Svar på fråga av herr Spångberg i anledning av återupptagandet av (Riksdagens protokoll 1962:18)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 18

ANDRA KAMMAREN

1962

2—9 maj

Debatter m. m.

Torsdagen den 3 maj

Sid.

Svar på fråga av herr Spångberg i anledning av återupptagandet av

kärnvapenprov.......................................... 6

Interpellationer av:

herr Fäll din ang. lokaliseringspolitikens verkningar för de syssel sättningssvaga

områdena ............................... 8

herr Nilsson i Tvärålund ang. företagareföreningarnas verksamhet

inom de sysselsättningssvaga områdena.................... 9

herr Larsson i Hedenäset ang. åtgärder till tryggande av sysselsättningen
inom skogsbruket och skogsindustrien............... 11

herr Ohlin ang. kompensation för levnadskostnadsfördyring å vissa
livräntor, m. m....................................... 12

Fredagen den 4 maj

Svar på fråga av herr Carbell ang. deltagandet i statlig fortbildningskurs
för kanslistutbildning.............................. 15

Ersättning för kommunala förtroendeuppdrag, m. m............. 18

Ändringar i förordningen om allmän varuskatt.................. 24

Omläggning av den allmänna varuskatten och undantag från dylik

skatt för investeringsvaror, m. m........................... 41

Ändring i avdrag för värdeminskning å täckdikningsanläggningar

och skogsvägar........................................... 60

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m...... 82

Tisdagen den 8 maj

Svar på fråga av herr Senander ang. minskning av boendekostnaderna i

anledning av räntesänkningar................................. 99

Svar på interpellation av herr Senander ang. anställningsförhållandena

för vissa byggnadsarbetare..............,,,.................... 100

Svar på fråga av herr Gustavsson i Alvesta ang. försäljningen av allmänna
arvsfonden tillhöriga fastigheter....... 104

1—Andra kammarens protokoll 1962. Nr 18

Nr 18

Innehåll

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Gustavsson i Alvesta ang. räntan vid återlån av medel ur allmänna
pensionsfonden...................................... 105

herr Carbell ang. skydd av den övre prisgränsen för matpotatis..... 106

Svar på fråga av herr Dahlgren ang. skydd av nedre prisgränsen för

smör....................................................... 111

Svar på interpellation av herr Andersson i Storfors ang. sommarstugeägares
rättsställning.......................................... 113

Vid remiss av propositionen nr 171 ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning
på öppna havet m. m............................ 115

Interpellation av herr Hagnell ang. försäljningen av svenska företag till
utlandet.................................................... 126

Onsdagen den 9 maj fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m. (forts.). 130
Sveriges anslutning till en konvention för upprättande av Organisationen
för europeisk rymdforskning m. m.......................... 159

Godkännande av en överenskommelse mellan Sverige och Finland

angående viss avsättning till den gemensamma kulturfonden...... 163

Förskollärarutbildningens organisation............................ 164

Bidrag till socialinstituten....................................... 185

Bidrag till viss busstrafik m. m................................... 193

Ändrade grunder för bidrag till skattelindring åt synnerligt skattetyng da

kommuner, m. m.......................................... 196

Interpellationer av:

herr Holmberg ang. principerna för statliga företags förhandlingar

med de anställda........................................... 203

herr Alemyr ang. cancerforskningens ekonomiska resurser......... 205

herr Wiklund i Stockholm ang. omhändertagandet av unga fyllerister 205

Onsdagen den 9 maj em.

Värdering av varulager vid beskattningen......................... 206

Ökat rättsskydd för den enskilde i skatteärenden................... 216

Bidrag till riksdagsledamöters studieresor i utlandet................ 223

Införande av obligatorisk bostadsförmedling, m. m.................. 224

Skydd mot jordvärdestegring, m. m............................... 233

Samtliga avgjorda ärenden
Fredagen den 4 maj

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 15, om ändring i kommunallagen,
m. m................................................. 18

Innehåll

Nr 18

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 37, om vissa ändringar i förordningen
om allmän varuskatt.............................. 24

— nr 39, om omläggning av den allmänna varuskatten och undantag

från dylik skatt för investeringsvaror, m. m................. 41

— nr 40, om ändring i kommunalskattelagen................... 60

Onsdagen den 9 maj fm.

Val av valmän och suppleanter för utseende av fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret med suppleanter.......................... 129

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10, ang. vissa åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område, m. m............................ 130

Utrikesutskottets utlåtande nr 2, ang. Sveriges anslutning till en konvention
för upprättande av Organisationen för europeisk rymdforskning
m. m....................................................... 159

Statsutskottets utlåtande nr 75, ang. Sveriges anslutning till en konvention
för upprättande av Organisationen för europeisk rymdforskning
m. m., i vad avser svensk rymdforskning samt medelsanvisning... 163

— nr 66, ang. marinens tekniska personal m. m.................... 163

— nr 70, ang. bidrag till restaurering av Uppsala domkyrka m. m.. .. 163

— nr 71, ang. godkännande av en överenskommelse mellan Sverige och

Finland angående viss avsättning till den gemensamma kulturfonden.
....................................................... 163

— nr 72, ang. förskollärarutbildningens organisation............... 164

— nr 73, rörande bidrag till socialinstituten....................... 185

— nr 74, ang. anslag till personhistorisk forskning och publiceringsverksamhet.
................................................ 193

— nr 76, ang. Bidrag till viss busstrafik m. m..................... 193

— nr 77, ang. ytterligare investeringar inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde m. m............................. 196

— nr 78, ang. ändrade grunder för bidrag till skattelindring åt synnerligt
skattetyngda kommuner, m. m............................ 196

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25, om viss inskränkning i rätten att
arrendera strandområde...................................... 203

— nr 26, om ändring i byggnadsstadgan.......................... 203

— memorial nr 28, föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut ang.

tjänstebil för biskopen i Luleå stift............................ 203

Statsutskottets utlåtande nr 67, ang. premiesystem för viss reservpersonal
vid krigsmakten......................................... 203

— nr 68, ang. överlåtelse av viss kronan tillhörig mark m. m........ 203

— nr 69, ang. vissa anslag för militärmusiken..................... 203

Onsdagen den 9 maj em.

Bevillningsutskottets betänkande nr 35, ang. värdering av varulager vid
beskattningen.............................................. 206

— nr 43, om ökat rättsskydd för den enskilde i skatteärenden........ 216

Bankoutskottets utlåtande nr 21, om bidrag till riksdagsledamöters studieresor
i utlandet.......................................... 223

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24, om införande av obligatorisk
bostadsförmedling........................................... 224

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 37, om utredning angående

Nr 18

Innehåll

Sid.

bostadsförmedlingens organisation och principer................. 224

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27, ang. skydd mot jordvärdestegring,
m. m....................................................... 233

— nr 29, ang. rösträtten vid vissa allmänningsstämmor............. 238

— nr 30, om sådan ändring av hyresregleringslagen att höjning av

grundhyra icke må beviljas på grund av förbättringsarbete som bekostas
av hyresgäst.......................................... 238

Jordbruksutskottets utlåtande nr 17, om avsättande av området Padjelanta
i Norrbottens län till nationalpark, m. m.................. 238

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 38, om inrättande av haverikommissioner
för motortrafik, om tillsättande av expertgrupper för
åstadkommande av ökad trafiksäkerhet, om inrättande av ett
statligt trafikinstitut och om vissa undersökningar i syfte att öka
trafiksäkerheten............................................ 238

Onsdagen den 2 maj 1962

Nr 18

Onsdagen den 2 maj

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 25
nästlidne april.

§ 2

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till behandling av lagutskott de å
bordet vilande motionerna nr 872 och
873.

§ 3

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 15, bevillningsutskottets
betänkanden nr 37,
39 och 40 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 10.

§ 4

Föredrogs den av herr Bohman vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående preskriptionsbestämmelsen
i 39 § lagen om socialhjälp.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av herr Mattsson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående försäljningen
av allmänna arvsfonden tillhöriga fastigheter.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets utlåtande nr 2, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
Sveriges anslutning till en konvention
för upprättande av Organisationen
för europeisk rymdforskning m. m.;
statsutskottets utlåtanden:
nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående marinens tekniska
personal m. m.,

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till restaurering
av Uppsala domkyrka m. m.,
nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en överenskommelse mellan Sverige och
Finland angående avsättning till den
gemensamma kulturfonden av 5 milj. kr.
ur räntelikvider å till Finland lämnade
svenska statskrediter jämte i ämnet
väckt motion,

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förskollärarutbildningens
organisation jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande bidrag till socialinstituten
för budgetåret 1962/63 jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1962/63 till personhistorisk
forskning och publiceringsverksamhet,
nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges anslutning
till en konvention för upprättande
av Organisationen för europeisk rymdforskning
m. m., i vad propositionen
avser svensk rymdforskning samt medelsanvisning,

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts i

Nr 18

Torsdagen den 3 maj 1962

statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1962/63 till Bidrag till viss busstrafik
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare investeringar
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde m. m.,
och

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrade grunder
för bidrag till skattelindring åt synnerligt
skattetyngda kommuner, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner; samt

tredje lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 25, i anledning av motioner om viss
inskränkning i rätten att arrendera
strandområde,

nr 26, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till kungörelse
om ändring i byggnadsstadgan

den 30 december 1959 (nr 612), dels ock
i ämnet väckta motioner, och

nr 28, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandling av tredje
lagutskottets utlåtande i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition angående
bidrag till restaurering av Uppsala
domkyrka m. m. jämte i anledning av
propositionen väckta motioner, dels
motioner om inrättande av särskilda
studentprästbefattningar m. m., dels
motioner om vidareutbildning av präster
vid sjukhusen, dels ock motioner om
tjänstebil för biskopen i Luleå stift.

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.02.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 3 maj

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 26 nästlidne
april.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att ledamoten av
andra kammaren fröken Ruth Anderson,
Lerum, är förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet
fr. o. m. 2/5 1962 t. o. m. 15/5
1962. Lerum 1/5 1962.

E. Trattner
bitr. prov. läk.
Lerums distr.

Fröken Anderson i Lerum beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen under
angivna tid.

§ 3

Svar på fråga i anledning av återupptagandet
av kärnvapenprov

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som yttrade:

Herr talman! Herr Spångberg har till
mig riktat en enkel fråga, huruvida jag
är i tillfälle delge kammaren regeringens
synpunkter på det förhållandet att USA
nu återupptagit sina prov av kärnvapen.

Den 25 april, alltså samma dag som
det första provet företogs, gjorde jag
till TT ett uttalande som jag här ber
att få läsa upp:

»När Förenta staterna genom sprängningen
i dag fullföljer sin förebådade
avsikt att återupptaga kärnvapenprov i

Torsdagen den 3 maj 1962

Nr 18

Svar på fråga i anledning

atmosfären, måstet detta meddelande
mottas med beklagande. Meddelandet
har bekräftat de farhågor, som uttrycktes
i regeringsdeklarationen den 14
mars, vari uttalades, att det vore beklagligt
om Sovjetunionens hävande av
det treåriga provmoratoriet genom
sprängningarna förra hösten visade sig
vara inledningen till en ohejdad kapprustning
i fråga om kärnvapen.

Under de pågående nedrustningsförhandlingarna
i Geneve har, inte minst
från de militärt obundna staternas sida,
allvarliga försök gjorts att finna en
grundval för en överenskommelse mellan
kärnvapenmakterna om upphörande
av kärnvapenprov under erforderlig
kontroll. Svenska regeringen, som nedlagt
icke obetydliga ansträngningar i
detta syfte, hade hoppats, att de av de
obundna nationerna den 16 april framlagda
synpunkterna skulle ha lett fram
till allvarliga förhandlingar och till uppgörelser,
varigenom nya prov hade kunnat
undvikas.

I det nu uppkomna läget anser svenska
regeringen det fortfarande önskvärt,
att konferensen i Geneve fullföljer sina
av FN:s generalförsamling anbefallda
ansträngningar att finna en godtagbar
bas för en överenskommelse om upphörande
av kärnvapenprov såsom ett
av de första stegen på nedrustningens
väg.»

Utöver detta uttalande, som klart ger
uttryck för regeringens uppfattning, har
jag för dagen intet att tillägga.

Vidare anförde

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsministern för det svar som nu har
lämnats i denna kammare.

Av svaret framgår att statsministern
samma dag som Förenta staterna upptog
dessa prov uttalade sitt beklagande häröver.
Vårt folk har tidigare med häpnad
och indignation protesterat mot kärnvapenprov
som har utförts av olika län -

av återupptagandet av kärnvapenprov

der. Dessa prov har påtalats här i riksdagen,
beklaganden har framförts från
regeringen även inför internationellt
forum, och ute i landet kan vi räkna
med en stark och enhällig opinion mot
vad som utspelas.

Jag är övertygad om att statsministern
har hela folket med sig när han beklagar
vad som har skett. Det förslag om en
de atomfria staternas klubb som utrikesminister
Undén framställde i Förenta
Nationernas politiska utskott har hälsats
med tillfredsställelse i vårt land och i
andra länder. Detta förslag ger oss i
vårt land moralisk styrka och särskilt
berättigande att protestera mot utförande
av prov med kärnladdningar. Det bör
kanske i detta sammanhang konstateras,
att kärnvapenmakterna bara representerar
en liten minoritet av världens
sammanlagda befolkning men att kärnvapenprovens
förgiftning sprids med
ödesdigra verkningar över alla jordens
folk. Det är mycket beklagligt att Förenta
staterna med sin kunskap om den
skada, som tillfogas vår värld genom
kärnvapenprov, riktar det nya slag mot
mänskligheten som ett återupptagande
av atomvapenproven innebär.

Förenta staterna har i dagarna fått en
alldeles särskild påminnelse om kärnvapensprovens
faror och följder. Ett
par dagar efter det att Förenta staterna
hade upptagit proven meddelades det
att ett ökat radioaktivt nedfall iakttagits
över Amerika. Det heter i den rapporten
bl. a., att mängden av radioaktivt
strontium 90 har ökat i mjölk och grönsaker.
Av detta kan man förstå att det
inte är nedfall från de nu fällda bomberna
som har orsakat denna ökning
av strontium 90 i djur och växter i
Amerika. Man antar att radioaktiviteten
kommer från de ryska bombproven i
höstas. Vi vet nämligen att det pågår en
förgiftningsprocess i luften, marken och
vattnet, och att den har pågått alltsedan
de första atombombproven utfördes
och kommer att pågå lång tid framöver.

Atomvapenmakterna kan inte vara

Nr 18

Torsdagen den 3 maj 1962

Interpellation ang. lokaliseringspolitikens

områdena

okunniga om dessa förhållanden. Jag
vill i detta tillfälle notera som ett hälsotecken,
att inför de nu pågående kärnvapenproven
har protester hörts även
från USA:s egen befolkning. Det är beklagligt
att Förenta staternas regering
har vägrat lyssna till den allmänna folkmeningen
världen över och till de varningar
som bl. a. vetenskapsmän både i
Amerika och i andra delar av världen
har framfört.

Jag tackar än en gång för svaret och
jag betraktar statsministerns uttalande
som ett uttryck för vad hela vårt folk
känner inför det makabra skådespelet
vid Julön i Stilla havet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Herr TALMANNEN yttrade:

Kammarens sammanträde i morgon,
fredagen den 4 maj, kommer att avslutas
senast vid 17.30-tiden. De ärenden
som därvid eventuellt ej medhinnes
kommer att företagas till avgörande vid
plenum onsdagen den 9 maj, som tar sin
början kl. 10.00.

§ 5

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 2, statsutskottets
utlåtanden nr 66 och 70—78 samt
tredje lagutskottets utlåtanden och memorial
nr 25, 26 och 28.

§ 6

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att statsutskottets utlåtande
nr 75 skulle uppföras närmast efter
utrikesutskottets utlåtande nr 2 bland
två gånger bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista.

§ 7

Interpellation ang. lokaliseringspolititikens
verkningar för de sysselsättningssvaga
områdena

Ordet lämnades på begäran till

verkningar för de sysselsättningssvaga

Herr FÄLLDIN (ep), som yttrade:

Herr talman! Utformningen av den
framtida lokaliseringspolitiken för näringslivet
prövas för närvarande av en
särskild kommitté. Syftet härmed torde
framför allt kunna sägas vara att skapa
förutsättningar för en sådan lokaliseringspolitik,
att företagsamhet i ökad
utsträckning kan stimuleras till lokalisering
i de områden, som nu har svårigheter
med sysselsättningen. En sådan
inriktning på lokaliseringspolitiken är
enligt min mening synnerligen angelägen.

Den lokaliseringspolitik, som för närvarande
bedrives som försöksverksamhet,
torde inte kunna karakteriseras
som särskilt framgångsrik för de sysselsättningssvaga
regionernas vidkommande.
Under de senaste åren har utflyttningsöversköttet
i dessa områden varit
stort. Det gäller särskilt de övre norrlandslänen
men även t. ex. områden i
sydöstra Götaland.

Det kan befaras, att denna för de
sysselsättningssvaga regionerna otillfredsställande
utveckling forcerats genom
vissa politiska åtgärder. I första
hand gäller detta arbetsmarknadspolitikens
under senare år alltmer markerade
inriktning på ökad geografisk rörlighet
beträffande arbetskraften. Sådana
åtgärder bör givetvis ingå som medel i
en aktiv sysselsättningspolitik. Det måste
emellertid anses uppenbart felaktigt,
om de geografiskt rörlighetsstimulerande
åtgärderna tillåtes medföra ytterligare
avfolkning i de regioner, där strävandena
i stället i första hand bör inriktas
på att skapa ökade sysselsättningstillfällen.
Det kan ifrågasättas, om
myndigheterna i tillräcklig utsträckning
tillvaratagit möjligheterna till nya arbetsmöjligheter
inom sådana regioner
och till rörlighet beträffande arbetskraften
inom regionerna i fråga. De lokaliseringspolitiska
organen har medverkat
till att företagsamhet i viss utsträckning
lokaliserats från tätortskon -

Torsdagen den 3 maj 1962 Nr 18

Interpellation ang. företagareföreningarnas verksamhet inom de sysselsättningssvaga
områdena

centrationer, främst Stockholms- och
göteborgsområdena, till andra delar av
landet. Denna omlokalisering synes
emellertid inte i någon större utsträckning
ha berört de egentliga sysselsättningssvaga
områdena.

En annan betydelsefull faktor i sammanhanget
är lokaliseringen av bostadsbyggandet.
Riksdagen har vid upprepade
tillfällen understrukit angelägenheten
av att inga snäva restriktioner reses
mot egnahemsbyggande på den egentliga
landsbygden och i de mindre tätorterna.
Detta bekräftades senast vid
1960 års riksdag. Utvecklingen synes
emellertid inte ha varit i god överensstämmelse
härmed. Under de senaste
åren synes bostadsbyggandet genom den
statliga lånegivningen i ökad utsträckning
ha inriktats på större tätortskoncentrationer.
Särskilt torde i många fall
hinder ha rests mot egnahemslån i orter
inom de nu sysselsättningssvaga regionerna.

Det framstår för mig som orimligt,
om resultatet av olika politiska åtgärder
för de sysselsättningssvaga områdenas
vidkommande skulle vara att de medverkat
till ett ökat utflyttningsöverskott.
Strävandena bör enligt min mening
målmedvetet inriktas på att stimulera
till ökade sysselsättningsmöjligheter
inom de nämnda områdena. Med den
betydelse, som en aktiv lokaliseringspolitik
måste tillmätas för de sysselsättningssvaga
regionerna, synes det mig
önskvärt, att socialministern lämnar
kammaren en redogörelse för resultatet
av de olika politiska åtgärder, som jag
här har berört, för ifrågavarande områden
under de senaste åren.

Med anledning av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för socialdepartementet
ställa följande frågor:

1) Vill herr statsrådet lämna kammaren
en redogörelse för i vilken omfattning
geografiskt rörlighetsstimulerande
åtgärder inom arbetsmarknads1*
— Andra kammarens protokoll 1962.

politiken under den senaste treårsperioden
medfört förflyttning av arbetskraft
från de sysselsättningssvaga regionerna,
särskilt i Norrland och sydöstra Götaland,
till andra delar av landet?

2) Vill herr statsrådet redogöra för
i vilken utsträckning myndigheterna
under den senaste treårsperioden kunnat
medverka till lokalisering av företagsamhet
och därmed till nya arbetstillfällen
i de sysselsättningssvaga områdena? 3)

Vill herr statsrådet redogöra för i
vilken utsträckning myndigheterna kunnat
medverka till att företag lokaliserats
från tätortskoncentrationer som
Stockholms- och göteborgsområdena till
de sysselsättningssvaga områdena?

4) Vill herr statsrådet redogöra för
fördelningen av bostadsbyggandet och
särskilt egnahemsbyggandet under de
senaste åren mellan de sysselsättningssvaga
regionerna och landet i övrigt?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. företagareföreningarnas
verksamhet inom de sysselsättningssvaga
områdena

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Tvärålund (ep), som
yttrade:

Herr talman! Från de sysselsättningssvaga
områdena går alltjämt en kraftig
ström av arbetskraft till övriga delar
av landet. Denna utveckling synes ha
varit särskilt markerad under de senare
åren. Inte minst för mitt eget
län, Västerbottens, måste denna utveckling
sägas vara alltmer oroväckande.
Fortsätter denna befolkningsuttunning,
blir det allt svårare och till slut omöjligt
att upprätthålla en tillfredsställande
social och ekonomisk standard, vilket
givetvis kommer att ytterligare påskynda
avfolkningen.

Nr 18

Torsdagen den 3 maj 1962

Interpellation ang. företagareföreningarnas verksamhet inom de sysselsättningssvaga
områdena

Mot bakgrunden av denna utveckling
framstår det som allt angelägnare, att
man intensifierar strävandena att genom
en aktiv lokaliseringspolitik söka
skapa förutsättningar för ökad företagsamhet
och nya arbetstillfällen i de
områden som nu har sysselsättningssvårigheter
och därför drabbas av avflyttning.
I en aktiv lokaliseringspolitik bör
naturligtvis olika och skiftande medel
ingå. Härvid bör man inte minst söka
skapa förbättrade möjligheter till kreditförsörjning
för företagare som vill
lokalisera sin verksamhet till sådana områden.

Den långivning, som företagarföreningarna
bedriver till stöd för mindre
och medelstora företag, bör i detta avseende
tillmätas stor betydelse. Det lokaliseringspolitiska
syftet med denna
långivning framhölls av handelsministern
i statsverkspropositionen till 1960
års riksdag, där det hette »att ej endast
lånegarantigivningen utan även den
direkta långivningen bör kunna ske under
beaktande av även de lokaliseringsoch
sysselsättningspolitiska synpunkterna».
Det torde väl också kunna konstateras
att viss hänsyn tagits till de lokaliseringspolitiska
synpunkterna vid
fördelningen av de statliga lånemedlen
till företagarföreningarna. Men det kan
inte sägas ha skett i den utsträckning,
som skulle varit motiverad med hänsyn
till sysselsättningssvårigheterna i de
s. k. avfolkningsregionerna.

Från mitt eget län har jag mig bekant,
att företagarföreningen där under senare
tid haft betydande brist på lånemedel.
Om det faktiska lånemedelsbehovet
hade kunnat täckas, skulle ökade
sysselsättningstillfällen ha kunnat skapas
i betydande utsträckning, och utflyttningsöverskottet
från länet skulle
ha kunnat minskas eller kanske t. o. m.
elimineras. Det är anledning att förutsätta,
att förhållandena är i stort sett
desamma i andra områden med sysselsättningssvårigheter,
främst de övre

norrlandslänen och områdena i sydöstra
Götaland.

Det är enligt min mening angeläget att
den roll, som företagarföreningarnas
långivning kan spela i lokaliseringspolitiskt
syfte, närmare belyses. Härvid
skulle det vara av stort värde, om handelsministern
ville lämna kammaren en
redogörelse för i vilken utsträckning företagarföreningarna
i län med sysselsättningssvårigheter
under den senare
tiden, exempelvis den senaste treårsperioden,
haft brist på lånemedel i förhållande
till den efterfrågan, som kommit
från företagare inom områdena. Det bör
härvid även vara möjligt att vid en sådan
belysning bedöma, i vilken utsträckning
nya arbetstillfällen kunnat skapas
inom de sysselsättningssvaga områdena
om en ökad långivning varit möjlig
för företagarföreningarna under
ifrågavarande tid.

I proposition till årets riksdag har
aviserats, att en särskild utredning skall
tillsättas för översyn av företagarföreningarnas
organisation och verksamhet.
Enligt min mening bör det vara en
väsentlig uppgift för en sådan utredning
att pröva möjligheterna att effektivisera
företagarföreningarnas verksamhet
och då framför allt deras långivningsverksamhet
i lokaliseringspolitiskt
syfte.

Med anledning av vad jag här har
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
handelsdepartementet få ställa följande
frågor:

1. Vill herr statsrådet lämna kammaren
en redogörelse för i vilken mån företagarföreningarna
i län med sysselsättningssvårigheter
under de senare
åren haft brist på lånemedel och — om
så är fallet — för i vilken utsträckning
nya arbetstillfällen skulle ha kunnat
skapas genom en ökad långivning inom
de sysselsättningssvaga områdena?

2. Avser herr statsrådet att vid den
kommande utredningen angående före -

Torsdagen den 3 mai 1962 Nr 18

Interpellation ang. åtgärder till tryggande av sysselsättningen inom skogsbruket och
skogsindustrien

tagarföreningarnas verksamhet låta pröva
möjligheterna av att effektivisera
företagarföreningarnas verksamhet ocli
framför allt deras långivning särskilt i
lokaliseringspolitiskt syfte?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. åtgärder till tryggande
av sysselsättningen inom skogsbruket
och skogsindustrien

Ordet lämnades på begäran till

Herr LARSSON i Hedenäset (ep), som
yttrade:

Herr talman! Skogsindustriprodukterna
svarar för ungefär en tredjedel av vårt
lands exportvärde. Skogsbruket och
skogsindustrien bär sålunda en betydelsefull
position i vårt näringsliv. Den
nedgång i efterfrågan, som nu kännetecknar
detta område, får betraktas som
helt tillfällig. I stort sett är det anledning
att bedöma skogsbrukets och skogsindustriens
framtidsutsikter optimistiskt.
Man kan vänta en på lång sikt
ökad efterfrågan på skogsprodukter.
Avverkningsvolymen i våra skogar har
ökat väsentligt under det senaste årtiondet.
Det framstår som angeläget, att
under 1960-talet en ökning av volymen
kan uppnås av minst lika stor omfattning.

Till väsentlig del är detta också en
sysselsättningsfråga. Man måste i tid
skapa garantier för att skogsbruket får
erforderlig arbetskraft till förfogande. I
stora delar av landet, särskilt i övre
Norrland, försiggår emellertid en flykt
av arbetskraft från skogsbruket, vilken
ur det tecknade framtidsperspektivet
ter sig oroväckande. Räknar man med
att skogsbruket i framtiden i väsentlig
utsträckning skall utvidga sin avverkningsvolym,
måste man se till att den
yrkesskickliga skogsanbetarkåren bereds
goda möjligheter att stanna kvar i
yrket. Omsorgen härom tillhör redan

dagens uppgifter. Det gäller att bereda
skogsarbetarkåren en god och trygg
sysselsättning. De uppgifter, som härvid
kommer in i bilden, innefattar givetvis
inte minst åtgärder i syfte att
för framtiden vidga avverkningen och
öka skogsproduktionen.

Helt naturligt bör det i huvudsak vara
skogsbrukets sak att klara dessa uppgifter.
Men det skall också stå klart, att
staten bör anses ha väsentliga skyldigheter
i sammanhanget. Framför allt är
det härvid anledning att rikta uppmärksamheten
på skogsbilvägarna. För en
ökad avverkning och en förbättrad
skogsvård framstår det som en grundförutsättning,
att skogsbilvägnätet snarast
förstärkes och utbygges väsentligt.
Yirkestransporterna har ju i allt större
utsträckning förskjutits från vatten till
väg. Vissa virkessortiment, som tidigare
ansågs mindervärdiga, exempelvis lövmassaved
och klenvirke, är ju över huvud
taget inte flottningsbara utan måste
tillföras industrien huvudsakligen per
bil. Såsom bl. a. Tornedalsutredningen
konstaterat betyder en fördröjning i
skogsvägsbyggnadsprogrammet bl. a.
fördyrade transportkostnader, ett minskat
råvaruunderlag och en även i övrigt
försämrad ekonomi för skogsbruket,
därigenom att virke, som utfaller i gallringar
och röjningar, inte kan avsättas.

Det måste anses vara en väsentlig
uppgift för staten att genom bidrag
medverka till en snabb utbyggnad av
skogsbilvägnätet. Den uppfattningen gav
också 1955 års skogsvårdsutredning uttryck
åt i sitt förslag 1956. Utredningen
räknade med ett behov av nybyggnad
eller genomgripande ombyggnad av
skogsbilvägar på sammanlagt 40 000
kvm, vilket byggnadsprogram enligt utredningen
borde genomföras helst under
en 10-årsperiod eller i varje fall
under en 15-årsperiod. Utredningen föreslog
som ett minimum en årlig medelsanvisning
för statligt stöd till byggandet
av skogsbilvägar på 15 milj. kro -

Nr 18

Torsdagen den 3 maj 1962

Interpellation ang. kompensation för levnadskostnadsfördyring å vissa livräntor,

m. m.

nor. Hittills har emellertid stödet varit
ungefär hälften av vad utredningen ansåg
nödvändigt. Denna eftersläpning utgör
givetvis ett allvarligt hinder för den
önskvärda rationaliseringen av skogsbruket.

I årets statsverksproposition bär jordbruksministern
anmält sin avsikt att låta
överse reglerna för det statliga bidragsstödet
till skogsvägbyggnader och
skogsförbättringsåtgärder. I ett interpellationssvar,
som tidigare i år lämnats i
första kammaren, har statsrådet vidare
framhållit, att han inte räknade med att
denna översyn skulle kunna bil klar i
så god tid, att förslag kunde föreläggas
nästa års riksdag.

Det måste framhållas, att varje fördröjning
av det skogsvägbyggnadsprogram,
som skogsvårdsutredningen fann
nödvändigt, medför skadliga återverkningar
för skogsproduktionen och därmed
också för sysselsättningen inom
skogsbruket och skogsindustrien. Målsättningen
i sammanhanget synes mig
böra vara, att det aktuella skogsvägbyggnadsprogrammet
genomföres i varje
fall under 1960-talet. Det synes mig
önskvärt, att den aviserade utredningen
bedrives med sådan skyndsamhet, att
förslag i ärendet kan föreläggas nästa
års riskdag. I stort sett bör detsamma
gälla frågan om bidraget till skogsförbättringsåtgärder.
Det måste givetvis
framstå som angeläget, att strävandena
snarast inriktas på en ökad avkastningsförmåga
hos skogen.

I sammanhanget synes det mig också
vara anledning att uppmärksamma den
service, som skogsvårdsstyrelserna har
att lämna skogsägarna. Även om denna
verksamhet i stora delar av landet numera
i väsentlig utsträckning kan klaras
av skogsägarnas egna organisationer,
bör dock skogsvårdsstyrelserna alltjämt
ha en angelägen uppgift på området.
Den höga taxesättning, som sedan
ett par år tillbaka tillämpats, bär emellertid
varit ett hinder för verksamhe -

ten. Jordbruksministern bär i en proposition
till årets riksdag aviserat sin
avsikt att låta verkställa översyn även
beträffande dessa problem. Det synes
mig angeläget, att även denna utredning
bedrives med sådan skyndsamhet,
att förslag kan föreläggas nästa års riksdag.

De uppgifter, som staten bör anses ha
gentemot skogsbruket i form av stimulansbidrag,
service och rådgivning, är
av stor betydelse för skogsbrukets möjligheter
till rationalisering och effektivisering.
En aktivisering på detta område
från statens sida skulle medverka
till tryggare sysselsättningsförhållanden
för arbetskraften inom skogsbruket och
skogsindustrien.

Med anledning av vad jag här bär
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet få ställa följande
frågor:

1) Är herr statsrådet beredd att —
inte minst i syfte att skapa tryggare
sysselsättningsförhållanden för arbetskraften
inom skogsbruket och skogsindutrien
— medverka till att de aviserade
utredningarna angående bidragsstödet
till skogsförbättrings- och skogsvägbyggnadsåtgärder
samt angående
skogsvårdsstyrelsernas serviceverksamhet
kan bedrivas så skyndsamt, att förslag
i ärendena kan föreläggas redan
nästa års riksdag?

2) Är herr statsrådet härvid villig
medverka till att den utbyggnad av
skogsvägnätet, som förordades av 1955
års skogsvårdsutredning, kan genomföras
i varje fall under 1960-talet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. kompensation för
levnadskostnadsfördyring å vissa livräntor,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Torsdagen den 3 maj 1962 Nr 18

Interpellation ang. kompensation för levnadskostnadsfördyring å vissa livräntor,

m. m.

Herr OHLIN (fp), som yttrade:

Herr talman! Efter en period av en
avsaktad prisstegring — vartill bl. a.
speciella faktorer på för oss betydelsefulla
råvarumarknader har medverkat
-— framträder nu åter klara tendenser
till stegring av den allmänna konsumentprisnivån
i Sverige. År 1961 medförde
en stegring av prisnivån med ca
3 procent. För 1962 har konjunkturinstitutet
beräknat en ytterligare höjning
med 5 procent, varav 1,5 å 2 procent
beräknats hänföra sig till den höjda omsättningsskatten.
Sedan 1960 skulle således
enligt föreliggande beräkningar
levnadskostnaderna år 1962 visa en stegring
med ca 6 procent, vartill kommer
den direkta fördyringen genom omsättningsskattens
höjning, vilken uppgår till
1,5 å 2 procent. Tillsammans blir detta
ca 8 procent på två år.

Den utveckling mot en fortsatt allmän
levnadskostnadsstegring, som vi synes
ha att räkna med, reser givetvis i första
hand frågan om den ekonomiska politikens
allmänna inriktning i syfte att så
långt möjligt bevara prisstabilitet och
hålla penningvärdets utveckling under
fast kontroll. Dessa problem skall jag
dock inte ingå på i detta sammanhang.
Men dessutom reses frågan om de sociala
skadeverkningarna som sammanhänger
med en fortskridande penningvärdeförsämring
och som drabbar vissa medborgargrupper
med mycket ringa ekonomiska
tillgångar synnerligen hårt. Hit
hör bl. a. de som endast har en livränta
eller annan mindre pension i fast
kronbelopp att leva på.

Som exempel på en sådan grupp kan
jag peka på dem som har livränta från
den obligatoriska trafikförsäkringen.
Till skillnad från den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen,
där äldre livräntor
från tid till annan uppräknas vid
inträffad penningvärdeförsämring, saknar
livräntorna enligt den obligatoriska
trafikolycksfallslagen varje form av värdegaranti.
Den enda möjlighet till juste -

ring som där föreligger gäller tidsbegränsade
livräntor. Dessa kan i samband
med den omprövning, som sker vid utgången
av en livränteperiod, bli uppräknade
bl. a. med hänsyn till det då
aktuella penningvärdet. Livsvariga livräntor
på grund av trafikolycksfall blir
enligt nu gällande system icke omprövade,
trots att skälen härför i dessa fall
givetvis är än starkare. En särskild och
skyndsam undersökning synes böra
komma till stånd i syfte att skapa ett
system för värdegaranti av trafikolycksfallslivräntorna.
Det förfarande som tilllämpas
vid yrkesskadelivräntor kan
eventuellt tjäna som förebild.

Som antytts gäller penningvärdeförsämringens
sociala skadeverkningar i
hög grad mottagare av icke indexbundna
livräntor och pensioner. Det ligger i sakens
natur, att det här ofta rör sig om
livräntor och pensioner av jämförelsevis
ringa belopp men av stor ekonomisk
betydelse för den enskilde. Detta förhållande
utgör desto starkare skäl för
anordningar som kan ge någon form av
kompensation för penningvärdeförsämring
å livräntor eller pensioner av denna
typ. I första hand borde en kartläggning
komma till stånd av omfattningen av
ifrågavarande livräntor och pensioner,
både de som i likhet med trafikolycksfallslivräntorna
har samband med statlig
lagstiftning och övriga rent privata.
På grundval härav bör de tekniska förutsättningarna
för kompensation från
lämpligt datum tas upp till skyndsam
prövning.

Ett tredje delproblem gäller möjligheterna
att förebygga fortsatta orättvisor
mot spararna genom att skapa former
för värdefast sparande eller sparande
med någon form av penningvärdeklausul.
Dessa frågor sammanhänger
delvis med det pågående utredningsarbetet
inom värdesäkringskommittén.
Utan att föregripa resultatet av kommitténs
arbete vore en deklaration rörande
regeringens allmänna syn på des -

Nr 18

Torsdagen den 3 maj 1962

Interpellation ang. kompensation för levnadskostnadsfördyring å vissa livräntor,

m. m.

sa problem värdefull. Hittills har dess
intresse för åtgärder till förebyggande
av orättvisor mot spararna varit ganska
svagt. Vill regeringen nu ansluta sig till
uppfattningen, att det bär gäller en av
det svenska samhällets stora orättvisor?

Då här berörda problem berör frågor
som formellt faller under skilda departement
får jag — under åberopande
av det anförda — anhålla om kammarens
tillstånd att till statsministern få
framställa följande frågor:

1. Vill regeringen medverka till en reform
som kan ge någon form av kompensation
för levnadskostnadsfördyring
åt livräntor, som utbetalas enligt den
obligatoriska trafikförsäkringen ?

2. Vill regeringen medverka till en
kartläggning av omfattningen av livräntor
och pensioner som för närvarande
saknar kompensationsanordning
för penningvärdeförsämring, i syfte att
skyndsamt pröva de tekniska förutsättningarna
för sådan kompensation?

3. Är regeringen intresserad av att
skapa någon form av penningvärdegaranti
å långsiktigt sparande?

Denna anhållan bordlädes.

§ H

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 10, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom handelsdeparte -

mentets verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner; samt

från jordbruksutskottet:

nr 179, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående omorganisation av
de fiskesakkunniga organen i vattenmål,
m. in., jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 180, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag till Byggnadsarbeten
m. m. vid vissa för lantbrukshögskolans
försöksverksamhet disponerade
jordbruksegendomar jämte i
ämnet väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
:

nr 177, till fullmäktige i riksgäldskontoret
i anledning av väckt motion
om installerande av tidsenliga voteringsapparater
i riksdagens kamrar; och

nr 178, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående godkännande
av beslut inom Internationella
valutafonden rörande generella lånearrangemang,
m. m.

§ 12

Tillkännagavs, att Kungl. Maj ds proposition
nr 150, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1962/63, m. in., överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.18.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Fredagen den 4 maj

Kl. 11.00

§ 1

Justerades protokollet för den 27 nästlidne
april.

§ 2

Svar på fråga ang. deltagandet i statlig
fortbildningskurs för kanslistutbildning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Carbell har frågat mig
om jag vill lämna en redogörelse för
behandlingsgången vid uttagning av deltagare
från medicinalstyrelsen i statlig
fortbildningskurs för kanslistutbildning
och för de regler medicinalstyrelsen
tillämpar vid behandling av ansökningar
om tjänstledighet från för sådan
kurs kvalificerade befattningshavare.

Till svar får jag anföra följande.

Den som önskar genomgå kanslistkurs
skall ingiva en ansökan — ställd
till kanslistutbildningsnämnden — till
vederbörande ämbetsverk, som därefter
med eget yttrande överlämnar ansökan
till nämnden. Ämbetsverket har därvid
att föreslå den eller dem, som enligt
verkets bedömande äger studieförutsättningar
att tillgodogöra sig sådan utbildning
och som anses mest lämpade att
fullgöra kanslistgöromål. Av arbetsorganisatoriska
skäl kan ett sådant ämbetsverk
som medicinalstyrelsen i regel
ej föreslå mer än 2 å 3 befattningshavare
från verket och icke mer än en
befattningshavare från varje byrå. I all
synnerhet gäller detta då vederbörande
tjänstemans arbetsuppgifter är av mera
speciell art. Kanslistutbildningsnämnden
utser sedan deltagare i kanslistkurs

efter en fri allmän bedömning av de sökandes
meriter av ofta vitt skilda slag.
Nämnden är därvid obunden av myndigheternas
förslag och tager i princip icke
någon förhandskontakt med vederbörande
ämbetsverk i fall då nämnden utser
annan deltagare än verket förordat.

Vad därefter beträffar principerna för
beviljande av tjänstledighet för genomgång
av kanslistkurs ligger det givetvis i
medicinalstyrelsens eget intresse att intaga
en välvillig hållning till frågan om
tjänstledighet för ifrågavarande ändamål.
Men även härvid måste en vägning
ske mot vad som ur arbetsorganisatoriska
synpunkter vid en visis tidpunkt
är möjligt och lämpligt, särskilt
om tjänstemannen fullgör speciella arbetsuppgifter
och kompetent vikarie ej
kan uppbringas. Bedömningen blir
självfallet än svårare om två befattningshavare
med viktiga funktioner vid samma
byrå söker tjänstledighet för att samtidigt
genomgå berörda kurs. I en sådan
situation kan styrelsen se sig nödsakad
att icke tillmötesgå begäran om
tjänstledighet för mera än den ena sökanden
och i stället medverka till att
den, som vid detta tillfälle ej kunnat
komma i fråga, så snart det kan ske därefter
får möjlighet att taga tjänstledigt
för ändamålet.

Vidare anförde:

Herr CARBELL (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
för svaret på min fråga. Slopandet av
kravet på formell kompetens och tillkomsten
av den statliga kanslistutbildningen
hälsades på sin tid med stor tillfredsställelse
av statstjänstemännen. Det

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Svar på fråga ang. deltagandet i statlig fortbildningskurs för kanslistutbildning

som skedde betraktades som en avgjord
demokratisering och kunde också anses
betydelsefullt ur statens egen synpunkt.
Det gav de många kunniga och för arbetet
intresserade statsanställda i de lägre
karriärerna en välkommen möjlighet till
befordran och befriade dem också från
den alltför snäva befordringsgången. Att
denna reform var betydelsefull bevisas
väl bäst av det stora intresse som dessa
kanslistkurser rönt från de anställdas
sida. Det är givet att nämnden för kanslistutbildning,
som har att administrera
och leda dessa kurser, har en ganska
svår uppgift. Det stora antalet sökande
till kurserna skapar i sig självt tämligen
svåra avvägningsproblem. Av detta konkreta
fall i medicinalstyrelsen, som jag
nödgas anföra som exempel, synes nu
framgå ett behov av ett klarläggande av
vilken myndighet som i realiteten skall
avgöra vilka som kan ges tillträde till
kurser. Det är då ur alla synpunkter
mest lämpligt att respektive verk påverkar
uttagningen allenast genom förord
åt den ene eller den andre sökanden.
Avgörandet bör även i realiteten ligga
hos nämnden för kanslistutbildning. De
enskilda individerna skall i fri konkurrens
få tävla om att få komma med på
kursen. Den gamla regeln att bäst vinner
kan väl också få gälla i detta fall.

För den enskilde, som syftar till att
genomgå en kanslistkurs för att därigenom
vinna befordran och som har gjort
sig förtjänt av en sådan, är det ovidkommande
med de speciella önskemål
som vederbörande verk kan ställa på
tjänstgöringen. Detta bör inte få fälla
det reella avgörandet. Det kan ifrågasättas
om inte en sådan ordning medför
att man givit den demokratisering, som
införandet av dessa kurser med påföljande
befordran innebär, ett snävare innehåll
än som egentligen avsågs.

Herr statsrådets svar är naturligtvis
ur mina synpunkter inte helt tillfredsställande.
Jag vill, i anslutning till vad
som anföres i svaret beträffande principerna
för beviljande av tjänstledighet

för genomgång av kanslistkurs, uttala
den förhoppningen, att vad som nu skett
i det konkreta fall, som aktualiserade
min fråga, skall visa sig vara en engångsföreteelse.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon principiell debatt. Denna fråga
har emellertid väckt ett mera allmänt
intresse och det kan därför vara skäl
att jag säger något utöver vad jag anförde
i mitt svar. Jag delar den uppfattningen
att det i princip skall vara
nämnden för kanslistutbildning som uttar
deltagarna i kursen, men, vill jag
tillägga, i samverkan med de berörda
verken. Hänsyn måste ju alltid tas till
de speciella förhållanden och omständigheter,
som kan ha påverkat ett verk
vid dess förordsgivning.

Jag förmenar, att i det fall, som vi här
diskuterar, har det förelegat särskilda
omständigheter, som, och väl är det, inte
ofta förekommer vid ett verk. Låt mig
anföra följande: Vid den kamerala byrån
i medicinalstyrelsen, där de två
befattningshavare, som är aktuella i denna
fråga, var tjänstgörande, hade en ordinarie
innehavare av en viktig funktion
tjänstledighet sedan ungefär ett år
tillbaka på grund av barnsbörd. För att
ersätta henne utannonserades tjänsten.
Man fick en kvalificerad sökande, som
emellertid i samband med anställningen
begärde att under månaderna april och
maj i år få tjänstledigt. Hon skulle nämligen
just under denna vår genomgå
en preparandkurs med examina vid ett
korrespondensinstitut. Hon fick alltså
redan för ett år sedan löfte om tjänstledighet
under april och maj 1962.

Beträffande den tredje person på
samma byrå, som omförmäls i detta
fall, tillstyrkte medicinalstyrelsen att
hon skulle få genomgå ifrågavarande
kurs. Den fjärde befattningshavaren ansåg
sig medicinalstyrelsen då inte kunna
bevilja tjänstledighet, eftersom re -

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Svar på fråga ang. deltagandet i statlig fortbildningskurs för kanslistutbildning

dan förut tre av byråns tjänstemän var
frånvarande på grund av tjänstledighet
eller för just vidareutbildning.

Ämbetsverkets uttalande, att man
ställts i en utomordentligt besvärlig situation,
om även den fjärde befattningshavaren
fått tjänstledigt just nu, finner
jag ganska rimligt. Arbetets normala
gång är ändå av stor betydelse för ämbetsverket
och därmed statsverksamheten
över huvud taget. Dessutom har vederbörande
möjlighet att få tjänstledigt,
om det anordnas en ny kurs efter ett
halvt eller ett år. Till vederbörandes heder
vill jag också påpeka att den som
behållit fattningen i detta sammanhang
är damen i fråga, som inte anser det
inträffade vara särskilt anmärkningsvärt
utan bara har ställt den förhoppningen,
att hon skall komma i fråga vid
nästkommande tillfälle. Hon fyller en
utomordentligt viktig funktion just nu
och kian enligt medicinalstyrelsens bedömande
inte utan stor olägenhet ersättas
av någon annan. Detta tycker jag,
herr talman, inte är särskilt egendomligt.
För övrigt kan denna fråga inte tillmätas
sådan betydelse som man i vissa
fall har velat göra.

Låt mig upprepa, att min förhoppning
är att ett gott samarbete skall bli möjligt
mellan kanslistutbildningsnämnden
och vederbörande ämbetsverk, när man
bestämmer vilka som skall genomgå kurser
av ifrågavarande slag, och att hänsyn
också skall kunna tas till ämbetsverkens
speciella svårigheter. Det befrämjar
i hög grad utbildningsfrågorna.

Herr CARBELL (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt att
denna fråga väckt stor uppmärksamhet.
Därför är jag särskilt tacksam för den
komplettering till svaret som statsrådet
nu lämnat och som belyser det här aktuella
fallet. Vad statsrådet särskilt anfört
om de speciella omständigheter som
förevarit — men som enligt vad statsrådet
utsäger inte ofta förekommer —
och verkat avgörande vid uttagningen

till ifrågavarande kurs, är för mig, tillsammans
med svaret i övrigt, tillfredsställande.
Jag vill då understryka vad
statsrådet anförde i det ursprungliga
svaret, nämligen att frågan snarast kan
lösas genom att vederbörande får delta
i en kommande kurs.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 150, angående
komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1962/63, m. m.,
hänvisades propositionen, såvitt avsåg
det procenttal av grundbeloppet, varmed
statlig inkomstskatt för vissa skattskyldiga
föreslagits skola ingå i preliminär
skatt, till bevillningsutskottet och
i övrigt till statsutskottet.

§ 4

Föredrogs den av herr Fålldin vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående lokaliseringspolitikens
verkningar för de sysselsättningssvaga
områdena.

Kammaren biföll denna anhållan.

1 5

Föredrogs den av herr Nilsson i
Tvärålund vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet angående
företagareföreningarnas verksamhet inom
de sysselsättningssvaga områdena.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs den av herr Larsson i Hedenäset
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Ersättning för kommunala förtroendeuppdrag, m. m.

anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående åtgärder
till tryggande av sysselsättningen inom
skogsbruket och skogsindustrien.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs den av herr Ohlin vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till hans excellens
herr statsministern angående
kompensation för levnadskostnadsfördyring
å vissa livräntor, m in.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Ersättning för kommunala förtroendeuppdrag,
m. m.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunallagen den 18
december 1953 (nr 753), m. m.

Till konstitutionsutskottet hade båda
kamrarna den 6 mars 1962 hänvisat en
av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten
proposition, nr 71, vari Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
inrikesärenden för den 16 februari 1962,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunallagen
den 18 december 1953 (nr 753);

2) lag om ändring i kommunallagen
för Stockholm den 1 mars 1957 (nr 50);

3) lag om ändring i landstingslagen
den 14 maj 1954 (nr 319);

4) lag angående ändring i lagen den
2 juni 1961 (nr 436) om församlingsstyrelse; 5)

förordning om ändrad lydelse av
130 § taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623); samt

6) lag angående ändrad lydelse av 6 §
lagen den 30 juni 1943 (nr 436) om vägnämnder
och länsvägnämnder.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås ändrade bestämmelser
i kommunallagarna om ersättning
till innehavare av kommunala
förtroendeuppdrag. Förslaget innebär
att kommunerna får möjlighet att efter
grunder, som kommunerna själva bestämmer,
allmänt och fullt ut gottgöra
förtroendemännen inte bara för kostnader
på grund av uppdragen utan även
för det arbete som är förenat med uppdragen.
Ersättningsformerna föreslås bli
arvode, som skall utgöra ersättning för
utfört arbete, samt traktamente, resekostnadsersättning
och ersättning för
särskilda utgifter. Ändringarna i ersättningsreglerna
föranleder ändringar även
i vissa ersättningsbestämmelser i andra
författningar.

Genom förslaget stadfästes i fråga om
kommunala arvoden den inom kommunerna
redan vidtagna anpassningen
till lagstiftningen om försäkring för allmän
tilläggspension. Härigenom anses
pensionsfrågan för förtroendemännen i
allmänhet få en tillfredsställande lösning.
De borgerliga kommunerna föreslås
dock få möjlighet att i undantagsfall
göra särskilda pensionsutfästelser.
Dylika pensionsbeslut av stads- eller
kommunalfullmäktige skall inte längre
behöva underställas länsstyrelsens prövning.

Slutligen framlägges förslag om viss
utvidgning av de borgerliga primärkommunernas
rätt att utan särskilt tillstånd
upptaga lån samt om möjlighet
för stadsfullmäktige i Stockholm att till
stadskollegiet och övriga nämnder delegera
beslutanderätten beträffande ordningen
för att till tjänstgöring inkalla
vissa suppleanter.

Ändringarna i lagen om församlingsstyrelse
föreslås skola träda i kraft den
1 januari 1963 och övriga författningsändringar
den 1 juli 1962.

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Ersättning för kommunala förtroendeuppdrag, m. m.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft följande
till utskottet hänvisade motioner,
nämligen dels de likalydande motionerna
nr 198 i första kammaren av herr
Bergh och nr 300 i andra kammaren av
herrar Palm och Björkman, dels motionen
nr 121 i andra kammaren av herr
Ekström i Iggesund m. fl. och dels de
likalydande motionerna nr 427 i första
kammaren av herr Bengtson m. fl. och
nr 510 i andra kammaren av herr Hedlund
m. fl., sistnämnda båda motioner
såvitt de avsåge ändringar av kommunallagen
den 18 december 1953 (nr 753)
och av kommunallagen för Stockholm
den 1 mars 1957 (nr 50).

I motionerna I: 198 och II: 300 föreslogs,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om utredning i syfte
att klarlägga den heltidsanställde drätselkammar-
eller kommun alnämndsordförandens
kommunalrättsliga ställning
samt de riktlinjer, som borde gälla för
de ekonomiska förmåner som förenades
med uppdraget.

I motionen II: 121 föreslogs, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om en utredning —
förslagsvis genom tilläggsdirektiv till
kommunalrättskommittén — rörande
kommunernas skyldighet att underställa
Kungl. Maj:t sina beslut om upptagande
av bottenlån i statsbelånade bostadshus.

I motionerna I: 427 och II: 510 föreslogs,
i de delar motionerna hänvisats
till utskottet, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla, »att förslag
rörande sådan ändring i kommunallagarna
att kommun ej behöver inhämta
Kungl. Maj:ts medgivande för
upptagande av bottenlån till bostadsbyggnad,
för vilken statliga lån beviljats
kommunen, måtte föreläggas 1962 års
höstriksdag».

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen — med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring i
ikraftträdandebestämmelserna böra fö -

retagas i de uti förevarande proposition,
nr 71, framlagda författningsförslagen
—- för sin del ville antaga i utskottets
hemställan intagna förslag till

1) lag om ändring i kommunallagen
den 18 december 1953 (nr 753);

2) lag om ändring i kommunallagen
för Stockholm den 1 mars 1957 (nr 50);

3) lag om ändring i landstingslagen
den 14 maj 1954 (nr 319);

4) lag angående ändring i lagen den
2 juni 1961 (nr 436) om församlingsstyrelse; 5)

förordning om ändrad lydelse av
130 § taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623); och

6) lag angående ändrad lydelse av 6 §
lagen den 30 juni 1943 (nr 436) om
vägnämnder och länsvägnämnder;

B) att motionerna

1) II: 121 samt

2) I: 427 och II: 510

måtte anses besvarade genom vad utskottet
anfört och hemställt; samt

G) att motionerna 1:198 och 11:300
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Braconier, utan angivet
yrkande;

2) av herrar Sveningsson och Magnusson
i Tumhult, som ansett

dels att utskottets utlåtande bort ha
annan, av reservanterna angiven lydelse,
dels

att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen, i anledning av förevarande
proposition, nr 71, måtte för sin
del antaga de i propositionen framlagda
författningsförslagen med de ändringar,
vilkas innebörd närmare framginge av
i denna reservation intagna författningsförslag; B)

att riksdagen med bifall till motionerna
I: 198 och II: 300 i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
i syfte att klarlägga den heltidsanställde
drätselkammar- eller kommunalnämndsordförandens
kommunalrättsliga
ställning samt de riktlinjer som

20 Nr 18 Fredagen den 4 maj 1962

Ersättning för kommunala förtroendeuppdrag, m. m.

borde gälla för de ekonomiska förmåner
som förenades med uppdraget; samt

C) att motionerna

1) II: 121 samt

2) I: 427 och II: 510

måtte anses besvarade genom vad reservanterna
sålunda anfört och hemställt.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Tumhult (h):

Herr talman! I Kungl. Maj:ts proposition
nr 71 föreslås ändrade bestämmelser
rörande ersättning till kommunala
förtroendemän genom arvoden, som
skall utgöra ersättning för utfört arbete,
samt traktamente, resekostnadsersättning
och ersättning för särskilda utgifter.

Vid ärendets behandling i konstitutionsutskottet
har herr Sveningsson i
första kammaren och jag inte helt kunnat
ansluta oss till utskottsmajoritetens
yrkande, som med undantag för ändring
av ikraftträdandebestämmelserna går ut
på bifall till propositionen. På grund
därav har vi till utskottets utlåtande nr
15 fogat en reservation samt i denna
närmare motiverat våra synpunkter.

I anslutning till reservationen vill
jag erinra om att våra äldre kommunalförordningar
byggde på principen
att de kommunala förtroendeuppdragen
skulle vara oavlönade och att denna
ordning bestod långt fram i tiden.
Man får gå fram till mitten av 1920-talet, innan det företogs några egentliga
ändringar, och ersättning kunde utgå
för mera betungande uppdrag.

Det är riktigt, att den kommunala
förvaltningsapparaten vuxit ut väsentligt
sedan dess och att en viss justering
av bestämmelserna kan vara befogad.
Vi anser emellertid, att propositionen
bygger på alltför generösa bestämmelser,
som kan medföra vissa konsekvenser
för kommunerna. En försiktigare
bedömning av ersättningsfrågan synes
oss därför vara att föredraga.

Jag tror man gör klokt i att så långt
möjligt slå vakt om de kommunala
uppdragen som förtroendeuppdrag och
söka undvika avlönade sådana, när de
icke innebär ett mera betungande arbete.

I reservationen har vi för övrigt
framhållit, att allmänhetens inställning
inte får bli den, att förtroendeuppdragen
har sådan ekonomisk betydelse för
innehavaren, att vederbörande person
i sitt handlande bindes av hänsyn till
inkomsten. Jag hyser visserligen den
största respekt för kommunalmännens
sparsamhet och omdöme samt tror, att
man i allmänhet kommer att handla
med ansvar och icke överskrida skälighetsprincipen.
Men med alltför generösa
bestämmelser rörande de kommunala
ersättningarna kan risk föreligga
för missbruk, även om den kanske
inte är så stor. Den finns dock, och
det får vi inte bortse ifrån.

Vi reservanter finner det naturligt —
liksom kommunalrättskommittén — att
kommunerna får möjlighet att ersätta
förtroendemännen för det arbete, som
är förenat med deras uppdrag. Men vi
har inte kunnat godtaga förslaget om
att arvode skall kunna utgå för fullmäktig-
eller landstingsmannaskap.
Dessa uppdrag tar inte sådan tid, att
arvoden är motiverade, utan ersättningsanspråken
bör kunna täckas medelst
traktaments- och resekostnadsersättningar.
Vid en allmän tillämpning
av arvoden för fullmäktiguppdragen
skulle kommunerna ikläda sig väsentligt
ökade utgifter, och kommuner med
ansträngd ekonomi skulle inte kunna
undgå en skattehöjning enbart av denna
orsak. Kanske någon genmäler, att
det beror på kommunerna själva, huruvida
arvoden skall utgå. Det är riktigt,
men vi vet, hur det är. Har någon eller
några kommuner gått in för en nyordning,
drar de snart de andra med sig.

Även när det gäller landstingsmannaskap
synes oss, som jag redan framhållit,
arvoden inte böra utgå. Visserligen

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Ersättning för kommunala förtroendeuppdrag, m. m.

kan en väsentlig utökning av landstingens
verksamhet förväntas, men
trots det finns ingen anledning att utöver
traktamentsersättningarna gå in
för arvoden.

Jag skall så övergå till frågan om
pensionerna. I det avseendet har vi
inte funnit några bärande skäl för särskilda
pensionsutfästelser för fullmäktig-
eller landstingsmannaskap samt
ej heller för suppleanter i styrelser och
nämnder. Deras arbete i samband med
uppdragen är av alltför tillfällig art för
att sådan förmån skall utgå. För övrigt
har pensionsförmånerna numera ordnats
på annat sätt.

I avseende på underställningsskyldigheten
för kommunala pensionsutfästelser,
då sådana tillämpas, har vi inte
kunnat ansluta oss till förslaget om
slopandet därav. Vi anser nämligen, att
ifrågavarande skyldighet bör stå kvar
och att dylika beslut bör överlämnas
till de nuvarande underställningsmyndigheterna.
Genom en sådan ordning
främjas särskilt likformigheten i bedömningen
kommunerna emellan, och
en sådan bedömning är synnerligen betydelsefull.

Till sist skall jag endast taga upp ytterligare
en fråga, nämligen spörsmålet
om de heltidsanställda drätselkammar-
och kommunalnämndsordförandenas
kommunalrättsliga ställning. Frågan
är mycket viktig, och i motionerna
I: 198 och II: 300 har begärts en utredning
i berörda hänseende ävensom om
de riktlinjer, som bör gälla för de ekonomiska
förmåner som förenas med
uppdragen. Då spörsmålet väckt intresse
och uppmärksamhet på flera håll,
anser jag att fullgoda skäl föreligger
för ett bifall till motionerna, d. v. s. till
utredningsyrkandet.

Herr talman! Jag skall nöja mig med
dessa erinringar samt yrkar bifall till
reservationen nr 2.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Då jag har fogat en

blank reservation till detta utskottsutlåtande
och sålunda inte har följt de
båda högerreservanterna i utskottet
skall jag be att helt kort få motivera
min ståndpunkt.

Det föreliggande förslaget innebär
uppenbarligen att man tar ett ganska
djärvt steg vad beträffar arvoden till
de kommunala förtroendemännen. Om
man jämför med förhållandena i våra
nordiska grannländer, varom det finns
ett kapitel i utredningens betänkande,
finner man utan tvekan, att det i dessa
länder finns långt mindre möjligheter
än hos oss att ge arvoden åt kommunala
befattningshavare.

Förr i världen hände det att kommunalmän
offrade decenniers arbete på
kommunala angelägenheter och sedan
stod med mycket blygsamma inkomster
på sin ålderdom och kanske t. o. m.
blev nästan socialfall, kan man säga.
Det är väl ingen som undgått att bli
upprörd över att sådant kunde inträffa.
Det kunde ju bli likadant med riksdagsmännen
förr i världen, innan de hade
några arvoden. Så var fallet länge i
första kammaren.

Vad som gjort mig betänksam mot utskottets
förslag, utan att jag dock reagerat
mera deciderat än genom en
blank reservation, är att man enligt förslaget
kan ha svårt att överklaga beslut
som är uppenbart oskäligt. En
förutsättning för att en person skall
kunna veta om det tjänar någonting till
att överklaga är att det finns vissa riktlinjer
för vad som menas med begreppet
»skäligt». Det är som alla vet en
omdömessak; man behöver inte ha studerat
den moderna filosofiska värdeläran
för att finna att det i hög grad
är subjektivt. I detta sammanhang bör
man framställa önskemålet som vissa
remissinstanser haft, att man får ett
normalreglemente. Det har Landskommunernas
förbund gått in för ganska
starkt, medan Stadsförbundet, såsom
framgår av utskottsutlåtandet, varit kritiskt
på denna punkt. Man kan förstå

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Ersättning för kommunala förtroendeuppdrag, m. m.

att Stadsförbundet har den uppfattningen
med hänsyn till den redogörelse
förbundet lämnat rörande praxis i fråga
om arvoden. Det finns ju kolossala
differenser i detta avseende mellan förhållandena
i olika kommuner, inte
minst i städerna. Många kommunalmän
får ett förhållandevis högt arvode, medan
det i andra kommuner understundom
inte utgår någon ersättning för
motsvarande arbete. Det är bara att
beklaga att Stadsförbundets redogörelse
är ganska bristfällig. Den går inte
närmare in på förhållandena. Därför
är redogörelsen inte så värdefull som
önskvärt hade varit.

Därför är det, herr talman, önskvärt
att såväl Landskommunernas förbund
som Svenska stadsförbundet försöker
få fram ett normalreglemente, vari det
slås fast hur begreppet »skäligt» skall
tolkas juridiskt. I annat fall överlåter
man nämligen denna tolkning åt den
prövande instansen på ett sätt som inte
kan gagna den kommunala självstyrelsen.
Det är uppenbart, att, så som detta
förslag är utformat, bär man inga klara
garantier — och fråga är, hur man över
huvud taget skall kunna erhålla några
sådana. I Finland har man en förvaltningsdomstol
som prövar dessa frågor.
Här i landet har vi det ju inte ordnat
på det viset.

Herr talman! Allmänheten kanske
ibland tycker att riksdagsmännen beviljar
sig själva alltför stora förmåner,
vilket kan bero på att folk i regel inte
kan sätta sig in i vad riksdagsarbetet
innebär — det kan t. o. m. vara ganska
vanskligt för oss själva att i förväg bedöma
vår arbetsbörda. Utvecklingen har
ju lett till att man numera inte kan begära
att folk skall offra sin karriär i
det civila yrket för att sköta allmänna
uppdrag utan att få någon som helst
ersättning för detta arbete. Detta system
kan inte tillförsäkra vår kommunala
självstyrelse möjligheten att existera i
framtiden. Följer vi en restriktivare
linje, kan vi inte bevara vårt lekmanna -

styre och inte heller behålla vår kommunala
självstyrelse, utan då överlåter
vi i längden all beslutanderätt åt
tjänstemännen. I varje fall kommer
mera kvalificerade krafter inte att kunna
ägna sig åt de kommunala göromålen,
såvida inte ersättning lämnas för
detta arbete. Det är bland annat av denna
orsak, herr talman, som jag i princip
har anslutit mig till utskottsutlåtande!.

Såsom framgick av den debatt som
fördes i utskottet var vi på många håll
på det klara med att begreppet »skälig»,
som jag sade inledningsvis, är mycket
subjektivt. Som även departementschefen
framhållit måste organisationerna
— Landskommunernas förbund och
Svenska stadsförbundet — försöka
åstadkomma ett normalreglemente, så
att detta begrepp blir juridiskt fastslaget.
Därigenom skulle möjligheter
ges åt medborgarna i kommunerna att
bedöma i vad mån de arvoden och
traktamenten som utbetalas är rimliga
eller inte.

Herr talman! Jag har intet yrkande,
men jag har med detta velat motivera
min blanka reservation.

I detta anförande instämde herrar
Hieggblom (h) och Bengtson i Solna
(h).

Herr ANDERSSON i Linköping (s):

Herr talman! Jag vill betona, att frågan
här inte gäller att utfärda föreskrifter
för någon kommun att utbetala
viss ersättning till förtroendemän.
Frågan gäller endast huruvida kommunerna
skall ha rimligt utrymme för
en rätt — om de så finner lämpligt och
skäligt — att utbetala sådana arvoden.

Vad är det då som skiljer utskottets
majoritet från de två högerrepresentanter
vilka kommit med en reservation?
Herr Braconier räknar jag till utskottsmajoriteten,
efter den deklaration
han här har givit.

Majoriteten i utskottet anser att man
förtroendefullt kan överlämna åt kom -

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Ersättning

munerna att själva pröva dessa ersättningsfrågor.
Detta är så mycket lättare
som vi har hört att de olika kommunförbunden
förbereder rekommendationer
eller normalregler som skall ställas
till kommunernas förfogande. De två
högerreservanterna har tydligen inte
samma förtroende för kommunalmännen
och för den kommunala självstyrelsen.
Jag måste säga, att jag tycker mig i
reservationen och även i det mycket
försiktiga anförande, som herr Magnusson
i Tumhult har hållit, se något av
den förmyndarmentalitet, som högern
så ofta brukar tala om — men då finns
den på ett helt annat håll.

Jag ber, herr talman, med dessa få
ord få yrka bifall till konstitutionsutskottets
förslag.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Till det anförande, som
nyss har hållits av utskottets talesman,
finns knappast något ytterligare att tilllägga.
Att kommunernas verksamhet
under senare år starkt expanderat torde
stå klart för oss alla. Det har med största
eftertryck betonats först och främst
i en enig kommunalrättskommittés utredning
och förslag och vidare i en
mängd remissvar samt vid utskottets behandling.
Till följd av denna expansion
har de kommunala förtroendemännen
fått både ökat ansvar och en icke obetydligt
ökad arbetsbelastning. Detta gäller
nu inte bara städerna, framför allt
då de stora städerna, utan också de
större landskommunerna med deras understundom
långa resvägar för många
av ledamöterna i de olika kommunala
institutionerna.

Att därför frågan om ersättning efter
vissa grunder för de kommunala förtroendemännen
kommit upp på riksdagens
bord, finner jag fullt i sin ordning.

Huvudregeln i konstitutionsutskottets
utlåtande nr 15, som utgår från Kungl.
Maj:ts proposition, vilken i sin tur bygger
på en enhällig utredning, är i korthet
den, att kommunerna själva anför -

för kommunala förtroendeuppdrag, m. m.

tros befogenheten att efter eget bestämmande
ersätta förtroendemännen för det
arbete, som är förenat med uppdragen.
Helt naturligt utgår man då från den
förutsättningen, att de kommunala förtroendemännen
är vuxna uppgiften att
efter egen prövning avgöra dessa angelägenheter.
Skulle en förtroendeman till
äventyrs tillerkännas ett uppenbarligen
oskäligt högt arvode, finns ju alltid besvärsrätt
gentemot beslutet i fråga.

Riksdagen bör — det är så jag ser på
denna angelägenhet —• inte utöva något
förmynderskap över de kommunala förtroendemännen.
De har med all säkerhet
möjlighet att finna den lämpliga
ersättningsavvägningen. Inom parentes
sagt, kan man nog förutspå, att det ökade
förtroendet från statsmakternas sida
också bör öka de kommunala förtroendemännens
känsla av ansvar, varför risken
för missbruk får anses mycket
ringa.

När det sedan gäller normerna för
ersättningarnas bestämmande, fäster jag
stor vikt vid förslaget om centralt av
Svenska landskommunernas förbund
och Svenska landstingsförbundet samt
även av Svenska stadsförbundet upprättade
normalreglementen. Dessa normalreglementen
kan då närmast tjäna som
värdefulla hållpunkter, då det gäller att
bedöma ersättningens art och storlek.
Givetvis är det mycket angeläget, att
kommunerna redan från början går till
väga så omsorgsfullt och så försiktigt
som möjligt, när det gäller att bestämma
de olika ersättningsbeloppen.

Herr talman! I anslutning till vad jag
här har yttrat, hemställer jag, i likhet
med den föregående talaren, om bifall
till utskottets förslag.

Herr MAGNUSSON i Tumhult (h):

Herr talman! Endast ett par ord till
herr Andersson i Linköping. Tror herr
Andersson, att kommunal självstyrelse
och kommunal demokrati gagnas genom
att vissa arvoden kommer till såsom inkomstförstärkning?
Detta är nog en fel -

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Ändringar i förordningen om allmän varuskatt

spekulation. Vad vi reservanter har velat
åstadkomma är inte en begränsning
av den kommunala självbestämmanderätten
utan ett skydd mot eventuellt
missbruk. En skälig ersättning bör utgå,
men vid detta bör det också stanna,
och alltför tillfälligt arbete, som kräver
obetydlig tid, bör kunna ersättas med
traktamenten utan arvoden såsom påbröd.

Förtroendeuppdragen bör vidare inte
få tjänstemannakaraktär. De kommunala
förtroendemännen bör inte bli yrkesverksamma
såsom sådana. Det skulle
icke gagna den kommunala demokratien.

Herr ANDERSSON i Linköping (s):

Herr talman! Herr Magnusson i Tumhult
vill väl inte förneka att den reservation,
som han bär talat för, går ut på
att begränsa det utrymme för kommunal
självbestämmanderätt som propositionen
förordar och utskottet tillstyrker.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Magnusson i Tumhult
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herrar Sveningsson
och Magnusson i Tumhult.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

ning. Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Tumhult begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 177 ja och 21 nej,
varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

§ 9

Ändringar i förordningen om allmän
varuskatt

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 37, i anledning av väckta
motioner om vissa ändringar i förordningen
om allmän varuskatt.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 5 av
herr Axel Emanuel Andersson och II: 11
av herr Eriksson i Bäckmora m. fl., vari
hemställts, »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om en
skyndsam prövning av och förslag angående
befrielse från allmän varubeskattning
i den yrkesmässiga handeln
med begagnade traktorer»;

2) de likalydande motionerna 1:65
av herr Ferdinand Nilsson m. fl. och
II: 97 av herr Börjesson i Glömminge
m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
förslag snarast om allmänna varuskattens
omläggning och överförande att uttagas
i partihandels- och tillverkningsstadiet,
samt att i samband härmed från
sådan fördyrande varubeskattning måtte
befrias för uppehället nödvändiga varor,
såsom jordbrukets genom avtal prisreglerade
produkter, varjämte dubbelbeskattningen
vid försäljning i andra hand
av för produktionen erforderliga maskiner
ävensom motorfordon måtte bringas
att upphöra»;

Fredagen den 4 mai 1962

Nr 18

Ändringar i förordningen om allmän varuskatt

3) de likalydande motionerna 1:153
av herr Isacson m. fl. och II: 196 av herr
Hedin m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att begagnade traktorer
och lantbruksmaskiner skulle undantas
från skattskyldighet enligt förordningen
om allmän varuskatt samt att
vederbörande utskott måtte utarbeta förslag
till härför erforderlig författningsändring; 4)

de likalydande motionerna I: 159
av herr Schött m. fl. och II: 193 av herr
Gustafsson i Borås m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen måtte — i syfte att befria
tidningen Ungdomsnytt liksom
andra skoltidningar med ungdomsfostrande
syfte från omsättningsskatt — besluta
sådan ändring av 10 § förordningen
om allmän varuskatt att undantag
från skatteplikt till sådan skatt även
skall gälla periodisk publikation, som
utgives med bidrag av allmänna medel»;

5) de likalydande motionerna 1:275
av herrar Arvidson och Ringabij samt
II: 280 av herr Svenungsson m. fl.;

6) de likalydande motionerna 1:278
av herrar Källqvist och Per-Olof Hanson
samt II: 352 av herr Rydén m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte
hemställa hos Kungl. Maj:t att utfärda
anvisningar till förordningen om allmän
varuskatt, varigenom konst, som
försåldes vid utställningar, vid vilka
verk försåldes tillhöriga den eller de

konstnärer, vilkas verk där redovisades,
undantoges från skatteplikt; ävensom

7) de likalydande motionerna 1:452
av herr Carl Albert Anderson och II: 538
av herr Iiagnell, vari hemställts, »att 10 §
1 mom. punkten 7 i förordningen om
allmän varuskatt ges den utformningen
att från sådan skatt jämväl undantages
korporationsidrottsrörelsens periodiska
publikationer».

Beträffande de under punkten 2) upptagna
motionerna I: 65 och 11:97 behandlade
utskottet ,i detta sammanhang
endast yrkandet om upphävande av
dubbelbeskattningen vid försäljning i
andra hand av maskiner och motorfordon.

Utskottet hemställde,

A) beträffande lagstiftnings- och utredningsyrkande
i syfte att från allmän
varuskatt undanta begagnade traktorer
och lantbruksmaskiner m. m.

att riksdagen i anledning av följande
motioner, nämligen

1) I: 5 av herr Axel Emanuel Andersson
och II: 11 av herr Eriksson i Bäckmora
in. fl.,

2) I: 65 av herr Ferdinand Nilsson
m. fl. och II: 97 av herr Börjesson i
Glömminge m. fl., samt

3) I: 153 av herr Isacson m. fl. och
II: 196 av herr Hedin m. fl.,

dels måtte antaga följande såsom utskottets
förslag betecknade

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 1 december 1959 (nr 507) om

allmän varuskatt

Härigenom förordnas, att 13 § förordningen den 1 december 1959 om allmän
varuskatt samt anvisningarna till nämnda författningsrum skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

13 §.

Skattskyldighet föreligger -----—

Skattskyldighet föreligger icke heller
vid försäljning eller uttag ur rörelse av
begagnade personbilar och av sådana
med skåp-, stationsvagns- eller person -

(Utskottets förslag)

13 §.

— och dylikt.

Skattskyldighet föreligger icke heller
vid försäljning eller uttag ur rörelse
av begagnade personbilar, av sådana
med skåp-, stationsvagns- eller person -

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Ändringar i förordningen om allmän varuskatt

(Nuvarande lydelse) (Utskottets förslag)

bilskarosseri utrustade begagnade lastbilar,
vilkas tjänstevikt ej överstiger
1 800 kilogram.

(Se vidare anvisningarna.)

bilskarosseri utrustade begagnade lastbilar,
vilkas tjänstevikt ej överstiger
1 800 kilogram, av begagnade traktorer
samt av sådana begagnade maskiner och
redskap, som äro speciellt konstruerade
för användning inom jordbruket eller
dess binäringar.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar Anvisningar

till 13 §. till 13 §.

Förutsättning för-----—- ringa omfattning.

Som exempel — — —---en frisersalong.

Med försäljning — -—■ ----liknande transaktioner.

Med begagnade bilar förstås i
13 § andra stycket sådana fordon av angivet
slag som före den transaktion,
varom fråga är, inom riket försålts till
konsument eller uttagits ur rörelse eller
ock av konsument införts till riket. I
övrigt användas i 13 § andra stycket
uttryck och begrepp i samma betydelse
som i förordningen den 23 november
1956 (nr 545) angående omsättningsskatt
å motorfordon i vissa fall.

Med begagnade bilar, traktorer,
maskiner och redskap förstås i 13 §
andra stycket sådana varor av angivna
slag som före den transaktion, varom
fråga är, inom riket försålts till konsument
eller uttagiits ur rörelse eller ock
av konsument införts till riket. I övrigt
användas i 13 § andra stycket uttryck
och begrepp i samma betydelse som i
förordningen den 23 november 1956 (nr
545) angående omsättningsskatt å motorfordon
i vissa fall.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1962.

dels ock måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om utredning rörande
undantag från allmän varuskatt av för
produktionen erforderliga begagnade
maskiner och motorfordon;

B) beträffande lagstiftningsyrkande i
syfte att undanta vissa tidskrifter från
skatteplikt

att riksdagen måtte i anledning av vad
som anförts i följande motioner, nämligen 1)

I: 159 av herr Schött m. fl. och
II: 193 av herr Gustafsson i Borås m. fl.,

2) 1:452 av herr Carl Albert Anderson
och II: 538 av herr Hagnell,

antaga följande såsom utskottets förslag
betecknade

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 1 december 1959 (nr 507) om

allmän varuskatt

Härigenom förordnas, att 10 § 1 mom. förordningen den 1 december 1959 om
allmän varuskatt samt anvisningarna till nämnda författningsrum skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Ändringar i förordningen om allmän varuskatt

(Nuvarande lydelse) (Utskottets förslag)

10 §. 10 §.

1 mom. Från skatteplikt undantagas följande varor.

1. Utsäde, fröer, — — — — — -— och växtskyddsmedel.

2. Levande djur, -—-----liknande affärer.

3. Drivmedel och andra bränslen.

4. Jord, sand, — -—- — — --krossat skick.

5. Fiskefartyg, så — —----— ävensom luftfartyg.

6. Krigsmateriel, som •— — — — —■ — underkastad utförselförbud.

7. Allmänna nyhetstidningar, så ock
periodiskt utgivna medlemsblad, personaltidningar
och liknande publikationer,
i den mån de tillhandahållas utan särskild
avgift, ävensom andra periodiskt
utgivna publikationer, om dessa väsentligen
framstå såsom organ för sammanslutningar
med huvudsakligt syfte att
verka för religiösa, nykterhetsfrämjande,
politiska, idrottsliga eller försvarsfrämjande
ändamål eller att företräda
vanföra eller eljest arbetshindrade medlemmar.

7. Allmänna nyhetstidningar, så ock
periodiskt utgivna medlemsblad, personaltidningar
och liknande publikationer,
i den mån de tillhandahållas utan
särskild avgift, ävensom andra periodiskt
utgivna publikationer, om dessa
väsentligen framstå såsom organ för
sammanslutningar med huvudsakligt
syfte att verka för religiösa, nykterhetsfrämjande,
politiska, idrottsliga eller
försvarsfrämjande ändamål eller att
företräda vanföra eller eljest arbetshindrade
medlemmar, så ock skoltidningar
som hava ungdomsfostrande syfte
och utgivas med bidrag av allmänna

medel.

8. Läkemedel, som—• •----- — till sjukhus.

9. Spritdrycker och------om tobaksskatt.

Anvisningar Anvisningar

till 10 §. till 10 §.

Undantaget från — ------liknande sätt.

Med drivmedel — — —---av butiksvara.

Undantaget för — — —---av detaljhandlare.

Till fartyg---—• ---skattepliktiga varor.

Undantaget för allmänna nyhetstidningar
gäller sådana publikationer
av dagspresskaraktär, som
normalt utkomma med minst ett nummer
varje vecka. Undantaget för övriga
periodiskt utgivna publikationer gäller
sådana alster av angivet slag, som enligt
utgivningsplan utkomma med normalt
minst fyra nummer om året. Skattefriheten
omfattar även utländska
publikationer av angivna slag. Till sammanslutningar
med huvudsakligt syfte
att verka för idrottsliga eller försvarsfrämjande
ändamål hänföras endast organisationer,
som äro anslutna till Sveriges
riksidrottsförbund eller represen -

Undantaget för allmänna nyhetstidningar
gäller sådana publikationer
av dagspresskaraktär, som
normalt utkomma med minst ett nummer
varje vecka. Undantaget för övriga
periodiskt utgivna publikationer gäller
sådana alster av angivet slag, som enligt
utgivningsplan utkomma med normalt
minst fyra nummer om året. Skattefriheten
omfattar även utländska publikationer
av angivna slag. Till sammanslutningar
med huvudsakligt syfte
att verka för idrottsliga eller försvarsfrämjande
ändamål hänföras endast organisationer,
som äro anslutna till Sveriges
riksidrottsförbund, Svenska korpora -

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Ändringar i förordningen om allmän varuskatt

(Nuvarande lydelse)
terade inom Sveriges olympiska kommitté
eller ock finnias angivna i 1 §
punkten 1 kungörelsen den 11 december
1953 (nr 737) angående frivillig försvarsverksamhet
eller hava till uppgift
att stödja hemvärnets verksamhet.

(Utskottets förslag)

tionsidrottsförbundet eller representerade
inom Sveriges olympiska kommitté
eller ock finnas angivna i 1 § punkten
1 kungörelsen den 11 december 1953
(nr 737) angående frivillig försvarsverksamhet
eller hava till uppgift att stödja
hemvärnets verksamhet.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1962 men äger tillämpning redan
dessförinnan i vad avser utgivande av publikation efter ikraftträdandet.

C) beträffande yrkande om riksdagsskrivelse
i syfte att från allmän varuskatt
undanta tekniska och kulturella hjälpmedel
till handikappade och lytesskadade att

följande motioner, nämligen

I: 275 av herrar Arvidson och Ringaby
samt 11:280 av herr Svenungsson
m. fl.

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D) beträffande yrkande om riksdagsskrivelse
i syfte att från allmän varuskatt
undanta konst, som försäljes vid
utställningar

att riksdagen i anledning av följande
motioner, nämligen

I: 278 av herrar Källqvist och PerOlof
Hanson samt II: 352 av herr Rydén
m. fl.,

i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa,
att Kungl. Maj:t med stöd av 10 §
2 mom. varuskatteförordningen måtte
förordna om befrielse från varuskatt för
konstverk, som försåldes på konstutställningar;
samt

E) att under punkterna A)—D) angivnia
motioner måtte, i den mån de inte
kunde anses besvarade genom vad utskottet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
John Ericsson, Einar Eriksson och Erik
Jansson, fröken Ranmark samt herrar
Wärnberg, Brandt i Aspabruk, Engkvist,
Asp, Kristenson i Göteborg och Carlsson

i Västerås, vilka ansett att utskottet under
punkterna A, R och D bort hemställa A)

beträffande lagstiftnings- och utredningsyrkande
i syfte att från allmän
varuskatt undanta begagnade traktorer
och lantbruksmaskiner m. m.

att följande motioner, nämligen

1) I: 5 av herr Axel Emanuel Andersson
och II: 11 av herr Eriksson i Bäckmora
m. fl.,

2) I: 65 av herr Ferdinand Nilsson
m. fl. och 11:97 av herr Börjesson i
Glömminge m. fl., samt

3) I: 153 av herr Isacson m. fl. och
II: 196 av herr Hedin m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B) beträffande lagstiftning syrkande i
syfte att undanta tidskrifter från skatteplikt att

följande motioner, nämligen

1) I: 159 av herr Schött m. fl. och
II: 193 av herr Gustafsson i Borås m. fl,
samt

2) I: 452 av herr Carl Albert Anderson
samt II: 538 av herr Hagnell,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D) beträffande yrkande om riksdagsskrivelse
i syfte att från allmän varuskatt
undanta konst, som försäljes vid
utställningar

att följande motioner, nämligen

I: 278 av herrar Källqvist och PerOlof
Hanson samt II: 352 av herr Rydén
m. fl.,

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Ändringar i förordningen om allmän varuskatt

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Till det här föreliggande
betänkandet, som utskottets borgerliga
ledamöter står för, är fogad en reservation
av herr John Ericsson m. fl.
För min del tänkte jag yttra mig endast
beträffande det yrkande som gäller beskattningen
av begagnade traktorer och
dylika ting. Herr Engkvist kommer senare
att beröra de andra frågor som i
reservationen tagits upp till diskussion.

Utskottets borgerliga ledamöter tillstyrker
att handeln med begagnade
traktorer samt jordbruksmaskiner och
jordbruksredskap undantas från varubeskattning,
men de är själva medvetna
om att en sådan ordning skulle medföra
stora tillämpningssvårigheter och
föreslår därför att alla begagnade traktorer,
frånsett vem som använder dem,
skall befrias från varuskatt. Vad skulle
detta få för resultat? Jo, det är uppenbart
att för jordbruket avsedda traktorer
inte kan skiljas från andra traktorer
och detta har också de borgerliga
ledamöterna dragit konsekvensen av.
Men varför skall det vara skattefrihet
även för andra traktorer?

Vidare tror sig utskottets talesmän
kunna gardera sig mot kontrollsvårigheter
genom att begränsa skattefriheten
till sådana redskap och maskiner
som är speciellt konstruerade för
att användas inom jordbruket med
binäringar. Dessutom vill man ha en
skrivelse till Kungl. Maj:t rörande
utredning om undantag från omsättningsskatten
för all andrahandsförsäljning
av maskiner som är erforderliga
inom produktionen. Vad blir följden av
detta? Jo, om en rörelseidkare köper
en begagnad traktor skall han inte behöva
erlägga skatt för denna, men för
alla andra begagnade inventarier som
han köper måste han betala skatt. Detta

måste väl betraktas som inkonsekvent
och knappast heller rättvist. Vem som
helst vilken köper ett begagnat redskap
eller en begagnad maskin, speciellt konstruerad
för att användas inom jordbruket
med binäringar, skulle alltså
enligt utskottsmajoritetens mening slippa
betala skatt. Men visst finns det dylika
redskap och maskiner som användes
på annat håll än inom jordbruket
med binäringar, och även om detta inte
gäller för enklare handredskap o. s. v.,
så kommer tillämpningssvårigheterna
att vara betydande. Det blir besvärligt
att avgränsa det skattefria varuområdet,
och det kommer att möta svårigheter
ur redovisnings- och kontrollsynpunkt.

Vad är det som hör till jordbruket
med binäringar? Dit hör trädgårdsskötsel,
jakt, fiske, biskötsel, grustäkt — ja,
i begränsad skala även bearbetning av
alster och naturprodukter från jordbruksfastighet.
Det är sålunda ett vidsträckt
fält, där man kan använda dylika
maskiner, vilka då skulle bli skattefria.
Innan exempelvis en begagnad
traktor eller maskin av den storlek som
här åsyftas säljes, får den i regel undergå
en många gånger ganska omfattande
och inte så billig förbättring eller
reparation. På dessa förbättringar skall
det alltså inte utgå någon skatt. Men den
så förbättrade maskinen eller varan har
ju ingenting med den ursprungliga varan
att göra, och då bör den väl också
beskattas!

Om utskottets förslag bifalles i denna
del, så blir reparationer och förbättringar,
om än aldrig så dyra och omfattande,
t. ex. en utrustning med nya
detaljer ■— som hydrauliska lyftanordningar
— skattefria. Det är väl föga genomtänkt,
och det kan väl inte vara
rimligt att besluta om ett sådant undantag.

Nu åberopas här det beslut riksdagen
tidigare fattat om skattebefrielse för begagnade
bilar, men det fallet är inte
analogt. Samtidigt med att vi tog bort

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Ändringar i förordningen om allmän varuskatt

skatten på begagnade bilar, höjdes nämligen
skatten på nya personbilar, och
det fick kompensera skattebortfallet för
de begagnade bilarna. Dessutom är det
ett mycket enklare område att begränsa,
eftersom personbilarna är koncentrerade
till en bransch, som är lätt att administrera.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till den reservation
som är avgiven av herr John Ericsson
m. fl.

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Jag vill anföra några
synpunkter i anslutning till den reservation
som avgivits till förevarande utskottsbetänkande,
och jag skall då uppehålla
mig vid punkterna B) och D).

Beträffande punkten B), som gäller
undantagande av periodiska tidskrifter
från den allmänna varuskatten, har det
väckts en motion, nr 193, i denna kammare,
i vilken föreslagits skattefrihet
för tidskriften Ungdomsnytt. Som skäl
härför har anförts att tidskriften är organ
för en sammanslutning benämnd
Ungdomsfrämjandet, till vilken en hel
rad organisationer säges vara anslutna.
Man har i motionen räknat upp många
ideella organisationer, och man får lätt
den föreställningen att praktiskt taget
hela det samlade föreningslivet står
bakom tidningen. Jag har ingen anledning
betvivla att motionärerna har
handlat i god tro, när de utformade motionen
på sätt som skett. Men jag ifrågasätter
om det verkligen finns någonting
som heter Ungdomsfrämjandet, som arbetar
praktiskt och som tidningen är
organ för.

Tidningen Ungdomsnytt ägs av en privatperson
och drives som ett privat företag.
Detta är vällovligt och ingenting
att anmärka på i och för sig, men man
kan inte säga att tidningen är organ för
de uppräknade organisationerna. I motionen
nämnes bl. a. IOGT, och där har
man visserligen haft kontakt med tidningen,
men IOGT har inte något som

helst samröre med utgivningen och inget
inflytande över tidningens redigering
eller utdelandet av de stipendier
som säges bruka delas ut för ungdomsfostrande
verksamhet.

För något mer än en månad sedan -—
alltså efter det att denna motion skrevs
■— kallade tidningens ägare till ett sammanträde
med representanter för olika
organisationer för att dryfta en omläggning
av tidningens utgivningsmöjligheter
och bildandet av en särskild stiftelse
för ändamålet. Där skulle den nuvarande
ägaren bli verkställande direktör
och, förmodar jag, ende ledamot i styrelsen.
Det vet jag dock ingenting bestämt
om, men i varje fall skulle han ha
absolut bestämmanderätt över tidningen
och fortsätta att driva den som ett
privat företag. Det sammanträdet upplöstes
dock närmast i förvirringens tecken,
om jag så får säga, och utan att man
kommit till något egentligt resultat.

Jag har här inte sagt någonting om
tidningens innehåll och redigering, men
jag finner det ganska märkligt att man
med de motiveringar som anförts skulle
kunna besluta om speciell skattebefrielse
för just denna publikation. Det
är väl ändå så, som säges i reservationen,
att de möjligheter som enligt gällande
lagstiftning nu föreligger för
Kungl. Maj:t att i enskilda fall undanta
varor från beskattning torde medge en
mera rättvis bedömning av sådana spörsmål.
Detta gäller också för det som man
tar sikte på i en annan motion, nämligen
skattebefrielse för korporationsidrottens
publikationer. Helt säkert medför
det också färre gränsdragningsproblem
än den direkta lagstiftning som
förordas av utskottsmajoriteten. Enligt
utskottsmajoritetens förslag blir endast
sådana ungdomstidningar, som gives ut
med bidrag av allmänna medel, undantagna
från skattskyldighet. Men enligt
reservanternas mening kan det också
finnas andra ungdomstidningar, alltså
sådana som ges ut utan sådant bidrag,
vilka med hänsyn till sitt syfte kan vara

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Ändringar i förordningen om allmän varuskatt

förtjänta av samma förmån i skattehänseende.

Punkten D) i utskottets hemställan
gäller en fråga som behandlats vid ett
par tidigare riksdagar — frågan om undantagande
från allmän varuskatt av
konst, som försäljes vid utställningar.
Fn viss skattefrihet vid försäljning av
konst föreligger redan; skatt utgår inte
när konst försäljes av konstnären direkt.
Men nu vill man utvidga skattefriheten
till att gälla också konst som försäljes
vid utställningar, och motiveringen är
att det skall vara en hjälp till den andliga
prestation som det här är fråga om,
den rent kulturella prestation som blir
i materiellt avseende försåld. Vi reservanter
har påpekat att stora besvärligheter
skulle uppstå vid avgörandet av
vilka varor som egentligen skall undantagas
från skatt — exempelvis konsthantverk
skulle ju inte gärna kunna undantas.
Vi menar att den skattebefrielse
som föreslagits av utskottet kommer att
leda till ytterligare avvägningsproblem,
kontrollsvårigheter och ökade administrationskostnader.

Herr talman! Med vad jag anfört ber
jag att i fråga om utskottets hemställan
under punkterna B) och D) få yrka bifall
till den av herr John Ericsson m. fl.
avgivna reservationen.

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! När det blir fråga om
ändringar i den allmänna varuskatten
— justeringarna må vara hur små och
hur logiska som helst — mobiliseras de
trogna regeringsanhängarna i alldeles
särskilt hög grad, och de personliga uppfattningarna
får maka åt sig. Herr Arvidsons
numera riksbekanta avfall från
sin egen motion om skattebefrielse för
böcker är ju ett sorglustigt exempel på
»partitrohet framför allt».

Finansministern har flera gånger
framhållit att det är något särskilt fint
med en allmän varuskatt med så få undantag
som möjligt — ja, han har t. o. m.
någon gång sagt att man 1 andra länder

med avund betraktar den varubeskattningstyp
som det varit möjligt att hålla
fast vid i vårt land. Det är klart att
finansministern alltid vill ha så stora
skatteinkomster som möjligt. Men nu
finns det och fanns redan från början,
då den allmänna varuskatten infördes,
vissa undantag — undantag som finansministern
själv ansåg befogade. Är det
då, frågar jag, så egendomligt, om det
är andra människor här i landet — och
för övrigt ganska många andra människor
— som gärna vill justera den allmänna
varuskatten något ytterligare?
Det är just sådana justeringar som vi
behandlar i dag och för vilka en majoritet
skapats inom bevillningsutskottet.

I första hand yrkar vi inom utskottsmajoriteten
befrielse från allmän varuskatt
för begagnade traktorer och andra
lantbruksmaskiner. Vidare yrkar vi på
skattebefrielse för skoltidningar som
har ett ungdomsfostrande syfte och som
utges med bidrag av allmänna medel —
alltså just sådana tidningar som Ungdomsnytt,
vilken herr Engkvist nyss talade
om. Jag har den uppgiften rörande
Ungdomsnytt, att det inte är en privat
företagare bakom tidningen utan en stiftelse
för närvarande, och det måste ju
från allmänt håll ha ansetts vara en
gagnande gärning som utföres genom
utgivningen av Ungdomsnytt eftersom
bidrag givits av allmänna medel.

Utskottsmajoriteten föreslår också att
tidskrifter som utges av sammanslutningar,
vilka är anslutna till Svenska
korporationsidrottsförbundet, skall undantas
från skatteplikt, såsom fallet är
med tidskrifter utgivna av sammanslutningar
anslutna till Sveriges riksidrottsförbund.
Dessa ting kommer emellertid
att beröras av andra kammarledamöter,
och jag går därför inte närmare in på
dem.

Låt mig i stället säga, att jag anser
det vara ett rationellt framsteg att från
allmän varuskatt undanta konst, som
försäljes vid utställningar. Den åsikten
har även alla Sveriges konstnärer, ty

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Ändringar i förordningen om allmän varuskatt

konstutställningar är ju ingalunda någon
reguljär form av varuhandel. Det är
också ovedersägligt att det knappast
torde finnas några saluförda produkter,
där priset inom så vida gränser som i
fråga om konstverk varierar alltefter
framställarens andliga kapacitet. Betalningen
för konstverket är därför, som
jag ser det, inte vederlag för en vara i
varuskattens mening utan i själva verket
honorar för en andlig prestation.

Nu säger herr Engkvist att det på
detta sätt uppstår särskilda svårigheter
när man drar gränsen mellan vad som
borde befrias från omsättningsskatt och
vad som borde beskattas av det som
säljs på utställningar. I reservationen
har man påpekat, att om man går efter
principen om cn andlig prestation så
borde även konsthantverk, såsom smycken,
konstglas, prydnadssaker och vissa
möbler och mattor, undantagas från beskattning.

Nu är det emellertid en skillnad mellan
konsthantverk och konst, och reservanterna
har själva exemplifierat konsthantverk.
Härtill kommer att gränsdragningen
rent praktiskt är mycket enkel,
ty enligt varuskatteförordningen har
Kungl. Maj:t klargjort vad som bör
vara fritt från omsättningsskatt vid försäljning
av konst direkt från konstnärer.
Kungl. Maj:t har helt enkelt utgått
från tulltaxans nummer 99.01—99.03,
och dit hänföres »målningar och teckningar,
utförda helt för hand, konstgrafiska
originalblad, såsom etsningar, gravyrer,
träsnitt och litografier samt originalskulpturer,
oavsett materialet».

Det är alltså tvärtemot vad reservanterna
säger inte alls svårt att dra klara
och enkla gränser när det gäller att befria
försäljningen av konst på utställningar
från omsättningsskatt. Vidare
vill jag framhålla att det inte heller råder
någon tveksamhet om vad som menas
med utställningar. Det är, herr talman,
dessutom ganska välkänt att vi
har ett femtiotal utställningslokaler för
konst här i landet, varför det även här -

vidlag är en synnerligen enkel sak att
kontrollera omsättningsskattebefrielsen
för konst.

När reservanterna säger att det förefaller
stötande att förutsätta att endast
de konstnärer som målar eller tecknar
utför andlig prestation, har man helt enkelt
hittat på en sak för att få tillfälle
att komma med något argument. Varken
vi motionärer eller Konstnärernas riksorganisation
har sagt att endast de som
målar eller tecknar utför andlig prestation.
Vi har t. ex. aldrig uteslutit skulptörer
och grafiker, och givetvis utför
även författare och tonkonstnärer andligt
arbete. Men boken eller grammofonskivan
framställs — d. v. s. produceras
— ju inte av vederbörande författare
eller kompositör.

Men, herr talman, jag är ingalunda
främmande för att befria böcker från
oms, något som även föreslogs förra året
till och med av Författarföreningens
ordförande herr Arvidson. Men då herr
Arvidson förra året ansåg sig kunna
rösta emot sin egen motion, har i varje
fall jag svårt att inse att det finns några
realistiska möjligheter att hävda befrielse
från omsättningsskatt på böcker.

De bildande konstnärerna, de som
målar, tecknar, etsar och skulpterar, har
emellertid aldrig gjort något sådant här
»lappkast», utan de har genomgående
demonstrerat att de vill ha befrielse från
oms vid försäljning av konst via utställningar.

Låt mig till sist, herr talman, även
få framföra den synpunkten att det i
dag, när vi nyss har fått uppleva förstamajdemonstrationerna
för ett rikare
kulturliv, varvid de stora orden minsann
inte sparades från dem som från
regeringshåll leder opinionen, skulle
vara ett ringa offer på kulturpolitikens
altare, om vi hjälptes åt att minska
statens utgifter med den summa på kanske
ungefär 100 000 kronor som omsättningsskatten
på försäljning av konst via
utställningar inbringar. Vi är alla ense
om att konstupplevelsen hör hemma i

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Ändringar i förordningen om allmän varuskatt

det rikare liv som alla människor bör
beredas möjlighet till, och när våra
konstnärer i likhet med oss motionärer
och bevillningsutskottets majoritet klart
hävdar att det är till gagn för våra
konstnärligt verksamma, om vi slopar
omsen på den konst som säljs via utställningar,
vore det en kulturpolitiskt
behaglig gärning om vi röstade bort
omsen på detta slags konstförsäljning.
Därför, herr talman, yrkar jag bifall till
utskottets hemställan i detta avseende.

Jag kanske borde tillägga att man på
visst kommunalt håll redan under det
år som gått bär insett att varuskatten
på konst som säljs via utställningar inte
borde finnas till. Man har vägrat att erlägga
denna skatt vid kommunala inköp
från utställningar, och KRO har
måst anlita juridisk hjälp för att få ut
den oms som vederbörande enligt nuvarande
bestämmelser är skyldiga att erlägga.

Jag ber också att få yrka bifall till utskottets
hemställan i övrigt, som andra
talare här kommer att motivera.

I detta anförande instämde herr Gustafson
i Göteborg (fp) och fröken Elmén
(fp).

Herr ENGKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har ingen anledning
att betvivla att herr Rydén är i god tro
när han här upprepar påståendet att tidningen
Ungdomsnytt inte är privatägd
utan ägs av en stiftelse. Men likafullt
vidhåller jag att tidningen Ungdomsnytt
är en privatägd tidning i detta ords
egentliga bemärkelse.

Vid det sammanträde, som jag talade
om i mitt förra anförande och som hölls
för någon månad sedan, erbjöds en stiftelse
tidningen gratis. Men denna gåva
var förknippad med villkoret att den
nuvarande ägaren i ekonomiska ting
skulle vara absolut enväldig och förvalta
tidningen precis på samma sätt som
hittills skett. När man vid sammanträdet
frågade efter en medlemsförteck -

ning på det ungdomsfrämjande som skulle
utgöra denna stiftelse, kunde ingen
sådan medlemsförteckning läggas fram,
utan man viftade bort det med att säga
att det väl inte var så viktigt om det
fanns en medlemsförteckning eller inte.
Det är helt enkelt så att man inte med
skäl kan säga annat än att tidnincen är
privatägd.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Den fråga som vi nu
behandlar gäller bl. a. motionsyrkanden
om undantag från allmän varuskatt för
begagnade traktorer och investeringsvaror
i jordbruket. Dessa motionsyrkanden
har tillstyrkts av bevillningsutskottet,
och jag har begärt ordet, herr talman,
närmast för att bemöta reservanternas
talesman, herr Brandt. Men först
skall jag be att få anföra några allmänna
synpunkter på frågan.

Omsättningsskatten har genom sin generella
verkan även kommit att drabba
investeringsvarorna i jordbruk och rörelse,
och varuskatten får härigenom
formen av investeringsskatt, som rimligen
borde falla utanför ramen för den
indirekta beskattningen. En stor del av
investeringarna sker ju för att underlätta
näringslivets utveckling och rationalisering
och för att stärka dess konkurrenskraft.
Framför allt gäller det de
delar av vårt näringsliv som redan kämpar
med betydande svårigheter, och
här vill jag särskilt peka på jordbrukets
förhållanden.

Det svenska jordbrukets investeringsverksamhet
har under senare år visat
en mycket hög aktivitet. Dessa investeringar
uppgår enbart när det gäller maskiner
och redskap till cirka en miljon
kronor om dagen. Investeringsverksamheten
har fått äga rum med i huvudsak
ökad skuldsättning som följd. Jordbrukets
kostnadsläge ligger redan nu så högt
att varje nytt påslag får allvarliga återverkningar,
och med den utformning
som varuskatten har kommer den att
drabba dessa begagnade traktorer och

2 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 18

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Ändringar i förordningen om allmän varuskatt

maskiner praktiskt taget hur många
gånger som helst. Varje gång en sådan
vara och en sådan maskin omsättes i den
yrkesmässiga handeln skall omsättningsskatt
utgå. Sådana verkningar inom lagstiftningen
på detta speciella område
måste väl strida mot principerna för
omsättningsskatten, vilken i regel är så
utformad att skatt skall utgå endast en
gång på en och samma vara.

I motionen har därför centerpartiet
yrkat på att från beskattningen skulle
undantas begagnade traktorer och investeringsvaror
i jordbruket, och bevillningsutskottets
majoritet har också tillstyrkt
dessa yrkanden. Herr Brandt, som
för reservanternas talan, säger att även
utskottets ledamöter själva är medvetna
om att det här uppstår tillämpningssvårigheter,
men, herr Brandt, undantaget
för begagnade traktorer och maskiner
är först och främst begränsat till att avse
sådana maskiner och redskap, som är
speciellt konstruerade för att användas
inom jordbruket. Det är ju bekant att
exempelvis en begagnad skördetröska
som byter ägare kan placeras endast hos
en annan jordbrukare. Den kan ju inte
användas för något annat ändamål än
som skördetröska, och så är också fallet
med jordbruksmaskiner över huvud. Här
finns såvitt jag vet inga som helst gränsdragningsproblem
och tillämpningssvårigheter.

När det gäller handeln med begagnade
traktorer skriver utskottet: »För att
gränsdragningsproblem skall undvikas
bör beträffande handeln med begagnade
traktorer föreskrivas generellt undantag
från skattskyldighet», varigenom bestämmelserna
i detta hänseende kommer
att bli analoga med dem som redan gäller
för begagnade bilar. Varför skall vi
då ha undantag från varuskatt när det
gäller begagnade bilar men icke för begagnade
traktorer, som väl ändå har betydelse
för produktionen?

Begagnade traktorer omsättes till allra
största delen inom jordbruket. Om
en eller annan traktor skulle försäljas

utanför jordbruket till någon annan rörelseidkare
är detta väl ingenting för
herr Brandt att göra speciella svårigheter
av. För att använda herr Brandts
och reservanternas vokabulär måste jag
också säga att det framstår som i hög
grad inkonsekvent att om en jordbrukare
köper en begagnad bil mer eller
mindre för sitt nöjes skull så är han
befriad från att erlägga omsättningsskatt,
men om samma jordbrukare köper
en begagnad traktor, som skall användas
i produktionen, fördyras den
genom omsättningsskatt. Nog måste väl
herr Brandt medge att detta är en underlig
konsekvens av lagstiftningen och att
detta förhållande i längden är ohållbart.

Jag ber, herr talman, att med det
sagda få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BRANDT i Aspabruk (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
talar här om besvärligheterna för
jordbruket. Men som jag nämnde är det
ett vitt fält ni vill undanta från varubeskattningen.
Det skall vara jordbruksredskap
och maskiner som är speciellt
konstruerade för att användas inom
jordbruk och binäringar. Jag har ju här
påpekat att binäringar omfattar ett
stort område, t. o. m. fiske, biskötsel och
jakt. Jag påpekade också att man kan ha
anskaffat en hydraulisk lyftanordning
eller andra tillbehör till en begagnad
traktor så att det kanske i realiteten
inte alls är samma maskin som det var
från början. Varför skulle den då inte
beskattas?

Herr Eriksson i Bäckmora nämnde
skördetröskorna. Jag skall gärna erkänna
att jag inte skulle springa och köpa
en skördetröska och använda den till
någonting som inte hör till jordbruket,
men det finns så många speciellt konstruerade
redskap som användes inom
någon av jordbrukets binäringar som
kan användas på annat sätt.

Herr Eriksson i Bäckmora säger att

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Ändringar i förordningen om allmän varuskatt

samma vara bör beskattas bara en gång,
men det är väl ingenting oriktigt i att
den beskattas flera gånger, särskilt inte
om den blivit reparerad och förbättrad
under mellantiden och kanske egentligen
är en ny produkt.

Vad gäller bilarna hade vi ju den speciella
omständigheten att beakta att omsättningsskatten
kunde leda till att man
kringgår den ordinarie handeln. Är herr
Eriksson i Bäckmora beredd att godta
■— jag kan naturligtvis inte ställa några
löften utan vill bara ställa frågan — att
vi i stället höjer skatten på nya traktorer
på samma sätt som vi gjorde med
skatten på nya bilar så att man tar in
motsvarande belopp.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har redan framhållit
att den begränsning som utskottet har
föreslagit innebär att de traktorer som
skall undantas från varubeskattning är
sådana som är konstruerade för att användas
i huvudsak i jordbruket. Om det
sedan försäljs en och annan traktor utanför
jordbruket är därför ingen skada
skedd. Möjligheten för en rörelseidkare
i annan näring att köpa en traktor utan
att erlägga varuskatt finns för övrigt redan
nu om han köper traktorn på en
auktion eller privat av en jordbrukare.

Sedan talar herr Brandt om alla binäringar
till jordbruket. Ja, herr Brandt,
men jag har aldrig hört att man bedriver
fiske med traktor och inte heller biskötsel
eller jakt, så någon större risk
för att traktorerna skall komma till användning
där tror jag inte det behöver
vara.

Herr BRANDT i Aspabruk (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill tillråda herr
Eriksson i Bäckmora att läsa på sin
egen reservation och förslaget i den.
Det är där fråga om traktorer och inte

om för jordbruket speciellt konstruerade
traktorer. Det är när det gäller
redskap och maskiner som man talar
om sådana som »speciellt konstruerats
för användning inom jordbruket och
dess binäringar». Sådana andra redskap
kan man ju ofta mycket väl använda
på andra områden, särskilt som det här
är ett så stort fält.

Beträffande traktorerna har ni själva
insett att det inte går att dela upp dem
och säga, att den skall användas i jordbruket
och den skall Karlsson ha för
ett annat ändamål. Därför föreslår ni
också att undantaget skall gälla alla
traktorer.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har ingen reservation
till detta utlåtande; vi står ju för
utskottets skrivning. Men jag kan för
herr Brandt läsa upp vad utskottet skrivit
på denna punkt: »Vad beträffar lagstiftningens
omfattning i övrigt bör —
för att en ur administrativ synpunkt
och med hänsyn till rimliga kontrollkrav
godtagbar lösning skall erhållas —
befrielsen från skattskyldighet begränsas
till att avse sådana maskiner och
redskap, som är speciellt konstruerade
för att användas inom jordbruket eller
dess binäringar.» Jag har redan sagt att
traktorn inom jordbrukets binäringar
har en nog så begränsad användning.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Den här frågan har nu
redan ventilerats så noggrant, att jag i
stort sett kan inskränka mig till att instämma
i vad herrar Rydén och Eriksson
i Bäckmora sagt.

Vi har redan tidigare på vårt håll
förfäktat den idén, att omsättningsskatten
verkat mycket fördyrande på hela
produktionen. Omsättningsskatten på
begagnade traktorer har exakt samma
verkan. Det är ju orimligt att en traktor
som försäljs flera gånger varje gång
skall belastas med denna omsättnings -

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Ändringar i förordningen om allmän varuskatt

skatt. Det är därför som vi från högerpartiets
sida vill medverka till att ta
bort omsättningsskatten just på dessa
varor. För jordbruket och alldeles speciellt
för det mindre jordbruket är det
av stort värde att man till ett rimligt
pris kan köpa begagnade traktorer, och
det är bland annat detta som motiverar
detta undantag. Man bör inte förstora
de svårigheter som är förenade med att
införa det undantaget.

I fråga om de periodiska tidskrifterna
bär det klart och tydligt sagts ifrån
att det gäller sådana ungdomstidningar
som får stöd från det allmänna. Det
måste innebära att man får den nödvändiga
kontrollmöjligheten. Jag tycker
också att det är rimligt att korporationsidrottsrörelsen
får samma skattebefrielse
för sina tidningar som idrottsrörelsen
har för sina. Korporationsidrottsrörelsen
spelar en icke oväsentlig
roll i dagens samhälle. Det finns ett
ganska stort intresse i det svenska näringslivet
och ute på företagen för denna
form av idrott. Man tycker att det är
roligt att ha tävlingar mellan olika företag.
Jag tror att korporationsidrotten
spelar en inte så liten roll för det svenska
folkets spänst. Därför tycker jag att
det är ett rimligt krav som rests.

Vad beträffar förslaget om skattebefrielse
för konst som försäljs på utställningar
skall jag, herr talman, be att få
instämma i det yrkandet. Det måste väl
kännas som en liten besvikelse för de
s. k. kulturarbetarna här i landet att
sämjan mellan socialdemokratien och
dem inte räckte ens över en vecka.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! När reservanternas talesman
herr Brandt i Aspabruk argumenterade
i denna fråga, undvek han
att beröra det skäliga och rättvisa i denna
beskattning. Han motiverade reservanternas
ställningstagande med svårigheterna
vid kontrollen och även med de
administrativa svårigheterna. Men är
inte detta andrahandsfrågor när det gäl -

ler en skatt av så tvivelaktig typ som
denna? Man bör väl i första hand se
till rättvisan och till frågan om skattens
lämplighet i näringslivet, och så
får man väl reglera administrationen
och kontrollen därefter.

Nu är det ju så att det är de ekonomiskt
minst starka jordbrukarna som
köper begagnade maskiner. De gör det
därför att de inte har så stora resurser.
De begagnade maskinerna är ju dock i
själva investeringsögonblicket mindre
kapitalkrävande. Varuskattens huvudsyfte
har väl inte varit att direkt fördyra
produktionsfaktorerna. I praktiken
är det ju så att gödningsvaror, utsäde
och andra produkter, som hör till
jordbruksproduktionen, är undantagna.
Däremot är de varor, med vilka jorden
skall bearbetas, beskattade. Jag kan inte
finna annat än att dessa båda grupper
av varor borde i skattehänseende behandlas
på samma sätt.

Som beskattningen nu tillämpas drabbas
inte maskiner, som säljs på auktion
eller privata jordbrukare emellan, av
skatt. Här ligger hela systemets ömtåligaste
punkt. Det har varit en tendens
hos de större firmorna och centralföreningarna
inom jordbrukskooperationen
att byta in gamla maskiner vid köp
av nya. Denna beskattning kan komma
att föra med sig att centralföreningarna
kommer att rekommendera de jordbrukare
som skall köpa nya maskiner
att själva försöka avyttra sina gamla,
vilka på så sätt kommer att befrias från
omsättningsskatt.

I praktiken blir det ofta så att en
del gamla maskiner, som utskottsmajoriteten
skrivit, kommer att gå i utbyte
flera gånger. De vandrar ofta från söder
till norr här i landet. I södra Sverige
använder man mer maskiner, och
när jordbrukarna där byter ut de gamla
maskinerna, så vandrar dessa ofta genom
landet norrut i Sverige, och de blir
belagda med skatt flera gånger. Detta
måste vara orimligt. Jag har inte något
exempel att anföra, men jag känner

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Ändringar i förordningen om allmän varuskatt

ändå till att det kan bli en hel kedja av
byten, där den gamla maskinen varje
gång beläggs med varuskatt.

Reservanterna har försökt att hänga
upp hela sin motivering på att det förekommer
reparationer å de aktuella maskinerna,
men översynen av maskinerna
och reparationerna gäller ofta en
mycket obetydlig del av maskinen och
det finns inte alls anledning att ha kvar
denna skatt för den sakens skull.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottsmajoritetens förslag.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag vill bara säga några
ord om den fyrpartimotion nr II: 193,
som har vunnit utskottets bifall. Den
gäller tidningen Ungdomsnytt.

Denna tidning intar en särställning
som fostrande ungdomstidning både vad
det gäller innehåll och uppläggning.
Den är ett av de verkligt positiva försök
och åtgärder, som har vidtagits såsom
ett motdrag mot dåliga serier och
kriminalmagasin och andra liknande
tryckalster. Bakom tidningen Ungdomsnytt
står stödjande de organisationer,
som vi har räknat upp i vår motion.
Någon annan organisation, som skulle
ha utgått, känner jag inte till.

Tidningen utges nu av en stiftelse,
som är ett faktum sedan den 1 april i
år. Den heter Stiftelsen Ungdomsnytt.
Ledningen är, såvitt jag har kunnat förstå
av de informationer jag fått, sammansatt
på sådant sätt, att man kan
anse att berättigade krav i det avseendet
kan bli uppfyllda.

Skolöverstyrelsen bär i en remiss till
Konungen beträffande tidningen Ungdomsnytt
bl. a. framhållit: »Tidningen
Ungdomsnytt torde genom sitt lärorika
och instruktiva innehåll, återgivet på
ett omdömesgillt och stimulerande sätt,
äga förutsättningar att fylla en uppgift
i uppfostrans tjänst.» Jag antar att skolöverstyrelsen
har känt till sakerna någorlunda
väl, när man har givit detta
omdöme.

Det är över 400 skolstyrelser och
barnavårdsnämnder som ger anslag till
eller subventionerar prenumerationspriset
på Ungdomsnytt. Allt fler myndigheter
inser, att det är kloka anslag
till förebyggande ungdomsvård. Tidningen
får alltså bidrag av allmänna
medel.

Jag tror att man kan säga, att tidningen
kunnat hållas vid liv mycket
tack vare ekonomiskt stöd ifrån folkrörelserna
och andra ideellt intresserade
människor under vissa perioder av
dess verksamhet. Den belastning som
varuskatten utgör för Ungdomsnytt belöper
sig, enligt vad jag erfarit, till omkring
50 000 kronor. Det är, som var
och en förstår som känner till dessa saker,
en mycket svår belastning.

Säkerligen är det inte lagstiftarens
eller riksdagens mening att genom varuskatten
väsentligt försvåra eller t. o. in.
förhindra dylika fostrande ungdomstidningar
att utkomma. Det torde inte behöva
råda något tvivel om att tidningen
Ungdomsnytt i sak fyller de krav på
undantag från omsättningsskatten, som
varuskatteförordningen uppställer. De
formella hindren har utskottet undanröjt
genom tillägget till paragraf 10 i
förordningen om allmän varuskatt. Detta
tillägg återfinns på sid. 18 i utskottets
betänkande och lyder: »så ock skoltidningar
som hava ungdomsfostrande
syfte och utgivas med bidrag av allmänna
medel.»

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Med anledning av vad
herr Börjesson i Glömminge sade vill
jag framhålla, att kommitterade starkt
underströk, såsom här sagts, att omsättningsskatten
helst borde vara generell.
Att varan sålts en eller flera gånger
tidigare utgör intet skäl, framhöll
kommittén, för att den inte skall beskattas
nästa gång den omsätts eller

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Ändringar i förordningen om allmän varuskatt

säljs. Det rör sig ju då om en ny försäljning
till en konsument.

Visst kan man åberopa moraliska
och andra skäl för att undanta den ena
eller andra varan från omsättningsskatt.
Om det är ingenting att säga. Vi
kommer, då vi behandlar nästa betänkande
ifrån bevillningsutskottet, att
finna en rad yrkanden som, därest de
bifölls, skulle innebära att vi helt enkelt
kunde avfärda hela omsättningsskatten.
Det finns nämligen ingenting
kvar av den, om dessa yrkanden bifalles.
Den ena eller andra gruppen kan
åberopa rikliga exempel på att riksdagen
borde ta hänsyn till just önskemålet
på en viss punkt. Herr Rydén
ville t. ex. ha skatten borttagen för
konstverk, en annan vill avskaffa den
för tidningar, en tredje för investeringsvaror
och en fjärde vill ha bort
skatten på prisreglerade jordbruksprodukter
o. s. v. Alla tycker de själva, att
de kan åberopa starka skäl, och det är
möjligt att det också kan vara det i
verkligheten. Men om vi skall ha en
skatt, och helst en generell skatt, går
det ändå inte att biträda dessa förslag.

För att nu hjälpa jordbruket, som
herr Börjesson i Glömminge också talade
för, och ge det eii förmån är man

beredd — omotiverat vill jag påstå _

att ge denna förmån till alla som köper
begagnade traktorer. Jag bör kanske
tillägga, att det i det fallet blir fråga
om en ännu mer omotiverad förmån.
Men vad som för mig är viktigare än
detta är att om man går med på att bifalla
förslaget om undantag för begagnade
traktorer, har riksdagen tagit ett
första steg mot ett undantag för även
de varor, som vi senare kommer att
diskutera, nämligen investeringsvaror
och förbrukningsvaror etc. Då återstår
det ingenting av skatten. Det är en inbrytning,
som jag förmodar att många
av herrarna och damerna här är beredda
att gå med på och syftar till.
Men för den som anser att vi är i behov
av att ha denna skatt och att den

bör vara generell finns det anledning
att vara mycket försiktig när det gäller
att ta ställning till en sådan inbrytning.

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Jag vill bara säga ytterligare
några ord.

Beträffande konstnärerna och frågan
om omsättningsskatten på konstverk
vill jag ändå stillsamt erinra om att det
inte är konstnärerna som erlägger omsättningsskatt,
utan det är här på samma
sätt som i de andra fallen kunden
som betalar skatten.

Till herr Magnusson i Borås vill jag
säga att hans bekymmer om vänskap,
som inte varade över en vecka, är obehövliga.
Jag tror att jag på den punkten
helt kan lugna honom och att vi
skall kunna klara upp denna sak utan
att herr Magnusson skall behöva få
sömnlösa nätter.

Men det var egentligen inte för att
säga detta som jag begärde ordet. Anledningen
var att jag på nytt ville ta
upp frågan om tidningen Ungdomsnytt.
Herr Gustafsson i Borås säger att den
sedan den 1 april ägs av en stiftelse.
Ja, det är möjligt att det har förekommit
ett nytt sammanträde efter det som
jag tidigare åberopade. Jag skall inte
alls bestrida detta, men jag utgår ifrån
att det är precis samma innehåll i de
stadgar som denna stiftelse nu arbetar
efter som det var i de stadgar, vilka
förelädes det första sammanträdet,
nämligen att den nuvarande ägaren
fortfarande skall ha full ekonomisk
kontroll på samma sätt som tidigare.
Stiftelsen skulle egentligen endast vara
ett, om jag så får säga, täckorgan.

Jag vet inte vilka som är med i Ungdomsfrämjandet,
och det vet nog inte
herr Gustafsson heller •—• egentligen
tror jag inte att det är någon som vet
detta, ty de sammanträden som har
hållits med ett par års mellanrum har
gällt överläggningar i frågor, vilka inte
direkt berört själva saken. Dessa sam -

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Ändringar i förordningen om allmän varuskatt

manträden kan inte predestinera till
något medlemskap eller göra organisationer
ansvariga för besluten. Organisationerna
vill helt enkelt inte höra till
främjandet på det sättet, eftersom de
inte får full insyn i dess verksamhet
vare sig i fråga om beslut om ansvarsfrihet,
tillgång till räkenskaper eller
möjlighet att på något sätt följa den
ekonomiska verksamheten.

Till slut skulle jag bara vilja fråga
herr Gustafsson om han kan ange några
organisationer som nu är med i denna
stiftelse. Jag tror inte att herr Gustafsson
kan det.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag anser inte att det
finns täckning för det ordval som herr
Brandt i Aspabruk använde, när han
sade att det var fråga om en inbrytning
i skattesystemet eller moraliska motiv
för vår ståndpunkt. Det är bär inte fråga
om någon allmän inbrytning i finansministerns
skatteborg. Inte heller
är det fråga om den moraliska sidan,
utan det gäller en rättvis avvägning.
Vad vi anser orättvist gentemot jordbruksnäringen
och en orättvis beskattning
av den enskilde är det ideliga uttaget
av skatt på en gammal maskin som
försälj es flera gånger.

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Herr Engkvist försökte
undervisa oss om att det inte är konstnärerna
som betalar omsättningsskatten.
Rent tekniskt sett är det nog så att
konstnärerna måste erlägga omsen, men
det förhåller sig naturligtvis på det sättet
att varuskatten skall läggas till det
ursprungliga priset, varigenom detta
blir högre för köparen. Det är detta
som gör det litet besvärligt ibland och
t. o. in. medför, som jag förut nämnde,
att en del kommunala institutioner inte
är pigga på att erlägga omsättningsskatt
på konst.

Sedan må det väl tillåtas mig att
säga något beträffande den lilla diskussionen
mellan herrar Engkvist och
Magnusson i Borås att jag inte tror att
den sak de debatterat skall vålla några
sömnlösa nätter hos en —• förlåt att jag
säger det —• ganska kallhamrad socialdemokratisk
majoritet. Men det kan
kanske bli sömnlösa nätter för en del
av kulturarbetarna.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Herr Börjesson säger
att man inte här avser någon inbrytning
i systemet med omsättningsskatt. Men
är herr Börjesson inte lika övertygad
som jag om att därest riksdagen bifaller
detta förslag om befrielse för begagnade
traktorer, då har här skett en
inbrytning i investeringsfronten, om
jag får använda det uttrycket. Detta
kommer i så fall senare att åberopas i
nya motioner och tas till intäkt för att
man har gjort ett undantag med vilket
man bör fortsätta. Det kommer att
kosta staten 900 miljoner kronor, eftersom
beskattningen av investeringsvaror
ändå uppgår till detta belopp. Det
är den inbrytning som jag har talat om
och som jag har velat fästa uppmärksamheten
på.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen anförde, att enär bevillningsutskottet
i förevarande betänkande
gjort hemställan av innebörd
bland annat att motionerna I: 65 och
11:97, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställts, av riksdagen skulle lämnas
utan åtgärd men nämnda motioner
av utskottet upptagits jämväl i betänkandet
nr 39, vilket ännu ej förehafts till
behandling av kammaren, utskottets
hemställan finge anses avse motionerna
allenast i vad de upptagits i betänkandet
nr 37, nämligen såvitt avsåge yrkandet
om upphävande av dubbelbeskattningen
vid försäljning i andra hand av maskiner
och motorfordon.

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Ändringar i förordningen om allmän varuskatt

Punkten A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen i
motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Brandt
i Aspabruk begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) i utskottets betänkande nr 37,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr John Ericsson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 106 ja och 105 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen i
motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Brandt i
Aspabruk begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) i utskottets betänkande nr 37,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr John Ericsson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 109 ja och 101 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten C

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten D

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen i
motsvarande del; och fann herr talman
nen den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Brandt i
Aspabruk begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
D) i utskottets betänkande nr 37,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit re -

Fredagen den

Omläggning ar den allmänna varuskatten

vesteringsvaror, m. m.

servationen av herr John Ericsson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 107 ja och 104 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten E

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Omläggning av den allmänna varuskatten
och undantag från dylik skatt för
investeringsvaror, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 39, i anledning av väckta
motioner om omläggning av den allmänna
varuskatten och undantag från dylik
skatt för investeringsvaror, m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 17
av herr Bengtson m. fl. och II: 41 av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om så skyndsam prövning
av en omläggning av den allmänna
varuskatten till partihandels- eller
fabrikationsledet att förslag i ärendet
kan föreläggas innevarande års höstriksdag
eller senast nästa års vårriksdag
i enlighet med vad i motionerna anförts;
samt i samband härmed jämväl
prövning av möjligheterna att från den
2*—Andra kammarens protokoll 1962.

4 maj 1962 Nr 18

och undantag från dylik skatt för in allmänna

varubeskattningen ytterligare
undanta betydelsefulla varor som enbart
eller huvudsakligen används i näringslivets
investeringar»;

2) de likalydande motionerna 1:65
av herr Ferdinand Nilsson m. fl. och
II: 97 av herr Börjesson i Glömminge
m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
förslag snarast om allmänna varuskattens
omläggning och överförande
att uttagas i partihandels- och tillverkningsstadiet,
samt att i samband härmed
från sådan fördyrande varubeskattning
måtte befrias för uppehället nödvändiga
varor såsom jordbrukets genom
avtal prisreglerade produkter varjämte
dubbelbeskattningen vid försäljning i
andra hand av för produktionen erforderliga
maskiner ävensom motorfordon
måtte bringas att upphöra»;

3) de likalydande motionerna I: 157
av herr Ebbe Ohlsson samt II: 188 av
herrar Darlin och Nordgren, vari hemställts,
»att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om skyndsam
utredning i syfte att från allmän varuskatt
undantaga förbrukningsvaror,
halvfabrikat, etc. som för hantverk och
småindustri är att hänföra till underleveranser
för vidare bearbetning»;

4) de likalydande motionerna 1:337
av herr Hagberg m. fl. och 11:411 av
herr Heckscher m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :it uttala, att det synes riksdagen
angeläget att allmänna skatteberedningen
till ingående prövning upptar
frågan om att från omsättningsskatt
undantaga investeringsvaror»;

5) de likalydande motionerna I: 338
av herr Hagberg m. fl. och 11:410 av
herr Heckscher m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om skyndsam utredning
i syfte att från allmän varuskatt
(omsättningsskatt) undantaga varor, vilka
hänföres till förbrukningsartiklar
som används för produktion inom in Nr

42 Nr 18 Fredagen den 4 maj 1962

Omläggning av den allmänna varuskatten och undantag från dylik skatt för investeringsvaror,
m. m.

dustrien och hantverket, jordbruket och
fisket samt handeln»;

6) de likalydande motionerna 1:363
av herr Stefanson och 11:436 av herr
Kollberg m. fl., vari hemställts, »att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla

a) om skyndsam utredning och förslag
om sådan ändring av förordningen
om allmän varuskatt att sådan skatt ej
skall uttagas på förbrukningsartiklar,
som används för produktionen inom industrien,
handeln, hantverket, jordbruket
och fisket,

b) att allmänna skatteberedningen,
med beaktande av i motionerna anförda
synpunkter, måtte upptaga till ingående
prövning frågan om investeringarnas
behandling inom ramen för den indirekta
beskattningen, samt

c) att allmänna skatteberedningen erhåller
uppdrag att efter särskild utredning
av experter från olika grenar av
näringslivet pröva frågan om möjligheterna
att uttaga den allmänna varuskatten
i ett tidigare led, varigenom detaljhandeln
skulle befrias från uppbördsoch
redovisningsarbetet»;

7) de likalydande motionerna 1:365
av herrar Sveningsson och liingaby
samt II: 439 av herr Nordgren m. fl.,
vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa
att Kungl. Maj :t måtte företa en helt förutsättningslös
utredning av frågan om i
vilket led den allmänna varuskatten bör
uttagas»;

8) de likalydande motionerna I: 469
av herr Stefanson och II: 548 av herr
Nordgren, vari hemställts, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om att allmänna skatteberedningen
med beaktande av i motionerna
anförda synpunkter måtte till ingående
prövning upptaga frågan om uttagande
av allmän varuskatt på reparations-
och underhållsarbeten samt service
på lös egendom för produktionsändamål»;
ävensom

9) de likalydande motionerna 1:472
av herr Sveningsson och II: 549 av herr
Nordgren m. fl.

Beträffande de under punkten 2) upptagna
motionerna I: 65 och II: 97 hade
yrkandet om upphävande av dubbelbeskattningen
vid försäljning i andra
hand av maskiner och motorfordon av
utskottet behandlats i betänkande nr 37.

Utskottet hemställde,

A) beträffande utredningsyrlcande om
i vilket led den allmänna varuskatten
bör uttas

att följande motioner, i vad de avsåge
förevarande fråga, nämligen

1) I: 17 av herr Bengtson in. fl. och
II: 41 av herr Hedlund m. fl.,

2) I: 65 av herr Ferdinand Nilsson
in. fl. och II: 97 av herr Börjesson i
Glömminge m. fl.,

3) I: 363 av herr Stefanson och II: 436
av herr Kollberg m. fl., ävensom

4) I: 365 av herrar Sveningsson och
Ringahy samt II: 439 av herr Nordgren
m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B) beträffande utredningsyrkande i
syfte att från allmän varuskalt undanta
investeringsvaror

att följande motioner, i vad de avsåge
förevarande fråga, nämligen

1) I: 17 av herr Bengtson m. fl. och
II: 41 av herr Hedlund in. fl.,

2) I: 337 av herr Hagberg m. fl. och
11:411 av herr Heckscher m. fl., samt

3) I: 363 av herr Stefanson och
II: 436 av herr Kollberg m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C) beträffande utredningsyrkande i
syfte att från allmän varuskatt undanta
förbrukningsvaror inom produktionen

att följande motioner, i vad de avsåge
förevarande fråga, nämligen

1) I: 157 av herr Ebbe Ohlsson samt
II: 188 av herrar Darlin och Nordgren,

Fredagen den 4 maj 1962 Nr 18

Omläggning av den allmänna varuskatten och undantag från dylik skatt för in vesteringsvaror,

m. m.

2) I: 338 av herr Hagberg m. fl. och
II: 410 av herr Heckscher m. fl., samt

3) I: 363 av herr Stefanson och II: 436
av herr Kollberg m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D) beträffande utredningsyrkande i
syfte att från allmän varuskatt undanta
reparations- och underhållsarbeten
m. m.

att följande motioner, nämligen

1:469 av herr Stefanson och 11:548
av herr Nordgren,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

E) beträffande utredningsyrkande i
syfte att från allmän varuskatt undanta
jordbrukets prisreglerade produkter

att följande motioner, i vad de avsåge
förevarande fråga, nämligen

I: 65 av herr Ferdinand Nilsson in. fl.
och II: 97 av herr Börjesson i Glömminge
m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

F) beträffande yrkande om skatteplikt
för s. k. fritidsföretagare

att följande motioner, nämligen

I: 472 av herr Sveningsson och II: 549
av herr Nordgren m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Hagberg, Söderquist,
Gösta Jacobsson, Billman, Christenson
i Malmö, Magnusson i Borås, Larsson i
Umeå och von Sydow, vilka ansett att
utskottet beträffande punkterna A—D
bort hemställa,

A) beträffande utredningsyrkande om
i vilket led den allmänna varuskatten
bör uttas

i anledning av följande motioner,
nämligen

1) I: 17 av herr Bengtson in. fl. och
II: 41 av herr Hedlund m. fl.,

2) I: 65 av herr Ferdinand Nilsson

in. fl. och II: 97 av herr Börjesson i
Glömminge m. fl.,

3) I: 363 av herr Stefanson och II: 436
av herr Kollberg in. fl., ävensom

4) I: 365 av herrar Sveningsson och
Ringaby samt II: 439 av herr Nordgren
m. fl.,

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte genom utredning, vari inginge
experter från olika grenar i näringslivet,
förutsättningslöst undersöka möjligheterna
att uttaga den allmänna varuskatten
i ett tidigare led;

B) beträffande utredningsyrkande i
syfte att från allmän varuskatt undanta
investeringsvaror

i anledning av följande motioner,
nämligen

1) I: 17 av herr Bengtson in. fl. och
II: 41 av herr Hedlund m. fl.,

2) I: 337 av herr Hagberg m. fl. och
II: 411 av herr Heckscher m. fl., samt

3) 1:363 av herr Stefanson och
II: 436 av herr Kollberg m. fl.,

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttala, att det syntes riksdagen
angeläget att allmänna skatteberedningen
upptoge till ingående prövning
frågan om investeringarnas behandling
inom ramen för den indirekta
beskattningen, varvid utslagsgivande
hänsyn borde fästas vid de kostnadsmässiga
verkningarna med avseende å
de svenska företagens konkurrenskraft
gentemot utländska företag samt vid de
konjunkturpolitiska aspekterna för utformningen
av en indirekt skatt avseende
investeringskostnader;

C) beträffande utredningsyrkande i
syfte att från allmän varuskatt undanta
förbrukningsvaror inom produktionen

i anledning av följande motioner,
nämligen

1) I: 157 av herr Ebbe Ohlsson samt
II: 188 av herrar Darlin och Nordgren,

2) 1: 338 av herr Hagberg m. fl. och
II: 410 av herr Heckscher m. fl., samt

44 Nr 18 Fredagen den 4 maj 1962

Omläggning av den allmänna varuskatten och undantag från dylik skatt för in»
vesteringsvaror, m. m.

3) 1:363 av herr Stefanson och

II: 436 av herr Kollberg in. fl.,

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam
utredning i syfte att från allmän varuskatt
(omsättningsskatt) undantaga varor,
vilka hänfördes till förbrukningsartiklar
som används för produktion
inom industrien och hantverket, jordbruket
och fisket samt handeln;

D) beträffande utredningsyrkande i
syfte att från allmän varuskatt undanta
reparations- och underhållsarbeten
m. m.

att följande motioner, nämligen

I: 469 av herr Stefanson och II: 548
av herr Nordgren,

måtte anses besvarade genom vad utskottet
ovan under B) och C) hemställt;

II) av herrar Gustaf Elofsson och
Fälldin, vilka ansett

dels att utskottets betänkande i vissa
delar bort ha annan, i denna reservation
angiven lydelse,

dels att utskottet bort under punkterna
A—E hemställa,

A) beträffande utredningsyrkande om
i vilket led den allmänna varuskatten
bör uttas

i anledning av följande motioner,
nämligen

1) I: 17 av herr Bengtson m. fl. och
II: 41 av herr Hedlund m. fl.,

2) I: 65 av herr Ferdinand Nilsson
m. fl. och II: 97 av herr Börjesson i
Glömminge m. fl.,

3) I: 363 av herr Stefanson och II: 436
av herr Kollberg m. fl., ävensom

4) I: 365 av herrar Sveningsson och
Ringaby samt II: 439 av herr Nordgren
in. fl.,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om så skyndsam
prövning av en omläggning av den allmänna
varuskatten till partihandelseller
fabrikationsledet att förslag i ämnet
kunde föreläggas innevarande års

höstriksdag eller senast nästa års vårriksdag; B)

beträffande utredningsyrkande i
syfte att från allmän varuskatt undanta
investeringsvaror

i anledning av följande motioner,
nämligen

1) 1:17 av herr Bengtson in. fl. och
II: 41 av herr Hedlund m. fl.,

2) 1:337 av herr Hagberg m. fl. och
11:411 av herr Heckscher m. fl., samt

3) 1:363 av herr Stefanson och
II: 436 av herr Kollberg m. fl.,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Majrt måtte anhålla om skyndsam prövning
av möjligheterna att från den allmänna
varubeskattningen ytterligare
undanta betydelsefulla varor, som enbart
eller huvudsakligen används i näringslivets
investeringar, så att förslag
i ämnet kunde föreläggas innevarande
års höstriksdag eller senast nästa års
vårriksdag;

C) beträffande utredningsyrkande i
syfte att från allmän varuskatt undanta
förbrukningsvaror inom produktionen

i anledning av följande motioner,
nämligen

1) I: 157 av herr Ebbe Ohlsson samt
II: 188 av herrar Darlin och Nordgren,

2) I: 338 av herr Hagberg in. fl. och
II: 410 av herr Heckscher m. fl., samt

3) I: 363 av herr Stefanson och I: 436
av herr Kollberg m. fl.,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj it måtte ge till känna vad reservanterna
anfört;

D) beträffande utredningsyrkande i
syfte att från allmän varuskatt undanta
reparations- och underhållsarbeten
m. m.

i anledning av följande motioner,
nämligen

1:469 av herr Stefanson och 11:548
av herr Nordgren,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj it måtte ge till känna vad reservanterna
anfört;

Fredagen den 4 maj 1962 Nr 18

Omläggning av den allmänna varuskatten och undantag från dylik skatt för in vesteringsvaror,

m. m.

E) beträffande utredningsyrkande i
syfte att från allmän varuskatt undanta
jordbrukets prisreglerade produkter

i anledning av följande motioner,
nämligen

I: 65 av herr Ferdinand Nilsson m. fl.
och 11:97 av herr Börjesson i Glömminge
m. fl.,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte ge till känna vad reservanterna
anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr von SYDOW (h):

Herr talman! Den debatt som vi bär
nyss har avslutat, bär berört mycket
viktiga frågor på omsättningsskattens
område. Vad vi nu kommer in på, är
emellertid .spörsmål, som jag skulle
vilja säga har ännu mer central betydelse
med hänsyn till att de inverkar på
så ofantligt stora områden av vårt samhällsliv.

Jag bär begärt ordet med anledning
av den reservation som herr Hagberg
in. fl. fogat till detta betänkande — särskilt
beträffande de punkter som är
betecknade med bokstäverna B, C och

D. Det gäller således omsättningsskatten
på investeringsvaror, det gäller omsättningsskatten
på förbrukningsvarorna
inom näringslivet och det gäller också
frågan om varuskatt på reparationsoch
underhållsarbeten.

Beträffande den omsättningsskatt,
som nu utgår på investeringsvaror och
förbrukningsvaror, är det alldeles uppenbart,
att utskottet självt har ansett
dessa frågor vara så viktiga att de självklart
bör prövas av den allmänna skatteberedningen.
Man kan fråga: Vilken
är då skillnaden mellan utskottets inställning
och reservanternas?

Beträffande investeringsvarorna yrkar
reservanterna också på att allmänna
skatteberedningen skall ta sig en särskild
titt på denna viktiga fråga, varvid
man understryker att utslagsgivande

hänsyn bör fästas vid de kostnadsmässiga
verkningarna. Därvid avses de
svenska företagens konkurrenskraft och
de konjunkturpolitiska aspekterna. Det
är endast i fråga om förbrukningsvarorna
som reservanterna begär en skyndsam
utredning vid sidan av den allmänna
skatteberedningens arbete.

I fråga om investeringsvarorna önskar
reservanterna att den allmänna skatteberedningen
genom riksdagen får så
att säga en extra »körare» i sitt arbete
att ägna dessa frågor skyndsammast
möjliga uppmärksamhet. Utskottet å sin
sida har tydligen förmenat att den allmänna
skatteberedningen kommer att
behandla detta i den tågordning som
den har gjort till sin i sitt utredningsarbete,
och att den tågordningen inte
kommer att leda till något särskilt
skyndsamt resultat fick vi statsrådsord
på vid förra årets riksdag.

Det är bakgrunden till varför vi motionsvägen
och här såsom reservanter
har kommit med våra yrkanden liksom
också skedde förra året. Lika viktigt och
riktigt som det är att i vårt skattesystem
också ha med omsättningsskatten såsom
ett avsnitt i hela skatteekvationen, lika
felaktigt är det att under omsättningsskattens
täckmantel pålägga näringslivet
omkostnadshöjande avgifter, som
vårt näringsliv för närvarande icke kan
ta ut genom att höja sina priser. Det
gäller alldeles särskilt exportindustrien
men också den allra största delen av
hemmamarknadsindustrien. Vi kan inte
höja våra priser gentemot våra kunder
på samma enkla sätt som till exempel
postverket gjorde häromdagen genom
att höja portosatserna.

Vi motionärer och reservanter hävdar
med skärpa att omsättningsskatten är
högst allvarligt felkonstruerad, när den
också kommit att drabba investeringsvarorna
och förbrukningsvarorna. Jag
har inte kunnat undgå att få ett intryck
av att man i vida kretsar inser detta,
men det saknas på något sätt kurage att

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Omläggning av den allmänna varuskatten och undantag från dylik skatt för in vesteringsvaror,

m. m.

ta itu med omsättningsskatten och därigenom
få ändring till stånd. Att konsekvenserna
av denna felkonstruktion har
drivits till sin spets sedan omsättningsskatten
höjdes genom det Strängska
skattepaketet är självklart. Vad som kan
utläsas ur den i dag utdelade Kungl.
Maj :ts proposition nr 150 vad beträffar
risken och sannolikheten för omsättningsskattens
fortsatta höjning i framtiden
vill jag överlåta åt den uppmärksamme
läsarens eget omdöme.

Omsättningsskattens uttagande på våra
investerings- och förbrukningsvaror
inom industrien innebär i verkligheten
en investeringsskatt av permanent natur.
Den är alltså på intet sätt kostnadsbekämpande
utan i stället kostnadsdrivande.
Vi har där kanske ett av de mest
typiska exemplen på att omsättningsskatten
på dessa varor bidrar till att på
ett verksamt sätt ytterligare skärpa den
kostnadsinflation, som vi inom näringslivet
för närvarande alldeles speciellt
och med all rätt är rädda för. Detta
gäller inte endast den större industrien,
det gäller i lika hög grad den medelstora
industrien och småindustrien, som
ju i avsevärd mån uppträder som underleverantörer
till storindustrien. Vad
jag här har sagt kan över huvud taget
tillämpas på näringslivet i dess helhet.

Vi kan och vi måste göra vår svenska
export konkurrensvärdig genom prisförbilligande
och företagsstimulerande
åtgärder. Jag tror vi kan säga att vi i
vårt land är tämligen ense om det nödvändiga
i detta. Vi har knappast något
bättre instrument för att åstadkomma
detta än just skattepolitiken. Om den
sköts rätt kan den bli utslagsgivande
för den svenska konkurrensförmågan.

Nu skall ingen komma och säga att
jag inte förstår att borttagandet av omsättningsskatten
på investerings- och
förbrukningsvaror och det därigenom
bortfallande inkomstbeloppet för staten
måste övervägas mycket noga. Vi har
därför icke föreslagit att omsättnings -

skatten på dessa varor omedelbart skall
borttagas. Vi har allenast hemställt att
denna fråga måtte göras till föremål
för utredning snarast möjligt och på
effektivast möjliga sätt. Jag kan inte
tycka annat än att det är ett utomordentligt
blygsamt krav i en fråga som
för vårt näringsliv i detta nu och med
den framtid vi kan överblicka är ett
av de mycket viktiga spörsmål vi står
inför. Jag kan tillägga att jag har blivit
förvånad över att bevillningsutskottets
majoritet inte bär ansett sig kunna biträda
det utomordentligt blygsamma
utredningskrav som motionärerna har
framställt.

.lag ber, herr talman, med det anförda
att få yrka bifall till reservationen
I, under B, C och D i bevillningsutskottets
betänkande nr 39. För den händelse
det skulle bli votering och reservationen
I blir utslagen till förmån för
reservationen II, kommer jag att yrka
bifall till den kläm som finns intagen
i reservationen II, men jag vill ha sagt
från början att jag inte i alla avseenden
gillar den motivering som lett fram till
denna kläm.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Under höstriksdagen
höjdes som bekant omsättningsskatten.
Den har därmed fått en mera markerad
ekonomisk betydelse för konsumenterna
och för de grupper av företagare isom
drabbas av den. Denna höjning av omsättningsskatten
blev inte, som vi brukar
vara vana vid i riksdagen, föremål
för utredning, och allmänna skatteberedningen
har inte satts i tillfälle att
pröva de nya pålagorna. Man kan konstatera
att ju högre omsättningsskatten
är desto större verkningar får den.

Vad som tilldrar sig den största uppmärksamheten
i föreliggande skatteproblem
är förslaget angående utredning,

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Omläggning av den allmänna varuskatten
vesteringsvaror, m. m.

huruvida omsättningsskatt bör tas ut
för investeringsvaror och förbrukningsartiklar
som användes för produktionen
inom industri, handel, hantverk, jordbruk
och fiske. Omsättningsskatten har
fått en felaktig konstruktion, om jag
får uttrycka mig så, och hämmar därigenom
konkurrensen med andra länder
och fördyrar produktionen för vår
exportindustri. Herr von Sydow har
redan framfört liknande synpunkter.

I Danmark går man fram mera försiktigt.
Där har det varit mycket långvariga
diskussioner med företrädare
för näringsliv och konsumenter om ett
eventuellt införande av omsättningsskatt
innan förslaget framlades i folketinget.
Trots lång utredningstid kan man inte
skönja något avgörande, utan frågan är
vilande. Man bär sagt att Danmark står
vid en korsväg och överväger vilken
väg man skall slå in på. Vi borde nog
i Sverige ha uppehållit oss litet längre
vid korsvägen, innan vi vandrade vidare
och höjde omsättningsskatten.

Utskottet säger beträffande undantag
från skatteplikt, att man bör begränsa
sig till vad soin är betingat av skattetekniska
skäl. Därest en tillverkad vara
skulle undantagas från beskattning, skulle
man vara nödsakad att höja omsättningsskatten
från nuvarande 6 till 8,5
procent. Men fråga är, om vi inte behöver
en rörlig skattepolitik i händelse
av att konjunkturerna mattas. Högt skattetryck
och full sysselsättning kan det
bli svårt att förena. I denna anpassning
till de nya marknadsförhållandena, som
vår industri strävar efter, är kostnadsökningarna
en viktig faktor som man
måste ta hänsyn till i en konkurrensfarlig
Europamarknad.

Det är ett känt faktum att den svenska
skattelagstiftningen ger många utslag av
orättvisor. Från ett av de svenska storföretag
med priskänsliga produkter som
tillverkas för export kan sålunda nämnas
att för år 1960 den omsättningsskatt
som belastade företagets produktion,

och undantag från dylik skatt för in d.

v. s. för investeringar, underhåll, vissa
förbrukningsverktyg och visst förbrukningsmaterial,
reklamkostnader etc.
uppgick till 2,7 miljoner kronor; därav
föll på investeringar cirka 1,25 miljon
kronor. Resten kom på den löpande
verksamheten. Detta belopp har sålunda
inte inkluderat verksamheten vid dotterföretagen
och inte heller tagit hänsyn
till omsättningsskattens inverkan på de
materialpriser som företaget betalat till
övriga underleverantörer. Omsättningsskattens
höjning i år ökar i detta fall
årskostnaden vid motsvarande volym
till cirka 4,2 miljoner kronor, alltså 1,5
miljon kronor i kostnadsstegringar.

Man bär också konstaterat, att skatteplikten
för förbrukningen missgynnar
underleverantörerna till de stora industrierna.
Utskottet hänvisar till tilllämpningen
av de anvisningar som riksskattenämnden
meddelat, men dylika
hänvisningar kommer man ingen vart
med i praktiken. I övrigt anser utskottet
att den allmänna skatteberedningen skall
ta upp denna fråga till behandling vid
lämpligt tillfälle. Riksdagen bör dock enligt
min uppfattning — och enligt reservanternas
— säga klart ifrån att detta
är en viktig fråga som bör ha förhandsrätt.

När det gäller en eventuell prövning
av en omläggning av den allmänna varuskatten
till partihandels- eller fabrikationsledet
har folkpartiet föreslagit att
i en utredning bör ingå experter från
olika grenar av näringslivet. Sveriges
grossistförbund har i en promemoria
penetrerat de svårigheter som är förknippade
med en partihandelsskatt. Vissa
företagstyper skulle kunna överflytta
sina grossistfunktioner till detaljhandclsledet.
Man kan också befara en snedvriden
lagerhållning och kundförluster
i detaljhandelsledet, varigenom det obestridligen
skulle uppstå problem. I fråga
om lavbetalningshandeln blir skatten
en viktig kapitalfråga.

Inför omsättningsskattens införande

48 Nr 18 Fredagen den 4 maj 1962

Omläggning av den allmänna varuskatten och undantag från dylik skatt för investeringsvaror,
m. m.

har många skattepolitiska problem hopat
sig. Det gäller omsättningsskatten för
varor som tidigare kraftigt beskattats
genom s. k. punktskatter. Det är fråga
om omsättningsskattens verkningar på
vår konkurrenskraft, på exportmarknaderna,
gränsdragningen mellan skattefria
och skattepliktiga förbrukningsartiklar.
Allt detta, herr talman, talar för
en undersökning av omsättningsskattens
verkningar.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till herr Hagbergs m. fl. reservation.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! De frågor som vi nu
diskuterar bär ju varit föremål för riksdagens
ställningstagande många gånger
tidigare. Jag skall därför i stort sett nöja
mig med att redovisa den reservation
som jag tillsammans med herr Gustaf
Elofsson i Vä bär fogat till utskottets betänkande.

Som den allmänna varuskatten nu är
konstruerad är den utan tvekan i många
stycken en skatt på produktionen, och
konsekvensen blir ofta ett försvagat konkurrensläge
för vårt lands näringsliv.
En annan följd kan också sägas vara att
den nuvarande skatteutformningen medverkar
till att konkurrensförhållandena
mellan olika delar av näringslivet rubbas.
De mindre företagen är ofta känsliga
för denna inverkan av omsättningsskatten,
såsom den nu är konstruerad,
och vi menar att det är angeläget, att
varuskatten så mycket som möjligt utformas
som en ren konsumtionsskatt.

Vi bär pekat på att den nuvarande utformningen
av omsättningsskatten som
en detaljhandelsskatt har medfört extra
arbete och besvär för stora företagargrupper,
som har ålagts att ta hand om
uppbörden av skatten. Man måste också
befara, att en del av varudistributionen
söker sig andra vägar än den ur skattesynpunkt
lätt kontrollerbara butikshandeln,
och därför har vi i reservationen
framfört den uppfattning, som är redo -

visad i motionen, och har krävt att
skatten skall omformas till en skatt för
partihandels- och fabrikationsledet. Detta
är ju en linje, som rekommenderas av
1952 års kommitté för indirekta skatter.
Denna kommitté pekar ju på att partihandelsskatten
har påtagliga fördelar
framför detaljhandelsskatten.

Sveriges grossistförbund har i en PM
anfört, att om man förläde skatteuttaget
till grossistledet skulle detta medföra
vissa olägenheter för dem, som har
att svara för uppbörden, men det är väl
fullt klart, att var man än lägger uppbördsskyldigheten
kommer den för dem
som har att handha den att framstå som
en olägenhet.

Det finns uppgifter, som visar att
drygt hälften av alla skattskyldiga svarar
för endast en mindre del av den
varuskatt som inflyter, och detta verifierar
att det allmännas och den enskildes
kostnader i ett mycket stort antal
fall inte alls står i rimlig proportion
till de influtna skattemedlen. En vinst
som man skulle uppnå om man flyttade
skatten till ett annat led vore, att den
statliga utgiftssumma, som man bestämmer
sig för, oavsett hur hög den blir,
skulle få en bättre effekt — jag tänker
då på ersättningen till dem som har att
svara för uppbörden. Ersättningen skulle
ju utan tvivel få en bättre effekt om
den fördelades mellan ett väsentligt mycket
mindre antal uppbördsmän — om
jag får kalla dem så.

När det gäller att undanta investerings-
och förbrukningsvaror inom näringslivet
har vi pekat på att det finns
betydelsefulla investeringsvaror som det
ur näringslivets synpunkt är angeläget
att man befriar från omsättningsskatt,
därför att när skatten utgår på dem
är den till sin karaktär en skatt på produktionen,
medan den yttersta avsikten
väl ändå är att det skall vara en
skatt på konsumtionen.

I dessa båda fall har vi i reservationen
hemställt om en skrivelse med fram -

Fredagen den 4 maj 1962 Nr 18

Omläggning av den allmänna varuskatten och undantag från dylik skatt för in vesteringsvaror,

m. m.

ställning om en prövning, så att höstriksdagen
eller nästa års vårriksdag
skall bli i tillfälle ta slutlig ställning till
å ena sidan i vilket led skatten skall
tas ut och å andra sidan i vilken utsträckning
investeringsvaror skall undantas
från beskattningen.

När det gäller förbrukningsvaror och
halvfabrikat och sådana saker som för
hantverket och småindustrien ofta är
att hänföra till underleveranser för vidare
bearbetning, har vi pekat på att
riksdagen borde ge till känna den vikt
som den tillmäter dessa frågor. Härvidlag
har vi den meningen, att gränsdragningen
beträffande skatteplikten för dessa
varor är snäv, och den hittillsvarande
tillämpningen har enligt vår mening
varit alltför starkt fiskaliskt betonad. Vi
menar, att en annan tillämpning i vissa
avseenden får anses angelägen i syfte
att åstadkomma viss lättnad för dessa
varugrupper. Vi anser därför att riksdagen
hos Kungl. Maj:t borde anhålla om
att härför erforderliga anvisningar och
föreskrifter skyndsamt utarbetas.

Vi har pekat på enahanda problem,
som gäller reparation och underhållsarbeten
samt servicearbeten för produktionsändamål.
Vidare har det förelegat
motioner, som tagit upp omsättningsskatten
på jordbrukets prisreglerade
produkter. Liksom i motionerna understryker
vi nödvändigheten av att beskattningen
får en sådan utformning,
att socialt motiverade hänsyn tas till
grupper med låg skattekraft. Det är väl
inget tvivel om att den allra största olägenheten
med omsättningsskatten är, att
låglönegrupperna i detta samhälle får
bära en skatt från första utgiftskronan.
Man borde söka åstadkomma någon motsvarighet
till existensminimum. Det finns
väl inga tekniska förutsättningar för detta
såsom skatten är konstruerad, och vi
har i stället pekat på initiativ från vår
sida att tillgodose dessa önskemål genom
en markerad förbättring av familj epolitiken.
Det är utan tvivel nödvändigt att

överse den delen för att tillvarata låglönegruppernas
intressen i detta avseende.

Herr talman! Med vad jag anfört ber
jag få yrka bifall till reservationen

II), som är fogad till utskottets betänkande.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Alla yrkanden som återfinns
i föreliggande utskottsbetänkande
har ju tidigare avslagits av riksdagen
—- det skedde senast förra året. Man
tycker därför att det nästan är genant
att ta till orda, när man alltså inte har
några nya argument att anföra, men
det har ju inte heller motionärerna och
reservanterna haft.

Det enda nya som tillkommit är yrkandet
om en utredning angående undantag
från omsättningsskatt för reparations-
och underhållsarbeten. Något
sådant yrkande har inte, såvitt jag
vet, tidigare behandlats av riksdagen.
Därjämte återfinner vi yrkandena om
undantag för näringslivets investeringsvaror
samt för jordbrukets prisreglerade
produkter. Men även det gamla
önskemålet om att skatten skall uttas
i partihandelsledet i stället för inom
detaljhandelsledet återkommer, och låt
mig börja med att säga några ord om
den saken.

Om vi går tillbaka till det betänkande
som avgavs av 1952 års kommitté
för indirekt beskattning kan vi konstatera
att kommittén prövade frågan
ganska ingående och redovisade skäl
för och emot ett uttag av omsättningsskatten
i detaljhandels- respektive partihandelsledet.
Nackdelarna med ett uttag
i partihandelsledet är enligt denna
redovisning så många och även så stora,
att jag finner det uteslutet att riksdagen
skulle utan vidare besluta sig
för en sådan ordning som centerpartisterna
föreslår i sin reservation.
Höger- och folkpartiledamöterna är för -

50 Nr 18 Fredagen den 4 maj 1962

Omläggning av den allmänna varuskatten och undantag från dylik skatt för investeringsvaror,
m. m.

siktigare och har i sin reservation nöjt
sig med att begära en förutsättningslös
undersökning av experter.

Det övervägande antalet remissinstanser
stannade också för att skatten borde
uttagas i detaljhandelsledet. Det är
ostridigt -—• och jag finner detta vara
en mycket stor nackdel — att det måste
bli en högre procentsats om skatten
skall uttagas i partihandelsledet. Skatten
måste då läggas på de priser som
detaljisterna och inte konsumenterna
får betala. En annan betydande nackdel
är att det inte går att använda det nuvarande
systemet med en enda procentsats,
utan att det måste vara minst tre
olika procentsatser och att man måste
göra långt flera undantag än nu.

Vidare finns det risk för att konsumenterna
får betala högre priser än
skatten motiverar. Såsom Grossistförbundet
påpekar förekommer det betydande
variationer av handelsmarginalerna
— vilket också innebär att skattebelastningen
blir ojämn — och när
dessa marginaler skall läggas ovanpå
det redan beskattade beloppet, kan konsumenterna
få betala ett högre pris än
själva skatten ger anledning till.

Såsom utskottet understryker skapas
det också möjligheter för de skattskyldiga
att påverka beskattningsvärdet genom
att överflytta vissa funktioner till
detaljhandelsledet. Detta är ingen konstruktion.
Redan med nuvarande varuskatter
förekommer det att man använder
detta tillvägagångssätt för att komma
undan skatt.

Utskottet menar att det för närvarande
knappast finns tillräckliga skäl för
att göra en omläggning av omsättningsskatten.
Allmänna skatteberedningen
skall ju överse nuvarande indirekta beskattning
och det är, såsom utskottet
säger, mycket möjligt att beredningen
kommer till ett sådant resultat att frågan
om en omläggning senare blir aktuell.
Men för dagen borde man väl
kunna nöja sig med att beredningen har

saken om hand. Utskottet avstyrker därför
yrkandet om att omsättningsskatten
skall uttagas i partihandelsledet.

Vad beträffar yrkandena om undantag
från beskattning vill jag till en början
understryka att den allmänna principen
vid omsättningsskattens tillkomst
var att denna beskattning skulle vara
generell. Kommitterade tryckte mycket
starkt på den saken, främst därför att
skatteuttaget då kan hållas på den
lägsta procentuella nivån. Vidare blir
hela systemet lättare att kontrollera.
Om vissa varugrupper skulle fritagas
från beskattning, skulle det hela verka
som ett utbyggt punktskattesystem och
samma anmärkningar skulle kunna riktas
mot omsättningsskatten som mot
punktskatterna, t. ex. godtycklighet i
fråga om varuurvalet, besvärliga gränsdragningar
samt obillighet gentemot
berörda branscher och därmed risk för
konkurrensrubbningar. En stor del av
svårigheterna med den tidigare allmänna
omsättningsskatten sammanhängde
just med det förhållandet att beskattningen
då inte var generell.

Många av kammarens ledamöter har
säkert deltagit i de informationsmöten,
till vilka Sveriges köpmannaförbund
inbjudit, och jag tror att alla kan hålla
med mig om att oavsett vilken inställning
som man inom Köpmannaförbundet
har till omsättningsskatten, har man
alltid sagt: Vad riksdagen än gör, så
måste man se till att skatten blir generell!
Det är uppenbart att undantag
komplicerar handhavandet av skatten
inte minst ur redovisnings- ocli kontrollsynpunkt.
Enbart dessa omständigheter
motiverar ett avslag på det yrkande
det här gäller, och utskottet avstyrker
även detta yrkande.

Därutöver kan anföras starka skäl
även mot övriga yrkanden.

Vad frågan om undantag från skatt
på investeringsvaror beträffar så skulle
ett sådant undantag medföra att skatteprocenten
måste höjas med 40 procent

Fredagen den 4 maj 1962

Omläggning av den allmänna varuskatten

vesteringsvaror, m. m.

eller, som utskottet säger, från 6 till 8,5
procent för att samma belopp skall erhållas.
Investeringsvarorna utgör cirka
30 procent av hela skatteområdet. Ett
skattebortfall skulle alltså uppgå till
800—900 miljoner kronor. Nu har vi,
som herr von Sydow sade, fått en kompletteringsproposition
på riksdagens
bord, och den innebär faktiskt ingen
förhoppning om att vi skulle kunna
medverka till ett sådant bortfall. Underskottet
på den totala budgeten nästkommande
budgetår rör sig enligt beräkningen
om cirka 700 miljoner kronor.
Även om konjunkturen inte blir så
överhettad som den varit tidigare, medger,
i varje fall såvitt man nu kan se,
inte utvecklingen en sådan åderlåtning
som bortåt en miljard kronor.

Dessutom tillkommer stora administrativa
och kontrollmässiga svårigheter.
Jag skulle vilja fråga herr von
Sydow om han kan ge en definition på
investeringsvaror och om han verkligen
kan få en garanterat riktig avgränsning.
Jag fruktar att det kommer
att bli gränsfall, som inte blir så lätta
att klara upp.

Ett undantag här skulle ju helt rubba
den avvägning av beskattningen mellan
konsumtion och investeringar, som
gjordes vid skattens tillkomst. Departementschefen
sade då: Omsättningsskatten
drabbar inte industriförbrukningen
av råvaror och bränslen. De rörliga
produktionskostnaderna påverkas sålunda
inte. Skatt utgår inte på exportvarorna
men väl på importvarorna.
Konkurrensläget försämras inte. Skatten
drabbar endast näringslivets konsumtion
av varor för varaktiga investeringar,
bortsett från vissa förbrukningsartiklar
av mindre betydelse.
Även näringslivet bör medverka och
tillföra staten nya inkomster.

Detta är väl riktigt. Nu har ändå
inte farhågorna hittills besannats. De
ökade omkostnader, som man talar om
från näringslivets sida, har inte hittills

Nr 18

och undantag från dylik skatt för införsämrat
konkurrensförmågan för näringslivet
eller hämmat investeringsverksamheten
värre än att vi i vårt land
—• det kan man också läsa i kompletteringspropositionen
— haft en produktionsökning
på 5 å G procent och
en investeringsökning på 15—20 procent.
Exporten var heller inte så dålig —
den ökade 6 procent. Ett faktum är att
under de år omsättningsskatten har
verkat bär vi haft en rekordartad utveckling
på dessa områden. Jag vill
inte därmed påstå att det inte kan bli
besvärligheter ur konkurrenssynpunkt
i den kommande utvecklingen, men jag
tror inte att man kan åberopa omsättningsskatten
som så besvärande.

Beträffande undantag för förbrukningsvaror,
halvfabrikat och dylikt vill
höger- och folkpartiledamöterna i utskottet
ha skyndsam utredning härom,
medan centerpartisterna vill att riksdagen
hos Kungl. Maj :t anhåller om
erforderliga anvisningar och tillämpningsföreskrifter
i syfte att åstadkomma
en viss lättnad för berörda varor.

När lagstiftningen tillkom utgick man
från att frågan om skatteplikt på företagens
tillverkningskostnader skulle bedömas
från fall till fall. Det var helt
enkelt omöjligt att i lagstiftningen få
en detaljerad beskrivning så att man
kunde klara materialbegreppet. Det
måste ske i rättstillämpningen, menade
man. Riksskattenämnden har också,
som här sagts, uppdragit vissa riktlinjer
rörande tolkningen av materialbegreppet.
Vilka praktiska konsekvenser
dessa riktlinjer får vet man ännu inte,
säger utskottet. Då frågan om skatt över
huvud taget bör utgå eller ej är föremål
för bedömning av företagsskatteberedningen,
som är knuten till den allmänna
skatteberedningen, anser utskottet
att det inte finns anledning att begära
en särskild utredning, som ju reservanterna
vill, i syfte att få en ändrad
gränsdragning mellan skattefritt
och skattepliktigt förbrukningsmaterial.

52 Nr 18 Fredagen den 4 maj 1962

Omläggning av den allmänna varuskatten och undantag från dylik skatt för investeringsvaror,
m. m.

Därför avstyrker utskottet detta yrkande.

Yad beträffar undantag från omsättningsskatt
för reparations- och underhållsarbeten
samt servicearbeten för
produktionsändamål vill reservanterna
att även detta beaktas vid en utredning.
Det är uppenbart att ett undantag skulle,
som utskottet framhåller, skapa betydande
gränsdragningsproblem och
komplicera skattens uttagande. Problemet
kan inte lösas på det sätt motionärerna
förutsätter. Har konstruktionen
verkat i ofördelaktig riktning, säger utskottet,
kommer säkert allmänna skatteberedningen
att beakta detta.

Slutligen yrkar centerpartisterna i reservationen,
att jordbrukets prisreglerade
produkter undantages från beskattning.

I fjol erinrade utskottet om att särskilda
åtgärder vidtagits för att mildra
skattens verkningar för barnfamiljer,
arbetslösa, folkpensionärer m. fl. Detta
skedde också när skatten höjdes i år.
Men därtill kommer en viktig omständighet,
nämligen att skatteintäkterna
även på detta område skulle reduceras
med cirka 30 procent. Tar man bort
dessa varor, investeringsvarorna och
förbrukningsvarorna, vad har man
egentligen då kvar? Detta visar hur
ömtålig hela denna fråga är. Alla tycker
sig ha så starka skäl för just sina
speciella yrkanden. Men slår vi ihop
hela paketet, blir det praktiskt taget
ingenting kvar av skatten. Det är uppenbart
att det finns en del som tycker
att skatten skall bort, men det yrkandet
ställer man inte, utan var och en vill
på sitt område ha ett undantag men
anser att skatten skall vara kvar på
övriga områden.

När man säger att jordbruket har fått
bära hälften av varuskattebelastningen
på jordbrukets prisreglerade produkter,
är väl detta en sanning med modifikation.
Det går nämligen inte att dra
dessa slutsatser av prisutvecklingen på

jordbrukets produkter. Som utskottet
säger är det väl troligt, att i den mån
skatten inte kunnat övervältras, har
den burits genom minskade marginaler
i detalj- och partihandelsledet; jordbruket
har inte burit det hela.

Utskottet finner inte skäl att frångå
riksdagens tidigare beslut utan avstyrker
även detta yrkande. Jag ber, herr
talman, med detta att få yrka bifall till
utskottets hemställan i dess helhet.

Herr von SYDOW (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt som herr
Brandt i Aspabruk sade, att det i huvudsak
här inte föreligger några nya
yrkanden — med ett visst undantag.
Men är det så onaturligt att vi återkommer
med våra yrkanden även till denna
riksdag, när situationen har blivit den
jag påtalade i mitt första anförande,
nämligen att ju mer omsättningsskatten
höjts och höjes, desto mera besvärande,
kostnadsökande och produktionshämmande
blir omsättningsskattens
bibehållande på t. ex. investeringsvarorna.

Jag fick frågan huruvida jag kan ge
en definition på vad investeringsvaror
är för något. Jag kan emellertid inte
föreställa mig, herr Brandt, att det skulle
vara någon svårighet att få klarhet
i vad vi menar med investeringsvaror.
Den saken har skattemyndigheterna säkert
helt klart för sig. Det borde inte
råda någon nämnvärd tveksamhet om
vad som menas med varaktiga maskinanskaffningar.

Herr Brandt sade att industriens farhågor
för investeringsskatten på dessa
varor inte har besannats. Det är dock
en sanning med stor modifikation. Jag
vill säga att de har besannats på det
sättet att de ökade omkostnaderna som
inte har kunnat tagas igen, har bidragit
till en påtaglig nedgång av särskilt
exportindustriens lönsamhet.

Slutligen sade herr Brandt att investeringarna
under de år omsättnings -

Fredagen den 4 maj 1962 Nr 18

Omläggning av den allmänna varuskatten och undantag från dylik skatt för in

vesteringsvaror, m. m.

skatten funnits till har ökat nästan rekordartat.
Men då är att märka att i
varje fall de stora och verkligt betydande
investeringsposter som nu slagit
ut i det praktiska livet var beställda
och delvis köpta redan innan omsättningsskatten
infördes. Och framför allt
var alla de investeringar som vi nu ser
resultatet av beställda och köpta redan
innan vi överraskades av herr Strängs
skattepaket i julas.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Brandt sade att
ingenting nytt hade sagts i denna debatt,
och han hänvisade till att riksdagen
tidigare avslagit liknande motioner.
Men, herr Brandt, vi har i dag
större erfarenhet av omsättningsskattens
verkningar än vi hade i höstas, och
konjunkturläget är ju fullt av frågetecken.
Vi bär nu framfört en hel del sakliga
argument med avseende på framtiden,
när det gäller konjunkturläget
och konkurrensen.

Enligt min uppfattning kan olämpliga
indirekta skatter bli en ekonomisk belastning
på näringslivets slagkraft, och
inflationsspöket är fortfarande en
skrämmande realitet i vår ekonomi.

Herr FÄLLDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Brandt säger att
det påstående som göres i motionen rörande
de prisreglerade jordbruksprodukterna,
nämligen att jordbruket vid
omsättningsskattens genomförande fått
bära halva kostnaden, inte är riktigt.
Men varför skulle det påståendet vara
oriktigt, om vi har ett visst prisläge
och sedan får en omsättningsskatt som
höjer priserna utan att höjningen tillätes
slå igenom?

Kan herr Brandt å sin sida på fullt
allvar hävda att det är det sista ledet
som betalat de gjorda rationaliseringarna?
Har inte herr Brandt träffat någon
jordbrukare, som haft den erfaren -

heten att rationaliseringarna i sista
hand har fått betalas av jordbrukarna
själva i form av lägre avräkningspriser?
Jag har träffat många jordbrukare
som haft den erfarenheten.

Till sist vill jag peka på vad vi understrukit
i reservationen, nämligen att
det är förenat med stora tekniska svårigheter
att göra undantag på denna
väg, så länge skatten ligger i detaljhandelsledet.
Vi bär sett frågan mera i
dess sociala sammanhang och sagt att
det är i högsta grad otillfredsställande
att människor med små inkomster skall
vara tvungna att betala omsättningsskatt
på livets nödtorft.

Vi har framhållit att något måste göras
för dem som befinner sig i dessa inkomstlägen,
och jag frågar: Reagerar
herr Brandt mot den inställningen också? Herr

BRANDT i Aspabruk (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill, herr Fälldin,
understryka vad jag sade tidigare —
något därutöver anser jag inte vara
nödvändigt att framhålla. Jag vidhåller
alltså att det torde vara en överdrift
att säga, att jordbruket inte bär kunnat
övervältra omsättningsskatten på andra
led utan fått vidkännas de svårigheter
man här talar om.

Herr von Sydow säger, att det blir
inga svårigheter för skattemyndigheterna
att klara problemen beträffande investeringsvarorna.
Ja, för närvarande
är saken mycket enkel, eftersom vi i
stort sett har en generell skatt på alla
varor. Men undantas investeringsvarorna
blir ju problemet: Är den eller den
varan skattefri? Ja, säger kanske köparen,
det är en investeringsvara — jag
skall använda den för investering. Därmed
kommer man ögonblickligen i svårigheter.

Vidare pekar herr von Sydow på exportindustrien.
Jag tror sannerligen inte
att de svårigheter exportindustrien haft

54 Nr 18 Fredagen den 4 maj 1962

Omläggning av den allmänna varuskatten och undantag från dylik skatt för investeringsvaror,
m. m.

har orsakats av omsättningsskatten,
utan det har varit helt andra — i och
för sig beklagliga — orsaker. Men när
vi i bevillningsutskottet var uppe i Norrland
och besökte Cellulosabolaget, Mo
och Domsjö och andra företag fick vi
ju höra, vilka besvärligheter man hade,
men det rådde en strålande optimism
på längre sikt. Detta tror jag alla som
var med kan intyga, och det är min
förhoppning att denna optimism kommer
att visa sig berättigad och att det
verkligen blir en god utveckling.

Herr von Sydow kan inte förneka
att det skett en rekordartad utveckling
på produktionens område när det gäller
investeringar o. d. Detta är emellertid,
säger herr von Sydow, sådant som vi
köpt eller beställt för länge sedan, men
nu blir det besvärligheter. Ja, då gjorde
man väl dessa inköp och dessa beställningar
när man talade som mest om
vanstyre här i vårt land. Ett sådant tal
har ju ständigt förts, och man har sagt
att det skulle gå åt skogen med det
svenska näringslivet på grund av den
politik som bedrivits. Men medan man
allra mest högljutt ordade om vanstyre
hyste man alltså förhoppningen, att allt
skulle ordna sig, samt gjorde beställningar.
För varje år bär utvecklingen
visat sig rekordartad, och under de senaste
två åren har den på de flesta områden
varit bättre än någon gång sedan
krigsslutet. Vidare har man stora
fonder, som skall användas när så är
lämpligt — något som finansministern
även åberopat i kompletteringspropositionen.

Man är således inte barskrapad inom
näringslivet.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Uttagandet av varuskatten
eller omsättningsskatten, som den
kallas i dagligt tal, sker så att detaljhandlarkåren
är skattskyldig. Det är
naturligt att denna kår, som redan tidigare
varit ganska hårt pressad, fin -

ner det arbetsamt att svara även för
denna skattskyldighet. Meningen är ju
inte att detaljhandlarkåren skall betala
skatten, utan att skatten skall tas ut i
form av höjda priser. Det är sålunda
konsumenterna som skall betala skatten
— något som ligger i sakens natur, alldenstund
det rör sig om en konsumentskatt.

Självfallet är det förenat med en hel
del arbete att handha detta uppbördssystem,
och det kan även i vissa fall
vara svårt att få ut skatten. Detta gäller
särskilt när det är fråga om höjningar
av skatteuttagningsprocenten — det
blir då mycket arbete med att märka
om inneliggande lager.

Tyvärr är det väl så, att om vi skall
ha kvar vår nuvarande finansminister,
så torde vi få räkna med att det i framtiden
blir ytterligare höjningar. Omsättningsskatten
skulle ju kunna tas ut på
så sätt att den gjordes synlig, varigenom
man skulle komma ifrån de problem
som är förenade med sådana höjningar
som dem jag nämnde. Men av olika anledningar
har skatten inte gjorts synlig.
Den är över huvud taget uppbyggd
på ett sådant sätt att den lämpligen kan
inbakas i priserna. Det var kanske framför
allt de stora varuhusen som ansåg
det nödvändigt att baka in skatten, och
för vissa affärer är det kanske också
nödvändigt att göra så. Vissa grupper
i den svenska handeln lägger emellertid
alltjämt på skatten synligt. Blomsterhandeln
t. ex. lägger alltid på skatten
synligt ovanpå priset. Den mindre handeln
ansåg väl att det inte var lämpligt
att irritera kunderna med att göra
skatten synlig, när de stora affärskedjorna
i allmänhet bakade in denna skatt.

På grundval av den erfarenhet man
har fått efter de år under vilka denna
skatt har utgått, avser man nu att göra
en översyn av organisationen för dess
uttagande för att utröna om man kan
underlätta arbetet för dem som nu har
att uppbära skatten. Visserligen utgår

Fredagen den

Omläggning av den allmänna varuskatten

vesteringsvaror, m. m.

en viss ersättning för det arbete som är
förenat med uttagandet av omsättningsskatten,
men denna ersättning är självfallet
ytterligt ringa.

Folkpartiet och vi inom högerpartiet
har förenat oss i en reservation, i vilken
vi hävdar att tiden nu borde vara inne
för att begära en förutsättningslös utredning
i denna fråga. Orsaken till att vi
är angelägna om att denna utredning
bör vara förutsättningslös är att en förflyttning
av skattens uttagande till ett
annat led också har sina nackdelar.
Därför menar vi att det är nödvändigt
att detta utreds grundligt.

Jag tror för min del att det speciellt
för den mindre handeln kan bli en de]
problem. Man behöver bara tänka på
behovet av kapital för att driva detaljhandeln,
vilket ju är mycket stort. Detta
kommer att öka betydligt alldenstund
detaljhandlarkåren måste betala skatten
redan när den köper varorna. Den får
alltså förskottsbetala skatten, och detta
skulle väl i dagens läge i stort sett betyda
att den svenska detaljhandeln måste
öka sitt kapitalbehov med omkring
10 procent. Det är också svårt att veta
efter vilket pris skatten skall uträknas.
Det förekommer inga bestämda fabrikspriser
och grossistpriser, och detta gör
att vissa integrerande företag, som kanske
driver egen produktion, kan komma
i förmånsställning och få ett bättre
konkurrensläge än andra, som bedriver
handel i mindre omfattning.

Realisationerna skapar också problem.
Det finns mycket utpräglade modevaror,
beträffande vilka man kanske
i vissa fall skulle kunna komma i
den situationen att inte kunna få ut
mer än vad som redan är erlagt i skatt
för varan. Som tidigare sagts i denna
diskussion, måste man också räkna med
ett betydligt högre procentuttag i ett
bakomliggande led.

Vi menar därför att den utredning
som nu bör komma till stånd skall vara
helt förutsättningslös. Jag vill vidare

4 maj 1962 Nr 18

och undantag från dylik skatt för inunderstryka
att det är ytterligt angeläget
att det i denna utredning kommer
att ingå experter från alla delar av näringslivet.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till reservation I.

I detta anförande instämde herr Nordgren
(h).

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Vid flera tillfällen har
diskuterats om man skulle undanta vissa
livsviktiga varor från omsättningsskatt.
På sistone har utvecklingen på ett speciellt
område blivit så allvarlig att särskilda
åtgärder framstår som nödvändiga.
Det gäller mjölken och mejeriprodukterna
i övrigt. Jag har för avsikt att
senare i jordbruksdebatten närmare belysa
denna fråga. I detta sammanhang
vill jag endast i korthet konstatera, att
en allvarlig avsättningskris för mejeriprodukterna
alltmer framstår som ett
faktum. Konsekvenserna härav kan bli
svåra, så svåra alt den jordbrukspolitiska
målsättningen motverkas.

Jag vill ställa följande yrkande i anslutning
till förslag avseende bevillningsutskottets
betänkande nr 39 om bifall
till punkten E i enlighet med reservation
II av herrar Gustaf Elofsson och Fälldin,
ävensom under förutsättning av bifall
härtill att utskottets motivering enligt
detta förslag, sista stycket (s. 21),
måtte genom nedan angivet tillägg erhålla
följande lydelse:

»Utskottet vill i likhet med vad som
framhålles i motionerna I: 65 och II: 97
understryka...» Motiveringen skall
därefter fortsätta till och med ordet »inkomstgrupperna»
och därefter lyda:
»Vid sidan härav synes böra uppmärksammas
den allmänna varuskattens inverkan
på prissättning och avsättningsförhållanden
för jordbrukets genom avtal
prisreglerade produkter. Särskilt
mjölkproduktionen, som är av största
ekonomiska betydelse vid det stora fler -

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Omläggning av den allmänna varuskatten och

vesteringsvaror, m. m.

talet jordbruk, synes beträffande såväl
smöret som konsumtionsmjölken i fråga
om avsättningen avsevärt påverkas av
prisförskjutningar av denna storleksgrad.
Exempelvis på stockholmsmarknaden
utgör en beskattning av 6 å 7 öre
per liter konsumtionsmjölk en avsevärd
belastning på ett genomsnittligt mjölkpris
till producenterna av några och
40 öre.

I samband med beslutet om allmän
varuskatt hösten 1959 beräknades av
statens jordbruksnämnd skattebortfallet
på grund av ett undantagande därifrån
av mjölk, smör, ägg, potatis m. in.
till ett belopp motsvarande vid pass 7
procent av vad skatten då angavs skola
ge. Numera torde motsvarande skattebortfall
kunna antagas ligga närmare 5
procent av vad varuskatten ger. Beträffande
den viktigaste av ifrågavarande
produkter, mjölken, torde varuskatten
nu kunna beräknas till ca 125 milj. kr.
Skulle svårigheter bedömas föreligga att
direkt undantaga mjölk och smör m. m.
från varuskatten synes kunna övervägas
att ernå motsvarande resultat genom
någon form av restitutionsförfarande i
anknytning till gällande mjölkreglering.

I överensstämmelse härmed skulle det
också bli möjligt att avskaffa trasslet
med uppbörd av varuskatt på försäljning
av ifrågavarande produkter vid
gårdarna liksom av beskattning av jordbrukarnas
uttag därav för den egna familjens
behov.»

Därefter skall motiveringen fortsätta:
»Dessa avvägningsspörsmål...»

Överläggningen var härmed slutad.

Punkten A

undantag från dylik skatt för infann
herr förste vice talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Magnusson
i Borås begärde likväl votering, i
anledning varav herr förste vice talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr
förste vice talmannen nu fann den under
2:o) angivna ha flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Fälldin votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten A) i bevillningsutskottets
betänkande nr 39 antager det
förslag, som innefattas i reservationen
I) av herr Hagberg m. fl. i motsvarande
del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen II) av herrar Gustaf
Elofsson och Fälldin i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Fälldin begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 69 ja och 39 nej, varjämte
100 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given

Fredagen den 4 maj 1962

Omläggning av den allmänna varuskatten

vesteringsvaror, m. m.

varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) i utskottets betänkande nr 39,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
I) av herr Hagberg m. fl. i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne
tvekan kunna råda angående omröstningens
resultat, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 101 ja och 102 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
I) av herr Hagberg m. fl. i
motsvarande del.

Punkten B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2ro) bifall till reservationen
I) av herr Hagberg m. fl. i motsvarande
del; samt 3:o) bifall till reservationen
II) av herrar Gustaf Elofsson och
Fälldin i motsvarande del; och fann
herr förste vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Magnusson i
Borås begärde likväl votering, i anledJ
ning varav herr förste vice talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr förste
vice talmannen nu fann den under 2:o)
angivna ha flertalets mening för sig.

Nr 18

och undantag från dylik skatt för in Beträffande

kontrapropositionen begärde
dock herr Fälldin votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten B) i bevillningsutskottets
betänkande nr 39 antager det förslag,
som innefattas i reservationen I)
av herr Hagberg m. fl. i motsvarande
del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen II) av herrar Gustaf Elofsson
och Fälldin i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 71
ja och 38 nej, varjämte 101 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) i utskottets betänkande nr 39,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Omläggning av den allmänna varuskatten och undantag från dylik skatt för in -

vesteringsvaror, m. m.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av herr Hagberg m. fl.
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan
kunna råda angående omröstningens
resultat, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 107 ja och 100 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten C

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
I) av herr Hagberg m. fl. i motsvarande
del; samt 3:o) bifall till reservationen
II) av herrar Gustaf Elofsson och
Fälldin i motsvarande del; och fann
herr förste vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Magnusson i
Borås begärde likväl votering, i anledning
varav herr förste vice talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr förste
vice talmannen nu fann den under 2:o)
angivna ha flertalets mening för sig.
Beträffande kontrapropositionen begärde
dock herr Fälldin votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten C) i bevillningsutskottets
betänkande nr 39 antager det förslag,
som innefattas i reservationen I)
av herr Hagberg m. fl. i motsvarande
del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen II) av herrar Gustaf Elofsson
och Fälldin i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Fälldin begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 66 ja och 36 nej, varjämte
107 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
C) i utskottets betänkande nr 39,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av herr Hagberg in. fl. i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan
kunna råda angående omröstningens
resultat, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.

Fredagen den 4 maj 1962 Nr 18

Omläggning av den allmänna varuskatten och undantag från dylik skatt för in vesteringsvaror,

m. m.

Därvid avgavs 108 ja och 99 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten I)

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
II) i motsvarande del; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Fälldin begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
D) i utskottets betänkande nr 39,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit reservationen
II) av herrar Gustaf Elofsson
och Fälldin i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

Punkten E

Herr förste vice talmannen gav först
propositioner i fråga om utskottets
hemställan, nämligen dels på bifall till
utskottets berörda hemställan, dels ock
på bifall till reservationen II) i motsvarande
del; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara

med övervägande ja besvarad. Herr Fälldin
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
E) i utskottets betänkande nr 39,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen II) av herrar Gustaf Elofsson
och Fälldin i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Fälldin begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 129 ja och 39 nej,
varjämte 31 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HdEGGBLOM (h), som yttrade:

Herr talman! Vid rösträkningen beträffande
punkten E avgav jag min röst
men markerades av voteringsmaskinen
»om frånvarande.

Härefter blev på i fråga om motiveringen
framställd proposition utskottets
motivering av kammaren godkänd.

Punkten F

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

§ 11

Avdrag för värdeminskning å täckdik ningsanläggningar

och skogsvägar

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 40, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370) jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 12 januari 1962 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 56, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370).

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen framlägges på grundval
av ett av skatteslagssakkunniga avgivet
betänkande förslag till bestämmelser
om rätt till avdrag för värdeminskning
å täckdikningsanläggningar
och skogsvägar vid beräkning av inkomst
av jordbruksfastighet. I fråga om
täckdikningsanläggningar föreslås att
hela kostnaden och i fråga om skogsvägar
en tredjedel av kostnaden får avskrivas
med tio procent per år.

De nya bestämmelserna är avsedda att
tillämpas första gången vid 1963 års
taxering.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 565
av herr Bengtson m. fl. och II: 685 av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 56 måtte besluta, att avskrivningsunderlaget
för värdeminskningsavdrag
för skogsvägar måtte utgöra två
tredjedelar av kostnaden för anläggningen
efter avdrag för i förekommande
fall utgående statsbidrag, samt antaga
följande förslag till ändring av punkten

2 b. av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen: »2

b. Avdrag medgives — —--(lika

med propositionen)---kortare än

tio år. Motsvarande skall gälla i fråga
om kostnad för skogsväg, dock att endast
två tredjedelar av sådan kostnad
må utgöra underlag vid beräknandet av
de årliga värdeminskningsavdragen.

Har fastighet---(lika med propositionen)
---årliga värdeminsk ningsavdrag.

I täckdikningsanläggning — •— —

(lika med propositionen) —--dock

ej huvudavlopp.

Med skogsväg förstås---(lika

med propositionen)---hänföres

till byggnad.»;

II) de likalydande motionerna I: 566
av herr Eskilsson m. fl. och II: 687 av
herr Nilsson i Svalöv m. fl., vari hemställts,

1) att riksdagen måtte antaga det vid
propositionen nr 56 fogade förslaget till
lag om ändring i kommunalskattelagen
med de ändringar, att dels avskrivningsunderlaget
för skogsvägar bestämdes
till två tredjedelar av anläggningskostnaden
och dels avskrivning för beskattningsåren
1960 och 1961 medgåves i
förhållande till de totala kostnaderna
för täckdikningsanläggningar och två
tredjedelar av kostnaderna för skogsv
ägar;

2) att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderlig
ändring i författningstexten;

III) de likalydande motionerna I: 567
av herrar Nils-Eric Gustafsson och Sundin
samt II: 683 av herrar Fålldin och
Antonsson, vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen
nr 56 måtte besluta,

1) att skattskyldig, som icke kunde
utnyttja värdeminskningsa vdrag för
täckdikningsanläggningar och skogsvägar
för beskattningsår enligt avskrivningsplanen,
skulle äga rätt att förskjuta
avdraget till senare beskattningsår;

2) att nyanläggning av täckdikning
och skogsvägar, som verkställts under
beskattningsår, beträffande vilka taxe -

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Avdrag för värdeminskning å täckdikningsanläggningar och skogsvägar

ring i första instans verkställts åren
1958—1962, skulle medföra rätt till värdeminskningsavdrag
på sätt som skattelagssakkunniga
föreslagit, dock att i
fråga om skogsvägar två tredjedelar av
sådan kostnad skulle anses som nyanläggningskostnad;
samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till erforderlig författningstext; IY)

de likalydande motionerna I: 568
av herr Nils Theodor Larsson m. fl. och
II: 684 av herr Hansson i Önnarp m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 56 måtte
besluta att punkten 2 b. av anvisningarna
till 22 § kommunalskattelagen
erhölle följande lydelse:

»2 b. Avdrag medgives---- (lika

med propositionen)-----årliga vär deminskningsavdragen.

Har fastighet övergått---(lika

med propositionen)---årliga vär deminskningsavdrag.

I täckdikningsanläggning inbegripas
även täckta avlopp i direkt anslutning
till täckdikning.

Med skogsväg---(lika med propositionen)
---hänföres till bygg nad»; V)

de likalydande motionerna I: 569
av herr Olofsson m. fl. och II: 682 av
herr Antby in. fl., vari hemställts, »att
riksdagen med ändring av vad Rungl.
Maj:t föreslagit i proposition nr 56 måtte
besluta

a) att avskrivningsunderlaget för anläggning
av skogsväg måtte bestämmas
till två tredjedelar av kostnaden i stället
för i propositionen föreslagna en tredjedel,
samt

b) att i fråga om avskrivning å såväl
täckdikningsanläggning som skogsväg
en på visst år fallande icke utnyttjad

Ilungl. Maj:ts förslag
Anvisningar
till 22 §.

b. Avdrag medgives i form av årliga
värdeminskningsavdrag för sådan kost -

avskrivningsdel må utnyttjas under något
senare år under avskrivningsperioden»;
ävensom

VI) de likalydande motionerna I: 570
av herr Widén samt II: 686 av herrar
Jönsson i Ingemarsgården och Larsson
i Norderön.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 342
av herr Ringaby in. fl. och 11:416 av
herr Magnusson i Tumhult m. fl.; samt

2) motionen II: 605 av herr Börjesson
i Glömminge in. fl., vari hemställts, »att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
och förslag att ombyggnads- och iståndsättningskostnader
för enskild utfartsväg
för den enskilda fastigheten skall
vara avdragsgilla vid beskattning av inkomst
från fastigheten».

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 56 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas och i anledning av
de inbördes likalydande motionerna
1:567 av herrar Nils-Eric Gustafsson
och Sundin samt II: 683 av herrar Fälldin
och Antonsson, I: 568 av herr Nils
Theodor Larsson m. fl. och II: 684 av
herr Hansson i Önnarp m. fl. samt I: 569
av herr Olofsson m. fl. och II: 682 av
herr Antby m. fl. — måtte antaga det
vid propositionen fogade förslaget till
lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370) med de
ändringar, att punkt 2 b av anvisningarna
till 22 § och ikraftträdandebestämmelserna
erhölle följande såsom utskottets
förslag betecknade lydelse:

Utskottets förslag
Anvisningar
till 22 §.

b. Avdrag medgives---(lika med

Kungl. Maj:ts förslag)--- — värde -

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Avdrag för värdeminskning å täckdikningsanläggningar och skogsvägar

Kungl. Maj:ts förslag
nåd för täckdikningsanläggning som bestritts
av den skattskyldige och avser arbete,
vilket utförts under tid han ägt
fastigheten och vilket icke utgjort reparation
eller underhåll. Avdraget skall
beräknas enligt avskrivningsplan och
för år räknat utgöra tio procent av
kostnaden, ändå att anläggningens varaktighetstid
är längre eller kortare än
tio år. Motsvarande skall gälla i fråga
om kostnad för skogsväg, dock att endast
en tredjedel av sådan kostnad må
utgöra underlag vid beräknandet av de
årliga värdeminskningsavdragen.

Har fastighet--— årliga värde minskningsavdrag.

I täckdikningsanläggning inbegripes
även täckta avlopp i direkt anslutning
till täckdikning, dock ej huvudavlopp.

Med skogsväg---till byggnad.

Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad uppgift
utkommit från trycket i Svensk författningssamling;
dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola äga tillämpning
i fråga om 1962 års taxering samt i fråga
om eftertaxering för år 1962 och tidigare
år.

I samband —--följande iakttagas.

Om den---är fråga.

Vad nu —---nämnda beskattnings år.

Utskottets förslag

minskningsavdragen. Ilar skattskyldigs
jordbruksfastighet för visst år utvisat
förlust eller så ringa överskott, att den
skattskyldige vid beräkning av nettointäkten
av fastigheten ej kunnat utnyttja
det på året belöpande avdraget, skola
beträffande rätt för den skattskyldige
att tillgodoräkna sig det resterande avdraget
för senare år bestämmelserna i
punkt 3 c tredje stycket av anvisningarna
till 29 § äga motsvarande tillämpning.

Har fastighet — — •— årliga värdeminskningsavdrag.

I täckdikningsanläggning inbegripes
även täckta avlopp i direkt anslutning
till täckdikning.

Med skogsväg---till byggnad.

Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad upjpgift
utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Äldre bestämmelser skola fortfarande
äga tillämpning i fråga om 1962 års
taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1962 och tidigare år.

De nya bestämmelserna skola dock
i intet fall äga tillämpning beträffande
räkenskapsår, som gått till ända före
den 1 november 1962.

I samband---följande iakttagas.

Om den---är fråga.

Vad nu —--nämnda beskattnings år.

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:342
av herr Ringaby m. fl. och 11:416 av
herr Magnusson i Tumliult in. fl.;

2) de likalydande motionerna I: 565
av herr Bengtson in. fl. och 11:685 av
herr Hedlund m. fl.;

3) de likalydande motionerna 1:566
av herr Eskilsson m. fl. och II: 687 av
herr Nilsson i Svalöv m. fl.;

4) de likalydande motionerna 1:567

av herrar Nils-Eric Gustafsson och Sundin
samt II: 683 av herrar Fälldin och
Antonsson;

5) de likalydande motionerna I: 568
av herr Nils Theodor Larsson m. fl. och
II: 684 av herr Hansson i önnarp m. fl.;

6) de likalydande motionerna I: 569
av herr Olofsson, m. fl. och 11:682 av
herr Antby m. fl.;

7) de likalydande motionerna I: 570
av herr Widén samt II: 686 av herrar

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Avdrag för värdeminskning å

Jönsson i Ingemarsgården och Larsson
i Norderön; ävensom

8) motionen II: 605 av herr Börjesson
i Glömminge m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

I) Angående begreppet täckdikningsanläggning
och rätten att förskjuta outnyttjade
värdeminskningsavdrag

av herrar John Ericsson, Einar Eriksson
och Erik Jansson, fröken Ranmark,

Kungl. Maj:ls förslag
Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk
författningssamling; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola äga tilllämpning
i fråga om 1962 års taxering
samt i fråga om eftertaxering för år
1962 och tidigare år.

I samband —---följande iakttagas.

Om den---— är fråga.

Vad nu--— nämnda beskattnings ningsår.

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:342
av herr ltingaby m. fl. och II: 416 av
herr Magnusson i Tumhult m. fl.;

2) de likalydande motionerna I: 565
av herr Bengtson m. fl. och II: 685 av
herr Hedlund m. fl.;

3) de likalydande motionerna I: 566
av herr Eskilsson m. fl. och 11:687 av
herr Nilsson i Svalöv m. fl.;

4) de likalydande motionerna I: 567
av herrar Nils-Eric Gustafsson och Sundin
samt II: 683 av herrar Fälldin och
Antonsson;

5) de likalydande motionerna I: 568
av herr Nils Theodor Larsson m. fl. och
II: 684 av herr Hansson i önnarp m. fl.;

6) de likalydande motionerna I: 569

täckdikningsanläggningar och skogsvägar

herrar Wärnberg, Engkvist, Andersson
i Essvik, Kristenson i Göteborg och
Nyström samt fru Skantz, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 56 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas — måtte antaga det
vid propositionen fogade förslaget till
lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370) med
den ändringen, att ikraftträdandebestämmelserna
erliölle följande såsom
reservanternas förslag betecknade lydelse: Reservanternas

förslag

Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad uppgift
utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Äldre bestämmelser skola fortfarande
äga tillämpning i fråga om 1962 års
taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1962 och tidigare år.

De nya bestämmelserna skola dock i
intet fall äga tillämpning beträffande
räkenskapsår, som gått till ända före
den 1 november 1962.

I samband--— följande iakttagas.

Om den---är fråga.

Vad nu---nänmda beskattnings år.

av herr Olofsson in. fl. och II: 682 av
herr Antby m. fl.;

7) de likalydande motionerna 1:570
av herr Widén samt II: 686 av herrar
Jönsson i Ingemarsgården och Larsson
i Norderön; ävensom

8) motionen II: 605 av herr Börjesson
i Glömminge m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

II) Angående avskrivningsunderlaget
för skogsvägar

av herrar Stefanson, Yngve Nilsson,
Lundström, Gösta Jacobsson, Sundin,
Nilsson i Svalöv, Christenson i Malmö,
Eriksson i Bäckmora, Enskog och Björkman,
vilka — under åberopande av inne -

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Avdrag för värdeminskning å täckdikningsanläggningar och skogsväga

hållet i de inbördes likalydande motionerna
I: 565 av herr Bengtson m. fl. och
11:685 av herr Hedlund m. fl., 1:566 av
herr Eskilsson m. fl. och II: 687 av herr
Nilsson i Svalöv m. fl., I: 567 av herrar
Nils-Eric Gustafsson och Sundin samt
11:683 av herrar Fälldin och Antonsson
samt I: 569 av herr Olofsson m. fl. och
II: 682 av herr Antby in. fl., samtliga
motioner såvitt bär var i fråga — ansett,
att punkten 2 b av anvisningarna
till 22 § och ikraftträdandebestämmelserna
i det vid propositionen fogade
förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370) bort ha följande lydelse:

Anvisningar
till 22 ■§.

b. Avdrag medgives i form av årliga
värdeminskningsavdrag för sådan kostnad
för täckdikningsanläggning som bestritts
av den skattskyldige och avser
arbete, vilket utförts under tid lian ägt
fastigheten och vilket icke utgjort reparation
eller underhåll. Avdraget skall beräknas
enligt avskrivningsplan och för
år räknat utgöra tio procent av kostnaden,
ändå att anläggningens varaktighetstid
är längre eller kortare än tio år.
Motsvarande skall gälla i fråga om kostnad
för skogsväg, dock att endast två
tredjedelar av sådan kostnad må utgöra
underlag vid beräknandet av de årliga
värdeminskningsavdragen. Har skattskyldigs
jordbruksfastighet för visst år
utvisat förlust eller så ringa överskott,
att den skattskyldige vid beräkning av
nettointäkten av fastigheten ej kunnat
utnyttja det på året belöpande avdraget,
skola beträffande rätt för den skattskyldige
att tillgodoräkna sig det resterande
avdraget för senare år bestämmelserna
i punkt 3 c tredje stycket av
anvisningarna till 29 § äga motsvarande
tillämpning.

Har fastighet---(= propositionen)
---årliga värdeminsknings avdrag.

I täckdikningsanläggning inbegripes
även täckta avlopp i direkt anslutning
till täckdikning.

Med skogsväg —--(= propositionen)
---till byggnad.

Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad uppgift
utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Äldre bestämmelser skola fortfarande
äga tillämpning i fråga om 1962 års
taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1962 och tidigare år.

De nya bestämmelserna skola dock i
intet fall äga tillämpning beträffande
räkenskapsår, som gått till ända före
den 1 november 1962.

I samband---• (= propositionen)

---följande iakttagas.

Om den skattskyldige under de beskattningsår,
för vilka taxering i första
instans verkställts åren 1961 och 1962,
haft kostnader för nyanläggning och
förbättring av täckdikning eller skogsvägar
och om han visar, att arbetena utförts
under den tid han ägt fastigheten
samt att kostnaderna bestritts av honom
själv och att avdrag för desamma icke
till någon del åtnjutits vid taxeringen,
må vid 1963 års taxering eller, vid omläggning
av räkenskapsår, 1964 års taxering
kostnaderna upptagas såsom oavskriven
anläggningskostnad med hela
beloppet såvitt angår täckdikningsanläggning
och med två tredjedelar av
beloppet såvitt angår skogsvägar. Avdrag
för — — — (= propositionen)
—---är fråga.

III) Angående enskild utfartsväg
av herrar Sundin och Eriksson i
Bäckmora, vilka — under åberopande
av innehållet i motionen II: 605 av herr
Börjesson i Glömminge m. fl. —• ansett,
att utskottet bort hemställa,

-att riksdagen med bifall till nämnda
motion måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning och förslag
att ombyggnads- och iståndsättningskostnader
för enskild utfartsväg skulle
vara avdragsgilla vid beskattning av inkomst
av fastighet.

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Avdrag för värdeminskning å täckdikningsanläggningar och skogsvägar

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! I den kungl. propositionen
nr 56 framlägges förslag till bestämmelser
om rätt till avdrag för värdeminskning
å täckdikningsanläggningar
och skogsvägar vid beräkning av inkomst
av jordbruksfastighet. Förslaget
är — får jag väl hoppas — resultatet av
otaliga framstötar, bl. a. från högerpartiet
i denna sak. Formellt bygger emellertid
förslaget i stort på ett av skattelagssakkunniga
avgivet betänkande. Förslaget
innebär i vad det gäller täckdikningsanläggningar
att hela kostnaden
för sådana får dras av med en tiondel
årligen. Även större underhållskostnader
skall fördelas på en tioårsperiod.

Förslaget i denna del har inte mött
några större invändningar. Därav får
emellertid inte dras den slutsatsen, att
förslaget i fråga är fullkomligt. Det har
sina fördelar men också sina nackdelar
och brister.

Fördelarna med förslaget är i första
hand, att våra beskattningsnämnder och
beskattningsdomstolar kommer att avlastas
en del arbete, som har bestått i
att avgöra vad som varit och vad som
icke varit avdragsgill kostnad för täckdikningsanläggning.
Nu blir genom den
nya lagstiftningen fastslaget, att alla
täckdikningskostnader är avdragsgilla
— lika fördelade under en period av tio
år. Detta kommer också i många fall att
bidraga till en utjämning av inkomstkurvan
för jordbrukarna jämfört med vad
som hittills varit fallet, då kostnaderna
för t. ex. en omdränering på en gång
skall ha avdragits i och med att kostnaderna
har betalats. Härigenom har en
jordbrukare många gånger kommit ned
i ett inkomstläge, där vederbörande
kanske inte ens har kunnat utnyttja ortsavdrag
o. d.

Nackdelen med det nya förslaget är
att kostnad för redan utförd dränering
betraktas som avskriven utan att veder -

börande jordbrukare erhållit något som
helst värdeminskningsavdrag för berörda
kostnad. Detta är naturligtvis till
nackdel för alla de jordbrukare, vilka
under de senaste åren nydränerat sina
egendomar. Att tekniskt lösa en rättvis
avdragsrätt för dessa bär synts vara
svårt, och därför har man genomgående
blundat för den orättvisa som här föreligger
i förhållande till jordbrukare
som nu kommer att nydränera. Jag anser
att denna sak inte bör förbigås med
tystnad, för att man inte skall tro, att
jordbrukarna genom den nya lagstiftningen
på detta område enbart har fått
en förmån. Så är inte fallet.

Ehuru utskottet i stort har varit ense
beträffande avskrivningsrätt för täckdikningskostnader
har det delat upp
sig i två lika stora hälfter beträffande
vissa detaljer i förslaget. Den med lottens
hjälp bestående utsikottsmajoriteten
har ansett, att till begreppet kostnader
för täckdikning även bör hänföras
kostnader för alla täckta avloppsdiken.
Så betraktar man saken driftekonomiskt,
och vi som blivit utskottsmajorilet
förmenar nog att skattereglerna så
nära -som möjligt bör ansluta sig till
vad som är driftekonomiskt vedertaget.

En annan detalj som vi har haft olika
meningar om är vad man i vår lagstiftning
kallar »rätten till förskjutning av
ett värdeminskningsavdrag». I vår skattelagstiftning
är det i stort sett så, att
om en skattskyldig använder sig av en
s. k. bunden avskrivningsplan, får ett
värdeminskningsavdrag — om det ett år
inte kan utnyttjas — förskjutas till ett
annat år, då inkomsten räcker till för
avdragets utnyttjande. I föreliggande
förslag vill finansministern inte vara
med om en sådan förskjutning. Vi inom
utskottsmajoriteten anser emellertid att
vi i detta avseende bör ha samma bestämmelser
som de vilka gäller för värdeminskningsavdrag
för inventarier. Vi
föreslår därför rätt att få förskjuta icke

utnyttjade värdeminskningsavdrag.
Andra kammarens protokoll 1962. Nr 18

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Avdrag för värdeminskning å täckdikningsanläggningar och skogsvägar

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan
i vad det avser rätten till värdeminskningsavdrag
för täckdikningskostnader.

Propositionen behandlar emellertid
även en annan sak, nämligen rätt till
värdeminskningsavdrag för kostnad för
anläggning av skogsvägar. Även detta
förslag torde till stor del ha framlagts
efter otaliga framstötar från oppositionens
sida. Till grund för förslaget ligger
också här nyssnämnda betänkande,
avgivet av skattelagssakkunniga.

Vid behandlingen i utskottet av denna
fråga har vi i stort sett alla varit ense
om det berättigade i att avskrivning
får ske av kostnader för anläggning av
skogsvägar. I en väsentlig fråga har vi
dock haft olika uppfattningar, och det
gäller storleken av den kostnad som
skall ligga till grund för avskrivningsunderlaget.
Finansministern har i detta
avseende föreslagit, att endast en tredjedel
av den totala kostnaden skall bilda
avskrivningsunderlag och att avskrivningen
här, liksom vid täckdikningskostnader,
skall ske med en tiondel årligen.
I motioner från både högerpartiet, folkpartiet
och centerpartiet har emellertid
begärts, att avskrivningsunderlaget
bör utgöra två tredjedelar av den totala
kostnaden.

Jag vill gärna erkänna att det kan vara
svårt att avgöra, hur stor del av kostnaden
som bör bilda avskrivningsunderlag.
Remissinstanserna, som är många,
har haft olika uppfattningar på den
punkten. Fn del av instanserna anser att
hela kostnaden bör bilda avskrivningsunderlag,
medan andra föreslagit två
tredjedelar av kostnaden. Några har föreslagit
halva kostnaden, och andra åter
har stannat vid skattelagssakkunnigas
förslag, som är detsamma som finansministerns,
d. v. s. en tredjedel av kostnaden.

Då man studerar de inkomna remissyttrandena
finner man att inte mindre
än 20 remissinstanser förordat att hela

kostnaden bör få bilda avskrivningsunderlag.
Man finner också att dessa re^-missinstanser till största delen utgöres
av skogsvårdande myndigheter som utan
några som helst egna ekonomiska intressen
sett på frågan. De har sett det
ur skogsnäringens synpunkt som en del
av våra nationella tillgångar. De har sett
det med hänsyn till skogens betydelse
för vårt näringsliv — dess betydelse för
vår export, dess betydelse ur arbetsmarknadssynpunkt
etc. Personligen är
jag också av den uppfattningen, att mycket
talar för att hela kostnaden för anläggande
av skogsvägar borde vara avdragsgill,
inte bara därför att man kan
hänvisa till samma skäl som de skogsvårdande
myndigheterna och övriga remissinstanser
gjort utan också därför
att jag anser att kostnaderna för en
skogsväg i de flesta fall är att betrakta
som »kostnader för intäkternas förvärvande»
— såsom termen lyder i vår
skattelagstiftning.

Trots att jag sålunda anser, att hela
kostnaden för anläggning av en skogsväg
bör vara avdragsgill, har jag dock
sällat mig till de motionärer och de
reservanter, som stannat för att två
tredjedelar av kostnaderna bör bilda avskrivningsunderlag.
Att jag gjort det beror
dels därpå att, som jag nyss nämnt,
många remissinstanser stannat för denna
siffra, och dels därpå att jag trott att
utskottet efter sakbehandling skulle ha
kunnat enas om ett sådant förslag, som
jag skulle vilja betrakta som ett kompromissförslag.
Tyvärr blev det emellertid
inte så, utan »lottmajoriteten»
stannade för finansministerns förslag,
och den andra hälften — den som jag
själv jämte de andra högerrepresentanterna,
folkpartirepresentanterna och representanterna
för centerpartiet tillhör
—fick bilda en reservantgrupp, som yrkar
att två tredjedelar av kostnaden för
berörda väganläggningar skall bilda avskrivningsunderlag.

Herr talman! Då jag vet att personer
som är mera skogssakkunniga än jag

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Avdrag för värdeminskning å täckdikningsanläggningar och skogsvägar

kommer att behandla denna för vår
skogsnäring så viktiga fråga, ber jag
med det anförda att få yrka bifall till
reservation II. I denna reservation yrkas
också att skattskyldig, som haft
kostnader för nyanläggning av täckdikning
och skogsvägar under 1960 och
1961, vid taxeringen 1963 skall få ta
upp ett avskrivningsunderlag med samma
belopp som om arbetena blivit utförda
1962.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Vid de lottdragningar
som brukar äga rum i bevillningsutskottet
— i det här fallet i mitten av april
— delades vinsterna i så måtto, att den
socialdemokratiska utskottshalvan stod
som reservanter beträffande täckdikningsavdraget
och den borgerliga halvan
beträffande skogsvägar. Lottdragningarna
gällde ställningstagande till
Kungl. Maj:ts proposition nr 56, vari föreslås
nya bestämmelser om rätt till avdrag
för värdeminskning å täckdikningsanläggningar
och skogsvägar.

Då herr Nilsson i Svalöv enligt min
mening inte egentligen tycktes finna någon
väsentlig fördel i det förslag som
har lagts fram, kanske det är på sin
plats att något kort erinra om de regler
som för närvarande gäller. Avdrag
får göras för kostnader för reparation
och underhåll av stängsel och diken,
kostnader för skogsvård och underhåll
såsom vägunderhåll, skyddsdikning o. d.
Till avdragsgilla underhållskostnader
får även räknas kostnad för iståndsättande
eller omläggning av förut anlagd
täckdikning. Avdrag får däremot inte
ske för nyanlagd täckdikning. Om vid
omläggning av täckdike dyrbarare material
används än det förut befintliga,
får endast en viss del avdragas, det som
alltså inte hänföres till grundförbättring.

De i propositionen föreslagna regler -

na om avdrag vid inkomsttaxering för
värdeminskning å anläggningskostnader
för nyanläggningar av täckdiken
och skogsvägar bygger i huvudsak på
de sakkunnigas förslag. De innebär ett
avsteg från en genomgående princip i
vår skattelagstiftning, nämligen att avdrag
icke medgives för avskrivning på
markanläggning. Enligt förslaget skall
kostnaden för nyanläggning av täckdikning
få avskrivas med 10 procent under
10 år. Avskrivningsunderlaget skall därvid
utgöras av den direkta kostnaden.
De förut gällande reglerna om avdrag
för underhållskostnader, alltså smärre
underhållskostnader och reparationsarbeten,
kommer enligt förslaget att gälla
även i fortsättningen.

Utskottets på denna punkt borgerliga
majoritet bär i vissa avseenden avvikit
från propositionen.

Det är nog en smula besvärligt att
försöka klara upp begreppet täckdikning.
Jag skall dock citera något ur
propositionen, som jag tycker gör definitionen
av vad som menas därmed något
lättbegripligare. Departementschefen
har i görligaste mån sökt definiera
begreppet täckdikningsanläggning och
därvid kommit fram till att det skulle
omfatta »täckta avlopp i direkt anslutning
till täckdikning, dock ej huvudavlopp».
De sakkunniga hade i begreppet
täckdikning endast inbegripit arbeten
som utfördes på åkern. I det avsnittet
har finansministern alltså gått längre
än de sakkunniga. Utskottsmajoriteten
— det är de borgerliga i det avsnittet
— anser att även huvudavlopp skall
få inräknas i avskrivningsunderlaget.

I vår reservation har vi bl. a. anfört
att enligt utskottets mening bör »huvudavlopp,
vilka utföres både som öppna
och täckta diken, men i det senare fallet
med betydligt grövre rördimensioner
än dikning i övrigt, inte inräknas i
avskrivningsunderlaget. Med hänsyn
till det sätt, varpå huvudavloppen utföres,
bör det i regel inte möta några
svårigheter att avgöra vilka kostnader,

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Avdrag för värdeminskning å täckdikningsanläggningar och skogsvägar

som skall inräknas i avskrivningsunderlaget,
även om huvudavlopp lämnas
utanför. I de fåtal fall då svårigheter
kan uppstå att bedöma var täckdikningsanläggningen
i skattetekniskt hänseende
slutar, torde det, såsom departementschefen
framhållit, vara lämpligt
att beskattningsmyndigheterna inhämtar
yttrande i frågan från vederbörande
lantbruksnämnd.»

Den andra punkt varom oenighet råder
avser frågan om rätt att förskjuta
avdraget till senare år, om det ej kan
utnyttjas under beskattningsåret. Departementschefen
har förutsatt, att avdraget
i regel skall kunna utnyttjas vid
inkomsttaxeringen. Om undantagsvis så
inte skulle vara fallet kan det utnyttjas
under ett senare år i forin av förlustavdrag.
När herr Nilsson i Svalöv anmärker
på detta och gör gällande, att
detta värdeminskningsavdrag skall jämställas
med värdeminskningsavdraget
beträffande inventarier, tycker jag att
han går för långt. Det ligger väl närmare
till hands att jämföra med de regler
som nu gäller beträffande värdeminskningsavdrag
i fråga om byggnader, enligt
vilka någon rätt att förskjuta outnyttjade
värdeminskningsavdrag inte
föreligger.

De nuvarande skattereglerna innebär
även i princip, att avdrag inte får göras
för kostnader för nyanläggning och
förbättring av skogsväg. Liksom de sakkunniga
föreslår nu departementschefen,
att avdrag för värdeminskning skall
erhållas vid taxering. Utskottet är enigt
på många punkter och i långa stycken.
En punkt varom enighet inte råder är
emellertid frågan om storleken av avskrivningsunderlaget.
Remissinstanserna
visar, som herr Nilsson i Svalöv nyss
sade, en stor provkarta på olika meningar.
De har uttalat sig för att avdrag
skulle medgivas med en tredjedel,
hälften eller två tredjedelar av kostnaden
eller t. o. m. med hela kostnaden.
Det tal varpå utskottets borgerliga majoritet
har gått, nämligen två tredjede -

lar, är det tal som det minsta antalet
remissinstanser har uttalat sig för. Det
är endast, om jag räknat rätt, tolv remissinstanser
som har uttalat sig för att
det skulle vara två tredjedelar.

Den föreslagna avskrivningstiden, tio
år, är kort, om hänsyn tas till skogsvägarnas
varaktighet. Det var väl främst
en önskan att avskrivningsreglerna för
täckdikning och skogsvägar skulle utformas
efter så långt som möjligt enahanda
regler som har orsakat ställningstagandet.
Denna omständighet måste
enligt min mening absolut spela en roll
vid bestämmandet av avskrivningsunderlaget.
Det belopp som skall ligga som
grund för avskrivningarna utgöres enligt
departementschefen av en tredjedel
av anläggningskostnaden, varvid givetvis
eventuella statsbidrag skulle avräknas
från anläggningskostnaderna.

I reservationen av de borgerliga med
herr Stefanson i spetsen föreslås, att avskrivningsunderlaget
skall utgöras av
två tredjedelar av anläggningskostnaderna.
Som skäl härför har bl. a. anförts
vad herr Nilsson i Svalöv sagt. Därav
framgick, att man hade ganska svårt att
bestämma sig för om det skulle vara
hälften eller en tredjedel eller två tredjedelar
eller någonting annat. Anledningen
till att utskottet har stannat för
en tredjedel är väl främst att avskrivningstiden
är så kort som tio år trots
att vägarna används en mycket längre
tid.

I reservation III av herrar Sundin och
Eriksson i Bäckmora har man yrkat, att
riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t anhålla
om utredning och förslag att ombyggnads-
och iståndsättningskostnader
för enskild utfartsväg skulle bli avdragsgilla
vid beskattning av inkomst av fastighet.
Utskottet har varit mycket kallsinnigt
mot detta förslag. Det kanske
har spelat en viss roll för utskottets
ställningstagande, att ett bifall till detta
yrkande måste innebära att schablontaxeringen
av villafastighet kommer i
biåsväder. Fråga är om man kan finna

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Avdrag för värdeminskning å täckdikningsanläggningar och skogsvägar

ett sätt att lösa detta spörsmål och samtidigt
fasthålla vid vad riksdagen tidigare
har beslutat beträffande schablontaxering
av villafastighet.

Herr talman! Jag skall med det anförda
be att få yrka bifall till reservation
I av herr John Ericsson m. fl. angående
begreppet täckdikningsanläggning
m. in. och på övriga punkter till
utskottets förslag.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill endast understryka,
att jag i mitt första anförande
framförde, att förslaget hade både föroch
nackdelar, och inte, såsom herr Andersson
i Essvik antydde, alls några fördelar.

En liten detalj som skiljer de båda
utskottshalvorna åt är, såsom framgår
såväl av mitt som av herr Anderssons
i Essvik anförande, förskjutningen
av outnyttjade värdeminskningsavdrag.
Herr Andersson — och den utskottshalva
som följer honom ■— säger, att
man kan begagna sig av det s. k. förlustavdraget.
Ja, det är alldeles riktigt, men
om man använder detta förlustavdrag
blir det också indirekt en förskjutning
av ett outnyttjat värdeminskningsavdrag,
eftersom man har rätt att vänta
sex år innan förlustavdraget utnyttjas.
Jag frågar mig då, vilket sätt som skulle
innebära det minsta arbetet för taxeringsnämnderna:
att få tillämpa en direkt
förskjutning av ett värdeminskningsavdrag,
när man har den bundna
avskrivningsplanen att hålla sig till, eller
att räkna med förlustavdrag. I det
senare fallet får kanske deklarationer
för mer än ett år tagas upp till behandling.

Herr Andersson i Essvik sade vidare,
att endast tolv av remissinstanserna
hade tillstyrkt att avskrivningsunderlaget
skulle få fastställas till två tredjedelar
av kostnaderna, men räknar man
rätt blir det tretton remissinstanser som
tillstyrkt två tredjedelar. Till dessa tret -

ton kan man sedan lägga de tjugo som
har yrkat på att hela kostnaden skulle
få utgöra avskrivningsunderlag. Vidare
kan man lägga till de två remissinstanser
som yrkat på att skatteunderlaget
skall vara tre fjärdedelar av kostnaderna.
Följaktligen anser jag att vi från den
borgerliga sidan har ett mycket gott
stöd för det yrkande vi har framställt.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Som herr Nilsson i
Svalöv redan framhållit har Kungl.
Maj :t på grundval av ett av skattelagssakkunniga
år 1960 avgivet betänkande
framlagt en proposition med förslag
till bestämmelser om rätt till avdrag
för värdeminskning å täckdikningsanläggningar
och skogsvägar vid beräkning
av inkomst av jordbruksfastighet.

I fråga om täckdikningsanläggningar
föreslås att hela kostnaden och i fråga
om skogsvägar att en tredjedel av kostnaden
får avskrivas med 10 procent
per år.

Från centerpartiet har vid upprepade
tillfällen här i riksdagen väckts motioner
om vidgad rätt till avdrag för investeringar
i markanläggningar, framför
allt i fråga om skogsvägar. Det måste
därför hälsas med viss tillfredsställelse
att finansministern framlagt förslag
till liberalare bestämmelser på ifrågavarande
områden, vilka enligt vår
mening är av stor betydelse i ekonomiskt
hänseende för jordbruket och
skogsbruket. Dock vill jag, herr talman,
anmäla att jag inte är helt nöjd med
vad Kungl. Maj:t föreslagit, och jag
skall senare redogöra för de ändringar
som vi från centerpartiet påyrkat i anslutning
till propositionen.

Vid den behandling av såväl propositionen
som motioner som förevarit
i bevillningsutskottet har majoriteten
växlat något beroende på den tillfälliga
tur man kunnat inregistrera hos fru
Fortuna. Utskottets borgerliga hälft har
blivit majoritet och tillstyrkt bifall till
ett antal motioner när det gäller att i

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Avdrag för värdeminskning å

avskrivningsunderlaget inräkna alla
täckta avlopp samt rätten att få förskjuta
outnyttjade värdeminskningsavdrag.
Däremot är de borgerliga ledamöterna
reservanter när det gäller avskrivningsunderlaget
för skogsvägar,
vilket enligt dessa skulle vara två tredjedelar
av kostnaderna.

Jag skall, herr talman, be att få beröra
de här nämnda frågorna var för
sig. Först vill jag då börja med täckdikningsanläggningar.

Enligt förslaget i propositionen skall
i täckdikningsanläggning inbegripas
täckt avlopp som är direkt anslutet till
täckdikning, dock ej huvudavlopp. I
de likalydande motionerna I: 568 och
II: 684 har man från centerpartiet hemställt,
att alla täckta avlopp — således
även huvudavlopp i direkt anslutning
till täckdikning — skall få inräknas i
avskrivningsunderlaget. Dessa yrkanden
har också tillstyrkts av bevillningsutskottet.
Utskottets majoritet har ansett,
att den i propositionen givna begreppsbestämningen
kan föranleda svårigheter
att vid taxeringen åstadkomma
enhetliga och rättvisa bedömanden av
vad som är att hänföra till själva täckdikningsanläggningen
och vad som är
att hänföra till huvudavloppet. Enligt
utskottets mening kan man med hänsyn
till dessa svårigheter att skilja mellan
avlopp och huvudavlopp inte göra
något sådant undantag.

Det är den praktiska sidan av saken.
Ser man frågan från principiella utgångspunkter
kommer man fram till
samma uppfattning. En täckdikningsanläggning
kan svårligen fungera utan
att det finns ett huvudavlopp, som då
är att betrakta som en integrerande del
av själva anläggningen.

I de motioner från centerpartiet i frågan
som jag nyss nämnt har man även
pekat på en rad andra omständigheter
som gör att man ovillkorligen måste
anlägga ett annat betraktelsesätt på frågan
än vad finansministern gjort. Det
finns många exempel i praktiken, där

täckdikningsanläggningar och skogsvägar

man på grund av fallförhållanden m. m.
tvingas gå med avloppet över en annan
fastighet, som icke är i behov av täckdikning
men som ändock är så belägen,
att den besväras av vatten från annan
fastighet. Vilket intresse kan man
mobilisera fram hos en sådan jordägare,
om denne vet att han inte kommer
i åtnjutande av avdragsrätt?

Jag vill vidare påpeka, att många
remissinstanser framhållit just svårigheterna
att i praktiken verkställa
gränsdragning mellan täckdikningsanläggning
och huvudavlopp och därför
förordat att huvudavlopp även skall inräknas
i avskrivningsunderlaget. Detta
har således även tillstyrkts av utskottsmajoriteten.

Vad sedan gäller den andra delfrågan,
nämligen rätt att förskjuta outnyttjade
värdeminskningsavdrag till senare
beskattningsår, har dessa motionsyrkanden
även tillstyrkts av utskottsmajoriteten.
Enligt propositionen medges
däremot ingen sådan rätt till förskjutning
av avdraget. Det innebär att
skattskyldig, som inte kunnat utnyttja
det på beskattningsåret enligt planen
belöpande värdeminskningsavdraget,
alltså går förlustig rätten till avdrag.

Ett sådant förfaringssätt skulle enligt
vår mening i hög grad missgynna innehavare
av nystartade jordbruk, som
har stora skulder och små inkomster
men som ändock genom omarrondering
och dylika åtgärder i såväl skogs- som
jordbruk önskar rationalisera driften.
Samma orättvisa skulle komma att
drabba många små jordbrukare i liknande
situation. Centerpartimotionerna
1:567 och 11:683 har därför biträtts
av utskottsmajoriteten på den punkten,
och jag ber få yrka bifall till utskottets
förslag.

Om vi sedan, herr talman, övergår
till frågan om skogsvägarna och deras
skattemässiga behandling, kommer vi
in på ett område, som i dagens läge
måste tillmätas den allra största betydelse
ur samhällsekonomisk synpunkt.

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Avdrag för värdeminskning å täckdikningsanläggningar och skogsvägar

Det liar sagts, att skogsindustrierna är
hörnstenen i vårt ekonomiska liv, och
därom torde väl de allra flesta vara
ense. Det torde också vara känt för de
flesta, att skogsindustrien befinner sig
i en mycket kraftig utbyggnad, som under
detta årtionde kommer att kräva
ett fullt utnyttjande av våra skogstillgångar.

Detta är en sida av saken, men på
medaljens baksida möter vi ett annat
problem när det gäller skogen, nämligen
arbetskraften. Tillgången på skoglig
arbetskraft är i starkt avtagande
och rekryteringen är svår. Råvaruförsörjningen
till våra toppmoderna förädlingsindustrier
kan därmed komma
i en bekymmersam situation inom en
inte alltför avlägsen framtid och begränsa
våra exportmöjligheter. En
fortsatt rationalisering av skogsbrukets
avverknings- och transportmöjligheter
måste därför ske, och den minskade
tillgången på manuell arbetskraft och
hästar, liksom arbetarnas fullt legitima
krav på förbättrade arbets- och boendeförhållanden
framtvingar en ökad takt
i byggandet av skogsbilvägar. Sociala
krav på ökad bekvämlighet och standard
för skogsarbetarna kan knappast
tillgodoses utan ett väl utbyggt skogsbilvägnät.
Samhällets krav på nödvändiga
avverkningar för att tillgodose vårt
lands största exportindustri måste därför
mötas med liberalare avdragsregler
från samhällets sida när det gäller investeringar
i skogsvägar.

Såväl riksdagen som bevillningsutskottet
har i anslutning till väckta motioner
tidigare i år beträffande avdrag
för byggande av skogsbilvägar uttalat,
att det fanns anledning ställa frågor
huruvida gränsdragningen mellan avdragsgill
driftkostnad och icke avdragsgill
grundförbättring enligt nuvarande
bestämmelser företagits på ett i alla
avseenden tillfredsställande sätt.

Finansministern tycks nu mena, att
en sådan tillfredsställande gränsdragning
bör gå mellan en tredjedel och

två tredjedelar av anläggningskostnaderna.
Jag tycker det fortfarande finns
fog att ställa frågan, huruvida gränsdragningen
mellan avdragsgill driftkostnad
och icke avdragsgill grundförbättring
enligt de nu i propositionen
föreslagna bestämmelserna har gjorts
på ett tillfredsställande sätt. Mot bakgrunden
av vad jag tidigare sagt om
bristen på arbetskraft och hästar, skogsarbetarnas
fullt legitima krav på bättre
boendeförhållanden och samhällets behov
av ökade avverkningar, får utgifterna
för utbyggnad av skogsbilvägnätet
och kostnaderna härför alltmer karaktären
av driftkostnader, nödvändiga
för inkomsternas förvärvande och
bibehållande. Utan denna utbyggnad
riskerar skogsägarna att skogens värde
försämras. Avdraget bör därför utgöra
2/s av kostnaderna och inte Vs såsom
finansministern föreslagit, om man
verkligen eftersträvar att nå det uppställda
målet.

Från borgerligt håll har motionsvis
yrkats på avdrag med % av kostnaderna.
Detta har även det övervägande
antalet remissinstanser förordat. Socialdemokraterna
i utskottet, vilka i
denna fråga blivit majoritet, har gått
på propositionens förslag om ett avdrag
med Va. Jag beklagar detta då jag
tror att det hade varit bättre i takt med
utvecklingens krav, om man åtminstone
hade sträckt sig så långt som till
-/3 av kostnaderna. Däråt är nu inget
att göra, men jag hoppas att riksdagen
ser litet mera förnuftigt på frågan, som
enligt min mening inte bara har betydelse
för skogsägarna utan som är minst
lika viktig för samhället i dess helhet
och för skogsarbetarna.

Herr talman! Med hänvisning till det
anförda ber jag att få yrka bifall till
reservationerna II och III. I övrigt yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON i Essvik (s) kort
genmäle:

Herr talman! Beträffande herr Nils -

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Avdrag för värdeminskning å täckdikningsanläggningar och skogsvägar

son i Svalöv måste jag säga, att jag är
ledsen om jag uttryckte mig så, att jag
inte givit klart uttryck åt att herr Nilsson
anser, att propositionen innehåller
vissa fördelar. Men det måste väl i rättvisans
namn erkännas, att herr Nilsson
i fråga om de eventuella fördelarna talade
med mycket små bokstäver, vilket
däremot inte var fallet då det gällde
de andra sakerna. Herr Nilsson frågade
mig om det inte kunde vara rimligt att
tillämpa regeln om förskjutet avdrag
i stället för att gå på förlustavdragsregeln,
som förutsatts i propositionen, och
han ifrågasatte om det inte skulle medföra
ökade svårigheter när det gäller
taxeringarna. Jag tror inte det. Jag tror
det är ungefär hugget som stucket då det
gäller det rent tekniska taxeringsarbetet,
om man går den ena eller den andra
vägen. Är detta ett vägande skäl i herr
Nilssons argumentation, kan jag inte
hålla med honom på denna punkt.

När herr Eriksson i Bäckmora förklarade,
att han inte var helt nöjd, är
även det förståeligt, men när han kommer
in på bekymren för hur taxeringsmyndigheterna
skall kunna klara detta,
tror jag att han bekymrar sig i onödan,
därför att om man i detta avskrivningsunderlag
tar med huvudavloppen eller
inte spelar ingen roll när det gäller det
rent praktiska taxeringsförfarandet.
Hur man än flyttar denna gräns kommer
man ändå till ett ställe där det
finns möjligheter till tolkningssvårigheter.
Sådana svårigheter kommer att
finnas oavsett om man går med på detta,
som den borgerliga majoriteten har
föreslagit, eller inte. Däremot innehåller
ju propositionen en klar regel, nämligen
att om taxeringsmyndigheterna
inte klarar detta avsnitt har de att vända
sig till lantbruksnämnden och av denna
inhämta yttrande, vilket måste vara
en fördel.

Till frågan om skogsvägarna slutligen,
om det skall vara en tredjedel eller
två tredjedelar varpå det hela skall
byggas, får jag återkomma senare.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag har kanske ett behov
av att börja detta lilla inlägg med
att avge en deklaration, att jag personligen
och mina regeringskolleger med
mig nog var ytterst tveksamma innan
regeringen beslutade sig för att presentera
denna proposition för riksdagen.

Det har ju varit en regel med hävd
att, när det gäller grundförbättringar
på fastighet, några skattemässiga avdrag
icke skall medgivas härför, eftersom
ju fastigheten blir mera värd i och med
att grundförbättringar genomförs.

Det finns många olika slag av grundförbättringar.
Man kan göra sådan på
byggnadsbeståndet, en jordbrukare kan
göra det på sin gödselstadsanläggning,
man kan göra det i form av stenröjning,
jordkörning och vägbyggen på inägorna,
men för varje sådan grundförbättring
som företas förbättrar man fastigheten
och höjer fastighetens såväl taxerings-
som saluvärde.

Man har således möjlighet att ta dgen
vad man lägger ut när fastigheten sedermera
försäljes. Denna grundläggande
tanke har ju varit orsaken till att man
icke har velat införa skattemässiga avdrag
för något slag av grundförbättringar.
Det vore ju, kan man säga, en
form att premiera en kapitalvinst och
en jordräntestegring, som man i andra
sammanhang näppeligen har någon anledning
att premiera.

Då kanske kammarens ledamöter frågar
sig: Om man från regeringens sida
har hyst sådana betänksamheter, varför
har man då presterat en proposition
med förslag om avdragsrätt för den
grundförbättring som innefattas både i
täckdikningsanläggningar och skogsvägbyggnader?
Jag skulle vilja förklara
saken på följande sätt. För närvarande
gäller för täckdikningsavsnittet liksom
för andra avsnitt den regeln — såsom
också påpekats under debatten i föregående
ärende — att en nyanläggning
betraktas såsom grundförbättring för

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Avdrag för värdeminskning a tackdikningsanlaggmngar och skogsvägar

vilken det inte medges någon form av
skattemässigt avdrag, medan däremot
kostnaderna för omläggning, reparationer
och underhåll kan på en gång avskrivas
till 100 procent. Detta medför
givetvis vissa besvärligheter vid en mera
genomgripande omläggning av ett
täckdikningssystem. Det är inte alls
säkert att vederbörandes inkomster för
året räcker till för att göra den i lagen
avsedda engångsavskrivningen, och
även om man i praktiken har gått till
väga på det sättet att arbetena förskjutits
över ett par tre år har vissa besvärligheter
uppstått.

Detta har varit ett av argumenten för
att söka åstadkomma en annan ordning
på täckdikningsområdct. Ett annat argument
har varit att det finns vissa
gränsdragningssvårigheter när det gäller
att avskilja vad som är en nyanläggning
och en verkligt genomgripande
omläggning. Låt mig säga att det är
fråga om en gammal täckdikningsanläggning,
utförd med »gärdsel». Det är
kanske inte så många av kammarens
ledamöter som vet vad detta uttryck innebär,
men om jag talar om att man
hugger slanor i skogen och använder
dem som täckdikningsrör har jag kanske
förklarat vad det gäller. Detta är
en täckdikningsmetod som inte är användbar
i ett modernt jordbruk, utan
som behöver ersättas med en täckdikning
utförd med ordentliga tegelrör.
Om så sker, betraktas emellertid arbetena
såsom en omläggning och inte som
en nyanläggning.

Det finns alltså tvistiga gränsfall och
kontroversiella ting som medför svårigheter,
och jag har ansett övervägande
skäl tala för att man inför en ny avskrivningsordning
beträffande täckdikningsanläggningarna.
I den föreliggande
propositionen föreslås sålunda att
kostnaderna skall få avskrivas på tio
år, oavsett om det gäller nyanläggningar
eller omläggningar. Allt detta
betraktas såsom en investering, vilken
3* — Andra kammarens protokoll 1962.

planmässigt skall kunna avskrivas på
tio år.

Vad beträffar skogsvägarna vill jag
understryka — jag tycker inte att den
saken har framkommit i debatten — att
när det gäller alla de mindre skogsvägar,
tillfälliga drivningsvägar, som
byggts med hänsyn till en speciell virkesfångst
från ett visst område och som
kanske sedan får vara outnyttjade 30,
40 eller 50 år framåt i tiden, så har man
i dag rätt att avskriva kostnaderna till
100 procent. Vad som avses i propositionen
är däremot de investeringar som göres
beträffande de permanenta vägarna i
skogsbygderna. För dessa vägar får man
för underhållet göra avskrivning i vanlig
ordning, men nu skulle även själva
anläggningskostnaderna bli avdragsgilla
efter samma grunder, alltså med
en planmässig avskrivning på tio år.

Det är ingen tvekan om att det också
höjer fastighetens skogsvärde. Man kan
även där fråga, om det verkligen föreligger
skäl att genomföra den föreslagna
skatteliberaliseringen. Där har det
dock utbildat sig en praxis, ty mellankommunala
prövningsnämnden har
medgivit skogsföretagen avskrivningsrätt
med 8 kronor per sträckmeter —
vill jag minnas — och den ordningen
har sedan tillämpats när det gällt skatteavdragen.
Det är en bedömning som
kloka taxeringsmän med god kännedom
om dessa ting har kommit fram till som
en rimlig avskrivningsregel.

På sista tiden bär emellertid den
frågan förts upp till regeringsrätten,
som har undanröjt mellankommunala
prövningsnämndens praxis vid tillämpningen.
Därför faller denna rätt till avskrivning
med 8 kronor per sträckmeter
bort med regeringsrättens utslag, och
om ingenting göres blir det därför en
skattemässig försämring beträffande
avdragen för skogsvägsinvesteringar.
Jag har nu velat återställa den rätten
med det förslag till avskrivning av en
tredjedel av anläggningskostnaden som
föreslagits i propositionen. Det är desvTr
IS

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Avdrag för värdeminskning å täckdikningsanläggningar och skogsvägar

sa båda ting som varit avgörande, när
den med mycket stor tveksamhet framlagda
propositionen ändå kommit på
riksdagens bord och nu behandlas.

Men jag är något överraskad över att
man från oppositionens sida har velat
utsträcka medgivandena såsom föreslås.
Låt mig ett ögonblick ägna mig åt ett
par detaljer i det sammanhanget. Beträffande
täckdikningsavskrivning ville
de sakkunniga som avskrivningsunderlag
bara räkna in sugdiken — jag använder
fortfarande den populära benämningen
■— och detta har sin skattemässiga
tradition från den tid då täckdikningen
här i landet i huvudsak bestod
i att man grävde sugdiken, som
sedan lädes igen, medan man höll stamdikena
öppna. Så småningom har rationaliseringen
inom jordbruket i form
av mekanisering, traktorer m. m. lett
till att man inte längre håller några
öppna stamdiken, och därmed har stamdikena
på ett naturligt sätt kommit in
i täckdikningssystemet. Därför har jag
tillåtit mig ändra de sakkunnigas förslag
på den punkten och ta in både
sug- och stamdiken i systemet, eftersom
de reguljära täckdikningsplanerna
inkluderar båda dessa former av diken.
Men går man därutöver, så kommer
man utanför vad som av tradition och
i aktuell praxis betraktas som täckdikning.

De stora kollektiva avloppsledningarna
har egentligen ingenting med täckdikningssystemet
att göra. I många fall
ligger de öppna, och i många fall kulverterar
man dem. I senare fallet går
vattnet i rör av helt andra material och
dimensioner. Rören är då av cement i
stället för tegel och har en diameter på
omkring en halv meter i stället för 2,5
—4 eller 5 tum som på stamdikesrören.
Därmed har man fått en helt annan typ
av utfallsdiken. Det är inte bara den
reguljära dräneringen av åkerjorden
som anslutes dit, utan det kan då också
vara avlopp från ett bostadsområde, ett
mejeri eller ett industriområde. Sådana

ledningar har inte den exklusiva karaktären
att vara en integrerande del av
ett jordbrukspolitiskt investeringsprogram.
De ligger utanför. Därför menar
jag att det är fel att som oppositionen
gör, gå ytterligare ett steg och ge rätt
till avdrag och avskrivningar även för
sådana ledningar.

Sedan har vi en annan fråga, nämligen
rätten att göra förskjutningar av
värdeminskningsavdraget inom ramen
för tioårsplanen, givetvis i avsikt att
göra största möjliga personliga vinst
under en tioårig deklarationsperiod.
Där säges i propositionen att det bör
vara tillräckligt med den nuvarande förlustutjämningen,
och jag har fattat oppositionens
förslag så att förskjutningen
av avdragen skulle vara inte ett alternativ
utan snarare ett komplement till
förlustutjämningen. Och då är det väl
ingen tvekan om att förslaget rent taxeringsmässigt
innebär en komplikation,
som jag inte tycker det finns anledning
att eftersträva. Jag menar därför att all
rättvisa är vederfaren, om vi gör den
förbättringen att en nyanläggning, som
inte tidigare fått avskrivas, nu får skrivas
av planmässigt på tio år. Och om
något av dessa tio år har varit förlustår,
så får hänsyn tagas härtill när avskrivning
sker.

När det sedan gäller skogsvägarna
vill jag bara göra ett påpekande ytterligare.
Det är ju de stora skogsbolagen
som är den största intressenten i denna
liberaliseringsfråga. En tabell i slutet
på propositionen ger en verifikation
härav. Och jag är självfallet lyhörd och
öppen för resonemanget att det är ett
samhällsintresse att våra skogsbolag får
chansen att hävda sig och att vår exportindustri
får de lättnader som rimligtvis
kan begäras. I ett offentligt anförande
nyligen tillät jag mig konstatera,
att år 1950 fick finansministern in ungefär
1 000 miljoner i bolagsskatt, och
1960 fick finansministern också in 1 000
miljoner i bolagsskatt. Under samma
period har skattebelastningen för de,

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Avdrag för värdeminskning å täckdikningsanläggningar och skogsvägar

som man på skattespråket brukar säga,
fysiska personerna, d. v. s. för oss allesammans
som individuella skattebetalare,
stegrats till ungefär det tredubbla.
Nu är det klart att en så enkel jämförelse
inte är hållbar i alla avseenden. Vi
har en duktig och slagkraftig fackföreningsrörelse
som kunnat vara med och
ta ut av bolagens mervinster år från
år. Har den varit så duktig — jag betvivlar
det emellertid, även om jag är
gammal fackföreningsmän — att den tagit
ut 100 procent av mervinsten, då är
det helt naturligt att bolagens skatt skall
vara i absolut tal oförändrad under en
tioårsperiod och att de enskilda skattebetalarnas
skattebelastning kan tredubblas.
Det är inte alldeles säkert att den
effektiviteten bär varit ett faktum. Jag
brukar emellertid trösta mig med att det
ändå hänt någonting annat. Bolagen får
betala omsättningsskatt på produktionsoch
investeringsvaror. Trots oppositionens
mycket energiska ansträngningar,
även i dag, får de dess bättre
fortsättningsvis underkasta sig den belastningen,
och där sker ju ändå en viss
relativ rättvisa.

Beträffande denna skatteliberalisering
är det ingen tvekan om att det är
de stora skogsbolagen som är huvudintressenter.
När underhållet på de stora
stamvägarna är avdragsgillt till 100
procent, underhållet på de mindre vägarna
likaså, och då det är de permanenta
vägarna som innebär den värdestegring
för fastigheterna som vi diskuterar,
då tycker jag nog att avdragsfaktorn
en tredjedel kan vara ganska rimligt
avvägd. Den är i harmoni med den
avvägning av avdragsrätten som bl. a.
mellankommunala prövningsnämnden
kommit fram till, när den har funderat
över dessa ting.

Det finns ytterligare ett argument,
nämligen att det över jordbruksdepartementets
huvudtitel, om jag minns rätt,
under innevarande år lämnas 8 miljoner
i statsbidrag till enskilda skogsvägar.
I allmänhet uppgår detta statsbi -

drag till 50 procent för stamvägarna.
Jag vill minnas att det är 25 procent när
juridiska personer står som mottagare.
Om ett vägbygge av permanent karaktär
göres för 100 000 kronor och statsbidraget
utgår med 50 procent, är kostnaden
för den som utför arbetet 50 000
kronor. Om man sedan får en avdragsrätt
för den kostnaden, kan det ju räcka
med att avdragsrätten begränsas till
17 000 kronor och vägbyggarens egen
kostnad blir 34 000 kronor, när värdeökningen
är 100 000 kronor. I det förslag
som oppositionen enat sig om blir
det tvärtom. Vägbyggarens egen kostnad
blir 17 000 kronor, när värdeökningen
på hans egen fastighet blir
100 000 kronor, och jag tycker det är
litet för generöst.

Herr talman! Med dessa kommentarer
till debatten har jag velat förklara varför
denna ytterst tveksamma proposition
över huvud taget har förelagts riksdagen.
Dessutom vill jag allvarligt rekommendera
kammarens ledamöter att
nu inte på grund av sin allmänna entusiasm
och talet om att det är bra att
vara positiv till näringslivet, glömma
bort vad detta egentligen faktiskt innebär
utan följa den försiktiga ordning
som propositionen rekommenderar.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag skall först knyta an
till herr Andersson i Essvik som sade,
att jag talade med små bokstäver då
det gällde fördelarna av det framlagda
förslaget och med stora bokstäver då
det gällde nackdelarna. Detta tror jag
vi kan använda också gentemot finansministern.
Han bär talat med mycket
stora bokstäver om fördelarna — jag
erkänner att sådana finns — men han
har icke med en enda liten bokstav
nämnt de nackdelar som finns genom
att de kostnader för dräneringar, som
exempelvis är utförda för åtta år sedan,
inte får avskrivas med en enda krona.

Sedan framhöll finansministern, att

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Avdrag för värdeminskning å täckdikningsanläggningar och skogsvägar

enligt gammal hävd får intet avdrag göras
för grundförbättringar. Det är riktigt.
Men, herr finansminister, vad som
är gammal hävd är inte alltid allmängiltigt
i dag. Man kan få börja tänka om,
och så anser jag att man bör göra då man
lägger in skogsvägarna i grundförbättringsbegreppet.

Finansministern var inne på att s. k.
drivningsvägar får avskrivas till 100
procent. Jag är glad att detta blivit fastslaget
i kammarens protokoll, ty det har
nog tvistats litet om detta ute i bygderna.
Men det låga avskrivningsunderlag,
som vi nu har fått för de s. k. permanenta
skogsvägarna, kommer att medföra
många tvistigheter mellan beskattningsnämnd
och beskattningsdomstolar
huruvida en väg skall betraktas som en
drivningsväg eller en permanent väg.
Om avskrivningsunderlaget varit bättre
tilltaget, hade säkerligen många sådana
tvister inte kommit till stånd.

Herr finansministern menade också,
att vårt förslag från den borgerliga sidan
om en förskjutning av värdeminskningsavdraget
inte var något alternativ
till förlustavdraget. Under den tid, då
finansministern var inne och röstade i
första kammaren, tog jag upp detta i en
replik till herr Andersson i Essvik och
framhöll att förlustavdraget egentligen
mången gång bara är ett uppskjutet värdeminskningsavdrag
och då för högst 6
år fram i tiden — och att detta säkerligen
kommer att vålla en hel del trassligheter
vid taxeringsarbetet.

Finansministern sade vidare att
skogsbolagen vore de största intressenterna
i detta sammanhang. Jag tror faktiskt
inte det. Jag behövde bara ange
vad exempelvis Skogsbrukets samarbetsdclegation
säger.

Jag skall be att få återkomma, herr
talman, eftersom min repliktid är slut.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Andersson i Essvik
tycks inte tro att det blir några svå -

righeter för taxeringsnämnderna att avgöra
var en täckdikning slutar och var
ett huvudavlopp tar vid. Om herr Andersson
tittar på de remissvar som inkommit,
skall han finna att synnerligen
många uttalar stora farhågor för de svårigheter
som kommer att uppstå i samband
med prövningen av sådana ärenden.
Herr Andersson i Essvik är ju själv
också ordförande i en taxeringsnämnd,
och jag är säker på att han själv är medveten
om de svårigheter som kommer
att uppstå i bedömningen, även om han
inte vill ge uttryck för detta här.

Om herr Andersson skall uppdela ett
täckdike i avdragsgill och icke avdragsgill
del och försöka fastställa var det
slutar och var huvudavloppet börjar,
tror jag han får besvär att ta reda på
kostnaderna och avdragen för detta. Jag
tror att finansministern får utrusta
taxeringsnämnderna och taxeringsintendenterna
med spadar för att undersöka
täckdikenas rördimensioner om de skall
kunna åstadkomma något rättvist avgörande.

Finansministern har betonat att det
skulle ske eu värdestegring av fastigheterna
genom skogsbilvägarna. Det är
möjligt. Jag ser frågan så att det är nödvändigt
att få vägarna, om skogen skall
behålla sitt värde. Dessutom tror jag
nog att det är inflationen som svarar
för den största stegringen av fastighetsvärdena.

Finansministern ville göra frågan om
skogsbilvägar till en angelägenhet enbart
för de stora skogsbolagen. Jag ser
det inte så, och jag tror också att detta
är ett något enögt sätt att betrakta frågan.
Yi vet att det är stora rekryteringssvårigheter
när det gäller arbetskraften
i skogen och hur angeläget det måste
vara att förbättra både skogskörarnas
och skogsarbetarnas arbetsvillkor. Den
skogshuggare, som varje dag måste gå
till fots flera kilometer till'' sin arbetsplats
orkar inte prestera lika stor arbetsförtjänst
som den som kan färdas i
en bil till arbetsplatsen, och en förlägg -

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Avdrag för värdeminskning

ning i skogen kan aldrig erbjuda en
skogsarbetare samma standard och boendeförhållanden
som vederbörande hade
haft om han kunnat bo i hemmet.
Därför är ett utbyggt och välförgrenat
skogsbilvägnät ägnat att i hög grad underlätta
svårigheterna för denna kategori.
Jag vill också erkänna att det
skulle vara till nytta för skogsägare och
skogsbolag, men jag ser det främst som
en väsentlig fördel för dem som skall
arbeta i skogen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Bara ett par små kommentarer.
Herr Nilsson i Svalöv säger
att finansministern talar högt om fördelarna
men inget om nackdelarna. Jag
vill bara ställa denna enkla fråga till
herr Nilsson i Svalöv: Vad är det för
nackdel i det som föreslås i den proposition
vi nu behandlar i förhållande
till det gamla system som vi har i dag?

Till herr Eriksson i Bäckmora vill
jag säga att jag nog tror att det inte är
omtanken om skogsarbetarna som gör
att företagen lägger ned sina pengar på
att bygga de stora permanenta basvägarna.
Detta är nog en mera sekundär
företeelse. Det viktigaste för dem är
att billigt och effektivt ta ut timret och
massaveden, och det är detta som är
drivkraften till att de bygger vägar.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

talman! En av nackdelarna har
jag redan berört, nämligen att de som
har dränerat för 8, 10 eller 15 år sedan
icke får en kronas värdeminskningsavdrag
för de kostnader de hade
i samband med denna dränering. Som
jag sade i mitt första anförande måste
man emellertid blunda för detta om
man vill ha en ny lösning på avdragsproblemet.

En annan nackdel är att kostnaderna
för de stora avloppsdikena nu inte kommer
med i avskrivningsunderlaget. De

å täckdikningsanläggningar och skogsvägar

har ofta tidigare legat som öppna diken.
Underhållet har varit avdragsgillt.

I stället för att ha årliga kostnader för
dessa diken, lägger man nu igen dem,
men icke någon del av kostnaderna för
detta blir avdragsgill.

Finansministern yttrade i ett svar på
min förra replik att propositionsförslaget
var en fråga, som till stor del rörde
skogsindustrien. Jag vill då bara nämna
att Skogsbrukets samarbetsdelegation
häromdagen hade ett sammanträde
och i samband med detta bl. a. gjorde
följande uttalande: »I den dagsaktuella
frågan om skogsarbetarnas inkomster
spelar skogsvägarna också en
viktig men märkligt nog ofta förbisedd
roll. Produktiviteten i arbetet inom ett
skogsbruk med väl utbyggt vägnät ligger
avsevärt högre än inom ett vägfattigt
skogsbruk, där gång- och restider
stjäl en större del av arbetsdagen. Att
göra skogarna åtkomliga genom vägar
är vidare en förutsättning för en jämn
sysselsättning året runt. Brist på vägar
inverkar sålunda menligt icke bara på
skogsbrukets lönsamhet utan minskar
direkt skogsarbetarnas trivsel och förtj
änstmöjligheter.»

I anslutning härtill vill jag framhålla,
herr finansminister, att jag finner
det egendomligt, att bland de många
remissinstanser som fått yttra sig i frågan
om avdragsrätt för kostnader för
skogsbilvägar icke någon av arbetarnas
organisationer återfinnes -— varken LO
eller Skogsarbetareförbundet.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag ser skogsbilvägarna
som ett gemensamt intresse — för
samhället, för skogsägarna, för arbetskraften.
Alla dessa parter har intresse
av att vi får ett väl förgrenat och utbyggt
skogsbilvägnät.

Vad samhället och det allmänna här
har att vinna har också betonats i flera
remissvar, bl. a. i yttrandena från
lantbruksstyrelsen och Skogsvårdssty -

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Avdrag för värdeminskning å täckdikningsanläggningar och skogsvägar

relsernas förbund. Där har yrkats på
en fördubbling av avskrivningsunderlaget,
och man menar, att en sådan här
stimulans genom ett skatteavdrag
t. o. m. skulle medföra avsevärt ökade
skatteintäkter för stat och kommun.
Sveriges skogsägareförbund har gjort
en beräkning som visar, att för varje
miljon skogskubikmeter som meravverkas
skulle inkomsten i form av skatt
till stat och kommun utgöra fem miljoner
kronor. Här finns alltså ett bra sätt
för staten att tjäna pengar genom att
stimulera ett ökat skogsbilvägbyggande,
något som jag tycker att en finansminister
skulle ha svårt att stå emot.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag måste bekänna att
jag har en allmän känsla av obehag,
om jag inte begriper en motståndare i
en debatt. Och tyvärr begriper jag inte
herr Nilsson i Svalöv i dag. Han säger
att propositionen innebär en nackdel,
därför att de som gjort en täckdikningsinvestering
för 8—10 år sedan inte
får något avdrag nu. Men om kammaren
avslår propositionen, får vederbörande
något avdrag då, herr Nilsson?
Nej, det får de inte. Jag har sagt att man
kan tala om nackdelar, ifall det är fråga
om nackdelar i förhållande till vad
som för närvarande gäller, men det går
inte att göra en jämförelse med vad
herr Nilsson inombords anser vara den
ideala formen för en ny förordning på
området.

Till herr Eriksson i Bäckmora vill
jag säga, att visst har vi ett gemensamt
intresse av ett bra vägnät inom skogsbruket.
Men om vi med skattebetalarnas
medel för närvarande ger bolagen
25 procent av deras investerings- och
byggnadskostnader och sedan låter dem
avskriva 33V3 procent av vad de själva
lägger ned, är väl detta en dokumentation
av att även regeringen har ett intresse
gemensamt med de andra parterna
av att få ett bra skogsbilvägnät.

I alla skattedebatter och när det gäller
alla medgivanden och eftergifter i
skattefrågor måste man komma ihåg,
att det är andra som skall betala de
medgivanden man gör. Gör vi ett medgivande
på detta område, blir det ju
skattekollektivet som får betala —- eller
alternativt förvägras den skattelättnad
som man eljest skulle kunna räkna
med.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

finansminister! Enligt gällande
regler har den jordbrukare som dränerade
för tio år sedan ett ackumulerat
värdeminskningsavdrag som han får
lov att göra, när han utför nydränering.
Då ackumuleras på nytt kostnaden för
den nya dräneringen. Följaktligen måste
de som utfört dränering för tio år
sedan göra en förlust i och med att det
ackumulerade avskrivningsunderlaget
försvinner.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag förstår fortfarande
inte herr Nilsson i Svalöv, men jag
skall inte pröva kammaren längre med
denna debatt.

Enligt nu gällande regler får vederbörande
inte göra några avdrag alls
för en nyanläggning. Jag har därför
svårt att förstå att man skall kunna
räkna med några ackumulerade avdrag,
när de nuvarande reglerna över huvud
taget inte ger rätt till avdrag för nyanläggning.

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Herr Nilsson i Svalöv
och herr Eriksson i Bäckmora har här
redan framfört dels utskottsmajoritetens
synpunkter på avskrivningsunderlaget
för täckdikningsanläggningar,
dels reservanternas synpunkter på avskrivningsunderlaget
för skogsvägar.

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Avdrag för värdeminskning

Jag nöjer mig med att instämma i deras
yttranden och endast framföra några
synpunkter rörande skogsvägarna.

Det är riktigt som finansministern
nyss sade, att anläggandet av skogsvägar
medför en viss grundförbättring,
men man kan inte säga att hela anläggningskostnaden
avser grundförbättring.
Inom många skogar, speciellt bondeskogar,
finns ju vägar som används
i större eller mindre utsträckning och
vägar som kan ligga helt outnyttjade
under relativt lång tid och inte betraktas
som sådana vägar som får helt avskrivas
på en gång. Därför har vi reservanter
ansett att det är skäligt att
en viss del — vi har föreslagit V3 —
skall motsvara grundförbättring av
egendomen och att avskrivning skulle
medges för ~U. Att det skulle vara tillräckligt
med avskrivning av endast Vä
kan vi inte instämma i.

Alla som anlägger skogsvägar får heller
inte statsbidrag. Det exempel som
finansministern nyss anförde gäller bara
i det fall statsbidrag utgår. Om man
som i exemplet bygger en väg för
100 000 kronor men inte får något statsbidrag,
ja, då blir bara 33 000 kronor
avdragsgillt belopp.

Herr talman! .lag skall inskränka mig
till detta korta yttrande. Jag skall be
att få yrka bifall till utskottets hemställan
under punkten A) och i övrigt
bifall till reservationen nr II).

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Jag och några medmotionärer
har lämnat en motion i denna
kammare, nr 605, där vi begär att kostnaderna
för ombyggnad och iståndsättning
av utfartsvägar skall kunna medföra
avdrag vid beskattningen. Utskottet
motiverar sitt avstyrkande med att
det utgår statsbidrag till dessa vägar,
bidrag som för budgetåret 1961/62 beviljats
med tillhopa 37,5 miljoner kronor.
Men detta är ingalunda ett tillräckligt
skäl om man skall knäcka principfrågan.
De fastigheter som ligger vid

å täckdikningsanläggningar och skogsvägar

allmän väg bär inga kostnader av detta
slag. Om sådana tillfartsvägar blir ombyggda
och sedan befinnes för den allmänna
samfärdseln nödvändiga kommer
de ofta att tas in till allmänt underhåll.
Då inträffar det omvända förhållandet
att den enskilde fastighetsägaren
får bidraga till iståndsättningskostnaderna
och på så sätt hjälpa staten
med kostnader som staten annars
skulle ha haft. Om ombyggnadskostnaden
uppgår till 100 000 kronor faller
ofta 30 000—35 000 kronor på den enskilde
fastighetsägaren. Även om vägen
blir intagen till allmänt underhåll kvarstår
ofta dessa kostnader lång tid som
amorteringsannuiteter på lån. Den övergång
till modernare trafikmedel, som
har skett, nödvändiggör för ägare till
fastigheter, som inte ligger vid allmän
väg, att rusta upp sitt vägnät, om fastigheterna
skall kunna behålla sitt realvärde.
Man måste besinna dessa ting.
Det är skäl att räkna med dessa kostnader
som omkostnader för produktionen
på fastigheten.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr III).

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Det betänkande vi här
har diskuterat behandlar även en motion
av herr Larsson i Norderön och
mig och jag vill fresta kammarens tålamod
med att anföra några synpunkter.

Avdragsrätt för kostnader för anläggning
av skogsbilvägar är ett gammalt
önskemål som ofta och med skärpa
framställts från skogsnäringens folk.
När därför finansministern framlade
sin proposition 56 var det en efterlängtad
och välkommen proposition. Den
innehöll dock inte vad skogsnäringens
folk längst inne hade önskat, avdragsrätt
för hela anläggningskostnaden för
skogsbilvägar. Finansministern hade i
stället föreslagit att en tredjedel av anläggningskostnaden
skulle ligga till
grund för beräkning av värdeminsk -

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Avdrag för värdeminskning a täckdikningsanläggningar och skogsvägar

ningsavdrag. Herr Larsson i Norderön
och jag bär väckt en motion där vi föreslagit
rätt till avdrag med hela kostnaden
för anläggning av skogsväg i den
mån kostnaden bestritts av den skattskyldige,
som andra yrkande har vi i
motionen fört fram att kostnaden skulle
efter den skattskyldiges eget val få avdragas
på en gång eller under en period
av fem år efter skogsvägens färdigställande.

Utskottet har inte velat villfara vår
framställning. Som vi har hört av den
långa debatten råder det mycket delade
meningar om denna sak.

Vad som låg till grund för vår framställning
var framför allt den utredning
rörande skogstillgångarna i Jämtlands
län som länsstyrelsen i detta län
hade föranstaltat om. Den finns publicerad
under statens offentliga utredningar
19G2, nr 1. I utredningen påvisas
att utbyggnadsbehovet för länet av
stamvägar är 2100 kilometer och av
vissa vägar av annan typ 2 000 kilometer
och att kostnaderna härför skulle
uppgå till sammanlagt 97 miljoner kronor.
Med nuvarande utbyggnadstakt
skulle genomförandet av ett sådant utbyggnadsprogram
kräva en tid av cirka
20 år. Det måste därför vara angeläget
att använda även skattepolitiska medel
för att stimulera skogsvägsbyggandet.

De sakkunniga bär också framhållit
att kostnaden för dessa skogsvägar mer
eller mindre har fått karaktär av driftkostnad.
För den skattskyldige ter det
sig svårbegripligt att en kostnad, som
är nödvändig för att utvinna skogsavkastningen
från trakter där skogen tidigare
helt saknat rotvärde, inte skulle
få avdragas som omkostnad. Det kan
inte finnas fog för att begränsa avdragsrätten
till en tredjedel av dessa anläggningskostnader.
I propositionen och utskottets
utlåtande har jag inte heller
kunnat finna några vägande argument
till stöd för en kvotberäkning till en
tredjedel.

Det är också uppenbart att inte fastig -

hetens värde kan stiga så mycket som
svarar mot de återstående två tredjedelarna
av investeringskostnaderna.
Några sådana fasta förhållanden mellan
investering i vägar och fastigheternas
värdestegring har heller inte påvisats
vare sig i propositionen eller i utlåtandet.

De som får statsbidrag för sina vägar
kommer också att hamna i ett betydligt
gynnsammare läge än de som
inte får statsbidrag för utbyggnaden.
Om man erhåller statsbidrag med 50
procent får man nämligen rätt att draga
av två tredjedelar, under det att om man
bygger vägen utan hjälp av statsmedel
får man lägga endast en tredjedel av
kostnaden till grund för avdragsberäkningen.
Det kan ju inte vara riktigt
lämpligt.

Sedan vill jag helt hastigt beröra det
som tidigare har nämnts om huruvida
det är lönande för staten att stödja utbyggandet
av skogsbilvägar. Yi är på
det klara med att det för skogsbruket,
både för näringsinnehavarna och för
dem som arbetar i skogen, är viktigt att
skogsbilvägar anläggs. I tidskriften Skogen
nr 6 finns en artikel av jägmästare
Lennart Rydberg. Han redogör där för
ett examensarbete som berör dessa problem.
Han har gjort undersökningar
från trakter, där staten bär lämnat bidrag
till skogsbilvägar, och hans slutsatser
av arbetet — jag skall inte trötta
kammaren med att redogöra för hans
många och utförligt redovisade exempel
— är att staten tjänade på att lämna
de 50-procentiga bidragen till utbyggnad
av skogsbilvägar. Staten fick tillbaka
pengar i form av ökade skatteintäkter
på olika sätt i dessa områden
ganska snart. Därför kan man inte säga
att det är någon dålig affär för staten att
stödja utbyggandet av skogsbilvägar.

Nu har ingen från utskottet velat tillstyrka
förslaget i vår motion och därför
ser vi oss nödsakade att stödja reservation
nr II). Jag yrkar därför bifall till
den reservationen.

Fredagen den 4 mai 1962

Nr 18

Avdrag för värdeminskning å täckdikningsanläggningar och skogsvägar

I detta anförande instämde herr Larsson
i Norderön (ep).

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Det är väl ganska klart
efter vad som förevarit här i kammaren
att alla är ense om att propositionen
innebär en förbättring av det tidigare
förhållandet och att vad som egentligen
skiljer oss är uppfattningen i frågan om
avskrivningsunderlaget, vad beträffar
dikningsanläggningarna, och i frågan
huruvida, vad beträffar anläggning av
skogsbilvägar, avskrivningsunderlaget
skall grundas på en tredjedel eller på
två tredjedelar av anläggningskostnaden.
Jag tycker att de skäl som anförts
här för att välja en tredjedel är bärande.
Väginvesteringarna innebär ju, som
tidigare har sagts, att fastighetens värde
förbättras och avdragsmöjligheterna
blir nu större än de varit tidigare. Med
detta, herr talman, ber jag ytterligare
en gång få yrka bifall till reservation
nr I) av herr John Ericsson m. fl. och
i övrigt till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen meddelade, att ärendet
lcomme att företagas till avgörande
på sådant sätt, att särskilda beslut först
fattades beträffande var och en av de
frågor, som berördes i de vid betänkandet
fogade reservationerna, varefter utskottets
hemställan i övrigt ställdes under
proposition i ett sammanhang.

Angående begreppet tåckdikningsanläggning
och rätten att förskjuta outnyttjade
värdeminskningsavdrag

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I) i
motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Andersson
i Essvik begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 40, såvitt avser
begreppet täckdikningsanläggning och
rätten att förskjuta outnyttjade värdeminskningsavdrag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
I) av herr John Ericsson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 101 ja och 109 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
I) av herr John Ericsson m. fl.
i motsvarande del.

Angående avskrivningsunderlaget för
skogsvägar

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen II)
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Svalöv begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 40, såvitt avser
avskrivningsunderlaget för skogsvägar,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen II) av herr Stefanson
in. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 106 ja och 102 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Angående enskild ntfartsväg

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen III);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eriksson i Bäckmora begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 40, såvitt avser
enskild utfartsväg, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
III) av herrar Sundin och
Eriksson i Bäckmora.

medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 131 ja och 65 nej,
varjämte 16 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Utskottets hemställan i övrigt

Bifölls.

§ 12

Herr TALMANNEN yttrade:

Såsom tidigare meddelats avses dagens
plenum skola pågå till omkring
kl. 17.30. Med hänsyn till att ett stort
antal ledamöter begärt ordet beträffande
jordbruksutskottets utlåtande nr
10 angående jordbruksprisregleringen
är det möjligt att behandlingen av detta
ärende icke hinner slutföras i dag. Ärendet
kommer i så fall att företagas till
avgörande vid kammarens sammanträde
onsdagen den 9 maj.

§ 13

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets
område, m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln
föreslagit riksdagen att, i avbidan på
särskild proposition i ämnet, för budgetåret
1962/63 till prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område beräkna ett
reservationsanslag av 138 000 000 kr.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i en den
23 februari 1962 dagtecknad proposition,
nr 95, angående vissa åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område,
in. m., vilken hänvisats till jordbruksutskottet,
under åberopande av

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för
samma dag, föreslagit riksdagen att
dels godkänna det i propositionen
framlagda förslaget till omläggning av
gränsskyddet för fjäderfäkött och levande
fjäderfä,

dels godkänna vad i propositionen
föreslagits angående prisutjämning för
torkat äggalbumin och kärnbindemedel,
dels lämna utan erinran vad i propositionen
anförts beträffande användningen
av de medel, som influtit under
regleringsåret 1960/61 och som influtit
eller inflöte under regleringsåren
1961/62 och 1962/63 genom upptagande
av införselavgifter, ävensom av andra i
samband med jordbruksregleringen under
nämnda regleringsår influtna eller
inflytande avgiftsmedel,

dels till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område för budgetåret
1962/63 under nionde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 143 000 000 kr.,
dels till Särskild lagring av livsmedel
för budgetåret 1962/63 under kapitalbudgeten,
fonden för förlag till statsverket,
anvisa ett investeringsanslag av
33 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) I: 78 av herrar Harald Pettersson
och Thorsten Larsson, likalydande med
II: 111 av herr Mattsson m. fl.;

2) I: 179 av herrar Georg Carlsson och
Ferdinand Nilsson, likalydande med
II: 226 av herr Elmwall m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära en skyndsam
prövning av möjligheterna till beredskaps-
och utjämningslagring av fodersäd,
bl. a. hos producenter, i enlighet
med vad i motionerna anförts;

3) I: 180 av herrar Eskilsson och
Svärd, likalydande med II: 225 av herr
Eliasson i Moholm m. fl.;

4) I: 235 av herrar Ferdinand Nilsson
och Georg Carlsson, likalydande med

II: 381 av herr Elmwall m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om

1. skyndsam undersökning på sätt i
motionerna förordats om orsakerna till
den för jordbruket i Mellansverige och
vissa delar av Götaland ogynnsamma
inkomstutvecklingen;

2. framläggande — på grundval av
ovannämnda undersökning — av förslag
till åtgärder, som kunde möjliggöra
en rättvisare inkomstutveckling för
jordbruket i ifrågavarande områden;

5) I: 306 av herr Bengtson m. fl., likalydande
med II: 388 av herr Hedlund
m. fl., vari hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
att vid pågående jordbruksutredning
frågan om jordbrukets kapitalförsörjning
måtte utbrytas och behandlas
skyndsamt, så att förslag till en förbättrad
kapitalförsörjning för jordbruket
kunde föreläggas 1963 års riksdag, i enlighet
med vad i motionerna anförts;

6) I: 307 av herr Bengtson m. fl., likalydande
med II: 387 av herr Hedlund
m. fl., vari hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om dels undersökningar rörande inkomst-
och kostnadsutvecklingen inom
jordbruket i enlighet med vad i motionerna
anförts, dels ock — därest undersökningarna
så motiverade — framläggande
av förslag till sådana åtgärder,
att den i jordbruksavtalet och riksdagsbeslutet
1959 åsyftade utfyllnaden av inkomstklyftan
mellan industrien och
jordbruket kunde uppnås under sexårsperioden; 7)

I: 379 av herr Thorsten Larsson
in. fl., likalydande med II: 457 av herr
Hansson i Skegrie m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om utredning och förslag
angående erforderliga åtgärder mot den
kommersiella storproduktionen inom
animalieområdet i syfte att skydda den
jordbrukspolitiska målsättningen, varvid
för den kommersiella storproduktionen
finge prövas en i förhållande till

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

dess inverkan på överskottsproduktionen
bättre avvägd andel av avgiftsbeläggningen,
i enlighet med vad i motionerna
anförts;

8) II: 617 av herr Elmwall, vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla att Kungl.
Maj:t måtte med uppmärksamhet följa
utvecklingen på smörmarknaden och —
därest så erfordrades — skyndsamt
lägga fram förslag till främjande av
smöravsättningen i syfte att förhindra
uppkomsten av ett smöröverskott, som
motverkade den jordbrukspolitiska målsättningen; 9)

I: 583 av herrar Isacson och Ferdinand
Nilsson, likalydande med II: 741
av herr Nordgren, vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta att hundbröd
skulle hänföras till de varuslag under
tulltaxenummer 23.07, som omfattades
av förordningen 1956:401;

10) I: 624 av herr Eric Carlsson;

11) I: 625 av herrar Nils-Eric Gustafsson
och Hedström, likalydande med
II: 754 av herr Larsson i Hedenäset
in. fl., vari hemställts, alt riksdagen vid
behandling av Kungl. Maj ds proposition
nr 95 måtte i enlighet med vad i motionen
anförts uttala, att en differentiering
av utjämningsavgifterna å mjölk och
mejeriprodukter övervägdes så att de
utginge med lägre belopp för Norrbottens
län och Västerbottens läns lappmark,
samt att Kungl. Maj:t gåves i uppdrag
fatta därav föranledda beslut.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

A. i fråga om de allmänna grunderna
för prisregleringen på jordbrukets område 1)

avslå motionerna 1:306 och II: 388;

2) lämna motionerna I: 78 och II: 111
utan åtgärd;

3) lämna motionerna I: 307 och II: 387
utan åtgärd;

4) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att motionerna I: 235 och II: 381
jämte utskottets utlåtande i förevarande

del överlämnades till 1960 års jordbruksutredning; 5)

i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att motionerna I: 379 och II: 457
jämte utskottets utlåtande i förevarande
del överlämnades till statens jordbruksnämnd; B.

beträffande brödsäd och brödsädsprodukter 1)

avslå motionerna I: 180 och II: 225;

2) avslå motionen 1:624;

3) avslå motionerna I: 583 och II: 741;

C. i fråga om fodersäd i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att motionerna
I: 179 och II: 226 jämte utskottets utlåtande
i förevarande del överlämnades
till statens jordbruksnämnd;

D. beträffande mjölk och mejeriprodukter
avslå motionen II: 617;

E. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
godkänna det av utskottet förordade
förslaget till omläggning av
gränsskyddet för fjäderfäkött och levande
fjäderfä;

F. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
godkänna vad av utskottet förordats
angående prisutjämning för torkat
äggalbumin och kärnbindemedel;

G. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
lämna utan erinran vad utskottet
anfört beträffande användningen
av de medel, som influtit under regleringsåret
1960/61 och som influtit eller
inflöte under regleringsåren 1961/62 och
1962/63 genom upptagande av införselavgifter,
ävensom av andra i samband
med jordbruksregleringen under nämnda
regleringsår influtna eller inflytande
avgiftsmedel;

H. avslå motionerna I: 625 och II: 754;

I. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
å riksstaten för budgetåret
1962/63 under nionde huvudtiteln till
Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område anvisa ett förslagsanslag av
143 000 000 kr.;

J. med bifall till Kungl. Maj ds framställning
för budgetåret 1962/63 under
kapitalbudgeten, fonden för förlag till
statsverket, till Särskild lagring av livs -

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

medel anvisa ett investeringsanslag av
33 000 000 kr.

Särskilda yttranden hade avgivits

1) av herrar Nord, Nils Hansson,
Isacson, Antby, Nilsson i Lönsboda,
Östlund och Hedin;

2) av herrar Carl Eskilsson, Ringaby,
Östlund och Hedin.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Jonasson och Hansson
i Skegrie, vilka ansett, att utskottet
under A. 1) bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 306
och II: 388 i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla att vid pågående jordbruksutredning
frågan om jordbrukets kapitalförsörjning
måtte behandlas skyndsamt,
så att förslag till en förbättrad kapitalförsörjning
för jordbruket kunde föreläggas
1963 års riksdag, i enlighet med
vad reservanterna anfört;

2) av herrar Ringaby, Jonasson och
Hansson i Skegrie, vilka ansett, att utskottet
under A. 3) bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motiotionerna
1:307 och 11:387 i skrivelse
till Kungl. Maj:t ge till känna vad i
denna reservation anförts angående undersökningar
rörande inkomst- och
kostnadsutvecklingen inom jordbruket
samt angående sådana åtgärder, att dpn
i jordbruksavtalet och riksdagsbeslutet
1959 åsyftade utfyllnaden av inkomstklyftan
mellan industrien och jordbruket
kunde uppnås under sexårsperioden; 3)

av herrar Jonasson, Ringaby, Elmwall
och Hedin, vilka ansett, att utskottet
under A. 4) bort hemställa, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa, att motionerna 1:235 och
II: 381 jämte reservanternas utlåtande i
förevarande del överlämnades till statens
jordbruksnämnd i det syftet att
nämnden i samråd med jordbrukets
organisationer snarast skulle kunna vidtaga
erforderliga åtgärder för en förbättrad
inkomstutveckling i de berörda
områdena;

4) av herrar Nord, Carl Eskilsson,

Ringaby, Jonasson, Hansson i Skegrie,
Antby, Nilsson i Lönsboda, Östlund och
Hedin, vilka ansett, att utskottet under
B. 3) bort hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: 583 och
II: 741 besluta, att hundbröd skulle hänföras
till de varuslag under tulltaxenummer
23.07, som omfattades av förordningen
1956:401;

5) av herr Jonasson, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Orsaken till att denna
motion om kontroll av prisutvecklingen
och inkomstförhållandena inom
jordbruket har tagits upp igen är den
oro, som griper omkring sig inom jordbrukarkretsar
för att man där inte har
kunnat och sannolikt inte heller kan
följa med i den inkomstutveckling som
andra jämförbara yrkesgrupper kan notera
för sin räkning under senare tid.
Det finns också vissa tecken som talar
för att dessa farhågor på jordbrukarhåll
är berättigade. Tyvärr föreligger
en beklaglig eftersläpning beträffande
det material som kan bestyrka denna
utveckling. Det är i hög grad önskvärt
att ett snabbare system kan åstadkommas
för att göra en sådan redovisning.
Inom Sveriges lantbrulcsförbunds driftbyrå
har emellertid gjorts vissa sammanställningar
för åren 1956—1959 på
grundval av de jordbruksekonomiska
undersökningarna och deklarationsundersökningarna
från jordbruken inom
olika delar av landet. Även om desssa
siffror nu är några år gamla, visar de
dock en trend som pekar i samma riktning
som de farhågor, vilka jordbrukarna
hyser, nämligen i en negativ riktning.

Utvecklingen efter 1959 har sannolikt
inte ändrat detta förhållande såvitt
man nu kan bedöma. Den som har
skon på sig känner bäst var den klämmer,
och jordbrukarnas spontana käns -

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

la av eftersläpning kan nog i det här
fallet användas som bevisning.

Trots en ständigt pågående ökning
av produktiviteten inom jordbruket, en
ökning som för resten väl hävdar sig
med motsvarande utveckling inom industrien,
har ändock inkomsterna inom
jordbruket praktiskt taget stått stilla
under den tid som den av driftbyrån utförda
undersökningen pågått. Sedan en
ränta av 4 procent på det fasta kapitalet
och 5 procent på det rörliga kapitalet
har frånräknats, har man kommit
fram till en medelarbetsinkomst av cirka
5 000 kronor för alla gårdar. Variationerna
är ganska betydande, från
2 370 till 8 300. Dessa siffror härrör
från 1959. De större gårdarna ger det
sämsta resultatet. När denna inkomst
avser såväl mannens, hustruns som också
barnens insatser och man vet att antalet
arbetstimmar för jordbrukaren
själv är betydligt flera än för de anställda,
måste inkomsten betraktas som
mycket liten. Det torde vara svårt att
finna någon annan produktion som ger
så låg förräntning på produktionskapitalet
och en så låg timlön för den
egna företagaren som just jordbruket
nu gör.

Med detta har jag velat teckna den
allvarliga bakgrund som finns för de
krav vi har framställt om en kontrollöversyn
av verkningarna hittills av gällande
prisavtal. När denna motion har
behandlats — både i fjol och i år —
har man emellertid från motståndarnas
sida gjort den feltolkningen att man
sammankopplat den med krav på ett
upprivande eller en ändring av principerna
för jordbrukets sexårsavtal. Något
sådant krav har icke framställts
vare sig i motionen eller i den diskussion
som har förevarit. Med kraven på
en översyn avses icke heller att rikta
någon kritik mot dem som på jordbrukets
vägnar har gjort upp detta avtal.
Ingenting är så lätt som att vara klok i
efterhand. Det är betydligt svårare att
på förhand ta ansvaret för någonting

nytt, vilket alltid innehåller oprövade
moment men moment vilka lika lätt
hade kunnat leda till allmän tillfredsställelse
som till allmän kritik. När
detta avtal ingicks hade vi och kanhända
har vi det fortfarande en politisk
situation som inte medgav eller
inte medger någon annan och säkrare
form av prisavtal än den vi nu har.
Vad det här gäller är emellertid endast
om vi skall godkänna eller vägra en
översyn av avtalets hittillsvarande verkningar
och eventuellt kräva åtgärder i
anledning därav. Först om det skulle
visa sig att den beräknade inkomståterhämtningen
inte har inträffat eller kan
befaras icke inträffa, blir det aktuellt
att undersöka vilka åtgärder som bör
kunna vidtagas för att kompensera en
eftersläpning. Sådana åtgärder kan naturligtvis
överensstämma med dem som
redan nu vidtages inom avtalets ram
och behöver inte innebära någon ändring
av avtalets principer. Det finns
många möjligheter även utanför prisavtalet
som kan användas för åtgärder
i syfte att stärka jordbrukets ekonomiska
ställning.

Det är därför förvånande att man
inte vågar låta utföra en sådan kontroll.
Man är nästan hågad att ställa sig frågan,
om man är rädd för att negativa
resultat eventuellt skall uppstå. Vad är
det annars som avskräcker från en sådan
översyn? Man gör ofta det påståendet
att utvecklingen hittills har gått
efter beräkning och att avtalet har givit
vad det har syftat till. Nåja, om en
översyn skulle ge detta resultat, har
väl även en sådan översyn fyllt sitt
ändamål. Motståndet mot en översyn
tyder på att man inte är alldeles övertygad
om att så kan vara fallet. Det
mycket märkliga förhållandet har inträffat,
att trots ett åtminstone tidvis
synnerligen skärpt utrikespolitiskt läge
har livsmedelspriserna fallit mycket
starkt på världsmarknaden. Enligt nyligen
publicerade uppgifter fortsätter
detta prisfall. Man tycker att det skulle

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

vara mera naturligt om, i sådana lägen
med utrikespolitiskt oro, livsmedelspriserna
hade varit konstanta eller i varje
fall ganska stabila eller rent av i stigande.
I stället har de, som jag sade,
under senare tid fallit mycket starkt,
t. o. m. så starkt att icke ens regelutlösningarna
har kunnat återställa jämviktsläget.
Här har alltså dels en instabilitet
kunnat konstateras i fråga om
världsmarknadspriserna under år 1961,
som knappast kan anses ha beräknats
när avtalet gjordes upp, och dels har
det konstaterats att treprocentsregeln
har visat sig icke räcka till.

Fn faktor som eventuellt kan ha förorsakat
utebliven inkomstförstärkning
är att höjningen av importavgifterna
vid regelutlösningarna icke till fullo
har kunnat omsättas i högre produktpriser.
Detta är emellertid ett förhållande
som man väl redan vid avtalets ingång
måste räkna med. Intresset knyter
sig till om en sådan situation verkligen
har inträffat.

Om en höjning av importavgifterna
sker vid tidpunkter, när jordbrukarna
inte har respektive varor till salu, kan
man med fog misstänka att den beräknade
prishöjningen icke leder till någon
reell inkomstförbättring. Detsamma
blir förhållandet om regelutlösningen
inträder, när en överskottssituation
av en viss vara har uppkommit. Det är
förklarligt om jordbrukarna vill ha en
påtagbar prisförbättring, när dessa regelutlösningar
blir aktuella.

Nu har, som vi alla vet, inkomstregeln
utlösts till följd av de höjda lönerna
för vederbörande jämförelsegrupper.
Bl. a. höjdes K-mjölken med 3 öre
per kg. Denna ökning kom ingalunda
jordbrukarna till godo. Det mesta av
den rann bort på förädlings- och distributionsvägen.
Höjningarna på vete,
oljeväxter och andra vegetabilier kan
inte heller nu tas ut, utan man får hoppas
att dessa prisjusteringar skall hålla
sig fram till dess en ny skörd kommer
i marknaden. Vi skall emellertid ha

klart för oss att det är ganska långt dit
ännu. En ytterligare vikande världsmarknad
kan grusa sådana förhoppningar
och beräkningar.

Den översyn som vi begär bör också
omfatta kontroll över vad penningpolitiken
och finanspolitiken kan ha haft
för inverkan på jordbrukets inkomstförhållanden
under senare år.

Jordbrukets kreditbehov aktualiseras
framför allt av två omständigheter. Den
ena är de kreditrestriktioner som har
ansetts nödvändiga att införa främst
för att tillgodose de privilegierade krediterna
till bostadsbyggande och andra
allmänna behov. Den andra omständigheten
är den beredskap som även jordbruket
kan behöva vidta för att möta
en friare marknads påfrestningar. Jordbrukets
inkomstlikställighet skall ju,
som det heter, i huvudsak verkställas
genom att jordbrukarna skall få behålla
rationaliseringsvinsterna. Men rationaliseringsåtgärder
kostar i dagens
prisläge ganska betydande summor.
Det borde ligga i alla parters intresse
att tillgodose jordbrukets kapitalbehov
för sådana åtgärder. Det är inte minst
ett betydande intresse för konsumenterna
att jordbruket får det kapital som
behövs för att göra de rationaliseringar
som man önskar göra.

Men sedan denna utfästelse om inkomstlikställighet
skrevs in i sexårsavtalet,
har kreditmöjligheterna inskränkts,
samtidigt som ett ovanligt
högt ränteläge varit för handen. Detta
har sannerligen icke underlättat jordbrukets
inkomståterhämtning, utan snarare
i betydande grad försvårat den.
Det är dessutom — det kommer man
inte ifrån -—• en inkonsekvent politik
gentemot jordbruket, om man ser den
mot bakgrunden av statsmakternas engagemang
i gällande jordbruksavtal.

De lättnader i kredittillförseln som
jordbruket behöver för att kunna nå
fram till målsättningen i gällande prisavtal,
är emellertid av mera kortsiktig
karaktär. På längre sikt måste därut -

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

över även de kapitalbehov tillfredsställas,
som för dagen är nödvändiga för
att möta den ökande konkurrens, som
en friare marknad innebär.

Eftersom vårt krav på kontroll av
jordbrukets inkomstutveckling även
omfattar översyn av de verkningar,
som framför allt kreditpolitiken kan ha,
anser vi att jordbrukets kreditbehov
och kreditförsörjning bör göras till föremål
för en speciell utredning. Vi vill
alltså, att man inte skall låta utvecklingen
fortsätta utan kontroll och kanske
först när vi står inför avtalstidens
slut behöva konstatera att beräkningarna
inte har slagit in. Då kanske det
inte finns möjligheter att fylla den
brist som uppstått.

Det bör vara ett intresse för alla att
medverka till att sprida klarhet i om
det som utåt ser ut som en brist i verkligheten
är det, eller om det inte är på
det sättet.

Herr talman! Jag ber med det anförda
att få yrka bifall till reservationerna
1, 2 och 4.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! De problem beträffande
familj eij ordbrukens inkomstutveckling
som berörs i ett motionspar, är en mycket
stor och viktig fråga. Den har för
tusentals jordbrukare avgörande ekonomisk
betydelse, och den har många
djupgående verkningar på olika områden.
Det är fråga om familjejordbruken,
basjordbruken, som samhället hittills
sagt sig bygga på för den fortsatta produktionen.
Det material, som motionsparet
I: 235 och II: 381 grundats på och
som redovisas i bilagda tabeller, är materialet
från jordbruksekonomiska undersökningarna
fr. o. m. 1954 t. o. m.
1959, eller så långt dessa undersökningar
vid motionernas tillkomst var framförda.

Undersökningarna visar att inkomstutvecklingen
icke varit den avsedda. Det
allvarliga i bilden är att jordbruket i
stora delar av landet visar en starkt

sjunkande inkomstkurva. Samtidigt haidet
skett en penningvärdeförsämring,
som sänker inkomsternas reella värde.
Om man ser på denna bild i dess helhet,
ter sig den reaktion som nu allt mer
framträder bland jordbrukarna, fullt förståelig.
Stämningen bland jordbrukarna
är tung och bitter. De har förlorat tilltron
till statsmakternas utfästelser. Och
det vore än värre om de skulle förlora
tron på de egna organisationernas förmåga.

För att ta ett par exempel kan jag
nämna att jordbruksekonomiska undersökningarna
för Götalands skogsbygder
visar en sänkning av inkomsterna från
1954 till 1959 med 2 203 kronor eller 20
procent. För Svealands slättbygder är
sänkningen 3 176 kronor eller 30 procent.
Om man beräknar penningvärdeförsämringen
under samma tid till 20
procent — den är helt säkert större —
kommer man till att dessa människor
under sex år fått vidkännas en minskning
av realinkomsten med cirka 50
procent. Det är familjeinkomsten på
jordbruk av storleksgrupperna 10—20
hektar, som här angivits. Övriga storleksgrupper
torde ej ligga förmånligare.
Treårsavtalets löptid visar den största
inkomstminskningen. Här har vi således
bakgrunden till dagens förhållanden.
Under den tid som gått på sexårsavtalet
har vissa förändringar genomförts,
som än mera komplicerar läget.

Enligt riksdagsbeslut skall målsättningen
under nu löpande sexårsavtal vara
att jordbruket dels beredes möjlighet
att följa den allmänna inkomstutvecklingen
och dels beredes tillfälle att utjämna
den vid avtalets ingång konstaterade
eftersläpningen.

Ingen gör väl med allvar gällande att
denna målsättning uppfyllts under de
två och ett halvt år som gått av nuvarande
prisavtalsperiod. Jordbrukets förhandlingsdelegation
anför, att »produktprisutvecklingen,
som följs fortlöpande,
ger vid handen att en icke oväsentlig
priseftersläpning uppkommit under

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

senare år», och fortsätter: »Detta synes
främst ha berott på att, trots den
relativt korta karenstiden för treprocentsregeln,
de vid denna regels utlösning
genomförda förstärkningarna av
importskyddet icke varit tillräckliga för
att motverka effekten av fallande världsmarknadspriser.
»

Förhandlingsdelegationen anger att en
viss inkomstminskning skett efter sexårsavtalets
ingång, men vill icke uttala
sig om dess storlek.

Jordbruket har efter sexårsavtalets ingång
att självt bära förlusterna för att
avlasta en överskottsproduktion på export.
Tanken bakom måste ha varit att
jordbruket självt skall ha intresse av
att tillse att förlustbringande överskott
ej uppkommer.

Det är anmärkningsvärt, herr talman,
att orsakerna till den här berörda ogynnsamma
utvecklingen icke undersökts
och att åtgärder icke vidtagits för att
rätta till förhållandet. Avtalet om och
garantien för inkomstlikställighet måste
med givna förutsättningar omfatta alla.
Riksdag och regering har fastställt
målsättningen. Därefter har först ett treårigt
prisavtal upprättats som bevisligen
gett jordbruket i hela landet för
små inkomster mot den avsedda. Därefter
har riksdag och regering godkänt
ett sexårsavtal som huvudsakigen bygger
på en treprocentsregel för att följa
prisutvecklingen och en inkomstregel
för att skydda likställigheten. För egen
del kan jag gärna erkänna att jag väntade
mig bättre skydd av dessa spärrregler
än vad de nu visat sig prestera.
Däremot har jag aldrig trott på att eftersläpningen
skulle kunna elimineras
genom rationalisering. Jag gör det ännu
mindre nu — för Mellansveriges del
— när jag ser resultatet av den jordbruksekonomiska
undersökningen. Större
delen av Mellansverige visar ett rationellt
jordbruk med långt genomförd
mekanisering. Jag tror inte att basjordbruken
i detta avseende ligger efter övriga
storleks,grupper. Förhållandet sam -

manhänger delvis med och har till en
del framtvingats av vad som återkommer
även i andra sammanhang — konkurrensen
om arbetskraften i dessa hårt
industrialiserade områden.

Jordbruksnämnden framhåller i sitt
yttrande att arbetsinsatsen är avgörande
för inkomsten och vill endast redovisa
brukarens arbetsinsats och inkomst.
Man använder tydligen en s. k.
rensad tabell där endast en del arbetsmoment
är medtagna. Detta ger självfallet
inte rättvisa åt det mellansvenska
jordbruket. Godkännes basjordbruketfamiljejordbruket
som underlag vid avtalsuppgörelser,
så måste det vara riktigt
att även använda familjejordbruket
för att bedöma inkomstutvecklingen.
Den i reservationen angivna tabellen ger
en riktigare bild av förhållandet. Tar
man sedan i betraktande att 1959 i hela
Mellansverige var ett utpräglat torrår,
då skörden bärgades med ett minimum
av använd arbetstid, och ställer detta
mot jordbruksnämndens exempel, så
blir skillnaden i använd arbetstid i själva
verket mycket ringa.

Man kan således fastslå att statsmakterna
(riksdag och regering) tagit ansvaret
för jordbruket och dess inkomstutveckling
under vissa givna förutsättningar.
Att statsmakterna därvid samarbetar
med jordbrukets föreningsrörelse
undanskymmer icke det förhållandet
att statsmakterna disponerar det kontrollerande
organet och således bär huvudansvaret.
Jag skulle vilja likna jordbruksministern
vid en bonde som är ute
och sår. Innan han kört ut på fältet har
han provsått så-maskinen genom s. k.
vridprov och ställt maskinen, som han
tror, på önskad såmängd. Men när
han kört ett par sådrag märker han att
inställningen inte är den rätta. Maskinen
lämnar för liten utsädesmängd. Särskilt
de mellersta biilarna lämnar alldeles för
litet. På dessa billar sjunker dessutom
utsädesmängden undan för undan. Vilken
annan bonde som helst skulle stanna
upp och se till att utsädesmängden

Fredagen den 4 maj 1962

90 Nr 18

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

blev den rätta. Han skulle även se till att
mittbillarna, som tydligen är felaktiga,
blev lagade. Men den expertis jordbruksministern
som bonde har tillgång
till ger bara rådet att under alla förhållanden
köra på — i tre och ett halvt
år till — se bara upp för växelkurserna.

Den nuvarande jordbruksministern
har ju ingen anledning att känna sig
träffad av den kritik som faller på vad
som varit. Han har ju endast som riksdagsman
del i systemets utformning.
Men riksdagen har förutsatt att Kungl.
Maj:t skall ha sin uppmärksamhet riktad
på utfallet av jordbruksregleringen.
Detta gäller även utjämningsavgiftens
verkningar på mjölkproduktionens lokalisering.
På andra områden, t. ex. fodersädens
lagring och prissättning, differentiering
av slaktdjursavgifterna samt
dess inverkan på överskottsproduktionen
av fläsk, har riksdagen begärt utredning.
Jag vill här understryka, herr
talman, att det är av allra största betydelse
att denna utredning blir utförd
så skyndsamt och objektivt som över
huvud taget är möjligt. Denna utrednings
uppgifter sammanfaller till så stora
delar med motionärernas önskan om
en omedelbar och objektiv utredning
om inkomstutvecklingen att ingen anledning
finnes att begrava motionärernas
framställning i 1960 års mammututredning.

Jag vill bär med några ord beröra de
remissvar som ingått.

De remissvar som inkommit från hushållningssällskap
och lantbruksnämnder
tillstyrker i de flesta fall den utredning
motionärerna föreslår. På ett realistiskt
sätt understrykes behovet av att
åtgärder vidtages utan dröjsmål. De i
motionerna framförda synpunkterna
har aktualitet och har erhållit starkt
underlag genom den bredd remisserna
erhöll. Svaren måste, herr talman, tillerkännas
auktoritet och avgörande betydelse,
då riksdagen nu har att fatta
beslut efter att ha fått sin uppmärksamhet
riktad mot påtalade förhållanden.

Ingen kan känna sig oberörd och ingen
kan komma ifrån ansvaret. Tjänstemännen
i dessa institutioner får i sin dagliga
verksamhet praktiskt underlag för
sina bedömningar.

Med anledning av vad särskilt jordbruksnämnden
anför om vad motionärerna
framför som tänkbara orsaker till
den ogynnsamma inkomstutvecklingen
vill jag erinra om vad riksdagen sagt
1959 vid fastställandet av jordbruksregleringen
för innevarande sexårsperiod.
Riksdagen har godkänt att jordbruksnämnden
skall utfärda föreskrifter för
användandet av upptagna clearingavgifter
på mjölk. Jordbruksutskottet erinrar
om att riksdagen år 1959 på Kungl.
Maj:ts förslag antog sådana ändringar
av författningarna rörande utjämningsavgifter
på mjölk, grädde och ost samt
mjölkavgift, att en jämkning av grunderna
för den interna utjämningen av
intäkterna från olika grenar av mejerirörelsen
kan uppnås. Jag citerar: »Därvid
hade samtidigt beaktats önskemålet
att genom avgiftsdifferentiering åstadkomma
sådan lokalisering av mjölkproduktionen,
att de stora konsumtionsorternas
behov av konsumtionsmjölk kan
tillfredsställas utan alltför långa transporter.
» Vidare: »Utskottet utgår från
att Kungl. Maj:t även i fortsättningen
följer spörsmålet och tar de initiativ
som fortsatt utredning kan föranleda
till.»

Utskottet citerar jordbruksnämnden,
som framhåller att de fyra öre per kilogram
k-mjölk mejerierna får behålla är
en stor favör för de områden som beröres
i motionen. Jag har tidigare hävdat,
och hävdar fortfarande, att detta
knappast är någon favör alls. Producenterna
i Mellansverige har för att
kunna förse de stora konsumtionsorterna
med mjölk tvingats centralisera mejeridriften.
Detta har fått till följd dels
längre transporter och därmed dyrare
skummjölk, kärnmjölk och vassle, dels
en osäkrare tillgång på dessa produkter,
vilket gör det omöjligt att basera en

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

kontinuerlig smådjursproduktion därpå.
Den centraliserade mejeridriften kan
alltså sägas vara en av orsakerna till att
smådjursproduktionen inte fått samma
omfattning som i södra Sverige. I övrigt
vill jag erinra om att år 1959 skedde en
avsevärd skärpning i mjölkclearingen
genom att den behållna merintäkten för
mejerierna sänktes avsevärt både på
mjölk och grädde. Jordbruksnämnden
framhåller, att de mellansvenska mejerierna
har möjlighet att sälja en hög
procent av den invägda mjölken som kmjölk.
I Mälarområdet och Östergötland
har mjölkproduktionen under 1950-talet
sjunkit cirka 24 procent. Detta är lika
mycket som Östergötlands hela mjölkproduktion
vid 1950-talets början. I landet
i övrigt har den sjunkit cirka 12
procent. Bibehålies k-mjölkförsäljningen
på oförändrad höjd, innebär detta givetvis
att k-mjölken får en hög procent i
förhållande till invägningen. Men det
säger ingenting om hur förhållandena
påverkar jordbrukets ekonomi. Denna
påverkan kan vara helt negativ.

Vad beträffar slaktdjursavgiften måste
jordbruksnämnden helt ha missförstått
motionärerna. Det är inte den produktion
som behövs inom landet motionärerna
avser att dämpa. Det är produktionen
för export som avses och som
uppmuntras bl. a. genom lika slaktdjursavgifter
över hela landet. Dessa
slaktdjursavgifter får täcka de förluster
som uppstår vid export.

På de grisar som exporteras betalas
i realiteten ingen slaktdjursavgift. När
slaktdjursavgifterna infördes var avsikten
att med hjälp av dessa avlasta tillfälliga
överskott. Man började med så
blygsamma belopp som 5 kronor per
gris. Systemet har emellertid uppammat
en industriell eller kommersiell produktion
av fläsk inom och utom jordbruket
vilken är synnerligen förlustbringande.
Under innevarande regleringsår
räknas med ett överskott av minst 40 000
ton för export och en förlust av 2 kronor
per kg. Den förlust som jordbruket

får bära kommer alltså att uppgå till 80
miljoner kronor.

Alla jordbrukare skulle tjäna på att
denna förlusthringande produktion nedbringades.
Men detta får inte ske genom
åtgärder som dämpar produktionen
inom områden som redan anpassat sig
efter konsumtionsbehovet i landet. Jag
tycker också att jordbruksnämnden i
sitt yttrande i viss mån motsäger sig
själv när man accepterar och tillämpar
ett differentierat system för mjölkclearingen
men absolut motsätter sig detta
förfaringssätt i fråga om slakten. Det
finns mycket enkla system som kan
tillämpas även när det gäller slakten,
t. o. m. enklare system än beträffande
mjölken. Eftersom bevisligen alla jordbrukare
skulle vinna på ett sådant system,
förvånar det mig att statliga myndigheter
motsätter sig detta.

I detta sammanhang vill jag erinra
om den uppfattning som framförts av
Sveriges slakteriförbund, enligt min
åsikt den största auktoriteten på området.
I ett av förbundets yttranden heter
det: »Förbundet vill för sin del understryka
den slutsats som utredningen»
— det är den s. k. storproduktionsutredningen
som avses — »kommit till, nämligen
att verkningarna av den kommersiella
storproduktionens utveckling dels
genom dess press på producentprisnivån
och dels genom att den beskär
marknadsutrymmet för familjejordbruket,
inger allvarliga farhågor. Om det
nuvarande jordbruksavtalets målsättning
skall uppnås, behöver speciella åtgärder
vidtagas.»---»I fråga om de

föreslagna åtgärderna på fläskproduktionens
område anser förbundet, i likhet
med utredningen, att en konsekvent
genomförd fodersädspolitik spelar en
avgörande roll, först och främst därigenom
att fodersäden är en viktig regulator
för fläskproduktionens storlek. Av
särskild vikt synes vara en effektiv importreglering,
så att import av fodersäd
ej sker för produktion av fläsköverskott.
Med hänsyn till de starka skörde -

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

variationerna år från år bör frågan om
utjämningslagring snarast utredas.» —
--»Förbundet anser en differentiering
av slaktdjursavgifterna vara i princip
riktig och denna är, såvitt förbundet
kan finna, genomförbar i praktiken.
»

Det kan väl inte, herr talman, ha blivit
en prestigefråga av det hela?

Utskottet anför även jordbruksnämndens
syn på fodersädspriserna. Nämnden
finner det anmärkningsvärt att
fläskproduktionen tagit en förhållandevis
större omfattning i södra Sverige
än i Mellansverige, som har den billigare
fodersäden. En del av skälen härtill
har jag redan nämnt, och om de
statliga organen med uppmärksamhet
hade följt utvecklingen skulle de själva
kommit underfund med att det finns
flera skäl. Det föreligger i dessa områden
naturliga förutsättningar för en
ekonomiskt lönande mjölkproduktion.
Produktionen har sedan långt tillbaka i
tiden i huvudsak inriktats på mjölken,
med de avsättningsmöjligheter som förelegat.
Men man byter ut hemmaodlad
fodersäd mot äggviterikare fodermedel
för mjölkproduktionen och får även på
detta sätt ett överskott av fodersäd. När
därtill förutsättningarna för en ekonomiskt
lönande mjölkproduktion nu
rycks undan genom flera samverkande
omständigheter och det samtidigt utgår
upprepade varningar att öka en redan
förlustbringande fläskproduktion,
vem kan då förtänka jordbrukarna att
de är tveksamma om vilken produktionsinriktning
de skall välja?

Problemet kompliceras i hög grad av
att antalet arrendatorer är mycket stort.
I Södermanland och Östergötland är 50
procent av jordbrukarna arrendatorer,
och det är i många fält dessa som genom
sina kontrakt är bundna vid att uppehålla
mjölkproduktionen. I annat fall
skulle denna vara ännu lägre än för
närvarande. Arrendatorerna har inte
heller möjlighet att hur som helst ändra
eller bygga djurstallar och behöver där -

för åtminstone någon stabilitet i produktionsförhållandena.

I övrigt vill jag erinra om, att fodersädspriserna
— som under 1960 anges
ha varit förmånliga — detta år garanterades
av jordbrukets organisationer vilka
själva tog förlusterna av ett avvägt
foderpris som i någon mån stämde med
produktionskostnaderna och som vidare
höll tillbaka fläskproduktionen.
Slaktavgifterna kunde då sänkas med 5
kronor per gris. Men när organisationerna
inte längre orkade med denna
garanti, sänktes fodersädspriset den 1
maj 1961 från 38 till 30 öre och samtidigt
gjordes det uttalandet att höstens
ingångspris skull ligga däromkring.
Följden blev att riksdagen fick besluta
om höjning av slaktavgiften till 30 kronor
per gris. Ingångspriset för 1961 års
skörd blev 30 öre för svarthavre, 32 öre
för vithavre och 33 öre för korn.

Det stöd som lämnats fodersäden har
lämnats till handeln och fråga är, om
inte denna fått brorslotten av stödet.
Till och med januari 1962 har 230 000
ton fodersäd exporterats, enligt uppgift
med en förlust av 35 miljoner kronor
eller 15 öre per kilo. Det är pengar
som jordbruket lika väl kunnat ha om
man följt 1959 års riksdagsbeslut om
ett stödköps- och lagringsförfarande. Jag
hänvisar här till slakteriförbundets yttrande.
Enligt förljudande har det varit
någon sträng herre i regeringen, som
motsatt sig ett riktigare fodersädspris
och sitödköpsförfarande och därmed ytterligare
komplicerat läget, särskilt för
det mellansvenska jordbruket.

Motionärerna har medtagit skördeskadorna
som tänkbar, medverkande orsak.
Skadornas lokalisering och fördelning
på olika områden och år gör det
dock föga troligt, att de i avgörande utsträckning
påverkat det material som
jordbruksekonomiska undersökningen
redovisat. Ej heller kan de under senare
skördeår strängt behovsprövade bidragen
i större utsträckning ha påverkat
tendensen.

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Åtgärder i pirisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

Jag vill även erinra om kapitalsvåriglieterna,
som medverkat till uppkomsten
av kreaturslösa eller kreaturssvaga jordbruk.
Dessutom vill jag erinra om att
de berörda områdena genom prisortssystemet
erhåller ett lägre pris för producerad
brödspannmål. Jag stöder gärna
förslaget om ett tilläggspris på brödsäden
om regleringskassorna bär möjlighet
till detta; även de större jordbruken
har behov av högre inkomster.
Det nya löneavtalet är för dem mycket
pressande.

Inom avtalet finns således, herr talman,
mycket att göra som kan förbättra
de mellansvenska familjejordbrukens
ställning och utan att beröra jordbrukets
inkomster på övriga områden. Av
egen erfarenhet vet jag, att familjejordbruket
är den effektivaste form av jordbruk
vi har. Frågan har ställts och jag
vidarebefordrar den nu till regeringen:
År det behovet av arbetskraft för industrien
i dessa starkt industrialiserade
områden som gör regeringen så tämligen
likgiltig för familjejordbrukets ställning
på dessa områden? Annars bör det
väl som redan sagts vara så, att avtalet
om irikomstlikställighet äger giltighet
även för dessa.

I motionen berörs av den pågående
utarmningen uppkommande följder för
jordbrukarna, men även för samhället.
Det behövs ekonomiskt underlag för
att driva jordbruk, överlåtes produktionen
av livsmedel för konsumtionens behov
på producenterna utom landet, får
troligen jordbruksministern höra av
många interpellationer i samma stil som
nu herr Carbells om potatisen.

Enligt tillgängliga uppgifter ligger
livsmedelspriserna i vårt land på en för
konsumenterna förmånligare nivå än i
många andra länder, detta trots att
gränsskyddet, enligt LO, ligger på 60
procent. Detta tyder på att livsmedelspriserna
i de flesta länder ligger på eu
nivå inom det egna landet och vid export
av överskott på en helt annan och
lägre prisnivå. Jag tror nog att det skul -

le vara i högsta grad oklokt att lita på
en så konstruerad världsmarknadsprisnivå.

Jag yrkar således bifall till reservationerna
nr 1 av herrar Jonasson och
Hansson i Skegrie, nr 2 av herrar Ringaby,
Jonasson och Hansson i Skegrie,
nr 3 av herr Jonasson m. fl. samt nr 4
av herr Nord m. fl.

Herr talman! Tiden medger inte att
jag ytterligare motiverar en del synpunkter,
som jag här har framfört, men
jag vill i alla fall beröra frågan om
mjölken.

Mjölken är den för Mellansverige, och
man kan gott säga hela Sverige, viktigaste
produkten. Som jag nämnde företogs
1959 en avsevärd skärpning av clearingsförfarandet
till K-mjölkens nackdel.
Detta har skett för att förbättra
smörpriset, vars marknadspris ej kan
betala produktionskostnaden. Anledningen
till detta är relationen till margarinpriset.
Detta är ett problem av
allra största betydelse för hela landet.

I motion nr 617 i andra kammaren
har yrkats att riksdagen måtte hemställa,
att Kungl. Maj :t med uppmärksamhet
skall följa utvecklingen på smörmarknaden
och, om så erfordras, lägga
fram förslag i syfte att främja smöravsättningen
och hindra uppkomsten av
ett smöröverskott, som motverkar målsättningen
om inkomstlikställighet för
jordbruket. I remissyttranden över motionen
har jordbruksnämnden redovisat,
att smörpriseit legat under nedre prisgränsen
men att från den första april
en förbättring kunde beräknas inträda.
Import av smör förekommer ej och en
rad åtgärder redovisades som vidtagna.

Med anledning av denna redovisning
avstod jag i utskottet från att yrka på
åtgärder i enlighet med motionen. Nu
har det emellertid visat sig att smörpriset
trots de redovisade åtgärderna troligen
får svårt att hävda sig även i
fortsättningen. Såvitt jag har mig bekant
får man nog räkna med ökade ex -

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

portsvårigheter och därmed också med
ett väsentligt ökat smöröverskott, som
kanske inte kan avsättas.

Det har i olika sammanhang klargjorts
att statsmakterna har skyldighet att
med alla till buds stående medel medverka
till att erforderligt avsättningsutrymme
skapas för smöret på hemmamarknaden.
Detta får väl sägas innebära
åtgärder som förhindrar att smöröverskott
uppstår. Olika faktorer kan här diskuteras.
Jag skulle vilja rikta uppmärksamheten
på ett par förhållanden. Först
vill jag då peka på den allmänna omsättningsskatten,
som kan beräknas utgå
med cirka 124 miljoner kronor på
mejeriprodukterna. Man torde utan överdrift
kunna påstå att den prisfördyring
omsen innebär på ett avgörande sätt
medverkar till köpmotståndet på mejeriprodukterna.
Om man lät detta skattebelopp
återgå till mejerihanteringen,
skulle man förvisso i stor utsträckning
underlätta förverkligandet av den jordbrukspolitiska
målsättningen.

Jag vill också uppmärksamma ett annat
förhållande, nämligen det att man
i så stor utsträckning låter konsumtionsmjölken
betala förlusterna för smörproduktionen.
Detta innebär att man
låter en grupp konsumenter — mjölkkonsumenterna
— mer än andra bidra
till att uppfylla den jordbrukspolitiska
målsättningen. Detta gäller framför allt
barnfamiljerna, vilket måste sägas vara
anmärkningsvärt. Följden härav har blivit
ett högt K-mjölkspris, som nu måste
sägas vara utsiatt för ett visst köpmotstånd.
Konsekvensen härav kan bli
minskad K-mjölkförsäljning, d. v. s.
ökad smörproduktion och ökat smöröverskott.

På lång sikt får man alltså befara att
konsumenten även får felaktiga kostvanor,
eftersom man låter produkternas
inbördes pris skilja avsevärt mer än vad
som är kostnadsmässigt motiverat. Jag
vill i samanhanget klargöra att den 3-öreshöjning på K-mjölken som genomfördes
i april inte medför någon höj -

ning av producentpriset, trots att höjningen
ju tillkommit för att jordbrukarna
skulle få en kompensation för den
inkomstökning andra grupper fått. Dessa
3 öre innebär 1 öre per invägd liter
mjölk. Av denna ettöring går ett fjärdedels
öre bort i ökade transportkostnader
och tre fjärdedels öre går åt till ökade
kostnader för mejeripersonalen.
Jordbruket får alltså ingenting.

Här vill jag återkomma till omsättningsskatten.
Staten tar alltså 6 öre i
omsättningsskatt per liter K-mjölk. Jag
har för mig i priset i dag här i Stockholm
är ungefär en krona. Dessa 6 öre
är mer än det s. k. merpris som mejeriet
får behålla. Det stannar nämligen
vid 4 öre.

Fn lämplig utväg skulle enligt min mening
vara att man återförde omsättningsskattebeloppet
— som nu kan beräknas
till cirka 125 miljoner kronor —
till mejerihanteringen. Beloppet kunde
lämpligen användas på det sättet att
hälften disponerades för ökning av producentpriset
och hälften till sänkning
av konsumentpriset på K-mjölken. Det
skulle vara en riktig åtgärd ur såväl
producenternas som konsumenternas
synpunkt.

Herr talman! Med denna motivering
ber jag att få yrka bifall till motionen
II: 617, i vilken hemställes, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om att Kungl. Maj:t måtte med
uppmärksamhet följa utvecklingen på
smörmarknaden och — därest så erfordras
— skyndsamt lägga fram förslag
till främjande av smöravsättningen i
syfte att förhindra uppkomsten av ett
smöröverskott, som motverkar den jordbrukspolitiska
målsättningen» om inkomstlikställighet.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! I jordbruksutskottets utlåtande
nr 10 beröres många frågor av
väsentlig betydelse för jordbruket. Kapitalfrågan
är av vital betydelse inte
minst för den unge jordbrukare, som

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

måste skaffa sig en ny uppsättning inventarier
och som kanske också måste
köpa en gård och därför behöver kapital.

I den pågående yttre rationaliseringen
blir det ofta aktuellt med tillskottsköp
av jord, och för det behövs också
pengar. Den inre rationalisering, som
ingår som en förutsättning i sexårsavtalet
och som skall ge möjlighet till en
eftersträvad inkomstlikställighet, kräver
också kapital. Mot den bakgrunden
är det glädjande med det besked som
lämnats av olika remissinstanser i anledning
av motionerna om kapitalfrågan.

Lantbruksstyrelsen har redan föreslagit
vissa ändringar i de nuvarande bestämmelserna
i syfte att skapa ökade
möjligheter att med statlig kreditgaranti
underlätta utvidgning av bruksenhet
genom arrende eller köp av tillskottsjord.
Maximibeloppet för driftlftn föreslår
lantbruksstyrelsen skall höjas. Förslag
om förändringar till det bättre i
andra avseenden antydes också, och
lantbruksstyrelsen räknar med att
Kungl. Maj :t till höstriksdagen skall lägga
fram förelag till åtgärder i detta avseende.

1960 års jordbruksutredning säger att
den avser att göra en allmän omprövning
av rationaliseringsverksamheten,
och den omprövningen kan komma att
leda fram till förslag om åtgärder på kapitalförsörjningens
område, som medför
väsentliga ändringar i nuvarande lagstiftning.

Mot denna bakgrund tycker jag nog
att de önskemål som har aktualiserats i
motionerna och i reservation nr 1 —
vilka önskemål jag i princip delar —
tillsvidare kan anses tillgodosedda genom
vad som framkommit och utskottet
har uttalat.

Den andra stora frågan, som berörs
i utskottsutlåtandet, är inkomstutvecklingen
inom sexårsavtalets ram. Målet
för avtalsuppgörelsen har varit dels att
jordbrukarna skall kunna följa med i
den allmänna inkomstutvecklingen, dels

att den eftersläpning i förhållande till
industriarbetarna, som konstaterades
när avtalstiden började, skall utjämnas
under perioden. Det är verkligen beklagligt
att det statistiska material som
föreligger ännu vid mitten av avtalsperioden
inte är bearbetat, så att det
kan ge något besked om hurudan utvecklingen
har varit i fråga om inkomsterna.
Den allmänna uppfattningen
bland jordbrukarna och inom jordbrukets
organisationer, inte minst i
mellansvenska bygder, är att syftet med
avtalet än så länge inte har kunnat uppnås,
utan att det troligen har blivit en
större eftersläpning än det var från
början.

Som vi har framhållit i det särskilda
yttrandet nr 1 är det av stor betydelse
att den tidsplan, som jordbruksutredningen
anger i fråga om bearbetning av
det statistiska materialet, kan följas.
Om så sker, skulle det nästa vår föreligga
material som kan ge möjlighet till
bedömning av utfallet av avtalet t. o. m.
utgången av 1961. Om det då skulle visa
sig, vilket är troligt, att man inte har
kunnat uppnå syftet med avtalet, är
det, som vi framhåller i det särskilda
yttrandet, naturligt att jordbrukets förhandlingsdelegation
tar upp förhandlingar
med jordbruksnämnden för att
försöka diskutera åtgärder som kan bidra
till att avtalet verkligen fungerar,
så att man under återstoden av avtalsperioden
kan nå den inkomstlikställighet
som likaledes ingår i avtalet.

En prisfråga av stor betydelse för
inkomstutvecklingen, särskilt för medelstora
och större gårdar, gäller priset
på brödsäd. Frågan berörs också i
utskottsutlåtandet. Den har tagits upp
i motion nr 225 i denna kammare, som
yrkar på en anpassning av priserna
under regleringsåret i anslutning till
variationerna beträffande importavgifterna.
I det särskilda yttrandet nr 2
har vi med hänsyn till vad jordbruksnämnden
anfört avstått från att ställa
något direkt yrkande, men jag vill ändå

Nr 18

Fredagen den 4 maj 1962

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

framhålla att det inte kan vara rimligt
med nuvarande prissättning. Det system
man nu har innebär att brödsädesleverantörerna
inte har fått någon
inkomstökning för sin brödsäd trots
att importavgiften för vete har höjts
från 13 öre i september i fjol till 22,5
öre i mars i år. De väsentliga kostnadsökningar,
som drabbar jordbruket i anledning
av den nyss träffade avtalsuppgörelsen,
innebär speciellt att brödsädesleverantörerna,
som framför allt
finns på gårdar med anställd arbetskraft,
inte kan få någon kompensation
förrän tidigast i höst genom höjning
av spannmålspriserna. Jag tror det är
nödvändigt att finna någon form för
en smidigare anpassning av dessa priser.
Rent tekniskt skulle det ingalunda
vara omöjligt med en efterbetalning av
något slag. Man kunde anlita regleringsmedel.

I varje fall har man anledning räkna
med och hoppas på att svensk spannmålshandel
och regeringen -— i den utsträckning
regeringen påverkar denna
fråga — sätter ett avsevärt högre inlösenpris
på brödsäd i höst. Inlösenpriset
är just nu 40 öre. Som jämförelse
kan nämnas att priset i Västtyskland är
61 öre och att importpriset på Manitobavete
för närvarande är 63 öre. Det
bör därför finnas stora möjligheter till
en höjning av vetepriset i höst, som
också tar hänsyn till de förhållanden
som rått under det löpande avtalsåret,
då vi inte kunnat utnyttja möjliga prishöjningar.

Så vill jag, herr talman, anknyta till
reservation nr 3, som herr Elmwall
mycket ingående argumenterat för och
som jag därför inte behöver gå in på
så mycket. Man kan inte komma ifrån
att det siffermaterial, som redovisas i
motionen och reservationen, klart ger
belägg för att det mellansvenska jordbruket
har en stor eftersläpning i förhållande
till andra delar av landet. Sexårsavtalets
syfte måste väl ändå vara
att ge inkomstlikställighet i hela landet.

Det måste gå att inom avtalets ram vidta
åtgärder, som bidrar till att rätta
den här påtalade snedvridningen.

Utskottsmajoriteten har visat en viss
förståelse för denna fråga genom att
föreslå att motionerna och utskottsutlåtandet
överlämnas till 1960 års jordbruksutredning.
Men med kännedom
om de verkliga förhållanden, som ligger
bakom den här påvisade eftersläpningen,
måste jag framhålla att det är
brådskande att få en ändring till stånd.

Det är också av den anledningen som
vi reservanter begär att statens jordbruksnämnd
i samråd med jordbrukets
organisationer snarast vidtar erforderliga
åtgärder för att förbättra inkomstutvecklingen
inom de berörda områdena.

Till sist, herr talman, några ord om
reservation nr 4, som berör gränsskydd
för hundkex. I motion nr 741 i denna
kammare och i reservationen yrkas att
riksdagen i enlighet med jordbruksnämndens
förslag skall återinföra tullen
på hundkex, som har varit borttagen
sedan 1959. Denna berör visserligen
bara en enda fabrikant men å andra
sidan desto flera hundar. Det är naturligtvis
av beredskapsskäl och inte
minst med tanke på arméns hundar angeläget
att vi kan upprätthålla en inhemsk
produktion. Då det visat sig att
det genom tullfriheten har uppstått väsentliga
svårigheter för den inhemska
produktionen finns det liksom också
av andra skäl stor anledning att stödja
denna reservation. Jag vill uppmana
kammarens ledamöter att göra detta.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservation
nr 3 av herr Jonasson in. fl.
samt till reservation nr 4 av herr Nord
m. fl.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det är riktigt, som herr
Hedin säger, att lantbruksstyrelsen har
gjort ett positivt uttalande, men detta
gäller endast krediter som förmedlas

Fredagen den 4 maj 1962

Nr 18

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

över lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna,
men däremot icke den kredit
som ändå det stora flertalet jordbrukare
måste utnyttja, nämligen bankkrediterna
i allmänhet. Dessa är icke minst
nödvändiga för rationaliseringsverksamheten
inom jordbruket över lag.
Man borde där göra en översyn över
möjligheterna att denna väg kunna tillgodose
jordbrukets kapitalbehov.

Jordbruksutredningen kommer väl
inte att bli färdig med sitt förslag förrän
1964 eller kanske inte förrän 1965.
Jag förmodar att vi vid denna tidpunkt
antingen har kommit med i EEC-marknaden
eller också står på tröskeln att
komma med, och innan dess bör jordbruket
ha haft möjligheter att göra de
rationaliseringar som behövs.

I det särskilda yttrandet säges att
om resultatet av den undersökning som
utförts av 1960 års jordbruksutredning
skulle bli färdigt 1963, så skall man
vidtaga åtgärder på detta område. Jag
har dock fattat frågan på det sättet,
att därest inte riksdagen bifaller reservationen
och ger utredningen i uppdrag
att göra en speciell delutredning,
kommer man icke att göra någon sådan,
utan i så fall kommer 1960 års
jordbruksutredning inte att redovisa
kapitalbehovet och kreditförsörjningen
förrän i samband med avlämnandet
av slutbetänkandet. Någon delutredning
kommer då inte till stånd.

Herr HEDIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Beträffande möjligheterna
att låna på den allmänna marknaden
vill jag bara fästa uppmärksamheten
på vad riksbanksfullmäktige anfört
på denna punkt, nämligen att det
glädjande nog har skett en väsentlig
ökning av möjligheterna under de senaste
åren och att upplåningarna på
öppna marknaden t. o. m. överskridit
det av motionärerna angivna upplåningsbehovet.
Jag vill med detta ingalunda
säga att det är tillräckligt. Tvärt4
— Andra kammarens protokoll 1962. Nr

om är jag lika angelägen som herr
Hansson i Skegrie om att få ökade möjligheter
på detta område.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill endast helt kort
framhålla, att det uttalande som har
gjorts från riksbankens sida inte stämmer
med de erfarenheter man gör när
man sitter i styrelsen för mindre kreditinrättningar
än riksbanken.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta behandlingen av förevarande
ärende samt övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kammarens
sammanträde onsdagen den 9
innevarande maj.

§ 14

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll
angående den i § 32 riksdagsordningen
föreskrivna fullmaktsgranskningen: Protokoll,

hållet inför statsrådet
och t. f. chefen för justitiedepartementet
Hermansson den 4 maj 1962.

Till justitiedepartementet hade denna
dag från länsstyrelsen i Kristianstads
län inkommit fullmakt för arbetsförmedlingsföreståndaren
Erik Johansson,
Simrishamn, vilken vid ny röstsammanräkning
blivit utsedd såsom ledamot av
riksdagens andra kammare i stället för
avgången ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som
företogs inför t.f. chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten
icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade full18 -

Nr 18

Fredagen den 4 mai 1962

makten överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

Margit Hirén

Vid detta protokoll var fogad den däri
omförmälda fullmakten för arbetsförmedlingsföreståndaren
Erik Johansson,
Simrishamn, att inträda såsom ledamot
av kammaren för tiden till den 1 januari
år 1965 efter herr Jönsson i Gärds Köpinge.

<5 15

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
utlåtanden:

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag
för militärmusiken under budgetåret
1962/63 m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 35, i anledning av väckta motioner
angående värdering av varulager vid
beskattningen, och

nr 43, i anledning av väckta motioner
om ökat rättsskydd för den enskilde
i skatteärenden;

bankoutskottets utlåtande nr 21, i
anledning av väckta motioner om bidrag
till riksdagsledamöters studieresor i
utlandet;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 24, i anledning av motion om införande
av obligatorisk bostadsförmedling,

nr 27, i anledning av motion angående
skydd mot jordvärdestegring, m. in.,
nr 29, i anledning av väckta motioner
angående rösträtten vid vissa allmänningsstämmor,
och

nr 30, i anledning av motioner om sådan
ändring av hyresregleringslagen att
höjning av grundhyra icke må beviljas

på grund av förbättringsarbete som bekostas
av hyresgäst;

jordbruksutskottets utlåtande nr 17, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
om att avsätta området Padjelanta i
Norrbottens län till nationalpark, m. m.;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

37, i anledning av väckta motioner
om utredning angående bostadsförmedlingens
organisation och principer, och
nr 38, i anledning av väckta motioner
om inrättande av haverikommissioner
för motortrafik, om tillsättande av expertgrupper
för åstadkommande av
ökad trafiksäkerhet, om inrättande av
ett statligt trafikinstitut och om vissa
undersökningar i syfte att öka trafiksäkerheten.

§ 16

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 185, till Konungen i anledning
av väckta motioner åsyftande dels
utredningar berörande vallagarna och
dels ändringar i dessa.

Vidare anmäldes och godkändes tredje
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 175, i anledning av väckt motion
om översyn av vägtrafikförordningens
bestämmelser rörande minderårigs rätt
att framföra traktor å allmän väg; och
nr 176, i anledning av väckta motioner
angående vägtrafikförordningens
bestämmelse om hastighet vid passerande
av järnvägskorsning.

§ 17

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts skrivelse och propositioner överlämnats
till kammaren:

nr 166, med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation,

nr 167, med förslag till lag om ändring
i arbetarskyddslagen den 3 januari
1949 (nr 1),

Tisdagen den 8 maj 1962

Nr 18

nr 171, med förslag till lag med förbud
i vissa fall mot rundradiosändning
på öppna havet m. m., och

nr 172, angående höjning av vissa
postavgifter in. m.

Nämnda skrivelse och propositioner
bordlädes.

§ 18

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.23.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 8 maj

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 2 innevarande
maj.

§ 2

Herr TALMANNEN yttrade:

Såsom tidigare meddelats har riksdagens
ledamöter inbjudits att torsdagen
den 17 maj följa av marinen anordnade
uppvisningar och övningar.
Exemplar av denna inbjudan har utdelats,
och anmälningslistor för deltagande
i besöket finns utlagda i kammarens
kapprum. Listorna indrages
fredagen den 11 maj kl. 18.00.

§ 3

Herr talmannen meddelade, att herr
Johansson i Simrishamn intagit sin plats
i kammaren.

§ 4

Svar på fråga ang. minskning av boendekostnaderna
i anledning av räntesänkningar Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Senander har frågat,
vilka initiativ som kan väntas från

min sida i syfte att åstadkomma en
mot den nyligen genomförda och eventuellt
kommande räntesänkningar svarande
minskning av boendekostnaderna
för landets hyresgäster.

Boendekostnaderna i de hus, som
har tillkommit med stöd av statliga
lån, påverkas inte av förändringar av
riksbankens diskonto. De statliga ränteeftergifterna
utgör i sådana hus ett
skydd mot höga räntor. Den faktiska
räntan på fastighetskapitalet ligger i
dessa fall redan förut lägre än den
nivå, till vilken lånemarknadens räntor
på bostadslån nu har gått ned.

Beträffande hus som inte finansierats
med statliga lån kan regeringen
påverka hyressättningen i fråga om de
orter och kategorier av lägenheter, för
vilka hyresregleringslagen gäller. I dessa
fall beaktas ränteförändringar vid
den årliga prövning av hyresnivån, som
resulterar i medgivande om generella
tillägg till grundhyrorna. Beslut om
hyrorna gäller för ett kalenderår i
sänder. När räntorna höjdes i januari
1960 medgavs den därav betingade höjningen
av hyrorna först från och med
januari följande år, dvs. 1961. Den i
april i år företagna räntesänkningen
kan påverka de generella hyrestilläggen
från och med kommande årsskifte.
Blir det någon ytterligare ränteförändring
före årets slut, kommer den

100 Nr 18 Tisdagen den 8 maj 1962

Svar på interpellation ang. anställningsförhållandena för vissa byggnadsarbetare

att beaktas i det hyresbeslut som avser
nästa kalenderår.

Vidare anförde

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framföra ett tack för svaret
på min enkla fråga, som emellertid
är en mycket stor fråga. Det är ett
faktum som inte kan förbises, att hyrorna
spelar en allt större roll i de
små hemmens ekonomi. Tillsammans
med skatterna drar hyrorna i många
fall ungefär hälften av inkomsterna.
Det är därför av oerhört stor betydelse
att ränteförändringar nedåt följes även
av hyressänkningar, på samma sätt som
tidigare räntehöjningar åstadkommit
höjningar av hyrorna.

Såvitt jag kunnat utläsa ur svaret,
signalerar socialministern att man från
och med den 1 januari nästa år kommer
att beakta den nyss genomförda
räntesänkningen och eventuellt kommande
räntesänkningar. Vi kan följaktligen
vänta att trenden i fråga om hyrorna
till följd av räntesänkningen
kommer att vända, och det är betydelsefullt
att notera.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. anställningsförhållandena
för vissa byggnadsarbetare Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Senander har
ställt en fråga till mig angående anställningsförhållandena
för byggnadsarbetarna
vid uppförandet av de petrokemiska
anläggningarna i Stenung -

sund, som jag vill besvara med följande
redogörelse.

Vid byggnadsarbetena i Stenungsund
sysselsätts för närvarande cirka 900
man. Huvudparten av dessa har kunnat
rekryteras i orten eller från orter
på sådant avstånd, att dagliga resor
mellan hemmet och arbetsplatsen är
möjliga.

Under sommaren 1962 kommer arbetskraftsbehovet
att öka. Till hösten
beräknas cirka 1 800 man vara i arbete
inom byggnadsverksamheten. Arbetskraften
torde i betydande omfattning
få rekryteras från orter så långt
från Stenungsund att dagliga resor inte
blir möjliga. Inkvartering får då ordnas.
Åtgärder har vidtagits för att ordna
detta. Ett livligt bostadsbyggande
pågår.

Arbetsmarknadsstyrelsen har medgivit,
att respenning i form av bidrag till
halva kostnaden utgår för dagliga resor
mellan bostad och arbetsplats i de
fall, då arbetstagaren bor fyra mil eller
längre från Stenungsund. Den som
bor i skärgården och har särskilda
kommunikationssvårigheter och stora
resekostnader kan få bidrag även om
avståndet inte uppgår till fyra mil.
För närvarande utgår reseersättning
till omkring 100 byggnadsarbetare.

Rekryteringen av arbetskraft till en
arbetsplats av Stenungsunds karaktär
sker mest rationellt genom arbetsförmedlingens
försorg. Vid förmedlingen
kan de sökande direkt få vetskap om
arbetstillfällena. Härigenom besparas
de att vandra från arbetsplats till arbetsplats
för att höra efter om arbete
finns att få. Arbetsgivarna slipper genom
förmedlingens medverkan åtskilligt
besvär med rekryteringen. Särskilt
markerade blir fördelarna när det är
fråga om arbetssökande från andra or ter.

Som exempel kan nämnas, att hittills
över 2 000 arbetssökande personer
från olika delar av landet har efterfrågat
arbete hos förmedlingen i
Stenungsund.

Tisdagen den 8 maj 1962 Nr 18 101

Svar på interpellation ang. anställningsförhållandena för vissa byggnadsarbetare

Den omständigheten, att arbetsförmedlingen
ombesörjer anvisningen av
arbetskraft, påverkar inte i något avseende
löne- och anställningsförhållandena.
Detta är frågor som uteslutande
rör parterna på arbetsmarknaden.

I några fall har medlemmar i byggnadsarbetarnas
erkända arbetslöshetskassa,
som bor i Uddevalla, avvisat erbjudet
arbete i Stenungsund. Enligt de
uppgifter jag fått har hittills 11 sådana
fall inträffat. Arbetsförmedlingen
har på vanligt sätt meddelat arbetslöshetskassan
om detta, eftersom medlemmarna
gjort anspråk på fortsatt ersättning
från kassan. Arbetslöshetskassan,
som har att besluta i sådana fall, har
avstängt fyra medlemmar från rätt till
ersättning under fyra veckor. De berörda
medlemmarna har inte motiverat
avvisandet av arbetserbjudandet
med lång restid och bortovaro från
hemmet utan med andra skäl.

I interpellationen anges, att det vid
en presskonferens i Stenungsund skulle
ha anförts, att de anställningsvillkor
som fastställts utgör en förutsättning
för erhållande av statliga lån. Något
sådant uttalande har inte kommit till
min kännedom. Någon saklig grund för
ett sådant påstående finnes inte. Inget
samband råder mellan den statliga bostadslåneverksamheten
och byggnadsarbetarnas
löne- och anställningsvillkor.

Vidare anförde:

Herr SENANDER (k):

Herr talman! .lag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min interpellation.

Det är anmärkningsvärt att socialministern
inte kan utlova en ändring
av de missförhållanden jag påtalat i
min interpellation. Tvärtom tycks statsrådet
anse tillståndet normalt. Detta
kommer särskilt till synes, när statsrådet
prisar förhållandet att all rekrytering
av arbetskraft skall ske genom ar -

betsförmedlingen i Stenungsund, trots
att detta är grundorsaken till misshälligheterna.

Det bör inte vara statsrådet obekant,
att byggnadsarbetarna har ett avtal, som
stipulerar, att om avståndet till arbetsplatsen
är en mil eller mera, så skall
ersättning för restid och färdkostnad utgå.
Denna bestämmelse sättes ur spel genom
att rekryteringen sker på arbetsförmedlingen.
I sådant fall utgår ersättning
för färdkostnaden endast om det
är minst fyra mil till arbetsplatsen och
då blott med halva kostnaden. Någon
ersättning för tidsförlusten på grund av
resan utgår inte.

Enligt vad statsrådet uppger i sitt svar
är det minst 100 byggnadsarbetare
som därigenom går miste om den vida
förmånligare ersättningen i enlighet
med avtalet. De enda som kan tjäna på
en dylik anordning är arbetsgivarna.
Statsrådet förklarar att arbetsgivarna
genom förmedlingens medverkan slipper
åtskilligt besvär med rekryteringen.
Statsrådet borde ha tillagt, att arbetsgivarna
även drar ekonomisk vinst på
arbetarnas bekostnad.

På grund av dessa förhållanden går
det trögt med rekryteringen av arbetskraft.
Allt talar för att, därest ingen
ändring till det bättre sker för den arbetskraft
som är bosatt utanför Stenungsund,
så blir det svårt att fylla det
vida större arbetskraftsbehov som uppstår
till hösten.

Statsrådets uppgift att över 2 000 personer
från olika delar av landet efterfrågat
arbete hos förmedlingen i Stenungsund
är inget bevis för att arbetet
är attraktivt. När villkoren blir kända
är det troligt att åtskilliga låter det
hela stanna vid förfrågningar. I alldeles
särskild grad gäller detta arbetskraft
från länet. Det kan omöjligen vara lockande
för en arbetare att få sin fritid
beskuren med flera timmar om dygnet
på grund av det långa avståndet till
arbetsplatsen utan någon som helst ersättning
för fritidsinskränkningen och

102 Nr 18 Tisdagen den 8 maj 1962

Svar på interpellation ang. anställningsförhållandena för vissa byggnadsarbetare

med endast halv ersättning för färdkostnaden
om avståndet uppgår till
minst fyra mil.

När därför statsrådet gör påståendet,
att rekryteringen genom arbetsförmedlingen
inte i något avseende påverkar
löne- och anställningsförhållandena, så
är detta en sanning med stark modifikation.
Om, såsom här är fallet, rekryteringen
genom arbetsförmedlingen för
med sig att arbetsavtalets gynnsammare
föreskrift om ersättning för restid och
färdkostnad sätts ur kraft, så har onekligen
en mycket betydelsefull påverkan
ägt rum.

Vid ett den 17 april i år hållet inbjudningsmöte,
som organiserats av
byggnadsförbundets avdelning i Stenungsund
ocli till vilket även arbetsmarknadsstyrelsen
inbjudits, förklarade
byggnadsförbundets talesman, att det
inte är arbetarnas sak att bestrida resekostnader
och annat som är förknippat
med »arbetskraftens rörlighet». Detta
uttalande borde vara höjt över all diskussion.
Skyldigheten därvidlag bör påvila
arbetsgivarna och i andra hand staten.
Men det bedrövliga förhållandet, att
tusentals byggnadsarbetare går arbetslösa
i eu tid då bostadsbristen bara förvärras
har gett arbetsgivarna trumf på
hand, och de utnyttjar samvetsgrant situationen.

Detta är emellertid inget att förvånas
över. Men att arbetsmarknadsmyndigheterna,
med sanktion från statsrådets
sida, vidtar åtgärder som underlättar
arbetsgivarnas intentioner, det är
att beklaga.

Socialministern förklarar att endast
fyra arbetare avstängts från arbetslöshetsunderstöd
på grund av vägran att
anta erbjudet arbete i Stenungsund. Ursprungligen
— vid tidpunkten för min
interpellation för övrigt — var emellertid
flera avstängda. Men på grund av
den starka opinionen mot dessa åtgärder,
som påminde om länge sedan svunna
tider, blev åtskilliga sådana »domar»
reviderade.

Statsrådet uppger att 11 arbetare i
Uddevalla har vägrat att anta erbjudet
arbete i Stenungsund, men detta är säkerligen
en alltför låg siffra. Den talar
ändock sitt tydliga språk om svårigheterna
att på de villkor som bjuds rekrytera
arbetskraft till Stenungsund.

Slutligen ett par ord om uttalandet
på en presskonferens, att de anställningsvillkor
som råder skulle utgöra en
förutsättning för erhållande av statliga
lån. Socialministern lämnar den
upplysningen, att någon saklig grund
för ett sådan påstående inte föreligger.
Detta är mycket tillfredsställande och
kunde knappast vara annat.

Det bör emellertid framhållas, att uttalandet
kom från mycket auktoritativt
håll. Det liar sedermera bestritts att
tolkningen av uttalandet var riktig. Vid
det inbjudningsmöte som byggnadsförbundets
avdelning i Stenungsund höll
den 17 april kom denna fråga åter upp,
varvid påstående stod mot påstående.
Det antyddes att uttalandet möjligen
kunde ha avsett igångsättningstillstånd.
Detta gör emellertid knappast saken
bättre.

Hur som helst synes det mig som
om arbetsmarknadsmyndigheterna inte
handlagt denna fråga på ett i allo försvarbart
sätt. Frågan är därför inte ur
världen med det ganska intetsägande
svar socialministern lämnat. Det vore
på sin plats, att statsrådet ytterligare
granskade förhållandena och vidtog åtgärder
för att tillgodose det arbetarintresse
som här satts åt sidan för andra
intressen.

Jag ber ännu en gång att få tacka för
svaret.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Jag kan endast ytterligare
understryka, att det inte är arbetsmarknadsmyndigheternas
sak att
blanda sig i de avtalsuppgörelser som
bär träffats mellan byggnadsarbetarnas
fackföreningar och arbetsgivarparten. I

Tisdagen den 8 maj 1962

Nr 18 103

Svar på interpellation ang. anställningsförhållandena för vissa byggnadsarbetare

och för sig är det inte anmärkningsvärt,
om arbetsgivarna i det läge de befinner
sig i vänder sig till arbetsförmedlingen
i Stenungsund för att efterhöra möjligheterna
att få arbetskraft. Om sedan
byggnadsarbetarna under sådana omständigheter
på grund av avtalets bestämmelser
inte kan få något dagtraktamente
när de tar arbete i Stenungsund,
är det en sak som varken herr
Senander, jag eller arbetsmarknadsmyndigheterna
kan lägga sig i. Det blir en
angelägenhet mellan vederbörande fackförbund
och arbetsgivarna.

När det gäller frågan om den tid
som kan åtgå för att komma till och
från arbetet när man bor över 4 mil
från arbetsplatsen vill jag understryka,
att arbetsmarknadsmyndigheterna verkligen
har varit tillmötesgående; de har
nämligen ansett resekostnaderna vara
så höga, att de på eget initiativ förklarat
sig beredda att betala hälften av
dem. Men det är ingenting som har något
att skaffa med det avtal som föreligger
mellan byggnadsarbetarförbundet
och arbetsgivarna.

Beträffande den tid soin herr Senander
har angivit att man behövde för
att komma ifrån Uddevalla till Stenungsund
kan jag nämna, att det i varje
fall nu förhåller sig så, att det finns
buss som avgår kl. 6 från Uddevalla
till Stenungsund och att det sedan går
en buss tillbaka till Uddevalla kl. 16.35.
Nu kan man i och för sig tycka, att det
är beklagligt att ens bostad är belägen
så långt ifrån arbetsplatsen, att resan
tar så pass lång tid. Varje resa tar 1
timme i anspråk. Men, herr Senander,
det finns åtskilliga arbetare — låt oss
säga inom stockholmsräjongen — som
får räkna med en restid på 1 timme på
morgonen och lika lång tid på kvällen,
varför detta i och för sig inte kan utgöra
anledning till att säga, att arbetarna
i Stenungsund befinner sig i ett sämre
läge än andra. De befinner sig tvärtom
i ett bättre läge så till vida att
arbetsmarknadsmyndigheterna betalar

halva reskostnaden, vilket inte sker i
låt oss säga stockholmsräjongen, där
man, som jag förut sade, i många fall
kan ha ungefär samma restid.

Vad sedan beträffar anledningen till
att man nekat anta erbjudet arbete kan
jag säga, att en av de berörda har angivit
att han på grund av hemskillnad
hade gått förlustig sin bostad och skulle
ta hand om sina barn och fara till Danmark.
Av de övriga hade två uppgivit
att de väntade annat arbete men att det
visat sig att detta arbete endast räckte
It timmar. Den fjärde ansåg att företaget
borde betala dagtraktamente, vilket
enligt hans förmenande stod i överensstämmelse
med gällande avtal. Så är
emellertid inte fallet. Han ansåg då att
reseersättningen i form av halva månadsbiljetten
var för knapp.

Detta är de skäl som angivits för
att man inte velat anta de erbjudna
arbetena.

När det gäller det sista påstående
som herr Senander gjorde, nämligen att
det skulle vara fråga om igångsättningstillstånd
och att dessa hade förknippats
med en bestämmelse om att man inte
skulle få använda sig av dagtraktamente,
kan jag försäkra herr Senander, att detta
påstående är lika oriktigt som det påstående
beträffande de statliga lånevillkoren
som herr Senander gjorde i sin
interpellation.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Till det sistnämnda vill
jag genmäla, att jag i interpellationen
sade: »Då jag finner denna uppgift
otrolig, hemställer jag om kammarens
tillstånd» o. s .v. Jag ansåg det alltså
vara otroligt, att man skulle förbinda
frågan om beviljandet av lån med vissa
bestämmelser beträffande arbetarnas resekostnader.
Jag skrev därför på det
sättet. Jag anser det även vara otänkbart,
att man skulle förknippa frågan
om igångsättningstillstånd med dylika
villkor. I det fallet har jag inte gjort
något påstående.

104 Nr 18

Tisdagen den 8 maj 1962

Svar pa fråga ang. försäljningen av allmänna arvsfonden tillhöriga fastigheter

Sedan tycker jag att det verkar nära
nog som en inkompetensförklaring från
statsrådets sida, när han säger att det
inte finns något att göra åt saken. Det
är därvidlag fråga om en uppgörelse
mellan fackförbundet och arbetsgivarna,
säger han. Men fackförbundet bär
bestämt revolterat mot de ersättningsvillkor
som råder i Stenungsund, och
på de möten som anordnats har arbetarna
enhälligt uttalat sig mot den anordning
som kommit till stånd och som
innebär att arbetarna får försämrade
villkor. Och nog skulle det gå att ordna
förhållandena bättre även via arbetsmarknadsstyrelsen
än som nu skett,
när arbetsmarknadsmyndigheterna bara
till hälften ersätter resekostnaderna, om
resvägen är minst fyra mil.

Jag tror att det förhåller sig så som
statsrådet säger när det gäller de fyra
arbetare, som avstängts från arbetslöshetsersättning
på grund av vägran att
anta anvisat arbete i Stenungsund. Men
jag sade i mitt förra anförande, och jag
vill på nytt understryka det, att från
början var det fler än dessa fyra som
var avstängda. Man har talat om åtta
avstängda, men för flera av dessa måste
man återkalla avstängningsbeslutet och
ge dem rätt till arbetslöshetsunderstöd,
därför att det fanns en mycket stark
opinion bland arbetarna mot detta bryska
förfaringssätt. Motiveringen till att
vederbörande inte ville anta anvisat
arbete var just den långa bortovaron
från hemmet på grund av den långa
resvägen och frånvaron av en ordentlig
ersättning för färdkostnader och restid.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. försäljningen av allmänna
arvsfonden tillhöriga fastigheter

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har frågat mig, om jag anser att
fastighet, som är att anse som bestående
jord- och skogsbruksfastighet och
som innehaves av allmänna arvsfonden,
skall försäljas till högstbjudande
oavsett om vederbörande köpare normalt
icke skulle fått tillstånd förvärva
dylik fastighet.

Till svar på frågan vill jag meddela
följande.

I Kungl. Maj :ts beslut om försäljning
genom länsstyrelse på offentlig
auktion av arvsfondsfastighet, som består
av jord- eller skogsbruk, föreskrives
regelmässigt att länsstyrelsen efter
auktionen skall höra lantbruksnämnden
i länet samt därefter anmäla ärendet
hos Kungl. Maj:t för slutlig handläggning.
Vid denna handläggning beaktas
alla på försäljningsfrågan inverkande
omständigheter, vilket i och för
sig innebär att högsta föreliggande anbud
icke nödvändigtvis behöver antagas.
Motsvarande gäller beträffande de
fastigheter, på vilka anbud inkommit
utan att auktion hållits. Vad beträffar
sådana mindre jordbruksfastigheter,
som länsstyrelserna enligt generellt bemyndigande
själva kan sälja, föreskrives
i de av Kungl. Maj:t utfärdade anvisningarna
att länsstyrelse skall höra
vederbörande lantbruksnämnd. Därest
länsstyrelsen finner sig icke kunna godtaga
lantbruksnämndens förslag, skall
ärendet hänskjutas till Kungl. Maj:t
för avgörande.

Med det anförda anser jag mig ha
besvarat herr Gustavssons fråga.

Vidare anförde

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framföra ett tack för svaret
på min fråga.

Anledningen till att jag har tagit upp
frågan är den, att det är aktuellt med
försäljning av två arvsfondsfastigheter

Tisdagen den 8 maj 1962 Nr 18 105

Svar på interpellation ang. räntan vid

fonden

i länet. Föregående år begärde arvsfondens
ombud i bygden, att länsstyrelsen
skulle vidta åtgärder för att dessa
fastigheter skulle försäljas. Det medförde
att länsstyrelsen inhämtade lantbruksnämndens
synpunkt på frågan.

Det gäller här två fastigheter med
arrendatorer, som besuttit fastigheterna,
den ene från år 1942 och den andre
från år 1948, och som nu båda önskar
att få förvärva dessa fastigheter. Det
rör sig om betydande skogsarealer med
stor tillgång på skog. Lantbruksnämnden
föreslog därför, att man borde göra
en normal utstämpling på de båda fastigheterna
för att på så sätt underlätta
försäljningen och arrendatorernas köp.

Länsstyrelsen gjorde sedermera en
framställning till Konungen, vari den
underströk önskvärdheten av att arrendatorerna
fick köpa fastigheterna
och likaså underströk lantbruksnämndens
synpunkt. Man ansåg det också
vara riktigt, att det kom till stånd en
sakkunnigvärdering av fastigheterna
innan försäljningsförfarandet igångsat tes.

Ingenting av detta har verkställts.
I stället har stiftsnämnden i länet anmodats
att införskaffa anbud på dessa
fastigheter före den 15 maj i år. Stiftsnämnden
har av den anledningen gjort
en värdering.

Arrendatorerna begärde i skrivelse
till advokatfiskalsämbetet att få uppgift
om betalningsförhållanden och liknande
men fick telefonmeddelande om
att de, om de var intresserade av att
förvärva fastigheterna, senast den 15
maj skulle inlämna anbud. Något auktionsförfarande
har således inte varit
aktuellt i detta fall.

Jag är tacksam för den passus i finansministerns
svar som lyder: »Vid
denna handläggning beaktas alla på
försäljningsfrågan inverkande omständigheter,
vilket i och för sig innebär
att högsta föreliggande anbud inte nödvändigtvis
behöver antagas.» Jag hop4*
—Andra kammarens protokoll 1962.

återlån av medel ur allmänna pensions pas

att jag får tolka herr statsrådets
svar på det sättet, att statsrådet kommer,
när denna fråga blir aktuell, att
medverka till att arrendatorernas önskemål
kan bli tillgodosedda, och att
då också såväl vad lantbruksnämnden
som vad länsstyrelsen har anfört kommer
att beaktas.

Herr talman! Jag ber därmed att än
en gång få tacka för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. räntan vid
återlån av medel ur allmänna pensionsfonden Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har ställt vissa frågor beträffande
bankernas utlåningsräntor, räntesättningen
på återlån från allmänna
pensionsfonden samt på studielån med
statlig kreditgaranti. Med anledning
härav vill jag anföra följande.

De ställda frågorna berör närmast
konsekvenserna för utlåningsräntorna
av den räntestruktur på inlåningssidan,
som infördes fr. o. m. den 1 mars
i år och som bibehållits också efter
diskontosänkningen fastän med vederbörlig
justering av de enskilda räntornas
höjd. Jag vill då erinra om att
riksbanksfullmäktige som en förutsättning
för höjningen av räntorna på de
långa inlåningsräkningarna angav, att
den inte fick medföra en höjning av
utlåningsräntorna. Den konsekvens som
den ändrade räntestrukturen fick för
räntan vid återlån från allmänna pensionsfonden
berodde helt på fondreglementets
uttryckliga sammanbindning
av nämnda räntesats med den högsta
allmänt tillämpade räntan vid viss angiven
inlåning. Detta är alltså ett speNr
18

106 Nr 18

Tisdagen den 8 maj 1962

Svar på interpellation ang. skydd av den

cialfall, och andra justeringar än denna
torde icke vara förenliga med den
av riksbanksfullmäktige uppställda förutsättningen.
Någon ändring av räntan
på lån med statlig kreditgaranti
har således ur nu berörda synpunkt
inte ansetts påkallad.

Avslutningsvis vill jag för att fullständiga
bilden erinra om att såväl räntan
vid återlån från allmänna pensionsfonden
som räntan på studielån med
statlig kreditgaranti numera sänkts med
en halv procent till följd av sänkningen
av diskontot.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag ber att till finansministern
få framföra ett tack för svaret
på min interpellation. Finansministerns
redogörelse innehöll direkt
svar på samtliga mina frågor utom en,
och den frågan gällde om bankernas
räntemarginaler tidigare varit så stora,
att höjningen av ATP-fondens återiåneränta
inte skulle medföra en höjning
av ifrågavarande utlåningsräntor.
Men också den frågan fick jag
svar på indirekt. Finansministern framhöll
nämligen, att någon annan räntehöjning
än den beträffande ATP-medlen
i återlånefonden ej kommer i fråga.
Då bankernas utlåningsräntor sålunda
skall vara oförändrade, fattar
jag svaret såsom ett medgivande av att
marginalerna tidigare varit så stora,
att ifrågavarande operation kunde genomföras
inom marginalernas ram. Det
var intressant att få detta bekräftat,
och jag ber att få tacka statsrådet särskilt
för den delen av svaret.

I övrigt vill jag framhålla, att dessa
betingelser bör gälla även efter den
diskontosänkning som företogs för en
månad sedan. Utlåningsräntorna bör
alltså genomgående ligga minst en halv
procent lägre efter diskontosänkningen.

övre prisgränsen för matpotatis

Jag ber att än en gång få tacka finansministern
för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. skydd av den

övre prisgränsen för matpotatis

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Carbell har i en
interpellation frågat mig, vilka åtgärder
jag avser att vidtaga för att skydda
den övre prisgränsen på matpotatis.
Han har därvid ifrågasatt, om man
inte genom subvention borde stödja
importen av matpotatis.

Som svar härpå vill jag meddela, att
statens jordbruksnämnd ingående övervägt
frågan om att som en i rådande
läge exceptionell åtgärd hemställa om
bemyndigande att få subventionera potatisimporten.
Nämnden har dock avstått
härifrån redan av den anledningen,
att ett eventuellt riksdagsbeslut
kunde beräknas föreligga vid så sen
tidpunkt, att subventionering av importen
av fjolårspotatis skulle sakna
betydelse. Bortsett härifrån ansåg
nämnden att en importsubvention inte
kunde utgöra någon garanti för en
sänkning av potatispriset, såvida den
inte förenades med en ingripande statlig
reglering av matpotatismarknaden.
Till denna uppfattning har jag anslutit
mig och kommer därför inte att i dagens
läge vidtaga någon åtgärd.

Vidare anförde:

Herr CARBELL (s):

Herr talman! I allmänhet får de
svenska konsumenterna betala ett högre
pris på importpotatisen än vad som
motsvaras av dess pris i systemet med
importavgifter. Såsom detta system tilllämpas
får priset i princip röra sig

Tisdagen den 8 maj 1962

Nr 18 107

Svar på interpellation ang. skydd av den övre prisgränsen för matpotatis

mellan de fastställda prisgränserna. För
lågt pris till jordbrukarna, alltså då
den lägre prisgränsen tangeras, medför
att man genom ytterligare importavgifter
skyddar den nedre prisgränsen.
Skyddet kan också kulminera i ett
importförbud. Systemet med importavgifter
har tillämpats åtskilliga
gånger under årens lopp, och man har
därigenom tagit in mellan sju och åtta
miljoner kronor. Vid ingången av 1962
låg importavgiften för potatis på 12
kronor per deciton och i början av
mars ännu på 5 kronor per deciton.
Därefter har den med de stigande importpriserna
borttagits helt. Det liar
emellertid förekommit ytterligare höjningar
av priset på potatis, så att detta
med tiden kommit att bli omkring 80
öre per kg. Utan tvivel har därmed ett
sådant pris nåtts, att de svenska konsumenterna
borde reagera.

När på detta sätt den övre prisgränsen
på potatis överskridits, uppstår
frågan om vad som kan hända. Har de
svenska konsumenterna till sitt skydd
i ett sådant läge någon motsvarighet
till de åtgärder som vidtas då den nedre
prisgränsen underskrides och då
alltså skydd för jordbruket mot för lågt
pris blir aktuellt? Det verkar inte som
om de skulle ha det. Man tycker det
vore ganska naturligt, att ungefär motsvarande
åtgärder vidtas när den övre
gränsen tangeras som då den nedre
gränsen vid andra tillfällen kommit att
tangeras eller underskridas. Man tycker
att det skulle vara honnett, om
alla parter och alla som sysslar med
dessa frågor, skulle anse det vara rimligt
och riktigt att så skedde, allrahelst
som det i de ursprungliga reglerna,
som tillkom år 1955 och som ytterligare
har bekräftats vid det nya
avtalets godkännande 1959, sades att
man vid tillämpningen av systemet
med prisgränser med alla till buds
stående medel skulle förhindra att priset
på någon produkt överskrider respektive
underskrider prisgränserna.

Man har också i resonemanget angivit
på vad sätt detta skall ske. Beträffande
den övre prisgränsen har
man anfört, att man kan stegvis minska
importavgifterna och att man vid
fortsatt prisstegring helt kan slopa
dem; man kan också införa exportavgifter
och kvantitativ exportreglering.
Men när en sådan situation uppstår
på potatisfronten som i år är det naturligt,
att dessa medel inte är praktiskt
tillämpliga. När det råder brist
på potatis i landet, föreligger givetvis
inte en sådan situation, att exportförbud
har någon effekt, och inte heller
har exportavgifter någon effekt, eftersom
export av potatis rimligtvis inte
kan förekomma i ett sådant läge.

Man frågar sig då vad det egentligen
är för andra till buds stående medel
som skulle kunna användas när det
gäller just potatis. Potatis är ju inte
en vara som har substitut på samma
sätt som exempelvis smöret, där man
genom beskattning av en alternativvara
kan skydda den nedre prisgränsen eller
där man kan ingripa på något annat
sätt.

Enligt herr statsrådets svar har statens
jordbruksnämnd framhållit, att
man övervägt att tillgripa en i rådande
läge exceptionell åtgärd, nämligen att
hemställa om bemyndigande att subventionera
potatisimporten. Detta skulle
motsvara de åtgärder som vidtages
när det gäller den nedre prisgränsen.

Då uppkommer naturligtvis en fråga
som kan vara av intresse för konsumenterna.
I svaret sägs att man inte
hinner vidta de erforderliga åtgärderna.
Det är klart att det är riktigt när
statsrådet i dag konstaterar att så är
fallet. Mot detta är i och för sig ingenting
att invända. Men vad som kan invändas
är att man när denna situation
uppstått och prisgränsen uppnåtts säger
att man inte hinner vidtaga några
åtgärder men att samma svar inte ges
när den nedre prisgränsen underskrides.

108 Nr 18 Tisdagen den 8 maj 1962

Svar på interpellation ang. skydd av den

Jag vill också påpeka, att det som
sägs i fortsättningen av svaret, nämligen
att även om åtgärder nu skulle
vidtagas skulle detta inte komma att
verka sänkande på konsumtionspriset,
står i direkt sammanhang med tidpunkten
för åtgärdens vidtagande. Om
man hindrar importen tills man inte
längre kan importera potatis till lägre
pris, har man försuttit alla möjligheter.
Även om jag nu måste hålla med jordbruksministern
när han säger att han
har anslutit sig till jordbruksnämndens
uppfattning och inte ämnar i dagens
läge vidtaga några åtgärder, så återstår
med nödvändighet en fråga: Hur
kommer man att handla i framtiden?
Kommer man att göra det möjligt att
snabbt vidtaga åtgärder utan den långvariga
omgång som angivits i svaret?

När man tänker igenom frågan för
att se vilka möjligheter som föreligger,
reses ytterligare en fråga bland konsumenterna:
Vilka är de till buds stående
medel som kan användas när den
övre gränsen överskrides på matpotatis? -

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Den situation som har
uppstått i fråga om tillgång och pris
på ett av våra allra viktigaste livsmedel
är ett exempel på hur det går om
man blir beroende av import för sin
försörjning därför att tillgången på inhemsk
vara väsentligt minskat.

Detta är emellertid inget enstaka
exempel. Tidigare har ungefär samma
förhållande kunnat konstateras på andra
områden. Som exempel kan jag nämna
att vid brist på vissa trädgårdsvaror
har det inträffat att exportörerna
till Sverige har betingat sig ett högre
pris för sina produkter i Sverige än
vad de vid samma tidpunkt har begärt
när de sålt samma varor till andra länder
just på grund av att de visste att
det här inte fanns någon motsvarande
produktion. Till länder med egen pro -

övre prisgränsen för matpotatis

duktion fick exportörerna vara vänliga
att sälja sina varor billigare.

Det är förklarligt att exportländerna,
när sådana situationer uppstår som
vi nu har beträffande potatis, utnyttjar
tillfället och betingar sig så höga
priser som möjligt. Nu har emellertid
det förhållandet inträffat, att det även
i exportländerna — i varje fall i vissa
av dem — råder brist på potatis just
nu.

Jag tror att detta är en nyttig erinran
för alla de jordbrukets belackare
som tror att man utan konsekvenser
kan försämra lönsamheten för den ena
eller andra produktionen. Den lärdom
som vi bör dra av detta exempel är
att det sannolikt blir både billigare och
bättre att uppehålla en inhemsk livsmedelsproduktion
som gör oss oberoende
av import. Det går nämligen att
åstadkomma en sådan brist som den
vi här har konstaterat på vilket område
som helst, om man försämrar betingelserna
för en kontinuerlig produktion
— t. ex. genom att inrikta sig på
en mera konjunkturbetonad produktion
i tron att detta skall ge billigare livsmedel
— men jag tror att man lurar
sig själv med ett sådant kortsiktigt
resonemang.

Sverige ligger sedan förkrigstiden i
särklass illa till bland Europas stater
när det gäller produktionsökning. Vi
har ökat vår produktion med ungefär
5 procent, medan vissa andra länder
har ökat sin produktion med närmare
60 procent. Jag skulle tro att medeltalet
för Europas länder i övrigt ligger vid
en produktionsökning på låt oss säga
35 till 40 procent eller i varje fall däromkring.
För det svenska jordbruket
har detta inneburit en nödvändig anpassning
till annan produktion. Med
hänsyn till befolkningstillväxten är i
alla fall denna utveckling ganska allvarlig,
därför att vår försörjningsgrad
måste bli mindre, om inte produktionsökningen
sker i samma takt. Ändå förhåller
det sig väl så, att vårt jordbruk

Tisdagen den 8 maj 1962

Nr 18 109

Svar på interpellation ang. skydd

är bland de bästa i Europa vad beträffar
effektivitet och produktivitet.

Denna interpellation är ganska intressant
ur en annan synpunkt. Ibland
har man framställt beskyllningar för
att det finns andra som vill rucka på
prisavtalets bestämmelser. Detta har
skett i samband med krav på översyn
av avtalet. Såvitt jag vet har emellertid
inte något krav på ändring av avtalet
framställts, trots att prisnivån har
varit ganska låg, i varje fall lägre än
som avsetts. Det krav som interpellanten
har framställt går däremot utanför
avtalet.

Enligt gällande prisavtal skall man,
som interpellanten sade, för det första
när man kommer över den övre prisgränsen
jämka införselavgifterna ända
ned till noll, om så behövs för att
gynna importen. Om inte det hjälper
skall man för det andra införa kvantitativ
exportreglering eller pålägga exportavgifter
för att på det sättet förhindra
export av svenska produkter.
Några importsubventioner talas det
inte om i detta avtal såvitt jag vet.
Något sådant skulle gå utöver vad som
avsett.s i avtalet, och jag förstår också
av det svar som jordbruksnämnden givit
statsrådet, att en sådan sak måste
underställas riksdagens prövning. Detta
tyder ju på att det inte står i överensstämmelse
med avtalets bestämmelser.

Det intressanta här är alltså, att så
snart prisutvecklingen gått över den
övre prisgränsen är man färdig att begära
ändringar i avtalets bestämmelser.
Jag är emellertid tacksam mot interpellanten
för att han fört fram denna
sak i ljuset. Den kan ge många anledning
till en stilla meditation vid
kvällslampan om hur detta fenomen
kunnat uppstå med brist på potatis och
ett ovanligt högt pris. Om man då skulle
komma fram till den slutsatsen, att
en tillfredsställande inhemsk produktion
ändå är förutsättningen för att
förekomma uppskörtningspriser från

av den övre prisgränsen för matpotatis

andra länder, så skulle man ha gjort
ett betydande framsteg.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Carbell fann det
ganska naturligt, att man skulle subventionera
en potatisimport för att hålla
priserna vid den övre prisgräns som
de inte skulle få överstiga. Jag kan
mycket väl förstå att man på konsumenthåll
kan göra sådana reflexioner.
Det är ganska naturligt att en och annan
ställer sig den frågan, men jag
tycker att herr Carbell gick förbi det
väsentliga, nämligen att oavsett hur
man ser på denna fråga befinner vi
oss i ett läge, där man såvitt jag förstår
i alla fall inte kunnat nå något resultat
med aldrig så positiva åtgärder.

Det finns anledning framhålla att när
det i avtalet talas om »alla till buds
stående medel», så får det inte utläsas
på det sättet, att vi skall vidta vilka
åtgärder som helst för att hävda jordbruksavtalet.
Det måste i stort sett vara
de regler som finns angivna i avtalet
som skall tillämpas.

Om man ser tillbaka, så finns det
måhända ett tillfälle som det kan vara
anledning att erinra om i detta sammanhang.
Det var när man med prisrabattering
försökte få avsättning för
vårt smöröverskott för några år sedan.
Det var en rabattering som var
till båtnad för konsumenterna. Det kan
således sägas, att det finns exempel på
att man har praktiserat åtgärder, som
kanske inte direkt varit inskrivna i avtalet.

Men i nu föreliggande konkreta fall
kanske jag också skall erinra om ytterligare
en sak. Det förhållandet, som
herr Carbell påtalat, beror ju på att
det råder brist på potatis över huvud
taget i världen. Det finns ingen potatis
att köpa. Vi har nu helt tagit bort
importavgiften, och det finns alltså inte
någon pålaga på potatis. Det finns möjlighet
att fritt ta in potatis om det fun -

Ilo Nr 18

Tisdagen den 8 maj 1962

Svar på interpellation ang. skydd av den övre prisgränsen för matpotatis

nes potatis att få, vilket emellertid inte
är fallet. Vissa länder har infört exportförbud
på potatis.

Sedan vill jag gärna instämma med
vad herr Hansson i Skegrie säger om
att detta kan vara en erinran om värdet
att vi har ett inhemskt jordbruk,
men det kanske skall tilläggas, att det
också kan vara en erinran om att vi
måste försöka komma därhän att vårt
jordbruk kan producera de produkter
konsumenterna efterfrågar. Man kan
därför uttrycka förhoppningen, att potatisodlingen
blir föremål för ett ökat
intresse i fortsättningen.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Utöver de synpunkter
som herr Hansson i Skegrie anförde
skulle jag såsom motvikt till vad herr
Carbell anförde om de höga priserna
—- han nämnde 80 öre per kg för potatisen
under senare tid — vilja framhålla
det märkliga i att så länge det
fanns svensk potatis var priset så lågt
att det inte nådde upp till den nedre
prisgränsen. Jag förstår inte vad herr
Carbell menar när han säger, att man
har hindrat importen av potatis för
att kunna hålla prisgränserna. Under
oktober, november och december tåg
avräkningarna till jordbrukarna för
SMAK-potatis mellan 23 och 25 öre
och för den ordinära potatisen vid 19,
20 och 21 öre per kg. Den ordinära
kvalité som då såldes för förbrukning
var av ungefär samma kvalitet som
den som nu har importerats. Det är
önskvärt att ett hyggligt pris uppnås
även på hösten, då detta skulle kunna
stimulera till så stor odling, att den
svenska produktionen kan förse marknaden
med tillräckliga kvantiteter potatis
fram till den tidpunkt då den nya
skörden kommer.

Särskilt är väl årets situation att beklaga.
Här har jordbrukarna fått ut
ett alldeles för lågt pris, och när sedan
den utländska potatisen har kommit
har priset blivit för högt för kon -

sumenterna. Men detta höga pris har
inte jordbrukarna fått någon glädje av
och — som herr Hansson i Skegrie
sade —■ må detta bli en lärdom för oss,
så att vi under kommande år ordnar
potatisodlingen på ett sådant sätt, att
den blir till gagn för både producenter
och konsumenter.

Herr CARBELL (s):

Herr talman! Jag delar den meningen,
att alla åtgärder som kan vidtagas
för att vi i vårt land skall få en matpotatisodling,
som tillgodoser våra behov,
bör vidtagas. Alla de åtgärder som
under årens lopp har diskuterats har
syftat härtill. Jag erinrar om det arbete
som pågått beträffande t. ex. kvalitet,
lagringsfrågor m. m.

Herr Hansson i Skegrie fann det
vara intressant, att man aktualiserade
frågan om ändring i avtalet när den
övre prisgränsen nås. Jag förstår inte
riktigt herr Hansson i Skegrie, men
det kanske beror på att vi tänker litet
olika. Det är väl ostridigt att den övre
prisgränsen har överskridits på matpotatis
utan att man har kunnat få
klart för sig vilka till buds stående medel
som skall kunna användas för att
hålla priset nere. Motsvarande förhållande
kan, såvitt jag kan förstå, inte
gärna uppstå beträffande den nedre
prisgränsen. När det gäller denna har
det väl aldrig varit någon diskussion
om vilka till buds stående medel som
skulle komma till användning. Man har
där alltid varit på det klara med att
det då gäller att vidtaga sådana åtgärder
att priserna höjs — och det har
också varit möjligt att göra detta. Det
är alltså självklart att en motsvarande
situation i det fallet inte kan uppkomma.
Att under sådana förhållanden
herr Hansson finner frågan intressant
förvånar mig.

Det är självklart, herr statsråd, att
man inte nu, då det redan råder brist
på potatis, kan vidtaga åtgärder som
medför någon effekt, vilket jag också

Tisdagen den 8 maj 1962

Nr 18 111

Svar på fråga ang. skydd av nedre prisgränsen för smör

underströk i mitt första anförande.
Som jag också nämnde i mitt första
anförande har jag därför ingenting att
invända mot statsrådets konstaterande
att han i dagens läge inte kan vidta
någon åtgärd.

Vad som är intressant är emellertid
principen härvidlag och hur man för
framtiden skall ställa sig till frågan.
Om det inte finns någon möjlighet att
vidtaga åtgärder med alla till huds
stående medel när den övre prisgränsen
— som på sin tid sattes till 39 öre
— passerats, är det beklagligt att någon
gräns över huvud taget har utsatts
och givit konsumenterna det intrycket,
att de har ett skydd av motsvarande
slag som det som gäller för jordbruket.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag instämmer gärna
med herr Carbell i åsikten, att alla åtgärder
bör vidtagas för att ge oss en
tillräcklig produktion av potatis. Att
vi nu har en dålig tillgång på potatis
förmodar jag beror på att priset under
praktiskt taget hela år 1960 låg under
den nedre prisgränsen. Trots att importavgifterna
då höjdes ganska kraftift
lyckades man inte lyfta priset genomsnittligt
över den gränsen. Det är
självklart att odlarna vid en sådan prisutveckling
inte vidhåller samma omfattning
på odlingen. Den måste därför
krympa. En sådan utveckling kan
som jag tidigare sagt åstadkommas på
vilket område som helst, om priserna
blir dåliga för odlarna.

Sedan säger herr Carbell, att det är
skillnad mellan att uppnå den övre och
den nedre prisgränsen och att man
när det gäller den övre inte har samma
möjligheter till åtgärder som när det
gäller den nedre. Ja, jag skulle tro att
avtalet ger klara och bestämda regler
i båda fallen. Avtalet säger heller ingenting
om att man skall ge subvention
till odlarna när den nedre prisgränsen
underskrids — det skulle vara motsvarigheten
till det som herr Carbell

vill ha när den övre överskrids, nämligen
subvention åt konsumenterna.
Några subventioner har aldrig begärts
vid understigande av den nedre prisgränsen.

När herr Carbell säger att det har
varit möjligt att med de åtgärder som
har vidtagits hålla den nedre prisgränsen,
vill jag svara att det väl inte
gäller helt och hållet —- det har varit
omöjligt vid vissa tillfällen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. skydd av nedre prisgränsen
för smör

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
lierr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Dahlgren har frågat
mig, om regeringen avser att vidtaga
åtgärder för att förhindra att nedre
prisgränsen avseende smör ånyo underskrides.

Därpå vill jag svara att regeringen
med uppmärksamhet följer utvecklingen
på smörmarknaden och avser att
med de till buds stående medlen i enlighet
med sexårsavtalets regler vidta
de åtgärder, som framdeles kan visa
sig behövliga.

Vidare anförde:

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Jag framför mitt tack
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret på min fråga.

Anledningen till att frågan ställts är
det faktiska förhållandet att smörpriset
under månaderna november, februari,
mars och april har legat och alltjämt
ligger under den nedre prisgränsen med
ett belopp, varierande mellan 12 och
52 öre per kilo. Det är en prisutveckling
som landets jordbrukare i dag naturligtvis
är allvarligt bekymrade över,

112 Nr 18

Tisdagen den 8 maj 1962

Svar på fråga ang. skydd av nedre prisgränsen för smör

eftersom mjölkproduktionen spelar en
avgörande ekonomisk roll för det stora
flertalet av dem.

Jag har noterat att jordbruksministern
i sitt svar säger, att åtgärder skall
vidtas »med de till buds stående medlen».
I riksdagens beslut år 1959 står
det däremot »med alla till buds stående
medel». Jag menar, herr talman, att
den skrivning som här har gjorts innebär
en försvagning i förhållande till
1959 års genom att man nu använder
ordet »de» i stället för »alla». Jag hoppas
att jordbruksministern inte med
detta har velat frångå den av 1959 års
riksdag gjorda skrivningen.

Det skulle väl ha varit önskvärt om
jordbruksministern i det här sammanhanget
velat inför kammaren lämna en
redogörelse för eller närmare preciserat
hur han tänker sig lösandet av denna
fråga, exempelvis om en höjning av
priset nu kan ske, så att jordbrukarna
kan erhålla kompensation även för den
tid då smörpriset har legat under den
nedre gränsen, hur avsättningsbefrämjande
åtgärder skall kunna vidtagas för
att öka konsumtionen, vilken roll margarinaccisen
spelar i sammanhanget
och om man genom ett ökat överförande
av livsmedel från animaliesidan till
u-länderna kan minska överskottet.

Om jordbruksministern inte nu finner
tidpunkten lämplig för en sådan
precisering, så förlitar jag mig ändå
på att jordbruksministern trots allt skall
finna vägar som gör det möjligt att
snabbt rätta till det missförhållande
som nu råder och att det alltså skall
visa sig möjligt att snabbt återföra
smörpriset inom avtalets ram. Det har
vid avtalets antagande förutsatts att så
skulle ske när den undre prisgränsen
en gång underskridits.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det är väl nästan en
akademisk fråga, om jag har sagt »med
till buds stående medel». Frågaren me -

nar, att jag har uttunnat det hela, och
hänvisar till att han har funnit en
äldre skrivning där det står »med alla
till buds stående medel». Jag vill gärna
betyga att jag inte har avsett att
därmed göra någon förändring av de
principer som varit vägledande i det
här avseendet. Jag tror inte många av
kammarens ledamöter har föreställt sig
att jag skulle vilja i denna form frångå
de tidigare fastställda principerna.

Sedan vill jag erinra om att det ju
inte är någonting som hindrar att man
sätter priset på smör över nedre prisgränsen
om man vill det. Jordbrukarna
har emellertid valt att hålla de här
priserna för att få avsättning för sitt
smör. Alternativet vore att man skulle
ta ut ett högre pris här hemma, men då
hade man kanske i gengäld måst söka
finna ökad avsättning för smöret på utlandsmarknaden,
där man — det kan
jag lova -— skulle ha fått väsentligt
mindre betalt.

Det är alltså en bedömningsfråga,
hur man skall handla. Jag kan inte se
att den situation som föreligger är uttryck
för något annat än en realistisk
bedömning av vad som är lämpligast
när det gäller att vinna avsättning för
det svenska smöret till de för jordbrukarna
bästa priserna.

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Jag noterar med tacksamhet
att jag hade fel i min tolkning
av orden »de» och »alla».

När sedan jordbruksministern för ett
resonemang om att jordbrukarna själva
har valt den här formen, må det väl
tillåtas att erinra om att vissa förhållanden
på exportmarknaden, exempelvis
englandsmarknaden, i dag har omöjliggjort
en ökad export.

Smörtillverkningen inom landet har
ökat avsevärt, och i en sådan situation
har den nedre prisgränsen inte kunnat
hållas. Även om jordbrukets organisationer
har valt att ha något olika smörpris
under olika halvår, är ändå för -

Tisdagen den 8 maj 1962

Nr 18 113

Svar på interpellation ang. sommarstugeägares rättsställning

hållandet i dag det, herr statsråd, att
vi ligger under den nedre gränsen.

Jag anser att man väl då får försöka
finna vägar att exempelvis öka konsumtionen
inom landet eller på andra
vägar stödja näringen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på interpellation ang. sommarstugeägares
rättsställning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade
:

Herr talman! Herr Andersson i Storfors
har i en interpellation frågat mig,

1) hur långt arrendelagsutredningen
har kommit i sitt arbete samt när utredningen
kan i sin helhet vara avslutad
och förslag kan avlämnas;

2) om jag har för avsikt att begära
delbetänkande avseende skydd ocli
rättssäkerhet för sommarstugeägare;

3) om jag i annat fall anser mig böra
föreslå en provisorisk lag för sommarstugeägarnas
rättssäkerhet till dess
arrendelagsutredningen slutfört sitt arbete.

I direktiven för arrendelagsutredningen,
vilken tillsattes den It december
1959, uttalades att utredningsuppdraget
borde omfatta, förutom annat, frågan
om ökat skydd för arrendatorer
av sommarstugetomter och andra lägenheter
mot uppsägning. Med hänsyftning
särskilt på detta spörsmål uttalades vidare
att delbetänkande borde avges,
om utredningen skulle finna någon fråga
böra lösas innan dess arbete i övrigt
slutförts.

I ett interpellationssvar till herr Andersson
yttrade för ett år sedan dåvarande
jordbruksministern att spörsmålet
om skydd för arrendatorer av ifrågavarande
slag torde i flera avseenden

sammanhänga med arrendelagstiftningens
regelsystem i övrigt samt att det
därför syntes böra i första hand få ankomma
på utredningen att ta ställning
till frågan huruvida en särbehandling
är möjlig. Liknande synpunkter kom
vid samma riksdag till uttryck i ett enhälligt
utlåtande (nr 6) av tredje lagutskottet
i anledning av en motion i
ämnet.

Såsom framgår av årets riksdagsberättelse
har arrendelagsutredningen under
fjolåret till behandling upptagit frågor
rörande såväl jordbruksarrenden
som lägenhetsarrenden samt, på grund
av sambandet i systematiskt hänseende,
funnit det, i varje fall för närvarande,
omöjligt att slutbehandla frågorna
om lägenhetsarrende för sig. Av berättelsen
framgår också att utredningen
beräknar att dess arbete kommer
att pågå hela år 1962.

Till följd av uppdragets omfattning
och svårighetsgrad är utredningen inte
i stånd att ange någon tid då dess arbete
kan väntas vara slutfört. Liksom
min företrädare och även förra årets
riksdag anser jag att det bör överlämnas
åt utredningen att själv avgöra om
sommarstugearrendena lämpligen kan
behandlas i ett delbetänkande. Frågan
om regleringen av dessa arrenden torde
få anses så komplicerad, att någon provisorisk
lösning inte bör tillgripas.

Vidare anförde:

Herr ANDERSSON i Storfors (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret på min interpellation.
Jag vill dock redan från början
klart deklarera att många i likhet
med mig hade hoppats på ett klarare
besked i detta ärende.

För drygt ett år sedan, då den förre
jordbruksministern svarade i samma
ärende, fick man den uppfattningen
att en särlagstiftning, gällande sommarstugearrendena,
skulle vara tänkbar. I

114 Nr 18

Tisdagen den 8 maj 1962

Svar på interpellation ang. sommarstugeägares rättsställning

dag säger den nye jordbruksministern
att någon provisorisk lösning inte bör
tillgripas och att det bör överlämnas åt
utredningen att själv avgöra om sommarstugearrendena
lämpligen kan behandlas
i ett delbetänkande.

Under det år som gått sedan vi sist
behandlade denna fråga har det radats
upp en lång rad exempel från hela landet
på hur situationen i dag är för
sommarstugeägarna, oavsett om stugan
ligger på västkusten, vid Oxelösundsviken,
vid Sundet i Södra Hörken eller
någon annanstans. Det visar sig att
markägarna i samtliga fall kraftigt har
höjt arrendena. I många fall har dessa
både fem- och tiodubblats. Vill stugägaren
inte betala det pris som markägaren
begär har han bara att flytta eller
sälja stugan till markägaren för en
mycket låg summa. Var och en av oss
som har ett eget sommarställe vet hur
det känns i en sådan situation.

Jag skall avstå från att ge några exempel
från skilda håll i landet. En hel del
av dessa bör vara jordbruksministern
bekanta. Jag står gärna till tjänst med
flera om det skulle vara nödvändigt.

Utan att vidare förlänga debatten vill
jag dock hemställa till jordbruksministern
att uppmärksamt följa frågan. Det
skulle nog inte heller skada om utredningen
erhölle direktiv om när utredningsarbetet
skall vara färdigt. Man
kan annars befara att arbetet ytterligare
fördröjs, med alla de olyckor som
under tiden kommer att drabba tusentals
arrendatorer vid våra sjöar och
vattendrag.

Ärendet fordrar en kraftfull handläggning
så att frågan snabbt löses. Det
bör vara en angelägen uppgift för jordbruksministern
att se till att rådande
förhållanden ej får fortsätta.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag är övertygad om
att det finns exempel på förhållanden

kring sommarstugearrenden som kan
peka på nödvändigheten av en revision
av lagstiftningen. Herr Anderssons i
Storfors erbjudande att jag skulle få
ta del av sådana exempel är kanske
överflödigt från den synpunkten, eftersom
jag kan vitsorda att sådana exempel
finns.

Vad jag däremot inte är säker på är
att just denna speciella typ av arrende,
nämligen arrende av tomt för sommarstuga,
skulle vara en sådan alldeles speciell
form av arrende, där det är angeläget
att gripa in. Jag har också fått
exempel på andra områden av arrendelagstiftningen
där det finns behov av
en revision. Därför kan jag inte, herr
Andersson, ta på mitt ansvar att säga
till utredningen att den får rycka ut
det avsnitt som avser sommarstugor eftersom
det är särskilt angeläget.

Vi får ha klart för oss att det är komplicerade
frågor, och därför skall man
nog inte ge så snäva direktiv att det
inte blir möjligt för dem, som fått utredningsuppdraget,
att åstadkomma en
lösning, som vi kan bli till freds med.
Det är värdefullare att utredningen kan
presentera ett betänkande, som är så
väl genomtänkt och utarbetat att det
skall kunna ligga till grund för en förbättrad
lagstiftning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj :ts å bordet vilande skrivelse och
proposition; och hänvisades därvid

till utrikesutskottet skrivelsen nr 166,
med överlämnande av redogörelse från
Nordiska rådets svenska delegation;
samt

till behandling av lagutskott propositionen
nr 167, med förslag till lag om
ändring i arbetarskyddslagen den 3
januari 1949 (nr 1).

Tisdagen den 8 maj 1962

Nr 18 115

§ 12

Vid remiss av propositionen nr 171 ang.
förbud i vissa fall mot rundradiosändning
på öppna havet m. m.

Föredrogs för remiss till utskott
Kungl. Maj:ts å bordet vilande proposition
nr 171, med förslag till lag med
förbud i vissa fall mot rundradiosändning
på öppna havet in. in.

Därvid anförde:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! När denna proposition
nu skall remitteras vill jag begagna tillfället
att framföra några synpunkter
på regeringens tillvägagångssätt. Det
är inte min avsikt att bär föregripa den
mera allmänna debatt som naturligt
äger rum efter utskottsbehandlingen,
men det finns vissa grundläggande synpunkter
som kan förtjäna att framföras.

Enligt grundlagen skall en proposition,
som framlägges efter den ordinarie
tiden, motiveras av att ett dröjsmål
föranleder men för riket, eller också
skall det vara särskilda skäl. Uppenbarligen
åligger det därför regeringen att
i detta fall visa att ett dröjsmål skulle
medföra men för riket eller att det eljest
finns några särskilda skäl som talar
för att frågan skall behandlas nu
på detta sena stadium av vårriksdagen.

Såvitt jag kan se har regeringen inte
ens gjort något försök att påvisa att dessa
båda rekvisit eller ettdera skulle
vara uppfyllt. Man bär inte påvisat att
den radioutsändning från ett fartyg
utanför landets gränser, som äger rum,
framkallar några störningar för radioverksamheten
i vårt land. Tvärtom talar
uppenbarligen starka skäl för att ett
ingripande bör anstå tills vidare. Lagrådet
framför med styrka några sådana
skäl. Lagrådet påpekar, »att veterligen
icke någon stat ännu genomfört lagstiftning
i syfte att kriminalisera radiosändning
i strid mot det ovannämnda förbudet,
...» Vidare säger lagrådet, »att
frågan inom kort skall upptagas till behandling
vid sammanträde med Euro -

parådets juridiska kommitté angående
radio och television».

Lagrådet säger längre fram: »Vad sålunda
och i övrigt blivit upplyst giver
icke vid handen, att det föreligger något
trängande behov av kriminalisering.
I varje fall kan ifrågasättas lämpligheten
av att Sverige genomför den föreslagna
lagstiftningen utan att avvakta det
kommande sammanträdet med Europarådets
nämnda kommitté; det är icke
otänkbart, att förhandlingarna kunna
leda till att lagstiftningen får annan
omfattning och utformning än i förslaget.
Lagrådet anser därför, att med
lagstiftning enligt förslaget bör anstå.»

Jag har svårt att föreställa mig att
verkligen någon kan ha en annan uppfattning
än att lagrådets invändningar
här är synnerligen väl motiverade och
slutsatsen därför berättigad. Under sådana
omständigheter uppfyller propositionen
uppenbarligen inte grundlagens
bud när det gäller av mig tidigare berörda
rekvisit. Det borde därför ha varit
regeringen angeläget att inte lägga
fram detta förslag.

Naturligtvis, herr talman, kan den
principiella inställningen till det frågekomplex,
som här föreligger till behandling,
i ett avseende inte vara mer än en.
Internationella konventioner bör respekteras,
och det gäller samtliga stater
som undertecknat en sådan konvention.
Det naturliga när det förekommer
åtgärder, som står i strid med en konvention
av denna art, till vilken anslutit
sig ett stort antal stater, är naturligtvis
att saken tas upp inför ett internationellt
forum. På det sättet bör man ha
de bästa utsikterna att komma till ett
positivt resultat. Med ett internationellt
forum menar jag då ett forum som omfattar
alla eller ett mycket stort antal
av de undertecknande staterna.

Kommunikationsministern vill nu inte
böja sig och acceptera denna naturliga
slutsats. Han säger att det skulle medföra
ytterligare försening. Men detta argument
gäller ju på alla andra håll i
alla andra stater som undertecknat kon -

116 Nr 18 Tisdagen den 8 maj 1962

Vid remiss av proposition nr 171 ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning
på öppna havet

ventionen. Man bör inte glömma, som
lagrådet påpekat, att inga störningar
har kunnat påvisas, och konventionens
huvudsyfte är ju att man skall förhindra
och undvika störningar av radioverksamheten.

Jag skulle vilja fråga regeringen, som
jag förmodar sitter med hörlurarna på
och lyssnar — om det är därför att man
tycker att det är litet tråkigt att vara
personligen närvarande och höra på det
mera gammaldags sättet vet jag inte —
vilka åtgärder som andra stater utanför
Norden har vidtagit. Eller är det
möjligen så att man v de andra staterna
har den uppfattningen att internationella
konventioner visserligen skall respekteras
men att denna fråga bör behandlas
internationellt, innan man skrider
till lagstiftning? Det är bl. a. planerat
att Europarådets juridiska kommitté
skall behandla denna sak nästa månad.

I tidningspressen — och jag tänker
då särskilt på den socialdemokratiska
pressen -— har man på sina håll försökt
skapa det intrycket att Nordiska rådet
har behandlat regeringens första förslag
och tillstyrkt det. Men det är ju alldeles
oriktigt. Nordiska rådet har endast
uttalat att åtgärder borde vidtagas men
har inte uttalat sig om någon viss tidpunkt
härför, t. ex. före sommaren. Vilka
åtgärder som borde vidtagas har
Nordiska rådet inte behandlat. Jag bär
därför svårt att värja mig för det intrycket
att bär har förekommit eu i någon
män avsiktlig dimbildning, syftande
till att ge allmänheten det intrycket
att Nordiska rådet står bakom Kungl.
Maj:ts proposition nr 171. Så är ingalunda
fallet.

Nordiska rådet har inte i sina utta
landen givit stöd åt den vidsträckta
kriminalisering som förekommer både
i det första lagutkastet och i det nu föreliggande
förslaget. Detta borde kommunikationsministern
enligt min mening
ha klart upplyst om i propositionen,
och för undvikande av missför -

stånd borde han även gjort det i tidigare
framträdanden. Han talar i propositionen
om en samlad nordisk uppfattning,
men han nämner inte att det
finns en minoritet som har röstat emot
förslaget och motiverat denna ståndpunkt.

Man kan fråga, om det verkligen varit
så ont om papper, när denna proposition
skrevs, att man inte också kunnat
offra ett par meningar för att tala om
minoritetens ståndpunkt. För egen del
viil jag säga att om det förslag, som regeringen
först lät utarbeta hade förelegat,
så är det ingen som vet om inte
många fler ledamöter av Nordiska rådet
skulle ha röstat emot detsamma. Det
kan man spekulera om hur mycket som
helst, ty därom vet man ingenting bestämt.

Det har i pressen frågats varför jag
inte röstade. Jag led emellertid av influensa
och låg under läkarbehandling,
varför jag bl. a. kvarhölls i Helsingfors
efter sessionens slut. Jag beklagar mer
än någon annan att jag inte hade tillfälle
att deltaga i omröstningen. Om så skett,
skulle jag givetvis ha röstat med fru
Gärde Widemar.

Herr talman! Den internationella telekonventionen
vill förebygga och förhindra
störningar i radioverksamheten.
Men regeringens första förslag gick vida
längre och ville förbjuda sändningar,
som inte innebar någon störning alls
och inte heller någon risk för störningar.
Regeringen ville förbjuda dem i alla
fall, om sändningarna var avsedda att
avlyssnas i något nordiskt land. Om
detta säger lagrådet: »Även om en dylik
bestämmelse folkrättsligt icke skulle
vara otillåten, måste den anses olämplig.
Genom bestämmelsen införes i lagen
en med hänsyn till grunderna för lagstiftningen
ovidkommande synpunkt.
Konventionen eller reglementena kunna
icke åberopas till stöd för ett förbud med
syfte att skydda ett land mot sändningar
från anläggning utanför landet på

Tisdagen den 8 maj 1962 Nr 18 117

Vid remiss av proposition nr 171 ang.

på öppna havet

grund av sändningarnas innehåll. Regeln
föranleder att lagen ger intryck av
att åsyfta sådant skydd eller att värna
den monopolställning som i ifrågavarande
länder tillkommer visst eller vissa
företag. Med hänsyn till det sagda anser
lagrådet, att bestämmelsen bör utgå.
»

Detta är verkligen en mycket hård
kritik mot det första regeringsutkastet.
Regeringen var tydligen beredd till en
omfattande kriminalisering även av
Handlingar, som jag tror att det allmänna
rättsmedvetandet inte uppfattar som
kriminella, samt att göra det även i sådana
fall där radiosändningarna inte
innebar störningar eller risk för störningar.

Som exempel kan jag nämna att när
det gäller icke yrkesmässiga transporter
vidhåller regeringen — som annars på
vissa punkter glädjande nog har tagit
intryck av lagrådet — att sådana transporter
skall kriminaliseras, trots att
lagrådet har bestämt avrått från detta.
Denna benägenhet att skynda fram med
en omfattande kriminalisering utan
känsla för att varsamhet är tillrådlig
i sådana ting, finner jag oroväckande.
Det minsta man kan säga — och då yttrar
man sig synnerligen försiktigt — är
väl att detta är större våld än nöden
kräver.

Jag sade att denna fråga bör behandlas
internationellt, och här är uppenbarligen
ett område där internationell
samverkan är naturlig och kan vara nyttig.
Med en sådan samverkan är det
mycket möjligt, för att inte säga sannolikt,
att man kan nå fram till lösningar
som är mera tilltalande, eller om man
så vill mindre motbjudande, än regeringens
förslag. Regeringen tycks inte
ha något sinne för betydelsen av denna
internationella samverkan. Jag anser för
min del att denna väg bör prövas, och
jag kommer därför att motsätta mig
det förslag som nu ligger på riksdagens
bord. Hela frågan om ökad konkurrens

förbud i vissa fall mot rundradiosändning

på radio- och TV-området bör, herr talman,
tas upp till behandling. Det är
mycket möjligt att den tekniska utvecklingen
kommer att ge tillfällen till ett
ökat antal sändningar på både radio- och
TV-områdena och att därför hela frågan
om hur radio- och TV-sändningarna
skall vara organiserade kan komma i ett
nytt läge.

Det är ingalunda självklart att ett
företag under en ledning är den bästa
organisationen. Tvärtom är det enligt
min mening sannolikt att ökade konkurrensmöjligheter
skulle verka stimulerande
och bl. a. skulle öka den medborgarnas
valfrihet som man nu tycks börja
intressera sig för även i kretsar, där
någon sådan omtanke tidigare inte varit
så framträdande. Dessutom skulle
under sådana förhållanden ideella och
religiösa rörelser och organisationer få
större möjligheter att göra sina röster
hörda i etern.

Hela spörsmålet om konkurrens och
valmöjligheter bör enligt min mening
upptagas till skyndsam utredning, samtidigt
som frågan om åtgärder mot radiosändningar
av det slag som bär behandlas
bör läggas fram på det internationella
planet av den svenska regeringen,
bl. a. självfallet genom en positiv
medverkan i arbetet inom Nordiska
rådets internationella kommitté.

I detta anförande instämde herrar
Hamrin i Jönköping (fp), Rimmerfors
(fp), Keijer (fp) och Dickson (h).

Herr MUNKTELL (h):

Herr greve och talman! Jag vill till de
reflexioner som herr Ohlin här framfört
göra ett påpekande av rent statsrättslig
innebörd. Som anledning till
den föreliggande propositionen har angivits:
»Liksom praktiskt taget alla

världens stater är Sverige anslutet till
den internationella telekonvention, som
slöts i Geneve år 1959. Enligt ett till
konventionen hörande radioreglemente
gäller förbud mot rundradiosänd -

118 Nr 18 Tisdagen den 8 maj 1962

Vid remiss av proposition nr 171 ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning
på öppna havet

ning på öppna havet och i luftrummet
däröver.»

Man kan med allt skäl ifrågasätta huruvida
regeringen handlat i överensstämmelse
med våra grundlagars anda
— inte bara i det avseende som herr
Ohlin påpekade, nämligen riksdagsordningen
§ 54 — utan även huruvida den
handlat i överensstämmelse med andan
i regeringsformen § 12. Det står
nämligen uttryckligen i denna paragraf:
»Konungen äger ingå överenskommelse
med främmande makt, sedan statsrådet
däröver blivit hört. Sådan överenskommelse
skall, där den angår fråga, som
riksdagen enligt denna regeringsform
äger allena eller med Konungen avgöra
... framläggas för riksdagen till godkännande.
»

Herr talman! Det är alltså ett faktum
att regeringen har ratificerat en konvention,
för vilkens faktiska genomförande
det kunde komma att krävas strafflagstiftning,
eller som regeringsformen uttrycker
det, kriminallagstiftning. Detta
kan Konungen inte göra själv, utan
sådan lag stiftas av Konung och riksdag
gemensamt. Det är mot bakgrunden
av dylika överväganden som jag åtminstone
i denna förberedande remissdebatt
vill ställa frågan, huruvida ratificerandet
av ifrågavarande konvention
står i överensstämmelse med grundlagarnas
anda. Jag kommer liksom herr
Ohlin att rösta mot detta förslag.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Frågan huruvida vi i
Sverige skall ha ett enda radioföretag,
eller inte är ganska betydelsefull. För
närvarande existerar det ett avtal mellan
staten och Sveriges radio om detta,
men jag förmodar att man måste ta under
omprövning huruvida det kan vara
lämpligt att tillåta konkurrens på detta
område i syfte att få fram det som
man naturligtvis strävar efter: bättre
program.

Jag är övertygad om att radioledning -

en strävar efter att i så stor utsträckning
som möjligt göra goda program,
men jag vet också att det finns stora
kretsar av vårt folk som inte är belåtna
med innehållet i sändningarna. På en
del håll vill man ha ett lättare underhållningsprogram
o. s. v. Jag är också
på det klara med att de religiösa kretsarna
inte anser sig ha fått komma till tals
i tillräcklig omfattning i Sveriges radio
och television.

Detta är frågor som man måste ta
mycket allvarligt på och försöka att
komma till rätta med. Det är en sak.
Fn annan fråga är om en utländsk medborgare
på ett utländskt fartyg några
kilometer utanför Sveriges kust skall få
ha en sådan rättighet som ingen medborgare
i vårt land har, nämligen att driva
rundradiosändningar. Tillåter man detta
bjuder konsekvensen att sändningarna
också skall vara fria för varje svensk
medborgare inom våra gränser.

Vill man dra de konsekvenserna eller
vill man det inte? Det är den stora frågan.
Att i förhållande till svenska medborgare
favorisera personer, som lägger
sig några kilometer utanför svenska kusten
med ett utländskt fartyg, kan inte
vara riktigt och rimligt.

Det har sagts att detta är en fråga som
bör prövas av flera länder gemensamt.
Ja, det tycker jag också. Men det var
väl vad som skedde i Nordiska rådet. Och
visst vet vi att meningarna var delade
där, även om det alldeles övervägande
antalet ledamöter röstade för att något
måste göras i frågan. Jag betvivlar inte
alls att herr Ohlin var indisponerad den
dag frågan var uppe i Nordiska rådet,
och jag har väl anledning tro att detsamma
var fallet med förstakammarledaren
för folkpartiet, herr Lundström,
som mig veterligen inte deltog i behandlingen
av ärendet, trots att han lär
ha varit i Helsingfors den dagen. Men
sådant kan ju inträffa i de bästa familjer
— både ledare för andrakammargruppen
och ledaren för förstakammar -

Tisdagen den 8 maj 1962 Nr 18 119

Vid remiss av proposition nr 171 ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning

på öppna havet

gruppen av ett parti kan ju bli sjuka
samma dag, så det är ingenting att säga
om det.

Men det borde ha funnits möjligheter
dt i detta sammanhang föra fram att
Nordiska rådet, där herr Ohlin ju intar
;*n framskjuten position, är en alltför
snäv krets när det gäller denna fråga
)ch att vi bör försöka få till stånd en
Behandling av den i ett vidare sammanhang.
Synpunkten kanske fördes fram?
Annars tycker jag att det är litet sent
att nu föra fram dessa tankegångar, sedan
Nordiska rådet tagit ställning och
vi väl på sätt och vis måste anses ha
uppmuntrat övriga länder — Finland,
Danmark och Norge — att vidtaga åtgärder
mot illegala radiosändare. Gör
vi ingenting nu kommer det att verka
som om vi lämnade dessa länder i sticket
— och inte bara dem utan även
Nordiska rådet.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag förstår att herr Hedlund
här riktar indirekt kritik mot kommunikationsministern,
som utan att avvakta
lagrådets yttrande har bundit sig
i överenskommelser med de andra kommunikationsministrarna.
Det är ju detta
som är bindningen för honom.

Däremot har Nordiska rådet inte uttalat
någonting om att en sådan här lag
borde genomföras före sommaren. Vidare
har Nordiska rådet inte haft något
lagförslag till behandling utan endast
uttalat sig i princip om åtgärden.

Men som sagt: Det är ju så uppenbart
att herr Hedlund inte kunde sikta på
minoriteten i Nordiska rådet utan måste
ha siktat på dem som i Nordiska rådet
röstade för förslaget. Framför allt måste
herr Hedlund ha siktat på kommunikationsministern,
som faktiskt träffat
en överenskommelse och därigenom
bundit sig.

Herr Hedlund fann anledning att här
diskutera influensan — tydligen ville
han antyda att den kunde vara av poli -

tisk art. Jag avstår verkligen från att
ta kammarens tid i anspråk med att
fortsätta på den vägen. Jag vill bara säga
en sak: i konsten att vara frånvarande
med skicklighet kan ingen tävla med
herr Hedlund.

Men, herr talman, jag hade ju väntad
mig att när kommunikationsministern
är frånvarande skulle det vara möjligt
att från regeringsbänken i alla fall
få någon kommentar till en del av de
frågor jag ställde. År det emellertid så
att regeringen vill markera någon attityd
genom tystnad, så har vi ju endast att
ta detta ad notam.

Till sist, herr talman! Det gladde mig
att herr Hedlund — jag tror för första
gången — sade att det kan finnas ett
eller kanske flera skäl för ökade valmöjligheter
och en friare organisation
på det viktiga radio- och TV-området.
Jag betraktar det som ett icke ringa
framsteg.

Herr HEDLUND (ep):

Huruvida kommunikationsministern
har bundit sig gentemot andra kommunikationsministrar,
innan han hört lagrådet,
känner jag för min del inte till.
Skulle han ha gjort det, tycker jag som
herr Ohlin att det var litet förhastat.

Jag har emellertid litet svårt att tro
att han känt sig hårt bunden, ty han
har med frånträdande av sin ursprungliga
ståndpunkt följt lagrådet i stor utsträckning
nämligen — med ett undantag
— i alla juridiska frågor men däremot
inte i de politiska bedömningarna.

När jag läste propositionen och såg
att man tagit hänsyn till lagrådets rättsliga
invändningar, fann jag det mycket
tillfredsställande. Jag tyckte att förslaget
ursprungligen inte var så välfunnet,
men efter de ändringar som gjorts
tycker jag att det verkar rätt hyfsat. Om
jag inte missförstod herr Ohlin var han
av ungefär samma uppfattning.

Om jag sedan här i afton kunnat gläd -

120 Nr 18 Tisdagen den 8 maj 1962

Vid remiss av proposition nr 171 ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning
på öppna havet

ja herr Ohlin med att ge klart uttryck
åt min uppfattning, att man bör förutsättningslöst
undersöka huruvida vi bör
ha en enda radioinstitution här i landet
eller om vi skall försöka ordna med
någon konkurrens, så tycker jag att det
är enbart bra.

Herr statsrådet HERMANSSON:

Herr talman! Jag skall inte blanda
mig i den diskussion i sak som förekommit
i denna fråga. Men när jag
för en kvart sedan läste Expressen, fann
jag att herr Ohlin skulle göra vissa anmärkningar
mot regeringen, därför att
denna proposition skulle ha framlagts
på ett grundlagsstridigt sätt. Att döma
av de repliker jag hört sedan jag kom in
i kammaren, tycks herr Ohlin också ha
framfört en sådan anmärkning.

En proposition av detta slag skall i
regel framläggas inom 90 dagar efter
riksdagens öppnande. Men den får avlämnas
senare, bl. a. om det föreligger
synnerliga skäl för dess avlåtande.

Vad som kan utgöra synnerliga skäl
är naturligtvis allra ytterst en bedömningsfråga,
i vilken man kan ha olika
uppfattningar. Jag kan förstå, om herr
Ohlin har den meningen att det inte
föreligger några synnerliga skäl. Regeringen
bär, vilket torde framgå av kommunikationsministerns
yttrande till
statsrådsprotokollet när propositionen
beslutades, en annan uppfattning, och
det är de omständigheter som ligger
bakom den uppfattningen som jag här
skulle vilja redovisa.

Nordiska rådet har rekommenderat de
nordiska regeringarna att gemensamt
vidta åtgärder mot de konventionsstridiga
rundradiosändningarna på öppna
havet, i vad avser sändningar i strid
mot det internationella radioreglementet,
vilka är avsedda för mottagning i
något av de nordiska länderna.

Därefter har den danska regeringen
för folketinget lagt fram förslag om dylika
åtgärder, utformat i överensstäm -

melse med de riktlinjer som utarbetats
gemensamt av ämbetsmän från de fyra
nordiska länderna. Norska regeringen
har — jag tror det var i går — lagt fram
motsvarande förslag i Norge, och den
finska regeringen uppges endera dagen
ämna framlägga ett liknande förslag
i sitt parlament.

Detta sker utan avseende på det enda
som inträffat sedan Nordiska rådet beslöt
sin rekommendation och som kan
ha betydelse i denna sak, nämligen att
även Europarådet skall ta upp frågan
till behandling. Det fäster tydligen regeringarna
i de andra länderna inte något
avseende vid. Deras avsikt är att
förslaget skall behandlas i vår. Det danska
förslaget är så utformat att det kommer
att träda i kraft redan efter beslutet.

Vad beträffar frågans behandling i
Europarådet antar jag att alla i denna
kammare, som sysslat med lagstiftningsarbete
i internationella organisationer
och inte minst i Europarådet, vet att det
är en affär på mycket lång sikt. Lagrådet
har också bara hänvisat till det
första smmanträdet om saken. Såvitt jag
förstår är det knappast realistiskt att
tro att det vid detta första sammanträde
skulle kunna komma fram några som
helst anvisningar om hur Europarådet
anser att en sådan här lagstiftning bör
utformas.

Vi står alltså i den situationen att
Nordiska rådet rekommenderat åtgärder.
De tre andra regeringarna har
framlagt förslag till åtgärder. Frågan är
då om inte också vi bör göra det. I detta
sammanhang bör erinras om vad som
sades i juridiska utskottet i Nordiska
rådet, nämligen att dessa åtgärder för
att få avsedd effekt måste vidtas av
alla fyra länderna gemensamt. Ett förbud
i ett land mot sådana här rundradiosändningar
blir helt säkert verkningslöst,
om de konventionsstridiga
rundradioföretagen kan basera sin verksamhet
i något av de andra nordiska

Tisdagen den 8 maj 1962 Nr 18 121

Vid remiss av proposition nr 171 ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning
på öppna havet

länderna. På grund av sitt geografiska
läge har Sverige en central position i
detta sammanhang, och för alla de andra
länderna är det betydelsefullt att
just Sverige är med. Såvitt jag kan förstå
är det helt otänkbart att Sverige i
det läget av mer eller mindre formella
skäl skulle dra sig ur leken och därmed
omöjliggöra för de övriga länderna
att vidta de tilltänkta åtgärderna.
Om Sverige uppskjuter sitt beslut, skulle
vi tvinga de andra länderna till motsvarande
uppskov.

Detta är de omständigheter som enligt
min uppfattning utgör synnerliga skäl
för att propositionen avlåtits efter den
ordinarie propositionstiden. De utgör
samtidigt starka skäl för att riksdagen
skall pröva ärendet vid vårsessionen.

Det har vidare riktats anmärkning
mot kommunikationsministern för att
han bundit sig gentemot de andra nordiska
länderna innan han hört lagrådet.
Jag trodde att den vanliga gången var
att man först träffade en överenskommelse
och sedan remitterade ärendet
till lagrådet. Jag har inte varit med om
att man först hört lagrådet och sedan
träffat en överenskommelse.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! När jag yttrade mig
första gången saknade jag några uppgifter
som jag hade begärt att få. Jag
har fått dem nu, och det visar sig
att den internationella telekonventionen,
som undertecknades i Geneve den
21 december 1959, ratificerades av Sverige
den 16 december 1960. Konventionen
trädde i kraft den 1 januari 1961,
men det till konventionen fogade radioreglementet
— och det är där som det
förbud förekommer som är grunden för
propositionen — omfattades inte av ratifikationen.
Radioreglementet godkändes
av Kungl. Maj:t först den 14 april

1961 på föredragning av chefen för
kommunikationsdepartementet, och sedan
fick telestyrelsen i uppdrag att på
regeringens vägnar så att säga »ratificera»
reglementet. Jag vet inte om det
är allmänt förekommande att man delegerar
ratificeringen av internationella
avtal på det här sättet. I varje fall tycker
jag det finns fog för mitt tidigare
uttalade tvivel huruvida hela denna ratifikation
står i överensstämmelse med
andan i regeringsformens § 12.

Herr statsrådet HERMANSSON:

Herr talman! Jag kom tyvärr in i
kammaren just när herr Munktell höll
sitt förra anförande, så jag uppfattade
inte allt vad han sade då, men det förefaller
som herr Munktell skulle ha
några anmärkningar mot ratifikationen
av konventionen.

Han åberopar § 12 i regeringsformen.
Enligt denna kan Kungl. Maj:t ingå
överenskommelse med främmande makt.
Det är bara om det gäller viktiga frågor
som den skall höra riksdagen. Regeringen
har såvitt jag förstår — jag
tror inte att jag var med när detta ärende
avgjordes — inte ansett att denna
fråga var en sådan fråga som riksdagen
behövde höras om. Riksdagen får nu
tillfälle att pröva om det är en felaktig
ståndpunkt och alltså ta ställning till
om denna konvention är giltig för Sveriges
del. Regeringen har utgått ifrån
att man skall följa konventionen och
även det till konventionen hörande reglementet.

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte upprepa
vad jag sade i mitt första inlägg. Det är
onödigt att tala in det två gånger för
protokollet. Jag vill emellertid bara
framhålla för statsrådet Hermansson att
för denna konventions praktiska genomförande
krävs lagstiftning av Kungl.
Maj :t och riksdagen gemensamt.

122 Nr 18 Tisdagen den 8 maj 1962

Vid remiss av proposition nr 171 ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning
på öppna havet

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Låt mig först säga till
herr Hedlund att även om jag är glad
åt att regeringen på flera punkter har
beaktat lagrådets kritik så missförstår
mig väl ändå inte herr Hedlund när jag
påpekar att regeringen lagt fram ett
lagförslag som jag är bestämd motståndare
till. Jag anser att hela detta lagförslag
bör förkastas och frågan tas upp på
det internationella planet på det sätt
som jag förordade.

Statsrådet Hermansson säger att enligt
hans mening föreligger det »synnerliga
skäl» för propositionens framläggande
i denna sena timme. Vi fick
emellertid nu allra senast höra att statsrådet
Hermansson tyckte att denna konvention
inte var av större betydelse;
den vore av så liten betydelse att man
inte behövt höra riksdagen för att ta
ställning till den. Men jag lämnar detta
därhän.

Lagrådet bär ju, herr talman, anfört,
tycker jag, synnerliga skäl för att det
är lämpligt att inte lägga fram lagförslaget
utan förfara på annat sätt. På
detta svarar statsrådet Hermansson bara
att den saken kan man ju ha olika uppfattning
om, och så hänvisar han än en
gång till Nordiska rådet. Jag måste därför
än en gång påpeka att Nordiska rådets
majoritet inte kan åberopas till
stöd för uppfattningen att man måste
lagstifta nu, före sommaren.

Vad beträffar minoriteten i Nordiska
rådet undrar jag om statsrådet Hermansson
kan anföra några skäl för att
i referatet av vad som förevarit inte
ange minoritetens förekomst och redovisa
dess ståndpunkt. Vadan denna sparsamhet
med trycksvärta och papper?
Denna underlåtenhet har faktiskt föranlett
en del missförstånd i tidningspressen
och bland allmänheten. Jag har
bl. a. fått den frågan varför jag som
vicepresident i Nordiska rådet inte står
upp och försvarar Nordiska rådets
ståndpunkt. Man har trott att det fanns

bara en ståndpunkt i Nordiska rådet.
När jag har svarat att man i parlamentariska
församlingar som riksdagen och
Nordiska rådet kan tillhöra en minoritet,
har man sagt: »Det visste vi inte
om, att det fanns en minoritet!»

Sedan undrar jag: Om kommunikationsministern
nu bär bundit sig gentemot
andra kommunikationsministrar
att lägga fram förslaget inom viss tid,
har han då talat om för de andra kommunikationsministrarna
att det kunde
uppstå svårigheter på grund av vad lagrådet
kunde komma att yttra och på
grund av de svenska grundlagsbestämmelserna? Statsrådet

Hermansson överraskade
mig verkligen mycket genom att säga
att det väl är klart att man gör överenskommelsen
först och frågar lagrådet sedan.
Men, herr statsråd, det är inte
detta saken gäller, utan frågan är om
man skall binda sig vid en överenskommelse
på sådant sätt att man på en väsentlig
punkt berövar sig möjligheten
att ta hänsyn till lagrådets yttrande.
Lagrådet vill ju ha uppskov. Då säger
regeringens talesmän: »Ja, men kommunikationsministern
har lovat de andra
ländernas kommunikationsministrar
att lägga fram förslag före sommaren.»
Det är just detta som är felet. Kommunikationsministern
har bundit sina händer
i stället för att förbehålla sig handlingsfrihet
i fråga om tidpunkten. Det
finns väl inget hinder för att man förhandlar
om en överenskommelse och
därvid förklarar, att på vissa punkter
måste man ha handlingsfrihet. När situationen
sedan klarnat kan man komma
tillbaka och säga, att slutsatsen har blivit
den och den.

Om man gör en överenskommelse, behöver
man alltså inte binda sig för ett
tidsschema som är av sådan art att ett
förslag måste framläggas vid denna tidpunkt
så långt efter den ordinarie propositionstidens
utgång. Jag kan för min
del inte se annat än att det naturliga

Tisdagen den 8 maj 1962 Nr 18 123

Vid remiss av proposition nr 171 ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning
på öppna havet

hade varit att kommunikationsministern
förbehållit sig tillräcklig handlingsfrihet.

Det gäller också något olika förslag.
Om jag har rätt förstått debatten i den
danska riksdagen om det danska förslaget
tycks man från bestraffning ha
undantagit den som tillfälligt uppträder
i radio, medan här i Sverige även
dessa skulle bestraffas. Finns det någon
särskild anledning till att det svenska
lagförslaget på denna punkt är strängare?
Eller är det den omständigheten att
den danske statsministern tillfälligt har
uppträtt i Radio Mercur som gör att
man i Danmark har velat införa detta
undantag, medan det i Sverige inte har
funnits samma anledning?

Över huvud taget tror jag att det är
berättigat att påstå att denna sak är av
så grannlaga art och av så stort principiellt
intresse, att den inte bör handläggas
på det sätt som regeringen nu
önskar av riksdagen.

Herr statsrådet HERMANSSON:

Herr talman! Professor Ohlin ställer
så många frågor. Herr Ohlin frågade
vad skälet var till att inte minoritetens
synpunkter anfördes i propositionen.
Jag vet uppriktigt sagt inte vilka kommunikationsministerns
skäl är. Kan skälet
möjligen ha varit att herr Ohlin
därigenom skulle få tillfälle att ställa
ytterligare en fråga? Måhända är det
att samma dag som regeringen beslöt
att lägga fram propositionen fattades
beslut om en skrivelse till riksdagen
med redogörelse för vad som hade hänt
vid Nordiska rådets möte. I denna redogörelse
anges mycket noga vilka svenskar
som röstade emot kriminalisering
av den diskuterade radioverksamheten
och vad dessa ansåg liksom en förteckning
över dem som nedlade rösterna.
Däremot finns det ingen uppgift om
vilka som tillfälligt var ute under omröstningen.

Herr Ohlin sade också att kommu -

nikationsministern inte borde ha bundit
sig gentemot de andra kommunikationsministrarna
för vilken tidpunkt
han skulle framlägga denna proposition.
Jag tror nu inte heller att kommunikationsministern
har gjort detta;
i varje fall har jag inte, såsom herr
Ohlin sade i sitt anförande, påstått
detta. Jag har bara sagt att det är faktum
att Nordiska Rådet har antagit rekommendationen
och att två av de andra
regeringarna nu har framlagt sina
förslag för antagande i vår. Jag sade
förut att frågan huruvida det föreligger
synnerliga skäl eller inte till syvende
og sidst är en bedömningsfråga. Det är
klart att denna bedömning i hög grad
kommer att bli beroende av vilken vikt
man fäster vid Nordiska Rådets rekommendation
och av vilken vikt man fäster
vid det nordiska samarbetet över
huvud taget.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Mot det sista måste jag,
herr statsråd, verkligen opponera mig.
Man kan väl fästa stor vikt vid det nordiska
samarbetet utan att anse att just
den handläggning som kommunikationsministern
i detta fall använder är den
riktiga. Jag har i Stockholms-Tidningen
läst ett uttalande av kommunikationsministern,
där det framhålles att skälet
till att propositionen nu måste framläggas
är att »Nordiska Rådet har .. .» etc.
Han nämner också i detta sammanhang
de andra nordiska regeringarna.

Nu säger statsrådet Hermansson att
han inte känner till att kommunikationsministern
har bundit sig ens i förhållande
till de andra regeringarna. Det är
verkligen en nyhet. Offentligheten bär
fått ett annat intryck. För övrigt finns
det någonstädes i propositionen ett uttalande
som ger det intrycket att kommunikationsministern
just i fråga om
tidpunkten mycket starkt hänvisar till
den nordiska överenskommelsen.

Sedan vill jag, för att vara rättvis

124 Nr 18 Tisdagen den 8 mai 1962

Vid remiss av proposition nr 171 ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning
på öppna havet

mot våra vänner i Danmark, inte bara
omnämna den danske statsministerns
uppträdande i Radio Merkur, utan också
erinra om att statens järnvägar har
under herr Skoglunds tid som kommunikationsminister
haft en annons i Radio
Syd. Denna annonsering arrangerades
av en relativt högt uppsatt tjänsteman,
men jag vill inte på något sätt
göra herr Skoglund ansvarig för det.
Jag tror emellertid att saken har ett
visst psykologiskt intresse, då den litet
grand anger det synsätt som finns på
olika håll.

Jag har med detta velat peka på några
skäl till att regeringen enligt mitt sätt
att se borde vara försiktig, när man
skyndar sig att föreslå en mycket vidsträckt
kriminalisering, och därmed
vill täcka även ett område, som lagrådet
på det bestämdaste varnar mot att
kriminaliseringen skall omfatta. Är det
inte i grund och botten ganska anmärkningsvärt,
att regeringen gör denna
svepande kriminalisering över ett
område, som enligt lagrådets mening
bör helt utgå? Nog anger detta att det
vore lämpligt för regeringen att gå litet
försiktigare och långsammare fram.
Och då är den internationella vägen
den naturliga. Vi som är intresserade
av nordiskt samarbete kan säga till
statsrådet Hermansson: Det finns ingen
motsättning mellan ett varmt nordiskt
intresse och intresset för att en fråga
av denna internationella art i främsta
rummet handlägges på den internationella
fronten — utan att detta på något
sätt skulle vara ett hinder för att
den även tas upp på det nordiska planet.

Herr statsrådet HERMANSSON:

Herr talman! Jag avböjer återigen
att gå in på någon sakdiskussion i denna
fråga. Vad jag yttrar mig om är
bara grundlagsenligheten av regeringens
åtgärd att nu för riksdagen framlägga
denna proposition. Jag vill då
bara, för att därmed avsluta mina in -

lägg i denna debatt, i korthet slå fast
min ståndpunkt.

Nordiska rådet har rekommenderat
regeringarna att gemensamt vidta denna
åtgärd. Rådet har för övrigt använt
den formulering, som fanns i det
första lagförslaget men som sedan har
tagits bort på lagrådets inrådan.

Två av de andra nordiska regeringarna
har lagt fram sådana förslag för
behandling i vår. Den tredje väntas
göra det inom några dagar. Åtgärden
är av den karaktären, att ett beslut i
ett land för sig inte får någon verkan,
om inte också de andra länderna beslutar
om samma åtgärder; i varje fall
är det så, att åtgärder av de andra länderna
inte får avsedd verkan, om inte
Sverige vidtar åtgärder samtidigt med
de andra länderna.

I den situationen kan Sverige inte
gärna vare sig dra sig ur överenskommelserna
eller skjuta upp frågan. Det
anser jag utgöra synnerliga skäl för
propositionens framläggande. Men det
är klart, som jag förut sade, att den
vikt man fäster vid det nordiska samarbetet
har stor betydelse, när man gör
denna bedömning.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag tänker inte uppehålla
mig vid de s. k. konstitutionella
och formella skäl som här anförts mot
regeringsförslaget. Jag tror att de som
framfört dessa skäl är eniga med mig
om att det är fråga om ett camouflage
för att dölja vad det i själva verket rör
sig om.

Jag skulle i ett avseende kunna instämma
i vad herr Hedlund sade. Det
gäller frågan om konkurrensen. Det är
verkligen behjärtansvärt med konkurrens
när det gäller radion, och en sådan
konkurrens skulle jag inte minst önska
beträffande Sveriges Radio. Jag har
nämligen en stark känsla av att högern
och folkpartiet spelar en så domineran -

Tisdagen den 8 maj 1962 Nr 18 125

Vid remiss av proposition nr 171 ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning
på öppna havet

de, för att inte säga monopolistisk roll
vid användningen av dessa våra medier,
att det skulle vara ganska nyttigt
med litet mer konkurrens än vad som
för närvarande förekommer i fråga om
programmens utformning.

Vad handlar då denna sak om? Ja, det
har träffats överenskommelser mellan
vissa stater, om ett medium, som det är
viktigt att handha på ett rätt sätt. Man
kan bara ställa sig frågan hur det skulle
se ut, om alla skulle begagna de möjligheter,
som det amerikanska oljekapitalet
nu använder och utnyttja de olika våglängderna.
Mäktigt amerikanskt kapital
har sålunda etablerat sig för att påverka
den svenska opinionsbildningen. Man
har väl ännu inte så öppet talat om vad
det gäller, men man är i full färd med
att arbeta in sig. Jag kan inte tänka
mig att de amerikanska oljekapitalisterna
gör detta av omtanke om det fria
ordet eller för att befordra en sund
konkurrens när det gäller radiosändningar.
Bakom åtgärden ligger nog mycket
krassa ekonomiska och andra intressen.

Inte minst ur den synpunkten är det
på tiden att någonting görs i denna fråga,
och för vår del kommer vi inte att
ha några som helst samvetsbetänkligheter
när det gäller att understödja det
förslag regeringen har lagt fram.

Till herr Ohlin vill jag säga, att jag
inte tror så mycket på de allmänna argument
som här framlagts. Jag vet inte
om jag bär fel, när jag till slut uttrycker
den lilla funderingen, att det kanske
också är litet oro från högerns och folkpartiets
sida för att inte kunna utnyttja
Radio Nord i valpropagandan, som ligger
bakom framstöten i dag.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Om herr Hagberg är intresserad
av att studera vilka utländska
radiosändare som på svenska språket
sänder politisk propaganda, kan han
nog utan användande av några speciella

tekniska hjälpmedel söder- och österut
upptäcka dem, som är mångdubbelt
mer aktiva än den sändare som här
diskuteras.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ohlins senaste anförande
utgör inget svar på det spörsmål
det gäller. Alla länder driver propaganda
inom sina omåden -— inte
minst Sverige — och de vänder sig
till alla delar av världen. Detta kan man
inte komma åt med en lagstiftning sådan
som den föreslagna, och ingen avser
heller någonting sådant. Men det
handlar här om någonting speciellt,
nämligen att man med hjälp av mäktiga
ekonomiska resurser tränger in på
svenskt område för att påverka den
svenska opinionen. Jag tycker det är
ganska märkligt, för att inte säga avslöjande,
att folkpartiet inte finner någonting
förkastligt i detta, utan tvärtom
engagerar sig för att möjliggöra en sådan
trafik.

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Jag skall helt lämna
därhän, huruvida synnerliga skäl förelegat
för att framlägga denna proposition
så sent som skett; härom må skilda
meningar råda. Jag vill bara uttala att
enligt min mening mycket stora praktiska
svårigheter kommer att föreligga
för att få fram detta ärende till avgörande
under vårriksdagen. Propositionen
är visserligen inte omfattande till
sidantalet, men jag har, efter att ha
ögnat igenom den åtskilliga gånger, för
min del funnit det vara ganska svårt att
sakligt ta ställning till huruvida man
bör godkänna förslaget eller icke.

Vidare anser jag att denna fråga har
ett så intimt samband med 2 kap. i det
brottsbalksförslag, som vi så småningom
får ta ställning till, att goda skäl föreligger
för att vederbörande utskott —
det blir väl första lagutskottet — i vart
fall borde få detta kapitel föredraget för

126 Nr 18

Tisdagen den 8 maj 1962

Interpellation ang. försäljningen av svenska företag till utlandet

sig, innan utskottet behandlar Radio
Nord-propositionen. Såvitt jag kan finna,
har därför riksdagen all anledning
att uppskjuta behandlingen av denna
fråga till höstsessionen. Men frågan om
ett sådant uppskjutande får väl riksdagen
i sinom tid ta särskild ställning till.

Efter härmed slutad överläggning remitterades
propositionen till behandling
av lagutskott, till vilket jämväl de
i anledning av propositionen inom
kammaren avgivna yttrandena skulle
överlämnas.

§ 13

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 172, angående höjning
av vissa postavgifter m. m.

§ 14

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 67—69, bevillningsutskottets
betänkanden nr 35 och
43, bankoutskottets utlåtande nr 21,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 24, 27,
29 och 30, jordbruksutskottets utlåtande
nr 17 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 37 och 38.

§ 15

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren, att allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 37 skulle
uppföras närmast efter tredje lagutskottets
utlåtande nr 24 bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista.

§ 16

Interpellation ang. försäljningen av
svenska företag till utlandet

Ordet lämnades på begäran till

Hem HAGNELL (s), som yttrade:

Herr talman! På senare tid har märkts
ett visst intresse från utländska kapitalägare
att förvärva äganderätten till
svenska företag. Om denna verksamhet
av vissa skäl ökar i omfattning, kan vi

från svensk sida inte vara helt ointresserade
av vad detta kan få för betydelse
för vår framtida sysselsättning och våra
möjligheter att beskatta kapital och kapitalinkomster
inom landets gränser.
Det torde heller inte vara betydelselöst
för löntagarorganisationerna och de resultat
dessa kan uppnå i sina framtida
löneförhandlingar, om äganderätten till
expansiva och framgångsrika svenska
företag ligger i svenska händer eller om
företagen ingår som delar i internationella
storföretag.

Eftersom regeringen genom administrativa
åtgärder eller genom förslag om
lagstiftning har möjligheter att i viss utsträckning
påverka försäljningen av
svenska företag till utlandet — vare sig
företagen där kommer att ägas av
svenska eller utländska intressen —
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för handelsdepartementet
rikta följande interpellation
:

Vilka riktlinjer har regeringen för
avsikt att följa i sin politik när det
gäller att påverka frågan huruvida
svenska företag bör säljas till utländska
intressen eller icke?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtande nr
16, i anledning av väckt motion angående
Sveriges ombildning till republik;
statsutskottets utlåtanden:
nr 79, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1961/62, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde,

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1961/62, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts

Tisdagen den 8 maj 1962

Nr 18 127

proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1961/62, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde,

nr 83, i anledning av vissa i Kungl.
Maj ds proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63 behandlade
allmänna frågor,

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, i vad
propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde,

nr 85, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde,

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde,

nr 89, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,

nr 90, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde,

nr 92, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för bud -

getåret 1962/63 till statistiska centralbyrån,
m. in., jämte i ämnet väckta motioner,

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
i fråga om vissa anslag för
budgetåret 1962/63 till statistiska centralbyrån
och konjunkturinstitutet jämte
i ämnet väckta motioner,

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss omorganisation
inom kommerskollegium i samband
med avveckling av statens handelslicensnämnd,
m. in.,

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1962/63 till socialstyrelsen,
nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1962/63 till journalistutbildning
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående anslag för budgetåret
1962/63 till byggnadsforskning
jämte i ämnet väckt motion,

nr 98, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1962/63 till nybyggnad för statens
polisskolas huvudskola i Stockholm,

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation
av byggnadsstyrelsen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner, och

nr 100, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
avtal om viss fastighetsöverlåtelse inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 48, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
överenskommelse med Amerikas förenta
stater rörande ömsesidiga tullmedgivanden,
in. in., jämte väckt motion om
tullfrihet för juteväv, och

nr 51, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om befrielse för stiftelsen Dag Hammarskjölds
Minnesfond från arvsskatt och
gåvoskatt, m. m.;

128 Nr 18

Tisdagen den 8 maj 1962

bankoutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om likviditetskvot och kassakvot för vissa
kreditinrättningar (likviditets- och
kassakvotslag), m. m., dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om räntereglering
och emissionskontroll (ränteregleringslag),
dels ock i ämnet väckta
motioner,

nr 18, i anledning av väckta motioner
om sänkning av riksbankens diskonto
samt om räntan som konjunkturpolitiskt
medel, m. in.,

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående den ekonomiska politiken,

nr 20, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med hemställan om
riksdagens samtycke till förordnande
om fortsatt valutareglering, in. m., dels
ock i anledning av propositionen väckta
motioner,

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 21 juni
1922 (nr 277) angående postsparbanken
jämte i ämnet väckta motioner, och
nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss garanti för
eventuella förluster på grund av överenskommelser
om nordiska centralbankskrediter; andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av väckta motioner
om skydd för arbetstagare mot uppsägning
och permittering, och

nr 23, i anledning av väckt motion
om visst undantag för utländsk sjöman
från bestämmelserna om skyldighet att
inneha arbetstillstånd;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa frågor berörande
domänverket jämte i ämnet väckta
motioner, och

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rennäringens
främjande, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

39, i anledning av väckt motion
angående brevbäringen i städer och tätorter,
och

nr 40, i anledning av väckt motion om
effektivare åtgärder mot ocker.

§ 18

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 23
mars 1956 (nr 73) om tillfällig ökning
av regeringsrådens antal;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändrad lydelse
av 8 § förordningen den 16 maj
1884 (nr 25) angående patent, m. m.;

nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen
den 6 juni 1952 (nr 334) om höjning
av vissa underhållsbidrag; och

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 28 februari 1958
(nr 52) om förlängning av tid för preskription
av rätt till arv eller testamente.

§ 19

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 173, angående pansartruppernas
och pansarinfanteriets fredsorganisation,
och

nr 174, angående försäljning av viss
häradsjord, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 20

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.23.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Nr 18 129

Onsdagen den 9 maj

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 3 innevarande
maj.

§ 2

Företogs val av tjugufyra valmän för
utseende av dels fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, dels ock
suppleanter för riksdagens fullmäktige
i nämnda bank och kontor.

Ordet lämnades därvid på begäran
till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som anförde:

Herr talman! För vart och ett av de
val som skall företagas vid detta plenum
ber jag att få avlämna en gemensam
lista, vilken godkänts av de av kammaren
valda ledamöterna i talmanskonferensen.
Varje lista upptar namn å så
många personer, som det ifrågavarande
valet avser.

Denna hemställan bifölls.

Den av herr förste vice talmannen
för valet av valmän avlämnade listan
upptog under partibeteckningen »Gemensam
lista» följande namn:

Slcöldin

Nilsson i Göteborg
Malmborg
Dickson

Bengtsson i Varberg
Svensson i Stenkyrka
Andersson i Ryggestad
Johansson i Torp
Christenson i Malmö
Munktell
Asp

Börjesson i Glömminge
Karlsson i Olofström
5 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr

Odhe

Löfroth

Regnéll

Persson i Appuna
Renström-Ingenäs, fru
Larsson i Hedenäset
Almgren
Boija

Gunne, fru
Forsberg
Larsson i Luttra.

Herr talmannen uppläste nu denna
lista, vilken kammaren godkände; och
förklarades de personer, vilkas namn
upptagits å listan, utsedda till valmän.

§ 3

Anställdes val av suppleanter för de
under nästföregående paragraf omförmälda
valmännen. Herr förste vice talmannen
avlämnade en lista, vilken under
partibeteckningen »Gemensam lista»
upptog följande namn:

Nilsson i Östersund
Bengtsson i Landskrona
Nelander
Bohman

Andersson i Billingsfors

Hansson i Önnarp

Hagnell

Lindkvist

Rydén

Cassel

Berg

Johansson i Dockered.

Sedan denna lista av herr talmannen
upplästs och av kammaren godkänts
förklarades de personer, vilkas namn
fanns upptagna å listan, utsedda till
suppleanter för här ifrågavarande valmän.

130 Nr 18 Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

§ 4

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj ds å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr
173, angående pansartruppernas och
pansarinfanteriets fredsorganisation;
samt

till jordbruksutskottet propositionen
nr 174, angående försäljning av viss
häradsjord, m. m.

§ 5

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 16,
statsutskottets utlåtanden nr 79 och 81
—100, bevillningsutskottets betänkanden
nr 48 och 51, bankoutskottets utlåtanden
nr 17—20, 24 och 26, andra
lagutskottets utlåtanden nr 22 och 23,
jordbruksutskottets utlåtanden nr 8 och
13 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 39 och 40.

§ 6

Föredrogs den av herr Hagnell vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående försäljningen av
svenska företag till utlandet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att bankoutskottets utlåtanden
nr 17, 18, 19 och 20 skulle i nu
angiven ordning uppföras främst bland
två gånger bordlagda ärenden på kammarens
föredragningslista för fredagen
den 11 innevarande maj.

§ 8

Åtgärder i prisreglerade syfte på jordbrukets
område, m. m. (forts.)

Herr talmannen meddelade, att den
från kammarens sammanträde den 4

innevarande maj uppskjutna överläggningen
rörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående vissa åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets
område, m. in., jämte i ämnet
väckta motioner, nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid ordet,
jämlikt förut gjord anteckning, till

Fru LINDSKOG (s), som yttrade:

Herr talman! Vid behandlingen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 95 som
rör prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område har utskottsmajoriteten och
reservanterna haft olika uppfattning
om två frågekomplex, nämligen jordbrukets
kapitalförsörjning och inkomstutvecklingen.

Att det finns ett stort behov av kapital
inom jordbruksnäringen har alla
varit ense om. Men när reservanterna
ansett att kapitalfrågorna kan utbrytas
ur 1960 års jordbruksutredning och
snabbehandlas har utskottsmajoriteten
inte kunnat biträda denna uppfattning.
Utskottsmajoriteten anser det inte försvarbart
att rycka loss kapitalfrågorna
ur sitt samband med den framtida jordbrukspolitiken
i övrigt utan anser att
dessa problem måste ses som en enhet.
Jag vill här redovisa några av motiveringarna
för denna uppfattning.

För sina slutliga ställningstaganden
till kapitalfrågorna är jordbruksutredningen
beroende av de resultat som
vissa grupper inom utredningen, vilka
sysslar med strukturfrågor och företagsorganisation
inom jordbruket, kommer
till. Om hela kapitalförsörjningskomplexet
skulle brytas ut komme detta
att förrycka utredningens arbete och
dessutom bli en halvmesyr, därför att
man inte kunnat ta hänsyn till strukturfrågor
och företagsorganisation i
framtiden.

Vad däremot beträffar vissa delproblem
bär utskottet i samband med sin
redovisning av remissyttranden sagt att
man skulle kunna tänka sig en snabb -

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Nr 18 131

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, ni. m.

behandling. Men sådana stödåtgärder i
olika former måste ju samtidigt medverka
till en rationalisering och ef.fektivisering
av driften. Utskottet anser
att dessa och även andra delproblem bör
överlämnas åt lantbruksstyrelsen som
redan har att handlägga frågor av liknande
karaktär, varvid utskottet dock
förutsätter, att det sker i samråd med
jordbruksutredningen, så att man inte
planerar var för sig och sedan upptäcker
att man sysslat med samma sak.

Det är givet att jordbrukets kapitalbehov
ökas i mycket snabb takt genom
den ökade mekaniseringen som fordrar
stora investeringar i maskiner. Även
djuruppsättningen kräver mycket pengar.
Emellertid anmäler sig ett ökat behov
av kapital inom alla näringsgrenar
och lånevägen blir den enda framkomliga
för de flesta. Gör man jämförelser
mellan lånemöjligheterna för jordbruket
och andra lånesökande finner
man att jordbruket ingalunda bär varit
missgynnat. Visserligen har kreditåtstramningen
påverkat affärsbankernas
och sparbankernas utlåning till jordbruket,
men den åtstramningen kompenseras
väl av ökningen i jordbrukskassornas
och hypoteksbankens utlåning.
Kredittillförseln till jordbruket kan uppskattas
ha stigit från cirka 250 miljoner
under åren 1959 och 1960 till minst 300
miljoner under år 1961. Både villkoren
för garanti och för amortering måste
betecknas som gynnsamma, om man
jämför jordbrukets lånevillkor med motsvarande
villkor för övriga lånesökande.

Beträffande inkomstutvecklingen inom
jordbruket har statens jordbruksnämnd
i sitt yttrande meddelat att 1960 års
jordbruksutredning avser att så snart
materialet från den jordbruksekonomiska
undersökningen för år 1960 är tillgängligt
bearbeta detta. Man hoppas
kunna göra det redan under hösten
1962. Man bör ändå rimligen ha dessa
siffror tillgängliga för något år efter det
att det nya jordbruksavtalet trätt i kraft,
om man någorlunda säkert skall kun -

na bedöma huruvida inkomst- och kostnadsutvecklingen
har blivit vad man
förutsåg år 1959. Jag tycker inte att utskottets
ställningstagande i detta avseende
tyder på någon som helst rädsla
för vad dessa undersökningar kommer
att ge för resultat. Utskottet anser endast
att vi bör ha ett pålitligare material att
bygga på än ett som är tre—fyra år gammalt.

Reservanterna kommer sedan in på
frågan om olika faktorer som kan påverka
såväl inkomst- som kostnadssidan.
Där tangerar de enligt min mening
så vida fält inom både beskattnings- och
finanspolitikens område, att reservationen
i sig själv ger ett starkt belägg för
uppfattningen att jordbrukets kapitalfråga
måste ses i sitt stora sammanhang
och inte kan behandlas på så sätt att
man tar ett avsnitt i taget.

Beträffande de motioner som rör inkomstutvecklingen
inom jordbruket i
Mellansverige och vissa delar av Götaland
har utskottet den uppfattningen att
dessa frågor intimt hör samman med
inkomst- och kostnadsfrågorna i landet
i dess helhet och att de undersökningar,
som 1960 års jordbruksutredning avser
att göra beträffande inkomst- och kostnadsutvecklingen
helt naturligt kommer
att beröra även Mellansverige. Jag tycker
inte att man bör — som gjordes i
fredagens debatt — förutskicka att dessa
frågor skall begravas i 1960 års jordbruksutredning.
De kommer säkerligen
att behandlas så snart nödvändiga uppgifter
finns tillgängliga.

Jag har bär begränsat mig till att tala
om kapitalförsörjningen och inkomstutvecklingen
därför att meningarna gått
mest isär i utskottet när dessa båda
stora frågor diskuterats. Alla är vi väl
överens om att kapitalbehovet inom
jordbruket är stort. Men utskottsmajoriteten
anser att vi bör ha aktuellt material
att bygga på när vi bedömer resultaten
och vill dessutom inte bryta
sönder 1960 års jordbruksutrednings arbete.

132 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

Jag ber därför, lierr talman, att med
det anförda få yrka bifall till utskottets
hemställan på alla punkter.

Därefter anförde:

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! I jordbruksutskottets ''Utlåtande
nr 10 behandlas bl. a. även den
i anslutning till Kungl. Maj:ts proposition
i denna kammare väckta motionen
nr 754. I denna vår motion yrkar vi,
i anslutning till propositionens uttalande
om utjämningsavgifterna på mjölk
och produkter därav, att dessa avgifter
bör differentieras så att de inom Norrbottens
län och Västerbottens läns lappmark
utgår med lägre belopp än inom
landet i övrigt. Detta vårt yrkande grundas
i klartext uttryckt på att vi finner det
nuvarande utjämningsförfarandet innebära
en orättvis belastning på jordbruket
i de nordligaste delarna av landet.
Något mera i detalj anfört har vårt yrkande
följande motivering:

För det första är jordbruket en
omistlig del av övre Norrlands näringsliv.
Inte mindre än omkring en fjärdedel
av Norrbottens befolkning lever av
jordbruk med binäringar. För utnyttjande
av landsdelens naturtillgångar är ett
jordbruk som bland annat kan tillgodose
det mest angelägna behovet av
färsklivsmedel en av förutsättningarna.
Från beredskapssynpunkt är ett jordbruk
även i denna del av landet en
nödvändighet.

För det andra arbetar övre Norrlands
jordbruk under betingelser som i klimatiska
och andra avseenden är särpräglade
i förhållande till produktionsbetingelserna
i landet i övrigt. Detta har
framför allt till följd att produktionen
ej kan differentieras på samma sätt som
i andra landsdelar och även att lönsamheten
blir otillräcklig. Det framstår som
motiverat att dessa särpräglade förhållanden
i olika sammanhang blir särskilt
uppmärksammade.

För ''det tredje är väl utjämningsavgifternas
funktion i prisregleringssystemet
närmast att det därigenom skapas
förutsättningar för att, utan att en helt
pristryckande tendens blir följden, kunna
lyfta ut uppkommande överskott av
olika jordbruksprodukter. Det må då
observeras att övre Norrland är ett underskottsområde
såväl i fråga om enskilda
jordbruksprodukter som beträffande
jordbruksproduktionen i allmänhet.
Därför kan det ifrågasättas i vilken
utsträckning jordbrukarna i övre
Norrland skall ha ett speciellt ansvar
när det gäller att lyfta ut uppkommande
överskott.

Utifrån de synpunkter som jag här
anfört har det synts — och synes oss
fortfarande — icke vara rimligt att övre
Norrlands jordbruk skall på det sätt som
hittills skett stödja jordbruksproduktionen
i landets övriga delar. Vi hävdar
därför att en differentiering av utjämningsavgifterna
vore motiverad.

I det föreliggande utskottsutlåtandet
har jordbruksutskottet erinrat om att
liknande synpunkter anfördes i en motion
till fjolårets riksdag. Utskottet anför: »Utskottet

vill erinra om att utskottet
i sitt utlåtande 1961: 40 — i anslutning
till bland annat motioner med samma
yrkande som det förevarande —•
framhöll angelägenheten av att Kungl.
Maj :t har sin uppmärksamhet riktad på
utvecklingen beträffande utjämningsavgifternas
verkningar på mjölkproduktionens
lokalisering. Med hänsyn härtill
anser sig utskottet böra förorda avslag
på de i motionerna 1:625 och 11:754
framställda yrkandena.»

Herr talman! Tillåt mig ifrågasätta om
det förhållandet, att jordbruksutskottet
i fjol ansåg det till fyllest att Kungl.
Maj :1 har sin uppmärksamhet riktad på
spörsmålet, kan vara tillräckligt även i
år.

Har utvecklingen, sedan detta uttalande
gjordes, pekat på att så skulle
vara fallet? Nej, jag måste tyvärr kon -

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Nr 18 133

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. in.

statera att sådan har utvecklingen inte
blivit.

Då frågan i fjol behandlades i riksdagen
konstaterade vi från vårt håll
bl. a. att jordbruket av sin mjölkproduktion
i Norrbotten under år 1960 fått
avstå 2 554 000 kronor till utjämningsförfarandet.
Sedan numera och efter
det vår motion väckts även bokslutet
för 1961 föreligger måste noteras att
det belopp som jordbruket i Norrbotten
fått avstå har från år 1960 till 1961,
alltså på ett år, stigit med mer än
50 procent till 3 876 000 kronor. Under
detta år har priset på konsumtionsmjölk
i Norrbotten sammanlagt ökat
med 7 öre per liter, medan producenterna
samtidigt fått vidkännas en sänkning
av avräkningspriset med 0,95 eller
i runt tal 1 öre per kg. Detta underliga
förhållande har sin förklaring
däri att utjämningsavgifterna på konsumtionsmjölk
stigit från 12,8 öre per
kg vid årets början till 20 öre per kg
vid årets slut. Till detta får läggas den
omständigheten att utjämningsavgifterna
sedan dess ökat med ytterligare 2
öre och att en motsvarande ytterligare
höjning just nu överväges.

Vi på vårt håll kan inte finna detta
förhållande rimligt. Mot bakgrunden av
produktionsförhållandena längst i norr,
behovet av ett jordbruk där uppe och
andra omständigheter, kan det icke vara
riktigt att jordbrukarna i övre Norrland
årligen skall frånhändas sådana
belopp. Det bör även observeras att den
prisspänning mellan produktmjölk och
konsumtionsmjölk som föranledes härav
kan befaras orsaka särskilda problem
för mejerirörelsen och mjölkproduktionen
och över huvud taget på olika
sätt åstadkomma negativa verkningar
för dem.

Vid 1961 års riksdagsbehandling ansåg
vi utskottets uttalande vara alltför
vagt formulerat för att en rättelse skulle
kunna ernås. Riktigheten av vår bedömning
bekräftas av de siffror jag här
anfört. Det synes då även uppenbart

otillräckligt att riksdagen, såsom föreslagits,
nöjer sig med att hänvisa till
fjolårets uttalande.

Av denna anledning, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till motion nr 754
i denna kammare.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Det utskottsutlåtande
som riksdagen nu behandlar rymmer en
rad för jordbruket angelägna problem.
Detta framgår kanske inte minst av de
anföranden som i fredags kväll och nu
på morgonen hållits beträffande betänkandet.

Det har ju nämnts att det speciellt
är frågan om kapitalförsörjningen och
inkomstutvecklingen som har orsakat
delade meningar inom utskottet. För
min del vill jag redan från början säga
att meningsskiljaktigheten inte rör
sig så mycket om problemet som sådant
utan närmast gäller vilken väg man
skall beträda för att söka komma fram
till en lösning av frågorna. Att kapitalförsörjningen
för jordbruket liksom för
näringslivet i övrigt är en ytterst vital
fråga är väl alla överens om. Detta belyses
också därav att jordbruksutredningen
har en särskild expertgrupp som
sysslar med dessa problem.

Reservanterna i utskottet begär nu
att frågan om kapitalförsörjningen skall
brytas ut ur det stora sammanhanget
och snabbehandlas. Lantbruksstyrelsen
har för sin del anmält att den finner
denna fråga vara ytterst komplicerad
och ställer sig synnerligen tveksam
till tanken att bryta ut kapitalförsörjningen
ur jordbruksutredningens arbete
i övrigt. Lantbruksstyrelsen har vidare
framhållit att den sysslar med problemet
i de avseenden som den har att
handlägga detsamma.

Nu har också — såsom redovisades
här tidigare — riksbanken i sitt utlåtande
uttryckt uppfattningen att kapitalförsörjningsfrågan
för jordbruksutskottet
skulle ligga bättre till i dag än
vad den gjort tidigare. Utskottet me -

134 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

nar att lantbruksstyrelsen i nära kontakt
med utredningen bör ge akt på utvecklingen
och komma med de delförslag
när det gäller reformer på området
som kan vara behövliga och nödvändiga
och att man sedan försöker avvakta
den stora utredningens resultat.

När det gäller inkomstutvecklingen
har representanter för högern och för
det parti jag företräder ett särskilt yttrande.
Vi har all anledning att skriva
under att utvecklingen i fråga om inkomsterna
för jordbrukarnas del inte
har varit tillfredsställande.

Vi från vårt håll menar att den utredning,
som motionärerna avser, bör
komma till stånd genom jordbrukets organ
och jordbruksutredningens försorg,
och vi förutsätter även att jordbrukets
förhandlingsdelegation bevakar frågan.

Det vore synnerligen önskvärt att få
fram statistiken snabbare än som nu är
fallet, och vi vill understryka vad utskottet
skrivit när utskottet uttalar att
lantbruksstyrelsen skall sätta in sådana
resurser att materialet då det föreligger
kan bearbetas så snabbt som möjligt.
Skulle det därvid visa sig — vilket
man väl måste befara — att sexårsavtalets
utfästelse om inkomstlikställighet
tenderar att icke uppfyllas, bör det
göras en undersökning av möjligheterna
att inom avtalets ram åstadkomma
rättelse. Det måste slås fast att det är
av utomordentligt värde att avtalet kan
hållas. Att förorda att avtalet skulle brytas,
bör icke komma i fråga förrän alla
andra möjligheter att klara problemet
uttömts. Jag är angelägen att understryka
att herr Hansson i Skegrie
under förra veckans debatt klart sade
ifrån att inte heller reservanterna åsyftade
att avtalet skulle brytas, utan att
förbättringar borde vidtas inom avtalets
ram. I detta avseende råder det alltså
tydligen inte några meningsmotsättningar.

Det är kanske också anledning till att
understryka att avtalet är ganska långsiktigt.
Den omständigheten att det rör

sig om hela sex år innebär att de olika
perioderna inom avtalstiden kan bli
mer eller mindre gynnsamma för den
ena eller andra av de avtalsslutande
parterna. Den nuvarande utvecklingen
av världsmarknadspriserna har ju lett
till en för jordbruket ogynnsam prissättning.
Nu behöver man väl inte, hoppas
jag, räkna med att världsmarknadspriserna
för all framtid skall visa sjunkande
tendens, men priserna bär ju gjort
detta under den hittillsvarande delen
av avtalstiden och därigenom har jordbruket
fått vidkännas de svårigheter som
är förenade med den eftersläpning som
reglernas konstruktion innebär. Vid en
annan utveckling av världsmarknadspriserna,
nämligen med stigande priser,
kommer eftersläpningen att gynna
jordbrukarparten, och det är detta som
man måste ta med i beräkningen. Det
kan visserligen för jordbrukarna vara
en klen tröst i dagens situation, men det
bör dock inge vissa förhoppningar.

Så några ord om motion II: 381 rörande
de mellansvenska jordbrukarnas
inkomstförhållanden. Motionen liksom
herr Elmwalls anförande på fredagskvällen
innehåller tankegångar som är
beaktansvärda. Även om det siffermaterial
som redovisas huvudsakligen bygger
på det för jordbruket ogynnsamma
treårsavtalet, har man ändå en bestämd
känsla av att utvecklingen ännu inte är
tillfredsställande. Jag ställer mig också
frågande inför vissa tankegångar i
motionen. Den saken har emellertid
herr Elmwall och jag diskuterat i utskottet,
och vi skall inte ta upp den diskussionen
här. Men vad herr Elmwall
anfört om mjölkproduktionens utveckling
inom det mellansvenska området
är verkligen anmärkningsvärt. Man
måste också fråga sig om det inte finns
fog för motionärernas påstående, när de
i motionen säger: »Här kan starkt ifrågasättas
om avgifter, betalande områden
och mottagande områden varit rätt
avvägda.»

Nu önskar motionärerna en speciell

Nr 18 135

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

[Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

utredning om detta frågekomplex, och
utskottet har inte minst med tanke på
lantbruksstyrelsens uttalande om problemets
omfattning ansett, att motionen
hör överlämnas till jordbruksutredningen.
Motionens utredningsyrkande är sålunda
bifallet. Vad som skiljer oss är,
vilken instans som skall utreda. Herr
Elmwall har uttryckt farhågor för att
motionen, som han säger, skall komma
att begravas i jordbruksutredningen,
men så får inte bli fallet. De problem
motionen berör är ju så vitala för jordbruket
och folkförsörjningen att man
inte kommer ifrån en behandling av
dem inom utredningen.

Herr talman! Med denna motivering
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag på alla punkter med undantag
för den punkt som beröres av reservation
nr 4) av herr Nord m. fl. där jag
yrkar bifall till reservationen.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ifrågasätter om det
som säges i det särskilda yttrandet rörande
en översyn är en så hållbar linje.
Man säger att den översynen kan göras
inom jordbrukets egna organisationer
— och det är klart att det går. Men
vi känner ju till här i riksdagen att om
Kungl. Maj:t behöver vidta åtgärder, så
är det inte vanligt att de åtgärderna
bygger på en utredning som gjorts i
privat regi. Då kräver vi i allmänhet
att utredningen skall ha gjorts av något
officiellt organ.

Den utredning genom 1960 års jordbrukskominitté
som det här talas om i
yttrandet får sannolikt ingen betydelse,
när det gäller ett tillrättaläggande av
jordbrukets ekonomiska förhållanden.
Jag sade också i förra veckan att den
översyn, som man här förordar, genom
nämnda kommitté ju inte kommer till
stånd, om inte riksdagen här bifaller
reservationen och ger utredningen i
uppdrag att företa en speciell delut -

redning och får i uppdrag att överlämna
resultaten för vidare åtgärd.

Hen- ANTBY (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber bara att här få
hänvisa till vad jordbruksnämnden i
sitt remissvar har anfört rörande denna
fråga.

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! I anslutning till vad
herr Larsson i Hedenäset anfört vill
jag först säga några ord för att bygga
på hans argumentation i fråga om verkan
av mjölkregleringen i det nordligaste
området i landet. Mjölkproduktionen
inom det område, som jag närmast
kan sägas representera, nämligen Västerbottens
lappmark, bär under de senaste
tio åren rasat ned i snabb takt och
kommit till en nivå, där mejerirörelsens
fortsatta existens allvarligt hotas. Krisen
inom mjölkproduktionen är för dagen
akut. Under fjolåret sjönk invägningem
inom detta område med 8,9 procent
och priset med 3 öre.

Vi får också vara på det klara med
att om mejeriorganisationen bryter
samman, så betyder detta inte bara att
lappmarkens jordbrukare får en med
7—8 miljoner minskad inkomst, utan
det kommer också att innebära avsevärda
svårigheter att tillgodose befolkningens
behov av färsk mjölk.

Ur rationaliseringssynpunkt vore
också ett sammanbrott av mejeriorganisationen
— jag tänker nu på jordbrukets
rationalisering — en allvarlig
olycka. Det skulle bli praktiskt taget
omöjligt att rädda den bättre delen av
jordbruket inom denna landsända, den
del som rimligen bör bestå.

Under sådana förhållanden — och
då staten i form av allmänt mjölkpristillägg
och extra mjölkpristillägg
tillför detta område i runt tal 1,7 miljoner
årligen i prisstöd — ter det sig
orimligt att prisregleringen skall tilllåtas
beskatta denna produktion med

136 Nr 18 Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, in. m.

i runt tal en halv miljon från dessa
fattiga lapplandsbönder. Inte bara jordbrukarna
utan också konsumenterna
är förvånade inför denna ordning, i
synnerhet som konsumtionspriset här
är betydligt högre än annorstädes. Jag
tror det är nödvändigt att här göres
ett radikalt ingrepp, om nu inte SMR
och jordbrukarna kan samsas om en
rimligare lösning.

Jag vill också säga några ord i anslutning
till reservation nr 1 beträffande
kapitalförsörjningen. Man önskar en
utredning för att få en lösning på detta
problem, och det ligger väl mycket
nära till hands att säga: År det så enkelt,
så varför inte? Men vi bör vara
beredda att med samma trollstav hjälpa
andra områden inom näringslivet
där det råder brist på kapital. Småindustri
och hantverk ropar efter pengar,
och storindustrien gör detsamma. Findus’
flykt till Schweiz häromdagen anses
bero på svårigheter att uppbringa
tillräckligt kapital här hemma. Man
kan beklaga att trots ett större sparande
än någonsin våra kapitalresurser
icke räcker för alla önskvärda behov,
men vi kan samtidigt trösta oss med
att detta är ett uttryck för en intensiv
expansion. Direktör Browaldli har vid
något tillfälle uttalat, att kapitalbrist
är ett naturligt tillstånd i ett progressivt
samhälle. Vågar vi tolka jordbrukets
bekymmer som ett uttryck för
samma sak, kan ju det vara en tröst.

Om vi således är i den situationen
att kapitalet måste ransoneras, är frågan:
Får jordbruket sin rimliga andel
av det tillgängliga kapitalet? Motionärerna
har på denna punkt beräknat ett
kapitalbehov av 400—500 miljoner om
året, varav 200—250 miljoner måste
hämtas från den fria marknaden. Riksbanksfullmäktige
har i sitt yttrande
lämnat en del intressanta uppgifter,
som ger vid handen att jordbruket inte
blott har fått dessa 250 miljoner —
det hade jordbruket fått redan 1959
— utan att man nu får minst 300 mil -

joner från den fria marknaden. Fullmäktige
säger i sitt remissyttrande:

»Slutsatsen måste därför bli, att det
varit möjligt att tillgodose jordbrukets
kreditbehov i en omfattning som är
anmärkningsvärd med tanke på den
restriktiva kreditpolitiken under de båda
senaste åren. Upplåningen på den
öppna marknaden har sålunda t. o. m.
överskridit det av motionärerna angivna
upplåningsbehovet.» Det var således
den del som gällde konkurrensen
om pengarna på den fria marknaden.

I de likalydande motionerna nr
I: 306 och II: 388, som väl närmast
ligger till grund för reservationen, ställs
också krav på liberalisering av gällande
regler för garantilån inom jordbrukets
område, och man gör gällande att
garantilånen endast kan erhållas i
omedelbar anslutning till att en rationaliseringsåtgärd
vidtages. Jag kan från
motionen citera följande:

»Den frågan kan med fog ställas, vad
det är som gör, att en enskild jordbrukare,
som på ett rationellt sätt utvidgat
sin brukningsdel, inte senare —
ens efter en grundlig prövning av frågan
ur modern jordpolitisk synpunkt
från myndigheternas sida — har laglig
möjlighet att få komma i åtnjutande av
statsgaranti, kanske för att därigenom
kunna reda upp besvärande ekonomiska
mellanhavanden med släktingar eller
andra närstående.»

Visst låter detta ovänligt, men det
är dess bättre inte riktigt. Förklaringen
synes vara, att motionärerna studerat
en äldre författning. Man åberopar
också författningen av år 1948 nr 342,
som varit ur kraft i tre år. Nu gäller
författningen av 1959 nr 246, vilket
kanske är förklaringen till denna kritik
av bestämmelserna för garantilåneverksamhefen.

I lantbruksstyrelsens kommentar till
den reviderade rationaliseringskungörelsen
av 1949 bär bl. a. återgivits departementschefens
uttalande i fråga om
fall, där framställning om garantilån

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Nr 18 137

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

icke aktualiseras i omedelbar anslutning
till jordförvärv eller annan rationaliseringsåtgärd.
Jag citerar departementschefens
uttalande:

»Med beaktande av vad jag tidigare
anfört om angelägenheten av att den
yttre rationaliseringen på allt sätt underlättas
synes sistnämnda regel ej
böra ges en alltför snäv tolkning. Det
förhållandet att lånegaranti inte sökes
i nära anslutning till genomförandet av
den yttre rationaliseringen, bör inte
utan vidare hindra att garanti beviljas.
» (Proposition nr 148 till 1959 års
riksdag.)

Mot bakgrund av detta uttalande, vilket
riksdagen beaktat, synes den situation
som motionärerna målat upp i
verkligheten inte behöva inträda. Visserligen
finns inget preciserat uttalande
om hur långt efter en vidtagen åtgärd
lån kan komma i fråga, men det
är anledning tro att lantbruksnämnderna
inte gör svårigheter i oträngt
mål. Självfallet ger författningen inte
utrymme för beviljande av garantilån
för att då och då reglera gamla tilltrasslade
affärer, vilket skulle få underliga
konsekvenser, men väl för att
klara ett fall, där sambandet är påtagligt
mellan å ena sidan vidtagen rationaliseringsåtgärd
och å andra sidan
lånebehov.

Vidare bör kanske påpekas att 1949
års reform även innebar att kretsen
av låntagare vidgades vad gäller lån
för förvärv av jordbruksegendom. Tidigare
gällde enfamilj sjordbruket som
måttstock — nu gäller tvåfamilj sjordbruket.
1949 reviderades också bestämmelserna
om driftlånens maximala
storlek och amorteringstid. Förut var
lånen maximalt på 14 000, men gränsen
höjdes 1949 till 20 000 och amorteringstiden
förlängdes från 10 till
maximalt 15 år. Då nu till yttermera
visso lantbruksstyrelsen i sitt remisssvar
anmält, att den överväger förslag
till Kungl. Maj :t om viss korrigering
av bestämmelserna för de statliga ga -

rantilånen — ett förslag som kan komma
att framläggas för höstriksdagen —
borde motionärerna och reservanterna
kunna vara någorlunda tröstade.

Så till reservation nr 2! Där framförs
ett krav att materialet från jordbruksekonomiska
undersökningen så snabbt
som möjligt skall bli bearbetat och tillgängligt.
Det är i och för sig ett rimligt
krav. Nu har ju 1960 års jordbrukskommitté
till uppgift att följa och analysera
verkningarna av jordbruksavtalet,
och kommittén räknar — enligt vad
som framgått — med att under hösten
kunna bearbeta materialet för 1960 och
under kommande vår materialet för
1961. Eftersläpningen kan självfallet
beklagas, men materialet är tungarbetat
och genomgången blir tidskrävande.
Det torde vara svårt att finna någon
väg som snabbare leder till ett
pålitligt resultat. Utskottet har på denna
punkt skrivit mycket positivt och
säger sig utgå från att lantbruksstyrelsen
sätter in de resurser som erfordras
för att frambringa behövligt material
i sådan tid att jordbruksutredningens
tidsplan kan hållas. Utskottet delar
med andra ord så till vida reservanternas
mening, att utskottet finner
det angeläget att materialet redovisas
så snabbt som möjligt.

Det är självfallet av största intresse
för alla parter att veta, hur avtalet verkar.
Men ett besked härom kan inte
gärna vara av den beskaffenheten, att
det rubbar det löpande avtalet, vars
prissättningssystem får ändras blott under
särskilt angivna förhållanden, t. ex.
vid en mera betydande ändring i växelkurserna.
Att jordbrukarna inte är nöjda
med sitt avtal är väl ett normalt
förhållande. Jag känner inte heller till
någon annan yrkeskategori som förklarat
sig nöjd med sina villkor och
sina avtal. Men därifrån och till att
ifrågasätta att ett ingånget avtal skall
ryggas är steget långt. Ytterst är det
väl ändå så att många insiktsfulla jordbrukare
är ganska tacksamma för sitt

5* — Andra kammarens protokoll 1962. Nr IS

138 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

avtal. Jag såg för någon tid sedan i en
lokaltidning, att RLF:s främste representant
vid ett RLF-möte uppe i Västerbotten
skulle ha uttalat, att felet med
sexårsavtalet är att det gäller endast
sex år — det borde ha gällt sextio år.
Med Europamarknaden som perspektiv
har RLF-chefen sannolikt rätt i sin
värdering.

Ja, jag skall inte fortsätta att tala
om detta. Det skulle eljest ha varit
frestande att något polemisera mot min
gode vän herr Elmwall, som använde
1959 års siffror för att visa hur illa
det är ställt i Mellansverige, kanske
inte i jämförelse med Norrland men i
jämförelse med Götalands slättbygder.
Det är påtagligt att Mellansverige släpar
efter i förhållande till Sydsverige.
Jag undrar emellertid om inte detta
förhållande har hestått i alla tider. Det
beror väl inte i så hög grad på sexårsavtalet
som på produktionsinriktningen
och kanske också i någon mån
på de interna prisregleringarna.

Studerar man emellertid 1959 års
siffror -— inte bara de siffror som
återgivits i motionen utan också de
som jag vill minnas återgivits i jordbruksnämndens
remissvar, där man redovisar
antalet arbetstimmar per 10
hektar och år — finner man att Götalands
slättbygder lägger ned 50—60
procent fler arbetstimmar per år än
Svealands slättbygder gör. Att detta
måste påverka bruttoresultatet är självklart.
Man har offrat färre arbetstimmar
och får således också betydligt
mindre pengar.

Svårigheterna för Mellansverige torde
bero på flera förhållanden — bl. a.
på 50-talets upprepade skördeskador
men kanske främst på en mindre god
anpassning av driftens inriktning. Att
odla spannmål på ett familjejordbruk
om 10—20 hektar är naturligtvis inget
lämpligt sätt att utnyttja familjens arbetskraft,
och det är väl också ganska
omöjligt att på denna areal med spannmålsodling
försörja en familj.

Götalands slättbygders jordbrukare i
dessa storleksgrupper har gått i omvänd
riktning och alltmer lagt an på
animalisk produktion. Detta är väl också
en av förklaringarna till att resultatet
blivit så mycket förmånligare för
deras del.

Ja, herr talman, jag slutar här och
ber att få understödja herr Larssons i
Hedenäset yrkande om bifall till motionen
II: 754. Jag ber i övrigt få yrka
bifall till jordbruksutskottets hemställan
på alla punkter.

Herr ELMWALL (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundmark sade
att jag använder 1959 års siffror. Såvitt
jag kan förstå är det emellertid
jordbruksnämnden som anför 1959 års
siffror och jämför dem med det material
som har lämnats i motionen.
Man vill inte godkänna hela familjens
arbetstid utan tar endast hänsyn till
mannens arbetstid och inkomst. Den
tabell som jordbruksnämnden använder
är såvitt jag kan se en rensad tabell,
i vilken man bara tar med arbetet
med växtodling och djurskötsel. Jag
kan inte förklara detta på annat sätt.
Därför stämmer naturligtvis inte jämförelsen
mellan södra Sverige och Mellansverige.

Att Mellansverige i alla tider haft
sämre inkomster av jordbruket än sydligare
landsdelar är riktigt. Det är
emellertid inte detta motionen vänder
sig mot utan det är mot den fallande
inkomstkurva som de jordbruksekonomiska
undersökningarna faktiskt påvisat
och som ingen kan bestrida. Det
är denna utveckling vi med riksdagens
hjälp vill bryta.

Herr Lundmark sade vidare att man
på ett familjejordbruk inte kan odla
fodersäd till avsalu. Jag har gjort en
liten undersökning på vår centralförenings
länskontor. Detta kontor har
384 leverantörer med högst 30 hektar,
44 leverantörer med 30—50 hektar och
56 leverantörer med över 50 hektar.

Onsdagen den 9 mai 1962 fm.

Nr 18 139

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

Undersökningen visar att gårdarna under
30 hektar säljer avsevärda mängder
fodersäd. Vid en förfrågan hos
föreståndaren för kontoret fick jag veta
att de mindre brukningsdelarna producerar
icke ringa kvantiteter. Han redovisade
också varför dessa brukningsdelar
säljer. Det beror, herr talman, på
att de byter ut fodersäd mot äggviterikare
fodermedel. Dessa leverantörer
har nämligen djurskötsel som huvudinkomstkälla.

Herr LUNDMARK (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ehmvail missförstod
mig. Jag talade inte om mannens
inkomst i jordbruk å ena sidan på
slättbygden i Mellansverige och å andra
sidan i Götaland utan om antalet
arbetstimmar per 10 hektar, och det
var i det avseendet skillnaden rörde
sig om mellan 50 och 60 procent. Om
man däremot jämför familjeinkomsten
finner man att götalänningen har ungefär
dubbelt så stor inkomst som svealänningen.
Jag menar att den viktigaste
orsaken till detta förhållande måste
ligga i antalet arbetstimmar. Om de
fasta kostnaderna är givna innebär ju
varje ytterligare arbetstimme, som jag
kan ta betalt för, en nettoökning av
inkomsten, och på det sättet blir de
tillkommande arbetstimmarna betydligt
värdefullare än arbetstimmarna i botten.

Herr ELMWALL (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundmark menar
väl ändå inte att jordbrukarna i
Svealand underlåter att arbeta i viss
utsträckning. Det tycker jag skulle vara
en fruktansvärd beskyllning att
framställa.

Jordbruksekonomiska undersökningen
redovisar familjens och brukarens
arbetsinkomster och arbetsinsatser för
jordbruk med mellan 10 och 20 hektar.
Enligt denna undersökning är i
Götalands södra slättbygder familjens
arbetsinkomst 12 224 kronor och bru -

karens arbetsinkomst 8 357 kronor. Familjens
arbetsinsats är där 3 923 timmar
och brukarens 2 957. I Svealands
slättbygder däremot är familjens arbetsinkomst
6 810 kronor och brukarens
3 391 kronor. Familjens arbetsinsats
är i dessa områden 3 561 timmar
och brukarens 2 707 timmar. Det skiljer
alltså på 250 timmar i fråga om
brukarens arbetsinsats. Dessa siffror
gäller år 1959, och mycket av förklaringen
ligger väl i att det gäller just
torråret 1959 eftersom skörden bärgades
med ett minimum av arbetsinsats
i Mellansverige det året. Man kunde
bära sig åt praktiskt taget hur som
helst. Det var mycket lätt att bärga
skörden.

Går vi till norra Kalmar län finner
vi att brukarens fullgoda manstimmar
år 1958 i jordbruk med 10—20 hektar
var 2 732 timmar, år 1959 var 2 721
timmar och år 1960 var 2 928 timmar.
Skillnaden är inte så stor, herr Lundmark,
om man bara använder de rätta
tabellerna.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Det är väl ganska ovanligt
att en debatt om jordbrukets frågor
sträcker sig över två dagar, och
det kanske finns ledamöter här i kammaren
som tycker att debatten blir
långrandig. Men läget för det svenska
jordbruket är i dag sådant, att det inte
får nonchaleras. Andras bördor förefaller
ju alltid vara lättare att bära än
de egna, men eftersom vi har ett gemensamt
löne- och inkomstansvar för
övriga grupper här i landet, så borde
detta även omfatta jordbruket.

Som tidigare påpekats föreligger från
den jordbruksekonomiska undersökningen
ännu inte några siffror ens för
1960. När det gäller frågan om jordbrukets
jämställdhet med övriga jämförbara
grupper har man i alla fall eu
bestämd känsla av att om löntagarna
åker hiss, så får jordbrukarna traska
i trapporna. När man ser deklaratio -

140 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

ner och bokföringsresultat finner man
lätt, att kostnaderna för jordbruksdriften
accelererar oerhört mycket snabbare
än inkomsterna.

Vi diskuterade ju i går i samband
med ett interpellationssvar de problem
som finns t. ex. när det gäller produktionen
av potatis; trots att det råder
brist på denna vara har man inte kunnat
komma upp till den nedre prisgräns
vid avsättning av den svenska
produktionen som sexårsavtalet angivit
som skälig.

För att till protokollet få några siffror
som visar utvecklingen sedan 1945
kan jag ange, att lönerna sedan dess
ökat med 500 procent, maskinkostnaden
med 125 procent och byggkostnaden
med 176 procent. Priset på vegetabilier
ökade fram till 1952 med 60
procent och har sedan dess inte ökat
någonting. Inom parentes kan jag nämna,
att priset på en så kostnads- och
arbetskrävande produkt som sockerbetor
mellan 1952 och 1961 inte ökat något.
Detta faktum måste för var och en
framstå som ett mycket allvarligt hinder
i strävandena att få lönsamhet i
jordbruksdriften.

Priset på nötkött har ökat med 175
procent, priset på mjölk med 85 procent
och på fläsk med 50 procent. Får
denna utveckling fortgå kommer svårigheterna
för jordbruket så småningom
att bli mycket stora. Det gör också
att ingen jordbrukare nu vågar planera
med någon bestämdhet för längre tid
framåt.

Jag skulle gärna vilja beröra ett problem,
som egentligen inte hör till denna
debatt men som jag ändå vill ta
upp då jordbruksministern är närvarande
och är intresserad av vår diskussion.
Det gäller en fråga, där riksdagen
och även statens jordbruksnämnd
överlåtit åt föreningsrörelsen att bestämma,
nämligen frågan om kvotering
av osten. Det område som jag representerar
i denna kammare har när det
gäller mjölkproduktionen ett besvär -

ligt problem. Vi har under betesgången
en mängd växter, som inte finns
på så många håll i landet och som ger
fodersmak på mjölken och smöret. Detta
gör att en del konsumenter inte tycker
om den bismak som blir på produkterna,
i synnerhet mjölk och smör;
det finns en del människor som gillar
den smaken, däribland jag, men
de flesta gör det inte. Därför är dessa
produkter mycket svåra att avsätta.
Det medför att priset på mjölken
under senare hälften av maj, under
juni och halva juli sjunker ner till
ett avräkningspris som ligger så lågt
som vid 28 ä 30 öre per liter. Detta
pris erhålles alltså under en tid då naturen
själv hos djuren har utformat
laktationsperioder så att vi har den
största mjölkproduktionen under just
denna tid. Det skulle vara tacknämligt,
om jordbruksministern i samråd
med statens jordbruksnämnd kunde
finna någon utväg att genom en specialkvot
på ost till ölandsmejerierna
i någon mån eliminera de skadeverkningar
på produkterna som denna fodersmak
har. Den allra farligaste fodersmaken
är den som kommer från
vildlöken. Det är ett allmänt önskemål
i den bygd jag representerar att
man på något sätt skall kunna göra
någonting åt detta. Gotland har samma
problem, men Öland har inte mer än
50 procent av Gotlands kvot för osttillverkning
i förhållande till invägd
mjölk.

Jag skulle med några ord vilja beröra
det fru Lindskog sade om jordbrukets
kapitalförsörjning. Fru Lindskog
sade att hon inte kunde ta på
sitt ansvar att vara med om att bryta
ut kapitalförsörjningsfrågorna, utan att
dessa borde få ligga under bearbetning
i 1960 års jordbruksutredning.
Jag tycker att det är en missriktad ansvarskänsla.
Förhållandena är sådana,
att man tar på sig ett större ansvar om
man till en alltför avlägsen framtid
skjuter upp behandlingen av jordbru -

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Nr 18 141

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

kets kapitalförsörjningsfråga. Det gäller
här oerhört brännande och aktuella
problem, och om man inte löser dem
på något sätt blir det ytterligare svårigheter
vid generationsväxlingarna och
med att hålla jordbrukets rationalisei''ing
i takt med tiden. Det blir även
svårigheter på en hel del andra områden.
Fru Lindskog citerade vad ordföranden
i 1960 års jordbruksutredning,
förre jordbruksministern Netzén,
sagt om denna motion. Men fru Lindskog
citerade bara den ena halvan av
uttalandet, den som mera anslöt sig
till den linje som fru Lindskog talar
för. Men i samma yttrande anger förre
jordbruksministern fem delproblem
som man kan bryta ut och avgöra så
snart som möjligt.

Jag skulle vilja ange två huvudönskemål
i dagens läge för jordbrukets del.
Det ena är att åtgärder vidtas, så att
man snabbare kan få fram siffror från
den jordbruksekonomiska undersökningen
och därmed få debatten om
jordbrukets ställning i samhället mera
dagsaktuell. Det andra önskemålet gäller
den punkt i jordbruksavtalet, som
vi diskuterade i går kväll och som vi
diskuterat vid så många andra tillfällen,
nämligen där det står att man med
alla till buds stående medel skall vidta
åtgärder för att göra jordbrukets
prisläge sådant som målsättningen i
avtalet förutsätter. Enligt avtalstexten
gäller det här inte bara importavgifterna.
Om dessa inte räcker till skall
man inte släppa det hela och bara konstatera
att ingenting är att göra, utan
avtalet säger att Kungl. Maj:t i ett sådant
läge skall ge jordbruksnämnden
i uppdrag att på annat sätt vidta åtgärder
för att uppnå den prissättning
på jordbruksprodukterna, som är nödvändig
för att ge utövarna en skälig
inkomst.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
mig så länge vid den första frågan som

så mycket har diskuterats här, nämligen
jordbrukets kapitalbehov. Jag instämmer
gärna med dem som menar
att rationalisering inom jordbruksnäringen
förutsätter att man har kapital
till sitt förfogande. I den motion, som
har väckts av herr Hedlund, bär anförts
vissa siffror på vad man skulle
behöva låna upp på den öppna marknaden
och har angivits att 200—250
miljoner kronor skulle behövas. Riksbanksfullmäktige
har i sitt yttrande sagt
att det har kunnat lånas ut 300 miljoner
kronor. Då säger herr Hansson i
Skegrie: Det kan en riksbanksman säga,
men den enkle man som sitter i en
sparbank eller en annan kreditinrättning
får inte samma uppfattning om
dessa frågor.

Alldeles bortsett ifrån detta tror jag
att vi får tillfälle att diskutera frågan
om jordbrukets kapitalförsörjning i den
utredning, som både herr Hansson i
Skegrie och jag sitter med i. Jag tror
att det inte bara gäller att skaffa fram
kapital utan att man kanske också bör
se efter om t. ex. amorteringstider och
dylikt är rätt avvägda. Jag skall emellertid
inte ta upp någon diskussion på
denna punkt.

Herr Börjesson i Glömminge anförde
i en replik till fru Lindskog, att förre
jordbruksministern i ett remissyttrande
hade sagt, att det var fem punkter
som man här utan vidare kunde
bryta ut och behandla. I det fallet förhåller
det sig så, herr Börjesson, att
jordbruksministern är ordförande i den
utredning, som in pleno framförde dessa
synpunkter. Utredningen säger att
det i anslutning till den nuvarande lagstiftningen
finns möjlighet att ta upp
smärre delproblem.

Om jag sedan går över till den andra
frågan, som gäller eftersläpningen i inkomstutvecklingen
inom jordbruket,
tror jag att man skall ha klart för sig
alt alla de siffror som här anföres är
osäkra. Det finns för närvarande inte
något säkert material. Det material som

142 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. in -

man grundar diskussionen på hänför
sig till 1959. Man har här uttryckt förhoppningar
om att snabbare få fram
resultatet av dessa undersökningar, varigenom
man skulle kunna få bättre möjlighet
att följa upp dessa frågor. Jag
vill gärna instämma i detta. Någon har
sagt att flaskhalsen skulle ligga hos lantbruksstyrelsen,
men jag tror inte att
det är på det sättet; snarare tror jag
att det är så, att den omläggning som
skett genom införande av hålkortsystem
nar det gäller bearbetningen av materialet
har medfört ett dröjsmål. Enligt
vad som meddelats mig från lantbruksstyrelsen
räknar man med att kunna
förkorta tiden för bearbetning av detta
material ganska avsevärt. Detta bör
man notera med en viss tillfredsställelse.

När man här diskuterar den inkomstmässiga
utvecklingen mellan olika delar
av landet ber jag att få erinra om
att herr Elmwall i sitt anförande i fredags
tog upp frågan om det mellansvenska
jordbrukets ogynnsamma utveckling
i förhållande till det södra.
Ja, det är riktigt att det mellansvenska
jordbruket ger en mindre inkomst än
jordbruket i våra södra län. Det kan
ha flera orsaker. I Skåne har vi t. ex.
andra klimatiska förutsättningar, varför
vi där har en betydligt intensivare
jordbruksdrift än i t. ex. Mellansverige.
I Mellansverige har man, herr Elmwall,
gått in för att i mycket stor utsträckning
driva kreaturslöst jordbruk.
Det är alldeles omöjligt för ett familjejordbruk
inom detta område att få en
inkomst som är tillfredsställande när
det bara rör sig om vegetabilisk produktion.
Man får inte sysselsättning för sin
arbetskraft och självfallet får man därigenom
mindre inkomst.

Såvitt jag förstår löste herr Elmwall
i fredags dessa problem på ett alltför
enkelt sätt. Han gjorde då vissa liknelser.
Han sätter jordbruksministern på
en såningsmaskin och så låter han jordbruksministern
åka omkring på ett fält

och så. Herr Elmwall säger att om en
riktig bonde ser att de mellersta billarna
inte lämnar av tillräckligt, går han
av såningsmaskinen och ändrar på det
som är felaktigt så att han får lika mycket
utsäde även från mittbillarna. Men
den expertis jordbruksministern har till
sitt förfogande ger bara rådet att köra
på i tre och ett halvt år till, se bara
upp för växelkurserna.

Ja, herr Elmwall, om det vore så enkelt
som att bara vrida ett halvt varv
på en knapp för att kunna lösa dessa
problem skulle mycket vara vunnet.
Men vi har många saker att ta hänsyn
till. Vi har bl. a. en världsmarknad, som
vi inte kan bortse ifrån. Det är alltså
inte bara att vrida på en knapp och
därmed lösa problemen. Det är många
saker som kommer in i bilden.

Herr Elmwall säger också att jordbrukarna
ute i bygderna är bittra över
inkomstförhållandena och omöjligheten
att enligt nuvarande sexårsavtal uppnå
likställighet med andra inkomsttagare.
Enligt snabbprotokollet säger herr Elmwall
att jordbrukarna har förlorat tilltron
till statsmakternas utfästelser. Jag
ställer då den direkta frågan till herr
Elmwall, om det inte vore skäl i att
precisera vari statsmakterna har brustit
när det gäller att uppfylla sexårsavtalet.
Vilka åtgärder är det som statsmakterna
inte har vidtagit? Jag tycker
att herr Elmwall bör lämna ett svar på
detta.

Herr Elmwall anför också i sin motion,
att man skulle kunna lösa problemen
när det gäller inkomstförhållandena
för jordbrukarna i de södra delarna
av vårt land och i Mellansverige
på det sättet, att man genomförde en
differentiering av slaktdjursavgifterna.
Jag ställer då frågan till herr Hansson
i Skegrie: Kan herr Hansson dela herr
Elmwalls uppfattning på denna punkt
och vara med om att man alltså, såvitt
jag förstår, för över pengar från de
skånska jordbrukarna till jordbrukarna
i Mellansverige. Förhan dlingsdelegatio -

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Nr 18 143

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

nen har sagt, att den inte kan acceptera
en sådan ordning. Herr Elmwall
vill att staten skall göra det. Förhandlingsdelegationen
menar att detta får
vara en intern sak, som får klaras av
jordbrukets organisationer.

I motionen tar herr Elmwall också
upp vissa andra frågor. Jag skall inte
uppehålla mig vid alla utan begränsa
mig till att säga några ord om den sista
fråga han nämner om i sin motion,
nämligen frågan om rådgivningen. Den
saken tror jag är den värdefullaste i
den Elmwallska motionen. Han säger
bl. a., att det är önskvärt att man får
en bättre rådgivning åt jordbrukarna i
Mellansverige. Man skall med andra ord
lära de mellansvenska jordbrukarna att
producera animalier. Det tycker jag är
riktigt, herr Elmwall, och det är en
brist hos hushållningssällskapets konsulenter
i dessa områden, att de tydligen
inte uppmärksammat under de år
som förflutit att man borde ha en rådgivningsverksamhet
för att lära jordbrukarna
inom de mellansvenska bygderna
att producera fläsk i stället för
att exportera fodersäden till Skåne.

Jag skulle vilja säga något om ännu
en sak i detta sammanhang. Jag tror inte
att jordbrukarna i de mellansvenska
bygderna bör ta herr Elmwall som rådgivare,
ty vad är det herr Elmwall vill?
Jo, i fredagsdebatten slutade herr Elmwall
sitt anförande med att säga: »En
lämplig utväg skulle enligt min mening
vara att man återförde omsättningsskattebeloppet
— som nu kan beräknas till
cirka 125 miljoner kronor — till mejerihanteringen.
» Herr Elmwall föreslog
samtidigt att beloppet skulle delas mellan
bönderna och konsumenterna. När
det gäller att återföra medlen till mejerihanteringen
är det väl så, herr Elmwall,
att de aldrig bär tagits därifrån.
De har tagits från dem som konsumerar
mejeriprodukter, och herr Elmwall vill
nu att dessa 125 miljoner skall återföras
till mejerihanteringen för att fördelas
mellan konsumenter och bönder. Jag

tror att herr Hansson i Skegrie menar
allvar när han säger, att »vi vill inte
riva upp 6-årsavtalet». Men det skulle
väl ändå vara att riva upp avtalet, om
riksdagen gick på herr Elmwalls linje
och fattade beslut om sådana åtgärder,
som herr Elmwall här föreslagit.

Tillåt mig sedan att säga ytterligare
några ord angående prisutvecklingen.
Herr Hansson i Skegrie anförde här i
fredags, att det är märkligt att livsmedelspriserna
har varit i ständigt sjunkande
sedan 1959, trots den oro som
råder ute i världen. Jag skall gärna medge,
att det i och för sig är märkligt,
men man räknade väl med, när man träffade
detta avtal, att priserna skulle variera
både uppåt och nedåt. Om världsmarknadspriserna
stiger, så tjänar jordbrukarna
på det. De får då en bättre inkomst.
Går priserna däremot nedåt, är
det klart att jordbrukarna får en sämre
inkomst. Men dessa båda saker skulle
enligt de avtalsslutande parterna jämna
ut varandra. Det torde därför inte
finnas anledning att helt förkasta avtalet
och nu försöka riva upp det. Vi bör
avvakta och se hur resultatet kommer
att bli. Låt oss, herr Hansson, se efter
om vi kan finna ett bättre system, när
vi skall diskutera dessa frågor i 1960
års jordbruksutredning. Låt oss se efter
om vi kan lyckas att skapa bättre
förhållanden när det gäller jordbrukets
kapitalfrågor och låt oss se om vi kan
få till stånd ett bättre system när det
gäller prissättningen på jordbruksprodukterna.

Herr talman! Jag skall inte vidare utveckla
mina synpunkter i detta fall, därför
att både herr Lundmark och fru
Lindskog förut har redogjort för utskottsmajoritetens
uppfattning. Det finns
inte anledning för mig att återupprepa
vad de har sagt. Jag vill bara kort och
gott instämma i fru Lindskogs och herr
Lundmarks yrkanden.

Ytterligare en sak skulle jag dock
vilja beröra innan jag slutar mitt anförande.
I reservation nr 2 av bl. a. herr

144 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

Hansson i Skegrie bär tagits upp en fråga
om jordbrukets inkomstförhållanden.
Det heter: »Utskottet vill emellertid
framhålla angelägenheten av att nämnda
undersökningar kompletteras med
annat material, som belyser inkomstoch
kostnadsutvecklingen inom jordbruket.
» Man får inte klart för sig vad det
är för material som åsyftas, men jag
skulle gärna vilja bidra med att nämna
en sak; herr Hansson kan kanske
sedan nämna någon mera. Låt oss göra
en konsumtionsundersökning även när
det gäller jordbrukarna, ty på det sättet
skulle man få fram ett mera rättvisande
resultat för hur utvecklingen har
varit på detta område.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Vi motionärer har utgått
ifrån att det bör vara en hederssak för
alla parter, att avtalets målsättning skall
kunna vara uppnådd när avtalstiden är
slut. Det är detta som har föranlett vårt
krav på kontinuerlig översyn. Jag håller
gärna med om att det är beklagligt med
denna eftersläpning i redovisningsmaterialet.
Det har sagts mig, att delta förhållande
egentligen är en anslagsfråga.
Därest riksdagen ville bevilja ett högre
belopp för dessa ekonomiska bearbetningar,
skulle också resultatet kunna
framläggas betydligt snabbare. Här må
nämnas, att det varit möjligt att inom
1960 års jordbruksutredning göra en
delutredning beträffande småbruket.
Den var avsedd att ligga som underlag
för riksdagens behandling i fjol av småbruksfrågan.
Det bör inte vara omöjligt
att göra en likadan snabbutredning för
jordbruket i dess helhet. Man skall inte
utan vidare krypa bakom argumentet att
det tar så lång tid med redovisningen.
Det finns möjligheter att gå genvägar för
att åstadkomma ett snabbare resultat.

För övrigt fanns i det avtal, som vi tog
1956, en klausul om översyn av avtalet
efter viss tid. Det bör inte anses märk -

värdigare att man ser över även detta,
väsentligt längre -avtal efter viss tid.

Beträffande kreditförsörjningen bär
här intygats från många håll, att det
finns ett stort behov av kapital inom
jordbruket. Man har bland annat nämnt
den kredit som går över lantbruksstyrelsen
och lantbruksnämnderna. Som
jag framhöll i mitt anförande i fredags,
är det inte bara den krediten
utan även den vanligen anlitade bankmässiga
krediten som är av betydelse.
Nu bär emellertid riksbankens remissyttrande
tydligen blivit en räddningsplanka,
ty hittills har alla de som talat
för utskottet relaterat vad riksbanken
har uttalat. Men jag vidhåller, att erfarenheterna
blir litet annorlunda, för den
som sitter i ett kreditinstitut och måste
avslå fullt berättigade kreditansökningar
från jordbruket på grund av att man
fått besked uppifrån, att utrymmet härför
med hänsyn till kreditrestriktionerna
inte räcker längre, »varför ni får
vara vänliga att hålla igen med krediter».
Det har gällt krediter som varit i
hög grad nödvändiga och önskvärda ur
rationaliseringssynpunkt. Jag bär väldigt
svårt att fatta, att det kan vara
förenligt ens med konsumentintresset att
hålla tillbaka nödvändiga rationaliseringskrediter
åt jordbruket.

Men lånemöjligheterna i all sin ära är
väl ändå inte detta den enda vägen att
tillgodose jordbrukets kreditbehov. Det
är inte riktigt, som någon talare sade
för en stund sedan — jag tror att det
var fru Lindskog — att lånevägen är den
enda framkomliga. Ja, för närvarande
är det för all del riktigt, eftersom man
inte har velat anvisa möjligheter till
självfinansiering för jordbruket. Varför
motsätter man sig t. ex. investeringsfonder
för jordbrukets byggnader och
inventarier eller en fullständig vinstoch
förlustutjämning? På dessa vägar
hade det varit möjligt att tillförsäkra
jordbruket egna pengar — billigare
pengar än de som skall lånas i bank. Nu
får jordbruket, som sagt, i stor utsträck -

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Nr 18 145

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

ning vara beroende av bankkrediter. Vi
vet alla, att deras lånemöjligheter i övrigt
är begränsade genom kreditrestriktionerna.
När avtalet ingicks, visste parterna
inte att det skulle komma att företas
så pass stränga restriktioner på kreditgivningens
område. Inte heller kunde
de ana det höga ränteläge som skulle
komma att uppstå under avtalstiden.

En annan sak, som vi heller inte skall
bortse ifrån, är den ändrade målsättningen
för avtalet, nämligen att grunden
för inkomstlikställighet skall flyttas
upp till 20—30 hektar. Detta innebär väl
också, att jordbruket måste erhålla möjligheter
att nå en rationaliseringsgrad
som gör det möjligt att flytta upp denna
grund för likställighet. Då avtalet ingicks
1959 uttalade jordbruksnämnden,
att det var -nödvändigt att se till att kapitalförsörjningen
blev tillräcklig för att
avtalets målsättning skulle kunna uppnås.

Herr EKSTRÖM i Björkvik (s):

Herr talman! Jag har både i lantbruksnämnden
och i hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Södermanland
tillstyrkt den utredning, som omnämns
i herr Elmwalls motion, lag vill
därför bara uttala den förhoppningen att
frågan, då den nu bär överlämnats till
jordbruksutredningen, kommer att behandlas
snabbt inom denna utredning.
Jag har den uppfattningen att om en
motion eller en fråga överlämnas till en
utredning — det må vara en ny eller en
sittande — bör utredningen få pröva
frågorna förutsättningslöst utan att riksdagen
har bundit utredningen i förväg.
Skulle riksdagen redan ha bundit utredningen,
anser jag den vara obehövlig.
Med den formulering som reservationen
i detta avsnitt fått kan jag inte biträda
den.

Med det som jag här har anfört om
utrednings rätt att pröva förutsättningslöst
vill jag uttala förhoppningen om en
snar och låt mig också säga välvillig

prövning av denna fråga. Jag kommer
att biträda utskottets hemställan.

Herr PERSSON i Appuna (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
sade att jordbruket har hindrats att
skaffa sig eget kapital — vi skulle
bl. a. ha omintetgjort jordbrukets möjligheter
att sätta in pengar i investeringsfonder.

Jag vet inte om detta vore ett sätt att
lösa jordbrukets kapitalproblem. Om jag
inte fattat denna diskussion fel, är ändå
jordbrukets ekonomiska läge i dag såsom
det har beskrivits — och jag tror
att denna beskrivning i många och långa
stycken kan vara riktig — sådan, att
jordbrukarna har mycket små medel att
sätta in i investeringsfonder. Jag tror
därför inte att man kan klara frågan
genom att öppna en sådan möjlighet.

Jag vill säga ytterligare en sak, som
jag faktiskt glömde i mitt tidigare inlägg
i debatten. Herrar Hansson i Skegrie och
Elmwall kan kanske svara på vad detta
fenomen beror på, att varje gång priserna
höjts på jordbrukets produkter, exempelvis
med två eller tre öre per liter
mjölk, så diskonterar nya köpare av fastigheter
omedelbart dessa pengar i ett
högre fastighetsvärde. Priserna på fastigheterna
ligger i dag, trots att den senaste
taxeringen höjde taxeringsvärdena
ganska avsevärt i varje fall i Mellansverige
— i mitt eget län, Östergötlands
län — i genomsnitt 35 å 40 procent högre
än taxeringsvärdet. Herr Hansson i
Skegrie vet lika bra som jag, att de
pengar som man lånar är dyra pengar,
och i den mån man låter fastighetspriserna
stiga blir det en merutgift för
jordbruket.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! J-ag tror inte heller att
investeringskonton och resultatutjämning
helt och hållet skulle kunna lösa
jordbrukets kreditproblem. Men när

146 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

man varit så inkonsekvent, att man infört
kreditrestriktioner även för jordbrukskrediterna,
som enligt vad riksdagen
själv ändå en gång bär uttalat är
nödvändiga för att målsättningen skall
förverkligas, bör vi söka att på andra
vägar kompensera de förluster som kreditrestriktionerna
innebär för jordbruket.

Vad gäller de höjda taxeringsvärdena
vill jag ge herr Persson i Appuna rådet
att försöka föra en sådan ekonomisk politik
här i landet, att vi slipper den
ständiga penningvärdeförsämringen, ty
det är den som i första hand bidrar till
att folk som har pengar vill placera dessa
i realvärden. Detta är en av de viktigaste
orsakerna — eller kanske den
viktigaste orsaken — till att just jorden
som placeringsobjekt stiger i värde.

Sedan tillkommer en annan sak, nämligen
konkurrensen mellan jordbrukarpojkarna,
som har utbildat sig speciellt
för detta yrke och inte har något annat
att välja den -dag de skall starta egen
verksamhet. Det innebär en annan mycket
viktig förklaring till dessa höjda priser.

Att det inte kan vara de höjda mjölkpriserna
som ligger bakom, såsom herr
Persson i Appuna ville göra gällande,
framgår av det förhållandet, att av den
senaste mjölkprishöjningen, som beräknades
till 30 miljoner, försvann 20 miljoner
till höjda löner i distributions- och
förädlingsleden, och jordbrukarna fick
bara en tredjedel. Mjölkprishöjningar av
detta slag kan således knappast ha medverkat
till prisstegringarna på jorden.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Persson i Appuna
beklagade, att man inte hade senare siffror
från den jordbruksekonomiska undersökningen
än från 1959, men sade
därefter att flaskhalsen inte är hos lantbruksstyrelsen.
Jag skulle då vilja fråga:
Var är då flaskhalsen?

Herr PERSSON i Appuna (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
sade till mig att jag borde försöka
medverka till att det fördes en sådan
ekonomisk politik här i landet, att vi
slapp en ständig penningvärdeförsämring.
Får jag ställa den frågan till herr
Hansson: Hur lyckades hans partivänner
klara den saken på den tiden då
de satt i bänkarna med mikrofoner
framför? Lyckades de så särdeles bra?
Hade vi stabilt penningvärde under den
tid då bönderna satt med i regeringen?
Jag tror inte det går att reda upp
situationen på ett så enkelt sätt som
herr Hansson i Skegrie ville göra gällande.

Vad sedan gäller den fråga som herr
Börjesson i Glömminge tog upp — var
flaskhalsen är — vill jag säga att lantbruksstyrelsen
ju infordrar deklarationsuppgifterna.
Dessa skickas ut till
bokföringsbyråer på det lokala planet,
varefter de går till statistiska centralbyrån
där de behandlas, och sedan
går de tillbaka till lantbruksstyrelsen.
Det är tänkbart — jag har inga säkra
uppgifter på det — att statistiska centralbyrån
har haft så mycket arbete
med bl. a. skördeskadorna, att dessa
uppgifter inte har hunnits med. Som
jag sade förut har systemet nu lagts
om till hålkortssystem. Lantbruksstyrelsen
har upplyst mig om att tiden
därigenom skall kunna förkortas ganska
avsevärt — vilket jag tycker är önskvärt
— så att man kan få in dessa uppgifter
tre kvarts eller kanske till och
med ett år tidigare.

Herr ARWESON (s):

Herr talman! I proposition nr 95,
som vi nu har att behandla och som
innehåller förslag om vissa åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område,
har jordbruksministern tänkt sig
en viss omläggning av gränsskyddet för
fjäderfäkött och levande fjäderfä. På
grund av verkningar i EFTA-konven -

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Nr 18 147

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

tionen föreslår han också prisutjämning
för torkad äggalbumin och kärnbindemedel.
Vidare framlägges förslag
om användning av införsel- och regleringsavgiftsmedel
på jordbrukets område
och därmed sammanhängande frågor.

Men det har också vid riksdagens
början väckts en del motioner som även
behandlas i detta sammanhang. Jag
skall därför nu något beröra dessa. De
behandlar de allmänna grunderna för
prisregleringen på jordbrukets område,
och vi har då först centerpartiets motioner
II: 388 och II: 111 som rör jordbrukets
kapitalförsörjning. I den förstnämnda
motionen framhåller man att
det aktuella kapitalbehovet kan uppskattas
till 400 å 450 miljoner kronor,
varav minst 200 till 250 miljoner
kronor torde behöva upplånas i den
öppna marknaden. I motionens slutkläm
yrkar man på en skrivelse till
Kungl. Maj :t med en anhållan att vid
pågående jordbruksutredning frågan
om jordbrukets kapitalförsörjning måtte
utbrytas och behandlas skyndsamt,
så att förslag till en förbättrad kapitalförsörjning
kan föreläggas nästa års
riksdag. I den andra motionen II: 111
begär man att kreditförsörjningen för
rationaliseringsändamål blir föremål
för särskild, skyndsam prövning.

Jag förstår mycket väl, att kapitalförsörjningen
är en synnerligen viktig
fråga och att det behövs mycket pengar
till jordbruket i synnerhet när man
nu håller på med rationalisering och
mekanisering i stor skala.

Även om herr Hansson i Skegrie
inte riktigt tycker om att vi från utskottets
sida erinrar om vad fullmäktige
i riksbanken framhåller när de
fäster uppmärksamheten på den omfattning,
i vilken behoven redan tillgodoses
på marknaden, kanske denna
fråga ändå är så viktig och betydelsefull,
att man bör ta hänsyn till vad
riksbanksfullmäktige säger. De framhåller
att kreditåtstramningen visser -

ligen har påverkat affärsbankernas och
sparbankernas utlåning till jordbruket.
Denna återhållsamhet i kreditgivningen
kompenseras dock mer än väl av expansionen
i jordbrukskasserörelsens
och hypoteksbankens utlåning. De påvisar
också, att ökningen i de utestående
lånen från jordbrukets kreditkassor
har växt från 82 miljoner kronor
1959 till 97 miljoner kronor 1960 och
till 144 miljoner kronor 1961. Hypoteksbankens
upplåning har också stigit
starkt under de tre senaste åren:
bruttoupplåningen utgjorde 64 miljoner
1959, 95 miljoner 1960 och 113
miljoner kronor 1961 och nettoupplåningen
50, 79 respektive 98 miljoner
kronor.

Kredittillförseln till jordbruket, räknat
som ett nettobelopp, kan uppskattas
ha stigit från, i runda tal, 250 miljoner
kronor åren 1959—1960 till minst
300 miljoner kronor år 1961. Riksbanksfullmäktige
menar därför att slutsatsen
måste bli, att det varit möjligt
att tillgodose jordbrukets kreditbehov
i en omfattning som är anmärkningsvärd
med tanke på den restriktiva kreditpolitiken
under de två senaste åren.
Upplåningen på den öppna marknaden
har sålunda t. o. m. överstigit det av
motionärerna angivna upplåningsbehovet.
Med hänsyn till denna tillväxt i
kreditgivningen och till utformningen
av gällande regler för kreditgaranti,
ifrågasätter därför riksbanksfullmäktige,
om kreditproblemet är av sådan
angelägenhetsgrad att det bör brytas ut
ur sitt sammanhang och behandlas med
förtur av utredningen.

Lantbruksstyrelsen har också yttrat
sig över dessa motioner, och det är gi-r
vetvis intressant att se vad den framhåller
i denna fråga. Den menar att
frågan är av mycket komplicerad natur
och den ställer sig därför mycket
tveksam beträffande de praktiska möjligheterna
för jordbruksutredningen
eller särskilt tillsatt utredning att behandla
kreditfrågorna så skyndsamt,

148 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

att ett genomarbetat förslag kan föreläggas
1963 års riksdag. Den säger också,
att kapitalförsörjningsfrågorna dessutom
har ett så nära samband med
andra frågor, som skall behandlas av
jordbruksutredningen, att det enligt
styrelsens mening knappast kan vara
ändamålsenligt att utbryta dem till särskild
behandling. Till slut framhåller
styrelsen, att det icke finns tillräckliga
skäl att vid pågående jordbruksutredning
utbryta frågan om jordbrukets
kapitalförsörjning till särskild behandling.

Vad säger då 1960 års jordbruksutredning?
Den åberopar att enligt sina
direktiv har den att utföra ett mycket
omfattande utredningsarbete, avseende
praktiskt taget alla sidor av jordbrukets
framtidsproblem. Jordbrukets kreditfråga
beredes inom utredningen av
en särskild arbetsgrupp, som igångsatt
djuplodande och tidskrävande undersökningar
för att klargöra jordbrukets
aktuella och framtida kapitalbehov och
ange olika vägar för att fylla detta behov.
Den säger vidare, att för sina
slutliga överväganden och ställningstaganden
i jordbrukets kapitalfrågor är
utredningen dessutom beroende av det
arbete, som utföres inom bl. a. grupperna
för strukturfrågor och för frågor
rörande företagsorganisationen
inom jordbruket. Sedan framhåller den
att en utbrytning och snabbehandling
av kapitalförsörjningsfrågan icke synes
sakligt försvarlig och ej heller praktiskt
genomförbar och anser sig alltså
icke kunna tillstyrka ett dylikt förfarande.

Det är med anledning av dessa starka
och bestämda uttalanden som jordbruksutskottets
majoritet har kommit
fram till den ståndpunkten, att dessa
motioner bör avslås i denna del.

Nu har man i reservation nr 1 inte
gått riktigt så långt som i motionen
när det gäller att frågan skulle utbrytas
från pågående jordbruksutredning,
men reservationen syftar till samma

sak och jag yrkar därför bifall till utskottets
förslag på denna punkt.

Reservation nr 2 sammanfaller med
motionen fl: 387, som berör undersökningar
rörande inkomst- och kostnadsutvecklingen
inom jordbruket. I motionen
hemställes, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om dels undersökningar rörande inkomst-
och kostnadsutvecklingen inom
jordbruket i enlighet med vad i motionen
anförts, dels ock — därest undersökningarna
så motiverar — framläggande
av förslag till sådana åtgärder,
att den i jordbruksavtalet och riksdagsbeslutet
1959 åsyftade utfyllnaden
av inkomstklyftan mellan industrien
och jordbruket kan uppnås under sexårsperioden.

Nu vet vi ju alla, att i det riksdagsbeslut
som vi fattade 1959 var målsättningen
för prispolitiken, att jordbruket
under denna sexårsperiod skulle
beredas möjlighet för det första att
följa med i den allmänna inkomstutvecklingen
och för det andra att tillgodoföras
rationaliseringsvinsten inom
näringen så att klyftan mellan industriarbetarnas
och jordbrukarnas inkomster
efter hand utjämnades.

Man hade då avvägt prisskyddet så,
att den inkomstnivå, som därigenom
beräknades bli uppnådd vid början av
den nya prissättningsperioden, kunde
beräknas ge möjlighet att utfylla en
del av den inkomstklyfta, som då förelåg.

Det är givetvis mycket svårt att avgöra
hur inkomstutvecklingen har fortskridit
under den tid som har gått sedan
sexårsavtalet började gälla.

Statens jordbruksnämnd framhåller
i sitt yttrande över motionen, att det
statistiska material, som ligger till
grund för bedömningen av inkomstutvecklingen,
bygger i vad avser jordbruket
på den jordbruksekonomiska
undersökningen, som handhas av lantbruksstyrelsen.
Grundmaterialet för
1960 beräknas, enligt vad jordbruks -

Onsdagen den 9 ma] 1962 fm.

Nr 18 149

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

nämnden inhämtat, framkomma under
instundande sommar och för 1961 vid
årsskiftet 1962/63.

1960 års jordbruksutredning har
bland annat till uppgift att följa och
analysera verkningarna av gällande
jordbruksavtal. Man kan därför vara
förvissad om att denna utredning kommer
att bearbeta det material man har
och det som man nu snart får in, så
att man får fastare hållpunkter för en
bedömning av inkomstutvecklingen. Att
redan nu, utan att ha tillgång till dessa
uppgifter, göra jämkningar i jordbrukets
prissättningssystem kan inte vara
tillrådligt. Man bör väl också vara
försiktig ifrån riksdagens sida med att
mitt under löpande avtalsperiod göra
ändringar i gällande avtal. Utskottet kan
inte heller biträda motionen på denna
punkt. Jag yrkar därför bifall till utskottets
förslag.

I reservation nr 3 har man liksom i
motionen II: 381 gjort vissa beräkningar
angående inkomstutvecklingen i Mellansverige
och vissa delar av Götaland och
därvid kommit fram till att den varit
ogynnsam i det förstnämnda området.
Även den frågan faller inom ramen för
1960 års jordbruksutredning. Denna utredning
bär att behandla dessa frågor,
och därför har utskottet föreslagit att
motionerna jämte detta utlåtande överlämnats
till nämnda utredning. Jag yrkar
bifall till utskottets förslag på denna
punkt.

I reservation nr 4 har yrkats att
hundbröd skall överföras till jordbruksregleringen.
Det är naturligtvis riktigt
att inte hundbrödet åtnjuter något importskydd,
eftersom i den tulltaxa som
gäller från ingången av år 1959 hundbröd
är upptaget som tullfritt. Varuslaget
är också liksom andra liknande varuslag
av vitamin- och mineralfodermedel,
som ej innehåller torrmjölk, undantaget
från jordbruksregleringen. Under
tidigare år har den här varan haft
ett visst skydd, men sedan 1952 års tulltaxekommitté
behandlat frågan har

gränsskyddet borttagits. Det kanske kan
vara av intresse att höra vad denna
tulltaxekommitté hade att säga. »Vad
beträffar det för närvarande fullbelagda
hundbrödet, som är en obetydlig artikel,
har kommittén icke funnit något
tullskydd påkallat.»

Nu har ju AB Tengers hundbrödsfabrik,
som är den ende tillverkaren i
landet av hundbröd, gjort framställning
till Kungl. Maj :t om gränsskydd. Så sent
som den 5 maj 1961 har också Kungl.
Maj:t meddelat beslut och lämnat frågan
utan åtgärd.

I propositionen framhåller departementschefen
att med beaktande av att
frågan om gränsskydd för hundbröd
nyligen prövats av Kungl. Maj:t anser
han sig inte kunna biträda jordbruksnämndens
förslag. Eftersom inget nytt
har framkommit vid behandlingen i utskottet
har även majoriteten där intagit
samma ställning.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag
på denna punkt.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Arweson berörde
en reservation som hittills inte omnämnts
i debatten, nämligen reservation
nr 4 som gäller hundbröd. I anledning
därav vill jag upplysa om att
orsaken till att tulltaxekommittén icke
förordade något tullskydd för denna
vara var att kommittén förutsatte
att den skulle komma att inordnas i
jordbruksregleringen. Så har emellertid
icke skett. Det är emellertid en beredskapsåtgärd
att inom landet upprätthålla
en tillfredsställande fabrikation
av hundbröd med hänsyn till såväl polisens
som arméns hundar.

Herr Persson i Appuna frågade mig,
om det verkligen rådde ekonomisk stabilitet
under den tid centerpartiets representanter
befolkade statsrådsbänkarna.
Ja, herr Persson, om jag riktigt har
läst siffrorna var det under 1950 och
1951 en ganska kraftig inflationsutveck -

150 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

ling. Sedan koalitionsregeringen sistnämnda
år kommit till, förändrades index
mycket litet — med en eller två
enheter under åren 1952—1954, och det
rådde alltså då ekonomisk stabilitet.
Men därefter kom händelserna 1955,
när man på arbetsmarknaden icke brydde
sig om regeringens varningar att det
bara fanns utrymme för 3 procents löneökning,
utan ställde sådana krav att
löneökningarna uppgick till, efter vad
jag vill minnas 8 å 9 procent. Därigenom
blev det återigen en kraftig inflationsutveckling.
Om regeringens varningar
och åtgärder den gången hade
respekterats, skulle jag tro att den ganska
stabila ställningen i fråga om index
hade kunnat bibehållas även efter 1954.

Herr PERSSON i Appuna (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det vore mig fjärran att
vilja ta bort den gloria som herr Plansson
i Skegrie hängt över centerpartiets
statsrådsledamöter. Jag skall inte heller
göra det. Vi kan få en diskussion
om Koreakrisen, och den tycker jag inte
hör ihop med den debatt vi för i dag.

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! När den generella uppgörelsen
i årets avtalsrörelse träffades,
betecknades den såsom tämligen välanpassad
och föga inflationsdrivande.
Efter de följdföreteelser, som sedan traditionsenligt
visat sig, är kanske omdömet
i dag ett annat. Den höjning av
jordbrukets produktpriser, främst med
3 öre för konsumtionsmjölken, som varit
en automatisk följd av jordbruksavtalets
justering i samband med uppgörelsen,
utpekas nu såsom boven i dramat
vilken tar hand om den allra största
delen av löneförbättringarna. Det
finns all anledning att bemöta denna
onyanserade kritik och erinra om att
det i stället förhåller sig på det sättet,
att 1 procents höjning av jordbrukets
produktpriser i sin tur endast ger utslag
med Vio enhetshöjning av hela kon -

sumtionsprisindex och att den prisökning
som vidtagits ännu inte nått ut till
producenterna, utan helt tycks gå åt
för att täcka ökade lönekostnader inom
förädlingsindustrierna. Det finns också
skäl påpeka att jordbrukarna numera
själva helt får bära den stora höjning
av lantarbetarlönerna som företagits.
Man har inte rätt att slå ut jordbruksföretagens
ökade kostnader på
högre produktpris, detta till skillnad
från andra företagare som omedelbart
kan täcka ökade lönekostnader genom
prishöjningar.

I ett sådant läge måste det vara angeläget
att se till att jordbrukarna åtminstone
erhåller den rätt avtalet ger
dem. De prisgränser, kring vilka avtalet
är uppbyggt, måste effektivt skyddas.
Enligt mitt förmenande räcker det tyvärr
inte med att man, såsom jordbruksministern
i går upplyste om, med stor
uppmärksamhet följer utvecklingen på
exempelvis smörmarknaden, detta i en
situation då den nedre prisgränsen på
smör i fyra månader underskridits och
allt fortfarande underskrides. Detta
tycks vara den enda åtgärd som man
»med alla till buds stående medel» -—-kan tänka sig att vidta.

Herr Persson i Appuna talade här om
den tid då bönderna, såsom han uttryckte
sig, satt med i regeringen. Ja,
så nära en inkomstlikställighet har jordbrukarna
aldrig varit som på den tiden.
I dag är, herr Persson, skillnaderna
i detta avseende avsevärt större än
tidigare. Och det är inte med tanke på
framtiden, utan i nuet som jordbrukarna
kräver att prisrelationerna skall återställas.

Även om den situationen är för handen
att smörtillverkningen ökat och att
detta är en orsak till att prisgränsen
har underskridits, måste enligt mitt förmenande
ändock avtalet följas och priset
lyftas upp.

Det kan i detta sammanhang vara av
intresse att diskutera jordbrukets roll
i en avspärrningssituation. Jag har den

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Nr 18 151

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

uppfattningen att alla är överens om
jordbrukets viktiga uppgift i ett sådant
läge. Det måste därför vara rimligt att
se till att jordbrukets utövare även i
fredstid kan utöva sitt yrke under sådana
förutsättningar att det ger en med
andra grupper jämförlig inkomst.

Till detta kan visserligen sägas att
jordbruket självt drivit fram denna
överproduktion och att man genom en
omläggning till annan produktionsinriktning
i stället borde framställa produkter
för vilka finns större utrymme.
•lag har den uppfattningen, herr talman,
att överskottsproblemen inte kan lösas
genom en produktionsbegränsning. Exempelvis
USA har tidigare försökt att
få bukt med överskotten på livsmedel
genom att staten betalat jordbrukarna
för att låta vissa arealer jord ligga obrukade,
men någon egentlig produktionsbegränsande
effekt har åtgärden knappast
haft.

Jag frågar mig vem som vid ett sådant
tillfälle skulle taga på sitt ansvar
att reglera alla de faktorer som påverkar
jordbruksproduktionen på kanske
300 000 brukningsdelar i vårt land. Vem
skulle kunna bestämma var gränsen
skulle dragas för produktionen? Jag
frågar mig vidare hur konsumenterna
skulle ställa sig till en deklaration från
jordbrukarnas sida att de ämnade driva
ett ineffektivt jordbruk. Jag tror i
stället att den enskilde jordbrukaren
måste driva sitt jordbruk så rationellt
som det över huvud taget är möjligt
med åtföljande större nettovinst. Detta
kan icke ske, om inte marken bringas
att lämna största möjliga avkastning genom
tillämpandet av forskningens senaste
rön. Detsamma gäller på husdjurssidan.
Man bör alltså tillåta sig att inom
hela jordbruksföretaget utnyttja en hög
rationaliserings- och mekaniseringsgrad
så effektivt som möjligt.

Vad som för övrigt händer i ett läge
då vissa jordbruksprodukter saknas
inom landet och import måste tillgripas,
har konsumenterna nogsamt fått

erfara när det gäller dagens potatispris.
En viss överproduktion som konsumentskydd
kräver emellertid att man också
är beredd att skydda producenten mot
ett för stort prisfall.

Efterfrågan på jordbruksprodukter är
sannerligen inte given, utan här måste
en ständig strävan till för att öka avsättningsutrymmena.
En viktig uppgift
är därför att när handelsavtal slutes se
till att jordbrukets eventuella överskott
i större utsträckning kommer med i detta
utbyte. De överskott, som trots allt
kan komma att uppstå, måste i ett sådant
läge samhället gemensamt stå för
som en försvarsberedskap. Herr talman!
En sådan situation borde aldrig behöva
uppkomma, om vi vill fördela det
överskott, som vi i dag bär, till den svältande
befolkningen i stora delar av vår
värld.

Jag yrkar, herr talman, bifall till motionen
nr 617 i denna kammare samt
till de vid utskottets utlåtande fogade
reservationerna.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Herr Persson i Appuna
har försökt lära oss mellansvenska
jordbrukare hur vi skall kunna få våra
jordbruk lönsamma. Jag skall be att få
ge honom ett litet exempel från det
praktiska livet på hur det kan gå att
driva ett lönsamt jordbruk i Mellansverige,
även om man startar med de allra
bästa förutsättningar.

I min hemkommun finns ett föreningsjordbruk,
Tarvs föreningsjordbruk, på
cirka 400 tunnland. Det startades år 1952
av fem optimistiska lantarbetare. Man
gjorde uttalanden bl. a. för stockholmspressen,
i vilka man kunde läsa att nu
skulle det skäras guld med täljknivar
och nu vore det slut med den anställdes
beroendeställning o. s. v. Hur har det
gått?

Efter åtta år gick föreningsjordbruket
i likvidation. Andelskapitalet var förbrukat.
Det bär förnyats och är nu fördubblat.
Av de ursprungliga delägarna

152 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

i detta företag finns för närvarande en
kvar. De andra har hoppat av av olika
orsaker. I höstas lämnade två delägare
utan vidare både föreningsjordbruket
och det andelskapital de hade satsat
samt reste från gården. Sedan bär man
i tidningarna annonserat efter ersättare,
men förgäves.

Nu har detta föreningsjordbruk ansökt
om tillstånd att driva jordbruket
med endast tre man, trots att bestämmelserna
säger att det skall vara fem.
Detta har också lantbruksnämnden gått
med på, i avvaktan på att man med ljus
och lykta skall kunna leta upp ytterligare
två optimistiska personer, som vågar
ge sig in på detta vågspel.

Under den gångna tiden bär jordbruket
fått kontanta skördehidrag på bortåt
30 000 kronor och skördeskadelån på ungefär
40 000 samt avskrivningar på arrende
med 18 000 kronor. I år har det
även avskrivits 2 500 kronor på arrendesumman
till lantbruksstyrelsen. Detta
är ett skolexempel på ett mellansvenskt
jordbruk, som bär haft rykte om sig att
vara ett av de bästa i trakten. Vi andra
jordbrukare har ännu inte trätt i likvidation
utan håller nödtorftigt näsan
över vattnet — även bokstavligt, ty vi
har varit utsatta för katastrofskador genom
översvämningar — vi har inte fått
något arrende nedprutat, och inte heller
har vi fått samma förmånliga villkor,
när det gällt anskaffning av kapital.

Herr Persson i Appuna sade, att vad
vi behövde var specialister, som hushållningssällskapen
borde ställa till vårt
förfogande. Sådana specialister har också
ställts till detta föreningsjordbruks
förfogande. I det fallet finns det sannerligen
ingenting att klaga på. Chefen för
lantbrukshögskolans specialrådgivning,
docenten dr Gesslein, har varit specialrådgivare
för detta jordbruk, som följaktligen
haft tillgång till den yppersta
kraft som gått att uppdriva. Vi har från
lantbruksnämndens sida försökt att hjälpa
dessa jordbrukare så mycket vi kunnat,
och jag klandrar dem inte att de

misslyckats. De är duktiga och arbetsamma
karlar, men det har överstigit deras
krafter att klara de ekonomiska problemen.

Jag menar alltså att det finns exempel
på nära håll, och jag skulle vilja rekommendera
herr Persson i Appuna att studera
dem. Fråga ordföranden i Tarvs
sambruksförening, om man på detta
jordbruk har lyckats uppnå inkomstlikställighet,
eller fråga efter hans uppfattning
när det gäller mellansvenskt jordbruks
bärkraft över huvud taget.

Det är mycket lätt att komma med
goda råd om hur man skall klara upp
ekonomien, men det är inte så lätt att
omsätta dem i praktiken.

Herr talman! Jag iber att få yrka bifall
till samtliga reservationer under
denna punkt.

Herr PERSSON i Appuna (s) kort
genmäle:

Herr talman! Om herr Grebäck uppfattade
mig så att jag ville vara rådgivare
åt honom när det gäller att driva ett
jordbruk, så var det en missuppfattning.
Det anser jag mig inte kunna vara. Herr
Grebäck bär ju agronomutbildning, och
jag är bara en vanlig lantarbetare. Om
det står någonting i protokollet, som
kan medverka till en sådan uppfattning,
så skall det självfallet strykas.

Om herr Grebäck läser remissinstansernas
yttranden, skall han finna att
lantbruksstyrelsen skriver att det finns
anledning överväga om inte det mellansvenska
jordbruket borde lära sig att
driva en animalisk produktion i stil med
vad som sker i landets södra delar.

Låt mig sedan, innan jag glömmer det,
säga till herr Dahlgren att jag aldrig har
ifrågasatt jordbrukets rätt att kräva betalning
enligt upprättade avtal. Den saken
har jag aldrig bestritt. Självfallet
skall man ha den rätten. Jag menar bara
att det skall bevisas att statsmakterna
har brutit mot det avtalet, men såvitt jag
förstår har den saken inte bevisats.

Vidare tog herr Grebäck upp Tarvs

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Nr 18 153

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, in. m.

kollektivjordbruk och sade att det var
ett typiskt exempel på hur det går, när
optimistiska lantarbetare skall driva
jordbruk. Men om herr Grebäck kommer
med mig och studerar förhållandena
i Ryd vid Linköping i Östergötland, eller
om han följer med herr Yigelsbo till
Hörnsjöfors i Västmanland eller åker till
Gudhem i Västergötland, så skall han
finna tre andra exempel. Man kan finna
både goda och dåliga exempel inte
bara bland kollektivjordbruken utan
också bland vanliga bönder.

När ifrågavarande förening inkommit
med ansökan om att få driva verksamheten
med endast tre medlemmar,
så är detta en följd av utvecklingen. När
man rationaliserar, försöker man ju
minska på arbetskraften, och då tycker
jag det är naturligt att man i föreningen
begärt att få minska antalet från fem
till tre. Sedan är det ju beklagligt att
utvecklingen gått som den gått med
Tarvs kollektivjordbruk, men det tycker
jag inte skall tas till intäkt för påståendet
att kollektivjordbruken är misslyckade.

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Tarvs föreningsjordbruk
är på 400 tunnland. Det kan inte vara
en riktig utveckling på jordbrukets område,
att man skall driva ett 400 tunnlandsjordbruk
med tre arbetare. Det tänker
man inte heller göra, utan man gör
vad man kan för att skaffa förstärkning.
Det vore något enastående om man skulle
kunna driva rationaliseringen så
långt och samtidigt följa herr Perssons
i Appuna råd att driva ett kreatursstarkt
jordbruk i Mellansverige för att förbättra
ekonomien.

Jag tar inte detta som något exempel
på att tanken med föreningsjordbruk i
och för sig är misslyckad, utan jag bara
drar fram det som exempel på vilka svårigheter
vi har haft inom det mellansvenska
jordbruket under denna period.
Det gäller inte ibara föreningsjordbruk
utan jordbruket över huvud taget. Men se -

dan frågar vi oss naturligtvis i bygden
vad det beror på att vi ändå, med betydligt
sämre förutsättningar, hankat oss
fram någorlunda skapligt, medan detta
föreningsjordbruk inte kan klara sig.
Det är en fråga som det återstår att besvara.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Här tycks man vara
överens om att inkomstutvecklingen för
jordbruket inte bär varit den avsedda,
men man är inte överens om hur detta
skall avhjälpas. Vad motionen nr 381 i
denna kammare understryker är det allvarliga
i att stora områden av landet,
enligt vad jordbruksekonomiska undersökningen
konstaterar, under en lång
tidsperiod har fått vidkännas sjunkande
inkomster. Därtill kommer penningvärdeförsämringen.
Det är detta som
gjort att motionärerna anser det nödvändigt
med eu så snabb objektiv utredning
om dessa spörsmål som det över
huvud taget är möjligt att genomföra.
Motionärerna har ansett det lämpligt att
jordbruksnämnden, som dock har att
enligt riksdagens skrivelse i höstas syssla
med en del av dessa problem,
som ovillkorligen måste beröras i en sådan
undersökning, även finge i uppdrag
att förverkliga denna motions syfte.

Fru Lindskog säger här i debatten, att
det inte är nödvändigt att motionen begraves
i 1960 års stora utredning, utan
hon anser att så snart 1960 års material
är klart skall man kunna detaljbehandla
dessa spörsmål. Om nu inte reservationen
vinner, hoppas jag att fru Lindskog får
rätt på den punkten.

Att motionen närmare anger en del åtgärder,
som motionärerna anser kan behöva
ifrågakomma, motiveras av att det
är dessa spörsmål som dagligen diskuteras
bland de berörda jordbrukarna. Jag
skall be att få anföra en del av vad
Mjölkcentralens fullmäktigestämma i år
har beslutat att skriftligen delge Svenska
mejeriernas riksförening: »Bland

Mjölkcentralens medlemmar råder myc -

154 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

ket starkt missnöje med de ekonomiska
villkor, som sexårsavtalet synes ge för
landets mjölkproduktion och som prisutjämningen
inom SMR dessutom ger för
mjölkproduktionen särskilt inom MCområdet.
---Efter ingående diskus sion

uppdrog stämman åt styrelsen att
med skärpa framföra medlemmarnas
missnöje till de organ och myndigheter
inom föreningsrörelsen, som handhar
sexårsavtalets och prisutjämningens tilllämpning.
» Man utvecklar detta ytterligare
och fortsätter: »Styrelsen vill i anslutning
till det sagda till ytterlighet understryka
vikten av att varje tänkbar
åtgärd vidtages mycket snabbt för att
rätta till den eftersläpning i k-mjölksmerutbytet,
som MG påtalat i brev till
SMR:s clearingkommitté av den 30
augusti och 7 september 1961 samt till
SMR:s styrelse den 1 december 1961 och
den 7 februari 1962.» Det allvarliga läget
har således nödvändiggjort upprepade
framställningar.

Herr Persson i Appuna går förbi vad
motionen grundar sig på, och han uttalar
sig inte om frågan huruvida det är
motiverat att över huvud taget vidta några
åtgärder i detta sammanhang. Detta
är ju det grundläggande; sedan kan man
diskutera detaljer och åtgärder. Han
frågar mig var statsmakterna bär brustit
i att vidtaga åtgärder. Jag har min uppfattning
för mig. Jag förstår att herr
Persson i Appuna inte delar den, och
det bekommer mig egentligen inte särskilt
mycket. Men jordbruket har ett avtal
om inkomstlikställighet med vissa industriarbetargrupper.
Det material som
föreligger rör sig över en så lång tidsperiod
att man måste lia kommit underfund
med att det är något fel någonstans. Då
väntar man sig ju, herr talman, att statsmakterna
tar initiativet, undersöker förhållandena
och vidtar åtgärder. Treårsavtalet
och sexårsavtalet avser ju bara
att grundlägga prisutvecklingen för att
uppfylla avtalet om inkomstlikställighet.

Herr Persson i Appuna gick också

in på andra detaljer. Låt mig till att
börja med ange hur konsumtionsmjölkpriset
fördelas på olika kostnadsområden
— siffrorna avser Stockholm och
förhållandena före den senaste prishöjningen.
Av de 97 öre som konsumenten
får betala i butiken går 6 till
omsättningsskatt, 14 till handelsmarginal,
20 till utjämningsavgiften som samlas
i SMR, 5 till glasemballage och 16
till MC för omkostnader, varefter 36
öre kvarstår för producenten. Emellertid
utgår ett pristillägg, så att leverantören
får 42 öre. Pristillägget består
dels av statsbidrag med 3 öre, dels
av återbäring av utjämningsavgiften
med 3 öre.

Vidare är försäljningen av konsumtionsmjölk
i stor utsträckning en service
—• en service som allmänheten
fordrar skall bli bättre och bättre men
som det är mycket svårt att rationalisera.
— Detta är förhållanden som
kanske inte helt kommer fram i sexårsavtalet
och inte riktigt utjämnas genom
dess regler.

Vad sedan slakten beträffar redogjorde
jag i fredags för Slakteriförbundets
uppfattning, och jag hänvisar nu endast,
herr Persson i Appuna, till förbundets
uttalande. Även om herr Persson
i Appuna inte tillerkänner mig någon
sakkunskap alls på området har
jag dock varit verksam där under 28 år
i egenskap av styrelseledamot i en slakteriförening,
under de senaste 10 åren
som ordförande. Någon erfarenhet torde
väl dessa år ändå ha givit. Det är
inte alls fråga om att ta pengar från
den ena och ge till den andra, utan
det är fråga om att dämpa en överproduktion
som måste avlastas på export
och som ger det samlade svenska jordbruket
en årlig, stor förlust.

Får jag göra en liknelse till vill jag
säga att jag tycker herr Persson i Appuna
påminner om en veckogammal
fölunge som tillsammans med sin mor
har släppts ut på grönbete. Herr Persson
råder bönderna att inte ta mig

Onsdagen den 9 mai 1962 fm.

Nr 18 155

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

som rådgivare. Ja, jag har aldrig begärt
att få bli rådgivare vare sig åt bönderna
eller åt herr Persson i Appuna,
men jag förbehåller mig rätten att föra
fram min uppfattning.

Jag skall inte gå in på krediterna

— frågan har utvecklats tillräckligt
och på ett klargörande sätt, tycker jag,
av herr Hansson i Skegrie och herr
Börjesson i Glömminge. Jag kan instämma
i allt vad de har sagt. Men när
herr Persson i Appuna vill ta de höjda
fastighetsvärdena som bevis för
jordbrukets lönsamhet är han inne på
ett mycket farligt område. Det är ju
den allmänna inflatoriska utvecklingen
som gör att fastighetsvärdena stiger.
Inom vissa områden — i varje
fall i Sörmland — används många jordbruk
för närvarande som sommarnöjen
för stockholmare. Det är självfallet
bra om bebyggelsen kommer till användning
— det har vi ingenting emot

— men fastighetsvärdena drivs upp
även den vägen.

Och när det gäller större jordbruk
är det faktiskt inte många egentliga
jordbrukare som kan uppträda som
konkurrenter. Domänverket köpte för
inte länge sedan en stor jordbruksfastighet
mitt i Sörmland till ett pris
som ingen jordbrukare kunde konkurrera
med.

Jag gjorde en liknelse i mitt fredagsanförande,
herr Persson i Appuna, och
trots herr Perssons i Appuna utläggningar
anser jag fortfarande att jordbruksministern
är den främste representanten
för det svenska jordbruket.
Att herr Persson i Appuna skall förstå
andemeningen i liknelsen är kanske
inte att begära. Men det är faktiskt så,
att det ansvarsfulla arbetet med sådden
i ett jordbruk gör bonden i vanliga
fall själv.

Herr PERSSON i Appuna (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tror, herr Elmwall,
att vi skall lämna fölungen där -

hän. Jag tycker inte att den bör dras
in i denna debatt, ty han skall ju snart
ut på grönbete under en trevlig sommar.
Låt oss alltså lämna fölungen
utanför diskussionen!

Herr Elmwall säger att han föreslagit
att åtgärder skall vidtagas för att
rätta till de förhållanden som — enligt
vad herr Elmwall påstår — råder.
Jag vill inte bestrida att herr Elmwall
kan ha rätt — det har jag sagt tidigare
— och att det härvidlag kan finnas
en viss eftersläpning inkomstmässigt.
Men, herr Elmwall, det är inte
bara jag som har den uppfattning jag
redovisade. T. o. m. jordbrukets förhandlingsdelegation
har sagt att man
inte är på det klara med hur det ligger
till och att man inte vill göra några
uttalanden, innan de ifrågavarande
undersökningarna slutförts.

Vidare säger herr Elmwall att han
inte tar några råd från mig. Självfallet
skall han inte göra det. Jag tycker
att var och en i så stor utsträckning
som möjligt skall vara sin egen rådgivare.
Vad jag sade var emellertid att
lantbruksstyrelsen i sitt yttrande över
motionen — även jordbrukets förhandlingsdelegation
hade samma uppfattning,
och jag vet inte om herr Elmwall
anser att inte heller de förstår
dessa frågor — har framhållit att den
inte kan acceptera herr Elmwalls linje
i de frågor som han tagit upp i motionen,
alltså slaktdjursavgiften, mjölkclearing
o. s. v. Det är alltså icke bara
jag som har denna inställning, utan
den delas tydligen av flera. Vad vidare
beträffar den rådgivning som jag talade
om, var det närmast lantbruksstyrelsen
som jag syftade på.

Herr Elmwall har emellertid fört in
ett annat spörsmål i debatten, och jag
ställer frågan direkt till honom: Om
herr Elmwall skulle få kammaren med
sig när det gäller att återföra dessa
125 miljoner kronor — jag vet inte
varför han använder ordet återföra,
ty det är pengar som konsumenterna

156 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

betalar i omsättningsskatt och som
herr Elmwall vill återföra till mejerihanteringen
för att delas mellan konsumenter
och jordbrukare — skulle
detta strida mot gällande avtal eller
skulle det vara i enlighet med gällande
avtal?

Jag skall inte närmare gå in på frågan
om fastighetsvärdena. Det finns
mycket att diskutera på detta område.
Tiden har emellertid lidit ganska långt
och det finns flera ärenden på föredragningslistan.
En sak är dock klar,
herr Elmwall, nämligen att fastighetsvärdena
stiger undan för undan. Man
diskonterar med andra ord varje prishöjning
i ett förhöjt fastighetsvärde.
Herr Elmwall säger att detta beror på
den inflatoriska utvecklingen. Jag tror
inte, herr Elmwall, att det är så. Det
är beklagligt att man inte skall kunna
komma till rätta med detta problem.

Herr talman! Jag vidhåller mitt tidigare
yrkande.

Herr ELMWALL (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jordbrukets förhandlingsdelegation
redovisar, herr Persson
i Appuna, flera framställningar
till Kungl. Maj :t, på vilka den har fått
avslag. Trots detta kan man senare ta
upp dem. Vidare vill jag än en gång
understryka att jag anser Slakteriförbundet,
som har yttrat sig i denna fråga,
vara den största auktoritet som vi
har i vårt land på detta område.

De övriga frågorna kan ju diskuteras,
men man skall först vara överens
om att någonting skali göras för att
vända den inkomstutveckling som alla
är ense om inte är riktig. Det är allvarligast
för dem som fått vidkännas
och kanske fortfarande får vidkännas
sjunkande inkomster varje år.

Vad omsättningsskatten beträffar,
herr Persson i Appuna, anser jag att
om man säger att alla till buds stående
medel skall användas, är omsättningsskatten
ett av de medel som kan komma
i fråga. Den ligger i toppen av mjölk -

priset, och om mjölkförsäljningen går
tillbaka inverkar omsättningsskatten
ogynnsamt på hela jordbrukets målsättning.

Herr PERSSON i Appuna (s) kort
genmäle:

Herr talman! Beträffande det sista
herr Elmwall sade vill jag fråga, hur
det skulle sluta om man skulle börja
tillämpa den princip herr Elmwall rekommenderade.
Man skulle kunna gå
från område till område — det gäller
inte bara mejerihanteringen — och peka
på omsättningsskatten och säga att
man skall låta den gå tillbaka. Jag tror
det är helt orimligt att ha en sådan
uppfattning.

Herr ELMWALL (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag avstår från att försöka
övertyga herr Persson i Appuna
på denna punkt.

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! Herr Börjesson i Glömminge
menade att jag bara hade läst
den del av 1960 års jordbruksutrednings
remissyttrande som passade som argument
för min uppfattning, men jag bär
faktiskt läst hela yttrandet. Jag ansåg
bara att det var överflödigt att upprepa
vad varje kammarledamot kan läsa i
redovisningen av remissyttrandet i
jordbruksutskottets utlåtande.

Herr Hansson i Skegrie gjorde gällande
att jag skulle ha sagt att lånevägen
vore den enda framkomliga för de
flesta jordbrukare. Det menar jag visst
inte. Jag har upptäckt åtskilliga fall
där det har förekommit en ganska hög
grad av självfinansiering inom jordbruket.
Men jag menar att jordbrukskrediterna
inte kan få vara prioriterade
framför andra angelägna krediter utan
att de måste vägas i sammanhanget från
fall till fall.

Både i fredags och i dag nämndes
det att en stor del av mjölkprishöjningen
hade »runnit bort» på vägen; den

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Nr 18 157

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

hade aldrig nått fram till producenterna.
Detta tror jag är alldeles riktigt.
Det kan väl i någon mån hänga samman
med att vi har en alltför stor mejeriorganisation
i förhållande till den
minskade mjölkmängd som för närvarande
produceras. Dessutom är jag rädd
för att en hel del av inkomsterna har
gått till emballageindustriens kassor ty
det har varit en ständig förnyelse som
har kostat mycket pengar under senare
år i fråga om emballage. Jag hälsar
med tillfredsställelse om de prisövervakande
organen i vårt land skulle kunna
företaga en undersökning av emballageindustriens
förhållanden. En sådan
kanske skulle ge klarhet även på detta
område.

lag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till utskottets förslag
på samtliga punkter.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hansson i Skegrie
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
A 1) i utskottets utlåtande nr 10, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herrar Jonasson
och Hansson i Skegrie.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång upp -

läst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 183 ja och
31 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. A 2

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. A 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
A 3) i utskottets utlåtande nr 10, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Ringaby
m. fl.

158 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 162 ja och
38 nej, varjämte 17 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Iierr MUNKTELL (h), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag röstade »avstår» men att det bär
markerats »nej». (Herr talmannen yttrade:
Vill herr Munktell att vi låter voteringen
gå om?)

Nej, herr talman.

Mom. A 4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
3); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Elmwall begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i
mom. A 4) i utskottets utlåtande nr 10,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Jonasson
in. fl.

delst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 149 ja och 48 nej, varjämte
19 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. A 5, B 1 och B 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. B 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
B 3) i utskottets utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4) av herr Nord m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 114 ja och
100 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Onsdagen den 9 mai 1962 fm.

Nr 18 159

Mom. C

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. D

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 617;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Elmwall begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
D) i utskottets utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen II: 617.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen och att kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Mom. E—G

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. H

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1:625
och II: 754; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. I och J

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9

Sveriges anslutning till en konvention
för upprättande av Organisationen för
europeisk rymdforskning m. m.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
till riksdagen angående Sveriges
anslutning till en konvention för
upprättande av Organisationen för
europeisk rymdforskning m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Två enhälliga utskott —
utrikesutskottet och statsutskottet — har
tillstyrkt förslaget om svensk anslutning
till konventionen om europeisk
rymdforskning och årets andel av de
77 miljoner som anslutningen beräknats
kosta. När det gäller så betydelsefulla
ting och så stora summor behöver
vi dock titta litet närmare på det
vi skall besluta om.

Människans erövring av rymden är
den mest fantasieggande och den kanske
på lång sikt mest betydelsefulla av
vår tids epokgörande upptäckter. För
att inga missförstånd skall uppstå vill
jag deklarera att vi självklart hoppas
på en sådan avspänning, så stora framgångar
i arbetet för trygghet och fredlig
samverkan mellan länder med olika
system, att rymdforskningen och allt
vad därmed sammanhänger blir en fråga
om internationellt samarbete i ordets
vidaste mening. Vetenskapsmän från
olika länder arbetar intensivt i denna
riktning, men tyvärr har vi inte kommit
så långt ännu att detta samarbete
kunnat säkras. Innan så skett bör ett
neutralt land som Sverige iaktta en viss
försiktighet i valet av medverkande i en
begränsad samverkan. Jag konstaterar
att Sverige, sannolikt av den anledningen,
avstått från deltagande i ELDO,
den europeiska samorganisationen för
raketteknik. Samverkan skall endast
gälla rymdforskning för fredliga ändamål,
en term som departementschefen

160 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Sveriges anslutning till en konvention

europeisk rymdforskning m. m.

erkänner vara inte så särskilt väldefinierad.

Men varför bär samarbetet begränsats
från början till atlantpaktsländerna i
Västeuropa jämte Franco-Spanien samt
Schweiz, Sverige och Österrike, av vilka
Österrike dock dröjde något? Finns
inte samma intresse för fredlig rymdforskning
i andra europeiska länder,
exempelvis i Polen, Tjeckoslovakien, Jugoslavien
och andra — för att inte tala
om det land som torde ha kommit
längst på området. Frågan har särskild
betydelse då de anförda länderna skall
bedriva forskningsarbetet bl. a. vid ett
raketfält, som anläggs vid Kiruna, vid
den strategiska punkt i Sverige för vilken
de krigförande haft det största intresse
under de bägge föregående världskrigen.

Vi betvivlar inte att den svenska regeringen
och de svenska vetenskapsmännen
har ärliga syften med detta
forskningsarbete. I det råd som skall
leda arbetet, där ingen stat kan ha mer
än två medlemmar, torde dock Sverige
inte bli bestämmande, och vi har
all anledning att misstänka att exempelvis
Västtysklands medverkan inte
kommer att bii så begränsad till sina
syften. Gränserna är alltid flytande och
mycket av det fredliga forskningsarbetet
torde röna stort intresse även bland
dem som bara tänker militärt.

I propositionen är man så pass angelägen
att understryka det fredliga syftet
att man tycker sig märka att man
vet att det finns många aspekter på detta
problem och många anledningar att
ställa frågor. Det finns också många
reservationer i departementschefens
eget yttrande, särskilt när det gäller »suveränitetsinskränkningar
och begränsningar
i den enskildes frihet som är
främmande för svensk lagstiftning». Det
heter vidare att Sveriges nationella intressen
kräver en tillfredsställande insyn
i verksamheten, rätt till omprövning om
ändrade förhållanden inträffar, särskilt

för upprättande av Organisationen för

när det gäller omfattningen. Redan i
konventionens artiklar heter det att utbytet
av personer icke får förändra
tillämpningen av de bestämmelser som
gäller för inresa och uppehåll och att
medlemsstaterna icke skall kunna avkrävas
»informationer som erhållits
utanför organisationen, om detta står
i strid med dess säkerhet, avtal med
tredje part eller de omständigheter under
vilka informationerna erhållits». Vi
noterar dessa reservationer och begränsningar
men konstaterar samtidigt att det
visar att regeringen är medveten om de
stora riskerna.

Det har väckt ett visst uppseende i
världen att den stora engelska tidningen
Sunday Times för några veckor sedan
ansåg att Sverige strategiskt är en
provins av A-pakten och att det fanns
»föga utländsk militär grundplanering
som inte i hemlighet samordnats med
general Norstad, Atlantpaktens överbefälhavare».
Det är anledning att förutsätta
att sådana deklarationer i en stor
engelsk tidning uppfattas litet varstans,
och vi bör därför vara försiktiga i sådana
här sammanhang.

Litet längre fram på dagordningen
skall vi fatta beslut om de första utgifterna
för ändamålet. För året rör det
sig om 2 180 000 kronor samt 1 000 000
kronor till svensk rymdforskning. Det
är en liten början på det europeiska
projektets kostnader för Sverige.
Miljonen till svensk rymdforskning
ter sig vid sidan av de 77 miljoner, som
anslutningen till det s. k. europeiska
men i verkligheten bara västeuropeiska
projektet skall kosta under en åttaårsperiod,
såsom blygsam. Om man jämför
med den ytterliga sparsamhet som visats
när det gäller andra fredliga forskningsprojekt
måste vi säga oss att anslagen
till den västeuropeiska rymdoch
raketforskningen präglas av en frikostighet
som bara brukar visas, utan
diskussioner, när det gäller forskningsanslag
av militärt intresse. Var har vi

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Nr 18 161

Sveriges anslutning till en konvention för upprättande av Organisationen för
europeisk rymdforskning m. m.

nu de tidningar som talar om att man
slösar så många miljoner på rymdprojekt
när det finns så många angelägna
uppgifter här på jorden. Vår förhoppning
är att vi snart skall stå inför möjligheten
att organisera samarbetet kring
den fredliga rymdforskningen i fredlig
samverkan mellan alla jordens länder.

Det beslut vi nu fattar är huvudsakligen
av förberedande karaktär. Det
finns all anledning att följa utvecklingen
i fortsättningen.

I dessa dagar när mäktiga krafter söker
få Sverige bort från neutralitetens
och alliansfrihetens väg borde man avvakta
vad de kommande åren kan medföra.
Vi hyser inga illusioner om att
kunna ändra vad två enhälliga utskott
hemställt, men vi deklarerar att vi inte
kan biträda ett beslut som kan tydas
som ett avsteg från neutralitetens
väg. Vi konstaterar samtidigt att regeringen
när det gäller Kiruna-fältct ännu
har tillgång till bromsinrättningar
för att hindra en farlig utveckling.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s):

Herr talman! Denna proposition har
ju remitterats både till statsutskottet
och till utrikesutskottet. Jag kommer
närmast att uppehålla mig vid det som
rör utrikesutskottets behandling av
ärendet. Utrikesutskottet är fullständigt
enigt i sitt ställningstagande och
anledningen till att jag över huvud taget
tar till orda, när nu herr Johansson
i Stockholm inte ställde något yrkande,
är enbart innehållet i herr Johanssons
inlägg.

Detta inlägg tarvar ett tillrättaläggande,
ty trots allt går det ut på att
vi här skulle vara inne på farliga vägar,
inte minst när det gäller vår neutralitetspolitik.
Vi skall då komma ihåg
att hela projektet är ett led i den fredliga
forskningens tjänst. Herr Johansson
torde få mycket svårt att i propositionen
finna någonting, som kan tol -

kas så, att det skulle gå utanför den
fredliga forskningens domäner. Att det
gäller fredlig forskning slås fast redan
i de inledande bestämmelserna, och
det är den avgörande anledningen till
att Sverige, i likhet med de neutrala
länderna Schweiz och Österrike, har
ansett sig kunna vara med. Dessutom
slås det fast i artikel 3, att de vetenskapliga
resultaten skall publiceras eller
på annat sätt göras allmänt tillgängliga.
Likaså skall de tekniska resultaten,
med vissa undantag för patenträttigheter
— vilket väl är ganska
naturligt ■— regelmässigt publiceras eller
på annat sätt göras tillgängliga för
allmänheten. I princip står dessutom
organisationen öppen även för andra
stater än signatärstaterna, vilket vi
också bör komma ihåg. Jag tror således
inte att det finns någon som helst
anledning att försöka misstänkliggöra
organisationens avsikter, och jag förstår
över huvud taget inte anledningen
till att en svensk riksdagsman vill medverka
till detta.

Att vårt land har ett stort intresse
av att delta i detta forskningsarbete
behöver man inte mycken fantasi för
att förstå. Vi är inne i en vetenskaplig
och teknisk utveckling på alla områden,
vilken är intimt knuten till rymden.
För ett land som Sverige, som visserligen
är litet men har en betydande
vetenskaplig och teknisk kapacitet, är
det helt enkelt nödvändigt, om vi vill
följa med i utvecklingen, att forska
på detta område. Men vårt land är som
nämnts ett mycket litet land, framför
allt om det skulle ta på sig kostnaderna
för denna väldiga forskningsuppgift.
Den kräver oerhörda summor, och vi
måste också hushålla med vår begränsade
tillgång på vetenskapsmän och
tekniker.

Områden, där vi kan förvänta att få
praktisk nytta av det stora forskningsprojektet,
är sådana som gäller våra
kommunikationer, både i luften, till

6 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 18

162 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Sveriges anslutning till en konvention

europeisk rymdforskning m. m.

lands och till sjöss. Vi vet att telekommunikationer
redan förekommit via satelliter,
och i förra veckan ägde t. o. m.
TV-sändningar rum för första gången
i historien, skulle jag tro, via satelliter
i USA. Vår industri kommer att dra
en oerhörd nytta av forskningen. Tänk
bara på radioindustrien och den elektriska
industrien. Det är inte heller
otänkbart, att rymdforskningen också
kommer att visa sig vara värdefull
t. o. m. på ett sådant, som man kanske
vid en första blick tycker, avlägset område
som medicinens. Vi kommer även
att få veta mera om världsrymden,
astronomien och världsalltet, men jag
skall inte ge mig in på dessa hisnande
perspektiv.

.Tåg skall konkretisera mina synpunkter
genom att säga att om vi vill följa
med i denna utveckling, måste vi också
betala något för detta. Redan är vi
åtskilliga raketlängder efter vad stormakterna
på detta område, framför allt
USA och Sovjet, har uppnått. De har
lagt ned kostnader, som är så orimliga
eller så oerhört stora — vilket man
vill — att vi, även om vi skulle få höra
siffrorna, bara svagt skulle kunna fatta
hur mycket pengar det rör sig om,
eftersom det gäller så väldiga belopp.
I motsats till vad som är fallet i fråga
om ESRO har det både i Sovjet och
USA mest varit fråga om en forskning,
som i första hand syftat till militära
ändamål. Jag vill inte förneka, att den
forskningen även har givit resultat, som
har varit till nytta för den fredliga
forskningen. Men man kan nog säga
att det mera har varit fråga om biprodukter,
som emellertid har varit nog
så betydelsefulla.

Nu vet jag alltför väl, att både Sovjetunionen
och USA bedriver fredlig
forskning på detta område, och även
om det inte finns något formellt fastslaget
samarbete mellan dessa båda länder,
kan man t. ex. på konferenser utbyta
erfarenheter. Det var ju på en

för upprättande av Organisationen för

dylik konferens i förra veckan som de
båda rymdfararna German Titov och
John Glenn träffades.

Nå, frågar någon, finns det ingenting
som kan vara äventyrligt i detta
projekt, sett ur vår utrikespolitiska
synpunkt? Jag kan förstå att herr Johansson
i Stockholm ställer denna fråga
— den har jag ställt själv. Men såvitt
vi i utrikesutskottet har kunnat
finna, föreligger ingenting dylikt. Om
man t. ex. vill ändra konventionen —
vilket naturligtvis ur vissa synpunkter
och under vissa betingelser skulle
kunna vara en smula riskfyllt för ett
neutralt land — finns ju den bestämmelsen,
att så kan ske först sedan samtliga
stater skriftligen tillstyrkt. På denna
punkt kan vi aldrig bli tagna på
sängen. Inte heller beträffande Kirunaanläggningen
har vi kunnat finna några
risker, sett utifrån de aspekter som
man såsom representant för ett land,
som vill bibehålla sin neutralitetspolitik,
skulle vilja lägga på detta projekt.
Utskottet har instämt i den uppfattning
som departementschefen har deklarerat
på sid. 30 i propositionen,
där han med tanke på de avtal som
får upprättas med ESRO om Kirunaanläggningen
säger, att »vägledande vid
dylika förhandlingar måste vara att suveränitetsinskränkningar
ej får äga
rum samt att sådana begränsningar i
den enskildes personliga frihet, som
strider emot eller är främmande för
svensk lagstiftning och rättstillämpning,
ej får ske». »Vidare», säger han,
»måste två synpunkter beaktas, nämligen
dels att möjligheterna att disponera
fältet utformas sfi, att den svenska
regeringen förbehåller sig rätt att,
i den omfattning nationella intressen
så påfordrar, ha en tillfredsställande
insyn i verksamheten och kunna begränsa
ESRO:s disposition, dels ock
att överenskomna avtalsbestämmelser
bör kunna omprövas om väsentligt
ändrade förhållanden inträffar, i syn -

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Nr 18 163

Godkännande av en överenskommelse mellan Sverige och Finland angående viss
avsättning till den gemensamma kulturfonden

nerhet beträffande verksamhetens omfattning.
»

Dessutom har utskottet också sagt
sig vilja ge uttryck åt den meningen
att de blivande bestämmelserna om organisationens
juridiska status, privilegier
och immunitet bör underställas
riksdagen.

Herr talman! Jag tror att till och
med herr Johansson i Stockholm kan
känna sig lugn. Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till vad utrikesutskottet
har föreslagit.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Bengtsson i Halmstad, att jag läst propositionen
mycket noga och att det
just är därför som jag kunnat citera
många av departementschefens reservationer
som visar, att han är i hög
grad medveten om att vi här rör oss
på ett ömtåligt område med känsliga
frågor. Jag tillät mig därför också att
i slutet av mitt förra anförande säga,
att regeringen ännu har bromsinrättningar,
framför allt när det gäller kommande
förhandlingar om Kirunafältet,
som gör det möjligt att hejda en utveckling,
som kanske kan misstolkas
eller som kan bli farlig för oss. Vi vet
alla -— det gäller inte bara denna fråga
utan hela atomforskningsprojektet
— att gränserna flyter, att man också
på militärt håll har intresse av en del
av den fredliga forskningens resultat.
Detta gäller kanske alldeles särskilt sådant
som kan bli föremål för undersökningar
i Kiruna. Därför skadar det
nog inte att fästa uppmärksamheten
på detta och att iaktta en viss vaksamhet,
så att vi inte glider bort från de
angivna gränserna.

Till slut, herr talman, vill jag ännu
en gång säga att vad vi önskar, vad
vi hoppas skall bli verklighet, är att
hela rymdforskningen inom en mycket
nära framtid kommer att bli en fråga
icke för ett fåtal grupper av länder med

samma politiska uppfattningar, utan
en fråga för hela vår jord, för världens
alla vetenskapsmän och regeringar.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 10

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges anslutning
till en konvention för upprättande
av Organisationen för europeisk rymdforskning
in. in., i vad propositionen
avser svensk rymdforskning samt medelsanvisning,

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående marinens tekniska
personal m. in., och

nr 70, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående bidrag till restaurering
av Uppsala domkyrka m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11

Godkännande av en överenskommelse
mellan Sverige och Finland angående
viss avsättning till den gemensamma
kulturfonden

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 71, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
en överenskommelse mellan Sverige och
Finland angående avsättning till den
gemensamma kulturfonden av 5 milj.
kr. ur räntelikvider å till Finland lämnade
svenska statskrediter jämte i ämnet
väckt motion.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr HAMILTON (h):

Herr talman! Med intet annat land
har vi under tidernas gång haft och
har alltfort så nära förbindelser som
med Finland. Den forna östra rikshal -

164 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Förskollärarutbildningens organisation

van är i dag åter fast förenad med oss
i gemenskap, genom band där kulturarv
och ömsesidigt beroende är bland
de förnämsta faktorerna.

Med största tillfredsställelse är den
föreslagna förstärkningen av kulturfonden
att hälsa. Utan att undervärdera
dess ekonomiska betydelse må dock
i första hand pekas på värdet av den
markerade enigheten — utmärkt av
ett enhälligt statsutskottsutlåtande,
grundat på en fyrparti motion respektive
ömsesidig regeringsdeklaration.

När nu fonden får ökade möjligheter
att verka, må det vara tillåtet att
framföra ett par förhoppningar. Den
första gäller stödet åt det akademiska
livet i Finland. I konkurrensen om de
tidigare högst begränsade anslagen har
dit endast kunnat hänvisas relativt
blygsamma belopp.

Ett stärkande av de uråldriga, i dag
ekonomiskt hårt pressade förbindelserna
mellan Åbo svenska akademi och
rikssvenskt lärdomsväsende kan tjäna
såsom ett exempel på dessa förhoppningar.

Vidare har i finskspråkiga kretsar
intresset för studier av svenska språket,
ända ifrån skolstadiet, vuxit väsentligt
under senare år. Ett väl avvägt
stöd här skulle ge dubbel valuta för
insatsen. Undanröjande av språkhinder
skulle inte blott underlätta och
stödja samarbete och samhörighet på
alla områden mellan Finland och Sverige
utan även vidga möjligheterna
inom Norden som helhet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herr Braconier
(h).

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 12

Förskollärarutbildningens organisation

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
72, i anledning av Kungl. Maj:ts propo -

sition angående förskollärarutbildningens
organisation jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t (bilaga 10, punkt 281) föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, till Bidrag till utbildning
av förskollärare för budgetåret
1962/63 beräkna ett reservationsanslag
av 1 450 000 kr.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 46, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 2 februari
1962, föreslagit riksdagen att

dels besluta, att förskollärarutbildningen
skulle förstatligas i den ordning
och vid den tidpunkt riksdagen senare
bestämde;

dels besluta, att ett statligt förskoleseminarium
fr. o. in. budgetåret 1962/63
skulle upprättas i Malmö med den organisation
Kungl. Maj:t bestämde;

dels besluta, att statsbidrag till nuvarande
sex förskoleseminarier fr. o. in.
budgetåret 1962/63 enligt Kungl. Maj:ts
närmare bestämmande skulle utgå med
belopp, motsvarande seminariernas
driftkostnader;

dels besluta, att förskollärarutbildningen
fr. o. m. budgetåret 1962/63
skulle stå under skolöverstyrelsens tillsyn; dels

bemyndiga Kungl. Maj :t att fatta
de beslut och vidtaga de åtgärder som
erfordrades för genomförande av den
av departementschefen förordade omorganisationen
av förskollärarutbildningen; dels

ock till Utbildning av förskollärare
för budgetåret 1962/63 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 450 000 kr.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Edström m. fl. (I: 99) och den
andra inom andra kammaren av fru

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Nr 18 165

Nettelbrandt in. fl. (II: 154), i vilka
hemställts 1) att riksdagen måtte fatta
ett principbeslut att förskolorna inordnades
i det allmänna skolväsendet; 2)
att riksdagen måtte besluta att den statliga
tillsynsmyndigheten för förskoleväsendet
skulle vara skolöverstyrelsen;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Arne Geijer och Knut Johansson
(I: 131) och den andra inom andra
kammaren av fru Ekendahl in. fl.
(II: 89);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Edström in. fl. (1:550) och den andra
inom andra kammaren av fru Nettelbrandt
m. fl. (11:666), i vilka hemställts
att riksdagen med i övrigt bifall
till Kungl. Maj :ts proposition nr 46 angående
förskollärarutbildningens organisation
måtte besluta, a) att ytterligare
en linje fr. o. m. läsåret 1962/63
inrättades vid förskollärarseminarierna
i Norrköping, Uppsala och Göteborg,
b) att en reaktiveringskurs för förskollärare
anordnades under budgetåret
1962/63, c) att en utbildningskurs för
praktikföreståndare och handledare inom
förskoleväsendet anordnades under
sommaren 1962, d) att till Utbildning
av förskollärare för budgetåret
1962/63 under åttonde huvudtiteln anvisades
ett förslagsanslag av 1 650 000
kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fröken Ljungberg och herr Isacson
(I: 551) och den andra inom andra
kammaren av fröken W etterström in. fl.
(II: 667);

dels ock en inom andra kammaren
av herrar Johansson i Trollhättan och
Bengtsson i Varberg väckt motion
(II: 78).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) besluta, att förskolläraruthildningen
skulle förstatligas i den ordning och

Förskollärarutbildningens organisation

vid den tidpunkt riksdagen senare bestämde
;

b) besluta, att ett statligt förskoleseminarium
fr. o. m. budgetåret 1962/63
skulle upprättas i Malmö med den organisation
Kungl. Maj:t bestämde;

c) besluta, att statsbidrag till nuvarande
sex förskoleseminarier fr. o. m.
budgetåret 1962/63 enligt Kungl. Maj:ts
närmare bestämmande skulle utgå med
belopp, motsvarande seminariernas
driftkostnader;

d) besluta, att förskollärarutbildningen
fr. o. m. budgetåret 1962/63 skulle
stå under skolöverstyrelsens tillsyn;

e) bemyndiga Kungl. Maj :t att fatta
de beslut och vidtaga de åtgärder som
erfordrades för genomförande av den
av departementschefen förordade omorganisationen
av förskollärarutbildningen; II.

att motionerna 1:131 och 11:89,
såvitt nu var i fråga, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

III. att motionen II: 78 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

IV. att motionerna I: 99 och II: 154
icke måtte av riksdagen bifallas;

V. att motionerna 1:551 och 11:667
icke måtte av riksdagen bifallas;

VI. att motionerna I: 550 och II: 666
i vad de avsåge ytterligare linjer vid förskoleseminarierna,
reaktiveringskurs
för förskollärare samt utbildningskurs
för praktikföreståndare och handledare
icke måtte av riksdagen bifallas;

VII. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna 1:550 och 11:666 i
vad de avsåge medelstilldelningen, till
Utbildning av förskollärare för budgetåret
1962/63 å driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 450 000 kr.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson och Edström, fröken
Elmén samt herrar Svensson i
Ljungskile och Nelander, vilka ansett

166 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Förskollärarutbildningens organisation

att utskottet bort under momenten IV,
VI ocli VII hemställa,

IV. att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 99 och II: 154, besluta,
att förskolorna skulle inordnas i
det allmänna skolväsendet samt att den
statliga tillsynsmyndigheten för förskoleväsendet
skulle vara skolöverstyrelsen; VI.

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:550 och 11:666, besluta
dels att ytterligare en linje skulle
fr. o. in. läsåret 1962/63 inrättas vid vart
och ett av förskoleseminarierna i Norrköping,
Uppsala och Göteborg, dels att
en reaktiveringskurs för förskollärare
skulle anordnas under budgetåret
1962/63, dels ock att eu utbildningskurs
för praktikföreståndare och handledare
inom förskoleväsendet skulle anordnas
under sommaren 1962;

VII. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:550 och 11:666,
i vad de avsåge medelstilldelningen, till
Utbildning av förskollärare för budgetåret
1962/63 å driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 650 000 kr.;

2) av herr Kellgren, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru NETTELBRANDT (fp) :

Herr talman! lag behöver inte här
orda något om angelägenheten av att kapaciteten
beträffande förskollärarutbildningen
blir utökad. Det finns ju inga delade
meningar om att behovet av denna
kapacitet behöver utökas. I detta fall är
utredningen, remissorganen, departementschefen,
utskottet och skilda motionärer
eniga. Alla bär understrukit
vikten av att det blir en snabb utbildning.
Detta är också ganska självklart
med tanke på de uttalanden som gjorts
i andra sammanhang om en utökning av
antalet daghem och förskolor.

Det finns här åtminstone tre kategorier
som man bör ta särskild hänsyn
till och vilka har krav att ställa på att
utbildningen ökas snabbt. Jag tänker
därvid för det första på barnen. All expertis
synes enstämmigt mena att förskolan
har en mycket stor betydelse i
utvecklingsfrämjande syfte, inte minst
för barn som kommer från sådana miljöer
där föga intresse visas för deras
fostran. Jag tänker för det andra på
föräldrarna, inte minst de ensamstående
föräldrarna som bär behov av att få på
ett tidigt stadium skicka barnen till en
fostrande miljö, och jag tänker för det
tredje på samhället som här har intressen
vilka är förenliga med såväl barnens
som föräldrarnas.

Synnerligen betydelsefulla är sålunda
de arbets m a r k n a d s s y n p u n k t e r som gjort
sig gällande under senare år och som
kommer att göra sig gällande i ännu större
utsträckning de närmast kommande
åren under detta decennium.

När det gäller utbildningskapaciteten
har förskollärarutredningen ansett att
den bör höjas från nuvarande antal, 230
per år, til! cirka 365 per år. Med en höjning
av den storleksordningen skulle
det vara möjligt att 1970 nå balans mellan
behovet av tjänster och tillgången
på pedagogiskt utbildad arbetskraft.
Detta skulle man också kunna uppnå,
har förskollärarutredningen menat, genom
att dels inrätta ett nytt seminarium
i Malmö och dels dubblera de enkla seminarier
som redan finns i Örebro,
Norrköping och Uppsala. De remissorgan
från vilka yttranden inhämtats bär
också tillstyrkt en utökning av utbildningen
av denna omfattning. Därutöver
innehåller motionerna I: 550 och II: 666
även förslag som går ut på att det skulle
bli ett trippelseminarium av dubbelseminariet
i Göteborg.

Departementschefen har emellertid
utan en rad till motivering skurit bort
såväl Norrköpings- som Uppsalaförslaget.
Detsamma gäller beträffande utskottet
som inte heller har velat accep -

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Nr 18 167

tera den enligt motionsvis framförda
förslag utökade utbildningskapaciteten
i Göteborg.

Utskottet förutsätter att en utbyggnad
kommer till stånd i den män möjlighet
därtill förefinnes. Men att det skulle
vara omöjligt och varför det skulle vara
omöjligt i de städer som utskottet har
räknat bort, säger utskottet ingenting
om. Det är inte heller såvitt jag'' har kunnat
utreda någonting som talar för att
det inte skulle finnas möjlighet att öka
utbildningskapaciteten på det sätt som
skisserats både av förskollärarutredningen
och i de förut av mig berörda
motionerna.

Med den utökning som utskottsmajoriteten
talar för blir det möjligt att öka
kapaciteten med 50—75 förskollärare
per år i stället för vad utredningen föreslagit,
vilket skulle betyda 135 per år.
Vid genomförande av utskottsmajoritetens
förslag blir det inte fråga om en
utökning av antalet om vi ser det relativt
i förhållande till behovet i fortsättningen,
utan resultatet måste i stället
bli en större och större brist trots att
antalet utbildade i absoluta tal räknat
ökas varje år.

I motionerna 1:550 och 11:666 har
också föreslagits en reaktiveringskurs
för förskollärare och en utbildningskurs
för praktikföreståndare och handledare.
Nämnda aktiveringskurs är närmast
avsedd för de utbildade förskollärare
som för närvarande inte utövar sitt yrke
utan t. ex. sköter sitt hem och för
vilka det gått så lång tid sedan de senast
tjänstgjort i yrket att de är i behov
av en uppfräschning av sina kunskaper.

Det är onekligen märkligt att man
samtidigt som utskottet avstyrker de
motioner vari begärs en sådan aktiveringskurs
och samtidigt som det förutsättes
att förskollärarutbildningen skall
överföras till ecklesiastikdepartementets
område kan läsa i tidningarna att arbetsmarknadsstyrelsen
annonserar om
aktiveringskurser av den typen. Med

Förskollärarutbildningens organisation

tanke på förslaget om överförande till
skolöverstyrelsen av förskollärarutbildningen
vore det väl lämpligt att skolöverstyrelsen
skulle få anordna sådana
kurser. Det verkar onekligen pedagogiskt
riktigare att kurserna anordnas
inom det område där de hör hemma.

Att förskolorna skall inordnas i det
allmänna skolväsendet och att den statliga
tillsynsmyndigheten skall vara skolöverstyrelsen
är ett annat av de förslag
som framläggs i de motioner jag här
har nämnt och i den reservation som är
fogad till statsutskottets utlåtande. Departementschefen
säger om denna sak
att den nyligen har varit föremål för
riksdagens behandling. Jag vill med anledning
därav nämna att det uppenbarligen
varit behovet av arbetsbesparing
som har föranlett att denna fråga inte
tagits med i skolberedningens direktiv.
Det är väl naturligt att den utbildning
som sexåringarna kommer att genomgå,
alltså den första utbildningen under
året innan de börjar sin egentliga obligatoriska
skolgång, också skall vara inlemmad
i det allmänna skolväsendet och
sortera under skolöverstyrelsen. Departementschefen
säger att det redan finns
åtskilliga verksamhetsområden, för vilka
personalutbildningen sker under inseende
av skolmyndighet, medan verksamhetsområdena
ligger under andra huvudmän.
Detta kan jag naturligtvis hålla
med om. Det är ingalunda här meningen
att man skall lägga alla verksamhetsområden
som över huvud taget
har personalutbildning under skolmyndighet.
Om man skulle göra det, skulle
väl nästan samtliga verksamhetsområden
komma att sortera under skolöverstyrelsen.
Men det finns en speciell anledning
att låta detta område ligga under
skolmyndighet, nämligen att det
här är det första ledet i skolutbildningen.

Det finns onekligen anledning till tillfredsställelse
över förslaget om en överflyttning
av förskollärarutbildningen
till ecklesiastikdepartementet. Det för -

168 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Förskollärarutbildningens organisation

slaget borde emellertid ha följts av en
flyttning också av förskolorna. Det vore
en naturlig åtgärd just med tanke på att
förskolorna utgör det första ledet i den
långa utbildning som barnen sedan skall
genomgå. AU den utbildningen ligger på
en åldersnivå som nödvändiggör att utbildningen
för barnens del blir mindre
avancerad än senare, utgör inget skäl
för att den skall avskäras från skolöverstyrelsens
område såsom varande ingen
utbildning alls och läggas utanför det
skolsystem där den organisatoriskt hör
hemma. Även i detta avseende finns det
stöd för motionärernas och reservanternas
förslag i den tidigare åberopade
förskollärarutredningens betänkande.

Jag hemställer, herr talman, med det
anförda om att få yrka bifall till den
reservation av herr Axel Johannes Andersson
in. fl. som är fogad till utskottets
utlåtande.

I detta anförande, under vilket herr
andre vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde fröken
Elmén (fp).

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! .Tåg vill först påpeka att
utskottet inte är fullt så negativt som
fru Nettelbrandt kanske ville göra gällande.
Utskottet säger i sitt utlåtande,
att det förutsätter att en utbyggnad på
detta område kommer till stånd i den
mån möjlighet därtill förefinnes. Man
tänker sig alltså från utskottets sida att
man skall få till stånd en så stor utbyggnad
som över huvud taget är möjligt. I
dag finns det en sådan möjlighet som
utskottet inte tillräckligt har observerat.
Sedan ett år tillbaka finns det på sjukvårdens
område en samarbetskommitté
som består av representanter för medicinalstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen
och överstyrelsen för yrkesutbildning.

Denna samarbetskommitté har kommit
till på initiativ av inrikesministern
och har till uppgift att försöka stimulera
fram utbildningsåtgärder på områden,
där man kan tänka sig att per -

sonal skall kunna ersätta sjuksköterskor.
Därför har man också satt i gång
med att förbereda en utbildning av
bl. a. laboratoriepersonal samt av röntgen-,
radioterapi- och operationsassistenter.
Man ordnar aktiveringskurser
för sjuksköterskor som vill komma tillbaka
till yrket. Man försöker utöka
hemsjukvården och få i gång utbildning
av läkarsekreterare; allt i syfte
att minska bristen på kvalificerad sjukhuspersonal.

Frågan om en ökad barntillsyn sammanhänger
på sätt och vis med frågan
om på vilket sätt man skall kunna avhjälpa
bristen på sjukhuspersonal. Det
har blivit alltmer uppenbart att man
måste öka insatserna på barntillsynens
område för att få mer sjukhuspersonal.
Man har därför denna vår haft överläggningar
mellan arbetsmarknadsstyrelsen,
skolöverstyrelsen och socialstyrelsen
för att undersöka möjligheterna
att nå fram till olika provisoriska
lösningar. Resultatet av dessa mera
arbetsmarknadsmässiga överläggningar
har blivit att man räknar med att under
innevarande månad kunna starta
en aktiveringskurs för barnträdgårdslärarinnor.
Vidare diskuterar man möjligheterna
att utbilda praktikföreståndare
och handledare. På det sättet skulle
man kunna få i gång utbildning på
de anstalter som för närvarande finns.
Man undersöker dessutom även möjligheterna
—- men det ligger mera i
framtidsperspektivet — att kunna utöka
kapaciteten vid vissa förskoleseminarier.

Det är med hänsyn till att detta arbete
nu pågår vid de nämnda ämbetsverken
som man måste beklaga att
andra avdelningen av statsutskottet inte
har remitterat ifrågavarande motioner.
Jag är övertygad om att om dessa
fakta hade förelegat skulle både reservanterna
och motionärerna ha känt sig
betydligt mera tillfredsställda med ärendets
handläggning. Det är nämligen,
som fru Nettelbrandt sagt, uppenbart

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Nr 18 169

att alla är överens om att på detta område
alla åtgärder som är möjliga för
att åstadkomma förstärkningar skall
vidtagas.

Trots detta kan jag inte följa reservanterna
i denna fråga, utan jag kommer
att inta samma ståndpunkt som
utskottsmajoriteten. Jag gör detta av
följande skäl:

Här är det inte fråga om — som reservanterna
menar — en stadigvarande
och mera permanent utbyggnad utan
det är fråga om vad man i dagens läge
kan åstadkomma med de resurser man
förfogar över för att genomföra olika
provisoriska förstärkningar utan att på
något sätt eftersätta kravet på utbildningens
kvalitet och standard. Det är
också fråga om att försöka utnyttja de
anslag som arbetsmarknadsstyrelsen
tillsammans med överstyrelsen för yrkesutbildning
förfogar över för omskolningsverksamhet
och verksamhet
av denna karaktär, som är betingad av
arbetsmarknadens läge och behov. För
sådana mera provisoriska åtgärder gäller
det att undersöka på vilka platser
det är möjligt att genomföra någonting,
vilket rekryteringsunderlag som
finns samt tillgången på lärare. Man
får kanske i vissa fall ändra något på
utbildningsplanerna, inte så att de blir
försämrade men så att de anpassas efter
de faktiska möjligheterna.

Herr talman! Jag är övertygad om
att Kungl. Maj :t, när vi bar sett vad
erfarenheterna kan bli av dessa olika
åtgärder, kommer att visa sig mycket
positiv till den fortsatta utbyggnaden.
Här gäller det i själva verket att försöka
förverkliga vad som är möjligt
att förverkliga inom kortast möjliga
tid. Med stöd av de erfarenheterna
skall man sedan gå vidare för att genomföra
den mera permanenta utbyggnaden.
Det kan mycket väl tänkas att
resultatet då kommer att överensstämma
med vad reservanterna föreslår. Vi
är väl alla överens om att behovet av

Förskollärarutbildningens organisation

det behöver sålunda inte i praktiken
föreligga någon skillnad i uppfattning
mellan reservanterna och dem som
stödjer utskottet.

Herr talman! Med det anförda ber
jag få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Kellgren säger
att utskottets inställning inte är så negativ
som det kunde förefalla av mitt
anförande; utskottet förutsätter ju att
utbildningskapaciteten skall ökas i den
utsträckning som är möjlig. Men vad
jag ville få fram var just att det inte
finns någon anledning att diskutera
frågan om behovet, eftersom alla tycks
vara överens på den punkten. Skiljelinjen
går där det gäller att dra konsekvenserna
av uttalandena om behovet.
För min del kan jag inte i utskottets
utlåtande finna någonting som säger
att det skulle vara omöjligt att få
till stånd en utbildning i den omfattning
som både utredningen och motionärerna
önskat. Jag efterlyser alltså
fortfarande orsakerna till att sådan utbildning
inte skulle kunna sättas i gång.

Vidare säger herr Kellgren att det
inte är fråga om stadigvarande anordningar
när det gäller exempelvis rekryteringskurserna,
utan om åtgärder
som är möjliga för dagen och som har
provisoriets karaktär utan att det fördenskull
göres avkall på kravet om
kvalitet. Man säger också att det måste
företas utredningar om vilka platser
som är lämpliga för förläggning av kurserna,
om rekryteringsunderlaget, lärartillgången
o. s. v. Jag vet inte om
detta kan tolkas på det sättet att den
myndighet som i fortsättningen skall
ha hand om den reguljära utbildningen,
alltså skolöverstyrelsen, inte skulle
kunna göra dessa utredningar. Denna
myndighet måste väl om någon ha förutsättningar
att bedöma frågan om var
det finns tillgång till kompetenta lä -

denna utbyggnad är mycket stort, och
6* — Andra kammarens protokoll 1962. Nr IS

170 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Förskollärarutbildningens organisation

rare och ett tillräckligt rekryteringsunderlag,
vilka platser som kan vara
lämpliga o. s. v.

Nu tror jag inte att det behöver företas
så många utredningar beträffande
rekryteringsunderlaget, eftersom situationen
i dag är den att det finns så
stort antal sökande till dessa kurser
när det gäller förskollärarutbildningen
— och jag förmodar att det även kommer
att bli fallet beträffande olika slag
av specialutbildning -— att det inte möter
någon som helst svårighet att fylla
kurserna, på vilken ort de än är placerade.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara erinra
fru Nettelbrandt om att det planeras
överläggningar mellan ämbetsverken.
Både skolöverstyrelsen, socialstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen är sålunda
inriktade på gemensamma överläggningar,
varvid ämbetsverken skall
koncentrera sig på uppgiften att så
långt möjligt förstärka organisationen
och öka utbildningskapaciteten. Det kan
väl därför inte sägas annat än att man
försöker på ett praktiskt sätt angripa
problemen och förverkliga vad som
för närvarande är möjligt.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Det finns ingen anledning
att vara annat än glad över det
förslag som departementschefen här
framlagt och som utskottet har uttalat
sin anslutning till. Genom att utbildningen
vid seminarierna förstatligas,
ett nytt seminarium upprättas och seminariet
i Örebro ombildas till ett dubbclseminarium
kommer tillgången på
förskollärare att ökas. Såsom omvittnats
så många gånger är bristen på
förskollärare katastrofal, och det är
därför nödvändigt att seminarieorganisationen
—• som utskottet mycket riktigt
framhåller — utbygges så snabbt
som möjligt.

Sedan kan man naturligtvis ha olika
meningar om vissa detaljer i förslaget.
Dit hör bl. a. frågan om vem som skall
vara tillsynsmyndighet för barnstugorna
— det är den benämning som numera
användes för både lekskolor, daghem
och fritidshem. Propositionen föreslår
att tillsynen över förskollärarutbildningen
skall överflyttas från socialstyrelsen
till skolöverstyrelsen, medan
socialstyrelsen alltjämt skall utöva tillsyn
över barnstugeverksamheten. Detta
finner också utskottsmajoriteten vara
lämpligt.

Departementschefen anser att den sociala
aspekten mera än den pedagogiska
är dominerande när det gäller
barnstugorna, och sett ur samhälleliga,
arbetsmarknadspolitiska och rent sociala
synpunkter finns det inte heller
så mycket att invända mot ett sådant
resonemang. Men om man närmare studerar
det arbete som utföres på dessa
institutioner, så kommer man — det
tycker jag och mina medmotionärer
—■ till det resultatet att de pedagogiska
momenten är minst lika väsentliga.
Både vid daghem och lekskolor är det
inte i första hand fråga om socialt arbete,
utan om en rent fostrande och
pedagogisk verksamhet. När det gäller
lekskolorna är väl verksamhetens pedagogiska
karaktär numera allmänt accepterad
och erkänd, men i fråga om
daghemmen har man, såsom vi säger
i motionen, fastnat för det förhållandet
att verksamheten omsluter en längre
tid av dagen och därför innefattar en
hel rad av vårdmoment.

Många menar väl att vård och fostran
är helt skilda ting. Det tycker inte
vi utan tvärtom att de vårdande momenten
måste samverka med de fostrande.
Vetenskaplig forskning har också
givit belägg för att daghemmens uppgift
om möjligt är av än mer pedagogisk
art än lekskolornas. Både daghem
och lekskolor har mer och mer fått
karaktären av en förberedelse för den
egentliga skolan. Det är av den anled -

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Nr 18 171

ningen, herr talman, som vi motionärer
har yrkat på att skolöverstyrelsen
skall utöva den statliga tillsynen över
hela barnstugeverksamheten.

Tyvärr föreligger ingen reservation
till förmån för den motion som vi har
avlämnat. Därför tänker jag inte, herr
talman, framställa något yrkande om
bifall till motionen, eftersom jag finner
det meningslöst. Den uppfattning
vi givit till känna i motionen närmar
sig emellertid väsentligt folkpartiets
uppfattning, sådan denna kommit till
uttryck i punkten nr IV i folkpartiets
reservation. Fördenskull ämnar jag på
denna punkt yrka bifall till reservationen,
men jag vill samtidigt säga att
det för mig hade tett sig betydligt enklare,
om de två attsatserna där varit
uppdelade. Jag kan nämligen inte instämma
i det första avsnittet, där man
förordar att förskolorna skall inordnas
i det allmänna skolväsendet. Jag
tycker visst att detta skall vara målsättningen
för oss, men jag anser inte
att man nu skall förorda det. Den andra
attsatsen — att den statliga tillsynsmyndigheten
för förskoleväsendet skall
vara skolöverstyrelsen — sammanfaller
med vårt motionsyrkande, även om
man, vilket inte klart framgår av denna
punkt i reservationen, vill begränsa
förskoleväsendet till att inte omfatta
alla de tre områden som jag tidigare
har nämnt.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till samtliga punkter i
utskottets utlåtande utom punkt nr IV,
under vilken jag yrkar bifall till reservationen
1.

I detta anförande instämde fru Kristensson
(li).

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Att utbildningen av
förskollärare bör vara en statlig uppgift
och att det nu bör fattas ett principbeslut
beträffande statens övertagande
av densamma är man överens
om i utskottet, liksom vi väl är alle -

Förskollärarutbildningens organisation

sammans. Däremot är reservanterna
inte nöjda med takten i den av Kungl.
Maj:t föreslagna utbildningen av nya
förskollärare. Inrättandet av ett nytt
statligt seminarium i Malmö liksom
ombildandet av seminariet i Örebro till
dubbelseminarium innebär dock -— anser
utskottets majoritet — en så pass
betydande ökning för kommande år att
man får nöja sig med delta för dagen.

Utskottet förutsätter dessutom samtidigt
som det finner det nödvändigt
med en fortsatt skyndsam utbyggnad
att en sådan bör komma till stånd i
den mån möjlighet därtill förefinns. Då
bör väl en utökning av seminarierna
i Norrköping, Uppsala och Göteborg
i första hand kunna övervägas i enlighet
med vad reservanterna har föreslagit.

Någon reaktiveringskurs för snabbutbildning
av förskollärare har utskottet
inte heller ansett sig kunna vara
med om, men utskottet förutsätter beträffande
reservanternas yrkande angående
utbildning av föreståndare och
handledare att ifrågavarande seminariers
lärarfråga ägnas allvarlig uppmärksamhet.

Beträffande vad som i motioner och
nu av reservanternas talesman har föreslagits
och påtalats angående central
och regional tillsynsmyndighet för
lekskolor och förskolor har utskottet
hänvisat till att Kungl. Maj:t föreslagit
att tillsynen över förskollärarutbildningen
skall överflyttas från socialstyrelsen
till skolöverstyrelsen. Utskottet
har ansett förslaget vara riktigt
och tillstyrkt det. Den speciella
s. k. barnstugeverksamheten har dock
inte Kungl. Maj :t funnit det nödvändigt
att i detta sammanhang ställa under
samma myndighets överinseende.

Även om utskottet har biträtt denna
uppfattning är det åtminstone min personliga
åsikt att det framdeles visar
sig lämpligast att sammanföra även
denna verksamhet under en hatt så att
säga. Vad beträffar tillsynen över lek -

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

172 Nr 18

Förskollärarutbildningens organisation

skolor och förskolor, vilken nu senast
har påtalats av fröken Wetterström, är
utskottet inte främmande för tanken
att denna handhas av skolöverstyrelsen.
Skolöverstyrelsen har dock i sitt
remissyttrande sagt att innan så sker
bör en utredning företas där de särskilda
problem bör beaktas som följer
om ifrågavarande skolor ställs under
skolöverstyrelsens myndighet. Såväl
skolstyrelser som länsskoinämnder
kommer in i bilden i detta sammanhang.

Utskottet har inte velat motsätta sig
en sådan översyn innan verksamheten
helt kommer att sortera under skolöverstyrelsen
och har därför med hänsyn
till förslaget om utredning inte kunnat
vara med om reservanternas och motionärernas
hemställan på denna punkt.

Herr Kellgren var misslynt med att
utskottet inte hade remitterat motionerna
över detta Kungl. Maj :ts förslag
till arbetsmarknadens parter och till
överstyrelsen för yrkesutbildning för
att få speciella synpunkter i samband
med de rent arbetsmarknadsmässiga
omskolningskurser, som genom arbetsmarknadsstyrelsens
försorg anordnas
på flera områden. Jag vill i det sammanhanget
säga, att jag tidigare har
haft en känsla av att arbetsmarknadsstyrelsen
och den eventuella samarbetskommitté,
som herr Kellgren redogjorde
för och där bland annat i detta
fall medicinalstyrelsen är inkopplad,
liksom arbetar vid sidan om utan att
ta nödvändig kontakt med vare sig skolöverstyrelsen
eller ecklesiastikdepartementet.
Inte bara på detta utan också
på flera andra områden, där arbetsmarknadsstyrelsen
nu synes komma
att lägga upp en speciell utbildningsverksamhet,
förekommer det inte tillräcklig
samordning mellan de myndigheter,
i första hand departementen och
skolöverstyrelsen, som bör ha sitt ord
med i laget så att denna undervisning
verkligen blir vad arbetsmarknadsstyrelsen
väl avser.

Fru Nettelbrandt efterlyste i sitt anförande
orsaken till att denna av motionärerna
föreslagna utökning inte har
kunnat biträdas redan nu av utskot tet.

Orsaken är givetvis att vi ansett
att vi nu tar ett första rejält steg i fråga
om utbildning av förskollärare, och
att vi sedan får möjlighet att nästa
eller påföljande år, sedan denna verksamhet
kommit i gång, taga ytterligare
ett steg för att få behovet av förskollärare
tillgodosett.

Herr talman! Jag har i likhet med
majoriteten i utskottet inte kunnat förmå
mig till att beträffande dessa åtgärder
gå längre än vad Kungl. Maj :t har
föreslagit. Utskottet har dock klart och
rejält sagt ifrån, att då tillfälle och
möjlighet finnes bör denna verksamhet
så snart ske kan utbyggas vidare.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Till utskottets talesman
vill jag säga, att han kanske inte
uppmärksammat att vi står på samma
linje i denna fråga. Vi stöder utskottet
här — jag höll på att säga tyvärr, när
jag hörde herr Nilsson senast uttala sig.

Vad jag beklagade var inte att propositionen
självfallet inte skulle ha remitterats
till arbetsmarknadsstyrelsen
eller överstyrelsen för yrkesutbildning,
utan att motionerna inte remitterats så
att man kunnat inhämta senaste fakta
i målet.

En annan sak som jag vill understryka
är, att det ju här inte är ett ämbetsverk
som agerar isolerat. För sjukvårdspersonalen
har vi ett organ för
samarbete mellan medicinalstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen och överstyrelsen
för yrkesutbildning. I denna fråga
är det ett samarbete mellan socialstyrelsen,
skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen.
Initiativet kan ligga
på olika håll i olika frågor. Det är
här ett teamwork, ett verkligt samarbete
mellan ämbetsverken, ty frågorna

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

är av den karaktären att de många
gånger inte kan lösas isolerat av ett
ämbetsverk.

Herr NILSSON i Göingegården (h)
kort genmäle:

Herr talman! Jag noterar tacksamt
att herr Kellgren var på utskottsmajoritetens
sida i sitt anförande. Det är
möjligt att jag gjorde mig skyldig till
en liten felsägning och sade att det var
propositionen som inte remitterats
i stället för motionerna.

Vad jag egentligen i mitt anförande
vände mig mot i herr Kellgrens framställning
gällde hela det stora problemet,
där herr Kellgren till skillnad från
Kungl. Maj :t vill ha en betydligt större
plats för den verksamhet, som den av
herr Kellgren berörda samarbetskommittén
skall bedriva. Jag har den uppfattningen,
att man bör utreda betydligt
mer innan man kopplar in denna
verksamhet, kanske inte minst på detta
område.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Orsaken till att beslutet
om förskoleseminariernas förstatligande
har kommit att dröja ända till nu, fastän
förslag därom framfördes första gången
redan på 1940-talet, har närmast varit
den gamla envisa tvistefrågan huruvida
socialstyrelsen eller skolöverstyrelsen
skulle anses vara den lämpligaste
tillsynsmyndigheten för seminarierna.
Remissopinionen har där alltid varit delad
—- och ganska stridslystet delad —
kring förslag i ena eller andra riktningen,
och den är delad ännu i dag.
Men när den senaste utredningen i ämnet
avlämnade ett enhälligt betänkande
om förskoleseminariernas inordnande
under skolöverstyrelsen och drog med
sig två tredjedelar av remissopinionen,
var tillfället kommet för mig att överlämna
detta utbildningsområde från
socialdepartementet till ecklesiastikdepartementet
och min kollega ecklesiastikministern.
Den proposition vi nu be -

Nr 18 173

Förskollärarutbildningens organisation

handlar är sålunda en övergångsprodukt
med sina rötter i socialdepartementet
och sin krona i ecklesiastikdepartementet,
och den kritik som riktats mot
otillräckligheten i Kungl. Maj ds förslag
får vi i socialdepartementet denna
gång ta ansvaret för.

Det mest angelägna vid utarbetandet
av denna proposition ansåg vi vara att
få ett principbeslut till stånd om förstatligandet
av seminarierna, ett beslut
som ger statsmakterna möjlighet att genomföra
en jämnare standard i den utbildning
förskoleseminarierna ger och
möjlighet att hjälpa de svagaste seminarieenheterna
till lokal- och personalförbättringar.
Det är på denna basis
som utvidgningen av utbildningskapaciteten
sedan successivt kan ske, allteftersom
seminarielärare, handledare
och lokaler m. m. kan ställas till förfogande.

Nu har det sagts här i debatten att
det tillskott på 50—75 examinerade förskollärare
per år, som Kungl. Maj ds
förslag närmast går ut på, är klart otillräckligt
med hänsyn till det underskott
på förskollärare som vi har och det
växande behov som kan väntas. Ja, även
Kungl. Majd bedömer det som sannolikt
att antalet förskollärare blir otillräckligt,
om man utifrån oförändrade
förhållanden beträffande avgången ur
yrket m. m. skulle nöja sig framöver
med en ökning om 50—75 examinerade.
Men vi bedömer detta uteslutande med
hänsyn till arbetsmarknadsutvecklingen
för gifta kvinnor med barn och utan
att ansluta oss till den målsättning som
präglar folkpartimotionerna i denna
fråga, en målsättning som uttryckes sålunda
i en av motionerna att det bör
uppsättas »som första mål att ge samtliga
sexåringar som så önskar tillfälle
att gå i förskola».

Detta senare är en målsättning som
vare sig man gillar eller ogillar den —
och för egen del ogillar jag varje syftning
mot en mer eller mindre obligatorisk
förskola för samtliga sexåringar

174 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Förskollärarutbildningens organisation

— skulle kräva sådana personalresurser
att vi inte kan tillgodose dem utan
att mer än fördubbla omfånget på hela
den nuvarande seminarieapparaten och
därmed inkräkta på andra vårdområden
med rättmätiga anspråk att få dra jämförlig
arbetskraft till sig. Om vi å andra
sidan tänker oss en successiv utbyggnad
av småbarnsinstitutionerna för det
mera elastiska behov, som ett mödrarnas
och familjernas fria val resulterar i,
behövs det en mera normal, mindre
omvälvande utbyggnad av försltollärarutbildningen.
När man så talar om otillräckligheten
i vår examination av förskollärare,
måste man komma ihåg att
varje ökning blir meningslös, om bortfallet
av utbildad personal ökar i samma
takt. För närvarande utexamineras
cirka 230 förskollärare om året, och
nästan lika många eller 210—215 avgår
ur yrket — flertalet på grund av äktenskap
och en känsla av att det inte
lönar sig ekonomiskt att stå kvar i yrket
som gift. Om kommunerna inte kan
ändra detta beteendemönster och bibehålla
en större andel gifta förskollärare
i yrket genom löne- och arhetstidsreformer
— med deltidsarbete som ett
vanligare inslag i bilden än nu — så
blir all utbildning som ett såll: hur mycket
vi än fyller på det, tömmer det sig
lika fort. Inom socialdepartementet har
vi varit medvetna om detta, och uppmuntrat
arbetsmarknadsstyrelsen att i
sin omskolningsverksamhet försöka dra
f. d. förskollärare tillbaka till yrket och
det är med departementets goda minne,
som arbetsmarknadsstyrelsen förbereder
de repetitionskurser, som herr
Kellgren här talade om, och liknande
kurser senare inom småbarnsvårdens
område. Reservanternas förslag att riksdagen
skall besluta om reaktiveringskurser
är onödigt, därför att sådana kurser
redan planeras på anslag som riksdagen
redan beslutat och ställt till arbetsmarknadsstyrelsens
förfogande.

Förutom de försök med repetitionskurs,
som arbetsmarknadsstyrelsen allt -

så redan fått fullmakt att pröva, bär vi
med den extra kompletteringskurs som
för närvarande pågår i Stockholm —
med medel från ordinarie anslag under
denna punkt i innevarande års socialhuvudtitel
— uttömt tillgångarna på
barnstugepersonal som själv önskar sådan
här påbyggnad av sin utbildning.
Det förhåller sig alltså inte såsom fru
Nettelbrandt androg — »att det inte
är några som helst svårigheter» att
fylla kurserna. Socialstyrelsen uppgav
senast i mars i år, att rekryteringsmöjligheterna
för ytterligare en kompletteringskurs
verkar vara uttömda under
de närmaste åren. Statsmakterna får
därför anpassa sina åtgöranden för utbildningen
av förskollärare efter både
tillgång och efterfrågan på olika personalkategorier
och så att säga laga
utbildningen efter läglighet.

I debatten har också sagts en del om
småbarnsinstitutionerna och tillsynsmyndigheten
för dem. Reservanterna vill
ha tillsynen överflyttad från socialstyrelsen
till skolöverstyrelsen. Socialdepartementet
och ecklesiastikdepartementet
har varit eniga om att detta
vore en olämplig åtgärd. Den hittillsvarande
tillsynen av barninstitutionerna,
genom en särskild byrå i socialstyrelsen,
har visat sig ändamålsenlig. Skolöverstyrelsen
skulle inte kunna fullgöra
samma uppgifter utan att rekrytera motsvarande
sakkunnig personal, en i och
för sig alldeles meningslös omflyttning.
Ute på fältet skulle dessutom inspektionen,
liksom hittills, omfatta institutioner
som i sin tur rekryteras främst
utifrån sociala premisser. Omhändertagandet
av förskolebarn i daghem och
förskolor har fortfarande mera sociala
än pedagogiska motiv. Detta markeras
ytterligare av att barnstugorna är inlemmade
i den förebyggande barnavård
som anbefalles i den nya barnavårdslag
som riksdagen antog så sent som
1960.

Vi har för övrigt en rad områden —
det erkände fru Nettelbrandt — där

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Nr 18 175

personalutbildningen ligger under skolöverstyrelsen
eller överstyrelsen för yrkesutbildning,
men där de institutioner,
som sedermera sysselsätter den utbildade
arbetskraften, är helt självständiga
gentemot statsmakterna eller inspekteras
av annan statlig myndighet
utan några som helst olägenheter. Att
utbildningen av exempelvis barnsköterskor
och sjukhusbiträden ligger under
överstyrelsen för yrkesutbildning
innebär sålunda inte att alla barnanstalter
och sjukhus har yrkesöverstyrelsen
till tillsynsmyndighet. Nej, idén att
lägga daghem och förskolor under skolöverstyrelsens
inspektion är antingen
bara förflugen och inte genomtänkt eller
också är den genomtänkt och utgör ett
led i en medveten plan att bädda för
ett obligatoriskt förskoleår i sexårsåldern.
Och jag misstänkte, att det senare
är fallet, när jag hörde fru Nettelbrandt
säga att förskolan utgör första avsnittet
av den långa utbildning som barnen
skall genomgå. Hon ansåg sig ha
fått stöd för denna mening hos förskollärarutredningen.
Men förskollärarutredningens
ordförande, som kommer att
tala här, vet att utredningen inte haft
tid att penetrera problemet utan bara
berört det i förbigående.

Herr talman! Jag nöjer mig med att
säga detta. Jag tror att riksdagen med
gott samvete kan godkänna Kungl.
Maj ds förslag, som ändå innebär ett bra
kliv framåt för den verksamhet det här
är fråga om.

Herr NILSSON i Göingegården (h)
kort genmäle:

Herr talman! Det är ett uttalande av
statsrådet Lindström som jag måste be
att få säga några ord om.

Statsrådet påpekade att det är nästan
lika många förskollärare som lämnar
sin arbetsuppgift som det är som utbildas
och kommer till, vilket beror på att
de inte anser förskollärartjänsten förenlig
med arbetet i hemmet. I huvud -

Förskollärarutbildningens organisation

sak lämnar de tjänsten för att ingå äktenskap,
och då spelar inte minst de
ekonomiska faktorerna in. Och så säger
statsrådet Lindström, att om kommunerna
inte kan få en ändring till stånd,
så att fler gifta kan fortsätta sitt arbete,
kommer det alltid att föreligga en brist
på detta område.

Ja, förlåt statsrådet, men det är väl
inte i första hand kommunernas sak
att här träda till. Lägger man, som statsrådet
gjorde, tyngdpunkten på de ekonomiska
faktorerna, är det väl statsmakterna
och främst regeringen som får
ta initiativ till att förbättra de ekonomiska
förutsättningarna. Vi vet ju vad
de innebär i sammanhanget. Det gäller
att få till stånd så pass stor smidighet,
att några hinder inte uppstår, och härvidlag
kan kommunerna egentligen inte
göra något.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Statsrådet Lindström
nämnde att det förslag till utökning av
utbildningen som reservanterna har
gjort sig till talesmän för bygger på en
obligatorisk förskola. Jag vill hänvisa
till att det förslag som förskolutredningen
här har stött sig på icke bygger
på någon obligatorisk förskola. Trots
att man där icke har räknat med någon
sådan har man emellertid icke tänkt
sig kunna komma ifatt med utbildningen
så att bristen på förskollärare försvinner
förrän år 1970. Även om man skulle
vidtaga åtgärder av det slag som
statsrådet Lindström nämnde, exempelvis
löne- och arbetstidsreformer som
skulle innebära att flera förskollärare
stannar i yrket — och jag hoppas för
min del att sådana åtgärder kommer att
kunna vidtagas — är detta enligt min
mening ingalunda oförmånligt utan
tvärtom mycket värdefullt att bristen
kan avhjälpas tidigare än 1970. Kanske
skall man dessutom i detta sammanhang
irite glömma bort den reform

176 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Förskollärarutbildningens organisation

som statsrådet inte nämnde, nämligen
skattereformen, som i dag är minst lika
viktig.

Statsrådet nämnde vidare barnsköterskorna
som exempel på verksamhetsområden
om vilka man inte anser
att själva verksamheten skall sortera
under skolöverstyrelsen, trots att utbildningen
faller därunder. Enligt min
mening finns det, isom jag tidigare
nämnde, en rad verksamhetsområden
inom vilka det inte kan vara tal om att
hänföra själva verksamheten till skolsidan.
Att det på detta område föreligger
speciella skäl beror enligt min
uppfattning på att det här är fråga om
en utbildning, där de pedagogiska momenten
är mycket tungt vägande.

Statsrådet Lindström lämnade, om
jag inte alldeles missuppfattade henne,
en uppgift om att det inte tidigare har
gått att fylla kurserna. Jag vill i detta
sammanhang nämna att det till årets
utbildningskurs har kommit in 699 ansökningar
till högst 340 platser. Detta
visar att det finns en mycket stor grupp
som är villig och kompetent att få utbildning
men som inte kan få någon
sådan.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag vill gärna förtydliga
mitt uttalande om att jag är motståndare
till obligatorisk förskola. Jag är
medveten om att fru Nettelbrandt inte
sade att hon var för en obligatorisk förskola,
men hon uttryckte sig så näraliggande
som man kan göra. Reservanterna
har en formulering i reservationen
som antyder samma ståndpunkt,
när de skriver att de anser att det skulle
vara till gagn för förskoleväsendets
vidare utbyggnad om den sker »som ett
naturligt led inom det allmänna skolväsendet».
Bakom detta tycker jag mig
skymta drömmen om en utveckling mot
obligatorisk förskola som farstu till den
nioåriga grundskola som våra barn
hädanefter skall genomgå. I en av folkpartimotionerna
erinras det också med

sympati om att barnen i vissa andra
länder börjar skolan i fem—sexårsåldern.
Varför inte i Sverige också, tycker
man sig kunna utläsa mellan raderna.
Många med mig känner emellertid
motvilja mot tanken på att ruta in
ännu ett år av den lilla sektor av människolivet
före småskolan och efter pensioneringen,
som kan fyllas av lek och
ledighet utan att någon anser det vara
asocialt.

Jag måste yttra mig kort, då jag upptäckt
att jag strax måste gå in och votera
i första kammaren. Jag vill bara
ytterligare säga, i anledning av vad herr
Nilsson i Göingegården yttrade, att jag
inte har någon anledning att sticka under
stol med att jag för egen del tvivlar
på att förskollärarlönen är tillräckligt
attraktiv. Lönerna bestäms emellertid
genom partsförhandlingar och
kan inte påverkas av vare sig riksdagen
eller mig. Det blir berörda kårgruppers
sak att hävda sina intressen med större
skärpa, om medlemmarna i större utsträckning
avgår ur yrket som protest
mot den dåliga lönsamheten.

Vad arbetstidsreformer beträffar är
kommunerna arbetsgivare, och Stockholms
stad har nu annonserat deltidsarbete
för förskollärare i syfte att locka
tillbaka gifta förskollärare till yrket,
ett initiativ som jag tror skulle vara
lämpligt även på andra håll.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Jag tror att det var fru
Nettelbrandt som sade att kommittén
för förskollärarutredningen i princip
hade förefallit vara anhängare av tanken
att placera förskolorna under skolstyrelserna.
Det är sant att denna diskussion
var uppe i kommittén och därvid
framkom delade meningar såsom
framgår av den ensamma reservationen
på denna punkt. Den ställning kommittémajoriteten
intog var emellertid
att det inte finns någon anledning att i
detta fall frångå kommunernas självbestämmanderätt.
Förskoleinstitutioner -

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

na är uppbyggda av kommunerna nästan
helt och hållet. Det utgår ett s. k.
stimulansbidrag av statsmedel som täcker
en mycket liten del av de verkliga
kostnaderna. Detta är alltså en rent kommunal
angelägenhet, och förskolorna
har lokalt utformats ganska olika.

Det finns ingen anledning att blanda
sig i hur kommunerna ordnar denna
fråga. Flertalet kommuner har funnit
det lämpligt att låta förskoleinstitutionerna
sortera under barnavårdsnämnden
eller under en särskild styrelse,
som i så fall står under barnavårdsnämnden.
Det tyder på att det finns
skäl som talar för det. Å andra sidan
finns det kommuner som lagt förskoleinstitutionerna
under skolstyrelsen, och
det har också gått bra. Det har aldrig
vållat någon olägenhet att socialstyrelsen
varit tillsynsmyndighet medan skolstyrelsen
varit den lokala myndigheten.
Man bör över huvud taget gå varsamt
fram när det gäller att ändra på ett
system som visat sig fungera bra.

Vad beträffar frågan om den centrala
tillsynen är det olyckligt och orimligt
att den fått spela en så stor roll. Vi
har en parallell på den obligatoriska
skolans område, där diskussionen om
anknytningen mellan folkskola och läroverk
och numera även diskussionen om
differentieringen på högstadiet blivit ett
så dominerande diskussionsämne, att
det hindrat den verkliga, pedagogiska
reformverksamheten och många gånger
fördröjt reformen. I synnerhet för förskoleseminarierna
har denna inverkan
varit olycklig. Sedan 1950 har icke en
enda ny utbildningsplats kommit till
trots det oerhört stora behovet. Det visar
hur nödvändigt det är att vi nu
kommer ur detta dödläge.

Vi har alltså fått ett förslag om förstatligande
av förskoleseminarierna och
om att de skall flyttas över till skolöverstyrelsen.
Detta kommer otvivelaktigt
att gynna den framtida utvecklingen,
men vi kan inte komma ifrån att
det för ögonblicket har en viss upp -

Nr 18 177

Förskollärarutbildningens organisation

bromsande effekt. Vi diskuterade den
frågan i kommittén. Vi var eniga om
att seminarierna borde flyttas över till
skolöverstyrelsen, men vi var samtidigt
medvetna om att det med hänsyn till
önskemålet om en snabb utbyggnad var
bättre att låta dem ligga kvar hos det
verk som redan hade dem. Men vi fann
att eftersom denna överflyttning ändå
måste ske så var det bättre ju förr man
gjorde den. Och när man nu gjort denna
överflyttning måste man ge skolöverstyrelsen
andrum att ta hand om hela
detta nya område. Man kan inte begära
att skolöverstyrelsen, som nu i
mitten av maj får besked om att den
skall ta hand om denna verksamhet,
skall vara färdig med kurser redan i
sommar. Vi får alltså vänta litet. De
kurser, som kanske hade kunnat ordnas
i sommar, kommer nu inte till stånd
förrän nästa sommar. Det är ingenting
att göra åt den saken, man kan bara
hoppas att omorganisationen skall gå så
snabbt och smärtfritt, att man snart
uppnår full effektivitet igen.

När det gäller frågan om utbyggnad
av seminarierna föreslår utredningen
redan från i år dubbla linjer även i
Norrköping och Uppsala. I fråga om
Uppsala skedde det under den absoluta
förutsättningen att lokalfrågan för
seminariet kunde ordnas. Uppsalaseminariet
bär otroligt trånga och undermåliga
lokaler. De räcker knappt till
en avdelning, och att man skulle klara
två avdelningar är helt otänkbart, såvida
inte lokalerna förbättras — jag
vet inte om lokalfrågan avancerat något,
det är möjligt att den gjort det.

Över huvud taget är lokalfrågan för
samtliga seminarier ett ganska stort problem.
Örebro ligger bäst till därvidlag,
och där föreslår man också ett dubbelseminarium.
I Malmö måste man starta
i provisoriska lokaler, men det tycks
gå att ordna. I Norrköping är man rätt
välförsedd med lokaler, och där borde
det alltså ur den synpunkten gå att
inrätta en linje till. Jag vet inte vilka

178 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Förskollärarutbildningens organisation

skälen kan vara till att departementet
inte föreslagit dubbla linjer i Norrköping.
Ett skäl kan vara att Norrköping
är det seminarium som har den minsta
tillströmningen av elever. Så bär det
varit i flera år. I år är det, som vi hörde,
699 sökande till samtliga seminarier,
alltså mer än dubbelt så många som kan
tas in, men det är bara 43 som söker
i första hand till Norrköping. Det är
ungefär hälften av antalet sökande till
det seminarium som kommer därnäst.
Det kan visserligen se imponerande ut
med alla dessa sökande, men man får
alltid räkna med att det är en hel del
sökande som inte ens fyller minimikraven
och som utan vidare måste rensas
bort. Det kan väl inte heller vara meningen
att vi skall göra en fullständig
bottenskrapning och ta in alla som fyller
minimikraven. Norrköping kan därför
inte fylla ens en kurs med sökande
som i första hand vill komma till detta
seminarium, utan det måste ske en överflyttning
av sådana som söker till andra
seminarier och inte kan tas in där.
Detta kan vara en tankeställare när man
funderar på att utvidga verksamheten
just i Norrköping.

Tre avdelningar går att ordna både
i Stockholm och Göteborg, ty i dessa
städer finns det tillräckligt många övningsinstitutioner.
Däremot är det väl
med hänsyn till övningstjänstgöringen
tveksamt, huruvida det är så lyckligt att
ha en sådan anhopning av elever på
ett enda ställe, ty man måste i så fall
anlita övningsinstitutioner som ligger
mycket långt ifrån seminariet, vilket
medför en hel del praktiska svårigheter.
Dessa kan naturligtvis övervinnas.
Om man skall ha tre avdelningar vid
något seminarium, så borde denna tredje
avdelning läggas i Stockholm och inte
i Göteborg. Stockholm har i år 202
sökande och Göteborg 141. Det är alltså
en rätt stor skillnad. Likaså är det
stor skillnad när det gäller antalet tjänster
som eleverna kan söka efter utbildningen.

Nu hoppas jag emellertid att vi redan
nästa år får ytterligare en avdelning,
framför allt i Uppsala och Norrköping,
och sedan eventuellt denna tredje
avdelning som jag i så fall hellre
skulle vilja ha förlagd till Stockholm
än till Göteborg. Det är naturligtvis också
här en fråga om lokalutrymme och i
hög grad även en fråga om lärartillgången.
Varken propositionen, remisssvaren
eller motionen nämner någonting
om den verkliga flaskhalsen, nämligen
bristen på psykologer. Psykologien
är ju vid förskoleseminarierna huvudämnet,
och vi har mycket ont om
psykologer här i landet.

Framför allt utbildade småbarnspsykologer,
som det här är fråga om, är
det mycket ont om. Utredningen har
ansett att man inte kan sätta kraven
lägre än till lektorskompetens för dem
som skall undervisa i psykologi vid
förskolelärarseminarierna, och detta
har också remissinstanserna instämt i.
Av de nuvarande rektorerna vid förskollärarseminarierna,
som huvudsakligen
har hand om psykologiundervisningen,
är det knappast någon som
var lektorskompetent när han tillträdde
tjänsten. Ett par av dem har skaffat
sig kompetens i efterhand. De har alltså
utbildat sig på arbetsplatsen, och
det brukar ju inte bli dåliga resultat
av det, och det har det inte blivit i
detta fall heller utan vi har mycket
högt kompetenta rektorer vid seminarierna.
Men man måste naturligtvis
ändå föreskriva att sökandena har viss
utbildning innan de tillträder tjänsten.

En annan sak som utredningen har
blivit mycket kritiserad för är att vi
har velat undersöka möjligheterna att
lägga förskollärarseminarier, i den
mån det blir fråga om nybyggnad för
dem, i anslutning till någon annan lärarutbildningsanstalt,
detta dels för att
lösa lokalfrågan och dels för att få billigare
administration. Det är snålhet,
säger man i en del remissyttranden,
att tänka på detta. Nu är det inte en -

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Nr 18 179

bart snålhet — vi måste vara snåla
också, det vet vi ju i detta hus. Förskoleseminarierna
är för små enheter
för att kunna ha en rationell egen administration.
Den blir proportionsvis
dyr. Utbildningen kräver vidare en hel
del speciallokaler. Av dem är somliga
belagda tre timmar i veckan i enkelseminarierna.
Det är orimligt att hålla
lokaler som utnyttjas på så sätt. Man
måste samordna verksamheten så att
lokalerna utnyttjas.

Dels för den skull och kanske ännu
mera för administrationens skull har
vi föreslagit denna sammanslagning. Vi
anser att det är slöseri med arbetskraft
att låta personer som är lektorskompetenta
i psykologi ägna en stor del
av sin arbetstid åt administrationen
av en liten anstalt med högst hundra
elever. Den bör de helt befrias från.
Just med hänsyn till att vi har så ont
om psykologer bör de fåtaliga psykologer
vi kan uppdriva ägna sig helt
åt att undervisa i psykologi och åt den
pedagogiska ledningen av seminarierna.

Det är inte alls meningen att inkräkta
på självständigheten, i pedagogiska
ting, hos seminarierna. Vi behöver
inte göra det.

Man har särskilt hängt upp sig på
att utredningen har nämnt skolköksseminarierna
i Göteborg och Uppsala.
Man undrar vad detta har med förskollärarutbildningen
att göra. Det har det
med förskollärarutbildningen att göra
att det vid dessa båda skolköksseminarier
bedrivs utbildning av barnavårdslärare.
Just därför att vi önskar
stärka utbildningen av barnavårdslärare
vill vi knyta an den till förskollärarseminarierna.
Tolv barnavårdslärare
utbildas vid vart och ett av dessa
seminarier. De utbildas alltså nu tillsammans
med skolkökslärare och textillärare,
som de inte har ett dugg gemensamt
med. Vi menar att de kan få
sin utbildning bättre tillgodosedd, om

Förskollärarutbildningens organisation

man lägger förskoleseminarierna i anslutning
till dessa utbildningsansialter.

Vad det nu gäller i första hand är
att få fram lämpliga lärare i psykologi
till de föreslagna nya linjerna. Redan
detta kan komma att visa sig svårt.

Det har som sagt inte skett någon
ökning av utbildningen från 1950. Nu
föreslår man dock en ökning med tre
avdelningar. Det är ändå inte så dåligt
marscherat på ett år, allra minst
om vi kan få tre avdelningar till nästa
år.

Det finns ett annat sätt att öka utbildningen
som ingen har varit inne
på. Det förvånar mig att ingen har tagit
upp utredningens förslag i det avseendet.
De nuvarande seminarierna
med undantag av Göteborg har nämligen
inte 25 elever per klass utan har
somliga år tagit in mer än 30; upp till
37 hade de när utredningen tittade på
saken. Detta är naturligtvis ett orimligt
förhållande, men utredningen menade
att med den brist som nu råder
och de svårigheter som kommer att
uppstå att tillräckligt snabbt bygga ut
utbildningsorganisationen kan man under
en övergångstid fortsätta att ta in
30 elever. Om vi inrättar itre nya avdelningar
med 30 elever i år, får vi
alltså 90 nya platser i stället för 50
eller 75 som man hela tiden har talat
om. Så bör man kunna göra utan större
besvär. I varje fall bör de seminarier
som redan nu har 30 elever per
klass inte omedelbart skära ned klasserna
till 25 utan behålla de stora klasserna
till dess organisationen är fullt
utbyggd.

Sedan är det frågan om de andra lärarna
vid seminarierna. I läroämnena
är det timlärare, och det får man nog
nöja sig med även i fortsättningen eftersom
det gäller enstaka timmar. Näst
efter rektorerna och psykologerna är
de viktigaste lärarna praktikföreståndarna
som har hand om elevernas praktiska
övningstjänstgöring och även metodikundervisningen.
För dessa lärare

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

180 Nr 18

Förskollärarutbildningens organisation

finns ingen utbildning annat än de kortare
kurser som har ordnats, utan det
är erfarna förskollärare som har fått
sköta denna sak. Vi måste få en utbildning
för dessa praktikföreståndare.
Det var kommitténs mening att den utbildningen
skulle ha förtur vid det speciallärarseminarium
vi föreslår. Nu blir
det inget speciallärarseminarium utan
propositionen hänvisar till att det kan
ordnas kurser vid seminarierna. Det
är ytterligt angeläget att kurser för
praktikföreståndare kommer till stånd
så snart man har möjlighet att lägga
upp sådana kurser. Men det räcker inte
med en sommarkurs som det talas om i
motionen och i reservationen. För utbildning
av praktikföreståndare behövs
det en helårskurs. Den hoppas jag
skolöverstyrelsen ganska snart skall
kunna lägga fram förslag om. För handledare
som leder eleverna ute på övningsinstitutionerna
räcker det däremot
med kortare kurser. De behövs
otvivelaktigt också. Men som jag har
sagt förut får vi ge skolöverstyrelsen
andrum för att överblicka vad den skall
göra. Man får förmoda att den sedan
kommer att vidtaga erforderliga åtgärder.

Andra kurser som beredningen ansåg
ytterligt angelägna var kurser för
förskollärare för handikappade. De
kommer nu att förläggas till särskoleseminarium
som vi har fått, och därmed
bortfaller alltså en av grunderna
för det speciallärarseminarium vi hade
tänkt oss.

Här är mycket som måste göras, kanske
inte minst när det gäller lönefrågan.
Den är, som statsrådet Lindström
sade, en förhandlingssak. Det är klart
att det är på det sättet, men detta är
en förhandlingsfråga där faktiskt arbetsgivarnas
intressen borde sammanfalla
med arbetstagarnas just därför
att det är nödvändigt att frågan löses
så att man får tillgång till arbetskraft.

Fn annan fråga som inte berörts här
gäller kostnadsfördelningen mellan stat

och kommun när det gäller barnstugorna-förskoleinstitutionerna.
Det är
nog en fråga som måste komma igen.
Här finns alltså mycket kvar att göra,
men jag tror att det finns alla skäl
att ändå vara nöjd med det första steg
som tagits — vi har fått vänta alldeles
för länge på detta. Men när det nu en
gång har tagits bör vi kunna lugna oss
och avvakta ett år och se vart det hela
leder innan vi kommer igen med nya
krav.

Härmed, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag tillät mig beträffande
frågan om skolöverstyrelsen såsom
tillsyningsmyndighet över förskollärarna
åberopa förskolutredningen,
och jag anser att jag har haft fog
för detta. Jag ber att få citera två meningar
ur betänkandet angående förskollärarna
vilka avser utredningsmajoritetens
uppfattning. Det heter där:
»Ehuru det enligt vår uppfattning ej
är absolut nödvändigt att samma myndighet
har tillsyn över såväl seminarierna
som institutionerna anser vi en
sådan ordning önskvärd. Vi föreslår
därför, att även tillsynen över daghemmen,
lekskolorna och eftermiddagshemmen
överflyttas till skolöverstyrelsen.
» Det är alltså ett förslag som går
längre än reservanternas.

När det sedan, herr talman, gäller
frågan om varför det är omöjligt att
öka utbildningskapaciteten ställde jag
redan i mitt första anförande en fråga
men har egentligen inte fått något svar
på den förrän nu i fröken Olssons inlägg.
Där åberopades t. ex. Uppsala,
som har så dåliga lokaler att man inte
har möjlighet att ta emot ytterligare
en kurs. Ja, det har tydligen inte varit
utskottsmajoriteten bekant, att Uppsala
från och med i höst flyttar över
till nya, ändamålsenliga lokaler, där
man har goda möjligheter att ta emot

Nr 18 181

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

ytterligare en årskurs. Det hade väl
varit angeläget att utskottsmajoriteten
hade gjort sig underrättad om det förhållandet,
innan den utan vidare avfärdar
ett förslag.

Beträffande Norrköping säger fröken
Olsson att det endast är 43 som
har sökt dit. Om jag inte varit alldeles
felunderrättad har det i den tidigare
diskussionen här inom riksdagens väggar
gjorts gällande, att det över huvud
taget inte har funnits ett tillräckligt
antal sökande till platserna i Norrköping.
En kurs där tar 25 elever. Det
har i första hand sökt 43, medan antalet
andrahandssökande till Norrköping
är över 100. Om man summerar
de båda talen torde antalet bli mer än
tillräckligt för att fylla två kurser, särskilt
om man tar i betraktande att dessa
kurser är så pass attraktiva, att man
visserligen i första hand söker till platser
som är mera centralt belägna, såsom
exempelvis Stockholm, men i andra
eller tredje hand gärna tar vad man
kan få bara man kommer med i utbildningen.

Slutligen, herr talman, vad gäller
frågan om att öka antalet utbildade
förskollärare genom att inte skära ned
antalet till 25 utan hålla sig till 30 tror
jag att detta vore en högst olycklig åtgärd,
och den står ingalunda i överensstämmelse
med strömningarna i övrigt
på skolväsendets område vilka går ut
på en strävan att sänka elevantalet.

Fröken OLSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det gläder mig mycket
att det äntligen har ljusnat för
Uppsala. Men det är kanske inte i vägen
att man i det fallet liksom när det
gäller skolöverstyrelsen låter vederbörande
få litet tid på sig för att flytta
över och ordna upp sina förhållanden.
I fråga om antalet elever är det klart
att det är ytterligt angeläget att man
kommer fram till samma antal som i
övriga seminarieklasser. Men fru Nettelbrandt
åberopade här andra skolor.

Förskollärarutbildningens organisation

Vi har vid flera tillfällen när det har
gällt bristsituationer — t. ex. vid folkoch
småskoleseminarierna — tillfälligt
ökat elevantalet för att klara upp dem.
Det enda jag har sagt härvidlag är att
det inte finns skäl att just i år minska
antalet till 25, om man redan tidigare
har haft 30 elever i klasserna.
Har man haft det så länge kan man
ha det ett par år till, tills vi har hunnit
få de nya avdelningarna.

Vad beträffar tillsynen är det den
centrala tillsynen som utredningen med
någon tvekan enat sig om att föreslå
överflyttad. Men reservationen går ut
på att även den lokala tillsynen skall
flyttas över till skolstyrelserna, och
det är detta som vi har ansett vara
olyckligt. Det är en fråga som i varje
fall bör få mogna, om vi nu kommer
dithän. Personligen måste jag säga att
jag hör till dem som tror att dessa institutioner
så småningom kommer under
skolstyrelserna, men det bör vara
kommunernas egen sak att avgöra när
detta i så fall skall ske.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att säga något om den motion, som
delvis behandlades för två veckor sedan.
Statsutskottet hade då en positiv
inställning till de synpunkter, som vi
fört fram i de likalydande motionerna
1:131 och II: 89 och tillstyrkte
våra förslag. Motionerna väcktes vid
riksdagens början. Vi visste då inte »att
den proposition, som vi nu behandlar,
skulle läggas fram, utan vår »avsikt var
att motionens båda yrkanden skulle
komma att behandlas som en helhet.
Bakom motionerna ligger en oro för
nuläget mot bakgrunden av de aspekter,
som jag tillät mig att föra fram,
då frågan behandlades fredagen den
27 april, nämligen dels kvinnornas möjligheter
att känna trygghet för sina
barn när de arbetar, dels arbetsmarknadens
krav på arbetskraft.

Det är klart att bristen på förskol -

182 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Förskollärarutbildningens organisation

lärare i vårt land är en av anledningarna
till att daghemmen inte byggs ut
med önskvärd snabbhet. Eftersom den
delen av motionen 11:89 och 1:131,
vari utbildningsfrågorna berörs, har
knutits till detta ärende, vill jag säga
att jag med tillfredsställelse hälsar förslaget
att utbildningen av förskollärare
skall bli en statlig angelägenhet.
När jag ytterligare vill något beröra
den del av vår motion, som handlar
om en snabbutbildning av förskollärare,
beror det just på känslan av att man
inte har råd att göra så som statsutskottets
andra avdelning bar gjort. Jämfört
med den positiva inställningen till första
delen av motionen får man säga
att andra avdelningen bär byst ett svalt
intresse för vårt krav på snabbutbildning
av förskollärare för att lösa
dagens problem. Utskottet säger att det
blir nog en utbildning, det kommer att
bli så och så många fler förskollärare,
statsmakterna har här föreslagit det
och det.

Det är bra för framtiden, men det
är nuläget, som vi behöver göra något
åt. Jag noterar med tillfredsställelse
vad herr Kellgren sade om att man
på arbetsmarknadsstyrelsen i samråd
med överstyrelsen för yrkesutbildning,
skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen
behandlar just personalutbildningsfrågorna
med nuläget för ögonen.
Statsrådet Lindström har ju här understrukit
att arbetsmarknadsstyrelsen
har fullmakt att fullgöra sin verksamhet
för reaktivering eller, om uttrycket
tillåtes, snabbutbildning av förskollärare.

Jag vill här också peka på det initiativ
som Stockholms stads barnavårdsnämnd
under ledning av borgarrådet
Inga Thorsson har tagit och som också
omnämndes av statsrådet Lindström.
För att i någon män häva den stora
bristen pa förskollärare bär man från
Stockholms stads sida hos regeringen
hemställt om att efter förhandlingar
med socialstyrelsen och socialpedago -

giska seminariet få anordna en ettårig
kompletteringskurs för barnsköterskor
med långvarig, väl vitsordad tjänstgöring
vid förskoleinstitutionerna.

Fn sådan kurs hav nu kommit igång.
Den har 19 elever. Vi skulle önska att
något av det som nu sker i Stockholm
under barnavårdsnämndens ledning
också skulle ske på andra orter i landet
jämsides med att vi bygger vidare
på de förslag som framförs i den proposition
vi i dag behandlar och som
jag tror att vi alla hälsar med tillfredsställelse.
Men det tar litet för lång
tid att få önskemålen tillgodosedda,
därför att såväl önskemålen som kraven
och behoven i dagens läge är så
stora.

Herr talman! Jag har velat anföra
detta i anslutning till min motion.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för en mycket kort kommentar till ett
uttalande av herr Kellgren som ii viss
mån överraskade mig.

Herr Kellgren framhåller att det är
angeläget med ytterligare utbildning
av förskollärare, och det är vi eniga
om. Nu har han inte biträtt reservationen
i statsutskottet, och det motiverar
han genom att peka på en råd åtgärder,
som arbetsmarknadsstyrelsen har vidtagit
eller ämnar vidta. Herr Kellgren
menar att vad vi nu behöver är inte
en utveckling av den ordinarie utbildningen
utan tillfälliga åtgärder för att
skaffa fram förskollärare.

Ja, så långt är allt golt och väl. Jag
tycker nog också att aktiviseringen av
tidigare förskollärare är en uppgift, som
mycket väl kan falla under arbetsmarknadsstyrelsens
vanliga omskolningsverksamhet.
Men herr Kellgren sade
vidare, att man inom arbetsmarknadsstyrelsen
planerade åtgärder för
att utöka kapaciteten vid förskoleseminarierna.
Såvitt jag är riktigt underrättad
är de förskoleseminarier, som
man då avser, just de som finns om -

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Nr 18 183

nämnda i reservationen. Vi skulle alltså
nu kunna få uppleva, att riksdagen
i dag avslår förslag om att utöka verksamheten
vid dessa förskoleseminarier,
samtidigt som arbetsmarknadsstyrelsen
planerar att vidta just de åtgärder, som
riksdagen säger nej till! Detta är onekligen
en ganska underlig situation, som
kan tarva en kort kommentar.

Man får nog sätta ett frågetecken i
marginalen här. Om man nämligen fastslår,
att förskollärarutbildningen är en
arbetsmarknadspolitisk fråga av den
omfattning som här gjorts gällande, har
man verkligen gett arbetsmarknadsstyrelsen
oanade utvecklingsmöjligheter.
Det kan väl ändå även om många andra
åtgärder sägas, att de kan leda till att
antalet dagsverken ökas här i landet.
Jag skulle därför vilja hemställa till
herr Kellgren att biträda reservationen,
om han anser att den ordinarie förskollärarutbildningen
skall ökas vid seminarierna.
Skulle riksdagen trots herr Kellgrens
insatser ändå avslå reservationen,
tycker jag att herr Kellgren skall uppmuntra
arbetsmarknadsstyrelsen att vidta
de tillfälliga åtgärder, som här har
talats om, men försöka förmå arbetsmarknadsstyrelsen
att hålla fingrarna
borta från den ordinarie förskollärarutbildningen.
Det är visserligen angeläget
att denna ökar, men det är också
angeläget att något område av samhällsverksamheten
fridlyses från arbetsmarknadsstyrelsen
expansionssträvanden.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att herr Gustafsson
i Skellefteå i viss mån bär missuppfattat
denna sak, när han tror att
det är arbetsmarknadsstyrelsen som
handlar. Detta är inte riktigt. Det är
arbetsmarknadsstyrelsen, socialstyrelsen
och skolöverstyrelsen, alltså de ämbetsverk
som berörs av denna fråga, som
i samarbete försöker åstadkomma åtgärder.
Det är fackämbetsverken som tar

Förskollärarutbildningens organisation

upp och leder den fackmässiga delen
av verksamheten.

Skillnaden mellan skall vi säga den
mera ordinarie utbildningen och den
extraordinarie utbildningen är på detta
område speciellt betingad av den brist
på personal, som råder inom hälso- och
sjukvårdsväsendet. Kan ett tillskott av
förskollärare och upprättandet av daghem
och lekskolor medverka till att
minska bristen på sjukvårdspersonal,
skall vi givetvis sätta in våra åtgärder
på det. Det är närmast den målmässiga
inriktningen av verksamheten det är
fråga om. Det är inte att ingripa i den
ordinarie verksamheten att se till, att
det blir en utbyggnad av fackseminariernas
verksamhet.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Om jag har missuppfattat
herr Kellgren, måtte det bero på att
han uttryckte sig illa, ty jag antecknade
vad han sade. Han uppgav faktiskt
att arbetsmarknadsstyrelsen planerar
en utökning av verksamheten vid
förskoleseminariernä. Han tilläde visserligen
att detta är ställt på framtiden,
men det är i alla fall tydligt, att arbetsmarknadsstyrelsen
har sådana planer.
Därför tycker jag det är befogat med ett
varningens ord — det kan inte hjälpas.
Som jag framhöll kan man om rätt
många åtgärder säga, att de bidrar till
att antalet dagsverken ökas här i landet.
Jag vet inte hur mycket arbetskraft
vi förlorar på att hälsovården på grund
av läkarbrist inte är så bra som önskvärt
vore. Detta innebär väl, att läkarutbildningen
är en sak som arbetsmarknadsstyrelsen
mycket väl kan tänkas
böra syssla med! Man kan också säga
att vi förlorar arbetskraft på att nykterlietstillståndet
inte är sådant som det
borde vara.

Jag skulle kunna utöka dessa exempel,
men jag vet inte om jag vågar ge
arbetsmarknadsstyrelsen fler uppslag.

184 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Förskollärarutbildningens organisation

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag begärde ordet för
att bemöta ett uttalande av statsrådet
Ulla Lindström. Hon vände sig mot oss,
som anser att den statliga tillsynsmyndigheten
över förskoleinstituitionerna
bör vara skolöverstyrelsen, och menade
att detta inte kunde vara något genomtänkt
förslag. Då vill jag bara framhålla,
att statsrådets uttalande i så fall i lika
hög grad innebär kritik av 1958 års
förskollärarutredning som förordat alldeles
detsamma som vi gjort. Man kan
väl ändå inte ifrågasätta annat än att
utredningen noggrant tänkt igenom vilken
tillsynsmyndighet som ansetts vara
lämpligast.

Jag vill också, herr talman, påminna
om att det redan vid 1943 års riksdag
framlades förslag om att den pedagogiska
inspektionen över förskoleinstitutionerna
skulle handhavas av skolöverstyrelsen.
Det är alltså inte något nytt
och illa genomtänkt förslag som vi har
tillåtit oss att framföra motionsvägen.

För tydlighetens skull vill jag påpeka,
att vi från vårt håll menar att de lokala
organisationerna bör få fortsätta att
arbeta efter de linjer som tillämpats på
olika orter och som visat sig ha gett
gott resultat, även om den centrala tillsynen
skulle komma att överflyttas till
skolöverstyrelsen.

Slutligen vill jag säga några ord med
anledning av fru Ekendahls yttrande beträffande
fortbildningen av barnsköterskorna
genom snabbkurser för att de
skall kunna rycka in som förskollärare.
Jag delar inte denna uppfattning, utan
jag anser det mera angeläget att försöka
stimulera det stora antalet yrkesverksamma
förskollärare att träda till.
Det lär finnas ungefär ett tusental sådana,
som skulle kunna stimuleras på
olika sätt — genom bättre löner och
genom skattelättnader och mycket annat
som vi brukar tala om. För min del
tycker jag detta vore en bättre och riktigare
utväg än att försöka åstadkomma
en snabbutbildning av andra kategorier

som kanske inte helt tillfredsställer de
anspråk man vill ställa.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Jag vill säga i anslutning
till vad fröken Wetterström anförde,
att jag förstår henne, ty hennes bekymmer
är inte bara oro för dagens
läge.

Jag kan uttala samma önskemål som
hon, nämligen att det vore utmärkt om
man kunde få tillbaka många av de förskollärare
som av en eller annan anledning
har lämnat sitt yrke. Detta har vi
också försökt göra med alla medel, men
i valet mellan att icke alls få utbildad
personal och att utbilda barnsköterskor
som man gör i Stockholm tycker jag
det senare är att föredra.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Jag förstår mycket väl att det är dagens
bristsituation som fru Ekendahl
vill avhjälpa, men jag är rädd för allt
vad kvasiutbildning heter, i synnerhet
på undervisningens område. Det är därför
jag är betänksam mot förslaget.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I—III

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. IV

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1) i motsvarande del; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Nettelbrandt begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. IV) i
utskottets utlåtande nr 72, röstar

Ja;

Onsdagen den

maj 1962 fm.

Nr 18 185

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Axel Johannes
Andersson m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 137 ja och 53 nej, varjämte
18 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. V

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. VI och VII

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1) i motsvarande del; och fann
herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Fru Nettelbrandt begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. VI)
och VII) i utskottets utlåtande nr 72,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Axel Johannes
Andersson m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter häref -

Bidrag till socialinstituten

ter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Fru Nettelbrandt begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 152 ja och 51 nej,
varjämte 6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 13

Bidrag till socialinstituten

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
73, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande bidrag till socialinstituten
för budgetåret 1962/63 jämte i ämnet
väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 (bilaga 10, punkt 221, s. 444—464 av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 3 januari
1962) föreslagit riksdagen att till
Bidrag till socialinstituten för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 1 518 000 kr.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Hellebladh m. fl. (I: 73)
och den andra inom andra kammaren av
herr Svenungsson m. fl. (II: 106), i vilka
hemställts att riksdagen måtte anslå
150 000 kr. för utbildningsverksamheten
vid Svenska diakonsällskapets utbildningsinstitut
för budgetåret 1962/63.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 73 och II: 106, till Bidrag till socialinstituten
för budgetåret 1962/63 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 1 518 000 kr.

186 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Bidrag- till socialinstituten

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson, Bengtson, Edström,
Eric Carlsson och Staxäng, fröken
Elmén samt herrar Nilsson i Göinigegården,
Eliasson i Sundborn, Svensson
i Ljungskile, Gustafsson i Kårby och
Nelander, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj ds förslag samt
motionerna 1:73 och 11:106, till Bidrag
till socialimstituten för budgetåret
1962/63 å driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
1 568 000 kr.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Tillsammans med ett antal
kamrater från olika partier och från
båda kamrarna har jag väckt en motion
om anslag till Sköndalsinstitutets
utbildningsverksamhet.

Denna verksamhet har under de senare
åren kraftigt expanderat. Antalet
studerande uppgår för närvarande till
175. Inte minst socionomutbildningen
bär bedrivits med stor framgång. Med
35 utexaminerade socionomer per år
bidrar Sköndalsinstitutet till att täcka
bristen på utbildade socialarbetare här
i landet. Vi motionärer har pekat på att
det just nu finns cirka 350 socialarbetare
som fått sin utbildning på Sköndal,
och utbildningen har fått ett högt
betyg från både statligt och kommunalt
håll. Vi anser därför, att det bör vara
ett verkligt samhällsintresse att ge stöd
åt denna verksamhet. Skall nämligen utbildningen
kunna bedrivas i samma omfattning
som hittills, måste institutet
kunna påräkna stöd från det allmänna.

Utskottet framhåller, att det enligt
en av arbetsmarknadsstyrelsen år 1959
verkställd utredning råder en besvärande
brist på socionomutbildad arbetskraft.
Denna brist är så påtaglig, att
Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen

föreslår inrättande av ett fjärde socialinstitut.
Vi motionärer anser, att det i
ett sådant läge bör vara en vital angelägenhet
att ekonomiskt stödja en utbildning,
som redan är i gång och som
visat sig ge goda resultat. Och när det
därtill ställer sig ekonomiskt fördelaktigt,
finns det dubbel anledning härtill.
Sköndalsinstitutets socionomer kostar
samhället betydligt mindre än de socionomer
som utbildas på de statliga
instituten.

Man har svårt att förstå utskottets avslagsmotivering
när utskottet hävdar,
att den på Sköndal bedrivna utbildningen
är en uppgift som svenska kyrkan
utan statens medverkan bör ansvara
för. Mot detta vill jag invända, att
Sköndal är en autonom institution, och
socionomutbildningen är, som jag nyss
framhöll, kvalificerad och mycket väl
vitsordad. Om Sköndal har vissa relationer
till svenska kyrkan, så bör det
inte lägga hinder i vägen för erhållande
av ett statsbidrag. Jag kan i detta
sammanhang erinra om att Vårsta diakonissanstalt
får statsbidrag för sin utbildning
av ålderdomshemsföreståndarinnor,
Samariterhemmet i Uppsala får
anslag till sin sjuksköterskeskola, och
epileptikervården på Stora Sköndal får
bidrag av staten. Också kyrkliga folkhögskolor
är statsbidragsberättigade. Socionomutbildningskommittén
har även
tillstyrkt att bidrag till den sociala fackutbildningen
vid institutet skall utgå.

Denna fråga har varit uppe i riksdagen
vid flera tillfällen. Mot förslaget
om anslag har då anförts, att frågan
om diakonien är föremål för utredning.
Detta tycker vi motionärer inte
bör hindra att en speciell och fristående
verksamhetsgren som socionomutbildningen
får stöd av det allmänna.

Reservanterna har på goda grunder
föreslagit riksdagen att bevilja anslag
till Sköndalsinstitutet, och jag yrkar,
herr talman, bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen av fröken Andersson
m. fl.

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Nr 18 187

I detta anförande instämde herrar
Staxäng (h) och Källstad (fp), fröken
Wetterström (h), herr Hedin (h), fru
Boman (h) samt herrar Rimmerfors
(fp) och Neländer (fp).

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Det är av rent principiella
skäl som vi inom utskottsmajoriteten
avstyrker statsbidrag. Vi anser att
socionom- och diakonutbildningen inte
bör kopplas samman utan anser att socionomutbildningen
bör vara en rent
statlig verksamhet och att den socionomutbildning
som pågår vid Stora
Sköndal bör avvecklas. Detta innebär
ingen kritik mot de socionomer som utbildats
där eller mot institutionen. De
har gjort en utomordentlig insats och
har varit eu stor tillgång. När vi nu
får en utbyggnad av den statliga verksamheten
så att den täcker behovet,
bör emellertid denna andra verksamhet
avvecklas. I den mån de statliga instituten
inte kan täcka behovet av socionomer,
bör vi bygga ut dem ytterligare
i stället för att stödja en verksamhet
vid sidan om.

De paralleller som herr Svenungsson
drog håller inte helt. Verksamheten på
de kyrkliga folkhögskolorna är en helt
annan sak och kan inte jämställas med
denna verksamhet. De övriga vårduppgifter
som herr Svenungsson nämnde
gäller områden, där staten inte från början
handhaft utbildningen utan där den
har skett på privat eller kommunal väg
och så småningom fått statsbidrag. Den
utbildning det här gäller har från början
varit helt statlig. Av principiella
skäl anser vi det synnerligen viktigt att
linjerna bär är klara.

Jag ber därför att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Jag har svårt att följa

Bidrag till socialinstituten

fröken Olssons resonemang på denna
punkt, och jag tycker det är hårt när
hon säger att denna verksamhet bör avvecklas.
Om en enskild institution utbildar
socionomer fullt likvärdiga med
dem som utbildas på de statliga instituten,
bidrar den ju till att täcka den
brist på socionomer som nu finns. Arbetsmarknadsstyrelsen
har i sina kalkyler
och prognoser även räknat med
Sköndalssocionomerna.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Det vore ytterst beklagligt
om denna utbildning skulle avvecklas.
Hur många år dröjer det innan det
nya institutets första elever är färdiga?
Det råder stor brist på socionomer. De
socionomer som är utbildade på denna
institution har, som också fröken Olsson
säger, uträttat ett utomordentligt
värdefullt arbete på olika områden. Detta
är också omvittnat från skilda håll.
Det vore därför beklagligt om denna
institution skulle dras in — och detta
innan det nya institutet blivit klart för
examination, överallt på det sociala fältet
saknas utbildat folk.

Ur rent praktisk synpunkt ber jag
därför, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! I anledning av fröken
Olssons anförande skall jag be att till
henne få rikta följande fråga: Hur skall
en kommunal socialnämnd för närvarande
kunna skaffa sig något så när utbildad
personal — det gäller framför
allt socialvårdsassistenter — under den
tid som förflyter tills de statliga instituten
har hunnit utbilda personal i erforderlig
omfattning? För närvarande
finns det inte sådan personal att uppdriva,
och då får man finna sig i att i
mycket stor utsträckning anställa helt
outbildade krafter. Är inte under sådana
förhållanden denna låt vara annorlunda
utbildade personal att föredra?
Jag skall be att få fråga hur man i detta

188 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Bidrag till socialinstituten

läge skall bära sig åt för att enligt fröken
Olssons recept sköta socialvården
i kommunerna?

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag kan inte värja mig
för en känsla av ganska stor förvåning
över fröken Olssons uttalande, vilket
blottar en klar och medveten avsikt att
ta död på en utbildningslinje, som
ändå har betytt så mycket och som vi
alltjämt behöver.

Det förefaller mig litet svårt att förstå,
hur det skall gå till att avveckla
denna verksamhet. Det skulle väl innebära
att man skulle frånta de där utbildade
den kompetens de hittills haft
för anställning i den allmänna socialvården.
Det är två omständigheter som
motiverar att vi far varsamt fram på
detta område.

Den första omständigheten är det behov
som understrukits senast av fröken
Elmén och herr Ståhl, ett behov
som också jag kan vitsorda och som
väl ingen av oss vill förneka. Personalbehovet
på detta område är alldeles
oerhört, och jag tror att vi från
riksdagens sida har anledning att vara
tacksamma för den stora kår av dugliga
och ansvarskännande socionomer
som utbildats vid Stora Sköndal. Det
ger också utskottet uttryck för i sin
skrivning, och fröken Olsson har medgivit
att de gjort en utomordentlig insats.

Den andra omständigheten är, som
jag nyss antydde, att dessa socionomer
ur kompetenssynpunkt betraktats såsom
jämbördiga med de vid statens anstalter
utbildade och har fått kommunala
tjänster.

Jag tycker nog att man, innan man
dekreterar någonting så definitivt som
fröken Olsson här gjorde, borde undersöka
litet närmare, om vi har råd att
såga av en sådan här utbildning. Har
vi inte det, borde vi kunna sträcka oss
till att för det halva budgetår som anslagsäskandet
avser bifalla det reser -

vationsledes framförda förslaget om ett
anslag.

Det förefaller mig som om det vore
eu inre motsägelse i utskottsmajoritetens
resonemang, när den först säger
att det vid detta utbildningsinstitut numera
årligen utexamineras cirka 35
socionomer, av vilka 27 går ut i direkt
samhällstjänst, medan bara en liten
del blir diakoner, för att i nästa avsnitt
deklarera att utskottet anser detta
vara en diakonal uppgift inom kyrkan.

Det är sant att diakoni betyder tjänst
i vidare mening, men man har tydligen
menat att det hela egentligen hör till
diakonutbildningen. Det är väl ändå
inte riktigt, när det här gäller en fullt
kvalificerad utbildning för socionomer
i allmän tjänst.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det har gjorts ett par
påståenden i debatten som jag vill bemöta.

Reservanterna gör gällande, att socionomutbildningskommittén
har tillstyrkt
ett bidrag av 140 000 kronor till
den sociala fackutbildningen vid institutet.
Det är riktigt, men med ett mycket
väsentligt tillägg: det skulle vara
ett bidrag ur kyrkofonden. De sakkunniga
anser alltså, att ett statsbidrag
till diakonverksamheten ute på Stora
Sköndal inte skall utgå i vanlig ordning
utan via kyrkofonden, men riksdagen
och denna kammare har i fjol
efter en mycket lång debatt kommit
fram till att det från konstitutionell
synpunkt är omöjligt att använda
kyrkofonden till sådana anslag. Följaktligen
kan socionomutbildningskommitténs
tillstyrkan inte åberopas i detta
sammanhang.

När det gäller de principiella synpunkterna,
som även för mig har varit
de avgörande, kan jag inte förstå

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Nr 18 189

hur ett så stort verksamhetsfält som
svenska kyrkans diakoni skulle komma
i gungning för detta anslags skull.
Här har det sagts, senast av herr Rimmerfors,
att man sågar av denna utbildning.
Det är inte fråga om att avskaffa
någon utbildning utan om huruvida
den skall ha statsbidrag i vanlig
ordning eller inte.

Av herr Manne Ståhls fråga till fröken
Olsson, som väl hon får svara på,
verkar det som om Stora Sköndal vore
den väsentliga rekryteringskällan för
våra socionomer och socialarbetare.
Ett tjugutal personer per år — 27 har
det sagts här ■—■ går möjligen ut till
rent borgerlig verksamhet. Fler är det
inte. Hur liten denna grupp är jämförd
med den statliga utbildningssektorn
framgår om jag nämner, att vi i
Umeå kommer att få ett årligt tillskott
på 70 socionomer och att kapaciteten
vid socialinstituten i Stockholm, Göteborg
och Lund nu har ökat i ganska
betydande omfattning. Den målsättning
som också här har åberopats i arbetsmarknadsstyrelsens
namn — 375 socionomer
—- kommer vi att förverkliga
redan om två år, alldeles oavsett
Stora Sköndal.

Jag kan inte acceptera att man här
diskuterar frågan om en utbildning av
socionomer vid Sköndal såsom ett led
i en allmän planering av utbildningen
av socionomer. Den finns över huvud
taget inte med i myndigheternas planering
hos vare sig arbetsmarknadsstyrelsen
eller socionomutbildningskommittén.
Til syvende og sidst är det
—- som fröken Olsson så klart och logiskt
har angett — fråga om huruvida
svenska kyrkans diakoni skall ha ett
bidrag för en alldeles speciell verksamhet.
Detta är en principfråga. Jag
kan från mina utgångspunkter inte förstå,
varför representanter för svenska
kyrkan ständigt argumenterar för att
de skall ha statsbidrag till än det ena,
än det andra ändamålet. Jag tycker
i stället att de skulle sträva efter att

Bidrag till socialinstituten

öka kyrkans frihet på det ena området
efter det andra och inte hela tiden
binda kyrkan genom olika statsbidrag.

Jag försäkrar att ett statsbidrag till
socionom- eller diakonutbildningen på
Stora Sköndal inte bara är ett anslag
som ges utan vidare, utan det kommer
också att krävas att utbildningen
på Sköndal likriktas i det avseendet,
att den fullt kan jämföras med den utbildning
av socionomer som ges vid
våra statliga socialinstitut.

Det är dessutom att observera — vilket
inte är det minst väsentliga — att
vi nu står inför en upprustning av socialinstituten,
varvid särskilt det akademiska
och vetenskapliga inslaget
kommer att bli starkare och starkare.
Man måste fråga sig, hur Sköndal och
diakonutbildningen över huvud taget
skall kunna hänga med i den utvecklingen.
Att svenska kyrkan däremot så
länge den över huvud taget kommer
att bära upp namnet svenska kyrkan
alltid kommer att behöva diakoner är
alldeles självfallet. En kyrka som inte
har en egen diakonverksamhet har upphört
att fungera på ett mycket väsentligt
avsnitt.

Här gäller det verkligen til syvende
og sidst, herr talman, en principfråga.

Fröken OLSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill på herr Ståhls
fråga svara, att det inte kan bli tal om
något tvärt avklippande. De elever som
nu går på Stora Sköndal skall givetvis
få fullfölja sin utbildning. Har Sköndal
klarat sig utan statsbidrag hittills,
lägger man väl inte ned verksamheten
och kör ut de elever som påbörjat utbildningen.
Frågan gäller de elever,
som skall nyintagas i höst och som inte
blir färdiga förr än de som tas in i den
utvidgade statliga socionomutbildningen,
som också börjar i höst.

Vad sedan beträffar behovet ute i
kommunerna är jag mycket väl medveten
därom, men det råder stor brist
på arbetskraft även inom många andra

190 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Bidrag till socialinstituten

områden. Ingen ifrågasätter att man
skulle skynda sig att hjälpa staten att
skaffa fram läkare genom att starta privata
utbildningsan&talter och sedan begära
statsanslag till verksamheten med
den motiveringen, att utbildningen blir
billigare än den statliga läkarutbildningen.

Det är alltså för mig en ganska allvarlig
principfråga det här gäller, och
jag tror att de flesta av de ledamöter
som utgör statsutskottets majoritet har
samma inställning.

Jag är också mycket angelägen om
att upprepa vad jag förut sagt, nämligen
att det inte är fråga om att rikta
någon kritik mot dem som är utexaminerade
från Stora Sköndal. Jag skulle
bara önska att man i fortsättningen
kunde få sin utbildning på annat håll.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag trodde att det var
slut med de ständiga försöken att skapa
en skillnad mellan de socionomer,
som är utbildade vid Stora Sköndal, och
de, som är utbildade vid de statliga socialinstituten.
För min del skall jag
inte nu ge mig in på någon detalj diskussion
beträffande den saken mer än
att jag konstaterar, att såväl Stockholms
stads socialförvaltning som flera statliga
verk —• i varje fall två som jag väl
känner till — vid rekryteringen av sin
personal betraktar dem som är utbildade
vid Stora Sköndal såsom jämbördiga
med dem som erhållit sin utbildning
vid socialinstituten. Att det i praktiken
går till på detta sätt kan emellertid
sammanhänga med den nuvarande stora
bristen på socialutbildad personal —
det skall jag medge.

Vidare kan jag inte underlåta att rikta
uppmärksamheten på att det åtminstone
beträffande formuleringarna finns
en mycket tydlig motsättning mellan
fröken Olssons och ecklesiastikministerns
uttalanden. Fröken Olsson har
klart och tydligt sagt ifrån, att socialutbildningen
vid Stora Sköndal bör av -

vecklas, under det att statsrådet Edenman
formulerat saken så, att det icke
är fråga om att avskaffa utbildningsverksamheten
på Stora Sköndal.

Jag skulle därför på denna särskilda
punkt vilja ställa några frågor, så att
vi får klarhet om vad fröken Olsson
själv anser. Menar fröken Olsson verkligen,
att verksamheten vid Stora Sköndal
för utbildning av socialarbetare
skall avskaffas? Och hur skall detta gå
till? Skall man förbjuda användningen
i offentlig socialvård av socialarbetare,
som utbildats vid Stora Sköndal? År
det avsikten att förbjuda denna utbildning?
Eller hur skall avvecklingen
egentligen ske?

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
replik i anledning av den slutsats som
ecklesiastikministern drog av mitt yttrande
— vilket närmast hade karaktären
av en fråga, om det var meningen
att utbildningen vid Stora Sköndal skulle
sågas av. När jag använder detta uttryck,
anknöt jag till fröken Olssons klara
uttalande om att verksamheten skall
avvecklas. Enligt mitt språksinne är »avvecklas»
och »såga av» ganska liktydiga
begrepp, och fröken Olssons senaste
anförande tycktes också ge belägg
för den tolkningen.

Med hänsyn härtill ber jag att i likhet
med herr Wiklund i Stockholm få
fråga, vad som egentligen är avsikten
beträffande socionomutbildningen vid
Stora Sköndal.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Jag beklagar om jag uttryckte
mig onödigt bryskt. Det kan naturligtvis
inte vara tal om att förbjuda
utbildningen vid Stora Sköndal eller att
beröva dem som där erhållit utbildning
deras kompetens. När man en gång
medgivit en sådan kompetens, får man
naturligtvis stå fast därvid, och det gäller
även i fortsättningen. Men jag tror
att denna utbildning kommer att upp -

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Nr 18 191

höra, om det inte lämnas statsbidrag
till densamma och om den statliga socionomutbildningen
så småningom blir
tillräckligt utbyggd. I det avseendet befinner
jag mig på samma linje som statsrådet.
Ledningen för Stora Sköndal kommer
säkerligen att finna det med institutets
intressen mest förenligt att enbart
ägna sig åt diakonutbildning och
låta denna uppgift vara den huvudsakliga,
såsom från början varit avsikten.

Det är kanske ett önsketänkande från
min sida, när jag sålunda räknar med
att socionomutbildningen vid Stora
Sköndal så småningom kommer att upphöra
av sig själv, men utvecklingen får
val utvisa hur det blir med detta. I varje
fall bör vi absolut inte hjälpa till att
konservera verksamheten genom att lämna
statsbidrag. Jag tror också att det
är orealistiskt att handla på det sättet,
att man ger statsunderstöd till verksamheten
för de två år som går tills den
första kullen utexamineras från det
nya socialinstitutet för att sedan dra
in anslaget.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till utskottets hemställan.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag fick inte något svar
på min fråga till fröken Olsson, om det
är avsikten att de som utbildas vid Stora
Sköndal i fortsättningen icke skall
anses behöriga för anställning i offentlig
socialvård.

Herr SVENUNGSSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Det var mycket i statsrådets
yttrande som jag fann tilltalande.
Först och främst uttryckte han sig mera
nyanserat och varsamt än fröken Olsson,
som använde ganska starka ord. Jag
uppskattar vad statsrådet sade om kyrkans
frihet, och i princip anser jag
liksom han, att man inte i tid och otid
skall ge sig staten i händerna. Men här
är det fråga om speciell verksamhet.

Bidrag till socialinstituten

Såsom vi hört erhåller de socionomer,
som utbildas vid Stora Sköndal, en utbildning
som är fullt likvärdig utbildningen
vid socialinstituten.

Jag kan inte heller bortse från parallellen
med de anslag som lämnas till utbildningen
vid Vårsta av föreståndarinnor
för ålderdomshem, till Samariterhemmets
sjuksköterskeskola och till
folkhögskolorna, även de folkhögskolor
som arbetar i kyrklig regi.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag kan instämma med
herr Svenungsson i att statsrådets anförande
hade sitt intresse, men det innehöll
icke — lika litet som fröken Olssons
anförande — något svar på den
fråga som jag ställde till fröken Olsson.

Hurudan är situationen nu? Jo, vi
kommer i Umeå att få en utbildning av
70 socionomer. Den utbildning vi nu
har täcker på intet sätt behovet. Och då
frågade jag, inte hur många socionomer
vi kan få i en framtid, utan jag frågade
hur vi skall göra ute i de kommunala socialnämnderna
under tiden, till dess
denna utbildning verkligen kommer i
gång.

I en socialnämnd som jag känner mycket
väl till annonserade man efter två
befattningshavare av denna typ, men
det fanns ingen att uppbringa. Skall man
då under en följd av år ta helt outbildade
människor för att utföra ett socialt
arbete, som kommunerna har statligt
åläggande att bedriva och som dessutom
måste fullgöras med omtanke, omsorg
och kunnighet? Är det inte bättre,
frågar jag, att det finns låt vara mindre
grundligt utbildade människor, som
dock genom hela sin livsinställning och
den utbildning de erhållit har visat sig
vara bättre i praktiken än de som icke
alls utbildats för denna verksamhet? På
detta svarar man nu, att vi i framtiden
kommer att få fler socionomer — men
det är ju inte socialnämnderna och den
sociala verksamheten hjälpta med!

Hela detta resonemang förefaller mig

192 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Bidrag till socialinstituten

verklighetsfrämmande. Det visar nu som
så många gånger tidigare, att avståndet
mellan kanslihuset och det praktiska
sociala arbetet ute i kommunerna är alldeles
för långt. Det skulle behövas kontakter
och bättre kännedom om det dagliga
livets förhållanden.

Jag har inga konfessionella eller andra
synpunkter på diakonutbildningen, men
min önskan är att komma socialnämnderna
till hjälp i det praktiska arbetet.
Och jag kan inte se annat än att man
hjälper bäst genom att stödja den verksamhet
som det bär gäller.

Herr talman! Jag ber att nu få yrka bifall
till reservationen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag vill förtydliga mitt
svar till herr Ståhl och säga, att vi kommer
inte att få en enda socionom till
genom statsbidrag till Sköndal, såvida
man inte utgår från — och det undrar
jag om herr Ståhl gör — att svenska
kyrkan kommer att lägga ned sin diakonala
verksamhet, om man inte får detta
statsbidrag på 50 000 kronor. Det är ju
fullkomligt orimligt!

Den arbetsmarknad som herr Ståhl talar
om kommer inte att tillföras en enda
ny socionom förrän vi får den nya utbildningen
i gång i Umeå. Det första
nytillskottet kommer alltså via de statliga
socialinstituten. Endast om man på
Stora Sköndal förklarar att man verkligen
kommer att lägga ned diakonutbildningen
där — man kan nämligen
inte lägga ned bara en del av utbildningen
— först då får vi ett bortfall
framdeles på 20—25—27 socialarbetare
om året.

Sedan är det självklart, herr Wiklund
i Stockholm, att vi här i landet inte förbjuder
någon arbetskraft att verka. Ingen
människa har väl heller kommit på
idén att förbjuda en statlig myndighet
eller kommunal nämnd att anställa en
Sköndalsutbiklad person för en arbets -

uppgift, som arbetsgivaren anser att
han eller hon kommer att lösa bättre
än låt oss säga en socionom från Stockholm
eller Umeå. Men den saken har ju
inte alls med denna diskussion att göra.

Detta är för mig en principfråga, och
det har det tydligen också varit för utskottsmajoriteten.
Jag har ständigt motarbetat
varje form av statsbidrag till
Svenska kyrkans diakonistyrelse och
kommer att göra det även i fortsättningen.
Det är kyrkans generalstab, och
den får klara sig själv. Kan den inte
göra det, så är det värst för kyrkan.
Det är samma sak på en råd liknande
områden. På mitt bord ligger t. ex. sedan
länge en framställning om att få
en statlig utredning om den diakonala
verksamheten i dess helhet, men jag förstår
inte varför staten skulle utreda en
kyrkans angelägenhet på detta område.

Herr talman! Det är alltså bär verkligen
— jag säger det ännu en gång — en
principfråga, och arbetsmarknaden rasar
inte ihop om det inte blir ett anslag
på 50 000 kronor.

Till sist ett exempel på kyrkofondsmedlens
användning. För kyrkomusikerutbildningen,
som ju bl. a. är förlagd till
Sköndal, utgår anslag ur kyrkofonden.
Riksdagen och de myndigheter som yttrade
sig ansåg att detta var en angelägenhet
av den kyrkliga karaktär att anslag
kunde utgå. Men jag upprepar att
denna kammare själv har sagt ifrån så
sent som i fjol, att kyrkofondsmedel
inte kan användas till socionomutbildningen
vid Sköndal.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Först vill jag säga till
ecklesiastikministern, att jag ingalunda
har blandat ihop socionomer och diakoner.
Jag har både den formella och
den reella skillnaden fullkomligt klar
för mig. Men jag har sagt, att när det
inte finns socionomer att uppdriva och
när det tar åtskilliga år innan vi får
ett tillräckligt antal, skall vi tillgodo -

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Nr 18 193

göra oss den arbetskraft som finns och
som nödtorftigt kan träda in på detta
område, nämligen diakonerna.

Då säger statsrådet, att för honom
är detta en principfråga. Det är detta
som skiljer oss, att det är ett slags
principfråga för statsrådet att den kyrkliga
diakonistyrelsen icke bör få något
stöd för en verksamhet som direkt tjänar
samhället och de uppgifter som det
borgerliga, världsliga samhället ålagt
kommunerna. Men för mig är det sannerligen
ingen principfråga utan en
praktisk fråga. Eftersom vi här har en
anstalt som ger oss nödtorftigt utbildad
personal, skall vi tacksamt acceptera
denna personal och göra som vi gör i
alla andra liknande fall: stödja verksamheten
så länge som samhället har
gagn av den och inte inlåta oss på ett
slags doktrinär antiståndpunkt, när vi
vet att det är fråga om människor som
samhället har nytta av.

Herr statsrådets resonemang här har
inte på något sätt påverkat den praktiska,
verklighetsbetonade bedömning
av denna fråga, som man ur kommunernas
synpunkt måste göra. Jag kan
därför inte på något sätt ta intryck av
det, och jag yrkar fortfarande bifall
till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Svenungsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 73, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

7 — Andra kammarens

Bidrag till viss busstrafik m. m.

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av fröken Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Svenungsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 104 ja och 103
nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
74, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående anslag för budgetåret
1962/63 till personhistorisk forskning
och publiceringsverksamhet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Bidrag till viss busstrafik m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
76, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1962/63
till Bidrag till viss busstrafik m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj d hade i propositionen nr
1 (bilaga 8, punkt 60, s. 134 och 135 av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den 3
januari 1962) föreslagit riksdagen att till
Bidrag till viss busstrafik m. m. för budgetåret
1962/63 under sjätte huvudtiteln
anvisa ett anslag av 2 000 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
protokoll 1.962. Nr 18

194 Nr 18

Onsdagen den 9 mai 1962 fm.

Bidrag till viss busstrafik m. m.

den ena inom första kammaren av herr
Nils-Eric Gustafsson m. fl. (1:46) och
den andra inom andra kammaren av
herr Etiasson i Sundborn m. fl. (II: 95),

1 vilka yrkats att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om en skyndsam prövning av
frågan om ett ökat stöd till viss mindre
lönsam landsbygdstrafik i enlighet med
vad i motionerna anförts samt att till
Bidrag till viss busstrafik för budgetåret
1962/63 anvisa ett anslag av

2 500 000 kr.;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Axel Johannes Andersson m. fl.
(I: 140) och den andra inom andra kammaren
av herr Hamrin i Kalmar m. fl.
(II: 180).

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
I: 46 och II: 95 samt I: 140 och II: 180,
till Bidrag till viss busstrafik m. in. för
budgetåret 1962/63 å driftbudgeten under
sjätte huvudtiteln anvisa ett anslag
av 2 000 000 kr., att avräknas mot autoinobilskattemedlen.

Reservation hade avgivits av herrar
Bengtson, Eric Carlsson, Eliasson i
Sundborn och Gustafsson i Kårby, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag ävensom med bifall till
motionerna I: 46 och II: 95 samt med
avslag å motionerna I: 140 och 11:180,
till Bidrag till viss busstrafik m. m. för
budgetåret 1962/63 å driftbudgeten under
sjätte huvudtiteln anvisa ett anslag
av 2 500 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep):

Herr talman! Bakom rubriken »bidrag
till viss busstrafik» döljer sig det
faktum, att staten över detta bidrag stöder
en typisk glcsbygdstrafik. Vi har

haft detta anslag ett år, och 2 miljoner
kronor har varit anslagna till ändamålet.

Det framgår kanske inte här av akterna
att förutsättningen för att man
skall få detta bidrag till busstrafik är
att fyra femtedelar av den sammanlagda
körsträckan på busslinjen skall ligga
utanför stadsplanelagt område. Det
är sålunda ett stöd till en utpräglad
glesbygdstrafik. Vidare utgår stöd för
en daglig dubbeltur på varje linje. Den
som söker detta statsstöd skall lämna
redogörelse för de intäkter och kostnader,
som har berört trafiken. Sedan
skall länsstyrelsen yttra sig över ansökningarna,
och statens biltrafiknämnd
skall sedermera slutligt behandla framställningen.

Man kan få högst två kronor per vagnmil
i statsbidrag. Det kan naturligtvis
diskuteras, huruvida detta belopp behöver
ändras med hänsyn till de ökade
kostnader, som busstrafiken självfallet
kommer att få sig pålagda.

Beträffande de anslag som utgått under
1961 har man måst göra, som det
heter, en likformig reduktion av ansökningarna
om bidrag. Man har måst
skära ned ansökningarna med nära 13
procent för att få pengarna att räcka
till. Det har nämligen kommit in formellt
bidragsberättigade ansökningar
till ett belopp av 2 175 000 kronor, och
dessutom skall man av de 2 miljonerna
bekosta myndigheternas utgifter för
att fördela detta anslag. Därför har man
måst göra en reduktion med nära 13
procent av de önskemål om anslag som
inkommit.

Nu föreligger förslag från Kungl.
Maj :t om att vi också för nästkommande
budgetår skall bevilja 2 miljoner
kronor. Eftersom dessa 2 miljoner kronor
inte räckte till för ändamålet föregående
år har här väckts motioner om
att beloppet skulle ökas med 500 000
kronor till 2 500 000 kronor, och detta
har även stötts av eu reservation, som
är fogad till utskottets utlåtande.

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Nr 18 195

Jag ber, herr talman, att fä yrka bifall
till reservationen.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Som herr Gustafsson i
Kårby nämnde i sitt anförande är det
här fråga om en ny verksamhet. Bidrag
har beviljats för år 1961, och när propositionen
skrevs var fördelningen av
dessa bidrag inte avslutad. Det förutsattes
i propositionen att det beviljade
bidraget på det hela taget skulle räcka
till.

.lag fick i går det senaste numret av
Svensk Omnibustidning, i vilket denna
fråga behandlas, och där sägs det: »De
anslagna medlen visade sig i stort sett
räcka till för att täcka de bidrag som
enligt de i den särskilda kungörelsen
(SFS 1961 nr 149) angivna villkoren
högst kunde utgå.» Man itycks alltså
från detta håll, där man är speciellt
intresserad av denna fråga, inte anse
att det är någon direkt fara när det
gäller anslaget. Man konstaterar också
vidare i denna tidning: »Något mer än
hälften av de utbetalade bidragen eller
drygt en miljon kronor tillföll de fyra
nordligaste länen.»

Man kan väl alltså säga att anslaget
på det hela taget har motsvarat vad
riksdagen syftade till när det beviljades.
Nu säger herr Gustafsson att man
har företagit en generell reduktion av
önskemålen med 13 procent. Jag är
inte riktigt säker på vad som döljer sig
bakom denna formulering: om det är
13 procent reduktion av vad man anser
vara befogade krav eller av vad som
begärts i dess helhet.

Emellertid har utskottet i sin skrivning
räknat med möjligheten att stegrade
omkostnader och ändrade förhållanden
skulle kunna visa, att ett något
högre anslag kunde behövas för ett
kommande år. Men det fanns inte, när
propositionen skrevs, och inte heller
när utskottet behandlade frågan, något
underlag för tanken på högre anslag,
och man har ju i allmänhet inte

Bidrag till viss busstrafik m. m.

anledning att löpa före det konstaterade
behovet med anslagen. Vi har emellertid
i utlåtandet sagt, att skulle det
visa sig att anslagsbeloppet för nästa
år inte motsvarar en bidragsgivning enligt
de grunder, som riksdagen fattat
beslut om, så förutsätter vi att statsrådet
beaktar saken och begär ett något
högre anslag. Vi har emellertid inte
velat röra vid själva grunderna för denna
verksamhet som är så ny — den
har bara prövats under ett år.

Jag tycker alltså att utskottet sagt
vad som rimligen kan sägas i förevarande
situation, och i själva verket förefaller
det mig som om den motion,
på vilken den av herr Gustafsson i
Kårby understödda reservationen bygger,
i all rimlig utsträckning tillmötesgåtts
genom utskottets skrivning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep):

Herr talman! Det framgår av utskottets
skrivning och även av vad herr
ordföranden i fjärde avdelningen nyss
yttrade, att man varit litet bekymrad
för att pengarna måhända inte skulle
komma att räcka till. När nu herr
Svensson i Ljungskile säger att motionen
i all rimlig utsträckning tillmötesgåtts
genom utskottets skrivning, bör
det väl läggas till, att man i kommunikationsdepartementet
— om reservationen
avslås — verkligen skall läsa
vad utskottet skrivit. Utskottet gör ju
inte någon hemställan till Kungl. Maj:,t
utan förutsätter, att man i departementet
läser vad som skrivits.

Jag tror för min del att det ändå är
säkrast att följa reservationen, ty då
kan de anslagsäskanden tillgodoses,
som kommer in från olika håll där stöd
erfordras, utan att någon reduktion
behöver göras under det kommande
året.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag tror inte det är någon
risk att man i departementet skul -

196 Nr 18 Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Ändrade grunder för bidrag till skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner,
m. ni.

le underlåta att läsa vad som står i utskottsutlåtandet.
Vad vi sagt är ju att
bidragsgivningen bör upprätthållas enligt
de grunder riksdagen beslutat, och
därom råder nog inga delade meningar.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Gustafsson
i Kårby begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 76, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Bengtson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Gustafsson i Kårby
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 171 ja och
34 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 16

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
77, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående ytterligare investering -

ar inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde m. m.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 17

Ändrade grunder för bidrag till skattelindring
åt synnerligt skattetyngda kommuner,
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 78, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående ändrade grunder för
bidrag till skattelindring åt synnerligt
skattetyngda kommuner, m. in., jämte i
ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 (bilaga 9, punkt
63) hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, till Bidrag till skattetyngda
kommuner, m. m., för budgetåret
1962/63 beräkna ett förslagsanslag av
16 500 000 kr.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 111, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 2 mars 1962,
föreslagit riksdagen att a) med godkännande
av i statsrådsprotokollet angivna
ändrade grunder för bidrag till .skattelindring
åt synnerligt Skattetyngda
kommuner bemyndiga Kungl. Maj it att
utfärda erforderliga föreskrifter i ämnet;
b) till Bidrag till skattetyngda kommuner,
m. in., för budgetåret 1962/63
under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 40 000 000 kr.

I anledning av förevarande proposition
hade väckts två motioner, nämligen

dels en motion inom första kammaren
av herrar Dahlberg och Wikner (I: 644);

dels ock en motion inom andra kammaren
av herr Svensson i Stenkyrka
in. fl. (11:803), vari hemställts bl. a.
att riksdagen vid behandling av den föreliggande
propositionen måtte a) besluta
att gränsunderlaget för Gotland
skulle utgöra 65 procent av medelskatteunderlaget.

Onsdagen den 9 maj 1962 fm. Nr 18 197

Ändrade grunder för bidrag till skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner,
m. m.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kunigl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 644 och II: 803, sistnämnda
motion såvitt anginge förhöjt
gränsunderlag för Gotland, med godkännande
av i statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 2 mars 1962 angivna
ändrade grunder för bidrag till
skattelindring åt synnerligt skattetyngda
kommuner bemyndiga Kungl. Maj:t
att utfärda erforderliga föreskrifter i
ämnet;

II. att riksdagen måtte till Bidrag till
skattetyngda kommuner, m. m., för budgetåret
1962/63 å driftbudgeten under
sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 40 000 000 kr.;

III. att motionen II: 803 i vad den
icke behandlats under I. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Bengtson, Eric Carlsson, Eliasson i
Sundborn, Gustafsson i Kårby och Löfroth,
vilka ansett att utskottet under I.
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag och
med bifall till motionen II: 803, såvitt
anginge förhöjt gränsunderlag för Gotland,
samt med avslag å motionen I: 644,
med godkännande av i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 2 mars
1962 angivna ändrade grunder för bidrag
till skattelindring åt synnerligt
skattetyngda kommuner samt med iakttagande
av vad reservanterna anfört bemyndiga
Kungl. Maj:t att utfärda erforderliga
föreskrifter i ämnet,

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! En mera rättvis skatteutjämning
mellan kommunerna är en
synnerligen angelägen reform. Avsikten
är ju också, att en allsidig prövning av
frågan om den kommunala skatteutjämningen
skall ske vid 1964 års riksdag, då

skatteutjämningskommittén beräknas ha
framlagt sina slutliga förslag. Det förslag
vi i dag skall ta ställning till innebär
således endast en provisorisk lösning
av denna fråga.

I avvaktan på att en verkligt effektiv
skatteutjämning mellan kommunerna
skall komma till stånd kan man hälsa
det nu föreslagna provisoriet med tillfredsställelse.
Ett bifall till det föreliggande
förslaget innebär avsevärda skattelindringar
för de hårdast tyngda kommunerna
i vårt land. Med de nya regler
för statsbidrag till skattetyngda kommuner,
som nu föreslås, kommer bidragsunderlaget
i fortsättningen att beräknas
på medelskattekraften hos rikets
primärkommuner i stället för som tidigare
på medelskatteunderlaget för landskommunerna.
Härigenom kommer långt
flera kommuner än för närvarande att
erhålla skattelindringsbidrag. Hittills
har endast drygt ett hundratal kommuner
åtnjutit sådant bidrag; för framtiden
kommer cirka 250 kommuner att bli delaktiga
av detsamma. Statens kostnader
för denna bidragsgivning, som för närvarande
belöper sig till 15 miljoner kronor
per budgetår, kommer i överensstämmelse
härmed att öka till 60 miljoner
kronor årligen. För det nästkommande
budgetåret beräknas dock endast
40 miljoner kronor bli erforderliga. Utöver
den ordinarie bidragsgivningen
avses även som komplement härtill en
extra bidragsgivning komma till stånd
för särskilt hårt skattetyngda kommuner.
Finansministern beräknar de årliga
kostnaderna för denna extra bidragsgivning
till 10 miljoner kronor.

Förutom den ändringen av bidragsreglerna,
att bidragsunderlaget framdeles
skall bygga på medelskatteunderlaget
hos primärkommunerna, innebär
de nya reglerna att de s. k. gränsunderlagen
höjes och att antalet gränsunderlagsområden
ökas från två till tre. Norrbottens
län jämte lapplandsdelen av
"Västerbottens län skall utgöra ett om -

198 Nr 18 Onsdagen den 9 maj 19G2 fm.

Ändrade grunder för bidrag till skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner,
m. m.

råde, resten av Västerbottens län samt
Jämtlands och Västernorrlands län ett
andra område samt återstoden av riket
ett tredje. Maximigränserna för bidragsprocenten
blir i de tre områdena respektive
80, 70 och 55. Jag konstaterar
med tillfredsställelse att det genom de
nya bidragsreglerna blir möjligt att
åstadkomma betydande skattelindringar
för invånarna i flertalet kommuner i
övre och mellersta Norrland. De hårda
klimatiska förhållandena och de långa
avstånden till rikets centralare delar
med flera omständigheter gör en sådan
skattelindring motiverad.

Det finns emellertid även i de södra
delarna av landet områden, där en kraftigare
skattelindring än den nu föreslagna
är synnerligen starkt motiverad.
I alldeles särskilt hög grad gäller detta
Gotland. Jag hyser den bestämda meningen,
att Gotland icke beretts rättvisa
genom de nu föreslagna ändrade grunderna
för skattelindringsbidrag. Gotland
skulle hänföras till det tredje
gränsunderlagsområdet, där maximigränsen
för bidragsprocenten blir 55.
Denna gräns är alldeles för låg. En inplacering
av Gotland i andra området,
där maximigränsen för bidragsprocenten
skulle bli 70, skulle te sig mera befogad.

Många tungt vägande skäl kan anföras
för den uppfattningen, att Gotland
beredes en kraftigare skattelindring än
den, som blir följden av ett bifall till
utskottets förslag. Låt mig peka på några
av de viktigaste. Kommunerna på
Gotland har ett svagt skatteunderlag.
Gotlands län har det lägsta antalet skattekronor
per invånare av samtliga län
i riket. Den genomsnittliga folkmängden
i primärkommunerna på Gotlands
landsbygd utgjorde den 1 januari 1961
endast 2 970 personer. Detta invånarantal
utgjorde det minsta i riket näst
Hallands län. Vidare måste beaktas, att
folkminskningen på Gotland tagit oroande
proportioner. På länets landsbygd

uppgick den under tioårsperioden 1951
—1961 till icke mindre än 12,8 procent.
Varje ytterligare pålaga genom
nya uppgifter på kommunerna kommer
att drabba Gotlands län hårdare än
andra län. Folkminskningen skärper än
mera detta förhållande. Även församlingarna
på Gotlands landsbygd är små.
Intet annat län har lägre folkmängd per
församling eller högre utdebitering för
kyrkliga ändamål. Då Gotland bär en
väsentligt mindre befolkning än andra
län och då skatteunderlaget är svagt har
Gotlands läns landsting en synnerligen
hårt ansträngd ekonomi. Påfrestningarna
på dess ekonomi blir än större genom
länets avskilda läge. Detta gör det
önskvärt att olika grenar av sjukvården
tillgodoses utan att hänsyn tages till det
ringa befolkningsunderlaget. Man kan
ju inte rimligen begära, att Gotlands
inbyggare skall resa över till fastlandet
för att erhålla vård av specialutbildade
läkare t. ex. Jag vill begagna tillfället
att ge ett erkännande för det stöd som
riksdagen gett enligt Kungl. Maj:ts förslag
beträffande den nu pågående utbyggnaden
av länslasarettet.

Eu faktor, som starkt fördyrar och
försvårar all ekonomisk verksamhet på
Gotland, är de höga kostnaderna för sjötransporter
till och från Gotland samt
därmed sammanhängande dryga utgifter
för omlastningar. Dessa ogynnsamma
förhållanden har i hög grad verkat
hindrande på nyetablering av företagsamhet
av skilda slag på Gotland. Den
starka folkminskningen på Gotland
måste ses mot bakgrunden härav. Utflyttningen
beror i väsentlig mån därpå,
att ungdomen icke kunnat beredas arbete
och försörjning i önskvärd omfattning.
Den för Gotland ogynnsamma
befolkningsutvecklingen medför, att
kommunernas ekonomi blir hårt ansträngd.
Det borde fördenskull stå utom
all diskussion att Gotlands befolkning
bär starka skäl att begära särskilt hänsynstagande,
då reglerna för skattelind -

Onsdagen den 9 maj 1962 fm. Nr 18 199

Ändrade grunder för bidrag till skattelindring åt synnerligt skattetyngda kom -

muner, m. m.

ring åt kommunerna skall fastställas. De
gotländska kommunerna behöver erhålla
större bidrag i detta hänseende än vad
som blir möjligt vid ett bifall till utskottsförslaget.

Tar man hänsyn till alla de omständigheter,
som jag här pekat på, är det
svårt att förstå utskottets resonemang,
då utskottet säger, att det för närvarande
saknas tillräcklig anledning att generellt
hänföra gotlandskommunerna
till den mellersta områdesgruppen. Utskottet
hänvisar visserligen till möjligheten
av extra bidragsgivning, om utdebiteringen
i gotlandskommunerna skulle
bli alltför hög, men det är en utväg,
som förefaller synnerligen oberäknelig.
Ingen vet ju i dag efter vilka grunder
denna bidragsgivning kommer att ske.
Gotlands primärkommuner bör få höjda
skattelindringsbidrag inom ramen för
den ordinarie bidragsgivningen på detta
område.

Det skulle i och för sig vara motiverat,
att Gotlands län hänfördes till samma
gränsunderlagsområde som mellersta
Norrland, men jag har i min motion nr
803 i denna kammare nöjt mig med att
begära, att gränsunderlaget för Gotland
skall fastställas till 65 procent av medelskatteunderlaget
för rikets primärkommuner.
I den till förevarande utskottsutlåtande
fogade reservationen av
herr Bengtson in. fl. har yrkats bifall
härtill.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Löfroth
(fp).

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Det har i olika sammanhang
gjorts gällande att staten vältrat
över väsentliga kostnader på kommunerna.
Även om dessa kostnader givetvis
ökat totalt, har proportionen mellan
kommunernas och statens utgifter
i de fall, där båda har att bestrida kost -

naderna för samma ändamål, inte i väsentlig
grad ändrats under senare år.
Däremot måste man konstatera att
skattekraften kommunerna emellan varierar
avsevärt. Det är många faktorer
som bidrar till att göra skattetrycket
olika. Den kraftiga befolkningsomflyttningen
i vårt land har t. ex. vållat stora
bekymmer för åtskilliga kommuner.
Ofta är det personer i de mest arbetsföra
åldrarna som flyttar, och därmed
kan ålderssammansättningen inom sådana
avfolkningsområden bli mycket
ogynnsam ur kommunalekonomisk synpunkt.
Skattekraften sjunker, vilket får
till följd att kostnaderna, utslagna per
invånare, för en viss tjänst blir högre
i en kommun med vikande skattekraft
än i en kommun med bättre ekonomi.
Kostnaderna för t. ex. skolväsendet och
folkpensioneringen är generellt avsevärt
högre per invånare i övre och mellersta
Norrland än i övriga Sverige.
Följden har blivit att den kommunala
utdebiteringen genomgående är högre
i de flesta norrlandskommuner än i de
övriga kommunerna.

Ett instrument för utjämning av dessa
kostnadsskillnader har vi i »förordningen
angående bidrag till skattelindring
åt synnerligt skattetyngda kommuner».
De nuvarande bestämmelserna har
gällt i tio år och har utan tvekan tillgodosett
ett viktigt behov. Emellertid är
åtgärderna i nuvarande omfattning inte
tillräckliga.

1958 års skatteutjämningskommitté
bär frågan för utredning, och ett genomarbetat
förslag till nya normer för
bidragsgivningen kan, som herr Svensson
i Stenkyrka nyss framhöll, i enlighet
med Kungl. Maj:ts direktiv och kommitténs
uttalande beräknas föreläggas
1964 års riksdag.

De förslag som riksdagen i dag har
att ta ställning till är av provisorisk karaktär.
De innebär en påbyggnad av nuvarande
bidragssystem, som medför väsentliga
förbättringar jämfört med de

200 Nr 18 Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Ändrade grunder för bidrag till skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner,
m. m.

bidragsnormer som nu gäller. Sålunda
beräknas antalet bidragsberättigade
kommuner öka från 111 till 253, och
kostnaderna för de ordinarie bidragen
stiger från 15,3 miljoner till cirka 50
miljoner kronor. Därtill kommer ett extra
bidrag som skall utdelas efter särskild
prövning. I år har sådana extra
bidrag utgått med sammanlagt 380 000
kronor, men Kungl. Maj:t föreslår omkring
10 miljoner kronor för nästa budgetår,
vilket torde innebära en avsevärt
generösare tillämpning än som hittills
varit fallet.

Det är glädjande att konstatera att utskottet,
som tillstyrker propositionen,
är enhälligt när det gäller dessa principer.
Herr Svensson i Stenkyrka har i
sitt anförande nyss också uttalat sin
tillfredsställelse med förslaget och i
princip anslutit sig till det. Den enda
fråga, som det råder delade meningar
om, gäller till vilken bidragsgrupp kommunerna
på Gotland skall hänföras.

Antalet bidragsgrupper har av Kungl.
Maj :t föreslagits till tre, en för Norrbotten
och Lapplandsdelen av Västerbotten,
en för övriga Norrland med undantag
för Gävleborgs län och en för
återstående del av landet. För övre
Norrland föreslås att gränsunderlaget
för bidragsgivningen skall fastställas
till 80 procent av medelskatteunderlaget
för rikets samtliga kommuner. Nu
räknas som bekant enbart medelskatteunderlaget
för rikets landskommuner,
och denna nyordning innebär självfallet
en avsevärd förbättring jämfört med
nuvarande ordning, inte minst därför
att skatteunderlaget stiger kraftigare i
de mera livskraftiga och expanderande
orterna än vad det gör i åtskilliga landskommuner,
där befolkningen är i sjunkande,
såsom fallet för närvarande är
t. ex. på Gotland, vilket herr Svensson
i Stenkyrka nyss berört.

Motsvarande procentsats föreslås till
70 för mellersta Norrland och 55 för
övriga landet. Det är alldeles uppen -

bart att full rättvisa knappast kan nås
genom denna schablonisering, men de
flesta remissinstanserna har liksom utredningen
och Kungl. Maj:t ansett det
nödvändigt med en generalisering, i all
synnerhet som förslaget är av provisorisk
karaktär. Jag vill dessutom betona,
att Kungl. Maj :t föreslås få möjlighet
att när förhållandena så motiverar placera
in enskilda kommuner i en mera
gynnsam grupp. Vidare finns det, som
jag tidigare nämnt, möjlighet till extra
bidrag, en möjlighet som föreslås bli
väsentligt utvidgad.

Reservanterna bär i enlighet med herr
Svenssons i Stenkyrka motion i denna
kammare föreslagit, att en fjärde gränsunderlagsgrupp
skulle inrättas speciellt
för Gotland, där gränsunderlaget skulle
utgöra 65 procent av medelskatteunderlaget.
Utskottet är väl medvetet om att
Gotland har speciella problem att brottas
med. Utskottet bär emellertid inte
kunnat finna, att tillräckliga skäl förebragts
för att hänföra Gotland till någon
sådan speciell grupp. Kungl. Maj :t
föreslås få möjlighet att flytta upp de
enskilda kommunerna i högre grupp,
och skattelindringsbidragen gäller de
enskilda kommunerna. Det är dessas
förhållanden, som får prövas från fall
till fall.

Syftet med skattelindringsbidragen är
att nedbringa särskilt höga utdebiteringar.
Utdebiteringarna på Gotland under
innevarande år varierar från 18:13 per
skattekrona i Klintehamn, som bär
högsta utdebiteringen i länet, till 16: 53
i Romakloster, som ligger lägst bland
landskommunerna. I kommuner, där
gränsunderlaget föreslås högre, d. v. s.
i huvuddelen av Norrland, ligger utdebiteringarna
väsentligt högre. 31 landskommuner
i dessa områden har en utdebitering
på över 20 kronor per skattekrona,
och i 59 landskommuner ligger
utdebiteringen mellan 18 och 20 kronor.
Två tredjedelar av antalet kommuner
har med andra ord väsentligt högre

Onsdagen den 9 maj 1962 fm. Nr 18 201

Ändrade grunder för bidrag till skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner,
m. m.

utdebitering än Klintehamn, som har
högsta utdebiteringen i Gotlands län.

Ser man på medelutdebiteringen för
fjolåret, så var den i riket som helhet
15:37. På Gotland var den högre, eller
16: 76. Men ser man sedan på hur förhållandena
var i övre Norrland och
mellersta Norrland, finner man att Norrbotten
hade en medelutdebitering av
18:47. Västerbotten hade 17:92, Jämtland
18:10, och i Västernorrlands län
var medelutdebiteringen 17: 07.

Det är riktigt som här framhålits att
skatteunderlaget på Gotland ligger mycket
lågt. Emellertid ger detta en högre
bidragsprocent. Skattelindringsbidragen
skulle enligt de nu föreslagna bestämmelserna
bli cirka 2 kronor och i vissa
fall däröver. Därmed kommer man ner
i normala utdebiteringar. Jag fick den
uppfattningen av herr Svenssons anförande,
att han ansåg att de bestämmelser
som nu skall gälla skulle vara särskilt
ogynnsamma för Gotlands del. Det visar
sig emellertid att om de nu föreslagna
principerna skulle ha gällt vid fjolårets
fördelning av skattelindringsbidrag,
skulle t. ex. Klintehamn ha fått ett skattelindringsbidrag
på 3: 89, vilket innebär
ett med 79 öre per skattekrona höjt
bidrag jämfört med de nu gällande bestämmelserna.
I övrigt skulle det som regel
bli en förbättring på mellan 50 och
75 öre per skattekrona. Det tycker jag
ändå inte är eu så dålig förbättring.

Det har gjorts vissa kostnadsjämförelser
mellan i olika län belägna kommuner
med en skattekraft av under 30 kronor
per invånare i vad avser kommunernas
utgifter per invånare. Man har därvid
funnit, att dessa kostnader låg på
628 kronor per person i Norrbottens
län och Lapplandsdelen av Västerbottens
län, 542 kronor per invånare i återstoden
av Västerbotten jämte Västernorrlands
och Jämtlands län samt 416
kronor i mellersta och södra Sverige. I
Gotlands län utgjorde motsvarande kostnader
433 kronor per invånare, d. v. s.

något över medeltalet för mellersta och
södra Sverige men avsevärt under medeltalet
för de båda norrlandsregionerna.

Man måste i detta sammanhang också
observera, att det finns andra kommuner
i vårt land, där förhållandena är
likartade med Gotlands. Man kan jämföra
med vår näst största ö, Öland, där
förhållandena vad gäller struktur, avfolkningsproblem,
låga skatteunderlag
och de kommunala utdebiteringarnas
storlek nästan exakt överensstämmer
med de gotländska förhållandena. Varför
skall Öland komina i en mindre gynnad
ställning än Gotland? Vi har liknande
förhållanden i så gott som alla
kustlän.

Utskottet vill starkt understryka värdet
av de vidgade möjligheter Kungl.
Maj:t föreslås få såväl då det gäller att
i särskilda fall hänföra en kommun till
högre gränsunderlagsgrupp än den generella
som även att disponera ett mångdubbelt
högre anslag för extra bidrag.

Med detta, herr talman, ber jag att 1''å
yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Det mesta som herr Gustafsson
i Uddevalla här har redovisat
motsvarar ungefär vad jag tidigare sade.
Jag har därför ingen anledning att ytterligare
gå in på dessa ting. Men när han
kom in på de speciella problem som
gäller för Gotlands vidkommande, så
tycktes herr Gustafsson i Uddevalla i
sitt anförande vilja spela ut Öland mot
Gotland, vilket det inte finns någon anledning
till, eftersom Öland tillhör Kalmar
län. Vad jag i motionen speciellt
har understrukit är Gotlands insulära
läge. Eftersom finansministern är närvarande
vill jag här ytterligare understryka
detta, ty detta läge medför även
andra kostnadsfördyringar.

Låt oss t. ex. ta en bilägare som betalar
sin bilskatt. Om han skall över till

202 Nr 18 Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Ändrade grunder för bidrag till skattelindring åt synnerligt skattetyngda kom -

muner, m. m.

fastlandet med sin bil, får han självfallet
betala personavgift men också frakt
för bilen. Det blir en dubbel bilskatt.
Det är t. ex. nu sådana belastningar som
påverkar de allmänna utgifterna.

Sedan skulle jag vilja säga till herr
Gustafsson i Uddevalla att de möjligheter
man har och har haft att få statsbidrag
betyder rätt mycket för verksamheten
i övrigt i ett län. Jag nämnde tidigare
om våra förbindelser med fastlandet.
Utredningarna om sjöfartsförbindelserna
är ännu begravda i Kungl.
Maj :ts kansli, men beträffande Bohuslän
vet jag att för broar och vägar har
beviljats anslag, vilka för närvarande
uppgår till 30 miljoner kronor. Dessa
kostnader torde bli dubbelt så stora när
förslagen är genomförda. Jag har ingenting
att invända emot detta. Vad jag vill
understryka är att det även i dessa avseenden
kan vara en viss skillnad på de
olika områdena i vårt land. Jag har pekat
på dessa synpunkter för att man
skulle ta hänsyn till dem vid denna skatteutjämning.
När förslaget, såsom är
förutslkickat, kommer upp 1964, skall
jag vädja till finansministern att ta med
dessa synpunkter vid beräkningarna av
skatteutjämningen.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Herr Svensson i Stenkyrka
har pekat på Gotlands speciella
läge. Jag har för min del sagt att visst
har Gotland speciella problem, men vi
har även andra områden i vårt land,
t. ex. Öland, som har nästan exakt samma
förhållanden som Gotland. När det
gäller det exempel som herr Svensson
anförde om att Gotland får betala särskilda
färj avgifter kan sägas att det får
också ölämningarna göra liksom andra
som bor på Öar. Man kan fråga sig varför
man på dessa håll skall komma i en
sämre situation än den som gäller för
Gotland.

Jag är medveten om att de schablon -

regler som dragits upp inte ger fullt rättvisa
i alla situationer. Men nu föreslås
att Kungl. Maj :t får vidgade befogenheter
till att reglera denna sak genom de
extra bidragen och med möjligheten att
uppföra enskilda kommuner i en högre
bidragsgrupp. I så fall blir det inte 65
procent som herr Svensson i Stenkyrka
föreslagit utan, föreställer jag mig, 70
procent, eftersom man inte kommer att
avvika från gällande normer.

Sedan anförde herr Svensson i Stenkyrka
som särskild motivering, att vissa
områden i landet hade fått anslag till
broar och andra kommunikationer. Det
är riktigt, och jag har ingenting emot
att liknande anslag går till Gotlands
län, men det har ingenting med denna
fråga att skaffa.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Herr Gustafsson i Uddevalla
förutsätter att också Gotland ges
det extra bidraget och skulle kunna få
70 procent. Jag förutsätter att också finansministern
noterat detta yttrande.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Svensson i Stenkyrka begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. I) i utskottets
utlåtande nr 78, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 9 maj 1962 fm. Nr 18 203

Interpellation ang. principerna för statliga företags förhandlingar med de anställda

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Bengtson m. fl.

Sedani kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Svensson i Stenkyrka
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 164 ja
och 40 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II och III

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 18

Föredrogs vart efter annat tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 25, i anledning av motioner om
viss inskränkning i rätten att arrendera
strandområde, och

nr 26, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till kungörelse
om ändring i byggnadsstadgan
den 30 december 1959 (nr 612), dels ock
i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 19

Föredrogs och lades till handlingarna
tredje lagutskottets memorial nr 28, föranlett
av kamrarnas skiljaktiga beslut
vid behandling av tredje lagutskottets utlåtande
i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition angående bidrag till restaurering
av Uppsala domkyrka m. m. jämte
i anledning av propositionen väckta
motioner, dels motioner om inrättande
av särskilda studentprästbefattningar
m. m., dels motioner om vidareutbild -

ning av präster vid sjukhusen, dels ock
motioner om tjänstebil för biskopen i
Luleå stift.

§ 20

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 67, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående premiesystem för
viss reservpersonal vid krigsmakten,
nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark in. in., och
nr 69, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa anslag för
militärmusiken under budgetåret
1962/63 m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
förste vice talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

§ 21

Interpellation ang. principerna för statliga
företags förhandlingar med de
anställda

Ordet lämnades på begäran till

Herr HOLMBERG (k), som yttrade:

Herr talman! Den lönepolitik som
under senare tid förts mot skogsarbetarna
från de privata skogsägarna, skogsbolagen
och tyvärr även från statens
sida har medfört, att man verkligen kan
tala om svältlöner. Hur allvarlig löneeftersläpningen
är framgår bäst därav
att skogsarbetarnas förbundsstyrelse ansåg
att det behövdes 25 procent löneökning,
utöver det som LO—SAF-uppgörelsen
gav, för att skogsarbetarna

204 Nr 18 Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Interpellation ang. principerna för statliga företags förhandlingar med de anställda

skulle komma i paritet med industriarbetarna.
Med hänsyn till det tunga
arbetet och de svåra förhållandena även
i övrigt är skogsarbetarnas krav mycket
välmotiverade.

Hur skogsarbetarna själva ser på sin
lönefråga framgår bl. a. därav att 88
procent av de medlemmar som deltog i
omröstningen uttalade sig mot en uppgörelse
på de villkor som sedan fastställdes.
Det är också betecknande att
cn stor del av pressen tagit ställning för
skogsarbetarnas sak. Stockholms-Tidningen
förklarar sålunda att »eftersläpningen
av skogsarbetarlönerna har uppkommit
trots att de goda konjunkturerna
varit förhärskande under efterkrigstiden»
och att »den avvärjda skogskonflikten
löste inte skogsarbetarnas löneproblem».
Dagens Nyheter skriver att
»skogsarbetarnas löneeftersläpning måste
förr eller senare hämtas in» etc.

Det måste betecknas såsom förkastligt
att även ett statligt företag medverkat
till en uppgörelse, som sålunda betraktas
som orimlig och som snarast måste korrigeras.
Domänverkets roll måste observeras
därför att man måste kräva större
hänsyn från dess sida till arbetarpartens
anspråk än vad som kan väntas från
bolagsledningar, som ser uteslutande
till sina profitintressen. Det har också i
regeringsprogram angivits att statlig
verksamhet inom näringslivet skall ha
till syfte att tillgodose viktiga samhällsintressen
när det gäller befolkningspolitik,
arbetsmarknadsfrågor, industrilokalisering
etc. Domänverkets befattning
med avtalsfrågorna skiljer sig inte heller
därvidlag från bolagens krassa politik,
och detta kan få ödesdigra verkningar.
Det är sålunda inget tvivel om att de
glesbygdsproblem, som vållar stat och
kommuner så stora svårigheter, kommer
att förvärras ytterligare om bolagen och
domänverket framhärdar i låglönepolitiken
mot skogsarbetarkåren.

1 vissa landsdelar får den statliga lönepolitiken
särskilt stor betydelse. I
Norrbottens län är statens skogsinnehav

och inflytande inom träindustrien helt
dominerande. Det har hlivit så därför
att statsmakterna måste åstadkomma ett
uppbyggande alternativ till privatkapitalismens
negativa verkningar i detta
län. Till följd av en stark lokal opinion
föreligger ju nu också planer på ytterligare
ökning av den statliga verksamheten
inom skogsbruk och träindustri.
Detta är enligt min mening en riktig
handlingslinje som bör fullföljas ända
till ett totalt förstatligande av alla bolagsskogar
och all träförädlingsindustri.
Endast på detta sätt kan ansvariga samhällsinstanser
få ett betryggande inflytande
över en del av näringslivet som
spelar en avgörande roll för landets
export och för sysselsättning åt en mycket
stor del av vår befolkning. I betydande
grad är också kommunal verksamhet
beroende av inkomster från
personer och företag som är verksamma
inom skogsbruk och träförädling.

Oavsett de ekonomiska skadeverkningar
och icke önskvärda befolkningsrörelser,
som kan uppstå genom en
oresonlig hållning till skogsarbetarnas
löneanspråk, bör statsmakterna enligt
min mening också tillse att tanken på
statsdrift icke diskrediteras av att statsföretagen
visar sig lika okänsliga för
rättvisa och sociala hänsyn som de privata
företagen. Det borde för statsmakterna
vara angeläget att skingra eventuella
missförstånd om att bolagen tilllåts
diktera den statliga lönepolitiken
eller omvänt. En statlig lönepolitik, som
beaktar elementära sociala och rättvisekrav,
skulle bli ett stöd för samtliga
skogsarbetare.

Med hänvisning till vad sålunda anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet få ställa följande
fråga:

Vill statsrådet lämna en redogörelse
för regeringens mening om hur viktiga
samhällsintressen samt sociala och rättvisesynpunkter
skall tillgodoses när privata
och statliga företag gemensami

Onsdagen den 9 maj 1962 fm.

Nr 18 205

Interpellation ang. cancerforskningens ekonomiska resurser — Interpellation ang.

omhändertagandet av unga fyllerister

uppträder som motpart till de anställdas
förhandlare?

Denna anhållan bordlädes.

§ 22

Interpellation ang. cancerforskningens
ekonomiska resurser

Ordet lämnades på begäran till

Herr ALEMYR (s), som yttrade:

Ilerr talman! Intresset bland allmänheten
för cancerforskningens resultat
är av naturliga skäl utomordentligt stort.
De rön som inte minst bland svenska
forskare göres i kampen mot cancersjukdomarna
följes med största uppmärksamhet.
I diskussionen framkommer
stundom uppgifter om att de ekonomiska
resurser som står till cancerforskningens
förfogande är otillräckliga.
Det torde därför vara angeläget att
denna fråga belyses av de ansvariga statliga
myndigheterna. Självfallet får icke
forskningen på detta livsviktiga område
hindras av otillräckliga anslag.

Med stöd av ovanstående hemställer
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framställa följande interpellation: Vill

statsrådet inför kammaren redogöra
för vilka ekonomiska resurser, som
står till cancerforskningens förfogande,
och vill statsrådet samtidigt uttala
sin uppfattning om huruvida dessa resurser
kan anses tillfredsställande?

Denna anhållan bordlädes.

§ 23

Interpellation ang. omhändertagandet av
unga fyllerister

Ordet lämnades på begäran till

Herr WIKLUND i Stockholm (fp),
som yttrade:

Herr talman! En särskild kommitté
har nyligen avslutat en utredning röran -

de ungdomens alkoholmissbruk i Stockholm.
Samtidigt har kommittén på
grundval av utredningsresultatet framlagt
vissa förslag.

Enligt en i anslutning till utredningen
lämnad kommentar till viss del av det
statistiska materialet (jfr. tidskriften
Alkoholfrågan, häfte nr 1 — 1962 sid.
33) är återfall i fylleri i Stockholm efter
en första fylleriförseelse i åldern 15—21
år överraskande vanliga. Av de 31 ynglingar
i nämnda ålder, vilka under tiden
29/1—25/2 1956 omhändertogs för fylleri,
var 24 förstagångsfall. Efter knappt
fem år hade 16 av dessa eller nära 67
procent återfallit. Ungdomar i nämnda
åldrar synes sålunda löpa stor risk att
begå upprepade fylleriförseelser.

Det är mot denna bakgrund naturligt
att kommittén — utöver förslag till angelägna
profylaktiska åtgärder i egentlig
mening — upptagit frågan om andra
och bättre former för omhändertagande
av ungdomsfyllerister än den vanliga
förvaringen under några timmar i polisarrest
utan någon mera vårdmässig,
omedelbart insättande uppmärksamhet
från samhällets sida för att hindra återfall.
Kommittén föreslår, att Stockholms
stads sjukvårdsförvaltning i anslutning
till den s. k. Mariapolikliniken skall inrätta
erforderligt antal (10 å 15) vårdplatser
för akutvård av fyllerister i åldrar
under 21 år och andra alkoholmissbrukare
i nämnda åldrar i behov av
akutvård.

Vid övervägande av de praktiska organisatoriska
problem, som sammanhänger
med ett utbyte av korttidsförvaring
i polisarrest mot en självfallet något
mera tidskrävande behandling och
vård i särskild, av sjukvården administrerad
vårdavdelning (bl. a. hur polisutredningen
i de enskilda fallen skall
gå till), har det visat sig att polisen inte
synes ha laglig rätt att kvarhålla de
omhändertagna utöver de omkring fyra
timmar, som torde vara praxis vid tilllämpningen
av 7 § av 1841 års förord -

206 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962 em.

ning emot fylleri och dryckenskap. Man
anser sig böra fortsätta att tillämpa denna
praxis trots alkoholforskningens
nya rön rörande vissa specifika, för vederbörandes
förhållande i nykterhetsavseende
och övrigt beteende högst betydelsefulla
rubbningar, vilka kvarstår
relativt länge efter det att mera akuta
rusverkningar, som torde ha varit bestämmande
för utvecklingen av denna
praxis, efter några få timmar gått över
genom alkoholens förbränning. Inte heller
allmänna polisinstruktionen eller
den nya barnavårdslagen synes kunna
ge erforderligt lagstöd för något längre
tids omhändertagande av fylleristen
än som f. n. är brukligt för att möjliggöra
hans behandling och vård.

Då det synes angeläget att formella
hinder för en annan och mera aktivt
vårdinriktad ordning för särskilt unga
fylleristers omhändertagande såvitt möjligt
undanröjes, får jag anhålla om andra
kammarens tillstånd att till herr stats -

rådet och chefen för kungl. inrikesdepartementet
få rikta följande frågor:

1. Är herr statsrådet villig att medverka
till ändrad praxis vid tillämpningen
av 7 § 1841 års förordning emot
fylleri och dryckenskap eller införande
av helt nya bestämmelser för fylleristers
—- särskilt unga fylleristers —
omhändertagande i syfte att bereda tidsutrymme
för rationell akutvård och påbörjande
av mera långsiktig, återfallsförebyggande
behandling?

2. Är herr statsrådet villig att i andra
större städer aktualisera frågan om anordningar
likartade dem som planeras
i Stockholm för unga fylleristers omhändertagande,
behandling och vård?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.54.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 9 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Värdering av varulager vid beskattningen Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 35, i anledning av väckta motioner
angående värdering av varulager
vid beskattningen.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:343
av herr Schött m. fl. och II: 414 av herr
Källenius m. fl.;

2) de likalydande motionerna I: 364
av herr Stefanson och II: 435 av herr
Kollberg m. fl., vari bl. a. hemställts, att
riksdagen måtte besluta sådan ändring
av gällande skattelagstiftning att nedskrivning
av varulager åter skulle medgivas
till förut gällande 30 procent av
bokfört värde; samt

3) de likalydande motionerna 1:461
av herr Hagberg m. fl. och 11:541 av
herr Heckscher in. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte antaga ett vid motionerna
fogat förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 septem -

Onsdagen den 9 maj 1962 em.

Nr 18 207

her 1928 (nr 370), av innebörd att nedskrivning
av varulager skulle medgivas
till trettio procent av lagrets anskaffningsvärde
eller, därest återanskaffningsvärdet
å balansdagen var lägre,
sistnämnda värde, i förekommande fall
efter avdrag för inkurans.

Utskottet hemställde,

A) beträffande huvudregeln för varulagervärdering
vid inkomsttaxering

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:364
av herr Stefanson och 11:435 av herr
Kollberg m. fl., i vad de avsåge förevarande
fråga, samt

2) de likalydande motionerna 1:461
av herr Hagberg m. fl. och II: 541 av
herr Heckscher m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B) beträffande värdering vid inkomsttaxering
av byggnadsföretag tillhöriga
fastigheter

att de likalydande motionerna I: 343
av herr Schött m. fl. och II: 414 av herr
Källenius m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Söderquist, Stefanson, Yngve Nilsson,
Nordenson, Magnusson i Borås, Rydén,
Darlin och Larsson i Umeå, vilka — under
åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna I: 364 av herr Stefanson
och II: 435 av herr Kollberg
m. fl. samt de likalydande motionerna
I: 461 av herr Hagberg m. fl. och II: 541
av herr Heckscher m. fl. — ansett att utskottet
bort under A) hemställa, att
riksdagen måtte antaga det vid de likalydande
motionerna 1:461 och 11:541
fogade förslaget till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Helt riktigt konstaterar

Värdering av varulager vid beskattningen

bevillningsutskottet i sitt utlåtande nr
35 att reglerna för varulagervärderingen
är av utomordentligt stor betydelse
inte bara för företagen själva utan också
för det allmänna. Och detta är värt
att notera. Men först bör kanske sägas
att nedskrivningen av lagervärdena i
bokföringen ansetts vara betingad dels
av konjunkturpolitiska synpunkter och
dels av önskemålet att ernå en betryggande
prisfallsgaranti. Företagsmässigt
har också betonats att nedskrivningen
har stor betydelse för företagssparandet
samt ur konsolideringssynpunkt.

Det är alltså fullt klart och av statsmakterna
även accepterat att en generös
nedskrivning av varulagervärdena
är nödvändig och även en sund företagsekonomi.

Före 1955 hade vi praktiskt taget
fria avskrivningsregler, men mellankommunala
prövningsnämnden hade
ur skattesynpunkt rekommenderat att
huvudpunkterna för nedskrivningen
borde ligga vid 30-procentgränsen, sedan
justeringar för inkurans skett. Sedan
har dessa regler skärpts, och som
vi alla vet har vi för närvarande regler
som säger att nedskrivning får ske till
lägst 40 procent. Från statsmakternas
sida har hävdats att vi ändå har liberala
lagervärderingsregler i vårt land,
även sedan skärpningen har skett, och
från näringslivets sida har man inte
bestritt -— och inte heller jag anser
1 mig behöva göra det — att vi har hyfsade
värderingsregler i jämförelse med
övriga västeuropeiska industriländer.
Men jag hävdar lika bestämt att dessa
regler för varulagervärdering bör ses
i ett större företagsbeskattningssammanliang,
och då torde det vara ganska
1 klart, att de sammanlagda företagsskatterna,
som åvilar svenskt näringsliv,
inte är gynnsammare för företagen
! i Sverige än för de med oss konkurrerande
övriga europeiska länderna.

Härtill kommer en i dag särskilt betydelsefull
synpunkt, nämligen det
osäkra läge som vårt land befinner sig

208 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962 em.

Värdering av varulager vid beskattningen

i i fråga om den gemensamma marknaden.
Skulle vi till exempel råka ut
för att icke accepteras som fullgiltig
partner i marknadssamarbetet i Europa
har vi en alldeles speciell anledning att
redan nu se om vårt hus och på olika
sätt underlätta näringslivets självfinansiering
och konsolideringssträvanden.
Och givetvis är det otillfredsställande,
att de strängare avskrivningsreglerna
satts i funktion nu, då man väl i stället
bort behålla de mer liberala äldre reglerna.

De analyser som från olika håll och
kanske främst från Industriförbundets
sida har gjorts angående den hårdnande
internationella konkurrensen ger oss
en avsevärt mer dämpad bild av läget
och framtidsutsikterna än vad t. ex.
finansministern velat antyda i statsverkspropositionen.
Dessutom är det
väl fullt klart att vårt näringsliv just
nu är utsatt för ett hårt kostnadsinflationistiskt
tryck — något som även beröres
i kompletteringspropositionen —
och att det fördenskull är nödvändigt
att med olika medel bekämpa denna
inflationism. Detta kan främst ske genom
olika produktivitetsfrämjande åtgärder.

En liberalisering av kapitalmarknaden
anses därför vara synnerligen önskvärd.
Men utan tvekan utgör också en
återgång till de tidigare och liberalare
lagervärderingsreglerna en klok och
näringsfrämjande politik just nu. Det
är, anser jag, en samhällstekniskt sett
förnuftigare åtgärd att återgå till 30-procentregeln vid nedskrivning av varulager.
Jag tror att vi därigenom även
kan påverka den snabbare ökning av
framåtskridandet i vårt land som vi
alla klart deklarerat oss vara anhängare
av.

Låt mig också uttrycka saken på
följande sätt: I den ekonomiska tillväxtmekanismen
utgör utan tvekan en
återgång till liberalare regler för varulagervärderingen
en mycket viktig
ingrediens. Dessutom skall vi komma

ihåg att lagervaruvärderingen spelar en
betydelsefull roll för företag av alla
storleksgrader och inte minst för de
relativt små detaljhandelsföretagen av
olika schatteringar. Dessa mindre företag
har inte heller möjlighet att i någon
utsträckning använda sig av avsättningar
till investeringsfonder — något
som ibland brukar åberopas som särskilt
värdefullt för näringslivet och
som motvikt till de nu strängare nedskrivningsreglerna.

Tillåt mig slutligen att slå fast att vi
ökar näringslivets konkurrenskraft, om
vi genomför den av oss föreslagna ändringen
av lagervärderingsreglerna. Vi
bör också alla ha klart för oss att det
nu särskilt gäller för våra företag att i
olika avseenden öka investeringarna
och stärka forskningen och utvecklingsarbetena.
I rätt riktning verkan då
liberalare nedskrivningsregler för lager,
och vi får bättre möjligheter att
driva en aktiv företagspolitik till fromma
för hela vårt land.

Mot bakgrunden av vad jag nu har
sagt vill jag yrka bifall till den vid utskottets
betänkande fogade reservationen.

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Frågan om värdering
av varulager vid beskattningen är välkänd.
Bakgrunden till att vi på nytt
har aktualiserat frågan härom är en
bedömning av vad vi väntar oss av
framtiden både på kort och lång sikt.
Vi inser allihop att de kommande åren
har stor betydelse för vårt näringsliv
och därmed för folkhushållet och att
kraven på vårt näringsliv i olika avseenden
kommer att bli stora. Det måste
vara så väl rustat som möjligt inte minst
i ekonomiskt avseende.

De nuvarande reglerna för varulagervärdering
betyder att den skattskyldige
måste uppge ett högre värde på sitt lager
än vad som tidigare varit fallet, och
den skillnad som uppstår beskattas han
för. När bestämmelserna om varulager -

Onsdagen den 9 maj 1902 em.

Nr 18 209

värdering infördes så innebar det att
icke realiserade värdestegringsvinster
skulle kunna beskattas såsom inkomst.
Enligt vår mening bör beskattningen
avse en nettovinst av rörelsen vilken
icke bör inkludera någon del av det realkapital
som nedlagts i de tillgångar som
är erforderliga för rörelsens bedrivande.
Lagertillgångarna är en av dessa
delar.

Hedan det förhållandet att det i skattelagstiftningen
införts en fast procentsats
som nedre gräns för varulagervärderingen
väcker betänkligheter. Den vidtagna
höjningen av procentsatsen är lika
betänklig. Även den leder till en beskattning
av icke realiserade värdestegringsvinster.
Det innebär helt enkelt att man
tär på de kapitaltillgångar som företagets
verksamhet bygger på. Man beskattar
inte en nettovinst med verklighetsunderlag
utan man beskattar en
fiktig vinst som bär framkommit genom
att en del av anläggningstillgångarna
har lagts till vinsten.

Det har från eu del håll anförts, att
den mindre företagsamheten icke skulle
ha någon större nytta av en sänkt
varulagervärdering. Det skulle inte röra
sig om så mycket pengar för den, påstår
man. I anslutning härtill kan jag inskränka
mig till att påminna om att alla
organisationer som företräder den
mindre företagsamheten var starkt kritiskt
inställda, när reglerna för värulagervärdering
infördes i sin nuvarande
form. Det har påståtts att denna kritiska
inställning skulle bero på att dessa organisationer
var styrda från vissa politiska
partier. Emellertid känner ju en
företagare var skon klämmer och de
som representerar företagsamheten har
väl kännedom om de svårigheter som
föreligger, även om de inte hör hemma
j något speciellt politiskt parti.

Jag antydde inledningsvis, att den
tid som ligger framför oss är av stor
betydelse. Jag tänker på marknadsutvecklingen.
Det ligger stor vikt uppå
att våra företag — inte minst inom

Värdering av varulager vid beskattningen

den mindre företagsamheten — kan konsolidera
sig. Det har redan påpekats av
herr Rydén att den mindre företagsamheten
inte har möjlighet att spärra
pengar räntelöst i investeringsfonder i
riksbanken. I fjolårets debatt påpekades
också att småföretagarna inte tjänar
några pengar och därför inte har någon
avskrivningsmöjlighet utöver 40 procent.
Särskilt viktigt förefaller detta
vara mot bakgrunden av de kostnadsstegningar
som vi nu kan räkna med
för de varor som kommer att ingå i företagens
varulager. Våra utlandskonkurrenter
har inte motsvarande tendenser
— i varje fall inte i den utsträckningen
— att ta hänsyn till.

Varulagervärderingen och hur den
formas iir en del av hela beskattningssystemet.
Det är fel att som en del gör
kritisera oss på denna punkt och säga
att det icke har så stor betydelse. Det
iir i sitt sammanhang med våra andra
förslag som det måste bedömas. Vi har
lagt fram många förslag som syftar till
att bl. a. lätta den mindre företagsamhetens
ekonomiska problem. Tyvärr har
ju herrarna i regeringspartiet ständigt
avvisat våra framstötar i den riktningen.
Jag måste ställa frågan: Vad sätter
ni i stället? Vi behöver någonting, och
hur länge skall vi vänta? Det är en fråga
som det i varje fall för den mindre
och medelstora företagsamheten är synnerligen
angeläget att få besvarad.

Jag vill till slut beröra ytterligare ett
intressant problem. Utskottsmajoriteten
har bl. a. pekat på skatteintäkterna från
företagen. Jag ber att få citera några rader
ur utskottsutlåtandet: »Emellertid
måste en avvägning ske mellan önskemålen
att beskattningsreglerna utformas
så att de i största utsträckning bidrar
till företagens konsolidering och det
allmännas befogade anspråk på att även
skattskyldiga, som driver rörelse, skall
bidra till skatteintäkterna alltefter sin
bärkraft.» Ja, utskottets uttalande om
att skatt skall utgå från företagen enligt
bärkraft är naturligtvis riktigt, men man

8 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 18

210 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962 em.

Värdering av varulager vid beskattningen

kan väl omöjligt pressa ut mer saft
ur en apelsin än den innehåller.

Jag vill peka på att företagens löneutgifter
år från år ökar på ett oroande
sätt. Den allt hårdare in- och utländska
konkurrensen omöjliggör för företagen
att kompensera sig för de ökade lönekostnaderna.
Staten däremot tillförs genom
löneökningarna kraftigt stegrade
skatteinkomster. Har ett företag en viss
bestämd summa, exempelvis en miljon
kronor, till förfogande, kan det inte
dels betala denna miljon i löner, dels
också ha några hundra tusen kronor
över i vinst för beskattning.

Jag ber att få återkomma till företagens
bärkraft. Om exempelvis ett företag
vid beskattningsårets slut förfogar över
att varulager på 500 000 kronor, får det
efter nuvarande regler avskriva 60 procent
eller 300 000 kronor. Om företaget
också kan redovisa en vinst på 50 000
kronor, måste det betala skatt med ca
27 000 kronor. Jag frågar kammarens
ärade ledamöter och utskottets talesman:
Vilket är mest ändamålsenligt för de
anställda i ett sådant företag och för
företagets framtid, att dessa 27 000 kronor
utbetalas till stat och kommun i form
av skatt eller att de får stanna kvar som
rörelsemedel? Jag tror att om kapital
får stanna kvar, har företaget bättre
möjlighet att hävda sig i konkurrensen
för framtiden. Vad jag nu har anfört
gäller givetvis ett ganska litet företag.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till vår reservation.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Detta är ju en mycket
gammal följetong som började år 1957,
och jag hade därför inte tänkt säga så
många ord. Det finns faktiskt inte något
att tillägga utöver den långa debatt
vi hade förra året i frågan. Det finns
inga möjligheter att komma med några
nya synpunkter. Även om herr Darlin
nu inbjuder till diskussion, skall jag
undvika den.

Jag vill ändå trycka på några fakta.

Man får nu skriva ned utgående varulager
till 40 procent, men motionärerna
och reservanterna vill ha möjlighet att
skriva ned till 30 procent. Innan man
gör denna nedskrivning får man också
skriva ned fem procent för inkurans;
det är egentligen ett schablonavdrag.
Jag vill understryka vad syftet var med
detta, nämligen att skydda mot prisfallsförlust.
Det var ursprungligen inte
avsett att möjliggöra vinst- eller förlustutjämning
eller nedskrivning för konsolidering
av företaget. Företagsbeskattningskommitténs
majoritet föreslog, som
vi minns, 50 procent, men departementschefen
ansåg att det kanske var riktigt
från konjunkturpolitisk synpunkt att
medge nedskrivning till 40 procent.
Kommitterade fann inga bärande skäl,
sade de, för resultatutjämning genom
godtycklig värdering av varulager. De
ansåg emellertid att flera av de nu erkända
lagervärderingsprinciperna medför
en viss resultatutjämning och förhindrar
redovisning av fiktiva prisstegringsvinster
och prisfallsförluster. Vidare
sade kommitterade att en konsolidering
av företagen bör åstadkommas
med andra medel än lagervärdering.

Efter detta vill jag helt allmänt konstatera
vad också herr Rydén tycktes erkänna,
nämligen att vi har en företagsbeskattning
i vårt land som i hög grad
och mer än i något annat land främjar
företagens konsolidering och självfinansiering.
Jag vet inte om herr Darlin
har lagt märke till detta, men det är i
alla fall ett faktum. Vi har liberalare
avskrivningsregler för maskiner och inventarier
än man har i andra länder.
Vi bär också den generösaste lagervärderingslagstiftning
som något land äger.
Vi tillåter dessutom stora skattefria avsättningar
till exempelvis investeringsfonder
och har nyligen medgivit rätt till
avdrag vid nyemissioner. Har detta totalt
gått förbi herr Darlin? Han säger ju:
»Vad vill ni sätta i stället? Ni gör ingenting,
ni bara avslår.»

Dessa åtgärder har också dessbättre

Onsdagen den 9 maj 1962 em.

Nr 18 211

gett de resultat som avsetts. Det kan man
se, om man studerar företagens avsättningar
till dylika fonder. Där finns miljarder,
skulle jag gissa, som inte har beskattats.
Man kan också avläsa det i företagens
omsättningssiffror, taxerade inkomster
och erlagda skatter under den
senaste 10-årsperioden. Jag har siffrorna
framför mig men skall inte dra fram
dem; jag skall, som jag sade, försöka
undvika en längre diskussion.

Man kan också hänvisa till den stora
självfinansiering som har ägt rum. Såsom
utskottet i sitt betänkande understryker
måste det ske en avvägning mellan
önskemålen att via beskattningen
medverka till företagens konsolidering
och det allmännas befogade anspråk på
att även företagen skall bidra till samhällets
skatteintäkter. Då säger herr
Darlin: »Ja, men de mindre företagen
bär det så besvärligt», och herr Rydén
var också inne på den saken. Man får
emellertid inte bortse från det faktum
att företagen måste göra vinster för att
kunna ha någon reveny av rätten att
företa avskrivningar för lager, maskiner
eller redskap. Om det, såsom herr Darlin
ville göra gällande, är så rosenrasande
dåligt för de små företagen att de
inte får några vinster, så utgör inte avskrivningsreglerna
något som helst problem
för dessa företag.

Jag vill vidare understryka vad jag
här tidigare sagt om att genom propositionen
om Aktiebolaget Företagskredit
försöker man hjälpa framför allt de
mindre företagen med långfristig kreditgivning,
och detta gäller också detaljhandeln,
vars svårigheter i detta
sammanhang särskilt framhållits. När vi
är inbjudna till Köpmannaförbundets
informationsmöten, får vi alltid höra
det argumentet att detaljhandeln har det
synnerligen besvärligt med den fruktansvärda
konkurrens som råder på området
och att det inte lär bli fråga om
några vinster för detaljhandeln. Följaktligen
måste lageravskrivningsreglerna
vara tillräckliga för detaljhandeln.

Värdering av varulager vid beskattningen

Herr talman! Om det tillätes mig vill
jag också säga några ord angående investeringsprognoserna.
Såsom framgår av
långtidsutredningens betänkande visar
enligt industriens egna uppgifter prognoserna
för åren 1961—1965 en ökning
av investeringarna med 40 procent över
1960 års nivå. Man anser emellertid att
det behövs en något dämpad takt i investeringarna,
eftersom investeringsprojekten
inom exempelvis gruvhanteringen,
järnbruken samt massa- och pappersindustrien
nu i stort sett har — herr von
Sydow var häromdagen inne på den
saken — avverkats och, såsom långtidsutredningen
säger, beräknas mogna ut
i betydande produktionsökningar under
de närmaste åren. Som bekant har dessa
investeringar till huvudsaklig del möjliggjorts
genom självfinansiering. Därtill
kommer, framhåller långtidsutredningen,
att företagen räknar med ökad skiftgång
och större kapacitetsutnyttjande
än tidigare, vilket enligt utredningens
mening skulle minska investeringsbehoven.

Jag har bara velat nämna detta som
ett bevis för att de farhågor, som herr
Darlin gett uttryck åt, kanske inte är
så överhängande.

Herr talman! Jag lovade att inte bli
så mångordig, och jag vill till slut bara
understryka att enligt utskottets mening
finns det inte med hänsyn till de synpunkter
jag här anfört någon anledning
för riksdagen att nu fatta något beslut
i hithörande frågor utöver vad riksdagen
föregående år gjorde, utan vi bör
avvakta skatteberedningens arbete och
vidare förslag.

.Tåg ber att få yrka bifall till utskottets
betänkande.

Herr DARLIN (li) kort genmäle:

Herr talman! Först vill jag påpeka
för herr Brandt att jag knappast berörde
de stora företagen som herr Brandt
mest har talat om och som har självfinansieringsmöjlighet.
Som bekant har
vi de senaste dagarna fått uppleva att

212 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 19C2 em.

Värdering av varulager vid beskattningen

flera sådana företag har sålt en del aktier
eller hela aktieinnehavet till utlandet
och det internationella storkapitalet.
Det är inte alls dessa företagsformer
jag har berört i mitt anförande.

Så påstår herr Brandt att jag skulle
ha sagt att småföretagen inte tjänar
pengar. Det yttrade någon annan talare
vid fjolårets debatt. Det var visst herr
Hedlund. Men om vi inte tjänar några
pengar, varför är då herr Brandt så
ängslig för att gå med på förmånen —-ty det skulle vara en sådan —• med avskrivning
av 70 procent i stället för CO?
Tjänar inte småföretagen i allmänhet
pengar, kan de inte tillgodogöra sig
denna förmån.

När vi står inför den kommande Europamarknaden
liar det sagts att de små
och medelstora företagen säkerligen
kommer att öka sin export. Till detta
erfordras större lager och mera kapital
och större kreditrisker. I ett sådant läge
krävs också större möjligheter till avskrivning
och konsolidering. Schablonavdraget
får väl inte användas annat än
för verkligt inkuranta varor, enligt vad
jag känner till.

Herr Brandt har talat om för oss att
vi i Sverige har så humana inkomstskatte-
och avskrivningsregler för företagen.
Jag vill nämna att i USA kan en
småföretagare tjäna upp till 150 000
kronor per år och betala en bolagsskatt
av endast 25 procent. Och i Schweiz
utgör, såsom alla känner till, företagsskatten
bara 10 procent inom en del
områden — det är en viss skillnad mellan
olika kantoner.

Vi är fullt medvetna om att avskrivningsreglerna
här i landet är relativt
liberala, men regeringspartiet går ju
emot alla våra förslag om liberalare villkor
för avskrivning på fastigheter och
maskiner, likaså då det gäller att låna
rörelsekapital o. s. v. Vid den debatt
ang. industrigarantilöneverksamheten,
som hölls för någon vecka sedan, påstod
herr Brandt att den svenska företagsamheten
inte var i behov av en in -

dustrigarantilåneram av 50 miljoner
kronor, vilket föreslagits från oppositionshåll.

Herr UYDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Brandt ville vrida
mitt uttalande angående företagsbeskattningen
därhän att vi i Sverige har
mer än något annat land gynnat företagen
ur självfinansierings- och konsolideringssynpunkt.
Men jag sade inte
något sådant, utan jag framhöll bara
att den samlade beskattningen av det
svenska näringslivet icke är gynnsammare
än beskattningen av företagen i
med oss konkurrerande europeiska länder.
Det är visserligen svårt att åstadkomma
en direkt jämförelse härvidlag,
men jag är nog inte ensam om att
hävda denna uppfattning — t. o. m.
statssekreteraren i finansdepartementet
har vågat hysa samma åsikt.

Vidare framhöll herr Brandt att det
inte sker någon beskattning av investeringsfonderna,
där det lär finnas flera
miljarder kronor, och han ville därigenom
bevisa att företagsbeskattningen
inte är särskilt ogynnsam. Ja, avsättningarna
till investeringsfonden medför
visserligen en skattelättnad, men
de innebär inte någon lättnad ur likviditetssynpunkt,
eftersom dessa avsättningar
är förknippade med fastlåsning
av medel på särskilda spärrade konton
i riksbanken. Det finns alltså en bestämd
skillnad ur likviditetssynpunkt
mellan investeringsfonderna och lageravskrivningsmöjligheterna.
Det tycker
jag vi skall vara helt på det klara med.

Sedan nämnde herr Brandt till slut
att långtidsutredningens prognoser visar
att vi inte skulle behöva investera
så mycket under de närmaste åren, men
det är väl en klar missuppfattning. Det
är i stället utsagt, att eftersom vi har
stora bekymmer på arbetsmarknaden
och svårigheter att få tillräckligt med
arbetskraft, så är det av alldeles speciell
vikt att vi under den närmaste
framtiden ökar investeringarna för att

Onsdagen den 9 maj 1962 em.

Nr 18 213

kunna behålla vårt försteg, främst ur
produktivitetssynpunkt.

Herr MAGNUSSON i Borås (li):

Herr talman! Jag begärde ordet, när
jag hörde licrr Brandt i Aspabruk nu
liksom tidigare tala om att lageravskrivningsbestämmelserna
inte har någon
större betydelse för den mindre företagsamheten.
Eu del av dessa problem
har redan berörts av de två föregående
talarna, och jag vill här bara kraftigt
understryka att avskrivningsbestämmelserna
faktiskt betyder mest för just
de små, enskilda företagarna. Det är
nämligen den enda verkliga konsolideringsmöjligheten
för dessa företag.

Vi skall ha klart för oss att en av de
allra viktigaste impulserna i det svenska
näringslivet är nybildningsverksamheten.
Det är den som åstadkommer
alla de tusentals enskilda småföretagen
ute i samhället. Många av dessa småföretag
växer så småningom upp till
stora företag, och det är de som skapar
den utomordentligt starka företagsamhet
vi har här i landet. Därför är det
ytterligt angeläget att just den delen
av det svenska näringslivet får möjligheter
till konsolidering.

Sedan sägs det att företagen måste
bära sin del av statsutgifterna. Ja visst,
det har väl ingen förnekat. Men, herr
Brandt, förutsättningen för att statskassan
skall få in pengar från aktiebolagen
och det enskilda näringslivet är
ju att vi har konsoliderade företag, som
i olika fluktuationer på prismarknaden
har sådan stabilitet att de kan upprätthålla
full sysselsättning. Det är det
som ger skatteinkomster till statskassan,
och det är det som är garantien
för att företagen får möjligheter att redovisa
vinster och därmed ge ett tillskott
till statskassan.

Herr BRANDT i Aspabruk (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Darlin sade, att om
de små företagen inte bär några vinster,
varför kan dä inte herr Brandt och so -

Värdering av varulager vid beskattningen

cialdemokraterna vara med på reservanternas
förslag?

Del är nu också en underlig frågeställning.
Om herr Darlin skulle medge
— vilket han dock inte gör — att småförelagarna
i varje fall inte har större
vinster än att de får rum inom ramen
för vad de har rätt att göra avskrivning
för på maskiner, inventarier och varulager,
så finns det väl ingen anledning
att gå med på ett förslag, som medför
något som man inte vill vara med om
när det gäller de större företagen. Avsikten
är ju inte att åstadkomma en
förlustutjämning eller liknande utöver
de möjligheter som varulagervärderingsprinciperna
redan ger. Jag vill starkt
understryka att även småföretagen därvidlag
har möjligheter.

När man sedan talar om att företagen
vill expandera, så är det väl de företag
som verkligen expanderar som bär möjligheter
att göra avskrivningar. Ty man
kan ju inte expandera med de gamla
maskinerna i all evighet. Man måste
skaffa sig nya maskiner och inventarier,
och så snart man gör det, har man rätt
att avskriva dem. Dessutom har man
möjligheten att göra avskrivningar på
varulagren.

I Schweiz har man inte rätt att göra
större nedskrivning än 33 procent. Här
medger vi 60 procent. Om jag inte minns
fel, får man i Västtyskland göra avskrivning
med 10 procent. I England har man
inte rätt att göra avskrivning på varulagren
med ett enda öre; detta sagt utan
hänsyn till hur det kan vara i övrigt.

Detta kanske kan ge herr Rydén en
tankeställare. Om han plockar ihop allting
som hör till beskattningen av våra
svenska företag, så kommer han nog till
det resultatet att vi har en gynnsammare
företagsbeskattning än andra länder;

Sedan trodde herr Rydén inte på
prognoserna. Men i Ekonomisk Revy,
som jag har här, kan herr Rydén läsa
vad jag sade att man väntar sig av framtiden,
alltså långtidsutredningens prognoser,
som där återges.

214 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962 em.

Värdering av varulager vid beskattningen

Herr von SYDOW (h):

Herr talman! När man hör herr
Brandt tala i det ärende som ligger på
kammarens bord i kväll och när han
talat i de frågor som vi tidigare behandlat
på företagsbeskattningens område,
skulle man nästan kunna få en känsla
av att tryggare kan ingen vara än företagarnas
skara, så länge Kungl. Maj:ts
regering och bevillningsutskottets majoritet
ständigt tänker på den på sätt
soin hittills har skett. Men vi kanske
kan tillåta oss att understundom ha en
något avvikande uppfattning. Vi bär
nog inte alltid den känslan att statsmakterna
och bevillningsutskottets majoritet
ständigt har i tankarna företagsamhetens
sanna väl allena.

Jag förnekar inte ett ögonblick att det
i vår företagsbeskattning finns inslag
som i jämförelse med vad som gäller i
andra länder kan förefalla fördelaktiga
för oss här i landet.

Herr Brandt har i kväll och även tidigare
särskilt talat om den institution
som infördes häromåret under benämningen
investeringsfonder för rörelse.
Det var en åtgärd som hälsades välkommen
av företagsamhetens utövare. Men
det nämndes aldrig riktigt klart, att förmånen
för industrien och företagsamheten
—■ nota bcne den i aktiebolagsform
bedrivna — med avsättning till investeringsfonder
för rörelsen, får man ingalunda
gratis. Man måste sterilisera, som
det så vackert heter, inemot hälften av
avsättningen till sådana investeringsfonder
räntelöst i riksbanken. Följden
har blivit i dag, att det finns många
företag som nu får gå ut i den allmänna
penningmarknaden och låna pengar för
att slutföra sina investeringar, samtidigt
som de har betydande kapital räntelöst
bundna i riksbanken utan rätt att använda
dem förrän efter särskilt tillstånd.
Jag menar att man inte skall förglömma
denna bestämmelse som är knuten till
begreppet investeringsfond för rörelse.

Den i kväll diskuterade frågan är en
detalj, ett avsnitt av alla de problem som

täcks av begreppet företagsbeskattning.
Det yrkande som här föreligger, att vi
skall gå tillbaka till rätten att föra ned
våra lagervärden från nuvarande 40 till
30 procent av deras värde, är bara ett
led i företagsamhetens ständiga strävan,
som här tidigare har sagts, att konsolidera
sig. Jag tycker inte om att använda
uttrycket: »Jag vet vad jag talar om.»
Men jag tror likväl, herr talman, att jag
vågar säga att inga kretsar borde vara
mera tillfreds med företagsamhetens
strävan att konsolidera sig, bl. a. i detta
avseende, än just de kretsar, vilkas talan
jag förmodar att speciellt herr Brandt i
Asp abruk för.

Jag ber, herr talman, att i likhet med
flera föregående talare få yrka bifall till
den reservation som föreligger i detta
ärende.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Jag tycker att jag bör
säga några ord med anledning av herr
von Sydows yttrande, att man har svårt
med finansieringen i företagen. Han säger
att medlen är bundna i dessa investeringsfonder.
Javisst är de det. Det
är ju avsiktligt vi har bundit medlen,
det ingår ju som ett led i konjunkturpolitiken.
Detta bortser tydligen herr
von Sydow fullkomligt från. Det är inte
meningen att man skattefritt skall få
avsätta fonder och hantera dem hur än
konjunkturerna är. Vi har haft en konjunkturutveckling,
där man fått vidta
många olika både penningpolitiska och
finanspolitiska åtgärder, kreditåtstramningar,
höjningar av räntan o. s. v. Det
tycker jag man bör ha klart för sig.

Å andra sidan vill jag understryka att
det ändå har varit en så hög självfinansiering
hos företagen, 80—90 procent,
att man från företagarna själva riktat
kritik mot denna självfinansiering. Det
var en av anledningarna till att vi beslöt
rätt till avdrag vid nyemissioner.

Eftersom vi nu har kommit in på detta
närmare, kanske jag får erinra om den
utveckling som skett beträffande skat -

Onsdagen den 9 maj 1962 em.

Nr 18 215

terna och inkomsterna. Fysiska personers
taxerade inkomster har under den
senaste tioårsperioden ökat med 79 procent
eller från 20,8 till 37,2 miljarder
kronor. De svenska aktiebolagens taxerade
inkomster har ökat bara 5 procent
eller från 2,5 till 2,6 miljarder. Varför?
Det är bara att hänvisa till den generösa
fondbildning som vi bär. De fysiska
personernas andel av den totala skatten
och avgiftsbördan har under denna tid
ökat från 79,9 till 85,1 procent, medan
de svenska aktiebolagens skatt sjunkit
från 21,1 till 14,9 procent.

Så ligger det alltså till i verkligheten,
och det är detta man får förstå med
utskottets uttalande att man får göra en
avvägning mellan det ena intresset och
och detta andra intresse, att även företagen
bör vara med och bidraga till
samhällets skatteintäkter.

Herr von SYDOW (h) kort genmäle:

Herr talman! När vi nu debatterar rätten
till avsättning på investeringskonto
i rörelse har jag velat betona att
denna rätt ingalunda är gratis utan att
den tvärom är förknippad med en bestämmelse
som just i nuvarande konjunkturläge
för mycket stora delar av
industrien känns ganska besvärande.
Självfinansieringstiden hade vi, herr
Brandt, under 50-talet. Vi hade den i
själva verket under osedvanligt lång tid
efter krigsslutet. Denna epok är nu slut.
Konjunkturen talar nu ett annat språk
och har slagit in på en helt annan bog.
Vi kan inte räkna med att denna självfinansiering
längre står oss till buds.
Därför tycker vi icke att det är förmätet
att på sätt som har skett motionsvägen
och i bevillningsutskottet påtala de
punkter av företagsbeskattningen där vi
anser att vi med tanke på landets bästa
bär full rätt att begära vissa förbättringar.

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Herr Brandt talade om
för oss att en 60-procentig avskrivning

Värdering av varulager vid beskattningen

av varulagren är fullt tillräcklig för småföretagen.
Hur vet herr Brandt det?

Jag har ställt en fråga, som jag inte
har fått svar på, nämligen om det är
bättre att det lilla företaget betalar ut
sina pengar — jag fixerade beloppet till
27 000 kronor -— i skatt till staten än
om det lilla företaget behåller dessa
pengar för att konsolidera företaget.

Herr Brandt uppgav vidare att man i
Schweiz endast får skriva ner varulagren
med 33 procent. Jag ber emellertid
då att få svar på frågan varför de som
har miljontals kronor i inkomster vill
flytta till Schweiz, om det inte är för att
skatterna är så låga där. Ett faktum är
att skattetrycket är betydligt lägre i
Schweiz än i Sverige. Det har ingen betydelse
om man skriver ner varulagren
med endast 33 procent, så länge det
finns möjligheter till fria avskrivningar
på maskiner och en företagsbeskattning
på ca 10 procent.

Herr Brandt sade dessutom att ett
progressivt företag givetvis köper nya
maskiner och att det finns liberala avskrivningsregler
även på maskiner. Så
är inte fallet. Vi har från vårt håll begärt
en avskrivning å maskiner på återanskaffningsvärdet
begränsat till 120
procent, och därvid förklarade herr
Brandt att ej heller detta var behövligt.

Ni går alltid mot alla våra förslag till
lättnader och till en konsolidering för
företagen på samma sätt som i det nu
föreliggande fallet.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Får jag först till herr
von Sydow säga att denna fondering
är helt frivillig. Om herr von Sydow
känner det besvärande att ha dessa
medel bundna eller har någon annan
orsak, får man mycket väl ;ta ut dem
och skatta för dem. Jag vill dock understryka
att jag inte har något intresse
av att man under alla förhållanden
skall göra så, utan jag anser att fonderna
skall användas såsom de är avsedda

216 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962 em.

ökat rättsskydd för den enskilde i skatteärenden

att användas, alltså ur konjunkturpolitisk
synpunkt.

På den fråga, som herr Darlin anser
att jag inte har besvarat, angående det
lilla företaget måste jag faktiskt ärligt
bekänna, att jag inte utan vidare kan
svara ja. Jag vill inte göra det, därför
att jag först vill ha reda på vad det är
för företag. Det kan mycket väl hända
att det är ett sådant företag, som kritiserades
i samband med vårt beslut
om avdrag vid nyemissioner. Det riktades
kritik mot sådana företag som kunde
självfinansiera sin rörelse och som
kanske var mindre berättigade till avdrag
än andra företag som genom självfinansiering
råkat i kreditsvårigheter.
Det går därför inte att utan vidare svara
ja. Det är skillnad på företag. Det
skall finnas förutsättningar för att företagen
skall kunna driva sin verksamhet,
och företagen skall vara sådana att de
kan anses vara berättigade till avdrag,
något som man väl får förutsätta att de
flesta företagen är.

Det bör alltid kunna göras en avvägning
av vad som är mest behövligt i en
given konjunkturpolitisk situation.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Darlin
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets betänkande nr 35, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Söderquist m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Darlin begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 137 ja och 70 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Utskottets hemställan bifölls.

§ 2

Ökat rättsskydd för den enskilde i skatteärenden Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 43, i anledning av väckta motioner
om ökat rättsskydd för den enskilde
i skatteärenden.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 516 av herr Per-Olof Hanson
och II: 628 av fröken Elmcn m. fl.
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära utredning
och förslag till riksdagen om
lämpliga vägar att stärka den enskildes
rättssäkerhet i taxeringsproceduren».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:516 av herr PerOlof
Hanson och 11:628 av fröken Elmén
m. fl. om ökat rättsskydd för den
enskilde i skatteärenden icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Söderquist, Gustaf Elof sson,
Stefanson, Gösta Jacobsson, Gustafson i
Göteborg, Nilsson i Svalöv, Vigelsbo,

Onsdagen den 9 maj 1962 em.

Nr 18 217

Ökat rättsskydd för den enskilde i skatteärenden

Christenson i Malmö och Björkman,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
1:516 av herr Per-Olof Hanson och
11:628 av fröken Elmén m. fl. måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning
och förslag till riksdagen om lämpliga
vägar att stärka den enskildes rättssäkerhet
i taxeringsproceduren.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande erinras om en rad åtgärder
i olika avseenden som under de senaste
åren vidtagits för att effektivisera taxeringsarbetet
och förbättra den skattskyldiges
ställning i första instans och
i taxeringsprocessen i övrigt.

Bevillningsutskottet erinrar i sitt betänkande
om flera olika åtgärder från
det allmännas sida, för det första inrättandet
av riksskattenämnden och
den i samband därmed tillskapade rätten
för de skattskyldiga att erhålla förhandsbesked,
för det andra den av
1956 års riksdag beslutade reformen av
taxeringsviisendet, för det tredje omvandlingen
av rikets prövningsnämnder
till renodlade besvärsinstanser, för
det fjärde tillskapandet av möjligheter
för de skattskyldiga till muntlig handläggning
hos prövningsnämnderna och
kammarrätten och för det femte införandet
av bestämmelser om taxeringsnämnds
skyldighet att före avvikelse
från självdeklaration skriftväxla med
deklaranten.

Bevillningsutskottet säger sig ha velat
lämna denna redogörelse för att därmed
i korthet antyda innehållet i sådana
nu gällande bestämmelser, som
tar sikte på att tillgodose den enskildes
rättsskydd. Men det är allmänna saker
som alla känner till i riksdagen.

Jag kan även nämna att besvärsärendena
inte har minskat efter 1956 års
skattereform. År 1959 var antalet inkomna
mål och ärenden till prövnings8*
— Andra kammarens

nämnderna cirka 115 000 och över
10 000 till kammarrätten och regeringsrätten.

Jag finner det dock mycket tacknämligt
att bevillningsutskottet i en passus
säger att det inte vill »motsätta sig att
lämpliga åtgärder vidtas i syfte att förbättra
rättsskyddet i taxeringsprocesser».

Under senare år har JO gjort ett
mycket stort antal direkta påpekanden
rörande taxeringsnämndernas arbete.
Detta tyder uppenbarligen på att förhållandena
inom taxeringsväsendet
fortfarande inte är tillfredsställande.
Eljest skulle ju JO inte ha sett sig föranlåten
att år efter år återkomma med
generella uttalanden om likartade iakttagelser.
Dessa uttalanden finns i JO:s
årsberättelser till riksdagen.

Tillämpningen av 1956 års taxeringsförordning
har lett till — har det sagts
•—• att skönstaxeringar blivit en allt vanligare
företeelse, vilket beror på att sådana
skönsuppskattningar numera har
stöd i taxeringsförordningen. Skönsuppskattning
bör mycket noga motiveras.
Skönstaxering borde inte få förekomma,
enligt min mening, utan att den
skattskyldige beretts tillfälle att göra
förklaringar eller att bokföringsgranskning
gjorts.

När det gäller taxeringsmål ger samlingarna
av rättsfall mycket mera summariska
referat än Nytt juridiskt arkiv,
som publicerar alla väsentliga domar
i brotts- och tvistemål in extenso.
Allmänheten har ingen möjlighet att gå
till en taxeringsnämnd eller annan skattedomstol
och ta del av handlingarna i
målet. Därför kan man inte bedöma utslagens
likformighet. Inte heller kan
man gå till botten med oklarheter i
rättsfallsreferaten. Utslagen baseras
alltför ofta på rent summariska klyschor
sådana som »finner skäl fastställa»,
»ej skäligen bör» och liknande
uttryck, vilkas bakgrund inte kan bedömas.

Vid det Nordiska administrativa för -

protokoll 1962. Nr IS

218 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962 em.

Ökat rättsskydd för den enskilde i skatteärenden

bundets möte i Köpenhamn i fjol höll
regeringsrådet Sten Wilkens ett mycket
intressant föredrag. Jag citerar:

»Vad är rättssäkerhet i skatteärenden?
Åtminstone ur förvaltningsrättslig synpunkt
borde begreppet kunna bestämmas
såsom en trygghet för den enskilde
att bli beskattad i överensstämmelse
med gällande rätt.

Denna bestämning kan utvecklas och
kompletteras på olika sätt. Jag kan säga
att till rättssäkerheten hör skydd mot
godtycke, garantier för att lagskipningen
är likformig och konsekvent, att avgörandena
i skatteärenden vilar på en
saklig motivering och åtskilligt annat.
Ytterst blir det dock en fråga om att
var och en skall påföras just den skatt,
som han enligt författningen bar att betala.
Huruvida författningen i sig själv
kan anses innefatta rättskränkningar
är ett förhållande», sade regeringsrådet,
»som torde ligga utanför ämnet för
dagens diskussion. Till synes borde det
svenska systemet», betonade herr Wilkens,
»med dess anvisningar bättre tillgodose
rättsskyddssynpunkterna än vad
mera allmänt hållna bestämmelser kan
göra. Emellertid är det — paradoxalt
nog — sfi, att en långt driven detaljreglering
också rymmer faror för rättssäkerheten.
Systemet kan bli så detaljerat,
reglerna så många att den enskilde
går vilse i dem. Man kan då emellanåt
få se hur möjligheter, som lagts ut i
hjälpande eller gynnande syfte, undgår
att bli observerade eller rent av bildar
fällor, i vilka den enskilde fastnar.
Den svenska skattelagstiftningen går
inte fri från anmärkningar i det avseendet.
»

I ett annat avsnitt av talet hette det:
»Visserligen lär det väl av anständighetsskäl
inte komma därhän att någon
öppet vill opponera mot rättssäkerheten,
som ju är ett magiskt ord av djupt
respekterad innebörd. Men utvecklingen
kan likväl innebära en fara för att
man på skatteområdet inte längre vill
godtaga en rättssäkerhet, likvärdig med

den som på andra liknande områden
av samhällslivet uppställes till skydd
för medborgarna. Rättsskyddsanspråken
kan möta ett tyst motstånd när de
befinnes hindra effektiviteten.

Ty, som sagt, taxeringskontrollen och
rättssäkerheten är ständiga följeslagare,
och vi har att sörja för att de verkligen
följs åt och inte tappar bort varandra
på vägen.

När skattetrycket är högt och skattelagstiftningen
invecklad är det två
önskemål, som framträder med ökad
styrka. Det ena är, att tillämpningen av
reglerna blir så enhetlig som möjligt.
Det andra är, att den enskilde skall ha
möjlighet att i särskilda fall på förhand
med säkerhet bedöma de skatterättsliga
konsekvenserna av sitt handlande.
»

Utskottet hänvisar i sitt betänkande
till utredningar och till att frågan är
föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
Det är en mycket onödig och lång skrivning.

Dessa utredningar ligger på ett annat
plan än vad motionerna syftar till.
Motionärerna har pekat på olika vägar,
bl. a. för att stärka rättsskyddet i
första instansen, bättre möjligheter för
beskattningsmyndigheterna att sprida
saklig upplysning och meddela praktiska
råd och upplysningar i deklarationsfrågor,
bättre kontakt mellan taxeringsmyndigheterna
och den enskilde
deklaranten för att öka deklarantens
möjligheter att lämna ytterligare informationer
i fråga om sin taxering etc.
De berörda skatteproblemen bör börja
i botten.

Enligt min mening bör deklarationsförfarandet
förenklas speciellt för löntagarna,
och kommentarerna i de skattebroschyrer
som ges ut av skattemyndigheterna
bör avfattas på ett språk
som vanligt folk begriper. Dylika förslag
har framförts i riksdagen i skilda
sammanhang.

En skattereform som jag föreslog redan
år 1954 och som riksdagen beslöt

Onsdagen den 9 maj 1962 em.

Nr 18 219

Ökat rättsskydd för den enskilde i skatteärenden

utredning om år 1956, avseende en likartad
och rättvis beskattning av dagtraktamenten
har blivit ett populärt
interpellationsämne i riksdagen.

Till detta vill jag knyta några reflexioner
om en interpellation av herr
Garbell den 3 april. Herr Garbell uttalade
bl. a.: »Det blir för många människor
svårt att tro att tillgängliga resurser
inom skattekontrollen används
på bästa sätt.» Man sysslar med bagatellfrågor,
sade herr Carbell. Herr
Bengtsson i Landskrona var inne på
liknande argumenteringar. Jag får hoppas
att herrar Carbell och Bengtsson
nu röstar på reservationen. På tal om
kostnader lär skatteadministrationens
omkostnader belöpa sig på över 100
miljoner kronor årligen.

Till sist vill jag framhålla att en rådgivande
upplysande verksamhet — ett
fristående serviceorgan hos taxeringsmyndigheterna
— skulle vara av stort
värde för allmänheten och samtidigt
bidra till en ökad förståelse för och en
positivare inställning till taxeringsorganen
och deras representanter.

Det finns många skattskyldiga som
råkar ut för att bli upptaxerade, i
många fall kanhända avsevärt högre
än som rättvisligen bort ske. Mången
skattskyldig avstår från att klaga vidare,
helt enkelt av det skälet att han
icke förstår att själv föra sin talan och
anföra de skäl, som kan tala för en ändring
av hans taxering. Att anlita hjälp
av sakkunnigt biträde kostar pengar.
Summan av det hela blir: en taxering
som vederbörande finner orättvis, står
fast. Var finns rättsskyddet? Jo, uti en
i skatteförfattningarna inskriven rätt
att klaga.

Skatteprocessen är merendels förenad
med utgifter för rättshjälp. Det
syns inte obilligt att eu skattskyldig
skall ha möjlighet att få ersättning för
sina kostnader för anlitad expertis,
exempelvis i det fall att taxeringsintendenten
väckt ett yrkande mot honom,
vilket sedermera ogillas.

Mycket skulle vara vunnet, till båtnad
för de skattskyldiga, om de hade
möjlighet att vända sig till ett serviceorgan
i länsresidensstaden, inte bara
då det gäller att erhålla råd och upplysningar
för upprättande av deklarationen
och tolkning av författningen
utan även då det gäller att anföra besvär
över en taxering.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
av herr Hagberg in. fl.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen övertog ledningen av förhandlingarna,
instämde fröken Elmén
(fp).

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! I det utlåtande vi nu
behandlar har utskottet avstyrkt bifall
till två motioner, i vilka motionärerna
tar upp frågan om ökat rättsskydd för
den enskilde vid taxeringen. Motionärerna
synes främst syfta till förhållandena
vid taxering i första instans och
begär att riksdagen skall skriva till
Kungl. Maj:t med anhållan om utredning
i frågan och ett förslag i motionernas
syfte.

Jag hade tänkt att gå in på frågan om
de åtgärder som vidtagits under de senare
åren i akt och mening att dels effektivisera
taxeringsarbetet och dels att
därmed skapa större garantier för rättsskydd.
Men jag tycker att herr Ghristenson
i Malmö lämnat ett ganska gott referat
av vad som förevarit i detta hänseende
och skall därför inte gå in på den saken.
Jag kanske bara till vad herr Gliristenson
i Malmö sagt får lägga att riksdagen
i mitten av 1950-talet beslutade
att skattskyldig behåller sin rätt till besvär
även om han inte avgivit självdeklaration.
Förut var ju rätten att besvära
sig avhängig av om självdeklaration avgivits
eller inte. Jag skall alltså i detta
avsnitt nöja mig med det påpekandet.

Herr Christenson i Malmö har sökt
motivera sin framställning genom att
uppräkna en del felaktigheter som enligt
hans sätt att se vidlåder taxeringen.

220 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962 em.

Ökat rättsskydd för den enskilde i skatteärenden

Han har pekat på de skönstaxeringar
som görs, han har pekat på det stora
antalet taxeringsbesvär, han har pekat
på det förhållandet att kostnader för
hjälp av expertis vid upprättandet av
självdeklaration inte är avdragsgilla,
m. m. Jag frågar mig: Vad bär egentligen
detta att göra med den fråga som
vi nu behandlar? Jag trodde att den som
tar upp frågan om »bristande rättsskydd
vid taxering», främst i första instans,
skulle bemöda sig om att precisera vari
den påstådda bristen i rättsskyddet består,
att han skulle peka på några fall
där det förekommit övergrepp mot den
skattskyldige.

Herr Christenson talade om fyra
punkter i utskottets betänkande. Jag
skall tala om tre olika huvudpunkter när
det gäller motionen och dess yrkanden.

Den första och främsta punkten synes
vara, att man på länsplanet skulle knyta
ett särskilt ombud till länsstyrelsen
med uppgift att värna om den enskildes
rättssäkerhet. Det är ett av motionärernas
uppslag, och man måste här fråga
sig: Hur skall detta kunna förverkligas?
Om en tjänsteman blir placerad på länsplanet
har han inte några praktiska
möjligheter att utföra det arbete, som
motionärerna torde åsyfta. Han kan i
rimlighetens namn inte gärna hos länsstyrelsen
gå igenom alla deklarationer
från länet. Och skall han fara ut på
landsbygden till itaxeringsnämnderna
och söka kolla om deklaranternas intressen
har tillgodosetts, får han arbetsamt.
Med den mycket begränsade
tid, som står till taxeringsnämndernas
förfogande, skulle ett sådant förfaringssätt
givetvis inte vara av något större
värde.

Den andra punkten i motionärernas
yrkanden gäller ökade möjligheter för
beskattningsmyndigheterna att sprida
saklig upplysning. Vi har till detta sagt,
att vi beträffande upplysningsverksamheten
delar »motionärernas uppfattning
att det för ett gott taxeringsresultat är
nödvändigt att den skattskyldige äger

insikter i deklarationsförfarandet och
känner till åtminstone det elementära
innehållet i skattelagstiftningen».

Sedan erinrar utskottet om att en hel
del gjorts på detta område. Utskottet
hänvisar till de upplysningsbroschyrer
som finns om gällande skattebestämmelser
och erinrar även om att enskilda
lämnar upplysningar i detta avseende.
Mer kan naturligtvis göras på denna
punkt, och utskottet understryker också
på sista sidan i sitt yttrande, att utskottet
delar motionärernas uppfattning
i detta avsnitt.

Den tredje punkten i motionen skulle
innebära, att det tillsattes en särskild
ledamot av taxeringsnämnden med en
speciell uppgift, nämligen att bevaka
den skattskyldiges intressen. Jag vet
inte hur en sådan sak skulle kunna ordnas
i praktiken. Det är ju ordföranden
och kronoombudet, som i regel går igenom
deklarationerna. Om ett särskilt
ombud sedan skulle granska deklarationerna
ifrån den speciella utgångspunkt
som motionärerna anger, måste det innebära
att taxeringsarbetet skulle dra ut
på tiden, så att det inte skulle kunna
slutföras vid avsedd tidpunkt. Men det
är inte det viktigaste skälet till att jag
anser, att man inte kan ansluta sig till
ett sådant resonemang. Det skulle nämligen
innebära att taxeringsorganisationen
blev en partinstans, där en part
skulle hävda rent fiskala intressen och
den andra parten skulle förfäkta den
deklarationsskyldiges intressen. Då hade
taxeringsnämnden mistat den grundläggande
uppgift den har, d. v. s. att
söka åstadkomma en rättvis och i alla
avseenden förnuftig taxering. Det är ett
av de skäl som har gjort att utskottet för
sin del inte har velat tillstyrka motionen
just i det avsnittet.

Jag skulle, herr talman, vilja fråga
på vilket sätt rättssäkerheten är i fara
när det gäller taxeringarna. Det är ostridigt,
att taxeringsförordningen som den
nu är utformad måste anses tillfredsställa
ganska långt gående krav beträf -

Onsdagen den 9 maj 1962 em.

Nr 18 221

Ökat rättsskydd för den enskilde i skatteärenden

fande rättsskydd för enskilda. Taxeringsnämnderna
har skyldighet att, när
det är fråga om avvikelse från en deklaration,
lämna förhandsbesked om den
ifrågasatta avvikelsen, varigenom deklaranten
får yttra sig om den avvikelsen.
Detta är inskrivet i taxeringsförordningen,
och det skall vara synnerligen
starka skäl om taxeringsnämnderna
skall kunna frångå bestämmelsen.
När man är medveten om detta förhållande,
skulle jag till slut vilja fråga herr
Christenson vad reservanterna menar
när de i sin reservation skriver: »Motionärerna
förordar vidare en översyn
av de regler som gäller för taxeringsnämndens
kommunikationer med den
enskilde deklaranten för att öka deklarantens
möjligheter att förse nämnden
med ytterligare information och material
för sin taxering, när anledning yppas
till avvikelse vid den förberedande
granskningen.»

Med det sagda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Jag har praktiskt taget
i mitt föregående anförande givit herr
Andersson i Essvik svar på de frågor
som han har framställt. Men det är ett
par saker, som jag kanske bör ta upp.

Herr Andersson frågade på vilket sätt
rättssäkerheten är i fara. Jag åberopade
mycket utförligt i mitt tidigare anförande
eu av landets förnämsta auktoriteter
på skatterättsväsendets område, nämligen
regeringsrådet Wilkens. Jag kan
anföra ytterligare ett citat, herr Andersson,
för att förtydliga hans uttalande.
Han säger bland annat: »Den skattskyldige
bör alltid kunna räkna på en
viss kostnadsfri rättshjälp från myndigheternas
sida.» Det är ju ostridigt, att
skatteprocesser kostar pengar. Han fortsätter:
»I Sverige kan det nog ibland
brista i umgänget mellan myndigheterna
och allmänheten.»

Ja, vi framhåller just i vår reserva -

tion att det borde finnas kontakt mellan
taxeringsnämnden och deklaranten. I
Danmark är det på det sättet, herr Andersson,
att taxeringsmyndigheten i
praktiken är ett förhandlingsorgan. Det
är detta som vi saknar i Sverige och
som vi efterlyser i vår reservation.

Sedan talade herr Andersson om
skönstaxeringar. Jag sade i ett tidigare
anförande att JO gång efter annan har
gjort anmärkningar just på detta område,
därför att taxeringsnämnderna
gör alldeles för korta och för vaga uttalanden
om vad saken gäller. Vi menar
som sagt att det skulle lämnas större
möjligheter till kontakt mellan deklaranten
och taxeringsnämnden. Med den
bakgrunden är jag övertygad om att
denna väldiga apparat av taxeringsärenden
— jag nämnde i mitt anförande
att 1959 hade 115 000 ärenden gått till
prövningsnämnden och över 10 000
överklaganden gått till kammarrätten
och regeringsrätten — talar för att en
bättre kontakt mellan taxeringsmyndigheterna
och deklaranten skulle kunna
ge ett bättre utslag. Regeringsrådet Wilkens
säger också i sitt uttalande: »Åtminstone
har man i skattemål även till
sista instans ibland intrycket av att tvistefrågan
borde ha kunnat läggas till
rätta på ett tidigt stadium under enkla
former.» Ja, det är ungefär detsamma
som vi har uttryckt i reservationen.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Herr Christenson och
jag kan aldrig enas i denna fråga. Jag
kan inte förstå att 150 000 eller 200 000
överklaganden över taxeringarna på ett
år på något sätt skulle bevisa att det
existerar någon form av osäkerhet eller
fel i själva rättsordningen. Skulle dessa
siffror betyda någonting borde det enligt
min mening vara motsatsen till
vad herr Christenson här vill göra gällande.

Herr Christenson säger att det borde
vara bättre kontakt mellan taxerings -

222 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 19G2 em.

okat rättsskydd för den enskilde i skatteärenden

nämnd och deklarant, och det vill jag
hålla med honom om. Men detta utgör
väl heller inte något bevis för att förhållanderna
är sådana som motionärerna
vill göra gällande. Det är väl i stället
så att varje taxeringsnämnds ordförande
är mycket intresserad av att
ta kontakt med vederbörande deklarant
för att därigenom kunna komma fram
till den största rättvisa när det gäller
taxeringarna, varför jag tror att herr
Christenson i Malmö fullständigt har
misstagit sig på den punkten.

När det slutligen gäller skönstaxeringen,
vilken blivit strykpojken överallt
i landet, tror jag man kan säga att
den endast tillgripes i nödfall. Om en
deklarant konsekvent vägrar att avge
sin deklaration måste åtgärder vidtagas.
Han taxeras ändå, det blir en form
av skönstaxering. Om det görs en uppställning
över en deklarants kontanta
utgifter och kontanta inkomster under
året och dessa inte rimmar och om
deklaranten inte vill lämna en vettig
förklaring till detta förhållande, då
måste någon åtgärd vidtagas. Han måste
ju ändå taxeras. Det är detta man
kallar för skönstaxering. Inte menar
herr Christenson att man skulle släppa
dessa deklaranter fullständigt enbart
därför att de vägrar att lämna nämnderna
de uppgifter som dessa behöver
för att rättvist kunna taxera dem?

Herr talman! Slutligen vill jag nämna
att jag inte fick något svar på den
fråga jag ställde, vilket är ganska begripligt,
eftersom det är svårt att göra
ett sådant påstående som utskottets
reservanter har gjort när de vet att
taxeringsförordningen föreskriver att
det skall vara god kontakt mellan deklarant
och vederbörande taxeringsnämnd.

Utskottet har, som jag förut sagt, uttalat
att det ingenting bär emot att
lämpliga åtgärder vidtages för att ytterligare
förbättra rättsskyddet, men detta
är inte liktydigt med att utskottet har
ansett sig böra tillstyrka alla mer eller

mindre halvgångna förslag som bär i
kammaren väckes av fantasibegåvade
ledamöter.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Det senaste yttrandet var intressant.
Herr Andersson talade om fantasibegåvade
kammarledamöter. Denna fråga
tror jag man borde returnera till regeringspartiet,
ty det behövs faktiskt litet
mera fantasi när det gäller reformeringen
på det skattepolitiska området.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 43, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Christenson i Malmö begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 113 ja och 99 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Onsdagen den 9 maj 1962 em.

Nr 18 223

§ 3

Bidrag till riksdagsledamöters studieresor
i utlandet

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av väckta motioner
om bidrag till riksdagsledamöters studieresor
i utlandet.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade, likalydande motioner,
nr 24 i första kammaren av herrar
Palm och Knut Johansson och nr
46 i andra.kammaren av herrar Kristenson
i Göteborg och Martinsson, hade
hemställts, att riksdagen beslutade att
genom direkt anslag till riksdagens interparlamentariska
grupp möjliggöra för
riksdagsmännen att erhålla bidrag till
studieresor i andra länder.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:24 och II: 46 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Sture Palm.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAMILTON (h):

Herr talman! Vid den första konfrontationen
med den föreliggande motionen
förefaller motiveringen högst bestickande.
Den syftar till privata resebidrag
åt hugade spekulanter bland oss
riksdagsmän — resebidrag till utflykter
i världen i allmänt orienterande och
bildande syfte. Våra ökande internationella
utlandsengagemang har utgjort
den närmaste bevekelsegrunden. Det är
förvisso gångbart mynt i alla sammanhang
dessa tider.

Nu är emellertid förhållandet det, att
våra statliga insatser utomlands inte
sköts av riksdagen utan av regeringen
och den underställda organ. I olika former
deltager på det viset åtskilliga riksdagsmän.
Motionärerna har också
anammat detta och föreslår därför att
en utbildningsverksamhet ekonomiskt
skulle bedrivas via interparlamentariska
gruppen. Denna privata samman -

slutning av riksdagsmän är nämligen
sedan decennier väl förtrogen med
statsunderstödd reseverksamhet.

Ställer man sig till äventyrs frågande
inför uppslaget, får man föga ledning
av en granskning av denna sammanslutnings
verksamhet. Den är till huvuddelen
av enskild karaktär.

En mera påtaglig undervisning om ett
befarat utslag av allmän resglädje kån
måhända erhållas vid en granskning av
riksdagsutskottens vallfarter, och därmed
kan man vidga resonemanget —
vidga det till spörsmålet om var gränsen
går mellan i tjänsten strikt nödvändiga
åtgärder och kostnader å ena sidan
och å andra sidan sådan verksamhet
som kan bibringa uppdragsgivarenskattebetalaren
uppfattningen att hans
förtroendemän åtnjuter personliga förmåner
utöver vad skäligt är.

Skattebetalarens åsikt är emellertid
inte avgörande, I första hand gäller det
ämbetets Värde och Värdighet, som är
grunden för denna gränsdragning, och
innehavarens förmåga och främst vilja
att rätt bära det ansvar som därmed
följer.

Om exempelvis ett halvdussin riksdagsmän,
närmast ansvariga för anslaget
till en rent teknisk konstruktion,
finner det nödvändigt att färdas utrikes
i studiesyfte, bör så få ske, i all synnerhet
om de med sig adjungerar sakkunskap.
Adjungeras däremot, utöver experter,
en talrik tross, tillskapad under
det divisionsansvar som ett gemensamhetsbeslut
tyvärr lätt innebär, må det
vara berättigat att ifrågasätta en viss
överskattning av utfärdens statsnytta.

Det förtjänar anmärkas att någon prövande
eller granskande instans inte finnes
inom riksdagen i dessa frågor. Utskotten
är fullt suveräna att företaga de
utflykter dem lyster.

Detta förhållande gör det dubbelt angeläget
att varje tänkbar omsorg vidtages
i syfte att begränsa verksamheten
till det absolut nödvändiga. När nu motionärerna
i stället vill utvidga dessa
exkursioner i flock och farnöte till enskilda
utfärder Utan särskilt uppdrag,

224 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962 em.

Införande av obligatorisk bostadsförmedling, m. m.

har man all anledning att bli betänksam.
Spåren förskräcka — dock icke
kommunalmännen ute i landet. Även i
eljest väl styrda kommuner blir det nu
efter högt exempel allt vanligare att de
förtroendevalda ger sig ut i världen på
upptäcktsresor, exempelvis för att avnjuta
klangen av klockspel i Niirnberg
eller begrunda sopornas hantering å
någon fjärran ort; ej att förglömma den
reseverksamliet som tilltar alltmer inom
bostadsbyggandets sektor, där vi närmast
håller på att få ett allmännyttigt
bostadsreseraseri, inklusive resor för
miljöstudier ■—- vad nu det kan vara för
någonting; allt förehavanden där herrar
tekniker vanligen betros uppdragen,
såvitt de kan utföras inom landet.

Vi har här i Sverige en mycket klar
uppfattning och rättspraxis i fråga om
gränsen mellan rätt uppfyllande av
tjänsteuppdrag och annat — när det
gäller anställda i allmän och enskild
tjänst, övertramp väcker ännu stort
uppseende och vållar offentlig diskussion
och ingripanden av olika slag. Borde
då inte vi folkvalda ombud i riksdag
och kommuner vara särskilt angelägna
om att med yttersta omsorg vakta våra
steg? För oss gäller i berörda hänseenden
inga föreskrifter. Det fordras då av
oss mer än av andra medborgare: varsamhet,
takt och omdöme i dessa ömtåliga
spörsmål.

Herr talman! Med stor tillfredsställelse
har jag tagit del av utskottets bestämt
avstyrkande skrivning och yrkar
bifall till dess hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Fröding, von Sydoiv, Wachtmeister och
Munktell (samtliga h).

Herr KRISTENSON i Göteborg (s):

Herr talman! Motionärerna hade inte
tänkt lägga ner någon som helst krans
på denna ihjälslagna motions grav, men
eftersom herr Hamilton nu tagit upp en
diskussion — hela hans inlägg dömer
kammarens ledamöter såsom folk med
väldigt dåligt omdöme som inte skulle

kunna företa studieresor till utlandet
och där berika sig för sitt fortsatta värv
som ledamöter av Sveriges riksdag -—
vill jag yrka bifall till motionen.

Herr talman! Det är ju inte alla som
har möjlighet att resa utomlands på
MRA:s bekostnad.

Herr KRISTENSON i Göteborg (s)
erhöll på begäran ånyo ordet och anförde: Herr

talman! Eftersom kammarens
sekreterare upplyser, att det av formella
skäl inte är möjligt att yrka bifall
till motionen såsom den nu är skriven,
föreslår jag ett anslag på 10 000 kronor
till ifrågavarande resor.

Herr HAMILTON (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka avslag
på det senast framställda yrkandet.

Herr TALMANNEN:

Då det av herr Kristenson i Göteborg
senast framställda yrkandet icke blivit
av utskottet behandlat, vägrar jag att
framställa proposition på detsamma.

Överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4

Införande av obligatorisk bostadsförmedling,
m. m.

Föredrogs i ett sammanhang

tredje lagutskottets utlåtande nr 24, i
anledning av motion om införande av
obligatorisk bostadsförmedling; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av väckta motioner
om utredning angående bostadsförmedlingens
organisation och principer.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24

Tredje lagutskottet hade behandlat en
inom riksdagens andra kammare väckt

Onsdagen den 9 maj 1962 em.

Nr 18 225

Införande av obligatorisk bostadsförmedling, m. m.

och till lagutskott hänvisad motion, nr
373, av herr Hagberg m. fl.

I motionen föreslogs »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer
om att förslag framlägges om bestämmelser
som medger möjlighet för kommun,
som ansöker därom, att införa obligatorisk
bostadsförmedling för alla lägenheter,
som uthyras i fastigheter med
mer än två lägenheter».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, II: 373, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 37

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 192 av herrar Lennart Gei jer och
Gunnar Berg samt II: 246 av herr Svenning
m. fl. föreslogs, att riksdagen måtte
besluta att hos Kungl. Maj :t hemställa
om en allsidig utredning angående
bostadsförmedlingens organisation och
principer i avsikt att utröna möjligheterna
att åstadkomma normgivande regler
för en i princip enhetlig bostadsförmedlingsorganisation
för alla kommuner
som nu hade eller i framtiden komme
att inrätta kommunal bostadsförmedling.

Utskottet hemställde, att riksdagen i
anledning av de likalydande motionerna
I: 192 och II: 246 i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om tillkallande av
en utredning för prövning av i motionerna
berörda frågor.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Emanuel Andersson och Björkänge,
fru Gunne samt herrar Magnusson i
Nennesholm och Edlund, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att de likalydande
motionerna 1:192 och 11:246
icke måtte av riksdagen bifallas.

Vad utskotten hemställt föredrogs;
och anförde därvid:

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! I motion 373 föreslår

vi »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställer om att förslag framlägges
om bestämmelser som medger
möjlighet för kommun, som ansöker
därom, att införa obligatorisk bostadsförmedling
för alla lägenheter, som uthyras
i fastigheter med mer än två
lägenheter». Vi förutsätter i vår motivering
att dylik obligatorisk bostadsförmedling
självfallet endast bör ifrågakomma
på orter där stor bostadsbrist
råder; vidare att det bör ankomma på
respektive kommuner själva att besluta
om tillämpning av obligatorisk bostadsförmedling.
Utskottet avslår vår motion
efter att ha givit en mycket utförlig beskrivning
av hur frågan tidigare behandlats
här i riksdagen. Utskottet hänvisar
vidare till att samtliga remissinstanser
avvisat vår tankegång.

Att Hyresgästernas riksförbund återfinnes
bland de remissinstanser som
avstyrkt vårt förslag förvånar mig till
en del, särskilt som jag mycket väl vet
att åtskilliga medlemmar i Hyresgästernas
riksförbund delar den uppfattning
vi fört fram i motionen.

Vårt förslag syftar till — kanske jag
vågar säga •—- i stort sett detsamma
som herr Svenning söker komma fram
till i en annan motion, nr 346, men där
motionären inskränker sig till önskemålet
att åstadkomma normgivande
regler för en i princip enhetlig bostadsförmedlingsorganisation.

Motiveringarna i båda motionerna är
i princip desamma. Vi anser nuvarande
förhållanden inom bostadsförmedlingsområdet
helt otillfredsställande. Vi
hänvisar till det kända förhållandet att
bostadsförmedlingarna icke är i stånd
att rättvist fördela lediga bostäder,
främst beroende på att bostadsförmedlingarna
— med nuvarande ordning —
icke medgives rätten att fördela alla
lediga lägenheter.

Att så är fallet bekräftas av bl. a.
Stockholms-Tidningen som den 11 januari
i år skriver följande: »Bostadsförmedlingarna
skulle otvivelaktigt

226 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962 em.

Införande av obligatorisk bostadsförmedling, m. m.

fungera effektivare om de hade bättre
kontroll över hela lägenhetsbeståndét.
De kan nu förmedla endast lägenheter
som frivilligt ställs till deras förfogande
av fastighetsägarna. Det innebär i
Stockholm att hela det enskilda fastighetsbeståndet,
eller fyra femtedelar av
lägenheterna, är oåtkomliga för förmedlingen.
En obligatorisk förmedling
skulle innebära ökade möjligheter att
skapa byteskedjor och därmed öka omsättningen
och tillgodose de ekonomiskt
svagaste i bostadskön bättre än nu.»

Pyra femtedelar av bostadsbeståndet
i Stockholm är sålunda utlämnade till
den s. k. svarta marknaden. På denna
marknad kan icke de ekonomiskt svaga
inkomsttagarna, barnfamiljerna, konkurrera.
Förhållandet är enahanda i de
flesta städer och tätorter. I Sundbyberg
fanns under år 1961 633 lediganmälda
lägenheter, varav dock endast
131 lägenheter uthyrts genom den kommunala
bostadsförmedlingen. 502 lägenheter
har sålunda — det tror jag
mig våga påstå —- i de flesta fall förmedlats
mot kontant betalning av större
eller mindre belopp. Och jag upprepar:
Här kan icke låglönegrupperna och de
stora barnfamiljerna konkurrera.

Fastighetsägarnas rätt att vraka och
välja hyresgäster ställer även barnfamiljer
och de små inkomsttagarna utanför
den egentliga konkurrensen om lägenheterna.
Jag skall inte trötta med
exempel, förhållandena är mer än väl
kända. För att komma till rätta med
dessa mer eller mindre skandalösa förhållanden,
tror de angivna remissinstanserna
och hem Svenning m. fl., att
det räcker med nya regler och principer
för bostadsförmedlingsverksamheten.
Jag tror inte detta är tillräckligt.
Naturligtvis kan man förbättra och effektivisera
reglerna, naturligtvis kan
man spika en viss princip för bostadsförmedlingsverksamheten,
som till en
del kan medföra större enkelhet och
kanske också en större rättvisa i förmedlingsverksamheten.
Men räcker nu

detta? Om fyra femtedelar av bostadsbeståndet
i Stockholm står utanför bostadsförmedlingens
kontroll, om 502 lägenheter
av 633 i Sundbyberg likaledes
står utanför bostadsförmedlingens inflytande,
vad hjälper det då med nya
regler och principer, om inte fastighetsägarna
lagligen tvingas ställa sina
lediga lägenheter till bostadsförmedlingens
förfogande?

När denna fråga var föremål för riksdagens
behandling år 1950, antogs ett
utskottsutlåtande där det bl. a. heter:
»Utskottet förutsätter därför att ...
därest läget på bostadsmarknaden skulle
försämras eller utvecklingen i övrigt
föranleda därtill, Kungl. Maj:t kommer
att för riksdagen framlägga förslag till
erforderliga åtgärder för att möjliggöra
en tillfredsställande fördelning av det
förefintliga beståndet av hyreslägenheter.
»

Det kan inte bestridas att bristen på
bostäder nu är större i städer och tätorter
än år 1950. Ser man till takten i
bostadsproduktionen och tar hänsyn
till befolkningstillväxten, kvarstår som
obestridligt faktum, att bristsituationen
i tätorterna kommer att bestå ännu under
överskådlig tid.

Det kan därför inte finnas någon som
helst anledning till att med förespegling
om en lättnad i bostadssituationen
inom den närmaste tiden avstå från
att möjliggöra för städer och tätorter
med stor bostadsbrist att införa en obligatorisk
bostadsförmedling — för
dem som önskar detta — och därmed
säkerställa en rättvisare fördelning av
bostadslägenheterna.

De som i dag är motståndare till vårt
förslag om obligatorisk bostadsförmedling,
bär fått en god medhjälpare i
Svenska Dagbladet. Den 8 maj, alltså
i går, skriver tidningen: »Som vanligt
återkommer en, gammal bekant, den
tydligen oundvikliga kommunistmotionen
om obligatorisk bostadsförmedling.
» Tidningen hoppas dock att riksdagen
icke skall bifalla denna motion.

Onsdagen den 9 maj 1962 em.

Nr 18 227

Införande av obligatorisk bostadsförmedling, m. m.

Utskottet och de tillfrågade remissinstanserna
hoppas på samma sak och
jag måste säga, herr talman, att det
är sannerligen en skön förening: från
yttersta högern över det borgerliga fältet
av partier till socialdemokraterna.

Svenska Dagbladet skriver vidare:
»Man ryggar tillbaka inför det utomordentligt
impopulära och allvarliga ingrepp
i den allmänna avtalsfriheten,
som en totalreglering skulle innebära.»
Herr Svensson i Hyresgästernas riksförbund
ryggar också tillbaka, liksom
många med honom. Yad man inte ryggar
tillbaka för är emellertid det förhållandet
att fastighetsägarna får tillgodogöra
sig nära nog all värdestegring
på sina fastigheter, byggmästarna får
bygga på statslån och kommunerna
ställer ofta mark till förfogande.

Staten och det allmänna tvingas svara
för ca 95 procent av allt bostadsbyggande,
men bostäderna — menar
man — skall fastighetsägarna själva få
disponera som de vill. Det är sannerligen
något groteskt över det hela. Denna
oordning — jag upprepar oordning
— vill man upprätthålla med talet om
att man vill så långt möjligt är bevara
avtalsfriheten. Men var finns avtalsfriheten
för de hundratusentals människor
som står åratal i bostadsköerna? Var
finns avtalsfriheten för låglönegrupperna
och de stora barnfamiljerna, som
inte har pengar att konkurrera om de
lediga lägenheterna på den s. k. svarta
marknaden? Är friheten för dem ingenting
värd? Är det bara fastighetsägarnas
frihet man vill försvara?

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till motionen.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! För några år sedan
skulle jag oreserverat ha anslutit mig
till den motion som nu föreligger. Det
är ingen tvekan om att både Hyresgästernas
riksförbund och vi som praktiskt
arbetar på området skulle ha haft
mycket god nytta av en obligatorisk

bostadsförmedling. Emellertid har det
hänt en del på detta område som gör
att det kan ordnas på ett annat och
som jag tror förnuftigare sätt än enligt
motionen.

Bostadsproduktionen har under de
senaste åren kraftigt ökat och för närvarande
har speciellt bristorterna fått
en extra bostadskvot, varför chanserna
att komma till rätta med bostadsbristen
nu är större än tidigare. Vidare har på
många orter överenskommelser träffats
med speciellt de allmännyttiga och
kooperativa företagen om att lägenheterna
i nyproduktionen skall förmedlas
genom bostadsförmedlingen. Jag
skulle kunna nämna en rad orter där
detta har skett.

Det är ingen tvekan om att 80 å 85
procent av de nya lägenheterna i Malmö
går direkt till bostadsförmedlingen. Vi
har där en enda bostadskö, nämligen bostadsförmedlingens.
Liknande ordning
håller på att genomföras på andra orter.
Vi har ett intimt samarbete mellan
Stockholm, Göteborg och Malmö. Jag
antar att den uppläggning som håller
på att genomföras med bättre kontakter
mellan bostadsförmedlingarna och bättre
arbetsmetoder skall möjliggöra ytterligare
samgående på olika fronter.

Jag vill också nämna att det har
träffats överenskommelser med Fastighetsägareförbundet
och dess organisationer.
Framför allt har det träffats sådana
överenskommelser i nämnda storstäder
vad beträffar saneringsfastigheter.
Jag tror att både fastighetsägare
och byggmästare är angelägna om att
det sker en sanering, och för att en
sådan skall kunna äga rum måste ifrågavarande
fastigheter tömmas. Man kan
inte tömma dessa fastigheter utan att
få hjälp av bostadsförmedlingen. Därför
träffar man överenskommelser på
det sättet att bostadsförmedlingen hjälper
till att tömma fastigheterna men
kräver att fastighetsägarna och deras
organisationer ställer lägenheterna i
det äldre bostadsbeståndet till bostads -

228 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962 em.

Införande av obligatorisk bostadsförmedling, m. m.

förmedlingens förfogande. Sådana överenskommelser
har träffats i Stockholm,
där sanering sker, och på ett par andra
platser. Det innebär att vi får möjlighet
att flytta människorna från saneringsfastigheterna.
De skulle inte kunna
flytta in i det nya bostadsbeståndet,
därför att deras ekonomi inte är tillräckligt
god för att betala hyrorna där.

Vi har nu fått en chans att flytta
dessa personer till det äldre bostadsbeståndet,
där hyrorna är sådana att
deras ekonomiska resurser räcker. Detta
åstadkommes genom att de familjer som
har ekonomisk möjlighet att acceptera
en lägenhet i ett nytt bostadsområde
flyttas därifrån. På så sätt bär vi fått
till stånd dels rörlighet på bostadsmarknaden
och dels en naturlig anpassning
till hyresgästernas ekonomiska möjligheter.
Jag hoppas att denna rörlighet
skall kunna utvecklas vidare. Det ligger
i både fastighetsägarnas och byggmästarnas
intresse att klara upp fastighetssaneringarna.
En utvidgad interkommunal
samverkan har också påbörjats.
Jag räknar mycket med denna och jag
tror att den skall kunna vidareutvecklas.

Från både hyresgästhåll och från
Stadsförbundet säges bestämt ifrån att
därest utvecklingen inte leder fram till
en balans mellan tillgång och efterfrågan
på lägenheter kan det bli nödvändigt
att uppta frågan om obligatorisk
bostadsförmedling på nytt. Jag tror att
man från fastighetsägarhåll — framför
allt från de kommunala och kooperativa
bostadsföretagen — är angelägen om
en samverkan som skapar rörlighet på
bostadsmarknaden och förutsättningar
för en ekonomisk uppläggning av denna
fråga. Jag räknar med att den samverkan
som föreslås av allmänna beredningsutskottet
skall kunna genomföras
på ett klokt sätt.

Vad vi åstadkommit i Stockholm, Göteborg
och Malmö är ett celaringförfarande
mellan städerna. Vi har arbetat
i tio år för att klara upp de olika pro -

blemen. Jag hoppas att andra städer
skall arbeta på samma sätt, så att vi
gemensamt skall kunna klara detta problem.
Det behövs emellertid en statlig
utredning, så att reglerna utformas likartat.
Det finns ett system i England
som tar hänsyn inte bara till vanlig
turordning — det kan vem som helst
klara -— utan även till sociala och
andra omständigheter, så att hyresgästernas
berättigade intressen tillgodoses.
Det är inte nödvändigt att man skall
stå sju—åtta år i en bostadskö. Det kan
finnas socialfall och arbetsmarknadsskäl
som gör det nödvändigt att pröva
bostadsbehovet. Men då måste reglerna
vara liktydiga och uppläggningen enhetlig.
Det är vidare nödvändigt att få
till stånd ett clearingförfarande som
gör att folk kan flytta mellan olika
städer och orter utan att på nytt behöva
stå i bostadskö.

Det är sådana problem som skulle
kunna lösas genom det nya systemet.

Jag yrkar därför bifall till allmänna
beredningsutskottets förslag i anledning
av motionerna och till tredje lagutskottets
hemställan.

Herr BJÖRKÄNGE (ep):

Herr talman! Till föreliggande utlåtande
av allmänna beredningsutskottet
har fogats en reservation av herr Axel
Emanuel Andersson in. fl. Vi reservanter
anser, att bostadsförmedlingsverksamheten
bör vara en kommunal angelägenhet.
Vi kan inte finna att det skulle
bli lättare att rättvist fördela nytillkommande
och äldre lägenheter vid en
i princip enhetlig bostadsförmedlingsorganisation
för alla kommuner. Det
skulle troligen bli svårt att, såsom det
sägs i motionen, »föreskriva i princip
enhetliga normer för den kommunala
bostadsförmedlingen, därvid inom normernas
ram bör lämnas utrymme för
lokalt betingade variationer». Att fördelningen
av bostäder genom ett sådant
organ skulle kunna ske på ett rimligare
eller effektivare sätt, det återstår att se.

Onsdagen den 9 maj 1962 em.

Nr 18 229

Införande av obligatorisk bostadsförmedling, m. m.

Reservanternas uppfattning fär starkt
stöd hos remissinstanserna. Bostadsstyrelsen
t. ex. anser, att kommunalförbunden
ligger närmast till hands för att
göra den utredning som avses. Landskommunernas
förbund anför, att i de
flesta expanderande tätorter har genom
kommunens försorg anordnats någon
form av bostadsförmedling; i de större
kommunerna såsom särskild organisation,
i de mindre genom kommunalnämnden
eller kommunalt bostadsföretag.
Den befintliga bostadsförmedlingsverksamheten
säges i stort sett fungera
väl. Förbundet avstyrker därför motionerna.

Stockholms fastighetsägareförening
framhåller, att bostadsförmedlingsverksamheten
är en kommunal angelägenhet
och att kommunen därför bör ges frihet
att anpassa förmedlingens verksamhet
och arbetssätt efter den kommunala förvaltningsorganisationen
i övrigt. Införes
centralt utfärdade regler kommer det
att hämma kommunernas möjligheter
att anpassa organisation och arbetssätt
efter de lokala förhållandena.

Slutligen vill jag erinra herr Svenning
om att en stark minoritet inom
Svenska stadsförbundets styrelse har
uttalat, att det bör ankomma på kommunerna
att själva avgöra hnr bostadsförmedlingen
skall vara organiserad och
efter vilka principer den skall arbeta
och att motionerna därför bör avslås.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
vid beredningsutskottets utlåtande fogade
reservationen.

Herr NILSSON i Gävle (k) kort genmäle: Herr

talman! Herr Svenning ansåg att
överenskommelser med fastighetsägareföreningarna
skulle utgöra en utväg för
att lösa det problem det här gäller. Det
är klart att man genom sådana överenskommelser
i olika fall kan uppnå vissa
resultat, men jag tror inte på möjligheten
att därigenom åstadkomma en mera allmän
lösning av problemet.

Herr Svenning hänvisade till att man
i Stockholm, Göteborg och Malmö har
en tioårig erfarenhet av interkoinmunal
bostadsförmedling. Ja, därigenom har
man kanske kunnat få ägare av vissa
saneringsfastigheter att hjälpa till, men
därutöver har inte problemet kunnat
lösas, och ett faktum är att bostadsbristen
ökar undan för undan trots att även
bostadsbyggandet ökar.

Vad beträffar en obligatorisk laglig
bostadsförmedling kan man naturligtvis
gå till väga på det sättet, att man framför
allt tar sikte på speciella nödsituationer.
Vi är inte alls främmande för att
det finns fall, då turordningen i viss
mån måste brytas för att man skall
kunna ta hänsyn till sociala och andra
skäl. Men dessa fall får inte bli så många,
att hela turordningen i bostadskön
äventyras. Skulle antalet sådana fall bli
så stort, att hela det ledigblivna bostadsbeståndet
tas i anspråk, är detta ett uttryck
för att bostadsproduktionen är för
liten och att man måste bygga mera.

Herr Svenning säger att om det inte
blir resultat genom den anordning som
han och hans medmotionärer tänkt sig,
får man möjligen senare slå in på vägen
med en obligatorisk bostadsförmedling.
Jag hälsar herr Svenning välkommen,
tv vi kommer snart att befinna oss på
samma linje.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga några ord
med anledning av att herr Björkänge
berörde en del av de synpunkter som
anföres i reservationen. Det heter där
bl. a.: »Att såsom motionärerna förordar
åstadkomma normgivande regler
för en i princip enhetlig bostadsförmedlingsorganisation
för alla kommuner
skulle enligt utskottets mening omöjliggöra
en ändamålsenlig omprövning av
förmedlingens verksamhet och arbetssätt
efter de lokala förhållandena.» Jag
tror inte det, utan vad vi behöver är ett
enhetligt utgångsläge för de lokala bostadsförmedlingarna,
och det kan inte

230 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962 om.

Införande av obligatorisk bostadsförmedling, m. m.

skapas utan att man får både kommunala
och statliga regler. Jag säger statliga,
därför att jag är alldeles övertygad
om att den opinion liar rätt som hävdar,
att man behöver insyn i bostadsförmedlingarnas
verksamhet. En sådan behövs
och den får ske på ett visst sätt. Jag anser
att de bostadssökande har rätt att
kräva insyn i förmedlingarna och förklaring
på vissa åtgärder som vidtagits
av dessa, och det kan inte åstadkommas
utan att staten deltar i uppläggningen
av ett system soin kan tillämpas på det
kommunala planet. Reglerna skall läggas
upp med förståelse för de bostadssökandes
berättigade krav på att få insyn
i förmedlingsverksamheten och på
att kunna se efter om deras turordning
eller andra önskemål som de har rätt
att framföra — sociala o. s. v. — har
beaktats. Detta är av betydelse vid planeringen.

Herr EDLUND (h):

Herr talman! 1 likhet med herr Björkänge
hör jag till dem som har undertecknat
reservationen till allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 37. Jag
har haft litet svårt att få något riktigt
grepp om vad motionärerna egentligen
har avsett med sin motion. I denna påvisar
de själva hur svårt det är att skapa
enhetliga regler för alla olika samhällen
och situationer när det gäller bostadsförmedling,
men trots detta kommer
de fram till en hemställan om utredning
i avsikt att utröna möjligheten
att åstadkomma normgivande regler för
en i princip enhetlig bostadsförmcdlingsorganisation.

Herr Svenning sade här, att det har
inträffat en hel del under de senaste
tio åren som talar emot införandet av
obligatorisk bostadsförmedling, och han
drog fram en råd exempel på hur man i
kommunal regi på ett tydligen berömvärt
sätt har kommit till rätta med svårigheterna.

I motionen kommer man emellertid
med vissa förslag som man anser bör

prövas. Sålunda säger man: »Då det är
av vikt att de kommunala bostadsförmedlingarna
får ett större material att
arbeta med än som f. n. på många platser
är fallet, bör latituder anges inom
vilka fastighetsägare skall medges rätt
att själv förmedla hyresledig bostad till
bostadssökande.» Vidare säger man:
»Normer bör också anges för fastighetsägares
plikt att till bostadsförmedling
anmäla lediga bostäder samt för
de latituder inom vilka bör givas rätt
för fastighetsägare att välja bland de
av bostadsförmedling anvisade bostadssökande.
» Man anser att denna möjlighet
för närvarande är för vid.

De i motionen anvisade vägarna innebär
otvivelaktigt en inskränkning av de
privata fastighetsägarnas rätt att själva
bestämma över sina fastigheter och avgöra
vilka hyresgäster de vill ha eller —
om man vänder på det hela — kan det
alltså leda till tvång för dem att ta
emot hyresgäster som ingen kan anse
önskvärda. 1 själva verket innebär förslagen
ett stort steg i riktning mot just
den obligatoriska bostadsförmedling
som herr Svenning avvisar lika bestämt
som tredje lagutskottet gör i sitt utlåtande
nr 24, där det bland annat säger:
»Under sådana omständigheter synes det
nu än mindre än tidigare påkallat att
införa en administrativt så tungrodd
regleringsapparat som en obligatorisk
bostadsförmedling. Såsom bostadsstyrelsen
angivit, förefaller det inte heller
uteslutet, att vissa brister hos de nu
arbetande bostadsförmedlingsorganen
skulle kunna undanröjas och en effektivare
förmedling med bättre utbyte för
de bostadssökande därmed ernås.»

Jag tror att det är ytterst osannolikt,
att man genom de åtgärder som föreslås
i motionen verkligen får fram vad
motionärerna avser, nämligen ett större
material för bostadsförmedlingen att
arbeta med. Troligare är i stället att man
därigenom skulle främja den inte önskvärda
grå hyresmarknaden, som vi då
och då hör talas om.

Onsdagen den 9 mai 1962 em.

Nr 18 231

Införande av obligatorisk bostadsförmedling, m. m.

I strävan att komma till rätta med det
på många håll alltjämt svåra bostadsproblemet
är vi väl alla lika intresserade
och vill alla hjälpa till, men motionärerna
gör sig nog i detta fall skyldiga
till det rätt vanliga felet att försöka
angripa en del av sjukdomssymtomen
i stället för själva sjukdomsorsaken, och
på det sättet bringar man lika litet i detta
som i andra fall någon verklig hjälp.

Tyvärr har själva lagstiftningen på
bostadsområdet med alla sina olika regleringar
i många fall permanentat eller
förvärrat bristsituationer och i en del
fall till och med orsakat sådana. Nya ingrepp
eller regleringar i stil med vad
som föreslås i motionen skulle med
största sannolikhet endast göra vad ont
är än värre.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen till allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 37.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Edlund sade det
inte rent ut, men det var tydligt nog
att han menade att hyresregleringen
skulle avskaffas. Det kommer också
fram i slutet av reservationen. Jag tror
att erfarenheterna från andra, oss närliggande
länder tydligt har visat, att
man skall vara försiktig vid hyresregleringens
avveckling. Man har gjort ont
värre sedan man försökt avskaffa hyresregleringen.
Det skall ske mycket försiktigt
och med hänsyn till alla faktorer.

I motionen säger vi att både äldre och
nytillkomna bostäder bör »fördelas
bland de bostadssökande på ett så rimligt
och effektivt sätt som möjligt». För
att vi skall nå därhän bör större enhetlighet
åstadkommas i fråga om bostadsförmedlingens
uppbyggnad och arbetssätt
samt bedömningsgrunderna i
alla kommuner. Här ligger kärnpunkten.
Vi kan alltså få både rörlighet på bostadsmarknaden
och en fördelning av
bostäderna genom att skapa ett system

inom bostadsförmedlingen där det kan
ges chans åt alla.

Jag tar ett enda exempel. 1900 hade vi
3 500 nytillkomna lägenheter hos bostadsförmedlingen
i Malmö. Men genom
att vi också fick de äldre lägenheterna,
gjorde vi omflyttningar för 5 400 bostadssökande.
Hur skedde detta? Jo, de
som bodde i det äldre beståndet och
ville ha nya lägenheter, fick lämna de
gamla lägenheterna till förmedlingen.
På så sätt blev det en byteskedja på
ibland tre eller fyra lägenheter. Familjer
som söker ett egnahem får också
lämna sina lägenheter — både bostadsrätts-
och hyreslägenheter. Får bostadsförmedlingen
möjlighet att lägga upp
verksamheten på detta sätt, kan man
åstadkomma rörlighet och ge så många
människor som möjligt chansen att få
eu bostad som passar deras ekonomiska
förhållanden.

Herr EDLUND (h) kort genmäle:

Herr talman! Att avvecklingen av hyresregleringen
är önskvärd är väl alla
överens om, och likaså är väl alla överens
om att denna avveckling måste ske
med försiktighet där det ännu råder bostadsbrist.

Men vad jag är rädd för är att nya
regleringar, som man eventuellt inför,
skulle kunna orsaka nya svårigheter på
nya platser. Därför varnar vi för att
göra något nytt på denna väg.

Herr NILSSON i Gävle (k) kort genmäle: Herr

talman! När herr Edlund talar
om att alla är överens om att hyresregleringslagen
skall avskaffas, ber jag
att få anmäla att kommunisterna inte
är med på den saken. Tvärtom önskar
vi att hyresregleringen skall effektiviseras
till skydd för hyresgästerna. Jag
vill bara säga detta, så att ingen tror
att vi är överens med herr Edlund.

Herr EDLUND (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber herr Nilsson om
ursäkt. Jag glömde kommunisterna.

232 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962 em.

Införande av obligatorisk bostadsförmedling, in. m.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga ifrån
att även vi är på samma linje, att hyresregleringen
inte bör avskaffas förrän
tillräckligt skydd föreligger. Det
blev också riksdagens beslut i hyresregleringsfrågan.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! En lägenhet är i dag
en stor tillgång. Det är någonting som
man många gånger inte kan skaffa sig
för pengar. Därför är det inte egendomligt
om det väcker olust, när någon
tycker sig vara förbigången i turordningen,
trots att han anser sig ha alldeles
särskilda skäl för att komma i
förtur. På sina håll ute i landet har
denna olust nyligen tagit sig ganska
dramatiska uttryck.

I den motion, som nu behandlas
och som allmänna beredningsutskottet
tillstyrkt, har motionärerna hemställt
om en utredning i syfte att nå enighet
om de förtursregler som skall gälla vid
bostadsförmedlingarna ute i kommunerna.
Vidare vill man skapa möjligheter
att förmedla eu större del av bostäderna
än nu och att få insyn i hela
förmedlingsverksamheten.

Herr Nilsson i Gävle ansåg för sin
del, att även om den föreslagna utredningen
kommer till stånd, skulle man
därmed inte komma åt ett större antal
lägenheter. Men det står faktiskt angivet
som en uppgift för denna utredning
att man skall söka få ett större lägenlietsbestånd
under bostadsförmedlingarnas
kontroll.

Herr Edlund sade att man med den
föreslagna utredningen kan riskera att
få en nära nog obligatorisk bostadsförmedling,
och detta ansåg han skulle
vara ett starkt ingrepp i fastighetsägarnas
frihet.

Jag tror emellertid att ingen av de
två talare som här spekulerade över vad
en utredning skulle innebära har rätt.
Det vore sannerligen ingen olycka, om
bostadsförmedlingarna fick hand om

ett större antal lägenheter. I Stockholm
är det antal som går genom bostadsförmedlingen
ganska litet. Och även om
det är ett bra system man har i Malmö,
Stockholm och Göteborg — vilket herr
Svenning anser -— vågar jag ändå påstå
att människorna inte är nöjda med det.
De känner inte till bostadsförmedlingens
regler och är därför rädda för att
förmedlingen inte går riktigt till. Man
har därför den uppfattningen, att förmedlingen
skulle kunna göras effektivare.
Och varför inte då göra en utredning
och se på dessa ting litet allvarligare
än man behövde göra förr i världen? En

utredning skulle bl. a. kunna ge
oss bättre insyn. Jag hör till dem som
är litet rebelliska när det gäller bostadsförmedlingen;
jag tycker inte att
den är tillfredsställande. Det tycker
man nämligen inte, om man har stått i
en bostadskö och sett bur unga människor
med barn får stå tillbaka för sådana
som man bedömer inte ha lika
stort behov av en bostad.

Låt oss nu få denna utredning. Den
ingriper inte i den kommunala självbestämmanderätten,
som är så viktig
när det gäller bostadsförmedlingen. Bostadsstyrelsen
har sagt att detta är en
kommunal angelägenhet, och vi har i
utskottsutlåtandet skrivit, att det inte
är tal om att göra den till något annat.
Men en utredning skulle kunna medföra
ökad insyn och göra att alla människor
kunde godta förmedlingens regler.
Det skulle vara till stor nytta, och
jag tror inte att man därigenom skulle
kränka några fastighetsägarintressen.
Fastighetsägarna skulle kanske till och
med bli rentvådda från en del misstankar,
om vi fick bättre insyn och
regler som alla kände till. Därför tycker
jag att vi skall göra denna utredning,
som jag hoppas kan ske snabbt
och ge goda resultat.

Herr Edlund sade att man inte botar
några sjukdomar genom att ta bort
symtomen, men man kan mycket ofta

Onsdagen den 9 maj 1962 em.

Nr 18 233

dämpa symtomen medan sjukdomen
läker — och det tror jag vi skulle kunna
åstadkomma med hyggliga regler,
som alla kan acceptera i en tid då det
är svårt på bostadsmarknaden.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till allmänna beredningsutskottets
utlåtande.

Överläggningen var härmed slutad.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 373;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 37

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Edlund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Axel Emanuel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Edlund begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst ornröst -

Skydd mot jordvärdestegring, m. m.

ningsapparat verkställdes. Därvid avgavs
142 ja och 64 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 5

Skydd mot jordvärdestegring, m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av motion angående
skydd mot jordvärdestegring,
in. m.

Tredje lagutskottet hade behandlat
en i riksdagens andra kammare väckt
motion, nr 615 av herr Lundberg, i vad
motionen —- såvitt avsåge punkterna
1—3 i motionärens hemställan —1 hänvisats
till lagutskott.

I angivna punkter hemställdes,

»att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
förslag till 1963 års riksdag till:

1. lag om effektivt skydd mot jordvärdestegring,
där hänsyn till samhällsintresset
att kunna ställa billig tomtmark
till förfogande för bostads-, industri-
och annan bebyggelse blir det
primära, och att de spekulativa tomtjobbarna
genom hård beskattning och
genom förbud kopplas bort från detta
för land och folk viktiga verksamhetsområde,

2. lag som skyddar sommarstuge- och
andra fritidsintressens rätt bl. a. vid
fråga om arrende eller köp av tomtmark,
rätt att jämväl med motorfordon få nyttja
s. k. enskilda vägar på större markområden,
rätt att nyttja mark- och vattenområden
till jakt och fiske på kronans,
universitetens och aktiebolagens
fastigheter, och

3. att Kungl. Maj:t ålägger ett redan
befintligt ämbetsverk, eller också en
speciell fritidsstyrelsc e. d., att utöva en
effektiv och praktisk tillsyn och övervakning
över ovan nämnda fritidsintressen
samt ser till att statliga organ
icke genom bristande uppmärksamhet

234 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962 em.

Skydd mot jordvärdestegring, m. m.

eller slentrian tillåter bolag eller andra
att ockupera skär, holmar, mark- och
vattenområden vilka sedan urminnes tid
reserverats för att icke jordägare skulle
ha tillgång till dem för jakt, fiske och
andra ändamål».

Motionen i övriga delar hade hänvisats
till statsutskottet.

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, 11:615, i vad den hänvisats till
lagutskott, icke måtte föranleda annan
riksdagens åtgärd än att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställde om
överlämnande av motionen jämte detta
utlåtande för kännedom till 1960 års
naturvårdsutredning.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Herr Hamilton talade
för en stund sedan om riksdagens anseende,
och när det gäller behandlingen
av svenska folkets fritidsfrågor måste
jag erkänna, att riksdagen beter sig på
ett sätt som gör att man måste fråga,
om riksdagen verkligen förstått sitt ansvar
gentemot svensk natur och —
framför allt —• de medborgare som nu
och framdeles skall leva i vårt land.

När jag för cirka 20 år sedan aktualiserade
frågan om skydd för grus- och
stenåsar samt grundvatten m. m., sade
den svenska riksdagen att det inte förelåg
skäl att göra någonting på det området.
Man har nu med grävskopor och
med andra medel förstört oersättliga
värden på ett sådant sätt att de aldrig
kan repareras. När jag för 20 år sedan
aktualiserade frågan hade det, eftersom
dessa naturvärden då betraktades som
impediment, funnits möjligheter för
statsverket att få överta dessa områden
utan några större kostnader. Då slog
man sönder möjligheterna att rädda de
värden som nu kommer att kosta miljoner
och miljarder om man över huvud
taget skall försöka reparera uraktlåten -

heten. Det är något som man i dag inte
kan överblicka.

Jag skall villigt erkänna, att allemansrätten
numera har blivit en allmänt bekant
benämning på värden som man
inte vill undvara. Tyvärr höll dessa
värden 1941—1942 på att spolieras därför
att riksdagen inte ville värna det
som av ålder varit. Vi har sedan dess
fått ökade fritidsmöjligheter för medborgarna.
Vi har fått kortare arbetstid, 5
dagars arbetsvecka för många människor
och vi har snart 4 veckors semester.

Vad har det svenska samhället gjort
för att bereda människorna ökade möjligheter
till att på ett vettigt sätt ta vara
på sin fritid och föra ett rikare liv och
att umgås med en natur som väl är
den bästa i världen? Vi bjuder dem bilar
och TV-apparater, men för möjligheterna
att komma ut i naturen, att
nyttja den på ett vettigt sätt och att lära
sig umgås med den har det inte gjorts
någonting.

Det är roligt att den nye jordbruksministern
sitter här i kammaren, och jag
får förutsätta att han skall göra vad hans
företrädare icke lyckats med, nämligen
att få fram någon lagstiftning på detta
område i fråga om fritidsmöjligheter
m. m. Tyvärr får man väl emellertid
säga, att den svenska riksdagen och regeringen
över huvud taget har lämnat ut
fritidsfrågorna till spekulationsintressen
på ett sätt som icke har sin motsvarighet
på något annat håll i världen.
Jag kan erinra om att samhället för
närvarande i USA offrar ungefärligen
11 kronor per invånare och år för fritidsändamål.
Staten har där reserverat
ett område härför som omfattar mer än
två gånger Sveriges yta. Vad har vi
gjort i Sverige? Vi offrar från statens
sida kanske 20 öre per invånare och år
för att sköta om dessa frågor. Enskilda
spekulationsintressen har fått miljoner
och miljarder i sina fickor från det
svenska folket, men regering och riks -

Onsdagen den 9 maj 19G2 em.

Nr 18 235

dag har icke gjort någonting på detta
område.

Utskottet har nu behandlat en motion
som avser att försöka komma till rätta
med jord värdestegringen, som väl alla
känner till. Utskottet säger att vi nu har
utrett denna fråga i 50 år utan att ha
kunnat göra något åt saken. Då är det
också självklart, att tredje lagutskottet
inte heller i år anser att man kan göra
något för att komma till rätta med denna
fråga. Det är på gränsen till skandal, att
riksdagen icke kan göra någonting och
att utskottet icke bär något att föreslå.

Man hänvisar till att frågan har varit
ute på remiss. Ja, ärade kammarledamöter,
visst har den varit ute på remiss,
och jag har remissvaren framför mig
här. Jag skall inte gå igenom dem nu,
men jag vill erinra om att remissutlåtandet
från Svea hovrätt är undertecknat
av en som här i riksdagen föreslog en
lagstiftning, som hör till de svåraste
angreppen mot allemansrätten, nämligen
den som gäller lag om gräns mot vatten
av år 1950. Den bär kostat Sverige
miljoner och åter miljoner och har samtidigt
utestängt bondebefolkning och
andra medborgare från urgamla rättigheter
till vatten m. m. Det är inte underligt
att den, som har varit med om att
skapa en sådan lagstiftning, i sitt remissutlåtande
inte anser att man kan
åstadkomma någonting på detta område.

Kammarkollegiet, som skall bevaka att
det allmännas och de enskildas rättigheter
i fråga om vissa naturtillgångar tillvaratas,
har också avgett remissvar. Vad
har kammarkollegiet gjort för att värna
gammal rätt inom vårt samhälle? Mig
veterligt har det aldrig bevakat dessa
gamla rättigheter.

Man kan gå på detta sätt från remissorgan
till remissorgan. De är alla på ett
eller annat sätt medskyldiga till att vi
har fått det sakernas tillstånd som vi
för närvarande bär.

Man ställer sig då den frågan: Hade
det inte varit rimligare om tredje lagutskottet
hade remitterat dessa frågor

Skydd mot jordvärdestegring, m. m.

till de människor som berörs av dessa
problem? Man kunde förra året i Svenska
Dagbadet läsa en artikel av en ingenjör,
som handlade om miljö och teknik.
Från denna utgångspunkt ställde
han frågan, om vi verkligen måste konsumera
all natur, och han säger ifrån
att de lagliga möjligheterna att skydda
naturen är praktiskt taget obefintliga.
Vi måste vidtaga omedelbara åtgärder
för att skydda dessa värden i vårt land.

Artikelförfattaren ställer också frågan,
hur denna förstörelse kunnat ske, och
han ger delvis ett svar, nämligen att vi
haft en uppdelning av utredande och
beslutande funktioner på olika delar av
förvaltningen. Man har på det ena hållet
inte vetat vad som gjorts på det andra
hållet, och så har vi kommit i denna
situation.

Vi kan inte fortsätta att bara utreda
och utreda, medan de värden spolieras,
som vi borde skydda. Det är på tiden
att vi kommer underfund med att vårt
land härvidlag i högsta grad är ett
u-land.

Jag har tagit upp frågan om jordvärdestegringen
och jag vill ställa frågan:
Kan det vara rimligt att en som köpt
en fastighet för 210 000 kronor efter fem
år får ta ut 550 000 kronor? Är det rimligt
att en som äger ett jordbruksområde,
taxerat till sju miljoner kronor,
begär 59 miljoner kronor för att frånträda
området? Är det rimligt att en
som köpt en bostadsfastighet i en tätort
och givit 20 000 kronor i dag tar ut
över 800 000 kronor för att överlåta fastigheten
och marken för byggande av
bostäder, där vanliga fattiga människor
skall hyra och bo? Nej, det är orimligt.

Men samtidigt som det från riksdagens
sida sägs, att jordvärdestegringen kan vi
inte komma till rätta med, så kan vi i
gårdagens nummer av Norrländska Socialdemokraten
under rubriken »Samhällets
reaktion omedelbar — efter två
år» läsa om hur två sjuttonåringar, vilka
när de var femton år förövade en
»grov stöld» av sex öre, ställs inför rät -

23C Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962 em.

Skydd mot jordvärdestegring, m. m.

ta. Jag frågar: Är det ett sådant samhälle
vi vill ha, där det är »laglig stöld» att
ta miljoner från fattiga människor men
en stöld av sex öre utreds i 21 månader
och de barn som gjort sig skyldiga
till stölden sedan ställs inför rätta?
Exemplet visar hur man tänker härvidlag.

Om vi verkligen vill göra någonting
skall vi i fråga om jordvärdestegringen
vidtaga sådana åtgärder, att inte spekulationshajarna
får hela den hjälp och litet
till som vi ger åt fattiga människor
för att de skall ha en någorlunda hygglig
hostad. Det borde väl göras något
från justitiedepartementet, men tyvärr
har det inte fungerat på detta område.
Eftersom vi fått en ny jordbruksminister
hoppas jag emellertid att något skall
kunna göras.

I Stockholms-Tid ningen för den 7
maj läste jag att vår statsminister har
upptäckt att »Naturområden måste räddas
åt folket», en reflexion som föranletts
av ett »radikalt norsk program». Av
artikeln framgår att man nu skulle gå
in för att göra ungefär vad jag föreslagit
i motioner under de drygt tjugu år jag
varit ledamot av riksdagen. Vi får alltså
hoppas att regeringen snabbt vidtar
åtgärder, när nu statsministern och en
ny jordbruksminister verkligen upptäcker,
att vi har fritidsfrågor och fritidsproblem
i vårt land. Men om någonting
skall kunna göras får vi ju inte hålla
på och utreda frågan i 50 år till — ty
då finns ingenting att utreda längre.
Nej, vad jag avsett med min motion är
att vi hos Kungl. Maj:t skall begära en
proposition till nästa års riksdag för att
söka komma till rätta med problemen.

Det är ganska intressant att se, att
man tror att strandlagen löser alla
problem även då det gäller fritidsfrågorna.
Jag bor i ett län, där ett enda bolag
äger 180 000 tunnland med därtill
hörande vatten. Man tycker att ett bolag
som har så mycket mark skulle kunna
placera en sommarstuga åt en tjänsteman
någon annanstans än 29 meter från

stranden på den vackraste delen av
hela Upplands kustområde. Men tyvärr
byggde bolaget stugan just på denna
plats. Landsfiskalen väckte åtal för mer
än ett år sedan. Bolaget har nu överlåtit
stugan till en direktör vilken — som
det sägs — inte har något att göra med
bolaget i fråga. Bolaget har sedan anlitat
sin lantmätare för att göra en byggnadsplan
för ett större område där
tjänstemän från företaget skall bo. Man
har hos de myndigheter i länet som
handlägger ärendena försäkrat sig om
att förslaget till byggnadsplanen skall
gå igenom — i varje fall har tjänstemännen
inom bolaget den uppfattningen.

Man måste fråga sig: Är en sådan lagstiftning
och en sådan lagtillämpning
något skydd för de naturvärden vi har?
Vore det inte rimligt att Kungl. Maj:t
nu med omedelbar verkan sökte genomföra
ett byggnadsförbud och ett arrendeförbud
för all mark vid vatten, åtminstone
500 meter in från stranden,
medan man sökte göra en planering för
vettigt utnyttjande av de naturrikedomar
som vi har i vårt land?

Det är också märkligt att den lag som
antogs 1950 gjorde till enskilt vatten
huvuddelen av det vattenområde där vi
har den största tätortsbebyggelsen i
vårt land, nämligen Mälarområdet. Kan
någon tycka att det är rätt? Jag gör det
inte.

I ett län har man lurat folk att anlägga
ett ganska omfattande fritidsområde.
Folk har byggt stugor, anlagt vägar,
ordnat med vattenförsörjning m. m.
I dagarna bär, om jag inte är felunderrättad,
området inköpts av ett bolag,
och i dag lämnas dekretet: »Betala vad
vi begär för marken eller flytta bort!»

Det kan inte heller vara rimligt att
förfara som man gjorde i ett annat område,
där man hyrde ut tomter för 50
kronor styck i en obygdstrakt. Sedan
arrendatorerna byggt stugor och röjt
upp på tomterna begär man i stället
650 kronor i arrende per år.

Är det rimligt att vi vet hur det står

Onsdagen den 9 maj 1902 em.

Nr 18 237

till på denna front men ändå inte gör
någonting åt det?

Nu siiger man att allt detta är under
utredning. Det har vi hört nu under flera
år. Alla vet att problemen existerar i
praktiskt taget hela vårt land, men
ingenting görs för att stävja missbruken.

Det sägs ibland hårda ord om ungdomen.
I stället för att låta ungdomen
resa kring vägarna i sina bilar utan att
kunna stanna annat än vid parkeringsplatserna
vore det väl riktigt att samhället
gjorde någonting för att lära ungdomen
umgås med svensk natur och
vårda densamma.

Det har också invänts, att jag skulle
vilja spoliera Sveriges fauna och flora
när jag i min motion begär alt de stora
områden som domänstyrelsen, universiteten,
de stora bolagen in. fl. nu besitter
skall upplåtas för fritidsändamål, bl. a.
jakt och fiske, för allmänheten, .lag har
ingenting emot att vi förbjuder jakt
under långa tider om det gäller att skydda
viltet. Jag har ingenting emot att vi
söker skydda floran genom förbud som
gäller under vissa tider, låt vara att
jag inte tror att ett förbud skulle ha ett
väsentligt värde i detta sammanhang.
Men om ungdomen får umgås med
svensk natur, liksom jag haft möjlighet
att göra, om den får vistas i skog och
mark och på sjön, så lär den sig att tycka
om naturen och umgås med den. När
man har rättigheter till dessa värden,
vill man inte som nu förstöra utan försöker
bevara dem. Det vore rimligt att
man vidtog åtgärder för att lösa detta
problem.

Det kan inte vara riktigt, som man
gjort i ett län, att förbehålla ett stort
markområde på 180 000 tunnland för ett
bolag och några av dess tjänstemän.
Det borde vara rimligt att även människor
utanför det bolag som innehar
jordområdet får möjlighet att bruka det
på ett förnuftigt och vettigt sätt.

Herr talman! Det skulle vara mycket
att tillägga i frågan. Jag beklagar att
tredje lagutskottet inte haft förståelse

Skydd mot jordvärdestegring, m. m.

för att både ungdom och äldre har rätt
att kräva att det görs någonting på detta
område. Även om jag utgår från att
första kammaren på sedvanligt sätt och
med ålderns rätt — för dess ledamöter
kanske det inte existerar några semesterproblem,
och om så är fallet har de
råd att resa till Italien eller andra
platser, där svenskar köper områden för
fritidsbebyggelse — avslagit min motion
och godtagit utskottets menlösa
skrivning, vill jag för att poängtera den
betydelse jag tillmäter dessa frågor yrka
bifall till min motion. Samtidigt vill jag
rikta en varm vädjan till jordbruksministern
och statsministern att i samråd
med vederbörande myndigheter vidta
de åtgärder som behövs för att svenska
folket inom rimlig tid skall få se den
svenska naturen på närmare håll iin
genom bilrutor och i TV. Nog vore det
väl rimligt att människorna i vårt land
fick komma ut i naturen och se hur
mycket av skönhet och värde det finns
inom vårt lands gränser. Jag tror att det
vore en gärning av jordbruksministern
ocli statsministern, som skulle uppskattas
av det svenska folket i gemen.

Herr JOHANSSON i Torp (s):

Herr talman! Det ämne som kammaren
nu behandlar är i och för sig stort
och vittomfattande, och med det storvulna
och breda sätt som herr Lundberg
lagt upp diskussionen skulle vi
givetvis kunna uppehålla oss vid denna
fråga i timtal utan att ändå komma
fram till någon slutgiltig lösning. Jag
ämnar inte ge mig in på en så vidlyftig
behandling av frågan. Jag kan försäkra
lierr Lundberg, att utskottet inte
har slarvat igenom ärendet, även om
han tycks ha den uppfattningen. Med
det referat av sakläget som utskottet
presterat och med utskottets eget uttalande
och förslag anser jag att allt har
sagts i frågan som från utskottets sida
bör sägas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

238 Nr 18

Onsdagen den 9 maj 1962 em.

Skydd mot jordvärdestegring, m. m.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Utskottets talesmans anförande
är ett typiskt exempel på hur
utskottet tänker och handlar i denna
för hela det svenska folket så betydelsefulla
fråga. Jag hade inte väntat mig
något annat; eftersom utskottets talesman
är en ärlig person så kan han inte
förgylla någonting som inte går att förgylla.
Vad utskottet här presterat är
en tårtbit utan all garnering och förgyllning,
och det är bara att konstatera.
Det är ingenting att göra åt den
saken, eftersom, riksdagen själv har
valt tredje lagutskottet. Men när vi valde
tredje lagutskottet hade vi möjligen
vissa förhoppningar och i varje fall
att den person, vilken som ordförande
skulle underteckna utskottets utlåtande
och som tillhör en viss stiftelse utanför
Uppsala, skulle visa mera intresse för
dessa frågor än teoretiska spekulationer.
Men eftersom herrarna inte har någon
egen uppfattning utan infordrar
uppfattningarna från dem som är part
i saken, nämligen remissorganen, kan
det inte bli mera fylligt. Jag beklagar
bara att tredje lagutskottet tagit så lättvindigt
på denna fråga, som är av så
stor betydelse för den del av svenska
folket och i synnerhet för den svenska
ungdomen, som inte har de ekonomiska
möjligheter som kanske vi här i riksdagen
har. Men som sagt, däråt lär det
inte vara någonting att göra i år. Vi
får nu ställa våra förhoppningar till att
statsministern, sedan han tagit del av
bl. a. norsk lagstiftning, skall vidta de
åtgärder som behövs för att vi snabbt
skall komma till ett resultat i de här
för medborgarna vitala frågorna.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 615;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Lundberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter

given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
motionen II: 615.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Lundberg begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 162 ja och 15 nej, varjämte 25
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 6

Föredrogs vart för sig

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 29, i anledning av väckta motioner
angående rösträtten vid vissa allmänningsstämmor,
och

nr 30, i anledning av motioner om
sådan ändring av hyresregleringslagen
att höjning av grundhyra icke må beviljas
på grund av förbättringsarbete
som bekostas av hyresgäst;

jordbruksutskottets utlåtande nr 17, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
om att avsätta området Padjelanta i
Norrbottens län till nationalpark,
m. m.; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av väckta motioner
om inrättande av haverikommissioner
för motortrafik, om tillsättande

Onsdagen den 9 maj 1962 em.

Nr 18 239

av expertgrupper för åstadkommande
av ökad trafiksäkerhet, om inrättande av
ett statligt trafikinstitut och om vissa
undersökningar i syfte att öka trafiksäkerheten.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 7

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunallagen den 18 december
1953 (nr 753), m. m.;
från jordbruksutskottet:
nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets
område, m. in., jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om att avsätta området Padjelanta
i Norrbottens län till nationalpark,
in. in.; samt

från allmänna beredningsutskottet:
nr 201, i anledning av motioner angående
behovet av daghemsplatser, om
inrättande av ett servicesystem för tillsyn
av sjuka barn samt om utredning
rörande servicehus;

nr 202, i anledning av motioner om
underhållet av rastplatserna vid de allmänna
vägarna, m. m.; och

nr 203, i anledning av motioner om
formerna för en intensifierad och planmässig
social forskning.

Vidare anmäldes och godkändes tredje
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 204, till Konungen i anled -

ning av dels Kungl. Maj:ts proposition
angående bidrag till restaurering av
Uppsala domkyrka m. in., dels i ämnet
väckta motioner, dels ock motioner om
inrättande av särskilda studentprästbefattningar
m. m.

§ 8

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

För deltagande i nästa session med
Europarådet anhålles om ledighet från
riksdagsgöromålen under tiden 14—17
maj.

Stockholm i maj 1962

Ingemar Andersson

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen fr. o. m. den 10
innevarande maj tills vidare för fullgörande
av uppdraget såsom ledamot av
den svenska delegationen vid nedrustningskonferensen
i Geneve.

Stockholm den 9 maj 1962

Manne Ståhl

För deltagande i plenarsession med
Europarådet anhålles härmed om ledighet
från riksdagens arbete under
tiden 15 t. o. in. 18 maj.

Stockholm den 9 maj 1962

Gunnar Heckscher Sven Gustafson

C. G. Regnéll Elisabet Sjövall

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 22.38.

In fidem

Sune K. Johansson