförordningens mening.
Redan i samband med förordningens
tillkomst uttalade första lagutskottet
i sitt av riksdagen godkända utlåtande
att lotteribegreppet även omfattade
roulettspel. Emellertid är att bedöma,
huruvida roulettspelet — utom att
vara att anse som lotteri — jämväl är att
betrakta som äventyrligt spel enligt 11
kap. 12 § strafflagen. Enligt detta lagrum
är det belagt med straff att anordna
äventyrligt spel för allmänheten eller att
tillåta sådant spel i lokal, exempelvis
restauranglokal, som upplåtits åt allmänheten.
Skulle roulettspelet falla härunder,
är det alltså ej tillåtet. Det föreligger,
såvitt jag vet, icke något prejudiee -

128 Nr 17

Torsdagen den 1C maj 1957

Ang. förhindrande av roulettspel på restauranger

rande domstolsavgörande i frågan, huruvida
det begränsade roulettspel, som
förekommer på restaurangerna, är äventyrligt
spel eller ej. Men spörsmålet har
nyligen på hemställan av kontrollstyrelsen
prövats av riksåklagarämbetet, som
därvid kommit till det resultatet att det
begränsade roulettspel, som det här är
fråga om, icke är att betrakta som äventyrligt
spel. Ämbetets ståndpunkt torde
överensstämma med en flerårig praxis
hos polismyndigheterna, som inte funnit
anledning inskrida mot det roulettspel i
begränsad form, som efter anmälan till
vederbörande polismyndighet anordnats
på tivoli och restaurang.

Är alltså roulettspel av förevarande
slag ej att betrakta som äventyrligt spel,
förutsättes för att spelet lagligen skall
kunna anordnas att den av mig nyss
återgivna bestämmelsen i lotteriförordningen
iakttages. Möjligheten är sålunda
inskränkt till spel med mycket låga insatser
och vinster.

Emellertid är att märka att myndigheterna
torde ha vissa möjligheter att
på restauranger förhindra även roulettspel
av det begränsade slag som lotteriförordningen
medger. Förordningarna
om rusdrycks- och ölförsäljning torde
således ge länsstyrelserna rätt att vid
meddelande av utskänkningstillstånd föreskriva
att roulettspel inte får förekomma
i samband med utskänkningen. Såsom
herr Sveningsson påpekat, har överståtbållarämbetet
redan begagnat sig av
denna möjlighet. Kontrollstyrelsen har
också i skrivelse den 3 april 1957 till intendenterna
för utskänkningsärenden
framhållit angelägenheten att de med
länsstyrelserna tar upp frågan om meddelande
av sådana föreskrifter, då utskänkningstillstånd
för rusdrycker lämnas.

Utskänkningsförfattningarna ger för
övrigt länsstyrelserna möjlighet att ingripa
även under löpande utskänkningsperiod.
Skulle roulettspelets bedrivande
medföra att utskänkningsrörelsen icke
fyller kraven i fråga om nykterhet, ordning
och trevnad, torde länsstyrelserna
kunna förbjuda spelet. En likartad föreskrift
finns också i kungörelsen om al -

koholfria drycker; ingripande kan alltså
ske även om utskänkning av rusdrycker
eller Öl inte skulle äga rum på restaurangen.

Ytterligare torde vissa möjligheter till
ingripande finnas enligt ordningsstadgan
för rikets städer. Roulettspel efter
anmälan till polismyndigheten kan äga
rum blott vid en tillställning av visst
slag. Regelmässigt torde det på restaurangerna
vara fråga om allmänna nöjestillställningar.
En sådan kan i städerna
och vissa därmed jämställda tätorter anordnas
endast efter anmälan till polismyndigheten,
som äger meddela ordningsföreskrifter
för tillställningen och
som därvid torde kunna förbjuda roulettspel.
Den allmänna ordningsstadgan,
som vid nästa årsskifte träder i stället
för den nu gällande stadgan, innebär
närmast en skärpning i förevarande hänseende.
Förutom att den i vissa fall kräver
tillstånd för nöjestillställningar, kan
den nämligen göras tillämplig även på
landsbygden. Såväl vid anmälan som vid
tillstånd kan ordningsföreskrifter utfärdas
av samma innehåll som enligt gällande
stadga.

Vad jag nu sagt om roulettspel gäller
naturligtvis i tillämpliga delar även andra
liknande spel.

De anförda bestämmelserna synes ge
myndigheterna tillräckliga befogenheter
att förebygga vådor av roulettspel på restaurang.
Jag anser mig därför icke för
närvarande böra föreslå särregler för
lotteri på restaurang eller vidta någon
annan åtgärd, som kan ankomma på chefen
för handelsdepartementet, i syfte att
förhindra roulettspel och liknande på
restaurangerna.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för handelsdepartementet ber jag få
framföra mitt tack för svaret på min interpellation.
Jag tackar även för svarets
innehåll i det avseendet att, även om
gällande lotteriförordning icke kan användas
till att förhindra uppkomsten
och förekomsten av roulettspel, statsrådet
lämnar klara anvisningar om att
länsstyrelserna och polismyndigheterna

Torsdagen den IG maj 1957

Nr 17

129

Ang. förhindrande av roulettspel på restauranger

har andra möjligheter till sitt förfogande
att kunna förhindra detta ur mina
synpunkter olämpliga och äventyrliga
spel.

Förekomsten av roulettspel på restaurangerna
har hastigt spritt sig över landet,
och med erfarenhet av hur allmänt
detta spel är bara i Älvsborgs län skulle
jag tro att det för närvarande sammanlagt
rör sig om ett betydligt större antal
platser än ett 50-tal i hela landet, där
man har dessa anordningar.

I gårdagens stora sprit- och öldebatt
här i riksdagen diskuterades även den
starkt minskade omsättning som drabbade
många restauranger efter den 1 oktober
1955, när beslutet om den fria
spriten trädde i kraft. Jag anser att det
finns ett samband mellan dessa händelser
och roulettspelens införande. Restaurangerna
söker efter alla möjligheter att
öka sin omsättning och släpper därför
in dessa spel, då vinsterna i spelet måste
användas för inköp på restaurangen.
Jag vill dock säga, att man inte kan lösa
och inte klara av någon restaurangkris
med hjälp av dessa spel. För den lösningen
vill det till andra åtgärder.

Med stöd av den prövning som riksåklagarämbetet
har vidtagit efter framställning
av kontrollstyrelsen anser
statsrådet, att lotteriförordningen kan
tillåta roulettspel, och konstaterar, att sådana
anordningar länge har förekommit
efter anmälan till polismyndigheterna i
samband med tivoli och liknande offentliga
nöjesanordningar. När det i den nu
gällande lotteriförordningen, som antogs
av riksdagen 1939, talas om marknadsoch
tivolinöjen, har jag ganska svårt att
tro, att man vare sig då eller nu kan
inordna även restaurangföretag under
uttrycket marknads- och tivolinöjen.

Ett annat förhållande, som bestämt talar
för att man, när lotteriförordningen
antogs av riksdagen 1939, icke alls tänkte
på att roulettspel skulle förekomma
på svenska restauranger, är ju att dessa
spel var restaurangförbjud na i ett annat
sammanhang. Ända fram till den 1 oktober
1955, när den nya nykterhetslagstiftningen
började tillämpas, var dessa spel
förbjudna enligt bestämmelser intagna i

9 Första kammarens protokoll 1957. Nr 17

de kontraktsformulär, som kontrollstyrelsen
tillhandahöll systembolagen och
som systembolaget utfärdade med respektive
restaurangföretag.

I herr statsrådets svar finner jag även
en viss tveksamhet om hur det kan vara
med möjligheterna och rättigheterna i
detta fall. Jag finner denna tveksamhet
framgå bland annat i följande stycke:
»Emellertid är att bedöma huruvida roulettspelet
— utom att vara att anse som
lotteri — jämväl är att betrakta som
äventyrligt spel enligt 11 kap. 12 § strafflagen.
Enligt detta lagrum är det belagt
med straff att anordna äventyrligt spel
för allmänheten eller att tillåta sådant
spel i lokal, exempelvis restauranglokal,
som upplåtits åt allmänheten. Sknlle roulettspelet
falla härunder är det alltså ej
tillåtet.»

När statsrådet framhåller, att ärende
om roulettspels användande på restaurang
icke har, såvitt känt är, varit prövat
vid domstol och när riksåklagarämbetet
icke haft något att erinra, antager
man att det icke faller under strafflagens
bestämmelser om äventyrligt spel.
Det skulle vara av intresse att ett ärende
av detta slag blev domstolsprövat, ty det
finns starka skäl som talar för, och det
finns annan högststående juridisk sakkunskap,
som hävdar den uppfattningen,
att roulettspel är att hänföra till sådant
äventyrligt spel, som numera i strafflagen
är helt förbjudet. Vad lotteriförordningen
ger möjlighet och tillåtelse till
tolkas också i detta fall mycket olika
från den ena platsen och den ena staden
till den andra.

En annan synpunkt jag gärna vill anlägga
på denna fråga är den, att när lotteri
skall anordnas i ett större sammanhang,
när tillstånd skall beviljas av länsstyrelse
eller av Kungl. Maj:t, är man,
såvitt jag vet, mycket noga i det avseendet
att enskild person eller några privata
intressen icke får skaffa sig några
inkomster eller någon ekonomisk vinning
på anordnandet av lotteri. Lämnas
lotteritillstånd, så lämnas detta till ett
bestämt ändamål. Det skall vara ett välgörande,
kulturellt eller allmännyttigt
ändamål av något slag.

130

Nr 17

Torsdagen den 16 maj 1957

Ang. förhindrande av roulettspel på restauranger

När det gäller roulettspelen på restaurangerna
har i vissa fall enskilda personer
gjort innehavet av ett antal rouletter
till ett eget och privat affärsföretag,
de reser från den ena restaurangen till
den andra och ordnar dessa roulettkvällar.
Jag skulle tro att dessa företagare i
denna bransch är de, som tar hem de
verkliga vinsterna och som på så sätt
skaffar sig betydande inkomster. Kan
det verkligen vara meningen att enskilda
personer med stöd av lotteriförordningen
skall kunna driva dylika tvivelaktiga
affärsföretag, som strider mot
principerna med anordnandet av lotteri
i andra och större sammanhang?

Jag delar kontrollstyrelsens uppfattning,
då den i ett cirkulär, som gått ut
till alla intendenter för utskänkningsärenden
och till alla polismyndigheter,
åtminstone i Älvsborgs län, har sagt att
den icke finner det vara lämpligt ur rusdryckslagstiftningens
synpunkt att dessa
spel förekommer i samband med utskänkning
av rusdrycker. I spritpåverkat
tillstånd väckes det spelintresse hos
många individer, som kanske annars
slumrar, och äventyrligt spel i mindre
omfattning kan lätt övergå till äventyrligt
spel av större mått.

Jag vill än en gång uttala min tacksamhet
för att statsrådet i sitt svar anvisar
de möjligheter, som länsstyrelserna
i likhet med överståthållarämbetet
och polismyndigheterna har när det gäller
att avstyra införandet av äventyrligt
spel och tivolinöjen på restaurangerna.
Jag hoppas att samtliga länsstyrelser
skall använda dessa möjligheter på samma
effektiva sätt som överståthållarämbetet
har gjort här i Stockholm, genom
att när utskänkningstillstånd lämnas till
restaurangerna förbjuda förekomsten av
roulettspel. Vad icke nöjesliv, restauranger
och allmänhet tål i Stockholm
bör inte planteras ut och förekomma på
landsbygden och i andra delar av landet.

Den allra sista delen av interpellationssvaret,
där statsrådet säger, att han
för närvarande icke anser sig böra föreslå
några särregler för lotteri på restauranger,
tolkar jag på det sättet, att skulle

sådana förhållanden inträda, som gör
särregler ännu mera angelägna och nödvändiga,
kommer, hoppas jag, statsrådet
icke att tveka utan att föreslå de åtgärder
som kanske vid en litet senare tidpunkt
anses böra komma till användning.

Roulettspelen, som har trängt in på
restaurangerna, bör så snart som möjligt
flyttas tillbaka igen till de tivoli- och
nöjesanordningar av detta slag där de
mera hör hemma.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 535, av fru Wallentheim m. fl.; och
nr 536, av herr öhman m. fl.

Vid föredragning av den av herr
Elofsson, Gustaf, m. fl. väckta motionen
nr 537 hänvisades densamma, i vad den
avsåg de delar av Kungl. Maj:ts proposition
angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1957/58,
m. m., som hänvisats till bevillningsutskottet,
till detta utskott samt i övrigt
till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 538, av herr Sundiri;
nr 539, av herrar De Geer och Sveningsson;
samt

nr 540, av herrar Bengtson och Gustafsson,

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
herr Svärds motion nr 541.

Vid föredragning av den av herr
Bergh, Ragnar, och herr Svärd väckta
motionen nr 542 hänvisades densamma, i
vad den avsåg de delar av Kungl. Maj:ts
proposition angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1957/
58, m. m., som hänvisats till bevillningsutskottet,
till detta utskott samt i övrigt
till statsutskottet.

Torsdagen den 16 maj 1957

Nr 17

131

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Bergh, Ragnar, in.
fl. väckta motionen nr 543.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr Ohlon m. fl.
väckta motionen nr 544.

Vid föredragning av den av herr Ohlon
m. fl. väckta motionen nr 545 hänvisades
densamma, i vad den avsåg de
delar av Kungl. Maj:ts proposition angående
komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1957/58, in. m., som
hänvisats till bevillningsutskottet, till
detta utskott samt i övrigt till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Ohlon m. fl. väckta
motionen nr 546.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herrar Lindblom och
Lundström väckta motionen nr 547.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
memorial nr 29, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om anslag å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1956/57 till
Understöd åt fiskare, godkändes den i
detta memorial föreslagna voteringspropositionen.

På framställning av herr talmannen
medgav kammaren, att behandlingen av
återstående ärenden på föredragningslistan
finge uppskjutas till ett annat
sammanträde.

Tillika belöts, på framställning av
herr talmannen, att statsutskottets utlåtanden
nr 103—105 skulle på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
uppföras näst efter tredje lagutskottets
utlåtande nr 20 samt att allmänna
beredningsutskottets utlåtanden nr 28
och 29 skulle sättas sist på samma föredragningslista.

Herr SVENINGSSON (h) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Jag vill till kammarens
protokoll få antecknat, att omröstningsresultatet
i går från voteringen om det
3,6-procentiga ölet visar, att jag vid röstavgivningen
röstat för utskottets förslag.
Jag hade emellertid undertecknat
avslagsmotionen och hade vid voteringen
för avsikt att rösta för reservationen,
således för avslag på utskottets förslag.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.21.

In fidem
G. H. Berggren