Svar på fråga av herr Ståhl ang. lagstiftning om juridisk ansvarighet
ProtokollRiksdagens protokoll 1963:10
RIKSDAGENS
PROTOKOLL
Nr 10
ANDRA KAMMAREN
1963
8—13 mars
Debatter m. m.
Fredagen den 8 mars
Sid.
Svar på fråga av herr Ståhl ang. lagstiftning om juridisk ansvarighet
för innehållet i Sveriges Radios sändningar.................... 3
Svar på interpellation av herr Westberg ang. skolmåltidernas utformning
....................................................... 7
Tisdagen den 12 mars
Svar på interpellation av herr Persson i Heden ang. åtgärder mot
halka på vägarna................................ 15
Interpellationer av:
herr Johansson i Öckerö ang. räkfisket i norra Skagerack........ 23
fru Eriksson i Stockholm ang. möjligheterna för doktor Bertil Björklund
att fullfölja sin cancerforskning i Sverige............... 23
herr Wiklund ang. åtgärder för att förbättra sjukvårdsorganens
beredskap vid akuta sjukdomsfall...................... 25
Onsdagen den 13 mars fm.
Handelspolitisk debatt, tillika svar på interpellationer av herr Hermansson
i anledning av sammanbrottet av förhandlingarna mellan
Storbritannien och EEC samt herr Gustafson i Göteborg ang. Sveri
-
ges insatser i OECD:s arbete, m. m........................... 27
Jäv för kommunala förtroendemän............................. 98
Slopande av kyrkofullmäktigeinstitutionen....................... 102
Ersättning till städerna för mistadtolag......................... 106
Interpellation av herr Lindström ang. samarbetet mellan Sverige och
Norge på hästavelns område................................. 108
1—Andra kammarens protokoll 1963. Nr 10
2
Nr 10
Innehåll
Sid.
Onsdagen den 13 mars em.
Utgifterna å kapitalbudgeten inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde:
Investeringsplan för kommunikationsverken m. m.............. 109
Televerkets anslagsbehov.................................... 113
Statens järnvägars anslagsbehov.............................. 122
Uppförande av sammansättningsverkstad för ammunition m. m____ 123
Rätt för mindre företag att vid beskattningen göra avdrag för vissa
försöks- och forskningskostnader.............................. 126
Rätt till avdrag för värdeminskning å täckdikningsanläggningar och
skogsvägar, m. m............................................ 128
Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 13 mars fin.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2, ang. jäv för kommunala förtroendemän.
................................................. 98
— nr 3, om slopande av kyrkofullmäktigeinstitutionen........ 102
— memorial nr 4, ang. televisionsutsändningar av kamrarnas förhandlingar
................................................ 106
Statsutskottets utlåtande nr 7, rörande utgifterna inom finansdepartementets
verksamhetsområde................................ 106
Onsdagen den 13 mars em.
Statsutskottets utlåtande nr 9, rörande utgifterna å kapitalbudgeten
inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde...... 109
— nr 36, ang. uppförande av sammansättningsverkstad för ammunition
m. m............................................... 123
Bevillningsutskottets betänkande nr 7, ang. viss ändring i uppbördsför
ordningen
m. m............................................ 125
— nr 8, om rätt för mindre företag att vid beskattningen göra avdrag
för vissa försöks- och forskningskostnader............... 126
— nr 9, om rätt till avdrag för värdeminskning å täckdikningsanläggningar
och skogsvägar m. m............................. 128
Fredagen den 8 mars 1963
Nr 10
3
Fredagen den 8 mars
Kl. 14.00
§ 1
Justerades protokollet för den 1 innevarande
mars.
§ 2
Svar på fråga ang. lagstiftning om juridisk
ansvarighet för innehållet i Sveriges
Radios sändningar
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:
Herr talman! Herr Ståhl bär frågat
mig, när jag avser att för riksdagen
framlägga förslag till lag om juridisk ansvarighet
för innehållet i Sveriges Radios
sändningar.
Med anledning härav vill jag erinra
om att en inom justitiedepartementet
tillkallad utredningsman i mitten av
år 1962 avgivit ett betänkande rörande
radions juridiska ansvar (SOU 1962:
27). Remissbehandlingen av betänkandet,
vari framlagts förslag till lag om
ansvarighet för innehållet i rundradiosändningar
m. m., har nyligen avslutats.
Då erfarenheterna —• ej minst från den
senaste tiden — synes ge vid handen,
att ett behov kan föreligga av lagstiftning
i ämnet, bär det varit min avsikt att påskynda
den fortsatta beredningen av
ärendet, så att ett lagförslag kunde föreläggas
riksdagen inom en nära framtid.
Vid Nordiska rådets isession i Oslo förra
månaden beslöt rådet emellertid hemställa
till regeringarna att undersöka
möjligheterna för en i princip ensartad
nordisk lagstiftning om radions juridiska
ansvar. I detta läge bör uppenbarligen
den av rådet begärda undersökningen
avvaktas, innan något svenskt
lagförslag i ämnet framlägges. En för
-
sening av det svenska lagstiftningsärendet
kan med hänsyn härtill befaras, och
det är ej möjligt för mig att i dag närmare
uttala mig om när något förslag
kan komma att föreläggas riksdagen.
Vidare anförde:
Herr STÅHL (fp):
Herr talman! Samtidigt som jag tackar
justitieministern för svaret på frågan
vill jag påpeka, att det självfallet
inte varit min avsikt •—och det framgår
ju också av frågans formulering — att
ta upp den stora frågan om radions och
televisionens ansvarighet i hela dess
vidd.
Jag känner ju till det Björlingska betänkandet
•— jag har det bär framför
mig — och jag bär också så gott det
sig göra låter genom tidningarna följt
remissbehandlingen av betänkandet.
Att jag kom att ställa min fråga har
två skäl.
För det första var det det förhållande,
som justitieministern här anförde, nämligen
det i och för sig beklagliga dröjsmålet
på grund av detta ärendes behandling
i Nordiska rådet. För det andra
var det de övertramp som inte minst
under den senaste tiden enligt en ganska
allmän uppfattning skett i några fall.
Jag pekar framför allt på den numera
ganska kända behandlingen i nattradion
av sjukhemmet på Söder. Jag pekar
även på den inte mindre kända behandlingen
av den socialdemokratiska
pressens ekonomi — det gäller den socialdemokratiska
pressen i allmänhet
och tidningen Kuriren i synnerhet.
Låt mig ett ögonblick uppehålla mig
vid den första frågan, nämligen förseningen.
Det föreföll mig oroande redan
Nr 10
4
Fredagen den 8 mars 19(53
Svar på fråga ang. lagstiftning om juridisk ansvarighet för innehållet i Sveriges
Radios sändningar
när jag i pressen fann att — om jag
inte missuppfattade det — man särskilt
på danskt håll ställde sig tveksam. Så
långt jag kunnat följa ansvarighetslagstiftningen
såväl när det gäller pressen
som radio och TV i de nordiska länderna
bär jag som utomstående kommit till
den uppfattningen, att principerna d de
olika länderna är så i grunden olika att
det måste bli ganska långa och djupt
gående procedurdiskussioner för att
man skall kunna jämka samman de olika
principerna, och dessförinnan skulle
vi alltså här i landet inte kunna få en
ansvarighetslagstiftning på detta viktiga
område som kan anses nöjaktig.
Jag kan naturligtvis inte stå här och
bara efter detta svar yrka att justitieministern
skall ändra uppfattning, men
jag måste beklaga att ett dröjsmål här
kommer att ske. .lag skulle vilja hemställa
att justitieministern, om det visar
sig bli svårt att inom överskådlig och
en relativt nära framtid komina till ett
resultat för vårt lands del, överväger
att ta saken i egna händer och genomför
en lagstiftning av ungefär den typ
som är föreslagen i det Björlingska betänkandet.
Jag gör detta så mycket hellre
som jag inte kan förstå annat än att
det är angeläget att vi snarast möjligt
kan komma ifrån den känsla av rättslöshet
på detta område som finns i stora
grupper av vårt folk.
Inom pressen finns ju relativt goda —
jag tror jag vågar säga mycket goda
numera -—• garantier mot publicitetsskador.
Dessa har vi fått kanske inte
så mycket genom tryckfrihetslagstiftningen
som genom den hedersdomstol
som pressen frivilligt och i hög grad
solidariskt har grundat, där personer
»om enligt egen uppfattning drabbas av
puhlicitetsskador skall kunna föra talan.
Jag såg i ett av de allra senaste
numren av veckotidningen Se ett rent
förebildligt exempel på hur man accepterar
pressens opinionsnämnds uttalanden.
I en utförlig artikel återgavs näm
-
ligen exakt de skäl på vilka opinionsnämnden
hade grundat sitt klander mot
tidningen, och någon invändning riktades
inte häremot. Jag tillåter mig konstatera
att kontrasten mellan detta tillvägagångssätt,
som nu blivit regel i pressen,
och de mycket kortfattade och undanskymda
dementier som förekommit
i Sveriges Radio är ganska slående.
I vad män det förekommer publicitetsskador
genom radio- och TV-program
skall jag inte diskutera här; det
är ju en fråga som bara domstol kan
uttala sig om. Men faktum är att många
människor känner sig drabbade av publicitetsskador.
De finner sig då inte ha
någon möjlighet att få dessa korrigerade
i det läge vi befinner oss, inte
minst efter den mycket betydelsefulla
dom som Stockholms rådhusrätt avkunnade
den 22 december 1961. En resebyrå,
Skandinavisk resebyrå — det är
bättre att nämna namnet så att inget
missförstånd kan uppkomma —• hade
fört talan mot Sveriges Radio på grund
av ett radioeko där två medarbetare
hade uttalat enligt resebyråns uppfattning
direkt oriktiga, kränkande och
ekonomiskt menliga omdömen. Man
gjorde då så, i brist på ansvarighetslagstiftning,
att man åberopade överenskommelsen
mellan regeringen och
Sveriges Radio. Domen i detta mål, som
är i hög grad intressant, blev friande
för Sveriges Radio, dock inte därför
att domstolen fann styrkt att inget
klandervärt hade förekommit utan helt
enkelt därför att den ansåg att överenskommelsen
inte gav sådan ledning för
vad som skall anses ligga i ordet »kränkande»
att det fanns laglig grund för
en fällande dom.
Jag tillåter mig läsa in i protokollet
en del av detta aktstycke som är av
stort principiellt intresse i detta sammanhang.
Domstolen citerar där Sveriges
Radios inlaga, och det är intressant
ur den synpunkten att det också
ger uttryck åt hur Sveriges Radio ser
5
Fredagen den 8 mars 1963 Nr 10
Svar på fråga ang. lagstiftning om juridisk ansvarighet för innehållet i Sveriges
Radios sändningar
på a n s vari gliets frågan: »Sveriges Radio
har gjort gällande, att laga grund saknas
för resebyråns i målet förda talan,
och härutinnan anfört: Överenskommelsen
den 15 maj 1959 mellan staten och
Sveriges Radio kan icke — såsom resebyrån
gjort gällande — anses likställd
med en kunglig förordning, överenskommelsen
är ett civilrättsligt avtal,
närmast ett entreprenadavtal, enligt vilket
staten såsom ägare av de tekniska
anläggningarna åtagit sig att utsända de
program, som produceras av Sveriges
Radio. Det uteslutande ändamålet med
överenskommelsen är att fastställa gränsen
mellan de uppgifter, som åvila staten
med avseende å tillhandahållande
av de tekniska resurserna, och dem som
tillkomma Sveriges Radio såsom programproducent.
Ett eventuellt överträdande
från Sveriges Radios sida av bestämmelserna
i överenskommelsen kan
påtalas endast av den andra avtalsparten,
d. v. s. staten, icke av en tredje
man. Vidare tager bestämmelsen, att
Sveriges Radio bär att svara för att
enskild rätt ej kränkes, enligt vad som
framgår av bestämmelsens förhistoria
sikte på rättigheter av immateriellrättslig
natur. Syftet med bestämmelsen är
att fastslå, att icke staten utan Sveriges
Radio är ansvarig för att dylika rättigheter
icke trädas för nära. Under alla
förhållanden kan uttrycket ''enskild
rätt’ icke åsyfta vilket förfördelande
som helst utan endast av rättsordningen
skyddade rättigheter, d. v. s. sådana
rättigheter, för vilkas åsidosättande påföljd
kan ifrågakomma i form av straff
eller skadestånd eller bådadera. Någon
resebyrån tillkommande rättighet av sådan
natur föreligger icke i detta fali.
Det bestrides, att strikt ansvar oavsett
vållande åvilar Sveriges Radio för skada
genom bolagets radioprogram. Något
ansvar för underlydandes handlingar
kan ej heller ifrågakomma i detta
fall, enär sådant ansvar enligt svensk
rätt förekommer endast i fråga om ska
-
da å person eller bestämd sak och ej
beträffande allmän förmögenhetsskada.
Sveriges Radio bestrider, att något förfarandet
av beskaffenhet att kunna hänföras
under 16 kap. 8 § strafflagen förelegat.
Om det skulle anses, att utsättande
av rykte ägt rum, har ryktet i varje fall
ej utsatts av Sveriges Radio utan av
uppgiftslämnarna. Sveriges Radio har
i så fall fortspritt ryktet men icke av
arghet såsom i 16 kap. 8 § strafflagen
förutsättes. Syftet med utsändningen
har icke varit att skada resebyrån utan
att kritisera arrangemangen kring resan.
En dylik kritik är icke något som
samhället har anledning att fördöma.
Ett bifall till resebyråns talan skulle
innebära, att radion förmenades den
envar tillkommande rätten att uttala
att eti företag säljer dåliga tjänster.»
Domstolen anför sedan följande, som
jag också vill ha antecknat till protokollet,
då det har utomordentligt stort
intresse för bedömning av hela den lagstiftningsfråga,
som vi här står inför:
»Sveriges Radio har vitsordat, att resebyrån
till följd av utsändningen av
ifrågavarande program tillfogats viss
skada i form av avbräck i sin verksamhet.
Rådhusrätten finner icke skyldighet
att gottgöra resebyrån för denna skada
kunna oberoende av vållande åläggas
Sveriges Radio vare sig med hänsyn
till arten av den utav Sveriges Radio
bedrivna verksamheten eller eljest. Resebyrån
äger icke heller på den åberopade
bestämmelsen i överenskommelsen
den 15 maj 1959 mellan staten
och Sveriges Radio, att Sveriges Radio
skall svara för att programmen ej kränka
enskild rätt, grunda något anspråk
mot Sveriges Radio på ersättning för
den lidna skadan.
Av den i målet förebragta utredningen
rörande arrangemangen kring resan
och det sätt, varpå densamma av resebyrån
genomförts, finner rådhusrätten
framgå, att det icke varit befogat att,
såsom i radioekot skett, beteckna re
-
Nr 10
6
Fredagen den 8 mars 1963
Svar på fråga ang. lagstiftning om juridisk ansvarighet för innehållet i Sveriges
Radios sändningar
san såsom en ''skandalresa’, detta så
mycket mindre som någon anmärkning
veterligen icke riktats mot förhållandena
på utresan eller under resenärernas
vistelse på sina respektive uppehållsorter.
Det bär även — såsom Sveriges
Radio vitsordat —• stått -i strid med god
publicistisk sed att i radioekot omnämna
resebyråns firmanamn. Härtill
kommer, att i radioekot lämnats uppgifter,
vilka enligt vad som framgår av
utredningen äro felaktiga i sak eller
ock utformats på ett sätt, som icke kan
anses vara förenligt med kraven på ett
korrekt referat. Detta gäller särskilt
uppgifterna om -utspisningen under hemfärden
och om den tidrymd sällskapsresan
omfattat samt uppgiften om att
icke alla resedeltagarna medföljde på
hemfärden.
Även om vad ovan anförts rörande
radioekots innehåll skulle kunna läggas
Persson eller Wänstrand eller bådadera
till last och de därigenom anses vållande
till den genom radioekot uppkomna
skadan, föreligga likväl — oavsett
huruvida deras handlande innefattat sådant
förfarande, varom i 16 kap. 8 §
strafflagen förmäles — icke sådana förhållanden,
att Sveriges Radio kan hållas
ansvarigt därför.»
Efter dessa onekligen ‘betydelsefulla
uttalanden beträffande skuldfrågan måste
domstolen förklara att käromålet ogillas.
Käranden förpliktas att ersätta Sveriges
Radio för rättegångskostnad med
kronor 8 416: 60.
Jag har velat citera detta, ty efter
denna dom står det klart, att inga som
helst rättsligt bindande ansvarighetsregler
finns för vad som än säges och
visas i Sveriges Radio och TV.
Det är klart att ett medium med denna
oerhörda räckvidd och den inträngande
kraft, som det ändå äger, liksom
pressen naturligtvis skall ha sin frihet
—• därom råder inga delade meningar
— men dess målsmän måste lika väl som
pressen känna trycket av att friheten
handhas under ett i lag stadgat och utmätt
ansvar.
Det är en allvarlig brist när det gäller
den enskildes känsla av rättssäkerhet
och trygghet till både rykte och yrkesutövning
att en sådan lagstiftning
icke finns. Därför måste man också
beklaga den ståndpunkt, som justitieministern
bär ansett sig böra inta efter
behandlingen av frågan i Nordiska rådet.
Man hade hoppats att Nordiska rådet
skulle bli ett hjälpmedel och icke
ett förhalningsmedel i fråga om tillskapandet
av betydelsefull lagstiftning
till medborgarnas skydd och för deras
känsla av rättssäkerhet i de nordiska
länderna.
Jag vill utöver detta, herr talman,
bara göra ett par kommentarer till vad
jag har kunnat följa av remissbehandlingen
av det Björlingska betänkandet.
Man liar i det sammanhanget fört in
både radionämnd och pressens opinionsnämnd.
Efter åtskilliga års erfarenhet
av dessa frågor skulle jag som
min ganska bestämda uppfattning vilja
ge till känna, att dessa båda instanser
fyller en absolut livsviktig uppgift där
de nu verkar. De skall emellertid inte
föras in i detta sammanhang. Man kan
inte tänka sig att de kan bli något slags
substitut för den lagstiftning om -ansvarighet,
som vi här önskar tillskapa.
Det är möjligt att Sveriges Radio en
gång kommer i den situationen att även
där växer fram ett behov av en domstol
på frivillighetens väg å la pressens opinionsnämnd,
så -afl man där liksom inom
pressen får eu hederskodex för god publicistisk
sed. Men vad det nu gäller
är att få fram en ansvarighetslagstiftning.
Jag tycker att båda de skäl som
jag här anfört liksom -de många -för allmänheten
väl -kända exemplen på att
här behövs eu lagstiftning skulle kunna
påverka justitieministern -att icke låta
denna lagstiftningsfråga förbli olöst alltför
länge, även om behandlingen av
frågan i Nordiska rådet skulle dra ut
7
Fredagen den 8 mars 1963 Nr 10
Svar på interpellation ang. skolmåltidernas utformning
på tiden på samma sätt som skett med
åtskilliga andra frågor, där vi behöver
en lagstiftning i Sverige. Det är trots
det nordiska samarbetet i första hand
de svenska medborgarna som vi här i
riksdagen har att tänka på och söka
skydda.
Jag tackar ännu en gång för svaret.
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:
Herr talman! Jag tror att herr Ståhl
och jag är helt eniga om behovet av en
sådan lagstiftning, och jag är den förste
att beklaga om just Nordiska rådets
initiativ här kan komma att fördröja
den. Men jag tror att jag såsom svar på
herr Ståhls vädjan kan säga, att skulle
det visa sig svårt att inom en relativt
nära framtid få fram ett nordiskt förslag,
är jag beredd att ta upp till övervägande,
om vi inte själva måste tillskapa
en lagstiftning. Men man får inte
tro att en lagstiftning om att ansvaret
för en viss sändning skall läggas
på en viss person är det allena saliggörande.
Här gäller också de krav som
man måste ställa på den personella sidan,
krav på omdöme och vederhäftighet.
Och dessa krav måste ställas mycket
högt.
Herr STÅHL (fp):
Herr talman! Jag ber att i korthet få
ta fasta på vad justitieministern här
sade om de krav som kan ställas. Jag har
precis samma uppfattning och vill gärna
understryka detta. Jag är bara rädd
för att man inte kan våga hoppas att
det kan tjäna som ersättning för en lagstiftning
som vi är ense om är i hög
grad påkallad.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 3
Svar på interpellation ang. skolmåltidernas
utformning
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:
Herr talman! I en interpellation har
herr Westberg frågat, om jag överväger
att bereda skolöverstyrelsen ökade möjligheter
att verka för att de för kosthållet
vid skolmåltiderna utfärdade anvisningarna
följs samt vilka ytterligare
åtgärder jag anser behöva vidtas för
att skolmåltiderna skall få en utformning,
som ger fullvärdig kost och goda
kostvanor och som stimulerar eleverna
till en god munhygien.
På detta får jag svara följande.
Den omedelbara tillsynen över skolmåltidsverksamheten
ankommer på den
lokala skolstyrelsen. I skolöverstyrelsens
anvisningar rörande den lokala
organisationen av verksamheten rekommenderas
bl. a. att tillsynen överlåtes
på en för ändamålet särskilt utsedd
skolmåltidskommitté. I en sådan bör ingå
skolläkare eller skolsköterska, någon
lärare, den för skolmåltiderna närmast
ansvariga, d. v. s. ekononiiföreståndarinna
eller i vissa fall hushållslärare,
samt mödrar till barn, som deltar i
skolmåltiderna.
Den lokala verksamheten stöds på olika
sätt av de närmast berörda centrala
myndigheterna. Sålunda tillhandahålles
kommunerna anvisningar om kosthållet
vid skolmåltiderna, utarbetade av skolöverstyrelsen
i samråd med medicinalstyrelsen
och statens institut för folkhälsan.
Anvisningarna omarbetas successivt,
t. ex. när näringsfysiologiska
skäl eller ändringar i varusortimentet
för storhushåll ger anledning därtill.
Sedan flera år pågår vidare under skolöverstyrelsens
ledning en omfattande
utbildningsverksamhet för personal vid
skolmåltiderna. För lärarna vid denna
verksamhet ordnas årligen instruktionskurser,
där aktuella problem rörande
skolmåltiderna behandlas, såsom närings-,
hygien- och tandvårdsfrågor.
Sedan några år tillbaka disponerar
överstyrelsen därjämte särskilda medel
för arbetsstadier in. m. rörande
skolmåltidsverksamheten. Redogörelser
8 Nr It) Fredagen den 8 mars 1963
Svar på interpellation ang. skolmåltidernas utformning
för dessa publiceras fortlöpande i Aktuellt
från skolöverstyrelsen.
Vad gäller den av interpellanten särskilt
berörda frågan rörande munhygienen
vid skolmåltiderna kan nämnas, att
på medicinalstyrelsens uppdrag för närvarande
utarbetas en broschyr om kosten
och tänderna. Det kan förutsättas
att denna kommer att distribueras bl. a.
till dem, som i kommunerna har ansvaret
för skolmåltiderna.
Mot bakgrunden av den aktiva rådgivnings-,
utbildnings- och undersökningsverksamhet
rörande skolmåltiderna,
som sålunda bedrivs från de berörda
myndigheternas sida, och med den
tillit till kommunernas ansvar för verksamheten,
som jag för min del hyser,
finner jag det inte vara påkallat med
några särskilda åtgärder från min sida
i de av interpellanten angivna hänseendena.
Vidare anförde:
Herr WESTBERG (fp):
Herr talman! Samtidigt som jag tackar
ecklesiastikministern för svaret på
min interpellation måste jag tyvärr konstatera
att svaret vittnar om att ecklesiastikministern
förefaller vara helt
tillfredsställd med rådande förhållanden.
Jag kan tyvärr inte dela hans uppfattning.
Det är visserligen sant att den omedelbara
tillsynen över skolmåltidsverksamheten
ankommer på den lokala skolstyrelsen,
och jag hyser i likhet med
statsrådet Edenman stor tillit till kommunernas
ansvar för verksamheten. Men
även om detta är sant, är det dock ett
faktum att kommunerna i betydande utsträckning
är beroende av statliga beslut
och åtgärder eller brist på åtgärder
på det viktiga område som det här
gäller. Skolmåltidsverksamheten har
växt ut och blivit en mycket kostnadskrävande
del av skolans sociala engagemang.
De ekonomiska förutsättningarna
för verksamheten har också blivit
helt annorlunda än vad som från början
avsågs. I stället för de 30 procent
av kostnaderna som kommunerna då
hade att räkna med har kommunens
andel ökat cirka 80, ja, ända upp till
100 procent av kostnaderna.
Självfallet får denna minskning av
statsbidraget stor betydelse för kommunernas
planering beträffande skolmåltiderna
och inverkar även i fråga
om kostens sammansättning. Åtgärder
måste vidtagas för att stimulera kommunerna
att mera närma sig den målsättning
som var en av förutsättningarna
för att skolmåltiderna inrättades,
nämligen att barnen i skolan borde få
en näringsmässigt riktigt sammansatt
måltid och inte bara sitt kaloribehov
täckt. Kritiken mot att skolmåltiderna
inte fyller detta krav bär växt sig allt
starkare bland målsmännen.
Till frågan om statsbidraget till skolmåltiderna
får vi anledning att återkomma
i samband med riksdagens behandling
av den motion som gäller denna
fråga. Därför kan vi i dag lämna denna
del av frågekomplexet.
Säkert är vi ense om att skolmåltidsverksamheten
är av mycket stort värde.
Från hemmens sida räknas den som en
av de främsta sociala åtgärderna, då
den dels innebär att barnen får en måltid
lagad mat mitt på dagen, något som
är särskilt viktig i en tid, då många
barn har långa resvägar till skolan, och
dels ger möjligheter till rationalisering
av hushållsarbetet, som ju också hav
stor betydelse i vår tid, då många mödrar
bär yrkesarbete utanför hemmet.
Men skall skolmåltiderna rätt fylla sin
viktiga uppgift är det ett oeftergivligt
villkor att de håller måtten ur näringsfysiologiska
synpunkter. Detta är särskilt
angeläget, eftersom måltiderna för
en del av eleverna utgör huvudmålet.
Någon kontinuerlig undersökning av
skolmåtidernas näringsmässiga sammansättning
görs inte — något som måste
betraktas som en stor brist. Statens institut
för folkhälsan borde kunna bere
-
9
Fredagen den 8 mars 1963 Nr 10
Svar på interpellation ang. skolmåltidernas utformning
das möjligheter iatt genomföra en sådan
kontroll, som kunde bli till vägledning
i skolmåltidsverksamheten. Kostens
sammansättning och konsistens har även
betydelse för tändernas hälsa, och det
måste anses angeläget att samhällets åtgärder
i fråga om tandvården inte motverkas
av olämpliga maträtter vid skolmåltiderna.
Matens tillredning är här
av betydelse. Det beror i hög grad på
den, om den färdiga maten skall innehålla
önskvärd mängd av vissa ämnen
t. ex. vitaminer.
Kännedomen om dessa nu åberopade
fakta säger oss, att det måste ställas
stora krav på den personal, som skall
svara för skolmåltidsverksamheten. Det
är därför angeläget att utbildningen av
personalen ägnas ökat intresse. Enligt
Aktuellt från skolöverstyrelsen blir antalet
kurser för sådan personal färre i
år än de närmast föregående åren. Skolöverstyrelsen
bär på förfrågan upplyst
att detta beror på knapphet i medelstilldelningen.
Här finns enligt min mening
utrymme för större insatser från
ecklesiastikdepartementets sida.
Det är inte nog med att utfärda anvisningar
t. ex. 1 fråga om skolmåltidernas
sammansättning, utan man måste
även se till att personalen har den utbildning,
som anvisningarna förutsätter.
Att det på många håll brister i fråga
om skolmåltidernas utformning är eu
matsedel, som jag bär i min hand, ett
exempel på. Matsedeln, soin gäller för
tre veckor, d. v. s. 18 måltider, upptar
välling och soppor 9 gånger, gröt eller
pudding 6 gånger, kräm 2 gånger och
köttgryta 1 gång. Det måste sägas, att
det är ett utomordentligt långt steg mellan
de av skolöverstyrelsen utfärdade
anvisningarna och denna matsedels innehåll.
Det är att märka att matsedeln
gäller för vårterminen 1963. För att redogörelsen
skall bli fullständig bör jag
kanske tillägga att det serveras smörgås
med pålägg och mjölk till dessa rätter.
1 gång på de tre veckorna serveras även
rå morot och 1 gång apelsin.
Statsrådet talar i sitt svar om att den
lokala verksamheten stöds av de närmast
berörda myndigheterna. Detta är
givetvis alldeles riktigt, men ett sådant
stöd kan vara av större eller mindre
omfattning och betydelse. Enligt min
mening är den avdelning inom skolöverstyrelsen,
som i huvudsak skall
svara för detta stöd, klart underbemannad.
Med den utveckling verksamheten
tagit måste det vara väldigt svårt för
de ansvariga på sektionen för husligt
arbete och skolmåltider att ge det stöd
och den vägledning, som kommunerna
behöver i detta fall.
Läsåret 1946—1947, då två befattningshavare
svarade för denna sektion,
omfattade verksamheten 142 000 elever. I
dag är antalet uppe i nära 900 000 elever.
Visserligen bär under mellantiden
ytterligare en befattningshavare tillkommit,
men det måste ändå vara utomordentligt
svårt för de tre personer det
här gäller att handha den omfattande
verksamhet som skolmåltiderna utgör.
I likhet med Målsmännens riksförbund
vill jag understryka behovet av centralt
anställda konsulenter för skolmåltidsverksamheten,
vilka i väsentligt ökad
utsträckning vid besök på respektive
orter kan ge råd och anvisningar. Även
på detta område finns det plats för initiativ.
Trots personalbristen gör man lovvärda
ansträngningar att genomföra utredningar
och undersökningar både beträffande
organisationen vid skolmåltiderna
och deras sammansättning, men
bristen på medel är även här en återhållande
faktor.
Att bereda eleverna möjligheter att
skölja munnen eller dricka vatten efter
måltiden, som skolöverstyrelsen finner
önskvärt och även uttalat i anvisningarna,
kan med relativt enkla medel
åstadkommas, om man bara vill göra
något åt saken. Men denna fråga bör
helst lösas vid byggnadsplaneringen.
Det är för mig obekant hur skolöverstyrelsen
följer byggnadsärenden beträf
-
1* — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 10
Nr 10
10
Fredagen den 8 mars 1963
Svar på interpellation ang. skolmåltidernas utformning
fande denna detalj, men frågan är av
betydande intresse för de många föräldrar
som är angelägna om att barnens
munhygien inte eftersattes i samband
med skolmåltiderna.
I detta sammanhang noterar jag med
tacksamhet att en broschyr om kosten
och tänderna kommer att utsändas till
bl. a. dem som i kommunerna bär ansvaret
för skolmåltiderna.
Till sist skulle jag med några ord
vilja beröra en annan fråga av stor
vikt för skolmåltidsverksamheten. Enligt
min mening är det betydelsefullt att
eleverna kan känna trevnad vid skolmåltiderna.
För att detta skall bil fallet,
är det nödvändigt att skolmåltiderna
håller en god standard i olika
avseenden men även att elevernas uppträdande
och bordsskick fyller de anspråk,
som man rätteligen kan ställa.
Det finns tyvärr uppgifter som tyder
på att det inte överallt är som det borde
vara i det fallet. Det torde inte vara
omöjligt att t. ex. vid statsbidragsbestämmelserna
stimulera kommunerna
till att anlita väl kvalificerad personal
för tillsynen vid skolmåltiderna.
Även om ett stort ansvar åvilar kommunerna
i fråga om skolmåltiderna, är
det dook möjligt för statsmakterna att
ge kommunerna väsentligt större stöd
än vad som nu är fallet, och jag vore
tacksam om ecklesiastikministern ville
ägna de frågeställningar jag här berört
ökat intresse.
För att undvika allt missförstånd vill
jag till sist understryka, att jag hela tiden
avser åtgärder som är vägledande
och stimulerande för kommunerna i deras
verksamhet på detta område.
Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:
Herr talman! Jag förstår inte riktigt
herr Westbergs interpellation. Jag har
läst den noggrant tidigare och lagt märke
till att det egentligen inte finns någon
kritik framförd i den, utan endast
allmänna önskemål. Lika svårt bär jag
också att inse vari kritiken i hans anförande
i dag består.
Herr Westberg efterlyser vissa ting
som jag har berört i mitt interpellationssvar,
där jag visat upp hela rader
av åtgärder som skolöverstyrelsen har
vidtagit. Jag kan inte förstå annat än
att herr Westberg — som ju dessutom
är verkligt sakkunnig på detta område
i egenskap av skolchef och som alltså
bär en kommuns alla administrativa resurser
till sitt förfogande — har denna
egendomliga övertro på anvisningar
från det centrala verket. Han säger att
det är ett långt steg mellan skolöverstyrelsens
anvisningar och den typmatsedel
han här läste upp för att vi skulle
få ta del av den.
Men, herr Westberg, detta kan val
inte vara skolöverstyrelsens fel. Om
man med hjälp av två ämbetsverk -—
även medicinalstyrelsen är ju med i
sammanhanget -— och efter ingående
undersökningar skickar ut typexempel
på matsedlar till kommunerna och dessa
sedan inte följs, så hjälper det inte
om man har tre eller trettio konsulenter
uppe i skolöverstyrelsen för att sköta
skolmåltidsverksamheten! Här måste
ju felet ligga — vilket jag också antytt
i mitt interpellationssvar —- i bristande
kommunal övervakning av kostens innehåll
av näringsämnen och vitaminer.
Detta är självfallet. På en annan punkt
däremot är kritiken av en helt annan
art. Ökade resurser i fråga om kvalifikationer
hos personalen m. m. är naturligtvis
på alla områden att föredra,
inen detta är en sak som kräver arbete
på lång sikt. Att personalen hos skolöverstyrelsen
skulle vara alltför fåtalig
när det gäller matsedlarnas sammansättning
och övervakningen av kosthållet
kan jag däremot, herr Westberg, inte
gå med på.
Dessutom vill jag till sist säga, herr
talman, att det tydligen inte är någon
kritik mot den service som skolöverstyrelsen
ger. Herr Westberg tycker
tvärtom att allting är gott och väl; an
-
11
Fredagen den 8 mars 1963 Nr 10
Svar på interpellation ang. skolmåltidernas utformning
visningarna tränger däremot inte ut till
kommunerna, men det är en helt annan
sak, vilket han borde ha vissa förutsättningar
att själv bedöma.
Herr WESTBERG (fp):
Herr talman! Det är alldeles riktigt
som ecklesiastikministern sade, att jag
inte riktade någon kritik mot anvisningarna
från skolöverstyrelsen. Däremot
anmärkte jag på att dessa inte
tränger ut till kommunerna. Det är
detta förhållande vi vil komma åt, och
jag tror att vi med ökade resurser på
den avdelning inom skolöverstyrelsen
som det här gäller skulle få möjlighet
att sprida dessa anvisningar till kommunerna
på ett bättre sätt. Om konsulenterna
finge hjälpa kommunerna till
rätta i dessa viktiga frågor genom att
på ort och ställe följa skolmåltidsverksamheten
och ge anvisningar, tror jag
det skulle få mycket stor betydelse för
att förbättra skolmåltiderna.
Likaså tror jag att man från ecklesiastikdepartementets
sida via skolöverstyrelsen
borde satsa mera på utbildning
och fortbildning av personalen,
eftersom dessa personer, som svarar
för hushåll åt tusentals människor,
många gånger inte bär fått någon annan
utbildning än vad de själva kunnat
skaffa sig i hemmen. Detta kan naturligtvis
inte vara tillfredsställande.
Här finns enligt min mening plats för
vidgade initiativ.
Till sist vill jag än en gång beröra
det jag inledningsvis förde på tal, nämligen
kostnadsfördelningen mellan stat
och kommun. Jag har visserligen sagt,
att detta är en fråga som jag återkommer
till längre fram, men jag hoppas
att när den motion jag här tänker på
kommer upp till behandling i riksdagen,
vi då skall få stöd av ecklesiastikministern,
ty jag tror att vi därigenom
har stora möjligheter att kunna förbättra
utformningen av skolmåltidsverksamheten.
Fru KRISTENSSON (h):
Herr talman! Jag begärde ordet för
att sätta några frågetecken i marginalen
till den diskussion som här bär
förts.
Jag befinner mig i den ovanliga situationen
att jag kan i långa stycken instämma
med ecklesiastikministern. Det
är för mig störande med dessa ständigt
ökade anspråk på vad staten skall göra
i det ena och det andra sammanhanget.
Herr Westberg talade om trevnaden
vid skolmåltiderna och det bordsskick
som barnen skall lära sig att iaktta
o. s. v. Det är riktigt som han säger,
men jag ställer mig tveksam till frågan,
huruvida det skall behövas så mycket
utbildning för att den personal det här
gäller skall kunna lära barnen bordsskick
och kunna skapa trevnad för
dem. Jag kan naturligtvis bara döma
efter mina egna erfarenheter från en
storstad av hur det går till vid skolmåltiderna,
och min erfarenhet säger mig,
att man mycket snabbt portionerar ut
maten till barnen och att man ger un.-gefär samma portioner till alla. Småbarnen,
som inte är så djärva och därför
inte vågar säga ifrån, får många
gånger mycket större portioner än de
egentligen skulle vilja ha, men kravet
på ett gott bordsskick säger att de skall
äta upp den mat de fått. Skolmåltiderna
kan då för dem bli en fullständig pina.
Jag vill också invända mot herr Westbergs
resonemang om att vi skall ha
konsulenter i allt större utsträckning i
denna verksamhet. Det är klart att det
är bra om vi har konsulenter som kan
ge goda råd i fråga om kostens sammansättning,
men det väsentliga är att vi
får expertis i näringsfysiologiska frågor
som kan lämna goda råd åt både
friska och sjuka människor beträffande
kosten. Det är viktigt att husmödrar
och andra får klart för sig hur en kost
bör vara sammansatt för att vara bra.
Då får vi också goda kostvanor i våra
hem. Ur sociala synpunkter är det ej
motiverat att ställa allt större krav på
Nr 10
12
Fredagen den 8 mars 1963
Svar på interpellation ang'', skolmåltidernas utformning
den mat som skall serveras i skolorna.
För mig skulle det inte vara främmande
att man ginge över till att i varje fält
några dagar i veckan servera endast
smörgåsar med pålägg. Ur näringsfysiologisk
synpunkt skulle detta ej vara
någon nackdel. För mig framstår det
som önskvärt och naturligt att huvudmålet
intas i hemmet, när familjen samlas.
Skolmåltiden bör ej framstå som
den centrala måltiden under dagen.
Herr WESTBERG (fp):
Herr talman! Jag vill bara helt kort
replikera den sista talaren här. Fru
Kristensson har tydligen missförstått
mig, när hon talar om att jag skulle ha
krävt en omfattande utbildning för den
personal som skall tjänstgöra vid tillsyn
av skolmåltiderna. Det liar jag ingalunda
gjort. Jag sade att den skulle
vara väl kvalificerad för sin uppgift.
Det behöver inte innebära någon mer
omfattande utbildning. Det är ingalunda
helt tillfredsställande på den punkten
på alla håll för närvarande.
Vidare säger fru Kristensson att vi
inte skulle behöva konsulenter. Däremot
skulle det vara viktigt att man får
råd i fråga om matens sammansättning.
Ja, det är ju just det som konsulenterna
skall ge.
Vid statens institut för folkhälsan
skall forskningsarbete utföras. Men sedan
skall resultatet härav föras ut till
resp. orter, och det anser jag kan ske
om vi får en konsulentverksamhet som
fungerar. För närvarande har denna metod
så liten omfattning, att den inte räcker
till för den viktiga uppgift det här
gäller. Därför kan det också komma
matsedlar av det slag som jag redogjorde
för i mitt första anförande.
Fru Kristensson sade slutligen någonting
om att man inte skall ställa allt
större krav på kosten. Det bär ingen
gjort, fru Kristensson. Vad jag velat
säga är, att man skall försöka tillämpa
de anvisningar som föreligger och som
funnits under ett flertal år. Det är på
grund av att avståndet mellan anvisningarna
och den praktiska verkligheten
är så stort, som jag velat föra denna
fråga på tal. Jag tror det finns någonting
att göra på detta område.
Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:
Herr talman! Jag blir alltmer intresserad
av att diskutera med en skolchef
här i riksdagen. Det är oerhört intressant
och öppnar oanade perspektiv.
Menar verkligen herr Westberg att anvisningar,
som är utfärdade av centrala
myndigheter och som är så enkla att
det endast gäller att läsa innantill,
måste följas upp i kommunerna på så
sätt att vederbörande personligen får
en information om vad det står i anvisningarna
och att konsulenter skulle
resa runt i landet och tala om hur kosten
skall vara sammansatt?
Jag har också exempel som jag kunde
anföra. Jag har massor med matsedlar
med mig, vilka innehåller anvisningar
från skolöverstyrelsen. Men jag
skall inte tynga debatten med att läsa
upp dem. Jag begärde ordet igen för att
verkligen få klarhet i denna fråga. Vad
menas med att anvisningarna inte tränger
fram? Det måste ändå finnas postgång
från skolöverstyrelsen till varenda
rektorsexpedition här i landet. Sedan
är det skolchefens sak att se till
att anvisningarna verkligen följes.
Härmed var överläggningen slutad.
i 4
Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj ds å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till behandling av lagutskott propositionen
nr 52, med förslag till lag om
ändring i utsökningslagen, m. m.; och
till statsutskottet propositionen nr 53,
angående anslag till verkstäder för handikappade.
Fredagen den 8 mars 1963
Nr 10
13
8 O
Föredrogs den av herr Hagberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för civildepartementet
angående kompensation till vid
statliga företag anställda för inkomstbortfall
genom permittering i samband
med driftsavbrott.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 6
Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtanden och
memorial:
nr 2, i anledning av väckta motioner
angående jäv för kommunala förtroendemän,
nr 3, i anledning av väckta motioner
om slopande av kyrkofullmäktigeinstitutionen,
och
nr 4, angående televisionsutsändningar
av kamrarnas förhandlingar;
statsutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1963/64 inom finansdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner,
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna å kapitalbudgeten
för budgetåret 1963/64 inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta
motioner, och
nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående uppförande av
sammansättningsverkstad för ammunition
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
bevillningsutskottets
betänkanden:
nr 7, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i uppbördsförordningen
m. m.,
nr 8, i anledning av väckta motioner
om rätt för mindre företag att vid be
-
skattningen göra avdrag för vissa försöks-
och forskningskostnader,
nr 9, i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag för värdeminskning
å tiickdikningsanläggningar och skogsvägar,
m. in., samt
nr 10, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder vid beskattningen i
syfte att främja sparandet;
bankoutskottets utlåtanden:
nr 4, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning, samt
nr 5, i anledning av väckta motioner
om ytterligare sänkning av diskontot;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av väckta motioner
om befrielse i vissa fall från skyldighet
att upprätta bouppteckning, och
nr 7, i anledning av väckt motion om
vidgad uppgiftsskyldighet för aktiebolag;
andra
lagutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av väckta motioner
angående korttidsanställdas och lågavlönades
ATP-pensioner,
nr 7, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt till statsbidrag till barntandvård,
och
nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1962 vid dess fyrtiosjätte
sammanträde fattade beslut;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av motioner angående
vissa bestämmelser om framförande
av sparkstötting, :
nr 8, i anledning av motioner angående
begreppet tjänstevikt i vägtrafikförordningen,
nr 9, i anledning av motioner om
ändrade bestämmelser rörande ersättning
vid skogsbrandsläckning, och
nr 10, i anledning av motion angående
rätt för markägare att anhängiggöra talan
vid expropriationsdomstol i vissa
fall; samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:
14
Nr 10
Tisdagen den 12 mars 1963
nr 3, i anledning av väckta motioner
om allmän flaggning å valdag,
nr 4, i anledning av väckt motion om
utredning rörande förekomsten av s. k.
smygreklam i televisionen,
nr 5, i anledning av väckta motioner
om effektivare åtgärder mot ocker, och
nr 6, i anledning av väckta motioner
om stimulerande av gåvor till religiösa
m. fl. ändamål.
§ 7
Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 82, till Konungen i anledning
av väckta motioner om obligatorisk avsättning
i samband med skogsavverkning
av medel för skogsvårdande åtgär
der.
§ 8
Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:
nr 56, med förslag till lag angående
ändring i lagen om val till riksdagen
m. in.,
nr 57, med förslag till lag i anledning
av Sveriges anslutning till de internationella
fördragen angående godsbefordran
å järnväg samt angående befordran å
järnväg av resande och resgods,
nr 60, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1962 (nr
270) om äganderättsutredning, lagfart
och sammanläggning av fastigheter i
vissa fall i Kopparbergs län,
nr 69, angående bemyndigande att försälja
viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m., samt
nr 70, med förslag till förordning om
ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99).
Dessa propositioner bordlädes.
§ 9
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.51.
In fidem
Sune K. Johansson
Tisdagen den 12 mars
Kl. 16.00
§ 1
Justerades protokollen för den 5 och
den 6 innevarande mars.
§ 2
Herr talmannen meddelade, att herr
Björkänge, som vid kammarens sammanträde
den 20 nästlidne februari med läkarintyg
styrkt sig tills vidare vara hindrad
att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i kammaren.
§ 3
Herr talmannen meddelade, att herrar
Andreasson och Gomér enligt till kammaren
inkomna läkarintyg vore sjukskrivna,
herr Andreasson från och med
den 6 innevarande mars tills vidare och
herr Gomér under tiden den 11—den
16 mars.
Herrar Andreasson och Gomér beviljades
erforderlig ledighet från riksdagsgöromålen.
Tisdagen den 12 mars 1963
Nr 10
15
Svar på interpellation ang. åtgärder mot halka på vägarna
§ 4
Herr talmannen tillkännagav, att till
kammaren överlämnats Kungl. Maj:ts
skrivelse, nr 76, angående muntligt meddelande
till riksdagen.
Av denna skrivelse, som nu föredrogs
och lades till handlingarna, inhämtades,
att Kungl. Maj:t prövat lämpligt,
att i den i § 56 riksdagsordningen stadgade
ordning till riksdagen gjordes meddelande
rörande utvecklingen i den europeiska
marknadsfrågan, ävensom förordnat,
att meddelandet skulle framföras
i första kammaren av statsministern
Erlander och i andra kammaren av
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
Lange.
Herr talmannen tillkännagav, att ifrågavarande
meddelande komme att lämnas
vid början, av kamrarnas sammanträden
onsdagen den 13 mars kl. 10.00.
§ 5
Svar på interpellation ang. åtgärder
mot halka på vägarna
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:
Herr talman! Herr Persson i Heden
har frågat mig, om jag uppmärksammat
att sändning mot halka på allmänna
vägar vid en del tillfällen kommit
till stånd först åtskillig tid efter halkans
inträffande. Vidare har herr Persson
frågat, om jag har för avsikt att vidtaga
åtgärder i syfte att få till stånd
en effektivare sandningsberedskap mot
halka på de allmänna vägarna.
I anledning härav vill jag anföra följande.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bär
under senare år vidtagit alltmera omfattande
åtgärder för att effektivt kunna
bekämpa halkan. Vägmästarna och
dem underställd personal inspekterar
dagligen områdets vägnät i den omfattning
som är möjlig. Som komplettering
härtill har vägmästarna träffat överenskommelser
med utomstående, som
till vägmästarkontoren lämnar uppgifter
om inträffad halka. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
erhåller vidare sedan
några år tillbaka från Sveriges
meteorologiska och hydrologiska institut
prognoser om väntade större snöfall
och svår halka.
För sandningen användes i första
hand väg- och vattenbyggnadsverkets
egna lastbilar, som uppgår till cirka
1 300 stycken. Genom radio står vägmästarna
i ständig kontakt med personalen
ute på fältet och gör de omdisponeringar
av personal och maskiner
som föranledes av hastigt uppkomna
situationer. I den mån verkets egna
lastbilar icke förslår, hyres erforderligt
antal bilar. För närvarande uppgår antalet
lejda bilar till cirka 1 000, till
vilka vid behov snabbt kan kopplas
sandspridare.
Trots alla de åtgärder som vidtagits
i effektiviserande syfte förflyter av naturliga
skäl alltid en viss tid från det
halka uppkommit till dess sandningen
kan påbörjas. Med hänsyn till trafiksäkerheten
sätts sandningen i första
hand in på de mera trafikerade vägarna.
På de mindre vägarna kan ibland
något längre tid förflyta innan sändning
utföres. Detta sammanhänger självklart
med att det från ekonomisk synpunkt
icke är möjligt att hålla en sandningsberedskap
som täcker alla anspråk
på service.
I syfte att få ökad kännedom om vilka
åtgärder som bör vidtagas mot halka
på vägarna har statens väginstitut
sedan år 1953 kontinuerligt arbetat med
spörsmålen rörande friktionen vid vinterväglag.
Ett av de resultat som framkommit
genom institutets arbete är den
s. k. vattensandningen, som numera användes
med mycket gott resultat i norrlandslänen.
Utförda friktionsmätningar har visat
att den friktionsbefrämjande effekten
med sandningen är begränsad. Inte ens
16
Nr 10
Tisdagen den 12 mars 1963
Svar på interpellation ang. åtgärder mot halka på vägarna
med vattensandning kan man uppnå
den friktionskoefficient som en sommarväg
har. Ytterst ankommer det på
den enskilde fordonsföraren att själv
söka bemästra svårigheterna vid halt
väglag genom att hålla en efter omständigheterna
väl avpassad hastighet.
Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Perssons interpellation.
Vidare anförde:
Herr PERSSON i Heden (ep):
Herr talman! Jag vill till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
framföra ett tack för
att han har velat svara på min interpellation
i denna fråga.
Jag tvivlar inte alls på herr statsrådets
ord när han säger att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har vidtagit
omfattande åtgärder för att bekämpa
halkan på våra vägar. Jag är också
medveten om att halka kan inträda
mycket hastigt, så att svårigheter förefinns
att i tid kunna ordna med sändning.
Likaså inser jag att fordonsföraren
måste anpassa sin körning efter
omständigheterna. Men, herr talman,
dessa faktorer är inte hela sanningen,
och jag anser därför att herr statsrådet
inte bär lämnat ett riktigt acceptabelt
svar på min fråga.
Det får inte förekomma att dålig
sandningsberedskap på våra vägar är
orsak till att människoliv offras. Så
har dock varit fallet. Vi har under denna
vinter haft åtskilliga bilolyckor med
dödlig utgång som sannolikt kunnat
undvikas, om sändning hade skett i tid.
Jag har själv varit vittne till att det
har tagit över sju timmar innan grusbilen
kommit till platsen — detta på
en länshuvudväg och under utomordentligt
svår halka. Under denna tid
hände en bilolycka med dödlig utgång.
Först sedan olyckan skett och polisen
gjorts uppmärksam på förhållandet och
meddelat myndigheterna om halkan
kom sandningsbilen. Detta vill jag absolut
icke kalla god sandningsberedskap.
Det är ett fall av de många som
bär inträffat här i landet denna vinter.
Här föreligger absolut något fel som
måste rättas till. Inte får medelsbrist
och inte heller felaktig organisation
vara orsak till att människoliv offras
på våra vägar. Vi måste sätta in alla
tänkbara resurser på en förbättring av
sandningsberedskapen. Denna vintersäsong
har givetvis varit mycket besvärlig
och säkerligen också mycket kostsam
i fråga om vintervägsunderhållet.
Det har sagts att medelsanvisningen är
otillräcklig och att man därför måste
vara sparsam. Det har man också varit,
vilket bl. a. har tagit sig uttryck
däri, att man nu under senvintern har
grusat endast i kurvor och vid vägkorsningar.
Självfallet måste man vara
sparsam, men man får inte vara det
så till den grad, att man riskerar människors
liv och lem. Bilägarna här i
landet kräver faktiskt en bättre organisation
härutinnan. Skulle medelsanvisningen
sålunda för ett år som detta
—- som har varit mycket kostsamt —
vara otillräcklig, bör medel kunna överföras
från de billiga åren — som vi
också har haft •—- till år som det innevarande.
Jag skulle vara herr statsrådet mycket
tacksam, om han ville medverka
till att myndigheterna finge möjligheter
att närmare studera förhållandena
såsom de verkligen är för att härigenom
också så småningom få till stånd
en bättre sandningsberedskap på våra
vägar.
Med detta ber jag än en gång att få
tacka herr statsrådet.
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:
Herr talman! Jag vill upprepa vad
jag sade i mitt tidigare inlägg, nämligen
att det i en del fall är alldeles
otänkbart att kunna snabbt sätta i gång
sandningen. Halkan kommer så plöts
-
Tisdagen den 12 mars 1963
Nr 10
17
Svar på interpellation ang. åtgärder mot halka på vägarna
ligt, att man inte hinner få in rapporter
och dirigera ut de sandningsbilar
som finns tillgängliga. Vi måste vara på
det klara med att sandningsberedskapen
aldrig kan bli hundraprocentig, hur
gärna vi än skulle önska delta.
Jag skall inte närmare diskutera det
exempel som herr Persson i Heden anförde
på olyckor som inträffat på grund
av att, såsom han uttryckte saken, vägen
inte sandats i tid. Men jag fick av
hans skildring det intrycket, att rapporten
ganska sent hade nått de ansvariga
vägmyndigheterna. Först sju
timmar efter olycksfallet rapporterade
polisen till vederbörande vägmyndigheter
vad som hade inträffat — om detta
inte är riktigt uppfattat, får väl herr
Persson i Heden korrigera mig. I detta
fall skulle alltså felet ligga däri, att
rapporteringen inte skett tillräckligt
snabbt, och det är naturligtvis någonting
som man måste se upp med.
I anledning av vad herr Persson i
Heden hade att säga om medelsbristen
vill jag nämna, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
inte har inkommit
med någon begäran om ytterligare medel
för sandningsberedskap. Det finns
alltjämt en reserv för ändamålet. Om
det verkligen förelegat en medelsbrist
och detta rapporterats av den ansvariga
myndigheten, skulle vi från departementets
sida genast ha tagit upp frågan
till saklig prövning och resultatet
skulle förmodligen ha blivit att de begärda
medlen anvisats. Men någon sådan
framställning bär vi inte fått och
vi har följaktligen inte heller haft anledning
att ta upp frågan.
Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):
Herr talman! Det spörsmål som herr
Persson i Heden tagit upp i sin interpellation
är av nog så allvarlig art.
Frågan är emellertid, om man verkligen
kan bemästra de förhållanden det
här gäller. När man har att kämpa mot
naturkrafter, är det inte lätt att komma
till rätta med allting.
Jag har talat med vägmästarna nere
på våra breddgrader och fått det beskedet,
att de tekniska resurserna är
ganska tillfredsställande. Man bär telefonpassning
på vägmästarkontoren
även nattetid när det kan befaras snabbhalka,
och på den personella sidan är
det hela över huvud taget väl ordnat.
Men vad hjälper detta — framhåller
man — om vägmästarna saknar de ekonomiska
resurserna?
Med hänsyn till dessa uppgifter är
jag mycket förvånad över att kommunikationsministern
uppgav, att det för
sandningsberedskap skulle finnas medel
reserverade som inte tagits i anspråk.
Jag föreställer mig att det skulle
vara lätt att ordna så, att även dessa
medel komme till användning. Det måste
vara ganska tragiskt för vägmästarna
att ha tillgång till en väl uppbyggd
apparat för vägunderhållet och därigenom
i viss män ha vägtrafiksäkerheten
i sin hand men inte kunna utnyttja
dessa resurser på ett riktigt sätt.
I vårt län har vägunderhållsanslaget
enligt de uppgifter jag fått från länsstyrelsen
procentuellt minskat varje år
sedan 1959, trots att maskinhyror, arbetslöner
och materialkostnader stigit
med 10—20 procent. Man behöver inte
vara särskilt hemma i den problematik
det bär gäller för att förstå, att om
väganslagen inte ökas de närmaste åren
kommer vägunderhållet i ett katastrofläge,
detta även därför att medelsresurserna
på intet sätt svarar mot den
ständigt ökade trafiken.
Nu skall det sägas att denna vinter,
som herr Persson i Heden påpekade,
har varit exceptionellt svår med en ishalka
som vi inte sett maken till på
många år. Halka vid underkylt regn
kräver ju sändning varannan timme
-—• när ett par timmar gått sedan man
sandat är det lika illa igen. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens utredningar
visar också att det helt enkelt inte
går att helt eliminera körriskerna i sådana
lägen.
18
Nr 10
Tisdagen den 12 mars 1963
Svar på interpellation ang. åtgärder mot halka på vägarna
Men å andra sidan, när vägmyndigheterna
säger att vår sandningsberedskap
är fullt tillfredsställande, att vi
har personal och bilar i tillräcklig utsträckning,
lämplig sand etc., men att
pengarna inte räcker till för att utnyttja
beredskapen, då måste det vara
något fel, och frågan är hur man skall
komma till rätta med det. Vägmästarna
får, har man sagt, sig tilldelat ett
visst anslag som inte skall överskridas.
Vi skall tänka, säger de, inte bara på
hala vägar ut*n på tjällossningen som
kommer i vår och på dammbindningen
under sommaren. Lägger vi ned alltför
mycket på halkan, har vi föga eller
intet över till att reparera tjälskott,
och så får vi klander för det. Och när
folk senare på sommaren står »i rök
och damm» får vi veta hur illa vi sköter
vårt fögderi. Det kvittar hur bra
soldaten är och hur bra vapen han
har, saknar han ammunition så hjälper
ingenting.
Jag kan inte förstå annat än att det
vore klokt att skilja de trafiksäkerhetsbefrämjande
åtgärder det bär är fråga
om — sändning, snöröjning, dammbindning
och tjälskador — från det
egentliga vägunderhållet. Det finns annars
risk för att underhållsanslaget
måste tas i anspråk för egentligt underhåll
i sådan omfattning, att erforderliga
medel inte står till förfogande
när en sådan åtgärd som sändning är
särskilt påkallad. Det är dock oerhörda
värden som här står på spel, såsom
även herr Persson påpekade.
Jag tror att melodien i detta fall är
att vägunderhållsanslaget upptar en
särskild delpost för sändning o. dyl.
och att den posten får karaktären av
förslagsanslag, som sålunda kan överskridas
om det skulle behövas. Det är
också den linjen som länsstyrelsen i
vårt län har förordat. Jag tror inte att
vägmästarna skulle agera slösare om
de finge de ekonomiska möjligheter de
behövde. Jag tror att vägmyndigheterna
i vårt län gör vad de kan för att
ombesörja framkomligheten på vara vägar
enligt den instruktion som gäller.
Men då frågan är av ekonomisk art,
hjälper det inte om man inte får förstärkning
av medel. Om nu kommunikationsministern
kan hjälpa till med
detta, är vi synnerligen tacksamma.
Herr PERSSON i Heden (ep):
Herr talman! Den olycka som jag
nämnde, kan inte bero på att det var
brist på medel eftersom grusbilcn kom
så småningom. Om fel på rapporteringen
var orsak till att olyckan hände innan
grusbilen kom, måste det vara
något fel på organisationsapparaten
som måste rättas till. Varken bristande
medelsanvisning eller fel på organisationsapparaten
får, som jag nämnde
i mitt första inlägg, vara orsak till
att det tar sju timmar innan man
kommer och grusar och först sedan
det hänt ett dödsfall.
Jag körde själv på vägen den dagen
klockan 9 på morgonen. Det var
glashalt och man måste köra så sakta
som möjligt och hålla sig på kanten
där det fanns litet gruskorn. Klockan
4 på eftermiddagen reste jag tillbaka.
Då var det precis samma glashala väglag,
och denna olycka hade skett. Ambulansen
hade visserligen hämtat
olycksoffren, men bilen låg hopklämd.
Strax därefter kom grusbilen. Detta
tar jag som ett bevis för att det var
fel på organisationsapparaten. Vems
skulden är kan jag inte säga.
Jag menar att detta får inte upprepas
utan i denna biltäthetens tid måste
vi ha en sandningsberedskap, som
gör att människoliv inte offras i onödan.
Fru THUNVALL (s):
Herr talman! Det är inte första
gången som denna fråga debatteras här
i kammaren. Jag håller med kommunikationsministern
om att sandningsberedskapen
har effektiviserats under senare
år, och jag förstår att det är omöj
-
Tisdagen den 12 mars 1963
Nr 10
19
Svar pa interpellation ang. åtgärder mot halka på vägarna
ligt att sanda alla vägar inom ett distrikt
samtidigt.
Men, herr talman, det finns en sak
i detta sammanhang som jag har påtalat
hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och som jag här vill be kommunikationsministern
att tänka på. Den
sammanhänger just med svårigheten
att sanda överallt på en gång. Yi bär
många olika märken längs våra vägar,
men jag vågar ändå föreslå ytterligare
ett. På det skulle det t. ex. kunna stå
»Sändning upphör». Ett sådant märke
— som naturligtvis måste vara flyttbart
— tror jag att bilisterna skulle ge akt
på.
Jag åkte så sent som i går kväll på
en helt osandad väg ända till gränsen
för ett vägdistrikt. Därefter var vägen
mycket bra sandad. Men tänk om någon
körde på den vägen åt andra hållet,
alltså från den sandade in på den
osandade delen! Då skulle en olycka
lätt kunna hända. Är det alldeles otänkbart
att ha sådana skyltar med på grusbilarna?
De kunde dä flyttas efter hand
som sändning sker och tjäna som varning
för bilisterna.
Jag instämmer med kommunikationsministern
och herr Persson i Heden,
när de säger att allt måste göras för
att säkra människoliv, och vad jag nu
anfört är menat som ett litet förslag i
den riktningen.
Herr NILSSON i Göteborg (s):
Herr talman! Jag vill bär påtala en
sak, som de tidigare kritikerna i denna
debatt inte har berört, nämligen
motorförarnas ansvar vid halka. Det
hjälper inte bara med sändning, om
bilisten inte är varsam och inte tänker
på att halka kan inträda helt plötsligt.
Alla bilister vet väl att det finns
många slag av halka. Den som förorsakas
av underkylt regn anmäler sig
inte i förväg. Den halkan kommer på
någon minut. Och man kan inte begära
att vägmyndigheterna då skall stå
till reds omedelbart.
Jag vet av egen erfarenhet från ett
kommunikationsföretag hur besvärlig
halkan kan vara. Men när vi diskuterar
dessa frågor, vill jag påminna om
att NTF nära nog kontinuerligt har
paroller i radio och TV, i vilka man
manar både bilister och gångtrafikanter
att iaktta varsamhet på vintervägarna,
ty enbart sändning hjälper inte.
Det vill till att man också visar omtanke
och varsamhet.
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:
Herr talman! Först vill jag säga att
den fråga vi här diskuterar ingår som
en del i den mycket stora frågan att
skapa ökad trafiksäkerhet — och den
är verkligen ett gissel för oss alla. Vi
söker intensivt efter metoder att skapa
ökad säkerhet på vägarna. Genom
min tjänst kanske jag så att säga kommer
hela frågan närmare in på livet
än många andra, och därför har jag
också den största förståelse för alla åtgärder
som vidtas eller föreslås för att
åstadkomma ökad trafiksäkerhet. Och i
denna strävan ligger givetvis också att
få en bättre sandningsberedskap till
stånd.
Jag är den förste att erkänna, att
den beredskap vi nu har tydligen inte
är tillfredsställande. Därför gäller det
att bygga upp den ytterligare, så att
vi når högsta möjliga effektivitet. Men
jag vill ännu en gång framhålla, att vi
inte skall gå omkring och tro att vi
kan nå upp till en hundraprocentig beredskap.
Det är för många faktorer
som inverkar för att detta skall vara
möjligt.
Det har i denna debatt förts in ett
par frågor, som jag har haft anledning
uppehålla mig vid tidigare. Jag
återkommer till det fall som herr Persson
i Heden aktualiserade. Där förelåg
det tydligen ett fel i rapporteringen.
Om vi får handlingarna i det ärendet
om hand, så skall vi undersöka vad
som inträffade och vad som brast. Vi
20
Nr 10
Tisdagen den 12 mars 1963
Svar på interpellation ang. åtgärder mot halka på vägarna
har inte fått någon rapport om saken,
men jag tar gärna emot uppgifter av
det slaget, ty på det sättet kan vi komma
hela problemet, och kanske också
dess lösning, litet närmare.
Här har talats om medelsbrist, men
vi har för närvarande ungefär 5 miljoner
kronor i reserv på underhållsbidraget.
Beloppet kan möjligen ha blivit
något naggat i kanten under den
allra senaste tiden, men mycket under
5 miljoner kronor är det inte. Det bär
också sagts att de anslag det här gäller
ligger stilla, men då vill jag i sakens
intresse påpeka för kammarens
ledamöter, att för budgetåret 1961/62
utgick 375 miljoner kronor för underhåll,
1962/63 var beloppet uppe i 415
miljoner — alltså en ökning med 40
miljoner kronor •— och för 1963/64 är
summan uppe i 440 miljoner kronor
— alltså en ytterligare ökning på 25
miljoner kronor. Och vi har inte fått
någon hemställan om att på tilläggsstat
begära en ökning av underhållsbidraget.
Den saken bör också uppmärksammas,
när man talar om medelsbrist.
Nej, jag tror att felet i många fall
ligger i rapporteringssystemet. Och där
menar jag att vi alla skall hjälpas åt
och inte bara lita till polisen och vägmästarna.
De kan ändå inte vara på
alla ställen på en gång.
Hur skulle det vara om de bilister
som upptäcker denna våldsamma halka,
vilken helt plötsligt kan komma
inom ett geografiskt begränsat område,
lyfte på luren när de kom till närmast
befintliga telefon och rapporterade
till vägmästaren eller till vägmästarkontoret!
Även bilisterna får lov att
känna ansvaret att rapportera, eftersom
vi alla har ett kollektivt ansvar
för att få fram en ökad trafiksäkerhet.
Jag vill som ytterligare exempel på
den ökning av vägunderhållet som har
skett lämna ett par siffror över den
mängd sand som bär utströtts på vägarna
under de senaste åren. År 1951/52
var den 600 000 in3, år 1960/61 1 350 000
m3 och år 1961/62 1 810 000 m3, alltså
en ökning med en halv miljon kubikmeter
på ett år.
Men, kammarledamöter, det är inte
bara fråga om att strö ut sand utan
det gäller också att få den att ligga
kvar. Det är ett problem. När man rusar
fram i en bil med en hastighet av
90—100 km yr sanden bort från vägbanan.
Den är borta med vinden. Vi
söker via statens väginstitut att få fram
den rätta metodiken på detta område.
Vattensandningen är för Norrlands del
en framgångsrik metod. Vidare kan
man blanda in salt i sanden för att
göra vägbanan porös, så att den bildar
ett bättre underlag för sanden.
Statens väginstitut är vid sidan av
sina många andra undersökningar för
att förhindra halkolyckor och trafikolyckor
över huvud taget fullt sysselsatt
med att undersöka, huruvida det
kan finnas en tredje, fjärde eller till
äventyrs också en femte metod för att
åstadkomma en bättre friktion på de
ishala vägarna. Jag vill deklarera att vi
inom kommunikationsdepartementet är
beredda till alla åtgärder för att öka
trafiksäkerheten. Det är en fråga av
mycket hög angelägenhetsgrad.
Herr HANSSON i Skegrie (ep):
Herr talman! Orsaken till att jag blandar
mig i denna debatt är att jag vid
detta plenums början hade anmält avsikt
att till herr statsrådet rikta en interpellation,
som emellertid ligger så
nära denna debatt, att jag i rent rationaliseringssyfte
ber att få taga upp den
nu. Herr statsrådet kan svara på den
om han vill. Jag kanhända härigenom
besparar departementet ett onödigt arbete.
Den fråga jag hade tänkt ställa lyder
på följande sätt: Har herr statsrådet för
avsikt att på tilläggsstat för innevarande
budgetår föreslå anvisande av de
medel som kan erfordras för garanterande
av att ökade kostnader för vin
-
Tisdagen den 12 inars 1963
Nr 10
21
Svar på interpellation ang. åtgärder mot halka på vägarna
terväghållningen inte skall få inkräkta
på anslag avsedda för det nödvändiga
vägunderhållet under senare delen av
budgetåret? Den förda debatten har
faktiskt kommit mycket nära denna
fråga.
Jag vill motivera män fråga med att
säga, att man åtminstone i de sydligare
delarna av landet, där man inte är van
vid ett så kostsamt vintervägunderhåll
som man haft i år, har tärt ganska hårt
på de anslag som har beviljats vägdistrikten.
Detta kommer sannolikt att
innebära att man inte får tillräckligt
med pengar för att ge sommarunderhållet
den standard som erfordras. Detta
kommer att medföra kritik mot vägdistrikten,
vilka i sin tur inte har några
möjligheter att ordentligt underhålla
vägarna just därför att medlen för detta
är mer eller mindre förbrukade.
Statsrådet nämnde nyss att det ännu
inte var möjligt att överblicka huruvida
det skulle behövas medel på tilläggsstat.
Jag vill emellertid passa på tillfället
att he herr statsrådet mycket noga
observera utvecklingen på detta område
i fortsättningen och om det skulle
visa sig —• vilket det redan gör i vissa
distrikt ■— att pengarna sannolikt inte
kommer att räcka, allvarligt överväga
att på tilläggsstat anvisa de belopp som
kan erfordras för sommarunderhållet.
Herr PERSSON i Heden (ep):
Herr talman! Jag är mycket angelägen
om att framhålla att denna interpellation
inte är uttryck för någon kverulans
utan endast framförts för att
medverka till att vi får en större trafiksäkerhet
på våra vägar, såsom också
herr statsrådet har nämnt. Jag är överraskad
över herr statsrådets uppgift att
det skulle finnas 5 miljoner kronor över
i anslag för detta ändamål. Det är nämligen
i vägmästardistrikten — inte bara
i mitt eget län utan även i flera andra
—• ett allmänt talesätt, att det inte finns
tillräckligt med pengar och att man
därför måste hushålla med dem. Det
måste vidtagas sådana åtgärder att man
inte behöver riskera utan att det finns
pengar kvar till vägunderhåll även under
sommaren.
Jag vet väl, herr Nilsson i Göteborg,
att bilisterna har ett mycket stort ansvar
och måste rätta sig efter omständigheterna.
Men om man kört bil några
år vet man också att det inte hjälper
bara med att köra ansvarsfullt; när det
är glashalt kan det uppträda förhållanden
som gör att en krock omedelbart
inträffar, även om man är aldrig
så försiktig. Och man kan ju inte ställa
in bilarna när det är halt — det går
inte i dagens samhälle, där bilarna utgör
en så grundläggande faktor inom
kommunikationsväsendet.
Nej, vad som måste till är en effektivare
organisation för övervakningen.
Man bör kanske koppla in statspolisen
eller andra myndigheter som övervakar
våra vägar jämt och ständigt. Jag har
hört exempel på att vägmästare, när de
blivit uppringda av folk med begäran
om grusning, bär sagt, att »det är inte
halt här, så det behöver inte grusas».
På det sättet får det faktiskt inte vara.
Att sådant kan förekomma är också bevis
för att organisationen är felaktig.
Alla krafter måste, som statsrådet
också framhöll, sättas in för att åstadkomma
bästa möjliga beredskap, så att
säkerheten på vägarna ökas.
Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):
Herr talman! Jag anser att både interpellanten
och kammaren bör vara
tacksamma för kommunikationsministerns
svar i dess helhet och inte minst
för upplysningen, att det finns en medelsreserv
på ungefär 5 miljoner kronor
som ännu inte är utnyttjad. Denna
upplysning är synnerligen värdefull.
Men den står i egendomlig relation till
vad man i mitt hemlän fått veta såväl
från vägmästare som från länsstyrelsen
och andra myndigheter. En av väg
-
22
Nr 10
Tisdagen den 12 mars 1963
Svar på interpellation ang. åtgärder mot halka på vägarna
mästarna, som jag respekterar som en
mycket ärlig och kunnig man på sitt
område, skriver:
»Vi bär bilar i tillräckligt antal, vi
har lämplig sand, men vi bär ej pengar
så vi kan använda våra bilar, utan parollen
är spara så att ditt anslag räcker
till budgetårets slut. Vägförvaltningen
får sig tilldelat ett fast anslag av
medel, vågmästaren får sin tribut vilken
skall förvaltas under ansvar och
med order att denna summa får ej
överskridas under budgetåret. Skall jag
då bara sanda och sedan inga pengar
ha kvar till tjällossningen eller dammbindningen
under sommaren?» Andra
lika sakkunniga har sagt ungefär detsamma.
Jag tycker att det svar som lämnats
i dag ger vid handen, att det finns möjligheter
för vägmästarna att få större
medelstilldelning och att därmed mer
effektivt kunna sköta sina uppgifter.
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:
Herr talman! Denna interpellationsdebatt
innebär ju på sitt sätt en förändring
av vår konstitution. Vi inför helt
plötsligt det engelska systemet med frågestund,
när herr Hansson i Skegrie i
stället för att interpellera ställer en direkt
fråga till mig — något som jag
tycker är i hög grad praktiskt.
Att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
inte anmält önskemål om ett ökat ianspråktagande
av reserven kan bero på
att den vinter vi haft varit verkligt hård,
varför det inte uppstått sådan ishalka
som under vintrar med omväxlande milt
och kallt väder. Vi har ju praktiskt taget
i hela landet sedan Luciadagen och
fram till för någon vecka sedan haft
en mycket ihållande kyla och rätt torra
vägbanor. Men ingen regel utan undantag
— på sina ställen kan det ha förhållit
sig på annat sätt.
Jag bär nu för avsikt att släppa dessa
5 miljoner. Det är nämligen möjligt att
man kan komma att få behov av peng
-
arna i vår, när den djupa tjälen, som
uppstått på grund av den starka kylan
och på grund av att vägarna varit välplogade,
börjar gå ur jorden. Då kan
det uppstå stora svårigheter, och vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen behöver
säkerligen dessa 5 miljoner — eller om
nu beloppet är något lägre. Därför avser
jag att i någon av de närmaste konseljerna
ställa dessa pengar till vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens förfogande.
Så herr Hanssons i Skegrie fråga!
Herr Hansson undrar, om jag är beredd
att på tilläggsstat begära en förstärkning
av underhållsanslaget.
Som jag tidigare framhöll bär det
ansvariga ämbetsverket inte gjort någon
framställning om en sådan höjning.
Verket anser sålunda tydligen att
de medel som står till förfogande är
tillräckliga. Under sådana omständigheter
skulle det se litet underligt ut om
departementet så att säga internt upptäckte
att det finns ett behov av ökad
medelsanvisning, som den ansvariga
myndigheten inte uppmärksammat.
Det blir mitt svar till herr Hansson i
Skegrie. Men man vet inte vad som kan
hända under de närmaste veckorna —-herr Hansson i Skegrie har ju anhängiggjort
målet inför den svenska riksdagen.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 6
Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till konstitutionsutskottet propositionen
nr 56, med förslag till lag angående
ändring i lagen om val till riksdagen
in. m.;
till behandling av lagutskott propositionerna
:
nr 57, med förslag till lag i anledning
av Sveriges anslutning till de internationella
fördragen angående godsbefordran
å järnväg samt angående befordran
å järnväg av resande och resgods, samt
Tisdagen den 12 mars 1963
Nr 10
23
Interpellation ang. räkfisket i norra Skagerack — Interpellation ang. möjligheterna
för doktor Bertil Björklund att fullfölja
nr 60, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1962 (nr
270) om äganderättsutredning, lagfart
och sammanläggning av fastigheter i
vissa fall i Kopparbergs län;
till jordbruksutskottet propositionen
nr 69, angående bemyndigande att försälja
viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.; samt
till behandling av lagutskott propositionen
nr 70, med förslag till förordning
om ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99).
§ 7
Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden och memorial
nr 2—4, statsutskottets utlåtanden
nr 7, 9 och 36, bevillningsutskottets betänkanden
nr 7—10, bankoutskottets utlåtanden
nr 4 och 5, första lagutskottets
utlåtanden nr 6 och 7, andra lagutskottets
utlåtanden nr 5, 7 och 9, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 7—10 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden
nr 3—6.
§ 8
Interpellation ang. räkfisket i norra
Skagerack
Ordet lämnades på begäran till
Herr JOHANSSON i öckerö (fp), som
yttrade:
Iierr talman! Sedan många år tillbaka
liar fiskarna i norra Bohuslän haft sin
huvudsakliga inkomst av räkfiske. Detta
fiske har under de senaste åren utvecklats
och ett ändamålsenligt håtbeständ
bär anskaffats helt med inriktning på
räkfisket.
Fiske av olika slag har av svenska
fiskare sedan ålder bedrivits på de traditionella
fiskevattnen i norra Skagerack,
i vilka även ingår det nu omstridda
området som norrmännen hävdar
äganderätten till. I dessa fiskevatten har
sedan generationer tillbaka svenska och
sin cancerforskning i Sverige
norska fiskare fiskat gemensamt utan
några allvarligare kontroverser. Sedan år
1950 bär det funnits ett avtal, enligt vilket
de svenska fiskarna haft möjlighet
att fiska på det nu aktuella området mot
att norska fiskare fått fiska på vissa
områden innanför svenskt territorialvatten.
Uppsägningen av detta avtal kom som
en överraskning för de svenska räkfiskarna
och vållade helt förklarligt en
viss oro, men man hoppades allmänt
bland såväl fiskare som inom deras organisationer
att avtalet skulle förlängas
och komma att omfatta en längre tidsperiod.
Dessa förhoppningar grusades
dock, då, innan förhandlingarna hunnit
slutföras mellan de delegationer som
utsetts av resp. regeringar, det meddelades
att den norska regeringen skulle
framlägga en proposition om det svensknorska
avtalet angående räkfisket.
Med stöd av det anförda får jag anhålla
om kammarens tillstånd att till
hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena få framställa följande fråga:
År Ers excellens beredd att inför
riksdagen redogöra för gången av de
förhandlingar som förts mellan norska
och svenska regeringarna angående
räkfisket i norra Skagerack samt de resultat
som därvid uppnåtts?
Denna anhållan bordlädes.
§ 9
Interpellation ang. möjligheterna för
doktor Bertil Björklund att fullfölja sin
cancerforskning i Sverige
Ordet lämnades på begäran till
Fru ERIKSSON i Stockholm (s), som
yttrade:
Herr talman! Jag anhåller härmed om
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet få
ställa följande interpellation.
För två och ett halvt, alltså närmare
tre år sedan, togs i riksdagen frågan
24 Nr 10 Tisdagen den 12 mars 1963
Interpellation ang. möjligheterna för doktor Björklund att fullfölja sin cancer
forskning i Sverige
upp om cancerforskningen vid statens
bakteriologiska laboratorium, SBL, vilken
där bedrevs av doktor Bertil Björklund
och bekostades av USA:s nationella
cancerinstitut, National Institute of
Health. Forskningen ansågs synnerligen
lovande men krävde för att kunna fortsätta
ökade lokaler och en trygghet, som
den nuvarande organisationen icke kunde
lämna. Tidigare på våren 1960 hade
en motion avlämnats i riksdagen om
en personlig laboratur för doktor Björklund.
Behandlingen av denna uppsköts
emellertid till höstriksdagen.
Frågan ställdes till ecklesiastikministern,
hur han bedömde utsikterna att
här i Sverige ge livsrum för den cancerimmunologiska
forskningen eller om
doktor Björklund borde lämna landet
för att på andra håll i världen söka laboratorieutrymmen.
Svaret innehöll en
redogörelse för hur SBL i sina anslagsäskanden
för 1958/59 begärt en immunologisk
avdelning. Därvid hade
framhållits av SBL, att vid den immunologiska
tumörforskningen framställts
ett immunserum mot cancer, som konstaterats
ha en uttalad destruerande effekt
på cancerceller utan att påverka
ett flertal andra slag av humana celler.
Trots att arbetet lovade mycket ansåg
sig departementschefen icke ha möjlighet
att för det förestående budgetåret
realisera utbyggnadsplanerna. Medel
från Wallenbergsstiftelsen och från
Riksföreningen för kräftsjukdomarnas
bekämpande förmodades emellertid tillsammans
med amerikanska medel kunna
göra doktor Björklunds tumörforskning
möjlig. Året därefter ansågs den
stora utredningen om SBL böra slutföras
först, innan ställning togs till ett
särskilt immunologiskt laboratorium.
Ecklesiastikministern ansåg det dock
icke uteslutet, att vid tillbyggandet av
SBL vissa utrymmen kunde beredas just
för cancerforskningen. Han sade sig
»ha viss täckning» för denna förmodan.
Strax efter det att svaret lämnats i
riksdagen avslutades SBL-utredningen.
I denna nämndes, att Björklunds arbeten
tagit en sådan omfattning, att de
upplåtna lokalerna inte längre räckte
till, och man framhöll det angelägna
i att Björklunds cancerimmunologiska
forskning finge fortsätta. SBL-utredningen
föreslog, att verksamheten överfördes
till en självständig universitetsinstitution,
belägen vid SBL i samarbete
med SBL efter samma modell, som gäller
för samarbetet mellan SBL och Karolinska
institutets virusinstitution.
På hösten 1960 meddelade inrikesministern,
att ett nytt laboratorium skulle
snabbuppföras, vidare att man räknade
med vissa privata medel för lab
ratoriet.
Motionen om en särskild personlig
laboratur för Bertil Björklund avslogs
hösten 1960 mera av principiella skäl,
däremot tillstyrktes en laboratur i immunologi
vid Karolinska institutet på
våren 1961, uppenbarligen som ett svar
på den personliga tjänst, som begärts
i motionerna året dessförinnan.
Beträffande laboratoriet beslöt regeringen
i mars 1961 att ge byggnadsstyrelsen
i uppdrag att göra den slutgiltiga
projekteringen för uppförandet av
ett nytt immunologiskt laboratorium för
Björklunds forskning. Inrikesministern
förklarade för pressen, att tanken på ett
mera provisoriskt laboratorium uppgivits;
man ville ha eu permanent byggnad.
Något förslag kom dock icke.
Under tiden hade vaccinationsförsök
med Björklunds vaccin påbörjats i Eskilstuna
i samarbete med doktor Rolf
Lundström. Medicinalstyrelsens chef hade
godkänt förslaget. Ett antal friska
personer över 60 år deltog frivilligt i
försöken, vilka nu är slutförda. Motsättningar
av mera personlig art mellan olika
forskare utspelades inför allmänheten
på ett pinsamt sätt. Beskyllningar
gjordes mot doktor Björklund och doktor
Lundström för att de utsatte perso
-
25
Tisdagen den 12 mars 1963 Nr 10
Interpellation ang. åtgärder för att förbättra sjukvårdsorganens beredskap vid
akuta sjukdomsfall
ner för omedelbara allvarliga risker
vid vaccinationsförsöken. Dessa beskyllningar
kunde dock tillbakavisas såsom
ogrundade och bär hittills icke heller
visat sig riktiga. Kvar står dock den
laboratoriemässiga bearbetningen vid
blodprovskontroller för att dessa försök
skall kunna följas. Detta måste ske
centralt.
Försök att sprida misstro mot den
cancerimmunologiska forskningen bär
fortsatt även utanför landets gränser
och riktade sig speciellt till anslagsgivande
myndigheter i USA. Detta bär resulterat
i att på formella grunder den
amerikanske anslagsgivaren icke kunde
godtaga Björklunds laboratorium som eu
självständig forskningsinstitution, till
vilken medel kunde anslås. National
Institute of Health krävde att någon person
eller institution skulle åtaga sig
sponsorship för Björklunds forskning
och sålunda mottaga medel från USA.
Från amerikanskt håll begärdes departementets
medverkan. Månad efter månad
bär gått under sysslande med formuleringsfrågor.
Pengarna utgår icke
längre. Vissa medel har tillfälligt lämnats
från försäkringsbolag för att rädda
forskning inom cancerfältet. Svenska
staten bär hittills icke betalt någonting
till avlönandet av doktor Björklund och
hans medarbetare, icke löst byggnad sfrågan
— endast upplåtit några rum
inom en trångbodd institution — och tyvärr
icke ännu löst den formella frågan
om hur de amerikanska anslagen
skall mottagas bär i Sverige. Den amerikanska
principen vid anslagsgivande
är absolut respekt för forskningens frihet,
en princip som borde ha naturlig
anklang i vårt land.
Den forskning som för några år sedan
betecknades som epokgörande — uttrycket
hämtat från sakkunnigutlåtande
från några av våra kända professorer
— är i dag närmare vad som kan
anses epokgörande. För de 20 000 årligen
i cancer insjuknade människorna,
för de anhöriga till 13 000 i cancer avlidna
varje år framstår varje dröjsmål
i utforskandet av den stora folksjukdomen
helt oförklarlig; det må sedan sammanhänga
med formaliteter, personliga
motsättningar, makthunger eller något
annat. Svenska staten får inte ens misstänkas
sätta käppar i hjulet för något
som kan bringa hälsa till så många.
Med det anförda som bakgrund ber
jag att till inrikesministern få ställa
följande fråga:
Vilka planer har statsrådet på att i
enlighet med tidigare av starkt intresse
präglade uttalanden möjliggöra för doktor
Björklund att fullfölja sin cancerforskning
i Sverige?
Denna anhållan bordlädes.
§ 10
Interpellation ang. åtgärder för att förbättra
sjukvårdsorganens beredskap vid
akuta sjukdomsfall
Ordet lämnades på begäran till
Herr WIKLUND (fp), som yttrade:
Herr talman! För några dagar sedan
inträffade i Stockholm ett tragiskt dödsfall,
vilket reser frågan om skyndsamma
åtgärder för att förbättra sjukvårdsorganens
beredskap vid akuta sjukfall.
Enligt uppgifter i pressen hade den
sjuke förgäves sökt att genom en kamrats
hjälp få transport till sjukhus. Den
sjukes kamrat upplystes vid påringning
till brandkåren om att läkarremiss erfordrades
för att transport skulle kunna
ske med ambulans. När kamraten sedan
per telefon sökte jourhavande läkaren
vid sjukhuscentralen, fick han av den
telefonmottagande sköterskan besked,
att läkaren inte kunde komma omedelbart.
Innan läkaren anlänt hade den
sjuke avlidit.
Det måste föreligga en fundamental
brist hos samhällets sjukberedskap, om
något sådant kan inträffa. Man kan
jämföra med det fall, att en person blir
Nr 10
26
Tisdagen den 12 mars 1963
Interpellation ang. åtgärder för att förbättra sjukvårdsorganens beredskap vid
akuta sjukdomsfall
hastigt illamående på gatan och inte
själv kan bege sig från platsen. I detta
fall sker tydligen ambulansutryckning
riktigt nog utan att krav ställes på läkarremiss.
Transporten verkställes, även
om det inte skulle vara fråga om någon
livshotande sjukdom. I allvarliga sjukdomsfall
i t. ex. en bostad synes det
inte försvarligt, att läkarremiss absolut
skall behöva inväntas, innan transport
till sjukhus av den sjuke kan ordnas.
Det förefaller nödvändigt att bedömningen
av behovet av transport till sjukhus
i dylika fall inte undantagslöst göres
beroende av läkarremiss och att denna
bedömning sålunda blir mera nyanserad,
t. ex. genom att kravet på läkarremiss
i tveksamma fall, där sådan remiss
inte snabbt kan anskaffas, får vika.
Det inträffade dödsfallet aktualiserar
sålunda främst behovet av ändrade instruktioner
för berörda samhällsorgan,
i första hand i Stockholm men möjligen
även i landet i övrigt.
Under hänvisning till ovan anförd
motivering hemställer undertecknad om
andra kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande frågor:
1. Vill herr statsrådet lämna kammaren
en redogörelse för omständigheterna
i det i pressen relaterade fallet att
en sjuk person avlidit i väntan på remiss
av jourhavande läkare för transport
med ambulans till sjukhus?
2. Vill herr statsrådet medverka till
att erforderliga åtgärder vidtages i syfte
att förhindra att vad som nu inträffat
upprepas?
Denna anhållan bordlädes.
§ 11
Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för bud
-
getåret 1963/64 inom justitiedepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner;
nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag
inom handelsdepartementets verksamhetsområde
;
nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåren 1962/63 och 1963/64 till
byggnadsarbeten vid Chalmers tekniska
högskola; och
nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan.
§ 12
Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:
nr 54, angående anslag för en dyrortsundersökning
in. in.,
nr 58, angående övergång till högertrafik,
nr 59, med förslag till förordning om
trafikomläggningsskatt,
nr 61, om utvidgning av Gotska Sandöns
nationalpark,
nr 66, angående anslag för budgetåret
1963/64 till bidrag till byggnadsarbeten
in. m. inom skolväsendet,
nr 67, angående fortsatt disposition av
vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,
nr 71, angående riktlinjer och organisation
för naturvårdsverksamheten,
m. m., samt
nr 73, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 6 § förordningen den
23 november 1956 (nr 545) angående
omsättningsskatt å motorfordon i vissa
fall, m. m.
Dessa propositioner bordlädes.
§ 13
Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdags
-
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Nr 10
27
stadgan, att till utskottet från fullmäktige
i riksbanken inkommit framställning
angående återbetalning till statsverket
av till avbetalningslånefonden
anvisade medel.
§ 14
Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr talmannen:
i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 44, med förslag till stat för försvarets
fastigbetsfond för budgetåret
1963/64, motionerna:
nr 725, av herrar Carlsson i Huskvarna
och Hamrin i Jönköping, och
nr 726, av herr Dahlgren in. fl.;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 46, med förslag till lag om änd
-
ring i byggnadslagen den 30 juni 1947
(nr 385) m. m., motionerna:
nr 727, av herr Fröding in. fl.,
nr 728, av herrar Källenius och
Stiernstedt, och
nr 729, av herr Tobé; samt
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 58, angående övergång till högertrafik,
motionen nr 730 av herrar Johansson
i Dockered och Björkänge.
Dessa motioner bordlädes.
§ 15
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.56.
In fidem
Sune K. Johansson
Onsdagen den 13 mars
Kl. 10.00
§ 1
Handelspolitisk debatt, tillika svar på
interpellationer i anledning av sammanbrottet
av förhandlingarna mellan Storbritannien
och EEC samt ang. Sveriges
insatser i OECD:s arbete, m. m.
Herr talmannen lämnade ordet till
Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som framförde det i
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 76 avsedda
meddelandet och därvid yttrade:
Herr talman! Riksdagen har under
de gångna åren fortlöpande hållits underrättad
om utvecklingen i marknadsfrågan.
Senast lämnades informationer
vid årets remissdebatt. Under den korta
tid som förflutit sedan dess har skeendet
kulminerat i ett avbrott av de mer
än årslånga förhandlingarna rörande
Storbritanniens medlemskap i den europeiska
ekonomiska gemenskapen. Det
är därför anledning att ånyo taga upp
integrationsfrågan och Sveriges läge till
bedömning.
Först må därvid konstateras att vi
på svenskt håll utgått ifrån att den
brittiska förhandlingen skulle gå i lås.
För svensk del hade vi föredragit en
gemensam EFTA-förhandling med den
europeiska ekonomiska gemenskapen
om upprättandet av en integrerad stormarknad
i Europa. Men då denna väg
icke visade sig framkomlig och Storbritannien
år 1961 beslöt söka medlemskap
i gemenskapen tog Sverige
fasta även på den nya möjlighet som
härigenom öppnades. Den brittiska medlemskapsansökan
utgjorde tillsammans
med de övriga EFTA-ländernas ansökningar
om medlemskap i respektive
association med gemenskapen en samordnad
aktion för att i enlighet med ett
av EFTA:s huvudsyften få den europeiska
stormarknaden till stånd. Det är ur
28
Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Handelspolitisk debatt
svensk såväl som ur allmän synpunkt
beklagligt att ett tillfälle nu gått förlorat
att göra slut på den ekonomiska
splittringen i Europa. Glädjande är dock
att EFTA-ländernas inbördes solidaritetsförpliktelse
bestått provet under det
långa och svåra förhan dlin gsske det.
Men även om det sålunda är anledning
att beklaga förhandlingsavbrottet
föreligger det inga skäl att dramatisera
vad som inträffat. Framför allt
är det viktigt att icke skärpa motsättningarna
eller låta den aktuella krisen
undanskymma de långsiktiga perspektiven.
Europa befinner sig redan mitt
uppe i en ekonomisk integrationsprocess
i samklang med ekonomiens och
teknikens krav som säkerligen kommer
att fortsätta. Tanken på stormarknaden
är sedan snart ett decennium fast
förankrad i eu bred europeisk opinion.
Vi har visserligen upplevat slutet på en
förhandlingsfas men vi står icke inför
slutet på marknadsintegrationen.
Det ligger helt i linje med EFTA:s
syften och med Sveriges konsekventa
politik i marknadsfrågan att vi önskar
att det inträffade dröjsmålet med Europamarknadens
upprättande skall bli så
kort som möjligt. För dagen måste dock
konstateras att det saknas utrymme för
nya förhandlingsinitiativ från EFTAländernas
sida. Enda möjligheten är
tills vidare att avvakta utvecklingen inom
den europeiska ekonomiska gemenskapen.
Härom rådde enighet vid det
ministermöte i EFTA som efter förhandlingsavbrottet
i Bryssel ägde rum
i Genéve den 18 och 19 februari. EFTAländernas,
och bland dem Sveriges, positiva
inställning till marknadssamarbetet
innebär dock givetvis att de med
största vaksamhet följer lägets skiftningar
och att de är beredda och angelägna
att i konstruktiv anda pröva varje
realistiskt uppslag som gemenskapen
kan komma att framlägga med sikte på
att åstadkomma en lösning. Ställningstagandet
till dylika uppslag måste emellertid
ske inom EFT A-solidaritetens
ram. Samtliga EFTA-länder har även i
fortsättningen berättigade krav på att
få sina legitima intressen tillgodosedda.
Någon anledning för Sverige att i
dagens läge återtaga sin ansökan om
association med gemenskapen föreligger
icke. Under alla omständigheter står
det dock klart att det nu icke kan bli
fråga om en svensk förhandling vid den
tidpunkt vi ursprungligen räknat med.
Förberedelserna inför den av Sverige
begärda associationsförhandlingen
var långt framskridna när det nya läget
inträdde. Utredningsarbetet inom
kommerskollegium och den därtill knutna
delegationen med representanter för
näringsliv och arbetsmarknad hade nått
ett avancerat stadium. Utredningsmaterialet
hade publicerats i väsentligt större
omfattning än som skett i flertalet
andra europeiska länder. Ett särskilt
interdepartementalt arbetsutskott var
sedan några månader i verksamhet för
att bereda regeringens vidare ståndpunktstaganden
på de olika i förhandIingskomplexet
ingående sakområdena.
Några dröjsmål i förhandlingen på
grund av bristande förberedelser på
svensk sida behövde icke befaras.
I den rapport rörande den brittiska
förhandlingen, som Bryssel-kommissionen
just färdigställt, göres gällande att
sammankopplingen av det brittiska inträdet
med de övriga EFTA-ländernas
skapade stora svårigheter framför allt
på grund av att de tre neutrala EFTAländerna
valt anslutningsformen association
i stället för medlemskap. Utan
tvekan, säges det, skulle Storbritanniens
inträde ha fördröjts avsevärt därest London-deklarationen
om samtidigt inträde
för alla EFT A-län derna vidmakthållits.
Det finns naturligtvis alltid utrymme
för olika bedömningar av svårighetsgraden
i en förestående förhandling och
för mer eller mindre optimistiska förväntningar
om dess resultat. Icke desto
mindre är det förvånande att kommissionen
ansett sig kunna göra ensidigt
pessimistiska uttalanden innan några
Onsdagen den 13 mars 19G3 fin.
Nr 10
29
överläggningar över huvud taget kommit
i gång och parternas ståndpunkter
kunnat konfronteras vid förhandlingsbordet.
Svenska regeringen kan därför
inte underlåta att framhålla att den icke
delar denna pessimism. På svenskt
håll är vi sålunda övertygade om att det,
därest vår neutralitet som sådan ej av
gemenskapen ansetts utgöra ett hinder,
hade varit möjligt att slutföra förhandlingen
om en ekonomisk association i
så god tid att de neutralas deltagande i
Europamarknaden kunnat träda i kraft
vid samma tidpunkt som kunde ha kommit
att avtalas mellan den europeiska
ekonomiska gemenskapen och Storbritannien
i fråga om det brittiska inträdet.
Det allmänna förhandlingsläget har
nu emellertid ändrats. Ehuru det som
redan sagts finns anledning att hysa
tillförsikt om utvecklingen på längre
sikt mot en europeisk stormarknad måste
samtidigt noteras att de omedelbara
utsikterna att föra frågan framåt ter
sig ovissa. Att konstatera detta är endast
uttryck för en realism som utgör
den bästa grundvalen för en konstruktiv
politik. Efter den senaste förhandlingsfasens
slut och inför perspektivet
av en ny kraftanspänning i sinom tid
för att åstadkomma en lösning, är det
å andra sidan på sin plats att i korthet
sammanfatta utgångspunkterna för
den ekonomiska samarbetspolitik som
Sverige konsekvent bedrivit under efterkrigstiden
och kommer att bedriva även
i fortsättningen.
På Sveriges positiva grundinställning
till internationellt ekonomiskt samarbete
kan ingen ta miste. Den är klart
dokumenterad genom vårt deltagande i
internationella ekonomiska organisationer,
världsomfattande såväl som regionala,
och genom svenska initiativ och
andra aktiva insatser i deras arbete. Det
är givet att denna samarbetspolitik harmonierar
med svenska intressen och
svenska erfarenheter. För ett land som
vårt med en begränsad hemmamarknad
och hög industrialiseringsgrad kan
Handelspolitisk debatt
utrikeshandeln icke undgå att utgöra
en central faktor i den ekonomiska utvecklingen.
Att skapa gynnsamma betingelsr
för vår export är en primär
uppgift för vår handelspolitik. Detta
är dock bara en sida av saken. Inget
land bör räkna med att åtnjuta ensidiga
handelspolitiska fördelar. Sverige begär
ej heller några ensidiga fördelar.
Endast som solidariska medlemmar av
ett konstruktivt samarbetande handelssamfund
kan världens nationer i vår
tid förverkliga sina önskningar om ekonomiska
framsteg och bättre levnadsbetingelser
för folken.
Men samarbetsbehovet bryter också
igenom den trängre handelspolitiska
ramen. Hur viktigt det än är att undanröja
tullar och andra artificiella hinder
för varuutbytet så har ganska litet
åstadkommits därmed, om det ekonomiska
klimatet, sysselsättningen och
produktionen icke samtidigt vidmakthålls
och intensifieras. Även i detta avseende
är världens nationer i vår tid
beroende av varandra. Sverige är här
liksom i fråga om handelspolitiken angeläget
att främja och deltaga i internationellt
samarbete. Samarbetet får
dock icke begränsas till att bara befatta
sig med de högindustrialiserade ländernas
intressen och problem. Dessa länder
har även ett ansvar för att deras handels-
och allmänna ekonomiska politik
icke försvårar utvecklingsländernas
strävan att höja sin för oss nästan ofatt<
hart låga levnadsstandard. Ej hellet
detta är dock tillräckligt. Det gäller
också, och detta är Sveriges bestämda
avsikt, att ge utvecklingsländerna positiv
och konkret hjälp.
När man överblickar det internationellt-ekonomiska
samarbetsfältet finner
man alltså att det inte företer någon
klar gräns mellan nationella intressen
och internationell solidaritet. För Sverige
är det naturligt att betrakta sin
positiva inställning till internationellt
ekonomiskt samarbete och friare världshandel
som en integrerande del av den
30
Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Handelspolitisk debatt
allmänna svenska strävan att efter förmåga
bidraga till en fredlig utveckling
och ökat välstånd i världen.
Mot denna allmänna bakgrund har
Sverige i handelspolitiskt avseende under
hela efterkrigstiden konsekvent biträtt
förslag och beslut om frigörelse
av den internationella handeln, såväl
när det skett på världsvid basis inom
GATT som regionalt i OEEC och inom
ramen för de europeiska integrationssträvandena.
När vi medverkat till
handelsfrigörelse i en trängre krets av
stater har vår politik förestavats av
omsorg om att icke avstå från frigörelseåtgärder
till vilka en mindre grupp är
beredd ehuru tiden ej varit mogen att
förverkliga dem generellt. EFTA är för
oss ett steg på vägen mot en europeisk
stormarknad och Europamarknaden ett
steg mot fri världshandel.
Sverige betraktar sålunda icke de regionala
han delsarrangemangen som något
självändamål. Vårt syfte har genomgående
varit att liberalisera handeln i
allt vidare kretsar och i alla riktningar
med frigörelse av hela världshandeln
som slutmål. I linje härmed har Sverige
konsekvent hävdat behovet att göra
de regionala handelsarrangemangen
utåtriktade. Tillsammans med åtskilliga
andra länder har vi vänt oss emot tendenser
att bygga upp en hög europeisk
tullmur mot omvärlden. Vad vi eftersträvar
är ju en allmän handelsexpansion
och ej blott en inåtvänd omdirigering
av varuströmmarna.
Den senaste händelseutevcklingen i
Europa har inte ändrat någonting i denna
svenska politik. Den frihandelsvänliga
kursen ligger fast. Självklart är att
även Sveriges neutralitetspolitik förblir
orubbad. Ehuru den utesluter medlemskap
i den europeiska ekonomiska gemenskapen
utgör den ju emellertid, som
regeringen vid flerfaldiga tillfällen haft
anledning att understryka, i och för sig
inget hinder för svenskt deltagande i
ekonomiskt samarbete och integration.
Endast när det ekonomiska samarbetet
förknippas med politiska syften eller
med villkor som i något avseende skulle
förhindra ett konsekvent fullföljande
av neutralitetspolitiken måste Sverige
insistera på att vårt deltagande klart
avgränsas från de politiska elementen
och endast tillätes avse de ekonomiska
inslagen. En sådan avgränsning behöver
icke inom ramen för ett associationsavtal
resa några oöverstigliga svårigheter.
Om icke neutralitetspolitiken som sådan
skulle betraktas som diskvalifikationsgrund
av våra partners i en kommande
stormarknad finns det därför
ingen anledning varför Sverige skulle
ställas utanför i ekonomiskt avseende.
Det är i detta sammanhang glädjande
att kunna konstatera att de officiella
regeringsbesök som nyligen avlagts i
två av de ledande länderna i Europa,
Frankrike och Storbritannien, givit förnyad
och klar bekräftelse på den uppskattning
av Sveriges utrikespolitiska
linjer som råder även där.
På den ekonomiska sidan är Sverige
som redan framhållits berett att pröva
alla seriösa uppslag. Regeringens inställning
är därvidlag densamma i dag som
efter sammanbrottet 1958 i den första
förhandlingsfasen rörande Europamarknaden.
Denna inställning uttrycktes
i 1959 års vitbok på följande sätt:
»Varje nytt och allvarligt menat bud
måste prövas i en anda av saklighet
och samarbetsvilja utan ett stelbent
fasthållande vid en viss teknisk uppläggning
som sådan. Det avgörande kriteriet
är, liksom det hittills varit, om
den uppnåeliga kompromissen i realiteten
innebär ett steg mot bättre konkurrens-
och handelsvillkor samt huruvida
den erbjuder Sverige som enskilt
land en skälig balans mellan för- och
nackdelar.»
Vi har, som förut sagts, för svensk del
anledning att beklaga det dröjsmål som
inträtt i den allmänna förhandlingsprocessen.
Detta innebär emellertid ej
att det för ögonblicket föreligger anledning
till någon starkare oro för de
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Nr 10
31
ekonomiska konsekvenserna i Sveriges
fall. Tulldiskriminationen kan visserligen
bli besvärande. Men i nuvarande
konjunkturläge bör våra handelsförbindelser
med länderna i den europeiska
ekonomiska gemenskapen kunna vidmakthållas
åtminstone i vad avser industriprodukter.
Glädjande nog kan också
konstateras att bedömningen inom det
svenska näringslivet präglas av lugn.
Det vore dock oklokt att blott slå sig
till ro med detta. Ej heller bör den ovisshet
som ännu råder om när och hur
Europamarknadsförhandlingarna kan
återupptas få utlösa någon allmän passivitet.
Det föreligger lyckligtvis åtskilliga
möjligheter att genom andra åtgärder
göra betydelsefulla framsteg.
I första hand gäller det att utveckla
och stärka EFTA-samarbetet och effektivt
ta till vara de ytterligare möjligheter
som denna organisation erbjuder.
Det är en källa till stor tillfredsställelse
att full principiell enighet härom
råder mellan EFTA-länderna. Redan
vid det nyss omnämnda EFTA-ministermötet
i Geneve den 18 och 19 februari
nåddes överenskommelse om att uppdraga
åt organisationens permanenta
råd att skyndsamt förbereda beslut om
nya åtgärder och att utreda förutsättningarna
för en utvidgning av samarbetsprogrammet.
Samma anda av uppslutning
kring EFTA har också kommit
till uttryck vid Nordiska rådets nyligen
avhållna session och vid överläggningar
i London i samband med det officiella
svenska besöket där i förra veckan.
Direktiven till det permanenta EFTArådet
kan översiktligt sammanfattas på
följande sätt. Förslag skall utarbetas och
föreläggas det till den 9 maj utsatta
EFTA-ministermötet om eu tidtabell för
accelererad tullreduktion som leder till
fullständig tullfrihet inom EFTA under
loppet av år 1966. Proposition kommer
inom kort att föreläggas riksdagen med
begäran om bemyndigande för Kungl.
Maj:t att biträda och verkställa vissa
beslut som i anslutning därtill kan aktu
-
Handelspolitisk debatt
aliseras i EFTA:s råd. Till den 9 maj
skall det permanenta rådet likaledes
framlägga förslag om snabbare avveckling
av återstående kvantitativa handelsrestriktioner
inom EFTA med sikte på
att helt avskaffa dem samtidigt som
tullarna. Före den 9 maj skall vidare
förslag ha utarbetats om vilka jordbruksvaror
som eventuellt nu i motsats
till tidigare kan underkastas EFTAkonventionens
allmänna frihandelsregler
samt om den procedur som skall
följas vid de i konventionen föreskrivna
årliga översynerna av handeln med jordbruksvaror.
Ytterligare skall rådet samordna
de bilaterala förhandlingar, som
kan komma att äga rum mellan olika
EFTA-länder om konkreta åtgärder till
främjande av handeln med jordbruksvaror,
samt granska de rapporter om
förhandlingsresultaten, som berörda
medlemsstater skall framlägga före ministermötet
den 9 maj.
En snabbare avveckling av tullar och
kvantitativa restriktioner efter nyss antydda
riktlinjer är uppenbarligen ägnad
att ytterligare accentuera de fördelar
som EFTA redan i nuläget erbjuder sina
medlemmar. En acceleration är också
angelägen med hänsyn till önskvärdheten
att på detta område hålla jämna
steg med utvecklingen inom den euro
peiska ekonomiska gemenskapen.
Jordbruksfrågorna anknyter sig i
första hand till Danmarks särskilda
läge. Det vore här orealistiskt att tro
att EFTA-länderna skulle kunna ersätta
den marknad som Danmark riskerar
att förlora inom den europeiska ekonomiska
gemenskapen. Men det är naturligt
att de övriga EFTA-länderna samtyckt
till att undersöka vad som rimligen
kan göras för att underlätta för
Danmark att lösa sina jordbruksproblem.
De åtgärder som eventuellt kan
komma i fråga är dels multilaterala, dels
bilaterala. De förra skulle bli generellt
tillämpliga inom hela EFTA och innebära
att någon eller några jordbruksvaror
som hittills icke åtnjutit frihan
-
32
Nr 10
Onsdagen den 13 mars 19G3 fm.
Handelspolitisk debatt
delsbehandling underkastas konventionens
allmänna regler om tullavveckling
etc. Det kan dock knappast bli fråga
om någon mera omfattande överflyttning.
De bilaterala åtgärderna skulle
bestå i sådana tillmötesgåenden som
enskilda EFTA-länder kan göra gentemot
Danmark på någon punkt. Förutsättningarna
för dylika tillmötesgåenden
växlar antagligen från ett EFTAland
till ett annat. I Sveriges fall bör
de dock ej överskattas.
De årliga EFTA-översyner av handeln
med jordbruksvaror, som nu inleds
i enlighet med konventionen, är liksom
de nyss berörda undersökningarna förutsättningslösa.
Det är emellertid viktigt
att ha klart för sig att de kommer
att bidraga till att hålla hithörande problem
fortlöpande aktuella.
Från direktiven till det permanenta
EFTA-rådet må vidare antecknas vissa
utredningar vilkas färdigställande icke
behöver ske före ministermötet den 9
maj. Rådet skall sålunda fortsätta den
i EFTA-konventionen föreskrivna utredningen
om villkoren för EFT A-handeln
med fiskeriprodukter, däri inbegripet
eventuella möjligheter att underkasta
ytterligare sådana produjfier konventionens
allmänna frihandelsregler. Nya
utredningar skall också inledas om bl. a.
aktivare samarbete mellan EFTA-länderna
rörande deras yttre handelspolitik,
t. ex. i samband med nästa allmänna
tullförhandling i GATT, om närmare
konsultationer rörande den ekonomiska
politiken och om eventuellt samarbete
i vissa investerings- och kapitalfrågor.
EFTA-samarbetet kan alltså komma
att utvidgas till att gälla åtskilliga andra
områden än avveckling av handelshindren.
Enligt svensk uppfattning bör
i princip inga områden vara undantagna
från samverkan EFTA-länderna emellan.
Närmast till hands ligger väl för
dagen diskussion av produktions- samt
sysselsättnings- och arbetskraftsfrågor,
som ett led i ansträngningarna att stödja
näringslivet i dess anpassning till
marknadssituationens utveckling. Inte
minst för de nordiska länderna kan det
vara naturligt att en EFTA-samverkan
på just dessa områden kommer upp till
debatt.
Det är över huvud taget viktigt att
hålla i minnet att EFTA:s konstruktion
ingalunda innebär någon spärr för nordisk
samverkan och att de nordiska
samarbetsplanerna redan är på väg att
i icke obetydlig omfattning förverkligas
inom EFTA:s ram. Ett slående exempel
är att EFTA:s tullavveckling bl. a. innebär
att vi avskaffar liandelshindren
mellan Nordens länder och att vi om
några år kommer att ha upprättat en
fri nordisk marknad. Detta gäller glädjande
nog även Finland, vars associationsavtal
med EFTA fungerat mycket
tillfredsställande.
EFTA-länderna står som synes inför
en mycket aktiv arbetsperiod. Det är
regeringens förhoppning att detta arbete
skall leda till de snabba och betydelsefulla
resultat som på grundval av
de här sammanfattade direktiven förefaller
att ligga inom räckhåll. Viktigt
är dock att i detta sammanhang fastslå
att det varken är Sveriges eller något
annat EFTA-lands avsikt att skrida till
några som helst åtgärder riktade mot
den europeiska ekonomiska gemenskapen.
Det råder tvärtom fullständig enighet
om att undvika allt som kunde tänkas
försvåra den allmänt önskade kommande
uppgörelsen med gemenskapen.
Parallellt med stärkandet av EFTA
är det av största vikt att målmedvetet
fortsätta strävandena inom GATT att
nedbringa tullarna och undanröja handelshindren
på allmän mest-gynnadnations-grundval.
GATT förbereder sedan
någon tid eu ny allmän tullförhandlingsomgång
med utgångspunkt från ett
svenskt förslag av år 1961 samt från
den förra året antagna nya handelslagen
i Förenta staterna. Såväl det
svenska förslaget som den amerikanska
lagen uppställer som mål en gradvis
tullreduktion med 50 procent. Sverige
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Nr 10
33
skulle dock önska en ännu större reduktion
och kommer att söka tillvarataga
de möjligheter som kan erbjuda sig att
övertyga övriga GATT-länder om nyttan
av ett sådant steg.
Givetvis kan ingen i dag förutspå utgången
av den kommande GATT-förhandlingen,
vare sig det gäller omfattningen
av eller tidpunkten för de tullreduktioner
som parterna slutligen kan
enas om. Ovissheten i detta hänseende
är dock inget skäl till minskad aktivitet.
Tvärtom bör den stimulera till ytterligare
ansträngningar. Samtliga EFTAländer
är klart medvetna om att GATTförhandlingen
kan ge dem möjligheter
att praktiskt tilllämpa deras utåtriktade
handelspolitik inte bara i förhållande
till den europeiska ekonomiska gemenskapen
utan även i förhållande till Förenta
staterna och andra betydelsefulla
handelspartners utanför Europa. Jämsides
härmed bör arbetet i GATT på att
lösa utvecklingsländernas handelsproblem
samt råda bot på svårigheterna i
den internationella handeln med jordbruksvaror
intensifieras med sikte på
att uppnå konkreta resultat.
Som redan nämnts behöver dock det
handelspolitiska samarbetet kompletteras
med internationella strävanden att
vidmakthålla och stärka konjunkturerna
och sysselsättningen. Möjligheterna till
framgång i det handelspolitiska samarbetet
är intimt förknippade med de deltagande
ländernas allmänna ekonomiska
expansionstakt. Samarbete på
detta område är jämte utvecklingshjälp
och handelspolitik en huvudpunkt på
programmet för OECD. Denna organisation
erbjuder härvidlag särskilda möjligheter,
eftersom dess medlemskrets
förutom aderton europeiska länder innefattar
även Förenta staterna och Kanada.
Organisationens inriktning på en
hög framstegstakt har kommit till uttryck
bl. a. i uppställandet av det ambitiösa
målet att under 1960-talet uppnå
en 50-procentig ökning av medlemsländernas
sammanlagda produktion. Sve
-
Handelspolitisk debatt
rige har tagit fasta på förevarande samarbete
och kommer även i fortsättningen
att inom OECD aktivt verka för stimulering
av världsekonomien och den allmänna
framstegstakten. Med hänsyn
till valutapolitikens centrala betydelse
i detta sammanhang är det särskilt värdefullt
att OECD i stigande utsträckning
befattar sig med valutafrågorna och
därigenom på ett verksamt sätt och i
nära anknytning till den allmänna konjunkturpolitiken
förbereder och underlättar
konkreta ställningstaganden bl. a.
i Internationella valutafonden.
Betydelsen av en expansionsfrämjande
ekonomisk politik bär ytterligare
ökat till följd av den senaste utvecklingen
i den europeiska marknadsfrågan.
Förståelse för detta borde icke saknas.
Varken EFTA eller den europeiska
ekonomiska gemenskapen bär något att
vinna, men däremot mycket att förlora,
på en försvagning av den dynamiska
ekonomiska utvecklingen i vår världsdel.
En sådan försvagning skulle också vara
till nackdel för utomeuropeiska länder.
Det nya läge i vilket vi nu befinner
oss innehåller som redan understrukits
betydande osäkerhetsmoment. Men det
är samtidigt klart att det reser krav
på handling. Regeringen har målmedvetet
tagit fast på de möjligheter som erbjuder
sig. Riksdagen kommer liksom
hittills att fortlöpande informeras om
utvecklingen. Givetvis kommer hithörande
frågor också att diskuteras i utrikesnämnden
samt med näringslivet
och arbetsmarknadens parter i den rådgivande
kommittén för integrationsfrågor
och i den till kommerskollegium
knutna delegationen. Det är regeringens
förhoppning att enighet skall råda om
utformningen av Sveriges politik. Den
innebär stärkande av EFTA, liberalisering
och expansion av världshandeln
genom GATT, hjälp åt utvecklingsländerna
samt stimulering av världsekonomien.
Sist men inte minst innebär den
oförminskat intresse för upprättandet
av en europeisk stm marknad och öp
-
2 — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 10
34
Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Handelspolitisk debatt
penhet för varje uppslag siktande till eu
generös och utåtriktad lösning på detta
problem.
Herr talman! Jag ber att få tillägga
att jag anser att det nu lämnade meddelandet
i marknadsfrågan även innefattar
svar på den interpellation som herr Hermansson
framställt till statsministern i
anledning av sammanbrottet i förhandlingarna
mellan Storbritannien och EEC
och som överlämnats till mig för besvarande.
I detta sammanhang skulle jag också
vilja besvara en interpellation av herr
Gustafson i Göteborg angående Sveriges
insatser i OECD m. in., vilken likaledes
överlämnats till mig för besvarande.
Hem Gustafson har frågat om statsministern
anser att Sverige bör intensifiera
sina insatser i OECD:s arbete och
om regeringen i enlighet med framställningar
från Kooperativa förbundet,
Landsorganisationen och Tjänstemännens
centralorganisation ämnar upprätta
dels ett särskilt OECD-råd och dels
ett centralt interdepartementalt organ
för en effektivare handläggning i vårt
land av frågor som behandlas inom
OECD :s och Förenta nationernas fackorgan.
Jag vill svara följande.
Vad beträffar den första frågan rörande
en intensifiering av Sveriges insatser
i OECD:s arbete ber jag få hänvisa
till vad som i detta hänseende
framhållits i regeringens av mig nyss
lämnade meddelande i marknadsfrågan.
I övrigt vill jag meddela följande.
OECD:s arbetsprogram innefattar en
mångfald skiftande uppgifter hänförande
sig till ekonomisk politik, betalningsfrågor,
skattefrågor, handelspolitik, industriell
utveckling, arbetskraftsfrågor,
jordbrukspolitik, u-landshjätp, vetenskaplig
forskning med mera. Härav följer
med nödvändighet, att de spörsmål,
som aktualiseras i OECD-organisationens
olika kommittéer, i Sverige måste
behandlas av de fackdepartement, som
representerar den aktuella sakkunskapen.
Att denna uppdelning av OECD-ärendena
skapar ett samordningsproblem såväl
internt mellan departementen som
utåt i förhållande till ämbetsverken och
till berörda organisationer är i och för
sig obestridligt. Härvidlag har väl det
föreslagna OECD-rådet tänkts fylla en
funktion. Värdet av att tillskapa ett sådant
kan dock starkt sättas i fråga. Om
i rådet skulle ingå representanter för
alla de myndighets- och organisationsdntressen,
som berörs av OECD-arbetet,
skulle detsamma få en storlek, som skulle
göra det administrativt helt ohanterligt.
Att å andra sidan begränsa rådet
till ett mindre antal ledamöter med följaktligen
endast mera allmänna insikter
om de avhandlade ärendena skulle säkerligen
icke bidra till vare sig någon
bättre samordning eller sakbehandling
av dessa.
Enligt min uppfattning löses samordningen
av dessa ärenden bäst i respektive
departement där tjänstemän i ansvarig
ställning fortlöpande följer upp
frågorna och ser till att dessa blir tillfredsställande
beredda i kontakt med
intressenter utanför förvaltningen.
I allmänhet förbereds ärendena i de
olika OECD-organen inom vederbörande
departement genom att man dels utnyttjar
den utredningsapparat, som olika
myndigheter tillhandahåller, dels i
övrigt tager kontakter med intresserade
statliga och icke-statliga organ. De ickestatliga
organ det här kan vara fråga
om, förutom olika branschorganisationer,
är bland andra Industriförbundet,
Arbetsgivareföreningen, KF, LO och
TCO. Dessa förses också fortlöpande
med alla arbetsdokument från OECDkommittéerna
liksom relevanta UD-rapporter.
I viktigare frågor ordnas dessutom
sammanträden inom vederbörande
departement med företrädare för intresserade
organ för genomgång av föredragningslistor
och annat arbetsmaterial.
I den män en fråga berör ämnesområden,
som faller under flera departement,
deltager naturligtvis representanter
för dessa i frågans beredning.
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Nr 10
35
Detta ber ed ni ngsförfarande siktar till
att skaffa allsidigt underlag vid utarbetandet
av de instruktioner, som utfärdas
till svenska regeringens delegater i ifrågavarande
kommittéer. Det förekommer
ofta att representanter för näringslivets
och arbetsmarknadens organisationer
deltar som experter i sammanträdena
med dessa kommittéer.
Alla möten med ministerrådet inom
OECD, som jag själv brukar deltaga i
som svenskt ombud, förbereds genom
sammanträden inför mig med företrädare
för alla intresserade departement.
Dessa är också representerade i den delegation
som deltar i mötena.
Vid beredningen av de ärenden som
behandlas inom FN:s olika fackorgan
tillämpas i princip ett liknande förfaringssätt
som det nu angivna. Härtill
kommer att de svenska kontaktkommittéerna
för fackorganen genom sina
ordförande är representerade i FNnämnden,
soin är remissorgan för utrikesdepartementet
och nämnden för internationellt
bistånd i ekonomiska och
sociala frågor inom fackorganens verksamhetsområden.
Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Gustafsons i Göteborg
interpellation.
Härefter anförde:
Herr OHLIN (fp):
Herr talman! Hur skall vi ur svensk
synvinkel bedöma det läge som uppkommit
genom sammanbrottet av förhandlingarna
om Storbritanniens inträde
i den ekonomiska gemenskapen EEC?
Låt mig börja mina reflexioner med
en allmänpolitisk synpunkt. President
de Gaulle sade nej till brittiskt medlemskap
i den ekonomiska gemenskapen,
och det medför risker för ett sämre förhållande
mellan Förenta staterna och
Västeuropa i politiskt och militärt avseende.
Motiveringen för den franske
presidentens handlingssätt är till stor
de! att han vill göra Europa under
Handelspolitisk debatt
fransk ledning — oberoende av Förenta
staterna — till en tredje kraft mellan
Förenta staterna och Sovjetblocket. Men
vad skulle inträffa om W ash i ngto n re ge -ringen toge honom på orden? Tänk om
president Kennedy droge tillbaka de
amerikanska trupperna från Europa och
kanske till och med började betrakta
Atlantpaktens militära union som en
rätt lös sammanslutning, som kanske en
dag upplöses? Perspektivet förefaller
ganska skrämmande.
Lyckligtvis är övriga europeiska atlantpaktsstater
— och vida kretsar i
Frankrike -— beslutna att vidmakthålla
det nära samarbetet med Förenta staterna.
Att detta fortsätter är i hög grad
ett intresse även för de neutrala staterna,
ehuru de av väl kända skäl inte
själva kan eller vill ansluta sig till det
demokratiska försvarsblocket. De neutrala
staterna gör sin insats för demokratiens
försvar genom sin egen försvarsstyrka
och sin politik i övrigt
Ser vi det inträffade ur eu mera begränsad
synvinkel, nämligen den svenska
ekonomiens, kan det inte gärna bestridas
att vi i Sverige har anledning att
dra en lättnadens suck. Låt oss ett ögonblick
spekulera över vad som kunde ha
skett, om England, Danmark och Norge
hade vunnit inträde i gemenskapen. Hur
hade det då gått för Sverige? Risken är
stor att vi — trots att säkerligen ett
varmt stöd hade givits av Storbritannien
och övriga EFTA-partners — inte
hade accepterats som associerad stat
med gemenskapen på de villkor, som
regeringen anser sig kunna acceptera.
Norden skulle i så fall ha splittrats genom
en tullgräns längs med Kölen och i
Öresund. Arbetet på en harmonisering
av den nordiska lagstiftningen och åtskilliga
andra sidor av samhällslivet
skulle dessutom ha mött delvis oöverstigliga
hinder, över huvud skulle vårt
näringslivs förutsättningar blivit ytterst
ogynnsamma om vi hade ställts utanför
ett utvidgat EEC.
Förra veckan förekom en intervju
36
Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Handelspolitisk debatt
med den tyske rikskanslern Adenauer,
där denne intog en rätt kylig attityd till
inträde i gemenskapen EEC av »socialistiskt
styrda länder». Han pekade också
på organisatoriska svårigheter, ifall
antalet partners i gemenskapen skulle
bli 12 eller 13. Tydligt är att en socialistiskt
styrd stat — och som sådan betraktas
Sverige uppenbarligen av den
tyske rikskanslern — inte skulle ha varit
så välkommen i EEC som många tidigare
har trott. Man kan endast undra
om de socialdemokrater, som för ett par
år sedan ställde sig skeptiska till tanken
på en svensk samverkan med de konservativa
och katolska kontinentalstaterna,
nu klart inser att det ur svensk
synvinkel är högst angeläget, att samverkan
1 Västeuropa inte på något sätt
göres beroende av regeringarnas politiska
färg. .lag hoppas att Sveriges regering
helt och fullt accepterar denna
tanke. Det kan bli viktigt för framtiden,
det är därför jag berör den.
Nu bar vi i Sverige genom Brysselförhandlingarmas
sammanbrott fått en »nådatid».
Utvecklingen kan bil sådan, att
våra utsikter att komma med i den
framtida europeiska ekonomiska integrationen
blir förbättrade, .lag tänker
på situationen när en gång stormarknadsproblemet
i Västeuropa iskall lösas,
vare sig det blir medan president de
Gaulle håller i det franska statsrodret
eller först därefter. Risken för att Sverige
då — eventuellt i sällskap med
Schweiz — blir utestängt från den framtida
stormarknaden bör kunna minskas
för vårt land om vi för en klok politik
under mellantiden. Jag förutsätter att
vårt land målmedvetet inriktar sin politik
på att minska risken för en framtida
svensk isolering.
I främsta rummet gäller det att Sverige
kominer in i ett så fast samarbete
med Storbritannien och andra EFTAstater,
att ingen stat finner det rimligt
att Sverige skulle kastas ut i »öknen»
ifall en gång i framtiden den stora ekonomiska
unionen bildas i Västeuropa.
Därför måste vårt land verkligen driva
på med tullreduktionerna och en utbyggnad
av samarbetet i övrigt inom
EFTA. Vi måste arbeta för uppbyggandet
av en hel del gemensamma institutioner.
Det kan och bör gälla inte enbart
varuutbytet utan också kapitalmarknadsfrågor
och en samordning av delar
av den ekonomiska politiken. Vad denna
EFTA-samverkan beträffar nämner
regeringsförklaringen »diskussion av
produktions- samt sysselsättnings- och
arbetskraftsfrågor». Det låter tilltalande.
Man kan bara undra vad det är som
döljer sig bakom detta talesätt. Någon
konkretisering bör väl regeringsbänken
kunna lämna under dagens debatt. Naturligtvis
bör Sveriges politik också gå
ut på att förbättra relationerna mellan
Förenta staterna och EFTA. Därvidlag
har tidigare mycket försummats. Washington
har hela tiden haft en minst sagt
kylig inställning till EFTA och alldeles
särskilt till de neutrala EFTA-ländernas
deltagande i den europeiska stormarknaden
och integrationen. Nu blir det
tillfälle för EFTA att visa amerikanarna
att vi och de har långt gående parallella
intressen, och för oss i Sverige, liksom
för schweizare och österrikare, bör möjligheterna
att vinna amerikansk förståelse
för vår neutralitetspolitik ökas
— speciellt vad beträffar våra önskemål
att delta i den europeiska ekonomiska
samverkan. Särskilt synes EFTA-staterna
böra göra klart, att vi är villiga att
energiskt stödja president Kennedys försök
att inom ramen för GATT få till
stånd ömsesidiga tullreduktioner i Europa
och Nordamerika. Han har fullmakt
att förhandla hl. a. om en 50-procentig tullsänkning under loppet av
fem år. Det är ju precis vad EFTA och
gemenskapen i EEC redan har genomfört
inom sina respektive områden. Nu
skall man, hoppas jag, under de närmaste
åren ta bort den andra hälften av
de inre tullarna inom samma områden.
Ingenting bör hindra EFTA att ge stöd
åt de amerikanska strävandena. Vi bör
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Nr 10
37
vara. villiga att reducera våra yttre tullar
med hälften på fem år, under förutsättning
att gemenskapen i EEC och
Förenta staterna igör detsamma. Det vore
inget dåligt resultat om på så sätt tre
lågtullområden skapades under 1960-talet.
Naturligtvis kan det tänkas att man i
EEC, särskilt i Frankrike, motsätter sig
en sådan tullsänkning för EEC:s vidkommande.
Kanske vill president de
Gaulle hellre göra denna organisation
till ett högtullområde genom att försöka
i stort sett bevara Rom-traktatens tullsatser.
Men i så fall råkar han i motsättning
till inte bara Förenta staterna utan
också flertalet av medlemsstaterna inom
gemenskapen i EEC. Det vore nog att
spänna bågen för hårt. Därför bör det
finnas vissa utsikter till något liknande
en halvering av de tre blockens eller
områdenas yttre tullar under den senare
delen av 1960-talet. Kanske kan
sedan sådana förbindelser mellan dessa
tre gruppbildningar växa fram, att frågeställningen
om en utvidgning av EEC
genom Storbritanniens och andra EFTAstaters
inträde, som de senaste 18 månaderna
varit aktuella, inte återkommer,
fast regeringen tycks betrakta detta som
givet. Kanhända utbyts denna frågeställning
mot organisationsfrågor och
andra strävanden att främja världshandeln
och åtgärder av mera omfattande
slag, till gagn bl. a. för utvecklingsländerna.
Låt mig tillägga att EFTA inte
bör avstå från att, ifall tillfälle därtill
bjuds, pröva en organiserad samverkan
med Kanada och de latinamerikanska
marknadsgrupperna.
Ännu är vi emellertid inte ens vid
början av denna utveckling. Kennedyförhandlingarna
bär inte ens påbörjats.
Som jag ser det är det en huvuduppgift
för det närmaste halvåret att få det
vidgade EFTA-sam,arbetet till stånd,
framför allt att få ett tidsschema för en
relativt snabb avveckling av återstående
hälft av de inre tullarna och handelsrestriktionerna
i EFTA, utan alt därför
Handelspolitisk debatt
skapa något motsättningsförhållande till
gemenskapen i EEC.
Jag är glad över att, enligt regeringsförklaringen,
det permanenta EFTArådet
redan har börjat arbeta med dessa
spörsmål.
Det är emellertid knappast tänkbart,
att ett land som Danmark skulle vara
med om en sådan utveckling ifall inte
även jordbruksprodukterna i någon mån
tas med i arbetet på en friare handel
inom EFTA. Nordiska rådet tog i Oslo
förra månaden en positiv ställning till
de bilaterala och multilaterala kontakter
som i vår kommit till stånd inom
EFTA för att lösa de särskilda problem
som uppkommit i nuvarande handelspolitiska
läge. Därvid hade man uppenbarligen
inte minst riskerna för den
danska jordbruksexperten i tankarna.
Det blir en angelägen sak för EFTA att
handelspolitiskt stödja danska önskemål
att få bevara en rimlig del av sin kontinentala
marknad för jordbruksprodukter
inom EEC. Här kommer EFTA :s
sammanhållning att sättas på prov.
EFTA-ländernas inköp av industrivaror
från EEC är så stora att det inte borde
vara omöjligt att klargöra för denna
senare organisation att en hård beskärning
av importen av danska jordbruksprodukter
inte rimligen bör komma i
fråga, över huvud bör det utåtriktade
handelspolitiska samarbetet mellan
EFTA-staterna stärkas lika väl som det
ekonomisk-politiska samarbetet i allmänhet.
Jag hoppas att pågående utredningar
härom bedrives med skyndsamhet.
Naturligtvis uppkommer likväl frågan
i vad män införseln av livsmedel
från Danmark kan ökas i EFTA-staterna
själva, men alla vet att det på kort
sikt inte finns stora möjligheter därtill,
utom måhända i England, och att
för detta land hänsyn till samväldets intressen
inskränker utrymmet för eu expansion
av livsmedelsimporten.
Många människor befarar en framtida
inskränkning av den danska exporten
38
Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Handelspolitisk debatt
söderut, exempelvis till Tyskland, till
förmån för fransk eller holländsk export
av jordbruksprodukter till detta
land. En sådan utveckling kan inte
gärna helt passivt åses av EFTA-gruppen.
I den -mån det göres klart av EFTA
att man åsyftar en viss solidaritet i
handelspolitiken, kan det komma att
påverka handelspolitiken inom gemenskapen
EEC och förebygga en olycklig
utveckling.
Vad Sveriges möjligheter att öka sina
inköp av danska jordbruksprodukter
på litet längre sikt beträffar blir de naturligtvis
beroende bl. a. av den svenska
jordbrukspolitikens framtida inriktning
och den grad av självförsörjning som
vi vill eftersträva. Vi ställs inför frågan,
om vårt näringslivs deltagande i
en europeisk ekonomisk integrationsprocess
kan lämna vårt jordbruk helt
utanför eller inte. Personligen tror jag
inte att detta är vare sig möjligt eller
önskvärt. Det framstår som rimligt att
vår jordbrukspolitik målmedvetet främjar
en rationalisering av produktionen
genom arbetsbesparande åtgärder och
delvis en mera extensiv inriktning av
produktionen än för närvarande. Därigenom
skulle kostnaderna kunna sänkas.
Jag tror att detta är den enda vägen
för de svenska jordbrukarna på effektiva
jordbruk att uppnå trygghet och
få en med andra folkgrupper likvärdig
levnadsstandard. En sådan utveckling,
som bör bli naturlig inte bara i
Sverige, skulle dessutom medföra en
vidgad handel över gränserna även med
jordbruksprodukter och underlätta den
ekonomiska integrationen, utan att behöva
drivas så långt att berättigade försvarsintressen
eftersätts.
I den nyss föredragna regeringsförklaringen
uttalas att arbetet i GATT
skall bedrivas med tanke på att man
skall »råda hot på svårigheterna i den
internationella handeln med jordbruksvaror».
Detta arbete skall »intensifieras
med sikte på att uppnå konkreta
resultat». Det är en ytterst intressant
deklaration — ett av de inte alltför tal
-
rika uttalanden i denna regeringsförklaring
som innehåller något annat än
vad som tidigare varit väl bekant. Det
vore av stort värde om kammaren kunde
erfara vad regeringen syftar på när
den talar om att »råda bot på svårigheterna
i den internationella handeln
med jordbruksvaror».
När de s. k. Kennedy-förhandlingarna
om allmänna tullreduktioner inom
ramen för GATT kommer i gång på allvar
— vi bör arbeta för att det skall
ske redan i år, men härvidlag råder
ju ovisshet — är det naturligt att EFTAstaterna
begagnar tillfället till en väsentlig
barmonisering av sina egna yttre
tullar på en avsevärt lägre nivå än nuvarande
genomsnitt. Därigenom skulle
behovet bortfalla av utjämningstullar
vid handeln inom EFTA med utifrån
kommande varor eller produkter av sådana.
Tullfrihet vid handel inom EFTA
skulle då komma att gälla för praktiskt
taget alla varor och inte, som nuvarande
ordning förutser, endast för de varor
som huvudsakligen tillverkas inom
EFTA. Systemet bleve smidigare när
alla eller nästan alla varor blir s. k.
EFTA-varor eller behandlas som dessa
nu behandlas och avses bli behandlade.
Det är för den grupp som kallas
EFTA-varor man nu planerar en inre
tullfrihet. En sådan tullharmonisering
skulle alltså medföra att systemet bleve
väsentligt effektivare och smidigare.
Harmoniseringen skulle emellertid
även ha till uppgift att föra Sverige och
Schweiz in i ett intimt och fast organiserat
samarbete med Storbritannien
och de andra EFTA-staterna. Kanske
kan t. o. in. en tullunion så småningom
bli aktuell, men det torde bli en fråga
först på längre sikt. Genom harmoniseringen
och den fastare organisationen
av EFTA-samarbetet skulle — som
jag redan har omnämnt —- risken för att
Sverige och Schweiz kastas ut i en
handelspolitisk öken, när en gång eventuellt
den stora stormarknaden bildas i
Västeuropa, högst väsentligt minskas.
Statsminister Erlander har under sitt
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Nr 10
39
besök i England t. o. m. två gånger —
det är alltså ingen tillfällig lapsus —
gjort ett uttalande som i någon mån
överraskat mig. Enligt bl. a. regeringsorganet
Stockholms-Tidningen förklarade
herr Erlander på tal om behovet av
ett starkare EFTA och starkare EEC att
tullfrågan inte är det mest väsentliga.
Tullmurar kan man alltid kliva över.
Men det går inte att sälja, om det inte
finns köpare. Därför, framhöll herr Erlander,
är det viktigaste att sysselsättning
och produktion hålles uppe och
utvecklas i de berörda staterna.
Jag måste fråga mig, vad syftet är
med ett sådant uttalande. Ett sådant
yttrande som att tullmurar kan man
alltid kliva över kan i framtiden användas
som argument mot en svensk
ansökan att vårt land skall släppas innanför
tullmuren kring den framtida
västeuropeiska stormarknaden. Om vi
skulle hållas utanför, tror jag att det
inte blev så lätt för vår export att
kliva över tullarna kring'' en sådan
marknad, tullar vilkas framtida höjd
vi i dag ingenting vet om. Det förefaller
alldeles onödigt att bagatellisera
detta problem med en hänvisning till
den självklara vikten av hög sysselsättning
och ekonomisk expansion.
Under åtskilliga år har jag i denna
kammare försökt driva regeringen till
att inom ramen för OEEC — de 17 stater
som i denna organisation arbetat på
att få bort de kvantitativa restriktionerna
•— verka för en mera expansiv
ekonomisk politik i Västeuropa. Några
egentliga initiativ i den vägen bär regeringen
emellertid inte redovisat för riksdagen.
Sedan en ny organisation nu har
bildats, OECD som tillkom för några
år sedan, bär emellertid ett konjunkturpolitiskt
samarbete i expansionsbefrämjande
syfte blivit en av huvuduppgifterna
för det allmänna västeuropeiska
ekonomiska samarbetet. Naturligtvis
bör detta samarbete också ta sikte på att
motverka en fortsatt inflation, sådan
som den vi har upplevt under senare år.
Handelspolitisk debatt
Hur svenska regeringen ställer sig
till detta samarbete i OECD i influtionsbekämpande
syfte förefaller oklart.
Enligt meddelande i pressen bär regeringen
varit föga intresserad av offentliggörandet
av en OECD-utredning härom,
ehuru man inte har velat motsätta
sig detta. Meddelandena i pressen har
emellertid varit så knapphändiga att
jag tror att en förklaring från regeringsbänken
om vad som verkligen skett och
vad svenska regeringen bär intagit för
hållning skulle vara välkommen. Att
man helt allmänt önskar befrämja ekonomisk
expansion är ju självklart, men
det gäller härvidlag att utforma en politik,
som kan vinna allmän anslutning
därför att den också tar sikte på inflationsproblemet.
I annat fall blir talet
om att befrämja expansionen genom
samarbete i OECD kanske inte så mycket
värt.
Men vad jag särskilt vill understryka
är, att regeringen — oberoende av
inställningen till dessa ting —• inte bär
anledning att nedvärdera betydelsen av
att vår export inte möter höga tullar
ute i Västeuropa. Det kan ju bli eu av
huvuduppgifterna för ett konstruktivt
arbete under de närmaste åren att, som
jag nyss omnämnt, till en tid befrämja
uppkomsten av tre lågtullområden. Det
kan också bli fråga om att skaffa Sverige
så goda utsikter som möjligt att senare
komma innanför en framtida europeisk
stormarknad.
En fördel med den nuvarande handelspolitiska
situationen är att den ger
oss i Norden möjligheter att utvidga
vårt ekonomiska samarbete under de
goda förutsättningar som man hoppas
att en framtida tullfrihet kan skapa. Ju
mer man inom näringslivet kan vinna
trygghet för att våra länder inte blir
ekonomiskt skilda åt längre fram efter
en begränsad EFTA-epok, desto mer
benägen blir man inom näringslivet att
utbygga ett produktionsmässigt och finansiellt
samarbete i Norden. För Finland
erbjuder associeringen med EFTA
40
Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Handelspolitisk debatt
möjligheter till anslutning till en hu-ndramiljonermarknad,
vilket är av avgörande
betydelse för finskt näringsliv.
Därmed är mycket vunnet, även om
framtida organisationsformer med bildande
av en än större västeuropeisk
marknad, om en sådan kommer till
stånd, ännu ligger höljd-a i dunkel.
Såvitt jag kan se bör det för Sverige
vara ytterligare en anledning att utbygga
denna nordiska samverkan så snabbt
som möjligt så att förbindelserna mellan
Finland och det övriga Norden därigenom
växer sig starkare. Det är vägande
ekonomiska skäl som talar för att
Nordens folk begagnar tiden för en
egen näringsmässig integration de närmaste
åren, men det är inte mindre
viktigt att vi därigenom skulle föras
närmare varandra i vårt dagliga arbete.
Ur detta närmande kan kulturgemenskapen
växa sig allt starkare.
Herr HECKSCHER (h):
Herr talman! Utgångspunkten för våra
handelspolitiska debatter är fortfarande
densamma som den var, när vi
talade om de här frågorna i remissdebatten.
Det är sammanbrottet i förhandlingarna
mellan England och den
europeiska gemenskapen, som i sin tur
har orsakats av den franske presidentens
presskonferens den 14 januari.
Inte heller finns det någon anledning
att ändra den allmänna bedömningen
av vad som då hände. Det blir tvärtom
för varje dag mer och mer uppenbart
att president de Gaulles motiv var rent
maktpolitiska och hade mycket litet att
göra med ekonomiska och handelspolitiska
överväganden.
Vi får inte heller glömma att den negativa
franska inställningen egentligen
är en konsekvens av vad president de
Gaulle och hans parti sagt redan tidigare.
Vad man än kan förebrå den
franske presidenten, så inte är det att
han skulle vara vankelmodig, och man
måste tänka på att -gaullisterna från
början röstade emot Romavtalet och
alltid har varit mycket skeptiska mot
europeiskt samarbete. Det är därför
inte särskilt överraskande att de nu,
sedan de har fått hela makten i fransk
politik, avvisar all utvidgning av samarbetet.
Vad som sagts efter den 14
januari visar också tydligt att det är
president de Gaulle personligen, inte
EEC, som avvisar strävandena att utvidga
gemenskapen så att den kan bli
verkligt europeisk.
Franska regeringens aktion har vållat
stark indignation inom gemenskapens
organ. Det kan vara skäl att här
citera några ord ur ett tal den 5 februari
av professor Walter Hallstein,
EEC-kommissionens ordförande, inför
gemenskapens parlament. Jag citerar:
»Det sätt på vilket en medlemsregering
fattat och meddelat sitt beslut att
avbryta förhandlingarna står inte i
överensstämmelse med de plikter gemenskapen
ställer.---Krisen är
en förtroendekris, och det är vad som
gör den så allvarlig. — ---Jag kan
knappast tänka mig någon mening som
uttalades under den avbrutna överläggningen
som i så hög grad måste bevaras
i allas vårt minne som den brittiske
delegationsledarens, Mr HeatlVs
uttalande, när han sade, att de icke
ämnade vända kontinenten ryggen. På
detta kan vi bara svara: Och vi skall
inte vända England ryggen.»
Vad som har skett är djupt olyckligt,
och det är man nog medveten om på
alla håll utanför Frankrike. Men det
är ingen katastrof, inte ens för gemenskapen.
EEG kommer inte att spricka,
men det är kanske troligt att dess arbete
ännu mer än hittills får en rent
ekonomisk inriktning. Allvarligast är
läget för de små staterna inom och
utom gemenskapen. De stora länderna
bär i allmänhet lättare att klara problem
av den här sorten, medan exempelvis
holländare och danskar är beroende
av att uppehålla sin handel med
både EEC-länderna och de andra västeuropeiska
länderna. I hög grad gäller
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Nr 10
41
detta också för oss, även om vårt läge
ur olika synpunkter är mindre allvarligt
-— på kort sikt — än Danmarks
och Hollands situation.
Däremot är det tydligt och klart att
avbrottet i Brysselförhandlingarna
ingenting har att göra med de grundläggande
momenten i Sveriges utrikespolitik.
Det vore en oerhörd självöverskattning
om vi skulle inbilla oss att
president de Gaulle avvisar England
från gemenskapen därför att Sverige
inte är med i NATO.
Det finns nog tyvärr inte stora förhoppningar
om att nya förhandlingar
med EEC under den närmaste tiden
skulle ha större framgång än de som
nu avslutats. Vi får säkert inrikta oss
på en ganska lång period — troligen
några år — av fortsatt handelspolitisk
splittring i Europa, och i likhet med
vad som säges i regeringsdeklarationen
är jag för min del inte övertygad
om att det skulle vara någonting att
vinna på något nytt förhandlingsinitiativ
från EFTA-ländernas sida. Å andra
sidan finns det förhoppningar, bestyrkta
bl. a. av Hallsteins tal den 5
februari, om att man inom gemenskapen
kommer att bemöda sig att föra
en liberal handelspolitik för att reducera
olägenheterna av splittringen. Om
det skulle bli så, är det glädjande också
ur andra synpunkter. När en gång
arbetet på en verklig västeuropeisk integration
igen tas upp på allvar — och
den dagen kommer! — bör vi få desto
lättare att komma överens.
Men det finns också tecken som inger
bekymmer. Förhandlingarna i Bryssel
nu senast kunde föras i en relativt
gynnsam atmosfär bl. a. därför att det
ekonomiska läget i Europa över huvud
taget var relativt fördelaktigt. Nu
är det rätt mycket som tyder på att
det kan bli sämre. Också inom EEC
räknar man med en långsammare utvecklingstakt
och minskad ökning av
exporten, och framför allt är det kostnadsinflationen
som på alla håll vål
-
Handelspolitisk debatt
lar oro. I händelse av försämrade konjunkturer
blir det ännu besvärligare
att komma överens, och om konjunkturförsämringen
sedan beror på ökade
tillverkningskostnader blir verkligen
inte saken bättre. Också förhandlingarna
med Förenta staterna inom GATT
kommer att påverkas av den allmänna
konjunkturutvecklingen på ömse
sidor om Atlanten.
Otvivelaktigt har EFTA i det läget
myket stor betydelse för oss. Självfallet
kan det inte bli tal om att EFTA
skall vara någon kamporganisation mot
EEC. Dess uppgift är tvärtom att förbereda
den ekonomiska enhet i Europa
som så småningom måste komma.
Vi hoppas att organisationen skall kunna
lösa den uppgiften. Om det går eller
inte, beror till stor del på andra än
oss, och någon ledande ställning i det
sammanhanget bör Sverige varken eftersträva
eller låta locka sig till. Däremot
kan det kanske vara tillåtet att
spekulera något över sannolika utvecklingsmöj
li gheter.
Om frihandelsorganisationen skall
vara i stånd att ens tillfälligt och delvis
kompensera sina medlemmar för
den uteblivna integrationen i Västeuropa
får den inte stanna i växten. Den
måste bli något mer än vad som framgår
av själva namnet. På litet längre
sikt kan det visa sig önskvärt att harmonisera
dess yttre tullmur, så att frihandelsområdet
börjar närma sig en
tullunion. Jag skulle därvidlag vilja ansluta
mig till den uppfattning som också
framförts av herr Ohlin vid något
tillfälle, nämligen att den frågan kan
aktualiseras i samband med Kennedyrundan
och strävandena inom GATT
efter en allmän sänkning av tullnivån
i världen. För övrigt kom herr Ohlin
tillbaka till den saken i sitt anförande
i dag. Vidare är det angeläget, att avvecklingen
av de inre handelshindren
mellan EFTA-länderna sker åtminstone
lika snabbt som motsvarande åtgärder
inom EEC. Ur den synpunkten är
2* — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 10
42
Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Handelspolitisk debatt
det glädjande, att medlemsregeringarna
enats om att eftersträva full avveckling
av handelshindren inom organisationen
under loppet av år 1966. Låt oss hoppas,
att det målet verkligen uppnås!
Men det räcker inte att betrakta
EFTA bara som en rent handelspolitisk
organisation. Också i det fallet är
det uppmuntrande att läsa regeringsdeklarationen.
Där står ju, att i princip
inga områden bör vara undantagna
från samverkan EFTA-länderna emellan.
EFTA:s uppgifter kan lösas endast
om man, liksom EEC, vidtager också
andra än rent handelspolitiska åtgärder.
EFTA-länderna måste samordna
sin ekonomiska politik, och de kan ha
anledning att försöka genomföra fria
kapitalrörelser, fri etableringsrätt, fri
rörlighet för arbetskraften och en samordnad
arbetsmarknadspolitik i takt
med motsvarande åtgärder inom EEC.
Därigenom underlättas också en framtida
anknytning mellan de båda handelsblocken.
Men, herr talman, de svåraste problemen
ligger på jordbrukets område. Det
är ingen tillfällighet att jordbruksfrågorna
redan nu visat sig mycket besvärliga
både inom EEC, i förhandlingarna
mellan EEC och England och senast
under diskussionerna om ett snabbare
genomförande av tullavvecklingen
i EFTA. Från danskt håll har man
ibland fört fram tanken att »ta in jordbruket
i EFTA», d. v. s. helt enkelt införa
fri handel för jordbruksprodukter
mellan EFTA-länderna. Våra danska
vänner får ursäkta om jag säger att jag
över huvud taget inte kan tro på någon
sådan åtgärd. Också i Sverige finns
det en del gott folk som säger, att vi
skall ha fri handel med jordbruksprodukter
och att det går mycket bra att
rationalisera det svenska jordbruket intill
den punkt då man inte har kvar
någon annan jordbruksproduktion än
den som lönar sig. Det resonemanget
kanske skulle vara riktigt om det tilllämpades
också av Frankrike, Tysk
-
land och England. Mätt med allmänna
europeiska mått är nämligen det svenska
jordbruket redan ganska väl rationaliserat,
och jag tror inte att vår jordbruksnäring
som helhet skulle ha särskilt
svårt att hävda sig inom en fri
europeisk jordbruksmarknad. Men det
finns inte någon sådan, och därför
måste också vi i Sverige inrätta oss
efter de faktiska förhållandena. Den
svenska jordbrukspolitikens målsättning
— att sträva efter inkomstlikställighet
för jordbrukets folk och att bevara
en jordbruksproduktion av tillräcklig
omfattning för att säkra vår ekonomiska
beredskap ■—- är inte förenlig
med fri handel med jordbruksprodukter
inom ett EFTA, som dessutom kan
utsättas för dumping från EEC-ländernas
sida.
Det betyder å andra sidan inte något
hinder för att jordbruksfrågorna
på litet längre sikt kan tas upp till behandling
också inom EFTA. I själva
verket skulle Brysselförhandlingarna
sannolikt lia vunnit på om England
och de övriga EFTA-länderna redan
dessförinnan hade börjat planera en
gemensam jordbrukspolitik, med en metodik
som mera närmade sig den europeiska
gemenskapens system. En sådan
gemensam jordbrukspolitik skulle
ha kunnat utgå från en allmän tilllämpning
av de grundsatser som vi i
Sverige redan strävar efter att genomföra,
nämligen att anpassa jordbruksproduktionens
omfattning efter försörjningsbehoven,
efter jordbruksfolkets
krav på inkomstlikställighet och efter
den ekonomiska beredskap som varje
särskilt land behöver hålla.
Detta är nu otvivelaktigt framtidsmusik.
Det är inte sannolikt att någon
gemensam jordbrukspolitik för EFTAländerna
kan komma till stånd exempelvis
under det nuvarande svenska
sexårsavtalets giltighetstid, och vad jag
här har sagt äger därför ingen tillämpning
på de förhandlingar som nu pågår
med jordbrukets organisationer. Men
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Nr 10
43
jag tror å andra sidan att det vore olyckligt
ifall vi skulle sticka huvudet i busken
och dölja för oss att också jordbruksfrågorna
kräver högst betydande
uppmärksamhet, om vi skall kunna
klara de ekonomiska samarbetsproblemen
i Europa. Inte heller finns det något
skäl att vara alltför dogmatisk när
det gäller själva tekniken; det viktigaste
är ändå att man når det mål man
uppställer för sig och att jordbrukets
villkor blir oberoende av tillfälliga politiska
kastningar. Med den utgångspunkten
kan man kanske i samtliga
EFTA-länder, både England, Danmark,
Sverige och de övriga, ha anledning
att på längre sikt överväga hur en gemensam
jordbrukspolitik skulle kunna
utformas.
Herr talman! Det finns självfallet
också annat än EFTA som vi i alla
dessa sammanhang måste tänka på.
Hade vi fått en gemensam nordisk marknad
innan EFTA bildades, skulle den
ha kunnat bli en betydelsefull komponent
i Europas ekonomiska utveckling.
Det tillfället är försuttet, tyvärr, och det
nordiska ekonomiska samarbetet kan,
hur gärna vi än skulle vilja det, aldrig
ersätta den europeiska samordningen.
Det måste bedrivas och utnyttjas så
långt det går, men någon avgörande
betydelse får det knappast.
Å andra sidan får vi inte heller överskatta
möjligheterna till ett allmänt,
världspolitiskt ekonomiskt samarbete.
I regeringsdeklarationen talas om
GATT. Den organisationen är självfallet
mycket betydelsefull, men å andra
sidan bär dess samarbetsmekanismer
hittills visat sig föga lätthanterliga, och
GATT-förhandlingarna har medfört
många besvikelser. Man kan alltid hoppas
att de kommer att underlättas genom
den amerikanska handelslagen,
men osvuret är bäst. Denna lag kom
till när man ännu räknade med ekonomisk
enhet i Västeuropa, och den är
betydligt svårare att tillämpa efter sammanbrottet
i Bryssel. Dessutom kom
-
Handelspolitisk debatt
mer förhandlingarna på grundval av
handelslagen inte ens i gång förrän
1964, och det finns alla skäl förmoda
att de blir tämligen långdragna, när
de en gång har börjat.
Vidare har vi att räkna med de nya
länderna utanför Europa. De kan inte
inom överskådlig framtid ge oss någon
marknad av verklig betydelse för
vår export. Däremot måste utvecklingsländerna
få plats för sina produkter på
den europeiska marknaden. Deras misstro
mot den ekonomiska integrationen i
västerlandet beror på att de fruktar att
denna skall leda till ökad protektionism.
Men det får den inte göra. Tvärtom
måste den ekonomiska samordningen
i väster — och här kan jag också
instämma i regeringsdeklarationen —
öppna vägen till en allt friare handelspolitik.
Det är viktigt att strävandena
mot detta mål äger rum på gemensam
europeisk grund och i samarbete med
Förenta staterna. Instrumentet härför
existerar, om vi alla är beredda att begagna
det, och det utgörs av OECD.
Det sägs ibland att det skulle vara
riskabelt, av hänsyn till den franska
attityden, att alltför starkt trycka på
OECD:s betydelse. Men det är nog lika
riskabelt att låta den nya organisationen
komma bort i hanteringen. Jag
måste bekänna att jag aldrig förstått,
varför regeringen inte velat utsträcka
sitt traditionella intresse för OEEC till
att gälla också dess efterföljare. Med
tanke på erfarenheterna inom den igamla
organisationen undrar jag också om
inte den svenska negativismen i någon
mån har bidragit till att OECD hittills
har åstadkommit så litet. Särskilt obegripligt
är det att de som så ivrigt talar
om utvecklingsländernas betydelse inte
ens vill göra sig besvär att låta Sverige
medverka i det organ inom OECD, kommittén
för utvecklingshjälp, som särskilt
sysslar med sådana problem. I
dagens regeringsdeklaration finns det
verkligen för omväxlings skull också
några vänliga ord om OECD. Betyder
44
Nr 10
Onsdagen den .13 mars 1903 fm.
Handelspolitisk debatt
detta att Sverige nu äntligen skall ta på
sig det fulla ansvaret för sitt medlemskap,
bl. a. genom att inträda i kommittén
för utvecklingshjälp?
Just nu råder det, tror jag, herr talman,
en betydande enighet här i Sverige
när det gäller de handelspolitiska
frågorna. Det är utmärkt bra. Men vi
får inte glömma att vår handelspolitik
också måste återverka på utformningen
av vår egen ekonomiska politik i det
inre. Man får nästan tårar i ögonen när
man tar del av regeringsdeklarationens
vackra ord om de svenska strävandena
efter en fri handelspolitik. De är fullkomligt
rörande. Men vi får inte glömma
konsekvenserna. Det är verkligen
högst önskvärt att Sverige ger sitt bidrag
till en friare världshandel. Men en
friare handelspolitik förutsätter en friare
Inre ekonomi, med allt vad det innebär
i fråga om fri kreditpolitik, minskade
krav på höga skatter och hänsyn till
produktionskostnadernas utveckling.
Tyvärr är möjligheterna till enighet här
väsentligen mindre.
Under fem års tid har regeringen envist
vägrat att diskutera den inre och
den yttre ekonomiska politiken i ett
sammanhang, trots att de självklart hör
ihop. I de stora sammanhang där exportlandet
Sverige befinner sig går det
inte att föra en småskuren, självtillräcklig,
maktsugen socialdemokratisk
politik med nyckelorden »regeringen
bestämmer» och »finansministern vet
alltid allting bäst». Också dagens regeringsförklaring
är belysande: »rege
ringen
har målmedvetet tagit fasta på»
— vad det nu var för någonting — och
»riksdagen kommer att informeras ...»
Det får vi ju vara tacksamma för; men
det är uppenbart att självgodheten uppträder
med oförminskad styrka. Det
måste bli en förändring i detta hänseende.
Annars blir det inte någon enighet
och annars kan Sverige aldrig göra sill
kanske blygsamma men ändå inte betydelselösa
insats i de gemensamma europeiska
ansträngningarna för en friare
världsopinion.
Nyligen enades OECD-länderna, däribland
också Sverige, om att eftersträva
en årlig produktionsökning av ungefär
fyra procent under hela 1960-talet. I
regeringsförklaringen erinras om detta:
Sverige kommer, sägs det, »även i fortsättningen
att inom OECD aktivt verka
för stimulering av världsekonomien och
den allmänna framstegstakten». För min
ringa del är jag också i all blygsamhet
intresserad av vad regeringen tänker
göra för framstegstakten i Sverige. Industriens
produktionsökning i Sverige
nådde under 1962 inte ens upp till hälften
av den åsyftade siffran. Det är mycket
som tyder på att våra exportnäringar
har kommit in i en stagnationsperiod.
Varför lägger regeringen inte fram
förslag om hur man skall motverka
dessa tendenser? Vilka lättnader i den
inre ekonomiska politiken planerar den
som komplement till den handelspolitik
som i dag diskuteras? Vad tänker den
göra för att öka det enskilda sparandet
och möjligheterna till kapitalbildning?
Vilka skattesänkningar för enskilda
medborgare och företag har vi att vänta
inom den närmaste framtiden? I vilken
utsträckning och på vilka sätt skall man
enligt regeringens mening öka tillgången
till riskvilligt kapital i landet? Vilka
lättnader planeras för att öka möjligheterna
till utländska investeringar i
Sverige? Allt detta är frågor som måste
ställas också i detta sammanhang, eftersom
handelspolitiken inte är ett avskilt
område utan bara en sida av vår allmänna
ekonomiska politik, en sida som
inte kan bedömas annat än tillsammans
med de övriga.
Herr talman! På längre sikt måste vi
hålla fast vid vår strävan efter ekonomisk
enhet i Västeuropa. Detta får självfallet
inte utesluta positiva svenska insatser
i stora, världsomfattande organisationer
som Förenta Nationerna och
GATT. Men kravet på mera vittomfattande
insatser får inte bli ett skaJkeskjul
att gömma sig i, när man i själva verket
vill föra en isolationistisk politik. Vår
gemensamma strävan måste åsyfta en
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Nr 10
45
fri europeisk handelspolitik och en fri
ekonomisk politik som led i arbetet för
ett friare varuutbyte i hela världen.
Isolering vore självmord för »exportlandet
Sverige».
Ger dagens läge anledning till optimism
eller till pessimism? Det är intressant
att konstatera hur optimistisk regeringen
låter i dag — sedan Brysselförhandlingarna
misslyckats. Tidigare, när
man, för att citera regeringsdeklarationen,
ännu utgick från »alt den brittiska
förhandlingen skulle gå i lås», talade
våra socialdemokrater mera om svårigheter
och problem. För min del är jag
på kort sikt inte alls optimistisk. Jag
tror att splittringen ännu under avsevärd
tid kommer att bestå i Europas
ekonomi. Jag fruktar att detta medför
betydande olägenheter för svenskt näringsliv.
Dessa olägenheter kan övervinnas
endast genom en starkt näringsvänlig
ekonomisk politik. Men på läng
sikt finns det alla skäl till optimism.
Sverige tillhör Europa, och vi kommer
för eller senare att bli i stånd att delta
i ett fullvärdigt ekonomiskt samarbete
inom vår världsdel.
Herr HEDLUND (ep):
Herr talman! Efter Brysselförhandlingarnas
sammanbrott har man sett uttalanden
som går ut på att jämföra den
nuvarande situationen med läget för
fyra år sedan, då Parisförhandlingarna
rörande anknytning av ett västeuropeiskt
frihandelsområde till sexstatsunionen
hade strandat Men en sådan
jämförelse blir i många avseenden missvisande.
Vi har i dag ett frihandelsområde,
EFTA, i funktion. Därjämte är de
politiska förhållandena bakom Brysselsammanbrottet
av annan valör än som
kunde urskiljas i samband med Parisförhandlingarnas
strandande.
Det har sagts att de båda förhandlingsdelegationerna
från respektive England
och EEC var i stöld sett eniga i
alla viktigare handelspolitiska frågor
när förhandlingarna spräcktes. Enligt
Handelspolitisk debatt
denna version var det endast detaljer i
övergångsbestämmelserna som återstod.
Senare har gjorts gällande att förhandlingarna
inte alls hade kommit så långt.
Det verkliga förhållandet kommer väl
att klarna under hand.
Trots att engelsmännen synes ha förklarat
sig beredda att helhjärtat stödja
EEC:s allmänpolitiska mål och syften
såsom de framgår i bl. a. Bonndeklarationen
torde man främst få söka orsakerna
till sammanbrottet på det politiska
planet. Det var väl för övrigt inte
annat att vänta än att England helhjärtat
skulle stödja den allmänpolitiska
målsättningen, som bl. a. innebär ett
stärkande av Atlantpakten, där ju England
är medlem. Men till den del orsakerna
ligger utanför det ekonomiska
fältet får de sökas i vissa motsättningar
som för närvarande gör sig gällande i
den västliga alliansen. Dessa har uppenbarligen
en anknytning till Atlantpaktens
kärnvapenproblem och till det
fransk-tyska fördraget.
Somliga tycks i den franske ledaren
se en person med övertro på sig själv
och sin uppgift, en person som gärna
svävar ut i sprakande orationer på temat
»fäderneslandens Europa». Jag skall
här inte försöka mig på någon egen bedömning
utan bara dröja något vid vad
som kan liggå bakom de orden.
Det är ingen nyhet att man i franska
kretsar är inställd på att skaffa sig ett
starkt kärnvapen. Motiveringen tycks
vara att den tidigare s. k. vedergällningstaktiken
inte skulle vara hållbar i
raketåldern, emedan alla länder — ESA
inbegripet — blivit lika sårbara för den
totala vedergällningen. Västeuropas säkerhet
skulle enligt den uppfattningen
främjas av ett eget vedergällningsvapen
som kan tillgripas utan att tredje land
därigenom utsättes för vedergällningsrisk.
Man får således inte bortse från
att dessa propåer om ett fäderneslandens
Europa med Paris—Bonn som en
bärande axel har ett samband med kärnvapenproblematiken
inom den västliga
4G
Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Handelspolitisk debatt
alliansen, där man från amerikanskt
håll för övrigt numera synes godta tanken
på en multilateral kärnvapenstyrka
av visst slag, dock så utformad att den
lätt kan kontrolleras.
Jag skall inte gå närmare in på dessa
spörsmål; det har ju sagts att vi skall
ha en utrikespolitisk debatt längre fram
i vår, och det kan då finnas anledning
att återkomma.
Det förefaller som om herrar Ohlin
och Heckscher för vårt lands vidkommande
bedömer verkningarna av sammanbrottet
i förhandlingarna mellan
England och EEC högst olika.
Herr Ohlin gjorde gällande — om jag
fattade honom rätt — att det närmast
kan betraktas som en lycka att det blev
som det blev. Hans utgångspunkt var
den att det fanns utomordentligt stora
risker för att vårt land isolerat skulle
komma att stå utanför ett utvidgat EEC
och alltså vid sidan av den engelska
marknaden, och även vid sidan av den
norska och danska marknaden, o. s. v.
Herr Heckscher var — om jag fattade
honom rätt — mycket kategorisk i sin
bedömning i den andra riktningen; det
var uppenbarligen en stor olycka som
skett, även för oss.
Det må vara en sak för sig hur man
bedömer verkningarna av vad som hände
i Bryssel och vad som kunde ha hänt
om det gått annorlunda där; det kanske
inte har så förfärligt stor betydelse.
Långt viktigare är att det av samtliga
uttalanden bär i dag tycks framgå att
vi i allt väsentligt är ense om hur vi bör
förfara framöver i tiden.
I den situation som uppstått efter
sammanbrottet i Bryssel tycks de nordiska
länderna ha kommit varandra
närmare i den allmänna bedömningen
av frågorna, och solidariteten inom
EFTA tycks också ha blivit fastare. Intetdera
är så mycket att förvåna sig över
i ett läge som det nu uppkomna.
Vi har uppenbarligen vissa gemensamma
utgångspunkter inom framför
allt de nordiska länderna, men intres
-
sena är soin vi vet inte sammanfallande
på alla områden. Det vore orealistiskt
att tro att de skilda ekonomiska förutsättningarna
som ytterst grundar sig på
de olika ländernas näringsgeografiska
struktur med ens skulle ha försvunnit.
Vi har mött dessa divergerande tendenser
tidigare, både i samband med frågan
om en nordisk marknad och i EFTAsammanhang.
Vi får naturligtvis räkna
med att de tendenserna kommer att
göra sig gällande även i fortsättningen.
En speciell fråga som har berörts såväl
i herr Ohlins som herr Heckschers
anföranden är Danmarks förhållande
till jordbrukspolitiken inom EFTA. När
EEC:s jordbruksmarknad med sitt starka
gränsskydd till fullo har etablerats,
kommer de utanförstående jordbruksexporterande
länderna i ett sämre läge.
Danmark är för närvarande det EFTAland
som är mest beroende av sin jordbruksexport
och intar så till vida en
särställning. Det är oklokt av oss att
blunda för den saken; en annan fråga
är vad vi kan göra åt den. Vi bör under
alla förhållanden ägna ingående uppmärksamhet
åt spörsmålet.
I den allmänna debatten bär framförts
tanken, att man borde skapa en
gemensam jordbruksmarknad inom
EFTA efter samma mönster som EEC.
Man skulle alltså radera ut gränslinjen
mellan de olika EFTA-länderna och
samtidigt söka skapa en effektiv avskärmning
utåt. Finns det då verkligen
förutsättningar för en sådan lösning?
Vi kan se på våra egna förhållanden.
Kravet på beredskapsförsörjning, inkomstönskemålen
för jordbrukarna
m. m. kommer här in. Låt oss gå ett
steg vidare och fråga hur England, den
enda livsmedelsimportören av betydelse
inom frihandelsområdet, skulle ställa
sig till en sådan gemensam marknad
för jordbruksprodukter. Det är väl inte
så troligt att England skulle ge avkall
på samväldespreferenserna till förmån
för en lösning inom EFTA:s ram.
Även om England synes vara berett att
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Nr 10
47
åtminstone efter hand ta ett sådant steg
för en omfattande västeuropeisk marknad,
kommer England knappast att göra
det för -den ena av de två liandelssammanslutningar
som nu finns i Västeuropa.
Man kan väl heller inte utgå
från som givet att England skulle
vara berett att högst väsentligt skära
ned sin nuvarande livsme delsimport
från EEC-länderna. Det skulle föra för
långt att bär i detalj gå in på problematiken,
men uppenbarligen har man anledning
att ställa sig frågan om England
skulle vara berett att medverka.
Om man således måste konstatera att
svårigheter uppstår för jordbrukspolitiken
är man så mycket mera tvingad
att undersöka i vad mån det kan göras
något för att eliminera dessa svårigheter.
Det har tidigare i den allmänna debatten
hävdats att vi måste stödja Danmark
i dess exportsträvanden inom
EEC-marknaden, Det råder väl inget
tvivel om att allt vad vi därvidlag kan
göra måste vi också försöka uträtta. Det
råder inte heller några delade meningar
om att i den mån vi i vårt land bär ett
faktiskt importbehov bör det kunna
träffas överenskommelse om preferenser.
Men att vi skulle importera sådana
varor som vi hav för mycket av, det
vill väl ingen på allvar göra gällande.
Det är också mycket väsentligt att vi
gemensamt inom EFTA försöker begränsa
de dumpingtendenser som
ständigt gör sig gällande på den internationella
livsmedelsmarknaden. Helt
säkert skulle det få mycket välgörande
inverkan på det svenska jordbruket
om vi lyckades bemästra dessa, och
även för andra länder vore detta av stor
betydelse.
Underlätta handeln önskar vi naturligtvis
alla, och vi vill att den vidgade
handeln inte skall ta sikte bara på Västeuropa
utan att det skall uppstå en så
omfattande handelsfrihet som möjligt.
Vad vi då i första hand bör se till så
långt våra krafter räcker är att det inte
Handelspolitisk debatt
i stället utvecklas ett protektionistiskt
Västeuropa. Det är inte säkert att vi
kan göra mycket för att hindra detta,
men vi måste ha uppmärksamheten på
dess risker.
Tullsänkningar och andra åtgärder
för att göra handeln friare bör ses i
världsperspektiv.
I början av denna månad höll EECkonventionens
ordförande, professor
Hallstein ett tal i New York. Han gjorde
därvid vissa uttalanden som kan
vara värda att återges. Herr Hallstein
representerar visserligen inte något
särskilt land, men det är ändå möjligt
att hans tankar bär gehör i ledande
politiska kretsar inom EEC och att de
varit i säck innan de kom i påse. Hallstein
försäkrade att EEC är inställt på
tullsänkningar utåt så snart som möjligt.
Från det västtyska ekonomidepartementet
bär man nyligen givit uttryck
för samma mening. Tyvärr bär vi inte
hört någonting från franskt håll i den
vägen.
Detta anknyter till den amerikanska
Trade Expansion Act som bär möjliggjort
för Förenta staterna att medverka
i en multilateral tullsänkningsaktion.
Den amerikanska inställningen är inte
dagsfärsk; den ingår ju i den s. k. Kennedy-given.
Däremot tycks man på ansvarigt
EEC-håll tidigare ha varit återhållsam
med uttalanden om anslutning
till en multilateral tullsänkningsaktion
i den västliga världen, och just därför
kan dessa uttalanden ändå förtjäna
upp m ä rks amm as.
EFTA bör i mån av sin förmåga härvidlag
utveckla stor aktivitet och arbeta
på att det blir val känt på amerikanskt
håll att EFTA-länderna är beredda
till en multilateral tullsänkning
utåt. .lag vill kraftigt stryka under vad
som i regeringsdeklarationen sägs om
önskvärdheten av allmän tullsänkningsaktion
i den västliga världen.
Herr Hallstein —■ för att ett ögonblick
återgå till honom — har också uttalat
sig om utvecklingsländerna och om ett
48
Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Handelspolitisk debatt
världsomfattande råvaniavtal, i huvudsak
mellan de ekonomiska sammanslutningar
och block som finns i den
västliga världen. Det framgår inte klart
hur det världsomfattande råvaruavtalet
är tänkt, men vi vet att det tidigare bär
talats om att vad man egentligen tekniskt
borde sträva efter är ett s. k. prisgolv
för råvarorna. Själv bär jag haft
tron, att det är den väg man bör söka
sig fram på, om man skall ge utvecklingsländerna
en något så när effektiv
hjälp. Vårt land får naturligtvis fortsätta
med direkta biståndsinsatser till
utvecklingsländerna. Men vi måste också
se efter, om det inte finns bättre och
effektivare vägar. Jag undrar om inte
det här är en sådan väg.
Vad angår den framtida utvecklingen
inom EFTA och mellan EFTA och EEC
är det lätt att ha önskemål. Jag föreställer
mig att de flesta i vårt land skulle
önska sig en associering så fart som
möjligt mellan hela EFTA-gruppen och
EEC. Vad medlemskapstanken beträffar
hoppas jag att det i dag står klart
för alla att vi inte bara får lov att lägga
den på hyllan utan definitivt göra oss
av med den.
Relationerna mellan England och EEC
måste klarna innan man vet något mer
om Vad man kan vänta av den framtida
utvecklingen. Helt säkert är det riktigt,
som det anförts i regeringsdeklarationen
och här understrukits av tidigare
talare, att vi inte bör ta något initiativ
för en anknytning till EEC •— i vidare
mån än att vi naturligtvis försöker att
göra EFTA så pass anknytningsfähigt,
om jag får använda den termen, som
möjligt för att underlätta en framtida
anknytning. I likhet med herr Ifeckscher
är jag optimistisk beträffande den
framtida utvecklingen på detta område.
.lag tror inte på en uppdelning mellan
de två blocken av det slag vi nu bär
som en långvarig företeelse.
Naturligtvis kan man, som hem Ohlin,
Säga att det finns flera vägar som bär
till Rom. Man kan försöka sig på andra
vägar, t. ex. bilda tre liandelsblock som
sedan går ihop på något sätt och därmed
åstadkomma ungefär samma resultat.
Jag har inte någon uppfattning om
huruvida det är den mest framkomliga
vägen. Och det kan väl ingen annan
bedöma i dag heller. Man jag bär en
stark tro på att vi dess bättre icke skall
behöva räkna med en bestående uppdelning.
Yi måste, som här sagts, arbeta
för ett enda västeuropeiskt block på
det ekonomiska området.
I avvaktan på att det skall bli verklighet
måste EFTA stärkas och utvecklas.
Livsmedelsvar or na är en sak för
sig. Beträffande industriråvarorna har
en snabbare tullsänkningstakt framhållits
som ett angeläget mål. Vårt land
bör uppenbarligen ha intresse av att
stödja en sådan aktion. Men det kanske
finns andra länder, som bär motsatta
intressen. Det kan därför bli nödvändigt
med vissa kompromisser i fråga
om takten för dessa tullsänkningar.
Jag vill sedan säga några ord om
våra egna förhållanden. Vi måste se om
vårt hus, stärka vår konkurrenskraft
på olika sätt. Vi bör göra vad vi kan
för att uppnå ett gynnsamt kostnadsläge,
och åtgärder bör vidtas för att
särskilt främja företag och branscher
som får svårigheter. Exporten bör underlättas,
inte minst när det gäller export
till nya marknader.
Det finns också anledning att uppmärksamma
beskattningens utformning
och då bl. a. den indirekta beskattningen.
Beskattningen får inte vara sådan,
att den ger vårt näringsliv ett sämre utgångsläge
än t. ex. de europeiska kontinentalmakternas.
För vissa företag
och branscher blir svårigheterna betydande
och extraordinära åtgärder kan
behöva vidtas. Nyligen bär åtgärder vidtagits
till förmån för den svenska varvsindustrien,
som kommit i ett besvärligt
läge. De kreditgarantier som givits i
det sammanhanget ligger helt i linje
med de strävanden som vi ifrån centerpartiets
sida kan stödja. Vi anser att
Onsdagen den 13 mars 19C3 fm.
Nr 10
49
man måste vara beredd till ytterligare
åtgärder av det slaget.
Sammanfattningsvis skulle jag vilja
framhålla att centerpartiets grundinställning
till dessa frågar är: att handelsutbytet
och det ekonomiska samarbetet
mellan länderna bör främjas och
stärkas så långt möjligt. Det säger sig
självt att det är högst otillfredsställande
för oss, om tullarna i stället för alt sänkas
höjs i de länder, som köper våra
produkter. Den tullhöjning som EECmarknaden
i vissa avseenden medför
kommer självfallet att innebära en hel
del nackdelar, som vi i män av förmåga
måste söka eliminera. Här är handelsavtal
— eller så småningom associering
— den enda framkomliga vägen.
När man talar om associering mellan
EFTA och EEC är det väl en allmän
önskan att åstadkomma en kollektiv associering.
Formen får emellertid inte
vara avgörande. Vi måste komma ihåg
att innehållet i associeringsavtalen kan
komma att variera högst avsevärt mellan
olika länder. Talet om associering
är inte någon dagsaktuell musik, men
vi som är optimister tror på alt det läget
kan bli aktuellt snarare än vad
många anar. Aktualiseras frågan då
får man se till att åstadkomma en associering
under de former, som lättast och
lämpligast kan ge resultat. Men i ett
sådant läge är det viktigt att EFTAländerna
ändå inbördes samordnar sina
åtgärder. EFTA-solidariteten måste förbli
en realitet.
I dag har vi faktiskt huvudsakligen
EFTA att lita till. EFTA-samarbetet bör
kunna inriktas mer än på afl undanröja
handelshindren. Arbetsmarknadsoch
produktionsfrågor bör kunna komma
med i bilden. Därmed skulle man
knyta an till ett samarbete, som faktiskt
redan i viss utsträckning existerar
mellan de nordiska länderna. Under den
tid när EEC-debatten här i vårt länd
var som hetast, Syntes EFTA-institutionen
vara av ringa värde. Ja, det
fanns faktiskt de som menade att vär
-
Handelspolitisk debatt
det var negativt. Det skulle förvåna
mig om det inte här har skett en appreciering
så att EFTA:s kursvärde väsentligt
har ökat efter vad som har inträffat.
Våra strävanden måste uppenbarligen
bli att göra det bästa inom EFTAis
ram men med sikte på ett vidare samarbete
i en eller annan form. Vi måste
rikta in intresset på tullsänkningar.
Tullsänkningsaktionerna måste ha
världsperspektiv. Intresset för en allmän
tullsänkning gällande i första hand
Västeuropa, Nordamerika och det engelska
samväldet tycks faktiskt på senare
tid ha ökat, och Sverige måste i män
av sin ringa förmåga understödja eu
aktivitet från EFTA på detta område. I
samband med detta bör man också undersöka
möjligheterna för ett sådant
råvaruavtal som jag nyss nämnde om.
Det skulle kanske vara det bästa stöd
som vi kunde ge de sämre lottade folken
och därmed — sett på längre sikt
— oss själva. I vår tid måste vi ha klart
för oss att den ekonomiska isolationismen
är förbi. Den måste ersättas av en
ökad samverkan mellan folken.
Herr HERMANSSON (k):
Herr talman! Jag har full förståelse
för regeringens svårigheter när det gällt
att orientera sig och söka fastställa en
ny handlingslinje efter den dramatiska
kollapsen i Bryssel. Den hade Satsat på
brittiskt medlemskap i EEC. I Storbritanniens
kölvatten skulle vårt land söka
»åvägabringa omfattande, nära och varaktiga
förbindelser med gemenskapen».
När förhandlingarna mellan EEC och
Storbritannien bröt samman förändrades
också på ett grundläggande sätt förutsättningarna
för vårt lands ansökan
om association med gemenskapen. Logiken
kräver att denna ansökan återkallas,
eftersom det läge den avsåg icke
har uppkommit.
Regeringen hade, för att uttrycka det
kort och populärt, hoppat i galen tunna.
50
Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Handelspolitisk debatt
Den har emellertid haft mycket svårt
att öppet erkänna detta. I stället har vi
matats med en rad apokryfiska uttalanden
om att »läget är oförändrat», att
»egentligen ingenting har hänt» o. s. v.
Dagens regeringsdeklaration innebär ett
framsteg, i det den präglas av större
öppenhet och mera realism. Detta är att
hälsa med tillfredsställelse. Fortfarande
saknas dock ett öppet medgivande av
regeringen att den tog fel, att dess perspektiv
var oriktigt. Först utifrån denna
insikt blir det möjligt att nu utforma
en bättre politik.
Allra nödvändigast borde det emellertid
vara för högern och även för
folkpartiet — även om herr Ohlin nu
drar en lättnadens suck över att hans
politik gått i stöpet — att kritiskt granska
sina positioner. .Tåg skall inte trötta
med någon citatläsning. De borgerliga
partiledarnas inställning är ju väl känd.
Både högern och folkpartiet har såsom
målsättning svenskt medlemskap i EEC.
De accepterade tills vidare regeringens
linje om associering, men betraktade
hela tiden associeringen bara som ett
etappmål. I nästa etapp skulle man
söka gå vidare till fullt medlemskap.
Yad som inträffat under det senaste
året har bekräftat hur rätt de kritiska
röster hade som förklarade att varje
praktiskt tänkbar form för anslutning
till EEC —- vare sig i associationens
eller medlemskapets form — innebar
ett hot mot vår självständighet och mot
vår alliansfria politik. Högerns och folkpartiets
krav om medlemskap i EEC
var till sitt innehåll riktade mot den
alliansfria politiken.
Sammanbrottet för Brysselförhandlingarna
demonstrerade vilken malström
ett litet land kan sugas in i, om
det ansluter sig till en organisation som
EEC. Det var naturligtvis inte enbart en
man, låt vara i mäktig ställning som president
de Gaulle, som sprängde förhandlingarna
med Storbritannien. Bakom
sammanbrottet låg komplicerade motsättningar
mellan olika finansgruppers
intressen, bl. a. Storbritanniens strävan
att bevara sammanhållningen inom imperiet.
Men inslaget av diktatorisk nyckfullhet
är också påfallande och det visade
vad de enskilda staterna kan utsättas
för redan vid ingången till EEC.
Det gällde ändå en stormakt. Hur skall
det då inte bli inom EEC och för ett
litet land? Vi har verkligen varken
råd eller lust att låta intressen och nycker
hos en de Gaulle eller någon hans
efterträdare bestämma svensk politik.
Men även på andra sätt har EEC:s
karaktär av politiskt och även militärt
block betonats. Jag tänker inte enbart
på alliansen mellan Frankrike och Västtyskland.
Även de ledande organen och
personerna inom EEC-organisationen
har under det senaste året starkare än
tidigare markerat att EEC — för att tala
med Walter Hallstein som redan är flitigt
citerad i denna debatt —• är en trestegsraket:
först tullunion, sedan ekonomisk
union och så politisk union. Och
det tredje steget betyder gemensam både
militärpolitik och utrikespolitik.
Man kan självfallet inte vara medlem
i en politisk union och samtidigt föra en
alliansfri politik. De bägge positionerna
utesluter varandra. Man kan heller inte
vara i omfattande och nära utsträckning
associerad med en politisk union och
i det långa loppet upprätthålla en alliansfri
politik. Det blir med nödvändighet
ett sug in mot den starka organisationen,
som gör den lilla statens självständighet
till en illusion.
Det är därför det tal är så utomordentligt
farligt, som förs framför allt
av herrar Heckscher och Ohlin, om att
EFTA skall användas för en senare anslutning,
kollektivt eller av staterna enskilt,
till EEC. Vi har inga invändningar
i dagens läge mot att man påskyndar
tullsänkningarna inom EFTA eller att
man utvidgar samarbetet på vissa områden.
Men man måste bestämt varna
för de politiska spekulationer, som högern
och folkpartiet här driver. De vill
utnyttja EFTA som ett språngbräde för
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Nr 10
51
att på denna väg göra Sverige till medlem
i EEC.
Man måste alltså skilja mellan olika
syften när det gäller EFTA-samarbetet.
Jag skulle vilja fråga lierr Hedlund, vars
parti alltid mycket bestämt slagit vakt
om den alliansfria politiken, om han
är medveten om att högern och folkpartiet
här företräder andra politiska målsättningar
än dem hans eget parti vill
främja.
Herr talman! Jag betraktar regeringens
deklaration som i väsentliga stycken
positiv och väl värd att understödja.
Jag har emellertid också invändningar
och tillägg samt några frågor att göra
om problem som inte har berörts i denna
deklaration.
Det är naturligtvis helt riktigt när det
i regeringens deklaration påpekas, att
Europa befinner sig mitt uppe i en ekonomisk
integrationsprocess — i samklang
med ekonomiens och teknikens
krav — som säkerligen kommer att fortsätta.
Men det måste vara fel att begränsa
konstaterandet endast till Europa.
Den ekonomiska integrationsprocessen
omfattar hela världen. Det handlar
om en allmän tendens till utvidgning av
marknaderna, som motsvarar ett objektivt
behov och sammanhänger med den
alltmer samhälleliga karaktär som produktionsprocessen
överallt antar.
Detta betyder naturligtvis inte att varje
form av integration är värdefull och
representerar framåtskridande. Under
kapitalismen och särskilt under dess
nuvarande skede, då monopolen blivit
allt mäktigare, tar integrationsprocessen
ibland former som måste bekämpas. Om
exempelvis monopol i olika länder sluter
sig samman för att öka utplundringen
av konsumenterna, är det en form
för integration, som konsumenterna
knappast kan vara anhängare av. Hitlers
»Gross-Europa» var också en typ av integration,
men den stred mot folkens
intressen och gick därför om intet.
Den ekonomiska integrationen tar
olika former. En av dem som mest upp
-
Handelspolitisk debatt
märksammats är strävandena att riva
ned handelshindren mellan länderna,
att minska eller helt avskaffa tullarna,
att avlägsna de politiska hindren för utrikeshandeln
o. s. v. Det är i allmänhet
en nyttig process, som man måste understödja,
även om den också kan medföra
problem för olika näringar och folkgrupper.
Man kan inte heller kräva att
de underutvecklade länderna skall avhända
sig allt skydd för sina svaga näringar.
Här måste göras undantag från
vad som annars kan vara nästan en allmän
regel. Konsumenternas intresse
gynnas inte av tullar och andra handelshinder.
Verkan av sådana torde i de
utvecklade industriländerna till sist bli
monopolprofiter för gynnade kapitalgrupper.
Utifrån denna allmänna grunduppfattning
är det naturligt att ge sitt stöd
åt vissa huvudlinjer, som regeringen
förklarar sig vilja främja. Det gäller den
jjositiva grundinställningen till internationellt
ekonomiskt samarbete. I regeringsförklaringen
finns särskilt en sats,
som jag skulle vilja markera genom att
citera den: »Endast som solidariska
medlemmar av ett konstruktivt samarbetande
handelssamfund kan världens
nationer i vår tid förverkliga sina önskningar
om ekonomiska framsteg och
bättre levnadsbetingelser för folken.»
Det är naturligtvis alldeles fel när herr
Heckscher påstår att detta förutsätter
högerpolitik i Sverige. Högerpolitik och
solidaritet brukar inte ha något med
varandra att göra.
Det är också ett riktigt påpekande
i regeringsdeklarationen, att samarbetet
självfallet inte får begränsas till de högindustrialiserade
ländernas intressen
och problem. Det måste även omfatta de
underutvecklade länderna, ta särskild
hänsyn till dessa länders problem och
inbegripa ett bistånd, som jag för min
del betraktar som en skyldighet och
en återbetalning. Formuleringen i deklarationen,
att vår positiva inställning
till internationellt ekonomiskt samarbe
-
52
Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Handelspolitisk debatt
te och friare världshandel måste betraktas
som en integrerande del av den
allmänna svenska strävan att efter förmåga
bidra till en fredlig utveckling och
ökat välstånd i världen, kan helt underskrivas.
Men nu gäller det de former, i vilka
denna vår allmänna strävan skall förverkligas.
Här måste man uttala starka
tvivel på att regeringens linje är riktig
och kommer att leda till det uppställda
målet. »EFTA är för oss ett steg på vägen
mot en europeisk stormarknad och
Europamarknaden ett steg mot fri
världshandel», heter det i regeringsdeklarationen.
Där följer visserligen omedelbart
villkoret att de regionala handelsarrangemangen
icke får betraktas
som något självändamål, att dessa måste
göras utåtriktade och att man måste
vända sig mot tendenser att bygga upp
en hög europeisk tullmur mot omvärlden.
Detta är riktiga och kloka reservationer,
men kan de förverkligas på det
sätt som regeringen tänkt sig?
Regeringen säger, att ett av EFTAS:s
huvudsyften är att få till stånd en europeisk
stormarknad, att den hoppas att
dröjsmålet med Europamarknadens
upprättande skall bli så kort som möjligt.
Jag tror att en verklig europeisk
Stormarknad är en bra och riktig sak,
men regeringen säger ingenting, som
tyder på att den menar någonting annat
än en inkorporering av EFTA med EEC
— och det är något helt annat.
Vem är inte för Europa? Men vilken
är innebörden i denna paroll? De som
talar varmast om Europas enhet i dag
vill i själva verket varaktigt klyva Europa.
De som talar om att göra slut på
den ekonomiska splittringen i Europa
och därför vill ha svensk anslutning till
EEC vill i själva verket åtgärder som
innebär höjda tullmurar för en del av
Europa mot resten av vår världsdel och
mot alla andra länder. Men detta är ju
motsatsen till den allmänna ekonomiska
integration, som man påstår sig vilja
främja.
Låt oss se konkret på EEC. Vi vet alla
att medlemskap eller association av Sverige
med gemenskapen skulle ha inneburit
en höjning av vår yttre tullmur
från genomsnittligt 8 till kanske 14 procent.
Tullnivåerna kan komma att förändras,
men kvar står med stor sannolikhet,
att det vid en anslutning blir
fråga om en höjning av de svenska tullarna.
Hur skall regeringen kunna undvika
det, om den ger sig i lag med EEC
under de förhållanden som troligen föreligger
under de närmaste åren? Och
hur kan detta anses förenligt med målsättningen
att liberalisera världshandeln?
Den
politiska karaktären hos den västeuropeiska
gemenskapen har alltmer
framträtt under de senaste åren och
kommer, såvitt man förstår, att alltmer
accentueras.
Vi vet också vilka ekonomiska och
politiska krafter som är de dominerande
i denna union. Kan det verkligen
vara ett steg framåt mot fri världshandel,
ett bidrag till fredlig utveckling
i världen, att ansluta vårt land i
den ena eller den andra formen till
EEC? Man liar verkligen skäl att betvivla
detta. När härtill läggs de faror
för vår alliansfria politik och det hot
mot vårt lands nationella självständighet,
mot svenska folkets rätt att självt
avgöra sina angelägenheter, som varje
anslutning till EEC innebär, har man
skyldighet att ställa frågan: Finns det
inte en klyfta mellan regeringens allmänna
deklarationer och den faktiska
politik som den söker genomföra?
Det är i och för sig inget fel på metoden
att söka nå fram till en frigörelse
av handeln i en mindre grupp
av stater, när tiden inte är mogen för
ett mera omfattande samarbete. Men
det är fel att tro att ett samarbete inom
en organisation som EEC gagnar de
strävanden som vårt land vill befordra.
Vi är för ett omfattande europeiskt
samarbete, dock i andra former än de
som praktiserats enligt Romfördraget.
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Nr 10
53
Man måste komma fram till ett samarbete
som är begränsat till ekonomiska
syften och som inte innebär något intrång
i de deltagande staternas nationella
oberoende. Ett enbart europeiskt
samarbete kan heller inte ge lösningen
på våra problem. Ekonomin har numera
blivit världsekonomi och politiken
världspolitik. De problem som sammanhänger
med handeln och det ekonomiska
samarbetet mellan länderna
måste lösas i världsmåttstock.
Det är beklagligt att regeringen trots
debaclet i Bryssel tycks hålla fast vid
sin arbetshypotes om en anslutning
i den ena eller den andra formen till
EEC. Det hade nu varit ett lämpligt
tillfälle att kasta loss definitivt från
blockpolitiken och därigenom på ett
effektivare sätt kunna främja de allmänna
målsättningar som regeringen
bär på sitt program. Jag har emellertid
ett visst förtroende för att utvecklingen
under de närmaste åren blir sådan
att regeringen i praktiken kommer
att följa en sådan linje.
Jag har med beklagande noterat att
regeringsdeklarationen inte med ett ord
berör den världshandelskonferens som
skall hållas i FN:s regi senast i början
av 1964. Det är framför allt de
underutvecklade länderna, men också
Sovjetunionen, som verkat för en sådan
konferens, medan EEC-staterna och
USA framträtt som motståndare. Konferensen
måste ses mot bakgrunden av
de svåra problemen i de underutvecklade
länderna och de stora förluster
dessa har gjort under de senaste åren
genom den klyfta som har uppstått mellan
råvarupriser och priserna på industriprodukter.
Förlusterna har ju
t. o. m. uppskattats vara större än de
belopp som samtidigt erhållits i s. k.
hjälp.
Man kan givetvis inte hoppas att en
sådan internationell handelskonferens
skall lösa alla problem, men den borde
kunna ge viktiga bidrag till lösningen.
Jag hoppas att det förhållandet att den
Handelspolitisk debatt
inte nämns i regeringens meddelande
inte innebär att regeringen ställer sig
likgiltig till konferensen. Tvärtom måste
det vara ett stort intresse för oss att
så aktivt som möjligt medverka i denna
konferens och göra vårt yttersta för
att den skall leda till goda resultat.
Men detta sker inte utan förberedelser,
och jag vill därför fråga handelsministern:
Vad tänker regeringen göra
för att förbereda ett aktivt deltagande
i den stora handels- och utvecklingskonferensen?
Frågan
om vårt förhållande till de
underutvecklade länderna innesluter
många andra aspekter. Jag skall här
inte gå in på utvecklingshjälpen, som
vi ju senare skall behandla, utan jag
begränsar mig till handelsrelationerna.
Om man tittar på den världsekonomiska
handelsutvecklingen under detta århundrade,
finner man att den har präglats
av följande fyra drag. För det första
har världshandeln sackat efter
världsproduktionen. För det andra har
Europas handel sackat efter världshandeln.
För det tredje har den inre handeln
i Europa sackat efter Europas
handel med den övriga världen, och
för det fjärde bär inom Europa de stora
staternas handel sackat efter de små
staternas. Västtysklands återkomst på
världsmarknaden har orsakat tillfälliga
förskjutningar i detta mönster, men
inte i grund förändrat det. Men när
Europahandeln på detta sätt minskar i
betydelse, finns det all anledning att
se efter var de växande marknaderna
står att finna. Det gäller två stora grupper
av stater, de underutvecklade länderna
och de socialistiska staterna.
De underutvecklade länderna erbjuder
inom några år en enorm marknad.
De har en stigande andel av världsimporten,
och denna andel omfattar framför
allt kapitalvaror. Sveriges export
till de underutvecklade länderna har
vuxit starkt under de bägge senaste decennierna;
andelen till dessa länder av
vår totala export bär fördubblats. Det
54
Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Handelspolitisk debatt
sammanhänger i mycket med att just
de varugrupper som Sverige avsätter
på de underutvecklade länderna är de
som över huvud taget ökat i vår export.
Handeln med u-länderna passar
in i den svenska ekonomiens allmänna
utveckling som hand i handske.
Detta utgör ju också en mycket god
utgångspunkt för en ytterligare ökning
av vår handel med denna ländergrupp.
Men vi känner till problemen: dessa
länders fattigdom och den ogynnsamma
prisutvecklingen på deras produkter.
Här måste speciella åtgärder till för
att handeln skall fortsätta att snabbt
växa till ömsesidig båtnad. Den kommunistiska
gruppen har ställt två förslag
i detta syfte: dels nedsättning av
de tullar och andra pålagor som nu
belastar produkter från u-länderna, dels
ett stort räntefritt lån för inköp av
svenska industrivaror.
Eftersom denna viktiga punkt är så
föga utvecklad i regeringens meddelande
tror jag det skulle vara värdefullt,
om handelsministern här litet närmare
ville utveckla sin syn på vad vårt
land bör företa för att handeln med
u-länderna skall kunna ytterligare vidgas.
Även de socialistiska länderna kan
med skäl betecknas som framtidens exportmarknad.
Deras andel av världsimporten
har ökat snabbt, från 7 procent
1938 till 12 procent 1960. Medan handeln
mellan Västeuropa som helhet och
de socialistiska länderna haft ett betydande
uppsving under 1950-talet, har
den svenska handeln relativt minskat.
Vi sänder nu knappt 5 procent av vår
totala export till de socialistiska länderna.
Tillväxttakten i de socialistiska länderna
är som bekant mycket hög. Den
socialistiska marknaden kommer, om
de nuvarande utvecklingstendenserna
består, att i slutet av 1970-talet växa
förbi den kapitalistiska marknaden.
Denna expansion måste medföra stora
möjligheter till en ökad handel, som
det ur folkhushållets synpunkt är viktigt
att tillvarata. Jag är medveten om
att vissa problem föreligger för utvecklingen
av handeln mellan Sverige och
de socialistiska länderna. Men lösningen
av sådana problem sammanhänger
med det intresse som läggs ned på dem.
Det skulle vara angeläget att komma
fram till en sådan ordning att handeln
också med de socialistiska länderna
skedde på en multilateral grundval.
Men även utan sådana förändringar
bör det vara möjligt att i ömsesidigt
intresse öka handeln med denna viktiga
ländergrupp. De betydande leveranskontrakt
som den svenska varvsindustrien
fått under senaste tiden understryker
denna handels betydelse för
vår ekonomi. Det är emellertid angeläget
att vi från vår sida avlägsnar alla
hinder som kan finnas för eu ökad,
ekonomiskt gynnsam handel med de
socialistiska länderna. Jag måste här i
klarhetens intresse ställa ytterligare en
fråga till handelsministern: Tillämpar
vårt land f. n. när det gäller licensgivningen
i handeln med de socialistiska
länderna begränsningar av icke-ekonomisk,
d. v. s. politisk och strategisk
natur? Är handelsministern i så fall beredd
att ta initiativ för att särregler avskaffas
och för att i princip samma
regler skall gälla vid handeln med alla
våra handelspartners?
I detta sammanhang vill jag uttala
min tillfredsställelse över att regeringen
så bestämt avvisat de amerikanska
krav som ställts att svenska företag
skulle bryta långfristiga leveranskontrakt
med Sovjetunionen gällande rör
för gasledningar.
Herr talman! Med detta ber jag att
få tacka för det genom regeringsdeklarationen
framförda svaret på min interpellation.
Min tacksamhet blir ännu
större om handelsministern ville ge
synpunkter på några frågor jag här
ställt och vilkas besvarande är av intresse
i detta sammanhang.
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Nr 10
55
Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! Jag skall inte ytterligare
kommentera sammanbrottet av förhandlingarna
i Bryssel — det har redan
sagts ganska mycket om detta —
och därav följer att jag inte heller skall
gå in på den mycket missvisande historik
herr Hermansson nyss gav över
förspelet till dessa förhandlingar.
Det är två saker som jag vill ta upp,
två saker av mycket stor betydelse för
utformningen av vår handelspolitik.
För det första kan man ju konstatera
att sammanbrottet i Bryssel har riktat
strålkastaren mot organisationen för
ekonomiskt samarbete och utveckling,
alltså OECD, som under EEC-förhandlingarna
faktiskt fått arbeta litet grand
i skymundan vad beträffar det allmänna
intresset. Emellertid bär denna organisation
sannerligen så stora uppgifter,
att den alldeles oavsett dessa
förhandlingar borde påkalla en ökad
uppmärksamhet.
Organisationen har ju tre huvudsyften.
Det första är att få till stånd en så
snabb och jämn ekonomisk utveckling
och en så god sysselsättningsnivå som
möjligt i medlemsstaterna med bibehållande
av finansiell stabilitet. Detta syfte
har fått ytterligare aktualitet genom
depressionstendenserna ute i världen.
Det är därför intressant att se att den
svenska insatsen i OECD ökat jämfört
med insatsen i den gamla organisationen,
OEEC.
OEGD:s andra målsättning gäller ekonomiskt
framåtskridande i u-länderna
inom och utom medlemskretsen. Det är
alltså frågan om det ansvar som de industrialiserade
länderna bär för de
mindre utvecklade ländernas ekonomi
och utveckling. När jag väckte den interpellation
som handelsministern besvarat
och för vilket svar jag ber att få
tacka, hade jag också i tankarna våra
insatser i OECD i fråga om u-länderna.
Som tidigare sagts i denna debatt
finns det en särskild kommitté inom
OECD, där en råd medlemsstater, där
-
Handelspolitisk debatt
ibland numera också våra nordiska
grannländer, är medlemmar, men vilken
Sverige har hållit sig utanför. Med tanke
på det inbördes sambandet mellan handeln
och hjälpen till utvecklingsländerna
vill jag uttrycka den förhoppningen,
att Sverige nu verkligen intensifierar
sitt arbete i OECD genom att helt och
fullt gå in i arbetet i kommittén för utvecklingshjälpen.
Det har på många
håll väckt förvåning att Sverige har intagit
en isolationistisk hållning i detta
sammanhang.
Det tredje huvudsyftet med OECD:s
verksamhet är ökning av världshandeln
på multilateral, icke diskriminatorisk
grundval. Denna ökning av världshandeln
är utomordentligt viktig. Det framgick
också av den resolution som organisationen
beslöt vid ministermötet den
28 november 1962 där handelsministern
var närvarande. I presskommunikén
som skickades ut från detta möte säger
man att mycket viktiga uppgifter ligger
framför oss på liandelsområdet. Om de
mindre utvecklade länderna skall kunna
få en väsentlig förbättring av sin
levnadsstandard behöver de ansträngningar
som görs för att ge finansiell
hjälp kompletteras med en politik som
syftar till att öka deras behållning av
utländsk valuta och förse dem med expanderande
marknader för deras produkter,
även industriprodukter. Därför
bär ministrarna rekommenderat medlemsländerna
att inom OECD:s ram
arbeta för ett program som tar full hänsyn
till det inbördes beroende som finns
mellan handeln å ena sidan och hjälpverksamheten
å andra sidan.
Utvecklingen bär på detta område
varit ganska oroande. Jag skall återkomma
härtill i senare delen av mitt
anförande, men låt mig redan nu säga
att vi omöjligen kan begränsa vårt handelspolitiska
intresse bara till Europa.
I det hänseendet kan jag helt och fullt
instämma med vad som säges i regeringsdeklarationen
:
»Samarbetet får dock icke begränsas
56
Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Handelspolitisk debatt
till att bara befatta sig med de liögindustrialiserade
ländernas intressen och
problem. Dessa länder har även ett ansvar
för att deras handels- och allmänna
ekonomiska politik icke försvårar utvecklingsländernas
strävan att höja sin
för oss nästan ofattbart låga levnadsstandard.
Ej heller detta är dock tillräckligt.
Det gäller också, och detta är
Sveriges bestämda avsikt, att ge utvecklingsländerna
positiv och konkret
hjälp.»
Jag tycker att den deklarationen förpliktar
Sverige att inom OECD:s ram
intensifiera sitt arbete också på detta
område.
I min interpellation — som jag riktade
till statsministern emedan jag
byggde den på en framställning från LO,
TCO och Kooperativa förbundet, som
var ställd till hans excellens statsministern,
tydligen på grund av att den
gällde frågan om inrättande av ett interdepartementalt
organ — frågade jag
för det första, huruvida Sverige vill intensifiera
sitt arbete i OECD, för det
andra huruvida man skulle kunna tänka
sig att i enlighet med den framställning
som kommit från DO, TCO och KF upprätta
dels ett särskilt OECD-råd, dels
ett interdepartementalt organ för beredning
av frågor som behandlas inom
OECD. I sitt svar erkänner handelsministern
att det på detta område verkligen
fanns svåra problem. OECD griper
över ett mycket vidsträckt område,
och samordningsproblem finns såväl internt
mellan departementet som utåt i
förhållande till berörda organisationer,
näringsliv och — låt mig tillägga det,
herr talman — också när det gäller
.samordning och kommunikation mellan
regeringen å ena sidan och riksdagen
å andra sidan. Eftersom samarbetet
inom OECD griper över så många
departement, är det mycket svårt att få
en överblick över detsamma. Detta är
helt naturligt. Sedan den produktivitetsnämnd
nedlades som var knuten till
arbetet inom gamla OEEC tycker man
sig inom de organisationer, som gjort
denna framställning, och även inom
näringslivet ha svårigheter att få veta
vad som förekommer där. Det bär sagts
mig att nog får man rapporter, men
ofta får man dem när det är för sent,
d. v. s. när frågorna redan är avgjorda.
På FN-området har det skett cn viss
förändring i organisationen, men jag
skall inte ytterligare kommentera denna.
När det gäller behandlingen av OECDfrågorna
i vårt land vill jag ta svaret
som ett uttryck för en positiv vilja
från handelsministerns sida att ytterligare
förbättra förhållandena på detta
område och att hålla en vidgad kontakt
med näringslivets organ, med arbetsmarknadsparternas
organisationer och
med andra som är intresserade. För den
händelse handelsministern med de motiveringar
han anfört inte finner det
lämpligt att inrätta något permanent
OECD-råd, vore det då inte möjligt att
då och då hålla en konferens med de
organisationer som är intresserade och
där gärna också representanter för riksdagen
kunde vara närvarande, varvid
man gemensamt kunde diskutera de
mycket viktiga frågor som gäller
OECD:s arbete?
Och härmed, herr talman, kommer
jag in på frågan om riksdagens förhållande
till OECD. Jag bär tidigare uppmanat
regeringen att arbeta aktivt för
att OECD-organisationen skall få en parlamentarisk
anknytning. Jag vill upprepa
min förhoppning att man från
svensk sida kommer att verka härför,
att man kommer att vara mera aktiv
än hittills i syfte att få till stånd en
sådan parlamentarisk anknytning.
Det är nödvändigt — tror jag — också
för organisationen att få de impulser
som ett parlamentariskt samarbete
kan ge. Detta bör ordnas så att representanter
för de olika parlamenten —
alltså även för den svenska riksdagen
— kontinuerligt följer OECD :s arbete.
•Tåg vet att det finns planer på att ha
konferenser då och då, och att man
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Nr 10
57
skulle plocka ut några riksdagsmän
som skulle få resa en gång för att se
hur intressant det är. Sedan skulle man
ha en ny konferens och skicka dit några
nya riksdagsmän. Jag tror inte att
detta kan ge den effektivitet i arbetet
som är önskvärd. Det uppslag som
kommit från Europarådet iatt de representanter
som företräder parlamenten i
Europarådet också skulle kunna följa
OECD:s förhandlingar är därför värt
att ytterligare diskutera.
Riksdagens möjligheter att få reda
på vad som händer inom OECD är
mindre än de fackliga organisationernas
och näringslivets. Det förekommer
ytterligt sparsamt att regeringen ger
riksdagen några upplysningar om vad
som sker i OECD. De riksdagsmän som
har vänt sig till departementen har
mötts av stor beredvillighet och fått de
de upplysningar som de önskat, och de
som befinner sig i Paris bär en ovärderlig
tillgång i den svenska OECDdelegafionen
där. Detta gäller emellertid
sådana frågor vilkas existens man
redan vet om. Med möjligheterna för
riksdagen att få en redogörelse för de
frågor som är aktuella inom organisationen
är det däremot tyvärr ganska
illa beställt.
Jag tittade i går i registret över 1962
års riksdag och slog upp rubriken
OECD. Där fann jag att frågor rörande
denna organisation hade behandlats tvä
gånger under förra årets riksdag. Första
gången var när regeringen under vårriksdagen
utan närmare motivering begärde
pengar till organisationen, och
andra gången var i samband med en
enkel fråga som jag ställde till handelsministern
gällande den parlamentariska
anknytningen. Det är självklart att
OECD-frågor har berörts i propositioner
från olika departement, men någon
samlad redovisning av vad som händer
i OECD har riksdagen inte erhållit.
I dag, herr talman, bär vi på våra
hord fått publikationen »Utrikesfrågor»,
som avser offentliga dokument rörande
Handelspolitisk debatt
viktiga svenska utrikespolitiska problem.
Där finns en råd intressanta och
mer eller mindre viktiga dokument,
exempelvis uttalanden inför det socialdemokratiska
ungdomsförbundets konferenser
och en hel del annat, men jag
ka inte se något dokument som avser
OECD. Det sägs i förordet att redogörelse
skall lämnas i särskild publikation
för Sveriges deltagande i Förenta
Nationernas generalförsamling och i
Europarådet, men intet nämnes om arbetet
i OECD.
Herr talman! Jag tror — för att nu
avsluta den del av mitt anförande som
gäller interpellationen — att det vore
nyttigt för oss bär i riksdagen, om regeringen
kunde ge oss möjlighet att
mera kontinuerligt följa verksamheten
i OECD, en organisation som såvitt vi
förstår kommer att få ett allt större
inflytande och en allt större betydelse''
i arbetet på att skapa en sund ekonomisk
utveckling i världen.
Jag skall nu, herr talman, ta upp en
speciell fråga som något bär berörts
tidigare här i debatten, nämligen frågan
om handeln med utvecklingsländerna.
I finansplanen i år berättas det
att inom FN :s råvarukommission en arbetsgrupp
under svenskt ordförandeskap
har arbetat för att se vad man
kan göra åt det mycket beklagliga förhållandet
att exportinkomsterna i utvecklingsländerna
bär gått ned så kraftigt.
Utvecklingsländerna har ju de senaste
åren fått erfara att priserna på
deras exportvaror — huvudsakligen råvaror
— undan för undan har sjunkit.
När de skall köpa industrivaror från
industriländerna bär de däremot fått
betala ständigt stigande priser. Därigenom
har det egendomliga förhållandet
uppstått — det bär påtalats flera gånger
— att utvecklingsländerna genom
råvaruprisernas fall och andra åtgärder
bär förlorat minst lika mycket som
de bär fått i hjälp från industriländerna.
Vi bär alltså tagit mer än vi har
58
Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Handelspolitisk debatt
givit. Det är självklart att ett sådant
förhållande inte kan få fortgå. Det innebär
ju en minskning av utvecklingsländernas
ytterst små förråd av utländsk
valuta, vilket gör att de måste
inskränka den import av kapitalvaror
som är nödvändig för uppbyggnaden av
deras ekonomi. Det betyder även att
arbetet på en utveckling av deras ekonomi
blir stört, och det påverkar på lång
sikt världshandelns utveckling. Det bär
också en politisk innebörd i det att det
äventyrar dessa länders utveckling i
demokratisk riktning.
Denna arbetsgrupp, som bär arbetat
under utrikesrådet Göran Rydings ordförandeskap,
bär för ungefär en månad
sedan lämnat fram en rapport, i vilken
olika alternativ till lösning av detta
svåra problem bar tagits upp. Dessa
frågor skall ytterligare diskuteras på
det sammanträde som råvarukommissionen
håller i New York i slutet av
april och början av maj.
Det skulle vara intressant att höra,
om man från regeringsbänken har några
kommentarer att lämna till denna
rapport. Man säger i den rapporten, att
det här ju är fråga om ett långfristigt
och ett kortfristigt problem. Det långfristiga
problemet är svårt. Man har i
förstå hand inriktat sig på lösning av
det kortfristiga problemet. Rapporten
redogör för de möjligheter valutafonden
tidigare har haft att ge lån till utvecklingsländerna.
Man kan ju konstatera,
att de möjligheter som valutafonden
hittills haft inte har räckt till
för att råda hot på de missförhållanden
Som varit. Man redogör också för ett
amerikanskt förslag med revolverande
lånefond. Vidare tar man upp projektet
om en jättelik socialförsäkring mot bortfall
av exportinkomster.
Denna socialförsäkring mot bortfall
av exportinkomster är ju en mycket
intressant idé. Den har utarbetats inom
FN:s organ. Man har tänkt sig att det
hela skulle gå till på det sättet, att man
gör inbetalningar till denna socialför
-
säkringsfond genom premier från alla
deltagarländerna, såväl industri- som
utvecklingsländerna. Ersättning skulle
utgå vid en minskning av ett lands totala
exportinkomster ett visst år i jämförelse
med genomsnittet av inkomsterna
under de föregående tre åren. Det är
klart att man inte kan inrikta sig på att
ge någon fullständig ersättning för bortfall
av exportinkomster. Den skall vara
partiell och den skall, enligt vad man
tänkt sig, betalas tillbaka i den mån
exportintäkterna under de närmast följande
åren åter ökar. Om de inte gör
det, bär man tänkt sig, att de skulle
avskrivas.
Det intressanta är frågan hur en så
stor internationell socialförsäkring mot
bortfall av exportinkomster skulle ha
verkat om den varit i funktion under
1950-talet — under åren 1953—1959. Då
finner man att Sverige hade kunnat
medverka till en sådan stor försäkring
men en insats av ungefär 20 miljoner
kronor om året, som skulle gett utvecklingsländerna
en 50-procentig kompensation
för bortfallet av deras exportinkomster?
Det är klart, att det
finns många invändningar mot ett sådant
projekt. Rapporten tar upp flera
av dessa invändningar, men jag kan
inte gå in på dem här.
Det är ett mycket invecklat område
såväl tekniskt som kanske också då det
gäller genomförandet. .lag vet också att
till nästa sammanträde med FN:s råvarukommission
kommer internationella
valutafonden att lämna ett nytt förslag,
men det är klart att både det förslag
som kan komma från valutafonden och
det amerikanska förslaget om lånefonder
har den begränsningen, att de bara
kommer i fråga vid vissa speciella tillfällen
då man kan påvisa en stark nedgång
i valutareserverna och då läget
ter sig synnerligen allvarligt. Fördelen
med denna socialförsäkring är att den
ger en automatisk kompensation för
bortfallet av exportinkomsterna, ett
bortfall som ju till övervägande del bo
-
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Nr 10
59
rott på den nästan katastrofala nedgången
av råvarupriserna. Jag kan inom
parentes säga, att vi under de senaste
månaderna upplevt en ökning av råvarupriserna,
men den har inte varit av
den karaktären, att detta problem bär
blivit onödigt att aktualisera.
Herr talman, jag skulle nu vilja vädja
till regeringen att aktivt verka. Det
bar tidigare sagts, att man inte önskar
att regeringen skall ta initiativ i dessa
marknadsfrågor, men jag har sagt det
förut, och jag upprepar det här: regeringen
bär bl. a. tagit viktiga initiativ
vid Genéve-konferensen när det gäller
frågan om nedrustningen. Jag tycker
detta är mycket värdefullt, och man
har anledning att önska regeringen all
framgång i dessa strävanden, men minst
lika viktigt är det, att man lar initiativ
till lösningen av frågan om utvecklingsländernas
exportinkomster, så att
de på litet längre sikt får möjligheter
att utveckla sin ekonomi och få ett samarbete
med de industrialiserade länderna.
Vi kan inte i längden hålla på
med denna enkelriktade trafik med välgörenhet,
och utvecklingsländerna kommer
i längden inte att finna sig i detta,
utan vi måste kunna sträva efter ett
tillstånd då vi får ett samarbete.
Detta kan vi inte få enbart genom
•finansiell hjälp och välgörenhet, hur
viktig denna än är i dagens läge, utan
här måste man ta ett radikalt grepp
för att få till stånd en friare världshandel.
Man måste också vara beredd
att, även om det på många sätt röner
motstånd ifrån konservativt håll, försöka
alla vägar för att lösa det problem
som i alla fall är utomordentligt viktigt:
frågan om att föra en handelspolitik
som gör det möjligt för utvecklingsländerna
att på litet längre sikt kunna samarbeta
med oss, för att kunna tillgodose
det syfte som vi alla vill arbeta för,
nämligen eu fri världshandel på samarbetets
basis.
Handelspolitisk debatt
Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:
Herr talman! Mycket av det som här
anförts efter uppläsningen av regeringsdeklarationen
kan jag för min del instämma
i. Man kan inte räkna med att
ens i en ganska lång regeringsdeklaration
få med allting och behandla alla
problem. Därför vill jag här understryka
min stora tillfredsställelse med att företrädarna
för samtliga de demokratiska
partierna —- och även kommunisterna
—- i stort sett är överens med regeringen
om bedömningen av marknadsfrågornas
nuvarande läge.
Men ännu mera glädjande finner jag
det vara att våra uppfattningar om vad
som nu krävs av oss på handelspolitikens
område och i det internationella
ekonomiska samarbetet också sammanfaller.
Jag ger herr Hedlund rätt i att
det i nuvarande läge är väsentligt att
vi bär denna samling. Det är en styrka
och en tillgång för vårt land. Att herr
Hermansson anmälde en avvikande mening
beträffande den fortsatta behandlingen
från svensk sida av vår ingivna
ansökan om association än den regeringsdeklarationen
gav uttryck åt, finner
jag inte så förvånande. Kommunisterna
var ju det parti som röstade
emot, när vi på sin tid ansökte om förhandlingar
med gemenskapen. Mera anmärkningsvärt
och delvis också glädjande
finner jag det vara att man på
det hållet nu tydligen inte ställer sig
lika kritisk till EFTA-arbetet som man
gjorde vid tidpunkten för ratificeringen
av Stockholmskonventionen. I varje fall
hörde jag inte att herr Hermansson gav
utryck åt den meningen att vi inte
borde engagera oss i EFTA-arbetet. Det
tycker jag är en tillnyktring från kommunisterna
sida, som jag också sätter
värde på.
Herr talman! Jag skall inte bär ge
mig in på några gissningar om hur det
skulle ha gått för oss, om de engelska
förhandlingarna hade gått i lås. Herr
Ohlin gjorde det i viss män i sitt in
-
60
Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Handelspolitisk debatt
lägg. Det blir ju endast spekulationer
på ett ganska luftigt plan, där man över
huvud taget inte kan ange verklighetsunderlaget
för utgångspunkten för resonemanget.
Det blir därför en i hög grad
teoretisk och akademisk diskussion, och
därvidlag erkänner jag att jag befinner
mig i så klart underläge i förhållande
till en professor i nationalekonomi,
att jag avstår från att ingå på
en debatt på det planet. Herr Hedlund
sade dock en del, som kanske i någon
mån bringade herr Ohlin ner på jorden
igen.
Jag skall inte heller falla för frestelsen
att vid detta tillfälle ta upp en debatt om
vår ekonomiska politik. Det gjorde herr
Heckscher. Han talade om kreditpolitiken,
skattepolitiken och mycket annat.
De frågorna får vi ju anledning att
komma tillbaka till. Men till ett av herr
Heckschers påpekanden vill jag ändå
knyta an en reflexion, nämligen till det
där han framhöll att stegringen av industriproduktionen
bär i landet under
det senaste året har varit så liten, att
den på allvar äventyrar vårt lands möjligheter
att uppnå det mål för ekonomiska
framsteg som vi inom OECD bär
uppställt för Västeuropa. När det målet
uppställdes, var vi dock alla på det
klara med att vi inte kunde räkna med
exakt samma framstegstakt år från år.
Växlingar i konjunkturen skulle naturligtvis
komma att också sätta spår i den
ekonomiska utvecklingen under de år
som låg framför oss, liksom de hade
gjort tidigare. Vi har för närvarande en
konjunkturdämpning, som i viss män
påverkat den ekonomiska utvecklingen
i vårt land under det gångna året. Men
siffran för industriproduktionen är här
inte avgörande, utan frågan är hur alla
våra samlade tillgångar utvecklar sig.
Enligt de uppskattningar som föreligger
från konjunkturinstitutet och nationalbudgetberedningen
bär vi under
1962 haft en ökning av totalproduktionen
med 3,5 procent. Det är i och för
sig en aktningsvärt ökning.
Ser vi på utvecklingen hittills, så
hade vi 1960 en ökning på 4 procent
och 1961 en ökning på 6 procent. Vi
kan därför vara ganska tillfredsställda
med de bidrag vi givit för att Västeuropa
skall kunna uppnå de ambitiösa mål
vi gemensamt uppställt för våra strävanden.
Vi ligger klart över den genomsnittliga
ökningstakt som kräves för att
vi skall nå den sammanlagda ökning
på 50 procent under 1960-talet. Det är
något som herr Heckscher glömt att
framhålla i sammanhanget.
Sedan skall jag be att få ta upp några
av de frågor som direkt ställts till mig
under den förda debatten. Herr Ohlin
frågade vad regeringen egentligen åsyftade
med sitt uttalande i regeringsdeklarationen
om att EFTA-samarbetet
även skulle kunna gälla sådana spörsmål
som produktionssamarbete och arbetsmarknads-
och sysselsättningsfrågor.
Det förvånar mig att herr Ohlin
inte förstod vad som konkret menades
med det. Herr Ohlin har ju ändå så
rika erfarenheter från verksamheten i
Nordiska rådet, där dessa frågor ingående
har diskuterats vid praktiskt taget
varje session, och han vet ju mycket
väl vad som döljer sig bakom dem.
Det betyder helt enkelt att vi är beredda
alt också undersöka om vi kan
göra någonting för att befrämja arbetskraftens
rörlighet, inte bara mellan de
nordiska länderna utan också inom
EFTA-området. Det betyder också att
vi gärna skall undersöka om vi mera
aktivt kan ge företagen stöd i deras
strävanden att samarbeta över gränserna
inom frihandelsområdet. Det finns
nämnnt i regeringsdeklarationen, att
egentligen inga frågor av ekonomisk
karaktär på förhand skall uteslutas från
EFTA:s samarbete. Det är inte säkert
att det är lika lätt att åstadkomma ett
.samarbete i denna begränsade sammanslutning
som det skulle vara i en vidare
sammanslutning, men a priori skall
man alltså inte utesluta några ekonomiska
områden från samarbetet inom
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Nr 10
61
EFTA. Det är vad soin avses, och därmed
hoppas jag att jag bär besvarat
herr Ohlins fråga på den punkten.
Herr Ohlin ställde också en fråga till
statsministern, vad han egentligen menade
när han i en intervju i Stockholms-Tidningen
skulle ha gjort gällande,
att tullmurar kan man under vissa
omständigheter klättra över. Ja, det är
väl inte så svårt att förstå vad som kan
ha avsetts med ett sådant uttalande. Vi
vet ju alla att det avgörande för våra
möjligheter att exportera är konjunkturläget
i köparlandet. Det kan nämnas
att Sveriges export till EEC från
1959 till 1962 ökade med inte mindre
än 47 procent, trots att vi för närvarande
på handelsområdet har emot oss
en diskriminering, som uppgår till dryga
5 procent. Vi är medvetna om att vi
kan komma att behandlas ännu sämre
i framtiden, men hittills har ju det helt
avgörande för våra exportmöjligheter
ändå varit den ekonomiska utvecklingen
hos våra handelspartner, inte villkoren
i övrigt för handeln. Utan att jag har
hunnit ta kontakt med statsministern
kan jag väl säga att det är det som lian
har avsett.
Detta leder mig till ett annat spörsmål,
som också har behandlats av flera
deltagare i debatten, nämligen frågan
om OECD :s verksamhet. Det bär riktats
inte så få kritiska anmärkningar
mot regeringen. Man har gjort gällande
att regeringen visat en ganska långtgående
passivitet och ljumhet inför
OECDrs arbete. Jag vill verkligen tillbakavisa
de anklagelserna. Det har väl
framgått redan av regeringsdeklarationen,
att regeringen ställer sig klart positiv
till ett stärkande av OECD :s verksamhet.
Att vi hyst en viss tveksamhet
och ännu inte är helt på det klara med
hur vi skall ställa oss till den del av
OECD :s verksamhet, som avser utvecklingshjälpen
är en fråga för sig och
beror på att en viss tveksamhet var berättigad
när denna verksamhet startade.
Man var rädd för att det i vissa avse
-
Handelspolitisk debatt
enden skulle bli en dubblering av arbetsuppgifter.
Andra organ sysslar med dessa
uppgifter, och vi är angelägna att
ge vår utvecklingshjälp en bred bas,
om möjligt genom att lägga så mycket
i FN och dess specialorgan som
möjligt. Man jag för min del anser det
ket i FN och dess specialorgan som
bedrivs på detta område av OECD kan
vara värt ett mera aktivt svenskt engagemang
i framtiden.
Men om jag bortser från detta, har
vi på olika sätt gärna velat befordra
aktiviteten inom detta organ, särskilt
beträffande samarbetet på den ekonomiska
politikens område medlemsländerna
emellan. Herr Ohlin får gärna tillskriva
sig äran av att ha åstadkommit
detta. Men jag måste ändå säga, att mina
erfarenheter från OEEC:s — det tidigare
organets — verksamhet sannerligen
inte ger honom rätt i en åsikt att
vi på den tiden inte var intresserade av
att utveckla samarbetet på den ekonomiska
politikens område. Men vi var
inte ensamma, herr Ohlin, i OEEC, och
vi fick finna oss i att våra önskemål
kanske inte till alla delar kunde vinna
gehör inom organisationen.
Vi är intresserade av samarbetet på
den ekonomiska politikens område, det
vill jag ännu en gång understryka. Det
kan kanske göra det lättare att få bukt
med tendenser till ekonomisk stagnation,
med de tendenser som framträder
i dagens läge i England och på vissa
håll inom EEC, och möjliggöra fortsatta
framsteg. Det är därför det är så viktigt
i nuvarande ovissa marknadsläge, att den
ekonomiska växtkraften i vår del av världen
får tillfälle att fortsätta att utveckla
sig. Ekonomiska framsteg kommer
utan tvivel att verka befordrande på utrikeshandeln
och göra de problem, som
en tilltagande handelspolitisk diskriminering
kan ställa våra exportindustrier
inför, lätthanterligare. Det är detta
statsministern säkerligen avser i sitt uttalande.
Däremot tror jag inte — det vill jag
62
Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Handelspolitisk debatt
inte säga i anslutning till någon mening
som gjorts gällande här i dag utan
med anledning av vad som har framskymtat
i den svenska diskussionen —
att det är realistiskt att räkna med att
man tills vidare genom OECD kan åstadkomma
nya förhandlingar mellan EFTAländerna
och EEC. Våra insatser i de
internationella organ där vi medverkar
bör som hittills präglas inte bara av
optimism och frejdighet utan framför
allt av realism.
Herr Hermansson ställde också några
frågor till mig. Den första gällde varför
icke spörsmålet om den världshandelskonferens,
till vilken Förenta Nationerna
i höstas tog initiativ, behandlats
i regeringsdeklarationen och vilken
ställning den svenska regeringen
intar härtill. Den första delen av frågan
liar jag kanske redan besvarat genom
att hänvisa till att man inte kan säga
allt i en regeringsdeklaration. Vi har i
F^örenta Nationerna under vissa förutsättningar
ställt oss positiva till tanken
på en bred handelskonferens i FN :s
regi. Vi vill dock »om sagt att vissa
villkor skall vara uppfyllda. Man bör
så långt möjligt söka förhindra att en
sådan konferens tas som utgångspunkt
för en allmänpolitisk diskussion. Då
tjänar den icke något syfte.
Konferensen bör därjämte ha konkreta
och på förhand förberedda arbetsuppgifter,
så att man åtminstone kan
vänta några resultat från de fackorgan
som sedan får överarbeta de allmänna
resultat som kan framkomma. Uppfylls
dessa villkor, kommer Sverige sannerligen
också gärna att engagera sig i en
sådan konferens. Vi vill emellertid ha
vissa garantier för att dessa villkor blir
uppfyllda.
Herr Hermansson ställde liksom flera
andra talare frågor beträffande vad vi
gjort för att underlätta u-ländernas lösning
av råvaruproblemet. Dessa länder
drabbas av kraftiga inkomstbortfall, när
priserna på råvaror sjunker. Jag vill i
detta sammanhang framhålla att jag
som svensk delegat vid det ministermöte
som senast hölls i GATT under hösten
1961 gjorde ett uttalande, i vilket jag
framhöll att det var ytterligt angeläget
att vi inom GATT till konkret behandling
fick ta upp just dessa spörsmål och
att vi kanske kunde dra nytta av det
arbete som utförts av ett av FN :s specialorgan
på utredningsplanet, nämligen
FAO. Jag vill också erinra om att Sverige
biträtt ett par råvaruavtal, som syftar
till en stabilisering av priserna på
u-ländernas stapelprodukter. Vi anslöt
oss — för att nämna några exempel —
ganska nyligen till det s. k. kaffeavtalet,
och vi har sedan länge biträtt veteavtalet.
Herr Gustafson i Göteborg ställde i
detta sammanhang i slutet av sitt anförande
en speciell fråga. Han undrade
med utgångspunkt från det svenska engagemanget
i den av FN :s råvarukommission
tillsatta arbetsgruppen för utredning
av frågan om finansiell utjämning
av exportintäktfluktuationerna hur
den svenska regeringen såg på det fortsatta
arbetet på detta område. I anslutning
härtill vill jag framhålla att Sverige
varit det industriland som hårdast
drivit fram tanken på ett automatiskt
verkande kompensatoriskt system av
den art som avses med de från denna
arbetsgrupp framkomna förslagen. Den
svenske huvuddelegaten vid råvarukommissionens
möte i maj 1962 utsågs till
ordförande dels i den arbetsgrupp som
under kommissionens möte hade att
behandla denna fråga, dels i den tekniska
arbetsgrupp som till följande
kommissionsmöte fått i uppdrag att närmare
utreda denna fråga. Detta får ses
som en följd av den svenska aktiviteten
på detta område.
Saken har emellertid kommit i ett
bekymmersamt läge, sedan det visat sig
att det inte finns några förutsättningar
för att enas om någotdera av de två
system som diskuterats. Jag skall inte
gå in på de tekniska aspekterna, herr
talman, utan bara erinra om att vissa
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Nr 10
63
ledande industriländer —- Storbritannien,
Frankrike och USA — har ställt
sig ganska avvisande till tankarna på att
genomföra något slags försäkringssystem
med bidrag från de ledande industriländerna.
Jag vill inte utesluta att
vi ändå så småningom kan åstadkomma
ett sådant system, men tills vidare
lär inte en sådan lösning vinna allmänt
stöd.
I detta läge måste vi inrikta våra ansträngningar
på att inom Internationella
valutafonden ta upp frågan om en lösning
åtminstone på kortare sikt av de
svårigheter som utvecklingsländerna
ställs inför, när priserna på deras huvudprodukter
sjunker.
Till slut skall jag, herr talman, för
att inte ta upp tiden längre, bara helt
kort besvara den ytterligare fråga som
herr Hermansson ställde till mig. Han
frågade huruvida regeringen vid tillämpandet
av importregleringar gentemot
öststaterna och statshandelsländerna begränsar
importen inte av ekonomiska
utan av politiska skäl. Svaret är nej.
1 princip handlar importregleringen
icke efter sådana politiska grunder.
Däremot måste vi ta hänsyn till både
de indirekta och de direkta verkningarna
på vårt försörjningsläge, när importlicenser
meddelas.
Jag understryker sålunda att importregleringar
i detta sammanhang sannerligen
inte handläggs efter politiska principer.
Detta framgår förresten av det
exempel på den svenska reaktionen
som herr Hermansson själv gav i sitt
anförande.
Herr HECKSCIIER (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag konstaterar utan
överraskning men med ständigt återkommande
bekymmer att statsrådet
Lange talar om att han inte vill »falla
för frestelsen» att diskutera den ekonomiska
politiken i samband med handelspolitiken.
Jag vet inte, om regeringen
har eu särskilt stor förmåga
Handelspolitisk debatt
att motstå frestelser eller om den i detta
hänseende är mera karaktärsstark än
vi vanliga övriga. Det har emellertid
verkligen inte hittills förefallit som om
regeringen känt sig särskilt frestad att
gå in på den sortens resonemang. Tvärtom
vill regeringen inte diskutera den
ekonomiska politiken i samband med
handelspolitiken, där den ändå hör
hemma. Det är inte alls så att statsrådet
Lange motstår någon frestelse, utan
han sätter sig på tvären, för att använda
ett mycket enkelt uttryckssätt.
Den friare handelspolitik, som jag
tror att statsrådet i och för sig uppriktigt
eftersträvar, har som förutsättning
eu friare politik även för den inre ekonomien,
och frågan blir då: Är regeringen
beredd att uppfylla denna förutsättning
eller vill den hellre ta risken av att
möjligheterna till en friare handelspolitik
äventyras?
Statsrådet bagatelliserade påfallande
frågan om produktionsutvecklingen i
Sverige. Jag noterar detta men tar inte
upp någon diskussion i saken, eftersom
en annan talare kommer att gå in på
frågan. •—
Jag tror det är klart att man inte, som
statsrådet också säger, kan använda
OECD som instrument för att nu åstadkomma
en ny förhandling. Däremot kan
OECD komma att få mycket stor betydelse
när det gäller att undanröja olägenheterna
av den alltjämt bestående splittringen
i Europa, och det är detta som
gör att organisationen för närvarande
står i centrum för uppmärksamheten.
Vi torde i detta sammanhang inte kunna
gå förbi frågan om DAC, kommittén
för utvecklingshjälp. Sveriges möjligheter
att inom OECD ta upp frågor, som för
oss är intressanta, är nämligen beroende
av att vi är beredda att ta vår del
av ansvaret för alla de frågor som andra
anser vara betydelsefulla. Det råder
inget tvivel om att den negativa inställning
vi intagit bl. a. när det gäller utvecklingshjälpen
minskar våra möjligheter
att inom OECD få förståelse för de
64
Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Handelspolitisk debatt
önskemål och diskussioner som vi kan
vilja föra fram.
Man får ju inte allting gratis här i
världen. Jag förstår att medlemmar av
vår nuvarande regering tror att de får
det, därför att det alltid blir så här hemma.
Men det är inte säkert att det går
på samma sätt inom OECD.
Herr HERMANSSON (k) kort genmäle
:
Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
sade att jag givit en heli missvisande
skildring av förhistorien till sammanbrottet
i Bryssel. Det skulle, förmodar
jag, gälla folkpartiets inställning,
och därför vill jag fråga:
Ville inte folkpartiet att Sverige skulle
söka fullt medlemskap i EEC?
Trodde inte folkpartiet att England
skulle bli medlem?
Vad var då missvisande i min skildring
av folkpartiets inställning?
Statsrådet Lange gav några svar, även
om de var ofullständiga, på de frågor
jag ställde i mitt föregående inlägg. Han
påpekade att man inte kan säga allt i en
regeringsdeklaration, och det är naturligtvis
riktigt. Men en så viktig sak som
frågan om en världshandelskonferens
tycker jag borde ha omnämnts i deklarationen.
Det rör sig om något som de
underutvecklade länderna tillmäter den
allra största betydelse. Vi bör verkligen
söka hjälpa till att göra konferensen lyckad
och inte nonchalera den.
Jag kan inte heller finna att handelsministern
satte mycket kött på benen när
det gäller handeln med de underutvecklade
länderna. Min fråga gällde inte
bara det stora allmänna problemet om
stabilisering av råvarupriserna, utan den
gällde också vår handel, våra initiativ
för att få till stånd en större handel mellan
Sverige och hela blocket av underutvecklade
länder. Bl. a. i pressen har
framförts sådana argument som att tullsänkningar
på kaffe inte spelar någon
roll, därför att vi inte skulle väsentligt
kunna öka vår konsumtion av denna
vara. Men sådana svårigheter som att
beräkna verkan av tullsänkningar kan
enligt min mening inte få utgöra vägande
argument för att bibehålla en lyxbeskattning
och andra handelsdiskriminerande
hinder för de fria ländernas produkter.
Ett annat problem är kreditgivningen.
Såvitt jag vet klagar man på flera håll i
de underutvecklade länderna över de
alltför hårda villkor som är förknippade
med nuvarande exportkreditgivning.
För svaret på min tredje fråga är jag
mycket tacksam. Handelsministern uttalar
att i princip inga politiska synpunkter
läggs på licensgivningen för vår
export till de socialistiska länderna. Det
är en utmärkt regel, och jag vill bara
uttala förhoppningen att den även framgent
helt och fullt skall tillämpas i praktiken.
Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:
Herr talman! Till herr Hermansson
vill jag säga, att när folkpartiet tog ställning,
då frågan om Sveriges anknytning
till EEC kom upp, sade vi att Sverige
borde inleda förhandlingar i syfte att undersöka,
huruvida det var möjligt att få
sådana undantagsbestämmelser att fullt
medlemskap skulle vara förenligt med
vår alliansfria politik — i annat fall
skulle vi förhandla om associering. Herr
Hermansson gör därför ett ovederhäftigt
påstående när han säger att vår inställning
stred mot Sveriges alliansfria politik.
I handelsministerns anförande var det
två ting som jag finner värda särskilt
intresse.
Först och främst sade handelsministern
— om jag uppfattade honom rätt —
att han inte vill utesluta att vi i framtiden
skulle kunna ta ett mera aktivt
engagemang i OECD när det gäller frågan
om utvecklingshjälpen. Låt mig uttrycka
den förhoppningen att den framtiden
skall vara synnerligen nära förestående;
frågan om u-landshjälpen är
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Nr 10
65
dock em av de tre huvudfrågor som
OECD arbetar med, och vi kan inte
göra anspråk på ett verkligt aktivt deltagande
i OECD:s arbete, om vi i fortsättningen
håller oss utanför kommittén
för utvecklingshjälpen.
I mitt förra anförande framlade jag,
herr talman, en del synpunkter på förhållandet
mellan OECD:s arbete och
riksdagen. Jag kom därvid med en del
uppslag, som jag hoppas handelsministern
vill överväga.
Den andra saken som jag tycker är av
stort intresse var handelsministerns
meddelande, att Sverige inom råvarukommissionen
varit det industriland
som hårdast drivit tanken på automatisk
kompensation för bortfall av exportinkomster
men att man nu mött stort motstånd
från stora industriländers sida.
Jag vill uttrycka den förhoppningen att
Sverige trots det motstånd man rönt
fortsätter att aktivt engagera sig på denna
punkt. Man har stöd av en ständigt
växande opinion hos de människor som
börjat inse vilket för hela demokratiens
framtid avgörande problem det här är
fråga om. Det är därför jag önskar att
Sverige skall fortsätta att driva denna
fråga inom olika internationella organ.
Herr OHLIN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Till statsrådet Lange
skulle jag vilja säga att det nog inte
skulle skada, om man även i regeringen
började tänka litet på hur den handelspolitiska
utvecklingen kan bli i Europa
och i världen i övrigt och inte bara inrikta
tankarna i en enda kanal. Det kan
hända att »de tre lågtullsområdenas väg»
i framtiden kan visa sig vara en ganska
bra väg. Den kan tänkas leda till en mera
liberal politik, till ett lättare samarbete
med Latinamerika och de mindre utvecklade
länderna. Vi bör enligt min
mening vara beredda på olika typer av
utveckling. Detta innebär i och för sig
inte något avståndstagande från EEC,
som jag betraktar som någonting mycket
Handelspolitisk debatt
konstruktivt. Men EEC:s konstruktiva
insatser kan möjligen göras utan att antalet
medlemmar i EEC ökas utöver sex
och samtidigt som man i övrigt söker
andra organisationsformer.
Jag konstaterar med tillfredsställelse,
att herr Hedlund i dag var mycket intresserad
av en svensk anslutning till
EEC, givetvis i associeringens form.
Han tänkte sig tydligen som någonting
ganska självklart att det var på anslutningens
väg EFTA-staterna skulle komma
in i en europeisk integration. Tidigare
har herr Hedlund varit litet gråare
i sin inställning till tanken på ett sådant
samarbete. Det har alltså tydligen för
hans del skett en omsvängning härvidlag.
Jag vill i anslutning därtill bara påpeka
att det nog vore bra, om vi i Sverige
räknade med olika möjligheter när
vi planerar för framtiden.
Herr Hermansson har ju fått ett tillrättaläggande
av herr Gustafson i Göteborg,
ett välbefogat sådant. Jag nöjer
mig med att göra det tillägget, att när
herr Hermansson talade om herr Hedlunds
och min inställning till EEC, så
vände han uppenbarligen upp och ned
på fakta, eftersom herr Hedlund tycks
vara mera ensidigt EEC-orienterad än
jag.
Till handelsminister Langes uttalande
om statsministerns yttrande rörande
lättheten att klättra över tullmurar vill
jag bara foga den förhoppningen, att
man på regeringshåll inte bagatelliserar
de svårigheter som det svenska näringslivet
kan möta, om vi skulle ställas
utanför tullmurar som går kring stora
områden. De siffror handelsministern
hänvisade till bevisar sannerligen inte,
att det inte skulle bli mycket, mycket
stora nackdelar för Sveriges näringsliv,
om vi finge tullmurar att kliva över.
Jag tror att det vore mycket oklokt, om
man från Sveriges sida i internationella
sammanhang skulle svänga sig med sådana
yttranden som att svensk export
kan kliva över tullmurar o. s. v. Om
man inte upphör därmed, kommer vi
3 — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 10
66
Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Handelspolitisk debatt
att få äta upp dessa yttranden vid framtida
förhandlingar.
Vad beträffar OECD svarade handelsministern
inte på frågan om arbetet för
bekämpande av inflationen. Herr Heckscher
berörde särskilt kostnadsinflationens
problem, och det vore naturligtvis
värdefullt att få höra hur regeringen
ställt sig till frågan om arbetet inom
OECD för bekämpande av kostnadsinflationen.
Den saken bär mycket stor
indirekt betydelse för det handelspolitiska
arbetets framgång.
Till sist, herr talman, vill jag konstatera
att handelsministern inte hade
några ytterligare kommentarer att göra
till frågan om den handelspolitiska solidariteten
EFTA-staterna emellan när
det gäller den utåtriktade verksamheten.
Inte heller ville han kommentera
spörsmålet om en tänkbar framtida harmonisering
av en del av EFTA-tullarna
eller frågan om en mera fast organisation
av samverkan inom EFTA såsom
en väg att minska riskerna för Sverige
när en gång kanske en större marknad
skall beslutas. Visst förstår jag, om man
på regeringsbänken är litet återhållsam
när det gäller reflexioner som inte är
dagsaktuella. Men jag tror att den
svenska regeringen i dag liksom så
många gånger förr visar en alldeles
onödig återhållsamhet när det gäller att
belysa problem som man måste tänka
igenom inom regering och riksdag med
stöd av den offentliga debatten. Olägenheterna
av att man på regeringshåll redovisar
sina tankar är säkerligen mycket,
mycket små, jämfört med fördelarna
av en frisk debatt kring dessa internationella
ekonomiska problem, av vilkas
lösande dock det svenska folkhushållet
och det svenska folket blir i hög
grad beroende.
Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:
Herr talman! Herr Hermansson ansåg
mitt svar på hans fråga om svenska
insatser till u-ländernas förmån alltför
kortfattat för att vara tillfredsställande.
Jag kanske kan tillmötesgå hans önskemål
om större utförlighet genom att
göra ett tillägg och hänvisa till att våra
krediter för export till u-länderna är
mera omfattande i dag än förut. Detta
framgår bl. a. av att de utlovade exportkreditgarantierna
bär väsentligt
mycket större omfattning än för exempelvis
två, tre år sedan.
Till herr Ohlin vill jag först och
främst säga att jag håller med honom
om att vi inte skall bagatellisera nackdelarna
med tulldiskrimination i framtiden.
Men det är minst lika viktigt att
vi inte heller överdriver dem, herr
Ohlin. Jag har ett intryck av att det senare
är det fel som i huvudsak har begåtts
i den tidigare debatten.
Jag är ledsen om jag inte svarade
herr Ohlin på frågan om him vi ser på
OECD:s verksamhet beträffande inflationsbekämpandet.
Den frågan var uppe
vid det senaste ministermötet och hade
förberetts dessförinnan.
Att OECD sysslade med den problemställningen
ansåg vi helt överensstämma
med riktlinjerna för verksamheten,
sådana vi önskar se dem utvecklade.
Däremot fanns det starka skäl för kritiska
invändningar mot de slutsatser
som har dragits och de rekommendationer
som har antytts. I alltför stor utsträckning
hade man enligt vår uppfattning
tagit sikte på generella åtgärder;
i alltför liten utsträckning hade man
beaktat att en informationsbekämpande
politik också måste innefatta selektiva
åtgärder på arbetsmarknadens, ibland
kanske också på kreditpolitikens område.
Av dessa skäl ansåg vi rapporten
ofullständig. Vi menade att vi utifrån
våra egna svenska erfarenheter skulle ha
kunnat utforma ett bättre dokument.
Därav ljumheten, herr Ohlin. Det gällde
inte principen, utan närmast de rekommendationer
som åtminstone skulle
kunna utläsas av rapporten.
Det kanske finns många andra frågor
som herr Ohlin har ställt till mig och
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Nr 10
67
som jag inte bär besvarat. Jag har emellertid
uppfattat det så, att det inte fanns
någon anledning för mig att upprepa
vad herr Ohlin hade sagt på varje punkt
där jag instämmer med honom. Det
finns, som jag sade i inledningen av
mitt föregående anförande, mycket i
vilket jag kan instämma med herr
Ohlin. Visst är vi intresserade av ett
gemensamt handelspolitiskt uppträdande
från EFTA-staternas sida i internationella
organ. Visst anser vi att Sverige
när så är möjligt skall ge allt stöd
åt enskilda medlemsländer vid deras
bilaterala handelsförhandlingar. Ingenting
sådant är främmande för framtida
verksamhet inom EFTA. Att jag inte
har annan uppfattning kan man kanske
sluta därav, att jag redan sagt att vi i
princip icke ställt oss på förhand avvisande
till att något ekonomiskt verksamhetsområde
tas upp till diskussion
i EFTA.
Herr Heckscher tycker fortfarande
att det är felaktigt att i detta sammanhang
undvika att dra upp en ekonomisk
debatt. Men vi har haft åtminstone en
sådan ekonomisk debatt ganska nyligen
här i riksdagen och inom två månader
kommer vi att få en ny ekonomisk debatt,
där det finns alla möjligheter att
liksom skedde vid remissdebatten uppehålla
sig vid de handelspolitiska aspekterna.
Herr Heckscher polemiserade mot
mitt uttalande att jag inte skulle falla
för frestelsen att ta upp en sådan diskussion
i dag. De som känner mig vet
att jag ibland har svårt att motstå frestelser,
men när de uppträder i herr
Heckschers gestalt fordras det från min
sida mycket litet av självövervinnelse
eller karaktärsfasthet för att göra det.
Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:
Herr talman! Ett alldeles särskilt gott
tecken på enigheten om hur vi skall
förfara i väsentliga ting i det följande
är att man måste gå tillbaka litet i tiden
när man vill påvisa skiljaktigheter de
Handelspolitisk debatt
olika partierna emellan. Jag skall inte
»falla för frestelsen» att göra en sådan
återblick. Frestelsen kan vara stor, men
jag skall vara ståndaktig. .lag ska bara
med några ord tala om vilken centerpartiets
inställning till EEC-marknaden
har varit tidigare och vilken den är
i dag.
Vi har sagt från centerpartiet och det
säger vi alltjämt: Inget medlemskap,
men väl en associering. Vi ser gärna en
associering, men den måste vara så utformad,
att den tar tillbörlig hänsyn till
vår neutralitet. Kan man inte åstadkomma
en association, utformad på det
sättet, måste det hela få vara.
Så har vi resonerat tidigare och det
gör vi också i dag.
Herr HERMANSSON (k) kort genmäle
:
Herr talman! Jag skall inte lägga mig
i debatten mellan herrar Hedlund och
Ohlin om vilkendera som är mest eller
minst EEC-vänlig, även om den debatten
är mycket intressant. Men nog har
vi alla här i allmänhet fått det intrycket
att herr Hedlund varit den som
ställt sig mera kylig till EEC än vad
herr Ohlin har gjort. År nu herr Ohlin
mindre EEC-vänlig än t. o. m. herr Hedlund,
är det — för att använda handelsministerns
ord — en tillnyktring
som jag hälsar med största glädje.
Jag kan inte acceptera den s. k. tillrättavisning
som herr Ohlin talade om.
Folkpartiet har inte alltid avgett reservationer
när det gällt frågan om medlemskap
i EEC. Men det väsentliga, när
jag gjorde karakteristiken i mitt inledningsanförande,
är att jag från mina utgångspunkter
anser att även en långtgående
association med EEC innebär
ett hot mot den svenska alliansfriheten.
Utifrån dessa förutsättningar är
alltså min slutsats helt korrekt. Men
jag medger att vad jag sade drabbar
inte bara folkpartiet utan även andra
partier som velat ha en sådan långtgående
association.
68
Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Handelspolitisk debatt
Jag vill tillägga att vi inte är ensamma
om en sådan karakteristik av vad en
långtgående association skulle innebära;
den har även getts från framträdande
socialdemokratiskt håll.
Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag vet inte riktigt vad
statsrådet Lange avsåg när han talade
om frestelser som uppträder i min gestalt.
Om han därmed ville erinra mig
om att jag inte är tillräckligt förförisk
i personligt hänseende, skall jag inte
säga mot honom. Men jag tycker det är
litet ofint att påminna om den saken i
detta offentliga sammanhang.
Vad jag ville säga var alltså att antingen
nu frestelserna uppträder i min
gestalt eller i någon annans — gestalten
är kanske inte så viktig — känner
sig inte vare sig statsrådet Lange eller
någon annan av regeringen frestad att
diskutera handelspolitiken och den ekonomiska
politiken i ett sammanhang.
Man sätter sig tvärtom på tvären när
det gäller att göra detta.
Jag kan precis förutse hur det kommer
att gå, ty det har varit likadant
vartenda år under en femårsperiod. När
riksdagen har en ekonomisk debatt och
man vill i denna föra in de handelspolitiska
elementen, så säger regeringen:
»Ja, men vi diskuterade handelspolitiken
för två månader sedan, och varför
skall vi upprepa argumenten i den här
debatten?» På det sättet söker man alltid
förhindra en belysning av det samband
som råder mellan en friare politik
på det handelspolitiska området och
en friare politik på det ekonomiska området.
Typiskt är för övrigt att när statsrådet
Lange tar upp frågan om OECD
talar han om inflation i största allmänhet.
Han berör över huvud taget inte
frågan om kostnadsinfla.tionen, det
problemet som från dessa utgångspunkter
är alldeles särskilt väsentligt.
Jag skall inte på något sätt ta upp en
argumentering till förmån för den rapport
som har utarbetats av en arbets
-
grupp inom OECD om kostnadsinflationens
problem. Jag tror att den rapporten
har ganska stora brister, fastän
det är andra brister än dem som statsrådet
Lange tänker på. Rapporten tränger
nog inte tillräckligt djupt in i problemen.
Desto större anledning skulle
det därför vara för den svenska regeringen
att medverka till att man på internationell
basis djupare penetrerar
den typ av inflationsproblem som vi i
dag står inför — inflationsproblem som
inte kommer från efterfråge- utan från
kostnadssidan.
Men detta är naturligtvis en ekonomisk
fråga och den har sålunda enligt
statsrådet Langes mening inte något att
göra i eu handelspolitisk debatt.
Herr OHLIN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag kan inte dela handelsministerns
mening att det är lika
viktigt att man inte överdriver olägenheterna
av att Sverige blir ställt utanför
en stormarknad som att man inte
underskattar dessa olägenheter. Herr
handelsminister! Om vi vill förhandla
i ett läge, där vi riskerar att bli ställda
utanför, är det bra om man inte på
ansvarigt håll har svängt sig med för
många yttranden om att tullmurar kan
vi alltid kliva över, bara länderna har
full sysselsättning och expansion. Eljest
kan vi få svaret: »Ja, ni kan ju få
vara med om ett konjunkturpolitiskt
samarbete.» Jag tror därför att man på
officiellt håll bör vara försiktig med
sina yttranden.
Sedan vill jag beträffande rapporten
från OECD fråga, om regeringen är villig
att medverka till en svensk upplaga
av rapporten. Även om den inte är
fullständig kan den utgöra ett värdefullt
bidrag till debatten om dessa spörsmål,
gärna försedd med en regeringskommentar.
Vad beträffar herr Hedlund och EEC
kan jag helt instämma med honom när
han uttalar att kan inte Sverige uppnå
en associering, som är förenlig med vår
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Nr 10
69
neutralitet, ja, då vill han inte ha någon
associering. Det har varit vår ståndpunkt
lika väl som centerpartiets under
hela den aktuella perioden.
Det har enligt min mening rått ett
läge, där ett försök att uppnå associering
har varit det realistiska både av
inrikespolitiska och internationella skäl.
Det kan hända att vi nu får en utveckling,
där även andra linjer blir realistiska
alternativ. Vi bör då inte fastlåsa
vår ståndpunkt i förväg.
•lag tror, herr talman, att en associering
skulle medföra mycket stora nackdelar
för Sverige i vissa avseenden bl. a.
genom risken att vi blir beroende av
beslut av organ inom EEC — kanske
större nackdelar än som hittills kommit
fram i den offentliga debatten. Jag
tycker att det har varit rätt naturligt
att man inte alltför mycket diskuterat
dessa saker offentligt i tidigare läge,
men när olika alternativ nu avtecknar
sig vid horisonten kan det vara värdefullt
att samtliga diskuteras.
Herr Hermansson klargjorde i sitt senaste
anförande att han kritiserar regeringens
inställning lika mycket som
oppositionens. Jag kan därför överlämna
till handelsministern, som har mera
tid därtill än jag, att bemöta herr
Hermansson.
Sedan konstaterar jag med glädje att
handelsministern inte bara säger att intet
ekonomiskt politiskt samarbete i
EFTA i och för sig bör vara uteslutet,
utan också alt han har samina uppfattning
som jag, nämligen att det är av
värde att försöka skapa EFTA-solidaritet
i handelspolitiken utåt. Jag noterar med
stor tillfredsställelse att det är ett mycket
värdefullt yttrande som sålunda har
gjorts. Men det är klart att vi kommer
att efterlysa regeringens handlande på
denna punkt redan om några månader.
Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:
Herr talman! Också jag gläder mig
Handelspolitisk debatt
åt att herr Ohlin och jag på den senaste
punkten nu helt förstår varandra.
Jag har bara begärt ordet för att fästa
herr Heckschers uppmärksamhet på
att i finansplanen ingår regelmässigt resonemang,
som avser de handelspolitiska
aspekterna och deras sammanhang
med hela finanspolitikens utformning,
och det är naturligt att finansdebatterna
kommer att gälla även detta. Om
herr Heekscher studerar protokollen,
skall han finna detta liksom även att
jag i åtskilliga andra debatter också
har »fallit för frestelsen» att anknyta
till vad olika av oppositionens talesmän
framfört i det sammanhanget, bl. a. därför
att jag har varit tvungen att besvara
vissa frågor.
Slutligen vill jag, herr talman, framhålla
att när jag sade att det inte var
svårt för mig att övervinna frestelser
när jag ställdes inför dem av herr Heckscher,
menade jag därmed absolut inte
att herr Heckschers gestalt inte skulle
vara så förförisk. Men om jag skulle ha
råkat säga det, tror jag inte att herr
Heekscher behöver ta anstöt, med tanke
på att yttrandet kommer från en person
med mitt utseende.
Herr ELIASSON i Moholm (li):
Herr talman! Jag kan inte underlåta
att i det här sammanhanget uppmärksamma
den enighet som råder beträffande
beklagandet av sammanbrottet i
Bryssel av förhandlingarna om Englands
inträde i EEC, vilket också omöjliggjorde
vår associering till den gemensamma
marknaden. Ett sådant enigt
uppträdande inför någonting, som vi
alltså icke för tillfället får bli delaktiga
av, har inte alltid funnits. Jag vill inte
på något sätt strö salt i såren, men det
skulle vara glädjande om det inträffade
ville bli en lärdom för oss inför framtiden.
Jag vill här i första hand syssla med
de jordbrukspolitiska problem som hör
samman med det nya utrikeshandelspo
-
70
Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Handelspolitisk debatt
litiska läget. Vi har varit på det klara
med att EEC-marknaden för oss var
väsentlig när det gällde att placera vår
överskottsproduktion. Inom den gemensamma
marknaden har vi tidigare kunnat
placera ungefär 50 procent, men nu
återstår endast mejeriprodukterna. För
fläsk, ägg, kött och spannmål är den
gemensamma marknaden stängd. Endast
genom att sammanbrottet i Bryssel medfört
vad man väl kan säga vara inre
stridigheter inom EEC kan vi räkna
med att ha en viss frist när det gäller
mejeriprodukterna. Vi kan inte bygga
alltför mycket på denna tidsfrist, men
realistiskt horde vi kunna räkna med att
åtminstone ett par år till få utrymme
för en del av våra mejeriöverskott inom
den gemensamma marknaden.
Totalt sett är det en tröst, även om det
är en klen tröst, men vi har inte ännu
lyckats lösa problemet med öppnandet
av nya marknader för vår överskottsproduktion.
I det läget är det förståeligt
att talet om produktionsbegränsning
vinner ökad styrka. Jag förstår dem
som hävdar den åsikten att vi måste
begränsa produktionen av jordbruksprodukter
här i landet för att kunna
lösa bl. a. frågan om inkomsteftersläpningen.
Men, herr talman, vi kan inte
bortse från att jordbruket utgör eu väsentlig
del i vår neutralitetspolitik. Vi
är alla överens om att vi skall ha ett
starkt försvar, tillräckligt starkt för att
kunna föra en alliansfri politik i fred
som möjliggör neutralitet i krig. Denna
gemensamnia linje blir emellertid illusorisk,
om det inte kan upprätthållas eu
rimlig försörjning vid en eventuell avspärrning.
Vi måste följaktligen se jordbruket
som ett led i vår utrikespolitik, i
vår beredskapspolitik och i vår politik
över huvud taget.
Nu har det visserligen från regeringshåll
sagts att man inte vill höra talas
om beredskapssynpunkter i nuvarande
läge. Det är eu uppfattning som jag inte
kan dela. Vi bär inte ens nu, trots överskott
på vissa produkter, fullständig för
-
sörjning med livsmedel inom landet.
Man torde kunna räkna med att försörjningen
till 90 procent fyller behovet.
Men då skall observeras att denna 90-procentiga försörjning baserar sig på betydande
importkvantiteter av handelsgödsel,
kraftfoder och drivmedel. Vid en
avspärrning, då vi inte kan vinna ersättning
för vad vi nu importerar, blir
följden en sänkning av produktionen.
Det är därför realistiskt att räkna med
att vi med nuvarande utgångspunkter
vid avspärrning endast skulle kunna
upprätthålla en väsentligt lägre försörjning,
kanske till 60 eller 70 procent.
Herr talman! Jag frågar mig om vi
har råd att ytterligare sänka produktionen
i någon väsentlig grad, därest
vi skall kunna hävda att vi har en tillfredsställande
livsmedelsförsörjning vid
en avspärrning. Talet om att det finns
stora möjligheter att lagra för en avspärrning
ställer jag mig tveksam till,
innan jag får direkta uppgifter om vilka
produkter som kan lagras och till
vilka kostnader. Till dem som talar om
ökad lagringsberedskap vill jag därför
ställa frågan: Vad är ni beredda att i
fredstid betala för att ha en tillräcklig
lagringsberedskap ?
Från mina utgångspunkter är beredskapstanken
i fråga om vårt jordbruk
fortfarande bärande. Det är beredskapstanken
som måste få oss alla att solidariskt
se på jordbrukets problem och
solidariskt ordna så att jordbrukets förhållanden
får en tillfredsställande lösning.
Vad som nu är speciellt intressant är
de förhandlingar som börjat inom EFTA
rörande möjligheterna för Danmark att
klara sina exportproblem för jordbruket.
Redan i nu gällande EFTA-avtal har
Danmark bilaterala avtal med framför
allt Sverige och England rörande jordbruket.
Avtalet med Sverige, populärt
kallt Kungälvsavtalet, har som ledande
princip att den svenska jordbrukspolitiken
icke syftar till någon ökning av
Onsdagen den 13 mars 1963 fin.
Nr 10
71
den svenska jordbruksproduktionen och
att man kan räkna med att den framtida
produktions- och konsumtionsutvecklingen
skall, inom ramen för det faktiska
konsumtionsutrymmet, ge möjligheter
för de danska producenterna att
bevara sin marknad i Sverige för varor
av intresse för det danska jordbruket
och att få andel i en ökning av förbrukningen
i Sverige av ifrågavarande produkter.
Vad först beträffar strävandena att
icke öka den svenska jordbruksproduktionen
kan anföras, att vår produktion
per capita räknat har sjunkit med cirka
ä procent efter krigsslutet. Sverige är,
såvitt jag vet, det enda land i Västeuropa
som redovisar en sådan tendens. I
övriga länder redovisas betydande ökningar
i jordbruksproduktionen. Danmark
har exempelvis efter krigsslutet
ökat sin produktion med omkring 25
procent, .lag frågar, herr talman, om det
är rimligt att Sverige som enda land
skall gå in för en politik, som begränsar
produktionen, medan övriga länder ökar
sin produktion? Som jag ser det, borde
även övriga länder i Europa med vilka
vi har intima handelskontakter —
kanske i första hand EFTA-länderna —
eftersträva en anpassning av jordbruksproduktionen
efter försörjningsbehovet
och med hänsynstagande till den tyngd
jordbruket har i vederbörande lands
näringsliv.
Enligt Kungälvsavtalet har vi till Danmark
1961 betalat 10 miljoner svenska
kronor och 1962 20 miljoner för att förbättra
det danska jordbrukets ställning
i förhållande till övriga länders jordbruk
när det gäller våra importavgifter.
Nu begär danskarna tydligen att vi skall
bereda ytterligare utrymme här i landet
för danska jordbruksprodukter. Enligt
den danske jordbruksministern
Skytte skall danskarna nu starta en
köttoffensiv mot Sverige. Vidare lär
jordbruksminister Skytte ha sagt att de
nuvarande prisgarantierna till det
svenska jordbruket måste ändras så, att
Handelspolitisk debatt
priset på nötkött i Sverige sänks och
därigenom konsumtionsutrymme skaldas
för större import från Danmark.
Om vi skulle tvingas att ta emot en
ökad import från Danmark till underpriser,
skulle detta endast betyda att vi
i vår tur tvingades ut med vårt exportöverskott
på marknader, där vi skulle
konkurrera med danskarna. Detta kan
inte vara ett konstruktivt alternativ för
danskarna, som knappast kan önska
ökad svensk konkurrens på exempelvis
den engelska baconmarknaden.
Vid de underhandlingar, som börjat
och som vi väl får förmoda kommer att
fortsätta mellan den danska och den
svenska regeringen angående dessa frågor,
har danskarna ett relativt gott utgångsläge.
De kan nämligen åberopa såväl
Kungälvsavtalet som den svenska
regeringens uttalande både i Geneve och
vid Nordiska rådets inöte i Oslo, att
Sverige kommer att göra allt för att
hjälpa danskarna i deras nuvarande bekymmer.
Det har visserligen inte lämnats
några konkreta utfästelser, men
man torde kunna utgå ifrån att danskarna
har möjligheter att pressa sina kolleger
i den svenska regeringen. Danskarna
kan också peka på vår ganska betydande
import av livsmedel från Östeuropa,
framför allt Jugoslavien. Man
kan räkna med att danskarna inte kommer
att enbart bli tillfredsställda med
en ökning av det årliga belopp, som
för närvarande utbetalas enligt Kungälvsavtalet.
De danska exportförlusterna genom
sammanbrottet i Bryssel kan beräknas
uppgå till mellan 150 och 200 miljoner
danska kronor om året. Dessa förluster
har emellertid i stort sett kompenserats
av de fördelar som Danmark erhållit
främst genom de ursprungliga svenskdanska
och engelsk-danska EFTA-avtalen.
Vad danskarna nu begär kompensation
för är de förluster som väntas
uppstå när EEC:s marknadsregleringar
för mejeriprodukter och nötkött träder i
kraft. Eftersom vi själva räknar med att
72
Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Handelspolitisk debatt
ha ett par års tidsfrist innan dessa regleringar
blir fastställda, gäller samma
förutsättningar för danskarna. Vi förstår
deras synpunkter, men jag har svårt
att se, hur vi med hänsyn till våra egna
aktuella problem skall kunna hjälpa
dem.
Emellertid finns det kanske vissa möjligheter.
Vi skulle, enligt vad som framförts,
kunna öka vår import av socker
och sockerbetor från Danmark. Vidare
skulle vi kunna stoppa eller starkt begränsa
den nuvarande dumpingimporten
av nötkött samt kött- och fläskkonserver
från östländerna och bereda
danskarna motsvarande utrymme.
Jag måste efterlysa aktivare insatser
av myndigheterna när det gäller att
hjälpa till med upparbetandet av nya
exportmarknader. Samtidigt kräver vi
inom jordbruket att åtgärder vidtas mot
den dumpingartade importen från östländerna.
Att i dagens situation söka
genomföra en produktionsminskning är
knappast realistiskt, om vi utgår från
det aktuella läget och från situationen
inom den närmaste framtiden. Vi måste
konstatera att vi har överskott att ta
hänsyn till. Dessa överskott måste avsättas,
och innan vi har löst våra egna
avsättningsproblem är det inte rimligt
att begära att det svenska jordbruket
skall avstå från sin hemmamarknad.
Vid en jämförelse med övriga EFTAländers
åtaganden gentemot Danmark
ligger vi också mycket väl till. Storbritanniens
import från Danmark av
egentliga jordbruksprodukter, d. v. s.
exklusive frukt och grönsaker, under
1961 och 1962 utgjorde sålunda cirka
16 procent av den totala jordbruksimporten
men var starkt koncentrerad
till bacon och smör. För Norges del var
motsvarande andel cirka 8 procent, medan
vår egen jordbruksimport från Danmark
motsvarade 25 procent. Sverige är
således det EFTA-land soin tar den
största delen av sin jordbruksimport
från Danmark.
Herr talman! Det är självklart att
samarbetet såväl inom EFTA som mellan
de nordiska länderna bör intensifieras.
För ett industriland som Sverige är
en sådan intensifiering önskvärd. Denna
önskan får emellertid inte medföra
att jordbruket, som i dagens situation är
hårt ekonomiskt pressat, kommer i
ytterligare svårigheter. Vi måste söka
åstadkomma konstruktiva lösningar som
både på kort och lång sikt ger ömsesidiga
fördelar. Man bör söka uppnå avtalsuppgörelser
mellan EFTA och EEC
och sålunda kollektivt lösa EFTA-ländernas
exportproblem på jordbruksområdet.
Vidare måste även andra länder
än Sverige uppmärksamma frågan om
produktionsanpassningen. Vi kan inte
ensidigt minska vår jordbruksproduktion
samtidigt som andra länder ökar
sin.
Jag hoppas, herr talman, att jag har
givit uttryck åt uppfattningen att en utvidgning
av EFTA-avtalet till att gälla
jordbruket är otänkbar.
I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herr Nilsson
i Bästekille (h).
Herr HANSSON i Skegrie (ep):
Herr talman! Även om den nu inträdda
situationen kan verka något avkylande
på förhoppningarna om ett enat Europa,
var väl denna situation ändå inte
helt oväntad. Nog har vi väl länge haft
anledning räkna med att de franska
strävandena efter hegemoni över Europa
förr eller senare sJtulle resultera i
ett motsatsförhållande mellan Frankrike
och de andra länderna. Man fick emellertid
det intrycket av den EEC-debatt
som uppstod strax efter Brysselförhandlingarnas
avslutande, att arbetet på den
europeiska samhandeln hade fått något
av ett grundskott. Den optimism som
handelsministern i dag givit uttryck åt
var därför välkommen.
För en lekman är det emellertid ägnat
att förvåna att inte de övriga EEC-staterna
mera bestämt än som skett har
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Nr 10
73
tagit saken i egna händer och sökt fortsätta
förhandlingarna med England
trots president de Gaulles demonstration.
Det är också något svårt att förstå,
varför EFTA-länderna av samma
anledning inte skulle bibehålla kontakterna
med övriga EEC-stater i syfte att
nå ett närmande. I stället har man sagt
att ett sådant initiativ får tas av EEC
och att man i avvaktan därpå skall inrikta
sig på en förstärkning av EECsamarbetet.
Handelsministern sade i sitt inledningsanförande
att det nu inte finns
förutsättningar för ett sådant initiativ
från EFTA-länderna. Också övriga talare
har gjort samstämmiga uttalanden
i den riktningen. För min egen del har
jag en något avvikande uppfattning. Jag
är kanske inte tillräckligt informerad
om förhållandena, och det är möjligt
att det finns något motiv i dessa sammanhang
som man inte har redovisat,
men alla säger sig vara överens om att
slutmålet för oss måste vara ett gemensamt
handelsblock. Men man vill trots
detta sitta med armarna i kors.
Det hade naturligtvis varit bekvämt
att instämma i de synpunkterna. Som
jag nämnde har jag emellertid andra
funderingar, och jag har frågat mig:
Finns det inte just nu en direkt anledning
och också en chans för EFTAländerna
att ta initiativ till nya förhandlingar?
Om man som här sagts
skall invänta ett förnyat EEC-initiativ,
som kommer att gå ut på detsamma som
hittills, att alltså EEC skall så att säga
efter hand plocka ut den ena efter den
andra av EFTA-medlemmarna, så försämras
såvitt jag förstår vårt läge.
Handelsministern sade att fortsatta
förhandlingar måste äga rum inom
EFTA-solidaritetens ram. En fråga som
man ställer sig när man hör detta är:
Hur stark är denna inre solidaritet
inom EFTA-blocket? Det har ju sagts
att staterna inom detta block har kommit
överens om att stödja varandras
anslutning till EEC och att ingen med3*
— Andra kammarens protokoll 1963. Nr
Handelspolitisk debatt
lemsstat skall överge de andra. Men kan
man räkna med att t. ex. England eller
Danmark eller någon annan medlemsstat
i EFTA inte kommer att acceptera
ett medlemskap i EEC med mindre än
att även övrigas anslutning är garanterad?
Såvitt jag förstår tål inte EFTAblocket
någon åderlåtning genom att
vissa av dess länder skulle bli anslutna
men inte de andra.
Om vi alltså nu skall inrikta oss på
ett fastare samarbete inom EFTA, måste
vi ändå ha klart för oss att ett sådant
samarbete har sin begränsning. EFTAsamarbetet
kan aldrig bli jämförbart
med en större liandelssamverkan; det
räcker med en blick på kartan för att
konstatera detta. Ett intensivare samarbete
bör nämligen bl. a. och framför
allt medföra en ökad integration mellan
länderna, om det skall bli något
verkligt resultat av samarbetet. Såvitt
jag förstår är emellertid möjligheterna
för en integration av näringslivet inom
EFTA ganska begränsade. Det ligger
därför, tycker jag, en tomhet i resonemanget
att EFTA bör vara sig självt nog
och invänta initiativ från EEC till vidare
diskussion. Ett EFTA-samarbete
med modell från EEC, omfattande såväl
industrivaror som jordbruksprodukter,
är knappast heller realistiskt. De
naturliga handelsvägarna för vårt vidkommande,
efter vilka en anpassning
av vårt näringsliv bör ske, går trots allt
huvudsakligast mot ett fullständigt EEC.
Idén med en gemensam marknad i
Europa skulle förfelas, om två handelsblock
skulle utbildas, vilka förr eller
senare skulle komma i intressekonflikter
med varandra. Det är därför vi, som
jag ser det i varje fall, bör ha den slutliga
målsättningen för ögonen och inte
försitta några kontaktmöjligheter i sådant
syfte.
Det har under tidigare EEC-debatter
här i kammaren sagts att vi i fortsättningen
får betrakta EEC som en exklusiv
klubb på det europeiska fastlandet.
Såvitt jag förstår är det en alltför pessi10
-
74
Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Handelspolitisk debatt
mistisk inställning. Jag har en rakt motsatt
uppfattning, och jag tror att den
luttring som nu har skett inom EEC visserligen
har vållat en tillfällig stagnation
men kommer att gynna utvecklingen
framöver mot ett helt enat Europa.
Intresset för ett handelssamarbete
mellan övriga stater inom EEC och även
utanför är nämligen så stort att man
inte i längden kan underkasta sig dominans
från ett eller ett par länder.
Det förefaller som om man i Danmark
hade gripits av en stark oro för
sin jordbruksexport efter sammanbrottet
i Bryssel. Med hänsyn till vad denna
export betyder för Danmark kan man
förstå denna oro. Jag har emellertid den
uppfattningen att avbrottet i EEC-förliandlingarna
med England knappast
kan betyda en akut farosituation för
Danmarks livsmedelsexport. Ännu är
nämligen inte EEC-området fullmatat
med livsmedel, och det kommer sannolikt
inte heller att bli det på ganska
lång tid. Därför bör den danska exporten
kunna fortgå ganska obehindrat
även i fortsättningen. Det föreligger
därför inte någon anledning att i något
slags panikstämning försöka lösa avsättningsproblemen
för dansk export.
Det bör noga övervägas under vilka
former och på vilka vägar ett gemensamt
EFTA-stöd kan ges åt Danmark i
detta avseende. Vårt land lämnar, som
här tidigare sagts, redan nu genom
Kungälvsavtalet ett visst stöd åt dansk
jordbruksexport till vårt land. Men allteftersom
EEC-länderna främjar handeln
med jordbruksprodukter sinsemellan
uppstår även svårigheter för svensk
livsmedelsexport till dessa stater. För
närvarande går cirka 50 procent av vår
jordbruksexport till EEC-området, och
eftersom den svenska jordbrukspolitiken
syftar till att jordbrukarna ensamma
skall bära exportförlusterna, så är
livsmedelsexporten även för svenskt
vidkommande ett jordbrukarintresse av
betydande mått. Ett eventuellt svenskt
engagemang till förmån för den danska
livsmedelsexporten måste därför prövas
utifrån hänsynen till våra egna jordbruksintressen.
Möjligheterna för ett
svenskt stöd synes, som jag bedömer
det, från sådana utgångspunkter mycket
begränsade eller rent av obefintliga.
Jag håller med en föregående talare om
att den enda vara, som möjligen skulle
kunna vara ett objekt i detta sammanhang,
är sockret.
De svenska jordbrukarna uppmanas
ju ständigt att begränsa sin produktion
och att lägga ner mindre bärkraftiga
brukningsdelar. Den svenska jordbrukspolitiken
syftar till att inte öka livsmedelsproduktionen
inom vårt land.
Om vi då samtidigt skall medge en icke
nödvändig import av livsmedel från
länder, som inte bedriver någon motsvarande
produktionsbegränsande jordbrukspolitik
utan snarare en politik
som leder till ökat exportöverskott, så
må det förlåtas de svenska jordbrukarna,
om de finner en inte obetydlig inkonsekvens
i en sådan attityd från
svensk sida. Det är riktigt som föregående
talare framhöll att vår svenska
jordbruksproduktion per capita räknat
sjunkit med ungefär 5 procent sedan
1945 och att samtidigt den danska produktionen
bär ökat med 25 procent.
I fråga om arbetskraftsminskningen
inom jordbruket och takten i strukturrationaliseringen
ligger Danmark långt
efter Sverige. Jag satte ett frågetecken
när jag i dag hörde att herr Ohlin rekommenderade
en mera extensiv jordbrukspolitik
i vårt land. Jag förstod
honom så att detta skulle medge större
import av jordbruksvaror till vårt land.
Man må ha vilken uppfattning man vill
om den saken. Jag tyckte mig i detta
fall finna ett ganska stort svalg mellan
den åsikt herr Ohlin gav uttryck åt och
den som förts fram i den aktuella jordbruksdebatten,
där man vill beskylla
svenskt jordbruk för att inte vara tillräckligt
effektivt utan anser att det
måste öka sin effektivitet för att över
huvud taget ha något existensberätti
-
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Nr 10
75
gande. Man kan, såvitt jag förstår, inte
bortse från att det torde bli nödvändigt
även för danskt jordbruk att gå in för
en kraftig produktionsminskning på
livsmedelsområdet, därest inte EFTA
och EEC kan absorbera överskottet, eller
också måste man gå in för en omställning
av produktionen.
Tillåt mig säga — ehuru det kanske
är djärvt —- att ett eventuellt svenskt
stöd även kunde tänkas gå ut på att
hjälpa Danmark med en industriell
upprustning som kan suga till sig den
överblivna arbetskraften från det danska
jordbruket vid en produktionsbegränsning.
Det skulle alltså röra sig om
ett stöd åt en ekonomisk utveckling,
som i princip är lika med den som rekommenderas
för svenskt jordbruk.
I den svenska pressen har artiklar
varit synliga, vari framförts åsikten att
det skulle vara tacknämligt med en import
av danska livsmedel, därför att den
skulle kunna ske till lägre priser än de
svenskproducerade livsmedlen betingar.
Kanske man gentemot detta får erinra
om att, därest de svenska jordbrukarna
hade lika låga omkostnader för
arbetslöner, maskiner, konstgödsel m. m.
som de danska yrkesbröderna, skulle
sannolikt de svenska jordbruksprodukterna
kunna säljas till ungefär samma
priser. Men det är inte de svenska jordbrukarnas
fel att vi i vårt land har de
internationellt högsta omkostnaderna.
Det är deras skuld som åstadkommer
den inflationsbefrämjande politiken.
Det råder för närvarande ingen brist på
goda råd till de svenska jordbrukarna.
Inte heller råder det just nu någon brist
på s. k. expertutlåtanden beträffande
det svenska jordbruket i anledning av
vår egen jordbrukskris. Jag tillåter mig
uttala den förhoppningen, att jordbrukarna
även i fortsättningen med hjälp
av sitt sunda omdöme och sitt praktiska
förstånd låter de mest verklighetsfrämmande
projekten vandra i papperskorgen.
Tyvärr synes det som om det skulle
behövas allt större papperskorgar.
Handelspolitisk debatt
Det är en gärna omhuldad tes att efter
hand som tullavvecklingarna fortsätter
minskas produktionskostnaderna och
därmed blir varorna billigare. Så bör
givetvis också vara fallet. Man har bl. a.
i samband med diskussionen om eventuellt
inlemmande av jordbruket i EFTA
anfört, att därmed skulle jordbruket i
det långa loppet få fördelar genom billigare
produktionsmedel. Hittills har
tullarna i EFTA sänkts med ungefär 50
procent. Det borde ju betyda att de
från dessa stater importerade varorna
hade blivit lika mycket billigare. Men
har konsumenterna märkt något sådant?
Har konsumenterna märkt att t. ex. de
engelska manufakturvarorna har blivit
lika mycket billigare som vad tullarna
sänkts? Har jordbrukarna haft någon
känning av någon prissänkning på t. ex.
de engelska traktorerna, eller har de
prissänkningarna slagit igenom på de
svenska traktorerna och maskinerna?
När vi bär i riksdagen för några år sedan
diskuterade förslaget till en ny tulltaxa
fanns det vissa reservationer som
gick ut på högre tullar än vad som föreslogs
av Kungl. Maj :t. Det framhölls den
gången att ett bifall till sådana reservationer
skulle komma att betyda en prishöjning
för konsumenterna med så och
så många tusental kronor. Det borde då
vara analogt med det resonemanget att
en 50-procentig tullsänkning, som vi nu
haft under viss tid, inneburit motsvarande
prissänkningar för konsumenterna.
Att en tullhöjning slår igenom i konsumentpriserna
är ganska naturligt, men
kan man lita på att en tullsänkning också
gör det? Jag är inte övertygad därom.
I varje fall har det varit mycket
svårt att märka någonting av de hittillsvarande
sänkningarna av FlFTA-tullarna.
Det är kanhända på det sättet, att
på råvarans väg från importhamnen till
den färdiga produkten som säljs över
disken finns många som kan utnyttja eu
tullsänkning för egna intressen — eller
kanske rent av exportören kan se möjligheter
till egna vinster motsvarande
7G
Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Handelspolitisk debatt
tullsänkningen. Det gäller inte bara råvarorna,
utan även de färdiga produkterna.
Man kan inte komma ifrån sådana
reflexioner. Nu hoppas jag emellertid,
att de inte motsvaras av verkligheten.
Det får stanna vid en misstanke,
men misstanken är ganska stark. Vid de
marknadsundersökningar som pris- och
kartellnämnden har att förrätta vore
det av intresse, att man även kunde
klarlägga om frihandelns välsignelser
verkligen avspeglar sig i konkreta prissänkningar
för konsumenterna, eller om
detta endast är falska förespeglingar.
Jag har under förra året i en interpellation
ställt den frågan till handelsministern,
och jag har under hand av honom
fått det beskedet att man nu håller
på att inom vederbörande verk försöka
klarlägga verkningarna av de hittills
skedda tullsänkningarna. Jag är
fullt medveten om att det är en utomordentligt
komplicerad historia att spåra
upp verkningarna av det som har
skett. Jag vill emellertid, herr talman,
till sist bara uttala den förhoppningen,
att handelsministern inte försummar
denna fråga, utan ger de svenska konsumenterna
besked om huruvida de har
blivit delaktiga av en sänkning av konsumtionspriserna
motsvarande tullsänkningarna.
Herr BENGTSSON i Halmstad (s):
Herr talman! När president de Gaulle
den 14 januari definitivt satte stopp för
marknadsförhandlingarna mellan EEC
och Storbritannien, gav han ju också
indirekt ett klart besked om att såväl
han själv som andra mäktiga krafter
inom EEC tänkte använda den gemensamma
marknaden för att skapa ett nytt
storpolitiskt block. De som här hemma
tidigare i from barnatro hävdat, att EEC
inte har med storpolitik att göra, bör
väl i varje fall nu ha fått denna sin uppfattning
rubbad i grunden. För egen del
har jag aldrig haft några illusioner på
denna punkt, och därför bär jag aldrig
utgått från att en svensk associering var
självklar bara därför att Storbritannien
kom innanför EEC-muren. Vår självklara
begäran att en svensk associering
endast kan komma till stånd under den
bestämda förutsättningen, att vår neutralitetspolitik
bevaras är, menar jag,
en så betydande komplikation att chanserna
för en svensk associering hela tiden
varit ganska ovissa. I dagens läge
kan man naturligtvis diskutera, i varje
fall enligt min mening, om man inte
borde återkalla vår associeringsansökan.
.lag skall emellertid gärna medge, att
det också finns skäl att avvakta händelseutvecklingen
innan vi bestämmer oss
på den punkten, och själv önskar jag att
det skall vara en samstämmighet inom
EFTA innan man gör någonting på denna
punkt.
Sett i stort kan man väl ändå ha mycket
goda skäl att säga, att läget för Sveriges
vidkommande på det hela taget
ingalunda har försämrats. Vi var säkerligen
i ett mycket mera bekymmersamt
läge på hösten 1961, då Macmillan meddelade,
att England hade för avsikt att
inträda i den gemensamma marknaden.
Läget är nu annorlunda; de Gaulle viker
tydligen inte för några övertalningskampanjer,
och Storbritannien har tydligen
små utsikter att komma med i
EEC, såvida inte landet mycket snabbt
vill tillägna sig den nya europeiska
anda som de Gaulle anser vara den absoluta
förutsättningen, eller om inte
någonting alldeles oförutsett skulle inträffa.
Annars kan det väl endast hända,
om Storbritannien är berett att bryta
sina förbindelser med sitt eget samvälde
och skjuta den amerikanska samhörigheten
i bakgrunden för att ställa sig
som en lojal medarbetare i det nya
Stor-Europa, som de Gaulle bär i tankarna
militärt och politiskt.
Vi kan alltså konstatera en djupgående
motsättning i europeisk politik, och
det är väl ganska osannolikt, att dén
sprickbildningen kan överbryggas i
brådraske t. Det är alldeles givet, att
denna motsättning mellan Storbritan
-
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Nr 10
77
nien och vissa mäktiga krafter inom
EEC inte är helt ny, men först genom
de Gaulles obarmhärtiga avslöjande
blev den uppenbar för alla. Att den i
tiden kom att sammanfalla med en ännu
värre sprickbildning, d. v. s. mellan
Kommunist-Kina och Sovjetunionen, ser
ju nästan ut som en ödets skickelse.
Jag skall inte ge mig in på några
mera vittomfattande spekulationer om
vad det nya läget kan innebära, men i
en debatt som denna är det väl rimligt
att fundera något över vad det kan ha
betytt för vårt eget lands vidkommande.
Såvitt jag kan förstå bär inte, som
jag tidigare sagt, läget blivit försämrat.
Det är rimligt att utgå från, att många
goda krafter nu kommer att medverka
till ett stärkande av EFTA. Den stora
svagheten med EFTA-blocket har ju varit,
att man i EFTA inte sett någonting
annat än en räddningsflotte, en räddningsflotte
som man fortast möjligt skulde
överge, och detta har ju inte minst
gällt Macmillanregcringen i England
— England är ju den mest betydande
nationen i sammanhanget.
För egen del bär jag aldrig kunnat
upphöra att förvånas över Macmillanregeringens
övertro på EEC-anslutningen.
Det har verkat som om den trott sig
finna lösningar på praktiskt taget alla
problem, bara England kom med i EEC
— eller som den nye Iabourledaren Harold
Wilson för en tid sedan uttryckte
det: »Regeringen trodde att en anslutning
till den gemensamma marknaden
skulle ge den seger i det kommande valet,
skapa balans inom industri och näringsliv
och i övrigt lösa alla de problem
som regeringen inte själv kunnat
lösa. Premiärministern bär ofta sagt att
om vi inte kommer med i EEC är vi
slut. Vad säger han nu?»
Oavsett vad Macmillan svarar på detta
får vi val utgå ifrån att de Gaulle
nu har retat upp engelsmännen så pass
ordentligt att de på nytt kommer att
mobilisera den »figliting spirit» som vi
sedan gammalt lärt oss uppskatta och
djupt beundra.
Handelspolitisk debatt
Troligt är alltså att engelsmännen i
fortsättningen kommer att göra allt för
att stärka inte bara relationerna med
samväldet utan också dem med EFTA.
Med sitt sunda och realistiska omdöme
kommer de säkerligen — trots allt som
har hänt — att vara måna om att även
i fortsättningen uppehålla goda förbindelser
med EEC. Vill man vara optimist
kan man kanske våga påståendet
att mycket tyder på att EEC-krisen efter
de Gaulle-händelsen har banat vägen
för en hyggligare handelsuppgörelse
mellan EEC och Storbritannien, ja,
kanske för hela EFTA. Till och med de
Gaulle kan känna behov av att bättra
på sitt förhållande till engelsmännen,
och han har för övrigt uttryckt sin
beredvillighet i den riktningen.
På sistone har det livligt diskuterats
vilka möjligheter EFTA-länderna själva
har att förbättra situationen. Från
den synpunkten var debatten i Nordiska
rådet mycket intressant. Danskarna
anmälde omedelbart önskemål om att
handelshindren för jordbruks- och fiskeriprodukter
borde las med i tullsänkningsproceduren.
När det gäller fiskeriprodukterna
står de ingalunda ensamma.
Härtill vill jag säga att jag förstår
danskarnas beträngda läge, men jag förstår
också de svenska jordbrukare som
genast intar försvarsställning vid blotta
tanken på att jordbruksvarorna skulle
inrymmas i tullsänkningsresonemanget
i en tid då de har egna avsättningssvårigheter
och då jordbruk snabbare rationaliseras
bort i Sverige än i något
annat EFTA-land.
Frågan har också andra aspekter.
Här har nämnts försörjningsmöjligheterna
under orostider, och jag vill skjuta
in frågan, hur länge det nuvarande läget
kommer att bestå. Oavsett dessa invändningar
lär vi inte komma ifrån att om
EFTA skall kunna utvecklas måste samarbetet
utvidgas. Det är väl rätt naturligt
att vi också måste göra eftergifter
för att ernå ett bättre slutresultat, och
78
Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Handelspolitisk debatt
det är möjligt att dessa måste beröra
vårt jordbruk och vårt fiske.
Man kan dock fråga sig, om hjälpen
till Danmark absolut måste gå via jordbruket.
Jag hade tänkt säga ungefär vad
herr Hansson i Skegrie anförde på denna
punkt, nämligen att man också kunde
tänka sig att hjälpa danskarna att
industrialisera för att på så sätt ta bort
en del av den jordbruksproduktion som
de inte får avsättning för. Är man realistisk,
måste man ändå konstatera att
när EEC-marknaden har byggt ut sina
möjligheter på jordbruksområdet förefaller
det osannolikt att det skulle finnas
utrymme för hela den väldiga danska
jordbruksproduktionen. Vi kompenserar
årligen danskarna med ett belopp
på 10—20 miljoner kronor för EFTAavtalet.
Jag vet inte riktigt hur de använder
dessa pengar, men i stort sett
kommer väl medlen jordbruket till godo.
Kunde man i stället ge några tusen
danska jordbrukare en framtid inom
den danska industrien, tror jag att pengarna
kunde göra lika god verkan.
På andra områden skulle samarbetet
naturligtvis också kunna effektiviseras.
Något av det mest betydelsefulla vore
väl att inom organisationen driva ett
sådant samarbete att man i görligaste
mån kunde upprätthålla den fulla sysselsättningen.
På detta område bör man
säkerligen kunna göra en del, och nådde
man full effekt skulle troligen handeln
inom blocket kunna åtskilligt förbättras.
Först som sist hänger ju ett folks köpkraft
intimt samman med landets ekonomiska
ställning. Ingenting leder snabbare
till en hög levnadsstandard än den
fulla sysselsättningen förverkligad.
Granskar vi vad vi själva åstadkommit
på den punkten, är den främsta förklaringen
till vår egen höga levnadsstandard
just att vi sedan ett kvartssekel
har lyckats behålla den fulla sysselsättningen.
Den är nyckeln till vår
höga standard.
Det är också uppmuntrande att vi
på senare tid har fått många bevis för
att denna vår politik är riktig. Förenta
staterna har ju kallat till sig svenska
arbetsmarknadsexperter, och nu senast
har finansminister Sträng blivit uppmanad
att sända över experter på våra
investeringsfonder. I USA har man sålunda
tydligen kommit ganska långt i
sina försök att bygga barriärer mot en
kommande arbetslöshet. Jag tror att det
byggnadsarbetet skulle behövas också
inom EFTA.
Att vi svenskar inom GATT skall verka
för lägre tullar är självklart, och
detsamma gäller om behovet av att stödja
Kennedy i hans försök att göra allvar
av de fullmakter han har på detta
område. Må vi bara hoppas att amerikanarna
har fått ökad förståelse för
EFTA-blocket, sedan de fått fullt klart
för sig att EEC-blocket inte kommer att
utvecklas så som amerikanarna tidigare
tänkt sig.
Herr talman! Det är nu fyra år sedan
vi fick en uppdelning på EFTA och
EEC, och efter hand som tiden går ökar
våra möjligheter att bedöma verkningarna
av denna uppdelning. De hittills
vunna erfarenheterna tycker jag inte är
alltför avskräckande. Tvärtom kan vi
säga att vi har klarat vår export på
EEC-marknaden förvånansvärt bra. Vad
som framför allt har hjälpt oss är
naturligtvis de goda konjunkturer som
hela tiden har rått inom EEC. Högkonjunkturen
har ju betytt ett ständigt växande
behov, och man har därför haft
anledning att köpa mängder av varor
från bl. a. vårt land. Med den goda konjunkturen
har också betytt att lönerna
inom EEC-området har varit i ständigt
stigande, och det har skett en utjämning
i förhållande till vårt eget löneläge,
vilket i sin tur har betytt ökad konkurrenskraft
för de svenska varorna.
De goda konjunkturerna har också
medfört att de tullättnader som kommit
EEC-området till del inte har medfört
några större prissänkningar inom
området, och följaktligen har den skärp
-
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Nr 10
79
ta konkurrens, som allmänt befarats, i
stort sett lyst med sin frånvaro. Följden
av allt detta har blivit att våra exportsiffror
har varit i ständigt stigande. Om
vi jämför med 1958, som var det sista
året innan EEC kom till, så exporterade
vi då till EEC-länderna för 3 418
miljoner kronor. År 1961 var vi uppe i
4 946 miljoner, och även om inte 1962
års siffror ännu är klara, tyder likväl
allt på att de kommer att tangera 5 000-miljonerstrecket.
.Tåg skall gärna medge att dessa glädjande
siffror har nåtts under en tid då
EEC-marknaden har präglats av högkonjunktur
och då diskrimineringen
ännu inte har nått sin högsta nivå.
Men vad vi så lätt har benägenhet att
glömma i diskussionen om EEC är att
blocket ju inte alls har för avsikt att
avbryta handeln med omvärlden. Att
man inom EEC har intresse av att bygga
upp den egna marknaden är naturligt.
Men detta behöver inte betyda
någon exceptionell nedgång i handeln
med omvärlden. Hur det hela kommer
att utvecklas under en nedgångskonjunktur
vet vi dock rätt litet om, det skall
gärna medges. Men jag är ganska övertygad
om att vi inte heller i den situationen
kommer att stå maktlösa.
Tyvärr har hela EEC-diskussionen
här hemma präglats av alltför stor pessimism,
och det är bara att hoppas att
den nu inträdda stilleståndsperioden
skall ge oss tid och möjligheter att mera
realistiskt bedöma läget. Detta kan vara
bra inte minst ur den synpunkten att
vi då bättre vet vilket pris vi kan kosta
på oss att betala, om vi någon gång i
framtiden skulle erbjudas att lösa associeringsbiljett.
Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):
Herr talman! Vid ett tidigare tillfälle
har jag framhållit att meddelanden
från regeringens sida borde redovisas
i riksdagen någon dag innan debatten
börjar — så gör man i andra parlament.
Marknadsläget i Europa har radi
-
Handelspolitisk debatt
kalt förändrats efter sammanbrottet av
Brysselförhandlingarna, och riksdagens
ledamöter kan inte motionsvägen komma
med nya förslag efter det förändrade
läget.
För Sveriges del innebär de ekonomiska
verkningarna av sammanbrottet
i förhandlingarna inom EEC en verkligt
allvarlig utveckling. Vår associeringsansökan
har ju även som följd därav lagts
åt sidan. Vårt land har betydande exportintressen
att bevaka, och varje inskränkning
i utrikeshandeln utgör därför
ett hot mot vårt framåtskridande.
Den broslagning som man hoppades
skulle ske mellan EEC och EFTA har
spolierats, och hela Europamarknaden
befinner sig i oroväckande gungning.
Konsekvenserna av de handelspolitiska
aspekterna diskuteras med allvar och
ovisshet i de flesta europeiska parlament,
på ministerrådsmötet i Genéve,
excellenssammanträden i London och
vid Nordiska rådets möte i Oslo. Och
i dag förekommer frågan i den svenska
riksdagen. Utvecklingen av Europamarknaden
har otvivelaktigt också ett
stort intresse för de direkt berörda företagen
och deras anställda.
Förändringarnas vind möter vi under
60-talet i ett nytt Europa med nya
storpolitiska problem och nya marknadsfrågor.
Nya distributionsformer
skapas, tekniken marscherar fram med
stormsteg, och avancerade försäljningsmetoder
ruskar om vår tillvaro. Ur vår
synpunkt blir frågan den: Har vi tillräcklig
politisk och ekonomisk beredskap
att möta dessa problem? Svenska
folket väntar på ett klarläggande svar
från regeringens sida på dessa frågekomplex.
Främst hade jag väntat en
rapport från handelsministern om den
Malmforsska delegationen. Vilka arbetshypoteser
och planeringar arbetar delegationen
efter — utgår man från läget
före eller efter skrällen i Bryssel?
Det är av allt att döma för tidigt att
säga att en schism förekommer inom
sexstaterna, även om det råder starka
80
Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Handelspolitisk debatt
motsättningar i fråga om Englands anslutning.
Romfördraget är säkerligen
fast förankrat. De stora marknaderna
har skapat en rationell produktionsordning
och därmed också goda förutsättningar
för stordrift.
Som en följd av vad som hänt på
den europeiska marknaden har i Sydamerika
ett nytt handelsområde, LAFTA
(Latin American Free Trade), bildats.
Huvudsyftet med detta är att inom tolv
år sänka tullar och handelshinder med
åtta procent om året. Man ämnar även
ta upp frågan om andra länders högprotektionistiska
politik, speciellt på jordbruksområdet.
Den sydamerikanska
kontinenten har, bör man hålla i minnet,
en befolkning på 150 miljoner.
Läget är minst sagt förvirrat, och
man kan befara ett handelskrig. Vad
general de Gaulles nya handelsgiv syftar
till är inte att ta fel på: att markera
Frankrikes ledande ställning i Europa.
Det återstår att se, om det legendariska
talesättet om Storbritannien kommer
att infrias: »England förlorar alla slag
utom det sista.»
Från .svensk sida har framskymtat
uppfattningen att sammanbrottet inom
EEG ur svensk synpunkt inte innebär
någon tragedi. Detta är emellertid ett
svagt resonemang — framför allt om
man inte har något alternativ. Visserligen
har det framhållits att man kan
stärka EFTA, men åtskilligt kan hända,
och man får nog sätta frågetecken, när
det gäller möjligheterna till samordning
av jordbrukspolitiken.
Stärka EFTA har blivit ett slagord,
men det måste göras stora ansträngningar
för att rädda EFTA. Jag är inte
så optimistisk beträffande EFTA:s framtid
som t. ex. herr Hedlund och herr
Bengtsson i Halmstad. Det härskar i
Flngland starka intressen, som är för en
egen framtidsmarknad inom samväldet.
Österrike har anmält besvikelse beträffande
avsättningen av sina varor inom
EFTA, och Portugal är ingen stark handelspartner.
Herr Ohlins uttalande tidigare i dag
om ökade kontakter med USA, Kanada
och Latinamerika hav varit ett positivt
inslag i dagens debatt.
En fastare sammanhållning mellan de
nordiska länderna är framför allt nödvändig.
Det väntas nu allmänt initiativ
från den svenska regeringen och därmed
också konkreta förslag med hänsyn
till övergångstiden, medan de storpolitiska
intressena finner nya handelsvägar.
Det är absolut inte övertygande
att enbart hänvisa till att frågorna handlägges
av de internationella organen.
Herr Heckscher har tidigare uttalat att
GATT-förhandlingarna inneburit många
stora besvikelser. Man måste tyvärr
också räkna med att stormakterna i de
internationella sammanhangen tar hem
potten.
Redan år 1958, när Parisförhandlingarna
visade negativt resultat, framfördes
förslag i riksdagen om att statsmakterna
borde intressera sig aktivt för att
bygga ut våra försäljningspositioner
världen runt genom att mera kommersiellt
utnyttja våra utländska diplomatiska
representationer, förbättra informationsverksamheten,
öka anslagen till
handelskamrarna och stärka handelssekreterarinstitutionen,
som för övrigt
handelsministern samma år ville minska
från 15 till 12 man. Jag noterar med
tacksamhet att regeringen delvis följt
dessa uppslag. Vad som särskilt underströks
då var att man borde öka försälj
ningskontakterna på de utomeuropeiska
marknaderna. Sådana jättestater
som Indien och Brasilien har stora avsättningsmöjligheter.
Handelsministern hänvisade i sitt anförande
till att diskussionerna om det
nya handelsläget fortsätter, bl. a. med
näringslivets och arbetsmarknadens
parter. Det finns emellertid företrädare
för andra organisationer och även enskilda,
som har andra synpunkter på
marknadsfrågan än kretsen kring regeringen.
I ett av de senaste numren av tid -
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Nr 10
81
skriften Arbetsgivaren kommenteras
sammanbrottet i Bryssel. Artikelförfattaren
rekommenderar intensifierade
försäljningsansträngningar för svensk
export på den allt hårdare sexstatsmarknaden.
Det konstateras att försäljningsfilialer
och servicelokaler samt reklam
drar dryga kostnader för den fortsatta
bearbetningen av marknaden på
sexstatsplanet. Sedan kommer emellertid
artikelförfattaren till anmärkningsvärda
slutsatser angående försäljningen
genom handelsagenter och menar att
denna försäljningsform skulle vara på
väg att mista något av sin forna starka
ställning. Upphandlingen sker, menar
han, ofta direkt med varuhusfunktionärer
eller inköpsorganisationer.
Enligt min uppfattning är väl inarbetade
handelsagenter på utlandsmarknaden
den effektivaste och säkraste försäljningsmetoden.
Jag har under ett par
decennier varit ordförande i en handelsresandeorganisaton,
där en stor
grupp av medlemmarna arbetar enbart
med utlandsaffärer som jag också själv
sysslar med och har därigenom haft
■möjlighet att följa utvecklingen i olika
branscher under depression, högkonjunktur
och i en hård konkurrensmarknad.
Utländska exportföretag, som
snabbt vill komma in på den svenska
marknaden eller vill öka sin omsättning,
söker intensivt efter svenska
stjärnförsäljare. De seriösa utländska
exportföretagen vill inte bli beroende
av ett eller annat varuhus eller någon
inköpsorganisation. — I öststaterna är
affärsmetoderna annorlunda.
Jag tror att svenska exportföretag
mer än tidigare kommer att vara betjänta
av inarbetade exportagenter. Här
borde de svenska beskickningarna, handelskamrarna
och handelssekreterarna
skapa kontakt med handelsrepresentan
ternas
organ och tidskrifter. Så gör de
utländska beskickningarna här i landet
och så gör även andra utländska organisationer.
Statsmakterna i vårt land
bär alltför litet intresserat sig för kon
-
Handelspolitisk debatt
kreta avsättningsproblem liksom för utbildningsfrågorna
på detta område.
Till sist, herr talman! Industrialismens
genombrott i vårt land bröt den
rådande låga svenska levnadsstandarden.
Sverige har blivit ett industrialiserat
land, och därmed har vi kunnat genomföra
allt fler sociala och kulturella
reformer. Omkring 25 procent av den
svenska industriens produkter går utomlands,
och exporten under 1962 uppgick
till 15,1 miljarder kronor. Vår export
är emellertid hårt bunden vid den allmänna
konjunkturen ute i Europa och
i världen i övrigt — speciellt gäller detta
investeringskonjunkturen. Vi har
känsliga industriråvaror som malm,
järn, trävaror och verkstadsprodukter.
Papper och massa har redan fått ta
hårda stötar på grund av prisfall. Vidare
kan skönjas en viss överskottskapacitet
inom en del branscher. Den
fulla sysselsättningens politik har vi
upplevat under i huvudsak goda konjunkturer,
men sysselsättningen är beroende
av den ekonomiska balansen och
valutapolitikens stabilitet.
Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.
Herr ELMWALL (ep):
Herr talman! Diskussionen om till
vilket handelsblock Sverige skall vara
anslutet och under vilka former en anslutning
skall ske får väl nu sägas vara
slutförd. Många menar att EFTA endast
är en sammanslutning som syftar till
att förmedla anslutningen till EEC.
Frankrike har inlagt sitt veto mot Englands
anslutning till EEC och därmed
troligen för den närmast överskådliga
tiden även förhindrat Sveriges associering.
Våra grannar Danmark och Norge,
»om är anslutna till Atlantpakten liksom
EEC-länderna, får finna sig i att tilLs
vidare bli ställda utanför den gemensamma
handeln.
Inom EEC har jordbruket hittills varit
den största stötestenen vid genomförandet
av Romfördragets bestämmel
-
82
Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Handelspolitisk debatt
ser. Man märker att USA har integrationssträvanden
och, som man tycker,
även bär ganska lätt att visa knytnäven
och framhålla, att gör man inte som det
vill så kan USA, England och Kanada
bli ett utmärkt avgränsat handelsblock.
De latinamerikanska länderna synes
sträva efter att inom sig utveckla handelsutbytet
av industrivaror. Vissa länder
i Asien, t. ex. Japan, är redan starkt
industrialiserade och har hög konkurrenskraft
på världsmarknaden.
Medan Västeuropa utanför EEC tävlar
om att be om anslutning lämnas
det tredje stora handelsblocket i Europa
så gott som helt utanför diskussionen.
Det synes annars som om öststaternas
mer än 300 miljoner människor skulle
vara ett objekt för en expanderande
produktion att idka handelsutbyte med,
särskilt som man vet att där stora behov
föreligger av en del varor, varav
den västeuropeiska marknaden är fullbelagd.
Det kan vara av intresse att erinra
om direktör Browaldhs prognos över
utvecklingen på pappers- och cellulosamarknaden
vid förra årets skogsvecka.
Han ansåg att Ryssland troligen inte
skulle bli någon svårare konkurrent,
enär förbrukningen inom landet ökade
snabbt med den stigande levnadsstandarden.
Däremot skulle USA och Kanada
endast behöva öka sin produktion
med 10 procent för att slå bort Sverige
från världsmarknaden.
Man kan väl också konstatera att vi,
trots de stora vinster som våra industrier
på området gjort under det senaste
årtiondet, inte i egentlig mening
är rustade att möta eu sådan konkurrens.
Så snart hårdare förhållanden
uppstått för avsättningen hav industrierna
i stället för att rationalisera sökt
att gnaga på skogsägarnas rotnetton.
Många av öststaterna behöver just dessa
produkter, och det kan befaras att andra
skaffar sig försprång på denna marknad
genom att öka handelsutbytet och
genom att ge krediter.
Senator Mansfield konstaterar i en
rapport till president Kennedy att relationerna
mellan Västeuropa och öststaterna
på det ekonomiska området håller
på att vidgas. Detta stämmer även
med ett uttalande av den holländske ledande
trävaruimportören J. Key, som
framhållit att Holland köper först där
det köper billigast — säljer ryssarna
billigast, köper Holland först där.
Vad politikerna på handelsområdet
hittills lyckats åstadkomma är, synes
det, att skapa eu viss förvirring. Vi vill
i Sverige ha ett handelssamarbete med
Västeuropa, för vilket linjerna är uppskisserade
i ett avtal. Den praktiska utformningen
stöter nu emellertid på stora
svårigheter. Frågan är om den absoluta
neutralitetspolitik, som Sverige
omfattar, även är överförd på det handelspolitiska
området. Det skulle vara
av intresse att höra handelsministern
utveckla detta spörsmål vidare. Frågan
är aktuell genom det tryck USA utövar
mot Europa, bl. a. genom den nya handelslag
som detta land nyligen antagit.
I USA:s handelslag av år 1934, vilken
i huvudsak gällt fram till år 1962, angavs
syftet vara »att främja den politiska
enheten i den fria världen och
motverka Sovjetunionens ekonomiska
offensiv». Den nya lagen av år 1962 anges
enligt Åke O. Liljefors ha tre syften.
Jag citerar: »Genom förhandlingar med
andra stater om ömsesidiga handelslättnader
vill man dels stimulera Förenta
staternas ekonomiska tillväxt samt öka
avsättningsmöjligheterna i främmande
länder för Förenta staternas export, dels
stärka det ekonomiska samarbetet med
andra stater genom en fri och icke
diskriminerande världshandel, dels
slutligen förhindra kommunistblockets
ekonomiska frammarsch.»
Detta program skall genomföras enligt
principen om mest gynnad nation,
och man skärper således uttrycket »Sovjetunionen»
i 1934 års lag till »Kommunistblocket»
i 1962 års lag.
Här måste man stanna till ett tåg.
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Nr 10
83
Är inte en förutsättning för en fredlig
utveckling i världen att folkens levnadsstandard
höjes? Man satsar ju hårt
på utvecklingsländerna, något som har
klargjorts just här i dag. En motivering
härför liar varit att man vill hindra att
kommunismen sprider sig. Man vill ha
demokratiska riktlinjer för styrelserna
i de frigjorda länderna. Till dessa fria
men underutvecklade länder lämnas såväl
ekonomisk som teknisk hjälp för
uppbyggnad av industri och jordbruk
m. m. För framtiden förutsattes utbyggda
handelsförbindelser.
Jag tror att detta är riktigt och rätt
handlat. Men för en vanlig enkel människa
ter det sig obegripligt att motsatta
åtgärder skall ge samma resultat
på andra håll i världen. Fritt omskrivet
vill man således genom handelspolitiska
åtgärder, som väl måste uppfattas
som diskriminerande, motverka såväl
kommunismen i de redan kommuniststyrda
länderna som dess fortsatta
spridning i den övriga världen. Rån
det inte förväntas att ett friare utbyte
av varor och tjänster även med öststaterna
skulle befrämja våra västerländskt
demokratiska strävanden och bereda
väg för demokratiska styrelseformer?
Därmed skulle val även förutsättningarna
för att bevara freden öka.
Innan jag lämnar EEC skulle jag med
få ord vilja belysa vissa förhållanden.
Enligt Romavtalet är EEC-länderna förpliktade
att avskaffa tullarna sinsemellan.
Men det lär finnas andra möjligheter.
Blir det konkurrens från medlemsländer
lär uppfinningsförmågan vara
stor då det gäller att resa nya hinder.
Betecknande är den belgiska »operation
pepparkakor». När importen blev
obehaglig för de belgiska pepparkakstillverkarna
sattes en importavgift av
4 öre per kilo. Ändå var inte importvärdet
mer än 350 000 kronor per år.
EEC-domstolen förklarade visserligen
importavgiften olaglig, men det anmärkningsvärda
är, att det är första
gången så skett. Nu skall de sex mötas
Handelspolitisk debatt
i Bryssel för att diskutera de 150 hinder
som hittills rests från olika medlemsstater
mot det fria handelsutbytet
och hur man skall eliminera dessa.
Finnes här någon som tror att de lyckas?
Tyskarna har t. ex. infört importavgift
på franska karameller och fransmännen
har svarat med avgift på tyska
transistorer. Italienarna kräver 27 formulär,
105 underskrifter och 75 stämplar
för varje importerad bil. En treprocentig
stämpelavgift är vanlig i Italien
och Frankrike. Fransmännen har satt
säkerhetsbestämmelser för tryckluftsapparater
som hindrar import från Italien
av bryggapparater för kaffe. Exemplen
kan mångfaldigas. Rån man ta
EEC som exempel på ett fritt och i allo
givande handelsutbyte? Rnappast. Men
man kan ju leva på hoppet att det så
blir. Man får väl hoppas att allt sådant
är barnsjukdomar. Skulle emellertid en
och annan åkomma bli kronisk minskas
ju förutsättningarna att nå den målsättning
EEC-länderna sagt sig eftersträva.
Omkring 30 procent av EEC:s totala
konsumtion av massaved täckes för närvarande
genom import. Sverige och Finland
svarar för två tredjedelar av denna
import. Men vissa länder, Frankrike
och Italien, håller successivt på att bygga
upp sin skogsodling och beräknar —■
i varje fall gäller det Frankrike — att på
15 år vara fria från detta importbehov.
Man fruktar även att en associering till
EEC från Sverige skulle ge den franska
pappersindustrien svårigheter. Slutsatsen
blir att man anser sig böra motarbeta
Sveriges anslutning.
Allt tyder på, herr talman, att dagens
förvirrade läge ur produktionens och
handelns synpunkt kräver ett klart
ståndpunktstagande. Yår fasta förankring
i den västerländska demokratien
och vår neutralitetspolitik är självklara
ting. Men handelspolitiskt har vi inte
anledning till knäfall åt något håll. Sista
tidens händelser visar, att medan politikerna
käbblar, handlar näringslivets
män. Och väl är det! Den politiska oron
84
Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Handelspolitisk debatt
bör inte uppehållas utan överbryggas
genom åtgärder som befrämjar utbytet
av varor och tjänster och ger möjlighet
till en stigande standard för alla människor.
Enligt senaste uppgifter visar
försörjningsläget i världen ett stigande
underskott. Det förefaller som politikerna
i Europa och Amerika skulle kunna
finna betydligt större arbetsuppgifter än
att tillskapa handelsblock med sinsemellan
stridiga intressen. En alliansfri politik
kräver väl samma affärssystem med
öst som väst.
Många tecken tyder på strävanden
från de s. k. Öststaterna att utveckla handeln.
Här har handelsministern utvecklat
regeringens syn på EFTA, EEG och
GATT och dessa organisationers betydelse
ur svensk synpunkt — och även
ur världssynpunkt. Men jag saknar i redogörelsen
vissa delar som jag här berört
och som näringslivets män anser
viktiga för framtiden.
Herr ALEMYR (s):
Herr talman! I detta skede av handelsdebatten
är det inte möjligt att göra
annat än att högst kortfattat ta upp till
behandling ett par av de problem som
utgör det centrala i det problemkomplex
som dagens stora debatt rör sig omkring.
Det torde vara synnerligen svårt att
dra klara gränser mellan den europeiska
integrationens ekonomiska och politiska
sidor. Den franske statschefens aktuella
politik torde syfta mot ett i alla
avseenden förenat Europa som motvikt
till de amerikanska och sovjetryska intressesfärerna.
I denna situation framstår
det som nödvändigare än någonsin
att för Sveriges del söka undvika varje
anslutning till den gemensamma marknaden
som har annat än uteslutande
handelspolitisk syftning. Detta måste sålunda
vara målsättningen, när som vi
alla tror Storbritannien vinner inträde i
EEC och eventuellt drar Norge och Danmark
med sig. Det andrum som inträtt
efter sammanbrottet i Bryssel ger oss
möjligheter att ytterligare understryka
vår avsikt på denna punkt och att härvidlag
vinna förståelse utomlands för
vår politik. Statsministerns besök i aktuella
länder torde i hög grad vara ägnade
att bidra till denna förståelse. Den
tveksamhet beträffande det fullvärdiga
EEC-medlemskapets politiska förpliktelser
som på sina håll rått hos oss, torde
vid det här laget försvunnit och en bred
opinion ansluter sig till tanken på associering.
Associering till EEC är för oss
av största betydelse — men jag ansluter
mig oreserverat till uppfattningen
att vi skall förhålla oss avvaktande till
dess att Storbritannien fått en definitiv
lösning av sin anslutningsfråga — tiden
fram till dess bör användas dels till förstärkning
av EFTA och dels till att hos
den utländska opinionen förklara vår
ställning. Härvidlag har vi att agera inte
endast bland våra västeuropeiska handelspartners
utan också bland de andra
stater, där tveksamhet beträffande Sveriges
kurs kan föreligga. Jag föreställer
mig att det fortfarande kan råda oriktiga
uppfattningar på sina håll i öster om
vårt lands avsikter med associeringsansökan
till EEC. En ökning av handeln
med Sovjetblocket är högst angelägen,
och det skulle vara olyckligt om någon
missuppfattning här skulle äventyra eller
försvåra denna. Från Sveriges allmänna
utrikespolitiska utgångspunkter
är eu ökad europeisk handel endast ett
steg mot en öppen värld och mot ett handelsutbyte
i största frihet över hela världen.
Det världspolitiska skeendet i våra
dagar ger ständigt återkommande exempel
på att Europa trots sin liöga ekonomiska
standard och sin på historisk tradition
grundade ställning får allt mindre
att betyda från global utgångspunkt.
Sveriges näringsliv torde ha stora förutsättningar
till betydande insatser i denna
nya värld —- ett enat Europa får icke
vara ett självändamål utan ett steg på vägen
mot en vidgad internationell handel.
De närmaste åren kommer att medföra
eu konsolidering av EFTA och också en
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Nr 10
85
förstärkning av det nordiska samarbetet
på skilda områden. Jag vill begagna detta
tillfälle till att deklarera, att jag för
min del är beredd till långt gående eftergifter
med avseende på vårt lands jordbruk
för att tillmötesgå Danmarks
önskemål. Kanske kommer de närmaste
åren att innebära en besvärlig prövning
av ärligheten bakom Helsingforsavtalets
allmänna fraser. Det har förekommit
deklarationer från jordbrukarhåll i denna
fråga, och man har gjort oböjligt
motstånd mot tanken på eftergifter till
danskarna. Det torde i själva verket vara
en ohållbar ståndpunkt att önska ökad
internationell eller nordisk handel, om
man inte är beredd offra något av sina
egna fördelar. Det statsskyddade svenska
jordbruket kan i fortsättningen inte
räkna med att i samma utsträckning som
hittills vara fritt från utländsk konkurrens,
Naturligtvis löses inte Danmarks
ekonomiska problem genom ökad export
av livsmedel till Sverige, men vi kan
ändå hjälpa till något genom generösare
regler på jordbrukets område. Självfallet
måste sociala skäl och beredskapssynpunkter
anläggas på jordbruksfrågan,
men dessa ger inte anledning till
den mot ökad jordbruksimport benhårda
attityd, som förekommer på sina
håll. Konsumenterna bör för sin del
medverka till förstärkt nordiskt .samarbete
via ökat handelsutbyte med Danmark
genom att härvidlag avvisa kortsynta
gruppegoistiska intressen från vissa
jordbrukarkretsar. Även i denna fråga
finns anledning påpeka det självklara
faktum att vi inte lever isolerade utan
ingår som en liten del i en stor värld.
Beträffande handeln österut kan noteras
de glädjande sovjetryska beställningarna
till de svenska varven. Som representant
för en valkrets i sydöstra
Sverige med ett betydande utflyttningsöverskott
är jag angelägen understryka
vikten av att handelsutbytet österut kominer
i gång effektivt. Befolkningsvandringen
mot väster och sydväst har ett
självklart samband med landets han
-
Handelspolitisk debatt
delspolitiska inriktning. Möjligen skulle
en ökad handel med Sovjetunionen skapa
förutsättningar för förstärkning och
utvidgning av den industriella företagsamheten
på ostkusten. Bland annat borde
rimligtvis en ökad oljeimport från
Sovjet kunna medföra lokaliseringspolitiska
fördelar för våra sydöstra kustlän.
Bortsett från dessa lokaliseringssynpunkter
är det naturligtvis från alla utgångspunkter
angeläget att vårt lands
näringsliv i högre grad än hittills kan
få kontakter med de stora folkrika
marknaderna i östra Europa. .Tåg känner
väl till de svårigheter härvidlag som
alltjämt föreligger, men har velat använda
några minuter av riksdagens handelsdebatt
för att ge uttryck för de starka
önskemål om ökat handelsutbyte österut
som förekommer inom stora grupper
av vårt folk.
Till sist, herr talman, vill jag också
ansluta mig till dem som — visserligen i
försiktiga ordalag —- har vågat se något
även för oss positivt i de nya tendenser
som tycks bana sig väg i Förenta staternas
syn på världshandeln. USA är i dag
den ledande världsmakten, och jag vågar
hysa den optimistiska meningen att
den väldiga staten skall ha råd att visa
den generositeten mot oss andra, att
man för varuutbytets och samfärdselns
skull kan komma att vara beredd att i
viss mån ge avkall på sina rent politiska
krav och medverka till en friare världshandel
även med de stater som icke vill
eller kan ingå i den stora politiska västalliansen.
Herr DICKSON (h):
Herr talman! Det var en sats som jag
fann särskilt glädjande när handelsministern
läste upp regeringsdeklarationen,
och det var när han sade att Sverige
inte begär några ensidiga fördelar.
.Tåg tror att det är ytterst betydelsefullt
att vi betonar det. Nationalegoismen gör
sig ju gärna bred, och uttrycket »Var
och en är sig själv närmast» ligger väl
-
86
Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Handelspolitisk debatt
digt nära till hands för oss. Jag är därför
glad att det där sades.
Detta är, herr talman, en handelspolitisk
debatt och det har ryktats om att
det senare skulle bli en utrikesdebatt.
Nu har det råkat bli så att handeln med
öststaterna inte berörts förrän just av de
senaste två talarna, herrar Elm-wall och
Alemyr. Detta kanske beror på disciplin
hos de föregående talarna, vilka möjligen
har insett att vad som för oss är
handel är för öststaterna utrikespolitik.
I vilken debatt denna variant av ämnet
hör hemma är kanske litet svårt att avgöra.
Herr Hermansson var i sitt mycket
sobra anförande emellertid också inne
en smula på detta kapitel — naturligt
nog.
Jag antydde nyss att man österut ser
på handeln på ett helt annat sätt än vi
gör västerut. Jag påminner om den ryske
regeringschefens gång på gång uttalade
ord, att vi lever i en ideologisk
kamp, vilken skall föras med politiska,
ekonomiska och ideologiska vapen men
icke med militära. Det senare är ju kolossalt
glädjande och bra. För den skull
får vi emellertid inte glömma bort att
det är en kamp som pågår, men jag tror
inte att man västerut har fattat detta.
Jag satt och såg på herrar Holmberg
och Hermansson när herrar Elmgren
och Alemyr talade om den östtyska handeln.
De höll masken på ett beundransvärt
sätt, men jag inbillar mig att de
skrattade invärtes, och det skulle också
jag ha gjort om jag hade varit i deras
kläder. Om man är med i en kamp och
den ena parten inte ens har märkt att
den har börjat, inte vet vilka vapen som
användes och inte har några vapen att
sätta emot, då blir det ett mycket ojämnt
spel.
Jag ber att få återge vad lärofadern
Lenin en gång sade om handeln •— om
jag gör det ordagrant vågar jag inte
säga: »Den dag då de kapitalistiska länderna»
— vilket väl ändå Sverige är
trots att vi har en sorts socialistisk regering
— »börjar göra affärer med oss,
har de börjat finansiera sin egen undergång.
» Lenin var inget dumhuvud, men
det märkliga är att han vågade säga detta
så öppet, att han så starkt vågade lita
på att man i väster inte skulle begripa
vad han talade om — och ännu inte flera
decennier senare förstått detta. Visst
skall vi en dag driva handel med öststaterna,
om den saken råder ingen tvekan,
men det skall ske på sådant sätt att
vi vet vad vi gör. Jag är säker på att vi
en gäng i framtiden skall kunna resa
lika obehindrat och med gott samvete
till Moskva som nu till Washington. Men
därtill fordras ganska långtgående förändringar
på det ideologiska området —-betydande förändringar på båda håll.
I dagarna har Stockholm besök av ett
mycket framstående sovjetiskt ishockeyteam.
Det har omvittnats att spelarna
är goda sportsmän, och detta utgör också
en del av det ideologiska spelet. De
har till uppgift att vara goda sportsmän
och att visa att det hela fungerar även
på det hållet.
Om händelsevis någon av regeringens
ledamöter skulle råka möta den ryske
regeringschefen inom den närmaste tiden,
skulle han väl kunna vädja till dennes
sportsmannasinne och be honom
vänta med kampen tills den som han
kämpar emot har börjat begripa vad saken
gäller. Motståndaren vet inte för
närvarande vad det är fråga om. Han vet
inte vilka vapen han kan använda och
han vet inte ens att spelet har börjat.
Inom sporten brukar man väl i alla fall
ha det så ordnat att båda lagen intar likartad
uppställning på planen innan spelet
börjar.
Detta senaste var kanske i viss mån
ett skämt, men jag tror att den ryske
regeringschefen förstår skämt — inte
så litet förresten -—■ och det är därför
jag har velat säga detta. Men vad jag
sade i början av mitt anförande var inte
något skämt utan utgör, herr talman, en
allvarlig påminnelse till oss alla om att
vi skall komma ihåg att vi befinner oss
i en allvarlig kamp, som kommer att
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Nr 10
87
sluta illa om vi inte börjar inse vad saken
gäller.
Herr ALEMYR (s) kort genmäle:
Herr talman! Av herr Dickson skulle
jag gärna vilja veta om denna ideologiska
kamp också skall innebära att
vi skall tacka nej till de beställningar
som ryssarna nu har lagt ut på de
svenska varven. Det finns, herr talman,
i det svenska språket, orden handel och
politik. Om man slår ihop dem, blir det
handelspolitik och det är denna vi sysslar
med i dag. Detta har herr Dickson
inte förstått, utan har här uppmärksammat
endast ordet politik.
Herr HERMANSSON (k) kort genmäle:
Herr
talman! Förra gången jag hörde
herr Dickson tala här i kammaren,
berättade han hur nyttigt det var att resa
till Leningrad, ty då lärde man sig
att man inite fick kasta papper på golvet
och trottoarerna. Nu talar han om
att man inte bör handla med det land,
i vilket Leningrad ligger.
Herr Elmwall hade teorien att man
skulle bekämpa kommunismen genom
ökad handel med de socialistiska länderna.
Herr Dickson har rakt motsatt
mening och anser att man skall bekämpa
kommunismen genom att minska
handeln med de socialistiska länderna.
Någon av herrarna måste ha fel, och
jag tror för min del att båda har fel.
Liksom herr Alemyr anser jag att vi
skall koppla bort de partipolitiska funderingarna
från frågan om hur vi skall
ordna vår utrikeshandel. Den saken bör
vi ise utifrån vår nations och vårt näringslivs
intressen.
Jag är inte så beläst i Lenins skrifter
som herr Dickson och kan därför
inte ta på mitt ord, om Lenin fällt det
uttalande som herr Dickson tillskriver
honom. Men jag skulle vilja knyta an
till herr Alemyrs inlägg och fråga hur
herr Dickson ser på de senaste stora
Handelspolitisk debatt
varvsaffärerna mot bakgrunden av sitt
påstående att handeln med Sovjetunionen
undergräver vårt lands ställning
och kapitalismens ställning i Sverige.
Är det verkligen att undergräva den
svenska varvsindustriens ställning, när
den får stora beställningar från Sovjetunionen?
Dessa beställningar måste snarare
helt realistiskt ses som en hjälp för
att förbättra varvsindsutriens ställning
och för att möjliggöra för den att fortsätta
att utvecklas framgångsrikt.
Jag vill också till slut erinra herr
Dickson om att vad man talar om i de
socialistiska länderna är en fredlig tävlan
med de kapitalistiska länderna. Jag
tror inte att en sådan fredlig tävlan behöver
utesluta en ökad handel mellan
de båda systemen. Under det att denna
fredliga tävlan fortsätter och blir allt
intensivare skulle tvärtom handeln kunna
öka mellan de båda systemen till
ömsesidig båtnad för ett land som Sverige,
som fortfarande har en kapitalistisk
samhällsordning, och länder där
man har ett annat samhällsekonomiskt
system.
Herr DICKSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr Alemyr frågade
om det var något fel med de senaste beställningarna
till Götaverken och Lindholmens
varv och om dessa beställningar
inte borde ha kommit till stånd.
Herr Alemyr tar litet för schablonmässigt
på saken och har inte riktigt
lyssnat på vad jag sade. Jag vet inte om
det var felaktigt att dessa beställningar
accepterades, men jag sade att vi skall
veta vad vi gör. Vi skall inte handla
bara för att tjäna pengar utan vi skall
även ha ett ideologiskt syfte med i bilden
när vi gör affärer. Herr Hermansson
lär väl inte förneka att beställningarna
från Sovjetunionen är gjorda i
ideologiskt syfte. Annars vore kommunismen
knappast någon ideologi, och i
annat fall följde man inte heller riktigt
vad man talar om på det hållet. Det
skulle ha varit tänkbart att göra beställ
-
88
Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Handelspolitisk debatt
ningarna hos finska varv. Det hade varit
en hjälp för dessa.
Vi skall visst en gång driva handel
med öststaterna — det har jag sagt. Men
då skall vi veta vad vi gör och veta vilka
människor vi skickar dit. Det skall
vara ett bestämt syfte med vad vi gör,
om vi skall föra ett ideologiskt krig. Ett
sådant vill jag att vi skall föra, men
det vill kanske inte alla andra. Det skall
vara en kamp, det har den ryske regeringschefen
Chrustjov sagt, och jag tror
faktiskt på vad han säger. Det tycks inte
herr Hermansson göra. Skall det föras
en kamp, skall vi kämpa på båda
hållen. Vi kan kalla kampen för tävlan,
gärna det. Om det är ett bättre ord, skall
jag gärna gå med på att använda det.
Herr ELMWALL (ep) kort genmäle:
Herr talman! Herr Dickson säger att
öststaterna för eu ideologisk handelspolitik,
medan väststaterna anser handel
vara handel. Jag vill erinra mig att
anledningen till att Sverige valde associationslinjen
när det gällde EEC var
att EEC inrymmer vissa politiska syften.
»Vi får inte glömma att det är en
kamp», säger herr Dickson. Ja, tyvärr
är det så, men jag tror inte att man eliminerar
den kampen på de vägar herr
Dickson här rekommenderar. Jag tror
att utbyggda förbindelser och större utbyte
av tjänster och varor mer bidrar
till att eliminera den kampen än om
man helt enkelt avskärmar sig och avbryter
förbindelserna. Vi har här dock
bevis för att öststaterna vill bygga ut sina
handelsförbindelser. Vi skall försöka,
anser jag, att svara med samma medel.
Herr ALEMYR (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Dickson varnade
upprepade gånger för den ideologiska
kampen och de ideologiska motiven.
Jag skulle gärna vilja veta vilken uppfattning
herr Dickson har beträffande
de motiv som kan ha legat bakom varvs
-
industriens ställningstagande att acceptera
de ryska beställningarna vid svenska
varv.
Herr Dickson tycks vara av den meningen
att vi i nu rådande internationella
läge inte skall godta sovjetiska beställningar
till vår industri. Jag noterar
bara den uppfattningen som anmärkningsvärd
och skulle gärna vilja
veta om herr Dickson för sin del har
någon åsikt om vad de anställda vid de
svenska industrierna och vad den allmänna
opinionen i de berörda bygderna
säger om hans inställning i denna
fråga.
Herr HERMANSSON (k) kort genmäle:
Herr
talman! Jag tror att herr Dickson
komplicerar saken för sig själv och
försöker göra det för oss andra också,
när han säger att man från sovjetryskt
håll har ideologiska syften när man beställer
båtar från svenska varv. Saken
är antagligen betydligt enklare. Förmodligen
förhåller det sig så att man
i Sovjetunionen anser sig behöva vissa
typer av båtar, undersöker var man
bäst kan köpa dessa och sedan handlar
där. Jag tror att det är lika enkelt
när vi säljer fartyg till Sovjet och när
den svenska industrien tar ställning i
dessa frågor: man får en beställning
som man anser gynnsam och accepterar
den. Krångligare behöver det inte
vara, och krångligare behöver man inte
göra det för sig.
Det kan naturligtvis inte bestridas att
det förekommer försök till en politisering
av utrikeshandeln. Jag anser —
och lyckligtvis har flera talare i denna
debatt givit uttryck åt samma uppfattning
— att vi bestämt bör ta avstånd
från sådana tendenser. Politiseringsförsöken
förekommer dock inte från Sovjetunionens
sida. Vad vi varit utsatta
för under den senaste tiden är en politisering
från amerikanskt håll: man har
försökt hindra en stor kapitalistisk koncern
här i landet från att fabricera rör
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Nr 10
89
som beställts av Sovjetunionen. Det är
en sådan politisering av handeln som vi
måste ta avstånd från. Jag vet inte vilka
de bakomliggande motiven är, men
jag tror att de är sådana att vi inte kan
acceptera dem.
Också herr Dickson skall nog vid närmare
eftertanke komma fram till att
man, när man tar ställning till handelsfrågor,
bör utgå från det egna folkets
och det egna näringslivets intressen.
Det är den enda fasta grundval man kan
ha för bedömningen av dessa problem.
Herr DICKSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Det var intressant att
höra dessa synpunkter, men jag tror inte
att herr Hermansson talar om allt
vad han vet.
Till herr Alemyr vill jag säga, att om
jag får resonera om detta med honom
om tio år, så kanske han förstår saken
bättre.
Herr CASSEL (h):
Herr talman! Efter dessa utvikningar
i de högre politiska sfärerna kanske det
känns litet trivialt att nu återvända till
dagens överläggningsämne.
Det var med intresse vi i morse lyssnade
till vad handelsministern hade att
framföra, och det var inte handelsministerns
fel att hans deklaration inte
rymde vare sig knalleffekter eller sensationer.
Yi är väl alla —• det har dagens
debatt vittnat om — i långa stycken
överens med handelsministern om
vad man nu på förhandlingsområdet
har att företa sig. Men det kan finnas
skäl att uttala en liten försiktig varning,
dock inte till herr Lange som ju vid
det här laget inte har många illusioner
kvar, utan till andra människor,
mot alltför långt gående förhoppningar
när det gäller möjligheterna att inom
EFTA snabbt återvinna vad vi förlorat
genom att inte nu få anslutning till den
gemensamma marknaden. Jag medger
visst — och jag medger det omedelbart
-—- att vi bör göra allt vad som står i
Handelspolitisk debatt
vår förmåga för att stärka EFTA, men
situationen är ju den att EFTA-staterna
visserligen allesammans strävar efter
för dem gemensamma lösningar men att
samtidigt vart och ett av dessa länder
har egna problem, som är ägnade att
drivna länderna isär.
Om man som flera talare gjort till att
börja med ser på England och dess situation,
så tycks Englands främsta intresse
trots allt vara att söka få till
stånd nya förbindelser med EEC, vilken
form dessa förbindelser än kan få. Englands
intresse är naturligtvis traditionellt
och av andra skäl starkt inriktat
på att söka bevara det samarbete inom
samväldet som under EEC-förhandlingarna
var i farozonen och också på att
utbygga och stärka det ekonomiska och
politiska samarbetet med USA. Slutligen
— det får man inte glömma —- befinner
sig England mitt uppe i en ganska
besvärlig arbetslöshetskris. En arbetslöshetskris
framkallar i alla länder
omedelbart helt naturligt protektionistiska
tendenser. Så har skett även i England.
Från Labourhåll framförde man
exempelvis i debatten den 11 februari
i underhuset tanken att man skulle behöva
tillgripa importrestriktioner. Det
har också i debatten i underhuset talats
om subventioner åt skeppsvarv och
andra industrier.
Flera talare har redan nämnt Danmarks
situation. Danmark är det av
EFTA-länderna som har det allra besvärligast,
därför att dess traditionella
marknad för jordbruksprodukter, framför
allt Västtyskland, kan komma att
falla bort.
Talesmän för Danmark har i Nordiska
rådet och annorstädes med stor bestämdhet
framfört, att danskarna — hur
intresserade de än är för ett stärkande
av EFTA:s positioner och en fortgående
integration mellan EFTA-staterna
— inte bär några möjligheter att
vara med om en fortsatt snabb tullavveckling
när det gäller industrivarorna,
om inte jordbruksprodukterna också
Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Handelspolitisk debatt
får tas med i EFTA-samarbetet. För
Norges del gäller motsvarande önskemål
fisk och fiskprodukter, och den
norska industrien hyser starka farhågor
för att vid alltför snabb övergång
till tullfrihet inte kunna klara sin konkurrens
utifrån.
För Österrike, vars export till mer
än 50 procent går till grannländerna
Italien och Västtyskland, är det ett livsvillkor
att uppnå associering med EEG
i någon form så fort som möjligt. Österrike
har däremot mycket små möjligheter
att dra fördel av sitt medlemskap
i EFTA.
Men även vi i Sverige bär problem.
Det har talats om jordbrukets situation,
som gör det omöjligt för oss att i någon
större omfattning bereda utrymme på
den svenska marknaden för dansk jordbruksexport.
Alla dessa svårigheter finns inom
EFTA, och vi skall inte göra oss några
illusioner, vi skall inte försöka bortse
från deras existens. Men dessa svårigheter
får likväl inte hindra oss i arbetet
på att försöka stärka soliditeten inom
EFTA. Vi måste komma ihåg att EFTA
dock är en marknadssammanslutning
som omfattar 90 miljoner människor
och som — jämte Finland — hittills
har tagit 40 procent av vår export av
industriprodukter.
Samtidigt som vi arbetar vidare på
EFTA:s stärkande inte bara såsom ett
självändamål utan såsom en väg till
en integration i Europa, måste vi göra
allt vad vi kan för att förbättra våra
förbindelser med EEC-staterna och inte
minst med USA.
Professor Hallstein uttryckte i ett föredrag
vid Columbia University häromdagen
den förhoppningen, att det inte
skulle komma att dröja mer än två år
innan England ånyo kunde börja förhandla
med den gemensamma marknaden
om anslutning. Det var en gissning
och en arbetshypotes, om vars riktighet
vi väl svårligen kan ha någon egentlig
uppfattning. Den ena professorn sä
-
ger si och den andra säger så -— men
professor Hallstein är ju i detta sammanhang
en professor av alldeles speciellt
slag.
Det är ett enande av hela Europa i
handelspolitiskt avseende som är målet,
och det målet måste vi troget sträva
efter och arbeta för att nå. Detta fordrar
en betydande aktivitet på både det
utrikespolitiska och det handelspolitiska
planet, men det fordrar någonting
därutöver. Det kräver av oss att vi nu
verkligen realistiskt inser vår egen situation.
Om och när dörren öppnas till
de stora marknaderna måste vi ha möjlighet
att komma in.
Vare sig vi slutligen skulle stanna
utanför eller komma innanför tullmuren,
måste vi räkna med att i fortsättningen
få möta konkurrens från en stor
och expanderande europeisk enhet, en
enhet som med stöd av en enorm hemmamarknad
och gynnad av de långa
seriernas ekonomi under avsevärd tid
har möjlighet att arbeta på exportmarknaden
utan att behöva räkna med full
kostnadstäckning för sina exportprodukter.
Därför gäller det för oss att bygga
upp ett näringsliv som är så starkt, att
det framgångsrikt kan bjuda konkurrenterna
spetsen och även i svår tävlan
ta hem de order som betyder sysselsättning
vid våra varv, verkstäder och
fabriker. Utan en växande export är
allt tal om stigande realinkomster och
förbättrade sociala förmåner och ett
välfärdssamhälles fortsatta utbyggnad
ingenting annat än tal. Vi är beroende
av att kunna exportera, och vi måste
nu samla oss till en dynamisk exportdrive
av helt annan kraft än vi tidigare
upplevt.
Om man ser på vad som inträffat under
de senaste åren, skall man finna
att lönerna för varje år stigit med inemot
10 procent men att industriproduktionen
sackat efter. Ökningen under
1962 var 1 procent enligt vad industriförbundet
uppger — någon har sagt 2
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Nr 10
91
procent. En sådan utveckling kan naturligtvis
inte få fortsätta. Hittills har
vi klarat oss därför att löne- och kostnadsstegringen
gått ungefär lika snabbt,
ibland snabbare i konkurrentländerna.
Men en inhemsk kostnadsinflation i en
värld där, om man får tro doktor Per
Jacobsson, de deflatoriska krafterna
håller på att ta ledningen, skulle skapa
en för oss ytterligt riskabel situation.
Om man vill göra en jämförelse, kan
man peka på att industriproduktionen
under 1962 inom hela EEG steg med
G procent, i Frankrike med 7,5 procent
och i Holland med 6—8 procent. Jag
har därmed inte sagt, att produktiviteten
stigit snabbare i dessa länder än
hos oss.
Regeringen utlovade för någon tid
sedan i OECD på våra vägnar att vi
skulle höja vår nationalprodukt med 50
procent inom de närmaste tio åren. Det
är ett djärvt löfte, och det är en målsättning
som man under inga omständigheter
kan uppfylla med den politik
som hittills har förts av regeringen.
Den som börjat lova har lätt att fortsätta
av bara farten. Herr Langes i dag
givna löfte, att Sverige även i fortsättningen
kommer alt »inom OECD aktivt
verka för stimulering av världsekonomien»,
måste komma alla medlemsstaterna
med USA i spetsen att dra en suck
av lättnad.
Det är sant och det är riktigt som
man säger, att staten inte skall lägga
sig i löneförhandlingar. Men det gör
den i själva verket i ofantligt stor utsträckning.
Yem är det som tvingar
löntagarna att ständigt begära ökade löner?
Det är finansministern. Genom inflationen
har allt större löntagargrupper
kommit upp i det skikt, där progressiviteten
sätter in, och därmed
tvingats att söka kompensation för vad
skatten tar genom ständiga krav på
löneökning, som leder till en kontinuerlig
skärpning av progressiviteten.
Det är skatteprogressiviteten, marginalskatterna
och det allmänna skatte
-
Handelspolitisk debatt
trycket som är den drivande faktorn.
Men låt oss vara rättvisa, skattetrycket
är inte bara finansministerns fel, det
beror på utgiftssidan. Så länge regeringen
och riksdagsmajoriteten inte inser
nödvändigheten av att i ett skärpt
läge begränsa statsutgifterna utan låter
dem öka med ungefär en miljard varje
år, är finansministern naturligtvis
tvungen att skaffa den miljarden. Och
dessa nya statliga utgifter måste betalas.
De slår ut direkt eller indirekt i
höjda kostnader för våra företag och
därmed omedelbart i minskad konkurrenskraft,
både på hemmamarknaden
och på exportmarknaden.
I Danmark har läget blivit sådant
att den socialdemokratiska regeringen
föreslår lönestopp, en åtgärd som från
vår sida betraktas som i högsta grad
skadlig. Den svenska regeringen kan,
om den fortsätter sin utgiftspolitik,
tvingas att göra precis detsamma som
man nu gör i Danmark men som ingen
av oss vill göra. Vi har inte råd med
några experiment som kan äventyra
näringslivets ställning i kostnadshänseende.
Tvärtom är vår viktigaste uppgift
just nu att äntligen försöka få våra kostnader
under kontroll för att få en rimlig
lönsamhet, ekonomisk styrka och
växtkraft hos vårt näringsliv. Detta, för
att citera handelsministern, »som ett led
i ansträngningarna att stödja näringslivet
i dess anpassning till marknadssituationens
utveckling».
Herr Erlander påminner mig om en
person som sitter mitt i sjön och ror
med en åra. Han kommer ingen vart.
Den exportdrive som vi nu är tvingade
till fordrar en kraftsamling, och en
kraftsamling som bara kan åstadkommas
om man får hela det svenska folket
med. Den fordrar någonting av en entusiasm
som omfattar oss alla. Statsminister
Erlander nöjer sig med den
ena åran.
Vid riksdagens början väckte högerpartiet
en motion om en exportmarknadsberedning,
som skulle omfatta inte
92
Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Handelspolitisk debatt
bara företrädare för regeringen och näringslivet
utan för samtliga demokratiska
partier och från de stora organisationerna.
Det förslaget har fått ytterligare
aktualitet genom den besvärliga
situation i vilken vi nu bär blivit försatta.
Regeringens i dag uttryckta förhoppning
att enighet skall råda om utformningen
av Sveriges handelspolitik
ger mig anledning tro att den motionen
kommer att accepteras. Dess syfte är
ju just att nå den enighet som regeringen
säger sig vilja ha.
Herr talman! Låt mig summera vilka
åtgärder som vi nu omgående bör vidta
för att stärka vårt näringslivs ställning.
För det första: vi måste se till att
begränsa statsutgifterna, att få grepp
över deras expansion och driva en
sträng hushållning. För det andra: vi
måste få till stånd en begränsning av
beskattningen, både den som i första
hand drabbar fysiska personer men som
i andra hand slår ut i kostnader för företagen,
och den som direkt drabbar
näringslivet. Jag tänker på en sådan
sak som omsättningsskatten på maskiner
och inventarier eller på industriens
förbrukningsvaror och jag tänker speciellt
på elskatten. För det tredje: vi
måste få till stånd det samarbete mellan
de demokratiska partierna som läget
ofrånkomligen kräver.
Nu säger kanske någon: Vad Cassel
här står och talar om är ju högerpolitik.
Javisst, det är högerpolitik. Läget
är enligt min mening sådant att vi inte
har råd, inte bär möjlighet att föra någonting
annat än eu högerpolitik. Vad
jag här bär talat om är vårt alternativ.
Jag skulle vilja fråga om regeringen
har något annat alternativ och i så fall
vilket.
Herr HAGNELL (s) :
Herr talman! Jag ber att få instämma
med den föregående talaren i att läget
är allvarligt. Det är så allvarligt att vi
inte har råd att föra högerpolitik. Det
bär man gjort i England, och det har
blivit alltför dyrt där. Vi bör nog därför
föra en annan politik än en högerpolitik.
Det visar sig också i andra avseenden
hur felaktigt högerpolitiken är upplagd.
Vi behöver inte gå utanför våra
gränser för att finna det. Här har högern
under en följd av år propagerat
för att vi skulle söka fullt medlemskap
i EEC. Det var ett livsvillkor för vårt
näringsliv att vi anslöt oss på det sättet.
När nu livsvillkoret inte är uppfyllt,
är det slut med livet eller var det ett
fel i propagandan? Tyvärr har högerledningen
gjort sig skyldig till alltför
många misstag under de senaste åren,
inte bara de i den ledning som blivit
landshövdingar utan även de som står
på tillväxt.
Vad säger högern i broschyren som
heter »Ja till Europa»? Där säger man:
att välja Europa är att välja en demokratisk
livsform. Emellertid har ju den
demokratiska livsformen och det demokratiska
samarbetet inom EEC givit
president de Gaulle rätt att uppträda på
det sätt han har gjort under den senaste
tiden. Herr Heckscher sade i dag att de
Gaulle letts av maktpolitiska begär och
inte handelspolitiska. Men han har ju
med den utformning som EEC har möjlighet
att driva sin vilja igenom i den
organisationen, som ju skulle vara en
sådan demokratisk livsform, vilken vi
med glädje skulle ansluta oss till.
Det var just det politiska och militära
innehållet i EEC som gjorde det nödvändigt
för oss att mycket noggrant
studera vilken grad av associering vi
skulle eftersträva. Men sådana detaljbekymmer
fanns inte hos högerpartiets
ledning. Där var man klart och enkelt
införstådd med vad som behövde göras:
man skulle ha fullt medlemskap. Herr
Hedlund har i dag förklarat att det räcker
inte ens att lägga det på hyllan, vi
får lägga bort det helt och hållet. Jag
tror att han har rätt i det. Det vore
glädjande om högerpartiet nu efter ett
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Nr 10
93
par års missriktad propaganda hade insett
det.
Herr Hermansson från kommunisterna
anförde i sitt första inlägg på sitt
försynta sätt en del citat, däribland ett
av Hallstein, där lian jämställde EEC
med en trestegsraket: en tullunion, som
leder till en ekonomisk union, som i sin
tur leder till en politisk union. Herr
Hermansson framförde sina invändningar
på ett så försynt sätt att man
nästan glömde bort att han själv inte
bar något emot trestegsraketer och politisk
union — fast naturligtvis, på annat
håll.
Emellertid tror jag att ingen av dessa
trestegsraketer passar ihop med den
svenska neutralitetspolitiken. Det var
en felbedömning av högerpartiets ledning.
För ett par år sedan kunde man
kanske inte föreställa sig att det så
snart skulle visa sig att man felbedömt
situationen. EEC är ingen demokratisk
livsform, och det är heller inget livsvillkor
för vårt näringsliv att vi kommer
med i EEC, ty hur skulle i så fall
situationen vara i dag, när vi inte kan
komma med där, allra minst i den form
som högern sagt vara den lämpliga?
Det är ingen tillfällig omsvängning
som skett nu i de dominerande länderna
inom EEC. De Gaulle har länge fört
en sådan politik, säger högerledaren i
dag. Det är eu konsekvent gaullistisk
politik. Varför framhöll inte högerledningen
dessa komplikationer när vi diskuterade
frågorna för ett par år sedan?
Då var det bara att enkelt och entydigt
»säga ja till Europa»!
Men det är inte bara Frankrike det
gäller nu utan även Tyskland. I Tyskland,
säger herr Ohlin i dag, har Adenauer
förklarat att han ogillar att få in
socialdemokratiska länder i EEC-samarbetet.
Skulle verkligen ländernas inrikespolitik
vara ett avgörande hinder
för ett handelssamarbete? Knappast!
För ett handelssamarbete kan inte olika
former av demokratisk politik betyda
något. Är det däremot fråga om att föra
Handelspolitisk debatt
försvarspolitik spelar detta stor roll.
När herr Adenauer, enligt herr Ohlin,
var kritisk mot socialdemokratiska länder
var han det alltså av den anledningen
att han med dem inte kunde bedriva
samma politiska samarbete som han
kunde göra med andra länder. Sålunda
var det inte fråga om uteslutande ett
handelssamarbete, såsom högern ville
göra gällande. Högerledningen förklarade
nämligen ordagrant i sin broschyr
»Ja till Europa» följande: »Genom att
binda oss vid ekonomisk samverkan
binder vi oss inte vid andra förpliktelser
än dem som uttryckligen står i fördraget.
» Detta stämmer inte med verkligheten.
Det måtte vara litet förargligt
för högerpartiet att i dag behöva konstatera,
att såväl Frankrikes som Tysklands
ledande män haft en helt annan
uppfattning om EEC:s politik än den
som högerpartiets ledning försökt propagera
för inför de svenska väljarna.
Hur skall väljarna efter detta kunna
lita på högern? Men låt oss lämna den
detaljen åt dess öde.
I dagens situation är det väl inget annat
att göra än att följa de riktlinjer
som regeringsdeklarationen anvisar:
att stärka EFTA-samarbetet, att vidga
samarbetet inom ramen för OECD och
att hoppas att vi inom GATT:s ram i
samverkan med amerikanarna och engelsmännen
skall kunna få EEC-gruppen
att gå in för en mera lågtullbetonad politik
än den som denna grupp nu för.
Men vi skall inte räkna med några
resultat den vägen förrän i slutet av
1960-talet. Det är också en medveten
politik från EEC:s sida att förskjuta
liberaliseringstendenserna på den internationella
tullpolitikens område så
pass länge, att EEC-staterna hinner konsolidera
och stärka sin egen ställning
på hemmamarknaden så, att när de sedan
öppnar gränserna det skall bli svårt
för utanför stående länder att komma
in i EEC och där finna utrymme för
sina exportvaror. Utvecklingen i det
avseendet beror naturligtvis i hög grad
94
Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Handelspolitisk debatt
på konjunkturerna. Går konjunkturerna
uppåt kan vi hoppas på större förståelse
för våra problem. Skärps konjunkturläget
skall vi vara på det klara med
att det kan bli svårt att uppnå tullättnader.
Klimatet kommer att bli hårdare
i handelsförbindelserna, om konjunkturerna
försämras.
Nu kan vi inte göra annat på det utrikeshandelsekonomiska
området än
stärka de maktgrupper till vilka vi hör
och som är intresserade av att sänka
tullarna så fort som möjligt. På det inrikespolitiska
området tror jag det kan
vara lämpligt att låta någon skatteutredning
se över bland annat vår omsättningsskatt.
Och varför? Jo, därför
att den är utformad på sådant sätt, att
när nu EEC håller på att bygga upp sin
gemensamma tullmur kommer våra varor
att i fortsättningen bli belastade
inte bara med högre tull på den tyska
marknaden utan också med omsättningsskatten
i det landet, precis som
våra varor blir belastade med omsättningsskatt
i Frankrike.
Det finns möjligheter att låta vår omsättningsskatt
ändra karaktär en aning
och ge den samma uppbyggnad som
den har i Frankrike. Den tyska omsättningsskatten
håller också på att anpassa
sig till en sådan utveckling, tycks det.
Om vi utformar omsättningsskatten på
samma sätt som fransmännen, slipper
vi att få våra exportvaror belastade
med dubbel omsättningsskatt. Det kan
vara skäl i att ha ett något smidigare
system än för närvarande, ett system
som gör det möjligt att dra bort omsättningsskatten
vid export och lägga på
den vid import. Vi skulle då få en ömsesidig
tillämpning av ett system liknande
det franska. Skattebelastningen
blir då annorlunda än nu, när fransmännen
lägger på våra exportvaror en
extra omsättningsskatt och drar av den
från sina exportvaror utan att vi här i
landet kompenserar vår egen export
för omsättningsskatt. Jag anser att det
är lämpligt att vi försöker anpassa oss
till utvecklingen i utlandet, vare sig vi
har att göra med EEC som associerade
eller inte.
I övrigt får vi försöka lunka vidare
på den väg som vi har gått ocb stärka
näringslivet, som är ett verktyg med
vilket vi vill skapa så goda levnadsbetingelser
och sociala förhållanden som
möjligt i samhället.
Att produktionsökningen inom industrien
inte var lika hög förra året som
tidigare får vi också finna oss i. Vi skall
inte vänta oss en jämn utveckling. Vi
får räkna med förändringar uppåt och
nedåt kring de 4 procent, som har angivits.
Det är för tidigt att som några
talare här påstå att vi från svensk sida
inte kan följa OECD-projektet på denna
punkt. Man räknar med en 4-procentig
genomsnittlig stegring under 1960-talet.
Detta årtionde är icke slut. Det kan gott
uppfylla förhoppningarna om 4 procents
årlig genomsnittlig produktionsökning.
Det går inte, herr Cassel, att föra den
inskränkta snålhetens politik, vilken
icke leder till en expansion inom näringslivet,
som den engelska konservativa
regimen har fört. Vi måste därför
också i fortsättningen bedriva en socialdemokratisk
ekonomisk politik här i
landet.
Herr CASSEL (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag skall inte gå på djupet
i denna fråga, ty något speciellt ansvar
för vad de Gaulle gör kan inte det
svenska högerpartiet ta.
Jag förstår att herr Hagnell inte har
kunnat låta bli att börja tala om de meningsskiljaktigheter
som förekommit om
den form av anslutning till den gemensamma
marknaden som vi skulle söka,
men jag skall inte följa hans exempel.
Vi har förebrått socialdemokraterna att
de på sin tid — jag understryker orden
på sin tid —- var litet kyliga och negativa,
och de har förebrått oss att vi visat
en ohämmad entusiasm för integrationen
på den europeiska marknaden. I
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Nr 10
95
dag föreligger eu fullständigt ny situation,
som ingen av oss kunde förutse.
Vi har förklarat att vi är överens med
handelsministern och med regeringen
om hur förhandlingarna skall läggas
upp och hur man i fortsättningen skall
agera. Jag tycker att det vore mera av
stora linjer i handlandet, om vi alla utgick
från denna enhet och försökte bygga
under den, och om vi verkligen samlade
oss till ett gemensamt grepp om
våra möjligheter till samarbete med
marknaden ute i Europa och även enades
om hur vi skall så se om vårt hus
att vi får full konkurrenskraft och möjlighet
till en stark exportdrive.
Till sist vill jag konstatera att det är
egendomligt att socialdemokraterna har
så mycket lättare att komma överens
med de konservativa på andra sidan
Nordsjön.
Herr HAGNELL (s) kort genmäle:
Herr talman! Det förefaller inte att
vara så lätt för konservativa och socialdemokrater
att enas i England heller.
De driver valpropaganda mot varandra,
och de har olika politiska handlingslinjer
som de försöker följa. Inte heller
i Tyskland är det särskilt lätt — som
herr Ohlin i dag har bevisat — att få
.samarbete mellan de konservativa och
socialdemokraterna. Jag förstår inte
riktigt varifrån herr Cassel har fått den
uppfattningen.
Det är en helt ny situation i dag, säger
herr Cassel, och vi skall glömma
bort att högern var entusiastisk och
ville ha fullt medlemskap, medan socialdemokraterna
var mera kyliga. Ja,
det kan vara bra att glömma saker och
ting, särskilt när det inte är mer än ett
och ett halvt år till nästa val, men det
skadar heller inte — när högern har
agiterat så entusiastiskt i flera år — att
erinra om att det inte fanns någon realitet
bakom denna entusiasm. Det var
inte ett demokratiskt Europa, det var
inte fråga om att vi bara skulle binda
oss för ekonomisk samverkan och ingen
-
Handelspolitisk debatt
ting annat. Det har blivit uppenbart nu.
Men när vi avslutar den gamla fasen är
det inte oberättigat att åtminstone erinra
om den felbedömning som högerledningen
gjort. Jag håller med om att det
nu är en ny situation och att vi inte
skall gräva i det gamla, men eftersom
vi hade en avslutande debatt om dessa
frågor är det lämpligt, när vi fortsätter
med spörsmålet, att knyta an till vad
som varit.
Den nya situationen skulle fordra enhet,
stora linjer och ett gemensamt
grepp. Här finns, tror jag, stor förståelse
från näringslivets folk, som det brukar
heta, för den linje som socialdemokraterna
drivit med fackligt stöd. Den
oro som högerns partilednings propaganda
skapade för några år sedan finns
inte längre kvar. Nu finns det utrymme
för ett fortsatt, gemensamt arbete på
att stärka vårt lands näringsliv och därmed
skapa hyggliga levnadsförhållanden
för Sveriges invånare.
Herr CASSEL (h) kort genmäle:
Herr talman! Alla utom herr Hagnell
förstod väl, att jag syftade på samarbetet
mellan de svenska socialdemokraterna
och de konservativa i England.
Herr HAGNELL (s) kort genmäle:
Herr talman! Det samarbetet är ännu
mindre utvecklat än samarbetet här.
Herr BRACONIER (h):
Herr talman! Jag skall ta upp en
passus i regeringsdeklarationen, som
jag tror är av fundamental betydelse för
riksdagens behandling av de handelspolitiska
frågorna och som vi några
gånger tagit upp i konstitutionsutskottet.
Handelsminister Lange betonade mycket
starkt i sitt anförande här i dag, att
det å ena sidan är mycket viktigt att
följa tullarnas utveckling men försökte
ä andra sidan bagatellisera tullpolitikens
betydelse. Han underströk emellertid
— och detta står i regeringsdeklarationen
— att det är mycket viktigt att
96
Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Handelspolitisk debatt
riksdagen informeras i dessa stycken.
Om man läser den aktsamling som vi
fick på våra bord för två, tre dagar sedan,
finner vi där ett tal av handelsminister
Lange i första kammaren den
23 januari 1962. Det kunde vara intressant
för herr Hagnell att läsa detta,
eftersom han sade att denna fråga var
så enkel. Handelsminister Lange sade,
alt när det gällde vår anslutning till
EEC och den europeiska marknaden har
vi ansett, att det är obehövligt att göra
några statistiska utredningar. Sedan tilllägger
han, som var och en kan läsa i
denna hok, att det är fråga om truismer,
och man behöver inte säga några truismer.
Det är, herr Hagnell, Sveriges handelsminister
som säger detta. Herr Hagnell
påstår utan vidare, att högern har
fel. Hade herr Lange också fel, när han
den 23 januari förra året sade ifrån, att
det inte tycks behövas några statistiska
utredningar för att det skall framstå
som klart, att de är av uppenbar betydelse
för vårt land, att vi kommer med
i den europeiska marknaden och att det
inte blir en splittring på den punkten.
Jag fick av herr Hagnells anförande den
uppfattningen, att det var ganska likgiltigt
om vi kommer med eller inte.
Detta är en klar motsättning, herr Hagnell,
till innehållet i herr Langes anförande,
som jag åberopade. Det skulle
vara mycket intressant att höra herr
Hagnells uppfattning på denna punkt.
Men det är också så i denna kammare,
att om man inte sitter i utrikesnämnden
eller tillhör den lilla elit — om man
får kalla den så — som får informationer
i dessa stycken, blir man mer eller
mindre utan upplysningar. För övrigt
har jag gjort anmärkning i konstitutionsutskottet
och fick då stöd av herr
Boheman i första kammaren som känner
till dessa frågor, att då det gäller ryssavtalet
— det skulle varit intressant att
höra vad herr Hermansson sagt om
detta —- har vi inte fått en klar redogörelse
i denna kammare för hur detta
avtal utvecklats. Alla de förpliktelser i
fråga om försäkringsfrågor o. s. v. enligt
ryssavtalet är en sak som ingående
debatterats här för tre år sedan i samband
med konstitutionsutskottets utlåtande.
Hur många i denna kammare vet
egentligen vad som har skett därvidlag?
Hur många kan uttala sig om huruvida
Sovjet följt ryssavtalet och förpliktelserna
gentemot de svenska försäkringsbolagen?
Vem vet vidare något närmare
beträffande den tullpolitik som dock
kan bli så avgörande?
Alla är vi överens. Även herr Lange
och herr Eländer. Jag hörde statsministern
i första kammaren i ett anförande
som var mycket klarare än regeringsdeklarationen,
säga ifrån på ett helt
annat vis än i denna regeringsdeklaration,
som ju undviker vissa problem
och som till och med i ett betydelsefullt
avseende helt utelämnar OECD, såsom
här påpekats. Statsminister Erlander
sade vid detta tillfälle, att det är viktigt
att vi får en europeisk enhet. Herr Hagnell
ironiserade över att högern hade
sagt ja till Europa. Menar herr Hagnell,
att ja till Europa inte skulle vara någonting
som vi alla är överens om? Ja till
Europa är väl inte någonting, som innebär
nej till de andra världsdelarna. Vi är
väl alla överens om att de Gaulles nej
var mycket olyckligt. Herr Hallstein,
som citerats, ansåg att det var olyckligt.
Belgiens och Nederländernas delegater
har uttalat samma mening. Jag skulle
tro att stora kretsar i Tyskland, i varje
fall inom det socialdemokratiska partiet
liksom även Erhard, anser de Gaulles
nej vara olyckligt. Det är möjligt, att
Adenauer har en annan uppfattning,
även om det inte är klart.
Vad var det för fel i högerns slogan
om »Ja itill Europa»? Den tillkom ju i
känslan av att vi, för att bevara denna
världsdel från upprepade kriser, måste
bygga ut också det ekonomiska samarbetet,
det samarbete som utgör grundvalen
för den liberalisering av tullpolitiken
som vi anser är av största vikt för att vi
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Nr 10
97
skall få fred. Vi vet väl alla, att USA:s
protektionistiska politik har varit utomordentligt
skadlig för utvecklingen. Det
är klart, att kan vi här i Europa åstadkomma
en liberalisering, måste detta
också ha sin betydelse för den amerikanska
tullpolitiken som vi i väsentliga
avseenden anser förkastlig. Herr Hagnell,
man skall vara väldigt försiktig när
man spår, inte minst när det gäller
handelspolitiken.
Denna debatt har tidigare förts på ett
högt plan, men alla partier har väl gjort
sina misstag i det förgångna. Dock
kände vi väl alla att avslaget till England
var en besvikelse för hela EFTA.
Jag har tolkat de statsrådsuttalanden
som gjorts i denna debatt på det sättet,
att det för Europa vore av värde med
en associering av EFTA till EEC eller
tvärtom och därmed en europeisk enhet,
som skulle påskynda den liberalisering
av tullsatserna, som också ur demokratisk
synpunkt vore av största
värde.
Herr HAGNELL (s):
Herr talman! Herr Braconier frågade,
vad det är för fel på högerpartiets slogan
»Ja till Europa». Han kanske kan få
svar på det, om han frågar herr Cassel,
som tyckte att vi nu borde glömma det
skedet.
Herr BRACONIER (h):
Herr talman! Herr Cassel får svara
för sig själv. Men det är väl klart att vi
nu skall glömma det skedet, eftersom vi
då byggde på förhoppningen att Belgiens
och Nederländernas ståndpunkt
— inte de Gaulles —- skulle vinna gehör,
när det gällde frågan om EEC och
England. Jag medger att utgången där
var en besvikelse.
Men vi kan väl också hoppas att
Frankrike en dag framdeles ändrar
ståndpunkt i sådana frågor, där de
Gaulle nu sätter likhetstecken mellan sin
egen uppfattning och hela Frankrikes
Handelspolitisk debatt
och att landet då följer de övriga EECländerna.
Överläggningen var härmed slutad.
§ 2
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 54, angående anslag för
en dyrortsundersökning m. m.
Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 58, angående
övergång till högertrafik, hänvisades
propositionen, såvitt avsåg medelsanvisning,
till statsutskottet och i övrigt
till behandling av lagutskott.
Vidare föredrogs var för sig följande
Kungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till bevillningsutskottet propositionen
nr 59, med förslag till förordning om
trafikomläggningsskatt;
till jordbruksutskottet propositionen
nr 61, om utvidgning av Gotska Sandöns
nationalpark;
till statsutskottet propositionerna:
nr 66, angående anslag för budgetåret
1963/64 till bidrag till byggnadsarbeten
in. in. inom skolväsendet, och
nr 67, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;
till
jordbruksutskottet propositionen
nr 71, angående riktlinjer och organisation
för naturvårdsverksamheten, in. in.;
samt
till bevillningsutskottet propositionen
nr 73, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 6 § förordningen den
23 november 1956 (nr 545) angående
omsättningsskatt å motorfordon i vissa
fall, in. in.
§ 3
Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
en vid utskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan fogad, å bordet
4 — Andra kammarens protokoll 1963. Vr 10
98
Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Jäv för kommunala förtroendemän
vilande framställning från fullmäktige i
riksbanken angående återbetalning till
statsverket av till avbetalningslånefonden
anvisade medel.
§ 4
Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid
till statsutskottet motionerna nr 725
och 726; samt
till behandling av lagutskott motionerna
nr 727—729.
Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 730, i anledning av
Kungi. Maj :ts proposition nr 58, angående
övergång till högertrafik, hänvisades
motionen, såvitt avsåg medelsanvisning,
till statsutskottet och i övrigt till
behandling av lagutskott.
§ 5
Föredrogs den av herr Johansson i
öckerö vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena angående räkfisket i
norra Skagerack.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 6
Föredrogs den av fru Eriksson i Stockholm
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående möjligheterna
för doktor Bertil Björklund att fullfölja
sin cancerforskning i Sverige.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 7
Föredrogs den av herr Wiklund vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående åtgärder för att förbättra
sjukvårdsorganens beredskap vid
akuta sjukdomsfall.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 8
Jäv för kommunala förtroendemän
Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av väckta motioner
angående jäv för kommunala förtroendemän.
I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 265 i
första kammaren av herr Arvidson och
herr Per Petersson och nr 317 i andra
kammaren av herr Hedin m. fl. hemställdes,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om en utredning
av de för kommunala förtroendemän
gällande jävsbestämmelserna.
Utskottet hemställde, att förevarande
motioner 1:265 och 11:317 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Reservation hade avgivits av herrar
Sveningsson, Isacson, Magnusson i Tumhult
och Braconier, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med
bifall till förevarande motioner måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
en utredning av de för kommunala förtroendemän
gällande jävsbestämmelserna.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr BRACONIER (h):
Herr talman! Vi hade förra året en
debatt i denna fråga, och därför kan
jag nu fatta mig mycket kort.
De motsättningar som framkom vid
debatten i fjol bestod framför allt i att
utskottet ansåg att frågan om nya jävsbestämmelser
var för tidigt väckt och
att vi borde avvakta den kommande
utvecklingen. Vi hade den gången pekat
på några fall, där länsstyrelsen och
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Nr 10
99
regeringsrätten varit oense om huruvida
jäv förelåg eller inte.
Det är ju en omvittnad sak att den
kommunala självstyrelsen har varit utsatt
för vissa attacker. Det har också
förts en livlig debatt om den. Därvid
har man bl. a. pekat på att personer i
fastighetsbolag sitter med i kommunalnämnder
och där har ett visst inflytande
över besluten. Det gäller personer
som kan influera på de kommunala besluten
även i sådana fall, där de själva
har ekonomisk vinning av att besluten
går i en viss riktning. Jag skall emellertid
inte ta ställning till den frågan utan
understryker bara hur angeläget det är
för oss alla som slår vakt om den kommunala
självstyrelsen att se till att undvika
sådana strider. Självklart sitter det
duktiga människor i många nämnder,
men om de har makt att påverka besluten
till sin egen fördel, så bidrar ju inte
det till att stärka den kommunala självstyrelsen.
Reservanterna anser, att om vi får
en utredning om jävsreglerna, så blir
det därigenom fastslaget i vad mån större
garantier kan skapas mot att personer
som kan influeras av sina egna privata
intressen får delta i kommunala
beslut. Jag tror inte heller det är riktigt
vad som står på sidan 5 i konstitutionsutskottets
utlåtande, där utskottet skriver:
»Enligt utskottets mening kan det
dessutom förväntas, att fall av det slag
motionärerna påtalat efter hand skall
bli allt fåtaligare.»
Det är ett slags prognos utskottet där
gör om de kommunala uppdragens
framtida fördelning, men det är ju inte
säkert att dessa uppdrag sprides i någon
större utsträckning framdeles. Det
är möjligt att så sker, men det kan också
bli på ungefär samma sätt som nu. Och
då får vi kanske dessa kompetenstvister
med länsstyrelsen och regeringsrätten,
som det är allt skäl att försöka undvika.
Utskottet har här nöjt sig med en
prognos, en profetia, men nog hade det
Jäv för kommunala förtroendemän
väl varit bättre att i god tid företa en
utredning än att vänta till dess ett stort
antal fall av missbruk redan har påtalats.
Det kan ju inte vara till gagn för
den kommunala självstyrelsen.
Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till den reservation som
är avgiven till konstitutionsutskottets utlåtande
nr 2.
Herr ANDERSSON i Linköping (s):
Herr talman! Eftersom samma motioner
som det här gäller — eller i varje
fall motioner med samma kläm -— behandlades
i fjol och reservanterna även
då yrkade på en utredning, kan jag nu
fatta mig kort.
Vi är självfallet alla överens om angelägenheten
av att det skapas garantier
för att de kommunala förtroendemännen
inte gynnas otillbörligt som
privatmän av uppdraget som kommunala
förtroendemän. Respekten och förtroendet
för den kommunala självstyrelsen
skulle snabbt undergrävas, om
sådana oarter fick breda ut sig. Men i
motsats till herr Braconier tror jag inte
att situationen i det fallet är så dålig. Det
har ute i kommunerna gjorts vissa
svartmålningar, men de har nog inte
så mycket med verkligheten att skaffa.
De nu gällande jävsreglerna på det
kommunala området har inte tillkommit
på en slump. Det låg tvärtom mycket
noggranna utredningar och överväganden
bakom kommunallagskommitténs
arbete som leddes av förre riksdagsmannen
Erik Fast.
Det förslag som utredningen kom
fram till godtogs av departementschefen
och sedermera riksdagen. Jag tror
det är mycket svårt att påstå, att erfarenheterna
av dessa jävsregler är sådana
att det är nödvändigt att företa någon
förändring.
Nu säger herr Braconier, att bestämmelserna
är så oklara att de ibland kan
tolkas på olika sätt — ibland kan regeringsrätten
inta en annan ståndpunkt
än en länsstyrelse. Jag skulle vilja frå
-
4* —Andra kammarens protokoll 1963. Nr 10
100 Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Jäv för kommunala förtroendemän
ga vad det är för bestämmelser i vårt
komplicerade samhälle som inte vid
något tillfälle kan tolkas olika. Det är
väl över huvud taget inte möjligt att
skriva en bestämmelse, som är så enkel
och klar att man kan ta hänsyn till
eller förutse varje situation som kan
uppstå i den kommunala verksamheten.
I reservationen heter det också, att
de nuvarande jävsreglerna inte ger fulllödiga
garantier för oväld. Jag skulle
nog gärna vilja se de jävsregler tilllämpade
på det kommunala området,
som skulle ge en fullödig garanti för
oväld. Om reservanterna har tillgång till
några sådana regler, vore det värdefullt
om de ville presentera dem.
Det är klart att det väl någon gång
förekommer saker som inte är riktigt
tilltalande. Det finns någonting som man
kallar för delikatessjäv. Men de fallen är
så få, att de inte motiverar att man försöker
att genom en utredning komma
fram till andra regler. Sådana fall får
man nog försöka komma till rätta med
på andra sätt, och jag tycker att publicisten
herr Braconier i varje fall borde
känna till ett sådant sätt.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr BRACONIER (h):
Herr talman! Till utskottets ärade talesman
vill jag säga, att det här inte är
fråga om publicistik utan om juridik,
och visst är det så, herr Andersson i
Linköping, att det kan vara mycket svårt
att skriva dessa regler. Vi hade ju inte
behövt begära utredning om det i varje
fråga hade funnits sådan överlägsen
sakkunskap att man kunde säga att just
så och så skall man skriva. Nu vet herr
Andersson i Linköping mycket väl -—-vilket han förbisåg i sitt anförande —•
att departementschefen också var litet
tveksam om hur reglerna skulle utformas.
Att vi tog upp denna fråga berodde
inte på att vi ansåg att den kommunala
självstyrelsen försyndat sig särskilt i
hög grad. Men det har varit några fall
som väckt diskussion och där man har
ansett att vederbörande kommunala förtroendemän
varit jäviga. Utskottet ansåg
— vilket inte herr Andersson i
Linköping tog upp i sin argumentering
— att dessa fall blir fåtaligare i framtiden.
Vad bygger utskottet denna åsikt
på? Det är ju ändå konstitutionsutskottet
som här skall resonera juridiskt och
bindande ur kommunalrättslig synpunkt.
Vår främste expert på kommunalrättsliga
frågor Halvar Sundberg —• även om
F. J. Ivaijser kanske nu gör honom äran
stridig — säger att det är viktigt att
man här så mycket som möjligt försöker
få stringenta regler.
Det är klart, som herr Andersson i
Linköping säger, att man får ingenting
som är fullkomligt. Nej, om reglerna
vore fullkomliga skulle vi inte ha haft
några utredningar i andra frågor heller
som är juridiskt tveksamma och som
vållar strid.
Vi påtalade i fjolårets motion striderna
mellan länsstyrelser och regeringsrätten.
Herr Andersson i Linköping
kan väl inte bestrida, att länsstyrelserna
har juridiskt kompetenta personer, mer
kompetenta än både herr Andersson i
Linköping och jag. Det är olustigt att
juristerna har delade meningar när det
gäller någonting så centralt som objektiviteten
i kommunala nämnders beslut.
Jag skulle ge herr Andersson i Linköping
rätt, om den förmodan utskottet
gör vore riktig, men jag är inte
säker på det. Jag tror att vi kommer att
få många olustiga debatter om dessa
ting.
Med anledning av herr Anderssons i
Linköping senaste yttrande vill jag säga,
att just som tidningsman har jag blivit
mycket illa berörd av att man från
vissa håll kunnat göra dessa attacker
mot den kommunala självstyrelsen. Vi
som är demokrater håller på denna
kommunala självstyrelse, och vi vill ha
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Nr 10 101
regler som är lika bindande för alla
partier. Vi vill inte att man skall kunna
misstänkliggöra de kommunala besluten,
utan vi vill slå vakt om de lokala
enheternas självbestämmanderätt.
Herr ANDERSSON i Linköping (s):
Herr talman! Att regeringsrätten ändrat
på ett länsstyrelsebeslut är väl ingenting
märkligt i och för sig. Om inte
det skulle förekomma, varför skulle beslut
av denna karaktär kunna föras vidare
till regeringsrätten? Det är väl
i stället så, att vi haft ungefär tio rättsfall
på detta område sedan 1955, när de
nuvarande bestämmelserna infördes,
och regeringsrätten har endast i några
få fall ändrat på länsstyrelsens bedömning.
Om man på varje område där regeringsrätten
ändrar den tolkning som
länstyrelsen eller någon tidigare instans
liar gjort skulle kräva en utredning om
ny lagstiftning, då finge vi utreda praktiskt
hela den svenska lagstiftningen år
efter år.
.lag ber, herr talman, att få vidhålla
mitt yrkande om bifall till utskottets
hemställan.
Herr SVENNING (s):
Herr talman! Jag har med stort intresse
lyssnat på denna debatt, framför
allt därför att jag sympatiserar med
uppfattningen att man icke i kommunala
nämnder bör placera sådana som
har personligt intresse av vissa ärenden.
Jag är emellertid något överraskad
över att herr Braconier för fram denna
fråga. I vår stad sitter det nämligen i
byggnadsnämnden två byggmästare för
de största byggnadsföretagen i staden,
och i fastighetsnämnden, som behandlar
så grannlaga ting som tomtfrågor m. m.,
sitter också två byggmästare från stadens
största byggföretag.
Dessa representerar högerpartiet. Det
har i Malmö pågått en debatt om detta
förhållande. Det hade varit möjligt för
högern att göra en rättelse på denna
Jäv för kommunala förtroendemän
punkt. Jag hade väntat mig en sådan
rättelse, och det är därför ganska märkligt
att herr Braconier tar upp frågan
på detta sätt — man sitter ju så att säga
i glashus!
Herr BRACONIER (h):
Herr talman! Herr Svenning vet mycket
väl att det är mer än tio år sedan
jag lämnade den stadsfullmäktigeförsamling
som jag då hade tillhört i tio år.
Nu sitter jag i riksdagen och i konstitutionsutskottet,
och vi har ett av dettas
utlåtanden under behandling. Jag sitter
verkligen inte i glashus om jag tar upp
denna fråga, även om den skulle drabba
högerpartiet i Malmö stad. Vad jag begär
är en utredning just för att få klarhet
i vilka regler som skall gälla i sådana
fall. Detta problem förekommer
kanske även i andra kommuner och
med representanter för andra partier.
•lag måste säga till herr Svenning
att jag ofta har gått efter min egen
linje. Jag ser inte till om detta drabbar
den ene eller den andre. Sitter jag som
ledamot i konstitutionsutskottet, söker
jag se objektivt på de frågor som där
behandlas. Det är herr Svenning som
sitter i glashus, när han här riktar en
anmärkning mot en ledamot av konstitutionsutskottet
för att denne sökt tilllämpa
detta objektiva betraktelsesätt.
Detta har icke någonting med Malmö
stad att göra.
Herr SVENNING (s):
Herr talman! Om nu herr Braconier
inte sitter kvar i Malmö stadsfullmäktige,
så sitter dock herr Palm där, och
han har varit motionär i denna fråga.
Han borde alltså kunna få en ändring
till stånd i sitt parti.
Herr BRACONIER (h):
Herr talman! Nu blir det en mycket
intressant principdiskussion. Herr Svenning
insinuerar, att därför att jag har
en partikamrat som motionär skulle jag
inte ge uttryck för min uppfattning i
102 Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Slopande av kyrkofullmäktigemstitutionen
konstitutionsutskottet. Det hade verkligen
varit att handla mot objektiviteten!
Herr LARSSON i Luttra (ep):
Herr talman! Bestämmelserna angående
jäv för kommunala förtroendemän
infördes som bekant i kommunallagen
år 1953. Även dessförinnan iakttogs väl
jävsbestämmelser utan att det fanns något
direkt stöd i lagen. Erfarenheterna
säger oss väl att dessa jävsbestämmelser,
sedan de infördes, har fungerat väl,
och ett uttryck härför är att det varit
så få besvärsfall.
Här har uppstått eu intressant diskussion
rörande förhållandena i Malmö.
Jävsreglerna säger ju ingenting om vilka
som skall sitta i styrelser och nämnder
utan bara om de ärenden i vilka en ledamot
av fullmäktige, styrelse eller nämnd
är jävig. Det är något som vi skall ha
för ögonen under diskussionen.
För att man skall göra ändringar i en
lagstiftning som är så relativt ny som
den här ifrågavarande anser jag att det
krävs, att erfarenheterna från tillämpningen
av lagen ger vid handen att det
finns anledning företa en ändring. I
detta fall finns, tycker jag, inte någon
anledning att vidtaga ändring i de gällande
reglerna.
Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen av
herr Sveningsson in. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.
§ 9
Slopande av kyrkofullmäktigeinstitutionen
Föredrogs
konstitutionsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av väckta motioner
om slopande av kyrkofullmäktigeinstitutionen.
I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 97 i
första kammaren av herrar Adolfsson
och Lager och nr 114 i andra kammaren
av herr Holmberg m. fl., hade föreslagits,
att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
sådant förslag snarast, att kyrkofullmäktigeinstitutionen
komme att slopas och
dess uppgifter överföras till stads- och
kommunalfullmäktige.
Utskottet hemställde, att förevarande
motioner I: 97 och II: 114 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr HOLMBERG (k):
Herr talman! Utskottet har utförligt
redogjort för att det under hundra år
har funnits ett påtagligt intresse bland
riksdagsledamöter för att lägga beslutanderätten
även i kyrkliga frågor hos
den vanliga kommunalförvaltningen.
Det har också gjorts vissa reformer i
denna riktning, så att exempelvis kyrkliga
organ inte längre har något att
göra med skolväsendet och så att även
vissa andra ärenden som de kyrkliga
organen handhaft har överflyttats på
den vanliga kommunalförvaltningen.
Särskilt under de senaste trettio åren
har det emellertid hopats allt fler argument
för meningen att det inte behövs
några särskilda kommunala organ
för behandling av kyrkliga ärenden.
Till allt annat har också kommit den
omständigheten att valdeltagandet vid
kyrkofullmäktigevalen har minskat år
efter år på ett sådant sätt, att dessa
närmast har kommit att framstå som
en parodi på den kommunala självstyrelsen.
Utskottet har inte heller i sak gjort
några invändningar mot vad årets motionärer
och inånga tidigare har anfört.
Tvärtom innebär hänvisningen till flera
tidigare utskottsutlåtanden och riksdagsbeslut
egentligen ett erkännande
av att mycket i detta sammanhang är
skevt och inte stämmer med vanliga
anspråk på en demokratisk ordning.
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Nr 10 103
Utskottet hävdar emellertid att det
inte behövs några riksdagsinitiativ för
att vi så småningom skall få ta ställning
till utredning och regeringsförslag
även på denna punkt. Det är utredningen
kyrka—stat som skall ordna detta,
får vi veta. Men denna utfästelse är
såvitt jag kan förstå minst sagt osäker,
och utskottet har också givit den en
ganska suddig formulering. Orsaken till
detta är väl att inte heller utskottet har
kunnat finna något bestämt besked på
denna punkt i vederbörande statsråds
utredningsdirektiv. Det enda som möjligen
kan ge stöd för förhoppningen att
utredningen kommer att ta sig an den
fråga om vilken vi har motionerat är
en förmodan i ett utlåtande från konstitutionsutskottet,
till vilket man hänvisar,
att utredningen inte »lär kunna
undgå» att ta upp detta spörsmål.
lag vill emellertid också ifrågasätta
om det finns några skäl för att vänta
på den reform som vi har föreslagit
ända till dess att hela frågan om förhållandet
mellan kyrka och stat blivit mogen
för beslut. Även med den vanliga
ufredningslunken skulle det dröja
mänga år innan vi kommer fram till något
beslut, och beträffande utredningen
kyrka—stat har konstitutionsutskottet
uttryckligen i ett uttalande som åberopas
i direktiven förutsatt att det måste
bli fråga om ett osedvanligt långt
dröjsmål!
Jag kan inte inse varför det måste
dröja så länge med en organisatorisk
reform, som i och för sig inte behöver
kopplas ihop med principfrågan om vi
skall ha statskyrka eller inte.
Vårt förslag innebär inte någon förändring
på den punkten — det handlar
bara om en organisatorisk förändring
av den lokala beslutanderätten i kyrkliga
frågor.
Däremot skulle vi få en bättre —
och enligt vår mening mera demokratisk
—- ordning inom den kommunala
förvaltningen, om allt som innefattas
i de lokala organens kompetens samla
-
Slopande av kyrkofullmäktigeinstitutionen
des under en hatt. Det finns inte större
anledning att ha särskilda kommunala
organ med egen uttaxeringsrätt för
kyrkliga ärenden än att ha motsvarande
ordning exempelvis för skolärenden.
Många exempel kan också anföras på
att riksdagen inte har ansett det finnas
något hinder att genomföra partiella
reformer som i och för sig kunde anses
höra till utredningsuppdrag i större
sammanhang. Så har skett även i kyrkliga
frågor efter det att riksdagen beställde
utredningen av hela problemet
om kyrkans förhållande till staten. Sedan
dess har vi t. ex. fått en så genomgripande
organisatorisk förändring
som den nya lagen om församlingsstyrelse.
Hade konstitutionsutskottet strikt
hållit fast vid den princip som man nu
försöker rida på hade det över huvud
taget inte kunnat bli några reformer
som berör kyrkan från riksdagsbeslutet
1956 fram till den ovissa tidpunkt när
det blir klart med utredning, remisser
och regeringsförslag rörande hela frågan
om förhållandet mellan stat och
kyrka. Detta bär emellertid inte varit
riksdagens ståndpunkt tidigare vid behandlingen
av partiella reformer och
borde inte heller vara det i den här
frågan.
Herr talman! Jag hemställer om bifall
till motion II: 114.
Herr ANDERSSON i Linköping (s):
Herr talman! .lag tror att det ur
många synpunkter är önskvärt att den
utredning som pågår om förhållandet
mellan stat och kyrka avslutas inom
rimlig tid. Blir så fallet talar mycket
för att vi får endast ett kyrkofullmäktigeval
ytterligare innan statsmakterna
blir i tillfälle att ta ståndpunkt till frågan
om vi skall ha statskyrka i fortsättningen
eller inte.
Under sådana förhållanden är det
rätt naturligt att frågan om kyrkofullmäktigeinstitutionen
får vila till dess
104 Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Slopande av kyrkofullmäktigeinstitutionen
att det betydligt större spörsmålet tas
upp, i all synnerhet som den nu gällande
församlingsstyrelselagen är av så
färskt datum att den gällt bara under
två—tre månaders tid.
Om resultatet av alla överväganden
beträffande förhållandet mellan stat och
kyrka leder fram till en friare ordning,
blir den bär frågan inte längre
ett aktuellt spörsmål, och det är anledningen
till att utskottet — jag skulle
tro att alla meningar där finns representerade
både när det gäller statskyrkosystemet
och kyrkofullmäktigeinstitutionen
— har avstått från att
vid denna tidpunkt ta upp en diskussion
om hur man bör förfara under en
kort övergångstid.
Det är riktigt som herr Holmberg säger
att även om en fråga är under utredning,
så kan man under tiden göra
vissa partiella reformer. Dtet har skett
även på kyrkans område men frågan
är, om man bör ge sig på reformer
av mer grundläggande och principiell
betydelse. Det är nog inte praxis i den
svenska riksdagen att man förfar på
det sättet.
Den enighet som finns inom konstitutionsutskottet
är inte en enighet i
sak, utan enigheten inskränker sig till
uppfattningen att man bör skjuta på
behandlingen av denna fråga till dess
det stora frågekomplexet om förhållandet
mellan stat och kyrka står inför
sin lösning.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till konstitutionsutskottets förslag.
Herr HOLMBERG (k):
Herr talman! Av de skäl som jag tidigare
anfört tycker jag att det finns
anledning att sätta frågetecken för förhoppningarna
om att vi inom rimlig
tid skall få se ett resultat av utredningens
arbete. Allt talar tvärtom för
att det kommer att ta mycket lång tid.
Jag kan inte heller godkänna herr
Anderssons i Linköping rubriksättning
på detta ärende som eu principiellt
mycket viktig fråga. Jag hävdar att det
är en praktiskt-organisatorisk fråga om
var man skall lägga den lokala beslutanderätten
i fråga om kyrkliga ärenden.
Det kan inte betecknas som en sådan
principiell angelägenhet, för vars
lösning man måste avvakta hela utredningen
om den mycket viktiga principiella
frågan om vi skall ha en statskyrka
eller inte.
Men om herr Andersson nu vidhåller
sin uppfattning att ingenting bör fä
ändras i de kommunala författningar
som berör kyrkan innan utredningens
förslag föreligger, är det väl mycket
svårt att rubba honom ur den uppfattningen,
och jag tänker inte göra något
mer försök på den punkten.
Jag tycker inte att utskottet intagit en
saklig ståndpunkt och inte heller att
utskottet varit konsekvent, om man jämför
detta utlåtande med andra utlåtanden
från konstitutionsutskottet.
Vad det gäller konsekvensen skall jag
passa på att ställa en fråga om en aktuell
parallell till vårt förslag. På kyrkligt
håll finns det som bekant inte alls
någon förståelse för att man skall avstå
från viktiga organisatoriska förändringar
på det kyrkliga området till dess
principutredning är klar. Tvärtom gör
man framför allt från prästernas sida
mycket energiska försök att åstadkomma
bl. a. den mycket betydande
förändringen som ett införande av
stiftsting skulle innebära. På den punkten
har man under många år — inte
minst efter det att riksdagen beställde
utredningen om hela det kyrkliga problemet
— från prästernas sida fört
en mycket energisk kampanj för införandet
av stiftsting.
Vill utskottets talesman avge den förklaringen
att prästerna i konsekvens
med vad som skrivits i detta utlåtande
bör upphöra med sitt stiftstingsprojekt
till dess utredningen är klar? Eller är
det bara vi som har en annan mening
som skall ge oss till tåls?
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Nr 10 105
Herr ANDERSSON i Linköping (s):
Herr talman! Den dag frågan om
stiftsting kommer upp i riksdagen och i
konstitutionsutskottet skall jag ge klart
besked om hur jag ser på den saken.
I dag har jag ingen anledning att närmare
gå in på den frågan.
Jag begärde ordet för att bemöta herr
Holmbergs resonemang om denna frågas
principiella betydelse. Det är naturligtvis
förståeligt, att herr Holmberg
inte betraktar detta som en principiell
fråga, och jag kan erkänna att inte heller
jag betraktar det som eu principiell
fråga, huruvida vi skall ha kvar kyrkofullmäktigeinstitutionen
eller inte.
Men det finns en annan part som betraktar
det som en i högsta grad principiell
fråga.
Har vi haft kyrkofullmäktigeinstitutionen
under så pass lång tid som varit
fallet, tycker jag att vi bör kunna »stå
ut» med ett enda kyrkofullmäktigeval
till, nämligen år 1966, innan frågan om
den slutgiltiga regleringen av förhållandet
mellan kyrka och stat har klarats
av.
Herr SVENUNGSSON (k):
Herr talman! Herr Andersson i Linköping
har korrekt redovisat att det
fanns olika synpunkter på denna fråga
i utskottet. Vi var i alla fall allesammans
ense om att vi inte ville riva upp
en lag som trädde i kraft för ungefär
två månader sedan, och vi var också
ense om att det var en principiell fråga
som måste tas upp i samband med
frågan om förhållandet mellan stat och
kyrka. Därför blev vi också ense om
klämmen.
Till herr Holmberg vill jag säga att
stiftstingen är en helt frivillig institution
som inte regleras i lag, och den
frågan bör därför inte dras in i detta
sammanhang.
Herr LARSSON i Luttra (ep):
Herr talman! Jag har begärt ordet
egentligen bara för att stryka under vad
Slopande av kyrkofullmäktigeinstitutionen
herr Svenungsson sade om att det finns
skiljaktiga principiella uppfattningar
i denna fråga. Den kyrkliga och den
borgerliga kommunen har ju helt olika
uppgifter, och redan ur den synpunkten
synes det mig att förutsättningarna
saknas för att lägga dem under samma
fullmäktigeinstitution. De bör bevaras
såsom olika enheter.
För övrigt finns det, herr talman,
rent praktiska ting som gör det omöjligt
att genomföra en sådan sammanslagning.
Kommunernas och församlingarnas
gränser sammanfaller sålunda inte,
och en sådan reform som man avser
skulle därför innebära en ny indelning
på det kyrkliga området. En sådan finns
det inte någon anledning att göra så
kort tid efter det att vi har genomfört
en ny pastoratsindelning.
Jag her att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr HOLMBERG (k):
Herr talman! Påståendet att de olika
gränserna för kyrkliga och kommunala
förvaltningsområden skulle omöjliggöra
en ändring på det sätt som har
föreslagits är väl att intaga en horribel
ståndpunkt. Dessa gränser måste man
väl kunna ändra på.
Vad sedan beträffar det som herr
Svenungsson sade om stiftstingen, vill
jag erinra om att det nu vidtages åtgärder
för att bygga upp en apparat med
sikte på den tidpunkt när man tror sig
kunna rycka fram med förslag om
stiftsting med uttaxeringsrätt. Detta är
den uttryckligen angivna målsättningen.
Redan nu finansieras stiftstingen
med kommunala medel. Jag ville emellertid
närmast höra konstitutionsutskottets
mening huruvida man skall
vara konsekvent vid dessa bedömningar:
Anser man att sådana partiella reformer
av organisatoriskt slag som vi
har föreslagit bör anstå till dess att
utredningen är klar om förhållandet
mellan stat och kyrka, bör man då inte
också tillhålla prästerna att intill dess
106 Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Ersättning till städerna för mistad tolag
avstå från de viktiga organisatoriska
förändringar som de på sitt håll förbereder?
överläggningen
var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och biföll kammaren utskottets
hemställan.
§ 10
Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 4, angående televisionsutsändningar
av kamrarnas förhandlingar.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 11
Utgifterna inom finansdepartementets
verksamhetsområde
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
7, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1963/64 inom finansdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner.
Punkterna 1—4.9
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 50
Ersättning till städerna för mistad tolag
Kungl. Maj:t hade i propositionen
nr 1 (bilaga 9, punkt 60, s. Ilo o.
111) föreslagit riksdagen att till Ersättning
till städerna för mistad tolag för
budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 41 000 000 kr.
I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Bengtson
in. fl. (I: 248) och den andra inom andra
kammaren av herr Hedlund m. fl.
(II: 295), i vilka motioner hemställts att
riksdagen måtte avslå Kungl. Majrts un
-
der förevarande punkt framställda anslagsäskande.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 248 och II: 295, till Ersättning till städerna
för mistad tolag för budgetåret
1963/64 anvisa ett förslagsanslag av
41 000 000 kr.
Reservation hade avgivits av herrar
Bengtson, Nils-Eric Gustafsson, Svensson
i Stenkyrka och Eliasson i Sundborn,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:248 och 11:295,
avslå Kungl. Maj :ts förslag om anvisande
av ett förslagsanslag för budgetåret
1963/64 av 41 000 000 kr. till Ersättning
till städerna för mistad tolag.
Punkten föredrogs; och anförde därvid:
Herr
ELIASSON i Sundborn (ep):
Herr talman! Frågan om tolagsersättningen
är ju en gammal bekant och
jag skall därför fatta mig kort.
Principerna för tolagsersättningen
har fastställts för mer än hundra år
sedan. Stapelstädernas rätt till tolag
infördes dock redan på 1600-talet.
Det märkliga är att tolagsersättningen
tidigare ansetts förknippad med
stapelstädernas skyldighet att hålla
tullhus. Man bär emellertid i stadsutredningen
hävdat att något sådant samband
inte existerar. Inte heller har man
från stadsutredningens sida velat göra
gällande att man inte skulle kunna
ändra på denna ersättning eller slopa
den annat än genom ett formligt avtal
mellan staten och de berörda orterna.
Stadsutredningen har på den punkten
bestämt hävdat att riksdag och regering
genom samfällt beslut kan genomföra
reformer i detta avseende och
även avveckla ersättningen.
Det är många andra märkliga ting
jag skulle ha lust att peka på i detta
sammanhang men jag nöjer mig med
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Nr 10 107
att framhålla att denna ersättning, som
avsetts utgå till stapelstäderna, inte
utgår till alla stapelstäder även om
dessa är skyldiga att hålla tullhus. Det
gäller exempelvis Falu stad.
Det visar sig sålunda att denna ersättning
utgår på mycket oklara grunder.
Någon anledning att bibehålla den
förefinnes enligt vår mening icke.
Det har hävdats att denna ersättning
skulle vara sammankopplad med vissa
av dessa städers skyldigheter, även om
det ursprungligen inte finns något samband
mellan skyldigheterna i fråga och
tolagsersättningen. Det har i sammanhanget
nämnts städernas betydande utgifter
för polis- och åklagarväsen. Den
största posten därvidlag är kostnaden
för polisväsendet, och låt mig då påpeka
att denna kostnad kommer att avvecklas
genom det beslut som riksdagen
har fattat om polisväsendets förstatligande
från år 1965. Jag kan inte finna,
herr talman, någon anledning att
längre bevara denna kvarleva av äldre
samhällsförhållanden.
Jag ber att få yrka bifall till den reservation
som har avgivits av herr
Bengtson in. fl.
Herr PETTERSON i Degerfors (s):
Herr talman! Jag skall i likhet med
herr Eliasson i Sundborn inte göra någon
längre utläggning i detta ämne. Alla
känner till vad saken gäller. Förr i
tiden hade framför allt stapelstäderna
en viss del av fraktkostnader, en viss
del av tullar och vissa inkomster från
auktionskamrarna. Dessa inkomster har
dragits in. Som kompensation härför
har städerna fått den s. k. tolagsensättningen.
Det är som herr Eliasson säger
alldeles riktigt att stadsutredningen
håller på med detta, men den har ännu
inte blivit färdig med sitt arbete.
Jag kan, herr talman, inte juridiskt
bedöma huruvida det är möjligt att ta
bort städernas rättigheter och samtidigt
låta dem ha kvar sina skyldigheter.
Jag vet inte om det går att dela
Ersättning till städerna för mistad tolag
på denna fråga, men det bör ju finnas
en viss hederlighet i statens uppträdande.
Magistratsstäderna har genom sina
skyldigheter utgifter på 176 miljoner
kronor. För detta får de kompensation
med tolagsersättningar på 30 miljoner
kronor. Nu kan man säga att denna fråga
främst gäller de största städerna och
att det inte är synd om dessa. Men
också små städer är inblandade. Vi
har t. ex. Västervik, i vars skyldigheter
det ingår att svara för utgifter på
753 000 kronor, medan staden får
15 000 kronor i tolagsersättning. Visby
t. ex. har 761 000 kronor i utgifter och
får 3 000 kronor i tolagsersättning. Likadant
är det för en hel del andra
städer. Om man tar småstäderna har
dessa utgifter, d. v. s. skyldigheter, på
4 264 000 kronor men får i tolagsersättning
tillbaka 241 000 kronor. Sammanlagt
uppgår städernas nettoutgifter för
deras skyldigheter till 233 miljoner kronor,
och de får tillbaka 41 miljoner
kronor i tolagsersättning.
Jag kan dela herr Eliassons uppfattning
om att det är nödvändigt att denna
fråga påskyndas så att vi får den ur
världen, men så bråttom är det inte, att
man skall behöva gå så brådstörtat till
väga och nu ta ifrån städerna denna
ersättning. Om vi fattar beslut i dag,
innebär det att vi tar ifrån städerna
deras rättigheter men låter dem ha kvar
sina skyldigheter, vilket vi är tämligen
överens om inte bör ske. I avdelningen
var det endast herr Eliasson som hävdade
en motsatt uppfattning. Jag vet
inte hur pass mycket allvar han inlagt
i sitt ställningstagande. För vår del menar
vi att skall tolagsersättningen avvecklas
bör detta ske på ett hederligt
sätt i samband med genomförandet av
stadsutredningens förslag.
Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets förslag.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på hifall till reservationen; och
108 Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 fm.
Interpellation ang. samarbetet mellan Sverige
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eliasson i Sundborn begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
50:o) i utskottets utlåtande nr 7, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Bengtson m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.
Punkterna 51—63
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 64
Lades till handlingarna.
Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komine att
fortsättas.
§ 12
Interpellation ang. samarbetet mellan
Sverige och Norge på hästavelns område
Ordet lämnades på begäran till
Herr LINDSTRÖM (s), som yttrade:
Herr talman! Sedan många sekler
och Norge på hästavelns område
tillbaka har det mellan vårt västra
grannland och våra däremot gränsande
provinser rått ett gott och framgångsrikt
samarbete på hästavelns område.
De administrativa hästavelsmyndigheterna
på svensk sida bär dock
undan för undan ställt sig alltmer oförstående
till detta framgångs- och traditionsrika
samarbete. Det är ingen
överdrift att påstå, att mellan nämnda
myndigheter och en mycket betydande
andel av de aktiva hästuppfödarna i
dessa trakter uppstått en sig alltmer
vidgande intresseklyfta.
Jordbruksministerns snabba beslut
att tillsätta en ny rent parlamentarisk
hästavelsutredning, som står helt utanför
dessa motstridiga intressen, har
väckt stor tillfredsställelse hos många
aktiva hästuppfödare. Utredningens
förslag kan förväntas ge ett länge efterlängtat
medinflytande från de aktiva
uppfödarnas sida.
Då utredningens resultat inte kan
förväntas föreligga förrän år 1965 och
då den man som leder den nordsvenska
hästaveln i en pressdebatt låtit påskina,
att han har för avsikt att ytterligare
skärpa det byråkratiska krångel som
nu präglar detta svensk-norska samarbete
hemställer jag om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet få
framställa följande fråga:
Anser herr statsrådet att det kan ligga
i någon parts intresse att ytterligare
försvåra det redan nu orimligt tillkrånglade
samarbete som förekommer
i svensk-norska gränstrakter på ovannämnda
område?
Denna anhållan bordlädes.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.08.
In fidem
Sune K. Johansson
Onsdagen den 13 mars 1963 em.
Nr 10 109
Onsdagen den 13 mars
Kl. 19.30
Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid av herr andre vice talmannen.
§ 1
Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade
:
Kvällens sammanträde avses skola pågå
till omkring kl. 22.00, och de ärenden
som därvid icke medhinnes kommer
att företagas till avgörande på
fredag, den 15 mars, då plenum börjar
kl. 11.00.
§ 2
Utgifterna å kapitalbudgeten inom
kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
9, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna å kapitalbudgeten
för budgetåret 1963/64 inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner.
Punkten 1
Investeringsplan för kommunikationsverken
m. m.
I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t (bilaga 8, punkt 107, s. 297—304)
lämnat en översikt över kommunikationsverkens
investeringar, avseende
postverkets, televerkets, statens järnvägars
och statens vattenfallsverks fonder,
luftfartsfonden samt väg- och vattenbyggnadsverkets
förrådsfond.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad utskottet anfört.
I motiveringen anförde utskottet
bland annat följande:
Till närmare belysning av de framlagda
förslagen har departementschefen
i propositionens inledande översikt lämnat
en sammanfattande redogörelse för
investeringsbehoven inom de olika verken
samt i korthet berört investeringarnas
inriktning för nästa budgetår. Vad
därvid anförts har i nu förevaran de
sammanhang icke givit utskottet anledning
till erinran. Utskottet biträder således
Kungl. Maj :ts förslag beträffande
investeringsverksamhetens totala omslutning
samt dess fördelning de skilda
verken emellan. Under resp. punkter i
det följande tillstyrker utskottet anvisandet
av de anslag, som erfordras för
investeringsplanens genomförande. I
samband härmed kommer utskottet också
att redovisa sitt ställningstagande till
vissa motionsledes väckta frågor.
Reservationer hade avgivits
a) av herrar Virgin, Åkerlund, Staxting
och Cassel, vilka ansett att andra
och tredje meningarna i ovan intagna
stycke i utskottets yttrande bort ha följande
lydelse:
»Vad därvid anförts har i nu förevarande
sammanhang icke givit utskottet
anledning till annan erinran än att utskottet
funnit sig icke kunna godtaga departementschefens
äskanden i fråga om
det under statens järnvägars fond upptagna
kapitaltillskottet med 4 mkr. till
Svenska lastbilsaktiebolaget. Utskottet
biträder i övrigt Kungl. Maj :ts förslag
beträffande investeringsverksamhetens
omslutning samt dess fördelning de
skilda verken emellan.»
b) av herrar Bengtson, Nils-Eric Gustafsson,
Svensson i Stenkyrka, Gustafsson
i Kårby och Löfroth, vilka ansett att
o — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 10
no Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 em.
Investeringsplan för kommunikationsverken m. m.
andra och tredje meningarna i ovan intagna
stycke i utskottets yttrande bort
ha följande lydelse:
»Vad därvid anförts har i nu förevarande
sammanhang icke givit utskottet
anledning till annan erinran än att utskottet
funnit sig icke kunna godtaga departementschefens
äskanden i fråga om
det under statens järnvägars fond upptagna
lånestödet med 2 mkr. till Svenska
lastbilsaktiebolaget. Utskottet biträder i
övrigt Kungl. Maj:ts förslag beträffande
investeringsverksamhetens omslutning
samt dess fördelning de skilda verken
emellan.»
Punkten föredrogs; och anförde därvid:
Herr
CASSEL (h):
Herr talman! För samtliga kommunikationsverk
har departementschefen
räknat med en medelsförbrukning för
nästa år på 1 204,5 miljoner kronor. Där
föreligger en mycket stor enighet. Utskottsmajoriteten
har tillstyrkt förslaget
precis som departementschefen har
lagt fram det. Man säger i utskottsutlåtandet
på s. 6: »Vad därvid anförts har
i nu förevaran de sammanhang icke givit
utskottet anledning till erinran.» Utskottet
säger vidare: »Utskottet biträder
således Kungl. Maj :ts förslag beträffande
investeringsverksamhetens totala
omslutning samt dess fördelning de
skilda verken emellan.»
Emellertid är vi några reservanter
här som inte har kunnat ansluta oss
till hela denna plan exakt som den ser
ut, utan vi har en avvikande mening
som är närmare utformad under punkt
4, där herr Virgin m. fl. har en reservation.
Det gäller de för statens järnvägar
upptagna medlen för ny aktieteckning
och lån till Svenska lastbilsaktiebolaget
med 4 miljoner kronor, som vi har velat
gå emot. Vi har närmare motiverat
vår inställning till denna sak i punkt
4, men jag har, herr talman, fått tillstånd
att tala om denna punkt redan under
punkt 1.
Varför har vi då inte velat gå med på
denna aktieteckning och detta lån till
Svenska lastbilsaktiebolaget? Vi har
den uppfattningen, att det strängt taget
inte finns någon anledning för statens
järnvägar att ha ett eget lastbilsbolag.
Lastbilstrafiken har icke något speciellt
samband med järnvägsdriften på det
sättet, att det måste vara samma företag
som bedriver båda. På andra håll
går det alldeles utmärkt att låta lastbilstrafiken
ombesörjas av privata entreprenörer.
Vill man ha kvar lastbilsbolaget,
skall det givetvis behandlas på
precis samma sätt som enskilda företag.
Detta stämmer exakt med den mening
som har hävdats av 1953 års trafikutredning,
som har ansett att varje företag
skall bära sina egna kostnader. Man
bör inte ha någon sammanblandning mellan
statens järnvägar och Svenska lastbilsaktiebolaget,
utan lastbilsaktiebolaget
bör vara självbärande. Det bör inte
behandlas med förtur framför enskilda
lastbilsbolag. Om bolaget behöver kapital,
bör det få gå ut på lånemarknaden
utan någon speciell prioritet och
försöka skaffa sig detta kapital i fri och
öppen konkurrens med de enskilda
företagen. På samma sätt bör det skaffa
sig trafikuppdrag, och det bör behandlas
i konkurrensavseende som om det
vore ett enskilt företag. Det är den allmänna
princip som vi har velat hävda,
och därför har vi under punkt 4 yrkat
att dessa 4 miljoner, nämligen 2 miljoner
för aktieteckning och 2 miljoner
för lån till Svenska lastbilsaktiebolaget,
icke skall beviljas.
.Tåg ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som är fogad
till punkten 1 a) av herr Virgin m. fl.
Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep):
Herr talman! Centerpartiets representanter
i statsutskottet har i allt väsentligt
kunnat tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag
till investeringsplan för kommunikationsverken.
På en punkt har vi dock
ansett oss böra stödja ett alternativt
Onsdagen den 13 mars 1963 em.
Nr 10 111
Investeringsplan för kommunikationsverken m. m.
förslag, som framlagts motionsvis, och
det gäller det föreslagna stödet till
Svenska lastbilsaktiebolaget. Vi tillstyrker
Kungl. Maj :ts förslag, att Svenska
lastbilsaktiebolaget bör ges ett ökat
aktiekapital, men vi anser att det föreslagna
lånet till bolaget inte bör lämnas.
Vi bär ju varit med om att förstatliga
de järnvägar, till vilka var knuten en
viss lastbilstrafik. Denna verksamhet
har sedan sammanförts i Svenska lastbilsaktiebolaget,
som ökat sin verksamhet
från 1951, då man redovisade 13,8
miljoner kronor i omsättning, till 1961,
då man hade en omsättning av 35,6 miljoner
kronor. Aktiekapitalet har under
denna tid varit oförändrat 1 miljon kronor.
Ett tillskott här anser vi motiverat.
Däremot bör bolaget kunna klara sin
lånefråga på ett mera traditionellt sätt.
I samband med denna anslagsfråga
har vi i samma motion upptagit till övervägande
också den framtida utvecklingen
på lastbilstrafikens område vad gäller
avvägningen mellan statlig och privat
drift. Vi har velat peka på att då
vi nu står inför långt gående förslag
till omläggning av statens järnvägars
styckegodstrafik bör man noggrant studera,
hur avvägningen mellan statlig och
privat trafik skall ske. Det får inte
bli så, att den statliga lastbilstrafiken
ges prioritet, utan de enskilda transportföretagen
skall ges en klar chans
till öppen och fri tävlan både då det
gäller kostnader och då det gäller service.
Det är min förhoppning att kommunikationsministern
skall ha denna
problematik för ögonen, då han bereder
detta ärende.
Utskottet har på denna punkt sagt sig
inte vilja tillstyrka någon särskild utredning
nu utan hänvisar till att riksdagen
vid sin prövning av det väntade
förslaget får tillfälle att ta ställning till
ifrågavarande spörsmål. Vi centerpartister
har inte avgivit någon reservation
till stöd för utredningsyrkandet i
den motion som behandlar denna fråga
utan har förutsatt att utskottet vid sin
kommande prövning skall ta tillbörlig
hänsyn till de synpunkter som framförts.
I detta sammanhang bör kanske påpekas
att centerpartiet i en annan motion
tagit upp frågan om den privata
lastbilstrafikens finansiering. Då denna
fråga behandlas i en annan avdelning
av statsutskottet och kommer att föreläggas
riksdagen vid ett senare tillfälle,
skall jag inte nu gå närmare in på den.
Jag vill bara helt allmänt påpeka, att
på hithörande område finns en hel del
att göra — under förutsättning att vi
hyllar principen om konkurrens på lika
villkor mellan statlig och privat företagsamhet.
Jag yrkar, herr talman, bifall till reservation
1 b) av herr Bengtson m. fl.
I detta anförande instämde herr Löfroth
(fp).
Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):
Herr talman! Såsom herr Cassel påpekade
är vi i utskottet i allt väsentligt
överens beträffande anslagsfrågorna.
Det är endast i fråga om huruvida 2
eller 4 miljoner kronor skall anslås för
finansiering av Svenska lastbilsaktiebolagets
verksamhet som meningarna
går isär. Med den uppläggning utlåtandet
har kommer voteringen beträffande
punkt 1 att bli avgörande även
för punkt 4. Reservanterna har delat sig
1 två grupper. Högermännen har reserverat
sig emot både aktieteckningen på
2 miljoner och lånefinansieringen på
2 miljoner, medan centerpartisterna har
reserverat sig endast emot det sistnämnda
anslaget.
Jag kan väl förstå dem, som hävdar
att statens företagsamhet på ett område
som detta så långt möjligt bör drivas
i konkurrens på lika villkor med
privat företagsamhet. Å andra sidan är
beröringsytorna mellan enskild och offentlig
företagsamhet i vårt samhälle
så oerhört stora, att man väl måste vara
ganska utpräglad renlevnadsman, ifall
112 Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 em.
Investeringsplan för kommunikationsverken m. m.
man över hela linjen skulle våga hålla
så hårt fast vid nämnda princip som reservanterna
här gör. Det må nu vara
deras ensak. För min del har jag inte ansett
att det finns tillräckligt starka skäl
för en avvikande ståndpunkt. Jag har
alltså anslutit mig till utskottsmajoriteten.
Jag vill i detta sammanhang stryka
under vad herr Gustafsson i Kårby också
berörde, nämligen att utskottet nu
inte tagit ståndpunkt till de trafikpolitiska
synpunkter som framförts i motioner,
därför att man väntar en proposition
från Kungl. Maj :t, där detta spörsmål
kommer igen. Här gäller det alltså
enbart anslagsfrågorna och i detta avseende
ber jag, herr talman, få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr JOHANSSON i Norrköping (s):
Herr talman! Herr Cassel slutade sitt
inlägg med att säga, att högern följer
en gammal princip när den yrkar avslag.
Jag har tittat efter i riksdagens
protokoll rörande handläggningen av
detta ärende 1949. Då var riksdagen i
princip enig om kapitaltillskott till
Svenska lastbilsaktiebolaget. Den enda
skiljaktigheten den gången, herr Cassel,
var att en majoritet förordade 1,5 miljoner,
medan en minoritet, som även herr
Cassels partivänner då tillhörde, bara
förordade 1 miljon. Jag undrar vad det
är för princip herr Cassel följer. Skulle
han följa principer från förr, skulle han
ju tillstyrka kapitaltillskott, ty det har
man ju varit med om tidigare. Jag tycker
att när riksdagen en gång förut beviljat
kapitaltillskott kan riksdagen göra
det även denna gång.
Jag vill bara med denna erinran yrka
bifall till utskottets hemställan.
Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring av
motiveringen, som föreslagits i reservationen
1 a) av herr Virgin m. fl.; samt
3:o) bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring av motiveringen,
som föreslagits i reservationen 1 b)
av herr Bengtson m. fl.; och fann herr
andre vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Cassel begärde likväl
votering, i anledning varav herr andre
vice talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr andre vice talmannen nu fann
den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Gustafsson
i Kårby votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten l:o) i statsutskottets
utlåtande nr 9 antager utskottets hemställan
med den ändring av motiveringen,
som föreslagits i reservationen 1 a)
av herr Virgin m. fl., röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
utskottets hemställan med den ändring
av motiveringen, som föreslagits i
reservationen 1 b) av herr Bengtson
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 40 ja
och 35 nej, varjämte 116 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.
Onsdagen den 13 mars 1963 em.
Nr 10 113
Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.
I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1 :o)
i utskottets utlåtande nr 9, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring av motiveringen, som föreslagits
i reservationen 1 a) av herr Virgin
in. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Cassel begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 129 ja och 32
nej, varjämte 31 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med oförändrad motivering.
Punkten 2
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 3
Televerkets anslagsbehov
Kungl. Maj:t hade (punkterna 109 och
110, s. 315—352) föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1963/64 under televerkets
fond anvisa i statsrådsprotokollet
angivna investeringsanslag å tillhopa
437 000 000 kr.
Televerkets anslagsbehov
I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hagberg in. fl. (1:343) och den andra
inom andra kammaren av herr Heckscher
m. fl. (II: 400);
dels en inom andra kammaren av herr
von Friesen väckt motion (11:34);
dels en inom första kammaren av herrar
Eric Carlsson och Jonasson väckt
motion (1:421);
dels en inom andra kammaren av herr
Börjesson i Falköping in. fl. väckt motion
(II: 609);
dels en inom andra kammaren av herr
von Seth m. fl. väckt motion (II: 228);
dels ock en inom andra kammaren av
herr Turesson m. fl. väckt motion
(11:615), vari hemställts att riksdagen
måtte dels besluta att införa rätt till i
princip fri etablering av radio- och televisionsanläggningar,
dels uttala att löpande
avtal mellan Kungl. Maj:t och
Sveriges Radio AB icke måtte förnyas
i vad avsåge monopol för Sveriges Radio
AB att bedriva radio- och televisionssändningar
efter löpande avtalstids utgång,
dels i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa att förslag till lagstiftning
som nödvändiggjordes av dels den fria
etableringsrätten, dels de med den fria
etableringsrätten sammanhängande förändringarna
inom opinionsrättens område
snarast måtte föreläggas riksdagen,
dels besluta att en s. k. auktorisationsnämnd
skulle inrättas samt dels i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa att förslag
till riktlinjer för auktorisationsnämndens
sammansättning samt dess
verksamhet i enlighet med i motionen
framförda synpunkter snarast måtte föreläggas
riksdagen.
Utskottet hemställde,
I. att riksdagen måtte för budgetåret
1963/64 under televerkets fond anvisa
följande investeringsanslag, nämligen
1. Teleanläggningar m. m. 402 000 000
kr.
114 Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 em.
Televerkets anslagsbehov
2. Rundradioanläggningar 33 000 000
kr.;
II. att motionerna I: 343 och II: 400,
såvitt nu var i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;
III. att motionen II: 34 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;
IV. att motionen 1:421 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;
V. att motionen 11:609 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;
VI. att motionen II: 228 icke måtte av
riksdagen bifallas;
VII. att motionen II: 615 icke måtte
av riksdagen bifallas.
Reservationer hade avgivits
a) beträffande inträdesavgiften för telefonabonnemang
av herrar Virgin,
Åkerlund, Staxäng och Bohman, utan
angivet yrkande;
b) beträffande rätt till fri etablering
av radio- och televisionsanläggningar
av herrar Virgin, Åkerlund, Staxäng
och Bohman, vilka ansett att utskottet
bort tillstyrka motionen II: 615 och att
därför utskottet bort under VII. hemställa,
att riksdagen måtte
1. besluta att införa rätt till i princip
fri etablering av radio- och televisionsanläggningar;
2.
uttala att löpande avtal mellan
Kungl. Maj :t och Sveriges Radio AB
icke måtte förnyas i vad avsåge monopol
för Sveriges Radio AB att bedriva
radio- och televisionssändningar efter
löpande avtalstids utgång;
3. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
att förslag till lagstiftning som
nödvändiggjordes av dels den fria etableringsrätten,
dels de med den fria etableringsrätten
sammanhängande förändringarna
inom opinionsrättens område
snarast måtte föreläggas riksdagen;
4. besluta att en s. k. auktorisationsnämnd
skulle inrättas;
5. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
att förslag till riktlinjer för auktorisationsnämndens
sammansättning
samt dess verksamhet i enlighet med i
motionen framförda synpunkter snarast
måtte föreläggas riksdagen.
Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Boman, Per Jacobsson, Per-Olof
Hanson, Ståhl, Svensson i Ljungskile
och Löfroth.
Punkten föredrogs; och anförde därvid:
Herr
TURESSON (h):
Herr talman! Det kan kanske synas
egendomligt att vi i dag tar upp frågan
om televisionens ställning i Sverige, när
vi hade en lång och intensiv debatt om
detta ämne i riksdagen så sent som
praktiskt taget på dagen för tre månader
sedan. Det föreligger dock en stor
principiell skillnad mellan den fråga vi
diskuterade då och den debatt som jag
nu tar upp. Då var debatten koncentrerad
till frågan om reklam i televisionen.
Den var föranledd av meningsriktningar
inom näringslivet som gjorde gällande,
att trängseln i dagstidningar och
veckotidningar på annonsspalterna var
så stor, att man hade behov av nya reklammedia.
Den var också föranledd av
den risk för reklam framför allt i Danmarks
och Tysklands television, som
man befarade snart skulle komma att
välla in över Sverige — en risk som nu
synes komma att ökas genom att den
finska televisionen kommer att anlägga
en sändare på Åland med räckvidd till
ungefär en och en halv miljon svenskar.
Då ställde vi kravet på en utredning,
som vi menade var nödvändig för
att vi den dag då förhållandena aktualiserades
inte skulle tas på sängen.
Debatten i dag anknyter till en motion
med vidare syftning och är en följd
av ett alltmer mognande demokratiskt
krav på frihet i etern, d. v. s. en fri
etableringsrätt för med Sveriges Radio
konkurrerande televisionsföretag, en så
fri etableringsrätt som över huvud taget
är möjlig med hänsyn till framför allt
de speciella tekniska förutsättningarna
för televisionsförmedling. Enligt vår
uppfattning kan kravet på frihet i etern
Onsdagen den 13 mars 1963 em.
Nr 10 115
aldrig kombineras med ett monopolföretag.
TV är antingen fri, och då förutsätter
det flera konkurrerande företag,
eller ofri, d. v. s. hunden i monopolets
form. Av den anledningen är organisationsformen
av grundläggande betydelse
för denna principiella fråga.
I Sveriges Radios styrelse utser statsmakterna
ordförande och fem ledamöter.
Statsmakterna äger produktionsanläggningarna,
produktionslokalerna,
sändarna och länknätet. Statsmakterna
bestämmer licensavgifterna och statsmakterna
har — det får vi inte förneka
— mycket stora möjligheter att påverka
både radio- och televisionsverksamheten
direkt eller indirekt. Härigenom skapas
ett beroendeförhållande som exempelvis
kan ta sig sådana uttryck som att
regeringen — vilken regering vi än bär
—• får tillfälle att framträda utan att
oppositionen samtidigt får lägga fram
sina synpunkter. Det kan inte vara
överensstämmande med den sanna och
äkta yttrandefrihet som vi vill ha här
i landet. En sådan är möjlig endast om
man har konkurrens mellan olika företag,
och själva konkurrensmomentet stimulerar
därvid programproducenterna
till att ta vara på olika åsikter. Denna
konkurrensfaktor som är av utomordentligt
stor betydelse, saknas helt i
monopolföretaget.
Vi kan konstatera en motsättning i
den statliga televisionens ställning. I
monopolföretaget Sveriges Radio kräver
man officiellt objektivitet just därför
att det är ett statligt monopolföretag.
Men samtidigt kunde vi nyligen läsa hur
radions inrikesredaktör uttalade, att det
för den svenska televisionen är ett vitalt
krav att få syssla med opinionsbildning
och att denna opinionsbildning alltid
måste vara subjektiv. Jag håller
fullständigt med om att opinionsbildningen
via televisionen aldrig kan vara
objektiv. Opinionsbildning är i sig själv
alltid subjektiv. Jag tror för övrigt inte
heller att det vore önskvärt att försöka
skapa könlöst, objektiva program, helt
Televerkets anslagsbehov
enkelt därför att de skulle bli intresselösa
och ingen skulle titta på dem.
För att möjliggöra en allsidigare och
fri opinionsbildning via televisionen
kräver vi i motionen fri etableringsrätt
med den begränsning som jag här har
talat om. Den fria etableringsrätten skulle
ge statsmakterna möjlighet att ge ett
eller eventuellt två nya företag koncession
på en eller två av de kanaler som
Sverige genom den internationella konventionen
förfogar över.
Man kan då ''fråga sig vilka som skulle
vara huvudmän för de företagen. Man
kan tänka sig olika alternativ; folkrörelserna,
sammanslutningar inom näringslivet
o. s. v.
Man kan också ställa frågan, hur sådana
företag skulle kunna finansieras.
Jag skall inte gå in härpå i dag därför
att jag anser att den frågan är av sekundär
betydelse. Det spelar inte så
stor roll i vilken form man finansierar
ett televisionsföretag. Under alla förhållanden
är det tittarna som på ett eller
annat sätt får betala det. Men vi
får i det sammanhanget ha klart för oss,
att reklam kan bli ofrånkomlig vare sig
vi har flera statliga televisionsprogram
eller statliga och enskilda televisionsföretag,
och jag föreställer mig att herr
Skoglund inte var alldeles främmande
för den tanken, när han i höstas formulerade
sina tilläggsdirektiv till 1960 års
radioutredning.
Ställningstagandet till principen om
frihet i etern är angeläget och brådskande,
inte minst därför att avtalet mellan
staten och Sveriges Radio, som utgår
den 1 juli 1964, automatiskt förlänges
på ytterligare fem år, därest det inte
uppsäges ett år före avtalstidens utgång.
Om inte avtalet uppsäges före den 1 juli
i år kommer alltså avgörandet av frågan
om frihet i etern att fördröjas ytterligare
fem år och det kommer i sin
tur att medföra att onödig skada kan
vållas det svenska näringslivet genom
TV-reklam utifrån.
Ett nytt avtal mellan staten och Sve -
116 Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 em.
Televerkets anslagsbehov
riges Radio bör därför anpassas till
kravet på konkurrerande TV-företag.
Det bör också konstrueras så, att det
snabbt kan kompletteras och modifieras,
om ändrade förhållanden under avtalstiden
skulle nödvändiggöra detta.
Vi har nu i vårt land några års erfarenhet
av television och alla är väl överens
om televisionens oerhört stora betydelse
som opinionsbildande instrument
liksom om den stora genomslagskraft
som TV-programmen har, sannolikt
just genom kombinationen av ljud
och bild. Någon motsvarighet därtill
finns inte vare sig när det gäller tidningar,
föredrag eller radio.
Samtidigt är vi alla överens om att
åsikts- och yttrandefriheten har utomordentligt
stor betydelse i vår demokrati.
Hittills har i vårt samhälle tryckfriheten
ansetts viktigare än någon annan
form av åsikts- och yttrandefrihet.
Fria människor kan inte undvara tryckfriheten,
särskilt inte det slag av tryckfrihet
som kallas pressfrihet, d. v. s.
tidningarnas frihet att påverka den allmänna
opinionen. I Sverige bär denna
frihet varit omvärnad ända sedan mitten
av 1700-talet med undantag för en
parentes under Gustav III:s enväldiga
tid. Men även om pressfriheten intagit
och självfallet alltjämt kommer att inta
en dominerande roll som opinionsbildare,
så kommer utvecklingen att göra
televisionen till en minst lika viktig,
kanske ännu viktigare faktor i åsiktsbildningens
tjänst. När 1809 ars män
gav tryckfrihetsförordningen karaktär
av grundlag berodde det utan tvivel på
att de mycket starkt kände behovet av
en lagstadgad tryckfrihet. Det är i dag,
herr talman, lika angeläget att kräva
frihet i etern, en frihet som innebär
större möjligheter till åsikts- och yttrandefrihet
med televisionens hjälp än vad
det nuvarande statliga monopolföretaget
någonsin kan medge.
Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservation nr 2 b) av
herr Virgin m. fl.
Herr DARLIN (h):
Herr talman! Först ber jag att få instämma
i vad herr Turesson här sagt.
Därutöver vill jag ännu en gång något
beröra frågan om reklam i TV. Jag har
tidigare i kammaren hävdat min åsikt
om det nuvarande radiomonopolet och
framhållit att svenska folket bör beredas
större frihet i etern. Det bör vara
tillåtet med reklam i TV, och detta reklammedium
får icke enbart förbehållas
en viss privilegierad grupp.
I och för sig vill jag inte rikta någon
kritik mot utskottsmajoriteten för att
man har avstyrkt motionen om rätt till
fri etablering av radio- och televisionsanläggningar
och till reklaminslag i TV.
Det finns redan TV-reklam och därmed
är motionens syfte delvis tillgodosett.
Enligt min åsikt har också TV-reklamen
kommit för att stanna.
Efter den kritik mot TV-reklam, som
vid höstens TV-debatt bär i riksdagen
framfördes bl. a. från min sida, har
radioledningen synbarligen tillåtit den
mest ohämmade reklam i TV. I början
av detta år lär enligt en tidningsuppgift
under en vecka inte mindre än 26 företag
ha erhållit smygreklam gratis. I samma
tidning uppmanades docent Baehrendtz
att försöka åstadkomma geist
och vilja till förnyelse när det gäller
annonsernas utformning. Detta var kanske
litet parodiskt med tanke på den
öppna skriftväxling som förekommit
angående s. k. smygreklam i TV.
Samtidigt som riksdagen avslår motioner
om TV-reklamen och statsrådet
Skoglund ger direktiv i samma anda,
tycks alltså Radio-TV alltmer forcera
fram reklaminslag. I detta sammanhang
har radioledningen på ett enastående
sätt hävdat sin självständighet.
Från näringslivets sida ställer man
sig undrande till denna ohämmade gratisreklam
och frågar: Har Radio-TV
råd med detta? Visserligen har statsrådet
Skoglund under TV-debatten i december
förra året gjort det kategoriska uttalandet,
att det finns erforderliga re
-
Onsdagen den 13 mars 1963 em.
Nr 10 117
surser för utbyggnad av ett andra TVprogram
utan att man behöver tänka på
ökade inkomster i form av kommersiell
television. Icke heller tycks statsrådet
vid det tillfället ha ansett att licensavgifterna
bör höjas.
Telestyrelsen har emellertid en annan
uppfattning än statsrådet Skoglund.
Styrelsen hävdar nämligen att det hittills
ackumulerade överskottet inte på
långt när är tillräckligt för en utbyggnad
av program 2, utan att finansieringen
måste ske genom en höjning av
licensavgifterna eller genom att man på
annat sätt tillför TV medel. Detta andra
sätt skulle enligt mitt förmenande vara
att man tar betalt för den TV-reklam
som nu gratis flödar från TV-rutan.
I tilläggsdirektiven för radioutredningen
avvisar kommunikationsministern
tanken på en reklamfinansiering
med hl. a. följande motivering: för det
första skulle programstandarden sänkas,
för det andra finns det risk för
otillbörlig inblandning i programproduktionen
och för det tredje är televisionsreklamen
skadlig ur samhällsekonomisk
synpunkt. Om dessa subjektiva
synpunkter är verklighetsbetonade, frågar
man sig varför herr statsrådet har
tillåtit den ohämmade reklam som förekommit,
och varför reklamen tillåts att
öka på ett sätt som man ej kunde drömma
om för bara några månader sedan.
Det svenska folket har nu kunnat
konstatera att reklamen i TV ej står att
hejda, oavsett vad riksdag och regering
haft för åsikter. En känd tidning skrev
i december förra året att Darlin ljuger
med sina uppgifter om fabriksvisningar
och smygreklam i TV. Jag ber därför
att få taga kammarens tid i anspråk för
att påvisa några nya fall av dylik reklam.
Vi kan som exempel ta programmet
om västgötaknallen den 16 februari i
år. Hela detta program formade sig till
reklam för en viss postorderfirma i
Borås och dess försäljningssystem. I ett
antal tidningsannonser dagen efter pro5*
— Andra kammarens protokoll 1963. Nr
Televerkets anslagsbehov
grammet följde vederbörande firma upp
den fina TV-reklamen och ökade på så
sätt ytterligare dess effektivitet. Jag
har tidigare här i kammaren framhållit,
att sådan kombination av reklam i
TV och i pressen är oerhört slagkraftig.
Vem fick i detta fall betala kalaset?
Tidningsannonseringen betalade naturligtvis
firman själv, men TV-reklamen
— d. v. s. den allra effektivaste delen
av reklamkampanjen, den som nådde
flest människor — fick licens- och skattebetalarna
stå för. Resultatet blev samtidigt
att en stor mängd småföretagare
säkerligen förlorade miljonomsättningar
genom denna TV-åtgärd. Alltså klämdes
ett antal köpmän genom ett statligt
verks handlande ännu hårdare mellan
sköldarna.
I programmet Aktuellts inslag från
skridsko-EM på Ullevi i Göteborg förekom
reklam för Omega-klockor. Vill någon
påstå att detta var en tillfällighet?
Många av kammarens ledamöter lade
väl också märke till Aktuellts reklam
för IBM:s datamaskiner. Var detta inslag
opartiskt? Svaret måste tyvärr bli
nej.
Den 19 februari presenterades i programmet
Pressfönstret en dagstidning.
Alla landets dagstidningar bör väl ha
samma rätt till TV-reklam. Skall vi tyda
detta så, att vår opartiska radioledning
nu har för avsikt att presentera dem
alla?
Ett göteborgsföretag sände den 17
januari ut ett cirkulär till en del av
landets köpmän, i vilket ett visst apelsinmärke
rekommenderades. Som försäljningsargument
använde man bl. a.
att TV redan skapat ett stort intresse
för den härliga frukten.
En kooperativ chokladfabrik invigdes
i Kalmar. TV var naturligtvis där!
En stor bildtidning bär på en enda
vecka uppmärksammat inte mindre än
26 olika fall av gratis smygreklam i TV.
Programmet Sportspegeln lär endast
uppmärksamma sådana biltävlingar där
ett visst bilmärke nått en framskjuten
10
118 Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 em.
Televerkets anslagsbehov
placering. De övriga tävlingarna sägs
sakna nyhetsvärde. Detta speciella bilmärkes
PR-man i TV är givetvis neutral,
men vem bär ansvaret?
Denna kortfattade uppräkning är endast
en bråkdel av de reklamkampanjer
som förekommit i TV; de räcker dock
till för att bevisa det ohållbara i den nuvarande
situationen.
Då det här i riksdagen finns flera företrädare
för radiomonopolet, skulle
jag vara mycket tacksam för att få en
bekräftelse på huruvida en överenskommelse
hade träffats mellan Svenska skidförbundet
och Sveriges Radio om att
man skulle tillåta den enorma mängd
TV-reklam som förekom i Svenska skidspelen
den 9—10 februari i år. Retalades
något för denna reklam, och vem
erhöll i så fall inkomsterna?
År statsrådet Skoglund till freds med
den smygreklam i TV som bedrivs på
Isstadion i Johanneshov? Där får företag
köpa garanterad plats för TV-reklam
för från 3 000 till 108 000 kronor
för fyra skyltar under en treårsperiod
eller 69 000 kronor för två skyltar under
samma period. Bör inte saken renodlas
så att idrottsplatserna får sina erforderliga
anslag och TV får betalt för
sin direkta och indirekta reklam?
Om vi nu antar att TV-ledningen är
motståndare till de ovan nämnda reklamformerna,
varför vidtager då ej
ledningen samma åtgärder som exempelvis
televisionen i Västtyskland? Där
försöker man i varje fall stoppa s. k.
sponsorerade program.
Jag kommer nu in ett ögonblick på
en motion som väckts av herr Nordgren
och mig. Den har behandlats av allmänna
beredningsutskottet, och jag bär fått
talmannens tillstånd att något beröra
även den i detta sammanhang.
I denna motion har vi yrkat att Kungi.
Maj :t måtte tillsätta en utredning för att
förebygga den pågående s. k. smygreklamen.
Utskottet har med en välvillig
skrivning avstyrkt vår motion och hänvisat
till att radionämnden redan till
-
satt en sådan utredning. Som jag tidigare
framhållit i mitt anförande saknas
det ej utredningsmaterial. Jag vill endast
uttala den förhoppningen, att frågan
blir förutsättningslöst utredd.
Av vad jag redan anfört framgår tydligt
och klart, att TV-reklamen i Sverige
är ett faktum. Frågan är då, vem
som skall beredas möjlighet att få tillgodogöra
sig denna förnämliga reklamform.
Problemet kan lösas på flera olika
vägar. Man kan låta lyckans gudinna
fru Fortuna fälla utslaget, låta programcheferna
i TV godtyckligt avgöra
saken, låta radioledningen favorisera en
del företag och rata andra, i ännu högre
grad låta idrottsplatserna sälja TVreklam
— i så fall skall denna reklamform
vara öppen för alla — eller låta
radio-TV ta betalt för sina reklamkampanjer
och därmed bereda möjlighet till
en snabb ökning av antalet programtimmar
med en skyndsam utbyggnad av
program 2 som följd. Slutligen bör väl
näringslivet i gemen få vetskap om vilken
avdelning inom Sveriges Radio som
mottar och effektuerar beställningar av
gratisreklam i TV.
Enda sättet att råda bot på den nuvarande
ohållbara situationen är att
riksdagen beslutar införa kommersiell
TV-reklam.
Herr talman! Jag yrkar bifall till den
vid utskottets utlåtande fogade reservationen
nr 2 inom. b) av herr Virgin
in. fl.
Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):
Herr talman! Jag vill erinra om att
det är nästan på dagen tre månader sedan
vi i denna kammare hade en stor
debatt om TV-frågorna. Den debatten
var knuten till motioner, väckta vid
förra årets riksdag, men den kunde
också föras mot bakgrunden av kommunikationsministerns
tilläggsdirektiv
till 1960 års radioutredning, vilka var
mycket detaljerade i sin utformning.
Om jag minns rätt omfattade de unge
-
Onsdagen den 13 mars 1963 em.
Nr 10 119
fär 30 sidor. Men som herr Turesson
nämnde rörde sig den debatten i väsentlig
grad om reklamen i TV — eller
kanske riktigare om frågan, huruvida
problemet med TV-reklamen skulle
utredas eller inte. Jag angav då min
ståndpunkt i ett anförande och i efterföljande
repliker, och det är inte nödvändigt,
knappast ens riktigt eller i varje
fall inte ändamålsenligt, att nu åter
ta upp en stor principdebatt i den frågan.
När riksdagen för tre månader sedan,
jag vill minnas att det var den 12 december
i fjol, med stor majoritet avvisade
förslaget om en utvidgning av utredningsdirektiven
på det sätt som vi
reservanter önskade, kan man ju inte
förutsätta att denna kammare i dag på
rak arm och utan hänsyn till pågående
utredningar skulle kunna fatta direkta
beslut i en rad stora principiella
frågor som rör TV. Om jag bortser från
min egen personliga ståndpunkt och
ser denna isak ur mera allmän riksdagspolitisk
synpunkt, så vore det ej heller
önskvärt, att ett parlament så kort tid
efter det en fråga avgjorts fattade ett
rakt motsatt beslut. Detta hindrar naturligtvis
inte att motionärerna kan ställa
samma eller utvidgade krav under
debatt, om de för sin de! anser detta
vara ändamålsenligt. Jag gör det emellertid
inte.
Utskottet har inte heller gått in i någon
debatt utan hänvisar i huvudsak
bara till vad som förekom i höstas, och
på den grunden avstyrker utskottet motionen.
Samtliga folkpartiledamöter som
deltog i utskottets beslut har i ett särskilt
yttrande erinrat om den ståndpunkt
vi intog förra hösten. Vi konstaterar
att vi i själva sakfrågan inte har
ändrat mening utan endast anser att det
inte är praktisk politik att nu ta upp en
ny stor debatt.
Herr talman! Med hänvisning till utskottets
skrivning och för vår del jämväl
med hänvisning till det särskilda
yttrande som är fogat vid utskottets ut
-
Televerkets anslagsbehov
låtande yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.
Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):
Herr talman! Jag ber om kammarens
överseende för att jag i egenskap av
undertecknare av motionen II: 609
framför några synpunkter på frågan om
en speciell ungdomsradio.
Det skulle föra för långt om jag i detalj
redogjorde närmare för vad jag avser
med förslaget om en ungdomens
egen radio. Min och mina medmotionärers
tanke var dock att 1960 års radioutredning
måtte finna skäl att undersöka
möjligheterna att starta en ungdomens
egen radioavdelning. Programmen
där skulle givetvis utformas av ungdomen
själv. Ett programråd bestående
av representanter för olika ungdomsorganisationer
och för skolungdomen skulle
utforma programmen närmare.
I denna ungdomens egen radio skulle
bl. a. samhällsdebatten aktualiseras
med speciell utgångspunkt från ungdomens
egen syn på samhällsfrågorna.
Man kan tänka sig att i denna radio ha
speciellt Dagens eko och Aktuellt. Ungdomen
skulle få ett speciellt forum, där
den kunde föra fram sina åsikter och
uppfattningar i frågor som rör samhällslivet.
Kort sagt, här skulle ungdomen
få möjligheter till ett eget forum
för sin debattlust. Givetvis skulle även
förekomma andra och lättare program,
vilka skulle kunna bidra till att tillgodose
olika smakriktningar bland ungdomen.
Man får inte heller glömma bort
den ungdom som är engagerad i föreningsverksamhet
av olika slag. Inte
minst den frikyrkliga ungdomen får
glömmas bort i detta sammanhang. Ungdomens
egen radio skulle stimulera och
aktivisera ungdomen och därmed göra
den mera aktiv i samhällslivet.
Anledning finnes, herr talman, att
omnämna att jag sedan motionen avlämnats
från olika håll inte minst från
ungdomen själv emottagit bevis på intresse
för att Sveriges Radio skulle in
-
120 Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 em.
Televerkets anslagsbehov
rätta en speciell ungdomens egen radio.
Jag har ytterligare en önskan, nämligen
att Sveriges Radio under en månads
tid i höst på försök startade en speciell
ungdomsradio. Denna önskan vill jag,
om det låter sig göra, vidarebefordra till
ledningen för Sveriges Radio.
Jag hoppas, herr talman, att 1960 års
radioutredning måtte finna skäl till att
närmare utreda frågan om en speciell
ungdomsradio. Om så blir fallet är jag
och mina medmotionärer mycket nöjda.
Herr talman! Jag har inget yrkande.
Herr CASSEL (h):
Herr talman! Denna debatt har kommit
att omfatta litet av varje. Vi har talat
om televisionen, om reklam i TV
och nu sist har herr Börjesson i Falköping
talat om ungdomens egen radio.
För min del skulle jag vilja tala om de
gamlas egen telefon.
Vårt förslag utgör en del av en större
motion som vi har lämnat. Den går ut
på en allmän inventering av vad man
kan göra för att förbättra vården av de
gamla i vårt land. Där har vi tagit upp
frågan om de gamlas förseende med
telefon. Hela grundprincipen för åldringsvården
i vårt land måste vara, att
man så långt det är möjligt skall undvika
anstaltsvård, och detta av många
skäl.
Jag skall först — även om det inte är
det viktigaste — ta upp de praktiska och
ekonomiska synpunkterna. Vi kan aldrig
klara lokalbehovet, om vi skall sammanföra
de gamla i pensionärshem och
vårdhem av olika slag. Vi kommer inte
heller att kunna klara personalfrågorna,
och vården av de gamla blir orimligt
dyrbar.
Dessa är emellertid inte de tyngst vägande
skälen. Det tyngst vägande är det
humanitära. Det är fullständigt orimligt
att dra en gräns — en bestämd och
oöverstiglig gräns höll jag på att säga •—
mellan de olika generationerna, som innebär
att de gamla tvingas leva för sig
själva och de unga skall leva sitt eget
liv. Det är både orättfärdigt och hårt
att tvinga gamla människor att i oträngt
mål lämna sina egna hem. De har en
oändlig känsla för och vill bo kvar i
det egna hemmet och den egna miljön.
Den som har sysslat med sådana här
problem vet vilken tragedi det nästan
alltid är att tvinga in gamla människor
på en anstalt mot deras egen vilja.
Så långt kan vi väl alla vara överens,
att anstaltsvård på allt sätt skall försöka
undvikas. Detta är ett av de ovanliga
fall, där de praktiska och ekonomiska
synpunkterna sammanfaller med de humanitära.
De ensamstående åldringarna — och
detsamma gäller invalider och kroniskt
sjuka —- behöver ha kontaktmöjligheter
med yttervärlden. De måste känna att de
kan nå sina anhöriga och sina vänner.
De måste känna tryggheten att ha någon
att ringa till — distriktssköterskan, läkaren
eller vem det kan vara, om de
hastigt skulle bli sjuka. Ingenting är
mindre ovanligt än att gamla människor
känner oro och pinas av ensamhet. Dessa
ensamma, oroliga gamla finns inte bara
på landsbygden, de är lika talrika i
storstäderna. Telefonen betyder för
många människor en möjlighet att få
stanna kvar i sina gamla hem under kanske
flera år längre tid än de skulle ha
kunnat göra om de inte hade haft denna
kontaktmöjlighet. Man kommer därför
— det tror jag att vi allihop är överens
om — fram till att det är ett behov
att de gamla, de kroniskt sjuka och de
invalidiserade får tillgång till telefon.
Om de har svårt att ekonomiskt klara
detta själva — ofta har de mycket blygsam
ekonomi och inträdesavgifterna är
ganska dryga, nämligen 300 kronor —
ligger det väl nära till hands att staten,
landstingen eller kommunerna hjälper
till.
Jag har i dag hört att en kommun i
Småland genom socialvårdens försorg
gjort en insats för att skaffa alla sina
ensamboende pensionärer telefon. I den
Onsdagen den 13 mars 1963 em.
Nr 10 121
motion som lämnats från vårt håll har
vi föreslagit att man skulle sätta ned inträdesavgifterna
från 300 kronor till 100
kronor för dessa grupper. Mot denna
metod har invänts att man därmed belastar
ett affärsdrivande verk, nämligen
televerket, med sociala utgifter. Jag vill
inte förneka att det ligger någonting i
denna invändning, men den kanske ändå
inte är riktigt bärande. Man gör detsamma
när det gäller pensionärernas
resor på statens järnvägar. Det är en social
åtgärd som sker på ett affärsverks
bekostnad. Visserligen finns det vissa
skillnader, eftersom pensionärsresorna
tillför järnvägarna ytterligare resenärer,
som de annars inte skulle ha fått.
Självfallet kan man av redovisningsmässiga
skäl tycka att det är bättre att
ta upp kostnaderna för denna nedsättning
av telefonavgifterna på femte huvudtiteln.
Skulle en lösning enligt denna
linje föreslås, är vi från vårt håll beredda
att diskutera även detta. Huvudsaken
för oss är inte formen utan det
reella: att de gamla, de kroniskt sjuka
och de invalidiserade, vilka är i behov
av stöd och hjälp, får denna kontakt
med yttervärlden som de så väl behöver.
Herr talman! Jag har inget yrkande.
Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):
Herr talman! Det skulle kanske inte
ha varit alldeles nödvändigt för mig
att säga något på denna punkt, eftersom
herr Cassel inte hade något yrkande,
men jag vill i alla fall något kommentera
den föreliggande motionen och herr
Cassels anförande.
Jag vill instämma i mycket av det
som herr Cassel sade när det gäller de
rent sociala synpunkterna. Statsutskottets
4:e avdelning har också både i fjol
och i år konstaterat att det är behjärtansvärt
att gamla isolerade människor
på ett eller annat sätt bereds möjlighet
att få telefon i den mån de inte redan
har sådan. Detta förnekas inte, och det
är alltså inte den saken vi diskuterar.
Jag tycker dock att herr Cassel skulle
Televerkets anslagsbehov
ha alldeles speciella förutsättningar att
förstå utskottets principiella inställning
när det gäller både de formella och i
viss mån också de reella synpunkterna.
Herr Cassel har nämligen vid årets riksdag,
om jag minns rätt, varit med om
att väcka en stor motion i vilken man
tagit upp frågan om en rationalisering
och förenkling av den statliga budgeten.
I denna motion går herr Cassel och
hans medmotionärer mycket längre än
jag och många med mig velat vara med
om. Men någonting mer orationellt än
att göra våra affärsdrivande verk till
socialpolitiska instanser kan man ju
knappast tänka sig. Därför tycker jag
det är en underlig brist på konsekvens
i dessa motioner.
När nu herr Cassel säger att formen
här inte betyder så mycket utan att
saken är det väsentliga, kan vi väl uttrycka
en stilla förhoppning att högern,
när motionen väcks nästa gång — vi
hade den till behandling i fjol också —
väljer en annan form, även om det i
någon mån skulle belasta högerns skuggbudget.
Det finns ett par andra motioner —
några talare är visst inte anmälda, herr
talman — för vilka samma resonemang
gäller, även om de kanske från social
synpunkt är något annorlunda beskaffade.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Härmed var överläggningen slutad.
Mom. I—17
Vad utskottet hemställt bifölls.
Mom. VII
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2 b); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Turesson
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel föl
-
122 Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 em.
Statens järnvägars anslagsbehov
jande voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 3 ro)
mom. VII) i utskottets utlåtande nr 9,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 b) av herr Virgin m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Turesson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställ
des.
Därvid avgavs 156 ja och 35 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkten J
Statens
järnvägars anslagsbehov
Sedan punkten föredragits anförde
Herr ANDERSSON i Billingsfors (s):
Herr talman! Vid denna punkt har utskottet
behandlat bl. a. en motion väckt
i denna kammare av herr Johansson i
Trollhättan m. fl. Den avser ett problem
som kanske kan tyckas inte vara
av den storleksordningen, att man skulle
uppta kammarens tid med att tala om
det. Men för den bygd problemet rör är
frågan av vital betydelse.
Det gäller tågförbindelserna till det
lilla samhället Ed — eller Dals-Ed som
vi dalslänningar säger —• vid norska
gränsen i Dalsland. För att bakgrunden
skall stå klar måste jag säga några ord
om det beslut vi fattade strax före mid
-
dagspausen rörande indragning av tullkamrarna
i Ed och Kiruna.
Som ett led i det nordiska samarbetet
har överenskommelse träffats om gemensamma
tullkammare, och följden har
bl. a. blivit att tullkammaren i Ed skall
indragas. Edsområdet dras med stora
besvärligheter: det är en avfolkningshygd,
man har svårt att skaffa folk sysselsättning.
Detta har gjort att man
strävat efter att få behålla denna tullkammare.
Men vi har väl alla den inställningen
att ett samarbete över gränserna
skall ske på alla områden där så
är möjligt.
I enlighet med överenskommelsen om
gemensamma tullkammare har riksdagen
som sagt i dag beslutat att tullkammaren
i Ed skall indragas. Den saken
är alltså redan klar, men konsekvensen
kan eventuellt bli vad tågförbindelserna
beträffar att de snälltåg från Köpenhamn
och Göteborg, som går förbi Ed
och som stannat på grund av att tullkammaren
legat där, nu upphör med
detta.
Dalsland som turistlandskap är välbekant,
och Dals-Ed är en turistort, dit
en ström av turister drar både sommar
och vinter. Nu befaras det i bygden att
turistströmmen kommer att betydligt
minska, om snälltågen i fortsättningen
inte stannar vid Ed.
Länsstyrelsen har förordat att Ed
skall vara centralort i ett kommande
kommunblock, och de kommunala myndigheterna
går in för att skapa förutsättningar
för att samhället skall växa
och bli eu verklig centralort dit serviceanordningar
o. d. kan förläggas.
Detta kräver ekonomiska förutsättningar,
och när näringslivet på orten inte
har den omfattning man skulle önska
får man försöka skaffa pengar på annat
sätt. Turistströmmen ger samhället en
hel del inkomster. Skulle man gå miste
om dessa blir det besvärligheter. Det är
mot bakgrunden härav som de kommunala
myndigheterna i Ed är litet bekymrade
över att snälltågen från Köpen
-
Nr 10 123
Onsdagen den 13 mars 1963 em.
Uppförande av sammansättningsverkstad för ammunition m. m,
hamn och Göteborg eventuellt skall upphöra
att stanna där och därmed turistströmmen
till stor del komma att sina.
Utskottet har nu skrivit att det ankommer
på vederbörande verk att avgöra
denna sak. Yi är medvetna om
att det är järnvägsstyrelsen som avgör
och vi har därför varit så måttfulla i
vår skrivning att vi bara har hemställt
om att riksdagen skulle göra ett uttalande
om att man vid verkets bedömning
av frågan skall beakta vad som anförts
i motionen. Vi trodde oss med
denna måttfulla skrivning ha givit utskottet
möjligheter att hjälpa oss att
fästa myndigheternas uppmärksamhet
på problemet.
Nu har utskottet inte ens försökt finna
en skrivning som gjorde det möjligt
att tillstyrka denna motion.
Jag ser att kommunikationsministern
sitter här. Han kanske kan hjälpa oss
i dag även på detta område. Han har
hjälpt oss tidigare med vägar som hela
befolkningen i Dalsland är mycket tacksam
för och han kanske kan ge oss ett
handtag även i detta fall.
Jag ställer inget yrkande. Det skulle
vara en överloppsgärning att yrka bifall
till en motion som ett enhälligt utskott
har avstyrkt. Men jag hoppas att järnvägsstyrelsen
och kommunikationsministern
gör en insats så att de kommunala
myndigheterna i Ed även i fortsättningen
kan räkna med tillströmning
av turister.
Vidare yttrades ej.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 5—17
Vad utskottet hemställt bifölls.
§ 3
Uppförande av sammansättningsverkstad
för ammunition m. m.
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
36, i anledning av Kungl. Majrts proposition
angående uppförande av samman
-
sättningsverkstad för ammunition in. in.
jämte i ämnet väckta motioner.
Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:
Herr BROBERG (fp):
Herr talman! I statsutskottets utlåtande
erinras om att frågan om byggandet
av den föreslagna sammansättningsverkstaden
upptogs till behandling
av 1960 års statsrevisorer. I utlåtandet
kan vidare läsas: »Revisorerna ifrågasatte
om projektet borde komma till
utförande och framhöll att säkerhetsfrågan,
som tillmätts särskild betydelse,
syntes kunna lösas på ett tillfredsställande
sätt i anslutning till de nuvarande
bergverkstäderna. I anledning
av vad revisorerna anfört framhöll
riksdagen att en råd olika faktorer inverkade
på bedömningen av detta
spörsmål såsom ekonomiska och produktionstekniska
faktorer liksom säkerhetsskäl
och beredskapssy npunktcr.
Med hänsyn till den betydande investering,
som anläggande av den nya sammansättningsverkstaden
representerade,
vore det angeläget, att den lösning man
stannade för utgjorde en riktig avvägning
mellan dessa olika faktorer.»
Av de utlåtanden som lämnats av
sprängämnesinspektionen drar utskottet
den slutsatsen att den del av verksamheten,
som omfattar riskbetonad
explosivämneshantering, inte fortsättningsvis
bör få äga rum i samma bergutrymme
där sammansatt ammunition
1''örrådshålles. Mot detta uttalande från
utskottets sida finns inte skäl att rikta
någon anmärkning. Däremot borde det
vara självklart att man, om man skall
ta ekonomiska hänsyn, inte bör underlåta
att klarlägga de privata företagens
kapacitet på detta område. Varken i
propositionen eller i utskottets utlåtande
finnes något omnämnt om detta. Det
förefaller inte heller som om vid denna
frågas tidigare behandling de privata
företagens kapacitet och möjligheter
tagits upp till någon mera ingående
124 Nr 10 Onsdagen den 13 mars 1963 em.
Uppförande av sammansättningsverkstad för ammunition m. m.
granskning. Detta är så mycket mer anmärkningsvärt
som de privata företagen
liar mycket stor produktionskapacitet
och man torde kunna förutsätta att de
är villiga att informera om sina möjligheter
och planer.
Varken av propositionen eller av utskottets
utlåtande framgår klart vad
som skall tillverkas och vilka mängder
som avses. De sekretesskäl som föranleder
detta är självfallet förståeliga.
Emellertid anges i propositionen den
arbetsstyrka som verkstäderna skall dimensioneras
för och att verkstaden
skall täcka det normala fredsbehovet
samt att den »skall kunna komplettera
fabriksverkets övriga verkstäder med
ett sprängämnesgjuteri och en verkstad
för sammansättning av grövre ammunition
än som för närvarande kan göras
vid fabriksverket». Det anges att den
nuvarande bristen i detta avseende för
fabriksverkets del hittills utgjort en allvarlig
olägenhet från försäljnings- och
konkurrenssynpunkt.
De två privata företag som arbetar
inom detta område —- Bofors och Lindesbergs
Industri AB — har bägge mycket
stor produktionskapacitet. Den sammanlagda
arbetsstyrka, som dessa anläggningar
är dimensionerade för, är
mångdubbelt större än den arbetsstyrka
som den nu föreslagna sammansättningsverkstaden
skall projekteras för.
Härtill kommer att en väsentlig del av
deras produktionsutrustning är avsedd
för just den grövre ammunition som
den nya verkstaden tydligen främst är
planerad för. Vidare torde åtminstone
ett av de privata företagen ha ganska
lätt att ställa om produktionen, och det
har en hög grad av flexibilitet. Såvitt
man av föreliggande uppgifter kan bedöma
har de privata företagen inte bara
tillräcklig kapacitet för att täcka fredsbehovet
utan dessutom en betydande
överkapacitet. Enligt förvaltningsdirektionens
utredning som citeras i propositionen
kommer även arbetsvolymen
för fredsanskaffning att bli mindre än
vad man tidigare bedömt. Vidare anges
att samtliga ammunitionsfabriker har
sysselsättningssvårigheter samt att sysselsättningen
väntas nedgå ytterligare.
Yttrandet avgavs 1959, och framtidsbedömningen
var korrekt. Bägge de privata
sammansättningsanläggningarna
har haft stora sysselsättningssvårigheter,
och för dagen torde en av dem ha
det speciellt besvärligt. Enligt i pressen
synliga uppgifter har även en av fabriksstyrelsens
verkstäder varit i ett
besvärligt läge och bl. a. börjat tillverka
en civil produkt. Då några möjligheter
för sammansättningsverkstäder med utrustning
för grövre ammunition att lägga
om till fredstillverkningar knappast
finns, borde sysselsättningsproblemen
i de orter där de privata anläggningarna
ligger även ha uppmärksammats.
Vad beträffar beredskapssynpunkterna
torde de motiv som härvidlag framförts
för den nya verkstaden inte vara
hållbara. I och för sig kan man naturligtvis
säga att en färdig verkstad bör
ha värde ur beredskapssynpunkt. Men
det poängteras särskilt i propositionen
att verkstaden är avsedd för fredsdrift.
För det fall att den nedskärning av den
civila tillverkningen som i framtiden
kan förutses skulle medföra nedläggning
av en civil anläggning — ett alternativ
som inte får anses helt uteslutet
—- kan man dock fråga sig vari vinsten
i beredskapshänseende ligger.
De beredskapsskäl som anges i propositionen
är ökad tillgång till yrkeskunnig
personal samt att åtgärder för
forcerad sammansättning av ammunition
lättare kan åstadkommas om ansvaret
åvilar en myndighet som förfogar
över de samlade resurserna. Om
sammansättningsverkstaden kommer att
innebära en överflyttning av en väsentlig
del av tillverkningen från privata
företag till den nya verkstaden så ökas
självfallet inte därigenom tillgången på
yrkesfolk inom landet. Om det i ett
skärpt läge gäller att snabbt utöka tillverkningskapaciteten
så torde en pro
-
Onsdagen den 13 mars 1963 em.
Nr 10 125
Uppförande av sammansättningsverkstad för ammunition m. m
jektering inom de privata företagen
med stöd från myndigheternas sida arbeta
snabbare än en projektering i statlig
regi.
Det kan vara skäl att i detta avseende
studera de förhållanden som rådde i
början av förra kriget. Det blev då nödvändigt
att mycket snabbt planera och
bygga ett flertal anläggningar för tillverkning
av krigsmateriel. Då överfördes
en hel del av projekteringen och
byggandet från de statliga organen till
enskilda företag för att tillverkningen
skulle komma i gång med minsta möjliga
tidsutdräkt. Ett närmare studium
av vad som då presterades ger ett klart
belägg för att projekteringarna vid de
enskilda företagen väl motsvarade förväntningarna
och medförde att tillverkning
i vissa fall kom i gång ytterligt
snabbt. Det finns ingen anledning
att tro att förhållandena i dag skulle
vara väsentligt annorlunda än då. En
projektering i enskild regi med stöd
från myndigheternas sida kan som regel
arbeta snabbt därför att man inom
de enskilda företagen kan falla tillbaka
på en normal arbetsrutin och en ansvarsfördelning
som utformats med
hänsyn till effektivitetens krav. Detta
är nog mer sällan fallet med statliga
organ. Därför finns det ej heller någon
anledning till att ur beredskapssynpunkt
betrakta anläggningar i enskild
ägo som mindre värdefulla än statliga
anläggningar.
Utskottet hemställer bl. a. om förnyad
utredning i enlighet med vad utskottet
anfört rörande ammunitionssammansättningsverkstadens
förläggning.
Utskottet har också uttalat att
kostnadsfrågan självfallet bör tillmätas
stor betydelse.
En fullständig utredning kräver att
bl. a. de privata företagens kapacitet
klarlägges. Om hänsyn till ekonomiska
faktorer skall tagas måste vidare en lösning
åstadkommas där man tar hänsyn
till denna civila kapacitet.
Jag tillåter mig uttala den förhopp -
ningen att Kungl. Maj:t ger den kommande
utredningen sådana direktiv att
även de privata företagens kapacitet
klarlägges så att denna kapacitet kan
beaktas i samband med att beslut i frågan
fattas och felaktiga investeringar
därigenom undvikes.
I detta anförande instämde herr Hyltander
(fp).
Herr MELLQVIST (s):
Herr talman! De synpunkter som den
föregående talaren anförde har, det utgår
jag ifrån, överbefälhavaren beaktat
när han år 1954 av försvarsministern
fick i uppdrag att utreda alla spörsmål
som sammanhänger med denna sammansättningsverkstad.
Den utredning som överbefälhavaren
i sin tur lämnade försvarsministern
1955 baserades på att en sådan ny sammansättningsverkstad
—- av skäl som
redovisats i utskottsutlåtandet — skulle
uppföras och drivas i försvarets fabriksstyrelses
regi. Därför vågar vi utgå
ifrån att den undersökning som herr
Broberg nu avser redan har gjorts —
det rör sig om en hemställan från herr
Brobergs sida och ingenting annat, ty
det föreligger ingen motion i ärendet.
Skulle nu den utredning, som statsutskottet
har föreslagit, även angripa detta
problem, tror jag inte att utskottet
har något att erinra mot detta. Samtliga
myndigheter anser dock att en
sammansättningsverkstad skall i princip
drivas i statlig regi.
När herr Broberg inte har något yrkande
skall jag be att få yrka bifall till
utskottets hemställan.
Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.
§ 4
Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 7, i anledning av väckta
motioner angående viss ändring i uppbördsförordningen
in. m.
Utskottets hemställan bifölls.
126 Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 em.
§ 3
Rätt för mindre företag att vid beskattningen
göra avdrag för vissa försöks- och
forskningskostnader
Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 8, i anledning av väckta
motioner om rätt för mindre företag att
vid beskattningen göra avdrag för vissa
försöks- och forskningskostnader.
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 10 av herr Eskilsson m. fl.
och II: 14 av herr Nordgren m. fl., hade
hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Ivungl. Maj:t hemställa om eu
utredning i syfte att möjliggöra för de
mindre företagen — jordbruk och småindustri
— att i beskattningsavseende få
göra avdrag för kostnader, som har samband
med försöks- och forskningsverksamhet
utom det egna företaget».
Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 10 av herr Eskilsson
in. fl. och II: 14 av herr Nordgren m. fl.
om rätt för mindre företag att vid beskattningen
göra avdrag för vissa försöks-
och forskningskostnader icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Reservationer hade avgivits
I) av herrar Hagberg, Lundström, Gösta
Jacobsson, Erik Filip Petersson,
Gustafson i Göteborg, Magnusson i Borås,
Darlin och Larsson i Umeå, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 10 av herr Eskilsson
in. fl. och II: 14 av herr Nordgren
in. fl. måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om en utredning i syfte att
möjliggöra för de mindre företagen —
jordbruk och småindustri — att i beskattningsavseende
få göra avdrag för
kostnader, som hade samband med försöks-
och forskningsverksamhet utom
det egna företaget;
II) av herrar Sundin och Eriksson i
Bäckmora, utan angivet yrkande.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr NORDGREN (h):
Herr talman! Vid kammarens plenum
förra onsdagen tillät jag mig erinra om
vilken betydelse de mindre företagen
inom industri, jordbruk, handel och
hantverk in. fl. branscher har för
svenskt näringsliv och om hur pass
inånga människor som har sin utkomst
från dessa företag. Jag försökte då göra
gällande att de mindre företagen i den
fråga vi då diskuterade — återlånerätten
ur ATP-fonderna — inte hade samma
möjligheter som övriga låntagare.
Beträffande den fråga som nu står på
dagordningen synes det mig som om de
mindre företagen inom t. ex. industri
och jordbruk åter ställs i ett sämre läge
än t. ex. de större företagen.
Effektiviteten i näringslivet är utan
tvivel en primär förutsättning för fortsatt
ekonomisk utveckling. Det är därför
nödvändigt med marknadsundersökningar,
försök och forskning för att
nå så gott resultat som möjligt ur såväl
kvalitets- som kostnadssynpunkt. De
stora företagen har möjlighet att bedriva
dylik försöks- och forskningsverksamhet
i mycket stor utsträckning
inom det egna företaget. Om så sker —•
och även i vissa andra fall som redovisas
på s. 2 i utskottets betänkande —
äger de stora företagen rätt att göra avdrag
för kostnaderna.
Varje enskilt litet jordbruk eller småföretag
kan inte självt bedriva denna
forskningsverksamhet. Dessa företags
bransch- eller yrkesorganisationer kan
däremot med fördel göra det, och de
gör det också i viss utsträckning. Men,
herr talman, här kommer det anmärkningsvärda:
de mindre företagens avgifter
till sina bransch- eller yrkesorganisationer
för en dylik forskningsverksamhet
är i motsats till de större
företagens kostnader härför icke avdragsgilla.
I motionsparet I: 10 och II: 14 har
vi påtalat att den nuvarande skattelagstiftningen
gör att denna del av vårt
näringsliv kommer i ett utvecklingsmässigt
sett sämre läge än övriga delar.
Mot bakgrunden av den betydelse som
Onsdagen den 13 mars 1963 em. Nr 10 127
Rätt för mindre företag- att vid beskattningen göra avdrag för vissa försöks- och
forskningskostnader
även dessa mindre företag har för vår
försörjning, levnadsstandard och sysselsättning,
synes det mig som om den
gång efter annan återkommande diskrimineringen
av de mindre företagen nu
äntligen borde upphöra.
Herr talman! Jag ber inte att de
mindre företagen skall, såsom sker
t. ex. i USA, prioriteras, men jag anser
att de skall få utvecklas under samma
förutsättningar och stå under samma
lagar och bestämmelser som övriga företag
och företagsformer.
Jag ber, herr talman, med dessa ord
att få yrka bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande nr 8 fogade
reservationen av herr Hagberg m. fl.
Herr KÄRRLANDER (s):
Herr talman! Jag kan börja med att
instämma i syftet när det gäller denna
motion nr 14 i andra kammaren och till
stora delar också i de meningar som
herr Nordgren företräder. Jag har alltså
ingenting att invända mot det syfte,
som konkretiseras i motionen där man
säger: »Enligt vår uppfattning är det
angeläget att denna betydelsefulla sektor
av vårt näringsliv ges samma möjligheter
som storföretagen bär att genom
eget utvecklingsarbete förkovra sina
förutsättningar, så att denna effektivare
produktion kan hävda sig i en
växande internationell konkurrens.»
Själva detta syfte, herr talman, kan det
inte alls finnas någon anledning att vara
negativt inställd emot, och så har heller
inte varit fallet vid denna frågas
behandling. Vid föregående riksdagar
har utskottet ställt sig positivt till att
denna fråga skulle bli föremål för behandling,
men därifrån, herr talman,
och till att yrka bifall till förslag om
särskild utredning är steget långt. Utskottet
redogör för hur frågan har behandlats
vid 1959 och 1960 års riksdagar,
och det är en behandling som är
positiv. I sitt betänkande nr 75 år 1960
uttalade utskottet att »spörsmålet om
avdragsrätt för avgifter av ifrågavarande
art är av komplicerad natur och att
frågan därom lämpligen bör lösas i
samband med en generell reglering av
medlemsavgifternas beskattning». Vidare
uttalade utskottet att det vore angeläget
att frågan löstes snarast möjligt
och att denna lösning bleve positiv.
Sedan dess har det inte, herr talman,
från motionärernas sida förebragts några
nya skäl som skulle ställa frågan i
ett annat läge och som skulle motivera
att nu direkt bifalla förslaget om en särskild
utredning. Det är detta som utskottet
har uttalat. Det har inte funnits
några nya skäl, utan utskottet vidhåller
vad det sagt, nämligen att frågan senare
skall tas upp i sin helhet. Utskottet
hoppas att frågan får eu positiv lösning
men vill inte vara med om någon
speciell utredning på detta område, eftersom
det skulle vara att rycka ut en
detalj ur ett större sammanhang. Det är
detta som har varit utskottsmajoritetens
motivering för att yrka avslag på motionen.
Jag ber alltså att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
I); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nordgren begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 8, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
I) av herr Hagberg in. fl.
128 Nr 10 Onsdagen den 13 mars 1963 em.
Rätt till avdrag för värdeminskning å täckdikningsanläggningar och skogsvägar,
m. m.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nordgren begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 119 ja och 69 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
§ 6
Rätt till avdrag för värdeminskning å
täckdikningsanläggningar och skogsvägar,
m. m.
Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 9, i anledning av väckta
motioner om rätt till avdrag för värdeminskning
å täckdikningsanläggningar
och skogsvägar, m. m.
Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen
I) de likalydande motionerna I: 48 av
herr Ebbe Ohlsson in. fl. och II: 58 av
herr Nilsson i Svalöv in. fl., vari hemställts,
»1) att riksdagen måtte besluta antaga
följande
Förslag
till
lag om ändring i komnmnalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att anvisningarna
till 22 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
Anvisningar
till 22 §.
2. a. Avdrag medgives —--an
visningarna
till 29 §).
Såsom för ---- — nödig bostadsbygg
nad.
Fasta maskiner — — — första stycket.
Därest inkomst---om jordbruks
fastighet.
b. Avdrag medgives i form av årliga
värdeminskningsavdrag för sådan kostnad
för täckdikningsanläggning som bestritts
av den skattskyldige och avser
arbete, vilket utförts under tid han ägt
fastigheten och vilket icke utgjort reparation
eller underhåll. Avdraget skall
beräknas enligt avskrivningsplan och
för år räknat utgöra tio procent av kostnaden,
ändå att anläggningens varaktighetstid
är längre eller kortare än tio år.
Motsvarande skall gälla i fråga om kostnad
för skogsväg, dock att endast två
tredjedelar av sådan kostnad må utgöra
underlag vid beräknandet av de årliga
värdeminskningsavdragen. Har skattskyldigs
jordbruksfastighet för visst år
utvisat förlust eller så ringa överskott,
att den skattskyldige vid beräkning av
nettointäkten av fastigheten ej kunnat
utnyttja det på året belöpande avdraget,
skola beträffande rätt för den skattskyldige
att tillgodoräkna sig det resterande
avdraget för senare år bestämmelserna i
punkt 3 c tredje stycket av anvisningarna
till 29 § äga motsvarande tillämpning.
Har fastighet •— — •— årliga värdeminskningsavdrag.
I täckdikningsanläggning inbegripes
även täckta avlopp i direkt anslutning
till täckdikning.
Med skogsväg — ■— — till byggnad.
Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad uppgift
utkommit från trycket i Svensk
författningssamling.
Äldre bestämmelser skola fortfarande
äga tillämpning i fråga om 1963 års
taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1963 och tidigare år.
De nya bestämmelserna skola dock
i intet fall äga tillämpning beträffande
Onsdagen den 13 mars 1963 em. Nr 10 129
Rätt till avdrag för värdeminskning å täckdikningsanläggningar och skogsvägar,
m. m.
räkenskapsår, som gått till ända före
den 1 november 1962.
1 samband---följande iakttagas.
Om den skattskyldige under de beskattningsår,
för vilka taxering i första
instans verkställts åren 1961 och 1962,
haft kostnader för nyanläggning och förbättring
av täckdikning eller skogsvägar
och om han visar, att arbetena utförts
under den tid han ägt fastigheten samt
att kostnaderna bestritts av honom själv
och att avdrag för desamma icke till
någon del åtnjutits vid taxeringen, må
vid 1963 års taxering eller, vid omläggning
av räkenskapsår, 1964 års taxering
kostnaderna upptagas såsom oavskriven
anläggningskostnad med två tredjedelar
av beloppet såvitt angår skogsvägar.
Avdrag för---är fråga.
2) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om förslag till
sådan ändring i kommunalskattelagen
att avdragsrätt kan beviljas för nyanläggning
genom skogsplantering»;
II) de likalydande motionerna I: 156
av herrar Iliibinette och Isacson samt
II: 184 av herr Hedin m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta antaga
ett genom dessa motioner framlagt
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen,
likaledes avseende ökning
av avskrivningsunderlaget för
skogsvägar vid beskattningen till två
tredjedelar av anläggningskostnaden;
III) de likalydande motionerna I: 257
av herrar Per Jacobsson och Gunnar
Pettersson samt II: 307 av herr Jönsson
i Ingemarsgården in. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta en ökning av
avskrivningsunderlaget för skogsvägar
vid beskattningen från nu gällande en
tredjedel till två tredjedelar av anläggningskostnaden
samt i anledning därav
antaga det förslag till författningstext
— vederbörligen justerat i fråga om tidpunkten
för ikraftträdandet — som
framlagts av reservanterna i bevill
-
ningsutskottets betänkande nr 40/1962
under mom. II, »angående avskrivningsunderlaget
för skogsvägar»;
IV) de likalydande motionerna I: 364
av herr Nils-Eric Gustafsson in. fl. samt
11:517 av herrar Björkänge och Elmwall,
vari hemstälts, »att riksdagen måtte
besluta
1) att avskrivningsunderlaget för värdeminskningsavdrag
för skogsvägar må
utgöra två tredjedelar av kostnaden för
anläggningen efter avdrag för i förekommande
fall utgående statsbidrag,
samt
2) att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderlig författningsändring»
;
V) de likalydande motionerna 1:441
av herr Jonasson samt II: 522 av herrar
Gustavsson i Alvesta och Wahrendorff,
vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
prövning och förslag rörande en sådan
ändring i kommunalskattelagen att kostnaden
för skogsdikning med undantag
för erhållet statsbidrag får avdragas i
deklarationen genom årligen lika stora
avskrivningar under de närmast efter
anläggningsåret kommande tio åren»;
ävensom
VI) motionen II: 519 av herrar Dahlgren
och Gustafsson i Kårby, vari hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om prövning
och förslag rörande en sådan ändring
i kommunalskattelagen, att hela kostnaden
för anläggande av täckdikningar
med avdrag för erhållna statsbidrag får
avskrivas antingen genom årligen lika
stora avskrivningar under tio år eller
genom annan avskrivningsplan, som gällande
samma tidsperiod upprättas av
markägaren».
Utskottet hemställde, att följande motioner,
nämligen
1) de likalydande motionerna 1:48
av herr Ebbe Ohlsson m. fl. och II: 58
av herr Nilsson i Svalöv m. fl. om rätt
130 Nr 10 Onsdagen den 13 mars 1963 em.
Rätt till avdrag för värdeminskning å täckdikningsanläggningar och skogsvägar,
m. m.
till avdrag vid beskattningen för nyanläggning
genom skogsplantering, m. m.,
2) de likalydande motionerna I: 156
av herrar Hiibinette och Isacson samt
11:184 av herr Hedin m. fl. angående
rätten till avskrivning vid täckdikning,
3) de likalydande motionerna I: 257
av herrar Per Jacobsson och Gunnar
Pettersson samt II: 307 av herr Jönsson
i Ingemarsgården m. fl. om ökning av
avskrivningsunderlaget för skogsvägar
vid beskattningen,
4) de likalydande motionerna I: 364
av herr Nils-Eric Gustafsson m. fl. samt
II: 517 av herrar Björkänge och Elmwall
angående värdeminskningsavdraget
vid anläggning av skogsväg,
5) de likalydande motionerna 1:441
av herr Jonasson samt II: 522 av herrar
Gustavsson i Alvesta och Wahrendorff
angående rätten till avskrivning av
skogsdikningskostnad vid beskattningen,
ävensom
6) motionen 11:519 av herrar Dahlgren
och Gustafsson i Kårby angående
rätten till avskrivning av täckdikningskostnad
vid beskattningen,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Lundström, Gösta Jacobsson,
Sundin, Billman, Gustafson i Göteborg,
Nilsson i Svalöv, Magnusson i Borås,
Eriksson i Bäckmora och Enskog, vilka
under åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna 1:48 av herr
Ebbe Ohlsson in. fl. och 11:58 av herr
Nilsson i Svalöv in. fl., de likalydande
motionerna I: 156 av herrar Hiibinette
och Isacson samt II: 184 av herr Hedin
in. fl., de likalydande motionerna I: 257
av herrar Per Jacobsson och Gunnar
Pettersson samt II: 307 av herr Jönsson
i Ingemarsgården m. fl. ävensom de likalydande
motionerna 1:364 av herr
Nils-Eric Gustafsson in. fl. samt 11:517
av herrar Björkänge och Elmwall ansett,
att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till förenämnda
motioner måtte antaga det vid motionerna
1:48 och 11:58 fogade förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr NILSSON i Svalöv (h):
Herr talman! Gällande bestämmelser
om rätt till avdrag för värdeminskning
å täckdikningsanläggningar och skogsvägar
tillkom genom beslut av 1962 års
riksdag. Frågan blev då ganska grundligt
behandlad, inte minst därför att vid
behandlingen i utskottet hade detta delat
upp sig på två lika stora hälfter,
varigenom lotten kom att bestämma
klämmen. Med utgångspunkt från den
utförliga behandling som då ägde rum
dels i utskottet och dels i kammaren
skall jag i dag fatta mig mycket kort i
denna fråga.
I vad gäller avskrivning för täckdikningsanläggningar
är vi i stort sett överens.
Det är närmast en detalj som vi
inte har riktigt samma uppfattning om.
Enligt gällande bestämmelser får kostnaderna
för täckdikningsanläggningar
avskrivas med en tiondel årligen, men
denna tiondel får inte förskjutas till ett
kommande år. Vi motionärer anser att
om denna tiondel av den ursprungliga
kostnaden ett år inte kan utnyttjas,
skall, som det heter i skattelagarna,
denna kostnad förskjutas till ett kommande
år. Utskottsmajoriteten har inte
velat vara med om motionärernas önskemål.
Varför? Betänkandet ger egentligen
inte klart besked i denna fråga.
Utskottsmajoriteten säger nämligen endast
att rätt att förskjuta vid taxeringen
outnyttjade värdeminskningsavdrag
icke föreligger i fråga om byggnader.
Från denna utgångspunkt säger utskottet
vidare att rätten inte heller bör gälla
i fråga om täckdikningskostnader.
Jag vill fråga utskottets talesmän varför
de undantar just byggnader och in
-
Rätt till avdrag för värdeminskning
m. m.
te andra anläggningstillgångar i jordbruk,
exempelvis inventarier. Jordbruk
och andra företag, som deklarerar på
bokföringsmässiga grunder, får förskjuta
de värdeminskningsavdrag som inte
kunnat utnyttjas ett år. Det är huvudsakligen
på denna punkt striden står.
Vi motionärer har den uppfattningen,
att man skall ha rätt att förskjuta ett avdrag
som inte kunnat utnyttjas ett år.
Delta krav har vi fullföljt i den reservation
som är fogad till utskottets betänkande.
Den största fråga som behandlas i
detta betänkande är dock icke rätten att
förskjuta värdeminskningsavdrag i fråga
om täckdikningar, utan den största
frågan gäller avskrivningsunderlaget för
permanenta skogsvägar. Förra årets
riksdagsbeslut innebar, att endast Va av
kostnaden skulle få ligga till grund för
avskrivningen. De som då reserverade
sig ansåg att 2/s av anläggningskostnaderna
för permanenta skogsvägar skulle
få bilda avskrivningsunderlag. Vi på den
borgerliga sidan har fortfarande uppfattningen,
att detta borde vara fallet.
Själv har jag tillsammans med några
andra högermän vid årets början motionerat
i denna fråga. Att vi i år återkommer
och i motion framför samma uppfattning
som vi gav till känna i fjol beror
närmast på att inte mindre än 20 av
de remissinstanser, som yttrat sig över
den utredning, som låg till grund för den
proposition, som lades fram vid förra
årets riksdag, förordat att hela kostnaden
för byggandet av permanent skogsväg
skulle få bilda avskrivningsunderlag
vid beskattningen. Ifrågavarande remissinstanser
representerade i första
hand skogsmyndigheterna. De tog upp
frågan ur skogsnäringens synpunkt utan
att själva ha några som helst ekonomiska
intressen att bevaka. De bedömde
frågan med hänsyn till skogens betydelse
för vårt näringsliv, dess betydelse
för vår export, dess betydelse ur arbetsmarknadssynpunkt
etc. Det var, herr
Nr 10 131
täckdikningsanläggningar och skogsvägar,
talman, dessa remissinstansers syn på
saken som gjort att vi till förnyad behandling
tagit upp frågan om vilket belopp
som skall bilda avskrivningsunderlag
när det gäller skogsvägar. I motionerna
I: 48 av herr Ebbe Ohlsson m. fl.
och II: 8 av mig m. fl. yrkas ■— liksom
förra året — att Va av anläggningskostnaden
skall utgöra avskrivningsunderlag.
Detta yrkande har fullföljts i reservationen
av herr Hagberg m. fl. Jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
denna reservation.
I detta anförande instämde herr Hedin
(h).
Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):
Herr talman! I föreliggande betänkande
har bevillningsutskottet haft att behandla
ett antal motioner av bl. a. centerpartiet
rörande värdeminskningsavdrag
för täckdikningsanläggningar,
skogsdikning och skogsvägar. Samtliga
motioner har avstyrkts av utskottsmajoriteten.
Herr Nilsson i Svalöv har ju redovisat
reservanternas synpunkter på dessa
frågor, och jag kan därför, herr talman,
fatta mig ganska kort.
Vid förra årets riksdag var dessa frågor
uppe till behandling i samband med
behandlingen av en proposition i ärendet.
På grundval av ifrågavarande proposition
beslöt riksdagen vissa ändringar
rörande rätten till värdeminskningsavdrag
på ifrågavarande områden. Beträffande
täckdikningsanläggningar
medgavs avskrivning av hela kostnaden
för nyanläggning och omläggning under
loppet av 10 år. Sådan avskrivning
får dock icke göras av kostnad för huvudavlopp.
I fråga om skogsvägar innebar
riksdagens beslut avskrivningsrätt
för endast 1ls av kostnaden.
Då dessa avskrivningsregler inte kan
anses helt tillfredsställande, har vi inom
centerpartiet i år liksom i fjol motionsvägen
framfört förslag om vissa ändringar,
så att reglerna skulle stå i bätt
-
Onsdagen den 13 mars 1963 em.
å
132 Nr 10
Onsdagen den 13 mars 1963 em.
Rätt till avdrag för värdeminskning å täckdikningsanläggningar och skogsvägar,
m. m.
re samklang med tidens krav. För det
första kan vi inte acceptera att kostnader
för huvudavlopp till täckdikningsanläggningar
icke skall få ingå i
avskrivningsunderlaget. Det är en märklig
undantagsbestämmelse man har infört
här. Den riktiga synen på den frågan
är väl ändå att huvudavlopp utgör
en del av täckdikningen. Skall man vara
konsekvent, kan man väl inte göra
någon åtskillnad i den skattemässiga behandlingen
av en sådan fråga. En täckdikning
som bara skulle bestå av stamdiken
utan något avlopp kan ju inite
fungera. Eftersom det också är svårt att
bedöma var en täckdikning slutar och
avloppet tar vid, måste bestämmelsen
krångla till skattemyndigheternas arbete
i onödan. Vad sedan gäller bestämmelserna
om utnyttjandet av de tillåtna
värdeminskningsavdragen, anser vi att
de bör kompletteras med en bestämmelse
om förskjutningsrätt till ett senare
beskattningsår. Många jordbrukare kan
på grund av felslagen skörd eller ojämna
inkomster under beskattningsåret inte
utnyttja värdeminskningsavdrag. Då
borde vederbörande ha laglig rätt att
förskjuta dessa till ett senare beskattningsår.
Även på denna punkt bar emellertid
bevillningsutskottets majoritet avstyrkt
motionsyrkandet.
För att sedan övergå till frågan om
skogsbilvägarna, så är gällande avskrivningsunderlag
med en tredjedel av kostnaderna
för litet och föga rättvist enligt
vår mening. Med hänsyn till den
stora betydelse skogsbruket och skogsindustrien
har för vårt näringsliv finns
alla skäl att lätta på de bromsar som
hämmar utvecklingen på detta område,
detta inte minst med tanke på den försämrade
konjunktur vi för närvarande
har för skogens del. Rationaliseringen
av skogsbruket håller på att bryta igenom
med full kraft; den skogsvecka
som anordnades i Stockholm gav ju klara
belägg för att vi här i landet står väl
rustade i tekniskt hänseende när det
gäller att underlätta arbetet i skogen.
Men samtidigt måste man konstatera att
det råder en stark eftersläpning i fråga
om utbyggnaden av skogsbilvägnätet.
Detta beror på de otidsenliga beskattningsregler
som gällt och som fortfarande
gäller på området. Det förhållandet
att någon avdragsrätt tidigare
inte fanns har inte stimulerat till sådana
investeringar som inte haft en produktionsfrämjande
effekt.
Här måste skogsägarnas och samhällets
intressen kunna mötas på så sätt att
liberalare avskrivningsregler införes,
med exempelvis två tredjedelar av kostnaderna
som vi från centerpartiet föreslagit
i motionerna I: 364 och II: 517.
Här finns säkerligen en tredje intressegrupp,
nämligen skogsarbetarna. De har
också rätt att göra anspråk på en mera
människovärdig tillvaro än den som erbjöds
i forna tiders skogshärbärgen. I
samma mån som skogsbilvägnätet byggs
ut skapas också möjligheter för skogsarbetarna
att bo kvar i sina fasta bostäder
och med bil färdas till och från
arbetsplatsen. Detta gör att man även
av statsmakterna kan fordra en något
modernare syn på dessa ting och låta
detta komma till uttryck i beskattningsregler
som för utvecklingen framåt och
inte bakåt. Finansministern skulle inte
bli den lidande parten om riksdagen
gick med på att mjuka upp dessa avdragsregler
så att två tredjedelar av
kostnaderna fick dras av såsom vi föreslagit.
Flera vägar i skogarna skulle
ju underlätta uttaget och höja avverkningens
värde. På så sätt skulle man få
in mera skattepengar både till stat och
kommun.
Jag ber, herr talman, att i denna del
få yrka bifall till reservationen av herr
Hagberg in. fl.
I ett annat motionspar från centerpartiet,
1:441 och 11:522, som utskottet
behandlar i detta betänkande, bär vi
tagit upp frågan om införande av avdragsrätt
för skogsdikning efter samma
Onsdagen den 13 mars 1963 em. Nr 10 133
Rätt till avdrag för värdeminskning å täckdikningsanläggningar och skogsvägar,
m. m.
grunder som nu gäller för täckdikning.
Enligt gällande bestämmelser föreligger
beträffande dikning i skogsmark rätt
till avdrag endast för skyddsdikning.
När det däremot gäller skogsdikning
som har samband med produktionsfrämjande
åtgärder föreligger ingen sådan
avdragsrätt. Motionärerna menar
att det måste vara otillfredsställande att
ha undantagsbestämmelser för skogsbruket,
som ändå betyder så mycket såväl
ur den enskildes som ur nationalekonomisk
synpunkt. Införandet av liberala
avskrivningsregler för skogsdikning vore
väl en åtgärd ägnad att på längre
sikt öka skogsmarkens produktionsförmåga,
vilket även skulle ge staten större
skatteinkomster. Det är alltså troligt
att det på längre sikt skulle innebära
en ekonomisk vinning för staten om
man på detta område snarast införde
beskattningsregler som stode i samklang
med den ökade betydelse skogen har
ur nationalekonomisk synpunkt.
Man får inte heller bortse från att
de gränsdragningsproblem som våra
skattemyndigheter ställs inför när det
gäller att avgöra vad som är avdragsgill
skyddsdikning och vad som är att
hänföra till annan vattenavledning är
svåra att lösa.
I motionerna har man inte yrkat på
omedelbar lagstiftning utan hemställt
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle anhålla om sådan ändring
i kommunalskattelagen att kostnaderna
för skogsdikning får avdragas genom årliga
avskrivningar under tio år.
Med detta ber jag, herr talman, slutligen
också få yrka bifall till motionerna
1: 441 och II: 522 samt motionen
II: 519.
I detta anförande instämde herr Elmivall
(ep).
Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp):
Herr talman! Så sent som vid föregående
års riksdag diskuterades denna
fråga ganska ingående och belystes ur
olika synpunkter. Vi hade vid det tillfället
från vårt håll väckt en motion
vari vi begärde att en utvidgning av det
avskrivningsberättigade underlaget till
två tredjedelar av anläggningskostnaden
för skogsbilvägar borde genomföras.
Riksdagen beslöt då i enlighet med
Kungl. Maj ds förslag att begränsa avskrivningsrätten
till en tredjedel av
kostnaden. Det kan ju tyckas som om
det inte skett stora förändringar sedan
det beslutet fattades, men enligt välmening
kvarstår starka sakliga skäl fölen
dylik utvidgning av det avskrivningsberättigade
underlaget. Därför bär
jag, herr talman, velat ta tillfället i akt
att understryka detta.
Förhållandet är ju det att skogsbilvägarnas
ekonomiska utnyttjande till
övervägande grad är förknippat med
pågående avverkningar inom den skogstrakt
där de framdrages. Med moderna
driftsformer inom skogsbruket, där ofta
hela beståndet avverkas inom relativt
stora ytor, blir det mera en utpräglad
driftkostnad som denna anläggning av
skogsbilväg förorsakar. Detta förhållande
talar för att skogsbilvägskostnaderna
bör få avdragas vid beskattningen i ökad
omfattning. Den bestående värdeökning,
som kan påräknas för själva fastigheten,
torde med all sannolikhet, sedan
skogsförrådet avverkats, endast mera
sällan överstiga en tredjedel av vägkostnaden.
Den nuvarande skattemässiga
behandlingen av fastighetsförsäljningar
utgör därför enligt vår mening
intet hinder för en utvidgning av avskri
vn in gsrätte n.
Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till den vid utskottets betänkande
fogade reservationen av herr Hagberg
m. fl.
Herr KÄRRLANDER (s):
Herr talman! De motioner som nu är
uppe till behandling gäller ändrade avdragsregler
beträffande kostnaderna för
skogsbilvägar, täckdikning och nyplan
-
134 Nr 10 Onsdagen den 13 mars 1963 em.
Rätt till avdrag för värdeminskning å täckdikningsanläggningar och skogsvägar,
m. m.
tering av skog. Jag vill erinra om att
beträffande dessa frågor lagstiftades det
vid fjolårets riksdag, och jag vill instämma
i vad herr Jönsson i Ingemarsgården
nyss sade att eftersom vi då
diskuterade dessa frågor ganska ingående
ur alla synpunkter kan det vara
onödigt att nu ta upp alltför många detaljer.
Beträffande de motiv som har legat
till grund för bevillningsutskottets ställningstagande
skall jag för att inte uppta
alltför lång tid utan helt enkelt hänvisa
till utskottets mycket utförliga redogörelse.
Av denna framgår, att det
inte finns några som helst bärande skäl
att efter så kort tid — lagstiftningen har
ju gällt knappt ett år — vidta stora
förändringar. Det är emellertid ett par
punkter som de ärade talarna före mig
har berört och som jag därför vill säga
några ord om.
Herr Nilsson i Svalöv sade att man
vill ha en förskjutning av avskrivningsrätten
då den skattskyldige inte kunnat
utnyttja denna. Bevillningsutskottet anser
sig inte kunna tillstyrka en förskjutningsrätt
av detta slag, eftersom
det är fråga om markanläggningar. Då
frågar herr Nilsson i Svalöv: »Varför
jämför man dessa anläggningar med
byggnader?» Jag skulle kunna returnera
den frågan till herr Nilsson och
säga: Vad menar herr Nilsson att man
skall jämföra täckdikningsanläggningarna
med? De är markanläggningar.
Kan de jämföras med något annat än
byggnader? Även tunnlar räknas ju som
byggnader i taxeringshänseende. .lag
kan inte tänka mig att herr Nilsson i
Svalöv menar att man skall jämföra
denna sortens anläggningar med lösa
inventarier och grunda avskrivningsrätten
på det.
Sedan instämde herr Eriksson i Bäckmora
egentligen bara i herr Nilssons i
Svalöv önskemål att man skall öka avskrivningsunderlaget
på skogsbilvägar
från Vä till -U av kostnaden. Herr Eriks
-
son säger att här bör väl samhällets och
skogsägarnas intressen kunna mötas, då
man bör ha beskattningsregler som för
utvecklingen framåt och inte bakåt. Jag
tror inte att man skall ta till så starka
ord som att påstå, att om man i detta
sammanhang går in för 2/s, så möts samhällets
och skogsägarnas intressen, men
om man nöjer sig med Vs, så blir det en
beskattningsregel som inte för utvecklingen
framåt.
Jag erinrar på nytt om att detta är
en bestämmelse som infördes 1962 och
som då betecknades som en stor framgång.
Även om oppositionen sedan sade,
att den ville ha ändå litet mera, så erkände
man då öppet, att denna regel
innebar en fördel vad beträffar både
täckdikningsanläggningar och skogsbilvägar.
Vidare skulle jag kanske bara tilllägga,
att jag i varje fall inte uppmärksammade,
att herr Nilsson i Svalöv lade
ner någon större kraft vad beträffar
hans motion 11:58 i vad den''avser nyanläggning
genom skogsplantering. Reservationen
innehåller ju yrkande om
bifall till motionen även i denna del,
men herr Nilsson i Svalöv var mycket
blygsam när han skulle motivera avdragsrätten
i detta avseende.
Herr talman! Jag tycker inte att det
är nödvändigt att förlänga debatten
mera. Jag tror att jag kan inskränka
mig till att hänvisa till vad som står i
bevillningsutskottets betänkande nr 9
och yrka bifall till utskottets förslag.
Herr NILSSON i Svalöv (h):
Herr talman! Herr Kärrlander sade
att utskottets redogörelse var så uttömmande
att han inte behövde närmare
motivera varför utskottet intagit den
ståndpunkt det gjort. Jag sade i mitt
anförande att jag tycker att redogörelsen
är mycket mager.
Jag framhöll att när det gällde rätten
till förskjutning av värdeminskningsavdraget
hade man som huvudmotiv an
-
Onsdagen den 13 mars 1963 em. Nr 10 135
Rätt till avdrag för värdeminskning å täckdikningsanläggningar och skogsvägar,
m. m.
fört att man vad beträffar byggnader
inte får förskjuta värdeminskningsavdraget
och att man därför inte heller
borde få göra det i fråga om dräneringar.
Jag frågade varför man inte lika
gärna kunde ha utgått ifrån andra anläggningstillgångar,
exempelvis inventarier,
i fråga om vilka man får göra
en sådan förskjutning.
Nu säger herr Kärrlander att jag väl
inte vill gå in för att man här skulle
ha samma bestämmelser som för inventarier.
Jo, herr Kärrlander, det anser
jag nog att man skall ha. I och med att
utskottet självt liksom departementschefen
förra året gick in för en tioprocentig
avskrivning, d. v. s. den avskrivningsprocent
som är vanlig i vad
det gäller inventarier i jordbruket, då
avskrivning där sker efter bunden plan,
så menar jag, att man bör jämföra detta
med inventarier. Där har man också
tioprocentig avskrivning.
Herr Kärrlander sade vidare att jag
inte hade lagt någon större kraft i dagen
i vad det gällde att motivera vårt
yrkande om avdrag för skogsplanteringar.
Nej, det gjorde jag kanske inte,
därför att det också är en gammal
bekant som vi bär diskuterat här vid
flera tillfällen. Vårt verkliga motiv för
att kostnaden för nyplanteringar på
åker skall vara en avdragsgill kostnad
är att den som utför skogsplanteringen
i regel inte får tillgodogöra sig någon
avkastning av denna sin plantering, tv
det tar lång tid innan skogen blir avverkningsbar.
Mot detta kanske någon
invänder att han då inte heller får
skatta för det tilläggsvärde som han får
ut för fastigheten då han säljer den.
Det resonemanget är emellertid felaktigt,
ty som kammarens ledamöter säkerligen
har sig bekant skall, om någon
avyttrar en fastighet med växande skog,
tillväxtvärdet under innehavet beskattas
oavsett om han haft egendomen i 10
år eller inte. Just detta att man får
skatta för tillväxtvärdet på skogen un
-
der innehavet är ett mycket starkt motiv
för att kostnaden för skogsplantering
skall vara avdragsgill.
Herr KÄRRLANDER (s):
Herr talman! Det var kanske onödigt
av mig att utmana herr Nilsson i Svalöv
på det sätt jag gjorde beträffande
skogsplanteringar. Jag skall återkomma
till det.
Herr Nilsson säger att jag har sagt att
bevillningsutskottets redogörelse är fyllig,
men han tycker att den är mager. Vi
har alltså inte samma uppfattning om
den saken, och det är väl inte mycket
att diskutera om.
Herr Nilsson i Svalöv har nu förklarat
att det verkligen är hans mening
att avskrivningsprocenten för skogsbilvägar
bör vara densamma som gäller
inte för byggnader utan för inventarier.
Jag ber kammarens ledamöter uppmärksamma
att herr Nilssons i Svalöv enda
motiv härför är att procenttalet i det fallet
är lika stort som vid en bunden
avskrivningsplan för inventarier. Men
detta kan aldrig i sig självt vara något
argument; då skulle man ju kunna göra
vilka jämförelser som helst. Det måste
finnas någon överensstämmelse i fråga
om beskattningsregler, avskrivningsbestämmelser
eller något annat. Den motivering,
som herr Nilsson i Svalöv kommer
med, är alltså mycket mager.
Då jag talade om herr Nilssons i Svalöv
blygsamhet beträffande motionen
om avskrivningsrätt för nyanläggning
genom skogsplantering, så trodde jag
att herr Nilsson hade läst vad som står
på sid. 15 i bevillningsutskottets betänkande.
Utskottet redogör där för det
ökade statsbidrag som beviljats föregående
år och för den ökning som föreslås
i årets statsverksproposition och
som innebär att statsbidraget under
nästkommande budgetår skulle höjas
med 500 000 kronor till 5,1 miljoner kronor.
Därefter säger utskottet bl. a.: »Enligt
utskottets mening är det emeller
-
136 Nr 10 Onsdagen den 13 mars 1963 eln.
Rätt till avdrag för värdeminskning å täckdikningsanläggningar och skogsvägar,
m. m.
tid mindre lämpligt att genom en särskild
utredning överväga ändrade beskattningsregler
rörande en detaljfråga
inom skogsbeskattningen. Frågan bör i
stället uppmärksammas i samband med
den allmänna översyn av reglerna för
skogsbeskattningen, varom riksdagen
uttalade önskemål år 1958.»
Jag trodde faktiskt att herr Nilssons
blygsamhet berodde dels på att en utredning
redan är begärd och dels på att
statsbidraget har ökats avsevärt, men nu
tog herr Nilsson ifrån mig även den
tron.
Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):
Herr talman! Herr Kärrlander hade
inga egentliga invändningar att göra
mot mitt resonemang i denna fråga. Endast
i fråga om avskrivningsunderlaget
hade han en avvikande uppfattning.
Men, herr Kärrlander, ett avskrivningsunderlag
av två tredjedelar måtte väl
ändå innebära ett större tillmötesgående
och är mera utvecklingsfrämjande
än om man bara får avskriva en tredjedel.
Herr KÄRRLANDER (s):
Herr talman! Nu håller jag fullständigt
med herr Eriksson i Bäckmora. En
avskrivning med nio tiondelar vore
ändå mera.
Överläggningen var härmed slutad.
Mom. 1—4
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Svalöv begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
1)—4) i utskottets betänkande nr 9. röstar
Ja;
Den,
det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Hagberg m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 102
ja och 95 nej.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Mom. 5
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
I: 441 och II: 522; och fann
herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Eriksson i Bäckmora
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
5) i utskottets betänkande nr 9, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 441 och II: 522.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen till
-
Onsdagen den 13 mars 1963 em. Nr 10 137
Rätt till avdrag- för värdeminskning å täckdikningsanläggningar och skogsvägar,
m. nu
kännagav, att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eriksson i Bäckmora
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 117 ja och
64 nej, varjämte 15 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Mom. 6
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
II: 519; och biföll kammaren utskottets
hemställan.
Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
andre vice talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kammarens
sammanträde fredagen den 15
innevarande månad.
§ 7
Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:
nr 72, angående uppförande av en
atomkraftstation i Marviken,
nr 74, angående den försvarsmedicinska
forskningens organisation m. m.,
och
nr 83, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 48 § folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469).
Dessa propositioner bordlädes.
i 8
Herr andre vice talmannen meddelade,
att herr Henningsson enligt till kammaren
inkommet läkarintyg vore sjukskriven
under tiden den 12—den 16 innevarande
mars.
Herr Henningsson beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen under angivna
tid.
§ 9
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 21.58
In fidem
Snne K. Johansson