Svar på frågor av herr Nilsson i Bästekille ang. åtgärder i anledningav att de svåra isförhållandena under lång tid omöjliggjort förfiskarena att utöva sin näring och av herr Levin ang. åtgärder medanledning av de svårigheter, som drabbat en stor del (Riksdagens protokoll 1956:12)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1956

ANDRA KAMMAREN

Nr 12

4—6 april

Debatter m. m.

Onsdagen den 4 april

Sid.

Svar på frågor av herr Nilsson i Bästekille ang. åtgärder i anledning
av att de svåra isförhållandena under lång tid omöjliggjort för
fiskarena att utöva sin näring och av herr Levin ang. åtgärder med
anledning av de svårigheter, som drabbat en stor del av fiskarkåren
genom den onormalt långvariga isläggningen.............. 3

Svar på interpellationer av:

fru Torbrink ang. urvalet av de skattskyldiga, vilkas banktillgodohavanden
skola kontrolleras ............................ 4

herr Nilsson i Svalöv ang. vissa lättnader i kredithänseende m. m.

för skogsägare, som berörts av stormfällningen av skog...... 7

herr Andersson i Dunker ang. enhetliga bestämmelser om slakt av

sjuka djur .......................................... 8

herr Svensson i Krokstorp ang. effektivisering av sjöräddningstjänsten
................................................ 9

Förbud mot licensjakt å älg, m. m........................... 11

Inrättande av en särskild rättsnämnd för resningsfrågor.......... 28

Interpellationer av:

herr Cassel ang. verksamheten vid Roxtunaanstalten.......... 48

herr Larsson i Hedenäset ang, åtgärder för undvikande av järnvägs olyckor.

............................................. 50

herr Nihlfors ang. rationaliseringsarbetet vid SJ, m. m........... 51

herr Mellqvist ang. åtgärder för undvikande av järnvägsolyckor. . 52

herr Holmberg ang. åtgärder för ökning av trafiksäkerheten vid statens
järnvägar........................................ 52

fru Nilsson ang. en sådan planering och finansiering av bostadsbyggandet
att full sysselsättning kan upprätthållas i byggnadsfacken

instundande vinterhalvår .............................. 54

1 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 12

Nr 12

Innehåll

Fredagen den 6 april

Sid.

Svar på interpellation av fröken Löwenhielm ang. rätt för elever i
högre skolor att medfölja skolskjutsar som är anordnade för folkskolans
elever ...................................... 57

Anslag å kapitalbudgeten för kommunikationsdepartementet:

Investeringsplan för kommunikationsverken .................. 61

Statens järnvägars anslagsbehov............................ 77

Investeringsanslag till statens vattenfallsverk ................ 86

Landsmålsarkiven: Avlöningar .............................. 87

Pensionsreglerade deltidstjänster.............................. 88

Underlättande av arrendatorers friköp av arrendegårdar under större

gods m. m............................................. g2

Interpellationer av:

fröken Wetterström ang. lämpligheten av att militära tvättanstalter

konkurrera med civila tvättinrättningar.................... 94

herr Magnusson ang. undersökningen rörande rationaliseringsverksamhetens
utformning inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen .. 94

Samtliga avjorda ärenden

Onsdagen den 4 april

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7, ang. dels förbud mot licensjakt
å älg m. m., dels åtgärder för motverkande av skadegörelse av
älg å växande skog m. m., dels ock översyn av principerna för ersättning
från älgskadefonder.............................. 11

Sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 1, om

inrättande av en särskild rättsnämnd för resningsfrågor........ 28

Bankoutskottets memorial nr 7, ang. höjning av avlöningsförmånerna
för vissa riksdagstjänstemän.............................. 48

Fredagen den 6 april

Statsutskottets utlåtande nr 9, ang. anslag å kapitalbudgeten för kommunikationsdepartementet
.............................. 61

— nr 51, om upptagande å riksstaten av underskottet för luftfarts fonden

......................................... 37

— nr 55, ang. särskilda anslag under åttonde huvudtiteln ........ 87

— nr 56, ang. avlöningar till regeringsrätten.................... 88

— nr 57, om pensionsreglerade deltidstjänster.................. 88

— nr 58, om svensk barnfilm .............................. 92

Andra lagutskottets utlåtande nr 18, om kontroll över kringresande

försäljare ............................................ 92

nr 19, ang. ändring av hastighetsbegränsningen för motorfordon 92
Tredje lagutskottets utlåtande nr 8, om underlättande av friköp av

arrendegårdar.......................................... 92

Jordbruksutskottets utlåtande nr 11, ang. anslag till statens jordbruksnämnd
m. m........................................... 93

— nr 12, ang. försäljning av fast egendom m. m................. 93

memorial nr 13, ang. förteckningar över försålda egendomar .... 94

Onsdagen den 4 april 1956

Nr 12

Onsdagen den 4 april

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollen för den 20,
den 21 och den 23 nästlidna mars.

§ 2

Svar på frågor ang. åtgärder i anledning
av att de svåra isförhållandena under
lång tid omöjliggjort för fiskarna att utöva
sin näring

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr statsrådet HJALMAR NILSON,
som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Nilsson i Bästekille
frågat mig, om jag har för avsikt att
vidtaga några åtgärder i anledning av
att de svåra isförhållandena under lång
tid omöjliggjort för fiskarna att utöva
sin näring.

Vidare har herr Levin frågat mig om
jag har för avsikt att vidtaga några särskilda
åtgärder med anledning av de
svårigheter som drabbat en stor del av
fiskarekåren genom den onormalt långvariga
isläggningen.

Som svar kan jag meddela, att genom
jordbruksdepartementets försorg föranstaltats
om en snabbutredning rörande
inkomstbortfallet för fiskarna till följd
av isförhållandena under innevarande
vinter. Så snart de nödiga uppgifterna
kommit mig tillhanda, kommer jag att
taga ställning till det av herrar Nilsson
och Levin åsyftade spörsmålet.

Härpå anförde:

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Först ber jag att få tacka
statsrådet Hjalmar Nilson för att
han svarat på denna enkla fråga. Jag
kanske även något skall motivera, varför
jag ställt den. Jag fick de ifrågavarande
uppgifterna av yrkesfiskare långt
innan jag ställde frågan. Att jag väntade
med framställandet berodde på
att vi i våra sydliga landamären i det
längsta trodde, att vi skulle slippa en
så förödande isvinter som den vi fick.

Jag är glad och tacksam för att statsrådet
nu ställt en utredning i utsikt.
Isvinterns svårigheter har ju varit mycket
besvärliga för fiskarna. De som
för dryga kostnader skaffat sig större
båtar har nu inte möjlighet att amortera
och betala räntor på de skulder de
har. Det är således mycket viktigt att
något göres, och jag tycker det är väsentligt
att statsrådet har ett positivt
intresse för saken. Fiskarna måste ju
ha möjligheter att försörja sig och sina
familjer.

Jag tackar som sagt för svaret och
hoppas att den snabbutredning som
igångsatts skall leda till att statsrådet
snabbt kan vidtaga praktiska åtgärder.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Hjalmar Nilson för svaret på min fråga,
och jag tackar också för att statsrådet
redan har satt i gång en utredning.

4 Nr 12 Onsdagen den 4 april 1956

Svar på interpellation ang. urvalet av de skattskyldiga, vilkas banktillgodohavanden
skola kontrolleras

Vi känner ju alla till att det har varit
en särskilt lång och besvärlig vinter
och att isen legat kvar onormalt länge.
Många fiskare har råkat i trångmål genom
den stränga vintern, kanske främst
de som har dryga skulder för sina båtar
att amortera. De fångster, som förts i
land under vintermånaderna, har varit
synnerligen små, vilket säkerligen kommer
att visa sig vid undersökningen. Jag
såg häromdagen i en tidning några
siffror för Karlskrona, som är den
ojämförligt största fiskehamnen i södra
Sverige och svarar för omkring 35
procent av den ilandförda fisken i Skåne
och Blekinge. Där har införseln under
februari månad i år endast varit
ungefär 3 procent av vad införseln var
år 1955. 1955 var ändå inte något särskilt
bra år; vi hade ju även då en
ganska sträng vinter med issvårigheter.

Jag vill alltså tacka för att statsrådet
så snabbt har satt i gång en utredning.
Jag skulle emellertid tro att man inte
kommer ifrån den här frågan enbart
genom att vidta en del åtgärder av
kortfristig natur. Man måste säkerligen
även angripa problemet på längre sikt.
Med den rationalisering som har skett
och med de stora investeringar, som
gjorts i fiskebåtar och redskap under
de senare åren, går det helt enkelt inte
att klara upp ekonomien för en större
fiskebåt och förränta däri nedlagda
pengar, om man skulle behöva räkna
med att nödgas ligga stilla ett par tre
månader under isvintrar. Liksom det
är nödvändigt med en utredning för
att få snar hjälp åt dem som nu drabbats,
är det nog nödvändigt att även
företa en utredning som resulterar i
förslag till åtgärder på lång sikt. Eventuellt
kunde man tänka sig en eller annan
form av försäkring, någonting i stil
med arbetslöshetsförsäkringen, så att
fiskarna kunde försäkra sig mot inkomstbortfall
på grund av ishinder eller
andra hinder för fiskets bedrivande.

Jag vill som sagt uttala min glädje

och tacksamhet över att statsrådet så
snabbt satt i gång denna undersökning,
som jag hoppas snart skall leda till resultat.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. urvalet av
de skattskyldiga, vilkas banktillgodohavanden
skola kontrolleras

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har fru Torbrink riktat följande frågor
till mig.

1. Anser herr statsrådet det vara tillfredsställande
att urvalet av de skattskyldiga,
beträffande vilkas bankmedel
bankerna och penninginrättningarna
skall lämna uppgifter, offentliggöres
före den 31 mars eller kommer herr
statsrådet att föreslå ändring härvidlag? 2.

Anser herr statsrådet de förut angivna
förhållandena stå i överensstämmelse
med de krav på effektiv taxeringskontroll,
vilka i olika sammanhang
uttalats och bland annat kommit till uttryck
genom de utredningar på detta
område, vilka företagits under de senaste
åren?

3. Kommer herr statsrådet att efter
den 31 mars eller eventuellt efter den
senare tidpunkt, då jämväl de skattskyldiga,
vilka efter ansökan hos vederbörande
taxeringsintendent fått särskild
senare tid utsatt för avlämnandet av
självdeklaration, avlämnat sina deklarationer
innevarande år, besluta att enahanda
kontrolluppgifter om bankmedel
skall lämnas beträffande ytterligare
grupper av skattskyldiga?

I anledning härav får jag anföra följande.

Sedan 1937 har man för taxerings

Onsdagen den 4 april 1956 Nr 12

Svar på interpellation ang. urvalet av de skattskyldiga, vilkas banktillgodohavanden
skola kontrolleras

kontroll infordrat uppgifter från banker
och andra penninginrättningar på
skattskyldiga fysiska personers banktillgodohavanden
och räntan därå under
året. Det är fråga om en stickprovskontroll,
i det man valt ut personer
med visst namn eller vars namn
börjat på vissa bokstäver eller liknande.

Flertalet skattskyldiga lämnar sina
deklarationer den 15 februari. Dagen
därpå brukar bekantgöras vilka personer
som bankkontrolleras; skälen härför
skall jag strax omtala. En konsekvens
av offentliggörandet blir att de,
som deklarerar vid en senare tidpunkt
än den 15 februari, känner till om
bankkontrollen avser dem eller ej. Det
är detta interpellanten vänder sig mot.

De skattskyldiga, som det här handlar
om, är ■— förutom bolag och föreningar
från vilka i detta sammanhang
kan bortses ■— huvudsakligen bokföringsskyldiga
rörelseidkare, för vilka
den 31 mars normalt är sista deklarationsdagen.
Härutöver kan i särskilda
fall utverkas uppskov med deklarationen
till än senare dag.

Jag delar interpellantens uppfattning
om det principiellt oriktiga i att vissa
skattskyldiga skall, när de deklarerar,
veta om huruvida de kommer att bankkontrolleras
eller ej. Inte heller ligger
detta förhållande i linje med strävandena
att effektivisera taxeringskontrollen
just av rörelseidkarna. Det finns
emellertid en förklaring till den tillämpade
ordningen.

Det tar ungefär två månader från det
meddelande om begärda kontrolluppgifter
ingått till penninginrättningarna
och till dess uppgifterna av dessa iordningställts
och antecknats på särskilda
formulär, insänts till central myndighet,
av denna sorterats på län, utsänts
till länsstyrelserna, av dessa sorterats på
och vidarebefordrats till vederbörande
taxeringsnämnder, där insorterats i deklarationerna
samt avprickats mot deklarationerna.
Om man dröjer med att

sätta i gång detta uppgiftslämnande till
början av april eller än senare, skulle i
betydande omfattning materialet inte
hinna utnyttjas.

Med detta har jag även besvarat interpellantens
fråga om möjligheten att göra
en extra bankkontroll efter den 31 mars.
Det kanske bör tilläggas, att vid en sådan
ifrågasatt kontroll man i praktiken
inte skulle kunna begränsa sig till rörelseidkare.
Penninginrättningarna vet
nämligen inte om en insättare är att
hänföra till den ena eller andra gruppen
skattskyldiga, och taxeringsnämnderna
kan inte heller konstatera detta
utan att först ha fått fram deklarationen.

Det återstår då att besvara frågan
varför uppgifterna om den bankkontroll,
som igångsättes i mitten på februari,
publiceras redan då och inte först
efter den 31 mars. Det sammanhänger
med — förutom att man måste utan
dröjsmål ge besked till penninginrättningarna
för att i tid få in uppgifterna
— att dessa skall lämnas från inte
mindre än 2 000—2 500 olika bankkontor
och liknande ställen. Antalet privatanställda
befattningshavare som har att
syssla med detta arbete, är mångdubbelt
större. Härtill kommer sedan alla myndigheter,
som på olika sätt inkopplas.
Det skulle vara meningslöst att söka
sekretessbelägga vilka personer kontrollen
avser.

Sammanfattningsvis vill jag med interpellanten
säga, att man kan rikta invändningar
mot den tillämpade ordningen,
men att man å andra sidan
torde ha att välja häremellan och avstå
från denna form av kontroll. Då det
visat sig vara av värde att på hitintills
tillämpat sätt kontrollera kapitalägande
jordbrukare, löntagare och andra inte
bokföringspliktiga, talar enligt min mening
övervägande skäl för att inte överge
bankkontrollen. Del är också möjligt
att en mer tillfredsställande ordning
kan erhållas om den aktuella taxe -

6 Nr 12 Onsdagen den 4 april 1956

Svar på interpellation ang. urvalet av de skattskyldiga, vilkas banktillgodohavanden
skola kontrolleras

ringsreformen, vari ingår en utsträckning
av taxeringsperioden, genomföres.

Jag vill tillägga, att rörelseidkarna
ingalunda med nuvarande taxeringskontroll
i övrigt kan utgå från att deras
bankkonton inte kontrolleras. Kontrollen
kan ske i annan ordning. Taxeringsmyndigheterna
äger nämligen sedan
länge — och utnyttjar också denna
möjlighet — rätt att i individuella fall
få alla önskade bankuppgifter. Genom
riksdagsbeslut våren 1955 gavs därjämte
ytterligare möjligheter för taxeringsmyndigheterna
till kontroll av denna
art. Jag har mig bekant att taxeringsintendenten
i ett län, med begagnande av
denna nya möjlighet, har för avsikt att
ta del av alla bankkonton hos ett eller
några avdelningskontor i en bank. Erfarenheten
kan visa att detta är en
lämpligare form av stickprovskontroll,
som inte föranleder de erinringar interpellanten
här gjort. I sådant fall kan
man överväga att avstå från det hittills
praktiserade systemet.

Härefter anförde

Fru TORBRINK (s):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framföra ett tack för svaret
på min interpellation. Det är med tillfredsställelse
jag konstaterar, att finansministern
delar min och mångas
uppfattning om det oriktiga i att vissa
skattskyldiga innan de deklarerar skall
få kännedom om på vilka skattskyldiga
ifrågavarande bankkontroll enligt den
s. k. urvalsmetoden skall sättas in, och
att detta förhållande icke står i överensstämmelse
med de nu så aktuella
strävandena att effektivisera taxeringskontrollen
just av rörelseidkarna.

Som förklaring till den tillämpade
ordningen påpekar finansministern, att
det tar ungefär två månader från det

meddelande om begärda kontrolluppgifter
ingått till penninginrättningarna
och till dess uppgifterna av dessa iordningställts
och antecknats samt via
central myndighet och länsstyrelser hos
vederbörande taxeringsnämnder avprickats
mot deklarationerna. Jag har
ingen anledning att ifrågasätta riktigheten
av finansministerns uppgift rörande
tidsåtgången för ifrågavarande
procedur.

Om uppgifterna infordrades först i
början av april skulle alltså enligt finansministern
kontrollmaterialet inte
kunna utnyttjas. Denna bedömning
grundas givetvis därpå att taxeringsnämndernas
arbete normalt skall vara
avslutat den 15 maj.

Finansministern synes emellertid helt
bortse från den eftergranskning av deklarationsuppgifterna,
som normalt sker
inom länsstyrelsernas taxeringsavdelningar
och som även innefattar avstämning
av sådana uppgifter, som taxeringsnämnderna
inte hunnit kontrollera.

Även prövningsnämnderna utgör ju
beskattningsnämnder med därtill hörande
granskningsskyldighet. Enligt
1955 års taxeringssakkunnigas betänkande
angående ändrad taxeringsorganisation
hade prövningsnämnderna i
riket år 1954 att pröva av taxeringsintendent
framställda och fullföljda yrkanden
i 35 925 ärenden. Härav följer,
att den eftergranskningsverksamhet,
som verkställes inom taxeringsavdelningarna,
är betydande.

Kunde man inte tänka sig att låta
kontrollen i fråga om bankuppgifterna
ske hos taxeringsavdelningarna? Kravet
på likformig och rättvis taxering
nödvändiggör enligt mitt förmenande,
att man inte låter de kontrollmöjligheter,
som står till buds, bliva illusoriska
för många. De stora löntagargrupperna
liksom även jordbrukargruppen har rätt
att kräva, att kontrollen medelst bank -

Onsdagen den 4 april 1956

Nr 12

uppgifter göres tillämplig på likartat
sätt för alla skattskyldiga, och inte såsom
nu är fallet, att rörelseidkare och
andra, som fått anstånd med deklarationens
avlämnande, erhåller kännedom
om urvalsmetoden, innan de avlämnat
sin deklaration.

Med hänsyn därtill är jag glad över
att statsrådet i sitt svar konstaterar att
man kan rikta invändningar mot den
tillämpade ordningen. Men, säger finansministern
vidare, när det gäller
att välja mellan att ha kvar den nu tilllämpade
ordningen eller att avstå från
denna form av kontroll talar övervägande
skäl för att man inte bör överge
bankkontrollen. Jag är överens med finansministern
om att man inte bör
slopa bankkontrollen innan man fått
någon bättre form av kontroll, men jag
anser fortfarande att den bör få en
mera allmän verkan, oavsett om det, såsom
finansministern påpekar, med nuvarande
taxeringskontroll finns möjlighet
att i annan form stickprovskontrollera
vederbörande skattskyldiga.

Herr statsråd, jag vågar hemställa att
Ni måtte ta under övervägande att efter
exempelvis den 1 maj, då alla lämnat
sina deklarationer, företa en ny
stickprovsundersökning av bankkontona
samt att lägga kontrollen av dessa
ytterligare bankuppgifter på taxeringsavdelningarna.
Därvid skulle tillika
kunna bildas en uppfattning om värdet
av ifrågavarande deklarationskontroll.
Med ledning av de sålunda vunna
erfarenheterna skulle inför kommande
års taxering kunna bedömas, huruvida
bankuppgifter bör infordras i större utsträckning
än som nu sker och huruvida
ifrågavarande kontrolluppgifter jämväl
i fortsättningen skall begäras först sedan
rörelseidkare och därmed jämställda
avlämnat sina deklarationer.

Jag tackar ännu en gång för svaret
och hoppas att finansministern välvilligt
ville teckna sig till minnes de synpunkter
jag här framfört.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. vissa lättnader
i kredithänseende m. m. för skogsägare,
som berörts av stormfällningen
av skog

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Nilsson i Svalöv — med
hänvisning till den stormfällning av
skog, som ägde rum i Skåne i början på
året — frågat mig, om jag har för avsikt
att vidta åtgärder, som ger möjlighet
för de därav berörda skogsägarna
att erhålla lättnader i kredithänseende,
att tidigare än som anges i gällande lagstiftning
utta medel från skogskonto,
samt att göra insättningar å dylikt konto
med större belopp än som eljest är
medgivet.

I anledning härav får jag anföra följande.

I den nyligen avgivna propositionen
nr 135 har förslag framlagts om höjning
av insättningsbeloppet å skogskonto för
sådana skogsägare, som drabbats av den
nu aktuella stormfällningen. Bifalles
propositionen kommer det av interpellanten
framställda önskemålet i fråga
om ökade möjligheter till insättning å
skogskonto att bli tillgodosett. I samband
med ärendets beredning inom finansdepartementet
prövades också frågan
om tidigare uttagsrätt för redan insatta
medel. Då rätten att disponera
över insatta medel inte är på annat
sätt begränsad än att insättaren skall
iakttaga en uppsägningstid av fyra månader,
ansågs emellertid tillräckliga skäl
inte föreligga för en ändring av gällande
bestämmelser.

Vad härefter angår frågan om lättnader
i kredithänseende vill jag endast
erinra om att de nuvarande kreditrestriktionerna
genomföres med stöd av
generella överenskommelser mellan kre -

Nr 12

Onsdagen den 4 april 1956

ditinstituten och riksbanken. Tillämpningen
i det särskilda fallet ankommer
däremot helt på de olika kreditinstituten.
Åtgärder av det slag interpellanten
ifrågasatt skulle nödvändiggöra en detaljreglering
av krediternas användning,
som inte är möjlig att genomföra.

Med det nu anförda anser jag mig ha
besvarat de framställda frågorna.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framföra mitt tack för svaret på interpellationen.

Huvudfrågan i min interpellation
gällde huruvida de skogsägare i Skåne,
som i början av detta år drabbades av
stora stormfällningar i sina skogar, kunde
påräkna en ytterligare utjämning av
sin beskattning vid 1957 års taxering
genom en högre insättning på skogskonto
än vad nu gällande författning
medger. Finansministern hänvisar i sitt
interpellationssvar till den nyss avlämnade
kungl. propositionen nr 135, i vilken
han föreslår just en sådan höjning
av insättningen på skogskonto, som jag
med min interpellation syftat till. I
huvudfrågan är således finansministern
och jag på precis samma linje.

Även om jag inte i de andra frågor,
som berörs i min interpellation, har
fått samma direkt positiva svar som i
huvudfrågan, är dock svaret av den
naturen, att jag anser, att de eventuella
likviditetssvårigheter, som berörda
skogsägare kan få i samband med sina
utgifter för att tillvarata det stormfällda
virket, med god vilja från kreditinstitutens
sida skall kunna överbryggas
trots gällande kreditrestriktioner.

Jag tackar än en gång för det positiva
svaret och för den snabba behandlingen
av frågan om ökad insättning på
skogskonto.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. enhetliga bestämmelser
om slakt av sjuka djur

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Andersson i Dunker
frågat mig dels om jag känner till att
olika bestämmelser för slakt av sjuka
och genom olycksfall skadade djur
gäller för de offentliga slakthusen och
kontrollslakterierna, å ena sidan, samt
övriga slakterier, å andra sidan, dels
om jag är beredd att vidtaga åtgärder
för att samma bestämmelser för sådan
slakt skall gälla för alla slakterier.

Till besvarande härav får jag anföra
följande.

Den 9 mars och den 27 juli 1955 utfärdade
veterinärstyrelsen vissa bestämmelser
av innebörd, att de slakteriinrättningar,
som är underställda veterinärstyrelsens
särskilda kontroll, efter
den 1 januari i år icke får mottaga
djur för nödslakt, därest sanitetsavdelning
icke finnes inrättad vid slakterianläggningen
i fråga. Detta förbud
tillhör de nya eller skärpta bestämmelser
angående livsmedelshygien,
som veterinärstyrelsen funnit sig föranlåten
att utfärda på grund av de erfarenheter,
som gjordes i samband
med salmonellaepidemien under åren
1953 och 1954.

Det är riktigt såsom interpellanten
framhållit, att de nämnda bestämmelserna
om nödslakt icke gäller för de
åsyftade privata slakteriinrättningarna.
Detta är naturligtvis icke tillfredsställande.
Jag vill emellertid erinra
om att köttbesiktningstvång för
närvarande råder inom mer än 80 %
av kommunerna i Göta- och Svealand
och att mer än 97 % av all marknadsförd
slakt inom dessa landsdelar är
veterinärbesiktigad. Veterinärstyrelsen
har de senaste åren genom upprepade
skrivelser till kommuner, där köttbe -

Onsdagen den 4 april 1956

Nr 12

Svar på interpellation ang. effektivisering av sjöräddningstjänsten

siktningstvång saknas, föreslagit dessa
att ansöka om sådant. Vidare har veterinärstyrelsen
uppmanat vederbörande
länsveterinärer att verka i denna anda.
Senast vid sista årsskiftet har veterinärstyrelsen
på nytt tillskrivit kommunerna
i denna angelägenhet.

Genom det nu nämnda arbetet för
utvidgning av köttbesiktningstvånget
och med de synnerligen skärpta bestämmelser
om bakteriologisk köttkontroll,
som veterinärstyrelsen redan tidigare
infört, har sålunda vissa åtgärder
vidtagits för att hindra smittspridning
vid den relativt obetydliga nödslakt,
som förekommer vid privata slakterier.
Ytterligare åtgärder är planerade,
och jag är beredd att i möjligaste mån
stödja dessa.

Jag kan i detta sammanhang meddela,
att inom veterinärstyrelsen pågår
en översyn av slakthuslagen. Veterinärstyrelsen
har enligt uppgift för avsikt
att, sedan från de ifrågavarande kommunerna
inkommit svar på styrelsens
nyssnämnda skrivelse, hos Kungl. Maj :t
anhålla, att Kungl. Maj :t, eventuellt efter
den ytterligare utredning, som kan
befinnas erforderlig, skall förelägga
riksdagen förslag till vissa ändringar
i slakthuslagen. Härvid torde även det
av interpellanten angivna spörsmålet
komma att beröras.

Härmed anser jag mig ha besvarat
den av herr Andersson framställda interpellationen.

Härpå anförde

Herr ANDERSSON i Dunker (bf):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för det positiva svar jag
fått på min interpellation. Statsrådet
erkänner ju att det inte är bra som det
är och han förklarar sig beredd att på
allt möjligt sätt stödja de ytterligare
åtgärder som kan behövas för att det
skall bli en tillfredsställande kontroll
också vid de enskilda slakterierna.

Statsrådet säger visserligen att det är
en ganska obetydlig kvantitet kött som
går den vägen ut i marknaden, men det
är nog ändå inte så litet. Av interpellationssvaret
framgår att 97 procent av
all marknadsförd slakt inom mellersta
och södra Sverige är underkastad en
tillfredsställande kontroll, under det att
de tre återstående procenten inte är det.
Med hänsyn till att det enligt statistiken
årligen produceras omkring 335 miljoner
kg kött och fläsk här i landet, så
blir det cirka 10 miljoner kg som går
ut i marknaden utan att ha på ett tillfredsställande
sätt kontrollerats. Det är
därför, såsom jag framhållit i interpellationen
och såsom statsrådet här
understrukit, synnerligen önskvärt att
även denna del av slakten blir föremål
för en tillräcklig kontroll.

Jag vill uttala den förhoppningen att
den utredning, som skulle göras genom
veterinärstyrelsens och andras medverkan,
måtte komma till stånd så snart
som möjligt. Det lönar sig nog inte att
bara gå och vänta på att de kommuner,
som ännu inte brytt sig om att begära
köttbesiktningstvång, skall göra det. Om
de inte hittills gjort det, är de väl inte
så angelägna om att införa sådant besiktningstvång,
och då kan det hända
att det dröjer alltför länge, innan man
kan förmå dem därtill.

Jag tror att den väg, som statsrådet
nu lovat att gå, är den riktiga och jag
ber ännu en gång att få tacka för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. effektivisering
av sjöräddningstjänsten

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE erhöll på begäran ordet
för att besvara herr Svenssons i
Krokstorp interpellation angående effektivisering
av sjöräddningstjänsten.

Svaret, som före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens leda -

Nr 12

Onsdagen den 4 april 1956

Svar på interpellation ang. effektivisering av sjöräddningstjänsten

möter och nu upplästes av herr statsrådet
Lange, var av följande lydelse:

Herr talman! Herr Svensson i Krokstorp
har frågat vilka åtgärder jag ämnar
vidtaga för att en effektivisering av
sjöräddningstjänsten snarast möjligt
skall kunna ske.

I anledning härav ber jag att få meddela
att Kungl. Maj :t i konselj den 23
mars, alltså samma dag som interpellationen
är dagtecknad, på min föredragning
beslöt framlägga proposition
rörande riktlinjerna för sjöräddningsväsendet,
grundad på sjöfartsorganisationsutredningens
den 4 januari
1956 avgivna betänkande.

Beträffande det berörda ämnet kan
jag följaktligen hänvisa till propositionen,
som i dag eller någon av de närmaste
dagarna avlämnas till riksdagen.

Härpå yttrade

Herr SVENSSON i Krokstorp (h):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
för svaret på min interpellation.
Svaret var snabbt och i så måtto
positivt, att statsrådet sade att proposition
lämnas oss i varje fall inom de
närmaste dagarna. Efter år av förhalning
hälsas regeringens åtgärd nu med
tillfredsställelse, även om propositionen
inte följer 1952 års enhälliga riksdagsbeslut.

Enligt dåvarande handelsministern
borde de 2 miljoner kronor, som det
här är fråga om, gå till snabba undsättningsbåtar
och lämnas till organ eller
för ändamål, som eljest icke alls eller i
otillräcklig omfattning får sitt medelsbehov
reglerat över riksstaten. Ett enhälligt
utskott godtog propositionen
men förutsatte, som i interpellationen
citerats, »att nu ifrågavarande medelstilldelningar
utan onödig tidsutdräkt
omsättas i praktiska åtgärder».

Man kan förstå utskottet, och man
kan också förstå att riksdagen enhälligt
följde propositionen. Redan 1948 före -

slog ju Sjöräddningssällskapet Kungl.
Maj:t att upprusta sjöräddningstjänsten
och anskaffa snabba undsättningsbåtar
för medel ur krigsförsäkringskassan.

1949 och 1950 motioneras i frågan, och

1950 skriver också riksdagen till Kungl.
Maj :t. Skrivelsen resulterar i en proposition
år 1952. Sedan händer inte så
mycket, det ställs interpellationer och
det motioneras. Först 1956 kom en ny
utredning, och den 4 april är alltså nu
propositionen färdig.

Vad föreslår nu Kungl. Maj:t? Sannolikt
får sjöräddningstjänsten enligt
Kungl. Maj:ts förslag 900 000 kronor
och ett statligt ämbetsverk 700 000 kronor
av de medel, som riksdagen 1952
anvisade, ett förslag alltså som går stick
i stäv mot tidigare beslut i ärendet.
Därtill kommer att båtarna nu kostar
150 000 kronor mera per styck än 1952.

Vad det sedan skulle ha betytt inte
minst denna vinter, om vi hade haft
snabbare isbrytande båtar, kan inte siffermässigt
bevisas. Ett är visst, att fiskarena,
framför allt på väst- och sydkusten,
förlorade stora belopp, därför att
hjälp inte stod att få att snabbt komma
ut till fångstplatserna.

Vad medlens fördelning beträffar
hävdar flera remissinstanser, att Sjöräddningssällskapet
bör få pengarna
snarast möjligt. Bakom dessa uttalanden
återfinner vi de samlade fiske- och sjöfolksintressena.
Nu väntar vi med spänning
på propositionen och ett snabbt
resultat.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 124, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster in. m.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 126, med
förslag till lag om ersättning åt smittbärare,
m. m., hänvisades propositionen,
såvitt angick de båda lagförslagen

Nr 12

Onsdagen den 4 april 1956

till behandling av lagutskott och i övrigt
till statsutskottet.

Vidare föredrogos var för sig följande
propositioner; och remitterades därvid till

bevillningsutskottet propositionen
nr 131, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften;
samt

till statsutskottet propositionerna:
nr 132, angående reglering av anställningsförhållandena
för vissa läkare vid
karolinska sjukhuset m. fl. undervisningssjukhus
m. m.; och

nr 133, angående höjning av vissa
enligt allmänna resereglementet den 21
november 1952 (nr 735) utgående traktamenten
m. m.

§ 8

Föredrogos var efter annan följande
på kammarens bord liggande motioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet motionerna:
nr 675, av herr von Friesen m. fl.,
nr 676, av herr Fredriksson m. fl,
och

nr 677, av herr Andersson i Linköping; till

behandling av lagutskott motionen
nr 678, av herr Hagård m. fl.;
samt

till statsutskottet motionen nr 679, av
herr Nordkvist i Kalmar m. fl.

§ 9

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 9, 51 och 55—
58, andra lagutskottets utlåtanden nr 18
och 19, tredje lagutskottets utlåtande nr
8 samt jordbruksutskottets utlåtanden
och memorial nr 11—13.

§ 10

Förbud mot licensjakt å älg m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckta mo -

Förbud mot licensjakt å älg m. m.

tioner angående dels förbud mot licensjakt
å älg m. m., dels åtgärder för motverkande
av skadegörelse av älg å växande
skog m. m., dels ock översyn av
principerna för ersättning från älgskadefonder.

Tredje lagutskottet hade behandlat
fem inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen
inom första kammaren nr 478 av herr
Pålsson m. fl. och nr 477 av herr Johansson,
Theodor, samt inom andra
kammaren nr 294 av herr Lundberg,
nr 603 av herr Agerberg m. fl. och nr
589 av herr Svensson i Yä.

Motionen II: 294 utmynnade i en
hemställan, att riksdagen måtte besluta,

1) att all licensjakt med undantag
för sådan jakt på s. k. havreälgar och
liknande skadeälgar måtte förbjudas
från den 1 juli 1956; samt

2) »att hos Kungl. Maj:t hemställa
om en allsidig utredning av markförhållanden,
jakträtt, fritidsproblem etc.,
där speciell hänsyn skall tagas till allmogejägarnas
och allemansrättens problem
och intressen, samt att för riksdagen
må framläggas de förslag vartill
utredningen kan föranleda».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att förevarande
motioner 1:478 och 11:603 överlämnas
till 1949 års jaktutredning;

B. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att motionerna
1:477 och 11:589 överlämnas till 1949
års jaktutredning;

C. att motionen 11:294 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Grgm, Herbert Hermansson,
Pålsson, Nyberg och Andersson
i Dunker; samt

2) av herrar Åhman och Levin, utan
angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Nr 12

Onsdagen den 4 april 1956

Förbud mot licensjakt å älg m. m.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! När man motionerar
om större rättvisa i fråga om jakt och
man sedan får ta del av tredje lagutskottets
utlåtande, får man en känsla
av att utskottet fungerar som en psykiatrisk
klinik åt Svenska jägareförbundet
och anser, att denna förmyndarkammares
»arbetsro och anseende kunde
menligt påverkas», om svensk allmoge
— och inte endast herremännen —
skulle få rätt och frihet att njuta och
bruka den fauna och flora, som ju Vår
Herre enligt skriften lär ha skapat både
för fattigas och rikas trivsel. Bättre
väktare för ståndsprivilegierna än tredje
lagutskottet kan näppeligen uppletas.
Det anser tydligen, att Vår Herre
tillhörde »högvälborne, välborne, herrar,
grevar, friherrar och adelsmän»,
och i konsekvens därmed skulle naturligtvis
den »lägre» allmogen inte räknas
tillhöra fårahuset. Men i så fall torde
teologerna liksom juristerna behöva
anpassa ord och lära därefter.

Fredagen den 23 mars, alltså den dag
då detta utskottsutlåtande egentligen
skulle ha behandlats, recenserade Sven
Ulric Palme i Stockholms-Tidningen en
bok om feodalherrarnas jaktseder samt
jaktens utformning genom tiderna från
näringsfång till nöjesjakt. Han anför
bl. a.: »Textilfabrikationen och exporten
gav stora rikedomar. Furstarna kunde
ta mer i skatt och statsmakten blev
starkare. Fabrikörerna och köpmännen
tjänade förmögenheter. Städerna växte
i betydelse. Medelklassen trädde fram
mellan de gamla klasserna, feodaladeln
och deras bönder. Sina sociala värderingar
övertog dessa fabrikörer och
köpmän från den enda överklass de
kände till, feodalklassen. De köpte jord,
de efterhärmade de gamla seignörernas
livsstil, de började jaga för sitt nöjes
skull. Men de förde med sig något från
sitt medelklassliv och från sin yrkesverksamhet,
nämligen vanan att ha saker
skrivna och beskrivna.»

Palme tillägger, att »läsaren stjäl sig

kanske då och då en blick bort mot
andra sammanhang och kanske just till
jaktbokens sociala miljö: en uppkomstmiljö.
Ty så är det ju med jakten, sedan
den inte längre egentligen är ett
stort och viktigt näringsfång (som binäring
behåller den ju sin vikt). De
engelska rödrockarna till häst efter räv
på 1700-talet är socialt sett ingen oäven
parallell till Kung Praktiks och Drottning
Teoris lärjungar i jaktkonsten i
Nordfrankrike på 1300-talet. De var
uppkomlingar som lekte ett slags feodalherrar».

Det var också på 1300-talet, som den
gamla allemansrätten till jakt utsattes
för attacker i vårt land. I ett brev av
den 25 juni 1462 förbjöds bönderna att
jaga på egen mark. Jakten skulle förbehållas
kungen och givetvis frälsemän.
Förbudet upprepades av Johan III och
infördes i adelsprivilegierna 1612 och
1617 samt i 1664 års jaktstadga. 1734
lurades bönderna ånyo på sin jakträtt,
och först 1789 fick bonden rätt att jaga
på egen mark. Det kanske bör tilläggas
att i slutet på 1300-talet ägde en enda
frälseman, Bo Jonsson, nästan en femtedel
av all Sveriges jord, och det är naturligt
att han med denna makt även
ägde möjlighet att själv bestämma både
rättsregler och rättstillämpning.

Jakträtten var fråntagen de svenska
bönderna i cirka 300 år, men när bönderna
fick makt och möjlighet tog de
rätten tillbaka, oavsett de rättsbildande
verkningar som privilegierna medfört.
Allmogebegreppet sammanföll vid denna
tidpunkt i stort sett med bondeklassen.

Man kan nog utan överdrift påstå, att
Svenska jägareförbundets omarbetade
älgbetänkande av år 1955 andas både
jaktbokens sociala uppkomlingsmiljö
och feodalherrarnas privilegierade ställning
i svenskt samhällsliv. Det förefaller
som om mindre jordägare, arbetare,
tjänstemän, torpare och arrendatorer
och andra, som saknar i mantal satt
jord, skall få fortsätta att leva i sin un -

Onsdagen den 4 april 1956

Nr 12

dantagsställning från demokratisk rätt
och behandling på detta område.

Jag vill på nytt erinra om det s. k.
Helgeandsholmsbeslutet av år 1282,
denna handling som återger rättsläget
från 1200-talet och som av jurister anses
vara en förfalskning av Johan III.
Att handlingen är en autentisk kopia
— om den inte är ett original — glöms
gärna bort i dagens diskussion. Jag vill
också påpeka, att enligt ridderskapets
och adelns protokoll från 1734 års riksdag
konfirmerade denna riksdag Helgeandsholmsbeslutet,
och mig veterligt
har detta beslut aldrig upphävts, såvida
inte 1950 års beslut angående lag om
gräns mot vatten betraktas som sådant.

I enlighet med detta Helgeandsholmsbeslut
kartlades allmänningarna i vårt
land. I Uppland skedde detta genom ett
beslut 1693, vari det fastslogs »huru
allmänningarna i Uppland, som på åtskilliga
tider emot Lag och billigheten
kommit i privatum händer kunna till
Kongl. Maj:t och Cronan redresseras
och återsökas».

Tyvärr kan man bara konstatera att
detta förslag på grund av Karl XI :s död
aldrig kom att praktiskt genomföras.
Det finns emellertid anledning att i dag
understryka, att syftet med denna indragning
till kronan var att bibehålla
och återsöka allmänningarna till allmogens
fria nyttjande. Det är därför i dag
anmärkningsvärt, att vad man redan på
1690-talet ansåg socialt och ekonomiskt
nödvändigt för svensk allmoge i fråga
om fri tillgång till svensk fauna och
flora jämte andra naturvärden, är i
1956 års Socialsverige med en demokratisk
författning en så radikal ordning
att den övergår tredje lagutskottets
och givetvis justitiedepartementets
tankeförmåga. Svenska folket är för
närvarande upprört över vissa juridiska
händelser, som alla med sinne för
rätt och billighet måste beklaga, men
dessa händelser är trots allt eu blek
krusning i jämförelse med alla upprörande
frihetskvävande rättskränkning -

Förbud mot licensjakt å älg m. m.

ar som inom jord- och vattenrätten
skett under de senaste cirka 500 åren
i svensk historia. Att detta kunnat ske
beror dels på vilka som haft ekonomisk
och politisk makt men dels också på
juridisk slentrian och anpassning.

Det är självklart att protester rests,
men de kan på olika sätt kvävas. Om en
rättskränkt i dag nyttjar sin egen tidning
eller andra sätt för att få rätt, kan
det få till resultat att den rättskränktes
språkbruk klandras men att själva sakfrågan
helt förbigås. Man glömmer att
det är en förorättad persons både rätt
och skyldighet att nyttja alla till buds
stående medel för att väcka och skapa
opinion för att pröva och rätta vad
vrångt är och kan ha varit. Tyvärr blev
professor Lundstedt endast en ropandes
röst i en akademisk och politisk
öken, men ändå kom han att fungera
som ett livselixir för vår demokrati.
Inom vatten- och jordrättens historia
har det icke existerat någon rättslidelse
hos dem som makt hava.

Riksdagen har ju rätt att stifta lag
och sakligt pröva, och dess lagutskott
behöver naturligtvis inte bara acceptera
vad andra serverar, även om uppgiften
att kritisera kan vara begränsad.
Jag tror det är rätt av riksdagen att
nyttja och förbehålla sig lagstiftningsmakten,
och folkets valda ombud bör
vårda och värna denna uppgift, om lagstiftningen
skall kunna mötas av folkets
förtroende och vinna dess förståelse.

Då jag i min motion vill ha en utredning
om allemansrättens regler och möjligheter
i fråga om jakten, går jag inte
längre än till att önska att 1956 års
riksdag skall fullfölja vad man ansåg
vara möjligt på 1690-talet. Dispositionsrätt
till de oerhört stora markområden,
som rätteligen skulle tillhöra staten, för
tillgodoseende av hela vårt folks behov
av naturliv och rekreation, skulle motsvara
dagens krav på dessa möjligheter.
Människorna skulle få tillgång till
svensk natur, och man skulle på ett

Nr 12

Onsdagen den 4 april 1956

Förbud mot licensjakt å älg m. m.

sunt och effektivt sätt förebygga den
fysiska och psykiska utnötning av människor,
som rationalisering, automatisering,
löpande band och allt annat i ett
modernt och industrialiserat samhälle
fört med sig för människorna.

För arbetare och andra, som saknar
i mantal satt jord, är tillgången på stora
och för gemensamt bruk upplåtna naturreservat
en trivsel- och rekreationsfråga
av stor betydelse, men det är jämväl
en hälsofråga. Låt svensk allmoge
möta svensk natur med dess fauna och
flora samt lära sig umgås med den, i
stället för att bjuda en fritid i flock, och
jag vågar nog säga, att det som psykiatriska
kliniker inte hinner bota eller
lindra, kan bäst och billigast klaras genom
tillgång till naturreservat. Om något
land bör kunna lösa en sådan uppgift
så är det just Sverige. De ideella
värdena i allemansrätten är det väsentliga,
och dessa frihetsvärden kan givetvis
inte mätas i pengar men har dock
sådan betydelse att till och med råvarubehov
etc. borde kunna få vika.

Förre socialministern Möller förstod
socialpolitikens nytta och nödvändighet
i ett modernt samhälle. Trots motstånd,
varningar och hotelser fullföljde
han envist och planmässigt sitt livsverk,
och i dag tävlar alla partier om att uttala
sin vänlighet och förståelse just för
socialpolitiken och dess syfte. Talet om
understödstagaranda och de vådliga
ekonomiska konsekvenser, som från olika
håll ansågs komma att bli en följd,
har liksom länsman i Delsbo kommit
bort. Socialpolitiken har blivit en realitet,
vars nytta och nödvändighet accepteras.

Justitiedepartementet och riksdagen
borde fullfölja Möllers livsverk genom
att även erkänna behovet och nyttan av
den sociala medäganderätten till vissa
naturvärden. Ett fritt och demokratiskt
folk har behov och rättighet att kräva
förståelse för detta krav, som ett demokratiskt
land inte bör förvägra sina
medborgare, och kravet bör givetvis

upprepas till dess att förståelse för detsamma
kan vinnas.

Det här är i korthet själva bakgrunden
till mina krav på allemansrätt även
i fråga om jakt.

I min motion nr 294 har jag begärt
att få förbud på licensjakt. Jag vänder
mig även mot det förslag till nya jaktbestämmelser
som förordas av Svenska
jägareförbundets kommitté och påtalar
den godtyckliga byråkrati med pappersraseri,
jaktledartyper m. m. som
detta kommer att få till följd. Jag anser
även att ett eventuellt genomförande av
detta förslag är ett steg tillbaka till
1462 och kommer att få till följd en
jordfeodalism som borde vara främmande
i ett demokratiskt land.

Den nuvarande licensjakten är ett
våldförande på mindre jordägares och
andras rätt. Det nya förslaget innebär
ett steg längre på denna väg. Men det
är inte nog med detta. Licensjakten utlämnar
skogens djur och fåglar till jaktkonsulenters
godtyckliga beteende, vilka
ibland åstadkommit en parodi på
jaktvård för att kunna tillfredsställa de
större jordägarnas slaktbehov. Om det
nya betänkandet blir upphöjt till lag,
så skulle det väl lämpligen kunna ordnas
så att viltvården överläts till de
befintliga slaktdjursföreningarna. Därmed
skulle vi kunna slippa ett nytt och
kostbart ämbetsverk, vars enda uppgift
skulle vara att skydda jakten åt burget
folk, som inte behöver tänka på pengar
eller disponera sin arbetskraft för samhällsnyttiga
uppgifter.

Utskottets skrivning om älgbetänkandet
förvånar mig. Skrivningen kan väl
endast förklaras av att utskottet handlat
i tro utan vetskap om vad betänkandet
innehållit, ty det skulle förvåna mig
om utskottet kunde skriva på detta sätt
efter att ha tagit del av älgbetänkandet.

Om jag inte har missförstått utskottet,
så rekommenderar det också att besprutningen
med kemiska preparat skall
påskyndas på försöksstadiet, och utskottet
är berett att acceptera denna

Onsdagen den 4 april 1956

Nr 12

princip då det gäller att stänga älgar
ute från olika områden. Det brukar ju
sägas, att allemansrätten skulle ta död
på skogens djur och fåglar, vilket ju är
ett totalt men medvetet missförstånd,
då även allemansrätten förutsätter att
skogens djur behöver skyddas genom
generella förbud eller begränsningar i
jakträtten på samma sätt som nu, men
dessa förbud skall gälla för alla, även
för den rike.

Om de kemiska preparat, som utskottet
tycks ha blivit så begeistrat i, skall
användas för att döda lövskog, så kommer
detta tillsammans med vägsalterna
och den s. k. moderna skogskulturvården
att förorsaka så stora skador på
viltbeståndet, att inte ens den mest
hänsynslösa jakt någonsin kan åstadkomma
liknande skador.

Om kemiska luktpreparat skall användas
för att hålla exempelvis älg
borta från de större skogsområdena och
man inte förutsätter att den vilda älgstammen
skall utrotas och bara några
exemplar leva kvar inom inhägnader
på Skansen och Furuvik såsom kultiverade
missfoster, måste väl älgarna drivas
över till de små jordägarnas marker
för att där nödtorftigt klara livsuppehället.
Om licensjakten kvarstår
eller utbyggs, blir väl resultatet, att de
små jordägarna får föda upp älgarna
åt herremännen och sedan snällt se på
de högas nöje.

Tredje lagutskottet vill givetvis hänskjuta
licensjaktfrågan till 1949 års
jaktutredning, och bara utredningsmännen
hinner bli tillräckligt gråa kan man
väl förutsätta att de redovisar att de
funnits till.

Om man till naturvård räknar fauna
och flora, måste man även beklaga att
det inte finns någon representant i lagutskottet
som vill skydda dessa värden
och deras rätt till liv. Utskottet synes
nämligen ha den uppfattningen, att en
markägare nästan godtyckligt skall få
handskas med viltstammen på sina marker.
Lika väl som vi människor har en

Förbud mot licensjakt å alg m. m.

viss rätt till mat och andra förnödenheter,
har även skogens djur denna
rätt. Foderområdena ingår icke i jordägandet
utan är att betrakta som en
djurens servitutsrätt. De större jordägarna
kan inte, endast därför att de
kan visa på en större viltstam på sin
mark, tillåtas utestänga djuren genom
kemiska eller andra medel.

Behöver älgstammen decimeras, så låt
detta ske under den allmänna jakttiden,
då även andra markägare och icke
markägare bör få lika rätt att delta.

Utskottet talar om att avskjutningen
skall ske så att älgstammen »icke försämras
i genetiskt hänseende». Beskrivningar
från kunga- och andra herrejakter
vittnar inte om att dessa höga
undantagsgjägare har fått instruktion
om att ta sådana hänsyn, där de sitter
på sina stolar och låter lejt folk driva
de stackars djuren till slaktbänken. För
dessa höga herrar synes de många horntaggarna
vara mera åtråvärda än tanken
på viltvård och faran för inavel.
Eller menar kanske utskottet att Svenska
jägareförbundet skall klara av även
älgarnas seminering? I så fall får man
väl nöja sig med att önska lycka till
på resan.

Jag vill också säga ifrån, att en förlängd
licensjakt innebär att vanligt folk
även därigenom avstängs från möjligheten
att nyttja sin allemansrätt att få
vistas ute i skog och mark. Jakttiden
på älg skall inskränkas till det nödvändigaste
och vara allmän och lika för
alla. Det är inte rim och reson att mer
eller mindre kunniga älgskyttar skall
gå och drälla i markerna i månadtal.

Fn hel del skulle naturligtvis kunna
ytterligare anföras i sammanhang med
det här utskottsutlåtandet, men eftersom
utlåtandet är enhälligt i vad gäller
licensjakten och utskottet inte beaktat
allemansrätten och den sociala hänsynen,
skall jag nöja mig med att yrka
bifall till min motion nr 294 med den
ändringen, att riksdagen under första
punkten skall hemställa, att Kungl.

Nr 12

Onsdagen den 4 april 1956

Förbud mot licensjakt å älg m. m.

Maj:t måtte framlägga förslag om att
all licensjakt, med de undantag som har
berörts, måtte förbjudas från den 1 juli
1957 samt i övrigt att riksdagen hos
Kungl. Maj:t hemställer om en allsidig
utredning angående markförhållanden,
jakträtt, fritidsproblem etc., där speciell
hänsyn skall tagas till allmogejägarnas
och allemansrättens problem och
intressen, samt att det förslag skall
framläggas för riksdagen som denna utredning
kan komma till.

Jag vill tillägga att de stora folkrörelserna,
särskilt de som representerar
de lägre inkomstskikten, bör få vara
med att utreda dessa problem. Det är
väl rätt och rimligt att demokratien
skall genomföras i vårt land även vad
gäller dessa frågor, och det är i det syftet,
herr talman, som jag yrkar bifall
till det förslag jag nu har framställt.

Herr JÖNSSON i Rossbol (bf):

Herr talman! I motsats till herr Lundberg
har jag anledning att känna tillfredsställelse
över tredje lagutskottets
behandling av dessa frågor. Jag syftar
på behandlingen av motion nr 603 i
denna kammare, som har väckts från
jämtlandsbänken.

Jag vill i korthet förklara, varför vi
enhälligt har väckt denna motion. Det
är så att bland Sveriges län Jämtlands
nog har det största älgbeståndet, och
det råder ingen tvekan om att vi samtidigt
har den största skadegörelsen på
ungskog, vilket naturligtvis beror på
den ymniga förekomsten av älg. Avskjutningen
är betydande — den är
där sedan lång tid tillbaka den högsta
av den i alla län — men ändå har vi
varje år att notera synnerligen stora
skador å skog och en växande skadefrekvens.

Med hänsyn till att utskottet så välvilligt
har behandlat motionen, har jag
ingen anledning att stanna vid någonting
annat än en procedurfråga.

Utskottet har föreslagit, att motionen
skall remitteras till 1949 års jaktutred -

ning. Reservanterna har föreslagit, att
den i stället skall remitteras till 1955
års skogsvårdsutredning. Personligen
skulle jag önskat yrka bifall till reservanternas
förslag, men med hänsyn till
ärendets behandling i första kammaren
och risken, att det blir olika beslut i de
båda kamrarna och att frågan sålunda
faller, skall jag avstå från att ställa något
yrkande om bifall till reservationen.

Om jag därutöver skulle framföra något
önskemål, skulle det vara att jaktutredningen,
som tydligen får behandla
detta förslag, skulle förstärkas med någon
skogssakkunnig ledamot, i varje
fall under den tid utredningen arbetar
med denna motion.

Dessutom har jag det ytterligare önskemålet,
att denna jaktutredning verkligen
försöker komma till något resultat.
Den har ju rätt många år på nacken
utan att ha presterat något nämnvärt.
Det vore väl på tiden att utredningen
fullgjorde sitt åliggande. Och
givetvis hoppas jag att utredningen
skall handlägga föreliggande fråga välvilligt.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Jag skall inte gå in på
herr Lundbergs hela anförande i dag.
Jag skall inte gå in på hans tal om
ståndsprivilegier, engelska rödrockar,
vad teologer och jurister bör lära sig

o. s. v. Jag vill bara konstatera ett par
direkta felaktigheter.

Herr Lundberg sade att Helgeandsholmsbeslutet
är ett återgivande av en
urkund. Det är det inte, det är en ren
förfalskning, författad, inte som herr
Lundberg sade av Johan III utan av en
person som hette Paine Eriksson Rosenstråle.
Detta s. k. falska Helgeandsholmsbeslut
motsvarar icke heller, som
herr Lundberg sade, förhållandena på
1200-talet. Det kan man bevisa på rent
etymologiska och filologiska skäl. Det
är ett litet exempel på herr Lundbergs
sätt att använda rättshistoria.

När herr Lundberg nyss talade om

Onsdagen den 4 april 1956

Nr 12

förhållandena på 1690-talet, så kände
herr Lundberg häpnadsväckande nog
icke till att allmogen i stort sett blev
långt hårdare behandlad efter reduktionen
och efter dessa åtgärder än tidigare.
Jag hänvisar herr Lundberg till
en så allmänt känd bok som Heckschers
ekonomiska historia.

Herr talman! Jag har tyvärr en gång
förut sagt att jag inte skall hålla någon
föreläsning i rättshistoria här i kammaren,
och det skall inte heller det här
bli. Men både på grund av detta egendomliga
inlägg och på grund av herr
Lundbergs tidigare angrepp mot mig,
såväl när jag varit närvarande som när
jag inte varit närvarande i kammaren,
måste jag be att få påpeka ett par fakta
rörande herr Lundbergs sätt att argumentera.
Då måste jag tyvärr — utan
att föreläsa i rättshistoria — åtminstone
snudda vid ett par rättshistoriska frågor.

Herr Lundberg anser sig vara specialist
på allemansrätten. Jag skall inte
här gå närmare in på den. Jag skall
bara konstatera, oavsett vad just herr
Lundberg inlägger i den, att den icke
är i lag fullständigt reglerad, att den
väsentligen vilar på sedvanerättslig
grund, att den icke är någon rätt i
vanlig civilrättslig mening, att det råder
en viss oklarhet om gränserna för
dess utövning i de enskilda fallen och
att uppfattningen om allemansrättens
innebörd torde vara skiftande i olika
delar av landet. I sistnämnda hänseende
kan jag hänvisa till lagberedningens
undersökning angående en sådan sak
som bärplockning. Denna undersökning
visade att i stort sett den uppfattningen
var rådande, att bärplockningen var
helt fri — man kan e contrario erinra
om bestämmelsen i strafflagen kapitel
24 § 2 — men att i tätare bebyggda orter
en motsatt åskådning vunnit insteg.
Med detta har jag velat säga att man
inte kan tala på det generella sätt om
allemansrätten som herr Lundberg
2 — Andra kammarens

Förbud mot licensjakt å älg m. m.

gjort, eftersom den inte är klart fastslagen
och fixerad.

För att nu visa hur dimmiga herr
Lundbergs begrepp om allemansrätten
är skall jag ta ett exempel från förra
våren. Jag väljer det med flit från ett
tillfälle då herr Lundberg och jag inte
var i debatt, så att herr Lundberg inte
skall tro att det sammanhänger med
något gammalt groll. När förslaget om
ny fiskeristadga diskuterades här i kammaren,
sade herr Lundberg att han inte
gillade det föreliggande förslaget. Och
— fortsatte herr Lundberg — »med den
principiella och praktiska inställning
jag har i fråga om allemansrätten ber
jag att till kammarens protokoll få antecknat
att jag inte kommer att deltaga
i detta beslut». Vidare uttryckte han en
önskan att statsrådet, då den slutliga
stadgan skall skrivas, »kommer att ta
hänsyn till allemansrättens princip».

Dessa yttranden är tyvärr typiska för
herr Lundbergs ovederhäftighet och
bristande kunskaper. Saken är nämligen
den — som också påpekades under
debatten, för övrigt från en av herr
Lundbergs partikamrater — att stadgan
inte bestämmer vem som har rätt att
fiska. Den saken bestäms av lagen om
rätt till fiske. Stadgan återigen ger regler
för förhållandet de fiskande emellan
och berör över huvud taget icke allemansrätten.
Så mycket som herr Lundberg
har sysslat med hithörande frågor
är det ganska egendomligt, att han inte
ens har klart för sig så elementära distinktioner.

Ett annat exempel — och jag väljer
även det avsiktligt från ett tillfälle då
jag inte deltog i debatten — kan man
hämta från den bekanta debatten i anledning
av herr Lundbergs interpellation
om rätten till jakt och fiske på
Harpsund. Här lyckades herr Lundberg
åstadkomma följande praktfulla mening:
»Skogens djur, fisken i vattnet
och deras livsbetingelser» — märk väl:

deras livsbetingelser —- »iir servitut,
protokoll 1956. Nr 12

Nr 12

Onsdagen den 4 april 1956

Förbud mot licensjakt å älg m. m.

som inte ingår i enskild äganderätt.»
Det motsvarar ungefär vad herr Lundberg
sade nyss i dag om att foderområdena
ej ingår i ägandet utan är att
betrakta som ett djurens servitut.

Herr Lundberg! Försök läsa litet innantill
i de lagar som gäller innan Ni
yttrar Er. Servitut är inte alls vad herr
Lundberg tycks tro. Begreppet definieras
i 1907 års lag om servitut, där det
heter: »Lägges å fastighet besvär och
last till förmån för annan fastighet eller
ock för gruva» — så kommer några
exempel — »må till säkerhet för beståendet
av det servitut meddelas inteckning
under de villkor och i den ordning,
särskilt är stadgat.»

Var och en inser ju utan vidare att
vad herr Lundberg anser vara servitut
inte har den avlägsnaste likhet — jag
upprepar: inte den avlägsnaste likhet

— med den svenska rättens servitutbegrepp.
För övrigt, herr Lundberg talar
ofta om allemansrätten såsom urgammal

— bl. a. gjorde han det i harpsundsdebatten.
Jag vill då erinra herr Lundberg
om att servitutsbegreppet kom in
i svensk rätt under inflytande från
tysk-romersk rätt, och första gången
det omtalas är av Loccenius i mitten av
1600-talet. Och det är väl ej det som
herr Lundberg menar med urgammalt.

I samma debatt sade herr Lundberg
att »om markägaren förstör fauna eller
flora genom utdikningar eller besprutningar
med olika preparat, är detta en
åtgärd, som för en enskild jordägare
kan innebära vinst men som, när det
gäller allemansrätten, är ett otillbörligt
intrång och skada. Ersättning för denna
bör då rimligen utgå till alleman.»

Ja, även detta citat visar dimmigheten
och ovederhäftigheten i herr Lundbergs
yttranden. Det kan väl dock
inte vara herr Lundberg helt obekant
att det finns ett helt kapitel i
vattenlagen som reglerar dikning och
att där även finns regler om ersättning
för skada. Mig veterligen talas i detta
sammanhang ingenstädes om den av

herr Lundberg åberopade allemansrätten.
Bakom herr Lundbergs tal om att
ersättning rimligen bör utgå till alleman
måste ligga mycket oklara tankegångar
— om det ens finns några tankegångar
alls. Begreppet allemansrätt
är icke definierat i svensk lag; vad
herr Lundberg då menar med »alleman»
är sannerligen inte lätt att förstå.

Herr talman! Jag har här tagit ett
par belysande exempel på herr Lundbergs
sätt att resonera när han kommer
in på vissa rättsliga frågor. Jag
skall emellertid ge herr Lundberg en
honnör för ett yttrande i dag. Herr
Lundberg har tydligen läst ett kompendium
i rättshistoria sedan en tidigare
debatt. Han gav en i stort sett riktig
redogörelse för jakträttens utveckling
i dag, men i en debatt för ett par år
sedan sade herr Lundberg att »äldre
tids rättskipning visar att rätten att
jaga och fiska ansågs så värdefull och
nödvändig att de inte ingick i den enskilda
äganderätten till jord och vatten».

Att åberopa ett sådant uttryck som
belägg för allemansrätten är fullständigt
missvisande när det anföres i en plädering
för allemansrätten. Det var ju så
att från början var villebrådet — liksom
t. ex. skogen — res nullius. Inte
1462 utan redan på landskapslagarnas
tid började feodalrättsliga tankegångar
tränga in. Det var rätt, herr Lundberg,
men inte det tidigare. Men jag tänkte,
när jag hörde detta: det skall bli lustigt
att se hur forna tiders jakträtt tar sig
ut i herr Lundbergs mun nästa gång.
Det blir väl någonting mitt emellan.

Jag har ibland som en tänkbar förklaring
till herr Lundbergs underliga
yttranden undrat, om han, när ett visst
rättsinstitut behandlats, valt ut vad han
ansett vara förhållandena under en viss
tidsperiod i vår historia och sedan suveränt
struntat i den följande utvecklingen.
Men inte ens så går det att förklara
vad herr Lundberg framfört —
även om vissa av hans uttalanden om

Onsdagen den 4 april 1956

Nr 12

allemansrätten möjligen skulle kunna
förklaras med att herr Lundberg drömmer
sig bort i en tid långt före skriven
lag, då enskild jordäganderätt i vedertagen
bemärkelse icke fanns.

Ja, herr talman, det har blivit långt
det här, och ändå är det bara några
strödda axplock på herr Lundbergs
ovederhäftigheter när det gäller rättsliga
frågor — vare sig det är fråga om
rättshistoria eller gällande rätt. Jag vågar
denna gång icke utlova, att jag aldrig
mera skall hålla någon rättshistorisk
föreläsning i kammaren. Det kanske
blir svårt att låta bli ibland, men
jag kommer inte att kasta bort tid på
att bemöta och bena upp alla herr
Lundbergs underliga infall och påståenden.
Jag understryker vad jag sagt
en gång förut, att jag tycker kammarens
tid är för dyrbar för den saken.

Jag vill till sist, herr talman, säga
att jag vet att herr Lundberg, som jag
personligen skattar mycket högt, känner
ett starkt socialt patos och ett starkt
socialt ansvar, och jag vet också, att
herr Lundberg är en ärlig och snäll
människa. Men herr Lundberg är okunnig,
djupt okunnig. Jag skulle därför
vilja sluta med att referera vad en av
herr Lundbergs egna, mest aktade partikamrater,
nämligen herr Severin i
Stockholm, en gång sade, när herr
Lundberg hade yttrat sig. Han sade
ungefär: Detta herr Lundbergs anförande
utmärks av en egendomlig blandning
av socialt patos, väldiga missförstånd
och praktiskt taget total okunskap
om förhållandena. Det omdömet
är en utmärkt karakteristik av åtskilliga
av herr Lundbergs inlägg även när det
gäller rättsliga frågor.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Beträffande min djupa
okunnighet skulle jag vilja säga till herr
Munktell, att när man hör honom argumentera,
frågar man sig ibland, vad det
är som gör en människa så att säga

Förbud mot licensjakt å älg m. m.

lämplig ur kunnighetssynpunkt för en
lärostol.

Jag har aldrig påstått, att allemansrätten
är skriven lag, och herr Munktell
som rättsvetare vet att den inte är det.
Jag begriper därför inte, hur en professor
kan göra ett sådant uttalande.

Herr Munktell säger att Helgeandsholmsbeslutet
var felaktigt. Jag har sagt
att det var en förfalskning på Johan
III:s tid, och det står jag för, men det
återger ett riktigt rättsläge, ett rättsläge,
under vars hägn landskapslagarna
skrevs.

Jag skulle vilja fråga herr Munktell:
Vad var det som låg till grund för
kvarnkommissionerna, bland andra dem
som undersökte Bälinge mossar i Uppland,
om inte det som kom till uttryck
i ett beslut 1734 som återgivits i adelns
protokoll här i riksdagen och som uttryckligen
säger att Helgeandsholmsbeslutet
accepterats? Jag vill också fråga
herr Munktell, om han såsom plöjare i
rättshistorien kan visa att det har upphävts
någon gång.

Herr Munktell åberopar 1950 års lag
om gräns mot vatten. Herr Munktell har
tydligen sammanblandat bestämmelserna
i denna lag om gräns mot vatten,
som innebär att professor Dahlbergs
princip från 1897 godtogs. Samma omdöme
som fälldes om herr Dahlberg
från juristernas sida tror jag nog att
man i dag kan avge om herr Munktell.

När det gäller fiskets livsbetingelser
m. m. och servitut har jag förut talat
om för herr Munktell, att allemansrätten
är ett vida förnämligare rättsinstrument
än en servitutsrätt. Det uttalade jag
i en diskussion tidigare, då herr Munktell
också var litet upprörd. Men här är
det ändå så, att även jag har läst både
ekonomisk och annan historia, låt vara
att jag inte kan skylta med några fina
titlar eller har papper på det hela. Men
jag kan försäkra herr Munktell, att om
han går ut i Dalarna och följer storskiftena
eller följer avvittringarna i
Norrland skall han finna, att hans upp -

Nr 12

Onsdagen den 4 april 1956

Förbud mot licensjakt å älg m. m.

läggning här är felaktig. Jag vågar även
säga, att när man i början av 1800-talet
hade ett utskott, som granskade vad
som skulle höra till rättstillämpningen
m. m., så fann man — vilket herr Munktell
också borde veta — att det då rådde
en sammanblandning av administrativa
och rättsliga principer. Herr Munktell
borde även veta att de människor, som
inom ämbetsverken skulle sätta olika
lagar i tillämpning, i första hand var
officerare, och eftersom de var officerare
hade de rätt till ämbeten utan att
därför förstå vare sig lags tolkning eller
lags tillämpning.

Till vad herr Munktell androg i fråga
om bärplockning m. in. skulle jag
vilja säga, att det finns värden här i
vårt land, som går utanför låt oss säga
herr Munktells politiska uppfattning,
och det är väl sin politiska uppfattning,
som herr Munktell här för till torgs. Det
är därför som han har gjort vetenskap
till politik, och det är det som kan förklara
hans inlägg här i dag. Jag har,
herr talman, bara velat konstatera detta.

Denna allemansrätt, rätten att beträda
annans mark, rätten att plocka bär och
blommor, rätten att få fiska, rätten till
jakt och rätten till andra gemensamma
nyttigheter, är en gammal rätt, som har
gällt här i vårt land, tills vi fick in den
s. k. romerska rättens principer, då
man tog ifrån alleman för att ge och
stärka den enskilda äganderätten.

Hade jag tid, herr Munktell, skulle
jag inte vara rädd för att ta upp en
diskussion i rättshistoria med Er, men
då skulle det vara en mera vetenskapligt
upplagd diskussion och sysslande
med vetenskap. Jag förutsätter att en
professor möjligen skulle kunna föra en
sådan diskussion. Huruvida herr Munktell
gör det, är en annan sak.

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:
Herr talman! För det första har jag
aldrig sagt att allemansrätten är skriven.
Det var något som plötsligt fötts i

herr Lundbergs hjärna. För det andra
förnekar jag bestämt, att Helgeandsholmsbeslutet,
som herr Lundberg sade
i sitt första anförande, avspeglar förhållandena
på 1200-talet. Det gör det
inte. Det skulle jag kunna anföra många
belägg för. Det finns t. ex. där många
ord, som inte fanns på 1200-talet. Herr
Lundberg frågade vad kvarn- och skogskommissionerna
avspeglade. Svaret är
oerhört enkelt. De avspeglar den regalsrättsliga
uppfattningen. Herr Lundberg
frågade sedan när det falska Helgeandsholmsbeslutet
upphävdes. Svaret är
även i detta fall mycket enkelt. Ett
falskt beslut behöver inte upphävas och
kan logiskt sett inte upphävas.

Herr Lundberg talar om avvittring
som en enhetlig generell sak. Har inte
herr Lundberg klart för sig vilken
enorm skillnad det var på avvittringen
före och efter liberalismens tid? Det är
samma namn men två sakligt fullständigt
skilda rättsinstitut. Herr Lundberg
sätter emot varandra administrativa
principer och rättsprinciper. Det är
ingen motsättning. Det är ju praktiskt
taget omöjligt att diskutera inför denna
röra av begrepp.

Jag är den förste att erkänna, att det
finns många värden, som går utanför
min politiska uppfattning, och jag tror,
att herr Lundberg och vi alla i riksdagen
är villiga att erkänna, att det
finns värden, som inte har ett dugg att
göra med och som går utanför vår politiska
uppfattning eller vad man vill
säga.

Jag kommer, herr talman, inte att
yttra mig mer i denna debatt, kammarens
tid är för dyrbar för att bemöta allt
vad som dyker upp i herr Lundbergs
hjärna. Jag skulle emellertid vilja rekommendera
herr Lundberg dels en
propedeutisk kurs i civilrätt och dels
att läsa åtminstone grundkursen i rättshistoria.
Sedan kanske vi möjligen
skulle kunna diskutera, fastän jag tror
knappast det blir vetenskapligt från
herr Lundbergs sida. För övrigt, när

Onsdagen den 4 april 1956

Nr 12

herr Lundberg så älskvärt påpekar min
grova inkompetens och okunnighet är
detta egentligen inte en kritik mot undertecknads
ringhet utan fastmer emot
dem som ansett att jag borde bli professor.
Herr Lundbergs kritik riktar sig
sålunda mot de sakkunniga, fakultet,
konsistorium, universitetskanslern och
Kungl. Maj:t, som på ecklesiastikministerns
föredragning utnämnde mig. Det
var ju inte herr Lundberg som var ecklesiastikminister
då, och jag tror att
samtliga dessa instanser liksom jag själv
tar herr Lundbergs kritik med knusende
ro.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Hem talman! Jag skulle till herr
Munktell bara vilja ställa frågan: Menar
herr Munktell att det beslut, som
1734 års riksdag fattade och som konfirmerade
Helgeandsholmsbeslutet, är
olagligt? Är det en nullitet att man
hade en förfalskning från 1582 att
gå till? Det måste bli kontentan av
det hela. Men då vill jag fråga herr
Munktell: Hur många av de lagparagrafer
eller beslut som vi i dag har och
som bygger på förfalskningar, bl. a.
av den förfalskande herre som herr
Munktell talade om fanns på 1500- och
1600-talet, skulle Sveriges riksdag betrakta
som en nullitet i detta sammanhang? Vad

beträffar grundkurserna i rättshistoria
och civilrätt kan jag trösta
herr Munktell med, att jag tröskat igenom
åtskilliga kompendier, och då måste
jag säga herr Munktell, att om några
kompendier är dammiga så är det de
juridiska. Det har på det området inte
skapats någon förnyelse, och man har
inte haft vilja att ta upp problemen i
olika sammanhang. Därför tror jag att
när jag talade om herr Munktell och
hans »rättslidelse», en lidelse som en
vetenskapsman skall ha, så är det ett
återgivande av vad herr Munktell gav
uttryck åt i sitt första anförande, men
man måste då beklaga den ungdom

Förbud mot licensjakt å älg m. m.

som får sig dessa lärdomar meddelade
av liknande professorer vid våra universitet
och som för att få ett betyg i
ämnet måste plugga i sig all denna
smörja.

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag erinrar om vad jag
nyss sade, nämligen att jag inte tänker
yttra mig mera i denna debatt, men jag
skall gärna ge herr Lundberg privatlektioner
ute i korridoren i detta ämne.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s):

Herr talman! Jag skall inte blanda
mig i den rättsdebatt, som här förts
av herrar Lundberg och Munktell. Jag
konstaterar bara att jag tyvärr nödgas
föra ned debatten på en nivå närmare
marken, och jag skall inskränka mig
till att anföra endast några synpunkter
till dem som redan anförts.

I förevarande utlåtande har utskottet
redovisat behandlingen av ett flertal
väckta motioner, vilka i huvudsak rör
tre frågor, som sammanhänger med
älgjakten, nämligen dels förbud mot eller
inskränkning i licensjakten på älg,
m. m., dels åtgärder för motverkande
av skadegörelse av älg på växande skog,
dels ock översyn av principerna för
ersättning ur älgskadefond.

Vi har i utskottet ansett det ändamålsenligt
att behandla dessa tre frågor
samtidigt, eftersom de har ett gemensamt
intimt samband med varandra.
Dessutom har en sådan behandling
den fördelen med sig att flera från varandra
skilda jaktdebatter då kan undvikas.
Jag har nämligen den uppfattningen,
att det bör vara tillräckligt
om riksdagen en gång varje år ingående
debatterar jaktproblem och jaktfrågor.
Ett sådant förfaringssätt har tillämpats
sedan åtskilliga år tillbaka. Det stora
intresse för dessa ting, som svenska
folkets valda ombud tydligen hyser, och
de skilda uppfattningar som kommer
till uttryck i dessa frågor, tyder också
på att intresset för jaktfrågorna i fort -

Nr 12

Onsdagen den 4 april 1956

Förbud mot licensjakt å älg m. m.

sättningen kommer att vara lika starkt
och lika levande.

Årets jaktmotioner sysslar huvudsakligen
med älgskadeproblemen samt frågan
om licensjaktens vara eller icke vara.
Vad då först herr Lundbergs motion
beträffar, som behandlar allemansjägarnas
problem och intressen, så har
herr Lundberg och herr Munktell ingående
diskuterat den frågan och även
signalerat en ytterligare behandling helt
privat — och det är kanske en förlust
för kammaren att inte den debatten
även i fortsättningen föres inför öppna
dörrar.

Frågan om en översyn av jaktlagstiftningen
med hänsyn till den demokratiska
utvecklingen behandlades av 1953
års riksdag, och på förslag av tredje
lagutskottet lämnade riksdagen den
gången den väckta motionen utan åtgärd.
I här förevarande utlåtande framhåller
utskottet att en utredning beträffande
allemansrätten och därmed
förknippade spörsmål icke bör företagas
i detta sammanhang. Jag har emellertid
svårt att förstå vad herr Lundberg
menar med begreppet allemansrätt,
och utskottet har heller inte kunnat
ansluta sig till kravet om en utredning
i det stycket. I den mån jakträtt
kan medgivas från kronan eller av enskilda
markägare genom jaktarrenden
till s. k. allemansjägare, har jag heller
inte något som helst att erinra häremot.
Det är bara bra om så sker under humana
och för det allmänna godtagbara
villkor. Men att lagstifta om den saken
torde komma att stöta på hart när
oöverstigliga svårigheter.

Jag kanske i detta sammanhang får
nämna, att då herr Lundberg gör gällande
att utskottet icke har studerat
jaktvårdsutredningens senaste förslag,
så är detta felaktigt. Nämnda förslag
har föredragits inför utskottet, och vi
har där behandlat frågorna efter måttet
av det förstånd, som stått oss till
buds. Jag undrar emellertid, om inte
herr Lundberg själv har gjort sig skyl -

dig till ett misstag. I sin motion nr
294 i denna kammare har han nämligen
hänvisat till vad han kallar för
1955 års omarbetade älgbetänkande. 1
sista stycket på sidan 1 i motionen
skriver herr Lundberg emellertid: »Älgkommittén
anser även ’att älgnämndernas
verksamhet måste betraktas som
en angelägenhet av betydelse för vederbörande
kommun’.» Om jag inte fattat
denna sak fel, så utgick emellertid
älgkommittén i det omarbetade betänkandet
från att ifrågavarande kostnader
skulle bäras — inte som herr Lundberg
tror och gör gällande av kommunen
utan av influtna jaktvårdsavgifter.

Sedan skall jag övergå till att säga
ett par ord om den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen. Reservanterna
har till betydande del anslutit
sig till utskottsmajoritetens motivering,
och då jag här hörde att reservanternas
talesman, herr Jönsson i Rossbol,
icke ställde något yrkande, skall jag avstå
från att vara elak mot reservanterna
för deras motivering, vilket jag annars
hade tänkt att vara. Jag skall nöja mig
med att fästa kammarens uppmärksamhet
vid en enda sak, nämligen den att
utskottet har föreslagit att motionerna
i berörda delar skall överlämnas till
1949 års jaktutredning. Reservanterna
däremot vill att de skall överlämnas till
1955 års skogsvårdsutredning.

Jag skall inte polemisera mot herr
Jönsson i Rossbol, eftersom han nu
har frånträtt reservanternas ståndpunkt
därvidlag. Det är emellertid en
sak, som gör den frågan betänklig, och
det är att yrkandet om att ärendet
skall överlämnas till 1955 års skogsvårdsutredning
aldrig framställdes i
utskottet. Det kom först efteråt. Det
var någonting som herrar reservanter
tydligen hittade på i efterhand. Utskottet
har följaktligen aldrig varit i tillfälle
att pröva det i reservationen gjorda
yrkandet i det stycket. Antag att
den olyckan hade inträffat att också
utskottet i efterhand hade funnit, att

Nr 12

Onsdagen den 4 april 1956

reservanternas efterhandsförslag varit
värt att reflektera på. Då hade utskottet
befunnit sig i en fatal situation.
När emellertid detta på grund av rent
praktiska skäl inte kunde ske, har väl
ingen olycka inträffat för utskottets
del! Jag har bara velat fästa uppmärksamheten
vid reservanternas ovanliga
förfaringssätt därvidlag och uttalar den
förhoppningen att liknande efterhandsförslag
icke skall förekomma framdeles,
utan att utskottet vid slutbehandlingen
verkligen har kännedom om och
får ta ståndpunkt till framkomna förslag.

Herr talman! Det kan måhända räcka
med det nu anförda. Jag hade annars
litet mera att tillägga, men eftersom
herr Jönsson i Rossbol icke har ställt
något yrkande, inskränker jag mig till
att med det anförda få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr JÖNSSON i Rossbol (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara till herr
Andersson i Löbbo säga, att jag inte
tillhör reservanterna, vilket väl ändå
utskottets ordförande borde veta eftersom
jag inte tillhör utskottet och sålunda
inte kan vara reservant och följaktligen
är oskyldig till den måhända
något i efterhand tillkomna reservationen.
Den har jag inte den ringaste kännedom
om; jag vill bara ha detta antecknat
till protokollet.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Andersson i Löbbo
talade bara om jaktvårdskommitténs utredning,
medan jag hela tiden talat om
Svenska jägareförbundets älgjaktskommitté
och dess betänkande av år 1955.
Eftersom här också nämnts det av Svenska
jägareförbundet i dess senaste betänkande
föreslagna systemet, måste

Förbud mot licensjakt å älg m. m.

man av utskottets skrivning få det intrycket,
att utskottet byggt på detta älgjaktskommitténs
betänkande. Jag måste
emellertid säga, att det förefaller mig
ändå vara så, att utskottet över huvud
taget inte tagit del av detta Svenska jägareförbundets
betänkande, vilket det
emellertid i sin motivering i detta sammanhang
talar om.

Vad gäller rätten till jakt och till licensjakt,
vågar jag, då det förefaller som
om utskottet inte velat ta del av den
opinion som Svenska jägareförbundets
olika förslag har väckt ute i landet, göra
det uttalandet, att det bland jägare och
både stora och mindre jordägare liksom
bland arrendejägare har väckt en
storm av harm att man kunnat komma
med ett förslag, som skulle innebära, att
de större jordägarna praktiskt taget blir
självsvåldiga på jaktens område. Jag beklagar
att denna storm av missnöje, som
har blåst upp ute i bygderna, inte kunnat
tränga fram också till riksdagen och
dess tredje lagutskott. Om herr Andersson
är ärlig — och det vet jag att han
är — skall han väl ändå kunna erkänna,
att här är det fråga om en princip,
som direkt har sin motsvarighet inom
svensk sociallagstiftning.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Jönsson i Rossbol
påpekar att han inte är reservant, men
jag förmodar, att i händelse ärendet behandlats
före första kammarens beslut,
så hade herr Jönsson yrkat bifall till
reservationen.

Herr Lundbergs senaste yttrande ändrar,
efter vad jag kan förstå, ingenting
i sak av vad jag sade. Utskottet har nämligen
för sin del icke tagit någon ställning
till det s. k. älgbetänkandet. Jag vet
inte i vad mån herr Lundbergs tal om
att kungar, grevar, baroner och direktörer
i stor utsträckning utövar jakten
är berättigat, men hela sanningen ligger
inte däri. Jag förmodar att herr
Lundberg kommer ihåg en tidningsnotis

Nr 12

Onsdagen den 4 april 1956

Förbud mot licensjakt & älg m. m.

för några år sedan, där det berättades
att ett kommunalfullmäktigesammanträde
här i landet måste inställas därför
att ingen infann sig på grund av att
det var allmän jakttid för älg.

Vill vi lösa älgskadeproblemet, har
vi ingenting annat att göra — och här
riktar jag mig även till herr Jönsson
i Rossbol — än att utsträcka den allmänna
jakttiden, och det har utskottet
för sin del förordat. Den vägen är den
enda effektiva för att komma till rätta
med den skadegörelse, som älgen åstadkommer.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr Andersson i Löbbo! När nu
Svenska jägareförbundet i stort sett har
monopol och då utskottet tillmäter
Svenska jägareförbundets betänkande så
stor betydelse, att man förutsätter att
Kungl. Maj :t skall lägga fram förslag
till lagstiftning som bygger på detta betänkande,
så hade det väl varit rimligt
att tredje lagutskottet försökt skaffa sig
betänkandet, innan utskottet gjorde sitt
uttalande — låt vara att det är svårt att
komma över betänkandet.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag upprepar vad jag
sagt en gång förut i kammaren under
denna debatt: utskottet har tagit del av
de handlingar, som herr Lundberg omförmäler.

Herr ÅHMAN (fp):

Herr talman! Min blanka reservation
innebär endast att jag önskat ett något
bestämdare uttalande om att skogsvårdssynpunkterna
skall beaktas i den kommande
utredningen. I övrigt delar jag
helt utskottsmajoritetens mening, att
jaktutredningen bör handha den undersökning
det här är fråga om. När det
gäller älgskadorna är det ju av avgörande
betydelse att avskjutningen får en
sådan omfattning, att älgstammen nedbringas,
så att skadorna inte blir allt -

för stora. Skogsvårdsutredningen, som
det talas om i reservationen nr 1, har
ju direktiv som gäller helt andra ting.

Herr ANDERSSON i Dunker (bf):

Herr talman! Jag blev litet förvånad,
när jag hörde utskottets vice ordförande
herr Andersson i Löbbo söka göra gällande,
att vi i utskottet inte hade yrkat
på att motionerna skulle skickas till
1955 års skogsvårdsutredning. Åtminstone
har jag ett gott minne av att vi gjorde
det, ty det var jag som ställde yrkandet,
till vilket sedan så gott som
halva utskottet anslöt sig. Men det där
är ju inte så särskilt viktigt, ty jag tänker
liksom herr Jönsson i Rossbol inte
yrka bifall till reservationen, då första
kammaren nu tagit utskottsmajoritetens
förslag. Skulle andra kammaren fatta
ett annat beslut, faller ju hela frågan.

Jag säger som herr Andersson i Löbbo,
att det kan ju inte tjäna någonting
till att ge sig in på ett resonemang med
herr Lundberg i dessa frågor. Jag vill
dock framhålla, att i utskottet höjdes
ingen enda röst till förmån för herr
Lundbergs motion. Man menade — och
väl med rätta — att det här är fråga om
allemansrätten, och den får tas upp till
behandling i annat sammanhang. Vad
vi hade att ta ställning till var motionerna
om älgjakten och den skadegörelse,
som älgarna åstadkommer på skogen.
Denna skadegörelse påpekades ju
med särskild skärpa i den s. k. jämtlandsmotionen,
men under debatten i
utskottet kom det fram uppgifter från
olika håll i landet om den mycket stora
skadegörelse, som älgarna åstadkommer
på unga skogsbestånd, framför allt på
tallbestånden. Det är på sina håll nästan
omöjligt att få en tallplantering att växa
upp, ty när plantorna blivit bara en
halvmeter höga, tar älgarna dem. Man
får plantera om gång på gång och får
inte fram någon kvalitetsskog.

Det har påpekats förut här — och
det vill jag instämma i — att utskottet
var tämligen enigt i sak om att det är

Onsdagen den 4 april 1956

Nr 12

alldeles nödvändigt att göra något för
att förhindra eller i varje fall avsevärt
minska älgarnas skadegörelse. Skadegörelse
på gröda ersättes i viss utsträckning
men inte skadegörelse på skog,
och det är ju inte heller så lätt att beräkna
och ersätta där uppkommen skada.
Det väsentliga är att söka vidta åtgärder
för att förhindra skadegörelse.
Under behandlingen framkom förslag
till olika vägar. Man har försökt, som
herr Lundberg nyss erinrade om, med
besprutning av kemikalier för att hindra
älgen att förstöra skogsplantor. Man
har talat om att sätta upp stora taggtrådsstängsel
runt planteringar. Man
har också talat om att i barrskog plantera
in lövskog av det slag som älgen
gärna äter.

Det visade sig också under debatten,
när man kom in på frågan om förhållandena
i de södra delarna av landet,
att skadegörelsen på barrskog där inte
alls var så stor som i Mellan- och Nordsverige.
Detta tror man i rätt stor utsträckning
beror på att det är rikligare
tillgång på lövskog där, och då älgen
gärna håller till där gör den mindre
skada på den växande barrskogen.

Utskottet är således enigt om att det
bör göras någonting. För de flesta människor
är det kanske svårt att förstå
skadegörelsens omfattning. Men har
man sett — vid några tillfällen eller under
många år, som jag har gjort — hur
älgarna förstör både nyplanterad skog
och skog som kommit upp till någon
meters höjd, blir man ganska bedrövad.
När detta sker inom väldiga områden
över landet, blir skadegörelsen betydande.

Det ligger väl någon överdrift i följande,
men jag hörde en gång en framstående
skogsman berätta, att han efter
en älgjakt presentade en dam i Stockholm
två kilo älgkött. Han tyckte inte
att hon visade tillbörlig tacksamhet för
den där presenten, och då sade han:
Du kanske bättre förslår värdet om jag
säger dig, att skulle älgköttet betalas

Förbud mot licensjakt å älg m. m.

med sådant pris, att det kunde ersätta
all den skada älgen gör, skulle det kosta
1 000 kronor kilot. Även om det som
sagt ligger en smula överdrift i detta
yttrande, förstår man nog litet bättre
att det är väldiga summor som älgarnas
skadegörelse kostar.

Vad man i utskottet enligt min mening
lade ganska stor, för att inte säga
den allra största vikt vid, då det gällde
att söka skydda skogsbeståndet, var vad
man ur skoglig synpunkt kunde göra
för att förhindra skadegörelsen i fråga.
När vi nu var överens om att det skulle
göras en utredning, blev frågan: Vart
skall vi skicka den? Om det då inte var
nödvändigt att begära en särskild utredning
fanns redan två utredningar att
välja på: 1949 års jaktutredning och
1955 års skogsvårdsutredning. På den
punkten delade sig utskottet i två hälfter.
Den ena — med någon övervikt
alltså — ansåg att man skulle vända sig
till jaktutredningen, under det att vi
reservanter tyckte att man skulle gå till
skogsvårdsutredningen.

Jag har skaffat mig vederbörande departementschefers
direktiv till de olika
utredningarna. När man läser statsrådet
Strängs, dåvarande jordbruksministerns,
direktiv för jaktutredningen 1949,
finner man att han där inte nämner
ett ord om skogsvårdsfrågor, utan han
talar endast om jakt och jaktvård. I
1955 års skogsvårdsutredning däremot
talar jordbruksminister Norup inte alls
om jakt utan uteslutande om skog och
skogsvårdsfrågor. Då vi reservanter ansåg
detta vara det väsentliga härvidlag,
yrkade vi att man skulle remittera motionerna
till skogsvårdsutredningen.

Nu vill jag inom parentes säga att
skulle man ha velat gå herr Lundbergs
väg i fråga om allemansrätt till älgjakt,
hade det säkerligen varit det allra radikalaste
medlet att hindra skadegörelsen
ty därmed skulle man utan tvivel mycket
snart ha minskat älgbeståndet så
pass kraftigt att skadegörelse förhind -

Nr 12

Onsdagen den 4 april 1956

Förbud mot licensjakt å älg m. m.

rades. Men den vägen tyckte man inte
att man ville gå.

Vi reservanter har därför — herr
Jönsson i Rossbol var ju, såsom nyss
påpekades, icke reservant — kommit
överens om att vi nu skulle ansluta oss
till majoritetens yrkande men med
starkt understrykande av vad utskottet
har sagt, nämligen att om motionerna
skickas till jaktutredningen så förutsätter
man, att denna skall förstärkas
med ytterligare skoglig sakkunskap och
därjämte kompletteras med direktiv
som möjliggör att den också kan ta
upp dessa frågor.

Herr talman! Med dessa ord har jag
bara velat göra detta understrykande
av vad utskottet i sin kläm har sagt.
Jag ställer intet yrkande.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inte uppta
någon egentlig debatt med herr Andersson
i Dunker angående behandlingssättet
inom utskottet. Jag ber bara att
få påpeka, att det nog förefaller i högsta
grad egendomligt att varken utskottets
ordförande, dess sekretariat eller någon
av de ledamöter, som jag tillsport därom,
har en aning om det yrkande —
d. v. s. bifall till reservationen — som
herr Andersson i Dunker helst hade
velat framställa här i dag men av formella
skäl inte kunnat göra, därför att
frågan fått en annan vändning genom
det i första kammaren fattade beslutet.

Jag begärde egentligen inte ordet för
denna sak, ty den är kanske alltför
obetydlig, utan därför att jag ville understryka,
att en hel del av vad herr
Andersson i Dunker här påpekade har
också utskottet sagt. Det säger nämligen:
»I den mån skogsvårdsfrågor
därvid kommer att behandlas, bör utredningen
kunna förstärkas med ytterligare
skoglig sakkunskap. Därest så
finnes erforderligt bör därjämte kompletterande
direktiv utfärdas för utredningen.
»

Jag skulle tro, att herr Andersson i
Dunker i detta fall bör känna sig fullt
belåten. Att skicka en fråga, som gäller
speciellt jaktintressen, till en skogsvårdsutredning
är enligt min mening
oerhört långsökt.

Herr ANDERSSON i Dunker (bf)
kort genmäle:

Herr talman! Det är inte mycket att
diskutera om, men jag minns mycket
väl, att jag ställde detta yrkande i utskottet,
fastän jag sitter så pass långt
ifrån både utskottets ordförande och
dess vice ordförande, att det är möjligt,
att de inte hörde det.

Vad det gäller mitt understrykande
här läste jag det just ur utskottets utlåtande.
Jag sade bara, att jag särskilt
ville understryka vad utskottet där sagt.
Vi är alltså helt och hållet på samma
linje.

Jag måste för herr vice ordföranden
i utskottet framhålla, att jag ser på saken
mest ur skogsvårdssynpunkt. Det
är också det som gjort, att jag ansett,
att denna fråga borde gå till en skogsutredning,
när vi redan har en sådan.
Jaktutredningen får väl, hoppas jag,
den komplettering, som vi önskar, och
då kanske det går bra även där.

Herr SVENSSON i Vä (bf):

Herr talman! Då tiden för den årligen
återkommande älgjaktsdebatten här i
kammaren nu bör nalkas sitt slut, skall
jag inte vidare spilla många ord på
denna sak. Jag vill bara göra några
kommentarer till min motion nr II: 589.
Jag har väckt den därför att de bestämmelser,
som gäller rörande jakträtt och
ersättning ur älgskadefond är så utformade,
att jordbrukare å mindre fastigheter
och arrendatorer icke har möjlighet
att hålla sig skadeslösa i samma
utsträckning som ägare av större jordbruksfastigheter.

Enligt Kungl. Maj :ts kungörelse om
älgavgifter m. m. skall ur älgskadefond
utgå ersättning för skada, som förorsa -

Onsdagen den 4 april 1956

Nr 12

kats av älg. Sådan ersättning kan dock
endast utgå för skada å växande eller
avmejad men ej inbärgad gröda, därest
jordbrukaren i fråga icke genom tillgodogörande
av jakträtt eller eljest kunnat
hålla sig skadeslös. Till den, vars
brukningsdel omfattar mer än tjugu
hektar odlad jord eller mer än tvåhundra
hektar annan jord, kan dock
ersättning utgå endast under särskilda
förutsättningar.

Dessutom sägs det i jaktstadgan, att
jakträttsinnehavare, som förfogar över
mark av den storlek och beskaffenhet,
att densamma efter förhållandena i orten
kan anses medgiva tillfredsställande
vård av älgbeståndet, eller jakträttsinnehavare,
som förfogar över mark som
utgöres av jaktvårdsområde, meddelas
tillstånd att under särskilt jakttid där
fälla det antal älgar, som med hänsyn
till stammens storlek och omständigheterna
i övrigt finnes skäligt. Denna
s. k. licensjakt efter älg är emellertid
ur olika synpunkter orättvis, framför
allt mot jakträttsinnehavare å mindre
jordbruksfastigheter. Sådana jordbruksfastigheter
ligger i åtskilliga fall inklämda
mellan bolags- eller andra större skogar,
varför ägarna av de mindre fastigheterna
vanligen icke kunnat bilda
jaktvårdsområden och på så sätt få
tillstånd till särskild jakttid. Arrendatorer,
som saknar jakträtt, har icke heller
möjlighet att hålla sig skadeslösa.
Men det är i stor utsträckning sådana
mindre jordbruksfastigheter och arrendejordbruk,
som får försörja älgarna.
Det synes mig därför rättvist att den
s. k. licensjakten avskaffas och att i
stället den allmänna jakttiden utsträckes
på sätt förhållandena kräver.

Utskottet har också något varit inne
på denna tanke och säger: »Emellertid
står det för utskottet klart, att älgskadeproblemet
i huvudsak måste lösas genom
förebyggande åtgärder, och härvid
kommer främst i betraktande en
decimering av älgstammen genom ökad
avskjutning särskilt i de områden, som

Förbud mot licensjakt å älg m. m.

är svårast utsatta för älgskadorna.» Jag
vill gärna understryka dessa rader i
utskottets utlåtande.

Vad sedan angår reservanternas krav,
att motionerna skulle remitteras till
skogsvårdsutredningen i stället för jaktvårdsutredningen,
så skulle jag mycket
väl ha kunnat stödja detta krav, om
det framförts här i kammaren, vilket
dock inte har skett. Men utskottet har
ju uttalat sig tämligen positivt även på
denna punkt, då utskottet säger: »I den
mån skogsvårdsfrågor därvid kommer
att behandlas, bör utredningen kunna
förstärkas med ytterligare skoglig sakkunskap.
Därest så finnes erforderligt
bör därjämte kompletterande direktiv
utfärdas för utredningen.»

Herr talman! Jag vill bara uttala den
förhoppningen att jaktvårdsutredningen
måtte ta itu med dessa problem så snart
som möjligt, så att ett resultat kan
föreligga inom inte alltför avlägsen
framtid.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än utskottets.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Jag har till utskottets
utlåtande fogat en blank reservation,
eftersom jag varken kunnat ansluta mig
till utskottsmajoriteten eller reservanterna.

Utskottets vice ordförande erinrade
här om de långvariga, årligen återkommande
debatterna om jakten, framför
allt älgjakten, och han trodde att dessa
debatter berodde på det stora intresse
som fanns för dessa frågor. Jag är inte
övertygad därom. Jag tror i stället att
orsaken är att det fortfarande finns så
många spörsmål på detta område som
pockar på sin lösning. Frågan om älgbeståndets
storlek, om hur älgjakten
skatt gå till och hur en rationell skogsvård
skall kunna bedrivas samtidigt
med att man har ett stort älgbestånd,
utgör viktiga spörsmål som utan alltför
lång tidsfrist måste lösas.

28 Nr 12 Onsdagen den 4 april 1956

Inrättande av en särskild rättsnämnd för resningsfrågor

Enligt min mening är varken den sittande
jaktvårdsutredningen eller skogsvårdsutredningen
eller Jägarförbundets
privata älgutredning lämpligt forum för
den saken. Jag tror att det är nödvändigt
att företa en utredning, där alla intressen,
jaktens, skogsvårdens och naturskyddets,
är representerade på ett
sådant sätt att de kan göra sina speciella
synpunkter gällande.

Jag har, som sagt, inte kunnat finna
utskottets eller reservanternas väg vara
den riktiga, utan jag anser att Kungl.
Maj :t bör ta under övervägande, om
inte tiden är mogen att sätta till en utredning,
som på ett bättre sätt företräder
alla de intressen som är berörda
när det gäller älgjakten och skogsvården.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren på framställd proposition
till en början vad utskottet under
punkterna A och B hemställt.

Härefter framställdes beträffande
punkten C propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till det av herr Lundberg under
överläggningen framställda yrkandet;
och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 11

Inrättande av en särskild rättsnämnd för
resningsfrågor

Föredrogs sammansatta konstitutionsoch
första lagutskottets utlåtande nr 1,
i anledning av väckta motioner om inrättande
av en särskild rättsnämnd för
resningsfrågor.

I de likalydande motionerna nr 331
i första kammaren av herr Carl Albert
Anderson m. fl. och nr 267 i andra
kammaren av herr Edberg m. fl. samt
i motionen nr 287 i andra kammaren
av herr Larsson i Hedenäset hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om skynd -

sam utredning rörande inrättandet av
»en från de reguljära domstolarna fristående
särskild rättsnämnd för resningsfrågor».

Motionerna hade hänvisats till första
lagutskottet. Enligt överenskommelse
mellan konstitutionsutskottet och första
lagutskottet hade motionerna hänskjutits
till sammansatt konstitutions- och
första lagutskott.

Sammansatta utskottet hemställde, att
förevarande motioner,

1) 1:331 och 11:267 samt

2) II: 287,

icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Lodenius, utan angivet
yrkande; samt

2) av herrar Ollén, Swedberg och
Carl Albert Anderson, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om skyndsam utredning
rörande inrättande av en från de
reguljära domstolarna fristående särskild
rättsnämnd för resningsfrågor.

Härjämte hade ett särskilt yttrande
avgivits av herr Branting.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr EDBERG (s):

Herr talman! Jag vill till en början
säga att då jag har intresserat mig för
denna fråga har jag sett den uteslutande
ur principiella synpunkter.

När justitieministern förra hösten interpellerades
av herr Carl Albert Anderson
i första kammaren i frågan, så
medgav han att man självfallet kan diskutera
om de nuvarande bestämmelserna
i rättegångsbalken är i alla avseenden
fullt tillfredsställande. Han framhöll
att de problem, som uppkommer
då det gäller att reglera förfarandet beträffande
resningsansökningar, är mycket
komplicerade, att svårigheter gör

Onsdagen den 4 april 1956 Nr 12

Inrättande av en särskild rättsnämnd för resningsfrågor

sig gällande i alla länder och att detta
föranlett skiftande lösningar.

Just den omständigheten att man i
olika länder, även i varandra närstående
länder, har sökt sig fram till skiftande
lösningar, gör emellertid att den
nu gällande svenska ordningen inte kan
betraktas såsom under alla förhållanden
självklar. Den har traditionen för
sig — det skall medges — och genom
den nya rättegångsbalken har också
möjligheterna att erhålla resning vidgats.
Jag är inte heller blind för att det
kan anföras vissa rent praktiska skäl
för den nuvarande ordningen, även om
jag tror att dessa skäl mycket ofta har
överdrivits.

Men principiellt måste det te sig
ganska otillfredsställande att en domstol
skall pröva resningsansökningar,
som angår dess egna utslag. Konsekvent
tillämpas ju inte heller här i landet, i
motsats till vad fallet är i en rad andra
länder, regeln att den domstol som senast
dömt i ett mål också skall vara behörig
myndighet att pröva frågan om
resning. De lägre instanserna har ingen
befogenhet att pröva resningsfrågor när
det gäller deras domar. Dessa frågor
prövas av högsta domstolen. Men samtidigt
är högsta domstolen resningsinstans
också när det gäller högsta domstolens
egna domar.

Den dubbla funktion, som högsta
domstolen i det stycket har tilldelats,
ter sig stundom en smula förvirrande
för att inte säga förvillande för allmänheten.
Ett avgörande i ett resningsärende
uppfattas ibland, kanske alltför ofta,
som ett avgörande i själva sakfrågan.
Så skedde exempelvis nyligen efter ett
avslag på en resningsansökan i ett mycket
uppmärksammat mål, då bland annat
en stor stockholmstidning tolkade
avgörandet så, att efter den grundliga
genomgång, som domstolen företagit av
aktmaterialet, var utslaget i resningsfrågan
i själva verket att betrakta som
ett nytt domsslut i sakfrågan. Detta var
naturligtvis en misstydning —- i annat

fall hade vi ju haft det för svensk rättsuppfattning
barocka förhållandet att en
dom meddelats utan rannsakan och utan
att vederbörande parter givits tillfälle
att utveckla sin talan. En sådan missuppfattning
är emellertid inte alldeles
ovanlig, och redan den omständigheten,
att ett utslag i ett resningsärende kan
uppfattas — eller missuppfattas —- som
ett utslag i sakfrågan, vittnar om att
sammanbakningen av domstol och prövningsorgan
principiellt kan ha tvivelaktiga
sidor. Det vore inte heller hälsosamt
om misstankar om prestigesynpunkter
— de må sedan sakna allt fog
— skulle sprida sig i de fall då domstolen
prövar egna domar. Om någonsin
regeln om Caesars hustru bör skrupulöst
tillämpas, är det väl i fråga om
de rättsvårdande organen.

När justitieministern i sitt interpellationssvar
i höstas anförde, att veterligt
hittills ingen idealisk lösning av problemet
kunnat anvisas, låg väl i detta
uttalande ett medgivande av att inte
heller den svenska ordningen är ur alla
synpunkter idealisk. Det är säkerligen
svårt att finna en helt idealisk lösning.
Vad man vinner i ett avseende riskerar
man kanske att förlora i ett annat. Men
nog vore det värt att pröva, om inte en
ordning med klarare linjer skulle kunna
skapas, utan att därför alltför stora
praktiska olägenheter behövde uppkomma.

I den motion, som väckts här i kammaren
liksom i första kammaren av
representanter från alla de fyra demokratiska
partierna med hemställan om
utredning beträffande en särskild rättsnämnd
vid sidan om de reguljära domstolarna,
har erinrats om att Danmark
har ett sådant särskilt prövningsorgan,
den saerlige Klageret, som har till uppgift
att pröva resningsansökningar i
brottmål. Den ordningen har gällt under
en årräcka och såvitt jag vet fungerat
så pass tillfredsställande, att ingen
i Danmark torde ha någon tanke på någon
återgång till den tidigare ordning -

Nr 12

Onsdagen den 4 april 1956

Inrättande av en särskild rättsnämnd för resningsfrågor

en. Att den danska fullföljdsordningen
är en annan, som utskottet hänvisar till,
kan knappast innebära ett hållbart argument
mot att överväga ett likadant
arrangemang också för Sveriges vidkommande.
I vissa avseenden synes för
övrigt ett särskilt prövningsorgan lättare
förenligt med den svenska ordningen
än med den danska. I Danmark
gällde tidigare att den domstol som
senast dömt i målet skulle avgöra resningsfrågan,
Hpjesteret i mål som den
själv dömt och landsrätterna i sina
mål. Hos oss är ju högsta domstolen
prövningsinstitut för de lägre instansernas
avgöranden. Det förefaller som
om det skulle kunna gå smidigare att
här skapa en särskild rättsnämnd vid
sidan om de reguljära rättsinstanserna.
Självfallet är det ingen som tänker sig,
att den danska Klageretten utan vidare
skulle kunna överflyttas till svenska
förhållanden. Men den princip, som ligger
till grund för det danska systemet
— principen med skilda myndigheter
för dom och för resning — kan rimligen
inte vara något främmande element
för det svenska rättsväsendet. I
själva verket är ju grunderna för rättsordningen
så likartade i de nordiska
länderna — och det brukar vi ofta berömma
oss av — att det inte finns någon
hållbar grund för den motivering,
med vilken processlagberedningen en
gång avvisade tanken på ett särskilt
institut för resningsansökningar, nämligen
att en sådan anordning inte skulle
stå i överensstämmelse med de konstitutionella
grunder, på vilka vårt rättsväsende
vilar. De konstitutionella grunder,
på vilka vårt rättsväsende vilar, är
starkt befryndade med de danska. En
annan sak är sedan, att den praktiska
detaljutformningen kan behöva anpassas
efter våra speciella förhållanden.

Om principen sålunda inte rimligen
kan sägas vara något för svenska förhållanden
väsensfrämmande, och om
den dessutom ur allmänna synpunkter
måste sägas vara mer tillfredsställande

än den nuvarande ordningen, återstår
att väga de praktiska för- och nackdelarna
i olika system mot varandra. Den
avvägningen bör, menar jag, ske genom
en närmare utredning i frågan. En verklig
utredning i det stycket gjordes inte
vare sig av processkommissionen eller
processlagberedningen, som skilde sig
från frågan med några rätt allmänna
deklarationer. Det är nu, förefaller det
mig, på tiden att en ordentlig utredning
kommer till stånd.

Att för övrigt inte det nuvarande systemet
är alldeles fritt från praktiska
nackdelar torde kunna påvisas. En sådan
nackdel får anses vara tidsutdräkten
vid handläggningen av resningsansökningar,
vilken i regel förklaras med
den arbetsbelastning, som högsta domstolen
har. Det kan ju inte anses särskilt
tillfredsställande att det, vilket
stundom sker, tar bortåt ett par år att
få en ansökan prövad.

Det kan också erinras om hur principerna
i den nya rättegångsordningen
om muntlighet, koncentration och omedelbarhet
inte gäller vid behandlingen
av resningsansökningar. Dessa principer,
som anses vara värdefulla för rättsordningen
i övrigt, har inte trängt in
på detta område. Det är möjligt, att det
kan vara svårt att applicera dessa principer
på behandlingen av resningsärenden,
även om det kan framhållas
att den danska Klageretten ingalunda
saknar möjlighet att förordna om kompletterande
utredningar, bl. a. genom
muntliga förhandlingar inför rätten.
Också den frågan borde emellertid bli
föremål för en närmare granskning och
undersökning. Alldeles tillfredsställande
kan det i alla fall inte vara, att en
sökande inte har möjlighet att utveckla
sin talan i ett resningsärende och eventuellt
bemöta föredragande revisionssekreterarens
påståenden, vilka ju ändå
väsentligen måste komma att ligga till
grund för avgörandet i resningsfrågan.

I den reservation, som fogats till
sammansatta utskottets utlåtande, sä -

Onsdagen den 4 april 1956 Nr 12

Inrättande av en särskild rättsnämnd för resningsfrågor

ger sig reservanterna inte vara beredda
att framlägga något förslag beträffande
den närmare sammansättningen av en
tänkt rättsnämnd utan menar, att även
den frågan bör bli föremål för en utredning.
De menar också, att möjligheterna
för lekmannainflytande i en sådan
nämnd bör förutsättningslöst utredas.
Jag ansluter mig till den ståndpunkten.

Att ett visst lekmannainflytande skulle
innebära någon politisering av resningsförfarandet,
vilket från något håll
misstänkts, är ett antagande, som jag
har mycket svårt att förstå. Hela vår
moderna rättegångsordning bygger ju
på ett starkt inflytande från lekmannaelementens
sida. Nämnden har från
häradsrätterna tågat in också i rådsturätterna.
När så skedde yppades på
sina håll farhågor för att detta skulle
leda till en viss politisering. Jag tror
att vi, med de erfarenheter vi nu har,
måste säga oss att detta lekmannainslag
ingalunda har betytt någon politisering
av rättsväsendet utan tvärtom på det
hela taget visat sig vara till fördel för
rådsturätterna.

Det finns, så vitt jag förstår, ännu
mindre anledning misstänka, att politiska
sidoinflytelser skulle göra sig gällande,
om till en resningsnämnd knöts
för uppgiften högt kvalificerade lekmän.
Jag är inte heller benägen att utan
vidare böja mig för argumentet, att
resningsfrågor är så komplicerade, att
endast jurister äger förutsättningar att
bedöma och handlägga dem. När vi i
våra underrätter har skapat en förening
mellan den juridiska sakkunskapen
och det folkliga rättsmedvetande
som nämnden — och för den delen också
juryn, när det är fråga om tryckfrihetsmål
— representerar, är det väl
för att vi menar, att rätten inte bara
får bli en fråga för specialister. Jag
medger att förhållandena, i varje fall
stundom, kan vara litet annorlunda när
det gäller resningsfrågor. Men så mycket
annorlunda i princip kan de säker -

ligen inte vara, att inte ett visst lekmannainflytande
skulle kunna tänkas
också vid handläggningen av sådana
frågor. Jag tror för min del, att ett sådant
lekmannainflytande i princip
skulle vara riktigt och lyckligt, och jag
menar, att de faktiska förutsättningarna
för att genomföra det bör förutsättningslöst
kunna utredas.

För att summera hop, herr talman,
lär det knappast kunna bestridas, att
det principiellt skulle te sig klarare och
därmed också mera tillfredsställande
med skilda organ för dom och resning.
De praktiska förutsättningarna för en
sådan ordning har inte blivit i grunden
prövade vare sig genom processkommissionen
eller genom processlagberedningen.
Så ofta som denna fråga återvänt
till riksdagen i form av motioner
och interpellationer, bör det nu vara
på tiden, att en sådan undersökning
kommer till stånd.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation, som fogats
till detta utlåtande.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen återtog ledningen av kammarens
förhandlingar, instämde herr
Jönsson i Rossbol (bf).

Herr RYLAN DER (fp):

Herr talman! Liksom herr Edberg
skall jag hålla mig på det strängt principiella
planet vid behandlingen av denna
sak. Jag måste kanske tyvärr bli litet
mera mångordig än jag egentligen har
lust till, men i reservationen har man
ju rört ihop en hel del olika saker, och
jag måste alltså behandla dem.

Jag skall inte trötta kammarens ledamöter
med att närmare gå in på de skäl
som kan föranleda resning. Jag hänvisar
till vad som anförts därom på sidorna
1 och 2 i utskottsutlåtandet. Jag tror att
man kan säga, att förutsättningarna för
resning nu efter den senaste lagändringen
är så liberala som det rimligen kan
begäras och att de ingenstädes är mer

Nr 12

Onsdagen den 4 april 1956

Inrättande av en särskild rättsnämnd för resningsfrågor

liberala än hos oss. I motionerna har
ju heller inte yrkats någon ändring i
detta hänseende.

Vår nya rättegångsordning bygger,
som tidigare sagts, på grundsatserna om
rättegångens muntlighet, koncentration
och omedelbarhet. Dessa grundsatser
har vunnit tillämpning på processen i
underrätt och också i väsentliga delar
satt sin prägel på överrättsförfarandet.
De har emellertid inte kunnat genomföras
fullt ut i vad angår rättegången i
överrätt. Sålunda äger såväl hovrätt som
högsta domstolen i en del fall avgöra
mål efter ett rent skriftligt förfarande.
Detta gäller bland annat om jorddelningsmål
och utsökningsmål men kan
under vissa förutsättningar förekomma
också i vanliga tvistemål och brottmål.
Redan inom vissa delar av den ordinära
processen har man alltså faktiskt
måst nöja sig med ett skriftligt förfarande.

Det har av flera skäl inte heller varit
möjligt att alltid låta part få sin sak
prövad i högsta domstolen. Det har
framstått som ofrånkomligt att göra en
begränsning av måltillströmningen dit,
trots att det av ålder ansetts vara en
medborgerlig rättighet att få »gå till
kungs», som det heter. Rättegångsbalken
stadgar därför, att talan mot hovrätts
dom eller beslut i allmänhet inte
kan komma under högsta domstolens
prövning med mindre högsta domstolen
meddelat parten tillstånd därtill. När
domstolen avgör huruvida prövningstillstånd
skall ges eller inte, sker detta
i parternas frånvaro efter ett skriftligt
förfarande. Skulle man här införa ett
muntligt förfarande komme man in i
organisatoriska svårigheter, som skulle
bli mycket betydande, och jag undrar
om man ens skulle kunna bemästra dem.

Vad jag hittills sagt har alltså gällt
det ordinära förfarandet. Man kan ha
olika meningar om önskvärdheten av
att de moderna principerna om muntlighet,
koncentration och omedelbarhet
konsekvent genomföres över hela lin -

jen i den ordinära processen. Det kan
i detta sammanhang förtjäna nämnas,
att det nog är en ganska utbredd föreställning
bland både jurister och lekmän,
att vår process med all sin muntlighet,
koncentration och omedelbarhet
blivit alltför fin, alltför dyr och omständlig
i stora grupper av mål. Sedan
flera år sitter också en kommitté och
sysslar med att försöka göra den något
enklare utan alltför stort avkall på de
i och för sig utmärkta principerna.

Vad beträffar prövningen av resningsansökningar
sker också den i parternas
frånvaro och efter ett skriftligt förfarande.
I reservationen har ju närmare
redogjorts för hur det går till, och jag
skall inte gå in på den saken. Jag vill
emellertid för fullständighetens skull
tala om, att revisionssekreteraren, som
föredrager resningsansökningen och vad
därtill hörer, kontrolleras av en av
högsta domstolens ledamöter som svarar
för att allt av vikt och betydelse har
blivit framlagt för domstolen. Det är
nog inte alldeles ovanligt — jag vet inte
hur det förhåller sig speciellt med resningsansökningar,
men beträffande mål
i allmänhet — att den som sålunda motläser
ett mål kan få anledning att i
högsta domstolen säga, att en viss sak
enligt hans mening inte kommit fram
så som den bort vid föredragningen, och
då får ledamöterna dryfta den saken en
gång till.

Man får emellertid hela tiden ha i
minnet att det här inte är fråga om
process i vanlig mening. Motionärerna
och reservanterna synes inte ha beaktat
skillnaden mellan de ordinära rättsmedlen,
d. v. s. en vanlig process, där
man har sin möjlighet att klaga hos
högre rätt och få sin sak bedömd av de
olika instanser som ställes till förfogande
i varje särskilt fall, och de särskilda,
extra ordinära rättsmedlen, där
det rör sig om att göra gällande omständigheter,
som kan göra att en redan
lagakraftvunnen dom ånyo får tas upp
till prövning. Det är alltså, innan res -

Onsdagen den 4 april 1956 Nr 12

Inrättande av en särskild rättsnämnd för resningsfrågor

ning beviljats, tills vidare inte någon
process, och man kan inte, under åberopande
av att för vår moderna process
gäller principerna om muntlighet, koncentration
och omedelbarhet, utan vidare
ta för givet att dessa principer skall
gälla här. Det är, som sagt, tills vidare
ingen process, utan det är fråga om en
ansökan av en part i ett genom lagakraftvunnen
dom avgjort mål att trots
domen få börja process på nytt. Självfallet
kan detta tillåtas endast i undantagsfall,
eljest skulle det ju inte bli något
större värde över huvud taget med
att det meddelades domar och att dessa
vann laga kraft. Är det inte ganska naturligt
och ofrånkomligt att förfarandet
då måste bli ett annat än vid den ordinära
rättegången? Det skulle leda till
alltför långt gående konsekvenser för
de parter, som kanske för länge, länge
sedan fått sin sak avgjord på ett visst
sätt, om de skulle vara tvungna att sätta
sig in i alla sina gamla handlingar och
bevis och gå in i en fullständig rättegång
rörande frågan om det över huvud
taget skall få bli en ny rättegång. Jag
vill erinra om att det ingalunda hör till
sällsyntheterna, att en person som fått
avslag på en resningsansökan återkommer
med liknande ansökningar flera
gånger. Det skulle alltså, om motparten
utan vidare skulle tvingas in i en sådan
förberedande rättegång, kunna hända
att detta upprepades gång på gång med
de ekonomiska konsekvenser detta skulle
föra med sig.

Det är därför, synes det mig, alldeles
särskilda skäl som talar för att man
här skall tillämpa andra principer. För
övrigt skall man inte överskatta värdet
av muntlighet och omedelbarhet. I särskilt
stora och invecklade mål, t. ex. mål
om räkenskaper, spelar de inte samma
roll som i mera vanliga mål. Man är
när man bedömer sådana mål helt enkelt
nödsakad att använda skriftliga
uppställningar.

När det föreligger en lagakraftägandedom
efter process kanske i två eller tre
3 — Andra kammarens protokoll 1956.

instanser, synes det mig att en motpart
till den resningssökande (och det gäller
också den, som för det allmännas talan)
kan ha befogade anspråk på att inte
bli inblandad i en förberedande ny process
med dryga kostnader för sig (eller
det allmänna) som följd med mindre
det först prövats, att inte ansökningen
är så ogrundad, att den inte kan tänkas
bli bifallen. Det kan i detta sammanhang
nämnas, att förfarandet vid handläggning
av resningsansökningar vid
den danska Klageretten, som väl för reservanterna
framstår som ett mönster
för den önskade rättsnämnden, regelmässigt
är skriftligt. Det vanliga förfarandet
är så till vida mindre betryggande
än det svenska, som ingen föredragning
förekommer. Omröstningen sker
skriftligt utan sammankomst och dryftande
mellan ledamöterna, sedan handlingarna
i ärendet och en av Klagerettens
sekreterare upprättad promemoria
i saken cirkulerat bland ledamöterna.
Muntlig förhandling inför Klageretten
är mycket sällsynt.

Vad därefter beträffar själva huvudfrågan
i detta ärende, frågan om vilket
organ som skall pröva resningsansökningar,
så anföres i reservationen, att
det måste anses såsom i hög grad otillfredsställande,
att högsta domstolen
själv skall pröva resningsansökningar,
som avser domstolens egna domar, och
att det inte bör — »vare sig med eller
utan fog» — kunna uppfattas som om
avgörandet vore ett bedömande i egen
sak eller påverkats av prestigesynpunkter.

Frågan om vilken myndighet som
skall pröva resningar har varit mycket
dryftad. När processkommissionen på
20-talet behandlade frågan, var rällen
att besluta resning i alla länder överlämnad
åt domstol. Den danska lösningen
är av ganska sent datum. Enligt
vissa länders lagar beviljades resning
av högsta instansen, medan andra lät
resningsfrågor avgöras av den domstol,
mot vilkens dom resning söktes, eller
Nr 12

Nr 12

Onsdagen den 4 april 1956

Inrättande av en särskild rättsnämnd för resningsfrågor

ock av den domstol som i första instans
prövat målet. Kommissionen hade haft
under övervägande att föreslå, att den
domstol som senast dömt i målet borde
vara behörig myndighet i fråga om resning.
Som skäl anförde man just motsatsen
mot vad man nu vill göra gällande,
nämligen att den domstolen kunde
förväntas ha viss kännedom om målet.
Kommissionen ansåg dock tillrådligt att
behålla högsta domstolen som prövningsmyndighet
hos oss.

Under förberedelserna till 1939 års
lag, då de nu gällande reglerna i huvudsak
infördes, yttrade två tillkallade sakkunniga
— det var en professor och en
advokat, som inte rimligen kan misstänkas
för något slags servilitet eller
kamaraderi i förhållande till högsta
domstolen, »att det icke syntes föreligga
anledning att tillägga annan myndighet
än högsta domstolen befogenhet
att besluta om återbrytande i de särskilda
fall, då sådant skulle förekomma
på annan grund än gällande lagstiftning
stadgade. Tvärtom torde icke hos någon
annan vare sig judiciell eller administrativ
myndighet kunna antagas föreligga
de förutsättningar för ett vidsynt
och samvetsgrant bedömande av frågor
rörande extraordinärt återbrytande,
vilka förefunnes hos högsta domstolen.
Det skulle näppeligen heller vara möjligt
att skapa en särskild, utanför den
dåvarande organisationen stående instans,
som kunde anses mera kvalificerad
därtill. Inrättandet av en dylik instans
skulle för övrigt icke vara utan
betänkligheter med hänsyn till den verkan
detta kunde få på domstolarnas
ställning i den allmänna opinionen».
Man skulle med andra ord komma att
föreställa sig att en dom inte var så
slutgiltig, därför att man kunde gå vidare
till denna instans. Processlagberedningen
förordar också, att högsta
domstolen skulle omhänderha denna
prövning. Vid lagändringen 1939 gjordes
inte heller någon ändring häri. Det
infördes emellertid då en bestämmelse,

som jag anser vara av största betydelse
just för de fall då en domstol »dömer i
egen sak» och ändrar egna domar. Man
föreskrev nämligen att vid behandling
av resningsansölcan, avseende av högsta
domstolen meddelad dom, de ledamöter
som deltagit i det tidigare avgörandet ej
finge deltaga i resningsfrågans prövning,
om domfört antal ledamöter ändå
vore att tillgå.

I praktiken har det såvitt jag vet ändå
alltid lyckats att få en sådan sammansättning,
att ingen ledamot av avdelningen
som varit med om att pröva resningsansökan
varit med om domstolens
tidigare avgörande av själva målet. Man
har också eftersträvat att ordna så, att
ingen ledamot varit med om att behandla
en tidigare resningsansökan, men då
det finns resningssökande, som av och
till återkommer med ansökningar i
samma sak, kan med det antal justitieråd
som nu finns — nämligen 24 — möjligheterna
härtill till slut bli uttömda.

Man får inte förbise, att resningsfrågor
kan vara utomordentligt besvärliga
att avgöra. En blick på de skäl som kan
åberopas bör säga envar, hur viktigt det
måste vara med en enhetlig rättstilllämpning
vid handhavandet av resningsinstitutet.

Det är här fråga om ett rent juridiskt
bedömande och inte om något allmänt
skälighetsbedömande, om man tycker
det är rimligt och billigt att en person
som många gånger har gjort resningsansökningar
och enträget förmenar sig
ha rätt skall få sin sak prövad en gång
till. Det måtte t. ex. vara ett i hög grad
juridiskt bedömande, om den rättstilllämpning
som ligger till grund för domen
uppenbarligen strider mot lag.

Vi måste också betänka att man, om
en lång tid har förflutit, inte kan genomföra
en process på samma sätt som
tidigare. Vittnen kan ha dött eller deras
minnesbilder av vad som förekommit
ha förtonat. Man kan då i en ny
process ofta inte bevisa någonting.

Det har inte framförts något skäl som

Onsdagen den 4 april 1956 Nr 12

Inrättande av en särskild rättsnämnd för resningsfrågor

skulle tala emot att högsta domstolen
prövar frågor om resning i mål, som
inte avgjorts av högsta domstolen, och
numera, då det erfordras prövningstillstånd
för att föra talan mot hovrätts
dom, är detta fallet med jämförelsevis
många mål, troligen det största antalet
sådana mål beträffande vilka resning
begärs.

Vad beträffar domstolens prövning av
resningsansökningar, som avser domstolens
s. k. egna domar, är ju att märka,
att, såsom nämnts, regelmässigt ingen
ledamot deltager i prövningen av
resningsansökan, som tidigare varit med
om att avgöra det mål, vari resning sökes.
För mig är det fullkomligt verklighetsfrämmande
att anta, att de ledamöter,
som deltar i en sådan prövning,
skulle av något slags kollegiala prestigeskäl
kunna frestas att låta en tidigare
dom bestå, om resningsskäl verkligen
föreligger.

Vad skall man egentligen säga om ett
sådant betraktelsesätt som att se hela
högsta domstolen som en kår med gemensamma
prestigesynpunkter? Så uttryckte
en särling i bondeförbundet,
herr Karl Persson, en gång förra året
samma sak som nu föresvävar motionärerna
och reservanterna. Den gången
fick han av oförklarlig anledning ingen
med sig.

Varför inte i så fall se alla domare
i landet som en kår med sådana gemensamma
prestigesynpunkter? Så mycket
har jag varit med om att dryfta tidigare
domstolsavgöranden i olika instanser,
att jag verkligen med gott samvete vågar
säga, att det nog är få yrkesgrupper
inom vilka man så friskt och ohämmat
kritiserar varandra som inom juristernas
grupp, och särskilt då inom domstolarna.

Enligt min mening finns det intet
som helst fog för den uppfattning,
som ligger bakom motionerna ocli reservationen,
att ett avgörande av resningsfrågor
i högsta domstolen skulle
kunna uppfattas som ett bedömande i

egen sak eller vara påverkat av prestigesynpunkter.

Men, herr talman, jag vill till slut
säga några ord om en rättsnämnd såsom
organ för avgörande av resningsfrågor.
Herr Carl Albert Anderson i
första kammaren förde i en tidigare
interpellationsdebatt in tanken på vad
han kallade ett juryförfarande vid prövning
av resningsansökningar. I utskottet
och nu i dag i första kammaren talade
han mycket tyst om detta, och jag vill
hoppas att han själv har frånfallit denna
absurda tanke. Det är väl ingen som
vid närmare eftertanke kan anse det
rimligt att en jury av lekmän, tillkallade
för tillfället, skulle kunna bemästra
de svåra problem det här är fråga om,
i synnerhet inte i vidlyftiga mål.

I reservationen kan man spåra en
viss sympati för en sådan nämnd som
föreslagits av f. d. hovrättsrådet Viktor
Petrén. Han har föreslagit att det skulle
finnas en nämnd på fem eller sju personer.
Om det skulle vara sju personer,
kunde nämnden exempelvis bestå av
tre domstolsrepresentanter, en från varje
instans, en juris professor, utsedd
bland tre föreslagna av de juridiska
fakulteterna, och en advokat, utsedd
bland tre föreslagna av Advokatsamfundet.
Dessa fem skulle kunna kompletteras
med två lekmän, som förslagsvis
skulle utses av opinionsnämnden. —
Det vore ju ett sätt att väcka till liv den
opinionsnämnd, som så länge har existerat
endast på papperet.

Konstitutionellt är det enligt min mening
inte tillfredsställande att den dömande
makten, som eljest utövas av
utav den politiska makten, regeringen,
och den allmänna, snabbt växlande opinionen
oberoende, oavsättliga domare,
skulle i ett lika viktigt hänseende som
själva dömandet, nämligen i fråga om
huruvida en given dom skall bestå eller
inte, sättas ur spel och ersättas med
för viss kortare tid för ändamålet utsedda
personer. Det måste under sådana
förhållanden uppstå risk för oenhetlig

Nr 12

Onsdagen den 4 april 1956

Inrättande av en särskild rättsnämnd för resningsfrågor

rättstillämpning. Även andra risker kan
förekomma, som jag nu inte skall ingå
på.

Man måste också fråga sig hur det
skall gå till att lösgöra dessa personer
från deras vanliga sysslor, särskilt när
det gäller vidlyftiga mål. Hur resningsförfarandet
i mer invecklade och vidlyftiga
mål skulle kunna förkortas genom
handläggning av en nämnd, något
som uppenbarligen föresvävar motionärerna
och reservanterna, är för mig
obegripligt. Om det tar 23 dagar att
föredraga en resningsansökan i ett invecklat
mål i högsta domstolen och
årslångt förberedelsearbete för den föredragande,
tror man då verkligen att
det skall gå nämnvärt fortare ifall resningsfrågan
skall avgöras av några personer,
som i vanliga fall inte sysslar
med dömande utan med andra saker,
kanske även av lekmän som inte är
vana vid att sitta stilla på detta sätt
och lyssna till föredragningar? Antingen
förfarandet ordnas genom föredragning
eller något slags muntlig förhandling
måste det ju, om man skall tänka
sig en verklig och omsorgsfull prövning,
ta sin tid i ett stort mål. I bägge
fallen torde det ställas hart när orimliga
anspråk åtminstone på lekmännen,
som inte är vana vid detta. Var och en
som haft nämndemän i sin rätt vet att
det inte är så lätt att hålla på dag efter
dag med stora mål, ty de tröttnar lätt.

Även en sådan nämnd skulle väl för
övrigt, om den finge sitta någon tid,
t. ex. som den danska i tio år, bli misstänkt
för att anlägga prestigesynpunkter.
Det förekommer ju, som jag redan
nämnt, inte sällan att samma person
återkommer gång efter gång med resningsansökningar
i samma sak. I sådana
fall kunde väl inte samma ledamöter
som deltagit i avgörandet av ett tidigare
resningsärende få tjänstgöra i
nämnden, ty man kunde ju då förvänta
att de skulle vara måna om sin prestige
och inte kunna se på det nya materialet
med öppna och friska ögon. Man

skulle då behöva en hel stab av personer,
som skulle kunna rycka in i nämnden,
kanske inemot 24 stycken liksom
justitieråden. Jag tror att vem som
helst skulle kunna inse faran av att göra
frågor om återbrytande av lagakraftvunna
domar beroende på en sådan
nämnd.

Det har gjorts gällande att utskottets
uttalande, att det uppenbarligen fordras
starka skäl för att en överflyttning av
beslutanderätten beträffande resningsansökningar
från högsta domstolen till
annat organ skulle ifrågakomma, måste
vara grundat på den uppfattningen att
nuvarande förfarande är i hög grad tillfredsställande.
Jag vill för min del
vara mer blygsam och säga, att det nuvarande
förfarandet inte synes mig underlägset
de förfaringssätt av olika slag,
som förekommer på andra håll. Under
sådana förhållanden föreligger enligt
min mening ingen anledning till ändring
i vad nu gäller.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! I likhet med de båda
föregående ärade talarna skall jag inleda
mitt anförande med att säga att
det är angeläget att man behandlar
denna mycket viktiga rättsfråga ifrån
allmänna principiella utgångspunkter
och inte, som uppenbarligen skett i den
offentliga debatten, sneglar alldeles särskilt
åt något bestämt rättsfall, som för
inte så länge sedan har varit föremål
för prövning om resning. Detta är en
viktig fråga, som rör gemene man. Det
är eu rättsfråga, som kan ha betydelse
i de mest skilda sammanhang.

Om jag skulle komma med någon liten
anmärkning mot motionärerna och
reservanterna, så skulle det vara att
jag tycker att de ser denna rättsfråga
alldeles för snävt. Den har otvivelaktigt
sammanhang med andra näraliggande
spörsmål, som också synts mig förtjänta

Onsdagen den 4 april 1956 Nr 12

Inrättande av en särskild rättsnämnd för resningsfrågor

av utredning och som i alldeles särskild
grad, som i det här fallet, berör högsta
domstolens ställningstagande till rättsfrågorna.
Jag syftar på vad utskottets
ärade ordförande något berörde, nämligen
frågan om prövningsförfarandet,
om rätten att fullfölja ett mål till högsta
domstolen, där man kan se ganska
tydliga paralleller med det förfarande
som här påtalats när det gäller resningsansökan.
Det är ju mycket besvärligt
att få en fråga fullföljd upp till
högsta domstolen, och det är det märkliga
i vår rätt att det är högsta domstolen
själv som avgör huruvida frågan
skall få fullföljas. Det är en särskild
prövningsavdelning, som där på det
sättet i någon mån reglerar domstolens
egen arbetsbörda. I Danmark, som har
anförts vid olika tillfällen under denna
debatt, har man ju också ett annat förfarande
när det gäller fullföljandet till
den högsta prövningsrätten. Även i det
avseendet har man en särskild nämnd,
som inte uteslutande består av ledamöter
av högsta domstolen och som avgör
huruvida frågan får fullföljas dit upp.
Jag tycker att detta är en anordning
som är väl förtjänt av att prövas vid
en utredning, gärna i samband med en
utredning om ett vidgat och något annorlunda
resningsförfarande, eftersom
dessa båda ting otvivelaktigt hör ihop.

Det är alldeles klart att högsta domstolens
arbetsbörda inte kan bli hur
stor som helst. Vilka mål som helst
kan ju inte få fullföljas dit upp, men
jag tror att det ur rättssäkerhetens synpunkt
skulle vara angeläget att ha en
från domstolen fristående instans, som
skulle pröva i vilka fall fullföljandet
skulle ske. Om detta sker, om alltså den
rättssökande får ökade möjligheter till
fullföljande, skulle konsekvensen säkerligen
också bli att resningsansökningarna
skulle bli färre. Den rättssökande
skulle få en känsla av att hans
sak prövats i de olika instanserna med
tillgång till den utomordentliga expertis,
som där är för handen.

Om nu motionen faller denna gång,
så skulle jag vilja rekommendera motionärerna
och eventuellt andra att vid
ett kommande tillfälle vidga sitt yrkande
till att också omfatta en utredring
om fullföljdsförfarandet.

Vad är det nu, herr talman, som
man är orolig för när det gäller sådana
särskilda nämnder, som står liksom
vid sidan av domstolarna? Jag har
fattat utskottsmajoriteten på det sättet,
att vad man framför allt kanske är
rädd för är, att även lekmän skulle
kunna länkas vara med och pröva dessa
saker. Det är man orolig för. Men
som herr Edberg mycket klart har påpekat
här i sitt anförande, så har vi
inom den svenska rättsordningen fått
ett med åren alltmer vidgat lekmannainflytande
på rättskipningen, ett inflytande,
som jag tror över lag har varit
till gagn för rättskipningen. Vi har,
som herr Edberg påpekade, av ålder
haft ett starkt lekmannainslag i häradsrätterna.
Vi har sedan efter mönstret
av detta fått motsvarande anordning i
städerna.

Jag skulle vilja gå ännu längre. Jag
tänker mig i framtiden en reform av
vår rättegångsordning, varigenom man
skulle kunna vidga detta lekmannainflytande
även högre upp i det processuella
förfarandet. Jag tror att det skulle
vara till gagn för rättskipningen och
att det skulle medföra en alldeles särskild
tilltro till utslagens oväld och objektivitet.
Även från juristhåll borde
man kunna vara tacksam för ett sådant
tillskott vid rättskipningens handhavande,
vilket man nu har vid häradsrätter
och rådhusrätter. Jag ser alltså
inte alls fram emot en sådan utveckling
med någon oro. Tvärtom tror jag
att vi har sådana traditioner på detta
område, att en förstärkning av lekmannainflytandet,
det folkliga inflytandet,
även högre upp i rättskipningen skulle
vara till gagn för densamma.

Någon har mot detta gjort den invändningen,
att man får akta sig, så

38 Nr 12 Onsdagen den 4 april 1956

Inrättande av en särskild rättsnärand för resningsfrågor

att man inte i vårt land kommer in på
något som man kallar för folkdomstolar,
där tillfälliga stämningar skulle
kunna göra sig gällande, och att i själva
verket en sådan anordning skulle
vara ett hot mot rättsordningen. Jag
tror inte alls, att det i vårt land med
vår utpräglade känsla för rättvisa och
med den fasta och väl uppbyggda rättsordning
som vi har finns anledning att
befara en sådan utveckling, om vi i
fortsättningen får leva under lugna förhållanden.

Vi behöver inte befara den, så mycket
mindre som jag tror, att en nämnd av
detta slag inte alls borde vara uteslutande
en lekmannanämnd, vilket antytts
av motionärerna. Jag tror det skulle
vara riskabelt att gå så långt. Om
ett par förståndiga och omdömesgilla
människor skulle ingå i någon eller
båda de nämnder, som jag här har
tänkt mig, tror jag inte att det i något
avseende skulle vara till skada för
rättskipningen utan till gagn för densamma.

Herr talman! Då jag efter genomläsning
av motionerna, utskottets utlåtande
och reservationen haft att överväga,
hur jag skulle ställa mig till de
olika förslagen, var jag kanske i första
hand böjd för att lägga ned min röst,
då jag inte är helt tillfredsställd med
den begränsade form, som reservanterna
givit sitt yrkande. Jag tror att en
mera förutsättningslös utredning här
hade varit på sin plats. Om jag ändå
slutligen stannar för att ge min röst åt
reservanterna trots denna min kritiska
inställning, så innebär det bara ett uttryck
för min uppfattning, att reservanterna
i alla fall är inne på en riktig väg.
Ett bifall till reservationen eller, såsom
i första kammaren, en stark minoritet
till stöd för densamma skulle, som man
brukar säga i det här huset, göra att
frågan faller framåt.

Jag kommer av dessa skäl att ge min
röst för den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr GEZELIUS (h):

Herr talman! Utskottets ordförande
har angivit skälen för utskottets ställningstagande,
och jag kan alltså begränsa
mig till att gå in i en liten polemik
mot herr von Friesen och herr
Edberg, därför att dessa uppenbarligen
inte har förstått hela problemet. Jag kan
anknyta till vad herr von Friesen sade.
Han talade om den ordinära rättsordningen
och prövningstillstånden och
den svaghet som ligger i nuvarande
ordning på detta område. Jag skall se
på detta helt ur den enskilde medborgarens
synpunkt. Han har de ordinära
rättsmedlen. Han kan klaga över häradsrättens
dom. Jag har ingenting emot att
det finns lekmän i häradsrätterna. Från
häradsrätten kan han gå till hovrätten,
men om han vill gå från hovrätten till
Kungl. Maj :t måste han underkasta sig
prövning för att få fullfölja sin talan.
Den prövningen går till på ungefär samma
sätt som när det gäller en resningsansökan.
Det sker alltså en föredragning
inför tre justitieråd, som avgör
om han får gå vidare. Det föreligger en
promemoria av en revisionssekreterare.
Den får sökanden inte ta del av förrän
målet är avgjort. Det är alltså en rent
skriftlig procedur, som avgör om han
skall få gå vidare med sin sak.

Man har funnit att man inte kan gå
med på att alla mål får fullföljas till
högsta domstolen, och därför har man
infört denna mycket tråkiga summa revisibilis.

Gäller det en resningsansökan går
det till på samma sätt med det undantaget,
att i detta fall kan man inhämta
yttrande från sökanden, om man är
tveksam. Sökanden får sedan ta del av
revisionssekreterarens promemoria, och
han kan nästa vecka komma in med
en ny resningsansökan. I förra fallet
är det klippt, i det andra inte.

Detta är hemskt, tycker man, men
det finns andra och större värden. Det
finns en motpart också, och det finns
något som säger att man måste accep -

Onsdagen den 4 april 1956 Nr 12

Inrättande av en särskild rättsnämnd för resningsfrågor

tera som det normala, att det blir ett
slutligt avgörande. En dom skall vinna
laga kraft, och denna dom skall alla
medborgare rätta sig efter. Det är alltså
bara i rena undantagsfall som detta
extraordinära rättsmedel skall kunna
tillgripas. Det skall endast ske när man
finner att vissa förutsättningar är uppfyllda.
Det skall ha begåtts vissa misstag,
formella felaktigheter o. d. Prövningen
härav bör ligga i högsta domstolen,
och detta bestämdes även när
den nya rättegångsbalken infördes, fastän
högsta domstolens möjligheter att
upptaga ett mål på nytt då vidgades.
Man måste emellertid ha klart för sig,
att upptagandet av en stor process till
ny prövning drabbar även motparten
och kan ådraga honom stora kostnader
och bekymmer och framför allt bevissvårigheter,
om resningsansökan kommer
många år efter det brottet eller
gärningen har begåtts. Att här skilja
mellan brottmål och civilmål går inte,
ty till brottmål kan anknytas mycket
starka ekonomiska intressen.

Nu säger man, att vid prövning av
en resningsansökan har man inte offentlighet.
Detta var herr Edbergs första
motiv. Förhandlingarna är hemliga,
man har inte koncentration, offentlighet
och muntlighet, man uppfyller inte
rättegångsbalkens bestämmelser. Men
detta är inte någon ny rättegång! Offentligheten
är inte större här än när
det gäller prövningstillstånd. Högsta
domstolen skall endast avgöra, om det
finns särskilda skäl eller kan vara sannolikt
att det kan bli ändring i domen
på grund av nya skäl som tillkommit.

När herr Edberg sedan kommer in
på lekmannainflytandet är jag, som
tjänstgjort i häradsrätt, fullkomligt ense
med herr Edberg om vikten av
lekmannaelementet. Men jag kan inte
förstå, att detta lekmannaelement kan
spela någon roll i fråga om resning, en
många gånger rent formell prövning
gjord av folk, som har förmåga att bedöma
just dessa frågor.

Man har här talat om en viss ängslan,
och jag vill säga att jag inte kan undgå
att hysa ängslan i två avseenden. Jag
hörde i debatten i första kammaren,
hur en motionär pläderade för att riksdagen
skulle utse ledamöter i denna
resningsnämnd. Vi är i så fall snart
framme vid frihetstidens förhållanden,
om vi skulle börja att vid sidan av
domstolarna införa rent politiskt utsedda
nämnder.

Sedan tror jag inte ett dugg på att
det blir bättre — det talade herr Rylander
om — om vi bildar en resningsnämnd.
Herr Edberg sade, att man prövat
andra former utomlands, men ända
till 1939 hade man i andra länder domstolar,
som prövade resningsansökningar.
Häradsrätterna prövade, om
det gällde deras domar, hovrätterna,
om de dömt i sista instans, och högsta
domstolen, om målet avgjorts där.

Danskarna har sedan infört »Den
sserlige Klageret», men där finns dock
icke något lekmannaelement. Det är
på tio år utsedda jurister som helt
sysslar med detta. Det är tre domare
från olika instanser, en advokat och
en professor i juridik. Dessa fem, som
helt sysslar med dessa frågor, utses av
Kungl. Maj :t. Där finns alltså inte något
lekmannainflytande. Denna underliga
konstruktion har sanolikt tillkommit
för att lätta högsta domstolens arbetsbörda.
Klageretten får endast ta
upp resningsansökningar i brottmål. I
brottmål har man inte rätt att klaga,
där stannar man mycket långt ned.
Beträffande brottmål, som stannar i
lägsta instans, får klagan endast äga
rum efter tillstånd av justitieministern
och endast i vissa undantagsfall. Fullföljd
av bevisfrågan till högsta instans
är icke tillåten. I princip blir det alltså
brottmål som avdöms i Hpjesteret eller
Landsret som kan komma under prövning
i Klageretten.

Hur blir det nu, om denna Klageret
utsätts för upprepade resningsansökningar
under den tid, då dess ledamö -

Nr 12

Onsdagen den 4 april 1956

Inrättande av en särskild rättsnämnd för resningsfrågor

ter är fast bundna vid den och har fått
lämna sina andra arbeten? De kominer
naturligtvis att bli lika misstänkta som
en högsta domstol, som dock byter ledamöter.
Här kommer i ett stort och
uppseendeväckande mål in en resningsansökan.
Klageretten finner inte skäl ta
upp det. Då sätts apparaten i gång, och
är man inte nöjd med detta, då vill
man kanske göra Klageretten till ett instrument,
som skall omväljas och sålunda
bli böjligt för allmänt inflytande.

Jag tror att man rör ihop allt detta.
Man skall inte snegla på det ordinarie
domstolsförfarandet, som är menige
mans styrka. Man skall vara väldigt
rädd för att ovanpå högsta domstolen
eller vid sidan av denna skapa en instans,
som nedsätter kraften i högsta
domstolens avgöranden. Jag upprepar
att för menige man är det av oerhörd
vikt, att en lagakraftvunnen dom också
är lagakraftvunnen. Nu kan en domare
emellertid göra formella fel som
utskottsordföranden nämnde och som
det kan visa sig vara skäl att rätta till.
Så sker också i oändligt många fall,
men det är mycket få fall som gäller
hovrätterna och högsta domstolen men
desto flera fall de andra domstolarna.
Jag kan sammanfatta det hela så, att
kravet på muntlighet och offentlighet
inte alls berörs av detta förfarande, som
inte är ett domstolsförfarande eller ett
kontradiktoriskt förfarande mellan parterna.

Herr von Friesen slutade sitt anförande
med att säga, att han inte gillade
en särskild rättsnämnd därför att
han inte visste hur den skulle te sig,
och han hyste också litet tvivel om
hur den skulle verka, varför han övervägt
att avstå från att rösta. Därmed
skulle han dock måhända möjliggöra
inrättande av den särskilda rättsnämnd,
som han inte ville ha och inte heller
herr Branting ville ha. Han hade emellertid
beslutat sig för att rösta för reservationen.
För min del kan jag inte
ansluta mig till herr von Friesen. Jag

tror att om man nu bifaller reservationen
kommer man därmed att bifalla
något helt annat än herr von Friesen
vill och med rätta syftar till. Man biträder
ett förslag som syftar till att
skapa ett nytt rättsmedel, en ny rättsinstans
bredvid högsta domstolen. Det
är inte på det sättet man skall föra
frågan framåt, ty läget är det att om
man inte vill främja en sådan utveckling
bör man följa utskottet och komma
tillbaka och ta upp frågan en annan
gång.

Herr von Friesen sade, att det var
tråkigt att frågan var så snävt upplagd.
Den anmärkningen drabbar motionärerna,
som begränsat sig till en motivering,
som begär utredning om tillskapande
av en nämnd med lekmannainflytande
vid sidan av högsta domstolen.
Därför får motionärerna komma
igen ett annat år. Jag kan inte lägga
ned min röst, vilket vore orätt från
mina utgångspunkter, då jag inte vill
att riksdagen fattar ett beslut i den
riktning reservationen går.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I detta yttrande instämde herrar Fröding
(h), Manktell (h), Onsjö (bf) och
Cassel (h).

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Min vän herr Swedberg
som är reservant befinner sig på studieresa
i utlandet, i samma land som
statsminister Erlander, och är därför
förhindrad delta i debatten i dag, vilket
är otur. Jag skall därför, även om
jag inte alls kan ersätta honom, be att
få framföra bara ett par synpunkter i
anledning av vad som här tidigare sagts
i denna fråga av utskottets talesmän.

Först vill jag emellertid bemöta ett
resonemang jag hört vid privata samtal.
Man säger, att det är väl egentligen
onödigt att ta upp denna fråga om resningsinstitutet
därför att högsta domstolen
tar ju upp och prövar sådana

Onsdagen den 4 april 1956

Inrättande av en särskild rättsnämnd för resningsfrågor

resningsansökningar så omsorgsfullt,
att det i realiteten blir en ny process.
Det är som om resning blivit beviljad.
Till detta kan man genmäla, att den
prövning som göres när högsta domstolen
undersöker en resningsansökan
sker utan att den sökande parten har
möjlighet att belysa spörsmålet. Det kan
emellertid förekomma, att vederbörande
revisionssekreterare förbiser en väsentlig
sak i sin föredragningspromemoria,
och att domstolens tjänstgörande ledamöter
inte observerar att frågan inte
blivit belyst. Det kan därför inte ersätta
en beviljad resning och därpå följande
prövning av domen, att högsta
domstolen naturligtvis mycket omsorgsfullt
undersöker resningsansökningen.
Detta om det argumentet.

Det finns en andra synpunkt, som
också framkommer någon gång vid enskilda
samtal och som jag här gärna
vill referera, därför att jag tror att den
i viss mån är uttryck för ett naturligt
rättsmedvetande, även om jag förstår
att man på juristhåll måste ställa sig
en smula frågande. Jag tänker på den
omständigheten, att många människor
säger att när det är så lätt att få nåd
här i landet — i vart fall har det varit
det under senare år — är det egendomligt,
att det skall vara så förfärligt svårt
att få resning och få sin sak prövad på
nytt. Det är klart att detta är två skilda
saker. Jag är medveten därom. Och det
är klart att om det varit litet för liberal
utdelning av nåd är det inte i och för
sig något skäl för resning. Men å andra
sidan: Ligger det inte något i denna
rent spontana, kalla det gärna naiva,
men äkta reaktion? När det är så lätt
att få nåd, varför skall det då vara så
förfärligt svårt att få resning och få sin
sak prövad på nytt?

Man kan naturligtvis säga, att detta
i viss mån leder till frågan hur den lag
skall vara beskaffad, som reglerar de
betingelser under vilka resning skall
beviljas. Ja, det är alldeles klart. Men
jag tror ändå att den reaktion, som

jag här nämnt om, har så stort intresse
i här berörda sammanhang, att man
bland både jurister och lekmän har anledning
att stanna ett ögonblick inför
den.

För det tredje är det klart, att om
man hyser sympatier för reservationens
förslag om prövning av en alternativ
ordning, så innebär detta inte i
minsta mån något misstroende mot
högsta domstolen eller dess ledamöters
kompetens och oväld. Såvitt jag kunnat
erfara betraktar varken högsta domstolen
eller landsrätterna i Danmark det
som något uttryck för misstroende, att
man där har en särskild »Klageret». Jag
tycker det vore mycket önskvärt, om
man här i Sverige på domarhåll ville
acceptera de danska domarnas sätt att
resonera. I Danmark finner man det
vara en både naturlig och praktisk ordning
med Klageretten, och då uppstår
över huvud taget inte frågan huruvida
ordningen innebär något misstroende.

För det fjärde sade herr Gezelius, att
resning givetvis skall beviljas endast i
undantagsfall. Ja, därom är alla överens.
Men även det danska systemet leder
veterligen till att det inte blir något
stort antal resningsfall beviljade.
Den synpunkten är därför så till vida
irrelevant, att den inte inverkar på valet
av system i detta speciella fall.

Sedan refererade herr Rylander för
en stund sedan ett uttalande av några
sakkunniga — och herr Gezelius var
inne på samma tankegångar — som gick
ut på att den i reservationen föreslagna
ordningen skulle ha en skadlig inverkan
på domstolarnas ställning i allmänhet,
men det är i så fall beroende av
hur denna sak drives särskilt från juristhåll.
I Danmark är det inte tal om
att allmänheten hyser mindre aktning
och respekt för domstolsavgöranden än
i Sverige. Tv domstolarna där betraktar
hela frågan på det sätt, som jag nyss
anfört. Jag är för övrigt inte säker på
att det behöver bli några skadliga verkningar,
om man behandlar resningsan -

Nr 12

Onsdagen den 4 april 1956

Inrättande av en särskild rättsnämnd för

sökningarna i en särskild nämnd eller
på annat analogt sätt.

Kammarens ledamöter observerade
säkerligen, att en stor del av herr Gezelius’
som vanligt väl framförda synpunkter
var en kritik lika mycket mot
det danska systemet, tillämpat i Danmark,
som mot tanken att den danska
ordningen skulle tillämpas i Sverige.
Mycket talar givetvis för herr Gezelius’
synpunkter, men det finns å andra sidan
mycket, som talar i annan riktning.
I annat fall skulle det i Danmark
knappast råda en så stark sympati som
fallet är för den ordning man där har.

Utskottet framhåller, att man i Danmark
inte får fullfölja talan till högsta
instans i samma utsträckning som man
får enligt svensk rätt, och därigenom
vill utskottet liksom skjuta undan det
danska exemplet. Jag kan emellertid
inte inse att den omständigheten i och
för sig har någon väsentlig relevans vid
bedömningen av frågan. Det är ju inte
så, att resningsspörsmålet beror på att
man vill ha ett visst antal prövningar i
varje mål, utan saken ligger, som alla
vet, på en helt annan bog.

Visst kan jag hysa sympatier för reservationen
— och det tror jag att
många andra ledamöter också har •—
och samtidigt inse vikten av en hel del
av de argument och synpunkter, som
framförts av herrar Rylander och Gezelius,
men jag undrar ändå om man inte
kan säga att hela denna fråga — sådan
den föreligger för kammaren i dag —•
ter sig på följande, inte särskilt komplicerade
sätt. Den kan enligt min mening
ställas upp i tre ganska enkla
punkter:

För det första är alla, inklusive justitieministern,
överens om att den nuvarande
svenska rättsordningen har
sina olägenheter. Den är inte perfekt.
Nu vet jag att det knappast går att
åstadkomma något helt perfekt, men vi
kan likväl säga, att den nuvarande ordningen
ingalunda är utan brister.

För det andra finns det i Danmark

resningsfrågor

en alternativ ordning — Danmarks
rättssystem är annars ganska närbesläktat
med vårt — och denna ordning har
enligt en ganska stark opinion här i
landet stora förtjänster.

För det tredje: Varför kan då inte
även de, som är skeptiska mot reservationens
förslag, gå med på en utredning
av frågan huruvida den danska
ordningen är någonting för oss? Varför
vill man inte vara med om att pröva
det danska systemet? Det kan väl ändå
inte vara så solklart, att den svenska
ordningen är överlägsen den danska,
att man därför har anledning att motsätta
sig en prövning. Det tycker i varje
fall inte jag, och därför kommer jag,
herr talman, att rösta för reservationen.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Det ligger ju så till med
denna fråga, att man inte kan säga att
åsikterna till förmån för en förändring
av nuvarande praxis är begränsade till
en bestämd kategori människor, en bestämd
klass eller en bestämd politisk
åsiktsriktning. Vi har nu nått så långt,
att uppfattningen att en förändring
måste komma till stånd skär rätt igenom
hela nationen och vinner ett allt
större gehör även i riksdagen. Första
kammarens votering för en stund sedan,
där en minoritet — om jag räknar
samman antalet nedlagda röster och antalet
röster för reservationen, så blir ju
detta en majoritet — stödde utskottsförslaget,
är därvid ganska betecknande
för den stora åsiktsförskjutning, som
har ägt rum i denna fråga.

Jag vill bara ange några skäl till att
vi för vår del anser att det vore fördelaktigt,
om reservanternas yrkande skulle
bifallas. Vi har ju redan för åtskilliga
år sedan påpekat det enligt vår
åsikt ganska märkliga i att högsta domstolen
skall vara den faktor, som har
avgörandet i resningsfrågor. Man kommer
ju inte ifrån, att om högsta dom -

Onsdagen den 4 april 1956 Nr 12

Inrättande av en särskild rättsnämnd för resningsfrågor

stolen bifaller en resningsansökan, så
innebär detta på sitt sätt ett underkännande
av högsta domstolens tidigare
domslut. Jag vet mycket väl varför de,
som anser denna ordning vara den riktiga,
vidhåller sin mening. Jag har hört
det resonemang som framförts och de
föreställningar som odlats, att domarna
och särskilt de högre domarna skulle
vara tämligen fria från vanliga människors
svagheter. Av detta resonemang
följer ju som en konsekvens, att om
dessa från mänskliga svagheter alldeles
ovanligt fria personer skulle kunnat
döma fel, så är de också i stånd att
vidgå detta utan att känna någon ovilja.

Erfarenheterna har visat, att en sådan
uppfattning om domarkåren inte håller
vid en saklig prövning. Det är ingen
svårighet att påvisa, hur inte minst domarkåren
kan vara ett säte för både
prestigesjuka, kamaraderi och — låt
mig säga det, herr Rylander — obotfärdighet.
Jag skall inte erinra om Folke
Lundquist, men jag kanske får erinra
om ett ganska egendomligt faktum i
samband med upprensningen av Folke
Lundquists verksamhet, nämligen att
flera av rådmännen i Stockholms rådhusrätt
under utredningen förklarade
sig inte minnas, huruvida de hade gått
i borgen för Lundquists bankskulder.
Jag skulle vilja ställa den frågan till
varje jurist i denna kammare, om man
inte måste betrakta en minnesförlust av
detta slag såsom ganska komprometterande
för vederbörande.

Detta är ett aktuellt exempel. Det
finns också många exempel på tidigare
rättsfrågor, som upprört allmänheten
men där högsta domstolen i det längsta
intagit en attityd av självrättfärdighet
och ovilja till omprövning. Jag kan inte
säga hur många gånger »Esarparn» förgäves
begärde resning, men alla känner
till att när han äntligen fick resning,
så blev han frikänd. Men vilka faktorer
och krafter var det som gjorde, att han
äntligen — efter så många misslyckade
försök — erhöll resning i högsta dom -

stolen och därmed kunde få möjlighet
att bli frikänd? Jo, alla vet att det var
krafter utanför domarkåren. Det var
den väldiga folkopinionen, det var den
kampanj som en mycket stor del av den
svenska pressen satte in, som äntligen
tvingade högsta domstolen att frångå
sin attityd i frågan. Jag tycker detta är
ett lärorikt exempel.

Jag skall inte erinra om det s. k. högförräderimålet
mot Höglund, Hedén och
Oljelund, men jag tror att jag utan att
göra mig skyldig till någon överdrift
kan säga, att få människor i denna kammare
skulle vilja försvara den dom, som
den gången fälldes.

För vår del har vi inte heller kunnat
låta bli att ta en-viss hänsyn till domarkårens
sociala ursprung. Vi kan dessutom
inte bortse från att det finns en
tendens hos våra domare att liera sig
med mäktiga kapitalintressen. Det har
gjorts en undersökning bara av en
tredjedel av Svenska handelsbankens
avdelningskontor år 1950, och denna
visade, att bland styrelseledamöterna
återfanns inte mindre än tre häradshövdingar,
åtta borgmästare och tio
åklagare. Jag tror att man måste utgå
från att domarna liksom alla andra
människor inte kan ta ställning utan
att påverkas av sin sociala miljö och
ibland också av sina intressen, liksom
sådana förhållanden som kåranda och
prestigehänsyn måste spela in och påverka
vederbörandes handlingssätt.

Häromdagen upprördes svenska folket
av en utredning som visade, att Unman
kunde interneras på sinnessjukhus,
inte för att han på något sätt var sinnessjuk
utan därför att han störde Lundquist
i hans arbete.

Det är så många olika omständigheter
som bidragit till att det vuxit fram en
stark opinion hos svenska folket, grundad
på ett rättsmedvetande och på uppfattningen
att här står det inte rätt till,
här måste något göras för att åstadkomma
en förändring.

Utskottet har anfört att en särskild res -

Nr 12

Onsdagen den 4 april 1956

Inrättande av en särskild rättsnämnd för

ningsnämnd skulle genombryta grundvalen
för den hittillsvarande rättsordningen.
Ja, det tror jag utskottet har
rätt i, helt enkelt därför att den nuvarande
rättsordningen är uppbyggd på
en maktfördelningslära, enligt vilken
domstolarna skall fatta sina beslut oberoende
av andra instanser. Men måste
det inte vara oriktigt ur demokratisk
synpunkt att ett mål, som nästan hela
den svenska allmänheten finner tvivelaktigt
eller oriktigt avdömt, inte skulle
få komma upp till en ny prövning därför
att samma personer, som dömt i
saken, är obenägna att ta upp den på
nytt?

Kommunistiska partiet har, som jag
redan tidigare erinrat om, långt tidigare
i riksdagen fört fram tanken på en
annan utformning av resningsinstitutet.
Kanske vore det riktigaste att ett av
riksdagen för viss tid valt organ skulle
ha att i sista hand besluta i resningsärenden.
Vi anser emellertid att den
frågan bör prövas av en utredning, som
vi hoppas kommer till stånd — och den
kommer till stånd förr eller senare.

Alltså, herr talman, en särskild, från
domstolarna fristående resningsnämnd
tror vi skulle vara ett steg i rätt riktning.
Men vi tror samtidigt att den bara
skulle vara en början till en behövlig
sanering, men det skulle vara en god
början. Med dessa ord ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

Herr RYLANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets majoritet hade
knappast kunnat få en bättre talesman
än herr Hagberg, som här har sagt att
det för honom inte är något enastående
att en allmän opinion skulle kunna
tvinga en prövningsinstans att bevilja
resning. Detta tycks herr Hagberg finna
fullkomligt naturligt. Förmodligen skulle
det väl på folkmöten beslutas, huruvida
det skulle bli resning eller inte,
och sedan skulle trycket på grund härav
bli så starkt, att den nämnd som be -

resningsfrågor

slutar om resning bara hade att foga
sig därefter! Herr Hagberg ville till och
med göra gällande, att högsta domstolen
hade påverkats på detta sätt.

Herr Hagberg sade vidare att det var
en förlegad ståndpunkt, att domstolarna
skulle vara oberoende av andra instanser.
Jag tror att herr Hagberg verkligen
skrämmer folk i dag. Jag vill tala om
för herr Hagberg att åtminstone vad
mig själv beträffar har jag inte något
sådant socialt ursprung, att jag har någon
belastning i det hänseendet. Jag har
inte heller skaffat mig några kapitalintressen
som hjälpt mig fram. Jag tror
således att jag kan tala alldeles fritt här.

Beträffande herr Ohlins anförande
måste jag säga, att jag tycker det är
synd att jag inte träffar herr Ohlin litet
oftare vid hans privata samtal för att
få göra en del tillrättalägganden. Det
kunde naturligtvis vara roligt i största
allmänhet att träffa honom mera, men
när han här talade om hur folk resonerar
hade det tydligen insmugit sig en
del egendomliga föreställningar i resonemanget.
Hur kan man fästa något avseende
vid att folk exempelvis säger,
att en resningsansökan blir så väl och
omsorgsfullt prövad, att det är detsamma
som om resning hade beviljats? Det
finns ju fullt med människor som säger
en massa konstiga saker, men sådant
får man väl inte fästa sig vid. Jag har
inte märkt tidigare att herr Ohlin brukar
göra det i någon större utsträckning.
Varför då göra det i resningsfrågor? Herr

Ohlin omnämnde också ett annat
enskilt samtal, men han sade själv
att den gången var det tämligen naiva
reaktioner som kom till uttryck. Det
var det sannerligen! Man hade sagt att
när det är så svårt att få resning, är det
inte då underligt att det skall vara så
lätt att få nåd? Nej, det är inte alls
underligt. I fråga om nåd är det den
högsta politiska makten, regeringen,
som har avgörandet, och där kan alla
möjliga vindar blåsa, herr Ohlin. Och

Onsdagen den 4 april 1956 Nr 12

Inrättande av en särskild rättsnämnd för resningsfrågor

vi vet alla att det har blåst! Både herr
Ohlin och jag har ansett att justitieminister
Zetterberg — som jag i övrigt
inte här skall tala illa om — har benådat
lite väl friskt. Det är också många
andra som anser detta. Men den, som
har att pröva resningsfrågor, måste anlägga
andra synpunkter.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att herr Rylander
till en del byggde sin polemik på
ett missförstånd av vad jag hade sagt.
Innebörden av mitt anförande var nämligen,
att det är en illusion, ett misstag
att föreställa sig, att domarna och domstolarna
kan fälla sina domar oberoende
av den sociala och andra verklighet
som omger dem. Det kan hända att
herr Rylander anser att domstolarna
står så högt ovan allt annat, att de kan
göra det, men jag för min del har inte
den uppfattningen, och det var med
den utgångspunkten som jag gjorde mitt
uttalande.

När herr Rylander här tecknar bilden
av en folkopinion, som på ett farligt
sätt skulle påverka domstolarnas beslut,
så måste detta innebära ett beklagande
av att exempelvis »Esarparn» äntligen
fick resning och blev frikänd från ansvaret
för det mord som han tidigare
hade dömts för.

Om det kan påvisas sådana exempel
på folkopinionens nyttiga inverkan för
att skapa rättvisa men man dock försvarar
högsta domstolen och den praxis
som högsta domstolen slår vakt om, så
betyder det att man icke accepterar
denna sista möjlighet att korrigera orättfärdiga
domar. Våra skilda meningar i
denna fråga grundar sig just på att vi
inte bedömer den saken på samma sätt.

Herr RYLANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan ge herr Hagberg
rätt i att ingen kan i sin verksamhet
alldeles frigöra sig från sin egen
miljö, sina vänner och allt annat. Men

domarna bemödar sig om att göra det,
så långt det står i mänsklig makt. Jag är
själv domare, och jag vet att det inte
finns något så svårt som att döma —
förmodligen kan jag med litet större fog
säga detta än herr Hagberg, som kanske
inte dömt så mycket. Man känner
sig alltid som en enkel och fattig människa,
när man skall döma — det tror
jag, herr Hagberg, att alla domare gör,
vare sig de är fattiga eller rika.

Herr Hagberg kom också in på frågan
om högsta domstolens praxis, som enligt
hans mening skulle vara felaktig i
olika hänseenden. Såvitt jag förstår kan
inte den frågan tas upp i detta sammanhang,
och jag tror för övrigt att herr
Hagberg saknar förutsättningar att bedöma
denna sak. Jag vill bara säga att
när det t. ex. gäller fallet »Esarparn»
måste man plöja igenom alla akter i
målet och se efter vad som förekommit
i det ena eller andra avseendet, och herr
Hagberg skulle kanske då få lov att
revidera sin uppfattning om högsta
domstolen.

Vidare vill jag säga några ord till herr
Ohlin, som jag inte hann med i min
föregående replik. Den regerande makten
har ju inte alls anledning att anlägga
rättsliga synpunkter utan blott
sådana synpunkter som har samband
med frågan om nåd, t. ex. i ett fall när
vederbörande efter domens avkunnande
har råkat ut för olyckor eller annat som
gör att det straff, som han skall undergå,
blir exceptionellt hårt för just honom.
Detta kan inte jämföras med resning,
som är ett rättsligt förfarande vilket
enligt min mening bör bedömas av
en domstol.

Men det är inte alls här fråga om några
prestigesynpunkter, och jag kan väl
tänka mig att man skulle kunna överlämna
saken till någon annan instans.
När det emellertid inte har förebragts
någon anledning att ordna det hela på
annat sätt än det nu är ordnat här i
Sverige, så begär man inte enligt gängse
riksdagskutym någon utredning.

Nr 12

Onsdagen den 4 april 1956

Inrättande av en särskild rättsnämnd för

Herr EDBERG (s):

Herr talman! Jag tror inte att kammaren
kände sig särskilt imponerad,
när herr Hagberg här uppträdde som
rättsvårdens beskyddare. Jag tror också
att det är tämligen överflödigt att betona,
att de argument som herr Hagberg
anförde för sin röstning till förmån för
motionen, icke överensstämmer med
de argument som ligger bakom densamma,
framburen som den är av representanter
för de fyra demokratiska partierna
i båda kamrarna. Herr Hagberg
var ute för att misstänkliggöra det svenska
rättsväsendet, och det har självfallet
inte motionärerna haft någon som
helst tanke på att göra.

Herr Hagberg anmälde en mycket
stark misstro mot det svenska rättsväsendet.
Jag vill understryka att någon
sådan misstro icke ligger till grund för
motionen liksom inte heller för reservationen
— jag tror mig kunna säga det
utan att göra anspråk på att tala på reservanternas
vägnar.

Jag tyckte emellertid att sammansatta
utskottets ordförande, herr Rylander,
var inne på något betänkliga stigar,
när han i sitt första anförande antydde
— åtminstone fattade jag honom på det
sättet — att det bakom motionen skulle
finnas en sådan misstro, speciellt då
mot högsta domstolen. Det skulle vara
ganska skrämmande, om misstron mot
högsta domstolen skulle vara så utbredd
som den i så fall måste vara, att döma
av de upprepade motioner och interpellationer
med samma syfte som framställts
i båda kamrarna under de senaste
åren, och att döma av det förhållandet,
att majoriteten i första kammaren i dag
visat sin otillfredsställelse med den nu
gällande ordningen genom att dels rösta
för reservationen, dels lägga ned sina
röster — det var i själva verket endast
en minoritet som stödde utskottets förslag.

Självfallet har inte detta skett av någon
misstro mot de reguljära domstolarna,
högsta domstolen eller andra,

resningsfrågor

utan därför att man principiellt finner
det något otillfredsställande med denna
nuvarande sammanblandningen mellan
dömande myndighet och prövande
myndighet.

Jag vill erinra om att när processkommissionen
behandlade frågan om ett
resningsinstitut förelåg den situationen,
att det i åtminstone alla jämförbara länder
fanns domstolar, som prövade resningsansökningar.
Processkommissionen
hade ingen anledning att vid detta
tillfälle gå in på frågan om ett speciellt,
från de reguljära domstolarna skilt institut.
Dess motiveringar kan rimligen
inte åberopas nu. Däremot kan det väl
sägas, att processlagberedningens allmänt
hållna argument om det betänkliga
med en särskild rättsnämnd har vederlagts
av erfarenheterna från Danmark,
där man har en sådan, Den saerlige Klageret.
Jag tycker nog, att utskottets ärade
talesman, när han nedlade mycken
möda på att visa hur vanskligt det var
att genomföra en sådan ordning, kom
att polemisera mot en ordning, som
danskarna prövat och funnit tillfredsställande,
mer än han polemiserade mot
motionärernas och reservanternas argumentering.

Jag vill alltjämt betona, att detta för
mig är en rent principiell fråga. Jag menar,
att man på basis av de erfarenheter,
som har vunnits i ett nordiskt
grannland med en rättsordning liknande
vår, nu borde kunna finna tiden inne
att göra en grundlig och saklig prövning
av förutsättningarna för att skapa
en liknande ordning här. Man får annars
säkerligen räkna med att denna
fråga undan för undan kommer tillbaka
till riksdagen.

Herr von Friesen menar, att motionärerna
tagit upp saken för snävt, när de
inte samtidigt gått in på frågan om
fullföljdsordningen. Jag skall ge herr
von Friesen rätt i att det vore önskvärt
med en något liberalare fullföljdsordning
än vad vi har i Sverige. Delvis är
dessa ting dock två skilda problem, och

Onsdagen den 4 april 1956 Nr 12

Inrättande av en särskild rättsnämnd för resningsfrågor

motionärerna har medvetet begränsat
sig till frågan om hur prövningsinstitutet
bör verka.

Under debatten har det sedan gjorts
en rätt stor affär av en tanke, som motionärerna
liksom reservanterna kastat
fram, om att det bör prövas, om icke
ett visst lekmannainflytande borde kunna
föras in i en sådan speciell rättsnämnd.
Jag upprepar vad jag sade i
mitt första anförande, nämligen att jag
tror, att det skulle vara riktigt och lyckligt,
om det lekmannainflytande, som
vi i övrigt velat föra in i rättsskipningen,
också kunde ges en plats i en sådan
särskild nämnd, men jag är inte beredd
att utan en närmare prövning av saken
ta bestämd ställning. Jag vill hänvisa
till att inte heller reservanterna har
gjort det. De säger bara, att möjligheterna
för lekmannainflytande över huvud
taget liksom dettas omfattning bör
närmare undersökas. De framhåller vidare,
att de genom att anföra detta icke
har velat föregripa utredningens arbete
utan huvudsakligen velat visa, att frågeställningen
ingalunda är ny. De fortsätter:
»Den utredning, som må komma
till stånd, bör helt förutsättningslöst
undersöka olika alternativ i fråga om
nämndens sammansättning.»

Till sist kan jag bara med de små erfarenheter
jag har från Danmark bekräfta
vad herr Ohlin förut anförde om
att den omständigheten, att Danmark
infört ett särskilt, från de reguljära
domstolarna skilt prövningsinstitut,
icke av Hpjesteretten uppfattats som
något åsidosättande av dess befogenheter
och heller icke av den danska opinionen
uppfattas som något som helst misstroende
mot Hpjesteretten eller de reguljära
domstolarna över huvud taget.
Frågan borde enligt min mening kunna
behandlas på samma lidelsefria sätt
också här i vårt land.

Herr GEZELIUS (h):

Herr talman! Herr Edberg talade om
att det danska systemet med en Klage -

ret skulle betyda en eftergift åt uppfattningen
att domstolarna inte bör pröva
resningsansökningar. Den danska
Klageretten är, såsom jag sade förut,
sammansatt av fem jurister, oavsättliga
under tio år. Det går inte att därav draga
den slutsatsen, att vi skulle kunna
applicera systemet direkt på svenska
förhållanden. Och herr Edberg pläderar
ju för att man skall undersöka möjligheterna
att inrätta en lekmannanämnd,
fristående från de andra domstolarna.

Påståendet att man i Danmark funnit
systemet synnerligen tillfredsställande
överraskar mig i viss mån, ty vi har i
utskottet försökt få statistik över Klagerettens
arbete och något uttalande därom,
men det har inte lyckats. Man vet
inte i vad mån dess arbetsfält är mindre
än vårt skulle bli.

Jag vet inte om det var för att förstärka
sin egen ställning, som herr Edberg
sedan talar om en fyrpartimotion,
framförd av alla de demokratiska partierna.

Till slut vill jag endast påpeka, att vi
inte här har att rösta för vad herr Edberg
så lockande kallade en utredning,
som skulle ta hand om alltihop, utan för
en skyndsam utredning rörande inrättandet
av »en från de reguljära domstolarna
fristående särskild rättsnämnd
för resningsfrågor». Är inte detta en
anvisning för utredningen, då undrar
jag vad som menas med anvisning.

Vad som sedan står i motiveringen
stryker herr Edberg själv och säger att
det inte skall tas hänsyn till utan att
man får laga efter läglighet. Men om
detta är ett yrkande, som man vill att
vi skall godta, då finns enligt min uppfattning
ingenting annat att göra för
den, som är tveksam inför att sträcka
ut handen till den begärda utredningen,
än att rösta för avslag nu och trösta sig
med att herr Edberg får komma igen
med en litet förnuftigare uppläggning
av frågan nästa år.

Nr 12

Onsdagen den 4 april 1956

Interpellation ang. verksamheten vid Roxtunaanstalten

Herr EDBERG (s):

Herr talman! Jag har aldrig sagt att
denna motion framlagts av alla partier,
utan jag har sagt att den framlagts av
representanter från alla de fyra partierna,
vilket är en något annan sak.

Vad beträffar den danska ordningen
har varken jag eller någon annan av
motionärerna någonsin hävdat, att den
utan vidare skulle kunna appliceras på
svenska förhållanden, att man skulle
kunna översätta den danska Klageretten
som den är till svenska. Däremot
har vi sagt, att de principer, som ligger
till grund för det danska systemet,
principerna om skilda organ för dom
och prövning av resningsansökningar,
är lika förenliga med det svenska rättsväsendet
som med det danska. Vi plägar
berömma oss här i Norden av att
i huvudsak ha samma rättsordning.
Ingen skall få mig att tro, herr Gezelius,
att en ordning, som i Danmark har fungerat
i varje fall så tillfredsställande
att ingen där lär fundera på en återgång
till tidigare gällande ordning, inte skulle
kunna övervägas för Sveriges del. Jag
betonade i mitt första anförande svårigheten
att finna en idealisk ordning.
Jag är övertygad om att får vi en speciell
klagoinstans, som man har i Danmark,
kommer detta system inte i alla
avseenden att vara idealiskt, men ingen
kan påstå att det svenska systemet nu
är idealiskt. Det gjorde heller inte justitieministern,
när han gav sitt bekanta
interpellationssvar till herr Carl Albert
Anderson i första kammaren förra året.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den av
herr Ollén m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Edberg begärde emellertid votering,
vadan efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: -

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets hemställan i utskottets utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Ollén m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens utgång, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 98 ja och 66 nej,
varjämte 20 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12

Föredrogs bankoutskottets memorial
nr 7, angående höjning av avlöningsförmånerna
för vissa riksdagstjänstemän.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Interpellation ang. verksamheten vid
Roxtunaanstalten

Herr CASSEL (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

För något mer än ett år sedan överlämnades
Roxtuna-anstalten till fångvårdsstyrelsen
för att tagas i bruk för
sitt ändamål. Meningen var, att man
där skulle skapa de bästa möjliga betingelserna
för behandlingen av de svårast
belastade och mest svårbehandlade
ungdomsbrottslingarna i åldern mellan
18 och 21 år. Enligt statsrådets och chefens
för justitiedepartementet yttrande
i ett interpellationssvar den 9 november

Onsdagen den 4 april 1956 Nr 12

Interpellation ang. verksamheten vid Roxtunaanstalten

1955 var också resultatet ur dessa synpunkter
»en av världens bäst utrustade
anstalter». Därmed måste ha avsetts, att
anstalten var »en av världens bäst utrustade»
just för sitt speciella ändamål.

Roxtunas uppbyggnad var på sin tid
föremål för olika meningar, men från
alla håll var man beredd att göra stora
ansträngningar för att kunna skapa en
mönsteranstalt för det synnerligen svåra
klientel, som det här är fråga om. Inga
ansträngningar har heller sparats för
att få anstalten så lämplig som möjligt
för sitt ändamål. Investeringskostnaderna
uppgår till icke mindre än 8 miljoner
kronor, d. v. s. till över 110 000
kronor per intern. Deras antal beräknas
skola komma att uppgå till 60—70. Den
fast anställda personalen kommer den
1 juli 1956 att utgöra 53 personer. Den
generositet, som de anslagsbeviljande
myndigheterna här visat, står onekligen
i viss kontrast mot vad som eljest
är vanligt — både när det gäller stöd
åt och utbildning av ungdom utan kriminell
belastning och när det gäller
den takt, i vilken våra fångvårdsanstalter
utbygges och moderniseras.

Med detta för ögonen är det naturligt
att man inom vida kretsar sett på
experimentet Roxtuna med stora förhoppningar,
men det är också lika naturligt
att man både i riksdagen och
runt om i landet med största bekymmer
ser, att Roxtunas start icke har
blivit så lugn och friktionsfri som man
hade haft anledning att hoppas. För en
utomstående är det svårt att här bilda
sig en klar föreställning om vad som
har förekommit och om orsakerna till
de misshälligheter, som har uppstått.
Vad man kan konstatera är emellertid,
att starkt delade meningar rörande anstaltens
utformning och verksamhet
kommit till uttryck från åtminstone tre
olika myndigheters sida. Sålunda har
justitiedepartementet, fångvårdsstyrelsen
och byggnadsstyrelsen offentligen
tagit till orda. Vidare synes det klart,
att anstaltens ledare, doktor Ring Lund4
— Andra kammarens protokoll 1956. Nr

qvist, vilken nu förklarat sig vilja lämna
verksamheten, har en stor del av
personalen med sig, när han klagar
över arbets- och bostadsförhållandena
och även när han gör gällande, att verksamheten
försvårats genom vad han velat
kalla »dubbelkommando». Personalen
synes också bl. a. genom säkerhetsanordningarnas
utformning ha fått
ägna oproportionerligt stor tid åt bevaknings-
och efterspaningsarbeten och
har inte på det sätt, som anstaltens tillskyndare
tänkt sig, kunnat ta hand om
de intagna pojkarna. Ehuru anstalten
icke varit fullbelagd — enligt departementschefens
uppgift var antalet intagna
den 9 november 1955 endast 27
— uppges personalen, som synes ha
uppgått till ca 40 personer, vara utsliten
och överansträngd. Den avgående
chefen gör gällande, att en av orsakerna
till svårigheterna skulle vara att
anstalten icke skulle vara byggd för det
klientel, som man är tvungen att ta
emot. Detta skulle enligt hans mening
inte bero på felaktig dirigering av
klientelet. »Anstalten kom till för att
avlösa Ystad och Uppsala, där det värsta
klientelet vårdades, men den sortens
folk går helt enkelt inte att ha på Roxtuna.
»

Även om man alltid måste räkna med
att en anstalt som Roxtuna kan råka ut
för vissa »inkörningssvårigheter» och
även om man kan tänka sig att en del
klagomål blivit något väl tillspetsade,
torde det inte vara för mycket att säga
att Roxtunas situation i dag präglas av
en förtroendekris, som är ytterligt
olycklig därför att den kan komma att
förstöra mycket av tilliten till de nya
behandlingsformer, som där skulle
praktiseras. En sådan kris kan, om inte
riktiga och snabba åtgärder vidtages,
komma att medföra verkningar, som
sträcker sig flera år framåt.

I denna situation, herr talman, anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få ställa frågan:

Nr 12

Onsdagen den 4 april 1956

Interpellation ang. åtgärder för undvikande av järnvägsolyckor

Vill herr statsrådet så snart som möjligt
ge kammaren en ingående och omfattande
redogörelse för de förhållanden
av administrativ, personell eller annan
art, som enligt herr statsrådets mening
bildar bakgrunden till den kris,
som Roxtuna-anstalten nu genomlever,
och vill herr statsrådet tillika ge kammaren
en redogörelse för de åtgärder,
som herr statsrådet planerar i syfte att
snabbast möjligt få verksamheten vid
Roxtuna in i en lugn och naturlig utveckling? Denna

anhållan bordlädes.

§ 14

Interpellation ang. åtgärder för undvikande
av järnvägsolyckor

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr LARSSON i Hedenäset (bf), som
yttrade:

Herr talman! Strax före innevarande
års påskhelg inträffade ej mindre än
tre allvarliga järnvägsolyckor i Norrland,
den största och mest tragiska i
närheten av Arvidsjaur i Norrbottens
län, de två andra i närheten av Bollnäs.
Sammanlagt 18 personer fick sätta
livet till vid dessa olyckor. De anhörigas
sorg må vi ej här försöka mäta,
endast med deltagande omnämna.
Många skadade har orsakats lidanden.
I jämförelse med personskadorna är de
materiella skador som uppstod av
mindre betydelse. Konstateras må dock,
att det i kronor räknat måste röra sig
om rätt betydande belopp.

Även om risken för olyckshändelser
ej går att helt borteliminera, måste det
dock vara angeläget, att ingenting, som
är möjligt att göra för ernående av en
större trafiksäkerhet, lämnas ogjort.
Det synes även motiverat, att riksdagen
lämnas informationer om vad som i
detta hänseende gjorts och ytterligare
planeras.

De senaste järnvägsolyckorna har

gett en mera offentlig aktualitet åt en
frågeställning, som tidigare förekommit
man och man emellan. Frågan är,
om den rationaliseringsverksamhet,
som järnvägsdriften under senare tid
undergått, tillåtits ske på alltför stor
bekostnad av trafiksäkerheten?

Även om orsakerna till de tre olyckorna
är olika, spårar dock allmänheten
lätt ett indirekt sammanhang. Det
har visserligen — av vad som hittills
offentliggjorts — framskymtat, att det
i fråga om Arvidsjaur-olyckan är den
mänskliga faktorn som klickat, medan
orsaken till de två Bollnäs-olyckorna
skulle vara att söka i materielfel, som
i och för sig skulle vara naturliga.
Gentemot en sådan uppdelning av orsakerna
har å andra sidan ifrågasatts,
om strävandena att förbilliga järnvägsdriften
lett till att alltför många arbetsuppgifter
lagts på den enskilde individen,
så att den mänskliga faktorn
utsättes för alltför stora påfrestningar.
Har samma strävanden lett till att
kontroll och inspektioner av materiel
eftersättes? Har detta skett, då kan ett
gemensamt orsakssammanhang spåras.

Uppenbart är, att det är en fullt legitim
strävan hos en järnvägsförvaltning
att försöka förbilliga driften. Konkurrensen
med andra kommunikationsmedel
fordrar förvisso att så sker, likaså
angelägenheten av att upprätthålla goda
förbindelser å mera trafiksvaga järnvägslinjer.
Därmed är dock ingalunda
sagt, att enbart företagsekonomiska
synpunkter bör få avgöra trafikintensiteten
å trafiksvaga linjer.

Det kan dock ifrågasättas hur stor
den materiella vinsten av personalindragningar
när allt kommer omkring
blir, därest därav kan följa järnvägskatastrofer
av den omfattning som under
senaste tiden inträffat. Klart är i
detta sammanhang, att utrymme vid
bedömningen ej får ges enbart åt materiella
värderingar. Vad som framför
allt påkallar uppmärksamhet är angelägenheten
att nå fram till en trafik -

Onsdagen den 4 april 1956 Nr 12

Interpellation ang. rationaliseringsarbetet vid S. J., m. m.

säkerhet, så att risken för personskador
blir så liten som möjligt. Detta framstår
som en vital angelägenhet, gemensam
för den resande allmänheten, myndigheterna
och förvisso även för järnvägsförvaltningarna.

Med stöd av ovan anförda anhåller
jag om andra kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
fråga:

Vilka åtgärder har vidtagits och är
ytterligare att emotse för undvikande
så långt möjligt är av sådana järnvägsolyckor,
som den senaste tiden inträffat
i trakterna av Arvidsjaur och
Bollnäs?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Interpellation ang. rationaliseringsarbetet
vid S. J-, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr NIHLFORS (fp), som yttrade:

Herr talman! De nyligen inträffade
tågkatastroferna, som medfört så många
dödsoffer och som skapat en djup förstämning
och stor oro i vida kretsar,
har självfallet väckt till liv en berättigad
och i vissa delar upprörd debatt
om järnvägarnas bristande säkerhetssystem
och statens järnvägars rationaliseringsarbete
med åtföljande personalindragningar.

Frågan om säkerheten hänger intimt
samman med frågan om i vilken utsträckning
besparingar i personal kan
äga rum som ett led i en sedan flera år
pågående rationaliseringsverksamhet.
Sambandet får dock inte vara sådant,
att inbesparingen sker tidigare och
snabbare än vad tekniska framsteg inom
säkerhetssystemets ram kan ge anledning
till. När det gäller tryggheten för
människoliv, måste en betydlig marginal
av ökad säkerhet ha uppnåtts och
under lång tid prövats, innan en minsk -

ning av personalstyrkan skall kunna
tillåtas. (Enmansbetjäning av rälsbussar
är beroende av ett utökat säkerhetssystem.
)

Den mänskliga faktorn kan inte nonchaleras
i sådan verksamhet, där automatiska
anordningar inte kan ersätta
denna faktor. Systemet med tågmöten
vid obemannade stationer på vissa bandelar
— nu tills vidare upphört — är
tydligen något som inte hade bort införas
förrän kontroll- och säkerhetsanordningar
av teknisk art trätt in som
fullgoda ersättare för de mänskliga insatserna.

Det är inte första gången tågkatastrofer
aktualiserat frågan, om SJ driver
en för hård rationaliseringstakt,
som tar sig uttryck i riskfylld press på
för fåtalig personal, samtidigt som rekryteringssvårigheterna
år från år ökat.
En sådan debatt fördes sålunda efter
Rörviks-olyckan för ett och ett halvt år
sedan. Då liksom nu framfördes protester
mot sparsamhetsåtgärder, som
ansågs gå ut inte blott över personalen
utan även över allmänheten.

De här ovan i korthet berörda problemen
är emellertid av den storleken,
att en utförlig redogörelse för desamma
snarast borde lämnas i riksdagen.
På grund härav får jag hemställa om
andra kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
ställa följande frågor:

1. Vill herr statsrådet lämna en redogörelse
för på vilket sätt och i vilken
omfattning rationaliseringsarbetet
bedrivits av SJ under senare år
samt vilka resultat som uppnåtts i
form av bl. a. personalindragningar
eller minskat behov av nyrekrytering? 2.

Anser herr statsrådet att takten i
rationaliseringsarbetet varit rätt avvägd
med hänsyn till säkerhetskraven? 3.

Vilka åtgärder av mera definitiv art
anser herr statsrådet böra vidtagas
för att påskynda en utbyggnad av

Nr 12

Onsdagen den 4 april 1956

Interpellation ang. åtgärder för undvikande av järnvägsolyckor — Interpellation
ang. åtgärder för ökning av trafiksäkerheten vid statens järnvägar

säkerhetsanordningarna inom järnvägsväsendet? Denna

anhållan bordlädes.

§ 16

Interpellation ang. åtgärder för undvikande
av järnvägsolyckor

Herr MELLQVIST (s) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Under slutet av mars
månad 1956 drabbades våra järnvägar
av svåra olyckor, som medförde många
dödsoffer och betydande materiella
skador.

Den 27 mars spårade Nordpilen av
spåret mellan Karsjö och Simeå stationer,
varvid dess bättre ingen människa
omkom. Stora materiella skador uppstod.

Den 28 mars inträffade så den frukttansvärda
kollisionen mellan en rälsbuss
och ett godståg sex kilometer norr
om Arvidsjaur på inlandsbanan. Inte
mindre än sexton personer dödades och
inånga blev svårt skadade.

Den 30 mars spårade återigen Nordpilen
av spåret, denna gång vid ingång
till Granbo station mellan Bollnäs och
Kilafors. Två personer dödades och omkring
tjugofem skadades mer eller mindre.

Helt naturligt har dessa olyckshändelser
djupt gripit hela vårt folk, och det
kan befaras att allmänhetens förtroende
till järnvägsresor ur säkerhetssynpunkt
försvagas.

Såväl den resande allmänheten som
vid järnvägarna anställda frågar sig vad
som kan vara orsak till dessa så svåra
händelser? Är det kanske en för långt
driven rationalisering, när det gäller
den övervakande och kontrollerande
baninspektionen, som medfört att eventuella
fel på banunderbyggnaden icke i
tid kunnat upptäckas? När en rälsbussförare,
förutom själva framförandet av
sitt fordon, även har att ombesörja en
mängd andra arbetsuppgifter, däribland

att ansvara för tågmöten, kan ett förbiseende
medföra oanade konsekvenser
för resandes liv och säkerhet. Har järnvägsmyndigheterna
haft detta fullt klart
för sig, när på sin tid undantagsbestämmelser
som i § 100 i säkerhetsordningen
tillkom?

Under hänvisning till vad här anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och cliefen för kommunikationsdepartementet
få framställa
följande fråga:

Anser statsrådet att ytterligare åtgärder
bör vidtagas för att så långt som är
möjligt förebygga liknande, svårartade
olyckshändelser i framtiden?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17

Interpellation ang. åtgärder för ökning
av trafiksäkerheten vid statens järnvägar

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr HOLMBERG (k), som yttrade:

Herr talman! Den senaste tidens
fruktansvärda järnvägsolyckor med
många tiotal dödsoffer och hundratals
skadade ger mig anledning att upprepa
den fråga jag riktade till kommunikationsministern
för nära ett och ett halvt
år sedan.

Jag vidhåller att en starkt bidragande
orsak till att vissa slag av olyckor vid
SJ ökat har samband med personalindragningarna.
I min interpellation och
i debatten om densamma i november
och december 1954 påvisade jag, att
vissa slag av järnvägsolyckor ökat på
ett alarmerande sätt sedan järnvägsstyrelsen
började genomföra de rigorösa
personalindragningarna. Det gällde
olyckor, där allmänheten var inblandad;
sammanstötningar, urspåringar och annat
liknande. Rationalisering av detta
slag har bl. a. lett till att bankontrollen
försämrats oerhört, att personalen inte
får tillräcklig tid för tillsynen av den

Onsdagen den 4 april 1956 Nr 12

Interpellation ang. åtgärder för ökning av trafiksäkerheten vid statens järnvägar

rullande materielen, att lok som användes
även i mycket pressande och riskfylld
trafik är enmansbemannade, att
tågmöten sker på obemannade stationer
o. s. v. Därtill har riskerna tilltagit ytterligare
genom den ökade fysiska och
psykiska påfrestningen på personalen
och därigenom att tåghastigheterna och
i vissa fall också det tillåtna vagnaxeltrycket
har ökat.

Mina inlägg i debatten 1954 hade karaktären
av en allvarlig varning för vad
som skulle kunna hända om denna personalpolitik
fortsatte; om inte kommunikationsministern
var uppmärksam på
den tydliga tendensen till ökning av
vissa slag av olyckor, som uppenbarligen
hade samband med personaltillgången.

Liknande varningar hade framförts
av personalen vid upprepade tillfällen,
bl. a. genom skrivelser till kommunikationsministern.

Statsrådet avvisade kategoriskt de
framförda anmärkningarna — om »s. k.
missförhållanden», såsom statsrådet uttryckte
sig! Enligt hans mening innebar
personalindragningarna inga sådana
risker som jag påstått. I fråga om
olycksfallsstatistiken föredrog han att
använda summariska uppgifter i stället
för att diskutera den påtagligt ökade
frekvensen av vissa slags olyckor — sådana
olyckor som vi de senaste veckorna
har fått nya skakande rapporter om.

Personalens enträgna framställningar
om att något skulle göras för att förbättra
trafiksäkerheten avfärdade statsrådet
med att missnöjesyttringar från
personalen är brukliga — i samband
med förhandlingar om löner och arbetstidsfrågor!
»I varje fall har jag i första
hand satt detta missnöje i samband
med de förestående förhandlingarna»,
sade statsrådet.

Statsrådets attityd till denna allvarliga
fråga var över huvud taget nonchalant
och präglades inte av verklig vilja
att lyssna till berättigade varningar.

Redan vid den tidpunkten låg dock

på kommunikationsministerns bord
bl. a. en förklaring från lokpersonal i
Norrbotten, som under hänvisning till
de orimliga tjänstgöringsförhållandena
förklarade:

»Vi tvingas att frånsäga oss allt ansvar
för vad som kan hända under vår
tj änsteutövning.»

I samband med olyckan på inlandsbanan
krävde personalen också omedelbara
ingripanden men fick inte gensvar
för detta krav förrän den vägrat
att utföra tågmöten på obemannade
stationer.

Den oerhörda risk som uppstått genom
försämringen av bankontrollen har
icke undanröjts sedan saken påtalades
1954. Vid otaliga tillfällen och framför
allt i samband med de senaste svåra tågurspåringarna
har det konstaterats, att
räls, slipers, banvall och rullande materiel
ofta inte befinner sig i sådant skick,
att det motsvarar rimliga säkerhetskrav.
Olyckor eller allvarliga tillbud till olyckor
uppstår allt oftare på grund av
rälsbrott, som icke upptäcks i tid på
grund av att bankontroll nu ofta sker
endast en gång i veckan i stället för
tidigare varje dag. Det har konstaterats,
att slipers använts, tills den varit »som
mossa», o. s. v.

Inför alla dessa ytterligare bekräftade
erfarenheter kan statsrådet omöjligen
vidhålla sin mening från 1954, att
bankontrollen varit helt betryggande
och anpassad till särskilda trafik- och
klimatförhållanden på varje handel.

Under hänvisning till vad sålunda anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få framställa
följande fråga:

Vilka åtgärder avser statsrådet att
vidtaga för att öka trafiksäkerheten vid
SJ med hänsyn till den senaste tidens
allvarliga olyckor och framställningar
från personalen?

Denna anhållan bordlädes.

Nr 12

Onsdagen den 4 april 1956

§ 18

Interpellation ang. en sådan planering
och finansiering av bostadsbyggandet att
full sysselsättning kan upprätthållas i

byggnadsfacken instundande vinterhalvår Ordet

lämnades på begäran till

Fru NILSSON (k), som anförde:

Herr talman! Arbetslösheten under
vintern blev särskilt kännbar för byggnadsarbetarna.
Av 50 583 arbetslösa i
mitten av februari var inte mindre än
30 573 byggnadsarbetare. Av dessa var
13 996 grovarbetare, 8 042 träarbetare,
3 774 murare och 2 553 målare. Uppgifter
från arbetslöshetskassorna på 76
större orter visar, att 23,5 % av murarna
och 19,9 % av grovarbetarna vid
nämnda tidpunkt var arbetslösa.

Det har gjorts gällande, att denna arbetslöshet
helt eller till väsentlig del
skulle bero på den stränga kylan. Detta
motsäges emellertid av att fackförbunden
redan vid årsskiftet, långt innan
köldvågen satte in, redovisade 20 865
arbetslösa i byggnads- och anläggningsverksamhet,
varav 7 941 grovarbetare,
5124 träarbetare, 2 779 murare och
2 735 målare. Vad här anförts ger vid
handen, att arbetslösheten i byggnadsfacken
väsentligen härrör från andra
orsaker än vinterkylan.

I ett radioprogram den 2 april om
vinterns arbetslöshet inom byggnadsfacken
nämndes som orsaker härtill
bl. a. planerings- och kreditsvårigheter.
Det är ostridigt, att dylika svårigheter
försenat och i vissa fall omöjliggjort
igångsättningen av nybyggen under
fjolåret. Bostadsstyrelsens statistik visar
också, att antalet under 1955 påbörjade
lägenheter i de 53 större städerna
(30 200) med 1 800 eller 6 %
understeg 1954 års siffror. Slutsatsen
kan knappast bli någon annan än att
statsmakterna genom kreditåtstramning
och räntehöjning i förening med bristande
planering »bäddat» för den kraftigt
ökade byggnadsarbetslösheten under
vintern.

För de berörda byggnadsarbetarna
och de arbetslöshetskassor, till vilka de
är anslutna, har arbetslösheten fått
kännbara följder. Byggnadsarbetareförbundets
arbetslöshetskassa, som under
år 1955 utbetalade 21 milj. kr i understöd,
måste enbart under de två första
månaderna i år utanordna 14 milj. kr.
Man beräknar att antalet arbetslösa dagar,
som under fjolåret uppgick till
314 000, i år skall stiga till mellan
600 000 och 650 000. I detta sammanhang
är det nödvändigt att erinra om
att kassamedlemmarna inte är berättigade
till arbetslöshetsunderstöd för mer
än 36 dagar per år, vilket betyder, att
många arbetslösa byggnadsarbetare under
vintern blivit »utförsäkrade» och
nödgats vända sig till socialvården. Det
antyder också, att den verkliga arbetslösheten
är eller varit större än den
registrerade.

Byggnadsarbetslöshetens omfattning
under vintern är så mycket allvarligare
som man samtidigt kunnat konstatera
en kraftig uppgång i bostadsbristen. I
Stockholm ökade antalet lägenhetssökande
i fjol med 13 760 och i Göteborg
med 5 604. Bostadsbristen är ett socialt
ont, som gripit omkring sig över hela
landet och som får alltmer elakartade
verkningar. Det borde därför vara angeläget
för statsmakterna att sörja för
en sådan planering och vidtaga sådana
åtgärder på det finansiella området, att
tillgänglig arbetskraft beredes full sysselsättning
året runt. Redan en mindre
slumpartad fördelning på olika årstider
av igångsättningen skulle få en klart
positiv effekt så till vida att arbeten,
som kan utföras oavsett väderlek och
kyla, i större utsträckning förlädes till
vinterhalvåret.

Både bland byggnadsarbetarna och
de bostadssökande finns farhågor för
att instundande vinterhalvår kommer
att uppvisa samma bedrövliga bild av
ökad byggnadsarbetslöshet och växande
bostadsköer som det gångna. Under
hänvisning härtill och till vad som i
övrigt berörts i det föregående anhåller
jag om kammarens tillstånd att till stats -

Onsdagen den 4 april 1956

Nr 12

Interpellation ang. en sådan planering och finansiering av bostadsbyggandet att
full sysselsättning kan upprätthållas i byggnadsfacken instundande vinterhalvår

rådet och chefen för socialdepartementet
få rikta frågan:

Överväger regeringen några åtgärder,
och i så fall vilka, i fråga om planering
och finansiering av bostadsbyggandet,
så att full sysselsättning kan upprätthållas
i byggnadsfacken instundande
vinterhalvår?

Denna anhållan bordlädes.

§ 19

Till bordläggning anmäldes riksdagens
revisorers berättelse rörande statsliggarens
bihang.

§ 20

Herr talmannen meddelade, att bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
anmält att till utskottet från fullmäktige
i riksgäldskontoret inkommit
framställning angående utgivning av ett
sammanfattningsregister till riksdagens
protokoll med bihang för åren 1951—
1960.

Denna anmälan bordlädes.

§ 21

Anmäldes att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 100, angående ratifikation av rättshjälpsavtal
mellan Sverige och Frankrike,

nr 116, angående tjänstebostadssystemet
m. m.,

nr 121, angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken,

nr 122, med förslag till lag om jordbrukskasserörelsen
m. in.,

nr 127, med förslag till vissa ändringar
i fiskerättslagen m. in.,

nr 129, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.,

nr 134, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 12 § lagen den 8 april
1927 om dödande av förkommen handling,

nr 135, med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser angående
insättning å skogskonto i vissa fall,
nr 136, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 och 12 §§ lagen den
29 juni 1945 (nr 420) om semester,
m. m.,

nr 137, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr
579) om nykterhetsvård, m. m.,

nr 138, angående provisorisk ändring
i grunderna för reglering av restauratörernas
utskänkningsvinst,

nr 139, angående garanti för visst lån
till Aktiebolaget Statens skogsindustrier,
nr 140, angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.,

nr 141, rörande ratifikation av en
konvention mellan Sverige och Italien
rörande social trygghet,

nr 142, med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken,

nr 143, med förslag till allmän ordningsstadga,
m. m.,

nr 146, med förslag angående fondering
jämlikt 39 § lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
och

nr 151, angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 22

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 88, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt motionerna:
nr 680, av herr Sjölin,
nr 681, av herr Hagberg m. fl.,
nr 682, av herr Ohlin m. fl., och
nr 683, av herr Hjalmarson m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 106, angående vissa byggnads -

Nr 12

Onsdagen den 4 april 1956

arbeten vid statens sinnessjukhus m. m.
motionen nr 684, av fröken Höjer m. fl.;

i anledning av Kungl, Maj:ts proposition,
nr 103, angående anslag till kommerskollegium
samt statens handelsoch
industrikommission motionen nr
685, av herr Kollberg;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 97, angående inrättande av en
statens pris- och kartellnämnd, m. m.
motionerna:

nr 686, av herrar Gustafsson i Stockholm
och Henriksson, och

nr 687, av herr Hjalmarson m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 103, angående anslag till kommerskollegium
samt statens liandelsoch
industrikommission motionen nr
688, av herr Hjalmarson m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 98, angående anslag för budgetåret
1956/57 till arbctarskyddsstyrelsen
och yrkesinspektionen m. m. motionerna: nr

689 och 690, av fröken Elmén
m. fl.,

nr 691, av herr Johansson i Stockholm
m. fl., och

nr 692, av fru Sandström m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 102, angående anläggande av
ett godsspår Morjärv—Karlsborgs bruk
motionen nr 693, av herrar Holmberg
och Hagberg;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 105, angående anslag till
konsumentvaruforskning och konsumentupplysning,
m. m. motionerna:

nr 694, av herr Cassel och fröken
W etterström,

nr 695, av fröken Ager m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 107, med förslag till lag om
höjning av folkpensioner m. in. motionerna: nr

696, av herr Senander m. fl.,
nr 697, av herr Ohlin m. fl.,
nr 698 och 699 av herr Rimmerfors,
samt

nr 700, av herr Hjalmarson m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 108, angående anslag för budgetåret
1956/57 till Stockholms högskola
m. m. motionerna:

nr 701, av herr Håstad m. fl. och
nr 702, av herr Helén och fröken
Vinge;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 110, angående vissa avlönings-
m. fl. anslag under riksstatens
fjärde huvudtitel för budgetåret 1956/57
m. m. motionerna:

nr 703, av herr Fröding m. fl.,
nr 704, av herr Nilsson i Göteborg
m. fl.,

nr 705, av fröken Liljedahl m. fl.,
nr 706, av herr Sundström m. fl., och
nr 707, av herr Nihlfors m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 117, med förslag till lag med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m. motionen
nr 708, av herr Hjalmarson m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 120, angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Norge rörande
transittrafiken över hamnar i
Trondheimsfjorden, m. m. motionen
nr 709, av herr Hagberg m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 123, angående skolväsendets
ordnande på realskolestadiet under
övergångstiden före enhetsskolans genomförande
m. m. motionen nr 710,
av herrar Bengtsson i Varberg och Engkvist; i

anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 126, med förslag till lag om
ersättning åt smittbärare, m. m. motionen
nr 711, av fröken Höjer och fröken
Liljedahl; samt

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 130, angående anslag till förvaltningsbyggnad
för vattenfallsstyrelsen
motionerna:

nr 712, av herr Vigelsbo, och
nr 713, av herr Andersson i Brämhult
m. fl.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

Nr 12

Fredagen den 6 april 1956

§ 23

Anmäldes följande till kammaren inkomna
ansökningar om ledighet från
riksdagsgöromålen:

Till Andra kammarens talman.

Undertecknad hemställer härmed om
tjänstledighet från riksdagsarbetet
fr. o. in. den 4 t. o. m. den 10 april på
grund av utlandsresa.

Eskilstuna den 28/3 1956.

Ossian Sehlstedt

Herr Talmannen i Riksdagens II

Kammare, Riksdagen, Stockholm.

Undertecknad anhåller härmed om
permission från riksdagsarbetet t. o. m.
onsdagen den 11 april på grund av utlandsresa.

Malmö den 28 mars 1956.

Gösta Netzén

Till Andra Kammaren.

På grund av vistelse på utländsk ort
anhåller jag härmed om ledighet från
riksdagsgöromålen för tiden 4—12 april
1956.

Stockholm den 27 mars 1956.

Manne Ståhl

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 24

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl 18.16.

In fidem
Gunnar Britth

Fredagen den 6 april

Kl. 14.00

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Redaktör Frans Severin är på grund
av myocardskada (dental fokal infektion)
oförmögen till arbete under tiden
6/4—6/5 1956 intygas.

Stockholm 5/4 1956

Tf. Hennix
leg. läkare *

Herr Severin i Stockholm beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med denna dag till och med den
6 nästkommande maj.

§ 2

Svar på interpellation ang. rätt för elever
i högre skolor att medfölja skolskjutsar,
som är anordnade för folkskolans
elever

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har fröken Löwenhielm frågat
mig, om jag vill medverka till att
även elever i högre skolor får rätt att
i förekommande fall medfölja de skolskjutsar,
som är anordnade för folkskolans
elever.

Som svar härpå vill jag anföra följande.

Det är lämpligt att i detta sammanhang
skilja på frågan om statsbidrag till
skolskjutsar och frågan om skolskjutsarnas
praktiska anordnande.

Det nuvarande statsbidraget till skolskjutsar
fick sin grundläggande utformning
vid 1935 års riksdag och ingick
som ett led i en rad av åtgärder i syfte
att dels överföra vissa kostnader för
den obligatoriska folkskolan från kommunerna
till staten, dels möjliggöra en
förbättring och rationalisering av folkskoleväsendet.
Skolskjutsbidraget, som

Nr 12

Fredagen den 6 april 1956

Svar pa interpellation ang. rätt för elever i högre skolor att medfölja skolskjutsar,
som är anordnade för folkskolans elever

nu närmare regleras i kungörelsen 1947:
346, avser fortfarande endast vederbörande
skoldistrikts kostnader för anordnande
av skolskjuts för skolpliktiga barn
inom folkskoleväsendet. Det bör uppmärksammas,
att myndigheterna äger
fastställa sådan organisation av vederbörande
skoldistrikts folkskoleväsen,
som förutsätter anordnande av skolskjutsar.
Det bör också nämnas, att i
enhetsskoledistrikten skjutsbidrag givetvis
också utgår för skjutsning av elever
på enhetsskolans högstadium.

För de icke-obligatoriska skolformerna
finns däremot intet särskilt
skjutsbidrag. För eleverna vid läroverken
och de s. k. högre kommunala skolorna
är det i stället så ordnat, att de,
utan behovsprövning, kan få studiebidrag
för dagliga resor mellan bostadsorten
och skolorten. Här lämnar alltså
staten ett visst bidrag direkt till den enskilde
i syfte att utjämna skillnaden i
utbildningskostnader.

Vad sedan gäller skolskjutsarnas praktiska
utformning vill jag framhålla, att
anordnandet av skolskjuts för elever i
högre skolor är en för vederbörande
primärkommun helt frivillig angelägenhet.
Någon rätt för elever i högre skolor
att medfölja folkskolans skjutsar bör enligt
min mening icke stadgas, eftersom
detta samtidigt skulle medföra en skyldighet
för vederbörande skoldistrikt att
mottaga dylika elever för skjutsning.
Jag är emellertid angelägen att framhålla,
att hinder inte föreligger mot att,
efter överenskommelse mellan vederbörande
skoldistrikt och skjutsentreprenör
samt målsman, elev i högre skola medföljer
en folkskoleskjuts. Det finns inte
heller något hinder mot att en skjutsanordning
utökas för att möjliggöra skjutsning
även av elever i högre skolor. Vad
som måste iakttagas är endast, att de
merkostnader, som kan följa med att
skjutsen också omfattar dylika elever,
inte får inräknas i statsbidragsunderlaget
och att skjutsen, i den del den skulle

avse blott elever i högre skolor, inte är
att betrakta som skolskjuts i statsbidragsförfattningens
mening.

I samband med folkskolans skjutsanordningar
bör man alltså, där praktiska
och ekonomiska förutsättningar finns,
kunna genom förnuftiga överenskommelser
på det lokala planet tillgodose
även skjutsbehovet för elever i högre
skolor.

Härpå anförde:

Fröken LöWENHIELM (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra mitt tack för svaret på
min fråga huruvida elever vid högre
skolor har rätt att medfölja skolskjutsar.
Jag är tacksam för att svaret i väsentliga
delar är klarläggande och positivt. Även
om statsrådet inte kan finna att elever
vid högre skolor har rätt att medfölja
skolskjutsar, finns det tydligen möjligheter
för skoldistrikten att ordna så
utan risk för att statsbidraget skall försvinna.

För målsmännen hade det säkert tett
sig både enklare och billigare, om barnen
vid högre skolor fått medfölja skolskjutsarna
på samma villkor som folkskolans
barn. Studiebidrag för resor utgår
visserligen men inte för hela kostnaden.
Nu skall målsmännen först fylla
i, en blankett från skolan, skicka den till
skolan, som sedan i allmänhet skickar
den tillbaka för komplettering. Sedan
skall skolorna rekvirera studiebidraget
från länsstyrelsen, som utbetalar det till
skolorna. Skolorna skall skicka pengarna
mot kvitto till föräldrarna, och
därefter skall skolorna lämna redovisning
plus kvitto till länsstyrelsen. Och
sedan skall blanketterna arkiveras i skolorna.
Hur kontrollen fortsätter i länsstyrelsen
vet jag inte. Även för skoldistrikten
borde det vara mindre arbete
om man inte vore tvungen att dela upp
eleverna i kategorier.

Fredagen den 6 april 1956 Nr 12 59

Svar på interpellation ang. rätt för elever i högre skolor att medfölja skolskjutsar,
som är anordnade för folkskolans elever

Skillnaden i kostnader för staten torde
vara ringa. Det är bara det, att kostnaderna
går ut från olika anslag. Den kungörelse,
nr 346/1947, som reglerar detta
och som statsrådet nämnde, talar inte
om var barnen skall gå i skola. Där
nämns endast »skolpliktiga barn»; det
står ej »skolpliktiga barn inom folkskoleväsendet».

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Om fröken Löwenhielm
har avsett att för kammaren måla upp
en bild av ett mycket krångligt förfarande
för detta studiebidrags utfående,
slår det försöket alldeles fel, eftersom
de flesta av de elever vid högre skolor
som åtnjuter detta resebidrag också
torde få ett frukostbidrag. Den kontroll
och pappersexercis som behövs torde
därför inte komma att minskas nämnvärt,
om man går över till det system
för skjutskostnaderna som tydligen föresvävar
den ärade interpellanten.

Fröken LÖWENHIELM (fp):

Herr talman! Åtskilliga högre skolor
har väl i alla fall infört skolfrukost,
men då det därvidlag brister på många
håll, så det är antagligen många som
bara får pengar för resor.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 100, angående ratifikation av
rättshjälpsavtal mellan Sverige och
Frankrike;

till statsutskottet propositionerna:

nr 116, angående tjänstebostadssystemet
m. in., och

nr 121, angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken;

till bankoutskottet propositionen nr

122, med förslag till lag om jordbrukskasserörelsen
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 127, med förslag till vissa
ändringar i fiskerättslagen m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 129, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 134, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 12 § lagen den 8
april 1927 om dödande av förkommen
handling;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 135, med förslag till förordning med
särskilda bestämmelser angående insättning
å skogskonto i vissa fall;

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

136, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 och 12 §§ lagen
den 29 juni 1945 (nr 420) om semester,
m. m., och

nr 137, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr
579) om nykterhetsvård, m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 138, angående provisorisk ändring
i grunderna för reglering av restauratörernas
utskänkningsvinst; och

till jordbruksutskottet propositionen
nr 139, angående garanti för visst lån
till Aktiebolaget Statens skogsindustrier.

Vid härefter skedd föredragning av
propositionen nr 140, angående reglering
av sockernäringen i riket m. m.,
hänvisades propositionen, såvitt angick
förslaget till ändring av den vid tulltaxeförordningen
fogade tulltaxan, till
bevillningsutskottet och i övrigt till
jordbruksutskottet.

Härpå föredrogos följande å kammarens
bord vilande propositioner; och
remitterades därvid

till behandling av lagutskott propositionerna: -

Nr 12

Fredagen den 6 april 1956

nr 141, rörande ratifikation av en
konvention mellan Sverige och Italien
rörande social trygghet,

nr 142, med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken,

nr 143, med förslag till allmän ordningsstadga,
in. m., och

nr 146, med förslag angående fondering
jämlikt 39 § lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring;
samt

till statsutskottet propositionen nr
151, angående överlåtelse av viss kronan
tillhörig mark m. m.

§ 4

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt § 21
riksdagsstadgan att till utskottet från
fullmäktige i riksgäldskontoret inkommit
framställning angående utgivning
av ett sammanfattningsregister till riksdagens
protokoll med bihang för åren
1951—1960.

§ 5

Föredrogos var efter annan följande
på kammarens bord liggande motioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet motionerna:
nr 680, av herr Sjölin,
nr 681, av herr Hagberg m. fl.,
nr 682, av herr Ohlin m. fl., och
nr 683, av herr Hjalmarson m. fl.;
till statsutskottet motionerna:
nr 684, av fröken Höjer m. fl.,
nr 685, av herr Kollberg,
nr 686, av herrar Gustafsson i Stockholm
och Henriksson,

nr 687 och 688, av herr Hjalmarson
m. fl.,

nr 689 och 690, av fröken Elmén
in. fl.,

nr 691, av herr Johansson i Stockholm
m. fl.,

nr 692, av fru Sandström m. fl.,
nr 693, av herrar Holmberg och Hagberg,

nr 694, av herr Cassel och fröken
Wetterström, samt

nr 695, av fröken Ager m. fl.; och

till behandling av lagutskott motionen
nr 696, av herr Senander m. fl.

Vid härefter skedd föredragning av
motionen nr 697, av herr Ohlin m. fl.,
hänvisades motionen, i vad den avsåg
förslaget till lag om höjning av folkpensioner
m. m., till behandling av lagutskott
och i övrigt till statsutskottet.

Härpå föredrogos följande på bordet
liggande motioner; och remitterades
därvid

till behandling av lagutskott motionerna: nr

698 och 699, av herr Himmerfors;
till statsutskottet motionerna:
nr 700, av herr Hjalmarson m. fl.,
nr 701, av herr Håstad m. fl.,
nr 702, av herr Helén och fröken
Vinge,

nr 703, av herr Fröding m. fl.,
nr 704, av herr Nilsson i Göteborg
m. fl.,

nr 705, av fröken Liljedahl m. fl.,
nr 706, av herr Sundström m. fl.,
och

nr 707, av herr Nihlfors m. fl.;
till bankoutskottet motionen nr 708,
av herr Hjalmarson m. fl.; samt
till statsutskottet motionerna:
nr 709, av herr Hagberg m. fl., och
nr 710, av herrar Bengtsson i Varberg
och Engkvist.

Vid härefter skedd föredragning av
motionen nr 711, av fröken Höjer och
fröken Liljedahl, hänvisades denna, i
vad den avsåg de delar av Kungl. Maj :ts
proposition nr 126, som hänvisats till
statsutskottet, till detta utskott och i
övrigt till behandling av lagutskott.

Slutligen föredrogos var för sig och
hänvisades till statsutskottet motionerna:
nr 712, av herr Vigelsbo, och
nr 713, av herr Andersson i Brämhult
m. fl.

§ 6

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
riksdagens revisorers berättelse
rörande statsliggarens bihang.

Fredagen den 6 april 1956

Nr 12

Investeringsplan för kommunikationsverken

§ 7

Föredrogs den av herr Cassel vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa, interpellation till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående verksamheten vid
Roxtunaanstalten.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogs den av herr Larsson i Hedenäset
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående åtgärder
för undvikande av järnvägsolyckor.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Föredrogs den av herr Nihlfors vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående rationaliseringsarbetet
vid SJ, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Föredrogs den av herr Mellqvist vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående åtgärder
för undvikande av järnvägsolyckor.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11

Föredrogs den av herr Holmberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr

statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående åtgärder
för ökning av trafiksäkerheten vid statens
järnvägar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12

Föredrogs den av fru Nilsson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående en sådan planering
och finansiering av bostadsbyggandet
att full sysselsättning kan upprätthållas
i byggnadsfacken instundande vinterhalvår.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 13

Anslag å kapitalbudgeten för

kommunikationsdepartementet

Föredrogs statsutskottets utlåtande,
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1956/57, i vad
avser kommunikationsdepartementens
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1

Investeringsplan för kommunikationsverken I

propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t under kapitalbudgeten (bilaga 27,
punkt 1, s. 1—8 av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 4 januari 1956)
lämnat en översikt över kommunikationsverkens
investeringar, avseende
postverkets, televerkets, statens järnvägars
och statens vattenfallsverks fonder,
luftfartsfonden samt väg- och vattenbyggnadsverkets
förrådsfond.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört.

Nr 12

Fredagen den 6 april 1956

Investeringsplan för kommunikationsverken

I motiveringen hade utskottet uttalat
bl. a. följande:

»I likhet med departementschefen finner
utskottet vägande skäl kunna åberopas
för en utökning av den av kommunikationsverken
bedrivna investeringsverksamheten.
Utskottet vill för
sin del särskilt erinra om den eftersläpning
som uppstått på förevarande
område genom att statsmakterna under
en lång följd av år ansett sig böra mer
eller mindre frångå de av vederbörande
verksstyrelser framlagda utbyggnadsplanerna.
De därigenom uppdämda behoven
ha efter hand blivit så omfattande,
att i vissa fall en faktisk bristsituation
uppstått. Att inom överskådlig tid avhjälpa
dessa brister och i övrigt vidtaga
ur rationaliseringssynpunkt erforderliga
åtgärder erbjuder självfallet stora
svårigheter, därest icke investeringstakten
kan väsentligen stegras. Med hänsyn
härtill hade det enligt utskottets mening
varit i hög grad önskvärt, om
verksstyrelsernas investeringsäskanden
kunnat tillgodoses. Det är å andra sidan
uppenbart, att förevarande spörsmål
måste bedömas mot bakgrunden av de
allmänna utvecklingstendenser som göra
sig gällande inom samhällsekonomien.
Läget härutinnan kännetecknas alltjämt
av starka spänningar av utpräglat inflatorisk
karaktär. Den återhållsamhet som
påkallas härav måste självfallet gälla
även den statliga investeringsverksamheten.
Utskottet anser sig därför böra
godtaga Kungl. Maj :ts nu framlagda plan
för kommunikationsverkens investeringar
under nästa budgetår, trots de olägenheter
som i vissa hänseenden äro
förbundna därmed.»

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Hjalmarson, vilka i anslutning till
en vid statsutskottets utlåtande nr 42
angående repetitionsövningsverksamheten
under budgetåret 1956/57 m. m.
fogad reservation ansett att det nu
återgivna stycket i utskottets yttran -

de bort ersättas med text av följande
lydelse:

»Utskottet anser i och för sig angeläget,
att den av kommunikationsverken
bedrivna investeringsverksamheten uppehälles
i relativt hög omfattning. Detta
utesluter dock icke en temporär begränsning
av verksamheten i en situation då
det ur angelägenhetssynpunkt är nödvändigt
att träffa ett val mellan olika
utgiftsändamål.

En sådan situation inträffar, därest
förordad kompromisslösning rörande
krigsförbandsvisa repetitionsövningar
under nästa budgetår icke skulle vinna
allmän anslutning. Vid sådant förhållande
böra nämligen repetitionsövningarna
genomföras i vanlig ordning och
härav föranledda utgiftsökningar i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag kompenseras
bl. a. genom minskning av vissa
av anslagen till investeringar i kommunikationsverken.

Utskottet vill understryka, att med
statsbudgetens uppläggning för nästa
budgetår effekten av anslagsminskningar
blir densamma vare sig minskningarna
ske på drift- eller kapitalbudgeten.
Av de av utskottet i det följande förordade
minskningarna av de av Kungl.
Maj:t äskade investeringsanslagen följer
emellertid — bortsett från anslagen
till förvärv av billinjer vid postverket
och statens järnvägar — att vissa byggnads-
och anläggnings- eller därmed
jämförliga arbeten vid televerket, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk
något fördröjas. Totalt minskar
den av Kungl. Maj:t föreslagna investeringsramen
vid bifall till utskottets förslag
med 28 milj. kr.»

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

HOLMBERG (k):

Herr talman! Kommunikationsministern
och statsutskottet försöker nu animera
riksdagen att fortsätta med den
indragningspolitik som fått så katastrofala
följder, framför allt för statens järn -

Fredagen den 6 april 1956

Nr 12

Investeringsplan för kommunikationsverken

vägar. Det nu mest ödesdigra därvidlag
är ju personalindragningarna, men även
i fråga om investeringarna har SJ utsatts
för en orimlig åtstramning, som
fått mycket allvarliga konsekvenser.

Tidningarna i dag innehåller nya detaljer
om det elände som uppstått. Mellan
Hallsberg och Ånge står inemot
1 000 godsvagnar infrusna på grund av
SJ :s bristande kapacitet. Den s. k. sparsamheten
på detta område kan illustreras
med att miljonvärden går till spillo
därför att livsmedel och andra ömtåliga
varor förstörs, att det blir stora extra
kostnader genom förseningar o. s. v. I
olika hamnar, berättas det, väntar fartyg
på hundratals vagnslaster pappersmassa,
som inte kan komma fram i tid.

En av SJ :s distriktschefer erinrar i ett
tidningsuttalande om att det redan under
kriget blev en exceptionell förslitning
av materiel och personal. Och sedan
dess har kommunikationsministern
som bekant skurit ned alla anslagsäskanden
under flera år.

Det har påpekats att olyckorna vid
Granbo och Undersvik ytterligare ökat
de svårigheter, som beror på otillräcklig
materialtillgång. Och det är självklart.
Även de materiella skadorna, exempelvis
på vagnar, var ju mycket stora vid
de senaste olyckorna. Men därvidlag är
det en cirkel av orsak och verkan. I
otaliga rapporter till SJ :s olika ledningar
och till regeringen har såväl personalorganisationer
som enskilda tjänstemän
framhållit, att även bristerna i
fråga om banor och rullande materiel
utgör en ständig risk för olyckor av just
den typ, som de senaste veckornas katastrofer
är några exempel på — de värsta
exemplen men tyvärr bara en del av den
sorts olyckor, som visat en stadigt stigande
tendens under många år.

Vad är det då utskottet har att anföra
som skäl för att fortsätta på denna
riskabla väg? Jo, det är bl. a. en fras,
som utskottets ledamöter numera ständigt
rabblar i monoton sömngångarstil
oavsett vad det handlar om, nämligen

faran för inflation. Den tror sig utskottet
kunna besvärja även genom att ordna
det så, att vi får ha kvar trassel och
olycksrisker vid statens järnvägar.

Det hör till denna pjäs, att utskottet
naturligtvis inte har någon mening om
vilka negativa verkningar det kan ha för
samhällsekonomien, om det blir enorma
förluster genom järnvägsolyckor, förseningar
och andra missöden, som orsakats
eller försvårats genom indragningspolitiken.
Om vi under kort tid får materiella
förluster för tiotal miljoner av
sådana anledningar, så anser utskottet
tydligen inte detta vara anledning till
några betraktelser om hur det verkar på
samhällsekonomien, men om det kommer
förslag om investeringar på tio miljoner
för att om möjligt förskona oss
från olyckor och missöden, då frammanar
utskottet omedelbart inflationsspöket.

Kommunikationsministerns förklaringar
är ungefär av samma slag. Han
medger, att det varit en ödesdiger eftersläpning
under många år, vilken lett till
såväl kvantitativa som kvalitativa brister
på vagnar, bansträckor och bangårdar.
Och därtill, säger han, har vi fått
svårigheter att klara de ökade anspråken
på trafiken till följd av »den tekniska
utvecklingen och den allmänna
välståndsökningen», som det heter i
statsrådets yttrande.

Här möter vi alltså en annan av de
fraser, som används för att förklara och
försvara allt som är skevt. Vårt stigande
välstånd har som bekant angivits som
skäl till att det blivit sämre eller bristfälligt
också på en massa andra områden,
t. ex. att man inte byggt tillräckligt
med skolor och bostäder. Nu har denna
s. k. välståndskris alltså blivit en ursäkt
även för missförhållandena vid SJ. Det
är rekord hittills i bortförklaringar på
detta område.

Men nu frågar i alla fall massor av
människor överallt i vårt land, om inte
riksdagen kunde ta några miljoner av
»välståndsbudgeten», som är så kraftigt

Nr 12

Fredagen den 6 april 1956

Investeringsplan för kommunikationsverken

överbalanserad, och därigenom rätta till
några av de värsta bristerna hos SJ. Vi
tycker detsamma och har åtminstone
på en punkt motionerat härom. Nog
måste väl även kommunikationsministern
medge, att det är ett obegripligt
påstående, att bl. a. den tekniska utvecklingen
nu skulle ha fortskridit dithän,
att den bereder oss sådana svårigheter,
att vi inte skulle kunna förse SJ med de
rimliga tekniska resurser som järnvägsstyrelsen
begär. Jag begriper i varje fall
ingenting av detta s. k. skäl.

Högern vill gå ännu längre än regeringen
och utskottet. Och därtill har
högerreservanterna en ännu värre motivering.
De vill försämra trafiksäkerheten
och SJ :s allmänna kapacitet för
att därigenom få mera pengar till militära
ändamål. Detta är vad högern kallar
ett »val mellan olika utgiftsändamål».
Och ett sådant val måste naturligtvis
var och en träffa. Våra resurser är
nämligen begränsade, och skatterna är
redan nu orimligt höga. Men är det då
ökade utgifter för militära ändamål som
nu är det angelägnaste? Vi tycker inte
det. Tillsammans med en stor grupp socialdemokratiska
riksdagsledamöter har
vi tvärtom försökt åstadkomma en betydande
begränsning av årets rustningsutgifter
för att få så mycket mera
pengar till andra ändamål, som vi anser
angelägnare, till mera skolor, till förbättring
av vissa socialreformer, till
skattesänkningar och till åtgärder för
att åtminstone råda bot på de värsta
missförhållandena vid SJ, som vi nu behandlar.
Detta är vårt sätt att »träffa ett
val mellan olika utgiftsändamål».

De praktiska verkningarna av högerns
förslag framgår bl. a. därav, att
det innebär en kraftig nedskärning av
t. ex. anslagen till förbättring av bangårdar
och spår, alltså på områden, där
det redan nu är odrägliga förhållanden
och där det enligt personalens samstämmiga
uppfattning finns ständiga risker
för nya olyckor.

Men det struntar högerreservanterna

i, bara det kan hjälpa dem att öka utgifterna
för militära ändamål. Typiskt
för högerns fördomsfrihet därvidlag är,
att högerförslaget också innebär en
kraftig nedprutning av anslaget till signalsäkerhetsanläggningar.
Att överföra
pengar även från detta anslag till militären
anser alltså högern angeläget nu,
när mångårig erfarenhet och särskilt de
senaste järnvägsolyckorna frammanat
ett allmänt krav på åtgärder av alla slag
för att förbättra trafiksäkerheten. Diskussionen
om effektivare signalsystem
har som bekant därvidlag intagit en
framskjuten plats.

Av det jag sagt framgår, att den kommunistiska
gruppen har en helt annan
mening än utskottet och reservanterna
i fråga om den allmänna motivering,
som diskuteras under punkt 1. Vi kommer
icke att deltaga i en votering mellan
dessa båda förslag, som båda är förkastliga
från våra utgångspunkter.

Med vad jag sagt anser jag mig också
i huvudsak ha motiverat vår motion,
som redovisas under punkt 4 och går ut
på att riksdagen nu skall vidtaga åtgärder
för att snabbt ersätta så många som
möjligt av trävagnarna med personvagnar
av stål. Vårt förslag överensstämmer
därvidlag med järnvägsstyrelsens. Jag
kan inte förstå, hur kommunikationsministern
och utskottet kan ta på sitt
ansvar att avvisa den minimala säkerhetsåtgärd,
som det innebär att så
snabbt som möjligt utmönstra de s. k.
träskrindorna. Det är en vagnstyp, som
möjligen kunde försvaras under förhållandena
för flera tiotal år sedan. Men
den motsvarar inte rimliga krav på
trafiksäkerhet nu, när tåghastiglieterna
drivits upp långt över vad som då var
vanligt. Många dystra exempel har ju
också visat, att resande som befunnit
sig i trävagnar, när en järnvägsolycka
inträffat, haft långt mindre möjlighet
att klara livet än de som placerats i en
modern stålvagn.

Det handlar ju inte heller om några
avskräckande stora belopp. Den avväg -

Fredagen den 6 april 1956

Nr 12

Investeringsplan för kommunikationsverken

ning, som här måste göras mellan å ena
sidan en utgiftsökning på ungefär sju
miljoner och å andra sidan oerhörda
fortsatta olycksrisker, kan inte vara
svår.

Herr talman! Jag återkommer vid behandlingen
av punkt 4 med ett yrkande
rörande vår motion.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! De reservationer från
vårt håll, som återfinns under denna
huvudtitel, har ett oupplösligt samband
med högerpartiets skattesänkningslinje
och samtidigt med den ståndpunkt vi
intagit i fråga om de krigsförbandsvisa
repetitionsövningarna under nästa budgetår.

Vad repövningarna angår har vi stått
inför ett val mellan olika utgifter. Det
val vi träffat innebär självfallet inte någon
kritik mot investeringarna som sådana
på nu ifrågavarande område. Olägenheterna
av en förskjutning i tiden
av vissa av dessa investeringar väger
emellertid enligt vår bedömning mindre
tungt än de risker för våra försvarsmöjligheter,
som vi måste ta vid ett genomförande
av Kungl. Maj:ts linje i
fråga om repövningarna. Vid urvalet
av de investeringsobjekt, som enligt
vårt förslag skulle begränsas, har vi
koncentrerat oss på sådana objekt, där
en något långsammare utbyggnadstakt
skulle, såvitt vi förstår, innebära de
minsta nackdelarna. Vad det rör sig om
i flertalet fall är ett senarcläggande för
en kort tidrymd. Med anledning av ett
missförstånd, som uppkommit på några
håll, vill jag fästa uppmärksamheten
vid att anskaffningen av rullande materiel
åt SJ över huvud taget inte berörs
av reservationen.

Nu kan det naturligtvis, herr talman,
sägas, att beslutet om repetitionsövningarna
redan fattats av riksdagen.
Varför då liigga fram besparingsförslag
nu som hänför sig till ett yrkande, som
riksdagen redan avslagit? Helt enkelt
5 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr

därför att det är enda möjligheten för
ett parti i opposition att redovisa ett
sammanhängande budgetalternativ. Då
måste man gå till väga på detta sätt, så
länge nuvarande principer för budgetbehandlingen
upprätthålls. Detta är ett
förhållande som samtidigt belyser svagheterna
i nuvarande system. Den saken
har emellertid diskuterats flera
gånger tidigare här i riksdagen, och
jag skall självfallet inte ta upp den nu.
Jag bara konstaterar det faktum som vi
har att utgå från.

De förslag till uppskjutande av vissa
statliga investeringar, som vi fört fram
i våra reservationer, måste alltså ses
mot en mera allmän bakgrund än den
man vanligen utgår från, då man behandlar
investeringsanslag.

I vår skattesänkningsmotion talar vi
dels om en planerad skattesänkningspolitik
på något längre sikt, dels om en
planering på både kort och lång sikt
för skattesänkningarna. Vad vi föreslagit
är ett första steg på de direkta
skattesänkningarnas väg. Vi har dessutom
förklarat, att vi är beredda att
skapa täckning för detta första steg genom
begränsningar i de statliga utgifterna.
Vad det med våra utgångspunkter
gäller är att begränsa de offentliga utgifterna
och skapa ett utrymme, som
kan återställas till medborgarna. Detta
utrymme kan naturligtvis användas för
konsumtionsutgifter, men det bör — under
förutsättning av en sparinställd
ekonomisk politik och skattepolitik —
komma att i inte oväsentlig utsträckning
utnyttjas för ett ökat personligt
sparande. Vi har också föreslagit att av
det driftbudgetsöverskott, som kommer
att föreligga under nästa budgetår, cirka
70 miljoner skall användas för att
befordra detta sparande. Det betyder
att cirka 70 miljoner kronor av statligt
tvångssparande förvandlas till ett minst
tre gånger större personligt frivilligt
sparande.

Tyvärr är det av formella skäl icke
möjligt att ännu i elt sammanhang i de 12 -

Nr 12

Fredagen den 6 april 1956

Investeringsplan för kommunikationsverken

talj redovisa besparingsgrunden för
våra skattesänkningsförslag och den omfördelning
av statsutgifterna som vi
tänkt oss. Detta måste anstå till i maj
månad, då regeringen slutgiltigt redovisar
sina ståndpunkter och riksdagen
fastställer riksstat för det budgetår det
närmast gäller. I det sammanhanget
kommer i år liksom åren 1953, 1954
och 1955 en högerpartiets alternativa
budget att redovisas. De som nu gör
tvärsäkra uttalanden och framkastar
ogrundade beskyllningar mot vår uppläggning
av skattefrågan, borde kanske
därför lugna sig en smula. Vissa huvudlinjer
i vår budgetplanering kan emellertid
redan nu angivas.

Den sänkning av den direkta skatten
vi föreslagit beräknas komma att
medföra att statens inkomster minskar
med 825 miljoner kronor — på helt
budgetår räknat. Av detta av oss begärda
sammanlagda skattesänkningsbelopp
svarar regeringen i sin planering
för 375 miljoner kronor. Utöver regeringsförslaget
har vi alltså att redovisa
450 miljoner kronor på helt budgetår.
Folkpartiets skattesänkningskrav synes
innebära ett inkomstbortfall för staten
som — också på helt budgetår räknat
— kan anses komma att uppgå till 550
miljoner eller cirka 175 miljoner kronor
mer än vad regeringen föreslagit.
I förhållande till folkpartiet skulle alltså
högerpartiet ha att redovisa 275 miljoner
kronor; något mindre än en tredjedel
av hela inkomstbortfallet för staten
beräknas komma på nästa budgetår.
Finansministern räknar med ett genomslag
på 100 miljoner kronor av sammanlagt
375 miljoner kronor. Enligt
samma beräkningsgrund skulle inte
fullt 125 miljoner kronor av det vi föreslagit
utöver regeringen komma fram
i inkomstbortfall under nästa budgetår.
Uppgiften för oss är alltså att redovisa
nettominskningar i de statliga utgifterna
för budgetåret 1956/57 på ett belopp
av cirka 125 miljoner kronor.

De förslag till minskningar i de stat -

liga utgifterna som vi framställt skulle
leda till utgiftssänkningar på driftbudgeten
som överstiger 170 miljoner kronor.
De stora posterna återfinns inom
bostadspolitikens ram, där vi i enlighet
med vår principiella inställning yrkat
en snabb avveckling av de generella
subventionerna. Utöver dessa stora belopp
har vi i cirka 25 punkter på olika
huvudtitlar hemställt om begränsningar
i anslag. Det gäller anslag för administrativa
ändamål, för statsbidrag av
olika slag, för enligt vår bedömning ej
ofrånkomliga socialpolitiska uppgifter
och för medel som avsetts ställas till
förfogande för nya ämbetsverk. Vi föreslår
emellertid också, bortsett från repetitionsövningarna,
utgiftsökningar på
ett fåtal punkter. Dessa kommer sammanlagt
icke att överstiga 15 miljoner
kronor. Av våra besparingar skulle alltså
återstå någonting sådant som mellan
150 och 160 miljoner kronor. Kvarlåtenskapsskattens
avvecklande medför
ett inkomstbortfall på cirka 8 miljoner
kronor. Mot denna bakgrund har vi anledning
att räkna med en balanserad
skattesänkningsbudget, rent statsfinansiellt
sett.

Nu är emellertid nästa års budget totalbalanserad,
vilket betyder att också
kapitalutgifterna i väsentlig grad täcks
av skattemedel. I den mån en av oss föreslagen
utgiftsökning i förhållande till
regeringens budget är av tillfällig natur,
bör det alltså icke möta något hinder
att helt eller delvis balansera denna
på kapitalbudgeten. En utgift av detta
slag är anslaget till krigsförbandsvisa
repetitionsövningar. I vår planering är
avsikten att delvis täcka denna utgift
på driftbudgeten, delvis på kapitalbudgeten.

På helt budgetår skulle — som jag
nyss framhöll — formellt sett vårt
skattesänkningsförslag medföra ett inkomstbortfall
i förhållande till regeringens
på 450 miljoner kronor. Detta
slags beräkningar är alltid förenade med
en mycket stor grad av osäkerhet. Det

Fredagen den 6 april 1956

Nr 12

Investeringsplan för kommunikationsverken

har icke vid något tillfälle kunnat visas
att det beräknade skattebortfallet blivit
så stort som man utgått ifrån. Trots
detta accepterar vi beräkningen och
planerar redan nu, så att något behov
av skatteskärpningar icke skall uppstå
utan att skattesänkningspolitiken skall
kunna fortsätta med nya konkreta åtgärder.
De besparingar vi föreslagit får
en väsentligt större genomslagskraft
budgetåret 1957/58, det första hela
skattesänkningsåret. Därtill kommer att
den driftbudget, för vilken vi nu snart
kommer att besluta hur den skall täckas,
innehåller reserver som försiktigt
kan beräknas uppgå till någonting mellan
300 och 400 miljoner kronor. Under
förutsättning att man driver en politik
som icke låter denna budgetreserv förvandlas
till nya utgifter, har man ett
säkert utrymme både för en skattesänkning
av den omfattning vi föreslagit
även under helt budgetår och för de
automatiska utgiftsökningarna, om man
håller en hård hand över dessa. Vi har
då, herr talman, icke tagit någon hänsyn
till de automatiska inkomstökningar,
med vilka man också har att räkna.

Vi i högerpartiet vågar alltså med bestämdhet
hävda att vi bygger vår skattesänkningslinje
och vår budgetpolitik på
realistiska bedömningar, allt under förutsättning
att man verkligen är beredd
att sakligt diskutera vad som krävs för
att öka medborgarnas förfoganderätt
över sina egna arbetsförtjänster.

Herr talman! Med denna allmänna
motivering skall jag be att få yrka bifall
till de från vårt håll framförda reservationerna.

Herr MALMBORG i Skövde (fp):

Herr talman! De båda föregående
ärade talarna har ägnat statsutskottets
föreliggande utlåtande nr 9 kritisk belysning,
och de bar gjort det utifrån
diametralt skilda utgångspunkter, såvitt
jag kan se. Herr Holmberg förmenade
att såväl Kungl. Maj :t som utskottet bar

varit alltför njugga, när det gällt investeringarna
på här ifrågavarande områden.
Herr Hjalmarson däremot ansåg
att utskottet hade gått för långt, och
han förutsatte därför betydande reduceringar.
Jag skall senare återkomma till
denna sak.

Huvudparten av lierr Hjalmarsons
anförande var såvitt jag förstår egentligen
ett inlägg i skattedebatten. Jag
kommer inte att följa hans exempel och
ta upp den frågan nu. Den återkommer
i annat sammanhang senare, och då kan
vi behandla den.

Det må tillåtas mig att göra en liten
återblick på de närmast gångna årens
investeringsverksamhet på kommunikationsverkens
område. I fråga om investeringsplanerna
där har vi i utskottet
understrukit, att det tyvärr har skett
betydande nedskärningar av de belopp,
som vederbörande verkstyrelser har
begärt och som varit grundade på sakliga
krav. Ja, det har till och med varit
så, att den medelsförbrukning som förutsatts
i respektive statsverksproposition
och som där ansetts vara rimlig
och acceptabel, icke har kommit att genomföras.
Så var fallet under senast
förflutna budgetår, alltså budgetåret
1954/55. Den medelsförbrukning som då
var förutsatt blev senare reducerad
med 106 miljoner kronor. De största
reduceringarna kom på statens järnvägar
med inte mindre än 51,5 miljoner,
statens vattenfallsverk med 31,6 miljoner
och väg- och vattenbyggnadsverkets
förrådsfond med 14,2 miljoner kronor.

Jag vill med några ord belysa hur
denna utveckling kommit att äga rum.
Jag måste säga att det är ganska anmärkningsvärt,
att reduceringarna vad
beträffar statens järnvägar och väg- och
vattenbyggnadsverkets förrådsfond berodde
på en kungörelse av Kungl. Maj:t,
som innebar beställningsstopp. Vidare
liar det förekommit leveransjusteringar.
Dessutom har också byggnadsregleringen
inverkat på ett sätt, som gjort
all man inte kunnat fullfölja den för -

Nr 12

Fredagen den 6 april 1956

Investeringsplan för kommunikationsverken

utsatta medelsförbrukningen. Detta har
skett samtidigt som vederbörande departementschef
såväl i årets statsverksproposition
som tidigare med kraft har
understrukit, att det här är fråga om
mycket starkt motiverade investeringar
av väsentlig betydelse.

Herr Holmberg har redan erinrat om
vad departementschefen därutinnan anfört,
och jag skall här bara ta upp en
punkt. Så understryker t. ex. departementschefen
ett allmänt uttalande om
att här ifrågavarande investeringar i regel
har mycket hög räntabilitet. För att
belysa detta vill jag ett ögonblick dröja
vid investeringsverksamheten på televerkets
område. Vad som kan sägas om
den investeringsverksamheten är emellertid
ur dessa synpunkter också tilllämpligt
på andra områden inom kommunikationsverken.
Vi känner alla till
att det inom televerket under senare år
har pågått en mycket omfattande rationalisering,
vilken bl. a. har tagit sig uttryck
i en automatisering av telefontrafiken.
Denna automatisering omfattade
fram till 1954 endast kortväga riksbank,
men därefter har automatisering
genomförts även beträffande den långväga
rikstrafiken. Så öppnades 1954 på
hösten automatisk rikstrafik mellan
Stockholm och Göteborg. Den kapitalinsats
som erfordrades härför stannade
vid cirka 3 miljoner, medan besparingen
på driftskostnaderna anges till 1,7
miljoner kronor per år. Det skulle alltså
innebära en 57-procentig avkastning
på det investerade kapitalet, och mer
lysande investeringssiffror kan näppeligen
presteras. Jag vill också understryka
vad televerket självt säger, nämligen
att trots att verket liksom andra
verk måst höja de anställdas löner, har
detta kunnat ske utan taxehöjning, vilket
i väsentlig utsträckning beror på
den alltjämt fortgående rationaliseringen.

Mot bakgrunden av vad jag här anfört
kanske någon säger att en logisk
konsekvens av mitt resonemang borde

vara, att utskottet skulle ha förordat en
höjning av de av Kungl. Maj:t föreslagna
investeringsanslagen. Jag vill inte
bestrida, herr talman, att det finns starka
skäl för en sådan höjning, och detta
har vi även framhållit i vårt utlåtande.
Men vi säger dessutom att vi har funnit
oss böra ansluta oss till den framlagda
investeringsplanen trots de olägenheter,
som i vissa hänseenden är
förbundna därmed. Därvidlag har vi
som motivering erinrat om nödvändigheten
av att söka bevara balansen i samhällsekonomien.

På den punkten ådrar vi oss nu stark
kritik av herr Holmberg. Han yttrade
här, att man i utskottets utlåtande möter
frasen om faran för inflation. Ja,
herr Holmberg, tyvärr är det nog inte
bara en fras, utan en realitet som man
nödgas ta hänsyn till, när man handlar
under ansvar. Jag vill i det sammanhanget
säga till herr Holmberg att han
inte precis vägde sina ord på guldvåg,
när han framförde sin kritik. Han uttalade
kategoriskt, att utskottet har ingen
uppfattning om de ekonomiska konsekvenserna
av den eftersläpning som
har förekommit. Vi har nog, herr Holmberg,
någon uppfattning om detta, men
trots det har vi dragit denna slutsats.

Herr talman! Jag skall härefter beröra
högerns reservationer, för vilka herr
Hjalmarson har talat. Där föreslås en
reducering av hithörande anslag på
sammanlagt omkring 28 miljoner. Därav
kommer ett par miljoner på televerket,
10,6 miljoner på statens järnvägar
och 14 miljoner på vattenfallsverket.
I den skrivelse som åtföljde järnvägsstyrelsens
förslag till petita gör järnvägsstyrelsen
några allvarliga erinringar,
som jag tycker det kan vara motiverat
att ett ögonblick stanna vid för
att belysa den sakliga innebörden av
investeringsbehovet på detta område.

Först erinrar järnvägsstyrelsen om
att man har en tioårsplan som man arbetat
efter men att denna plan inte kunnat
följas, utan att där förekommer en

Fredagen den 6 april 1956

Nr 12

Investeringsplan för kommunikationsverken

högst betydande eftersläpning. Trots
detta finns det vissa ljusa inslag i bilden.
Sålunda har järnvägsstyrelsen kunnat
anskaffa moderna rälsbussar, vilket
har lättat personvagnssituationen på
icke elektrifierade linjer. Vidare erinrar
man om övergången till dieseldrift, som
är en väsentlig fördel. Man har därigenom
lyckats eliminera den mest
kännbara bristen på elektrolok.

Därefter kommer styrelsen in på resonemanget
om konsekvenserna av eftersläpningen,
och där har man bland
annat konstaterat bristen på godsvagnar.
Denna har nödvändiggjort, heter
det, att man fått finna sig i en mer eller
mindre långvarig, säsongmässig ransonering
av vagnar. Man säger därom,
att var och en förstår vad detta betyder
såväl för näringslivet som för statens
järnvägars ekonomi.

Herr Holmberg berörde i sitt anförande
bristen på personvagnar av stål,
och den har järnvägsstyrelsen i denna
skrivelse likaledes understrukit liksom
det riskmoment detta medför. Detta har
vi tyvärr sett sorgliga exempel på under
senare tid. Järnvägsstyrelsen erinrar
till sist om nödvändigheten av att
bygga ut banor, bangårdar och signalanläggningar.
Detta är nödvändigt för
att bland annat eliminera sådana mycket
svåra tågförseningar, som inträffat
under senare tid.

Jag skall i detta sammanhang, herr
talman, även beröra televerkets arbetsområde.
Vi vet att det tyvärr finns en
växande ko av folk som väntar på telefoner.
De som väntat minst tre månader
är nu uppe i 30 000. Televerket
har hemställt om ökade anslag för att"
kunna minska kön, men tyvärr har det
inte varit möjligt att tillmötesgå denna
begäran.

Herr Hjalmarson erinrar om att man
på liögerhåll funnit sig böra göra ett
val mellan omfattningen av investeringarna
på kommunikationsverkens
område och kravet på att effektivt tillgodose
försvaret. För att få ekonomisk

balans har man då föreslagit den reducering,
som jag tidigare omnämnt. Det
säges visserligen i högerns reservation,
att innebörden av förslaget bara blir
någon fördröjning av verksamheten på
området. Men, herr talman, det är denna
fördröjning som kan bli synnerligen
allvarlig till sina konsekvenser.

Om jag så går till övriga siffror i reservationen
kan jag konstatera, att televerkets
investeringsanslag för telefonstationsbyggnader
föreslås reducerat. Vi
som följer detta arbete vet vad detta
innebär. Det behövs fler stationer, om
vi skall kunna förse folk med telefoner.
En minskning av anslaget innebär att
telefonkön växer ytterligare och att de
som står där får vänta ännu längre.

Vad investeringarna på järnvägsområdet
beträffar sade herr Hjalmarson,
att man skall observera, att högern inte
yrkat någon nedskärning för den rullande
materielen. Nej, men nedskärningen
gäller anslagen till bangårdar,
dubbelspårsbyggnader, linjeomläggningar,
signalsäkerhetsanläggningar och anläggningar
för elektrisk tågdrift. Envar
vet, att just dessa poster är väsentliga
för att tillgodose kraven på goda resemöjligheter
och god säkerhet. Jag vill
återigen erinra om järnvägsstyrelsens
yttrande, och de föreslagna reduceringarna,
som visserligen inte är så omfattande,
kan likväl få mycket betänkliga
konsekvenser, om de genomföres.

Det allra allvarligaste är dock den
föreslagna reduceringen av anslagen till
utbyggandet av våra vattenfall —- en
reducering på 14 miljoner kronor. Vi
har från utskottets sida år efter år alldeles
särskilt understrukit, att på detta
område måste man söka i möjligaste
mån tillgodose de högst berättigade investeringskraven.
Såväl år 1954 som år
1955 framförde vi betänkligheter mot
de av Kung]. Maj:t då förordade begränsningarna
av vattenfallsverkets investeringsvolym.
Vi har nu fått nya
prognoser i fråga om belastningen, och
dessa visar klart och tydligt, att de av

Nr 12

Fredagen den 6 april 1956

Investeringsplan för kommunikationsverken

utskottet anförda farhågorna tyvärr var
helt befogade. Utvecklingen visar, att
vi har att räkna med ett underskott av
elkraft även under normalår, och det
innebär, att förbrukarna av elektrisk
energi under en följd av år står inför
ett ständigt ransoneringshot. Skulle i
detta läge ett exceptionellt torrår inträffa,
kan på grund av vattenkraftindustriens
karaktär av basindustri
svåra efterverkningar för hela samhällslivet
uppstå. Vi har därför tillåtit oss
att även i år kraftigt understryka det
angelägna i att utbyggandet av vår vattenkraft
får planenligt fullföljas, så att
vattenkraftsindustriens uppställda produktionsmål
inte utan starkt tvingande
skäl eftersattes.

Högerreservanternas motivering är
alltså, att man ställts inför ett val. Å
ena sidan gäller det att tillgodose försvaret
effektivt genom repetitionsövningar
i full omfattning. Å andra sidan
gäller det anslagen till kommunikationsverkens
investeringar, varvid man
förordar en reducering av anslagen. Det
är således försvaret som här träder i
förgrunden. Jag skall, herr talman, inte
inlåta mig på något försvarspolitiskt
resonemang vid detta tillfälle. Jag har
dock den uppfattningen, att även ur
försvarssynpunkt vore det mycket ödesdigert,
om högerlinjen med exempelvis
krav på reducering av vattenkraftsutbyggandet
skulle fullföljas. Jag tillåter
mig att än en gång erinra om vad vi
säger i utskottsutlåtandet, nämligen att
vattenkraftsindustrien har karaktär av
basindustri och att, om vi inte kan producera
tillräckligt med elkraft, verkningarna
kommer att bli svåra för hela
samhällslivet. Detta måste, såvitt jag
förstår, också ha till konsekvens att
vidmakthållandet av våra försvarskrafter
skulle bli hotat.

Det är därför, herr talman, alldeles
självfallet att jag som utskottets talesman
här måste bestämt avstyrka framställningen
från högerhåll på de relevanta
punkterna. Det kan tänkas att

jag senare får anledning att göra ytterligare
kommentarer till det föreliggande
utlåtandet, men för ögonblicket skall
jag nöja mig med det anförda. Jag ber
till sist att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HOLMBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Innebörden av herr
Malmborgs replik till mig var egentligen
den, att om man handlar under
ansvar, kan man inte tillgodose de krav
på ökad trafiksäkerhet vid SJ som vi
velat befrämja med våra förslag.

Först och främst anser jag det vara
en oerhörd överdrift att påstå, att förslag
om investeringsökningar av den
storleksordning, som det här handlar
om, kan medföra någon risk för penningvärdet.
Vidare finns det, herr
Malmborg, ansvar av annat slag än hänsynen
till penningvärdet. Jag tänker på
ansvaret för SJ:s trafikanter och personal.
Det är också en realitet, och vi
har för vår del ansett att detta ansvar
bör framhävas starkare än de penningpolitiska
bekymmer som herr Malmborg
här talat om.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Diskussionen här måste
ses i ett annat och vidare sammanhang
än bara frågan om betydelsen av de
offentliga investeringarna i trafikverken.
Även Kungl. Maj :t har ansett sig
nödsakad göra betydande begränsningar
i myndigheternas anslagsyrkanden.
Varför? Jo, naturligtvis därför att regeringen
har stått inför nödvändigheten
att tillgodose olika ändamål. I samma
situation har vi befunnit oss. Den frågeställning
det här gäller kan inte isoleras
från våra synpunkter på försvaret.

Vad betyder nämligen ett genomförande
av majoritetens linje när det gäller
repetitionsövningarna? Jo, för det
första att en sjättedel av armén inte
omedelbart blir mobiliseringsduglig i
händelse av krig, för det andra att stora

Fredagen den 6 april 1956

Nr 12

Investeringsplan för kommunikationsverken

grupper av värnpliktiga inte får utbildning
i handhavandet av de modernaste
vapnen, för det tredje att en omskolning
till lokalförsvaret av därför avsedda
värnpliktiga inte äger rum och
för det fjärde att de krigsförbandsvisa
övningar, som utgör ett nödvändigt led
i värnpliktsutbildningen, inte kommer
till stånd.

Vi på högerhåll har inte, herr talman,
velat medverka till en så allvarlig försvagning
av det svenska försvaret. Vi
har inte heller velat använda budgetöverskottet
för att hindra denna försvagning
av försvaret, utan vi har ansett
oss böra göra besparingar och detta
på de punkter där enligt vårt förmenande
de minsta olägenheterna uppkommer.
Detta innebär inte att man
undviker alla olägenheter, men vid den
avvägning som måste ske har vi stannat
inför det alternativ som redovisas
i vår reservation.

Härutöver vill jag, herr talman, bara
säga att vad speciellt kraftverksbyggena
beträffar skulle den försening, som blir
resultatet av våra förslag, motsvara inte
fullt tre veckor. Det är nog väl litet för
att motivera den mörka skildring som
herr Malmborg gav.

Herr MALMBORG i Skövde (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Holmbergs replik till mig vill jag erinra
om ett par rent sakliga förhållanden.
Ett godtagande av Kungl. Maj:ts förslag
när det gäller investeringar i vagnar
etc. kommer redan för nästa budgetår
att innebära en betydligt ökad medelsförbrukning.
Vidare kan jag nämna att
vid ärendets behandling inom vederbörande
avdelning har vi haft kontakt
med järnvägsstyrelsen, som därvid lämnat
det beskedet att styrelsen i år kommer
att till Kungl. Maj:t inge en plan
för utökning av vagnparken.

Med hänsyn härtill har vi inom utskottet
ansett oss kunna för detta år
stanna vid vad regeringen föreslagit.

Herr Hjalmarson kom här åter in på
frågan om fullföljandet av repetitionsövningarna.
Jag har redan tidigare, herr
talman, sagt ifrån att jag inte i detta
sammanhang vill inlåta mig på en försvarspolitisk
debatt. Eftersom herr Hjalmarson
ytterligare försökte bagatellisera
de farliga konsekvenserna av en
minskning av anslaget till utbyggandet
av vattenfallsverket, vill jag framhålla
att de risker för försvagning av försvaret,
som uppkommer genom repetitionsövningarnas
inställande, har mindre dimensioner
än de risker som är förbundna
med att vattenfallsverkets program
icke fullföljes.

Herr SCHMIDT (fp):

Herr talman! Jag har sällan blivit så
förvånad som när jag fick veta innebörden
av högerns ståndpunkt i fråga
om kommunikationsverken. Jag måste
säga, att jag inte kan tänka mig ett
olämpligare område att göra besparingar
på, när det gäller att finna en
ersättning för utgifter, som man vill
göra på annat håll. Emellertid skall jag
inte ta upp vare sig en skatteteknisk
eller budgetteknisk debatt utan hålla
mig till det ämne, som i dag diskuteras,
inte bara därför att det intresserar mig
utan därför att jag anser det oerhört
viktigt. De senaste dagarnas händelser
har kanske apostroferat detta.

Jag skall endast ägna mig åt tre av
de punkter, som är föremål för reservanternas
besparingar. Det är att märka,
att det är på fjorton punkter, som
reservanterna kommit med besparingsförslag,
och där vill ha en tioprocentig
sänkning över lag, enligt mitt förmenande
ett rätt underligt sätt att sakligt pröva
utgiftsbehov.

Jag tillåter mig, herr talman, att erinra
om vad överrevisorerna vid statens
järnvägar har framhållit under en följd
av år och skall be att få göra detta med
några korta citat.

I berättelsen för verksamhetsåret
1938 sade överrevisorerna följande:

Nr 12

Fredagen den 6 april 1956

Investeringsplan för kommunikationsverken

»Med de krav som nu resas på högre
hastigheter följer, såsom järnvägsstyrelsen
vid flera tillfällen framhållit, att
själva spårunderbyggnaden måste stärkas,
tyngre räls inläggas och linjerna
rätas.»

Detta upprepades i berättelsen för år
1939. I berättelsen för den 1/1 1946—
30/6 1947 sade överrevisorerna följande:
»De ökade kostnaderna för driften,
särskilt till följd av den anställda personalens
successivt förbättrade ställning,
ha stegrat kraven på ett omfattande
rationaliseringsarbete, som ej kunnat
genomföras utan kraftig och oavlåtlig
förbättring av den maskinella utrustningen.
»

Därmed har jag berört vikten av att
vi måste förbättra våra banor och fortsätta
utbyggandet av dubbelspår. Det
senare har ju en viss influens även på
signalsäkerheten. Angående denna fråga
vill jag hänvisa till berättelsen för
åren 1950—1951, där det erinras om en
undersökning som gjordes av järnvägsstyrelsen
avseende åren 1942—1946.
Man konstaterar, att av 2 699 olyckshändelser
eller tillbud därtill har inte mindre
än 738 eller 27,4 procent sin grund i
sådana »personliga misstag som i huvudsak
borde ha kunnat förebyggas
med signalanordningar». Sådana signalanordningar
är »spårledningar jämte
elektrisk växelspärrning på stationerna,
varigenom bl. a. automatisk tågvägsinspektion,
automatisk tågvägsförregling
och automatiskt återställande av
infartssignal till stopp möjliggöras. Vidare
torde 84 fall eller ca 11 procent
ha kunnat förhindras genom automatisk
linjeblockering».

Jag kommer slutligen, herr talman,
till vad överrevisorerna sagt i sin senaste
berättelse. Jag förutsätter, att den
måste ha lästs, innan reservanterna kom
med sitt yrkande. I berättelsen säges
följande: »Beträffande spårläget anser
vi att detta på många sträckor är mindre
tillfredsställande. Särskilt påfallande
är detta vid färd med snabbtågen. En

jämförelse med motsvarande förhållanden
på kontinenten utfaller icke till SJ:s
förmån. Det är emellertid på grund av
klimatförhållandena förenat med särskilda
svårigheter att åstadkomma ett
tillfredsställande spårläge vid de svenska
järnvägarna. Enligt vår mening är
det angeläget att omfattningen av justerings-
och omläggningsarbetena, bl. a.
genom användande av makadamballast,
totalt ökas i syfte att i första hand förbättra
spårläget på huvudlinjerna. Möjligheter
till standardhöjning föreligger
också genom inläggning av längre räler.
Under punkten 6 i det följande upptar
vi till behandling vissa olyckshändelser
i järnvägstrafiken, bl. a. tågurspårningarna.
» »

Om tågurspårningarna skulle jag också
kunna säga en hel del, men jag föredrar
att vänta därmed till debatten
med anledning av den senaste dagens
interpellationer.

Jag har med detta inlägg velat framhålla
vikten av att SJ åtminstone får
de anslag till sitt förfogande, som kommunikationsministern
här har framlagt
förslag om inför riksdagen. Det förhåller
sig ju också så, när man talar om att
anslagen inte helt har kunnat utnyttjas,
att dessa arbeten måste planeras på
lång sikt. Man kan inte skjuta på dem
fram och tillbaka hur som helst. Dagens
läge på arbetsmarknaden tillåter inte en
sådan ryckighet.

Jag kommer för min del att biträda
utskottets förslag.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Dagens debatt har fått
en helt annan räckvidd i fråga om våra
statsfinansiella problem än vad väl de
flesta räknade med. Genom herr Hjalmarsons
inlägg här har nämligen högerns
ståndpunkt till skattesänkningar
och budgetbalansering dragits upp och
ganska utförligt redovisats. Det är enligt
min uppfattning i och för sig en
fördel, ty det är klart att det är sunt
och riktigt att när man, som högern

Nr 12

Fredagen den 6 april 1956

Investeringsplan för kommunikationsverken

gjorde i sin motion i går, lägger fram
ett skattesänkningsprogram, som tilldragit
sig så stor uppmärksamhet, också
frågan om hur pengarna skall skaffas
blir i någon mån belyst. Man kan inte
säga till allmänheten att ni får vänta i
två månader, även om man, som herr
Hjalmarson gjorde, kan säga att detaljredovisning
kommer senare. Det är i
stället naturligt att man på ett tidigt
stadium i stora drag lämnar en redovisning.
Så till vida välkomnar jag herr
Hjalmarson när han begagnade detta
tillfälle till något som åtminstone delvis
kan betecknas som en sådan redovisning.

Jag är väl dock, herr talman, inte den
ende i kammaren som är en smula mystifierad
över den ståndpunkt som herr
Hjalmarson här redovisade. Man känner
ett behov av att få saken ytterligare
belyst. De ståndpunkter som högern
här redovisat i fråga om skattesänkningar
innebär kraftiga reduktioner
av statsinkomsterna för budgetåret
1956/57, reduktioner som skulle betyda
ett inkomstbortfall på 650 miljoner kronor
eller snarare några tiotal miljoner
däröver. En stor del av skattesänkningens
verkan kommer emellertid först under
det påföljande budgetåret. Tar man
hänsyn till vad dessa skattesänkningsförslag
innebär under en tolvmånadersperiod
när de är i full kraft är man
uppe i ett belopp av storleksordningen
närmare 1 200 miljoner kronor. I högerns
program står det dessutom att
man vill bereda utrymme för en höjning
av ortsavdraget, vilket delvis skall bekostas
av staten. Detta betyder en ny
stor statskassan belastande skattesänkning
nästa år. Under en tolvmånadersperiod
måste det alltså bli fråga om
sammanlagda skattesänkningar på betydligt
över 1 500 miljoner kronor.
Detta är en stor summa pengar, och jag
är säker på att alla lyssnade med intresse
till på vad sätt högern nu tänker
skaffa medel till sådana skattesänkningar
genom utgiftsreduktioncr. Det har ju

varit en slagordsmässigt upprepad sats
för högern att vi skall bereda utrymme
för skattesänkningar genom utgiftsreduktioner.

De utgiftsreduktioner som herr Hjalmarson
nu redovisade efter fråndrag
av utgiftshöjningar uppgår för nästa
budgetår till omkring 150 miljoner. Siffran
är visst inte liten. Den som vet hur
svårt det är att reducera utgifterna vill
ingalunda på något sätt bagatellisera
den siffran, men den är ju ändå bra
mycket mindre än de skattereduktioner
som här är aktuella.

Det är klart att svenska folket måste
fråga sig hur det går till att bereda utrymme
för skattesänkningar som uppgår
till de belopp jag nyss nämnde genom
utgiftsreduktioner och sålunda bibehålla
budgetöverskottet. Man redovisar
tills vidare en utgiftsreduktion på
150 miljoner kronor. Om vi håller oss
till nästkommande budgetår, 1956/57, så
uppgår högerns skattesänkningsprogram
till över 650 miljoner. Utgiftsreduktionen
är som sagt 150 miljoner.
Detta måste ju innebära att högern till
mycket stor del tar budgetöverskottet
i anspråk för skattesänkning. Det är angeläget
att detta slås fast. Man bereder
alltså icke utrymme för samtliga skattesänkningar
genom inkomstreduktion.

Jag förmodar att man på högerhåll
hänvisar till att regeringen varit med
om att sterilisera vissa företagsskatter
— den extra bolagsskatten och investeringsskatten
— vilka belöper sig till 350
miljoner kronor. Att man slopar dessa
skatter skulle således vara en sak för
sig. På detta problem kan man anlägga
alla möjliga synpunkter, men det är
klart att dessa skatter ingår i statens
budget. Redan genom att ta bort dessa
skatter kan man säga att en skattereduktion
åstadkommits utan att man berett
något utrymme därtill genom en
utgiftsreduktion.

Låt oss emellertid se på de övriga
siffrorna. Såvitt jag förstår kvarstår ju
ändå ett skattesänkningsbelopp på när -

Nr 12

Fredagen den 6 april 1956
Investeringsplan för kommunikationsverken

mare 300 miljoner kronor. Vi har t. ex.
dessa speciella skattereduktioner som
avser att stimulera sparandet. Summan
uppgår till 70 miljoner kronor, och om
jag inte missförstod herr Hjalmarson
förde han även dessa pengar åt sidan
utan att bereda utrymme genom någon
utgiftsreduktion.

Man har från högerhåll sagt att dessa
skattesänkningar har en mycket gynnsam
inverkan på sparandet. Ja, jag
trodde att högern och vi var överens
om att detta gällde samtliga skattereduktioner.
Jag har aldrig hört talas om
att man skall föra utanför budgeten de
skattesänkningar som har en gynnsam
inverkan på sparandet. Det skulle då
vara mycket lätt att reducera skatterna,
ty det argumentet gäller faktiskt samtliga
skattesänkningar. Det kanske är
möjligt att få upplysningar om det är
på det sättet att högern vill göra skattereduktioner,
vartill utrymme icke bereds
genom utgiftsreduktioner.

Inte ens detta är emellertid hela saken.
Såvitt jag förstod har herr Hjalmarson
i dag dessutom talat om att
man för över en del av kostnaderna för
repetitionsövningarna på kapitalbudgeten,
där man annars har brukat föra
räntabla investeringar. Det är många
som är intresserade av den upplysningen
men som samtidigt frågat sig på
vad sätt detta skulle bidra till att lätta
statens finansiella läge eller på något
bidra till att täcka utgifterna för de repetitionsövningar
som herr Hjalmarson
i dag talat om när han hade en liten
repetitionsövning på försvarsdebatten.

En sak som är minst lika viktig som
det här sagda är, att anslagen till krediter
för bostadsbyggande är väsentliga,
om man vill öka bostadsbyggandet.
Vi har inom folkpartiet ansett och vi
anser ännu, att det är ytterst viktigt,
att bostadsbyggandet i landet bedrivs
i större omfattning än regeringen har
tänkt sig. Jag hade fattat det så, att
man även på högerhåll har sympatier
för en sådan utvidgning av bostadsbyg -

gandet. Men såvitt jag kan se har man
inom högern inte tagit konsekvensen av
denna ståndpunkt. Man har icke föreslagit
några anslag till bostadskrediter
på kapitalbudgeten utöver vad regeringen
föreslagit — på vissa punkter
har man snarare föreslagit mindre. Högern
föreslår inte ens en ökning av primärkrediterna.
Högern har heller inte
såvitt jag förstår föreslagit några medel
till avskrivning av sådana krediter,
som skulle beviljas till egnahemsbyggen,
utöver vad regeringen har föreslagit.

Detta måste väl innebära, att högern
har avstått från kravet på ett ökat bostadsbyggande.
Vi inom folkpartiet anser
det väsentligt, att bostadsbyggandet
får lov att expandera. Jag behöver inte
närmare motivera varför. Vi vill då
icke avstå ifrån att ta konsekvenserna
av denna vår ståndpunkt även när vi
bedömer hurudana statsfinanserna blir
med den ekonomiska politik som vi rekommenderar.
Vi vill inte låtsas som
om vissa väsentliga utgifter inte fanns
till, utan vi vill verkligen redovisa ställningen
sådan den faktiskt kommer att
bli. Vi kommer alltså för vår del att
fasthålla vid kravet på ökat bostadsbyggande,
även om detta uppenbarligen
måste ha konsekvenser för budgetens
utseende.

Herr talman! Jag tror att det är mycket
värdefullt om det här i dag kan bli
litet mera ljus över högerns ståndpunkt
i dessa avseenden och om herr Hjalmarson
för den skull vill fortsätta med
den belysande verksamhet, som han
började med för en stund sedan.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag tror inte att herr
Ohlin är så förfärligt mystifierad, men
kanske en och annan i kammaren känner
sig mystifierad över att inte Bertil
Ohlin känner något behov av att redovisa
något folkpartiets budgetalterna -

Nr 12

Fredagen den 6 april 1956

Investeringsplan för kommunikationsverken

tiv. Det kan väl aldrig vara på det viset,
att detta ännu är så löst i konturerna,
att det inte finns någonting att redovisa?
Jag skall be att få ta upp bara några
punkter i herr Ohlins framställning.
Vad beträffar steriliseringen av de 375
miljoner kronor av de medel som kommer
in genom den skärpta företagsbeskattningen
har vi redan i årets remissdebatt
deklarerat, att vi ansåg det vara
värdefullare om dessa medel låg sparade
i företagen än om de placerades
steriliserade i riksbanken. I den frågan
har vi såvitt jag vet samma ståndpunkt
som folkpartiet.

Vad våra förslag till vissa speciella
sparstimulerande åtgärder angår, t. ex.
höjning av det skattefria försäkringsavdraget,
skattefritt bostadssparande
upp till en viss nivå, skattefrihet för
avkastning upp till en viss gräns av aktier
och andelar i ekonomiska föreningar,
har vi redan på ett tidigt stadium,
— redan i remissdebatten och i våra
partimotioner — deklarerat att vi anser
det samhällsekonomiskt riktigt att på
detta sätt förvandla en del av ett statligt
tvångssparande till ett väsentligt
större sparande i de enskilda människornas
händer. Detsamma sade jag i
mitt anförande har i dag, vilket kanske
undgick herr Ohlin.

Utgifterna på kapitalbudgeten skall
ju i år täckas med skattemedel. Det kan
då varken ur budgetmässiga eller samhällsekonomiska
synpunkter ligga något
som helst oriktigt i att balansera en i
förhållande till majoritetens budgetplanering
tillfällig merutgift för repetitionsövningarna
med en motsvarande
minskning på kapitalutgiftssidan.

Vad gäller bostadspolitiken vill jag
bara erinra om att våra yrkanden där
avser en längre gående avveckling av de
generella, icke behovsprövade bostadssubventionerna.
Vad avskrivningsreglerna
beträffar kan jag inte erinra mig
annat än att vi föreslår full avskrivning
av egnaliemskrediterna i motsats
till vad folkpartiet gör.

Slutligen, herr talman, vill jag bara
tillägga att vi när det gäller att öka bostadsbyggandet
framför allt vill lita
till de sparfrämjande åtgärder som vi i
olika sammanhang har anvisat.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Skillnaden, herr Hjalmarson,
mellan högerns och folkpartiets
skattealternativ framgår bland annat av
att vi har föreslagit en mindre skattesänkning
än Ni. Skillnaden mellan högerns
och våra skattesänkningsförslag
är ju väsentligt större än skillnaden
mellan de nettobesparingar som högern
och folkpartiet föreslår. Dessutom
har vi sagt ifrån, att vi vill använda
en del av det stora budgetöverskottet
till skattesänkningar, medan högern ju
har givit intrycket, att man skall bereda
utrymme för skattesänkningar genom
utgiftsreduktioner, och det är detta
man inte gör.

Nu säger herr Hjalmarson i fråga om
bolagsskatten, att det är bättre att pengarna
ligger kvar i företagen. Han talar
vidare om att sparfrämjande åtgärder
kan förvandla en del statligt sparande
till enskilt sparande. Detta anser vi
också vara riktigt. Men de inkomstskattesänkningar
som högern i detta syfte
föreslår är dock skattesänkningar, som
inte täcks med några statliga utgiftsreduktioner!
De ståndpunkter, som herr
Hjalmarson nu har bekräftat att högern
har till dessa frågor, strider mot talet
att högern vill bereda utrymme för sina
skattesänkningar genom utgiftsreduktioner.
Det är den principen, som herr
Hjalmarson nu har klargjort, att högern
de facto har övergivit och jag
förmodar då också kommer att överge
i sin upplysningsverksamhet utåt.

Herr Hjalmarsons påstående i fråga
om folkpartiets ståndpunkt till egnahemskrediterna
var felaktigt.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Vad är det herr Ohlin

Nr 12

Fredagen den 6 april 1956

Investeringsplan för kommunikationsverken

konstaterar? Han konstaterar vad vi
för länge sedan själva konstaterat i en
rad inlägg och i partimotioner. Den redogörelse
för vår budgetpolitik som
jag har lämnat är precis densamma som
vi lämnade i remissdebatten.

Beträffande bolagsskattemedlen har
vi redan tidigt klart angivit vad vi vill.
Beträffande de sparstimulerande åtgärderna
har vi lika klart angivit våra vägar,
och beträffande sänkningen av
statsskatten har vi tydligt redogjort för
hur vi vill att den skall motvägas av
motsvarande sänkningar av statsutgifterna.
Detta är precis vad vi säger nu.

Förlåt att jag säger det, herr Bertil
Ohlin, men jag känner mig inte så förfärligt
överväldigad, när herr Ohlin nu
plötsligt skall vara den som företräder
den ekonomiska ansvarskänslans politik
och talar om nödvändigheten av en försiktig
budgetbalansering och en sund
anpassning av skattepolitiken till vårt
statsfinansiella läge. Det är en ny roll,
herr Ohlin, som är något överraskande
för många av oss här i kammaren. Jag
förstår emellertid, herr talman, att det
nu är meningen att gränsen mellan ansvarskänsla
och oansvarighet som tidigare
gick mellan regeringen och oppositionen
skall gå vid 550 miljoner, den
siffra som folkpartiet har fixerat för
sin skattesänkningslinje. Det kan väl,
herr talman, inte rent ut sagt vara så,
att herr Ohlin speciminerar för att uppnå
en så hög grad av ansvarskänsla, att
han den 17 september eventuellt skall
kunna överta herr Hedlunds roll i regeringen? -

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Kammaren förstår, att
herr Hjalmarson måste känna sig illa
trängd i denna debatt om högerns ståndpunkt.
Förut använde han metoden att
tala om repetitionsövningarna för att
vända bort uppmärksamheten från indragningarna
i kommunikationsverken.
Nu börjar han med antydningar, som

högern alltid har tillgripit i yttersta
nödfall men som alla vet att varken högern
eller någon annan anser vara något
sakligt argument.

Nej, herr Hjalmarson, försök inte
komma bort ifrån den belysningen av
högerns ståndpunkt, som herr Hjalmarson
själv har givit. Herr Hjalmarson
säger att högern i sin motion och tidigare
här i dag har konstaterat vissa saker.
Ja, det har konstaterats här, att
högerns skattereduktioner är väsentligt
större än högerns besparingar! Det har
konstaterats, att högerns ståndpunkt
står i klar strid med talet att bereda utrymme
för skattesänkningarna genom
utgiftsreduktioner. Att denna i och för
sig vackra ballong nu av herr Hjalmarson
själv har punkterats, är, tror jag, i
alla fall ett icke oväsentligt bidrag till
en sund statsfinansiell debatt under
de närmaste månaderna. Vi inom folkpartiet
har sagt ifrån att vi vill använda
en del av budgetöverskottet till skattesänkningar
men lämna kvar en betydande
del. Högern har försökt ge intrycket,
att man kan ha budgetöverskottet
kvar men ändå sänka skatterna
mera än någon annan föreslår och mycket
mera än man sänker utgifterna. Det
är denna dubbla ståndpunkt, herr Hjalmarson,
som det inte går att försvara.
Att detta blivit fullständigt klargjort i
dag hälsar jag med tillfredsställelse.

Herr ANDERSSON i Malmö (s):

Herr talman! Frågan om kommunikationsverkens
kapitalbudget har vid behandlingen
under denna riksdag bjudit
på många överraskningar. Den första
överraskningen kom redan i statsutskottets
slutomgång, där högern kom med
den reservation som nu fogats vid punkten
1 av detta utskottsutlåtande. Motivet
för de där föreslagna minskningarna
av investeringsanslagen var såvitt
jag kan förstå att bereda utrymme för
repetitionsövningarnas hållande. Nu
har emellertid beslut redan fattats om

Nr 12

Fredagen den 6 april 1956

indragning av repetitionsövningarna,
och jag hade därför faktiskt väntat att
högern vid debatten i dag icke skulle
gå in för sin reservation utan förklara
att det med hänsyn till riksdagens beslut
om repetitionsövningarnas indragning
icke föreligger någon anledning att
vidhålla reservationen. Det blev emellertid
en ytterligare överraskning att vi
fick en skattedebatt och har kommit in
på frågor rörande bostadspolitiken, frågor
som kanske inte så värst mycket
hör samman med kommunikationsverkens
kapitalbudget. Jag skulle, herr talman,
finna det synnerligen olyckligt om
denna debatt skulle föranleda beskärningar
av vad utskottet föreslagit rörande
kommunikationsverkens kapitalbudget.

Med dessa ord, herr talman, yrkar jag
bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring,
som innefattades i den vid punkten
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Statens järnvägars anslagsbehov

Kungl. Maj:t hade i punkt 4, s. 51—
72, föreslagit riksdagen att för budgetåret
1956/57 under statens järnvägars
fond anvisa i statsrådsprotokollet angivna
investeringsanslag å tillhopa
234 300 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Ragnar Bergh och Mannerskantz
(I: 70) och den andra inom andra kammaren
av herrar Nilsson i Bästekille och
Svensson i Krokstorp (11:366), i vilka,

Statens järnvägars anslagsbehov

så vitt nu vore i fråga, hemställts att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts
förslag, i vad det avsåge investeringsanslag
med 500 000 kr. till förvärv av
billinjer åt statens järnvägar;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Axel Andersson (I: 198) och den andra
inom andra kammaren av fru Sandström
och herr Anderson i Sundsvall
(11:370), i vilka likaledes hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts
förenämnda förslag om investeringsanslag
å 500 000 kr. till förvärv av billinjer
åt statens järnvägar;

dels ock en inom andra kammaren
av herrar Holmberg och Senander väckt
motion (II: 74), vari hemställts att riksdagen
måtte besluta att för budgetåret
1956/57 under statens järnvägars fond
anvisa ett investeringsanslag på 12,9
milj. kr. för anskaffning av person-, resgods-
och postvagnar i stället för av
Kungl. Maj:t föreslagna 4,65 milj. kr.
samt att i övrigt godkänna vad Kungl.
Maj:t föreslagit under denna punkt.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
för budgetåret 1956/57 under statens
järnvägars fond anvisa av utskottet närmare
angivna investeringsanslag;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 74
till Anskaffning av person-, resgods- och
postvagnar för budgetåret 1956/57 under
statens järnvägars fond anvisa ett investeringsanslag
av 4 650 000 kr.;

III. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 70
och 11:366 samt 1:198 och 11:370,
förstnämnda båda motioner i vad de
avsåge förevarande anslag, till Förvärv
av billinjer för budgetåret 1956/57 under
statens järnvägars fond anvisa ett
investeringsanslag av 500 000 kr.

Reservationer hade avgivits:

a) av herrar Hugnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Hjalmarson, vilka an -

Nr 12

Fredagen den 6 april 1956

Statens järnvägars anslagsbehov

sett att utskottet under I. bort hemställa
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag för budgetåret
1956/57 under statens järnvägars fond
anvisa av reservanterna närmare angivna
investeringsanslag till belopp, som
med tillhopa 10,6 milj. kr. understeg
de av utskottet föreslagna anslagen;

b) av herrar Ohlon, Sundelin, Ragnar
Bergh, Sunne och Skoglund i Doverstorp,
fröken Elmén samt herrar Widén,
Nihlfors, Löfroth och Hjalmarson, vilka
ansett att utskottet under III. bort hemställa
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 70 och II: 366 samt I: 198
och II: 370, förstnämnda båda motioner
såvitt nu vore i fråga, avslå Kungl.
Maj:ts förslag om anslag till förvärv av
billinjer.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det är nu första gången
på många år som Kungl. Maj :t har skurit
ned ett av SJ begärt anslag för inköp
av billinjer. Händelsen är på sätt
och vis märklig och bör måhända liksom
andra märkligare händelser markeras
med en liten återblick på utvecklingen
inom detta område.

För denna återblicks skull har jag
tittat igenom protokollen från tidigare
riksdagsdebatter i det här ämnet. Det
var en i och för sig ganska intressant
läsning. År 1952 sade exempelvis kommunikationsministern
att fördelningen
av de yrkesmässiga transportuppgifterna
inom landsvägstrafiken mellan allmänna
och enskilda företag bör bedömas
med utgångspunkt från vad som är
ägnat att »ge landets transportväsen
den effektivaste ordningen». Vad som
är den effektivaste ordningen har emellertid
aldrig fastslagits, det har i åratal
varit föremål för utredningar och är
alltjämt föremål för utredning. Nu senast
är det 1953 års trafikutredning, som

skall göra’t, men den tycks för närvarande
ligga i träda.

Tiden har emellertid inte stått stilla
för den sakens skull på trafikområdet.
Fördelningen mellan allmänna och enskilda
företag på landsvägstrafikens område
har under åren undergått vissa
förändringar. Det är inte så värst många
år sedan man här i riksdagen från regeringssidan
började berätta sagan om de
hundra åren. Tjusningen med sagor är
att de är overkliga. Det var den här sagan
också. Den innehöll i korthet att
eftersom SJ bara hade så och så många
procent av landets totala busspark —
omkring 20 eller så — skulle det med
två miljoner kronor om året ta hundra
år precis innan något statsmonopol
kommit till stånd. Man räknade då ut
vad en buss kostade, multiplicerade priset
med det totala antalet bussar och
fick en summa så stor att två miljoner
kronor om året skulle behövas i hundra
år innan det hela var färdigt. Antingen
man nu tyckte om ett trafikmonopol eller
inte, så vad betydde det om hundra
år? Nu borde jämförelsen givetvis ha
gjorts mellan antalet bussar i SJ-regi
och antalet privata bussar i reguljär trafik,
men den jämförelsen ville man inte
göra, ty då hade siffrorna blivit mindre
passande i sammanhanget. Men låt oss
inte dröja vid sagans overklighet utan
ägna oss åt vad som skett i verkligheten.

Om man då studerar fördelningen av
transportmedel på det område det här
är fråga om, finner man att enskilda
fysiska och juridiska personer år 1944
förfogade över sammanlagt 3 000 bussar
medan de stats- och kommunalägda
vagnarnas antal var 700. Då är att märka
att bland de 3 000 bussarna inräknats
GDG biltrafik, som är ett statligt
bolag. Tio år senare, alltså år 1954, har
den enskilda sektorn i runt tal 4 000
bussar, medan de stats- och kommunalägdas
antal är 3 300. Under tioårsperioden
har alltså den statliga sektorn mer
än fördubblats — från omkring 20 procent
till ungefär 45 procent. Om utveck -

Fredagen den 6 april 1956

Nr 12

lingen skulle gå i samma takt under
nästa tioårsperiod, d. v. s. utvisa ytterligare
en fördubbling, kommer den allmänna
sektorn efter tio år att omfatta
ungefär 90 procent av vagnarna inom
det reguljära trafikområdet. Ingenting
säger emellertid i dag att det med naturnödvändighet
behöver bli en sådan
utveckling. Tankeexperimentet kan
dock läggas fram i sammanhanget. Det
är overkligt, men det är inte ett dugg
overkligare än sagan om de hundra
åren, och då kan det ju komma på ett ut.

Överrevisorerna för statens järnvägar
har i sin berättelse i år redogjort för
den av SJ bedrivna biltrafiken. Härvidlag
har emellertid endast biltrafiken i
SJ:s egen regi behandlats, sålunda inte
exempelvis GDG biltrafik, SLO biltrafik
och SLAB. Redovisningen omfattar
i huvudsak den senaste tioårsperioden,
men i fråga om inköpen har man lagt
fram siffrorna för hela tiden, d. v. s.
från år 1935, då SJ började inköpa billinjer.
Under de 20 år som gått har alltså
SJ inköpt trafikföretag för 30 miljoner
kronor — de anvisade anslagen under
samma tid uppgår till 32 miljoner
kronor. Det finns alltså en del outnyttjade
anslag. Vad som tilldrar sig ett
visst intresse i detta sammanhang är
vad som av de utbetalade summorna belöper
sig på s. k. goodwillvärden. Det
har sitt speciella intresse med hänsyn
till den debatt som försiggick här i
kammaren den 14 mars, då kommunikationsministern
i annat sammanhang
ägnade stor uppmärksamhet åt just överpriser
och prisjobberi i samband med
försäljning av trafikföretag. Kommunikationsministern
erinrade då kammaren
om att riksdagen år 1948 beställde
en utredning, omfattande bland
annat förslag till förebyggande av »övernormala
vinster» vid försäljning av trafikföretag.
Sådana förslag har också
framlagts men ännu inte föranlett någon
riksdagens åtgärd. Fn viss kontroll
av priserna vid överlåtelser har emellertid
ändå skett via de tillståndsgivan -

Statens järnvägars anslagsbehov

de myndigheterna, främst biltrafiknämnden,
och detta alldeles oavsett det
utredningsförslag som framlagts av denna
busslinjeutredning. När kommunikationsministern
i interpellationsdebatten
den 14 mars försvarade åtgärden att
låta busslinjeutredningen vara remissinstans
i ärenden om tillstånd för juridiska
personer, råkade han med förlov
sagt blanda ihop ett par saker, men det
är en annan historia.

Kontroll av de ekonomiska transaktionerna
vid försäljning kan ske oavsett
om tillståndet är tidsbegränsat eller icke
tidsbegränsat, vilket utredningen fäst så
stor vikt vid. Vad utredningen önskar
är inte endast kontroll av ekonomiska
transaktioner vid överlåtelse, utan även
vidgad möjlighet för myndigheterna att
återkalla tillstånd. Man erinrar sig i
sammanhanget, att det i direktiven för
utredningen framhålles, att det ur effektivitets-
eller rationaliseringssynpunkt
kan vara ett allmänt intresse att enskilda
busslinjeföretag övertas av statens
järnvägar eller av kommun. Återkallelse
av trafiktillstånd, vilket alltså
automatiskt sker om desamma tidsbegränsas,
skulle under sådana förhållanden
inte behöva förnyas åt den förutvarande
innehavaren utan kunna ges åt
en ny innehavare, exempelvis ett statligt
eller kommunalt företag. I sak skulle en
sådan anordning ha samma innebörd
som expropriationsrätt, ett motionsvis
här i riksdagen framfört krav, som också
bilades direktiven för utredningen.

Den 14 mars berörde inte kommunikationsministern
dessa och andra frågor
kring busslinjeutredningens egendomliga
rätt att vara remissinstans och ingripa
i behandlingen av tillståndsärenden,
utan kommunikationsministern
nöjde sig med att enbart framhålla ingripandet
som dikterat av önskan alt
»förhindra överpriser». Riksdagen hade
själv, sade kommunikationsministern,
begärt sådana ingripanden o''di fått dem
effektuerade på det sätt som skett, det

Nr 12

Fredagen den 6 april 1956

Statens järnvägars anslagsbehov

vill säga utan att få behandla dem i vanlig
ordning.

Den stora vikt kommunikationsministern
fäste vid faran av att trafikanterna
ekonomiskt skulle få bära överpriser
genom högre taxor gör att man
med stort intresse tar del av uppgifterna
om de goodwillvärden som SJ betalat
under de år som gått, och gjort det med
kommunikationsministerns eller kommunikationsminstrarnas
medgivande.

Av de 30 miljoner, som under en 20-årsperiod åtgått till inköp av billinjer i
SJ:s egen regi, har drygt 13 miljoner belöpt
sig på goodwillvärden. I medeltal
under perioden har goodwillvärdena utgjort
44 procent av köpeskillingarna.
Under tiden före kriget uppgick dessa
värden vissa år till mellan 60 och 70
procent. Under kriget utbetalades exempelvis
1943 ända till 75 procent i goodwillvärden
av årets sammanlagda inköp.
År 1945 var goodwillandelen 73 procent,
och den har sedan successivt sjunkit.
Men enligt överrevisorerna utbetalades
exempelvis under budgetåret 1952/53
1 845 500 kronor för förvärv av billinjer,
och av den summan beräknades
1 147 700 kronor såsom goodwill. Man
frågar sig i detta sammanhang, om någon
granskning av dessa ekonomiska
transaktioner skett på samma sätt som
faktiskt sker inom den enskilda sektorn.
Det är sannolikt att någon sådan
granskning inte utförts, och det sammanhänger
med en hel del andra förhållanden
på detta område.

Trots allt tal om samordning och rationalisering
har vi här i landet två trafiksystem,
det ena omfattande den enskilda
sektorn med länsstyrelserna och
biltrafiknämnden som tillsyns- och tillståndsmyndigheter,
det andra, den statliga
sektorn, enbart beroende av Kungl.
Maj :t som tillståndsgivande myndighet.
Den statliga trafiksektorn är i flera avseenden
fritagen från de av riksdagen
antagna bestämmelserna angående reguljär
trafik.

I ett yttrande som busslinjeutredning -

en avgav år 1950 har dessa förhållanden
uppmärksammats. Eftersom kommunikationsministern
tillmäter busslinjeutredningens
åsikter ett så stort värde, kan
det kanske vara av intresse att citera
utredningen ordagrant i dessa frågor.
Utredningen fann i det nämnda yttrandet
anledning att uppmärksamma »den
uppdelning av ansvaret för busslinjetrafikens
ordnande mellan å ena sidan biltrafiknämnden
och länsstyrelserna och
å andra sidan järnvägsstyrelsen och generalpoststyrelsen,
som synbarligen blivit
en följd av statens järnvägars och
postverkets omfattande förvärv av busslinjer.
Dessa förvärv har för biltrafiknämndens
och länsstyrelsernas vidkommande
medfört en successiv krympning
av deras möjligheter att verka för
busslinjetrafikens ändamålsenliga ordnande,
en utveckling som icke torde ha
varit förutsedd vid tillkomsten av 1940
års förordning.» Utredningen säger vidare,
att »denna tillståndsgivning» —
d. v. s. den av Kungl. Maj:t handhavda
tillståndsgivningen för statliga företag
— »får i allt fall anses stå i mindre god
överensstämmelse med de i förordningen
givna föreskrifterna» — närmast de
föreskrifter, som ålägger länsstyrelserna
och biltrafiknämnden att »verka för
ett ändamålsenligt ordnande av den yrkesmässiga
trafiken». De av Kungl.
Maj:t beviljade koncessionerna »inordnas
i ett annat trafiksystem än det som
i följd av tillståndsgivningen jämlikt
12 § i 1940 års förordning står under de
de tillståndsbeviljande myndigheternas
överinseende».

Forskar man sedan närmare efter hur
tillståndsärendena handläggs inom det
trafiksystem, som har Kungl. Maj:t som
tillståndsgivande myndighet, finner
man — enligt ett utlåtande från biltrafiknämnden
1952 — att när postverket
förvärvat en trafikrörelse, så har verket
regelmässigt inhämtat biltrafiknämndens
yttrande och bilagt detsamma
sin anhållan hos Kungl. Maj :t om
förvärv. Detta har i sin tur föranlett

Fredagen den 6 april 1956

Nr 12

biltrafiknämnden att göra en undersökning
i vart och ett av de aktuella
fallen och även uttala sig i fråga om
postverkets betalning för de aktuella
fallen. Detta samarbete mellan postverket
och biltrafiknämnden — på postverkets
initiativ — har lett till att postverket
i ett icke obetydligt antal fall
kunnat förvärva trafikföretag på billigare
villkor än som annars skulle ha
varit fallet.

Något sådant samarbete med biltrafiknämnden
har icke förekommit från
järnvägsstyrelsens sida, i varje fall inte
intill 1952. Järnvägsstyrelsen har alltså
inte hört biltrafiknämnden, och Kungl.
Maj:t har heller inte remitterat frågan
om något av järnvägsstyrelsen begärt
förvärv av billinjer till biltrafiknämnden,
vare sig det gällt förvärv av linjer
inom ett län eller inom flera län, d. v. s.
i sådana fall där biltrafiknämnden annars
regelmässigt har att handlägga dylika
ärenden. Detta gällde alltså intill
1952.

På de allra senaste åren lär en tendens
till ändring på denna punkt ha
förekommit. Som en jämförelse mellan
postverket och järnvägsstyrelsen kan
nämnas, att SJ under tiden mellan 1940
och 1949 förvärvade 46 företag för
drygt 8 miljoner kronor, medan posten
under samma tid inköpte 11 företag för
723 000 kronor.

Enligt biltrafiknämndens påpekande
i det nämnda yttrandet har det för järnvägsstyrelsen
vid förvärv av en trafikrörelse
varit avgörande, om företaget
kunde antas för framtiden vara lönsamt
i järnvägens hand. Däremot har
man inte fäst något avseende vid om
köpeskillingen varit rimlig med hänsyn
till de synpunkter i fråga om goodwillersättningens
storlek som lagts till
grund för de i gällande förordning
givna föreskrifterna angående överlåtelse
av trafiktillstånd och som bitrafiknämnden
för sin del tillämpar vid prövning
av överlåtelser. Genom denna bristande
kommunikation mellan Kungl.

6 -Andra kammarens protokoll 1!).r>ll. iVr

Statens järnvägars anslagsbehov

Maj:t och järnvägsstyrelsen å ena sidan
och biltrafiknämnden å den andra har
nämnden betagits varje möjlighet att
påverka bedömningen av goodwillvärdets
storlek. SJ har sannolikt i många
fall betalat goodwillvärden av en
storlek som skulle ha varit utesluten
inom den privata sektorn — där enligt
kommunikationsministern så stora faror
lurar i fråga om prisjobberi och
dess inverkan på taxesättningen! I själva
verket har ända sedan kriget taxorna
inom den privata sektorn varit priskontrollerade.
De tillståndsgivande myndigheterna
har för den privata sektorn
att bestämma såväl taxor som turer —
medan SJ själv bestämmer sina turlistor
och sina taxor.

Om jag alltså får sammanfatta vad
som här anförts, så har under många
år SJ med de av riksdagen beviljade
medlen inköpt billinjer och härvid betalat
goodwillvärden helt efter eget skön
och utan iakttagande av vad som inom
det andra trafiksystemet, det enskilda,
enligt den gällande lagen tillämpas. Medan
kommunikationsministern sålunda
utmålar farorna för överpriser inom
den sektor, där lagen tillämpas, har
han tillåtit avsevärda överpriser inom
den sektor, där han själv är tillståndsgivande
myndighet. Denna anordning
inom det statliga trafiksystemet har
dessutom haft den konsekvensen, att de
priser som betalats av järnvägsstyrelsen
har influerat priserna inom den enskilda
sektorn när det gällt överlåtelse från
en enskild säljare till enskild köpare.
Det har varit svårt för exempelvis biltrafiknämnden
att vara restriktiv när
man vid överlåtelser och beräkning av
goodwillvärden haft de statliga köpen
för ögonen inom kanske samma räjong.

Statens järnvägar är i dag landets
största trafikföretag på landsvägen. Med
sina 1 600 bussar, sina hundratals andra
vagnar, med nära 70 miljoner l>i!kilometer
per år och över 3 000 anställda,
är SJ i dag ett jätteföretag, som ingalunda
tänker slå sig till ro med vad
12

Nr 12

Fredagen den 6 april 1956

Statens järnvägars anslagsbehov

man hittills åstadkommit inom landsvägstrafiken.
Det har uttalanden av olika
slag nogsamt bekantgjort. Denna utveckling
har varje år förklarats vara
alldeles nödvändig för biltrafikens rationella
ordnande. Det har år från år
sagts här i riksdagen, att SJ måste få
anpassa sig efter utvecklingen och skaffa
inkomster på landsvägen för den allmänna
utjämningens skull. År 1952 sade
kommunikationsministern här i kammaren
att SJ :s inkomster från biltrafiken
var nödvändiga för att man skulle
kunna uppehålla trafiken på trafiksvaga
områden. Som ett eko av detta uttalande
sade utskottets talesman året
därpå att SJ :s förluster skulle kunna
nedbringas om man utökade busstrafiken.
Som en röd tråd går faktiskt genom
alla dessa debatter under de år
som gått talet om att det är rationaliserings-
och /önsamhe/ssynpunkter som
varit avgörande. Dessemellan har det
naturligtvis talats om trafikanternas
bästa och trafikens effektiva ordnande
ur allmänna synpunkter. De tillsynsmyndigheter,
som har fått i uppgift att
på lång sikt tillgodose just dessa intressen,
har som visats mycket litet att
säga till om när det gäller det statliga
trafiksystemet, som vad SJ beträffar
läggs upp efter företagets egna rationaliseringssynpunkter.
Det är signifikativt
att SJ har koncession på 2 300 km
väg, där SJ inte bedriver någon trafik
alls. Man har lagt ned trafiken på grund
av otillräckligt trafikunderlag, eller också
har trafiken nedlagts därför att man
ändrat linjesträckning. I vissa fall gäller
det sträckor där trafiken lades ned
under kriget på grund av restriktioner
och sedan aldrig återupptagits. Men
koncessionen har SJ kvar — ännu efter
10 år! Slutligen har SJ koncession på
en sammanlagd sträcka av 8 mil, där
ingen farbar väg ännu finns, men där
man varit omtänksam nog att lägga
beslag på koncessionerna. Enligt gällande
lag drar de tillståndsgivande myndigheterna
in koncessionerna, om inne -

havaren inte begagnar dem. Det kan
ju kanske finnas andra, som vill ta initiativet
till reguljär trafik. Men Kungl.
Maj :t tillämpar inte dessa bestämmelser
på SJ. överrevisorerna har i artiga ordalag
uttalat att man finner det »mindre
lämpligt att SJ innehar outnyttjade trafiktillstånd
i den omfattning, som här
angivits».

Fjolårets vinst på denna stora statliga
trafikrörelse uppgår till 103 000 kronor,
och då är att märka att SJ inte betalar
investeringsavgifter och inte allmänna
skatter. Med de inkomsterna ska vi alltså
få till stånd den utjämning för hela
landet, som det talats så mycket om i
denna kammare, skapa ökad trivsel på
landsbygden, som det också sagts, och
upprätthålla trafik i trafiksvaga områden!
Om det nu skulle bli så, att trafiken
i fråga i fortsättningen inte blir mer
lönande än den varit i fjol, kommer
det då inte att bli fråga om långtgående
rationaliseringar även på landsvägsområdet?
Tendenser har inte saknats.
Samtidigt har vi under denna senvinter
fått ytterst sorgliga bevis på att rationaliseringen
inom SJ :s egentliga verksamhetsområde,
trafiken på rälsen, drivits
så långt att man kan tala om en
rationalisering till döds. År detta försvarligt?
Skulle det inte nu vara på tiden
att SJ fick mer pengar till säkerhetsanordningar
inom den spårbundna
trafiken och i stället mindre pengar till
expansionen på landsvägarna?

Kommunikationsministern har slagit
in på rätt väg när han skurit ned årets
anslag till en halv miljon för förvärv
av billinjer. Den halva miljonen bör
sparas in också den och användas exempelvis
till bättre säkerhetsanordningar
inom järnvägstrafikens område. I varje
fall bör enligt min mening under nuvarande
omständigheter inte ens en
halv miljon anslås till ytterligare utökning
av SJ:s trafiksystem på landsvägen.
Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till reservation b) vid punkt 4.

Fredagen den 6 april 1956

Nr 12

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr ANDERSSON i Malmö (s):

Herr talman! Då avdelningens ordförande
icke har deltagit i detta beslut,
har det kommit på min lott att föra utskottets
talan.

Jag tycker inte att vi i år har anledning
att ge oss in på någon längre debatt.
Därom kan kanske meningarna
vara delade, men jag uttalar min egen
mening. De argument, som har förts
fram under gångna år, är enahanda,
och det är samma argument som i dag
framföres från oppositionen när det
gäller statens järnvägars inköp av billinjer.
Det är kanske svårt att fylla på
med några nya argument.

Här har statens järnvägar begärt en
miljon. Departementschefen har prutat
till en halv miljon, men motionärerna
och reservanterna vill inte nöja sig med
det utan de yrkar avslag på alltsammans.
Vad som framhålles i reservationen
och även i motionerna är, att då
man på grund av kända skäl nu måste
iaktta återhållsamhet på alla håll, så
kan inte detta vara en så angelägen
uppgift, att det inte skulle finnas möjligheter
till besparingar. Man har även
hänvisat till 1953 års trafikutredning.

Vi har prövat dessa argument i statsutskottet,
och vi har också försökt
tränga in i dessa avvägningsproblem.
Därvid har vi kommit till det resultat,
som framgår av utskottets förslag. Utskottet
har därvidlag fäst rätt mycket
avseende vid vad överrevisorerna hos
SJ bär sagt. Jag skall därför, eftersom
jag tycker att det är en av de avgörande
punkterna, citera en del ur deras
yttrande, överrevisorerna säger sålunda
bl. a.: »Genom de inrättade eller förvärvade
billinjerna har en rationalisering
av biltrafiken som helhet blivit
möjlig och en samordning av denna
med järnvägstrafiken kommit till stånd.
Härigenom har statens järnvägar kunnat
lägga om sin trafik, varigenom för -

ståtens järnvägars anslagsbehov

bindelserna för trafikanterna förbättrats
samtidigt som möjligheterna till
kostnadsbesparingar kunnat tillvaratagas.
» Med hänsyn till det ändrade läge
på transportmarknaden, som privatbilismens
starkt ökade omfattning har
åstadkommit — de många privatbilarna
således — vill överrevisorerna förorda
en viss återhållsamhet i fortsättningen
beträffande förvärv av billinjer.
Men de säger vidare, att denna återhållsamhet
dock icke bör få medföra, att
SJ berövas möjligheter att övertaga salubjudna
biltrafikföretag, som av företagsekonomiska
eller av rent samhälleliga
skäl anses böra införlivas med järnvägarnas
biltrafik.

Det är i väsentlig grad detta, som utskottet
har fäst avseende vid, då utskottet
har intagit sin ståndpunkt.

Jag har fattat fru Sandströms inlägg
så, både hennes inlägg nu och vid tidigare
tillfällen, att hon närmast i princip
är emot att SJ skall köpa billinjer.
Motivet är väl det, att hon befarar ett
monopol från SJ :s sida, vilket hon anser
inte skulle vara bra för trafiken och
för trafikanterna. Det kan ju för all del
finnas olika meningar på denna punkt.
Jag tror inte att det finns så stor anledning
till sådana farhågor, som fru Sandström
har yppat. Tvärtom. På många
håll kanske det skulle bli bättre för befolkningen,
om SJ övertar en billinje.

Vi vill inte vara med om att hindra
SJ att rationalisera sin drift, en rationalisering,
som också kan innebära förbättringar
för trafikanterna. Det kan väl
inte vara lämpligt, att om en billinje
blir till salu, så skulle andra, exempelvis
privata bussbolag, kunna uppträda
soin köpare men SJ inte kunna göra
detta. Vid övervägande av dessa frågor
har jag kommit till den uppfattningen,
att biltrafik bör ingå som en normal
verksamhet för SJ.

Jag skall inte förlänga debatten utan
jag vill med det sagda endast yrka bifall
till utskottets förslag.

Nr 12

Fredagen den 6 april 1956

Statens järnvägars anslagsbehov

Fru SANDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill med anledning
av herr Anderssons i Malmö anförande
säga, att jag i mitt anförande vände mig
till kommunikationsministern. Jag har
inte ett dugg otalt med herr Andersson
i Malmö. Jag trodde att kommunikationsministern
hade försvunnit ur kammaren,
men det gläder mig nu, att se
att han är här. Jag vill bara säga, att
därest kommunikationsministern skulle
med anledning av mitt anförande bevärdiga
kammaren med några ord, skulle
jag åhöra honom med stort intresse.

Jag skall alltså inte alls vända mig
mot vad herr Andersson i Malmö sagt,
men då han här gör gällande, att om
SJ inte får ta hand om biltrafiken ute
på landsbygden skulle befolkningen få
det besvärligt i trafikhänseende, så vill
jag fråga: Hur är det med befolkningen

1 de trakter, där SJ har koncession på

2 300 km, och där SJ inte bedriver någon
trafik alls? Endast på en mycket
liten del härav får andra bedriva någon
trafik. År detta ägnat att skapa den
trivsel på landsbygden, som man tidigare
sagt, att SJ skapar?

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag ber bara att få yrka
bifall till motionen II: 74.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Jag utgick ifrån att det
yrkande om bifall till våra reservationer,
som jag ställde i mitt inlägg under
första punkten, skulle få avse samtliga
våra reservationer. Talmannen har
emellertid fäst min uppmärksamhet på
att yrkanden måste framställas under
varje särskild punkt. Jag ber därför
bara under hänvisning till vad som inledningsvis
anförts från vårt håll att få
yrka bifall till dels den av herr Bergh
avgivna reservationen under denna
punkt och dels till den av herr Ohlon
avgivna reservationen under denna
punkt.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
främst för att få göra ett påpekande
med anledning av att fru Sandström
citerat en del av vad överrevisorerna
vid statens järnvägar anfört i sin senaste
berättelse.

Om jag då först håller mig till det
som skrivits rörande att man i fortsättningen
bör iaktta en viss återhållsamhet
vid förvärv av biltrafikföretag, så
bör man, när man citerar, också tilllägga
den följande meningen. Den har
utskottet citerat, och där heter det: »Yi
anser det dock angeläget att järnvägsstyrelsen
icke såsom i början av 1940-talet — i avsaknad av anslag för billinjeförvärv
— berövas möjligheter att
övertaga salubjudna biltrafikföretag,
som av företagsekonomiska eller av
rent samhälleliga skäl anses böra införlivas
med SJ:s biltrafik.»

Jag vill ställa följande fråga till fru
Sandström: Om det skulle uppstå en
sådan situation, att ett och annat privat
trafikföretag på grund av att trafikunderlaget
har krympt inte längre är
mäktigt att upprätthålla trafiken, skall
vi då vägra SJ att ta hand om detta
företag? Inte minst ur de norrländska
bygdernas synpunkt är detta av betydelse.
Skall vi i den situationen, då den
privata företagsamheten inte längre orkar
med att upprätthålla trafiken, ställa
SJ utan möjligheter att hjälpa befolkningen
i dessa bygder? En dylik situation
är inte alls otänkbar. Jag tror fru
Sandström själv är väl medveten om att
vi har att räkna med en sådan utveckling
inte bara på ett ställe utan på
många.

Beträffande det som fru Sandström
citerade från sid. 29 i berättelsen skulle
det nog ha behövts ett fullständigare citat.
Fru Sandström uppgav en siffra —
för all del, den står här angiven — nämligen
1 147 700 kronor i goodwillvärde
på det totala inköpsvärdet under
1952/53. I rättvisans namn bör man här
göra det påpekandet, att denna siffra

Fredagen den 6 april 1956

Nr 12

kommit fram med tillämpande av SJ :s
bokföringsprinciper. Den siffra som
man egentligen skall hålla sig till för att
få ett riktigt begrepp om goodwillvärdets
andel, finns i tabellen på sid. 27.
Där har vi uppgift om, hur man bör
räkna företagsekonomiskt. I denna tabell
har det bokförda goodwillvärdet
enligt de principer som SJ använder
upptagits till 1 147 700 kronor, men den
siffra som bör användas om man räknar
företagsekonomiskt och som har legat
till grund när man träffat uppgörelse
med vederbörande säljare, är
597 000 kronor. Därmed stiger sakvärdet
till 1 248 500 kronor. Det är så man bör
förstå det, och då är det inte så säkert
att man får ett underlag för det påstående,
som fru Sandström gjorde, att SJ
skulle ha betalat orimligt höga goodwillvärden.
Vi har nog inte fått något
absolut bevis för det.

Vi har det intrycket, att i vissa fall
goodwillvärdena har varit i överkant,
men att tala om några orimliga skillnader
mellan de goodwillvärden som betalats
av SJ för förvärv av billinjer och
dem som betalats av privata företag är
inte riktigt.

Man kanske skulle kunna tillägga, att
tyvärr sker det väl, när privata företag
gör förvärv, att en del betalas under
bordet, vilket inte är så lätt att kontrollera,
men när det gäller SJ finns självfallet
inte en sådan möjlighet.

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! Herr Åkerström har
gjort mig uppmärksam på att jag skulle
ha kompletterat en sifferuppgift, som
jag citerade och som herr Åkerström
angav vara av mera bokföringsmässig
natur.

Det kanske vore behövligt att läsa ett
sådant förnämligt aktstycke som överrevisorernas
berättelse med bruksanvisning.
Men siffran finns i tabellen, herr
Åkerström, och där står angivet år från
År vad som utbetalats i goodwillvärde,

Statens järnvägars anslagsbehov

och det får man väl i alla fall fästa sig
vid.

Jag skall inte diskutera de principer
för bokföringsvärden och sådant som
SJ har. Även om denna siffra egentligen
borde ha reducerats, fastän den står angiven
i tabellen, så skulle jag vilja påpeka
en annan sak, eftersom en av överrevisorerna
nu säger att SJ inte betalat
några överdrivna goodwillvärden. Varför
har postverket i regel fått sina billinjer
billigare? Varför har biltrafiknämnden
påvisat, att postverket kunnat
göra billigare inköp i samarbete
med biltrafiknämnden, medan sådan
kommunikation mellan nämnden och
järnvägsstyrelsen icke har förekommit?
Biltrafiknämnden har faktiskt i utlåtande
pekat på att man vid SJ många
gånger har fått betala mer än vad man
bort göra.

Nu är det så, att de privata företagen,
som herr Åkerström uttalade en
viss misstro mot, är en av bevakande
myndigheter strängt påpassad sektor,
och den kommer att bli det i ännu högre
grad, om det lagförslag, som utredningen
har lagt fram, kommer att tilllämpas.
För SJ däremot tillämpas inga
dylika åtgärder. Jag har sagt att vi har
två trafiksystem, ett som rationaliseras
efter SJ:s principer och ett som skall
rationaliseras av de myndigheter, som
har lagliga befogenheter härtill. De inköp
som gjorts av postverket har visserligen
varit blygsamma, men att summorna
inte blivit så stora beror också
på att verket har använt sig av en annan
teknik än SJ, när man köpt olika
företag. Och kvar står detta biltrafiknämndens
påpekande, som varken herr
Åkerström eller någon annan vill påstå
är oriktigt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav först
propositioner beträffande första stycket
i utskottets hemställan, nämligen dels
på bifall till utskottets berörda hemställan
dels ock på bifall till den av
herr Ragnar Bcrgh in. fl. vid punkten

Nr 12

Fredagen den 6 april 1956

Investeringsanslag till statens vattenfallsverk

fogade reservationen; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Dahlén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i första stycket
av punkten 4:o) i utskottets utlåtande
nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Ragnar Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Dahlén begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 142 ja och 17 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

I fråga om andra stycket gav herr
förste vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till motionen II: 74;
och biföll kammaren utskottets berörda
hemställan.

Slutligen framställdes beträffande
tredje stycket propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den av herr Ohlon m. fl.
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Sandström
begärde emellertid votering, i anled -

ning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i tredje stycket
av punkten 4:o) i utskottets utlåtande
nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Ohlon m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Punkten 5

Investeringsanslag till statens vattenfallsverk I

enlighet med Kungl. Maj:ts under
punkten 5, sid. 73—112, gjorda förslag
hemställde utskottet, att riksdagen måtte

I. bemyndiga Kungl. Maj:t att från
den för budgetåret 1955/56 ingående
behållningen å investeringsanslaget till
Distributionsanläggningar och därmed
sammanhängande arbeten vid statens
kraftverk överföra 8 000 000 kronor till
investeringsanslaget till Stenungsunds
ångkraftstation;

II. för budgetåret 1956/57 under statens
vattenfallsverks fond anvisa av utskottet
närmare angivna investeringsanslag.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Hjalmarson, vilka ansett att utskottet
under II. bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag för budgetåret 1956/57

Fredagen den 6 april 1956

Nr 12

under statens vattenfallsverks fond anvisa
av reservanterna närmare angivna
investeringsanslag till belopp, som med
tillhopa 14 miljoner kronor understeg
de av utskottet föreslagna anslagen.

Efter punktens föredragning yttrade

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Jag har begärt ordet
uteslutande för att yrka bifall till den
vid denna punkt fogade reservationen.

Vidare anfördes ej. Herr förste vice
talmannen gav propositioner dels på
bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den
ändring, som föreslagits i den vid punkten
fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 6—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 74

Lades till handlingarna.

§ 14

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten
för budgetåret 1956/57 av underskottet
för luftfartsfonden.

Utskottets hemställan bifölls.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

§ 15

Vissa anslag under åttonde
huvudtiteln

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1956/57 till rasbiologiska
institutet, farmacevtiska institutet
in. in.

Landsmålsarkiven: Avlöningar

Punkterna 1—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12

Landsmålsarkiven: Avlöningar

Punkten föredrogs; och anförde därvid Herr

ORGÅRD (s):

Herr talman! Då jag väckt en motion,
som behandlas under denna punkt, vill
jag säga ett par ord. Jag skall inte hålla
något begravningstal —■ tvärtom. Från
början hade jag tänkt kritisera utskottet
på grund av den kortfattade motiveringen,
men vid närmare eftertanke finner
jag, att den omständigheten, att man
inte ingått på en behandling av själva
motionen således innebär att det bör ankomma
på Kungl. Maj :t att komma med
en framställning i denna fråga. Detta ger
mig en god utgångspunkt när jag, utan
att ställa något yrkande om bifall till
motionen, riktar en vädjan till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet,
att han nästa år beaktar den i motionen
gjorda hemställan. En hemställan
av liknande slag har ju kommit från
universitetskanslern.

Jag vill tillfoga, att vad motionen
åsyftar är endast en rationaliseringsåtgärd,
så att de pengar som beviljas
skall kunna användas på rätt sätt. Det
är angeläget, att det intensiva och uppoffrande
arbete, som utföres av Landsmåls-
och folkminnesarkivet i Uppsala
för att i sista stund rädda resterna av
en gammal folkkultur, kan ske på ett
ändamålsenligt sätt. Nu måste den vetenskapsman,
som bedriver fältarbetet,
inte bara vara intervjuare utan måste
samtidigt vara tekniker och sköta om
upptagningarna och dessutom tjänstgöra
som chaufför. Tänk om Radiotjänst
vid sina upptagningar ute i landet skulle
behöva arbeta på sanuna primitiva sätt!
Det finns väl ingen människa som begär
något sådant. Under en stor del av
vintern blir vidare vetenskapsmannen
sysselsatt med att överföra upptagning -

Nr 12

Fredagen den 6 april 1956

Pensionsreglerade deltidstjänster

arna från band till skivor för arkivet.
Detta tekniska arbete borde kunna utföras
av någon annan, såsom jag föreslagit.

Jag vädjar alltså till ecklesiastikministern
att han, trots den hårda press
han är utsatt för i konkurrensen mellan
alla olika anslagsbehov, ändå inte
glömmer de mera humanistiska delarna
av undervisnings- och forskningsarbetet,
även om dessa kanske inte ter sig så
»matnyttiga». Vi strävar intensivt efter
att höja vår levnadsstandard — vi har
ju satt upp som ett mål att fördubbla
den — men borde vi inte också kunna
lämna ett något generösare anslag åt det
arbete, som avser att rädda resterna av
en gammal kultur i sista stadiet? Det
är förvisso så, herr talman, att utvecklingen
på det tekniska området och andra
»matnyttiga» områden är angelägen.
Men vad är det med en teknisk och materiell
kultur, som inte har rotfasthet?

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 13—27

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 16

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående avlöningar till regeringsrätten.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Pensionsreglerade deltidstjänster

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 57, i anledning av väckta motioner
om beredande av möjlighet att inrätta
pensionsreglerade deltidstjänster.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Sunne och fru Sjöström-Bengtsson
(1:226) och den andra inom andra
kammaren av fröken Höjer in. fl.

(II: 446), hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Konungen hemställa
om förslag snarast till sådan ändring
av reglementet för statens pensionsanstalt,
att möjlighet bereddes att
inrätta pensionsreglerad deltidstjänst.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:226 och 11:446 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon och Boman, fröken Andersson,
herrar Sundelin, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde och Ståhl,
fröken Elmén samt herrar Staxäng och
Helander, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:226 och 11:446,
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte för riksdagen
snarast framlägga förslag om sådan
ändring av reglementet för statens pensionsanstalt,
att möjlighet tillskapades
att inrätta pensionsreglerade deltidstjänster.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Endast ett par ord med
anledning av den reservation, som fogats
till utskottets utlåtande!

I två likalydande motioner har hemställts
om en sådan ändring av reglementet
för statens pensionsanstalt, att
det skall finnas möjlighet att inrätta
pensionsreglerad deltidstjänst. Den frågan
var uppe redan 1953 men man hänvisade
då till 1951 års pensionsutredning.
Nu vill utskottet göra detsamma och
menar, att det skall ingå i pensionsutredningens
uppdrag att undersöka frågan,
men man måste nog förutsätta, att
det kan dröja mycket länge innan utredningen
kommer fram till hithörande
problem.

Pensionsrätt finns redan för deltidsanställda,
som är underkastade 1947
års allmänna pensionsreglemente. Utskottet
säger i sitt utlåtande, att det är

Fredagen den 6 april 1956

Nr 12

vissa svårigheter förenade med att införa
pensionsreglering för deltidstjänst
på SPA-området med hänsyn till finansieringen.
Men i ett fall som detta borde
väl denna omständighet inte få hindra
en ändring av reglementet. Ty vad rör
det sig om? Jo, det gäller arbetsområden
som är oerhört viktiga för samhället.
Det är undervisningsområdet och
det är sjukvårdsområdet, där man
många gånger har svårt att fullfölja
verksamheten på grund av brist på arbetskraft.
Därför tycker man, att här
vore det skäl att försöka åstadkomma
en smidig anpassning genom inrättande
av deltidstjänster, så att de yrkesutbildade
kvinnor, som är gifta och har
barn, antingen kunde få fortsätta sitt
arbete kontinuerligt eller också, om de
redan lämnat arbetet, kunde komma tillbaka.
Det är uppenbart att detta är nödvändigt
ur samhällssynpunkt, och det
skulle också vara till mycket stor fördel
ur de enskildas synpunkt.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till reservationen, vari
man begär en sådan jämkning av reglementet.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Nu viftas åter frågan om
pensionsreglering av deltidstjänster anslutna
till statens pensionsanstalt bort
med svårigheten att lösa ett komplex
av svårlösta problem. Det riktigt växer
i munnen på en när man ser hur det
skrivs om dessa enorma svårigheter!

År denna fråga då av sådan angelägenhetsgrad,
att den bör ha förtur
framför andra och att man bör få en
ointresserad riksdag att någon gång
lyssna även om man tycker att det är
besvärligt? Ja, det är den. Jag vill understryka
vad fröken Elmén sagt: frågan
är i högsta grad en mödrarnas och
samhällets angelägenhet. Den är av fundamental
betydelse. När vi lägger ner
pengar på att skaffa folk en ordentlig
yrkesutbildning, då vill vi också att de

Pensionsreglerade deltidstjänster

skall använda sina kunskaper i samhällets
tjänst. När de kvinnor det här gäller
får barn, så vill vi också att de skall
ta hand om sina barn.

Har inte andra kammarens ledamöter
tillräcklig daglig erfarenhet av de problem,
som exempelvis undervisningsoch
sjukvårdsväsendet för närvarande
brottas med på grund av att på dessa
områden väl utbildade mödrar ej kan
omsätta sina kunskaper i yrkesarbete
på heltid och samtidigt hinna med sina
barn, varför de tvingas att helt avstå
från yrkesarbetet för att kunna ägna
sig åt sina barn? Att de har stora svårigheter
att senare återvända till arbetet
är ganska uppenbart. Samhället går
alltså miste om deras kunskaper.

Det går kanske bra för er just nu,
men när ni blir sjuka eller era barn
inte får ordentlig undervisning, då vill
jag se era reaktioner. Dem ser jag praktiskt
taget varenda dag. Man må säga
vad man vill: bristen på denna yrkesutbildade
personal är kolossalt stor i
dagens Sverige.

Har inte andra kammarens ledamöter
tillräcklig daglig erfarenhet av barns
och ungdomars svårigheter i vårt samhälle
för att förstå betydelsen av att
mödrar inte dras bort mer från sina
barn än vad de anser rimligt?

Med dessa få ord har jag velat understryka
vad fröken Elmén sade om
den betydelse som denna till synes lilla
fråga har för vårt samhälle.

Utskottsmajoriteten har av 1951 års
pensionsutredning fått veta, att utredningen
uppmärksammat frågan om pensionsreglering
av deltidstjänster i statens
pensionsanstalt men att utredningen
icke ansett sig kunna bryta ut den ur
dess större sammanhang. Varför? Ja,
det talar inte utskottsutlåtandet om. Det
fattas nu bara att utredningen, som fått
detta uppdrag, inte skulle ha uppmärksammat
frågan! Det är dock det minsta
man kan begära att den skulle ha gjort.
Tid har inte fattats, llnder de år som
gått medan utredningen avvaktade för -

Nr 12

Fredagen den 6 april 1956

Pensionsreglerade deltidstjänster

slag till allmän pensionsförsäkring,
hade man mycket väl kunnat undersöka
denna detalj. Men utredningen har tydligen
inte funnit denna fråga vara av
tillräckligt stor betydelse.

Utskottet framhåller, att systemet
med pensionsberättigade deltidstjänster
finns infört för de tjänstemän, som är
underkastade 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente,
och säger att det
inte bör i och för sig väcka betänkligheter
att pröva en motsvarande anordning
även på SPA-området. Men så
kommer utskottet till finansieringsfrågan
och då hejdar sig utskottet. Det heter
sålunda i utlåtandet: »Emellertid
skulle ett utsträckande nu av denna
pensioneringsform till SPA-området
skapa speciella svårigheter, främst sammanhängande
med den på detta område
betydelsefulla finansieringsfrågan.
» Och utskottet tillägger att eftersom
ett förslag om allmän pensionsförsäkring
kan förväntas »inom en nära
framtid» — och det är ju tacknämligt
om så sker — så är det bäst att vänta.
Pensionsproblemet för de enligt SPAreglementet
deltidsanställda skulle, anser
utskottsmajoriteten, bäst lösas i samband
med genomförandet av en allmän
pensionsförsäkring.

Jag är för min del säker på att vi genom
ett sådant resonemang skaffar oss
betydligt mer svårlösta problem, och
jag vill säga några ord därom.

Först och främst vill jag påminna
om att socialministern i remissdebatten
prompt deklarerade att de, som
hade sin pensionsfråga väl ordnad, inte
skulle komma att erhålla någon försämring
genom införandet av den allmänna
pensionsförsäkringen. Nå, men hur
kommer det att gå för den för närvarande
lilla, men i framtiden säkerligen
stora gruppen av deltidsanställda på
SPA-området? För en del av dessa har
saken provisoriskt ordnats genom partiell
tjänstledighet från heltidstjänst —
det kanske låter litet invecklat, men det
hör till frågan och kammarens ledamö -

ter har därför anledning att känna till
det. Från SPA:s sida har man nu upplyst,
att dylik tjänstledighet inte kan
godtas hur länge som helst, och huvudmännen
har också ogärna heltidstjänster
så att säga hängande i luften. De
stora huvudmannaorganisationerna på
detta område, Svenska landstingsförbundet
och Svenska stadsförbundet, visar
älskvärt intresse för införandet av
pensionsberättigade deltidstjänster, »så
snart pensionsfrågan går att lösa enligt
SPA-reglementet».

Vi är alla säkerligen överens om att
ersättningen för utfört arbete utgöres
av löne-, anställnings- och pensionsförmåner
tillsammantagna. Utan att här
vilja ingå på frågan om hur den allmänna
pensionsförsäkringen kommer
att förhålla sig till tjänstemannapensionerna,
vill jag ånyo påminna om
socialministerns bestämda löfte i remissdebatten,
att det inte skall ske
några försämringar för dem som redan
är pensionsberättigade. Står sig detta
löfte även när det gäller yrkesarbetande
mödrar, vilka i samhällets intresse inte
helt lämnar sin tjänst utan övergår till
deltidstjänst? Jag skulle gärna vilja ha
ett svar av socialministern på den
frågan.

Pensionsförmånerna för en sådan
grupp som denna bör naturligtvis inte
bli sämre, när de övergår till deltidstjänst
och den saken borde kunna ordnas,
innan vi tar ställning till hela
problemet om pensionsförsäkring. Arbetsmarknaden
behöver kontinuerligt
deltidsarbetande kvinnor. Med deltidstjänster,
som icke är pensionsreglerade,
ligger det nära till hands att man hoppar
in och ut ur arbetet då och då.
Ingen inbillar sig väl att de deltidsanställda
kommer att arbeta kontinuerligt,
när deras förhållanden icke blivit tillfredsställande
ordnade på en så fundamental
punkt som pensioneringsfrågan
utgör. När sjukhusen inte kan hålla avdelningar
öppna på grund av personalbrist
och kunniga vrkeslärare inte står

Fredagen den 6 april 1956

Nr 12

att erhålla, beror detta bland annat på
att vederbörandes pensionsfråga icke
har lösts.

Jag vill vädja till kammarens ledamöter
att betänka, att om man vägrar
att lösa pensionsfrågan för yrkeskunniga
deltidsarbetande mödrar, så blir
man av med en grupp, som fyller en
stor uppgift i samhällets tjänst. Om
kammaren nu bifaller reservationen,
kan emellertid saken rättas till utan
alltför stora svårigheter.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Häri instämde fru Eriksson i Stockholm
(s), fröken Ager (fp) och fröken
Vinge (fp).

Herr ANDERSSON i Mölndal (s):

Herr talman! Såsom båda de föregående
talarna här påpekat är den här
föreliggande frågan föremål för behandling
av 1951 års pensionsutredning,
som sysslar med SPA-reglementet
över huvud taget. Från utredningens
sida har man lämnat den upplysningen,
att det skulle speciellt med hänsyn till
finansieringen medföra betydande svårigheter
att bryta ut frågan om de deltidsanställda
ur dess vidare sammanhang.

Vi inom utskottsmajoriteten anser, att
man inte bör göra den sak det här gäller
till ett så stort problem som reservanterna
har gjort. Vi har sagt, att i
den mån det finns möjlighet att genomföra
en allmän pensionsförsäkring bör
även pensioneringsfrågan för deltidsanställda
kunna lösas. Dessutom torde,
om pensionsfrågan för de deltidsanställda
inte brytes ut, ett förslag om
allmän pensionsförsäkring kunna föreligga
långt tidigare än eljest skulle vara
fallet.

Det kan nog sägas vara klart, att det
är angeläget att man ordnar anställningsförhållandena
för de deltidsanställda,
men man kan dock inte i detta
sammanhang bortse ifrån att det finns
betydande grupper i vårt samhälle, som

Pensionsreglerade deltidstjänster

har full arbetstid men inte har fått sin
pensionsfråga ordnad på något sätt. Det
är säkert mera angeläget, att man reglerar
anställningsförhållandena och pensionsfrågan
i första hand för dessa och
att man sedermera får lösa problemen
för de andra anställningshavarna. Jag
tror, att frågan om deltidsanställda får
bli en andrahandsfråga, men jag hoppas,
att man skall kunna lösa den i
sammanhang med en allmän pensionering.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Här gäller det grupper,
som har önskat lösa sin lönefråga genom
att bland annat skaffa sig pensionsförmåner.
Om nu de deltidsanställda
har löst sina anställningsproblem
på detta sätt, borde de också få
fortsätta att få dem lösta på det viset
genom att få pension i proportion till
sin deltidstjänst. Får de inte det, blir
samhället av med bland annat yrkeslärare
och sjuksköterskor i stort antal,
när det gäller kvinnor som är mödrar
eller blivande mödrar, och det är dessas
arbete som samhället absolut behöver.
Vad väntar vi på i detta sammanhang?
Skall vi vänta på att andra, som
inte har velat ta upp sin pensionsfråga
i samband med sina förhandlingar,
skall få det problemet löst? Det finner
jag högst egendomligt. Frågan gäller
ju dem, som har haft heltidsarbete men
övergår till deltidsarbete och då mister
en stor del av sina förmåner, framför
allt i fråga om en tryggad ålderdom.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Den fråga, som nu behandlas,
har ju behandlats också vid
tidigare riksdagar. Det torde inte vara
obekant för fröken Höjer och övriga,
som i dag förordar åtgärder från riksdagens
sida, att detta problem liksom
en serie av andra för närvarande bear -

Nr 12

Fredagen den 6 april 1956
Underlättande av arrendatorers friköp av arrendegårdar under större gods m. m.

betas av 1951 års pensionsutredning.
Det torde ej heller vara obekant för
fröken Höjer, att det förutom detta delproblem
finns en mängd andra problem,
om vilka man vill ha isolerade utredningar.
Skulle alla dessa särönskningar
tillgodoses, måste det betyda, att
man i mycket hög grad förlänger tiden
för 1951 års pensionsutredning, ty det
borde ändå vara känt för fröken Höjer,
att man inte kan vidtaga en separat åtgärd
på detta område utan att dessförinnan
beakta på vilket sätt den påverkar
andra pensioneringsfrågor. Skall
man göra något här, måste det ske i
samband med lösandet av de övriga delproblemen,
så att man får en helhetsbild
framför sig. Man kan inte ostraffat
bryta loss en punkt.

Är fröken Höjer för övrigt säker på
att just denna delfråga vid den avvägning,
som i så fall skall ske, visar sig
vara den mest aktuella? Vi har en hel
följd av andra frågor, bland annat änkornas
problem, som också bär varit
föremål för motioner och som hör in
i denna bild. Jag tror, att fröken Höjer
gör både denna detalj och övriga den
största tjänsten genom att avvakta 1951
års pensionsutrednings förslag.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Att problemet ligger
under utredning vet vi, men varför har
inte utredningen gjort något? Det är en
massa särönskningar här, säger civilministern,
och denna särönskning är
inte av sådan angelägenhetsgrad, att den
kan plockas ut före alla de andra. Jag
påstår i alla fall, att den är så angelägen,
ty det gäller att ta hand om kunskaper,
som blir förlegade, om man inte
får tag i dessa arbetande kvinnor, innan
de går ut ur yrkeslivet. Det är fråga
om att för sammanlagt ca 28 000, som
är anslutna till statens pensionsanstalt,
genomföra en pensionsform, som i
princip är exakt upplagd som 1947
års pensionsreglemente föreskriver,
vilket skulle betyda, att man inom

sjukvård och yrkesutbildning fick ett
tillskott av arbetskraft. Det är därför
jag är så envis, ty varje år är här av
betydelse.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag vill bara erinra om
att precis samma argumentering anföres
för samtliga övriga delfrågor, som
handläggs av 1951 års pensionsutredning.
De synpunkter, som fröken Höjer
andrar för denna speciella grupp, är i
och för sig inte nya utan synpunkter,
som jag fått höra från en hel mängd
av andra grupper.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 18

Föredrogos vart efter annat
statsutskottets utlåtande nr 58, i anledning
av väckta motioner om stöd åt
produktionen av svensk barnfilm; samt
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av väckta motioner
om effektiv kontroll av försäljning eller
orderupptagning av varor genom kringresande
försäljare, och

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av bestämmelserna
om hastighetsbegränsning för motorfordon.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 19

Underlättande av arrendatorers friköp av
arrendegårdar under större gods m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande,
nr 8, i anledning av väckta motioner
om underlättande av arrendatorers
friköp av arrendegårdar under
större gods m. in.

Fredagen den 6 april 1956 Nr 12

Underlättande av arrendatorers friköp av arrendegårdar under större gods m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr ERICSSON i Näs (bf):

Herr talman! Det är kanske onödigt
att begära ordet när man fått en motion
så pass välvilligt behandlad i utskottet
och nära nog bifallen. Jag vill dock
gärna säga några ord, ty när det gäller
punkten om friköp har utskottet
inte kunnat gå med på de synpunkter
som vi framfört i motionen. Jag tror
att det här gäller en mycket viktig sak.

Motionen har avstyrkts av lantbruksstyrelsen
och Lantbruksförbundet under
det att RLF tillstyrkt. Den senare instansen
är — och det är jag glad för
— klar över denna frågas betydelse och
att den måste lösas.

Arrendatorernas antal växer i detta
land trots att det finns många stora
gods som nu systematiskt drar in bärkraftiga
jordbruk, så kallade utgårdar,
som aldrig har brukats under huvudgården.
Det är bärkraftiga jordbruk som
läggs ned. Arrendatorer som suttit där
i flera generationer blir helt enkelt avkopplade.

Vi talar så mycket om lokaliseringsproblem
och att industrien skall spridas
ut över landsbygden. Jag tror att det
är viktigt att också de jordbruk, som
är bärkraftiga och kan föda sina brukare,
bibehålies i den utsträckning som
är möjlig.

Förhållandena är olika i Finland och
Sverige i detta avseende. I Finland var
år 1901 22 procent av jordbrukarna arrendatorer,
i dag är motsvarande siffra
0,4 procent. När man som jag bor i ett
län där arrendatorerna utgör 34 procent
av samtliga jordbrukare och där
51 procent av jorden är arrendejord, då
tycker man att detta är en fråga som
vi bör ta upp och lösa innan det blir
för sent.

Målsättningen för jordpolitiken tycker
jag bör vara att det skall skapas
så många bärkraftiga jordbruk som
möjligt och att de som brukar jorden

skall äga den. Vi behöver inte sätta som
mål att få så många arrendatorer som
möjligt. Det finns naturligtvis arrenden,
som är fullt befogade och som man inte
har något att säga om. Släktarrenden
t. ex. utgör en fjärdedel av arrendena.
Men det finns frågor i detta sammanhang
som pockar på sin lösning.

Skillnaden mellan att bruka annans
jord och egen ligger inte bara på det
psykologiska planet ■— fastän de psykologiska
synpunkterna också är mycket
viktiga. När det exempelvis gäller
stödlån, där man formellt inte behöver
borgen, blir det i det långa loppet svårt
för arrendatorer som inte har egen jord
att stöda sig på. När man vid bedömningen
av jordbrukets lönsamhet räknar
med skogsinkomster, är man inne
på ett felaktigt resonemang. Det finns ju
tidningar som tror att alla jordbrukare
har inkomster från skogen. Det är dock
en stor procent av jordbrukarna som
över huvud taget ingen skog har.

Jag tror att denna fråga så småningom
kommer att lösas, men det behövs
en utredning, ty detta är ingen enkel
sak, om den skall skötas så att inga
orättvisor sker. Utredningen skall naturligtvis
läggas upp med den målsättning
som jag angav, nämligen att vi
skall skapa så många bärkraftiga jordbruk
som möjligt men att det skall vara
fria bönder som äger den jord de brukar.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 20

Föredrogos vart för sig jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1956/57 till statens jordbruksnämnd
m. in., och

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast
egendom, in. m.

Nr 12

Fredagen den 6 april 1956

Interpellation ang. lämpligheten av att militära tvättanstalter konkurrera med civila
tvättinrättningar — Interpellation ang. undersökningen rörande rationaliseringsverksamhetens
utformning inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 21

Föredrogs och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial, nr 13, angående
departementsvis uppgjorda förteckningar
över försäljningar av viss
kronan tillhörig fast egendom.

§ 22

Interpellation ang. lämpligheten av att
militära tvättanstalter konkurrera med
civila tvättinrättningar

Ordet lämnades på begäran till

Fröken WETTERSTRÖM (h), som yttrade: Herr

talman! Vissa militära tvättanstalter
har visat sig äga en tvättkapacitet
som möjliggör åtagande av tvätt för
civila beställares räkning. Under nästa
budgetår kommer på grund av repetitionsövningarnas
inställande de militära
tvättanstalternas kapacitet att i ökad
utsträckning friställas. Den tvätt, uteslutande
industritvätt, som utföres för
civila beställares räkning, sker till ett
pris som väsentligt underskrider det på
den civila marknaden lägsta självkostnadspriset.
För att icke förlora sitt
kundunderlag tvingas civila tvättanstalter
sänka priset på industritvätt till en
nivå understigande självkostnadspriset,
vilket återfaller på den tvätt som utföres
för hushållen.

Med stöd av ovanstående hemställes
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
få ställa följande frågor:

1) Anser herr statsrådet det vara förenligt
med sunda affärsprinciper att militära
tvättanstalter på detta sätt med
hjälp av skattemedel tillätes konkurrera
med civila tvättinrättningar?

2) Ämnar herr statsrådet företaga någon
åtgärd för att ändra ett dylikt förhållande? Denna

anhållan bordlädes.

§ 23

Interpellation ang. undersökningen rörande
rationaliseringsverksamhetens utformning
inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen Herr

MAGNUSSON (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! I motion nr 11:352 till
1955 års riksdag berördes frågan om
rationaliseringsverksamhetens organisation
inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Statsutskottet fann vissa skäl
tala för att de instanser inom styrelsen
som befattar sig med rationaliseringsverksamheten
borde sammanföras i en
gemensam och i förhållande till den
sedvanliga byråindelningen fristående
avdelning. Utskottet fann därför en
översyn av den ifrågavarande verksamhetens
former vara önskvärd. Utskottet
förutsatte att en undersökning rörande
rationaliseringsverksamhetens utformning
snabbt skulle komma till stånd genom
styrelsens egen försorg eventuellt
i samråd med utomstående expertis i
den utsträckning så befanns erforderligt.
Resultatet borde om möjligt redovisas
i 1956 års statsverksproposition.

Någon sådan redovisning har icke
skett.

Med hänsyn till vad ovan anförts
hemställes om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa
följande frågor:

1) Har herr statsrådet uppmärksammat
att den av riksdagen förordade undersökningen
rörande rationaliseringsverksamhetens
utformning inom vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen ännu icke
företagits?

2) Har herr statsrådet för avsikt att
vidtaga någon åtgärd i syfte att påskynda
ett företagande av den förordade
undersökningen?

Denna anhållan bordlädes.

Fredagen den 6 april 1956

Nr 12

§ 24

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1956/57 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.,

nr 59, i anledning av väckta motioner
angående vissa direktiv för den
s. k. parlamentariska försvarsberedningen,

nr 60, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1956/57,
nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1956/57, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde,

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om vissa anslag för
budgetåret 1956/57 under sjunde huvudtiteln
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 63, i anledning av väckt motion
om åvägabringande av full likställdhet
mellan pensionärerna vid de av staten
övertagna enskilda trafikföretagen och
pensionärer vid statens järnvägar, och
nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statstjänstemännens
löner under år 1956 m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

8, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 och 5 § § förordningen
den 27 mars 1953 (nr 95)
om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadsliypoteksföreningar,
m. m.,

nr 9, i anledning av väckt motion om
anskaffande av cn samling porträtt i
olja av svenska statsministrar,

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen
den 21 juni 1922 (nr 277)
angående postsparbanken,

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 57 och 60 §§
lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om
bankrörelse, m. m.,

nr 12, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350), och

memorial nr 14, angående användande
av riksbankens vinst för år 1955;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 20, i anledning av väckta motioner
om höjning av de allmänna barnbidragen,
och

nr 21, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om kontroll å ädelmetallarbeten;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av väckta motioner
angående dels fördelning i vissa fall av
kostnader för anordningar i korsningar
av järnväg och väg, dels ock framläggande
för 1957 års riksdag av förslag
till lag om skyldighet för järnvägsinnehavare
att upplåta mark till ny övergång
m. m., och

nr 10, i anledning av väckta motioner
om rätt att vid uppskattning av normalavkastning
vid ecklesiastikt boställe
göra avdrag för kostnad för skogsarbetarbostad;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

15, i anledning av väckta motioner
om rätt för annan personal än televerkets
att företaga vissa installationer
inom televerkets arbetsområde,

nr 16, i anledning av väckta motioner
angående en utredning om svenska privatkapitalisters
engagemang i andra
länder:

nr 17, i anledning av väckta motioner
om utredning angående enhetliga bestämmelser
för kommunal anskaffning
och upphandling,

nr 18, i anledning av väckt motion

Nr 12

Fredagen den 6 april 1956

angående utredning av frågan om den
andliga vården vid sjukhusen m. m.,
nr 19, i anledning av väckta motioner
om en kartläggning av de lägsta inkomstgrupperna
och deras ekonomiska
läge,

nr 20, i anledning av väckta motioner
dels om åtgärder med anledning av den
ekonomiska kris som för närvarande
övergår ett flertal trafikföretag i skogsoch
glesbygderna och dels om tillgodoseende
och säkerställande av behovet
av ändamålsenliga och väl förgrenade
omnibusförbindelser på landsbygden,
och

nr 21, i anledning av väckt motion
angående ersättning till bilägare för
dem vid trafikolyckor utan eget förvållande
tillskyndad skada eller förlust.

§ 25

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 151, till Konungen i anledning
av väckta motioner angående dels åtgärder
för motverkande av skadegörelse
av älg å växande skog m. m., dels ock
översyn av principerna för ersättning
från älgskadefonder.

§ 26

Anmäldes, att följande Kungl. Maj :ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 144, med förslag till förordning
om erkända arbetslöshetskassor m. m.,
nr 145, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1955 vid
dess sjunde ordinarie möte fattade beslut,

nr 149, angående riktlinjer för sjöräddningsväsendet,
och

nr 153, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 10 § förordningen
den 4 oktober 1929 (nr 307) angående
tullrestitution.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 27

Anmäldes följande till herr talman -

nen under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 97, angående inrättande av en
statens pris- och kartellnämnd, m. m.
motionerna:

nr 714, av herrar Hagberg och Holmberg,

nr 715, av herr Ohlin m. fl., och
nr 716, av herr Dahlén;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 110, angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1956/57 m. m.
motionerna:

nr 717, av herr Christenson i Malmö,
nr 718, av herr Odhe m. fl., och
nr 719, av herr Andersson i Ronneby
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 123, angående skolväsendets
ordnande på realskolestadiet under
övergångstiden före enhetsskolans genomförande
m. m. motionerna:
nr 720, av fru Lindskog,
nr 721, av herr Hjalmarson m. fl.,
nr 722, av fröken Karlsson,
nr 723 och 724, av fröken Löwenhielm
m. fl.,

nr 725, av herr Nestrup och fröken
Löwenhielm,

nr 726, av herr Nestrnp m. fl.,
nr 727, av herr Helén m. fl., och
nr 728, av herr Nilsson i Östersund
m. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 111, angående ytterligare utgifter
för fångvården å tilläggsstat II för
budgetåret 1955/56 motionen nr 729, av
herr Lindberg m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 28

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.12.

In fidem
Gunnar Britth

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM SS
604451