Svar på interpellation av herr andre vice talmannen Skoglund ang (Riksdagens protokoll 1949:8)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1949

ANDRA KAMMAREN

Nr 8

26 februari—2 mars.

Sid.

Tisdagen den 1 mars.

Svar på interpellation av herr andre vice talmannen Skoglund ang.

uppskov med den allmänna fastighetstaxeringen..............

Interpellationer av:

Herr Svensson i Ljungskile ang. tillämpningen av lagen om till ståndstvång

för byggnadsarbete..........................

Herr von Seth ang. åtgärder i syfte att neutralisera bensinransoneringens
icke gynnsamma återverkningar på turismen ....
Herr von Friesen ang. framläggande av förslag till nybyggnad

av en thorax-kirurgisk klinik ..........................

Herr Andersson i Björkäng ang. medgivande av export av massaved
till Bizonien, m. m...............................

Herr Larsson i Luttra ang. hänsynstagande vid vissa militärinkallelser
till jordbrukets behov av arbetskraft för vårbruket..

Onsdagen den 2 mars.

Provisoriskt upphävande av tullen på glasflaskor................ 17

Ändrade bestämmelser om underhållsbidrag till frånskild make .... 19

Byggnad på ofri grund som kreditobjekt ...................... 27

Främjande av den andliga och moraliska utvecklingen............ 29

Nedsättning av inträdesavgiften för telefonabonnemang .......... 33

Interpellationer av:

Herr Hjalmarson ang. redogörelse för de bemyndiganden, som ligga
till grund för monopoliscringen av den svenska fiskexporten, m. m. 35
1—Andra kammarens protokoll 19b9. Nr 8.

Debatter m. m.

Lördagen den 26 februari.

Svar på interpellation av herr Johnsson i Skoglösa ang. den av
riksdagen begärda utredningen av frågan rörande fördelningen av
kostnaderna för anordningar vid korsning mellan järnväg och
ägoväg ................................................

Nr 8.

Innehål],

Sid.

Herr Holmberg ang. utredning av frågan om ett eventuellt norr landsuniversitet,

m. m................................. 36

Herr Jansson i Aspeboda ang. förhöjt statsbidrag till skolskjutsar

med anledning av tilläggsskatten på bensin ................ 37

Herr Hedlund i Rådom ang. utredning huruvida det med hänsyn
till avverkningsförhållandena i skogarna föreligger överskott av
arbetskraft i vissa delar av landet, m. m................. 38

Samtliga avgjorda ärenden.

Lördagen den 26 februari.

Protokoll ang. val av tryckfrihetskommitterade................ 3

Onsdagen den 2 mars.

Avsägelse av justitieombudsmannens ställföreträdare............ 15

Beslut om val av ett tillfälligt utskott ...................... 16

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2, ang. ändring i lagen om

landsting.............................................. 17

Statsutskottets utlåtande nr 29, ang. anslag under statens allmänna
fastighetsfond (justitiedepartementet)...................... 17

— nr 30, ang. lån för allmänna samlingslokaler................ 17

— nr 31, ang. byggnadsarbeten vid tullverkets kust- och gränsbevakning
m. m........................................... 17

-— nr 32, ang. anslag till allmänna indragningsstaten .......... 17

Bevillningsutskottets betänkande nr 3, ang. utsträckt tid för jordbrukares
självdeklarationer .............................. 17

— nr 4, ang. fortsatt tullfrihet för Svenska röda korset........ 17

-—- nr 5, ang. fortsatt tullfrihet för Föreningen Rädda barnen . . 17

— nr 6, ang. restitution av bensinskatt för traktortåg ........ 17

■— nr 7, ang. provisorisk tullfrihet för glasflaskor.............. 17

— nr 8, ang. bemyndigande för Kungl. Maj:t att ändra grunderna

för totalisatormedels fördelning .......................... 18

Bankoutskottets utlåtande nr 4, ang. tjänstårsberäkning för Edith

Natalia Broström ...................................... 18

■— nr 13, ang. utgifter under riksstatens trettonde ^huvudtitel

(pensionsväsendet utom allmänna indragningsstaten) ........ 18

Första lagutskottets utlåtande nr 7, ang. ändrade bestämmelser om

underhållsbidrag till frånskild............................ 19

Andra lagutskottets utlåtande nr 4, ang. användning av byggnad

å ofri grund som kreditobjekt m. m....................... 27

Första tillfälliga utskottets utlåtande nr 2, ang. främjande av folkets
andliga och moraliska utveckling m. m............... 29

Tredje tillfälliga utskottets utlåtande nr 1, ang. nedsättning av inträdesavgiften
för telefonabonnemang...................... 33

— nr 2, ang. förlängd giltighetstid för tur- och returbiljetter på

statens järnvägar och busslinjer.......................... 35

Lördagen den 26 februari 1949.

Nr 8.

Lördagen den 26 februari

kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 19 innevarande
februari.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1949 den 25 februari sammanträdde
kamrarnas valmän för utseende av
kommitterade för tryckfrihetens vård;
och befunnos efter valförrättningens
slut hava blivit till kommitterade utsedda: -

professorn Nils Gabriel

Ahnlund ............

f. d. justitierådet Johannes
Natanael Gärde . .
generaldirektören Henning
Vilhelm Leo ...
redaktören David Laurentius
Ollén ........

f. d. hovrättspresidenten
Karl Johan Daniel

Schlyter ............

professorn Erik Ludvig
Wellander ..........

med 9 röster,
»9 » ,

»9 » ,

»9 »

Oscar Carlström. Erik Hagberg.

B. A. Nilsson. Rickard Lindström.

Protokollet lades till handlingarna;
och beslöt kammaren tillika, att riksdagens
kanslideputerade skulle genom
utdrag av kammarens protokoll underrättas
om det försiggångna valet samt
anmodas låta uppsätta och till kamrarna
avgiva förslag till förordnanden för
de valda.

§ 3.

Herr statsrådet Zetterberg avlämnade
Kung]. Maj:ts propositioner:

nr 47, angående anslag till fria resor
för barn m. in.;

nr 48, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

nr 49, angående anslag till vissa byggnadsarbeten
å Bogesunds egendom
m. m.;

nr 51, angående anslag till lindring
i mindre bemedlades kostnader för
djursjukvård;

nr 52, med förslag till förordning om
uppskov med allmän fastighetstaxering,
m. m.;

nr 53, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 10 § 2 mom. lagen
den 20 december 1940 (nr 1044) om
vissa av landsting eller kommun drivna
sjukhus;

nr 54, med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa, m. in.;

nr 55, angående anslag för budgetåret
1949/50 till avlöningar vid de allmänna
läroverken;

nr 57, angående anslag till anskaffande
av ny apparatur för den allmänna
skärmbildsundersökningen;

nr 59, angående fortsatt disposition
av ett äldre reservationsanslag; samt
nr 61, med förslag till lag angående
godkännande av en mellan Sverige och
Finland den 17 februari 1949 avslutad
överenskommelse om flottningen i Torne
och Muonio gränsälvar m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Svar på interpellation ang. den av riksdagen
begärda utredningen av frågan
rörande fördelning av kostnaderna för
anordningar vid korsning mellan järnväg
och ägoväg.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som anförde:

Nr 8.

Lördagen den 26 februari 1949.

Svar på interpellation ang. den av riksdagen begärda utredningen av frågan rörande
fördelning av kostnaderna för anordningar vid korsning mellan järnväg och ägoväg.

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Johnsson i Skoglösa frågat
mig, när regeringen ämnar sätta i gång
den av riksdagen i skrivelse den 17
april 1948, nr 116, begärda utredningen
av frågan rörande fördelning av kostnaderna
för anordningar vid korsning
mellan järnväg och ägoväg.

Till svar härå får jag meddela, att
Kungl. Maj:t den 30 december 1948 bemyndigat
mig att tillkalla en utredningsman
för att verkställa den begärda
utredningen samt att jag den 11 januari
1949 till utredningsman förordnat
lagmannen i hovrätten för Nedre
Norrland Alfred Bexelius. Jag vill nämna,
att utredningsuppdraget ansetts vara
av den beskaffenhet att det åtminstone
i huvudsak skall kunna fullgöras samtidigt
med att Bexelius bestrider lagmansämbetet.

Vidare yttrade

Herr JOHNSSON i Skoglösa: Herr talman!
Jag ber att få framföra mitt tack
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för svaret på min interpellation.

Jag vill samtidigt uttala min tillfredsställelse
över att utredningsman i denna
fråga redan har tillsatts. Men jag skulle
också vilja framhålla, att det är av stor
betydelse för jordbruket att utredningen
blir skyndsam, så att man inom inte
alltför avlägsen framtid skall kunna få
till stånd bestämmelser på det område
det här gäller. Det förekommer ifrån
jordbrukarhåll ständiga förfrågningar
till jordbrukets fackliga organisationer
angående denna angelägenhet. Det förekommer
också, att statens järnvägar
framställer krav på enskilda jordbrukare
för utförda breddningar. Jordbrukarna
anse emellertid oftast, att breddningskostnaderna
för dessa järnvägsövergångar
äro mycket för höga, i varje
fall så höga, att vederbörande i mycket
stor utsträckning draga sig för att ut -

föra dylika breddningar, innan nya bestämmelser
äro utfärdade. När en RLForganisation
gjorde en förfrågan med
anledning av ett krav på en jordbrukare,
svarade man så sent som i januari
månad från statens järnvägars sida, att
man inte hade någon kännedom om
utredningsuppdraget eller den av riksdagen
i fjol begärda utredningen.

Det kanske inte är stor anledning att
i detta sammanhang diskutera mer i
denna fråga. Jag skulle dock vilja vädja
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
att försöka påskynda
utredningen för att få fram ett resultat
av densamma så fort som möjligt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande
på kammarens bord liggande propositioner;
och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionen
nr 43, angående bidrag till bokföringsverksamheten
inom jordbruket; och

till statsutskottet propositionen nr 46,
angående bidrag till den halvöppna
barnavården för budgetåret 1949/50
m. m.

§ 6.

Föredrogs den av herr Andersson i
Dunker vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet angående åtgärder
för att öka intresset för hästuppfödningen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av herr Persson i
Landafors vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa in -

Lördagen den 26 februari 1949.

Nr 8.

terpellation till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet angående
beskattningen av förmånen av fritelefon
och tjänsteabonnemang för telegrafverkets
personal.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Föredrogs den av herr Hedlund i
Rådom vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet angående storleken
av ortsavdragen vid statlig och
kommunal beskattning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9-

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande nr 2,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 20 juni 1924 (nr 349)
om landsting;

statsutskottets utlåtanden:

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1949/50 under statens allmänna fastighetsfond,
i vad avser justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte i
ämnet väckt motion;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1949/50 till lån till anordnande av
allmänna samlingslokaler;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1949/50 till vissa byggnadsarbeten
vid tullverkets kust- och gränsbevakning
m. m.; och

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under trettonde
huvudtiteln gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1949/50 till
allmänna indragningsstaten;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 3, i anledning av väckta motioner
om utsträckning av tiden för avlämnande
av jordbrukares självdeklarationer;

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt tullfrihet
för Svenska röda korset för viss sjukvårds-,
beklädnads- och sjuktransportmateriel; nr

5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt tullfrihet
i vissa fall för Föreningen Rädda
barnen för kläder, beklädnadsmateriel
och livsförnödenheter;

nr 6, i anledning av väckta motioner
angående restitution av skatt på bensin,
som användes för framdrivande av tåg
medelst traktorer;

nr 7, i anledning av väckta motioner
angående provisoriskt upphävande av
tullen på glasflaskor; och

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att föreskriva
ändrade grunder för fördelning av totalisatormedel; bankoutskottets

utlåtanden:
nr 4, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning i fråga om
tjänstårsberäkning i pensionshänseende
för vid Tumba pappersbruk anställda
Edith Natalia Broström; och

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande regleringen för
budgetåret 1949/50 av utgifterna under
riksstatens trettonde huvudtitel, innefattande
anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslagen till allmänna
indragningsstaten, jämte en i ämnet
väckt motion;

första lagutskottets utlåtande nr 7, i
anledning av väckta motioner angående
ändrade bestämmelser om underhållsbidrag
till frånskild make;

andra lagutskottets utlåtande nr 4, i
anledning av väckta motioner angående
utredning av möjligheterna att använda
å ofri grund belägna magasin och

Lördagen den 26 februari 1949.

6 Nr 8.

dylika byggnader såsom kreditobjekt
m. m.;

andra kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 2, i anledning av
väckt motion om åtgärder, som kunna
verka befrämjande på vårt folks andliga
och moraliska utveckling m. m.;
samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtanden:

nr 1, i anledning av väckt motion
om nedsättning av inträdesavgifterna
för nya telefonabonnemang; och

nr 2, i anledning av väckt motion om
förlängd giltighetstid för tur- och returbiljetter
på statens järnvägar och statliga
busslinjer.

§ 10.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom
justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen under kapitalbudgeten
gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1949/50 under
postverkets, telegrafverkets, statens
järnvägars och statens vattenfallsverks
fonder, luftfartsfonden samt väg- och
vattenbyggnadsverkets förrådsfond jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret

1948/49, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

36, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1949/50 till förskott till vissa plankostnader
m. m;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under statens
allmänna fastighetsfond gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1949/50, i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1949/50.

Vidare anmäldes och godkändes första
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
ang. ändring i förordningen den 9 september
1938 (nr 567) om handel med
preventivmedel; och

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16
februari 1934 (nr 19) om fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i
förhållande till utlandet m. m.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.11 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 1 mars 1949.

Nr 8.

Tisdagen den 1 mars

kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 22 och
den 23 nästlidna februari.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att fru Märta Boman på grund av genomförd
operation för gallsten varit
och är fr. o. m. 22/2 t. o. m. 31/3 1949
oförmögen till arbete, intygar
Luleå den 26/2 1949.

Nils Gyllensvärd
Leg. läkare.

Kammaren beviljade fru Boman ledighet
från riksdagsgöromålen fr. o. m.
den 22 nästlidna februari t. o. m. den
31 innevarande mars.

§ 3.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 45, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 11
juni 1937 (nr 339) om mödrahjälp;

nr 50, angående avstående i vissa fall
av allmänna arvsfondens rätt till arv;

nr 56, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 5
mars 1948 (nr 85) om försäljningsskatt;

nr 58, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 11 juni 1937 (nr 338) om
moderskapspenning;

nr 60, angående statsförvärv av Norsholm—Västervik—Hultsfreds
järnvägar
m. m.;

nr 62, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 444) om tillståndstvång för
byggnadsarbete;

nr 63, angående reparation och ombyggnad
av Falsterbokanalen m. m.;

nr 64, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av § 2 förordningen
den 3 augusti 1929 (nr 256) om
Svenska bostadskreditkassan och om
bostadskreditföreningar, m. m.;

nr 65, angående lån till Svenska lastbilaktiebolaget;
och

nr 66, angående anslag för budgetåret
1949/50 till folkskolinspektionen.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Svar på interpellation ang. uppskov med
den allmänna fastighetstaxeringen.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS, som anförde:
Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr andre vice talmannen Skoglund
till mig framställt följande fråga:

Vill herr statsrådet överväga att med
hänsyn till rådande ovissa ekonomiska
läge framlägga förslag om uppskjutande
av den allmänna fastighetstaxeringen
tills vidare till år 1951?

Som svar å interpellationen får jag
allenast hänvisa till att Kungl. Maj:t
redan den 18 i förra månaden beslöt
avlåtande till riksdagen av proposition
med förslag till uppskov till år 1951
med den allmänna fastighetstaxering,
som författningsenligt skulle ha verkställts
år 1950, och att propositionen
numera avlämnats till riksdagen.

Vidare yttrade

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Då herr andre vice talmannen
Skoglund tyvärr icke haft tillfälle att

Nr 8.

Tisdagen den 1 mars 1949.

Svar på interpellation ang. uppskov med den allmänna fastighetstaxeringen.

närvara i kammaren i eftermiddag, ber
jag att å hans vägnar få tacka herr
finansministern för svaret.

Finansministern hänvisar till den
proposition i ämnet, som avlämnades i
lördags. Av denna proposition framgår,
att det blir uppskov med den allmänna
fastighetstaxering, som författningsenligt
skulle äga rum 1950. Den blir nu
uppskjuten till 1951. Detta meddelande
är tillfredsställande, och jag ber att få
tacka finansministern för detsamma.

Därutöver skulle jag emellertid vilja
säga några ord. Jag skall fatta mig kort.
Finansministern anförde särskilt tekniska
skäl för ett uppskov med denna
allmänna fastighetstaxering. Bland dessa
tekniska skäl finner man, när man studerar
propositionen, att tiden anses
vara väl knapp för att nu medhinna den
översyn av den vid föregående fastighetstaxering
gällande skogsvärderingsinstruktionen,
som skulle erfordras,
därest densamma skulle tillämpas vid
ny allmän fastighetstaxering. Jag förstår
dylika skäl och har ingen erinran mot
dem.

Utöver dessa tekniska grunder, i och
för sig tillräckliga, undrar jag dock,
om man inte skulle kunna ha anledning
peka på ytterligare ett par motiv,
som sakligt sett äro minst lika starka
som de tekniska omständigheter, som
finansministern fäst sig vid. Det är motiv,
mot vilka, föreställer jag mig,
finansministern inte heller har några
mera väsentliga invändningar att göra.

Som alla veta, tala vissa skäl för att
den sedan länge pågående högkonjunkturen
nu närmar sig sin toppunkt. Vi
sväva visserligen alla i okunnighet om
den ekonomiska utvecklingen under de
närmaste åren, men vi ha kunnat iaktta
tecken på åtstramning på olika områden,
som nog bjuda oss att gå fram med
försiktighet. Det är måhända främst
virkespriserna på världsmarknaden,
som äro ägnade att inge oro, eftersom
skogsprodukterna ju spela en närmast
avgörande roll för vår utrikeshandel.

Jag antar, att åtskilliga av kammarens
ledamöter i tidningarna i dag läst referat
av den presskonferens, som i går
hölls i kanslihuset inför bland andra
finansministern. Vid denna konferens
lämnades en redogörelse rörande det
s. k. svenska långtidsprogrammet. Av
denna redogörelse få vi veta, att exportutsikterna
för skogsprodukter på Förenta
staterna ha, även på längre sikt,
försämrats. Betydelsen härav framgår
av att ungefär två tredjedelar av våra
dollarinkomster enligt långtidsprogrammet
komma från dessa skogsprodukter.
Man måste sålunda säga — i varje fall
gör jag det — att läget är ganska bekymmersamt.
Innan vi i detta hänseende
fått en klarare överblick över
situationen och nått mera stabila förhållanden,
skulle det enligt min mening
vara ganska olämpligt att fastlåsa skogsvärdena
för en femårsperiod framåt.

I övrigt skall jag inte här närmare
ingå på ämnet. Om ett par minuter
kommer kammaren att remittera ifrågavarande
proposition till bevillningsutskottet.
I sinom tid kommer så bevillningsutskottet
tillbaka till kammaren
med sitt betänkande, och vid det tillfället
blir det kanske anledning att säga
någonting ytterligare i denna fråga som,
det ligger i sakens natur, intresserar
vidsträckta delar av landets befolkning.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 47, angående anslag till fria resor
för barn m. m. för budgetåret 1949/50;
och

nr 48, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag; samt

till jordbruksutskottet propositionerna: -

Tisdagen den 1 mars 1949. Nr 8.

Interpellation ang. tillämpningen av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete.

nr 49, angående anslag till vissa byggnadsarbeten
å Bogesunds egendom
in. in.; och

nr 51, angående anslag till lindring i
mindre bemedlades kostnader för djursjukvård.

Vid härefter skedd föredragning av
propositionen nr 52, med förslag till
förordning om uppskov med allmän
fastighetstaxering, m. in., hänvisades
propositionen, i vad den avsåg förslaget
till förordning om uppskov med allmän
fastighetstaxering, till bevillningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Härefter föredrogos var för sig följande
på bordet liggande propositioner;
och remitterades därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 53, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 10 § 2 mom. lagen
den 20 december 1940 (nr 1044) om
vissa av landsting eller kommun drivna
sjukhus;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 54, med förslag till vissa ändringar i
gällande tulltaxa, m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 55, angående anslag för budgetåret
1949/50 till avlöningar vid de allmänna
läroverken;

nr 57, angående anslag till anskaffande
av ny apparatur för den allmänna
skärmbildsundersökningen; och

nr 59, angående fortsatt disposition
av ett äldre reservationsanslag; samt

till behandling av lagutskott propositionen
nr 61, angående godkännande
av en mellan Sverige och Finland den
17 februari 1949 avslutad överenskommelse
om flottningen i Torne och
Muonio gränsälvar m. m.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 2, statsutskottets
utlåtanden nr 29—32, bevill -

ningsutskottets betänkanden nr 3—8,
bankoutskottets utlåtanden nr 4 och 13,
första lagutskottets utlåtande nr 7, andra
lagutskottets utlåtande nr 4, andra kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 2 samt andra kammarens tredje
tillfälliga utskotts utlåtanden nr 1 och 2.

§ 7.

Herr förste vice talmannen Carlström
avlämnade en av honom undertecknad
motion, nr 301, om tillsättande av ett
tillfälligt utskott för revision av andra
kammarens arbetsordning.

Denna motion bordlädes.

§ 8.

Interpellation ang. tillämpningen av
lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete.

Ordet lämnades på begäran till

Herr SVENSSON i Ljungskile, som anförde:
Herr talman! År 1947 fattade
riksdagen principbeslut om riktlinjerna
för den framtida jordbrukspolitiken. En
av de frågor, som därvid tilldrog sig
det största intresset, gällde jordbrukets
yttre rationalisering. Delade meningar
förelågo dels beträffande storleken av
de brukningsdelar, som borde eftersträvas,
och dels beträffande de medel, som
borde komma till användning vid beslutets
genomförande. I bägge fallen
innebar riksdagens beslut att större hänsyn
skulle tagas till det mindre jordbruket
än 27-mannakommitténs förslag
innebar. Framför allt underströks det
i olika sammanhang, att verksamheten
för jordbrukets yttre rationalisering
måste bedrivas i sådana former att jordbrukarnas
frivilliga medverkan kunde
påräknas. Som ett exempel bland
många andra kan anföras ur ett yttrande
av dåvarande jordbruksministern,
statsrådet Sköld, i andra kammaren den
20 juni 1947:

»Jordbrukarnas intresse blir alltid

Nr 8.

Tisdagen den 1 mars 1949.

Interpellation ang. tillämpningen av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete.

tillgodosett. Vi skola komma ihåg, att
hela detta förslag bygger på den grunden
att ingen jordbrukare i detta land
skall tvingas att skaffa sig mera jord
att bruka än han själv vill lia. Det beror
alltså på den enskilde jordbrukaren
i sista hand om någonting skall hända,
om några åtgärder skola vidtagas. Det
allmänna och det allmännas representanter
ha ju bara uppgiften att upplysa,
att undanröja hinder, att stödja
den enskilde jordbrukaren i hans strävan
att skaffa sig ett bättre och mera
bärkraftigt jordbruk än han har. Jag
förstår inte hur man över huvud taget
kan tala om att det i utskottets förslag
skulle finnas någonting som rubbar
grundprincipen, att denna rationalisering
i främsta rummet skall vara jordbrukarens
egen sak. Tv det är den enskilde
jordbrukaren, som kommer att
bestämma om någonting skall ske. Därför
är det helt enkelt en livsfråga för
det beslut, som här i dag kommer att
fattas, att det kan skapas förtroende
emellan det allmännas organ och de
enskilda jordbrukarna. Det allmännas
organ få inte sätta sig på några höga
hästar och diktera utvecklingen. Det allmännas
organ ha att verka så, att den enskilde
jordbrukaren vill göra någonting
själv. De böra stå till hans tjänst men
kunna icke påbjuda någonting. När våra
förfäder gingo till skiftesverket och genomförde
en sammanläggning av den
svenska åkerjorden, skedde det genom
lagbud. Den enskilde jordbrukaren fick
inte ha någon vilja; han fick helt enkelt
böja sig för de beslut, som staten och
dess organ fattade. Skiftet skedde i stor
utsträckning genom tvång. När vi nu
här gå att fatta ett beslut, som enligt
mitt sätt att se kommer att få en lika
betydelsefull verkan på det svenska
jordbruket som skiftesverket hade, välja
vi en annan väg: frivillighetens väg.
Vi försöka inte genomföra det som här
skall ske med lagbud och tvång.»

För den kritiskt inställde var det

uppenbart, att statsrådet Sköld överbetonade
jordbrukarnas möjligheter att
själva bestämma och att han i motsvarande
grad undervärderade de olika
moment av tvång som lagstiftningen inrymmer.
Det framhölls också i många
sammanhang, bl. a. av undertecknad, att
de beslut som riksdagen fattade, skulle
ge lantbruksnämnderna en betydande
makt att öva påtryckning på de enskilda
lantbrukarna. Rätten att vägra eller bevilja
bidrag för olika rationaliseringsåtgärder,
inriktningen av den rådgivande
och upplysande verksamheten,
producentbidragets karaktär av påtryckningsmedel
vid ägarskifte och
jordlagstiftningens utformning ge sådana
möjligheter. De ändringar som
vidtogos under riksdagsbehandlingen
samt de uttalanden som gjordes både
av riksdagen och av departementschefen
syntes dock giva rimlig garanti för
att den jordbrukare, som satt kvar på
sin gård utan att begära någon hjälp,
skulle vara helt befriad från att antastas
av samhällets organ. Endast då samhällets
hjälp påkallades av de nuvarande
brukarna eller då ägarskifte äger rum
skulle lantbruksnämnden ha möjlighet
att ingripa. Det var emellertid från början
uppenbart att beslutets verkliga
innebörd i stor utsträckning skulle
komma att bero på tillämpningen. Detta
framhölls vid frågans behandling år
1947 i en motion, nr 11:377, från folkpartiet,
i vilken det bl. a. hette:

»Det är enligt vår mening av stor
vikt, att man så långt möjligt respekterar
de människors uppfattning, som i
varje särskilt fall äro part i målet, samt
att man bemödar sig om att skapa klara
gränser för den enskilde medborgarens
rätt. Endast genom att inskränka laga
tvång och ekonomisk påtryckning till
det minsta möjliga kan talet om att
rationaliseringen skall vara en jordbrukarnas
egen verksamhet bliva en levande
realitet, och endast då kan man
acceptera en beskrivning av den yttre

Tisdagen den 1 mars 1949. Nr 8.

interpellation ang. tillämpningen av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete.

rationaliseringen, som i så hög grad gör
det hela till en tillämpningsfråga som
fallet är med statsrådets skrivsätt.»

Under senare tid ha ett par åtgärder
från två lantbruksnämnders sida tilldragit
sig stor uppmärksamhet. I det
ena fallet gäller det rätten för två småbrukare
i Ljungsarps socken i Älvsborgs
län att få laga skifte på sina sämjedelade
gårdar. Dessa gårdar ha enligt vad
det uppgives omkring 4 hektar åker,
ungefär lika mycket betesmark och omkring
30 hektar skog vardera. Att vår
jordlagstiftning som regel bör förhindra
att dylika gårdar nyskapas torde alla
vara överens om. Men det blir en helt
annan sak när det gäller jordbruk, som
i flera årtionden i realiteten varit självständiga
brukningsdelar, som redan äro
bebyggda och som innehas av jordbrukare.
vilka önska fortsätta att hämta
sin bärgning ur desamma. Det är enligt
min mening ren formalism att använda
jorddelningslagstiftningen för att hindra
dylika jordbrukare att få laga form för
en ordning som redan är för handen.
Tillvägagångssättet strider också, såvitt
jag kan se, emot andemeningen i riksdagens
beslut.

Ett annat fall rapporteras ifrån Torsby
socken i Bohuslän. Här var det en
småbrukare, som hos länsarbetsnämnden
sökt tillstånd att bygga en ny ladugård.
Länsarbetsnämnden remitterade
frågan till lantbruksnämnden, och lantbruksnämnden
undersökte saken utifrån
synpunkten, huruvida gården borde
finnas kvar eller inte. Enligt uppgifter
i pressen gick man därvid så långt att
man diskuterade med grannarna huruvida
någon av dem hade intresse av att
förvärva mera jord. Att vederbörande
småbrukare sedan har fått byggnadstillstånd
för sin ladugård förändrar ingenting
i de principiella betänkligheter,
som tillvägagångssättet måste framkalla.
Enligt riksdagens beslut bör eu småbrukare
sitta oantastad på sin gård
under den tid han vill bruka den, och

de närmaste släktingarna skola vara
skyddade för legala ingrepp om någon
av dem vill fortsätta att bruka gården
när den nuvarande ägaren lämnar den
ifrån sig. Ifall ansökan om byggnadstillstånd
kopplas in i ett rent jordbrukspolitiskt
sammanhang och jordbrukare,
vars gårdar anses för små, vägras tillstånd
att reparera eller bygga om sina
hus, så har man därmed infört ett
tvångsinstrument i jordbrukets rationalisering,
som i vissa fall kommer att
verka lika hårt som en expropriation av
hela brukningsdelar från de nuvarande
ägarna skulle göra. De många diskussionerna
under utskotts- och riksdagsbehandlingen
och försäkringarna från
regeringens sida om att allt skall ske
frivilligt bli meningslösa, om man i
detta långsiktsprogram kopplar in en
kristidsförordning, vars användande i
förenämnda fall riksdagen aldrig tagit
ståndpunkt till. Det är mig obekant
huruvida denna ordning införts av arbetsmarknadsstyrelsen
eller av lantbruksstyrelsen
och huruvida det skett
med eller utan Kungl. Maj:ts tillstånd.
Både för riksdagens ledamöter, som varit
med om att fatta besluten, och för
de mindre jordbrukare, vilkas frihet
det gäller, är det av största vikt att
dessa frågor klarläggas.

Undertecknad anhåller därför om
andra kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
rikta följande frågor:

1. Vill statsrådet lämna riksdagen en
redogörelse för de tillämpningsföreskrifter,
som gjort det möjligt att förvandla
lagen om tillståndstvång för
byggnadsarbete till ett jordbrukspolitiskt
tvångsinstrument?

2. Kunna sådana åtgärder emotses
från borr statsrådets sida att statsmakternas
försäkringar om att jordbrukets
yttre rationalisering skall bedrivas i
frivilliga former helt och fullt komma
till uttryck vid beslutets genomförande?

Denna anhållan bordlädes.

Nr 8.

Tisdagen den 1 mars 1949.

Interpellation ang. åtgärder i syfte att neutralisera bensinransoneringens icke gynnsamma
återverkningar på turismen. — Interpellation ang. framläggande av förslag
till nybyggnad av en thorax-kirurgisk klinik.

§ 9-

Interpellation ang. åtgärder i syfte att
neutralisera bensinransoneringens icke
gynnsamma återverkningar på turismen.

Herr von SETH erhöll på begäran ordet
och yttrade: Herr talman! Som en
direkt följd av den beklagliga valutabristen
— speciellt beträffande s. k.
hårdvalutor —• ansågs det som bekant
nödvändigt att på våren 1948 införa
bensinransonering. I olika sammanhang
har frågan om denna ransonerings
eventuella avveckling varit före. Trots
att det nuvarande höga bensinpriset
automatiskt i hög grad begränsar förbrukningen,
bar regeringen emellertid
hittills av skilda skäl ej ansett det tillrådligt
att upphäva ransoneringen.

Några svårigheter i och för sig för
vårt land att kunna inköpa större
kvantiteter bensin än för närvarande
förefinnas såvitt känt är icke. Det avgörande
hindret utgöres sålunda av
valutafrågan. Uppenbart är, att det ur
landets synpunkt vore önskvärt, om en
sådan ordning kunde komma till stånd,
varigenom en uppmjukning av bensinransoneringen
i viss omfattning kunde
äga rum. Klart är så t. ex., att en bensinransonering,
som även berör turister
från hårdvalutaländer, icke kan anses
vara önskvärd.

Man kan säkerligen tänka sig flera
möjligheter för att åstadkomma en förbättrad
tillgång på utländska valutor
genom en ökad bensinförsäljning. Det
bör naturligtvis ankomma på fackmännen
att taga hela problemet under noggrant
övervägande för att söka komma
fram till en önskvärd lösning. En möjlighet
synes emellertid vara att införa
speciella bensincheckar, vilka skulle
gälla för kupongfritt köp av bensin i
hela landet, men vilka endast skulle
säljas mot likvid bestående av dollar,
schweizerfrancs eller vissa andra valutor.

Det är givetvis icke anledning att här
framlägga ett i detalj utformat förslag
härför. Det förefaller emellertid, som
om ett system baserat på bensincheckar,
vilka kunde tillhandahållas av resebyråer
och banker, borde vara praktiskt
genomförbart.

Endast en ringa del av det utförsäljningspris,
som bensinen f. n. betingar,
utgöres av kostnaden för inköp av bensin
utifrån. Skulle bensincheckar av
antytt slag medföra en ökning av åtgången
är detta följaktligen ur landets
synpunkt uteslutande tacknämligt.

Sannolikt har statsrådet och chefen
för folkhushållningsdepartementet haft
anledning överväga vilka åtgärder, som
på nu ifrågavarande område icke minst
med hänsyn till turisttrafiken kunde
vara lämpliga. En redogörelse för frågan
i hela dess vidd skulle säkerligen
också mottagas med tillfredsställelse.

Med stöd av vad nu anförts hemställer
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
få rikta följande
fråga:

Är statsrådet villig att för riksdagen
framlägga en redogörelse för de åtgärder,
vilka övervägas i syfte att neutralisera
bensinransoneringens icke
gynnsamma återverkningar på turismen
med särskilt beaktande av frågan om
införandet av ett system med s. k. bensincheckar,
vilka skulle få inköpas mot
lämpliga utländska valutor?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Interpellation ang. framläggande av förslag
till nybyggnad av en thoraxkirurgisk
klinik.

Ordet lämnades på begäran till

Herr von FRIESEN, som anförde:
Herr talman! Ett av de medicinska äm -

Tisdagen den 1 mars 1949.

Nr 8.

Interpellation ang. medgivande av export av massaved till Bizonien, m. m.

nesområden där under senaste år stora
framsteg gjorts är bröstkirurgien (»thoraxkirurgien»).
Sverige intar också här
en ledande ställning, och vår främste
expert på området, professor Clarence
Crafoord, åtnjuter internationellt anseende.

De förhållanden, under vilka detta
viktiga arbete bedrives, äro dock i hög
grad otillfredsställande. Den enda sjukhusbyggnad,
som finnes för ändamålet
vid Sabbatsberg i Stockholm, är omodern,
och viktiga biutrymmen äro antingen
för små eller saknas helt. Till
varje stor sjukavdelning höra endast två
isoleringsrum, i övrigt endast stora salar.
Laboratorieutrymmena äro helt
otillräckliga, varigenom alla de nya viktiga
funktionsundersökningarna som nu
behöva utföras ej kunna bli tillgodosedda
i önskvärd utsträckning. Forskningslokaler
saknas härtill helt och
hållet.

För Stockholms stads klientel är ju
relativt väl sörjt, då anstalten är kommunal,
men för vårdbehövande från
det övriga landet blir vistelsen mycket
kostsam.

Tillräckligt antal sängar kan ej heller
uppbringas för denna specialgrupp
av sjuka inom avdelningen, då ju denna
även måste ta hand om samtliga kirurgiska
fall inom en stor rayon av Stockholm.
En hel avdelning är f. n. fullbelagd
med dessa sjuka, varjämte det
visat sig nödvändigt att stuva in en
del av dessa specialfall på de övriga
avdelningarna. De vårdbehövande måste
uppföras på väntelistor, och väntetiden
kan bli upp till ett år. Med hänsyn till
arten av de sjukdomar det här är fråga
om är detta ur den sjukvårdsbehövande
allmänhetens synpunkt eu allvarlig
sak. Särskilt gäller detta personer lidande
av tumörer eller tuberkulos.

Bröstkirurgien är f. n. stadd i rask
utveckling, vilket gör att nya grupper
av fall, som förut ansetts omöjliga att
göra något åt, nu kunna tagas om hand.
Detta gör, att antalet hjälpsökande un -

der den närmaste framtiden säkerligen
kan beräknas stadigt tillväxa.

En statlig utredning har redan framlagt
förslag om nybyggnad innebärande
bl. a. en väsentlig utbyggnad av
antalet vårdplatser. Det måste betraktas
som ett angelägenhetskrav av första
ordningen att statsmakterna snart beredas
tillfälle ta ställning till detta förslag.
Vid en dylik prövning är det ju
f. n. tyvärr så, att man inbördes måste
väga olika viktiga nybyggnadsprojekt
mot varandra. Jag kan dock icke finna
annat än att den här nämnda klinikbyggnaden
måste ha anspråk att komma
i allra främsta rummet.

Med stöd av vad här anförts hemställer
jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet få framställa följande
fråga:

Är herr statsrådet beredd att redan
innevarande år för riksdagen framlägga
förslag till nybyggnad av en thorax-kirurgisk
klinik?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11.

Interpellation ang. medgivande av export
av massaved till Bizonien, m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr ANDERSSON i Björkäng, som
yttrade: Herr talman! Sedan en längre
tid tillbaka ha underhandlingar förts
mellan Skogsägareföreningarnas riksförbund
och Sydsvenska virkesföreningen
för att fastställa priset på massaved
i de 17 sydligaste länen. Dessa
förhandlingar äro numera som bekant
avbrutna, under det att uppgörelse om
priset träffats för övriga delar av landet.
Under förhandlingarna betonades
från köparparten, att man icke kunde
köpa mera än 1,1 milj. m3 under det
att den utbjudna kvantiteten beräknades
bli betydligt större. Från Sveriges
skogsägareföreningars riksförbunds

Nr 8.

Tisdagen den 1 mars 1949.

Interpellation ang. hänsynstagande vid vissa militärinkallelser till jordbrukets behov
av arbetskraft för vårbruket.

sida gjordes då försök att placera en
del av överskottet hos de norrländska
industrierna, en affär som dock avböjdes
under motivering, att något behov
av sydsvensk ved ej förelåg. Då
sålunda försäljning på hemmamarknaden
icke kunnat komma till stånd till
skäliga priser, har Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund inlett underhandlingar
om export av massaved,
och ansökan om tillstånd härtill har i
vederbörlig ordning ingivits. En sådan
export synes mig böra ha statsmakternas
välsignelse med tanke på vårt valutabehov.

Tror man på ansvarigt håll på de
farhågor som tid efter annan framskymta
i tidningsartiklar — möjligen
emanerande från industrihåll och i
visst syfte — att exportpriset på massa
avsevärt kommer att sjunka till ett annat
år, skulle det ju vara en god affär
för landet att redan nu till nuvarande
goda priser exportera den massaved,
som i form av färdig massa om ett
eller annat år inte tillnärmelsevis skulle
ge oss den valuta som den ger i dagens
läge.

Får man tro tidningarna — och det
kanske man inte skall göra — så har
den norrländska massaindustrien i dagarna
avstyrkt massavedsexport under
förmenande att råvarubrist föreligger.
Är detta sanning, vilket herr statsrådet
torde kunna upplysa om, då måste
man fråga: Hur kan det i februari 1949
vara råvarubrist, då industrien i december
1948 avböjde inköp, därför att
man ansåg sig ha tillräckligt stora
lager?

Med stöd av vad sålunda anförts får
jag anhålla om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
handelsdepartementet få framställa följande
frågor:

Är statsrådet beredd att lämna medgivande
till den av Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund begärda exporten
av massaved till Bizonien?

Om så inte är fallet, vill statsrådet
medverka till att denna massaved kan
säljas till hemmaindustrien till priser
som ej understiga dem som skulle erhållits
vid export?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12.

Interpellation ang. hänsynstagande vid
vissa militärinkallelser till jordbrukets

behov av arbetskraft för vårbruket.

Herr LARSSON i Luttra erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
I beredskapssyfte ha under den senaste
tiden militärinkallelser skett avseende
30 dagars tjänstgöring. Särskilt i vad
det gäller perioden 20 april—20 maj
komma dessa inkallelser synnerligen
olägligt för jordbruket i stora delar av
landet.

Med anledning därav får undertecknad
anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
rikta följande fråga:

Vilka möjligheter finnas att, utan att
eftersätta försvarsintressena, taga hänsyn
till jordbrukets behov av arbetskraft
för vårbruket vid dessa inkallelser? Denna

anhållan bordlädes.

§ 13.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens .skrivelse,
nr 24, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse
av 9 § 1 mom. förordningen den 20 juni
1941 (nr 577) angående bekämpande av
tuberkulos hos nötkreatur.

§ 14.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.28 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 2 mars 1949.

Nr 8.

Onsdagen den 2 mars.

Kl. 2 em.

§ 1.

Herr statsrådet Andersson avlämnade
Kungl. Majrts propositioner:

nr 10, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 juni
1929 (nr 131) om försäkring för vissa
yrkessjukdomar;

nr 67, angående reglering av priserna
på fisk;

nr 68, angående åtgärder till stödjande
av oljeväxt- samt hamp- och linodlingen
m. m.;

nr 69, angående godkännande av en
mellan Sverige och Danmark träffad
överenskommelse angående återbetalning
av vissa under åren 1945 och
1946 lämnade svenska statskrediter till
Danmark;

nr 70, angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta arbeten,
för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret
1946/47;

nr 71, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1949/50;

nr 73, angående ändring i bestämmelserna
om disposition av krigsmaterielverkets
rörelsekapital;

nr 74, angående anordnande av lokaler
för statens rättsläkarstation i Lund,
m. m.;

nr 75, angående vissa anslag till
barnmorskeläroanstalterna; och

nr 76, angående anslag till landsfiskalerna
m. fl.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Till riksdagen.

Sedan Kungl. Maj:t den 30 december
1948 förordnat mig att vara vice ordförande
i arbetsdomstolen, får jag med
hänsyn till svårigheten att förena detta
uppdrag med förtroendet att vara ställföreträdare
för riksdagens justitieombudsman
härmed vördsamt avsäga mig
nämnda förtroende.

Stockholm den 1 mars 1949.

Sven Romanus.

På förslag av herr talmannen, som
förklarade sig hava om tiden för valen
samrått med första kammarens talman,
beslöt kammaren att vid plenum onsdagen
den 9 innevarande mars förrätta
val av valmän för utseende av justitieombudsmannens
ställföreträdare ävensom
av suppleanter för dessa valmän.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid till

behandling av lagutskott propositionen
nr 45, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 11 juni 1937 (nr 339) om mödrahjälp; till

statsutskottet propositionen nr 50,
angående avstående i vissa fall av allmänna
arvsfondens rätt till arv;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 56, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 5
mars 1948 (nr 85) om försäljningsskatt
;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 58, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 §
förordningen den 11 juni 1937 (nr 338)
om moderskapspenning;

Nr 8.

Onsdagen den 2 mars 1949.

till statsutskottet propositionen nr 60,
angående statsförvärv av Norsholm—
Västervik—Hultsfreds järnvägar m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 62, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete;

till statsutskottet propositionen nr

63, angående reparation och ombyggnad
av Falsterbokanalen m. m.;

till bankoutskottet propositionen nr

64, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av § 2 förordningen
den 3 augusti 1929 (nr 256) om
Svenska bostadskreditkassan och om
bostadskreditföreningar, m. m.; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 65, angående lån till Svenska lastbilaktiebolaget;
och

nr 66, angående anslag för budgetåret
1949/50 till folkskolinspektionen.

§ 4.

Föredrogs den på kammarens bord
liggande motionen nr 301, av herr förste
vice talmannen Carlström, om tillsättande
av ett tillfälligt utskott för revision
av andra kammarens arbetsordning.

I denna motion hade herr förste vice
talmannen hemställt, att andra kammaren
måtte för revision av kammarens
arbetsordning tillsätta ett tillfälligt utskott,
nr 4, med åtta ledamöter och åtta
suppleanter.

Motionen, som nu föredrogs, blev av
kammaren bifallen.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att vid plenum onsdagen
den 9 innevarande mars förrätta val
av ledamöter och suppleanter i det tillfälliga
utskott, kammaren sålunda beslutit
tillsätta.

§ 4.

Föredrogs den av herr Svensson i
Ljungskile vid kammarens nästföregå -

ende sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet angående
tillämpningen av lagen om tillståndstvång
för byggnadsarbete.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs den av herr von Seth vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
angående åtgärder
i syfte att neutralisera bensinransoneringens
icke gynnsamma återverkningar
på turismen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs den av herr von Friesen
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående framläggande
av förslag till nybyggnad av en
thorax-kirurgisk klinik.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av herr Andersson i
Björkäng vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet angående
medgivande av export av massaved
till Bizonien, in. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Föredrogs den av herr Larsson i
Luttra vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen

Onsdagen den 2 mars 1949.

Nr 8.

Provisoriskt upphävande av tullen på glasflaskor.

för försvarsdepartementet angående
hänsynstagande vid vissa militärinkallelser
till jordbrukets behov av arbetskraft
för vårbruket.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9-

Föredrogos vart efter annat:

Konstitutionsutskottets utlåtande nr
2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändring i lagen den 20 juni 1924
(nr 349) om landsting;

statsutskottets utlåtanden:
nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1949/50 under statens allmänna
fastighetsfond, i vad avser justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckt motion;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1949/50 till lån till anordnande av
allmänna samlingslokaler;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts

1 statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1949/50 till vissa byggnadsarbeten
vid tullverkets kust- och gränsbevakning
in. m.; och

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under trettonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1949/50 till allmänna
indragningsstaten; samt
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 3, i anledning av väckta motioner
om utsträckning av tiden för avlämnande
av jordbrukares självdeklarationer; nr

4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt tullfrihet
för Svenska röda korset för viss sjukvårds-,
beklädnads- och sjuktransportmateriel; 2

— Andra kammarens protokoll 19W.

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt tullfrihet
i vissa fall för Föreningen Rädda barnen
för kläder, beklädnadsmateriel och
livsförnödenheter; och

nr 6, i anledning av väckta motioner
angående restitution av skatt på bensin,
som användes för framdrivande av tåg
medelst traktorer.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden och betänkanden hemställt.

§ 10.

Provisoriskt upphävande av tullen på
glasflaskor.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 7, i anledning av väckta
motioner angående provisoriskt upphävande
av tullen på glasflaskor.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr NORUP: Herr talman! I en motion,
som väckts i första kammaren av
herr von Heland och i denna kammare
av mig, har hemställts, att man provisoriskt
skulle upphäva tullen på glasflaskor.
Utskottet säger här, att ingenting
talar för att man bör gå motionärerna
till mötes.

Jag kan villigt erkänna, att sedan
motionen kom på riksdagens bord ha
förhållandena när det gäller att tillhandahålla
mjölkdistributionen glasflaskor
väsentligt förbättrats. Under ett par,
tre år har det varit ganska svårt för
mejeriorganisationen att få ett tillräckligt
antal glasflaskor för att tillmötesgå
konsumentkravet på mjölkdistribution i
glasflaskor. Så sent som hösten 1948
måste man företaga en frivillig ransonering
av glas; i vissa städer hade man
inte mindre än 20 procent mindre kvantitet
glas till förfogande än tidigare. Vid
åtskilliga tillfällen ha vi genom att göra
framställningar hos glasbruken om större
tilldelning försökt få en bättring till

Nr 8.

Onsdagen den 2 mars 1949.

Provisoriskt upphävande av tuilen på glasflaskor.

stånd, men jämt och ständigt ha vi fått
höra, att man inte kunnat tillmötesgå de
krav vi ställt. Vi ansågo då att vi inte
längre kunde låta saken bero, varför vi
beslöto föra fram förslaget om att få
tullen upphävd, så att man därigenom
möjligen skulle kunna tillfredsställa de
anspråk, som ställts.

Jag kan tillägga, att det även varit
svårigheter att anskaffa glas till sterilgräddefabrikationen.
Tillgången på
mjölkflaskor bär blivit bättre, men vi
få fortfarande uppehålla en frivillig
ransonering av glasen till sterilgräddefabrikationen.
Följaktligen få vissa av
de mejeriföreningar, som framställa sterilgrädde,
köra med inskränkt drift på
grund av ett otillräckligt antal glasflaskor.

Nu säger man i utskottsutlåtandet, att
en väsentlig förbättring i situationen
numera inträtt. Ja, det är nog så sant.
Men så sent som i förra veckan kunde
inte Mjölkcentralen få garanti för årsleverans
under innevarande år. Man
frågar sig då, om det inte ligger ganska
mycket i de synpunkter, som framhållas
i motionen. Det förhåller sig ingalunda
så, att vi genom vårt förslag vilja gå
emot de intressen, som finnas inom
glasindustrien, vare sig det gäller själva
företagen eller de arbetare, som äro anställda
vid glasindustrien. Här gäller
det i stället att få eu temporär svårighet
avlägsnad genom att under en viss
tid skapa bättre möjligheter att genom
import förse mejerierna med glas. Det
har visat sig att man skulle kunna få
in ett obegränsat antal mjölkflaskor från
Tjeckoslovakien, men tullen omöjliggör
detta för närvarande.

Jag vill dock hoppas och tro, att de
licensbeviljande myndigheterna — med
anledning av utskottets skrivning —
skola ha förståelse för dessa synpunkter,
så att glasbruken skola kunna fä
in tillräckligt med råvaror för att kunna
ställa leveransgarantier. I så fall slippa
vi inom mejeriorganisationen leva
under dessa mycket osäkra förhållan -

den, då vi inte veta om vi kunna tillmötesgå
konsumentkraven och följaktligen
inte kunna planera vår industri.

Herr talman! Jag bär intet yrkande
att ställa. Jag ville bara framhålla dessa
synpunkter, och speciellt ville jag understryka
utskottets uttalande, att de
licensgivande myndigheterna böra se
till, att glasbrukens anspråk bli tillgodosedda
i större utsträckning än hittills.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag. Motionärerna och andra intresserade
kunna naturligtvis disputera om
huruvida det är motionen, som åstadkommit
denna ändring, eller om det är
de förhållanden, som man i detta sammanhang
upplyst om från glasbruken.
Det spelar ingen roll i detta sammanhang.
Jag tror att herr Norup har rätt.
Aktionen har gjort sin nytta, och vi få
hoppas att förhållandena inte försämras
igen. Därom kunna vi vara tämligen
överens.

Efter härmed slutad överläggning
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 11.

Föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets betänkande nr
8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att föreskriva
ändrade grunder för fördelning av totalisatormedel;
samt

bankoutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning i fråga om
tjänstårsberäkning i pensionshänseende
för vid Tumba pappersbruk anställda
Edith Natalia Broström; och

Onsdagen den 2 mars 1949.

Nr 8.

Ändrade bestämmelser om underhållsbidrag till frånskild make.

utom i vad angår anslagen till allmänna
indragningsstaten, jämte en i ämnet
väckt motion.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och utlåtanden
hemställt.

§ 12.

Ändrade bestämmelser om underhållsbidrag
till frånskild make.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckta motioner
angående ändrade bestämmelser
om underhållsbidrag till frånskild
make.

Första lagutskottet hade till behandling
föreliaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 60 i första kammaren av fröken
Andersson och herr Löthner samt nr
76 i andra kammaren av fru Ewerlöf
och herr Fagerholm.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade uttalats såsom önskvärt, att
efter närmare utredning förslag framlades
om ändringar i 11 kap. 26 och
28 §§ giftcrmålsbalken, vilka ändringar
skulle gå ut på att skapa möjligheter
för underliållsberättigad frånskild make
att, när väsentligen ändrade förhållanden
inträtt, få till stånd höjning av tidigare,
genom domstols beslut eller avtal
bestämt underhållsbidrag. Tillika
hade understrukits önskvärdheten av
att utredning med det snaraste komme
till stånd. Motionerna utmynnade i
hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag till lagändring i
motionernas syfte.

Utskottet hemställde, att riksdagen,
i anledning av förevarande motioner
1:60 och 11:76, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning av
frågan om ändrade bestämmelser för
jämkning av underhållsbidrag till frånskild
make på grund av väsentligt ändrade
förhållanden och därmed sam -

manhängande spörsmål samt om framläggande
för riksdagen av de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Ahlkvist, Lodenius, Lindgren, Landgren,
Lindahl och Pettersson i Ersbacken,
vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att förevarande motioner,
1:60 och 11:76, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Ilerr LINDAHL: Herr talman! Vid
första lagutskottets förevarande utlåtande
finnes fogad en reservation, och trots
att denna reservation är klar och tydlig
ber jag att få säga några ord.

I själva sakfrågan finns det i stort
sett inga delade meningar inom utskottet.
Alla voro ense om att vi kommit i
en situation, som kräver en utredning i
enlighet med motionens syfte. Förmögenhets-
och inkomstförhållandena ha
ju förändrats på ett sådant sätt, att en
justering av nu gällande ordning beträffande
bidragen till äkta makar, som
skilts åt, med all sannolikhet borde äga
rum i enlighet med de ändrade tidsförhållandena.
På den punkten voro vi
alltså fullständigt överens. Vi reservanter
hävdade emellertid, att denna fråga
behandlades redan av 1948 års riksdag
och att chefen för justitiedepartementet
då uttalade sig så pass positivt, att det
nu inte fanns någon anledning att genom
en förnyad framställning från riksdagens
sida aktualisera frågan.

.lag vill erinra kammaren om att herr
Wiberg under fjolårets riksdag interpellerade
här i kammaren om denna
sak. Innehållet i interpellationen var
ungefär detsamma som det, som nu återkommer
i den motion, varpå utskottsutlåtandet
grundar sig. Statsrådet sade
i interpellationssvaret, att han delade
herr Wibcrgs uppfattning, att en utredning
på denna punkt borde äga rum.
Statsrådet meddelade emellertid också.

Nr 8.

Onsdagen den 2 mars 1949.

Ändrade bestämmelser om underhållsbidrag till frånskild make.

att det även kunde finnas andra områden,
där en utredning i detta sammanhang
borde ske på grund av bland
annat de förändrade ekonomiska förhållandena.
Som exempel anförde han
de människor, som ha att leva på en
livränta. Statsrådet anförde vidare, att
giftermålsbalken hittills alltid undergått
gemensam behandling av samtliga
nordiska länder och att han för sin
del ansåg att man i fortsättningen borde
vidmakthålla detta behandlingssätt.
Justitieministern förklarade ytterligare,
att särskilda delegerade voro tillsatta
för att utreda vissa för hela Norden
gemensamma lagfrågor. Med anledning
därav ansåg justitieministern det mycket
väl vara möjligt att just den fråga,
som här behandlas i utskottsutlåtandet,
skulle komma under behandling av
dessa delegerade. Herr ÄViberg förklarade
i sitt svar på interpellationen, att
han till alla delar var tillfredsställd med
statsrådets besked. Reservanterna till
första lagutskottets föreliggande utlåtande
delade vid det tillfället liksom nu
herr Wibergs uppfattning i detta avseende.
För egen del utgick jag ifrån
att även kammaren i övrigt hade denna
uppfattning, när den ifrågavarande interpellationen
besvarades. I varje fall
var det ingen här i kammaren, som
hade något att tillägga i samband med
det svar, som herr ÄViberg fick på sin
interpellation.

Vi reservanter anse sålunda för vår
del, att det inte finns anledning att
första lagutskottet och riksdagen skola
uppträda som något slags vänlig pådrivare
i en fråga, som enligt vad som med
all önskvärd tydlighet deklarerats från
statsrådsbänken är sådan, att den redan
är föremål för särskilda delegerades
och Kungl. Maj :ts uppmärksamhet. Det
är ju en gammal praxis här i riksdagen
— inte minst första lagutskottet brukar
hålla på detta — att om en fråga ligger
under utredning, så brukar riksdagen
vara ytterst försiktig att ånyo begära
utredning i samma fråga. Detta är emel -

lertid enligt mitt sätt att se vad första
lagutskottet här beslutat i anslutning
till den väckta motionen. Det är kanske
möjligt — fast jag inte tror det —
att reservanterna hysa större förtroende
än utskottsmajoriteten för Kungl. Maj:ts
goda vilja att söka klara upp de problem,
som utan tvekan föreligga på detta
område. Vi reservanter ha ansett, att
denna fråga ligger så väl till hos Kungl.
Maj:t, att man från riksdagens sida inte
behöver göra Kungl. Maj:t ytterligare
uppmärksam på frågans läge.

Herr talman! I anslutning till vad jag
nu anfört ber jag att få yrka bifall till
den föreliggande reservationen.

Fru EWERLÖF: Herr talman! Som
motionär i denna fråga ber jag att få
säga några ord.

I den föreliggande motionen uttalas
som önskvärt, att efter närmare utredning
förslag framlägges om ändringar i
giftermålsbalken, vilka skulle gå ut på
att skapa möjligheter för frånskild underhållsberättigad
make att, när väsentligt
ändrade förhållanden inträtt, få en
höjning till stånd av tidigare genom
domstols beslut eller genom avtal bestämt
underhållsbidrag. Vidare yrkas,
att denna utredning må ske fortast möjligt.
— Enligt nu gällande bestämmelser
kan ju som bekant vid väsentligt ändrade
förhållanden en jämkning av underhållsbidragens
storlek ske nedåt men
icke uppåt.

Det är inte första gången, som denna
fråga är uppe till behandling. Om man
följer frågan, ser man att en stark förskjutning
i uppfattningen ägt rum alltifrån
den tid, då ärendet första gången
kom upp till behandling, och fram till
riksdagen 1948 i samband med att det
interpellationssvar lämnades, som reservanten
herr Lindahl här talat om. År
1913 var lagberedningen fast besluten
att avvisa en senare höjning av underliållsförmånerna.
I interpellationssvaret
1948 gav emellertid justitieministern

Onsdagen den 2 mars 1949.

Nr 8.

Ändrade bestämmelser om underhållsbidrag till frånskild make.

tydligt uttryck åt att en förskjutning i
uppfattningen ägt rum och fortfarande
gör sig gällande.

Jag inser mycket väl, att en förändrad
ekonomisk ställning för den underhållsbidragande
inte i och för sig ger
anledning till ett ökat underhåll åt den
andra parten. Inte heller böra ekonomiska
motgångar och svårigheter för
den underhållsberättigade leda till att
större krav kunna ställas på den andra
parten. I synnerhet om man tänker sig
det fallet, att den andra parten ingår
nytt äktenskap, är det mycket väsentligt
för denna part att veta omfattningen
av den betalningsskyldighet, som vederbörande
iklätt sig. Men även om man
således medger, att nuvarande praxis i
ett stort antal fall överensstämmer med
skälighet och billighet, så kan man ändå
inte komma ifrån, att det i vissa situationer
är oriktigt, att den underhållsberättigade
inte skall ha någon möjlighet
att få till stånd en höjning av underhållsbidraget.
Detta gäller framför allt
mot bakgrunden av att realvärdet av det
tidigare bestämda underhållet kan ha
sjunkit och i nuvarande stund har sjunkit
högst avsevärt.

I detta sammanhang får man inte heller
glömma en annan synpunkt, nämligen
att om den underhållsberättigade
har vårdnaden om barn från det tidigare
äktenskapet, så komma barnens
standard att pressas ned, om underhållet
till den andra parten är för litet. Nu
kan man visserligen säga, att de samlade
bidragen till barnen och det bidrag,
som utgår till den make, som bär
vårdnaden om barnen, utgöra en ekonomisk
enhet. Lagen medger visserligen
nu, att om bidragen till barnen visa sig
otillräckliga, så kan man få en höjning
till stånd av dessa bidrag. Men även om
denna höjning i så fall sker efter skäliga
grunder, kvarstår det faktum, att
om den ena parten i denna ekonomiska
enhet har ett för lågt bidrag, så pressar
detta ned standarden även för barnen.
.lag skall inte här närmare beröra den

prekära situation, som kan inträda,
när barnen lämna hemmet och när den
av makarna, som haft vårdnaden om
barnen, blir hänvisad till ett underhåll,
som kanske ligger under existensminimum.

När justitieministern vid 1948 års
riksdag lämnade sitt interpellationssvar,
kunde man mycket tydligt skönja, att
han delade den uppfattningen, att en
ändring här bör komma till stånd, men
han hänvisade till att iiktenskapsbalken
tillkommit efter nordiskt samarbete och
att de delegerade, som finnas från de
olika nordiska länderna på detta område,
borde vid tillfälle taga upp denna
fråga till gemensam behandling. Nu förhåller
det sig emellertid så, att lagreglerna
på denna punkt i de övriga nordiska
länderna icke överensstämma
med de svenska bestämmelserna. Motionärerna
ha ju åsyftat att på denna punkt
få till stånd en enhetlig nordisk lagstiftning.
Jag kan under sådana förhållanden
inte förstå den grund, på vilken reservanterna
bygga sin uppfattning. De
ha ju grundat sin reservation på justitieministerns
yttrande om denna nordiska
samordning. Om nu riksdagen
skulle bifalla första lagutskottets hemställan,
kommer denna samordning
inom den nordiska lagstiftningen att befrämjas.

Herr talman! Jag ber att med vad jag
nu anfört få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fru JOHANSSON i Skövde: Herr talman!
När det gäller underhållsbidrag
till frånskild make kan ju underhållsskyldighet
fastställas för såväl mannen
som kvinnan. I regel är det väl dock sä,
att mannen har de större ekonomiska
tillgångarna och alltså är den som blir
underhållsskyldig, under förutsättning
att han huvudsakligen bär skuld till
hemskillnaden. Den frånskilda kvinnans
lott är oftast hård och tung. Ilar äktenskapet
hållit ihop kanske femton, tjugo

Nr 8.

Onsdagen den 2 mars 1949.

Ändrade bestämmelser om underhållsbidrag till frånskild make.

är och hon under denna tid inte har
haft förvärvsarbete, så ha nog hennes
möjligheter att efter en skilsmässa erhålla
ett mera välavlönat arbete starkt
minskat. Därtill kommer att hon kanske
har minderåriga barn att fostra upp.
Det underhållsbidrag, som eventuellt
utgår från den frånskilde maken, är i
regel ganska snävt tilltaget, vilket kan,
såsom utskottet har framhållit, medverka
till att de eventuella barnens levnadsstandard
också pressas ned. Med
tanke på penningvärdets försämring är
det också i högsta grad orättvist, att det
inte skall vara möjligt att få till stånd
en jämkning i sådana fall, där skilsmässan
har ägt rum för t. ex. åtta, nio år
sedan. Ofta kunna även oförutsedda
händelser inträffa för den underhållsberättigade,
varigenom vederbörande
kommer i en väsentligt sämre situation.
Detta kan exempelvis bli fallet vid sjukdom,
kanske många gånger förorsakad
av den psykiska påfrestning som den
frånskilda, förfördelade parten har utsatts
för.

Reservanterna anföra som skäl för
sitt ställningstagande den utredning,
som pågår de nordiska länderna emellan
i syfte alt komma fram till mer enhetliga
regler på äktenskapslagstiftningens
område. Såsom här redan framhållits
av fru Ewerlöf, är detta dock ingenting
som hindrar att vi här i Sverige redan
nu införa den möjlighet till jämkning
av underhållsbidrag som utskottet
förordar. Såväl i Danmark och Norge
som i Finland lämnar lagstiftningen
möjlighet till sådan jämkning, och den
utredning, som nu pågår, kan väl knappast
resultera i annat än att de lagbestämmelser,
som i detta avseende finnas
i de övriga nordiska länderna, även
skola komma att införas i Sverige. Man
får väl också ta för givet, att reservanterna
inte mena, att de andra länderna
skulle påverkas att gå över på den nuvarande
svenska linjen.

En av reservanterna framhöll under
utskottets behandling av ärendet, att

en vanlig arbetare, om jag så får säga,
faktiskt inte har råd att betala ett sådant
högre bidrag, som eventuellt skulle
komma att fastställas vid en jämkning.
Det kan nog vara sant, men i regel blir
ju en sådan jämkning beroende av hurudan
vederbörandes ekonomiska ställning
är, och det utdömes inte ett högre
bidrag än vad rätten anser att han kan
orka med. För övrigt tycker jag, att den
felande parten, antingen det nu är mannen
eller kvinnan, i förväg borde ha något
tänkt på vilka konsekvenser ett felsteg
kunde få och alltså i tid borde ha
övervägt, om man hade råd med en
skilsmässa eller inte.

När reservanterna framförde sina
synpunkter på frågan i utskottet, fick
jag inte den uppfattningen att det för
dem mest vägande skälet för att avslå
motionen var, att en utredning pågår,
utan att det nog i stället var de moraliska
och ekonomiska synpunkter som
man anförde. Jag kommer ihåg att en
av reservanterna framhöll, att om man
skulle stifta en lag, som gjorde det möjligt
med jämkning uppåt av underhållsbidrag,
så skulle det kanske kunna stimulera
folk till att söka skilsmässa och
alltså ytterligare öka skilsmässornas antal,
som redan nu är i stigande. Jag tror
inte att man bör anlägga sådana synpunkter
på saken, ty i så fall skulle det
ju kunna anföras lika stora farhågor för
att lågt tilltagna underhållsbidrag skulle
kunna verka stimulerande på samma
sätt, i det att den, som visste med sig att
han eller hon kanske skulle bli underhållsskyldig,
ändock inte skulle draga
sig för att söka skilsmässa, därför att
man ansåg att man skulle orka med den
kostnad som skilsmässan kunde medföra.
Jag tror alltså att de olika synpunkter,
som här kunna anläggas, väga
ungefär jämnt.

För övrigt måste ju underhållsbidragen
ofta uttagas genom införsel i den
underhållsskyldiges lön. Jag har under
mitt arbete inom barnavården vid flerfaldiga
tillfällen kunnat bevittna, huru -

Onsdagen den 2 mars 1949.

Nr 8.

Ändrade bestämmelser om underhållsbidrag till frånskild make.

som frånskilda hustrur haft mycket
stora bekymmer för hur de skulle kunna
få ut det underhållsbidrag som de
blivit tilldömda. Det finns ju då den
möjligheten att söka införsel, men i så
fall har stadsfogden, om det gäller en
stad, eller landsfiskalen, om det är fråga
om landsbygden, skyldighet att se till, att
inte ett högre belopp utbetalas till den
frånskilda hustrun eller barnen i det tidigare
äktenskapet än att den familj,
som mannen för närvarande har, får
existensmöjligheter.

Med anledning av vad jag här anfört
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr RYLANDER: Herr talman! Reservanternas
talesman herr Lindahl
vitsordade ju behovet av en förnyad
prövning av lagreglerna på här ifrågavarande
område. Jag saknar därför anledning
att närmare gå in på de skäl,
som ha föranlett utskottets majoritet
att begära en utredning, och jag anser
att de rätt långa utläggningar, som här
förekommit i sak, ha varit alldeles onödiga.

Men när herr Lindahl som skäl för
att reservanterna inte ha velat biträda
utredningskravct angav, att det var en
gammal god regel, att när en fråga ligger
under utredning, så stöter man inte
på och begär en ny utredning, så måste
jag, herr talman, framhålla att det förhåller
sig inte så, att frågan om underhållsbidragen
för närvarande ligger under
utredning. Det är visserligen sant,
att chefen för justitiedepartementet i
ett interpellationssvar år 1948 — det
var dock närmast en detalj i detta problem
som han då yttrade sig om •—
framhöll, att han i likhet med interpcllanten
fann det önskvärt, att frågan om
underhållsbidragen vid lämpligt tillfälle
gjordes till föremål för en närmare utredning,
men jag tror inte, att man för
någon här i riksdagen behöver tala om
att ett sådant yttrande icke innebär, att

frågan upptagits till utredning och ej
heller förpliktar till igångsättandet av
en utredning inom den närmaste tiden.
Jag skulle, om någon så önskar,
kunna påvisa fall, där man har talat
om att en utredning borde igångsättas
vid lämpligt tillfälle, men där det sedan
gått 30—40 år, innan det kommit till
stånd någon utredning.

Förmodligen ter sig vikten av att
en utredning snart nog igångsättes annorlunda
för de frånskilda hustrur, som
ha att existera på ett litet, i fjärran
fredstid tillmätt underhållsbidrag, som
de sedan icke ha kunnat få ändrat, trots
att deras frånskilda män, som ha att
gälda bidraget, kunnat tillgodogöra sig
de höjningar av inkomsten, som på
grund av penningvärdets fall automatiskt
ha skett i form av indextillägg och
sådant.

Herr Lindahl sade också att justitieministern
hade, när han berörde frågan,
erinrat om att penningvärdets fall
haft liknande konsekvenser beträffande
livräntor m. m. Utskottets majoritet har,
herr talman, just ansett det vara farligt
att sammankoppla denna för många
människor mycket väsentliga fråga om
jämkning av underhållsbidragen med
andra frågor, även om det kan finnas
ett visst samband, och därmed kanske
skjuta dess lösande på en okänd framtid.
Om det skall vara så, att det ena
skall bero på det andra, så kanske man
får en så lång kedja av utredningar att
man aldrig kommer fram till något resultat.

Slutligen framhöll herr Lindahl att
frågor, som röra ändringar av giftermålsbalkcn,
som regel varit föremål för
nordiskt samarbete. Det är riktigt, att
det brukar vara ett nordiskt samarbete
på detta område, men just när det gäller
frågan om underhållsbidragens
jämkning förefaller det mig, som om
ett sådant vore överflödigt, trots det
önskemål härom som justitieministern
uttalade vid förra årets riksdag. Man
torde nämligen i detta fall inte kunna

Nr 8.

Onsdagen den 2 mars 1949.

Ändrade bestämmelser om underhållsbidrag till frånskild make.

tänka sig att det blir någon egentlig
vinst av ett nordiskt samarbete. Vid det
nordiska samarbete, som ägde rum då
de nuvarande reglerna om underhållsbidrag
kommo till, valde de olika länderna
skilda vägar, och ingenstädes i
de övriga länderna förekommer det nu
en så restriktiv lagstiftning i fråga om
möjligheterna att erhålla jämkning uppåt
av underhållsbidrag som här i Sverige.
Kammarens ledamöter kunna på
sidan 7 i utskottsutlåtandet se, hur det
i detta avseende är ställt i de nordiska
länderna, och jag skall inte trötta med
att här gå in på den saken. Jag vill bara
helt kort konstatera, att om det skall
bli något nordiskt samarbete på denna
punkt, så lär det nog få gå i den riktningen,
att vi här i Sverige bereda möjlighet
till jämkning uppåt i betydligt
större utsträckning än vad nu är fallet.
Annars får det nog bli på samma sätt
som hittills, d. v. s. att de olika länderna
välja var sin väg. En utredning hindrar
ju för övrigt inte, att frågan blir
föremål för nordiskt samarbete.

Jag kan för min del inte förstå, att
inte reservanterna ha kunnat följa utskottsmajoriteten,
när det gäller frågan
om utredning. Jag måste säga att jag i
likhet med fru Johansson i Skövde nog
vid utskottsbehandlingen fick det intrycket,
att det egentligen var i andra
avseenden som man tänkte olika, men
det kanske jag inte här skall gå in på.
Vad som til syvende og sidst får stå
för reservanternas räkning är givetvis
den reservation, som de ha avgivit. Vad
reservanterna yttrat, innan de avläto
sin reservation, lämnar jag alltså därhän.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr FAGERHOLM: Herr talman! Jag
blev något förvånad, när jag såg utformningen
av den reservation som fogats
till utskottsutlåtandet. Enligt min

uppfattning säga nämligen reservanterna
där inte någonting om sin verkliga
syn på saken — de ha ju endast tagit
det nordiska samarbetet på lagstiftningens
område såsom en anledning att
reservera sig. Om jag först ett ögonblick
skulle beröra denna reservanternas
linje, så vill jag framhålla att det
finns inte något som hindrar, därest
nu Kungl. Maj:t skulle framlägga ett förslag
i enlighet med utskottsmajoritetens
önskemål, att detta förslag har föregåtts
av nordiska kontakter, i den mån
så vore erforderligt. Men, såsom här
förut påpekats, torde det inte vara nödvändigt
med sådana kontakter, eftersom
den svenska äktenskapsrätten befinner
sig i en särställning, när det gäller
reglerna för jämkning uppåt av underhållsbidrag.

Man frågar sig emellertid: Vad är
reservanternas verkliga mening? I reservationen
heter det: »Måhända kunde
det visa sig lämpligt att i samband härmed»
— alltså i samband med den nordiska
översynen av äktenskapslagstiftningen
— »upptaga frågan om att möjliggöra
höjning av underhållsbidrag till
frånskild make.» Jag har en bestämd
känsla av att anledningen till reservationen
är att reservanterna inte anse
det skäligt, att ett underhållsbidrag
skall kunna jämkas uppåt. Därmed är
man inne på själva sakfrågan, och det
är just beträffande denna som jag skulle
vilja veta, hur reservanterna ställa sig.

Jag skall inte för min del gå närmare
in på den sakliga argumentation,
som redan framförts av tidigare talare,
utan jag skall nöja mig med att göra
några påpekanden.

Enligt nu gällande bestämmelser föreligger
en mycket väsentlig skillnad
mellan fastställandet av underhållsbidrag
i sådana fall, då det sker på grund
av en överenskommelse mellan makarna,
och i sådana fall då underhållsbidraget
fastställes genom domstolsbeslut.
Om underhållsbidraget blir fastställt
efter överenskommelse mellan makar -

Onsdagen den 2 mars 1949.

Nr 8.

Ändrade bestämmelser om underhållsbidrag till frånskild make.

na, vilket nu är mycket vanligt för att
inte säga det vanligaste och därjämte
en önskvärd utveckling, då möter det
inte något som helst hinder att i avtalet
intaga bestämmelser om att underhållsbidraget
skall kunna jämkas uppåt, om
ändrade förhållanden inträffa, t. ex. på
grund av förändringar i penningvärdet.
Motsvarande regel kan emellertid icke
införas, när det gäller en domstols utslag.
Detta vill med andra ord säga, att
för det fall att makarna vilja uppträda
hänsynsfullt mot varandra, försöka göra
upp i godo och låta bli att draga hela
frågan inför domstol, så finns det möjlighet
att ordna med en framtida jämkning;
i annat fall finns inte en sådan
möjlighet. Den omständigheten att en
make alltså genom att vägra göra upp
godvilligt kan få varje framtida höjning
förhindrad, innebär att lagstiftningen
hjälper dem, som inte äro beredda att
på ett, såsom man tycker, hederligt eller
rättvist sätt lösa frågan. Enligt mitt
förmenande kräver den praktiska rättsvården,
att det finns möjlighet att i
båda fallen tillämpa samma bestämmelser.

Jag vill också understryka att en liknande
fråga som den nu föreliggande
frågan om underhållsbidragens jämkning
uppåt var uppe till behandling på
1930-talet. Tidigare gällde den regeln
att om underhållsbidrag till make hade
nedsatts av domstolen under det ursprungliga
beloppet, fick det sedan inte
höjas igen. Denna bestämmelse ändrades
under 1930-talet så, att underhållsberättigad
make kunde få underhållsbidraget
höjt till det gamla maximibeloppet.
Sedan dess har det inträffat en
inflation med åtföljande väsentlig ändring
av levnadskostnaderna, och med
hänsyn därtill borde riksdagen nu —
det är en konsekvens av den ståndpunkt
som riksdagen intog på 1930-talet —-vara beredd att jämka på den stränga
regeln om att underhållsbidrag icke
får höjas.

Jag vill till slut, herr talman, un -

derstryka att reellt sett innebär det förslag
som från utskottsmajoritetens sida
framlagts i de allra flesta fall icke att
man skall höja underhållsbidragets värde
utan att man skall behålla dess verkliga
värde, att man alltså skall hålla
underhållsbidragets köpkraft uppe. Jag
kan inte förstå det rimliga och rättvisa
i att den frånskilde, underhållsskyldige
maken skall vinna på att det blir en inflation
och dyrtid, medan den av underhållet
beroende maken skall automatiskt
bli ställd i ett sämre och sämre
läge. Jag tycker att om man skall tala
om den rättvisa och jämställdhet, varpå
den svenska äktenskapsrätten är uppbyggd,
då kräver rättvisan, att skall den
ena maken kunna få underhållsbidraget
jämkat nedåt på grund av väsentligt
förändrade förhållanden, då skall också
den andra kunna få underhållsbidraget
jämkat uppåt, när väsentligt förändrade
förhållanden påkalla detta. Det blir
domstolens sak att avgöra hur läget är i
det ena eller andra fallet.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottsutlåtandet.

Herr LINDAHL: Herr talman! Det
förefaller vara litet synd om reservanterna,
när utskottsdamerna gå på offensiven
och försöka få kammaren att följa
deras linje. Reservanterna behålla emellertid
modet därför att vad som har presterats
från utskottsledamöternas sida —
om man bortser från utskottsordförandens
anförande — ingenting annat är
än att man slår in öppna dörrar.

Det är klart att det är känsligt att
tala om dessa stackars frånskilda makor,
och det iir klart att det alltid måste
röra vid hjärtesträngarna, när man tänker
sig dessa vara utsatta för den orättvisan
att inte få ut av den som skall
betala bidrag det han egentligen borde
betala med hiinsyn till sin verkliga ekonomiska
ställning. Men det iir eu sak,
och på den punkten föreligger ingen
motsättning mellan utskottet och reser -

Nr 8.

Onsdagen den 2 mars 1949.

Ändrade bestämmelser om underhållsbidrag till frånskild make.

vanterna. Man får väl hålla sig till
reservationen och inte till vad som till
äventyrs kan ha sagts under en debatt
i utskottet. Man får väl hålla sig till
vad reservanterna sagt i anslutning till
utskottsullåtandet. Där säga vi bara att
vi inte ha någonting emot en utredning,
men att vi anse det vara en överloppsgärning
av riksdagen att begära en ny
utredning, när Kungl. Maj:t så nyligen
sagt att man har sin uppmärksamhet
riktad på frågan. Det är ju bara därvidlag
som uppfattningarna skilja sig, och
därför var det ganska överflödigt av
utskottsledamöterna att här dra upp
hela historien om hur ekonomiskt besvärligt
många frånskilda människor
kunna ha det —• en sak som vi reservanter
ömma för precis lika mycket som
utskottet. På den punkten finns det
ingen som helst anledning att söka sak
med reservanterna.

Trots all den vältalighet som här flödat
från utskottsmajoritetens sida ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
reservationen.

Herr FAGERHOLM: Herr talman! Den
föregående ärade talaren nämnde att vi
slagit an hjärtesträngar. Jag vill understryka
att jag icke har sett saken på
detta sätt. Här är det en praktisk rättsfråga
av mycket stor betydelse som det
gäller att ordna på ett rationellt sätt.
Hjärtesträngarna kunna anslås i både
det ena och det andra avseendet. Man
kan likaväl tycka synd om den som
skall betala ut bidraget som om den som
skall få det. Det är inte på det planet
som resonemanget ligger.

Det som uppfordrade mig att begära
ordet var emellertid, herr talman, att
herr Lindahl sade, att man skulle väl
hålla sig till vad reservanterna säga.
Jag väntade den fortsättningen från honom
att han menade att man skulle
hålla sig till vad reservanterna säga och
inte till vad de vilja. För mig är det
nämligen mycket svårt att av reservationen
få fram någon bestämd mening i

sakfrågan. Man har sagt, att det måhända
kan vara lämpligt att taga upp
denna fråga. Jag för min del har därför
i all ödmjukhet velat framkasta den
allmänna frågan, hur man i sak ser på
detta problem. Jag vill bara understryka
att det är ingen anledning att i sak ta
upp en lång debatt om man skall skriva
eller inte skriva, därför att några andra
ha skrivit tidigare. Det som avgjort min
inställning till saken är att det här behöver
bli en ändring. Den omständigheten
att man möjligtvis kan lägga in
denna fråga i ett tidigare förefintligt
utredningsuppdrag är för mig en underordnad
sak. Jag har ansett det viktigt
att det från riksdagens sida kommer en
påstötning, där man säger: Var god och
se till, att det blir någonting av denna
sak, och se till att den inte begravs i
det allmänna utrednings- och lagstiftningsarbetet.

Det är detta, herr talman, som förklarar
att jag inte uteslutande höll mig
till innehållet i reservationen, alltså frågan
om tekniken, utan gick in på själva
sakfrågan. Vi kunna inte blunda för att
detta är en sakfråga och inte en teknisk
skrivningsfråga.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Lindahl
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 7, röstar
Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Onsdagen den 2 mars 1949.

Nr 8.

Användning av byggnader på ofri grund som kreditobjekt.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Lindahl begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
111 ja och 80 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 13.

Användning av byggnader på ofri grund
som kreditobjekt.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av väckta motioner
angående utredning av möjligheterna
att använda å ofri grund belägna
magasin och dylika byggnader
såsom kreditobjekt m. in.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr JOHNSSON i Skoglösa: Herr talman!
Då jag har väckt den motion, som
ligger till grund för det nu föredragna
utskottsutlåtandet, tillåter jag mig yttra
några ord.

Det är en mycket stor och betydelsefull
fråga som i detta sammanhang har
tagits upp till diskussion, nämligen möjligheten
att som kreditobjekt anlita
byggnader på ofri grund och, framför
allt, byggnader av stor betydelse för
vårt näringsliv. Det är i de flesta fall
fråga om byggnader på statens eller
kommunens mark, där tiden för upplåtelse
av marken eller tomten är mycket
kort. Detta har i många fall skapat
en mycket stor osäkerhet för de företag
som uppfört en byggnad, och det har
också medfört svårigheter i finansiellt
hänseende, då man inte bär kunnat an -

vända dessa i stor utsträckning mycket
dyrbara anläggningar som belåningseller
kreditobjekt. Jag skall, herr talman,
i anledning av den välvilliga slutkläm
som utskottet skrivit inte i någon
större utsträckning gå in på frågan,
men jag skulle med anledning av den
motivering som utskottet i vissa avseenden
anfört vilja tillägga några ord.

Man har från utskottets sida mycket
välvilligt, efter vad jag vågar döma, behandlat
frågan när det gäller möjligheten
att skapa sådana förhållanden att
dessa byggnader på ofri grund skulle
kunna användas som kreditobjekt. Men
när det gäller den del av frågan, där
motionärerna syfta till att försöka skapa
en större trygghet för de företag som
uppfört byggnader på ofri grund, anser
jag att utskottet har varit något litet
väl passivt. Jag skulle för min del vilja
uttala ett önskemål om att när man i
lagberedningen kommer att behandla
denna fråga man även beaktar den synpunkten
att det skapas en större trygghet
för de företag som på ofri grund
uppfört här ifrågavarande byggnader.
Det är ju faktiskt så att det är mycket
stora värden som här stå på spel.

Man skriver i utskottets motivering
till utskottsutlåtandet att i dessa fall
talar ett allmänt intresse mot att till
förmån för en nyttjanderättshavare men
mot markägarens bestridande medgiva
inskränkning i dennes dispositionsrätt
till marken. Man anser sålunda att det
är ett allmänt intresse att några inskränkningar
härvidlag i markägarens
rätt inte göras. Men jag kan inte anse
annat än att det också är ett mycket
stort allmänt intresse, alt dessa i många
fall oerhört värdefulla byggnader inte
till följd av omständigheter och beslut
av exempelvis en kommun spolieras.
Då man vet att enbart ett enda företag
eller en institution som Skånska lantmännens
centralförening har byggnader
till ett taxeringsvärde av 6V2 miljoner
kronor på dylik ofri mark med mycket
korta upplåtelsetider, då måste man väl

Nr 8.

Onsdagen den 2 mars 1949.

Användning av byggnader på ofri grund som kreditobjekt.

anse att det är ett allmänt intresse, att
det inte uppstår ett sådant läge att dessa
byggnader komma att spolieras eller
efter mycket kort tid få raseras eller
bortföras.

Jag vill med anledning av vad jag
sagt inte göra något yrkande men uttalar
en förhoppning om att man beaktar
även den sidan av frågan som avser
byggnadsinnehavarens säkerhet.

Herr HELLBACKEN: Herr talman! I
anledning av detta anförande av en av
motionärerna kan det vara lämpligt
erinra om att dessa byggnader, om vilka
motionärerna särskilt ha anhållit att det
skall företas en utredning eller bli en
särskild lagstiftning, mest förekomma i
de södra delarna av landet. Dessa byggnader
äro emellertid ofta uppförda på
mark som markägaren knappast har
kunnat upplåta annat än med dispositionsrätt.
De flesta byggnader ligga på
järnvägarnas område, och där ha vederbörande
fått löfte att ha byggnaderna
tills vidare, till dess att järnvägen själv
behöver marken. Det är stora byggnadsföretag
som tillkommit på allmänna
områden. Bland annat ha i Malmö stads
hamnområde uppförts eller äro under
uppförande stora byggnader. Men vederbörande
torde aldrig tänkt att, när
mark upplåtits, den skulle genom ett
lagförslag avhändas kommunen eller
kronan. Jag vet inte om motionären har
tänkt att så skulle låta sig göra. Vi ha
en sociallagstiftning, genom vilken man
velat skydda ensittare och sådana mot
en för svår — det är kanske för mycket
sagt — markägare när det gäller det
egna hemmet. Men i många fall när det
gäller industribyggnader och andra sådana
byggnader, där man inte kan anlägga
några sociala synpunkter, ligger
det litet annorlunda till i fråga om lagstiftningen.

Inom utskottet ha vi ansett att lagberedningen,
samtidigt som den tar under
omprövning andra förslag som äro

nära besläktade med detta, också kan
ta upp denna fråga. Jag skulle emellertid
vilja i anledning av vad motionären
anfört här uttala som min mening —
och jag tror att jag därmed också uttrycker
utskottets mening — att detta
är en synnerligen komplicerad och svår
fråga. Jag är inte säker om att det kan
bli ett sådant resultat som motionärerna
här uttryckt en förhoppning om.

Det är också en annan omständighet
som vi behöva tänka på i delta fall.
Därest mark upplåtits för en magasinsbyggnad
i närheten av en järnvägsstation,
så skall man inte tänka sig att man
om några år kan göra gällande eller
med lagens rätt begära att man skall
utan vidare få tillösa sig denna mark
eller erhålla tomträtt. Jag skulle knappast
tro att riksdagen är beredd att ta
ett sådant förslag, och jag skulle knappast
tro alt ett sådant förslag skulle
gagna det goda syftet att få magasin
uppförda med centralt läge i tätorter
vid järnvägsstationer. En lagstiftning i
denna riktning skulle i många fall helt
enkelt lägga hinder i vägen för upplåtelse
av mark.

Med vad jag nu anfört vill jag uttrycka
den förhoppningen att motionärernas
önskemål blir i görligaste mån
tillgodosett, men jag har själv den uppfattningen
att motionerna inte komma
att leda till det resultat som motionärerna
trott.

Jag har inte annat att tillägga än att
jag yrkar bifall till utskottsutlåtandet.

Herr JOHNSSON i Skoglösa: Herr talman!
Utskottets talesman yttrade här,
att han ansåg att det skulle leda till
egendomliga konsekvenser, om man
skulle avhända markägaren rätten till
marken. Men vi ha ju inte i motionerna
— och det tror jag att utskottet också
har skrivit i sitt utlåtande — varit inne
på den tanken i något sammanhang,
utan vi ha endast velat försöka skapa
möjlighet till att få en något bättre och

Onsdagen den 2 mars 1949.

Nr 8.

Främjande av vårt folks andliga och moraliska utveckling.

säkrare grundval för en upplåtelse som
staden eller staten — det kan ju också
vara fråga om ett större bolag —- vill
låta byggnadsinnehavaren få. Jag har
för min del inte någon som helst tanke
på att man skulle gå den väg som utskottets
talesman här pekat på, utan det
gäller endast tryggheten och möjligheten
att kunna få en säkrare dispositionsrätt.

Jag tror att man förstår denna angelägenhet
litet bättre, om man tänker
sig, att en stad eller en annan kommun
eller statens järnvägar har tillgänglig
mark, som det över huvud taget finns
någon möjlighet att uppföra dylika
byggnader på, och de inte lämna kontrakt
om upplåtelse på längre tid än ett,
två, tre eller fem år — i något enstaka
fall kanske ännu något längre tid —
och man därstädes, såsom exempelvis
i Malmö hamn i dagarna, uppför magasiner
med en anläggningskostnad på
cirka 2 miljoner kronor. Man tycker ju.
att magasinsvärdet och den tjänst som
i och med magasinens uppförande göres
det allmänna också skulle ha någon
liten betydelse i jämförelse med det
värde soin marken kan ha såväl för det
allmänna som i detta fall för näringslivet.
Det var just mot bakgrunden av
detta som jag uttalade den förhoppningen
att man skulle se litet allsidigare
på denna fråga.

Herr HELLBACKEN: Ilerr talman!
Jag vill påpeka, att i det av herr Johnsson
i Skoglösa anförda exemplet från
Malmö hamn har det skett en överenskommelse
mellan byggherren — om
jag får använda det uttrycket — och
stadens myndigheter, varför vad som
skett där knappast kan åberopas i detta
sammanhang. .lag anser att det inte är
som det borde vara, om mark upplåtcs
för ett visst ändamål och det sedermera
under årens lopp bygges på ett
helt annat sätt och man sedan kommer
och gör anspråk på att här skall

riksdagen kratsa kastanjerna ur elden
just för att man har byggt fast sig, om
jag får uttrycka mig så.

Utskottet har ansett att man bör överväga
i vad mån man genom en lagstiftning
har möjlighet att gå motionärernas
önskemål till mötes. Jag är emellertid
mycket intresserad av att från
det håll, som herr Johnsson i Skoglösa
företräder, kommer en framställning
om att man inte bara på detta område
skall gå in för tomträtt utan kanske
även tvångsvis inlösa mark. Ett sådant
inlösande bör kanske ha vidsträcktare
omfång än här ifrågasatts.

Jag utgår ifrån, herr talman, att när
papperen komma på bordet ifrån utredningen,
skola vi få klarhet i hur
saken i själva verket ligger till och vad
som är möjligt att göra härutinnan.
Jag tror att det är fel att påstå, att utskottet
vill lägga hinder i vägen för
vad motionärerna ha velat. Vi äro alla
överens om att något bör göras. Men
jag har sagt att enligt min uppfattning
— och jag tror den uppfattningen delas
av utskottets majoritet — är det
icke mycket att vinna med vad motionärerna
i sin motion ha tänkt sig. Utredningen
får väl så småningom anvisa
lämpliga vägar. .Tåg hoppas på det
bästa, herr Johnsson.

Herr JOHNSSON i Skoglösa: Herr talman!
Jag vill ännu en gång påpeka, att
det inte gäller inlösning av mark.

Härmed var överläggningen slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 14.

Främjande av vårt folks andliga och
moraliska utveckling.

Föredrogs andra kammarens första
tillfälliga utskotts utlåtande nr 2, i anledning
av väckt motion om åtgärder,
som kunna verka befrämjande på vårt
folks andliga och moraliska utveckling
m. m.

Nr 8.

Onsdagen den 2 mars 1949.

Främjande av vårt folks andliga och moraliska utveckling.

I en inom andra kammaren väckt
och till dess första tillfälliga utskott
hänvisad motion, II: 149, av herrar Nyberg
och Wirtén hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om tillsättande av en
utredning — lämpligen kallad kultursociala
utredningen eller helt enkelt
kulturvårdskommittén — med uppdrag
att framlägga förslag till sådana åtgärder,
som kunde verka befrämjande på
vårt folks andliga och moraliska utveckling,
och att i sammanhang därmed
avveckla de kommittéer, som kunde
anses bli överflödiga, därest en utredning
av sålunda föreslagen art sattes
i arbete.

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, 11:149, icke måtte till någon
andra kammarens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr
Nyberg, som ansett att utskottet bort
hemställa, att andra kammaren måtte
för sin del i anledning av förevarande
motion, II: 149, besluta att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om tillsättande av en utredning
— lämpligen kallad kultur-sociala utredningen
eller helt enkelt kulturvårdskommittén
— med uppdrag att framlägga
förslag till sådana åtgärder, som
kunde verka befrämjande på vårt folks
andliga och moraliska utveckling, och
att i sammanhang därmed avveckla de
kommittéer, som kunde anses bli överflödiga,
därest en utredning av sålunda
föreslagen art sattes i arbete.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr NYBERG: Herr talman! Även om
det heter att »ensam är stark» lära väl
utsikterna att få igenom något annat
beslut än bifall till utskottets avslagsyrkande
i denna fråga vara synnerligen
minimala. Emellertid vågar jag tro, att
motionen rör sig om så pass betydelsefulla
spörsmål, att det kan vara an -

ledning att säga några ord, innan den
definitivt avfärdas.

Jag är visserligen ensam reservant i
fråga om att begära den utredning, som
motionärerna tala om, men jag är
säkerligen icke ensam om den uppfattningen,
att de kulturella framstegen
i vårt land icke ske i den takt, som
vi skulle önska. Jag bortser då från
den rent vetenskapliga och tekniska
utvecklingen, som ju är en sak för sig.
Vad jag syftar på är den andliga och
etiska sidan av vårt kulturella liv. Jag
skall inte dra hela kapitlet om stigande
brottslighet etc., som det redan i
olika sammanhang sagts så mycket om;
jag skall bara erinra om den stigande
oro, med vilken vi säkerligen litet till
mans ta del av vad som sker. Åtskilliga
motioner till årets riksdag ha också
hänvisat till denna oroande utveckling;
det är inte bara herr Wirtén och jag,
som ha sökt påvisa förhållandet. För
att ta ett exempel talas det i den av ett
60-tal ledamöter av riksdagen undertecknade
motionen om större anslag
till idrottsrörelsen om att man på senare
år tyckt sig kunna förmärka en
sänkning av ungdomens etiska och moraliska
standard. Jag vill till detta bara
lägga, att detta säkerligen inte bara är
en ungdomsfråga. Behovet av stigande
upplysning och kulturell standardhöjning
underströks också i denna kammare,
då vi för fjorton dagar sedan
diskuterade lämpliga åtgärder mot
kvacksalveriet. Enligt uppgifter i pressen
planeras på vissa platser opinionsmöten
mot den moraliska förslappningen.
Detta är bara några exempel,
men jag tror, herr talman, att man
skulle kunna fortsätta ännu en god
stund med att tala om liknande ting,
som visa, att det icke är bra som det är.

För mig — och som jag vet även
för många andra — har detta mer och
mer kommit att framstå som ett problem,
som statsmakterna med ökad intensitet
borde ta itu med. Jag är emellertid
icke blind för det förhållandet,

Onsdagen den 2 mars 1949.

Nr 8.

Främjande av vårt folks andliga och moraliska utveckling.

att det finns en rätt betydande del av
vårt folk, som har den uppfattningen,
att någon försämring på här nämnda
områden icke har skett. Som det framgår
av min reservation har jag icke
heller begärt, att utskottet skulle uttala
sig bestämt på den punkten. Jag
ser det som en av den föreslagna utredningens
grundläggande uppgifter att
i möjligaste mån söka få fram en rättvisande
bild av det verkliga läget på
detta område — en svår uppgift bl. a.
med tanke på människornas olika sätt
att bedöma en sådan sak men fördenskull
icke mindre viktig. De som tala
om moraliskt förfall skjuta alldeles säkert
ofta över målet, och jag tror det
vore nyttigt, om man på detta område
finge några fastare rön och iakttagelser
att hålla sig till än vad för närvarande
är fallet.

Emellertid är det klart, att om också
ingen försämring har skett eller håller
på att ske av den moraliska kvaliteten
hos vårt folk, så är ett stillastående på
detta område en i och för sig betänklig
sak. I ett samhälle, som strävar efter
att nå en allt högre kulturell och social
standard är status quo i etiska avseenden
en tillbakagång, en broms som
hindrar framstegen. Effektiva insatser
på detta område äro alltså enligt min
uppfattning berättigade, även om man
icke vill godta den åsikten, att en moralisk
försämring håller på att ske.

Förhållandena på detta område gripa
naturligtvis in i nästan alla former av
mänskligt liv. Jag har här särskilt pekat
på en, nämligen det hinder för den .sociala
uppbyggnadsverksamheten, som
en slappnande moralisk standard onekligen
är. De missbruk av sociala förmåner,
som helt säkert förekomma, om
också i ringa utsträckning, hänga intimt
samman med förmånstagarens rent
moraliska kvalitet. Jag skall icke upptaga
tiden med att framdraga några
exempel, jag vill bara konstatera, att
sådana kunna ges och att man kan
finna dem inom olika skikt av befolk -

ningen. Faran här ligger icke minst
däri, att dessa missbruk ge vatten på
kvarnen för reaktionen mot den sociala
lagstiftningen, och detta är ju en
sak som riksdagen icke kan nonchalera.
För att bygga en social mönsterstat behövas
icke blott växande ekonomiska
resurser, det krävs också en ökad moralisk
standard. Detta är två viktiga
fundament, och det gäller att se till att
båda ha största möjliga styrka och bärkraft.
Fn utredning om förekomsten av
missbruk av sociala stödåtgärder skulle
säkerligen ge material till i varje fall
en upplysningsverksamhet på detta
område, som vore av största betydelse
för vårt fortsatta samhällsbyggande.
Däremot vill jag med detta icke ha sagt,
att jag yrkar på en kontroll på detta
område, som kan tolkas som trakasseri.

Jag tror, herr talman, att en utredning
av denna art också skulle ge mycket
i fråga om förslag till rent praktiska
åtgärder. Här har emellertid
gjorts och göres fortfarande en hel del,
och det är naturligtvis detta utskottet
syftar på i sin avslagsmotivering. Vi
ha till exempel skolväsendets utbyggnad,
ungdomsvårdskommitténs verksamhet,
bokutredningen, nykterhetsutredningarna
m. in. Jag vill inte söka
förringa värdet av dessa speciella utredningar
på olika håll. Jag hoppas
bara att de komma att avsätta de resultat,
som man eftersträvar och som
vore för samhället lyckligast. Emellertid
tror jag, att en utredning av det
slag som motionärerna föreslagit skulle
på ett mera effektivt sätt bidraga till
den kulturella, etiska och moraliska
standardhöjning, som vi alla ha största
anledning att verka för.

För det första skulle den med helt
annan tyngd än nu är fallet fästa uppmärksamheten
vid dessa problem och
få människorna alt ta dem på större
allvar än nu tyvärr på sina håll sker.

För det andra tror jag, att den skulle
kunna åstadkomma ökad förståelse hos
hela folket — icke blott i vissa kret -

Nr 8.

Onsdagen den 2 mars 1949.

Främjande av vårt folks andliga och moraliska utveckling.

sar — för de andligt och etiskt uppbyggande
krafterna i vårt samhälle —
och därmed skapa möjligheter för ett
starkt stöd av såväl moralisk som ekonomisk
art, mera »good svin» och mera
pengar. Många, många människor i vårt
land — de många frivilligt arbetande
organisationerna till exempel — skulle
säkert sätta stort värde på och ha stor
nytta och inspiration av att statsmakterna
mera effektivt och generöst gåvo
dem material av olika slag i deras arbete
för ett lyckligare samhälle. Det
ligger en stark realitet bakom orden,
när kulturella och ideella organisationer
här i landet begagna sig av slagordet:
»Ge oss pengar så utför vi arbetet.
»

Och för det tredje kunna här inrymmas
flera rent praktiska åtgärder, sådana
som till exempel att reducera
verkningarna av den dåliga veckopressen
och litteraturen, den dåliga filmen
m. in., sådana som ta sikte på att mera
effektivt än nu sker och som kan ske
med anvisade medel iståndsätta samlingslokaler
och dylikt. Nyligen ha vi
ju fått en utredning tillsatt i frågan
om att främja tillkomsten av goda
barnfilmer; utredningar i andra frågor
av intimt samband med strävandena
på att främja en god utveckling
på etiska områden finns det förslag
om. Jag har, herr talman, den uppfattningen,
att mera stode att vinna på att
en ■— låt oss kalla det kulturvårdskommitté
tillsattes med de brett lagda, samordnande
uppgifter, som motionärerna
ha föreslagit. Det skulle bli — naturligtvis
med beaktande av att flera olikheter
föreligga — en motsvarighet på
kulturella områden till vad socialvårdskommittén
är på det sociala verksamhetsfältet.

Ja, herr talman, denna motion är
givetvis dömd att falla efter utskottets
avslagsyrkande. Jag dristar mig dock
till att yrka bifall till reservationen.
Jag gör det därför att jag trots allt
tror att mera står att vinna genom bi -

fall till motionärernas önskemål än
genom ett avslag.

Herr STÅHL: Herr talman! Det är
självklart, att vi i utskottet liksom alla
här i kammaren äro eniga om att man
skall söka uppnå högsta moraliska standard
både i samhällslivet och hos medborgarna
individuellt. Jag är den siste
som vill slå ner någon, som vill ivra
för höjd moralisk standard. Inom utskottet
ha vi alla den meningen, det
kan jag försäkra. Men vi ha å andra
sidan kanske haft litet mera klart för
oss än reservanten, hur svårt det är att
höja moralen och påverka det individuella
förhållningssättet genom samhälleliga
åtgärder. Vi ha också haft den
känslan, att man med utredningar visserligen
kan nå en del utanverk, men
att det på detta område är mycket
svårt att komma något avsevärt längre,
i varje fall så långt som motionärerna
och reservanten säga sig tro.

Jag vill emellertid uttala min tillfredsställelse
över att motionären under
utskottsbehandlingen har fått klart för
sig, vilka svårigheter som föreligga. Han
säger i början på sin rätt utförliga
reservation följande: »Det är emellertid
klart, att svårigheter föreligga att
uppnå praktiska resultat på de i motionen
berörda områdena», och upprepar
detsamma på s. 3, där han säger, att
han »anser icke möjligheterna i detta
fall vara så stora».

Reservanten har talat om en del utredningar,
som äro i verksamhet på de
olika avsnitt, som beröras av motionen.
Jag skulle kunna komplettera honom
avsevärt och i första rummet hänvisa
till socialvårdskommittén, som arbetar
med många av dessa frågor liksom ungdomsvårdskommittén.
Bostadssociala
utredningen kommer också in på avsnitt,
som beröras av den del av motionen,
som siktar på eventuellt missbruk
av sociala förmåner, ett avsnitt,
där majoriteten i utskottet icke varit
så pessimistisk som motionärerna.

Onsdagen den 2 mars 1949.

Nr 8.

Nedsättning av inträdesavgifterna för nya telefonabonnemang.

Över huvud taget ha vi haft den uppfattningen,
att man i varje fall icke för
närvarande kan komma någonstans
på de vägar som motionen anvisar. Vi
ha nog den uppfattningen, att det i
stort sett varit så, att de sociala åtgärderna
verkat i hög grad befrämjande
även på människornas möjligheter att
leva ett moraliskt liv, både medborgerligt
och individuellt. Även om motionen
syftar åt rätt håll, finns det, menar utskottet,
för närvarande icke några praktiska
möjligheter att på den vägen komma
till några nämnvärda resultat.

Med hänsyn härtill och till att man
ju icke kan utreda allt, som man vill
ändra och förbättra här i världen, ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 15.

Nedsättning av inträdesavgifterna för
nya telefonabonnemang.

Föredrogs andra kammarens tredje
tillfälliga utskotts utlåtande nr 1, i anledning
av väckt motion om nedsättning
av inträdesavgifterna för nya telefonabonnemang.

I en inom andra kammaren väckt,
till dess tredje tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 85, hade herr von Seth
hemställt, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära, att beslutet
av den 5 december 1947 rörande höjning
av inträdesavgifterna för nya telefonabonnemang
från 100 till 200 kronor
upphävdes och att en återgång
skedde till senast giillande inträdesavgifter.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 85 icke måtte föranleda någon andra
kammarens åtgärd.

3 — Andra kammarens protokoll t!),i!).

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr von SETH: Herr talman! Innan
jag går in på själva sakfrågan, varvid
jag enligt min vana skall bli kort, vill
jag påtala en oformlighet i behandlingen
av denna motion. Onsdagen den 23
februari biföllo kamrarna statsutskottets
utlåtande rörande telegrafverkets
petita. Riksdagen har sålunda redan
fattat beslut angående staten för telegrafverket.
Enligt mitt förmenande är
det en oformlighet att behandlingen av
denna motion ägt rum efteråt. Jag har
bara velat påtala detta.

Vad beträffar själva sakfrågan yrkar
jag i min motion, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte begära, att
beslutet av den 5 december 1947 rörande
höjning av inträdesavgifterna för
nya telefonabonnemang från 100 till 200
kronor upphäves och att en återgång
sker till senast gällande inträdesavgifter.
Utskottet har — det vill jag tacksamt
erkänna — behandlat motionen
välvilligt men tagit hänsyn till vad telegrafverket
säger angående svårigheterna
att skaffa materiel, svårigheter som
bli större i den mån som abonnentökningen
fortsätter.

Det är självklart att den tid, vari
vi nu leva, har medfört krav på bättre
telefonförbindelser, framför allt när det
gäller landsbygden med dess tilltagande
avfolkning och med den nödvändighet
som där förefinnes att komma i kontakt
med olika myndigheter. Inte minst alla
dessa regleringar och restriktioner —
man måste ju vända sig till krismyndigheterna
ideligen — ha gjort, att telefonen
på landsbygden har blivit en
nödvändighetsartikel, inte bara för
jordbrukets folk utan lika mycket för
alla andra som bo där.

Nu har telegrafverket varit inne på
resonemanget att man skulle kunna införa
en behovsprövning. .lag understryker
till fullo den uppfattning, som såväl
telegrafverket som utskottet har an Xr

Nr 8.

Onsdagen den 2 mars 1949.

Nedsättning av inträdesavgifterna för nya telefonabonnemang.

fört, att det vore högst olyckligt, om
man skulle behöva införa en behovsprövning.
Det skulle taga ytterligare
människor och lång och dyrbar tid i
anspråk. Men när telegrafverket konstaterar,
att den med avgiftshöjningen
åsyftade nedpressningen i abonnenttillströmningen
sålunda har uppnåtts, gör
jag mig ändå den frågan, om inte denna
nedpressning just drabbar landsbygden
med hänsyn till materielbristen
och den större materielåtgång, som
installationen av nya telefoner där drar
med sig.

Herr talman, trots att jag står ensam
under min motion och trots att utskottet
har yrkat avslag på densamma, kan
jag inte finna annat än att denna fråga
är av mycket stor principiell betydelse.
Samma motion behandlades av riksdagen
förra året, och riksdagen biföll då
utskottets utlåtande, i vilket utskottet
även då hade ställt sig välvilligt till
motionen. Men telegrafverket har dock
i sina petita kommit tillbaka med den
högre avgiften för nya telefonabonnemang.
Jag vill uttala den förhoppningen,
att telegrafverket, när det kommer
med sina anslagsäskanden nästa budgetår,
måtte beakta denna utskottets
välvilliga inställning och på något sätt
söka undanröja de mycket stora olägenheter,
som man nu har att dragas med
ute på landet när det gäller att få nya
telefonapparater. Jag anser att denna
höjda avgift på 200 kronor utgör det
största hindret för många människor
ute på landsbygden att skaffa sig telefon.

Med denna min syn på saken, herr
talman, yrkar jag bifall till min motion.

Herr JÖNSSON i Rossbol: Herr talman!
Herr von Seth påpekade i sitt
anförande, att behandlingen av denna
motion kommit i efterhand, då ju statsutskottets
utlåtande beträffande investeringsanslagen
till kommunikationsverken
behandlades för åtta dagar sedan.

Vi hade i utskottet ingen aning om när
statsutskottet skulle komma med sitt
utlåtande beträffande huvudtiteln. Vi
ha fått iakttaga vanlig kutym och ha
alitså måst avvakta det av utskottet begärda
remissvaret ifrån telegrafstyrelsen.
Motionen har därför icke kunnat
behandlas tidigare än som skett. Det
är riktigt att riksdagen indirekt tagit
ställning till frågan. I och med att riksdagen
föregående vecka beslutade godtaga
statsutskottets förslag, som innehar
ett godkännande av departementschefens
nedprutning av investeringsanslagen
till telegrafverket på kapitalbudgeten,
finns det sålunda nu ej mycket
att diskutera om.

Vi ha inom utskottet helhjärtat anslutit
oss till motionens motiv. Det råder
inga delade meningar mellan motionären
och utskottet därutinnan. Men
utskottet har helt naturligt fått böja sig
för de faktiska föreliggande förhållandena.
Vi ha ansett det omöjligt att nu
föreslå en sänkning av inträdesavgiften,
något som omedelbart skulle föranleda
en stark ökning av abonnemangsansökningarna.
Vi äro väl medvetna om att
det är landsbygden, som kanske hårdast
drabbas av att ingen ändring i
åsyftad riktning göres. Men det är väl
också utan tvekan så, att just där skulle
tarvas de dyrbaraste investeringarna,
om man nu skulle söka tillfredsställa
alla de sökande. Vi ha fått böja oss
inför den av det ekonomiska läget betingade
begränsningen av investeringsmöjligheterna.

Vi ha i utlåtandet redovisat telegrafstyrelsens
yttrande och därjämte hänvisat
till telegrafstyrelsens yttrande
föregående år, och dessa giva ju klart
vid handen, att telegrafstyrelsen inte
kan tänka sig en behovsprövning. Under
sådana förhållanden ha vi tyvärr
att tills vidare godtaga den enda spärr
som är möjlig, nämligen de höga avgifterna.
Jag säger tyvärr, ty dessa
drabba i högre grad arbetare och jordbrukare
än företagare. För en företa -

Onsdagen den 2 mars 1949.

Nr 8.

Interpellation ang. redogörelse för de bemyndiganden, som ligga till grund för
monopoliseringen av den svenska fiskexporten, m. m.

gare spelar det ingen nämnvärd roll,
om inträdesavgiften är 100 eller 200
kronor. Den utgiften får ju denne ta
på sitt omkostnadslconto, varigenom
vinsten minskas. Annorlunda är det för
t. ex. arbetare och jordbrukare, som
helt få bära denna höga avgift.

Det framkom sålunda vid föregående
års remissvar från telegrafstyrelsen, att
ansökningarna från arbetarna om telefonabonnemang
ökat med hela 182 procent.
Det råder därför ingen tvekan om
att den spärr, som nu måste finnas,
hårdast drabbar landsbygden och icke
minst arbetarna.

Inför de synpunkter jag här i korthet
skisserat, herr talman, ber jag, trots det
behjärtade i motionen, att få hemställa
att den icke måtte föranleda någon kammarens
åtgärd.

Jag ber sålunda att få yrka bifall till
utskottets utlåtande.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den i ämnet väckta motionen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 1C.

Föredrogs andra kammarens tredje
tillfälliga utskotts utlåtande nr 2, i anledning
av väckt motion om förlängd
giltighetstid för tur och returbiljetter
på statens järnvägar och statliga busslinjer.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17.

Avlämnades följande motioner, nämligen nr

302, av herr Senander in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition,
nr 34, angående grunderna för höjning
av löner enligt statens löneplansförorduing
in. m.;

nr 303, av herr Hansson i Skediga
m. fl., med anledning av Kungl. Maj ds
proposition, nr 37, angående anslag
till lindring i mindre bemedlade patienters
å landsbygden sjukvårdskostnader;
samt

nr 304, av herr Jönsson i Rossbol
m. fl., med anledning av Kungl. Maj ds
proposition, nr 41, angående anslag till
lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök
för budgetåret 1949/50
in. in.

Dessa motioner bordlädes.

§ 18.

Interpellation ang. redogörelse för de
bemyndiganden, som ligga till grund för
monopoliseringen av den svenska fiskexporten,
m. m.

Herr HJALMARSON erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! Under
fjolårets riksdag uttrycktes från olika
håll vissa farhågor inför det förslag till
reglering av handeln med fisk, vilket
framlades i Kungl. Maj ds proposition
nr 48/1948. Dessa farhågor ha redan i
viss grad besannats på ett för det fria
näringslivet synnerligen allvarligt sätt;
dock icke endast på grund av detta förslags
antagande utan även genom att ett
de facto-monopol på fiskexportens område
kommit till stånd.

Sålunda ha på senare tid exportlicenser
för fisk i huvudsak reserverats för
två tydligen på livsmedelskommissionens
tillskyndan bildade organ, nämligen
Svensk Exportfisk, förening u. p. a.,
och Sydsvensk Exportfisk, förening u.
p. a. I dessa ekonomiska föreningars
stadgar äro de ursprungliga medlemmarna
angivna jämte antalet andelar
per medlem; stadgarna innehålla därjämte
bestämmelser att nya medlemmar
äga vinna inträde endast efter samstämmigt
beslut av föreningarnas samtliga
medlemmar. Möjligheten för nya med -

Nr 8.

Onsdagen den 2 mars 1949.

Interpellation ang. utredning av frågan om ett eventuellt norrlandsuniversitet, m. m.

lemmar att vinna inträde i dessa såsom
ekonomiska föreningar uppträdande organisationer
är således beroende på de
ursprungliga medlemmarnas skönsmässiga
bedömande.

Utom dessa båda organisationer har
livsmedelskommissionen skapat s. k. exportnämnder
såväl på västkusten som
på sydkusten. Dessas uppgift synes vara
att, sedan de genom livsmedelskommissionen
fått del av alla de uppgifter en
licenssökande har att lämna, yttra sig
om huruvida licens bör givas. Då dessa
nämnder äro sammansatta uteslutande
av medlemmar från de båda ovannämnda
organisationerna och således icke
äro fristående från dessa, måste en objektiv
prövning av en utomståendes licensansökan
tyvärr anses utesluten. De
monopoltendenser, som här framträtt,
utgöra ett allvarligt hot mot näringsfriheten.
De lägga uppenbarligen också
hinder i vägen för den exportökning,
som enligt allas mening är den viktigaste
ekonomiska uppgiften för vårt
land just nu.

Med stöd av vad som sålunda anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för folkliushållningsdepartementet
få rikta följande
frågor:

1. Är statsrådet beredd att lämna en
redogörelse för de bemvndiganden, som
ligga till grund för den monopolisering
av den svenska fiskexporten, som på senare
tid tillskapats?

2. Vilka omedelbara åtgärder är statsrådet
beredd att vidtaga för att återställa
och trygga den enskilda företagsamhetens
möjligheter till fri näringsutövning
på detta område?

Denna anhållan bordlädes.

§ 19.

Interpellation ang. utredning av frågan
om ett eventuellt norrlandsuniversitet,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HOLMBERG, som anförde: I motioner
till 1946 och 1948 års riksdagar
föreslog den kommunistiska gruppen,
att riksdagen skulle hemställa hos
Kungl. Maj:t om utredning av frågan
om ett universitet i Norrland. Av de
skäl, som anfördes för detta förslag, vill
jag erinra om följande:

1) att ett flertal undersökningar inom
områdena medicin och hygien ådagalagt
behovet av specialkliniker, som inrikta
sin forskning på speciellt norrländska
förhållanden, samt att den medicinska
forskningen över huvud taget
hämmas genom bristen på klinikutrymmen,
moderna laboratorier o. s. v.,

2) att vetenskaplig forskning, som berör
bergsbruket, jordbruket och framför
allt cellulosaindustrien, bör inriktas
på att bättre än hittills tillföra folkhushållet
de värden, som finnas outnyttjade
i Norrland,

3) att skapandet av ytterligare ett
universitet skulle bidraga till att häva
den starkt kännbara bristen på forskare,
lärare, läkare, personer verksamma
inom socialvården o. s. v., samt

4) att ett nytt universitet också skulle
kunna bli en forskningsinstitution av
för vårt land ny typ, om man redan
från början iakttoge den moderna vetenskapens
erfarenheter och behov
bland annat genom att åstadkomma en
högre grad av samordning mellan olika
forskningsgrenar än vad hittills skett.

Motionärerna ansågo, att ett universitet
som byggde på moderna erfarenheter
och bröt med sådana traditioner, vilka
hämma den intellektuella utvecklingen,
skulle kunna bli ett ferment för uppryckning
av hela vårt akademiska liv.

Motionerna ledde icke till någon riksdagens
åtgärd. Statsutskottet ansåg att
motionerna innefattade synpunkter av
det slag, att de falla inom området för
universitetsberedningens uppgifter, men
medgav att det »kan befinnas lämpligt
att efter hand förlägga vissa specialskolor
och specialinstitutioner till Norrland,
kring vilka så småningom ett mera

Onsdagen den 2 mars 1949. Nr 8.

Interpellation ang. förhöjt statsbidrag till skolskjutsar med anledning av tilläggs skatten

på bensin.

fullständigt norrländskt universitet
skulle kunna växa upp».

Däremot vidtog riksdagen i fjol en åtgärd,
som ligger i linje med synpunkterna
i de kommunistiska motionerna.

I dessa framhölls nämligen också, att
statsmakterna snarast borde tillse alt
Norrland erhölle ett tidsenligt vetenskapligt
bibliotek, och på förslag av
herr Holmbäck i första kammaren beslöt
riksdagen i fjol att hemställa hos
Kungl. Maj:t om åtgärder för att åstadkomma
ett sådant bibliotek.

Dels med anledning av detta riksdagens
beslut och dels på grund av den
allt starkare opinionen för att få till
stånd ett norrlandsuniversitet ha under
den senaste tiden inträffat flera händelser,
som visa behovet av en omedelbar
utredning om dessa frågor. Sålunda ha
stadsfullmäktige i Umeå i samverkan
med Västerbottens läns landsting beslutat
att bekosta inrättandet av en humanistisk
fakultet i Umeå såsom en första
början till en högskola och med den
klart utsagda avsikten att statsmakterna
så småningom skola övertaga det hela.
Detta intresse för den kulturella odlingen
i Norrland är utomordentligt berömvärt,
men åtgärderna i Västerbotten innebära
å andra sidan, att utformningen
och förläggningen av den planerade vetenskapliga
institutionen främst komma
att ske med hänsyn till lokala intressen.

Det har ju sedan också visat sig, att
flera norrlandslän konkurrera om förläggningen
av ett blivande norrlandsuniversitet.
Västernorrlands liin har hos
statsmakterna hävdat, att Härnösand är
den lämpligaste platsen, och i dag meddela
tidningarna, att också Östersund
och Sundsvall framträda såsom aspiranter
på det nya storbiblioteket och en
eventuell högskola. Det skulle förvåna
mig, om inte lokala myndigheter och
andra intresserade i Norrbotten anse
att även Luleå har förutsättningar och
rättighet att få komma i fråga.

När denna förklarliga konkurrens om
förläggningen av de nya kulturinstitutionerna
i Norrland avancerat så långt,
att man börjat förse sig med byggnader
och gör planering i övrigt för att gå till
verket, böra enligt min mening statsmakterna
ta hand om det hela genom en
förutsättningslös utredning. Endast på
detta sätt kan frågan bli bedömd utan
ovidkommande lokala hänsyn, och man
kan också undvika investering och arbete,
som sedan måhända visa sig ha varit
till ringa eller ingen nytta.

Med anledning av vad jag sålunda anfört
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få framställa
följande fråga:

Avser statsrådet att vidtaga åtgärder i
syfte att få frågan om ett eventuellt
norrlandsuniversitet —- och i samband
därmed frågan om det planerade storbiblioteket
i Norrland — utredd, så att
lokala initiativ i dessa frågor icke föregripa
statsmakternas bedömande och
förorsaka onödiga kostnader och besvär? Denna

anhållan bordlädes.

§ 20.

Interpellation ang. förhöjt statsbidrag
till skolskjutsar med anledning av tillläggsskatten
på bensin.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr JANSSON i Aspeboda, som yttrade:
Herr talman! Genom riksdagens
beslut under år 1948 blevo bensinpriserna
höjda. Som en följd härav ha en
del förhållanden inträffat, som medfört
att kostnaderna i vissa fall drabbat skattebetalarna
på ett sätt som man icke
kunnat förutse.

Sålunda har inom en mängd skoldistrikt
nämnda ökning av kostnaderna
för skolskjutsar helt drabbat skoldistrikten.
Att så blivit fallet beror efter vad

Nr 8.

Onsdagen den 2 mars 1949.

Interpellation ang. utredning huruvida det med hänsyn till avverkningsförhållandena
i skogarna föreligger överskott av arbetskraft i vissa delar av landet, m. m.

jag kunnat utröna därpå, att statsbidrag
utbetalas endast å det kostnadsbelopp,
som skoldistriktet intagit i sina kontrakt
med dem som utföra skolskjutsarna.
För att kunna utbetala statsbidragen
till skoldistrikten enligt gällande
ordning ha länsstyrelserna måst infordra
samtliga kontrakt, varigenom länsstyrelsernas
arbetsbörda ytterligare ökat.

När biltaxorna höjdes i enlighet med
vederbörande myndigheters tillstånd,
räknade självfallet de kommunala myndigheterna
med att statsbidrag skulle
utgå även å det högre kostnadsbeloppet.
Enligt uppgifter ha nu myndigheterna
— länsstyrelserna -— icke rätt att utbetala
statsbidrag å den verkliga kostnaden,
utan statsbidrag utgår å kontrakterade
belopp, överskjutande kostnad
skola alltså skoldistrikten ensamma svara
för.

Huruvida detta kan vara statsmaktens
mening undandrager sig mitt omdöme,
men jag är mest böjd för att tro att ett
förbiseende har skett i gällande förordning.
Saken ordnas naturligtvis helt
automatiskt i den mån som nya kontrakt
hinna upprättas, men det synes
som om det skulle vara riktigast att staten
svarade för sin andel i kostnaden
för skolskjutsarna även under den tidrymd,
som förflutit sedan bensinpriset
höjdes, och till dess att skolstyrelserna
hunnit upprätta nya kontrakt. Detta
borde vara så mycket rimligare som
det i regel torde vara de å landsbygden
befintliga skoldistrikten, som ha sin
skolgång ordnad genom skolskjutsar.
Städernas och tätorternas skoldistrikt,
där på grund av folktätheten skolskjutsar
icke äro behövliga, hava icke någon
känning av de kostnader, som nu drabbat
de i behov av skolskjutsar varande
skoldistrikten.

Visserligen kan sägas, att det rör sig
om jämförelsevis små belopp, men på
grund av det höga skattetryck, som vi
-för närvarande ha, blir varje ökning av
Utgifterna av betydelse. Vid en jämförel -

se mellan stads- och landsbygdsförhållanden
beträffande skatteunderlaget är
skillnaden mycket stor, till fördel för
stadssamhällena, varför det synes vara
oriktigt att till någon del övervältra nya
utgifter på landskommunerna.

Med stöd av vad sålunda anförts får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra följande
frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat
att statsbidrag till skolskjutsar icke utbetalas
för den ökning av skoldistriktens
kostnader, som förorsakats av tillläggsskatten
på bensin?

Har herr statsrådet för avsikt alt låta
vidtaga sådana åtgärder, att statsbidrag
utbetalas på hela den kostnad, som skoldistrikten
haft för skolskjutsar under
den i interpellationcn omnämnda tidsperioden? Denna

anhållan bordlädes.

§ 21.

Interpellation ang. utredning huruvida
det med hänsyn till avverkningsförhållandena
i skogarna föreligger överskott
av arbetskraft i vissa delar av landet,
m. m.

Herr HEDLUND i Rådom erhöll på
begäran ordet och anförde: Herr talman!
Som bekant är behovet av vägar
ute i skogsbygderna utomordentligt
stort. Svårigheterna för dem som bo i
de väglösa byarna äro så stora, att man
med fog kan rikta allvarliga anmärkningar
mot det allmänna för att icke
dessa vägfrågor för decennier sedan
bragts till en lösning. Dagens svåra ekonomiska
läge och nödvändigheten att
sysselsätta arbetskraften, där produktionen
är bäst ägnad att bidra till det
ekonomiska tillfrisknandet, äro de enda
skäl som kunna anföras till försvar för
att icke omedelbara effektiva och omfattande
åtgärder vidtagas för att bryta
isoleringen för de väglösa byarna.

Onsdagen den 2 mars 1949.

Nr 8.

Interpellation ang. utredning huruvida det med hänsyn till avverkningsförhållandena
i skogarna föreligger överskott av arbetskraft i vissa delar av landet, m. m.

Redan under stundande vår och sommar
torde emellertid en viss arbetskraft
komma att stå till förfogande för detta
ändamål. I landets norra delar ha avverkningsförhållandena
i skogarna varit
exceptionellt gynnsamma. Betydligt mera
virke än vanligt har huggits och forslats
fram. Industriföretagen ha inte endast
täckt sina behov för säsongen utan
fått mycket virke därutöver. Lagerutrymmena
uppges vara helt utnyttjade,
och inköpen av virke ha upphört. En
viss arbetslöshet bland skogshuggare
och skogskörare är därför att påräkna.
Emellertid lär man knappast behöva
räkna med att den blir mera varaktig.
Någon avflyttning av arbetskraft från
dessa orter torde därför icke vara önskvärd,
men en ökad sysselsättning under
våren och sommaren bör ordnas. Helt
naturligt är då att vägarbeten igångsättas,
på vilket område det finns en
mängd angelägna, sedan länge beslutade
företag. Det är uppenbart att detta
bör ske så skyndsamt, att inte en enda
arbetsdag går förlorad i onödan, med
hänsyn både till önskvärdheten av jämna
inkomster för skogsarbetarna och
behovet av nya och bättre vägar i skogsbygderna.

Under hänvisning till ovanstående
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få rikta
dessa frågor:

1. Är statsrådet beredd att söka vinna
klarhet om huruvida, med hänsyn till
avverkningsförhållandena i skogarna,
ett visst temporärt överskott av arbets -

kraft föreligger i vissa delar av landet
samt,

2. om så visar sig vara fallet, vidtaga
åtgärder för ett ökat vägbyggande i
skogsbygderna?

Denna anhållan bordlädes.

§ 22.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt tullfrihet
för Svenska röda korset för viss
sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel; nr

43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt tullfrihet
i vissa fall för Föreningen Rädda
barnen för kläder, beklädnadsmateriel
och livsförnödenheter;

nr 44, i anledning av väckta motioner
angående restitution av skatt på
bensin, som användes för framdrivande
av tåg medelst traktorer; och

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
px-oposition med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att föreskriva
ändrade grunder för fördelning
av totalisatormedel.

§ 23.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.18 em.

In fidem
Gunnar Britth.