Svar på interpellation av herr Andersson, Torsten, ang. utflyttning (Riksdagens protokoll 1966:24)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 24

FÖRSTA KAMMAREN

1966

16—18 maj

Debatter m. m.

Tisdagen den 17 maj

Sid.

Svar på interpellation av herr Andersson, Torsten, ang. utflyttning

av statliga verksamheter från stockholmsområdet............

Beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall ..............

Rättspsykiatrisk undersökning i brottmål ....................

Tillskott till Norrbottens järnverk aktiebolag ..................

Eldistributionens funktion och organisation....................

Om försäljning till allmänheten av aktier i statliga företag ......

Om försäljning till allmänheten av aktier i LKAB ............

Om förläggning av viss statlig industri till Skaraborgs län......

Om statliga åtgärder för inrättande av en mineralullfabrik......

58
63

Interpellationer:

av herr Kristiansson, Axel, ang. en överenskommelse mellan
Sveriges och Danmarks regeringar om dansk export av kött

till Sverige, in. ......................................

av herr Lundström om successiv utbyggnad av parkeringsanläggningar
inom nybyggda områden ....................

Meddelande ang. enkel fråga av herr Eriksson, Karl-Erik, om upplåtelse
av kyrka för frikyrklig vigsel i vissa fall..............

Onsdagen den 18 maj

Svar på enkla frågor:

av herr Strandberg ang. försvarets upphandling ............

av herr Wirtén om bättre anpassning mellan skolskjuts- och

lästider ..............................................

Riktlinjer för lokaliseringspolitiken, in. ......................

1 Första kammarens protokoll 1966. Nr 24

Nr 24

Innehåll

Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Olsson, Johan, ang. lokaliseringspolitiska åtgärder vid

ändrad jordbrukspolitik ................................ 445

av herr Karlsson, Göran, ang. möjligheterna för unga handikappade
att erhålla arkivarbete ........................ 445

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Svanström ang. ersättning för vissa skador inom jordbruket
till följd av översvämning........................ 439

av fru Segerstedt Wiberg ang. svenska televisionssändningar
till narviksområdet i Norge ............................ 132

Samtliga avgjorda ärenden
Tisdagen den 17 maj

Andra lagutskottets utlåtande nr 44, ang. beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall, m. m........................... 8

Första lagutskottets utlåtande nr 29, ang. rättspsykiatrisk undersökning
i brottmål, m. in................................... 34

Statsutskottets utlåtande nr 105, ang. tillskott till Norrbottens järnverk
aktiebolag .......................................... 40

nr 106, ang. bidrag till ett institut för rationalisering av storhushållen
.............................................. 54

— nr 101, ang. överlåtelse av viss staten tillhörig mark m. m. .. 55

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 45, ang. eldistributionens
funktion och organisation ........................ 55

Statsutskottets utlåtande nr 108, om utredning rörande försäljning
till allmänheten av aktier i statliga företag ................ 56

— nr 109, om försäljning till allmänheten av aktier i LKAB______ 57

Bevillningsutskottets betänkande nr 42, ang. ändring i kommunalskattelagen,
m. m......................................... 58

Bankoutskottets utlåtande nr 28, ang. redogörelse för Nordiska
rådets fjortonde session ................................ 58

— nr 29, om förläggning av viss statlig industri till Skaraborgs län 58

— nr 30, om statliga åtgärder för inrättande av en mineralullfabrik 63

— nr 31, ang. kapitalförsörjningen vid industriellt byggande____ 66

Tredje lagutskottets utlåtande nr 42, ang. förslag till virkesmät ningslag

................................................ 67

— nr 43, ang. förslag till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan 67

— nr 44, ang. Sveriges sjöterritorium ........................ 67

— nr 45, ang. kontinentalsockeln m. m....................... 67

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 46, om utredning angående
kraftvärmeverk .................................. 67

— nr 47, ang. könsrollerna ................................ 67

Måndagen den IG maj 1966

Nr 24

Måndagen den 16 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 10 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1966/67 till högre utbildning och forskning
samt lärarutbildning jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående huvudmannaskapet
för mentalsjukvården m. m.;

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förstatligandet av
uppbördsverken och omorganisation av
de lokala skattemyndigheterna m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962
(nr 381) om allmän försäkring, m. m.,
i vad propositionen avser medelsanvisning
till folkpensioner; och

nr 223, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 216, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o) lagen
den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt; samt

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om änd -

rad lydelse av 37 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken.

Vid föredragning av motionen nr 755
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
skattepolitiken, till bevillningsutskottet
och i övrigt till bankoutskottet.

Vid föredragning av motionen nr 756
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
punkterna 1, 2 och 3, till statsutskottet,
såvitt den gällde punkten 4 och
punkten 5, i vad sistnämnda punkt berörde
beskattningsfrågor, till bevillningsutskottet
samt i övrigt till bankoutskottet.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 757 till bevillningsutskottet
och

motionen nr 758 till statsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 107—109, bevillningsutskottets
betänkande nr 42,
bankoutskottets utlåtanden nr 27—31,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 42—-45 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 46 och 47.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Jag hemställer att kammaren måtte
besluta att bankoutskottets utlåtande nr
27, statsutskottets utlåtanden nr 107
samt nr 98—-100 i nu nämnd ordning
sättes sist på morgondagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

Nr 24

Måndagen den 16 maj 1966

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

122, med förslag till lag angående
upphävande av lagen den 16 juni 1961
(nr 390) om statsmonopol på tillverkning
av tobaksvaror; och

nr 123, angående godkännande av
ändringar i konventionen angående

upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen,
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.05.

In fidem

Fritz af Petersens

Tisdagen den 17 maj 1900

Nr 24

Tisdagen den 17 maj

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Herr Svedberg, Lage, anmälde, att
han åter infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollet för den 11 innevarande
månad.

Ang. utflyttning av statliga verksamheter
från stockholmsområdet

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Torsten
Anderssons interpellation angående
utflyttning av statliga verksamheter
från stockholmsområdet, erhöll ordet
och anförde:

Herr talman! Herr Andersson i
Brämhult har interpellerat statsministern
om regeringen har för avsikt att
lägga fram förslag om utflyttning av
statlig verksamhet från stockholmsområdet
till andra delar av landet på
grundval av det betänkande, som lokaliseringsutredningen
rörande statlig verksamhet
har avgett. Interpellationen har
överlämnats till mig för besvarande,
och jag vill meddela följande.

Lokaliseringsutredningens betänkande
har tillställts ca 130 remissinstanser
för yttrande. Flertalet remissorgan ställer
sig allmänt negativa inför tanken
på en utflyttning enligt utredningens
riktlinjer. Endast några få myndigheter
av dem som berörs av förslagen har
tillstyrkt utflyttning för egen del. Den
ojämförligt största delen av de statliga
myndigheterna, affärsverken, de statliga
bolagen och den enskilda sektorns
organisationer avstyrker att förslagen
genomförs.

I ett svar på en enkel fråga som
ställdes förra våren i denna kammare
rörande det här aktuella ämnet, sade
jag, att jag var skeptisk inför möjligheten
att redovisa en proposition om
en samlad utflyttning. Jag hade då ännu
inte hunnit ta del av hela det omfattande
remissmaterialet. Genomgången
av remissvaren har ytterligare stärkt
min tveksamhet.

Lokaliseringen av den statliga verksamheten
är en stor och vittomfattande
fråga, som kräver noggranna överväganden.
Det är inte bara en fråga
om lokalisering utan även om effektivitet
och ekonomi. Ett beslut om eu så
omfattande utflyttning av statlig verksamhet
från Stockholm som lokaliser
in gsut red ningen föreslår skulle få
långtgående konsekvenser. Det är dessutom
diskutabelt om vi i rådande samhällsekonomiska
läge kan och bör mobilisera
upp så stora resurser för detta
ändamål som skulle komma att behövas.

Jag är därför inte beredd att framlägga
något samlat omlokaliseringsförslag
på grundval av utredningsbetänkandet.
Hithörande frågor får prövas
med hänsynstagande till förutsättningarna
för utflyttning i varje enskilt fall.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
få säga ett tack för svaret på
interpellationen.

Vid interpellationens framställande
var jag fullt medveten om att finansministern
i sitt departement har att
handha de omfrågade problemen, och
med att ställa spörsmålet till hans excellens
herr statsministern avsåg jag

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966

Ang. utflyttning av statliga verksamheter från stockholmsområdet

att uppnå ett besked bakom vilket hela
regeringen kunde sägas stå, detta därför
att jag betraktar denna fråga som särskilt
stor och viktig för vårt land. Jag
har emellertid ingen anledning att betvivla
att inte också herr finansministern
har regeringen bakom sig, men jag
vore tacksam om finansministern ville
utsträcka sin vänlighet till att omfatta
även ett besked på den punkten.

Jag är ledsen att jag inte kan mobilisera
så mycken vänlighet, att jag också
kan tacka för svarets innehåll. Det är
helt enkelt nedslående för den som trott
på att frågan om den statliga företagsamhetens
utlokalisering ändå är inte
endast en möjlighet, utan också en angelägenhet
— och det av första ordningen.

Det står fullt klart för mig att föga
intresse för några förändringar i det
befintliga status på detta område förefinns
enligt remissyttrandena. Om någon
bör jag vara medveten om detta,
sedan jag såväl under pågående utredningsarbete
som senare blivit föremål
för mangling på den punkten av företrädare
för de berörda verken och institutionerna.
Jag hade ända till nu den
föreställningen, att herr finansministern
var medveten om angelägenheten
av att genom en utlokalisering av statlig
verksamhet lätta på trycket i Stockholm
och samtidigt ge ett handtag åt
andra delar av landet. Av interpellationssvaret
har jag inte kunnat finna,
huruvida finansministern själv är intresserad
eller ej av en förändring. Ett
besked på den punkten skulle vara av
stort värde och intresse i detta sammanhang.

Avslutningsvis tar finansministern
helt avstånd från en mera samlad utflyttning
men gör ändå klart att frågan
om punktvisa utflyttningar kan tas upp
till prövning.

Min fråga blir till slut därför: När
avser herr finansministern att aktualisera
dessa punktvisa utflyttningar, och
vilka verk och inrättningar blir det i
så fall fråga om?

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag skall gärna svara
på de frågor, som interpellanten har
ställt i sin kommentar till mitt svar.

Självfallet står hela regeringen bakom
det avgivna svaret, det är ingen
som helst diskussion om den saken.
Svaret har granskats av samtliga regeringsledamöter
med ett godkännande
signum. På den punkten är det således
ingen tvekan.

Sedan var interpellanten intresserad
av att höra min rent personliga uppfattning
i dessa frågor. Jag kan väl
säga, att i samtliga fall, där en utflyttning
är förenlig med effektivitet i den
statliga administrationen och i övrigt
lämplig, har han hos mig en positiv
anhängare till en utflyttning.

Närmare bestämt skulle jag vilja uttrycka
mig så att jag säger, att det inte
är någon specifik fördel att ha verken
liggande just i Stockholm, och att det
heller inte är någon specifik fördel att
ha dem liggande i landsorten. Det hela
beror på om det ur allmän samhällelig
synpunkt kan vara lämpligt med det
ena eller det andra, och det är detta
som är avgörande för vårt ställningstagande.

Att man i dagens läge får angripa
dessa frågor med en viss försiktighet är
dessutom betingat av att personalfrågorna
är mycket väsentliga. Om man,
som utredningen hade tänkt sig, ger sig
på en systematisk, samlad utflyttning,
så har jag en rätt bestämd känsla av
att man skulle ställa åtskilliga verk i eu
mycket besvärande situation på grund
av att personalen helt enkelt vägrar
att flytta med. Läget på arbetsmarknaden
är ju sådant att det finns alternativa
arbetsmöjligheter för personalen,
och självfallet kommer ett verk i en
synnerligen penibel situation, om det
på den nya platsen skall nyrekryfera
folk utan erfarenhet av verkets speciella
funktioner och arbete. Det där hör
ju samman med effektiviteten i den
statliga verksamheten, och speciellt i
dagens läge utgör nog arbetsmarknads -

Tisdagen den 17 maj !!)(>(>

Nr 24

Ang. utflyttning av statliga verksamheter från stockholmsområdet

och personalsituationen ett extra argument
för att ta det med en viss försiktighet.

Så ungefär kan jag väl säga att jag
rent personligt ser på detta spörsmål.
Emellertid bör det väl ändå uppstå
vissa situationer, när man kan tänka
sig en utflyttning. Vissa verk står —
kanhända på grund av en expansion eller
av andra skäl — inför omflyttning.
När det då gäller att med stort besvär
skaffa dem nya kontors- eller administrationslokaler
i det överansträngda
Stockholm, då är situationen den rätta
att göra en parallell undersökning, huruvida
man inte i stället kan bereda
dem lokaler någon annanstans än i
Stockholm.

Svårigheterna med en utflyttning har
fått en ganska god belysning av opinionen
i remissvaren. Man kan säga att
man inte behöver ta avgörande intryck
av en remissopinion, men i det här fallet
har den varit så deciderad att det
är svårt att nonchalera den.

Jag nämnde i interpellationssvaret,
att ungefär 130 instanser har fått uttala
sig om utredningens förslag rörande
en samlad systematisk utflyttning.
Av länsstyrelserna är det bara en minoritet
—- ett tiotal av 25 —- som har
uttalat sig till förmån för förslaget, och
av naturliga skäl är det länsstyrelser
som hör hemma i de norra delarna av
landet, på Gotland, i Småland och naturligtvis
också Östergötlands län, vars
landshövding har varit ordförande i
utredningen. Inte ens inom länsförvaltningarna
har man således kunnat mobilisera
någon majoritet för utredningens
radikala utflyttningsförslag. Av det
återstående hundratalet remissinstanser
har på sin höjd ett tiotal — i regel motvilligt
och med reservationer — uttalat
sig positivt om en utflyttning enligt de
linjer utredningen föreslagit.

Rätt intressant är att endast ett av
de tre kommunförbunden, nämligen
Landstingsförbundet, har talat för en
utflyttning. Stadsförbundet — helt naturligt
— men även Kommunförbundet

bär intagit en negativ inställning till
tanken. Icke överraskande har samtliga
arbetstagarorganisationer — LO, TCO,
SACO och SR — protesterat mot tanken
på en sådan radikal utflyttning. Jag
nämnde förut att personalopinionen
har betydelse i det ansträngda arbetsmarknadsläge
där vi befinner oss just
nu.

Näringslivets organisationer borde i
en sådan här fråga kunna uppträda
mera neutralt än de statliga organen.
RLF och Sveriges lantbruksförbund bär
helt naturligt talat för utflyttning och
dessutom även hantverks- och industriorganisationerna,
medan däremot Kooperativa
förbundet, Svensk industriförening,
Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges industriförbund och Grossistförbundet
har varit negativt inställda
till en utflyttning.

När man sedan talar med hela floran
av statliga verk är det naturligtvis
inte förvånande att man möter ett mycket
bestämt och klart motstånd. Endast
i rena undantagsfall har något verk svävat
på målet.

Sådan är remissopinionen, och inför
denna måste man nog, hur utflyttningsvänlig
man än skulle kunna vara, säga
sig, att den grundläggande tanken att
nu bara bestämma sig och sedan radikalt
och systematiskt göra en kraftig
utflyttning inte är genomförbar. Man
får pröva systemet i varje särskilt fall,
bl. a. utifrån den utgångspunkt som jag
inledningsvis antydde, alltså när vissa
omställningar blir aktuella i den statliga
administrativa apparaten.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Det finns all anledning
att till herr finansministern framföra ett
tack för den trots alla negativa remissyttranden
frejdiga deklaration, som han
har avgivit när det gäller att punktvis
flytta ut den statliga verksamheten. Jag
vill gärna, herr talman, ta fasta på detta.
Det är ju ändå en deklaration, som jag
tror är värdefull i sammanhanget.

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966

Ang. beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

Sedan kanske jag kan få säga, att jag
inte delar finansministerns uppfattning
att personalrekryteringen på de nya lokaliseringsorterna
skulle bli så besvärlig.
Nog kommer den att skapa problem,
alltid, och jag vill ju reservera mig för
att det har runnit mycket vatten i
Strömmen sedan utredningen arbetade.
På den tiden gjorde vi ändå vissa sonderingar,
som inte var avskräckande på
den punkten. Det gäller naturligtvis då
de lägre befattningshavarna — det är
alldeles uppenbart —• men det finns
alltjämt en reserv, tror jag, att ösa ur i
fråga om personalrekryteringen.

Jag kan också hålla med om att remissmyndigheterna
är negativa. Det var
väl väntat. Vi gjorde många sonderingar
om vilka statliga verk som skulle kunna
komma i fråga för utflyttning och
fick i huvudsak ganska negativa intryck.

Får jag, herr talman, berätta en upplevelse
under pågående utredningsarbete,
vilken det finns anledning att stanna
inför. Det gäller då inte den stora
lokaliseringsutredningen, utan utredningen
på sin tid angående lokaliseringen
av sjöfartsverket. Denna lokalisering
var ju i och för sig mycket spännande.
Vi hade begärt att få företräde
för generaldirektören i ett av de verk
som skulle gå upp i det nya sjöfartsverket.
Verket hade vid detta tillfälle en
stridbar och ärlig generaldirektör, som
när vi hade satt oss till bords höll ett
entimmesanförande om hur otänkbart
det ur alla synpunkter var att detta verk
flyttades ut. Verket är dock ett av de
mest decentraliserade i hela vårt land.
I min plädering hade jag hävdat att
detta verk borde flyttas till Gävle, och
generaldirektören slutade med att säga:
»Förresten, herr Andersson, vad i Herrans
namn har vi gjort för ont för att
vi skall förvisas till Gävle?»

Detta kanske ger problemställningen
i ett nötskal. Vad gävleborna säger om
detta undandrar sig min bedömning.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs ocli hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 122,
med förslag till lag angående upphävande
av lagen den 16 juni 1961 (nr 390)
om statsmonopol på tillverkning av tobaksvaror.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
123, angående godkännande av ändringar
i konventionen angående upprättandet
av Europeiska frihandelssammanslutningen,
m. m.

Ang. beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 44, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om beredande av sluten psykiatrisk vård
i vissa fall, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 4 mars 1966 dagtecknad
proposition, nr 53, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Majrt
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall;

2) lag om ändring i sjukvårdslagen
den 6 juni 1962 (nr 242);

3) lag om ändrad lydelse av 30 kap.
7 § och 31 kap. 3 § brottsbalken;

4) lag om ändrad lydelse av 20 kap.
7 § rättegångsbalken;

5) lag angående ändring i lagen den
4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder vid
samhällsfarlig asocialitet;

6) lag angående ändring i lagen den
6 maj 1964 (nr 541) om behandling i
fångvårdsanstalt;

7) lag angående ändrad lydelse av 2 §
lagen den 22 maj 1963 (nr 197) om allmänt
kriminalregister;

Tisdagen den 17 maj 1960

Nr 24

Ang. beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

8) lag angående andrad lydelse av
4 § lagen den 24 mars 1944 (nr 133)
om kastrering.

Sinnessjuklagen den 19 september
1929 (nr 321) hade föreslagits upphävd.
Enligt propositionen skulle i fortsättningen
all frivillig vård för psykisk
sjukdom regleras av bestämmelserna i
sjukvårdslagen den 6 juni 1902 (nr 242)
på samma sätt som kroppssjukvården.
Den som själv sökte sjukhusvård för
psykisk sjukdom skulle icke i något fall
kunna hållas kvar på sjukhuset mot sin
vilja.

Möjligheten att i vissa fall bereda
psykiskt sjuka vård på sjukhus även
mot deras vilja kunde icke helt undvaras.
I propositionen hade föreslagits
att bestämmelser om villkoren för att
detta skulle få ske skulle få sin plats
i en särskild lag, benämnd lag om beredande
av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall.

Förutsättningen för att någon skulle
kunna beredas vård enligt den föreslagna
Jagen vore, att han lede av psykisk
sjukdom och att sluten psykiatrisk
vård vore oundgängligen påkallad med
hänsyn till sjukdomens art och grad
och till att vissa s. k. specialindikationer
förelåge. Vidare avsåges intagning
efter domstols förordnande i brottmål
kunna ske i samma omfattning som för
närvarande. Härutöver hade föreslagits
en s. k. medicinsk specialindikation.
Denna innebure, att den sjuke
skulle kunna beredas vård mot sin vilja,
om han uppenbarligen saknade sjukdomsinsikt
till följd av sjukdomen och
kunde få sitt tillstånd avsevärt förbättrat
genom vården eller avsevärt
försämrat om den utebleve.

Med psykisk sjukdom jämställdes psykisk
abnormitet som icke vore psykisk
sjukdom eller psykisk efterblivenhet.

Begreppet mentalsjukhus skulle utmönstras
ur lagstiftningen. Bestämmande
för var vård skulle beredas med
stöd av den föreslagna lagen vore sjukvårdslagens
regler, att vård skulle be -

redas på sjukhus eller klinik, som avsåges
för vården i fråga.

Lagförslaget innehöll utförliga regler
om vem som finge göra ansökan om
intagning. Ansökningen skulle vara
skriftlig. Vårdintyg av läkare skulle bifogas.
Om den medicinska specialindikationen
åberopades skulle intyget vara
utfärdat av läkare, som hade specialistbehörighet
i psykiatri.

Den nuvarande principen att vårdbehovet
skulle prövas av två av varandra
oberoende läkare — den som
utfärdade vårdintyget och överläkaren
vid sjukhuset — markerades starkare
i den föreslagna lagen. För intagning
på visst sjukhus finge i princip icke
godtagas vårdintyg av läkare, som vore
knuten till den slutna psykiatriska vården
vid det sjukhuset.

Vårdbehovsprövning skulle göras av
överläkaren inom i regel tio dagar efter
intagningen.

Såväl beslut om intagning som beslut
vid vårdbehovsprövningen att patienten
alltjämt skulle vara intagen på
sjukhuset finge överklagas till en lokal
utskrivningsnämnd.

När förutsättningarna för intagning
mot patientens vilja icke längre förelåge,
skulle han omedelbart skrivas ut
från sjukhuset. Enligt huvudregeln beslutade
överläkaren om utskrivning.
Vägrade överläkaren utskrivning skulle
beslutet kunna överklagas till den lokala
utskrivn.ingsnämnden. När det
gällde patienter som domstol överlämnat
till vård och vissa med dem jämställda
personer skulle det ankomma på
utskrivningsnämnden att besluta om
utskrivning i första instans.

Enligt förslaget skulle utskrivningsnämnden
bestå av en jurist som ordförande,
en läkare som borde vara särskilt
kunnig i psykiatri och en person
med erfarenhet i allmänna värv. Läkare
som tjänstgjorde inom den slutna
psykiatriska vården finge icke som ledamot
deltaga i handläggningen av
ärende som rörde patient på det sjukhus
där han tjänstgjorde.

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966

Ang. beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

Utskrivningsnämndens beslut i intagnings-
och utskrivningsfrågor skulle
enligt förslaget kunna överklagas till
en central nämnd. Denna kallades psykiatriska
nämnden och skulle ersätta
den nuvarande sinnessjuknämnden.

Den nya lagstiftningen hade föreslagits
träda i kraft den 1 januari 1967,
d. v. s. samtidigt som landstingen övertoge
huvudmannaskapet för mentalsjukvården.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna nr 695
i första kammaren av herrar Kaijser
och Blomquist samt nr 856 i andra
kammaren av fru Kristensson och herr
Hedin,

2) de likalydande motionerna nr 696
i första kammaren av herr Pettersson,
Harald, och herr Carlsson, Eric, samt
nr 855 i andra kammaren av herr Gustavsson
i Alvesta och herr Larsson i
Borrby,

3) motionen nr 701 i första kammaren
av herr Åkerlund,

4) motionen nr 841 i andra kammaren
av herrar Hedlund och Ohlin,

5) motionen nr 857 i andra kammaren
av fröken Wetterström m. fl. samt

6) motionen nr 858 i andra kammaren
av herr Wiklund och fröken Elmén.

I motionerna 1:695 och 11:856 hade
yrkats, att riksdagen skulle antaga det
till propositionen nr 53 fogade förslaget
till lag om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall, m. m., med
de ändringar, att 6 och 10 §§ erhölle
i motionerna föreslagen lydelse, att efter
36 § intoges en ny 37 § av i motionerna
angiven lydelse samt att 37 och
38 §§ enligt förslaget erhölle beteckningen
38 och 39 § §.

De i dessa motioner framlagda förslagen
avsågo

betr. förfarandet vid intagning på
handlingar,(G och 10 §§), att läkare,
anställd vid den klinik inom den slutna
psykiatriska vården, på vilken den
sjuke skulle intagas, finge rätt att utfärda
vårdintyg om det innebure avsevärda
olägenheter för den sjuke att
skaffa intyg av annan läkare. Vidare
ansåge motionärerna, att sjukhusläkaren
skulle äga rätt att fatta preliminärt
beslut om intagning, vilket skulle prövas
av utskrivningsnämnden inom 72
timmar,

betr. den fria intagningsformen vid
intagning för vård, att, om särskilda
skäl vore därtill, den som intoges enligt
den fria intagningsformen skulle
kunna överföras till vård med kvarhållningsrätt
efter preliminärt beslut av
den för vården ansvarige läkaren, under
förutsättning att denne försäkrat
sig om samtycke från person, som vore
behörig att föranstalta om vård, och
att beslutet underställdes utskrivningsnämnden,
som hade att inom 72 timmar
avgöra ärendet,

betr. tystnadsplikt, att hänvisning till
sjukvårdslagens regler om tystnadsplikt
skulle införas i förslaget till lag om
sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Vidare
hade motionärerna hemställt om
en särskild bestämmelse i lagförslaget
om att handlingar rörande de sjuka
skulle förvaras så, att obehöriga icke
kunde komma åt dem.

I motionen 11:841 hade hemställts,
att riksdagen vid sin behandling av
ifrågavarande lagförslag måtte för sin
del besluta, att i lagen skulle ingå ett
stadgande om rätt för intagen att erhålla
offentligt biträde i den omfattning,
som föreslagits av sinnessjuklagstiftningskommittén.

I motionen II: 857 hade anhållits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte uttala, att förslag till ny giftermålsbalk
i de delar, som avsåge medicinska
äktenskapshinder, borde föreläggas
riksdagen i sådan tid, att be -

Tisdagen den 17 maj 1966

Nr 24

Ang. beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

stämmelserna kunde träda i kraft den
1 januari 1967, samt att tillämpningsföreskrifter
avseende lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall, m. m., vad gällde läkares anmälningsplikt
till pastorsämbete rörande
äktenskapshinder icke måtte utfärdas
förrän riksdagen tagit ställning till förslaget
om giftermålsbalk.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen med bifall till förevarande
proposition, nr 53, såvitt den
anginge 6 och 10 §§ i förslaget till lag
om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall, måtte avslå motionerna
1:695 och 11:856, i motsvarande
del;

B. att riksdagen med bifall till propositionen,
såvitt den anginge 4 § i
förslaget till lag om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall, måtte
avslå motionen 11:858 i motsvarande
del;

C. att riksdagen med bifall till propositionen,
såvitt den anginge 15 §
i förslaget till lag om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall, måtte
avslå motionen I: 701 i motsvarande
del;

D. att riksdagen, med bifall till propositionen,
såvitt den anginge 29 § i
förslaget till lag om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall, måtte
besluta, att motionerna 1:696 och II:
855, i motsvarande del, icke skulle föranleda
någon åtgärd;

E. att riksdagen med bifall till propositionen,
såvitt den anginge 26 och
32 §§ i förslaget till lag om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,
måtte avslå motionen II: 841 i motsvarande
del;

F. att riksdagen med avslag å motionerna
1:695 och 11:856, såvitt de anginge
införande av ytterligare en paragraf
i förslaget till lag om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall, måtte — med förklaring att riks -

dagen funnit visst tillägg böra göras
till det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall —
bifalla propositionen i de delar, som
icke omfattades av vad utskottet hemställt,
med den ändringen, att 22 § erhölle
i utlåtandet angiven lydelse;

G. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 695 och II: 856, såvitt de anginge
överflyttning av den som intagits
enligt den fria intagningsformen till intagning
med kvarhållningsrätt, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet i denna del anfört;

H. att motionen II: 858, såvitt den anginge
en effektiv tillsyn, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

J. att motionen 11:857 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

vid utskottets hemställan under A
och G

/. av fru Hamrin-Thorell, herrar Eric
Carlsson och Rimmerfors, fröken Wetterström
samt herr Jonsson, vilka ansett,
att utskottets yttrande i vissa angivna
delar bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med bifall
till förevarande proposition, nr 53,
såvitt den anginge 6 och 10 §§ i förslaget
till lag om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall, måtte avslå
motionerna I: 695 och II: 856, i motsvarande
del;

vid utskottets hemställan under E

II. av fru Hamrin-Thorell, herrar
Eric Carlsson, Edström, Rimmerfors
och Gustavsson i Alvesta, fröken Wetterström
samt herr Jonsson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionen II: 841 måtte antaga 26 och
32 §§ i förslaget till lag om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966

Ang. beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

med de ändringarna, att paragraferna
erhölle i reservationen angiven lydelse;

vid utskottets hemställan under F

III. av herr Kaijser, som dock ej antytt
sin mening;

vid utskottets hemställan under J

IV. av herr Eric Carlsson, som likväl
ej antytt sin åsikt.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande, vid utskottets hemställan
under J, av fru Hamrin-Thorell,
herr Rimmerfors och fröken Wetterström.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Förra onsdagen fattade
riksdagen ett viktigt beslut om huvudmannaskapet
för den psykiatriska sjukvården.
Landstingen blir från och med
den 1 januari 1967 huvudmän även för
denna del av sjukvården. En utveckling
mot en enhetlig sjukvårdsorganisation,
som länge pågått, fick därmed sin slutliga
bekräftelse.

Bakgrunden är väl känd. Vi vet att
förbättrade medicinska möjligheter och
ökade personella och materiella resurser
har lett fram till en allt effektivare
vård. Den ökade patientomsättningen
har medfört en reducering av vårdtiderna
med mer än hälften. För nyinskrivna
patienter utgör vårdtiden numera
i genomsnitt endast någon månad.
De förbättrade förhållandena har medfört
att patienterna i allt större utsträckning
också själva söker psykiatrisk
vård, varigenom behandlingen många
gånger kan sättas in på ett tidigare
stadium och därmed ge bättre resultat.
Det är därför angeläget att understryka,
att sjukvård bör bedrivas på i princip
samma villkor oavsett om en sjukdom
kan karakteriseras som mentalsjukdom
eller kroppssjukdom.

Detta har också, herr talman, varit
ett viktigt motiv vid utformningen av
det förslag till ny lag som vi nu skall
besluta. Denna nya lag om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

utgör jämte huvudmannaskapsreformen
en stadsfästelse av integrationen mellan
kroppssjukvård och mentalsjukvård.

Den nya lagen skall ersätta 1929 års
sinnessjuklag. Enligt den skulle ursprungligen
all intagning grundas på
skriftlig ansökan och den sjuke kunde
hållas kvar på sjukhuset mot sin vilja.
Man brukar kalla det för att sjukhuset
har retentionsrätt.

År 1959 infördes en möjlighet för
den, som själv söker vård på mentalsjukhus,
att gå in utan formaliteter. I
princip kan en sådan patient när som
helst lämna sjukhuset. I särskilda fall
kan dock patienten — främst om han
är farlig för annans säkerhet eller eget
liv -— föras över till att vara intagen
med retentionsrätt.

Det lagförslag som vi debatterar i dag
grundar sig på ett förslag av sinnessjuklagstiftningskommittén.
Remissbehandlingen
av kommittéförslaget var i princip
välvillig, men man vände sig allmänt
mot att den föreslagna lagen innehöll
regler även om den vård, som en
sjuk person frivilligt underkastar sig
på mentalsjukhus, och mot att hela mentalsjukvården
alltjämt skulle regleras
för sig, skild från annan sjukvård. Vidare
framfördes åtskilliga erinringar av
mera teknisk art.

Regeringsförslaget vilar på en helt ny
princip för mentalsjukvårdens ställning.
Den slutna mentalsjukvården skall i
princip regleras av samma bestämmelser
som annan sjukhusvård. Sjukvårdslagens
regler blir alltså helt ut tillämpliga
även på vård för psykisk sjukdom.

Enligt sjukvårdslagen får den, som
är i behov av vård eller observation, tas
in på sjukhus. Intagningen skall äga
rum på sjukhus eller klinik som är avsedd
för den vård det här gäller.

Begreppet mentalsjukhus försvinner.

För den som frivilligt söker sjukhusvård
på grund av psykisk sjukdom skall
inga andra regler än sjukvårdslagens
gälla. Inte i något fall skall den som
gått in frivilligt få hållas kvar mot sin
vilja; han skall alltid skrivas ut då han

Tisdagen den 17 maj 1900

Nr 21

Ang. beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

tiegiir det. Är lian farlig får sjukhuset
underrätta myndighet eller anhörig om
att han skrivs ut, så att dessa eventuellt
kan göra behörig ansökan om tvångsintagning.
Den risk som kan ligga i att
på detta sätt släppa ut den som kan anses
farlig har tagits medvetet för att
den fria intagningen inte skall misskrediteras
i allmänhetens ögon. Den som
frivilligt sökt sjukhusvård skall inte
sättas i sämre läge än den som inte
gjort det.

Förhoppningen är att den frivilliga
intagningen också skall dominera. Redan
nu överväger intagning på egen ansökan.
Av sammanlagt 27 000 intagningar
på mentalsjukhus år 1962 skedde omkring
10 000 på ansökan av annan och
återstoden, cirka 17 000, på den sjukes
egen begäran. Härtill kom cirka 14 000
intagningar på psykiatriska lasarettskliniker.

De psykiska sjukdomarnas egenskap
att i många fall helt infiltrera de sjukas
personlighet liksom de allvarliga följder
sjukdomsyttringarna kan få för andra
människor gör att man inte kan undvara
möjligheten att i vissa fall bereda
den sjuke sluten vård även mot hans
vilja.

Det nya i förslaget är att de förutsättningar
under vilka detta skall kunna
öga rum noggrant specificeras i lagen
och att rättssäkerhetsgarantierna
förstärks.

Eftersom den föreslagna lagen endast
skall supplera sjukvårdslagen med regler
för de speciella fall, då vård kan
beredas oberoende av patientens samtycke,
benämns den nya lagen »lag om
beredande av sluten psykiatrisk vård
i vissa fall». Den innehåller bestämmelser
om intagning och utskrivning
samt några bestämmelser om inskränkning
i patienternas frihet under tiden
för behandlingen.

Huvudförutsättningen för att någon
skall kunna beredas vård enligt den
föreslagna lagen är att han lider avpsykisk
sjukdom och att sluten psykiatrisk
vård är oundgängligen påkallad

med hänsyn till sjukdomens art och
grad och till att viss s. k. specialindikation
föreligger.

Psykisk sjukdom, varmed i lagen uttryckligen
jämställs vissa andra abnormtillstånd,
t. ex. psykopati, är ett
vidsträcktare begrepp än sinnessjukdom,
d. v. s. psykos. Tillämpningsområdet
blir ändå begränsat till allvarliga
fall på grund av att vården skall vara
oundgängligen påkallad med hänsyn till
sjukdomens art och grad. Med art avses
därvid den diagnostiserade sjukdomen
och med grad omfattningen av dess ingrepp
i den sjukes personlighet.

Med den nya bestämningen vinns en
sakligt sett riktigare avgränsning än vid
användningen av begreppet sinnessjukdom.
Å ena sidan utesluts lätta tillstånd
som medicinskt är psykos, å andra sidan
innefattas svåra neuroser.

Det är inte tillräckligt för tvångsintagning
att en svårartad sjukdom föreligger.
Den måste också ta sig vissa bestämda
uttryck, de s. k. specialindikationerna.
Bland dessa kan nämnas följande:
den sjuke är farlig för annans
personliga säkerhet eller hälsa eller för
eget liv; han är ur stånd att ta vård om
sig själv; hans levnadssätt är grovt störande
för andra. Vidare avses intagning
efter domstols beslut i brottmål kunna
ske i samma omfattning som för närvarande.

Utöver vad nu sagts tar förslaget upp
en s. k. medicinsk specialindikation,
som innebär att den sjuke dels uppenbarligen
saknar sjukdomsinsikt, dels
kan få sitt tillstånd avsevärt förbättrat
genom vården eller avsevärt försämrat
om den uteblir. Det är av vikt att
påpeka, att den medicinska specialindikationens
tillämpning förutsätter att
den sjuke saknar sjukdomsinsikt. Han
har då inte heller den möjlighet, som
t. ex. en kroppsligt sjuk, men psykiskt
frisk person har att bedöma sitt tillstånd
och ta ställning till om han vill underkasta
sig sjukhusvård eller ej.

Det kan inte stå i överensstämmelse
med moderna principer för human män -

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966

Ang. beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

niskovård att samhället låter en sjuk
person, som inte kan bedöma sitt hälsotillstånd,
gå till spillo trots att bättring
är möjlig genom medicinsk behandling.

Den nya lagen får inte erbjuda sämre
möjligheter till medicinsk omvårdnad
än den nuvarande. Reglerna om behörighet
att göra ansökan, som alltjämt
skall vara skriftlig, är något ändrade,
men inte i princip. Vårdattest — i fortsättningen
kallad vårdintyg — av läkare
skall alltjämt krävas. Om den medicinska
specialindikationen åberopas, skall
vårdattesten vara utfärdad av läkare
som har specialistbehörighet i psykiatri.

Principen om att vårdbehovet skall
prövas av två av varandra oberoende
läkare — den som utfärdar vårdintyget
och överläkaren vid sjukhuset — markeras
starkare än i nuvarande lag. För
intagning på visst sjukhus får i princip
inte godtas vårdintyg av läkare, som är
knuten till den slutna psykiatriska vården
vid det sjukhuset. Vårdbehovsprövning
skall göras av överläkaren inom
i regel tio dagar efter intagningen.

Såväl beslutet om intagning som beslut
vid vårdbehovsprövningen att den
sjuke skall hållas kvar på sjukhuset
skall få överklagas hos utskrivningsnämnden.
Det är en nyhet. När förutsättningarna
får tvångsintagning inte
längre föreligger skall den sjuke skrivas
ut.

Om en överläkare inte vill skriva ut
en patient, skall denne kunna överklaga
beslutet hos den lokala utskrivningsnämnden.
Utskrivningsnämnden
blir helt fristående från överläkaren.
Denne skall alltså inte längre vara ledamot
av nämnden, som skall bestå av
en jurist som ordförande, en läkare,
som inte får vara knuten till den slutna
vården vid sjukhuset, och en person
med erfarenhet i allmänna värv. Utskrivningsnämndens
beslut skall fattas
genom majoritetsavgörande. Dess beslut
skall i princip vara motiverade. Utskrivningsnämnds
beslut skall kunna

överklagas hos en central nämnd — psykiatriska
nämnden — om det gått den
sjuke emot i intagnings- eller utskrivningsfrågor.
överläkaren, som inte längre
skall vara ledamot av utskrivningsnämnden,
får överklaga dess beslut hos
psykiatriska nämnden.

Herr talman! Detta är de viktigaste
nyheterna i lagförslaget, som praktiskt
taget helt godtagits under utskottsbehandlingen.

Endast på två punkter föreligger reservationsvrkanden
till utskottsutlåtandet.

Den ena reservationen tar upp ett
av sinnessjukhuslagstiftningskommittén
framfört förslag om offentligt biträde åt
en patient vid behandlingen av ett ärende
i utskrivningsnämnden eller psykiatriska
nämnden. Jag har i propositionen
angett skälen till att regeringsförslaget
inte har någon bestämmelse
om offentligt biträde, och jag nöjer mig
med att i detta sammanhang hänvisa till
propositionens motivering.

Den andra reservationen berör en
principfråga: rätten för den som frivilligt
söker sluten psykiatrisk vård att
när som helst lämna sjukhuset.

Som jag redan nämnt skall enligt
regeringens förslag den som frivilligt
sökt vård inte i något fall kunna hållas
kvar mot sin vilja.

Utskottsmajoriteten har pekat på att
det undantagsvis kan hända att en sådan
patient, då han begär att få lämna
sjukhuset, enligt sjukhusläkarens bedömande
är farlig för andra människors
personliga säkerhet eller eget liv. I valet
mellan att skapa särbestämmelser
för dessa fall eller att slå vakt om principen
att den frivilligt sökta vården
inte i något fall skall kunna omvandlas
till vård med kvarhållningsrätt har jag
stannat för att det sistnämnda alternativet
är det riktiga med hänsyn till den
stora betydelse denna fråga har för
förtroendet för den frivilliga intagningsformen.

Jag har i propositionen hänvisat till
att om en frivilligt ingången patient

Tisdagen den 17 maj 1900

Nr 24

Ang. beredande av .sluten psykiatrisk vård i vissa fall

skrivs ut, fastän han bedöms som farlig
för annans personliga säkerhet eller
eget liv, bör underrättelse härom lämnas
till någon som är behörig att genast
ansöka om intagning med kvarhållningsriitt.
Jag har som exempel på den
som kan göra sådan ansökan nämnt polismyndighet,
men avser givetvis inte
att utesluta anhöriga eller andra som
har rätt att göra ansökan. Jag kan hålla
med om att det i en del fall kan vara
lämpligt att vända sig till anhöriga
i stället för till en myndighet. Självfallet
bör läkarna också göra vad de kan
för att upplysa patienten om hans tillstånd
och söka förmå honom att stanna
kvar på sjukhuset.

Varken utskottsmajoriteten eller reservanterna
har intagit någon annan
principiell ståndpunkt än den som propositionen
har. Utskottsmajoriteten har
emellertid tryckt starkare på önskvärdheten
att förhindra att den sjuke lämnar
sjukhuset och utan att föreslå lagändring
förordat att man i lämpligt
sammanhang överväger vilka åtgärder
som kan vidtas i detta syfte.

Reservanterna är såvitt jag kan förstå
på samma linje som propositionen
och förutsätter endast att läkaren i första
hand vänder sig till de anhöriga i
stället för till polismyndigheten, när
den sjuke lämnar sjukhuset och läkaren
anser att han är farlig för andra eller
för sitt eget liv.

Som jag nyss påpekade har jag inte
med mitt uttalande i propositionen avsett
att förorda en underrättelse till
polismyndigheten, om det är lämpligare
att vända sig till de anhöriga.

Av det jag sagt framgår att reservationen
är mera i samklang med propositionens
förslag än vad utskottsmajoritetens
skrivning är, och jag ämnar för
min del här rösta för reservationen.

De få meningsskiljaktigheter som
kommit till uttryck i samband med utskottsbehandlingen
jävar inte mitt påstående
nyss om en reform i enighetens
tecken. Det är med glädje som jag konstaterar
att det råder allmän uppslut -

ning kring de principer som den föreslagna
nya lagen vilar på och kring den
utformning som dessa fått i lagförslaget.

Den nya lagen är jämte huvudmannaskapsreformen,
herr talman, en stadfiistelse
av integrationen mellan kroppssjukvård
och psykiatrisk vård, och därmed
tror jag att vi har tagit ett betydelsefullt
steg fram emot förbättrade
förhållanden inom svensk sjukvård.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Vi behandlar i denna
kammare mycket ofta frågor som rör
grupper av människor vilka på ett eller
annat sätt befinner sig i en svår situation,
och vi försöker samfällt att skapa
bättre förhållanden för dem. I dag går
vi att fatta beslut som direkt ingriper
i många människors liv på ett kanske
mer avgörande sätt än vad annars är
fallet. Det gäller en grupp sjuka människor,
mer eller mindre psykiskt skadade,
vilkas situation är mer ömtålig
än andras.

En del av dem har inte sjukdomsmedvetande
eller sjukdomsinsikt, och
då blir behandlingsmetoderna svårare
att välja än för dem som lider av någon
fysisk sjukdom. Förhållandet mellan
läkare, sjukhus och patienter blir ömtåligare,
och det är därför av största
vikt att den lag vi stiftar inger patienterna
förtroende till sjukvården. De
måste känna att de inte, på grund av
att de själva inte kan reagera som friska,
är utsatta för något övergrepp från
samhällets eller någon enskild människas
sida. De måste först och främst
känna tillit till vårt rättssystem och till
samhällets vilja att hjälpa dem.

Man hälsar därför med stor tillfredsställelse
det lagförslag om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
för vilken socialminister Aspling nyss
har lämnat en redogörelse. Det utgår
från att sjukvård skall bedrivas i princip
på samma villkor, oavsett om sjukdomen
karakteriseras som mentalsjukdom
eller kroppssjukdom — vården bör

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966

Ang. beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

i båda fallen regleras av de bestämmelser
som gäller för sjukvård. När mentalsjukhusen
sedan kommer under samma
huvudman som kroppssjukhusen
blir alltså sjukvårdslagen tillämplig på
mentalsjukvården i dess helhet.

Avsikten är alltså att i största möjliga
utsträckning skapa en gemensam lag.
Men det är uppenbart att i vissa fall
sluten psykiatrisk vård måste beredas
en mentalt sjuk människa oavsett den
sjukes inställning till vårdfrågan — han
kan behöva vård även om han inte själv
inser detta. Det är därför som en lag
av denna beskaffenhet behövs även i
framtiden.

Principen bör inte desto mindre vara
att den sjuke skall beredas vård på sjukhus
på egen begäran. Denna princip är
utomordentligt viktig som socialministern
också har framhållit, eftersom den
bör leda till att allt fler sjuka människor
i tid vågar söka läkar- och sjukhusvård
fullt frivilligt, och därmed en
förebyggande sjukvård kunna etableras
i större utsträckning än hittills.

Om den sjukes inställning till vårdfrågan
är sådan, att han inte vill frivilligt
söka vård men inte desto mindre
behöver vård, tillämpas alltså den
lag som vi nu skall besluta om och som
kallas lagen om sluten psykiatrisk vård
i vissa fall. Den sjuke intas på sjukhus
på någon annans initiativ, men då med
stöd av utförligt upprättade handlingar.

I lagen definieras och regleras mycket
noga de sjukdomstillstånd och de
motiv som skall föreligga för att den
sjuke mot sin vilja skall kunna tas om
hand. Socialministern har ju redogjort
för dessa saker, så jag behöver inte
kommentera dem närmare. Jag skulle
bara vilja framhålla att bestämmelserna
har kommit till stånd främst med
hänsyn till rättssäkerhetskravet.

Vid behandlingen i andra lagutskottet
var vi alla ense om de stora fördelarna
med denna lag om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Det
är endast på några få punkter som meningarna
har skilt sig.

1 princip är alla i utskottet eniga om
att den som frivilligt underkastat sig
psykiatrisk vård bör ha rätt att på egen
begäran också utskrivas, d. v. s. att
ingen som tillhör denna grupp skall
kunna kvarhållas mot sin vilja.

Utskottets majoritet har emellertid
beaktat det förhållandet, att den sjukes
tillstånd kan bli direkt försämrat under
sjukhusvården. Patienten kan, om
han skrivs ut, bli farlig för sig själv
eller för andra, menar utskottsmajoriteten.
Den anser därför att en patient
under vissa förhållanden skall kunna
kvarhållas på sjukhus mot sin vilja. En
person som frivilligt lägger in sig kan
med andra ord riskera att inte frivilligt
få lämna sjukhuset.

På denna punkt har vi reservanter en
avvikande mening, och vi ansluter oss
till propositionen. Enligt denna bör var
och en som frivilligt skriver in sig på
ett sjukhus vara absolut säker på att
han också får lämna sjukhuset, om han
så begär. På denna grundsten bygger
hela sjukvårdslagen, anser reservanterna,
även när det gäller de psykiskt sjuka,
och denna grundsten måste vara
säkert lagd.

Enligt experter som i decennier arbetat
med psykiskt sjuka är det ytterst
få fall, för att inte direkt säga uppkonstruerade
fall, som utskottsmajoritaten
har i blickpunkten; alltså fall där patienten
varit så frisk att han frivilligt
sökt sjukhusvård men blivit så försämrad
under vårdtiden att han måste
kvarhållas mot sin vilja och på ett eller
annat sätt överföras från sjukvårdslagen
till denna lag om beredande av sluten
psykiatrisk vård. Dessa fall är som
sagt utomordentligt få, och med ett
klokt handhavande från läkarnas sida
bör antalet kunna minska ännu mer
utan att principen om den frivilliga
intagningen och utskrivningen bryts.

Reservanterna förutsätter att, såsom
statsrådet Aspling också sade, de anhöriga
underrättas i första hand. Polisen
utanför porten som hotar den sinnessjuke
patienten anser vi vara en

Tisdagen den 17 maj 1966

Nr 24

Ang. beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

skräckbild som inte har någon motsvarighet
i verkligheten.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till reservation I.

I såvål intagnings- som utskrivningsärenden,
men kanske framför allt
de senare, är det av stor vikt att de omständigheter
klarläggs som ligger till
grund för bedömningen, om patienten
verkligen är farlig för sitt eget eller
annans liv och säkerhet, d. v. s. om vederbörande
uppfyller det s. k. farlighetsrekvisitet.
Det kan vid dessa tillfällen
vara nödvändigt att företa en
utredning, och för att patienten skall
kunna känna sig säker ur rättssynpunkt
är det enligt reservanternas mening
nödvändigt att han får hjälp av ett offentligt
biträde, såsom kommittén också
har föreslagit. Propositionen upptar
emellertid inte detta krav. Reservanterna
anser att det måste vara en styrka
för patienten, om en person för vilken
den sjuke har fullständigt förtroende,
eftersom han själv har fått vara
med om att välja denna person, tillvaratar
hans intressen. Att vänta tills
det införs generella bestämmelser om
offentligt biträde vid administrativa
frihetsberövanden anser vi reservanter
vara betänkligt ur många synpunkter.

Jag ber alltså, herr talman, att få
yrka bifall till reservation II.

Jag bär också anslutit mig till ett
särskilt yttrande, som är anknutet till
utskottets hemställan under punkt J.
Denna punkt berör avstyrkandet av en
motion, vilken hänför sig till anmälningsplikten
för läkarna. Dessa har
skyldighet att till pastorsämbetet anmäla
vissa utskrivna patienter, eftersom
vederbörande patient har äktenskapshinder
— alltså sådana hinder som
är upptagna i giftermålsbalken.

Denna anmälningsplikt har funnits
länge och är inte ny, men den används
ytterst sällan. Läkarna underlåter i de
allra flesta fall att till pastorsämbetet
anmäla att patienten har äktenskapshinder.
Men de underlåter också att meddela
patienten själv att äktenskapshin 2

Första kammarens protokoll 1966. Nr 21

der föreligger. Läkaren anser nämligen
att det kan verka mycket deprimerande
på den friskskrivne patienten, om
denne när han lämnar sjukhuset får
veta att det för honom föreligger äktenskapshinder.
Lagen är sådan, att det
för sinnessjuka och sinnesslöa föreligger
äktenskapshinder i full utsträckning,
om inte dispens lämnas av medicinalstyrelsen,
och för de friskskrivna
patienterna gäller detsamma under en
tid av tre år, men även då kan naturligtvis
medicinalstyrelsen ta ställning
till frågan och meddela dispens.

Situationer kan inträffa, då en läkare
har till pastorsämbetet anmält äktenskapshinder
och icke meddelat patienten
detta. Först när patienten kommer
för att ta ut lysning, blir han underkunnig
om att det föreligger äktenskapshinder
för honom. Det är alldeles
naturligt att en sådan situation är
högst otillfredsställande. Det är enligt
min mening nästan ofattbart att vi har
en lag som inte tillämpas så som jag
förmodar att lagstiftarna har ansett
det böra ske. Antingen skall anmälningsplikten
helt bort eller också bör
det vara läkarnas skyldighet att underrätta
såväl pastorsämbetet som de
friskskrivna patienterna om lagens bestämmelser.

I våra nordiska grannländer föreligger
också äktenskapshinder enligt giftermålsbalken
och kommer väl också
att föreligga i framtiden, om det förslag
som familjerättskommittén på nordisk
basis har framfört och som jag
förmodar resulterar i en proposition.
Men i varje fall i Norge och Danmark
föreligger ingen anmälningsplikt, och
där tycks det hela fungera tillfredsställande
— jag har inte haft möjligheter
att kontrollera på vad sätt.

Man kan ställa frågan, om anmälningsplikten
fyller någon funktion. Jag
skulle knappast tro att den gör det.
Det går ju att hejda en vigsel, men det
går inte att hejda människor från att
flytta tillsammans och få barn, varför
hindret egentligen är illusoriskt, efter -

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966
Ang. beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

som det är med hänsyn till avkomman
som äktenskapshindren införts. Det
finns naturligtvis en grupp av människor
som inte kan ta hand om de barn,
som de eventuellt sätter till världen och
som av eugeniska skäl inte bör sättas
till världen.

Då frågan om anmälningsplikten i
framtiden knappast kommer under riksdagens
provning, har vi emellertid velat
fästa Kungl, Maj :ts uppmärksamhet
på problemet. Vi anser nämligen
att det är mycket otillfredsställande
att ha en bestämmelse som inte efterlevs.
Men jag har i detta avsnitt, herr
talman, inte något yrkande.

Jag ber däremot att få yrka bifall till
de med I och II betecknade reservationerna.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag är motionär i denna
stora fråga, och det har föranlett mig
att begära ordet.

Utskottet har visserligen bara delvis
tagit hänsyn till det som framförts i
vårt motionspar, och jag har inte framfört
några särmeningar i utskottsutlåtandet.
Till utskottsutlåtandet finns från
min sida endast på en punkt en blank
reservation. I övrigt instämmer jag helt
och hållet i utskottets yrkanden.

Eftersom jag ändå vill utveckla de
synpunkter som legat bakom motionerna
även i övriga avsnitt, borde jag väl
rätteligen ha antecknat en blank reservation
inte bara till den nämnda
punkten utan till hela utskottsutlåtandet.
Jag har emellertid i anslutning till
avslutandet av utskottsbehandlingen
meddelat utskottsordföranden, att jag
i kammaren ämnade framföra mina
synpunkter och anhåller därför om
kammarens överseende med denna formella
inkonsekvens.

Jag ber också om kammarens överseende
med att jag kommer att bli
ganska utförlig — jag vill nämligen ge
en fyllig redogörelse för bakgrunden
till de förslag som framförts i motionerna.

Knappast inom någon del av sjukvårdens
vittomfattande områden har utvecklingen
under de senaste decennierna
varit så genomgripande och förhållandena
blivit så påtagligt omändrade
som inom den psykiatriska sjukvården.
Framför allt tack vare nya läkemedel,
de s. k. psykofarmaca, har
behandlingsresultat måtts som på ett
helt annat sätt än tidigare och vanligen
efter en vida kortare vårdtid möjliggjort
en återanpassning till det normala
samhällslivet av de intagna patienterna.
Samtidigt bär en modernisering och utbyggnad
av de till denna vård hörande
anstalterna ägt rum. Mentalsjukhusen
har upprustats och pykiatriska kliniker
har inrättats.

Man kan säga att här har ett intressant
och mycket betydelsefullt växelspel
ägt rum. De moderna läkemedlen
botar väl i princip inte sjukdomen eller
avlägsnar de orsaker, som ligger
bakom den, men de förändrar de symtom
som sjukdomen ger och gör de
sjuka tillgängliga för andra behandlingsåtgärder
på ett helt annat sätt än
tidigare. Detta har möjliggjort en omorganisation
och en omstrukturering av
den psykiatriska sjukvårdens enheter,
så att de till sitt allmänna utseende
både lokalmässigt och i fråga om det
klientel, som vårdas inom dem, helt och
hållet ändrat karaktär. Vården har också
fått en helt annan inriktning än tidigare,
en inriktning mot aktivitet med
sikte på en rehabilitering och återanpassning.
Det är först genom denna
samverkan mellan farmakologisk terapi
och goda resurser i övrigt inom en för
den sjuke trivsam miljö, som man kan
räkna med att helt kunna tillgodogöra
sig de möjligheter som den moderna
psykiatriska behandlingen innehåller.

överförandet av den psykiatriska
sjukvården till landstingens huvudmannaskap
är en organisatorisk förändring
som i detta sammanhang också har sin
betydelse. I det avseendet vill jag helt
och hållet instämma i vad statsrådet
Aspling sade för en stund sedan. Också

Tisdagen den 17 maj 1906

Nr 24

Ang. beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

det ar nämligen ett led i den utveckling
som gjort att det nu ter sig både naturligt
och önskvärt att jämställa den psykiska
sjukvården med den kroppsliga
sjukvården, inte bara i fråga om de
resurser med vilka den är utrustad
utain också i fråga om de föreskrifter
enligt vilka den regleras. Härigenom
möjliggörs ju också, att vårdformerna
kan anknytas till samma sjukhusenheter,
och detta i sin tur kan ytterligare
bidra till att avlägsna den särställning
som den psykiatriska sjukvården trots
allt alltjämt i viss män har i det allmänna
medvetandet.

I>en grundtanke, som ligger bakom
Kungl. Maj:ts proposition nr 53, överensstämmer
med dessa allmänna riktlinjer.
Vård vid psykiatrisk vårdavdelning
skall i princip kunna sökas och
beredas under samma former som vård
vid andra specialiteter. Det är en grundläggande
idé som måste vara riktig.
De förslag, som framläggs, betyder en
anpassning av lagstiftningen till den
ändrade situationen. Det måste vara
riktigt att den psykiatriska vården, såsom
i propositionen föreslås, väsentligen
regleras genom föreskrifterna i
sjukvårdslagen.

Till alla delar är detta ändå inte möjligt.
Ibland får den sjuke genom sin
sjukdom förmågan till adekvat, självständigt
handlande inskränkt eller upphävd,
och det kan i samband därmed
av olika anledningar bli nödvändigt
att mot hans vilja ta hand om honom
för sluten vård. Den vården syftar i
första hand till att i möjligaste mån
återställa hans handlingsförmåga. Den
avser också att skydda honom själv och
eventuellt också andra personer mot
följder och skador som den sjuke kan
förorsaka till följd av sin sjukdom.

Men den innebär också ett frihetsberövande.
Det måste därför betraktas
som en ur rättssäkerhetssynpunkt angelägen
uppgift att med noggranna föreskrifter
reglera denna form av den
slutna psykiatriska sjukvården.

I den motion som herr Blomquist

och jag väckt i denna kammare och som
fru Kristensson och herr Hedin väckt
i andra kammaren, har vi velat ytterligare
understryka en principiell synpunkt.
Det är en angelägen uppgift att
samordna den öppna och den slutna
psykiatriska vården. Endast på så sätt
blir den så jämställd och så likställd
med annan sjukvård som möjligt. En
sådan samordning äger nämligen rum
inom andra specialiteter, där det är en
given fördel om samma läkare kan i
öppen vård bedöma behovet av intagning
ocli vård på sjukhus, kan leda
vården av den i sjukhuset intagne och
därefter också kan följa hans eftervård
efter utskrivningen från sjukhuset. Sä
bör det också vara inom den psykiatriska
specialiteten. Redan nu äger en
icke obetydlig öppen vård rum vid de
psykiatriska klinikerna. Också vid mentalsjukhusen
förekommer en sådan i
för varje år ökande omfattning. Såsom
sinnessjukvårdslagstiftningskommittén
och alldeles särskilt ledamoten
Åmark i sitt särskilda yttrande framhållit,
kommer i framtiden öppen vård
att i stor omfattning bedrivas vid mentalsjukhusen
— såsom dessa sjukhus
benämnes enligt den nomenklatur som
gäller tills den nya lag, va skall fatta
beslut om i dag, träder i kraft.

Att skilja mellan i öppen och sluten
vård verksamma läkare blir då formalistiskt
och orealistiskt. Det torde vara
eu riktigare princip att hjälpverksamhetsläkaren
i sin nuvarande form får
försvinna och att alla de inom den psykiatriska
vården vid sjukhusen verksamma
läkarna får sköta sina patienter
vare sig dessa vårdas intagna på sjukhuset
eller i öppen vård. Endast så
kan man konsekvent handla i enlighet
med principen om kontinuitet i vården.

Jag har från min egen erfarenhet ett
mycket starkt intryck av betydelsen av
kontinuitet i vården inom den somatiska
sjukvården. Jag kan väl förstå att
en sådan kontinuitet kan ha ännu större
betydelse i den psykiatriska sjukvården,
där patientens förtroende för lä -

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966

Ang. beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

karen måste vara av grundläggande betydelse
för uppnående av den kontakt
mellan patient och läkare, som kan
vara avgörande för ett gott resultat av
vården, och där läkarens noggranna
kännedom om patientens personlighet
och förhållanden måste vara väsentlig
för att han skulle kunna vinna detta
förtroende.

Det är uppenbarligen en svår uppgift
att i en lagstiftning kombinera det
som krävs för tillgodoseende av erforderlig
rättssäkerhet gentemot obefogat
frihetsberövande med det som ger största
möjlighet till ändamålsenlig vård och
att i så ringa grad som möjligt införa
sådana bestämmelser som kommer att
skilja denna del av den psykiatriska
vården från sjukvården i allmänhet.

I vår motion framhåller vi att de
principer som ligger till grund för propositionen
och för de lagförslag som föreslås
bli antagna i stort sett på ett
lyckligt sätt löser denna uppgift. På
några få punkter framför vi i motionerna
avvikande meningar och förslag till
vissa ändringar i lagstiftningen. Intet
av våra förslag till ändringar har godtagits
av utskottet, och ändå har från
min sida i utskottet bara en blank reservation
avgivits, som jag tidigare omnämnde.
Det sammanhänger med att utskottet
gör en del uttalanden som enligt
min mening visar en mycket stor förståelse
för de synpunkter som framförts
i motionerna.

Statsrådet har redan tidigare pekat
på de omständigheter som det rör sig
om. Jag har bedömt saken så att vi i
dagens läge får vara nöjda med det uttalande
som utskottet har gjort. Jag
hoppas emellertid att utvecklingen skall
gå därhän att ännu färre särbestämmelser
skall behövas för den psykiatriska
sjukvården, och att också psykiatern
i sin verksamhet skall kunna känna sig
helt fri från särbehandling. Jag räknar
också med att de synpunkter som framförts
i motionen och som till väsentliga
delar beaktats i utskottets skrivning åtminstone
i någon mån skulle kunna bli

beaktade vid fastställandet av den stadga
som måste tillkomma för att reglera
det närmare handlandet i enlighet med
det lagförslag som nu skall antagas eller,
om detta inte kan ske, att motsvarande
önskemål på något sätt skall kunna tillgodoses.
Sker det inte nu är det min
förhoppning att det skall kunna ske
inom en inte alltför avlägset belägen
framtid. Jag tror att tiden för misstroendet
mot psykiaterna snart skall
vara ute och att man skall kunna betrakta
dem med samma förtroende som
vi läkare i andra fack i allmänhet känner
oss omfattade av.

Det är nämligen obestridligen så att
en psykiater som studerar det föreliggande
förslaget till lag om sluten psykiatrisk
vård i vissa fall måste komma
till den slutsatsen att även detta lagförslag
andas ett visst misstroende mot
de läkare som vill ägna sig åt psykiatri.
De kan inte undgå att känna att de är
i viss mån suspekta figurer. Det är tråkigt,
ty det bidrager inte till att underlätta
rekryteringen till facket, och den
är besvärlig som vi alla vet. Två läkare
med starkaste möjliga garantier för att
de är oberoende av varandra måste anlitas
för viktigare avgöranden, vilket
betyder att varje beslut av en psykiater
i en sådan viktig fråga a priori måste
misstänkas, måste kontrolleras. Vi accepterar
i dagens läge den kontrollen, vi
vänder oss inte mot den. Vi accepterar
den i den personliga rättssäkerhetens
intresse, men vi måste också förstå att
psykiaterna jämför sin ställning med
det förtroende en läkare i allmänhet,
en läkare som vårdar somatiskt sjuka
som regel åtnjuter, och det är inte så
underligt att man känner sig en smula
avundsjuk. Psykiatern säger t. ex. att
en kirurg ensam får avgöra om han
skall operera en medvetslös patient och
det utan att det behöver skrivas några
papper alls. Om han däremot själv vill
för sluten vård med kvarhållningsrätt
ta in en patient som han väl känner
och som är helt förvirrad och i fråga
om vilken han väl vet vilka risker det

Tisdagen den 17 maj 1900

Nr 24

Ang. beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

kan innebära att han går ute, så får han
inte göra det. I fråga om vissa smittsamma
sjukdomar som innebär risker
för omgivningen kan en läkare förordna
om sluten vård bara på misstanken
om sådan sjukdom, men när det gäller
psykiatriska sjukdomar som också kan
innebära risker inte bara för den sjuke
själv utan också för omgivningen får
den läkare som bäst känner patienten
inte ensam göra det. Minnet av händelser
i gången tid ligger naturligtvis kvar
och färgar bilden. Visst är det tydligt
att händelser passerat då personer intagits
för sluten vård vid mentalsjukhus
utan att — enligt vad man i efterhand
kunnat döma —• tillräckliga skäl för
detta frihetsberövande förelegat. Obestridligen
har också fall förekommit då
detta frihetsberövande av andra använts
för ett otillbörligt utnyttjande av
den inspärrades ekonomiska tillgångar.
Det kan dock vara skäl att också erinra
om att i andra fall, som givit genljud
i pressen, det slutliga förloppet senare
visat att den psykiatriska bedömningen
i själva verket varit riktig, ett konstaterande
som av naturliga skäl däremot inte
blev föremål för samma debatt i
pressen.

Det är klart att man i möjligaste mån
vill gardera sig mot misstag av antydd
art. Det finns i lagförslaget flera olika
garantier för att en onödig eller felaktig
intagning av en patient med kvarliållningsrätt,
s. k. intagning på handlingar
inte skall komma till stånd. En
garanti är att sådan intagning bara får
ske vid vissa klart angivna tillstånd, en
annan garanti är att en läkare anställd
inom den slutna vården vid det sjukhus
på vilket patienten skall intas — i undantagsfall
kan förbudet inskränkas till
att gälla den klinik på vilken patienten
skall tas in —- inte frår utfärda vårdintyget,
och en tredje garanti är, som redan
nämnts, att två läkare, som är oberoende
av varandra, skall bedöma om
vård är behövlig. Förutom den som utfärdat
vårdintyget skall överläkaren vid
den klinik där intagning skett inom

tio dagar efter intagningen pröva om
vård kan beredas enligt denna lag.

Kravet att vårdintyg under inga förhållanden
skall få skrivas av läkare anställd
inom den slutna vården vid klinik
på vilken den sjuke skall intas är
en ur rättssäkerhetssynpunkt visserligen
beaktansvärd princip, men den
kan ur praktisk synpunkt bli ett besvärande
hinder. Principen blir i själva
verket ofta meningslös och illusorisk,
då t. ex. hjälpverksamhetsläkaren anlitas
för att mer eller mindre formellt
utfärda vårdintyg för eu patient som
han känner mycket sämre än den psykiater
gör som inte har -rätt att utfärda
intyget. På vissa håll i vårt land siktar
man numera till att göra små sjukhusenheter
inom den psykiatriska vården.
Man hoppas på det sättet få en gynnsammare
miljö för patienterna på inrättningar
av mindre anstaltsliknande
natur. Sådana små enheter, som ofta
-torde förläggas till mindre orter, kan
komma att bestå bara av en psykiatrisk
klinik. Det måste innebära en betydande
och besvärande omgång, om man
vill från den öppna vården ta in en
patient på s. k. specialindikation. Den
indikationen innebär att vederbörande
uppenbarligen saknar sjukdomsinsikt
till följd av sjukdomen och kan få sitt
tillstånd avsevärt förbättrat genom
vården eller avsevärt försämrat om
vården uteblir. Om den indikationen
föreligger, måste vårdintyget utfärdas
av en läkare med specialistkompetens
i psykiatri, såsom departementschefen
här tidigare framhållit. Man blir i sådana
fall helt säkert många gånger nödsakad
att sända den sjuke till en läkare
med specialistkompetens i psykiatri
boende på annan ort, för att de-nne skall
ta ställning till frågan om den sjuke
kan förbättras genom intagning på
sjukhuset.

En ännu mera påfallande olägenhet
inträffar, om en patient som vårdas
enligt sjukvårdslagen — och alltså i
princip får lämna sjukhuset när han
så önskar — blir försämrad och kom -

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966

Ang. beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

mer i den situationen att han behöver
vård, trots att han under inflytande av
sina sjukliga föreställningar kräver att
bli omedelbart utskriven. Så länge som
den sjuke är kvar på sjukhuset kan någon
åtgärd inte vidtas. Det får, såsom
departementschefen framhåller i propositionen
och såsom han också framhöll
i sitt inlägg här i debatten i dag,
inte förekomma att handlingar anskaffas
medan patienten är kvar på sjukhuset
och att han således överförs till
att bli intagen med kvarhållningsrätt
medan han ännu befinner sig på sjukhuset.
Så fort patienten har lämnat
sjukhuset kan emellertid en stor apparat
sättas i gång för att ta hand om
honom, om så skulle erfordras.

Departementschefens beskrivning i
propositionen av situationen är dramatisk.
Jag kan inte underlåta att citera
vad han där skriver, även om jag måste
konstatera att han i sitt yttrande här
i kammaren har mjukat upp beskrivningen
en del. Det står så här i propositionen:
»Skulle det inträffa att en
patient, som tagits in enligt den fria
intagningsformen, vid utskrivningstillfället
bedöms vara farlig för annans
personliga säkerhet eller eget liv, bör
underrättelse härom omedelbart lämnas
polismyndighet eller annan som är
behörig att göra ansökan om intagning
enligt lagen om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall, så att sådan
intagning genast kan komma till
stånd.» Detta betyder också att den
sjuke kan återföras till sjukhuset först
sedan en annan läkare, som är betydligt
mindre förtrogen med patientens sjukdom,
har tillkallats och utfärdat ett vårdintyg,
varvid denne läkare naturligtvis
till det väsentliga måste bygga sina uppgifter
i vårdintyget på de upplysningar
han har fått från sjukhuset.

Jag tycker att detta förfarande är en
oformlighet. Jag förstår departementschefens
motiv, när han »efter noggrant
övervägande», som det står i propositionen,
stannat vid denna lösning, som
ju inte är den som de sakkunniga i ut -

redningen kom till. Det är för förtroendet
för den fria intagningen väsentligt
att denna inte under några förhållanden
får övergå till vård med kvarhållningsrätt,
menar departementschefen.
Ja, det kan så vara. För mig ter det sig
på något sätt hederligare att redan
från början medge att den situationen
kan inträda att man måste kvarhålla
vederbörande än att låtsas som om den
sjuke alltid skulle kunna komma i väg
och sedan skicka polis efter honom
eller underrätta någon anhörig eller någon
myndighet så att han så fort han
har kommit utanför sjukhusets dörrar
åter kan omhändertagas.

Enligt min mening är detta tillvägagångssätt
inte bara ohederligt utan kan
också innebära risker för den sjuke själv
eller för hans anhöriga. Det kan vara
så att den sjuke under inflytande av
sina sjukliga föreställningar på ett listigt
sätt lyckas ta sig förbi polisen eller
andra som alarmeras och kan nå fram
till att utöva sin hämndeakt mot den
eller dem som han vill åt eller att ta
sitt eget liv. Tillvägagångssättet med
omhändertagande, hur det än sker och
hur det än verkställs, måste även betyda
ett psykiskt trauma för den sjuke.
Situationen har av erfaren psykiater
beskrivits på ett drastiskt sätt. Jag vill
påpeka att fru Hamrin-Thorell sade,
att experter som i årtionden har sysslat
med detta godtar propositionens
skrivning. Jag kan hävda att andra
experter, som också i decennier har
sysslat med detta, inte är nöjda med
den utformningen. Den expert som jag
här vill citera har uttryckt det så här:
»Varje svensk medborgare kan räkna
med att mot sin vilja bli omhändertagen
för vård om hans psykiska tillstånd
ovillkorligen kräver det, oberoende av
var han befinner sig i vårt land — med
ett enda undantag; om han råkar befinna
sig just där han måste vara, nämligen
på den psykiatriska vårdavdelning
där han kan få erforderlig vård.»
Formuleringen är tillspetsad men i hög
grad illustrerande.

Tisdagen den 17 maj 196(i

Nr 24

Ang. beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

I vår motion har vi ett förslag om
rätt för vederbörande läkare att fatta
ett preliminärt intagningsbeslut som
efter några få dagar skulle prövas av
intagningsnämnden. Det skulle då bli
två av varandra oberoende läkare som
granskade intagningen, och därtill en
jurist som är eller har varit domare.
Rättssäkerheten skulle därigenom vara
väl tillgodosedd, tycker vi.

Ut skottsmajoriteten har haft mycket
stor förståelse för den kritik som vi
framfört mot det sätt på vilket detta
beskrivits och reglerats i propositionen.
Utskottet anför, såsom departementschefen
tidigare nämnt, att det
borde bringas till Ivungl. Maj:ts kännedom
att man i lämpligt sammanhang
bör överväga vilka åtgärder som kan
bli erforderliga i anledning av vad utskottet
anfört.

Utskottet har visat mindre förståelse
för önskemålet att en psykiater vid ett
mentalsjukhus —- för att än en gång använda
hittillsvarande terminologi — eller
vid en psykiatrisk klinik, som sköter
den sjuke i öppen vård och har en
god kännedom om hans vårdbehov och
hans eventuella behov av vård med
kvarhållningsrätt, skall ha möjlighet att
under liknande villkor få ta hand om
honom för sådan sluten vård. Utskottet
har dock klart för sig att båda dessa
förhållanden har ett intimt samband
med varandra. Jag har accepterat utskottets
betraktelsesätt helt och hållet
men får kanske ändå uttrycka den
uppfattningen att det är litet synd att
utskottet inte godtagit motionens uppfattning
i detta avseende. Om utskottet
delat motionens uppfattning även på
denna punkt hade det ju varit möjligt
att godta det ändringsförslag till lagförslaget
som ingår i vår motion. Det
förslaget täcker nämligen båda de nu
anförda förhållandena. Jag har emellertid
som sagt inte velat driva saken
till dess spets och har därför inte heller
reserverat mig till förmån för motionens
förslag. Jag hoppas dock, det
vill jag upprepa, att utvecklingen skall

leda därhän att dessa principer inom
en inte alltför avlägsen framtid skall
bli tillgodosedda.

Jag tror nämligen inte att det är någon
risk att förtroendet för den fria
intagningen förloras genom att möjlighet
skulle finnas att direkt flytta över
patienten från den helt fria vården till
vård med kvarhållningsrätt. Som departementschefen
påpekat finns redan
nu en lång erfarenhet av intagning på
egen begäran och av intagning utan
några formaliteter; det förra ända från
1930-talets början, det senare från
1959. Den frivilliga intagningen har visat
en nära nog konstant ökning alltifrån
början, och ökningen blev särskilt
stark sedan nya lagbestämmelser
införts år 1959. I en tidningsartikel för
någon dag sedan påpekades att vid det
sjukhus artikeln gällde intogs 95 procent
av patienterna på egen begäran.
Och ändå har denna form hittills varit
förenad med en viss rätt till kvarhållande.
Om den intagne vill bli utskriven
skall läkaren förordna om det, men
läkaren är berättigad att under högst
tio dagar kvarhålla intagen som, då
han begär utskrivning, bedömes inte
kunna vistas utom sjukhuset utan fara
för annans personliga säkerhet eller
eget liv. Under de dagarna har läkaren
möjlighet att anskaffa de handlingar
som erfordras för att den sjuke skall bli
intagen med kvarhållningsrätt. Den bestämmelsen
har sålunda funnits hittills,
och trots detta har den fria intagningen
vunnit alltmera förtroende.
Jag tror inte att den skulle förlora det
med de av oss föreslagna bestämmelserna
heller.

Jag tror också att de fall där bestämmelserna
skulle behöva tillämpas är ytterst
få. Fru Hamrin-Thorell påpekade
att de var få och trodde att de också var
konstruerade. Det behöver de inte vara
— i sinnessjuklagstiftningskommitténs
betänkande relateras ett fall där vederbörande,
som fick återvända hem, berövade
sig livet. Där sägs det visserligen
att man haft rätt att kvarhålla veder -

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966

Ang. beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

börande enligt de bestämmelser som
då förelåg. Jag tror emellertid att en
liknande situation skulle kunna inträffa
även med de bestämmelser som nu
är föreslagna i propositionen.

Endast några få ord till, herr talman.
I vår motion förde vi fram ett önskemål
om en särskild paragraf rörande
tystnadsplikt. Tystnadsplikt gäller ju för
alla som arbetar inom sjukhuset, men
det är en stor skara människor som
arbetar där. De journaler som förs i
fråga om psykiatriska patienter, kanske
alldeles särskilt sådana som blivit
straffriförklarade och intagna på grund
av domstols förordnande, kan innehålla
sådana uppgifter att det är angeläget
att den krets som har kännedom om
dem är så liten som möjligt. Detta observeras
väl i allmänhet redan nu. Jag
har emellertid hört omtalas fall där man
inte iakttagit denna särskilda försiktighetsåtgärd
vilket haft vissa ogynnsamma
följder. Det lagförslag som vi lagt
fram i vår motion gäller bara de patienter
som är intagna på handlingar.
Även journalerna rörande de patienter
som intagits enligt den fria intagningen
och för vilka sålunda sjukvårdslagens
bestämmelser gäller kan innehålla uppgifter
som det är angeläget blir kända
inom en så liten krets — även bland
dem som är bundna av tystnadsplikten
— som det är möjligt.

Jag hoppas att det skall vara möjligt
för departementschefen eller för medicinalstyrelsen
att i någon form, t. ex. i
form av råd och anvisningar, ge uttryck
för angelägenheten av att särskild uppmärksamhet
ägnas förvaringen av journalmaterialet
vid de psykiatriska sjukvårdsenheterna
och de former under
vilka handlingarna, exempelvis i samband
med konsultationer, överlämnas
till andra kliniker. Jag vill gärna be departementschefen
att uppmärksamma
denna fråga.

Till utskottets utlåtande har fogats
ytterligare en reservation. Den gäller,
som vi redan hört, i princip att den
som vill överklaga beslut om vård med

rätt till kvarhållande skall ha rättighet
att anlita ombud med hjälp av allmänna
medel. Även om skäl för detta givetvis
kan finnas har jag böjt mig för departementschefens
argument att denna fråga
nära sammanhänger med möjligheten
att erhålla fri rättegångshjälp i förvaltningsprocessen
över huvud taget och
att man i avvaktan på en samlad bedömning
av dessa spörsmål inte bör införa
särbestämmelser inom detta område.

Ett par ord också om det särskilda
yttrande som avgivits i anledning av utskottets
hemställan under punkten J,
vilket också togs upp av fru HamrinThorell.
Jag delar utskottets uppfattning
att frågan om anmälningsskyldigheten
i anledning av giftermålsbalkens
bestämmelser om sinnessjukdom såsom
iiktenskapshinder måste bli föremål för
övervägande på grund av de nya bestämmelser
som måste tillkomma i samband
med antagandet av den lag som vi
nu behandlar. För mig är det angeläget
att betona att en sådan anmälan inte bör
ske om endast det indiciet föreligger
att det till fullo utrönts att intagen är
sinnessjuk. Det bör därjämte i någon
form kunna styrkas att sinnessjukdomen
är av långvarig eller bestående natur.
Däremot har jag till skillnad från sinnessjuklagstiftningskommittén
svårt att
tänka mig att anmälningsskyldigheten
skall vara beroende av om den sjuke
intagits på handlingar jämlikt denna
lag eller helt fritt jämlikt sjukvårdslagen.
Det är enligt min uppfattning sinnessjukdomens
natur som bör vara avgörande
för om anmälan skall göras
eller inte, inte den lag enligt vilken vederbörande
vårdas. Givetvis måste också
reglerna utformas på ett sådant sätt
att man i möjligaste mån kan undvika
sådana personliga tragedier och sådana
personliga olägenheter som fru Hamrin-Thorell
talade om.

Efter denna långa utläggning ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag på alla punkter.

Tisdagen den 17 maj 1906

Nr 24

Ang. beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

Fru HAMRIN-THORELL (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara vilja
göra några korta kommentarer till lierr
Kaijsers anförande.

Att en patient utskrivs utan att läkarna
inser faran av att vederbörande
utanför sjukhuset kan bli farlig för sin
egen eller andras säkerhet, den risken
måste vi under alla förhållanden ta, för
så vitt inte herr Kaijser eller läkarna
över huvud anser att man måste inskränka
möjligheterna för patienterna
att bli försöksutskrivna eller att få vistas
utanför sjukhusets område på permission.
Där finns ju precis samma
risker, och vi måste ta dessa.

Vi reservanter menar att det här gäller
en principfråga — och jag lägger
själv mycket stor vikt vid den principiella
frågan. Alla är överens om att det
endast är ett fåtal fall där en patient
är så frisk att han kan skrivas in efter
sjukvårdslagen på egen begäran men
under den tid han vårdas på sjukhuset
blir så mycket sämre att han måste
överföras till denna speciallag. Våra
åsikter går alltså isär när det gäller
frågan om detta ytterst ringa antal fall
skall, jag skulle nästan vilja säga, torpedera
hela denna frivilliga linje.

Jag tror att den psykologiska verkan
av att människor får absolut säkerhet
för att de kan frivilligt söka läkarvård
och kan frivilligt lämna ett sjukhus är
mycket viktig. Om vetskapen sprider
sig —- och det gör den säkert snabbt i
vida kretsar — att det i alla fall finns
en fallucka så beskaffad att jag kan lägga
in mig på ett mentalsjukhus fullt frivilligt,
men att det inte är säkert att jag
får lämna sjukhuset frivilligt, tror jag
är ytterst farligt.

Det är detta som alltså kommit till
uttryck i vår reservation.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Utvecklingen har visat
att risken för att den som intagits på
egen begäran inte får lämna sjukhuset

på egen begäran skulle minska förtroendet
för vården knappast finns. Utvecklingen
har gått därhän att allt fler och
fler intas på egen begäran, trots att
det i nuvarande läge finns en möjlighet
att hålla kvar dem. Den möjligheten
skulle inte alls ökas enligt utskottets
förslag, kanske snarare tvärtom.

Jag tycker som sagt att utvecklingen
har visat att man inte behöver riskera
att det blir en sådan torpedering av de
idéer som ligger bakom propositionen
som fru Hamrin-Thorell talar om.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Som reservant skall jag
be att få anföra några synpunkter i
denna, som jag vill beteckna det, mycket
stora och viktiga fråga vi nu avhandlar.

Här är det fråga om en anpassning till
de medicinska framstegen på psykiatriens
område, men det är också fråga
om en anpassning till den nya syn som
man fått på den psykiatriska vården
sedan den blivit jämställd med kroppssjukvården.
Att psykiska svårigheter
betraktas som sjukdom är en senare
tids syn. Förr rådde det en föreställning
— och den finns väl kvar i några
fall — om att psykiska besvär var någonting
alldeles speciellt. Hur man behandlade
dessa djupt olyckliga människor,
hur de placerades i särskilda
celler och burar bakom galler är en
dyster, mörk och skakande del av vår
sjukvårdshistoria.

Betecknande är också på sitt sätt att
den lag som vi nu går att förändra —
1929 års sinnessjuklag — är om jag
inte är fel underrättad den första lag
som vi haft för denna del av vår sjukvård.
Tidigare gällde den förnyade
stadgan av den 14 juni 1901 angående
sinnessjuka, vilken tillkommit i administrativ
ordning. Bakgrunden till 1929
års lag var, som det sades i den proposition
som låg till grund för riksdagens
beslut, att ämnet var »av den vikt och
betydelse ej mindre för den enskilde än

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966

Ang. beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

även för samhället, att det borde meddelas
genom av Kungl. Maj:t och riksdagen
stiftad lag».

Det är egentligen ganska intressant
att konstatera detta när vi i dag står
beredda att fatta beslut om en ny lag
och denna nya lag skall efterträda en
lagstiftning som gällt ända sedan 1929.
Det har emellertid skett smärre förändringar.
Jag tänker på den förändring
som kom 1959, som innebär att den som
går frivilligt in också skall gå frivilligt
ut. Det som herr Kaijser här sagt visar
dock att det finns hakar. Det finns viss
kvarhållningsrätt, men man slår ända
fast en viss princip som varit utomordentligt
värdefull.

För en lekman är det svårt att avge
ett omdöme om det framlagda förslaget.
För menige man ter det sig både stort
och vittomfattande, men med hänvisning
till den behandling som Kungl.
Maj:ts proposition har fått både i fråga
om motioner och i utskottet vill jag
gärna ha sagt, att socialministern och
hans medhjälpare utfört ett gott arbete.
Jag säger detta mot bakgrunden av att
jag så långt min förmåga medgett sökt
bilda mig en uppfattning om den rad
av ömtåliga frågeställningar som lagförslaget
innehåller, frågeställningar
som jag har haft anledning sysselsätta
mig med inte minst mot bakgrunden av
att jag har haft tillfälle att upprepade
gånger besöka det mentalsjukhus som
ligger inom min egen bygd.

Detta är ett stort ärende. Utredning,
proposition och utskottsutlåtande omfattar
tillsammans över 800 sidor. Det är
eu bild av ärendets volym, om jag får
använda det uttrycket, men ändock är
det inte det som är det viktiga.

Väsentligt är att vi här får en lag som
ger underlag för den medicinska vård
som finns att få, att den sjuka människans
rättssituation blir tillräckligt beaktad.
Tyvärr, herr talman, måste jag
säga att jag här känner mig en aning
tveksam och osäker. Det finns en rad
frågor som det skulle ha varit värdefullt
att få ytterligare belysta. Tyvärr

fanns det inte möjlighet till det med
den tidspress som utskottet arbetade
under. Det hade varit önskvärt att vi
hade fått utrymme för vad jag skulle
vilja kalla specialstudier i fråga om
både vårdbehov och rättssäkerhet för
patienterna. Det är den saken det gäller
även här — det är ju om avgränsningen
mellan sjukvårdslagen och lagen om
.sluten vård av psykiskt sjuka i särskilda
fall som diskussionen står. Kanhända vi
hade kunnat finna flera gemensamma
nämnare där om vi fått tillfälle att lite
mera ingående fundera på dessa saker.
Låt mig emellertid, herr talman, framhålla
att detta inte är någon kritik mot
utskottets herr ordförande. Jag vill ge
ett erkännande till utskottets herr ordförande
och föredraganden för deras
stora kunnande på detta område, för
den goda atmosfär som man skapat och
för den vilja att verkligen här söka sig
fram till ett resultat som skulle kunna
tjäna sjukvården, tjäna rättssäkerheten
och tjäna den enskilda människan, som
man visat. Det har funnits en vilja att
söka nå fram till ett sådant resultat i
utskottet. Nu var det emellertid inte
möjligt att få längre tid på sig. Det ansågs
nödvändigt att vi skulle besluta om
denna lag under vårriksdagen —- den
skall ju träda i kraft den 1 januari 1967.

Den stora och viktiga fråga, varom
delade meningar kommit att råda inom
utskottet, gäller gränsdragningen mellan
de fall när en patient skall vårdas
enligt sjukvårdslagen och de fall då förutsättningarna
för tillämpning av lagen
om psykiatrisk vård är uppfyllda. Enklare
sagt är problemet om en patient
som sökt vård enligt sjukvårdslagens
bestämmelser skall kunna kvarhållas
när det bedöms nödvändigt. Frågeställningen
har i utskottet ägnats stort utrymme.
Det är också en viktig princip
det gäller, den princip som bär upp
denna lagstiftning.

Jag gjorde inledningsvis en tillbakablick
på tidigare lagstiftning och dess
förändringar med tanke på de medicinska
möjligheterna, som gjort att psy -

Tisdagen den 17 maj 1900

Nr 24

Ang. beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

kiska besvär nu fullt riktigt jämställs
med andra sjukdomar.

Socialministern har i propositionen
mycket starkt hävdat att den vård för
psykisk sjukdom som den enskilde söker
på eget initiativ bör regleras enligt
sjukvårdslagen. Det innebär att frivilligt
inskrivna patienter ej skall vara
underkastade andra bestämmelser för
kvarhållande än sådana bestämmelser
som gäller för patienter inom kroppssjukvårdens
område.

Utskottets majoritet har här gjort en
skrivning som avviker från propositionen
och hemställt att man i lämpligt
sammanhang skall överväga vilka åtgärder
som kan bli erforderliga för att
patienter skall kunna kvarhållas i extrema
fall. Även om jag förstår tanken
bakom denna skrivning kan jag inte
godta vad utskottet här säger, enär det
strider just mot de principer om utskrivning
av patienter som frivilligt intagits
som jag har nämnt. Vill man fördjupa
och vidga det förtroende för modern
psykisk sjukvård som håller på
att växa fram och ge den samma värde
som annan sjukvård, får vi inte ha någon
bakväg öppen till kvarhållningsrätt.

Men, säger kanske någon, inte minst
efter herr Kaijsers anförande, utskottets
båda läkare har ju följt majoritetens
linje. Ja, jag har frågat mig varför. Herr
Kaijser har här motiverat sitt ställningstagande.
Herr Kaijser ville göra
gällande att det förekommer tendenser
till en diskriminering av läkarna inom
psykiatrien och att gamla fel fått spela
in i bedömningen. Herr Kaijser sade
alltså att det kanske hade begåtts fel
någon gång, och då är det väl inte uteslutet
att det kan begås fel också i framtiden.

Jag tror inte det är rätt att säga att
bär förekommer någon diskriminering.
Jag tror tvärtom att man strävar efter
att skapa samma förutsättningar och
samma möjligheter inom sjukvårdslagens
ram för läkarnas arbete.

Eftersom experter har citerats här

kan det måhända vara intressant att
erinra om att ett av de stora spörsmålen
när 1929 års lag antogs var hur man
skulle kunna skapa ytterligare garantier
mot obehörigt kvarhållande på sinnessjukhus.
Diskussionen kring den frågan
upptog ett stort utrymme i debatten
i riksdagens båda kamrar också vid det
tillfället. Psykiatriska föreningen uttalade
i sitt remissutlåtande över den utredning
som då låg till grund för lagstiftningen
att gällande föreskrifter till
den personliga frihetens skydd var till
fyllest samt att ytterligare åtgärder icke
var erforderliga.

Jag tror att vi som har sett litet av
vad som hänt på detta område nog
ibland tvingas säga oss att rättsäkerhetskravet
inte alla gånger har blivit
tillgodosett.

Jag har också det intrycket, herr talman,
att de synpunkter som har anförts
av utskottets båda läkare, för vilka jag
har den allra största respekt, har lett
till att vårdsidan med vad därtill hör
har fått större utrymme vid utskottsbehandlingen
än den sjuka människans
rättssituation. Att jag har stannat för
att följa propositionens grunder beror
just på att den sjuka människans rättssäkerhet
ges ett större utrymme i socialministerns
förslag. Dessutom lägger socialministerns
förslag större vikt vid
det förtroende för den psykiatriska vården
som har växt fram. Det är utomordentligt
viktigt att det förtroendet
förstärks och fördjupas, och socialministerns
förslag ger underlag för ett ytterligare
utbyggt förtroende. Det är mot
den bakgrunden, herr talman, som jag
har stannat för att tillstyrka propositionen,
bakom vilken vi som har avgivit
reservation I helhjärtat sluter upp i
denna del.

Jag ber alltså, herr talman, att på denna
punkt få yrka bifall till reservation
nr I.

Riittssäkerhetsaspekten är också
grunden till reservation nr II som sju
av utskottets ledamöter har ställt sig
bakom. Det gäller huruvida intagen pa -

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966

Ang. beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

tient skall kunna få juridiskt biträde
för att hävda och värna sin rätt. Utredningskommittén
har föreslagit, med åberopande
just av rättssäkerhetssynpunkterna,
att offentligt biträde skall kunna
förordnas. Tyvärr har socialministern
avvisat detta förslag med hänvisning till
att någon sådan möjlighet ej finns när
det gäller övriga administrativa frihetsberövanden.

Utskottet motiverar sitt yrkande om
avslag på motion II: 841 med att en sådan
anordning skulle fjärma mentalsjukvården
från annan sjukvård. Här
vill jag bara erinra om att detta gäller
patienter som mot sin vilja är omhändertagna
för sluten psykiatrisk vård och
inte kan hålla kontakter och få de utredningar
gjorda som kan erhållas utanför
sjukhuset. Mot den bakgrunden, herr
talman, ber jag att få yrka bifall också
till reservation nr II.

Vid punkten J, slutligen, har jag antecknat
en blank reservation — det är
fråga om medicinska äktenskapshinder.
Jag skall inte närmare fördjupa mig i
problematiken —• fru Hamrin-Thorell
har utvecklat en del synpunkter på det
särskilda yttrandet. Jag vill bara säga
att här finns både rättsaspekter och
mänskliga sidor som är av sådana dimensioner
att en bättre tingens ordning
måste skapas. Inte minst med hänsyn
till den stora osäkerhet som råder på
detta område är det angeläget att frågorna
prövas grundligt och att vi får
en lagstiftning som kan reda upp begreppen
kring de medicinska äktenskapshindren.

Herr talman! Inledningsvis har jag
sagt att detta är en stor och viktig fråga
med många aspekter. Här kommer in
vårdfrågor av stor betydelse. Det är
fråga om hjälp till människor som i en
kall och bister värld har anpassningssvårigheter,
människor som möter
problem och har bördor som är tunga
att bära och som ger upphov till psykiska
besvär.

Här kommer också in rättssynpunkter
av sådan art, att den sjuka männi -

skan aldrig får lämnas åt sidan. Någon
har sagt att det på mentalsjukvårdens
område är viktigt att läkarna är hemma
i juridiska frågor liksom att juristerna
vet någonting om medicin. Psykiskt sjuka
människor skall ha samma rätt och
samma möjlighet till vård som kroppssjuka
har. Det har funnits en särställning.
grundad på historiska motiv. Den
särställningen är inte längre befogad
när medicinska framsteg har öppnat
nya vägar till vård.

En intagning på sjukhus skall inte innebära
att patienten förlorar sin frihet,
sin rätt. Det finns anledning för oss att
ställa frågan, hur vi vill att en lag skall
vara utformad om den skulle rikta sig
mot oss själva — är detta en lag som vi
kan möta utan fruktan och ängslan
just ur rättssäkerhetssynpunkt?

Det är mot den bakgrunden, herr talman,
jag tagit ställning till denna fråga.
Jag har då stannat vid att yrka bifall
till propositionen, alltså ge min anslutning
till reservation nr I på denna
punkt. Jag har också stannat för att yrka
bifall till reservation nr II, eftersom
den ger sjuka människor i en besvärlig
situation större rättssäkerhet.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! För att nu inte kammarens
ledamöter skall börja bli oroliga
över att det behövs så många ord för
att förklara varför man har anslutit sig
till propositionen, vill jag tala om att
det inte är överläggningen i utskottet
som har stärkt meningarna på den
punkten, utan att det är det förberedande
arbete som har gjorts i olika instanser,
innan propositionen har presenterats.
Det är detta vi har vågat bygga
vårt omdöme på, då vi inom utskottet
har konstaterat att den föreslagna lagen
har fått en tillfredsställande utformning
som innebär väsentliga förbättringar i
förhållande till vad som tidigare har
gällt.

Jag vill också fästa kammarens leda -

Tisdagen den 17 maj 1966

Nr 24

Ang. beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

möters uppmärksamhet på att utskottet
enhälligt tillstyrker propositionen i
denna del utom vad beträffar offentligt
biträde. Meningarna skiljer sig alltså
inte i fråga om den tvångsintagning av
den sjuke eller den tvångsvård som det
kan gälla, utan beträffande de uttalanden
som har gjorts i anslutning till den
vård som beredes den sjuke efter eget
initiativ och som bör regleras enligt
sjukvårdslagen. Detta konstaterande har
emellertid departementschefen låtit åtföljas
av ett uttalande, som jag för min
del och utskottets majoritet tycker är
onödigt hårt formulerat. Departementschefen
säger nämligen att det icke får
förekomma i ett sådant fall — där den
som intagits på eget initiativ har fått
en sådan försämring av sitt tillstånd att
läkaren, den läkare som har ansvaret
för vården, anser att han, om han släpps
fri, är farlig eller kan vara farlig för
annans personliga säkerhet eller för
eget liv — att handlingar för att ändra
formen för intagningen till sluten vård
anskaffas under den tid vederbörande
finns på sjukhuset. Men det råder ingen
principiell meningsskiljaktighet mellan
de olika representanterna i utskottet
om att fortsatt vård skall beredas vederbörande.
Han skall enligt reservanternas
mening och enligt propositionen
formellt släppas ut, men är han farlig,
skall det vara sörjt för att han omedelbart
tas om hand. Det skall finnas två
ojäviga läkare utanför som omedelbart
kan skriva vårdattest, och det skall finnas
handfast personal som tar hand om
vederbörande och för honom in till
sjukhuset antingen samma väg som han
har gått ut eller en annan väg, om det
finns fler ingångar — men vård skall
beredas vederbörande, om det enligt
läkarens omdöme föreligger risk för att
släppa honom fri. Den anordningen
skall tillgripas för att bevara förtroendet
för den vård som beredes patienten
på eget initiativ, alltså den fria intagningsformen.
Om vi verkligen ser realistiskt
på frågan och konstaterar att
tillståndet försämras för den sjuke som

har tagits in på eget initiativ, måste han
få fortsatt vård, och det sker i ett sammanhang.
Skall vi då riskera förtroendet
för den fria intagningsformen? Jag
liar svårt att sätta mig in i hur det
verkligen skulle vara möjligt.

Det tas in tiotusentals människor på
våra kroppssjuklnis varje år. Det kan
inte skrivas hundraprocentiga garantier
för att alla dessa skall komma ut friska.
De flesta gör det, men vissa »bärs ut»
från sjukhusen, därför att sjukdomsförloppet
har tagit en ogynnsam vändning.
Den fria intagningsformen innebär väl
inte någon hundraprocentig garanti för
att vederbörande kan skrivas ut i det
tillståndet att han kan klara sig själv.

Utskottet konstaterar att det borde
finnas tillräcklig garanti i de åtgärder
som fordras för att vederbörande skall
kunna omhändertas. Tiden har man ju
till sitt förfogande. Man skall sätta sig
i förbindelse med de anhöriga, står det
i motionen, och det har inte utskottet
något emot, samt meddela dessa om försämringen
i tillståndet. Man bör vidare
skaffa de handlingar som är nödvändiga
för att den intagningsformen skall kunna
tillämpas, och det bör kunna ske
under den tid vederbörande finns på
sjukhuset. Sjukhusläkaren, som har bildat
sig ett säkert omdöme om sjukdomstillståndet,
är en av de två läkare som
skriver attest. Han skall visserligen
pröva vårdbehovet på nytt efter det
att handlingarna har anskaffats, men
det skall ju också utskrivningsnämndens
läkare göra. Eftersom resultatet blir
detsamma enligt båda metoderna, tycker
jag sunda förnuftet säger att den
sjuke, som behöver fortsatt vård, inte
skall behöva lämna sjukhuset utan få
vården i ett sammanhang.

Skall man för övrigt på ett område
där tveksamheten är så stor vara självsäker
och säga att det eller det under
inga förhållanden får förekomma beträffande
det administrativa? Jag tycker
det är alldeles överflödigt. Myndigheterna
kommer säkerligen att se till —
med myndigheter menar jag sjukvårds -

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966

Ang. beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

myndigheterna och övriga organ som
har en uppgift i detta sammanhang —-att det inte sker något som berövar den
sjuke hans rätt, antingen att bli friskskriven
eller att få den vård som han
i fortsättningen kan vara i behov av.

Beträffande yrkandet om läkarnas
behörighet att skriva intyg ansluter sig
utskottet helt till den ordning som finns
angiven i lagen för intagning på handlingar.
Två av varandra oberoende läkare
skall skriva attesten, varvid den
ene inte får vara den läkare som skall
ta hand om den sjuke. Den senare skall
ju pröva vårdbehovet, och det har han
tio dagar på sig att göra. Inom den
tiden skall han avgöra om vårdattesten
är riktig och om fortsatt vård behövs.
Har han redan skrivit vårdattest, är
han ju på förhand bunden. Av den anledningen
anser jag att behörigheten för
honom inte är fullgod. Det är inte riktigt
samma sak då det gäller en patient
som har vårdats under läkarens ansvar
längre tid och denne kunnat följa och
konstatera försämringen i sjukdomstillståndet.
Har denna försämring fortskridit
så långt att patienten måste beredas
vård enligt bestämmelsen om intagning
på handlingar bör utfärdad vårdattest
kunna godtagas. Detta är alltså under
förutsättning att patienten begär att få
bli utskriven eller att få utnyttja de rättigheter
som tillhör den som har intagits
frivilligt, t. ex. att få permission
eller att bli försöksutskriven. Underlåter
patienten det, finner sig i eller inte
förstår bättre än att bli kvar på sjukhuset,
där han får den vård han behöver,
då aktualiseras ju aldrig frågan om
utskrivning och ny intagning på handlingar.
Det kan ske endast under förutsättning
att patienten själv är av den
uppfattningen att han skall skrivas ut.

10 000 människor tas in på sjukhus
efter eget initiativ för dessa sjukdomar.
Låt oss säga att en procent av dem kommer
i den situationen, att det är fråga
om att ändra formen för intagning.
Hälften av dessa klarar sig utan vidare.
Det kan alltså inte bli aktuellt för mer

än 30 till 50 fall per år att handla efter
de regler, som finns angivna i uttalandena.

Om läkaren på sjukhuset skriver vårdattest
— och det gör han genom sitt
beslut om behov av fortsatt vård — så
kan det knappast erfordras att ytterligare
två läkare anlitas för vårdattest,
tv den förstnämnde läkaren har att på
nytt pröva vårdbehovet i samband med
ändringen i vårdformen. Det har han
gjort i samband med att han konstaterat
att fortsatt vård erfordras, vid behov
i samband med intagning mot handlingar
i stället för den tidigare frivilliga
intagningen.

Den sista frågan, som väckt meningsskiljaktigheter,
gäller ändring i lagen i
sådan riktning, att det blir möjligt att
ge den sjuke offentligt biträde i vissa
sammanhang. Herr Eric Carlsson sade
att det var fråga om juridiskt biträde.
Det är möjligt. Men eftersom det gäller
vårdbehovet, kan det vara lika troligt
att den sjuke behöver en läkare vid sin
sida.

I alla andra sammanhang förutsätter
man, att den som kommit i ett sådant
tillstånd, att han inte kan svara för sig
själv, enligt lagen har rätt till biträde.
Om vederbörande inte kan svara för
sina handlingar i andra sammanhang
och inga anhöriga finns, som kan ta
hand om hans angelägenheter, så har
det väl förordnats god man för honom,
eller möjligen förmyndare. Det sista är
väl det mest vanliga för den som inte
kan sköta de egna angelägenheterna.

Om den sjuke är i det tillstånd som
det här är fråga om, är väl det riktiga
att det förordnas förmyndare åt honom,
som för hans talan inte bara inför psykiatriska
nämnden, utan sköter hans angelägenheter
i alla de sammanhang där
han själv är förhindrad att göra det.
Det är alltså inte bara fråga om — som
det sagts här — att detta inte tagits upp
i den nu föreslagna lagen därför att man
inte har rätt till offentligt biträde i
administrativ process i andra sammanhang.
Jag tycker man kan resonera om

Tisdagen den 17 maj 19CG

Nr 24

Ang. beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
hus håller väl ändå inte. Har man lagt
in sig på ett kroppssjukhus så liar man

behovet även ur andra synpunkter. Jag
tycker inte att det här närmast är fråga
om biträde inför ett avgörande i den
psykiatriska nämnden. 1 denna gäller
det ju bara utskrivning eller fortsatt
kvarhållande, men inte den sjukes angelägenheter
i övrigt.

Det kan väl ifrågasättas om den stämning,
som i vissa sammanhang har uppkommit
mot den form av sinnessjukvård
som har funnits och om tveksamheten
om denna vårds rätta utformning, inte
möjligen uppkommit mindre på grund
av själva vården än på grund av låt
oss säga interneringen i sådana sammanhang,
där det har varit fråga om
intressen av helt annat slag än själva
vården. Det har framför allt kunnat
gälla ekonomiska intressen, där vederbörande
har satts under förmyndare
och internerats på sinnessjukhus — det
finns ju sådana exempel. Jag förutsätter
att vi skall slippa sådana uppmärksammade
fall med den lagstiftning som vi
nu har framför oss.

Emellertid är det väl sådant som Unman-fallet
som skapat misstroendet mot
sinnessjukvården, och inte frågan om
huruvida någon skall kvarhållas på sjukhuset
när det finns ett fullt objektivt
omdöme att han är i behov av fortsatt
vård och det är farligt för annans personliga
säkerhet eller hans eget liv om
han släpps ut på fri hand.

Herr talman, jag hemställer om bifall
till utskottets utlåtande i dess helhet.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Det var kanske inte en
riktigt adekvat bild av skillnaden i
synsätt mellan utskottet och reservanterna
som herr förste vice talmannen
här gav. Enligt min uppfattning var
den alltför utslätande, eftersom det ändå
på djupet föreligger en ganska väsentlig
skillnad. Den parallell som andra
lagutskottets ärade ordförande drog
beträffande möjligheterna att lämna
ett mentalsjukhus och ett kroppssjuk -

ju möjligheter att under alla förhållanden
lämna kroppssjukhuset. Även om
man aldrig så väl behöver stanna kvar
för vård har man rätt att återvända
till sitt hem. Där är det eu skillnad
mellan den lag vi nu diskuterar och
sjukvårdslagen. Den skillnaden kan
inte suddas ut på det sätt som herr
Strand gjorde.

Majoriteten önskar bringa till Kungl.
Maj ds kännedom att man med bibehållande
av frivilliglinjen bör överväga
vilka åtgärder som kan bli erforderliga
i anledning av vad utskottet anfört, när
det gäller ett kvarhållande på sjukhus
mot den inskrivnes vilja. Jag skulle då
vilja fråga, vilka åtgärder utskottets
majoritet egentligen tänker sig, eftersom
Kungl. Majd redan har tagit ställning
till denna fråga och därvid uttalat
att enligt propositionens mening bör
de anhöriga efter ett formellt utskrivande
av den sjuke underrättas. Jag är
övertygad om att man skrämmer med
ett konstruerat fall, då man säger att
det kan inträffa att här står polisen
utanför sjukhusporten och väntar. Det
kan, säger man, inträffa att den utskrivne
störtar hem och utför en ödesdiger
handling mot -någon av de anhöriga.

De få fall, om ens något, som kan bli
aktuella — man får väl ändå förmoda
att läkarna har ganska stora möjligheter
att med den sjukes eget samtycke
kvarhålla honom på sjukhuset så länge
han behöver vård — innebär ändå ett
principbrott. Jag tror därför inte att
man kan se så enkelt på frågan som
den föregående talaren gjorde. Det blir
åtminstone i det allmänna medvetandet
fråga om ett sådant principbrott. Man
kan tyvärr redan se den uppfattningen
i pressen. I en stor stockholmstidnings
ledare i dag påpekas direkt att -detta är
ett brott mot den frivilliga intagningsproceduren.
Jag tycker att det är allvarligt
nog att det redan har blivit
stämplat som ett sådant.

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966

Ang. beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Det är inte jämförelsen
mellan kroppssjukvård och vård för
psykisk sjukdom utan frågan om hur
nära reservanterna och utskottet står
varandra i det här avseendet som är
avgörande. Det är orden som skiljer
och inte frågan huruvida vederbörande
skall beredas fortsatt vård. Reservanterna
anser att man stärker allmänhetens
förtroende för detta slags vård,
om man först släpper ut vederbörande
patient och tar in honom sedan han
lämnat sjukhuset. Vii har ingenting emot
att han formellt skrivs ut — det är
möjligt att det rent administrativt är
nödvändigt att han skrivs ut från den
fria intagningsformen — men han skall
kunna tas in »på handlingar» utan att
ha lämnat sjukhuset. Detta bör ske i
sådana fall, anser utskottet, då vederbörande
kan vara en risk för annan
persons säkerhet eller för sitt eget liv.

Om vi hade haft skilda meningar i
frågan om den fortsatta vården, så
hade det varit en helt annan sak, men
i det avseendet är vi ju fullständigt
överens. Det är i frågan om hur det
rent formellt skall ordnas, som åsikterna
går isär.

Det är riktigt, som fru Hamrin-Thorell
sagt, att vi inte har kommit med
något förslag beträffande det sätt på
vilket saken skall ordnas. Fru HamrinThorell
tilläde att det är svårt att ha
någon annan mening om detta, eftersom
departementet redan har tagit ställning.
Ja, departementet har gjort det i förslaget,
men det får väl rättas efter vad
riksdagen säger, om den nu skulle ha
en annan mening om hur det formellt
skall ordnas — det tycker jag vi kan
räkna med i första kammaren.

Utskottet vill inte tillstyrka yrkandet
i motionerna nr 695 i första kammaren
och 856 i andra kammaren, som går ut
på att ändra 6 och 10 §§ i lagen. Vi
tycker att lagen endast skall gälla den
slutna psykiatriska vården och att den
fria vården — den vård som sker

på patientens eget initiativ — skall
regleras enligt sjukvårdslagen. Hur detta
skall ske, alltså om det behövs några
tillämpningsföreskrifter eller sådant,
lämnar vi därhän. Vi räknar med att
departementet, om riksdagen uttalar
en bestämd vilja och inte anför en
massa tveksamheter av olika slag, kommer
att ordna förhållandena på lämpligt
sätt. Om en bestämd mening kan
utläsas av behandlingen i riksdagen,
kommer även läkarna att känna sig
stärkta i sin handläggning av ärenden
av detta slag. Läkarna kommer att behandla
ärendena på bästa sätt utan
onödiga komplikationer vare sig för de
anhöriga eller för den sjuke.

Jag delar inte uppfattningen att läkaren
är den misstänkte i denna förvaltningsprocess.
Det är ett oriktigt
påstående. Jag tror att läkarna inom
den psykiatriska vården har allmänhetens
förtroende i lika stor utsträckning
som läkarna inom kroppssjukvården.
Läkarna inom den psykiatriska
vården har dock en mycket ömtåligare
ställning, eftersom det ju i vissa fall
är fråga om att kvarhålla den sjuke
mot hans egen vilja. Den patient som
intas enligt den fria formen måste underkasta
sig den vård som läkaren föreskriver.
Vill patienten inte göra det,
skrivs han ut från sjukhuset. Försämras
då hans tillstånd riskerar han att
tas in »på handlingar», även om han
inte samtycker därtill.

Det finns, tycker jag, inte mycket
att vara tveksam om. Det hade varit
bättre om vi här kunnat fatta ett beslut
utan att de hade varit inlindat i så
stor tveksamhet som herr Eric Carlsson
har hyst om möjligheterna att få
fram den bästa formen för denna lagstiftning
och utan hem Kaijsers anförande
för att förklara varför han vill ha
det på sitt sätt. Jag tror att det framlagda
förslaget kommer att tillgodose
behovet på ett trivsammare och trevligare
sätt än den lag som hittills har
gällt.

Tisdagen den 17 maj 19(>G

Nr 24

Ang. beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan
kornme att framställas först särskilt angående
punkterna A och G, därefter
särskilt i fråga om punkten E samt vidare
särskilt rörande utskottets hemställan
i övrigt.

I vad gällde punkterna A och G, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels
att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av fru
Hamrin-Thorell m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med I betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till vad utskottet hemställt
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 44
punkterna A och G, röstar
Ja;

Dén, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med I
betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voter.ingspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och

3 Första kammarens protokoll 1966. Nr 21

befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 52.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de avseende punkten E
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av fru
Hamrin-Thorell m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med II betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 44
punkten E, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med II
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —88;

Nej — 44.

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966
Ang. rättspsykiatrisk undersökning i brottmål

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i övrigt hemställt i detta
utlåtande.

Ang. rättspsykiatrisk undersökning
i brottmål

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 29, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om rättspsykiatrisk undersökning
i brottmål, m. in., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 4 mars 1966 dagtecknad
proposition, nr 60, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om rättspsykiatrisk undersökning
i brottmål,

2) lag om ändrad lydelse av 24 kap.
22 och 24 §§ rättegångsbalken,

3) lag angående ändrad lydelse av
19 § lagen den 20 december 1946 (nr
804) om införande av nya rättegångsbalken,

4) lag angående ändrad lydelse av
7 § lagen den 29 juni 1964 (nr 542)
om personundersökning i brottmål.

I propositionen hade framlagts förslag
till lag om rättspsykiatrisk undersökning
i brottmål, vilken lag skulle
ersätta de nuvarande reglerna i sinnessjuklagen
om sinnesundersökning i
brottmål. Förslaget innefattade huvudsakligen
en omredigering av gällande
bestämmelser. Den viktigaste sakliga
nyheten var, att rättspsykiatrisk undersökning
skulle kunna underlåtas i vissa
fall, då det vore uppenbart, att den
misstänkte kunde beredas sluten psykiatrisk
vård. I övrigt hade i propositionen
föreslagits följdändringar i rättegångsbalken,
lagen om införande av
nya rättegångsbalken och lagen om personundersökning
i brottmål.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat fyra i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna 1:697, av
herr Alexanderson, samt II: 859, av fru
Gärde Widemar och herr Wiklund,
ävensom

de likalydande motionerna I: 698, av
herrar Alexanderson och Ernulf, samt
II: 860, av fru Gärde Widemar och herr
Wiklund.

I de likalydande motionerna 1: 697
och 11:859 hade hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen
nr 60 måtte besluta, att rättens beslut
om företagande av rättspsykiatrisk undersökning
skulle kunna överklagas
särskilt.

I de likalydande motionerna 1:698
och 11:860 hade anhållits,

I. att riksdagen vid sin behandling
av propositionen nr 60 måtte besluta,

1. att i lagen om rättspsykiatrisk undersökning
i brottmål skulle införas en
bestämmelse av innebörd, att, om beslut
om dylik undersökning meddelats
sedan målet förekommit till huvudförhandling,
erfordrades ej vid ny huvudförhandling
att tidigare upptagen bevisning
ånyo upptoges, såframt ej särskilda
skäl därtill vore,

2. att rätten utan rättspsykiatrisk undersökning
i målet skulle äga förordna
om överlämnande till sluten psykiatrisk
vård även av den som — i annat fall än
som avsåges i propositionen — tidigare
undergått rättspsykiatrisk undersökning,
om det enligt utlåtande av medicinalstyrelsen
vore uppenbart, att fortsatt
vård kunde beredas honom med
stöd av lagen;

II. att vederbörande utskott måtte
utarbeta erforderlig lagtext, varvid borde
tillses, att den föreslagna 3 § i lag
om rättspsykiatrisk undersökning gåves
en tydligare utformning, på sätt i
motionerna anförts.

Tisdagen den 17 maj 19(>(i

Nr 24

Ang. rättspsykiatrisk undersökning i brottmål

Utskottet liade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte

1) med avslag å motionerna 1:098
och 11:800, såvitt avsåge yrkandena
under I 2 och II, bifalla förevarande
proposition, nr 00, i motsvarande del;

2) med avslag å motionerna 1:097
och 11:859 bifalla propositionen, såvitt
avsåge 11 § i förslaget till lag om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål;

3) med avslag å motionerna 1:098
och 11:800, såvitt avsåge yrkandet i
I 1, bifalla propositionen i motsvarande
del; samt

4) jämväl i övrigt bifalla propositionen.

Reservation hade anförts, vid utskottets
hemställan under punkten 2, av
fru Gärde Widemar, herrar Ernulf, Arvidson,
Schött och Svensson i Vä, fru
Kristensson samt herr Gustafsson i Borås,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att
utskottet bort under 2 hemställa, att
riksdagen med bifall till motionerna
1:097 och 11:859 måtte antaga 11 § i
förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning
i brottmål med i reservationen
angiven lydelse.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! I den reservation som
är fogad till utskottets utlåtande föreslås
ändring endast i fråga om en detalj
i det föreliggande lagförslaget,
ehuru en ganska betydelsefull detalj.

Enligt propositionen liksom enligt
gällande lagstiftning föreligger ingen
rätt att genom särskild talan överklaga
ett beslut om sinnesundersökning, eller
rättspsykiatrisk undersökning som det
heter med den nya terminologien.

Reservanterna anser att en sådan besvärsrätt
bör införas, eftersom en rättspsykiatrisk
undersökning iir en mycket
ingripande åtgärd, som för en häktad
. person kan betyda flera månaders för -

längd frihetsförlust innan domen kommer.

Visserligen finns det redan nu eu
möjlighet att på en omväg få frågan
prövad. Man kan nämligen klaga över
beslutet om rättspsykiatrisk undersökning
under påstående att rättegången
onödigt uppehälles eller fördröjes genom
beslutet, och då sker eu viss prövning
i hovrätten av förutsättningarna
för sinnesundersökningen. Reservanterna
anser det emellertid vara riktigare
att det ges en uttrycklig regel om att
själva beslutet om sinnesundersökningen
skall kunna överklagas utan denna
omväg.

Jag skall inte dölja att jag med en
viss tveksamhet har anslutit mig till
reservationen. Visserligen anser jag att
den princip, som den ger uttryck för,
är riktig — det är ett rättssäkerhetskrav
att ett beslut om en så ingripande
åtgärd som sinnesundersökning skall
kunna överklagas — men i vissa undantagsfall
kan den föreslagna regeln
leda till komplikationer. Så är fallet om
den föreslagna besvärsrätten skulle
medföra att hovrätten anser sig böra
ingå på en lika noggrann prövning av
bevisningen i målet som den skulle
göra om målet fullföljdes efter den
slutliga domen i underrätten. Då kan
man nämligen befara att hovrättens
ställningstagande till beslutet om sinnesundersökning
i realiteten i viss mån
innebär ett föregripande av underrättens
slutliga ställningstagande. Om hovrätten
undanröjer beslutet om sinnesundersökning
på den grund att övertygande
bevisning inte finns mot den
tilltalade säger ju hovrätten sin mening
i bevisfrågan på ett sätt som underrätten
kan finna vara ett föregripande
av dess slutliga prövning.

Nu vet jag inte i vad mån det finns
anledning befara att dessa komplikationer
blir en realitet. I vart fall har
jag efter övervägande kommit till den
uppfattningen att skälen för reservanternas
förslag om besvärsrätt är starkare
än det skäl emot en sådan rätt

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966

Ang. rättspsykiatrisk undersökning i brottmål

som risken för komplikationer kan innebära.
Skulle besvärsrätt införas och
skulle komplikationerna visa sig vara
en realitet, får naturligtvis regeln jämkas
på lämpligt sätt.

Min mening är, herr talman, att övervägande
skäl talar för bifall till reservationen,
och jag yrkar alltså bifall till
densamma.

Hem SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Det kanske är skäl att
ytterligare erinra om att det lagförslag
som imrymmes i andra lagutskottets
utlåtande nr 44 och som kammaren
nyss har bifallit innehåller betydelsefulla
ting beträffande vården av de psykiskt
sjuka. Nuvarande sinnessjuklag
blir upphävd, och sjukvårdslagens bestämmelser
skall gälla för all frivillig
vård, också för psykisk sjukdom, på
samma sätt som för kroppssjukvården,
även om i vissa fall psykiskt sjuka
måste beredas vård mot deras vilja.
Just denna moderna syn på enhetlighet
mellan psykisk vård och kroppssjukvård
är fullständigt revolutionerande
och torde ställa andra förestående viktiga
förändringar av organisatorisk art
på det här området helt i skuggan.

I den nuvarande sinnessjuklagen, som
alltså föreslås upphöra att gälla, finnes
även ett avsnitt som behandlar regler
om sinnesundersökning i brottmål. Vid
brottsbalkens antagande år 1964 uttalades
att detta institut borde brytas ut
ur mentalsjukvårdslagstiftningen och
regleras i en särskild lag. Motiveringen
därför var då i första hand de nya reglerna
i brottsbalken om den straffrättsliga
behandlingen av psykiskt abnorma
lagöverträdare.

I första lagutskottets utlåtande nr 29

— som jag tänkte säga några ord om
i anknytning till herr Ernulfs inlägg

— behandlas .nu ett förslag till just en
dylik lag om rättspyskiatrisk undersökning
i brottmål. Den föreslagna lagen
bygger på de nuvarande bestämmelserna
i sinnessjuklagen, och några för -

ändringar av större räckvidd är, såvitt
det går att bedöma, inte avsedda.

Utskottet tillstyrker propositionen i
dess helhet. Till utlåtandet är dock fogad
eu reservation, som herr Ernulf
talade för. Den berör en detalj i det
hela, om än en betydelsefull sådan.

Reservanterna vill att i 11 § skall göras
det tillägget att besvär skall få anföras
även mot beslut om rättspsykiatrisk
undersökning enligt 2 § i den nya
lagen. Enligt denna senare paragraf
får dylikt beslut meddelas, om den
misstänkte erkänt gärningen eller övertygande
bevisning förebragts att han
begått den och undersökningen kan antagas
få betydelse för bestämmande av
brottspåföljd eller i annat hänseende
för målets avgörande. I paragrafens nästa
stycke sägs, att vid brott som ej
åsamkar svårare straff än böter får
rättspsykiatrisk undersökning beslutas
endast om särskilda skäl föreligger.

Såsom framgår av utlåtandet äger
dock part enligt 49 kap. 6 § rättegångsbalken
redan nu rätt att anföra
besvär mot beslut om förut nämnd undersökning
med den motiveringen att
målet därigenom onödigt drar ut på tiden.
Reservanterna framhåller att denna
möjlighet till särskild talan inte är
tillräcklig. De hävdar att ett beslut av
rätten om psykiatrisk undersökning är
ett så allvarligt ingrepp i den misstänktes
förhållanden, att han bör få möjlighet
att besvära sig mot beslutet som
sådant, även om han erkänt gärningen
eller om övertygande bevisning förebragts
att han begått den.

Enligt andra lagutskottets förut
nämnda utlåtande — som kammaren
nyss har godkänt — kommer nu psykiska
sjukdomar och kroppssjukdomar
att bedömas mera enhetligt. Detta torde
så småningom medföra att en psykiatrisk
undersökning inte betraktas som
på något sätt diskriminerande, utan blir
mera jämförbar med eu läkarundersökning
i annan mening. I de fall rättspsykiatrisk
undersökning är erforderlig,
får den anses bli ett betydelsefullt

Tisdagen den 17 maj 1 9(i(>

Nr 24

Ang.

komplement till person undersökningen
och alltså bil av stor betydelse när rätten
avgör målet och fastställer påföljd.

Det är även att än en gång observera
att psykiatrisk undersökning enligt 2 §
får beslutas endast om den kan antagas
få betydelse för bestämmande av
brottspåföljd eller i annat hänseende
för målets avgörande. Denna undersökning
är alltså avsedd att vara den misstänkte
till hjälp, och den har även förordats
av läkare, innan rätten fattar
sitt beslut. Besvärsrätt mot undersökningen
som sådan torde därför inte
vara motiverad därest den misstänkte
erkänt gärningen.

Nästa led i förutsättningen för särskild
talan skulle vara att den misstänkte
inte anser att övertygande bevisning
förebragts och att han av den anledningen
besvärar sig.

Först och främst kan då här konstateras
att domstolens prövning av bevisen
sker efter huvudförhandling inför fullsutten
rätt med de garantier för en
grundlig och allsidig utredning samt
ett omsorgsfullt bedömande som denna
ordning innebär. Det kan även erinras
om att rättens beslut om psykiatrisk
undersökning inte får tolkas så att någon
form av dom avkunnas i målet. Det
innebär helt enkelt att huvudförhandlingen
avbryts för att tas upp igen när
resultatet av undersökningen föreligger.

Och domstolen är i detta senare skede
inte bunden av den bevisning som
förebragtes före den psykiatriska undersökningen.
Nya bevis kan åberopas
och skuldfrågan kan naturligtvis få en
annan bedömning med anledning av
vad som framgått vid undersökningen.

Utskottet anser därför att vad gäller
rätt att föra talan mot beslut om psykiatrisk
undersökning är det tillräckligt
med de möjligheter som redan finns
enligt rättegångsbalken med motivering
att målet onödigt fördröjes. Fn möjlighet
till särskild talan enligt reservanternas
förslag skulle även medföra rätt
att till högsta domstolen anföra besvär
över hovrättens utslag.

rättspsykiatrisk undersökning i brottmål
bägges därtill den alltid förefintliga
möjligheten för den anklagade att anföra
besvär till högsta instans när dom
senare avkunnats är det lätt att se att
yrkandet i reservationen om nytillkommen
fullständig besvärsrätt även i undersökningsfrågan
under pågående rättegång
inte är ägnat att påskynda utan
att avsevärt fördröja avgörandena i de
mål det här gäller. Det kan även anföras
att reservanterna inte kan notera
något stöd från remissinstanser. Inte
heller lagrådet har haft några anmärkningar
mot den föreslagna lagen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! I den reservation som
föreligger vid första lagutskottets utlåtande
nr 29 begär reservanterna en bestämmelse
av innebörd att talan mot
beslut om sinnesundersökning skall
kunna föras särskilt.

Jag har begärt ordet för att något
belysa de risker som skulle uppstå vid
ett bifall till reservationen. Jag anser
det särskilt angeläget att göra detta eftersom
varken reservationen eller den
motion som ligger till grund för reservationen
ger någon ledning för bedömningen.
Man bör ju inte besluta lagregler
endast på grundval av allmänt tal om
rättssäkerhetssynpunkter utan att försöka
klargöra för sig vilka konsekvenser
bestämmelserna får.

För att ett beslut om sinnesundersökning,
eller som det i fortsättningen skall
heta rättspsykiatrisk undersökning,
skall kunna meddelas måste som vi nyss
hört två villkor vara uppfyllda. Den
misstänkte skall antingen ha erkänt gärningen
eller också skall det ha förebragts
övertygande bevisning — regelmässigt
vid huvudförhandling — om att
han har begått gärningen. Vidare fordras
att undersökningen måste kunna
antas få betydelse för målets avgörande
vid bestämmandet av brottspåföljd.

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966

Ang. rättspsykiatrisk undersökning i brottmål

När en misstänkt klagar över ett undersökningsbeslut
och gör gällande att
målet genom beslutet onödigt uppehälles,
skall hovrättens besvärsprövning i
princip omfatta bägge dessa villkorsgrupper.
Möjligheterna för en hovrätt
att ompröva underrättens ställningstagande
i skuldfrågan är begränsade,
främst genom att besvärsprocessen i
hovrätten inte ger utrymme för en verklig
muntlig bevisupptagning. Hovrätterna
torde också på goda grunder vara
försiktiga med att i mål av detta slag
underkänna underrätternas bevisbedömning,
som ju i motsats till hovrättens
prövning har skett vid huvudförhandling
i målet. Det torde alltså vara
sällsynt att ett beslut om sinnesundersökning
undanröjs av den anledningen
att bevisningen i målet inte är tillräcklig.
Däremot kan det givetvis ibland
inträffa att underrättens beslut ändras
på den grunden att undersökningen inte
behövs för påföljdsbedömningen.

Mot bakgrunden av detta och hur
gällande bestämmelser tillämpas vid
domstolarna frågar jag mig på vilket
sätt rättssäkerheten skulle stärkas vid
ett bifall till reservationen.

Förslaget innebär till en början att
besvärstiden begränsas till fjorton dagar
från beslutet. Det kan knappast
vara någon vinst för den misstänkte,
som nu kan klaga när han vill så länge
undersökningen inte är slutförd.

Det återstår då den möjligheten, att
reservanterna vill ha en ingående besvärsprövning
i hovrätten i skuldfrågan
eller påföljdsfrågan. En sådan bedömning
är ju i och för sig möjlig även
enligt gällande rätt. Men hovrätterna
har klokt nog inte velat beträda den
vägen, väl medvetna om att en bevisprövning
på grundval av skriftligt material
i ett besvärsmål i regel inte har
samma värde som den bedömning som
gjorts i underrätt efter huvudförhandling
med muntlig bevisning. Givetvis
kan muntligt förhör hållas i hovrätten
— det är för övrigt möjligt även enligt
gällande rätt. Jag tror emellertid att

detta inte är vad reservanterna åsyftar.
Som bl. a. justitieombudsmannen har
påpekat i sin ämbetsberättelse till 1963
års riksdag kan man nämligen inte ordna
med en fullständig prövning i skuldfrågan
i hovrätten på det tidiga stadium
det här är fråga om utan att riva upp
grunderna för hela den nuvarande processordningen.

Den enda rationella vägen vore i så
fall att spalta upp brottmålsprocessen
i två etapper. I en första etapp fick
domstolen avgöra skuldfrågan genom
mellandom. Först sedan skuldfrågan
var slutgiltigt avgjord fick man i en
andra etapp komma in på påföljdsfrågan
och därvid vid behov besluta om
rättspsykiatrisk undersökning.

En sådan tanke rör emellertid vid
många svåra frågor. Jag tror inte att
reservanterna har syftat till en så vittgående
reform, som ju inte bara kan
avse denna begränsade fråga. Om reservanterna
har avsett en mer ingående
prövning av påföljdsfrågan än som
sker för närvarande, gör sig i stort sett
motsvarande synpunkter gällande.

Jag anser alltså att det inte räcker
med ett dunkelt tal om rättssäkerhet;
det är också nödvändigt att innan man
lägger fram ett förslag analysera dess
konsekvenser, men så har inte skett
i detta fall. Reservationen är inte ägnad
att främja rättssäkerheten.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! I de synpunkter som
statsrådet Kling här anförde kan jag i
stor utsträckning instämma. De återgår
väl delvis på ett uttalande av justitieombudsmannen
i ett uppmärksammat
mål.

Statsrådet tar här upp den enligt
min mening mest intressanta frågan,
nämligen hur en besvärsprocess skulle
gestalta sig om reservanternas förslag
godtoges. Statsrådet säger att man redan
nu, när besvär anföres därför att
beslut om sinnesundersökning onödigt
fördröjer ett mål, i princip skall pröva
bl. a. bevisningen.

Tisdagen den 17 maj 19G(i

Nr 24

Ang.

Nu har hovrätterna enligt praxis sällan
muntligt förhör i sådana mål. Man
gör väl i realiteten en prövning, huruvida
underrättens beslut allmänt sett förefaller
välgrundat eller om det synes
ha fattats utan skäl, och man går inte
in på en lika grundlig prövning av bevisningen
som när målet efter underrättens
dom eventuellt kommit till hovrätten.
Orsaken härtill är väl egentligen
inte, som justitieombudsmannen har
sagt, att besvärsprocessen inte ger utrymme
för en bevisprövning. Som statsrådet
själv påpekade finns ju möjlighet
till muntligt förhör, och i vissa
andra mål, exempelvis vid besvär över
överexekutors beslut, har jag varit med
om att man i hovrätten hållit muntligt
förhör till vilket vittnen kallats och
där bevisprövning ägt rum på exakt
samma sätt som vid ett måls prövning
när talan fullföljs efter vad.

Orsaken är väl i stället helt enkelt
den, att hovrätterna har fattat stadgandet
så, att man endast skall pröva, om
skäl saknas för underrättens åtgärd.
Det är emellertid klart att man kan ha
olika meningar om hur en bestämmelse
om direkt besvärsrätt beträffande beslut
om sinnesundersökning skulle inverka
på hovrätternas prövning. Jag
håller med statsrådet om att det vore
önskvärt att det företogs en analys av
rättsläget och de faktorer som påverkar
en sådan prövning, men oppositionen
har tyvärr inte möjlighet att göra
sådana utredningar.

Statsrådet har här satt fingret på en
om punkt i riksdagsarbetet. Varken utskottet
eller eventuella opponenter i utskottet
har möjlighet att vid riksdagsbehandlingen
ålägga utskottssekretariatet
att göra en sådan analys. Om oppositionen
föreslår en ändring i en lag
blir därför med nödvändighet förarbetet
till ändringen kortfattat, och rättspraxis
får ganska liten ledning för hur
man skall förfara, men vi vill ju ändå
inte vara med om att undanröja den
svårigheten genom att avstå från att föreslå
lagändringar.

rättspsykiatrisk undersökning i brottmål
Jag skulle ha önskat att statsrådet
skulle ha förklarat sig beredd att inom
departementet, där han har tillgång till
kunniga experter, låta göra en sådan
analys och offentliggöra utredningen.
Vi som tillhör oppositionen lika väl som
de som tillhör majoriteten har intresse
av att alla lagfrågor liksom andra frågor
bereds så grundligt som över huvud
taget är möjligt. Om statsrådet är villig
att göra en sådan utredning och offentliggöra
den, är jag beredd att för
den goda sakens skull avstå från att
yrka bifall till reservationen, eftersom
den önskade utredningen skulle ge ökat
material som grund för ett ståndpunlctstagande.

Herr statsrådet KLING:

Jag skulle, herr talman, ha haft större
förståelse för herr Ernulfs synpunkter,
om hans anförande hade utmynnat
i ett förslag om en utredning av frågan
i stället för i förslag om en i förhållande
till propositionen ändrad lagstiftning.

De problem som kommer upp i detta
sammanhang har ingående behandlats
i litteraturen. Skall man göra en analys
av detta delproblem, kan man inte stanna
vid frågan om beslut angående rättspsykiatrisk
undersökning, utan man
måste gå vidare ut över fältet. För övrigt
tigger denna fråga inom ramen för
det utredningsuppdrag som har lämnats
till domstolskommittén.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr andre vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
att med anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan komme att framställas
först särskilt angående vardera
punkten 1 och 2 samt därefter särskilt
rörande punkterna 3 och 4.

På gjord proposition bifölls utskottets
i punkten 1 gjorda hemställan.

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966

Sedermera gjorde herr andre vice
talmannen enligt de avseende punkten
2 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr andre vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ernulf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 29
punkten 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ernulf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 60.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna 3 och 4 hemställt.

Ang. tillskott till Norrbottens järnverk

aktiebolag

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 105, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående tillskott
till Norrbottens järnverk aktiebolag
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 48 hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att a) för
Tillskott till Norrbottens järnverk aktiebolag
på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1965/66 på driftbudgeten
under tionde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 100 000 000 kronor;
b) medgiva, att den av Norrbottens
järnverk aktiebolag disponerade
rörliga krediten i riksgäldskontoret, efter
beslut av Kungl. Maj:t finge ökas
till högst 125 000 000 kronor.

I propositionen hade föreslagits att
Norrbottens järnverk aktiebolag skulle
erhålla dels ett aktieägaretillskott av
100 miljoner kronor för att förbättra
företagets likviditet och dels ett kapitaltillskott
av 50 miljoner kronor att
användas för investeringar i järnverket.

Till behandling i förevarande sammanhang
hade utskottet förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Nils-Eric Gustafsson (1:689) och
den andra inom andra kammaren av
herr Larsson i Hedenäset (II: 848),
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Strandberg (I: 690) samt den andra
inom andra kammaren av herrar
Petersson och Nilsson i Agnäs (II: 850),
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Åkerlund och Strandberg (I:
691) samt den andra inom andra kammaren
av herr Magnusson i Borås m. fl.
(II: 849),

dels ock en inom andra kammaren
av herr Ståhl väckt motion (II: 851).

I motionerna I: 690 och II: 850 hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära, att frå -

Tisdagen den 17 maj 1966

Nr 24

Ang. tillskott till Norrbottens järnverk aktiebolag

gan om samgående mellan Norrbottens
järnverk aktiebolag och LKAB skulle
ingå i den utredning angående järnverksbolagets
organisation m. in. som
omnämnts i propositionen nr 48.

I motionerna I: 691 och II: 849 hade
anhållits, att riksdagen måtte besluta,
att a) Norrbottens järnverk aktiebolags
nuvarande aktiekapital skulle nedsättas
med 100 miljoner kronor, b) för nyteckning
av aktier i bolaget med 100
miljoner kronor till 120 % kurs anvisa
på tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1965/66 på kapitalbudgeten ett
investeringsanslag av 120 miljoner kronor,
varav 20 miljoner kronor skulle
tillföras reservfonden, c) lämna bolaget
garanti för lån till högst 40 miljoner
kronor samt d) i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad i motionerna
i övrigt anförts.

I motionen 11:851 hade yrkats, att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att kontakter snarast
måtte upptagas med representanter för
den enskilda svenska järnhanteringen
i syfte att om möjligt uppnå sådan samordning
av driften, att den framtida
tillverkningen vid Norrbottens järnverk
inordnades som ett naturligt led
i en större produktionskedja, eventuellt
i anslutning till tidigare planerad utbyggnad
för vissa mellansvenska järnverk,
samt att villkoren för en sådan
samverkan finge närmare prövas, därest
kontakterna skulle leda fram till
någon form av förhandlingar.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna 1:689 och 11:848 ävensom
1: 691 och II: 849, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga,

a) för Tillskott till Norrbottens järnverk
aktiebolag på tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1965/66 på
driftbudgeten under tionde huvudti -

teln anvisa ett reservationsanslag av
100 000 000 kronor;

b) medgiva, att den av Norrbottens
järnverk aktiebolag disponerade rörliga
krediten i riksgäldskontoret, efter
beslut av Kungl. Maj:t, finge ökas till
högst 125 000 000 kronor;

2. att motionerna 1:691 och 11:849,
i vad de ej behandlats under 1, icke
måtte bifallas av riksdagen;

3. att motionerna I: 689 och II: 848,
i vad de ej behandlats under 1, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 4.

att motionerna 1:690 och 11:850
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

5. att motionen II: 851 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits, utom av
annan, av herrar Åkerlund, Strandberg,
Björkman och Petersson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
1 och 2 hemställa,

1. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 691 och II: 849 samt med
avslag å motionerna I: 689 och II: 848,
samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga,

a) avslå Kungl. Maj ds förslag om anvisande
av ett reservationsanslag av
100 000 000 kronor för tillskott till
Norrbottens järnverk aktiebolag;

b) avslå Kungl. Maj ds förslag om
ökning av den av Norrbottens järnverk
aktiebolag disponerade rörliga krediten
i riksgäldskontoret;

2. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 691 och II: 849, såvitt nu
vore i fråga,

a) till Nyteckning av aktier i Norrbottens
järnverk aktiebolag på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1965/66 på kapitalbudgeten under fonden
för statens aktier anvisa ett investeringsanslag
av 120 000 000 kronor;

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966
Ang. tillskott till Norrbottens järnverk aktiebolag

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört angående
nedsättning av Norrbottens järnverk
aktiebolags nuvarande aktiekapital; c)

bemyndiga riksgäldskontoret att
ikläda staten garanti för lån till Norrbottens
järnverk aktiebolag intill ett
belopp av högst 40 000 000 kronor.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Strandberg
och Petersson.

Herr CARLSSON, HARRY, (fp):

Herr talman! Kungl. Maj:t föreslår
i proposition nr 48 att medel ställs till
förfogande för Norrbottens järnverk i
syfte att klara den svåra situation som
bolaget nu befinner sig i. Dels föreslås
ett aktieägaretillskott på 100 miljoner
kronor, dels en ökad rörlig kredit på
50 miljoner kronor. Statsutskottets femte
avdelning har i sitt utlåtande nr 105
behandlat propositionen och de motioner
som har väckts i anledning av denna.

Järnverket har inte erhållit något kapitaltillskott
av staten sedan år 1954.
Den utbyggnad som beslutades år 1959
med ett varmvalsverk och ett kallvalsverk
för tillverkning av tunnplåt skulle
helt finansieras med bolagets egna me del.

Huruvida kapitaltillskott från staten
skulle bli erforderligt blev en senare
fråga.

Produktionen vid järnverket har i det
närmaste fördubblats från 1955 till innevarande
år. Under den senaste femårsperioden
har avsevärda investeringar
företagits. Cirka 100 miljoner kronor
har således investerats i valsverken
för tillverkning av tunnplåt, och ytterligare
ett belopp om cirka 100 miljoner
kronor har investerats på annat
sätt. Antalet anställda vid järnverket
har ökat med omkring 300 sedan 1961
och uppgår nu till knappt 3 400 personer.

Även om således produktionen har
expanderat i betydande utsträckning

har det ekonomiska utfallet inte varit
lika gynnsamt. Sedan 1962 har Norrbottens
järnverk gått med förlust. Stora
eftersläpningar föreligger beträffande
avskrivningsbehovet och företaget har
måst lösa upp en tidigare utbyggd lagerreserv.
Orsaken till att rörelsen blivit
förlustbringande är det stora prisfall
på framställda produkter som har
inträffat på världsmarknaden under
1960-talet. Prisfallet gäller nästan samtliga
de produkter som framställes vid
verket, t. ex. armeringsjärn, stångstål,
olika slags plåt, balkar och valstråd. På
stångstål och balkar som hör till bolagets
huvudprodukter har priserna i början
av 1966 legat drygt 20 procent under
motsvarande priser i början av år
1960. Det föreligger för närvarande en
viss överkapacitet vid järnverken i industriländerna.
Detta har bl. a. inneburit
en priskonkurrens mellan företagen,
som tvingat till rationaliseringar.
De nyetablerade företagen av NJA:s typ
har haft särskilda svårigheter att åstadkomma
tillräckliga rationaliseringar.

Det är allmänt bekant att en ny produktion
vid ett järnverk inte blir lönande
förrän efter en viss tid. Detta har
även gällt Norrbottens järnverk. Man
kan således säga att järnverket haft
osedvanligt ogynnsamma förhållanden
under senare tid. Det finns anledning
att hoppas att avsättningsmöjligheterna
skall kunna förbättras, samtidigt som
rationaliseringsmöjligheterna ökar. Mot
denna bakgrund bör man inte bedöma
järnverkets möjligheter på marknaden i
framtiden alltför pessimistiskt.

Ingen har föreslagit att järnverket
skall läggas ner. De sociala motiv som
starkt framhävdes när järnverket blev
till är inte mindre starka i dag. Ä andra
sidan måste större krav ställas på rationaliseringar
och samverkan med andra
företag i syfte att nå ökad effektivitet.
Enligt vad utskottet erfarit vid besök
i järnverket råder goda förhoppningar
om att man skall kunna rationalisera
driften ytterligare. Man har redan
igångsatt förhandlingar med andra

Tisdagen den 17 maj 1900

Nr 21

Ang. tillskott till Norrbottens järnverk aktiebolag

svenska parter om en samordning av
tillverkningen av olika produkter. Den
senare frågan har tagits upp i en motion
av herr Ståhl, som väckts i andra
kammaren. Man kan således säga att
herr Ståhls förslag delvis redan tillmötesgåtts
genom bolagets egna åtgärder.
Utskottet är emellertid medvetet om att
stora svårigheter kommer att föreligga
för företaget att göra driften lönande på
kort sikt. Det är naturligtvis viktigt att
följa utvecklingen med största noggrannhet.
Erforderligt material för bedömning
av företagets möjligheter att
verka på längre sikt torde kunna förväntas
genom den utredning angående
järnverket som föreslagits.

Vissa motioner som väckts i anslutning
till propositionen har utskottet ansett
böra bli föremål för behandling i
annat sammanhang. I motionerna I: 691
och II: 849 föreslås en annan ordning
för det statliga stödet till järnverket än
den i propositionen föreslagna. Man vill
att staten skall teckna aktier med 100
miljoner kronor i bolaget och att nyemission
äger rum till 120 procent. De
ytterligare 20 miljoner kronor som härigenom
inflyter till bolaget skall enligt
motionerna tillföras reservfonden. De
100 miljonerna skall användas till avskrivningar
på så sätt, att aktiekapitalet
nedsättes med samma summa. I stället
för den i propositionen föreslagna kreditgivningen
vill motionärerna att bolaget
skall erhålla statsgaranti för lån
till högst 40 miljoner kronor. Motionärerna
anser att den ordning som de föreslå
är mera affärsmässig än propositionens
förslag.

Man kan naturligtvis diskutera vilka
former det nödvändiga statstillskottet
till Norrbottens järnverk skall ha. Utskottet
har emellertid funnit den i propositionen
föreslagna ordningen acceptabel.
Vid behandlingen i avdelningen
föreslåg inte någon större motsättning
mellan medlemmarna. Utskottet har därför
inte funnit anledning att närmare
ingå på alternativa förslag.

Med det anförda, herr talman, her jag
få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! När utskottets talesman
nu fått komina till tals först, så hoppas
jag att det har ett speciellt propagandavärde
att få tala för utskottet innan
reservanterna kommit till tals! Det är,
hoppas jag också, ett tillfälligt uttryck
för en nyordning som i dag tillämpas
i kammaren. För min del fäster jag inte
något större avseende vid det. När allt
kommer omkring är det de sakliga argumenten
som väger tyngst, inte minst
i en fråga av detta slag.

Jag skall därför, herr talman, nu be
att få redogöra för den reservation som
högerledamöterna fäst vid detta utlåtande.
Därtill skall jag anföra några
synpunkter på Norrbottens järnverk AB
och tillåta mig vissa kritiska anmärkningar
på regeringens sätt att som aktieägarrepresentant
på bolagsstämman
tillvarataga skattebetalarnas och riksdagens
intresse i sammanhanget.

Norrbottens järnverk tillkom som bekant
såsom en krisföreteelse. Det tillkom
under senaste världskriget och
dessvärre har det också hittills förblivit
en krisföreteelse. Några få års rörelseöverskott
med möjlighet till avskrivningar
kan inte ändra detta förhållande
och inte heller omdömet. Trots att
bolaget får disponera mycket betydande
kapital har det aldrig kunnat lämna
någon förräntning i form av utdelning
på aktiekapitalet. Det är förvisso sant
att många privatägda bolag varit i liknande
lägen t. o. m. i decennier, men
endera har de trots allt segat sig upp
till att bli lönande eller också har de
definitivt lagts ned.

Det råder nu enighet om att Norrbottens
järnverk skall fortsätta sin verksamhet,
men då skulle man vilja se något
av den seghet som privatägda företag
lägger i dagen för att anpassa sig
genom att rationalisera, förbilliga drif -

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966

Ang. tillskott till Norrbottens järnverk aktiebolag

ten, spara på omkostnader, hitta på nya
uppslag, förbättra tekniken, betjäna sina
kunder förstklassigt — allt i syfte
att i dynamisk verksamhet tjäna pengar
så att företaget slutligen blir lönsamt.

Det är något av ett psykologiskt problem,
att statliga företag skall ha så
svårt att lägga i dagen sådana matchvinnande
egenskaper och nästan alltid
går med förlust när de tvingas arbeta
i konkurrens med andra företag.

Norrbottens järnverks förutsättningar
är långt ifrån de bästa, det är vi alla
överens om. Man har klimatiska svårigheter
och fraktsvårigheter. Men det
kan inte sägas, att förutsättningarna för
att driva ett järnverk där uppe är helt
obefintliga. En av de gynnsamma faktorer
som där finns är otvivelaktigt tillgången
på en förnämlig järnmalm, som
är utomordentligt lättsmält och lättreducerad.
Det är visserligen sant att denna
järnmalm kan utnyttjas och utnyttjas
av konkurrenter, på kontinenten, i
England och på andra håll i världen,
men det hjälper inte att malmen dock
står till förfogande på en plats, som
ligger betydligt närmare gruvan än vad
fallet är för konkurrenterna.

Om nu bolaget bara kunde finna sin
melodi, borde det kunna få debet och
kredit att gå ihop. Naturligtvis är detta
en melodi för alla de anställda, från
ledningen och hela vägen nedåt. Vad
riksdagen kan göra i det sammanhanget
är att betona nödvändigheten att följa
lönsamhetens princip samt ge de finansiella
förutsättningarna på skäliga villkor,
men naturligtvis inte utan varje
villkor. Det är, som sagt, på järnverket
självt och på dess anställda som det ankommer
att finna sättet att stå på egna
ben.

Jag skall inte försöka mig på att lämna
råd om hur detta skall gå till. Jag
är övertygad om att bolagsledningen är
mer kompetent än jag på den punkten.
Det kan för min del räcka med att hänvisa
till de uppslag som framförts i t. ex.
herr Ståhls motion, till de försök till

marknadsuppdelning och produktionssamarbete
med andra handelsjärnverk
som redan pågår m. m. Det får bli bolagsledningens
sak att pröva uppslagens
genomförbarhet tekniskt och ekonomiskt.

Detsamma må gälla det misslyckade
varm vals verket. Den enda synpunkt jag
skulle vilja anlägga i det sammanhanget
är, att ett misslyckande såsom detta
lätt kan komma att verka förlamande
på handlingskraften, om man inte resolut
bestämmer sig för eu annan handlingslinje.
Dess bättre tycks bolagsledningen,
av den senaste styrelseberättelsen
att döma, inse detta när den pekar
på möjligheten att inköpa varmvalsade
band och kallvalsa på basis av dessa.
Man har också igångsatt prov. Förtjänsten
blir säkerligen minimal, men
det är ändå ett sätt att komma över
puckeln för den närmaste framtiden.

Att som antyds i en oenterpartimotion
kasta sig in i en ny utbyggnad av
järnverket kan enligt min mening inte
vara riktigt. En sådan politik minskar
inte förlusterna i och för sig. Det är
ingenting som säger att det ramlar in
tillräckligt stora vinster bara bolag blir
tillräckligt stora. Små företag ger små
förluster, stora företag ger stora förluster,
det är lika sant som att stora företag
naturligtvis kan ge vinst om det vill
sig väl. Men det är ju inte säkert.

Norrbottens järnverk är, som jag ser
det, för dagen tillräckligt stort som det
är för att vara en slagkraftig enhet. I
varje fall är det inte mycket som kvantitetsmässigt
skiljer Norrbottens järnverk
från exempelvis Domnarfvet och
Oxelösund. Dessa båda är måhända —
i varje fall Domnarfvet — något större;
Oxelösund kanske blir det i den
närmaste tiden. Men i fråga om storleksordningen
är det inte så stora skillnader
att det inte borde gå att göra
järnverket i dess nuvarande ungefärliga
storlek till en slagkraftig enhet. Detta
är också eu uppfattning som dess bättre
hyses även av företagsledningen.

De ekonomiska resultaten under de

Tisdagen den 17 maj IDOG

Nr 24

Ang. tillskott till Norrbottens järnverk aktiebolag

senaste fyra åren bär varit ytterst otillfredsställande.
Före år 1902 var resultaten
bättre. De otillfredsställande resultaten
har under de gångna fyra åren
delvis dolts genom otillräckliga avskrivningar,
upplösning av dolda reserver
och år 1965 genom för första gången
öppet redovisad förlust.

Mot den ekonomiska förvaltningen
kan med fog riktas den anmärkningen,
att man inte borde ha dröjt så lång tid
med att presentera bolagets verkliga
läge för riksdag och allmänhet. Ansvaret
faller här på styrelsen och den fiktiva
bolagsstämma, som utgöres av regeringen
genom någon dess representant.
Det har dessutom på sakkunnigt
håll inom det privata näringslivet uttryckts
förvåning över att revisorerna
har kunnat godkänna en sådan redovisning
och förvaltning. Jag finner för min
del revisorernas handlingssätt betänkligt.

Det har meddelats att en utredning
skall göras av bolagets produktion, investeringar,
kostnader, organisation,
försäljningsapparat in. in. Det har därtill
begärts att frågan om ett närmare
samgående mellan LKAB och NJA,
eventuellt en fusion mellan dessa företag,
skall utredas. Om jag skulle uttrycka
ett önskemål i utredningshänseende
så skulle det snarast vara att förhållandet
mellan bolaget — den s. k.
bolagsstämman — och riksdagen blev
närmare belyst. Jag tycker verkligen
att det är anmärkningsvärt att bolaget
får gå med en faktisk förlust i fyra år
utan att någonting åtgöres för att fästa
riksdagens uppmärksamhet på förhållandet.
När sedan läget blir så akut, att
fråga uppkommer om betalningsinställelse,
rusar man till riksdagen med begäran
om omedelbar assistans med
pengar. Samtidigt meddelas att en utredning
skall tillsättas genom bolagets
försorg.

Jag tycker verkligen det är berättigat
att fråga varför inte utredningen har
verkställts innan man gick till riksdagen
och begärde pengar. Utredningens

resultat borde rimligtvis ha legat till
grund för propositionen och för riksdagens
bedömning och ställningstagande.
Det iir såsom om riksdagen skulle
behöva lugnas med ett meddelande om
utredning, medan utredningens syfte i
sjiilva verket borde vara att hjälpa företaget
att komma på fötter.

Vad har den s. k. bolagsstämman
gjort för att få fram en utredning före
hänvändelsen till riksdagen? Bolagsstämman
bör ju rimligen känna reglerna
i förhållandet till riksdagen. Det
är väl sällan som man kommer med
propositionen först och säger att utredningen
skall ske sedan. Den rimliga
ordningen i vårt parlamentariska liv
är väl utredning först och proposition
sedan.

Det är enligt min mening en helt
otillfredsställande ordning som det nu
är med styrelse, revisorer och bolagsstämma
på en i detta fall oföretagsamhetens
linje, med riksdagen ställd utanför
utom när det gäller att bevilja pengar.
Man borde, anser jag, söka någon
form för tillsättning av en revisor i det
statliga företaget med särskilt ansvar
inför riksdagen utan omvägen över en
fiktiv bolagsstämma. Det finns flera exempel
än NJA på detta behov. Även Allmänna
bevakningsaktiebolaget står ju
på dagens föredragningslista, ett nytt
lysande exempel på statlig företagsamhet.

I propositionen presenteras nu en
aktuell likviditetsprognos som visar för
i år och nästa år ett likviditetsunderskott
på 66 miljoner kronor. Det är i
själva verket helt fantastiskt. Trots att
vi har mycken inflation är ändå 66 miljoner
kronor mycket pengar, åtminstone
enligt min uppfattning. Slår vi ut det
på de anställda — cirka 3 300 personer
— rör det sig om cirka 20 000 kronor
per anställd person! Ändå är inga större
investeringar på gång, vilka i och för
sig skulle kunna förklara bristen på
kontanter.

Enligt min mening är det nödvändigt
med en sanering av bolagets affärer, och

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966

Ang. tillskott till Norrbottens järnverk aktiebolag

vi föreslår också från vår sida att en
sådan företages, men vi yrkar på att
det skall ske efter mera affärsmässiga
linjer än de som regeringen — eller,
rättare sagt, bolagsstämman — föreslår
riksdagen. Det förslag som utskottet med
godtagande av propositionen förordar
har enligt vår mening så allvarliga brister
att vi inte kunnat biträda det.

Herr Carlsson har redan tidigare redogjort
för vad propositionens och utskottets
förslag går ut på. Det gäller här
ett aktieägartillskott på inte mindre än
100 miljoner kronor, vilket skall lämnas
utan förräntnings- och återbetalningsskyldighet.
Det är alltså med andra
ord fråga om en ren gåva. Det är
möjligt att man skulle kunna säga att det
är en inkomst som tillföres företaget —
en subvention är också en användbar
term i sammanhanget — men nog måste
det, tycker jag, vara deprimerande för
de anställda att behöva leva på subventioner.
I nuvarande läge, vilket naturligtvis
inte behöver vara detsamma för
åratal framöver, rör det sig dock om
subventioner av en storlek som överstiger
en ordinär årslön för en arbetare i
företaget.

Det är självklart att detta psykologiskt
borde vara otillfredsställande, men
därtill kommer också en annan sak,
nämligen hur detta uppfattas på andra
håll i landet. Det måste väl på många
håll uppfattas som något av en utmaning
mot andra företags anställda, mot
verkstadsarbetare anställda inom företag
som ändå måste gå med vinst för
att jobbet skall vara säkrat.

Det kan också mot aktieägartillskottet
riktas den invändningen att det får
formen, som jag sade, av en gåva eller
inkomst, som måste redovisas över
vinst- och förlusträkningen och som
inte kan gå in på balansräkningen på en
gång. Om företaget skall drivas i enlighet
med vad aktiebolagslagen föreskriver
kan det, såvitt jag kan förstå,
inte vara någon tvekan om att det måste
vara fråga om en skattepliktig inkomst
som bolaget får i form av aktie -

ägartillskott. Huruvida det blir en beskattning
är naturligtvis osäkert, ty det
beror i viss mån på om avskrivningsunderlaget
i företaget räcker till för dessa
100 miljoner kronor. Det kan sägas
att det finns skäl att tro att så är fallet,
men under alla förhållanden förefaller
det vara klart att skattemyndigheterna
måste titta på denna sak.

Den andra delen i regeringsförslaget
går ut på att lämna Norrbottens järnverk
en s. k. rörlig kredit från riksgäldskontoret.
Det skulle alltså innebära
att en riksgäldskredit på för närvarande
75 miljoner kronor skulle höjas
till 125 miljoner kronor.

Nu var det väl så, om jag inte minns
alldeles fel, att när man inrättade systemet
med rörliga krediter från riksgäldskontoret,
var tanken att man skulle ge
affärsverken, som inte har samma möjligheter
att gå ut i marknaden och låna
pengar, en möjlighet att få krediter på
en något smidigare väg än det skulle
vara att gå över kapitalbudgeten och
begära anslag. Den rörliga krediten kunde
beviljas på förhand och pengarna
kunde få lyftas alltefter uppkommande
behov. Det var en i och för sig rimlig
anordning för affärsverkens vidkommande.
Men det nya som tillkommit är
att även bolagen — organiserade som
speciella företag med klara vinstsyften,
som borde ha möjligheter att täcka sina
upplåningsbehov i öppna marknaden
— nu också skall dyka upp som låntagare
hos riksgäldskontoret. Det är värt
att lägga märke till att Norrbottens järnverk
har såväl obligationslån och bankkrediter
som även riksgäldskrediter.

Jag tycker att detta sätt att tunna ut
principerna för riksgäldskontorets verksamhet
är helt enkelt felaktigt — riksgäldskontoret
skall väl ändå inte övergå
till att börja driva bankrörelse. Det
finns så mycket större anledning att
hålla rent och ha en klar principiell
åtskillnad härvidlag som staten har en
egen bank för krediter till bolagen,
nämligen Sveriges kreditbank. Riksgäldskontoret
bör tillgodose affärsver -

Tisdagen den 17 maj 11)00

Nr 24

Ang. tillskott till Norrbottens järnverk aktiebolag

kens men inte bolagens kreditbehov.
NJA bär redan lånat pengar i kreditbanken,
och jag kan inte finna annat
än att det principiellt är alldeles riktigt
att ett statligt företag vänder sig till en
statens bank när företaget behöver en
förstärkning.

På de skäl som jag nu redovisat vill
jag för min del, liksom reservanterna
och högerpartiet med dem, inte godtaga
systemet med aktieägartillskott och riksgäldskrediter.
Ju mer vi tummar på
skiljelinjerna härvidlag, desto farligare
blir det och desto mer bortskämda blir
de statliga företagen när det gäller att
tillämpa de kritiserade metoderna. Högerförslaget
har därför inriktats på att
söka finna en form som kan möjliggöra
ett kapitaltillskott till NJA efter
regler som är sedvanliga inom affärslivet.

Jag sade inledningsvis att NJA har befunnit
sig i en kris praktiskt taget hela
tiden. Självfallet är det för framtiden
önskvärt att NJA kommer ur denna kris
och blir ett företag som kan stå på egna
ben. Den uppfattningen vill vi starkt
betona.

Det är därför också med en betydande
tillfredsställelse vi konstaterar att handelsministern
i propositionen framhållit
att det är utomordentligt viktigt att
företaget stabiliseras tekniskt och kommersiellt,
så att det på ett affärsmässigt
godtagbart sätt kan hävda sig i den
hårdnande konkurrensen på stålmarknaden.
Vi vill understryka det uttalandet.
Vi tycker att affärsmässigheten är
någonting som man skall ordentligt ta
fasta på. Enligt vår mening bör bolaget
nu gå in för att konsolidera sig såväl
när det gäller produktionsprogram och
teknik som även i ekonomiskt hänseende.

När NJA tillkom valde man bolagsformen
just för att betona det vinstsyfte
som bolaget bör sträva att förverkliga.
Även om bolaget inte hittills lyckats
uppnå vinst på verksamheten är det
alltjämt viktigt att man upprätthåller
detta krav, som följer av företagsformen

bolag. Vi föreslår därför nu att kapitaltillskottet
får formen av en aktieteckning,
såsom även bolagets styrelse har
förordat i sin skrivelse till handelsdepartementet.

Fråga har uppkommit huruvida kapitaltillskottet
skulle ske till pari eller om
man kunde tänka sig en viss överkurs
med hänsyn till att företaget praktiskt
taget helt saknar en reservfond. Vi har
föreslagit att att reservfonden skall tillföras
20 miljoner kronor, vilket betyder
att nyemission får ske till 120 procent.
Härigenom skulle företagets ledning få
eu något större rörelsefrihet vid handläggningen
av bolagets affärer.

Om det sker en aktieteckning, är det
uppenbart att det nuvarande aktiekapitalet
på 300 miljoner kronor blir för
stort; det skulle då efter nyteckningen
uppgå till 400 miljoner kronor. Orsaken
härtill är helt enkelt att avskrivningarna
har varit otillräckliga under de
gångna åren. Det uppges i propositionen
att avskrivningarna vid 1965 års
utgång var eftersatta till ett belopp av
48 miljoner kronor. Det anges också att
avskrivningsbehovet utgör 30 miljoner
kronor om året, men att man inte räknar
med medel till några avskrivningar
över huvud taget under åren 1966 och
1967.

Det är måhända inte olagligt enligt
bokföringslagens och aktiebolagslagens
bestämmelser att uppta anläggningstillgångarna
till högre värden än deras
verkliga, men under alla förhållanden
kan det knappast betecknas såsom god
köpmannased. Vi förordar därför att anläggningstillgångarna
skall skrivas ned,
och för detta ändamål behöver aktiekapitalet
nedsättas. Denna sak kan riksdagen
inte besluta om — det är bolagsstämman
som formellt har att fatta det
beslutet — och vi förordar därför att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
ger till känna sin mening i detta hänseende.

När det gäller frågan om lånemedel
har vi förordat att det skall lämnas en
lånegaranti på 40 miljoner kronor och

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966

Ang. tillskott till Norrbottens järnverk aktiebolag

att alltså ingen kredit skall ges från riksgälden.
Detta har vi föreslagit utifrån
den synpunkt som jag nyss redogjorde
för, nämligen att företaget skall vända
sig till bank för sådant ändamål. Företagets
bank är ju kreditbanken, där lån
också har upptagits till enligt propositionen
ett belopp av 40 miljoner kronor.
Det är möjligt att det behövs en garanti
på dessa lån för att kreditbanken skall
känna sig lugn. Jag vet inte hur därmed
kan förhålla sig, men banken är ju ett
företag som står under bankinspektionens
tillsyn. Det är möjligt att bankinspektionen
har erfarenheterna från exempelvis
Tollare pappersbruk i färskt
minne och banken kanske inte heller
har glömt den saken. En lånegaranti
på 40 miljoner kronor gör det alltså
i och för sig onödigt för NJA att återbetala
dessa lån i en takt, som är snabbare
än vad som kanske eljest skulle
påfordras av kreditbanken. Företaget
har då större möjligheter att förhandla
med banken om att få behålla pengarna.

Sammanfattningsvis kan naturligtvis
om det förslag som vi framfört sägas,
att det i vissa lägen skulle kunna innebära
att vi lämnar ett något större tillskott
till NJA. Detta är nu inte alldeles
självklart, även om vid en jämförelse
det förhållandet att vi enligt vårt förslag
ger 20 miljoner mer till reservfonden
kan innebära en viss extra förmån
för företaget.

Det är angeläget att i detta sammanhang
också redovisa hur förslaget ter
sig ur budgetsynpunkt. Det är naturligtvis
speciellt för finansministern av intresse
att få även den saken belyst. Regeringen
begär 100 miljoner kronor på
driftbudgeten för detta. Högern begär
ingenting alls på driftbudgeten. Regeringen
begär på kapitalbudgeten 50 miljoner
kronor. Det aktualiseras successivt;
huruvida det dyker upp på allvar
under det kommande budgetåret är kanske
inte till alla delar klart, eftersom ju
den rörliga krediten tas i anspråk bara
i den mån som behov dyker upp. Men i
varje fall måste den redovisas som en

utgift på kapitalbudgeten. För reservanternas
del betyder det på kapitalbudgeten
120 miljoner kronor.

Sett från totalbudgetsynpunkt kommer
regeringen att behöva 150 miljoner
kronor, men enligt reservanternas förslag
kommer det att erfordras endast
120 miljoner kronor. Däremot är det
klart att det för Sveriges kreditbanks
vidkommande betyder att upp till 40
miljoner kronor enligt vårt förslag kan
komma att tas i anspråk. Men det finner
inte vi vara något oriktigt. Kreditbanken
är ett affärsföretag, och det kreditbanken
inte lånar ut till Norrbottens
järnverk kommer givetvis kreditbanken
att låna ut till något annat företag.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den av mig m. fl. vid
utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr CARLSSON, HARRY, (fp) kort
genmäle:

Herr Åkerlund ville göra gällande att
jag gjort någon sorts PR-verksamhet.
Jag förstod först inte riktigt vad han
menade, men nu förstår jag att han själv
var inställd på att göra det och att han
därför här höll ett anförande med en
mördande kritik över vad som försiggått
uppe vid Norrbottens järnverk.

Jag vill bara göra kammaren uppmärksam
på att avdelningen tog på denna
fråga mycket grundligt. Yi hade föredragning
i ärendet, men vi kom till
den åsikten att vi borde satsa på järnverket.
För min personliga del ansåg
jag det mycket angeläget. Jag är mycket
främmande för järnhantering, då
jag hållit på med trä hela mitt liv, och
fann därför föredragningen mycket intressant.

Det var en intressant dag där uppe.
Vi fick konstatera att Norrbottens järnverk
inte är vilken industri som helst,
utan oerhört omfattande. Det är många
människor som bär sin utkomst där och
som lever på järnverket. Att detta företag
inte kan lämna den vinst som man
har förväntat är i högsta grad beklag -

Tisdagen den 17 maj 19GG

Nr 24

Ang. tillskott till Norrbottens järnverk aktiebolag

ligt för oss alla. Men jag förvånar mig
(iver att herr Åkerlund, som var med
hela dagen där uppe, då var så väldigt
tystlåten och så positivt inställd. Visserligen
gjorde han någon fråga, men
det var också allt. Dagen efter framstod
han i ortspressen där uppe som den
verklige beskyddaren av Norrbottens
järnverk, och det rättades ju till genom
det sista som herr Åkerlund sade nu,
att han vill anslå 10 miljoner kronor
mer till järnverket. Uppfattningen var
kanske motiverad ur den synpunkten.

Men för övrigt vill jag säga att herr
Åkerlund både i avdelningen och i utskottet
var mycket tystlåten och inte
hade så värst många argument att komma
med, utan vi var i både avdelningen
och utskottet ganska eniga om att vi
måste rädda Norrbottens järnverk och
göra det bästa av det till båtnad för de
människor, som bor och arbetar och
har sin utkomst där.

Därför förvånar jag mig något över
den PR-verksamhet som herr Åkerlund
här har bedrivit för sina åsikter.

Herr ÅKERLUND (h) kort genmäle:

Herr talman! Min anmärkning rörande
PR-verksamhet gällde det förhållandet
att herr Harry Carlsson, utskottets
talesman, tar till orda innan reservanten
får tillfälle att framföra sina synpunkter.
Vi brukar som bekant ha det
så här i kammaren, att reservanterna
får tala först.

Det händer någon gång att regeringens
representanter inleder en debatt,
men att denna sedvänja har övergått till
att gälla även herr Harry Carlsson är
möjligen att betrakta som ett förhandsdiskonterande
av kommande valresultat.

Herr Harry Carlsson finner att jag
förut har varit tystlåten. Ja, om man reser
på studieresa gör man det väl för
att inhämta upplysningar och lära sig
så mycket som det är möjligt, och det
gör väl den som använder sina ögon och
öron och inte pratar så mycket utan

4 Första kammarens protokoll 1966. Nr

ser vad som händer och sker. För min
lilla del gjorde jag det mesta möjliga av
vistelsen i Norrbotten för att lära mig
så mycket som jag kunde lära mig, bl. a.
lärde jag mig också att herrarna där
uppe säkert mycket bättre känner till de
produktionstekniska detaljerna än vad
jag gör. Från den synpunkten kan jag
ibland ha skäl att vara tystlåten.

För övrigt är det alldeles klart att vi
avser att försöka lämna ett bidrag till
att rädda Norrbottens järnverk i den
svåra situation som det befinner sig i.
Men det är väl inget skäl att avstå från
att säga på vilka punkter bolaget i det
föregående inte har skött sig på det sätt
som det rimligen borde ha gjort.

Herr CARLSSON, HARRY, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Åkerlunds kritik
mot skötseln av Norrbottens järnverk
hade gjort större effekt om den framförts
där uppe inför talesmännen för
järnverket än här i riksdagen.

Herr ÅKERLUND (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag hoppas att den kritik
som jag för fram här i kammaren
skall göra tillräcklig effekt.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Det skulle i och för sig
ha varit intressant att fortsätta det resonemang
som just avslutats i replikväxlingen
här, då även jag hade tillfälle
att delta i femte avdelningens studieresa
till järnverket och ingalunda för
första gången besökte detta verk. I så
fall skulle jag med glädje ha tagit upp
ett litet resonemang i större sammanhang
kring de förvånade ansiktsuttryck
som spreds över de närvarande, framför
allt bland NJA:s egna representanter,
när vi råkade passera förbi det berömda
varmvalsverket och till vår häpnad
konstaterade att det fungerade!
Som tur var passerade avdelningen inte

50 Nr 24 Tisdagen den 17 maj 1966

Ang. tillskott till Norrbottens järnverk aktiebolag

förbi där 30 minuter senare, ty då hade
det stannat på nytt.

Men, herr talman, jag skall avstå från
allt detta och anser inte att vi behöver
fortsätta på den punkten. För befolkningen
i Norrbotten är det av största
betydelse att de statliga företagen drivs
på ett rationellt och företagsekonomiskt
sätt, så att de kan utvecklas av egen
kraft. Detta gäller ju också Norrbottens
järnverk. I det bekymmersamma läge
vari det hamnat är det tillfredsställande
att enighet kunnat uppnås om den
principiella uppfattningen att järnverket
skall tekniskt och kommersiellt stabiliseras,
så att det på ett affärsekonomiskt
godtagbart sätt kan hävda sig på
stålmarknaden.

Det särskilda yttrande som bifogats
utlåtandet är motiverat av utskottets behandling
av motionsparet 1:690 och
II: 850. I dessa motioner hemställes, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära att frågan om samgående
mellan Norrbottens järnverk och LKAB
skall få ingå i den utredning angående
järnverkets organisation in. m. som omnämndes
i proposition nr 48. Utskottet
hänvisar först till ett par andra motioner,
som i sin tur hänvisats till bankoutskottet
och i vilka även frågan om intensifiering
av samarbetet mellan NJA
och LKAB beröres. Sedan skriver utskottet:
»Enligt utskottets mening bör
prövningen av den i motionerna I: 690
och II: 850 framförda frågan anstå i avvaktan
på riksdagens ställningstagande
till det nyss angivna motionsyrkandet,
i vilket samarbetet mellan de ifrågavarande
företagen ingår som ett led i
överväganden av större räckvidd än
varom i detta sammanhang är fråga.
Med hänsyn härtill anser utskottet att
motionerna 1:690 och 11:850 inte bör
föranleda någon riksdagens åtgärd.»

Jag har svårt, herr talman, att här förstå
logiken. Hur skall vi kunna låta
prövningen anstå, samtidigt som motionerna
avslås? Hade statsutskottets
utlåtande haft något av den mer positiva
skrivning, som förefinnes i banko -

utskottets utlåtande nr 27, hade vårt
särskilda yttrande eventuellt kunnat avvaras,
men nu har vi inte kunnat underlåta
att uttala vår mening i denna
fråga.

Alla parter synes vara överens om att
järnverkets framtida driftformer och
inriktning skall utredas bl. a. med hjälp
av utomstående expertis. Vi vill då uttala
den förhoppningen, att denna utredning
skall kunna ske förutsättningslöst
och även upptaga till prövning frågan
om ett närmare samarbete mellan
NJA och LKAB.

Vi vet att LKAB i dag har planer på
vidare förädling av malmen, och det
synes oss som om gruvdrift och järnoch
stålproduktion alltmer kommer att
integreras. Det kan i ett sådant läge inte
vara orealistiskt att närmare granska,
hur ett intensivare samarbete mellan
Norrbottens järnverk och LKAB
skall kunna gestaltas.

Helt nyligen har LKAB-chefen, envoyén
Lundberg, uttalat i fråga om
LKAB:s framtida samlade investeringar:
»I fråga om masugnsmalmens kvalitet
är kulsintern den intressantaste nyheten.
Finkornigt material ges styckeform
genom kulsintring, som bäst äger
rum vid gruvorna.» Så tillägger han:
»Därmed har en metallurgisk process
— sintringen — börjat överflyttas från
järnverken till gruvorna.»

Jag tycker att det uttalandet av
LKAB-chefen belyser önskvärdheten av
att förutsättningslöst pröva frågan om
ett framtida samarbete mellan dessa berörda
företag.

Slutligen, herr talman, ber jag att i
likhet med herr Åkerlund få yrka bifall
till vår föreliggande reservation.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Herr Åkerlund har tagit
upp en debatt med herr Carlsson
angående sedvänjor vid behandlingen
av ärenden här i riksdagen. Om herr
Åkerlund fann utskottstalesmannens
sätt att inleda debatten märkvärdigt,

Tisdagen den 17 maj 1900 Nr 24 51

Ang. tillskott till Norrbottens järnverk aktiebolag
och norrbottningarna ett effektivt nii -

måste jag säga att herr Åkerlunds sätt
att agera här inte är mindre märkvärdigt.

När vi behandlade detta ärende i
statsutskottets femte avdelning anförde
icke herr Åkerlund några andra åsikter
beträffande Norrbottens järnverk än
utskottsmajoriteten, med undantag för
en enda punkt: sättet för finansiering.
Om kammarens ärade ledamöter ser
vad som står i reservationen, finner de
att reservanterna har precis samma
uppfattning som utskottsmajoriteten.
De säger att järnverkets fortbestånd
trots svårigheterna inte kan ifrågasättas,
och så hänvisar de till allmänna
närings- och försörjningspolitiska skäl
i Norrbotten och till att järnverket nu
har en omfattande produktion av tekniskt
fullvärdiga produkter, etc.

När herr Åkerlund sedan går till ett
ytterst våldsamt angrepp mot Norrbottens
järnverk och dess företagsledning,
utgår han från att detta företag arbetar
under så att säga normala förhållanden
och inte har alla de sociala och andra
svårigheter att kämpa med som hela
utskottet, herr Åkerlund inkluderad, anser
att man måste ta speciell hänsyn till.

Herr Åkerlund talade om de uppslag
som har framförts i en motion av herr
Ståhl. Vid det besök som femte avdelningen
gjorde vid järnverket, då jag tyvärr
inte hade tillfälle att delta, redovisades
det att samtliga dessa uppslag
redan har prövats eller kommer att prövas.

Herr Åkerlund talade litet föraktfullt
om »fiktiva bolagsstämmor». År det
egentligen så stor skillnad, om aktiemajoriteten
innehas av staten eller om
den innehas av herr Wallenberg? Hur
många fiktiva bolagsstämmor hålls inte
i detta land just i dessa dagar?

Med darr på stämman talar herr Åkerlund
om en »utmaning mot de anställda»
sedan man lämnat subventioner till
företaget. Jag tror emellertid att de anställda
i industrien inte känner det som
en utmaning om statsmakterna nu gör
en verklig insats för att ge Norrbotten

ringsliv. Jag kan berätta för herr Åkerlund
att jag för något år sedan deltog i
en konferens i Västerås, diir inrikesministern
redovisade planer beträffande
lokalisering av industrier till Norrland,
hl. a. till Jämtland. Industriarbetare i
Västerås och hela Västmanland hälsade
med stormande applåder statsmakternas
vilja att göra sådana insatser. Jag
tror därför att herr Åkerlund inte kommer
att möta någon förståelse om han i
detta sammanhang talar om en utmaning.

Jag skall villigt hålla med herr Åkerlund
på en punkt: de statliga företagen
arbetar under stora svårigheter. Det
beror — men där är vi säkerligen inte
överens — helt och hållet på att riksdagen
aldrig har tagit konsekvenserna
fullt ut av den statliga företagsamheten.
Vi har aldrig varit villiga att omedelbart
ge det kapitaltillskott som behövs
för att resultat skall nås, utan vi har
allid väntat tills företagen kommit i
svårigheter. Det är detta som är felet.
Skall vi driva statlig företagsamhet, vilket
vi i vissa fall behöver göra, måste
statsmakterna ställa tillräckligt kapital
till förfogande.

Sedan vill jag till herr Strandberg
bara säga, att orsaken till att utskottet
har skrivit som det har skrivit beträffande
samarbetet mellan NJA och LKAB
är att denna fråga kommer att behandlas
nästa vecka med anledning av motioner
som har varit före i bankoutskottet.
Därför finns det inget skäl att också
ta upp den frågan i detta sammanhang.

Jag ber därmed, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ÅKERLUND (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Söderberg anklagar
även han mig för att inte tidigare
ha anfört tillräckliga synpunkter —
några har jag ju dock anfört i avdelningen
även enligt herr Söderbergs mening.
Nu trodde jag att det hörde till
seden här i huset, att vad som avhand -

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966

Ang. tillskott till Norrbottens järnverk aktiebolag

lades i avdelningarna inte drogs upp i
kammardebatterna — i varje fall till
alla delar. Det är klart att jag visst hade
kunnat argumentera mer i avdelningen
än jag gjorde, men under alla förhållanden
tillät jag mig att inom den tid, som
ställdes till förfogande, anföra de synpunkter
som jag hade att anföra i detta
sammanhang. Jag kan inte förstå annat
än att meningen med diskussionen
här är att jag efter det att frågan varit
uppe i utskottet in pleno, där jag också
hade ordet för en förklaring av och
redogörelse för min ståndpunkt, skall
ha ytterligare möjligheter att i kammaren
utveckla denna.

Såvitt jag kan förstå har jag inte gjort
miig skyldig till någon försummelse när
jag gjort klart vilken uppfattning jag
har i denna fråga. Men jag är ense med
alla övriga om att vi behöver göra någonting
för att få NJA på fötter och att
det kan vara nödvändigt att ställa kapital
till förfogande. Detta är alldeles
klart när situationen är den att man
står inför en hotande betalningsinstälelse
och säger att man saknar 66 miljoner
kronor för de närmaste 18 månaderna.

Herr Söderberg gjorde gällande att
jag hade talat föraktfullt om den »fiktiva
bolagsstämman». Det beror ju på hur
man uppfattar orden. Min mening var
inte direkt att vara föraktfull. Det kan
räcka med att påtala det förhållandet,
att den bolagsstämma som de statliga
företagen liar i väsentlig utsträckning
är fiktiv —■ i varje fall är den inte på
något sätt att jämföra med de bolagsstämmor
som i dessa dagar hålles i de
privata företagen. Herr Söderberg har
tydligen inte någon större kunskap om
hur det går till i Wallenbergsföretagen,
som herr Söderberg åberopar, men jag
skulle nog kunna lugna herr Söderberg
med att säga att det inte alltid är så
lugnt på dessa bolagsstämmor, i all synnerhet
inte om företagen visar jättelika
underskott, men det gör de sällan
eller aldrig.

Sedan ligger det naturligtvis ett korn

av sanning i det som herr Söderberg
säger, nämligen att problemet med de
statliga företagen just är att de inte kan
få kapitaltillskotten i rätt tid. Men det
var just detta jag tillät mig påtala. Det
har ju gått fyra år, under vilken tid
företaget har gått med förlust, och ingenting
har avhörts förrän man en vacker
dag kommer och presenterar en
räkning på våldsamma belopp. Om riksdagen
hade en revisor, som kunde följa
verksamheten i de statliga företagen,
kanske den revisorn också skulle kunna
få till stånd en bättre avvägning
mellan behoven av kapital och möjligheterna
att få kapital genom att ha en
kanal direkt till riksdagen.

Jag vill tillägga att jag är förvånad
över att finansministern inte har ett ord
att säga på denna punkt.

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Åkerlund har nog
alldeles rätt när han säger att jag säkerligen
inte alls har samma erfarenhet
som han från bolagens verksamhet
— det enda bolag jag har någon erfarenhet
av är Västmanlands Folkblads AB.
Där är inte Wallenberg med i ledningen
— tyvärr, då kanske företaget gick
bättre.

Men jag känner i alla fall så mycket
till bolagsvärlden, herr Åkerlund, att jag
vet att de flesta aktier i detta land ägs
av äldre kvinnor. Det brukar då komma
neddimpandes på deras bord en
skrivelse från bolagsstyrelsen, där man
vackert talar om att styrelsen gärna
står till tjänst med att föra vederbörandes
talan vid bolagsstämman, om vederbörande
är vänlig nog att skicka in den
lilla fullmakten. På det sättet har man
ordnat det så att man har fått hela aktiemajoriteten
i en enda hand.

Jag tror att detta kan betraktas på
samma sätt som om herr Sträng går upp
till bolagsstämman i NJA eller skickar
någon annan.

Beträffande handläggningen i utskotten,
herr Åkerlund, borde man samti -

Tisdagen den 17 maj 1966

Nr 24

Ang. tillskott till Norrbottens järnverk aktiebolag

digt som ett utskottsutlåtande skall justeras
också ha möjlighet att få reda på
reservanternas uppfattning. Reservanterna
skall inte vid behandlingen, som
det har skett i detta fall, säga att de
bara vill ha en annan form av finansiering
och i övrigt inte har något att anföra,
men sedan när reservationen kommer
till utskottet, ha ett helt annat innehåll
i den.

Det tycker jag är en dålig sedvänja,
herr Åkerlund!

Herr ÅKERLUND (h) kort genmäle:

Herr talman! Det senaste angreppet
måste jag avvisa med hänvisning till
den motion, som avgivits i detta ärende
och som även jag har satt mitt namn
under. De kritiska synpunkter som jag
här har anfört finns också med, åtminstone
delvis i den motionen. Jag redogjorde
för den, naturligtvis kortfattat,
i avdelningen, men det gjorde självfallet
också sekreteraren i enlighet med
sina skyldigheter.

Vidare, herr talman, tycker jag nog
att talet om att de aktieägare som består
av äldre kvinnor och hos vilka —
enligt herr Söderbergs uppfattning —
de svenska bolagens aktieinnehav ligger
fast förankrat, skulle vara mer eller
mindre instrument för styrelser, som
inte skulle ha bolagens bästa för sina
ögon, är ett orättvist angrepp mot dessa
människor. Jag tror för min del att herr
Söderberg snarast ångrar att han gjorde
den jämförelsen.

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Den senaste karakteristiken
får herr Åkerlund själv stå för,
ty den har jag aldrig uttalat. Jag har endast
talat om hur det går till, och jag
förmodar att det finns olika slag av aktieinnehavande
kvinnor också. Herr
Åkerlund kom nog här med ett slag under
bältet.

Jag skall sedan påminna herr Åkerlund
om att när han nu hänvisar till sin

motion, så bar lian vid tidigare tillfällen
väckt motioner, vilka han vid utskottsutlåtandets
utformning helt och
hållet har lämnat. Det skedde förra året
när det gällde atomkraftsfrågorna. Vad
herr Åkerlund säger i motioner och vad
han sedan har för uppfattning vid utskottsbehandlingen
kan alltså vara helt
skilda saker.

Herr ÅKERLUND (h) kort genmäle:

Herr talman! Frågan om mitt ställningstagande
i fallet Marviken tycker
jag inte man behöver blanda in i denna
diskussion, ty det principiella ställningstagandet
i den frågan undergick
icke någon förändring från det att motionen
avlämnades och till dess reservationen
avgavs.

Jag kan meddela kammarens ledamöter
—- om de nu kan ha något intresse
av att veta det — att jag medverkade
till skrivningen även av reservationen
i fallet Marviken. Men det hör som sagt
inte till detta ärende.

Däremot har jag mig icke bekant att
det finns många företag som begagnar
sig av den metod som herr Söderberg
nämnde — att skicka ut en begäran om
fullmakt till äldre kvinnor att få utöva
rösträtt på bolagsstämmor. Det förekommer
givetvis men gäller då samtliga
aktieägare, men antalet svenska företag
som gör det torde man kunna räkna
på ena handens fingrar.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag har utan särskilt intresse
lyssnat till detta käbbel om hur
man uppfört sig vid behandlingen av
dessa frågor. Det satte i gång i början
av debatten, då det var fråga om vem
som skulle yttra sig först och vem som
skulle yttra sig sist, och det har fortsatt
fram till debattens slut. Det rör sig
dock här om en betydelsefull sak, och
sådana där småtterier tycker jag bör
ha en mera undanskymd plats i verkligheten
än de har fått här i debatten.

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 198G

Ang. tillskott till Norrbottens järnverk aktiebolag

Däremot vill jag fästa uppmärksamheten
på en sak som jag tycker är rätt
väsentlig. Det finns stora grupper av
mindre företagare med besvärliga förhållanden
och problem som man i rätt
stor utsträckning kan beteckna som sociala.
För dem har spelats upp en melodi
om att de skall slås ut, de skall
rationaliseras bort, de har inte möjligheter
att bestå — småbutikerna och
småbruken. Man må inte förvånas om
dessa människor, när de sedan hör talas
om stödåtgärder åt ett företag sådant
som Norrbottens järnverk, där det
rör sig om mångmiljonbelopp, frågar
sig: Lägger man inte ordentliga rationaliseringssynpunkter
också på detta?

När man ger en sådan injektion som
det här är fråga om, blir det inte då
så att snart kommer igen ett nytt krav
och vederbörande säger att av de sociala
skäl som föreligger behövs ytterligare
pengar?

Nu skulle det vara ologiskt av mig
om jag sade att i det ena fallet anser
jag det vara socialt motiverat att föra
en sådan politik att dessa många små
företag kunde vara kvar och samtidigt
säga att detta för många människor i
sin trakt så betydelsefulla företag skulle
skrotas ned. Men jag vill tala om att
det är många människor i detta land
som undrar varför vågen skall väga så
illa, varför det i somliga fall skall finnas
hundratals miljoner att disponera.

Jag ber alt få yrka bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt angående punkterna 1 och 2
samt därefter särskilt i fråga om utskottets
hemställan i övrigt.

Därefter gjorde herr talmannen jämlikt
de avseende punkterna 1 och 2
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hem -

ställt samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Åkerlund m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 105 punkterna
1 och 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Åkerlund m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagil
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —107;

Nej— 23.

Därjämte hade G ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i
detta utlåtande.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till ett
institut för rationalisering av storhus -

Tisdagen den 17 maj 1906

Nr 24

Ang. eldistributionens funktion och organisation

hållen jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av
viss staten tillhörig mark in. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Ang. eldistributionens funktion och
organisation

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 45, i anledning
av väckta motioner angående eldistributionens
funktion och organisation.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
344, av herr Olsson, Manne, m. fl., och
11:416, av herr Nyström m. fl., hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
en begäran om snabbutredning rörande
eldistributionens funktion och organisation,
varvid formerna för att vid behov
kommunalisera eldistributionsverksamheten
borde övervägas.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna
1:344 och 11:416 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr OLSSON, MANNE, (s):

Herr talman! Även om utskottets utlåtande
inte är någon tillstyrkan utan
slutar med att motionerna icke bör föranleda
någon riksdagens åtgärd, finner
jag att utlåtandet andas ganska positiva
synpunkter. Det är inte heller min mening
att ta upp utskottets utlåtande till
någon debatt. Blir det så som det framhålles
i utskottsutlåtandet, kommer motionärernas
synpunkter att tillgodoses
genom en redan pågående utredning.
Remissinstanserna har också i de flesta
fall understrukit vår uppfattning såsom
den framkommit i motionerna I: 344
och II: 416. Det är en synpunkt framförd
i kungl. vattenfallsverkets yttran -

de som kallat mig till talarstolen. I sitt
yttrande säger vattenfallsverket: »En
långtgående kommunalisering skulle på
en omväg monopolisera kraftförsörjningen,
och det finns grundad anledning
anta, att någon naturlig konkurrensvilja
med olika storkommunala företag
icke skulle stå att uppbringa.»

För det första vill jag starkt framhålla
att det inte varit motionärernas strävan
att vända sig mot vattenfallsverket
eller någon annan råkraftproducent
utan mot de förhållanden som råder
inom distributionen. För min egen del
anser jag det vara angeläget att producenten
kan erhålla långfristiga avtal så
att rationell drift kan åstadkommas.

Gentemot vattenfallsverket vill jag
framhålla att det inte kan vara befrämjande
för rationell distribution om det
inom en framtida storkommun skall
finnas ett flertal distributionsföretag
som sköter distributionen inom storkommunen.
Vi motionärer finner det
angeläget att kommunerna här skall få
ansvaret. En annan uppfattning bryter
den princip på vilken kommunblock
och samarbetsnämnder bygger. För närvarande
finns distributionsföreningar
som domineras av ett fåtal medlemmar
med höga andelstal. Detta förhållande
kan väl inte befrämja kraftproducentens
intresse. Inom nästan varje kommunblock
pågår ett planeringsarbete,
och vi kommunalmän som möter problemen
på fältet finner det högst angeläget
att i detta planeringsarbete även
skall ingå distributionen av den elektriska
kraften.

Herr talman! I stor förväntan på positiva
resultat av den enligt uppgift redan
nu pågående utredningen har jag
mot det eniga utskottet inte något yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966

Om försäljning till allmänheten av

aktier i statliga företag

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 108, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande försäljning
till allmänheten av aktier i statliga
företag.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Wallmark och Stefanson (1:200)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Magnusson i Borås m. fl. (II:
251), hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning rörande lämpliga
former för försäljning av aktier i de i
vinstsyfte drivna statliga företagen,
varvid särskilt måtte beaktas, att sådana
former för aktieförsäljningen ordnades,
som garanterade en bred spridning
av aktierna bland allmänheten
och som kunde vara ägnade att främja
det långsiktiga sparandet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att motionerna I: 200 och II:
251 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av fröken
Andersson, herrar Per Jacobsson, Åkerlund,
Nyman, Karl-Erik Eriksson och
Bohman, fröken Elmén samt herrar
Gustafsson i Skellefteå, Björkman och
Mundebo, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till motionerna I: 200 och II: 251,
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning rörande lämpliga former för
försäljning av aktier i de i vinstsyfte
drivna statliga företagen.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Vid detta statsutskottets
utlåtande finns fogad en reservation
av utskottets höger- och folkpartiledamöter.
Det gäller här en fråga som
är en gammal bekant för kammaren,
och jag har därför inte något större be -

hov av att utveckla min argumentation
på denna punkt utan kan hänvisa till
vad som tidigare har sagts.

Detta ärende gäller företag drivna i
vinstsyfte, företag sådana som Kreditbanken
och ASSI, där tanken är att man
genom en utredning skall kunna se i
vad mån en del av aktierna kan placeras
hos allmänheten. Ledningen för
företaget skulle fortfarande ligga kvar
hos staten, men man skulle försöka
sprida aktierna så mycket som möjligt
för att väcka allmänhetens förståelse för
denna form av sparande.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag ber bara att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 108, röstar
Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt

Tisdagen den 17 maj 1966

Nr 24

Om försäljning till allmänheten av aktier i LKAB

lians uppfattning flertalet röstat för japrop
ositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —86;

Nej — 42.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om försäljning till allmänheten av
aktier i LKAB

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 109, i anledning av väckta
motioner om försäljning till allmänheten
av aktier i LKAB.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Wallmark och Stefanson (I: 199)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Magnusson i Borås m. fl. (II:
250), hade hemställts, att riksdagen
måtte 1. besluta, att av statens till cirka
479 miljoner kronor uppgående innehav
av aktier i LKAB aktier till ett nominellt
belopp av 228 miljoner kronor
skulle erbjudas allmänheten i valörer
på 50 kronor per aktie till en marknadsmässig
emissionskurs, varvid särskilt
skulle tillses, att köpare av lägre
antal aktier ägde förtur vid överteckning
och att en bred spridning av aktieköpen
vunnes bland allmänheten; 2.
besluta, att under budgetåret 1966/67
utbudet av aktier skulle bestämmas till
nominellt 50 miljoner kronor; samt 3.
bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga de
förberedelser, som emissionen erfordrade,
varvid särskilt borde beaktas vad
i motionerna anförts i fråga om valordning
för bolaget.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 199 och II: 250
icke måtte av riksdagen bifallas.

Vid utlåtandet liade reservation avgivits
av fröken Andersson samt herrar
Åkerlund, Bohman och Björkman, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 199 och II: 250

1. besluta, att av statens till cirka 479
miljoner kronor uppgående innehav av
aktier i LKAB aktier till ett nominellt
belopp av 228 miljoner kronor skulle
erbjudas allmänheten i valörer på 50
kronor per aktie till en marknadsmässig
emissionskurs, varvid särskilt skulle
tillses, att köpare av lägre antal aktier
ägde förtur vid överteckning och
att en bred spridning av aktieköpen
vunnes bland allmänheten;

2. besluta, att under budgetåret 1966/
67 utbudet av aktier skulle bestämmas
till nominellt 50 miljoner kronor;

3. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de förberedelser, som emissionen erfordrade,
varvid särskilt borde beaktas
vad i motionerna anförts i fråga om
valordning för bolaget.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Även detta ärende är
en gammal bekant för kammaren, och
jag kan därför fatta mig kort. Jag skall
bara erinra om att reservationens innehåll
går ut på att det skulle säljas aktier
i LKAB — utan att någon utredning om
den frågan dessförinnan kommer till
stånd — till ett nominellt belopp av 228
miljoner kronor, vilket understiger
hälften av aktiestocken. Aktierna skulle
erbjudas allmänheten i valörer på 50
kronor till en marknadsmässig emissionskurs.
Det skulle särskilt tillses att
köpare av lägre antal aktier skall äga
förtur vid överteckning och att en bred
spridning av aktieköpen bland allmänheten
vinnes. För det kommande budgetåret
1966/67 föreslås att man skulle
bestämma denna försäljning till nominellt
50 miljoner kronor.

Vi reservanter är helt medvetna om
det förhållandet att det skulle vara be -

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966

Om förläggning av viss statlig industri till Skaraborgs län

tydligt svårare än i fjol att sälja aktier.
Aktiemarknaden är ju numera ytterst
kärv, beroende på den nya omsättningsskatt
på aktier som är föreslagna och
som väl riksdagen om några dagar kommer
att antaga. Det är naturligtvis beklagligt
från en mängd synpunkter att
utvecklingen skall ha gått så, men däråt
kan vi på minoritetssidan för ögonblicket
inte göra någonting. Enligt vårt
förslag skulle emellertid budgeten få
ett visst tillskott genom en sådan försäljning
— jag dristar mig inte att profetera
om hur stort, men det är väl
ingen tvekan om att försäljningen skulle
kunna ske till en rätt betydande överkurs
trots det kärva läge som för närvarande
råder.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Detta är också en av
högerns gamla bekanta motioner som
årligen tas fram för vädring. Då herr
Åkerlund inte anförde några nya synpunkter
ber jag att kort och gott få
yrka bifall till utskottets utlåtande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 109, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —105;

Nej— 24.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 42, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m.

Vad utskottet i detta betänkande hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 28, i anledning
av Kungl. Maj :ts skrivelse med redogörelse
för Nordiska rådets fjortonde session,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om förläggning av viss statlig industri
till Skaraborgs län

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av motioner
om förläggning av viss statlig industri
till Skaraborgs län.

I de till bankoutskottet hänvisade likalydande
motionerna nr 311 i första

Tisdagen den 17 rnuj 1966

Nr 24

Om förläggning av viss statlig industri till Skaraborgs lan

kammaren av herr Paul Jansson in. fl.
och nr 378 i andra kammaren av herr
Blomkvist in. fl. hade föreslagits, att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa dels om utredning angående
en snar utbyggnad av den statliga
verksamheten inom byggnadsindustrien
i anslutning till AB Durox anläggningar
i Skaraborgs län, dels ock
om utredning angående förläggning av
en statlig industri för förädling av jordbruksprodukter
till Vara-regionen i
nämnda län.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 311 och II: 378 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hilding, Gustaf Henry Hansson, Lundberg,
Börjesson i Glömminge och Hyltander,
vilka ansett, att ur sista stycket
i utskottets yttrande en mening bort
utgå, som hade följande lydelse: »Givetvis
är det inte uteslutet, att även
statliga produktionsinitiativ kan bli aktuella
på detta område.»

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h):

Herr talman! Med hänsyn tagen till
den stora anhopningen av ärenden skall
jag fatta mig kort när jag nu har att
motivera den reservation som har fogats
till bankoutskottets utlåtande nr 29
i vilket behandlas en motion om förläggning
av viss statlig industri till
Skaraborgs län.

I motionen föreslås dels en snar utbyggnad
av den statliga verksamheten
inom byggnadsindustrien i anslutning
till AB Durox anläggningar i Skövde
och dels en utredning om förläggning
av en statlig industri för förädling av
jordbruksprodukter till Vara-regionen.

Inom utskottet har uppkommit olika
meningar om ett uttalande på sid. 7 i
utlåtandet där det står: »Givetvis är det
inte uteslutet, att även statliga produktionsinitiativ
kan bli aktuella på detta
område.» Utskottets majoritet håller be -

stämt på att ett sådant uttalande skall
göras, under det att minoriteten anser
att det inte är på något sätt nödvändigt
med hänsyn till rådande förhållanden
inom länet.

Av remissvaren framgår att Skaraborgs
län icke besväras av någon sådan
arbetslöshet att några särskilda åtgärder
är nödvändiga, såsom t. ex. startandet
av statliga industrier. Jag vill dock
erinra om att beslut har fattats om en
väsentlig utvidgning av det statsäga Durox
och att det inte finns något som
förhindrar exempelvis AB Atomenergi
att utreda om inte till uranverket i llanstad
kan förläggas någon tillverkning
som skulle kunna tillföra detta verk inkomster.
Jag kan alltså inte finna annat
än att det på byggnadsmateralsidan inte
är så mycket att utreda.

När det gäller frågan om förläggning
av en statlig förädlingsindustri inom
jordbruket är förhållandena sådana inom
den animaliska produktionen att
både jordbrukskooperationen och konsumentkooperationen
samt därtill åtskilliga
privatföretag är lokaliserade inom
länet och veterligen tar hand om
produktionen på ett sådant sätt att jag
har mycket svårt att tänka mig att ett
statligt företag skulle kunna göra någon
insats, nota bene om det inte subventioneras
för att över huvud taget
kunna konkurrera.

Vad så angår den vegetabiliska produktionen
kanske den kan betecknas
som inte helt tillfredsställande, men avlänsstyrelsens
remissvar framgår att det
inom länets näringsråd pågår ganska
omfattande utredningar om möjligheterna
att inom länet etablera en ny livsmedelsindustri
eller en utökning av befintliga
industrier. Utredningen beräknas
bli färdig sommaren 1966.

Av det anförda torde klart framgå att
förhållandena inom Skaraborgs län icke
motiverar några ytterligare utredningar
och att de redan verksamma företagen
sköter sina angelägenheter på ett sådant
sätt att det inte föreligger någon som
helst anledning att nu påkalla några

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966

Om förläggning av viss statlig industri till Skaraborgs län

statliga initiativ i enlighet med vad utskottsmajoriteten
föreslagit.

Med detta yrkar jag, herr talman, bifall
till reservationen.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! I egenskap av motionär
i denna fråga vill jag framföra några
synpunkter på vad som här diskuteras.

Som vi framhållit i motionerna är de
direkta samhälleliga insatserna inom
näringslivet förhållandevis ringa, och
vi hävdar att inom ramen för en samordnad
näringspolitik krävs flera sådana
insatser, särskilt då genom mer
eller mindre direkta engagemang från
statens sida. Vi konstaterar också att insatser
av detta slag hälsas med tillfredsställelse
bland majoriteten av svenska
folket. I det sammanhanget har vi bl. a.
hänvisat till vad som sagts i LO:s strukturutredning
»Samordnad näringspolitik»
där det bland annat framhållits:
»Den tekniska utvecklingen, de vidgade
marknaderna, snabbare och mer svårbedömda
kastningar i efterfrågan leder
till allt större krav på kapitalinsatser
samtidigt som projekten blir långsiktiga,
framtidsbedömningen osäkrare och
riskerna i motsvarande mån obestämbara.
Ett ökat statligt engagemang och
risktagande i fråga om den industriella
företagsamheten kommer sålunda att
krävas.»

Men vi bär samtidigt också hänvisat
till vad som sagts i LO-utredningen,
nämligen att det är väsentligt att samhällets
engagemang naturligtvis inte får
leda till en långsiktig subventionering
av en oräntabel ekonomisk verksamhet.
Om det är på det sättet att sociala eller
andra icke företagsekonomiska skäl gör
sig gällande bör kostnaderna för sådan
verksamhet skiljas ut från resultatet av
den rent affärsekonomiska sidan. Med
andra ord: det får inte vara på det sättet
att staten bara skall syssla med sådan
verksamhet som av exempelvis sociala
skäl ger förluster. Staten skall naturligtvis
också ha rätt att driva sådan

verksamhet som ger ekonomisk vinst.
Med detta har vi velat peka på en del
principiella synpunkter som vi anser
bör ligga i botten, när man skall ta
ställning till en utbyggd samhällelig företagsamhet.

I vad gäller risktagandet, som jag något
snuddat vid, är det redan nu på det
sättet att samhället — stat och kommun
— får ta betydande risker i samband
med den privata företagsamheten.
Vi kan ta ett exempel: Ett företag lokaliserar
sig till en viss ort, där detta naturligtvis
i och för sig hälsas med stor
tillfredsställelse. Men det medför också
för kommunen en del kostnader vid utbyggnaden
av vatten- och avloppsnät,
med sanering för nya bostadsområden
etc. Detta är kostnader som kommunen
naturligtvis gärna tar på sig, därför att
det medför en expansion för den ort
det är fråga om. Men om det sedan går
så att detta företag slår igen sin verksamhet,
kommer ånyo samhällets risktagande
in i bilden, i det samhället får
ta på sig kostnader för omskolning av
arbetskraft, för omflyttning till andra
industrier o. s. v.

Med detta har jag velat peka på att
det kan vara rimligt att staten, när vi
har detta förhållande, i större utsträckning
får vara med om att ta de vinstchanser
som finns i samband med att
man driver företag.

När vi nu kommer till dessa speciella
sakfrågor som vi fört fram i motionerna
och som kanske kan betraktas som
lokala angelägenheter för Skaraborgs
län, vill jag påpeka att de även har en
vidare principiell betydelse i dessa
sammanhang.

Vad gäller vårt motionsyrkande om
utbyggnad av Svenska Durox’ anläggningar
i Skövde, kom utvecklingen att
gå snabbare än vad vi hade tänkt oss,
och att vårt motionsyrkande redan är
bifallet är ju bara att hälsa med tillfredsställelse
från en enkel motionärs
sida. Att man där nu investerar så betydande
belopp som 12 miljoner kronor
för utbyggnaden är bara glädjande, och

Tisdagen den 17 maj 1906

Nr 24

Om förläggning av viss .statlig industri till Skaraborgs län

jag tror att det kommer att betyda en
hel del för den svenska byggnadsämnesindustriens
utveckling, samtidigt
som det väl även betyder åtskilligt i
sysselsättningshänseende för regionen.

Vad sedan gäller det andra yrkandet
i motionen, nämligen om förläggning
av en .statlig förädlingsindustri för jordbruksprodukter
till Vara-regionen i Skaraborgs
län, har tydligen blotta tanken
på att staten skulle engagera sig på detta
område satt känslorna i svallning i
bankoutskottet.

Då det gäller den frågan i sak har vi
i motionen framhållit att den pågående
jordbruksrationaliseringen bör påskyndas
och främjas genom att större brukningsenheter
tillskapas för specialodlingar,
för vilkas produkter bör finnas
erforderlig upptagnings- och förädlingsindustri.
Även om man kan konstatera
—och det har understrukits i motionen
—- att goda rationaliseringsinsatser
gjorts genom jordbrukets egna produktionskooperativa
företag, är det med
hänsyn till det allmänna samhällsintresset
av vikt att det allmänna mera
aktivt engagerar sig inom jordbruksoch
livsmedelsindustrien. Motiven för
direkta statliga engagemang av detta
slag är inte bara att åstadkomma en
ökad konkurrens, som efterlyses av majoriteten
av konsumenter här i landet
utan också att medverka till ett bättre
utnyttjande av resurserna samt att främja
jordbrukets rationalisering. Härtill
kan man också peka på bättre möjligheter
att tillvarata arbetskraften i takt
med dennas friställande från det direkta
lantbruksarbetet. Vi anser därför att
utvecklingen inom livsmedelsområdet
bör tilldra sig speciellt intresse med
hänsyn till dess allmänna betydelse.

Nu anser bankoutskottet att vad det
gäller denna del av motionen bör det
räcka med att hänvisa till den såväl av
oss motionärer som av länsstyrelsen i
Skaraborgs län omnämnda utredningen
om livsmedelsindustrien i länet som nu
pågår i näringsrådets regi. I det sammanhanget
bör emellertid framhållas

att denna utredning, enligt vad jag har
inhämtat, inte synes bli av sådan omfattning
som kan anses önskvärt i detta
sammanhang. Detta belyses av det förhållandet
att näringsgeografiska institutionen
vid Göteborgs universitet på
förfrågan kommit fram til! att kostnaderna
för en dylik utredning skulle röra
sig om cirka 90 000 kronor. Vid Skaraborgs
näringsråds beslut i frågan har
man emellertid på grund av finansieringssvårigheter
tvingats begränsa sig
till en kostnadsram på maximalt 25 000
kronor. En utredning i statlig regi, med
de resurser som då skulle stå till buds,
hade därför varit i högsta grad önskvärd
för att inte säga nödvändig med
tanke på frågans allsidiga belysning.

Det är emellertid utomordentligt glädjande
att konstatera att utskottet i sin
skrivning ändå slår fast att det inte är
uteslutet att statliga produktionsinitiativ
kan bli aktuella även på detta område.
Men det är också, herr talman,
betecknande för den dogmatiska inställning
man nu på den borgerliga kanten
tydligen har i dessa frågor att man varit
tvungen att på denna punkt reservera
sig mot utskottets skrivning.

Jag har, herr talman, inget annat yrkande
än bifall till utskottets förslag.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h) kort genmäle:

Herr talman! När det hittills varit
tal om att staten skall ingripa i näringslivet,
har det alltid varit en av fordringarna
att näringslivet skall ha misslyckats
med någonting och att det varit
nödvändigt för staten att ingripa.
Det var i anslutning till detta som jag
sökte visa att förhållandena inom Skaraborgs
län var sådana att det inte
fanns plats för något statligt initiativ
där. Mänskligt att döma kunde man väl
utgå ifrån att åtminstone de kooperativa
företagen, som herr Jansson bör
ha en viss känsla för, skulle i fortsättningen
sköta sig. Nu fattade jag herr

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966

Om förläggning av viss statlig industri till
Jansson på det sättet att det inte bara är
fråga om att ingripa vid särskilda tillfällen,
utan nu är det helt nya tongångar.
Nu skall staten också få vara med
och tränga sig in på de områden där
näringslivet hittills har fått hållas ensamt.

Herr JANSSON, PAUL, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill bara påpeka för
herr Gustaf Henry Hansson att vi inte
på något sätt är dogmatiska i de här
frågorna. Om jordbrukets organisationer
i Skaraborgs län kommer till det
resultatet vid sina utredningar, att de
bör starta exempelvis en förädlingsindustri
i länet, har vi ingenting emot det
utan hälsar det i stället med tillfredsställelse.

Vi anser att privat och statlig företagsamhet
kan arbeta sida vid sida i
det svenska samhället, och vi kommer
inte att reservera oss om någon uttalar
att det privata näringslivet har för avsikt
att starta en förädlingsindustri för
jordbruksprodukter i Skaraborgs län.
Däremot anser tydligen herr Gustaf
Henry Hansson att det är en tvingande
nödvändighet för honom att reservera
sig så snart det är fråga om statliga insatser.

Herr PALM (s):

Herr talman! Det är egentligen bara
en enda mening som vi har diskuterat
i utskottet och som föranlett reservationen,
nämligen den mening i sista
stycket i utskottets utlåtande där det
sägs: »Givetvis är det inte uteslutet, att
även statliga produktionsinitiativ kan
bli aktuella på detta område.»

Anledningen till att vi vill ha den meningen
inskriven är att frågan förts
fram i motionen. Eftersom saken aktualiserats
av motionärerna i deras egen
skrivning, har vi ansett det vara vår

Skaraborgs län

skyldighet att svara på frågan. Som herr
Paul Jansson har sagt tidigare är vi
inte så dogmatiska att vi drar ner rullgardinen
så fort det kan bli fråga om
att staten genom produktionsinitiativ
kan tvingas gå in på detta område.

Vår lokaliseringspolitik är i långa
stycken inte annat än statliga produktionsinitiativ
—■ vi kommer längre fram
på dagordningen att få en debatt om
denna problematik. Hela den proposition
om Tornedalen som vi antog för
ett par år sedan för att stimulera sysselsättningen
i denna del av landet gällde
statliga produktionsinitiativ. Hur de
sedan utformas kan bli en annan fråga.

När vi kommer in på lokaliseringsfrågorna
kommer vi att få en lång önskelista.
Jag vill i rättvisans namn säga
att Skaraborgs län inte är den mest utsatta
landsändan. Det är möjligt att en
fortgående jordbruksrationalisering rullar
upp problem där, men för att sätta
in problematiken i dess rätta sammanhang
vill jag erinra om att arbetslösheten
i hela Skaraborgs län år 1963 uppgick
till drygt 2 promille av folkmängden,
år 1964 till 1,65 och år 1965 till
1,77 promille, medan den för hela riket
var 2,57 promille. I norra stödområdet,
som vi får syssla med längre fram, ligger
arbetslösheten på 5,9 promille av
folkmängden. Dessa relationer visar
tydligt att Skaraborgs län inte hör till
de värst drabbade områdena. Ljusare
tongångar hörs också från arbetsmarknadsstyrelsen
och länsstyrelsen i beskrivningar
av de åtgärder som vidtas.

Vi har som sagt velat svara på motionen
i detta stycke, och vi vill inte utesluta
att statliga produktionsinitiativ
kan bli aktuella för att klara en full och
jämn sysselsättning, om läget skulle göra
det nödvändigt. Det är i korthet de
skäl vi har att redovisa. Vi är förvånade
över att de borgerliga vill ta en
reservation för en sådan sak, som numera
är självklar för större delen av
svenska folket.

Jag yrkar bifall till utskottets utlåtande.

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966

Om statliga åtgärder för inrättande av en mineralullfabrik

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,

(h):

Herr talman! Att jämföra vad som
skedde i Tornedalen för några år sedan
med vad som sker till följd av lokaliseringspolitiken
är väl ändå att ställa
problemet på huvudet. Jag har ett minne
av att vi alla var ense när det gällde
åtgärder i Tornedalen. Där rådde ett
nödtillstånd, och bristsituationen kunde
inte avhjälpas på annat sätt än genom
att staten ingrep. Vad vi nu diskuterar
är däremot åtgärder i ett län
där det enligt mitt förmenande inte behöver
vidtas några statliga åtgärder.

Herr PALM (s):

Jag vill säga till herr Gustaf Henry
Hansson att vi inte skrivit att det skall
vidtas åtgärder, utan att det inte är uteslutet
att även statliga produktionsinitiativ
kan bli aktuella i detta område.

Inte ens en sådan vag formulering
törs ni acceptera, utan ni tar en reservation.
Det är mer än märkligt.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de
yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall till
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt med godkännande av utskottets
motivering samt vidare därpå att
kammaren skulle bifalla utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan med godkännande av
utskottets motivering, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Hansson, Gustaf Henry, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 29 med

godkännande av utskottets motivering,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Hansson, Gustaf
Henry, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —76;

Nej — 52.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om statliga åtgärder för inrättande av
en mineralullfabrik

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av motioner
om statliga åtgärder för inrättande av
en mineralullfabrik.

I de till bankoutskottet hänvisade likalydande
motionerna nr 10 i första
kammaren av herrar Adolfsson och
Werner samt nr 20 i andra kammaren
av herr Nilsson i Gävle och herr Lorentzon
hade yrkats, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t skulle hemställa
om utredning rörande en mineralullfabrik
för sydligaste Sverige i enlighet
med vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att motionerna 1:10 och II:
20 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966

Om statliga åtgärder för inrättande av en mineralullfabrik

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag inser att det inte är
något särskilt attraktivt överläggningsämne
som nu föreligger, i synnerhet
som det ju skulle kunna misstolkas såsom
ett lokalt begränsat ärende, vilket
det enligt min uppfattning inte är. Men
jag ber att under alla omständigheter
få yttra några ord i denna fråga.

När vår motion, som nu behandlas,
om en mineralullfabrik för sydligaste
Sverige skrevs, hade inga antydningar
gjorts av Rockwoolbolaget om att några
planer i den riktningen välvdes hos bolaget.
Det hade funnits orsak för oss att
ta upp frågan långt tidigare än i januari
månad i år. Vi ville emellertid avvakta
riksdagens beslut beträffande köpet
av Svenska Durox aktiebolag —
vilket skedde i höstas — och vi ville vidare
av diskretionsskäl förhålla oss avvaktande
ännu någon tid efter det att
detta köp hade skett. När emellertid
ingenting tycktes ske, förde vi fram
denna motion i januari månad i år. Då
hände det att Rockwoolbolaget i ungefär
samma veva lät offentliggöra att det
helt enkelt planerade att anlägga en mineralullfabrik
just i sydligaste Sverige,
rf. v. s. det som vi i motionen hade föreslagii.
Vad som därefter hänt i denna
fråga är emellertid för oss motionärer
helt och hållet förborgat, särskilt som
ju heller inga upplysningar står att få
i bankoutskottets utlåtande med anledning
av vår motion — ett utlåtande som
är synnerligen knapphändigt enligt mitt
bedömande.

Det framgår också av utlåtandet att
bankoutskottet inte har sänt ut detta
ärende på remiss, eftersom ingen anmälan
om någonting sådant förekommer.
Jag måste uttrycka min förvåning
häröver, eftersom jag anser att det hade
varit angeläget att vi hade fått veta litet
grand om hur länsmyndigheter och arbetsmarknadsorgan
och naturligtvis
också Rockwoolbolaget självt ser på
denna fråga. Jag är därför intresserad
av att få veta om bankoutskottets talesman
kan ge någon förklaring till varför

utskottet inte remitterat ett ärende av
sådan natur som detta.

Som vi har påpekat i motionen är vårt
förslag inte främst betingat av sociala
skäl, även om den arbetsmarknadspolitiska
sidan av saken naturligtvis inte
bör nedvärderas — vilket vi har understrukit
i motionen. Det finns i de
områden i Skåne som det här gäller
mycket god tillgång på arbetskraft för
industriellt arbete, och mer kommer det
tydligen att bli till följd av avgång från
jordbruket. Men huvudvikten lade vi
likväl vid vad vi kunde kalla den
byggnadsindustriella sidan av saken.
Att mineralullprodukter kommer att få
en mycket god avsättning under nu
överskådlig tid både för bostadsbyggande
och för viss industriell verksamhet,
är väl odiskutabelt — och det har
väl inte heller någon bestritt. Då uppstår
emellertid frågan om en sådan
spridning av verksamheten, att transporterna
inte blir försenade och alltför
kostnadskrävande, och detta fäste
vi stor vikt vid när vi väckte vår motion,
ty särskilt av denna orsak föreslog
vi en statlig eller eventuellt halvstatlig
produktionsenhet i sydligaste
Sverige för detta slag av byggnadsmaterial.

Den sedan länge lossbrutna och lätttillgängliga
diabasen i nordöstra Skåne
omfattar ett oräkneligt antal miljoner
kubikmeter, och den räcker för mineralullproduktion
i det omfång vårt land
behöver i bra många sekler framåt. Diabasen
ligger där till ingen nytta. Dessutom
är det här fråga om statlig egendom
som förvaltats av domänverket.
Slutligen skulle det också vara ett naturvårdsintresse
att man fick bort så
mycket som möjligt av dessa så kallade
skrottipj ar som består av denna diabas.
Då jag personligen undersökt alla dessa
saker, har jag blivit helt övertygad om
det ur skilda synpunkter angelägna i att
man gör någonting i den riktning vi
föreslagit i motionen.

Nu har det emellertid påståtts att vid
en eventuell mineralullfabrik i sydligas -

Tisdagen den 17 maj 1900

Nr 24

Om statliga åtgärder för inrättande av en mineralullfabrik

te Sverige, som man tydligen utreder
att möjligen starta, planeras att ta diabasen
från Dalby eller Karlshamn. Jag
skall självfallet inte gå in så mycket på
den saken, men jag undrar om bankoutskottet,
som väl har genomlyst denna
fråga ordentligt innan det avgav sitt
utlåtande — vilket för övrigt har dröjt
ganska länge — kan ha någon upplysning
att lämna om den saken. För egen
del tycker jag det skulle vara förbluffande
om man tar råvaran från ett så
relativt avlägset ställe, när den finns
tillgänglig på så nära håll och är så lätt
att nyttiggöra, vilket jag här har försökt
att beskriva.

Det viktigaste är emellertid enligt
min uppfattning inte frågan om råvaran
och transporten av denna, utan att förkorta
transporterna av den färdiga produkten,
vilken ju är mycket skrymmande.
I detta sammanhang kan framhållas
att vid Skövde-fabriken, som tar sin diabas
från ytskiktet i Billingen och på vilken
Skånska cement har koncession,
är utlastningen genomsnittligt över 100
järnvägsvagnar per dygn. Det bör man
också betänka vid bedömandet av detta
ärende, ty det måste vara slöseri alt
transportera mineralullprodukter ner
till Skåne som nu sker, när grundmaterialet
till sådana produkter finns så
att säga på platsen. Som alla vet är
byggandets omfång utomordentligt stort
i denna södra provins, och det kommer
väl inte heller att minska i omfång inom
överskådlig tid, vare sig för bostadsbyggande
eller för industriellt byggande.
Tvärtom kan man väl anta att det
ökar betydligt, varigenom behovet av
produkter som dessa ytterligare kommer
att stegras.

Med hänsyn till att det privata spekulationsintresset
inte behöver få alltför
mycket skrivet på näsan i denna
fråga begränsar jag mitt anförande till
vad jag nu har sagt, trots att mera annars
funnes att säga.

Bankoutskottet tycks anse eu sådan
utbyggnad som vi har föresiagit både
tänkbar och realiserbar, och man me 5

Första kammarens protokoll 1966. Nr 24

nar att saken redan är beaktad. Det är
den kanske genom den upplysning som
offentligen lämnades därifrån ungefär
samtidigt som vi avlämnade vår motion
i ärendet. Utan att vara indiskret tror
jag att jag kan säga att Rockwoolholaget,
efter det att vår motion hade avlämnats,
visade sitt intresse genom att
begära diabas från domänverkets enorma
anhopning av sådan i örkeneds
kommun i nordvästra Skåne, för att
närmare undersöka dess kvalitet och
sedan återkomma med en större order
av densamma för smältning och analys.

Tydligt är att någonting är på gång.
Eftersom det tycks finnas visst fog för
en förväntan att frågan bearbetas i den
riktning som vi har uttryckt önskemål
om, skall jag inte, herr talman, framställa
något från bankoutskottets avvikande
yrkande. Jag begränsar mig till
att med intresse avvakta detta ärendes
fortsatta utveckling.

Herr PALM (s):

Herr talman! Jag fick nästan en känsla
av att herr Adolfsson var ledsen över
att ha fått en sådan hygglig skrivning
av utskottet i anledning av sin motion.

Herr Adolfsson ställde en hel del frågor,
bland annat varför det inte lämnats
någon besked tidigare. Jag vill i
det stycket bara erinra kammarens ledamöter
om att staten gick in i aktiebolaget
Durox så sent som den 1 februari
i år. Det var endast någon vecka
efter det att motionstiden hade gått ut.
Vi tyckte att när man nu valt att arbeta
med aktiebolagsformen är det rimligt
att låta bolagets styrelse få bedöma
dessa saker innan riksdagen ger sig
på att utfärda några direkta anvisningar
om hur verksamheten bör bedrivas.
Nu har dessbättre utvecklingen gått så
snabbt att man beslutat bygga ut Duroxkoncernen
för 12 miljoner kronor vilket
skall möjliggöra en fördubbling av
produktionen. Denna uppgift publicerades
den 4 maj och är således bara
fjorton dagar gammal. Då hade ärendet
redan behandlats i utskottet.

Nr 24

Tisdagen den 17 maj 1966

Om statliga åtgärder för inrättande av en mineralullfabrik

När staten gick in i Duroxkoncernen
sades det alt man skulle tillvarataga de
affärsmässiga möjligheterna till expansion.
Jag tycker att denna målsättning
borde kunna tillfredsställa motionären
helt ut. Med hänvisning härtill ber jag
att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag beklagar om jag i
mitt anförande verkade så ledsen som
herr Palm ville göra gällande. Det måste
i så fall ha varit en yttre attityd från
min sida, ty jag är icke ledsen över det
utlåtande som bankoutskottet här har
lämnat. Jag trodde att mitt anförande
skulle visa att jag hyser stora förhoppningar
om fortsatt utveckling i denna
fråga.

Herr Palm sade att jag ställde ett antal
frågor i mitt anförande. Det var
egentligen bara två frågor, men jag lägger
märke till att herr Palm helt och
hållet underlät att besvara dem. Det
tycker jag inte är alldeles korrekt.
Självfallet står det herr Palm fritt att
låta bli att besvara dem, men det är givet
att den som framställer frågor också
önskar att få svar.

Den ena frågan var av vilken orsak
man inte velat remittera ut en så viktig
fråga som denna för yttrande så att exempelvis
de länsmyndigheter som är berörda
och även Rockwoolbolaget kunde
ge sin mening till känna. Då hade
ju motionärerna kunnat få veta hur man
konkret ser på dessa ting. Jag anser
det anmärkningsvärt att bankoutskottet
inte har sänt ut ärendet på remiss. Det
är också anmärkningsvärt att herr
Palm inte försöker att besvara frågan
varför hankoutskottet inte gjort det.

Dessutom ställde jag ytterligare en
fråga, nämligen varifrån man skall ta
diabasen för den nya anläggningen.
Men jag inser självfallet att det inte kan
vara lika lätt för herr Palm att besvara
den frågan som min första fråga.

Herr PALM (s):

Herr talman! Detta med diabasen är
självklart någonting för företagets ledning
att syssla med och inte för bankoutskottet,
när vi nu valt bolagsformen.

När det gäller frågan varför vi inte
remitterat ut motionen vill jag bara göra
kammaren uppmärksam på, att vi inte
har nonchalerat motioner från något
håll, inte ens de motioner som herr
Adolfsson signerar. Vi brukar remittera
praktiskt taget alla.

Men när staten nu inträdde i denna
koncern den 1 februari och vi behandlade
motionerna i samma veva, tyckte
vi att den nya styrelsen borde få någon
tid på sig att syssla med dessa saker,
innan vi från riksdagens sida lade
ned alltför stort arbete på detta. Samtidigt
visste vi ju att vissa expansionsplaner
var på gång, vilket också bekräftats
av vad som sedan skett.

Vi besvärar många remissinstanser
och kommer säkert att göra det också
i fortsättningen, men när vi vet att en
del saker håller på att hända, måste vi
ta vissa praktiska hänsyn. Som helhet
må man väl vara nöjd med den utveckling
som skett.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag vill bara konstatera
för det första att jag inte är tillfredsställd
med det svar, som herr Palm givit
beträffande orsakerna till att man
inte remitterat denna fråga, och för det
andra att jag är tillfredsställd med att
han nu äntligen har svarat på frågan
om orsaken.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 31, i anledning
av motioner angående kapitalförsörjningen
vid industriellt byggande, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Tisdagen den 17 maj 1960

Nr 24

Interpellation ang. en överenskommelse mellan Sveriges och Danmarks regeringar

om dansk export av kött till Sverige, m. m.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till virkesmätningslag; nr

43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om yttrande
över förslag till kungörelse om ändring
i byggnadsstadgan den 30 december
1959 (nr 612) jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om Sveriges
sjöterritorium; och

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om kontinentalsockeln
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 46, i anledning av väckta motioner
om utredning angående kraftvärmeverk;
och

nr 47, i anledning av väckta motioner
angående könsrollerna.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till morgondagens
sammanträde.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 224, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser i anledning av statens
övertagande av huvudmannaskapet
för uppbördsväsendet m. in. i vissa
städer, m. m.;

nr 225, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning

om avdrag vid inkomsttaxeringen för
avskrivning på köpekontrakt som avser
fartyg;

nr 226, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
24 maj 1957 (nr 209) om skatt på sprit
och vin, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner; ävensom

nr 227, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
tilläggsavtal rörande ändring i det i
Ottawa den 6 april 1951 undertecknade
avtalet mellan Sverige och Canada för
undvikande av dubbelbeskattning samt
fastställande av bestämmelser angående
handräckning i fråga om inkomstskatter.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj :ts till kammaren överlämnade proposition
nr 126, angående godkännande
av protokoll rörande ändring i avtalet
den 28 juli 1960 mellan Sverige samt
Storbritannien och Nordirland för undvikande
av dubbelbeskattning och förhindrande
av skatteflykt beträffande
inkomstskatter.

Interpellation ang. en överenskommelse
mellan Sveriges och Danmarks regeringar
om dansk export av kött till Sverige,
m. m.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Enligt meddelande i
dagspressen, grundat på tillkännagivande
av jordbruksminister Holmqvist vid
överläggningar med EFTA:s ministerråd
i Bergen, har uppgörelse träffats
mellan svenska och danska regeringarna
om åtgärder ägnade att underlätta
dansk export av kött till Sverige. Uppgifterna
om avtalets innebörd är knapphändiga,
men såvitt man kan utläsa innebär
det att dansk export till Sverige
underlättas genom tilldelning av medel
ur de regleringsmedcl som enligt det

68 Nr 24 Tisdagen den 17 maj 1966

Interpellation om successiv utbyggnad av parkeringsanläggningar inom nybyggda
områden

s. k. Kungälvsavtalet betalas till Danmark.
I princip innebär detta en subvention
med åtföljande lägre prisnivå
i Sverige.

Om innebörden i avtalet är rätt tolkad
introduceras härmed en ny princip
innebärande att svenska pengar i mottagarlandet
användes för att subventionera
export till Sverige, vilket ej var
tillåtet enligt tidigare här ovan åberopade
överenskommelse.

Det kan starkt ifrågasättas om tillvägagångssättet
ligger i linje med principerna
och målsättningen för jordbruksprisregleringen.
Den vid sexårsavtalets
ingång grundläggande principen var att
det svenska marknadspriset skulle
konstitueras av världsmarknadspriset
plus importavgifter, och denna huvudregel
äger alltjämt giltighet. I ingångsskedet
betraktades som världsmarknadspris
i princip det danska priset, i
varje fall på animalieprodukterna, och
ifrån den nivån avvägdes de sedan dess
alltjämt bestående importavgifterna. Ett
system med subvention av dansk export
hit till Sverige måste således förändra
de förutsättningar på vilka den
svenska jordbruksprissättningen vilar,
den prissättning varom överenskommelse
träffats mellan jordbruket och
statens jordbruksnämnd och som helt
nyligen sanktionerats av riksdagen.

Som överenskommelsen tydligen avser
att öka dansk köttexport till Sverige
måste den också vara tidsmässigt mycket
illa vald med tanke på den signalerade
nya jordbrukspolitiken. De nya
signalerna har därvidlag redan resulterat
i en ökad utslagning av kor och
kommer om de skall fullföljas att under
de närmaste åren medföra en ytterligare
stark ökning. Att i denna jordbruket
påtvingade situation genom särskilda
åtgärder medverka till en större
import blir för jordbrukets utövare ytterst
besvärande och kostsamt enär motsvarande
export med exportförluster
måste ske.

Med stöd av det anförda anhåller jag

om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande frågor:

1. År statsrådet villig att inför kammaren
redogöra för innebörden i den
här åberopade överenskommelsen?

2. Anser statsrådet densamma ligga i
linje med den av riksdagen beslutade
jordbruksprisregleringen och kommer
statsrådet om så ej är fallet att föranstalta
om överläggning med jordbrukets
representanter för kompensation
för de förluster som kan förorsakas?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation om successiv utbyggnad

av parkeringsanläggningar inom nybyggda
områden

Ordet lämnades härefter på begäran
till herr LUNDSTRÖM (fp), som yttrade: Herr

talman! Inrikesministern har i
ett tal nyligen understrukit, att med
hänsyn till efterfrågan på kapital och
arbetskraft kommer stor restriktivitet
att tillämpas vid tillståndsgivningen för
parkeringshus. Ej minst vid utbyggnaden
av nya bostadsområden förekommer
också andra former av parkeringsanläggningar
som av samma skäl torde
vara värda uppmärksamhet. Jag åsyftar
framför allt parkeringsplatser på öppen
mark och s. k. parkeringsdäck.

Till grund för parkeringsfrågans lösning
ligger av kungl. byggnadsstyrelsens
utfärdade vägledande normer för
hur stadsplanerna skall utrustas med
parkeringsplatser, varvid hänsyn tages
ej blott till dagens behov utan även till
den kommande utvecklingen. Varje
kommun är skyldig att följa biltäthetens
utveckling inom sitt område. Med ledning
härav och av byggnadsstyrelsens
allmänna anvisningar utfärdar sedan
byggnadsnämnderna i kommunerna de
lokala normer som skall gälla.

Tisdagen den 17 maj 1966

Nr 24

Erfarenheterna från Stockholms ytterområden
har visat, att efter 2—3 år
år endast ungefär hälften av antalet
enligt byggnormen anlagda bilplatser
utnyttjat, och först omkring 10 år torde
normen vara i nivå med parkeringsbehovet.
Detta innebär, att kapitalinvesteringen
under de första 10 åren
ej blott dåligt förräntas och förorsakar
fastighetsägaren kännbara förluster,
utan även att visst kapital tagits
i anspråk som bättre kunnat nyttiggöras
på annat håll.

Frågan ger sig då huruvida icke en
utbyggnad av parkeringsplatserna kunde
få ske successivt allt efter det växande
behovet. Nuvarande regler tillåter
icke detta; parkeringsutrymme enligt
gällande norm skall iordningställas
samtidigt som bebyggelsen i övrigt blir
klar, och statlig belåning sker då för
byggkomplexet som helhet, inkl. tillhörande
parkeringsutrymme. Om någon
del av parkeringsbehovet skulle tillgodoses
genom senare utbyggnad — mot
vilket inga praktiska hinder möter, då
det gäller parkeringsplats på öppen
mark och genom parkeringsdäck — kan
statlig belåning härför icke erhållas.
Speciellt kännbart är detta då byggnadskostnaderna
under mellantiden ofta
stigit.

Anläggningskostnaderna för de nämnda
två formerna av parkeringsplatser
är betydande, för öppen parkeringsplats
på marken cirka 1 200—2 500 kr. per
bilplats, markkostnaden oräknad, och
för parkeringsdäck för 500 bilar cirka
5 000 per bilplats. Då det berörda spörsmålet
är aktuellt på många platser inom
landet, rör det sig sålunda om icke föraktliga
investeringsbelopp.

Läget på kredit- och arbetsmarknaden
torde — som inrikesministern påpekat
— i vissa fall ha medfört, att
byggnadstillstånd icke medges för parkeringsanläggning.
En sådan åtgärd
måste av naturliga skäl bli relativt kortvarig.
En viss utbyggnad av parkeringsmöjligheterna
är ofrånkomlig; däremot
är det med hänsyn till kapitalmarknaden
rimligt att möjlighet beredes för en

(i!)

Meddelande ang. enkel fråga

successiv utbyggnad av den fastställda
normen i stället för att, som hittills i
regel varit fallet, full utbyggnad krävts
på eu gång.

Att byggherren förbinder sig att fullfölja
utbyggnaden måste givetvis förutsätta
fullgoda garantier, något som såväl
kommunala och allmännyttiga som
enskilda byggnadsföretag säkert kan
prestera.

Den fråga som jag här upptagit berör
såväl statliga belåningsprinciper som
kommunal kompetens. En lösning måste
därför innebära gemensam medverkan
från både stat och kommun, vilket förutsätter
ett centralt initiativ i sådant
syfte. Med hänvisning härtill anhåller
jag om första kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få rikta följande fråga:

Är herr statsrådet villig att genom
ett centralt initiativ verka för sådana
åtgärder, varigenom parkeringsanläggning
inom nybyggt område, där så kan
ske, får utbyggas successivt alltefter
beläggningsbehovet och att statlig belåning
medges för varje etapp med utgångspunkt
från full kostnadstäckning
för etappbyggandet?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Eriksson, Karl-Erik, (fp) till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet:
»Är Herr Statsrådet beredd
att vidtaga sådana åtgärder, att kyrka
upplåtes för frikyrklig vigsel i de fall
där båda eller en av kontrahenterna
tillhör svenska kyrkan?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.20.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Onsdagen den 18 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Ang. försvarets upphandling

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON erhöll
ordet för att besvara herr Strandbergs
fråga angående försvarets upphandling,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 13 maj, och anförde:

Herr talman! Herr Strandberg har
frågat mig på vilket sätt jag anser att
Kungl. Maj:ts beslut den 3 december
1965 rörande försvarets upphandling
skall tillämpas för att inte stå i strid
med gällande upphandlingskungörelse.

Beslutet skall tillämpas enligt ordalydelsen
och strider inte mot upphandlingskungörelsen.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Andersson för svaret på min
enkla fråga. Det var ju, som det kanske
bör vara från försvarsministerns sida,
kort och militäriskt. Men, herr talman,
jag kanske inte kan bli lika kort i mitt
inlägg.

Orsaken till att jag ställt denna enkla
fråga är uttalanden från central instans
i samband med en upphandlingskonferens
som den 21 april i år var anordnad
i Boden. Talesmän från norra Sverige,
bl. a. landshövdingen i Norrbotten
och militärbefälhavaren för VI militärområdet,
anförde att kungabrevet
från december 1965 ingivit viss optimism
och kunde betecknas som en inkörsport
till något nytt och som ett erkännande
av övre Norrlands betydelse
för riket.

Den optimism som således kom till
uttryck dämpades dock avsevärt då

krigsrådet Norrman som talesman för
försvarets intendenturverk i princip
hävdade att ingenting nytt hänt. Krigsrådet
Norrman, vars föredragning jag
har här in extenso, genomgick kungabrevets
olika punkter och framhöll i en
sammanfattning »att några portar för
norrländskt näringsliv inte synes ha
öppnats genom kungabrevet».

Kungabrevets punkt 3, som föreskriver
att ämbetsverken skall inhämta
yttrande från överbefälhavaren och arbetsmarknadsstyrelsen,
därest anbud
från företag i de fyra nordligaste länen
icke kan antagas, har förorsakat undran
inom de centrala ämbetsverken,
vilka, enligt herr Norrman inte fått någon
slutlig klar uppfattning om vart bestämmelserna
syftar. Men, framhåller
man, skäl som av arbetsmarknadspolitisk
eller militärpolitisk art kan anföras
kan ej påverka avgörandet — detta
under hänvisning till upphandlingskungörelsens
15 §. Enda återstående vägen
skulle då tydligen vara att begära dispens
från upphandlingskungörelsen.

Herr statsråd! Jag kanske vågar hoppas
att man vid dispensförfarandet härvidlag
tar hänsyn till de speciella beredskapssynpunkterna.
Det är en intressant
uppgift att om enbart den statliga
upphandlingen t. ex. på industrisidan
kunde ökas med 30 procent, skulle
detta innebära att cirka 700 arbetstillfällen
tillskapades. Det är väl i sanning
ingen dålig lokaliseringspolitik i
en landsända som vi av både arbetsmarknadspolitiska
och försvarspolitiska
skäl i enighet måste slå vakt kring.

Jag utgår ifrån att det i och för sig
korta svar som statsrådet har givit mig
ändå innebär att de centrala ämbetsverken
har klart för sig att vi med stort
intresse avvaktar deras handlande och
agerande i denna fråga. Jag tror att vi

Onsdagen den 18 maj 1966

Nr 24

Om bättre anpassning mellan skolskjuts- och lästider

bör vara ense om att det kan innebära
någonting positivt. Jag vill tolka kungabrevets
innebörd som positivt för norrländskt
näringsliv.

Jag tackar än en gång för svaret.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om bättre anpassning mellan skolskjutsoch
lästider

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN erhöll
ordet för att besvara herr Wirténs fråga
om bättre anpassning mellan skolskjuts-
och lästider, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 13
maj, och yttrade:

Herr talman! Herr Wirtén har frågat
mig om jag vill medverka till att
skolöverstyrelsen vid den förestående
revisionen av läroplanen för grundskolan
även beaktar frågan om en bättre
anpassning mellan skolskjuts- och lästider.

Enligt vad jag inhämtat avser skolöverstyrelsen
att behandla denna fråga
i samband med revisionen av läroplanen
för grundskolan.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Edenman för svaret på min
fråga.

Som bekant var en av de främsta
målsättningarna för grundskolan att
alla uppväxande, oberoende av bostadsort,
skulle få reell tillgång till likvärdig
utbildning. Den målsättningen har inte
i allo kunnat uppfyllas, vilket bär påtalats
vid skilda tillfällen, kanske främst
från skolledarhåll.

Att just skolledarna observerat frågan
är naturligt, då de årligen vid planering
av skolskjutsar och arbetsordningar
ställs inför nära nog olösliga problem
i strävandena att åstadkomma ur
elevsynpunkt fullgoda skoldagar, så att

varje elevs skoldag görs meningsfylld
och så att »schemabunden sysslolöshet»
i form av håltimmar och väntan
på elevtransporter i möjligaste mån elimineras.

Orsakerna till svårigheterna behöver
inte diskuteras vid detta tillfälle; jag
nöjer mig med att konstatera att de resande
eleverna har fått mycket spilltid
och att skolledarna bär små möjligheter
att undvika missförhållandet, såvida
inte kommunerna påtar sig stora tillläggskostnader
geniom att sätta in extraskjutsar
i ökad omfattning.

Ecklesiastikministern har tidigare
uppmärksammat detta problem. Han
begärde 1964 att skolöverstyrelsen skulle
utreda frågorna och inkomma med
förslag. Mig veterligt har varken utredning
eller förslag presenterats, och det
var närmast det förhållandet som föranledde
min fråga, förenat med vetskapen
om att skolöverstyrelsen för
närvarande håller på med en revision
av grundskolans läroplaner med utgångspunkt
från de erfarenheter som
vunnits sedan 1962 års skolbeslut.

Med dagens svar har vi fått bekräftat
att de här frågorna kommer att beaktas
i det fortsatta revisionsarbetet,
och därmed känner jag mig nöjd. Låt
mig bara få uttala den förhoppningen,
att man i detta arbete strävar efter att
lösa frågan för grundskolans samtliga
årskurser och även andra skolformer,
som kan vara i ungefär samma belägenhet,
och att man samråder med skolledare
som bär praktisk erfarenhet av
bl. a. det besvärliga schemaarbete som
skall samordnas med skolskjutsarna.

Jag ber ännu en gång att få tacka
för svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 126, angående godkännande
av protokoll rörande ändring i avtalet
den 28 juli 1960 mellan Sverige samt

Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

Storbritannien och Nordirland för undvikande
av dubbelbeskattning och förhindrande
av skatteflykt beträffande
inkomstskatter.

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken,
m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av motioner
angående riktlinjerna för lokaliseringspolitiken,
m. m.

Till bankoutskottet hade hänvisats
ett antal motioner avseende riktlinjerna
för lokaliseringspolitiken ävensom
speciella lokaliseringspolitiska åtgärder.
Dessa motioner hade av utskottet
upptagits till behandling i ett sammanhang.

Flera olika frågor på området behandlades
i de likalydande motionerna
I: 554, av herrar Stefanson och Per Jacobsson,
samt II: 661, av herr Gustafsson
i Skellefteå m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte

1. besluta att för budgetåret 1966/67
anvisa en kreditgarantiram för lokaliseringspolitiska
ändamål av 50 000 000
kronor,

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t understryka
betydelsen av att behovet av lokaliseringsstöd
i områden utanför det
s. k. norra stödområdet måtte beaktas
i pågående utredningsarbete i lokaliseringsfrågan,
samt

3. i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
utredning och förslag rörande ett statligt
servicestöd till ett antal orter i Norrlands
inland efter i motionerna närmare
angivna riktlinjer.

Frågan om statliga kreditgarantier
för lokaliseringspolitiska ändamål behandlades
även i de likalydande motionerna
I: 278, av herr Bengtson m. fl.,
och II: 353, av herr Hedlund m. fl., vari,
såvitt nu vore i fråga, anhållits, att
riksdagen måtte besluta, att statliga kreditgarantier
i lokaliseringspolitiskt syfte
skulle medgivas för budgetåret 1966/

67 intill ett belopp av 50 000 000 kronor.

Frågan om kombination av dels statligt
lokaliseringsstöd, dels statligt kreditstöd
till hemslöjd, hantverk och småindustri
behandlades i de likalydande
motionerna 1:544, av herrar Per Jacobsson
och Nils-Eric Gustafsson, samt
11:672, av herr Nilsson i Tvärålund
m. fl., vari yrkats, att riksdagen skulle
besluta sådan ändring av nu gällande
bestämmelser, att garantilån och lokaliseringslån
kunde utgå i vissa fall samtidigt
för ett och samma investeringsprojekt
i samband med lokaliseringsärenden
och att gällande kungörelser
ändrades.

Frågan om servicestöd till förmån
för invånarna i vissa glesbygder behandlades,
förutom i de ovannämnda
motionerna I: 554 och II: 661, jämväl i

dels de likalydande motionerna I:
212, av herr Bengtson m. fl., och II: 278,
av herr Hedlund in. fl., vari föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle anhålla om skyndsam utredning
rörande servicestöd till det
norrländska inlandets glesbygder och
områden med liknande betingelser, i
enlighet med vad i motionerna anförts;

dels ock de likalydande motionerna
1:543, av herr Isacson m. fl., och II:
675, av herr Petersson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj :t måtte låta skyndsamt utreda och
för riksdagen framlägga förslag om vilka
åtgärder som borde vidtagas för att
befolkningen i landets glesbygder skulle
på ett rättvist sätt få del av det stigande
välståndet och erbjudas en tillfredsställande
social och kulturell service.

Frågan om den geografiska avgränsningen
av det lokaliseringspolitiska stödet,
vilken berörts i de ovannämnda
motionerna 1:554 och 11:661, behandlades
ytterligare i

dels de likalydande motionerna I:
215, av herrar Nils Theodor Larsson
och Svanström, samt 11:277, av herr

Onsdagen den 18 maj 1966

Nr 24

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, in. in.

Börjesson i Glömminge in. fl., vari anhållits,

att riksdagen måtte medgiva att det
statliga ekonomiska företagsstödet i lokaliseringspolitiskt
syfte finge inriktas
på de sysselsättningssvaga områdena i
östra Götaland enligt samma grunder
som fastställts för norra stödområdet,
samt

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa om skyndsamt
framläggande av förslag till geografisk
avgränsning för nämnda stödområde;

dels motionen 1:315, av herr Svanström,
vari yrkats, att riksdagen skulle
besluta att i anslutning till behandling
av frågan om fortsatt lokaliseringsstöd
uttala, att Kalmar län och Gotlands län
i görligaste män borde jämställas med
det norra stödområdet;

dels de likalydande motionerna I:
553, av herrar Schött och Eskilsson,
samt 11:666, av herr Krönmark, vari
föreslagits, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att det
statliga lokaliseringsstödet måtte kunna
utnyttjas även för Gotlands län och
de delar av Kalmar län, där utvecklingen
vore otillfredsställande;

dels motionen II: 279, av herr Jonasson; dels

ock motionen 11:662, av herr
Gustafsson i Stenkyrka och herr Franzén
i Träkumla.

Med utgångspunkt i arbetsmarknadsoch
bostadsförhållandena i storstadsregionerna
berördes lokaliseringspolitiken
i de likalydande motionerna I: 193,
av herr Ferdinand Nilsson m. fl., och
II: 247, av herr Jonasson m. fl., vilka
motioner hänvisats till statsutskottet såvitt
de avsåge avveckling av den statliga
dyrortsgrupperingen och i övrigt
till bankoutskottet. Såvitt nu vore i fråga
hade i dessa motioner hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära, att effektivare åtgärder
måtte vidtagas för att sanera
den överhettade arbetsmarknaden i storstadsregionerna
i enlighet med vad i
motionerna anförts.

Lokaliseringspolitiska frågor avseende
speciella regioner behandlades härutöver
i

dels de likalydande motionerna 1:
542, av herr Hedström m. fl., och II:
669, av herr Lassinantti m. fl.;

dels de likalydande motionerna I:
557, av herr Wikberg, samt 11:667, av
herr Larsson i Norderön och herr Jönsson
i Ingemarsgården, vari anhållits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte begära en skyndsam prövning
av lokaliseringspolitikens hittillsvarande
effekt och de åtgärder, som
kunde komma till stånd för att ytterligare
höja effekten av de statliga stödåtgärderna
i Norrlands inland i enlighet
med vad i motionerna anförts;

dels ock motionen 11:512, av fru
Hörnlund och herr Carlstein, vari yrkats,
att riksdagen skulle besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att expertgruppen för regional utredningsverksamhet
måtte få i uppdrag att
verkställa utredning av näringsstrukturen
i södra delen av Älvsborgs län
samt framlägga förslag om lokaliseringspolitiska
åtgärder syftande till att
häva industriensidigheten och förstärka
näringslivet i regionen.

Slutligen hade i vissa motioner upptagits
frågan om en utvidgning i lokaliseringspolitiskt
syfte av den statliga
företagsamheten. Sålunda hade hemställts,

dels i de likalydande motionerna I:
119, av herr Werner, och II: 162, av
herr Holmberg m. fl., att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om förslag till sådan utvidgning
av lokaliseringspolitiken, att denna
komme att omfatta även anläggningen
av statliga industrier inom stödområdena; dels

ock i de likalydande motionerna
1:312, av herr Lundin m. fl., och II:
383, av herr Nilsson i Östersund m. fl.,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj :t såsom ett led i de lokaliseringspolitiska
åtgärderna måtte taga

Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

i beaktande önskvärdheten av en aktivisering
av den statliga företagsamheten
inom det norra stödområdet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att följande motioner om statligt
lokaliseringsstöd till vissa delar av
östra Götaland, nämligen

a) I: 215 och II: 277,

b) 1:315,

c) I: 553 och II: 666,

d) 11:662,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B. att motionen 11:279 om inlemmande
i norra stödområdet av vissa
kommunblock i Värmlands län, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; C.

att motionerna 1:554 och 11:661,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t rörande behovet av statligt lokaliseringsstöd
i områden utanför norra
stödområdet, icke måtte föranleda någon
-riksdagens åtgärd;

D. att motionerna 1:554 och 11:661,
såvitt de avsåge utredning rörande servicestöd
till befolkningen i vissa glesbygder,
ävensom motionerna I: 212 och
II: 278 samt I: 543 och II: 675, i samma
ämne, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

E. att följande motioner, nämligen

a) I: 278 och II: 353,

b) I: 554 och II: 661,

samtliga såvitt de avsåge -statliga kreditgarantier
för lokaliseringspolitiska
ändamål, icke måtte föranleda någon
-riksdagens åtgärd;

F. att motionerna 1:544 och 11:672,
angående garantilån och lokaliseringslån,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

G. att motionerna 1:193 och 11:247,
såvitt de avsåge åtgärder för att sanera
den överhettade arbetsmarknaden i
storstadsregionerna, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

H. att motionen 11:512, avseende utredning
av näringsstrukturen i delar
av Älvsborgs län, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

I. att motionerna 1:557 och 11:667,
angående det statliga lokaliseringsstödet
i Norrlands inland, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

J. att motionerna 1:542 och 11:669,
om lokaliserings- och sysselsättningsproblem
i Norrbottens län, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

K. att motionerna 1:312 och 11:383,
om aktivisering av den statliga företagsamheten
inom norra stödområdet,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

L. att motionerna I: 119 och II: 162,
avseende anläggning i 1-okaliseringspolitiskt
syfte av statliga industrier, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

vid utskottets hemställan under A,

1. av herrar Stefanson, Larsson i
Umeå och Löfgren, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under A
hemställa, att riksdagen i anledning av
motionerna 1:215 och 11:277, 1:315
samt I: 553 och II: 666 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t

dels uttala, att det statliga ekonomiska
företagsstödet i lokaliseringspolitiskt
syfte borde kunna inriktas på de
sysselsättningssvaga områdena i östra
Götaland enligt samma grunder som
fastställts för norra stödområdet,

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att efter
hörande av lokaliseringsorganen fastställa
gränserna för ett stödområde i
östra Götaland; samt

att motionen 11:662 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2. av herrar Mattsson och Börjesson
i Glömminge, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i vi-ss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits,

Onsdagen den 18 maj 19(iö

Nr 24

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

samt att utskottet bort under A hemställa,
att riksdagen 1 anledning av motionerna
1:215 och 11:277, 1:315 samt
I: 553 och II: 6(5(5 ävensom II: 662 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t

dels uttala, att det statliga ekonomiska
företagsstödet i lokaliseringspolitiskt
syfte borde kunna inriktas pä de
sysselsättningssvaga områdena i östra
Götaland enligt samma grunder som
fastställts för norra stödområdet,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att efter
hörande av lokaliseringsorganen fastställa
gränserna för ett stödområde i
östra Götaland;

vid utskottets hemställan under C,

3. av herrar Stefanson, Mattsson, Börjesson
i Glömminge, Larsson i Umeå
och Löfgren, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del lyda
så, som reservationen visade, samt att
utskottet bort under C hemställa, att
riksdagen med bifall till motionerna
I: 554 och II: 661, såvitt nu vore i fråga,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
understryka betydelsen av att behovet
av lokaliseringsstöd i områden utanför
det norra stödområdet beaktades i pågående
utredningsarbete i lokaliseringsfrågan; vid

utskottets hemställan under D,

4. av herrar Mattsson, Börjesson i
Glömminge, Larsson i Umeå och Löfgren,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den avfattning,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under D hemställa, att
riksdagen i anledning av motionerna
1:554 och 11:661, såvitt nu vore i fråga,
samt I: 212 och II: 278 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära utredning
och förslag rörande ett statligt servicestöd
till ett antal orter i Norrlands inland
efter de riktlinjer som reservanterna
angivit, samt

att motionerna I: 543 och II: 675 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 5.

av herr Stefanson, utan angiven
mening;

vid utskottets hemställan under E,

6. av herrar Stefanson, Mattsson, Börjesson
i Glömminge, Larsson i Umeå
och Löfgren, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla i denna
reservation angiven lydelse samt att utskottet
bort under E hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna I:
278 och II: 353 samt I: 554 och II: 661,
samtliga såvitt nu vore i fråga, måtte
besluta, att statliga kreditgarantier i
lokaliseringspolitiskt syfte skulle medgivas
för budgetåret 1966/67 intill ett
belopp av 50 miljoner kronor;

vid utskottets hemställan under K,

7. av herrar Gustaf Ilenry Hansson
och Lundberg, vilka likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr talmannen anförde, att vid överläggningen
angående nu förevarande
utlåtande jämväl finge beröras de frågor,
som upptagits i statsutskottets utlåtande
nr 107; yrkanden i anledning
av sistnämnda ärende skulle dock framställas
först sedan detsamma föredragits.

Redogörelse för innehållet i statsutskottets
utlåtande nr 107 återfinnes i
kammarens protokoll för den 24 maj
å sid. 21—43.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,
(ep):

Herr talman! Jag skall beröra endast
statsutskottets utlåtande nr 107.

Arbetsmarknadspolitiken har under
de senaste årtiondena fått en alltmer
ökad betydelse i vårt samhälle. Den berömda
och på vissa håll förkättrade
och förlöjligade kohandeln 1933 mellan
Per Albin Hansson och Axel PehrssonBramstorp
som företrädare för en helt
ny och progressiv syn på sysselsättning
och arbetsmarknad innebar enligt vad
jag kan förstå den verkliga inledningen
till mycket som i dag anses självklart.
1930-talets depression vändes till en
positiv utveckling rent ekonomiskt för
hela samhället men innebar samtidigt

Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

att en helt ny syn på arbetet och rätten
till arbete för första gången så att säga
stadfästes, och den bär sedan viuxit sig
allt starkare.

Den fulla sysselsättningens politik,
som varit ett stående bekymmer för finansministrarna
under de senaste decennierna,
har alltmer gått in i svenska
folkets medvetande och har säkerligen
betytt ofantligt mycket socialt och produktivitetsmässigt.
Den strukturomvandling
som skett och sker har naturligtvis
givit samhällsorganen åtskilliga
bekymmer. Arbetsmarknadsmyndigheterna
på olika nivåer har mot bakgrunden
av den målsättning som jag här antydde
och som varit så gott som allmänt
accepterad av de politiska partierna
fått ta ett stort ansvar i den situation
samhället upplevt under de senaste årtiondena.

En felaktig inriktning av arbetsmarknadspolitiken
ger på både kort och lång
sikt negativa verkningar för samhället
— det kan man fastslå med all säkerhet.

På senare år har insikterna om behovet
av en aktiv lokaliseringspolitik
vuxit betydligt även bland dem som tidigare
fanns inom de aktiva koncentrationstänkarnas
krets. Därför fick vi
1964 års lokaliseringspolitiska beslut
som — trots sina brister — var ett betydande
steg framåt. Vid utformandet
av den framtida arbetsmarknadspolitiken
måste de krav som ställs på en aktiv
lokaliseringspolitik uppfyllas. Beslutet
från 1964 måste givetvis fullföljas
och linjerna dras ut.

I det krisartade ekonomiska läge som
vi genom regeringens politik hamnat
i har vi anledning att söka orsakerna
till att detta läge har uppstått och undersöka
hurudan utvecklingen kan bli
i fortsättningen. Även om regeringen
inte är beredd att ta initiativet till överläggningar
om en stabiliseringspolitik,
måste vi söka orsakerna till prisstegringarna.
I de yttersta av dessa dagar
har också regeringen tagit upp den saken
på ett alldeles speciellt sätt.

En bidragande orsak till inflationen

finner vi i de överhettade expansionsregionerna.
Dessa inflationshärdar har
fått bränsle genom den omflyttningspolitik
som regeringen under senare år
ägnat sig åt. Därför anser vi det angeläget
att man uppnår bättre balans mellan
å ena sidan de rörlighetsstimulerande
åtgärderna inom arbetsmarknadspolitiken
och å den andra sidan lokaliseringspolitiken.
En bättre balans kan
ge en ekonomisk expansion som är
jämnare fördelad över landet och som
kan ske utan att vi betalar det höga
pris som vi nu måste betala.

Om arbetsmarknadspolitikens uppgifter
finns det inga större skiljelinjer
mellan de politiska riktningarna. Enligt
propositionen skall arbetsmarknaden i
samklang med den ekonomiska politiken
främja balansen på arbetsmarknaden.
Den skall vara ett led i strukturpolitiken,
främja den ekonomiska tillväxten
och stödja och förstärka lokaliseringspolitiken.
I såväl samhällets som
den enskilde individens intresse skall
den »bereda varje medborgare möjlighet
till lönsam, meningsfylld sysselsättning
med fritt yrkesval», för att citera
propositionens ordalydelse. Och i det
kan vi från centern helt instämma. Tilllämpningen
är emellertid i regeringens
tappning inte den vi anser vara lämpligast.
Inte heller avvägningsfrågorna
liar lösts på ett sådant sätt att vi kan
acceptera det. Jag skall återkomma till
detta i samband med att jag behandlar
de olika reservationerna.

Långtidsutredningen, detta aktstycke
som har blivit citerat i de mest skiftande
sammanhang, har ju också visat angelägenheten
av att våra resurser utnyttjas
på ett sätt som ger optimal utdelning
med bibehållet penningvärde. Omkostnaderna
måste hållas nere. Undersökningarna
har visat den snabba arbetskraftsomsättningen
i företag i storstadsregionerna,
vilken har orsakat företagen
stora merkostnader. Den aktiva
lokaliseringspolitiken bör därför mera
skjutas i förgrunden. I propositionen
har bl. a. redovisats hur statistiska cen -

Onsdagen den 18 maj 1960

Nr 24

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

tralbyråns arbetskraftsundersökning visar,
att en aktiv lokaliseringspolitik är
en förutsättning för att den kvinnliga
arbetskraften skall kunna utnyttjas på
bästa möjliga sätt. För storstadsregionernas
del är en aktiv lokaliseringspolitik
det enda realistiska sättet att komina
till rätta med bostadsbristen.

I de sysselsättningssvaga regionerna
bör en aktiv lokaliseringspolitik vara
huvudmedicinen, och rörlighetsstimulerande
åtgärder för flyttning av arbetskraft
till områden utanför regionen bör
tillgripas först om lokaliseringspolitiska
åtgärder inte är möjliga inom regionen.

Departementschefen använder i propositionen
formuleringar som tyder på
att han ibland är på rätt väg, men sedan
brister det i tankegångarna rörande
tillämpningen. Han säger att fritt
vald sysselsättning inte bara innebär
att varje tanke på att tvångsmässigt
dirigera arbetskraften avvisas, utan
också att möjligheterna vidgas för den
enskilde att få ett arbete som svarar
mot hans önskemål och förutsättningar.
Hittills har emellertid detta inte kunnat
uppfyllas. När man inte kan få arbete
på en ort tvingas man att flytta. Vilka
önskemålen än är så kommer departementschefen
enligt vår mening därvid
alltför lätt in på rörlighetsstimulerande
åtgärder.

Låt mig sedan, herr talman, efter dessa
allmänna reflexioner gå in på de
konkreta reservationer som föreligger
till utlåtandet.

Beträffande det avsnitt i utskottets
utlåtande som behandlar de s. 1c. låglönenäringarnas
problem har de borgerliga
partierna avgivit en reservation
nr 2 som grundar sig på centerns partimotion.
Vi har i den reservationen velat
understryka hur pass vanskligt det
kan vara att i ett visst skede så att säga
utnämna vissa sektorer inom näringslivet
som speciella låglönenäringar. Sådana
mer eller mindre kategoriska uttalanden,
som på senaste tid gjorts i
vissa pressorgan och som också skymtar
i den föreliggande propositionen

och det utskottsutlåtande vi behandlar,
kan leda till en olycklig snedvridning
av vårt näringsliv och motverka den
valfrihet som enligt vår mening bör vara
rådande på arbetsmarknaden. Den
utredning som pågår rörande låglönegruppernas
problem har säkerligen svåra
uppgifter framför sig, och det är ett
vitalt intresse att de frågorna kan lösas.

Vi vänder oss emellertid mot departementschefens
och utskottets antydningar
att låglöneproblemet på något
väsentligt sätt skulle kunna lösas genom
en utmönstring av de s. k. låglöneföretagen.
Enligt vår mening är problemet
mycket mer svårbemästrat.

I stort sett gäller om låglöneinkomsterna
och låglönenäringarna att de upprätthåller
en produktion, som också
för framtiden måste bedömas som nödvändig
för landet. Låglöneläget inom
en näring kan i vissa fall ha sin förklaring
i att företagen kommit efter i
effektiviseringsutvecklingen. Det bör
då vara samhällets uppgift att i första
hand genom en effektiv näringspolitik
medverka till en intensifierad rationalisering.
Förekomsten av ett rikt differentierat
näringsliv är såväl regionalt
som för landet i sin helhet av väsentlig
betydelse, inte minst i konjunktursituationer
då vikande efterfrågan eller
skärpta konkurrenssituationer kan utsätta
företag eller branscher för tidvis
kännbara påfrestningar.

Vi har genom detta vårt uttalande
velat markera att låginkomstproblemet
inte på något väsentligt sätt kan lösas
via de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.
Här måste en effektiv näringsoch
lokaliseringspolitik från samhällets
sida vara huvudvägen för att få en positiv
utveckling till stånd på detta mycket
viktiga fält av samhällslivet.

I fråga om avvägningen mellan lokaliseringspolitiken
och den geografiska
rörlighetspolitilcen har vi från centerns
sida i reservation 3 anfört vissa synpunkter.
Det är väl allmänt känt att vi
i olika sammanhang varit skeptiska mot
den överbetoning av de rörlighetsfräm -

Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

jande åtgärderna som åtminstone tidigare
och även i viss mån alltjämt präglar
AMS och regeringens insatser på
arbetsmarknaden. För oss står det som
tidigare klart att det i de flesta fall kan
uppnås väsentligt positivare resultat
om åtgärderna främst inriktas på den
lokaliseringspolitiska verksamheten.
Bortflyttningen av arbetskraft från ett
område måste ske endast då företagsstimulansen
kan bedömas helt missriktad.

Statistiken över flyttningsfallen visar
med önskvärd tydlighet att flyttningsverksamheten
knappast kan anses vara
särskilt effektiv ur arbetsmarknadssynpunkt
samt att den i många fall inte
motsvarar den i propositionen angivna
målsättningen om en fritt vald sysselsättning.
Dessutom kan en koncentration
av företagsamheten till stortätorter
medföra vissa betydande merkostnader
för produktionen.

Vi vill alltså från centerns sida kraftigt
understryka att den aktiva lokaliseringspolitiken
bör få en mera framträdande
roll. Särskilt för gifta kvinnor
och äldre arbetskraft torde lokaliseringspolitiska
insatser, som medför
lämpliga sysselsättningsmöjligheter inom
hemregionen, vara av väsentlig betydelse.
Dessa åtgärder är här en nödvändig
förutsättning för ett rationellt
tillvaratagande av arbetskraftsresurserna.
Trycket på bostadsmarknaden i
storstadsområdena skulle också kunna
lättas avsevärt om lokaliseringspolitiken
ytterligare kunde aktiviseras.

Fn mycket viktig fråga som upptagits
i centerns partimotion, och där
folkpartiet och centerpartiets utskottsledamöter
avgett reservation, är kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun
för de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.

Propositionens av utskottsmajoriteten
tillstyrkta förslag innebär i stort
sett en för kommunerna ogynnnsammare
kostnadsfördelning än vad arbetsmarknadsutredningen
förordade. Enligt
vår mening borde en förnyad prövning

av fördelningen av kostnaderna mellan
staten och kommunerna komma
till stånd. Med hänsyn till att kommunerna
i de sysselsättningssvaga områdena
får väsentligt högre kostnader för
arbetsmarknadspolitiken än andra kommuner
och inte torde kunna kompenseras
på tillfredsställande sätt genom
det allmänna skatteutjämningsbidraget
föreslår vi en särskild utredning av
frågan om kostnadsfördelningen på
detta område. Själva verksamhetens art
tycker vi också är ett alldeles klart motiv
för vår ståndpunkt i denna del.

Beträffande utskottsskrivningen angående
tillämpning av begreppet risk
för arbetslöshet på låglöneföretag har
vi i reservation 7 tillsammans med
folkpartiet mot bakgrunden av vår
ståndpunkt i reservation 2 — som jag
tidigare talat om — ytterligare understrukit
betydelsen av aktiva näringspolitiska
insatser för främjande av rationaliseringen
och därmed lösningen
av låginkomstproblemet.

Låt mig så gå in på ett område, som
under de senaste decennierna också
bär kommit att spela en alldeles avgörande
roll, nämligen utbildningssektorn.
Vad den har betytt för både arbetsmarknad
och näringsliv i övrigt är
svårt att överskatta.

I avsnittet beträffande bidrag till utbildningsverksamhet
i samband med
lokaliseringen föreligger från centerns
sida reservation 9. Skrivningen i den
reservationen är en följd av yrkande
i vår partimotion och innebär ett understrykande
av önskemålet att bygder
även utanför norra stödområdet som
brottas med undersysselsättningsproblem
också i fortsättningen får tillgång
till utbildningsbidrag. I vad som vidare
gäller motionsförslaget att bidrag
skall få utgå så länge arbetsmarknadsläget
är sådant att dylika åtgärder är
motiverade på lokaliseringsorten, vill
reservanterna erinra om att samma förslag
framfördes av kommittéen för näringslivets
lokalisering.

Reservation 10 avseende punkten 16

Onsdagen den 18 maj 1966

Nr 24

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

i hemställan tar upp frågan om översyn
av inkomstprövningsreglerna beträffande
grundbidraget för utbildning. Naturligtvis
delar vi reservanter departementschefens
uppfattning, att någon
särbehandling efter arbetstagarnas kön
inte bör förekomma när det gäller de
arbetsmarknadspolitiska medlen. Den
likställigheten kan emellertid upprätthållas,
även om man i motsats till vad
nu är fallet tillämpar principen om att
grundbidrag vid utbildning skall reduceras
endast med anledning av den
personliga inkomsten. Som bekant räknas
ju numera även makes inkomst i
sådana här fall. Enligt vår mening
skulle man med det av oss förordade
systemet få en särskild stimulans för
de kvinnor som i dagens arbetsmarknadsläge
så väl behövs i förvärvslivet
men som nu drabbas av de gällande reduceringsreglerna.

Vi vill alltså att dessa ting beaktas
vid den översyn som förutsättes i samband
med vuxenutbildningsfrågorna.
Kravet i reservationen ansluter till motionsyrkanden
av folkpartiet, centern
och socialdemokraterna med herr Arne
Geijer och fru Ekendahl m. fl.

Reservation 12 till punkten 17 för
fram vårt krav på att flyttningsbidrag
till kvalificerad arbetskraft för flyttning
till företag inom lokaliseringsområde
skall kunna lämnas även då initiativet
till flyttningen tagits av arbetsförmedlingsorganet.
Vi menar att detta är i
överensstämmelse med den roll arbetsförmedlingen
bör ha inom arbetsmarknadspolitiken
och att man inte bör begränsa
detta bidrag till de fall då den
enskilde individen själv har tagit initiativet.

I fråga om beskattningsinstrumentets
utnyttjande i lokaliseringspolitiskt syfte
har vi endast avgivit blanka reservationer.
Det är vår mening att beskattningsinstrumentet
bör kunna utnyttjas
i lokaliseringspolitiskt syfte, men då
man av formella skäl inte kunnat behandla
vårt yrkande om utredning av
dessa spörsmål utan velat förbehålla

dem för herr Ericsson i Kinna och
hans utskott, har vi på detta sätt velat
klargöra att vi på intet sätt frånfallit
tanken bakom vårt motionsyrkande på
denna punkt.

I fråga om arbetsmarknadsstyrelsens
byggande verksamhet har vi, tillsammans
med folkpartiet och högern, reserverat
oss för successiv avveckling
och överflyttning av denna verksamhet
till respektive fackmyndigheter.
När det gäller arbeten för handikappade
anser vi dock i likhet med departementschefen
att AMS naturligen bör
handha dessa inom arbetsvärdens ram.

I likhet med motionsyrkanden från
vårt håll yrkar vi i reservation 22 en
ökning av anslaget till lokaliseringsbidrag
med 40 miljoner till totalt 100 miljoner.
Här har vi inte fått med några
andra i utskottet på den linjen, men
vår uppfattning är att man med en sådan
ökning kan uppnå en effekt, som
i motsvarande grad minskar behovet av
beredskapsarbeten och föreslår därför
att ökningen tas från anslaget till beredskapsarbeten.

Den aktiva lokaliseringspolitiken har,
som jag tidigare antytt, enligt vår mening
en mycket angelägen uppgift i dag
i vårt samhälle. Genom denna politik
bör orter, som nu har brist på sysselsättningsmöjligheter,
kunna få ett förstärkt
näringsliv, och därmed bör man
också kunna minska trycket på landets
stora bebyggelsekoncentrationer, inte
minst vad beträffar bostadsbristen.

Det har visat sig, att det hittills beslutade
lokaliseringsstödet varit otillräckligt.
Det måste enligt vår mening
ges en omfattning som bättre svarar
mot behovet. Inte heller de av oss föreslagna
100 miljonerna kan antas täcka
det reella behovet, men anslagets konstruktion
som förslagsanslag ger, hoppas
vi, möjligheter för en anpassning
till det verkliga behovet på ett helt
annat sätt än om det har karaktären
av reservationsanslag.

Låt mig sedan något beröra arbetsmarknadspolitikens
åtgärder för de han -

Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

dikappade. Detta är en grupp i samhället
som på många sätt fortfarande är
ställd åt sidan. Det bör vara angeläget
att på alla områden, där man kan ge
de handikappade ett handtag, också
verkligen komma sig för att göra det.

Jag vill på denna punkt ge socialdemokraterna
i utskottet en eloge för deras
vilja och förmåga till visst avsieg
från Kungl. Maj :ts förslag. Detta gäller
inte minst utan kanske främst avdelningens
ärade ordförande, herr Birger
Andersson.

Regeringens förslag när det gäller
grunderna för bidrag till anordnande
och drift av arbetsprövningsverkstäderna
innebär, att kostnaderna skulle
delas lika mellan staten och kommunerna.
Beträffande driftbidraget innebär
det en försämring för kommunerna
i förhållande till vad som föreslogs
av arbetsmarknadsutredningen. Enligt
utredningens förslag skulle statsbidrag
till avdelningarnas drift utgå med belopp
som i varje särskilt fall bestämdes
så att det i princip helt täckte kostnaderna
vid rationell drift.

I flera motioner, bland annat centerns
partimotion, föreslås enahanda
grunder för bidraget. Utskottet bar nu
kunnat enas om en kompromiss, innebärande
att bidraget skall utgå med
75 procent av driftkostnaderna, i fråga
om underskottstäckning dock högst
3 000 kronor per plats och år. Vi bar
alltså inte nått precis så långt som vi
önskade i vår motion, men utskottets
av oss biträdda förslag innebär dock en
avsevärd förbättring i förhållande till
propositionen, och det är vi uppriktigt
glada för.

Herr talman! Med det anförda, som på
intet sätt kan göra anspråk på att vara
uttömmande för hela detta stora ämnesområde,
ber jag att få sluta. Jag
skall i enlighet med herr talmannens
önskan återkomma med yrkandena när
statsutskottets utlåtande nr 107 bär föredragits.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag kommer i mitt anförande
att så gott som uteslutande
hålla mig till bankoutskottets utlåtande
nr 27.

Det är naturligtvis mycket svårt att
i dag uttala sig om effekten av de lokaliseringspolitiska
åtgärder som trädde
i kraft den 1 juli förra året. EU års
försöksverksamhet är för kort tid för
att man skall kunna bedöma huruvida
den nyetablering eller utbyggnad av
företag som kommit till stånd på grund
av lokaliseringsstöd kommer att ge varaktig
och effektiv hjälp åt de orter och
regioner inom vilka stödet utgår. Jag
vill emellertid gärna instämma i vad
bankoutskottet uttalar i det föreliggande
utlåtandet nr 27, när utskottsmajoriteten
konstaterar att intresset för lokalisering
inom stödområdet uppenbarligen
är stort och att det därför finns
anledning att hoppas på en tydlig positiv
effekt av de nu inledda stödåtgärderna.
Jag instämmer även i denna förhoppning.

I lokaliseringsdebatten har kritik ofta
riktats mot att de lokaliseringspolitiska
resurserna sprids ut alltför mycket på
mindre tätorter. Kritiken påstår att mera
koncentrerat satsande på de stora
expansiva tätorterna skulle innebära
ett bättre utnyttjande av resurserna,
ge större sysselsättningseffekt och vara
ur nationalekonomisk synpunkt fördelaktigare.
Låt mig, herr talman, säga att
det naturligtvis är nödvändigt att man
vid fördelningen av det lokaliseringspolitiska
stödet tar stor hänsyn till företags-
och nationalekonomiska synpunkter.
Men det finns även anledning
att vid den försöksverksamhet som nu
bedrivs ta hänsyn till de sociala aspekterna.
Jag tycker nog att den hittillsvarande
fördelningen av lokaliseringsstödet
beaktat detta. Man har försökt sprida
stödet till tätorter av olika storleksgrad,
och man har även spritt stödet
mellan företag av olika storleksordning.
Det senare är ju nödvändigt för att

Onsdagen den 18 maj 1900

Nr 21

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspoliliken, m. m.

även tätorter i glesbygdsområdena skall
kunna dra till sig näringsliv.

Tyvärr måste man emellertid konstatera
att det lokaliseringspolitiska stödet
i mycket ringa omfattning kommit
Norrlands inland till godo. Länsstyrelsen
i Norrbottens län, t. ex., anför, att
lokaliseringsstödet fått en god start
inom länet, speciellt i kustlandet, under
det att inlandet haft mycket liten nytta
av den nya politiken. Länsstyrelsen anger
att den sedan den 1 juli 1905 pågående
lokaliseringsverksamheten inklusive
investeringsfondernas användning
skapat 1 300 nya arbetstillfällen i
kustlandet men endast 70 i inlandet.
Ändå finns 40 procent av invånarantalet
i Norrbotten i inlandsregioncrna.
Det betyder att endast fem procent av
stödet i relation till befolkningen har
gått till inlandet. Jag tror att det är
nödvändigt att i större utsträckning
satsa på inlandsområdena bl. a. genom
en större differentiering'' av stödåtgärderna.

Det är emellertid omöjligt att genom
ekonomiskt stöd stimulera företag att
etablera verksamhet i alla glesbygdstätorter.
I det sammanhanget kommer det
förslag om ett speciellt stöd för glesbygdsområdena
som framlagts av samtliga
oppositionspartier in i bilden. Det
behandlas i bankoutskottets utlåtande
under punkt D.

Jag kan i stort sett acceptera den
positiva skrivning som utskottet har
avgivit beträffande glesbygdsproblemen.
Jag gör det med kännedom om att lokaliseringsberedningen
igångsatt en särskild
expertutredning för att belysa dessa
frågor. Jag har genom en blank reservation
velat understryka nödvändigheten
av att denna utredning snabbt
måtte leda till resultat, så att åtgärder
snarast kommer till stånd för att bland
annat ge den befolkning som måste finnas
i avlägsna bygder och som skall
handha vården om våra naturtillgångar,
en service såvitt möjligt likvärdig den
som andra invånare i vårt land har tillgång
till.

6 Första kammarens protokoll 1966. Nr

Avgränsningen av det område som
skall komma i åtnjutande av det lokaliseringspolitiska
stödet är naturligi vis
en mycket känslig fråga. Varje utvidgning
av det norra stödområdet och varje
nytt stödområde utlöser krav från
andra regioner med sysselsättnings- eller
utflyttningsproblem. Lika säkert är
emellertid att det finns områden utanför
det norra stödområdet som har ett lika
starkt behov av insatser för en förstärkning
av näringslivet som stödområdeskommunerna.
Även i år återspeglas
detta i ett antal motioner.

Låt mig, herr talman, bara få framhålla
förhållandena i mitt hemlän, Kopparbergs
län, även om det som jag
säger inte grundar sig på något motionsyrkande
om länets problem. Kopparbergs
län ingår med sin norra del i
stödområdet. Sedan ett par år tillbaka
drabbas emellertid hela länet av en
mycket stark befolkningsminskning. Jag
framhöll i förra årets riksdagsdebatt om
lokaliseringspolitiken att Kopparbergs
län år 1964 hade den största nettoutflyttning
länet någonsin har haft. Denna
utflyttning drabbade inte bara den
inom stödområdet liggande norra delen
av Dalarna utan till övervägande del
länets södra delar. Samma tendens förelåg
även förra året. Får jag belysa
detta med några siffror ur länsstyrelsens
i Kopparbergs län remissvar på
bankoutskottets remiss av de motioner
som föreligger till årets riksdag.

I Kopparbergs län var flyttningsförlusten
under de senaste fyra åren cirka
8 700 personer. Av denna förlust hänför
sig cirka 3 700 till de områden av
länet som ingår i norra stödområdet,
medan sålunda flyttningsförlusten i övriga
delen av länet uppgår till cirka
5 000 personer, motsvarande cirka 57,5
procent av länets totala flyttningsförluster.
Om riksdagen i dag skulle ha
beslutat om stödområdets avgränsning
på basis av aktuella siffror, hade sannolikt
hela Dalarna kommit med i stödområdet.
Det finns lika stor anledning

Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

— det framhåller länsstyrelsen — att ta
med södra Dalarna i stödområdet som
att ta med de expansiva kustområdena
i Norrland.

Nu finns det ju möjlighet att i särskilda
fall bevilja statligt stöd för företags
lokalisering utanför stödområdet.
I sitt utlåtande år 1964 om riktlinjerna
för lokaliseringspolitiken framhöll bankoutskottet
att det fann det naturligt
att man särskilt sökte följa utvecklingstendenserna
i de områden som gränsar
till norra stödområdet. Detta uttalande
åberopas av årets utskottsmajoritet, vilket
väl får tolkas såsom ett positivt
intresse för en liberal och generös tilllämpning
av den åberopade undantagsbestämmelsen.

Från mittenpartiernas sida har vi
emellertid velat framhålla nödvändigheten
av att lokaliseringsmyndigheterna
uppmärksammar dessa problem och
ägnar dem en generös bedömning. Detta
har kommit till uttryck i reservation

3. Där säger reservanterna att riksdagen
bör uttala »att en alltför snäv avgränsning
av det geografiska området
för statliga insatser kan motverka lokaliseringspolitikens
syften. Vid det
utredningsarbete rörande lokaliseringspolitiken
''som nu pågår såväl centralt
som regionalt bör denna synpunkt beaktas.
»

Låt mig sedan, herr talman, säga
några ord om reservation 1 som är avgiven
av utskottets folkpartiledamöter
och som har ungefär samma innebörd
som reservation 2, avgiven av utskottets
cp-ledamöter. I reservation 1 yrkas att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte dels uttala, att det statliga ekonomiska
företagsstödet i lokaliscringspolitiskt
syfte må kunna inriktas på de
sysselsättningssvaga områdena i östra
Götaland enligt samma grunder som
fastställts för norra stödområdet, dels
även bemyndiga Kungl. Maj :t att efter
hörande av lokaliseringsorganen fastställa
gränserna för ett stödområde i
östra Götaland.

De områden som här bör komma i

fråga är vissa delar av Kalmar län, bl. a.
Öland, och dessutom Gotland. Det är givet
att den av mig tidigare åberopade
undantagsbestämmelsen — som bygger
på uttrycket »i särskilda fall» — även
kan tillämpas för dessa områden. Folkpartiledamöterna
i utskottet, och även
cp-ledamöterna, har emellertid i år liksom
förra året ansett starka skäl tala
för de motionsvis framställda yrkandena
om ett särskilt stödområde för östra
Götaland. Remissvaren till utskottet från
länsstyrelserna i Kalmar och Gotlands
län ger även starkt stöd åt dessa yrkanden
och understryker behovet av
stödåtgärder för området i fråga.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller
bl. a. att andelen sysselsatta inom
jordbruket och dess binäringar i Kalmar
län är förhållandevis hög. Enligt
prognoser som utarbetats inom arbetsmarknadsstyrelsen
kommer antalet sysselsatta
enbart inom jordbruket att
minska med cirka 6 000 personer fram
till 1975. Länsstyrelsen säger vidare, att
industrien inom Kalmar län till stor
del består av företag med goda framtidsmöjligheter.
Hittills har industrien
dock inte helt kunnat absorbera den genom
jordbrukets rationalisering friställda
arbetskraften. Man kan heller
inte förbise att industrien inom Kalmar
län rymmer många småföretag, ofta
inom konjunkturkänsliga branscher. Det
torde vara att förvänta att kommande
strukturrationaliseringar kraftigt kommer
att beröra länets industri och leda
till företagsnedläggelser. Länsstyrelsen
nämner sådana branscher som tändsticksindustrien,
sockerindustrien och
små enheter inom massaindustrien. Vidare
framhåller länsstyrelsen att kvinnorna
i betydande områden av Kalmar
län har stora svårigheter att erhålla
sysselsättning. Den kvinnliga vrkesverksamhetsgraden
är speciellt låg på
Öland. Länsstyrelsen framhåller också
att tätorterna redan är servicemässigt
utbyggda så att de kan betjäna ett större
befolkningsunderlag än det nuvarande.

Onsdagen den 18 maj 1900

Nr 24

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

Länsstyrelsen i Gotlands län har
framfört Liknande synpunkter.

Det är inte något nytt krav motionänärerna
och reservanterna här reser.
Samma yrkande framställdes, såsom jag
tidigare nämnt, såväl 1904 vid behandlingen
av propositionen om lokaliseringspolitiken
som förra året. Och utvecklingen
i här ifrågavarande områden
har inte förbättrats sedan dess,
utan tvärtom.

Utskottsmajoriteten skriver på tal om
problemen i Kalmar och Gotlands län,
att utflyttningen i och för sig inte är
någon olycka. Den blir det, säger utskottet,
först när underlaget för kommunal
och enskild service sviktar. Låt
mig bara säga — och det gäller inte
endast Kalmar län och Gotland utan
det gäller rent generellt — att när man
kommit så långt att befolkningsunderlaget
tenderar att vara otillräckligt för
en god samhällelig och enskild service,
som är nödvändig för människornas
trivsel, är det väl sent att gripa in,
och det är svårt att då stoppa utvecklingen.
Utglesningen påskyndas, och det
är mycket svårt att vidtaga motverkande
åtgärder som ger resultat.

Även i år bär folkpartiet och centerpartiet
yrkat på att det lokaliseringspolitiska
stödet skall kompletteras med
kreditgarantier. Vi har också understrukit
detta i reservationen nr G till
utskottsutlåtandet.

Reservanterna uttalar att även om
lokaliseringsstödet liksom hittills i
första hand bör utgå i form av statliga
lån och bidrag finner utskottet det
motiverat att dessa stödformer kompletteras
med ett kreditgarantissystem,
så att utlåningen kan ges en större omfattning.
Vi framhåller vidare, i likhet
med den Näslundska utredningen, att
ett samspel mellan kreditgarantier och
direkta statslån även i övrigt har betydande
förtjänster, bl. a. därigenom
att lånen mot kreditgarantierna ges genom
normala bankmässiga kanaler. Mot
detta resonemang kan invändas, och
det gör utskottsmajoriteten, att man

i det rådande kreditläget inte har stor
nytta av kreditgarantier. Jag undrar
om det emellertid inte även i ett mycket
skärpt kreditläge finns banker i
stödområdena som verkligen har ett intresse
av att gripa in och hjälpa näringslivet
därstädes och som därför
skulle medverka till företagsfinansiering
mot de kreditgarantier som staten
ställer. Jag tror att det här växelspelet
som vi talar om kan vara till nytta. Det
öppnar en möjlighet att utvidga resurserna
för det lokaliseringspolitiska stödet
utan att statens budget belastas.

Låt mig till sist beröra ett enligt min
mening mycket viktigt problem i lokaliseringspolitiken.
Det gäller den risk
för ingrepp i den fria konkurrensen
som det statliga lokaliseringsstödet kan
medföra. Jag tar upp detta problem
därför att det mycket efta diskuteras
företagare emellan då samtalet kommer
in på den nuvarande lokaliseringspolitiken.

Vad jag bär syftar på är den risk
för snedvridning av konkurrensförhållandena
som det statliga stödet kan
medföra både inom stödområdet och
branschvis över hela landet. Detta är
naturligtvis ett utomordentligt svårt
problem som måste handhas med största
hänsynstagande till avsättningsmöjligheterna
och konkurrenssituationen
inom ifrågavarande branscher. Risken
föreligger inte endast beträffande avsättningen
för industriprodukterna och
om konkurrensläget i fråga om kapitalkostnader
och därmed prissättningen
på varorna utan den kan även föreligga
i fråga om råvaruförsörjningen,
t. ex. när det gäller stöd åt sågverksföretag.
Man bör söka undvika att lokaliseringsstödet
rycker undan möjligheterna
för andra företag inom samma
branscher — både inom stödområdet
och inom landet i övrigt — att leva vidare
och utvecklas. Svårigheterna får
inte genom lokaliseringspolitiken överflyttas
från ett område till ett annat.
.Tåg är, herr talman, fullt medveten om
att detta är mycket svåra problem,

Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966
m. m.

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken
men jag anser att det finns all anledning
att ta stor hänsyn till dem.

Låt mig vidare bara ta upp en detalj
i statsutskottets utlåtande, nämligen
frågan om bidrag till industrihus. I motionerna
1:684 och 11:835 yrkas att
lokaliseringsstöd skall utgå till mindre
företag inom hantverks-, industri- och
servicesektorn och till sammanslutningar
av sådana företag för uppförande
av verkstadhus. Jag vill bara helt kort
framhålla att sådana verkstadhus har
visat sig vara ett utmärkt sätt för många
mindre företag att lösa sina lokalproblem.
Det är en kostnadsmässigt fördelaktig
metod med relativt låga kapitalinsatser
och relativt låga hyror. Kostnader
kan även nedbringas genom att
man kan samverka om gemensam service
och det finns många andra fördelar.
Hantverkshusen framstår även som
servicecentra för allmänheten. Många
företag inom servicesektorn koncentreras
till ett ställe, och allmänheten får
därigenom lättare att finna de företag
som den söker. Utskottet har yrkat avslag
på motionerna, men jag vill med
tillfredsställelse konstatera att departementschefen
under rubriken Allmänna
beredskapsarbeten anfört att det inte
bör möta något hinder att som kommunalt
beredskapsarbete uppföra sådana
lokaler. Efter vad jag kan förstå kvarstår
då de möjligheter till statligt och
kommunalt stöd för finansiering av kollektiva
verkstadshus som fanns före lokaliseringsstödets
tillkomst. Det anser
jag vara tillfredsställande, även om jag
beklagar att hantverks- och serviceverksamhet
inte kommit med under lokaliseringsstödet.

Hem talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till de vid bankoutskottets
utlåtande nr 27 avgivna reservationerna
1, 3 och 6.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Det utlåtande angående
riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken
som vi just nu behandlar är i ocli för

sig en mycket intressant läsning. Det är
ett aktstycke där man kan instämma
i det mesta, ett aktstycke med vaga och
glidande formuleringar som har den
fördelen att de kan uttrycka ungefär vad
som helst. Vem vill bestrida att arbetsmarknadspolitiken
utgör en viktig gren
av den ekonomiska politiken eller att
ett av dess mål är att bevara full, produktiv
och fritt vald sysselsättning?
Man talar också om att ansträngningarna
måste ökas att ge medborgarna möjlighet
till en meningsfull sysselsättning,
att varje tanke på att tvångsmässigt dirigera
arbetskraften måste avvisas,
ävensom att möjligheterna måste vidgas
för den enskilde att få ett arbete
som svarar mot hans önskemål och förutsättningar.

Allt detta låter ju riktigt och naturligt,
men börjar man fingranska formuleringarna
litet mera närgånget, finner
man kanske att allting inte är alldeles
självklart. Är det de samhällsekonomiska
synpunkterna som bör stå i förgrunden,
är det statsnyttan som skall
väga tyngst när de arbetsmarknadspolitiska
riktlinjerna skall dras upp, eller
är det den enskilda människans önskemål
och intressen som lägger de tyngsta
vikterna i vågskålen? Jag vågar påstå
att dessa intressen inte alltid kan
förenas.

Det är också när man kommer in på
dessa marker som motsättningarna mellan
utskottsmajoriteten och reservanterna
börjar avteckna sig. I utskottets
utlåtande heter det: »Av stor principiell
betydelse finner utskottet det vidare
vara att det slås fast att arbetsmarknadspolitiken
skall vara ett aktivt medel
i strukturpolitiken. Utskottet finner för
sin del målsättningen innebära en betydelsefull
och önskvärd vidgning av
arbetsmarknadspolitikens roll i den
ekonomiska politiken liksom i strävandena
att stärka den enskildes ställning
på arbetsmarknaden och vidga hans
valmöjligheter.» Den uppmärksamme läsaren
märker hur man i den sista satsen
på ett elegant sätt avbalanserar det ti -

Onsdagen den 18 maj 196(5

Nr 21

8.r>

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

digare resonemanget i samma mening.
Egentligen är hela detta resonemang om
den enskildes fria val ett ganska intressant
kapitel. För många är måhända
problemet så till den milda grad enkelt
att det egentligen endast gäller att välja
mellan ett bättre och ett sämre betalt
arbete. För andra, och jag vill gärna
hoppas för ännu flera, gäller valet något
mer, diir andra komponenter kommer
in där inkomstens storlek kanske
inte är helt avgörande och där inte ens
statsnyttan och de samhällsekonomiska
synpunkterna blir särskilt beaktade.

I reservation nr 1 som just handlar
om arbetsmarknadspolitikens målsättning
uttrycker man saken något annorlunda
än utskottet. Man konstaterar att
en aktiv arbetsmarknadspolitik måste
bygga på oinskränkt frihet för arbetstagaren
att välja sysselsättning, och
varje form av tvångsmässig dirigering
av arbetskraften avvisas. Lika väsentligt
är det emellertid, heter det vidare, att
arbetsmarknadspolitiken icke göres till
instrument för en från tid till annan
eventuellt växlande uppfattning om vilka
strukturella förändringar inom det
svenska näringslivet som må anses
önskvärda.

Jag tror att detta sista är värt att
stryka under, inte minst i våra dagar
när perfektionismen firar sådana triumfer
då det gäller att dra upp riktlinjer
för hur samhälle och näringsliv skall
utformas.

Det skulle inte falla mig in att bestrida
att i arbetsmarknadspolitiken måste
komma in samhällsekonomiska bedömningar
och att målsättningen bl. a. måste
vara att söka förbättra de enskilda
människornas ekonomiska villkor. Men
den främsta målsättningen måste dock
vara att människorna skall känna trygghet
och trivsel i sitt arbete och i sina
anställningsförhållanden och inte i första
hand känna sig som brickor i ett
konjunkturpolitiskt och strukturrationalistiskt
spel.

I den politiska debatten, i avtalsförhandlingar
och i andra sammanhang

bär låglönegruppernas problem uppmärksammats
— med all rätt, vill jag
säga. Ett radikalt grepp kan sägas vara
att bedriva en sådan politik att man
drar över arbetskraften från de områden
i samhället som är lägre betalda till
sysselsättningar som är bättre avlönade.
Utskottet förefaller vara inne på en
sådan linje och försöker lösa problemet
på följande sätt: »Genom att arbetsmarknadspolitiken
utformas så att den
mera aktivt främjar strukturförändringarna
i näringslivet medverkar den sålunda
även till att lösa låginkomstgruppernas
problem.»

Självklart ligger det något i detta,
men i stort tycker jag nog att det är ett
ganska äventyrligt resonemang. Den
oskyldiga formuleringen »aktivt främja»
kan säkert i många fall översättas
till »medvetet styra». Jag tror vi har
anledning fundera över vad en sådan
styrning skulle kunna leda oss till. Det
kanske skulle betyda att tågen skulle
sluta rulla på statens järnvägar -— det
vore ju litet olägligt för oss riksdagsmän
— vi kanske fick bära ut våra
brev själva, vi fick sannolikt lägga ned
hela det svenska jordbruket, antagligen
fick vi städa riksdagshuset själva, och
vi skulle troligen få lov att hämta vårt
behov av kläder och skor från andra
delar av världen -— för att nu nämna
några exempel. Låginkomstgruppernas
ställning behöver förbättras. Det är något
som både samhället och de avtalsslutande
parterna har anledning att begrunda,
men man lär näppeligen lösa
problemet genom att samhällsekonomiskt
och beredskapspolitiskt viktiga
näringar och samhällsfunktioner elimineras
eller försvåras genom att arbetskraften
dirigeras över till andra arbetsområden.
Vi kanske inte heller bör
alldeles glömma att det även när det
gäller låginkomstnäringarna i oändligt
många fall är fråga om fritt valda sysselsättningar,
där måhända andra värderingar
än de rent ekonomiska kommer
in. Utskottets tolkning av de synpunkter
som framförts i motioner på

Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

denna punkt förefaller svårbegriplig och
ensidig och ger föga besked om vilken
ställning utskottet intar i ett spörsmål
som man inte kan komma förbi.

Vad beträffar avvägningen mellan lokaliseringspolitiken
och den geografiska
rörlighetspolitiken kan jag i huvudsak
instämma i de synpunkter som anförs
i reservation nr 3. Erfarenheterna av
de flyttningsrörelser som pågått inom
arbetslivet i vårt land under senare år
är inte enbart gynnsamma och bestyrker
otvivelaktigt antagandet att en aktiv
lokaliseringspolitik på de orter där
arbetskraften finns medger ett rationellt
utnyttjande av tillgängliga arbetskraftsresurser
och — vilket inte är
minst viktigt — i verklig mening tillgodoser
den valfrihet som man säger sig
vilja eftersträva.

Att vi inom folkpartiet ändå inte velat
biträda detta reservationsyrkande
beror på att vi inte helt kan ansluta oss
till den sista meningen i reservationen,
där det sägs att åtgärder för flyttning
av arbetskraft till orter utanför hemregionen
skall tillgripas först om och i den
mån lokaliseringspolitiska åtgärder inte
bedöms möjliga inom regionen. Självfallet
bör en sådan bedömning ske, men
å andra sidan lär det i praktiken bli
svårt i många fall att kvarhålla arbetskraft
i förhoppning om att kunna bereda
sysselsättning i lokaliseringsprojekt
som kanske ligger åratal framåt i tiden.

Frågan om kommunernas kostnader
för arbetsmarknadspolitiken behandlas
i såväl arbetsmarknadsutredningens betänkande
som propositionen. Utskottet
är inte berett att tillstyrka ytterligare
utredning på denna punkt. Vi anser
emellertid att kostnadsfördelningen blir
ogynnsam för kommuner i de sysselsättningssvaga
områdena och att en ytterligare
prövning på denna punkt bör
komma till stånd.

Inkomstprövningsreglerna beträffande
grundbidraget vid utbildning har varit
föremål för uppmärksamhet i ett
flertal motioner. Jag skall här inskränka
mig till att säga att vi nog anser att

en översyn är angelägen för att man
skall kunna åstadkomma gynnsammare
regler, framför allt för vissa kategorier
av kvinnlig arbetskraft.

I den arbetsmarknadspolitik som propositionen
skisserar intar omskolningsverksamheten
en central plats. Det förutsättes
också att dyra och mindre produktiva
beredskapsarbeten skall kunna
inskränkas till följd av en utvidgad
omskolningsverksamhet.

I propositionen föreslås en väsentlig
utvidgning av arbetslöshetskriteriet,
som kan komma att innebära att betydande
grupper som för närvarande
har sysselsättning ändå kommer i åtnjutande
av bidrag till omskolning.

Självfallet kan en sådan utökad omskolningsverksamhet
medverka till en
smidigare anpassning till det rådande
arbetsmarknadsläget. Vi vill sålunda inte
motsätta oss förslaget i denna del,
men å andra sidan bör det kraftigt understrykas
att man här introducerar
bestämmelser som kan leda till ytterst
svåröverskådliga konsekvenser och där
försiktighet i tillämpningen verkligen
kan rekommenderas.

Svagt grundade prognoser om utvecklingen
inom en näringsgren får inte
leda till att vissa näringsgrenar eller
sysselsättningsområden undandras arbetskraft
genom en uppluckring av arbetslöshetskriteriet
som skapar ett olidligt
osäkerhetstillstånd särskilt för
många mindre företag. Det bör med
skärpa framhållas att en statligt understödd
dirigering av arbetskraft från
vissa företagstyper med rätta kan uppfattas
som en otillbörlig inblandning i
företagens angelägenheter. Att vidgade
möjligheter till omskolning av arbetskraft
kan medföra ökad rörlighet och
valfrihet på arbetsmarknaden skall inte
bestridas, men vi bör akta oss för att
främja en politik som medvetet lockar
människor över från sysselsättningar
där de trivs och finner sin bärgning.
Det är långt ifrån säkert att ett bättre
betalt arbete alltid kompenserar vad
man förlorar i andra värden i eu in -

Onsdagen den 18 maj 196(5

Nr 21

Ans- riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, in. in.

vand miljö där man trivs och känner
sig hemma.

Teoretiskt kan man tänka sig en omskolningsvcrksamhet
av mycket stor
omfattning och till mycket höga kostnader
— arbetsmarknadsstyrelsen förefaller
inte sakna ambitioner i den vägen
— men vi måste se till att inte våra
arbetsplatser förvandlas till omskolningsläger.

Jag anförde inledningsvis att vi här
befinner oss på ett svåröverskådligt
fält, där man gärna rör sig med allmänna
och mångtydiga formuleringar. Jag
skall inte närmare gå in på de olika
reservationsyrkandena, men jag kan i
huvudsak instämma i vad herr NilsEric
Gustafsson tidigare anfört beträffande
de reservationer som är gemensamma
för folkpartiet och centerpartiet
och i en del fall även högern.

Det beslut som vi i dag kommer att
fatta på arbetsmarknadspolitikens område
är i långa stycken ett experiment.
Vi hoppas alla att det skall bli ett värdefullt
instrument på arbetslivets område,
till gagn för alla parter, men att
detta instrument skall hanteras med
den varsamhet som alltid är tillrådlig
när man beträder i viss mån ännu
oprövade vägar.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag tänker i mitt anförande
huvudsakligast hålla mig till vad
som sägs i bankoutskottets utlåtande
nr 27.

I vad gäller de allmänna synpunkterna
på lokaliseringen kan jag kortfattat
instämma i vad som har anförts av herr
Nils-Eric Gustafsson och herr Stefanson.
Självfallet vidhåller vi i centern
vår tidigare åsikt att det måste vara
rimligare att låta människorna bo kvar
och finna utkomst och sysselsättning i
de orter där de är rotade än att mer
eller mindre tvångsmässigt förflytta

dem. Däremot anser vi att man bör visa
stor aktivitet när det gäller att förflytta
sysselsättningsobjekt. Den förflyttning -

en medför inte lika stora bekymmer, i
varje fall inte för de enskilda människorna,
som en förflyttning av arbetskraften.

Det knippe motioner som behandlas
i bankoutskottets utlåtande nr 27 och
som har anknytning till önskemål om
utvidgning av de områden där statliga
lokaliseringspolitiska stödåtgärder kan
sättas in finns redovisat i utskottets utlåtande
på sidorna 2 och 3. Jag behöver
inte särskilt gå in på den motivering
som anges i de enskilda och de
samfällda motionerna, och jag övergår
därför till att något beröra de remissyttranden
som har avgivits över dessa
motioner.

På sid. 11 i utlåtandet redogörs för
arbetsmarknadsstyrelsens synpunkter.
Inledningsvis konstaterar styrelsen att
Gotland och Kalmar län tillhör de områden
i landet där jordbruk med binäringar
fortfarande spelar en stor roll
för sysselsättningen. Arbetsmarknadsstyrelsen
anför bl. a. att av det totala
antalet sysselsatta år 1960 var 21,8 procent
verksamma inom dessa näringsgrenar
i Kalmar län och 34,6 procent
på Gotland. Arbetsmarknadsstyrelsen
anför vidare att sysselsättningstillväxten
inom industri- och servicenäringarna
under första hälften av 1960-talet varit
svagare i Kalmar län än i riket i dess
helhet. Detta förhållande kan också
utläsas av de arbetslöshetssiffror som
redovisas. Arbetsmarknadsstyrelsen anför
på denna punkt att arbetslösheten
år 1965 var 2,5 promille i västerviksregionen
och 2,7 promille i oskarshamnsregionen,
vilket överstiger riksgenomsnittet
med 0,1 procentenheter.

Länsstyrelsen i Kalmar län har i sitt
remissyttrande påpekat en del saker.
Den säger att de åtgärder som föreslogs
av 1954 års ö-utredning för att främja
det öländska näringslivet inte lett till
några nämnvärda resultat enligt länsstyrelsens
uppfattning. Länsstyrelsen
anför vidare att betydande åtgärder vidtagits
av kommunerna och landstingen
för att skapa en bättre miljö för indu -

Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

strilokalisering. De båda landstingen
har en gemensam industrinämnd, som
verkar som ett organ för lokaliseringspolitiska
åtgärder. Eftersom jag har
äran att tillhöra denna industrinämnd
kan jag här omvittna att denna för
landstingen gemensamma industrinämnd
inte har lämnat något område
oprövat när det gäller att så mycket
som möjligt försöka verka för en aktiv
lokalisering till Kalmar län.

Befolkningsutvecklingen i Kalmar län
och i Gotlands län är inte uppmuntrande.
Om vi ser på den statistik som redovisas
i det yttrande som avgetts av
länsstyrelsen i Kalmar län finner vi att
Kalmar läns norra landstingsområde år
1910 hade 91 000 invånare medan området
år 1965 endast hade 87 000 invånare.
Motsvarande siffror för Kalmar
läns södra landstingsområde (fastlandsdelen)
visar något bättre förhållanden
— där fanns 107 000 invånare år 1910
och 126 000 år 1965. För Ölands vidkommande
är däremot befolkningsminskningen
mycket markant, och siffrorna
utgjorde 28 000 år 1910 och 21 000
år 1965.

För Gotlands del kan också konstateras
en betydande befolkningsminskning
under denna tid. För Gotlands län
gäller siffrorna 55 000 år 1910 och
53 000 år 1965. Dessa siffror bör jämföras
med befolkningsutvecklingen för
landet i övrigt. Befolkningsökningen
har där varit särskilt markant i vissa
områden.

Länsstyrelsen framhåller vidare att
man kan konstatera en ringa yrkesverksamhet
bland kvinnorna i de berörda
områdena. Länsstyrelsen anför att kvinnorna
uppvisar en mindre benägenhet
till geografisk omflyttning än männen
och att det finns mycket som talar för
att denna arbetskraftstillgång kommer
att stå till förfogande under överskådlig
framtid.

Länsstyrelsen i Kalmar län anför vidare
beträffande arbetslösheten att det
finns en dold arbetslöshet som är betingad
av bland annat det förhållandet

att de i jordbruket sysselsatta liksom
binäringsfiskarna i regel inte tillhör
någon arbetslöshetskassa och sålunda
inte registreras som arbetslösa. Detta
gäller i hög grad också kvinnor. Man
menar att de siffror på arbetslöshet som
redovisas är en dålig mätare på sysselsättningsläget.
Länsstyrelsen anför att
inkomstförhållandena snarast borde vara
en bättre mätare och framhåller därvid
att inkomsten per invånare för de
berörda områdena i Kalmar län och
Gotland är väsentligt lägre än i landet
i övrigt samt på Öland ännu lägre.
Länsstyrelsen säger: »Inget län inom
norra stödområdet kan någon gång under
den undersökta perioden uppvisa
tillnärmelsevis så lågt skatteunderlag
per invånare som Öland.»

Gotlands läns länsarbetsnämnd hänvisar
i sitt utlåtande till tabeller och
framhåller bland annat att enligt dess
mening framgår det klart att näringslivets
utveckling på Gotland varit avsevärt
ogynnsammare än den arbetsmarknadsstyrelsen
räknade med i sin
prognos år 1963. Man säger vidare att
i förhållande till arbetsmarknadsstyrelsens
prognos har det verkliga utfallet
av den förvärvsarbetande befolkningen
i absolut tal blivit 1 228 mindre än beräknat.
Vidare påpekar länsarbetsnämnden
att trots den nylokalisering som
har ägt rum, uppstår det årligen en differens
mellan från jordbruket friställda
och det antal som kan få sysselsättning
i industrien med siffrorna 221 friställda
och 115 med möjlighet till ny sysselsättning.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller
i sitt remissyttrande att det är
speciella förhållanden som gör det nog
så besvärligt för det gotländska näringslivet.
Jag har personligen i åtskilliga
sammanhang påpekat detta och tidigare
motionsledes yrkat på att man
bland annat skulle införa fraktrabatteringar,
så att de fraktkostnader som
gäller på fastlandet skulle kunna uppnås
för Gotlands vidkommande. Jag
har även varit inne på tanken att ge -

Onsdagen den 18 maj 1900

Nr 24

8!)

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. in.

nom ett särskilt ö-avdrag och liknande
ting göra förhållandena lättare för näringslivet
på Gotland.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser,
»att om vederbörlig hänsyn tages till
de redovisade faktorerna det inte bör
råda någon tvekan om att motiven för
lokaliseringsstöd inom Gotlands län
gör sig gällande med särskild styrka.»
Utskottet säger i sitt utlåtande: »Sammanfattningsvis
anser utskottet det icke
motiverat att de av motionärerna angivna
områdena i östra Götaland blir jämställda
i fråga om lokaliseringsstöd med
de delar av landet som ingår i norra
stödområdet.» Utskottet för vidare på
sidan 78 ett enligt min mening mycket
cyniskt resonemang då man säger: »Utskottet
finner skäl påpeka, att principiellt
sett en befolkningsminskning i
denna region icke nödvändigtvis behöver
få negativa verkningar, under förutsättning
att de utflyttade på ett smidigt
och för dem acceptabelt sätt kan
inpassas i det expanderande näringslivet
i andra regioner. Verkligt allvarliga
nackdelar uppträder först om till följd
av utflyttningen den kvarvarande befolkningen
reduceras till ett absolut
sett ringa antal, att befintliga serviceinstitutioner
av olika slag kommer i
fara.»

Jag kan där instämma med vad herr
Stefanson anfört beträffande de avgörande
svårigheter, som i dylika fall
uppstår då det är för sent att ingripa.

Jag hade för några år sedan tillfälle
att säga från denna talarstol —• i samband
med ett interpellationssvar från
handelsminister Langes sida om åtgärder
för att motverka varvskrisen i Oskarshamn
—- att jag inte tror att människorna
i första hand vill erbjudas
sysselsättning på varv i Göteborg, utan
de vill finna en utkomst i närheten av
sina nuvarande boplatser.

I det sammanhanget bör jag säga att
den satsning som gjordes i Oskarshamn
på ett alldeles utmärkt sätt gav bevis
på att där vilja finns kan man också
med lämpliga åtgärder åstadkomma be -

tydande förbättringar i sysselsättningssammanhang.
Jag vill ge eu eloge till
de .statliga myndigheter som i olika
sammanhang har medverkat till vad
som gjorts i Oskarshamn. Trots detta
kvarstår för denna regions vidkommande
betydande problem. Vi som företräder
dessa delar av landet anser det
nödvändigt att de åtgärder som vidtas
i lokaliseringspolitiskt syfte bör komma
att gälla även vårt område.

Med anledning av vad jag sålunda
anfört vill jag nu till sist instämma i de
synpunkter beträffande reservationerna
3 och 6 som har anförts av herr
Stefanson.

Utan att närmare gå in på motiveringarna
vill jag också yrka bifall till
reservationerna 2 och 4.

Herr talman! Med det anförda har
jag velat understryka de synpunkter
som är allmänna i Kalmar län och på
Gotland och som innebär, att denna del
av landet önskar bli föremål för samma
omvårdnad från statens sida som
gäller för det norra stödområdet. Detta
skall icke uppfattas som en konkurrens
i förhållande till det området, som
utan tvekan är i behov av allt det stöd
som i detta sammanhang står att få.

Häri instämde herr Larsson, Nils
Theodor, (ep).

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag för min del yttrar
mig bär närmast med anknytning till
de lokaliseringspolitiska frågeställningarna
och berör också i viss mån det
som av herr Bengtson och några andra
sägs i reservation 3 till statsutskottets
utlåtande nr 107.

I princip är jag anhängare av de synpunkter
som anförs i denna reservation
och i ett par följdreservationer
beträffande lokaliseringspolitik och det
som kallas rörlighetspolitik. Så långt
säger jag ungefär detsamma som herr
Per Jacobsson nyss sade här från talarstolen.

Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

Jag vet att man så lätt drabbas av
skällsordet bygderomantiker då man
pläderar för en vettig landsplanering,
men jag tar den risken. Talet om bygderomantik
och bypolitik borde väl falla
till marken i och med att man talar
om he.mbygdsrer/ionen och inte om
hembyn, alltså om regioner och inte
om byar.

Jag anser personligen att vi bör se
upp så att inte hela regioner läggs mer
eller mindre öde medan andra regioner
formligen storknar av expansion
och till följd av detta inte orkar hålla
takten i samtidig utbyggnad av social
och annan service. Rent allmänt skulle
jag således vilja säga att det krävs aktsamhet
i dessa frågor, eftersom det är
många och stora värden som står på
spel, alltför många för att här kunna
repeteras, och i utkanten av alltsammans
t. o. in. frågan om landskapsvård.

Såsom invånare i en stad — Göteborg
— som växer mycket fortare än vad
dess rock räcker för, måste jag beklaga
en sådan anarki i näringspolitiken att
många andra viktiga regioner samtidigt
avtynar i stället för att växa. Som ett
exempel på att rocken inte räcker till
kan nämnas att bostadskön i min hemstad
ökar med mellan 2 000 och 3 000
sökande varje år, samtidigt som man
brottas med stora svårigheter i andra
delar av landet för att över huvud taget
kunna ha människorna kvar.

Hittills i debatten har nästan alla
talare klagat över svag industrialisering
inom ett flertal områden, medan
vissa andra områden alltså på detta
sätt, som jag uttryckte mig, nästan
storknar av expansion. Om jag således
är ense med de reservanter jag nämnde
om att lokaliseringspolitiska insatser
bör vara huvudmedlet och rörlighetsstimulerande
åtgärder tas i anspråk
endast när speciella förhållanden
erbjuder bara denna möjlighet, så
råder det däremot oenighet oss emellan
beträffande medlen för att åstadkomma
detta.

Den s. k. rörlighetspolitiken, som på -

stås innebära att man frivilligt flyttar,
vilket ju är mycket diskutabelt, kan
hårt tillämpad leda och leder till många
bittra konsekvenser för individerna, för
de regioner det är fråga om och för
samhället som helhet. Dessutom är den
för samhället allt annat än billig i
pengar räknat, eftersom bostäder och
samhällelig service måste erbjudas de
omflyttade på den nya platsen. Man
vågar nog säga att varje omflyttad
kostar allra minst 100 000 kronor, som
samhället och icke det privata näringslivet
i huvudsak får svara för.

Men om alltså lokaliseringspolitik
och inte rörlighetspolitik bör vara ledstjärna
uppstår frågan om samhälleliga
subventioner och lån åt privat industri
skall utgöra grundelementet i lokaliseringspolitiken.
På den punkten har vi
en annan mening än bl. a. de reservanter
som jag nyss nämnde, och detta gav
vi uttryck för redan i riksdagsbehandlingen
av dessa frågor år 1964. Då föreslog
vi att användningen av statliga
skattemedel för lokaliseringsändamål
skulle ges en annan inriktning genom
att till utvidgning av statsindustrierna
skulle användas ett lika stort belopp
som riksdagen då anvisade till subventioner
åt privata företag.

Vi begär i motionen nu en skrivelse
till regeringen om förslag till sådan
utvidgning av lokaliseringspolitiken att
denna kommer att omfatta också anläggandet
av statliga industrier i stödområdena.
Utskottet uttalar sig i detta
sammanhang för eventualiteten av sådana
statliga injektioner som alternativa
och kompletterande åtgärder, och
det låter i och för sig bra, men uttalandet
begränsas till att gälla det norra
stödområdet. Som någon talare har
framhållit behövs utan tvivel sådana
åtgärder allra bäst i det norra stödområdet,
men vi anser för vår del att statliga
initiativ av denna art bör tas varhelst
inom landet där näringspolitiska,
kommunikationsmässiga, befolkningsmässiga,
sociala o. s. v. omständigheter
gör detta motiverat.

Onsdagen den 18 maj 19(><>

Nr 24

1)1

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, in. m.

Den ledande linjen i vår syn på denna
sak år självfallet en genomgripande
landsplanering, ledd av samhället. Om
vi inte vågar sträcka oss så långt just
nu, bör i vart fall inom ramen för den
mera begränsade lokaliseringspolitik
som påbörjats stor vikt läggas vid startandet
av samhälleliga produktionsföretag.
I så fall skulle den s. k. rörlighetspolitiken
inte behöva beredas det utrymme
som den nu har.

Med anknytning till vad som har
sagts i ett par anföranden här nyss,
däribland av herr Svanström, skulle
jag vilja tillägga att en sådan statlig
aktivitet vore av vikt också när det
gäller de industrifattiga delar av östra
Götaland som har uppmärksammats här
i diskussionen och tidigare i motioner
samt också i reservation till bankoutskottets
utlåtande. Fullt så krisartad är
väl inte situationen i hela det område
som benämnes östra Götaland som den
är i exempelvis Älvsborgs län. Ensidigheten
i den industrialisering som förekommer
i östra Götaland är inte så påfallande
som i Älvsborgs län, men bl. a.
i sydöstra Götaland är utvecklingen
sedan många år tillbaka mycket ogynnsam,
däri måste jag hålla med herr
Svanström i hans omfattande redovisning
av förhållandena i bl. a. Kalmar
län.

Vad som behövs är en livgivande basindustri,
som kan dra med sig annan
näringsaktivitet, i förekommande fall
i form av privata företag av större eller
mindre omfattning. Jag frågar mig
emellertid: Vem är det som skapar
denna basindustri? Det är tydligen inte
privatkapitalisterna som gör det. Tvärtom
har de genomfört reduktioner bl. a.
av varvsverksamheten i Oskarshamn,
vilket här har påpekats. Staten borde
ha makt och kraft att skapa sådana
basindustrier och därmed förebygga
fortsatta faror för denna mycket viktiga
del av landet, .lag är dock inte
övertygad om att vi är ense om att samhällsmakten
borde ingripa för att skapa
basindustrier i syfte att förebygga

fortsatt befolkningsuttunning i de områden
vi diskuterar.

Innan jag slutar, kanske jag också
får göra påpekandet att något liknande
som har sagts om östra Götaland,
däribland Kalmar län, bör kunna sägas
också om Älvsborgs län, detta permanent
krishotade låglöneområde. Det får
väl sägas att bankoutskottet visserligen
inte vänder ryggen åt detta område
eller åt de motionärer som har uppmärksammat
dess svårigheter, utan
tvärtom är bankoutskottets uttalanden
ganska positiva.

När det gäller redovisning av verkliga
konkreta och tänkbara åtgärder är
det dock huvudsakligen boråsregionen
som ställts i rampljuset av utskottet,
däribland exempelvis med sådana ting
som frigörande av investeringsfonder,
vilket dock inte utgör någon garanti
för att ensidigheten i industrialiseringen
där skall komma att brytas. Jag vill
göra det påpekandet att Älvsborgs län
rymmer tre olika krisområden och inte
bara boråsområdet, tre olika krisområden
där akuta svårigheter har uppenbarats
med jämna mellanrum sedan
decennier. Det saknas för all del inte
industri, men det som saknas är fortfarande
planering.

I södra Älvsborgs län finns ensidigt
den s. k. lätta industrien och i norra
länsdelen ensidigt den s. k. tunga industrien.
Akuta krissituationer uppstår
inom båda industrierna. Inom den
tunga industrien har under den senaste
tiden mycket allvarliga krissituationer
uppkommit genom s. k. friställning, hos
Nohab vid Trollhättan i ganska stor
omfattning och genom att en Elektrolux-fabrik
i Borås flyttats till Motala,
eller vart det nu var, andra likartade
omständigheter här att förtiga.

Det tredje permanenta krisområdet
utgörs av Dalsland, som jag tror att
ingen har nämnt här ännu i debatten;
detta landskap, som tydligen har dömts
att likt Askungen sitta hemma medan
systrarna går på fest och som det numera
är mycket tråkigt att genomresa,

Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

såvitt man anser att ett landskap skall
bestå också av bebyggelse och av mänskligt
liv. Det bör man nog tycka att det
skall göra. Sedan nedläggningen av pappersbruken
i Dalsland började har det
oavbrutet gått bakåt på ett rent ut sagt
beklämmande sätt, vilket gör att man
inte längre ens kan tycka riktigt om att
turista i detta landskap. Naturen är ändå
inte det enda som man vill njuta av.

Under årens lopp har enorma utredningsluntor
producerats beträffande de
tre krisområden i Älvsborgs län som
jag här har nämnt. Jag höll på att säga
att hela stackar av papper förekommer.
Knappast något enda problem har emellertid
lösts, eftersom utgångspunkterna
för bedömandena har varit att man
skulle lita till det privata näringslivet
och inte till samhället. Man kan ju våga
ta gift på att exempelvis textilkapitalet
i den södra länsdelen inte önskar att
ensidigheten i industrialiseringen skall
upphöra utan tvärtom önskar att denna
ensidighet skall bestå, eftersom den är
till fördel för textilmännen i skilda avseenden.

Jag yttrar mig inte mer om saken.
Talarlistan är lång och jag får väl försöka
att begränsa mig något. Slutsumman
av vad jag har velat anföra skulle
alltså bli att jag för min del önskar att
rörlighetspolitiken skall bli helt underordnad
och att lokaliseringspolitiken
skall utgöra det allt dominerande instrumentet.
Vidare tycker vi att samhället
i detta avseende borde spela en
allt större roll till fromma för bl. a. de
landsområden som jag nu har fällt några
ord om men också till visst fromma
för de regioner som inte längre orkar
mottaga alla som strävar att komma dit
utan kan behöva få litet grand andrum
beträffande expansionen.

Eftersom jag hyser dessa åsikter, herr
talman, får jag alltså yrka bifall till
de motioner som behandlas under punkten
L i bankoutskottets utlåtande nr
27, nämligen motionerna 1:119 och
II: 162.

Herr talmannen uppstod nu och avlägsnade
sig, varvid ledningen av kammarens
förhandlingar övertogs av herr
förste vice talmannen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! De frågor som vi nu
har att behandla är centrala till den
grad att jag vill börja med en liten
reflexion angående det politiska läget
över huvud taget. Vi vet alla att det
finns en sorts opposition som säger
ungefärligen så här: »Regeringens nuvarande
politik är den som vi hade för
ett tag sedan, förra året. I år är det
regeringens politik. Alltså måste vi ha
ett systemskifte.» Jag kan inte riktigt
logiskt följa med det där, men jag måste
utan vidare konstatera att lokaliseringsproblemen
icke hade legat så långt
framme i debatten som de nu gör, om
inte centern så hårt hade drivit fram
lokaliseringsfrågorna.

Sedan vid jag säga att åtskillig uppmärksamhet
har ägnats den större eller
mindre arbetslöshet som finns i olika
delar av landet. Det är otvivelaktigt en
del av lokaliseringspolitiken — den saken
är fullständigt klar — men den
har också en annan sida eftersom lokaliseringspolitiken
nu en gång råkar innebära
ungefärligen det att åstadkomma
balans mellan sysselsättningsmöjligheter
och tillgång på arbetskraft.

Låt mig så konstatera att det var
djärvare, större, väsentligare mål som
kännetecknade politiken i början av
1930-talet, då man grep sig an med de
stora arbetslöshetsköernas problem, än
man har nu när man pysslar med den
arbetslöshet som finns eller kan befaras
komma att uppstå. Därmed har jag inte
sagt att problemen inte finns nu. Men
det är också klart att den lokaliseringspolitik
som tar sikte på nya investeringar,
nyetablering o. s. v. har litet
otur — bgger litet illa till — när den
så att säga skall blomma ut i en högkonjunktur.
Det är väl egentligen inte
på den punkten som de stora, djärva

Onsdagen den 18 maj 1960

Nr 24

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, in. m.

målen främst är att söka just för närvarande.
De nya, djärva målen borde
just nu inte hopa bränsle till inflationen
utan i stället dämpa inflationen. Men
där bränns det på något sätt. Där vill
man inte gripa in.

Jag betonar att, en aktiv lokaliseringspolitik
i vårt land även för närvarande
är nödvändig också i undersysselsättningsområdena.
Å andra sidan är
det ekonomiska läget sådant alt man
måste bestämma sig för vilka särskilda
åtgärder som skall vidtagas och i vilka
områden de skall sättas in. Jag vill
ur denna synpunkt beklaga att man inte
samtidigt som de stora möjligheterna till
positiva åtgärder skapades också såg
till att vi fick effektiva lokala organ
med ordentligt fastslagna uppgifter. Planeringsråden
ute i länen har inte heller
fått de möjligheter som skulle behövas
för att åstadkomma en avvägning.

Vidare har jag en principen uppfattning
som jag ventilerade redan på den
tiden då regeringens stora lokaliseringsproposition
-— tack vare centerns energiska
arbete — en gång lades fram,
nämligen den att det är förfelat med
den artificiella administrativa gränsdragningen.
Det är obestridligt att det
finns stora undersysselsättningsområden,
särskilt i de inre delarna av Norrland,
men också andra områden i Norrland
som inte har dessa svårigheter men
som får del av stödet bara därför att de
råkar ligga norr om den administrativa
gränsen. Såvitt jag förstår är detta etl
schematiskt betraktelsesätt som medför
utomordentligt stora besvärligheter
för andra delar av vårt land.

Jag heliöver inte dröja vid andra områden
som här har berörts. Jag förmodar
att andra lokala representanter
kommer att ta upp områden som hittills
inte har nämnts.

Jag vill emellertid delta i kritiken på
en enda punkt, nämligen när det gäller
norra Upplands läge med hänsyn till
denna gränsdragning. Vi fick en påminnelse
om detta när den utveckling
som begynt i Älvkarleby inte helt och

hållet men till väsentlig del, reducerades
då företaget i fråga bereddes möjligheter
att genom en placering långt
norr ut hamna inom rätt område och
därigenom få del av miljonerna till
stöd för sin verksamhet. Vi har även
ett färskt exempel i år från Uppsala
län, då Sandvikens jernverk skulle starta
ett filialföretag. Det förklarades klart
och tydligt för företagsledningen, enligt
vad jag har mig bekant, att om man
lägger företaget upp åt Kiruna så blir
det lokaliseringsstöd. Det var visst
ett mycket centralt och bra läge, menade
man. Ledningen var emellertid
tveksam, och resultatet blev att landstinget
och kommunen fick gripa in och
ställa resurser till förfogande, eftersom
det inte fanns några statliga lokaliseringspengar
att disponera för detta ändamål.
Det var ju gott och väl att så
kunde ske, men antag att så inte varit
möjligt. Är det verkligen klokt och bra
med en artificiell gränsdragning som på
detta sätt begränsar möjligheterna att
sätta in såvitt jag förstår förnuftiga åtgärder
på lokaliseringsområden? Det
vore naturligtvis betydelsefullt med
hänsyn till de avvägningar som här
behöver ske om de lokala myndigheterna
i detta fall hade ett större, eller i vart
fall fixerat, inflytande beträffande förläggningen
av sådana industrier. Jag
vet att planeringsråden inte bara i vårt
län utan även på många andra ställen
närmast fungerar som studiecirklar,
och det är väl ändå inte riktigt meningen.

Jag har sagt att vi med hänsyn till
överkonjunkturen måste vara försiktiga
när det gäller lokaliseringsåtgärder för
att inte i onödan skapa bränsle för en
fortsatt inflationsutveckling. Med den
definition vi har av lokaliseringsbegreppet,
nämligen att åstadkomma balans
mellan arbetskraftstillgång och arbetstillfällen,
kommer såvitt jag kan bedöma
i nuvarande konjunkturläge storstadsregionerna
alldeles särskilt i
brännpunkten. Där finns sysselsättningsmöjligheter,
men det finns inga

Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

möjligheter att få dit folk. Hur ligger
det till i stockholmsregionen t. ex.? Vi
vet att där finns möjlighet att sysselsätta
folk. Vi vet att dit vill människorna
komma, men vi vet också att de inte
kan komma dit, därför att det inte finns
bostäder. Då säger man att man måste
öka på tilldelningen av bostäder.

Jag har tillåtit mig att tillsammans
med några kamrater i en motion peka
på att ett byggnadsprogram för 1964
i Storstockholm på 16 000 bostäder slog
fel med ungefär 1 000 bostäder. Dessa
kunde inte byggas, ehuru man enligt
bostadsbyggnadsprogrammet hade fått
möjlighet att göra det. År 1965 förstärktes
tendensen ytterligare. Då höjde man
programmet till 18 000 lägenheter, men
det byggdes bara ungefär 16 000 — då
räknar jag frikostigt in de där igångsättningarna
i december förra året som
det inte blev så mycket byggnation av.

Jag vill bara peka på detta. Här har
man liksom kört fast i en problemställning
som såvitt jag förstår måste lösas
genom bostadsproduktion -— den saken
är otvivelaktig — men inte enbart och
inte framför allt genom bostadsproduktion,
utan genom att flytta ut sysselsättningsobjekt
från stockholmsområdet
för att på det sättet åstadkomma eu balans.

Varför är detta så särskilt brännande
i nuvarande konjunktur? Det är inte
dyrortsgraderingen; den är egentligen
någonting överspelat, någonting som
spelar en ganska liten roll. Det är i
stället den marknadsmässiga lönesättningen,
när det finns tillgång till arbete,
men inte möjlighet att få dit arbetskraft.
Det är detta som skapar en överhettning
på arbetsmarknaden i stockholmsregionen
och gör att det i denna
region finns en grogrund för löneglidningar
som är alldeles påtaglig.

De stora, de djärva uppgifterna borde
såvitt jag kan finna inriktas på att försöka
dämma upp, så att vi på den
punkten strävar efter att åstadkomma
en bättre balans. Det är ett arbete som
är helt naturligt just under en högkon -

junktur, ty då trycker det på så mycket
hårdare, och detta smittar sedan
av sig på andra delar av landet. Vi
skulle inte ha det nuvarande arbetsmarknadspolitiska
läget, om vi inte hade
storstadsregionerna och deras påfrestningar,
om vi inte hade denna systematiska
löneglidning på grund av att lokaliseringen
inte har blivit vad den skulle
vara i storstadsregionerna. Det är därför,
herr talman, som jag varit intresserad
av att få bringa detta på tal.

Bankoutskottet har behandlat den
motion som det gäller, I: 193 och II: 247,
vari begärs effektiva åtgärder för att
sanera den överhettade arbetsmarknaden
i storstadsregionerna. Därvid påyrkas
särskilt systematiskt verkande åtgärder
för att flytta ut en icke ringa del
av arbetstillfällena till andra kommuner,
bl. a. till glesbygderna. Då säger
utskottet: »Såvitt utskottet kan bedöma
måste de lokaliseringspolitiska åtgärder
som vidtas till väsentlig del få sådana
konsekvenser som motionärerna avsett.
Några särskilda åtgärder i anledning
av motionerna finner utskottet inte anledning
att föreslå.»

Ja, bankoutskottet är tydligen nöjt
och belåtet med de nuvarande förhållandena.
Men jag undrar om inte här
fanns ett fält för nya insatser för att nå
nya djärva mål, för att skaffa en bättre
balans, en effektiv lokalisering, som
även under nuvarande högkonjunktur
skulle kunna genomföras i rätt stor
skala — till gagn för hela landet, till
gagn för alla dem som skulle vinna på
att man på det sättet kom ifrån den
grobänk för inflation, som storstadsregionerna
för närvarande utgör.

Herr PALM (s):

Herr talman! Som utskottets talesman
hade jag tänkt göra föredragningen
mycket kort med hänsyn till att vi gnuggat
frågan mycket omsorgsfullt i utskottet
och att det är tredje året som
denna fråga föreligger i bankoutskottet.
Ett annat skäl är att många av de

Onsdagen den 18 maj 1900

Nr 24

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

motioner som föreligger är gamla bekanta.

Jag skulle dock vilja säga några ord
med anledning av herr Ferdinand Nilssons
inlägg från talarstolen nyss. Man
tycks redan ha inlett valrörelsen med
att i långa stycken hålla ett traditionellt
centerpartistiskt valtal. Jag tycker
det är ganska orättvist att framställa
det hela på det sätt som han gjort
här, nämligen att det på grund av centerpartiets
roll i lokaliseringspolitiken
hänt någonting på detta område. Jag
vill hänvisa till de diskussioner som
förts här om lokaliseringspolitikens utformning.
Med centerpartiets mycket
konservativa inställning i dessa sammanhang
har man tvingats till ganska
omfattande modifieringar, när man
skulle komma överens om dessa ting på
det praktiskt-politiska planet. Drömmen
om en industri på varje liten ort fanns
med i den agitation centerpartiet förde
under 1940- och 1950-talen, men den är
med hänsyn till den pågående utvecklingen
mot stordrift och urbanisering
inte längre en helt realistisk politik.
Man försöker väva in åtskilligt av romantik
i detta sammanhang, och det är
klart att vi alla är mycket tjusade av
den röda stugan och idyllen.

Men man får akta sig för att detta
resulterar i att vi stannar i ett rent
statiskt samhälle. I det stycket har ju
också inrikesministern i propositionen
från 1964 mycket utförligt redovisat de
bärande riktlinjerna för hela vår moderna
lokaliseringspolitik. Det är klart
att man kan ha skiftande önskemål i
stora stycken. Vi upplever en spänning
mellan å ena sidan liberalernas marknads-
och lönsamhetsfilosofi, deras tro
på den osynliga handen, som styr allt
till det bästa, och centerpartiets helt
motsatta uppfattning i denna fråga. Centern
vill ha en styrning på detta område
som går betydligt längre än vad
regeringspartiet velat gå med på.

Jag tycker att det är en överdrift av
herr Ferdinand Nilsson, en felaktig historieskrivning,
kan man säga, att på -

stå att på grund av centerpartiets aktivitet
skulle det nu ha lossnat på lokaliseringspolitikens
område. Jag vill som
sagt hänvisa till den diskussion som
bär förts och de olika bakgrunder som
föreligger för de olika partierna.

Urbaniseringsprocessen och koncentrationsprocessen
är internationella företeelser.
Det kan i detta stycke anföras
en rad exempel på hur man sökt
möta denna utveckling, inte minst när
det gäller att skapa bättre försörjningsbetingelser
på betydligt längre sikt.

Jag skall, herr talman, be att få säga
några ord med anledning av de skilda
önskemål som varje år föres fram beträffande
möjligheterna att utöka stödområdet.
Denna önskelista kördes fram redan
1964, när vi för första gången hade
att handskas med detta material. Vi fick
en ny lista vid föregående års riksdag.
Då föreslog man att vi skulle ta in ytterligare
några områden, jämförbara
med norra stödområdet, och denna önskelista
har utökats med ytterligare några
områden vid årets riksdag.

När vi haft att söka en gemensam
nämnare för en behandling av det mycket
omfattande material som vi har dels
de många motionerna i ämnet, dels de
många remissvaren, har vi från socialdemokratiskt
håll funnit den gemensamma
nämnaren i ett fenomen som
vi har formulerat så här: Var finns den
största kvardröjande arbetslösheten?

När vi går igenom arbetsmarknadsstyrelsens
material finner vi att i november
1965, hade skogslänen Värmland,
Kopparberg, Gävleborg, Västernorrland,
Jämtland, Västerbotten och
Norrbotten 13 900 arbetslösa, varav 46
procent kvinnor. Läget är emellertid
något bättre nu än det var 1963 och
1964, delvis beroende på de lokaliseringspolitiska
åtgärder som satts in.
Folkminskningen i de sju skogslänen
är ju också ganska stor, men den har
hejdats i någon mån. Vi kan läsa ut
av remissvaret, att befolkningen där
minskade med 9 500 personer såväl
1964 som 1963 och att befolknings -

Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

minskningen är 1965 uppgick till 2 500
personer. Detta kan ju uppfattas som
ett tecken på att man har lyckats relativt
bra med de lokaliseringspolitiska
åtgärder som här har satts in.

Vi hade en diskussion i går om vissa
åtgärder i Skaraborgs län. Jag fick då
tillfälle att nämna en del arbetslöshetssiffror,
som jag nu tvingas ta fram på
nytt i detta sammanhang, eftersom de
var avgörande för utskottets socialdemokratiska
hälft när vi tog ställning
till denna fråga.

Både herr Adolfsson och herr Svanström
har talat i mycket vaga ordalag
om arbetslöshet, men vi fick inte höra
några jämförande siffror.

När vi ser på den statistik som bär
redovisas för de områden som bär
nämnts i debatten, visar det sig att arbetslösheten
i relation till medelfolkmängden
år 1965 var i västerviksregionen
2,5 promille, i oskarshamnsregionen
2,7 promille, i boråsregionen, som
också nämnts i dagens debatt, 2,18 promille
och i värmlandskommunerna, som
har berörts i motionen, men där åtgärder
satts in sedan motionen skrevs, 4,8
promille, medan riksgenomsnittet var
2,57 promille att jämföras med arbetslösheten
i det norra stödområdet som
uppgick till 5,9 promille.

Detta säger oss utomordentligt klart
att man, om man skall angripa dessa
frågor på ett framgångsrikt sätt, bör
koncentrera ansträngningarna till de
områden där svårigheterna är störst.
Vi har kunnat utläsa att svårigheterna
är i särklass störst i det norra stödområdet
— det är alltså där åtgärder
i första hand bör sättas in.

Vi har i utskottet sagt oss att hela
den moderna lokaliseringspolitiken bärs
upp av en självklar solidaritet från
riksdagens sida gentemot det s. k. norra
stödområdet. Problemen kvarstår,
och därför kvarstår också den socialdemokratiska
argumentationen från
1964, då vi diskuterade inrikesministerns
proposition i detta ärende.

Sedan kan vi med glädje konstatera

att det har hänt åtskilligt under denna
tid. Det framgår också av den hyggliga
debatt, som förs här i dag, att man är
rätt positiv. Vi finner inte särskilt mycket
av kontroversiella frågor, och det
får väl fattas som ett uttryck för att
man på olika håll har stora förväntningar
på det arbete som har satts i
gång. Detta har också intygats från de
norra delarna av landet, där denna politik
haft framgång.

I denna fråga vill jag hänvisa till den
expertutredning som arbetar i inrikesdepartementet
med glesbygds- och storstadsproblematik
och från vilken vi säkert
kommer att få en del material. Jag
vill också hänvisa till åtgärden att sätta
in investeringsfondsmedel i boråsregionen
som ett effektivt sätt att möta de
problem som har förts fram av socialdemokraten
fru Hörnlund i en motion
i andra kammaren, vilken inför utskottet
har förklarat sig vara beredd att
acceptera den skrivning som har framlagts.

Jag vill här göra en utvikning. Jag
hoppas att herr Adolfssons långa inlägg
om de speciella problemen i Älvsborgs
län inte motiveras av att herr Adolfsson
inte har uppmärksammat det nytryck
som har lämnats till bankoutskottets
utlåtande nr 27 och som delades
ut här i kammaren efter det att utlåtandet
hade lagts på bänkarna. Där uppehåller
sig utskottet vid de åtgärder i
Älvsborgs län som har vidtagits under
den allra sista tiden, och på sid. 51 står
det: »Enligt vad utskottet erfarit har
Kungl. Maj:t beslutat, att investeringsfondsmedel
skall få tagas i anspråk
inom Borås-regionen av dels vissa textil-
och konfektionsföretag, dels visst
företag inom annan bransch, då syftet
varit att uppnå ytterligare rationaliserad
drift. Härjämte har utskottet under
hand inhämtat, att motsvarande tillstånd
kan förväntas komma att meddelas
företag som vill etablera ny anläggning
i Borås-regionen.» Där sägs vidare
att åtgärderna syftar till att häva industriensidigheten
inom detta område.

Nr 24

Onsdagen den 18 maj 196(5
Ang. riktlinjerna

Det har alltså under det att utskottet
arbetat med detta material hänt en del
som gör att herr Adolfsssons resonemang
i detta stycke hänger i luften.

Ärade kammarledamöter! Det skulle
finnas åtskilligt mer att säga i detta
ärende, men jag ser att inrikesministern
är antecknad på talarlistan, och
han har säkert en del att säga. Jag kan
för den skull nöja mig med, att med
hänvisning till vad jag anfört, yrka bifall
till utskottets utlåtande i alla punkter.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Min värderade bänkkamrat
Sture Palm trodde felaktigt att
mitt anförande grundade sig på en
ideologi som han identifierade med
drömmen om romantik och den röda
stugan.

Nej, jag var inne på storstadsproblemet,
herr Palm, och min dröm gällde
kortare bostadsköer, bättre utbildningsmöjligheter,
mindre trängsel på spårvagnar
och bussar. Det skulle man kunna
vinna genom att sätta in åtgärder
i storstadsområdena. Så skulle man angripa
kärnpunkten, nämligen storstadsregionerna
som inflationsdrivande faktorer
på arbetsmarknaden. Det var den
saken det gällde, herr Palm!

Herr Palm talade om det norra stödområdet.
Jag är själv norrlänning och
känner väl till förhållandena i olika delar
av Norrland. Jag vet att det i stora
delar av Norrland behövs effektiva ocli
omfattande åtgärder, medan det inte
alls på samma sätt behövs i andra delar.
Jag vet också att det på andra håll i
vårt land faktiskt behövs effektiva åtgärder
lika väl som på många ställen i
Norrland. Det var därför jag beklagade,
att vi inte fått bort den stela administrativa
gränsdragningen och i stället fått
möjligheter för lokala organ att sätta
in åtgärder.

Herr Palm menade att vår uppfattning
är konservativ. Nej, men den upp 7

Första kammarens protokoll 1966. Nr 24

för lokaliseringspolitiken, m. m.
fattning som bankoutskottet hade, att
allt var bra och att man inte behövde
göra någonting, eftersom förhållandena
i Stockholm ordnade sig själva — den
var konservativ, herr Palm!

Herr PALM (s) kort genmäle:

Herr talman! När jag polemiserade
mot herr Ferdinand Nilsson och sade,
att centerpartiet hade en konservativ
inställning i detta avseende, hänvisade
jag till de diskussioner som fördes under
1940- och 1950-talen och jag hänvisade
vidare till centerpartiets partimotion
när lokaliseringsproblemet behandlades
under höstriksdagen 1964,
där det står att målsättningen för lokaliseringspolitiken
är att skapa ett nät
av tätorter i hela landet. Vi förstår
de svårigheter man på liberalt håll känner
för att tillmötesgå dessa önskemål,
som ju inte stämmer särskilt väl med
de liberala lönsamhetssynpunkterna.

När det gäller storstadsproblematiken
vill jag hänvisa herr Ferdinand Nilsson
till att socialdemokraterna i Stockholms-,
Göteborgs- och Malmö-regionerna
har undertecknat en motion om storstadsproblematiken
med betoning på
kreditfrågorna. Den har varit på remiss
och kommer att behandlas av bankoutskottet
i höst. Dessa frågor är alltså
uppmärksammade på socialdemokratiskt
håll vid årets riksdag.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Frågorna är uppmärksammade förra
året, säger herr Palm. Men vad gör
man? Jo, man fortsätter med denna
överhettning, fortsätter med löneglidningen,
bostadsbristen, trängseln i skolorna,
trängseln i spårvagnar o. s. v.

Sätt i gång och gör någonting åt saken!
Det räcker inte med att hänvisa
till en motion som behandlades i höstas
—- det blir ingenting av på det viset.

Eftersom herr Palm tycktes vilja gräva
i gamla tider och talade om ett nät,

dS Nr 24 ''Onsdagen dea 18 maj 1966

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

så erinrar jag mig ett annat nät. Det
var inte lätt för inrikesministern att
skriva en proposition i lokaliseringsfrågan
när han var hårt insnärjd i det
nät av utredningar, som Kungl. Maj :t
tillsatt. Det gjorde naturligtvis effektiv
tjänst när det gällde att strypa motioner
i utskotten, men det visade sig vålla rätt
mycket trassel även vid propositionsskrivandet.

Herr STEFANSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker att det inte
finns mycket fog för herr Palm att tala
om liberalernas svårigheter när det gäller
lokaliseringspolitiken och förhållandet
till centerpartiet.

När vi diskuterade lokaliseringspropositionen
för två år sedan, hyste vi
från folkpartihåll farhågor för att de
koncentrationstendenser som fanns i
den allmänna debatten kring lokaliseringspolitiken
skulle komma att göra sig
gällande i större utsträckning än de
gjort. Vi ansåg — och det var en åsikt
som jag även företrädde i den näslundska
utredningen tillsammans med herr
Torsten Andersson i Brämhult och som
även delades av högerns och socialdemokraternas
representanter i utredningen
— vi var förresten eniga i den
näslundska kommittén om detta — att
det var nödvändigt med ett lokaliseringsstöd
även till mindre bärkraftiga
tätorter t. ex. i Norrlands inland. Vi var
av den uppfattningen, att en alltför
stark koncentration av lokaliseringsstödet
till tätorterna i Norrlands kustland
skulle accelerera den utflyttning från
inlandet som vi ansåg att lokaliseringspolitiken
borde förhindra. Detta gällde
förresten inte bara Norrland och dess
inland utan t. ex. även Dalarna och
Värmland och andra områden. Det var
en mening som vi från folkpartiet också
företrädde både när det gällde behandlingen
av propositionen och i senare
sammanhang.

Dess bättre, har dessa farhågor, efter
vad jag kan förstå, inte blivit besanna -

de. Jag har i dag sagt att jag accepterar
den spridning av lokaliseringsstödet på
orter av olika storlek, struktur och karaktär
som hittills har skett vid praktiska
utformningen av lokaliseringspolitiken.
Jag har exempel på en sådan
spridning från mitt eget län.

Jag vill bara beklaga att lokaliseringsstödet
inte i större utsträckning
har kommit bärkraftiga tätortsbildningar
i Norrlands inland till godo, men
det beror vad jag kan förstå inte i huvudsak
på att lokaliseringsmyndigheterna
inte har velat stödja dessa orter, utan
på svårigheterna att få företag att etablera
i dem. Jag menar att man borde
kunna försöka med ett differentierat
stöd, som ger ett ökat stöd just åt tätorterna
i inlandet.

Det är den linje, som vi från folkpartiets
sida har fört i lokaliseringsfrågan,
och vi kommer att göra det även
framdeles. Den låter sig, vad jag kan
förstå, väl förenas med centerpartiets
inställning.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det kan kanske anses
vara förmätet att gå upp i talarstolen
och begära replik med anledning av vad
herr Palm sade, när han nu har talat
för bankoutskottets majoritet och jag
inte har suttit med som ledamot av detta
utskott, men jag tycker att dessa
frågor, när de nu debatteras samtidigt,
har ett så starkt samband med varandra
att det kunde vara på sin plats att säga
några ord. Till herr Palm får jag alltså
säga några små, små ord av kärlek.

När herr Palm liksom ville skapa ett
löjets skimmer över centerpartiets tidigare
yrkande om ett livskraftigt nät av
tätorter över hela landet — detta känner
vi igen från 1964 års valrörelse —-skulle jag vilja ställa en direkt fråga
till herr Palm: Menar herr Palm att
han inte vill ha ett nät av tätorter, som
kan ge allmän service och som kan
vara stödjepunkter för näringslivet i

Onsdagen den 18 maj 1966

Nr 24

y<)

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

hela detta land? Vill lian verkligen inte
det?

Jag liar därmed inte uttalat mig om
lnir finmaskigt det nät som vi talar om
skall vara.

Herr PALM (s) kort genmäle:

Herr talman! På den sista frågan vill
jag bara svara, att hela vårt utskottsutlåtande
är resultatet av ett rent förnuftsmässigt
ekonomiskt resonemang. Vi
säger att vi inte har kunnat tillmötesgå
centerpartiets gamla linje — som redovisas
i den motion som man gjorde
mycket affär av år 1964 — av rent rationella
ekonomiska skäl. Den uppfattningen
delas också av många andra, vilket
framgick inte minst av de omfattande
remissvaren.

Centerpartiet har talat om att vi har
låglöneproblem på många håll i landet.
Vi har sagt, att en ökad industrialisering
måste vi ju acceptera. En koncentration
kommer alldeles säkert som en
ren självklarhet, och därför tycker vi
att det inte är alldeles riktigt ärligt att
inge folk i allmänhet den föreställningen,
att varje ort i framtiden kan påräkna
industriella anläggningar. På det enkla
sättet har centerpartiet tidigare lagt
upp sin argumentation. Jag har med det
sagda velat påvisa den påtagliga ruelse
som uppstod bland liberalerna, när man
skulle mötas i en samskrivning med
centern i dessa frågor.

Hela utskottsutlåtandet visar emellertid
att vi kan räkna in den framgångsrika
lokaliseringspolitik, som bedrivs
från regeringens sida, och det framgår
också av debatten. Jag hade inte tillspetsat
mitt anförande på detta sätt,
om inte herr Ferdinand Nilsson hade
velat göra en rent partipolitisk historia
av dessa frågor också denna gång.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Även jag skall inskränka
mig till att ta upp statutskottets utlåtande
nr 107. Jag skall där yttra mig

Första kammarens protokoll 1966. Nr 24

i några principiella frågor. Eftersom jag
är den förste talaren från vårt parti,
kommer jag kanske att ta en stund i anspråk,
även om jag vet att redan nu
oron över tidpunkten för detta plenums
avslutande börjar göra sig gällande.

1 själva verket är vi alla ense om arbetsmarknadspolitikens
stora betydelse
i våra dagars samhälle. I en tid som
vår med en teknisk utveckling utan motstycke
i historien måste ständigt strukturförändringar
och av dem beroende
anpassningar äga rum inom näringslivet.

Det är av största betydelse att dessa
förändringar kan ske med minsta möjliga
påfrestningar på de enskilda människorna
och så att de bäst tjänar det
ekonomiska framåtskridandet. De arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna är en
av de metoder man använder för att nå
detta syfte, och dessa har sålunda blivit
ett viktigt led i den ekonomiska politiken.
Ju intensivare man använder de
medel som finns för att realisera den
arbetsmarknadspolitiska målsättningen
och ju tidigare man sätter in dem vid
en inträdande balansrubbning, desto effektivare
blir de till sin verkan. Därmed
följer också som en nödvändighet att det
är lättare att göra felbedömningar, och
ur den synpunkten blir deras användning
mer riskfylld.

Man måste emellertid sätta in åtgärder
tidigt för att motverka effekten av
en allmän konjunkturnedgång. Annars
uppstår effekter, som alltid kräver en
kortare eller längre tid för att utlösas,
efter det att nedgången efterträds av
en konjunkturuppgång, som är helt oberoende
av de insatta åtgärderna. Dessa
kan i detta läge få ett resultat helt motsatt
det önskade, i det att de ökar balansrubbningen
i stället för att minska

den. Man bör också sätta in åtgärder
som betingas av en tillbakagång inom
ett visst område av näringslivet, inom
en viss industri eller bransch redan innan
rubbningen blivit manifest och man
befinner sig i ett tvångsläge. Trots alla
försök till pålitlig prognosverksamhet

100

Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1960

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

är riskerna för felbedömning stora. De
är det naturligtvis alldeles särskilt, när
man vill gripa in på ett tidigt stadium.
Vi saknar ju inte erfarenhet av den saken.
Felaktigt planerade åtgärder kan
få skadliga effekter inte bara på kort
sikt, utan också på mycket lång sikt.
Alldeles särskilt kan det bli fallet om
man i sin bedömning följer programmatiskt
och ideologiskt uppbyggda handlingsmönster
och ensidigt tar sikte på
vissa företeelser, men samtidigt bortser
från andra som ur andra synpunkter
och under andra förhållanden kan ha
väl så stor betydelse.

Arbetsmarknadspolitiken får inte göras
till instrument för en från tid till
annan eventuellt växlande uppfattning
om vilka förändringar inom näringslivet,
som får anses önskvärda, heter det
i den till statsutskottets utlåtande fogade
reservationen nr 1. Herr Per Jacobsson
har redan tidigare citerat detta uttalande
i reservationen med en något
annan utgångspunkt än jag nu.

I propositionen föreslås en rad olika
verksamheter i syfte att förverkliga
den arbetsmarknadspolitiska målsättningen.
Tyvärr ger inte propositionen
utrymme för någon diskussion rörande
den inbördes avvägningen mellan de olika
förslagen ur t. ex. effektivitets- och
kostnadssynpunkt. Arbetsmarknadsutredningen
skriver helt troskyldigt, att
det blivit uppenbart att de åtgärder, som
samhället vidtar för en snabb anpassning
av arbetskraften till förändringarna
i näringslivet, i allmänhet är lönsamma
ur samhällsekonomisk synpunkt.
Utredningen anser fördelarna så påtagliga,
att det inte är behövligt — även
om det varit önskvärt — att kunna redovisa
mera preciserade lönsamhetsberäkningar.

Vi tycker att det är en brist att sådana
beräkningar inte gjorts och ansluter
oss till vad konjunkturinstitutet anfört
i sitt remissyttrande, som i propositionens
referat är mycket kortfattat återgivet.
Man talar där om behovet av en
systematisk diskussion av och inbör -

des avvägning mellan de förslag som
framförts. Alla de förslagen hänger
nu mer eller mindre i luften var för
sig i den meningen att man saknar
referensskalor och vikter framför allt
med hänsyn till kostnader å den ena
sidan och målorientering å den andra,
säger institutet.

Inom utskottet föreligger ingen åsiktsdifferens
rörande önskemålet att få en
närmare undersökning av effekten av
de olika rörelsestimulerande åtgärder,
som används inom arbetsmarknadspolitiken.
Medan departementschefen i
propositionen bara önskar få effekterna
av omskolningen närmare belysta, vill
utskottet få till stånd en undersökning
och belysning av effekten av de rörelsefrämjande
åtgärderna över huvud taget.
Det är med tillfredsställelse vi
noterar, att utskottet har begärt en sådan
undersökning.

Jag skall inte gå in på de olika omskolnings-
och utbildningsfrågor som
behandlas i propositionen — dem kommer
herr Wallmark att beröra. Jag vill
bara peka på ett par detaljer.

De efterundersökningar som gjorts
för att ta reda på det praktiska resultatet
av omskolning, vilka redovisats
i arbetsmarknadsutredningens betänkande,
har i tre av fallen ett mycket
begränsat värde, eftersom de gjorts efter
så kort tid. De som gjorts efter något
längre tid — också den enligt min
mening alltför kort — visade visserligen
att 78 procent av männen och 70
procent av kvinnorna hade arbete i den
öppna marknaden, men det var bara
45 procent av männen och 49 procent
av kvinnorna som hade anställning
inom utbildningsyrket. Den uppgiften
ur arbetsmarknadsutredningens betänkande
är inte omnämnd i propositionen.
Det resultatet är inte så särskilt
lysande, tycker jag.

Det finns en del människor som förtalar
omskolningen och som säger att
det finns mindre lyckade individer,
som deltar i dessa omskolningskurser
och som åker från den ena kursen till

Onsdagen den 18 maj 1900

Nr 24

101

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

den andra utan all egentligen göra något
produktivt arbete dessemellan. Dessa
belackare har, såvitt jag kunnat
finna, inte kunnat få sina uppgifter korrigerade
av de uppgifter, som lämnas i
propositionen. Det skulle ha varit av
stort värde, om man hade kunnat lämna
en redovisning med mera bestämda
uppgifter så att man skulle direkt kunna
säga att detta inte är fallet.

Inte heller de siffror, som finns i betänkandet
rörande effekten av de flyttningsstimulerande
bidragen, är så särskilt
lysande. Av totalt nära 1 200 flyttade
var vid två undersökningsgrupper
med 14 respektive 20 månaders observationstid
27 procent kvar i den anvisade
anställningen medan 35 hade återvänt
till hemlänet. Kommittén medger
att den stora avgången närmast efter
anställningens tillträdande kan inge
vissa betänkligheter och att situationen
inte kan anses vara fullt tillfredsställande.
Inte heller detta omtalas i propositionen.
Det sägs i betänkandet, att
avgången under första anställningstiden
inte skiljer sig ifrån vad som sker
bland andra i annan ordning anställda
arbetare. Vissa i utredningen redovisade
undersökningar visar detta. Men
man tycker att när extra åtgärder har
vidtagits för att hjälpa till vid flyttningen
till det nya arbetet borde resultatet
ha blivit bättre.

Dessa båda undersökningsresultat rörande
effekten av ett par av de viktigare
och mest använda rörelsestimulerande
åtgärderna belyser på ett bjärt
sätt nödvändigheten av den undersökning
jag nyss talade om. Särskilt intresserad
av effekten blir man naturligtvis
när man vet att dessa metoder skall
användas i strukturrationaliserande
syfte. Så blir fallet då begreppet »risk
för arbetslöshet» ges en vidsträckt tilllämpning
och när s. k. bristyrkesutbildning
av icke arbetslösa ökas. Vid den
användningen är det som riskerna för
felbedömning i .särskilt hög grad föreligger.

Det är, som vi framhåller i reserva -

tion (i, betydelsefullt att det vidgade
begreppet risk för arbetslöshet ges en
restriktiv tolkning så att inte produktionsbetingelserna
för företag som redan
nu kämpar med svårigheter ytterligare
förvärras.

Ett rikt differentierat näringsliv har
stor betydelse såväl regionalt som för
landet i desse helhet, inte minst i konjunktursituationer
då vikande efterfrågan
kan utsätta företag eller branscher
för tidvis mycket stora påfrestningar.
Herr Nils-Eric Gustafsson har redan
citerat detta uttalande i reservation 2
och jag vill en gång till understryka
betydelsen av det.

En aktiv strukturpolitik som ensidigt
satsar på företag eller branscher, som
för tillfället är expanderande men som
medvetet motarbetar dem som antingen
på längre sikt men möjligen understundom
för tillfället kämpar i motvind,
motverkar i stället för stimulerar till
ett sådant fritt differentierat näringsliv.

I sina resonemang om strukturrationalisering
berör departementschefen i
olika sammanhang låglöneområdenas
problem. Sådana grenar av näringslivet
får stå tillbaka för att andra mera lönsamma
skall kunna expandera, önskemålet
att förbättra de lågavlönades ställning
gör det angeläget att redan nu öka
omskolningen av inte arbetslösa o. s. v.
Allt detta sett i samband med andra uttalanden
från regeringshåll tyder på
att man där anser att de näringsgrenar
som i dagens läge är låglöne- respektive
låginkomstområden utan vidare kan utmönstras.

Som framhålles i reservation 2 upprätthåller
låglönenäringarna en produktion
som även i framtiden blir nödvändig
för landet. Herr Jacobsson har belyst
detta med exempel från dagens läge,
och han har också påpekat att även
låglöneyrkena kan innehålla sådana arbetstagare,
som av fritt val har begett
sig till dem. Också ur beredskapssynpunkt
kan dessa områden vara av betydelse.
Det är som om man alldeles hade

102

Nr 24

Onsdagen den 18 maj 19ÖG

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

glömt bort att vårt land än en gång kan
bli avspärrat från omgivningen. Vi som
har varit med om det två gånger har
svårt att glömma det.

Jag vill bara nämna ett exempel. Redan
har praktiskt taget alla garverier
lagts ned. De garverier som fanns när
andra världskriget bröt ut och som hade
en ganska stor kapacitet ökade under
år 1940 sin produktion med 45 procent
för att kunna tillgodose våra militära
och civila behov. Hur skulle det kunna
ordnas i nuvarande läge? Försvinner en
sådan industri, är det inte bara det
yttre skalet som försvinner utan också
en yrkeskunnig personalkader med traditioner
inom yrket, och en sådan kader
kan man inte snabbt bygga upp
igen, om den helt försvunnit. Det är ur
olika synpunkter nödvändigt att bestämmelserna
rörande begreppet risk för
arbetslöshet tolkas med försiktighet.

Den vidgade tillämpningen av detta
begrepp förutsätter att sysselsättningsläget
inom företaget eller branschen
bedöms vara sådant, att en övergång till
annat yrke inom en nära framtid framstår
som oundviklig. Likaså är det nödvändigt
att utbildning av icke arbetslösa
tills vidare sker försöksvis endast
i liten skala. Den ganska omfattande
verksamhet som föreslås i propositionen
och som vi inte vill ansluta oss till skall
ske helt på initiativ från arbetsmarknadsverket.
Det är inte minst vid sådana
aktiva åtgärder som man har möjlighet
att göra felbedömningar. Även
om den möjligheten kanske blir mindre
genom att parterna på arbetsmarknaden
är representerade i verkets beslutande
organ, är det ett överord när
utskottet säger, att därigenom alla synpunkter
kan göra sig gällande vid bedömningen.

I den diskussion som förs är det som
regel bara en kraftig ökning av antalet
arbetstillfällen och en vida svagare ökning
av arbetskraftstillgången som intresserar.
Man räknar tydligen med en
alltjämt bestående högkonjunktur. Erfarenheter
från tidigare skeden visar att

det kan finnas anledning att bedöma
situationen mera försiktigt. Mer eller
mindre tillfälliga avmattningar kan
komma. Jag vill visst inte bestrida att
en beredskap mot arbetslöshet finns, i
det väsentliga dock mot inom vissa
branscher eller inom vissa områden
uppträdande sådan, och den har anledning
att fungera redan nu. Men det är
en stor skillnad att motverka en allmän
och en lokal arbetslöshet. Den förra
kräver åtgärder av helt annan art och
natur än när man kan handla i skydd
av en överkonjunktur på andra områden.

Jag har klart för mig att i nuvarande
läge är en av de väsentliga uppgifterna
för arbetsmarknadspolitiken att öka utbudet
av arbetskraft. Långtidsutredningens
beräkningar av arbetskraftsbehovet
och av behovet att den gifta
kvinnan i högre grad går ut i förvärvslivet
är en viktig del. Jag hade
anledning att beröra den frågan i samband
med diskussionen om en av förutsättningarna
härför för två veckor
sedan vid behandlingen av frågan om
barnstugorna, och jag skall inte göra
det nu. Jag vill bara framhålla att
arbetsförmedlingen givetvis med råd
och anvisningar, utbildning och platsförmedling
bör hjälpa alla de gifta kvinnor
som vill ut i arbetet att få möjlighet
till det. Däremot ställer jag mig eu
smula tveksam inför en alltför energiskt
uppspårande och i denna riktning aktiviserande
och propagerande uppgift.
Det bör finnas en valfrihet att sköta
hemmet också.

En ytterligare fråga är den utländska
arbetskraften. Också den är och kan
bli ett problem. Vi har hittills haft
mest utländsk arbetskraft från våra
nordiska grannländer, men vi får det
också i ökande grad från Sydeuropa.
Italienare har vi haft länge och jugoslaverna
kom i höstas, och vi tycks behöva
dem, om vår ekonomiska och industriella
utveckling skall fortsätta som
den gör. Utvandringen från de sydeuropeiska
länderna inklusive Turkiet

Onsdagen don 18 maj 190(5

Nr 24

103

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

är redan nu stark och kan väl komma
att öka. I Tyskland finns det en miljon
utländska arbetare, i Frankrike 2,7 miljoner
enligt en färsk uppgift, i Schweiz
780 000, mest italienare.

Fn fördel med de utländska arbetarna
har varit att de haft sämre förhållanden
hemma och liar varit i behov av
inkomster. De har därför varit villiga
att åtaga sig sådant arbete som inhemska
arbetare försöker undvika —
okvalificerat, lägre betalt, farligt och
eljest otrevligt arbete. Så är det överallt
i Europa och så är det även hos oss.
De inhemska arbetstagarna söker sig
mer och mer till serviceyrkena med deras
högre sociala anseende och oftast
mindre ansträngande arbete. De utländska
arbetarna lever sparsamt, tar gärna
tungt arbete och har ingenting emot
övertid för att kunna sända hem så
mycket pengar som möjligt. De har ofta
ingenting emot att bo i undermåliga
bostäder. De kan bli ett hälsoproblem,
kanske mest för sig själva och i mindre
omfattning för värdfolket. Hälsokontroller
är viktiga. Den utländska arbetskraften
måste ges sådana villkor att den
inte skapar en slum.

Den arbetsgrupp som nyligen tillsatts
för att studera den utländska arbetskraftens
problem har sålunda viktiga
frågor att ge sig i kast med. Tåg hoppas
att den skall kunna lägga fram goda
förslag.

Så övergår jag till några konkreta
frågor. I propositionen föreslås en betydande
utbyggnad av arbetsförmedlingen.
Departementschefen förordar
cirka 150 nya tjänster. Vi anser det inte
riktigt att så kraftigt öka personalen
medan den undersökning av arbetsmarknadsverkets
organisation, som genomföres
av statskontoret i samråd med
arbetsmarknadsverket, ännu pågår. Vi
anser att de sammanlagt 65 nya tjänster
vilka avser aktiveringsuppgifter, bl. a.
av sådan natur som jag tidigare har berört,
och allmän förmedling inte bör
tillsättas för närvarande. Vi föreslår i

stället eu viss ökning av medlen för
tillfällig personal, och vi föreslår i reservation
19 häremot svarande lägre
anslag till löner och omkostnader.

Vi anser också att arbetsmarknadsstyrelsens
byggande verksamhet, så som
arbetsmarknadsutredningen bär förordat,
successivt bör avvecklas. Det kan,
som herr Nils-Eric Gustafsson tidigare
har påpekat och som det framhållits i
propositionen, vara naturligt att arbetsvårdsorganisationen
inom arbetsmarknadsverket
handhar särskilda beredskapsarbeten
för handikappade. I
stort sett har vi dock den uppfattningen
att arbetsmarknadsstyrelsens byggande
verksamhet bör överflyttas till
respektive fackmyndigheter. Vi menar
att en sådan omorganisation bör innebära
en effektivisering, såsom vi har
påpekat i reservation 18.

Slutligen vill vi att arbetsförmedlingens
ombudssystem skall avvecklas. Arbetsmarknadsutredningen
yrkar energiskt
på att den genom ombud bedrivna
förmedlingsverksamheten i glesbygder
och mindre orter i all möjlig utsträckning
ersättes med förmedling från personellt
välutrustade kontor. Utredningen
föreslår en ambulatorisk verksamhet,
som redan nu förekommer på minst
100 orter och beträffande vilken erfarenheterna
har varit positiva. Departementschefen
vill inte föreslå någon
omedelbar avveckling av ombudssystemet.
Jag förstår det, eftersom remissyttrandena
har varit delade. Vi tror dock
på de uppgifter som har framlagts av
utredningen. Vi kan också konstatera
att under de senaste två åren en minskning
av antalet ortsombud och lokalombud
har skett med sammanlagt ungefär
50 platser. Vi tror att det är riktigt att
fortsätta på den linjen.

Herr talman! Jag återkommer med
yrkanden på de olika reservationerna i
samband med att proposition härom
skall ställas beträffande statsutskottets
utlåtande nr 107.

104

Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Även jag skall uteslutande
uppehålla mig vid statsutskottets
utlåtande nr 107.

Propositionen innehåller ju en sådan
mängd principiella synpunkter på
både större och mindre frågor att man
skulle behöva en eller två timmar för
att göra en kritisk analys av alla de
förslag som läggs fram. Av praktiska
skäl skall jag emellertid inskränka mig
till att ta upp vissa huvudfrågor; mitt
anförande blir väl närmast ett komplement
till vad herr Kaijser nu har
anfört. De områden jag i första hand
tänker uppehålla mig vid är arbetsmarknadspolitikens
målsättning, utbildningsverksamheten,
det föreslagna
arbetsmarknadsinstitutet och investeringsfonderna.

Arbetsmarknadsutredningen gör ju i
sitt betänkande ett försök att sammanfatta
arbetsmarknadspolitikens målsättning.
Den definitionen är mycket viktig
eftersom hela betänkandet med
dess olika förslag bygger på den, och
jag tillåter mig att i något förkortad
form citera vad man säger: Med arbetsmarknadspolitik
avses åtgärder som
främjar anpassningen mellan tillgång
och efterfrågan på arbetskraft samt åtgärder
som åstadkommer sysselsättningsökning
med andra än generella
ekonomisk-politiska medel; samtidigt
ingår arbetsmarknadspolitiken som ett
led i den ekonomiska politiken och
skall kunna medverka till att i vissa
lägen höja den totala efterfrågan på
varor och tjänster, i andra lägen sänka
denna efterfrågan.

Som jag ser saken är detta en mycket
viktig principiell definition, och
jag ber därför att också få citera konjunkturinstitutets
kritik av den. Institutet
säger: »Med denna definition kan
man i arbetsmarknadspolitik inkludera
praktiskt taget all ekonomisk politik
utom möjligen ändringar i ränta och
skattesatser.» Institutet anför också beträffande
hela betänkandet att man saknar
en presentation av olika arbets -

marknadspolitiska medel, av deras nuvarande
användning med hänsyn till
olika mål, av kostnaderna härför och av
medlens institutionella aknytning till
olika beslutande organ. En sådan kartläggning,
säger man, kunde bilda bakgrunden
för eu systematisk diskussion
av och en inbördes avvägning mellan
de förslag som sedan framföres. Som
det nu är hänger alla förslagen i luften
—- man saknar referensskalor och
vikten framför allt med hänsyn till
kostnaderna å ena sidan och målorienteringen
å den andra.

Herr talman! I denna utomordentligt
hårda kritik vill jag till alla delar instämma.

Som ett försvar för att kostnaderna
lämnats åt sidan säger utredningen, att
fördelarna med åtgärder som avser att
underlätta rörligheten på arbetsmarknaden
är så påtagliga att utredningen
även utan preciserade lönsamhetsberäkningar
finner sig kunna föreslå viss
förstärkning av dessa åtgärder. Ja, »preciserade»
var det — jag skulle för min
del ha varit tacksam om man över huvud
taget fått någon form av lönsamhetsberäkningar.

Eftersom departementschefen i huvudsak
ansluter sig till utredningens
definitioner, om än med delvis andra
ord, drabbar den av mig nu citerade
och även uttalade kritiken honom själv
i lika hög grad. Det är bara att konstatera
att också propositionen saknar alla
former av lönsamhetsberäkningar. I
mina öron skorrar det ganska illa när
jag hör finansminstern tala om drastiska
nedskärningar och om svårigheter
att ändå få statsbudgeten att gå ihop,
och samtidigt måste på vissa huvudtitlar
konstatera en utgiftsglädje. Hur
vet vi för övrigt, herr talman, att det
inte på detta område är likadant som
det var på Dramaten, där enligt uppgift
12 kronor betalades i reklamkostnader
för att man skulle få in 10 kronor?
Det är beklagligt, men jag kan
inte underlåta att rikta en allvarlig anmärkning
mot statsrådet Rune Johans -

Onsdagen den 18 maj 19(i(i

Nr 24

105

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

son därför att han genom, avsaknaden
av varje form av kalkyler undandrar
riksdagen möjlighet att sakligt granska
de framlagda förslagen.

Minst lika allvarlig är min kritik mot
vissa av de nya målsättningarna som
ställs upp för arbetsmarknadspolitiken.
Den målsättning jag främst vänder mig
mot är den att arbetsmarknadspolitiken
skall vara ett aktivt medel i strukturpolitiken.
Denna målsättning kommer
departementschefen tillbaka till gång
på gång, och han synes fästa ett mycket
stort avseende vid den — ja, faktiskt
så stort att jag skulle kunna tro
att den kan uppfattas som kärnpunkten
i hela propositionen.

Slutsatsen blir emellertid att arbetsmarknadsorganens
neutralitet på arbetsmarknaden
genom en sådan målsättning
blir satt ur spel, och det är
måhända den allvarligaste konsekvensen
av hela detta betänkande. Neutralitet
och en aktiv roll i strukturpolitiken
är enligt min uppfattning oförenliga
begrepp. Jag kan fuller väl förstå
att inrikesministern är lyhörd för
Landsorganisationens propåer i dess
remissyttrande, och jag är för min del
beredd att diskutera sådana förslag -—
gärna i positiv anda — men jag är inte
beredd att diskutera dem i detta sammanhang,
med arbetsmarknaasorganen
både som domare och exekutor när det
gäller svenskt näringsliv.

Härefter skulle jag, herr talman, vilja
säga några ord om utbildningspolitiken.

I avvaktan på ett samlat ställningstagande
till vuxenutbildningsfrågorna
som skall komma till nästa vår säger
departementschefen att han inte avser
att göra någon ändring i fråga om arbetsmarknadsstyrelsens
befogenheter
utan att gällande regler skall tillämpas,
och sedan görs då en rad undantag.

Detta är ett mycket svårt område
därför att avgränsningen mellan vad
som skall vara arbetsmarknadspolitiskt
betingad vuxenutbildning och övrig
vuxenutbildning är utomordentligt be -

svärlig. Det skulle alltså inte finnas
anledning att i dag över huvud taget
diskutera denna fråga, eftersom den
kommer upp nästa år. Dess värre är
det nödvändigt att i viss mån beröra
frågan, eftersom arbetsinarknadsorganet
anses inte bara trampa vidare i de
fotspår i vilka man hittills har gått
utan jämväl skall breda ut sig ytterligare.

Jag skall be att få citera vad departementschefen
säger om målsättningen
för omskolningen. Han säger att det
särskilt i fråga om vuxenutbildningen
är av betydelse att den så snabbt som
möjligt leder till resultat som kan nyttiggöras
i produktionen och att detta är
angeläget både för att begränsa det produktionsbortfall
som utbildningstiden
medför och för att den som utbildas
snarast möjligt skall få normala arbetsinkomster.
I den synpunkten kan jag
helt instämma. Det finns alltså inga
delade meningar på den punkten.

Arbetsmarknadsstyrelsen säger i ett
yttrande att den strävar efter att mer
och mer ordna omskolning av arbetskraften
i samarbete med näringslivet
och direkt i produktionen, eftersom arbetskraften
utbildas efter produktionens
krav. Därigenom blir omskolningen
snabbare och i regel också bättre;
merendels kan den göras till väsentligt
lägre kostnader än de särskilda kurser
som skol- och arbetsmarknadsmyndig''
heterna anordnar.

Jag har, herr talman, tillåtit mig att
väcka en motion som har behandlats
av utskottet. Utskottsmajoriteten säger
att den inte bör prövas i förevarande
sammanhang utan bli behandlad nästa
vår, och därför avstyrks densamma.
Det var ett försök att lägga ett förslag
till en rationalisering med en besparing.
Välvilligt skulle jag vilja säga att
utskottsmajoriteten totalt har missförstått
motionen — det kan ju bero på att
den är illa formulerad, och kritiken
kan alltså återfalla på mig själv — men
en liknande motion väcktes även förra
året, och då var det möjligt för utskotts -

106

Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

majoriteten att uppfatta vad som faktiskt
menades. Mig synes det närmast
ligga så till att man över huvud taget
inte är intresserad av att göra några
besparingar och effektiviseringar, och
det är ju en sorglig slutsats man skall
behöva dra.

Jag instämmer sedan helt i de synpunkter
som herr Kaijser fört fram
beträffande det vidgade begreppet om
risk för arbetslöshet. Jag kan inte riktigt
förstå att det finns något som helst
motiv för att just nu göra denna utvidgning.
Man talar om att man vill ha
en försöksverksamhet, men jag tror
inte att de som skrivit detta fattar riktigt
vad de själva menar. Om man skall
skapa en försöksverksamhet från den
1 juli i år och det sedan skall skrivas
en proposition i höst och den lämnas
till vårriksdagen, undrar jag vad man
kan ha för glädje av de erfarenheter
som man kan vinna under några månader.

När jag är över på erfarenheterna vill
jag livligt instämma i vad departementschefen
säger, att han har för avsikt att
göra en analys av resultatet och effektiviteten
av den omskolningsverksamhet
som skett. Det har gjorts ett par mindre
undersökningar under årens lopp, men
det är ganska häpnadsväckande att man
har kunnat lägga ut miljardbelopp utan
att ordentligt kunna följa upp det hela.

Min generella uppfattning när det
gäller omskolningsverksamheten för
vuxna är att det kan vara erforderligt
att dra en gräns mellan den utbildning
som behövs för dem som riskerar att
omgående bli arbetslösa eller är arbetslösa
och den vuxenutbildning som sätts
in för vidareutveckling. Det är nödvändigt
att dra en mycket skarp och klar
gräns, eftersom man förmodligen kommer
att arbeta med två olika ekonomiska
spelregler för dessa grupper. Jag
kan bara konstatera, att man i propositionen
och utskottsutlåtandet på denna
punkt har trampat långt över de
gränserna och att det kommer att vålla
oss uppenbara svårigheter nästa vår att

inom ramen för samhällsekonomien klara
upp dessa problem.

Beträffande arbetsmarknadsinstitutet
liar det väckts en motion från högerhåll,
och det har också avgivits en reservation
på den punkten. Anledningen
till att vi väckt motionen är inte att vi
anser att det skulle vara överflödigt
att forska och analysera i hithörande
frågor. Orsaken är i stället att vi tror
att det skulle vara möjligt att åstadkomma
resultat på ett mera rationellt
sätt genom nordisk samverkan, eftersom
vi ju har en gemensam nordisk
arbetsmarknad. Det är uppenbart att
det finns specialproblem som berör vår
egen arbetsmarknad, liksom det finns
specialproblem som rör den norska,
danska eller finländska arbetsmarknaden.
Men ramen för denna forskningsverksamhet
borde rimligtvis vara hela
Norden. Startar vi själva detta institut
torde möjligheterna att få till stånd ett
samnordiskt institut vara utomordentligt
små. När vi i vår reservation yrkar
avslag på begäran om utredning sker
det alltså inte i negativt syfte, utan det
skall uppfattas som ett positivt förslag.

Låt mig till slut, herr talman, säga
någonting om investeringsfonderna.
Frågan har ju de facto behandlats i ett
betänkande från bevillningsutskottet,
varför vi här inte kan lägga fram några
konkreta förslag. Anledning till vissa
reflexioner torde dock finnas.

Inrikesministern har tolkat förordningen
på sådant sätt att han kan ge
företag möjlighet att använda investeringsfondsmedlen
i utomordentligt besvärliga
lägen på arbetsmarknaden och
i svåra situationer för exportindustrien.
Företag har fått använda investeringsfondsmedel
i stödområdena, men man
har också idkat köpslagan beträffande
möjligheterna att använda fondmedlen
även inom de heta områdena. De uppgifter
jag hittills fått visar att ungefär
en fjärdedel gått till stödområdena och
tre fjärdedelar till de heta områdena.
Jag har full förståelse för de svårigheter
och de problem som regeringen har

Onsdagen den 18 maj 1966

Nr 21

107

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. in.

att brottas med för att få de större företagen
att etablera sig i stödområdena.
Men det kan komma alt leda tiil mycket
besvärliga konsekvenser om man så att
siiga köper denna förmån till ett bögt
pris.

När man nyttjar investeringsfondsmedel
inte till vad de ursprungligen är avsedda
för utan till en sådan köpslagan,
växer tveksamheten mer och mer. Jag
bar i andra sammanhang sagt att jag
tycker att det är i princip fel att över
huvud taget använda investeringsfondsmedel
i annat syfte än som ett generellt
verkande medel vid konjunkturnedgång.
Jag skulle kunna till nöds sträcka
mig så långt att man kan använda investeringsfondsmedel
i speciella stödområden
men inte släppa loss dem i de
beta områdena.

När man nu vill hjälpa boråstrakten
genom att också använda investeringsfondsmedel
där, kan det, medger jag,
finnas skäl härför. Men det krävs en
utomordentlig vaksamhet från regeringens
sida, så att man inte förändrar
konkurrensförhållandena mellan olika
företag. Det får inte bli så att det kanske
mest rationella företaget ligger i en
annan stad och inte kan få detta stöd
och kanske av den anledningen mer
eller mindre blir utslaget i en bransch,
där man arbetar under utomordentligt
hård konkurrens. Det finns exempel
som skulle kunna peka i den riktningen.
Det är för tidigt att dra några definitiva
slutsatser, men det visar hur
utomordentligt svårt det är att arbeta
med ett sådant instrument som detta.
Min slutsats blir att investeringsfondsmedel
egentligen endast bör användas
för sitt ursprungligen avsedda ändamål.

Herr talman! Detta är endast några
spridda synpunkter som jag på grund
av den korta tiden haft möjlighet att
anföra. Jag kommer senare att yrka bifall
till de reservationer vid statsutskottets
utlåtande nr 107, där mitt namn
förekommer.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Denna debatt, som rör
sig om vår arbetsmarknads- och lokaliseringspolitik,
och som till sin grund
har utlåtanden både från bankoutskottet
och statsutskottet, har ju blivit rätt
splittrad. Några större meningsskiljaktigheter
har dock egentligen inte visat
sig föreligga, trots att de två senaste talarna
var kritiska på vissa punkter.
Enigheten om arbetsmarknadspolitiken
i stort är ganska påfallande, då vi ju
alla är överens om principerna. När vi
justerade utlåtandet i statsutskottet erkände
flera talare, som sedermera blev
reservanter, att skillnaden mellan majoriteten
och reservanterna var mycket
liten. Det har inte heller av debatten
framgått att skillnaden skulle vara särskilt
stor. När man har försökt att skapa
klyftor, har det ibland verkat rätt
ansträngt.

Herr Per Jacobsson framhöll att det
är fråga om experiment. Man kan i
stället uttrycka det så att arbetsmarknadsstyrelsen
under en råd av år experimenterat
på olika områden på arbetsmarknaden.
Nu står man inför att
lägga fast en mer bestående verksamhet.
Givetvis kommer även den att inrymma
ett visst experimenterande — man kan
ju aldrig bli färdig, eftersom samhället
förändras och utvecklas, och framför
allt uppstår ju då och då svårigheter på
arbetsmarknaden.

Man kan naturligtvis säga att statsutskottets
utlåtande på det hela taget måste
ses som ett uttryck för att det råder
en bred samling kring arbetsmarknadspolitikens
målsättning. De reservationer
som finns rör i stor utsträckning endast
detaljfrågor, som inte påverkar intrycket
av enighet. Det är bara på några
få punkter som litet större principfrågor
har behandlats.

Vad beträffar tanken att använda arbetsmarknadspolitiken
för att stödja
strukturomvandlingen i näringslivet har
de borgerliga samlats kring en reservation
som innebär att arbetsmarknadspolitiken
inte får göras till instrument

108

Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

för en från tid till annan eventuellt växlande
uppfattning om vilka strukturella
förändringar som kan anses önskvärda.
Varken i propositionen eller i utlåtandet
finns emellertid någonting som kan
ge reservanterna anledning att påstå,
att det skulle vara avsikten med förslaget.
Tvärtom understryker utskottet att
man förutsätter, att verksamheten skall
bedrivas i samarbete med parterna på
arbetsmarknaden, och man lägger särskild
vikt vid att parterna har möjlighet
att komma till tals just genom sin
representation i arbetsmarknadsverket.
Om ett sådant samarbete kommer till
stånd — och det finns väl ingen anledning
att tro annat, eftersom alla eftersträvar
det — bör goda garantier finnas
för att åtgärderna också vidtas där alla
vill ha dem.

De borgerliga utskottsledamöterna
har också samlats kring ett uttalande
om arbetsmarknadspolitiken och låglönefrågorna.
De säger utan vidare att
låglönenäringarna i dag i stort sett
upprätthåller en produktion som även
för framtiden blir nödvändig för landet
och att arbetsmarknadspolitiska åtgärder
sålunda är otillräckliga för en
lösning av låglöneproblemet. Det är
emellertid ingen som har velat göra
gällande att de åtgärder som föreslås
i propositionen skulle vara tillräckliga
för att lösa låglönefrågan, men de kan
bidra till att frågan löses på ett naturligt
sätt genom att arbetsmarknadspolitiken
används för att underlätta omställningarna
i näringslivet, vilket bör
vara till fördel för både företagen och
de anställda. Om samhället kan ställa
en utbyggd arbetsmarknadsapparat till
förfogande, blir det lättare för företaget
att rationalisera, eftersom man vet
att man har samhällets stöd när det
gäller att finna nya arbetstillfällen för
de anställda som drabbas av rationaliseringen.
Det stärker också arbetstagarnas
trygghet genom att de vet att
samhället på ena eller andra sättet
hjälper dem till nya arbeten, om de
inte annars kan få arbete.

Vad reservanterna egentligen menar
är inte alldeles klart. De understryker
vikten av aktiva näringspolitiska insatser
för främjande av rationaliseringen,
som de menar skall medverka till
en lösning av låglöneproblemet. En aktivare
arbetsmarknadspolitik som underlättar
rationaliseringar ryms väl
inom en sådan bild.

Det har sagts framför allt i tredje avdelningen,
att låglöneindustrierna är
värdefulla för vissa bygder. Det är de
naturligtvis, men de är inte värdefulla
för de anställda som tvingas arbeta för
låga löner. I de resonemang som fördes
av dem som sedermera blev reservanter
fanns det nog ett och annat som
tydde på att man menade att vi borde
vara rädda om låglöneindustrierna. Vi
var emellertid några som tyckte att det
var ett cyniskt resonemang, eftersom
det ju innebär att man vill konservera
vissa industrier med låga löner för vissa
bygder och tvinga en del människor att
gå där för lägre löner än som betalas
inom andra områden.

Bara på ytterligare en punkt har de
borgerliga enats kring en reservation.
Det gäller en detaljfråga, nämligen arbetsmarknadsstyrelsens
byggande verksamhet,
som reservanterna i stort sett
vill avveckla. Jag tycker det är litet
underligt att det har blivit borgerlig
enighet på den punkten, men det får
de borgerliga själva klara upp.

Man bör observera skälet till att departementschefen
föreslår att arbetsmarknadsstyrelsen
skall kunna driva
sådana arbeten i egen regi även i fortsättningen.
Eftersom avsikten med detta
slag av beredskapsarbeten är att underlätta
de arbetslösas övergång till arbete
i öppna marknaden blir omsättningen
av arbetskraft mycket stor på
sådana arbetsplatser. De kan i många
fall ses som ett led i arbetsförmedlingsapparaten,
och det är då naturligt att
arbetsmarknadsverket självt driver
verksamheten.

Förslaget att arbetsmarknadsstyrelsen
skall kunna driva allmänna bered -

Onsdagen den 18 maj 1900

Nr 24

109

Ant?, riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, in. m.

skapsarbeten innebar inte något påbud,
att alla sådana arbeten skall drivas
av arbetsmarknadsstyrelsen. Departementschefen
understryker tvärtom att
arbetsmarknadsstyrelsen genom samråd
med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och andra byggande organ bör
från fall till fall klarlägga, i vilken form
arbetet skall bedrivas på billigaste sätt
utan att de arbetsmarknadspolitiska
intressena eftersätts.

Centerpartiet och folkpartiet har
samlats på några punkter. Man vill för
det första ha en särskild utredning om
kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun beträffande arbetsmarknadspolitiken.
Nu har ju riksdagen för bara
ett år sedan behandlat kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun när det
gäller den samhälleliga verksamheten
över huvud taget. Det förefaller ganska
opåkallat att man bara ett år senare
på nytt skulle sätta i gång en utredning
i denna fråga, särskilt om utredningen
bara skulle gälla en del av frågekomplexet.

Centerpartiet och folkpartiet vill också
att riksdagen nu skall ta ställning
till att grundbidraget vid utbildning
skall reduceras bara med hänsyn till
den egna inkomsten, liksom att det
skall finnas möjlighet att modifiera
reduktionsreglerna för personer med
särskilt låga inkomster. Enligt reservanterna
bör dessa riktlinjer nu fastslås
av riksdagen och ligga till grund
för den prövning som pågår i syfte
att åstadkomma ett samlat ställningstagande
till vuxenutbildningsfrågorna.

Utskottet har på nuvarande stadium
inte velat binda sig vid en sådan linje.
Det har menat att frågan om hur bidragen
skall utformas i fortsättningen
måste prövas i samband med att man
behandlar stödet till de vuxenstuderande
i stort. Inkomstprövningsreglerna
måste komma upp i det sammanhanget.
Detta är en stor och komplicerad
fråga, som verkligen inte bara berör
omskolningsbidraget. Därför bör
man avvakta och se vilket resultat som

en samlad prövning av studiefinansieringsfrågorna
i stort kan leda fram till
bl. a. på denna punkt.

Centerpartiet har lyckats få med sig
folkpartiet på en reservation som innebär
att flyttningsbidrag till kvalificerad
arbetskraft för flyttning till företag
inom lokaliseringsområde skall utgå
även då initiativet till flyttningen har
tagits av arbetsförmedlingen. Denna
fråga behandlades för bara drygt ett
år sedan i riksdagen i samband med
att riktlinjerna för lokaliseringspolitiken
fastställdes. Med hänsyn till att man
under remissbehandlingen från åtskilliga
håll hade uttalat betänkligheter mot
att samhället genom arbetsförmedlingen
skulle medverka till att värva arbetskraft
från företag ofta i områden där
det rådde brist på kvalificerad arbetskraft,
stannade man för att flyttningsbidrag
skulle utgå endast i de fall då
initiativet till flyttningen togs av den
enskilde. Det finns ingen anledning att
nu ompröva denna ståndpunkt. Vi bör
dessutom komma ihåg att möjligheterna
att över huvud taget ge flyttningsbidrag
till folk som flyttar från områden
med brist på arbetskraft innebär en betydelsefull
utvidgning av de bestämmelser
som annars gäller. Redan därigenom
innebär det ju ett kraftigt stöd
för lokaliseringsverksamheten.

Centerpartiet har på en rad punkter
tagit upp frågor, som gäller sambandet
mellan arbetsmarknadspolitiken och
lokaliseringspolitiken. Vi har ju diskuterat
en del av dessa frågor så sent
som i början av detta år dels i samband
med behandlingen av frågan om
tilläggsstat, dels i samband med att
riktlinjerna för lokaliseringspolitiken
drogs upp. Det gäller avvägningen mellan
lokaliseringspolitiken och de rörlighetsfrämjande
åtgärderna, villkoren
för utbildning i lokaliseringsföretag,
beredskapsarbetenas förläggning och
frågan om utvidgning av lokaliseringsverksamheten
på beredskapsarbetenas
bekostnad. På ingen av dessa punkter
finns det väl nu anledning att ompröva

Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966
Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

de riktlinjer som har dragits upp för
så kort tid sedan.

Den grundläggande utgångspunkten
för arbetsmarknadspolitiken och lokaliseringspolitiken
är att de hela tiden
måste komplettera varandra. Lokaliseringspolitiken
syftar till att få till stånd
livskraftiga tätorter i olika delar av
landet, och arbetsmarknadspolitiken
skall stödja en sådan verksamhet. Detta
kan ske på en mängd olika sätt, inte
minst genom möjligheterna att medverka
till att flytta arbetskraft till sådana
orter liksom genom utbildning av arbetskraft
i lokaliseringsföretagen.

Högerreservanterna intar den egendomliga
positionen att de godtar riktlinjerna
för arbetsmarknadspolitiken
men samtidigt hävdar att en aktivare
arbetsmarknadspolitik inte får kosta
mer. Man vill t. ex. avveckla ombudssystemet
vid arbetsförmedlingen med
motivering att systemet inte kan fylla
den funktion av differentiering och tillgodose
anspråken på god service som
bör ställas på förmedlingen. Men samtidigt
avstyrker högern hälften av den
föreslagna personalförstärkningen vid
förmedlingarna. De vill förresten minska
organisationen med 65 personer och
tror sig bättre kunna avväga behoven
av arbetskraft vid arbetsförmedlingarna
än vad regeringen och utskottsmajoriteten
har gjort.

Högern ansluter sig till den positiva
synen på bristyrkesutbildningen men
är inte beredd att anvisa pengar för
ändamålet. I båda fallen bygger högerns
motivering på att utredningar pågår,
något som både departementschefen
och utskottet beaktat vid sitt ställningstagande
men ändå inte funnit böra
utgöra hinder mot en utbyggnad
som har bedömts möjliggöra en värdefull
verksamhet men som ändå inte kan
sägas binda utredningarnas ställningstagande.
Inte minst väsentligt är att ett
bifall till reservanternas förslag skulle
omöjliggöra den aktivare verksamhet
som föreslås för att skapa fler arbetstillfällen
för kvinnorna. Den samlade

effekten av högerreservanternas förslag
ger intryck av en illa övervägd besparingsaktion,
som i praktiken skulle
leda till att de nya riktlinjerna för arbetsmarknadspolitiken
helt stannade på
papperet.

Med denna korta genomgång har jag
i varje fall försökt att från utskottsmajoritetens
sida något litet polemisera
mot de 23 reservationer som finns i anslutning
till utskottsutlåtandet. Att jag
inte mer i detalj har gått in på reservationerna
förmodar jag att kammaren
tackar mig för. Alla väntar ju på att få
resa hem till helgen, och jag tror man
göra sig mest populär genom att så
snart som möjligt försvinna från talarstolen.

Herr talman! Jag kommer att yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,(ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag hoppas att det goda
intryck som herr Birger Andersson har
givit kammarens ledamöter genom att
avlägsna sig från denna plats på ett tidigt
stadium, inte skall förstöras av vad
jag nu kommer att anföra.

Herr Birger Andersson började sitt
anförande med att säga att enigheten
är stor. Det vill jag helt understryka,
men det beror också litet på vad man
menar med enighet. Att vi är eniga om
målsättningen är alldeles klart. När det
gäller de åtgärder som behövs för att
med denna målsättning uppnå ett praktiskt
resultat, är enigheten måhända inte
lika stor. Det är framför allt därvidlag
som vi i våra reservationer har velat
ta upp vissa detaljer.

Jag vägrar att medge att det här
skulle ha förelegat några ansträngda
försök, som herr Birger Andersson sade,
att skapa klyftor mellan hans parti och
det parti jag företräder. Det kan inte
hjälpas att vi har uppfattat regeringens
arbetsmarknadspolitik under de senare
åren som en politik med stark
övervikt på flyttningspolitiken på be -

Onsdagen den 18 maj 1966

Nr 24

1 1 1

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

kostnad av de lokaliseringspolitiska
strävandena. Det tycker vi inte är riktigt.
Vi anser att lokaliseringspolitiken
och näringspolitiken bör utgöra själva
grunden för vårt handlande för att få
ett bättre samhälle och att arbetsmarknadspolitiken
kan vara ett komplement
till detta. Vi har absolut inte, vare sig i
motioner, reservationer eller uttalanden
här i kammaren, gett något som helst
på hand åt Birger Anderssons tolkning
att vi skulle ha något emot de rörlighetsstimulerande
åtgärderna och t. o. m.
vill minska dem.

Herr Birger Andersson tog också upp
AMS:s byggande verksamhet. Jag skall
i det avsnittet med varm hand överlåta
motiveringen för den föreliggande
reservationen till den högertalare som
jag förmodar kommer upp i talarstolen.
Jag skall alltså inte säga något härom.

När vi har krävt en utredning om
kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun, vilket också herr Birger Andersson
var inne på, så vill jag säga att
detta för oss inom centerpartiet är en
mycket väsentlig sak. Det är inte likgiltigt
hur dessa kostnader fördelas. Jag
vill påminna om att det system som
propositionen och utskottsutlåtandet föreslår
i många fall kommer att drabba
de sämst ställda kommunerna hårdare
än andra kommuner. Systemet kan alltså
komma att drabba kommuner som
är beroende av att få ett differentierat
näringsliv och som är beredda att göra
insatser härför. Jag vill därför tro, att
herr Birger Andersson ger mig tillgift
när jag fortfarande vidhåller det yrkande,
som vi har i den reservationen. Den
motivering, som herr Birger Andersson
hade, att detta har utretts så nyligen,
håller inte enligt vår uppfattning.
Har man på några områden försökt få
fram en större rättvisa, kan det inte
hindra människor att yrka på att rättvisa
också skall finnas på andra områden
i samhällslivet. Detta är ett mycket
viktigt sådant område.

Jag skulle ånyo vilja referera några
rader ur proposition nr 52, som ligger

till grund för detta utskottsutlåtande.
Jag hoppas herr statsrådet ursäktar det:

»Arbetsmarknadspolitiken skall stå i
samklang med den ekonomiska politiken,
främja balansen på arbetsmarknaden
och vara ett led i samhällets strukturpolitik,
främja den ekonomiska tillväxten
samt stödja och förstärka lokaliseringspolitiken.
Den skall i såväl
samhällets som den enskildes intresse
syfta till att bereda varje medborgare
möjlighet till lönsam, meningsfylld sysselsättning
med fritt yrkesval.»

Jag vill understryka de sista två orden
— fritt yrkesval.

Dessa riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken
är enligt vår mening riktiga
och angelägna. Det är beträffande tilllämpningen
och avvägningen som vi
har haft vissa avvikande meningar.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill för herr Birger
Andersson påpeka, att våra åsiktsdifferenser
inte bara gäller detaljer. De gäller
också nyanser i fråga om tolkningar
av de satser som skrivs. Vid sådana
här glidande formuleringar, som ofta
blir använda, kan tolkningen ske på
olika sätt, och därför är det för oss
angeläget att få framföra våra synpunkter.

Detta gäller t. ex. i fråga om bristyrkesutbildningen,
där vi anser att den
i sig innebär sådana risker, att det är
nödvändigt att ha en längre gående försöksverksamhet
innan vi kan sätta i gång
i så stor utsträckning som är tänkt i
propositionen.

När det sedan gäller anslagsfrågan till
personalen vid arbetsmarknadsverket
vill jag säga, att detta verk har expanderat
kolossalt mycket under de senaste
åren. Man har redan i två år hållit
på med en utredning genom statskontorets
försorg i samband med arbetsmarknadsstyrelsen.
Jag hoppas att den
skall komma fram till några goda synpunkter
på hur det verket bäst skall
vara organiserat. Vi tycker inte det

112

Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

är riktigt att binda den utredningen redan
från början genom att anställa
så mycket personal.

I fråga om den byggande verksamheten
föreslog i själva verket arbetsmarknadsutredningen,
att denna verksamhet
skulle avvecklas i stort sett så som
vi har föreslagit. De som var svårplacerade
eller handikappade skulle dock
även i fortsättningen höra hemma under
arbetsmarknadsstyrelsen, eftersom
de är i behov av kurativ verksamhet,
som finns tillgänglig där.

När det över huvud taget gäller den
aktiva strukturpolitiken anser vi att
man måste bedriva den med försiktighet,
och det har vi velat framföra.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort. Jag vill försöka undvika att
uttrycka mig så att herr Birger Andersson
skall finna anledning till genmäle
med anledning av vad jag säger.

Det är riktigt som han inledningsvis
påpekade att det råder en påfallande
enighet om de stora linjerna i arbetsmarknadspolitiken.
Det är mera när det
gäller tillämpningsfrågor och nyanser
i bedömningarna som meningarna skiljer
sig, även om det är på åtskilliga
rätt väsentliga punkter. Denna enighet
går i hög grad tillbaka på arbetsmarknadsutredningen,
där man ju också i
huvudsak var enig om de stora och väsentliga
linjerna på detta område. Det
är också önskvärt att man så småningom
i det politiska livet här i landet
kommer fram till i stort sett gemensamma
värderingar och ståndpunkter, eftersom
det gäller frågor som i så hög grad
berör både de enskilda människorna
som arbetstagare och de olika orternas
förutsättningar att kunna leva vidare
och utvecklas.

Herr Birger Andersson ansåg när
han behandlade den första reservationen
som berör målsättningen för arbetsmarknadspolitiken,
att vi där givit ut -

tryck för onödiga farhågor när vi säger
att det är väsentligt att arbetsmarknadspolitiken
inte görs till instrument för en
från tid till annan växlande uppfattning
om vilka strukturella förändringar inom
det svenska näringslivet som anses
önskvärda. Detta är just ett sådant område
där allting blir beroende av tilllämpningen
och de bedömningar som
man i varje särskilt fall gör.

Vi har tidigare sagt att departementschefen
torde ha åsyftat att en aktiv arbetsmarknadspolitik
skall bygga på oinskränkt
frihet för arbetstagarna att välja
sysselsättning och på att varje form
av tvångsmässig dirigering av arbetskraften
avvisas. Vi utgår från att detta
är departementschefens avsikt men
å andra sidan måste vi vara medvetna
om att när det gäller bedömningar av
strukturpolitisk art och om olika näringars
möjligheter att hävda sig, har
det gjorts felbedömningar, och det är
väl också tämligen säkert att felbedömningar
kommer att göras även i fortsättningen.
Vi är angelägna om att man
bör försöka undvika att grunda sina
ståndpunktstaganden på alltför svagt
underbyggda prognoser.

I övrigt har herr Birger Andersson
berört de olika reservationerna. Vi har
också behandlat dem i de inledande anförandena.
Vad han har sagt ansluter i
huvudsak till den argumentering som
kommer fram i utskottets skrivning. Vi
har i våra reservationer försökt att bemöta
detta och motivera våra avvikande
ståndpunkter. Jag finner därför, herr
talman, inte anledning att göra några
ytterligare tillägg.

Herr WIKBERG (ep):

Herr talman! Det pågick för någon
timme sedan en liten fejd här i kammaren
mellan herrar Ferdinand Nilsson
och Palm, vilka tvistade om vilket
av de partier som de två herrarna representerar
som var mest konservativt
i sin syn på de lokaliseringspolitiska
frågorna. Jag tänker inte försöka

Onsdagen den IN maj 1900

Nr 24

113

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

blåsa liv i den debatten, men jag kunde
inte underlåta att göra den reflexionen
när jag lyssnade på fejden, att bankoutskottets
socialdemokratiska ledamöter
bar helt gått i samröre med det parti
som ju av tradition plägar kallas konservativt,
nämligen högern, och i fullt
samförstånd yrkat avslag på samtliga
motioner angående lokaliseringspolitiken.

Att lokaliseringspolitiken alltfort omfattas
med stort intresse, därom vittnar
vältaligt de många motioner som är
lämnade i detta ärende. I motionsparet
I: 557 och II: GG7 — den förstnämnda
motionen framlagd av mig — hemställes
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte begära en skyndsam prövning
av lokaliseringspolitikens hittillsvarande
effekt och de åtgärder som kan
komma till stånd för att ytterligare höja
effekten av de statliga stödåtgärderna i
Norrlands inland.

Vi har i motionerna begränsat oss till
att peka på de hittillsvarande verkningarna
av lokaliseringsstödet i Jämtlands
län, eftersom vi bäst känner till förhållandena
där, men det har visat sig att
förhållandena är likartade i Norrlands
inland i dess helhet. Jag skall återkomma
till det senare.

Enligt en sammanställning som utarbetats
inom inrikesdepartementet beviljades
under tiden 1 juli—31 december
1905 stöd till 111 företag inom norra
stödområdet. Av dessa 111 företag
förekom endast fyra inom Jämtlands
län. Av det totalt beviljade lokaliseringsstödet
under nyssnämnda tid på
113 miljoner kronor tillföll endast en
procent — observera en procent! —
Jämtlands län, under det att kustlänen
fick cirka 20 procent vardera. Vad är
då orsaken till denna snedvridning av
den lokaliseringspolitiska effekten i
kustlandet respektive inlandet? Ja, det
torde vara en råd samverkande faktorer
som bidrar till denna ojämna effekt.
Låt mig nämna två sannolika orsaker.

Norrlandskusten uppvisar traditionellt
en högre industrialiseringsgrad än

inlandet. Eftersom lokaliseringsstödet i
så hög grad använts av redan etablerade
företag, så ligger i det förhållandet en
faktor iignad att bestämma lokaliseringsstödets
användning. Låt mig inom
parentes skjuta in att av de tidigare
nämnda 111 företagen var endast 12 nyetablerade
— ungefär 90 procent av
företagen utgjordes alltså av äldre, befintliga
sådana. Den relativt sett högre
ekonomiska aktiviteten i kustbygdens
industricentra torde dessutom i sig
själv attrahera visst nyföretagande, vilket
också torde avspegla sig i utnyttjandet
av lokaliseringsstödet. Eftersom lokaliseringspolitikens
målsättning ju är
att befrämja sysselsättningen och den
ekonomiska aktiviteten i områden med
undersysselsättning och med låg industrialiseringsgrad,
så kan väl den hittills
skönjbara effekten av politiken sålunda
sägas endast i bristfällig utsträckning
infria den ursprungligen av riksdagen
antagna målsättningen.

Utskottet framhåller i sitt utlåtande
att det med hänsyn till att de nuvarande
riktlinjerna för lokaliseringspolitiken
varit gällande blott en kort tid, mindre
än ett år, är för tidigt att i likhet med
motionärerna med bestämdhet dra negativa
slutsatser om näringslivets utvecklingsmöjligheter
i inlandet. Ja, det
kan kanske vara riktigt att riktlinjerna
har varit gällande blott en kort tid, men
vi är dock inte ensamma om den uppfattningen
att det redan nu är angeläget
att dra konsekvenserna därav. Vi
har fått stöd för vår uppfattning av tre
norrländska länsstyrelser. Även om vår
motion av någon anledning inte blev
föremål för remissbehandling, har dock
länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län i särskilda
remissyttranden över andra lokaliseringspolitiska
motioner indirekt givit
svar även på vår motion, ett svar som
helt stöder oss i våra antaganden. Låt
mig citera något av vad länsstyrelsen i
Jämtlands län yttrar i sitt remissvar.

»Den styrning av industrilokaliseringen
inom landet mot det s. k. norra

114

Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

stödområdet, som det statliga lokaliseringsstödet
åsyftar, tenderar uppenbarligen
att ge till resultat en påtaglig förstärkning
av industrien endast inom
mycket begränsade delar av stödområdet.
I dess nuvarande utformning synes
sålunda det statliga lokaliseringsstödet
blott i begränsad omfattning kunna
komma att bidraga till industrialisering
inom tidigare svagt industrialiserade
områden. Länsstyrelsen vill därför
framhålla det angelägna i att man söker
åstadkomma en längre driven styrning
av industrilokaliseringen och en
längre gående differentiering av lokaliseringsstödet
inom stödområdet.»

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför
bl. a. följande:

»Lokaliseringsstödet har främst inneburit
en kraftig och välkommen stimulans
till länets expansiva regioner. . . .
I skarp kontrast mot förhållandena i
Umeå och Skellefteå» — alltså de expansiva
regionerna — »gäller för Lycksele»
— som ligger i inlandet — »att
näringslivet där ej har förmågan att
med hjälp av lokaliseringsstöd underhålla
den expansion som erfordras för
att säkerställa Lyckseles framtida status
. . . Näringslivet i Lycksele är således
nästan helt beroende av en krympande
marknad. En ändring av detta
förhållande kräver insatser av en helt
annan intensitet än vad som hittills
kunnat presteras.»

Länsstyrelsen i Norrbottens län säger
i sitt remissvar bl. a. att den »vill även
rikta uppmärksamhet mot ett delproblem
i det föreliggande problemkomplexet»
och anför följande:

»Kraftiga koncentrationstendenser
mot tätorterna och främst kustregionens
tätorter kan iakttagas. Delvis är detta
en önskvärd utveckling, attraktiva och
expansionsdugliga regioner skapas
därigenom, men utvecklingen kan ej
och får ej drivas för långt . . . Kustlandet
med 54 procent av länets invånare
har erhållit ca 95 procent av de nyskapade
sysselsättningstillfällena. In -

landet med 46 procent av invånarantalet
svarar endast för ca 5 procent av
lokaliseringsresultatet. Det finns ingenting
som tyder på att denna tendens,
med nuvarande lokaliseringspolitiska
medel, kommer att ändras.» Så långt
citerar jag länsstyrelsen i Norrbottens
län.

Nu vill jag fråga: Ger inte de remissyttranden
som jag har citerat klart belägg
för att man redan nu har anledning
att uppmärksamma de oroande
tendenserna och överväga på vilket sätt
de nu gällande riktlinjerna skall kunna
kompletteras för att öka effekten av lokaliseringspolitiken
i Norrlands inland?
Vi har i motionen pekat på en lösning,
nämligen genom att differentiera villkoren
för det lämnade lokaliseringsstödet.
Man kan tänka sig en högre sammanlagd
andel av lokaliseringsstödet till
projekt i inlandet än till motsvarande
i kustbygden, en tanke som ju även länsstyrelsen
i Jämtlands län var inne på.
Man skulle också kunna tänka sig en
differentiering av övriga villkor, t. ex.
i vad avser temporär ränte- och amorteringsfrihet
på de lämnade lokaliseringskrediterna.
över huvud taget borde
denna fråga enligt mitt bedömande
snarast möjligt bli föremål för en allsidig
prövning.

Tyvärr nödgas jag konstatera att utskottet
inte ägnat tillräcklig uppmärksamhet
åt de problem som upptagits i
motionen.

Jag har litet svårt att förstå herr Stefanson,
när han i dag vid tvenne tillfällen
här i talarstolen framhåller sitt
stora intresse för en differentiering av
lokaliseringsstödet till Norrlands inland
i syfte att höja effekten — varför då
inte också biträda vår motion, herr Stefanson?
Men utskottet har inte funnit
skäl att tillstyrka motionärernas yrkande.

Jag ber, herr talman, att i motsats till
utskottet få yrka bifall till motionsparet
I: 557 och II: 667.

■Onsdagen ,«len 48 maj 1966

Nr 24

1 IT)

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. in.

Herr STEFANSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag bara säga att lokaliseringsmyndigheterna
har möjligheter
till den differentiering av lokaliseringsstödet
som jag talat om.

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att i samband med överläggningen rörande
bankoutskottets förevarande utlåtande
och statsutskottets utlåtande nr
107 besvara dels herr Johan Olssons
interpellation angående lokaliseringspolitiska
åtgärder vid ändrad jordbrukspolitik,
dels ock herr Göran
Karlssons interpellation angående möjligheterna
för unga handikappade att
erhålla arkivarbete, erhöll nu ordet och
anförde:

Herr talman! Herr Johan A. Olsson
har frågat mig om jag i anledning av
de planerade förändringarna av jordbrukspolitiken
är beredd att vidta lokaliseringspolitiska
åtgärder i syfte att
bereda de från jordbruket friställda utkomstmöjligheter
inom rimliga avstånd
från befintliga bostäder samt lämna en
redogörelse för avvägningen mellan omflyttningsbefrämjande
och lokaliseringspolitiska
åtgärder.

Bakgrunden till 1964 års riksdagsbeslut
om en aktiv lokaliseringspolitik
och riktlinjerna för en utbyggnad av
arbetsmarknadspolitiken är bl. a. den
genomgripande strukturförändring som
vårt näringsliv genomgått och kommer
att genomgå under överskådlig tid framåt.
Inom jord- och skogsbruket beräknas
sysselsättningen enbart under femårsperioden
1960—1965 ha minskat
med ca 110 000 personer. Denna utveckling
bedöms komma att fortsätta.
Det förhållandet att en omläggning av
prispolitiken på jordbrukets område nu
aviserats, förändrar inte den allmänna
trenden i jord- och skogsbrukets arbetskraftsutveckling.
Den prognos om en
minskning av arbetskraften med 85 000
personer under andra hälften av 1960-

talet, som presenteras av långtidsutredningen,
har inte haft någon ändrad
prispolitik som utgångspunkt.

Övergången till större produktionsenheter
gäller för närvarande stora delar
av näringslivet. Samhället måste anpassa
sin näringspolitik till dessa förändringar
och underlätta ocli stimulera
strukturomvandlingen. Detta är en förutsättning
för fortsatt ekonomisk expansion
och välståndsstegring. Samhället
har emellertid också påtagit sig ett
socialt ansvar för att strukturförändringarna
skall ske i sådana former att
den enskildes trygghet inte sätts i fara.
Detta innebär emellertid inte att samhället
i varje enskilt fall kan garantera
ny sysselsättning just på den ort där
arbetstillfällena minskar. Målet måste
vara att bereda friställd arbetskraft —
vare sig det gäller jordbrukare eller
andra yrkesgrupper — en så produktiv
sysselsättning som möjligt. Detta kan i
vissa fall kräva en geografisk anpassning.
De omställningsproblem som möter
jordbrukets arbetskraft är således
av samma karaktär som de som möter
andra yrkesgrupper som berörs av
strukturförändringar.

Det är av väsentligt intresse att undersöka
de omställningar som förestår i
olika regioner, bl. a. med hänsyn till
ålderssammansättningen bland jordbrukarna.
Till följd av den höga andelen
äldre jordbrukare kommer en stor del
av sysselsättningsminskningen att ske
genom s. k. naturlig avgång. Den upprustning
av utredningsverksamheten
som skett på länsplanet i samband med
lokaliseringspolitiken ger numera möjlighet
att bättre bedöma även geografiska
variationer i den framtida utvecklingsbilden.

Redan nu kan emellertid förutses att
omställningsproblemen inom såväl jordsom
skogsbruket kommer att bli större
i norra Sverige än i södra och mellersta
delarna av landet. Detta är ett av
skälen till att de lokaliseringspolitiska
stödåtgärderna koncentrerats till norra
delen av landet. Genom de lokalise -

116

Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

ringspolitiska stödåtgärder som samhället
vidtagit sedan år 1963 fram till
i dag beräknas ca 16 000 nya arbetstillfällen
komma till stånd inom det norra
stödområdet.

De flyttningsstimulerande och lokaliseringspolitiska
åtgärderna måste ses
som nödvändiga komplement till varandra.
Behovet av lokaliseringspolitiska
stödåtgärder i glesbygdslänen får inte
— som även bankoutskottet framhållit
— tas till intäkt för att begränsa
omskolnings- och flyttningsbidrag till
de områden där lokaliseringspolitiska
stödåtgärder inte bedöms möjliga.

Slutligen vill jag nämna att arbetsmarknadsstyrelsen
efter samråd med
Iantbruksstyrelsen, parterna på jordbrukets
arbetsmarknad samt jordbrukets
organisationer nyligen utarbetat
ett nytt program för länsarbetsnämndernas
och arbetsförmedlingens arbete
med att underlätta anpassningen och
sysselsättningen för den övertaliga arbetskraften
inom jordbruket. Programmet
innehåller också allmänna riktlinjer
för arbetsmarknadsorganens samverkan
med olika intressenter på jordbrukets
område. Ett liknande program
har antagits för skogsbruket.

Herr talman! Det andra svar som jag
samtidigt vill avge är till herr Göran
Karlsson som har frågat om jag anser
att arbetsmarknadsstyrelsens åtgärd att
förbjuda länsarbetsnämnderna att tills
vidare hänvisa personer under 30 år
till arkivarbete är i linje med de riktlinjer
för den framtida arbetsmarknadspolitiken
som framlagts i proposition
nr 52 och om sådana direktiv till arbetsmarknadsstyrelsen
är att vänta, att
även unga handikappade kan få en möjlighet
att, när arbetsvärden finner det
lämpligt, bli placerade i arkivarbete.

Arkivarbete har i allt större omfattning
blivit ett hjälpmedel inom arbetsvärden.
Av de 2 968 personer som i
mars 1966 var hänvisade till arkivarbete
var 2 653 registrerade inom arbetsvärden.
Arkivarbetena har alltså numera
i första hand blivit en form av skyd -

dad sysselsättning. Trots detta har man
i åtskilliga fall kunnat utnyttja arkivarbete
för praktisk prövning och arbetsträning
och som en förberedelse för
yrkesutbildning och utplacering i arbete
antingen på den öppna marknaden
eller i skyddad sysselsättning. Detta
bör framdeles kunna ske i ökad omfattning
och synes lämpligt just för den
av interpellanten åsyftade gruppen av
ungdomar med huvudsakligen teoretisk
grundutbildning.

Lönebestämmelserna för arkivarbetare
har emellertid medfört svårigheter
när det gällt att placera unga handikappade
i arkivarbete i syfte att bereda
dem arbetsprövning och arbetsträning.
Det har varit angeläget att anpassa ersättningsnormerna
till de regler som
gäller för sådan verksamhet i andra former
samt för yrkesutbildning. Arbetsmarknadsstyrelsen
har därför utarbetat
riktlinjer för en smidigare tillämpning
av bestämmelserna. Under den tid detta
arbete pågått bär den av interpellanten
påtalade inskränkningen i länsarbetsnämndernas
befogenheter vid hänvisning
till arkivarbete gällt. Sedan nya
riktlinjer nu har fastställts får länsarbetsnämnderna
åter hänvisa även personer
under 30 år till arkivarbete. Inskränkningen
har alltså hävts och smidigare
tillämpningsbestämmelser tillkommit.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag vill framföra mitt
tack till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för interpellationssvaret.

I flera avseenden delar jag statsrådets
i svaret framförda synpunkter, bl. a. när
det gäller angelägenheten av att en undersökning
av de omställningsproblem
som förestår i olika regioner kommer
till stånd. Jag uttalar min tillfredsställelse
över att nya program utarbetats
för länsarbetsnämndernas och arbetsförmedlingarnas
arbete för underlättande
av anpassning och sysselsättning av

Onsdagen den 18 maj 1900

Nr 24

117

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

övertalig arbetskraft inom jordbruket.
.lag hälsar också med tillfredsställelse
att programmen utformats i samråd
med jordbrukets organisationer.

Anledningen till min interpellation
är att söka i (len oroande situation som
på många håll ute i landet aktualiserades
när jordbruksutredningen lämnade
sitt betänkande och regeringen gjorde
sin deklaration i samband därmed, en
deklaration som åstadkom oro och olust
inte bara hos jordbrukarna utan också
hos befolkningen i övrigt. Inte minst
kommunalmännen, som har ansvar för
sina bygder och utvecklingen i dem,
har erfarit en känsla av vanmakt inför
det som väntas ske. Den förut intensiva
omställningen med i och för sig stora
problem skall ytterligare påskyndas.

Jag avser inte att här gå in på en
jordbrukspolitisk debatt. Jag vill endast
konstatera att takten i jordbrukets omställning
och rationalisering i hög grad
är en fråga om hur snabbt den undersysselsatta
eller icke fullt produktiva
arbetskraften i jordbruket kan finna
nytt, meningsfullt arbete.

Det skulle alltså vara mer positivt att
närma sig jordbruksproblemet med att
öka sysselsättningsmöjligheterna på rimligt
avstånd från den tidigare hemorten
än att tala om nedbantning, prisdämpning
o. s. v. gentemot jordbruket. Det
skulle också ha varit mera rationaliseringsbefrämjande
att utsätta jordbruket
för konkurrens på arbetskraftssidan genom
att öka arbetstillfällena i jordbruksregionerna
än att tala om en prispress.

Jag delar inrikesministerns uttalande
att de rörlighetsbefrämjande och lokaliseringspolitiska
insatserna skall komplettera
varandra. Men jag saknar i inrikesministerns
svar en klar deklaration
av viljan att i första hand satsa på
de lokaliseringspolitiska åtgärderna.
Frågan har diskuterats så pass mycket i
dag att jag endast skall nämna några
punkter och motivera varför jag tycker
att vi skulle ha fått en sådan positiv
deklaration för lokaliseringspolitiken.

1) När människor blir friställda frågar
de i första band efter arbete på hemorten.
Man frågar alltså i första hand
efter lokaliseringspolitik och i andra
hand efter flyttningsbidrag.

2) Lokaliseringsverksamheten ger nya
sysselsättningsmöjligheter billigare än
omflyttningsverksamheten. Den förstnämnda
bygger nämligen på att i stor
utsträckning utnyttja befintliga resurser,
men omflyttning kräver ny allmän
service.

3) Lokaliseringspolitiken avlastar
övertrycksorterna och motverkar därigenom
överrörlighet, alltför stark —
ibland konstlad — lönespridning och
inflationstendenser. Rörlighetspolitiken
förstärker ofta dessa problem och har
säkerligen sitt ansvar för vår kritiska
ekonomiska situation.

4) Lokaliseringspolitiken når snabbare
den dolda arbetskraften, inte minst
bland kvinnorna.

Det vore mycket intressant att höra
inrikesministerns synpunkter på dessa
problem, framför allt med hänsyn till
lönsamheten för de företag som placeras
på den ena eller den andra platsen,
alltså de företagsekonomiska synpunkterna
på en lokalisering respektive en
omflyttning.

Det är dessutom en annan faktor som
har avsevärd betydelse i sammanhanget.
Det är vilken känsla och inställning en
ort möter i dessa frågor från det allmännas
sida. Erhåller man beskedet att
det endast återstår flyttning för friställd
arbetskraft, då förlamas också den normala
inneboende initiativkraften och
företagsamheten. Då åstadkommes en
alltför brutal omställning med snabbt
raserande av befintliga värden i orten,
vilket inte kan vara samhällsekonomiskt
motiverat. Kan man däremot stimulera
näringslivet i orten med nya injektioner,
då bevaras och förstärkes de normalt
verkande krafterna. Man förhindrar därmed
inte en strukturomvandling, men
den blir sundare och mer positiv.

Även om det givetvis nu är för tidigt
att slutgiltigt uttala ett omdöme om re -

8 Första kammarens protokoll 1966. Nr 24

118

Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

sultatet av den hittills förda lokaliseringspolitiken,
kan man ändå konstatera
att den — av tillgängliga redovisningar
att döma — måste betecknas som
framgångsrik. Där kan man gärna ge
en eloge till regeringen och inte minst
inrikesministern för en allvarlig insats
på detta område. Under åren 1963, 1964
och 1965 har de samlade lokaliseringspolitiska
insatserna kostat staten 120
miljoner kronor i form av beredskapsarbeten
för uppförande av industribyggnader,
cirka 42 miljoner kronor i bidrag
via lokaliseringsstödet samt 71 miljoner
kronor som lån.

Dessa insatser beräknas ge nära
16 000 nya arbetstillfällen. Man får en
uppfattning om storleksordningen, om
man jämför t. ex. med det anslag som
vi i går beviljade till Norrbottens järnverk
— 100 miljoner kronor i stöd och
50 miljoner kronor i lånegaranti — och
som ju ändå inte innebär någon ny
sysselsättning utan endast avser att behålla
den tidigare sysselsättningen.

Därmed har jag inte uttalat någon
negativ inställning till detta anslag. Förutom
dessa 16 000 nya arbetsplatser har
själva byggnadsinsatsen skapat många
sysselsättningstillfällen, och dessutom
får man räkna med att de lokaliseringspolitiska
insatserna blivit ett incitament
till ytterligare företagsamhet i de många
både större och mindre orter som får
del av stödet. Erfarenheterna synes alltså
ha gett vid banden att en ytterligare
satsning på lokaliseringspolitiken skulle
vara lönsam i olika avseenden.

Med hänsyn till utvecklingen inom
jord- och skogsbruk synes stödet böra
utvecklas också i andra områden än
inom norra stödområdet. Jag skulle vilja
fråga inrikesministern, när man kan
förvänta att den nuvarande försöksverksamheten
på det lokaliseringspolitiska
området skall tas upp till prövning, så
att man ur denna försöksverksamhet
kan dra upp nya riktlinjer för tiden
efter den nuvarande försöksperioden.

Herr talman! Jag anhåller att till inrikesministern
få ställa ytterligare en

fråga som väl ligger inom det område
som interpellationen avser men som
särskilt tagits upp i en motion som behandlas
i statsutskottets utlåtande nr
107. Det gäller möjligheterna för kommunerna
att även i fortsättningen medverka
i lokaliseringspolitiskt syfte genom
att för hantverks- och industriföretag
få uppföra industrilokaler som kommunala
beredskapsarbeten. Utskottet
säger som svar på min motion att det
inte bör möta hinder att som beredskapsarbete
få uppföra lokaler för småindustri
och hantverk, som avses för
kollektivt utnyttjande om projektet avser
att endast tillgodose ett behov av
lokal service som det ligger inom den
kommunala kompetensen att tillgodose.
Här erfordras ett klarläggande. Kan
företag som driver tillverkningsproduktion
inrymmas i ett sådant hus?

Jag har fått olika tolkningar av tjänstemän
som har att handlägga dylika
frågor. Det skulle vara synnerligen värdefullt
om kommunerna hade denna
möjlighet och finge behålla den. Det
kan medverka till en rationalisering
och sanering av produktionen. Det kan
stimulera företag till ekonomisk produktion
vilka eljest inte vågar eller kan
använda sig av lokaliseringsstödet i dess
nya utformning. Inte minst för orter
som drabbas av omställningen inom
jordbruket utanför stödområdet vore en
sådan möjlighet önskvärd. Jag vore därför
tacksam om inrikesministern ville
lämna några synpunkter på denna fråga,
och jag vill här uttala ytterligare
ett tack för svaret.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för det klara besked och
positiva svar som han gett på min fråga
om de handikappades placering i arkivarbeten.
Jag skall gärna medge att jag
blev en aning överraskad när jag erhöll
vetskap om att arbetsmarknadsstyrelsen
hade ändrat de då gällande reglerna
och stoppat placering av unga han -

Onsdagen den 18 maj 1900

Nr 24

1 11)

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. in.

dikappade i arkivarbeten. Jag blev så
mycket mera överraskad som det härvidlag
gällde ett statligt verk vilket har
handlat obyråkratiskt och tagit en rad
friska och fina initiativ, och jag är glad
över att verket nu så snabbt ändrat sig
och återgått till den gamla ordningen
att låta handikappade under 30 år placeras
i arkivarbete. Jag vill säga att
jag är tillfredsställd både med arbetsmarknadsstyrelsens
agerande och med
det svar som inrikesministern gett.

Jag vill passa på tillfället att göra ett
par små kommentarer till ett par motioner
i denna fråga som jag har lämnat
in. Först gäller det en motion om arkivarbeten,
som vi har begärt en utredning
om, och det har utskottet tillstyrkt.
Det är bara att notera med glädje. Däremot
har inte riktigt på samma klara
sätt behandlats en annan motion som
avser att man även skulle låta andra få
del av näringshjälpen och därmed sammanhängande
lån än dem som startar
kioskrörelse. Det är väl på det sättet
att man inte bara bör uppmuntra till
investeringar i kiosker. Jag tror det
finns lika stor anledning — och kanske
större — att också sysselsätta sig på
exempelvis verkstadssidan, men som
förslaget nu är utformat kan man inte
få något som helst lån vid sidan om näringshjälpen
när det gäller startandet
av exempelvis en verkstadsrörelse. Utskottet
säger att man kan få låna av
företagareföreningen. Då vill jag bara
notera, att företagareföreningarna ju inte
har någon som helst anledning att
se socialt på de frågor de har att handlägga,
och de som har planer på att starta
en liten rörelse tvingas då tävla med
större företagare om de krediter som kan
lämnas. Det hade varit klokt om arbetsmarknadsstyrelsen
hade fått möjlighet
att bevilja lån även till dem som
startar andra näringar än kioskrörelse.

Vad beträffar motionen om översyn
av bestämmelserna angående invalidbilar
vill jag bara säga att det är
värdefullt att handikapputredningen
kommer att överse bestämmelserna. Den

motion som lämnades i januari månad,
nr 283, avsåg en iindring av de nu gällande
bestämmelserna som hindrar att
de som studerar får bidrag till inköp
av bil, i motsats till vad som gäller dem
som liar förvärvsarbete. Frågan aktualiserades
av ett fall med en gravt handikappad
ungdom som inte kunde tänkas
bli placerad i arbetslivet men som
genom teoretiska studier kunde utbilda
sig och klara sin framtida försörjning.

Nu har man inte velat göra en sådan
översyn omedelbart, utan hänvisar till
handikapputredningen. Eftersom inrikesministern
finns i kammaren vill jag
vädja till honom att inom departementet
själv se på denna fråga. Det finns
nog möjligheter att snabbt lösa den
utan att man behöver invänta handikapputredningens
förslag i ärendet.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det är lämpligt att herr
Johan Olsson kommer ner till departementet,
så kan vi närmare studera vad
den följdfråga han ställde gäller. Om vi
skall behandla den nu, invecklar vi oss
lätt i en diskussion om vad som skall
betecknas som allmän serviceverksamhet
och vad som är industriell tillverkning.

I princip gäller att också ett industrihus
kan uppföras som beredskapsarbete.
Dessutom kan lokaliseringsstöd komma
i fråga för uppförande av en sådan
byggnad i stödområde, om exempelvis
några företagare slår sig samman och
bildar en stiftelse eller ett bolag just i
syfte att bygga ett industri- och hantverkshus.

Herr talman! Låt mig bara göra några
korta randanmärkningar till det som
har sagts under debatten.

Vi behöver inte fördjupa oss i frågor
om stödområdenas utvidgning, eftersom
lokaliseringspolitiken gäller över hela
landet. Den kan punktvis sättas in i de
områden och på de platser där det ter
sig nödvändigt på samma sätt som nu
sker i boråsområdet och som övervägs

120

Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

i karlskronaregionen. Liknande åtgärder
kan komma i fråga också på andra
håll i landet, där det kan påvisas att insatser
är nödvändiga.

Glesbygdsproblemet är föremål för
utredning genom lokaliseringsberedningen.
Utredningen syftar till att så
snart som möjligt ge ett resultat som kan
ligga till grund för vidare åtgärder.

Vad beträffar den kvinnliga arbetskraften
är vår inställning alldeles klar:
vi måste samverka för att komma bort
från ett könsgränstänkande, och vi
måste åstadkomma större likställighet
ute på arbetsmarknaden, men vi måste
gå fram steg för steg för att nå de resultat
som vi eftersträvar.

Jag skulle vilja säga att jag inte tror
att herr Wallmark företräder den mening
som dominerar bland näringslivets
representanter. Han förde fram enligt
min uppfattning mycket långtgående
kritiska synpunkter på en modern arbetsmarknadspolitik.
De var för mig
överraskande, och jag skall vid ett tillfälle
då vi har mer tid på oss gärna ta
upp en debatt med herr Wallmark om
dem.

Jag vill nu bara hänvisa till Arbetsgivareföreningens
och Industriförbundets
remissyttrande över arbetsmarknadsutredningens
betänkande. Jag tror
att detta remissvar bättre återspeglar
vad man inom näringslivet tänker och
tycker om arbetsmarknadspolitiken i
allmänhet. Det heter där »att betänkandet
innehåller, dels en sanktionering av
den nuvarande arbetsmarknadspolitikens
inriktning och praxis, dels en
mängd förslag, som ger arbetsmarknadsmyndigheterna
större spelrum och
ökade befogenheter. Vid en effektiv organisation
och ett omdömesgillt utnyttjande
av de medel som föreslås ställda
till arbetsmarknadsmyndigheternas förfogande
torde utredningens förslag i
stort vara ägnade att förbättra anpassningen
av arbetskraften till förändringarna
på arbetsmarknaden. Organisationerna
accepterar därför i huvudsak utredningens
förslag.»

Detta är ju litet mer balanserade tongångar
än dem som herr Wallmark nyss
framförde om brist på neutralitet i förhållande
till näringslivet och en rad
andra synpunkter som han anförde.

Jag skulle också vilja kommentera
vad herr Wallmark yttrade i fråga om
investeringsfondsmedlens utnyttjande.
Det är inte inrikesministern utan regeringen
som avgör sådana ärenden. Besluten
fattas i finansdepartementet, men
självfallet samarbetar vi.

Frågan gäller naturligtvis om de lokaliseringar
som gjorts med stöd av
investeringsfondsmedel skulle ha kommit
till stånd i annat fall. Så långt vi
kan bedöma skulle de inte ha gjort det.
Det är fråga om Scania-Vabis’ lokalisering
i Luleå, Bultens i Kalix, L. M. Ericssons
i Piteå in. fl. — jag skulle kunna
räkna upp flera.

Här står vi inför en avvägningsfråga:
om inte lokaliseringsbidragen och lånen
är tillräckligt lockande för att stora
företag skall bygga upp filialföretag där
de behövs så väl, skall vi då avstå från
att tillåta företagen att utnyttja investeringsfonderna
dels inom stödområdena,
dels i andra områden såsom kompensation
när företagen så kräver?

Regeringens bedömning bär varit att
det är så angeläget att åstadkomma dessa
lokaliseringar i norr, att vi bör ta på
oss de olägenheter som ligger i att investeringsfonderna
används också i Mellansverige.
Vi har emellertid sökt möta
olägenheterna genom en långtgående begränsning
av byggnadsverksamheten för
att få en kontroll på kostnadsutvecklingen.

Till herr Johan Olsson, som ju har
fått svar på sin interpellation men som
också tagit upp jordbrukspolitiska
spörsmål, skulle jag helt kort vilja säga
att jordbruket ju är en del av vårt näringsliv
och är underkastat i stort sett
samma regler som gäller för näringslivet
i övrigt.

Regeringspartiet har i tre huvudpunkter
angivit hur den framtida jordbrukspolitiken
bör utformas. 1) Jordbruks -

Onsdagen den 18 maj

Nr 21

121

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, ni. in.

politikens långsiktiga syfte skall vara
att skapa ett självbärande svenskt jordbruk
och därmed billigast möjliga livsmedel
för konsumenterna. 2) För att
uppnå största möjliga effektivitet i samhällsekonomien
begränsas jordbruksproduktionen
utan att kravet på försörjningsberedskap
eftersattes. 3) Genom eu
snabb rationalisering skall möjligheter
skapas för jordbrukarna att uppnå eu
tillfredsställande inkomststandard.

Var i dessa tre huvudpunkter finns
det någonting som herr Johan Olsson
kan ha erinringar mot? Detta står ju i
direkt överensstämmelse med vad som
gäller för näringslivet i övrigt. Vi säger
dessutom att vi är beredda att bistå
de människor som friställs inom
jordbruk och skogsbruk på samma sätt
som vi bistår textilarbetare, skoarbetare
och andra som råkat bli friställda.
Det är ändå i många avseenden en väsentlig
skillnad mellan jordbrukarna
och dem som arbetar i industrien och
plötsligt får ett besked om att deras arbete
upphör. Där finns ingen valmöjlighet.
Jag har träffat textilarbetare som
fyra gånger under några år blivit friställda
med beskedet att arbetet var slut
från ett visst datum. Vilken har deras
valmöjlighet varit? Vi har från samhällets
sida sökt att gå in för att ge trygghet
åt dem genom att söka underlätta
omställningen genom omskolning och
omflyttning, om så varit erforderligt.
Det är ju denna politik som vi också är
beredda att bedriva, som jag sade, för
jordbrukarnas område.

I mitt interpellationssvar har jag sagt
att det i långtidsprognosen beräknas att
85 000 jordbrukare kommer att friställas
eller söka sig över till nya uppgifter
under en femårsperiod, inte på grund
av en ändrad prispolitik utan därför
att det pågår en strukturförändring också
inom vårt jordbruk. De av dessa som
vill gå över till andra uppgifter skall få
den omskolning och det stöd av samhället
som erfordras och så långt våra resurser
räcker. Det är ju där som den aktiva
samhällspolitiken kommer in.

De erfarenheter vi har gjort under
1930-, 1910- och 1950-talen visar att arbetstagarna
har en positiv inställning
till hela den strukturförändring som pågår.
Textilarbetarna har sagt att de accepterar
en omställning av näringslivet
som också innebär en nedläggning av
företag, men de gör det under en förutsättning,
nämligen att samhället tar på
sig uppgiften att söka flytta över arbetskraften
till bättre betalda sysselsättningar
genom omskolning och genom
utbildning. Så länge vi har ett expanderande
näringsliv som ger förutsättningar
till en överflyttning av arbetskraft
från låginkomstyrkena till de högre betalda
yrkena, skall vi väl i all rimlighets
namn utnyttja dessa möjligheter.
Vad är i övrigt allt ert tal om nödvändigheten
av att bedriva en aktiv strukturpolitik
som befrämjar den ekonomiska
tillväxten värt, om ni inte är beredda
att medverka i hela denna förändringsprocess?
Jag har blivit förvånad i
dag — jag måste säga det — när jag har
lyssnat först till fyra talare från jag höll
på att säga Mittens rike men i själva
verket från mittenpartierna som alla
vände sig mot att vi går in för att angripa
låglöneproblemet med de medel
som ligger i att vi erbjuder också icke
arbetslösa från låginkomstyrkena möjligheter
till utbildning för att de skall
kunna övergå till bättre betalda arbetsuppgifter.
Då kommer herr Jacobsson
här upp i talarstolen och säger: »Tänk
om städningen plötsligt upphör här i
riksdagshuset, och tänk om inte postens
personal bär ut brev och tidningar och
om inte SJ-tågen går o. s. v.!» Men detta
är ju ett nonsensresonemang, ty om
det gäller uppgifter som är nödvändiga,
får vi anpassa inkomstläget för dessa
grupper så att vi också får tillräckligt
med personal för dessa uppgifter. Det är
hela tiden ett konkurrensproblem. Vi
måste se till att de uppgifter som är
nödvändiga också utförs, och vi får
finna oss i att betala en ersättning åt
dessa grupper som svarar mot våra möjligheter
att få tillräckligt med personal.

122

Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

Har herr Jacbosson verkligen någonting
att invända mot en sådan politik eller
en sådan strävan som ju betyder att
vi får medverka till att lyfta låginkomstgrupperna
från de inkomstlägen, i vilka
de befinner sig? Resonemanget föreföll
mig utomordentligt reaktionärt. Jag tror
dock inte att herr Jacobsson innerst inne
riktigt menade vad han här framförde
utan kom in på något av ett sidospår,
där han ville göra gällande att
det fanns vissa industrier inom låginkomstområdet
som tillhörde de nödvändiga.
Jag är beredd att acceptera
det, men jag vill inte acceptera metodiken
för att behålla dem, nämligen att
samhället inte på något sätt skulle medverka
i en utveckling där dessa grupper
får bättre förutsättningar och större
möjligheter till en högre inkomst. Det
är ju på det sättet vi skapar den valfrihet
som vi eftersträvar och som ligger
i hela programuppläggningen bakom
våra förslag.

Jag skall, herr talman, stanna vid detta,
ty jag är medveten om att oron i
kammaren efter hand blir allt större, och
det man har att framföra kanske inte
blir så väl mottaget. Jag har dock inte
kunnat underlåta att göra dessa randanmärkningar
till något av det som förekommit
från denna talarstol tidigare i
dag.

Under detta yttrande hade herr förste
vice talmannen uppstått och avlägsnat
sig, varvid ledningen av kammarens
förhandlingar övertagits av herr
andre vice talmannen.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall försöka hålla
mig inom den tillåtna tiden och väl det.
Inrikesministern säger, att jag företräder
en egen uppfattning, när jag tar
upp frågan om strukturpolitiken. Han
citerar Arbetsgivarföreningens och Industriförbundets
remissyttrande. Ja,
herr talman, jag har också tillgång till

detta. Det sägs där bl. a. »Enligt organisationernas
uppfattning borde en utförlig
diskussion om arbetsmarknadspolitikens
mål ha föregått förslagen till utformning
av de arbetsmarknadspolitiska
medlen. På denna punkt motsvarar
betänkandet icke de förväntningar som
kan ställas. Ifrågavarande avsnitt av
betänkandet är av mer allmänt resonerande
karaktär och innehåller få utgångspunkter
för konkretiseringar. Organisationerna
anser frånvaron av totalkalkyler
vara en beklaglig brist i utredningen.
Detta försvårar i flera avseenden
ett ställningstagande till betänkandet
i dess helhet.»

Så där helhjärtad är väl inte anslutningen,
men det väsentliga — och det
framgick väl av mitt tidigare anförande
— är att hela denna nya strukturpolitiska
syn på arbetsmarknadspolitiken har
kommit in i inrikesministerns proposition,
och den har i stor utsträckning
tillskapats på departementet. Det är just
den jag vänder mig emot, i det att man
vill ta arbetsmarknadsorganen som ett
instrument för detta.

Vi är helt överens om att näringslivet
strukturmässigt undergår en omvandling.
Jag tror också att vi är helt överens
om att så skall ske. På den punkten
delar jag alltså statsrådets uppfattning,
men det avgörande är att arbetsmarknadsorganen
skall vara aktivt arbetande;
de skall vara styrande. Det är den
uppgiften som jag menar är felaktig, ty
därmed har man förvandlat de neutrala
arbetsmarknadsorganen till ett instrument
för ett— vi får väl lov att säga -—■
politiskt handlande, eftersom de arbetar
under en regering. Det kommer vi
inte ifrån, och jag är övertygad om att
tveksamhet kommer att uppstå om detta
ute på fältet, dvs. inom näringslivet.

När statsrådet sedan talar om investeringsfonderna,
förstår jag fuller väl
att det är ett utomordentligt medel att
locka företag. Mitt eget företag namngavs.
Jag vill dock framhålla att de
medel som det fick gavs före den 1 juli
år 1965, d. v. s. innan de nya regler som

Onsdagen den 18 maj 1966

Nr 24

123

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, ni. m.

riksdagen antagit kom till. Det är vad
som hänt därefter som kan vålla funderingar
och betänkligheter. Att det finns
företag som är intresserade av detta
sammanhänger ju med det utomordentligt
förnämliga stöd de får. Det ges inte
bara i form av lokaliseringsbidrag, utan
vi har också omskolningsbidrag som
uppgår till ungefär 7 000 kronor per
person. Jag bär granskat åtminstone
den mekaniska branschen tämligen ingående.
Jag har en förteckning på vartenda
företag, och jag tror den siffran är
ganska korrekt. Men i detta svåra val
menar jag att det är så lätt att med den
politiska press, som regeringen utsätts
för, använda detta instrument fel så att
konkurrensen snedvrids. Då är det bättre
att inte använda det alls.

Får jag sedan bara göra en liten kommentar
till den diskussion som fördes
om byggnadsverksamheten. Utskottets
ärade talesman tyckte det var egendomligt
att det blev en borgerlig samling
omkring utredningens förslag. Herr Andersson
har här i kammaren en högt
ärad socialdemokratisk kollega som
också varit med och föreslagit detta.
Det egendomliga är väl snarast att
det inte blev en enhällig uppslutning
omkring förslaget.

Till slut, herr talman, tar jag fasta på
vad inrikesministern säger, att vid ett
lämpligt tillfälle skall vi ta upp en ordentlig
diskussion om strukturrationaliseringen
och de olika medel som skall
användas i det sammanhanget. Det kanske
kan bli vid en interpellationsdebatt
till hösten.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep) kort genmäle: Herr

talman! Jag skall inte gå in på
jordbrukspolitik den här gången heller.
Jag vill bara säga att allmänheten
och jordbrukarna dock har bibringats
den uppfattningen av regeringens utspel,
att regeringen har en negativ inställning
till jordbruket i dess nuvarande
läge. De båda punkterna i promemo -

rian, som talar om att prisutvecklingen
på jordbrukets produkter skall dämpas
och att det skall bli billigare smör,
mjölk och socker har haft denna inverkan.
Jag menar att vi i stället skulle
ha sökt få en positiv attityd till dessa
problem. Hade vi i stället kunnat erbjuda
sysselsättningsmöjligheter på rimligt
avstånd från jordbruksområdena, skulle
vi ernått den strukturomvandling vi vill
åstadkomma inom jordbruket.

Vad gäller låglönegrupperna tror jag
också att en aktiviserad lokaliseringspolitik
skulle verksamt bidra till att
stärka låglönegruppernas ställning. Vi
bär i dag en stark spänning mellan
övertrycksområden och lågtrycksområden.
Lokaliseringspolitiken skulle verksamt
sänka övertrycket i högtrycksområdena
och stärka även låglönegruppernas
ställning ute i landet. Jag tror det
är ett av de effektivaste medlen att skapa
en balanserad arbetsmarknad och
förbättra låglönegruppernas situation.

Man talar här om att vi måste ha en
rörlig arbetsmarknadspolitik för att
åstadkomma den strukturomvandling
som vi behöver för att kunna hänga med
i utvecklingen. Jag frågar mig: Är inte
det strukturomvandling, när man t. ex.
placerar 300 kvinnor i meningsfyllt och
ekonomiskt givande arbete i Ljusdal?
Det gäller alltså kvinnor som tidigare
bara sysslat med hushållsarbete och nu
blir friställda i hemmet. Är inte det en
strukturomvandling som vi eftersträvar
och som man kan åstadkomma med lokaliseringspolitik?
Man kan ta många
exempel på detta.

När man liksom vi har vissa betänkligheter
mot en alltför stark omflyttningspolitik
— vi har inte varit negativa
till den och jag tror den måste till
i viss mån — beror det på att vi anser
att man i första hand bör satsa på lokaliseringspolitiken.

I det sammanhanget har det sagts någon
gång att vi måste ta till denna omflyttning
av arbetskraft bl. a. länsvis
som ett stöd för lokaliseringsåtgärderna
inom stödområdet. Det är jag visst

124

Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

med om. Men jag har fått uppgifter
i dag som tyvärr visar att under 1964
bara 22 procent av dem som fick starthjälp
flyttade inom hemlänet, medan 78
procent flyttade ut ur länet. 1965 var
tendensen ett par procent bättre.

Huvudparten av dem som flyttar med
hjälp av rörlighetsfrämjande åtgärder,
flyttar alltså från de områden, där lokaliseringsinsatser
erfordras.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Inrikesministern säger
att det är nonsens att tala om låglönegrupper
på det sätt som jag har gjort.
Jag känner mig överraskad över det
upprörda tonfall som herr statsrådet
ansåg sig böra anslå i anslutning till
detta resonemang. Vi har dessa låglönegrupper
som ligger på den nedre delen
av löneskalan men som ändå har att
fullgöra viktiga samhällsfunktioner. Jag
kan inte förstå annat än att de svårigheter
som man bär inom vissa statliga
områden, inte minst inom postverket
som nästan dagligen annonserar efter
folk, måste bero på att dessa grupper befinner
sig i ett löneläge som innebär
svårigheter att rekrytera folk till dessa
för oss allesammans så utomordentligt
viktiga samhällsfunktioner.

Nåja, säger statsrådet, då får vi höja
lönerna. Detta är sannolikt en mycket
verksam utväg. Såvitt jag förstår representerar
vi två diametralt motsatta
principer i detta fall. Jag och mina meningsfränder
företräder och propagerar
för den fria konkurrensen på arbetsmarknaden,
regeringens linje är att genom
statlig dirigering försöka leda
strömmarna på arbetsmarknaden, i
första hand till de högavlönade arbetsområdena,
för att som man säger ge arbetstagarna
större inkomster. Måste inte
detta samtidigt med nödvändighet
innebära att man tömmer låglönesektorerna
och förvärrar situationen på de
områden som redan nu har betydande
svårigheter?

Jag vill fortfarande hävda att den fria
konkurrensen måste få tillfälle att verka
och att arbetstagarnas eget fria val måste
få fälla utslaget på arbetsmarknaden.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! I fullt medvetande om
det allmänna önskemålet i kammaren
att detta plenum inte skall räcka så
länge till skall jag bara ta upp några
saker i statsrådets anförande.

Visserligen blev jag inte av herr statsrådet
direkt utpekad såsom herr Jacobsson
blev när det gällde låglönegrupperna
och beskylld för den cynism
som väl herr statsrådet där ville utläsa,
men jag vill i alla fall säga några ord
om detta. Det är från centerns sida
fullt klart, det har jag tidigare framhållit
och det framgår av vår partimotion,
att arbetsmarknadspolitiken bör
främja en strukturförändring som påskyndar
produktivitetsökningen. Det
finns ingen oenighet på den punkten.

Vad man har anledning att reagera
emot är uttalandena om en generell utmönstring
av låglöneföretag — att man
i dag skall bestämma sig för vilka sektorer
av näringslivet som inrymmer låglöneföretag.
Detta är oerhört vanskligt
och till och med mycket farligt. Vad vet
vi om framtiden? Situationen för de
företag som är aktuella är inte alla gånger
så lysande. En del har kommit efter
i effektiviseringsutvecklingen, andra
drabbas hårt av utländsk konkurrens.
Det är mycket som tyder på att det rätt
snart kommer att ske en utjämning av
kostnadsläget mellan olika länder, och
då upphör en del av dessa svårigheter.
Vi måste dock vara medvetna om att
produktionen från dessa företag inte
kan undvaras.

Vi vill därför klart och tydligt säga
att utmönstringen, liksom en giftstämpel,
på vissa företag är oacceptabel. I
stället — och där kommer den stora
skillnaden mellan vår syn och socialdemokraternas
— bör enligt vår me -

Onsdagen den IN maj 1 !)(>(>

Nr 24

125

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

ning näringspolitiken och lokaliseringspolitiken
svara för huvudarbetet när
det gäller att lösa detta problem. Jag
tror, uppriktigt sagt, inte att en arbetsmarknadspolitik
-— hur den än utformas
— som väl ändå måste betyda att
människor kommer att animeras att
flytta löser dessa problem. Det kommer
förmodligen att finnas låglöneföretag,
kanske inom andra branscher, om några
år. Vad har man då nått för resultat på
sikt?

Vi bör alltså medverka till att göra
de här företagen produktiva. Jag skulle,
herr talman, om jag har någon sekund
kvar — den röda lampan lyser inte —
vilja ställa en fråga till statsrådet: Vad
menar herr inrikesministern med uttrycket
att arbetsmarknadspolitiken
skall vara ett aktivt medel i strukturomvandlingen?
Jag hoppas att detta
icke innebär en dirigering och en koncentration,
men jag vill gärna ha ett
svar.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Gustafsson sade i
ett anförande tidigare — omedelbart
efter herr Birger Andersson — att
han var ingen popularitetsjägare, och
det tror jag nog att det ligger någonting
i. Jag skulle bara litet skämtsamt vilja
säga att det är inte nödvändigt att man
bosätter sig i talarstolen för det.

Får jag sedan gå in på ett par repliker.
Herr Wallmark kom in på frågorna
om arbetsmarknadsstyrelsens roll
och sade att arbetsmarknadsstyrelsen
skall verka styrande på näringslivets
område. Var någonstans står det? Följande
skulle jag tro är utgångspunkten
för herr Wallmark: Principiellt bör det
vara arbetsmarknadsorganens uppgift
att ge arbetskraft som inte kan få tryggad
försörjning i sin anställning hjälp
att övergå till arbete som erbjuder bättre
utkomstmöjligheter —- alltså valfrihetsaspekten
— och därmed blir arbetsmarknadspolitiken
en pådrivande kraft
för strukturförändringen. Det är ju
detta som man här har uttalat sig om.

Beträffande investeringsfond smedlen
skall jag bara säga att om Scania-Vabis
kom inom den tid då investeringsfonderna
fick användas i stödområdet, så
utesluter det ju inte möjligheterna.
Författningen ger möjlighet att använda
investeringsfondsmedel också efter
den tidpunkten, och det är ju det som
gjorts i det här sammanhanget.

Till herr Jacobsson skulle jag vilja
säga att för min del tyckte jag att herr
Jacobsson inte ville förstå vad som är
innebörden i vårt förslag beträffande
låginkomstgrupperna. Konkurrensen
får bli avgörande såsom inom andra
områden. Företag som inte klarar sig i
konkurrensen kommer att slås ut, precis
så som skett inom textilområdet.
18 000 människor har blivit friställda
under en period av 10—15 år. De har
gått över till andra uppgifter — jag hoppas,
som jag sade tidigare, mera lönsamma
sådana. Frågan är bara om vi kan
komma något före i tiden i våra bedömningar
av vad som kan komma att inträffa
inom skilda områden och i god
tid söka möta utvecklingen.

Till herr Johan Olsson skall jag bara
helt kort säga att vi inte behöver gå in
i någon jordbrukspolitisk debatt här.
Jag har angett de tre avgörande huvudpunkterna
i vårt partis utspel i jordbruksfrågan.
Det ligger alltså helt i linje
med vad som berör andra näringsområden.
Herr Johan Olsson säger att
allmänheten har fått en annan uppfattning.
Ja, herr Johan Olsson skulle ju
kunna hjälpa till genom att sprida en
objektiv upplysning om vad som verkligen
står i det programutspel som vi
har gjort.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag befinner mig för
närvarande icke i talarstolen.

Jag vill till inrikesministern säga att
han nog var den siste jag hade väntat
skulle uttala sig på det sätt som han
gjorde om bosättning i talarstolen. Dessutom
vill jag framhålla att det på -

126

Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

stående inrikesministern gjorde om att
jag hade talat om popularitet är helt
felaktigt, vilket protokollet kommer att
visa.

Jag hoppas också, herr talman, att
kommarens ordningsstadga fortfarande
gäller.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Jag skall inte stanna här
så länge att jag blir indragen i dialogen
mellan statsrådet Johansson och
herr Nils-Eric Gustafsson om bosättning,
utan jag skall begränsa mig till ett
mycket kort anförande om en fråga som
vi har framfört i vårt motionspar I: 663
och II: 814, som behandlar arbetsmarknadspolitiska
frågor och lokaliseringspolitiken.

Vi har bl. a. föreslagit ett ökat statligt
ingripande och en samordnad statlig
ledning i form av inrättande av ett
särskilt arbetsdepartement, som skulle
handha industri-, arbetsmarknads- och
näringslivsfrågor. Vi anser detta vara
motiverat framför allt med vad vi anfört
om behovet av att arbetsmarknadspolitiken
inordnas i en allmän ekonomisk
politik under samhällets ledning.

När statsutskottet avstyrker detta förslag
sker det enligt min mening med en
mycket underlig motivering. Utskottet
konstaterar bara att det »bör ankomma
på Kungl. Maj:t att ta initiativet till
ändringar i departementsindelningen
därest så anses påkallat». Utskottet tar
alltså inte ställning i sak utan konstaterar
bara att det ankommer på Kungl.
Maj:t att ta initiativ till ändringar i departementsindelningen.

För att belysa att det som jag har sagt
inte är tankegångar som är begränsade
enbart till vårt parti kan jag hänvisa
till vad SSU:s ordförande Ingvar Carlsson
skrev i Tiden nr 2 i år beträffande
den ekonomiska planeringen av vårt näringsliv,
där han finner det »betänkligt,
om den alltmer omfattande planeringen
automatiskt utövas av ett fåtal
bankgrupper, vars företrädare är poli -

tiskt oåtkomliga. Detta innebär ju att
allmänheten saknar insyn, kontroll och
framför allt varje form av möjlighet till
demokratisk påverkan.»

Ingvar Carlsson säger vidare på ett
annat ställe i artikeln:

»Den internationella utvecklingen
kommer dock under slutet på detta årtionde
och under 70-talet att leda till en
ännu starkare koncentration. För att effektivt
kunna tillvarata den enskildes intressen
som konsument och löntagare
är det nödvändigt, att de politiska instanserna,
i första hand regering och
riksdag, stärker sina positioner gentemot
det ekonomiska livet. Ingripanden
skall kunna göras mer resolut, en mera
direkt planering blir nödvändig, önskvärda
rationaliseringsåtgärder skall inte
blott kunna stimuleras utan också
tvingas fram.

I detta syfte bör ett särskilt departement
för industri-, näringslivs- och arbetsmarknadsfrågor
inrättas. Paradoxalt
nog saknar vi ett sådant medan
jordbruksdepartementet lever vidare. I
samband med inrättandet av ett industridepartement
bör en översyn av den
privata kapitalmarknadens funktion,
uppgifter och struktur göras.»

Dessa synpunkter sammanfaller rätt
mycket med vad vi säger i vår motion,
nämligen att »samhället måste i högre
grad styra den ekonomiska utvecklingen
och i överensstämmelse därmed förändra
ägoförhållanden, beslutanderätt
och förvaltningsformer inom näringslivet,
om man skall komma till rätta med
de brister som var anledning till riksdagsbeslutet
1964 och är motiveringen
även till det förslag som nu föreligger.»

Jag har velat begränsa mig till endast
denna punkt i vår motion med hänsyn
till den stämning som kammaren nu
befinner sig i och skall be att få återkomma
med yrkanden senare.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
yttrade:

Bland annat med beaktande av att flyget
kl. 20.45 till Norrland i dag inställts

Onsdagen den 18 maj 1900

Nr 24

127

Ant. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, in. m.

och norrlandsrepresentanterna med
längst resor därför måste lämna plenisalen
redan omkring kl. 10.00 för att
medhinna flyget kl. 10.45, avser jag att
föreslå kammaren att avbryta förhandlingarna
i dag senast kl. 10.00. Detta
medför att det nu föredragna bankoutskottets
utlåtande nr 27 och statsutskottets
utlåtande nr 107 liksom övriga
ärenden på föredragningslistan ej
hinner slutbehandlas i dag utan först
på tisdag i nästa vecka.

Jag vill erinra om att plena nästa
vecka hålles

på måndag kl. 10.00 bordläggningsplenum,

på tisdag kl. 10.30 arbetsplenum,

på onsdag kl. 10.00 arbetsplenum,

på torsdag kl. 10.30 frågestund och
arbetsplenum,

på fredag kl. 11.00 arbetsplenum.

Ledamöterna bör tills vidare räkna
med att kvällsplenum kan bli erforderligt
samtliga dagar tisdag—fredag.

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! Det är ett detaljproblem
i lokaliseringspolitiken som jag helt
kort vill uppmärksamma, en detaljfråga
av central karaktär.

I motionerna I: 543 och II: 675, som
behandlas i bankoutskottets utlåtande
nr 27, har begärts utredning och förslag
om de åtgärder som bör vidtagas
för att befolkningen i landets glesbygder
på ett rättvist sätt skall få del av
det stigande välståndet och erbjudas
en tillfredsställande kulturell service.
Detta önskemål har motionsvis framförts
ett par år och tillstyrktes även förra
året av utskottet. På grund av kamrarnas
skiljaktiga beslut i ämnet föll
emellertid förslaget om utredning.

Motionerna har uppmärksammats såväl
av planeringsråden som av lokaliseringsberedningen.
Jag vill särskilt peka
på den forskning om glcsbygdsproblematiken
som genom inrikesdepartementets
försorg har inletts av den geografiska
institutionen vid universitetet i

Umeå, under professor Erik Bylunds
ledning. Jag är övertygad om att denna
typ av forskning — som bl. a. berör
samhällsplaneringens många frågeställningar
— kommer att ge ett verkligt underlag
till de förslag och åtgärder för
hjälp åt våra glesbygder som har efterlysts
från många håll. Det finns därför
all anledning att ekonomiskt stödja och
slå vakt om denna på sätt och vis nya
typ av forskning.

För närvarande finns en forskargrupp
uppe i Tornedalen — med bas i övertorneå
— där man genomför byaundersökningar
på såväl den svenska som den
finska sidan för att få en uppfattning
bl. a. om förutsättningarna för att byarna
skall kunna fortleva i en rationaliserad
form. Denna forskning har redan
fått internordisk prägel — det är alltså
en upptakt till internationell forskning
på området — med sociologer från Helsingfors,
folklivsforskare från Jyväskylä
och geografer från Uleåborg. I
Lycksele arbetar en studentgrupp med
glesbygdsundersökningar. Den geografiska
institutionen vid universitetet i
Umeå bedriver konstant en glesbygdsforskning.

Min avsikt med detta inlägg, herr talman,
är endast att rikta de anslagsgivande
myndigheternas uppmärksamhet på
denna nyligen startade forskning, som
enligt min åsikt behöver ordentliga anslag
för att uppgifterna skall kunna fullföljas;
detta sista sagt med adress till
inrikesdepartementet!

Eftersom glesbygdens problem nu är
under vetenskaplig bearbetning anser
jag som motionär, att glesbvgdsproblematiken
verkligen på allvar har uppmärksammats,
och tar därför utskottets
avslagsyrkande visavi motionen med
fattning.

Fröken RANMARK (s):

Herr talman! Enligt långtidsutredningen
räknar man med att fram till
1970 antalet barn i skolåldern och antalet
pensionärer kommer att stiga snab -

128

Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

bare än antalet människor i de yrkesverksamma
åldrarna. Samtidigt kommer
efterfrågan på arbetskraft att vara
hög. Under sådana förhållanden synes
det mig angeläget att man tar vara på
den outnyttjade kvinnliga arbetskraft
som vi har.

I februari förra året fanns 185 000
kvinnor, gifta och ogifta, som önskade
arbete på hel- eller deltid.

Även om man räknar med en årlig invandring
av utländska arbetare är det
dock kvinnorna som kommer att utgöra
vårt huvudsakliga tillskott på arbetskraft.
Det är en betydelsefull uppgift
för arbetsmarknadspolitiken att underlätta
för de kvinnor som så önskar att
komma in i produktionen. Härvidlag
spelar också de lokaliseringspolitiska
åtgärderna en mycket stor roll.

Med tanke på kvinnornas betydelse på
dagens och morgondagens arbetsmarknad
torde det vara de förra året tillsatta
planeringsrådens speciella uppgift att
beakta kvinnornas situation och på ett
annat sätt än hitintills aktivt bidraga
till att kvinnorna bereds arbetstillfällen,
på samma differentierade urvalsjasis
som männen. Det räcker nämligen
inte med att »manlig» industri kompletteras
med arbetstillfällen som enligt traditionell
uppfattning anses speciellt
lämpliga för kvinnor. — Vi måste se arbetsmarknaden
som en helhet och slopa
könsgränserna.

Bankoutskottet säger i sitt utlåtande
nr 48 år 1964 med anledning av ett par
motioner att en helhetssyn över arbetsmarknaden
och dess problem måste
komma till stånd och att gränserna mellan
»manlig» och »kvinnlig» sysselsättning
elimineras, om lokaliseringspolitiken
skall få de allmänsyftande verkningar
som förväntas.

Av vad man hittills kunnat utröna
har rekryteringen av kvinnor till industriföretagen
varit av relativt blygsam
omfattning. Arbetsmarknadsstyrelsen
och länsarbetsnämnderna har vid några
större industriföretag — sammanlagt
146 företag — gjort en undersökning

om företagens planering och erfarenhet
av kvinnlig arbetskraft i s. k. manliga
yrken. Av denna undersökning framgår
bl. a. att det genomsnittliga antalet uppgifter
per företag i vilka kvinnor sysselsätts
syns vara litet. Det framgick även
av de uppgifter som företagen ombads
ange vad gäller planeringen av fler arbetsuppgifter
för kvinnor. Av 84 företag,
som uppgivit sig ha planer på att
rekrytera fler kvinnor, räknar 55 företag
med att anställa kvinnor i en å två
uppgifter, medan endast 29 företag som
sysselsätter 18 procent av hela arbetarantalet
vid de 146 företagen planerar
att rekrytera kvinnor till tre eller fler
uppgifter. De nämnda företagens erfarenheter
av kvinnlig arbetskraft är genomgående
goda.

Förutom de tidigare nämnda 185 000
kvinnor som önskade arbete kan man
räkna med en dold arbetslöshet bland
kvinnorna. Siffrorna över antalet arbetssökande
hos arbetsförmedlingarna
ger ingen tillförlitlig bild av den faktiska
kvinnliga arbetskraftstillgången.
Många kvinnor underlåter att anmäla
sig till arbetsförmedlingen eftersom de
bedömer sina möjligheter att få arbete
som små eller obefintliga.

Vi motionärer anser det värdefullt att
tillförlitligare siffror beträffande den
kvinnliga arbetskraftstillgången skall
kunna komma fram för bedömningen
av de steg som bör tas i samhällets och
kvinnornas eget intresse.

Jag kommer senare, herr talman, att
i anslutning till statsutskottets utlåtande
nr 107 yrka bifall till motionerna
1:628 och II: 783. Vi hemställer i motionerna
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :.t begära en utredning
om möjligheter och metoder att fortlöpande
få en redovisning av den dolda
arbetslösheten bland kvinnorna och
kontakterna mellan arbetsförmedling
och de latent arbetslösa kvinnorna jämte
en regelmässig redovisning av utvecklingen
av lokaliseringsstödet samt
den nyanställda arbetskraftens fördelning.

Onsdagen den 18 maj 1900

Nr 24

129

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! .lag är nära nog pinsamt
medveten om att jag frestar kammaren.
Jag har av en prominent ledare
av kammaren blivit niira nog hotad till
livhanken, och vi har ju vidare från
högsta ort fått en anvisning om att »inte
stå här och hänga i onödan».

Det är emellertid ett par inlägg i debatten
som jag inte gärna kan låta gå
förbi utan någon kommentar. Dit hör
det som herr Adolfsson nyss hade att
säga om situationen i Älvsborgs län.
Jag kanske inte behöver tala om att
jag hor i det länet. Jag känner det och
gör t. o. m. anspråk på att känna det
bättre än herr Adolfsson. Han berättade
att vi har tre krisområden — vi har
boråsområdet, vi har trollhätteområdet
och vi har Dalsland. Jag skall inte
bestrida det, tv det finns anledning att
hålla på att det är problem att lösa i
alla tre delarna, men jag skulle vilja
säga ett par saker som gäller Dalsland.

Dalsland har länge varit ett avfolkningsområde,
och det har så småningom
spritt sig en defaitism i det landskapet
som varit allt annat än nyttig.
För några år sedan dristade jag mig
därför att i Älvsborgs läns landsting
väcka en motion med begäran om ett
anslag för att få till stånd en ordentlig
utredning angående Dalslands framtidsutsikter.
Motionen bifölls, landstinget
beviljade pengarna, och utredningen har
sedan verkställts. Utredningen har kartlagt
situationen för näringslivet, för
jordbruket, för skogen, för industrien,
för turismen, för trafiken — enkannerligen
kanaltrafiken — och allt annat
som sammanhänger därmed liksom naturligtvis
också bebyggelsen, framför
allt tätorternas existens.

Utredningen har haft ett utomordentligt
värde när det gällt att inaugerera
den nya lokaliseringspolitiken i Dalsland.
Södra delen av Dalsland tillhör
nämligen det norra utvecklingsområdet.
Den som känner Dalsland, herr Adolfsson
— jag vet inte om herr Adolfsson
är inne i kammaren, men jag hoppas att

det är någon som vill vidarebefordra
detta — vet nämligen att där har skett
en total förändring. Jag tror att jag vid
ett annat tillfälle har berört detta i
kammaren, men jag vill upprepa det på
nytt. I Dalsland har defaitismen förbvtts
i en betydande grad av optimism,
som inte minst tagit sig uttryck i den
kommunalpolitik av mera aktivt slag
som där förts. Hur hette det förut när
man talade med dalslänningar om olika
spörsmål inte minst på det kommunalpolitiska
planet? »Ja, det tjänar ingenting
till, det klarar vi inte, det kan vi
inte, det blir ingen som har någon
glädje av det», och annat i samma stil.
I dag har man en viss grad av optimism.
Man har börjat inse att statsmakterna
intresserar sig aktivt för en bygds bestånd,
såsom sker med Dalsland.

Det bör också sägas att i det av herr
Adolfsson uppräknade andra katastrofområdet,
nämligen textilområdet i Sjuhäradsbygden,
har det också skett en väsentlig
förbättring. Men jag vill gärna
framhålla, att där har aldrig rått någon
defaitism i så måtto att man utan vidare
har varit beredd att slå vantarna i
bordet och lägga ned sin rörelse.

Låt mig berätta historien om en av
mina personliga vänner, som har ett av
bygdens större textilföretag — alltså en
riktig textilfabrik. Han hade för ett par
år sedan gjort en kalkyl för det kommande
årets drift och konstaterat att
det inte fanns ekonomiska möjligheter
att driva företaget på det sätt som
skedde.

Han sökte upp mig en dag för att resonera
om vad han skulle företa sig.
Han hade klart för sig att han måste
rationalisera processen, så att han kunde
finansiera driften i fortsättningen.
Det blev resa till Amerika och inköp av
nya maskiner till mycket betydande
kostnader. Men han sade, att det fanns
ett krux i det hela, och det var ett svårt
krux: »Jag måste för att klara dessa
inköp och kunna använda automationen
och rationaliseringen friställa inemot
100, kanske ännu fler, anställda.

130

Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

Vad skall det bli av de människorna?»

I dag är operationen genomförd. Det
har skaffats ny sysselsättning åt de friställda
tack vare fabriksledningens och
kommunens åtgärder och allt artar sig
väl. Med detta exempel vill jag bara
visa att ingen har legat på latsidan —
tvärtom har den kända knalledoniska
företagsamheten firat triumfer.

Jag tycker att det är hårt, när en
företrädare för denna kammare står
upp och konstaterar att det är ett katastrofområde
och framställer det på ett
sådant sätt som om alla möjligheter att
driva det vidare skulle vara förlorade.

Ärade kammarledamöter! Det är inte
på det sättet. Men det hindrar inte att
man med tillfredsställelse hälsar det som
skett och att området kan få en ny injektion.
Jag är övertygad om att den
kommer att tillvaratas på bästa möjliga
sätt och att den kris som nu varit för
handen kommer att gå över. Jag tycker
inte att man skall uttala sig så förnedrande
om Älvsborgs län som här
skett. Jag protesterar mot det, ty jag vet
litet bättre.

Sedan skulle jag vilja säga några ord
till herr Palm som har tittat ned från
sin stockholmska parnass och uttalat
sitt anatema över den lilla röda stugan
— den där lilla röda stugan, som bevars
skulle vara liksom sinnebilden för
centerpartistiskt tänkande och handlande,
inte minst i lokaliseringspolitiken.

Vi står snart inför en period, när
hundratusentals människor kommer att
söka sig ut till något som man skulle
kunna kalla för den lilla röda stugan.
Kanske till och med herr Palm finns
med i den kön! Det vore naturligtvis något
fruktansvärt, men jag förutsätter att
herr Palms stuga skiljer sig från övriga
på det sättet att det finns vita knutar
också och vita fönsterbräden, så att
idyllen blir fullständig.

Jag trodde att vi hade passerat den
tiden, när det för framstående socialdemokrater
var opportunt att ta fram ett
sådant resonemang i en debatt om lokaliseringsfrågorna.
Vem har talat om den

lilla röda stugan? Det är inte vi. Det är
herr Palm!

Jag skulle vilja ställa denna fråga
till herr Palm: Skulle det inte kunna
vara angeläget att det funnes människor,
som kunde vårda den lilla röda stugan
även under den tid som herr Palm inte
är där, nämligen på vintern och under
icke semestertid, så att den fanns kvar
nästa gång han kom dit? Kunde det inte
t. o. m. få finnas en och annan människa
kvar i bygden, som kunde förse herr
Palm med en mjölkskvätt när det behövs
till barnen, förse herr Palm med
erforderliga varor från butiken, när det
behövs o. s. v.? Kanske man till och
med skulle kunna acceptera idén om
den röda stugan!

Herr JOHANSSON, TAGE, (s):

Herr talman! Bara en mycket kort
kommentar till den del av statsutskottets
utlåtande som rör anslagen till arbetsprövningsavdelningar.

Utskottets förslag är en kompromiss
mellan nu gällande bestämmelser och
vad som föreslogs i propositionen. Även
om jag beklagar att utskottet inte kunnat
förorda oförändrade bestämmelser,
skall jag inte ta upp någon diskussion
eller argumentering om alla de skäl som
finns för att behålla nuvarande regler.

Vad som är allvarligt är, enligt min
uppfattning, att utbyggnaden av arbetsprövningsavdelningar
förmodligen kommer
att ske i en väsentligt långsammare
takt än vad som är önskvärt och vad
som skulle ha skett om staten betalat
kostnaden som hittills. Utskottet säger
emellertid ingenting om de överenskommelser,
som finns mellan berörda huvudmän
och staten angående de prövningsavdelningar
som redan är startade.
Jag tolkar detta — och det var därför
som jag begärde ordet — på det sättet,
att någon ändring i dessa fall inte
kommer att ske, i varje fall inte förrän
det hållits överläggningar mellan berörda
parter om dessa avdelningars fortsatta
verksamhet och finansiering.

Onsdagen den 18 maj 1966

Nr 24

131

Ang. riktlinjerna for lokaliseringspolitiken, m. m.

Herr PALM (s):

Herr talman! Jag tror det är alldeles
onödigt att ta upp en polemik med herr
Andersson i Brämhult. Om herr Andersson
i Brämhult läser protokollet, som
väl kommer ut om några dagar, skall
han finna att jag sade att vi alla —
även jag — tycker om den röda stugan.

Jag sade vidare att vi inte får bli
offer för en romantik utan måste acceptera
de strukturförändringar som
håller på att ske. Jag sade det med speciell
adress till centerpartiets företrädare,
som vid ett flertal tillfällen har
motionerat om låglöneproblematiken.
Ett av sätten att komma till rätta med
låglöneproblematiken är att acceptera
de strukturförändringar som sker.

För övrigt vill jag säga att herr Andersson
i Brämhult är välkommen till
min gröna stuga, som ligger någon mil
härifrån.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Jag är ledsen att jag måste be herr
Palm om en bruksanvisning till det senaste
inlägget. Jag inser inte hur det
förändrar saken. Kvar står att romantiken
och den lilla röda stugan åberopats
i alldeles ovidkommande sammanhang.
Det som har sagts här har inte
förändrat den saken det ringaste.

Jag tackar för inbjudan, men jag undrar:
År månne stugan grön bara utanpå?
År den inte röd inuti?

Herr ANDRE VICE TALMANNEN anförde:
Talarlistan har nu visserligen
genomgåtts, men då voteringarna kan
beräknas taga så lång tid, att de ej
hinner slutföras före kl. 16.00, hemställer
jiag, att kammaren nu behagade
avbryta behandlingen av förevarande
ärende och uppskjuta handläggningen
av återstående ärenden å föredragningslistan
till tisdagen den 24 maj kl.
10.30.

Denna hemställan bifölls.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

För deltagande i det fjärde inom
Europarådets ram anordnade justitieministermötet
får jag härmed anhålla
om ledighet från riksdagsarbetet under
tiden den 24—den 28 maj 1966.

Stockholm den 18 maj 1966

Ilermari Klincj

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till virkesmätningslag; nr

229, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
kontinentalsockeln m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 230, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
Sveriges sjöterritorium; och

nr 231, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om yttrande
över förslag till kungörelse om ändring
i byggnadsstadgan den 30 december
1959 (nr 612).

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 232, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om rättspsykiatrisk undersökning
i brottmål, in. m.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj:ts till kammaren överlämnade proposition
nr 124, med förslag till hotellförordning.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökad utbildning

132

Nr 24

Onsdagen den 18 maj 1966

Meddelande ang. enkla frågor

av socionomer och gymnastiklärare
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1966/67 till studiebidrag m. m. jämte
i ämnet väckta motioner, såvitt motionerna
hänvisats till statsutskottet;

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa utbildningsfrågor
inom teaterns, filmens, televisionens
och radions områden jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss utbildning
av läkare med utländsk medicinsk examen
m. m.; samt

nr 113, i anledning av väckta motioner
om anslag för en statlig verkstadsindustri
i norra stödområdet;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 41, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 68 § uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272)
m. m. jämte en i ämnet väckt motion;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående förordning om
rätt för resande m. fl. att införa varor
tull- och skattefritt, m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 45, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxeförordningen den

13 maj 1960 (nr 391) m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

bankoutskottets utlåtande nr 32, i anledning
av motioner om utredning angående
små och medelstora företags
kreditförsörjning, in. m.;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 32, angående dels Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 6 kap. 3 § och 15 kap.

14 § föräldrabalken m. m., dels i anledning
av propositionen väckta motioner,
dels ock motion om agaförbud för föräldrar;
samt

nr 33, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om föreläggande av ordningsbot m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner;

andra lagutskottets utlåtande nr 45,
i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om vapenfri
tjänst m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 48, i anledning av väckta motioner
om ett miljöpolitiskt handlingsprogram.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen

av herr Svanström (ep) till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet:
»Kommer åkerarealer,

som i vår översvämmats och ej kan
besås i sådan tid att skörden hinner
mogna, att anses ge total missväxt så
att ersättning kommer att utgå från
skördeskadeförsäkringen eller kommer
Herr Statsrådet att vidta åtgärder för
att ersättning kan utgå i annan ordning?»;
samt

av fru Segerstedt Wiberg (fp) till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet:
»Vad kan från
svensk sida göras för att invånarna i
Narviksområdet liksom tidigare skall
bli i tillfälle att få se de svenska televisionssändningarna,
även sedan norska
kringkastningens televisionssändningar
börjat kunna mottagas inom området?» -

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.19.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTP.. STHIM i946