Svar på interpellation av herr Andersson i Storfors ang. tvättmedlensskadeverkningar i vattendragen............................... 3 (Riksdagens protokoll 1967:27)

Nr 27

ANDRA KAMMAREN

16—17 maj

Debatter in. in.

Tisdagen den 16 maj

Sid.

Svar på interpellation av herr Andersson i Storfors ang. tvättmedlens
skadeverkningar i vattendragen............................... 3

Onsdagen den 17 maj fm.

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret, tillika svar på interpellation av

herr Bohman ang. direktiven för 1965 års försvarsutredning:..... 8

Ramberäkning m. m..................;.................... 8

Armén: Avlöningar till aktiv personal m. fl................... 87

Anskaffning av flygmateriel m. m........................... 88

Onsdagen den 17 maj em.

Central administration för hälso- och sjukvården samt socialvården

m. ........................................................ 91

De nya lantbruksnämndernas organisation, m. m................. 117

Anslag till lantbrukshögskolan, m. m............................. 158

Bistånd åt befrielserörelsen i Mozambique........................ 160

Ekonomiskt stöd åt Mozambique Institute....................... 162

Ändrad lydelse av 28 § 1 och 2 mom. kommunallagen m. m., innebärande
ändrade ersättningsregler............................... 163

Meddelande om enkel fråga av herr Westberg ang. åtgärder för att
åstadkomma en jämnare vattenavrinning i älvarna.............. 165

1 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 27

Nr 27

Innehåll

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 17 maj fm.

Statsutskottets utlåtande nr 102, ang. vissa anslagsfrågor rörande försvaret
.................................................... 8

Onsdagen den 17 maj em.

Statsutskottets utlåtande nr 105, ang. central administration för hälso och

sjukvården samt socialvården m. in....................... 91

— nr 106, ang. vissa anslag till psykiatrisk sjukvård m. m.......... 117

Jordbruksutskottets utlåtande nr 18, ang. de nya lantbruksnämndernas

organisation, m. m.......................................... 117

— nr 19, ang. anslag till lantbrukshögskolan, m. m................ 158

Bevillningsutskottets betänkande nr 39, ang. de nya lantbruksnämndernas
organisation, m. m...................................... 160

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35, ang. de nya lantbruksnämndernas

organisation, m. m.......................................... 160

Utrikesutskottets utlåtande nr 4, om bistånd åt befrielserörelsen i

Mozambique............................................... 160

Statsutskottets utlåtande nr 104, om ekonomiskt stöd åt Mozambique

Institute.................................................. 162

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30, ang. ändrad lydelse av 54 § 2, 5

och 7 mom. lagen om val till riksdagen....................... 163

— nr 31, ang. grupplivförsäkringen för riksdagens ledamöter....... 163

— nr 32, om ändring i kommunallagen m. in., innebärande ändrade

delegationsregler........................................... 163

— nr 33, om ändrad lydelse av 28 § 1 och 2 mom. kommunallagen

m. m., innebärande ändrade ersättningsregler.................. 163

Tisdagen den 16 maj 1967

Nr 27

Tisdagen den 16 maj

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Svar på interpellation ang. tvättmedlens
skadeverkningar i vattendragen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Andersson i Storfors
har ställt vissa frågor till mig om
tvättmedlens skadeverkningar i vattendragen,
in. m.

Under senare år har tvåltvättmedlen
till övervägande del ersatts av syntetiska
tvättmedel. De ökade vattenvårdsproblem,
som härigenom uppstått, utreds
för närvarande av en kommitté,
som bildats av representanter för statens
vatteninspektion, tvättmedelsindustrin
och Institutet för vatten- och luftvårdsforskning.
Kommittén undersöker
bl. a. möjligheterna att finna ersättningsämnen
för vissa av de ämnen, som
ingår i de syntetiska tvättmedlen. Särskilda
statliga medel har tilldelats Institutet
för vatten- och luftvårdsforskning
och institutionen för fysiologisk botanik
vid Uppsala universitet för undersökning
av sådana ersättningsämnens
biologiska effekter i vattendrag. Vissa
resultat av undersökningarna kan väntas
inom kort.

Forskning om möjligheterna att ur
kommunalt avloppsvatten avlägsna
växtnäringsämnen pågår vid tekniska
högskolan i Stockholm. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
planerar att utge en
informationsskrift om de tekniska möjligheterna
att ta bort växtnäringsäm -

nen ur kommunalt avloppsvatten och
om kostnaderna härför. Det kan också
nämnas att fyra kommunala avloppsreningsverk
utförts med anordningar för
långtgående reduktion av växtnäringsämnen.

Den lagstiftning som finns i Västtyskland
innebär att sådana tvättmedel, som
innehåller starkt skummande s. k. tensider,
förbjudits. Övriga typer av tvättmedel
berörs inte. I Sverige används i
stor utsträckning tvättmedel med mindre
skummande tensider, varför en lagstiftning
av den utformning som finns i
Västtyskland ej skulle få någon större
effekt i vårt land.

Enligt min mening bör resultaten av
nu pågående undersökningar och vattenvårdsmyndigheternas
ställningstaganden
till dessa avvaktas, innan ytterligare
åtgärder i frågan övervägs.

Vidare anförde:

Herr ANDERSSON i Storfors (s):

Herr talman! Jag ber att till jordbruksministern
få framföra mitt tack
för det utförliga svaret på de frågor jag
ställt i detta ämne.

Det är glädjande att konstatera att
kommittéer och forskare håller på att
utreda frågan om tvättmedlens inverkan
i vattendragen och att vissa förslag till
åtgärder för att motverka en försämring
av vattendragen kan väntas inom kort,
som jordbruksministern nyss nämnde
om.

Beträffande redan befintliga reningsverk
för långtgående närsaltsreduktion
vill jag erinra om att det för närvarande
håller på att färdigställas två stycken
medelstora reningsverk i Mellansverige,
där långtgående såväl biologisk rening
som närsaltsreduktion kommer att upp -

Nr 27

Tisdagen den 16 maj 1967

Svar på interpellation ang. tvättmedlens skadeverkningar i vattendragen

nås till ungefär samma anläggningskostnader
som för enbart biologisk rening.

Jag vill i sammanhanget understryka
vikten av att redan gjorda erfarenheter,
som initiativtagarna till dessa anläggningar
vunnit, tillvaratages. Det är angeläget
att de kommittéer, som arbetar
med hithörande problem, undersöker de
möjligheter som kan vinnas ur vattenvårdssynpunkt
genom att ersätta skadliga
komponenter vid tillverkning av
tvättmedel samt att tvättmedelsindustrin
kan fås att medverka härtill. Åtgärder i
denna riktning har redan genomförts
på vissa håll.

Jag har i min interpellation pekat på
lagen i Västtyskland. I lagen om detergenter
i tvätt- och rengöringsmedel förordnar
förbundsregeringen i Västtyskland
i § 1 att nedbrytbarheten hos
an jonaktiva detergenter i tvätt- och
rengöringsmedel skall vara minst 80
procent.

Den tyska förordningen trädde i kraft
redan den 1 oktober 1964.

Min uppfattning om nämnda lagtext
är att en övergång till s. k. mjuka detergenter
(tvättmedel) ger möjligheter till
maximal nedbrytning och tillbakahållande
i reningsverk av tensider, d. v. s.
ytspänningsaktiva ämnen. Om tvättmedlen
är skummande eller ej bedömer jag
härvidlag som inte lika väsentligt ur
vattenvårdssynpunkt.

Det är min förhoppning att när det
nya naturvårdsverket träder i funktion
de som hittills handlagt vattenvårdsärendena
här i landet —■ i första hand
vatteninspektionen — skall få en sådan
position, att intentionerna att rädda våra
vattendrag från förstöring kommer
att fullföljas.

Herr NORRBY (fp):

Herr talman! I interpellationssvaret
har jordbruksministern redovisat att det
pågår undersökningar av ersättningsämnens
biologiska effekter i vattendrag.
Ersättningsämnen uppfattar jag då i
första hand som NTA, ett ämne som har

prövats med skiftande framgång utomlands.
Jag ställer då frågan: Ser man
inte på övriga effekter av ersättningsämnen
också? Det är ju trots allt inte
bara biologiska effekter i vattendrag
som är av intresse. Det kan nämnas att
exempelvis NTA lakar ut metalljoner
inte endast i recipienterna — ur t. ex.
fasta beståndsdelar i botten — utan
även i avloppsledningar, tvättmaskiner
o. s. v. Det betyder att man inte utan
vidare kan byta en komponent i tvättmedel
mot en annan.

Vidare finns det ju inte bara tvättmedelsfosfater
att ta hänsyn till. Vi har de
s. k. humanfosfaterna som i och för sig
ofta är tillräckliga för att mätta recipienten
med fosfater. Andra problem
finns också — kvävehaltiga avfallsämnen
exempelvis. Det innebär att den
riktiga linjen måste vara att satsa på reningsåtgärder
i större utsträckning än
vad man uppenbarligen är inne på för
närvarande.

Intressant är att vi i interpellationssvaret
får information om att Hyra
kommunala avloppsreningsverk uppförts
med anordningar för långtgående
reduktion av växtnäringsämnen». Men
hurdana är resultaten ur teknisk synpunkt
och ur ekonomisk synpunkt?
Man kan efterlysa fullskaleförsök i statlig
regi eller med statlig garanti för
kommunalt risktagande; såvitt man kan
se måste ju en omfattande försöksverksamhet
komma till stånd.

Först den dag det s. k. tredje steget,
d. v. s. den fullvärdiga reningen av kommunalt
avloppsvatten, har blivit en
kommunal statussymbol i klass med
kommunalhus med fasad av handslaget
tegel och glasbetong, kan man säga att
vi har väckt kommunerna på ett riktigt
sätt i dessa frågor. Det gäller också att
vända utvecklingen i de redan skadade
vattnen. Saken är inte så enkel som att
man bara behöver stoppa tillförseln av
skadliga ämnen —• man måste också
vända utvecklingen i de redan mer eller
mindre definitivt förstörda vattnen.

Tisdagen den 16 maj 1967

Nr 27

Svar på interpellation ang.

Detta är, skulle jag vilja säga, en i sammanhanget
primär frågeställning jämsides
med dem som är nämnda i interpellationssvaret.

Det vore intressant att höra jordbruksministerns
bedömningar av möjligheten
att åstadkomma någonting på
denna punkt — pågående försök, framtidsplaner
o. s. v. Vi är ju i det läget i
dag att ett par av landets största sjöar
i vissa delar redan är förstörda. Vad
kan vi göra för att vända utvecklingen
där? Detta måste även i ett långsiktigt
perspektiv vara en primär frågeställning.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Norrbys inlägg erinrade
i stor utsträckning om just den
argumentering som föres i en broschyr
som jag har fått mig tillsänd från Sveriges
kemiska industrikontor. Där uttalas
just ängslan för att riksdagen möjligen
kommer att vidta mått och steg
som skulle alltför mycket lägga ansvaret
hos fabrikanterna. Man gör också samma
jämförelse som herr Norrby, att det
inte bara är tvättmedel utan även annat
avlopp som inger bekymmer och skapar
problem härvidlag.

Men jag tycker, herr Norrby, att vi
borde kunna vara överens om att vi i
detta land efter hand har upptäckt, att
vi måhända varit för toleranta när det
gällt att använda oss av kemiska hjälpmedel
på olika områden. De tråkiga erfarenheter
vi har haft inom jordbrukssektorn
borde ge oss anledning att med
större skärpa lägga ett ansvar på dem
som tillverkar de olika hjälpmedlen åt
oss. Därför måste vi självfallet vidta de
åtgärder som nu är nödvändiga. Vi måste
skaffa oss bättre reningsverk, vi måste
fortsätta den dyrbara investering som
vi har inlett på detta område. Men jag
tror att det är alldeles för lättvindigt att
behandla frågan på det sättet att vi accepterar
ifrågavarande tvättmedel och
sedan får staten eller kommunerna för -

tvättmedlens skadeverkningar i vattendragen

söka att städa upp efter oss. Jag tror
nog, herr Norrby, att denna debatt skulle
tjäna på om man även på industrihåll
skulle känna sitt ansvar och försökte
medverka till bättre lösningar. Jag har
nog den föreställningen, att det på
många liåll inom industrin finns en
stark känsla för nödvändigheten av att
försöka åstadkomma en lösning på båda
vägarna.

Herr NORRBY (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag tror att vi i detta
fall bör avstå från att tvista om vem som
är lättsinnig. Vi bör nog alla se mycket
allvarligt på dessa problem. Jag vill direkt
deklarera att jag har stor respekt
för jordbruksministerns sätt att angripa
miljöproblemen, även om min målsättning
kanske är ännu mer långtgående än
jordbruksministerns. Trots allt måste
man se till att man inte nu vidtar åtgärder,
som inte är några förbättringar
utan kanske på lång sikt försämringar.
Man måste se allsidigt på problemen.

Jag tror att man i detta fall kan lita
på industrin. Den är redan engagerad
i utredningsarbete. Jag tror också att
man skall lyssna något på industrins
varningsord när det gäller ersättningsämnen
i tvättmedlen.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! I sitt interpellationssvar
var jordbruksministern mycket teknisk,
vilket gjorde att jag begärde ordet. Jag
vill påminna om ett anförande som jordbruksministern
höll för ungefär en vecka
sedan vid den konferens som Nordiska
rådet hade i dessa frågor. Jordbruksministern
sade då att man härvidlag
måste tänka om på ett radikalt sätt.
Därför skulle jag beträffande dessa frågor
vilja inlägga något av ett politiskt
bedömande.

Den tekniska utvecklingen pågår både
i fråga om sådana saker som förvärrar
vattendragens kondition och i fråga
om sådana saker som avser att skydda
vattendragen. Vi fick en redogörelse för

Nr 27

Tisdagen den 16 maj 1967

Svar på interpellation ang. tvättmedlens skadeverkningar i vattendragen

detta i interpellationssvaret, och vi hoppas
att det blivande resultatet av pågående
utredningar blir positivt.

Problemen ligger i att vad som är recipient
för den ena industrin eller kommunen
utgör en vattentäkt för ett annat
företag. Detta är väl den stora politiska
fråga som kommit för sent upp, eftersom
vi varit vana vid att ha recipienter
i obegränsad omfattning. Frågan gäller
då: Skall man i princip inrikta utvecklingen
på att den, som släpper ut någonting
som förstör ett vattendrag, skall
vidta åtgärder så att rening sker vid utsläppet
och inte vid intaget då vattnet
skall användas på nytt. Vi har litat på
en självrening av vattendragen som inte
längre håller. Därför är det viktigt att
man vid sidan om och som en komplettering
av de rent tekniska frågorna tar
upp en mera politisk debatt om dessa
saker. Då bör denna gälla inte bara vad
som är riktigt och lämpligt ur principiell
synpunkt, utan även vad vi har råd
med på olika områden, hur vår industri
skall kunna klara konkurrensen från utlandet
samtidigt som den i förevarande
hänseende vidtar erforderliga åtgärder,
liksom hur våra kommuner skall kunna
tillgodose de ökade kraven på reningsanläggningar.

Jag ansåg att utöver de mera tekniska
frågorna borde något sägas om dessa saker
i utkanten på den nu förda debatten.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Andersson i Storfors
ställde fyra eller fem preciserade
frågor till mig, herr Tobé, men jag har
inte upprepat dem i svaret, eftersom jag
ville korta ned det. Jag tror emellertid
att om herr Tobé ser på herr Anderssons
frågor skall han finna att jag har
svarat på dem på ett sådant sätt att
herr Andersson — om jag förstod honom
rätt — var nöjd med redogörelsen.

Visst skall vi lyssna på vad industrins
representanter säger, herr Norrby; de

har säkerligen vittgående kunskaper.
Jag kan omöjligen i ett interpellationssvar
uppträda som specialist på detta
område, ty jag är inte utbildad i vare sig
kemi eller limnologi eller vad som i övrigt
skulle behövas i detta sammanhang.
Ändå menar jag att det i allmänhet kan
vara klokt av oss som politiker att ha
en sunt skeptisk inställning till specialisterna.

När vi förde diskussionen om betningsmedel
sades det: »Utan kvicksilverbetningsmedel
kan vi inte klara oss. Vi
har haft sådana i 40 år, och det är omöjligt
att finna någonting lika effektivt.»
Det var mycket ansedda representanter
för industrin som talade om detta, och
jag tror att de också hade stöd av vissa
vetenskapsmän. Det visade sig emellertid
att man inom loppet av ett par tre
år fick ändra denna uppfattning och
med större optimism såg på utsikterna
att finna ersättningsmedel. Jag hoppas
att det även i denna fråga skall kunna
finnas möjlighet, om det bara finns vilja,
att uppnå förbättringar och att vi
skall få teknikernas och kemisternas
hjälp att hitta ämnen som är bättre än
de i dag förhärskande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 4, konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 30—33,
statsutskottets utlåtanden nr 102—113,
bevillningsutskottets betänkanden nr
39, 45 och 48, bankoutskottets utlåtande
nr 34, första lagutskottets utlåtanden
och memorial nr 37—40, andra lagutskottets
utlåtande nr 46, tredje lagutskottets
utlåtande nr 35 samt jordbruksutskottets
utlåtanden och memorial nr
18, 19 och 22.

§ 3

Föredrogs den av herr Björkman vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan

Tisdagen den 16 maj 1967

Nr 27

att få framställa interpellation till hans
excellens herr statsministern angående
meddelande till riksdagen om regeringens
ställningstagande i frågan om Sveriges
anslutning till EEC.

Kammaren biföll denna anhållan

§ 4

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Jag hemställer, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens föredragningslista
måtte uppföras dels
statsutskottets utlåtanden nr 102, 105
och 106, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 18 och 19, bevillningsutskottets betänkande
nr 39 samt tredje lagutskottets
utlåtande nr 35 i nu nämnd ordning
först, dels statsutskottets utlåtande nr
104 närmast efter utrikesutskottets utlåtande
nr 4, dels bankoutskottets utlåtande
nr 34 och bevillningsutskottets
betänkande nr 45 i nämnd ordning närmast
efter första lagutskottets utlåtande
nr 38, dels ock statsutskottets utlåtanden
nr 111, 112 och 113 samt bevillningsutskottets
betänkande nr 48 i denna
ordning sist.

Denna hemställan bifölls.

§ 5

Till bordläggning anmäldes

bankoutskottets utlåtanden:

nr 30, i anledning av motioner angående
riktlinjerna för lokaliseringspolitiken,
m. in., och

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
propositioner angående dels bildande av
ett statligt kreditaktiebolag för finansiering
av investeringar inom näringslivet,
dels vissa författningsärenden i
samband därmed, jämte av propositionerna
föranledda motioner; samt

andra lagutskottets utlåtande nr 41,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposi -

tion med förslag till lag angående ändring
i lagen den 25 maj 1962 (nr 381)
om allmän försäkring, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte
i ämnet väckta motioner.

§ 6

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:

nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående hälso- och sjukvård
samt motionsverksamhet för studerande; nr

221, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande anslag till överståthållarämbetet
och landsstaten m. m.,
dels ock Kungl. Maj:ts proposition angående
sammanläggning av överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i Stockholms
län till en länsstyrelse m. m. jämte
i dessa ämnen väckta motioner;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående användning av
medel ur postverkets understödskassa;

nr 223, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående överlåtelse av staten
tillhörig mark in. m.; och

nr 224, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68; samt
från tredje lagutskottet:
nr 218, i anledning av dels väckta
motioner angående bildande av vattenvårdsförbund,
dels väckta motioner angående
vattenvårdsförbundens organisation.

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.20.

In fidem
Sune K. Johansson

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Onsdagen den 17 maj

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr andre
vice talmannen.

§ 1

Herr andre vice talmannen meddelade,
att herrar Werner och Andersson i
Essvik enligt till kammaren inkomna
läkarintyg vore sjukskrivna, herr Werner
under tiden den 16—den 26 innevarande
maj och herr Andersson i Essvik
under tiden den 16—den 21 samma
månad.

Herrar Werner och Andersson i Essvik
beviljades ledighet från riksdagsgöromålen
under för envar angiven tid.

§ 2

Föredrogs, men bordlädes åter bankoutskottets
utlåtanden nr 30 och 33 samt
andra lagutskottets utlåtande nr 41.

§ 3

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret,
tillika svar på interpellation ang.
direktiven för 1965 års försvarsutredning Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
102, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslagsfrågor
rörande försvaret för budgetåret 1967/
68 jämte i ämnet väckta motioner.

Hans excellens herr statsministern
Erlander hade tillkännagivit, att han
hade för avsikt att i samband med behandlingen
av detta ärende besvara
herr Bohmans interpellation angående
direktiven för 1965 års försvarsutredning.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: överläggningen

beträffande punkten
1 i statsutskottets utlåtande nr 102 må
omfatta utlåtandet i dess helhet, men
yrkanden avseende övriga punkter
framställes först sedan desamma föredragits.

Punkten 1

Ramberäkning m. m.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t (bilaga 6, s. 14—23 av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 3 januari 1967)
dels berett riksdagen tillfälle att yttra sig
med anledning av vad som hade anförts
om ramen för det militära försvaret
m. in., dels föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1967/68 medge att,
om värnpliktiga av beredskapsskäl inkallades
till krigsförbandsövning eller
beredskapsövning eller av samma skäl
andra särskilda åtgärder måste vidtas,
följande under riksstatens fjärde huvudtitel
uppförda, av riksdagen maximerade
anslag, nämligen Armén: Övningar
m. m., Underhåll av tygmateriel
m. in., Marinen: Övningar m. m., Underhåll
av fartyg m. in., Flygvapnet: Övningar
m. m. samt Drift och underhåll
av flygmateriel m. m., finge överskridas
enligt Kungl. Maj :ts bestämmande,
dels ock föreslagit riksdagen att medge
att det för budgetåret 1962/63 anvisade
reservationsanslaget Utredningar
rörande förflyttning av vissa förband
från Järvafältet m. m. och det för budgetåret
1963/64 anvisade investeringsanslaget
Markförvärv för nya förläggnings-
och övningsområden för Svea liv -

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

garde och Svea ingenjörregemente finge
disponeras även under budgetåret 1967/
68.

Vidare hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 110 (s. 2—13 av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 10 mars 1967) dels berett
riksdagen tillfälle att yttra sig med
anledning av departementschefens förslag
rörande ramberäkning och förbättrade
värnpliktsförmåner, dels ock föreslagit
riksdagen att medge att det för
budgetåret 1963/64 under fjärde huvudtiteln
anvisade reservationsanslaget Materiel
för en svensk beredskapsstyrka
för FN-tjänst finge disponeras även under
budgetåret 1967/68.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Holmberg m. fl. (I: 384) och den andra
inom andra kammaren av herr Bohman
m. fl. (11:480), i vilka hemställts a)
att riksdagen måtte besluta att för nästa
budgetår för det militära försvaret anslå
ett i jämförelse med proposition nr 1
med 300 milj. kr. förhöjt belopp, varigenom
basbeloppet komme att uppgå till
4 900 milj. kr. i pris- och löneläge maj
1966, b) att befintliga reservationer
skulle frisläppas i den utsträckning konjunkturläget
medgåve, c) att anslag för
andra militära ändamål (beredskapsstyrka
för FN-tjänst, flyttning av I 1 och
Ing 1 m. m.), flygtekniska försöksanstalten
och försvarets fabriksverk skulle
utgå enligt i propositionen angivna
grunder,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Holmberg in. fl. (I: 755) och den andra
inom andra kammaren av herr Bohman
m. fl. (11:944), i vilka hemställts att
riksdagen måtte besluta att för nästa
budgetår för det militära försvaret anslå
ett i jämförelse med proposition nr
110 med 298,75 milj. kr. förhöjt belopp
fördelat enligt följande

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret
Anskaffning av tyg materiel

.......... -f- 84,6 milj. kr.

Anskaffning av far tygsmateriel

m. m. . . + 59,6 milj. kr.
Anskaffning av

flygmateriel ...... + 154,55 milj. kr.

samt att bemyndiganden lämnades i erforderlig
omfattning för att genomföra
här ovan angiven anskaffning på ekonomiskt
fördelaktigaste sätt,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Ivar Johansson och Lundström
(I: 807) och den andra inom andra
kammaren av herr Nihlfors m. fl. (II:
1007), i vilka hemställts att riksdagen

1) i syfte att begränsa de för försvarets
effektivitet och ur sysselsättningssynpunkt
ogynnsamma verkningarna
av de i propositionen nr 110 föreslagna
nedskärningarna av försvarsanslagen
måtte för budgetåret 1967/68 anvisa
till materielanslag inom försvarets
kostnadsram ytterligare 50 milj. kr. utöver
departementschefens förslag samt
medgiva att för budgetåret 1967/68 av
tillgängliga reservationsmedel finge
disponeras ytterligare 50 milj. kr. utöver
Kungl. Maj:ts förslag, 2) icke nu
gjorde något uttalande beträffande försvarets
planerings- eller kostnadsramar
för budgetåren efter 1967/68,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Ivar Johansson och Lundström
(I: 385) samt den andra inom andra
kammaren av herrar Ståhl och Hansson
i Skegrie (11:491), i vilka hemställts
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa att de militära myndigheterna
anbefalldes att kontinuerligt
till statsutskottet redovisa hur större
anslagsposter i statsverkspropositionen
och senare propositioner återverkade
på utlagda beställningar och sysselsättningen
inom statsförvaltningen, industrin
och andra berörda områden,
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Werner (1:485) och den andra inom

1* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 27

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

andra kammaren av herr Jansson in. fl.
(II: 606), i vilka hemställts att riksdagen
måtte besluta att anslaget Anskaffning
av tygmateriel m. m. minskades
med 75 milj. kr., att anslaget Anskaffning
av fartygsmateriel m. m. minskades
med 50 milj. kr. och att anslaget
Anskaffning av flygmateriel m. m. minskades
med 225 milj. kr.,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Werner (1:486) och den andra inom
andra kammaren av herr Nilsson i Gävle
m. fl. (II: 609), i vilka hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
gåve 1965 års försvarsutredning i uppdrag
att som alternativ utreda och framlägga
förslag om total avrustning i enlighet
med vad som i motionerna anförts,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ahlmark in. fl. (I: 787) och den andra
inom andra kammaren av fru Sjövall
in. fl. (II: 1009),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Svanström och Axel Kristiansson
(I: 808) och den andra inom andra
kammaren av herr Elmstedt m. fl. (II:
1006).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I: 384
och II: 480, I: 485 och II: 606,1: 755 och
11:944 samt 1:807 och 11:1007, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, godkänna
vad departementschefen anfört
om ramen för det militära försvaret, vilket
innebure att utgiftsramen för
budgetåret 1967/68 bestämdes till
4 959 000 000 kr. samt att därutöver
finge utnyttjas reservationsmedel enligt
Kungl. Maj :ts förslag,

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 384 och II: 480,
såvitt nu var i fråga, besluta att kostnaderna
för vissa militära ändamål (beredskapsstyrka
för FN-tjänst, flyttning

av I 1 och Ing 1 m. in.), flygtekniska försöksanstalten
och försvarets fabriksverk
skulle bestridas av medel utöver
rambeloppet,

c) godkänna Kungl. Maj:ts förslag
rörande förbättrade värnpliktsförmåner
m. in.,

d) för budgetåret 1967/68 medge att,
om värnpliktiga av beredskapsskäl inkallades
till krigsförbandsövning eller
beredskapsövning eller av samma skäl
andra särskilda åtgärder måste vidtas,
följande under riksstatens fjärde huvudtitel
uppförda, av riksdagen maximerade
anslag, nämligen Armén: Övningar
m. in., Underhåll av tygmateriel
m. in., Marinen: övningar in. in., Underhåll
av fartyg m. in., Flygvapnet: Övningar
in. m. samt Drift och underhåll
av flygmateriel m. in., finge överskridas
enligt Kungl. Maj:ts bestämmande,

e) medge att det för budgetåret 1962/

63 anvisade reservationsanslaget Utredningar
rörande förflyttning av vissa förband
från Järvafältet in. in. och det för
budgetåret 1963/64 anvisade investeringsanslaget
Markförvärv för nya förläggnings-
och övningsområden för Svea
livgarde och Svea ingenjörregemente
finge disponeras även under budgetåret
1967/68,

f) medge att det för budgetåret 1963/

64 under fjärde huvudtiteln anvisade reservationsanslaget
Materiel för en
svensk beredskapsstyrka för FN-tjänst
finge disponeras under budgetåret 1967/
68,

g) i anledning av motionerna I: 385
och 11:491 i skrivelse till Kungl. Maj :t
ge till känna vad utskottet anfört,

h) avslå motionerna I: 808 och
II: 1006;

II. att motionerna 1:486 och 11:609
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

III. att motionerna I: 787 och II: 1009
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ivar Johansson, Bengt -

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret, tillika svar på interpellation ang. direktiven
för 1965 års försvarsutredning

son, Edström, Dahlén, Ståhl, Eliasson
i Sundborn, Nihlfors, Mattsson och Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett att utskottet
under I. a) bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
I: 384 och II: 480 samt I: 755 och II: 944,
med bifall till motionerna 1:807 och
11:1007 samt med avslag å motionerna
I: 485 och II: 606, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, godkänna vad i reservationen
anförts om ramen för det
militära försvaret, vilket innebure att
utgiftsramen för budgetåret 1967/68
skulle i förhållande till Kungl. Maj :ts
förslag ökas med 50 000 000 kr. till
5 009 000 000 kr., samt att av tillgängliga
reservationsmedel finge utöver utgiftsramen
förbrukas 50 000 000 kr. utöver
Kungl. Maj :ts förslag;

b) av herrar Virgin, Kaijser, Ottosson,
Bohman och Petersson, vilka ansett
att utskottet under I. a) bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:807 och 11:1007, med
bifall till motionerna I: 384 och II: 480
och I: 755 och II: 944 samt med avslag
å motionerna 1:485 och 11:606, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, godkänna
vad dessa reservanter anfört om
ramen för det militära försvaret, vilket
innebure att utgiftsramen för budgetåret
1967/68 skulle i förhållande till
Kungl. Maj :ts förslag ökas med
300 000 000 kr. till 5 259 000 000 kr.,
varigenom basbeloppet komme att uppgå
till 4 900 000 000 kr. i pris- och löneläge
maj 1966, samt att befintliga reservationer
skulle frisläppas i den utsträckning
konjunkturläget medgåve;

c) av herr Ståhl, utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Hans

excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Herr Bohman har den

12 januari frågat mig, om jag avser att
i överensstämmelse med tidigare gjorda
uttalanden tillse att de nya direktiv
som kan komma att lämnas 1965 års
försvarsutredningen eller en eventuellt
ny utredning i ämnet får sådant innehåll
att de möjliggör samling »kring
ett försvarsprogram som inte innebär
en reducering av det svenska försvaret
och dess möjligheter att hävda de intressen
som vi alla väntar skall hävdas»? Kungl.

Maj:t har genom beslut den

13 januari 1967 med anledning av en
den 15 december 1966 ingiven skrivelse
från försvarsutredningens ordförande
medgivit att försvarsutredningens
arbete får fortsättas oaktat utredningen
inte — som direktiven förutsätter
— kan avlämna betänkande
i sådan tid att det kan föranleda förslag
till 1967 års riksdag. Några ytterligare
direktiv från Kungl. Maj :t till
utredningen har således inte ansetts
nödvändiga.

Herr Bohman gör gällande att de
anslag och den inriktning beträffande
försvaret, som i avvaktan på arbetet
i 1965 års försvarsutredning föreslagits
i statsverkspropositionen, innebär
ett klart avståndstagande från hittillsvarande
principer för det svenska försvarets
uppbyggnad och står i strid
med uttalanden om försvaret som jag
gjort 1962 och hösten 1966.

Jag vill med anledning härav för
det första understryka att de förslag
om försvarsutgifterna som -— i avvaktan
på att försvarsutredningen
lämnar förslag om den långsiktiga utformningen
av försvaret — framläggs
i årets statsverksproposition innebär
att utgifterna för det militära försvaret
i fast penningvärde i princip blir
lika stora nästa budgetår som utfallet
för innevarande budgetår. Någon utgiftsminskning
är det således inte fråga
om mellan de två budgetåren.

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret, tillika svar på interpellation ang. direktiven
för 1965 års försvarsutredning

Jag vill vidare understryka att försvarsufredningen
fortsätter sitt arbete
med inriktning på försvarets verksamhet
efter utgången av budgetåret 1967/
68. Utredningen har bl. a. hos överbefälhavaren
begärt att få ytterligare
kostnadsalternativ undersökta. Utredningen
har således inte tagit någon
slutlig ställning i fråga om den framtida
kostnadsramen för försvaret. Möjligheten
står därför fortfarande öppen
att, sedan de begärda kompletterande
utredningarna avslutats, nå samling
kring den framtida försvarspolitiken.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsministern för svaret.

För att förenkla handläggningen här
i kammaren kommer jag emellertid
att i mitt huvudanförande i försvarsfrågan
senare i dag bemöta statsministerns
svar.

Herr PETERSSON (h):

Herr talman! När vi i dag i riksdagen
skall ta ställning till regeringens
förslag rörande vårt lands försvar, befinner
vi oss i ett nytt läge, där alltför
mycket är oklart om vårt framtida försvar.

Under efterkrigstiden har de demokratiska
partierna varit överens om
att ett starkt skydd för vårt lands frihet
och alliansfria ställning varit värt
sitt pris. Vi har också varit överens
om att detta pris kunnat hållas lägre
genom en målinriktad, långsiktig försvarsplanering.

Kostnaderna för försvaret har under
den gångna tioårsperioden, om man
räknar i andel av nationalinkomsten,
minskat. Så har t. ex. försvarets kostnadsram
i procent av statens löpande
inkomster varit klart nedåtgående, uttryckt
i siffror från cirka 22 procent
till 16 å 17 procent av statens inkomster.
Trots detta har de ansvariga politikerna
och den militära ledningen

varit överens om att den av riksdagen
angivna målsättningen för försvarets
uppgifter kunnat hållas så som den
preciserats av 1964 års riksdag.

Vid föregående års riksdag blev det
en hård debatt om försvarets kostnader
med anledning av regeringens förslag
att pruta ned försvarets beställningsbemyndiganden
med 350 miljoner
kronor. Inom första avdelningen
i statsutskottet hade vi en mycket ingående
behandling av frågan. Överbefälhavaren
yttrade sig och framhöll
att målsättningen var i fara genom
nedprutningen; om inte väsentligt
ökade medel anslogs till det militära
försvaret fr. o. m. budgetåret 1967/68
måste målsättningen för försvaret sänkas.
I sitt enhälliga utlåtande anförde
utskottet att det fann det »angeläget
att myndigheterna i sin planering får
utgå från att den uppskjutna anskaffnings-
och anläggningsverksamheiten
återhämtas under de närmast följande
budgetåren». Utskottet konstaterade
också enhälligt att syftet med högermotionerna,
där målsättningen åberopades,
blivit tillgodosett. Enigheten mellan
de demokratiska partierna om försvaret
höll den gången.

Denna enighet har alltid och från alla
håll betygats ha stor betydelse för utlandets
syn på vår försvarsvilja och
därmed följande respekt för vår vilja
och förmåga att hävda vår alliansfria
linje i utrikespolitiken. Detta är enligt
min bestämda mening det tyngst vägande
skälet för att eftersträva enighet om
värt försvar.

Från den utgångspunkten kan jag inte
förstå socialdemokraternas efter förlustvalet
1966 plötsligt framlagda förslag,
innebärande relativt sänkta försvarsanslag
under kommande budgetår. Detta
förslag har medfört att den militära
ledningen nödgats meddela att den av
riksdagen godkända målsättningen icke
kan uppfyllas, att den tidigare godkända
långtidsplaneringen kommer att till

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

stora delar raseras och att en snabb
reducering av försvarseffekten icke kan
undvikas.

Vilka krafter inom socialdemokratin
har drivit fram detta förslag, och vilka
partitaktiska fördelar tror man sig
vinna?

Jag hävdar också att det måste vara
beklämmande för ansvarsmedvetna politiker,
oavsett partifärg, att denna sänkning
av försvarsanslagen inte förberetts
genom en utredning om vilka konsekvenser
för försvarets sammansättning
på längre sikt eller för sj^sselsättningen
inom berörd industri som förslaget
skulle få.

Helt naturligt har vi inom högerpartiet
— med utgångspunkt i den enighet
om försvaret och dess målsättning
som rådde så sent som föregående år
-— undersökt vilka åtgärder och vilka
minimibelopp som erfordras för att
den överenskomna målsättningen för
försvaret skall kunna hållas och den
sittande försvarsutredningen ha full
handlingsfrihet vid sina kommande
överläggningar om försvarsanslagens
storlek efter budgetåret 1967/68 i syfte
att kunna enas om ett förslag som bibehåller
vår försvarskraft på den nivå
varom enighet hittills rått.

Dessa bedömningar har vi redovisat
i motionerna 1:384 och 11:480 samt
1:755 och 11:944. Vi har också utgått
från att svenska folkets flertal anser
att försvarets främsta uppgift är att
vara krigsavhållande. Sverige är inte
någon expansiv eller aggressiv stat och
utgör inte något hot mot något land.
Det är därför svårt att se andra motiv
för anfall mot vårt land än att en angripare
vill utnyttja svenskt land eller
svenskt luftrum för sina syften eller för
att tillgodogöra sig våra ekonomiska resurser.

Detta mål nås inte genom terrorkrigföring
med kärnladdningar. Genom
en sådan krigföring skulle angriparen
förstöra just de kommunikationer, hamnar,
flygfält och ekonomiska resurser

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

som han vill ha tillgång till. Skall syftet
med anfallet nås måste angriparen
genomföra en invasion över vatten, genom
luften eller över landgränser för
att hela landet eller delar därav skall
kunna intas.

Om vårt försvar verkligen skall vara
krigsavhållande måste det utgöra ett
gott invasionsskydd.

Vidare bär vi utgått från att nästa
budgetår måste ses som ett provisorieår
i avvaktan på förslag från försvarsutredningen.

I propositionen gör departementschefen
gällande att den sammanlagda ökningen
av anslagen jämfört med riksstaten
för innevarande år skulle uppgå
till 229,4 miljoner kronor. Om man
beaktar den av riksdagen beslutade
minskningen av medelsförbrukningen
med cirka 350 miljoner kronor under
budgetåret 1966/67, skulle förslaget innebära
en ökning med 579,4 miljoner
kronor.

Vi anser att den av departementschefen
verkställda anslagsberäkningen
är vilseledande. För att man skall få en
rättvisande jämförelse bör basbeloppen
för innevarande budgetår och det belopp
som föreslås för nästa år uttryckas
med utgångspunkt i samma kostnadsläge:
maj 1966. Om man alltså till
det för budgetåret 1966/67 fastställda
basbeloppet, 4 588,6 miljoner kronor,
lägger 335 miljoner kronor, utgörande
skillnaden i pris- och löneläge maj 1965
—maj 1966, och jämför den därvid
framkomna summan 4 923,6 miljoner
kronor med det av departementschefen
för nästa budgetår föreslagna basbeloppet
4 600 miljoner kronor, finner man
att det blir en minskning i anslagsmedel
med cirka 324 miljoner kronor. Det
må erinras om att det vid den beslutade
nedskärningen av kostnadsnivån
med 350 miljoner kronor förra året underströks
att åtgärden endast var tillfällig
och att beloppet skulle återgå under
de närmaste budgetåren. Sålunda
kan det inte vara riktigt att jämföra an -

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

slagsbeloppet efter denna provisoriska
reducering med innevarande års. Även
om man vid jämförelsen medräknar
detta belopp blir departementschefens
förslag till anslagstilldelning dock avsevärt
lägre än den nuvarande nivån.
Nya kostnader, t. ex. för bättre
värnpliktsförmåner och reducering av
försvarsindex, bär nämligen inlagts
i den föreslagna utgiftsramen, tillsammans
uppgående till cirka 120
miljoner kronor. Departementschefen
har vidare räknat med en tillfällig
begränsning av repetitionsövningarna
under 1967/68. De direkta utgifterna
under nästa budgetår minskas
härigenom med cirka 50 miljoner kronor.
För att man skall kunna åstadkomma
stridsdugliga krigsförband måste
dock dessa repetitionsövningar framdeles
återtagas. Den verkliga minskningen
av anslagstilldelningen till försvaret
kan alltså uppskattas till cirka
400 miljoner kronor eller, om man tar i
beaktande att de inställda repetitionsövningarna
bör återtagas, cirka 450 miljoner
kronor.

Det är klart att eu nedskärning av
angiven storleksordning måste få betydande
återverkningar.

Vad försvarsgrenarnas materielanslag
beträffar vill jag nämna följande. När
det gäller armén kan den avsedda förnyelsen
av materiel för fältförbanden
icke ske i tillräcklig omfattning. En betydande
del av planerat antal luftvärnsrobotar
kan icke anskaffas. Samma sak
gäller erforderliga pansarvärnspjäser.
Ammunitionstillverkningen måste begränsas.
För marinens del kan varken
kanonbåtar eller det ena av de två planerade
minfartygen beställas. Utvecklingen
av kust- och sjörobot 08 måste
avbrytas och anskaffningen av materiel
till rörliga spärrförband senareläggas.
För flygvapnets del måste den fortsatta
materielanskaffningen för stridsledning
och för flygbaserna starkt begränsas,
likaså tillverkningen av robotar och
ammunition. En betydande del av flyg -

vapnets utgifter i Viggenprojektet låses
utan att detta vägts mot andra alternativ
i den föreslagna låga utgiftsramen.
Vidare måste frågan om beväpning till
flygplan Sk 60 skjutas på framtiden.

Såsom framgår av det sagda får den
föreslagna anslagsberäkningen allvarliga
följder för vår försvarseffekt och
medför genom de starkt minskade beställningarna
under kommande år betydande
störningar på arbetsmarknaden.

Som motionsvis framhållits av högerpartiet
är det av yttersta vikt att planmässigheten
i vårt försvars funktion i
sina väsentligheter kan bibehållas och
att den långsiktiga materielanskaffningen
kan fortgå utan de allvarliga rubbningar
som ett bifall till regeringens
förslag skulle medföra. Det är också av
vikt — som jag tidigare nämnt — att
den sittande försvarsutredningen har
full handlingsfrihet vid sina kommande
överläggningar.

Mot bakgrunden av det anförda kan
regeringens förslag icke godtagas. För
att ge försvarsutredningen full handlingsfrihet
är det enligt vår mening
nödvändigt att den av regeringen föreslagna
utgiftsramen vidgas. Vi vill i
anslutning till motionsvis framlagt förslag
förorda att anslagshöjningen bestämmes
till 300 miljoner kronor. Härigenom
kommer basbeloppet att utgöra
4 900 miljoner kronor med utgångspunkt
i pris- och löneläget maj 1966.
Därjämte bör befintliga reservationer
frisläppas i den utsträckning konjunkturläget
medger. Vi anser även att den
långsiktiga planeringen under tiden
fram till dess att ett nytt försvarsbeslut
fattas skall ske enligt det till överbefälhavaren
överlämnade utredningsalternativet
C.

Heiyr talman! Som framgår av det anförda
anser vi inom högerpartiet att
medelsförbrukningen främst under försvarsgrenarnas
materielanslag bör ökas
utöver regeringens förslag. I enlighet
med de nämnda motionerna bör ök -

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

ningen fördelas med 84,6 miljoner på
tygmaterielanslaget, 59,6 miljoner på
fartygsmaterielanslaget och 154,55 miljoner
på flygmaterielanslaget.

Jag ber att få yrka bifall till reservation
1 b av herr Virgin m. fl.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! I remissdebatten i januari
förekom en ganska omfattande
diskussion om regeringens utspel i försvarsfrågan
och dess uppföljning i statsverkspropositionen,
där dock de stora
materielanslagen endast uppfördes med
preliminära belopp i avvaktan på särskild
proposition. Det är denna proposition
samt den från statsverkspropositionen
utbrutna ramberäkningen som
efter utskottsbehandling nu står inför
sitt avgörande i kammaren.

Då liksom nu har man intrycket av
svåröverskådlighet, när man skall försöka
anställa en jämförelse mellan anslagen
för innevarande budgetår och för
nästa budgetår. Framför allt beror detta
på att pris- och löneregleringsanslagen
redovisats på olika sätt. Jag skall
inte för egen del ånyo ta upp en debatt
om detta, utan jag vill endast konstatera
att vi inom statsutskottet blivit eniga
om behovet av att ersätta det gamla systemet,
som innebar eftersläpning av
regleringen av pris- och lönestegringar
genom stora anslag på tilläggsstat och
överskridande av förslagsanslagen, med
ett nytt system, som får den faktiska
medelsförbrukningen att bättre överensstämma
med de i riksstaten uppförda
utgifterna. För nästa budgetår beräknas
prisregleringsanslagen till hela 340 miljoner,
varav 140 miljoner kronor upptagits
under en ny rubrik »Täckning av
beräknade merkostnader under förslagsanslag».

I riksstaten för innevarande budgetår
finns blott upptaget ett ursprungligt belopp
för detta ändamål på 100 miljoner
kronor, uppenbarligen inte på något
sätt realistiskt beräknat. I statsverkspropositionen
föreslogs från departe -

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

mentschefens sida en ändring av sättet
för beräkning av försvarsindex, som innebär
att samtliga lönestegringar för de
anställda inom försvaret, som inträffat
efter maj 1966, skall minskas med 2,5
procentenheter innan de uttrycks i försvarsindex.
Hittills har dylik reducering
skett i fråga om lönestegringar,
som ägt rum vid militära verkstäder och
detta som ett uttryck för att hänsyn bör
tas till produktivitetsförbättringar.

Nu skall detta synsätt — om så är
möjligt — anläggas även på övrig militär
s. k. tjänsteproduktion. Man kan
dock ifrågasätta, om motsvarande produktivitetsstegring
kan påräknas även
på stabs- och förvaltningssidan. I varje
fall bör, om ökad rationalisering där
kan ske, den uppkomna rationaliseringsvinsten
inte helt frånhändas försvaret,
vilket kan befaras med den föreslagna
utökade användningen av den
schablonmetod, som avses här.

Att vi kunnat bli eniga inom utskottet
i denna fråga beror enligt min uppfattning
helt på att vi ansett att försvarsutredningen
måste ta upp frågan om den
framtida prisregleringsmetodiken till
behandling och att nästa budgetårs provisoriekaraktär
i fråga om anslagen gör
det möjligt att till nöds acceptera åtgärden
för ett år.

Andra väsentliga frågor, där enighet
kunnat uppnås, är begränsningen av repetitionsövningarna
nästa budgetår, för
att därigenom bl. a. minska betalningssvårigheterna
för redan beställd materiel,
som behöver tas fram, och en sammanlagd
ökning av värnpliktsförmånerna
på 40 miljoner. Denna ökning är enligt
min uppfattning väl motiverad och
väl befogad, inte blott med hänsyn till
att det är fyra år sedan någon uppjustering
av dessa förmåner ägde rum utan
även med hänsyn till det nya utbildningssystem,
som riksdagen beslöt förra
året och som medför ökad differentierad
tjänstgöring och för många värnpliktiga
också ökad repetitionsutbildning.
Hade inte repetitionsövningarna

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

minskat i omfattning för nästa budgetår,
skulle kostnaderna för den av utskottet
förordade ökningen av värnpliktsförmånerna
kommit att uppgå till 55
miljoner kronor. Det hela är dock mera
en teknisk anpassning till det nya utbildningssystemet,
och försvarsutredningens
uppdrag att se över dessa förmåner
mera definitivt liksom frågan om reseförmånerna
kvarstår alltjämt.

Alltsedan besked gavs av regeringen
om dess uppfattning beträffande kostnadsramen
för försvaret nästa budgetår
har oron bland de inom försvarsindustrin
anställda varit mycket stor, inte
minst hos dem som arbetar i underhållsverkstäderna.
Man befarar med rätta
arbetslöshet i ganska betydande omfattning,
även om försvarsministern i
sin anslagsproposition nr 110 förklarat
att några avbeställningar inte blir aktuella
nästa budgetår och att påbörjade
anskaffningar kan fortgå.

Inom regeringens utgiftsram för försvaret
har materielanslagen fått en ökad
andel i förhållande till vad som preliminärt
angavs i början av riksdagen.
På sikt måste man dock befara att betydande
sysselsättningssvårigheter kommer
att uppstå för den svenska industri
som tillverkar försvarsmateriel likom
för de militära verkstäderna till följd
av de betydande nedskärningarna. Den
uppkomna situationen berör ofta specialutbildad
personal som är svår att i
framtiden ersätta. Det är en känslig situation
som uppstår.

Vi är medvetna om att nästa budgetår
för försvarets del måste betraktas som
ett övergångsår, ett provisorieår, innan
ett — som vi hoppas -—- nytt flerårigt
försvarsbeslut fattas nästa vår. Beskärningarna
av anslagen medför dock så
besvärande konsekvenser för planeringsarbetet
inom försvaret och från
sysselsättningssynpunkt, att vi på folkparti-
och centerpartihåll ansett det befogat
att ramen något ökades och att
dessutom ytterligare reservationsmedel
utöver vad regeringen har föreslagit

borde få förbrukas. I allt skulle därmed
ytterligare 100 miljoner kronor få disponeras
för försvarsändamål under nästa
budgetår.

Vi har därvid förordat att förstärkningen
helt sker på materielsidan inom
samtliga vapengrenar och att den skall
gälla sådant som med relativt stor säkerhet
kan bedömas komma att ingå
även i den framtida försvarsorganisation,
som vi räknar med skall beslutas
nästa vår och där de av regeringen föreslagna
anslagsbeskärningarna skulle
få en från planerings- och sysselsättningsmässig
samt samhällsekonomisk
synpunkt direkt negativ effekt.

I ett sammanhang vill jag nu något
beröra vad som skulle tillföras olika
vapengrenar med våra förslag, som återfinnes
som reservationer till utskottsutlåtandet.

För arméns del skulle anskaffning av
ytterligare ammunition och 9 cm pansarvärnspjäser
fullföljas. Ammunitionsfabriken
i Zakrisdal, som kan befaras
få svårigheter med sysselsättningen,
skulle därigenom kunna undvika avskedanden.
En insats här skulle ge god effekt
samtidigt som en viss eftersläpning
i fråga om ammunitionsanskaffning
kunde återhämtas.

Även på marinsidan är i vårt förslag
tyngdpunkten lagd på ammunition i
form av ökad anskaffning av minor och
torpeder. Dessutom anser vi att ett minoch
depåfartyg bör kunna beställas och
anskaffning påbörjas av ett redan färdigutvecklat
vapensystem för kustartilleriets
rörliga spärrförband.

När det slutligen gäller flygets materielanslag
delar vi regeringens uppfattning
om behovet av att lägga ut beställning
för serietillverkning av Viggen på
upp till 100 flygplan. Hälften av det belopp
som försvaret enligt vår mening
bör få disponera nästa budgetår utöver
det av regeringen föreslagna har vi placerat
på flygmaterielsidan. Vi anser det
angeläget att en snabbare utbyggnad
sker av vissa radarstationer, som man re -

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

dan lagt ned betydande kostnader på.
Vidare bör anskaffning göras av jaktrobot
till flygplan 35 F Draken.

I fråga om varje anslagspost för materiel
till de olika vapengrenarna har
regeringen begärt att riksdagen skall
godkänna, i och för planering av anskaffande
av materiel, vad departementschefen
föreslagit beträffande ramarna
för anslag och medelsförbrukning
under budgetåret 1967/68 fram till
1973/74. Mittenpartiernas representanter
i utskottet har reagerat mot förslaget
att riksdagen i förväg skall godkänna
sådana ramar. Riksdagen bör inte
tvingas till något uttalande av detta slag
under pågående arbete inom försvarsutredningen,
som skall vara helt obunden
vid sitt ställningstagande till frågan
om de framtida försvarskostnadernas
storlek. Ett beslut från riksdagens sida
kan utnyttjas så att försvarsutredningen
blir bunden.

Vad jag hittills uppehållit mig vid i
mitt anförande ger mig motivering för
att yrka bifall till de reservationer, som
finns fogade till utskottets utlåtande vid
punkterna 1, 9, 17 och 25 och som utskottets
folkpartister och centerpartister
avgivit. Jag återkommer därtill under
berörda punkter.

Jag går nu över, herr talman, till att
något beröra en fråga som gäller personalsidan.
Den är närmast föranledd
av 1960 års befälsstatsdelegations förslag
rörande specialtruppslagen vid armén,
men kan nog anses ha en något
större räckvidd.

Befiilsstatsdelegationens förslag har
tagits upp av departementschefen, men
utskottet har inte kunnat ena sig om att
underofficerare bör kunna användas
som ställföreträdande kompanichefer i
fredsorganisationen.

Departementschefen och utskottsmajoriteten
har ansett att så icke bör ske.
Dock har utskottet vid sina överläggningar
funnit att man bör ta till vara
dugliga och erfarna underofficerares
förmåga i större omfattning än hittills,

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

även om majoriteten inte ansett att det
nu föreligger tillräckliga skäl för att
förorda en avvikelse från befälsordningsbeslutet.

Vi är några folkpartister inom statsutskottet
som vid våra överväganden funnit
att frågan om utnyttjandet i större
omfattning av förfarna underofficerare
borde kunna tas upp av regeringen för
närmare prövning i ett större sammanhang.
Vi har därvid menat att man
icke bör begränsa sig till arméns specialtruppslag,
utan frågan bör omfatta
samtliga truppslag.

Jag tror för min del att nuvarande
spärrar och onödiga gränsdragningar
för kompetensen, vilka på många håll
är irriterande, skulle behöva ses över,
låt vara att det ganska nyligen gjorts en
sådan översyn. Utvecklingen går emellertid
snabbt på detta område. Jämför
vi med den civila förvaltningen, har
där skett en förändring i riktning mot
bortseende från kompetenskrav av formell
natur. Man tar i stället hänsyn till
de reella erfarenheterna hos de anställda
och kunskaperna och försöker utnyttja
dem, eventuellt med vissa mindre
påbyggnadskurser. Inom försvaret
har man nog anledning att särskilt följa
utvecklingen på den civila sidan och
se om man inte kan tillgodogöra sig erfarenheterna
av den metodik, som där
tillämpas. På detta sätt kanske också
•—• som vi har nämnt i reservationen vid
punkten 2 ■—• frågan om underofficerares
ianspråktagande i större omfattning
inom fredsorganisationen kan bli
beaktad.

Jag anser, herr talman, att riksdagen
borde kunna ge till känna en positiv
uppfattning i denna fråga i skrivelse
till Kungl. Maj:t- Det är också vad som
hemställts i reservationen 2 av herrar
Edström, Dahlén och Gustafsson i Skellefteå
samt mig själv och till vilken jag
som sagt skall återkomma.

Tills vidare, herr talman, yrkar jag
bifall till reservationen 1 a.

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Vi är väl alla i denna
kammare fullt medvetna om att såväl
den statsfinansiella som den samhällsekonomiska
situationen för närvarande
är mycket hårt pressad. Det råder också
enighet om att det finns stora brister
på snart sagt alla väsentliga civila
samhällsområden och att det krävs än
hårdare satsningar av det allmänna för
att komma till rätta med dem. Mot denna
bakgrund är det ganska naturligt att
även våra utgifter för försvaret måste
få en mera återhållsam inriktning.

Trots denna åtstramning är det en i
och för sig icke alltför nedtonad utgiftsram
som riksdagen i dag har att ta
ställning till.

För nästa budgetår rör det sig totalt
om inte mindre än drygt 5 miljarder
kronor, varav huvudparten helt naturligt
går till militära ändamål. Något
mer än 43 miljoner kronor går till flygtekniska
försöksanstalten och till försvarets
fabriksverk, ökningen av försvarsanslagen
i förhållande till vad som
utgår under innevarande år, blir 229,5
miljoner kronor eller omkring 4,6 procent.
Om man beaktar den av riksdagen
våren 1966 beslutade minskningen av
medelsförbrukningen med 350 miljoner
kronor, innebär det nu föreliggande
förslaget en ökning med 579,4 miljoner
kronor.

Materielanslaget för nästa budgetår
upptar en större andel av utgiftsramen
än motsvarande anslag för innevarande
budgetår. Förslaget innebär att de tre
stora materielanslagen ökar från 1 790
miljoner kronor till 1 957 miljoner kronor
eller med 168 miljoner kronor. Genom
denna åtgärd kan materielanskaffningar
företas i lika stor omfattning
som under innevarande år. Det är i detta
sammanhang att observera att inga
avbeställningar kommer att äga rum.
Däremot kommer under nästa budgetår
nybeställningar av icke ringa omfattning
att läggas ut.

För planering av ansltaffningsverk -

samheten har föreslagits vissa ramar,
framför allt för materielanslagen, för
budgetåren 1967/68—1973/74. Enligt utskottets
uppfattning innebär ett godkännande
av dessa ramar inte på något
sätt att man föregriper kommande beslut
om utvecklingen av våra försvarskostnader.
Det är viktigt att vid detta tillfälle
understryka att dessa ramar endast
skall tjäna som ledning för planeringen
av anskaffningsverksamheten.

Departementschefens av utskottet tillstyrkta
förslag innebär vidare en begränsning
av vissa förbandsövningar
inom marinen och armén, som beräknas
omfatta 37 000 man. Därtill kommer
också en viss begränsning av mobiliseringsövningar.

De av 1966 års riksdag beslutade ändrade
reglerna för de värnpliktigas utbildning
har motiverat en anpassning
till det nya värnpliktssystemet av värnpliktsförmånerna.
Som en följd av förra
årets beslut föreslås nu vissa omräkningar
i det nuvarande förmånssystemet.
Utskottet har ingen erinran mot
att riksdagen beviljar det av departementschefen
begärda anslaget, som innebär
en merkostnad av cirka 40 miljoner
kronor.

När det gäller anskaffning av flygmateriel,
kommer självfallet den nya
flygplantypen Viggen AJ 37 och Sk 37
in i bilden. Beträffande flyplantypen
Viggen har departementschefen lagt
fram en synnerligen grundlig utredning.
De militära myndigheterna har
mycket enstämmigt under flera år understrukit
behovet av att snarast anskaffa
just flygplan av denna typ.

Då nu förslag framläggs om att 100
plan skall inköpas under nästa budgetår
förefaller det som om framför allt
högern ändock inte skulle vara helt
nöjd med detta. Man kan läsa ut att
högerpartiet närmast tänker sig ett nytt
uppskov av ställningstagandet till denna
fråga.

Hur ställde sig då högern till detta
spörsmål för två år sedan när vi i riks -

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

dagen behandlade förslaget om ett uppskov
med den första serieleveransen av
dessa nya plan? Jo, i en reservation till
utskottets utlåtande uttalade utskottets
högerledamöter att det vore angeläget
både för att vidmakthålla försvarets avsedda
effekt och för att tillgodose kraven
på flygsäkerhet, att serieleveransen
kom till stånd utan onödig fördröjning.
Högern reserverade sig däremot icke
mot departementschefens uttalande att
en ogynnsam kostnadsutveckling av såväl
resterande utvecklingsarbete som
seriepris måste få återverkningar på
det antal flygplan som kunde beställas.

Ett ytterligare uppskov nu skulle, såsom
också i propositionen framhållits,
medföra ökade kostnader på 150—200
miljoner kronor. Ingen är väl beredd
att vi skall påtaga oss denna merutgift,
som icke får någon betydelse för planets
kvalitet och utformning.

Då det gäller frågan om att bereda
ekonomiskt utrymme för den nu föreslagna
Viggenbeställningen har undersökningarna
visat att detta är möjligt
även inom det lägsta av försvarsutredningens
utredningsalternativ.

Det kan i sammanhanget erinras om
att år 1965 då utskottet behandlade Viggenprojektet
framhölls att den fortgående
tekniska utvecklingen med därav
följande starka kostnadsstegring för
kvalitativt högtstående vapensystem ingav
betänkligheter för framtiden. Det
vore därför angeläget att frågan om
avvägning mellan kvalitet och kvantitet
ägnades fortlöpande uppmärksamhet
inte minst vid de militära studierna.
Utskottet har anledning förmoda att
sådan avvägning gjorts av överbefälhavaren,
som ju har ansvaret för bedömningen
av materielbehoven inom samtliga
försvarsgrenar.

Herr talman! Det är givetvis att beklaga
att försvarsutredningen under
hösten 1966 icke kunde komma fram
till ett förslag om de åtgärder som
borde vidtagas under de närmaste budgetåren
för försvarets vidkommande.

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

Men å andra sidan har jag mycket svårt
att förstå att i detta utskottsutlåtande
har kunnat redovisas skiljaktiga meningar,
då ju utskottsutlåtandet som sådant
avser, som jag redan har framhållit,
ett budgetförslag som upptar inte
mindre än 5 miljarder i anslag till försvaret,
vilket i sin tur innebär en ökning
i förhållande till innevarande budgetår
på 500 å 600 miljoner kronor.

Men högern har ju sin vana trogen
bjudit över; det hör liksom till bilden.
Och det är inte precis några små summor
det nu rör sig om. Man föreslår en
höjning med 300 miljoner kronor, så
att själva basbeloppet kommer att uppgå
till 4 900 miljoner kronor mot av
utskottet och Kungl. Maj :t föreslagna
4 600 miljoner kronor. Därutöver föreslås
att befintliga reservationer skall
frisläppas i den utsträckning konjunkturläget
medger.

Mittenpartierna har följt med ett stycke
på vägen men dock blygsamt, i
förhållande till högern, stannat för en
anslagshöjning av 50 miljoner kronor. I
en försvarsbudget på 5 miljarder har
jag ganska svårt att förstå dessa överbud.

Självfallet finns det i de olika staberna
en mängd önskelistor, som kan ge
underlag för synpunkter och motioner,
men sådana önskelistor finns också på
många andra hål-l i vårt samhälle.

De känsligaste anslagen är onekligen
de tre försvarsgrenarnas materielanslag.
Dessa bär, stom jag redan framhållit,
uppräknats med inemot 170 miljoner
kronor i förhållande till innevarande
budgetår. Detta i sin tur innebär att deras
andel av utgiftsramen ökas från 36,3
procent till 37,7 procent. Genom denna
höjning underlättas, också övergången
till en ny utgiftsnivå.

Det är icke en gång för alla givet, att
de grunder som 1963 års försvarsbeslut
vilar på är något sakrosankt. Förhållandena
kan självfallet förändras såväl
inom som utom landet. Andra huvudtitlar
har i det nuvarande ansträngda

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

ekonomiska läget måst dra in på ett
eller annat sätt, och försvarsihuvudtiteln
kan väl inte alltid vara ett undantag.

Jag skulle innan jag slutar vilja ta
upp några av de punkter som närmast
herr Nihlfors uppehöll sig vid. Han
ansåg att den av reservanterna föreslagna
utgiftsökningen på 50 miljoner kronor,
vartill skulle komma 50 miljoner
av reservationsmedel, skulle på ett avgörande
sätt minska risken för annars
befarad arbetslöshet vid försvarets
verkstäder. Givetvis kan dessa miljoner
betyda en hel del, men att de skulle ha
en så avgörande betydelse som herr
Nihlfors’ uppräkning gav vid handen
tvivlar jag på.

Därefter övergick herr Nihlfors till
personalsidan och tog upp några synpunkter
i anslutning till en motion, och
det är närmast vid detta jag skulle vilja
uppehålla mig något.

Vad beträffar frågan om ställföreträdande
kompanichef vill jag erinra om
att underofficerarnas uppgift i befälssystemet
fastslogs i 1960 års befälsordningsbeslut.
Detta beslut grundades på
ett mångårigt utredningsarbete, och det
förslag som då förelåg hade tillstyrkts
av samtliga militära myndigheter.

Då nu frågan kommit upp på nytt och
spörsmålet närmast berör underofficerarna
kan det kanske vara av intresse
att se vad Svenska underofficersförbundet
yttrade över befälsordningsförslaget
just beträffande denna del. Underofficersförbundet
framhöll rörande underofficerarnas
uppgifter i freds,organisationen,
att det i ansträngda personallägen
av praktiska skäl kunde vara nödvändigt,
att befälhavare tillhörande en
lägre kompetensgrupp utnyttjades även
i befattningar som normalt vore avsedda
för en högre.

I trängda lägen borde sålunda underofficerare
kunna anvisas tjänst som
ställföreträdande chef vid fredsmässdgt
organiserat kompani. Såvitt jag förstår
är det detta som departementschefen
givit uttryck för när han i proposi -

tionen uttalat, att underofficer endast
tillfälligtvis bör placeras i befattning
som ställföreträdande kompanichef.

Jag kan inte förstå, att några nya
förhållanden inträtt som motiverar en
annan ståndpunkt till detta spörsmål
än den som 1960 enhälligt antogs av
statsmakterna, de militära myndigheterna
och som saigt även av underofficerarna
själva. Samma uppfattning har hävdats
av befäls,statsdelegationen i dess
betänkande, som vi här har att ta ställning
till och som också tillstyrkts av
förutom departementschefen de militära
myndigheterna. Man frågar sig helt
naturligt vilka andra intressen det kan
vara som ligger bakom. Jag har full
förståelse för underofficersförbundets
nyss citerade uttalande att man i trängda
lägen måste kunna göra vissa avsteg. Men
principen, som efter alla dessa utredningar
måste vara väl underbyggd, får
man inte utan vidare springa ifrån.

Herr talman! Med de anförda synpunkterna
ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Gustavsson
i Ängelholm (s).

Herr NIHLFORS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Mellqvist framhöll
i början av sitt anförande att om riksdagen
godkänner de föreslagna ramarna
för planeringen: fram till 1973/74, så
innebär det inget föregripande av försvarsutredningens
kommande beslut.
Man kan då bara fråga sig varför riksdagen
nu skall behöva godkänna dessa
ramar för planeringen. Frågan är om
det inte är onödigt att riksdagen försätter
sig i en sådan situation, som kan
ha inflytande på framtida ställningstaganden.

När herr Mellqvist säger att han beklagar
att försvarsutredningen hösten
1966 inte kom fram till ett förslag, som
kunde läggas till grund för ett nytt försvarsbeslut,
vill jag framhålla för kammaren
att detta beklagande återfinns i

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

vår reservation, medan majoriteten inte
velat vara med om att uttala sig för att
det, som det heter i reservationen, »hade
varit önskvärt, att försvarsutredningen
hade kunnat lämna förslag redan för
budgetåret 1967/68». Det är alltså först
i efterhand vi nu får konstatera att herr
Mellqvist delar reservanternas uppfattning
att detta var beklagligt.

Vad beträffar frågan om underofficerarnas
ställning i fredsorganisationen
har jag framför mig en ledande artikel
som stöd att läsa i senaste numret av
tidskriften Den svenske underofficeren,
där det görs gällande att det föreligger
en misstolkning i proposition nr 110.
I artikeln heter det: I yttrandet över befälsdelegationens
(BFD) förslag »hävdade
underofficersförbundet att någon
position som stf kompanichef i fred
borde kunna anförtros åt äldre trupperfaren
underofficer. När försvarsministern
nu redovisar BFD förslag i proposition
nr 110 skärper han emellertid
kraven på kompanichefs stf i fredsutbildningen.
För denna syssla krävs,
sägs det, formell kompetens för krigsplacering
som bataljonschef. Uttalandet är
en misstolkning av 1960 års befälsordningsbeslut,
liksom av BFD förslag.
Kravet på bataljonschefskompetens är
för övrigt orealistiskt, även om man
fasthåller vid att löjtnant skall avses
för befattningen, eftersom förbanden i
regel siaknar tillgång till erforderligt antal
löjtnanter med dylik kompetens.»

Herr PETERSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Mellqvist säger att
högerpartiet bjuder över. Jag vet att
herr Mellqvist är rätt väl insatt i dessa
frågor, och därför förvånar det mig att
han använt det uttrycket. Han vet lika
väl som jag att vad högerpartiet gjort är
att det med utgångspunkt i den enighet
om försvaret och dess målsättning, som
rådde så sent som föregående år, har
undersökt vilka minimibelopp som erfordras
för att den sittande försvarsutredningen
skall ha full handlingsfri -

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

het. Vårt förslag därvidlag innebär en
sänkning jämfört med den nuvarande
planeringsnivån. Därför måste det vara
i agitatoriskt syfte som herr Mellqvist
säger att högerpartiet bjuder över.

Beträffande Viggen vill jag säga att vi
inte finner det klarlagt att anskaffning
av flygplan 37 Viggen ryms i alla de av
försvarsutredningen från överbefälhavaren
infordrade utredningsalternativen
med bibehållande av kravet på bästa
möjliga försvarseffekt för utgivna anslag.
Vi tror dock att det är möjligt när
det gäller alternativ C, högerpartiets alternativ,
och vi har ingenting emot att
Kungl. Maj :t erhåller bemyndigande att
beställa föreslagna 100 flygplan 37 Viggen,
men vi förutsätter att detta bemyndigande
inte utnyttjas förrän de infordrade
utredningarna givit en klarare bild
av möjligheten att på ett försvarsekonomiskt
sätt infoga flygplan 37 Viggen i
de skilda kostnadsramarna.

Herr MELLQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nihlfors tog upp
ramresonemanget, som ju också går igen
i reservationen. Jag vill understryka vad
jag sade förut, nämligen att jag inte alls
anser att den arbetande försvarsutredningen
är bunden av de ramresonemang
för materielanskaffningen som redovisas.
Det är ju här snarare fråga om att
kunna få ledning för det kommande arbetet,
men självfallet inte ledning på så
sätt att den icke kan påverkas i den ena
eller andra riktningen av det beslut som
försvarsutredningen kan komma att
fatta.

Jag tror inte alls att jag är ensam om
att beklaga att inte resultatet av försvarsutredningens
arbete framlagts i sådan
tid, att det kunnat ligga till grund
för den proposition som nu presenterats
riksdagen. Men det beror ju på omständigheter
som vi alla som arbetat i utredningen
väl känner till. Det jag sade i
mitt förra anförande är alltså inte någon
efterhandskonstruktion utan det är en
realitet som vi samtliga i försvarsutred -

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret, tillika svar på interpellation ang. direktiven

för 1965 års försvarsutredning

ningen varit på det klara med. Å andra
sidan tror jag inte att detta provisorieår
kommer att vara till något större men
för våra försvarsansträngningar.

Jag frågade i mitt inlägg vad det var
som kunde ligga bakom de synpunkter
som kommit fram i reservationen vid
punkten 2 beträffande underofficerarna.
Herr Nihlfors har nu redovisat det genom
att läsa upp ett avsnitt ur en ledare
i underofficerarnas organ. Det är väl i
så fall några nya synpunkter som nu
kommit fram i denna fråga och som inte
var kända när förbundet bereddes tillfälle
att yttra sig vid den remiss som
föregick riksdagens ställningstagande.

Herr Petersson sade att högern inte
bjuder över. Visst bjuder högerpartiet
över det förslag som redovisas i föreliggande
proposition — det kan man väl
inte komma ifrån. Det är ett klart överbud
på 300 miljoner kronor plus de reservationsmedel
som med hänsyn till
»konjunkturläget», som man säger i motionen,
kan komma i fråga. Det är inte
i agitatoriskt syfte som jag redovisat
detta; det är ju vad ni själva framfört i
partimotionen och i den reservation som
är fogad till utskottsutlåtandet.

När det sedan gäller Viggenproj ektet,
som också herr Petersson slutligen tog
upp, är det på det viset, att skall man
invänta förslaget från ÖB — vilket reservanterna
ju hänger upp sin tankegång på
■—• så innebär det ingenting annat än en
fördröjning av utläggningen av beställningar
av de i propositionen begärda
100 Viggenplanen.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag vill först knyta några
ytterligare synpunkter till debatten
om Viggen.

Det är väl bekant — och det har också
herr Petersson redan framhållit — att vi
på högerhåll har ansett Viggen vara en
värdefull produkt och att den borde tillföras
det svenska försvaret. Anledningen
till att debatten har blossat upp igen är

den, att vi nu efter det socialdemokratiska
utspelet ligger på en kostnadsnivå
som gör det tveksamt huruvida Viggen
verkligen får plats.

På den nivå vi har förordat utgår vi
ifrån att det finns utrymme för beställning
av Viggen, men vi tror inte att det
finns sådant utrymme på de lägre nivåer
som försvarsutredningen har begärt
att överbefälhavaren skall utredaOch
om det inte finns plats för Viggen,
så leder det till att vi kommer att utnyttja
de resurser som ställes till försvarets
förfogande på ett sämre sätt än vad
som annars skulle ha blivit fallet. Detta
skall nu ÖB klarlägga, men han har inte
fått möjlighet att göra det förutsättningslöst.
I de ramar som skall klarläggas har
nämligen socialdemokraterna begärt att
Viggen skall ingå. Vi eftersträvar bara
bästa möjliga effektivitet av till förfogande
stående resurser. Och man måste
vara obunden. Någon försening behöver
inte inträffa, herr Mellqvist.

I likhet med andra talare vill också
jag gärna understryka att till de mest
positiva inslagen i svensk politik hör det
samförstånd som under ett kvarts sekel
har rått mellan våra demokratiska partier
om Sveriges utrikes- och försvarspolitik.
Den enigheten har varit av utomordentligt
stor betydelse, inte minst
gentemot den omvärld som ibland, framför
allt tidigare, har ifrågasatt motiven
för vår alliansfria politik och vår vilja
och förmåga att hävda den politiken i
ett krisläge. De obestridliga uppoffringar
som vi alla har varit överens om att göra
för att skapa ett effektivt försvar har
alltmer bidragit till att understryka allvaret
i våra utrikespolitiska deklarationer.
Vad man i dag särskilt fäster sig vid
vad gäller omvärldens syn på oss är den
respekt för vårt försvar som allmänt
kommer till uttryck utomlands.

Vi kan i dag konstatera att den försvarspolitiska
enheten har brutits. Vi vet
inte om motsättningarna bara är tillfälliga.
Försvarsutredningen väntas i bästa

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret, tillika svar på interpellation ang. direktiven

för 1965 års försvarsutredning

fall redovisa resultatet av sitt arbete
kommande höst, och det är inte alldeles
uteslutet att det som nu inträffat kan bli
en parentes utan allvarligare följder för
framtiden. Men det finns tyvärr i uttalandena
i årets försvarspropositioner
tecken som tyder på att en sådan enighet
inte kommer att uppnås.

Vad beror då denna brytning på? Vem
bar ansvaret för den? Vilket demokratiskt
parti är det som avsiktligt har sökt
strid, och varför har man i så fall gjort
det? Det är sådana frågor som har diskuterats
under det senaste halvåret och
som kräver belysning, framför allt i dag
när riksdagen skall konfirmera resultatet
av höstens förhandlingssammanbrott
i försvarsutredningen.

Låt mig då understryka, herr talman,
att det inte råder några delade meningar
om att försvaret bör underkastas samma
noggranna och på besparingar inriktade
granskningar som alla andra samhällsområden.
Ja, i själva verket torde försvaret
vara ett område som är mera genomlyst
än andra sektorer — och det
med rätta, inte minst därför att en så
stor del av våra samlade resurser går till
fjärde huvudtiteln. Vi måste också fortlöpande
bilda oss en uppfattning om
hur starkt försvaret behöver vara för att
fylla sin fredsbevarande funktion och
skydda vårt oberoende, om så skulle behövas,
samt hur försvaret skall byggas
upp för att mest effektivt fylla sina uppgifter
med hänsyn till de ekonomiska
tillgångar som ställs till förfogande.

Det finns inte något demokratiskt parti
som inte förutsättningslöst och obundet
är berett att debattera och pröva
våra försvarsproblem inom de gränser
som dras upp av vår utrikespolitik och
av hotet från världen runt omkring oss.
Ingen är sålunda låst beträffande storleken
av våra försvarsuppgifter, vare sig
absolut eller relativt i förhållande till
andra utgiftsbehov. Försvarsutgifterna
är inte »sakrosankta», för att använda
herr Mellqvists eget adjektiv.

För att möjliggöra dylika fortlöpande
bedömningar och omprövningar har vi
under hela efterkrigstiden valt den metoden
att vart tredje eller fjärde år uppdra
åt företrädare för de demokratiska
partierna att med hjälp av all tillgänglig
expertis studera våra försvarsfrågor
och ange de förändringar i principiella,
sakliga och ekonomiska hänseenden som
kan vara behövliga i förhållande till de
ståndpunkter vi har intagit tidigare.

Det var med sådana utgångspunkter
som också 1965 års försvarsutredning
gick till verket för mer än två år sedan.
Direktiven för den utredningen var utarbetade
i överensstämmelse med dessa
grundtankar. Efter ett mycket noggrant
utredningsarbete var kommittén i höstas
beredd att ta slutlig ståndpunkt, att
framlägga förslag till försvarskostnaderna
fr. o. m. nästa budgetår. Man hade
kommit så långt i försvarsutredningen,
vill jag betona, att man hade börjat få
klart för sig i varje fall konturerna till
den försvarsöverenskommelse som man
då trodde sig kunna uppnå någon gång
i början av november månad. Då kom
plötsligt, den 12 oktober, tre veckor efter
valet, det socialdemokratiska utspelet.
Förutsättningarna för det fortsatta
arbetet ändrades totalt, och det förelåg
en helt ny situation i försvarsutredningen.

Under den allmänna debatt som sedan
ägt rum har man från socialdemokratiskt
håll försökt göra gällande att
socialdemokraternas bud inte kan ha
kommit som någon överraskning, att
det inte innebar någon helomvändning
och att det inte var fråga om något
slags politiskt utspel, betingat av valnederlaget.
Det gällde bara, har man
sagt, en naturlig anpassning av försvaret
efter ett kärvare ekonomiskt klimat
och efter en påtaglig avspänning i det
utrikespolitiska läget.

Man har dessutom hävdat — det gjorde
senast herr Mellqvist för en stund
sedan — att konsekvenserna för försvå -

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret, tillika svar på interpellation ang. direktiven

för 1965 års försvarsutredning

rets vidkommande skulle bli förhållandevis
begränsade. Vi har, har man sagt
i annat sammanhang, sedan 1950-talet
byggt upp ett försvar med ansenlig slagkraft,
och därför skulle vi nu utan risk
kunna ligga kvar på i stort sett oförändrad
anslags- och styrkenivå.

Herr talman! Jag underkänner helt de
argumenten — de är konstruerade i
efterhand. De kan möjligen i någon
mån ha medverkat vid ställningstagandet,
men i allt väsentligt var det — det
vidhåller jag — en av inrikespolitiska
skäl dikterad politisk anpassning till en
i försvarsfrågan starkt radikal meningsriktning
inom socialdemokratin och till
vänster om socialdemokratin. Jag skall
närmare utveckla mina skäl för den meningen.

Då finansministern hösten 1965 bestämde
sig för att frysa ned 350 miljoner
kronor av de medel som enligt 1963 års
försvarsbeslut redan hade anvisats till
försvaret, var motivet inte statsfinansiella
svårigheter utan övertryckstendenserna
i samhällsekonomin. Genom
återhållsamhet inom den offentliga sektorn
skulle en dämpning av trycket kunna
uppnås. Ett halvt år därefter, våren
1966, ansågs det statsfinansiella läget
motivera särskilda anvisningar till myndigheterna
att iaktta restriktivitet i sina
äskanden för nästa budgetår. Försvarsutredningen
orienterades i maj 1966 om
den statsfinansiella utvecklingen på
lång sikt. Detta föranledde inga kommentarer
i utredningen -—■ den ansåg
sig inte böra ändra sina dispositioner
för det fortsatta utredningsarbetet. Fortfarande
var det inriktat på att man
skulle försöka nå en uppgörelse kring
en kostnadsram som låg någonstans
mellan de alternativ Kungl. Maj :t själv
hade begärt att ÖB skulle särskilt belysa,
nämligen 3 600 och 3 460 miljoner
kronor i 1962 års prisläge, d. v. s. i 1966
års prisläge i runt tal 5 200 respektive
5 000 miljoner kronor. Försvarsutredningen
fann alltså, trots de oriente -

ringar som vi fick, att det inte var påkallat
att lägga ut några nya utredningsuppdrag
vare sig till ÖB eller till
de egna experterna — utredningsuppdrag
som skulle vara anpassade till en
väsentligt lägre kostnadsnivå. Så sent
som några veckor före valet var utredningen
samlad till en nära veckolång
överläggning, och därvid knöt man fortfarande
an till tidigare utgångspunkter
för utredningsarbetet.

Valet ägde som bekant rum i mitten
på september. Socialdemokraterna förlorade
ungefär 8 procent av valmanskåren
-— alla övriga partier ökade sin
andel. Den 12 oktober lade socialdemokraterna
i utredningen fram sitt förslag,
ett förslag som för det första året låg
i runt tal 400 miljoner kronor under
det lägsta av de alternativ som utredningen
hade låtit utreda i enlighet med
Kungl. Maj :ts direktiv. För den sjuårsperiod
som planeringen avser låg budet
nästan 7 miljarder kronor under den
nivå som myndigheterna hade anbefallts
att bedriva sin försvarsplanering efter
— den nivå som alltså hade accepterats
genom 1963 års försvarsbeslut här i riksdagen.

Jag skall, herr talman, inte uppehålla
mig vid vad som sedan hände i försvarsulredningen;
det har stötts och
blötts i olika sammanhang. Vad som
förtjänar att belysas är i stället det socialdemokratiska
påståendet, att de
svenska statsfinanserna har försämrats
så kraftigt och så plötsligt att det nu är
ofrånkomligt att drastiskt sänka den
nivå på vilken svensk försvarsplanering
legat under hela efterkrigstiden.

Ingen kan väl rimligen påstå att vi
är fattigare i dag i Sverige än vi var
exempelvis 1958, då riktlinjerna för de
hittillsvarande försvarsbesluten drogs
upp. Nej, våra resurser i dag är avsevärt
större än de var då.

Men visst finns det brister, herr Mellqvist
-— det skall ingalunda bestridas.
Och att även anspråken ökat med sti -

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret, tillika svar på interpellation ang. direktiven

för 1965 års försvarsutredning

gande resurser är naturligt. Däremot är
det inte naturligt att de ökande anspråken
på andra områden skall tillgodoses
på bekostnad av försvaret — att det
ansträngda statsfinansiella läget främst
skall leda till restriktivitet på det enda
område där inte vi, utan främmande
makt i sista hand avgör om och när
de resurser, som vi har byggt upp, skall
behöva användas.

Statsbudgetens omslutning har i löpande
priser under de senaste tio åren
tredubblats. Motsvarande siffra för försvaret
är en fördubbling. I förhållande
till bruttonationalprodukten går i dag
en lägre andel än tidigare till försvaret,
och försvarets andel av statens löpande
inkomster är också avsevärt lägre. I
mitten av 1950-talet gick nära 23 procent
av inkomsterna på driftbudgeten
till försvaret — nu är motsvarande siffra
16 procent. Herr Petersson har redan
nämnt siffrorna, men de förtjänar att
upprepas. Förra budgetåret — alltså
1965/66 —• var det av de västeuropeiska
staterna bara tre som avsatte en mindre
del av den statliga driftbudgetens belopp
till försvaret än Sverige. Det var
Belgien, Luxemburg och Danmark —-alla anslutna till större försvarspakter.
Och av huvudtitlarna utvisar social-,
kommunikations-, ecklesiastik- och inrikeshuvudtitlarna
väsentligt snabbare
ökningstakt än försvarshuvudtiteln. Detta
är i och för sig riktigt och önskvärt,
men man bör hålla den utvecklingen i
minnet, då man gör gällande att statsfinanserna
nu har försämrats så allvarligt
— inte i och för sig utan med tanke
på infriandet av nya löften som man
givit och nya åtaganden som man
gjort — att särskilt restriktiva åtgärder
är av nöden och att dessa främst skall
leda till en omprövning av tidigare av
alla accepterade försvarsprinciper.

Jag har redan, herr talman, strukit
under att inget parti trots detta skulle
ha undandragit sig att diskutera lämpliga
besparingsåtgärder under fjärde
huvudtiteln. Det är en sak.

Något helt annat är däremot åtgärder
som i realiteten får till konsekvens att
man plötsligt tar avstånd från hittillsvarande
grundtankar för både försvarsplanering
och utgiftsramar. Statsfinansiella
skäl kan alltså inte rimligen åberopas
för det säregna utspel socialdemokraterna
gjorde den 12 oktober.

Än mindre kan utrikespolitiska motiv
anföras för en reducering av vårt försvar.
Även om krigsriskerna i Europa
just nu kan sägas ha minskat något,
kan det inte vara avgörande för vår
försvarspolitik. Så länge krigsriskerna
över huvud taget kvarstår eller inte
är helt obefintliga, så länge måste vi
med nuvarande utrikespolitik ha ett
försvar som är så dimensionerat att det
kan hävda vår frihet, om riskerna skulle
aktualiseras — om krig skulle utbryta.

Den s. k. avspänningen i Europa utesluter
verkligen inte krigsrisker, alldeles
oavsett att Europa i dag inte kan snöras
av från världen i övrigt. Urladdningar
ute i världen måste, om de är av någon
betydenhet, komma att få konsekvenser
även för Europa. Jag nämner bara Vietnam,
Syrien, Israel, Irak, Aden och kolonierna
i Afrika för att ge en påminnelse.

Den militära potentialen är även i
Europa oförändrad eller stigande. Inom
östblocket är fortfarande forskning
och teknik samt utbyggnaden av den
tunga industrin inriktade på att få
maktbalansen att väga över åt deras håll.
K om mu nik a ti o n s n ä t åt hair byggts, ut,
nya uppmarschmöjligheter och tillfälle
till snabb kraftsamling har skapats.
Två miljoner man med hög beredskap
står under vapen. Nya luftlandsättningsdivisioner
har satts upp och är placerade
i Europa. För amfibieoperationer
har under de allra senaste åren antalet
landstigningsfarkoster ökats. De militära
utgifterna visar inga tecken till
minskning.

I sin tur är naturligtvis detta läge i
Europa ett uttryck för en bestående

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret, tillika svar på interpellation ang. direktiven

för 1965 års försvarsutredning

djup misstro framför allt gentemot Västtyskland.
Den tyska återföreningsproblematiken,
Berlinmuren och de olösta
gränsdragningsfrågorna utgör konsekvenser
aiv denna misstro. Det är bl. a.
mot denna bakgrund som den europeiska
s. k. avspänningspolitiken skall värderas,
en politik som ju bl. a. syftar till
att minska Förenta staternas engagemang
i Europa och försvaga sammaehållningen
inom NATO.

Till sist, herr talman, vittnar de tragiska
händelserna i Grekland om hur
bräcklig den grund är på vilken vi
bygger upp vår förtröstan på stabilitet i
vår egen världsdel. Omstörtningar av
det slaget kan — om det vill sig illa —
utlösa snart sagt vilka kedjereaktioner
som helst.

Det finns verkligen ingen anledning
att ta avstånd från det konstaterande
som görs i den på försvarsutredningens
eget initiativ utgivna studien
»Svensk säkerhetspolitik», nämligen:
»Inga säkra tendenser till en mera
långtgående och långvarig avspänning
i världen kan skönjas i dagens läge.
Snarare kan motsatsen befaras.»

Det finns »tvärtom skäl stryka under
att stormakterna från sin redan förut
fantastiskt höga rustningsnivå faktiskt
på nytt börjat klättra upp igen, detta
såsom uttryck för de motsättningar som
råder ute i världen — och att vi då inte
kan göra vårt försvar billigare, d. v. s.
medvetet på längre sikt minska vår
försvarskraft». Det är inte bara jag som
säger detta. Påståendet bar uttryckts
med dessa ord av försvarsministern själv
så sent som i mars förra året just i
denna kammare. Nej, herr talman, »ingen
kan med fog hävda» -—• och jag citerar
på nytt försvarsministern ■—- »att
världsläget undergått någon avsevärd
förändring till det bättre under de
smart gångna fyra åren». Om man känner
ansvar för vårt lands säkerhet kan
man alltså inte i världsläget hämta nå -

got som helst stöd för åtgärder som är
ägnade att minska vår försvarskraft.

Det är angeläget att i detta sammanhang
på nytt stryka under sambandet
mellan utrikes-och försvarspolitik. »Omvärlden
skall kunna lita på att svenskt
territorium och svenska resurser inte
skall kunna utnyttjas för angreppshandlingar.
Vi kan inte underlåta att
bjuda motstånd åt varje angripare eller
underlåta att motsätta oss kränkningar
av landets neutralitet. Försvaret är i
nuvarande världsläge ett nödvändigt
stöd för utrikespolitiken. Det skall
skapa respekt för vår vilja att hävda
neutraliteten åt alla håll och vår förmåga
att försvara oss, om vi ändå blir angripna.
» ----—• »En politik med denna

inriktning ligger uppenbart i vårt eget
intresse. Neutraliteten anser vi ge större
trygghet än någon annan utrikespolitik,
men den innebär självfallet ingen garanti
för att vi inte dras in i krig. Försvaret
är ett uttryck för vår oböjliga vilja
att värna vårt oberoende och ger oss
resurser därtill.»

Känner statsministern igen dessa ord?
Det är statsministerns egna.

»Vår alliansfria utrikespolitik förutsätter
att försvarsresurserma på lång
sikt hålles intakta. Vi kan inte ändra
den försvarspolitiska kursen från år
till år. Detta är också grunden för de
långsi kt i ga f örsv arsb eslut en.»

Citatet är hämtat från försvarsministern
förra året i februari.

»Den nuvarande försvarskraften måste
bibehållas, om vi skall vinna respekt
för det vi kallar den svenska säkerhetspolitiken.
» (Försvarsministern i första
kammaren i mars förra året.)

När jag, herr talman, återger vad
statsministern och försvarsministern
helt nyligen har deklarerat, gör jag detta
inte bara för att de bär uttryckt vad
jag själv anser vara riktigt utan för att
påvisa den åsiktsförändring, som uppenbarligen
har ägt rum inom regeringen

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret, tillika svar på interpellation ang. direktiven

för 1965 års försvarsutredning

inom loppet av några få månader efter
ett dåligt val.

Självfallet är man på socialdemokratiskt
håll medveten om dessa motsägelser.
Man har därför valt att argumentera
från den utgångspunkten, att det
som nu har skett inte skulle innebära
någon allvarlig försvagning av vårt försvar
utan att det bara är en besparingsåtgärd
motsvarande vad som sker på
andra håll i statsförvaltningen. I själva
verket skulle den socialdemokratiska
restriktiviteten inte leda till någon
nämnvärd reducering av försvarseffekten,
har man gjort gällande. Vi behåller
försvaret på en uppnådd hög nivå, och
anslagen för nästa budgetår är rent av
högre än för innevarande, eller »i princip
lika höga», som statsministern sade
i sitt interpellationssvar till mig för
någon stund sedan. »I princip lika höga»
!

Det är naturligtvis fullständigt — förlåt
uttrycket — vilseledande. Strävandenia
från socialdemokratiskt håll att å
ena sidan göra gällande att man genomfört
stora besparingar på försvarsområdet
men att d andra sidan försöka
fördölja vilka konsekvenser detta medför
i försvarseffekt på lång sikt är enligt
min mening det mest betänkliga
inslaget i dagens försvarsdebatt. Den
ekvationen går helt enkelt inte ihop.
Mörkläggningen bedrives uppenbarligen
i fullt medvetande om hur svårt det är
att göra klart för väljare och folk i
allmänhet vad det verkligen är fråga
om. Det belopp det här gäller ter sig
nästan svindlande för enskilda skattebetalare,
det skall ingalunda bestridas.
När vi lägger ned nära 5 miljarder kronor
på vårt försvar, hur kan då en
prutning på 400—500 miljoner om året
få sådana konsekvenser som jag och
företrädare för de andra oppositionspartierna
gör gällande, frågar man. Det
blir i praktiken opponenterna, det blir
vi som får ta på oss den svåra uppgiften
att bevisa våra påståenden.

Män borde kunna förutsätta att kammarens
ledamöter är så insatta i försvarsikostnadernas
och försvarsplaneringens
problematik, att någon utförlig
argumentering i det hänseendet inte
skulle behövas här i kammaren. Statsutskottets
utlåtande, formulerat av utskottets
socialdemokratiska majoritet,
vittnar emellertid om motsatsen. Man
återger sålunda departementschefens
uttalande om att försvarskostnaderna
ökat från innevarande till nästabudgetår
utan att samtidigt redovisa de olika omständigheter
som klarlägger, att det i
själva verket är fråga om en betydande
minskning av de reella resurser, vilka
ställs till försvarets förfogande och att
propositionen med hänsyn till direktiven
för planeringen på något längre
sikt syftar till eu försvarsplanering, som
direkt strider mot de grundsatser vi alla
varit överens om, i varje fall under de
senaste tio åren.

Herr talman! Utan att ytterligare vilja
förfalla till något slags försvarsföreläsning
vill jag konstatera följande.

1. Efterkrigstidens försvarspolitik
bygger på rullande långsiktsplaner. Planeringen
syftar till att ge största möjliga
effekt för de ekonomiska resurser
som ställs till förfogande. Planeringen
binder organisation och vapenanskaffning
för längre tid än den försvarsöverenskommelserna
brukar omfatta. Den
förutsätter därför viss kontinuitet även
i de olika försvarsbeslut som fattas.
Tvära, drastiska avbrott är inte möjliga
att genomföra utan att verkningarna
med hänsyn till både försvarseffekt och
ekonomi blir mycket allvarliga. 1963
års riksdag var enig om en viss nivå
för den militära planeringen under en
period som sträcker sig fram till 1974.
Den planeringsnivå som ÖB nu har
anbefallts att arbeta efter enligt den
proposition som vi i dag behandlar ligger
enbart för första året 600 miljoner
kronor under den nivå som riksdagen

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret, tillika svar på interpellation ang. direktiven

för 1965 års försvarsutrednäng

tidigare har anbefallt myndigheten att
planera efter.

2. Full enighet har rått om att försvarets
organisation skulle bestämmas
i fast penningvärde. Inflationen — prisoch
lönehöjningar — får alltså inte undergräva
försvarsramens reella innehåll.
Kungl. Maj :ts proposition tunnar
ut denna princip.

3. Full enighet har också rått om att
försvarsramarna inte får urholkas i förhållande
till omvärldens resurser. Sedan
1958 bär man därför räknat med
en kompensationsfaktor för teknisk utveckling.
Den har nu slopats trots att
försvarsministern år efter år har förklarat
att denna faktor var av utomordentligt
stor betydelse.

4. Enighet bär tidigare rått om att
höjningar av värnpliktsförmåner — sociala
utgifter — inte skall minska försvarsanslagen
till andra ändamål. Även
i det hänseendet har man nu brutit
med det förflutna.

5. Den rullande försvarsplaneringen
har byggt på beställningsbemyndiganden
och ett fritt förfogande över reserverade
medel. Detta har möjliggjort en
inte minst ur ekonomisk synvinkel ändamålsenlig
medelsdisposition. Även
härutinnan har nu restriktioner vidtagits.

Och, herr talman, ändå gör man som
statsministern gällande att oktoberutspelet
inte »innebär en reducering av
det svenska försvaret och dess möjligheter
att hävda de intressen, som vi
alla väntar skall hävdas».

Därmed är jag inne på interpellationssvaret,
som jag fick av statsministern
för någon timme sedan. Utan att
ge uttryck åt någon vanvördnad mot
statsministern tycker jag att svaret är
mycket intetsägande.

Jag har i min interpellation gjort
gällande att de anslag och den inriktning
beträffande försvaret, som i avvaktan
på arbetet inom försvarsutredningen
föreslagits i statsverksproposi -

tionen, innebär ett klart avståndstagande
från hittillsvarande principer för
det svenska försvarets uppbyggnad och
att de också står i strid med de uttalanden
om försvaret som statsministern
gjorde 1962 och 1966. Vad som hänt
står också i strid med de direktiv för
1965 års försvarsutredning som utredningen
bär arbetat efter. Det var anledningen
till att jag interpellerade statsministern
i januari i år. Statsministern
säger nu i sitt interpellationssvar, att
utgifterna för det militära försvaret i
fast penningvärde i princip blir lika
stora nästa budgetår som utfallet för
innevarande budgetår; det är alltså inte
fråga om någon utgiftsminskning för
nästa budgetår.

Jag har redan i mitt anförande bevisat
att det väsentliga inte är om det är
fråga om minskning eller ökning i
pengar räknat utan om vilka resurser
som försvaret får. Årets nivå ligger, om
man arbetar med jämförbara siffror,
nära 400 miljoner kronor under förra
årets nivå och väsentligt under vad det
tidigare försvarsbeslutet skulle ha inneburit.
Vidare bryter propositionen i
inte mindre än fem hänseenden med
de grundtankar som hittills bär gällt.

Nu bär utredningen själv, utan direktiv
från statsmakterna, begärt eu del
utredningar av ÖB och begärt att ytterligare
kostnadsalternativ skall undersökas.
De ligger på en väsentligt
lägre nivå än den som en tillämpning
av de hittillsvarande principerna skulle
ha föranlett. Förverkligas något av dessa
alternativ, kommer det att leda till
en avsevärd reducering av vår försvarseffekt,
en reducering som statsministern
själv har tagit avstånd från.

Sedan konstaterar statsministern att
försvarsutredningen ännu inte tagit
slutlig ställning, och det är obestridligen
riktigt. Möjligheterna, säger statsministern,
står därför fortfarande öppna
att sedan dessa utredningar har avslutats
nå samling kring den framtida

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret, tillika svar på interpellation ang. direktiven

för 1965 års försvarsutredning

försvarspolitiken. Det är ett sangviniskt
uttalande; jag hoppas ändå att det finns
någon realitet bakom det, även om det
ser mörkt ut. Och det ser mörkt ut därför
att avsteget i år i förhållande till
vad som tidigare gällt är så stort, därför
att vi nu ligger på en så låg nivå
att det kan vara svårt att anpassa den
och därför att konsekvenserna redan i
år blir så allvarliga.

I detta hänseende vill jag citera överbefälhavaren,
fackmyndigheten, som
borde kunna bedöma vad årets beslut
egentligen innebär. Han säger: »Den nu
föreslagna, mycket omfattande och
plötsliga neddragningen av kostnadsramen
i förhållande till tidigare godkända
långsiktsplaner raserar stora delar
av den nuvarande planeringen. Redan
innevarande budgetår blir en betydande
omplanering nödvändig. — En snabb
reducering av vår försvarseffekt kommer
inte att kunna undvikas. — Därest
den nu angivna planeringsnivån blir eu
realitet, kommer försvarseffekten att
ytterligare kraftigt reduceras. Nu gällande,
av riksdagen godkänd målsättning
för krigsmakten kan inte uppfyllas
—

---Med begränsade resurser har

svenskt försvar kunnat uppnå en —
även internationellt sett — hög kvalitativ
och kvantitativ standard. Det är
utan tvekan ett resultat av målmedveten
och fast inriktning. Med ett ettårigt
provisorium och därpå följande angiven
planeringsnivå som helt avviker
från tidigare försvarsbeslut kommer
denna inriktning att brytas. Ingreppen
från statsmakternas sida har under de
senaste åren varit så tätt återkommande
och medfört så stora omkastningar
att det kan ifrågasättas om det längre
är meningsfullt att bedriva långsiktsplanering
inom försvaret i nuvarande
form. Fördelarna med en långsiktig
planering är dock så uppenbara, inte
minst för ett litet land med begränsade
resurser, att allt bör göras för att fort -

sättningsvis kunna bedriva en sådan.
Långsiktsplanering är ju ändå den rationaliseringsåtgärd
som ger den ojämförligt
största utdelningen. — Utan
långsiktig inriktning för planeringen
ökar riskerna för felinvesteringar inte
enbart inom det militära försvaret utan
också inom svensk industri, som svarar
för cirka 80 % av materielleveranserna
till försvaret. — Den starkt minskade
beställningsverksamheten kommer att
medföra att industrier tvingas friställa
arbetskraft i mycket stor omfattning.
Tusentals anställda kommer att beröras
redan budgetåret 1967/68. Det är i
stor utsträckning kvalificerad arbetskraft
som friställs och som det kan bli
svårt att vid behov återanställa. — Erforderliga
avbeställningar medför extra
kostnader, som inte tillgodogörs det militära
försvaret. Det kan ta lång tid att
åter starta tillverkning av försvarsmateriel
efter ett produktionsstopp. — För
att försvaret skall kunna bedriva en rationell
anskaffningsverksamhet och
bygga upp en lämplig organisation
krävs forskning, utveckling och försök.
Denna verksamhet måste nu till stora
delar förändra sin målinriktning och
flera utvecklingsprojekt nedläggas.»
Så långt ÖB.

Herr talman! Att jag har tagit kammarens
tid i anspråk genom att citera
överbefälhavaren så pass utförligt beror
främst på att hans synpunkter återges
i försvarspropositionen med en enda
mening.

Inte minst vad ÖB sist anförde om
den svenska industrins betydelse förtjänar
att ytterligare apostroferas. I avhandlingen
»Svensk Utrikespolitik efter
1945» uttrycker författarna Nils Andrén
och Åke Landqvist motsvarande tankegång
på följande sätt: »Den alliansfria
politiken bär gjort Sverige angeläget
att så långt som möjligt vara självförsörjande
i fråga om krigsmateriel. Tillvaron
av en effektiv vapen- och flygplanisindustri,
vars produkter är inter -

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret, tillika svar på interpellation ang. direktiven

för 1965 års försvarsutredning

nationellt eftersökta, ökar tilltron till
Sveriges förmåga att genomföra en alliansfri
politik. Dessa industrier får
därmed omedelbar betydelse för den
svenska utrikespolitiken. Detsamma gäller
om den försvarstekniska forskningen
och om landets industriella och teknologiska
kapacitet över huvud taget.»

Herr talman! Jag har med det anförda
velat påvisa -— och jag hoppas
att jag har lyckats göra det — att det
socialdemokratiska utspelet och därmed
avståndstagandet från de övriga
demokratiska partierna i försvarsfrågan
inte haft sakliga utan rent politiska
motiv. Efter valförlusten tycks det
ha varit avgörande för socialdemokraterna
att tillmötesgå en radikal, mot
försvaret negativ vänsterflygel. Man har
därmed velat försvåra för herr Carl
Henrik Hermansson att till sitt nyfriserade
kommunist- och vänsterparti
locka rekryter från denna flygel inom
socialdemokratin. Man har över huvud
taget velat anpassa sig till de många
som av olika skäl — framför allt ett i
och för sig fullt förklarligt önsketänkande
— inte vill begripa att vårt land
inte alltid kan räkna med att vara oberört
av de motsättningar, risker och
konflikter som den internationella utvecklingen
när som helst kan utlösa.

Regeringspartiet har alltså tagit politisk
ståndpunkt. Man har, åtminstone
tills vidare, valt en linje som innebär
att man bryter den hittillsvarande demokratiska
enigheten om försvaret och
att man försvagar trovärdigheten till
vår alliansfria utrikespolitik. Den nya
politiken innebär på lång sikt också att
man utsätter vårt land för större risker
än vi tidigare varit beredda att ta.

Herr talman! En sådan politik har
högerpartiet icke kunnat ansluta sig
till.

I detta anförande instämde herrar
Nordgren, Ringaby, Magnusson i Borås,
Edlund, Krönmark, Turesson och Björkman
(samtliga h).

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Den ärade senaste talaren
har dels i en interpellation till
mig, dels också nu från talarstolen uttalat
en del beskyllningar och påståenden
av rent politisk innebörd. Detta gör
att jag anser mig förpliktad att omedelbart
efter interpellanten ta till orda.

Låt mig till att börja med ställa följande
frågor. År det nödvändigt att förgifta
den politiska diskussionen genom
att försöka spåra motiv för ett annat
politiskt partis handlande av en mycket
mindervärdig karaktär? Det socialdemokratiska
partiet har under en lång
följd av år demonstrerat sin vilja att i
med- och motgång ta ansvaret för mycket
betydande försvarskostnader. År det
nödvändigt att lägga upp ett anförande
så, att detta parti beskylls för att icke
ha någon egen uppfattning i en för landet
väsentlig fråga, utan i sitt ställningstagande
vara helt beroende av ett litet,
till vänster om socialdemokratin stående
kommunistiskt partis bedömning?

Om man vill föra diskussionen på ett
hyggligt sätt måste som en arbetshypotes
accepteras att det socialdemokratiska
partiet har motiv för sitt handlande
och att det icke från andra partier har
skett en ordergivning, som det stora
partiet icke har vågat motsätta sig. Hela
den politiska diskussionen skulle vinna
mycket på om man rensade bort sådana
oarter som dessa påståenden. Det vi diskuterar
är nämligen en högst allvarlig
fråga. Det gäller landets försvar. Ingen
har oftare än jag demonstrerat sådan
uppskattning av att det har lyckats oss,
de fyra demokratiska partierna, att
bygga upp en försvarspolitik i enighetens
tecken.

Det har varit en stor styrka för landets
regering att veta med sig att vi,
när det har gällt försvaret och — med
undantag för den Iljalmarsonska utflykten
1959 ■—- även utrikespolitiken,
har haft en enig folkopinion bakom oss

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret, tillika svar på interpellation ang. direktiven

för 1965 års försvarsutredning

med undantag av ytterlighetselement till
vänster. Det har varit en stor styrka
att ingen har kunnat tvivla på att den
uppfattning som vi har företrätt har
varit en uppfattning som även en av
oppositionspartierna bildad regering
skulle komma att företräda.

Detta att vi har i handling visat en
utomordentlig uppskattning av enigheten
får emellertid icke, herr Bohman,
missbrukas därhän, att man skall tvinga
det socialdemokratiska partiet och regeringen
att acceptera vilken ytterlighetsståndpunkt
som helst i försvarsfrågan.
Man skall inte tvinga oss genom
att säga: Om ni inte accepterar högerns
bud i försvarsfrågan, så splittrar ni
nationen. Vem splittrar? Högern står i
dag isolerad. Bakom regeringen står
inte bara det socialdemokratiska partiet
utan i mycket stor utsträckning
även mittenpartierna. Under sådana förhållanden
ligger det något orimligt i
att dra den växel på vår vilja till samförstånd
att man kan göra gällande att
om högern bara för fram en uppfattning,
så är det vi — majoriteten av den svenska
riksdagen -—■ som splittrar nationen,
då vi inte utan vidare accepterar högerns
uppfattning. Liksom i polemik
med kommunisterna tillåter jag mig
säga: Varje politiskt parti har rätt och
plikt att bilda sig en egen uppfattning
om vad som är gagneligt för landet.
Skulle vi inte kunna acceptera den tankegången? Vad

som inträffat här är ju ingenting
annat än att vi i de gamla försvarsöverenskommelserna
har haft en mekanism
inbyggd, som var värdefull under den
uppbyggnadstid för försvaret, som vi
har haft, men som naturligtvis, när
försvarskostnaderna har kommit upp i
den nivå de har för närvarande, skulle
komma att leda oss fram till alltför
höga försvarskostnader. Jag skall inte
föregripa försvarsutredningens arbete
—■ det är fullkomligt riktigt att försvarsutredningen
skall ha fria händer, och

den kommer givetvis även i fortsättningen
att kunna arbeta med olika alternativ
och undersöka, om den kan
för något av alternativen få en så bred
samling som möjligt. Men om man fortsatte
att ge anslag till försvaret på
grundval av de gamla försvarsöverenskommelserna
skulle vi om fyra år ha
fått — samlade under dessa fyra år -—
en ökning av försvarsutgifterna på 2,5
miljarder kronor. Är det inte naturligt,
när man nu har tillgång till långtidsutredningens
planläggningar, att säga sig,
att en så kraftig höjning av skattetrycket
som ett fullföljande av den hittillsvarande
planen för försvarsutgifterna
är av den arten att, även om herr
Bohman önskade något sådant, många
ställer sig tveksamma till en sådan höjning? Ännu

mera konsternerade måste ju de
bli som studerar högerns förslag till
skattesänkningar. I samma ögonblick
som högern för de närmaste fyra åren
begär ett fullföljande av beslut som
skulle innebära en sammanlagd stegring
av försvarsutgifterna med 2,5 miljarder,
försöker högern ge allmänheten
den uppfattningen, att den försvarspolitik
som högern rekommenderar icke
skulle medföra ett behov av höjda skatter.
Högern försöker tvärtom demagogiskt
göra gällande, att man samtidigt
skulle kunna klara uppgiften att företa
en skattesänkning.

Det hade varit renhårigare om högern
sagt att för den är försvaret så väsentligt,
att allt tal om skattesänkningar är
nonsens och att det svenska folket
tvärtom måste förberedas på väsentliga
skattehöjningar om den nuvarande stegringen
av försvarsutgifterna skall fortsätta.
Högerns dubbelspel innebär alltså
att högern låtsas som om dess linje
i försvarsfrågan skulle kunna vara förenlig
med väsentliga skattesänkningar.

Det tredje jag vill säga till herr
Bohman är följande. Det är vilseledande
när han jämför en tänkt utveckling —-

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Yissa anslagsfrågor rörande försvaret, tillika svar på interpellation ang. direktiven

för 1965 års försvarsutredning

en planerad utveckling som ännu inte
beslutats av Sveriges riksdag — med
de faktiska utgifter som vi nu beslutar
och sedan påstår att jag — han sade
inte »ljuger» utan använde det mera
diplomatiska ordet »vilseleder», men
skillnaden är egentligen hårfin — vilseleder
när jag säger, att det i år blir
i stort sett samma försvarsutgifter som
i fjol, varför det inte heller kan bli tal
om ett nedbrytande av försvaret. Vad
är det som är fel i detta resonemang?
Med samma penningvärde kommer försvaret
att kosta exakt lika mycket som
i fjol. På grund av kostnadsstegringar
höjs försvarsutgifterna men det skall
vi inte resonera om för dagen utan när
det blir fråga om ekonomin. Det faktiska
förhållandet är ju exakt det som
står i mitt interpellationssvar. Vad tjänar
det då till att påstå att jag vilseleder?
Kan man göra ett sådant uttalande,
om man inte litar på att folk inte kan
skilja på planer, som utarbetats av de
militära myndigheterna, och de faktiska
besluten? Det är de senare som vi
har att ta ställning till, och dessa innebär
oförändrade försvarskostnader i förhållande
till fjolårets. Men genom att
drömma om en högre försvarsplanering
som bakgrund lyckas i varje fall herr
Bohman, med den skicklighet som han
onekligen besitter så länge som han
står ensam och talar, ge folk föreställningen
att det här försiggår ett nedbrytande
av försvaret. Jag tror att han
har rätt när han säger att vi har ett i
hög grad effektivt försvar, och detta
gläder oss mycket, men detta effektiva
försvar kan ju inte plötsligt bli värdelöst
då det får exakt samma anslag som
i fjol. Var försvaret effektivt i fjol är
det självklart att det har samma effektivitet
i år.

Herr Bohman gick inte närmare in
på det uttalande som jag gjorde i Köpenhamn,
och jag kan förstå honom.
Vad jag sade i Köpenhamn den 12 oktober
1966 har jag här framför mig och

jag kan garantera, att det inte finns ett
ord i detta anförande som inte sedan
verifierats av utvecklingen. Jag tillfrågades
vid en presskonferens om Sverige,
som har så besvärligt att skaffa pengar
till bostadsbyggande och annat inte
skulle kunna företa en kraftig nedskärning
av försvarsutgifterna. Jag svarade
att denna frågeställning i och för sig
är naturlig. Uppenbarligen diskuteras
i många hem i Sverige, om det inte
är möjligt att i det nuvarande kärva
ekonomiska läget begränsa försvarsutgifterna.
I den mån det finns möjligheter
till besparingar skall dessa självfallet
tillvaratas, men det väsentliga
är, att några större ingrepp inte är möjliga
mot bakgrunden av den svenska försvarspolitiska
filosofin som bygger på
kontinuitet. Denna politik innebär att
tillfälliga skiftningar i konjunkturerna
inte kan eller får bryta ned en långsiktig
planering. »Som ett led härpå»,
tillägger Svenska Dagbladets korrespondent
Axel Waldemarsson, »valde statsministern
''Viggen’, ett projekt som är
långtidsplanerat och som inte går att
ändra på till följd av en tillfällig spänning».

Vad finns det i detta uttalande som
tyder på att jag sedan dess skulle ha
ändrat mening? Jag deklarerade, att
man inte kan göra stora nedskärningar;
regeringen har föreslagit exakt samma
anslag till försvarsutgifterna i år som i
fjol. Jag har dragit fram Viggen som ett
exempel på hur besvärligt det är att
arbeta med långtidsplaneringar eftersom
dessa binder; Viggenprojektet fullföljs.
Jag har sagt att det är nödvändigt
att göra besparingar; besparingar sker
på det sättet att man bibehållit försvarsutgifterna
på en oförändrad nivå.

Jag kanske också till kammarens protokoll
får anteckna att detta anförande
hölls först sedan försvarsutredningens
ordförande och regeringen haft sin
första överläggning efter det att dessa
planer skisserats. När jag höll detta an -

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret, tillika svar på interpellation ang. direktiven

för 1965 års försvarsutredning

förande den 9 oktober var jag alltså fullt
medveten om vad försvarsutredningen
ämnade göra. Utspelet kom den 12 oktober.
Man kan beskylla mig för allt
möjligt, men direkt dum bar ingen sagt
att jag är. Efter att ha resonerat med
försvarsutredningens ordförande skulle
jag alltså den 9 oktober ha rest ned till
Köpenhamn och sagt en sak, som direkt
skulle dementeras den 12 oktober när
utspelet kom. Tror ni på någonting så

— uppriktigt sagt — enfaldigt, underskattar
ni oss!

Vad som hänt är naturligtvis inte en
följd av valutslaget. Herr Bohman är ju
så otroligt intresserad av vad jag säger

— jag rekommenderar ett studium härav,
tv ibland säger man ett och annat
förnuftigt, och det kan ju vara värdefullt
att få det inläst i kammarens protokoll.
Jag är mycket glad över att mitt
uttalande om neutralitetspolitiken blivit
inläst i protokollet. Det är också ett uttalande
som jag lade ned mycket arbete
på när det skrevs, och det gläder mig
att det dragits fram ur glömskan. Jag
står för varje ord som sagts där. Men
herr Bohman, som alltså är så intresserad
av vad jag säger, kan ju då också
studera 1964 års partikongress. 1964 års
partikongress hölls sedan svensk socialdemokrati
1962 hade haft sin största
valframgång. Enligt herr Bohmans argumentering
skulle vi då följaktligen ha
•excellerat i försvarsvänlighet, eftersom
herr Bohman tror att det bara är kommunisterna
som har intresse för sparsamhet
med försvarsutgifter. Vad hände
på 1964 års partikongress? Vi talade då
ungefär som vi gör nu; det är nödvändigt
att även inom försvaret upprätthålla
en sparsamhetslinje. Både försvarsministern
och jag sade några ord
som då kritiserades mycket. Vi sade:
Skulle det därvid visa sig att andra
partier inte accepterar en sådan sparsamhetslinje,
så är det beklagligt, men
då får vi väl ta den konflikten. Det är

inte nödvändigt att i varje situation låta
sig pressas av ytterlighetsriktningar för
att undgå beskyllningen att man åstadkommit
en splittring i försvarsfrågan.

Inför allt detta tal om en vänsterglidning
och om att vårt sparsamhetsintresse
när det gäller försvaret uppstått efter
valet 1966 bör herr Bohman ägna en
smula uppmärksamhet även åt våra tidigare
uttalanden om försvarskostnaden.
Läget är ju helt enkelt det att Sveriges
ekonomiska situation sedan 1958
och 1962 års uppgörelser blivit kärvare.
Det har ingenting att göra med att herr
Hermansson lyckats uppnå hälften av
den röststyrka som kommunisterna hade
för 20 år sedan. Värre är inte herr
Hermansson än att han är hälften så
stor som Linderot var. Jag tänker inte
på fysiken utan på röststyrkan. Att det
plötsligt skulle ha skapat panik hos socialdemokratin
att vi fått ett kommunistiskt
parti som är hälften så stort som
det var när jag övertog ledningen av det
socialdemokratiska partiet och att detta
skulle vara anledningen till vår nuvarande
hållning i försvarsfrågan, går nog
inte i så många mer än de allra lätttrognaste
läsarna av Svenska Dagbladet.
Vad som har inträffat är alltså att vi
har fått ett kärvare ekonomiskt klimat.
Vidare har vi fått en långtidsutredning
som visar oss vilka konsekvenser ett
fullföljande av de gamla försvarsuppgörelserna
skulle medföra. Detta är hela
förklaringen till vår ståndpunkt. Vi
kommer att till det yttersta försöka hålla
försvaret intakt — det har vi visat
genom årets budgetförslag — men vi
kommer att visa normal sparsamhet
även när det gäller försvaret.

Skulle man inte kunna rensa upp den
politiska debatten — jag slutar med
samma fråga som jag började med —
genom att låta detta vara detta och resonera
kring det? Det resonemanget
tror jag säkerligen att försvarsministern
nu brinner av iver att få kasta sig in i.

Andra kammarens protokoll 1967. Nr 27

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret, tillika svar på interpellation ang. direktiven

för 1965 års försvarsutredning

Jag har velat rensa bort de alltför utpräglat
demagogiska blommorna i herr
Bohmans örtagård.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig börja med en
vänlighet. I alla möjliga sammanhang
har jag ute i landet och här i kammaren
berömt socialdemokraterna •—- om de nu
är intresserade av beröm från min sida
-— därför att de så konsekvent och målmedvetet
slagit vakt om det svenska
försvaret. De har, trots att de haft en
stark flygel som ställt sig negativ till
försvaret, under hela efterkrigstiden
drivit en bestämd och klar försvarspolitik
som verkligen förtjänar lovord.
Jag skulle i detta sammanhang vilja
nämna Per Edvin Sköld och vad han
betytt för det svenska försvaret. Jag har
också i olika sammanhang understrukit
hur värdefullt det är att vi kan vara
överens. För vår utrikespolitik, för vår
försvarspolitik och för förtroendet i
landet är enigheten av omistligt värde.

Det som skedde i höstas var emellertid
ur mångas synvinkel anmärkningsvärt.
Man gjorde ett plötsligt avhopp
som stod i strid med det arbete som under
nästan två år hade bedrivits i försvarsutredningen,
ett avhopp från de
principer som vi alla i olika sammanhang
under efterkrigstiden har förfäktat.
Socialdemokratiska talare och talare
från oppositionen har i olika sammanhang
strukit under hur betydelsefullt
det är att vi bedriver vår planering
på ett visst sätt, att försvaret inte urholkas
etc. Detta har vi alla varit överens
om. Plötsligt framlägger man ett konkret
förslag som till sitt innehåll bryter
mot allt vad man förut hade sagt.

När jag i dag i mitt anförande valde
att mycket noggrant — kanske alltför
noggrant enligt någras mening — analysera
de olika leden i vad som har inträffat,
ta upp de olika argumenten till
bedömande, diskutera det statsfinansiella
och det utrikespolitiska argumen -

tet och påvisa att sedan 1958 ingenting
i dessa hänseenden inträffat som kan
motivera ett sådant här underligt avhopp,
så hade jag väntat att statsministern
skulle ha gått in i en detaljerad polemik
och tagit upp och kritiserat de
olika detaljerade analyser jag gjorde —
en sådan kritik hade jag varit beredd
att acceptera. I stället valde statsministern
metoden att ta till brösttoner och
svepande formuleringar och beskylla
mig för att vara demagogisk och för att
dra ner den politiska debatten för att
omedelbart därefter tala om högerns
skattepolitik som ett »dubbelspel». Har
vi gjort något fel, sitter vi tydligen i
samma båt, herr statsminister.

Jag har givit statsministern tillfälle att
bevisa att min analys var felaktig, men
det har statsministern inte gjort, utan
han har i stället valt att svepa över resonemanget
på detta sätt.

Statsministern vidhöll att utgifterna
nästa budgetår för försvaret är lika stora
som de var förra budgetåret. När han
gör den jämförelsen tar han inte hänsyn
till att man förra året frös in 350
miljoner kronor som var tilldelade försvaret,
man lade dem i kylskåp för användning
något kommande år. Det bryr
man sig inte om. Sedan underlåter han
att ta hänsyn till att man nu tillämpar
en ny indexfaktor för att neutralisera
pris- och lönestegringarna, en faktor
som inte tillämpats tidigare. Han gör
alltså en jämförelse som inte är jämförbar.
Samtidigt säger man till de militära
myndigheterna: Nu skall ni inte planera
på det sätt som 1963 års riksdag var
överens om, utan för en nivå som ligger
ungefär 600 miljoner kronor under denna
och inte bara för det år vi nu diskuterar
utan för tiden därefter, intill dess
att det eventuellt fattas ett nytt försvarsbeslut.

Jag har inte gjort gällande att det inträffade
innebär ett totalt nedbrytande
av det svenska försvaret eller att vårt
försvar plötsligt blir helt värdelöst. För

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret, tillika

för 1965 års försvarsutredning

att undvika överord har jag citerat ÖB
och hans bedömning av vilka konsekvenser
detta kan medföra. Det var enklare.
Jag förutsätter också att statsministern
är orienterad om de metoder vi
här använder för vår försvarsplanering
som ju förutsätter en fördelning av utgifterna
över ett flertal år. Ett visst år
kan därför större delen av de pengar
man diskuterar redan vara intecknade
och bundna på grund av tidigare beställningsbemyndiganden
och liknande
dispositioner. De pengar som står till
förfogande och är disponibla är en mycket
liten del. Om man helt plötslig klipper
av en sådan period, så får det därför
långt allvarligare konsekvenser än
vad själva reduceringen i pengar räknat
i och för sig medför.

Sedan sade statsministern: »Ni i högerpartiet
skall inte tro att ni kan åberopa
behovet av samling för att tvinga
oss att acceptera någonting som inte är
bra.» För säkerhets skull tilläde han sedan
att ett »ytterlighetsparti» skall inte
tro att det kan göra på det sättet. Jag
gör gällande, att —■ om man över huvud
skall tala om ytterlighetspartier — det i
detta fall är socialdemokratin som är
ytterlighetsparti, därför att socialdemokraterna
i sin argumentering bryter och
har brutit mot principer, som alla ledamöter
i denna kammare — möjligen
med undantag av herr Hermansson och
hans partikolleger — har varit överens
om. Om något parti i detta sammanhang
skall betecknas som ytterlighetsparti, så
är det socialdemokraterna!

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Plerr talman! Herr Bohman försökte
nu föra in diskussionen i mera sakliga
banor. Det skulle han ha gjort i det
första anförandet, som ju var en analys
av det svenska socialdemokratiska partiets
avhopp från en tidigare enhetlig
samlingslinje. Anledningen till avhoppet
var att vi råkat ut för ett valneder -

svar på interpellation ang. direktiven

lag, menade herr Bohman. Även en annan
talare från högern nämnde nyss
valsiffrorna och påpekade att de vore
den enda grunden för avhoppet. Är det,
menar herr Bohman, att föra en försvarsteknisk
diskussion att med utgångspunkt
från procentsiffrorna i ett
val ifrågasätta vår bedömning av försvarsfrågan?
Vilken partiordförande
skulle stillatigande ha kunnat åhöra det
utan att begära ordet och förklara att
det är en vilseledande och demagogisk
framställning, som inte har någonting
med verkligheten att göra och som dessutom
skadar vårt land i mycket större
utsträckning än besparingar på något
hundratal miljoner kronor? Det kan
nämligen finnas människor som inbillar
sig att vårt ställningstagande i försvarsfrågan
har berott på att vi tagit order
av det lilla kommunistiska partiet. Det
var för att få bort hela det resonemanget,
som var så helt dominant i herr
Bohmans argumentation, som jag tog
till orda.

Det andra jag vill säga i anledning
av den nu mera lugna tonen i herr
Bohmans tal —- var inte så överraskad,
herr Bohman; jag kan också dela ut
goda betyg, när detta är befogat! — är
att herr Bohman liksom viftade bort
vårt besparingsresonemang. Han talade
inte längre om vänstern och om herr
Hermanssons parti utan betraktade tydligen
besparingarna som någonting
ovidkommande. Då vill jag än en gång
säga att högern skulle ha kunnat vinna
en helt annan respekt för sin hållning
om man där slutade med dubbelspelet i
skattefrågan och sade till allmänheten
att ett realiserande av högerns program
under de närmaste fyra åren kommer
att betyda 2,5 miljarder kronor; dessa
två miljarder är högern villig att täcka
genom skattehöjningar. Det är vad jag
sade, och att det skall vara förbjudet
att nämna detta dubbelspel från högerns
sida tycker jag inte är riktigt rätt, i
synnerhet inte när man går ut så hårt

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret, tillika svar på interpellation ang. direktiven

för 1965 års försvarsutredning

som herr Bohman gjorde i sitt första
anförande.

Vill herr Bohman emellertid ha en
saklig diskussion i försvarsfrågan är vi
säkert beredda att ställa upp. Jag skall
inte trötta kammaren med det — försvarsministern
kan säkerligen punkt för
punkt gå in på alla de ting herr Bohman
nämnt. Jag föreställer mig att det efter
det senaste anförandet inte finns några
hinder för att så sker.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Som bekant har jag bara
sex minuter till en förlängd replik och
tre minuter till en andra replik, och jag
måste tyvärr begränsa mig och ta upp
det som jag tycker är mest väsentligt.

Jag har en bestämd känsla av att om
vi skall betygsätta mina anföranden var
mitt första anförande mera sakligt än
det andra — i varje fall var det första
mindre engagerat. Jag upprepar på nytt,
att jag har försökt att analysera läget
i försvarsfrågan, och jag har givit statsministern
möjlighet att ta upp min argumentering
i dess detaljer och viså
att den är felaktig. Statsministern har
inte valt den metoden, utan han har
beskyllt mig för att använda mindre
riktiga metoder, samtidigt som han gör
på precis samma sätt när han kritiserar
högerns skattepolitik.

Men jag skall ta upp statsministerns
eget uttalande i Köpenhamn, ett uttalande
som alltså gjordes två, tre dagar
före utspelet i försvarsutredningen och
som han säger sig stå för. Han säger
däri, att det är väsentligt »att några
större ingrepp inte är möjliga mot bakgrunden
av den svenska försvarspolitiska
filosofin, som bygger på kontinuitet».
I själva verket innebar det som
diskuterades i försvarsutredningen i
höstas en reducering av försvarskostnaderna
på mellan 15 och 20 procent
på något längre sikt. Jag tycker det är
ett stort ingrepp. Statsministern kanske
inte har samma pretentioner —• det

beror ju på vilken inflationsfilosofi man
har.

Statsministern säger vidare »att tillfälliga
skiftningar i konjunkturerna inte
kan eller får bryta ned en långsiktig
planering». Men det är just det man
håller på med nu — att bryta ned den
långsiktiga planeringen. Om statsministern
är beredd att ta avstånd från alla
sådana försök, skall det bli med stor
tillfredsställelse som vi sätter oss i försvarsutredningen
och diskuterar i höst.
Då går jag ifrån denna debatt med mycket
mera optimism än jag hade när jag
klev upp i talarstolen.

Får jag sedan när det gäller utrikespolitiken
anföra ytterligare ett citat.
Det står i en motion: »Och vad angår
den hotande risken för en världsbrand
med opåräkneliga följder även för oss,
har man ingen rätt att i en officiell
framställning av läget måla ensidigt i
svart med hänvisning till spända situationer
för ett par år sedan, vilka lyckligen
övervunnits, men utan att beakta
den ljusning, som inträtt i och med den
tydliga avspänningen av motsättningen
England—Tyskland: de senaste tecknen
tyda ju t. o. m. på möjligheten av att
den---ännu ömtåligare motsätt ningen

Frankrike—Tyskland långt ifrån
är oövervinnelig.» De orden skrevs i en
motion som väcktes den 7 juni 1914,
någon månad före 1914 års stora fredsbrott.

Under den motionen stod namnen på
tre blivande socialdemokratiska utrikesministrar
— Branting, Palmstierna och
Sandler. Jag säger inte detta för att
komma åt socialdemokraterna, ty det
finns konservativa som har gjort lika
stora felbedömningar. Jag säger det för
att konstatera att enskilda människor
gärna må leva i eu drömvärld, men när
ansvariga politiker gör sig skyldiga till
önsketänkande och verklighetsflykt kan
konsekvenserna verkligen bli allvarliga.
Därför kan det inte vara rätt att i dag
åberopa det utrikespolitiska läget som

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret, tillika svar på interpellation ang. direktiven

för 1965 års försvarsutredning

motiv för att skära ned våra försvarskostnader
på det sätt som man diskuterar.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag vill fästa kammarens
uppmärksamhet på att jag icke i
mina anföranden här har använt det utrikespolitiska
läget såsom motivering
för att besparingarna skall gälla inte
bara de civila huvudtitlarna utan också
försvaret. Jag har däremot kunnat i
varje fall acceptera den tankegång som
har förts fram, att det inte finns några
utrikespolitiska hinder för att låta besparingssynpunkterna
göra sig gällande.
Men det har inte för mig varit någon
primär motivering att vi har ett
helt nytt världspolitiskt läge, och det
tror jag att herr Bohman vid närmare
eftertanke kommer att finna.

Herr talman! Hur man skall tolka sina
egna anföranden är tydligen mycket
svårt att avgöra. Jag höll det aktuella
anförandet i Köpenhamn i full vetskap
om det socialdemokratiska utspelet tre
dagar senare. Jag skulle självfallet inte
ha gjort ett sådant uttalande, om det
hade stått i strid med den ståndpunkt
som jag visste att den regering, vars
statsminister jag är, skulle komma att
inta tre dagar senare. Är det inte en
analogibevisning som borde vara fullt
tillräcklig?

Och dessutom, herr Bohman, är det
inte så att det inte sker något nedbrytande
av försvaret? Vi får samma försvarsutgifter
som under föregående år,
och herr Bohman har ju själv sagt att
förra årets resultat inom försvaret var
lysande. Vi hade alltså ett effektivt försvar
i fjol. Det händer, såvitt jag kan
förstå, ingenting som gör att vi inte
skall kunna hålla ett lika starkt försvar
i år som det som herr Bohman var så
nöjd med i fjol.

När det gäller de långsiktiga spörsmålen
arbetar ju utredningen, och där

finns olika alternativ. Men vi kommer
aldrig ifrån att vi måste röra oss inom
ramen för våra ekonomiska resurser.
Någon annan ståndpunkt har vi inte intagit,
och det kommer vi heller inte att
göra för framtiden.

Ordet lämnades på begäran till

Herr BOHMAN (h), som yttrade:

Herr talman! Kammarens ordningsregler
medger mig tyvärr ingen ytterligare
replik.

Vidare anförde

Herr MELLQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! I en replik till mig sade
herr Bohman bl. a. att den försvarspolitiska
överenskommelsen hade brutits.
Han ställde också frågan varför så blivit
fallet. Själv gjorde herr Bohman
konstaterandet, att det skett en radikal
omsvängning i den socialdemokratiska
inställningen till försvarsfrågan, och
han insinuerade att förklaringen låg i
att, som han sade, socialdemokraterna
hade förlorat valet. Statsministern har
nu klart och entydigt tillbakavisat dessa
— jag vågar säga det -— insinuationer
av herr Bohman, och jag skall inte
uppehålla mig vid saken. Men det är
herr Bohmans yttrande om inhoppet i
höstas som jag inte vill skall stå helt
oemotsagt.

Samtliga partier hade redan i ett tidigt
skede kommit överens om att frågan
om lösningen av de stora och avgörande
problemen rörande försvaret
skulle tas upp först efter valet. Det förslag
till handlingslinjer som den socialdemokratiska
gruppen i utredningen
lade fram vid sammanträdet den 12 oktober
och som av de borgerliga karakteriserades
som ett demagogiskt utspel
baserade sig på det enkla konstaterandet,
att om vi fortsatte enligt den tidigare
överenskommelsen skulle det under
fyraårsperioden röra sig om mycket

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

stora tal — om 3 600 miljoner kronor
räknat i fasta priser i maj 1966.

Efter överläggningar med vår partiledning
kom vi socialdemokratiska representanter
i utredningen fram till att
vi imte kunde oreserverat förorda en
sådan kraftig ökning av de sammanlagda
försvarsutgifterna. Vår motivering
var bl. a. att de utrikespolitiska men
framför allt de ekonomiska förhållandena
varit avgörande när partiets ledning
och dess representanter i försvarsutredningen
kommit till slutsatsen
att försvarsfrågan borde få utvecklas
betydligt lugnare och så att säga i en
flackare bana än enligt den upptrappning
som en obruten linje enligt 1963
års beslut skulle innebära. De ÖB-utredningar
som förelåg hade följt jusit det
upptrappade mönstret, och kostnadsramarna
enligt dessa utredningar ledde
till den fördyring som jag redovisat.
Sammansättningen av försvaret och dess
olika vapensystem och verksamheter
borde kanske bli annorlunda inom en
lägre och kanske på sikt mera flackt
inriktad kostnadsram. Detta talade
starkt för att ett nytt utredningsuppdrag
borde ges åt ÖB med utgångspunkt
från en eller flera lägre kostnadsramar,
och det kunde förutsättas att en sådan
ny utredningsomgång skulle behöva
spänna över åtminstone ett år, vilket
kom att innebära att 1967/68 blev — som
vi redan framfört — ett övergångsår.
De borgerliga partierna inbjöds vid detta
tillfälle att delta i denna handlingslinje.

Så småningom presenterades från den
borgerliga sidan — den 24 november
för att vara exakt — en gemensam PM
med vissa allmänt hållna frågor och
riktlinjer, som de ville att de militära
experterna närmare skulle utreda. Detta
utredningsuppdrag gavs också. Den
13 januari i år — en fredag, förresten ■—-förelåg regeringens beslut innebärande
att utredningen skulle fortsätta och att
dess direktiv alltjämt var gällande. Vid
detta tillfälle ansåg högerns represen -

tanter det vara förenligt med sina egna
och partiernas — föreställer jag mig —
intressen att hoppa av. Som kammarens
ledamöter kanske kan erinra sig följde
TV-intervjuer och radioinlägg där högerns
representanter försökte få fram
ett försvar för detta märkliga handlingssätt.
Men avhoppet varade inte
länge. Efter några veckor kom högerns
representanter tillbaka till utredningen.
Då hade såväl socialdemokraterna som
mittenpantierna framlagt sina önskemål
till ÖB, men högerpartiet bereddes i alla
fall tillfälle att framföra sina nya synpunkter
på de utredningsalternativ ÖB
skulle få. Detta pågår nu, och dessa
direktiv skall redovisas den 25 september
i år, om jag inte minns fel.

Det är alltså anmärkningsvärt och
överraskande att högerpartiet och dess
talesman här försöker framställa sig
med hjältegloria när man vet hur de
uppträdde i den nu arbetande utredningen.
Det är i högsta grad anmärkningsvärt,
men det är alltid bra när en
syndare låter sig omvända.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Ordet lämnades på begäran till

Herr BOHMAN (h), som yttrade:

Herr talman! Kammarens ordningsregler
ger mig inte möjlighet att replikera,
vilket annars vore mig ett stort
nöje att. få göra.

Vidare anförde:

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Om man ur detta replikskifte
mellan särskilt statsministern och
herr Bohman skulle vilja stryka under
någon särskild del finner man att båda
talarna är helt ense om önskvärdheten
av att vi även denna gång skall lyckas
komma fram till samling i försvarsfrågan
— en samlingslösning. Vi har från
vårt håll gjort vad vi kunnat för att i

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

den för närvarande något upprörda situationen
försöka gjuta olja på vågorna,
detta med sikte på att även denna gång
åstadkomma en uppgörelse. Jag skulle
emellertid i anslutning till vad både
statsministern och herr Bohman sagt
vilja understryka, att om man uppriktigt
önskar åstadkomma en uppgörelse
i försvarsfrågan så måste båda parter
handla så att de bidrar till att främja
en sådan samlingslösning.

Båda parter har härvidlag en hel del
på sitt samvete. Herr Mellqvist har nyss
skildrat vad som hände vid högerns avhopp.

Ingen kan påstå att detta i och för sig
främjade en samlingsröstning. Men den
beskrivning som statsministern här
lämnade täcker inte heller det exakta
förloppet och vad som verkligen inträffade.
Om vi skall göra en historieskrivning
på denna punkt, ber jag få
understryka att den nuvarande försvarsutredningen
arbetade från början
av 1965 och fram till oktober 1966 under
en kanske outtalad men ändå klar
förutsättning. Försvarsutredningen skulle
— för att undvika den kostnadsutveckling
som statsministern här givit
siffrorna på — med olika ekonomiska
modifikationer i stort sett fullfölja sitt
arbete. Den hade gjort till sin uppgift
att fortsätta en kontinuerlig utveckling
av vår försvarspolitik.

Först efter ett och ett halvt år eller
mer av enigt arbete ställdes utredningen
plötsligt inför det faktum att här
skulle göras en mycket hastig och radikal
beskärning. Utredningen fick dessa
direktiv sedan dess ordförande hade
haft täta överläggningar med regeringen.

Från och med innevarande års början
figurerar i allt officiellt tryck om
försvarsfrågan den uppgift som kommitténs
ordförande på eget ansvar har
lämnat i en skrivelse till regeringen:
att utredningen icke ansåg sig vara i
stånd att framlägga någon kostnadsberäkning
för det närmaste budgetåret.
Men detta berodde på att dess arbete

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

torpederats genom de radikalt nya och
helt oväntade inofficiella direktiv, som
serverades i oktober 1966 och som tydligen
emanerade från försvarsdepartementet,
jag antar även från försvarsministern,
som jag nu ser har kommit
in i kammaren. I sak är det felaktigt
att säga att kommittén inte var i stånd
att framlägga ett kostnadsförslag. Vad
som gjorde kommittén inkapabel till
detta var den socialdemokratiska helomvändning
som skedde i oktober.

Man kan då fråga sig om någon helomvändning
verkligen har skett. Här
står statsministern och säger att anslagsramen
för nästa budgetår i princip är
densamma som för innevarande budgetår.
Ja, om man räknar så som det har
gjorts i försvarsministerns proposition
nr 110, kommer man dithän. Men till
dessa siffror skulle jag vilja göra en
kommentar, som jag väntade att herr
Bohman skulle göra under debatten
men som han underlät. Jag har själv
gjort en beräkning av hur stor andel av
detta års belopp som utgörs av nya
poster, vilka i år för första gången har
flyttats in i kostnadsramen. Jag kommer
då, herr talman, till i runt tal 120 miljoner
kronor. Detta belopp har jag fått
bestyrkt av expertis som står till utredningens
förfogande. Jag kan nämna de
största siffrorna. Helt plötsligt har man
infört en minuspost på 2,5 procent på
löneökningen under motivering att detta
är en uppskattning av rationaliseringens
effekt. Någon sådan har man tidigare
inte gjort men nu vill man göra
en uppskattning i pengar räknat.

Man har vidare inom kostnadsramen
fört in ett förslag från försvarsutredningen
om förbättrade värnpliktsförmåner
— som vi alla varit eniga om —
trots att man inte kan visa att detta i
och för sig medför någon ökad försvarseffekt.
Man har vidare lagt in merkostnader
för Muskö-försvaret — som tidigare
har legat utanför — på inte mindre
än 47 miljoner kronor. Därtill kommer
en del andra smärre kostnader som

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

jag inte skall gå in på. De siffror som
här har ställts samman, fjolårets och
årets kostnadssiffror, är alltså icke jämförbara,
och jag tycker nog att det hör
till elementär upplysning att försvarsdepartementet
i stället för att fördunkla
denna bild lämnar ett klart besked om
att beloppen icke är jämförbara.

Så några ord om metoden för framräkningen
av det belopp som föreslås i
propositionen! Om jag är rätt underrättad
bar dessa siffror räknats fram och
omvärderats inom försvarsdepartementet.
I departementet finns sedan några
år tillbaka en särskild avdelning som
arbetar härmed, och jag bar blivit underrättad
om att när departementet har
ändrat de militära myndigheternas äskanden
bär dessa myndigheter, som
dock ytterst är ansvariga för medlens
användning, icke ens beretts tillfälle att
framföra sina synpunkter.

Redan på detta stadium måste jag
säga att jag känner stor tveksamhet inför
det tillvägagångssätt som departementet
bar börjat tillämpa och som innebär
en tendens till direkt styrning av
inte bara materielanskaffningen för
försvaret utan även indirekt av mycket
stora områden av vårt militära försvar.
Den som styr materielanskaffningen
styr nämligen i sista hand också stora
delar av organisationen och därmed
den operativa planläggningen. Jag skulle
vilja fästa försvarsministerns uppmärksamhet
på att departementet bör
hålla sig inom sitt område och göra en
klar gränsdragning mot de militära
myndigheternas ansvarsområde. En
sammanblandning kan i längden bli
utomordentligt riskabel, eftersom vi inte
skall lia någon politisering av det militära
försvaret, endast en politisk bedömning
av kostnadsramarna. Så ser jag
denna problematik, och jag anser det
mycket väsentligt att man i tid uppmärksammar
den.

I den föreliggande propositionen nr 110
bär en planeringssiffra, en beställningsbemyndigandesiffra,
framräknats fyra

budgetår fr. o. in. det nästkommande. Vi
har varit oroliga för att regeringen —-medvetet eller omedvetet, det skall jag
lämna öppet — genom ett riksdagsbeslut
som innebar att majoriteten godtog
departementets siffror redan nu på något
sätt skulle låsa bemyndigandena och
den militära planeringen under dessa
år. Högermotionärerna synes mig i princip
ha glidit in på samma tankegång då
de lagt beloppet högre.

Vi har väckt en motion, i vilken vi tar
avstånd från hela denna tankegång och
hävdar att riksdagen nu har att ta ställning
endast till det första budgetåret.
Beträffande de tre kommande skall den
sittande försvarsutredningen verkställa
utredning. Jag vill, herr talman, med
tillfredsställelse notera det förtydligande
och den klara förbättring i detta avseende
som utskottet har gjort i sin
skrivning i jämförelse med vad statsrådet
har föreslagit i propositionen. Jag
konstaterar att det efter denna utskottsskrivning
icke kan råda något tvivel om
att några bindningar av försvarskommitténs
arbete på denna punkt icke kan
komma i fråga.

Under den försvarsdebatt som har
följt efter de något dramatiska händelserna
i december i fjol har försvarsministern
gjort några uttalanden, som jag
skulle vilja uppmana honom att förtydliga.
Jag har nämligen ett bestämt intryck
av att de i hög grad har verkat
förvirrande och kanske också vilseledande
på en ganska vid försvarsintresserad
opinion här i landet. Försvarsministern
spred vid något tillfälle relativt
tidigt i höstas uppgiften att man nu
måste överväga en övergång till ett segt
försvar av territoriets yta. Många intresserade
har fått en känsla av att han därmed
helt plötsligt och opåkallat utan
någon närmare utredning givit en rekommendation
till en ny försvarsordning
för Sverige i stället för den som vi
hittills har ställt i centrum för planläggningen,
nämligen invasionsförsvaret.
Jag skall inte gå in på detaljerna, men

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

jag har hört i föredrag av både lekmän
och militära fackmän att man känner
sig förvirrad av hela detta hans resonemang.

För min del har jag utgått från att
försvarsministern och hans omgivning i
departementet inte kan komma på den
vilsna idén att hänge sig åt något slags
centralförsvarstänkande, vilket vi ju
övergav för drygt hundra år sedan.
Faktum är dock att »segt försvar av territoriet»
var ungefär den term som man
på sin tid använde för det s. k. centralförsvaret.
Därför tror jag att det är
utomordentligt viktigt att det här sägs
ifrån att svenskt försvar enligt nu gällande
och även enligt kommande planläggning
skall ta sikte på invasionsförsvar,
d. v. s. ett gränsförsvar eller perifert
försvar, som vi icke kan ge avkall
på. Det är själva huvudpunkten när det
gäller att över huvud taget bevara försvarsvilja
och försvarsintresse.

Herr talman! Jag skulle vilja tillägga
ett par ord om det intresse som socialdemokraterna
har visat för andra uppslag
än sina egna i denna diskussion.

Statsministern räknade sig till godo
att han bakom sig i stor utsträckning
hade mittenpartierna. Jag tror att han
diskonterade litet för mycket i detta
fall. I det budgetläge vi har med svårigheter
att finansiera den nu föreliggande
budgeten har vi i motsats till högern
ansett läget mana till försiktighet. De
utredningsramar som är angivna av
försvarsutredningen får under inga förhållanden
tas till intäkt för att de skulle
bli de olika partiernas slutliga ställningstagande
i utredningen. Det är två
helt skilda saker! Yi har energiskt och
vid olika tillfällen försökt understryka
detta. Beställningsramarna är till för att
få reda på vad som kan rymmas inom
dessa ramar. En hel del sådana beställningsramar
är nu utlagda. Men detta
får på intet sätt förväxlas med det slutliga
ställningstagandet i kostnadsfrågan.

Det blygsamma förbättringsförslag vi

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

framlade, sammanlagt 100 miljoner kronor
— 50 miljoner kronor i anslag och
50 miljoner kronor i ökade reservationer
-—- vägrar man från socialdemokratiskt
håll att ta upp ens till diskussion.
Socialdemokraterna är så fastlåsta vid
sin egen linje att de inte ens inför mycket
vägande argument -—• och jag vet,
herr talman, att det inom statsutskottet
har framlagts mycket tungt vägande argument
för den ökning som föreslogs i
motionen -— vill ta upp förslagen till
allvarlig diskussion på utskottsplanet.
Man måste därför bli bekymrad över
vilken ståndpunkt som skall intas vid
det slutliga ställningstagandet.

Herr talman! Förutsättningen för
samling i detta läge är att ingen intar
låsta positioner utan att samtliga parter
har den vilja till jämkning som behövs
på alla håll, men naturligtvis framför
allt på de ytterflanker det är fråga om,
nämligen å ena sidan det socialdemokratiska
partiet och å den andra högerpartiet.
Jag hoppas att vi, när vi kommer
till slutbehandlingen i försvarsutredningen,
på denna viktiga punkt inte
skall bli besvikna, utan att det skall finnas
god vilja till en uppgörelse.

Jag vill, herr talman, endast tillägga
något om en alldeles speciell fråga. Det
gäller anslaget till flygtekniska försöksanstalten.
Utskottet har välvilligt skrivit
att man bör eftersträva möjligheter att
tillgodose anstaltens behov och önskemål.
Detta är inte enbart av militärt intresse
utan också i hög grad av civilt.
Flygtekniska försöksanstalten är en enastående
institution, inte bara i Sverige
utan även internationellt. Jag vill lägga
departementschefen och hans medhjälpare
på hjärtat att i all den utsträckning
det är möjligt söka tillgodose dessa behov
så att ingen allvarlig beskärning av
anstaltens verksamhet behöver göras.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! När vi i riksdagen i dag
tar ställning till vissa anslagsfrågor
inom försvaret befinner vi oss i en

2* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 27

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

något ovanlig situation eftersom vi inte
i år har kunnat nå enighet, medan vi
däremot tidigare under en lång följd
av år på grund av eniga försvarsutredningar
kunnat nå samlande lösningar i
försvarsfrågan.

Inte minst från regeringshåll har ju
många gånger betonats vikten av enighet
kring försvaret både med hänsyn till
vad det betyder för försvarsviljan inom
vårt eget folk och för att utåt manifestera
vår beslutsamhet att värna vår neutralitetspolitik.
Det är därför beklagligt
att vi nu står i den situationen att det
råder så delade meningar om anslagen
och kanske även i någon mån om synpunkterna
i stort.

Jag skall inte närmare gå in på historiken,
eftersom den har berörts här
bl. a. av herr Ståhl. Jag lade emellertid
märke till att statsministern här i dag
betecknade det förslag som framlades
av försvarsutredningens ordförande —
jag tror det var den 12 oktober — som
ett »utspel». Man kan ha svårt att frigöra
sig från att med ordet »utspel»
måhända menas någonting alldeles speciellt,
och man kan ju fundera över vad
det i så fall kan vara.

Jag tycker att det är alldeles självklart
att varje parti har rätt att inta
den ståndpunkt det finner förnuftigast
i försvarsfrågan liksom i andra frågor.
Något annat skulle vara orimligt. Det
krav som ställs på oss inom de demokratiska
partierna är dock, att man bör
ha en vilja att söka åstadkomma en
samförståndslösning. En försvarsutredning
är nämligen ingen vanlig parlamentarisk
utredning såsom när det gäller
inrikespolitiska frågor. Om vi kan
nå enighet eller inte i försvarsfrågan
har ju stor betydelse utåt för att, som
jag sade, manifestera vår beslutsamhet
att föra en neutralitetspolitik och även
vara beredda att värna den alldeles
oavsett om det råkar bli en skiftning i
regeringen eller inte.

När man anför att budgetläget motiverar
det som statsministern beteckna -

de som ett utspel, kan man inte underlåta
att göra den reflexionen, att det
statsfinansiella läget inte var någonting
obekant för försvarsutredningens ledamöter
på ett tidigare stadium än i oktober
1966. Vi kunde som bekant inte
få detta plötsligt framlagda förslag tillräckligt
belyst av experterna inom den
tidsfrist som vi fick, och vi nödgades
konstatera, trots våra energiska försök
att få till stånd en verklig diskussion
med syfte att nå en flerårsuppgörelse,
att man från regeringspartiets sida ställde
sig avvisande till en närmare diskussion
om möjligheterna till en uppgörelse.

Nu får beslutet för nästa budgetår
karaktären av ett provisorium. Försvarsutredningen
fortsätter ju efter en del
mer eller mindre dramatiska händelser
med avhopp och inhopp arbetet med
att till hösten försöka få fram ett förslag
för försvarets inriktning och utformning
och kostadsram för de närmast
följande åren. Det förslag som avser
nästa budgetår och som vi nu diskuterar
är alltså att betrakta som ett
provisorium. Regeringen har ju ansett
att det i princip skall vara oförändrade
kostnader för nästa budgetår jämfört
med det innevarande. Emellertid uppkommer
bl. a. genom att man lägger in
ökade värnpliktsförmåner o. s. v. vissa
konsekvenser i fråga om anslagstilldelningen
på andra poster. Även om de
faktiska försvarskostnaderna stiger för
nästa budgetår — kompensationen för
ökade priser innebär ju en ökning med
340 miljoner kronor —- blir det i fasta
priser räknat en avsevärt lägre utgiftsnivå
än den myndigheternas planering
har utgått ifrån.

För att underlätta anpassningen till
en lägre nivå och för att minska de betalningssvårigheter
som uppstår med
redan beställd materiel har det föreslagits
att det skall göras besparingar beträffande
en rad andra poster — bland
annat genom begränsning av repetitionsövningarna.
Allt detta görs alltså

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27 43

för att öka materielanslagens andel av
budgeten. Försvarsministern bär sagt att
det inte behöver bli aktuellt med några
avbeställningar under nästa budgetår.
Man måste emellertid fråga sig om detta
kommer att visa sig riktigt — i varje
fall med tanke på materielplaneringen
på sikt — och om vi inte får en försvagad
effektivitet inom försvaret. Cirka
80 procent av den materiel som försvaret
köper levereras av den svenska industrin,
och det är svårt att bedöma
konsekvenserna för denna. Det är svårt
att veta hur det blir med sysselsättningen
inom industrin och de militära verkstäderna
och detta även om det, såsom
framhållits, är fråga om ett provisorium
för ett år.

Enligt min mening är det av statsfinansiella
och andra skäl motiverat att
dämpa stegringen av försvarskostnaderna,
och det är för mig alldeles uppenbart
att man inte utan vidare kan fortsätta
efter de linjer som låg till grund
för 1963 års försvarsbeslut. Lika klart
är emellertid att sådana här plötsliga
provisorier i hög grad försvårar en anpassning
till en ny nivå. Det råder i dag
ovisshet om försvarets utformning för
de närmaste åren vilket naturligtvis
medför ogynnsamma verkningar för försvarets
myndigheter, industrin som levererar
till försvaret och de anställda
inom industri och serviceverkstäder.
Man får komma ihåg att personalen ofta
är specialutbildad, och i sådana här
situationer kan det visa sig svårt att
hålla den samlad kring projekt som
kan bli aktuella på längre sikt — i varje
fall om man vet så litet om den framtida
försvarspolitiken som vi gör i dag.

Det är mot denna bakgrund mittenpartierna
föreslagit en ökning av utgiftsramen
med 100 miljoner kronor,
varav 50 miljoner i form av nya anslag
och 50 miljoner genom ianspråktagande
av vissa reservationsmedel. På detta
sätt kan man förstärka försvarsgrenarnas
materielanslag. I första hand vill vi
att man börjar eller fortsätter med en

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

anskaffning av materiel som med säkerhet
kan bedömas ingå även i en
framtida försvarsorganisation, och som
framgår av reservationerna har vi framlagt
konkreta förslag härom.

Herr talman! Jag är förvånad över att
det stora bemyndigande beträffande
Viggen som riksdagen nu inbjuds att
besluta om hittills har väckt så liten
diskussion. Såvitt jag vet är det det
största beställningsbemyndigande som
riksdagen haft att besluta om för ett
projekt, även om det här bara är fråga
om en första seriebeställning av 100
Viggenplan och vissa kostnader för den
fortsatta utvecklingen av projektet. Totalt
sett innebär det ett bemyndigande
på 1 560 miljoner kronor. Nu har försvarsdepartementet
haft en egen flygmaterielberedning
som ansett att denna
första seriebeställning bör kunna skapa
förutsättningar för en ekonomisk produktion
— och det får man ju hoppas.

Beredningen har också ansett att denna
beställning kan få utrymme ekonomiskt
även inom det lägsta alternativ
som framförts inom försvarsutredningen.
Försvarsministern delar denna uppfattning
men pekar på att vi kan få likviditetssvårigheter
inom de närmaste
åren som kan medföra behov av senareläggning
och i en del fall omprövning
av vissa projekt eller annan verksamhet
inom försvaret, som det heter. Det skulle
naturligtvis ha varit värdefullt om
försvarsministern hade velat närmare
belysa vilka dessa konsekvenser kan bli
t. ex. enligt det lägsta utredningsalternativet.
Man kan ju inte undgå frågan,
huruvida Viggenprojektet kan komma
att få ogynnsamma konsekvenser för
andra viktiga delar av invasionsförsvaret
och motverka strävandena att inom
en framtida kostnadsram uppnå ett balanserat
försvar. Det vore ju högst allvarligt,
herr talman, om vi skulle få
den situationen, att andra viktiga försvarsfunktioner
måste eftersättas därför
att vi gjort och gör en så betydande
satsning på Viggenprojektet. Det är

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

självklart att den framtida kostnadsramen
blir avgörande för om de pengar
man satsar på Viggenprojektet kan förenas
med en riktig avvägning inom försvaret.

Jag har tidigare varnat för att ställa
prestandakraven så högt och som följd
därav få så höga kostnader för ett nytt
flygplan, att vi riskerar att få en bristande
balans mellan kvantitet och kvalitet.
Den varningen tycker jag inte heller
i dagens situation är alldeles opåkallad.

Är man beredd att satsa 1 500 miljoner
kronor enbart på utvecklingen av
en ny flygplanstyp, måste man också
se till att man får en så stor serieproduktion,
att kostnaderna per plan blir
rimliga. Vi skall i detta sammanhang
komma ihåg att seriekostnaden per plan
kommer att bli någonting på 12 å 13
miljoner kronor. Jag tycker att man
har anledning att säga att SAAB har
lyckats i sitt utvecklingsarbete och kunnat
producera flygplan som i fråga om
prestanda och kostnader väl tål en jämförelse
med andra länders flyg. Jag tycker
att jag har så mycket större anledning
att säga detta som jag inte är aktieägare
i detta företag. Vi vet att en utvecklingskostnad
på 1 500 miljoner kronor
för ett nytt flygplan snarast är en
låg siffra internationellt sett, och det
vore ju ganska oklokt att lägga ned
Viggenprojektet när vi redan nu satsat
över 1 100 miljoner på det. De pengarna
skulle ju i så fall vara praktiskt taget
bortkastade.

Men som jag tidigare anfört från denna
talarstol är det nödvändigt att bringa
ned typkostnaden per plan. Om typkostnaden
totalt är 1 500 miljoner kronor
och vi får en serie på 200 plan, så betyder
det att typkostnaden per plan
blir 7,5 miljoner kronor. Vid en serie på
600 plan blir typkostnaden 2,5 miljoner
per plan. Blir det 1 000 plan är det lätt
att räkna ut att det blir en typkostnad
på endast 1,5 miljoner per plan. Detta
visar betydelsen av en balans mellan

typkostnaden och serieproduktionens
storlek.

Typkostnaden för Viggen är väl internationellt
sett inte liög, men den utgör
ett oerhört stort belopp i den svenska
försvarsbudgeten. Därför hade det
varit önskvärt att man hade kunnat genomföra
Viggenprojektet i samarbete
med något annat lämpligt land för att få
en större serie att slå ut dessa typkostnader
på. När så nu inte är fallet anser
jag att det är utomordentligt angeläget
att regeringen i positiv anda prövar möjligheterna
att sälja Viggen till vissa
andra länder. Naturligtvis måste man ta
sekretesshänsyn och andra hänsyn, men
i princip är en försäljning önskvärd
för att nedbringa typkostnaderna för
planet. Här finns enligt min mening
möjligheter att göra besparingar på flera
hundra miljoner kronor för det
svenska försvaret utan att viktiga sekretesskrav
eftersätts. Det är de utomordentligt
stora typkostnaderna på flygets
område som gör detta till ett specialfall
och som gör det så angeläget att
man beaktar serieproduktionens storlek.

Jag skall, herr talman, inte säga många
ord om de värnpliktigas förmåner. Man
föreslår nu vissa förbättringar som är
ytterligt välmotiverade; vi får tillfälle
att resonera vidare om dessa frågor inom
försvarsutredningen. Detta gäller
också reseförmånerna. På den punkten
föreligger en motion från några centerpartister
om att man skall införa en generell
fribiljett vid resor inom landet
för värnpliktiga. Statsutskottet har hänvisat
till att försvarsutredningen kommer
att pröva denna fråga. Spörsmålet
om de fria resorna har ju diskuterats i
så många sammanhang att man inte kan
låta bli att göra reflexionen att det borde
finnas tekniska möjligheter att lösa
detta problem på något sätt, t. ex. genom
betalning av något slags kollektivbiljett
till SJ och bussföretagen. Vi får
väl se om vi inom utredningen kan hitta
någon lösning av problemet.

Vi bär inom försvarsutredningen att

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

försöka lägga fram förslag i höst till
en flerårig uppgörelse om försvaret och
dess kostnadsram. Förutsättningen för
att f ö rs v ar sut redn i ngen skulle fortsätta
sitt arbete har varit och är att ingen
från början intar några låsta positioner.
På denna punkt har vi begärt en bekräftelse
från regeringspartiets sida och
också fått en sådan.

Eftersom herr Bohman och även andra
talare framfört några synpunkter på
det utrikespolitiska läget skulle också
jag vilja göra några sådana reflexioner.
Försvarets långsiktiga karaktär gör det
givetvis nödvändigt att man inte låter
tillfälliga förändringar i konjunkturer
eller utrikespolitiskt läge vara avgörande.
Om läget skärps har vi, som alla vet,
möjligheter att skärpa beredskapen. Ser
man till den internationella rustningsnivån
så finner man att den för närvarande
är mycket hög. Vi har ett lokalt
krig i Vietnam av en omfattning och
med risker som knappast haft någon
motsvarighet på mycket länge. Berlinfrågan
och Tysklandsfrågan är olösta.
Man skulle kunna anföra en hel del liknande
exempel.

Men jag tycker också att man bör
konstatera att det ändå sker en viss uppluckring
inom de två paktsystemen.
Frankrike har dragit sig ur NATOmasikineriet.
Det är naturligtvis mycket
svårt att bedöma vilket resultatet kan bli
av revisionen av NATO-avtalet när avtadet
löper ut 1969. Det kan få konsekvenser
som vi här i Sverige har speciell anledning
att observera. Uppenbarligen
har det under senare år skett en tyngdpunktsförskjutning
från Europa till
östligare delar av världen. Jag tror
att relationerna mellan ost och väst —
om de begreppen nu skall användas för
all framtid, vilket jag betvivlar — kan
komma att förändras genom den maktkamp
som förs och som med all sannolikhet
kommer att föras också framöver
mellan Kina och Sovjet. De relationerna
kan också förändras, om Vietnamkonflikten
får en snar och fredlig lös -

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

ning, vilket vi måste hoppas. Vidare
kan relationerna mellan länderna i
Västeuropa och vissa östeuropeiska stater
komma att förbättras ytterligare. Det
mest avgörande i det sammanhanget är
väl att supermakterna Förenta staterna
och Sovjet i sitt inbördes agerande synes
uppträda försiktigare.

Jag menar alltså att det finns rum för
en försiktig optimism, men det föreligger
självfallet inga garantier för att
inte läget kan skärpas på nytt. Och därför
måste vi ha ett försvar som ger oss
en chans att stå utanför en stormaktskonflikt.
Ingen stormakt kan i ett konfliktläge
avdela hur stora styrkor som
helst mot vårt land. Däri ligger vår
chans — så mycket mer som vårt land
väl inte kan bedömas vara ett primärt
mål.

Från vissa håll bär tanken på ett gerillaförsvar
förts fram. Man har därvid
bl. a. hänvisat till förhållandena i Vietnam.
Jag tycker att den tanken och det
resonemanget är helt orealistiska. Ett
framgångsrikt gerillaförsvar lär inte
kunna föras i ett så utvecklat land som
vårt. Och ett sådant försvar skulle för
övrigt inte på något sätt hindra en stormakt
från att ockupera vårt land eller
delar därav. En stormakt skulle kunna
vålla enorm materiell förödelse hos oss
och utöva omfattande repressalier mot
civilbefolkningen. När man talar om
det billigaste försvaret måste vi därför
fasthålla vid den principiella ståndpunkten
att det försvar är billigast som
verkar krigsavhållande.

Jag är övertygad om att det finns
möjligheter att göra besparingar inom
försvaret. Om vi t. ex. kunde inleda
ett produktionssamarbete på flygets område
eller sälja det nya planet Viggen,
så skulle vi kunna spara hundratals miljoner
genom att slå ut typkostnaderna
på en större serieproduktion.

Även inom staber och förvaltningar
bör det vara nödvändigt att hårdare
pröva möjligheterna att göra besparingar.
Beträffande förbanden ute i landet

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

bär jag ett intryck av att man har en
redovisning och kontroll, som är så
omständlig och detaljbindande att det
med nuvarande system knappast går
att få ut största möjliga utbildningseffekt.
Likaså kan vi diskutera en ytterligare
differentiering av värnpliktstiden i
syfte att göra besparingar när det gäller
tjänstgöringsdagar för vissa grupper av
värnpliktiga. Ett och annat ytterligare
exempel skulle kunna anföras.

Min slutsats är alltså — och den är
väl inte särskilt märklig — att det inte
finns någon saklig grund för att genomföra
en isolerad svensk avrustning. Däremot
är det motiverat att söka dämpa
kostnadsstegringen inom försvaret, och
det bör ske på sådant sätt att vi kan behålla
kontinuitet och långtidsplanering
för att uppnå största möjliga effekt av
de stora belopp som anslås.

I detta sammanhang vill jag också
säga att jag av många skäl anser att
frågan om anskaffande av ett svenskt
kärnvapen sakniar varje aktualitet i nuvarande
läge och förmodligen också
framöver. Jag tror inte att man kan
övertygande bevisa att ett begränsat antal
svenska kärnvapen skulle ha någon
avgörande betydelse för den händelse
vårt land drogs in i en stormaktskonflikt.
Jag tänker här på den enorma
överkapacitet som båda stormaktsblocken
har på kärnvapenområdet.

Men bortsett från denna och andra
synpunkter skulle jag också vilja peka
på att om vi skall satsa kanske 3 miljarder
på att skaffa oss ett svenskt
kärnvapen, kan det väl inte undgås att
ett sådant beslut skulle innebära betydande
risker för en urholkning av vårt
konventionella försvar och därmed medföra
— måhända under många, många
år — en försvagning av vår försvarsstyrka.
Jag har sagt i andra sammanhang
offentligt, och jag säger också från
talarstolen här i dag, att man måste bedöma
denna fråga inte bara ur begränsade
strategiska synpunkter, såsom sker
på militärt håll, enligt vad det förefal -

ler mig. Man måste sätta in en sådan
här fråga i hela dess säkerhetspolitiska
.sammanhang., Man skall inte heller
bortse från att en anskaffning av svenska
kärnvapen kan få konsekvenser som
vi inte önskar för vårt konventionella
försvar, och det konventionella försvaret
är ju ändå vår främsta chans att hävda
oss i en stormaktskonflikt.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen 1 a)
av herr Ivar Johansson m. fl. Jag vill
också uttala den förhoppningen att vi
nu, trots alla dissonanser och av- och
inhopp som förekommit, skall lyckas
att i höst inom försvarsutredningen nå
fram till en lösning som kan vinna bred
anslutning både bland allmänheten och
här i riksdagen.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det är nu tio år sedan
riksdagen senast tog ställning till en
försvarsbudget som inte i förväg varit
överenskommen mellan de fyra stora
partierna. Därför får vi också vara med
om det något ovanliga, herr talman, att
det föres en stor försvarspolitisk debatt
och att det föreligger ett statsutskottsutlåtande
med många partiskiljande
reservationer. Det senaste försvarsbeslutet,
som har gällt fyra år,
upphör i och med utgången av detta
budgetår. Det har inte träffats någon
överenskommelse för nästa budgetår,
och det finns inte heller något förslag
till en sådan överenskommelse. Arbetet
i försvarsutredningen pågår alltjämt.

Jag skall inte ytterligare ge mig in
på en debatt om orsaken till att inte
försvarsutredningen blev färdig i fjol.
Vi har diskuterat detta vid flera tillfällen
här i kammaren. Man fortsätter
att göra gällande att det kom som en
stor överraskning att socialdemokraterna
i oktober föreslog minskningar i
försvarskostnaderna, det som statsministern
här i likhet med många andra

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

bär kallat för ett utspel —• han använde
det uttrycket för att alla, föreställer
jag mig, skulle begripa vad han talade
om. Men överraskningen kunde väl
inte ha varit så stor i oktober, dels med
tanke på att riksdagen i fjol var med
om att hålla inne 350 miljoner kronor
av innevarande budgetårs anslag, dels
därför att man i försvarsutredningen
fick ingående redogörelser för det statsfinansiella
och samhällsekonomiska läget
i maj månad förra året av dåvarande
statssekreteraren Wickman. Nog borde
detta ha givit tydliga uttryck för att
vi befann oss i ett samhällsekonomiskt
och statsfinansiellt läge som tvingade
till återhållsamhet.

I de anföranden som jag höll både
i januari och i fjol höstas vädjade jag
till de övriga partierna att, med respekt
för detta samhällsekonomiska och statsfinansiella
läge, ta större hänsyn till
regeringens och socialdemokraternas
förslag än man hade tagit inom försvarsutredningen.
Mina vädjanden om
enighet mötte i varje fall inget som
helst gensvar inom högerpartiet, medan
däremot både centerpartiet och folkpartiet
efter hand har visat förståelse.

Vi har här konstaterat att diskussionerna
inom försvarsutredningen inte
ledde till något samförstånd, och utredningen
väntar nu på resultatet av
nya ÖB-utredningar som beställts. Det
var inför detta skede i försvarsutredningens
arbete som högern bröt med
de två andra borgerliga partierna och
gick sin egen väg, som partiet nu fullföljer
i sina reservationer till föreliggande
utlåtande från statsutskottet. —•
Högerns företrädare har både här i
riksdagen —- vi hörde herr Bohman i
förmiddags — och utanför riksdagen
riktat tämligen våldsamma angrepp mot
regeringens försvarspolitik. Denna högerns
ovilja att ens diskutera en begränsning
av försvarsutgifterna i det
statsfinansiella läge, som vi befinner
oss i, och den strid som har blossat
upp kring försvarsfrågan har nog kom -

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

mit att låsa positionerna. För min del
kan jag inte se någon annan förutsättning
för en eventuell överenskommelse,
för ett nytt samförstånd i försvarsfrågan,
än att högern radikalt ändrar
ståndpunkt.

Det skulle finnas en hel del att säga
om högerns reservationer, men jag skall
bara konstatera att de avslöjar den
spricka som har uppstått inom den borgerliga
oppositionen i försvarsfrågan.
Jag vill påpeka att oenigheten inte gäller
bara anslagens storlek för nästa
budgetår, utan försvarsanslagens utveckling
i framtiden och många viktiga
principer i vår försvarspolitik.

I en så väsentlig fråga som försvarsfrågan,
med alla de statsfinansiella och
samhällsekonomiska konsekvenser som
dess lösning rymmer, står alltså oppositionen
djupt splittrad. Utöver oenigheten
kring nästa års budget kommer
detta till uttryck i utredningsdirektiven
till överbefälhavaren, där skillnaden
mellan mittenpartierna och högern
är 1 miljard 800 miljoner kronor i fast
penningvärde under en fyraårsperiod.

Tyvärr kunde jag själv inte lyssna
till hela herr Bohmans anförande, och
jag har därför ingen möjlighet att på
alla de punkter han behandlade gå in
i polemik. Jag är ledsen för detta —
jag skulle gärna ha önskat göra det.
Men det är några synpunkter i replikväxlingen
mellan statsministern och
herr Bohman som jag vill säga ett par
ord om.

Herr Bohman hävdar att den budget
som framlagts bryter mot väsentliga
grundtankar i den försvarsordning som
hittills gällt. Ja, på vissa punkter bryter
budgeten mot gällande ordning —■
men den gör det bl. a. därför, herr
Bohman, att vi inte kommit överens om
några nya riktlinjer för framtiden. Jag
bär kunnat lägga fram budgeten alldeles
obunden av vad som varit; jag
har helt kunnat bortse från tidigare
överenskommelser. Brytningarna är
emellertid inte stora. De är väsentliga

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

endast på en punkt — det gäller frågan
om planeringsnivån. Jag medger att de
erfarenheter som vi skaffat oss under
den senaste fyraårsperioden — sedan vi
kommit överens om planeringsnivån
1962 på hösten — tillåtit en planering
som har legat högre än anslagsnivån
under hela tiden och dessutom medgivit
att planeringen fått gå vidare de
närmaste tre åren efter fyraårsöverenskommelsens
slut och då varit inriktad
på en väsentlig höjning av försvarskostnaderna.
De erfarenheter som vi
skaffat oss under denna period och
framför allt de erfarenheter man får
när man även anslagsmässigt bryter
emot de riktlinjer vi hade 1963, de pekar
på att ett sådant planeringssystem
inte kan bibehållas.

Jag hoppas att också herr Bohman
har insett detta. Det var högern som
kämpade för och lyckades få med i
kompromissen att planeringsnivån skulle
ligga högre än anslagsnivån. Detta
ställer oss nu inför svårigheter, något
som flera talare här konstaterat. Därför
har också både mittenpartiernas
och socialdemokraternas representanter
i försvarsutredningen tänkt sig en
-— så långt jag förstår — annan ordning
i framtiden än den nuvarande.
De utgår från att även planeringsnivån
bör bara horisontell. Då kan man nämligen
mycket lättare möta kommande
situationer, och då är också riksdagen
på ett helt annat sätt fri och obunden
i framtiden att ta ställning till försvarsfrågorna
år från år eller från långtidsbeslut
till långtidsbeslut.

Herr Bohman sade att socialdemokraterna
inte har behandlat försvarsfrågan
på ett sakligt sätt, utan fattat
politiska beslut — så uttryckte han sig
faktiskt. Jag förstår inte alls vad herr
Bohman menar. Varje försvarsbeslut är
ju ett politiskt beslut. Det är politiska
värderingar som avgör frågan om försvarets
styrka. Hur stor försvarskraft
vi måste ha i Sverige i varje internationell
situation med hänsyn till ho -

tet om krig är en politisk bedömningsfråga.
Jag måste också säga att jag tror
att varje parti har samma förutsättningar
att bedöma försvarsbehoven —
i varje fall bör de ha det. Högern har
absolut inte något monopol härvidlag.
När regeringen och socialdemokraterna
har gett uttryck för en bestämd uppfattning
om försvarsbehoven är det fråga
om ståndpunkter och beslut som vi
kommit fram till under ansvar för den
nationella säkerheten.

Herr Bohman berörde också — det
gör även högerreservationen — att regeringen
har tagit den faktiska utgiftsramen
för innevarande budgetår till utgångspunkt
för beräkningarna av nästa
års budget och inte den formellt beslutade
budgeten, som ju enligt riksdagens
beslut i fjol skulle vara 350 miljoner
kronor lägre än summan av de
anvisade anslagen. Detta har vi gjort
för att det är mest praktiskt. Slår man
upp s. 4 i statsutskottets utlåtande är
budgeten där redovisad i en tabell som
är mycket lättfattlig. Det är svårt att
pedagogiskt klara ut vad som nu sker,
men jag tror att den metod som jag här
valt är den bästa. Jag är mycket tacksam
för att statsutskottets övriga ledamöter
inte funnit skäl att göra någon
erinran mot denna budgetuppställning.

Högerreservanterna tar sedan upp
frågan om den föreslagna ändringen av
försvarsindex. Det är riktigt att man
inom försvaret inte kommer att få samma
fulla kompensation för lönestegringar
under nästa budgetår som tidigare.
Det är fullt avsiktligt; reduceringen
skall ses som ett uttryck för att det
också inom statlig verksamhet förekommer
produktivitetsförbättringar. Nu får
försvarsutredningen ta ställning till detta
i höst, och så får vi se hur det blir i
framtiden.

Jag har faktiskt inte någon större anledning
att polemisera mot mittenpartiernas
förslag. Beservationen innebär
en anslagsökning med 1 procent, men

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

ser man på den totala effekten av förslagen
blir det 2 procent. Med hänsyn
till de hårda motsättningar som förelåg
i försvarsfrågan även mellan socialdemokrater
och mittenpartister i höstas
tycker jag att det är glädjande att mittenpartierna
nu nästan helt anser sig
kunna följa våra riktlinjer. Inom försvarsutredningen
är socialdemokrater
och mittenpartister eniga i den principiella
delen av det utredningsuppdrag
som givits ÖB. När det gäller de ekonomiska
ramarna ligger mittenpartiernas
alternativ — om man räknar in deras
förslag till anslag för nästa budgetår —-450 miljoner kronor högre än socialdemokraternas
förslag under en fyraårsperiod,
medan skillnaden mellan mittenpartierna
och högern var, som jag sade,
1,8 miljard kronor.

Därför föreligger i dag inte den principiella
skillnaden i försvarsfrågan mellan
socialdemokrater och mittenpartister,
utan mellan mittenpartierna och högern.
Detta kommer allra tydligast till
uttryck i försvarsutredningens direktiv
till ÖB, där mittenpartierna och socialdemokraterna
när det gäller den ekonomiska
planeringsnivån för den treårsperiod
som kommer efter ett eventuellt
försvarsbeslut föreslår att den skall ligga
horisontellt.

Mittenpartierna har för att i budgeten
få utrymme för ett ökat anslag på 50
miljoner kronor till försvaret -— det gäller
vissa andra anslagsförstärkningar i
budgeten också, antar jag — tvingats att
föreslå prutningar på andra områden i
budgeten. Bland prutningarna märker
man sådana på det civila försvarets sida.
Vi talar ju om att vi har ett svenskt
totalförsvar, där den militära sidan
kompletteras med en civil, och vi brukar
också räkna samman den budget
som gäller för det civila totalförsvaret.
Den är för nästa budgetår, om man lägger
ihop olika poster, ungefär 340 miljoner
kronor. De besparingsförslag som
mittenpartierna här har kommit med
skulle, om de hade bifallits av riksda -

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

gen, inneburit att den civila totalförsvarsbudgeten
hade minskat med 4,2
procent.

Är verkligen dessa förslag utformade
i avsikt att åstadkomma något slags ny
avvägning mellan totalförsvarets civila
och militära delar eller har de tillkommit
bara på en slump? Det är nog, om
man råkar i en kritisk situation, ganska
svårt att försvara landet exempelvis
utan lagrad olja. Mittenpartierna har föreslagit
en minskning av oljelagringsprogrammet.
Våra beredskapssjukhus
måste vara något så när väl utrustade
och planerade. Även beträffande dem
har man föreslagit besparingar. Detsamma
gäller skyddsrumsanläggningar och
civilförsvarsutbildning.

Riksdagen har, tror jag, avslagit dessa
och andra besparingsmotioner, och
därför finns det väl heller inte någon
täckning för de 50 miljoner kronor i
ökade anslag till försvaret som föreslås
i mittenpartiernas reservationer. Enligt
min mening överdrives dessutom högst
betänkligt förhoppningarna om vad
man kan åstadkomma för dessa 50 miljoner
kronor plus ytterligare 50 miljoner
kronor av reservationsmedel.

Reservanterna befarar att ett bifall till
statsutskottets hemställan kan medföra
allvarliga konsekvenser för sysselsättningen
inom industrin. Jag har sagt tidigare,
och jag vill upprepa det här, att
det inte är fråga om att minska leveranserna
till försvaret. Beställningsverksamheten
kan tvärtom öka under nästa
budgetår. De tre stora materielanslagen,
som vi nu skall ta ställning till, föreslås
ökade så att medelsförbrukningen kan
väntas stiga från 1 540 miljoner kronor
till 1 810 miljoner kronor eller med 270
miljoner kronor. Jag har påpekat att det
blir nödvändigt att i avvaktan på det
kommande försvarsbeslutet iaktta en
viss försiktighet i fråga om nybeställningar
och att det kan leda till — det
har vi ännu ingen överblick över — att
försvarsbeställningarna minskar vid
vissa industrier men ökar vid andra.

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

Totalt kommer dock sysselsättningen på
grund av försvarsbeställningar inte att
minska under nästa budgetår.

I mittenpartireservationerna vänder
man sig mot att riksdagen nu skall uttala
sig för ramar för planerings- och
anskaffningsverksamhet efter nästa budgetår.
Jag har inte riktigt förstått vad
man menar. Det förslag till budget som
vi nu behandlar gäller bara ett budgetår,
men planeringen måste fortsätta
över åtskilliga budgetår och de planerande
myndigheterna måste ha hållpunkter
för sin planering. De har också
begärt att få ramar för sitt planeringsarbete.
Jag har haft diskussioner
med myndigheterna och frågat dem, om
de inte kunde tänka sig att, med hänsyn
till att försvarsutredningen inte var
färdig och att det inte fanns någon
framtidsbindning, arbeta utan dessa av
Kungl. Maj :t och riksdagen fastställda
bestämda hållpunkter. De har bestämt
sagt att det inte går -—• de måste ha fasta
hållpunkter i planeringsarbetet.

Jag har därför föreslagit att riksdagen
till ledning för planeringen skall godkänna
ramar för både anslag och medelsförbrukning
under de tre stora materielanslagen
för budgetåren från 1967/
68 fram till 1973/74. Jag vill fästa uppmärksamheten
på att förra årets riksdag
på motsvarande sätt godkände kostnaderna
för budgetåren 1965/66 fram till
1971/72. Även dessa ramar avsåg alltså
tiden efter utgången av nu gällande försvarsbeslut.
De godkändes också av
riksdagen och tjänar nu till ledning för
planeringen. Det är sålunda ingen nyhet
som föreslås. I propositionen 110
betonas mycket bestämt att ramarna
skall tjäna till ledning för planeringen
och inte innebära någon bindning för
framtiden. Försvarsutredningen är följaktligen
helt obunden av dessa planeringsramar.

Herr Eliasson i Sundborn tog upp frågan
om Viggen. Jag är verkligen glad
över de mycket positiva omdömen som
han avgav om detta nya flygplan; han
har ju tidigare i många år här i kam -

maren och i flera försvarsutredningar
varnat för att Viggen kunde komma att
bli en gökunge inom försvaret som
trängde ut mycket annat och manat oss
att vara försiktiga och göra fullt klart,
om det verkligen fanns utrymme för
Viggen i framtiden. Därför är det så
mycket värdefullare att dessa positiva
omdömen kommer just från honom.

Vi är helt eniga om att priset på Viggen
är en fråga om hur många plan
som kommer att produceras och på hur
många enheter typkostnaderna därmed
kan fördelas. Jag delar fullständigt herr
Eliassons mening att vi bör tillåta försäljning
av detta flygplan, om det finns
intresse för det i andra länder.

Det är emellertid inte så lätt för oss
att utveckla ett sådant plan i samarbete
med andra länder. Rent principiellt är
det inte uteslutet, men betänk att den
enda stat i världen vid sidan om stormakterna
som tillverkar egna flygplan
av denna typ är just Sverige! Vi har sedan
länge en egen flygplansproduktion,
men det är knappast möjligt för oss med
vår självständiga, neutrala hållning att
samarbeta med särskilt många länder i
fråga om utvecklingen av våra stridsflygplan.

Herr talman! Vad som ytterligare kan
sägas medan vi väntar på försvarsutredningens
slutresultat är att intet parti
som är representerat i försvarsutredningen
räknar med att det skall vara
möjligt att under de närmaste åren
skära ned försvarskostnaderna under
den nivå som föreslagits för nästa budgetår.
Tvärtom förutsätter samtliga partier
i försvarsutredningen att en viss
årlig ökning blir nödvändig. Detta visar
väl att det trots oenigheten om nästa års
budget råder enighet om en sak, nämligen
att vi med hänsyn till det internationella
läget är tvungna att bibehålla
ett starkt försvar. Någon ny försvarspolitisk
giv i den meningen att något parti
allvarligt skulle vilja försvaga det nuvarande
försvaret är det inte fråga om.
Det är bara att beklaga att det finns
riktningar som försöker att bibringa

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

■den svenska opinionen — och tyvärr
också den utländska — den föreställningen
att vi närmast förbereder nedrustning.

Den återhållsamhet vad gäller försvarsutgifterna,
som vi nu tvingas till,
innebär inte att vi för framtiden behöver
eftersätta rimliga krav på en modernisering
och anpassning till den vapentekniska
utveckling, som har pågått
i många år. Redan nu utlagda försvarsbeställningar
och de beställningar vi
får möjlighet att lägga ut under de
närmaste åren på modern vapenmateriel
borde kunna tysta sådana påståenden,
även om de som för fram dem är mycket
angelägna om att denna utbyggnad
skall gå snabbare.

Vad vi inte bör bortse från är — och
det känner man väl till utomlands — att
Sverige satsiar alla sina försvarsmedel på
ett s. k. konventionellt invasionsförsvar,
på ett defensivt försvar. Om man jämför
Sverige med andra länder, och då särskilt
med stormakterna, upptäcker man
snart att vi i våra försvarsansträngningar
inte har anskaffat de tekniskt mest
komplicerade vapensystemen, de som
bär kostat stormakterna så oerhörda
summor och som är förklaringen till att
stormakternas försvarsutgifter under senare
år ständigt klättrat uppåt. Vi har
inte skaffat oss kärnladdningar, vi har
aldrig gett oss in på att i det svenska
försvaret försöka föra in interkontinentala
robotar eller satelliter för militära
ändamål. Vi har exempelvis inte försökt
få fram egna atomubåtar, försedda med
de alldeles speciella och mycket dyrbara
robotsystem som dessa s. k. atomubåtar
medför. Vi har inte heller anskaffat
teletekniska övervakningssystem
mot robotar eller antirobot-robotsystem.
Det finns flera andra sådana dyrbara
tekniska system som vi inte sysslar med.
Därför får vi av vår försvarsbudget ut
relativt sett mer än andra genom denna
envisa koncentration till vissa speciella
vapensystem i vårt invasionsförsvar,
alltså rent defensiva vapensystem.

Om vi även i framtiden anser oss

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

kunna avstå från de mest dyrbara vapensystemen,
bör vi kunna behålla ett
konventionellt invasionsförsvar, som vid
internationell jämförelse måste betraktas
som ett mycket modernt och slagkraftigt
sådant, till rimliga kostnader. Även
om försvarskostnaderna nu inte tillätes
stiga i den takt de har gjort under de
senaste nio åren, bör det ändå vara möjligt
för oss att i stort sett bibehålla
vår nuvarande försvarsstyrka vilken —■
såsom vi hittills varit eniga om — motsvarar
de krav den nationella säkerheten
ställer. Det iir möjligt att detta i så fall
förutsätter en i någon män annan inriktning
av försvarsutbyggnaden än den
som vi har och den som vi kanske också
planerat för. Detta har jag gett uttryck
för i några anföranden och herr Ståhl
ville att jag skulle närmare ingå på vad
jag har avsett med mina uttalanden.
Jag har inte uttalat något annat än det
som finns skisserat i utredningsdirektiven
A och B till ÖB. Där finns en skiss
för vissa omställningar av försvaret som
kan bli nödvändiga vid en lägre ekonomisk
nivå för försvaret. Uttrycket »segt
försvar av ytan och territoriet», som
enligt mitt uttalande skulle beaktas av
de expertutredningar som ÖB håller
på med, finns inte i den skiss till ÖButredningar
som inryms i alternativen
A och B. Det är ju inte den gamla tanken
om centralförsvaret som det här är
fråga om, utan huruvida vi har råd med
ett utpräglat periferiförsvar, och det var
detta diskussionen gällde. Därför får
man inte bedöma sådana uttryck isolerade,
utbrutna ur sitt sammanhang.
Och sammanhanget framgår av den skiss
på fem, sex sidor som finns att läsa
i de direktiv till ÖB där socialdemokraterna
på denina punkt begär en egen
utredning, helt enkelt för att få undersökt,
om det inte finns möjlighet att
hålla igen på försvarskostnaderna men
ändå få ut en större försvarskraft ur
dem.

Yi har inte alls gjort gällande att vi
har funnit lösningen på detta område,
utan vi bär anhållit att få vissa bestäm -

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

da konkreta ting utredda av fackmännen,
de militära experterna. Det är först,
när de har sagt sin mening och talat
om vilka konsekvenserna blir, som vi
har möjlighet att ta ställning till dessa.

Det är över huvud taget dessa frågor
som nu övervägs inom försvarsutredningen,
och jag föredrar att i detta läge
avvakta med diskussionen. Vi har
bättre förutsättningar att diskutera dessa
frågor, när de får eitt mera konkret
innehåll. Därför kan jag, herr talman,
sätta punkt för detta anförande och rekommendera
kammaren att bifalla statsutskottets
förslag.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman ! Även med risk att göra
mig skyldig till upprepningar måste jag
med några ord bemöta försvarsministerns
synpunkter.

När jag gör gällande att det som hände
i oktober var en överraskning, skulle
det vara felaktigt enligt försvarsministern.
Vi hävdar att det var en överraskning
inte bara för oss utan också
för i varje fall flertalet socialdemokratiska
ledamöter av utredningen. Att förslaget
kom som en överraskning framgår
av att ingen i försvarsutredningen
visste vad det skulle innebära. Det
första man var tvungen att göra var att
hos experterna begära att få klarhet om
vilka konsekvenser som det skulle föra
med sig.

Vidare påstår försvarsministern att vi
borde ha begripit att ett sådant förslag
skulle komma att framlägga® bl. a.
därför att man förra året frös inne 350
miljoner kronor som var utlovade åt
försvaret. Jag vill erinra om att statsutskottet
vid frågans behandling förra
året mycket bestämt underströk, att de
350 miljonerna snarast möjligt skulle
återföras till försvaret, eftersom försvaret
annars skulle förorsakas planeringssvårigheter.
Nu tänker man baka in de
här pengarna i de blivande försvarsramarna.
Det är alltså inte längre fråga
om någon återföring.

Sedan sade försvarsministern att han
vädjat till högerpartiet att vara berett
att diskutera realistiska förslag. Av mitt
anförande för några timmar sedan
framgick, att vi är beredda att göra detta.
Vi är fortfarande beredda att diskutera
realistiska förslag, men vi anser
att det förslag som framlades i höstas
inte är ett sådant förslag.

Vidare påstod försvarsministern, att
högern bröt med oppositionen i övrigt.
Det gjorde vi inte. Det kan inte sägas
innebära en brytning om man vidhåller
ett alternativ som oppositionen var
överens om att ha som underlag i höstas.
Det är detta alternativ som vi också
håller fast vid i år. Försvarsministern
sade att vi inte ens är villiga att
diskutera och att vi radikalt har ändrat
ståndpunkt. Vem har radikalt ändrat
ståndpunkt? Herr försvarsminister, var
uppriktig! Vem har radikalt ändrat
ståndpunkt i försvarsfrågan —• är det
vi eller socialdemokraterna? Det skulle
vara intressant att få svar på den frågan.

Försvarsministern sade vidare att
oppositionen är djupt splittrad. Det är
nog litet för tidigt att komma med ett
sådant påstående; det framgår icke av
direktiven för de begärda utredningarna,
ty vi har varit överens om att de
utredningsalternativ som vi begärt av
överbefälhavaren inte innebär något
ställningstagande utan att de skall utgöra
underlag för de beslut som vi skall
fatta i höst. Jag tror inte man skall jubla
för tidigt över förment splittring inom
oppositionen.

Årets beslut bryter mot de grundtankar
vi var överens om —• det vidhåller
jag — och jag skall läsa upp två meningar
ur försvarsutredningens enhälliga
betänkande. »Försvarskommittén
vill erinra om vikten av att kostnadsramen
inte rubbas med hänsyn till skiftande
tendenser i det utrikes- och militärpolitiska
läget.---De grund läggande

principerna om försvarets utformning
på längre sikt bör respekteras

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

oavsett om avspänning eller tilltagande
motsättningar tillfälligt sätter sin prägel
på den utrikespolitiska situationen.»
Vad har hänt som gör att detta inte
längre är dagens sanning?

Vi har inte motsatt oss att diskutera
hur planerings- och anskaffningsnivån
skall bringas i överensstämmelse med
varandra. Försvarsministern har alldeles
rätt i att man inte i längden —• men
möjligen under en kort tid — kan arbeta
med en planeringsnivå som ligger
högre än anskaffningsnivån. Detta leder
till en orimlig splittring. Det finns
två alternativ: antingen en höjning av
anskaffningsnivån upp till planeringsnivån
eller en sänkning av planeringsnivån
ned till anskaffningsnivån. Vad har
man nu gjort? Jo, man har först sänkt
anskaffningsnivån med 400—500 miljoner
kronor och sedan anpassat planeringsnivån
därefter. Då är det inte så
märkvärdigt att konsekvenserna blir de
som vi nu kritiserar och vilka utlandet
är medvetet om, vad vi än står och säger
eller förtiger här i kammaren.

Jag har inte i och för sig kritiserat
socialdemokratin för att den fattar politiska
beslut -—• det gör alla partier, det
skall de också göra, och det står det
dem fritt att göra — men vad jag kritiserat
är att sådana politiskt betingade
beslut ges sken av att vara sakligt grundade.
Man åberopade ekonomin och det
utrikespolitiska läget, men de motiven
är i detta sammanhang icke bärande och
det är detta jag har framhållit.

Försvarsministern framhöll slutligen
att vi hittills haft ett försvar som motsvarat
det behov vår nationella säkerhet
kräver. Är detta behov, herr försvarsminister,
mindre i dag än tidigare
och i så fall varför?

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Försvarsministern sade
med anledning av vad som hände den
där oktoberdagen i fjol att överraskningen
inte kan ha varit så stor eftersom
vi haft flera föredragningar i ärendet.

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

Herr statsråd! Den största överraskningen
var att det dröjde från januari
1965 till oktober 1966, d. v. s. mer än
ett och ett halvt år, innan denna tanke
framfördes. Då kom den så abrupt att
alla gjorde samma iakttagelse som den
herr Bohman refererade, nämligen att
de allra mest överraskade var de socialdemokratiska
ledamöterna i försvarsutredningen.

Vidare vill jag säga att våra förslag
till besparingar inom civilförsvaret tar
sikte dels på vissa byggnadsarbeten av
olika slag, dels på frivillig utbildning
som skulle igångsättas under nästa budgetår.
Detta innebär inte någon ändrad
avvägning, utan det innebär att vi tagit
en viss hänsyn till de motiv som finansministern
och hela regeringen haft
när man infört investeringsavgift på vissa
byggnadsarbeten. Det var med hänsyn
härtill som vi ansåg att vi kunde
göra denna besparing under ett år.

Statsrådet säger vidare, att det var
onödigt av oss att motionera beträffande
planeringsnivån. Men vilket läge förelåg?
Jo, vi hade då framför oss den
av statsrådet signerade propositionen nr
110, där statsrådet på s. 45 i punkten
9 — jag inskränker mig till att citera
hemställan under punkten a) — hemställer
att Kungl. Maj :t föreslår riksdagen
att »a) för planering av anskaffning
av tygmateriel m. in. godkänna de
av mig föreslagna ramarna för anslag
och medelsförbrukning under budgetåren
1967/68—1973/74». När vi då
konstaterar, att det sitter en försvarsutredning
som har fullmakt att helt förutsättningslöst
lägga fram ett förslag
för dessa år, var det väl på sin plats att
vi fäste riksdagens uppmärksamhet på
det lämpliga i att icke låsa sig på en
punkt, där man ändå inte är säker på
tolkningen. Jag hänvisar till vad statsutskottet
skrivit på denna punkt och
konstaterar den radikala förbättring
som skett på vägen från propositionen
till utskottsutlåtandet. Min blygsamhet
förbjuder mig att tala om i vad mån vår

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

motion har bidragit härtill, men jag
kan inte hjälpa att jag tror att den har
spelat en viss roll.

Det var mer än väl på tiden, att statsrådet
nu tog upp resonemanget om ytförsvar
och invasionsförsvar. Jag är
glad åt att jag förde denna sak på tal.
Detta visar nämligen att statsrådets tankar
nu är inne på helt andra banor än
de hittills gått i. Detta är den verkliga
brytningen: ett uppehållande försvar
med konsekvenser för gränsförsvaret,
som allmänheten i god tid måste vara
underrättad om. Detta är en försvarsplanering
av helt annat slag än den vi
hittills haft. Jag sätter stort värde på
att statsrådet nu så energiskt betonar,
att vi inte är framme vid några lösningar
utan att endast överväganden bör
göras. Och visst kan vi göra överväganden.
Men jag får lov att säga att jag
tycker — och jag är inte ensam om det
— att det är litet för, tillåt ordet, slarvigt
av chefen för försvarsdepartementet
att i en debatt i Folkets hus i Stockholm
eller någon annanstans framföra
så allvarliga planer och funderingar på
en radikal omläggning av hela den opetiva
uppläggningen av vårt försvar.

Herr talman! Får jag sedan till sist
bara säga, att det beträffande atompolitiken
var ganska onödigt att försvarsministern
drog upp sådana perspektiv
som här nyss. Vi är ense om att för
närvarande ingenting i den vägen bör
göras. Det har herr Eliasson i Sundborn
sagt, och jag instämmer i det. Men
då är det rätt väsentligt att regeringen
närstående personer icke uttalar en helt
annan mening, nämligen att vi nu definitivt
bör besluta att frågan om atomvapen
över huvud taget inte skall övervägas.
Handlingsfrihet bör alltjämt hävdas.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är mycket glad över
försvarsministerns besked beträffande

Viggenprojektet. Det är kanske inte riktigt
att säga att jag har ställt mig mycket
positiv till Viggenprojektet. Produkten
tror jag nog man kan säga att det
inte är något fel på; vad jag har varnat
för är att satsa 1 500 miljoner kronor
på utvecklingen av en ny flygplanstyp
utan att veta om man har råd att köpa
ett tillräckligt antal, eftersom man i så
fall får en så hög kostnad per plan.
Detta i sin tur gör att man inte får en
riktig avvägning inom totalförsvaret.
Jag vill inte påstå att min oro på denna
punkt är helt försvunnen, herr försvarsminister.
Men jag är glad över att
försvarsministern så klart uttalat att han
betraktar det som önskvärt att en försäljning
av Viggen till intresserade
lämpliga länder kan komma till stånd.
Det betyder att vi kan göra besparingar
på flera hundra miljoner kronor. Det
är en avsevärd skillnad om serieproduktionen
blir så liten att priset per
plan totalt blir 20 miljoner kronor eller
om man har möjlighet att genom större
serieproduktion nedbringa det till 12—
13 miljoner kronor. Det besked herr
försvarsministern gav är jag alltså utomordentligt
till freds med.

Sedan skall jag, herr talman, nöja
mig med ytterligare en kommentar, eftersom
herr Ståhl redan tagit upp en del
av de frågor jag tänkte beröra. Jag
skulle vilja säga några ord om vem
det är som splittrar. Herr Bohman var
vänlig nog att göra en liten antydan om
att det var mittenpartierna som splittrade.
Vad som hände är ju inte någon
hemlighet; från mittenpartiernas sida
gjordes ett utkast till utredningsdirektiv,
och det hakade högern på. I slutskedet
i höstas — vilket också sagts här från
talarstolen — förklarade vi oss från
mittenpartiernas sida beredda att diskutera
ytterligare besparingar i detta
projekt; det var inget bud, utan det
var avsett att vara ett underlag för våra
resonemang. Vad fanns det då för anledning
att begära ny ÖB-utredning om
det förslag vi redan hade? Vi ville ju se

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

ytterligare alternativ för att få ett fylligare
underlag. Nej, herr Bohman skall
nog vara litet försiktigare med sina
uttalanden på denna punkt. Hans funderingar
kan ju också leda till den lilla
motrepliken ■— som jag inte tycker helt
saknar relevans —- att de som talar om
splittring kanske borde tänka på egna
av- och inhopp och en del annat.

Problemet att komma överens i försvarsutredningen
ligger ju i svårigheterna
att finna en linje som går någonstans
mellan regeringspartiets politik,
som kännetecknas av plötsliga utspel,
och högerns extrema ståndpunkter. Det
man ofta möter från högerhåll, i pressen
och på annat sätt, att högern skulle
ha något slags monopol på försvarsviljan
eller att man inte är försvarsvän om
man inte svär på varenda siffra som
militära myndigheter anger i sina anslagsäskanden,
det ger jag inte mycket
för. Det är på tiden att vi gör oss kvitt
den sortens resonemang. Avvägningen
inom försvaret får göras med litet vidare
perspektiv och med hänsyn tagen
till litet mer allmänna synpunkter. Jag
hoppas att vi inte behöver fortsätta diskussionen
om vem som splittrar. Jag
förmodar att det är vi i mitten som får
bli något slags riktningsvisare om det
skall bli möjligt att nå en överenskommelse
med bred anslutning.

Försvarsministern har alldeles rätt i
att vårt försvar, eftersom vi inte satsar
på polarisubåtar och liknande, inte står
på en extremt hög teknisk nivå och att
vi måste beakta detta. Det är också mitt
skäl för att vi inte skall anskaffa några
kärnvapen. Vi skall inte försvaga vårt
konventionella försvar. Men jag skulle
också vilja säga att när vi bedömer de
kostnader vi lägger ned på försvaret, så
får vi också beakta att vi är ett litet
folk i ett vidsträckt land. Våra landgränser
och våra kuster är långa. När
vi bedömer våra försvarskostnader måste
vi därför se frågan i ett territoriellt
perspektiv på ett helt annat sätt än vad
vissa stormakter behöver göra.

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

Herr NIHLFORS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall här inte ingå
på försvarsutredningens överväganden
och framtidsbedömningar utan i stället
försöka hålla mig till dagens ämne, som
faktiskt är budgeten för nästa år. Där
har mittenpartierna lagt förslag, som
innebär förstärkningar på sysselsättningssidan
inom viss försvarsindustri.
Detta menade försvarsministern är relativt
onödigt; det går att sysselsätta industrierna
med de beställningar som regeringen
föreslagit. Men då vill jag poängtera
att man inom berörda industrier
trots regeringens åtgärder ändå är
orolig inför situationen, kanske inte för
den närmaste framtiden men väl inom
en näraliggande framtid. Även om man
för nästa budgetår lyckas undvika avbeställningar
och sysselsättningssvårigheter
av större omfattning — dock med
undantag för några företag t. ex. centrala
flygverkstäderna i Västerås — så har
ändå stora delar av berörd industri i
sin planering för framtida verksamhet
varit inställd på att staten skulle fasthålla
vid sin planering när det gäller
materielanskaffningen inom försvaret.
Och det är den planeringen som nu
rubbas. Berörda industrier måste då
vidta omdispositioner, som i vissa fall
leder till friställanden av arbetskraft.
Särskilt bekymmersamt är läget för
specialister av olika slag.

Vad sedan gäller de prutningar på
civilförsvarssidan som försvarsministern
omnämnde och som har avgjorts
tidigare av riksdagen vill jag säga att
våra förslag visserligen avvek från regeringens
men att bakom detta inte i och
för sig låg någon politik utan att det
var en avvägningsfråga. Vårt alternativ
till militär försvarsbudget med en högre
anslagsnivå motsvaras av prutningar på
andra håll än inom totalförsvaret. Det
är en total avvägning i vårt budgetalternativ
som möjliggör våra förslag till
något högre utgiftsram för försvaret.

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten om vad som har förekommit
i utredningen. Det meningsutbytet får
de ledamöter av kammaren som tillhör
försvarsutredningen fortsätta. Jag vidhåller
emellertid min tidigare bedömning
av vad som hände där.

Sedan sade jag inte, herr Bohman, att
högern radikalt har ändrat ståndpunkt,
utan jag sade att högern måste radikalt
ändra ståndpunkt, om det skall bli möjligt
att än en gång nå samförstånd i
försvarsfrågan.

Vi har under ett antal år följt vissa
principer för försvarets utbyggnad. De
viktigaste har varit att försvarskostnaderna
reellt skulle få stiga med 2,5 procent
per år, att full kompensation skulle
utgå för pris- och lönestegringar och
att vissa ting skulle ligga utanför de
s. k. militära ramarna. Under den tid
som denna ordning rått har vi självfallet
byggt upp ett allt starkare försvar.
Men menar herr Bohman nu att man
inte kan tänka sig att någon gång bryta
denna ordning — som ju innebär en
ständig förstärkning, eller skall vi kalla
det militär upprustning? Menar herr
Bohman att sedan vi en gång har kommit
överens om behovet att förstärka
försvaret och att vi skall göra det enligt
vissa principer, skall vi vara bundna av
det för all framtid? Naturligtvis inte!
Och om man vill göra en ändring, om
vi vill bryta av upptrappningen, så är
ju tillfället att göra det när den försvarsperiod
som partierna varit ense
om utgår. Den senaste har varit fyraårig,
och den har inneburit en väsentlig
förstärkning av försvaret.

Nu anser vi inom det socialdemokratiska
partiet och inom regeringen, att
det stats- och samhällsekonomiska läget
och dessutom det internationella läget
ger oss möjligheter att säga:

Nu har vi ett starkt försvar. Det finns
ingenting, särskilt när vi sitter illa till
ekonomiskt, som säger oss att vi behö -

ver fortsätta förstärkningarna. Vi kan
bevara den nuvarande styrkan; det är
vad det nuvarande läget kräver.

Jag kan inte se annat än att detta är
en helt rimlig ståndpunkt, som herr
Bohman nog får respektera.

Herr Bohman säger att det värsta är
att vi ger sken av att detta förslag har
tillkommit efter sakliga överväganden
och inte är ett politiskt, taktiskt grepp.
Det är ganska oförsynt av herr Bohman
att föra fram denna insinuation, när
han dessutom vet att kammarens två
andra borgerliga partier i stort sett står
på samma ståndpunkt som socialdemokraterna.
Det är herr Bohman som är
ganska ensam om sin mening i försvarsfrågan.

Jag skall inte vidare gå in på frågan
om den nya avvägning mellan det militära
och det civila försvaret som skymtat
i motioner och ställningstaganden
från folkpartiet och centerpartiet. Jag
tror inte att det kanske har varit fråga
om en medveten avvägning. Men herrarna
skall komma ihåg att det är svårare
att vinna förståelse för anslagshöjningar
till de civila delarna av totalförsvaret
än det är att vinna förståelse för
de militära. Det är inte många människor
som anser att det är nödvändigt att
vi arbetar med problem som rör beredskapssjukhus,
vilka kostar en del pengar,
att vi sysslar med lagringspolitik, att
vi utbildar oss i självskydd o. s. v. Det
är inte särskilt populära saker. När vi
som arbetar med frågorna ändå vinner
förståelse inom regeringen för anslagsökningar
på dessa punkter, känns det
litet egendomligt att man från borgerligt
håll just kastar sig över anslagen till
dessa ändamål och vill ha fram en annan
avvägning.

Jag förstår inte alls herr Ståhls resonemang
om principerna för den framtida
försvarsutbyggnaden, som ju är föremål
för offentlig debatt. Det kanske
viktigaste bidraget återfinns i de socialdemokratiska
direktiven för ÖB-utredningar.
Hela den problematik som gäl -

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

ler expertutredning om en ny typ av
försvar finns där punkt för punkt. Herr
Ståhl har väl läst denna skiss? Det är
klart att om denna skiss skulle bilda
grund för nya principer för försvarsutbyggnaden,
får vi en annan avvägning
mellan t. ex. olika vapensystem, mellan
försvarsgrenarna. Det är ju dessa som
jag har uttalat mig om — inte slarvigt
utan medvetet och bestämt. Det står alldeles
klart uttryckt, att vi kanske tvingas
att inrikta oss på ett försvar där de
dyraste delarna eventuellt inte får plats.
Och de dyraste delarna är ingredienser
i det som vi kallar för periferiförsvaret.

I direktiven står bestämt angivet:
»Vid försvaret mot kustinvasion prioriteras
området inom och nära vår kustzon.
Försvaret utformas härvid så att
dubbleringar av attackflygets funktioner
undviks.» Det är detta jag har uttalat
mig om. Har herr Ståhl inte förrän
nu uppfattat att dessa tankar och idéer
finns med i den socialdemokratiska försvarspolitiken,
finner jag detta högst
betänkligt, och jag ber herr Ståhl att
i så fall läsa direktiven, som ju herr
Ståhl har tillgång till.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är ledsen att jag citerade
försvarsministern fel, ty det gjorde
jag. Försvarsministern sade faktiskt
att vi måste radikalt ändra ståndpunkt,
om det skall bli enighet. Nu är det ju
ingen skillnad i sak, ty om det nu för
att nå enighet krävs, att vi skall radikalt
ändra ståndpunkt och vår ståndpunkt
motsvarar det som tidigare gällt, måste
detta innebära att det är någon annan
som radikalt har ändrat ståndpunkt.

Jag har inte gjort gällande — det
framgick väl alldeles klart av mitt anförande
— att vi skall ha samma försvar
i alla tider. Vi skall tvärtom tid efter annan
ompröva vårt försvar och försöka
skaffa oss det som ger bästa möjliga effektivitet
för de resurser som försvaret
får. Vad jag kritiserat är det sätt på vil -

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

ket nytänkandet har aktualiserats. Jag
skall inte gå tillbaka till vad som inträffat,
men jag skulle vilja tillägga, att om
man skall införa ett nytt försvarstänkande,
så kan man inte göra det över en
natt. Det krävs en lång övergångstid, så
som vårt försvar är konstruerat med
den rullande långtidsplaneringen. Man
skall också öppet redovisa vilka konsekvenserna
blir.

Ingen kan beskylla oss för att ha varit
inkonsekventa i vårt försvarstänkande.
Det var närmast på den punkten
jag ville hyfsa diskussionen, eftersom
det nu hävdats att vi drivit en alldeles
speciell »extrem» linje i frågan.

Försvarsministern vidhåller tydligen
att det internationella läget ger oss möjligheter
till nedskärningar. Jag bestrider
att det internationella läget är sådant
att det ger oss möjligheter att dra
ned försvaret. I försvarsutredningens
egna undersökningar och i den säkerhetspolitiska
studie, som gjordes på försvarsutredningens
uppdrag, konstaterades
— och ingen i försvarsutredningen
reste någon invändning på den punkten
— att spänningen i världen snarare hade
ökat, att motsättningarna mellan
stormakterna snarare var större än vad
de hade varit tidigare.

Jag har i och för sig ingenting emot
att stå ensam -— tvärtom många gånger.
Men jag tror inte att jag är ensam inom
oppositionen då det gäller att bedöma
orsakerna till det socialdemokratiska
utspelet i försvarsfrågan. Och det är väl
ingenting att skämmas för att man av
politiska skäl byter ståndpunkt. Men
vad jag reagerat mot är att man skyllt
på icke bärande sakliga motiv när man
intagit en ny ståndpunkt.

Herr Eliasson i Sundborn begav sig
plötsligt från denna talarstol ut på torget,
skulle jag vilja säga. Det var onödigt
— hade herr Eliasson hört upp på
vad jag sade skulle han inte ha behövt
göra det. Och att påstå att den ståndpunkt
vi intagit i försvarsfrågan är
»extrem» är, milt sagt, överord.

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är tre ting jag vill
konstatera innan jag lämnar denna debatt.

Det första är att samtliga de partier,
vilkas representanter här tagit till orda,
har hållit alla möjligheter öppna för
att även i år söka nå fram till ett enigt
förslag i försvarsfrågan.

Det andra är att — i varje fall från
mittenpartiernas sida — utrikespolitiken
inte vid något tillfälle använts som
argument för en ändrad ståndpunkt i
försvarsfrågorna. Vi har exempelvis inte
sagt någonting om förändringar i
läget utanför våra gränser.

För det tredje har jag varit med och
gnuggat och läst vilka direktiv den socialdemokratiska
delen av försvarsutredningen
har lämnat för experternas
utredning. Detta är en sak. Men det är
en helt annan sak när försvarsministern
vid samma tidpunkt gör dessa ord
till sina, vilket jag inte väntat. Vad jag
har karakteriserat som slarvigt är att
man låter en bred allmänhet få intrycket
att detta är den inställning chefen
för försvarsdepartementet har innan utredningen
av detta stora och svåra problem
ens har börjat. Min karakteristik
förefaller mera befogad nu än första
gången jag använde den.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Bohman sade att
jag liksom »uppträdde på torget». Menar
herr Bohman att det inte är så
noga när man talar till allmänheten,
eller vad menar han? År det så högern
värderar vardagsmänniskorna? lag
uppfattar herr Bohmans yttrande så,
och jag beklagar om jag missuppfattade
det vilket kanske inte var så förvånansvärt
med hänsyn till vad som
skrivs i en del av högerpressen att mittenpartierna
på något sätt skulle ha
lämnat den ståndpunkt som oppositionspartierna
enats om beträffande ett

visst utredningsalternativ. I anledning
därav ville jag förklara att vi begärt
ett nytt utredningsalternativ. Det hade
dittills inte varit fråga om några bud
utan om alternativ för de militära myndigheternas
utredning. Kvar står i alla
fall detta problem, som jag inte tror att
man kan bortse från, att möjligheterna
att nå enighet i försvarsfrågan •— det
är vi alla på det klara med — underlättas
inte av det plötsliga utspel som
regeringspartiet gjort. Samma sak gäller
en del yttringar so,m förekommit
på högerhåll. Vi får, som herr Ståhl
sade, hoppas att vi så småningom skall
kunna resonera oss fram till enighet.
Försvarsministern ville ju också betona
att det inte var något av de i utredningen
representerade partierna som
ifrågasatt en nedskärning.

Som jag många gånger framhållit
från denna talarstol måste vi dämpa
försvarskostnadsstegringen. Det vore
värdefullt om vissa inte framställde varje
sådan tanke som en tanke på att riva
ned försvaret. Det behövs litet mer nyanserad
diskussion på en del håll.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag måste fullfölja diskussionen
med ett par ord till herr
Ståhl. Jag har inte ställt mig bakom
och accepterat denna inriktning av försvaret
som ett faktum. Jag har sagt att
vi vill ha en utredning och att vi har
tid därför. Om någon tidning sedan påstått
att det är min uppfattning, är det
en annan sak. Att jag är inne på sådana
tankar är alldeles tydligt, men vad
som är väsentligt är att vi vill ha dessa
frågor utredda. Jag skall ge herr
Ståhl bakgrunden eftersom han själv
är med på det som är grundläggande
för denna syn.

I de direktiv som utgått till ÖB är
mittenpartierna och socialdemokraterna
eniga om vissa gemensamma utgångspunkter.
Det är dessa utgångs -

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

punkter som är så väsentliga och jag
ber, herr talman, att få läsa upp ett
par meningar därur.

»Vårt nuvarande försvar bygger i väsentlig
utsträckning på de principer
och strategiska bedömningar som ligger
till grund för 1958, 1961 och 1963
års försvarsbeslut. Den internationella
situationen och hotbilden för vår del
har emellertid undergått relativt stora
förändringar sedan dessa försvarsbeslut
fattades», säger bl. a. herr Ståhl.
»När de för den senare utvecklingen av
försvaret grundläggande utredningarna
gjordes år 1957 byggde t. ex. Förenta
staternas doktrin fortfarande på att varje
aggression skulle mötas med massiv
vedergällning. Det bedömdes möjligt att
Sovjetunionens doktrin och stridskrafter
skulle komma att utvecklas på samma
sätt. Mot denna bakgrund angavs i
ÖB 57 bl. a. ’att flyg- och fjärrvapenanfall
med användning av atomvapen
framstår som en allt farligare betvingelsemetod’
och att denna i vissa lägen
bedömdes kunna användas mot oss.
Utvecklingen synes emellertid i väsentligt
avseende ha förändrats, vilket även
framgår av ÖB 65. Begränsade krig och
särskilda typer av konflikter i ett oklart
område av fred och öppet deklarerade
krig har fått ökad aktualitet. Det finns
också tecken »om tyder på att Förenta
staterna och Sovjetunionen eftersträvar
en ökad grad av avspänning.»

Sedan kommer man in på att dessa
förändrade förhållanden, framför allt
det förändrade doktrintänkandet hos
stormakterna, kommer att påverka vårt
försvars sammansättning. Där har socialdemokraterna
sedan pekat på hur
man i varje fall utredningsmässigt skall
försöka få fram ett försvar, där avvägningen
blir annorlunda mellan olika
vapensystem och där man pekat på att
det inte är säkert att vi kan få plats
med alla dyra vapensystem i ett sådant
försvar. Därför har frågan ställts om
hur mycket vi har råd att avdela för
vårt perifera försvar. Dessa frågor är

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

ställda. De är väsentliga, centrala i
den diskussion som också pågår, och
jag kan försäkra herr Ståhl att de kommer
att bli mycket centrala också i den
försvarsdebatt som kommer när försvarsutredningen
av ÖB bär fått de utredningar
som är beställda.

Herr NIHLFORS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom jag är den
ende kvarvarande replikberättigade deltagaren
i detta avsnitt av debatten, begärde
jag ordet för att inte bara för mig
själv utan även för övriga deltagare
framföra en viss tillfredsställelse över
att försvarsministern i dag givit uttryck
för en mera nyanserad uppfattning
i fråga om utformningen av det
nya försvaret. Hans föredrag i Folkets
hus den 14 januari, som jag och en annan
ledamot av försvarsutredningen
åhörde, var helt annorlunda uppbyggt
än den slutliga utformningen av de utredningsdirektiv
som socialdemokraterna
sedermera gav till ÖB. Jag tror
att en viss tillnyktring ägt rum. För
min del tycker jag att det bara är tacknämligt
att vi nu på det sättet fått frågan
till ett utredningsalternativ utan
att man i förväg har bundit sig för alltför
bestämda uppfattningar.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag är ledsen att behöva
säga herr Nihlfors att de principer,
som vi begärt att ÖB skall utreda, precis
stämmer med det anförande som jag
höll vid konferensen i Folkets hus.

Herr JANSSON (k):

Herr talman! När vi försöker utspana
vad mänskligheten har att vänta sig
rör vi oss i en mycket bred sektor mellan
å ena sidan den nukleära tillintetgörelsen
och å andra sidan huruvida
mänskligheten kommer att utnyttja de
vetenskapliga och tekniska resurserna
för att skapa hyggliga förhållanden.

Jag skulle inledningsvis vilja faststäl -

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

la några ting, om vilka jag tror att det
finns en ganska enig opinion:

1) att vår civilisation inte kan överleva
ett nytt storkrig;

2) att den enda möjligheten att förhindra
en kärnvapenkatastrof för världen
är en omfattande allmän och kontrollerad
avrustning samt ett omedelbart
övergivande av kärn- och andra
massförintelsevapen;

3) att tiden är ytterst knapp för att
hindra spridningen av kärnvapen till
andra nationer som ännu inte äger sådana
och att det är en brådskande uppgift
att förhindra att de blir ägare
därav;

4) att världens uppdelning i rivaliserande
militära block som rustar mot
varandra utsätter freden för en ständig
risk för olyckshändelse och världen
för fara;

5) att en ekonomisk omställning som
en följd av en världsomfattande avrustning
inte är något oöverkomligt problem
för vare sig den socialistiska världen
eller den del av världen som bygger
på s. k. fri företagsverksamhet;

6) att trots omöjligheten att överenskomma
om avrustning utan kontroll
eller kontroll utan avrustning är ändå
någon kontroll -— hur dålig sådan man
än skulle kunna åstadkomma i världen
— bättre än ingen och bättre än
att låta kapplöpningen i fråga om rustning
fortsätta.

Jag vill lägga dessa synpunkter i botten
för mitt resonemang beträffande
den konkreta frågan om ramberäkningen.

Vi har naturligtvis under hela efterkrigstiden
deltagit i en internationell
kapprustning, och enorma resurser har
använts till rustningar i en värld där
stora delar av befolkningen svälter. De
årliga investeringarna i militär materiel
i vårt land har tillfört rustningsindustrin
stora vinster -—• jag har påpekat
det tidigare i samband med den
diskussion som vi förde om förstatligande
av den svenska krigsindustrin.

Delar av dessa resurser, som har bundits
till upprustning, kunde enligt min
mening ha använts till en aktiv, internationell
biståndspolitik och även till
sociala förbättringar.

Den försvarsordning vi har är dyrbar
och orealistisk. En ny, realistisk
målsättning för Sveriges försvar måste
därför framtvingas. Med denna som utgångspunkt
kan man stoppa militariseringen
och deltagandet i kapprustning
och ersätta detta med nedrustning
i förening med aktiv neutralitets- och
fredspolitik.

Den svenska försvarsorganisationen
bör bygga på allmän värnplikt men
med ett vidgat hänsynstagande till enskilda
och grupper som ej önskar vapenutbildning.
Dess uppgift bör vara
att förbereda och möjliggöra en uthållig,
omfattande och effektiv kamp mot
en eventuell framtida ockupationsmakt.
Den gränsbevakning, som det åvilar ett
neutralt land att upprätthålla, kan ej
ges den orealistiska uppgiften att slå
tillbaka ett stormaktsangrepp, men den
skall genomföra polisiär bevakning av
luftrum, landgränser och territorialvatten.
En förändring till en vapenteknisk
och kostnadsmässig nivå som motsvarar
dessa uppgifter bör omedelbart inledas.
En sådan ny målsättning förutsätter
en ny orientering av hela försvarstänkandet
och en försvarsledning
som såväl centralt som lokalt står under
de folkvalda organens mera direkta
kontroll. Total avrustning anser jag
endast kunna genomföras i anslutning
till en internationell avrustning. Givetvis
bör dock varje land genom initiativ
och genom att åtminstone i viss
mån gå före påverka utvecklingen i
denna riktning.

Det militära försvaret -— det har betonats
tidigare —- måste alltmer ses som
en krympande de! av säkerhetspolitiken.
Till de mera betydelsefulla delarna
av ett lands säkerhetspolitik hör numera
utrikespolitiska initiativ, internationella
biståndsinsatser, mellanfolkligt

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

samarbete på olika nivåer samt ekonomiskt
och psykologiskt försvar. Jag
skulle därför, när denna fråga diskuteras,
vilja ställa den tanken i förgrunden
att vi genom omorganisering skall försöka
uppnå besparingar, som vi bör använda
till ökat u-landsbistånd och sociala
förbättringar här i landet. Den produktionskapacitet
som blir disponibel
när rustningsbeställningar bortfaller
kan möjliggöra betydande leveranser
till eftersatta länder av maskiner för
produktionsändamål, transportfordon,
teknisk apparatur o. s. v.

Säkerhetspolitiken måste kombineras
med en utrikespolitik som aktivt stöder
alla nedrustningsinitiativ på det internationella
planet. Till de åtgärder som
bör främjas hör överenskommelser om
kärnvapenfria zoner, neutralitetsförbund,
rustningsbegränsande åtaganden,
upplösning av militärpakter, avskaffande
av militärbaser på andra länders territorium,
bortdragande av trupper i
andra länder, provstoppsavtal, förbud
mot kärnvapen och förstörelse av kärnvapenlager.
Allt i den vägen som kan
göras inom eller utom Förenta Nationernas
ram bör den svenska regeringen
sträva efter. För att FN skall kunna fungera
effektivare måste en ytterligare
konsolidering komma till stånd, främst
i två avseenden: universalitet och efterlevnad
av stadgan.

Den svenska neutralitetspolitiken
måste fullföljas med inriktning på att
skapa ett nordiskt neutralitetsförbund.
Ett nedrustat Norden i kombination
med ett demilitariserat Tyskland och
ett i övrigt nedrustat och kärnvapenfritt
Centraleuropa skulle kunna utgöra ett
viktigt steg mot en internationell avspänning.
Naturligtvis måste hela den
svenska försvarsfrågan ställas in i detta
internationella eller åtminstone europeiska
sammanhang.

Det sades redan i trontalet i början
av detta år att det förelåg vissa tecken
till avspänning i Europa. Enligt herr
Bohman har ingen förändring skett;

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

jag har med viss förvåning lyssnat på
hans polemik mot den tes som fanns
uttryckt i trontalet.

Med utgångspunkt i att läget i Europa
är bättre bör Sverige överge den försvarsordning
som vi haft under hela efterkrigstiden.

Den nuvarande försvarsordningen går
i stort sett tillbaka till det läge som rådde
när USA:s utrikespolitik som sin ledande
doktrin hade den massiva vedergällningen.
Det råder inga tvivel om
att dessa strategiska idéer tidigare starkt
influerade den svenska militära ledningen
och att de har kommit att påverka
den militära målsättningen, en målsättning
som blir alltmer föråldrad och
därför starkt kritiseras i alla delar av
världen. Målsättningen för vårt svenska
försvar bör vara att möjliggöra en uthållig
kamp mot en eventuell ockupationsmakt
och att upprätthålla ett gränsskydd.
Nedrustning till en nivå som motsvarar
den målsättningen borde kunna
inledas redan nu.

Det är att beklaga att försvarsutredningen
inte kunnat redovisa något resultat
i dag. Det var planerat att utredningen
nu skulle ha varit färdig med
något arbete. Jag får väl också anse det
vara riktigt, som har framhållits av både
försvarsministern, herr Mellqvist och
andra, att de som egentligen har försenat
försvarsutredningen är de som hoppade
av; de är så intresserade av försvarsfrågorna
att de var tvungna att försena
utredningens arbete så att vi inte
kunde behandla ärendet utifrån de direktiv
försvarsministern gett. Det står
i direktiven att något av arbetet skulle
vara färdigt till denna vår. Det blev
inte färdigt på grund av herr Bohmans
och herr Virgins beteende. Jag vill uttrycka
mitt missnöje med att försvarsutredningen
tog hänsyn till detta avhopp.

Som jag ser det borde det faktiskt ha
varit lättare för försvarsutredningen att
arbeta utan dessa ledamöter. De gick ju
ur utredningen frivilligt. Jag förstår inte

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

varför man måste — om uttrycket i
detta sammanhang tilllåtes — när man
blir av med dessa lik i lasten, avbryta
sitt arbete. Då förelåg ju de verkliga
förutsättningarna att påskynda arbetet.
Så gjorde man dock inte.

Det må vara tillåtet för en representant
för ett parti som inte är företrätt i
försvarsutredningen att i detta sammanhang
uttrycka några önskemål rörande
denna utredning. Det första av dessa
önskemål är att utredningen borde avvisa
varje tanke på svenska atomvapen.
För det andra borde utredas under vilka
former en kärnvapenfri och militärt
uttunnad zon i Norden bör kunna förverkligas.
För det tredje bör man ta
sikte på en helt ny försvarsordning.
Jag skall inte ta upp tid med att citera
direktiven, men i dessa ger departementschefen
full täckning för en helt
ny försvarsordning, åtminstone enligt
min tolkning. För det fjärde bör formerna
för ett icke-våldsförsvar utredas.
För det femte bör ett helt nytt system
av civil kontroll över alla försvarsanordningar
införas. För det sjätte borde
man bearbeta frågan om en väsentlig
förkortning av värnpliktsutbildningen.
För det sjunde väntar jag mig att försvarsutredningen
föreslår att alla repetitionsövningar
inställs. Man bör i varje
fall pröva den frågan när läget är så
pass avspänt som det är i Europa just
nu. Det är ju faktiskt så, att spänningssfärerna
har förflyttats till andra världsdelar,
även om det naturligtvis också
föreligger spänning i Europa.

Jag skall inte närmare gå in på det
värnpliktiga manskapets ekonomiska
och sociala förhållanden. Det föreligger
ju förslag till förbättringar för manskapet.
Jag vill bara säga att de är otillräckliga
vad beträffar både viirnpliktslön
och familjepenning.

Det vore också önskvärt att försvarsutredningens
förslag resulterade i en
klarare bestämning av att var och en
som av etiska eller andra skäl motsätter
sig militärtjänst skall få rätt att välja
civilt arbete, inbegripet hjälpinsats i

u-länderna. Jag tror att det är värdefullt.

När det gäller de olika alternativen
har ju herr Bohman talat för alternativ
G i försvarsutredningen, vilket innebär,
att vi fram till 1972 skulle få en ökning
av militärkostnaderna på i runt
tal 2,5 miljarder. Det är mycket anspråksfullt
att, som herr Bohman gör,
fastställa att Sveriges behov i militärt
avseende motsvarar exakt den kostnadsram
för de militära utgifterna som högern
vill fastställa. Hur vet herr Bohman
det? Jag måste säga att man är inte lite
förmäten när man betraktar varje förslag
som är annorlunda än högerns som
uttryck för en avsikt att rasera vårt
lands nationella försvar.

Jag vill för mitt partis vidkommande
och för min egen del uttrycka den meningen
att vi inte är emot ett militärt
skydd för vår neutralitet, men vi vill
ha ett militärt skydd annorlunda än det
nu är utformat.

Inget parti i försvarsutredningen anser
att man skall minska försvarsutgifterna,
säger försvarsministern. Nej, det
är riktigt. Det parti som vill att man
skall minska försvarsutgifterna står tyvärr
utanför försvarsutredningen. När
försvarsministern gör ovannämnda konstaterande,
har man ju anledning att
beklaga att vårt parti inte är representerat
i utredningen. Vidare säger försvarsministern
att inget parti vill försvaga
värnkraften. Eftersom han inbegrep
alla partier skall jag inte polemisera
mot honom, även om jag anser, att
högerns ståndpunkt i försvarsfrågan innebär
ett försvagande av svenska folkets
värnkraft, därför att en sådan satsning
på militärutgifterna som högern
förespråkar icke kan ske inom ramen
för någon nationell samling. Jag kan
nämligen inte tänka mig att de stora
organisationerna, exempelvis Landsorganisationen,
skulle kunna vilja vara
med om militärutgifter av sådan storlek
som herr Bohman och högern i allmänhet
förespråkar.

För min del tycker jag det är själv -

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

klart att den automatik, som har legat
till grund för hittillsvarande militäranslag
och höjningar av dessa, nu måste
definitivt brytas.

Det talas om långsiktig planering, och
det är väl riktigt att man på detta område
måste ha en långsiktig planering.
Det egendomliga är bara att all långsiktig
planering i försvarsfrågan har gått
ut på höjda militäranslag. Varför finns
det inte en planering som är flexibel
på så sätt att man planerar en successiv
sänkning av militärutgifterna? Jag är
inte alldeles ensam om att förespråka
en sådan planering, ty denna tanke har
även uttryckts av ledamöter i denna
kammare som inte tillhör mitt parti.

Statsministern var också inne på långtidsplaneringen
och framhöll att det är
en försvarspolitisk filosofi att långtidsplanera.
Jag skall ansluta mig till tanken
på långtidsplanering därest man
i denna inbegriper det momentet, att
vi måste få till stånd en successiv nedrustning.
Enligt min mening finns det
också täckning härför i direktiven där
det står att vi skall utforma en försvarsorganisation,
så att vi snabbt kan anpassa
oss till en internationell nedrustning.
Jag är helt övertygad om att herr
Bohmans ståndpunkt inte innehåller någon
av dessa tankar.

Jag vill också kommentera herr Eliassons
i Sundborn anförande. Han sade att
vi skall ha ett försvar som är krigsavhållande
för en stormakt. Det är klart
att alla önskar detta, men det är mycket
svårt att fastställa vad som i det ena
eller andra läget är mest krigsavhållande.
Vi kan bara diskutera, vilket alternativ
som kan anses mest sannolikt och
kommer egentligen inte längre än till
gissningar. Jag skulle emellertid vilja
framföra en synpunkt härvidlag.

Det finns många exempel på hur militärt
vanetänkande och felaktig organisation
mycket snabbt kan leda till militär
katastrof även om investeringarna i
försvaret varit mycket stora. Jag kan
som exempel nämna Maginot-linjen un -

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

der andra världskriget. Omvänt har vi
sett prov på att ändamålsenlig organisation
och taktik kan ge utomordentliga
resultat även om militärutgifterna varit
mycket låga. Exempel härpå har vi från
Jugoslavien, Algeriet, kanske Vietnam
och många andra länder. Det är fel att
låsa denna debatt vid frågan om hur
mycket det skall kosta, ty det gäller inte
bara pengar utan hela den försvarsorganisation
som skall utarbetas.

Det har sagts att ett gerillaförsvar inte
är någonting att tänka på för Sveriges
del. Det är framför allt herr Eliasson
som i dag har varit inne på denna tanke,
men jag är inte så säker på att han har
rätt. Det är möjligt att man i framtiden
måste tänka sig en kombination mellan
i viss utsträckning konventionellt försvar
och i huvudsak gerillaförsvar. Man
har varit inne på frågan om vårt lands
så att säga naturliga resurser, och skall
man ta upp ett resonemang härom —
jag skall verkligen inte bli långrandig —-tror jag man kan konstatera, att Sveriges
läge i geografiskt och befolkningsmässigt
hänseende säger oss att vi absolut
måste försöka undvika stora fältslag
och att det mera måste bli fråga om
att utkämpa gerillakrig —- om landet
skulle utsättas för olyckan att bli ockuperat.

Jag förutsätter att alla är på det klara
med att det är mycket svårt att försvara
vårt lands gränser. Vi vet att första
och andra rangens militärmakter inte
klarade ett sådant försvar vid anfall
från stormakter under andra världskriget.
Kanske är det inte så många som
drömmer om att Sverige skulle kunna
göra det heller. Däremot kan både ett
litet och ett stort folk i längden göra
livet odrägligt för en ockupant. Det är
därför som jag snarare är för ett gerillaförsvar,
även om man i ett sådant försvar
kan diskutera vissa konventionella
inslag.

Herr talman! Får jag till sist säga ett
ord om Viggenprojektet. Jag är minst
sagt tveksam, mer tveksam än vad herr

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

Eliasson i Sundborn var. Jag tyckte kanske
att försvarsministern var något för
självsäker just beträffande detta projekt,
men han sade att man i framtiden
kanske måste iaktta en större försiktighet
vid utläggandet av beställningar
hos försvarsindustrin. .Tåg är helt enig
med honom härvidlag. Framför allt får
inte ett utläggande av beställningar hos
försvarsindustrierna ske med motiveringar,
att sysselsättningen där skall
hållas vid liv. Detta får icke bli ett argument
för en kapprustning; det måste
finnas andra skäl för beställningarna.
Men vi har haft detta förhållande på
grund av att krigsmaterielindustrin är
privatägd. Så fort det ryktas om att man
skall spara någon krona på de militära
beställningarna, så blir det ett förfärligt
väsen och en psykologisk krigföring
i pressen, som säger att vi då får en stor
och omfattande arbetslöshet. Det är
också av det skälet som jag och några
andra motionärer nu liksom flera gånger
tidigare fört fram kravet på ett förstatligande
av krigsmaterielindustrin.
Jag tror att priset på Viggen kunde bli
lägre, om det inte vore en privat krigsmaterielindustri
som tillverkade detta
plan.

Vidare har frågan om att exportera
Viggen tagits upp. Det är också en fråga
som ger anledning till tveksamhet. Till
vem skall vi exportera? Skall Sverige
över huvud taget i framtiden vara ett
krigsmaterielexporterande land? Jag
tycker att den frågan verkligen bör ställas
under prövning. Skall vi exportera
till neutrala länder, till u-länder eller
till länder som förbereder eller redan
befinner sig i anfallskrig mot andra
länder? Detta är svåra frågor, och jag
tror att det är särskilt svåra för ett land
som proklamerar en strikt neutralitet.
Jag är överens med försvarsministern
när han säger, att om vi skall ha ett sådant
här plan, så kan vi inte framställa
det i samarbete med andra länder. Det
är mer en principiell fråga för oss som
neutralt land att ha detta plan som en

egen produkt, menade han. Men så
mycket större blir betänksamheten mot
tanken på att exportera Viggen till andra
länder. Det är ju riktigt att det därigenom
blir billigare, men då måste man
också ha med i funderingarna; Til]
vem är det man avser att exportera?

Herr talman! Med mitt anförande har
jag följt den princip, som statsministern
slog fast i sitt inlägg, att varje politiskt
parti har rätt och plikt att bilda sig en
uppfattning och även att ge uttryck åt
denna sin uppfattning om vad det anser
vara till gagn för landet i dessa frågor.
Jag ber att få yrka bifall till de motioner
— I: 485 och II: 606 — som väckts
av den grupp jag tillhör och vari det
hemställts om en minskning av anslagen
till samtliga tre försvarsgrenar.

Herr talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h):

Herr talman ! Så länge detta var en
debatt mellan hans excellens statsministern,
chefen för försvarsdepartementet
och de herrar som sitter i försvarsutredningen
var jag förfärligt tveksam
att ta till orda. Jag kände mig djupt
osakkunnig i de specialiteter som dessa
herrar talade om, ja, jag känide mig som
någonting av en katt bland hermeliner
i detta sammanhang. Herr Janssons
nyss hållna anförande har emellertid
givit mig nytt mod.

Bland de ting som aldrig upphört att
förvåna mig är detta att samma kretsar
här i landet, som med största möjliga
röststyrka hävdar att vi måste föra en
alliansfri utrikespolitik syftande till
neutralitet i krig, också hävdar att denna
utrikespolitik skall vara billig. Nuvarande
försvarskostnader, säger man,
är för höga. Det förefaller mig — jag
betonar att jag är amatör på detta område
— som om det funnes något i dessa
två teser som inte riktigt stämmer
överens. Jag skall inte ta upp någon

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

debatt om önskvärdheten av att vi kan
fortsätta med vår alliansfria linje; jag
tror att det finns en rad skäl som talar
för att den linjen är riktig, och jag tror
inte att vi har skilda uppfattningar om
det. Men jag vill bestämt hävda en
sak, och det är att den sortens utrikespolitik
av naturen är dyrbar. Det
måste vara utomordentligt mycket mer
betungande för en liten nation som
vår att försöka klara sig själv på försvarets
område än att delta i en allians
med mäktiga stater som är beredda att
tillhandahålla mängder av dyrbar krigsmateriel.

Det har ibland sagts att tecken på avspänning
nu kan skönjas, Det är möjligen
riktigt. Men ingen vet väl i dag
om det är en verklig omsvängning till
det bättre eller om det bara är tillfälligheter.
Jag tror därför att vi gör klokt
i att fortfarande räkna med att vi lever
i en ond och farlig värld, där ett litet
folk, sådant som vårt, om det av egen
kraft skall kunna uppnå en något så när
acceptabel grad av säkerhet, måste vara
berett att göra högst betydande offer.
Det sägs ibland också: »Ja men, det
har gått bra hittills; vi har lyckats hålla
oss utanför de bägge världskrigen.» Det
är riktigt, men vi minns väl alla hur det
gång på gång i dessa krig uppstod situationer
som var förfärligt farliga för
oss och då det utöver allt annat ville
till ett betydande mått av tur för att vi
över huvud taget skulle klara oss. Vi
kan väl också tillägga att vår nations
möjligheter att överleva som ett fritt
folk under båda dessa världskrig berodde
på att Amerikas förenta stater kom
till europeiska staters undsättning. Jag
vet, herr talman, att det är inopportunt
att tala om det för närvarande.

Frågan om vår alliansfrihet och vår
försvarskraft bär också något av en
moralisk innebörd. För många människor,
inte minst i våra nordiska grannländer,
kan Sverige ibland förefalla som
ett land vilket vill åka snålskjuts på en
militärallians, till vars styrka och kost -

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

nader man inte är beredd att lämna något
som helst bidrag. Vi vet att den
anklagelsen är orättvis. Men för att
kunna bevisa hur orättvis den i själva
verket är måste vi kunna peka på att
Sverige gör högst betydande uppoffringar
för att trygga säkerhet och fred
i vår del av världen. Till den bilden
hör att varje inskränkning i vår försvarsstyrka,
när det gäller så känsliga
perifera områden som Nordkalotten eller
centralt belägna områden som öresundstrakten,
på något sätt måste kompenseras
genom ökade ansträngningar
från våra nordiska grannländers sida,
om inte stabiliteten skall råka i fara.

Det händer av och till att man ute
i Europa möter människor som kritiserar
oss för att vi sedan andra världskriget
och alltjämt enligt deras mening
smiter undan från våra förpliktelser
att slå vakt kring den västerländska demokratin.
Då bär vi hittills kunnat svara
— jag medger med någon överdrift
•— att Sverige ensamt bevakar en lika
lång gräns österut som hela det övriga
Europa tillsammans. En försvagning
av vår försvarskraft kan i Europa komma
att uppfattas som om vi ville undandra
oss naturliga förpliktelser.

För att vi skall kunna anses som ett
alliansfritt land, vars neutralitet måste
respekteras, räcker det inte med att vi
själva bedömer det försvar vi presterar
som tillräckligt för att i det världsläge,
som vid varje tidpunkt råder, skydda
vårt territorium till lands, till sjöss och
i luften. Det viktigaste i sammanhanget
är kanske inte vad vi själva tycker utan
den uppfattning om vårt läge som man
skapar sig runt om i generalstaberna i
andra länder. Jag är alldeles övertygad
om att specialisterna,, alltså de människor
som oavlåtligen uppmärksammar
och värderar förändringar i risker och
styrkeförhållanden, utomordentligt noggrant
följer den svenska försvarssituationen.
Det är säkert ingen av stormakterna
som hyser något intresse av att
lägga sig till med någon del av vårt

3 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 27

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

territorium, men uppenbarligen ligger
det i vars och ens eget säkerhetsintresr
se att noga vaka över att här inte uppstår
något av ett militärt vakuum, som
kan föranleda eller till och med tvinga
någon annan makt att i en konflikt utnyttja
svenskt territorium.

En försvagning av vår potential kan
rubba balansen på sådant sätt att det i
en given situation kan vara nödvändigt
att hinna ockupera delar av det svenska
territoriet innan någon annan hinner
dit. Förutsättningen för att stormakterna
skall lämna oss i fred måste vara
att de litar på vår egen förmåga och
vår egen kraft och vilja att värja svenskt
territorium.

Med den försvarspolitik vi fört sedan
andra världskriget tror jag man kan
säga att de förutsättningarna har varit
väl fyllda. Man har litat på vår förmåga
och vilja. Huruvida man kommer att
göra det även efter det beslut vi väl
kommer att fatta om några timmar är jag
däremot litet mera tveksam om.

Herr talman! En av de frågeställningar
som just nu fångar vår uppmärksamhet
är huruvida det kan vara möjligt
för oss att med bibehållen alliansfri
utrikespolitik vinna anslutning till
den europeiska gemensamma marknaden.
Man kan också leka med ord och
med en vändning på hela frågan säga
så här: Sveriges möjligheter att i fortsättningen
driva en alliansfri utrikes^
politik och ta på sig därmed förenade
tunga ekonomiska bördor har ett visst
samband med att vi får inträde i denna
ekonomiska gemenskap. Om vi skulle
bli ställda utanför och råka ut för den
diskriminering av vår handel som det
skulle föra med sig, skulle det under
i övrigt vidriga förhållanden betyda att
allt större svårigheter uppstår för oss
att bära de militära bördor som alliansfriheten
förutsätter. De människor utom
och inom landet som önskar ett alliansfritt
Sverige borde fördenskull med
all makt understödja en politik som
kunde göra oss delaktiga av den gemen -

samma marknaden. Jag vill ha sagt detta
med adress åt olika väderstreck.

Kontentan, herr talman, av mina funderingar
är ingenting annat än att så
länge vi är eniga om att föra en alliansfri
utrikespolitik ■— och det hoppas jag
att vi skall förbli — förutsetts det att
vi också förblir eniga om att bära de
bördor som följer med en sådan politik.
Tyngden av de bördorna kan variera
efter de aktuella riskerna — naturligtvis
sett på litet längre sikt. Men det
svenska folkets relativa säkerhet får
inte bli ett uns mindre än den är för
närvarande. Jag undrar, herr talman,
om det inte skulle vara värdefullt om
vi för det fortsatta resonemanget kunde
enas åtminstone så långt.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag skall göra några
korta reflexioner med anledning av olika
inslag i debatten. En del av de inslagen
tycker jag har varit ganska hoppfulla;
andra kan förtjäna en kritisk
kommentar.

Jag skulle vilja börja med att slå fast
att det nu från deltagare i debatten, tillhörande
alla de demokratiska partierna,
har konstaterats — och det är ju
självklart att det måste konstateras —-att inga ställningstaganden från försvarsutredningens
sida eller från de
däri representerade partiernas sida när
det gäller de stora och grundläggande
frågorna har gjorts. Mot den bakgrunden
tycker jag för min del att det är
ganska överflödigt att på detta stadium
söka göra så mycket eller ens någonting
alls av de skillnader som kan föreligga
mellan de olika undersökningsalternativ
som överbefälhavaren har fått i uppdrag
att penetrera.

Det är också en självklar sak att i det
utan tvivel pressade statsfinansiella läge
som vi har måste försvaret vara med
när det gäller uppoffringar för att komma
till rätta med bristerna. Jag går förbi
det ändå tydliga förhållandet att en
del av detta läge och en del av de bris -

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

■67

terna har ett klart samband med den av
regeringen förda politiken på olika områden.

Ett förhoppningsfullt moment när det
gäller utsikterna att nå en högre grad
av enighet kommer fram i de uttalanden
under ett för inte alltför länge sedan
förflutet skede av statsministern
■—- även i något fall av försvarsministern
— som har citerats här i dag och i
vilka med sådan emfas slås fast att man
icke avser att vika från uppfattningen
att Sverige i det världsläge som vi nu
kan överblicka behöver ett starkt försvar.

Det är klart att jag är medveten om
att här betyder det allt vad man inlägger
i orden. Men jag anser ändå att dessa
uttalanden och en del av de inlägg
som gjorts i debatten i dag visar, att det
inte behöver vara alldeles hopplöst med
en strävan som syftar till ett vittgående
samförstånd. Här har alla sitt ansvar.

Statsministern och någon annan socialdemokratisk
debattör har sagt till
högerpartiet att högerpartiet naturligtvis
inte skall föreställa sig att det kan
diktera en samförståndslösning i försvarsfrågan
eller skylla en splittring
på andra, som inte i alla delar vill följa
högerpartiets linje. Så är det naturligtvis.
Men det är också så, herr talman, att
det socialdemokratiska partiet inte kan
göra anspråk på att diktera någon samförståndslösning
i försvarsfrågan. Och
det var i första hand det klara elementet
av diktat när man begärde ett nytt
alternativ från överbefälhavaren, det
var den benhårda socialdemokratiska
inställningen att vägra diskutera varje
justering för det innevarande budgetåret
— den ståndpunkt som sedan avspeglades
i bl. a. den proposition söm
vi nu behandlar ■— som var ett av de
verkligt illavarslande tecknen. Det är,
som jag uppfattar saken, klart att en sådan
socialdemokratisk inställning inte
kan ligga till grund för någon enighet
av större omfattning i försvarsfrågan.

Jag skall inte alls gå in på vad det

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

var som inträffade inom regeringskretsen
eller inom försvarsutredningen eller
i förbindelserna mellan de socialdemokratiska
ledamöterna av försvarsutredningen
och regeringen under det
kritiska skedet i höstas. Det fanns i
statsministerns anförande här en viss,
tydlig skillnad i förhållande till de synpunkter
som tidigare och även i dag
har hävdats av försvarsministern. Statsministern
underströk kraftigt att det
absolut primära för hans ställningstaganden
var de statsfinansiella aspekterna
och den samhällsekonomiska situationen.
Han hade för sin del aldrig, sade
han, åberopat någon svängning i det
världspolitiska läget som en primär faktor
för sitt ställningstagande. Och det
är väl ganska självklart att statsministern
säger detta, ty motsatsen skulle ju
ha inneburit en kontrast till det yttrande
som statsministern fällde i Danmark
och som omnämnts tidigare under der
batten.

Hos försvarsministern fanns däremot
fortfarande med som en självständig ingrediens
— i varje fall i betydligt större
utsträckning än hos statsministern —
en bedömning av det internationella lär
gets förändringar. Jag vill för min del
ansluta mig till dem som varnar mot att
lägga sådana tillfälliga förändringar till
grund för ett långsiktigt försvarsbeslut.

Det är en sak till som jag nu vill säga
med anledning av statsministerns anförande
i dag, och jag skall om en liten
stund ytterligare återknyta till det anförandet.

Statsministern var indignerad —■ och
han är utan tvivel en stor specialist på
indignation -— över att han blivit beskylld
för att det skulle ha varit ett taktiskt
moment med i den förändrade socialdemokratiska
inställning som hade
kommit till uttryck inom försvarsutredningen
i höstas och som har framträtt i
propositionen nu.

Jag vill för min del gärna ta statsministerns
försäkran, att den statsfinansiella
och samhällsekonomiska bedöm -

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

ningen varit det absolut primära, ad
notam. Men jag vill gärna tillägga att jag
tror att det skulle vara nyttigt för möjligheterna
att komma fram mot större
enhet i försvarsfrågan om statsministern
kunde dämpa sin indignation något
i sådana här sammanhang.

Jag läste i går kväll för första gången
den lilla boken om Alsterdals samtal
med hr Erlander. Där finns exempel på
anklagelser mot olika oppositionspartier
— inte minst mot folkpartiet — för
taktiska bedömningar av viktiga politiska
frågor. Statsministern har ingalunda
själv varit den renlevnadsman i
detta avseende som han tidigare i dag
beskyllt andra för att inte vara.

Jag skall till sist, herr talman, i detta
korta anförande nämna ett perspektiv
som tidigare knappast har blivit belyst
i denna debatt; vid andra tillfällen har
det förvisso belysts många gånger. Jag
tänker på sambandet mellan målsättningen
för försvaret och de resurser det får
till sitt förfogande. Jag är väl medveten
om att många anklagelser framställts vid
skilda tillfällen mot deltagare i debatten,
t. ex. representanter för den militära
sidan men även mot andra, för missbruk
av den typen av resonemang. Jag
vill förvisso inte ansluta mig till dem
som säger att om vi inte får just detta
batteri, dessa sex flygplan eller dessa
kompanier — om det nu över huvud taget
finns någon som driver resonemangen
så hårt — så slås målsättningen över
ända. Men jag vill ändå understryka,
herr talman, att jag tror att risken för
överdrifter av den typen i den försvarspolitiska
debatten är mycket mindre än
riskerna för överdrifter åt det motsatta
hållet.

Det är självklart att det är här i riksdagen
som såväl målsättningen för försvaret
och den därpå byggande krigsfallsplaneringen
som försvarets resurser
skall bestämmas. Men det är också självklart
att man på politikerna måste ställa
kravet att det skall finnas ett klart logiskt
och sakligt samband mellan mål -

sättning och resurser. Den militära sidan
måste rätta sig efter våra beslut,
men det kan inte från vare sig praktiska
eller moraliska utgångspunkter vara
möjligt för riksdag eller regering att
ålägga försvarsmakten uppgifter av sådan
vidsträckthet, att de resurser som
samtidigt ställs till förfogande uppenbarligen
blir otillräckliga. En sådan
uppläggning skulle leda till offer av
människoliv och offer av resurser i övrigt
utan att det, om försvaret sätts på
prov, finns någon rimlig chans att uppnå
den fastställda målsättningen.

Jag säger detta därför att här föreligger
för oss — som jag nyss antydde -—
en allvarlig frestelse att föra resonemang
av ungefär följande typ. Vi har
klarat en viss målsättning bra hittills,
även om vi bromsar något nu och är
överens om att vi måste bromsa något.
Kanske kan vi bromsa litet till, kanske
kan vi minska ytterligare en del, men
vi vill ändå inte ändra på målsättningen.
Det är i det sammanhanget som en
särskilt allvarlig aspekt kan läggas på
den diskussion som försvarsministern
fört här i dag när det gäller begreppen
»segt försvar av territoriet» och »periferiförsvar».

År det så att de resurser som riksdagen
vill ställa till förfogande blir otillräckliga
för den målsättning — låt vara
allmänt formulerad — som vi nu har
och som i en av sina väsentliga punkter
går ut på att avvärja en stor invasion,
är det så att resurserna inte räcker
till för detta utan resultatet måste
bli att man i praktiken måste skära av
en bit av målsättningen — i bokstavlig
mening skära av en bit av landet från
ett effektivt försvar och måste övergå
till ett försvar på djupet och på ytan,
där det över huvud taget finns tillräckliga
ytor och tillräckligt djup att försvara
— då skall man också från regeringens
och riksdagens sida klart och
tydligt ta ansvaret härför och göra konsekvenserna
fullt klara.

Bland de förhoppningsfulla elemen -

Onsdagen den 17 mai 1967 fm.

Nr 27

ten i dag bär, förutom de mera allmänna
ord om bibehållande av ett starkt
försvar som statsministern fällde, även
funnits ett yttrande av försvarsministern
som var ganska emfatiskt när det
gällde samma sak. Jag kommer inte riktigt
ihåg hur orden föll, men jag har
ett starkt intryck av att försvarsministern
sade att det inte var meningen att
försvaga den försvarseffekt vi nu nått.
Om jag fattade saken rätt, vore det bra
att få en bekräftelse därpå och i så fall
var det ett värdefullt uttalande. Jag
vill för min del säga att jag inte
har den uppfattningen att den proposition
som vi nu behandlar fyller de anspråk
ett sådant yttrande måste ställa.
Men jag vill fortfarande, herr talman,
gärna tro att det finns goda möjligheter
även denna gång att till slut nå en
större samling kring försvarsfrågan. Jag
vill också säga att här vilar ett särskilt
ansvar på statsministern.

Sedan flera år tillbaka har jag vid
olika tillfällen försökt betona det särskilda
ansvar som statsministern som
regeringschef — naturligtvis också försvarsministern
— bär för landets säkerhet
och försvar. Jag gjorde det första
gången i ett politiskt alls inte kontroversiellt
sammanhang, då det var fråga
om var det samordningsorgan för totalförsvaret,
som man då var i färd med
att skapa, skulle placeras. Frågan gällde
huruvida det skulle placeras i försvarsdepartementet
eller om det skulle placeras
direkt under statsministern såsom
fallet är i t. ex. Norge, bl. a. i avsikt att
ge statsministern större möjligheter att
följa utvecklingen av dessa mycket viktiga
saker. Statsministern ville då visa
detta särskilda ansvar ifrån sig. Jag hade
anledning att återkomma till samma
sak i ett annat sammanhang, som jag
inte på något vis nu avser att dra upp
debatt om, nämligen Wennerströmaffären.
Då var det alldeles tydligt att det hos
statsministern hade saknats ett organ
av en typ som tillät honom att noggrant
följa viktiga säkerhetsfrågor.

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

Jag skulle vilja vädja till statsministern
att lian använder den auktoritet
och de särskilda möjligheter han har
för att verkligen söka nå en stor och
samlande lösning i försvarsfrågan också
denna gång. Jag tror att uttryck för en
sådan allvarlig strävan från statsministerns
sida är mycket mera fruktbar än
olika utbrott av indignation. Jag tror att
det skulle hälsas med tillfredsställelse
om statsministern ville påta sig en sådan
uppgift — låt vara att den självklart
inte från början kan vara förknippad
med någon speciell bindning vare sig
från det socialdemokratiska partiets
eller något annat partis sida.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag vill gärna kommentera
några av de uttalanden som herr
Wedén gjorde.

Det är riktigt att herr Wedén vid
många tillfällen har pläderat för eu
starkare samordning under statsministerns
ledning av försvaret även under
fredstid. Det kan naturligtvis ligga en
del däri, och jag har heller inte —
även om jag har kommit till en annan
ståndpunkt än herr Wedén — på något
sätt underkänt värdet av det resonemang
som han har fört. Jag tror emellertid
att den ordning som vi nu har
kommit fram till är ganska hygglig. Vi
har fört ihop det militära och det civila
försvaret till försvarsdepartementet;
vi bär skapat ett samordningskansli som
helt riktigt sorterar under försvarsministern,
men vi har i försvarsrådet fått
en organisation som löser den uppgift
som herr Wedén efterlyste, nämligen
möjligheten för statsministern att följa
vad som händer på försvarets område.

Jag har en känsla av att den metodiken
är effektivare än någon annan form
för samordning. Om jag ser hur det är
på andra områden där de olika departementens
uppgifter går i varandra, t. ex.

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

i fråga om arbetsmarknadspolitiken som
också är väsentlig, har jag ändå en
känsla av att vi inte kan få någon högre
grad av effektivitet genom en sådan teknisk
anordning som herr Wedén efterlyser
för försvaret. Men jag skall genast
ge herr Wedén rätt däri att det finns
en skillnad mellan uppläggningen av
å ena sidan arbetsmarknadspolitiken,
skolpolitiken och andra viktiga delar av
vårt arbete och å andra sidan försvarspolitiken,
nämligen att i en krigssituation
inträder statsministern automatiskt
som ledare av det totala försvaret.
Därför kan det — jag har sagt det tidigare
i en debatt med herr Wedén i
andra kammaren — finnas något starkare
motivering för att bygga upp detta
kansli i statsministerns kansli, Efter
att ha prövat den nuvarande ordningen
några år har jag emellertid den uppfattningen,
att den fungerar bättre än om
kansliet vore förlagt hos statsministern.
Vi har ett ansvarigt statsråd som har
till daglig uppgift att följa dessa frågor;
lian bär ansvaret för vad som sker. Han
rapporterar givetvis till mig, och tjänstegrenschefer
har möjligheter att via
försvarsrådet ta kontakt med mig när
de så önskar och i varje fall minst en
gång i månaden.

Herr Wedén ansåg också att jag borde
ta ett initiativ för att åstadkomma vad
han kallade en samlande lösning i försvarsfrågan.
Ja, herr Wedén, det har jag
gjort åtskilliga gånger. Jag har inte
dragit mig undan det ansvaret för att
slippa ifrån beskyllningar för taktiska
spekulationer. Det var inte mot det som
jag spelade upp min indignation, som
herr Wedén uttryckte det. Varje politiker
får ju finna sig i att han i sitt arbete
måste ta taktiska hänsyn. Han vore
en dålig politiker om han inte gjorde
det. Vad som sårade mig och — misstänker
jag — också många andra i kammaren
i högerns angrepp var att vi
beskylldes för att på grund av valnederlaget
ta hänsyn till kommunisterna. Jag
kan inte för mitt liv begripa hur detta

angrepp kan vara att bygga upp en
samli n g i f ö r sv ar sf rå gan.

Om det finns någonting som skadar
strävandena till samling — och även
skadar landet utåt — måste det vara att
ledaren för ett stort politiskt parti, såvitt
jag vet stödd av hela detta partis
press, beskyller det regeringsparti som
har visat så starkt intresse för försvarsfrågan
för att denna gång på grund av
att kommunisterna har uppnått sex procent
av rösterna plötsligt falla undan
för dessa. Det var i diet sammanhanget
som indignationsorkestern spelade upp,
och jag tror att det vore mycket nyttigt
om flera än jag visade indignation mot
högerns metodik.

Vad är det vi upplever? Det är att
mittenpartierna de facto står på samma
linje som vi. Högerns angrepp mot regeringspartiet
betyder alltså att ni är
i samma fördömelse. Om högerns attack
mot oss är riktig och ni följer oss
— det gör ni ju i stort sett — innebär
det att mittenpartierna är skräckslagna
av den förfärlige herr Hermansson och
icke vågar ha en egen mening. Om jag
turnerar högerns angrepp mot mig på
detta sätt, kanske även herr Wedén blir
en aning indignerad och säger: Det var
det värsta jag har hört. Så där får man
väl ändå inte bära sig åt!

Jag tror att det vore ganska nyttigt
om också mittenpartierna sade ifrån
att sådana insinuationer inte hör hemma
i den politiska debatten.

Att man beskyller mig för att vid
något enstaka tillfälle, undantagsvis, i
någon mindre fråga lägga taktiska synpunkter
på tingen betraktar jag däremot
icke såsom någon förolämpning, och det
skall inte herr Wedén göra heller när
lian blir ledare för folkpartiet. Det hör
till kostymen, och han vore en ytterligt
dålig partiledare om han ginge upp och
sade: Jag har aldrig någonsin i mitt liv
tagit taktiska hänsyn!

Herr Wedén gör också ett försök att
spela ut försvarsministern mot mig. Det
går inte. Jag har kanske talat litet för

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

fort och varit litet för häftig och indignerad
för att mina ord skulle gå fram,
men läs i protokollet, där min idignerade
röst är borta! Jag har just läst det,
och där finns inte ett ord av vad herr
Wedén påstår. Vad jag säger är att det
utrikespolitiska läget för mig icke har
varit en primär anledning till att inte
öka kostnaderna men att jag väl kan
acceptera den ofta framförda uppfattningen,
att det nuvarande världspolitiska
läget icke hindrar sparsamhet med
försvarsmedel.

Det skall allt vara en duktig analytiker
som kan hitta någon skillnad mellan
försvarsministerns uttalande och
mitt. Båda för vi fram såväl besparingsliistorien
som det utrikespolitiska läget.
Jag har sagt att det utrikespolitiska läget
i och för sig inte är någon primär
anledning till att handla som vi har
gjort men att det inte heller hindrar
oss att ta hänsyn till de ekonomiska
synpunkterna. Vi är ganska lika varandra
i vårt sätt att betrakta dessa ting,
försvarsministern och jag.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tyckte inte att statsministerns
förklaring av försvarsministerns
och sina egna yttranden var så
värst lyckad, men jag skall visst läsa
protokollet.

Statsministern säger emllertid nu att
han icke betraktar det utrikespolitiska
läget som någonting primärt. Då måste
någonting annat ha varit primärt, och
detta andra, som var primärt, framhöll
också statsministern mycket klart. Hos
försvarsministern fanns det en högre
grad av parallellism mellan vad det
statsfinansiella läget krävde och vad
det internationella läget kunde tillåta.

Jag har inte särskilt stora anlag för
att bli indignerad, men jag skall verkligen
mycket noga lära mig allt vad
statsministern hann med att säga om
indignation och taktik, i synnerhet när
jag konfronteras med herr Erlanders
egna uttalanden, inte minst i den bok

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

jag nämnde, där statsministern framställer
grundmotiven bakom oppositionens
strävanden såsom i mycket stor
utsträckning inspirerade av taktiska
överväganden. Har man så lätt för att
falla i en dylik argumentation skall man
vara litet mera försiktig när det gäller
omdömen om andra.

I övrigt får väl högern svara för sig
själv. Jag bär här förut sagt att det är
alldeles klart att man från högerpartiet
inte kan resa några anspråk på att diktera
något slags samförståndslösning i
försvarsfrågan. Men det kan man inte
från det socialdemokratiska partiet heller.

Jag har också konstaterat att några
ställningstaganden från något partis sida
ännu inte har gjorts när det gäller
ett nytt långsiktigt försvarsbeslut. Då
skall man nog vara försiktig innan man
söker ordnar upp olika partier på skilda
linjer i ett läge där det fortfarande
borde finnas utsikter till att alla demokratiska
partier skall kunna komma
överens.

Herr talman! Jag syftade när jag vädjade
till statsministern till att börja med
på att jag tror att statsministern har en
väsentlig uppgift att fylla, som han kan
fylla bättre än någon annan, inom sitt
eget parti — jag tänkte inte på kommunisterna
— när det inom det socialdemikratiska
partiet gäller att skapa en
bättre opinion än som uppenbarligen
finns för en bredare lösning av försvarsfrågan.
Detta var min första avsikt.
Om statsministern lyckas med denna
uppgift, kan det ögonblick komma
när han kan ta initiativ till verkliga ansträngningar
att föra partierna samman.
Men han bör börja hemma!

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag vet inte av vilken
anledning herr Wedén plötsligt blivit
oroad för sammanhållningen inom det
socialdemokratiska partiet. Yi har väl
visat att det går att föra en aktiv för -

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

svarspolitik utan att det innebär någon
påfrestning för partiet.

Jag begärde emellertid ordet, herr
talman, endast för att konstatera att herr
Wedén först säger att jag var moraliskt
upprörd eller indignerad över att jag
hade blivit beskylld för taktiskt spel i
försvarsfrågan. Jag går upp och säger:
Taktiken är en sak. Jag har inte blivit
moraliskt indignerad eller upprörd. Jag
har bara blivit förolämpad av det förhållandet,
att ledaren för ett av våra
stora partier säger att vår politik är
dikterad av kommunisterna. Det var det
hela. Om detta har herr Wedén inte ett
ord att säga. Herr Wedéns replik till
mig innehöll ingenting.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Vi är väl alla medvetna
om att det inom såväl det socialdemokratiska
partiet som andra partier finns
olika meningsriktningar. Vi är särskilt
väl medvetna om att det inom socialdemokratin
finns en bestämd meningsriktning
som anser att man ger för mycket
pengar till försvaret. Det finns mycket
starka försvarsvänner, men det finns
också, som sagt, en riktning som anser
att försvaret får alltför mycket.

Jag sade inte, herr statsminister, att
socialdemokratin har fallit undan för
kommunisterna. Jag sade att socialdemokratin
i denna fråga har tagit stark
hänsyn till de radikala, mot försvaret
fientligt ställda delarna inom sitt eget
parti i rädsla för att dessa grupper skulle
lockas av det nyfriserade kommunistiska
vänsterpartiet och gå över till det.

Det må vara en självbevarelsedrift för
alla politiska partier att försöka slå
vakt om sina väljare.

Det är ingen förolämpande beskyllning
riktad mot statsministern eller mot
någon annan att göra gällande att man
försöker tillgodose intresset att bibehålla
ett starkt parti, att hindra en fanflykt
åt det ena eller andra hållet. Jag
har gjort gällande att sådana här synpunkter
i mycket hög grad har varit av -

görande för det socialdemokratiska utspelet
i försvarsfrågan, men att man inte
har velat erkänna detta, utan att man
hellre har velat åberopa andra motiv
som har varit förment sakliga. Det utrikespolitiska
läget har från vissa håll
starkt understrukits, inte så mycket från
statsministerns sida som från annat håll,
och den statsfinansiella situationen har
också starkt understrukits.

Jag tycker inte att man skall vara
prinsessan på ärten i så hög grad som
statsministern har varit. Det är enligt
min mening väl motiverat att man utifrån
sina utgångspunkter försöker tillgodose
olika strömningar i ett stort parti.
Vad jag har reagerat emot är att man
inte har velat erkänna det utan har åberopat
andra bevekelsegrunder.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Mitt anförande skall
verkligen bli mycket kort. Jag vill ännu
en gång, eftersom det tycks vara nödvändigt,
konstatera, att de beställningar
av olika karaktär som har givits överbefälhavaren
icke på något vis kan sägas
utgöra ställningstaganden av de politiska
partierna, och det är vi tydligen
överens om. Under sådana förhållanden
tycker jag, att vi i varje fall på den
punkten skall behålla enigheten. Den
enigheten kanske ger oss större möjligheter
än om den inte förelåg att uppnå
ett mera samlande resultat i de reella
sakfrågorna.

Sedan skall jag, herr talman, säga, att
jag inte förstår herr Erlanders resonemang
om indignation och om förolämpningar.
Det kanske beror på bristande
förutsättningar hos mig. Jag har emellertid
en känsla av att herr Erlander
under sin långa politiska bana har givit
andra minst lika många anledningar till
indignation i sådana sammanhang som
han själv utsatts för anledningar att bli
indignerad.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Herr talman! Vi skall väl inte förvandla
denna försvarsdebatt till någon
slags indignationsdebatt. Det finns väl
ingen anledning till det. Jag skall gärna,
herr Wedén, ta upp ett resonemang om
innehållet i min utmärkta bok — jag ber
att få bidra med reklam för densamma.
Jag har inget att ändra där heller. Men
det hör inte hit.

Jag har alls inte sagt att en politiker
icke skall ta hänsyn till taktiska synpunkter.
Jag har betraktat som någonting
fullkomligt uteslutet att en politiker
kan undvika det. Taktiken får emellertid
inte bestämma målet för politiken.
Man måste ha klart för sig vad man vill,
och sedan använder man det taktiska
förstånd man har — precis som man gör
på en fotbollsplan — att nå målet. Men
man får inte låta målet, såsom somliga
partier gör, irra ikring runt plan, så att
man inte vet vilka som spelar med eller
mot. Det är ju den lilla skillnaden mellan
folkpartiet och det socialdemokratiska
partiet, att det förra har litet svårt
att hålla reda på var målet ligger.

Jag betonar ännu en gång att jag inte
varit indignerad för att jag blivit beskylld
för att vara taktiker. Jag skulle
önska att jag vore mera taktiker än vad
jag är. Men när man diskuterar en allvarlig
fråga och säger, att regeringspartiet
i sitt ställningstagande icke har
de motiv som redovisats, nämligen hänsynen
till det ekonomiska läget och
viljan att bevara kontinuiteten i försvaret,
utan att det är beroende av kommunisterna,
så är det en allvarlig sak.
Då tycker jag att, eftersom folkpartiet
och centern i stort sett har samma inställning
i försvarsfrågorna som regeringspartiet,
de också borde vara indignerade
och säga: Vad är det för
nonsens att högern går omkring och beskyller
oss för att ta hänsyn till kommunisterna?
Vårt ställningstagande är
sakligt. Eller var det inte ett sakligt
ställningstagande från folkpartiets och
centerns sida? Finns det några andra
skäl för er att inta den ståndpunkt ni

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

har valt? Naturligtvis inte, ni har inte
ett ögonblick sneglat åt taktiska synpunkter,
utan ni har tagit ställning efter
mycket moget övervägande och kommit
alldeles i närheten av oss, och det
tycker vi är mycket bra.

Ja, herr Bohman, inte blir det mycket
bättre genom herr Bohmans senaste inlägg.
Det blev väl ännu klarare av herr
Bohmans senaste inlägg att han mera
menar att vi är beroende av kommunisterna
i försvarsfrågan. Han säger att
det rör sig om hänsyn till att vår vänsterflygel
i fortsättningen inte skall rösta
kommunistiskt! Då är det alltså fråga
om rädsla för kommunisterna. Jag hade
inte drömt om att herr Bohman menade
att jag skulle vara fysiskt rädd
för herr Hermansson, att han skulle
utöva någon fysisk terror, utan fattade
det just så, att han skulle kunna lura
till sig röster.

Herr Bohman har genom sitt inlägg
lyckats att ytterligare stärka det intryck
han gav i sitt första anförande,
och det är ju bra att behålla samma
mening under en hel förmiddag men
någon förbättring av beskyllningen blev
det ju inte.

Jag skall nöja mig med detta och bara
ännu en gång betona att jag inte varit
indignerad över någonting annat än att
man både utåt och inåt beskyller regeringspartiet
för att i denna viktiga fråga
— trots att vi fört en politik som
många gånger sannerligen inte varit
populär — plötsligt vara beroende av
kommunisterna. Det är alltså bara emot
detta som jag velat reagera, och jag
tycker att vi nästan skulle kunna få en
medborgerlig samling mot högerns taktik
i detta fall.

Ordet lämnades på begäran till

Herr WEDÉN (fp), som yttrade:

Herr talman! Jag vill bara konstatera
att jag på grund av gällande ordningsregler
inte kan ge någon replik på det
föregående anförandet, vilket det förvisso
hade varit värt.

3* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 27

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

Vidare anförde:

Herr JANSSON (k) kort genmäle:

Herr talman! Kommunisterna har
nämnts så många gånger i debatten
men varken statsministern eller försvarsministern
var inne när jag talade.
Statsministerns yttrande att socialdemokraterna
inte tar några order från
kommunisterna vill jag emellertid intyga
och beklaga. Den försvarspolitik
regeringen fört avviker, vilket framgått
av min kritik, ganska mycket från det
kommunistiska partiets.

Herr Bohman däremot berömde i sitt
inlägg socialdemokraterna och sade att
han hade haft flera anledningar härtill
i denna fråga, men så framlade socialdemokraterna
plötsligt det där förslaget
i höstas. För min del menar jag att
det hände mycket litet i höstas och att
det egentligen inte har ägt rum så mycket
ännu. Möjligen kan vi förvänta oss
att någonting skall ske. Eftersom frågan
om taktik diskuterats vill jag säga att
jag tycker att statsministern är otaktisk,
om han inte tar större hänsyn till
den opinion i sitt parti och andras partier
som kräver en sänkning av militärutgifterna.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har naturligtvis inte
begärt att statsministern skall sätta
överbetyg på mitt anförande och inte
heller att han skall vara nöjd med vad
jag anfört. Tvärtom är det nästan så
att herr Erlanders »missnöje är min belöning».

Jag har mycket sakligt tagit upp till
analys vad som hänt i försvarsfrågan
och försökt bemöta ett efter ett av de
argument, som framförts av socialdemokraterna
själva i debatten. Statsministern
hade möjlighet att ta upp en
saklig debatt, att diskutera de olika
argumenten och att påvisa att jag hade
fel i mina slutsatser beträffande våra
ekonomiska resurser, det statsfinansiella
läget och den utrikespolitiska situa -

tionen. I stället väljer statsministern
metoden att blåsa i indignationstrumpeten
och slå sig för sitt bröst och göra
gällande att vi sänker debatten till en
lägre nivå än den som är vanlig i denna
kammare. Statsminister Erlander
har ju en obestridlig fallenhet för att
tillgripa brösttoner i sådana här sammanhang.
Jag har inte sagt någonting
som behövde föranleda de våldsamma
överdrifter som herr Erlander gjorde
sig skyldig till.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern återkom
i sitt senaste anförande till att mittenpartierna
enligt hans mening i allt väsentligt
intar samma ståndpunkt i försvarsfrågan
som socialdemokraterna.
Detta gjorde han sedan vi tidigare under
dagens debatt klart påvisat skiljaktigheterna
och hänvisat till att det endast
föreligger beställning av utredningar
hos de militära myndigheterna. Försvarsministern
använde själv mycken
energi i sitt replikskifte med mig för att
betona, att eftersom det endast förelåg
en sådan beställning av utredning angående
det territoriella ytförsvaret, så hade
han inte tagit någon som helst ställning
i sakfrågan. Statsministern borde
då i logikens namn erkänna att inte heller
vi tagit ställning i sakfrågan i och
med att vi lagt fram ett utredningsalternativ,
som föranlett detta försök till
»sammangiftning» av mellanpartierna
med socialdemokratin.

Slutligen vill jag konstatera, att statsministern
fick en allvarlig vädjan från
herr Wedén att noga överväga en samlande
lösning i detta läge, som ur försvarspolitisk
synpunkt ter sig mer kritiskt
än på många år. Jag konstaterar
att statsministern tyvärr inte ägnade
något överdrivet stort allvar eller någon
större eftertanke åt denna vädjan.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag vill fästa herr Ståhls

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

uppmärksamhet på att jag tog mycket
allvarligt på herr Wedéns vädjan. Herr
Ståhl kan inte ha åhört debatten. Det
är självklart att jag inte kan avvisa den
vädjan som herr Wedén riktade till mig,
utan jag betraktar den som en allvarlig
sak. Men att jag inte begagnar mig
av de möjligheter som riksdagsordningen
ger mig att tala hur länge som helst,
under det att mina opponenter bara har
tre eller sex minuter till sitt förfogande,
skall väl inte tas som intäkt för att jag
inte tar saken på allvar. Jag har försökt
begränsa mina anföranden till exakt
samma längd som mina oponenter har
till sitt förfogande för sina anföranden.
Detta borde väl i stället uppfattas som
ett försök att möjliggöra att debatten
kan föras på samma nivå, åtminstone
tidsmässigt. Att herr Ståhl anser det
lämpligt att med den utgångspunkten
angripa mig säger åtskilligt om herr
Ståhls uppfattning om hur en debatt
skall föras.

Emellertid vill jag fästa uppmärksamheten
på hur herr Bohman svänger
sig. Det är väldigt lustigt! Ni beskyller
mig för bristande allvar, men det är
nästan omöjligt att få se herrarna annat
än sitta och skratta — som herr Bohman
gör — när jag är uppe i talarstolen.
Skulle man inte kunna diskutera
denna fråga på det allvarliga sätt som
jag försöker göra?

Herr Wedén säger att min indignation
skulle bero på att jag anklagats
för taktik. Jag har gång på gång förklarat
vad som är allvarligt i denna
diskussion. Det är att högern, utan att
få någon reprimand från mittenpartierna,
kan tillåta sig påstå att det är
kommunisterna som bestämmer den socialdemokratiska
politiken. Är det svårt
att förstå att detta är en allvarlig sak,
både inåt och utåt? Tror ni att en vädjan
till mig att uppträda som en samlande
kraft understöds av att den uppbyggs
med anklagelser av den typen?
Jag tror att detta i högsta grad hör till
diskussionen och att det är nödvändigt

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

att man klarar upp detta; skall man diskutera
en allvarlig fråga, så skall man
också försöka respektera motståndarens
bedömning och ta den seriöst.

Det har i debatten inte framkommit
någonting som bestrider att detta var
huvudangreppet från den borgerliga sidan.
När jag bemöter detta, säger man:
Han går inte in i någon sakdiskussion.
Det är just en sakdiskussion som jag
gått in i när jag tagit upp den saken.

Mitt andra huvudargument i diskussionen
gällde det ekonomiska. Jag vågar
påstå att jag därvid tillämpade den
principen, att jag tog ut det väsentliga
i herr Bohmans anförande. Jag sade
nämligen så här: Om högern ett ögonblick
funderar på att försöka få respekt
för sitt ställningstagande i försvarsfrågan,
lägg då fram de förslag till skattehöjningar
som är nödvändiga för att
klara ert program! Är detta verkligen
att icke föra diskussionen sakligt? Är
det, herr Ståhl, ingenting som man behöver
ta någon hänsyn till?

Högern går fram med ett försvarsprogram
som innebär absoluta krav på
kraftiga skattehöjningar. Samtidigt säger
högern: Vi går in för skattesänkningar.
Är det inte ett andra moment i
försvarsdiskussionen som det vore orimligt
att icke här föra fram? Jag kan inte
förstå att man inte från mittenpartiernas
sida reagerar mot högerns sätt att argumentera.

Herr Ståhl sade att folkpartiet inte
hade någon anledning att solidarisera
sig med socialdemokraterna — det är
en väldig skillnad mellan socialdemokraternas
och folkpartiets bud. All right,
när det gäller framtiden är det möjligt
att herr Ståhl får rätt; därom vet vi i
dag ingenting. Men i dagens budgetläge
är det 50 miljoner kronor som skiljer.
Det är väsentligt mycket mer som skiljer
folkpartiet från högern. Är det då
inte rimligt att säga att mittenpartierna
i dagens läge ligger närmare socialdemokraterna
än högern? Det är mycket
besynnerligt.

•76

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

■ Detta betraktas alltså inte som en
‘argumentation. Så fort man petar på
mittenpartiernas vacklande ställning —
å ena sidan solidariserar de sig med
högern, å andra sidan kryper de socialdemokratin
så nära — anser de att man
uppträder ohemult och för ned diskussionen
på ett lågt plan.

Herr talman! Nu har jag på herr
Ståhls uppmaning brutit mot regeln att
icke tala mer än sex minuter varje gång.
.Jag skall förlänga mina repliker, herr
Ståhl, om det är nödvändigt.

Ordet lämnades på begäran till

. Herr BOHMAN (h), som yttrade:

■ Herr talman! Arbetsordningen förhindrar
mig att begära replik.

Vidare anförde:

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Efter den här taktiska
indignationsdebatten i den högre skolan
och huvudsakligen på mera allmänpolitiskt
plan skall jag försöka återgå till
den mera triviala dagordningen.

Ordet »trygghet» har blivit flitigt utnyttjat
i den politiska debatten under
-senare tid. Jag skulle tro att det användes
i de allra flesta förstamajtal för
fjorton dagar sedan. »Trygghet» förknippas
mest med ekonomisk trygghet,
trygghet i anställningen, trygghet om
arbetslöshet trots allt uppstår, trygghet
mot sjukdom. Mindre ofta talar man
om själens trygghet, som inte nämnvärt
påverkas av ekonomiska faktorer
och som så många längtar efter, och
inte heller om tryggheten i att få leva
i ett demokratiskt land med yttrandefrihet
och andra grundläggande fri- och
rättigheter. Det kanske anses alldeles
-självklart att vi allt framgent får behålla
vår demokrati. Det är naturligtvis
tyvärr inte så. Och ändå tror jag att
alla innerst inne skattar just demokratins
frihet högre än något annat. Biskop
Thomas’ ord om friheten -—

»Frihet är det bästa ting

som sökas kan all världen kring» —

sitter djupt rotade hos oss alla, även
om vi inte så ofta tänker på det. Framför
allt tror jag att vi har svårt att sätta
oss in i hur det t. ex. är bakom järnridån,
där den som försöker att fritt
säga sin mening kan få dyrt plikta för
sin oförsiktighet. Alla avhoppare från
dessa länder bär vittne om hur högt
de skattar friheten, när de ofta med
risk för eget liv lämnar sitt fosterland,
kanske för alltid. Försvarets styrka är
ytterst vår garanti för att bevara vår
demokratiska frihet och för att få leva
i fred och därmed undgå de fruktansvärda
och namnlösa lidanden som enskilda
människor och familjer får utstå
under krig. Vi har kanske också i vårt
land svårt att riktigt förstå krigets innebörd,
då vårt land under så lång tid
förskonats från krigets fasor.

Rent principiellt tror jag ändå att alla
är beredda att acceptera att vår försvarskostnad
skall vara så hög att den så
långt möjligt ger oss garanti för att vår
krigsmakt får behålla en fredsbevarande
effekt — eller som det preciserades i försvarets
målsättning 1964: »Krigsmakten
skall verka för att vår fred och frihet
bevaras. Krigsmakten skall därför ha sådan
styrka, sammansättning och beredskap
att anfall mot Sverige fordrar så
stora resurser och tar så lång tid att de
fördelar som står att vinna med anfallet
rimligen inte kan bedömas värda insatserna.
»

Den tidigare eniga uppslutningen
kring försvaret och försvarskostnaderna
samt om bl. a. den nyss citerade målsättningen
har varit synnerligen värdefull,
av skäl som tidigare mycket utförligt anförts
i debatten i dag och vid andra
tillfällen. När enigheten nu genom regeringens
utspel efter höstens val har brutits,
så är just frågan om försvarets
fredsbevarande effekt och frågan om
tryggheten för vår demokrati högaktuella.
Jag menar att det finns anledning att
lyssna till vad våra försvarsexperter, de

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

ledande militärerna, har för uppfattning
om vad regeringens drastiska utspel
innebär. Den 6 mars sade överbefälhavaren
enligt ett TT-meddelande följande
om utredningsalternativen: »Vi
står därför inför en ordentlig nedskärning
av vår i dag goda krigsmakt, om
det lägsta alternativet skulle accepteras.
Mycket av det som under många målmedvetna
år byggts upp skulle efter
hand snabbt förlora sin effekt.»

Det lägsta alternativet är just socialdemokraternas.
Det ligger i nivå med de
kostnader som regeringen föreslagit i
vår.

Effekten för de olika vapengrenarna
av regeringens nedfrysning har tidigare
berörts, bl. a. av herr Bohman, och visar
att det liar blivit omedelbara och allvarliga
konsekvenser av nedskärningarna.
Redan nu stoppas sålunda 100 stridsflygplan
eller 15 procent av alla sådana
flygplanstyper i malpåse. Även för marinen
får nedskärningen betydande konsekvenser.
Chefen för marinen har betecknat
de socialdemokratiska tankarna
på ett segt försvar av Sveriges territorium
som något av en chock för marinen.
En sådan strategi, menar han, skulle
innebära att Sverige gav upp det starkaste
naturliga trumfkort vi har för
vårt försvar, nämligen vår vattenbarriär
mot tänkbara angripare. Våra skärgårdar,
som ger möjlighet till spridd och
dold basering, är unika i världen men
kräver naturligtvis samtidigt tillräcklig
omfattning av lätta enheter för att kunna
utnyttjas effektivt. Amiral Lindemalm
framhöll för en tid sedan i annat
sammanhang att styrkeförhållandena i
Östersjön har ändrats till vår nackdel,
och han bedömde våra nuvarande resurser
som helt otillräckliga. Den socialdemokratiska
nedskärningen ter sig mot
den bakgrunden ännu mer äventyrlig.

Hur kommer nedbantningen av försvaret
att påverka målsättningen? Försvarsministern
har antytt att målsättningen
måste ändras, och han har talat
om ett segt försvar av territoriet. Det

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

vore värdefullt att få ett klarare besked.
om vad som ligger bakom dessa antydningar.
Herr Ståhl var inne på denna
fråga tidigare, men jag tycker inte att vi
ännu har fått full klarhet, trots att försvarsministern
i polemik med herr
Ståhl försökt förklara sin inställning.;
Försvarsministern frågade bl. a., om vi
har råd med ett utpräglat periferiförsvar.
Ja, har vi inte det, så måste våra
möjligheter att avvärja ett anfall vid
gränsen eller kusten bli minskade. Man
undrar då, vilka delar av landet som
försvarsministern är beredd att ge upp.

Om vi går tillbaka till försvarsdebatten
1932, fanns det då enligt vad jag
hört av dem som var med, åtminstone
en framträdande socialdemokrat som
erkände att hela landet inte kunde försvaras
med den dåvarande socialdemokratiska
försvarspolitiken. Arthur Engberg,
senare ecklesiastikminister, sade
rent ut att Gotland fick lov att prisges.

Är socialdemokraterna i dag beredda
och tillräckligt ärliga att rent ut säga
var man vill minska möjligheterna för
vårt land att avslå ett anfall vid kusten
eller vid gränsen? Är det i Skåne, i Norrbotten
eller i delar av Mellansverige?
Försvarsministern, som var inne på tankegången,
vilken uppenbarligen var
hans egen, att vi kanske inte har råd
med periferiförsvar, måste ändå ha
tänkt längre. Vilken periferi är det som
vi inte har råd att försvara?

Om den nuvarande målsättningen
skall ändras — och det är nödvändigt
enligt de militära experterna, om prisnivån
kommer att ligga på eller under
den som nu har angivits i samband med
försvarets anslag för kommande budgetår
— måste detta få konsekvenser för
någon eller några landsändar. Hur blir
det då, herr talman, med tryggheten i
dessa områden? Och hur blir det med
tryggheten för den enskilde soldaten?
Ett försvar, tillräckligt starkt för att
tillbakavisa en presumtiv fiende vid
gränsen eller vid kusten, är självfallet
mest skonsamt mot våra soldater och

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

sannolikt även mot civilbefolkningen.
För den anfallande blir det lättare att
genomföra en kustinvasion, som annars
är ett svårt företag, om vårt flyg och
vår marin har försvagats dessförinnan.
En kustinvasion, som kräver stor materiell
och personell insats av fienden,
orsakar också samtliga våra försvarsgrenar
större förluster än eljest. Långtgående
försvagningar av vårt försvar
minskar självfallet krigsmaktens fredsbevarande
effekt och ökar både direkt
och indirekt risken för våra soldaters
liv — ja, naturligtvis för alla medborgares
liv.

En viktig faktor av betydelse för försvaret
på lång sikt är försvarsviljan,
som psykologiskt torde påverkas i negativ
riktning av ett försvagat försvar.
Man kan på det sättet råka in i något
av en ond cirkel, då försvarsviljan och
försvarets förankring hos vårt folk ytterst
kan påverka försvarsanslagens
storlek.

Det finns också en annan påtaglig
risk av psykologisk art. Om försvaret,
som nu, fråntas möjligheten till väl avvägd
långtidsplanering och i stället blir
utsatt för hastiga och drastiska nedskärningar,
måste rekryteringen till olika
befälskategorier och förutsättningarna
att hålla kvar fast aktiv personal
i tjänst minska i mycket hög grad.
Trygghetsfaktorn kommer naturligtvis
också in i bilden för många civilmilitärer
och för dem som är sysselsatta inom
vissa industrier, både stora och små,
med leveranser till försvaret. Men inte
heller i dessa avseenden har man från
regeringens sida velat lämna några som
helst besked om vilka konsekvenser det
kommer att bli för de enskilda människorna.

En nedskärning av vårt försvar kan
vi få dyrt betala. Det kan bli betydande
ekonomiska påkänningar om hotbilden
hastigt förändras i vår del av världen.
Då kanske vi bittert ångrar ett lättsinne,
som medför betydligt större kostnader
än om försvaret kontinuerligt hållits på

en högre nivå. Vi kan också, i likhet
med våra grannländer, få uppleva att
försvaret inte har tillräcklig styrka för
att verka fredsbevarande. I ett stormaktskrig
kan vi då lätt klämmas mellan
två sköldar. Stormakterna litar inte
på att vi kan förhindra en ockupation
från den ena eller andra parten, och det
kan på endera sidan bedömas som en
taktisk nödvändighet att försäkra sig
om vårt territorium. Norrmän och danskar
kan ge oss påtagliga bevis för vad
det innebär att vakna upp ur en försvarspolitisk
törnrosasömn. De har lärt
av erfarenheterna på sitt sätt. Vår enda
väg för att undvika att vår demokratiska
trygghet går förlorad är att satsa
på ett starkt och fredsbevarande försvar.

Jag skulle vilja instämma i vad försvarsministern
sade för ungefär ett år
sedan i första kammaren: »Jag håller på
att den nuvarande försvarskraften måste
bibehållas om vi skall vinna respekt för
det vi kallar den svenska säkerhetspolitiken.
» Jag beklagar djupt att försvarsministern
efter valet har ändrat mening
och nu förordar en kraftig nedbantning
av försvaret. Vi i högerpartiet kan på
inga villkor vara med om en sådan lättsinnig
politik och jag yrkar, herr talman,
bifall till reservationerna av herr
Virgin m. fl.

I detta anförande instämde herr Nilsson
i Agnäs (h).

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! Under debatten har ju
i stor utsträckning allmänna synpunkter
anlagts på hela det föreliggande utlåtandet.
För min del vill jag endast gå in
på några detaljer. Det gäller avsnittet
om arméns avlöningsanslag, där utskottet
även tar ställning till vissa andra
frågor än just avlöningarna.

Jag har i motion 11:1010 framfört
vissa yrkanden i hithörande anslagsfrågor.
Yrkandena avser i första hand
förbandens utbildningsavdelningar beträffande
vilka departementschefen i

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

propositionen föreslår viss omorganisation
— förslag som utskottsmajoriteten
anslutit sig till.

Vid förbanden inrättades på förslag
av 1954 års befälsutredning ett stabsoch
verkställighetsorgan, direkt underställt
förbandschefen, vilket skulle ha
till uppgift att ombesörja utbildningen
inom olika förband. Detta innebar att
man för att bättre kunna utnyttja befäl
och övriga instruktörer sammanförde
dessa till centrala befäls- och instruktörsgrupper.
Utbildningsavdelningen
kunde sedan efter behov fördela denna
personal till bataljoner m. m. för medverkan
vid utbildnings- och övningsverksamhet.
På så sätt har behovet av
befälspersonal inom förbanden i stort
kunnat tillgodoses på ett tillfredsställande
sätt.

Chefen för armén har i ett yttrande
uttalat att denna form är den mest tillfredsställande
för ett effektivt utnyttjande
av tillgängligt befäl. Det heter i
yttrandet bl. a. att regementschefens
stabsorgan för utbildningsfrågor torde
vara den instans som bäst kan överblicka
det samlade behovet av centrala
befälsgruppens medverkan i utbildningsarbetet.
Gruppen bör därför principiellt
lyda under utbildningsavdelningen
och ställas till bataljonschefs
förfogande för viss tid eller uppgift.
I proposition nr 110, som tillstyrkes av
utskottet, föreslås att dessa befälsgrupper
skall spridas ut på bataljonerna och
utnyttjas där. En sådan spridning torde
emellertid komma att resultera i än
större svårigheter att effektivt utnyttja
det tillgängliga befälet. Det blir ett ständigt
byte av personal inom förbanden,
vilket säkerligen kommer att göra att
samma resultat som i dag inte kan uppnås.
Bataljonerna har nämligen mycket
varierande behov av personal under ett
utbildningsår. Genom det tillämpade
centrala systemet har man, som jag
nämnde, kunnat tillgodose behoven efter
hand som de uppstått, men med den nu
föreslagna ordningen kommer det att

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

bli ständiga byråkratiska förvecklingar
mellan personalen och cheferna inom
ett förband. Det försvårar också arbetet
med redovisning av personal, med
utbildningsplaner, timplaner o. d. Jag
har svårt att förstå varför statsrådet
föreslagit denna omorganisation. Jag
kan enbart konstatera att chefen för
armén torde vara den som bäst kan
avgöra huruvida den nu gällande organisationsformen
är den mest effektiva.
Det är i alla fall han som sedan detta
beslut fattades haft att tillse att den
mest effektiva organisationen tillämpas
vid arméns förband.

Jag skall inte ställa något yrkande
om bifall till motionen, utan jag har
bara velat erinra om de synpunkter jag
där anfört i denna punkt.

Den andra punkten jag tagit upp i
motionen gäller fredsplaceringen av
ställföreträdande kompanichefer. I utskottsutlåtandet
anförs att det för fredsplacering
som ställföreträdande kompanichef
fordras kompetens för krigsplacering
som bataljonschef. Statsrådet
framhåller i propositionen att formell
kompetens för krigsplacering som bataljonschef
skall föreligga. Detta innebär
att det fordras att den som genomgått
militärhögskolans allmänna kurs
får sådan fredsplacering oavsett om vederbörande
erhållit erfarenheter på detta
område. Man har helt bortsett från
den möjligheten att underofficer som
genomgått utbildning för formell kompetens
för krigsplacering som kompanichef
skulle kunna placeras som ställföreträdande
kompanichef i fred, detta
oaktat han har lång erfarenhet av arbete
inom kompaniet. Det verkar nästan
som om vi återvänder till en organisation
som fanns före 1960 års befälsordningsbeslut,
där gränsen sattes
vid studentexamen för erhållande av
sådan fredsplacering. Nu har man oaktat
detta måst placera underofficerare
som ställföreträdande kompanichef på
grund av personalbrist. Därför förefaller
det verkligen egendomligt att inte

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

förbandscheferna kan ges möjlighet att
placera dem som ordinarie ställföreträdande
kompanichef.

Utskottet har bl. a. i sin motivering
för ett avslag på min motion sagt att
underofficer inte är kompetent att
»planlägga och leda stridsövningar vid
det samlade kompaniet». Det är verkligen
förvånansvärt, och utskottets talesman
har också ansett att så är fallet.
Det är högst egendomligt att riksdagen
en gång kunnat fatta beslut om
att krigsplacera underofficer i kompanichefsbefattning
då han nu inte befinnes
kompetent att leda en stridsövning. Hur
i all världen skall han kunna leda ett
kompani i krig om han inte duger till
att göra det i fred?

Herr Mellqvist tog som utskottets talesman
upp denna fråga och hänvisade
till ett beslut 1960, som man nu försöker
springa ifrån. Jag har försökt undersöka
de beslut som fattades i samband
därmed, men det föreligger faktiskt icke
någon bestämmelse om att ställföreträdande
kompanichef skall ha bataljonschef
skompetens. Det förefaller mig något
egendomligt att man hänvisar till en
bestämmelse som inte existerar. Det beslut
som utskottsmajoriteten förordar
innebär att bestämmelserna skärps och
underofficerarna utestängs från fredsplacering
i denna befattning.

Herr talman! Jag kommer att yrka
bifall till reservation nr 2 vid utskottsutlåtandet.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Jag skall inte ge mig
ut på vare sig några utrikespolitiska
eller militärpolitiska bedömningar eller
utflykter i övrigt, utan jag skall hålla
mig till två motioner som vi på högerhåll
väckt, dels i anslutning till proposition
nr 110 och dels under den allmänna
motionstiden. Jag gör detta från
den utgångspunkten att oberoende av
vilken ekonomisk ram som än kommer
att gälla för försvaret i framtiden är
alla överens om att man inom denna

ram vill uppnå högsta grad av effektivitet.

I motion nr 611 i denna kammare
har vi tagit upp tre frågor. De gäller
förbandens lokalisering, förbandsproduktionen
och befälsordningen. I fråga
om dessa frågor har vi framfört krav
på dels en modernisering, dels och
framför allt en planering på lång sikt.

Innan jag berör ett par detaljer vill
jag säga att det inom krigsmakten pågår
en kontinuerlig och jämn rationalisering
som är långt driven och har
medfört mycket goda resultat. Bl. a. vill
jag peka på inskrivningsförfarandet och
personalredovisningen. Men det finns
ändå enligt vår uppfattning områden,
på vilka man skulle kunna göra mera
i fråga om rationalisering och planering
på lång sikt.

Alla känner till att många av våra
förband snart ligger kringbyggda av städer
eller andra tätorter. Det är allt svårare
för förbanden att hitta utrymme
för sina övningar. Terrängen blir ömtåligare
genom bebyggelse, genom fritidsområden,
strövområden m. m. Den
blir ömtåligare också genom de högre
bruksvärden som ständigt åsättes både
skogen och jorden. Det innebär också
att markskador blir dyrbara och i framtiden
kommer att utgöra ett ännu större
problem än i dag.

Flera förband håller på att bli utestängda
från sina förläggningsorter. Nu
pågår s. k. generalplaneringar på förbanden,
varvid man — skulle jag vilja
säga — till varje pris försöker att hanka
sig kvar på den nuvarande orten. Detta
är helt naturligt. Där har förbanden legat
länge, där trivs man och där känner
man sig hemma.

Men detta kan inte alltid vara riktigt
och utgör sällan någon högre grad av
långtidsplanering, och på detta sätt löser
man inte frågorna radikalt. Rätt vad
det är sitter man där med ryggen mot
väggen, och man kan tvingas till snabba
beslut i fråga om förbandsförflyttningar.
Vi har haft nog av förbandskaruseller,

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

vilka ställt sig mycket dyrbara och som
jag vet att ingen längtar efter.

Sedan vår motion skrevs har en del
saker hänt på detta område. Vi har
fått en utredning angående försvaret:
»Försvarets fredsorganisationsutredning»,
som tar upp en del av de
problem vi aktualiserat.

Utskottet hänvisar i fråga om vad vi
anfört i fråga om förbandslokalisering
i vår motion till denna utredning. Men
jag vill då påstå att utskottet antingen
inte orkat eller inte velat bry sig om
att riktigt förstå vad motionärerna vill
få fram. Denna fredsorganisationsutredning
har främst att klara ut förbandsnedläggningarna,
i första hand flygvapnets.
Denna fråga har inget samband
med vårt utredningskrav.

Vad vi på denna punkt vill ha
fram är en planering på lång sikt för
förbandens lokalisering. Därvid bör
också beaktas önskemålet att åstadkomma
rationella och driftsekonomiska enheter.

En annan nyhet som har kommit efter
det att vi väckte vår motion är att
försvarets kostnadsutredning har presenterat
ett delbetänkande vari man
jämfört kostnaderna för bibehållande
av nuvarande förbandsorganisation och
kostnaderna för övergång till ett fåtal
stora förbandsproducerande enheter.
Efter vad jag kan förstå är det en mycket
spekulativ beräkning utan —■ det
vågar jag påstå — något sakligt underlag.
Vi för vår del spekulerar inte i
någon förbandsproduktion enligt amerikanskt
mönster, som kostnadsutredningcn
gör. Vad vi syftar till är en förbandslokalisering
och förbandsproduktion
som helt utgår från de förhållanden
som råder här i landet, med anpassning
till svenska krav och närmast med
sikte på en kombination av den nuvarande
ordningen och samverkan mellan
förbanden inom en större region. Vi
anser att nuvarande förläggningsplatser
av kostnadsskäl i största möjliga utsträckning
bör bibehållas men att för -

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

banden inom ett större område —- vi
har sagt att de nuvarande militärområdena
torde vara lämpliga enheter —
bör få centralt belägna övningsområden
som gemensamt kan användas och utnyttjas.

Jag skall inte här göra några värderingar
av, om ett renodlat förbandssystem
eller ett mera stations- och linjebetonat
system är den bästa utbildningsmetoden.
Jag kan dock inte ansluta
mig till utskottets skrivning där
man påstår att erfarenheterna entydigt
pekar på att förbandssystemet måste vara
riktgivande. Vad man kallar det hela
spelar mindre roll; vad vi vill åstadkomma
är en tidsenlig och rationell utbildningsorganisation
och utbildningsmetodik
som tar sikte på rationella och
driftsekonomiska utbildningsenheter på
varje nivå, från den enskilde soldatens
utbildning på sitt förband till de högre
förbandens utbildning i sin krigsorganisation
inom militärområdet.

Tekniska utbildningsanordningar är
redan i stor utsträckning utbyggda på
våra förband och kommer att byggas ut
ännu mer i framtiden. Men det går inte
att bygga ut sådana dyrbara anläggningar
av flera slag på varje förband.
Det är nämligen inte möjligt att på varje
förband tidsmässigt utnyttja dessa på
det sätt som man kan göra inom en
större enhet. Det finns, vågar jag påstå,
utbildningsanordningar som har
kostat mycket pengar i anläggning och
som även är dyrbara i drift, vilka utnyttjas
endast under en mycket kort tid
av utbildningsåret. Därför måste en
samordning inom en större enhet genomföras
för att få till stånd, om inte
ett 100-procentigt så dock ett bättre
tidsmässigt utnyttjande än vad nu är
fallet.

Här vill jag ansluta mig till de direktiv
som har givits den utredning som
tillsattes i februari angående krigsmaktens
fredsorganisation, där det bl. a.
heter: »Strävan bör vara att söka åstadkomma
förutsättningar att på lång sikt

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

erhålla effektiva produktionsenheter för
krigsmaktens utbildning och mobilisering
med låg kostnad per producerad
enhet. Möjligheter att rationalisera genom
ändringar i utbildningsorganisationen
och gränsdragningar mellan försvarsgrenar,
vapenslag, truppslag o. d.
bör undersökas.» Det är samma tankegångar
som vi varit inne på i vår motion.
Jag uttrycker nu bara den förhoppningen
att utredningen verkligen
fördomsfritt angriper dessa problem.

Den tredje frågan, befälsordningen,
vill jag också beröra med några få ord.
Även i detta sammanhang har det hänt
en nyhet sedan motionen skrevs. Vi har
begåvats med en ny utredning beträffande
tjänsteställning inom krigsmakten,
vilken jag inte närmare skall kommentera.
Låt mig dock påpeka att den
rika flora av grader som redan finns i
det militära föreslås bli ytterligare utökad
med ett antal utväxter, som ännu
starkare befäster det intryck av en ogenomtränglig
djungel som det militära
gradsystemet måste ge en normalutbildad
svensk medborgare. Om man hade
försökt att i stort klara ut arbetsuppgifter
och tjänstgöringsförhållanden för
den aktiva militära personalen och anpassa
dem till de utbildningsnivåer och
utbildningslinjer som finns inom vårt
civila skolväsen, borde man — liksom vi
— finna det naturligt och rationellt med
högst två befälskårer. Men tydligen är
man rädd för att gå så radikalt till väga.
Jag är medveten om att man då skulle
kollidera med två svenska folksjukdomar:
prestige och avundsjuka. Mot
dessa kämpar betydligt mera framstående
personligheter än jag förgäves.

Med några ord vill jag också anknyta
till befälsstatdelegationens betänkande,
som Kungl. Maj :t gett riksdagen tillfälle
att yttra sig om. Det har tidigare
berörts av herr Werbro, och i vissa
stycken kan jag instämma med honom.

Vi kan dock inte ansluta oss till den
decentralisering av trupputbildningen
som går som en röd tråd genom betän -

kandet. Den är enligt vår mening icke
förenlig med ett rationellt och modernt
utbildningstänkande. Man förutsätter
bl. a. att förbandens utbildningsavdelningar
skall bli rena stabsorgan utan
verkställighetsuppgifter. Vi anser utbildningsavdelningen
vara den instans
på förbandet som har den bästa överblicken
både över våra omfattande utbildningsanordningar
och över befälet
vad gäller såväl specialinriktning som
vars och ens personliga förmåga. Det
är också utbildningsavdelningen som
bäst kan placera envar på hans plats.
En samordning av utbildningen inom
förbandet genom utbildningsavdelningarna
anser vi vara i linje med vad vi
tidigare talat för, nämligen en centralisering
och i viss mån schematisering
av den militära utbildningen.

Ledande av idrotten och den fysiska
träningen inom förbandet har också
berörts i prop 110. Alla vet att många
av våra soldater när de rycker in har
dålig kondition. Rekryterna hämtas till
stor del direkt från skolbänken, och
våra repetitionsövningssoldater tycks
många gånger komma från ett mycket
gott middagsbord. Båda kategorierna
behöver mycken och grannlaga planerad
fysisk träning för att bygga upp
den kondition som erfordras för att
kunna lösa sina uppgifter och över huvud
taget finna tillvaron i det militära
något så när dräglig.

Yi menar att denna träning skall skötas
av kvalificerad, för ändamålet väl
utbildad personal, såsom nu i regel är
fallet vid regementena. Vid dessa finns
i allmänhet officer som genomgått gymnastiska
centralinstitutet placerad som
gymnastik- och idrottsofficer. Om denna
verksamhet, som befälsstatdelegationen
föreslår, skall delegeras ut till bataljonerna,
har man ingen möjlighet att
erhålla samma goda ledning i alla dessa
instanser. Misstag på idrottens område
— det är vi alla medvetna om — kan
åstadkomma mycket allvarliga och långvariga
skador. Därför vill vi samman -

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

hålla planering och ledning av denna utbildning
centralt under utbildningsavdelningen
för att där kunna placera den
bästa och mest kvalificerade befattningshavaren
för detta ändamål som
finns på ett förband.

Herr talman! Låt mig slutligen uttrycka
ett önskemål med tanke på att
vi bar sett eu hel del utredningar inom
det militära området på den senaste tiden
och att vi väntar ytterligare ett antal.
Jag skulle önska att herrar utredare
såge litet mera fördomsfritt och mindre
traditionsbundet på de problem och frågor
de har att brottas med. En friare
och friskare syn på dessa problem skulle
vara till gagn för krigsmakten och
därmed också för landets försvar i
dess helhet.

Herr GUSTAVSSON i Ängelholm (s):

Herr talman! Det har ordats mycket
i denna fråga, vilket kanske inte är så
märkvärdigt med hänsyn till den stora
utgift det ändock rör sig om. Jag kan
till alla delar instämma i de synpunkter
som utskottets talesman, herr Mellqvist,
på ett så utomordentligt sätt har
anfört tidigare i debatten. Det gäller en
av de största utgiftsposter vi har att behandla,
i runda tal 5 miljarder kronor.

Regeringens och utskottets förslag innebär
att vi för nästa budgetår får i
princip samma försvarsutgifter som
för innevarande år. Någon minskning
kan man inte tala om, utan det hela
får snarare betecknas som en nödvändig
uppbromsning av utgifterna för
detta ändamål. Med tanke på det statsfinansiella
läget är det rimligt att vi
även på detta område håller igen på utgifterna
och så att säga rättar mun efter
matsäcken.

Försvaret har ju alltid varit högerns
käpphäst. Att man från det hållet nu
framlagt ett förslag, som ligger betydligt
över regeringens i kostnadshänseende,
förvånar väl ingen. Då högerpartiet
jämt och samt talar om att begränsa utgifterna
och gå in för skattesänkningar,

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

borde man ha varit konsekvent och nu
slutit upp kring regeringsförslaget. Men
när det gäller försvaret finns det tydligen
inga hämningar.

Folkpartiets talesman har i dag anfört
att folkpartiet vill försöka uppnå
samförstånd med regeringspartiet i försvarsfrågan
inom försvarsutredningen.
Det borde enligt min mening varit möjligt
för mittenpartierna att här sluta
upp kring regeringsförslaget. Folkpartiet
och centern har emellertid också
ett eget förslag som ligger obetydligt
över regeringens, men som dock ligger
över — det är väl huvudsaken. Jag tycker
att detta förslag verkar tämligen
onödigt, ty de miljoner med vilka man
bjudit över regeringens förslag kan inte
i detta sammanhang, där det rör sig om
sammanlagda utgifter på 5 miljarder
kronor, tillmätas någon större betydelse.
Förslaget har väl närmast tillkommit, synes
det mig, för att man varit angelägen
om att markera en skillnad.

Herr talman! Jag skall inte orda längre,
utan jag ber att få tillstyrka utskottets
förslag på alla punkter.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Från vårt håll har vi i ett par motioner
förslagit att den sittande försvarsutredningen
skulle utreda och framlägga
förslag om en total svensk avrustning.
Utskottet har inte ägnat dem någon
större uppmärksamhet, utan anlagt ett
mycket formellt betraktelsesätt och förklarat
att det inte ingår i utredningens
uppgifter att ta ställning till den fråga
vi har väckt. Emellertid beror det på
hur man ser på saker och ting. Jag tror
säkert att utskottets motivering är väl
vald, om man vill betrakta det hela formellt,
men det gäller ju också vissa politiska
bedömningar.

Jag vill redan från början säga, att
vi när vi har skrivit dessa motioner och
rekommenderar en successiv total
svensk avrustning naturligtvis varit på
det klara med att en sådan linje också
har sina risker. Den är ingalunda risk -

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

fri, men å andra sidan har vi mot dessa
risker vägt riskerna av fortsatt upprustning,
och vi har dragit den slutsatsen,
att en fortsatt upprustningspolitik i sig
innesluter större risker än en avrustningspolitik.

När man gör olika politiska värderingar,
och det är väl det som det skall
handla om här, vill jag säga, att det
nuvarande militära och strategiska läget
inte kan jämföras med situationen
före och under första och andra världskrigen.
Tillkomsten och utvecklingen av
atom- och kärnvapen i kombination med
robotar och satelliter har skapat ett helt
nytt läge som reducerar och i de flesta
fall omöjliggör försök av småstater att
med konventionella vapen försvara sitt
territorium. Detta är också en anledning
till att de flesta mindre stater ingår
i militärallianser som leds av en
stormakt. Därtill bidrar inte bara kärnvapnen.
Satelliterna, de interkontinentala
robotarna bidrar också till det helt
nya militärstrategiska läget. Biologiska
och kemiska stridsmedel kommer sannolikt
att användas i nya krig. ABCvapnen
har numera berett mänskligheten
möjligheter att begå kollektivt självmord.
Jag vill påstå att ingen form av
militärt eller icke militärt försvar i dag
ger den alliansfria neutrala småstaten
någon garanti — det gäller även såväl
små som stora stater som ingår i ett
paktsystem. Det rent militära styrkeförhållandet
utvecklas ständigt till stormakternas
fördel. Klyftan mellan småstaternas
och stormakternas militära kapacitet
ökar oavbrutet på grund av de
senares relativt större ekonomiska resurser,
råvarutillgångar och industriella
kapacitet.

En svensk militär avrustning, oberoende
av omvärldens vilja att ta motsvarande
initiativ, ger ingen garanti för att
Sverige skall undgå att dras in i eventuella
framtida väpnade konflikter. Men
den isolerade avrustningen leder bort
från kapprustningens väg och innebär
åtminstone en möjlighet att bryta det

militära vansinnets onda cirkel. Jag anser
att de nuvarande rustningsmili ar derna
slängs bort till ingen nytta. Jag vet
att många betraktar detta synsätt som
en utopi. Jag kan erkänna att det är
mycket i detta som är svårt att bedöma.
Jag sade tidigare att det har sina risker.
Om riksdagskollegerna är så säkra på
att den väg som ni beträder och har beträtt
leder till möjligheter för oss att
överleva eventuella kommande konfliktsituationer,
kan jag förstå ert handlingssätt.
Jag är emellertid rädd för att
de har rätt som tidigare deklarerat, att
upprustning och kapprustning ofelbart
leder till krig, och det är det som gör
mig mycket tveksam om att vad man nu
går in för kan vara en riktig politik.

Kostnaderna för försvaret uppgår ju
inte bara till de 5 miljarder som det här
talas om. Om vi räknar med civilförsvarskostnader,
pensioner och mycket
annat, så är vi uppe i nära 6 miljarder
kronor. Jag har funnit att det visar sig
vara mycket ont om pengar när vi diskuterar
sociala reformer. Det är en rad
nödvändiga ting som behövs men som
inte kan genomföras på grund av dessa
väldiga militärutgifter.

Jag är väl medveten om att det uppstår
många problem i de fabriker som
tillverkar vapen om vi avrustar. Vi menar
ingalunda att man helt plötsligt
skall avskaffa alltihop, utan det måste
ske efter mycket noggrann utredning.
Naturligtvis måste nyproduktion planeras
så att arbetarna får sysselsättning.
Jag vänder mig emellertid starkt emot
att full sysselsättning skall baseras på
produktion av krigsmateriel.

Herr talman! Jag vill också säga några
ord om Viggen. Det första svenska
reaplanet, Flygande tunnan, kostade cirka
500 000 kronor, den typ som kom
därefter, Lansen, cirka 2 miljoner kronor,
Draken 6 miljoner kronor och Viggen
är nu som bekant uppe i 12 eller 15
miljoner kronor. Båda siffrorna kan vara
riktiga ty vi vet inte exakt vad kostnaden
blir. Det är ett dyrt plan. Försvars -

Onsdagen den 17 maj 1967 1m.

Nr 27

ministern sade att vi inte satsar på de
dyraste delarna i försvaret men detta
plan är ju så kostsamt, att herr Eliasson
i Sundborn anser att vi måste exportera
det, och försvarsministern var inne
på samma linje.

I detta sammanhang vill jag upplysa
om — kammarledamöterna känner säkert
till det — att Bofors-chefen Per
Odelberg i en intervju i Dagens Nyheter
förklarat, att man måste försöka få en
liberalisering av möjligheterna att exportera
krigsmateriel till stånd. Det är
närmast stridsvagn S som är aktuell, och
han framhåller följande:

»Fortfarande finns det ett visst intresse
för stridsvagn S från Natohåll.
Men konkurrensen är hård från stridsvagnstillverkare
i Västtyskland, Frankrike
och England. Stridsvagn S är det
största objektet i våra militära orderböcker.
Vi har stort intresse av att söka
exportera den. Många miljoner har investerats
i bland annat dyrbara specialverktyg.
Därför önskar vi få kostnaderna
utslagna på så stora serier som möjligt.
»

Det gäller en stridsvagn som var så
hemlig, att man när jag var nere i Bofors
tillsammans med andra riksdagsledamöter
bara kunde visa en del av
den. Denna stridsvagn säljs till andra
länder, och nu är man färdig att fortsätta
efter samma linje då det gäller
Viggen. Jag vill erinra om att det beträffande
Viggenprojektet inte är sant,
att det inte funnits riksdagsmän som
tidigare varit mycket tveksamma. Jag
kan nämna herr Åkerström, herr Spångberg
och andra som tidigt satte frågetecken,
men det skedde förgäves.

Jag skall här citera en framstående
ledamot av första kammaren, Anselm
Gillström, som enligt Expressen den 17
januari 1967 lär ha sagt följande: »Jag
har tvekat länge om vi ska fortsätta

Viggen-projektet.»---— »Jag tror att

man måste erkänna att man den här
gången varit helt beroende av experter.
Vi har aldrig upplevt något liknande
tidigare.»

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

Jag är rädd för att vi, om vi fortsätter
på kapprustningsvägen, kommer att
vara beroende av experter även i fortsättningen.
Det är klart att vi måste
vara det då och då, men det förvånar
mig att man så blint tror på experterna,
att man är färdig att satsa på en helt ny
giv som visar sig så dyrbar, att vi inte
kan behålla planen i Sverige utan måste
sälja dem till utlandet. Nu är detta
plan inte någon helsvensk produkt utan
synnerligen många bitar tillverkas i utlandet
— det lär vara åtskilliga länder
inkopplade. Om jag är rätt informerad
lär planet redan finnas i det amerikanska
flygvapnet.

Jag kommer nu in på frågan om export
av Viggen. Det är alldeles klart att
herr Eliasson i Sundborn har rätt när
han säger att om man tillverkar en
mycket större serie så nedbringar man
kostnaden per plan. Det är ju alldeles
självklart. Hur många plan skall vi då
försöka oss på att sälja? Var går gränsen?
Vilka länder skall vi sälja till? En
gång tidigare sade herr Eliasson att vi
skulle sälja Viggen till neutrala länder.
De lär emellertid inte ha råd att köpa
så många dyrbara plan att det nedbringar
kostnaderna så mycket som
behövs. Jag skulle gärna vilja höra
någon fråga: Tänker ni också erbjuda
Sovjetunionen att köpa Viggen? Sovjet
kanske har råd, men är det inte ur
neutralitetssynpunkt litet äventyrligt?
Det kanske hade blivit billigare om
vi hade försett oss med Mig-plan från
Sovjetunionen — de lär ha samma kapacitet
— men det var väl ingen som
kom på den idén. Har vi inte trasslat
till det litet grand för oss nu?

Visst har Viggenprojektet kostat mycket
pengar hittills, men när jag och
några kamrater till mig i en motion
föreslår att arbetet på hela Viggensystemet
skall avbrytas, så är det inte
därför att vi tycker att man utan vidare
kan slänga en miljard i sjön, utan det
är därför att vi är rädda att om vi
fortsätter på den inslagna vägen så kommer
man att få kasta kanske både två

Nr 27

Onsdagen den 17 mai 1967 fm.

Vissa anslagsfrågor rörande försvaret

och tre miljarder i sjön. Nej, jag har
fortfarande uppfattningen att vi slagit
in på en väg som inte är framkomlig;
vi måste försöka bryta upprustningslinjen,
vi måste försöka få fram i varje
fall ett utredningsförslag om en total
avrustning med allt vad det innebär.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
motionerna 1:486 och 11:609 under
punkten 1 i statsutskottets utlåtande.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I a

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 1 a) av
herr Ivar Johansson m. fl.; 3:o) bifall till
reservationen 1 b) av herr Virgin m. fl.;
samt 4:o) bifall till motionerna 1:485
och II: 606 i motsvarande del; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nihlfors begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de tre återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna ha
flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde dock herr
Magnusson i Borås votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
i den förberedande voteringen antagits
den under 3:o) angivna propositionen
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten l:o) mom. I a) i
statsutskottets utlåtande nr 102 antager
reservationen 1 a) av herr Ivar Johansson
m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservation 1 b) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och sistnämnda voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Bohman begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 82 ja och 35 nej, varjämte 100
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given varsel
följande voteringsproposition uppläst
och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1 :o)
mom. I a) i utskottets utlåtande nr 102.,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 a) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nihlfors begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 110 ja och 101 nej,
varjämte 8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. I b—I h

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

Armén: Avlöningar till aktiv personal m. fl.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 486
och 11:609; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. III

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Armén: Avlöningar till aktiv personal
m. fl.

Sedan Kungl. Maj :t i propositionen
nr 1 (bilaga 6, punkt B 3) föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, till Armén: Avlöningar
till aktiv personal m. fl. för budgetåret
1967/68 beräkna ett förslagsanslag
av 399 220 000 kr., hade Kungl.
Maj :t i förenämnda proposition nr 110
(s. 16—35) dels föreslagit riksdagen att
bemyndiga Kungl. Maj :t att i försvarets
intendenturkår föra samman vissa underofficerare
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
förordats, dels föreslagit
riksdagen att till Armén: Avlöningar
till aktiv personal m. fl. för budgetåret
1967/68 under fjärde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 406 745 000
kr., dels ock berett riksdagen tillfälle
att yttra sig med anledning av vad som
i statsrådsprotokollet hade förordats om
befälsordning vid arméns specialtruppslag.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels en inom andra kammaren av
herr Oskarson in. fl. väckt motion
(11:611),

dels en inom andra kammaren av herr
Oskarson in. fl. väckt motion (II: 1008),

dels ock en inom andra kammaren av
herr Werbro väckt motion (11:1010),
i vilken bl. a. hemställts att riksdagen
måtte besluta, att officer och underofficer,
som innehade formell kompetens
för krigsplacering som kompanichef,
i fredsorganisationen placerades som
ställföreträdande kompanichef.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att i försvarets
intendenturkår föra samman vissa
underofficerare i enlighet med vad
departementschefen förordat,

b) till Armén: Avlöningar till aktiv
personal m. fl. för budgetåret 1967/68
anvisa ett förslagsanslag av 406 745 000
kr.,

c) avslå motionen II: 1010, i vad den
avsåge placering av officer och underofficer
som ställföreträdande kompanichef,

d) med avslag å motionerna 11:611,
11:1008 och 11:1010, sistnämnda motion
i vad den icke behandlats under
c), i skrivelse till Kungl. Maj :t ge till
känna vad utskottet anfört om befälsordning
vid arméns specialtruppslag.

Reservation hade avgivits av herrar
Edström, Dahlén, Nihlfors och Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett att utskottet
under c) bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionen II: 1010, i vad den avsåge placering
av officer och underofficer som
ställföreträdande kompanichef, i skrivelse
till Kungl. Maj :t ge till känna vad
reservanterna anfört.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
vid denna punkt av herr
Edström m. fl.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. a och b

Yad utskottet hemställt bifölls.

Mom. c

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Anskaffning av flygmateriel m. m.

dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nihlfors begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
2:o) mom. c) i utskottets utlåtande
nr 102, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Edström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för
ja-propositionen och att kammaren alltså
bifallit utskottets hemställan.

Mom. d

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 3—24

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 25

Anskaffning av flygmateriel m. m.

Sedan Kungl. Maj :t i propositionen
nr 1 (bilaga 6, punkt D 23) föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, till Anskaffning av
flygmateriel m. m. för budgetåret 1967/
68 beräkna ett reservationsanslag av
1 114 369 000 kr., hade Kungl. Maj:t i
förenämnda proposition nr 110 (s. 72—
82) föreslagit riksdagen att dels för
planering av anskaffning av flygmate -

riel m. m. godkänna de av departementschefen
föreslagna ramarna för anslag
och medelsförbrukning under budgetåren
1967/68—1973/74, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att medge att beställningar
av flygmateriel m. m. finge läggas ut
inom en kostnadsram av 1 900 000 000
kr., dels ock till Anskaffning av flygmateriel
m. m. för budgetåret 1967/68
under fjärde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 119 979 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Werner (1:390) och den andra inom
andra kammaren av herr Nilsson i Gävle
in. fl. (11:488), i vilka hemställts att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa att allt forsknings-
och typarbete, som vore förknippat
med system AJ 37 Viggen, måtte
avbrytas,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Werner (1:485) och den andra inom
andra kammaren av herr Jansson m. fl.
(11:606), såvitt nu var i fråga,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Holmberg in. fl. (I: 755) och den andra
inom andra kammaren av herr Bohman
m. fl. (II: 944), såvitt nu var i fråga,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Ivar Johansson och Lundström
(1:807) och den andra inom
andra kammaren av herr Nihlfors m. fl.
(II: 1007).

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. avslå motionerna I: 390 och II: 488;

II. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I: 755
och 11:944 samt 1:807 och 11:1007,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
för planering av anskaffning av flygmateriel
m. m. godkänna de av departementschefen
föreslagna ramarna för

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Nr 27

anslag och medelsförbrukning under
budgetåren 1967/68—1973/74;

III. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I: 485
och 11:606, 1:755 och 11:944 samt
1:807 och 11:1007, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att medge
att beställningar av flygmateriel m. m.
finge läggas ut inom en kostnadsram
av 1 900 000 000 kr.,

b) till Anskaffning av flygmateriel
m. m. för budgetåret 1967/68 anvisa ett
reservationsanslag av 1 119 979 000 kr.

I motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande.

Med hänsyn till de beräkningar och
bedömningar som gjorts finner utskottet
sig böra tillstyrka, att serietillverkningen
påbörjas. En senareläggning av
projektet skulle enligt vad som upplysts
medföra ökade kostnader med
ca 150—200 milj. kr. utan att några
besparingar skulle vinnas på slutprodukten.
Det må också erinras om att
enligt vad utskottet inhämtat hittills
bundna utvecklingskostnader för projektet
uppgår till i runt tal 1 100 milj.
kr.

Mot bakgrund av det anförda är utskottet
också berett tillstyrka, att beställning
av återstående typarbete på
flygplan 37 — enhetsplattformen för
attack- och skolversionerna —■ får utläggas
och att en första seriebeställning
av upp till 100 flygplan får göras inom
en total kostnadsram av 1 560 milj. kr.
Utskottet avstyrker alltså motionerna
I: 390 och II: 488.

Såsom departementschefen föreslagit
torde genom nu ifrågavarande beställningar
vissa likviditetssvårigheter uppkomma
de närmaste åren till följd av
tidigare stora beställningar av flygmateriel
m. in., som då förfaller till betalning.
Dessa övergångssvårigheter förutsättes
kunna bemästras genom en senareläggning
och i vissa fall omprövning
av objekt inom planerna för stril -

Anskaffning av flygmateriel m. m.

och bassystem och viss annan verksamhet.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Virgin, Kaijser, Ottosson,
Bohman och Petersson, vilka ansett
att ovan intagna avsnitt i utskottets yttrande
bort ha följande lydelse:

»Utskottet finner icke klarlagt, att
en anskaffning av flygplan 37 kan rymmas
i alla de av försvarsutredningen
från överbefälhavaren infordrade utredningsalternativen
med bibehållande
av kravet på bästa möjliga försvarseffekt
för utgivna anslag. Sannolikt torde
detta dock bli möjligt åtminstone i alternativ
C. Utskottet har intet att erinra
mot att Kungl. Maj :t erhåller bemyndigande
att beställa föreslagna 100 flygplan
37 men förutsätter att detta bemyndigande
icke utnyttjas förrän de infordrade
utredningarna givit en klarare
bild av möjligheten att på ett försvarsekonomiskt
godtagbart sätt infoga flygplan
37 i de skilda kostnadsramarna.
Av det anförda följer att utskottet avstyrker
motionerna I: 390 och II: 488.»;

b) av herrar Ivar Johansson, Bengtson,
Edström, Dahlén, Ståhl, Eliasson
i Sundborn, Nihlfors, Mattsson och Gustafsson
i Skellefteå, vilka — under förutsättning
av bifall till reservationen
la)-—■ ansett att utskottets hemställan
under II. och III. bort ha i reservationen
angiven lydelse;

c) av herrar Virgin, Kaijser, Ottosson,
Bohman och Petersson, vilka — under
förutsättning av bifall till reservationen
1 b) — ansett att utskottets hemställan
under II. och III. bort ha i denna
reservation angiven lydelse;

d) av herr Ståhl, utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

BOHMAN (li):

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
av herr Virgin m. fl. under denna punkt
angivna reservationen 5 a.

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 fm.

Anskaffning av flygmateriel m. m.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
I: 390 och II: 488.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Hemställan

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 390
och 11:488; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i
Gävle begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
25:o) mom. I) i utskottets utlåtande
nr 102, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna 1:390 och 11:488.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Gävle begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 191 ja och 9 nej, varjämte 18
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II och III

Vad utskottet hemställt bifölls.

Motiveringen

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering,
dels ock på godkännande av utskottets
motivering med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen
5 a); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Bohman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
statsutskottets motivering i punkten
25 :o) i utskottets utlåtande nr 102,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets motivering med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen
5 a) av herr Virgin in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Bohman begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 176 ja och 31 nej, varjämte
12 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering oförändrad.

Ordet lämnades på begäran till

Herr BLOMKVIST (s), som yttrade:

Herr talman! Jag avsåg att rösta ja
men råkade rösta »avstår».

Punkterna 26—53

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum kominc
att fortsättas.

§4

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skri -

velse, nr 213, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
naturvårdens organisation, m. in., jämte
i ämnet väckta motioner.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.06.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 17 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre
vice talmannen.

§ 1

Central administration för hälso- och
sjukvården samt socialvården m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
105, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående central administration
för hälso- och sjukvården samt socialvården
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 1 (bilaga 7, punkterna
E 1—E 9 och E 23—E 27) hade
Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att,
i avvaktan på särskild proposition i ämnet,
för budgetåret 1967/68 beräkna vissa
anslag på driftbudgeten under femte
huvudtiteln.

Därefter hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 68, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden för den 17 mars 1967,
föreslagit riksdagen
dels att

1) besluta, att en ny central förvaltningsmyndighet
för hälso- och sjukvår -

den samt socialvården, kallad medicinalstyrelsen,
skulle inrättas den 1 januari
1968,

2) besluta, att medicinalstyrelsen i
sin nuvarande utformning samt socialstyrelsen
och medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd
skulle upphöra
vid utgången av år 1967,

3) bemyndiga Kungl. Maj:t att träffa
avtal om inrättande och drift av ett
planerings- och rationaliseringsinstitut
för hälso- och sjukvården samt socialvården
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen föreslagit,

4) besluta, att centrala sjukvårdsberedningen
och rådet för sjukhusdriftens
rationalisering skulle upphöra vid utgången
av år 1967,

5) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidta
de övergångsanordningar och åtgärder
i övrigt, som erfordrades för förslagens
genomförande,

6) bemyndiga Kungl. Maj :t att på personalförteckning
för medicinalstyrelsen
föra upp tjänster på löneplan C i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet förordats,

dels ock att riksdagen måtte för budgetåret
1967/68 under femte huvudtiteln
anvisa i propositionen angivna anslag.

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 era.

Central administration för hälso- och sjukvården samt socialvården m. m.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag hade utskottet behandlat
följande vid riksdagens början väckta
motioner, nämligen

dels en inom andra kammaren av
herr Gustafsson i Borås väckt motion
(11:53),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ebbe Ohlsson m. fl. (I: 679) och
den andra inom andra kammaren av
herr Bengtson i Solna in. fl. (11:503),
i vilka yrkats att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa att
Kungl. Maj:t skyndsamt framlade förslag
om bildandet av ett institut för
sjukvårdens rationalisering, innebärande
en koncentration av rikets resurser
på området.

Utskottet hade i sammanhanget vidare
behandlat följande i anledning av
propositionen nr 68 väckta motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Oscar Carlsson m.fl. (1:775) och den
andra inom andra kammaren av herr
Svensson i Kungälv m.fl. (11:969), i
vilka bl. a. hemställts att riksdagen beslutade
att det nya centrala ämbetsverket
för socialvården samt hälso- och
sjukvården benämndes socialstyrelsen,
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Edström m.fl. (1:776) och den andra
inom andra kammaren av fru Eriksson
i Stockholm m.fl. (11:965),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Kaijser och Åkerlund (I: 777) och
den andra inom andra kammaren av
fröken Wetterström m.fl. (11:970), i
vilka bl. a. hemställts att riksdagen måtte
besluta att ytterligare en tjänst som
överdirektör inrättades — utöver den
i propositionen föreslagna — vid medicinalstyrelsen
fr. o. m. den 1 januari
1968,

dels två likalydande motioner, väckta

den ena inom första kammaren av herr
Harald Pettersson m.fl. (1: 778) och
den andra inom andra kammaren av
herr Gustavsson i Alvesta m. fl. (II: 967),
i vilka hemställts att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning och förslag angående
överförande av den försvarsmedicinska
materielberedskapen från medicinalstyrelsen
till sjukvårdshuvudmännen
i enlighet med vad i motionerna
anförts,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Harald Pettersson och Axel Kristiansson
(I: 779) och den andra inom
andra kammaren av herr Gomér m. fl.
(11:966), i vilka bl. a. hemställts att
riksdagen måtte besluta att den nya
förvaltningsmyndigheten benämndes social-medicinalstyrelsen,

dels en inom andra kammaren av herr
Lundberg väckt motion (11:922), i vilken
hemställts att riksdagen beslutade

1) att avslå propositionen nr 68 angående
central administration för hälso-
och sjukvården samt socialvården,
och

2) att vidta den personella förstärkning
inom nuvarande medicinalstyrelsen
och socialstyrelsen som kunde anses
erforderlig,

dels en inom andra kammaren av herr
Lundberg väckt motion (11:968),

dels ock en inom andra kammaren
av herr Wiklund i Stockholm m. fl.
väckt motion (11:971).

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen II: 922, såvitt
nu var i fråga, besluta

a) att eu ny central förvaltningsmyndighet
för hälso- och sjukvården samt
socialvården skulle inrättas den 1 januari
1968,

b) att medicinalstyrelsen i sin nuvarande
utformning samt socialstyrelsen
och medicinalstyrelsens sjukvårdsbe -

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27

Central administration för hälso- och sjukvården samt socialvården m. m.

redskapsnämnd skulle upphöra vid utgången
av år 1967;

2. beträffande den nya myndighetens
namn i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna I: 775 och II: 969
ävensom med avslag å motionerna I: 779
och II: 966 samt II: 971, de fyra förstnämnda
motionerna såvitt nu var i
fråga, godkänna vad utskottet anfört,
innebärande att den nya myndighetens
namn borde vara socialstyrelsen;

3. i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag
samt i anledning av motionerna 1:679
och 11:503 bemyndiga Kungl. Maj:t att
träffa avtal om inrättande och drift av
ett planerings- och rationaliseringsinstitut
för hälso- och sjukvården samt socialvården
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 17 mars
1967 förordats;

4. i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag
besluta att centrala sjukvårdsberedningen
och rådet för sjukhusdriftens
rationalisering skulle upphöra vid
utgången av år 1967;

5. beträffande ett särskilt planeringsråd
besluta att motionerna I: 779 och
II: 966, såvitt nu var i fråga, icke skulle
föranleda någon riksdagens åtgärd;

6. beträffande socialdepartementets
sjukvårdsdelegation besluta att motionerna
1:777 och 11:970, såvitt nu var
i fråga, icke skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd;

7. beträffande den nya centrala förvaltningsmyndighetens
organisation
med avslag å motionerna I: 776 och
11:965, 1:777 och 11:970, 11:968 samt
11:53, de fem förstnämnda motionerna
såvitt nu var i fråga, och under erinran
om vad utskottet anfört godkänna vad
i statsrådsprotokollet förordats;

8. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 776 och
II: 965 samt I: 777 och II: 970, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj :t att på personalförteckning
för den nya centrala förvaltningsmyndigheten
föra upp tjänster på

löneplan C i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
förordats;

9. beträffande tjänstetiteln medicinalråd
med avslag å motionerna I: 775 och
II: 969, såvitt nu var i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

10. beträffande riktlinjer för den nya
förvaltningsmyndigheten m. m. med avslag
å motionerna 1:777 och 11:970,
såvitt nu var i fråga, och under erinran
om vad utskottet anfört godkänna vad
i statsrådsprotokollet förordats;

11. i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag
bemyndiga Kungl. Maj :t att vidta
de övergångsanordningar och åtgärder
i övrigt, som erfordrades för förslagens
genomförande;

12. beträffande försvarsmedicinsk materielberedskap
i anledning av motionerna
1:778 och 11:967 i skrivelse till
Kungl. Maj:t ge till känna vad utskottet
anfört;

13. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:776 och 11:965, 1:777 och 11:970,
11:968 samt 11:922, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under femte
huvudtiteln anvisa

a) till Socialstyrelsen: Avlöningar ett
förslagsanslag av 2 469 000 kr.,

b) till Medicinalstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 4 900 000 kr.,

c) till Central förvaltningsmyndighet
för hälso- och sjukvården samt socialvården:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 8 670 000 kr.;

14. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
för budgetåret 1967/68 på driftbudgeten
under femte huvudtiteln anvisa a)

till Socialstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 375 000 kr.,

b) till Medicinalstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 750 000 kr.,

c) till Central förvaltningsmyndighet
för hälso- och sjukvården samt socialvården:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 1 150 000 kr.;

15. i enlighet med Kungl. Maj :ts för -

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Central administration för hälso- och sjukvården samt socialvården m. m.

slag för budgetåret 1967/68 på driftbudgeten
under femte huvudtiteln anvisa
under detta moment angivna anslag.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande den nya förvaltningsmyndighetens
namn

a) av herrar Svensson och Kaijser,
fru Wallentheim, herrar Bertil Petersson,
Wallmark, Schött, Bohman och
Mellqvist samt fröken Olsson och fröken
Ljungberg, vilka ansett att utskottet
under 2. bort hemställa,

att riksdagen måtte beträffande den
nya myndighetens namn med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:775 och 11:969,
1:779 och 11:966 samt 11:971, de fyra
förstnämnda motionerna såvitt nu var i
fråga, godkänna vad reservanterna anfört,
innebärande att den nya myndighetens
namn borde vara medicinalstyrelsen; b)

av herrar Per Jacobsson, Edström,
Harald Pettersson, Helander och Westberg,
vilka ansett att utskottet under
2. bort hemställa,

att riksdagen måtte beträffande den
nya myndighetens namn med bifall till
motionerna I: 779 och II: 966 samt med
avslag å Kungl. Maj:ts förslag ävensom
motionerna 1:775 och 11:969 samt
11:971, de fyra förstnämnda motionerna
såvitt nu var i fråga, godkänna vad
dessa reservanter anfört, innebärande
att den nya myndighetens namn borde
vara social-medicinalstyrelsen;

2) beträffande en andra tjänst som
överdirektör, av herr Kaijser, fru Wallentheim,
herrar Wallmark, Schött och
Bohman samt fröken Ljungberg, vilka
ansett att utskottet under 8. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:777 och 11:970 ävensom
med avslag å motionerna 1:776
och II: 965, samtliga motioner såvitt nu
var i fråga, bemyndiga Kungl. Maj :t att
på personalförteckning för den nya
centrala förvaltningsmyndigheten föra

upp tjänster på löneplan C i enlighet
med vad av reservanterna och i statsrådsprotokollet
förordats, innebärande
bl. a. att ytterligare en tjänst som överdirektör
inrättades;

3) beträffande socialdepartementets
sjukvårdsdelegation, den nya centrala
förvaltningsmyndighetens organisation
och riktlinjer för den nya förvaltningsmyndigheten
m. m., av herr Kaijser,
utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Efter den miljardrullning,
som vi upplevt här i kammaren
under förmiddagen, kan det naturligtvis
synas förmätet att räkna med att
kammarledamöterna skulle visa samma
intresse i kväll. Nu gäller det ju
bara hälso- och sjukvården, hjälp åt
sjuka människor och andra hjälpbehövande
i samhället, och det är givet
att ledamöterna av riksdagens andra
kammare inte har så stort intresse för
att hjälpa människor så länge de själva
är friska.

Att jag tar till orda beror, herr talman,
inte på att jag tror mig kunna
ändra vad ett enhälligt utskott har föreslagit
rörande en stor organisation. Ty
fusionstänkandet har ju liksom blivit
en sjuka inom svenskt samhällsliv, och
en hel del människor menar, att bara
man genomför en fusion eller skapar en
stor enhet, så klarar man allting. Emellertid
har jag i en motion yrkat avslag
på Kungl. Maj :ts förslag om en
sammanläggning av socialstyrelsen och
medicinalstyrelsen. Min uppfattning
härvidlag har inte alls ändrats av vad
utskottet anfört i sitt utlåtande.

Hälso- och sjukvården samt socialpolitiken
är ju hörnstenar i vårt s. k. folkhem,
i Socialsverige. Och jag vill tilllägga
att vi har många kvarstående och
ständigt nytillkommande problem inom
dessa två områden att försöka komma
till rätta med. I ett föränderligt sam -

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27

Central administration för hälso- och sjukvården samt socialvården m. m.

hälle gäller det alldeles särskilt att utan
byråkrati och onödig tidsutdräkt söka
lösa problemen inom hälso- och sjukvården
samt socialvården. Vi är nu inom
dessa vårdområden i en situation
där varje fördröjande åtgärd åstadkommer
både lidande och ekonomisk skada
för såväl individ som samhälle. Därför
måste jag ur hälsovårdens, sjukvårdens
och socialvårdens synpunkt beklaga att
propositionen om en sammanläggning
av de ifrågavarande två stora verken
har framlagts. Detta förslag kommer
nämligen, såvitt jag förstår, att innebära
en paus i vårt reformarbete. Och vi behöver
i dag ingen reformpaus -— tvärtom
måste vi försöka utnyttja alla personella
och andra resurser för att komma
till rätta med de problem som vi
står inför på de tre här aktuella områdena.

Jag vill bara konstatera att om vi nu
fortsätter med en fusion jämväl på detta
område kommer det att innebära
att vägen mellan den enskilda hjälpbehövande
människan och det bestämmande
forum som finns i toppen blir
avskuren eller avstängd med ett stängsel
av byråkrati och paragrafrytteri,
som — efter vad jag kan förstå på grund
av viss erfarenhet —- kan ha samma effekt
som ett taggtrådsstängsel. Vi håller
på att ånyo glida in i ett ämbets- och
tjänstemannasamhälle där folkstyret —
demokratin — alltmer får karaktären
av de befintliga eller obefintliga kläderna
i Andersens saga om kejsaren
och hans nya kläder. Och, ärade kammarledamöter,
vi löser inga problem
inom de aktuella serviceområdena genom
att kläda de två gamla ämbetsverken
i en gemensam kejsardräkt och
söka övertyga vårt folk om att dessa
fått en så utomordentligt vacker dräkt,
som ingen kan se men alla ändå säger
sig se, därför att ingen vill erkänna att
den prisade dräkten är en fiktion.

Jag måste erkänna att jag ännu ej
övertygats om att vi är framme vid att
sjuk-, hälso- och socialvård skall ges

med hjälp av datamaskin. Jag tror att
vi skall vara väldigt tacksamma för att
det ännu ej gått så långt.

Jag har också genom mångårigt arbete
inom hälso- och sjukvård kunnat
övertyga mig om att en princip eller
en paragraf inte kan vara viktigare än
att snabbt kunna ge hjälp, vård och
bot för kroppslig eller social sjukdom
hos människor. Vi har ansett att huvuduppgiften
för sjukvårdens huvudmän,
landstingen, som praktiskt måste
utöva aktiv sjukvård, varit och är att
hjälpa eller rädda och om möjligt bota
människor som behöver hjälp. Hjälpoch
vårdorganens inre och yttre funktion
måste snabbt och effektivt komma
till uttryck på det sätt och i den anda
vari sjuk- och socialvårdens huvudmän
förutsätts arbeta. Att i dagens läge, när
sjuk-, hälso- samt socialvårdens huvudmän
står inför stora, svåra och dagsaktuella
problem, vilka kräver omedelbara
initiativ och framför allt handling,
fördröja arbetet endast på grund
av att man skall försöka förena två ämbetsverk
till en otymplig enhet kan
knappast ur de hjälpbehövandes synpunkt
vara försvarbart. Inom sjuk-, åldrings-
samt ungdomsvården m. fl. områden
är varje dröjsmål enligt min mening
oförsvarbart. Jag vill också erinra
om att landstingen den 1 januari övertog
mentalsjukvården i vårt land. Därmed
borde landstingen känna ansvar
mot denna eftersatta vårdgren där det
krävs en helt ny anda både inom och
utom sjukhusen. Är det kanske meningen
att den nya huvudmannen ■—-landstinget — skall tvingas köra i gamla
hjulspår och använda sand som
smörjmedel?

Kontakten mellan sjukvårdens och
socialvårdens huvudmän och statliga
myndigheter får inte heller fördröjas
genom en djungel av byråkrati och paragrafrytteri,
som ofta hindrar eller
omöjliggör för huvudmännen att i tid
kunna fullfölja sina ålagda uppgifter.
Man måste lära sig att service på sjuk -

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Central administration för hälso- och sjukvården samt socialvården m. m.

och socialvårdens område är någonting
helt annat än service och rationalisering
på ett varuhus eller i en stor industri.
Här måste man komma ihåg att inom
hälso-, sjuk- och socialvård måste viljan
att ge hjälp och människovärd vara
den dominerande.

Även om vi i vårt land nu lärt oss
att älska köer — man måste säga att
det enhälliga utskottsutlåtandet ger uttryck
för detta — behöver vi väl därför
inte älska dessa så mycket som både
statsrådet och statsutskottet gör, när
de utan att blinka vill öka köbildningen
ytterligare på ett område, där dröjsmål
förorsakar både enskilda människor
och samhället skador, inte endast
genom köbildning utan framför allt när
det kan gälla människoliv. Jag hade
hoppats att utskottet skulle ha skjutit
på denna fråga till framtiden, men en
kungl. proposition har en underlig förmåga
att hypnotisera till och med ett
mäktigt utskott. Nu föreslås riksdagen
att svälja och hylla något som är eller
kan vara lika till innehåll och syfte
som kejsarens nya kläder.

Jag har i det här sammanhanget väckt
en motion, 11:922, i vilken jag hemställer
att riksdagen måtte besluta avslå
Kungl. Maj :ts förslag att slå ihop
hälso- och sjukvården samt socialvården
till ett centralt verk. Jag yrkar bifall
till denna motion.

Nu kan det förefalla ganska meningslöst
att yrka bifall till en avstyrkt motion
och att begära omröstning i en
sådan fråga. Men jag anser ändå att
denna fråga är av sådan vikt, att riksdagsledamöternas
ställningstagande bör
få möjlighet att komma till uttryck i
riksdagen. Om propositionen på denna
punkt kommer att notera en mycket
stor seger, får man självfallet hoppas
att ett framtida gnäll om köbildning,
byråkrati och paragrafrytteri inte skall
komma till uttryck från dem som varit
med om att genomföra denna »reform».
För egen del får jag väl vänta och se
om jag inte om några år kan konsta -

tera att vi på detta område kanske även
gjorde ett fel. Skadeverkningarna i dag
i den aktuella situation, som hälso- och
sjukvården samt även delvis socialvården
befinner sig i, är så pass allvarliga
för de människor som behöver hjälp,
att jag skulle önska att kammaren kunde
visa att den känner ett ansvar gentemot
denna grupp. Jag kan förstå att
departementschefen tycker att det kan
vara intressant för tjänstemännen att
ha kontakt med varandra i ett stort ämbetsverk.
Jag vet inte om man borde
skaffa sparkcyklar, så att de kunde förflytta
sig mellan de olika avdelningarna.
Men vi får ta oss i akt så att vi inte råkar
ut för vanföreställningen att de
sjuka människorna är till för ämbetsverkets
skull!

Ja, herr talman, det ikulle vara mycket
att tillägga i denna fråga. Jag har
den uppfattningen att man verkligen
borde tänka sig för inom hälso- och
sjukvården. Utskottet har skrivit: »Utskottet
delar departementschefens uppfattning
om fördelarna med en administrativ
samordning på verksnivån.
Motionärens farhågor blir inte särskilt
tungt vägande vid en jämförelse med
fördelarna. Det bör även erinras om att
förslaget avser att möjliggöra delegation
av beslutsfunktionen i större omfattning
än nu, vilket torde bidra till
snabb och enkel kontakt mellan myndigheten
samt sjukvårdens och socialvårdens
huvudmän i enlighet med motionärens
syfte.» Visst kan det vara
trevligt med principer och tro, men vi
möter dagligdags en mängd problem
både i tätorterna och i glesbygdsområdena.
Jag ber därför att få yrka bifall
till motionen 922 som innebär avslag
på Kungl. Maj :ts proposition.

Jag har också i motionen 968 velat
ge uttryck åt min uppfattning att tandvårdsbyrån
bör få en förstärkning så
att vi bättre än nu kan komma till rätta
med tandvårdsproblemen. Jag vill erinra
om att tandkaries och tandlossnandets
sjukdomar är mycket besvärliga,

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27

Central administration för hälso- och sjukvården samt socialvården m. m.

varför vi har anledning att ge tandvårdsbyrån
större resurser för att klara
dessa problem. Jag vet inte riktigt hur
jag skall tolka statsutskottets utlåtande
på den punkten, men jag vill gärna
tolka det så att tandvårdsbyråns resurser
kommer att förstärkas och utbyggas
i annat sammanhang så att situationen
på tandvårdens område förbättras. Därför
kommer jag inte att yrka bifall till
denna motion.

Det synes mig, herr talman, som om
utskottet varit mera intresserat av namnfrågan
än av sjukvårds- och hälsovårds^
frågan. Jag hoppas att de nuvarande två
verken kan bli kvar och att vi i stället
effektiviserar deras verksamhet, men i
valet mellan olika namn måste jag erkänna
att medicinalstyrelsen täcker mera
av vad hälso- och sjukvård samt socialvård
innefattar. I fråga om föreslagna
förändringar tycker jag att det
endast är beträffande namnförslaget
som propositionen har kommit in på
rätt spår. I övrigt beklagar jag att vi bär
fått denna proposition nu, när vi behöver
handla i stället för att genomföra
en omorganisation som fördröjer
arbetet.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att tala för ett par av de reservationer
som är knutna till statsutskottets
utlåtande nr 105. Efter herr Lundbergs
anförande kan jag dock inte underlåta
att också komma in litet grand på ett
annat resonemang.

Herr Lundbergs stora intresse för
sjukvårdsfrågorna känner jag väl till
från det lokala planet, och jag tror att
alla vi här i kammaren är klart medvetna
om att han, när han för talan
på detta sätt, är driven av en äkta idealitet.
Min uppskattning av den vill jag
gärna ge uttryck åt. Då jag ändå kommer
att stanna i en annan uppfattning
än han i ställningstagandet till propositionen
vill jag motivera detta.

För denna nya centrala förvaltnings -

myndighet för hälsovården, sjukvården
och socialvården har framför allt två
huvudskäl förebragts. Det första är att
det finns ett intimt samband mellan
medicinsk vård och socialvård av i dag.
Det andra är att det är en rationaliserings-
och effektiviseringsåtgärd att genom
sammanläggning av socialstyrelsen
och medicinalstyrelsen eliminera avståndet
mellan två verk, som genom
sitt samband i arbetsuppgifterna bör
bringas till daglig samverkan i fråga
om såväl initierande och planerande
som uppföljande och kontrollerande
m. fl. funktioner.

Visst kan invändningar resas och
visst kan kritik riktas mot att denna
motivering för sammanläggningen inte
är så alldeles stark. Så har också gjorts
av åtskilliga remissinstanser. Om jag
just nu bortser från olika anmärkningar
i detaljfrågor, kan jag konstatera att invändningarna
— i vissa fall avslagsyrkandena
— från remissinstanserna
har byggt på ungefär samma argument
som herr Lundbergs plädering, nämligen
att man befarar en alltför stor tungroddhet
och byråkrati med den nya
organisationen. Dessa invändningar
skall vi inte vifta bort som betydelselösa.

När vår kungliga svenska regering
vill rationalisera tycks detta i regel ske
med samma metodik som näringslivet
tillämpar: man slår ihop mindre enheter
till större enheter. Men gränserna för
vad som är optimalt i fråga om storlek
är inte lätta att staka ut, och det torde
vara ännu svårare i administrationen
än det är i produktionen. Det ligger väl
åtskilligt i mr Parkinsons iakttagelse
att när en administration har nått en
viss omfattning måste den byggas ut
med flera organ för att administrera
administrationen.

Med detta vill jag således erkänna att
jag har starka sympatier för herr Lundbergs
motiveringar i motion nr 922 i
denna kammare. Jag är lika övertygad
som han om att man, när man institu -

Andra kammarens protokoll 1967. Nr 27

Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Central administration för hälso- och sjukvården samt socialvården m. m.

tionaliserar vårdformerna, löper risk att
glömma eller kanske nödgas bortse från
människornas, individernas ofta mycket
olikartade vårdbehov. Det må sedan
gälla i fysiskt-psykiskt eller andligt hänseende.
Jag kommer alltså inte till samma
slutsats som herr Lundberg trots
min allmänna reservation emot just fusionering,
som han talade om, på det
administrativa området.

Jag yrkar inte avslag på propositionen,
utan jag har instämt i både avdelningens
och utskottets förslag om tillstyrkan
till propositionen. Det har jag
gjort bl. a. av den anledningen att ansvaret
för själva vårdfunktionerna, herr
Lundberg, nu ligger hos primär- eller
landstingskommunala huvudmän. Det
är deras sak att kryssa mellan Scylla
och Charybdis, d. v. s. att tillgodose
effektiviteten och ändå inte försumma
de individuella vårdbehoven. Det är en
svår uppgift, men det är en huvuduppgift.
Det krav, som också herr Lundberg
ställt, att kunna få en snabb och ändamålsenlig
kontakt mellan den statliga
myndigheten och sjukvårdens, hälsovårdens
och socialvårdens huvudmän,
förefaller mig vara ett mycket berättigat
krav att hävda. Det synes mig också
vara möjligare att tillgodose detta krav
om man har att söka kontakterna från
det kommunala planet till det statliga
planet inom ett ämbetsverk, naturligtvis
under förutsättning att ämbetsverkets
inre organisation är ändamålsenligt
uppbyggd. Det räknar jag med att den
successivt skall kunna bli, även om den
inte är det hundraprocentigt från början.

Jag vill så, herr talman, övergå till
några detaljfrågor. I motionerna 1:777
med herr Kaijser som första namn och
11:970 av fröken Wetterström m. fl.
riktas kritik mot att propositionen avser
att bibehålla socialdepartementets
sjukvårdsdelegation. Den skall, sägs det,
följa utbyggnaden av sjukvårdsresurserna
i landet och riksplanera inom
hela området. Det kan väl inte vara

rationellt att bibehålla detta organ på
departemental nivå samtidigt som just
samverkande planeringsuppgifter skall
åvila den nya medicinalstyrelsen och
samtidigt som ett nytt planerings- och
rationaliseringsinstitut inrättas.

Hur man skall prioritera de växande
behoven för sjukvården i förhållande
till tillgången på personella och ekonomiska
resurser för alla samhällets behov
är dock en fråga som inte kan lösas
av enbart en departemental sjukvårdsdelegation.
Det verkar som om departementschefen
här inte fullföljt rationaliseringstanken
utan dröjt kvar vid att
varje förvaltningsområde måste ha ett
speciellt planeringsorgan i Kanslihuset.
Utan att reservera mig i denna fråga
har jag ändå velat föra den på tal till
den verkan det hava kan. Jag ansluter
mig emellertid till utskottets uttalande
att det ankommer på Kungl. Maj:t att
pröva organisationsformen i detta hänseende.
Jag vill gärna också som ett ord
på vägen skicka med vad utskottet har
skrivit några rader längre ned i förhållande
till det jag nyss citerade, nämligen
att »alltför många organ kan försvåra
effektiva centrala insatser».

Den andra fråga som jag ville ta upp
är en ren organisationsfråga. Det gäller
tjänsterna i toppen, behörighetskrav
som bör ställas eller inte bör ställas
på tjänstinnehavarna. Departementschefen
vill inte uppställa några behörighetskrav
och det är kanske riktigt när
det gäller topptjänsten, men han betonar
samtidigt, att vissa tjänster kräver
viss speciell yrkesutbildning, och det
förefaller mig självklart. Av det borde
väl också följa att tillgången till sakkunskap
måste finnas också i de högsta
tjänsterna här. Det torde, såvitt jag förstår,
med verkets tänkta uppbyggnad
tillgodoses på medicinalsidan.

I en reservation som är betecknad
som nr 2 har reservanterna velat med
sitt yrkande gardera verkets behov av
sakkunskap även på socialvårdsområdet
och begär ytterligare en överdirektör.

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27

Central administration för hälso

Utskottets majoritet befarar att integrationen
skall motverkas, om man har två
överdirektörer under generaldirektören.
Så behöver inte alls bli fallet, åtminstone
med förnuftiga tjänstinnehavare,
vilket jag förutsätter att man skall
få. Om man får tjänstinnehavare som
kan lämna personlig prestige åsido, bör
tvärtom med den dubbla sakkunskapen
i toppen en samverkan — och det är
ju ett av sammanläggningens huvudmotiv
— kunna på ett verkligt meningsfullt
sätt vitaliseras.

Benämningen på det nya verket har
blivit en stor fråga; det har herr Lundberg
alldeles rätt i. Det finns ingen anledning
att ironisera över att det har
kommit att bli så. Terminologi, adekvata
uttryck för tankar och innehåll är ju
som olja i ett fint maskineri. Det finns
och det behövs, men det får inte flöda
över. Benämningar skulle egentligen vara
avpassade så att de utesluter missförstånd
och utesluter meningsbrytningar
i bagatellfrågor.

Departementschefen föreslår namnet
medicinalstyrelsen, utskottets majoritet
föreslår socialstyrelsen. Det finns motionsförslag
som erbjuder andra varianter;
hälso- och socialvårdsstyrelsen
är en, social-medicinalstyrelsen en annan.
Skall man kunna undvika sammansatta
benämningar, vilket flertalet av
dem som har haft med frågan att göra
tycks vara överens om, skall man antingen
hitta på ett alldeles nytt namn,
något som ännu ingen kunnat göra, eller
också skall man bibehålla ettdera av
de sammanslagna verkens namn.

De sociala frågorna, som den nuvarande
socialstyrelsen har att handlägga,
har ju på så gott som alla socialvårdens
områden direkt medicinsk anknytning.
Det har blivit så framför allt sedan åtskilligt
flyttats över till andra ämbetsverk
såsom arbetsmarknadsverket och
riksförsäkringsverket, för att nämna ett
par exempel. Jag menar alltså att det
torde vara svårt att bestrida riktigheten
i reservanternas skrivning i reservation

och sjukvården samt socialvården m. in.

1 a där det står följande. »Det nya verket
kommer att till övervägande del ha
sina uppgifter inom den nuvarande medicinalstyrelsens
verksamhetsområde.»
Om man då försöker att bortse från rätt
ovidkommande synpunkter på hur olika
människor knyter föreställningar till de
båda namnen medicinalstyrelsen och socialstyrelsen,
bör enligt min mening,
just med betonande av verksamhetsområdet,
departementschefens förslag bifallas.

Herr talman! Med det sagda vill jag
yrka bifall till reservationen la med
herr Svensson som första namn, till
reservationen 2 med herr Kaijser som
första namn samt på alla övriga punkter
till statsutskottets hemställan i utlåtande
nr 105.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan instämma med
fröken Ljungberg att det finns ett samband
mellan sjuk-, hälso- och socialvård
men vill erinra om att det också
finns ett mycket bestämt samband med
bostaden. Vad hade vi kunnat göra åt
tbc om det inte skett en bostadssanering?
När det gäller mentalsjukvården
kommer möjligheten att utnyttja svensk
natur med dess fauna och flora att höra
till de viktigaste sjukvårdshjälpmedlen.
Beträffande storleken av organisationen
kan ju denna bli hur betydande som
helst eftersom man alltid kan bevisa
ett visst samband mellan olika verksamheter.
Varför har vi ålagt landstingen
sjukvården? Jo, därför att vi ansett att
detta innebär en decentralisering och
att människorna därigenom kommer
varandra närmare, både huvudmannen
och de sjuka, och därför att vi trott oss
på ett bättre sätt kunna följa utvecklingen
och vidta snabba åtgärder.

Efter att ha decentraliserat på landstingssidan
skall man nu centralisera
och göra en fusion i toppen, som medför
att det kan bli besvärligt att gripa
sig an med aktuella problem. Det ligger
mycket nära till hands att säga att

100 Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Central administration för hälso- och sjukvården samt socialvården m. m.

ansvaret nu ligger hos landstingen.
Visst gör det det men då skall också
landstingen ha möjlighet att fullgöra
de olika uppgifter som ålagts dem, och
det är därför jag menar att vi kan avstå
från det här stora ämbetsverket
och i stället använda ekonomiska och
personella resurser för att komma till
rätta med dagens aktuella problem på
hälso- och sjukvårdens område liksom
på socialområdet.

Hur vi än resonerar, så kräver vi i
Socialsverige, att människorna skall ha
möjlighet att snabbt och effektivt få
hjälp och stöd i en situation av aktuellt
vårdbehov. Detta har varit bakgrunden
till mitt ställningstagande. Jag har under
många år haft möjlighet att följa
sjukvårdens utveckling inifrån, och jag
har varit med om att försöka bygga upp
en så god sjukvård som det över huvud
taget är möjligt att åstadkomma.

Herr GOMÉR (ep):

Herr talman! I den fråga vi nu behandlar
föreligger det som i de flesta
andra frågor många olika uppfattningar,
och var och en anser att han funnit
det sanna ljuset.

Jag skulle vilja säga några ord om
en motion och en därpå grundad reservation,
nämligen fyrpartimotionen
II: 966 som bygger på det förslag som
framlagts av den utredning som föregått
denna proposition. Det framläggs
ju i regel inga propositioner utan att
det dessförinnan företagits en utredning.
Den utredning som förberett detta
ärende hade föreslagit inrättandet av
ett planeringsråd, som skulle svara för
sambandet mellan det föreslagna stora
verket och sjukvårdsmännen. De ledamöter
som står bakom denna fyrpartimotion
har ansett att det ligger mycket
i detta förslag, som också mycket kraftigt
har understötts av Landstingsförbundet.

Innan vi vunnit några erfarenheter
är det naturligtvis svårt att säga vad
som verkligen är riktigt. Jag håller med

föregående talare om att det föreligger
stora risker med ett alltför stort verk.
Men utredningen och socialministern
har nu kommit fram till att övervägande
skäl talar för en sammanläggning av
dessa båda verk. Yi får nu bara hoppas
att vi inte skall behöva uppleva någonting
av Parkinsons lag i detta nya verk.

Det är uppenbart att det behövs en
samordning av de medicinska och sociala
åtgärderna både när det gäller
nykterhetsvård, åldringsvård och långtidsvård.
Det går inte att sätta in bara
medicinska eller bara sociala åtgärder i
de enskilda vårdfallen, utan det behövs
eu kombination av dessa åtgärder i så
gott som samtliga fall. Vi hoppas nu att
sammanläggningen skall bli värdefull
och att socialvården skall få tillgång
till medicinsk sakkunskap. Vi hoppas
också att sammanläggningen skall medföra
möjligheter att bättre utnyttja resurserna.

En sammanläggning kan också medföra
den fördelen, att konstlade gränser
mellan de olika vårdformerna raseras.
Det är bakgrunden till propositionens
förslag. Avsikten är att ingen av de båda
vårdformerna skall få dominera över
den andra i det nya verket. De sociala
aspekterna måste tillmätas samma värde
som de medicinska, läkarens synpunkter
skall inte väga tyngre än socialarbetarens.
De båda tidigare organen
skall ingå som likvärdiga delar i det
nya verket och det anser jag vara en
stor tillgång.

När det gäller valet av namn hade
man i propositionen lagt tyngdpunkten
på det medicinska, och namnet »medicinalstyrelsen»
föreslogs. I utskottsutlåtandet
har man lagt tyngdpunkten på
den sociala sidan av verksamheten och
föreslagit »socialstyrelsen». Jag har alltid
varit en samarbetsmänniska — jag
kan väl i likhet med herr Lundberg påstå
att jag har sysslat rätt mycket med
detta område under 40 år — och därför
vill jag betona båda aspekterna; jag tycker
att det är riktigt och viktigt att få

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27 101

Central administration för hälso- och sjukvården samt socialvården m. m.

fram ett namn som syftar på båda verksamhetsfälten.
Vi har därför föreslagit
»social-medicinalstyrelsen».

Det kan väl sägas att det är ett tungt
namn, men spelar det någon roll? I
dagligt tal kommer man ju alltid att använda
förkortningen SMS. Vi vet ju hur
vanligt och smidigt det är med förkortningar.
Är det någon som säger någonting
annat än SO om skolöverstyrelsen,
JO för justitieombudsmannen, KU för
konstitutionsutskottet? Ingalunda. Det
är vad som i dagligt tal kommer till användning.
Därför har vi föreslagit detta
namn. Jag har för mig att man här i
riksdagen inte brukar vara oemottaglig
för kompromissförslag. Namnet »socialmedicinalstyrelsen»
är ju en verklig
kompromiss och täcker väl vad det nya
verket skall syssla med. Det är en
adekvat benämning —- det kan man inte
komma ifrån — som ger lika värde åt
de medicinska och sociala aspekterna
på vårdområdet.

Herr talman! Jag skall inte tala längre
om dessa frågor utan bara kort och
gott yrka bifall till reservationen 1 b av
herr Jacobsson m. fl. vid utskottets utlåtande
nr 105.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Det skulle vara fascinerande
att få föra en debatt med herr
Lundberg om hur man skall tolka H. C.
Andersen. Jag har förälskat mig i sagan
om kejsarens nya kläder och blev något
illa berörd när herr Lundberg liknade
dem som har bedömt denna fråga i utskottet
vid folket i sagan. Jag tycker
närmast att det är herr Lundberg som
ser spöken mitt på ljusa dagen -— det
gjorde väl de som tyckte att kejsaren
hade vackra kläder på sig när de tittade
på den i bara skjorta klädde kejsaren;
herr Lundberg har ju fått för sig
att verket nästan är skapat för att åstadkomma
byråkrati på detta förvaltningsområde.
Jag kan försäkra herr Lundberg
—• det gjorde ju även en tidigare
talare -— att vi i utskottet har bedömt

saken på precis motsatt sätt: just för
att kunna effektivera verksamheten,
göra den smidigare och mer ändamålsenlig
och för att kunna betjäna dem som
skall betjänas genom denna verksamhet
har vi velat vidta denna organisatoriska
förändring.

Det har talats om mastodontverk, och
man har försökt kläda sina värderingar
i ord som t. ex. sparkcyklar i förvaltningen
och annat, men det verk vi
här diskuterar är inte det största. Det
finns de som är mycket större. Och de
åtgärder som vidtagits för att decentralisera
beslutanderätten tror jag skapar
ett bättre och smidigare system än vi
tidigare haft. Detta är möjligen en trosfråga,
men vi har i varje fall haft den
uppfattningen i statsutskottets tredje
avdelning, där vi haft ett ganska tidsödande
arbete att diskutera frågorna
och bedöma dem från här angivna utgångspunkter.

Risk för byråkrati föreligger i all förvaltning,
herr Lundberg. Men man skall
nog vara litet försiktig med att ta så
stora ord i munnen och göra så generella
värderingar som herr Lundberg
gjorde. Om det förhöll sig på det sätt
som herr Lundberg försökte förespegla
kammaren, så kan jag försäkra att herr
Lundberg skulle fått stöd av flertalet
ledamöter.

Den förebyggande hälsovården har
många inslag även av social karaktär,
som gör verksamheten svårhanterlig.
Både den slutna och den öppna sjukvården
kräver sociala insatser vid sidan
av de rent medicinska, och många sociala
fall kräver medverkan från medicinsk
sakkunskap. Jag tänker här närmast
på vården av alkoholister och liknande.
Även gränserna inom åldringsvården
är besvärliga att dra vid klassificeringen
av socialvårds- och sjukvårdsfall.
Den samordning man vill
åstadkomma ute på fältet — det är för
övrigt ett egendomligt uttryck i sammanhanget
— främjas ju av att man på
det centrala planet försöker åstadkom -

102 Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Central administration för hälso- och sjukvården samt socialvården m. m.

ma en samordning vid bedömningen av
frågorna.

Även om jag inte kunnat övertyga
herr Lundberg med vad jag nu har sagt
kan jag ändå försäkra honom •— och då
tror jag att han litar på mig — att vi har
trott motsatsen till vad herr Lundberg
tror. Därför bär vi i utskottet gått med
på vad som här föreslagits.

Sedan anlade fröken Ljungberg en
del synpunkter på denna fråga, och dem
instämmer jag gärna i. Men hon formulerade
en mening på ett sätt som gjorde
mig litet konfunderad. Hon sade ungefär
att en institutionalisering av vårdformerna
kan medföra besvär vid bedömningen
av det individuella vårdbehovet.
Yad ville fröken Ljungberg ha
sagt med det? Skall vi för att förbättra
den individuella bedömningen av vårdbehovet
slopa institutionerna, eller vad
är meningen? Hur som helst tror jag
inte att fröken Ljungberg var ute efter
detsamma som herr Lundberg. Och det
är väl en effektivisering och förbättring
av institutionerna som möjliggör en mera
individuell bedömning av vårdbehoven
och av den enskildes situation.

Sedan talade fröken Ljungberg också
om att man för topptjänsterna — det
gällde närmast överdirektörstjänsten —
borde kräva att vederbörande har täckning
för de två olika huvudområden
som det nya verket skall omfatta. Mot
detta har utskottet anfört att det är värdefullt
att de integrationssträvanden
som organisationen byggts upp efter
verkligen uppfylles, och då får man
inte uppställa behörighetskrav för just
topptjänsterna. Att det på andra områden
finns specialbefattningar som
fordrar en viss utbildning, inte bara
medicinsk sådan, av dem som innehar
chefsposter är väl inte något som talar
för att vi skall ha två olika specialiteter
representerade på överdirektörsnivå.
Jag tror att man tjänar syftet med samordningen
bäst om man för topptjänsterna
slopar behörighetskravet, vilket
departementschefen har förordat och

utskottet biträder. Att man i ett övergångsskede
kan lösa frågor av både
praktisk och personlig karaktär är en
helt annan sak, men jag tror inte att
man skall bygga upp verket med detta
som målsättning.

Jag vill sedan säga några ord om vad
som har betecknats som en stor fråga
och som enligt herr Lundberg har varit
en stor fråga i utskottet. Jag vet inte
vad man mäter med för mått, men om
man mäter i tid tror jag inte att det var
den största fråga som avdelningen har
diskuterat med anledning av denna proposition.
Vi har nog haft mer besvär
med andra frågor. Att det inte föreligger
reservationer kan vara ett uttryck
för att det varit mycket ingående diskussioner
inom avdelningen. Att man
har stannat vid olika meningar i namnfrågan
kan kanske vara ett tecken på
att man inte haft tillräckligt mycket
diskussioner. Nu tror jag inte att vi
hade enat oss i den frågan även om vi
haft dagslånga debatter. Frågor om
namn är ju så känsloladdade och besvärliga
i diskussioner. I publicitetshänseende
kan denna sak naturligtvis
klassas som en stor fråga. Om man anser
att det har någon speciell betydelse
om verket skall heta medicinalstyrelsen
eller socialstyrelsen, kan det givetvis
vara viktigt att ägna frågan mycket stor
uppmärksamhet.

Det har funnits många bud. Utredningen
föreslog hälso- och socialvårdsstyrelsen,
propositionen föreslog medicinalstyrelsen.
I motioner har föreslagits
socialstyrelsen och social-medicinaistyrelsen.
Det har väckts en motion
om att man tills vidare skulle kalla verket
hälso- och socialvårdsstyrelsen och
sedan efter ett halvår göra om namnet.
Det finns en reservation som föreslår
namnet social-medicinalstyrelsen. Det
är ett slags mittenkompromiss, och jag
tycker att den påminner om vad som
sades på skämt när införande av högertrafik
diskuterades. Det sades att man
kunde göra en kompromiss och köra

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27 103

Central administration för hälso- och sjukvården samt socialvården m. m.

mitt på vägen. Det vill man tydligen
göra här genom denna underliga kombination
av två namn på prov ett halvår,
varefter man eventuellt skulle hitta
på något mycket bättre.

De alternativ som är realistiska att
diskutera är väl socialstyrelsen och medicinalstyrelsen.
Utskottet har stannat
för socialstyrelsen av det enkla skälet
att det här gäller en integration av alla
de verksamheter som skall täckas av
det nya verket — både det som sorterar
under sjukvården och det som rubriceras
som socialvård, även om gränserna
kommer att suddas ut. Det har för oss
varit mycket enkelt att ta ställning, ty
vi anser att namnet medicinalstyrelsen
täcker enbart en del av den verksamhet
som det nya verket skall syssla
med. Däremot är »socialstyrelsen» ett
mycket vidare begrepp, som täcker ett
mycket större område, t. o. m. större än
det som verket skall syssla med, men
det är ändå klart till sitt innehåll.

Det skulle väl roa många om vi tog
upp tiden i dag med namnfrågan, men
för utskottet är detta i och för sig inte
någon stor fråga. Det är en praktisk
fråga. Om man ger den ett principiellt
innehåll, talar allting för att namnet
skall vara socialstyrelsen. För oss är det
alltså eu mycket enkel och klar motivering.
Vi tycker att det är självklart att
verkets namn skall täcka hela verksamheten
och inte enbart en del därav.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! När herr Bergman säger
att den nya ordningen kanske blir
bättre än den gamla, ger han uttryck åt
något som inte bör få ligga till grund
för en operation. Och eftersom vi sysslar
med hälso- och sjukvård vill jag
säga att ingen operatör skulle handskas
så lättsinnigt med ett material innan
han gör en operation.

Här bär också talats om gränsproblemen.
Det gäller landstingens och
kommunernas insatser på åldringsvårdens
område — långtidsvården som hör
landstingen till och vården av de normalt
åldrande som hör kommunerna
till. Varför har vi varit så försiktiga
med att sammanlägga dessa olika uppgifter?
Jo, därför att den normalt åldrande
människan gärna vill vara i hembygden,
och vi tar hänsyn till människorna.
Men inom långtidsvården är
det ju fråga om sjukhusvård, och vi
önskar i dag inte se inskriptionen »I
som här inträden, låten hoppet fara»
över sjukhusportarna, utan vi vill försöka
ge bot och lindring på sjukhusen.

Jag måste säga att det skulle vara intressant
att se den generaldirektör som
skall bli chef för detta stora verk. Det
kommer att krävas något alldeles extra
av den generaldirektören. Han skall
kunna sjukvård, han skall kunna administration
o. s. v. Man kan ha goda föresatser,
men här skapar man ett jätteverk
som förutsätter nästan omänskliga
arbetsprestationer av chefen, och därvidlag
tror jag vi har anledning att se
upp.

Herr Bergman säger vidare att detta
inte framstår som någon stor fråga, om
man bedömer det som presterats av utskottet.
Ja, det håller jag med om —
det är ett mycket magert utlåtande. Men
jag trodde att man inte bedömde sådana
här frågor bara efter antalet sidor
i ett utskottsutlåtande. Jag får dock
erkänna att Kungl. Maj:ts proposition i
det avseendet är vida bättre än statsutskottets
utlåtande.

Låt mig tillägga, herr talman, att
ingen önskar högre än jag att mina bedömningar
skall visa sig felaktiga. Men
tyvärr säger erfarenheten att man
ibland, efter att ha offrat miljoner och
miljarder, måste konstatera att det låg
något i de varningar som en gång
framfördes, och då är det för sent att
göra något.

104 Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Central administration för hälso- och sjukvården samt socialvården m. m.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Fröken LJUNGBERG (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Bergman frågade
vad jag egentligen menar med att man
löper risken att vårdformerna institutionaliseras,
Men, herr Bergman, det
går så bra att fråga t. ex. den som har
legat på sjukhus en längre tid och känner
sig som ett offer för rutinen —
»den nödvändiga rutinen». Rutinen är
ett praktiskt-metodiskt uttryck för den
effektivitet som man måste ha i institutioner
av olika slag.

Vad jag sade i mitt tidigare anförande
var, att det förefaller mig vara en viktig
uppgift för de huvudmän, som har hand
om vårdfunktionerna, att skapa balans
mellan å ena sidan det rutinmässiga,
som effektiviteten kräver, och å andra
sidan hänsynen till de individuella vårdbehoven.
Jag tror att detta problem går
att lösa åtminstone till dels.

Vidare sade herr Bergman att det inte
är önskvärt med sakkunskap hos dem
som innehar topptjänsterna. Men det är
egentligen ingenting som vi kan diskutera,
herr Bergman, ty därvidlag har vi
helt enkelt olika uppfattningar.

Jag anser att det vore värdefullt med
en differentierad sakkunskap i toppen,
därför att på så sätt kommer den samverkan
som detta verk kräver att kunna
etableras.

Till slut några ord i namnfrågan!
Visst är »socialstyrelsen» ett vidare begrepp,
herr Bergman. Det är väl ingen
tvekan om detta. »Social» betyder ju
»samhälls-» eller »samhällelig». Det är
klart alltså, att det är ett mycket vidare
begrepp, men det namnet säger inte
någonting om vad verket skall syssla
med.

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Vad herr Lundberg sade
föranleder inte så omfattande uttalanden
från min sida. Jag tror att varken

han eller jag bör ge sig på att operera.
Vi som sysslar med offentliga ärenden
anser kanske alltför ofta att vi är sakkunniga
i allt vi beslutar om frånsett
detta med operationer, vilka utgör det
enda område vi inte direkt lägger oss i.

Vad herr Lundberg sade var i och
för sig ingenting som inte tidigare berörts.
Jag vill bara korrigera honom
på en punkt. Det var inte utskottsutlåtandet
och inte frågan som sådan jag
karakteriserade som varande en mindre
fråga utan att herr Lundberg påstod att
namnfrågan var av stor vikt. Jag förnekade
att vi från avdelningen sett den
som en stor fråga. Det är underbart med
missuppfattningar, annars bleve det
ingen diskussion.

Herr Lundberg ansåg vidare att vårt
utskottsutlåtande är knapert; propositionen
var mycket bättre. Vi har numera
den regeln -—■ tack och lov! —-att inte i utskottsutlåtandena upprepa
propositionerna, som vi gjorde tidigare.
Är propositionen fyllig räcker det om
vi talar om var vi är av annan mening.
I övrigt finns ingen anledning att upprepa
texterna. Detta är skälet till att
våra formuleringar är »knapra».

Så vill jag till fröken Ljungberg säga
något om vårdformernas institutionalisering,
Som pojke låg jag ofta sjuk hemma,
eftersom jag föddes under kriget.
Jag har upplevt åtskilliga sjukdomar i
hemmet och fått mycket individuell
vård av min mor. Jag har flickor som
legat på sjukhus nu och som har fått en
institutionell behandling, som varit mycket
förnämligare än den jag fick. Det
vore naturligtvis bra om var och eni
hade sin egen läkare som var kunnig
på alla de sjukdomar vi kan drabbas
av, men som det nu är måste vi ha institutioner.
Känslan av att ligga på en
fabrik — som fröken Ljungberg nästan
uttryckte det •— har jag aldrig haft när
jag nu på senare år legat på sjukhus;.
Jag tror detta är en felaktig beskrivning
av den utveckling som pågått och som
vi kommer att driva vidare. Önskar man

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27 105

Central administration för hälso

effektivisera vården så måste man »institutionalisera»
den.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Denna vackra saga om
att var och en skall ha sin egen läkare
är i varje fall för mig någonting okänt.
Samhället skall ha ansvaret för sjukvården
och ge en god sådan. Men jag
vill erinra om att utskottet delar departementschefens
uppfattning om fördelarna
med administrativ samordning på
verksnivån. Motionärens farhågor blir
inte särskilt tungt vägande vid en jämförelse
med fördelarna. Men var finns
de tungt vägande skälen i utskottets utlåtande? Nu

finns det ingen anledning till någon
längre debatt på denna punkt, men
jag vill understryka att hälso- och sjukvård
för mig ur ekonomisk och sjukvårdssynpunkt
är något som samhället
måste satsa på. Jag måste, herr Bergman,
erkänna att forskningen på detta
område måste klaras, och när det gäller
tjänster m. m. behöver vi på landstingssidan,
om vi skall ha hand om sjukvården,
verkligen få möjligheter att förverkliga
en utbyggnad som kan anses
vara rimlig för att kunna fylla sin uppgift.

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! De tungt vägande skäl
som herr Lundberg efterfrågade finns i
den av herr Lundberg som förträfflig
betecknade propositionen.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Det är bara på några
punkter som det råder oenighet inom
statsutskottet när det gäller förslaget
om att inrätta en ny central förvaltningsmyndighet
på hälso-, sjuk- och
socialvårdens område. Oenigheten gäller
i första hand, vilket redan framgått av
debatten, den nya förvaltningsmyndighetens
namn, där inte mindre än tre
alternativ framförs i utlåtandet; flera
namn har framförts i den allmänna debatten.

4* — Andra kammarens protokoll 1967.

och sjukvården samt socialvården m. m.

Jag vill endast säga några ord i denna
fråga, eftersom jag delar utskottsmajoritetens
uppfattning. Man kan fråga sig
om namnet på ämbetsverket spelar någon
större roll. Det viktiga är om man
över huvud taget skall göra en samordning,
om man kan slå ihop social- och
medicinalstyrelserna till ett nytt ämbetsverk.
Visst är detta huvudfrågan. Om
den vill jag bara säga att jag finner det
lyckligt att en sådan samordning nu
sker. Det kan visserligen sägas att det
nya ämbetsverket blir stort och att det
finns risker för tungroddhet, men tyngre
väger ändå skälen för en samordning
mellan socialvård och medicinsk vård.
Sådana tendenser har under senare år
allt starkare gjort sig gällande och borde
få göra det i ännu högre grad. Inom
socialvårdens olika fält, exempelvis arbetsvärd,
nykterhetsvård, åldringsvård,
bör medicinska aspekter tillmätas större
betydelse liksom de sociala aspekterna
bör beaktas mera inom den rena sjukvården.
En sammanläggning av de båda
nuvarande ämbetsverken kommer att
stimulera en sådan utveckling, och jag
tror till och med att man kan säga att
sammanläggningen är en förutsättning
för en fortsatt och fördjupad utveckling
i den riktningen.

Men själva namnfrågan är ändå inte
av oväsentlig betydelse vare sig från
praktisk eller principiell utgångspunkt.
Namnet på det nya verket bör spegla
den syn som regering och riksdag har
på verkets uppgift. Som utskottsmajoriteten
framhåller bör stor vikt läggas
vid målsättningen att de medicinska
och socialvårdande uppgifterna bör integreras
och att detta bör komma till
uttryck också i namnet. Om man i namnet
helt vill täcka in det nya verkets
arbetsområde, blir det ett långt namn,
exempelvis statens hälso- och sjukvårdsstyrelse,
som utredningen ursprungligen
föreslog, eller ännu riktigare statens
hälso-, sjukvårds- och socialvårdsstyrelse.

Många skäl talar mot sådana långa
Nr 27

106 Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Central administration för hälso- och sjukvården samt socialvården m. m.

namn, liksom sammanställningar av typen
social-medicinalstyrelsen. Om man
då kan stanna för ett namn och undvika
långa och krångliga sammansättningar,
svåra att uttala, är namnet socialstyrelsen
att föredra framför det av
departementschefen föreslagna medicinalstyrelsen.
Hälso- och sjukvård måste
betraktas som en del av vår socialpolitik,
som en del av vår sociala omvårdnad,
och då bör valet av namn ske bland
sådana som socialstyrelsen eller eventuellt
socialvårdsstyrelsen eller kanske
vårdverket. Det förstnämnda, socialstyrelsen,
är kort och lätt att använda och
det markerar utmärkt det nya verkets
ställning inom hela vår socialpolitik
och den vikt vi vill lägga vid socialpolitiska
tankegångar i det nya verkets
arbete.

Jag vill därför, herr talman, yrka bifall
till statsutskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen von
FRIESEN (fp):

Herr talman! Det är många gånger
uppfriskande att i detta hus få deltaga
i debatten i en fråga, där skiljelinjerna
inte går mellan partierna utan inom
partierna. I denna fråga kommer jag
att mycket helhjärtat stödja socialministerns
förslag om medicinalstyrelsen
och mycket bestämt avvisa de olika
konstruktioner som mina egna meningsfränder
har föreslagit. Men först några
allmänna ord om det förslag som här
föreligger.

Det är ett mycket gott arbete som
ligger bakom förslaget. Sedan denna
fråga lämnat utredningsplanet, där jag
inte tyckte att resultaten i alla avseenden
var så lyckade, förefaller det mig
nu som om det föreslagna ämbetsverket
i väsentliga delar kommer att svara mot
de uppgifter som skall åligga verket.
Det är uppenbart att det finns vissa
oklarheter i socialministerns proposition.
Han vill tydligen pröva sig fram
genom erfarenheter, och det kanske
man inte säger så mycket om; det finns

en del frågetecken som man vill sätta
beträffande själva organisationen. Jag
förstår också mycket väl dem som hyser
en viss oro för ett så oerhört stort
ämbetsverk som det här ifrågasatta. Det
blir mycket maktpåliggande framför allt
för den nye chefen för detta ämbetsverk.
Han måste vara en person som
åtnjuter allmänt förtroende och har förtrogenhet
med just de frågor som ämbetsverket
skall handlägga samt en inte
obetydlig administrativ skicklighet.

Jag kommer så till den fråga som av
flera talare har framhållits som ganska
oväsentlig och obetydlig, nämligen
namnfrågan. Jag hyser den mycket bestämda
uppfattningen att det av socialministern
föreslagna namnet medicinalstyrelsen
är det allra bästa. Visserligen
kan man tänka sig andra namn. Om man
något vill tänka på den historiska pieteten
■—- vilket riksdagen inte så ofta
gör — kunde ordet sundhetskollegium
ha förtjänat att lyftas fram i ljuset igen
i dagens samhälle som en påminnelse
om äldre tiders strävan. Men i valet
mellan namn tycker jag att socialministern
har valt det bästa. Jag kommer
också att yrka att kammaren måtte antaga
den reservation som i denna punkt
är fogad till utskottets utlåtande. Olika
skäl talar för namnet medicinalstyrelsen.
Ungefär nio tiondelar av de ärenden
som ämbetsverket har att handlägga
är vad vi kallar medicinalärenden, och
det är bekant att ämbetsverket numera
har mycket starka internationella kontakter.
Då representanter för verket
kommer ut i världen på internationella
kongresser kommer man att sätta upp
mycket förvånade ansikten och undra
vad det egentligen rör sig om för representanter
och vilket ämbetsverk som
står bakom.

Jag skall tillåta mig att nämna en på
egen erfarenhet grundad personlig uppfattning
om namnets lämplighet. Jag har
under en lång följd av år intresserat mig
för de alkoholskadade människorna och
deras problem. Vi har några tio tusen,

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27 107

Central administration för hälso- och sjukvården samt socialvården m. m.

för att inte säga ett par hundra tusen,
människor som är hemfallna åt alkoholmissbruk
och fått skador därav. För
dem har det av skäl som jag inte närmare
skall gå in på varit mycket angeläget
att deras tillstånd erkänts som en
sjukdom eller ett sjukdomslilcnande tillstånd.

Jag talade häromdagen i Vasaparken
vid en stor manifestation av före detta
alkoholister, numera länkmedlemmar •—■
deras verksamhet har jag intresserat
mig mycket för — och på en av de
främsta banderollerna stod det: »Alkoholistvården
till medicinalstyrelsen!»

En medlem av denna länkrörelse, den
mycket kände författaren Waldemar
Hammenhög, som inte gjort någon hemlighet
av att han själv har varit hemfallen
åt denna sjukdom, skrev en hel
samling essäer och slutade var och en
av dem med något av en Catos envishet:
»För övrigt anser jag att...» alkoholistvårdsärendena
bör överföras till
medicinalstyrelsen.

Ni som sitter här kan naturligtvis
hävda att detta resonemang är mycket
irrationellt, men människor är över huvud
taget irrationella. Jag talar här för
eu mycket stor grupp, för vilken saken
har betydelse, och jag har velat säga
detta därför att dess synpunkter — som
givetvis skall tas i beaktande jämte alla
andra synpunkter på denna fråga —
inte har kommit till uttryck i den offentliga
diskussionen.

I den andra reservationen försöker
herr Per Jacobsson m. fl. av mina värderade
mittenbröder att göra en kompromiss
och vill kalla verket socialmedicinalstyrelsen.
Vad detta namn beträffar
kan jag i viss mån instämma i
den ironi som herr Bergman utvecklade.
När jag såg det kom jag att tänka på
ett jungfrutal, som jag hörde här i kammaren
för många år sedan, på 1920-talet. Det var en mycket konservativ
man som hette Otto Järte som absolut
inte älskade socialdemokraterna men
inte heller liberalerna i någon högre

grad; han var alltså en utpräglad högerman.

Ilans ord vid detta tillfälle har fäst
sig i mitt minne som ett uttryck för
hur det kan bli när man skall göra
mittenkompromisser. Han sade att om
socialdemokraterna påstår att månen är
en grön ost vet naturligtvis alla högermän
att månen är en måne, men liberalerna
menar: Vad socialdemokraterna
säger är naturligtvis inte riktigt; i
själva verket är nog månen en halv grön
ost.

Det är denna sorts kompromisstänkande
som enligt min mening har präglat
denna reservation och som jag inte
vill godta som riktig mittenpolitik. Det
namn som man har valt är en språklig
oformlighet, som vi utan vidare bör
kunna undvara.

Herr talman! Av vad jag här anfört
framgår det väl ganska tydligt var jag
har mina sympatier i namnfrågan. Jag
ber att få yrka bifall till den reservation
som till utskottets utlåtande är fogad
av herr Svensson m. fl.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Det mesta som är av
värde har väl vid denna tidpunkt redan
sagts i debatten och jag lovar därför
att fatta mig helt kort och i någon mån
försöka undvika upprepningar.

Jag hör till dem som hyser starka
betänkligheter mot den tendens i vårt
samhälle till allt hårdare centraliseringar
och större enheter som bl. a. tar
sig uttryck i sammanslagningar av centrala
ämbetsverk. Yi är på väg, herr
talman, mot att skapa alltför stora mammutverk.
Det hänger nära nog på telefonistens
kvalifikationer om den uppsökande
allmänheten skall hamna rätt
i de olika byråernas djungel.

Samtidigt anser jag emellertid att det
inte är tillfredsställande som det nu är
att två ämbetsverk har tilldelats verksamhetsområden
som i många avsnitt
ingriper i varandra. Detta kan i än
högre grad skapa förvirring hos all -

108 Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Central administration för hälso- och sjukvården samt socialvården m. m.

inänheten. Därvidlag bär jag samma
uppfattning som utskottets talesman,
herr Bergman. Hälso-, sjuk- och socialvård
hänger intimt samman. Socialvårdens
klientel utgöres i stor utsträckning
av sådana personer som också drabbats
av sjukdom. Gränsdragningen är med
andra ord inte lätt. Därför tror jag,
trots de betänkligheter som jag nyss
redovisade, att en sammanslagning i detta
fall är motiverad.

Som kammarens ledamöter vet hav en
motion framburits av herr Kaijser in. fl.
i första kammaren och av mig i denna
kammare. En del av innehållet i motionen
har redan relaterats av fröken
Ljungberg, bl. a. vår inställning till socialdepartementets
sjukvårdsdelegation
liksom även vår uppfattning om behörighetsvillkor
för de högre tjänsterna.
Jag skall alltså inte upprepa detta. Jag
vill dock understryka vad som framhållits
i motionen och som också tidigare
har nämnts här, att det i ett verk
så stort som den nya medicinalstyrelsen
kan vara svårt att få de särskilda
socialvårdssynpunkterna framförda, eftersom
de rent medicinska synpunkterna
där kommer att bli dominerande.

Av den anledningen har vi motionärer
funnit det motiverat att i verkets
ledning, utöver administrativ och medicinsk
sakkunskap, också sakkunskap
på socialvårdens område blir representerad.
Vi föreslår därför att verkets ledning
bör bestå av en generaldirektör
jämte två överdirektörer. Utskottet anser
att en sådan anordning skulle kunna
innebära att integrationstanken motverkas.
Jag tror inte det och anser skäl
tala för ett bifall till motionens yrkande
som bär följts upp i reservation nr 2.
Det är både sakligt och psykologiskt välgrundat.

Vi har full vetskap om att det råder
delade meningar beträffande namnfrågan.
Det gäller att välja antingen
medicinalstyrelsen, socialstyrelsen eller
det krångliga social-medicinalstyrelsen.
Även om förslaget om en andra tjänst

som överdirektör inte vinner gehör —
vilket enligt min mening skulle markera
verkets sociala funktion — kommer
jag att rösta för namnet medicinalstyrelsen.
Det är visserligen beklagligt
att den nya medicinalstyrelsens
verksamhetsområde inte täcks in av det
nya namnet. Jag tycker dock inte att
man vill ge det nya verket ett namn som
språkligt sett är mindre tilltalande och
därtill svårt att uttala och över huvud
taget besvärligt att handskas med. Jag
delar inte heller herr Gomérs uppfattning
att det skulle vara lyckligt att
tänka sig en vedertagen förkortning,
SMS. Jag hör till dem som tycker att vi
redan nu har alldeles för många förkortningar
i vårt samhälle, där man
nära nog behöver ha en uppslagsbok i
fickan för att söka utröna förkortningarnas
innebörd.

Herr talman! Jag ber att med vad jag
har sagt få yrka bifall till reservationen
1 a och reservationen 2.

Herr ESKEL (s):

Herr talman! Departementschefen
har i detta ärende anfört, att det intima
sambandet och det därav betingade
behovet av samarbete mellan socialvård
och medicinsk vård har allmänt erkänts.
Utskottet har därav dragit den
enligt min mening riktiga slutsatsen,
inte bara att det är viktigt med ett gemensamt
verk för hela denna vård,
som föreslagits också i propositionen,
utan även att verket bör få ett namn
som på ett tillfredsställande sätt anger
omfattningen av det samhällsarbete,
som verket närmast skall ha ansvaret
för. I denna del har den motion, som
jag medverkat till, alltså tillstyrkts.

Men när det sedan gällt att dra konsekvenserna
av detta ställningstagande
i fråga om cheferna för de olika byråerna,
finner sig utskottet icke kunna frångå
vad i propositionen föreslagits. Utskottet
säger sig visserligen ha förståelse
för motionsyrkandet, att samtliga
chefer för byråerna bör kallas byrå -

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27 109

Central administration för hälso- och sjukvården samt socialvården m. m.

chefer, men tillstyrker likväl departementschefens
förslag, att byråchef, som
är läkare, tandläkare eller apotekare,
skall ha titeln medicinalråd — i ett
verk för samordning av socialvård och
medicinsk vård. Utskottet påpekar, vilket
icke synes ha skett i propositionen,
att byrå chefstjänst, som uppehålls av
person med sådan utbildning, enligt
avtal är förenad med avlöningsförstärkning.

Jag beklagar, att jag inte haft tillfälle
att närmare tränga in i denna avtalsfråga.
Men skulle sådant avtal föreligga
— vilket jag i så fall djupt beklagar
— kan det i vart fall icke vara önskvärt,
att låta en dylik överenskommelse
styra tjänstens benämning.

Det föga tillfredsställande i förslaget
framstår klart, om exempelvis en fil.
doktor, jur. doktor eller motsvarande
såsom chef för en byrå skulle kallas
byråchef, medan en tandläkare, apotekare
eller läkare som chef för en annan
byrå skulle benämnas medicinalråd.
Skulle inte detta försvåra i stället
för att underlätta integrationen inom
verket?

Vad har det för övrigt blivit för fel
på byrå chef stiteln? — Avlöningsförstärkningar
kan ju ordnas på lämpligt
sätt vid behov.

Hur blir det i ett annat verk, om
någon person, som avlagt examen, som
ger henne eller honom titeln läkare,
tandläkare eller apotekare, söker och
får en byråchefstjänst, låt oss som ett
exempel säga på arbetsvårdsbyrån i arbetsmarknadsverket,
även om jag väl
vet, att detta inte är aktuellt nu?

Detta är förvisso inte någon stor fråga,
men utskottets motivering kan måhända
bli på ett mindre önskvärt sätt
normgivande. Jag tror att det vore värdefullt,
om kammaren även i denna
del följde motionärerna och beslöt att
i skrivelse till Kungl. Maj :t ge till känna
vad i motionerna anförts i denna
del.

Jag ber alltså, herr talman, att under

punkt 9 få hemställa om bifall till yrkandet
i andra att-satsen i motionen II: 969
av herr Svensson i Kungälv in. fl.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Då jag nu haft tillfälle
att lyssna på debatten här i andra kammaren
liksom före middagspausen till
debatten i första kammaren, är det med
tillfredsställelse jag noterar, att inte
bara statsutskottet i sitt utlåtande över
propositionen nr 68 angående en ny
central förvaltningsmyndighet för hälso-
och sjukvården samt socialvården
har ställt sig bakom detta förslag, utan
att också alla talare på denna punkt i
stort sett — med några undantag skall
tilläggas — har anslutit sig till de föreslagna
riktlinjerna.

De i propositionen föreslagna lösningarna
har med andra ord vunnit utskottets
bifall, och jag vill gärna säga
att detta är så mycket mera glädjande
som utredningsförslaget måst bli föremål
för en genomgripande omarbetning
i departementet. Utan att trötta kammarens
ledamöter för mycket vill jag
inledningsvis framhålla, att jag gärna
understryker utskottets egen skrivning,
att det är ett både humanitärt och samhällsekonomiskt
intresse att största
möjliga samverkan mellan medicinsk
och social omvårdnad kommer till
stånd.

Låt mig härtill få foga ett par synpunkter
som för mig har varit mycket
avgörande vid ställningstagandet. Egentligen
finns det två huvudsyften för reformen.
Det ena är att uppnå eller i
varje fall kraftigt öka möjligheterna till
en integration mellan hälso- och sjukvården
å ena sidan och socialvården å
den andra. Det andra syftet är att förstärka
och samordna planerings- och
rationaliseringsresurserna på dessa områden.

Jag är övertygad om att sammanslagningen
av medicinalstyrelsen och social -

110 Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Central administration för hälso- och sjukvården samt socialvården m. m.

styrelsen snart nog kommer att visa
sig medföra ökat samarbete mellan socialvården
och sjukvården. Huvudmannaskapet
kommer väl visserligen att för
överskådlig tid vara delat mellan primärkommunerna
och landstingen, men
det faktum att de båda vårdområdena
inordnats under samma centrala myndighet
kommer säkerligen att medföra
att åtskilliga mer eller mindre konstlade
hinder för en fullständig samverkan
dem emellan kan elimineras. Inte
minst från dessa synpunkter är det
en enligt min mening både angelägen
och viktig reform som nu underställs
riksdagen. I det framlagda organisationsförslaget
har integrationstanken
fått konkret uttryck genom att det i
samtliga tre fackavdelningar ingår byråer
med medicinska och byråer med
sociala uppgifter. Varje avdelningschef
måste således sysselsätta sig med problem
från båda dessa områden.

Det är ytterst angeläget att kontakten
mellan det nya verket och huvudmännen
blir fullgod och att verkets
samarbete med huvudmännen blir det
bästa möjliga. För att säkra detta får
det nya verket en lekmannastyrelse med
kraftigt inslag av huvudmannarepresentanter.

Det har framstått som särskilt angeläget
att förstärka planerings- och rationaliseringsresurserna.
Här vill jag
framhålla, att det nya verket får en särskild
planerings- och beredskapsavdelning.
Detta kommer att avsevärt öka
möjligheterna för den riksplanering
som påbörjats och som är nödvändig
för att möta dagens och morgondagens
anspråk. Jag vill starkt understryka att
detta inte innebär någon som helst inskränkning
av huvudmännens rätt och
skyldighet att var och en inom sitt område
göra upp och förverkliga de planer
som behövs för deras planeringsoch
utvecklingsverksamhet.

Ett lika viktigt steg mot en bättre hushållning
med befintliga resurser är tillkomsten
av det nya planerings- och ra -

tionalisieringsorganet, nämligen sjukvårdens
och socialvårdens planerings- och
nation a li serin gsi n sti t ut.

Detta institut, till vars finansiering
staten och huvudmännen skall bidra,
skall nu inom sig samla resurser som
för närvarande är spridda på olika
håll. Centrala sjukvårdsberedningens
uppgifter övergår till institutet. Dit
överförs också Landstingsförbundets
organisationsavdelning liksom även
Sjura. Institutet skall främja, samordna
och medverka vid huvudmännens planerings-
och rationaliseringsverksamhet
inom hälso- och sjukvården samt socialvården.

Det har vid flera tillfällen i riksdagen
uttryckts önskemål om att åstadkomma
en samordning och eu samling av
de för närvarande spridda aktiviteterna
på detta område. I och med institutets
tillkomst tror jag att denna fråga fått
en mer permanent lösning när det gäller
att åstadkomma den angelägna samling
av resurserna det här är fråga om.

I många avseenden är det nya verket
ett uttryck för en utveckling som redan
är inledd. Det intima sambandet och
det därav betingade behovet av samarbete
mellan medicinsk vård och socialvård
ute på fältet erkänns i dag allmänt
av företrädare för såväl sjukvården
som socialvården. En sedan länge märkbar
tendens till intensifiering av detta
samarbete gör sig alltmer gällande i takt
med en ökad och mer utbredd insikt
att många sjuka eller nödställda människor
måste få både medicinsk och social
omvårdnad för att effekten av vårdinsatserna
skall bli den största möjliga.

Vi befinner oss mitt uppe i en stor
utvecklingsperiod inom hälso- och sjukvården.
Detta är ett reformarbete av
stor omfattning och djupgående karaktär.
Det är nödvändigt att vi får till
stånd den samordning som utvecklingen
i sig själv har framtvingat, och det
nya verket är ett uttryck härför.

Herr talman! lag har endast i korthet
velat redogöra för en del av huvud -

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27 111

Central administration för hälso- och sjukvården samt socialvården m. m.

motiven för det förslag som riksdagen
nu behandlar. Jag vill upprepa att det
är med glädje jag noterar, att de ställningstaganden
vi kommit fram till i
denna fråga vunnit utskottets gillande
på praktiskt taget varje punkt.

.Tåg skall härefter, herr talman, göra
endast några kommentarer till en del av
inläggen i denna debatt.

Fröken Ljungberg ifrågasatte behovet
av socialvårdsdepartementets sjukvårdsdelegation
efter det att det nya verket
med dess ökade planeringsresurser
kommit till stånd. Jag vill gärna säga
att sjukvårdsdelegationen kommit till
stånd för att bl. a. tillgodose ett önskemål
från huvudmannahåll och som ett
uttryck för en strävan både från huvudmännens
och statsmakternas sida att på
detta mycket viktiga område åstadkomma
en samverkan och en prioritering av
uppgifterna. De insatser som sjukvårdsdelegationen
hittills gjort har varit av
mycket stor betydelse för den svenska
sjukvården. Jag skall emellertid inte
uppta tiden med en detaljbeskrivning av
de insatserna.

Låt mig så, herr talman, gå över till
en annan fråga. Såväl inom utskottet
som i den mera allmänna tidningsdebatten
har ju namnfrågan kommit att
bli föremål för ett speciellt intresse. Jag
vill gärna deklarera att jag personligen
menar att denna fråga inte får överskugga
det som i detta sammanhang är
det väsentliga, nämligen samordningen
och integrationen av hälso- och sjukvården
och socialvården. Namnfrågans
betydelse och dignitet bör inte överdrivas.
Den har säkerligen ringa betydelse
för genomförandet av integrationen
mellan socialvård och hälso- och sjukvård.
Därvid måste helt naturligt andra
synpunkter vara avgörande och är det
också. Jag har emellertid, herr talman,
ett behov av att motivera varför jag
i mitt ställningstagande kommit fram
till att det nya verket bör heta »medicinalstyrelsen».

Jag skall inte fördjupa mig i den tidi -

gare utvecklingen; herr von Friesen berörde
Sundhetscollegium som tillkom
1813 men som hade en föregångare,
nämligen collegium medicorum, som
inrättades 1663 ■—• vi rör oss verkligen
på historisk mark. Medicinalstyrelsen
tillkom 1877. Men nu står vi inför uppgiften
att ge det nya verket ett namn.
Jag vill då erinra om att MCA-utredningen
framhöll att det var svårt att
finna en kort och täckande benämning
för det nya verket. Utredningen framlade
inte heller något förslag på denna
punkt, men man hade i betänkandet
som arbetsbeteckning använt »statens
hälso- och socialvårdsstyrelse». Under
departementsberedningen har — det
kan jag försäkra — frågan blivit föremål
för ingående överväganden. Härvid
föreslogs olika varianter av sammansatta
namn, vilka så långt som möjligt
skulle täcka det nya verkets båda huvudområden.
Motiveringen för ett sammansatt
namn var givetvis önskemålet
att i det nya verkets namn framhäva
tanken bakom sammanslagningen. Alla
sammansatta namn befanns emellertid
bli så tunga och opraktiska att olägenheterna
inte ansågs uppvägas av de
eventuella psykologiska fördelarna av
att ha båda huvuddelarna av verksamheten
antydda i namnet. Det är uppenbart
att man i utskottet har stött på
samma svårigheter; det har ju de tidigare
inläggen här i dag bekräftat.

Om man då lämnar tanken på ett
sammansatt namn har man väl närmast
att välja mellan »socialstyrelsen» och
»medicinalstyrelsen». »Socialstyrelsen»
har förordats av utskottet, men tio ledamöter
har reserverat sig för det i
propositionen förslagna namnet »medicinalstyrelsen».
Utskottet har valt »socialstyrelsen»
som det icke sammansatta
namn som enligt utskottets uppfattning
bäst täcker den nya myndighetens
nya verksamhetsområde. Utskottet
har därvid, som man skriver, fattat
prefixet »social» i dess vidare och mer
ursprungliga betydelse såsom det fått

112 Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Central administration för hälso- och sjukvården samt socialvården m. m.

ingå i exempelvis namnet »socialdepartementet».

Låt mig, herr talman, på denna punkt
få göra ett par kommentarer. Först och
främst anser jag att ordet eller prefixet
»social» i den betydelse det har i dag
är så vittomfattande att ingen central
myndighet över huvud taget kan tänkas
svara för mer än en mycket begränsad
del av det område som ordet täcker.
Utain att heller på den punkten fördjupa
mig i någon historieskrivning
vill jag ändå erinra om att de uppgifter
som enligt socialstyrelsens första instruktion
1913 ålåg denna myndighet
spände över större delen av den tidens
socialpolitik. I den mån ärendena inte
ankom på annat ämbetsverk skulle socialstyrelsen
handlägga frågor av social
natur •— och det var sannerligen
många! Ärendena gällde arbetsmarknaden,
t. ex. arbetsmarknadsläge, arbetsförmedling,
arbetslön, arbetslöshet etc.;
förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare,
såsom arbetsavtal, kollektivavtal,
arbetstvister, medling och skiljedom
i arbetstvister; arbetarskydd, t. ex.
skydd mot olycksfall och ohälsa i arbete,
minderårigas och kvinnors användande
i arbete, vilotid, arbetstidens
längd, utlänningsfrågor o. s. v.; åtgärder
för social förtänksamhet, såsom
sjukkasseväsen och annan social försäkring
samt andra frågor av mera väsentlig
social innebörd, exempelvis nykterhetsvården,
föreningsväsendet, bostadsfrågorna,
levnadskostnaderna o. s. v.

Fattigvårds- och barnavårdsärenden
behölls tills vidare på departementsnivå
men överfördes 1938 till socialstyrelsen.

Som alla vet har utvecklingen medfört
att en råd sådana uppgifter som det
ursprungligen ankom på socialstyrelsen
att handlägga successivt övertagits av
andra myndigheter. Även om styrelsen
alltjämt är central förvaltningsmyndighet
i ärenden av social natur — i den
män det inte ankommer på annan myndighet
att handlägga dem — är uppgif -

terna i dag dock klart begränsade till
sociala vårdfrågor. Det senaste steget
togs i år, när riksdagen beslöt att
styrelsens förlikningsmannaexpedition
skulle brytas ut. Låt mig säga att om socialstyrelsen
nu skulle bli föremål för
en separat omorganisation, borde namnet
rätteligen ändras till socialvårdsstyrelsen,
detta för att få ett namn som
till sitt innehåll svarar mot det faktiska
verksamhetsområdet.

Det är just det förhållandet att socialstyrelsens
verksamhet numera i princip
begränsats till social vårdnadsverksamhet
som möjliggör och motiverar
sammanslagningen med det verk som
främst sysslar med medicinsk vårdverksamhet.
Även om hälso- och sjukvården
givetvis är ett ytterst betydelsefullt led
i vår socialpolitik kvarstår dock att inte
heller det nya verket kommer att
bli mer än ett vårdverk med uppgifterna
i huvudsak begränsade till frågor
om social och medicinsk omvårdnad.

Enligt min mening kan det inte vara
riktigt att kalla ett sådant verk för socialstyrelsen
och därmed skapa ett intryck
av att verket skulle vara myndiglietsplanets
centralpunkt för socialfrågor
över huvud taget. Den motivering
som anförts, att namnet socialstyrelsen
mera direkt harmoniserar med socialdepartementet,
kan också ge anledning
till en kort kommentar.

Även socialdepartementets arbetsuppgifter
har skiftat under årens lopp.
Vid departementsreformen 1963 fördes
arbetsmarknaden och bostadspolitiken
över till inrikesdepartementet,
medan hälso- och sjukvårdsfrågorna
överfördes till socialdepartementet,
inom vilket departement i dag ryms
frågor med stark anknytning till hälsosidan.
Jag kan nämna arbetarskyddet,
arbetstid och semester, nykterhetsvården,
barna- och ungdomsvården, åldringsvården,
hälso- och sjukvården,
handikappfrågor samt den omfattande
del av den allmänna försäkringen som
rör pensioner, sjukförsäkring etc. Det

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27 113

Central administration för hälso- och sjukvården samt socialvården m. m.

finns egentligen motiv för att i dag
kalla socialdepartementet för hälsodepartementet.

I motsats till utskottet har jag ansett
mig böra fästa stor vikt vid det faktum
att den medicinska andelen både av organisationen
och verksamheten blir den
största i det nya verket. Det är inget
tvivel om att medicinalstyrelsen är den
största enheten och att hälso- och sjukvården
måste bli den del av den nya
myndighetens vårdområde som ställer
de största anspråken på verkets kapacitet,
även om den sociala omvårdnaden
självfallet måste ges en med hälsooch
sjukvården fullt likvärdig ställning.

Jag skulle tro att för människor i allmänhet
framstår hälso- och sjukvården
som någonting för sig och inte i första
hand som en del av samhällets mångskiftande
sociala uppgifter. Om man
vill ha ett namn som efter vanligt språkbruk
och i allmänhetens ögon täcker så
mycket som möjligt av verksamhetsområdet
och har att välja mellan socialstyrelsen
och medicinalstyrelsen, är
därför medicinalstyrelsen enligt min
mening att föredra. Det bör vara betydligt
lättare att acceptera att en medicinalstyrelse
också skall som fackmyndighet
svara för medborgarnas sociala
omvårdnad, ett område där för övrigt
behovet av medicinska insatser alltmer
framträder, än att socialstyrelsen skall
bära ansvaret för hälso- och sjukvården.

Man kanske också skall komma ihåg
att den medicinska centrala myndigheten
i vårt land har tillvunnit sig en
stor auktoritet, vilket kanske inte är
förhållandet på samma sätt i alla länder.
Det låter sig naturligtvis sägas att auktoriteten
i detta fall inte bör ligga i
namnet som sådant. Men detta har ett
visst värde, och man skall även komma
ihåg att det har betydelse i flera avseenden
då det gäller förhållandet till såväl
läkarna som allmänheten.

Detta är, herr talman, några av de
skäl som har bestämt mitt ställnings -

tagande. Men jag är angelägen att avslutningsvis
understryka att även om
namnfrågan delar upp riksdagen i några
olika läger, bör inte denna fråga
få den dimensionen att den överskuggar
det som är det väsentliga i den reform
vi nu går att besluta, nämligen att åstadkomma
en som jag anser viktig och angelägen
samordning av hälso- och sjukvården
med socialvården. I detta ser jag
en betydelsefull reform för den framtida
inriktningen av våra strävanden att
ge människorna en fullgod vård på både
det medicinska och det sociala området.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Iierr talman! Som bekant har jag en
annan mening än chefen för socialdepartementet
i själva namnfrågan, och
jag skall be att strax få återkomma till
den saken.

Först vill jag säga några ord av uppskattning
inför det förslag som vi nu
har att ta ställning till. Jag gör det ur en
socialarbetares synvinkel, och jag har
kanske kommit i kontakt med nykterhetsvården
mer än andra grenar av socialvården.
De medicinska synpunkterna
har under senare år trätt mer och
mer i förgrunden inom framför allt nykterhetsvården,
även om det givetvis
också gäller barna- och åldringsvården.
Detta belyses inte minst av ett så enkelt
faktum som att antalet polikliniker och
läkarexpeditioner på nykterhetsvårdens
område har ökat under de tio senaste
åren från 20 till 100.

Den utvecklingen är riktig, och jag
har från denna talarstol tidigare hävdat
att om vi skulle ha kvar både socialstyrelsen
och medicinalstyrelsen, så borde
egentligen nykterhetsvården, liksom
förste vice talmannen sade här, överföras
till medicinalstyrelsen, eftersom
den egentligen hör hemma där. Men det
är klart att man kan fortsätta resonemanget
när det gäller barnavården och
åldringsvården, där det också finns
ganska stora kontaktytor. Därför måste

114 Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Central administration för hälso- och sjukvården samt socialvården m. m.

det vara riktigt att nu sammanslå dessa
båda verk och inrätta ett enda övergripande
ämbetsverk.

När det gäller namnfrågan är det
klart att man kan anföra den synpunkt
som statsrådet här och i den kortfattade
motiveringen i propositionen gjort sig
till talesman för, nämligen att medicinalstyrelsen
är det äldsta av de verk,
som omfattas av sammanläggningen, och
att den nya myndigheten därför bör
kallas medicinalstyrelsen. Vidare kommer
medicinalstyrelsen så att säga att
bli den tunga kroppen i verksamheten,
sett från nuvarande utgångspunkter.
Lika klart är emellertid att medicinen,
läkarvården och hälsovården är underordnade
socialvården och socialpolitiken,
och detta väger enligt min mening
mycket tyngre än att ett verk är störst
och äldst. Den underordnade verksamheten
bör därför inte göras till huvudsak
när det gäller namnfrågan, och jag
hemställer om bifall till utskottets förslag
på denna punkt.

Vidare vill jag instämma med min
medmotionär herr Eskel när han säger
att cheferna för de olika byråerna samtliga
bör kallas byråchefer, oberoende
av vad de har för examina innan de
kommer till verket. Jag tycker att man i
viss mån känner det gamla klassamhällets
vindar blåsa när ett förslag av annan
innebörd framförs. Jag kan förstå
den sistnämnda ståndpunkten mot bakgrund
av att man vill tillfredsställa en
viss grupp genom att tilldela vederbörande
en viss titel. Men jag tycker
att vi bör komma ifrån en dylik inställning
och ge cheferna för de olika byråerna
en och samma titel. Jag yrkar
därför bifall till andra att-satsen i de
likalydande motionerna I: 775 och II:
969.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Det stora diskussionsämnet
vid den omfattande organisationsförändring
som sker genom sammanslagningen
av socialstyrelsen och

medicinalstyrelsen har ju i dag varit
namnet på det nya verket. Om huvudfrågan
— alltså själva sammanslagningen
— råder enighet i utskottet. Ett väsentligt
motiv för sammanslagningen är
att de medicinska och socialvårdande
funktionerna skall integreras. Målsättningen
är att det nya verket skall inom
hela sitt verksamhetsområde stå i nära
kontakt med utvecklingen och ha tillräckliga
resurser och tillräcklig auktoritet
att utöva en allmän ledning och ta
erforderliga initiativ.

Det är glädjande att det råder enighet
beträffande målsättningen. Några motioner
har väckts i syfte att anpassa organisationen
till de kommande uppgifterna.
Motionärernas förslag har i vissa
avseenden vunnit gehör i utskottet. Det
är inte bara namnfrågan jag här tänker
på utan även andra saker. Men jag skall
inte uppta tiden med att redovisa dessa,
utan vill endast med några ord motivera
mitt ställningstagande i namnfrågan.

Jag har liksom många andra talare
fäst mig främst vid att de socialvårdande
och medicinska uppgifterna skall
integreras. Också statsrådet underströk
kraftigt detta. Den avsedda integrationen
bör enligt min mening komma till
uttryck även i namnet. Om jag inte
missförstod statsrådet skulle även han
gärna ha sett att detta varit möjligt.

Enbart ur den synpunkten är kanske
namnet social-medicinalstyrelsen mest
adekvat. Man kan dock inte komma
ifrån att detta namn är mycket tungt
och svåruttalat — herr förste vice talmannen
von Friesen tyckte ju att konstruktionen
närmast var en språklig
oformlighet. Man bör söka finna ett
namn som är någorlunda lättuttalat och
som täcker det nya verkets hela verksamhetsområde.
Jag har kommit fram
till att namnet »socialstyrelsen» på ett
rimligt sätt fyller dessa krav. Att namnet
»medicinalstyrelsen» är äldre kan
jag inte betrakta som något vägande
motiv i sammanhanget. Kanske just dess
ålder och hävd leder tanken till medi -

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27 115

Central administration för hälso- och sjukvården samt socialvården m. m.

«insk vetenskap och begränsat medicinska
frågor som mera framhäver skillnaderna
än sambandet mellan medicinsk
och social verksamhet. Namnet
»medicinalstyrelsen» täcker naturligtvis
en stor del av det nya organets
verksamhet, men inte på långa vägar
hela området, och det ger inte uttryck
för den integration mellan de sociala
och medicinska verksamheterna som är
uppställd som målsättning för det nya
verkets arbetsområde.

Det nya verket sorterar under socialdepartementet.
Statsrådet framhöll nyss
att socialdepartementets ämnesområde
i varje fall i större utsträckning än
tidigare har renodlats till att omfatta
vårdfrågor och social omvårdnad. Därigenom
kan ett visst samband också finnas
till namnet »socialstyrelsen». Jag
tror, herr statsråd, att de frågor som
socialdepartementet nu har inom sitt
område är så vidsträckta och stora, att
de mer än väl räcker till för ett statsråd.
Jag förutsätter därför att ämnesfördelningen
mellan statsråden kommer
att i åtminstone i detta fall bli ganska
oförändrad under någon tid.

Namnet »socialstyrelsen» täcker —-vad jag kan förstå — hela det område
det här är fråga om. Hälso- och sjukvård
och medicinsk behandling är
tungt vägande inslag i socialvården inom
vårt samhälle. Motivet för medicinsk
forskning kan också sägas höra hit. Givetvis
finns sociala inslag i vår allmänna
politik som inte kommer att
handläggas av det nya verket även om
dettas verksamhetsfält blir vidsträckt.
Sådana inslag förekommer i skatte- och
bostadspolitiken och -— som statsrådet
Aspling nyss berörde — på många andra
områden. Men det är mig veterligt
ingen som hittills reagerat mot namnet
»socialstyrelsen» på det gamla verket,
trots att dess verksamhet inte haft
det omfång på det sociala området som
det nya verket kommer att få. Prefixet
»social» har i det sammanhang det här
förekommer i namnet »socialstyrelsen»,

enligt min mening, uppfattats i en bemärkelse
som väl överensstämmer med
den verksamhet det nya verket skall bedriva.

Jag ber därmed, herr talman, att på
alla punkter få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 922;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lundberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1) i
utskottets utlåtande nr 105, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen II: 922.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Lundberg begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 197 ja och 2 nej, varjämte 12 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;

116 Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Central administration för hälso- och sjukvården samt socialvården m. m.

2:o) bifall till reservationen 1 a) av herr
Svensson m. fl.; samt 3:o) bifall till reservationen
1 b) av herr Per Jacobsson
m. fl.; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Fröken Ljungberg
begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna
propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 2) i
utskottets utlåtande nr 105, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 a) av herr Svensson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 124 ja och 78 nej,
varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 8

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Fröken Ljungberg begärde
emellertid votering, i anledning varav

efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 8) i
utskottets utlåtande nr 105, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Ljungberg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 179 ja och 33 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 9

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 775
och II: 969 i motsvarande del; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eskel begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 9) i
utskottets utlåtande nr 105, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 775 och II: 969 i motsvarande
del.

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27 117

De nya lantbruksnämndernas organisation, m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 146 ja och 47 nej,
varjämte 20 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 10—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 2

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
106, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa anslag till
psykiatrisk sjukvård m. m.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 3

De nya lantbruksnämndernas organisation,
in. m.

Herr TALMANNEN yttrade:

Överläggningen beträffande jordbruksutskottets
utlåtande nr 18 må omfatta
jämväl jordbruksutskottets utlåtande
nr 19 och bevillningsutskottets
betänkande nr 39 samt tredje lagutskottets
utlåtande nr 35, men yrkanden rörande
sistnämnda tre utlåtanden framställes
först sedan desamma föredragits.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående de nya
lantbruksnämndernas organisation,
in. m., jämte i ämnet väckta motioner,
såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till jordbruksutskottet.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln

(p. B 1—2, C 1—5) föreslagit riksdagen
att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, för budgetåret 1967/68
beräkna vissa anslag till lantbruksnämnderna
m. m.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i en
den 17 mars 1967 dagtecknad proposition,
nr 74, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen bl. a. att

b) godkänna de grunder för omorganisationen
av lantbruksnämnderna, som
förordats i propositionen,

c) godkänna vad i propositionen förordats
i fråga om lantbruksstyrelsens
organisation,

d) bemyndiga Kungl. Maj:t att från
personalförteckningen för lantbruksstyrelsen
avföra en tjänst som överdirektör
och souschef i lönegrad Cp 3,

e) godkänna vad i propositionen anförts
i fråga om hushållningssällskapens
verksamhet,

f) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidta
de ändringar i statens allmänna tjänstepensionsreglemente
den 28 maj 1959
(nr 287), som föranleddes av förslaget
om hushållningssällskapen,

g) inrätta ett samarbetsorgan för informationsverksamhet
på jordbrukets
och trädgårdsnäringens områden i stället
för jordbrukets upplysningsnämnd
i överensstämmelse med vad som förordats
i propositionen,

h) godkänna vad i propositionen förordats
om att upphäva hushållningssällskapens
s. k. delcredereansvar för
låneunderstöd från fiskerilånefonden,

k) på riksstaten för budgetåret 1967/
68 under nionde huvudtiteln anvisa under
1—7 angivna anslag till lantbruksnämnderna
m. m.,

l) på kapitalbudgeten under fonden
för låneunderstöd till Lån till driften
av veterinärbakteriologiskt laboratorium
m. m. för budgetåret 1967/68 anvisa
ett investeringsanslag av 100 000
kr.

Propositionen hade, såvitt avsåge för -

118 Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

De nya lantbruksnämndernas organisation, m. m.

fattningsförslag (a), hänvisats till lagutskott
och bevillningsutskottet samt i
övrigt till jordbruksutskottet.

Av den till jordbruksutskottet remitterade
delen av propositionen behandlade
utskottet i förevarande utlåtande
de ovan återgivna förslagen, övriga
förslag i propositionen (i, j, k 8 och m)
som hänvisats till jordbruksutskottet
rörde lantbrukshögskolan och behandlades
i ett särskilt utlåtande, nr 19.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

A. i samband med statsverkspropositionen: 1)

I: 647 av herrar Eskilsson och
Harald Pettersson, samt II: 816 av herr
Grebäck m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte uttala sig för att den allmänna
trädgårdsrådgivningen även efter
förestående omorganisation av rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets
och trädgårdsskötselns område finge ett
fortsatt statligt stöd;

2) I: 653 av herr Yngve Nilsson m. fl.
och II: 830 av fröken Wetterström in. fl.;

B. i anledning av propositionen nr 74:

1) I: 735 av herr Ernulf, likalydande
med II: 917 av herr Gustafsson i Borås,
vari hemställts, att riksdagen måtte dels
som sin mening uttala att i avvaktan på
beslut om ändrad länsindelning två
lantbruksnämnder fortfarande borde
finnas i Älvsborgs län med bibehållande
av nuvarande förläggningsorter, dels
anvisa de medel som i anledning härav
måtte erfordras utöver vad Kungl.
Maj:t begärt;

2) I: 758 av herr Isacson in. fl. och
II: 947 av herr Rimås in. fl.;

3) I: 759 av herr Sveningsson m. fl.,
likalydande med II: 977 av herrar Magnusson
i Borås och Eliasson i Moholm,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
att de två lantbruksnämnderna i
Älvsborgs län i avvaktan på ny länsin -

delning skulle bibehålla sin nuvarande
geografiska indelning;

4) I: 780 av herr Eskilsson m. fl.,
likalydande med II: 975 av herr Hansson
i Skegrie m. fl., vari såvitt nu var i
fråga hemställts, att riksdagen måtte

a) uttala att hushållningssällskaps
framtida upptagande av ny verksamhet
skulle — därest sällskapets stadgar vore
officiellt fastställda — ske i samråd
med lantbruksstyrelsen eller, efter styrelsens
bestämmande, med vederbörande
lantbruksnämnd,

b) uttala att hushållningssällskapens,
chefstjänsteman skulle äga deltaga i
lantbruksnämnds sammanträden på
samma sätt som föreslagits för nämndens
chefstjänsteman i sällskapets sammanträden,

c) i avvaktan på resultatet av utredning
rörande erforderlig kompensation
in. in., besluta att föreslagna förändringar
i sällskapens rätt till SPV-pensionering
och i tjänstebrevsrätt ej genomfördes,

d) besluta att staten avstode från
eventuella krav på delaktighet i sällskapens
tillgångar,

e) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att sådana åtgärder vidtoges, att
kostnaderna för den allmännyttiga delen
av verksamheten vid hushållningssällskapens
veterinärlaboratorier efter
omorganisation ej längre belastade sällskapen,

f) besluta att kostnaderna för de
extra sammanträden med hushållningssällskapen,
som föranleddes av omorganisationen,
och för härav föranledda
extra sammanträden för förvaltningsutskott
och nämnder skulle bestridas av
statsmedel,

i) besluta om fortsatt stöd till den
allmänna trädgårdsrådgivningen på sätt
i motionerna angivits;

5) 1:781 av herr Fålldin och 11:974
av herr Grebäck in. fl.;

6) 1:783 av herr Per Jacobsson,.
likalydande med II: 976 av herrar Larsson
i Umeå och Gustafsson i Skellefteå;,

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27 119

De nya lantbruksnämndernas organisation, m. m.

7) I: 784 av herrar Erik Filip Petersson
och Hilding, likalydande med
II: 981 av herrar Öhvall och Hamrin i
Kalmar, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att även i fortsättningen
statligt stöd skulle kunna utgå i syfte
att främja allmän trädgårdsrådgivning
enligt i motionerna angivna riktlinjer;

8) 1:785 av herr Åkesson in. fl. och
11:979 av herr Persson i Heden in. fl.;

9) 11:918 av herr Persson i Heden,
vari hemställts, att riksdagen på i motionen
anförda grunder måtte besluta
att Älvsborgs län skulle bestå av två
lantbruksnämnder;

10) 11:920 av herr Lindström m.fl.;

11) 11:972 av herr Björk;

12) 11:973 av herrar Grebäck och
Josef son i Arrie;

13) 11:978 av herr Nilsson i Tvärålund
in. fl.;

14) 11:980 av herr Sundkvist m.fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
dels att antalet lekmannaledamöter
i lantbruksnämndens strukturdelegation
skulle vara fyra, dels att landshövdingen
ej finge ingå som ordförande
eller ledamot i lantbruksnämndens delegationer.

Utskottet hemställde att riksdagen
måtte

a) lämna motionen II: 978 utan åtgärd,

b) i anledning av motionerna I: 780
och 11:975, 1:647 och 11:816 samt
1:784 ocli 11:981, förstnämnda motionspar
såvitt nu var i fråga, i enlighet
med vad utskottet anfört besluta att
visst statsstöd till allmän trädgårdsrådgivning
alltjämt borde utgå,

c) bifalla motionerna I: 780 och
II: 975, såvitt avsåge deltagande av hushållningssällskapets
chefstjänsteman i
lantbruksnämnds sammanträden,

d) anse motionen 11:972, såvitt avsåge
trädgårdsdelegationer vid lantbruksnämnderna,
samt motionen II: 920
besvarade med vad utskottet anfört,

e) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag på motionerna

1:735 och 11:917, 11:918 samt 1:759
och II: 977, förstnämnda motionspar såvitt
nu var i fråga, godkänna att endast
en lantbruksnämnd inrättades i
Älvsborgs län,

f) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och motionen II: 980 ävensom med
avslag på motionerna I: 653 och II: 830,
I: 783 och II: 976 samt II: 973 godkänna
de grunder i övrigt för omorganisationen
av lantbruksnämnderna som förordats
i utlåtandet,

g) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionen II: 972,
såvitt nu var i fråga, godkänna vad i
utlåtandet förordats i fråga om lantbruksstyrelsens
organisation,

h) bemyndiga Kungl. Maj :t att från
personalförteckningen för lantbruksstyrelsen
avföra en tjänst som överdirektör
och souschef i lönegrad Cp 3,

i) anse motionerna I: 780 och II: 975,
såvitt avsåge veterinärlaboratorierna,
besvarade med vad utskottet anfört,

j) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna I: 780 och II: 975,
såvitt avsåge upptagande av ny verksamhet
vid hushållningssällskapen, godkänna
vad utskottet anfört i fråga om
hushållningssällskapens verksamhet,

k) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna I: 780 och II: 975,
såvitt nu var i fråga, godkänna vad utskottet
anfört rörande hushållningssällskapens
tjänstebrevsrätt,

l) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag på motionerna I: 780
och II: 975, såvitt nu var i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar
i statens allmänna tjänstepensionsreglemente
den 28 maj 1959 (nr
287), som föranleddes av förslaget om
hushållningssällskap en,

m) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 780 och II: 975, såvitt nu var i fråga,
godkänna vad utskottet anfört rörande
hushållningssällskapens tillgångar,

n) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag på motionerna

120 Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

De nya lantbruksnämndernas organisation, m. m.

I: 781 och II: 974 inrätta ett samarbetsorgan
för informationsverksamhet på
jordbrukets och trädgårdsnäringens områden
i stället för jordbrukets upplysningsnämnd
i överensstämmelse med
vad som förordats i utlåtandet,

0) godkänna vad i utlåtandet förordats
om att upphäva hushållningssällskapens
s. k. delcredereansvar för låneunderstöd
från fiskerilånefonden,

p) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag på motionerna I: 735
och II: 917, såvitt de ej behandlats i det
föregående, på riksstaten för budgetåret
1967/68 under nionde huvudtiteln
anvisa

1) till Lantbruksstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 5 957 000 kr.,

2) till Lantbruksstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 205 000 kr.,

3) till Lantbruksnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 44 700 000
kr.,

4) till Lantbruksnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 10 900 000
kr.,

5) till Lantbruksnämnderna: Utrustning
ett reservationsanslag av 1 000 000
kr.,

6) till Utbildningskurser för viss personal
vid lantbruksorganisationen ett
reservationsanslag av 150 000 kr.,

7) till Kursverksamhet för jordbrukets
rationalisering m. m. ett förslagsanslag
av 2 875 000 kr.,

q) på kapitalbudgeten under fonden
för låneunderstöd till Lån till driften
av veterinärbakteriologiskt laboratorium
m. m. för budgetåret 1967/68 anvisa
ett investeringsanslag av 100 000
kr.,

r) lämna motionerna I: 758 och

11:947 utan åtgärd,

s) lämna utan åtgärd motionerna

I: 780 och II: 975, såvitt de avsåge kost nader

för hushållningssällskapen i samband
med omorganisationen, samt

t) avslå motionerna 1:785 och

II: 979.

I motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande.

Vid bifall till utskottets förslag synes
jämväl erforderligt rådrum föreligga för
överväganden rörande en eventuell
kompensation till hushållningssällskapen
för den mistade tjänstebrevsrätten.

Reservationer och särskilda yttranden
hade avgivits enligt följande.

Reservationer

1) av herrar Mossberger, Hedström,
Magnusson, Augustsson och Lindström,
fru Lindskog samt herrar Arweson, Johanson
i Västervik och Persson i Skänninge,
vilka ansett att utskottet under
b) bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:780 och 11:975, 1:647
och 11:816 samt 1:784 och 11:981,
förstnämda motionspar såvitt nu var
i fråga, i enlighet med vad reservanterna
anfört besluta att statsstöd till allmän
trädgårdsrådgivning ej skulle
utgå;

2) av herrar Mossberger, Lage Svedberg,
Hedström, Magnusson, Augustsson
och Lindström, fru Lindskog samt herr
Johanson i Västervik, vilka ansett att
utskottet under c) bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 780 och II: 975, såvitt avsåge
deltagande av hushållningssällskapets
chefstjänsteman i lantbruksnämndens
sammanträden, godkänna vad dessa
reservanter anfört;

3) av herrar Skärman, Sveningsson,
Axel Kristiansson, Hansson i Skegrie,
Nilsson i Lönsboda, Persson i Heden
och Berndtsson, vilka ansett att utskottet
under e) bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 735 och II: 917, II: 918
samt I: 759 och II: 977, förstnämnda
motionspar såvitt nu var i fråga, uttala
att två lantbruksnämnder borde inrättas
i Älvsborgs län;

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27 121

De nya lantbruksnämndernas organisation, m. m.

4) av herrar Carl Eskilsson, Nils
Hansson, Isacson, Skärman, Harald Pettersson,
Hansson i Skegrie och Nilsson
i Lönsboda, fru Sundberg samt herrar
Berndtsson och Sundkvist, vilka ansett
att utskottet under 1) bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 780 och II: 975, såvitt nu
var i fråga, lämna utan bifall Kungl.
Maj :ts förslag om bemyndigande för
Kungl. Maj :t att vidta vissa ändringar
i statens allmänna tjänstepensionsreglemente
den 28 maj 1959 (nr 287);

5) av herrar Mossberger, Lage Svedberg,
Hedström, Magnusson, Augustsson
och Lindström, fru Lindskog samt herrar
Arweson, Johanson i Västervik och
Persson i Skänninge, vilka ansett, att
ovan intagna stycke i utskottets utlåtande
bort lyda sålunda:

»I nu ifrågavarande motioner har
upptagits frågan om en eventuell kompensation
till hushållningssällskapen
för den mistade tjänstebrevsrätten. I anledning
härav vill utskottet principiellt
framhålla att — vilket även torde framgå
av vad utskottet i det föregående anfört
— skäl i och för sig saknas att,
då den bidragsgivning som tjänstebrevsrätt
innebär upphör, kompensera denna
förmån. Utskottet kan inte finna att i
motionerna anförts några bärande skäl
för ett avsteg från denna princip.»;

6) av herrar Mossberger, Lage Svedberg,
Hedström, Magnusson, Augustsson
och Lindström, fru Lindskog samt herrar
Arweson, Johanson i Västervik och
Johansson i Simrishamn, vilka ansett att
utskottet under m) bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
på motionerna 1:780 och 11:975, såvitt
nu var i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört rörande hushållningssällskapens
tillgångar;

7) av herrar Carl Eskilsson, Nils
Hansson, Isacson, Skärman, Harald Pettersson,
Hansson i Skegrie och Nilsson
i Lönsboda, fru Sundberg samt herrar

Berndtsson och Sundkvist, vilka ansett
att utskottet under s) bort hemställa,

att riksdagen måtte bifalla motionerna
1:780 och 11:975, såvitt de avsåge
kostnader för hushållningssällskapen
i samband med omorganisationen.

Särskilda yttranden

1) av herr Lage Svedberg;

2) av herrar Nils Hansson, Isacson,
Skärman, Sveningsson, Axel Kristiansson,
Hansson i Skegrie, Nilsson i Lönsboda
och Berndtsson, fru Sundberg samt
herr Sundkvist.

Vad utskottet hemställt föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! I den fråga som nu skall
behandlas fattade riksdagen principbeslut
år 1965. Då avvisades ett enhälligt
utredningsförslag, enligt vilket man
skulle ha samlat all den verksamhet
som bedrives inom lantbruksnämnd,
hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelse
i ett enda organ. Detta skulle ha
stått under statens inflytande men också
jordbrukarsidan skulle få ett relaitivt
stort inflytande.

Emellertid har detta beslut i dag inte
i och för sig någon aktualitet. Det är
klart och kan i princip inte diskuteras.
Vad som däremot kan och skall diskuteras
är fullföljandet av detta beslut med
organisationsformerna. Jag nämnde att
det i det organ, som en gång föreslogs
av en enhällig jordbruksutredning, skulle
ha förelegat ett ganska omfattande
jordbrukarinflytande, i varje fall betydligt
större än i den organisation som i
dag föreslås. Frågan är, om inte jordbrukarnas
inflytande i denna kommer
att inskränkas till minsta möjliga.

Vi ser mu ett länsorgan som har större
personaluppsättning, som är betydligt
dyrare och som har ett mindre verksamhetsfält
än de båda vi nu har, lantbruksnämnder
och hushållningssällskap,
men som troligen inte kommer att kun -

122 Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

De nya lantbruksnämndernas organisation, m. m.

na vinna det förtroende hos jordbrukets
folk som i varje fall hushållningssällskapen
har haft under den tid de har
verkat.

När vi får ett organ som är större och
dyrare men har ett mindre verksamhets^
område än de bägge tidigare kan vi
fråga oss: Vad är det för någonting vi
har vunnit genom att sätta dessa gamla
hushållningssällskap åt sidan? Jo, svarar
man, strukturrationaliseringen skall
effektiviseras, och detta göres bäst inom
ett rent statligt organ. I en anan proposition,
nr 95, angående de framtida
riktlinjerna för jordbrukspolitiken, ställer
man emellertid inte de medel till
förfogande för detta organ som jordbruksutredningen
ansåg nödvändiga.
Hur blir det då med denna ökade effektivitet,
som vi skulle vinna genom att
sätta sällskapen åt sidan och skapa ett
enhetligt organ?

Man flyttar eu del av hushållningssällskapens
tjänstemän, t. ex. jordbruks-,
husdjurs- och maskinkonsulenterna, till
ett organ som inte förfogar över en
enda egen försöksgård. Det har tidigare
varit en styrka i hushållningssällskar
pens rådgivningsverksamhet att de har
kunnat använda sina försöksgårdar såsom
ett fält för forskning, försök och
experiment. Rådgivarna har kunnat
kombinera teori och praktik, och därigenom
har de vunnit jordbrukarnas
förtroende. Jag tror att våra jordbrukare
i dag helt enkelt kräver att de som
skall uppträda »om deras rådgivare inte
bara skall ha en naken teoretisk examen
utan också en praktisk verksamhet
att repliera på. Tyvärr får väl konsulenterna
— rådgivarna — i det nya organet
försöka komma till tals med jordbrukare
för att få utnyttja deras gårdar
såsom experiment- och försöksfält. Själva
har de inga.

När det gällt att införa denna organisationsform
har man enligt vår mening
haft bråttom. Den har forcerats
fram till den 1 juli i år. Många problem
hinner inte bli nöjaktigt lösta till den

dagen. Jag tror att man under en tid
framöver måste lita till hushållningssällskapens
välvilja, om det hela över
huvud taget skall gå i läs. Jag behöver
bara nämna lokalfrågan. Jag skulle tro
att det är ytterst få lantbruksnämnder
som den 1 juli har lokaler att tillgå
utan att behöva be hushållningssällskapen
vara vänliga att överlåta sina lokaler
under en övergångstid. Det lär efter
vad jag har hört vara ett ganska
omfattande bekymmer. Man saknar lokaler,
möbler, telefoner etc. för en stor
del av dessia tjänstemän efter den 1 juli.

Ett annat problem, som inte är löst
och som sannolikt inte heller hinner bli
det i tid, är frågan om den allmännyttiga
delen av veterinärlaboratorierna.
Finansieringsfrågan från denna del av
verksamheten är inte löst. Möjligen hinner
detta klaras till den 1 januari 1968.
Dessa anstalter ägs av hushållningssällskapen,
men en del av verksamheten är
av rent samhällelig och allmännyttig
karaktär. Det gäller t. ex. att bistå hälsovårdsmyndigheterna
i beredskapen
mot salmonellainfektioner, vattenföroreningar,
matförgiftningar etc.

Tidigare har dessa laboratorier och
den allmännyttiga verksamheten bekostats
genom hushållningssällskapens omkostnadsanslag.
Dessa anslag bortfaller
den 1 juli. Det finns knappast möjlighet
för sällskapen att själva bestrida
kostnaderna för denna allmännyttiga
verksamhet så lång tid framöver. Frågan
är, om hushållningssällskapen har
någon anledning att göra det heller.
Finansieringsfrågan efter den 1 juli är
alltså inte klar. Därför hade det varit
klokt att vänta med ikraftträdandet till
den 1 januari 1968.

En motion om detta togs upp till behandling
i utskottet i början av vårsessionen,
alltså vid en tidpunkt när det
hade varit realistiskt att överväga ett
annat datum för ikraftträdandet. Utskottet
bordläde tyvärr den motionen.
När den i samband med behandlingen
av propositionen på nytt togs upp, var

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27 123

De nya lantbruksnämndernas organisation, m. m.

det icke realistiskt att behandla frågan
om en annan tidpunkt för genomförandet
av reformen. Motionens realbehandling
omöjliggjordes genom uppskovet,
och det kan ifrågasättas, om detta stämmer
riktigt överens med god parlamentarism.
Det hade varit riktigt att låta
riksdagen behandla frågan om ett eventuellt
uppskov vid en tidpunkt när behandlingen
av motionen hade varit realistisk.

På vissa punkter har utskottet avvikit
från förslagen i propositionen. Det
gäller exempelvis den allmänna trädgårdsrådgivning
som bedrivs i hushåll
11 i n gssä It s k a p e n s regi. Den verksamheten
har stor betydelse ur allmänhetens
synpunkt. Man har för en billig
avgift kunnat få trädgårdsrådgivning
av många olika slag. Det har varit villabyggare
och många andra som har
kunnat få rådgivning och hjälp i trädgårdsfrågor;
de har kunnat få hjälp till
att projektera sina trädgårdar. Kommuner
och landsting och andra officiella
institutioner har också använt hushållningsällskapens
trädgårdskonsulenter
för att projektera parker och liknande
anläggningar. Man har genom kurser
och föredrag givit informationer åt flera
tusental personer, och det har varit
en både nyttig och uppskattad verksamhet.
Därför finns det all anledning att
låta denna få fortsatt statligt stöd. Jag
tror att det här rör sig om relativt små
belopp, därför att denna verksamhet har
kunnat och kan delvis ersättas med
avgifter bestämda enligt taxa, och jag
skulle tro, att de influtna ersättningarna
kommer att täcka en betydande del
av kostnaderna för denna verksamhet.
Emellertid måste det nog finnas en garanti
för att sällskapen med de tillgångar
och resurser de kommer att få
skall våga sig på att anställa en trädgårdskonsulent
i framtiden.

Det heter i propositionen att hushållningssällskapen
skall vara kontaktorgan
mellan lantbruksnämnderna och jordbrukarna.
I utskottsutlåtandet 1965 het -

te det också bl. a. att goda kontakter
mellan lantbruksorganet och jordbrukarna
är av stor vikt för framgången i
rationaliseringsarbetet. Om denna kontaktverksamhet
skall bli fruktbringande
måste det naturligtvis bli en kontinuerlig
kontakt mellan lantbruksnämnd och
hushållningssällskap. Enligt propositionen
skall lantbruksnämndens chefstjänsteman
kunna delta i hushållningssällskapets
förvaltningsutskotts sammanträden,
men därmed skapar man
ju inte någon förutsättning för kontakt
vidare utåt. Det är först när hushållningssällskapets
chefstjänsteman får
motsvarande rätt att närvara vid lantbruksnämndens
sammanträden som
denna kontaktverksamhet kan bli fullödig
och kan ge en samlad bild av
hela fältet. Jag tror också för min del
att det skulle öka förtroendet för det
nya organet — och det behövs nog —
att man sörjer för ett sådant förtroende;
genom att hushållningssällskapets chefstjänsteman
får en likaberättigad plats
vid lantbruksnämndens sammanträden.
Men jag tror att om sällskapets chefstjänsteman
mer eller mindre utestängs
ifrån kontakt med lantbruksnämnden,
kommer det i stället att verka negativt
på förtroendet och kontakten mellan
jordbrukarna och lantbruksnämnden.

Utskottet föreslår en sådan kontakt
som jag här talat om, d. v. s. en likaberättigad
kontakt mellan dessa organ.
Tyvärr vill några reservanter inte detta.
Åtta av regeringssidans tio ledamöter
önskar inte gå med härpå. Jag tror att
herr Persson i Skänninge och herr
Arweson hade en annan mening och
följde majoriteten. Reservanterna föreslår
en form som jag tror skulle bli föga
attraktiv. Sannolikt kommer sällskapets
chefstjänsteman att betacka sig för att
på nåd få lov att bli kallad till lantbruksnämndens
sammanträde och där
få lov att vara inne endast när sådana
ärenden behandlas som rör hushållningssällskapet.
Sedan får han gå ut
igen. Jag tror att han kan använda sin

124 Nr 27

Onsdagen den 17 mai 1967 em.

De nya lantbruksnämndernas organisation, m. m.

tid bättre än att sitta och vänta på dessa
tillfällen.

För en stor del av sällskapets personal
kommer det att bli försämrade förhållanden,
framför allt i fråga om pensioneringen.
Bara den personal som flyttas
över till lantbruksnämnden får behålla
samma pensionsförmåner som nu,
medan de som eventuellt stannar kvar i
hushållningssällskapen kommer att vidkännas
väsentligt högre kostnader för
sin fortsatta pensionering. En chefsveterinärs
premiebelopp stiger t. ex. från
5 750 kronor till 11 500 kronor och för
ett biträde i lönegraden All stiger premien
från 2 150 kronor till 4 300 kronor.
Jag tror att det blir mer än vad sällskapen
i allmänhet har råd att betala, och
därför borde pensionsanslutningsrätten
till SPV bibehållas även för den personal
som stannar kvar. Jag vill erinra
om att 1965 års jordbruksutskott förutsatte
att Kungl. Maj :t på allt sätt skulle
tillvarata personalens intressen och jag
tror att utskottet 1965 även avsåg den
personal som eventuellt inte kunde få
plats i det nya organet.

Det görs gällande i propositionen att
staten i vissa fall kan få göra anspråk
på sällskapens tillgångar därest dessa
väljer en annan form för sin fortsatta
verksamhet än den s. k. officiella formen.
Utskottet har emellertid den uppfattningen
att det här rör sig om ganska
obetydliga belopp, som det inte är mödan
värt att försöka komma över genom
långvariga förhandlingar — kanske
också processer om det vill sig illa. Utskottet
menar därför att staten bör avskriva
eventuella fordringar oavsett vilken
form verksamheten i ett hushållningssällskap
i framtiden kan få.

I en reservation förordas emellertid
propositionens förslag och detta med
en mycket märklig motivering, en motivering
som inte blir bättre därför att den
hämtats från utredningsmannen. Man
vill nämligen i reservationen göra gällande
att donatorerna en gång kan ha
påverkats av sällskapens officiella sta -

tus och att donatorerna skulle ha betraktat
detta som en garanti för donationens
riktiga förvaltning i framtiden.
Jag tror att man tar sig vatten över huvudet
när man på det sättet försöker
tolka för flera årtionden sedan avlidna
donatorers tankar och bevekelsegrunder.
Dessa donatorers vilja var nog
i stället den, att hushållningssällskapen,
vilken form de än finge, skulle få disponera
dessa medel för framtiden. Jag tror
att donatorerna minst av allt skulle ha
kunnat tänka sig att deras donation en
gång i framtiden skulle övergå i statens
ägo samtidigt som detta deras omhuldade
sällskap skulle hotas till sin existens
av samma statsmakter som övertog
donationsfonden. Det skulle för dem
ha varit fullkomligt främmande att tänka
sig något sådant. Om de hade kunnat
förutse den situationen skulle de nog
ha omgärdat sina donationer med sådana
bestämmelser, att det hade blivit
omöjligt att beröva sällskapet dessa
fonder.

Huvudsaken är att fonden används
för ett ändamål som ligger i jordbrukets
intresse. Jag tror inte att det behöver
råda något som helst tvivel om att därest
fonderna stannar kvar i sällskapens
förvaltning, så kommer de att användas
för jordbrukets bästa.

Jag tycker att det verkar något närgånget
och knappast värdigt att försöka
leta efter arv när man själv har
medverkat till den presumtive arvlåtarens
bortgång. Det hade varit värdigare
för staten att stryka ett streck över
detta, ty det rör sig, som jag sade, icke
om några betydande belopp. Det hade
varit generösare, och det hade kanske
också varit en detalj som bidragit till
att göra jordbrukarnas mottagande av
det nya lantbruksorganet positivt.

Jag vill inte på något sätt ifrågasätta
detta nya organs framtid. Vi har redan
en gång beslutat om organet i en kompromiss,
låt vara en dålig sådan. Jag
hoppas endast att det nya lantbruksorganet,
som ändå skall vara ett organ

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27 125

De nya lantbruksnämndernas organisation, m. m.

i jordbruksrationaliseringens tjänst,
skall växa in i jordbrukarnas medvetande
såsom ett organ vilket syftar till deras
bästa. Men om vi skall få den utvecklingen
beror väldigt mycket på den utformning
som organet en gång kommer
att få. Om man i kanslihuset tillsätter
lantbruksnämnder som av jordbrukarna
uppfattas som en utmaning mot dem,
är jag rädd för att det blir väldigt svårt
att återställa förtroendet. Man bör åtminstone
fordra att de som skall sitta i
dessa nämnder vet vad som är fram och
bak på en ko, vad en växtföljd är för
någonting och hur den skall se ut etc.

Är det så, att man vid tillsättningen
av jordbruksnämndernas ledamöter inte
tar hänsyn till att de bör vara folk som
kan vinna jordbrukarnas förtroende så
får man nog finna sig i att samarbetet
i början kommer att gå trögt. Det är ett
organ som skall stå i ett rationellt jordbruks
tjänst. Det önskar alla att det skall
kunna bli. Men då fordras fullt förtroende
mellan parterna, d. v. s. det statliga
organet och jordbrukarna.

•lag vill med detta yrka bifall till reservationen
3 av herr Skårman in. fl.
och till reservationerna 4 och 7 av hem
Carl Eskilsson m. fl. i jordbruksutskottets
utlåtande nr 18. I övrigt ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan
i detta utlåtande.

I jordbruksutskottets utlåtande nr 19
finns också en reservation, som gäller
ett ökat anslag till försöksverksamheten.
Den av lantbrukshögskolan ledda
försöksverksamheten har en mycket
stor betydelse; inte minst gäller detta
vad vi kallar för länsförsöksverksamheten.
Antalet sådana försök per år är
inte mindre än cirka 2 200, och kostnaden
för dessa uppgår till mellan 900
och 1 000 kronor per försök. Det betyder
att dessa försök sammanlagt kostar
2 miljoner kronor. Kungl. Maj :t föreslår
att kostnaden för länsförsöken i
fortsättningen skall täckas av lantbrukshögskolans
försöksverksamhetsanslag.
Detta räknar man då upp med 2 mil -

joner. Men detta anslag skall täcka också
annan verksamhet vid högskolan.
Efter en preliminär beräkning har man
kommit fram till att det bara blir
500 000 kronor disponibla för försöksverksamheten.
Det betyder en nedskärning
av antalet försök till en fjärdedel.

Jag sade att det hade behövts 2 miljoner
kronor. Utredningsmannen föreslog
1 miljon, men anslaget kommer
inte att räcka till mer än en halv miljon
för detta ändamål. Detta innebär en
avsevärd försämring av möjligheterna
att i det praktiska jordbruket omsätta
forsknings- och försöksresultat. Denna
försvagning skall ses mot bakgrunden
av kravet på den effektivisering av
jordbruket som vi ju jämt och ständigt
får höra är så nödvändig, och det
är den för all del också. Det är lätt att
konstatera att man inte åstadkommer
någon effektivisering av jordbruket genom
att riskera att försöksverksamheten
minskas till en fjärdedel. Vi bör väl
ändå inte bara tala om att vi vill rationalisera
och effektivisera jordbruket;
vi bör nog handla i enlighet med det
talet också. Jag kommer därför, herr talman,
senare att yrka bifall till reservationen
i jordbruksutskottets utlåtande
nr 19.

Herr andre vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Denna diskussion är väl
en förövning till den debatt vi kommer
att få under de sista dagarna av vårsessionen,
och jag har svårt för att nu
gripas av samma extas som herr Hansson
i Skegrie. Kammarens ledamöter
håller mig säkert också räkning för att
jag försöker hålla mig lugn till måndagen
den 29 eller tisdagen den 30 maj,
då vi skall diskutera hela frågan om
jordbrukets framtida målsättning.

En enhällig riksdag beslöt 1965 att
hushållningssällskapens verksamhet
skulle övertagas av de nya lantbruks -

126 Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

De nya lantbruksnämndernas organisation, m. m.

nämnderna. Samtidigt beslöt riksdagen
att låta en utredning undersöka vilka
uppgifter som skulle föras över från
sällskapen till nämnderna. På grundval
av den utredningens resultat har det sedan
framlagts den proposition som vi
nu behandlar och som utskottet — herr
Hansson i Skegrie inräknad — i allt väsentligt
har anslutit sig till.

Herr Hansson i Skegrie sade att de
nya lantbruksnämnderna inte kommer
att få jordbrukarnas förtroende på samma
sätt som hushållningssällskapen haft,
men det beror ju helt och hållet på hur
man agerar i lantbruksnämnderna. Jag
ger de gamla hushållningssällskapen eu
stor del av äran för vad som åstadkommits
inom den svenska jordbruksnäringen
under år som gått, men jag tror
inte att vi ger jordbrukarna en sämre
service i och med att man ändrar organisationsformen
på föreslaget sätt. Jag
kan ta mitt eget län, Östergötland, som
exempel. Där tillhör ungefär 40 procent
av jordbrukarna hushållningssällskapet,
medan 60 procent står utanför
sällskapets verksamhet. Framdeles skall
lantbruksnämnderna tillgodose alla
jordbrukarnas behov av råd och upplysning
inom varje län.

Herr Hansson i Skegrie tror inte på
denna omorganisation därför att lantbruksnämnderna
inte har en enda försöksgård
att arbeta med. Av den anledningen
är herr Hansson tveksam om
vad resultatet kan bli. Men om man inte
har den förutfattade mening som herr
Hansson har — han anser ju att vi kommer
att förlora på den föreslagna omorganisationen
— så tror jag att omläggningen
kommer att bli till gagn både
för jordbrukarna och för staten.

Det är föreslaget att omorganisationen
skall träda i kraft den 1 juli 1967,
och herr Hansson i Skegrie erinrade om
att man i en motion begärt att vi skall
vänta med ikraftträdandet till den 1 januari
1968. Men, herr Hansson i Skegrie,
hur agerades det i jordbruksutskottet
när den motionen föredrogs? Ett enigt

utskott sade: Vi bordlägger motionen
tills vi får propositionen om hushållningssällskapen
och lantbruksnämnderna.
När propositionen kom, sade herr
Hansson i Skegrie: Det är nu omöjligt
att låta ikraftträdandet ske den 1 januari
1968; det måste ske den 1 juli 1967. Det
är litet egendomligt att herr Hansson
nu från denna talarstol vill anklaga —
såvitt jag förstår — den socialdemokratiska
delen av utskottet för att ha förhindrat
att denna diskussion om ikraftträdandet
skulle komma tidigare. Det
var ju ett enigt utskott som bordläde
frågan.

Herr Hansson sade att vi inte är klara
med alla frågor, och han tog som exempel
veterinärlaboratorierna. Det är riktigt
att den saken inte är klar. Man
ger hushållningssällskapen ett lån på
200 000 kronor och låter veterinärstyrelsen
se över taxesättningen för att försöka
att i möjligaste mån klara verksamheten
med avgifterna.

Det skulle vara mycket intressant att
diskutera trädgårdsfrågan, men det är
litet synd att förlänga debatten i kväll.
Det vore bättre att gå ut på Djurgården
och titta på vackra trädgårdar än att
tala om dem i kammarens talarstol. Det
är väl ingen skillnad mellan herr Hanssons
och hans reservanters uppfattning
och de socialdemokratiska ledamöternas
uppfattning. Alla har vi sagt att det är
roligt att ha vackra trädgårdar. Jag var
nästan rörd till tårar när herr Hansson
i Skegrie i utskottet talade om hur vackert
det var i Danmark och hur tråkigt
det är i Sverige för att vi inte har de
fina blomrabatter som man har t. ex. i
Danmark. Visst är det estetiskt värdefullt
med sådana rabatter, det medger
jag gärna. Men, herr Hansson, jag har
en trädgård där hemma. Jag har glömt
kartan, som jag hade tänkt ta med i
dag för att visa herr Hansson. Jag tycker
att jag har gjort en snygg och ordentlig
trädgård. Jag har inte anlitat
hushållningssällskapet utan ett annat
företag som sysslar med dylika frågor.

Onsdagen den 17 maj 19G7 em.

Nr 27 127

De nya lantbruksnämndernas organisation, m. m.

Vad reservanterna menar är att i ett
organ som skall syssla med jordbrukets
och den yrkesmässiga trädgårdsnäringens
rationalisering bör man bara
syssla med de frågorna. Beträffande de
vackra trädgårdar lierr Hansson i Skegrie
har på sin näthinna menar vi att
andra organ får lösa problemen. Bl. a.
lantbruksförbundet har i varje län avdelningar
som kan sköta sådant.

Herr Hansson beskriver fonderna så,
att en donator har givit en gåva till
hushållningssällskapet, och aldrig har
väl donatorn menat att staten skall få
pengarna. Nej, det har han säkert inte
gjort i den mån han har varit borgerlig.
Men jag tar ett exempel. Vi exporterade
under första världskriget rätt
mycket hästar och fick på det sättet
in en hel del pengar. Kristianstads län
har en fond på 450 000 kronor och i
Östergötland har vi en fond på 400 000.
Dessa fonder har kommit till genom
statlig medverkan, och det är klart att
man kan diskutera hur de skall användas
i fortsättningen. Den donator som
givit en gåva till Malmöhus läns hushållningssällskap
har inte menat att staten
skall få den — det tror jag att herr
Hansson har rätt i.

När det gäller hushållningssällskapets
chefstjänstemän är ju herr Hansson i
Skegrie och jag överens. Jag tror det är
viktigt att ha ett gott samarbete mellan
dessa båda organ från början —- jag säger
från början. Men, herr Hansson, dra
inte upp några skiljelinjer redan nu
utan låt dessa organ få arbeta! Jag är
klart medveten om att det är nödvändigt
att det under övergångsperioden råder
ett gott förhållande mellan de gamla
hushållningssällskapen och de nya lantbruksnämnderna,
och därför har jag
biträtt herr Hanssons tankegång att låta
ifrågavarande chefstjänsteman få vara
med. Jag har alltså gått emot propositionen
på denna punkt.

Gör dock inte frågan större än vad
den är, herr Hansson! Jag tror att vi alla
är ambitiösa härvidlag och vill göra det

bästa möjliga för Sveriges jordbrukare
för att ge möjlighet för dem att rationalisera
sitt jordbruk och få önskad medverkan
från de statliga organen.

Herr talman! När jag nu skall framställa
yrkande måste jag faktiskt ta fram
en lista, ty vi har ju lottat i utskottet. Jag
yrkar bifall till utskottets hemställan
med undantag för punkterna b, k och
m, där jag yrkar bifall till reservationerna
1, 5 och 6 med herr Mossberger som
första man.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! När herr Persson i
Skänninge vill göra gällande att det var
ett enhälligt utskott som hade bordlagt
den aktuella motionen ber jag att få friska
upp hans minne genom att nämna att
bordläggningen skedde efter en votering
med tio röster mot tio, där lotten gav utslag
för regeringssidan.

Vi har samma mening i trädgårdsfrågan,
säger herr Persson i Skänninge.
Varför har ni då reserverat er, om vi
har samma uppfattning?

Sedan rör herr Persson i Skänninge
samman hästavelsfonder och andra fonder.
Så vitt jag vet står det inte någon
donator bakom en hästavelsfond, men
reservanterna vill ju göra gällande att
de stackars donatorerna blir lurade, om
man försöker föra över donationerna i
annan form än den officiella. Herr Persson
i Skänninge får försöka hålla litet
ordning på detta — herr Persson är inte
bara rörd utan även rörig.

Jag vill gärna stryka under vad herr
Persson i Skänninge sade om att det
behövs ett gott förhållande under övergångstiden.
Som jag sade förfogar lantbruksnämnderna
inte ens över lokaler
så att de kan börja verksamheten den
1 juli. Det behövs alltså ett gott förhållande
under övergångstiden och för övrigt,
enligt min mening, allt framgent.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort

genmäle:

128 Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

De nya lantbruksnämndernas organisation, m. m.

Herr talman! När jag säger att vi har
samma uppfattning om att det är roligt
att ha vackra trädgårdar, så innebär
det inte att jag menar att staten skall
betala för att alla skall få vackra trädgårdar.
Jag menar i stället att det finns
många organ — t. ex. LBF genom sina
byråer — som sköter trädgårdsanläggningar,
parkanläggning, kyrkogårdar,
idrottsplatser o. s. v. Att syssla med
sådana frågor ligger alltså, anser jag,
utanför det statliga rationaliseringsorganets
uppgifter.

Beträffande fondmedlen vet jag att
jag inte kan övertyga herr Hansson i
Skegrie. Men det är väl ändå så, herr
Hansson, att om vi under en period
exporterar exempelvis hästar och tar
in en avgift för detta, så lämnas pengarna
över till hushållningssällskapen.
Man säger att vi skall använda detta för
att stödja hästaveln inom respektive
hushållningssällskap. Det är ju medel
som tillkommit genom statlig medverkan.

Jag tog detta som exempel. Detta är
ingenting annat än vad utredningsmannen
sagt. Sådana medel som har tillkommit
genom statlig medverkan skall här
kunna diskuteras. Herr Hansson i Skegrie
skakar på huvudet. Han tillhör ett
rikt hushållningssällskap. Dessa kommer
nog alltid att klara sig. Jag har
inte tänkt mig att donatorer — t. ex.
den som donerat IJarvestad till sällskapet
i Östergötland — vill att staten
skall sköta detta.

Herr NILSSON i Lönsboda (fp):

Herr talman! Jag kan först till alla delar
instämma i vad utskottets värderade
ordförande, herr Hansson i Skegrie, har
anfört, och jag skall bara göra några
understrykningar. Först kan jag beriktiga
hans utsago att utskottet stannade
vid 10—10 då vi behandlade ett motionspar
i början av februari månad
om uppskov med genomförandet av den
nya organisationen. Denna organisation
är av så omfattande art att det behövts

betydligt längre tid för att genomföra
densamma. Det återstår nu inte mycket
mer än en månad tills den nya organisationen
skall träda i verksamhet, och
att under denna tid lösa hela det frågekomplex
som reformen för med sig är
en omöjlighet. Enbart lokalfrågan kan
bli svårlöst på många håll. Dessa motioner
bordlädes då de behandlades — jag
tror det var den 7 februari — och vid
den tidpunkt då själva propositionen
behandlades var det omöjligt att ta en
ställning till motionernas favör.

Jag skall endast beröra ett par avsnitt
i utlåtandet. Talarlistan är lång och
många andra talare kommer att här redogöra
för olika ståndpunkter. En av de
frågor jag något skall beröra är servicen
på trädgårdsområdet, då det gäller
rådgivning och projektering av villaträdgårdar
och parkanläggningar. Departementschefen
har visserligen sagt
att detta även i fortsättningen kan omhänderhas
av hushållningssällskapen,
men han är däremot ej beredd att förorda
något statsbidrag till dylikt.

Denna trädgårdsrådgivning har fått
stor utbredning och omfattats med stort
intresse ute i bygderna. I och med glesbygdernas
avfolkning har tätorterna
byggts ut och här har både egnahemsbyggare,
HSB och andra bostadsstiftelser
fått råd av trädgårdskonsulenten
eller dennes medhjälpare beträffande
planläggning av trädgårdar, växtval och
dylikt. Även kommuner och andra föreningar
har utnyttjat denna tillgång till
sakkunskap. Verksamheten har i stort
varit självbärande, men då denna självfinansiering
kan bli otillräcklig för
verksamhetens bedrivande, anser utskottets
majoritet att de hushållningssällskap
som även i fortsättningen finner
sådan verksamhet behövlig och
upprätthåller dylik, bör kunna erhålla
statsbidrag till densamma.

Bakom utskottsutlåtandet på denna
punkt står samtliga borgerliga representanter
i utskottet jämte herr Lage
Svedberg i första kammaren, som till

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27 129

De nya lantbruksnämndernas organisation, m. m.

utlåtandet fogat ett särskilt yttrande
vari han motiverar sitt ställningstagande.
Jag vill fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet på detta särskilda yttrande.

Det talas mycket om rekreation och
miljövård, och det är viktigt att tätorterna
göres till trivselpunkter bl. a.
genom väl planlagda och rätt skötta
trädgårdar och parker. Jag vill här inskjuta
ett genmäle till herr Persson i
Skänninge. Han sade att det inte var
meningen att de nya lantbruksinämnderna,
d. v. s. rationaliseringsorganen,
skulle ha hand om denna verksamhet.
Men det har inte heller varit vare sig
utskottsmajoritetens eller departementschefens
mening, tv det talas om att
hushållningssällskapen i fortsättningen
kan bedriva denna verksamhet. Det är
fråga om ett eventuellt statsbidrag till
dessa.

I fem motioner har från Älvsborgs
län framställts förslag om att en sammanslagning
av lantbruksnämnderna
i detta län skulle anstå tills vidare. Då
jag delar motionärernas uppfattning
om att denna sammanslagning borde
anstå till dess att länsutredningen framlagt
förslag om ny länsindelning, ett
förslag som vad gäller göteborgsregionen
snart kan bli aktuellt att prövas,
har jag stött detta yrkande.

I propositionen föreslås bl. a. att
kvarblivande anställningar vid hushållningssällskapen
och närstående institutioner
inte längre bör vara inordnade
under det statliga personalpensionsreglementet.
Detta är en uppenbar orättvisa
mot sällskapens frökontrollanstalter,
lantbrukskemiska stationer och veterinärlaboratorier,
som härigenom
kan åsamkas ekonomiska svårigheter.

För att undvika detta borde statlig
kompensation garanteras. Då personalen
vid skogsvårdsstyrelserna enligt
proposition nr 72 skall anslutas till den
statliga pensioneringen, är det ej riktigt
att denna hos sällskapen kvarvarande
verksamhet skall undandras från

det statliga pensionssystemet, alldenstund
omorganisationen i stort sett ej
berör denna verksamhet utan skall
fortgå som förut. I varje fall bör en begränsning
ej genomföras innan de ekonomiska
konsekvenserna för anstalterna
blir kända.

Slutligen bär i ett motionspar, I: 780
och II: 975, framhållits nödvändigheten
av större anslag än vad propositionen
föreslår till bestridandet av kostnaderna
för de extra sammanträden
som sällskapen måste hålla med anledning
av omorganisationen. Dessa medför
en del oförutsedda utgifter som
borde bestridas av statsmedel.

Till sist vill jag endast framhålla att
då nu hushållningssällskapens egentliga
verksamhet skall avvecklas och
överföras till det nya rationaliseringsorganet
lantbruksnämnderna, måste
man ge hushållningssällskapen det erkännandet,
att de utfört ett mycket gott
och betydelsefullt arbete, som varit särskilt
jordbruks- och trädgårdsnäringen
till stort gagn. Deras verksamhet har
omfattats med stort intresse och har
varit högt skattat ute i bygderna.

Det är min förhoppning att den välvilja
och uppskattning, som kommit
sällskapen till del, skall överföras på
de nya lantbruksnämnderna i deras utökade
verksamhet. Då hushållningssällskapen
i fortsättningen enligt propositionen
skall verka som kontaktorgan
mellan den nya organisationen och näringsutövarna
och därutöver få uppgifter
med sådan rådgivning och serviceverksamhet,
som inte täckes av den
statliga organisationen, får det förmodas
att man kan finna en ny form för
sin verksamhet till gemensamt gagn för
dem det berör.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationerna
3, 4 och 7 och i övrigt till utskottets
hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

5 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 27

130 Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

De nya lantbruksnämndernas organisation, m. m.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag sade i mitt första
anförande att jag anser att hushållningssällskapen
under de gångna åren
betytt mycket för jordbrukets utveckling.
Jag tar inte tillbaka något av detta
yttrande. De har undan för undan
skaffat sig nya verksamhetsområden.

Nu tar herr Nilsson i Lönsboda upp
möjligheten för sällskapen att få ersättning
för att de så att säga projekterar
villaträdgårdar, kyrkogårdar,
idrottsplatser o. s. v.

Den fråga som vi i dag diskuterar
gäller jordbrukets och den yrkesmässiga
trädgårdsnäringens rationalisering.
Vi har ansett att det knappast finns
någon anledning att i detta sammanhang
dra in någon annan verksamhet
i resonemanget. Vi vet att hushållningssällskapen
sysslar med dessa frågor.
Det är en verksamhet som så att säga
har varit självbärande. Låt dem gärna
fortsätta med den, men man skall inte
säga att staten bör ge bidrag till verksamheten
utan den enskilde får naturligtvis
betala vad det kostar. Det går
inte att komma ifrån det om man vill
renodla begreppen.

Herr Nilsson i Lönsboda nämnde
veterinärlaboratorierna, frökontrollanstalten
m. m. Den veterinära verksamheten
inom hushållningssällskapen kommer
inte att föras över till lantbruksnämnderna
— den kommer att ligga vid
sidan om. Men departementschefen har
— vilket utskottet understrukit — uppdragit
åt veterinärstyrelsen att överse
taxan så att ny taxa kan tillämpas från
och med den 1 juli 1967. Den verksamhet
som man kan bedöma vara av allmän
karaktär skall staten betala; den
övriga verksamheten får sedan taxebeläggas
i vanlig ordning. Det är fullkomligt
orimligt att påstå att motionernas
syfte inte har tillgodosetts.

Hushållningssällskapen blir alltså privaträttsliga
organ. Om de vill fortsätta
sin verksamhet så visst får de göra det,

och vill de anställa vissa tjänstemän så
visst får de det. Men då får de också
finna sig i att betala pensioneringskostnaderna
för dessa tjänstemän, och jag
finner ingen anledning att låta staten
betala dessa avgifter.

Herr NILSSON i Lönsboda (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Persson i Skänninge
talar fortfarande om den yrkesmässiga
trädgårdsskötseln. I propositionen
talas emellertid om att sådan verksamhet
som projektering av villaträdgårdar
o. d. eventuellt fortfarande kan
bedrivas av hushållningssällskapen. I
min egen hembygd i Kristianstads län
har hushållningssällskapet betytt oerhört
mycket och deras trädgårdskonsulenter
har uträttat ett utomordentligt
gott arbete. Där har denna fasta organisation
stått till förfogande för alla i
länet. En ganska billig taxa har tillämpats.
Om denna verksamhet nu skall
avvecklas är det inte säkert att det
kommer att finnas trädgårdsarkitekter
att tillgå. Arbetet kommer inte heller
att kunna planläggas så, att en trädgårdskonsulent
besöker flera villaägare
under samma resa, varför omkostnaderna
kunna komma att bli mycket
högre. Det är därför en stor fördel om.
denna verksamhet kan bedrivas även
i fortsättningen genom sällskapens försorg.

Det är väl en uppenbar orättvisa,
herr Persson i Skänninge, att det för de
anställda vid bl. a. kemiska anstalter
och andra kontrollanstalter blir inskränkta
pensionsförmåner, fastän det
i övrigt inte blir någon ändring; verksamheten
där skall fortsätta som hittills.
Omorganisationen berör inte dem. Beträffande
veterinärerna vet vi att herr
Persson i Skänninge gör en utredning.
I sinom tid kommer han väl att framlägga
förslag som löser dessa frågor.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort

genmäle:

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27 131

De nya

Herr talman! Jag tror inte att herr
Nilsson i Lönsboda och jag är oense på
denna punkt och jag tror inte heller att
herr Hansson i Skegrie, som nu har begärt
replik, är oense med oss.

.Tåg har däremot sagt att projektering
och planläggning av trädgårdar samt
idrottsparker och andra kommunala anläggningar
inte faller inom jordbrukets
rationalisering; sådan verksamhet bör
hushållningssällskapen kunna få behålla.
Vill de inte göra det, finns det andra
företag. Jag nämnde att jag har anlitat
LBF för att göra min trädgård i ordning.

Om man skapar fram ett organ som
skall syssla med jordbrukets och den
yrkesmässiga trädgårdsodlingens rationalisering,
skall man inte, herr Nilsson
i Lönsboda, låta det ta hand om dessa
andra uppgifter. Låt hushållningssällskapen
hålla på med dem; det är en
verksamhet som har gått ihop. De får
gärna fortsätta med detta, men det skall
inte läggas in i det statliga organet; det
bär såvitt jag vet en enig utredning
uttalat.

Vi kommer säkert att få vackra blommor
i Kristianstad och överallt, även
om inte denna verksamhet föres in under
det nya organet.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ber först att få tacka
herr Persson i Skänninge för meddelandet
att Lantbruksförbundet bedriver
trädgårdsupplysning och projekterar
trädgårdar. Jag har tillhört dess styrelse
några år, men har faktiskt aldrig nåtts
av denna uppgift. Tack så mycket!

Jag vill nämna några siffror som visar
vad det här rör sig om; de är hämtade
från sju hushållningssällskap. Inom
dessa har ordnats 135 trädgårdskurser
och hållits 143 föredrag. Inte mindre
än 7 655 elever har undervisats. Där har
projekterats 606 villaträdgårdar och 72
parker.

Dessa siffror säger oss att det är en
ganska omfattande verksamhet som har

lantbruksnämndernas organisation, in. m.

gått ut till allmänheten och som jag
tror att man har värdesatt. Dessutom
har man, som jag tidigare framhöll, fått
den för en relativt billig penning.

Herr NILSSON i Lönsboda (fp) kort

genmäle:

Herr talman! Vi är ense, herr Persson
i Skänninge och jag, om att rationaliseringsorganet
— alltså de nya lantbruksnämnderna
— icke skall handha denna
verksamhet. Reservanterna har inte talat
om något annat. Däremot skulle möjlighet
ges för hushållningssällskapen att
fortsätta med sådan verksamhet och få
visst statsbidrag till densamma.

Ordet lämnades på begäran till

Herr PERSSON i Skänninge (s), som
yttrade:

Herr talman! På grund av kammarens
ordningsregler har jag icke möjlighet
att bemöta herr Hansson i Skegrie, men
jag lovar att i nästa vecka ta med en
kartskiss över min trädgård som Lantbruksförbundet
har gjort.

Vidare anförde:

Fru SUNDBERG (h):

Herr talman! I proposition nr 74
redovisas huvuddragen av den nya lantbruksorganisationens
verksamhet, i första
hand byggande på förslag från
lantbruksorganisationsutredningen. Den
centrala uppgiften har varit att försöka
samordna lantbruksorganisationerna till
ett organ, lantbruksnämnderna.

Naturligtvis hade problemet varit lättare
att lösa, om hushållningssällskapen
varit enhetliga såväl till utformning som
till funktion. Då sällskapen är fristående
institutioner har emellertid detta inte
varit fallet, vilket säkert haft utomordentlig
betydelse för deras hittillsvarande
verksamhet. Jordbruksproblem, odlingsbetingelser
och företagsstrukturer
varierar i hög grad mellan olika län.
Hushållningssällskapen har i sitt arbete
smidigt anpassat sig till detta faktum.

132 Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

De nya lantbruksnämndernas organisation, in. m.

Dét torde inte vara någon överdrift att
påstå att även i de fall där de centrala
funktionerna hos olika sällskap varit
likartade har den praktiska verkställigheten
likväl varierat i utformning och
omfattning.

Dessa olika organisationers verksamhet
skall nu enligt jordbruksministerns
förslag till stora delar övertagas av de
nya lantbruksnämnderna. Detta skall
ske snabbt; redan den 1 juli i år skall
omorganisationen vara verkställd.

Herr talman! Nu är inte tiden att
utlägga alla för- och nackdelar med den
föreslagna sammanläggningen. Såväl inom
lantbruksnämnderna som inom sällskapen
har redan ett intensivt samarbete
ägt rum för att åstadkomma eu omorganisation
som verkligen kan bli funktionsduglig
redan från början.

De borgerliga ledamöterna har i en
reservation, fogad till utskottets utlåtande
nr 18, reserverat sig för att medel
från den halva miljon som jordbruksministern
anslagit till övergångskostnader
också skall få användas för
bestridande av sådana sammanträdeskostnader
som varit nödvändiga för
sammanläggningen. Detta kan tyckas
vara en bagatell, men jag vill ta upp
den just ur principiell synpunkt. Hushållningssällskapen
har inte begärt att
— för att uttrycka det drastiskt —- bli
bortrationaliserade. När detta nu sker
borde staten kunna visa någon form av
generositet. Som en del av denna generositet
skulle vi ha velat se, att inte
bara de direkta kostnaderna för den föreslagna
omorganisationen bestrids av
staten, utan också den form av generositet
som skulle tyda på ett erkännande
av de insatser som gjorts av sällskapen
hittills, men kanske alldeles särskilt för
de insatser som sällskapen kommer att
göra även i framtiden.

Grundprincipen inför omorganisationen
har varit att staten i första hand
hör medverka i sådan rådgivningsverksamhet
som är av särskild betydelse för
rationaliseringen. Såsom påpekas i pro -

positionen kommer kommersiellt betonad
rådgivning även i fortsättningen
att skötas av näringsutövarnas egna organisationer.
Åtskilliga sådana uppgifter
är i högsta grad av allmännyttig
karaktär. Det gäller, som här förut
framförts, frökontroll, kemisk analysverksamhet
och veterinära arbetsuppgifter,
liksom den här redan diskuterade
trädgårdsrådgivningen. Jag vill i
det sammanhanget erinra om att i min
landsända är hushållningssällskapet huvudman
för djursjukhuset utanför Hälsingborg.

Med ett större verksamhetsområde
ställer sig de administrativa kostnaderna
relativt sett lägre. Den föreslagna
omorganisationen kommer emellertid
att för sällskapen innebära att administrationskostnaderna
ökar kraftigt,
beroende bl. a. på ökade kostnader genom
tjänstebrevsrättens upphörande i
enlighet med departementschefens förslag,
liksom på det faktum att sällskapen
får vidkännas betydande kostnadsökningar
för pensionsavgifter i sådana
fall då de anställda tidigare varit anslutna
till den statliga pensioneringen.

När det gäller tjänstebrevsrätten har
emellertid utskottet föreslagit att ändringen
i denna uppskjuts till den 1 januari
1968. överföringen till lantbruksnämnderna
kan inte i alla län ske exakt
den 1 juli. Rent praktiskt måste det bli
så att vissa uppgifter inte hinner klaras
före omläggningen, och det måste
organisatoriskt ställa sig nästan omöjligt
att konstatera i vilka fall tjänstebrevsrätten
skall fungera och i vilka
fall inte. En viss grad av smidighet
måste få finnas, åtminstone under en
övergångstid.

När det gäller anslutningen till den
statliga pensioneringen har reservanterna
velat framhäva värdet av den allmännyttiga
verksamhet som även i fortsättningen
kommer att åvila hushållningssällskapen.
Visserligen förutsätts
verksamheten i framtiden bli ekonomiskt
självbärande, men det hindrar

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27; 133

De nya lantbruksnämndernas organisation, m. m.

inte att man inom varje sällskap kommer
att vilja hålla kostnaderna på så
låg nivå som möjligt för att därigenom
resultaten och verksamheten skall få
en vidare spridning. Vi anser, att staten
borde erkänna värdet av just den
allmännyttiga verksamheten genom ett
fortsatt åtagande för de anställdas pensionering.

Herr talman! Vi får inte se omorganisationen
som något slag av rov. Först
skall lantbruksnämnderna ta allt det
bästa, sedan skall resterna lämnas att
klara sig bäst de kan. Litet av det tänkandet
kan man nämligen ana inför
propositionens förslag att frågan om
sällskapens tillgångar skall bedömas
utifrån den organisationsform sällskapen
väljer.

Departementschefen ställer klara villkor.
Om sällskapen behåller funktionen
som offentliga organ med av Kungi.
Maj :t fastställda stadgar får de behålla
förmögenhetstillgångarna; i annat fall
skall förhandlingar komma till stånd
för att utröna i vad mån tillgångarna
uppkommit genom statens försorg. Att
förhandlingarna — i den mån det över
huvud taget är möjligt att utröna om en
tillgång uppkommit av särskilda medel
— kommer att resultera i att staten
kräver tillbaka sin del är givetvis inte
utsagt, men det är väl inte troligt att
förhandlingar upptas enbart för förhandlingarnas
egen skull. Utskottet har
emellertid föreslagit att hushållningssällskapens
tillgångar även i framtiden
får disponeras av sällskapen, även om
man gör undantag för vissa inventarier.

Tillgångarnas storlek varierar högst
avsevärt mellan de olika hushållningssällskapen.
I praktiken kommer just
tillgångarna att få en avgörande betydelse
för den fortsatta verksamheten.
Kostnadsökningen kommer att bli så
avsevärd, att det i många fall kommer
att vara svårt att driva en tillfredsställande
verksamhet utan en stark ekonomisk
förankring. I mitt län har vi en
sådan, och samtidigt som jag gläder

mig åt att verksamheten där kommer
att fortsätta i någon form måste jag
ändå uttrycka vissa farhågor. Dessa rör
alldeles speciellt försöksverksamheten.
Herr Hansson i Skegrie betonade här
förut vikten av denna. Den s. k. rationalisering
som kommer att bli en följd
av att hushållningssällskapen upphör
med verksamheten kommer att få svåra
följder. Jag vill därvid erinra om att
det i mitt län finns 1 200 lantbrukare
som regelbundet betalar avgifter för försöksverksamheten
i länet. De har gjort
det i förtroende för hushållningssällskapens
försöksverksamhet, och det är
stor sannolikhet att de, när lantbrukshögskolan
övertar denna verksamhet,
inte kommer att fortsätta att betala in
dessa kontanta bidrag till försöksverksamheten,
vilket kan innebära en ytterligare
inskränkning, större än den av
herr Hansson i Skegrie här förebådade
75-procentiga nedskärningen.

Det finns dessutom andra problem
som ännu inte lösts och beträffande
vilka jag inte kan finna att jordbruksministern
över huvud taget tagit ställning.
Jag syftar bl. a. på maskinlånefonden.
Desis upphörande behandlas nu
av jordbruksutskottet i anslutning till
propositionen nr 95. Men faktum kvarstår
att enbart i mitt län finns 2,5 å 3
miljoner kronor utlånade ur denna
fond. Hushållningsällskapet har fått
pengarna från statskontoret och därefter
beviljat lånen. Amorteringar och
räntebetalningar har skett till hushållningsällskapen
som sedan inbetalat dem
till staten. Jag skulle vilja fråga jordbruksministern
vem som i fortsättningen
skall svara för denna verksamhet?

Därtill kommer de rent praktiska problemen.
I Malmöhus län flyttar de nya
lantbruksnämnderna in i helt nya lokaler
på 2 000 kvadratmeter, vartill
kommer förråd och arkiv på cirka 400
kvadratmeter. De nuvarande lokalerna
är på ungefär 700 kvadratmeter. Enbart
inredning och utrustning för utökning-,
en kommer att kosta oerhört mycket

134 Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

De nya lantbruksnämndernas organisation, m. m.

pengar. En tjugofjärdedel av eu miljon
kronor, som är den anslagna summan
för omorganisationen i detta avseende,
torde komma att täcka enbart en liten
del av kostnaderna.

Jag skulle också slutligen vilja erinra
om ett förslag som jordbruksministern
lägger fram i propositionen, ett
förslag som jag helt vanvördigt skulle
kunna tyda som ett tecken på rädsla.
Jag syftar här på förslaget att sällskap
med fastställda stadgar inte får ta upp
ny verksamhet utan medgivande av lantbruksstyrelsen.
Vilka verksamheter skall
sällskapen ta upp? Har inte den hittillsvarande
verksamheten haft en enda
uppgift, nämligen att i alla avseenden
gagna jordbruket som näring och bistå
dess utövare med råd och hjälp?

Herr Persson i Skänninge tillskrev
ju också nyss hushållningsällskapen
mycket av äran för jordbrukets hittillsvarande
rationalisering. Jag vill därför
understryka utskottets förordande,
att i de fall de ovannämnda hushållningssällskapen
vill ta upp en ny verksamhet,
detta må ske efter överenskommelse
med lantbruksstyrelsen eller, om
denna så bestämmer, med länets lantbruksnämnd.
Jag tror inte att jordbruksministern
behöver frukta något
från hushållningsällskapen i framtiden,
men däremot är jag inte säker på att
inte hushållningsällskapen har en del
att frukta av jordbruksministern. Låt oss
hoppas att så inte blir fallet!

Herr talman! Jag vill yrka bifall till
reservationerna 4 och 7 i jordbruksutskottets
utlåtande nr 18, liksom till reservationen
i utlåtandet nr 19.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag medger att den här
talarstolen är litet magisk, ty jag vill
gärna tillstå att fru Sundberg vanligen
är mycket lugn och saklig, åtminstone
i utskottet.

När det gäller den verksamhet som
hushållningssällskapen skall ta upp

framdeles finns det ju ingen anledning
att säga någonting eftersom vi frångått
Kungl. Maj ds förslag. Efter överläggning
med lantbruksstyrelsen skall hushållningssällskapet
kunna ta upp ny
verksamhet, och det finns således ingen
mening att ta upp denna fråga, men
det går ju att enskilt fråga jordbruksministern,
jag tror inte att han tar illa
upp.

Beträffande tjänstebrevsrätten förhåller
det sig, fru Sundberg, på följande
sätt. 1965 beslutades av en enhällig
riksdag och en enhällig utredning att
den verksamhet som hushållningssällskapen
bedrev skulle överföras till de
nya lantbruksnämnderna. Sedan framlade
en organisationsutredning förslag
om att lantbruksnämnderna skulle ägna
sig åt vissa verksamhetsgrenar, och
ville hushållningssällskapen syssla med
någonting så å la bonne heure! Hur skall
man då kunna behålla tjänstebrevsrätten
för en privat verksamhet? Detta är
ju alldeles omöjligt. Jag tror att fru
Sundberg vid litet närmare eftertanke
kommer underfund med den här saken.

Sedan tog fru Sundberg upp frågan
om maskinlånefonden som vi får tillfälle
att diskutera när proposition 95
behandlas. Annars förhåller det sig ju
så att Kungl. Maj:t här anslagit 7 miljoner
kronor till sådana lån. Det är möjligt
att denna summa är för liten, men
i så fall kan vi diskutera den saken senare
eftersom spörsmålet inte ingår i
den här propositionen.

Fru SUNDBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Beträffande maskinlånefonden
är jag helt medveten om att
det inte är den vi diskuterar.

Vad jag ville föra fram var problemet
med de lån som redan är beviljade.
Hur vi än behandlar propositionen 95
kvarstår att staten har rätt att kräva in
räntor och amorteringar på redan beviljade
lån ur maskinlånefonden. Dessa
uppgifter har hittills skötts av hushåll -

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27 135

De nya lantbruksnämndernas organisation, m. m.

ningssällskapen, och min fråga var i
detta fall helt enkelt vem som i framtiden
skall ha hand om saken. Detta är
helt och hållet ett organisatoriskt problem,
och jag frågar mig om det är en
av de uppgifter som skall övertas av
lantbruksnämnderna eller om den tills
vidare skall åligga hushållningssällskapen?
I det senare fallet är det ytterligare
ett tecken på att hushållningssällskapen
kommer att fylla en allmännyttig funktion,
och det är denna allmännyttiga
funktion som jag tycker utgör en grund
för vårt krav på generositet från statens
sida.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kan försäkra fru
Sundberg att jag inte skall ta upp frågan
om maskinlånefonden mera.

Men så länge det sitter en socialdemokratisk
regering, så kommer dessa
människor inte att behandlas hårdhänt.
Jag kan bara nämna, att vi på förslag av
lantbruksstyrelsen kommer att skriva
av rätt många småbrukarlån. De som
köpt en traktor och inte kan betala den
behöver säkerligen inte frukta, att vi, så
länge det sitter en socialdemokratisk
regering, inte skall kunna diskutera detta
i de mänskliga perspektiv, i vilka vi
ser hela denna fråga.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att säga några ord om jordbruksutskottets
utlåtande nr 19. Anledningen
härtill är att utskottet i detta utlåtande
behandlar en av mig väckt motion, där
jag försökt fullfölja arbetet på att komma
till rätta med föroreningarna av våra
vattendrag. Jag har i motionen föreslagit
inrättandet av en tjänst som förste
konsulent för ensileringsforskning vid
lantbrukshögskolan. Anledningen till
mitt förslag är att våra silos av äldre
typ är en av de största orsakerna till
föroreningarna av våra vattendrag. Ut -

släppet från en silo kan förstöra lika
mycket vatten som ungefär 18 000 människor
i en tätort. Jag vill erinra om
att man för närvarande på Bollerups
lantbruksinstitut håller på med ett försök
att lägga 600 ton i silos enligt en
ny metod. Med den gamla metoden
skulle denna mängd ha förorenat lika
stora vattenområden som 36 000 människor.
Enligt den metod som nu prövas
kan man undvika att göra utsläpp,
och pressaften kan i stället användas
till kreatursfoder.

En utbyggnad av forskningen på detta
område i den omfattning, som förutsattes
i början av detta årtionde och
som skulle kunna leda till en utveckling
av denna metod, skulle dessutom skapa
möjligheter att för u-ländernas räkning
tillvarata fisk och andra produkter. Med
denna metod kan man nämligen konservera
fisk och även kött under en längre
tid. När man inom mikrobiologin har
möjligheter att utföra en forskning på
detta område, som skulle kunna leda
till ett mycket värdefullt komplement
till den naturvårdslag vi antog i förra
veckan, ställer jag mig undrande inför
utskottets kallsinniga och -— höll jag
nästan på att säga ■—■ lättsinniga behandling
av denna fråga. Efter det anförande
som herr Hansson i Skegrie
nyss höll kan jag delvis förstå hur utskottet
resonerat. Herr Hansson i
Skegrie ville nämligen, om jag inte helt
missförstod honom, göra gällande att
forskningsarbete och det praktiska arbetet
kan utföras av en och samma person.
Vi bör emellertid komma ihåg, att
The Svedberg redan 1918 i ett arbete
om forskning och industri sade: »Man
måste utrota villfarelsen att forskning
är ett tidsfördriv på lediga stunder. Nu
framstår det snart sagt för varje dag
allt klarare för alla och envar, att forskningen
är en mäktig produktionsfaktor,
vars betydelse knappast kan överskattas,
men inte endast en produktionsfaktor
utan också ett instrument att
åstadkomma en harmonisk balans för

136 Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

De nya lantbruksnämndernas organisation, m. m.

den enskilda människan, för samhället
och för världen.»

Jordbruksutskottet har sagt att det
inte kan tillstyrka min motion om inrättandet
av en tjänst vid institutionen för
mikrobiologi. Utskottet säger: »Utskottet,
som vill framhålla att högskolan i
sina anslagsäsltanden icke upptagit denna
tjänst, får i förevarande sammanhang
erinra om att högskolan på grundval
av beslut av 1966 års riksdag tillfördes
en tjänst som försöksledare för foderkonservering
vid högskolans institution
för husdjurens utfodring och vård.»

Denna tjänst hänger i luften om vi
inte har möjligheter att vid sidan av
den bedriva forskning på detta område.
Jag tycker verkligen att herr Hansson
i Skegrie som dels är gammal jordbrukare
och dels väl har erfarenhet av vattenföroreningsproblem
borde förstå, att
om man skall uppnå bättre resultat måste
forskningen kunna omsättas i praktiskt
arbete. Men att förena forskning
och praktiskt arbete i en och samma
person är inte möjligt, om man vill
åstadkomma en ordentlig forskning.

Det hade varit önskvärt att denna
tjänst, som har varit utlovad i flera år,
kunna tillsättas. Därigenom hade man
kunnat göra jordbruket en stor tjänst
och kunnat tillföra jordbruket väsentliga
värden. För närvarande läggs drygt 2
procent in i silos, och man siktar för
framtiden på 50 procent. I en sådan
situation är det angeläget att nya metoder
för ensilering och nya silosanläggningar
prövas. När den forskning som
bl. a. bedrivs av professor Ragnar Nilsson
på Ultuna kommit så långt att den
nu praktiskt prövas på Bollerups lantbruksinstitut
i Skåne, så borde väl jordbruksutskottet
ändå kunnat tillstyrka
förslaget om en tjänst och därigenom
gjort det möjligt att fullfölja detta viktiga
arbete. Jag ber att få yrka bifall till
motion nr 103.

Eftersom så få av kammarens ledamöter
är närvarande nu skulle jag kanske
ännu hellre rikta en vädjan till herr

statsrådet att försöka få denna tjänst
tillsatt fortast möjligt. Om riksdagen inte
bifaller motionen hoppas jag innerligt
att departementschefen nästa år föreslår
inrättandet av denna tjänst och
att man under tiden fram till dess försöker
skapa möjligheter att snabbt fullfölja
denna för vårt land liksom för
u-länderna så viktiga forskning som just
tar sikte på att lösa försörjningsproblemen
för åtminstone en del av u-ländernas
befolkning, som i dag svälter.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ifrågasätter inte alls
värdet av den forskning som herr Lundberg
talade om. Men om jag är rätt informerad
begärde lantbrukshögskolan
57 nya tjänster, och bland dem fanns
inte den tjänst med som herr Lundberg
talade för. Det är knappast möjligt för
riksdagen att tillsätta den tjänsten bara
därför att herr Lundberg tycker att den
hör inrättas. Hur skulle det se ut i vår
förvaltning om riksdagen tillsatte tjänster
här och där, som departementschefer
inte begärt och inte heller vederbörande
verk har tagit upp i sina petita?

Jag har sett litet närmare på de tjänster
som lantbrukshögskolan begärt, och
om jag är riktigt underrättad har skolan
bara fått 7 av de 57 begärda tjänsterna.
Det finns många andra tjänster
som är minst lika behjärtansvärda som
den herr Lundberg talat för och som
man skulle kunna hålla lika varmhjärtade
lovtal över som han gjorde. Men vi
får väl låta tjänstetillsättningarna gå den
ordinarie vägen över vederbörande verk
och departement.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är medveten om att
man begär tillsättande av många tjänster,
och jag vet också att den tjänst jag
talat för inte har tagits upp i lantbrukshögskolans
petita. Men vetenskapsmän -

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27 137

De nya

nen påstår att situationen vad gäller
vattenföroreningarna nu är sådan, att
åtminstone alla vatten söder om Gästrikland
är så förorenade att de är »pensionsfärdiga».
Och vattenföroreningarna
är väl ändå ur landets synpunkt av sådan
betydelse och storleksordning att
vi måste aktualisera frågan på det sätt
som jag har gjort. Jag är också säker på
att statsrådet kommer att följa denna
fråga med uppmärksamhet.

Det är omöjligt att nu reparera skadorna
på våra vatten, men vi kanske
åtminstone kan undgå att förstöra vattendragen
ytterligare. Och efter vad jag
förstår kan vi åstadkomma det med den
metod jag talat för och som jag ganska
noga har gått igenom.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Vi lever i ett föränderligt
samhälle. Säkerligen har ingen generation
på mycket lång tid upplevt en
sådan förändring av samhället som vår
generation fått göra. Att dessa förändringar
på många områden har varit av
stor betydelse och till stor nytta för utvecklingen
samt möjliggjort många förbättringar
kan inte bestridas.

Tyvärr har man dock en känsla av
att vi ibland har varit alltför ambitiösa
när det gällt att driva fram en nyordning,
som inte alltid varit välbetänkt.
Herr Persson i Skänninge sade för en
stund sedan att så länge vi har en socialdemokratisk
regering här i landet
föreligger ingen risk för att sådant som
kan vara till skada för medborgarna inträffar.
Speciellt gäller detta den fråga
vi nu diskuterar. Detta sätter jag i tvivelsmål.
Det händer ju ofta att våra och
övriga borgerliga motioner avslås av
den socialdemokratiska majoriteten med
motiveringen, att en utredning arbetar
med frågorna och att det därför inte
föreligger anledning att ändra på rådande
förhållanden. Ett exempel härpå
är Kungl. Maj :ts proposition angående
de nya lantbruksnämndernas organisation.
Det är alltså ett exempel på mot -

lantbruksnämndernas organisation, m. m.

satsen till vad herr Persson i Skänninge
påstår.

Visserligen har man i princip vid
1965 års riksdag fattat beslut om denna
omorganisation, men det var endast ett
principbeslut. Detaljerna skall i dag
fastställas, knappast mer än en månad
innan denna organisation skall träda i
funktion. Det behöver inte ordas mycket
om vilka svårigheter som uppstår när
det gäller att få organisationen att fungera
på ett riktigt sätt.

Vi hade i utskottet att behandla en
motion som herr Hansson i Skegrie berörde
och som gällde uppskov med
ikraftträdandet av beslutet om lantbruksnämndernas
verksamhet till den 1
januari för att dessa problem lättare
skulle kunna lösas. Men utskottsmajoriteten
med lottens hjälp beslöt att denna
motion inte skulle tas upp före behandlingen
av detta ärende — och det dröjer
som bekant bara en månad innan det
beslut, som vi skall fatta om en liten
stund, träder i kraft. Det är väl ändå
inte riktigt, och det kommer att medföra
oerhörda problem.

Det är inte meningen att allt skall vara
färdigorganiserat innan riksdagen har
fattat beslut i frågan, men i verkligheten
har åtminstone de landstingsvalda
ledamöterna i varje fall i de flesta län
— jag vet inte hur statsrådet har gjort
beträffande de ledamöter som regeringen
skall utse — valts redan innan riksdagen
fattat beslut i detta ärende. Det
måste väl betraktas som en felaktig ordning.
Såvitt jag förstår är den enda riktiga
ordningen att riksdagen fattar definitivt
beslut i ärendet och att de underlydande
myndigheterna sedan fattar
sina beslut.

Herr talman! Att jag tar kammarens
tid i anspråk några minuter i detta ärende
beror egentligen på att i förslaget
också innefattas beslut om ett sammanförande
av de båda lantbruksnämnderna
i Älvsborgs län med Vänersborg som
stationsort. I princip har jag ingenting
att erinra mot detta, men jag menar att

5* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 27

138 Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

De nya lantbruksnämndernas organisation, m. m.

man bör avvakta, herr Persson i Skänninge,
den utredning som pågår beträffande
länsindelningen. Det kan inte vara
riktigt att först sammanslå de båda lantbruksnämnderna
till en och sedan, när
utredningen är klar och man skall ta
ställning till frågan, återigen besluta en
förändring av lantbruksnämnderna på
det här berörda området. Att döma av
vad man hittills har sett i utredningen
kommer icke Vänersborg att bli residensstad,
och då kommer återigen, som
sagt, en omorganisation av lantbruksnämnderna
att äga rum inom området.
Vore det inte mera praktiskt och ändamålsenligt
att låta de båda lantbruksnämnderna
i Älvsborgs län fungera intill
dess denna länsindelning är klar?

Den pågående strukturomvandlingen
av jordbruket i vårt land är av mycket
påtaglig karaktär och berör inte minst
Älvsborgs län. I synnerhet dess södra
del som är en utpräglad småbrukarbygd
med jord- och skogsbruk i kombination.

Här äger en påtaglig rationaliseringsprocess
rum som sannerligen inte kommer
att minska i intensitet. Denna strukturomvandling
kräver ett synnerligen
omfattande arbete inom lantbruksnämnderna.
Detta är också ett bärande argument
för bibehållande av dessa två lantbruksnämnder.
Det är utan tvivel en
vinst att avvakta i varje fall länsutredningen.
Om resultatet av dess arbete vet
vi ännu ingenting, och en ny lantbruksnämnd
skulle komma att arbeta i ovisshet
om hur de framtida länsgränserna
skall gestalta sig. Jag vågar hävda att
jordbruksrationaliseringen inte vinner
på ett sådant tillvägagångssätt, och det
kan inte heller medföra någon nämnvärd
ekonomisk vinst att genomföra denna
process nu.

I propositionen föreslås också att i
Borås skall inrättas en arbetsenhet lydande
under lantbruksnämndens huvudort
i Vänersborg. Det är i och för
sig glädjande i händelse av om riksdagen
beslutar om sammanslagning av
lantbruksnämnderna, och jag hoppas

innerligt att arbetsenheten i så fall organiseras
på sådant sätt att den kan bli
ett verksamt led i lokaliseringsarbetet.
Men i första hand skulle saken — helt
naturligt — vinna på att reservationen
3 i jordbruksutskottets utlåtande nr 18
följdes. Ett bifall till den reservationen
innebär att två lantbruksnämnder bibehålls
i Älvsborgs län till dess att den
nya länsindelningen inom berörda områden
är klar.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall
till reservationen 3 i jordbruksutskottets
utlåtande nr 18.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skulle endast vilja
påminna, herr Persson i Heden, om att
riksdagen 1965 beslöt att man skulle slå
samman hushållningssällskapens och
lantbruksnämndernas verksamhet i nya
lantbruksnämnder. På grundval av detta
beslut har både landstingen och Kungl.
Maj:t såvitt jag förstår möjlighet att utse
ledamöter i de nämnder det här är
fråga om. Vad vi i dag diskuterar är de
arbetsuppgifter dessa nya lantbruksnämnder
skall ha, ingenting annat.

I Älvsborgs län skall finnas en lantbruksnämnd
mot för närvarande två.
Det fanns förut två i Kalmar län. Det
har sagts i utskottet av framstående ledamöter
att det har gått bra med en
nämnd och, herr Persson i Heden, det
finns ändå vissa borgerliga ledamöter
som anslutit sig till utskottets förslag på
denna punkt, vilket alltså innebär att
en lantbruksnämnd skall inrättas i Älvsborgs
län.

Jag kan väl förstå att man är något
bunden till den trakt som man arbetar
i. Jag hoppas emellertid att den nya
lantbruksnämnden skall kunna arbeta
på ett effektivt sätt. Detta har gått bra
i Kalmar län, det finns de som kan intyga
att så är fallet, och jag gissar att
det kommer att gå bra även i Älvsborgs,
län.

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27 139

De nya lantbruksnämndernas organisation, in. m.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är medveten om att
den nya lantbruksorganisationen i princip
beslöts 1965 men, herr Persson i
Skänninge, det var bara i princip och
inga detaljer var anförda. I det utlåtandet
nämndes också lantbruksnämnderna
i Älvsborgs län, men det har under de
två år som gått sedan detta beslut fattades
hänt en hel del.

Vi vet att ett förslag om ny länsindelning
kommer att framläggas i vår. När
det gällde sammanslagningen i Kalmar
län var det inte tal om någon ny länsindelning.
Vi förutsätter och hoppas att
den nya länsindelningen skall kunna genomföras
inom en mycket nära framtid.
Det är med denna bevekelsegrund vi har
motionerat om att de två lantbruksnämnderna
i Älvsborgs län skall bestå i
avvaktan på hur den nya länsindelningen
kommer att gestalta sig.

Ponera nu att det blir ett s. k. västgötalän
med Borås som residensstad,
vilket inte är otroligt, där det finns lokaler
för lantbruksnämnder o. s. v. Om
en sådan operation görs nu, måste det
innebära ett slöseri med medel samtidigt
som det innebär ett eliminerande
av möjligheterna att få till stånd en
snabb och effektiv rationalisering. Utan
tvivel kommer det att innebära ett visst
handikapp för lantbruksnämnderna att
göra denna flyttning mitt under en pågående
rationaliseringsprocess av mycket
omfattande slag.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Den nya länsindelningen
kommer naturligtvis inte bara att
drabba Älvsborgs län utan den kommer
att gälla hela landet. Jag gissar att det
kommer att bli många landshövdingeuppvalctningar
hos statsrådet Lundkvist.
Men låt det vara deras bekymmer!

Det var vår förhoppning från början
i utskottet att de nya nämnderna skall
kunna klara de arbetsuppgifter som
kommer att åläggas dem. Jag tror inte,

herr Persson i Heden, att vi om några
år skall behöva konstatera att detta var
ett felaktigt beslut. Jag tror tvärtom att
det kommer att bli till gagn också för
det län som herr Persson i Heden nu så
varmt talar för.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är självfallet medveten
om att en ny länsindelning skall genomföras
över hela landet. Men, herr
Persson i Skänninge, är det säkert att
denna kommer att göras i hela landet
på en gång? Vi har ju i dagarna fattat
beslut om enbart Stockholms stad och
Stockholms län.

De nya indelningarna kommer säkerligen
att ske etappvis även i fortsättningen
och kan komma att gälla även
beträffande Älvsborgs län. Det verkar
som om herr Persson i Skänninge är
pessimistisk inför möjligheterna att
inom en nära framtid fullfölja en ny
länsindelning. Jag hoppas innerligt att
länsutredningens arbete inte kommer
att fördröjas på samma sätt som författningsutredningens,
så att det kommer
att taga 12—14 år innan det framläggs
ett positivt förslag till en så viktig reform
som en ny länsindelning utgör.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! För omkring tjugo år
sedan diskuterade man här i riksdagen
ungefär samma problem som vi i dag
behandlar. Man behövde inte vara utrustad
med klärvoajanta egenskaper för
att förstå att det resultat som den gången
uppnåddes var en utpräglad kompromiss.
Det var inte möjligt att fullfölja
den tanke, som en del av dem som då
var verksamma hyste, nämligen att på
en gång genomföra en rejäl reform.

Lantbruksnämnderna i sin nuvarande
form har under dessa tjugo år befunnit
sig på något av ett fosterstadium, och
statsrådets försök att med ett kejsarsnitt
få fram en produkt, som är något mera
att ta på, torde hälsas med den största

140 Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

De nya lantbruksnämndernas organisation, m. m.

tillfredsställelse åtminstone av de progressiva
jordbrukarna i vårt land.

Det måste vara orimligt att begära att
det för en yrkesgrupp, som snart inte
omfattar mer än 6 procent av de yrkesverksamma
i vårt land, skall upprätthållas
två stora administrativa apparater,
både centralt och regionalt. Det bör väl
stå klart för alla att ett sammanförande
av de verkliga rationaliseringsuppgifterna
i ett organ måste ge en vida större
effekt.

Statsrådets föreliggande förslag har
väckt mycken irritation på en del håll.
I all synnerhet tänker jag här på en artikel
i det senaste numret av Hushållningssällskapens
Tidskrift. I detta hade
en ledare skrivits av en prominent hushållningsällskapsman
ute i landet. Jag
vet inte om den anvarige utgivaren av
tidningen ville stå för artikeln, vars rubrik
var »Vad har hushållningssällskapen
gjort för illa?». Ingen har väl påstått
att hushållningssällskapen har
gjort något illa, men allt mänskligt är
förgängligt liksom även människorna
själva. Det är alldeles uppenbart att utvecklingen
gått förbi hushållningssällskapen,
som varit verksamma under
150—200 år och att det nu krävs något
helt annat av dem än de tidigare kunnat
prestera.

Jag instämmer med herr Perssons i
Skänninge yttrande att hushållningssällskapen
betytt mycket för landets jordbrukare
under de tider som gått, men
här har starka ekonomiska organisationer
växt fram och dessa har övertagit
en mycket stor del av de uppgifter som
tidigare åvilat hushållningssällskapen.

Herr Persson i Skänninge nämnde att
det i Östergötland endast var 40 procent
av länets jordbrukare som var medlemmar
i hushållningssällskapen. Det finns
ett norrlandslän som nätt och jämnt har
30 procent av sina jordbrukare anslutna.
Det visar, synes det mig, att det
är de ekonomiska organisationerna och
lantbruksnämnderna som nu betyder
mest för jordbrukarna. Herr Hanssons

i Skegrie farhågor för att jordbrukarna
inte skulle ha förtroende för lantbruksnämnderna
är därför enligt min uppfattning
helt ogrundade. Jag vet av erfarenhet
att jordbrukarna i mitt hemlän har
ett grundmurat förtroende för lantbruksnämnden
och dess verksamhet.

Vad skall det då bli av hushållningssällskapen
i fortsättningen? Som fru
Sundberg sade skiftar det från det ena
länet till det andra. En prominent representant
för det politiska mellanskikt
som vi har här i landet frågade mig om
inte också jag trodde att vi måste ordna
med någon form av stiftelse för att lösa
de uppgifter som blev kvar sedan det
mesta överförts till de nya lantbruksnämnderna.
Vad är det då som blir
kvar? I mitt hemlän är det de fiskevårdande
uppgifterna, trädgårdar och parker,
och vidare har hushållningssällskapet
en mycket förnämlig plantskola —
handelsträdgårdar har vi i mycket ringa
utsträckning. Detta är väl ingenting som
hör till jordbrukets rationalisering; det
rör länets hela befolkning. Det är inte
enbart sötmjölksfarmarna ute i bygderna
som sitter med metspön i tjärnar och
åar under helgerna, utan det är folk i
största allmänhet som gör det. Därför
synes det mig som om uppslaget att bilda
en stiftelse, liksom vi har för de kulturminnesvårdande
uppgifterna ute i länet,
som har stöd från landstingets sida,
är gott. Stiftelsen borde också få hjälp
för att klara de kamerala uppgifterna.
Jag är medveten om att landstingen har
fått många nya uppgifter under de senaste
åren, men det bör inte vara omöjligt
för dem att ta hand om också denna
uppgift.

Herr Hansson i Skegrie var mycket
bekymrad för hur det skulle bli med de
tillgångar som hushållningssällskapen
har. Med den kännedom jag har om förhållandet
mellan staten och olika enheter
inom staten har jag inte anledning
tro att dessa uppgörelser inte skulle bli
fullt tillfredsställande för de lokala hushållningssällskapen.

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27 141

De nya lantbruksnämndernas organisation, m. m.

Jag var för något år sedan med i en
utredning i herr Hanssons i Skegrie
hemprovins och hade då tillfälle att titta
på flera jordagods, som hade donerats
för länge sedan på villkor att mottagarna
skulle läsa själamässor över donatorerna
under all framtid. Det är flera
hundra år sedan ägarna slutade med
det, men de som fick dessa värdefulla
jordagods har dem alltjämt kvar i sin
ägo. Tiderna förändras inte bara på detta
område utan även på andra områden.
Om det har skänkts tillgångar för att befrämja
jordbruksnäringen och om staten
sedan övertagit ansvaret härför, är
det väl ingenting orimligt att motsvarande
tillgångar överföres till staten som
har åtagit sig uppgifterna.

Jag är ense med herr Persson i Skänninge
utom på eu enda punkt, där jag
bär velat vara litet strängare än han när
det gäller att säga fritt fram för hushållningssällskapens
chefstjänstemän i de
nya lantbruksnämnderna. Jag tror inte
att det är någon fara att släppa in dem
i vårt hemlän, men det har försports att
det på vissa håll finns anledning att hålla
åtminstone en vakt vid dörren vid
vissa tillfällen. På denna punkt har jag
stött herr Mossbergers reservation.

Till sist, herr talman, var herr Lundberg
inne på ett problem som jag inte
på något sätt vill förringa. Men jag vill
säga ett tröstens ord till honom: Även
de nuvarande lantbruksnämnderna bedriver
en mycket omfattande upplysningsverksamhet.
Deras tekniker hjälper
till att lösa det nämnda problemet
och det är mycket rationellt löst. De
släpper nämligen pressvattnet från ensilagesilona
in i det rum dit husdjurens
träck och urin går, och sedan körs
blandningen ut på fältet igen. Så är cirkusen
i gång som ett evigt kretslopp.
Jag tror inte att jordbruket har någon
större andel i vattenförstöringen inom
en överskådlig framtid.

Herr talman! Jag skall inte hålla på
längre. Jag skall be att få yrka bifall
till reservationerna 1, 2, 5 och 6 och i
övrigt till vad utskottet har anfört.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag lyssnade på debatten
i första kammaren, och där ville
man beskylla herr statsrådet för att vara
ett slags skilsmässojurist. Nu har herr
Lindström tillvitat honom att ha gjort
ett kejsarsnitt och alltså även vara kirurg.
Jag vet inte vad statsrådet sätter
mest värde på.

Herr Lindström menade att 6 procent
av befolkningen inte kan begära att ha
två länsorgan. Det är väl inte fråga om
befolkningens antal utan om det värde
den näringsgren har som skall betjänas
av organen, och den har nog större värde
i dag ur samhällsekonomisk synpunkt
än för hundra år sedan.

Jag begärde emellertid ordet därför
att herr Lindström yttrade: När staten
övertar verksamheten från sällskapen är
det väl ganska naturligt att den också
övertar tillgångarna. Skall man tolka
propositionen och reservationen på det
sättet? I så fall ä.r det ett mycket klart
besked.

Herr LINDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill fråga herr
Hansson i Skegrie: Vilken annan yrkesgrupp
som omfattar 6 procent av de
yrkesverksamma i detta land har två
statsstödda administrativa organ både
regionalt och centralt?

Jag sade att om en donation har
gjorts för en speciell uppgift inom
jordbruket och staten övertar denna
uppgift, ligger det väl ingenting orimligt
i att statsmakterna vid uppgörelsen
med hushållningssällskapen gör anspråk
på en del av dessa medel.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Riksdagens principbeslut
år 1965 om att sammanföra lantbruksnämndernas
och hushållningssällskapens
uppgifter i ett regionalt organ
är ett faktum. Jag skall därför inte slö -

142 Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

De nya lantbruksnämndernas organisation, m. m.

sa någon energi på att gräva i det förflutna
utan i stället göra några reflexioner
om den situation som kommer att
uppstå efter den 1 juli i år då den nya
organisationen träder i funktion.

Det är ett faktum att tidpunkten för
en omorganisation, med tanke på den
verksamhet som under växtodlingsåret
pågår inom jordbruket, är illa vald.
Svårigheterna blir inte heller mindre
genom de omflyttningar av personal
som blir ofrånkomliga, om hushållningssällskapens
befattningshavare skall
kunna beredas anställningar i den omfattning
som propositionen ställer i utsikt.
Också de svårigheterna — även
om de i viss utsträckning varit onödiga
■— måste givetvis bemästras och jag
skall inte heller uppehålla mig vid den
saken.

Jag vill gärna erkänna att det finns
en hel del som är bra i det föreliggande
omorganisationsförslaget. Det betonas
att jordbruket och andra samhällssektorer
är beroende av varandra för
sin utveckling. Särskilt gäller detta lokaliseringen
av näringslivet med tanke
på efterfrågan av arbetskraft. Detta resonemang
instämmer jag helt i. Jag
delar också den uppfattningen att planeringsverksamheten
inom lantbruket,
såväl centralt som regionalt, måste inordnas
i den allmänna ramen för samhällsplaneringen,
inte minst då det gäller
markanvändning och omställning
av arbetskraft.

Om jag nu är positivt inställd till
den allmänna målsättningen för rationaliseringsverksamheten
inom lantbruksnäringen,
ställer jag mig mera
kritisk till uppläggningen av den andra
viktiga delen av programmet, nämligen
hur denna målsättning skall kunna
uppnås. Härvidlag kommer rådgivningsverksamheten
att spela en avgörande
roll. Jag finner departementschefens
uppläggning av denna verksamhet
vara motsägelsefull i många avseenden.

Jordbruksministern säger att staten i
första hand bör medverka i sådan råd -

givningsverksamhet som är av särskild
betydelse för rationaliseringen inom
jordbruket men att kommersiellt betonad
produktionsrådgivning i princip
bör skötas av näringsutövarnas egna
organisationer. Mot den uppfattningen
vill jag invända, att jordbruket är ett
ekonomiskt företag och att all verksamhet
inom denna näringsgren som
följd därav måste ha en kommersiell
inriktning. Staten måste ha ett omedelbart
intresse av att så är förhållandet,
eftersom stat och kommun skall vara
med och dela låt oss säga 30—50 procent
av den ekonomiska behållningen.
I princip föreligger enligt mitt sätt att
se ingen anledning för staten att bara
intressera sig för den rådgivningsverksamhet,
som är av betydelse för rationaliseringen
inom jordbruket, utan staten
bör intressera sig för all rådgivning
som syftar till ett bättre ekonomiskt
resultat i lantbruksnäringen.

I propositionen sägs, att rådgivningen
bör anpassas till ändrade förhållanden
inom lantbruket — och det är så
rätt som det är sagt. Vidare sägs att
den förskjutning som ägt rum från en
huvudsakligen produktionsteknisk rådgivning
mot en mer företagsekonomiskt
inriktad verksamhet bör fortsätta. Det
är väl en sanning med modifikation.
I den mån detta hittills har skett, har
så varit fallet i mycket begränsad omfattning.
Men det är givetvis önskvärt
att en företagsekonomisk rådgivning
blir så allmän som möjligt. Först bör
man dock försöka klara upp begreppen
så att man vet vad man talar om.

Den mening jag skulle vilja lägga in
i begreppet produktionsteknisk rådgivning
är att det här gäller en rådgivning,
som icke riktar sig mot någon
bestämd företagare utan som har till
syfte att genom allmän upplysningsverksamhet
göra jordbrukarna mottagliga
för rön och erfarenheter, som med
ekonomisk fördel kan omsättas i deras
företag. En företagsekonomiskt inriktad
rådgivning däremot måste inrikta

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27 143

De nya lantbruksnämndernas organisation, m. m.

sig på den enskilde företagaren och
utifrån såväl hans personliga som hans
företags förutsättningar lämna honom
de data han behöver för att maximalt
kunna utnyttja dessa sina möjligheter.

Genom det forsknings- och försöksarbete
som bedrivs vid lantbrukshögskolan
och genom utbyggnaden av den
specialrådgivning, som är knuten till
högskolan, borde det vara möjligt att
föra ut den produktionstekniska rådgivningen
praktiskt taget till alla, såväl
rådgivare som praktiska utövare
inom jordbruket. Detta vore möjligt om
man — såsom jag och några medmotionärer
i motion nr 974 i denna kammare
föreslagit — byggt ut den publikationsverksamhet,
som den föreslagna
konsulentavdelningen vid lantbrukshögskolan
under alla förhållanden skall
svara för, till en lantbrukshögskolans
informationstjänst med uppgift att även
handha den centrala rådgivningsverksamhet
man avsett med inrättandet vid
lantbruksstyrelsen av det nya samarbetsorganet
för informations- och upplysningsverksamhet
på jordbrukets och
trädgårdsnäringens områden.

Då det gäller det enskilda näringslivet
talar vi i alla sammanhang om det
nödvändiga i att rationalisera, men då
vi kommer över till den statliga sektorn,
förefaller det ofta som om man
helt glömt bort begreppet. Vad hade
varit naturligare än att man samlat alla
resurser då det gäller rådgivnings- och
upplysningsverksamheten till den plats,
där forskningsrön och försöksresultat
produceras och sammanställs och varifrån
de i alla händelser måste föras
vidare, om det sedan är till jordbruksdepartementet,
lantbruksstyrelsen eller
den enskilde bonden. Nu plottras i stället
resurserna bort på två informationsorgan,
där lantbrukshögskolan skall begränsa
sin verksamhet i fråga om rådgivning
genom att endast vända sig till
lantbruksnämndernas personal, lärare
och andra som är sysselsatta med undervisning,
rådgivning och rationalise -

ring inom jordbruks- och trädgårdsnäringarna.

Det till lantbruksstyrelsen knutna
samarbetsorganet däremot skall lämna
information direkt till näringsutövarna.
Hör och häpna — det centrala ämbetsverket,
lantbruksstyrelsen, vars huvuduppgift
väl måste vara att administrera
och inte vara rådgivare till den
enskilde bonden, tilldelas denna uppgift,
medan lantbrukshögskolan, vars
huvuduppgift väl ändå ytterst är att ge
den enskilde företagaren de data han
behöver för att driva sitt företag så
ekonomiskt som möjligt, inte tilldelas
några resurser härför.

Problemet om hur rådgivningen skall
gå till har man enligt min mening löst
på ett förträffligt sätt i USA, där kontakten
mellan universiteten och de enskilda
näringsutövarna på rådgivningsområdet
är fullt genomförd. Det förvånar
mig att jordbruksutskottet inte har
reagerat på denna punkt. Föregående
års besök i USA borde väl ha avsatt
några spår i utskottets tankeverksamhet,
åtminstone när det gäller hur man
skall ordna en rationell upplysningstjänst
inom jordbruket.

Jag skall inte yrka bifall till vår motion,
då den inte föranlett någon reservation
i utskottet, men jag är övertygad
om att denna fråga kommer att återupptas,
när det blir tydligt hur icke
rationellt upplysningstjänsten inom
jordbruket för närvarande är upplagd.

Vidare vill jag säga några ord om
den företagsekonomiska rådgivningen.
Ambitionerna då det gäller de nya
lantbruksnämnderna är på samma gång
både stora och begränsade. Å erna sidan
bör de nya lantbruksnämnderna
överta från hushållningssällskapen sådan
produktionsteknisk service som
markkartering och planer för växtodling,
lnisdjursavel och utfodring, mekaniseringsfrågor
samt rationaliseringsarbete
inomgårds jämte liksom för närvarande
bedriva beställningsverksamhet
inom projektering av dikning och

144 Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

De nya lantbruksnämndernas organisation, m. m.

ekonomibyggnader. Å andra sidan sägs
det att endast sådan service bör tillhandahållas
som inte blir tillräckligt
tillgodosedd utan de statliga insatserna.
Det vare mig fjärran att klandra
departementschefen för att ambitionerna
då det gäller att lämna jordbrukarna
en så fullständig rådgivningsservice
som möjligt är för högt uppdrivna, jag
höll nästan på att säga överdrivna. Det
är emellertid i alla fall på denna punkt
jag vill anföra mina tvivelsmål. Jag tror
att det ganska snart kommer att visa
sig, att tillgången på företagsekonomiskt
väl utbildad personal är helt otillräcklig
för att tillgodose särskilt de
behov av ekonomisk kalkylering för
olika driftsalternativ som blir nödvändigt
i framtidens kapitalkrävande jordbruksföretag.

Jag medger emellertid att det kanske
är för tidigt att redan nu försöka dra
säkra slutsatser om hur och när lokala
produktionsföreningar för jordbrukare
med liknande driftsinriktning på grund
av utvecklingens eget tryck eller med
eller utan statens medverkan mera allmänt
än nu är fallet kommer att behöva
organiseras. Lantbruksnämnderna i sin
nya form måste först under några år få
tillfälle att utveckla och stabilisera sig
innan några säkra slutsatser kan dras
om vilka luckor i den nya rådgivningsorganisationen
som ytterligare behöver
fyllas.

Till sist vill jag helt kort beröra
hushållningssällskapens framtida uppgifter
men först vore det kanske på sin
plats att säga några erkännsamma ord
om den verksamhet som hushållningssällskapen
bedrivit under en tidrymd
av mer än hundra år. Utan överdrift
kan man våga påstå att hushållningssällskapens
historia under denna tid i betydande
omfattning också är jordbrukets
historia. Dessförinnan rådde ett i
det närmaste statiskt tillstånd inom
jordbruket. Förändringarna i fråga om
utveckling hade under århundradenas
lopp varit nästan obefintliga.

Jag har roat mig med att inför dagens
debatt titta i den bok som utgavs med
anledning av mitt hushållningssällskaps,
Stockholms läns, 100-årsjubileum. Starten
var mycket blygsam. Några intresserade
och behjärtade män slog sig samman
och började en verksamhet praktiskt
taget utan medel och personal.
Verksamheten växte dock undan för undan
och erhöll så småningom stöd av
det allmänna. Man började med att försöka
intressera jordbrukarna för att använda
järnplogar i stället för träplogar.
Man anordnade plöjningstävlingar och
propagerade för odling av rödklöver,
man införde premiering av nötkreatur
och hästar, man tog ständigt nya initiativ
och startade ny verksamhet med
egna medel till dess den nya verksamheten
vann de statliga myndigheternas
uppskattning och staten övertog det ekonomiska
ansvaret för de nya verksamhetsgrenarna.

Jag tror att styrkan hos hushållningssällskapsorganisationen
främst låg i denna
initiativverksamhet och att den var
det mest fruktbärande. På så sätt banades
väg för den utveckling, som lett fram
till våra dagars högproduktiva jordbruksföretag,
som gör att vi i fråga om
kreatursavel och mjölkproduktion toppar
världsstatistiken och när det gäller
marknadsföringen av jordbrukets produkter
intar en ledande ställning. Till
denna utveckling har hushållningssällskapens
verksamhet i hög grad bidragit,
och för den insatsen är hushållningssällskapen
värda ett ärligt tack både från
samhällets och jordbrukarnas sida.

Hushållningssällskapen befinner sig
nu i ungefär samma utgångsläge som de
gjorde vid starten, nämligen utan nämnvärt
ekonomiskt stöd från statens sida.
Kvar står dock det faktum att hushållningssällskapen
sammanlagt förfogar
över ganska ansenliga ekonomiska tillgångar,
som under alla förhållanden
måste förvaltas och administreras. Det
går med andra ord inte att tänka bort
hushållningssällskapen från den fort -

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27 145

De nya lantbruksnämndernas organisation, m. m.

satta utvecklingen inom lanthushållningen.

Det bör i sanningens intresse sägas
att detta har inte statsmakterna helt
gjort. En fortsatt om än blygsam roll
som ett kontaktorgan mellan lantbruksnämnderna
och näringsutövarna har
tilldelats dem. Utöver den funktionen
bör sällskapen enligt propositionen tilllåtas
att ta upp sådan rådgivnings- och
serviceverksamhet som inte täckes av
de statliga organen. Liksom nu bör hushållningssällskapen
vara oförhindrade
att driva särskilda inrättningar på
affärsmässig grund.

Hur rimmar detta med den taxebelagda
service i konkurrens på lika villkor
som lantbruksnämnderna också skall
bedriva, om hushållningssällskapen skall
vara förhindrade att ta upp sådan verksamhet,
som icke täckes av de statliga
organen? Vart tar då principen om konkurrens
på lika villkor vägen?

Ett klarläggande på denna punkt är
nödvändigt. Bäst klaras frågan upp, tror
jag, om myndigheterna förtroendefullt
överlämnar till de lokala organen att
själva ordna upp arbetsfördelningen.
Förmodligen kommer arbetsuppgifterna
att räcka till för bägge parter utan att
de centrala organen alltför mycket behöver
lägga sig i den saken.

Herr talman! Detta var några synpunkter
i anslutning till denna med
tanke på jordbrukets framtid så viktiga
och betydelsefulla proposition. Jag ber,
herr talman, alt få yrka bifall till de vid
utlåtandet fogade reservationerna nr 3,
4 och 7 samt i övrigt till utskottets hemställan.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Det skulle vara frestande
att vid detta tillfälle här i riksdagen
söka ge en någorlunda fyllig historik
över hushållningssällskapens skiftesrika
mer än 150-åriga tillvaro ■— göra det
den dag eller kanske rättare sagt den
natt då riksdagen efter förslag av Kungl.
Maj :t står inför att fatta beslut som i

hög grad berövar sällskapen möjligheterna
att existera vidare. Det låter visserligen
bra att säga att deras verksamhet,
sedan de undan för undan fråntagits
den ena arbetsuppgiften efter den
andra, kan i reducerad form bestå utan
att man liksom bekymrar sig om på vilket
sätt och hur det hela skall finansieras.
Men den ovisshet som råder och den
brådska med vilken omorganisationen
skall genomföras samt inte minst ovissheten
om rätten att behålla sina tillgångar
gör det nära nog omöjligt för
hushållningssällskapen att planera för
framtiden.

I all korthet, herr talman — jag lovar
bestämt att jag inte skall ge en sådan
historik — må det ändå vara mig tilllåtet
att göra en återblick.

Redan år 1791 hade några länstjänstemän
på Gotland bildat Gotlands ekonomiska
sällskap, vilket år 1801 erhöll
kunglig stadfästelse och ombildades till
Gotlands läns hushållningssällskap. Därmed
var det första egentliga hushållningssällskapet
i vårt land bildat. Från
1800-talets första år tillkom på enskilda
personliga initiativ några hushållningssällskap,
och övriga sällskap bildades
efter officiellt direktiv sedan lantbruksakademien
instiftats år 1811. 1813 fick
hushållningssällskapen sina första
grundstadgar fastställda.

Sällskapens inkomster utgjordes i början
uteslutande av medlemmarnas årsavgifter.
Det första statsunderstödet finner
man att Kronobergs läns hushållningssällskap
erhöll år 1813 med ett
odlingsunderstöd på 10 000 riksdaler
banco. Fr. o. in. 1815 kunde sällskapen
erhålla mindre understöd av staten,
men understöden från Kungl. Maj :t upphörde
efter hand, och sällskapens enda
inkomstkälla var därefter åter endast
ledamotsavgifterna. Helt naturligt innebar
detta en nedgångsperiod. Men det
ljusnade ånyo, och sällskapens verksamhet
uppblomstrade och de blev under
senare delen av 1800-talet inom sina områden
verkliga representanter för lant -

146 Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

De nya lantbruksnämndernas organisation, m. m.

mannaintresset. Anledningen härtill var
att det år 1855 stadgades att av avgifterna
för minuthandeln och utskänkning
av brännvin en femtedel skulle tilldelas
hushållningssällskapen att av dem »förvaltas
och användas till ändamål som
för länet nyttiga voro».

Tänk om dagens finansminister och
hans regeringskolleger visade sig ha en
tillnärmelsevis så generös och positiv
inställning till sällskapen!

Under de närmaste åren efter 1910
framfördes upprepade gånger genom
motioner i riksdagen förslag rörande
omorganisation av sällskapen. Man önskade
bl. a. enhetliga, mot tidens krav
fullt svarande organisationsformer, så
att statsmakterna framdeles skulle kunna
med fullt förtroende anförtro hushållningssällskapen
de allt större statsmedel
som visat sig erforderliga för
att sällskapen skulle kunna fylla sina
betydande uppgifter. År 1915 avlöstes
brännvinsmedlen med direkta statsanslag.

Det är faktiskt intressant att konstatera
det förändrade synsätt som under
åren inträtt. Den gången när statsanslagen
till hushållningssällskapen kom till
fann man det lämpligare att för uppgifter
som staten ville ha utförda, anlita
en fri organisation som redan fanns,
dels för att sänka kostnaderna, dels för
att utnyttja arbetskraft som redan var
förtrogen med uppgifterna.

Under de gångna decennierna av
1900-talet har en del av sällskapens
verksamhetsgrenar nedlagts, samtidigt
som verksamheten i hög grad utvecklats
och kommit att omspänna allt vidare
områden. Ett exempel härpå gäller mejeriskötseln,
som överflyttades till mejeriorganisationerna.
1940 kom turen till
egnahemsverksamheten och bostadsförbättringsverksamheten,
som övergick
till särskilda statliga egnahemsnämnder.
1948 tillkom så lantbruksnämnderna,
vilka övertog eu väsentlig del av hushållningssällskapens
verksamhet. Och
nu skall alltså de nya lantbruksnämn -

derna bildas för att uppsluka landets
hushållningssällskap.

Herr talman! Med risk för att beskyllas
för att anlägga känslomässiga synpunkter
och kritiseras för oförmåga att
vara i takt med tiden vill jag säga att
jag efter mina 40 år i ett hushållningssällskaps
tjänst — ehuru ej i fältarbete
— tror mig kunna bedöma vad som
uträttats. Jag finner det beklagligt och
knappast sakligt grundat att regeringen
funnit sig böra framlägga så drastiska
förslag. Framtiden får utvisa, om de
nya nämnderna för jordbrukets del
kommer att ge de vinster ur rationaliseringssynpunkt
som jordbruksministern
väntar sig. Jag tillåter mig betvivla det.
Jag tycker, herr Lindström, att man
mycket väl kan fråga sig, såsom skribenten
i hushållningssällskapens tidskrift
gjorde: Vad ont har sällskapen
egentligen gjort?

Från mitt begränsade arbetsfält men
i ett stort jordbrukslän vågar jag vitsorda
att ingen eftersläpning rått då det
gällt att följa med utvecklingen, att ge
den rådgivning, undervisning och service
som bidragit till att främja jordbrukets
utveckling. Utvecklingen har,
herr Lindström, inte gått hushållningssällskapen
förbi, men herr Lindström
tycks inte ha ändrat sin inställning sedan
1965. Jag erinrar mig att han då
gav uttryck för den uppfattningen att
hushållningssällskapen alltjämt tillämpade
uråldriga metoder och nära nog
rådde jordbrukarna att arbeta med spade
och hacka och med plogar dragna av
oxar.

Jag tror mig också kunna vitsorda
att hushållningssällskapet i mitt län —
liksom väl förhållandet är i andra län —
åtnjuter ett grundmurat förtroende hos
den jordbrukande befolkningen, ett förtroende
som tyvärr inte i lika hög grad
tycks finnas hos landets regering. Den
negativa attityd man visar och de åtgärder
som vidtas kan knappast vara
annat än uttryck för ett underkännande
av den verksamhet som sällskapen be -

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27 147

De nya lantbruksnämndernas organisation, m. m.

drivit och som jag tycker borde förtjäna
ett bättre betyg. Personligen anser
jag att det faktiskt hade varit mera renhårigt
att på en gång säga farväl och
tack för 150-årig tjänst än att i vaga
formuleringar ställa i utsikt uppgifter,
vilkas förverkligande till följd av diffusa
uttalanden ingen egentligen vet
något om, i all synnerhet som möjligheterna
till enskilda initiativ från sällskapens
sida begränsas och dessutom de
ekonomiska förutsättningarna för en
framtida verksamhet för sällskapen med
få undantag saknas.

Herr talman! Jag har endast velat
göra dessa allmänna reflexioner i en
stund då riksdagen står inför ett beslut
som i stort sett innebär att hushållningssällskapen
förvisas tillbaka till
den utgångspunkt som de en gång hade
för 150 år sedan. Det är inte ägnat att
förvåna, om det väcker förstämning hos
alla dem som åtnjutit sällskapens tjänster
och hos var och en som haft en arbetsuppgift
att fylla på det rika arbetsfält
som hittills har varit hushållningssällskapens.

.Tåg ämnar inte, herr talman, nagelfara
propositionen och utskottets utlåtande;
det har sakkunnigt utförts av
en lång råd talare före mig, och jag vet
att det också kommer att ske i fortsättningen.
Jag vill avsluta mitt anförande
med att säga, att jag givetvis kommer
att stödja de yrkanden — antingen i utskottets
eller reservanternas skrivning
— som syftar till att tillvarata hushållningssällskapens
intressen.

Herr LINDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kände inte riktigt
igen mitt talesätt från förra året, men
det kan väl hända att fröken Wetterström
har rätt. Jag vill emellertid göra
den ändringen, att vi i mina landamären
aldrig har kört med oxar utan alltid haft
åtminstone något slag av hästar.

Nu är det så, fröken Wetterström, att
vi måste försöka leva i vår egen tid och
inte bara göra känslomässiga tillbaka -

blickar. Den tid som är gången må
ha varit hur värdefull som helst, men
det är den tid som ligger framför oss
som vi skall planera för. Den tid som
har gått kan vi aldrig leva om igen.

Jag har själv kommit till den åldern
då jag väl framför allt skulle vara fallen
för tillbakablickar, men jag har väldigt
svårt för att göra sådana. Den utveckling
som har skett i mitt hemlän
sedan lantbruksnämnden fick några
verkliga arbetsuppgifter är så pass lovande,
att jag inte på något sätt misströstar.
Jag tror att jordbruket redan
i dag har ett större stöd från lantbruksnämnderna
än det någonsin haft från de
gamla hushållningssällskapen.

Det är nog ändå så, fröken Wetterström,
som Thorvald Gahlin skrev häromdagen,
att två ting skall man se i
ögonen, nämligen sanningen och djupt
urringade kvinnor. Det senare objektet
är förstås inte aktuellt för fröken
Wetterström, utan ankommer väl närmast
mig att tänka på. Men det förra
tycker jag att fröken Wetterström skall
ta hänsyn till.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort genmäle: Herr

talman! Tyvärr uppfattade jag
inte riktigt det sista som herr Lindström
sade, men av kammarledamöternas
leenden förstod jag att det som vanligt
var en kvickhet från herr Lindström,
och dem uppskattar jag oftast
också själv.

Herr Lindström sade att det är fruktlöst
att stå här i talarstolen och skåda
150 år tillbaka i tiden — som jag gjorde
i all korthet. Men jag är inte ensam
om att göra det. Jag erinrar mig att jag
under mina riksdagsår har hört många
av kammarens ledamöter ta betydligt
längre tid i anspråk för långa historiker.

Sedan framhöll herr Lindström att det
gäller för oss att leva i vår egen tid. Ja,
det är jag fullt medveten om, och det
hoppas jag också att jag själv gör. Men

148 Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

De nya lantbruksnämndernas organisation, m. m.

vad jag opponerar mig emot var det som
lierr Lindström sade om att utvecklingen
har gått hushållningssällskapen förbi.
Det var något som jag inte kunde låta
stå oemotsagt, ty så är ingalunda förhållandet.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Under denna debatt
har många talare påpekat att principbeslutet
i den fråga vi nu diskuterar
fattades 1965. När jag lyssnade till
fröken Wetterströms anförande gjorde
jag den reflexionen att det kanske lämpligen
borde ha hållits för två år sedan
i stället för i dag. Vad det här gäller
är endast detaljer i den organisation
som departementet har utrett. I många
fall är det inte oviktiga detaljer, men
det är ändå inte fråga om principerna,
ty de är redan klara.

När herr Persson i Skänninge för
en och en halv timme sedan var inbegripen
i ett av sina livliga replikskiften,
beklagade han att riksdagens arbetsformer
var sådana att han inte kunde
fortsätta replikväxlingen. Jag måste
också beklaga att riksdagens arbetsformer
inte är sådana att jag då kunde ha
hållit det anförande jag nu tänker hålla,
eftersom jag återkommer till den fråga
som i det sammanhanget diskuterades,
nämligen villaträdgårdsägarnas bekymmer.

För närvarande har hushållningssällskapen
eu tvåfaldig uppgift då det gäller
villaträdgårdarna. Dels lämnar de
allmän service och rådgivning åt trädgårdsägarna,
dels utför de den projektering
som villaträdgårdsägarna behöver.
Man kan fråga sig vad som intriiffar
när vi gör denna omorganisation och
hushållningssällskapen mister en hel
del av sina tjänstemän. Det blir trädgårdskonsulenterna
och andra tjänstemän,
ibland givetvis också chefstjänstemännen,
som försvinner och övergår i
den nya organisationen. Denna nya organisation
tar med sig en de! av uppgifterna,
nämligen den yrkesmässiga

trädgårdsnäringens problem, men inte
de uppgifter beträffande villaträdgårdarna
och liknande trädgårdar som tidigare
har handhafts av trädgårdskonsulenterna.

Det är klart att man kan säga att hushållningssällskapen
får fortsätta med
den verksamhet som den nya organisationen
inte tar över. Men det är inte
så enkelt att göra detta när sällskapen
mister dels tjänstemännen och dels i
många fall kanske står inför betydande
svårigheter att fortsätta verksamheten
över huvud taget. I det läget borde man
något mer fundera över hur man skall
lösa dessa frågor. Därtill kommer att
det för närvarande endast utbildas
20—22 liortonomer per år här i landet.
Det råder redan nu brist på sådana experter,
medan angelägenheten av uppgifterna
ökar undan för undan.

Jag behöver inte närmare redogöra
för vad detta innebär beträffande miljövård
och service åt villaägare på olika
sätt. Det är visserligen många gånger
en hobby, men det är en allmännyttig
sådan som hjälper oss att få ett samhälle
att både fungera och se ut som vi
önskar. Jag tror att i varje fall jordbruksministern
borde ta sig en funderare
över hur man skall lösa dessa frågor
i fortsättningen. Vi behöver en
ökad utbildning av liortonomer — det
skulle nog ha varit fallet denna omorganisation
förutan. Jag tror också att
den allmänna rådgivning som tidigare
utförts för sådana ändamål av hushållningssällskapen
med statsunderstöd
på ett eller annat sätt borde kunna fortsätta,
ty den är mycket viktig. Därmed
har jag ingalunda sagt att man med
skattemedel skall subventionera den
projektering som förekommer men som
bör göras till självkostnadspris. Skall
denna projektering övertas av enbart
firmor som arbetar enligt affärsmässiga
principer, blir den ganska dyrbar för
villaägarna, jämfört med hittills. Jag
ser därför med tillfredsställelse att utskottsmajoriteten
accepterat det reso -

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27 149

De nya lantbruksnämndernas organisation, m. m.

nemang jag själv varit med om alt föra
fram i motion II: 981.

Utöver dessa reflexioner skall jag
bara säga några ord om de båda hushållningssällskapen
i Älvsborgs län.
Jag hade för övrigt tillfälle att för
fjorton dagar sedan diskutera dessa
problem med jordbruksministern, men
jag vill nu framhålla att jag kommer
att stödja utskottsmajoriteten i frågan.

Jag har den erfarenheten från Kalmar
län att delade regionala organ •—•
lantbruksnämnd, hushållningssällskap
eller sk o gs v är ds st v r e 1 s e och för övrigt
även landsting ■— icke är bra. Jag tror
det är bättre med enhetliga organ i det
fallet. Det skäl som i reservationen anförs
för att beslut om en sammanläggning
inte skall fattas nu — att vi står
inför en ny länsindelning och bör avvakta
den arbetande utredningens förslag
— accepterar jag inte av den anledningen
att jag tror att denna nya länsindelning
kommer att ligga långt fram
i tiden. Även om utredningens förslag
presenteras relativt snart får vi nog
vänta på att länsindelningen genomförs.
Därför anser jag att det är lämpligast
att nu slå samman hushållningssällskapen
i Älvsborgs län.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är för närvarande
så, herr Hamrin i Kalmar, att hushållningssällskapet
bedriver projekteringen
av trädgårdar. Hushållningssällskapet
har möjlighet att göra det även i fortsättningen,
ty verksamheten betalar sig
själv. Varför skulle hushållningssällskapet
då inte kunna fortsätta med den?

Vi skall inte ta in denna verksamhet
i det statliga rationaliseringsorganet —-det måste väl herr Hamrin erkänna —
och under sådana förhållanden kan ju
hushållningssällskapen syssla med dessa
frågor.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp) kort genmäle: -

Herr talman! Jag vet inte om herr
Persson i Skänninge var inne i kammaren
under nxitt anförande. Om så
var fallet borde han hört att jag ingalunda
har pläderat för att uppgifterna
på villaträdgårdsområdet skall övergå
till den nya organisationen. Jag konstaterade
bara att det inte är säkert att
de hushållningssällskap som blir kvar
efter omorganisationen på alla håll kommer
att kunna fortsätta sin verksamhet.
Och det är ännu osäkrare att de skall
kunna fortsätta den verksamhet, som vi
här talar om, av den anledningen att de
mister åtskilliga av sina tjänstemän.
Vidare finns det för närvarande inte
tillräckligt med utbildade hortonomer
för att sällskapen skall kunna nyanställa
sådana.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Den proposition som vi
nu behandlar är i huvudsak uppbyggd
med tanke på jordbrukets behov. De bestämmelser
som utformats skall dock
även gälla för den merkantila trädgårdsnäringens
rådgivnings- och rationaliseringsverksamhet.
Det är då av stor betydelse
att man även beaktar denna närings
speciella behov och problem.

Jordbruksutredningen, ur vars betänkande
riksdagens principbeslut härstammar,
framhöll på sin tid att de nya rationaliseringsorganen
skulle ha karaktären
av allmänna institutioner, i vilka
näringsutövarnas inflytande skulle vara
tryggat genom lämpligt avvägd representation.
Om denna viktiga målsättning
skall kunna förverkligas i praktiken,
måste de instanser som utser ledamöter
i lantbruksnämnderna ha möjlighet att
beakta att skälig yrkesrepresentation inte
bara skall ges åt jordbruket och dess
organisationer utan även åt andra näringsgrenar
på området.

Landstingen har vid sitt val av ledamöter
i nämnderna icke alltför påtagligt
medverkat till att representanter för
trädgårdsnäringen skall ingå i den nya
lantbruksorganisationen. Jag vill uttryc -

150 Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

De nya lantbruksnämndernas organisation, m. m.

ka den förhoppningen, att departementschefen
skall få möjligheter att på ett
mera påtagligt sätt bidra till detta.

Då man alltså kan hysa oro för att
trädgårdsnäringen kan bli underrepresenterad
i lantbruksnämnderna, har jag
i motion 11:972 framfört tanken att
Kungl. Maj :t, samtidigt som man överväger
inom vilka län som trädgårdsdelegationer
skall inrättas, också skulle
utreda och utforma vissa principer för
trädgårdsdelegationernas sammansättning.

Om dessa delegationer uteslutande
skall sammansättas av ledamöter, som
samtidigt ingår i lantbruksnämnden, torde
man nämligen starkt kunna ifrågasätta
om flertalet ledamöter kommer att
ha tillräckliga erfarenheter och insikter
i trädgårdsfrågor. Enligt det framlagda
förslaget skall antalet ledamöter i
delegationen vara fem. Självskrivna ledamöter
skall vara nämndens chef samt
chefen för produktionsavdelningen. De
tre övriga ledamöterna skall utses av
nämnden.

Man kan dock i detta fall starkt ifrågasätta
både nödvändigheten och lämpligheten
av att uteslutande utse de tre
icke självskrivna personerna bland
nämndens ledamöter. Om en av nämndens
ledamöter samt chefstjänstemannen
och dessutom en honom underställd
avdelningschef ingår i trädgårdsdelegationen,
borde det vara tillräcklig garanti
för att den principiella målsättningen
inte rubbas, därest t. ex. två representanter
för den yrkesmässiga trädgårdsodlingen
valdes utanför nämndens ledamöter,
detta i all synnerhet som det
dessutom finns en allmän bestämmelse
om att varje i delegationen ingående
nämndledamot äger påfordra, att ärende
skall hänskjutas till nämnden för avgörande.
I detta sammanhang kan också
erinras om att överlantmätaren och länsjägmästaren
skall ingå i strukturdelegationen
för att denna skall tillföras erforderlig
sakkunskap.

I proposition nr 100 år 1965 behand -

lades strukturdelegationens sammansättning
utförligt, och där anfördes följande: »Den

närmare utformningen av övriga
delegationer bör kunna anpassas efter
förhållandena inom olika verksamhetsområden.
» För trädgårdsnäringens del
anser jag att detta bäst borde ske genom
att ett par företrädare för näringen kan
inväljas i trädgårdsdelegationen, även
om de inte ingår i nämnden.

Utskottet bär tydligen menat, att det
syfte jag eftersträvar bör kunna uppnås,
om lämpliga personer kan adjungeras i
delegationen. Tydligt är att utskottet
då utgått från 1965 års riksdagsbeslut,
som säger att berörda näringar såvitt
möjligt bör vara allsidigt företrädda i
nämnden. Ja, under förutsättning att
det verkligen blir så, att trädgårdsnäringen
i tillräcklig utsträckning får representation
i nämnden kan adjungeringsvägen
vara en acceptabel form för
komplettering. Jag hoppas emellertid att
både jordbruksministern och lantbruksnämnderna
här kommer att beakta dessa
frågor och göra vad som göras kan
för att lantbruksnämnderna och trädgårdsdelegationerna
skall erhålla en
sammansättning, som ger dem möjlighet
att beakta även trädgårdsnäringens intressen.

I fråga om den centrala administrationen
föreslog 1965 års lantbruksorganisationsutredning,
att en viss personalförstärkning
skulle tillföras den arbetsenhet,
som inom lantbruksstyrelsen
handhar uppgifterna på trädgårdsnäringens
område. Utredningen framhöll
också, att trädgårdsnäringens betydelse
och arten av arbetsuppgifterna inom
lantbruksstyrelsen utgjorde motiv för
att arbetsenheten fick en relativt fristående
ställning med en avdelningsdirektör
som chef.

Med det sagda vill jag avslutningsvis
understryka, att trädgårdsnäringen i
framtiden måste få en mera utbyggd
organisation inom det centrala organet.
Trädgårdsnäringen arbetar inom en sek -

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27 151

De nya lantbruksnämndernas organisation, m. m.

tor, som kännetecknas av växande betydelse
och ökad konsumtion men samtidigt
också av ökad konkurrens med
andra länder. För att ett centralt organ
på ett för trädgårdsodlarna betryggande
sätt skall kunna följa och analysera
utvecklingen är det viktigt att man erhåller
de förstärkningar jag här efterlyst.
Jag förutskickar att Kungl. Maj:t
har sin uppmärksamhet riktad på förevarande
spörsmål och att detta kommer
att innebära att ytterligare åtgärder
vidtas för trädgårdsnäringens vidare
utveckling.

I detta anförande instämde herr Nilsson
i Bästekille (h).

Herr ARWESON (s):

Herr talman! När riksdagen i dag har
att ta ställning till lantbruksnämndernas
organisation kommer det beslut som
skall fattas att innebära en ganska genomgripande
förändring för jordbruket,
trädgårdsnäringen och fisket. Hittills
har den statliga verksamheten varit
fördelad på dels lantbruksnämnderna,
dels hushållningssällskapen. De flesta
uppgifterna kommer nu att överföras
till lantbruksnämnderna, medan
hushållningssällskapens uppgifter inom
den statliga verksamheten blir mycket
begränsade. Lantbruksnämnderna får
också en väsentlig förstärkning av sin
personal, och man räknar därför med
att det inte skall bli någon störning i
verksamheten.

För jordbruket måste det betyda en
förbättring att hela verksamheten sålunda
överflyttas till ett enda organ. Detsamma
blir förhållandet för den yrkesbetonade
trädgårdsnäringen. Enligt departementschefen
bör det företas en bestämd
gränsdragning mellan den yrkesbetonade
verksamheten och rådgivningen
beträffande villaträdgårdarna. Jag
tror att det är riktigt att göra på det
sättet och ansluter mig därför till reservation
nr 1.

När det sedan gäller fiskefrågorna anser
departementschefen att i avvaktan på

de resultat som fritidsfiskeutredningen
kan komma fram till skall de nya lantbruksnämnderna
handlägga fiskefrågorna.
Det gäller förmedling av lån från
fiskerilånefonden liksom förvaltning av
de lån som beviljats av hushållningssällskapen
före den 1 juli i år. Även
fiskerikonsulenten överföres till lantbruksnämnderna.
Fiskodlingsverksamheten
får ligga kvar vid hushållningssällskapen,
men fiskerikonsulenten skall
tills vidare kunna medverka i denna
verksamhet. Han skall också fullgöra
uppgifter i fråga om fisketillsynen. Den
statsunderstödda utbildningsverksamhet
på fiskerinäringens område som nu anordnas
av hushållningssällskapen i form
av kurser skall enligt departementschefens
mening även i fortsättningen kunna
bedrivas på samma sätt som nu.
Insamling av uppgifter till fiskeristatistik
beträffande saltsjöfisket göres nu
av hushållningssällskapen. Denna verksamhet
skall tills vidare föras över på
lantbruksnämnderna.

Såsom framgår av vad jag här sagt
beträffande fiskefrågorna kommer en
del uppgifter att överföras på lantbruksnämnderna
och en del att bli kvar hos
hushållningssällskapen. Fiskerikonsulenten
bör medverka i alla uppgifterna.
Det måste därför bli ett mycket intimt
samarbete mellan de nya lantbruksnämnderna
och hushållningssällskapen,
om verksamheten skall fungera.

Liknande förhållanden kan framhållas
beträffande flera andra arbetsuppgifter,
där lantbruksnämndernas och
hushållningssällskap ens verksamhet
skall komplettera varandra. Blir det inte
ett gott samarbete mellan de båda
organen, kommer arbetsresultatet att vara
sämre. Jag anser att ansvaret för ett
gott förhållande måste ligga hos ledningen
för dessa organ. Det är i första
hand chefstjänstemännen som skall hålla
den rätta kontakten med varandra.
Chefstjänstemännen i det ena organet
bör vara väl underrättade om vad som
pågår och vad som planeras i det andra

152 Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

De nya lantbruksnämndernas organisation, m. m.

organet. Det bästa sättet för dem att få
denna information är att de besöker
varandras sammanträden.

Jag kan därför inte biträda reservation
nr 2, utan på den punkten yrkar
jag bifall till utskottets förslag.

Likaså biträder jag förslaget att hushållningssällskapens
tjänstebrevsrätt får
gälla oförändrat fram till den 1 januari
1968. Däremot är det inte nödvändigt
att nu uttala sig för någon kompensation
för denna förmån när den faller
bort.

Vad sedan gäller hushållningssällskapens
tillgångar är det väl riktigt som
departementschefen säger, att om sällskapen
behåller karaktären av offentligt
organ och således har fastställda
stadgar, bör deras förmögenhetstillgångar
kunna hållas intakta. Skulle sällskapen
däremot övergå till annan organisationsform,
bör förhandlingar komma
till stånd om dispositionen av deras tillgångar.

I övrigt vill jag yrka bifall till reservationerna
nr 1, 5 och 6.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Som motionär vill jag
säga några få ord i anknytning till reservationen
3 i utskottets utlåtande.

Reservationen redovisar vad vi anfört
i motionerna, och någon rekapitulation
av innehållet behöver jag därför
inte göra. Både herr Nilsson i Lönsboda
och herr Persson i Heden har för övrigt
redogjort för våra synpunkter.
Ovissheten angående den framtida länsindelningen
gör, som vi ser det, lämpligast
att i avvaktan på beslut om denna
indelning behålla de båda lantbruksnämnderna
i Älvsborgs län.

Det måste vara riktigt att den till
Borås förlagda nämnden kan fortsätta
sitt arbete i hittillsvarande former. Jag
kan inte se att skäl nu föreligger för en
omorganisation i Älvsborgs län enligt
propositionens förslag.

Jag yrkar därför bifall till reservationen
3.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Jag skall endast beröra
en detalj, men den är kontroversiell,
nämligen antalet lantbruksnämnder i
Älvsborgs län. Det är egentligen ett
ganska naturligt tema för en del av oss
här i kväll.

Jag förstår mycket väl den oro man
kan känna över omorganisationen. Till
en del har den redan skingrats av herr
Persson i Heden, och kanske får jag
fortsätta att göra det.

Om omorganisationen genomföres
betyder det inte att lantbruksnämndens
tjänster kommer att försvinna för någon
del av länet. Liksom nu kommer
tjänstemän att resa ut; för så vitt jag
kan förstå sker det ingen reduktion av
dessa resor. I Borås kommer det även
om propositionen bifalles att finnas en
arbetsenhet som blir stor och kvalificerad
och på det hela taget kommer att
fungera ungefär som lantbruksnämndens
expedition i Borås nu gör. Endast
i något enda undantagsfall måste den
enskilde lantbrukaren fara till Vänersborg.

Man kommer även att få en representation
för hela länet. Kanske jag i detta
sammanhang skall påpeka för herr Persson
i Heden att Älvsborgs läns landsting
ännu inte har utsett representanter. Saken
har upp dragits åt förvaltningsutskottet
och vi har arbetat med den. Jag
kan försäkra herr Persson i Heden, herr
Gustafsson i Borås och andra att det
kommer att finnas företrädare för olika
delar av länet bland dem som landstingets
förvaltningsutskott kommer att
att utse, även för den södra delen. Jag
är säker på att jordbruksministern kommer
att ta samma hänsyn vid utnämningen
av de representanter som staten
tillsätter i lantbruksnämnden.

Sedan återstår den hänvisning man
har gjort till en eventuell ny länsindelning.
Det är ett svagt argument. Om man
skulle dra konklusionerna av denna argumentering,
skulle man komma dithän
att icke några som helst förändringar på

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27 153

De nya lantbruksnämndernas organisation, m. m.

detta område skulle genomföras någonstans
i landet. Det har talats länge om
en ny länsindelning. Ingen vet när den
kommer att genomföras. Mot varandra
står den åsikt som herr Persson i Heden
utvecklade i början av denna debatt
och den som herr Hamrin i Kalmar förde
fram på ett senare stadium i debatten.
Ingen har i riksdagen motionerat
om att hela frågan skall skjutas på framtiden.
Ingen har heller yrkat på något
sådant inom utskottet. Det kan nämligen
tänkas att man kommer att ha lantbruksnämnder
i städer som fortsättningsvis
inte kommer att vara residensstäder.
Ingen har föreslagit att lantbruksnämnder
inte skall inrättas i dessa
städer.

I detta fall gäller det inte att skapa
en lantbruksnämnd. Herr Persson i Heden
argumenterar precis som om det
inte funnes någon lantbruksnämnd i Vänersborg.
Herr Persson vet lika väl som
jag att det existerar en sådan. Den nyinrättas
sålunda inte utan byggs ut.

I reservation 3 finns en sats som jag
gärna skulle vilja läsa upp. Den lyder:
»I samband med en ändrad länsindelning
kommer givetvis lantbruksnämndernas
områden att få anpassas till de
nya länen.» Det är en sanning som
ingen kan förneka.

Vad herr Persson i Heden och herr
Gustafsson i Borås och andra önskar är
att man skall anpassa den lantbruksnämndsorganisation,
som vi nu skall besluta
om, till endast ryktesvis bekanta
förslag eller möjligen till ledamöters
önskningar på denna punkt. Det rätta
torde vara det som står i reservationen,
men de som stöder den går på en helt
annan linje.

Man utgår ifrån att Älvsborgs län inte
kommer att bestå utan att det kommer
att delas upp. Därom vet vi ingenting.
Länsutredningen är ännu inte offentliggjord.
För min del måste jag bygga på
beslut som riksdagen har fattat på denna
punkt, d. v. s. på den nuvarande länsindelningen.
De som nu har opponerat

sig mot att det bara skall finnas en lantbruksnämnd
i Älvsborgs län har i princip
anslutit sig till denna tanke. Jag vill
fullfölja den principen genom att rösta
för jordbruksutskottets utlåtande på
denna punkt och till det foga eu vädjan
till jordbruksministern att den arbetsenhet
som, om utskottets hemställan
bifalles, kommer att upprättas i Borås
skall bli verkligt stark och arbetsduglig
och få en mycket kvalificerad personal.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Enligt min mening gör
ovissheten angående den framtida länsindelningen
det mest lämpligt att, i avbidan
på beslut om denna indelning, bibehålla
de båda lantbruksnämnderna i
Älvsborgs län. Om den hittillsvarande
servicen i den södra länsdelen skall förbli
i stort sett oförändrad till vidare —
och det är väl meningen med den i
propositionen föreslagna arbetsenheten
i Borås — torde en sammanslagning av
de båda nämnderna inte ge någon större
vinst vare sig i form av ökad effektivitet
eller i lägre kostnader. Däremot torde
det vara av värde, för den händelse
Borås skulle bli residensstad, att den till
staden förlagda nämnden kan fortsätta
sitt arbete under nuvarande former. Så
har jag och de som biträder min mening
sett på saken, och vi anser att vår uppfattning
har skäl för sig.

Herr PEKSSON i Heden (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i Trollhättan,
det är väl ingen som här i debatten
har påstått att lantbruksnämnderna
skall anpassas efter ryktesvis
framförda antydningar om hur den nya
länsindelningen skall ske. Jag har liksom
herr Gustafsson i Borås sagt att vi
bör avvakta resultatet av länsutredningen,
innan vi kan ta ställning till lantbruksnämndernas
organisation. Det är
detta jag har sagt. Jag har inte sagt att
lantbruksnämnderna skall anpassas ef -

154 Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

De nya lantbruksnämndernas organisation, m. m.

ter gjorda antydningar om länsindelningen.

Det råder inte något tvivel om — det
har också framgått av utskottsutlåtandet

— att det kommer att inrättas tjänster
och att tjänstemän kommer att tillsättas
i den nya lantbruksnämnden i Älvsborgs
län. Men jag tvivlar givetvis på att antalet
tjänster blir lika stort som nu är fallet
när det finns två lantbruksnämnder.
Om det bara blir en lantbruksnämnd
kommer självfallet också en minskning
att ske i fråga om lantbruksnämndens
representation och inte minst en minskning
av lekmannainflytandet i lantbruksnämnden.
Och med en sådan representation
i lantbruksnämnden i Älvsborgs
län — det långsträckta län, som
herr Johansson i Trollhättan säkerligen
känner till —- kommer det väl att bli
ganska svårt att få den personkännedom

— om jag så får uttrycka mig — som är
så värdefull vid behandlingen av de stora
frågor som föreligger med tanke på
den nuvarande och kommande jordbruksrationaliseringen.
En enda lantbruksnämnd
i hela länet betyder utan
tvekan en kraftig minskning av lekmannainflytandet
— det är en självklar sak.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill endast beröra
två frågor. Den första gäller lekmannainflytandet
i lantbruksnämnderna. Låt
mig få erinra herr Persson i Heden om
att i övrigt finns inte denna uppdelning
i Älvsborgs län. Vi har inte två länsskolnämnder,
två länsbostadsnämnder eller
två länsarbetsnämnder utan en enda av
var och en av dessa olika slags nämnder.
Ingen har klagat över förtroendemannainflytandet
i dessa nämnder. Här
kommer nu att sitta en rad förtroendemän
i den enda lantbruksnämnd som
troligen kommer att inrättas i länet. De
kommer att företräda skilda delar av
området, och jag är säker på att de kommer
att väl hävda olika intressen i detta

sammanhang och även ha den lokalkännedom
som erfordras.

Den andra frågan gäller anpassningen
till länsindelningen. Varför skall man
inte vara konsekvent på denna punkt?
Om man anser att man bör tänka på att
det kanske blir en ändring härvidlag om
några år, så skall man lägga hela saken
åt sidan, men det gör man inte. I stället
vill man att detta skall gälla bara för
Älvsborgs län. Herr Persson antydde i
ett tidigare inlägg, kanske var det i en
replik, att han för sin del trodde att det
här skulle bli en separat reform för
Älvsborgs län. Hur vet herr Persson
det? Vi vet ingenting på denna punkt.
Vi får utgå från den länsindelning som
nu finns och inom dess ram åstadkomma
en så bra organisation som möjligt.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det finns ju, herr Johansson
i Trollhättan, två lantbruksnämnder
i Älvsborgs län, och det är inte
fråga om något separat beslut för något
annat län än Älvsborgs län. Vi bär bara
sagt att man bör avvakta tills en ny länsindelning
blir färdig. Det är alltså här
bara frågan om Älvsborgs län. Det är
inte fråga om något separat beslut för
övriga lantbruksnämnder, ty beträffande
landet i övrigt är det ju bara en lantbruksnämnd
i varje län. I Älvsborgs län
har det emellertid ända sedan lantbruksnämndsorganisationens
tillkomst
funnits två lantbruksnämnder, och när
vi vet att en förändring på länsplanet
ändå är nära förestående frågar jag mig
varför denna förändring skall behöva
göras nu. Vi vet ju att det skulle innebära
kostnader för flyttning m. m. I
Borås finns lokalerna klara, och vi tror
i alla fall att det förslag som i viss mån
skymtat i pressen om ett s. k. Vätgötalän
innebär att Vänersborg kommer att bli
avskilt från Älvsborgs län, och då får
lantbrunksnämnden återigen flytta till
Borås eller möjligen Skövde.

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27 155

De nya lantbruksnämndernas organisation, m. m.

Vi får inte handla i blindo så att den
vänstra handen inte vet vart den högra
för.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kört genmäle:

Herr talman! Visar inte det sista som
herr Persson i Heden anförde, att han i
hela sin argumentering utgår ifrån vad
som stått i tidningarna om ett förslag
som kanske läggs fram om ny länsindelning
och ifrån de önskemål om ny länsindelning
som herr Persson går omkring
och har. Min uppfattning är helt
enkelt den att jag vill studera förslagen
innan jag tar ställning, och följaktligen
måste jag utgå från den nuvarande organisationen.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Jag tror att jag gör mig
själv och även kammarens ledamöter
den största tjänsten om jag i denna sena
timme inskränker mig till att yrka bifall
till jordbruksutskottets hemställan
utom i de punkter där det föreligger
reservation med herr Mossberger som
första namn. Det gäller reservationerna
1, 2, 5 och 6.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. a

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Johanson i Västervik
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
b) i utskottets utlåtande nr 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Mossberger
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 101 ja och 107 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
1) av herr Mossberger in. fl.

Mom. c

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Johanson i Västervik
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
c) i utskottets utlåtande nr 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Mossberger
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att

156 Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

De nya lantbruksnämndernas organisation, m. m.

han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 105 ja och 103 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. d

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. e

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Persson i Heden begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
e) i utskottets utlåtande nr 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Skärman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Persson i Heden begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 124 ja och 72 nej, varjämte 15 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. f-^j

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. k

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som föreslagits i reservationen 5); och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Johanson i Västervik begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
k) i utskottets utlåtande nr 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
i motiveringen, som föreslagits i reservationen
5) av herr Mossberger in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för nej-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 97 ja och 111 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med den ändring i motiveringen,
som föreslagits i reservationen
5) av herr Mossberger m. fl.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27 157

De nya lantbruksnämndernas organisation, m. m.

dels ock på bifall till reservationen 4);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.

1) i utskottets utlåtande nr 18, röstar

JäJ

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4) av herr Carl Eskilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 102 ja och 107 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
4) av herr Carl Eskilsson m. fl.

Mom. m

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Johanson i Västervik begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
in) i utskottets utlåtande nr 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6) av herr Mossberger
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 101 ja
och 108 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
6) av herr Mossberger m. fl.

Mom. n—r

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. s

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 7);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
s) i utskottets utlåtande nr 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 7) av herr Carl Eskilsson
in. fl.

158 Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Anslag till lantbrukshögskolan, m. in.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 108 ja och 101 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. t

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4

Anslag till lantbrukshögskolan, m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen och i proposition
angående de nya lantbruksnämndernas
organisation gjorda framställningar
angående anslag till lantbrukshögskolan,
in. m., jämte i ämnet väckta
motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj :t under nionde huvudtiteln
(p. F 1—6) föreslagit riksdagen att för
budgetåret 1967/68 anvisa, till Lantbrukshögskolan
: Avlöningar och Omkostnader,
förslagsanslag av 17 537 000
kr. respektive 1 565 000 kr., till Lantbrukshögskolan:
Materiel m. m. och
Bokinköp m. m. reservationsanslag av
3 518 000 kr. respektive 443 000 kr. samt
till Lantbrukshögskolan: Lantbruks driften
vid försöksstationerna m. m. ett förslagsanslag
av 1 000 kr. ävensom, i avbidan
på särskild proposition i ämnet,
beräknat dels på driftbudgeten till Lantbrukshögskolan
: F örsöksverksamheten

ett reservationsanslag av 6 745 000 kr.,
dels på kapitalbudgeten under Fonden
för förlag till statsverket till Förskott
för inköp av inventarier för lant -

brukshögskolans försöksverksamhet (p.
VII:1) ett investeringsanslag av
1 200 000 kr.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i en den
17 mars 1967 dagtecknad proposition,
nr 74, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag, såvitt nu
var i fråga, föreslagit riksdagen bl. a. att

i) besluta om vad i propositionen förordats
angående organisationen för den
särskilda rådgivningen vid lantbrukshögskolan,

j) bemyndiga Kungl. Maj:t att på
personalförteckningen för lantbrukshögskolan
föra upp en tjänst som förste
statskonsulent i Ce 1,

k 8) på riksstaten för budgetåret 1967/
68 under nionde huvudtiteln anvisa till
Lantbrukshögskolan: F örsöksverksam heten

ett reservationsanslag av 6 745 000
kr., samt

m) på kapitalbudgeten under fonden
för förlag till statsverket till Förskott
för inköp av inventarier för lantbrukshögskolans
försöksverksamhet för budgetåret
1967/68 anvisa ett investeringsanslag
av 1 200 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) den vid riksdagens början väckta
motionen II: 103 av herr Lundberg, vari
hemställts att riksdagen måtte besluta
att vid lantbrukshögskolan, mikrobiologiska
institutionen, från den 1 juli 1967
inrätta en tjänst som förste konsulent
för ensileringsforskning, samt

2) den i anledning av propositionen
nr 74 väckta, under nästföregående
paragraf omförmälda motionen I: 780
av herr Eskilsson m. fl., likalydande
med motionen II: 975 av herr Hansson
i Skegrie m. fl., vari, såvitt nu var i fråga,
hemställts att riksdagen måtte uppräkna
anslaget till lantbrultshögskolans
försöksverksamhet med 500 000 kr.

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27 159

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1) godkänna vad i utlåtandet förordats
angående organisationen för
den särskilda rådgivningen vid lantbrukshögskolan,

2) bemyndiga Kungl. Maj :t att på
personalförteckningen för lantbrukshögskolan
föra upp en tjänst som förste
statskonsulent i Ce 1,

3) med bifall till Kungl. Maj:ts fram ställning

samt med avslag å motionen
II: 103 å riksstaten för budgetåret 1967/
68 under nionde huvudtiteln anvisa
till Lantbrukshögskolan: Avlöningar

ett förslagsanslag av 17 537 000 kr.,

4) med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 780 och II: 975, såvitt nu var i fråga,
å riksstaten för budgetåret 1967/68 under
nionde huvudtiteln anvisa till Lantbrukshögskolan
: Försöksverksamheten
ett reservationsanslag av 6 745 000 kr.,

5) å riksstaten för budgetåret 1967/68
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Lanbrukshögskolan: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 565 000
kr.,

b) till Lantbrukshögskolan: Materiel
m.m. ett reservationsanslag av 3 518 000
kr.,

c) till Lantbrukshögskolan: Lant hru

ksdriften vid försöksstationerna
m. m. ett förslagsanslag av 1 000 kr.,

6) på kapitalbudgeten under fonden
för förlag till statsverket till Förskott
för inköp av inventarier för lantbrukshögskolans
försöksverksamhet för budgetåret
1967/68 anvisa ett investeringsanslag
av 1 200 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Carl Eskilsson, Nils Hansson, Isacson,
Skärman, Harald Pettersson, Hansson
i Skegrie, Nilsson i Lönsboda och
Berndtsson, fru Sundberg samt herr
Sundkvist, vilka ansett att utskottet
under 4) bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning samt med
bifall till motionerna I: 780 och II: 975,

Anslag till lantbrukshögskolan, m. m.

såvitt nu var i fråga, å riksstaten för
budgetåret 1967/68 under nionde huvudtiteln
anvisa till Lantbrukshögskolan:
Försöksverksamheten ett reservationsanslag
av 7 245 000 kr.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion II: 103.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionen II: 103;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. 4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hansson i Skegrie
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
4) i utskottets utlåtande nr 19, röstar

Ja,

160 Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Bistånd åt befrielserörelsen i Mozambique

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej; bär kammaren bifallit
reservationen av herr Carl Eskilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 108 ja
och 101 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 5 och 6

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 5

Föredrogs vart för sig

bevillningsutskottets betänkande nr
39, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående de nya lantbruksnämndernas
organisation, m. m., jämte i
ämnet väckta motioner, såvitt propositionen
och motionerna hänvisats till
bevillningsutskottet; samt

tredje lagutskottets utlåtande nr 35,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående de nya lantbruksnämndernas
organisation, m. m., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott och
behandlats av tredje lagutskottet, jämte
i ämnet väckt motion.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och utlåtande hemställt.

§ 6

Bistånd åt befrielserörelsen i Mozambique Föredrogs

utrikesutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av motioner om

bistånd åt befrielserörelsen i Mozambique.

I en i första kammaren av herr Werner
väckt motion, nr 466, samt en i
andra kammaren av herr Hector m. fl.
väckt motion, nr 590, vilka såvitt anginge
medelsanvisningar hänvisats
till statsutskottet och i övrigt till utrikesutskottet,
föreslogs att riksdagen
i skrivelse till regeringen hemställde
om effektiva påtryckningar och åtgärder
mot Portugal inom FN, EFTA och
andra internationella organisationer;
att riksdagen måtte anslå 500 000 kronor
i ekonomiskt stöd till Mocambique
Institute; samt att riksdagen i skrivelse
till regeringen hemställde om förslag
angående ekonomiskt och materiellt
stöd åt befrielserörelsen i Mozambique.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 466 och II: 590 i de av utskottet behandlade
delarna måtte anses besvarade
med vad utskottet anfört.

Ett särskilt yttrande hade avgivits
av herrar Axel Andersson, Lundström,
Ohlin och Wedén.

Herr TALMANNEN yttrade:

Överläggningen rörande utrikesutskottets
utlåtande nr 4 må omfatta jämväl
statsutskottets utlåtande nr 104, men
yrkanden avseende sistnämnda utlåtande
framställes först sedan detsamma
föredragits.

Utrikesutskottets hemställan föredrogs;
och anförde därvid:

Herr HECTOR (k):

Herr talman! I de likalydande motionerna
1:466 och 11:590 hemställes om
effektiva påtryckningar och åtgärder
mot Portugal inom FN, EFTA och andra
internationella organisationer i anledning
av företeelser i landets kolonialpolitik,
om ett anslag på 500 000 kronor
i ekonomiskt stöd till Mozambique
Institute samt om ekonomiskt och materiellt
stöd åt befrielserörelsen i Mozambique.

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27

161

Motionerna är bara en liten detalj i
ett stort och avgörande skeende, inför
vilket vi på senare tid gång efter annan
blivit ställda i vårt land och även här i
kammaren. Jag syftar främst på det förhållandet,
att det nu mer och mer blivit
allvar och innehåll i frasen om att
vi hör samman med världen omkring
oss. Hittills har det räckt med allmänna
deklarationer härom i högtidstal och
riksdagsdebatter, men nu tränger sig
verkligheten på oss så att det inte längre
går att komma undan. Vi sitter inte
längre på åskådarplats. Vår u-landsdebatt
nyligen gav väl i alla fall en liten
aning härom.

Och samma debatt, liksom vad som
nyligen hänt t. ex. i Grekland, ger oss
i varje fall föraningen om vad saken
egentligen gäller i världen i dag liksom
hos oss: att det innerst inne och til
syvende og sidst rör sig om motsättningen
och kampen mellan förtryckare
och förtryckta. Det gäller alltså inte bara
mat och preventivmedel utan framför
allt friheten, folkens självbestämmanderätt
politiskt — men inte minst
också ekonomiskt.

Nu kan förtryckarna framträda öppet
eller fördolt och inlindat. Vi har i vår
allmänna naiva omisstänksamhet inte
ännu blivit mogna att genomskåda de
mera raffinerade formerna av detta förtryck,
men åtminstone där de framträder
så öppet och brutalt som i de fall
som motionen pekar på — Portugals
förtryck i Mocambique och Angola —
borde vi kunna se och förstå.

Nu har vi länge kunnat värja oss mot
ett avgörande ställningstagande och freda
våra samveten genom att hänvisa till
vår neutralitet och genom att haka upp
oss på en del formella hinder och paragrafer.
Utskottsutlåtandet är i sina
grunddrag bara en ny provkarta härpå.
Samtidigt är det intressant att iakttaga,
hur verkligheten trots allt tränger sig
på i åtminstone några bisatser i utskottsutlåtandet,
för att inte tala om
det särskilda yttrande som är bifogat.
6-—Andra kammarens protokoll 1967. N

Bistånd åt befrielserörelsen i Mozambique

Sålunda erkänner t. ex. utskottet med
berömvärd ärlighet att Internationella
valutafondens stadga i sitt förhållande
till FN:s kolonialdeklaration icke är så
preciserad i fråga om möjligheterna till
ekonomiska påtryckningar och därför
måste tolkas, varvid vi naturligtvis tolkat
den så att inga åtgärder kan vidtagas.
Varför kan vi då inte försöka
att nästa gång tolka den så, att vi verkligen
kan komma på de förtrycktas sida? Och

slutligen: Även om det kan anföras
att EFTA bara är en handelspolitisk
organisation bör det dock, för att
citera det särskilda yttrandet, »vara
möjligt att i någon lämplig form» ta
upp frågan även där. En annan möjlighet
hade väl varit att sluta upp bakom
den resolution i FN som krävde
sanktioner mot Portugal, även om man
kunde peka på vissa formella hinder.

I varje fall på en punkt skulle det väl
vara möjligt att för vår del handla verkligt
självständigt. Vi bör väl kunna sköta
våra egna affärer, eller hur? Då dessa
affärer i förhållande till Portugal
bevisligen innebär att svenska företag i
allt större utsträckning investerar i just
detta land — några med stora intressen
i företag som producerar material som
direkt eller indirekt stöder det portugisiska
förtrycket i Afrika — skulle
det väl finnas några möjligheter för oss
att hindra ett sådant uppenbart stöd
åt förtryckarna.

Det rör sig alltmera om ett antingeneller;
antingen helhjärtat stöd åt de förtryckta
eller direkt eller indirekt sabotage
av deras kamp.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till motionen II: 590.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Kammarens ledamöter
är självfallet alla medvetna om de tragedier
som utspelas i de delar av det svarta
Afrika, över vilka den portugisiska
kononialmakten svingar sitt svärd. Denna
fråga är emellertid alldeles för stor
r 27

162 Nr 27

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Ekonomiskt stöd åt Mocambique Institute

och alldeles för allvarlig för att bli föremål
för någon ingående överläggning
klockan halv två på natten. Jag kommer
därför att nöja mig med en mycket
kortfattad hänvisning till utrikesutskottets
utlåtande.

Jag vill därför endast erinra om att
Sverige i olika sammanhang har givit
uttryck åt avståndstagande och avsky
för den portugisiska kolonialpolitiken.
Detta har skett inom Förenta Nationerna
och här i riksdagen, senast i utrikesdebatten
den 8 mars.

EFTA är en ekonomisk organisation
med begränsade handelspolitiska uppgifter,
och vårt land kan inte inom
denna organisation vidta politiska påtryckningsåtgärder
mot någon annan
medlemsstat. Däremot finns det i EFTAavtalet
stadganden, som möjliggör lojalitet
med FN-stadgan. Enligt detta avtal
har medlemsstat rätt att fullfölja förpliktelser
som staten ålägges av Förenta
Nationernas säkerhetsråd i syfte att
upprätthålla internationell fred och säkerhet.
Detta innebär att vårt land, om
säkerhetsrådet skulle fatta beslut om
sanktioner mot Portugal, är förpliktat
att lojalt tillämpa beslutet.

Detsamma gäller den fråga som herr
Hector i sitt anförande alldeles särskilt
tog upp, nämligen svenska företags investeringar
i Portugal. GATT-avtalet är
så utformat att vi saknar möjligheter att
förhindra sådana investeringar, om inte
Förenta Nationernas säkerhetsråd
beslutar att vidta sanktioner av denna
typ mot den portugisiska regeringen.

Utskottet, som anser att Sverige inom
FN :s ram och i samverkan med de andra
nordiska länderna skall verka i syfte
att förmå Portugal att uppge sin nuvarande
kolonialpolitik, hemställer att
motionerna härmed skall anses besvarade.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utrikesutskottets enhälliga utlåtande.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag skall inte i nuva -

rande läge framställa något eget yrkande
utan vill bara i korthet motivera det
särskilda yttrandet.

Alldeles oavsett vad som står i EFTAstadgan,
herr Alemyr, är det klart att
om Förenta Nationernas säkerhetsråd
fattar beslut om sanktioner är vi förpliktade
att följa det beslutet.

Vad som föranlett det särskilda yttrandet
är att även om det rått enighet
om att vi i det läge, som för närvarande
råder, först och främst skall försöka
verka genom Förenta Nationerna, så
finns det ingen anledning, varken formell
eller praktisk, att som skett i motiveringen
för utskottets utlåtande under
alla förhållanden utesluta att det
kan vara en framkomlig väg att agera
även inom EFTA.

Det är på den punkten som vi har
haft en annan inställning än utskottsmajoriteten,
och detta är anledningen
till det särskilda yttrandet.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 466
och 11:590 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 7

Ekonomiskt stöd åt Mozambique Institute Föredrogs

statsutskottets utlåtande
nr 104, i anledning av väckta motioner
om ekonomiskt stöd åt Mocambique
Institute.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Werner (1:466) och den andra inom
andra kammaren av herr Hector m. fl.
(II: 590), hade — såsom framgår av redovisningen
under nästföregående paragraf
—- hemställts bl. a. att riksdagen
måtte anslå 500 000 kr. i ekonomiskt
stöd till Mozambique Institute.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 466 och II: 590, i vad de avsåge eko -

Onsdagen den 17 maj 1967 em. Nr 27 163

Andrad lydelse av 28 § 1 och 2 mom. kommunallagen m. m., innebärande ändrade
ersättningsregler

nomiskt stöd åt Mozambique Institute,
icke måtte av riksdagen bifallas.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HECTOR (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till motion II: 590.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 466
och 11:590 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 8

Föredrogs vart efter annat konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 54 § 2, 5 och
7 mom. lagen om val till riksdagen,
nr 31, i anledning av framställning
från riksdagens förvaltningskontor angående
grupplivförsäkringen för riksdagens
ledamöter jämte motion, samt
nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunallagen in. in. innebärande
ändrade delegationsregler, jämte
motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9

Ändrad lydelse av 28 § 1 och 2 mom.
kommunallagen m. in., innebärande
ändrade ersättningsregler

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av Kungl.

Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 28 § 1 och 2
mom. kommunallagen in. in., innebärande
ändrade ersättningsregler, jämte
motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr NORRBY (fp):

Herr talman! I och med att den kommunala
verksamheten blir mer och mer
/omfattande och kommun ejrin a stör ris
ökar arbetsbelastningen på de ledande
förtroendemännen. Det blir då självklart
allt vanligare att kommunerna
engagerar en eller flera förtroendemän
på heltid eller näst intill heltid. Det förekommer
också att förtroendemännen
delar sin tid mellan primärkommunala
uppdrag och landstingsuppdrag, så att
de sammantaget ägnar hela sin arbetstid
åt kommunala uppdrag.

När man nu runt om i primärkommuner
och landsting förbereder förtroendemannaorganisationen
inför den mandatperiod
för kommunstyrelserna, som
börjar vid nästa årsskifte, fäster man
naturligtvis stor vikt vid de arvoden
och andra förmåner som kan erbjudas
de ledande förtroendemännen. De spelar
ju en allt större roll när det
gäller att vidmakthålla och vidareutveckla
den kommunala självstyrelsen.
Självklart vill kommunerna kunna erbjuda
konkurrenskraftiga förmåner.

Kan de göra det med den ändring av
kommunallagen som föreslås i proposition
nr 114? För heltidsengagerade
förtroendemän blir svaret »ja», för deltidsengagerade
blir svaret »nej».

Detta förhållande leder till klara begränsningar
i kommunernas frihet att
utforma en optimal förtroendemannaorganisation
och återfaller på en uppenbar
brist i kommunalrättskommitténs
delbetänkande, SOU 1966: 72, och
i propositionen —• de deltidsengagerade
förtroendemännens ersättningsfråga har
inte beaktats.

164 Nr 27 Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Ändrad lydelse av 28 § 1 och 2 mom. kommunallagen m. m., innebärande ändrade
ersättningsregler

I motionsparet 1:834 och 11:1038
har problemet påtalats,. Motionens hemställan
lyder, att riksdagen vid sin behandling
av proposition nr 114 måtte
besluta att i de tre aktuella lagarna den
i propositionen föreslagna formuleringen
»hela sin arbetstid» utbytes mot
»hela eller huvuddelen av sin arbetstid».

Konstitutionsutskottet har inte behandlat
motionerna negativt, men trots
detta har jag i ett särskilt yttrande kompletterat
utskottets något knapphändiga
skrivning.

Det här är också en trygghetsfråga.
Varför skall bara heltidsengagerade förtroendemän
kunna få semester och generösare
pension, speciellt då s. k. visstidspension?
Varför skall ett halvtidsengagerat
kommunalråd behöva arbeta
15—20 år för att få samma pensionsförmåner
som det heltidsengagerade
kommunalrådet kan få under hela uppdragstiden? Jag

medger att det inte är någon stor
trygghetsfråga; den berör ju inte så
många. Men jag påstår också att frågan
inte är så komplicerad som utskottet
vill göra gällande. Självklart behöver
den ändå utredas liksom andra trygghetsfrågor.
Det måste vara något fel när
man i någon kommun ibland anser sig
tvingad att föra resonemang av typen
»vi beslutar som vi vill i arvodesfrågorna
och hoppas att ingen överklagar».
Frågan kan kanske lösas så enkelt som
genom en ändring av praxis.

Problemet är närmast att det är bråttom.
Man skall ju mycket snart besluta
i kommunerna om hur förtroendemannaorganisationen
skall se ut och vilka
förmåner man skall erbjuda de ledande
förtroendemännen inför den nya mandatperioden.

Jag har, herr talman, inget yrkande,
utan har med det anförda velat fästa
kammarens uppmärksamhet på frågan
och kanske också den Kungl. Maj :ts

uppmärksamhet som utskottet sätter sin
tillit till.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
(almannen att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till ett kommande
sammanträde.

§ 10

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att bankoutskottets
utlåtande nr 33, statsutskottets utlåtande
nr 111, bankoutskottets utlåtande nr 30,
statsutskottets utlåtande nr 112, bevillningsutskottets
betänkande nr 48 och
statsutskottets utlåtande nr 113 i nu angiven
ordning måtte uppföras främst
bland två gånger bordlagda ärenden
på morgondagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 11

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 114, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962
(nr 381) om allmän försäkring, m. m.,
i vad propositionen avser medelsanvisning
till folkpensioner,

nr 115, i anledning av väckta motioner
om pension åt änkefru Anna Nordqvist,
och

nr 116, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ändrad organisation
av televerket jämte i ämnet väckta
motioner;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 43, i anledning av väckta motioner
angående skyldigheten att anordna
enskilda skyddsrum, och

nr 47, i anledning av väckta motio -

Onsdagen den 17 maj 1967 em.

Nr 27 165

ner om ersättning till arbetsgivare för
anmälan till allmän försäkringskassa;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 38, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 56 § 4
mom. vägtrafikförordningen den 28 september
1951 (nr 648) jämte i ämnet
väckta motioner, dels väckta motioner
om försök med differentierad permanent
hastighetsbegränsning,

nr 41, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i vattenlagen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 7 § byggnadslagen den
30 juni 1947 (nr 385),

nr 45, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 81 § konkurslagen,
nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 30 maj 1916 (nr
156) om vissa inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom eller gruva
eller aktier i vissa bolag, m. m., och
nr 47, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 86 och 88 § § lagen
den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal,
in. in.; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av väckta motioner
om utbildning av borgerliga medlare.

§ 12

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från bevillningsutskottet:
nr 238, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående eftergift av arvsskatt
m. m.; och

nr 239, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i tulltaxan den 12
september 1958 (nr 475), in. m.; samt
från allmänna beredningsutskottet:
nr 219, i anledning av väckta motioner
om obligatorisk läkarundersökning
av invandrade utländska arbetstagare
och deras familjemedlemmar och obligatorisk
hälsokontroll av viss utländsk
arbetskraft.

Vidare anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse till Konungen, nr 215, i anledning
av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
och i proposition angående
de nya lantbruksnämndernas organisation
gjorda framställningar angående
anslag till lantbrukshögskolan, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 13

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Westberg
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående åtgärder
för att åstadkomma en jämnare vattenavrinning
i älvarna.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.41 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson