Svar på interpellation av fru Wallerius-Gunne ang. fördelningen avkostnader i samband med trafikövervakning och handläggning avparkeringsförseelser...................................... 3 (Riksdagens protokoll 1960:8)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 8

ANDRA KAMMAREN

1960

11 mars—16 mars

Debatter m. m.

Fredagen den 11 mars

Sid.

Svar på interpellation av fru Wallerius-Gunne ang. fördelningen av
kostnader i samband med trafikövervakning och handläggning av
parkeringsförseelser...................................... 3

Tisdagen den 15 mars

Svar på fråga av herr Elmvall ang. 1949 års jaktutrednings arbete

med frågor rörande älgjakten.............................. 8

Svar på interpellationer av:

herr Nilsson i Gävle ang. utförandet av beslutade ändringsarbeten

på fältuniformer...................................... 9

herr Larsson i Stockholm ang. en omprövning av arkivarbetet som

social hjälpform ...................................* • • 13

fru Renström-Ingenäs ang. ersättning från allmän sjukkassa för

utom riket åtnjuten sjukvård............................ 18

herr Braconier ang. minsvepning av farvattnen i Kattegatt...... 20

Interpellationer av:

herr Spångberg ang. nyanställning av partiellt arbetsföra........ 27

herr Gustavsson i Alvesta i anledning av pågående reklamkampanj

för majsolja.......................................... 28

fru Eriksson i Stockholm i anledning av sjuksköterskebristen---- 28

Onsdagen den 16 mars

Utbyggande av karolinska sjukhuset.......................... 32

Ändrad lydelse av anvisningarna till kommunalskattelagen........ 34

Rätt för företagare till avdrag vid beskattning av vissa försäkringspremier
.............................................. 40

Schablonbeskattning i vissa fall av en- och tvåfamilj sfastigheter .... 43

Åtgärder till främjande av sparandet m. m..................... 49

Ändrade beskattningsregler för avsättning till pensionsstiftelse i familje bolag

................................................

1—Andra kammarens protokoll 1960. Nr 8

Nr 8

Innehåll

Sid.

Successiv avveckling av dubbelbeskattningen för aktiebolag och ekonomiska
föreningar, m. m................................ 61

översyn av förordningen om sjömansskatt .................... 66

Rätt till avdrag vid 1960 års taxering för avsättning till pensionsstiftelse
.............................................. 66

Sommarlördagars likställande med bankfridagar.................. 71

Ändring i kollektkungörelsen................................ 77

Konservatoryrkets utbildnings- och rekryteringsproblem.......... 79

översyn av gällande bestämmelser rörande vissa vitsord i examensbetyg
m. m............................................. 80

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 16 mars

Val av ombud och suppleanter i Europarådets rådgivande församling 30

Statsutskottets utlåtande nr 37, ang. anslag å kapitalbudgeten för inrikesdepartementet
.................................... 31

Bevillningsutskottets betänkande nr 8, om ändrad lydelse av anvisningarna
till kommunalskattelagen............................ 34

— nr 17, om rätt för företagare till avdrag vid beskattning för vissa

försäkringspremier...................................... 40

— 24, ang. schablonbeskattning i vissa fall av en- och tvåfamilj sfastigheter
................................................ 43

— nr 25, om åtgärder till främjande av sparandet m. m......... 49

— nr 26, om ändrade beskattningsregler för avsättning till pensionsstiftelse
i familjebolag .................................. 57

— nr 27, om successiv avveckling av dubbelbeskattningen för aktiebolag
och ekonomiska föreningar, m. m..................... 61

— nr 28, om översyn av förordningen om sjömansskatt.......... 66

— nr 34, om rätt till avdrag vid 1960 års taxering för avsättning till

pensionsstiftelse........................................ 66

Bankoutskottets utlåtande nr 9, ang. ändrad lydelse av 56 § lagen om

bankrörelse .......................................... 70

Första lagutskottets utlåtande nr 14, ang. ändrad lydelse av 1 § lagen
om tillfällig ökning av regeringsrådens antal................ 71

— nr 15, om avskaffande av förfarandet med kungörelse i kyrka.. 71

— nr 17, om sommarlördagars likställande med bankfridagar...... 71

— nr 18, om ändring i kollektkungörelsen.................... 77

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
ang. ändrad lydelse av 4 och 21 §§ lagen om rätt till fiske 79

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 5, om konservatoryrkets

utbildnings- och rekryteringsproblem...................... 79

— nr 6, om översyn av gällande bestämmelser rörande vissa vitsord

i examensbetyg m. m...... 80

Fredagen den 11 mars 1960

Nr 8

Fredagen den 11 mars

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 4 innevarande
mars.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Refererande till intyg utfärdat den
26/2—60 beträffande Disponent Sven
Mauritz Wedén, f. d. 23/7 1913, Fristadstorget
3, Eskilstuna får undertecknad
härmed intyga att Disponent Wedén
fortfarande vårdas vid Eskilstuna lasaretts
kirurgiska avdelning, varför han
alltjämt är förhindrad att närvara i
riksdagen. När Disponent Wedén åter
kan tänkas upptaga sin verksamhet i
riksdagen kan för närvarande med säkerhet
icke avgöras.

Eskilstuna den 9 mars 1960

Olof Flodquist
Bitr. överläkare

Herr Wedén, som vid kammarens
sammanträde den 1 mars beviljats ledighet
från riksdagsgöromålen under
tiden den 21 februari—den 8 mars,
erhöll nu fortsatt ledighet tills vidare.

§ 3

Svar på interpellation ang. fördelningen
av kostnader i samband med trafikövervakning
och handläggning av parkeringsförseelser Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
fru Wallerius-Gunne frågat mig, om di -

rektiven för en inom justitiedepartementet
pågående utredning om förenkling
av handläggningen av perkeringsförseelser
även innefattar frågan om
fördelningen av kostnader i samband
med trafikövervakning och handläggning
av parkeringsförseelser. Fru Wallerius-Gunne
har vidare frågat, om jag —-för den händelse så inte är fallet -— vill
medverka till att frågan om skälig ersättning
åt kommunerna för nämnda
kostnader utredes och att för riksdagen
framlägges de förslag utredningen kan
föranleda.

Till svar härpå får jag anföra, att den
utredningsman, som inom justitiedepartementet
är sysselsatt med att utreda
frågan om förenkling av handläggningen
av parkeringsförseelser, inte kommer
att taga upp det av interpellanten berörda
spörsmålet. Jag har inte heller för
avsikt att f. n. tillsätta en särskild utredning
i ämnet. Skälet härtill är bl. a.,
att frågan enligt min mening är av den
beskaffenhet, att den måste övervägas i
ett större sammanhang. Just nu pågår
inte mindre än tre utredningar, vilkas
resultat kan komma att påverka frågan.
Först har vi, som interpellanten själv
påpekar, 1957 års polisutredning, som
har tillkallats för att utreda frågan om
huvudmannaskapet för polisväsendet,
sedan har vi 1955 års statsutredning,
som undersöker städernas särskilda
skyldigheter och rättigheter i förhållande
till staten, och slutligen har vi stadsdomstolsutredningen,
som utreder rådhusrätternas
framtida ställning.

Härefter anförde:

Fru WALLERIUS-GUNNE (h):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för justitiedepartementet ber jag att

4 Nr 8 Fredagen den 11 mars 1960

Svar på interpellation ang. fördelningen av kostnader i samband med trafiköver
vräkning och handläggning av parkeringsförseelser

få framföra mitt tack för svaret på min
interpellation. Det var ju ett negativt
besked. Justitieministern åberopar
bland annat det förhållandet att nu inte
mindre än tre utredningar pågår, som
kan tänkas påverka frågan. Två av dessa
utredningar uppges enligt riksdagsberättelsen
bli färdiga under innevarande
år. Den tredje, polisutredningen,
kommer i varje fall att arbeta under
hela 1960. Jag har den uppfattningen,
som jag också anförde i min interpellation,
att det kommer att dröja lång tid
innan polisutredningens resultat kan
leda till genomförandet av en reform.
Vad beträffar stadsdomstolsutredningen
tillåter jag mig att konstatera, att kostnaderna
för handläggning vid rådhusrätt
av parkeringsmål är av mindre
betydelse, eftersom det antal parkeringsförseelser
som leder fram till åtal är
mycket lågt i förhållande till dem som
avgörs medelst strafföreläggande.

Bakgrunden till min fråga angav jag
tämligen utförligt i interpellationen.
Därför skall jag inte nu återgå till dessa
reflexioner. Men, herr talman, eftersom
svaret var så kort och föredragningslistan
inte är så belastad, kanske jag får
anföra ytterligare några synpunkter.

Min fråga avsåg givetvis i första hand
kostnaderna för handläggning av parkeringsförseelser.
Att jag över huvud
taget tillät mig antyda de i bakgrunden
liggande kostnaderna för hela den apparat,
varmed de större städerna måste
bemästra den nutida stora trafiken, beror
på att de har ett absolut samband
med de stigande kostnaderna för handläggningen.
Det är visserligen så, att
släder med egen väghållning får statsbidrag
om upp till 95 procent av kostnaderna
för genomfartsvägar m. m.,
men vad de inte får är bidrag till de
parkeringsanläggningar och trafikanordningar,
som inte bara är allmänt underlättande
utan i de flesta fall oundgängligen
nödvändiga för att genomfarts-
och tillfartstrafiken över huvud

taget skall kunna försiggå. Såvitt framgår
av ett aktuellt förslag förutses heller
ingen ändring i dessa förhållanden.

Ju mer trafikanordningarna sväller
ut och ju bättre städerna lyckas fylla
trafikanternas mer eller mindre högröstade
krav på parkeringsplatser, desto
mera krävs för övervakning och för beivran
av förseelser mot nödvändiga trafikföreskrifter.
Vad jag velat understryka
är alltså, att kostnaderna för parkerings-
och andra trafikanordningar
finns som en mäktig länk i en ofrånkomlig
orsakskedja och att de hör tillsammans
med bedömningen av frågan om
kostnadsansvaret.

En utredning beträffande Stockholm
i höstas visade, att stadens kostnader
för parkeringsövervakning m. m. kunde
uppskattas till 1,5 miljon. Lägges härtill
kostnaderna för handläggningen av
parkeringsförseelser får man en total
kostnad av minst 2 miljoner kronor. Enligt
samma utredning utgjorde summan
av ådömda parkeringsböter i Stockholm
för år 1958 3 miljoner kronor, ett belopp
som oavkortat tillföll kronan. Denna utredning
hade sitt bestämda syfte, som
jag inte här skall gå in på.

Jag har tyvärr inga motsvarande uppgifter
från Göteborg att åberopa. Stockholm
och Göteborg är för övrigt i detta
hänseende av olika skäl inte fullt jämförbara.
Men för Göteborgs del kan jag
kanske ändå få lämna några upplysningar
som har hög aktualitet för den
fråga vi nu diskuterar. De kanske också
har ett direkt samband med den pågående
utredningen om förenkling i
handläggningen av parkeringsförseelser.

Stadsfullmäktige i Göteborg beslöt i
februari i år att inrätta ett parkeringskontor
hos åklagarmyndigheten. Dit
överföres tre tjänster som tillsattes redan
i höstas med hänsyn till det ökade
antalet anmälda parkeringsförseelser.
Införandet av trafikvakter beräknades
nämligen medföra en hundraprocentig
stegring av antalet parkeringsärenden.

Fredagen den 11 mars 1960

Nr 8

Svar på interpellation ang. fördelningen av kostnader i samband med trafikövervakning
och handläggning av parkeringsförseelser

De genom beslutet i år tillkomna utgifterna
för löner och omkostnader uppgår
till 125 000 kronor.

För polismyndighetens del medför
denna rationalisering inte någon nämnvärd
besparing, eftersom hittills poliser
i aktiv tjänst sysselsatts med dessa ärenden
ute på distrikten och nu kan beräknas
återgå till sina ordinarie uppgifter.
Detta tyder på att själva den förenkling
av handläggningen av parkeringsförseelser,
som väl förutsattes i direktiven
till den pågående utredningen, inte i
och för sig löser problemet med kostnaderna
och ansvaret för kostnaderna.

Det kan enligt min mening inte vara
riktigt att kommunen genom sina trafikanordningar,
sin trafikövervakning och
sin handläggning av förseelser i samband
härmed skapar och till kronan inlevererar
bötesmedel utan att själv kunna
tillgodoräkna sig någon ersättning
härför.

När jag i denna nästan intima krets
talar med statsrådet och chefen för
justitiedepartementet kanske jag kan få
tillägga ytterligare ett par reflexioner.

Jag medger gärna, att en återgång till
det tidigare systemet med kommunal
bötesandel inte ter sig tidsenlig och inte
heller på lång sikt är rimlig om exempelvis
polisen i en framtid förstatligas
och med den åklagarväsendet i de särskilda
städerna. Men så länge städerna
själva svarar för handläggningskostnaderna
borde skälig ersättning beredas
dem. I vilken form den bör utgå kan
jag inte bedöma, men bland många möjligheter
finns givetvis också den, att städerna
får tillgodoräkna sig de avgifter
och belopp för felparkering som kan indrivas
så att säga i allra första instans.
Jag vill inte på detta stadium avfordra
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
någon principiell deklaration i
detta avseende. Jag är bara tacksam om
de synpunkter jag framfört kan få åtfölja
det tack för svaret jag än gång
uttalar.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Vi är tydligen helt överens
om att det system med fördelning
av böter, som vi hade tidigare och som
ju delvis sammanhängde med sportelsystemet,
är föråldrat och inte bör återupplivas.
Jag behöver inte närmare gå
in på den frågan.

Men vi får inte glömma bort att dessa
storstäder, som har väsentliga kostnader
— det medger jag gärna — för parkeringsärendenas
handläggning, också har
betydande inkomster av den växande
motorismen som förorsakar dessa kostnader.
Städerna har numera också rätt
att ta ut parkeringsavgifter i särskilda
fall, och dessa avgifter täcker inte bara
självkostnaden för parkeringsautomaterna
utan även andra kostnader. Man
har beräknat att här i Stockholm parkeringsavgifterna
förra året uppgick till i
runt tal 2,2 miljoner, medan kostnaderna
för trafikvakterna uppgick till 1,35
miljon.

Den utredning om förenkling av handläggningen
av parkeringsförseelser, som
pågår inom justitiedepartementet, blir
färdig om en vecka eller 10 dagar.
Om resultatet av remissbehandlingen
blir gynnsamt, avser jag att underställa
riksdagen frågan så fort som möjligt.
Detta kommer givetvis att minska städernas
kostnader i högst väsentlig grad.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Föredrogs och remitterades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 55, angående försäljning
av vissa kronoegendomar, m. m.

Vid härefter skedd föredragning av
propositionen nr 75, med förslag till
lag angående ändring i lagen den 29
juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m., hänvisades propositionen, såvitt
gällde vid propositionen fogade lagförslag,
till behandling av lagutskott samt
i övrigt till statsutskottet.

Nr 8

Fredagen den 11 mars 1960

§ 5

Föredrogos var för sig följande på
kammarens bord liggande motioner; och
hänvisades därvid

till bankoutskottet motionen nr 661;
och

till statsutskottet motionen nr 662.

§ 6

Föredrogs den av herr Rimmerfors
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående den skattefria
försäljningen av sprit på öresundsfärjorna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs herr Elmwalls vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena
angående en aktion i anledning av
den sydafrikanska raspolitiken.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Fru WALLERIUS-GUNNE (h) erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
75, med förslag till lag angående ändring
i lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering, m. m. måtte med
hänsyn till ärendets omfattning utsträckas
till det sammanträde, som infaller
näst efter femton dagar från propositionens
avlämnande.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 9

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtande nr 37, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspro -

positionen gjorda framställningar angående
anslag å kapitalbudgeten för budgetåret
1960/61, i vad avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 1 av anvisningarna till
31 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 17, i anledning av väckta motioner
om rätt för företagare till avdrag vid
beskattning för vissa försäkringspremier,

nr 24, i anledning av väckta motioner
angående schablonbeskattning i vissa
fall av en- och tvåfamilj sfastigheter,
nr 25, i anledning av väckta motioner
om vissa åtgärder till främjande av sparandet
m. m.,

nr 26, i anledning av väckta motioner
om upphävande av fjärde stycket punkt
2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
(avsättning till pensionsstiftelse
i familjebolag),

nr 27, i anledning av väckta motioner
om en successiv avveckling av dubbelbeskattningen
för aktiebolag och
ekonomiska föreningar, m. m.,

nr 28, i anledning av väckta motioner
om översyn av förordningen om sjömansskatt,
och

nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om rätt till
avdrag vid 1960 års taxering för avsättning
till pensionsstiftelse jämte i ämnet
väckta motioner;

bankoutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 56 § lagen den 31 mars 1955
(nr 183) om bankrörelse;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den
23 mars 1956 (nr 73) om tillfällig ökning
av regeringsrådens antal,

Fredagen den 11 mars 1960

Nr 8

nr 15, i anledning av väckt motion
om avskaffande av förfarandet med
kungörelse i kyrka,

nr 17, i anledning av väckta motioner
om sommarlördagars likställande med
bankfridagar, och

nr 18, i anledning av väckt motion om
viss ändring i kollektkungörelsen;

tredje lagutskottets utlåtande nr 6, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 4 och 21 §§ lagen den 1 december
1950 (nr 596) om rätt till fiske; samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

5, i anledning av väckt motion om
konservatoryrkets utbildnings- och rekryteringsproblem,
och

nr 6, i anledning av väckta motioner
om översyn av gällande bestämmelser
rörande vissa vitsord i examensbetyg
m. m.

§ 10

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
socialdepartementets verksamhetsområde; nr

7, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1960/61, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten för
budgetåret 1960/61 av underskottet för
luftfartsfonden;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1960/61, i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde; nr

95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; nr

96, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1960/61, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 97, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
m. m.

§ 11

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner tillställts kammaren: nr

67, angående stödet åt lin- och
hamphanteringen under budgetåret
1960/61,

nr 68, med förslag till förordning om
mopeder in. m.,

nr 74, angående viss omorganisation
av lantmäteriväsendet och rikets allmänna
kartverk, m. m.,

nr 76, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.,

nr 78, angående ändrad disposition
av vissa prisutjämningsavgiftsmedel,
och

nr 80, angående medel för år 1960
till bostadslån åt domänverkets fast anställda
skogsarbetare, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.17.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 8

Tisdagen den 15 mars 1960

Tisdagen den 15 mars

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 8 och
den 9 innevarande mars.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagens andra kammare
Stockholm

Riksdagsman Ragnar Lassinantti är
på grund av influensa förhindrad att
deltaga i riksdagsarbetet tills vidare.

Luleå den 15 mars 1960

Lars Lundgren
Stadsläkare

Herr Lassinantti beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen från och med
denna dag tills vidare.

§ 3

Svar på fråga ang. 1949 års jaktutrednings
arbete med frågor rörande älgjakten Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:

Herr talman! Herr Elmwall har frågat
när förslag rörande rätten till ersättning
ur älgskadefond samt rörande
andra med älgjakten förknippade frågor
kan väntas från 1949 års jaktutredning.

Till svar härpå vill jag meddela följande.

Ett tiotal framställningar av myndigheter,
sammanslutningar och enskilda
rörande älgjakten, älgarnas skadegörelse
å gröda och skog samt älgskadefonden
är enligt av Kungl. Maj:t medde -

lade beslut föremål för 1949 års jaktutrednings
överväganden. Bland dessa
framställningar kan nämnas riksdagens
anhållan i skrivelse nr 218 år 1953 om
översyn av gällande ordning för meddelande
av tillstånd till jakt efter älg,
riksdagens anhållan i skrivelse nr 151
år 1956 att väckta motioner angående
dels åtgärder för motverkande av skadegörelse
av älg å växande skog m. m.,
dels översyn av principerna för ersättning
från älgskadefonden måtte överlämnas
till jaktutredningen samt riksdagens
anhållan i skrivelse nr 125 år
1959, att väckt motion om vissa ändringar
i kungörelsen om älgavgifter
m. m. måtte överlämnas till jaktutredningen.
Vidare har Svenska jägareförbundet
år 1957 framlagt förslag angående
ändrade bestämmelser för älgjaktens
bedrivande.

Framställningarna och förslagen är i
vissa avseenden av vittsyftande natur
och delade meningar har också yppats
om dem.

Jag vill erinra om att den nuvarande
utredningsmannen, som av en av mina
företrädare tillkallades i februari 1957,
numera helt ägnar sig åt utredningsuppdraget.
Han har under hand meddelat
mig att enligt planen för utredningsarbetet
bör, om intet oförutsett
inträffar, förslag beträffande de av herr
Elmwalls fråga omfattade spörsmålen
föreligga å sådan tid att de i erforderliga
delar skall kunna underställas 1962
års riksdag.

För egen del vill jag endast framhålla
att det självklart är angeläget, att
utredningsarbetet kan slutföras så snart
som möjligt.

Härpå anförde

Tisdagen den 15 mars 1960 Nr 8

Svar på interpellation ang. utförandet av beslutade ändringsarbeten på fältuniformer

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
för att han har lämnat ett så omgående
svar på min fråga.

Dessa problem har uppmärksammats
i stor utsträckning, och syftemålet med
såväl utredningar som motioner och interpellationer,
som har väckts här i
riksdagen, har varit att om möjligt få
en bättre tingens ordning till stånd även
när det gäller ersättning för älgskadorna.
Jag tackar för att statsrådet har
kunnat ge ett så positivt besked att tidpunkten
för framläggandet av utredningsresultatet
i varje fall något så när
kan förutsägas. Det hade givetvis varit
ännu bättre om detta hade kunnat ske
inom en kortare tidrymd, men man får
väl erkänna besvärligheterna.

Det är också tillfredsställande att
statsrådet personligen har en positiv
inställning till dessa problem, och därför
hoppas jag för min del att resultatet
också kommer att bli positivt, när det
äntligen kommer.

Jag tackar än en gång för svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. utförandet
av beslutade ändringsarbeten på fältuniformer Chefen

för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Nilsson i Gävle frågat om jag avser
att upptaga förhandlingar med försvarsdepartementet
i syfte att få vissa ändringsarbeten
på fältuniformer utlagda
på någon av de textilfabriker i Harg
och Strömsbro, som hotas med driftnedläggelse.

Båda de av interpellanten nämnda
fabrikerna är textilindustrier. Fabriken
i Harg är spinneri medan fabriken i
Strömsbro är väveri och i båda fallen
utgöres produktionen av bomullsvaror.
Den omsyning av uniformer, som in -

terpellanten åsyftar, är däremot sömnadsarbete
närmast inom yllebranschen.
För att på ett rationellt sätt kunna
fullgöra ändringsarbetena erfordras
ganska betydande investeringar i konfektioneringsmaskiner.
Vidare måste
personalen omskolas för att arbetet
skall kunna utföras vid de nämnda anläggningarna.
Eftersom ändringsarbetena
under alla omständigheter endast
ger tillfällig sysselsättning, är det lätt
förklarligt, att Harg-koncernen under
dessa omständigheter inte låtit höra av
sig i samband med att ändringsarbetena
i vanlig ordning har utannonserats.
Möjligheterna att försälja eller uthyra
fabrikslokalerna till andra företag
och därmed mera definitivt lösa
sysselsättningsproblemen skulle säkerligen
försämras om en del av lokalerna
tills vidare inte vore tillgänglig.

Beställningen har nu utlagts till ett
företag i Svartå, Örebro län. Skulle detta
företag gå miste om arbetet kan följden
bli driftsinskränkningar där. I så
fall skulle resultatet bli, att man fick
arbetslös, redan yrkesutbildad personal
på en ort samtidigt som man tillfälligt
omskolade personal på en annan ort för
att utföra samma arbetsuppgifter. En
sådan ordning kan jag inte medverka
till.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för socialdepartementet
för svaret.

Ifrågavarande ändringsarbeten på
uniformerna har enligt socialministern
lagts ut till en firma i Svartå i Örebro
län. Jag må tillåtas att här i kammaren
vara den förste att gratulera de
anställda i Svartå till det arbete de
därmed erhåller. Säkerligen hälsas varje
nytt arbetstillfälle med tillfredsställelse
även av denna fabriks arbetare
och tjänstemän.

Jag utgår härvid från att socialministern
funnit sysselsättningssvårighe -

Nr 8

10 Nr 8 Tisdagen den 15 mars 1960

Svar på interpellation ang. utförandet av beslutade

terna i Svartå minst lika påfrestande
som de är i Harg och Strömsbro, för
att nu inte glömma Råneå, där även
liknande framställning gjorts om detta
arbete.

Vad gäller Strömsbrofabrikens nedläggning,
som försiggår enligt fabriksledningens
planer — normalt eller
onormalt låter jag vara osagt — har
flera av de förutvarande anställda fått
nytt arbete. Kvar står dock fortfarande
vårt kanske svåraste problem, problemet
med den äldre arbetskraften,
arbetare som kommit i den åldern att
de bland de flesta företagarna anses
för gamla för att beredas nytt arbete
men för unga för att pensioneras enligt
nu gällande pensionsbestämmelser.

Det var närmast för att lösa dessa
problem — jag hoppas kunna säga övergångsproblem
— som jag sökt intressera
socialministern för att medverka
till att just Gävle skulle få det arbete
vi nu talar om. Vår stad är i stort behov
av just sådant arbete, som kan ge
oss andrum i sökandet efter någon ny
industri. Frågan om en ersättningsindustri
för den som nu nedläggs är för
dagen olöst. Hur den kommer att lösas
vet ännu ingen. Socialministern anför
som ett av skälen, att vår lediga arbetskraft
i Gävle inte skulle ha utbildning
för de ändringsarbeten som här avses,
och inte heller skulle det finnas nödvändiga
konfektioneringsmaskiner.

I Gävle stad har vi nog en annan
mening om detta spörsmål. Den samarbetsdelegation,
som bildats i anledning
av Strömsbrofabrikens nedläggning,
har vid sammanträde beslutat
hemställa till länsarbetsnämnden att
medverka till att här påtalade arbeten
skulle utläggas till Gävle. Länsarbetsnämnden
har också i en skrivelse till
arbetsmarknadsstyrelsen hemställt att
så skulle ske. Nämnden betonar särskilt
de svårigheter som äldre och lokalt
bundna kvinnor får vidkännas när det
gäller att finna nya anställningar.

En undersökning som gjorts av ar -

ändringsarbeten på fältuniformer

betsförmedlingen i Gävle visar att bland
de anställda i Gefle Manufaktur finns
ett femtontal kvinnor, vilka antingen i
sina nuvarande anställningar eller på
tidigare arbetsplatser utfört maskinsömnad.
Självklart finns det många,
många fler duktiga sömmerskor i Gävle,
villiga till detta arbete. Nämnden
framhåller emellertid vidare som sin
mening, att för den som ej besitter
denna vana bör utan svårighet en kortare
utbildning kunna anordnas.

Det svar jag fått på min interpellation
ger klart besked om att vad gäller
denna sak är inte mycket mera att
göra. Jag tillåter mig dock uttala den
förhoppningen, att därest socialministern
i sitt arbete och med sin nära
kontakt med arbetsmarknadsstyrelsen
kan spåra några andra och nya arbetsobjekt,
antingen passande industri- eller
tillfälligt s. k. överloppsarbete, han
inte glömmer bort vare sig Gävle eller
övriga norrländska orter, som är i stort
behov av en tryggad sysselsättning men
i väntan härpå också gärna önskar erhålla
tillfälliga anställningar.

Tillåt mig till slut göra ytterligare
en reflexion. Det förhållandet att arméintendenturförvaltningen
låter annonsera
ut en beställning i Post- och
Inrikes Tidningar och därefter tycks
sitta med armarna i kors tills någon
behagar svara, gör inte något gott intryck.
Nog borde det vara bekant för
herrarna inom vårt försvar, att vi i vårt
land dras med mycket stor punktarbetslöshet.
Denna vetskap borde då
bjuda vederbörande att ta kontakt med
arbetsmarknadsstyrelsen för att tillsammans
med detta organ söka finna
ut på vilken plats behovet av arbete
kan vara störst. Så har inte skett. Det
borde vara fullt naturligt att vid statliga
beställningar av denna karaktär i
första hand de arbetsmarknadspolitiska
synpunkterna inhämtades.

Det vore tacknämligt om socialministern
på denna punkt ville medverka till
en bättre ordning än den som nu råder.

Tisdagen den 15 mars 1960 Nr 8

Svar på interpellation ang. utförandet av beslutade ändringsarbeten på fältuniformer

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Herr Nilsson i Gävle
tycks på det hela taget vara överens
med mig om att de åtgärder som har
vidtagits när det gäller fabrikerna i
Harg och den fabrikation i Svartå som
nu äger rum i och för sig utgör en rationell
lösning av frågan. Det är nu en
gång så, som jag sade redan i mitt svar,
att därest inte man lagt ut en beställning
i Svartå, skulle man där fått en
arbetslöshet, som naturligtvis ur deras
synpunkt som hor på denna ort skulle
varit beklaglig, såsom det ju alltid är,
när människor inte kan få tillfälle att
utföra det arbete och göra de insatser
i samhällets tjänst som de såsom medborgare
önskar.

•Tåg kan vidare försäkra herr Nilsson
att såväl arbetsmarknadsstyrelsen som
jag själv med största intresse kommer
att följa utvecklingen i Gävleborgs län
och annorstädes, där arbetslöshet uppstått.
Det är ett positivt intresse för oss
att försvara rätten till arbete, och jag
kan försäkra, att man från arbetsmarknadsmyndigheternas
sida kommer att
göra allt för att åstadkomma en mera
varaktig lösning än vad denna under
alla förhållanden skulle ha inneburit.

Herr Nilsson sade någonting om att
han fann det beklagligt att den förvaltningsmyndighet
inom försvaret som
haft att lägga ut dessa beställningar hade
suttit med armarna i kors och avvaktat
de förslag som kunde komma in —
det gällde väl främst kostnadsförslag.
Nu är det i och för sig inte så märkligt,
herr Nilsson, att en myndighet inom
försvaret, när den lägger ut sina
beställningar, vill få dessa utförda till
så billiga priser som möjligt. Det ingår
i allas våra önskemål, även herr
Nilssons och mina, att man så vitt möjligt
skall spara på utgifterna för försvaret
och att försvarsmyndiglieterna
försöker få sina beställningar verkställda
till så låga priser som möjligt. Men
mina egna erfarenheter — jag har jo

en tid varit i försvarsdepartementet —
säger mig, att försvarsmyndigheterna
ingalunda sitter med armarna i kors
när det gäller att ordna arbete på de
platser i vårt land där arbetslöshet uppstår.
Det finns väl fortfarande knappast
något verk som gör planeringar
på så lång sikt som vad försvarsmyndigheterna
gör. När det gäller exempelvis
befästningsarbeten är försvarets
målsmän nästan alltid de främsta med
att erbjuda arbeten åt arbetslösa — det
erkännandet bör man ge dem. På samma
sätt förhåller det sig i fråga om
beställningsbemyndiganden för materiel;
man är alltid beredd att lägga ut
beställningar på orter där arbetslösheten
ökar. Att man därvid givetvis försöker
få beställningarna utförda till så
lågt pris som möjligt, är ju något som
vi måste hålla försvarsmyndigheterna
räkning för. Jag kan också anföra det
ena tillfället efter det andra, då i samband
med tidigare uppkommen arbetslöshet
inom textilindustrien försvarsmyndigheterna
omedelbart vände sig
till mig i egenskap av försvarsminister
och frågade: »Kan vi inte få lägga ut
beställningarna nu?» Det är klart att
försvarets utgifter steg i samma mån
som sådana beställningar kom till
stånd, men eftersom det var fråga om
ting som försvaret för framtiden kunde
ha nytta av, hade vi från departementets
sida ingenting emot att försvaret
fick dessa ökade anslag.

Man kan alltså inte på något sätt beskylla
försvarsmyndigheterna för att
sitta med armarna i kors när det gäller
att genom beställningar motverka
arbetslösheten som jag förut sagt. Såvitt
jag vet finns det knappast något annat
förvaltningsområde, där vederbörande
myndigheter så noga ger akt på denna
företeelse. — Det måste sägas till försvarsmyndigheternas
försvar.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! .lag har redan sagt min
mening om det förhållandet att här

12 Nr 8 Tisdagen den 15 mars 1960

Svar på interpellation ang. utförandet av beslutade ändringsarbeten på fältuniformer

ifrågavarande beställning placerades
hos företaget i Svartå. Vad vidare beträffar
själva tillvägagångssättet kan jag
tala om att jag har, sedan jag läste annonsen
i Post- och Inrikes tidningar, två
gånger haft kontakt med arméintendenturförvaltningen,
varvid man vid båda
tillfällena meddelade mig att något svar
på annonsen inte hade inkommit. Det
hade då gått ett par veckor och det förvånade
mig att man inte under tiden
tog kontakt med arbetsmarknadsstyrelsen.

Det är klart att myndigheterna vill
ha en beställning utförd så billigt som
möjligt, men det är väl inte bara denna
sida av saken som får vara det avgörande.
Om det råder stor arbetslöshet
på en plats, måste väl arbetsmarknadspolitiska
synpunkter i viss mån vara
bestämmande för hur beställningarna
skall placeras. Jag är naturligtvis inte
så informerad som socialministern om
gången inom försvarsdepartementet,
men för en lekman och utomstående
förefaller det naturligt att man i detta
fall hade sökt kontakt med arbetsmarknadsstyrelsen
och gemensamt företagit
annonseringen, därest den nu var nödvändig.

Jag tycker också att arbetsmarknadsstyrelsen
borde ha kunnat ta litet mer
hänsyn till det brev som länsarbetsnämnden
i Gävle skickade styrelsen den
4 mars. Vi har i Gävle ändå så stora svårigheter
med att placera äldre arbetskraft
och kvinnlig arbetskraft, att vi
ansåg det påkallat med extra åtgärder
för att få till stånd en förbättring av
förhållandena.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Jag har givetvis den
allra största respekt för de åtgärder som
länsarbetsnämnden i Gävle vidtagit i
syfte att komma till rätta med den ar -

betslöshet som uppstått på grund av
nedläggandet av de båda företagen i
Harg och Strömsbro. Länsarbetsnämnden
har ju också hos arbetsmarknadsstyrelsen
efterhört, huruvida det skulle
finnas möjligheter att lägga ifrågavarande
beställning hos dessa företag,
men vid arbetsmarknadsstyrelsens undersökning
har förutsättningarna härför
befunnits vara icke tillfredsställande.
Att göra investeringar av korifektionsmaskiner
i ett företag, som sedan
skulle nedläggas, är ju allt annat än rationellt.
Det kan inte heller vara rationellt
att omskola arbetskraft för utförande
av arbetet.

Det är väl också förklarligt att man
dröjt med besvarandet av länsarbetsnämndens
brev. På flera håll här i landet
råder ju för närvarande något av
en textilkris. Det är då ganska naturligt,
att myndigheterna avvaktar för
att se, om inte något av de företag, som
befinner sig i svårigheter, kommer med
elt anbud på beställningen. Kanhända
väntade man också ett sådant anbud
från företaget i Harg, men skälet till att
företagsledningen inte funderade på att
inge ett anbud var måhända att man
inte hade de maskiner och den arbetskraft
som behövdes just för detta ändamål.
Där har vi hela förklaringen också
till att arbetsmarknadsmyndigheterna
inte ingrep på det sätt, som kanske för
länsarbetsnämnden i Gävle och herr
Nilsson kan synas vara det mest naturliga.

Allting jag hört om handläggningen
pekar enligt min mening på att man i
detta fall inte hade kunnat handla på
annat sätt än som skett. Än en gång försäkrar
jag emellertid herr Nilsson i
Gävle, att vi, var än arbetslöshet uppstår
i detta land, gemensamt inom myndigheter
och departement vill göra allt för
att komma till rätta med den och ge
människorna den sysselsättning som de
önskar.

Härmed var överläggningen slutad.

Tisdagen den 15 mars 1960

Nr 8

§ 5

Svar på interpellation ang. en omprövning
av arkivarbetet som social hjälpform Herr

talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Larsson i Stockholm frågat, om jag
har för avsikt att upptaga frågan om
arkivarbetet som social lijälpform till
omprövning.

Behovet av att kunna hänvisa arbetslösa
kontorister, intellektuella m. fl. till
ett för dem lämpat arbete kan inte ifrågasättas.
Även om olika meningar rått
i fråga om lönesättningen för arkivarbetarna,
då saken vid flera tillfällen
diskuterats i riksdagen, har enighet
rått om att vi skall fortsätta att utnyttja
arbetstillfällen hos statliga och kommunala
myndigheter och institutioner för
att bistå sådana arbetslösa som det här
gäller.

Som bekant utför arkivarbetarna sysslor
av skiftande slag och inom en mängd
olika institutioner. De personer som
hänvisas till arkivarbete har mycket
varierande yrkeserfarenheter. Många av
dem är på grund av ålder och sjukdom
eller av andra skäl i behov av en i viss
mån skyddad sysselsättning. Under dessa
omständigheter är det mycket svårt
att finna löneformer, som i det enskilda
fallet är riktigt avvägda i förhållande
till vederbörandes arbetsinsatser.
Mest tillfredsställande skulle det vara
om man i likhet med vad som är fallet
för de flesta beredskapsarbetarna kunde
ordna ackord för arkivarbetarna.
Tyvärr förefaller möjligheterna i det
avseendet att vara ganska små. I årets
statsverksproposition har jag föreslagit
en viss differentiering av lönerna i syfte
att åstadkomma en något mera individualiserad
lönesättning. Erfarenheterna
av detta försök till differentierade
nrkivarbetarlöner kominer att påverka

bedömningen av hur lönesättningen bör
utformas i framtiden.

Jag kommer, herr talman, att följa
denna fråga med stor uppmärksamhet
även framgent.

Härefter anförde:

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för socialdepartementet vill jag
framföra ett tack för det lämnade svaret.
Jag kan också med tillfredsställelse
konstatera, att detta är positivt i så
måtto att socialministern erkänner, att
här föreligger ett problem, som inte kan
anses löst i och med den i propositionen
föreslagna differentieringen av arkivarbetarnas
löner. Han lovade också
att ha sin uppmärksamhet riktad på
frågan även i fortsättningen.

Personligen kunde jag väl också notera
en viss framgång i mina ansträngningar,
när arkivarbetarlönen — efter
många års diskussioner här i riksdagen

— efter att ha utgjort ett enhetligt och

— som det synts — ganska oåtkomligt
block nu enligt förslaget skall differentieras.
Denna min glädje förstämmes
dock ganska betydligt av att den förbättring
i lönehänseende, som kommer
vissa arkivarbetare till del, går ut över
andra, som får sin lön avsevärt reducerad.
Dessutom har socialministern

— av skäl som är mig obekanta -— inte
vågat ta steget fullt ut och följa arbetsmarknadsstyrelsen
genom att höja den
högsta arkivarbetarlönen i högsta dyrortsgrupp
till 920 kronor utan stannat
vid 850 kronor.

Löneförmånerna inom arkivarbetet
sammanhänger helt med formen för
denna sorts arbete. När arkivarbetet infördes
år 1934 var det en typ av reservarbete.
Sådant förekom då även på
det manuella arbetsområdet. Sedan har
det gått åtskilliga år, och reservarbetet
är avvecklat utom just arkivarbetet
och den därmed sammanhängande musikerhjälpen.

Man hänvisar till att arkivarbete
skall ske med arbetsobjekt, som annars

Nr 8

Tisdagen den 15 mars 1960

Svar på interpellation ang. en omprövning av arkivarbetet som social hjälpform

inte skulle behöva utföras. Det var avsikten,
när detta arbete kom till i början
av 1930-talet, men numera förhåller
det sig inte så. Det är väl fråga om
man någonsin helt har kunnat lägga arkivarbetet
på sådana saker, som annars
hade kunnat uppskjutas eller som
egentligen inte hade behövts utföras.
Det är klart att man kan säga, att en
egentligen inte hade behövt utföras,
senare, men det förutsätter, att de institutioner,
som har arkivarbete, skall
få ett visst överskott av tid, så att de
så småningom kan ta itu med de eftersatta
göromålen. Såvitt jag förstår
är det knappast möjligt.

Det är också synnerligen svårt att
skilja olika former av arkivarbete åt, så
att man kan fastslå, att den ena sortens
arbete inte behöver utföras men
att man kan hänvisa arkivarbetare till
det, för att de skall ha sysselsättning
och få en viss inkomst, medan den andra
sortens arbete icke lämpar sig för
arkivarbete. Om man studerar arbetsmarknadsstyrelsens
cirkulär angående
dessa frågor, finner man att det där
bland annat står, att det beträffande
vissa uppgifter kan fordras »kvalificerad
kompetens för att vederbörande skall
kunna anförtros deras utförande», men
att det också finns »göromål, för vilkas
utförande huvudsakligen erfordras
manuell arbetskraft, exempelvis transport
och omflyttning av handlingar och
föremål, utgallring av s. k. bakar, framställande
av buntomslag, paketering,
klistring av etiketter, enklare trycknings-,
textnings- och bokbinderiarbete».

Det löpande arbetet kan man givetvis
inte komma ifrån. Det är stora utsikter
att man inte kan undgå en subjektiv
bedömning av de olika arbetsobjekten,
och att få fram en absolut
objektiv skillnad mellan alla slag av
arbete och ange vilket som är löpande
och vilket som gott kan anstå är hart
när omöjligt.

Jag skall hänvisa till ett svar, som

jag fick på en tidigare interpellation
i samma fråga här i kammaren av den
dåvarande socialministern. Han sade:
»Jag vill dock inte förneka, att det kan
finnas fall, där arkivarbetare utför samma
arbete, som i verk och institutioner
räknas som ordinarie uppgifter och
som normalt betalas med andra och
högre löner. Jag anser detta otillfredsställande.
Denna olägenhet bör emellertid
i sådana fall kunna rättas till genom
att verken inom ramen av de anslag,
som på vanligt sätt ställes till förfogande,
betalar vad arbetet är värt.
Jag anser det icke riktigt att använda
arbetslöshetsmedel till ersättning för
arbetsuppgifter, som normalt tillhör ett
verks område.»

Detta är naturligtvis helt riktigt. Men
möjlighet att erhålla gratifikationer eller
viss betalning utöver den fastställda arkivarbetarlönen
från verk och myndigheter
lär de väl knappast få här. Ingen
arbetsgivare, eller i varje fall endast ett
fåtal arbetsgivare, vill väl betala mer
för ett arbete än de rent avtalsmässigt
behöver göra. Och jag tror inte att man
till detta fåtal arbetsgivare kan räkna
våra statliga och kommunala institutioner,
ty deras anslag är av kända skäl
ganska knappa och de lär väl inte ha
möjlighet att i någon större utsträckning
betala mer än de behöver för att
få ett arbete utfört. Och där har vi just
knutpunkten i hela problemet med dessa
arkivarbetare.

Jag vet icke för ögonblicket huruvida
de av arbetsmarknadsstyrelsen planerade
kurserna för utbildning av arkivarbetare
har kommit till stånd. Men jag
förmodar att så är fallet. Kursdeltagarna
får visserligen lön och de som bor
på annan ort får dagtraktamente för
att kunna genomgå dessa kurser, men
efter kursens slut placeras de alla såsom
arkivarbetare med den lön som
detta arbete betingar. Detta skulle betyda
att man anordnar viss utbildning
av personal för att sedan sätta den på
ett arbete som betalas mindre än gäl -

Nr 8

Tisdagen den 15 mars 1960

Svar på interpellation ang. en omprövning av arkivarbetet som social hjälpform

lande löner på arbetsmarknaden skulle
motivera. Detta är inte tillfredsställande.

Våra institutioner har rätt att rekvirera
arkivarbetare, och det är klart att
om det finns viss tillgång på arbetskraft
som är billig, så lämnar man en
rekvisition för att erhålla denna arbetskraft.
Men det kan väl inte vara förenligt
med de principer som vi allmänt
tillämpar i vårt land, att man går den
vägen att man försöker utnyttja den situation
dessa människor råkat i för att
avtvinga dem deras arbetskraft till ett
lägre pris.

Herr talman! Jag skall inte gå in i
detaljer av detta problem. Det vore naturligtvis
mycket att tillägga. Men fler
svar skall lämnas och kommentarer till
dessa svar skall göras. Jag känner inte
heller något behov av att alltför utförligt
gå in på detaljproblemen. Denna
fråga har ju tidigare belysts vid flera
tillfällen här i riksdagen, som jag nyss
nämnde. Dessutom har statsrådet ojämförligt
mycket bättre möjligheter att
skaffa sig alla erforderliga upplysningar
än jag själv har.

Med det som jag har anfört har jag
velat visa att jag alltmer kommit till
insikt om att arkivarbetet icke bör bibehållas
i sin nuvarande utformning.
Det finns ett visst stöd för detta i statsutskottets
utlåtande över den motion i
denna kammare, som jag tillsammans
med herr Rimmerfors väckte förra året.
Då sade statsutskottet att det inte ville
tillstyrka den lönedifferentiering som
vi föreslog, enär utskottet ansåg att det
fanns andra möjligheter att pröva för
att lösa arkivarbetarnas problem.

Vad statsutskottet kommer att säga
beträffande förslaget i statsverkspropositionen
i år är mig ännu inte bekant,
men det som jag nyss anförde var utskottets
uppfattning förra året. Jag var
förra året inte helt överens med utskottet,
och de ytterligare informationer
som jag sedan dess fått om arkivarbetets
art har gjort att jag har börjat in -

se att man säkerligen måste följa andra
linjer än endast lönedifferentiering för
att helt kunna lösa den här frågan. Det
kan ju knappast vara lämpligt att man
först för samman partiellt arbetsföra
med alkoholister eller med folk som lider
av mentala rubbningar och sedan
tillsammans med dessa kategorier anställer
intellektuella som kanske har
blivit arbetslösa på grund av att de är
överåriga och följaktligen inte längre
är så attraktiva på arbetsmarknaden.
Även en ganska långt gående differentiering
kan nog inte lösa problemet i
dess helhet. Gränsfallen kommer nog
att bli alltför många. Som jag nyss sade,
kommer enligt min mening ett subjektivt
bedömande att få för stort utrymme.
Jag kan inte här ge någon anvisning
om hur frågan skall lösas. Jag
lutar dock närmast åt den åsikten att
man bör försöka skilja de rent arbetsvårdande
uppgifter som staten har från
dess uppgift att skaffa arbete åt vanliga
arbetslösa; detta även när det gäller
de intellektuella.

Av vad jag, herr talman, har sagt
framgår tydligt att institutionerna har
arbetsuppgifter av detta slag och att
de rekvirerar arbetskraft härför. Vore
det då inte rimligare att man kunde
anställa intellektuella arbetslösa på vanliga
grunder, alltså ge dem arbete av
tillfällig eller mera långvarig art till
gällande löner? Man finge naturligtvis
då rucka på principerna beträffande
ålder m. m. hos de anställda. Jag kan
nämna att en arkivarbetare som jag har
kommit i kontakt med sökte en icke
alltför kvalificerad anställning vid en
statlig institution. Han fick den inte.
Den som fick den var en 18—19 års
flicka. Det är inte rimligt att man har
så snäva bedömningsgrunder, när man
anställer folk i statliga institutioner, för
att sedan kunna låta arkivarbetare arbeta
till billigt pris.

Stämpeln »arkivarbetare» är för
många också psykologiskt pressande.
Det har den blivit genom den särställ -

16 Nr 8 Tisdagen den 15 mars 1960

Svar på interpellation ang. en omprövning av arkivarbetet som social hjälpform

ning denna arbetsform har fått och intar
i samhället.

Herr talman! Jag hoppas fortfarande
att socialministern betraktar den nu föreslagna
lönedifferentieringen som en
tillfällig företeelse och längre fram
kommer att försöka ernå en bättre lösning
av hela problemet med arkivarbetare.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Som herr Larsson i
Stockholm alldeles riktigt påpekade är
det flera svar som skall avges här i dag.
Han hade därför den meningen att man
borde fatta sig kort, och jag skall tillmötesgå
honom i varje fall i det avseendet
och bara kort kommentera vad
han sade under den senare delen av sitt
anförande.

Då han med några få ord antydde att
det inte var så önskvärt att de alkoholsjuka
och de som led av mentalrubbningar
fördes samman med arbetskraft
som var intellektuellt välutrustad, var
han just inne på problemets kärna. Om
inte detta vore ett ömtåligt klientel
skulle det inte vara något problem. Då
skulle vi kunna placera dessa människor
på den allmänna arbetsmarknaden, vilket
vi helst vill — och i många fall lyckats
med — eller också införa ackord
för detta arbete såsom på andra områden.
Men eftersom denna arbetskraft i
många fall inte klarar sig på den öppna
arbetsmarknaden och i allmänhet inte
heller är ägnad för ackordsarbete, står
vi inför särskilda svårigheter. Vi måste
betrakta detta arbete såsom en i viss
mån skyddad sysselsättning. Sedan är
det riktigt att det finns arkivarbetare
som är fullvärdig arbetskraft, och de har
också utsikter att komma ut på arbetsmarknaden.
Redan detta faktum att det
är fråga om en grupp av människor, där
medelåldern för de manliga är 59 år
och för de kvinnliga 56 år, säger oss

en del om de svårigheter som måste
uppstå.

Om jag inte minns fel önskade herr
Larsson när denna fråga senast var
uppe vid en interpellationsdebatt med
min företrädare år 1956, att lönerna
skulle differentieras. Jag har tillmötesgått
hans önskemål i det avseendet, men
jag kan försäkra honom att jag betraktar
ingenting som slutgiltigt. Vi kommer
att följa frågan med uppmärksamhet
och söka åstadkomma de ytterligare
förbättringar som man rimligen kan
uppnå för den arbetskraft om vilken
det här är fråga.

Herr LARSSON i Stockholm (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Efter detta senaste uttalande
av herr statsrådet har jag intet
att tillägga annat än att jag ytterligare
en gång vill tacka för det positiva intresse
som statsrådet har visat. Jag är,
herr talman beredd att avvakta.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Det är inte min avsikt
att förlänga debatten, men jag förutsätter
att detta meningsutbyte mellan socialministern
och herr Larsson i Stockholm
inte gör varje debatt i fortsättningen
onödig. Riksdagen får nämligen
senare tillfälle att taga ställning till
arkivarbetet och dess avlöning. Jag hoppas
att socialministerns svar icke påverkar
statsutskottets ärade ledamöter
så, att de i förlitan på hans svar i dag
inte ägnar motionerna i ämnet tillräcklig
uppmärksamhet och inser sakens
allvar. Förhållandena inom arkivarbetet
är verkligen en allvarlig sak. Jag
vet inte om jag skall våga tolka socialministerns
svar så positivt, att han är
på det klara med att det för närvarande
inte går till på ett tillfredsställande sätt.
Jag är också medveten om, herr socialminister,
att det är mycket olika kate -

Tisdagen den 15 mars 1960 Nr 8 17

ang. en omprövning av arkivarbetet som social hjälpform

Svar på interpellation

gorier som är sysselsatta inom arkivarbetet.
Det finns en del mycket kvalificerad
arbetskraft och andra som är
mindre kvalificerade. Arbetsmarknadsstyrelsen
har för flera år sedan lagt
fram ett förslag om att denna stödform
skulle delas upp i en arbetslöslietslinje
och en arbetsvårdslinje, och styrelsen
underströk vid det tillfället att vad beträffar
arbetslöshetslinjen lönesättningen
borde anpassas efter den öppna
marknadens löner. Även beträffande arbetsvårdslinjen
förordades att lön skulle
utgå efter i stor sett samma system som
på den öppna marknaden, dock med
några modifikationer. Men detta förslag
ledde inte till några resultat. Vi har
tagit upp detta i motion i år och föreslagit
att Kungl. Maj:t skulle göra en
översyn av principerna för lönesättningen
och sysselsättningsåtgärderna
inom det här området för att se om
man inte skulle kunna omvandla en del
av arkivarbetet åtminstone för vissa
arbetstagare till någon lämplig form av
beredskapsarbete och i fråga om andra
arbetstagare i större utsträckning än
nu organisera det som stipendier för
forskning eller omskolning.

Jag skall inte förlänga debatten ytterligare
genom att återge de argument
som vi har anfört i motionen. Herr
Larsson i Stockholm har utförligt beskrivit,
vilket nödvändigt och oundgängligt
arbete som utförs inom många
arkiv, museer och liknande institutioner
i detta land, och var och en som
sätter sig in i förhållandena måste bli
på det klara med att lönen för det kvalificerade
arbete som där utförs icke är
tillfredsställande för närvarande.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Herr Björkman undrade
am han skulle kunna tolka mitt svar
så, att jag anser att förhållandena inom
detta verksamhetsområde inte är i alla
avseenden tillfredsställande. Jag kan
väl medge, att han kan lägga in den

tolkningen i svaret. Tyvärr finns det
många av samhällets områden där förhållandena
enligt mitt förmenande inte
är fullt tillfredsställande, och det enda
jag kan säga är att om högerns företrädare
i allmänhet har en lika positiv
inställning i frågor som gäller dessa
olika samhällsområden som herr Björkman
tycks ha i detta fall, skall de hälsas
välkomna i vår arbetsgemenskap när
vi inom socialdepartementet försöker
komma till rätta med dessa problem.

Herr BJÖRKMAN (la) kort genmäle:

Herr talman! Jag hoppas att socialministern
ägnar de små områden som
de här gäller lika stor uppmärksamhet
som herr socialministern ägnar de större
områdena. Det här är inte mindre
viktigt.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Jag tycker att denna
debatt fordrar en liten principiell kommentar,
eftersom en folkpartist och nu
senast en högerman har varit uppe i talarstolen
och kritiserat samhället för
att det inte gör tillräckligt.

Om man ser närmare på det klientel
som kallas arkivarbetare, finner man
att det till stor del består av sådana
personer, som har blivit utrationaliserade
från det privata näringslivet, och
att man med fog kan göra gällande, att
arbetsgivarna på det privata området i
dessa fall ofta inte har tagit tillräcklig
hänsyn till den personal som de har haft
sysselsatt. Det är med andra ord i sista
hand samhället som får ikläda sig skyldigheten
och kostnaderna för att denna
personal blir sysselsatt och får sin
bärgning.

Jag vill att man både på högerhåll
och på folkpartihåll skall göra fullt
klart för sig att samhället har denna
skyldighet och att därav följer också
ekonomiska förpliktelser, som i sista
hand faller tillbaka på alla medborgarna,
d. v. s. på skattebetalarna.

2 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 8

Nr 8

Tisdagen den 15 mars 1960

Svar på interpellation ang. ersättning från allmän sjukkassa för utom riket åtnjuten

sjukvård

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Det är riktigt att ansvaret
i sista hand återfaller på skattebetalarna,
men å andra sidan måste man
väl även, inom ramen för vad samhället
i detta avseende mäktar, kunna
åstadkomma en rimligare fördelning
mellan vad som görs för en viss grupp
arbetstagare och vad som görs för en
annan grupp. Jag tror inte att socialministern
bär någon speciell aversion
mot just den intellektuella arbetskraften
eller att han anser att det skulle finnas
ett särskilt anslag för den. Kostnaderna
bör väl kunna inrymmas under det
gemensamma anslag vi har för att komma
till rätta med sysselsättningssvårigheter
för arbetstagare av vad slag det
vara må. Det är alltså här fråga om fördelningen
av de anslag som finns för att
vi skall kunna komma till rätta med
sysselsättningssvårigheter.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. ersättning
från allmän sjukkassa för utom riket
åtnjuten sjukvård

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Fru Renström-Ingenäs
har frågat chefen för inrikesdepartementet,
om han är i tillfälle att inför
andra kammaren redogöra för sin inställning
till problemet om rätt för en
medlem av allmän sjukkassa att erhålla
ersättning för resor i samband med läkarvård
och sjukhusvård utom riket. Då
det torde ankomma på mig att besvara
frågan får jag meddela följande.

Enligt sjukförsäkringslagen skall
Kungl. Maj :t utfärda föreskrifter om
ersättning för sjukvård utom riket från
den allmänna sjukförsäkringen. Ersättning
för resor utanför Sverige får dock
enligt uttryckligt stadgande i lagens

16 § inte utges. Enligt en särskild kungörelse
ersättes i viss utsträckning kostnader
för läkarvård och sjukhusvård
utomlands.

Beträffande ersättning för resor till
och från läkare och sjukhus inom Sverige
gäller vissa bestämmelser, som avser
att begränsa sjukförsäkringens utgifter
till vad som är skäligt med hänsyn
till den sjukes vårdbehov. Då det
gäller resor till läkare får sjukkassan i
regel inte betala mer än som skulle ha
utgått vid besök hos provinsialläkaren
eller stadsläkaren i det distrikt, där
den sjuke vistas. Sjukhusresor ersättes
enligt huvudregeln inte med högre belopp
än kassan skulle ha betalat om
vården meddelats vid närmaste allmänna
sjukhus, där erforderlig vård kunnat
beredas.

Några motsvarande hållpunkter när
det gäller att bedöma skäligheten av
kostnaderna för resor utomlands finns
knappast. De principer som gäller för
reseersättningen vid sjukvård inom landet
kan inte gärna tillämpas vid sjukvård
i andra länder. Det är inte sällan
svårt för sjukkassorna att tillämpa reseersättningsreglerna
vid vård här hemma;
som bekant har vi nyligen infört
nya och enklare regler på detta område.
Att bedöma skäligheten av ersättningsanspråk
då det gäller sjukresor i utlandet
skulle inte rimligen kunna åläggas
våra sjukkassor. Jag tror därför
inte det är lämpligt att ersättning för
resor i anledning av läkarvård och sjukhusvård
utomlands över huvud lämnas
inom den allmänna sjukförsäkringens
ram.

För den som reser utomlands på en
kortare tid erbjuder det enskilda
försäkringsväsendet försäkringsformer,
som bereder skydd för kostnader i samband
med sjukdom under utlandsvistelsen,
utöver vad som betalas av den
allmänna sjukförsäkringen. Däri inbegripes
också ersättning för sjukvårdsresor
samt för av sjukdomen orsakade

Nr 8

Tisdagen den 15 mars 1960

Svar på interpellation ang. ersättning från

sjukvård

merkostnader för hemtransport. Kostnaden
för sådana försäkringar kan nog
betecknas som ringa i förhållande till
de utgifter i övrigt, som är förenade
med en utlandsresa.

Jag kan tillägga, att Sverige med några
länder har överenkommelser, som
ger svenska medborgare rätt till sjukhjälp
enligt vederbörande lands lagstiftning
vid tillfällig vistelse i det landet.
På grund av sådana överenskommelser
ersättes resor i samband med sjukvård
i viss utsträckning av sjukkassa i Danmark
och Norge, varjämte fri ambulanstransport
kan erhållas i Storbritannien.

Härpå anförde:

Fru RENSTRÖM-1NGENÄS (s):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framföra ett tack för svaret
på min interpellation, vilken endast utmynnade
i en önskan att statsrådet ville
inför riksdagen redogöra för sin uppfattning
om det vore möjligt att ge människor,
som har oturen att bli sjuka medan
de är på resa i utlandet, resebidrag
efter samma regler som gäller vid sjukdomsfall
inom riket.

Den stigande levnadsstandarden och
den längre semestern gör att allt fler
människor reser utomlands för varje år.
Ingen ger sig gärna i väg utan att vara
frisk vid starten. Antalet sjukdomsfall
blir förmodligen inte så många att sjukkassorna
bleve tungt belastade av de
fall, som ändå inträffar.

För en enskild kan det däremot bli
ett verkligt ekonomiskt problem. Vistelsen
i utlandet blir måhända längre
än beräknat och själva resekostnaden
kanske också väsentligt fördyrad, ifall
någon nödgas avbryta en gruppresa och
fara på enkel biljett till hemlandet. Kanhända
någon av dem, som bäst behövt
gardera sig med en försäkring, på
grund av bedräglig sparsamhet eller
av andra skäl har uraktlåtit att ta en

allmän sjukkassa för utom riket åtnjuten

sådan. Då vore det ändå en lättnad
om extra resekostnader efter erhållen
sjukvård icke belastade budgeten.

Herr statsrådet säger att några hållpunkter
för bedömning för vad som
skall kallas skäligt i fråga om dessa
resekostnader knappast finnes. Det är
alltså inte absolut omöjligt — bara
knappast möjligt.

Jag var också medveten om svårigheterna
i bedömningen. Men vid tanken
på de sjukförsäkrade, som kan drabbas
av sjukdom utomlands, ville jag
ändå fästa uppmärksamheten på deras
situation — om det kanhända vore
möjligt att ändra bestämmelserna till
deras förmån. Det anser herr statsrådet
inte vara möjligt, vilket jag endast kan
beklaga.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Fru Renström-Ingenäs
kan endast beklaga att man inte enligt
mitt förmenande nu kan ge sig in i den
mycket invecklade bedömning som det
skulle innebära för varje sjukkassa att
ge ersättning för resekostnader i händelse
av sjukdom utomlands. Hon har
tidigare framhållit att den ökade standarden
ger möjlighet för människor att
resa ut i vida större utsträckning än
tidigare, och jag ger henne rätt i det.
Men skulle de inte då också kunna tänka
på att de kan råka ut för sjukdom?

Om jag ser på de belopp som utbetalas
på en försäkring, vars premier
bara utgör en mycket ringa del av de
kostnader som en utlandsresa för med
sig, tycker jag att människorna kunde
klara det här själva när de ger sig ut
för att roa sig eller rekreera sig. .lag
har hör en av ett privat försäkringsbolag
utgiven förteckning över premier
och förmåner, och jag finner att om
man är bortrest en månad utomlands,
med alla de kostnader det för med sig,
kostar det 25 kronor i premie att teckna
en försäkring som vid dödsfall ger

Nr 8

Tisdagen den 15 mars 1900

Svar på interpellation ang. minsvepning av farvattnen i Kattegatt

25 000 kronor, vid invaliditet 50 000 och
i läkarkostnadsersättning och resekostnadsersättning
2 000 kronor. Tycker inte
fru Renström-Ingenäs att man möjligen
bör kunna klara detta själv? Vad jag
skulle önska är en upplysningsverksamhet
om hur människorna skall gå till
väga när de ger sig ut att se på världen.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Det är riktigt att de som
reser ut borde kunna klara detta själva,
men människorna är ju irrationella i sin
bedömning. Har de väl en gång givit
sig i väg och olyckan är framme, står
de där ändå med sina bekymmer.

Jag vill instämma i att det tarvas en
omfattande upplysningsverksamhet på
det här området.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. minsvepning
av farvattnen i Kattegatt

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, erhöll på
begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Braconier har frågat
mig om jag kan lämna kammaren
upplysning om huruvida farvattnen i
Kattegatt kan förväntas inom närmaste
tiden bliva minsvepta, så att sjöfarten
mellan Sveriges västkust och Jylland
kan följa närmaste vägen och så att
alla risker för minolyckor vid en väntad
intensifierad trafik över Kattegatt
kan anses uteslutna.

Herr Braconier framhåller att ett
flertal färjlinjer över Kattegatt mellan
svenska västkusten och Jylland avses
skola öppnas till sommaren och att färjorna
på grund av kvarliggande mineringar
icke kan framföras närmaste vägen
utan måste göra stora omvägar för
att följa minsvepta rännor. De nya färjlinjer
herr Braconier avser är Varberg
—Grenå, Falkenberg—Horsens och
Halmstad—Århus. Herr Braconier påpekar
även de risker för allvarliga

olyckshändelser, som under olyckliga
omständigheter kan inträffa så länge
farvattnen inte är minfria.

Liksom herr Braconier finner jag det
vara otillfredsställande att sjöfarten i
Kattegatt fortfarande skall behöva hämmas
av mineringar. För att helt undanröja
risker för olyckshändelser på
grund av minor vore det naturligtvis
önskvärt att samtliga alltjämt såsom
minfarliga betecknade delar av de allmänna
farvattnen kunde bli minsvepta.
En minsvepning av ifrågavarande vattenområden
låter sig emellertid icke
lämpligen inordna i flottans utbildningsverksamhet.
Omfattningen av flottans
rustningar i fred samt medelsanvisningen
bestämmes med hänsyn till
utbildningsverksamheten. Sjöfarten i
Kattegatt måste därför alltjämt, så länge
risk föreligger att kvarliggande minor
fortfarande är aktiva, vara hänvisad
till särskilda minsvepta leder.

De minor, som förekommer i Kattegatt,
är s. k. bottenavståndsminor, utlagda
under andra världskrigets senare
år. De är antingen magnetiska eller
magnetisk-akustiska. Detta innebär att
de detonerar vid viss magnetisk eller
kombinerad magnetisk-akustisk påverkan,
till exempel då fartyg eller minsvep,
som efterliknar ett fartygs magnetiska
och akustiska egenskaper,
passerar minorna. På grund av dessa
minors karaktär av bottenminor kan
de icke, som herr Braconier befarar,
komma i drift exempelvis under storm
och därigenom förorsaka olyckshändelser.

Vid en granskning av sjökort över
Kattegatt finner man, att den allmänna
nordsydgående sjöfarten via Stora Bält
till och från östersjöhamnarna måste
följa en minsvept ränna i stort sett parallell
med svenska kusten till fyrskeppet
Kattegatt Södra endast omkring fem
distansminuter sydväst Kullens fyr och
därifrån västerut till fyrskeppet Kattegatt
Sydvästra norr om Stora Bält. Denna
led innebär onekligen en besvärande

Tisdagen den 15 mars 1960

Nr 8

Svar på interpellation ang. minsvepning av farvattnen i Kattegatt

omväg för den genomgående sjöfarten
i Kattegatt. Vad beträffar färjtrafiken
mellan svenska västkusten och Jylland
kan man konstatera, att den redan befintliga
färjlinjen Göteborg—Fredrikshavn
sedan länge har tillgång till en
minsvept led, som medger gång den
kortaste vägen. Däremot är det sämre
ställt för de nya av herr Braconier avsedda
färjlinjer, som skall öppnas till
sommaren. Detta gäller särskilt linjerna
Varberg—Grenå och Falkenberg—Horsens,
vilka med utnyttjande av nuvarande
minsvepta leder skulle ha att göra
mycket stora omvägar. Linjen Halmstad
—Århus har tillgång till en minsvept
led som medför en mindre omväg.

Sedan vederbörande intressenter i
färjlinjerna Varberg—Grenå och Halmstad—Århus
gjort framställningar om
minsvepning i syfte att uppnå kortast
möjliga färdvägar för respektive färjor,
har sjöfartsstyrelsen hos chefen för marinen
förordat att minsvepning skall
utföras för linjen Varberg—Grenå. Sjöfartsstyrelsen
har därvid tagit hänsyn
till att en sådan svepning skulle med
ej mindre än 16 respektive 13 distansminuter
förkorta färdvägarna för linjerna
Varberg—Grenå och Falkenberg—-Horsens samtidigt som svepningen skulle
medföra en avsevärd vinst för den
allmänna sjöfarten och icke minst för
den alltmer ökande trafiken med djupgående
fartyg via Stora Bält. En svepning
för linjen Halmstad—Århus i två
alternativt ifrågasatta sträckningar skulle
medföra en förkortning av färdvägen
för denna linje med endast 5 respektive
3 distansminuter, utan att den allmänna
sjöfarten skulle erhålla någon
avsevärd fördel av svepningen.

Sedan verkställd undersökning visat
att marinen — ehuru med vissa svårigheter
— kan avse erforderliga personella
och materiella resurser för den
av sjöfartsstyrelsen förordade minsvepningen
för linjen Varberg—Grenå samt
Varbergs stad garanterat, att medel till
bestridande av de med svcpningsföre -

taget förenade extra kostnaderna komme
att ställas till förfogande, har chefen
för marinen i skrivelse den 17 december
1959 hemställt hos Kungl. Maj:t
om bemyndigande att låta utföra svepningen
under innevarande år. Genom
beslut den 22 januari har Kungl. Maj:t
lämnat marinchefen det begärda bemyndigandet.

Vederbörande intressenter i färjlinjen
Halmstad—Århus har därefter återkommit
med förslag till viss minsvepning
för denna linje. Chefen för marinen
har förklarat att under särskilt
gynnsamma väderleksbetingelser svepningen
för linjen Varberg—Grenå, vilken
beräknats taga en tid av längst sex
månader, kan komma att slutföras så
tidigt att erforderlig tid innevarande
år står till förfogande för att genomföra
en mindre svepning även för linjen
Halmstad—Århus. Min avsikt är att,
därest garanti för gäldande av uppkommande
extra kostnader lämnas, föreslå
Kungl. Maj :t bemyndiga chefen för marinen
att, om erforderlig tid under år
1960 bedömes stå till förfogande efter
det svepning genomförts för linjen Varberg—Grenå,
låta i omedelbar följd
utföra även den föreslagna mindre
svepningen för linjen Halmstad—Århus.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Braconiers interpellation.

Vidare anförde:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
få framföra mitt tack för det positiva
svaret, som jag tycker i många avseenden
är glädjande.

Man kan naturligtvis säga, att det ju
är egendomligt att sjöfarten 15 år efter
det andra världskrigets slut riskerar
minolyckor; å andra sidan förstår
jag väl de skäl som här har framförts.

Jag vill dock erinra om att försvars -

Nr 8

Tisdagen den 15 mars 1960

Svar på interpellation ang. minsvepning av farvattnen i Kattegatt

minister Vougt 1948 under en interpellationsdebatt
i denna kammare sade, att
det var bristen på folk som här utgjorde
ett hinder. Detta ligger kanske även
i någon mån i det svar försvarsministern
här har framfört, men det finns
ju också andra omständigheter.

Nu visar det sig, att man genom minsvepning
särskilt på Varbergslinjen kan
vinna rätt mycket i form av kortare
sträcka, och det tycker jag är ett betydelsefullt
framsteg. Sedan kan man
hoppas, att det skall ges möjligheter
att både genom marinen och på annat
sätt åstadkomma kortast möjliga sträckor
och att sjöfarten slipper de risker
för olyckor, som man alltjämt har att
räkna med.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s):

Herr talman! Eftersom herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
även berört färjleden Halmstad—
Århus, vill jag här säga några ord.

För att börja med några allmänna
reflexioner vill jag då genast säga, att
jag har en känsla av att interpellanten
kanske har sett en smula för enkelt på
hela detta problem. Vi har haft mineringar
i de flesta vatten, och om vi inte
har haft det i närheten av våra egna
kuster, så hade våra grannländer
det under det sista världskriget och har
det i många fall alltjämt. Därför har
varje sjöled som öppnats mellan vårt
land och utlandet fått gå genom tidigare
minerade vatten. Så har skett då
trafik har öppnats från herr Braconiers
egen hemstad, och så har skett
med trafik från Trelleborg, Göteborg
och Stockholm eller vilken annan
svensk stad som helst, där man knutit
direkt förbindelse med annat land.
Men detta har aldrig betytt att allt vatten
har kunnat svepas. Det skulle för
övrigt ha varit en fullkomligt omöjlig
uppgift för vårt land att ensamt klara
av — och ur säkerhetssynpunkt erfordras
det inte heller.

Erfarenheterna efter kriget har till
fullo bevisat att de svepta lederna ger
säkerhet. Därför tycker jag nog att herr
Braconier tar till litet väl starkt, när
han i sin interpellation säger: »Härjämte
kvarstår riskerna för allvarliga
händelser, så länge vattnen icke är
minfria. Katastrofer i form av minsprängningar
kan under olyckliga omständigheter
inträffa, exempelvis om
under storm förankrade minor sliter
sig och kommer i drift.»

Detta tal är oroväckande, därför att
det alldeles i onödan skrämmer upp
folk — och det var väl ändå inte herr
Braconiers mening! Allt detta tal om
minfaran i Kattegatt som förts på senare
tid har skrämt upp en del människor.
Oron tog inte minst fart efter
det program som gavs i TV någon gång
i slutet av januari och som egendomligt
nog råkade sammanfalla i tiden
med sjösättningen av färjan Prins Bertil.
Jag tycker för min del att den oron
är alldeles obefogad, eftersom vi ändå
skall komma ihåg att Kattegatt är ett
av världens för närvarande livligast
trafikerade vatten, men trots detta går
trafiken där såvitt jag förstår ganska
riskfritt. Även västkusten har haft förbindelser
med Jylland sedan 1945, utan
att några olyckshändelser skett inom
de minsvepta lederna. Går man utanför
lederna, tar man givetvis vissa risker,
men det behöver man inte göra.

Men så mycket kan jag tala om, att
på grund av detta ståhej om den påstådda
minfaran i Kattegatt har det
färjbolag som finns i min egen hemstad,
AB Lion Ferry, tvingats att allvarligt
överväga en återkallelse av den
framställning om minsvepning, som
skulle ha förkortat leden Halmstad—
Århus. I varje fall har man sagt mig
att ett sådant återkallande är att vänta.
Och vad betyder det? Jo, det betyder
helt enkelt att den ytterligare
svepning som herr Braconier anser så
önskvärd blir försenad i stället för påskyndad.
Det får också anses vara fullt

Tisdagen den 15 mars 1960

Nr 8

Svar på interpellation ang. minsvepning av farvattnen i Kattegatt

begripligt, att inte ett nystartat färjföretag
gärna vill trafikera leder som
allmänheten — det må vara på aldrig
så felaktiga grunder — misstänker för
att inte erbjuda full säkerhet.

Färjleden Halmstad—Århus väljer sålunda
den längre distansen, även om
man från bolagets sida enligt vad det
sagts mig djupt beklagar de överdrivna
kannstöperier som ägt rum om minfaran
i Kattegatt och som oftast levererats
av osakkunniga personer. Som
jag ser det är det önskvärt att vi diskuterar
detta problem utan att överdriva
en risk som i stort sett inte existerar.
Jag vill dock inte påstå att den
är helt obefintlig. Men borde inte ändå
talet om minfaran tonas ned till sina
rätta proportioner. Och om man gör det,
herr talman, så kan man väl genast
konstatera, att även om det finns minor
kvar i de flesta vatten, så är det
ändå betydligt farligare att ge sig ut
på vilken svensk landsväg som helst
än att resa med färja i minsvept led
över Kattegatt, Östersjön, Öresund eller
något annat vatten.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bengtsson i Halmstad
talar om nedtoning av interpellationen.
Hur vore det om herr Bengtsson
i Halmstad något nedtonade sina anmärkningar?
Varbergs stad har anslagit
pengar till minsvepning för att kunna
förkorta denna rutt. Halmstad -— den
stad herr Bengtsson själv representerar
— har i skrivelse i december, alltså
långt före min interpellation, gjort en
framställning om minsvepning, sjöfartsstyrelsen
har tagit upp dessa frågor till
behandling, och dessutom har försvarsministern
i dag ställt sig ytterst positiv.

Att jag i min interpellation bara säger
att risk kan föreligga för minolyckor är
ju ingenting mot vad försvarsminister
Vougt 1948 i en interpellationsdebatt
här i kammaren sade.

Menar verkligen herr Bengtsson i
Halmstad att man inte skall kunna få

påpeka detta i en interpellation? Försvarsministern
konstaterar ju för övrigt
att man kan vinna mycken tid. Jag sade
i mitt tack för svaret, att jag mycket
väl förstår att man inte kan få bort
dessa minor på en gång. Men det är ju
ganska rimligt att man försöker få dessa
färdleder så korta som möjligt, och samma
uppfattning tycker jag att försvarsministerns
svar vittnade om.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s) kort
genmäle:

Herr talman! När de bolag som avser
att trafikera lederna Halmstad—Århus
och Varberg—Grenå begärt viss minsvepning,
har det inte skett därför att
det på något sätt vore riskabelt att trafikera
de gamla lederna, utan man har
begärt denna minsvepning för att få
fram kortare leder. Det är alltså rent
ekonomiska synpunkter som legat
bakom.

Om vi alltså begränsar hela debatten
till att gälla frågan om förkortning av
linjerna — vilket också herr Braconier
var inne på — är vi fullkomligt överens.
Men det är när man börjar skrämma
med minfaran som jag protesterar.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Halmstads stad har begärt
en ingående och allsidig utredning
rörande konsekvenserna av en minsvepning.
Skulle då en interpellation angående
denna minsvepning vara att
skrämma upp folket genom att tala om
att det finns vissa minrisker?

Försvarsministern har sagt, att han
delar min uppfattning. Han tycker att
det är otillfredsställande att sjöfarten i
Kattegatt fortfarande skall behöva hämmas
av minor.

Vad är det herr Bengtsson i Halmstad
är irriterad över i min interpellation?
År han irriterad för att jag tar upp ett
säkerhetsproblem för sjöfarten, beträffande
vilket de myndigheter som yttrat
sig haft ungefär samma uppfattning som
jag? Har jag gått emot någon av de sak -

Nr 8

Tisdagen den 15 mars 1960

Svar på interpellation ang. minsvepning av

kunniga myndigheterna? Är det inte
rimligt att ta upp ett resonemang på
denna punkt? Denna fråga berör inte
bara Halmstadsborna utan alla som trafikerar
dessa leder. Det gäller ett internationellt
farvatten och även internationella
intressen.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kan inte hjälpa att
jag tycker att herr Braconier — som
jag tidigare sade — ser litet ensidigt på
detta. Vi vet att det finns minor i de
flesta farvatten. Det finns minor i Östersjön,
och herr Braconier kan inte påstå
att det finns någon garanti för att det
inte finns minor i Öresund. Jag vet att
färjan Malmö—Köpenhamn kör en led
som ej är den rakaste. Jag vet inte varför
den gör det, och jag vill inte på något
sätt påstå, att den trafiken skulle
vara förenad med någon risk.

Vad jag vill betona är, att man inte
bör försöka bibringa allmänheten den
uppfattningen, att det är förenat med
stor risk att segla i Kattegatt. Kattegatt
är ett av världens mest trafikerade vatten.
Där går båtar varje dag, vecka efter
vecka och år efter år, och ju längre tiden
går, desto mindre blir risken. Därför
måste man se problemet om en förkortning
av lederna som ett ekonomiskt
problem och i stort sett ingenting
annat.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Jag begärde ordet för
att lägga till rätta en uppgift som herr
Braconier lämnade. Han påstod, att
Varbergs stad hade anslagit medel för
att denna minsvepning mellan Grenå
och Varberg skulle kunna äga rum. Så
sade inte statsrådet i sitt svar, utan han
sade, att Varbergs stad garanterat att
medel till bestridande av de med svepningsföretaget
förenade kostnaderna
kommer att ställas till förfogande. Staden
har alltså inte beslutat att anslå
några pengar.

farvattnen i Kattegatt

När jag ändå har ordet vill också jag
kommentera denna interpellation.

Det är klart att det är otacksamt för
herr Braconier, att de som berörs av
frågan visar »sura miner» inför denna
interpellation. Men det är ju ändå så,
att den fråga som herr Braconier har
riktat till försvarsministern, har åstadkommit
en del undran på Västkusten.
Vi har ingenting emot att riksdagsmän
från alla håll och kanter visar intresse
för säkerheten i våra farvatten. Tvärtom!
Men det är ju inte tal om annat än
att formuleringarna i interpellationen
vållat oro och åstadkommit undran.
Man har frågat: Är farvattnen i Kattegatt
speciellt osäkra och minfarliga?

Jag är mycket glad över att statsrådets
svar utan tvekan stillar den utlösta
oron. Jag vågar påstå att det kommer
att göra det. Såvitt jag kan utläsa av
herr Braconiers inlägg så stillade svaret
även hans oro.

Jag delar den uppfattning som kommit
till uttryck både från herr Bengtsson
i Halmstad, statsrådet och herr Braconier,
att det vore önskvärt om hela
Kattegatt kunde göras fritt från minor.
Statsrådet sade att man rimligtvis inte
kan ålägga den svenska marinen denna
uppgift som ett led i utbildningen. Det
är en realistisk bedömning.

Får jag komma med en fundering till
denna fråga? Det rör sig ändå om ett
internationellt farvatten. Det får man
inte glömma bort. Det är inte bara
Sverige som har skyldighet att minsvepa
internationella farvatten. Borde man
inte undersöka möjligheterna att få internationell
medverkan i ett minsvepningsföretag
avseende hela Kattegatt?
Det verkar inte så värst troligt att man
kan få en sådan medverkan till stånd.
Kan man inte det, har man ingen annan
möjlighet än att gå i de svepta farlederna.
Man kan alltså helt enkelt inte
svepa hela Kattegatt om man inte får
medverkan från andra länder. Det är
den verklighet vi måste acceptera.

Vi har alltså de redan befintliga far -

Tisdagen den 15 mars 1960

Nr 8

Svar på interpellation ang. minsvepning av farvattnen i Kattegatt

lederna och vi får nu den led som skall
svepas, Varberg—Grenå, och eventuellt
någon annan led att ty oss till. Det är
nödvändigt att kraftigt stryka under
vad statsrådet sade, nämligen att de befintliga
lederna är fullt trafiksäkra. Sjöfarten
har som herr Bengtsson i Halmstad
framhöll varit synnerligen livlig och
är synnerligen livlig i dessa farvatten.
Under alla dessa år och med denna intensiva
sjöfart i de svepta lederna i Kattegatt
har inga minsprängningsolyckor
inträffat. Det tycker jag är ett ganska
gott bevis för att man effektivt har
svept de leder där sjöfarten skall gå.

Under den senaste tiden har vi haft
ett stort färjeintresse vid hallandskusten.
Detta har utlöst en livlig aktivitet
på just det här området. Man har önskat
svepa flera leder. Detta har man
inte gjort därför att de redan svepta
lederna skulle vara riskabla att trafikera.
Jag vill alltså mycket kraftigt understryka
vad herr Bengtsson i Halmstad
framhöll: inte för ett ögonblick
har detta motiv legat bakom de framställningar
som färjeföretag och kommuner
gjort om minsvepning. Man vill
helt enkelt ha en ny led för att få en
ginare väg mellan de båda färjeställena.
Det och ingenting annat ligger bakom
de önskemål som förts fram. Det kan
jag försäkra. Vi hörde av statsrådets
svar hur väsentlig förkortningen blir
genom den beslutade svepningen.

Vad som i sammanhanget är glädjande
och det som väl gjort att svcpningsföretagen
kunnat komma till stånd är
ju att den större, allmänna sjöfarten
kommer att göra väldiga tidsvinster genom
den beslutade svepningen. De större
fartygen som inte kan gå genom Öresund
utan måste ta sig ut genom Stora
Bält vinner avsevärd tid på denna svepning.
Emellertid måste såväl de planerade
färjeföretagen som den allmänna
sjöfarten använda sig av de befintliga
färjelederna en tid framöver. Då är det
viktigt att konstatera att dessa leder
är fullt säkra och att sådana katastrofer

som herr Braconier antyder inte kan inträffa,
så länge fartygen går i de svepta
lederna.

Jag anser att man genom statsrådets
svar kan slå fast två saker. För det
första: De befintliga minsvepta lederna
i Kattegatt är fullt trafiksäkra och minfria.
För det andra: Den eller de leder
som kommer att svepas blir garanterat
riskfria. Våra tekniska möjligheter att
oskadliggöra dessa ruskiga tingestar bör
rimligtvis vara avsevärt större nu än
för ca 15 år sedan.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det är med en viss tveksamhet
jag kastar mig in i denna debatt.
Men herr Bengtssons i Varberg fråga
tarvar ett svar. Han frågar om man inte
genom internationell samverkan skulle
kunna svepa till exempel hela Kattegatt
från de bottenavståndsminor som vi vet
finns kvar.

De närmaste åren efter andra världskrigets
slut deltog vi i ett sådant samarbete,
där de segrande stormakterna
och en del andra europeiska länder
medverkade. Vi åtog oss vissa uppgifter
och svepte mycket under åren 1945,
1946 och 1947. Sedan har vi varje sommar
låtit marinen få stora svepningsuppdrag.
Jag skulle kunna läsa upp
långa listor på områden som vi själva
har tagit på oss att svepa.

Det som gjorde att man när andra
världskriget slutade inriktade sig på att
i första hand avlägsna alla drivminor
och i fråga om bottenavståndsminorna
valde metoden att skaffa minfria färdvägar,
var att man ansåg det alldeles
hopplöst att ge sig på de stora vattenområdena.
Man såg det som en omöjlig
uppgift. Dessutom — och där tror jag
förklaringen ligger till försvarsministern
Allan Vougts uttalande — ansåg
man att dessa minor efter relativt kort
tid skulle vara ofarliga. Det är nämligen
torrbatterier i de akustiska och magnetiska
minorna som svarar för utlösning -

Nr 8

Tisdagen den 15 mars 1960

Svar på interpellation ang. minsvepning av farvattnen i Kattegatt

en av detonationen. Engelsmännen räknade
med att deras egna minor, som de
strött kring Tyskland de sista åren under
världskriget, skulle ha en relativt
kort varaktighet. Detta har visat sig vara
en felbedömning. Man gör varje år kontroller
av hur det förhåller sig med torrbatterierna.
Nu börjar en del minor
bli ofarliga, men fortfarande finns det
farliga minor. Det är detta som gör att
sjöfarten håller sig inom de säkra lederna.
Jag tror därför inte att man med
framgång kan mobilisera upp ett intresse
för att nu göra den stora svepning
som man uraktlåt att göra vid andra
världskrigets slut.

Vi tillhör en internationell organisation
med säte i London, som ger sjöfarten
alla informationer om färdleder,
vilka förändringar som förekommer,
vilka nya minsvepta områden som finns

o. s. v. Genom detta internationella organ
är sjöfarten ständigt informerad om
vad som sker på detta område. Erfarenheterna
har visat att de svepta lederna
är säkra. Detta är väsentligt att säga och
jag har betonat det i mitt svar. Den oro
som kommit fram från allmänhetens
sida och som också jag fått del av tror
jag man måste säga är obefogad.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag vill tala om för herr
Bengtsson i Varberg vad min interpellation
går ut på. Det står där att minsvepning
skall ske så att sjöfarten mellan
Sveriges västkust och Jylland kan följa
närmaste vägar och så att alla risker
för minolyckor vid en väntad intensifierad
trafik över Kattegatt kan anses uteslutna.
Det gäller alltså att man skall få
kortare leder och att minsvepning skall
ske så att olycksrisker kan uteslutas.

Är detta, herr talman, att skapa panik?
Det är ju i stället att tala om syftet
med denna interpellation. Detta syfte
har de ansvariga myndigheterna helt
ställt sig bakom.

Herr Bengtsson i Varberg påpekade
att jag sade fel när jag påstod att Halm -

stads stad har satsat 600 000 kronor. Det
är i stället så att hamnstyrelsen har garanterat
600 000 kronor. Men detta visar
väl ändå att man är intresserad av frågan.

Det är en helt annan sak att herr
Bengtsson blir irriterad. Skulle vi inom
högern avstå från att interpellera varje
gång socialdemokraterna visar sura miner,
så skulle vi aldrig interpellera.
Som riksdagsman har jag enligt grundlagen
rätt att interpellera utan att det
från lokalt håll skall behöva sägas att
interpellationen är oberättigad. Jag har
inte sett att man i halmstadspressen tagit
upp denna fråga, som man varit så
intresserad av i Halland. Om man kunde
få en kortare led och vinna en timme
eller mer så borde detta i hög grad vara
ett intresse för hallänningarna. De fick
ju då en kortare resa till Danmark.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Jag vill rätta till en sak.
Det är inte hamnstyrelsen i Halmstad,
som har garanterat att Varberg skall
ställa 600 000 kronor till förfogande för
detta ändamål.

Jag blev en aning förvånad över herr
Braconiers reaktion på mitt stillsamma
och försynta inlägg. Sannolikt har herr
Braconier påverkats av det ämne vi
diskuterar — tankarna leder utan tvekan
till en akustisk mina!

Jag tycker emellertid att det som herr
Braconier sade sist inte stämmer riktigt
med formuleringarna i interpellationen,
ty där var det väl ändå tal om
minor, som kunde driva i väg och ställa
till olyckor. Det är en helt annan sak,
och det var det som vållade oro. Man
fick intrycket att det var en mängd minor
på drift i Kattegatt.

Ingen kunde väl få den uppfattningen
av mitt inlägg, att jag förmenar någon
högerman rätten att interpellera i denna
kammare. Det var heller ingen kritik
över herr Braconiers interpellation —-det var inget värdeomdöme —• utan jag
bara konstaterade ett faktum, nämligen

Tisdagen den 15 mars 1960 Nr 8

Interpellation ang. nyanställning av partiellt arbetsföra

att interpellationens innehåll och formulering
hade åstadkommit stor oro
och undran. Detta har jag rättighet att
framhålla — som riksdagsman.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! I försvarsministerns interpellationssvar
till mig står, att Varbergs
stad har garanterat minsvepningen.
Om det sedan är hamnstyrelsen eller
någon annan som gjort det spelar ingen
roll, men vi kan ju säga att det är Varbergs
stad, om herr Bengtsson i Halmstad
tycker det låter bättre. Oro har
skapats genom de mycket egendomliga
inlägg som gjorts om detta säkerhetsproblem.

Jag vill sluta, herr talman, med att
säga, att det är en stor vinning att få
alla farleder minsvepta. Det tycker jag
kan vara ett allmänt intresse för alla
sjöfarande.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet liggande propositioner;
och remitterades därvid

till jordbruksutskottet propositionen
nr 67, angående stödet åt lin- och hamphanteringen
under budgetåret 1960/61;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 68, med förslag till förordning
om mopeder m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 74, angående viss omorganisation av
lantmäteriväsendet och rikets allmänna
kartverk, m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 76, med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.; samt

till jordbruksutskottet propositionerna: nr

78, angående ändrad disposition av
vissa prisutjämningsavgiftsmedel, och
nr 80, angående medel för år 1960 till
bostadslån åt domänverkets fast anställda
skogsarbetare, m. m.

§ 9

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtande nr 37, bevillningsutskottets
betänkanden nr 8, 17, 24—28
och 34, bankoutskottets utlåtande nr 9,
första lagutskottets utlåtanden nr 14, 15,
17 och 18, tredje lagutskottets utlåtande
nr 6 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 5 och 6.

§ 10

Interpellation ang. nyanställning av partiellt
arbetsföra

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr SPÅNGBERG (s), som yttrade:

Herr talman! Nyligen framförde en
delegation för ett tiotal partiellt arbetsföra,
som avskedats från sina anställningar
vid Zakrisdals ammunitionsfabrik
i Karlstad på grund av arbetsbrist,
bekymmer över att de förbigåtts
vid ny anställning av arbetare inom
företaget. De arbetare, varom här är
fråga, anser att de mycket väl kan utföra
arbeten, som kan komma i fråga
inom fabriken, även om vissa arbeten
måste anses som mindre lämpliga. De
skulle ej heller ha blivit avskedade om
ej minskning av arbetarantalet skett år
1958. Detta har även framhållits i ett
svar av statsrådet Andersson på en interpellation
av fröken Sandell den 31
oktober 1958. Statsrådet framhöll, att
det uteslutande var anställningstidens
längd, som legat till grund när man
plockat ut dem som måst avskedas.

När man vid ny anställning förbigått
dem som haft något handikapp, är det
angeläget att detta rättas till. Då det
även inom andra företag — statliga och
privata — lär finnas en tendens att behandla
arbetare på samma sätt som i
Zakrisdal, har jag ansett det vara lämpligt
att föra fram frågan till socialministern
för närmare undersökning av
vad som kan göras i syfte att få rät -

Nr 8

Tisdagen den 15 mars 1960

Interpellation i anledning av pågående reklamkampanj för majsolja — Interpellation
i anledning av sjuksköterskebristen

telse på detta område. Jag anhåller om
kammarens medgivande att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få framställa följande spörsmål:

Har socialministern observerat, att
vissa företag vid minskning av arbetarantalet
företrädesvis avskedar arbetare
som på grund av något handikapp
möjligen är förhindrade att utföra allt
slags tungt arbete, samt att dessa arbetare
förbigås vid ny anställning av arbetskraft? Kan

i så fall socialministern möjligen
ge några anvisningar på hur dessa
förbigångna arbetare skall få rätt till
återanställning med hänsyn till den tid
de haft anställning inom företaget?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation i anledning av pågående
reklamkampanj för majsolja

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep),
som anförde:

Herr talman! Under den senaste tiden
har i vårt land genom tidningsannonser
och på annat sätt bedrivits
cn intensiv reklamkampanj, varvid det
gjorts gällande att majsoljan genom
sitt innehåll av omättade fetter skulle
vara överlägsen övriga slag av matfett.
Livsmedel innehållande majsolja skulle
enligt reklamen ha en speciell medicinsk
verkan och förhindra uppkomsten
av hjärt- och kärlsjukdomar. Liknande
propagandakampanjer har bedrivits
bl. a. i USA, vilket föranlett
Food and Drug Administrations, som
är den högsta administrativa myndigheten
vad det gäller livsmedelslagstiftning
och frågor rörande folkhälsan, att
göra ett särskilt uttalande. I detta heter
det bl. a. att det är Food and Drug
Administrations’ uppfattning, att varje
påstående, direkt eller indirekt, i etiketter
till fett och oljor eller andra feta

substanser som utbjudes till allmänheten,
att dessa varor kan förhindra,
lindra eller bota sjukdomar i hjärta eller
kärlsystem, är falskt och vilseledande
och sålunda medför falsk varubeteckning
i den mening som avses i gällande
livsmedelslag.

Det framstår som utomordentligt angeläget
för de svenska konsumenterna
att den varureklam som bedrives inte
bygger på felaktiga uppgifter rörande
varornas egenskaper i skilda hänseenden.
Alldeles speciellt måste detta gälla
livsmedel av olika slag. Vad jag här
nämnt visar, att man inte kan vara
övertygad om att den reklam rörande
majsolja som förekommit i vårt land
varit tillfredsställande i detta avseende.

Med hänvisning till vad jag här anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet få framställa följande
frågor:

1. Har statsrådet uppmärksammat
den intensiva reklamkampanj, i vilken
påstås att majsoljan har en viss medicinsk
verkan?

2. Har statsrådet observerat det uttalande,
som i detta ärende gjorts av den
högsta hälsovårdsmyndigheten i USA,
och har statsrådet för avsikt att uppdraga
åt medicinalstyrelsen att på
lämpligt sätt för den svenska allmänheten
klarlägga vad som är vetenskapligt
säkerställt i fråga om de påstådda
medicinska egenskaperna hos majsoljan? Denna

anhållan bordlädes.

§ 12

Interpellation i anledning av sjuksköterskebristen Fru

ERIKSSON i Stockholm (s) erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! De av brist på sjuksköterskor
tomma sjuksalarna gör ett
kusligt intryck mot bakgrunden av den
långa kön av vårdbehövande sjuka. Li -

Tisdagen den 15 mars 1960

Nr 8

Interpellation i anledning av sjulcsköterskebristen

ka groteskt ter sig de storartade projekt
för nya sjukhusbyggen, som undan för
undan realiseras mot det faktum, att
man inte planerat personalförsörjningen.
Samma förbryllande företeelse är
att så många unga kvinnor med håg för
sjukvårdsutbildning avvisas från sjuksköterskeskolorna,
samtidigt som man
i en alldeles färsk undersökning påstår,
att den teoretiska grunden för sjuksköterskorna
är alldeles för svag. Allmänheten
har svårt att få en klar uppfattning
om var den verkliga orsaken till
bristen på sjuksköterskor ligger.

I den aktuella situationen är de omedelbara
åtgärderna för att hindra att
ännu fler avdelningar stängs under
sommarmånaderna viktiga, men det väsentliga
är dock åtgärder, som på längre
sikt löser problemet. Uppenbart är, att
något måste ske både för att ändra på
tjänstgöringsförhållandena och för att
säkra utbildningskapaciteten.

Då dessa frågor tarvar en lösning inte
bara för innevarande sommar, ber jag
att till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få rikta följande frågor: Vill

herr statsrådet lämna kammaren
en redogörelse för det dilemma, som
bristen på sjuksköterskor har försatt
sjukvården i?

Vill herr statsrådet vidare nämna de
planer på längre sikt, som uppgjorts för
att dels trygga utbildningen av sjuksköterskor,
dels reformera tjänstgöringsförhållandena
för den sjukvårdande
personalen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 91, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning angående ändring i förordningen
den 30 juni 1943 (nr 477) om
skatt å vissa pälsvaror.

Vidare anmäldes och godkändes ban -

koutskottets förslag till riksdagens skrivelser: nr

98, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändring i förordningen
den 27 mars 1953 (nr 95) om
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,
m. m.;

nr 99, till fullmäktige i riksbanken angående
verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning m. in.;
samt

nr 100, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående verkställd granskning
av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning
m. m.

§ 14

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 77, angående anslag för budgetåret
1960/61 till Sveriges meteorologiska och
hydrologiska institut m. m.,

nr 79, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 21
december 1945 (nr 823) om nöjesskatt,
m. m.,

nr 81, med förslag till förordning om
statsbidrag till väg- och gatuhållning i
vissa städer och stadsliknande samhällen
m. m.,

nr 85, med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken, m. m., och

nr 86, angående anslag för budgetåret
1960/61 till Vissa byggnadsarbeten
vid statens vårdanstalt å Brotorp för
alkoholmissbrukare.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 15

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade motioner,
nämligen

nr 663, av herr Hedlund m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
58, med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 3 juni 1949 (nr

Nr 8

Onsdagen den 16 mars 1960

314) angående rätt för Konungen att i
vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv,
m. m.,

nr 664, av herrar Elmwall och Vigelsbo,
likaledes i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 58,

nr 665, av herrar Grebäck och Elmwall,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 61, angående statsbidrag till
lärarbostäder m. m., samt

nr 666, av herr Holmberg m. fl., lika -

ledes i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 61.

Dessa motioner bordlädes.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.41.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 16 mars

Kl. 10.00

§ 1

I enlighet med kammarens därom
den 1 innevarande mars fattade beslut
skulle nu val företagas av tre ombud i
Europarådets rådgivande församling
jämte suppleanter för dessa ombud.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDRE VICE TALMANNEN,
som yttrade:

Herr talman! För det val som skall
företagas vid detta plenum ber jag att
få avlämna en gemensam lista, vilken
godkänts av de av kammaren valda ledamöterna
i talmanskonferensen. Listan
upptar namn å så många personer, som
det ifrågavarande valet avser.

Den av herr andre vice talmannen
för detta val avlämnade listan var av
följande utseende:

Ombud	Suppleanter
G. I. Andersson i Linköping, ledamot av andra kammaren	L. Mattson, fröken, ledamot av första kammaren
B. G. Ohlin, ledamot av andra kammaren	S. H. Gustafson i Göteborg, ledamot av andra kammaren
G. Hedlund, ledamot av andra kammaren	T. Andersson, ledamot av första kammaren

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev den av kammaren
godkänd; och förklarades de å
listan uppförda ledamöterna utsedda till

ombud respektive suppleanter i Europarådets
rådgivande församling.

Riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av protokollet underrättas

Onsdagen den 16 mars 1960

Nr 8

om detta val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag dels
till förordnanden för de valda, dels ock
till skrivelse till Konungen med anmälan
om det förrättade valet.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts å kammarens bord
vilande proposition nr 77, angående anslag
för budgetåret 1960/61 till Sveriges
meteorologiska och hydrologiska institut
m. m.

Vid härefter skedd föredragning av
propositionen nr 79, med förslag till
förordning angående ändring i förordningen
den 21 december 1945 (nr 823)
om nöjesskatt, m. m., remitterades propositionen,
såvitt angick de under 1)
och 3) upptagna förordningsförslagen,
till bevillningsutskottet samt i övrigt
till statsutskottet.

Vidare föredrogs propositionen nr 81,
med förslag till förordning om statsbidrag
till väg- och gatuhållning i vissa
städer och stadsliknande samhällen
m. m.; och hänvisades propositionen, såvitt
avsåge de vid densamma fogade författningsförslagen,
till behandling av
lagutskott samt i övrigt till statsutskottet.

Slutligen föredrogos var för sig följande
propositioner; och remitterades
därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 85, med förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken, m. m.; och

till statsutskottet propositionen nr
86, angående anslag för budgetåret
1960/61 till Vissa byggnadsarbeten vid
statens vårdanstalt å Brotorp för alkoholmissbrukare.

§ 3

Föredrogos var efter annan följande
på kammarens bord liggande motioner.
Därvid hänvisades

till bankoutskottet motionerna nr 663
och 664; samt

till statsutskottet motionerna nr 665
och 666.

§ 4

Föredrogs den av herr Spångberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående nyanställning av partiellt
arbetsföra.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs herr Gustavssons i Alvesta
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
i anledning av pågående
reklamkampanj för majsolja.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs den av fru Eriksson i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet i anledning av
sjuksköterskebristen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Anslag å kapitalbudgeten för inrikesdepartementet Föredrogs

statsutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1960/61, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 8

Onsdagen den 16 mars 1960

Punkten 4

Utbyggande av karolinska sjukhuset

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
1 beträffande kapitalbudgeten (bilaga
33, punkt 5, s. 4—7 av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 4 januari 1960) föreslagit
riksdagen att till Utbyggande av karolinska
sjukhuset för budgetåret 1960/61
anvisa ett investeringsanslag av
8 640 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Knut Johansson och Strand (I: 191)
och den andra inom andra kammaren
av herr Carlsson i Västerås m. fl.
(II: 214), hade hemställts, att riksdagen
under budgetåret 1960/61 måtte anvisa
ett anslag av 700 000 kronor till utbyggnad
av karolinska sjukhusets allergilaboratorium
eller alternativt för nästa
budgetår hälften, d. v. s. 350 000 kronor,
vilket dock ur bvggnadssynpunkt bleve
föga rationellt.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 191 och II: 214 till Utbyggande av karolinska
sjukhuset för budgetåret
1960/61 anvisa ett investeringsanslag av
8 640 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

CARLSSON i Västerås (s):

Herr talman! Statsutskottet behandlar
vid denna punkt en framställning
från kommittén för karolinska sjukhusets
fortsatta utbyggande, vari bl. a. begärts
ett anslag av 700 000 kronor för
uppförande av lokaler för allergilaboratorium
såsom ett tillägg till de 300 000
kronor som under föregående års riksdag
beviljats men som ännu inte kunnat
tas i anspråk.

Utskottet säger sig ha inhämtat, att
byggnadskommittén inte anser sig kunna
påbörja byggnadsföretaget, innan ytterligare
medel anvisats för ifrågava -

rande ändamål. Departementschefen,
liksom nu utskottet, säger sig vara väl
medveten om att laboratoriets nuvarande
lokaler inte låter sig förena med de
krav, som ställs på ett dylikt laboratorium
vid ett modernt undervisningsoch
forskningsinstitut. Detta till trots
avstyrker departementschefen framställningen
i denna del. Jag förstår mycket
väl att det är av ekonomiska skäl. Utskottet
följer departementschefen och
yrkar avslag på de motioner, I: 191 och
11:214, som framlagts med förslag om
ett anslag av 700 000 kronor eller alternativt
350 000 kronor att upptagas i
1960/61 års budget för berörda ändamål
och för att möjliggöra byggnadsföretagets
påbörjande under innevarande år.

Jag är väl medveten om att de ekonomiska
resurserna inte räcker till för
att tillgodose alla de önskemål som man
kan ha på olika områden. Jag är emellertid
i ett fall som detta synnerligen
övertygad om att sparsamhet på detta
område i hög grad bedrager visdomen.
Genom brist på tillräckliga anslag här
förhindras eller åtminstone försenas avsevärt
ett betydelsefullt forskningsarbete
till men för många människor, som
lider av allergiska sjukdomar. Detta gäller
inte minst människor som måste
hämta sin försörjning inom våra industriella
företag.

Av utredningen framgår att det är huvudsakligen
personer i produktiv ålder
som är utsatta för allergiska sjukdomar.
Jag vill här framhålla och få till protokollet
antecknat, att de allergiska hudskador,
som under år 1959 undersöktes
på karolinska sjukhusets allergilaboratorium,
fördelade sig på yrkesgrupper
på följande sätt: byggnadsarbetare utgjorde
22 procent av fallen, metallarbetare
18 procent, grovarbetare 12 procent,
pappersarbetare 7 procent, träarbetare
6 procent, gruvarbetare 4,5 procent,
målare 4 procent, lantarbetare 4
procent, mekaniker 2 procent, bagare 2
procent, kvarnarbetare 1,5 procent, lagerarbetare
1,5 procent, glasarbetare 1,5
procent och övriga 14 procent.

Onsdagen den 16 mars 1960

Nr 8

Av det anförda torde framgå hur yrkesbetonade
dessa sjukdomar egentligen
är. De medför kanske att yrkesmän
måste sluta sina anställningar inom sitt
yrke och omskolas till annan sysselsättning,
vilket i många fall inte blir vare
sig lätt eller billigt. Det är säkerligen
uppenbart för de flesta att en eftersläpning
med sjukvård och forskning på
detta område kommer att föranleda synnerligen
stora förluster såväl för den
enskilde som för samhället och produktionen
i dess helhet.

Att förhållandena på detta område är
i hög grad otillfredsställande och måste
ändras framgår med all önskvärd tydlighet,
då man finner att de lokaler allergilaboratoriet
förfogar över utgör endast
cirka 65 kvm utan några reservutrymmen.
På denna yta skall cirka 10
personer bedriva sjukvård och forskning.
Man har försökt placera flera personer
på delta begränsade utrymme,
men de har åter måst avskedas på grund
av trängseln.

Herr talman! Med full förståelse för
de ekonomiska svårigheter som ytterligare
anslag kan medföra anser jag det
likväl försvarbart att så stort anslag till
ifrågavarande arbete lämnas, att byggnadsföretaget
kan påbörjas under innevarande
år.

Jag ber sålunda, herr talman, att få
yrka bifall till motionerna I: 191 och
II: 214.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Utskottet och dess tredje
avdelning är fullt medvetna om angelägenheten
av att större utrymme beredes
de personer som sysslar med denna
verksamhet på karolinska sjukhuset. Vi
har varit där och sett att de är trångbodda.
Av herr Carlssons i Västerås anförande
kunde man få det intrycket, att
detta arbete inte kan fortsätta som förhållandena
nu är. Det kan det emellertid
tydligen, även om utrymmet är
trångt. Han påpekade att om man kunde
öka utrymmet, skulle fler patienter

Utbyggande av karolinska sjukhuset

kunna tas emot. Det är självfallet, och
det är anledning att beklaga att så inte
kan ske.

Han ansåg sig också förstå vad som
kunde vara orsaken. Vi möter ju så
många yrkanden om anslagshöjningar
på åtskilliga punkter i budgeten, och vi
känner till det skäl som nyss angavs,
nämligen att pengarna inte räcker överallt,
även om vi alltjämt har en outnyttjad
kapacitet hos sedeltryckpressarna.

Jag skulle vilja påpeka, att utskottet
ändå har skrivit rätt positivt, och det
har nog också observerats. Jag citerar:
»Utskottet utgår ifrån att det skall visa
sig möjligt att inrymma för ändamålet
erforderlig medelsanvisning inom ramen
för det investeringsanslag som kommer
att av Kungl. Maj :t äskas för budgetåret
1961/62.»

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri,
som föranleddes av bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Carlsson i Västerås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
4:o) i utskottets utlåtande nr 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till motionerna I: 191 och II: 214.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

3 — Andra kammarens protokoll 19110. Nr S

Nr 8

Onsdagen den 16 mars 1960

Ändring av anvisningarna till kommunalskattelagen

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Carlsson i Västerås begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 164 ja och 19 nej,
varjämte 18 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 5—17

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18

Lades till handlingarna.

§ 8

Ändring av anvisningarna till kommunalskattelagen Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 8, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna
till 31 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 15 januari 1960 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 28, hade Kungl. Maj :t under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om ändrad lydelse
av punkt 1 av anvisningarna till 31 §
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anförde utskottet:

I propositionen föreslås, att försäkringar
med kort utbetalningstid i ökad
utsträckning skall godtagas vid taxeringen
som pensionsförsäkringar, vilket
bl. a. innebär att premierna blir

avdragsgilla. Förslaget syftar till att
möjliggöra tecknande av försäkring
med avdragsgilla premier för ålderspension,
som skall utgå under tiden
mellan verklig pensionsålder och den
ålder då allmän tilläggspension och
folkpension börjar utgå.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 503
av herrar Virgin och Svärd samt II: 625
av herr Nilsson i Svalöv m. fl., vari hemställts
»att riksdagen måtte besluta

dels att ålderspensionsförsäkring avseende
tid efter det den försäkrade fyllt
63 år skall godtagas vid taxeringen såsom
pensionsförsäkring därest den avser
en tid av minst ett år;

dels att såsom sådan pensionsförsäkring
skall betraktas även kompletterande
pensionsanordningar för åldersåren
19—21 för efterlevande barn samt i fråga
om sjuk- och invalidpension; samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderlig författningstext»; 2)

de likalydande motionerna I: 504
av herr Åman samt II: 624 av herr Gustafson
i Göteborg och fröken Höjer,
vari hemställts att riksdagen måtte besluta,
att punkt 1 av anvisningarna till
31 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) utformades på
sätt i motionerna anförts, samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag
till härför erforderlig ändring av
ifrågavarande lagrum.

Utskottet hemställde, att riksdagen,
med förklarande att Kungl. Maj :ts proposition
nr 28 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas och med avslag å
de inbördes likalydande motionerna
1:503 och 11:625 samt 1:504 och
11:624, måtte för sin del antaga ett i
utskottets hemställan intaget förslag till
lag om ändrad lydelse av punkt 1 av
anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Nr 8

Onsdagen den 16 mars 1960

Ändring av anvisningarna till kommunalskattelagen

Reservation hade avgivits av herrar
Spetz, Gustaf Elofsson, Söderquist,
Bengtson, Gustaf Henry Hansson, Nilsson
i Svalöv, Kollberg, Vigelsbo, Magnusson
i Borås och Gustafson i Göteborg,
vilka ansett att utskottet bort hemställa 1)

att riksdagen, med förklarande att
Kungl. Maj :ts proposition nr 28 icke
kunnat av riksdagen oförändrad bifallas
och i anledning av de inbördes likalydande
motionerna I: 503 och II: 625
samt I: 504 och II: 624, måtte för sin del
antaga ett av reservanterna framlagt
förslag till lag om ändrad lydelse av
punkt 1 av anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370);

2) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att, i den mån
övriga i förevarande motioner upptagna
frågor icke kunde lösas inom ramen
för gällande lagstiftning, Kungl. Maj:t
vid innevarande års riksdags liöstsession
framlade förslag till de ytterligare
ändringar i kommunalskattelagen, som
kunde anses erforderliga för tillgodoseende
av syftet med motionerna.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! I föreliggande proposition
föreslås, att privata försäkringar
med kort utbetalningstid i ökad utsträckning
skall ur beskattnings- eller
taxeringssynpunkt anses som pensionsförsäkringar,
vilket innebär, att premierna
blir avdragsgilla och utfallande
försäkringar beskattas. Förslaget anknyter
på sitt sätt till den allmänna
tjänstepensioneringen och avser att
möjliggöra en privat, frivillig pensionering
under tiden mellan verklig pensionsålder
och den ålder, då allmän
tjänstepension och folkpension börjar
iitgå.

Förslaget, som bygger på en utredningspromemoria,
är otvivelaktigt en

förbättring av gällande förordning men
går dock enligt min mening i vissa avseenden
inte så långt som önskvärt vore.
Detta gäller främst den tid, varunder den
frivilliga pensionen skall utgå. I utredningspromemorian
föreslogs tiden till
minst två år. I propositionen föreslås,
i anslutning till vad som framkommit
vid remissbehandlingen, en tid av ett
och ett halvt år. Även denna tid anses
av många för lång. Så har också vi motionärer
och reservanter menat vara
fallet. En del remissinstanser — exempelvis
TCO och SACO m. fl. — hävdar,
att den föreslagna tvåårsregeln helt kunde
slopas utan att missbruk skulle förekomma.
Själv räknar jag också med
att riskerna för missbruk är mycket
små.

Då emellertid finansministern och
andra med honom anser att ett sådant
missbruk skulle kunna förekomma, har
vi motionärer och reservanter stannat
för en tid av ett år, alltså en minskning
med ett halvt år. Det har nämligen
i praktiken visat sig att de som
har en frivillig pensionering, exempelvis
genom SPP, kan komma i en ofördelaktig
ställning, om den i SPP tillförsäkrade
pensionsåldern avviker från
den verkliga avgångsåldern. Det är ingalunda
ovanligt att en anställd med 65
års pensionsålder kvarstannar i tjänst
någon eller några månader efter uppnådda
65 år — ofta avgår inte vederbörande
förrän vid slutet av det kalenderår,
varunder han har fyllt 65 år.
Denna företeelse kommer säkerligen att
bli ännu vanligare, om den allmänna
tilläggspensioneringen skall tillämpas i
sin nuvarande form vilket jag dock
hoppas inte kommer att bli fallet. Stannar
den anställde kvar exempelvis till
65 års ålder, får han högre pensionspoäng
och därmed högre tilläggspension.
Om vederbörande på frivillighetens
väg under tiden mellan avgången
ur tjänst och den verkliga pensionsåldern
skaffar sig en frivillig pension för
att kompensera lönebortfallet, så bör

Nr 8

Onsdagen den 16 mars 1960

Ändring av anvisningarna till kommunalskattelagen

han kunna få göra detta utan att det
kolliderar med ofördelaktiga skattebestämmelser.

Vi reservanter har därför föreslagit
att även om utbetalningstiden begränsas
till ett år, skall försäkringen ur skatteteknisk
synpunkt betraktas som pensionförsäkring.
Att en sådan förkortning
av tiden skulle, såsom utskottsmajoriteten
framhåller, i många fall
kunna utnyttjas endast för att uppnå
fördelar i skattehänseende, tror vi inte
på.

Jag yrkar, herr talman, bifall till den
reservation som i detta avseende fogats
till utskottets betänkande.

I motionerna har även berörts vissa
andra spörsmål som angår samordningen
av privata pensionsanordningar med
tilläggspensioneringen i vad gäller andra
förmåner än tilläggspension. Enligt
vad som har framkommit skulle en del
av dessa spörsmål kunna lösas redan
inom ramen för gällande lagstiftning.
I den mån så inte kan ske, bör Kungl.
Maj :t efter vederbörlig utredning till
höstsessionen framlägga förslag om lösandet
av frågan lagstiftningsvägen.

Herr talman, jag yrkar bifall till reservationen.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! När man finner att det
i detta ärende står 10 socialdemokrater
i utskottet mot 10 representanter för
oppositionen skulle man möjligen kunna
gissa att detta är en stor principfråga
som skiljer regering och opposition
åt. Men att så inte är förhållandet
visas av det faktum, att av de två likalydande
motionerna den ena är väckt
i första kammaren av en ledamot av socialdemokratiska
partistyrelsen och den
andra i andra kammaren av en ledamot
som tillhör oppositionen.

Är det då något gruppintresse som
ligger bakom? Det är sant, att eftersom
frågan gäller samordning mellan
de pensioneringssystem som nu finns
och den allmänna tjänstepensionering -

en, så har den betydelse bara för de löntagare
som redan har pensionering ordnad
på något sätt, men att det inte är
något speciellt gruppintresse visas av
att det förslag som framställes i reservationen
bar tillkommit efter hemställan
såväl från Arbetsgivareföreningen
som från Tjänstemännens centralorganisation
och det försäkringsföretag som
i stor utsträckning sköter dessa angelägenheter,
nämligen SPP.

Vad gäller då saken? Herr Nilsson i
Svalöv har redogjort för det och jag
skall inte i detalj gå in på detta. Det
gäller en praktisk förbättring för att
underlätta samordningen mellan existerande
pensioner och den allmänna
tjänstepensioneringen. Det har med rätta
sagts ifrån från tjänstemannahåll, att
regeringens förslag inte fyller de krav
som man från tjänstemännens sida måste
uppställa för att vi skall få en rationell
samordning mellan SPP-pensioner
och de allmänna tjänstepensionerna.

Om en anställd med pensionsåldern
65 år går kvar i sin anställning till det
kalenderårs slut, under vilket han fyller
65 år, och det råkar vara så, att han
fyller år under första hälften av kalenderåret,
uppnår han 67 års ålder inom
mindre tid än ett och ett halvt år efter
det att han avgått ur tjänsten. Man
kan då enligt regeringsförslagets bestämmelser
inte teckna en pensionsförsäkring
för honom i samma ordning
som för de andra tjänstemännen. Det
blir alltså en underlig kategoriklyvning
beroende på under vilken del av kalenderåret
den som skall pensioneras fyller
år, och detta måste anses mycket
otillfredsställande. Vi som från de olika
TCO-förbunden deltager i pensionsförhandlingarna
vet att de sannerligen
är krångliga och besvärliga nog utan
att det i lagstiftningen införes bestämmelser
som ytterligare komplicerar
samordningen.

Jag vädjar till kammarens ledamöter
att stödja reservationen. Jag betraktar
det för min del inte som något poli -

Onsdagen den 1C mars 1960

Nr 8

Ändring av anvisningarna till kommunalskattelagen

tiskt nederlag eller någon prestigeförlust
för regeringen om kammaren i denna
avvägningsfråga godtar ett förslag
som möjliggör smidig samordning mellan
existerande pensionssystem och den
nya allmänna tjänstepensioneringen. Vi
är dock alla överens om att vi inte
skall försämra pensionsvillkoren med
anledning av att ATP införes och inte
försvåra en rationell samordning. Det
är därför, herr talman, som jag yrkar
bifall till reservationen.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Som redan påpekats innehåller
de bestämmelser som för närvarande
gäller på detta område, alltså
1950 års bestämmelser för beskattning
av försäkringstagare och försäkringsgivare,
en indelning av försäkringarna
i två kategorier, pensionsförsäkringar
och kapitalförsäkringar. Vid pensionsförsäkring
medges avdrag för premierna
men utfallande belopp beskattas.
Vid kapitalförsäkring däremot får
man inte göra något skatteavdrag för
premierna, men de utfallande beloppen
beskattas heller inte. I det förslag som
i dag behandlas föreslås en utvidgning
av det skattemässiga pensionsförsäkringsbegreppet
till att omfatta försäkringar
enligt vilka pension skall utbetalas
under avsevärt kortare tid än de
fem år som för närvarande normalt är
föreskrivna. Det föreslås en minimitid
på ett och ett halvt år, varvid det förutsattes,
för att en försäkring med så kort
utbetalningstid i skattehänseende skall
kunna betraktas som en pensionsförsäkring,
att beloppen utfaller tidigast då
vederbörande försäkringstagare fyller
63 år. Något maximibelopp för försäkringar
motsvarande den gräns vid 3 000
kronor som för närvarande finns vad
gäller den kortare ålderspensioneringen
på två år, föreslås inte. Syftet med
denna lagstiftning är att möjliggöra
teckning av försäkringar med avdragsgilla
premier för ålderspensioner som
skall utgå under tiden mellan verklig

pensionsålder och den ålder då den
allmänna tilläggs- och folkpensionen
börjar utgå. Här ges alltså åt stora grupper
skattskyldiga, som lämnar sitt arbete
vid 65 års ålder, möjlighet att genom
en pensionsförsäkring med rätt
att göra avdrag för premierna fylla ut
luckan fram till den tidpunkt då den
allmänna tjänstepensionen börjar utgå.
Som herr Nilsson i Svalöv och herr
Gustafson i Göteborg omnämner görs
det i motioner och reservationer gällande
att många som har en pensionsålder
vid 65 år kommer att kvarstå någon
tid i arbete, varför perioden från det
att de lämnat sitt arbete till det att de
har fyllt 67 år inte uppgår till den
stadgade tiden av ett och ett halvt år.
Därför skulle man förlora, inte möjligheten
att teckna sin pensionsförsäkring,
utan det fördelaktiga ur skattemässiga
synpunkter som detta förslag innebär.
Jag tror att herrar reservanter håller
med mig om att man kan gå förlustig
de beskattningsmässiga fördelarna endast
i vissa undantagsfall.

Med de nya möjligheter som skapas
för stora medborgargrupper att trygga
sin åldersförsörjning och med de variationsmöjligheter
denna pensionsform
innebär, kan man väl ändå säga, att
denna nya lagstiftning innehåller så
mycket, att man kan vara tveksam om
att ens gå så långt ned som Kungl. Maj :t
gjort. Detta är praktiska och inte politiska
överväganden, det har herr Gustafson
i Göteborg rätt i. Men man måste
även i fortsättningen upprätthålla en
gränsdragning mellan rena kapitalförsäkringar
och pensionsförsäkringar. Går
man så långt som reservanterna föreslår
och sätter minimitiden till ett år,
då tror jag att man alldeles suddat ut
gränsen mellan en ren kapitalförsäkring
och en åldersförsäkring som är avsedd
att fylla ut denna lucka, något som
vi alla är överens om. Såvitt jag förstår
kan detta inte vara något pensionsintresse.
Vi är alla överens om att vi skall
försöka bibehålla pensionsstandarden.

Nr 8

Onsdagen den 1C mars 1960

Ändring av anvisningarna till kommunalskattelagen

Detta gäller inte enbart denna situation
utan i allra högsta grad också när
man går längre i avvecklingen. Det är
en rent skattemässig fråga om man upplöser
skillnaden mellan de rena kapitalförsäkringarna
och pensionsförsäkringarna.

Jag tror alltså att när hälften av bevillningsutskottets
ledamöter anslutit
sig till Ivungl. Maj:ts proposition, då
har man gått så långt som man för närvarande
kan tänka sig. Jag ber alltså
att få yrka bifall till bevillningsutskottets
förslag.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Då herr Kärrlander här
pekar på vad han menar skulle vara
möjligheten till missbruk, för den händelse
tiden sänkes från ett och halvt
till ett år, så finns det anledning att
påminna om vad herr Kärrlander själv
framhöll beträffande skillnaden i beskattningshänseende
mellan kapitalförsäkring
och pensionsförsäkring. Om jag
tecknar en pensionsförsäkring — som
alltså i undantagsfall kan löpa på så
kort tid som ett år eller något därutöver
— för att brygga över den tid som
förflyter från det jag lämnar min anställning
vid utgången av det kalenderår
då jag fyller 65 år och till den tid
då jag under första hälften av kalenderåret
fyller 67 år, då uppstår en tid
på mindre än ett och ett halvt år. Hela
pensionsbeloppet kommer när det utfaller,
att bli skattepliktigt. Frestelser
till missbruk är inte så stora, om man
tar i beräkning dels att en del avgår i
kostnader, dels att det under tiden finns
en dödsfallsrisk. Man kan nog säga att
utredningsmannen i sin promemoria
har visat, att möjligheterna till missbruk
inte är stora och inte borde spela någon
roll vid det praktiska bedömandet.

Herr Kärrlander säger nu att det
inte kan vara något egentligt pensionsintresse
som ligger bakom dessa reservationer
— om jag nu fattade honom

rätt. Det är emellertid uteslutande ur
den synpunkten motionerna är väckta
och reservanterna ställt sina förslag.
Det pågår för närvarande förhandlingar
om samordningen. Av praktiska skäl
måste de ske kollektivt mellan de olika
organisationerna. Att då tänka sig att
man skulle dela upp befattningshavarna
efter principen under vilken del av kalenderåret
de fyller 67 år och skapa olika
försäkringstyper beroende på när
de har sin födelsedag, är inte ett rationellt
sätt, det förstår den som varit med
i förhandlingarna. För dem som är födda
under den första delen av kalenderåret
skulle man skapa en kapitalförsäkringstyp,
i de andra fallen en pensionsförsäkringstyp.
Det skulle komma att
försvåra förhandlingarna och försvåra
samordningen mellan den allmänna
tjänstepensioneringen och SPP. Detta
kan ingen här i kammaren ha något
intresse av att göra.

Nu finns det, såvitt jag förstår, en
annan möjlighet, som herr Kärrlander
inte nämner men som står omnämnd i
propositionen. Företagarna kan i dessa
fall göra åtaganden, som inte är försäkringsmässigt
täckta. Företagen har
sedan möjligheter att, när de betalar
ut dessa pensioner, få avdrag i sin beskattning.
TCO har emellertid sagt —
och det vill jag instämma i — att man
strävar efter att i största möjliga utsträckning
få pensionerna försäkringsmässigt
tryggade. Vi vill inte frångå
detta. Vi anser inte att detta är en liten
sak. Enligt vår uppfattning räcker det
inte att företagen kan ordna pensioner
genom ensidiga åtaganden.

Om man väger skälen för och emot
och tar hänsyn till uppfattningen hos
arbetsmarknadens parter — som skall
syssla med detta — och den uppfattning
som finns inom de försäkringsföretag
som sköter denna pensionering, då borde
kammaren tillmötesgå de — som vi
tycker — fullt berättigade kraven på
att inte i onödan lägga hinder i vägen
för samordningen mellan den allmänna

Onsdagen den 16 mars 1960

Nr 8

Ändring av anvisningarna till kommunalskattelagen

tjänstepensioneringen och SPP-pensioneringen
eller pensionering genom andra
liknande företag.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
talar om ett intresse av att göra
en fördelaktig avvägning, men herr
Gustafson måste väl ändå medge, att
regeringen liksom hela det parti jag
har äran att representera har gått i
spetsen när det gällt att trygga åldersförsörjningen.
Jag tror att vi i det fallet
har goda möjligheter att konkurrera,
åtminstone med det parti som herr
Gustafson företräder.

Får jag sedan för korthetens skull
citera ur bevillningsutskottets betänkande
ungefär vad jag sade förra gången,
nämligen att en ytterligare avkortning
av minimitiden till ett år i enlighet
med motionsyrkandet skulle i realiteten
medföra att rena kapitalutbetalningar
komme att hänföras till pensionsförsäkring,
vilket utskottet inte anser
vara godtagbart. Utskottet säger,
att man bör upprätthålla en gränsdragning
mellan rena kapitalförsäkringar
och egentliga ålders- eller pensionsförsäkringar,
och fortsätter att det anser
det vara tämligen troligt, att en
sådan försäkringsform i stor utsträckning
skulle kunna utnyttjas, inte i pensioneringssyfte,
utan för att uppnå fördelar
i skattehänseende. De som står
för utskottets yttrande vill hålla fast
vid en gränsdragning mellan dessa former.

Det är ju trivsamt att det inte råder
några strider nu, utan bara är fråga om
praktiska avvägningar. Vi vill emellertid
inte att man skall kunna ta rena
kapitalförsäkringar och få göra avdrag
för premierna, så att personer som befinner
sig i vissa inkomstlägen kan
skaffa sig särskilda förmåner, som de
stora grupperna det här gäller inte
kan få.

Det är klart att en schablon som tillfälligt
användes kan i vissa fall med -

föra en riktig fördelning och i andra
fall innebära vissa nackdelar, men det
måste vi acceptera. Man kan aldrig skapa
någon millimeterrättvisa, och jag
tror att den avvägning som Kungl. Maj :t
och utskottet har gjort är den bästa
som kan göras i nuvarande läge.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Kärrlander gjorde
vissa jämförelser mellan olika partiers
uppträdande i pensionsfrågor över huvud
taget. Det är en aspekt på den här
frågan som jag inte har lagt och inte
velat lägga på ärendet, någonting som
tydligt framgick av mitt första anförande.

När herr Kärrlander sedan talar om
att här finns möjligheter till missbruk,
vill jag dels hänvisa till vad utredningsmannen
skriver på denna punkt
och dels fästa uppmärksamheten vid att
det här endast gäller åren mellan 63
och 67 år, en tid under vilken många
människor successivt börjar ingå i pensionsåldern.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Gustafson
i Göteborg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
av herr Spetz in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter

Nr 8

Onsdagen den 16 mars 1960

Rätt för företagare till avdrag vid beskattning för vissa försäkringspremier

intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 105 ja och 101 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
förevarande hemställan.

§ 9

Rätt för företagare till avdrag vid beskattning
för vissa försäkringspremier

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 17, i anledning av väckta
motioner om rätt för företagare till avdrag
vid beskattning för vissa försäkringspremier.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 292 av herrar Mattsson
och Ferdinand Nilsson samt 11:497 av
herr Fälldin m. fl. hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att vidtaga sådan
ändring av skattelagstiftningen, som
i motionerna anförts, samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag till
härför erforderlig lagtext.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:292 av herrar
Mattsson och Ferdinand Nilsson samt
11:497 av herr Fälldin m. fl. om rätt
för företagare till avdrag vid beskattningen
för vissa försäkringspremier
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Gustaf Elofsson, Bengtson, Vigelsbo,
Darlin och Stiernstedt, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna I: 292
och 11:497, för sin del antaga ett i reservationen
intaget förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Föreliggande betänkande
avser motioner som är väckta i båda
kamrarna. I egenskap av motionär
ber jag att få göra några kommentarer.

Vi har i motionerna pekat på den
orättvisa i beskattningshänseende som
ligger i att företagare inte har möjlighet
att låta de egna sjuk- och olycksfallsförsäkringspremierna
belasta rörelsebilagan
vid deklarationen. Vi har pekat
på att situationen för närvarande är
den, att en löntagare vad gäller olycksfallsförsäkring
har hela sin premiekostnad
bestridd av arbetsgivaren. I fråga
om sjukförsäkringspremierna bestrides
också en del av arbetsgivaren. Denna
löneförmån finns inte med i lönebeskedet,
och det innebär att förmånen för
de anställda i princip blir skattefri. En
företagare måste, om han inte driver
sitt företag som aktiebolag, själv bestrida
sina premier, men han får inte låta
dessa premier belasta rörelsebilagan,
utan han måste ta upp premiekostnaderna
under allmänna avdrag. Då framkommer
den skillnaden, att företagaren
har ett mindre utrymme än löntagaren
under Allmänna avdrag för övriga
försäkringar, som i princip är avdragsgilla.
Det är väl också så, att företagaren
många gånger på ett helt annat
sätt än en löntagare har både behov
av och skyldighet att ha exempelvis
livriskförsäkring. Han kan ha en
sådan skyldighet bland annat gentemot
sina borgenärer — i varje fall om företaget
är ungt och nyetablerat. Hans
utrymme för dessa premiekostnader
krymps väsentligt genom att han måste
ta upp sina sjuk- och olycksfallsförsäkringar
under samma utrymme.

Utskottet har i sin behandling av denna
fråga gått så långt att majoriteten
har konstaterat, att det verkligen är så,
att löntagaren har ett större utrymme
än den som själv måste bekosta sina

Onsdagen den 16 mars 1960

Nr 8

Rätt för företagare till avdrag vid beskattning för vissa försäkringspremier

premier för sjuk- och olycksfallsförsäkringar.
Trots att utskottsmajoriteten
medger att vi motionärer och reservanter
i princip har rätt, har utskottet menat,
att detta inte får vara något skäl
för att vidtaga ändringar i det här avseendet,
och yrkat att motionerna inte
måtte föranleda någon åtgärd.

Till utskottets betänkande är mellertid
fogad en reservation av herr Gustaf
Elofsson m. fl., vilka ha tagit upp
de i motionerna framförda yrkandena,
och jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Såsom den föregående
talaren sade gäller det här frågan om
rätt för företagarna att vid taxering göra
avdrag för vissa försäkringspremier.
Det kanske är nödvändigt att något erinra
om de principer, som ligger till
grund för avdrag för olika former av
försäkringar.

Det är två metoder som härvidlag
tillämpas. Den första medger rätt till
avdrag för utlagda försäkringspremier,
vilket i sin tur innebär att utfallande
belopp skall upptagas till beskattning.
Den andra medger ej avdrag för premierna,
och då skall heller inte utfallande
belopp upptagas till beskattning
med undantag för det belopp som utgår
i form av livränta. Den sistnämnda
metoden tillämpas på alla försäkringar
som tagits i samband med tjänst. Företagaren
får följaktligen, i likhet med
andra, avdrag för sina försäkringspremier
i den mån dessa rymmes inom
det Allmänna avdraget — kärt barn har
många namn: sjukkasseavdrag, försäkringsavdrag
eller vad man nu brukar
kalla dem — där beloppet är maximerat
till 600 kronor för äkta makar och
300 kronor för ogifta. I princip är ju
som sagt inte premier för försäkring
mot sjukdom och olycksfall avdragsgilla.
Att de inryms inom det allmänna avdraget
beror ju som envar känner till
helt på sociala faktorer.

Motionärerna är nu missnöjda med
den ordning som gäller och anser att
företagarna är missgynnade i jämförelse
med andra grupper när det gäller
avdrag för premier till sjuk- och
olycksfallsförsäkring. De säger bl. a.:
»Däremot har egna företagare att själva
bekosta hela sitt försäkringsskydd.
Vid sidan av grundförsäkringen måste
företagaren, därest han inte driver sitt
företag såsom aktiebolag, teckna personliga
försäkringar för att skydda sig
mot alltför stort inkomstbortfall i händelse
av sjukdom eller olycksfall.» Detta
är kanske i stort sett riktigt, och jag
skall villigt medge att det, som utskottet
också har sagt i sitt utlåtande, för
en enskild företagare är en viss nackdel.

När utskottet haft att ta ställning till
denna fråga har det måst ta hänsyn till
att ett bifall till motionen skulle innebära
att man åtminstone delvis rubbade
de grunder, efter vilka försäkringspremier
tidigare behandlats. Detta
är dock kanske i och för sig inte så
viktigt. Det som jag anser vara viktigare
och som utskottet även har understtrukit
är emellertid, att »beskattningen
av en företagares sjuk- eller
olycksfallsförsäkring sker icke efter
andra grunder än som gäller för flertalet
andra försäkringar av denna art».
Utskottet har därför ansett sig böra avstyrka
bifall till de föreliggande motionerna.

Jag ber, herr talman, att med detta
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Det är väl nu ännu mera
klarlagt, sedan utskottsrepresentanten
understrukit vad utskottet sagt i sin
skrivning, att vi motionärer i sak har
rätt.

Herr Andersson i Essvik hänvisar till
de två principer som gäller, och han
talar om försäkring som är tagen i samband
med tjänst. Men man kan ändå
inte komma ifrån det centrala i fråge -

Nr 8

Onsdagen den 16 mars 1960

Rätt för företagare till avdrag vid beskattning för vissa försäkringspremier

ställningen. Tag exempelvis en företagare,
som har en anställd vid sin sida.
Det är ju företaget som i praktiken skall
svara för kostnaderna för försäkring
både för företagaren och den anställde.
Vi kan väl vara överens om att de behöver
exakt samma försäkringsskydd.
Försäkringsskyddet utgör för den anställde
en skattefri inkomst. För företagaren
är detta försäkringsskydd icke
skattefritt med nuvarande ordning; det
blir skattefritt endast om det får rum
inom ramen på 300 respektive 600 kronor
under »allmänna avdrag».

Strax före klämmen säger utskottet:
»Beskattningen av en företagares sjukeller
olycksfallsförsäkring sker icke efter
andra grunder än som gäller för
flertalet andra försäkringar av denna
art.» Ja, det är väl riktigt. Om någon
löntagare anser, att det försäkringsskydd
han får genom sin anställning
icke är tillräckligt, och vill teckna någon
försäkring därutöver, så skall beskattningen
i det avseendet ske efter
de grunder herr Andersson i Essvik
talat om. Men det är ju inte denna del
av försäkringen vi har pekat på, utan
det är de delar, som rör det första och
omedelbara behovet för företagaren.
Där borde han rimligen i beskattningshänseende
kunna jämföras med löntagaren,
eftersom riskerna för olycksfall
och sjukdom är lika stora och kostnaderna
i båda fallen i praktiken bärs av
företaget.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Argumenten för eller
emot en sak blir ju inte starkare därför
att de upprepas. Varken herr Fälldin
eller någon annan kan väl förneka,
att det är en väsentlig skillnad mellan
den premiebetalning som göres för annans
försäkring — alltså om man är
arbetsgivare — och den premie man
betalar för sin egen försäkring. Där
tycker jag föreligger en mycket väsentlig
skillnad, och det är därför en ar -

betsgivare får göra avdrag för försäkring
som är tagen för annans räkning.

Herr NILSSON i Svalöv (li):

Herr talman! Jag vill bara understryka
vad herr Fälldin framhållit, nämligen
att utskottsmajoriteten har medgivit
att motionärerna i stort sett har rätt.
Detta konstaterande av utskottet tycker
jag borde ha lett fram till en annan
slutsats än den utskottet har kommit
till. I varje fall kunde väl utskottet ha
sträckt sig så långt, att utskottet föreslagit
att frågan skulle bli föremål för
utredning. Så har nu icke skett. Utskottet
har i stället gått på rent avslag. Men
vad som då intresserar mig att veta är
vad utskottet syftar på med orden:
»Beskattningen av en företagares sjukeller
olycksfallsförsäkring sker icke efter
andra grunder än som gäller för
flertalet andra försäkringar av denna
art.» Vilka är dessa andra flertalet försäkringar?
Det skulle vara intressant
att veta detta.

Utskottets talesman sade vidare, att
det förelåg stor skillnad mellan att betala
premier för en anställd och att betala
premier för sin egen försäkring.
Jag vill där ta ett litet praktiskt exempel.
Vad är det, herr Andersson i Essvik,
för skillnad i det fallet mellan en
jordbrukare, som har en lantarbetare
anställd som traktorskötare och betalar
premier för honom, och den jordbrukare
,som inte har någon anställd
utan själv kör sin traktor och betalar
premier för sin egen försäkring? Ange
varför det skall vara en skillnad beträffande
avdragsrätten i dessa båda
fall!

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Onsdagen den 16 mars 1960

Nr 8

Schablonbeskattning i vissa fall av en- och tvåfamiljsfastigheter

Fälldin begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
av herr Gustaf Elofsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Fälldin
begärde dock rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 130 ja och 73
nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 10

Schablonbeskattning i vissa fall av enoch
tvåfamiljsfastigheter

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 24, i anledning av väckta
motioner angående schablonbeskattning
i vissa fall av en- och tvåfamiljsfastigheter.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:422 av herrar Spetz och
Ringabg samt II: 533 av herrar Staxäng
och Johansson i öckerö hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att s. k.
schablontaxering av en- och tvåfamiljsfastigheter
skulle äga rum även då lägenhet
häri uthyrdes till sommargäster,
dock under förutsättning att lägenheten

under större delen av året beboddes av
ägaren, samt att vederbörande utskott
måtte utarbeta förslag till härför erforderlig
författningsändring.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:422 av herrar Spetz
och Ringaby samt 11:533 av herrar
Staxäng och Johansson i öckerö angående
schablontaxering i vissa fall av
en- och tvåfamiljsfastigheter icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herr Spetz, som ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om framläggande av förslag till
innevarande års höstsession om sådan
ändring i kommunalskattelagen att uthyrning,
som avsåge möblerad lägenhet
i en- och tvåfamiljsfastighet och vilken
gällde bostad som under större delen av
året beboddes av ägaren, icke i något
fall skulle föranleda undantag från
schablonbeskattning;

II) av herrar Hagberg och Nilsson i
Svalöv, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Den motion, som ligger
till grund för detta utskottsbetänkande,
är ganska västkustbetonad. Detta har
sin förklaring däri, att man i motionen
tar upp frågan om beskattningen av
fastigheter som hyres ut till sommargäster.

Som alla vet är en tvåfamiljsfastighet
normalt föremål för schablontaxering.
Detta gäller även när fastighetsägaren
själv bebor den ena våningen
och hyr ut den andra. Är det däremot
fråga om tillfällig uthyrningsverksamhet
och hyran uppgår till eller överstiger
2 procent av taxeringsvärdet, så
tillämpas inte schablontaxering. Då beskattas
fastigheten efter de grunder som
i övrigt gäller för fastigheter.

Detta har lett till vissa förhållanden,

Nr 8

Onsdagen den 16 mars 1960

Schablonbeskattning i vissa fall av en- och tvåfamiljsfastigheter

som framstår som orättvisa för en del
fastighetsägare, framförallt i sådana
skärgårdskommuner där man hyr ut
bostäder till sommargäster. Om man har
en våning i en tvåfamiljsvilla uthyrd
året runt, så tillämpas schablontaxering.
Om man däremot under sommaren
hyr ut till sommargäster — då ingår
i hyran också ersättning för möbler
— så kan intäkten bli så stor, att man
inte får göra schablontaxering. På det
sättet uppstår förhållanden som de olika
fastighetsägarna måste bedöma såsom
underliga och som de tycker inte
sammanfaller med de krav man kan
ställa på likformighet i beskattning
mellan olika kategorier av skattskyldiga.
Det är därför motionärerna har
föreslagit, att fastighet i de fall där uthyrning
sker till sommargäster skall
bli föremål för schablontaxering. Utskottet
avvisar detta, men det finns en
reservation, i vilken man inte yrkar
på omedelbar ändring av författningen
men vill att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skall hemställa om förslag
till höstsessionen om ändring av
lagstiftningen i denna riktning.

I betänkandet redovisas endast herr
Spetz som reservant. Jag är därför angelägen
säga att det uppstått ett tekniskt
missöde: alla folkpartister i utskottet
stödde denna reservation, och
det skulle sålunda rätteligen ha stått
»reservation av herrar Spetz, Söderquist,
Kollberg och Gustafson i Göteborg».
Jag är angelägen att till protokollet
få anteckna detta.

Herr talman! Då jag vet att en av
motionärerna kommer att utförligt motivera
detta yrkande, nöjer jag mig
med att yrka bifall till reservationen I.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag skall redogöra för
själva motionen i största korthet. Mera
tid skall jag däremot ägna åt att
redogöra för en utredning som gjorts
inom ett samhälle om denna sak.

I motionen framhålls, att det på vissa
håll i landet är relativt vanligt att villaägare
under en eller annan sommarmånad
inrättar provisorisk bostad för
sig och sin familj och till sommargäster
uthyr den ordinarie bostaden i möblerat
skick. Det förhållandet att i den
hyra som betingas även ingår ersättning
för möbler måhända upp till halva hyresbeloppet
gör att intäkten också av
en rätt kortvarig uthyrning lätt når upp
till de 2 procent av taxeringsvärdet som
är stipulerade för annan taxering än
schablontaxering. Beskattning efter annan
metod än den schablonmässiga inträffar
sålunda i praktiken även i sådana
fall, då den del av intäkten som
är att hänföra till villafastigheten som
sådan är mindre än 2 procent av hela
intäkten. Ett sådant resultat torde inte
ha avsetts vid fastställandet av de nuvarande
reglerna. Motionärerna har
också kommit till den uppfattningen,
att nuvarande bestämmelser kan få direkt
obilliga följder.

I ett samhälle på västkusten har man
föranstaltat om en mycket utförlig utredning
om denna sak. Då 1959 års
deklarationer upprättades visade det
sig i flera fall, att deklaranter på grund
av uthyrningen till sommargäster bevisligen
ådragit sig en höjning av inkomsttaxeringen
som gjorde att den taxerade
inkomsten av uthyrningen blev större
än det faktiskt uppburna hyresbeloppet.
Man frågar sig hur detta kunde
bli fallet. Svaret ligger däri, att det för
en- och tvåfamiljsvillor sedan några år
tillbaka finns två skilda deklarationsförfaranden.

Det ursprungliga betraktelsesättet
när det gäller en fastighet var att den
liknades vid en rörelse. Man uppskattade
värdet av den bostad eller de bostäder
som fanns i fastigheten genom
jämförelser med andra likvärdiga bostäder
som fanns på orten och upptog
detta värde som intäkt av fastigheten.
Avdrag fick sedan göras för alla kostnader
förknippade med fastigheten.

Onsdagen den 16 mars 1960

Nr 8

Schablonbeskattning i vissa fall av en- och tvåfamiljsfastigheter

Systemet verkade utmärkt när det gällde
större fastigheter. Disponerade fastighetsägaren
lägenhet, var det lätt att
på basis av andra fastigheter fastställa
värdet av bostadsförmånen.

Svårare blev det att fastställa bostadsvärdet
på en- och tvåfamiljsvillor. Man
skaffar sig ju bara en gång i livet en
egen villa. I allmänhet är det väl för
att skaffa sig och sin familj en större,
bättre och trivsammare bostad som man
tar steget över till eget hem. En bedömning
av en- och tvåfamiljsvillorna efter
samma normer som hyreslägenheter var
därför inte fullt rättvis. Det visade sig
också att taxeringen av en- och tvåfamiljsvillorna
blev ett ganska besvärligt
arbete.

Man sökte sig därför fram på andra
vägar för att nå en rättvis beskattning
av en- och tvåfamiljsvillorna. En utredning
igångsattes, och resultatet blev en
omvärdering av själva betraktelsesättet.
En villaägare ser ju inte sin eneller
tvåfamiljsvilla såsom ett investeringsobjekt.
Det är andra faktorer som
avgör anskaffningen. Man skulle därför
inte heller betrakta hans en- eller tvåfamiljsvilla
såsom rörelse; det var det nya
betraktelsesättet. Däremot skulle hans
sparande i fastigheten beskattas som
allt annat sparande.

Så blev det ett nytt, förenklat deklarationsförfarande
för en- och tvåfamiljsvillor,
där en avkastning på 2,5
procent av taxeringsvärdet sättes som
inkomst och avdrag får göras endast
för räntor. Samtidigt slopade man all
taxering av inkomster av stadigvarande
uthyrning av dessa fastigheter. Undantag
gjordes endast för fastigheter, som
i blott ringa omfattning i förvärvssyfte
utnyttjas på annat sätt än för uthyrning
för stadigvarande bostad eller såsom
bostad åt ägaren, exempelvis fastigheter
som brukar uthyras till sommargäster.

Gränsen sattes vid en intäkt av 2 procent
av fastighetens taxeringsvärde. En
villaägare, som regelmässigt skulle ha

deklarerat på bil. 6 b, alltså schablontaxering,
blir således tvungen att —- då
inkomsterna för uthyrningen till sommargäster
uppgår till eller överstiger
2 procent av fastighetens taxeringsvärde
— deklarera sin fastighet på bil. 6 a.
Gör man det experimentet att schablontaxera
samma fastighet, bör denna schablontaxering
plus hyresbeloppet för uthyrning
till sommargäster, minskade
med skälig avskrivning för slitage, ge
ungefär samma resultat som rörelsebilagan.
Man finner emellertid i många
fall, att rörelsebilagans nettointäkt ligger
avsevärt över. Man får med andra
ord en höjning av inkomsttaxeringen,
som är större än det uppburna hyresbeloppet.

Detta har naturligtvis upprört sinnena
hos många av uthyrarna, och för
att få fram material till en bedömning
beslöt man på en ort på västkusten att
göra en undersökning bland samhällets
»uthyrare», om jag får använda den beteckningen.
Grundvalen för undersökningen
skulle utgöras av deklaranternas
fastighetsbilaga 6 a, och vid personligt
besök skulle man vädja till deklaranterna
att få göra en avskrift av
denna bilaga. Det insamlade materialet
kom att omfatta omkring 25 fastighetsbilagor,
vilket torde utgöra omkring
80 procent av samtliga uthyrare
inom denna kategori. Efter justering av
orealistiska yrkanden om avdrag för
bränslekostnader, lyse o. s. v. till rimliga
belopp bearbetades materialet. Man
kom därvid fram till ganska uppseendeväckende
saker. Jag skall inte gå in
på själva granskningen, som gick ganska
mycket in i detalj, utan jag går direkt
till resultaten.

Man fick ett klart belägg för bur hårt
denna beskattning drabbar de från
sommargästerna uppburna hyresbeloppen.
Man finner t. ex., att trots avdrag
för räntor, vatten och renhållning, sotning,
försäkring, reparationer och värdeminskning
på fastigheten ocli trots
avdrag med 25 procent av hyresbelop -

Nr 8

Onsdagen den 16 mars 1960
Schablonbeskattning i vissa fall av en- och tvåfamiljsfastigheter

pet för slitage och intrång, blev omkring
hälften av dessa villaägare beskattade
för en större inkomst än de uppburit.
Hårdast drabbades en deklarant, som
hade uppburit 1 300 kronor i hyra och
fått sin taxerade inkomst höjd med
1 864 kronor.

Till en del får man söka orsaken till
denna differens i de olika bedömningsgrunder,
som givit oss två olika deklarationsblanketter
för samma hustyp när
det gäller en- och tvåfamiljsvillor. En
annan orsak är svårigheten att uppskatta
värdet av bostadsförmånen i en- och
tvåfamiljsvillor, där man för det mesta
har ett eller två rum »på lut» för den
tid då familjen är som störst. Att här
använda samma system som för hyreslägenheter
är inte möjligt och rättvist.
En hyresgäst i ett hyreshus kan, då familjen
ännu är liten, bo i en mindre
lägenhet, för att då familjen växer byta
till sig en större, och för att slutligen
då barnen vuxit upp och flyttat återgå
till en mindre lägenhet. Denna möjlighet
står inte villaägaren till buds.

För att lägga sten på börda har man,
utöver de hårda bedömningsgrunderna
för bostadsförmånen, varje år sedan
schablonavdraget infördes, höjt värdet
av bostadsförmånen, medan uttagningsprocenten
vid den senaste fastighetstaxeringen
sänktes för att kompensera
höjningen av taxeringsvärdet. Värdet
av bostadsförmånen när det gäller villafastigheter
har höjts med 20—30, ja
t. o. m. över 30 procent.

Vad kan man nu göra för att lätta på
detta skattetryck? Vi finner det ganska
bekymmersamt att myndigheterna lägger
så stor börda på dessa personer
som hyr ut till sommargäster. En fastighetsägare
kan hyra ut en del av sitt
hus under hela året utan att han därför
behöver ta upp något till beskattning,
men om han under den vackraste
tiden på året hyr ut sin lägenhet med
möbler, husgeråd etc. till sommargäster
och själv flyttar upp på vinden eller
ner i källaren —- vilket ofta är fallet —

då beskattas han för denna inkomst.
Och ändå ligger så mycket av kostnader
och inte minst försakelser bakom
en sådan uthyrning av en sommarlägenhet.
Innan uthyrning kan ske måste
fastighetsägaren ofta köpa möbler, sängkläder,
husgeråd och annan köksutrustning
för detta ytterligare hushåll. Fastighetsägaren
har vidare en hel del
besvär när han skall flytta ned i källaren
eller upp på vinden. Sist men
inte minst får familjen från en mestadels
modern lägenhet flytta till rena
primitiviteten och trångboddheten under
den vackraste delen av året, ofta
lämnande det värdefullaste möblemanget
i andra händer.

Säkerligen skulle dessa människor
hyra ut ett utrymme i sin bostad hela
året, om de hade möjlighet därtill —
då finge de en skattefri och säker inkomst.
Men det går ofta inte. Varför
skall då inkomsten av uthyrningen till
sommargäster beskattas så hårt? Med
en liberalare tolkning av undantagsparagrafen
skulle kanske dessa uthyrare
kunna rymmas inom schablontaxeringens
ram. Bostaden nyttjas ju här av
ägaren praktiskt taget hela året, och
denna sommaruthyrning gör han för
att använda inkomsten därav till familjens
oundgängliga behov. Inkomsten i
fråga kan knappast betecknas som förvärvsinkomst
i vanlig mening.

Ett stort irritationsmoment för dessa
fastighetsägare och även för — det vill
jag säga mina ärade kammarkamrater
—- taxeringsnämnderna skulle avlägsnas,
om en ändring gjordes härvidlag.
Det skulle vara ett betydelsefullt bidrag
till lösandet av detta inte minst för västkusten
—- det är dock inte bara ett västkustintresse
— så brännande problem.
Nu går det ofta dithän, att en hel del
fastighetsägare, när de ser hur grannen
under hela året hyr ut en mindre
del av sin bostad och slipper deklarera
för det, helt enkelt vägrar att hyra ut
sin bostad på sommaren, varigenom
han blir tvungen att deklarera inte bara

Onsdagen den 16 mars 1960

Nr 8

Schablonbeskattning i vissa fall av en- och tvåfamiljsfastigheter

för hyresinkomsten utan även för förmånen
av hyresfri bostad.

Herr talman! Jag har velat redogöra
för den nämnda utredningen, som är
helt objektiv och enligt min mening
innehåller mycket material som talar
för att en ändring härvidlag är befogad.
Jag ber att få yrka bifall till reservationen
I.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
nämnde, att det blivit ett tekniskt
missöde beträffande reservation I, i det
att endast en reservant blivit antecknad.
Jag är då för min del angelägen
framhålla, att även när det gäller reservation
II har ett missöde inträffat. Där
står endast namnen Hagberg och Nilsson
i Svalöv men det borde också ha
stått Nilsson i Bästekille. Jag vill meddela
detta för att slippa onödiga diskussioner
nu och i framtiden.

Att vi endast avgivit en blank reservation
beror på att högerpartiet i riksdagen
inte godkänt schablonmetoden
vid taxering av ifrågavarande fastigheter.
Men som frågan nu ligger till kommer
jag, herr talman, att vid en votering
stödja förslaget om en skrivelse
till Kungl. Maj :t.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! När riksdagen beslöt
införa bestämmelserna om schablontaxering,
var det ju nödvändigt att avskilja
vissa fastigheter. Enighet rådde
om att alla fastigheter, som nyttjas av
ägaren och i vilka finns en fast hyresgäst,
skall taxeras efter schablonmetoden,
medan schablonmetoden inte skulle
tillämpas för fastigheter som innehas
i rent förvärvssyfte — alltså fastigheter
som ägaren skaffat sig i akt och
mening att hyra ut och tjiina pengar
på. Detta är den närmaste orsaken till
de olägenheter som, enligt vad herr
Staxäng redogjort för, uppstått nere på
västkusten.

Vid schablontaxering upptages som
bruttointäkt 2,5 procent av fastighetens
taxeringsvärde, varifrån avdrages den
totala ränteutgiften. Den som är mantalsskriven
på fastigheten får dessutom
göra ett extra avdrag med 200 kr. Skillnaden
mellan dessa belopp — antingen
en nettointäkt eller ett underskott som
införes i den allmänna deklarationen
— blir den summa som vederbörande
får skatta för respektive göra avdrag
för.

Herr Staxäng berättade en hjärteknipande
historia om fastighetsägaren som
flyttar ned i källaren eller var det på
vinden, men om han finner för gott att
göra detta beror det väl på att han anser
sig kunna göra en god affär på att hyra
ut sin lägenhet. För sådana fall tycker
jag inte man kan åberopa de skäl, som
förelåg när vi tog denna schablontaxering.

Enligt mitt sätt att se är det felaktigt,
om i nettointäkten av en uthyrd
fastighet av den typ herr Staxäng talade
om även ersättning för möbler o. dyl.
skall medräknas och summan därigenom
stiger till 2 procent av taxeringsvärdet,
vilket ju är avgörande för frågan,
huruvida taxering skall ske efter
den ena eller andra metoden. Detta har
utskottet också påpekat. Utskottet framhåller
i sin motivering: »Inkomsten av
sådan uthyrning är ju endast till en del
hänförlig till nyttjandet av själva fastigheten
medan inkomsten till återstående
del är att anse som ersättning
för rätten att nyttja möbler, sängutredning,
husgeråd m. m. De gränsdragningssvårigheter
som på detta område
kan uppkomma vid lagtillämpningen
synes vara av sådan natur att de lämpligen
bör lösas genom anvisningar utfärdade
av riksskattenämnden.» Jag tycker
att utskottet härvidlag har sträckt
sig så långt som det är möjligt.

Innan jag slutar, herr talman, vill jag
peka på något som jag tror att både
motionärerna och reservanterna har
förbisett. Det måste vara felaktigt att

Nr 8

Onsdagen den 16 mars 1960

Schablonbeskattning i vissa fall av en- och tvåfamiljsfastigheter

under ett och samma år jämföra en fastighet
som schablontaxeras och en fastighet
som deklareras och taxeras efter
den gamla metoden. Avdraget i fråga
om schablonfastigheten är beräknat
med hänsyn till de reparationer som
kan behöva göras under en relativt lång
tidsperiod. Envar som sysslat med deklarationer
och taxeringar av fastigheter
enligt den gamla metoden vet, att
utfallet på den punkten är mycket olika
år från år. Ett år då vederbörande gör
en större reparation blir resultatet helt
annorlunda än under normala år. Skall
man göra en jämförelse mellan skatteutfallet
beträffande å ena sidan en fastighet
taxerad efter schablonmetoden
och en fastighet taxerad på det andra
sättet, måste den göras för en tidrymd
av åtminstone fem, sex år; under en
sådan period är det ju normalt med en
reparation.

Jag har velat framföra dessa synpunkter,
då jag är viss om att vederbörande
inte tagit hänsyn till dessa förhållanden
när de talade med motionärerna.
Med dessa ord, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag ber att omedelbart
få omtala för den föregående ärade talaren,
att vid den undersökning som
gjorts togs även hänsyn till reparationer,
utförda av fastighetsägare som
taxerade enligt bilaga 6 a. Deras situation
blir emellertid därigenom ingalunda
förbättrad. Den saken har alltså redan
tagits i betraktande vid beräkningarna.

Apropå mitt uttalande om nedflyttningen
i källaren, som herr Andersson
i Essvik åberopade, ber jag få göra en
fråga; herr Andersson ansåg ju metoden
innebära ett sätt att skaffa sig en
extra inkomst. Vad är det för skillnad
på att hyra ut en viss del av fastigheten
— där ägaren själv bor, märk väl!
— under hela året och att hyra ut en -

dast under två månader av året? I förra
fallet blir han schablontaxerad. I
det senare fallet är arrangemanget förenat
med en hel del uppoffringar och
dessutom måste hyresbeloppet deklareras
såsom inkomst.

I skärgården frågar man sig av denna
anledning: Vad har vi för nytta av
att hyra ut några rum till sommargäster,
när vi därigenom i en mängd fall
blir avsevärt högre beskattade?

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen I) av herr Spetz; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herrar Staxäng och Gustafson i
Göteborg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
I) av herr Spetz.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Gustafson i Göteborg begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 118 ja och 68 nej, varjämte
21 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Onsdagen den 16 mars 1960

Nr 8

§ 11

Åtgärder till främjande av sparandet

m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 25, i anledning av väckta
motioner om vissa åtgärder till främjande
av sparandet m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

A) de likalydande motionerna I: 117
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:143 av
herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte antaga genom motionerna
framlagda förslag till 1) förordning
om bostadssparande; 2) lag angående
ändring av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

B) de likalydande motionerna 1:278
av herr Bengtson m. fl. och II: 511 av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om skyndsam utredning
och framläggande av förslag rörande
olika åtgärder till främjande av långsiktigt
sparande i egen rörelse, sparande i
egen fastighet och annat bostadssparande,
amorteringssparande, aktiesparande,
sparande på pensionskonto i bank eller
annan kreditinrättning och andra former
av frivilligt sparande av betydelse
för ålderdoms-, invalid- och efterlevandeförsörjningen
i enlighet med motionernas
syfte»;

C) de likalydande motionerna 1:417
av herr Lundström m. fl. och II: 526 av
herr Ohlin m. fl., vari hemställts att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära att förslag framlades för
årets höstsession om skattelättnad för
sparande och extrainkomster i enlighet
med i motionerna angivna grunder;
samt

D) de likalydande motionerna 1:404
av herr Ewerlöf rn. fl. och 11:513 av
herr Hjalmarson m. fl., vari bl. a. hemställts
att riksdagen måtte antaga ett
genom dessa motioner framlagt förslag
4 — Andra kammarens protokoll 19f>0. Nr

till lag angående ändring av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370).

Utskottet hemställde, att följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:117
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 143 av
herr Hjalmarson m. fl.;

2) de likalydande motionerna 1:278
av herr Bengtson m. fl. och II: 511 av
herr Hedlund m. fl.;

3) de likalydande motionerna 1:404
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 513 av
herr Hjalmarson m. fl., i den del motionerna
behandlades i detta betänkande;
samt

4) de likalydande motionerna 1:417
av herr Lundström m. fl. och II: 526 av
herr Ohlin m. fl.,

i den mån motionerna icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Spetz, Gustaf Elofsson, Söderquist,
Torsten Mattsson, Nilsson i Svalöv,
Kollberg, Vigelsbo, Magnusson i Borås
och Gustafson i Göteborg, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av motionerna I: 117
och II: 143, 1: 278 och II: 511,1: 404 och
11:513 samt 1:417 och 11:526 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t gåve utredningen om sparstimulerande
åtgärder i uppdrag att dels
med särskilt beaktande av vad i motionerna
anförts utarbeta förslag till främjande
av det frivilliga sparandet genom
lättnader vid beskattningen och dels
framlägga nämnda förslag å sådan tid,
att proposition i ämnet kunde föreläggas
riksdagen vid innevarande års höstsession.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! En av de mest angelägna
uppgifterna i vårt lands ekonomiska
politik för dagen är att få till
8

Nr 8

Onsdagen den 16 mars 1960

Åtgärder till främjande av sparandet m. m.

stånd ett tillräckligt sparande. Både av
principiella skäl och av praktiska skäl
avvisar emellertid vi inom högerpartiet
allt tal om tvångssparande, vare sig ett
direkt sådant eller via en onormal beskattning.
Att regeringen tvångsmässigt
skall ålägga människorna att spara är
orealistiskt och orimligt. Ett sparande
på befallning är värdelöst både ur spararnas
synpunkt och ur samhällets synpunkt.
Vad vi i dag behöver är, herr
talman, ett frivilligt sparande. Individen
måste själv komma till insikt om
att det är till hans eget och nationens
bästa, om ett sparande sker. Förutsättning
härför är emellertid att statsmakterna
bedriver en sparfrämjande politik.
Först och främst måste människorna
få klart för sig, att vi här i landet
godtar den personliga äganderättens
okränkbarhet. De måste känna, att statsmakterna
gör allt vad som göras kan
för att värna om ett fast penningvärde,
och människorna måste kunna lita på
att en rejäl skattereform kommer, vars
fördelar alla får del av.

I dagens läge med den stora bristen
på sparande räcker det emellertid inte
därmed. Även omedelbart och direkt
verkande sparfrämjande åtgärder skattevägen
är nödvändiga.

I bevillningsutskottets betänkande nr
25 behandlas ett helt knippe av sådana
sparfrämjande skatteförslag, framlagda
av de tre borgerliga partierna var
för sig. Vad vi från högerpartiets sida
kommit med är i stort sett en upprepning
av våra tidigare framförda förslag
i dessa frågor. Däri ingår bl. a. vårt
förslag om ett bostadssparande under
åren 1960—1965. Förslaget går i stort
sett ut på att den som under dessa år
insätter medel i bank eller annan penninginrättning
på särskilt konto för bostadsanskaffning
skall få åtnjuta uppskov
med taxering av beloppet. Vi har
maximerat beloppet under de angivna
åren, alltså 1960—1965, till högst 6 000
kronor för ogift person och 12 000 sammanlagt
för äkta makar. Uttages me -

del för förvärv av eget hem i någon
form före år 1970, skall det sparade
beloppet bli skattefritt. Förslagets genomförande
skulle otvivelaktigt gynna
sparandet och därmed också underlätta
kapitalanskaffningen till bostadsbyggande.

Högerpartiet har också framlagt ett
förslag om en sparfrämjande åtgärd,
som ligger bostadssparandet nära, nämligen
det s. k. amorteringssparandet.
Detta förslag innebär, att om en ägare
av en bostadsfastighet under beskattningsåret
verkställer amortering av
skuld på sin bostadsfastighet till ett så
stort belopp, att det överstiger 1,5 procent
av fastighetens taxeringsvärde, så
skall vederbörande amorteringssparare
få ett avdrag i beskattningen för den
överskjutande amorteringen, dock högst
med ett belopp av 700 kronor. Vi har
kompletterat detta förslag med att barnfamiljerna
skall särskilt gynnas. Om det
finns hemmavarande barn under 16 år
skall sålunda nämnda belopp av 700
kronor höjas med 200 kronor för varje
barn. För att inte missbruk skall uppkomma
har vi föreslagit kontroll över
att sådan amortering inte sker genom
att pengar tas ut från bank eller annan
penninginrättning.

Ett annat högerförslag till sparfrämjande
åtgärder, som också behandlas i
betänkande nr 25, är förslag om åtgärder
för aktiesparande. Detta förslag har
vi också framfört tidigare. Det innebär
att utöver det extra avdraget för inkomst
av kapital, som nu utgår med 300
kronor för ensamstående och 600 kronor
för äkta makar, skall utgå avdrag med
ytterligare 200 kronor för ensamstående
och 400 kronor för äkta makar, om
intäkten utgöres av avkastning av aktier
eller andelar i ekonomiska föreningar.

Då emellertid en utredning pågår enligt
riksdagens tidigare begäran om åtgärder
för att stimulera sparandet, har
vi inte från högerpartiets sida nu velat
kräva att riksdagen i dag skall antaga

Onsdagen den 16 mars 1960

Nr 8

våra framlagda förslag. Tillsammans
med de två andra borgerliga partierna
kräver vi dock, att riksdagen beslutar
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ger denna utredning i
uppdrag att dels med beaktande av vad
som anförts i motionerna utarbeta förslag
till främjandet av det frivilliga sparandet
genom lättnader vid beskattningen
och dels framlägga dessa förslag
vid sådan tid, att proposition i
ämnet kan föreläggas riksdagen vid innevarande
års höstsession. Vi är nämligen
av den uppfattningen, att denna
fråga och det arbete som denna utredning
har fått sig anförtrott är så viktigt,
att man inte bör förhala detsamma
utan arbeta så skyndsamt som möjligt.
Om alla klutar sätts till måste utredningen
kunna vara klar i så god
tid, att en proposition i ärendet kan
framläggas till årets höstriksdag. Detta
är vad vi borgerliga kräver i vår reservation.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation, som är fogad
till betänkandet av herr Hagberg i
Malmö m. fl.

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Som av herr Nilssons i
Svalöv anförande framgick handlar detta
bevillningsutskottsbetänkande nr 25
om åtgärder för främjande av frivilligt
enskilt sparande. Den frågan har ju varit
föremål för behandling vid både
1957 och 1958 års riksdagar. Då 1957
års bevillningsutskott behandlade denna
fråga uttalade utskottet sin principiella
anslutning bl. a. till en av folkpartiet
då väckt motion i detta ämne.
Särskilt ansåg utskottet att det i folkpartimotionen
framlagda förslaget om
skatteuppskov för belopp som insatts
på sparkonto var värt att uppmärksammas,
eftersom detta system inrymde
möjligheter till särskild stimulans för
det långsiktiga sparandet. På utskottets

Åtgärder till främjande av sparandet m. m.

hemställan begärde 1957 års riksdag,
att en utredning skulle komma till
stånd. Då Kungl. Maj:t inte tillsatte den
begärda utredningen, upptogs frågan
ånyo vid 1958 års riksdag. Bevillningsutskottet
1958 anslöt sig till vad bevillningsutskottet
1957 hade sagt och
erinrade om 1957 års hemställan om utredning
och framhöll dessutom, att en
sådan utredning borde komma till stånd
inom den närmaste tiden. Detta blev
också 1958 års riksdags beslut.

Sedan tillsatte emellertid Kungl. Maj:t
denna utredning i oktober 1958, men
den har ännu inte lett till något resultat.

På grund av den långa tid som förflutit
sedan riksdagen första gången begärde
förslag i frågan har nu såväl högern
och centerpartiet som folkpartiet
i motioner framlagt förslag om skyndsamma
åtgärder. Utredningen bör enligt
reservanterna till det föreliggande
utlåtandet — som vi hörde av herr
Nilsson i Svalöv — förständigas att
framlägga sina förslag om sparstimulerande
åtgärder på sådan tid, att proposition
i ämnet kan föreläggas riksdagen
vid årets höstsession.

Motionerna från de tre partierna
finnes redovisade i bevillningsutskottets
betänkande, och jag skall därför
inte uppta tiden med att närmare gå in
på förslagens detaljer.

Helt allmänt vill jag om det förslag,
som framlagts i motionen från folkpartiet,
säga, att utvecklingen nu har lett
oss därhän, att särskilda förmåner är erforderliga
för att det skall vara möjligt
att omedelbart främja ett ökat enskilt
sparande, särskilt på längre sikt. För
att vi skall ernå den önskade effekten
av sådana stimulansåtgärder måste dessa
vara av påtagligt slag samt vidare
vara så utformade, att sparandet på
lång sikt framstår såsom gynnsamt för
den enskilde. Med andra ord: det måste
löna sig för varje sparare att uppskjuta
en del av sin konsumtion.

En skattelättnad för nysparande är

Nr 8

Onsdagen den 16 mars 1960

Åtgärder till främjande av sparandet m. m.

vid nuvarande höga skattetryck av i
den största psykologiska betydelse, om i
den kan göras påtaglig genom att in- 1
sättas redan vid källskatteuttaget. Sam- i
tidigt bör det långsiktiga sparandet ges
en extra stimulans genom skatteminsk- i
ning.

Ett system som tillgodoser dessa två •
huvudsynpunkter kan med fördel kom- 1
bineras med en möjlighet för spararen
att utjämna sina inkomster i beskattningshänseende
mellan olika år. En extra
arbetsinsats i de mest produktiva i
åldrarna skulle med sparandet som
skatteutjämnande faktor bli lockande.
Vidare skulle exceptionella inkomster, 1
t. ex. på grund av övertidsarbete, kunna
utjämnas genom att fördelas på flera
år. Värdefullt är givetvis också att
en skattelättnad för långsiktigt sparande
kan förenas med ett målsparande,
t. ex bostadssparande.

Det i folkpartiets motion framlagda
förslaget innebär exempelvis, att för
den som har att erlägga preliminär Askatt
skall sparavdraget ske redan vid
lönetillfället under förutsättning att
det sålunda avdragna beloppet omedelbart
insättes på särskilt sparkonto i
bank. Härvid inträder omedelbar skattelättnad
genom att källskatten kommer
att beräknas på ett lägre belopp. Så
länge medlen innestår å sparkontot skall
inte någon beskattning ske, men vid
uttaget från sparkontot skall det uttagna
beloppet återföras till beskattning.
Definitiv skattelättnad ernås, därest
medlen varit insatta under minst tre
år. Medel som varit sparade under tre—
sex år skall vid uttaget beskattas till
ungefär två tredjedelar, och medel som
varit innestående under sex år eller
längre tid skall beskattas till ungefär
en tredjedel.

Ett villkor för skattelättnad är dock
att den skattskyldige ökat sina tillgångar
under året med minst det belopp,
för vilket skattefrihet åtnjutes. Kontroll
härpå kan ske i samband med deklaration
exempelvis i enlighet med de grun -

der, som gällt för det s. k. premiesparandet.
En viss maximering föreslås beträffande
det belopp, som kan komma
i fråga för insättning på sparkonto.

Som jag inledningsvis anförde har
den här frågan förhalats år efter år.
Trots detta har bevillningsutskottet nu
ansett, att man bör avvakta utredningens
resultat utan särskild påstötning.
Denna passiva inställning har reservanterna
inte kunnat godta. Samtliga ledamöter
i bevillningsutskottet från högern,
centerpartiet och folkpartiet har
nämligen förenat sig i ett förslag till
skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran
om att proposition i ämnet skall föreläggas
riksdagen vid innevarande års
höstsession. Då 1958 års utredning om
sparstimulerande åtgärder enligt egen
uppgift kommit så långt att dess arbete
kan avslutas i år, och då även motionerna
såväl från folkpartiet som från
högern innehåller i detalj utarbetade
förslag, bör någon svårighet inte föreligga
för Kungl. Maj:t att erhålla underlag
för en proposition i detta ämne
och att framlägga denna inom angiven
tid.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande nr 25 fogade reservationen.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Centerpartiets inställning
till frågan om det frivilliga sparandet
är väl känd och det är därför
överflödigt att här gå in på någon detaljerad
beskrivning därav. Låt mig
dock få påminna om att för centerpartiet
är det personliga sparandet den
mest betydelsefulla sparformen. Att
främja personligt sparande och ägande
är för oss en synnerligen väsentlig
uppgift.

Ingen här i kammaren vill väl ställa
sig upp och tillkännage en negativ inställning
till sparandet, men intresset
för att främja sparandet tycks variera
högst avsevärt. Det förefaller också rå -

Onsdagen den 16 mars 1960

Nr 8

Åtgärder till främjande av sparandet m. m.

da delade meningar om vilka medel
som bör användas i sparstimulerande
syfte. På sina håll ställer man sig tydligen
minst sagt tveksam till möjligheten
att därvidlag begagna det medel
som skattelättnader utgör. Skatteavdragsprincipen
har emellertid sedan
mycket länge varit godtagen såsom
sparstimulans i vissa avseenden. Jag
syftar på att avgifterna till frivilliga
tilläggspensioner utöver tjänstepensionen
har varit avdragsgilla vid beskattningen.
Detsamma gäller även den nu
beslutade obligatoriska tilläggspensioneringen.

Vad vi i centerpartiet vill åstadkomma
är jämställdhet mellan olika sparformer.
Man kan på olika sätt spara för
ökad ålderstrygghet, och vi vill att den,
som sparar genom att skaffa sig ett
eget hem eller annan fastighet, genom
insättningar på bank eller i en rörelse,
genom inköp av obligationer eller på
annat betryggande sätt, skall åtnjuta
samma rätt till skatteavdrag som den
vilken sparar genom en pensionsförsäkring.
Det finns inte någon anledning
att, såsom nu sker, dra en diskriminerande
gräns mellan olika kategorier av
sparande, och vi i centerpartiet hävdar
att det är ett rättvisekrav att detta
förhållande rättas till.

Den vanligaste invändningen mot att
sparandet stimuleras genom skattelättnader
är att vårt skattesystem är sådant
att de högre inkomsttagarna får
större avdrag i kronor räknat för varje
hundralapp än de mindre inkomsttagarna.
Det kan inte bestridas att det
förhåller sig på det sättet, och det bör
därför ske vissa inskränkningar, så att
inte stimulansen leder till felaktiga omfördelningar
av skattebördan. Enligt
centerpartiets mening bör således avdragsrätten
gälla begränsade belopp.

Herr talman! Det behövs en mer realistisk
syn på sparandets betydelse.
Kapitalbehovet är stort, och låt oss
komma ihåg att den som sparar lämnar
ett bidrag till det gemensamma byggan -

det för framtiden. Det måste därför ur
samhällsekonomisk synpunkt vara lönande
att bevilja en skattelättnad för
att stimulera sparandet. Man avstår från
personlig konsumtion när man betalar
skatt, men man gör det också genom
att spara. Den som sparar undandrar
inte samhället någonting. Tvärtom ställer
han kapital till förfogande för angelägna
samhällsuppgifter, som vi alla
har intresse av. Inte minst gäller detta
de stora kapitalbehov som nu finns inom
näringslivet.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få ansluta mig till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Den här frågan är ju
en gammal bekant som vi har diskuterat
rätt många gånger under senare år.
Det enda nya är väl folkpartiets förslag
om att underlätta sparandet genom
skattelättnader för extrainkomster. Här
i riksdagen lagstiftar vi ju för att kunna
åstadkomma en kortare arbetstid,
men nu skulle vi genom skattelättnader
stimulera till ökat arbete på utsträckt
tid. Man kan inte underlåta att göra den
kommentaren att detta förefaller litet
underligt.

Jag vill, herr talman, understryka att
bevillningsutskottet har genom sina tidigare
utlåtanden visat sitt intresse för
sparstimulerande åtgärder. År 1957 beslöt
riksdagen på förslag av bevillningsutskottet
att i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om en utredning rörande sådana
åtgärder. Utredningens uppgift
skulle vara att undersöka lämpligheten
och möjligheten av att uppmuntra nysparandet,
såsom det hette. Som exempel
på åtgärder i detta syfte nämndes
skattefria insättningar på sparkonto
och stimulerandet av olika typer av
målsparande, t. ex. bostadssparande —

Nr 8

Onsdagen den 16 mars 1960

Åtgärder till främjande av sparandet m. m.

det är just vad motionerna nu också
kommer med. Utredningen tillsattes, såsom
här tidigare framhållits, av Kungl.
Maj:t år 1958 och den skall enligt direktiven
allsidigt och förutsättningslöst
pröva olika alternativ, även utländska
förebilder. Så långt bör alltså motionärernas
krav redan vara ganska väl tillgodosedda.

Det är dock naturligt att i denna allsidighet
också måste ligga en kartläggning
av de samhällsekonomiska och
statsfinansiella konsekvenserna av olika
förslag.

Även förra årets riksdag behandlade
denna fråga, och ingenting har inträffat
sedan dess. Då hänvisade utskottet
till den pågående utredningen — som
jag talade om — vilken man förväntade
skulle beröra även dessa spörsmål. Det
framgår nu av riksdagsberättelsen, att
utredningen har för avsikt att sluta sitt
arbete i år, vilket också reservanterna
understryker. Det är väl då inte rimligt
att man skulle göra en ny skrivelse,
utan man bör avvakta utredningens resultat.

Det är förvånansvärt att reservanterna,
när de i sista stycket i sin reservation
just hänvisar till att denna utredning
enligt sina direktiv skulle överväga
även sådana möjligheter att stimulera
sparandet som antytts i motionerna
och påpekar, att den kommer att
sluta sitt arbete innevarande år, ändå
som en antiklimax hemställer om en
skrivelse till Kungl. Maj :t beträffande
dessa motioner för att få ett förslag redan
till detta års höstsession. Det är
dock sällan motionärer har blivit så väl
tillgodosedda som i detta fall. Jag vill
gärna understryka att alla är ense om
betydelsen och nödvändigheten av ökat
nysparande. Det är förutsättning för
fortsatt expansion. Endast därigenom
blir det möjligt att öka investeringarna
och få ett snabbt framåtskridande.

Men vi har inget dåligt sparande i
vårt land. Jag tror vi kan jämföra det
med sparandet i vilket annat land som

helst och konstatera, att det ligger över
vid jämförelsen. Det pågår också ett organiserat
sparande på olika områden:
ett organiserat lönsparande sedan många
år, ett organiserat bostads- och aktiesparande
sedan en tid tillbaka, och
efter vad jag har hört berättas, har
HSB inlett en riksomfattande kampanj
för ungdomssparande för insatser i insatslägenheter
eller egnahem på räntemässigt
gynnsamma villkor. Denna kampanj
har vunnit synnerligen stor anslutning.
Den står öppen även för andra
familjer än medlemmarna, och sparandet
kan ske genom HSB:s egen kassa
eller sparbankerna.

Även om vi i fråga om sparande kan
mäta oss med vilket annat land som
helst, är därmed inte sagt att nysparandet
är tillräckligt. Det är ju inte så,
att vi föder och kläder oss och skaffar
oss bostäder med banksedlar, utan det
sker med vad som produceras i vår industri
och vårt jordbruk eller vad vi
kan byta till oss från andra länder mot
vad vi själva framställer. Skall vi kunna
höja vår standard, är ökat sparande
ofrånkomligen nödvändigt för att ge
utrymme för de behövliga investeringarna.

Men även om man konstaterar detta
kan man inte utan vidare besluta om
komplicerade åtgärder som man vet
kan få betydande konsekvenser för de
skattskyldiga, för samhällsekonomien
och för statsfinanserna. Jag vill gärna
understryka att man måste ha garanti
för —- vilket jag tror föregående talare
var inne på — att sparandet verkligen
blir nysparande och inte bara överflyttning
av kapital på ett sätt som ger
skattelättnad.

Jag skall inte vidare fördjupa mig
i detta. Det tjänar inte mycket till att
i detalj diskutera dessa frågor. De är
föremål för utredning och vi bör kunna
avvakta utredningens resultat. Enligt
vad jag har kunnat erfara arbetar den
så snabbt som över huvud taget är möjligt.
Det är inte brukligt, när man kän -

Onsdagen den 16 mars 1960

Nr 8

ner till ett sådant förhållande, att skriva
att riksdagen vill ha utredningens
betänkande ännu snabbare, kanske förr
än det finns praktiska möjligheter att
framlägga ett förslag. Eftersom jag förlitar
mig på att utredningen, utan att
vi skriver någonting, så snabbt den kan
utarbetar ett förslag och att vi då också
får en proposition så snart som möjligt,
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Brandt i Aspabruk
antydde att reservanterna närmast var
ute i ogjort väder därför att riksdagen
ju redan tidigare visat intresse för dessa
sparfrämjande åtgärder. Det är riktigt
att riksdagen har visat intresse.
Tack vare oppositionens starka påtryckningar
många år i rad beslöt riksdagen
att en utredning skulle tillsättas. Beslutet
fattades om jag inte minns fel 1957.
Sedan dröjde det ett år till dess att den
tillsattes. Det skedde nämligen inte förrän
i oktober 1958. Något resultat av
denna utredning har vi ännu inte fått
se om vi bortser ifrån att förslag framlagts
om att löner i sparfrämjande syfte
skall insättas på postgiro eller bankkonto.
Vi reservanter menar att regeringspartiet
inte har tagit tillräckligt
allvarligt på den här saken.

Herr Brandt hävdar att ingenting nytt
har inträffat på detta område sedan
förra året. Jag vågar påstå att så har
skett: det har blivit värre på kapitalmarknaden
sedan i fjol, och inte minst
den saken gör att vi bör påskynda utredningen
om sparfrämjande åtgärder.
Vi har vidare i riksdagsberättelsen fått
besked om att utredningen skall vara
klar under årets lopp. Men den 31 december
1960 anser vi reservanter och
den samlade borgerliga oppositionen
inte vara tillräckligt tidigt. Vi vill att
utredningen avslutas i år i så god tid
att resultatet kan remissbehandlas och

Åtgärder till främjande av sparandet m. m.

propositionen iordningställas och föreläggas
1960 års höstriksdag.

Herr BRANDT i Aspabruk (s) kort
genmäle:

Herr talman! Efter mig på talarlistan
kommer ju en ledamot i denna utredning.
Han kommer antagligen att redogöra
för läget, och då har jag ingen anledning
att fördjupa mig i ämnet. Men
nog är det förvånansvärt att man ställer
detta yrkande, när en utredning,
såsom reservanterna själva påpekar i
sin skrivning, överväger just de förslag
som är framställda i motionerna. Utredningen
har ju för avsikt att komma med
sitt betänkande i år. Vad har man då
mera att begära? Det är att slå in öppna
dörrar att ställa det yrkande som här
har ställts.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Detta är ett mycket stort
område. Jag skall ändå försöka fatta
mig mycket kort.

Självfallet har jag ingen annan mening
än alla de föregående talarna om
behovet av ett ökat nysparande. Givetvis
bör man också stimulera detta så
mycket som möjligt. I motsats till samtliga
som uppträtt här, tror jag emellertid
för min del, att vi har relativt små
chanser att öka nysparandet under 1960-talet, om man räknar från den nuvarande
kvoten. Detta beror helt enkelt
därpå att vi på den politiska vägen
beslutat att disponera det som annars
skulle blivit en normal sparkvot. Vi har
beslutat en förkortning av arbetstiden,
vi har antagit en pensionsreform som,
när ett visst antal år har gått, tar 10
procent av inkomsterna, och vi höjde
för några månader sedan skatten med
en miljard. Jag inlägger inte alls här någon
värdering av dessa beslut, jag endast
konstaterar faktum. Från dessa
utgångspunkter är det ganska svårt att
öka nysparandet. Vi vet att experterna

Nr 8

Onsdagen den 16 mars 1960

Åtgärder till främjande av sparandet m. m.

räknar med att bilparken skall fördubb- ;
las på kort tid. Televisionen håller på :
att erövra landet. Det kommer sannerligen
inte att bli lätt att få ett bundet,
långsiktigt nysparande.

Efter dessa allmänna reflexioner vill ''
jag säga att jag är fullständigt ense med
herr Brandt i Aspabruk om att — när
en utredning nu sitter — det verkar
egendomligt om riksdagen exempelvis
säger, att utredningen speciellt skall
undersöka möjligheterna beträffande
bostadssparandet och aktiesparande!
och där gå fram på de vägar som reservanterna
anvisat. Även om vi inte så
mycket diskuterat den saken i utredningen
vill jag för min del bekänna, att
jag inte är övertygad om att vi skall tillskapa
en rad författningar och förordningar
kring alla former av målsparande
— bostadssparandet, aktiesparande!,
sparandet för utbildning o. s. v. —
där vi får en mycket invecklad taxeringskontroll
och där man över huvud
taget måste lägga upp en lång rad författningar.
Jag skulle vilja att vi försökte
finna former, där vi generellt stimulerade
nysparandet, oavsett vilket
område människorna sedan använde
pengarna på.

Nu refererade redan herr Brandt i
Aspabruk att reservanterna var ense om
att säga — både från denna talarstol
och i sin reservation — att man vet att
det ingår i direktiven att denna utredning
skall undersöka olika sparformer;
den skall också få använda utländska
förebilder, över huvud taget är direktiven
mycket generöst skrivna — naturligtvis
utom på en punkt, nämligen när
det gäller kostnaderna. Finansministern,
som sitter här nu, har sagt att vi
måste hålla oss inom mycket snäva
gränser. Det förstår man från hans utgångspunkter.
För övrigt är fältet öppet
att fritt pröva olika former att stimulera
sparandet. När det är utredningens
avsikt att bli färdig detta år
och att i direktiven ingår just de olika
sparformer motionärerna pekat på, har

jag svårt att förstå den brådska man nu
ådagalägger från reservanterna.

Herr Nilsson i Svalöv sade att han
inte hade sett något resultat av utredningens
arbete. Vi har dock bara suttit
ett år och några månader och pluggat
på detta väldiga och svårarbetade fält.
När vi då anmäler att vi skall försöka
bli färdiga detta år, då frågar jag herr
Nilsson i Svalöv, om det är för lång tid
att ta på sig två år för att behandla ett
så omfattande arbete som det här gäller.
Jag tror inte att det är ovanligt att
en utredning tar så lång tid på sig.
Tvärtom tycker jag att vi ådagalägger
en ganska berömvärd snabbhet om vi
lyckas komma fram med någonting efter
två års arbete. Vi kan göra en jämförelse
med hur det svenska utredningsväsendet
i övrigt arbetar. Vi har
en rad »långtidsutredningar»!

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill inte alls gå i
polemik mot herr Antonssons i och för
sig utmärkta anförande. Jag vill bara
göra det konstaterandet, att vi inte kräver
att just dessa saker — bostadssparande
etc. — skall brytas ut. Vi vill
helst ha ett samlat förslag. Jag är den
förste att erkänna att vi redan nu har
ett lapptäcke i vår beskattning. Det gäller
alltså att få det hela samlat och samordnat.

För att inte något missförstånd skall
uppstå vill jag säga, att jag inte klandrar
utredningen för att den har arbetat
för långsamt. Felet ligger närmast däri,
att det dröjde för lång tid mellan riksdagens
beslut och tillsättandet av utredningen.
Sedan menar jag också att
det inte kan skada att man fäster utredningens
uppmärksamhet vid att vi inom
oppositionen vill ha fram ett resultat
så fort som möjligt.

Onsdagen den 16 mars 1960

Nr 8

Ändrade beskattningsregler för avsättning till pensionsstiftelse i familjebolag

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Antonsson tillkännagav
nyss en pessimistisk uppfattning
när han sade att han egentligen inte
tror på möjligheterna att öka sparandet
under 1960-talet. Det är ett uttalande
som jag inte vill låta stå oemotsagt. Om
det skulle vara så, skulle vi möta stora
svårigheter i vår ekonomiska politik
och på kapitalmarknaden, och vi skulle
få brottas med besvärliga problem i
konkurrensen på den europeiska marknaden.
Jag har ett behov av att säga
ifrån, att jag inte är lika pessimistisk
som herr Antonsson. Jag menar att om
vi får tillfälle att föra en ekonomisk
politik och en skattepolitik enligt de
linjer som oppositionen har rekommenderat,
kan vi ge en verklig stimulans åt
det frivilliga sparandet här i landet.

Sedan är det helt naturligt att herr
Antonsson såsom ledamot av utredningen
vill försvara den — det är ju lovligt,
och jag vill inte säga någonting om den
saken — men när utredningen blev så
försenad vid tillsättandet tycker jag nog
att den kunde ha börjat med något av
de många konkreta förslag till en stimulans
av sparandet som redan föreligger
i stället för att ta upp den i och
för sig kanske intressanta frågan, huruvida
statstjänstemännens löner skall
betalas på bankräkning eller kontant.

Herr talman! Ett bifall till reservationen
kommer att innebära en uppmaning
till utredningen att skynda på sitt
arbete, och det tror jag inte kan skada.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr andre vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid betänkandet fogade reservationen av
herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han ansåge tvekan kunna råda
angående omröstningens utgång, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 106 ja
och 100 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12

Ändrade beskattningsregler för avsättning
till pensionsstiftelse i familjebolag

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 26, i anledning av väckta
motioner om upphävande av fjärde stycket
punkt 2 av anvisningarna till 29 §
kommunalskattelagen (avsättning till
pensionsstiftelse i familjebolag).

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:425 av herr Sveningsson
och II: 521 av herr Magnusson i Borås
m. fl. hade hemställts, »att riksdagen
måtte besluta att fjärde stycket av punkt
2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
måtte utgå».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 425 av herr Sveningsson
och 11:521 av herr Magnusson i
Borås in. fl. om rätt till avdrag vid beskattningen
för avsättning inom famil -

Nr 8

Onsdagen den 16 mars 1960

Ändrade beskattningsregler för avsättning till pensionsstiftelse i familjebolag

jebolag till pensionsstiftelse icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Söderquist, Yngve Nilsson, Stefanson,
Magnusson i Borås, Gustafson i Göteborg,
Darlin och Rgdén, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte antaga ett av reservanterna framlagt
förslag till lag om ändring av punkt
2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), innebärande borttagande av fjärde
stycket i nämnda punkt av anvisningarna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Vid detta utskottsbetänkande
är fogad en reservation, vari
hemställes om bifall till motion nr 521
i denna kammare, som jag har väckt
tillsammans med några riksdagskamrater.
Vi syftar till att få till stånd bestämmelser
som skulle innebära, att även
de egna företagarna skulle få göra avsättningar
i pensionsstiftelser för sin
framtida pensionering.

Vi har under de senaste åren kunnat
förmärka ganska omfattande avsättningar
till s. k. fria stiftelser som har
placerats i det egna företaget. Detta har
befunnits förmånligt inte minst för de
anställda genom att dessa kunnat vara
med om att i sitt företag vårda och bevara
värdebeständigheten hos de pengar
som är avsatta för deras egen pensionering.
Avsättningarna får inte göras
med mindre än att en verklig utfästelse
föreligger, och stiftelserna står också
under länsstyrelsens kontroll, varför
några obefogade avsättningar till desamma
icke kan förekomma.

Nu föreligger emellertid det egendomliga
förhållandet att om en person
eller någon honom närstående råkar äga
en del aktier i företaget, får han inte
göra någon avsättning för sin egen pensionering.
Majoriteten i bevillningsut -

skottet synes nu lita till att vederbörandes
pensionering till fullo skall kunna
klaras genom den vid fjolårets riksdag
beslutade obligatoriska försäkringen.

Jag kan inte dela den uppfattningen.
Jag finner i stället att behovet nu är
mycket större och att det är än mera
befogat att det görs avsättningar till
dylik enskild pensionering. Nu är det
ju så att de avgifter, som gäller den
framtida allmänna tjänstepensioneringen,
skall betalas in, och det blir samhället
som kommer att disponera över
dessa sparmedel, som tidigare kunnat
ligga kvar i våra företag. Det är detta
som betingar behovet av att ett sådant
här sparande för innehavarnas pensionering
sker i de enskilda företagen.
Detta är ett stort intresse, alldeles speciellt
för de små företagen, då dessa i
särskild utsträckning är beroende av
att det kapital som kan sparas för framtiden
också kommer att stå just till deras
egen disposition. Det är väl också
av stort värde om de här småföretagen
får möjlighet att i fortsättningen arbeta
på ett effektivt sätt och därmed också
skapa en förbättrad produktion till fördel
inte bara för företagarna utan framför
allt för de där anställda. Jag tror
inte heller att någon kan säga annat
än att dessa företag har betytt oerhört
mycket för utvecklingen i vårt samhälle.
Det är därför som jag finner det
så mycket mera rimligt att man inte
har kvar denna diskriminering av den
här företagsformen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Det är ju inte någon
ny fråga vi diskuterar i dag, och jag
skall därför begränsa mig till att framhålla
det anmärkningsvärda i att företagen
—• i detta fall familjeföretagen —
som vanligt har ställts i strykklass. Vi
är väl alla medvetna om den betydelse

Onsdagen den 16 mars 1960

Nr 8

Ändrade beskattningsregler för avsättning till pensionsstiftelse i familjebolag

dessa företag har för vår samlade produktion.
Vi borde därför vara angelägna
om att underlätta deras insatser och
likaså att skapa goda arbets- och försörjningsmöjligheter
för deras innehavare.

Men det är tvärtom. När motionärerna
här begär rätt för delägare att göra
avdrag för avsättning till pensionsstiftelse
för egen pensionering, hänvisas
bl. a. till att detta skulle kunna medföra
skattesmitning. Det förefaller som
om familjeföretagarna skulle vara en
samling notoriska skattesmitare. Så är
ju inte det verkliga förhållandet, och
jag vänder mig emot att man på detta
sätt pekar ut en hel grupp. De nuvarande
skärpta bestämmelserna beträffande
pensionsstiftelser torde utgöra
full garanti mot befarade missbruk.

Sedan hänvisas till ATP, som — om
man får bortse från frågan om den lagens
bibehållande — i så hög grad missgynnar
de egna företagarna. Den pensionsgrundande
inkomsten över 8 000
kronor får medräknas endast till två
tredjedelar, och den maximala pensionsgrundande
inkomsten är fastställd
till 16 800 för företagare och 26 000 för
anställd. Vad är det för konsekvens i
denna diskriminering? Den gäller ju
inte längre i fråga om sjukförsäkringen.

Att hänvisa till möjligheterna att
teckna försäkringar hos försäkringsanstalt
är meningslöst, eftersom därvidlag
ingen skillnad råder mellan företagare
och anställd. Den rätten har vi
väl alla fortfarande. Men det är inte
detta det är fråga om i dag.

Vidare hänvisas till möjligheterna att
från firman utbetala årliga pensionsbelopp.
Det berör emellertid inte heller
den fråga vi här diskuterar, nämligen
rätten att i förväg få avsätta medel
till egen pensionering i det egna
företaget.

Jag har, herr talman, svårt att förstå
den avoghet, som man från utskottsinajoritetens
sida -— i detta fall regeringspartiet
och centerpartiet — visar

mot företagarna, vilka ju ändå ser till
att landets produktion hålles på högsta
möjliga nivå till lägsta möjliga priser,
trots de beslut som drives igenom med
knappast möjliga majoritet här i riksdagen.
Synbarligen är det så att vi
företagare är för fåtaliga för att tillmätas
politisk betydelse.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Det var 1955 som vi
gjorde vissa inskränkningar i reglerna,
när det gäller familjebolags rätt att
avsätta medel till pensionsstiftelse. Då
tillkom den bestämmelse, som herr
Magnusson i Borås redan pekat på och
som säger att stiftelserna skall stå under
kontroll av länsstyrelsen. Vidare
bestämdes det att i familjebolag avsättningar
till pensionering av ägare eller
honom närstående icke skall få ske.

Varför gjorde vi dessa inskränkningar?
Jo, det skedde efter enträgen framställning
från taxeringsmyndigheterna,
som funnit att pensionsavsättningar i
familjebolag i stor utsträckning gjordes
för att bereda oskäliga fördelar i beskattningshänseende.
Nu vill motionärerna
avskaffa dessa spärrar, något som
jag ur vissa synpunkter mycket väl kan
förstå, men jag tror det var alldeles
riktigt av riksdagen 1955 att göra dessa
begränsningar efter anmaning av ansvariga
taxeringsmyndigheter.

Nu förklarar herr Magnusson i Borås
och i viss mån även herr Darlin att
frågan inte har kommit i något nytt läge
genom införande av ATP. Men man
måste väl ändå medge att den allmänna
tjänstepensionen i hög grad kommer att
minska behovet av avsättningar för
pensionsändamål, såvida dessa avsättningar
verkligen syftar till att tillförsäkra
någon pension. Nu blir det ju möjligt
för såväl ägare, som är fast anställd
i ett familjebolag, som för övriga
där anställda, att inträda i ATP på sam -

Nr 8

Onsdagen den 16 mars 1960

Ändrade beskattningsregler för avsättning till pensionsstiftelse i familjebolag

ma villkor som företagare och anställda
i andra bolag.

Sedan menade herr Darlin att de belopp
som utgår från ATP inte vore tillräckliga.
Ja, det är ju möjligt. Men då
återstår ju möjligheten för den, som anser
pensionen otillräcklig, att ta en pensionsförsäkring
vid sidan om, och alla
premier härför är som bekant avdragsgilla.
Det finns sålunda inte heller ur
den synpunkten något behov av en ändring
i reglerna.

Utskottet påpekar till slut att en allmän
utredning pågår, nämligen utredningen
angående pensionsstiftelsernas
civilrättsliga ställning, att denna erhållit
tilläggsdirektiv, innebärande att de
skatteregler som berör dessa stiftelser
ånyo skall överses, samt att vi här liksom
vid andra sådana tillfällen självklart
måste invänta resultatet av denna
utrednings arbete, innan vi skrider till
handling.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Herr Sundström motiverar
sitt avslagsyrkande med att ett
bifall till motionen skulle kunna medföra
att man gjorde orättmätiga avsättningar
till dessa pensionsstiftelser.
Jag vill då säga att herr Sundström
bygger på förutsättningar, som är många
år gamla. Med den kontroll som nu utövas
på fonderna finns det ingen möjlighet
att göra avsättningar på oriktigt
sätt.

När herr Sundström talar på utskottets
vägnar, säger han att han förlitar
sig på att företagarna skall erhålla tillräcklig
pension genom obligatoriet. Jag
vill då understryka att vad det här framför
allt gäller är de små företagarna i
samhället, och för dem är det av utomordentligt
stor betydelse att inte behöva
leverera in pensionsavgifter till en
statlig eller offentlig pensionsanstalt,

utan att pengarna får stanna kvar i företaget
och där utgöra ett nödvändigt rörelsekapital.

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Det är väl ändå så, herr
Sundström, att nuvarande lagstiftning
innebär en diskriminering mot företagarna.
De har inte samma möjligheter
som de anställda. Till tjänstemännen i
företagen får vi avsätta kapital i pensionsstiftelser,
men så snart jag är aktiedelägare
i företaget berövas jag denna
möjlighet.

I dagens läge, då det blir svårare och
svårare att låna pengar till investeringar,
bland annat för att kunna möta den
utländska konkurrensen, behövs allt tillgängligt
kapital inom företaget. Det är
inte meningen att vi på något sätt skall
göra oss skyldiga till skattesmitning eller
skatteflykt. Detta kan ej heller ske
med nuvarande skattelagar och författningar
-— genom att i stiftelse avsätta
kapital till pensionering av aktieägarna.

Detta är absolut en orättvisa mot de
fria företagarna, en diskriminering, som
jag anser att vi bör protestera mot.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill påpeka för herr
Magnusson i Borås, att det inte är jag
som hittat på att det varit obehöriga
avsättningar. Det är ansvariga skattemyndigheter
som framhållit detta, och
därför har det blivit både regler för
avsättning och kontroll genom länsstyrelserna.
Om herr Magnusson nu föreställer
sig att kontrollen inom länsstyrelserna
är så hård mot dessa stiftelser,
så tycker jag för min del att det
inte skulle finnas någon anledning att
bifalla motionen, ty då kommer ju upphävandet
av dessa spärrar att bli verkningslöst.

Herr Darlin har fått för sig, att detta
är en diskriminering mot företagare och
familjebolag. Det finns väl ingen grund
för ett sådant betraktelsesätt. I alla
andra företag får man ju avsätta medel

Onsdagen den 16 mars 1960 Nr 8

Successiv avveckling av dubbelbeskattningen för aktiebolag och ekonomiska föreningar,
m. m.

för pensionsändamål till ATP, och gör
man det i familjebolagen är det ju uppenbart
att även de, liksom andra, kommer
att få återlåningsrätt från ATP.
Följaktligen är de i alla avseenden likställda
med andra företagare och andra
inkomsttagare.

Jag finner sålunda ingen anledning
att frångå mitt yrkande om bifall till
utskottets hemställan.

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Det där med återlåningsrätten
förstår jag mig inte riktigt på.
Kommer man till banken och ber att få
låna tillbaka av sina inbetalade pensionspengar,
får man till svar: »Har
ni säkerhet i form av goda inteckningar
eller annan bankmässig säkerhet?
Annars får ni inte låna pengar.»

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Till det sista vill jag
bara invända: Om ett företag är så föga
solvent att det inte kan få möjligheter
att i en bank återlåna till ATP inbetalade
avgifter, hur skall ett sådant företag
då kunna avsätta några nämnvärda
belopp till en pensioneringsfond?

Herr DARLIN (h):

Herr talman! År ett företag fullt solvent,
behöves ej lån av ATP-avgifterna.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
betänkandet fogade reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Magnusson i
Borås begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller

bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid betänkandet fogade reservationen av
herr Söderquist m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 127 ja och
77 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
förevarande hemställan.

§ 13

Successiv avveckling av dubbelbeskattningen
för aktiebolag och ekonomiska
föreningar, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 27, i anledning av väckta motioner
om en successiv avveckling av
dubbelbeskattningen för aktiebolag och
ekonomiska föreningar, m. m.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 71 av herr Ewerlöf m. fl.
och II: 85 av herr Hjalmarson m. fl. hade
hemställts, »att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj :t måtte låta den nu tillsatta
företagsbeskattningskommittén utreda
jämväl frågan om en successiv avveckling
av dubbelbeskattningen för aktiebolag
och ekonomiska föreningar samt
om ett helt likställande mellan de nämnda
företagsformerna vad angår skattesatser».

62 Nr 8 Onsdagen den 16 mars 1960

Successiv avveckling av dubbelbeskattningen för aktiebolag och ekonomiska föreningar,
m. m.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 71 av herr Ewerlöf
m. fl. och 11:85 av herr Hjalmarson
m. fl. angående en successiv avveckling
av dubbelbeskattningen av aktiebolag
och ekonomiska föreningar, m. m. icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Yngve Nilsson, Nilsson i
Svalöv och Magnusson i Borås, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj :t måtte låta
den nu tillsatta företagsbeskattningskommittén
utreda jämväl frågan om en
successiv avveckling av dubbelbeskattningen
för aktiebolag och ekonomiska
föreningar samt om ett helt likställande
mellan de nämnda företagsformerna vad
angår skattesatser;

II) av herrar Söderquist, Stefanson,
Gustafson i Göteborg och Rydén, utan
angivet yrkande.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Svenska aktiebolag och
ekonomiska föreningar är föremål för
dubbelbeskattning på så sätt, att dessa
bolags och föreningars vinst först beskattas
inom företaget och därefter -—
om återstående vinst utdelas eller blir
föremål för utskiftning ■— på nytt hos
dem som lyfter utdelningen. Vissa ändringar
i detta avseende bär dock aktualiserats,
och den 30 december 1959 bemyndigade
Kungl. Maj :t finansministern
att tillkalla sakkunniga med uppdrag att
verkställa utredning rörande ändrade
grunder i vissa hänseenden för beskattningen
av aktiebolags och ekonomiska
föreningars vinster. Utredningen synes,
efter vad som framgår av utredningsdirektiven
och efter vad som förekommit
i de allmänna diskussionerna, syfta till
att underlätta kapitalanskaffningen hos

bolagen och föreningarna genom att nyemissioner
respektive utökning av insatskapital
icke skulle dubbelbeskattas.
Det är glädjande att en sådan utredning
kommit till stånd. Den svenska företagsbeskattningen
synes oss nämligen
icke vara utformad med tillräcklig hänsyn
till de förutsättningar, med vilka
ett näringsliv av i dag arbetar. Medan
man på olika håll i utlandet har en ytterst
låg skattesats på utdelade vinster
och en skattesats på fonderade vinster
som något överstiger den svenska, saknas
i vårt land varje form av differentiering.
När en differentiering har gjorts
har det främsta skälet härför varit önskemålen
att öka tillflödet särskilt av
långsiktigt sparande. Dessutom har man
velat erhålla en spridning av aktieägandet.
Detta är en sak som vi inom högerpartiet
anser vara önskvärd och behövlig Såsom

motivering för dubbelbeskattningen
av bolagsvinster har anförts
dels att bolagsformen ger den mindre
kapitalägaren möjlighet att komma i åtnjutande
av större företags speciella
vinstmöjligheter, dels att aktieägaren
enligt aktiebolagslagen blott har ett begränsat
ansvar, i det att han inte ansvarar
för eller diskerar att förlora mer än
vad han satsat i företaget.

Vi inom högerpartiet kan icke acceptera
denna motivering och inte heller
godta dessa principiella skäl för att bibehålla
dubbelbeskattningen. Starka skäl
synes oss i stället tala för att aktiebolagen
och de ekonomiska föreningarna
endast skulle betala skatt för den del
av vinsten som inte utdelas.

Vi ifrågasätter dock om man med en
gång kan avskaffa dubbelbeskattningen.
Det får nog ske genom en planmässig
och successiv minskning av skatten på
den utdelade vinsten.

Vi anser sålunda att en reform bör
komma till stånd på detta område. Samtidigt
borde man göra en sådan justering,
att skattesatsen blir densamma för

Onsdagen den 16 mars 1960 Nr 8

Successiv avveckling av dubbelbeskattningen för aktiebolag och ekonomiska föreningar,
m. m.

aktiebolag som för ekonomiska föreningar.

Enligt vår mening bör sålunda den
nu igångsatta utredningen icke endast
få den begränsade omfattning som direktiven
synes förutsätta. Vi föreslår
att utredningen får ta upp hela frågan,
huruvida dubbelbeskattningen över huvud
taget skall bibehållas eller inte. I
den reservation, som herr Yngve Nilsson
m. fl. fogat till utskottets betänkande,
har vi yrkat, att direktiven för
den pågående utredningen måtte komma
att omfatta även frågan om dubbelbeskattningens
avskaffande för aktiebolag
och ekonomiska föreningar.

Inte minst för de ekonomiska föreningarna
skulle det vara av mycket stor
betydelse om dubbelbeskattningen kunde
avskaffas. Våra ekonomiska föreningar
har ju huvudsakligen till uppgift
att ta hand om jordbrukets produkter
och sörja för deras avsättning, etc.
De arbetar och kommer att arbeta under
mycket svåra förhållanden. För dem
skulle det bli av mycket stor betydelse,
om utdelningarna på insatskapitalet inte
behövde bli föremål för beskattning
inom föreningen.

Herr talman! Jag skall inte närmare
utveckla detta utan ber helt kort att få
yrka bifall till den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet fogade reservationen.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Till detta betänkande är
fogad en blank reservation från folkpartiledamöterna
i bevillningsutskottet.
Det innebär alltså att vi inte kan förena
oss med utskottets yttrande och att
vi inte heller kan förena oss med den
reservation som framförts av herr Yngve
Nilsson m. fi.

Vi är överens om att den nuvarande
dubbelbeskattningen har mycket stora
olägenheter. Det framgår inte minst när
vi tänker på de företag som önskar tillföra
sig nytt kapital. Om man utgår

från en räntesats på 6 % måste ett företag
tjäna 12 % om kapital anskaffas genom
aktieteckning under det att man
kan komma undan med 3 % netto om
kapitalet lånas upp. Det är en disproportion
mellan kostnaderna för eget
och lånat kapital som har många betydande
nackdelar. Dubbelbeskattningen
har alltså olägenheter. Det är vi fullt
på det klara med, liksom att man måste
göra vad som är möjligt för att undanröja
dessa olägenheter.

Reservation nr 1 vill att den kommitté
som är tillsatt för att ta upp en
del av problemen på detta område skall
få hela dubbelbeskattningsfrågan till behandling.
Detta anser vi inte vara särskilt
välbetänkt. De ting som nu behandlas
inom utredningen, d. v. s. en
undersökning av möjligheterna att underlätta
anskaffandet av eget kapital,
anses vara av brådskande natur och
ett bifall till reservationen skulle innebära
att man liksom begraver denna
sak i hela den stora frågan. Risken är
att kommitténs arbete fördröjs. Vi har
sett det så: Låt denna utredning först
behandla de delfrågor den nu sysslar
med och låt den komma med förslag,
så skall vi sedan ta under övervägande
vad som ytterligare kan göras. Det är
den praktiska handlingsväg vi anser
lämplig.

Dessutom är jag för min personliga
del inte villig att nu principiellt binda
mig för att dubbelbeskattningen skall
helt avvecklas. Det är en sak som jag
menar får övervägas. Det är en stor
statsfinansiell fråga, men det är också
andra skäl som får beaktas vid ett övervägande.
Att bolag inte betalar skatt
på de pengar de betalar ut men däremot
på de pengar de vill ha kvar i
företaget innebär ju en stimulans till
att utdela vinsten i stället för att behålla
pengarna i företaget och använda
dem för dess vidareutveckling. Man kan
anföra skäl som talar för att en sådan
reform kanske skulle medföra en minsk -

64 Nr 8 Onsdagen den 16 mars 1960

Successiv avveckling av dubbelbeskattningen för aktiebolag och ekonomiska föreningar,
m. m.

ning av sparandet inom företagen. Det
kan givetvis ha vissa nackdelar.

Herr talman! Sammanfattningsvis vill
jag säga att jag anser dubbelbeskattningen
ha betydande olägenheter och
att den kommitté som nu arbetar med
en del delfrågor skall få komma med
sitt förslag så att vi sedan på nytt kan
ta ställning till frågan i hela dess vidd.
Jag kommer, herr talman, att avstå vid
omröstningen.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Orsaken till detta utlåtande
är ett par motioner från högerhåll,
där man vill att den tillsatta företagsbeskattningskommittén
även skall
utreda frågan om en successiv avveckling
av vad man kallar dubbelbeskattningen.
Med dubbelbeskattning avser
man väl den omständigheten att bolag
och ekonomiska föreningar beskattas
efter särskilda regler, bolagen för närvarande
med 40 procent och ekonomiska
föreningar med 32 procent. Återstoden
beskattas sedan hos den enskilde
innehavaren av andel eller aktie,
när vinsten utdelas. Motionärerna önskar
en lättnad i beskattningen på utdelade
vinster, och de anser det även
önskvärt att den nyss nämnda utredningen
skulle få hand om hela denna
fråga och verka för en successiv avveckling
av vad de kallar dubbelbeskattningen.

Saken behandlades i riksdagen 1959
och avvisades då. Utskottet anser att
inga skäl föreligger för att nu ändra
mening. Orsaken till denna utskottets
ställning är väl dels den omständigheten
att riksdagen i fjol beslöt sänka
statsskatten för bolag med 20 procent,
dels att den utredning som är tillsatt
enligt sina direktiv inte har att handlägga
detta. Det skulle innebära en utökning
av direktiven, som väl skulle
få den följd som herr Gustafson i Göteborg
påpekade.

Jag vill med detta, herr talman, yrka
bifall till utskottets hemställan.

Rent personligen har jag den uppfattningen
när det gäller eventuella
sänkningar av skatterna, att det finns
andra som bör ha förtursrätt framför
bolag och ekonomiska föreningar. Detta
tal om dubbelbeskattning och ändring
i det förhållandet innebär väl att
vederbörande vill och önskar att skatten
skall sänkas för dessa. Detta måste
i sin tur innebära att skattebördan
vältras över på de enskilda människorna.
Det vill jag för min del inte medverka
till. En skattesänkning, som vi
väl alla önskar, bör främst gynna de
minsta inkomsttagarna i vårt samhälle.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

Andersson i Essvik sade att Utskottet
som ett motiv för att inte vilja
vara med om en utredning rörande dubbelbeskattningens
vara eller inte vara
anfört, att bolagsskatten sänktes genom
beslut i fjol. Till detta vill jag endast
genmäla att dubbelbeskattningens vara
eller inte vara närmast är en principfråga.
Den har inte med skattesatsens
höjd att göra.

Herr BJÖRKÄNGE (ep):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att påpeka att man i motionerna inte
endast nöjer sig med att plädera för
en minskning av dubbelbeskattningen,
utan man vill också att skatten på de
ekonomiska föreningarna skall höjas.

Jag tycker det är ganska underligt
att det är ett par högermotionärer, som
syftar till att i detta fall höja skatten
för en grupp i samhället. Jag har alltid
hört att man från högerpartiets sida
vill gå in för att sänka skatten. Men
härvidlag vill man höja skatten för de
ekonomiska föreningarna för att på det

Onsdagen den 16 mars 1960 Nr 8

Successiv avveckling av dubbelbeskattningen för aktiebolag och ekonomiska föreningar,
m. m.

sättet åstadkomma likställighet mellan
aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Herr talman! Jag protesterar emot
detta sätt att vinna likställighet.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Det förefaller som om
vi hållit på med bevillningsutskottets
betänkanden alltför länge i dag. Herr
Björkänge har nu blivit en smula trött,
tror jag, och har inte kunnat följa med
riktigt. Var någonstans finner herr
Björkänge att högerpartiet begärt, att
skatten för de ekonomiska föreningarna
skulle höjas? Något sådant har vi
icke föreslagit — tvärtom.

Vid riksdagsbehandlingen av detta
ärende i fjol förelåg högermotioner om
att bolagsskatten skulle sänkas till 32
procent, så att likställighet med de ekonomiska
föreningarna kunde uppnås.

Det har alltså varken i fjol eller i år
varit tal om att höja de ekonomiska föreningarnas
skattesats.

Herr BJÖRKÄNGE (ep):

Herr talman! I utlåtandet refereras
motionärernas uttalande och där kan
man bl. a. läsa följande: »Samtidigt
med en sådan reform bör en justering
ske, varigenom skattesatsen på företagens
vinster blir densamma för aktiebolag
och ekonomiska föreningar.»

Det måtte väl ändå vara så, herr Nilsson
i Svalöv, att högern här yrkar på
en höjning av skattesatsen för de ekonomiska
föreningarna?

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Nej, herr Björkänge!

Att föreslå att skattesatsen skall bli densamma
för de båda företagsformerna behöver
inte betyda att skattesatsen skall
höjas för de ekonomiska föreningarna.

Jag nöjer mig med att på nytt hänvisa
till vår motion från i fjol, innebärande
att bolagsskatten skall sänkas och
beräknas efter samma skattesats som
gäller för ekonomiska föreningar.

5 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 8

Herr BJÖRKÄNGE (ep):

Herr talman! Om lagstiftarna ansett
att det bör vara ett mindre skatteuttag
för de ekonomiska föreningarna än för
aktiebolagen och man så enbart yrkar
på en nedsättning av aktiebolagsskatten,
kan jag inte finna annat än att detta
är oriktigt. Man bör väl, om man vill
vara rättvis, yrka på samma nedsättning
för aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Det torde vara ostridigt,
att om man skall ta ut samma belopp i
skatt och man sänker skattesatsen för
bolag men bibehåller skattesatsen för
ekonomiska föreningar, kommer, såsom
herr Björkänge riktigt påpekat, den
skattelättnad som bolagen erhåller att
gå ut över andra. Den saken är klar.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Hur skall detta hårdare
kunna drabba de ekonomiska föreningarna?
Skattesatsen är 32 procent och
förblir 32 procent. Är vinsten t. ex.
100 000 kronor, blir skatten såväl före
som efter den reform vi föreslagit 32 000
kronor för en ekonomisk förening.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr artdre vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen I) av herr
Yngve Nilsson m. fl.; och fann herr
andre vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 27, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 8

Onsdagen den 16 mars 1960

Översyn av förordningen om sjömansskatt — Rätt till avdrag vid 1960 års taxering

för avsättning till pensionsstiftelse

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
I) av herr Yngve Nilsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av kammarens
ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

§ 14

Översyn av förordningen om sjömansskatt Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 28, i anledning av väckta motioner
om översyn av förordningen om
sjömansskatt.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Då det i betänkandet
meddelas, att denna fråga är föremål
för uppmärksamhet från Kungl. Majrts
sida, kommer jag inte att framställa något
yrkande. Jag vill dock till finansministern
rikta en hemställan att, då
det visat sig att ändringar i förordningen
om sjömansskatt är nödvändiga, den
begärda översynen inte skall dröja alltför
länge utan tvärtom snarast komma
till utförande.

I detta anförande instämde herrar
Andreasson (s), Johansson i öckerö
(fp) och Carlsson i Göteborg (s).

Vidare anfördes ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Rätt till avdrag vid 1960 års taxering för
avsättning till pensionsstiftelse

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 34, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till för -

ordning med särskilda bestämmelser
om rätt till avdrag vid 1960 års taxering
för avsättning till pensionsstiftelse
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 5 februari 1960 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 40, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning med särskilda
bestämmelser om rätt till avdrag vid
1960 års taxering för avsättning till pensionsstiftelse.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anförde utskottet:

I propositionen föreslås, med hänsyn
till pågående förhandlingar i pensionsfrågan,
att företagen vid 1960 års taxering
skall kunna göra avsättningar till
pensionsstiftelser i samma omfattning
som hittills. De föreslagna reglerna har
utformats så att — om utfästelsen om
pension gjorts före beskattningsåret
1959 — avdrag för avsättning medgives
i samma utsträckning som tidigare.
Har utfästelser om pension gjorts först
under beskattningsåret 1959, får avsättning
ske för att säkerställa de pensioner,
som på grund av sådana utfästelser
skall utgå vid sidan av den allmänna
tilläggspensioneringen.

I det ovannämnda författningsförslaget
var 2 § av följande lydelse:

2 §•

Har skattskyldig före utgången av det
beskattningsår, för vilket taxering i första
instans ägt rum år 1959, lämnat anställd
utfästelse om pension med förbehåll
av innebörd att pensionen må nedsättas
i anledning av att den anställde
äger åtnjuta förmån enligt lagen om
försäkring för allmän tilläggspension,
må beträffande dylik utfästelse beräkning
av avdragsgill avsättning ske som
om utfästelsen icke varit förenad med

Onsdagen den 16 mars 1960

Nr 8

Rätt till avdrag vid 1960 års taxering för avsättning till pensionsstiftelse

förbehåll som nyss sagts. Den utfösta
pensionen må dock vid sådan beräkning
icke upptagas till större belopp än det,
till vilket den fick upptagas vid utgången
av nämnda beskattningsår, i förekommande
fall ökat i förhållande till löneförhöjning,
som må hava tillerkänts den
anställde under det beskattningsår, för
vilket taxering i första instans verkställes
år 1960. Har den skattskyldige på
grund av omläggning av räkenskapsår
icke taxerats till inkomstskatt vid 1959
års taxering, skall vad nu sagts hava
avseende å utfästelse av angivet slag,
som lämnats före utgången av det beskattningsår,
för vilket taxering i första
instans ägt rum år 1958.

I de i anledning av propositionen
väckta, till bevillningsutskottet hänvisade
likalydande motionerna 1:528 av
herr Kaijser och II: 654 av herr von
Seth m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte antaga det till propositionen
nr 40 fogade förslaget till förordning
med särskilda bestämmelser om rätt till
avdrag vid 1960 års taxering för avsättning
till pensionsstiftelse med den ändring
att 2 § erhölle den lydelse, som i
motionerna angivits.

Utskottet hemställde

1) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
nr 40, antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning med särskilda
bestämmelser om rätt till avdrag
vid 1960 års taxering för avsättning till
pensionsstiftelse; samt

2) att de likalydande motionerna
I: 528 av herr Kaijser och II: 654 av herr
von Seth m. fl. icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Spetz, Söderquist, Yngve Nilsson, Nilsson
i Svalöv, Magnusson i Borås, Gustafson
i Göteborg och Rgdén, vilka ansett
att utskottet bort hemställa att
riksdagen måtte, med förklarande att
Kungl. Maj:ts proposition nr 40 icke
kunnat av riksdagen oförändrad bifal -

las och med bifall till de likalydande
motionerna 1:528 och 11:654, antaga
det vid propositionen fogade förslaget
till förordning med särskilda bestämmelser
om rätt till avdrag vid 1960 års
taxering för avsättning till pensionsstiftelse
med den ändringen att 2 §
erhölle följande lydelse:

2 §

Har skattskyldig — — — år 1960.
Oavsett vad sålunda stadgas äger skattskyldig
vid beräkning varom nu är fråga
medräkna sådan utfästelse om pension,
som lämnats på grundval av pensionsreglemente,
utfärdat före utgången
av det beskattningsår för vilket taxering
i första instans ägt rum år 1959,
dock endast såvitt avser person, som
vid utgången av år 1958 innehade anställning
hos den skattskyldige.

Har den skattskyldige på grund av
omläggning av räkenskapsår eller av
annan anledning icke taxerats till inkomstskatt
vid 1959 års taxering, skall
vad i första stycket sagts hava avseende
å utfästelse om pension, som lämnats
före utgången av år 1958.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Den proposition som
behandlas i förevarande utlåtande syftar
till att säkerställa avsättningar vid
1960 års taxering i ungefär samma utsträckning
som tidigare. Visserligen föreslås
spärregler som gör, att en del
avsättningar som tidigare varit möjliga
numera inte kan ske, men alla synes
vara överens om att avsättning vid detta
års taxering bör ske på samma sätt
som tidigare. Jag finner detta ganska
naturligt, alldenstund lagen om den allmänna
tjänstepensioneringen inte träder
i kraft förrän den 1 januari 1960,
varvid arbetsgivarna blir skyldiga
inbetala avgifter. Men denna försäkringsform
träder ju inte i full kraft

68 Nr 8 Onsdagen den 16 mars 1960

Rätt till avdrag vid 1960 års taxering för avsättning till pensionsstiftélse

förrän den 1 januari 1963 vad beträffar
förmånerna. Med hänsynstagande härtill
måste det val också anses rimligt
att avsättningar nu får ske på samma
sätt som tidigare. Här är det ju i stort
sett fråga om avsättning ifrån inkomster
som har influtit, innan denna lag
trätt i kraft.

Man kan lämna därhän hur det kommer
att bli med tolkningen av den lag
som nu gäller, och om denna proposition
hade behövts eller inte. Förekomsten
av dfen allmänna tjänstepfensioneringen
innebär emellertid, att man skjutéfe
på framtldferi kostnader som rätteligen
hade bort täs nu under de närmast
kommande åren. Premierna för
den allmänna tjänstfepensiorteringen är
ju låga i början, men de stiger sedån
för varje år. Så Småningom kommer de
upp i en sådah höjd, att de motsvarar
den verkliga kostnaden för pensioneringen.
Detta innebär som sagt, att man
ställer utgifter på framtiden, som rätteligen
hade bort göras nu.

De yrkanden som har framställts i
motionen pekar framför allt på det förhållandet,
att avsättning för nyanställda
under 1959 inte kommer att bli möjlig.
Det är en inskränkning som ju är
beklagansvärd alldenstund den kommer
att innebära, att en del företag kommer
att göra för små avsättningar. Det
är också vanligt att man har olika pensionsreglementen
i företagen, som innebär
till exempel att en person skall ha
nått fen viss ålder för att komma in i
pensionssystemet. De som på så sätt under
1959 har kvalificerat sig för att
komma in i ett gällande pensionssystem
kommer inte i fråga för pensionsävsättnihg.
Det är just sådana förhållanden
som har påpekats i denna motion, vilket
fullföljts i reservationen.

bet är också så, att företag som har
lagt om sitt bokslutsår kan komma i
en ogynnsammare ställning. Vi har i
reservationen skrivit en lagtext som innebär,
att företagen i varje fall skall ha
möjlighet att göra avsättningar till pen -

sionering av sina anställda under förutsättning
att de var i tjänst i slutet av
år 1958. Det är dessa två ändringsyrkanden
som vi har framställt i denna
reservation och som jag finner fullt berättigade.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till den vid utskottets betänkande
fogade reservationen.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Vi har på nytt en pensionsfråga
till behandling som sammanhänger
med den allmänna tjänstepensioneringen.
Från tjänstemannasynpunkt
är den inte så betydelsefull som den
första frågart från bevillningsutskottet i
dag, men den är ändå en viktig fråga.
Jäg tycker att vad man här i motionen
yrkar är skäligt, nämligen att Utfästelser
som hår gjorts före år 1959 Skall gé
möjlighet till avsättning till pensionsstiftelser,
även om dessa utfästelser inte
har trätt i kraft dessförinnan. Det viktiga
för att undgå missbruk är ju, att
utfästelsen skall ha gjorts före ingången
av år 1959. Jag vill alltså tillstyrka Reservationen.

Emellertid vill jag fästa uppmärksamheten
vid en annan sak som inte bara
avser reservationen utan också gäller
den i propositionen föreslagna lagändringen,
nämligen följande uttalande av
departementschefen i propositionen:
»Jag vill... understryka, att den av mig
nu föreslagna lagstiftningen är att se
som en engångsåtgärd, företagen i anledning
av det rådande förhandlingsläget.
Från och med 1961 års taxering
blir kommunalskattelagens regler i ämnet
att tillämpa, varvid hänsyn får tas
till TPL i enlighet med vad tidigare angivits.
»

Förhandlingsläget är ju, herr talman,
oklart, och vi kan inte med säkerhet
veta, när samordningsförhandlingarna
kan vara avslutade. Jag tolkar departementschefens
uttalande så, att han i nuvarande
läge är av den uppfattningen,

Nr 8

Onsdagen den 16 mars 1960

Rätt till avdrag vid 1960 års

att det får bli en engångssak, men att
det giyetyis inte kan binda en kommande
års riksdag. Skulle förhandlingsläget
fortfarande vara oklart, när vi träffas
nästa år, är det alldeles självklart,
att man då är helt obunden och kan
uppta frågan till förnyad prövning. Jag
förutsätter att detta inte möter gensägelse
från utskottets talesman. Jag vill bara
understryka denna som jag anser själv
klara sak.

Herr von SETH (h):

Herr talman! De två föregående talarnas
anföranden har varit korta. Som
motionär vill jag endast understryka att
även om denna fråga inte är så oerhört
stor för riksdagen är den dock myc
ket viktig för de företag som vill göra
skattefri avsättning för fria pensions
stiftelser. Jag skall komma med ett konkret
fall.

Ponera att ett företag ombildats til)
aktiebolag den 1/3 1958 med räkenskapsåret
1/7—30/6. Vid första bokslutet
kommer räkenskapsåret då att omfatta
16 månader.

I september 1958 beslutas avsättning
till en fri pensionsstiftelse med låt mig
säga 60 000 kronor. Den försäkringsmatematiska
utredningen är daterad den
10/9 1958 och länsstyrelsens resolution
med stöd av paragraferna 5 och 8 i 1929
års lag om tillsyn över stiftelser är daterad
t. ex. den 15/10 1958. Pensionsutfästelserna
är daterade den 20/10 1958
och samma dag överlämnade till förmånstagarna.

Enligt den kungl. propositionen om
framtida avsättning till fria pensionsstiftelser
kommer avdrag i ett fall som
detta endast att medges för alt skapa
en förmån utöver den numera lagfästa
tilläggspensionen, vilket innebär en
orimlighet, då avsättningarna har skett
och utfästelserna lämnats lång tid före
riksdagens beslut beträffande den allmänna
tjänstepensioneringen. Hade däremot
bokslut skett senast den 28/2 1959

taxering för avsättning till pensionsstiftelse

hade ifrågavarande avsättning utan vidare
godkänts.

Nu säger Kungl. Maj:t och utskottsmajoriteten
— och det kommer säkerligen
utskottets talesmap här att framhålla
— att det är risk för att bestämmelserna
om denna fria avsättning kan
missbrukas. Jag vill betona för kammarens
ledamöter att den lagtext, som varit
ipförd i den motion som jag har
framfört i denna kammare, på grund
av utformningen kan skapa en yiss
oklarhet. Men detta har vi -— vilket
också framhållits av reservanternas talesmän
här — insett, och därför har det
skrivits en ny lagtext just för att förhindra
missbruk. Jag vill till herr Sundström,
som kommer efter mig i denna
talarstol, säga att i den lagtext som reservanterna
föreslagit är alla gluggar
tilltäppta för att förhindra att missbruk
skall kunna uppkomma — även om man
naturligtvis aldrig kan säga att missbruk
är hundraprocentigt uteslutet.

Herr talman! Då denna bestämmelse
angående skattefri avsättning till fri
pensionsstiftelse är av en oerhörd betydelse
för den fria företagsamheten,
vill jag förena mig med de två föregående
talarna och yrka bifall till reservationen.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Det är ju bekant att epligt
nuvarande bestämmelser får avsättning
till pensionsstiftelser äga rum för
att säkra vissa pensionsutfästelser. Det
är uppenbart att när ATP träder i kraft
kommer storleken av dessa utfästelser
att kunna väsentligt reduceras. Förhandlingarna
beträffande ATP är emellertid
inte slutförda, och därför har
Kungl. Maj:t tillmötesgått önskemålet
att avsättningar skall kunna göras i ungefär
samma omfattning som tidigare
och fördenskull framlagt denna proposition.
Det hade därför varit ganska
naturligt att alla hade anslutit sig utan
förbehåll till denna proposition. Icke

Nr 8

Onsdagen den 16 mars 1960

Rätt till avdrag vid 1960 års taxering för

desto mindre har det inlämnats motioner
om ytterligare lättnader.

Förmodligen kommer det att gå så
att det — om uppgörelse träffas och
ATP därmed behärskar hela fältet —
kommer att bli ändringar i reglerna
om avsättning till pensionsstiftelser.

I det sammanhanget vill jag säga till
herr Gustafson i Göteborg, att skulle
det till äventyrs inte träffas någon
uppgörelse i år är det väl högst sannolikt,
att denna proposition får upprepas
nästa år.

Den schablon efter vilken dessa avsättningar
skall få äga rum i år går ut
på att avsättning får ske enligt alla utfästelser
som är gjorda före 1958, oberoende
av om nedsättning av pensionsbelopp
kommer att vidtagas efter ATP:s
införande. Vidare får avsättningar ske
till högre belopp med hänsyn till de
löneökningar som inträtt under år
1959. Slutligen får avsättningar göras
för fyllnadspensioner utöver det belopp
man kan få genom ATP. Den skillnad
som här föreligger rör vissa specialfall,
som herr Magnusson i Borås
klarlagt.

Det ligger i sakens natur att om man
skall ha en schablonmässig behandling
av sådana här frågor måste det ovillkorligen
uppstå gränsfall, som i vissa
fall kan vara besvärande, i vissa fall
kan framstå som omotiverade. Men det
är en företeelse som följer med alla
schablontaxeringar.

Herr von Seth gör gällande att varje
missbruk skulle vara uteslutet. Jagskall
inte ge mig in på några spekulationer
häröver. Någon spärregel, någon gräns,
måste emellertid alltid sättas för en sådan
här tillfällig åtgärd. Den spärregel
som här lanserats tror jag inte är farligare
än att den kan godkännas, och
jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets betänkande.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr andre vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hem -

avsättning till pensionsstiftelse

ställan, dels ock på bifall till den vid
betänkandet fogade reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Magnusson i
Borås begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
av herr Spetz m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Magnusson
i Borås begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 127
ja och 79 nej, varjämte en av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

§ 16

Föredrogos vart efter annat
bankoutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 56 § lagen den 31 mars
1955 (nr 183) om bankrörelse; samt

Onsdagen den 16 mars 1960

Nr 8

Sommarlördagars likställande med bankfridagar

första lagutskottets utlåtanden:

nr 14, i anledning av Kung]. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 23
mars 1956 (nr 73) om tillfällig ökning
av regeringsrådens antal, och

nr 15, i anledning av väckt motion
om avskaffande av förfarandet med kungörelse
i kyrka.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 17

Sommarlördagars likställande med bankfridagar Föredrogs

första lagutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckta motioner
om sommarlördagars likställande
med bankfridagar.

Första lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 5 i första kammaren
av herrar Åman och Gei jer och
nr 12 i andra kammaren av herr Gustafson
i Göteborg m. fl. I motionerna,
vilka voro likalydande, hemställdes, att
»riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte hemställa om förslag till riksdagen
snarast möjligt om sådana ändringar
i gällande lagstiftning beträffande
växlar, checker, skuldebrev etc.
att lördagarna under juni, juli och
augusti likställes med bankfridagar och
att bestämmelserna i lagen om beräkning
av lagstadgad tid ändras på motsvarande
sätt».

Utskottet hemställde, att riksdagen i
anledning av förevarande motioner,
1:5 och 11:12, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att inom Kungl.
Maj:ts kansli utarbetades förslag till
lagstiftning i överensstämmelse med
motionernas syfte.

Reservation hade avgivits av herrar
Onsjö, Svanström och Edlund, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
förevarande motioner, 1:5 och 11:12,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr ONSJÖ (ep):

Herr talman! Vid behandlingen av
föreliggande motioner, nr 5 i första
kammaren och nr 12 i andra kammaren,
har vi inom första lagutskottet inte
kunnat bli eniga. Majoriteten yrkar bifall
till motionerna, medan jag och ett
par andra ledamöter har reserverat oss
för avslag.

Den fråga det här gäller är ju inte
ny. År 1957 hade kammaren att behandla
motioner med samma syfte och
då avslogs motionerna, såvitt jag minns
rätt, utan votering av kammaren i enlighet
med ett enhälligt avstyrkande
från första lagutskottets sida. Utskottet
skrev därvid i sin motivering bl. a. följande:
»Vid ställningstagande till det
av motionärerna sålunda upptagna
spörsmålet saknar utskottet anledning
att ingå i prövning av om femdagarsvecka
för bankerna över huvud taget
är lämplig eller möjlig. Såsom även motionärerna
antyder bör prövningen härav
ankomma på arbetsmarknadens parter.
Dessa har otvivelaktigt också de
bästa förutsättningarna för bedömande
av om en sådan övergång är lämplig med
hänsyn till det ekonomiska livets krav
och allmänhetens önskan om en god
service. Om frågan sålunda begränsas
till genomförandet av de lagändringar
som skall möjliggöra lördagsstängning
för bankerna synes den emellertid vara
för tidigt väckt.» Vidare skrev utskottet:
»Det kan tilläggas, att en utredning
med den uppgift som i motionerna föreslås
ej bör bli nämnvärt tidskrävande
och torde kunna verkställas inom Kungl.
Maj:ts kansli.»

Vi reservanter anser att detta första
lagutskottets enhälliga uttalande av år
1957 är riktigt. Det har inte heller sedan
dess hänt någonting som ger anledning
att nu intaga en annan stånd*

Nr 8

Onsdagen den 16 mars 1960

Sommarlördagars likställande med bankfridagar

punkt. Frågan är alltjämt för tidigt
väckt.

Vad beträffar själva saken, d. v. s.
om bankerna skall tillämpa fria lördagar
för sina anställda, är efter vad
jag kan förstå inte meningsskiljaktigheterna
inom utskottet så stora. Även
majoriteten vidhåller att man inte skall
ta ståndpunkt till denna fråga. Utvecklingen
går ju i riktning mot ökad fritid
för allt flera yrkesgrupper och det
finns givetvis ingen anledning att motarbeta
denna utveckling, som tvärtom
på allt sätt bör understödjas. Man bör
då givetvis även eftersträva att ledigheten
förlägges i anknytning till en
helgdag, så att den kan komma till bästa
möjliga nytta och detta bör självklart
ske beträffande så många yrkesgrupper
som möjligt. Men å andra sidan vet
vi att det finns en mängd serviceyrken,
där det inte går för de anställda att ta
ledigt om lördagarna. Huruvida bankerna
bör hänföras till denna kategori,
kan jag inte yttra mig om. I remissvaret
från Svenska bankföreningen och
även från jordbrukskasseförbundet har
enhälligt framhållits att tendensen
tycks gå i riktning mot ökat expeditionsarbete
på lördagarna. Det tyder på
att allmänheten i större utsträckning
vill begagna ledigheten på lördagarna
för att sköta sina bankaffärer och detta
gäller nog framför allt landsbygdens
befolkning.

över huvud taget bör man väl, innan
man går så långt att man skriver till
Kungl. Maj :t och beställer någonting,
vara säker på att en lagändring är behövlig.
Denna fråga bör — som första
lagutskottet skrev år 1957 — först klaras
upp av arbetsmarknadens parter.
De har den största möjligheten att bedöma
den med hänsyn till allmänhetens
berättigade krav.

Jag anser, herr talman, att den nu
begärda utredningen som inte behöver
bli tidsödande, bör anstå tills vidare.
Man bör först göra klart för sig vad
man vill reformera och hur det skall

ske, innan man går så långt att man
skriver till Kungl. Maj:t.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! För varje år som går
ser vi hur allt flera kategorier av anställda
får lediga sommarlördagar. Det
är -— som också framhölls av den föregående
talaren — en utveckling, som
man inte har någon anledning att försöka
hejda eller motarbeta.

Vad har den motion, som här är
väckt, för syfte? Det framgår klart av
motionen: om växlar eller lån förfaller
på en sommarlördag, skall förfallodagen
kunna flyttas till närmast påföljande
vardag. Detsamma skall gälla, om
t. ex. sista dagen för ett överklagande
infaller på en sommarlördag. Detta är
en ren serviceåtgärd, som innebär, att
de som har lediga sommarlördagar skall
ha möjlighet att slippa gå till bankerna
en lördag, om de inte vill.

Vad bankerna beträffar är det ingenting
i vår motion som hindrar att de
är öppna och har full bankservice precis
som tidigare. Frågan om huruvida
de skall vara öppna eller inte på sommarlördagar
berörs icke av den förevarande
motionen. Där, herr Onsjö, ligger
skillnaden mellan den motion, som
väcktes år 1957, och den som har väckts
i år. Spörsmålet om huruvida bankerna
skall vara öppna på lördagar eller
inte — säger utskottet både år 1957 och
nu samt likaså herr Onsjö — bör behandlas
på annat sätt, nämligen genom
förhandlingar mellan arbetsmarknadens
parter. Lika litet som man på andra
områden har lagbestämmelser beträffande
öppethållande, lika litet bör man
ha speciella sådana för bankerna. Det
finns inga lagar som talar om, huruvida
försäkringsbolag, kommunala inrättningar
eller departement skall vara
öppna på lördagar eller inte. Sådant
anses ligga utanför lagstiftningen. Jag
tror, att anledningen till reservationen

Onsdagen den 16 mars 1960 Nr 8 73

Sommarlördagars likställande med bankfridagar

är att reservanterna har läst in mera
i motionen än det verkligen står där.

Herr talman, det råder ingen tvekan
om att det rör sig om att hos Kungl.
Maj:t begära en lagändring som innebär,
att om vissa handlingar förfaller
på en lördag under sommarmånaderna,
skall förfallodagen flyttas till närmast
påföljande vardag. Ändringen motiveras
av en serviceinställning till de människor
som har ledigt på lördagarna,
och den har inga nackdelar för övrigt.

Därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ONSJÖ (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
säger att denna fråga inte har något
samband med bankernas eventuella
lördagsstängning. Varför motionerar
man då? Det är alldeles självklart att
syftet med motionen är, att man vill
kunna stänga bankerna på lördag — det
kan vi väl vara överens om.

Jag har svårt att förstå påståendet
att det skulle kunna vara en förbättring
för någon om bankerna stängde på lördagen.
Stänger man en dag, försämras
givetvis servicen. Och att sämre service
skulle vara till fördel för någon, det är
en orimlighet.

Jag frågade en erfaren banktjänsteman
i den bank jag själv anlitar om saken.
Han begrep heller inte motiveringen
till förslaget. I första hand gäller
det ju, som herr Gustafson antydde,
växlarna. Om en växel har sista förfallodagen
på lördag, måste det givetvis vara
en nackdel att inte kunna få saken ordned
den dagen, men varför kan man
då inte sätta om den på fredag? Bankmannen
sade att erfarenheten hade lärt
honom, att de som skall ut och resa på
lördag och söndag har lättare att få
pengarna att räcka till för en omsättning
på fredag än på måndag. Det är inte
bara dem som vill resa hort man skall
ta hänsyn till utan också dem som vill
använda lördagen till att sköta sina
bankaffärer. De är såvitt jag förstår inte

så få. Därom vittnar också att bankernas
expeditionsarbete ökar på lördagarna.

Sedan tyckte jag att den här banktjänstemannen
sade någonting som verkade
intressant och möjligen också var
rätt: Om man nu skall göra lördagarna
till bankfridagar under tre månader av
året, kanske man bara ställer till trassel.
Allmänheten kommer att ha svårt
att hålla reda på när lördagen är fri eller
inte. Det vore i så fall bättre att göra
alla lördagar året om till bankfridagar.
Vi strävar ju efter femdagarsvecka, och
om lördagsstängningen, som här hävdas,
inte är till någon olägenhet för allmänheten
förstår jag inte varför den
inte skulle kunna genomföras fullständigt.
Det skulle vara intressant att höra
herr Gustafsons uppfattning just på
den punkten.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Onsjö förstår fortfarande
inte vad motionen avser. Systemet
med lediga sommarlördagar blir
undan för undan mera spritt. Enligt en
uppskattning har ungefär 75 procent av
de anställda i industrien lediga sommarlördagar.
Nu anser motionärerna det
vara obekvämt för dem som har handlingar
som förfaller på lördagar eller
har skyldighet att vidtaga andra åtgärder,
för vilka sista dagen infaller på en
lördag, att vara bundna att t. ex. infinna
sig i en bankinrättning på en sommarlördag.
Det är ganska rimligt att de som
har lediga sommarlördagar kan vilja
slippa sådana bekymmer under lördagarna
på somrarna. Det är detta motionen
gäller, och med anledning därav har
man begärt en lagändring som i det hänseendet
skall jämställa sommarlördagar
med bankfridagar. Utskottet sade 1957
och säger nu, att riksdagen saknar anledning
att pröva om femdagarsvecka
för bankerna över huvud är lämplig
eller möjlig. Detta hindrar inte herr
Onsjö att låta större delen av sitt anfö -

Nr 8

Onsdagen den 16 mars 1960

Sommarlördagars likställande med bankfridagar

rande beröra denna fråga, som riksdagen
enligt allas mening saknar anledning
att uttala sig om. Jag tycker, herr
talman, att även herr Onsjö från sina
utgångspunkter skulle kunna vara med
om bifall till utskottets förslag.

Herr ONSJÖ (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafson menar
att jag inte förstår vad motionen avser.
Jag tror inte att han förmår övertyga
någon om att inte avsikten med motionen
är att man skall kunna få fria lördagar.
Det är inget ont i det, och varför
inte erkänna att det är så.

Sedan försvarar herr Gustafson sin
ståndpunkt att lördagarna skall vara fria
med att det är obekvämt för vissa grupper
att ombesörja växlar m. m. på lördagarna.
Nu finns det en mycket stor
grupp — vilken grupp som är störst
är svårt att säga •— som skulle finna
det obekvämt att inte få sköta sina bankaffärer
just på lördagarna, den tid den
nu gör det. Jag tar härmed inte ståndpunkt
till vad som är riktigast och
lämpligast. När det hela är så oklart som
det är och när t. ex., som jag nämnde,
en bankman har den uppfattningen, att
man i så fall bör göra alla lördagar till
bankfridagar, tycker jag att saken bör
tänkas igenom litet bättre innan man
skriver till Kungl. Maj:t och gör en beställning.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr LANDGREN (s):

Herr talman! När reservanterna vill
göra gällande att ett enhälligt utskott
år 1957 avstyrkte en liknande motion,
vill jag påminna dem om att den motion
vi då hade att taga ställning till och den
som nu ligger före berör två skilda saker.
Då gällde det om vi skulle införa
femdagarsvecka i bankerna med tanke
på bankpersonalen. Den motionen låg
alltså på ett helt annat plan. Dagens
fråga gäller ett allmänhetens bankärende.
Utskottet vill inte ta ställning till

frågan om femdagarsvecka; det anser
vi vara en avtalsfråga.

Utskottet anser sålunda starka skäl
föreligga för att en undersökning verkställes.
Den bör verkställas inom Kungl.
Maj:ts kansli. Jag behöver inte förlänga
debatten genom att upprepa vad herr
Gustafson i Göteborg har sagt utan ber
att med dessa ord få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Såväl utskottets talesman
som motionären herr Gustafson i
Göteborg har här betygat att motionen
inte avser annat än att bereda vissa
förmåner för de grupper som redan är
tillförsäkrade lördagsledighet. Men om
det som herr Gustafson hävdar var en
missuppfattning, att motionen syftade
längre, till femdagarsvecka inom bankväsendet,
så har, såvitt jag kan läsa rätt
i remissvaret, även TCO missuppfattat
motionären. TCO talar ju om fria lördagar,
till och med hela året, och det
må vara en sak för sig att resonera om.

Till herr Landgren som utskottets talesman
skulle jag vilja ställa en fråga.
När utskottet säger sig finna starka skäl
som talar för att närmare undersöka i
vilken utsträckning lagstiftningen bör
ändras och då särskilt nämner växellagen
och checklagen, undrar jag i vad
mån checklagen enligt utskottsmajoritetens
uppfattning åsamkar vederbörande
några olägenheter i detta hänseende.
Växellagens bestämmelser har herr Onsjö
redan herört. Det finns ett tidsintervall
på tre dagar från den dag växeln
förfaller till betalning. Det ger vissa möjligheter
för vederbörande att ordna saken.
Lördag blir sålunda sista dag i de
fall då torsdag är första dagen. Endast
då första dagen infaller på en torsdag
skulle det kunna vålla någon olägenhet
att lördagen ej räknas som bankfridag.

Nu är jag inte alls säker på att vederbörande
som åtnjuter lördagsledighet är
betjänta av en lagändring. Det är tvärtom
sannolikt att flertalet vill ordna sina

Onsdagen den 16 mars 1960

Nr 8

Sommarlördagars likställande med bankfridagar

affärer just den fria lördag de har. Nu
säger visserligen motionärerna att avsikten
inte alls är att expeditionen skall
stängas, men den frågan har varit uppe
tidigare och jag kan nog inte betrakta
förslaget på annat sätt än, att här så
att säga öppnas dörren för bankfria lördagar.
Vissa folkgrupper är betjänta av
det, men — om jag nu ett ögonblick
skall taga upp frågan om femdagarsveckan
-— måste vi komma ihåg att i och
med att allt större folkgrupper blir lediga
på lördagarna ökas kraven på serviceorganen,
dit bankerna hör lika väl
som kommunikationerna eller ordningsväsendet.
Bankernas lördagsstängning
är en sak som bör undersökas särskilt,
och denna skrivelse med begäran om utredning
i innevarande läge förefaller
mig rätt obehövlig. Vi bör kanske ändå
bida tiden och låta arbetsmarknadens
parter diskutera spörsmålet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Herr Onsjö uttryckte stora
farhågor för att vi med bifall till utskottets
förslag öppnar vägen för banktjänstemännen
att framtvinga fria lördagar.
Jag tror inte tiden är mogen för
detta ännu, och utskottet har uttryckligen
sagt sig ha samma uppfattning, när
det hänvisat till vad som yttrades 1957
beträffande en motion som just innefattade
förslag om att bankerna skulle
hållas stängda på lördagarna. Å andra
sidan, herr talman, kan jag inte inse att
man skall behöva vara så rädd för att
bifalla förslaget, även om det skulle ligga
ett syftemål bakom motionen att i
framtiden införa fria lördagar i bankerna.
Arbetsmarknadens parter må väl
ha frihet att träffa en uppgörelse om
detta — herr Onsjö tycks inte ha annan
uppfattning. Man har faktiskt tagit
ståndpunkt för ett partsintresse, om
man inte vill ändra lagen, därför att
banktjänstemännen då lättare kan skaffa
sig fria lördagar. Detta anser vi inte

riktigt. Vi måste låta parterna fritt göra
upp om vad som är lämpligast och om
lämpligaste tiden att genomföra en förändring.

Herr talman! Med denna motivering
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Som häradshövding representerar
jag ett sådant där verk där
det mycket väl kan inträffa att en fatalietid
av ett eller annat slag råkar utgå
just på en lördag. För domsagornas del
skulle det naturligtvis vara ganska bekvämt,
om vi, genom att man biföll de
här motionerna, kunde komma därhän
att vi slapp att som nu ordna särskild
passning på sommarlördagarna för att
kunna ta emot sådana här papper som
hotar att förfalla. Men jag har ändå
den uppfattningen, i varje fall från min
stad, Sundsvall, att domsagans befolkning
åtminstone för närvarande i stor
utsträckning förlägger sina resor till
staden, där kansliet är beläget, just
på lördagar och att man då också försöker
få sina domsageärenden uträttade.
Jag anser därför att det ur landsbygdsbefolkningens
synpunkt vore en försämring
av servicen att ha helstängt på sommarlördagarna,
och jag skall, herr talman,
av den anledningen ansluta mig
till reservanterna.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! För att undvika varje
missförstånd vill jag säga att motivet
till motionen är att de människor som
så att säga drabbas av att en fatalietid
utgår på en lördag inte skall vara tvungna
att bevaka sina intressen just den
dagen utan ha möjlighet att skjuta det
till måndagen. Detta innebär i och för
sig givetvis, vad gäller såväl bankärenden
som annat, att om domsagorna eller
bankerna finner det med hänsyn till
servicen vara lämpligt att ha öppet, så
hindrar inte denna ändring i lagstiftningen
kunderna från att uträtta sina

Nr 8

Onsdagen den 16 mars 1960

Sommarlördagars likställande med bankfridagar

ärenden på lördagarna. Vad motionen
avser är just att man inte skall tvinga
människor att använda fria sommarlördagar
till de här bestyren utan att de,
om de så önskar, skall kunna vänta till
påföljande vardag.

Nu säges det att det här öppnar dörren
för fria banklördagar. Ja, det är
en sak som givetvis kommer att prövas
i sitt rätta sammanhang. Vi har i motionen
sagt ifrån, att den frågan är aktuell
och den dryftas redan mellan organisationerna.
Utskottet har emellertid
sagt att riksdagen inte har någon anledning
att ingå i prövning av den frågan.
Därför bör den heller inte spela
in, när vi nu går att avgöra ärendet.
Här är det fråga om den service som
de som är lediga på lördagarna skall få.

Herr ONSJÖ (ep):

Herr Gustafson anstränger sig för att
visa, att det här förslaget inte innebär
någonting. Jag tycker då att det finns
dubbel anledning att vänta med saken.
Herr Gustafson får väl mena någonting
när han motionerar.

Herr Larsson i Stockholm säger att
det inte går att genomföra någon ändring
inom överskådlig tid. Det tror inte
jag heller. Kan man då inte vänta med
att lagstifta tills man får se om det behövs?
Det minsta man kan säga om
det här förslaget till lagändring är kanske
att det är onödigt.

Herr Larsson säger, att det här är en
sak som bara har intresse för arbetsmarknadens
parter, men det finns ytterligare
en part, nämligen allmänheten.
Jag tycker att den åtminstone bör
få nämnas i sammanhanget.

Herr Larsson säger vidare, att riksdagen
om den bifaller reservationen
tar ståndpunkt för den ena parten. Hur
kan herr Larsson säga det? Första lagutskottet
betonade starkt år 1957, att
det inte var fråga om att ta någon
ståndpunkt, och nu har utskottsmajoriteten
uttalat i sista meningen, som herr
Larsson har anslutit sig till, att det är

utskottet angeläget att framhålla, att
utskottet icke funnit anledning frångå
vad det 1957 uttalade i fråga om femdagarsvecka
för banker. Den formuleringen
har herr Larsson i Stockholm
själv godtagit; det kan då inte vara
fråga om att riksdagen tar ställning för
någondera parten i detta fall, om dep
väntar med att skriva om en lagändring
tills man är säker på att lagändringen
behövs.

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jo, herr Onsjö, genom
att inte ändra lagstiftningen tar man
indirekt ståndpunkt — man bibehåller
då ett hinder för parterna att sluta ett
avtal. Bestämmer de sig för att ha lediga
lördagar, innebär det att man måste
bryta mot växellagen, på det sätt
som anges i utlåtandet. Det blir nämligen
då i vissa fall endast två dagars
respit å en växel i stället för tre dagar.

Herr ONSJÖ (ep):

Herr talman! Om herr Larsson i
Stockholm har den inställningen, borde
han inte ha varit med om att stryka
under vad första lagutskottet uttalade
1957, utan i stället borde han tagit avstånd
från detsamma.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Onsjö säger att
jag tydligen inte menar någonting me4
motionen. Han har inte efter denna
långa diskussion lyckats upptäcka att
motionen innebär någonting som helst.

Herr Onsjö säger att vi måste ta hänsyn
till allmänhetens intresse. Jag vill
då svara, att motionen har tillkommit
helt i allmänhetens intresse. Tror herr
Onsjö att ordföranden i Landsorganisationen
Arne Geijer och TCO:s direktör
Valter Åman skulle ha ställt sig bakom
motionen om de inte ansett att den är
i allmänhetens intresse? Tror herr Opsjö
att hans egen partikamrat som skrivit
på motionen skulle ha satt sitt

Onsdagen den 16 mars 1960

Nr 8

namn under den om han inte menat,
att den tog hänsyn till den ständigt
växande del av medborgarna i riket
som har lediga sommarlördagar?

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
yttrade i föregående anförande,
att man inte borde tvinga människorna
att ordna sina affärer på en lördag.
Nej, det är inte meningen. Det finns
ytterligare fem söckendagar i veckan.

Härmed var överläggningen slutad.
H6rr talmartnen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid htlåtändét
fogade reservationen; och fann herr talmännen
den förra propositionen vära
med övervägande ja besvarad. Herr
Svensson i Stenkyrka begärde emellertid
votering, i artledning varav efter
given varsel följandé voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Virinér Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Onsjö m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Onsjö begärde emellertid
rösträkningi vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 150 ja och 42 nej* varjämte
13 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kaihmarcn hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 18

Ändring i kollektkungörelsen

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av väckt motion
om viss ändring i kollektkungörelsen.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde:

Herr ZETTERBERG i Stockholm (s):

Herr talman! Till underligheterna i
relationerna mellan stat och kyrka i
vårt land hör att Kungl. Maj:t bestämmer
om antalet s. k. rikskollekter och
därjämte också om vilka ändamål som
skall bestridas med dessa rikskollekter.
För tillfället är det 36 sådana riksköllekter,
och därtill kommer 12 stiftskollekter.
12 sön- och helgdagar om
året får församlingarna själva bestämma
vad de vill att kollekten skall användas
till. Det betyder alltså att endast
var femte gång jag går i en svensk
högmässa är det församlingen själv
som fått bestämma till vilket ändamål
den skärv skall gå, som man vill ge.

Man kan tycka att detta är en ganska
grotesk anordning på ett område,
där det frivilliga intresset och det frivilliga
givandet borde ha ett direkt
sammanhang. Nu har man i stället gått
en så underlig väg och fått ett helt
system, som tenderar att permanentas,
med alla dessa bestämda kollektändamål.
Min medmotionär och jag har därför
hemställt att riksdagen i skrivelse
skulle vända sig till Kungl. Maj:t och
begära en minskning med tio av dessa
kollektdagar som kallas rikskollektdagar.

Vi förstår att utskottet mycket omsorgsfullt
har tänkt igenom den här
frågan och menar att det vore ett för
starkt ingripande. Vi förstår att en nedskärning
med tio skulle vara ett väl
kraftigt ingrepp och att det därför hade
funnits skäl att gå litet stillsammare
fram, men vi tycker ändå att bakom
det yrkande vi har ställt ligger något

Nr 8

Onsdagen den 16 mars 1960

Ändring i kollektkungörelsen

värt att överväga. Genom att församlingarna
vid högmässor och aftonsånger
— och högmässan är ju huvudgudstjänsten
— inte kan tala om sina egna
ändamål, minskas intresset för givandet.
Man kan också formulera det så
att kollektgåvorna både i statskyrkan
och i frikyrkorna har ökat mycket
starkt sedan tio år tillbaka, men stegringen
skulle säkerligen ha gått ännu
snabbare, om församlingarna själva hade
fått öva inflytande och i större utsträckning
än nu fått anbefalla kollekterna
till lokala eller för församlingarna
bekanta ändamål. Som det nu är
möts åhörarna ofta av en kollektvädjan
för ändamål som ter sig ganska avlägsna.
Kollekten går till ting, som
kyrkobesökarna knappast har hört talas
om förut och inte på något sätt
haft anledning omfatta med sitt intresse.
Man har ändå givit sin skärv, men
med hänsyn till att den gått till ett
obekant ändamål har den säkerligen
ofta avpassats till en ganska ringa
summa.

Vi motionärer är emellertid på det
klara med att vissa s. k. rikskollekter
under alla förhållanden är nödvändiga,
nämligen när kollekten går till sådana
ändamål som man i församlingarna är
mycket intresserad av att få ge kollekt
till. Jag vill också erinra om att församlingarna
kan ge frivilliga kollekter
till riksändamål, även om de inte är
ålagda detta. Den nuvarande ordningen
leder till att församlingarna måste uttaxera
medel för sina egna ändamål
i stället för att försörja dem med gåvomedel.
Detta menar vi förhindrar en
utveckling till större självansvar i församlingarna,
där man annars inte skulle
så hastigt gripa till skattefinansiering
utan i stället anlita givandets väg
för att tillgodose en rad önskemål.

Nu är redan en hel mängd ändamål
fixerade i rikskollekterna. Det har varit
en ganska lätt väg att gå. Diakonistyrelsen
föreslår kollektändamålen till

Kungl. Maj :t som sedan i huvudsak brukar
godta förslagen. Jag har själv under
många år varit ledamot av diakonistyrelsens
församlingsutskott, där man förbereder
dessa frågor, och både jag och
mina kamrater har mer än en gång
haft en känsla av att förvisso inte alla
de föreslagna ändamålen varit så väl
underbyggda som man skulle önskat,
när det gäller att avkräva varje kyrkobesökare
i hela riket ett ekonomiskt
intresse för ifrågavarande ting.

I utskottsutlåtandet uppges, att man i
små församlingar inte vet hur man
skall kunna utnyttja ens de få rikskollektfria
dagarna. Ja, det är möjligt
att det förhåller sig så. Men ingenting
hindrar ju dessa små församlingar att
frivilligt ta upp kollekt för s. k. riksändamål,
om man så önskar. Det vore
emellertid beklagligt om de aktiva församlingarna
i vårt land på grund av
en hänvisning till dessa små och mindre
aktiva församlingar skulle hindras
från att vädja till sina församlingsbor
om kollekt för ändamål som ligger dem
själva nära.

En av remissinstanserna, nämligen
Svenska prästförbundet, har ganska
helhjärtat anslutit sig till de synpunkter
som framförts motionsvägen. Jag
tillåter mig erinra om att nämnda förbund
representerar den kategori människor,
som varje söndag får läsa upp
de ofta mycket trista cirkulär i vilka
man i likartade ordalag anbefaller kollekterna
för dessa riksändamål.

Som jag nyss sade kan vi förstå, att
en nedskärning av antalet rikskollektdagar
med tio kanske vore att ta till
väl kraftigt. Uppenbart är också, att om
man helt plötsligt skulle skära ned antalet
kollektdagar väsentligt, så skulle
flera viktiga riksändamål komma i ett
ogynnsamt läge. Därför har vi inte
heller idag ställt något yrkande. Vi
tillåter oss i stället att i annan form
återkomma i denna fråga. Men vi menar
att det, som vi är ute efter, måste

Onsdagen den 16 mars 1960 Nr 8

Konservatoryrkets utbildnings- och rekryteringsproblem

vara riktigt, nämligen att församlingarna
inte i så stor utsträckning som nu
skall uppifrån kommenderas till vad
de skall ge kollekt till, utan de skall
i högre grad kunna utnyttja den folkliga
självstyrelsen även här. Det är ju
denna som ligger till grund för arbetet
i våra församlingar, och vi tror att det
är en framtidstanke, att församlingarna
skall kunna anförtros större inflytande
på sina egna angelägenheter.

Herr LANDGREN (s):

Herr talman! Motionärerna har här
yrkat på en minskning av antalet rikskollekter
till förmån för församlingskollekterna.
Vi har emellertid i utskottet
remitterat motionen till domkapitlen i
Uppsala och Skara, och där har man
gått på avslag på motionen, vilket också
utskottet sedan gjort.

I en del av de yttranden vi inhämtat
har det framhållits att församlingarna,
som nu har tolv kollektdagar, ofta inte
har uttagit kollekt mer än två till fyra
kollektdagar. Jag förstår emellertid huvudmotionären
i detta fall, eftersom
han är verksam i en stor församling,
där kollektinsamlingen kanske bedrives
på ett helt annat sätt än i de små församlingarna.
Det är ju stor skillnad
mellan en liten församling, där man endast
har en högmässa varje gudstjänstdag,
och en stor församling t. ex. i
Stockholm, där man har större möjlighet
att uttaga kollekt flera gånger
samma dag. Utskottet har ansett att
rikskollekt bör uttagas i nu fastställd
omfattning, medan motionärerna menar
att församlingskollekten skulle kunna
ökas. Utskottet har emellertid icke ansett
skäl föreligga för en ändring i motionens
anda.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 19

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 och 21 §§ lagen
den 1 december 1950 (nr 596) om
rätt till fiske.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 20

Konservatoryrkets utbildnings- och rekryteringsproblem Föredrogs

allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av
väckt motion om konservatoryrkets utbildnings-
och rekryteringsproblem.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade

Herr HAMILTON (h):

Herr talman! Problemet om utbildning
av konservatorer är bara en mycket
liten del av det enorma problem,
som vården av gångna tiders kvarlämnade
kulturföremål, av både fast och
lös natur, utgör.

I åratal har motionärer kämpat i anslags-
och skattefrågor i detta hänseende,
men de har huvudsakligen mötts
av rätt stor likgiltighet och axelryckningar,
när de påpekat riskerna för
denna omistliga del av vårt kulturarv.
Därför innebär det faktiskt i dag en
ganska glad överraskning att ta del av
allmänna beredningsutskottets positiva
inställning i den aktuella delfrågan. Man
noterar tacksamt utskottets bestämda
påpekanden till vederbörande myndigheter
och hoppas att dessa påpekanden
också kommer att följas.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 8

Onsdagen den 16 mars 1960

§ 21

Översyn av gällande bestämmelser rörande
vissa vitsord i examensbetyg m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 6, i anledning av väckta
motioner om översyn av gällande bestämmelser
rörande vissa vitsord i examensbetyg
m. m.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 49 av herr Källqvist och II: 59 av fröken
Vinge m. fl. hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om en översyn
av bestämmelserna rörande vitsord
i uppförande och ordning i examensoch
andra slutbetyg, avgångsbetyg m. m.
enligt i motionerna uppdragna riktlinjer.

Utskottet hemställde, att riksdagen i
anledning av de likalydande motionerna
I: 49 och II: 59 i skrivelse till Kungl.
Maj:t som sin mening gåve till känna
vad utskottet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Söderberg, Tage Johansson, Jacobsson
i Sala och Nihlfors, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, med anledning av de likalydande
motionerna 1:49 och 11:59, besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
en översyn av bestämmelserna rörande
vitsord i uppförande och ordning i examens-
och andra slutbetyg, avgångsbetyg
m. m. enligt i motionerna uppdragna
riktlinjer.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! I den föreliggande motionen
anföres att vitsord i uppförande
och ordning fortfärande dröjer sig
kvar i några examensbetyg, medan man
i många andra slutbetyg och examensbetyg
har avskaffat sådana vitsord. I
slutbetygen från folkskolan, i realexamen
och i studentexamen ger man icke

längre uppförandebetyg, och man blir
förvånad när det i denna motion påpekas,
att seminarierna fortfarande har
en sådan bedömning i slutbetyget. I det
examensbetyg, som lärarna skall använda
när de söker anställning, står
alltså fortfarande om de haft ett gott
uppförande medan de gått på seminariet.

Det har särskilt förvånat motionären
att detta vitsord finns kvar, när man
samtidigt vad gäller lärarutbildning vid
högskolor inte har uppförandebetyg, liksom
man icke har uppförandebetyg för
något slags utbildning som sker vid
högskolor. Det behövs liksom inte något
gott uppförande, när man är så
duktig att man kan ta akademiska betyg Detta

är naturligtvis en kvarleva från
en tid då man såg litet annorlunda på
dessa ting, och det vore riktigt om dessa
vitsord kunde tas bort. Det har också
utskottet ansett. Vi har fäst oss vid vad
motionären anfört, nämligen att en ny
stadga antagits, som dock icke kommer
att tillämpas förrän tidigast nästa år.
Vi har liksom motionären ansett att
man* innan denna stadga börjar tilllämpas,
gör den justeringen — som enligt
vad skolöverstyrelsen sagt är möjlig
att göra — att man icke längre ger
uppförandebetyg till eleverna vid vare
sig småskole- eller folkskoleseminarierna.
På den punkten har vi alltså varit
helt överens med motionären.

Om någon av dem som inte sitter i
utskottet har läst motionen — vilket jag
inte är säker på — kanske vederbörande
ser, att man i motiveringen uppehåller
sig just vid seminarieutbildningen.
I klämmen säges emellertid, att man ■
vill ha en utredning över huvud taget
om vitsord i uppförande inom alla utbildningsgrenar.
Man vill se efter om
sådana vitsord fortfarande finns kvar
i examensbetygen inom de områden,
där staten är den myndighet som har
någonting att säga till om. I motionens !
motivering anföres icke något annat''
exempel på att dylika vitsord finns kvar"

Onsdagen den 16 mars 1960

Nr 8

Översyn av gällande bestämmelser i

än just beträffande lärarna. Vi inom
utskottsmajoriteten har ansett, att när
man nu har ett exempel på oriktigt användande
av uppförandebetyget — ett
exempel som är groteskt, eftersom det
finns två slags utbildning som för till
samma tjänst — så bör man så smidigt
som möjligt rätta till den saken.

Vi anser det vara riktigt att man utan
att vänta på en så stor utredning, som
det måste bli om hela fältet skall undersökas,
hyfsar till problemet där det är
känt. Man kan naturligtvis ha ett akademiskt
intresse av att undersöka allting
ocli vara så allsidig och förutsättningslös
som möjligt, men vi har räknat
med att riksdagen är en praktisk
inrättning, där man vill göra det som
skall göras snabbt och där man känner
problemen. Det är i denna anda vi har
tillstyrkt den del av motionen som motiveringen
handlar om.

De områden som annars skulle behöva
undersökas är ganska många. Man
har inom en del vrkesutbildningsanstalter
slopat kravet på uppförandebetyg i
examen. Statens sjuksköterskeskola har
t. ex. inte längre några uppförandebetvg.
Där kräver man ändå ett gott uppförande
av eleverna. Man har i stället
lämplighetsbetyg. .Statens brandskola,
som ger kurser för brandchefer, har
också tagit bort betygen i uppförande.
Statens skolköksseminarium, som icke
har terminsbetyg och alltså inte där kan
ge uppförandebetyg, har anhållit hos
skolöverstyrelsen att man måtte avskaffa
uppförandebetygen i deras examen.
Utskottet förutsätter att om skolöverstyrelsen
tar bort uppförandebetygen
i slutexamina vid folkskoleseminarier
och småskoleseminarier, därav
följer att man tar bort dem även vid
skolköksseminariet, eftersom det redan
kommit en framställning från det hålict.
De militära skolorna har genomgående
uppförandebetyg. Man har på
.lågot avsnitt ett lämplighetsbetyg. Men
nan är säkerligen icke benägen att
u ta bort uppförandebetyget. Utbild6
— Andra kammarens protokoll 1900. A

örande vissa vitsord i examensbetyg m. m.

ningsvägarna är så olika, att man inte
helt kan jämställa dem med den skolgång
som för till realexamen, studentexamen
eller rent av till lärarexamen.
Att vi inte har tillstyrkt motionen i dess
kläm beror alltså inte på att vi skulle
vara mera bigotta och mera »seminarieinställda»
än motionärerna.

Jag anser att det är riktigt att vid
utbildningen av vuxna människor ta
bort uppförandebetygen, som ändå aldrik
ger någon klar bild av elevernas
uppförande. Det är så många ting som
aldrig kommer med i bedömningen när
man skall sätta ett utbildningsuppförandebetyg.
Därför säger det mycket litet
om den verkliga halten, liksom det gör
i skolan. Den som bråkar eller pratar
under lektionerna och irriterar läraren
får ett dåligt uppförandebetyg, men
den som är tyst och har sitt fuffens för
sig utanför skolan kan vara hur dålig
som helst utan att det syns i betyget.
Uppförandebetyget ger mycket liten
hum om hur människor är beskaffade
och hur de uppför sig i de situationer
man har intresse av att känna till.

Om man vill ändra dessa förhållanden
snabbt, bör man bifalla motionen
i de delar där det finns en klar motivering.
Vi är lika lyhörda för varje annat
krav som kommer fram, där man
kan säga vad det är man menar. Men
vi brukar inte bifalla utredningskrav
som är utslängda som metkrokar i havet
för att man skall se vad som fastnar
på dem, utan vi brukar vilja ha
klart för oss vad vi kan vinna och vilka
områden det lönar sig att undersöka.

Ecklesiastikdepartementet tyngs av
utredningar som det har svårt att klara.
.lag vet inte vad departementschefen
säger, men jag tror inte att han känner
sig arbetslös med de utredningar han
borde klara och redan klarat. Vi tycker
att det är riktigt att en annan gång komma
med bestämda krav på vad vi vill
utreda och ändå ha den principiella inställningen
lika klar i vad gäller om vi
snart skall ta bort uppförandebetygen
8

Nr 8

Onsdagen den 16 mars 1960

översyn av gällande bestämmelser rörande vissa vitsord i examensbetyg m. m.

för den kategori som är nämnd i motionen.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Av det anförande som
beredningsutskottets ordförande häi
hållit har jag fått den uppfattningen,
att det i själva principfrågan inte finns
någon meningsskiljaktighet mellan henne
och oss reservanter. Jag har tolkat
hennes anförande så, att hon menar
att den översyn beräffande betygen i
uppförande och ordning i olika anstalter
som står under statlig tillsyn, som
motionärerna begärt över hela fältet,
skulle bli för mycket för ecklesiastikministern
med hans många utredningar.
Med fru Erikssons i Stockholm känsla
för att se till att ingen får för mycket
att göra utan kan leva livet angenämt
har hon — trots den principiella inställning
som både hon och vi reservanter
har — ansett det lämpligt att
till varje pris skydda statsrådet Edenman
för ytterligare arbete.

Jag har emellertid inte övertygats av,
som det heter på utskottsspråk, hennes
argumentering i det hänseendet. Hon
har anklagat motionärerna för att utan
närmare motivering ha slängt fram ett
krav på en utredning om alla förefintliga
bestämmelser på detta område. Jag
vill dock erinra om att de två första
styckena i motionen innehåller en allmän
motivering för den begärda översynen.
Även om i motionen därefter
följer en exemplifiering på situationen
på seminarieområdet, återknyter motionärerna
till dessa principiella synpunkter,
då man i slutet av motionen
föreslår denna översyn över hela
fäffét.

Fru Eriksson nämnde här några högre
yrkesskolor, som inte längre hade
ordning och uppförandebetyg i avgångsexamen.
Detta tyder på att hon för sin
del redan påbörjat den av oss begärda

översynen. Tyvärr fick vi inte i utskottet
tillräckliga möjligheter att diskutera,
i vad mån utskottet självt skulle
kunna göra denna översyn för att
lätta statsrådet Edenmans arbetsbörda.
Jag tror därför att det i själva verket
inte är så svårt att göra denna översyn.
Jag utgår från att det är relativt
lätt att från samtliga berörda institutioner
skaffa in uppgifter om dessa förhållanden
och sedan göra en sammanställning
och fatta ett beslut av det slag,
som både reservanterna och majoriteten
vill att eklesiastikministern skall fatta
beträffande småskollärar- och folkskollärarexamensbetyget.

Herr talman! Mitt resonemang går ut
på att visa att reservanterna och motionärerna
inte vill ha någon strid på denna
punkt, men vi ha ansett att det mest
konsekventa vore att begära en allmän
översyn samtidigt som Kungl. Maj:t
snabbt tar ställning i positiv riktning
till den speciella frågan om uppförande-
och ordningsbetygen i folkskollärar-
och småskollärarexamen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Som motionär måste
man givetvis vara mycket tacksam mot
hela utskottet, både mot majoriteten
och reservanterna. Ty hela utskottet är
tydligen överens med oss motionärer
om det väsentliga, nämligen att ingen
bör få lida hela livet för en förseelse,
som han eller hon begick i sin ungdom,
just under den period av sitt liv då
vederbörande råkade vara elev i avgångsklassen
vid en utbildningsanstalt.

Vi har gjort en viss skillnad mellan
terminsbetyg och avgångsbetyg. Beträffande
terminsbetygen lär det pågå en
försöksverksamhet, där man undersöker
det lämpliga i att avskaffa uppförandebetyget.
Man bör givetvis avvakta
resultaten av den försöksverksamheten,
men beträffande terminsbetygen är jag
för min personliga del mycket tveksam.

Onsdagen den 16 mars 1960 Nr 8

Översyn av gällande bestämmelser rörande vissa vitsord i examensbetyg m. m.

Vi har så få disciplinmedel i skolan, och
fruktan för nedsatt sedebetyg kan göra
att en och annan undviker att begå allvarliga
förseelser.

Men vår motion gäller ju inte terminsbetygen.
Vi har ansett att de regler
som tillämpas vid folkskolor och läroverk
innebär en god medelväg. Vitsord
i ordning och uppförande ges där
också i avgångsklassen och införs i betygsprotokollen
men de sätts inte ut på
avgångsbetygen. Om en elev inte får
högsta vitsord, skall målsman underrättas.

Ett sådant system skulle vi motionärer
också vilja ha vid andra utbildningsanstalter,
men vi har icke direkt
velat begära ett generellt beslut i den
riktningen, eftersom det kan vara svårt
att överblicka konsekvenserna, något
som framgick redan av fru Erikssons
anförande. Det är därför vi begärt en
utredning. Men den utredningen behöver
inte bli omfattande. Det skulle kunna
räcka med en enmansutredning.

Utredningen skulle klargöra vilka utbildningsanstalter
det här gäller. Fru
Eriksson tog upp de husliga seminarierna.
Jag har faktiskt utgått från att
den proposition vi här har att vänta
icke kommer att föreslå, att man skall
utfärda sådana betyg i avgångsklasser.

Jag skulle också vilja att utredningen
diskuterade sättet att utfärda dessa betyg.
Som vi påpekat i motionen, är det
inte tillfredsställande för närvarande.
Eleven har inte några möjligheter att
försvara sig inför kollegiet, och den anklagande,
den som anser att betyget
skall sättas ned, är också medlem av det
dömande kollegiet. Samtidigt vill vi påpeka
att det system som gäller för folkskolor
och i realexamen och studentexamen,
nämligen att målsman skall underrättas
om eleven inte fått högsta vitsord,
endast kan tillämpas när det gäller
minderåriga elever.

Det är av dessa skäl vi ifrågasatt om
dessa betyg över huvud taget skall utdelas
till andra än minderåriga. Vad

tjänar det till att ge ett betyg, om ingen
sedan skall underrättas om betyget.

Herr talman! Både utskottsmajoritetens
och reservanternas förslag är ju
egentligen tillfredsställande ur motionärernas
synpunkt, men eftersom reservanterna
gått ett steg längre än majoriteten
och helt tillstyrkt motionen,
her jag att få yrka bifall till reservanternas
förslag.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Utskottet och reservanterna
är, såsom här flera gånger har
framhållits, eniga i själva huvudkravet,
att vitsorden i uppförande och ordning
skall försvinna från seminariernas
examensbetyg. Såsom seminarielärare
vill jag gärna understryka det tacknämliga
i denna enighet. Jag kan inte
tänka mig annat än att resultatet därav
blir, att den nya stadgan inte kommer
att innehålla några bestämmelser
om uppförande- och ordningsbetyg;

Utskottet är emellertid en smula
oklart på denna punkt. Jag har inte
kunnat läsa ut något besked, huruvida
utskottet över huvud taget vill ha bort
dessa vitsord från seminariebetygen.
Man talar bara om avgångsbetygen, examensbetygen,
men mig förefaller det
lika väsentligt att man tar bort dessa
vitsord även från års- och terininshetyg.
Denna oklarhet skulle jag vilja vädja
till utskottets ordförande att skingra.

Även reservanterna är oklara. De vill
ha bort vitsorden från samtliga avgångsoch
examensbetyg, men jag vet inte
om man syftar längre. Det står faktiskt
i reservationen, att det »kan ifrågasättas
om uppförande och ordning över
huvud taget skall betygsättas», och så
begär man »en allmän översyn av hithörande
förhållanden». Men i reservanternas
förslag till kläm krävs ingenting
annat än utredning rörande avgångsbetygen.
Också på den punkten kanske
man behövde begära klarhet.

Emellertid hr jag överens med utskot -

Nr 8

Onsdagen den 16 mars 1960

Översyn av gällande bestämmelser rörande vissa vitsord i examensbetyg m. m.

tet och reservanterna därom, att frågan
om avgångsbetygen från seminarierna
bör kunna lösas omedelbart. Detta hindrar
ju inte att man hänvisar frågekomplexet
i övrigt till en utredning. Och
i varje fall har jag här ett osökt tillfälle
att få framföra några personliga
synpunkter på dessa vitsord över huvud
taget.

Betygen i uppförande och ordning
är liksom andra vitsord en slags värdering
eller ett slags omdöme från lärarnas
sida. Det förhåller sig så, att
högsta betyget — A — blivit normalbetyg
och detta innebär, att en nedsättning
av vitsordet till B eller C får karaktären
av straff. Så var det kanske inte
menat från början, men en sådan
nedsättning av betyget fungerar faktiskt
för närvarande som en bestraffning.
Fröken Vinge har redan påpekat, att
denna bestraffning beslutas i former
som inte kan accepteras. Visserligen föregås
en sådan bestraffning i allmänhet
av en utredning, som kan vara mer
eller mindre uttömmande, men det är
dock samma lärare som är åklagare,
vittnen och domare. En sådan domstolsprocedur
förefaller inte vara tillfredsställande,
och rättssäkerheten är
här faktiskt inte tillgodosedd. Det är allvarligt
när det gäller avgångsbetyg, men
i princip är det naturligtvis lika allvarligt
när det gäller låt mig säga terminsbetyg
i den vanliga skolan.

Jag är av en annan uppfattning än
fröken Vinge i fråga om värdet av dessa
vitsord i skolorna. Ett sådant vitsord
är i allmänhet alldeles för schematiskt,
ger inte tillräckliga upplysningar
och nyanseringar. Tydligen har
vitsorden — och det underströk fröken
Vinge — uppgiften att avskräcka:
en elev skulle alltså undvika att göra
något olämpligt av fruktan för att vid
terminens slut hemma behöva visa upp
ett nedsatt sedebetyg. Det är möjligt att
detta verkar avskräckande. Men fäster
hemmet avseende vid skolans uppfattning
om elevens uppträdande, är ett

samtal med föräldrarna att föredra
framför denna enda bokstav först vid
terminens slut — ett något egendomligt
medel. Fäster hemmet däremot inte något
avseende vid vad skolan har för
uppfattning om elevens uppträdande, är
ju ett sådant vitsord alldeles verkningslöst
och alltså meningslöst.

Med utgångspunkt från detta skulle
jag ha velat, att en utredning komme
att omfatta hela problemkomplexet,
också uppförande- och ordningsbetygen
vid terminernas eller läsårens slut och
i alla skolformer. Jag tror inte att det
ens i så fall skulle behöva bli någon
större utredning. Eventuellt kunde ju
frågan om uppförande- och ordningsbetyg
i den obligatoriska skolan hänskjutas
till den sittande skolutredningen.

Under alla förhållanden är jag snarast
böjd för att yrka bifall till reservanternas
förslag. Det innebär inte att
frågan om seminariernas avgångsbetyg
uppskjuts, men det understryker angelägenheten
av att frågan utredes i ett
större sammanhang. Även om själva utredningskravet
här är oklart är jag beredd
att understödja det men vill då för
egen del uttala önskemålet, att utredningen
— om den kommer till stånd —
skall omfatta hela problemkomplexet.

Häri instämde herr BUdfors (s).

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Jacobsson i Sala begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Onsdagen den 16 mars 1960

Nr 8

översyn av gällande bestämmelser rörande vissa vitsord i examensbetyg m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen av
herr Söderberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 22

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1960/61, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde;
och

från bevillningsutskottet:
nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning

med särskilda bestämmelser om rätt till
avdrag vid 1960 års taxering för avsättning
till pensionsstiftelse.

§ 23

Tillkännagavs, att följande motioner
under sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen

nr 667, av herrar Bengtsson i Varberg
och Lundberg, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 68, med förslag till
förordning om mopeder m. m.,

nr 668, av herr Hamrin, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 85, med
förslag till lag om ändring i rättegångsbalken,
in. in., och

nr 669, av herr Holmberg in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 73, angående vissa markförvärv för
försvaret.

Dessa motioner bordlädes.

§ 24

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.44.

In fidem

Sune K. Johansson