Svar på fråga av herr Lindahl ang. utredningen om grunderna för en
ProtokollRiksdagens protokoll 1962:15
RIKSDAGENS
PROTOKOLL
Nr 15
ANDRA KAMMAREN
1962
6—13 april
Debatter m. in.
Fredagen den 6 april
Sid.
Svar på fråga av herr Lindahl ang. utredningen om grunderna för en
prisgeografisk undersökning i riket.......................... 5
Svar på interpellation av herr Gustafsson i Borås ang. åtgärder mot
oljeutsläpp i Östersjön.................................... 6
Tisdagen den 10 april
Svar på interpellationer av:
herr Lindström ang. det statliga stödet till Stockholms kapplöpnings -
sällskap............................................. 12
herr Dahlgren ang. trålfisket utefter ostkusten................ 18
herr Staxäng ang. hjälpsändningar av överskottsfångster av fisk till
utvecklingsländer...................................... 20
Interpellation av herr Carbell ang. skydd av den övre prisgränsen för
matpotatis............................................. 23
Onsdagen den 11 april fin.
Kungörelseförfarandet vid kyrkostämma ...................... 26
Skatteersättning till kommunerna, m. m........................ 31
Utgifter inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde:
Bidrag till folkbibliotek................................... 39
Bidrag till studieförbund.................................. 42
Bidrag till studiecirkelverksamhet.......................... 43
Utbildning av ungdomsledare.............................. 47
Bidrag till instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer ... 53
Bidrag till framställning av blindskrifter och talböcker för blinda . 54
Statens försöksskola i Linköping: Avlöningar................. 56
Bidrag till inackordering av skolbarn i elevhem eller enskilda hem. 56
Bidrag till anordnande av skolskjutsar...................... 60
— Andra kammarens protokoll 1962. Nr 15
2
Nr 15
Innehåll
Sid.
Allmänna läroverken: Avlöningar........................... 61
Privatläroverk: Bidrag till vissa privatläroverk................ 63
Privatläroverk: Bidrag till vissa internatläroverk m. m.......... 68
Högre tekniska läroverk: Avlöningar........................ 69
Bidrag till driften av centrala yrkesskolor.................... 75
Bidrag till driften av lokala yrkesskolor...................... 76
Bidrag till kostnader för granskning av utförda gesällprov....... 77
Folkhögskolor: Bidrag till driften av folkhögskolor, tillika svar på
interpellation av herr Wachtmeister ang. statsbidrag till vissa
folkhögskolor......................................... ^6
Seminarier för huslig utbildning: Avlöningar.................. 88
Bidrag till anordnande av skolmåltider...................... 96
Ferieresor, m. m.:
Ferieresor.............................................. 64
Bidrag till driften av semesterhem .......................... 69
Stipendier för underlättande av husmoderssemester............. 99
Vården av gomdefekta barn................................. 160
Anslag till Sveriges koloniträdgårdsförbund..................... 101
Kostnaderna för valsedlar vid allmänna val..................... 103
Anslag till S:t Lukasstiftelsen................................ 104
Interpellation av fru Nettelbrandt ang. utflyttningen av försvarets
fabriksstyrelse från stockholmsområdet.................. 111
Onsdagen den 11 april em.
Avskrivning å maskiner och inventarier i rörelse................. 114
Avdrag vid beskattningen för lön till hemmavarande barn......... 126
Dispositionen av överskotten från riksbankens rörelse, m. m....... 128
Fredagen den 13 april
Svar på interpellation av herr Larsson i Norderön ang. förstärkning
av personalen vid domsagornas inskrivningsavdelningar......... 158
Vissa anslag ur kyrkofonden................................. 163
Upphävande av skyldigheten att utfärda särskilda lagfartsbevis m.m. 178
Reglering av priserna på fisk................................ 179
Arbetsvetenskaplig forskning................................ 182
Inrättande av ett statligt förlag för skolböcker m. m............. 187
Avdrag vid beskattningen för avsättning till pensionsstiftelse...... 191
Anslag till skogshögskolan........ 196
Innehåll
Nr 15
3
Sid.
Interpellationer av:
herr Henningsson ang. åtgärder till skydd mot grundvattenföroreningar.
.............................................. 197
herr östlund ang. efterskänkandet av kronans rätt till vissa strömfall
m. m............................................. 199
herr Nilsson i Tvärålund ang. begränsning av tobaksreklamen. . . . 200
Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 11 april fm.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10, ang. kungörelseförfarandet vid
kyrkostämma.......................................... 26
Statsutskottets memorial nr 59, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om kommunalt stöd för studentbostäder......... 31
— nr 60, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
anslag för budgetåret 1962/63 till Bokinköp och bokbindning vid
statens psykologisk-pedagogiska bibliotek................... 31
— utlåtande nr 61, ang. ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen med sär
skilda
bestämmelser om kommuns, landstingskommuns och annan
samfällighets utdebitering av skatt för åren 1958—1965, m. m... 31
Bevillningsutskottets betänkande nr 30, ang. ändrad lydelse av 2 och
3 §§ lagen med särskilda bestämmelser om kommuns, landstingskommuns
och annan samfällighets utdebitering av skatt för åren
1958—1965, m.m................................... 31
Statsutskottets utlåtande nr 8, ang. utgifter inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.............................. 38
— nr 48, ang. inköp av obligationer i Förenta Nationernas obligationslån
.............................................. 94
— nr 49, ang. anslag till teckning av aktier i Aktiebolaget Ceaverken
m. m................................................. 94
—• nr 50 ang. godkännande av avtal om fortsatt drift av Institutet
för metallforskning (Metallografiska institutet), m.m........... 94
— nr 51, ang. godkännande av avtal om fortsatt drift av Svenska
träforskningsinstitutet, m. m............................. 94
— nr 52, ang. anslag till Ferieresor, m. m...................... 94
— nr 53, ang. åtgärder till förebyggande av tandsjukdomar....... 100
— nr 54, ang. organisationen av vården av gomdefekta barn...... 100
— nr 55, ang. anslag till Ersättning åt domare, vittnen och parter . 101
— nr 56, om visst anslag till Sveriges koloniträdgårdsförbund...... 101
— nr 57, om överförande till stat och kommun av kostnaderna för
valsedlar vid allmänna val............................... 103
— nr 58, om anslag till S:t Lukasstiftelsen..................... 104
Onsdagen den 11 april em.
Bevillningsutskottets betänkande nr 25, om ändring av kommunalskattelagens
bestämmelser rörande avskrivning å maskiner och inventarier
i rörelse...................................... 114
4
Nr 15
Innehåll
Sid.
— nr 31, om avdrag vid beskattningen för lön till hemmavarande
barn.................................................
Bankoutskottets utlåtande nr 12, ang. ändrad lydelse av 3 § förordningen
om Sveriges allmännahypoteksbankochomlandshypoteksförening
ar,
m. ...............................................
— nr 13, ang. dispositionen av överskotten från riksbankens rörelse,
m. m.................................................
Första lagutskottets utlåtande nr 20, om jämställande i visst hänseende
av fartygsinteckning med inteckning i fast egendom...........
— nr 28, om processuell rättshjälp...........................
— nr 30, ang. förslag till lag om straff i vissa fall för oriktig ursprungs
deklaration
m. m.......................................
Andra lagutskottets utlåtande nr 19, ang. bestämmelserna om transport
av animala livsmedel....................................
— memorial nr 21, ang. överlämnande till statsutskottet av väckt
motion om viss vidgning av rätten till ersättning från den allmänna
sjukförsäkringen.....................................
126
128
128
155
155
155
155
155
163
178
179
179
Fredagen den 13 april
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17, ang. vissa anslag ur kyrkofonden
— nr 18, om upphävande av skyldigheten att utfärda särskilda lag
fartsbevis
m. m........................................
_ nr 19, ang. lantbruksnämnds medverkan vid fastighetssamman
läggning.
......................................... 179
_ nr 20, om ändring i förordningen angående byggnadsforsknings
avgift,
m. m..........................................
Jordbruksutskottets utlåtande nr 7, ang. reglering av priserna på fisk.
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 23, om åtgärder till skydd
mot kräftpesten........................................ *82
— nr 24, om arbetsvetenskaplig forskning..................... 182
_ nr 25, om utredning för åstadkommande av en ny aktiebolagslag 187
_ nr 26, om inrättande av ett statligt förlag för skolböcker m. m.. 187
_ nr 27, om utredning rörande massör- och sjukgymnastutbildning
för blinda och synskadade............................... 191
Bevillningsutskottets betänkande nr 23, ang. avdrag vid beskattningen
för avsättning till pensionsstiftelse......................... 191
Jordbruksutskottets utlåtande nr 9, ang. anslag till skogshögskolan... 196
_ memorial nr 12, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i
fråga om anslag till Särskilt stöd åt det mindre jordbruket..... 197
Fredagen den 6 april 1962
Nr 15
5
Fredagen den 6 april
Kl. 14.00
§ 1
Justerades protokollet för den 30 nästlidne
mars.
§ 2
Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:
Riksdagsman Mac Hamrin, f. 5.12
1910, lider av sjukdom och är arbetsoförmögen
fr. o. m. 3.4 i minst tre veckor.
Kalmar den 3.4 1962
Anders Rydén
Stadsläkare
Kalmar
Herr Hamrin i Kalmar beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen från och
med den 3 innevarande april tills vidare.
§ 3
Svar på fråga ang. utredningen om
grunderna för en prisgeografisk undersökning
i riket
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM, som yttrade:
Herr talman! Herr Lindahl har frågat
mig om jag är i tillfälle att upplysa
om vid vilken tid resultat kan föreligga
av den pågående utredningen om
grunderna för en prisgeografisk undersökning
i riket.
Enligt vad jag inhämtat beräknar
ifrågavarande utredning att avlämna
sitt betänkande före instundande halvårsskifte.
Vidare anförde
Herr LINDAHL (s):
Herr talman! Dyrortsgrupperingsfrågan
tilldrar sig som vanligt stort intresse
på skilda håll i landet, inte minst
i de delar av Stockholms län som ingår
i det s. k. storstockholmsområdet.
Om man deltar i organisations- och
föreningsliv får man ofta bekräftat att
folk inom detta stora område, vars
olika orter på många sätt hör ihop och
som ständigt växer, har svårt att förstå
de skillnader i lönehänseende som
nu råder. Vid möten, konferenser och
uppvaktningar fors ofta dessa synpunkter
fram. Gemensamt för alla sådana
yttringar är att man har svårt att acceptera
de nuvarande skillnaderna i
lönehänseende inom ett område, vars
olika orter har så många gemensamma
drag.
Detta är bakgrunden till min enkla
fråga.
Jag är naturligtvis medveten om att
ingen ändring kan ske innan nytt material
som möjliggör en bedömning föreligger.
Statsrådets besked att resultatet
av utredningen om grunderna för
en prisgeografisk undersökning kan föreligga
inom kort hälsas därför med
tillfredsställelse.
Jag skall i dag inte säga någonting i
sakfrågan. På den punkten får vi förmodligen
anledning att återkomma. Om
skillnader fortfarande existerar t. ex.
inom Storstockholm är det värdefullt
att också detta blir klarlagt. När grunderna
för en prisgeografisk undersökning
föreligger förväntar vi oss att problemen
rullas upp utan dröjsmål. Jag
kan av egen erfarenhet försäkra herr
statsrådet att otåligheten inom det område
jag bäst känner till — Storstockholm
och angränsande delar av Stockholms
län — är stor. Det är en allmänt
c
Nr 15
Fredagen den C april 1962
Svar på interpellation ang. åtgärder mot
spridd uppfattning att en ny undersökning
skall visa, att det inte föreligger
några större skillnader inom dessa områden,
varför de olika orterna också
borde tillhöra samma dyrortsgrupp.
Jag tackar med dessa ord herr statsrådet
för svaret.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 4
Svar på interpellation ang. åtgärder mot
oljeutsläpp i Östersjön
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE, som yttrade:
Herr talman! Herr Gustafsson i Borås
har i en interpellation frågat mig om
jag vill ta initiativ till förhandlingar i
syfte att snarast nå internationell överenskommelse
om att hela Östersjön blir
en för oljeutsläpp förbjuden zon eller
— i varje fall i avvaktan på sådan överenskommelse
och jämsides med denna
— medverka till andra åtgärder, som
kan mera effektivt förebygga oljeutsläpp
i Östersjön och därmed följande
skadeverkningar särskilt för sjöfågelsbeståndet,
fiskerinäringen och badmöjligheterna
kring de svenska kusterna.
Den i interpellationen omnämnda
konventionen — 1954 års internationella
konvention till förhindrande av
havsvattnets förorening genom olja —
har numera ratificerats av 17 stater.
Bland dessa är de nordiska länderna
samt Västtyskland och Polen. Konventionens
bestämmelser tillämpas i praktiken
av ytterligare några stater, däribland
Sovjetunionen. Anslutningen till
konventionen kan emellertid inte anses
tillfredsställande. Utanför konventionen
står fortfarande flera stater med
stora handelsflottor. Det är närmast
detta förhållande, som föranledde Mellanstatliga
rådgivande sjöfartsorganisationen
— IMCO — att i november 1961
oljeutsläpp i Östersjön
sammankalla till en internationell oljeskadekonferens
i mars—april 1962 i
London för en sådan revision av 1954
års konvention att en mera allmän anslutning
till konventionen kan påräknas.
I konferensen, som började den 26
mars 1962 -— sålunda helt nyligen —
deltager för Sveriges del en av Kungl.
Maj:t utsedd delegation med representanter
för olika intressen i frågan.
Bland de frågor, som konferensen
har att behandla, finns från svenska
regeringen i augusti 1961 till IMCO
framförda förslag till vissa ändringar i
konventionen. Förslagen, som grundar
sig på en från sjöfartsstyrelsen efter
samråd med statens oljeskyddsråd
gjord framställning i ämnet, syftar helt
till att komma till rätta med de problem
som berörts i interpellationen.
Ett av förslagen avser sålunda att få
till stånd den ändringen av konventionen,
att de förbjudna zonerna enligt
konventionen skall omfatta hela Östersjön
och Bottenhavet med anslutande
vikar samt att därvid sådant förbud
skall avse icke blott tankfartyg utan
även andra fartyg.
Kontakter under hand med övriga
nordiska länder har givit vid handen,
att dessa antingen själva framfört liknande
förslag eller i vart fall har utlovat
stöd för ifrågavarande svenska
förslag. Andra stater har också framlagt
förslag, vilka innebär införande
av totalförbud mot oljeutsläpp för hela
östersjöområdet.
Den svenska delegationen vid IMCO:s
oljeskadekonferens har fått direktiv att
på allt sätt verka för största möjliga anslutning
till en överenskommelse av innebörd
att östersjöområdet i dess helhet
förklaras såsom förbjuden zon. Enligt
direktiven skall delegationen även
i övrigt söka verka för åtgärder ägnade
att motverka oljeutsläpp längs våra
kuster.
Några ytterligare åtgärder i det av interpellanten
angivna syftet torde därför
för närvarande icke vara påkallade.
Fredagen den 6 april 1962
Nr 15
7
Svar på interpellation
Vidare anförde:
Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):
Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
få framföra mitt tack för svaret på
interpellationen. Då svaret är både positivt
och upplysande har jag bara att
uttala min tillfredsställelse. Jag vill
emellertid tillägga några ord.
Om resultatet av den internationella
oljeskyddskonferens som pågår i London
blir totalförbud för oljeutsläpp i
Östersjön, skulle det bl. a. betyda att
oljedöden bland sjöfåglarna kunde stoppas.
Jag hoppas att handelsministern
inte tycker det vara förmätet, om jag
frågar, när man kan vänta att konferensens
beslut kan träda i kraft. Jag befarar
att även om, som jag hoppas, besluten
blir positiva kommer förverkligandet
av besluten likväl att dröja
ganska länge. Jag vet inte om det går
att göra något åt detta. Enas konferensen
om en reviderad konvention, ankommer
det väl på de olika regeringarna
att avgöra, om de skall föreslå
sina parlament att ratificera besluten.
Ikraftträdandet kan alltså komma att
dröja flera år. I bästa fall blir det
omedelbara resultatet en ansats till förbättrade
förhållanden.
Jag vill uttrycka den förhoppningen
— den kanske är fåfäng —- att den
svenska delegationen gör vad som är
tänkbart för att påskynda ratificeringen
av besluten.
Jag skulle även vilja fråga herr statsrådet
på vad sätt man tänker sig kontrollen
nu och senare av beslutens efterlevnad.
Mig synes det vara en fråga
av icke ringa vikt att kontrollen blir
effektiv.
Vi har ju en hel del viktiga sjöfartsnationer:
Liberia, Grekland, Italien, Japan
och Panama — det finns kanske
fler — som stått utanför 1954 års konvention.
Är de med bland de 56 nationer,
som är samlade i London, och
kommer de att ansluta sig till de före
-
ang. åtgärder mot oljeutsläpp i Östersjön
slagna bestämmelserna? Jag antar att
svaret måste bli, att man får vänta
och se.
Jag tror att hela svenska folket kommer
att dra en lättnadens och befrielsens
suck om, som statsrådet antyder,
det i Östersjön blir totalförbud mot
oljeutsläpp. Om därtill våra nordsjökuster
bleve mera skyddade vore det
ännu bättre och ett steg mot sundare
förhållanden. Fråga är väl om inte
även Nordsjön är ett för litet vatten för
att tåla nedsmutsning av oljeutsläpp.
Veterligt finns det inga effektiva metoder
att oskadliggöra utsläppt olja. Att
bespruta badstränderna med lösande
kemisk vätska eller att med tillhjälp av
kemikalier få oljan att sjunka har visat
sig ineffektivt, efter vad man har
kunnat utläsa av redogörelser i tidningarna.
Det enda är väl att tillse att
oljeutsläpp helt enkelt inte sker.
Från Nordiska rådets sjunde session
1959 rapporteras ett yttrande från Sveriges
redareförening angående oljeutsläpp
i Östersjön. Man anger de svårigheter
som skulle bli följden, om den
s. k. »skamfläcken» i Östersjön togs
bort. Jag hoppas dock att regeringen är
villig undanröja de svårigheter som Redareföreningen
för i blickfältet. Det innebär
att sådana inrättningar kommer
till stånd, som gör det möjligt för fartygen
att till rimlig kostnad och med
ringa tidsutdräkt befrias från oljerester
och oljehaltigt barlastvatten. Kanske är
denna fråga redan löst.
Jag har full förståelse för de ekonomiska
synpunkter som dominerar på
redarehåll. Men det hade varit klädsamt,
om man med något ord antytt att
sjöfågel-, bad- och fiskeproblemet åtminstone
existerar. Säkert går det att
lösa fartygens rengöringsproblcm, om
man vill vidta de åtgärder som är erforderliga.
Om jag inte minns fel har
Sverige sex anläggningar för att mottaga
och rena sköljvattnet. Hur andra
länder har det med denna sak vet
jag ej.
8
Nr 15
Fredagen den G april 19G2
Svar på interpellation ang. åtgärder mot oljeutsläpp i Östersjön
Vad jag något fruktar, trots statsrådets
positiva svar, är att ratificeringen
av London-besluten skall ta så lång tid,
att vi ännu under många är får räkna
med att vattnets och strändernas nersmutsande
med olja kvarstår. Kan herr
statsrådet Lange skingra min kanske
litet pessimistiska syn på detta vore jag
bara tacksam. Vi kanske inte kommer
längre än till att vänta och hoppas.
Herr WACHTMEISTER (h):
Herr talman! Jag skulle vilja understryka
det sista herr Gustafsson i Borås
sade, nämligen att vi från svensk sida
måtte påskynda ratificeringen av 1954
års oljeskyddskonvention. Det är riktigt
som statsrådet säger, att Sovjetunionen
inte har ratificerat den men i praktiken
tillämpar den. Tyvärr tillämpar
man den inte hundraprocentigt. Det har
man heller knappast någon anledning
att göra, så länge det till Östersjön kommer
in fullt med fartyg, vilka inte är
hemmahörande där men tömmer ut sin
olja på den s. k. skamfläcken.
Det måste vidare beklagas att den
IMCO-konferens, som för närvarande
pågår i England, har fått en deltagarsammansättning
som inte tillgodoser de
ideella intressena. Från svensk sida är
bara sjöfartsnäringens intressen representerade.
Ifrån dansk sida har man
emellertid tagit med representant också
för naturskyddet. Det är dock från
naturskyddshåll, som man riktat de allvarligaste
invändningarna mot oljeföroreningarna.
Det är framför allt vi i
Sverige som lider av den saken.
Hur illa man än tycker om dessa oljeföroreningar,
kan man inte begära, att
fartygen skall gå alltför lång sträcka
för att bli av med sin avfallsolja. Det
gäller därför att se till att vi får tillräckligt
med mottagningsanordningar
inom hamnarna. Jag talade för inte så
lång tid sedan med en skeppsredare,
och han förklarade att han sparade
jämnt 100 000 kronor på att låta farty
-
gen gå ut till den s. k. skamfläcken och
där pumpa ut avfallsoljan.
Sett ur naturskyddssynpunkt vore det
därför av oerhört stort värde om handelsministern
här vore beredd att inge
oss hopp om att vi skall få mottagningsanordningar
för avfallsolja på tätare
avstånd.
Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:
Herr talman! Herr Gustafsson i Borås
lät sin fråga i interpellationcn följas av
en rad andra frågor här i dag. Han
efterlyste bl. a., när de nya bestämmelserna
skulle komma att träda i kraft.
Jag tycker att i varje fall denna hans
fråga vittnar om en smickrande uppskattning
av mina möjligheter att bidra
till en snabb lösning av detta problem
på ett för vårt land önskvärt sätt.
Men jag måste samtidigt i sanningens
namn säga, att herr Gustafsson, liksom
i viss mån herr Wachtmeister, överskattar
min förmåga att blicka in i
framtiden. Det är inte på oss själva det
beror om nya bestämmelser kommer att
bli följden av den nu pågående konferensen
— bestämmelser som skulle innebära,
att Östersjön i framtiden skulle
slippa från allt oljeutsläpp. Jag vet inte
ens, huruvida det finns tillräckliga förutsättningar
för att ett sådant beslut
skall komma att fattas vid konferensen.
Dessutom rör frågorna om en ratifikation
alla de länder, som för sin del är
beredda att biträda detta beslut. En sådan
ratificering kan ta sin tid, det är
jag fullständigt medveten om, men jag
ser inga möjligheter för oss att påskynda
den proceduren. Vi är väl alla ense
om att det är önskvärt med en snabb
ratifikation och behöver därför inte
ödsla några ord på den saken.
Herr Gustafsson efterlyste också de
kontrollmöjligheter, som man skulle
kunna tänka sig i framtiden för att få
en ordentlig efterlevnad av de bestämmelser,
som här kan komma att träda i
Fredagen den 6 april 1962
Nr 15
9
Svar på interpellation
kraft. Jag vill i det fallet bara erinra
om att inrikesministern för inte så
länge sedan tillkallade en särskild utredningsman,
som skall undersöka, dels
vilka åtgärder som kan bli erforderliga
för att kontrollera att sjötrafikförordningen
efterföljs, dels också vilka anordningar
som kan befinnas lämpliga
och ändamålsenliga för att kontrollen
av oljeutsläppet i framtiden skall bli
effektivare. Tills den utredningen är avslutad,
kan jag inte säga någonting på
denna punkt, men inrikesministerns åtgärd
visar, att regeringen har sin uppmärksamhet
fäst på denna sak.
De frågor i övrigt, som man begär att
jag skall besvara, kan jag helt enkelt
inte besvara, ty våra möjligheter att påverka
utgången av konferensen och
framför allt att åstadkomma ett positivt
beslut, som snabbt ratificeras, är
mycket små. Det ligger i själva verket
i betydande utsträckning utanför vår
förmåga.
Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):
Herr talman! När jag fick statsrådet
Langes svar, var mitt första intryck att
jag egentligen inte borde säga någonting
annat än ett tack för svaret, ty
därav framgår att regeringen är mycket
intresserad av denna frågas lösning.
Jag kan försäkra statsrådet, att hela
vårt lands befolkning följer denna fråga
med mycket stort intresse. Vi hoppas
att regeringen kommer att göra sitt yttersta
för att fullfölja vad statsrådet givit
uttryck åt i sitt svar. Det är en fråga
som ur både djurskyddssynpunkt och
andra synpunkter är av största intresse
för oss. Jag tror inte att regeringen kan
åstadkomma det omöjliga, men jag hoppas
att den i hög grad skall åstadkomma
det möjliga.
Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:
Herr talman! Jag har ingenting att
tillägga till vad herr Gustafsson i Borås
nu sade, utan jag begärde närmast or1*
— Andra kammarens protokoll 1962.
ang. åtgärder mot oljeutsläpp i Östersjön
det för att säga en sak som jag i mitt
tidigare inlägg borde ha framfört till
herr Wachtmeister.
Vi är fullständigt medvetna om de naturskyddssynpunkter
som gör sig gällande
på detta område, och jag tror
inte, herr Wachtmeister, att den omständigheten,
att det inte finns någon
särskild representant för naturskyddet
närvarande vid konferensen, betyder
att de aspekter man från naturskyddshåll
lägger på denna fråga inte blir
beaktade. Detta är inte någon kontroversiell
fråga, där inte sjöfartsstyrelsens
representanter skulle ha full förståelse
även för naturskyddets syn på detta
problem. Men man brukar inte skicka
ut folk i onödan. Herr Wachtmeister
tillhör ju ett parti, där man är mån om
att våra omkostnadsanslag och även resekostnader
hålls på rimlig nivå, och
jag försöker efter förmåga att bidra till
att så sker.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 5
Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till jordbruksutskottet propositionen
nr 133, angående tillsyn över skogar
tillhörande allmänna inrättningar av
kyrklig natur m. m.; samt
till statsutskottet propositionerna:
nr 139, angående vissa ändringar i
statliga avlönings- och pensionsförfattningar,
m. m., och
nr 141, angående nya gränser för
Stekenjokks statsgruvefält m. m.
§ 6
Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
en vid utskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan fogad, å bordet
vilande framställning från styrelsen
för riksdagsbiblioteket angående ändring
i reglementet för riksdagsbiblioteket.
\''r 15
10
Nr 15
Fredagen den 6 april 1962
§ 7
Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid
till statsutskottet motionerna nr 808—•
813;
till särskilda utskottet motionen nr
814;
till statsutskottet motionen nr 815;
ocli
till bevillningsutskottet motionen nr
816.
§ 8
Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtande nr
10, i anledning av väckt motion
angående kungörelseförfarandet vid
kyrkostämma;
statsutskottets utlåtanden och memorial:
nr
8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner,
nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående inköp
av obligationer i Förenta Nationernas
obligationslån,
nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1962/63 till teckning av aktier
i Aktiebolaget Ceaverken m. m.,
nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal om fortsatt drift av Institutet för
metallforskning (Metallografiska institutet),
m. m.,
nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal om fortsatt drift av Svenska träforskningsinstitutet,
m. m.,
nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1962/63 till Ferieresor, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 53, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder till förebyggande av
tandsjukdomar,
nr 54, i anledning av väckta motioner
angående organisationen av vården av
gomdefekta barn,
nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1962/63 till Ersättning åt domare,
vittnen och parter,
nr 56, i anledning av väckta motioner
om visst anslag till Sveriges koloniträdgårdsförbund,
nr 57, i anledning av väckta motioner
om överförande till stat och kommun
av kostnaderna för valsedlar vid
allmänna val,
nr 58, i anledning av väckta motioner
om anslag till S:t Lukasstiftelsen,
nr 59, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om kommunalt stöd
för studentbostäder,
nr 60, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1962/63 till Bokinköp och bokbindning
vid statens psykologisk-pedagogiska
bibliotek, och
nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 och 3 § § lagen
den 16 maj 1957 (nr 202) med särskilda
bestämmelser om kommuns, landstingskommuns
och annan samfällighets utdebitering
av skatt för åren 1958—1965,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner,
såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till statsutskottet;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 25, i anledning av väckta motioner
om ändring av kommunalskattelagens
bestämmelser rörande avskrivning å
maskiner och inventarier i rörelse,
nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen
den 16 maj 1957 (nr 202) med särskilda
bestämmelser om kommuns, landstingskommuns
och annan samfällighets utdebitering
av skatt för åren 1958—1965,
m. m., såvitt propositionen hänvisats
Fredagen den 6 april 1962
Nr 15
11
till bevillningsutskottet, jämte i ämnet
väckta motioner, och
nr 31, i anledning av väckta motioner
om avdrag vid beskattningen för lön
till hemmavarande barn;
bankoutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 4 mars 1955 (nr 110) om
Sveriges allmänna hypoteksbank och
om landshypoteksföreningar, m. m., och
nr 13, angående användande av riksbankens
vinst för år 1961 samt utlåtande
i anledning av dels framställning av
fullmäktige i riksbanken angående dispositionen
av överskotten från riksbankens
rörelse, dels ock i ämnet väckta
motioner;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 20, i anledning av väckta motioner
om jämställande i visst hänseende av
fartygsinteckning med inteckning i fast
egendom,
nr 28, i anledning av väckta motioner
om processuell rättshjälp, och
nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om straff
i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration
m. m.;
andra lagutskottets utlåtande och memorial:
nr
19, i anledning av väckta motioner
angående bestämmelserna om transport
av animala livsmedel, och
nr 21, angående överlämnande till
statsutskottet av väckt motion om viss
vidgning av rätten till ersättning från
den allmänna sjukförsäkringen;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående bidrag till
restaurering av Uppsala domkyrka m. m.
jämte i anledning av propositionen
väckta motioner, dels motioner om inrättande
av särskilda studentprästbefattningar
m. m., dels motioner om vidareutbildning
av präster vid sjukhusen,
dels ock motioner om tjänstebil för
biskopen i Luleå stift,
nr 18, i anledning av motioner om
upphävande av skyldigheten att utfärda
särskilda lagfartsbevis m. m.,
nr 19, i anledning av motion angående
lantbruksnämnds medverkan vid faslighetssammanläggning,
och
nr 20, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den
22 april 1960 (nr 77) angående byggnadsforskningsavgift,
m. m., dels ock i
ämnet väckt motion;
jordbruksutskottets utlåtande nr 7, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående reglering av priserna på fisk
under budgetåret 1962/63, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner; samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden:
nr
23, i anledning av väckta motioner
om åtgärder till skydd mot kräftpesten,
nr 24, i anledning av väckta motioner
om arbetsvetenskaplig forskning,
nr 25, i anledning av väckta motioner
om utredning för åstadkommande
av en ny aktiebolagslag,
nr 26, i anledning av väckt motion
om inrättande av ett statligt förlag för
skolböcker m. m., och
nr 27, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande massör- och sjukgymnastutbildning
för blinda och synskadade.
§ 9
Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde;
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna å driftbudgeten
för budgetåret 1962/63 inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde;
och
nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående medelsbehovet
12
Nr 15
Tisdagen den 10 april 1962
under anslaget Flygförvaltningen: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 m. m.
§ 10
Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:
nr 122, med förslag till sjukvårdslag,
nr 136, med förslag till skollag m. m.,
nr 145, angående försäljning av en
allmänna arvsfonden tillfallen fastighet,
m. m., samt
nr 147, med förslag till förordning om
befrielse för stiftelsen Dag Hammarskjölds
Minnesfond från arvsskatt och
gåvoskatt, m. m.
Dessa propositioner bordlädes.
§ 11
Anmäldes en till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion,
nr 817, av herr Börjesson i Falköping
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 138, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 och
4 §§ förordningen den 11 december
1959 (nr 575) med föreskrifter om vissa
betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning
av bilar, m. m.
Denna motion bordlädes.
§ 12
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.24.
In fidem
Sune K. Johansson
Tisdagen den 10 april
Kl. 16.00
§ 1
Justerades protokollen för den 3 och
den 4 innevarande april.
§ 2
Meddelande ang. sammanträdestider
m. m.
Herr TALMANNEN yttrade:
Till kammarens ledamöter har utdelats
en stencilerad plan för arbetet under
tiden från påskuppehållet till vårsessionens
slut. Därav framgår bl. a. att
sammanträdet onsdagen den 2 maj avses
skola bli ett bordläggningsplenum
men att det i övrigt torde vara nödvändigt
att räkna med arbetsplena såväl
onsdagar som fredagar, varvid fredagsplena
kommer att börja kl. 11.00. Vårsessionen
skulle enligt planen komma
att avslutas den 29 eller, om gemensam
votering erfordras, den 30 maj.
Till kammarens ledamöter har vidare
utdelats en preliminär plan för behandling
i kamrarna av utskottsutlåtanden
under tiden från och med den 25 april
till vårsessionens slut.
I detta sammanhang må också erinras
om att riksdagen inbjudits att torsdagen
den 17 maj följa av marinen anordnade
uppvisningar och övningar.
Detta besök kommer att taga hela dagen
i anspråk.
§ 3
Svar på interpellation ang. det statliga
stödet till Stockholms kapplöpningssällskap
Ordet
lämnades på begäran till
13
Tisdagen den 10 april 1962 Nr 15
Svar på interpellation ang. det statliga stödet till Stockholms kapplöpningssällskap
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:
Herr talman! Herr Lindström har i
en interpellation ställt vissa frågor till
mig beträffande Stockholms kapplöpningssällskap
och dess ekonomi. Den
första frågan gäller om sällskapet gjort
någon amortering på tremiljonerslånet
med statlig kreditgaranti. Svaret är att
någon delåterbetalning icke verkställts.
För ordningens skull bör emellertid
tilläggas att lånet förutsatts återbetalas
först den 1 oktober 1965.
De övriga frågorna berör Kapplöpningssällskapets
möjligheter att inom
föreskriven tid amortera den statsgaranterade
krediten och lämpligheten av
ett ökat statligt stöd till sällskapets
verksamhet. Dessa frågor torde i och
för sig inte påkalla något svar, sedan
Kapplöpningssällskapet nu gått i konkurs
och därmed saknar rättslig handlingsförmåga
i fråga om Täby galoppbana.
Jag finner det emellertid befogat
att i detta sammanhang ge vissa upplysningar
om det läge för statens och
galoppsportens del som numera inträtt
och knyta vissa kommentarer därtill.
Sedan försök till en ekonomisk rekonstruktion
av Kapplöpningssällskapet
strandat och konkursen blivit ett
faktum, har staten liksom övriga borgenärer
att enligt lagens föreskrifter
bevaka sina fordringsanspråk. Jag har
med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande
vidtagit åtgärder härför. Konkursförvaltningen
har bedömt det som önskvärt
att rörelsen på Täbyanläggningen
fortgår under den kommande säsongen.
Jag delar denna bedömning och vill
framhålla, att det är löpningssäsongen
som ger intäkter, medan en av de
tyngsta utgiftsposterna, låneräntorna på
skulderna för investeringen i anläggningen,
utgår under hela året. Såväl för
staten och övriga borgenärer som för
hästägarna är det således ett intresse
att tillvarata de inkomstmöjligheter som
löpningssäsongen rimligtvis bör ge. Såsom
meddelats i pressen har konkurs
-
förvaltningen beslutat, att rörelsen tills
vidare skall omhänderhavas av ett särskilt
kommissionärsbolag. I styrelsen
för detta bolag, Täby Galopp AB, är
förutom den officiella konkursförvaltningen
representerade olika intresseorganisationer
för hästaveln och galoppsporten
samt staten, som står för det
största oprioriterade fordringsbeloppet.
Den nuvarande ledningen, i vilken någon
ledamot från Kapplöpningssällskapets
styrelse icke ingår, bör med hänsyn
till sammansättningen ha möjlighet
att skapa förtroende för verksamheten.
I förra fredagens konselj beviljades
Täby Galopp AB totalisatortillstånd för
den kommande säsongen.
Riksgäldskontoret har den 31 mars i
år utbetalat ett belopp av 3 milj. kr. i
enlighet med statens garantiförpliktelse.
Det är mycket vanskligt att nu göra något
uttalande om statens möjligheter
att återvinna detta belopp i konkursen.
Värdet av anläggningen, bortsett från
markvärdet, är helt beroende av rörelsens
resultat. Nu har möjligheter skapats
för att löpningarna skall kunna gå
programenligt. Om verksamheten omfattas
av det förtroende bland intressenterna
och bland en bred allmänhet
som jag hoppas på och under förutsättning
att den nya ledningen i sitt
förvaltaruppdrag iakttager sunda affärsmässiga
principer, vill jag inte beteckna
det som utsiktslöst att statens
förlust skall kunna begränsas. En positiv
utveckling av rörelsen är givetvis
också till båtnad för hästaveln och galoppsporten.
I sammanhanget kan omnämnas
att statens andel av totalisatormedlen
beräknas uppgå till 3 milj. kr.
per säsong från Täby galoppbana.
Staten kommer att tillse att dess intressen
vid konkursens avvecklande bevakas
efter principer som är ekonomiskt
försvarbara. I dagens läge kan
något uttalande icke göras om den
långsiktiga anordningen av verksamheten
på Täby galoppbana. En slutlig
redovisning för de frågor som sam
-
14 Nr 15 Tisdagen den 10 april 1962
Svar på interpellation ang. det statliga stödet till Stockholms kapplöpningssällskap
manhänger med garantiåtagandet och
fordringens bevakning i konkursen torde
framdeles få lämnas riksdagen.
Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.
Vidare anförde:
Herr LINDSTRÖM (s):
Herr talman! Jag tackar finansministern
för svaret på min interpellation.
Jag förstår helt svårigheten att finna en
uppslagsända som håller i denna härva.
De farhågor jag uttryckte när jag framställde
min interpellation någon gång
i februari har vida överträffats, och
därför är det kanske inte så underligt
om jag har en känsla av att finansministerns
svar ändå har en underton som
omisskännligt påminner om den där
bondmorans klagan när hon sålt smöret
och tappat pengarna.
Jag vill ändå ge finansministern ett
uppriktigt erkännande för den handlingskraft
han visat i denna situation,
ty jag är fullt medveten om att han
ingalunda haft att göra med folk som
det varit lätt att tas med, när det gällt
att finna en framkomlig väg för en sanering.
Såvitt jag kan förstå har finansministern
lyckats sätta bra folk i ledningen
för det bolag som nu skall driva
verksamheten på Täby. De har inte
någon lätt uppgift, men om de får en
liten smula stöd både från hästägare,
tränare och publik så tror jag att, som
finansministern säger, statens utgifter
skall kunna begränsas.
Personligen har jag den uppfattningen
att det hade varit riktigare om statsmakterna
hade skaffat sig insyn i dessa
affärer innan riksdagen beviljade
denna kreditgaranti på 3 miljoner kronor.
Jag förstår att det är någon som
invänder att det inte är svårt att vara
efterklok, men jag vill gärna ta på mig
min del av vårt gemensamma ansvar
för att tilläggsproposition nr 150 år
1960 via statsutskottets reservationslösa
utlåtande nr 141 slank så lätt igenom
här i riksdagen utan någon som helst
invändning.
Jag har tittat litet i dessa akter, men
det går inte att av dem utläsa på vilka
grunder finansministern framlade detta
förslag. Jag tror därför att jag uttalar
hela kammarens mening om jag säger
att det vore tacknämligt om finansministern
vid detta tillfälle ville lämna en
något utförligare redogörelse över på
vilka grunder han föreslog denna kreditgaranti
på 3 miljoner kronor. Om
han inte gör det, hyser jag vissa farhågor
för att vi skils åt i dag med
misstanken om att det är något hästskoj
modell 1960 som ligger bakom
denna proposition.
Finansministern säger i sitt interpellationssvar
att Täby lämnar 3 miljoner
kronor till staten över sin totalisatorverksamhet,
och det är alldeles riktigt.
Men det torde väl bli en närapå teologisk
diskussion, om man skulle försöka
komma överens om hur mycket av dessa
3 miljoner som skulle ha spelats in
på t. ex. Solvalla, Åby eller Jägersro,
om de inte hade spelats in på Täby; på
travbanorna har ju staten åtminstone
hittills fått en större procent av totalisatoromsättningen.
Hela den här affären är ett inte så
lustigt exempel på hur lättsinnigt, för
att inte säga ansvarslöst, mogna män
kan handla med allmänna medel. Man
kan ju inte säga att inte åtminstone huvudparten
av dessa män har vad man
kan kalla miljonvana. De borde ha haft
litet större begrepp om hur långt en
miljon räcker och hur många miljoner
de förfogar över. Jag tror inte att någon
av dem dväljs inom kammarens
väggar, men jag vill ändå till kammarens
protokoll läsa upp vad professor
Eli Heckscher sade en gång, nämligen
att det finns få saker så motbjudande
som när affärsmän och näringsorganisationer
ställer krav på frihet och självbestämmanderätt
i goda tider och gnäller
om statens bistånd när förmågan
att reda sig själv verkligen skall prövas.
15
Tisdagen den 10 april 1962 Nr 15
Svar på interpellation ang. det statliga stödet till Stockholms kapplöpningssällskap
När jag försökt titta litet grann bakom
förlåten, har jag funnit många exempel
på hur lätt man tagit på problemen.
Som ett av de mest hårresande, höll jag
på att säga, fast jag är utan hår själv,
kan nämnas att samma dag som Kapplöpningssällskapet
inlämnade sin konkursansökan,
hade den gamla Jockeyklubben,
som tagits fram ur sin grift,
en stor fest, där den tilläts uppföra en
ganska makaber dans -— om jag får
använda det uttrycket — omkring
Kapplöpningssällskapet, som bildligt talat
då låg på lit de parade. Detta var
alltså ett enda exempel på hur lätt man
tagit på saken.
Vidare framgår av handlingarna i
detta ärende en påtaglig benägenhet
för mörkläggning. Jag rekommenderar
finansministern, eller rättare sagt de
mannar han har satt att hålla i detta,
att allvarligt efterlysa utkastet till ett
styrelseprotokoll inom Stockholms
kapplöpningssällskap från januari
1962. Lyckas man finna detta, får man
nog en ännu mer skrämmande bild av
förhållandena än den jag har möjlighet
att måla upp.
Låt mig peka på ytterligare en sak.
Svenska galoppsportens centralförbund
säger i sina stadgar — det exemplar
jag har är tryckt 1959, varför jag utgår
från att det är det senaste — i
§ 2 punkt 1, att Galoppförbundet har
till ändamål att organisera och övervaka
landets galoppsport. —- Hur denna
övervakning har skett framgår av
vad jag redan sagt.
I § 15 sägs: »Ordförande och vice
ordförande utses vid årsmöte och få
icke tillhöra tävlingsanordnande organisations
styrelse.» Om jag inte är fel
underrättad, bör väl en del av dem som
sitter i det nya bolagets styrelse och
som skall driva verksamheten ute i
Täby enligt dessa stadgar vara diskvalificerade
— åtminstone förefaller det
en lekman så.
Jag delar finansminister Strängs förhoppningar
om att den kraftfulla led
-
ning, som nu är tillsatt, skall, såsom
jag sade nyss, kunna leda verksamheten
så att förlusten inte får alltför stora dimensioner.
Jag vill bestämt säga ifrån, att min
interpellation ingalunda kom till för
att skada galoppsporten. Det hade lämnats
mig sådana uppgifter — som jag
vid undersökning kunde styrka riktigheten
av — att jag ansåg mig så gott
som nödd och tvungen att föra dem på
tal här i riksdagen. Som ni känner till
från pressdebatten var jag inte ute i
ogjort väder.
En gång när riksdagen diskuterade
galoppsportens stora anspråk på statsmedel
gjorde jag en jämförelse med
travsporten. Jag tillät mig att från denna
plats ge galoppsportens företrädare
den rekommendationen att de skulle
försöka att inom travsporten få tag i en
duktig man med sinne för ekonomi och
för hur en sådan här sak skall läggas
upp. Jag var övertygad om att ifall
detta lyckades skulle galoppsporten
kunna hävda sig i konkurrens med travsporten.
Då blev jag åtminstone i vissa
tidningar utpekad som galoppsportens
energiske dödgrävare. Jag tror att om
de höga herrarna inom galoppsporten
hade följt det råd som sålunda lämnades,
visserligen bara av en enkel bonde,
så skulle jag kanske i dag ha kunnat
få ståta som galoppsportens skyddspatron,
jag skall inte säga ängel.
Det må vara nog sagt. Jag skall be
att än en gång till finansministern få
framföra mitt tack för interpellationssvaret,
inte minst därför att han i svaret
har gett oss en förhoppning om att
vi skall få fortsatta informationer om
hur dessa affärer utvecklas.
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:
Herr talman! Jag var litet fundersam,
huruvida jag skulle göra ytterligare någon
kommentar. Jag tyckte det hos den
ärade interpellanten fanns så mycket
av gammal olust, som bubblade upp i
Nr 15
1C
Tisdagen den 10 april 1962
Svar på interpellation ang. det statliga stödet till Stockholms kapplöpningssällskap
hans inlägg och som kanske ligger litet
vid sidan om den fråga vi numera konkret
debatterar.
Men jag vill ändå, herr talman, mycket
bestämt tillbakavisa insinuationen,
att jag skulle ha varit medagerande i
något hästskoj, när jag signerade förslaget
om riksdagens medverkan till
kreditgarantien på 3 miljoner kronor.
Om jag fattat interpellanten rätt, ville
han inte heller direkt insinuera detta,
eller över huvud taget insinuera någonting,
utan han avsåg snarare att uttrycka
sig litet tillspetsat. Därför skall jag
inte uppehålla mig längre vid detta.
Interpellanten ställde en fråga. Han
önskade anvisning om vilka grunder
finansministern byggde sitt förslag på
när riksdagen 1960 inbjöds att garantera
tremiljonerskrediten. De grunderna
kan i korthet uttryckas på det sättet,
att Stockholms kapplöpningssällskap
sedan åtskilliga decennier anordnat
löpningar på en bana ute i Ulriksdal,
på kronans mark. Statens och
kransstädernas markintressen gav på
grund av utvecklingen klart vid handen,
att denna mark var alltför dyrbar
att ha liggande utan annan användning
än som galoppbana. Det fanns starka
intressen som ville bostadsexploatera
marken, och det fanns statliga intressen
att få använda den för ändamål,
bättre lämpade med hänsyn till markens
beskaffenhet än att anordna kapplöpningar
under sommarsöndagarna
och träna hästarna på vardagarna på
detta område. Jag kan kort och gott
säga, att Stockholms kapplöpningssällskap
därför helt enkelt blev vräkt av
kronan från sin Ulriksdalsbana — naturligtvis
under anständiga former:
sällskapet fick två eller tre år på sig
för att se sig om efter annan lämplig
mark där galoppsport skulle kunna bedrivas.
Men det var ett klart besked
från kronans sida: Här får ni inte vara
längre; ni måste ge er i väg! Det finns
väl någonting av anständighet i uppträdandet
om man tar hand om dem
man vräker, och i varje fall bör samhället
föregå med gott exempel; ty vänär
det alltför många på den privata
marknaden som icke tar denna hänsyn.
Jag ansåg därför för min egen del, att
det skulle vara svårt att komma ifrån
att räcka en hjälpande hand, när sällskapet
nu skulle söka sig ut och anlägga
en ny bana annorstädes. Stockholms
kapplöpningssällskap intresserade
Täby kommun för detta ändamål
och slöt ett avtal med kommunen om
anläggande av bana där. Sällskapet
måste självfallet söka lån för anläggningen,
och det behövdes ett statligt
kreditåtagande för att man skulle erhålla
den erforderliga lånesumman,
trots att även Täby kommun gick in
med ekonomiska engagemang i galoppbanebygget.
Nu gjordes emellertid vissa felkalkyleringar.
Man räknade med en livligare
frekvens av besökare, en större omsättningssumma
per löpdag än vad som visat
sig vara fallet under det gångna
året, när banan varit i bruk — den har
ju bara ett år bakom sig än så länge.
Vidare kan jag säga, att sällskapet inte
iakttog den sunda, affärsmässigt betonade
ekonomiska försiktighet som hade
varit erforderlig.
Jag tror inte man hade behövt forcera
fram banan i den takt man nu
gjorde. Därigenom blev det merkostnader
för anläggningens färdigställande,
vilka sedermera belastade de ekonomiska
kalkylerna. Det finns också
vissa andra detaljer som man kan anmärka
på om man utgår från behovet
av att iaktta sparsamhet, men jag har
ingen anledning att dra upp alla de
detaljerna.
I vart fall stod man efter en löpningssäsong
i det läget att det anläggningsbelopp
som man hade att förränta var
för högt för att det i praktiken skulle
vara möjligt att driva banan. Man kan
inte driva den med uppenbar förlust.
För att man skulle kunna starta verksamheten
på sund bas blev det nödvän
-
17
Tisdagen den 10 april 1962
Svar på interpellation ang. det statliga
digt att skriva ned det belopp på vilket
ränta skulle betalas. För att möjliggöra
en sådan nedskrivning begärdes
företaget i konkurs. Det var beklagligt
att detta skulle behövas, men
något annat var inte att göra.
Jag förmenar att det nu bör finnas
goda utsikter att med en försiktig och
förståndig ledning kunna klara ekonomien
framöver, eftersom startläget är
så mycket bättre nu än när man hade
de ursprungliga anläggningskostnaderna
att amortera och förränta.
1960 var det inte möjligt att göra
några andra beräkningar än dem som
galoppsportens sakkunniga män presterade
med utgångspunkt i vad de
trodde om frekvensen på banan o. s. v.
Man kanske kan säga att staten borde
ha utövat en mera intensiv kontroll
över verksamheten i uppbyggnadsskedet.
Jag tror emellertid att det inte kan
riktas några mera allvarliga anmärkningar
på den punkten.
I vart fall är ju detta en verksamhet
som också ger staten pengar. Jag har i
interpellationssvaret meddelat att varje
säsong bör via totalisatormedlen ge staten
3 miljoner kronor. Det är ju det
belopp som jag kommer att begära att
riksdagen skall ge i anslag för att klara
upp det kreditåtagande som kronan
har gjort i detta sammanhang. Naturligtvis
kan man som interpellanten fråga
sig om dessa 3 miljoner kronor är
någon nettoinkomst. Det kan väl varken
herr Lindström eller jag ha någon
exakt uppfattning om. Det finns naturligtvis
en del av allmänheten som har
den karaktären att de är, om jag får
använda uttrycket, professionella gamblers
och spelare så att, om de inte får
spela på Täby, så spelar de så mycket
mer på någon annan bana. Men det
finns en annan typ av människor som
går till Täby bara därför att de gillar
galoppsporten, de föredrar den framför
travsporten. Ingen vågar väl säga
vad salderingen av en sådan här räkneoperation
skulle bli, men jag tror att
Nr 15
stödet till Stockholms kapplöpningssällskap
staten kan räkna med en väsentlig merinkomst
om både Täby-banan och Solvalla-banan
kan fortsätta sin verksamhet
än om bara Solvalla-banan gör det
och Täby-banan läggs ned.
Vidare är att märka att här har både
Täby kommun och staten satsat pengar.
Om verksamheten går ihop, vilket
jag har vågat uttala en förhoppning om,
så är det inte uteslutet att i varje fall
Täby kommun bör kunna få in en del
av sina satsade pengar och kanske även
staten kan få in en del. Jag tycker nog
att om man omöjliggör banans fortbestånd
innebär det att man sätter en
kommun som har velat göra ett sådant
engagemang i en ganska brydsam situation.
Ja, herr talman, det blir kanske tillfälle
att tala ytterligare om detta, när
den annonserade propositionen komer
att föreläggas riksdagen. För dagen
kan jag säga, att jag inte har någon anledning
att ta den gamla styrelsen i
försvar. Ett uttryck för detta är väl att
regeringen har drivit fram en ordentlig
omvandling av styrelsen -— en »palatsrevolution».
Ingen av de gamla styrelsemedlemmarna
finns med i den nya
styrelsen. Vi satsar nu med nya ekonomiska
förutsättningar under en helt ny
ledning, en ledning som jag lade märke
till att även interpellanten uttalade
sin tillfredsställelse över. Jag har för
dagen inte mer att säga i detta ärende.
Herr LINDSTRÖM (s):
Herr talman! Med den redogörelse
som finansministern har lämnat, är
han helt friad från misstanken om
hästskoj modell 1960.
Finansministern sade att Kapplöpningssällskapet
inte fick stanna kvar
på Ulriksdal utan blivit vräkt därifrån.
Om jag inte är fel underrättad
skulle sällskapet ha fått fortsätta att
tävla där hela detta år. På Ulriksdal
hade man högre omsättningssiffror än
på Täby. Det blev emellertid en »palatsrevolution»
inom Kapplöpningssäll
-
Nr 15
18
Tisdagen den 10 april 1962
Svar på interpellation ang. trålfisket utefter ostkusten
skåpet. Det var när unga krafter — jag
skall inte tillägga några mer adjektiv —
dyrt och heligt utlovade att banan skulle
öppnas den 1 maj 1960, om jag inte
minns fel. Med treskiftesarbete lyckades
man få tävlingsbanan i ordning till
den 31 augusti. Vad var anledningen
till denna oerhörda brådska, som ju
fördyrade anläggningen?
En erfaren kapplöpningsman har sagt
att en bana ute på Täby kan bära en
skuldbörda på 6 till 7 miljoner kronor.
Även den gränsen var passerad, när
Kapplöpningssällskapet kom och ville
ha kreditgarantier från staten.
Jag skall inte fortsätta diskussionen
om hur det gått med totalisatorinkomsten
på 3 miljoner kronor om inte Täby
hade funnits. Jag tycker gott att Täby
kan få finnas. Jag måste emellertid
säga att jag innerst inne nog stegrar
mig något mot att statsmakterna skall
subventionera galoppsporten på detta
sätt. Det värsta skulle ju kunna inträffa,
nämligen att vi inte får något tillbaka
av kreditgarantien på 3 miljoner
kronor. Jag befarar dock inte det
värsta men väl näst därintill.
Herr talman! Det må kanske vara
tillåtet — särskilt som det inte i dag
besvaras så många interpellationer —
att göra en liten jämförelse, även om
den faller litet vid sidan om ämnet.
Samma år som riksdagen beviljade den
kreditgaranti det här gäller gjorde några
representanter för vårt län, som ju
är industrifattigt och inte har kunnat
erbjuda tillräckligt med sysselsättning
åt ungdomarna, en uppvaktning i
kanslihuset för att försöka få en kreditgaranti,
jag vill minnas även i det
fallet på omkring 3 miljoner kronor.
Nu gällde saken ett annat departement
och finansministern är alltså inte svaret
skyldig i detta sammanhang, låt
vara att det väl bör vara någon kommunikation
mellan departementen i sådana
här angelägenheter. Det var fråga
om en kreditgaranti för att starta en
träindustri precis av den typ som en
statlig utredning hade föreslagit såsom
varande den enda tänkbara möjligheten
att i Norrlands inland tillvarata det
virke som inte går att flotta ned till
kusten. När vederbörande gick ut mellan
mastodontpelarna utanför kanslihuset
hade man emellertid en känsla
av att man bara mötts med kalla handen.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 4
Svar på interpellation ang. trålfisket utefter
ostkusten
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade
:
Herr talman! Herr Dahlgren har i en
interpellation frågat mig
1) om jag vill medverka till att möjligheter
skapas att bedriva trålfiske
mellan yttre och inre territorialvattensgränserna
och att genom marinen där
företaga minsvepning.
2) om jag är beredd medverka till
att trålfiske i Kalmar län även kan få
bedrivas på lämpliga områden inom
den inre territorialvattensgränsen.
Enligt 7 § fiskeristadgan är trålfiske
förbjudet på svenskt territorialvatten.
Såsom interpellanten påpekat har emellertid
Kungl. Maj :t meddelat dispenser
från detta förbud beträffande vissa närmare
angivna områden. Detta har skett
i successivt ökande omfattning efter förslag
av fiskeristyrelsen, sedan särskilda
trålfiskeförsök anordnats i samverkan
med vederbörande fiskarorganisationer.
Enligt vad jag inhämtat av
fiskeristyrelsen pågår alltjämt sådan
försöksverksamhet i stor omfattning. I
den mån dessa försök leder till förslag
om frigivning av ytterligare områden,
torde jag inte ha någon anledning att
motsätta mig detta. Några åtgärder för
att påskynda denna utveckling torde
knappast erfordras.
19
Tisdagen den 10 april 1962 Nr 15
Svar på interpellation ang. trålfisket utefter ostkusten
Hänsyn till minfaran måste emellertid
alltid tas. Jag har fått vissa upplysningar
från marinstaben, varav framgår
att det trots minsvepning inte har varit
möjligt att få tag i alla utlagda minor.
Några nya svep med förbättrade
egenskaper för svepning av här aktuella
mineringar har inte framkommit
sedan 1945. Det bedöms därför inte
vara möjligt att genom förnyad svepning
nedbringa den minrisk, som alltså
ännu föreligger. Marinstaben har emellertid
undersökt, om det ändå går att
minska nuvarande för trålning och ankring
farliga områden och därvid upplyst
att så synes vara möjligt. Detta
ökar givetvis i motsvarande mån de
områden, där undantag från trålfiskeförbudet
kan övervägas.
Vad slutligen angår interpellantens
andra fråga har fiskeristyrelsen upplyst,
att förberedelser pågår även beträffande
möjligheterna att anordna
trålfiske på vissa delar av det inre territorialvattnet.
Här har man dock inte
kommit så långt som i fråga om det
yttre territorialvattnet. Innan något frigivande
av delar av det inre territorialvattnet
kan ske, torde sålunda krävas
ytterligare undersökningar och försök.
Skulle resultaten härav bli positiva, kan
jag emellertid inte se något hinder mot
att undanta även delar av det inre territorialvattnet
från trålfiskeförbudet.
Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Dahlgrens interpellation.
Vidare anförde
Herr DAHLGREN (ep):
Herr talman! Jag framför mitt tack
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för det svar som han här
lämnat och som jag betraktar såsom
mycket positivt. Jag är särskilt glad
över att jordbruksministern har velat
undersöka möjligheterna av en rengöring
i de minbelagda vattnen, trots att
ärendet inte faller under statsrådets
domvärjo utan hör hemma i ett annat
departement. Det är också mycket glädjande
få höra att man inom marinen är
villig medverka till att begränsa de
olägenheter som de icke minsvepta och
friförklarade områdena utgör för fiskerinäringen.
I och för sig är det ett
ganska märkligt förhållande att försvarsåtgärder,
som vidtogs under beredskapstiden,
skall tjugotalet år efteråt
fortfarande utgöra ett hinder för vissa
yrkesutövare. Det är nu bara att hoppas
att de varslade åtgärderna skall
vidtas så snabbt som möjligt, så att nya
områden kan frisläppas och fiskerinäringens
utövare där få bedriva fiske
på egen risk.
Som en nyhet vill jag också betrakta
svaret på min andra fråga, varav framgår
att trålfiske skall få bedrivas i Kalmar
län även innanför den inre vattengränsen.
Statsrådet säger att förberedelser
härför är i gång, och jag vill
uttrycka den förhoppningen att berörda
myndigheter skall arbeta så skyndsamt
som möjligt, så att även i Kalmar
län ett fiske skall kunna bedrivas inom
ifrågavarande område.
Den rationalisering, som fiskerinäringen
för närvarande genomgår på
ostkusten, har inneburit betydande investeringar
i moderna båtar och fångstredskap.
Inom enbart Kalmar norra län
har under de senaste åren i båtar investerats
2,5 miljoner kronor. Förutsättningen
för att dessa rationaliseringar
skall kunna göras räntabla är naturligtvis
att vattenområden med goda
trålbottnar släpps fria, och för inomskärsfiskets
del skulle säkerligen ett
frisläppande för tråldragning betyda
ett uppsving och i varje fall medverka
till att ge denna speciella grupp av näringsutövare
möjlighet att förbättra sina
inkomstförhållanden.
Herr talman! Jag ber att än en gång
få tacka för svaret och jag uttalar en
förhoppning om att berörda myndigheter
skall med all uppmärksamhet följa
dessa frågor.
Härmed var överläggningen slutad.
20
Nr 15
Tisdagen den 10 april 1962
§ 5
Svar på interpellation ang. hjälpsändningar
av överskottsfångster av fisk till
utvecklingsländer
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:
Herr
talman! Herr Staxäng har i en
interpellation frågat mig om jag vill
vidta åtgärder för att organisera hjälpsändningar
av överskottsfångster av
fisk till sådana utvecklingsländer som
kan vara i behov härav.
Herr Staxäng har därvid framhållit,
att det regelmässigt uppstår ett överskott
på svenskfångad fisk, som nu går
till framställning av fiskmjöl eller djurföda.
Detta överskott borde enligt interpellanten
kunna användas bättre genom
att det ställdes till de hjälpbehövandc
ländernas förfogande.
Härtill bör väl först och främst göras
den kommentaren att överskottsproblemet
för vår del är av begränsad
storlek. Om vi håller oss till vårt viktigaste
produktionsområde, nämligen
västkusten, kan vi konstatera, att av de
kvantiteter fisk som övertagits av föreningen
Västkustfisk har under senare
år mellan 300 och 400 ton per år avsatts
till djurföda. Även det fisköverskott,
som gått till framställning av
fiskmjöl, är relativt litet. Under år 1961
avsattes sålunda för tillverkning av fiskmjöl
i runt tal 2 000 ton av de av föreningen
övertagna kvantiteterna.
De partier som gått till djurföda har
utgjorts av torsk, kolja, rödtunga o. d.
Överskott har uppstått sporadiskt och
därvid oftast i så små kvantiteter och
på sådana platser, att det ej varit lönsamt
att nyttiggöra överskottet för annat
ändamål än försäljning till djurföda.
Till en del har även fisken haft
sådan storlek att den ej lämpligen kunnat
förädlas. Det är sålunda inte realistiskt
att räkna med att den fisk, som
gått till djurföda, skulle kunnat ha använts
för hjälpsändningar.
För fiskmjölstillverkningen har i huvudsak
utnyttjats färsk sill. Att överskottet
disponerats för fiskmjölstillverkning
har till stor del berott på att
tillförseln varit mycket ojämn och att
den tillgängliga fryskapaciteten inom
landet inte räckt till under de dagar,
då en koncentrerad införsel av sill ägt
rum. Endast mycket begränsade kvantiteter
av den för fiskmjölstillverkningen
disponerade sillen skulle sålunda
kunnat nyttiggöras för hjälpsändningar.
Av det sagda framgår att vi hittills
knappast försuttit några chanser att utnyttja
det inom fisket uppkomna överskottet.
Såsom interpellanten berört
föreligger emellertid möjligheter att genom
en uppmjukning av gällande
fångstbegränsningar förbättra underlaget
för hjälpsändningar. Problemet
skulle därför i första hand bestå i att
skapa avsättningsutrymme för svensk
fisk i de hjälpbehövande länderna. Detta
torde emellertid vara förenat med
avsevärda svårigheter. Först och främst
vet vi inte särskilt mycket om vilka behov
som finns på området. För vår del
skulle det väl närmast vara fråga om
att leverera sill, och möjligheterna att
avsätta denna måste än så länge bedömas
såsom små. Vi känner inte heller
närmare till möjligheterna att i detta
sammanhang bevara fiskens hållbarhet
under transporten och distributionen.
Kostnadssidan kräver särskild
uppmärksamhet.
En förutsättning för att man över
huvud taget skall kunna ge sig in på en
hjälpverksamhet av detta slag torde
bl. a. vara, att det sker i samarbete med
fiskets organisationer. Jag vill i det
sammanhanget erinra om att frågan
om fiskerinäringens medverkan behandlats
vid ett sammanträde med det
s. k. exportrådet för fisk för drygt ett
halvt år sedan. Fiskerepresentanterna
förklarade sig därvid visserligen positiva
till tanken på att hjälp i någon
form borde utgå men ansåg samtidigt,
att förutsättningarna var mindre gynnsamma,
när det gällde möjligheterna
21
Tisdagen den 10 april 1962 Nr 15
Svar på interpellation ang. hjälpsändningar av överskottsfångster av fisk till
utvecklingsländer
för det svenska fisket att medverka till
en dylik hjälpverksamhet.
Självfallet bör vi inte på grund av
de problem, som här redovisats, avskriva
tanken på hjälp till behövande
länder i form av fiskleveranser. I sammanhanget
kan det vara av intresse att
notera, att FN och FAO nyligen enat
sig om att söka åstadkomma ett multilateralt
system, som just går ut på att
överföra livsmedel från överskotts- till
underskottsområden. På svensk sida
har man ställt sig positiv till denna
plan, och regeringen har i den nyligen
framlagda propositionen angående
svenskt utvecklingsbistånd bl. a. föreslagit,
att Sverige skall bidra med motvärdet
till två milj. dollar under en treårsperiod.
Enligt propositionen skall
beloppet, om så befinns möjligt och
lämpligt, kunna utnyttjas bl. a. för
inköp av svenskproducerade livsmedel.
Det är min avsikt att i avvaktan på
riksdagens ställningstagande ta initiativet
till förberedande diskussioner om
hur beloppet lämpligen bör utnyttjas.
I det sammanhanget kommer även frågan
om möjligheterna till leveranser
av fisk och fiskprodukter att upptas
till närmare prövning.
Med detta, herr talman, anser jag
mig ha besvarat herr Staxängs interpellation.
Vidare anförde:
Herr STAXÄNG (h):
Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra mitt tack för svaret
på min interpellation.
Emot den redogörelse som statsrådet
lämnat för de överskottskvantiteter som
förefinns under ordinära förhållanden
har jag ingen erinran att göra. Från
kvalitetssynpunkt har det också varit
ganska naturligt att de i viss utsträckning
avyttrats till djurföda och fiskmjölstillverkning.
Dock har det inträf
-
fat, såväl under makrillfisket som under
sillfisket på Fladen, att det uppstått
avsevärda överskott av fisk, vilket
medfört svårigheter vid avsättningen.
Som emellertid statsrådet mycket riktigt
framhåller skulle man också genom
en uppmjukning av gällande fångstbegränsning
kunna förbättra underlaget
för hjälpsändningar till de behövande
länderna.
Statsrådet framhåller vidare att det
finns vissa problem vid en export till
de hjälpbehövande länderna, såsom deras
konsumtionsvanor, varornas beredning,
transport och distribution. Det
är fullkomligt riktigt att man måste ha
klart för sig att stora svårigheter här
måste bemästras. Jag kan bara nämna
som ett exempel, att man i vissa länder
måste undersöka befolkningens levnadsvanor
och framför allt dess inställning
till salt fisk. Saltningen blir sannolikt
den mest ekonomiska förädlingsformen,
och därför måste man först undersöka
om befolkningen över huvud
taget äter salt fisk. Syftet med min interpellation
var också att statmakterna
i samarbete med fiskets organisationer
skulle undersöka dessa problem och
om möjligt vidta åtgärder.
Som ett exempel på förståelsen hos
fiskets organisationer för denna export
kan jag nämna att man på fiskberedarhåll
visat mycket stort intresse för åtgärder
i interpellationens syfte. Detta
gäller särskilt dess förening i Bohuslän,
som meddelat att man har fullt
tillräckliga resurser för att i ganska
stor utsträckning engagera sig i en sådan
hjälporganisation. Denna beredarförening
framhåller att i orterna Klädesholmen,
Skärhamn och Mollösund,
för att nämna några platser, har man
mångårig erfarenhet av fiskkonservering,
som bör komma väl till pass för
den händelse det blir tal om att t. ex.
koka in överskottspartier av makrill.
Det meddelas vidare att man har kapacitet
nog för att skjuta emellan och
22 Nr 15 Tisdagen den 10 april 1962
Svar på interpellation ang. hjälpsändningar av överskottsfångster av fisk till
utvecklingsländer
dryga ut spillångesäsongen med att fläka
och salta såväl torsk som exempelvis
sej. På båda fiskslagen uppkommer
ett visst överskott sommartid, när
färskmakrillen trycker på marknaden,
och de torde lämpa sig utmärkt för åtminsone
torkning — norrmännen kallar
denna produkt »skruvlånga». Kvaliteten
når inte upp till den spilade
färsklångans, men fisken är ändå högst
matnyttig, och norrmännen har placerat
ganska stora partier av sålunda beredd
vara i de varmare länderna.
Som jag redan nämnt vill jag emellertid
inte på något sätt förringa de
svårigheter som här kan uppstå. Jag är
tacksam för att statsrådet i slutet av
sitt svar förklarat att han inte skall
släppa tanken på hjälp till de behövande
länderna i form av fiskleveranser.
Statsrådet redovisar också vissa förhandlingar
och förslag och förutsätter
att därvid även möjligheterna till leveranser
av fisk och fiskprodukter kommer
att tas upp till närmare prövning.
När Sverige efter det andra världskrigets
slut som gåva till Greklands befolkning
sände en del partier saltad
överskottstorsk, mottogs dessa med
mycket stor tacksamhet.
Jag ber att ännu en gång, herr talman,
få till statsrådet framföra mitt
tack för svaret.
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:
Herr talman! Herr Staxäng har frågat
hur vi skall kunna nyttiggöra vårt
överskott på fisk till hjälpsändningar
till utvecklingsländerna, och jag har
försökt visa att detta inte är så lätt.
Överskotten kommer så periodvis och
slumpmässigt att vi inte har någon möjlighet
att på ett riktigt sätt ta vara på
fisken och kanalisera ut den i hjälpverksamheten.
Sedan säger herr Staxäng — och det
har jag också nämnt om i mitt svar —
att en förutsättning för sådana hjälp
-
sändningar givetvis är att vi effektiviserar
fisket och fångar mera fisk.
Biståndet till utvecklingsländerna är
en fråga som vi måste se realistiskt på.
Vi måste väga den ena varan mot den
andra och se hur vi skall kunna göra
största möjliga nytta med vårt bidrag.
Och då blir det självfallet inte bara
livsmedelshjälp som kommer i fråga
utan även insatser av annat slag. Jag
vill säga detta för att vi skall vara på
det klara med hela problematiken och
se realistiskt på dessa frågor.
I övrigt har jag ingenting att tillägga
i anledning av herr Staxängs inlägg.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 6
Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till behandling av lagutskott propositionen
nr 122, med förslag till sjukvårdslag;
till
särskilda utskottet propositionen
nr 136, med förslag till skollag m. m.;
till statsutskottet propositionen nr
145, angående försäljning av en allmänna
arvsfonden tillfallen fastighet, m. in.;
samt
till bevillningsutskottet propositionen
nr 147, med förslag till förordning om
befrielse för stiftelsen Dag Hammarskjölds
Minnesfond från arvsskatt och
gåvoskatt, m. m.
§ 7
Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 817.
§ 8
Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 10, statsutskottets
utlåtanden och memorial nr 8
och 48—61, bevillningsutskottets betänkanden
nr 25, 30 och 31, bankoutskottets
utlåtanden nr 12 och 13, första lag
-
Tisdagen den 10 april 1962
Nr 15
23
Interpellation ang. skydd av den övre prisgränsen för matpotatis
utskottets utlåtanden nr 20, 28 och 30,
andra lagutskottets utlåtande och memorial
nr 19 och 21, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 17—20, jordbruksutskottets
utlåtande nr 7 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 23—27.
§ 9
På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att konstitutionsutskottets utlåtande
nr 10, statsutskottets memorial
nr 59 och 60 samt utlåtande nr 61 ävensom
bevillningsutskottets betänkande
nr 30 skulle i nu angiven ordning uppföras
främst bland två gånger bordlagda
ärenden på morgondagens föredragningslista.
§ 10
Interpellation ang. skydd av den övre
prisgränsen för matpotatis
Ordet lämnades på begäran till
Herr CARBELL (s), som yttrade:
Herr talman! På livsmedelsmarknaden
föreligger för närvarande en utpräglad
brist på matpotatis. Av 1961
års skörd torde återstå allenast ströpartier
som framkommer i samband
med sättpotatissorteringen.
Beträffande importmöjligheterna föreligger
utbud till relativt sett höga priser.
Även de aktuella exportörländerna
har haft en svag skörd, vilket självfallet
återverkar på prisnivån.
Enligt gällande regler för prissättningen
på jordbrukets produkter skall
priserna röra sig fritt mellan vissa i
reglerna angivna prisgränser. Om prisgränserna
för respektive produkter
över- respektive underskrids utsäges i
de ovannämnda reglerna att man med
alla till buds stående medel skall söka
hålla produktens pris inom de fastställda
prisgränserna.
Beträffande matpotatis har man vid
upprepade tillfällen ansett sig böra vidtaga
åtgärder för att skydda den nedre
prisgränsen. De åtgärder som kommit
till användning är dels importförbud
och dels importavgifter. Genom systemet
med importavgifter har man i syfte
att hålla priset uppe tillfört prisregleringsföreningen
på området åtskilliga
miljoner kronor.
Den aktuella situationen i fråga om
matpotatis har medfört att övre prisgränsen
nu överskrides avsevärt och
tendensen är utan tvivel stigande.
För dagen är priset i de större städerna
omkring 80 öre per kg till konsument.
En ytterligare prisstegring är
som nämnts att vänta om ej snabba åtgärder
vidtages. Därmed riskerar man
en prisnivå som konsumenterna rimligen
icke kan anse acceptabel.
I analogi med de åtgärder som vidtagits
då priset tenderar att bli lägre
än man förutsett i jordbrukets prisuppgörelse
bör det vara möjligt att då
priset blir högre än som förutsetts använda
sig av importsubvention för att
stödja importen. Genom ett sådant förfaringssätt
skulle jordbrukets respektive
konsumenternas intressen i sammanhanget
kunna anses bli mera likartat
tillgodosedda.
Det bör framhållas att någon motsvarighet
till lågprissituationens importförbud
icke kan ifrågakomma. Exportförbud
blir ju icke praktiskt tillämpligt
i den situation det här gäller.
Med hänvisning till vad jag sålunda
anfört hemställer jag om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet få
ställa följande fråga:
Vilka åtgärder avser herr statsrådet
vidtaga för att skydda den övre prisgränsen
på matpotatis?
Denna anhållan bordlädes.
§ 11
Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets
betänkande nr 23, i anledning
av väckta motioner rörande avdrag
vid beskattningen för avsättning
till pensionsstiftelse; samt
24
Nr 15
Tisdagen den 10 april 1962
jordbruksutskottets utlåtande och memorial
:
nr 9, i anledning av Kung!. Maj :ts proposition
angående anslag till skogshögskolan
för budgetåret 1962/63 jämte i
ämnet väckta motioner, och
nr 12, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag till Särskilt
stöd åt det mindre jordbruket.
§ 12
Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 143, i anledning av väckt motion
angående rätt till reseersättning från
den allmänna sjukförsäkringen efter
hänvisning av barnmorska till sjukvårdsinrättning;
och
nr 144, i anledning av väckt motion
om rätt till ersättning från den allmänna
sjukkassan för resa i samband med
utbyte av ortopediskt hjälpmedel.
Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser:
nr
155, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning,
m. m.; och
nr 156, till fullmäktige i riksgäldskontoret
i anledning av väckt motion om
täckande av riksdagsledamöters kostnader
i vissa mål.
§ 13
Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:
nr 70, rörande ratifikation av Internationella
arbetsorganisationens konvention
(nr 100) angående lika lön för
män och kvinnor för arbete av lika
värde, m. m.,
nr 143, med förslag till lag om räntereglering
och emissionskontroll (ränteregleringslag)
,
nr 146, angående viss garanti för eventuella
förluster på grund av överens
-
kommelse om nordiska centralbankskrediter,
nr 149, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr
249) om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar,
nr 152, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1961 och
1962 vid dess trettonde ordinarie möte
fattade beslut,
nr 154, angående godkännande av
samarbetsöverenskommelse mellan Danmark,
Finland, Island, Norge och Sverige,
samt
nr 157, angående besikt ni ngsvctcrinärermas
vid kontrollslakterier anställningsförhållanden
m. m.
Dessa propositioner bordlädes.
§ 14
Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 62, angående vissa anslag för
budgetåret 1962/63 till stöd åt konstnärlig,
litterär och musikalisk verksamhet,
motionerna:
nr 818, av herr Hedlund m. fl.,
nr 819, av herr Rydén m. fl., samt
nr 820, av fru Sjövall och herr Arvidson;
i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 104, angående ökad utbildning
av läkare, tandläkare m. m., motionerna:
nr 821, av fru Kristensson m. fl., samt
nr 822, av herr Ohlin m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 105, angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1961/62, motionerna:
nr 823, av herr Fälldin m. fl., samt
nr 824, av herr Fälldin m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 107, angående vidgad vuxenutbildning,
motionerna:
nr 825, av herrar Dahlgren och Mattsson,
nr 826, av herr W estberg m. fl., samt
Nr 15
25
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
nr 827, av herr Westberg m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 108, angående ny organisation
av totalförsvarets högsta ledning m. m.,
motionerna:
nr 828, av herr Cassel m. fl., samt
nr 829, av herr Hamrin i Jönköping;
i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 114, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 30 november
1951 (nr 763) angående beräkning
av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst, m. m., motionerna:
nr 830, av herr Cassel,
nr 831, av herrar Gustafson i Göteborg
och Larsson i Umeå, samt
nr 832, av herrar Hansson i önnarp
och Fälld in;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 124, angående inrättande av ett
institut för långfristig kreditgivning till
mindre och medelstora näringsföretag,
motionerna:
nr 833, av herr Bohman m. fl.,
nr 834, av herrar Hansson i önnarp
och Nilsson i Tvärålund,
nr 835, av herr Nordgren m. fl., samt
nr 836, av herrar Westberg och Berglund;
i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 134, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr
416) om sparbanker, m. m., motionen
nr 837, av herrar Berglund och Anlby;
ävensom
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 138, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 och 4 §§
förordningen den 11 december 1959
(nr 575) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor
vid yrkesmässig försäljning
av bilar, m. m., motionen nr 838,
av herrar Jansson i Benestad och Mattsson.
Dessa motioner bordlädes.
§ 15
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.58.
In fidem
Sune K. Johansson
Onsdagen den 11 april
Kl. 10.00
§ 1
Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:
Att riksdagsman Einar Larsson, Borrby,
är sjuk i influensa intygas.
Borrby den 10 april 1962
Knut Cavallin
Provinsialläkare
Herr Larsson i Borrby beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen från och
med den 10 innevarande april tills vidare.
§ 2
Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till behandling av lagutskott propositionen
nr 70, rörande ratifikation av
Internationella arbetsorganisationens
konvention (nr 100) angående lika lön
för män och kvinnor för arbete av lika
värde, m. m.;
till bankoutskottet propositionerna:
nr 143, med förslag till lag om rånte -
26
Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Kungörelseförfarandet vid kyrkostämma
reglering och emissionskontroll (ränteregleringslag),
samt
nr 146, angående viss garanti för eventuella
förluster på grund av överenskommelse
om nordiska centralbankskrediter;
till
konstitutionsutskottet propositionen
nr 149, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 28 maj 1937
(nr 249) om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar;
till utrikesutskottet propositionerna:
nr 152, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1961 och
1962 vid dess trettonde ordinarie möte
fattade beslut, och
nr 154, angående godkännande av
samarbetsöverenskommelse mellan Danmark,
Finland, Island, Norge och Sverige;
samt
till jordbruksutskottet propositionen
nr 157, angående besiktningsveterinärernas
vid kontrollslakterier anställningsförhållanden
m. m.
§ 3
Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid
till statsutskottet motionerna nr 818
—829; och
till bevillningsutskottet motionerna nr
830—832.
Vid härefter skedd föredragning av
de å bordet vilande motionerna nr 833
och 834, hänvisades desamma, såvitt av
-
såg anslag, till statsutskottet och i övrigt
till bankoutskottet.
Vidare föredrogs var efter annan och
hänvisades till bankoutskottet de å bordet
vilande motionerna nr 835—838.
§ 4
Föredrogs, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkande nr 23 samt
jordbruksutskottets utlåtande och memorial
nr 9 och 12.
§ 5
Föredrogs den av herr Carbell vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående skydd av den övre
prisgränsen för matpotatis.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 6
Kungörelseförfarandet vid kyrkostämma
Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckt motion
angående kungörelseförfarandet
vid kyrkostämma.
I en inom andra kammaren väckt, till
konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 69, av herr Staxäng hemställdes, att
riksdagen måtte för sin del besluta sådan
ändring i lagen den 2 juni 1961 om
församlingsstyrelse, att det icke bleve
erforderligt att delgiva envar röstberättigad
kungörelse om sammanträde med
kyrkostämma.
Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av förevarande motion för sin
del ville antaga följande
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 2 juni 1961 (nr 436) om församlingsstyrelse
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
37 §.
Beträffande kyrkostämma — — — särskilda bestämmelser.
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Nr 15
27
(Nuvarande lydelse)
a) Vad som stadgas om fullmäktig
skall i stället avse röstberättigad.
b) Kyrkostämmor skola —---det
c) Fordrar ärende så skyndsam handläggning,
att kungörande icke medhinnes
i den ordning, som stadgas i 17 §
1 mom., må kyrkostämma för ärendets
behandling ändock hållas, därest senast
fyra söckendagar före stämman kungörelse,
innehållande uppgift som i sagda
moment avses, anslagits å församlingens
anslagstavla.
d) Kyrkostämmas förhandlingar — —
e) Även i-----det begäres.
f) Kyrkostämmas protokoll---
Kungörelseförfarandet vid kyrkostämma
(Föreslagen lydelse)
a) Vad som stadgas om fullmäktig
skall i stället avse röstberättigad; delgivning
av kungörelse om kyrkostämma
erfordras likväl ej.
nödigt.
c) Fordrar ärende så skyndsam handläggning,
att kungörande icke medhinnes
i föreskriven ordning, må kyrkostämma
för ärendets behandling ändock
hållas, därest senast fyra söckendagar
före stämman kungörelse, innehållande
uppgift som i 17 § 1 mom. avses, anslagits
å församlingens anslagstavla.
----vara offentliga.
--omröstning röstat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1963.
Reservation hade avgivits av herrar
Elmgren, Damström, Georg Pettersson,
Erik Olsson, Andersson i Linköping,
Adamsson, Bengtsson i Halmstad och
Andersson i Billingsfors, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att förevarande
motion ej måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr ANDERSSON i Linköping (s):
Herr talman! Vid årsskiftet 1962/63
träder den nya församlingsstyrelselagen
i kraft. Redan innan detta sker önskar
herr Staxäng — och han har därvid fått
majoriteten inom konstitutionsutskottet
med sig — en ändring av bestämmelserna
angående kungörelseförfarandet vid
kyrkostämma.
Den kyrkokommunala beslutanderätten
utövas i regel av kyrkofullmäktige,
men i de mindre församlingarna är det
kyrkostämman som har motsvarande
befogenhet. I syfte att begränsa omfånget
av den nya församlingsstyrelse
-
lagen har bestämmelserna för kyrkofullmäktige
i stort gjorts tillämpliga
även på kyrkostämma. Läser man 37 §
församlingsstyrelselagen isolerad kan
man, som motionären framhåller, få intrycket
att envar personligen skall kallas
till kyrkostämma. Detta har naturligtvis
aldrig varit meningen, vilket också
departementschefen påpekar i motiveringen
till stadgandet.
Frågan gäller nu, om en ändring av
lagstiftningen skall vidtagas eller inte.
Jag tror mig lugnt kunna säga att det
inte är någon stor fråga. Personligen har
jag den uppfattningen, att det är rätt
onödigt att vidtaga en ändring. Det har
väl aldrig i vårt land förekommit personlig
kallelse till kyrkostämma och
inte heller till kommunalstämma. Finns
det då anledning tro att någon kan komma
att intaga en så orimlig ståndpunkt
som att varje församlingsbo skriftligen
skall kallas till kyrkostämma? Nej, de
risker som majoriteten i utskottet anar
är overkliga konstruktioner och ingenting
annat.
Med dessa ord ber jag, herr talman,
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
28 Nr 15
Kungörelseförfarandet vid kyrkostämma
att få yrka bifall till den reservation som
är fogad till utskottets utlåtande.
Herr HAMMAR (fp):
Herr talman! Redan motionen 11:69
av herr Staxäng har i själva verket sagt
allt vad som bör och behöver sägas i
denna sak.
I lagen den 2 juni 1961 om församlingsstyrelse
har i 17 § 1 mom. andra
stycket stadgats, att kungörelse om kyrkofullmäktigesammanträde
skall anslås
på visst sätt ävensom delgivas envar
fullmäktig senast fyra söckendagar före
sammanträdet. Beträffande kyrkostämma
har i 37 § bl. a. föreskrivits, att
vad i 17 § 1 mom. är stadgat med avseende
på kyrkofullmäktige och deras
sammanträden skall äga motsvarande
tillämpning, dock att vad som stadgas
om fullmäktige i stället skall avse röstberättigad.
Hänvisningsbestämmelsen i
37 § har utformats så, att den enligt
ordalydelsen har innebörden, att kungörelse
om kyrkostämma i själva verket
faktiskt skall delgivas envar röstberättigad.
Att ett dylikt arrangemang skulle
genomföras har dock uppenbarligen ej
varit avsikten — ja, man kan sätta i
fråga, om det ej i många fall måste anses
praktiskt ogenomförbart.
Regeln för en lag är, att den bör tolkas
efter sin ordalydelse. Såvitt jag förstår,
måste detta utgöra en ledande och
avgörande synpunkt vid all lagskrivning.
Det minsta man kan begära är
väl också, att innehållet i en lagtext skall
vara otvetydigt. Härutinnan brister det
uppenbarligen, när det gäller lydelsen
av 37 § lagen om församlingsstyrelse.
Utskottets majoritet har därför instämt
i motionärernas yrkande om en ändring
i förtydligande syfte av församlingsstyrelselagen.
Herr talman! Jag vill ånyo stryka under
att den grundprincip som väl får
anses gälla för all lagtolkning är, att om
en bestämmelses ordalydelse är otvetydig
och klar, skall den tillämpas,
även om motiven till äventyrs skulle
ge anledning till en annan uppfattning
om hur det egentligen skall vara. Var
hamnar man då, om bestämmelsens
praktiska konsekvenser är orimliga?
Med det sagda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till konstitutionsutskottets
hemställan i utlåtandet nr 10 angående
kungörelseförfarandet vid kyrkostämma.
I detta anförande instämde herr
Staxäng (h).
Herr BRACONIER (h):
Herr talman! Efter vad herr Hammar
yttrat kan jag uttala mig ganska kortfattat
i denna fråga. Det är märkligt
att reservanterna i detta fall anser att
det inte har någon betydelse om riksdagens
skrivning är oklar eller inte,
utan att man skall lita till sunda förnuftet.
Man skall alltså inte i lagtexten
skriva in vad departementschefen menar
utan man skall skriva något annat. Del
verkar ganska underligt att man vill införa
ett sådant system i riksdagens
lagstiftning. Det kan inte vara ägnat
att öka respekten för de författningar
som utfärdas.
Reservanterna säger vidare att vi inte
skall göra någon ändring i lagstiftningen
förrän lagen trätt i kraft. Jag anser
att det vore mycket förmånligt om
riksdagen innan lagen träder i kraft
uttalade att den skall vara formulerad
så klart som möjligt. Reservanterna hänvisar
till en motivering från departementschefen,
som enligt min uppfattning
helt strider mot lagtexten. Det förefaller
underligt att man skall fästa
större avseende vid en motivering än
vid den klara lagtexten. Det är väl lagtexten,
som väl skall vara avgörande.
Herr talman! Jag finner den reservation
som på denna punkt presterats
av socialdemokraterna — dock inte alla
socialdemokrater — mycket underlig,
och den kan om den gick igenom medföra
tråkiga konsekvenser för riksdagens
anseende som lagstiftande makt.
Nr 15
29
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Herr ANDERSSON i Linköping (s):
Herr talman! När man lyssnar till herrar
Hammar och Braconier får man det
intrycket att det här rör sig om en mycket
stor och betydelsefull fråga. Jag tror
det är en överdrift att påstå detta. Jag
kan försäkra herrarna att jag med största
jämnmod skall bära ett beslut både
i denna kammare och i första kammaren
i enlighet med konstitutionsutskottets
förslag, och jag tror också att de som i
detta ärende står på majoritetens sida
skulle reagera på motsvarande sätt.
Herr Braconiers inlägg var — jag
höll på att säga som vanligt — litet underligt.
Han sökte göra gällande att vi
skulle vara helt likgiltiga för om lagarna
är svårtolkade och oklara. Det
är fullständigt orimligt att dra en sådan
slutsats av reservationen. Självfallet
skall vi ha så klara och lättolkade lagar
som över huvud taget är möjligt, och
detta bör framför allt gälla den lagstiftning
som berör den stora allmänheten.
Här är det emellertid fråga om en lag
beträffande kungörandet av kyrkostämmor,
som förmodligen kommer att beröra
totalt 200—300 personer. Vi vet
inte huruvida dessa 200—300 personer
kommer att ha någon svårighet att tolka
denna lag, eftersom den ännu inte trätt
i kraft. Reservanterna anser att man
mycket väl kan avvakta och se huruvida
vederbörande verkligen får svårigheter
att tolka lagen innan man korrigerar
densamma.
Vad är det värsta som kunde hända i
detta fall? Jo, det vore att någon prästman
skulle komma på den idén att personligen
kalla samtliga församlingsbor
till en kyrkostämma. Jag anser inte att
detta skulle vara någon katastrof. Det
skulle ju innebära att man sluppe ifrån
— såsom det i bland förekommer —- att
speciellt kalla kyrkobetjäningen till kyrkostämman
för att denna skall bli beslutmässig.
Jag litar emellertid på det sunda
förnuftet hos dem som är ordförande i
en kyrkostämma. Innan dessa ger sig
Kungörelseförfarandet vid kyrkostämma
in på det arbete som det innebär att
skriva en personlig kallelse till varje
röstberättigad medlem i församlingen
reflekterar de väl något över saken,
och om de då får den uppfattningen att
det är något oklart på denna punkt, tror
jag att de hellre än att skriva dessa
kallelser lyfter på telefonluren och frågar
en ämbetsbroder hur man skall tolka
lagen. Ordföranden i en kyrkostämma
lever väl inte i en fullständig isolerad
värld.
Jag tror att den motion som herr
Staxäng väckt och den lilla debatt som
inlett kammarens arbete i dag bör vara
tillräckliga för att förhindra att någon
feltolkning äger rum på denna punkt.
Herr BRACONIER (h):
Herr talman! Jag vill rikta den frågan
till herr Andersson i Linköping om
han inte anser att sunda förnuftet bör
vara representerat i riksdagen också när
det gäller lagskrivning. Inte skall man
väl medvetet i lagtext uttrycka sig på
ett sätt som inte stämmer med vad man
har avsett. Man måste få det intrycket,
herr Andersson i Linköping, att det här
är fråga om att till varje pris bevara
prestigen och hävda att Kungl. Maj :t
inte gör fel. Men riksdagen har sin plikt
att skriva klara lagar.
Herr Andersson i Linköping finner
det underligt att en talare i riksdagen
ger uttryck för den uppfattning som jag
har. Det kommer nog att se underligt
ut för dem som läser detta protokoll
att herr Andersson tycker att det är naturligt,
att riksdagen skriver oklara bestämmelser
och överlåter tolkningen åt
allmänheten när det inte behövde vara
några tolkningstvister alls utan lagtexten
skulle kunna formuleras klart och
tydligt.
Herr ANDERSSON i Linköping (s)
kort genmäle:
Herr talman! Får jag göra herr Bra -
30
Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Kungörelseförfarandet vid kyrkostämma
conier uppmärksam på att han själv
medverkade till att församlingsstyrelselagen
fick den utformning som den i dag
har. Om det skedde medvetet eller inte
får han väl själv avgöra.
Herr SPÅNGBERG (s):
Herr talman! Denna fråga är i och för
sig ingen stor fråga, men den är principiellt
sett mycket betydelsefull.
Om man skall handla enligt förnuftet,
som herr Andersson i Linköping här
sade, måste man handla mot lagen, den
saken är klar. Det står alldeles tydligt
utskrivet i lagen att röstberättigad skall
kallas till sammanträde med kyrkostämma
— därom kan det inte råda delade
meningar. Den lag som träder i kraft
den 1 januari nästkommande år föreskriver
detta, och det är det som är orimligt
och som enligt min mening bör rättas
till så snart man har uppmärksammat
förhållandet. Man behöver ju inte
vänta till dess att lagen har trätt i kraft
för att se hur folk reagerar. Det är uppenbart
— och det har också herr Andersson
erkänt — att den som handlar
enligt denna lagbestämmelse handlar
orimligt, och då skall man alltså se
om vederbörande kommer att handla
enligt lagen och förfara på orimligt sätt
eller handla mot lagen och med förnuftet.
Ett sådant tillstånd är både ovärdigt
lagstiftaren och ohållbart.
Det är allmänt bekant att våra lagar
är mycket krångliga, men i allmänhet
brukar man skriva dem så att det skall
gå att förstå dem och handla i enlighet
med föreskrifterna och att man då
kommer att förfara riktigt. Här måste
man tvärtom handla mot lagen om man
bär sig förnuftigt åt. Var skall gränsen
gå för vad man kan tillåta i fråga om
lagtexter, om man vägrar att ändra lagar
med sådant innehåll?
Med dessa ord har jag lämnat en motivering
för min medverkan till utskottets
utlåtande, och jag ber att få yrka
bifall till utskottets förslag.
Herr HAMMAR (fp):
Herr talman! Jag vill ånyo alldeles
bestämt hävda, att en lag principiellt
bör tolkas efter sin ordalydelse. I här
föreliggande fall är detta dock inte möjligt.
Istället kan man befara misstolkning
av lagens bestämmelser.
Antag — jag tar upp reservanternas
talesmans resonemang — att en ordförande
i en liten församling ger sig till
att skriftligen underrätta alla de röstberättigade
i församlingen om ett
kyrkostämmosammanträde. Så överklagas
denna hans åtgärd därför att någon
av församlingsmedlemmarna menar,
att så skall man i varje fall inte använda
församlingens pengar. Kan man
tänka sig, att den ordföranden fälls för
tjänstefel? Eller låt oss vända på saken.
Man kan i anslutning till vad som
här sagts fråga sig, hur regeringsrätten
skulle ställa sig, om besvär anfördes
mot ett beslut på en kyrkostämma,
inte mot beslutet som sådant utan av
den anledningen, att beslutet fattats av
en stämma, som inte kallats enlig en
klar men icke desto mindre »omöjlig»
föreskrift om personlig delgivning av
alla röstberättigade i församlingen. Jag
ställer bara frågan utan att försöka ge
något svar.
Herr BRACONIER (li):
Herr talman! Jag vill till herr Andersson
i Linköping säga att det är alldeles
riktigt, att konstitutionsutskottet
gjorde ett förbiseende som vi alla bär
ansvaret för. Men just därför anser jag
det vara angeläget att vi rättar till det.
Herr Andersson i Linköping vet mycket
väl hur behandlingen av ett sådant
här lagförslag går till i utskottet; man
drar inte alltid alla paragrafer. När det
gäller en så stor lag som denna kan det
bli fel, men då är det angeläget att man,
innan lagen träder i kraft, rättar till
det. Det kan väl inte vara något fel att
en representant för utskottet understryker
angelägenheten av att konstitutionsutskottet
medverkar till att lagarna blir
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Nr 15
31
så tydliga och klara som möjligt. Det
står tvärtom i överensstämmelse med
de principer som utskottet tidigare hävdat.
Herr ANDERSSON i Linköping (s):
Herr talman! Jag har icke hävdat att
det är något fel att man korrigerar församlingsstyrelselagen.
Jag har endast
hävdat att det är onödigt att göra det,
alldenstund man inte vet om de farhågor
för en felaktig tolkning som uttryckts
verkligen kommer att visa sig
berättigade.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Andersson i Linköping
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 10, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Elmgren m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 115 ja och 82 nej,
varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Skatteersättning till kommunerna, m. m.
§ 7
Föredrogs och lades till handlingarna
statsutskottets memorial nr 59, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om kommunalt stöd för studentbostäder.
§ 8
Föredrogs statsutskottets memorial nr
60, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1962/63 till Bokinköp och bokbindning
vid statens psykologisk-pedagogiska
bibliotek.
Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen
godkändes.
Herr TALMANNEN yttrade:
Efter samråd med första kammarens
talman får jag meddela, att gemensamma
omröstningar avseende frågan i den
nu godkända voteringspropositionen
samt i det i jordbruksutskottets memorial
nr 12 avsedda ärendet angående
särskilt stöd åt det mindre jordbruket
avses skola anställas vid början av kamrarnas
sammanträden onsdagen den 25
april.
§ 9
Skatteersättning till kommunerna, m. m.
Föredrogs i ett sammanhang
statsutskottets utlåtande nr 61, i anledning
av Kung], Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 16 maj
1957 (nr 202) med särskilda bestämmelser
om kommuns, landstingskommuns
och annan samfällighets utdebitering
av skatt för åren 1958—1965, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner, såvitt
propositionen och motionerna hänvisats
till statsutskottet; samt
bevillningsutskottets betänkande nr
30, i anledning av nämnda proposition,
såvitt densamma hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta
motioner.
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
32 Nr 15
Skatteersättning till kommunerna, m. m.
Statsutskottets utlåtande nr 61
I propositionen nr 69 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 16 februari 1962, föreslagit
riksdagen att dels antaga vid propositionen
fogade förslag till 1) lag angående
ändrad lydelse av 2 och 3 §§
lagen den 16 maj 1957 (nr 202) med
särskilda bestämmelser om kommuns,
landstingskommuns och annan samfällighets
utdebitering av skatt för åren
1958—1965 samt 2) förordning angående
ändrad lydelse av 4 § 2 mom. och
anvisningarna till 12 § förordningen
den 16 maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt,
dels, med godkännande av i statsrådsprotokollet
angivna allmänna grunder
för statsbidrag till kommunerna i
anledning av 1961 års ortsavdragsreform
beträffande vissa skatteunderlagsgraderade
statsbidrag för speciella ändamål
och vissa kommunala bidrag till
statliga utgifter, bemyndiga Kungl.
Maj:t att utfärda härför erforderliga
föreskrifter, dels ock till Skatteersättning
till kommunerna i anledning av
1961 års ortsavdragsreform för budgetåret
1962/63 under sjunde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 420 000 000
kr.
Propositionen hade hänvisats till bevillningsutskottet,
såvitt anginge de vid
propositionen fogade författningsförslagen,
och i övrigt till statsutskottet.
Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande:
I propositionen föreslås full kompensation
åt kommunerna för det bortfall
av skatteunderlag som den vid höstriksdagen
1961 genomförda ortsavdragsreformen
medför. Full kompensation ges
även för det skattebortfall som föranleds
av det tidigare beslutade slopandet
av ortsgrupp II. Efter mönster av skatteersättningen
i anledning av 1957 års
ortsavdragsreform föreslås kompensationen
utformad som ett statsbidrag
med tillskjutet skatteunderlag.
Det föreslagna bidragssystemet, som
avses skola tillämpas för åren 1962—•
1965, beräknas medföra en årlig utgift
för staten av för närvarande 280 milj.
kr. På budgetåret 1962/63 beräknas dock
falla ca 420 milj. kr.
I anledning av propositionen hade
väckts två likalydande motioner, den
ena inom första kammaren av herr Hagberg
m. fl. (I: 564) och den andra inom
andra kammaren av herr Heckscher
m. fl. (II: 690), i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte dels i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte, med beaktande av
de i motionerna anförda synpunkterna,
efter företagen utredning för 1963 års
riksdag framlägga förslag om en överflyttning
fr. o. m. ingången av 1964 av
kostnader för landstingens respektive
icke-landstingsstädernas uppgifter motsvarande
minst de belopp som enligt
proposition nr 69 skulle tillfalla dessa
kommuner, dels ock avslå Kungl. Maj :ts
proposition nr 69.
Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit två vid
riksdagens början väckta likalydande
motioner, den ena inom första kammaren
av herr Hagberg m. fl. (I: 327) och
den andra inom andra kammaren av
herr Heckscher m. fl. (11:402), i vilka
motioner hemställts att riksdagen måtte
besluta att kommuns skyldighet att svara
för kommunandel av lärarlön i det
obligatoriska skolväsendet skulle borttagas
fr. o. m. den 1 januari 1963 och
att driftbidragen till kommunerna i vad
de avsåge »Bidrag till driften av folkskolor
m. m.» skulle beräknas på 100
procent av lärarlönerna.
Utskottet hemställde,
1. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 564 och II: 690,
a) med godkännande av i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den
16 februari 1962 angivna allmänna grunder
för statsbidrag till kommunerna i
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Nr 15
33
anledning av 1961 års ortsavdragsreform
beträffande vissa skatteunderlagsgraderade
statsbidrag för speciella ändamål
och vissa kommunala bidrag till
statliga utgifter, bemyndiga Kungl.
Maj:t att utfärda härför erforderliga
föreskrifter,
b) till Skatteersättning till kommunerna
i anledning av 1961 års ortsavdragsreform
för budgetåret 1962/63 å
driftbudgeten under sjunde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 420 000 000
kr.;
2. att motionerna I: 327 och II: 402
icke måtte av riksdagen bifallas.
Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Ragnar Bergh,
Bohman och Palm, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte
1. med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I: 564
och 11:690 i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte, med
beaktande av de i motionerna anförda
synpunkterna, efter företagen utredning
för 1963 års riksdag framlägga förslag
om en överflyttning fr. o. m. ingången
av 1964 av kostnader för landstingens
respektive icke-landstingsstädernas uppgifter
motsvarande minst de belopp som
enligt proposition nr 69 skulle tillfalla
dessa kommuner;
2. med bifall till motionerna 1:327
och 11:402 besluta, att kommuns skyldighet
att svara för kommunandel
av lärarlön i det obligatoriska skolväsendet
skulle borttagas fr. o. m. den 1
januari 1963 och att driftbidragen till
kommunerna i vad de avsåge bidrag till
driften av folkskolor m. m. skulle beräknas
på 100 procent av lärarlönerna.
Bevillningsutskottets betänkande nr 30
Såsom ovan redovisats hade Kungl.
Maj:t i propositionen nr 69 föreslagit
riksdagen att bl. a. antaga två vid propositionen
fogade författningsförslag.
Skatteersättning till kommunerna, m. m.
De i samband med statsutskottets utlåtande
nr 61 redovisade motionerna
I: 564 av herr Hagberg m. fl. och II: 690
av herr Heckscher m. fl. hade hänvisats
till bevillningsutskottet i vad avsåge yrkandet
om avslag å ifrågavarande författningsförslag.
Utskottet hemställde,
A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förevarande proposition,
nr 69, såvitt densamma hänvisats till
bevillningsutskottet, antaga de vid propositionen
fogade förslagen till
1) lag angående ändrad lydelse av
2 och 3 §§ lagen den 16 maj 1957 (nr
202) med särskilda bestämmelser om
kommuns, landstingskommuns och annan
samfällighets utdebitering av skatt
för åren 1958—1965; samt
2) förordning angående ändrad lydelse
av 4 § 2 mom. och anvisningarna
till 12 § förordningen den 16 maj 1958
(nr 295) om sjömansskatt; ävensom
B) att de likalydande motionerna
I: 564 av herr Hagberg m. fl. och II: 690
av herr Heckscher m. fl., såvitt desamma
hänvisats till bevillningsutskottet, måtte
av riksdagen lämnas utan åtgärd.
Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Yngve Nilsson, Magnusson i
Borås och Björkman, vilka — under åberopande
av innehållet i motionerna
I: 564 och II: 690 — ansett att utskottet
bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:564 och 11:690, avslå
Kungl. Maj :ts proposition nr 69, såvitt
densamma hänvisats till bevillningsutskottet.
Yad utskotten hemställt föredrogs;
och anförde därvid:
Herr PALM (h):
Herr talman! Det förslag till beskattningsreform
som regeringen överraskade
riksdagen med i höstas innefattade
bl. a. höjda ortsavdrag vid beskattningen.
I fråga om ortsavdragsreformen hade
högerpartiet ingenting annat att in
-
2 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 15
34
Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Skatteersättning till kommunerna, m. m.
vända än att avdragen hade bort sättas
ännu något högre. Det var ju främst
för att förhindra att effekten av den
s. k. skattelättnaden i realiteten blev
en skatteskärpning i vissa ortsgrupper,
såsom i Stockholm och Norrland.
Det finns ingen anledning att i samband
med det ärende vi behandlar här
i dag gå närmare in på detta i och för
sig mycket anmärkningsvärda förhållande.
Jag skall inskränka mig till att
understryka att alla var ense om att
ortsavdragshöjningen för kommunernas
del inte skulle få föranleda några
utdebiteringshöjningar i kommunerna.
I den motion högerpartiet väckte i direkt
anslutning till regeringsförslaget i
höstas framhölls detta som något självklart,
och det bör understrykas att några
delade meningar inte råder i det avseendet.
När det gäller frågan om hur kommunerna
bäst skulle bli gottgjorda för den
förändring av skatteunderlaget, som ett
höjt ortsavdrag resulterar i, framhölls
det redan i höstas i högermotionen att
kompensationen inte behövde få karaktären
av direkt statsbidrag. Den kunde
också uppnås via avlyftning från
kommunerna av vissa kostnadskrävande
uppgifter för en del ändamål, över vilka
kommunerna i realiteten saknar bestämmanderätt.
I den motion som väckts i år i anslutning
till propositionen nr 69 utvecklas
skälen för en sådan kompensationsform,
och yrkandet tar främst
sikte på överflyttandet av kommunernas
kostnadsandel för lärarna i det obligatoriska
skolväsendet fr. o. m. 1963,
och vidare föreslås att kostnaden för
förtidspensioneringen, den s. k. invalidpensioneringen,
skall bäras helt av
staten.
Som framhålles i motionen skulle en
sådan samlad kostnadsavlyftning från
kommunerna mer än väl uppväga den
bidragsgivning som föreslås i propositionen.
När det gäller landsting och
utanför landsting stående städer kan en
skyndsam utredning ge anvisning på
lämpliga överflyttningsobjekt som tjänar
samma syfte som här har nämnts.
Någon anledning att avgöra ärendet
redan nu finns inte, eftersom ett beslut
först behöver fattas på våren 1963
med verkan 1964. Tidigare får denna
ortsavdragsreform ingen inverkan på
kommunernas finanser.
Med hänvisning till dessa och de i
motionerna anförda skälen skall jag,
herr talman, be att få yrka bifall till
reservationen av fröken Andersson
m. fl. till statsutskottets utlåtande nr
61 och till reservationen av herr Hagberg
m. fl. till bevillningsutskottets betänkande
nr 30.
Herr BLOMKVIST (s):
Herr talman! Propositionen får ju ses
mot bakgrunden av riksdagens tidigare
fattade beslut och gjorda uttalanden
om att kommunerna skall få full ersättning
vid ortsavdragshöjningen. Således
föreslås nu denna kompensation för det
skattebortfall som uppkommit vid genomförandet
av ortsavdragsreformerna
under åren 1957 och 1961. Vidare skall
ersättningen, liksom vid 1957 års ortsavdragsreform,
vara utformad som ett
statsbidrag med tillskjutet skatteunderlag.
Enligt förslaget skall det hela fungera
som ett provisorium. Avsikten är
ju att riksdagen 1961, då 1958 års skatteutjämningskommitté
kommer att redovisa
sina förslag angående den framtida
utformningen av statens bidragsgivning
till kommunerna, skall kunna besluta
om en mera definitiv reglering av
dessa bidrag efter 1965.
Utskottsmajoriteten har ansett sig helt
kunna följa föreliggande förslag från
departementschefens sida. Motionärerna
och reservanterna är av den åsikten
att riksdagen i första hand skulle befria
kommunerna från vissa utgifter, då
närmast för det obligatoriska skolväsendet
och invalidpensioneringen. När
vi nu har vetskap om, som jag tidigare
också har sagt, att 1958 års slcatteut
-
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Nr 15
35
jämningskommitté arbetar med dessa
frågor och inom en mycket nära framtid
kommer att lägga fram förslag till
den framtida utformningen av bidragsgivningen
har utskottet ansett, att riksdagen
i dag icke bör bryta ut vissa avsnitt
av detta fält utan invänta kommitténs
förslag. Icke heller kan man
säga att reservanternas förslag kan vara
en bra lösning för de flesta kommunerna.
Detta har även remissinstanserna
uppmärksammat i sina yttranden
över motionerna nr 1:327 och 11:402,
vilka föreslår ett borttagande av kommunernas
kostnader för lärarlön fr. o.m.
den 1 januari 1963. Statskontoret påpekar
att avdragsbeloppen är differentierade
inom fem hyresgrupper och säger:
»För kommun tillhörande lägre hyresgrupp
och med ett begränsat antal
lärartjänster skulle däremot kostnadsminskningen
i regel bli så ringa, att
den torde sakna egentlig betydelse för
det kommunala skattetrycket. En omläggning
av statsbidragsgivningen på
sätt motionärerna förordar skulle alltså
ej medföra någon reell förbättring för
flertalet kommuner å landsbygden.»
Statskontoret och övriga remissinstanser
avstyrker också motionerna.
Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan i dess utlåtande nr 61.
Herr PALM (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr Blomkvist erinrade
om att skatteutjämningskommittén
väntas komma att framlägga förslag och
att detta skulle vara ett argument för
att man inte gjorde någonting annat
än följde propositionen i detta avseende.
Jag vill då erinra om att upphovet
till det ärende vi diskuterar var det
s. k. skattepaketet i höstas. Det framlades
trots att en utredning sysslar med
hela frågan om hur beskattningen skall
utformas. Detta har inte hindrat Kungl.
Maj:t att framlägga en proposition om
en reformering av väsentlig betydelse.
Skadeersättning till kommunerna, m. m.
Det finns många andra exempel på hur
man föregripit utredningar och givit utredningar
specialuppdrag att snabbt arbeta
fram beställda förslag.
Det bör inte vara förbehållet enbart
Kungl. Maj :t att på detta sätt lägga fram
förslag som kan realiseras innan en
utredning blir färdig, utan jag hävdar
att också motionärerna här har haft
all- rätt att framlägga föreliggande yrkande.
Det som föreslås överensstämmer
med den utveckling som under alla
förhållanden kommer och som innebär
att linjerna klarnar i fråga om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun.
Herr Blomkvist hänvisade vidare till
att statskontoret och andra remissinstanser
skulle ha avstyrkt motionen. Det
är fullständigt riktigt att de gjort detta
i ett isolerat avseende. De har nämligen
uttalat sig om avlyftningen av de kostnader
som kommunerna har för lärarna
och som enligt högermotionen skulle
läggas på staten. Men om man ser det
hela samlat utgår motionärerna ifrån
att det icke skall bli någon utdebiteringshöjning
för kommunerna på grund
av ortsavdragshöjningen, och tydligare
kan det inte sägas. Detta innebär att
det samlade förslaget inklusive avlyftningen
av lärarlönerna, inklusive förtidspensioneringen
och inklusive det
förslag som läggs fram om landsting
och landstingsfria städer sammanlagt
skulle få minst samma effekt som regeringsförslaget.
Därför är det fullständigt
meningslöst att diskutera från den
utgångspunkten att vårt förslag inte
skulle syfta till en sådan full ersättning
som hindrar en höjning av utdebiteringen.
Här är det bara fråga om två vägar,
varvid vi hävdar att vår väg är klarare
och riktigare. Därför ber jag, herr talman,
att ännu en gång få yrka bifall till
reservationen av fröken Andersson m. fl.
till statsutskottets utlåtande nr 61 och
till reservationen av herr Hagberg m. fl.
till bevillningsutskottets betänkande nr
30.
36
Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Skatteersättning till kommunerna, m. m.
Herr BLOMKVIST (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag har inte tillhört
riksdagen under så lång tid, men jag
har en mycket stark känsla av att riksdagen,
när det gäller viktiga frågor som
är föremål för utredning, inte i första
taget bryter ut några avsnitt och ger en
speciell utredning i uppdrag att syssla
med detta.
Det finns väl knappast, herr talman,
någon fråga som är så viktig som frågan
om statsbidragsgivningen till kommunerna.
När vi nu har en skatteutjämningskommitté,
som utreder hithörande
frågor och skall framlägga förslag, som
riksdagen kommer att få ta ställning till
1964, vore det synnerligen anmärkningsvärt,
om riksdagen nu följde motionärernas
förslag.
I övrigt vill jag bara påpeka för herr
Palm, när han säger att motionärernas
förslag skulle medföra samma effekt
som Kungl. Maj :ts förslag, att det kommer
att betyda olika för kommunerna
med hänsyn till hur man har det med
exempelvis invalidpensionerna o. s. v.
Det kan i varje fall inte vara tillfredsställande,
att den saken skall vara utslagsgivande
för ersättningsfrågan.
Herr talman! Jag ber än en gång att
få yrka bifall till statsutskottets hemställan
i dess utlåtande nr 61.
Herr PALM (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr Blomkvist säger
att det inte finns någon fråga, som är
så viktig som denna. Jag är angelägen
om att understryka denna frågas betydelse,
men jag skulle kunna tänka mig,
att vi i riksdagen sysslar också med
andra frågor, som är minst lika viktiga
och kanske ännu viktigare. Den fråga
som vi nu diskuterar är framför allt en
principfråga och gäller inte huruvida
kommunerna skall ha ersättning eller
ej. Vi är helt överens om att de skall
ha denna ersättning.
När herr Blomkvist påstår, att han
inte kan finna exempel på att man i
andra fall brutit ut en fråga, kan jag
hänvisa exempelvis till propositionen
nr 111, som ligger på riksdagens bord.
Den gäller skattelindringsbidrag till vissa
kommuner, och man har där vidtagit
en speciell utbrytning och väntar
inte på skatteutjämningskommitténs förslag.
Vi tycker alla att det är riktigt, att
man förfar på det sättet, därför att det
är angeläget med denna skatteutjämning.
Jag har velat nämna saken därför
att argumentet, att det inte förekommer
att man i vissa fall gör utbrytningar,
inte håller.
Herr MAGNUSSON i Borås (h):
Herr talman! Bevillningsutskottet har
haft att behandla denna proposition i
vad den avser rätten för kommunerna
att göra utdebiteringar under de närmaste
åren. Denna del av propositionen
är föranledd av att kommunerna skulle
få en ersättning från staten på så sätt,
att staten skulle inträda såsom skattebetalare
för att kompensera den del av
kommunernas skatteunderlag som försvinner
genom att man höjer ortsavdragen.
Nu är det emellertid så, att denna
proposition inte hade behövt läggas
fram redan nu därför att kommunerna
har förskott på tidigare utdebiteringar.
Det belopp, som nu skall utgå i form av
statsanslag, kommer att tillföras budgeten
för det år, som vi nu har framför
oss. Det får därför ur den synpunkten
inte någon reell betydelse.
Vi menar att man under den tid som
återstår fram till nästa år hade kunnat
utreda denna fråga och undersöka i
vad mån det fanns möjligheter att avlyfta
utgifter från kommunerna, som de
i dag är belastade med och som staten
rätteligen borde betala. På det sättet
skulle kommunerna få en kompensation.
Denna kompensation skulle bli av den
arten, att kommunerna också i fortsättningen
erhöll den. På detta sätt skulle
kompensation av den typen i det långa
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Nr 15
37
loppet bli fördelaktigare för kommunerna
än kompensation enligt det system
som Kungl. Maj :t har föreslagit.
Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande fogade reservationen
av herr Hagberg m. fl.
Herr BRANDT i Aspabruk (s):
Herr talman! Propositionen nr 69 får
ses som en följd av den ortsavdragsreform
som riksdagen beslutade förra hösten.
Höjningen av ortsavdragen skulle
ju, enligt vad motionärerna själva säger,
innebära ett skattebortfall för kommunerna
av 280 miljoner kronor eller
kräva en utdebiteringshöjning av 70
öre per skattekrona. Riksdagen lovade
faktiskt kommunerna att de skulle erhålla
full kompensation för detta skattebortfall,
och bevillningsutskottet förutsatte
att så skulle ske när utskottet
tillstyrkte ortsavdragsreformen.
Det bör också erinras om att detta
helt är ett provisorium tills skatteutjämningskommittén
framlägger sitt förslag.
Motionärerna föreslår nu — och
det tillstyrks i reservationen — att, som
de säger, kommunerna i stället skall
befrias från utgifter motsvarande minst
förenämnda skattebortfall genom en
omfördelning mellan stat och kommun
av kostnaderna. Men det är icke en
lösning på kort sikt, som här erfordras.
Jag är inte helt övertygad om att man
riktigt kan beräkna hur detta verkar i
de enskilda kommunerna. Kompensation
för skattebortfallet skulle däremot
innebära full ersättning åt alla kommuner.
Även om jag i princip — som jag
tidigare har sagt i någon debatt —- sympatiserar
med strävandena att föra över
en rad av kommunernas utgifter till staten,
kan jag inte finna att det är möjligt
att komma till rätta med kommunernas
svårigheter i det aktuella fallet genom
att asvlå propositionen. Bevillningsutskottet
förutsätter att riksdagen skall
Skatteersättning till kommunerna, m. m.
bifalla propositionen och yrkar därför
avslag på motionerna.
Jag ber, herr talman, med dessa ord
få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr ELIASSON i Sundborn (ep):
Herr talman! Som tidigare sagts, ligger
det i linje med beslutet i höstas att
kompensation till kommunerna för skattebortfallet
i anledning av ortsavdragshöjningen
skall ske i form av ett statligt
skatteunderlagstillskott. Den linje
som högern rekommenderar stämmer
icke överens med dessa tankegångar.
Det måste ändå vara till fördel ur kommunal
synpunkt att nu få besked om
i vilken form kompensationen skall lämnas
och att få garanti för att det verkligen
blir en kompensation för hela det
skattebortfall som ortsavdragshöjningen
medför. En sådan garanti kan inte
lämnas med den uppläggning som högermotionen
har.
Från vårt håll har man i flera motioner
påvisat behovet av en omfördelning
mellan stat och kommun av kostnaderna.
Detta har vi alltså ingenting emot
— tvärtom. Men en så stor omläggning
måste föregås av den prövning som pågår
inom skatteutjämningskommittén.
I avvaktan på denna prövning bör man
enligt vår uppfattning göra justeringar
i statsbidragsbestämmelserna, så att
statsbidragens tidigare realvärde återställs.
För den händelse man på högerhåll
verkligen på allvar är intresserad
av att åstadkomma en förbättring i detta
avseende, ber jag få påpeka att åttonde
huvudtiteln, i varje fall en del av dess
huvudpunkter, i dag föreligger till behandling.
Högern har alltså där möjlighet
att biträda reservationer i statsutskottets
utlåtande, som syftar till att ur
kommunal synpunkt förbättra kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun.
I detta anförande instämde herrar
Vigelsbo (ep) och Eriksson i Bäckmora
(ep).
38
Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Skatteersättning till kommunerna, m. m.
Herr BJÖRKMAN (h):
Herr talman! Det var glädjande att
höra att herr Brandt i Aspabruk dock
sympatiserar med våra strävanden att
lyfta över utgifter från kommunerna till
staten. Det är ett framsteg. Skillnaden
mellan herr Brandt och oss är då den,
att herr Brandt inte vill vara med om
att göra det nu. Men när skatteutjämningskommittén
en gång lägger fram
sitt förslag hoppas jag att vi skall befinna
oss på samma linje. Det finns
nämligen ingen möjlighet att åstadkomma
en ordentlig skatteutjämning
om man inte lyfter över stora kostnader
från kommunerna till staten, och där
utgör kostnaderna för invalidpensioneringen
en av de största posterna.
Det är riktigt som herr Eliasson i
Sundborn säger, att den linje som vi
nu förordar inte överensstämmer med
den som riksdagen uttalade sig för i
höstas. Vi hade ganska ingående diskussioner
därom om både i utskottet och
kammaren. Den linje vi nu förfäktar
överensstämmer emellertid med den
ståndpunkt vi intog i höstas. Vi var då
beredda att se till att det inte skulle
bli någon utdebiteringshöjning för kommunerna
på grund av ortsavdragsreformen,
men vi ville inte tillstyrka att det
skulle ske på det sättet att full kompensation
gavs i direkta statsbidrag utan
menade, att man i stället borde undersöka
möjligheten att flytta över kostnader
från kommunerna till staten och
därmed åstadkomma samma resultat,
nämligen att undvika utdebiteringshöjningar.
Härmed var överläggningen slutad.
Statsutskottets utlåtande nr 61
Mom. 1
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen i
motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Palm begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1) i
utskottets utlåtande nr 61, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av fröken Andersson m. fl.
i motsvarande del.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Palm begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
174 ja och 35 nej.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Mom. 2
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen i
motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.
Bevillningsutskottets betänkande nr 30
Vad utskottet hemställt bifölls.
§ 10
Utgifter inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, tillika
svar på interpellation ang. statsbidrag
till vissa folkhögskolor
Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för bud
-
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Nr 15
39
getåret 1962/63 inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner.
Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet Edenman, hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i
samband med behandlingen av detta
ärende besvara herr Wachtmeisters interpellation
angående statsbidrag till
vissa folkhögskolor.
Punkterna 1—4
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 5
Bidrag till folkbibliotek
Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 (bilaga 10, punkt 62, s. 85—88 av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 3 januari
1962) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till folkbibliotek för budgetåret 1962/63
anvisa ett förslagsanslag av 7 667 000 kr.
I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Andersson (1:39) och den andra
inom andra kammaren av fröken Olsson
(II: 82), i vilka hemställts att riksdagen
måtte besluta, att det årliga anslaget till
Sigtunastiftelsens bibliotek fr. o. m.
budgetåret 1962/63 höjdes från 6 500 kr.
till 10 000 kr., och sålunda till Bidrag
till folkbibliotek för budgetåret 1962/63
anvisa ett förslagsanslag av 7 670 500
kr.;
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Gunnar Berg m. fl. (I: 40) och den andra
inom andra kammaren av herr Alemyr
m. fl. (II: 74);
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Erik Olsson m. fl. (I: 55) och den andra
inom andra kammaren av herr Alemyr
m. fl. (II: 70);
Bidrag till folkbibliotek
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Söderberg m. fl. (I: 123) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hammarberg m. fl. (II: 136);
dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Svanström m. fl. (1:210) och
den andra inom andra kammaren av
herr Gustafsson i Borås m. fl. (II: 254),
i vilka hemställts att riksdagen måtte
för budgetåret 1962/63 höja det anslag,
som under åttonde huvudtiteln utginge
till Seriekommittén med 5 000 kr., så
att bidraget till kommittén fr. o. m. nästa
budgetår utginge med 10 000 kr.
Utskottet hemställde,
I. att motionerna I: 55 och II: 70, såvitt
nu vore i fråga, icke måtte av riksdagen
bifallas;
II. att riksdagen måtte med avslag å
motionerna I: 39 och II: 82, besluta att
icke för budgetåret 1962/63 höja bidraget
till Sigtunastiftelsens bibliotek;
III. att riksdagen måtte, med avslag
å motionerna 1:40 och 11:74, besluta
att icke för budgetåret 1962/63 höja bidraget
till tidskriften Biblioteksbladet;
IV. att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna 1:123 och II: 136, besluta att
icke för budgetåret 1962/63 höja bidraget
till vandringsbiblioteksverksamhet
m. m. vid stifts- och landsbiblioteken;
V. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 210 och II: 254, besluta,
att för budgetåret 1962/63 höja bidraget
till Seriekommittén med 5 000 kr.;
VI. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 210 och II: 254 ävensom med avslag
å motionerna I: 39 och II: 82, till Bidrag
till folkbibliotek för budgetåret 1962/63
anvisa ett förslagsanslag av 7 672 000 kr.
Reservation hade avgivits av herrar
Boman och B agnar Bergh, fröken Ljungberg,
herr Staxäng, fröken Elmén, herr
Nilsson i Göingegården och fröken Olsson,
vilka ansett att utskottet under II.
och VI. bort hemställa,
40
Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Bidrag till folkbibliotek
II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 39 och II: 82, besluta att
för budgetåret 1962/63 höja bidraget till
Sigtunastiftelsens bibliotek med 3 500
kr.;
VI. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 210 och II: 254 ävensom med bifall
till motionerna 1:39 och 11:82, till
Bidrag till folkbibliotek för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag av
7 675 500 kr.
Punkten föredrogs; och anförde därvid:
Fröken
KARLSSON (h):
Herr talman! Sigtunastiftelsens bibliotek
är nästan unikt, då kombinationen
skolbibliotek och kommunalt bibliotek
inte ofta förekommer. Så är det dessbättre
ordnat i Sigtuna, och därför är
biblioteket öppet även när skolan är
stängd, vilket inte är fallet någon annanstans
i vårt land. Det är beklämmande
att skolbiblioteken, som man investerar
många miljoner i, skall vara
stängda under den tid då skolarbetet
inte pågår. Sigtunabiblioteket kan utnyttjas
även efter skolans slut, och inte
bara av eleverna utan av kommunen i
sin helhet. Det är med andra ord ett
verkligt levande skolbibliotek, en modell
som jag tycker att man borde söka
efterlikna. Detta är ett skäl för att statsmakterna
bör hjälpa till att inte bara
hålla biblioteket i gång utan också förbättra
möjligheterna till ytterligare bokinköp.
Det är en ytterst blygsam summa man
begär. Man vill helt enkelt ha det årliga
bidraget till Sigtunastiftelsens bibliotek
höjt med 3 500 kronor. Det är alltså
bara denna blygsamma summa det
gäller. Utskottet har emellertid inte velat
gå med på denna höjning och motiverat
sin ståndpunkt med att kommunen
borde bidra med en större summa än
den gör. Det må vara riktigt, men å ena
sidan är summan så liten, att den inte
bör utgöra något hinder för ett anslag,
och å andra sidan har statsmakterna
inte höjt statsbidraget sedan 1954, varför
bara detta i och för sig borde berättiga
till en höjning.
För mig är det viktigaste emellertid
att man på något sätt visar att denna
användning av biblioteket är så mönstergill,
att man gärna vill visa sin uppskattning
genom att medge en höjning
av statsbidraget med 3 500 kronor.
Dessutom lär det vara så — i varje fall
har jag under hand hört det — att även
kommunen är beredd att höja sitt bidrag.
Med detta, herr talman, skall jag be
att få yrka bifall till den reservation
som är knuten till punkten 5 i statsutskottets
utlåtande nr 8.
I detta anförande instämde fröken
Olsson (s).
Herr KEIJER (fp):
Herr talman! Jag skulle ha kunnat
nöja mig med att instämma i vad fröken
Karlsson nyss har anfört, men jag
vill tillägga några få fakta.
Biblioteket ägs alltså av Sigtunastiftelsen,
och det utnyttjas givetvis i stor
utsträckning av lärare och elever vid
de många skolor som finns i Sigtuna,
där även många utlandssvenskars barn
får sin utbildning. Men biblioteket fungerar
också som stadsbibliotek — Sigtuna
har inget annat bibliotek. Av de
1 900 låntagarna förra året var 800
sigtunabor. Det betyder att omkring 25
procent av stadens befolkning är låntagare
vid biblioteket, vilket är ett inte
föraktligt procenttal då det gäller lånefrekvens
vid ett bibliotek.
Som nämnts utgick statsbidraget med
6 500 kronor för första gången 1954.
Ingen ökning har skett sedan dess, vilket
innebär en reell minskning av anslaget.
Under dessa år har emellertid
utlåningen ökat från omkring 20 000
volymer om året till 24 000. Bokbeståndet
har samtidigt ökat från 59 000 voly
-
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Nr 15
41
mer till över 67 000. Man kanske kan
säga att ökningen av bokbeståndet varit
ganska blygsam, men det beror på att
biblioteket haft svårigheter med sin
ekonomi. Om detta bibliotek skulle få
anslag efter samma grunder som eljest
utgår för stadsbibliotek, skulle det årliga
bidraget utgöra 9 800 kronor eller
ungefär vad som nu har begärts.
Biblioteket i Sigtuna har emellertid
också en särpräglad och viktig funktion
i den s. k. interurbana lånetrafiken.
Sedan kungl. biblioteket inte längre lämnar
ut svensk litteratur till hemlån har
just Sigtunastiftelsens bibliotek blivit
alltmer anlitat i denna interurbana lånetrafik.
Detta behov har något så när
kunnat tillgodoses, därför att det finns
så mycket äldre svensk litteratur i Sigtuna.
Årligen utlånas några hundra volymer
på den vägen, vilket är av stor
betydelse.
Kostnaderna för biblioteket har ökat
kraftigt, nämligen från 41 000 kronor
år 1954 till 57 000 kronor år 1960. Detta
sista år fick Sigtunastiftelsen lämna
ett tillskott på 44 500 kronor. Det är,
herr talman, en tung belastning för en
privat institution för en service som i
så stor utsträckning gäller det allmänna.
Jag vill ännu en gång understryka,
att Sigtunastiftelsens bibliotek har en
så särpräglad och viktig funktion, att
ett höjt statsbidrag är i mycket hög
grad berättigat.
Herr talman! Jag ber att få instämma
i det yrkande om höjning som har
föreslagits i motion nr 82 i denna
kammare.
Bidrag till folkbibliotek
anslag på 5 000 kronor om året. Om
man gör en jämförelse med andra städer
och kommuner av motsvarande
storlek som Sigtuna stad finner man,
att dessa städer och kommuner har betydligt
högre kommunala utgifter för
sina bibliotek än vad Sigtuna stad har.
Det är av denna anledning som vi inte
har funnit tillräckligt motiverat att tillstyrka
motionen om en anslagsökning
med 3 500 kronor.
Jag ber därför att få yrka bifall till
utskottets förslag.
Fröken KARLSSON (h):
Herr talman! Jag noterar med glädje,
att herr Karlsson i Olofström var inne
på samma linje som jag, nämligen att
det är ett bibliotek som sköts utmärkt
och som man sålunda skall uppskatta.
Emellertid kan jag inte förstå den
sista delen av hans resonemang, där
han säger att det finns andra kommuner
som har större utgifter för sina
bibliotek än Sigtuna. Det är inget godtagbart
skäl mot bidrag till Sigtuna.
Här gäller det 3 500 kronor som biblioteket
behöver för att kunna inte bara
verka som det gör nu utan även utvidga
sin verksamhet. Det är ingen
stor summa i och för sig, och om man
tänker på att statsbidraget inte höjts
sedan 1954 kan man säga att summan
är mycket liten. Jag tycker att en så
blygsam hjälp som 3 500 kronor bör
riksdagen kunna ge i detta fall, i synnerhet
som det också ställts i utsikt att
kommunen skall lämna ytterligare bidrag.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr KARLSSON i Olofström (s): Herr KARLSSON i Olofström (s):
Herr talman! För att det inte skall Herr talman! Bara en mycket kort
råda något missförstånd på denna repKk till fröken Karlsson,
punkt vill jag säga, att utskottsmajori- endast påpeka, att Sigtuna
teten ingalunda har riktat någon kritik s^ad inte har ändrat sitt anslag sedan
mot Sigtunastiftelsens bibliotek. Men 1957. Staden har sålunda inte årligen
detta bibliotek fungerar som redan Köjt anslaget. Det vill jag göra fröken
sagts även som stadsbibliotek för Sig- Karlsson uppmärksam på.
tima och staden ger för närvarande ett Härmed var överläggningen slutad.
2*—Andra kammarens protokoll 1962. Nr 15
42
Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Mom. I
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 11
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1)
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Karlsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 5:o)
mom. II) i utskottets utlåtande nr 8,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Boman m. fl. i
motsvarande del.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Karlsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 124 ja och 81 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Mom. III—VI
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 6—S
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 9
Bidrag till studieförbund
Sedan punkten föredragits anförde
Herr MATTSSON (ep):
Herr talman! I anslutning till denna
punkt i statsverkspropositionen har jag
tillsammans med en del riksdagskamrater
väckt en motion.
Studieförbunden måste givetvis ha
medel till sitt förfogande för att kunna
fylla sina uppgifter. Det är nödvändigt
för att bestrida kostnaderna för förbundens
expeditioner, där vi behöver
personal som har hand om den administrativa
och pedagogiska verksamheten,
och för att betala lokalhyror, porto,
telefon, kurser o. s. v. För dessa ändamål
har studieförbunden erhållit och
erhåller alltjämt statsbidrag, men man
har inte på mycket länge upprätthållit
den principen, att statsbidraget skall
motsvara hälften av förbundens administrationskostnader.
Följden har blivit
att studieförbunden kämpar med
ekonomiska svårigheter och att det är
välbehövligt med en ökning av anslaget.
I statsverkspropositionen har nu föreslagits
en uppräkning med 200 000
kronor, förmodligen är denna ökning
avsedd att täcka de stegrade omkostnaderna
jämfört med föregående år.
Men alla förstår säkert studieförbundens
besvärliga situation, om jag nämner
att den planerade verksamheten under
budgetåret 1962/63 beräknas kosta
omkring 12 miljoner kronor, medan
statsbidraget nu föreslås uppgå till
2 945 000 kronor. För denna sammanlagda
kostnad av 12 miljoner kronor
har förbunden i enlighet med fastställda
regler ansökt om 50 procent i statsbidrag
eller omkring 6 miljoner kronor.
Jag vill erinra om att den centrala
statsbidragsgivningen år 1960/61 uppgick
till 9 719 000 kronor och att studieförbunden
i statsbidrag erhöll 26
procent av detta belopp.
I den motion, som jag i början av
mitt anförande omnämnde, har vi mo
-
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Nr 15
43
tionärer varit försiktiga. Yi har inte
hållit på principen med 50 procents
statsbidrag utan har nöjt oss med att
begära ett sammanlagt belopp av
3 745 000 kronor. Statsutskottet har
emellertid följt departementschefen.
När jag tagit del av utskottets utlåtande
har jag givetvis med tillfredsställelse
noterat, att utskottet uttalar sitt stora
intresse för de frågor som rör utformningen
av det statliga stödet till
det fria och frivilliga bildnings- och
ungdomsarbetet och uttrycker en förhoppning
om att dessa frågor snart
skall kunna bringas till en lösning.
Men vad jag hade hoppats på var att
man i avvaktan på det slutliga ställningstagandet
skulle förbättra studieförbundens
möjligheter att tillmötesgå
de önskemål, som ständigt och jämt
framföres ute i distrikt och studiecirklar
om en bättre handledarutbildning
och ökad tillgång till instruktörer
och organisatörer. Det råder över
huvud taget en allmän strävan efter
ökad kvalitet på studierna, och studieförbunden
behöver få mera medel för
att kunna göra en större insats. Kraven
stiger inte bara när det gäller handledare
utan också beträffande studiematerielen
och dess utformande ur pedagogisk
synpunkt, och vi får inom
studieförbunden en hel del nytt folk
som vi behöver ägna uppmärksamhet.
Av utskottsutlåtandet framgår, att
utskottet förutsätter att de synpunkter
som framförts i motionen skall uppmärksammas
vid det fortsatta utredningsarbetet.
Som motionär bör man
givetvis vara tacksam för detta, men jag
hoppas att önskemålen inte bara blir
uppmärksammade utan också beaktade.
Eftersom ett enhälligt statsutskott har
hemställt att motionen icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda,
skall jag inte framställa något yrkande
utan vill endast uttala den livliga förhoppningen,
att studieförbunden skall
inom en snar framtid få större eko
-
Bidrag till studiecirkelverksamhet
nomiska förutsättningar att fullgöra
sina uppgifter.
Vidare yttrades ej.
Utskottets hemställan bifölls.
Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.
Punkten 10
Bidrag till studiecirkelverksamhet
Kungl. Maj:t hade (punkt 67, s. 92 och
93) föreslagit riksdagen att till förevarande
ändamål för budgetåret 1962/63
anvisa ett förslagsanslag av 14 800 000
kr., vilket innebure en anslagshöjning
med 1 300 000 kr.
I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herrar Sveningsson och
Holmberg (I: 423) och den andra inom
andra kammaren av herrar Cassel och
Björkman (11:489), i vilka hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen vid
behandlingen av förevarande punkt
måtte a) besluta att bidrag till allmän
studiecirkel skulle utgå med högst 40
procent av kostnader för handledararvode
och studiemateriel, dock med högst
sex kr. för studietimme, b) besluta att
antalet deltagare i allmän studiecirkel
samt ungdomscirkel vid varje sammankomst
skulle utgöra minst sju, c) besluta
att bidrag skulle utgå i mån av tillgång
på medel, d) till Bidrag till studiecirkelverksamhet
för budgetåret 1962/63
anvisa ett anslag av 12 000 000 kr. samt
e) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att utredning snarast måtte verkställas
om hur kontroll skulle utövas över de
statliga bidrag, som ställdes till den fria
folkbildningens förfogande.
Utskottet hemställde,
I. att motionerna I: 423 och II: 489, i
vad de avsåge ändring av statsbidragsbestämmelserna
för studiecirkelverksamheten,
icke måtte av riksdagen bifallas;
-
44
Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Bidrag till studiecirkelverksamhet
II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 423 och II: 489, i vad de
avsåge medelsanvisningen under förevarande
anslag, till Bidrag till studiecirkelverksamhet
för budgetåret 1962/63
anvisa ett förslagsanslag av 14 800 000
kr.;
III. att motionerna I: 423 och II: 489, i
vad de avsåge skrivelse till Kungl. Maj :t,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Reservation hade avgivits av herr
Ragnar Bergh, fröken Ljungberg samt
herrar Staxäng och Nilsson i Göingegården,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
I. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 423 och II: 489, såvitt nu
vore i fråga, besluta, att bidrag till allmän
studiecirkel skulle utgå med högst
40 % av kostnaderna för handledararvode
och studiemateriel, dock med högst
sex kr. för studietimme, att antalet deltagare
i allmän studiecirkel och ungdomscirkel
vid varje sammankomst
skulle utgöra minst sju samt att bidrag
skulle utgå i mån av tillgång på medel;
II. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 423 och II: 489, såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till studiecirkelverksamhet
för budgetåret 1962/63
anvisa ett anslag av 12 000 000 kr.;
III. att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 423 och II: 489, såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att utredning snarast
måtte verkställas om hur kontroll skulle
utövas över de statliga bidrag, som
ställdes till den fria folkbildningens förfogande.
Punkten föredrogs; och anförde därvid
:
Herr NILSSON i Göingegården (h):
Herr talman! Eftersom herr Mattsson
inte ställde något yrkande beträffande
sina önskemål i den motion, som redovisades
under punkt 9, hade jag ingen
anledning att på den punkten gå upp
och bemöta honom. Dock vill jag i den
mån som den berör de följande punkterna,
där vissa reservationer beträffande
utskottets förslag återfinns, säga att
vi visst har uppmärksammat vad som
har tilldragit sig på detta område. Jag
föreställer mig att herr statsrådet för
sin del inte heller är belåten med tillståndet
för närvarande.
Det är givetvis att beklaga, att 1960
års utredning på detta område, som redovisade
sitt betänkande på hösten 1961,
inte hade en sådan utformning, att
Kungl. Maj:t kunde lägga den till grund
för en proposition i ärendet. Remissyttrandena
över denna utredning var
ju fulla av kritik, i synnerhet gentemot
vissa avsnitt, och herr statsrådet ansåg
väl att det med hänsyn till detta inte
gick att snabbt och omedelbart komma
med ett förslag i frågan.
Utskottet har också — vilket ju herr
Mattsson redovisade nyss — uttalat sitt
stora intresse för att frågorna rörande
utformningen av det statliga stödet till
det fria och frivilliga bildnings- och
ungdomsarbetet snart skall kunna
bringas till sin lösning, och utskottet
hoppas att Kungl. Maj:t så snart som
möjligt kommer med ett förslag. Det
skulle förvåna mig, om inte herr statsrådet
finner det nödvändigt att åtminstone
till nästa års vårriksdag framlägla
en proposition i ärendet.
Denna punkt, nr 10, som jag i egenskap
av reservant skall uppehålla mig
litet vid, hänger intimt samman med
punkt nr 9. Vad som i utskottet sagts
beträffande denna punkt kan också sägas
beträffande de följande. Skillnaden
är bara att under punkten 9 önskar motionärerna
få en ökning av anslaget,
under det att det vid punkten 10 liksom
vid några följande punkter i motioner
yrkas på sänkning av anslagen. I båda
fallen är det klart att man kan falla
tillbaka på vad utskottet har sagt un
-
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Nr 15
45
der punkten 9, om att man önskar en
utredning snarast över hela fältet.
I vad gäller punkten 10 — bidrag till
studiecirkelverksamhet — har motionärerna
och de vid punkten antecknade
reservanterna med hänsyn framför
allt till ianspråktagandet av statsbidraget
under det senaste året slutit upp
kring ett yrkande på en sänkning av
anslaget ned till 12 miljoner kronor. Det
gäller alltså bidragen till allmän studiecirkel
enligt propositionen för kostnader
för handledararvoden och studiemateriel.
Man föreslår också, att en
ungdomscirkel skall ha minst sju deltagare
för att bidrag skall utgå i mån
av tillgång.
Herr talman! Jag skall inte längre
uppehålla mig vid vårt yrkande under
denna punkt utan ber att få yrka bifall
till reservationen vid punkten 10
av herr Ragnar Bergh m. fl.
Herr KARLSSON i Olofström (s):
Herr talman! När jag satt och lyssnade
till herr Nilsson i Göingegården
fick jag faktiskt den uppfattningen, att
han ställde sig synnerligen positiv till
ungdomens möjligheter till fria studier.
Jag trodde nästan att han skulle yrka
bifall till utskottets förslag. I så fall
hade jag inte haft någon anledning att
gå upp under denna punkt. Nu blev det
tyvärr inte på det sättet, utan herr
Nilsson i Göingegården yrkade bifall
till den reservation som är fogad till
denna punkt, vilket skulle innebära en
anslagsminskning med 2,8 miljoner kronor.
Jag tror att det skulle vara synnerligen
opsykologiskt att just nu minska
de ekonomiska möjligheterna för
ungdom som vill förkovra sig på vitt
skilda områden.
Vi har ju under flera år haft dessa
frågor till debatt. Såväl reservanterna
som vi inom utskottsmajoriteten kan
nog våra argument på ömse håll, och
därför vill jag inskränka mig till att
yrka bifall till utskottets förslag.
Bidrag till studiecirkelverksamhet
Herr NILSSON i Göingegården (li)
kort genmäle:
Herr talman! Såsom jag i mitt föregående
anförande tillät mig understryka
går reservationen ut på en sänkning
av anslaget med hänsyn till att det under
det senaste budgetåret inte har visat
sig nödvändigt att ta hela beloppet
i anspråk.
Vidare vill jag till herr Karlsson i
Olofström säga, att den översyn över
hela fältet, som jag här efterlyste, väl
också bör gälla eventuella anslagsminskningar
i sådana fall där detta kan anses
motiverat.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr MATTSSON (ep):
Herr talman! Eftersom jag i många
år har verkat inom det frivilliga studie-
och bildningsarbetet som organisatör
och instruktör, vill jag gärna anföra
några synpunkter i detta sammanhang.
De flesta människor i detta land uppskattar
givetvis det folkliga kulturarbete,
som bedrivs i bl. a. studiecirklar
men också i fritidsgrupper, föreläsningsverksamhet,
folkhögskolor, folkbibliotek
och annan folkbildningsverksamhet.
Man kan nog inte finna särskilt
många som vill förneka att detta arbete
är av utomordentlig betydelse för det
demokratiska samhället. Studiecirkeln
är ett forum för den lokala debatten,
som är mycket viktig i ett samhälle som
vårt, där så mycket centraliseras till allt
större enheter. Vid en konferens förklarade
för någon tid sedan en ABFinstruktör,
att det lugn som vi har haft
på arbetsmarknaden under de senare
åren till en inte ringa del kan sägas bero
på att man i den frivilliga studieverksamheten
har tagit upp ekonomiska
problem till så ingående överläggningar.
Den reformverksamhet, som pågår på
forskningens och undervisningens område
i vårt land och som vi alla hälsar
med så stor tillfredsställelse, gör också
att de som nu inte har kunnat få del
46
Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Bidrag till studiecirkelverksamhet
av den förbättrade skolgången känner
ett behov av och ett intresse för att fördjupa
sina kunskaper. Man skall inte
förringa studiecirkelns betydelse på det
området. Det bör också observeras att
en avsevärd del av ungdomens fostran
äger rum utanför hem och skola i bl. a.
föreningar och kamratgrupper, och det
är givetvis betydelsefullt att ungdomarna
ägnar sig åt uppbyggande verksamhet.
Fritiden ökar, och det gäller att
ge den innehåll. Därför hävdar jag på
det bestämdaste, att det inte är likgiltigt
om vi har fem eller tio procent av
folket med i det frivilliga studiearbetet.
När vi kommit så långt, skulle det
kanske inte vara orimligt att säga, att
de frivilliga studierna bland vuxna borde
vara kostnadsfria. Skolstudierna bedrivs
ju utan avgifter för deltagarna.
Det ligger i samhällets intresse, att människorna
också efter slutad skolgång
arbetar vidare på sin bildning. Ingen
har framlagt ett sådant förslag som jag
antydde, men det kan hända att det
kommer och även blir genomfört.
Man säger att ökningen av antalet
studiecirklar inte har blivit så stor som
man har beräknat. Vi har emellertid
varit i ett ogynnsamt läge i förhållande
till yrkesskolornas deltidskurser. Där
kan deltagaravgiften sättas mycket lågt
tack vare att man fått avsevärt större
stöd för denna verksamhet än det som
erhålls för studiecirklar. Lärare i studiecirklar
har, om de övergått till att
undervisa i yrkesskolornas deltidskurser,
kunnat få mera betalt per timme.
Hur mycket de kan få per timme kan
man ta reda på på annat sätt, och jag
behöver inte här redogöra för det. Men
jag vill ha sagt, att det inte är utan
betydelse vilken avgift som deltagarna
i studiecirklarna själva får erlägga.
När det gäller att dra in på utgifterna
på något sätt, blir det lätt så, att man
gör det när det gäller utgifterna för
sådana ändamål som detta. Enligt vad
jag har mig bekant har man i skolöverstyrelsen
inhämtat, att den minskade
ökningstakten för den totala studiecirkelverksamheten
delvis får tillskrivas
de ökade kostnaderna för deltagarna.
Framför allt är det arvodet för handledarna
som ökar. Jag har tidigare
nämnt att kraven på handledarna ökar
successivt. Alla vill naturligtvis ha så
mycket som möjligt för de pengar som
betalas ut, och därför är det högst önskvärt
att studiehandledarna verkligen
kan sina saker. Men eftersom deltagarantalet
i studiecirklarna är beroende
av kostnaderna, och eftersom vi vill ha
många cirkeldeltagare, så vill jag inte
medverka till att deltagaravgifterna
ökar.
I reservationen finns en passus, där
reservanterna vill att det skall vara
minst sju deltagare i en cirkel för att
statsbidrag skall utgå. Men åtminstone
för landsbygden har vi varit mycket
tacksamma för att statsbidrag har utgått
till cirkel med minst fem deltagare
per sammankomst. I glesbygderna är
det inte alltid lätt att få sju cirkeldeltagare.
Det räcker för övrigt inte med
sju, ty någon eller några kan få förhinder.
Men man måste vara minst sju —
eller som det nu är minst fem — deltagare
i varje sammankomst, och man
måste ha minst tio sådana sammankomster
för att statsbidrag skall kunna
utgå.
Det är som sagt ingalunda alltid lätt
att i en glesbygd samla låt mig säga nio
personer, som är intresserade av samma
ämne. Därför har det varit en välsignad
sak för oss på landsbygden att
ha bestämmelsen om att statsbidrag kan
utgå för cirkel med minst fem deltagare
under tio sammankomster om sammanlagt
tjugo studietimmar, och jag
hoppas att det även i fortsättningen
skall bli möjligt att ha det ordnat på
samma sätt. Det är riktigt att man i
studiecirklarna ofta är mer än fem deltagare,
men jag upprepar att det för oss
på landsbygden har varit till mycket
stor nytta, att gränsen varit satt vid
fem deltagare.
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Nr 15
47
Herr talman! Vid denna punkt har jag
inte något annat yrkande än utskottets,
och jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Nilsson
i Göingegården begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
10: o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Ragnar Bergh
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nilsson i Göingegården
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 174
ja och 30 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkterna il och 12
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 13
Utbildning av ungdomsledare
Kungl. Maj:t hade (punkt 70, s. 94—
96) föreslagit riksdagen att till Utbildning
av ungdomsledare för budgetåret
1962/63 anvisa ett reservationsanslag av
1 700 000 kr.
I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nyström m.fl. (1:109) och den andra
inom andra kammaren av herr Svanberg
m. fl. (II: 159);
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nyström m. fl. (1:110) och den andra
inom andra kammaren av herr Svanberg
m. fl. (II: 160);
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Hilding och Per-Olof Hanson (I: 328)
och den andra inom andra kammaren
av herr Kallstad m. fl. (II: 317);
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
T hors ten Larsson och Torsten Andersson
(I: 414) och den andra inom
andra kammaren av herrar Boo och
Maltsson (11:488);
dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Sveningsson och Holmberg
(I: 423) och den andra inom andra kammaren
av herrar Cassel och Björkman
(11:489), i vilka hemställts, såvitt nu
vore i fråga, att riksdagen vid behandlingen
av förevarande punkt måtte a)
besluta att statsbidrag icke skulle utgå
för utbildning av ungdomsledare för
politiska organisationer, b) till Utbildning
av ungdomsledare för budgetåret
1962/63 anvisa ett reservationsanslag av
1 520 000 kr.
Utskottet hemställde,
I. att motionerna I: 328 och II: 317, i
vad de avsåge ändring av statsbidragsbestämmelserna
för ungdomsledarkurser,
icke måtte av riksdagen bifallas;
II. att motionerna I: 414 och II: 488,
48
Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Utbildning av ungdomsledare
i vad de avsåge ändring av statsbidragsbestämmelserna
för ungdomsledarkurser,
icke måtte av riksdagen bifallas;
III. att motionerna I: 423 och II: 489,
i vad de avsåge ändring av statsbidragsbestämmelserna
för ungdomsledarkurser,
icke måtte av riksdagen bifallas;
IV. att motionerna I: 110 och II: 160
icke måtte av riksdagen bifallas;
V. att motionerna I: 414 och II: 488, i
vad de avsåge skrivelse till Kungl. Maj :t,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;
VI. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 109 och II: 159,1: 328 och
II: 317,1: 414 och II: 488 samt I: 423 och
11:489, sistnämnda sex motioner såvitt
nu vore i fråga, till Utbildning av ungdomsledare
för budgetåret 1962/63 anvisa
ett reservationsanslag av 1 700 000
kr.
Reservation hade avgivits av herr
Ragnar Bergh, fröken Ljungberg samt
herrar Staxäng och Nilsson i Göingegården,
vilka ansett att utskottet under III.
och VI. bort hemställa,
III. att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 423 och II: 489, såvitt
nu vore i fråga, besluta, att statsbidrag
icke skulle utgå för utbildning av ungdomsledare
för politiska organisationer;
VI. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 423 och II: 489, såvitt
nu vore i fråga, ävensom med avslag å
motionerna I: 109 och II: 159,1: 328 och
II: 317 samt I: 414 och II: 488, sistnämnda
fyra motioner såvitt nu vore i fråga,
till Utbildning av ungdomsledare för
budgetåret 1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 1 520 000 kr.
Punkten föredrogs; och anförde därvid:
Herr
NILSSON i Göingegården (h):
Herr talman! Sedan budgetåret 1957/
58 utgår ur anslaget till utbildning av
ungdomsledare även bidrag till utbild
-
ning av ungdomsledare inom de politiska
ungdomsorganisationerna. Detta
har vi av principiella skäl motsatt oss
från början, och vår uppfattning är
alltjämt, att de demokratiska partiernas
fria ställning inte låter sig förena
med principen att de politiska organisationerna
skall få anslag av statsmedel.
Och om dessa statsmedel är motiverade
med hänsyn till behovet av ideellt
arbete bland ungdomen, så kan vi
svårligen förstå det berättigade i att
de politiska organisationerna skall
kunna tillgodogöra sig dessa medel för
sina ändamål.
Enligt vår uppfattning är det inte
möjligt att spalta upp verksamheten
inom en politisk organisation i politiska
och icke-politiska verksamhetsfält
och målsättningar. Det är denna
uppfattning om utbildningen av ungdomsledare
för politiska organisationer,
som har legat till grund för den
vid punkt 13 i statsutskottets förevarande
utlåtande fogade reservationen
av herr Ragnar Bergh m. fl.
Herr talman! Jag her att få yrka
bifall till reservationen.
Herr KARLSSON i Olofströin (s):
Herr talman! Frågan om utbildning
av ungdomsledare som behandlas under
denna punkt, har ju under de senaste
åren varit något av en följetong
här i riksdagen.
Det må väl vara mig förlåtet, om
jag inte vet hur det går till i det inre
arbetet inom högerns ungdomsorganisation.
Men jag skulle tro, att det finns
en hel del frågor som är gemensamma
för ungdomsorganisationerna — oavsett
politisk färg — och att man inom högerns
ungdomsorganisation lika väl
som inom de övriga ungdomsorganisationerna
sysslar med föreningskunskap,
kommunalkunskap och andra frågor
som inte är av direkt partipolitisk art.
Jag är övertygad om att samhället inte
på något sätt tar skada av att det skapas
aktivitet bland ungdomarna —
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Nr 15
49
tvärtom är det till fördel om dessa är
kvalificerade för sina uppgifter. Därför
finns i år lika litet som tidigare någon
anledning att diskvalificera de politiska
ungdomsorganisationerna vid beviljandet
av bidrag, och jag yrkar bifall till
utskottets förslag.
Herr SVANBERG (s):
Herr talman! Under punkterna 13, 14
och 15 i förevarande utskottsutlåtande
har statsutskottet haft att ta ställning
till bl. a. motionerna 107, 108, 109 och
110 i första kammaren och 158, 159, 160
och 161 i denna kammare. I dessa har
begärts anslag till specialledarutbildning,
ett särskilt anslag till främjande
av ungdomsorganisationernas upplysningsverksamhet,
sänkning av åldersgränsen
för deltagande i fritidsgrupper
från 12 till 10 år samt en ökning av
anslaget till instruktörsverksamheten
inom ungdomsorganisationerna. De av
oss motionärer förordade åtgärderna
finns också upptagna i kungl. skolöverstyrelsens
petita för nästa budgetår.
Att ungdomsorganisationerna utför
ett synnerligen värdefullt arbete för att
skapa god fritidssysselsättning för ungdomen,
att våra ungdomsorganisationers
arbete är den kanske främsta motvikten
mot ungdomsbrottslighet och vanart
och att det gäller att på allt sätt uppmuntra
de positiva krafterna bland ungdomarna
själva kan väl de flesta vara
överens om. Vi motionärer har därför
sett det som väsentligt, att ungdomsorganisationernas
arbete får det erkännande
och den hjälp från samhällets
sida som ungdomsorganisationerna har
rätt att fordra. Enligt vår mening har
samhället en »skuld» till ungdomsorganisationerna
härvidlag. Samhällets utgifter
på detta område tror vi vara en
billig försäkringspremie mot ökad ungdomsbrottslighet
och annan vanart. Vi
anser att samhället har all anledning att
stödja ungdomsorganisationerna i deras
arbete för ungdomens anpassning i
samhället.
Utbildning av ungdomsledare
Statsutskottet har i sitt utlåtande föreslagit,
att de nämnda motionerna icke
måtte bifallas. När jag trots detta inte
ställer något yrkande beror det på den
motivering utskottet anfört för sitt avslagsyrkande.
Utskottet hänvisar till
ecklesiastikministerns skrivning i årets
statsverksproposition, där han påpekar
att de av 1960 års folkbildningsutredning
framlagda förslagen icke utan översyn
och omarbetning kan läggas till
grund för en proposition — detta med
anledning av remissinstansernas kritik.
Vad särskilt gäller ungdomsverksamheten
uttalar statsrådet, att en särskild
utredning borde tillsättas med
uppdrag att allsidigt överväga de därmed
sammanhängande problemen. Statsutskottet
betonar sitt stora intresse för
hithörande frågor och framhåller som
ett önskemål, att utformningen av det
statliga stödet bl. a. till ungdomsverksamheten
»snart kan bringas till en lösning,
som är ägnad att främja verksamhetens
vidare utveckling och anpassning
till de ändrade samhällsförhållandena».
Utskottet förutsätter också, att
de i olika motioner framlagda yrkandena
och förslagen uppmärksammas i det
fortsatta utredningsarbetet.
Med hänsyn till detta utskottets positiva
intresse för de frågor vi aktualiserat
i våra motioner kan jag avstå
från att framställa något yrkande. Jag
har endast velat begagna tillfället att
ytterligare understryka behovet av att
formerna för och omfattningen av samhällets
stöd till ungdomsorganisationerna
snarast blir föremål för en översyn,
så att det bättre svarar mot kraven. Ett
positivt och helhjärtat stöd till ungdomsorganisationerna
i deras betydelsefulla
arbete för och bland ungdomarna
är till utomordentlig nytta för hela
vårt folk.
I detta anförande instämde fröken
Sandell, herr Lindkvist, fru Thunvall,
fru Torbrink och fru Jäderberg (samtliga
s).
50
Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Utbildning av ungdomsledare
Herr BOO (ep):
Herr talman! Jag har tillsammans
med några kamrater väckt en motion,
som redovisas under denna punkt och
vari vi föreslagit att bidraget till ungdomsledarutbildning
skall uppräknas
med 2 kronor per kursdeltagare. Jag
hade, herr talman, inte tänkt gå upp
i talarstolen för att närmare motivera
motionen, och jag kommer inte att ställa
något yrkande om bifall till densamma
—• detta med hänsyn till att utskottet
skrivit rätt positivt. Jag vill emellertid
uttala en förhoppning, att den översyn
som förutsättes skall ske med anledning
av 1960 års ungdomsupplysningsutrednings
betänkande måtte komma till
stånd så snart som möjligt.
Jag begärde ordet närmast för att
säga ett par ord med anledning av herr
Nilssons i Göingegården yttrande. Högern
vidhåller sin — som herr Nilsson
i Göingegården sade — principiella
uppfattning, att bidrag inte skall utgå
för utbildning av ungdomsledare inom
de politiska ungdomsorganisationerna.
Men denna högerns principiella uppfattning
har väl ändå fått rätt många
grundskott under årens lopp.
För det första vill jag påminna om
att en ledamot av den utredning, som
på sin tid gjordes i dessa frågor, var
dåvarande ordföranden i högerns ungdomsförbund.
Denne har sedermera blivit
vald till riksdagsman i första kammaren.
Han biträdde utredningens förslag.
För det andra vill jag också påminna
om att högerns ungdomsförbund
under de gångna åren har utnyttjat möjligheterna
att få ut de bidrag som staten
på detta sätt ställer till förfogande.
Det är således en i någon mån splittrad
uppfattning, som kommit till uttryck i
denna — som herr Nilsson i Göingegården
säger — högerns bestämda principiella
uppfattning.
Jag vill med det sagda självfallet inte
klandra de högermän som har en uppfattning
avvikande från den som herr
Nilsson i Göingegården här givit ut
-
tryck för. Jag vill endast med denna
redovisning säga, att det även inom högern
och i första hand dess ungdomsorganisation
tydligen finns ett positivt
intresse för att staten på detta sätt skall
ge ett välbehövligt och stimulerande bidrag
till en angelägen uppgift i det moderna
demokratiska samhällslivet.
Jag vill med detta, herr talman, understryka
att det arbete som alla ungdomsorganisationer
—- även de politiska
— bedriver är av sådant värde, att det
är en angelägen uppgift för samhället
och därmed också för staten och riksdagen
att ge det bidrag som är erforderligt
för att dessa organisationer skall
kunna fortsätta sin mycket gagneliga
verksamhet bland svensk ungdom.
Herr NILSSON i Göingegården (h)
kort genmäle:
Herr talman! Herr Boo sade att det
under årens lopp har skjutits många
grundskott mot högerns principiella
uppfattning i denna fråga, och han hänvisar
till att en högerrepresentant, som
sedermera blivit ledamot av första kammaren,
i en tidigare utredning varit med
om att tillstyrka detta anslag. Ja, herr
Boo, vi blir då och då vittne till hur en
ledamot av en utredning, som representerar
ett visst parti, blir ensam om sin
i utredningen deklarerade uppfattning,
då denna inte godkännes av hans partikamrater.
Så är det väl även i detta
fall. Jag skall inte ge något exempel
från herr Boos eget parti — han vet
mycket väl att sådant kan inträffa.
Innerst inne tycker väl även herr
Boo att det är fel att använda skattemedel
för att utbilda ledare inom politiska
organisationer. Det är, som här
har redovisats, oerhört svårt alt skilja
emellan de ideella föreningarnas och de
politiska föreningarnas arbete. Man kan
ofta påvisa att verksamheten inom vissa
ungdomsorganisationer glider över till
direkt politisk verksamhet. Det är detta
som högern i princip har velat motsätta
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Nr 15
51
sig. Jag kan inte förstå annat än att detta
är riktigt.
Beträffande påståendet, att högerns
ungdomsorganisationer liksom de andra
under de år som gått har utnyttjat detta
anslag vill jag säga, att detta väl är något
ganska naturligt när det finns en
författning som ger dem rätt till detta.
Det behöver inte direkt ha med den
principiella uppfattningen i sammanhanget
att göra.
Herr KÄLLSTAD (fp):
Herr talman! Jag vill i korthet säga
några ord om den fråga som herr Boo
berörde i första delen av sitt anförande.
Skolöverstyrelsen har i sina petita föreslagit,
att anslaget till utbildning av
ungdomsledare skall uppräknas med 1,2
miljoner kronor, av vilken summa
400 000 kronor beräknas åtgå för en höjning
från 10 till 15 kronor av det per
deltagare och kursdag utgående bidraget
till regionala och centrala kurser. Det
är på denna senare punkt som jag i motion
nr 11:317 har föreslagit, att en
höjning sker av anslaget till utbildning
av ungdomsledare från 1 700 000 kr. till
2 100 000 kr. och att beloppet per deltagare
och kursdag därmed höjes från
10 till 15 kr.
Herr talman! Här behöver knappast
ungdomsledarutbildningens angelägenhetsgrad
poängteras. Denna inses säkerligen
av alla och är dokumenterad särskilt
i ungdomsorganisationernas anslagsäskanden.
Vi är förvisso också alla
medvetna om den centrala roll som ungdomssammanslutningarna
har i dagens
samhälle för de ungas fostran utanför
hem och skola och att därför en väsentlig
anslagshöjning nu borde kunna ske
för att säkerställa den planmässiga och
växande ledarskolning som ungdomsorganisationerna
bedriver.
Det har också under senare år skett
en markant ökning av nyrekryteringen
till ungdomsorganisationerna, och dessutom
har nya metoder kommit till användning.
Jag tänker på de grupporien
-
Utbildning av ungdomsledare
terade och starkt personlighetspåverkande
arbetsmetoder som nu har slagit
igenom i ungdomsarbetet. De ställer
krav på en kraftig ökning av antalet ledare
och en intensifierad skolning av
god kvalitet för dessa ledare.
Utgående statsbidrag med 10 kronor
för varje kursdeltagare och dag som
kursen pågår fastställdes genom en kungörelse
1954, alltså för hela åtta år sedan.
Dessutom utgår bidrag för kursdeltagarnas
resor från hemorten till
kursorten. Det har visat sig att statsbidragen
för närvarande täcker i genomsnitt
30 procent av kostnaderna för
bidragsberättigade regionala och centrala
kurser.
Därför är det med starkt fog som ungdomssammanslutningarna
påtalat att bidragsgivningsen
till ungdomsledarskolningen
icke har anpassats efter kostnadsutvecklingen.
Med hänsyn till kostnadsstegringarna
för lärarna och för
kost och logi har skolöverstyrelsen förordat
en höjning per kursdeltagare och
dag från 10 kronor till 15 kronor.
Under 1960/61 utbetalades bidrag till
77 494 deltagardagar. För att den föreslagna
bidragshöjningen inte skall medföra
minskade möjligheter till ledarskolning
krävs en anslagshöjning med i
runt tal 400 000 kronor.
1960 års folkbildningsutredning har
inte kunnat förorda en sådan höjning
utan har stannat inför status quo, vilket
föranlett stark kritik från många ungdomsorganisationer.
Departementschefen
har nu förordat en förnyad utredning,
och det är skäl att betona att tillsättandet
av denna utredning inte får förhalas.
Utskottet förutsätter att de i motionen
anförda synpunkterna och förslagen
skall uppmärksammas i det fortsatta utredningsarbetet,
och jag vill låta mig
nöja med detta framhållande av att utskottet
har uppmärksammat denna viktiga
sida av frågan. Jag hoppas att denna
utredning snarligen kommer till stånd
så att en förbättrad situation inträder
på här berörda område.
52
Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Utbildning av ungdomsledare
Herr NILSSON i Göingegården (h):
Herr talman! Får jag bara till herr
Källstad säga, att förslagen från högerhåll
på de punkter där vi i reservationer
har föreslagit en minskning
av anslaget — det är på denna
punkt och på punkt 15 och likaså
gäller det den punkt som vi nyss voterade
om -—• inte på något sätt avser
att förringa det statliga stödet för utbildning
av ungdomsledare och åt ungdomsverksamheten
över lag. Våra förslag
till anslagsminskningar gäller endast
sådana avsnitt där vi anser det felaktigt
att använda statsmedel med den
utformning som författningen för närvarande
har. Jag föreställer mig att den
översyn, som jag tillät mig att efterlysa
tidigare i dag då statsrådet var inne snarast
kommer till stånd. Statsrådet nickade
bifall, då jag hänvisade till att förslag
härom bör kunna väntas till nästa
års vårriksdag. Det kommer då att finnas
tillfälle för oss här i kammaren att
ta slutgiltig ställning till saken. Det kan
då också — det hoppas jag ■— göras
justeringar på de punkter där vi från
högerhåll nu har gjort anmärkningar
och reserverat oss.
Herr BJÖRKMAN (h):
Herr talman! Det var ett par yttranden
av herr Karlsson i Olofström och
herr Boo som uppkallade mig att säga
ett par ord. Jag gör det därför att jag
i så många år var aktiv i högerns ungdomsförbund.
Jag kan försäkra er att
högerns ungdomsförbund från börjat tagit
en bestämd ståndpunkt mot bidrag
till de politiska ungdomsorganisationerna.
Jag har själv varit med om att skriva
ett remissyttrande till det betänkande
som framlades av ungdomsvårdsutredningen,
och vi intog redan då av
principiella skäl en bestämd ståndpunkt
mot sådana bidrag. Det är riktigt som
herr Boo säger att den ordförande i
högerns ungdomsförbund, nu ledamot av
första kammaren, som satt med i en
senare utredning, gick med på att stats
-
bidrag skulle utgå även till de politiska
organisationerna. Men högerns ungdomsförbund
delade inte hans uppfattning.
Jag tror inte att det går att åstadkomma
några vattentäta skott mellan den
politiska verksamheten och övrig verksamhet
inom de politiska ungdomsförbunden.
Den icke politiska verksamheten
syftar bl. a. till att underlätta rekryteringen
till de politiska ungdomsförbunden
och att stärka deras ställning.
Det är därför för milt att säga att det
endast indirekt blir bidrag även till den
politiska verksamheten; i realiteten blir
det direkta bidrag.
Vad jag här sagt, herr Boo, innebär
inte alls någon nedvärdering av de politiska
ungdomsorganisationernas verksamhet.
Jag kan försäkra att de bedriver
en minst lika viktig och samhällsnyttig
verksamhet som övriga ungdomsorganisationer.
Men vi i högerpartiet anser
att det av principiella skäl är oriktigt
att staten lämnar bidrag till politisk
verksamhet. Man kan inte skilja
det ena från det andra.
Härmed var överläggningen slutad.
Mom. 1 och II
Vad utskottet hemställt bifölls.
Mom. III
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3) i motsvarande del; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nilsson i Göingegården
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
13: o) mom. III) i utskottets utlåtande
nr 8, röstar
Nr 15
53
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Bidrag till instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Ragnar Bergh
m. fl. i motsvarande del.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nilsson i Göingegården
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 166
ja och 33 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Mom. IV—VI
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 14
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 15
Bidrag till instruktörsverksamhet inom
ungdomsorganisationer
Kungl. Maj:t hade (punkt 72, s. 97 och
98) föreslagit riksdagen att till förevarande
ändamål för budgetåret 1962/63
anvisa ett oförändrat anslag av 771 000
kr.
Utskottet hade i detta sammanhang
till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nyström m. fl. (I: 108) och den andra
inom andra kammaren av herr Svanberg
m. fl. (II: 161);
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av her
-
rar Hilding och Per-Olof Hanson (I: 328)
och den andra inom andra kammaren
av herr Källstad m. fl. (II: 317);
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Per-Olof Hanson (I: 410) och den andra
inom andra kammaren av herr Björkman
(11:487);
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Per-Olof Hanson m. fl. (I: 412) och den
andra inom andra kammaren av herr
Lindkvist m. fl. (II: 497);
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
T hor sten Larsson och Torsten Andersson
(1:414) och den andra inom
andra kammaren av herrar Boo och
Mattsson (II: 488);
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Sveningsson och Holmberg (1:423)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Cassel och Björkman (II: 489),
i vilka hemställts, såvitt här vore i fråga,
att riksdagen måtte a) besluta, att statsbidrag
inte skulle utgå till instruktörsverksamhet
vid politiska organisationer,
b) till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationer för budgetåret
1962/63 anvisa ett anslag av
689 000 kr.;
dels ock en inom andra kammaren av
herr Rimmerfors m. fl. väckt motion
(II: 598).
Utskottet hemställde,
I. att motionerna I: 328 ocli II: 317
samt II: 598, i vad de avsåge ändring
av bestämmelserna om statsbidrag till
avlöning av instruktör inom ungdomsorganisationer,
icke måtte av riksdagen
bifallas;
II. att motionerna I: 414 och II: 488, i
vad de avsåge ändring av bestämmelserna
om statsbidrag till avlöning av instruktör
inom ungdomsorganisationer,
icke måtte av riksdagen bifallas;
III. att motionerna I: 412 och II: 497,
i vad de avsåge instruklörsbidraget till
54 Nr 15 Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Bidrag till framställning av blindskrifter och talböcker för blinda
Sveriges ungdomsorganisationers landsråd,
icke måtte av riksdagen bifallas;
IV. att motionerna I: 328 och II: 317,
i vad de avsåge statsbidrag till instruktörs
rese- och traktamentskostnader,
icke måtte av riksdagen bifallas;
V. att motionerna 1:423 och 11:489,
i vad de avsåge ändring av statsbidragsbestämmelserna,
icke måtte av riksdagen
bifallas;
VI. att motionerna 1:410 och 11:487
icke måtte av riksdagen bifallas;
VII. att motionerna I: 412 och II: 497,
i vad de avsåge bidrag till administrationskostnader
för Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd, icke måtte av
riksdagen bifallas;
VIII. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:108 och 11:161,
I: 328 och II: 317,1: 414 och II: 488 samt
I: 423 och II: 489, sistnämnda sex motioner
såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer
för budgetåret
1962/63 anvisa ett anslag av 771 000 kr.
Reservation hade avgivits av herr
Ragnar Bergh, fröken Ljungberg samt
herrar Staxäng och Nilsson i Göingegården,
vilka ansett att utskottet under V.
och VIII. bort hemställa,
V. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 423 och II: 489, såvitt nu
vore i fråga, besluta, att statsbidrag icke
skulle utgå till instruktörsverksamhet
vid politiska organisationer;
VIII. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 423 och II: 489, såvitt
nu vore i fråga, ävensom med avslag å
motionerna I: 108 och II: 101,1: 328 och
11:317 samt 1:414 och 11:488, sistnämnda
fyra motioner såvitt nu vore i
fråga, till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationer för
budgetåret 1962/63 anvisa ett anslag av
689 000 kr.
Punkten föredrogs; och anförde därvid: -
Herr NILSSON i Göingegården (la):
Herr talman! Då samma synpunkter
för reservationen kan anföras vid denna
punkt som vid punkt 13, ber jag
nu kort och gott att få yrka bifall till
den av herr Ragnar Bergh m. fl. vid
punkten fogade reservationen.
Herr KARLSSON i Olofström (s):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Överläggningen var härmed slutad.
Mom. I—IV
Vad utskottet hemställt bifölls.
Mom. V
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4) av herr Ragnar Bergh m. fl.
i motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.
Mom. VI—Vill
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 16—IS
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 19
Bidrag till framställning av blindskrifter
och talböcker för blinda
Sedan punkten föredragits anförde
Fröken OLSSON (s):
Herr talman! På denna punkt har
Kungl. Maj:t föreslagit ett väsentligt
ökat anslag till framställning av talböcker
för blinda. Vi är naturligtvis
alla glada åt denna kraftiga anslagsförstärkning.
Det som emellertid gör att
jag bett att få säga några ord i denna
fråga är en mening i propositionen
där departementschefen säger följande:
»Med ett statligt stöd av denna storleksordning
bör förbindas vissa villkor,
Nr 15
55
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Bidrag till framställning av blindskrifter och talböcker för blinda
närmast i syfte att vinna garantier för
att bokurvalet kommer att vara kvalitativt
tillfredsställande. Det torde få
ankomma på Kungl. Maj:t att efter
förslag av skolöverstyrelsen utfärda erforderliga
bestämmelser.»
Det är detta som jag tycker låter
litet hotfullt. I diskussionen om huruvida
vi skulle ha obligatorisk undervisning
i engelska i skolorna anfördes
på sin tid mycket flitigt såsom ett skäl
att man måste ge alla möjlighet att
läsa den stora klassiska engelska litteraturen
på orginalspråket. En engelsman
som då var här i Sverige frågade i
detta sammanhang något förvånad varför
alla de svenskar, som aldrig hade
läst Strindberg, nödvändigtvis skulle
ges möjlighet att läsa Shakespeare på
orginalspråket. Liknande synpunkter
vill jag lägga på de blindas böcker.
Varför skall den, som aldrig har läst
annan litteratur än veckotidningar,
äventyrsböcker och detektivromaner
och sedan genom olyckhändelse blivit
blind, enbart vara hänvisad till klassisk
litteratur? Antagligen representerar de
blindas smak, riär det gäller fritidssysselsättning,
ett genomsnitt av de
seendes.
Det är klart att det är ytterligt väsentligt
att de blinda som så önskar
och har förutsättningar bör få tillgång
till så mycket som möjligt av den stora
litteraturen. Men jag skulle vilja påstå
att det är lika angeläget att alla blinda
får tillgång till lättare förströelselitteratur.
Den lättare förströelse, som det
svenska folket i så stor utsträckning
hänger sig åt, har de blinda strängt
taget bara tillgång till via radion. De
lättare programmen i TV och filmer
är de helt utestängda från liksom även
från hela den lättare litteraturen.
För att se hur detta verkar i praktiken
har jag från ett av de större
stadsbiblioteken skaffat en katalog över
förekommande talböcker. Listan upptar
ett åttiotal boktitlar. Jag skall be
att få läsa upp några av dem: C. J. L.
Almqvist: Det går an; B. Alving: Dagbok
från Långholmen; H. Beijer: Brita
Burenberg, Brita i grosshandlarhuset,
Brita i äktenskapet; V. Benedictsson:
Fru Marianne; H. Bergman: Hans nåds
testamente, Markurells i Wadköping;
K. Bjarnhof: Stjärnorna bleknar; N. R.
Björverud: Dan Anderssons liv och
diktning; B. Björnson: På Guds vägar;
A. Blanche: Hyrkuskens berättelser;
A. Bondeson: Folkskollärare John
Chronschoughs memoarer, och så fortsätter
det i samma stil.
Jag gjorde ytterligare en kontroll
och gick till närmaste folkbibliotek
med denna lista för att se efter hur
mycket dessa böcker lånades av de
seende. Många av böckerna fanns över
huvud taget inte i biblioteket och
många andra hade inte varit utlånade
en enda gång det senaste året. Andra
hade varit utlånade en gång eller två
gånger på ett år.
De blinda har inget val. De får använda
de få böcker som finns överförda
till talböcker, men det måste vara
ett krav att de har möjlighet att välja
mera fritt. Vi har en god måttstock
på vad folk läser när de får välja fritt,
eftersom vi nu för statistik över utlåningen
för att kunna betala ut ersättning
till författarna vid utlåning
av deras verk. Det är klart att man
inte kan överföra dagsländelitteraturen,
som ofta ena dagen är en bestseller
och nästa dag glömd, men de
böcker, som år efter år håller sig högt
i utlåningsstatistiken, bör så småningom
överföras till talböcker, oavsett
om de räknas vara kvalitativt högtstående
eller icke. I och med att de
lånas ut till dem som har fritt val
betyder det att de antagligen också
skulle kunna lånas ut till de blinda,
om möjligheter förefunnes. I sanningens
namn måste jag tillägga att bland
detta åttiotal böcker från stadsbiblioteket
också finns ett halvdussin detektivromaner.
Man har alltså tänkt även
på den sortens litteratur, och det är
56
Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Statens försöksskola i Linköping: Avlöningar — Bidrag till inackordering av skolbarn
i elevhem eller enskilda hem
bra. Det skall naturligtvis fortsätta.
Men det finns annan lättare förströelselitteratur
än detektivromaner. Det
finns äventyrsböcker, reseskildringar,
kärleksromaner o. s. v., som de blinda
antagligen är lika intresserade av som
de seende. Här finns äventyrsböcker av
Jules Verne, men vi har även något
modernare äventyrsböcker. Vernes
böcker börjar faktiskt bli något omoderna
nu i rymdåldern.
Jag har naturligtvis inte något annat
yrkande än bifall till utskottets och
Kungl. Maj :ts förslag. Men jag skulle
vilja skicka med den hälsningen till
både departementet och skolöverstyrelsen,
att lika viktigt som det är att bereda
de blinda tillgång till den stora
litteraturen, lika viktigt är det att tillgodose
deras behov av lättare förströelse.
I detta anförande instämde fru lienström-Ingenäs,
fröken Bergegren, fru
Lindskog och fru Holmberg (samtliga s).
Vidare yttrades ej.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 20—24
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 25
Statens försöksskola i Linköping: Avlöningar
Sedan
punkten föredragits anförde
Fröken KARLSSON (h):
Herr talman! Jag vill här endast
göra ett påpekande. Jag förutsätter att
det är ett förbiseende, när man inte i
statsverkspropositionen ordinariesatte
skolpsykologtjänsten vid försöksskolan
i Linköping.
Vi har som bekant bara en försöksskola
och det är värdefullt att man
där har en lärarkader, som man kan
få behålla för att därigenom få verklig
kontinuitet i verksamheten. Alldeles
speciellt gäller detta naturligtvis skolpsykologen,
som skall följa de pedagogiska
försök som görs vid skolan
och som naturligtvis därvid har god
hjälp av att han känner både lärarna
och eleverna.
Den skolpsykolog, som nu finns vid
försöksskolan i Linköping, har tjänstgjort
där under fyra år. Han har funnit
sig väl till rätta och ingår som en värdefull
del av kollegiet. Det är självfallet
önskvärt att se till att man får
behålla honom kvar där och att han
inte flyttar över till exempelvis ett
gymnasium, något som ligger nära till
hands att anta.
Jag är övertygad om att det inte är
brist på intresse för skolpsykologens
insatser som har gjort, att statsrådet
har förbigått denna sak, ty statsrådet
har i en senare proposition i år föreslagit,
att man skall inrätta skolpsykologbefattningar
på länsplanet. Statsrådet
har således intresse för dessa befattningar
och skolan behöver dem.
Jag har med dessa ord bara velat
göra ett påpekande och skall inte yrka
bifall till den motion vari föreslås att
riksdagen måtte besluta att ordinariesätta
skolpsykologtjänsten vid statens
försöksskola i Linköping. Jag gör detta
påpekande i den förhoppningen — och
jag tror vissheten — att statsrådet
nästa år kommer att föreslå ordinariesättande
av denna tjänst.
Vidare yttrades ej.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 26—28
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 29
Bidrag till inackordering av skolbarn i
elevhem eller enskilda hem
Kungl. Maj:t hade (punkt 110, s. 160
och 161) föreslagit riksdagen att till
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Nr 15
57
Bidrag till inackordering av skolbarn i elevhem eller enskilda hem
detta ändamål för budgetåret 1962/63
anvisa ett förslagsanslag av 1 900 000 kr.
I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sörlin m. fl. (I: 125) och den andra
inom andra kammaren av herr Lundmark
m. fl. (II: 149);
dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Bengtson m. fl. (I: 94) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hedlund m. fl. (11:137), i vilka hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
vid behandling av åttonde huvudtiteln
måtte a) besluta att bidrag till
inackordering av skolbarn i elevhem
eller enskilda hem finge utgå med 4 kr.
per elev och dag vid inackordering i
enskilt hem samt med 3: 70 kr. per elev
och dag vid inackordering i elevhem,
samt b) till Bidrag till inackordering av
skolbarn i elevhem eller enskilda hem
för budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 2 275 000 kr.
Utskottet hemställde,
I. att motionerna I: 125 och II: 149, såvitt
nu vore i fråga, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;
II. att riksdagen måtte
a) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet i anledning av
motionerna I: 94 och II: 137 anfört;
b) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 94 och
II: 137, såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till inackordering av skolbarn i elevhem
eller enskilda hem för budgetåret 1962/63
anvisa ett förslagsanslag av 1 900 000 kr.
Reservation hade avgivits av herrar
Bengtson, Nils Theodor Larsson, Larsson
i Hedenäset och Andersson i Knäred,
vilka ansett att utskottet under II.
bort hemställa, att riksdagen måtte
a) med bifall till motionerna I: 94 och
II: 137, såvitt nu vore i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj:t att för budgetåret
1962/63 lämna bidrag till inackordering
av skolbarn i elevhem eller enskilda
hem enligt de grunder reservanterna
förordat;
b) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 94 och II: 137, såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till inackordering av skolbarn
i elevhem eller enskilda hem för
budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 2 275 000 kr.
Punkten föredrogs; och anförde därvid:
Herr
LARSSON i Hedenäset (ep):
Herr talman! Vid olika tillfällen och
i skilda sammanhang kan vi observera
ett spänningsförhållande i fråga om vilken
instans som till sist skall betala
olika samhälleliga åtgärder. Detta spänningsförhållande
har den senaste tiden
accentuerats till följd av den omständigheten,
att det skett en reell kostnadsövervältring
från staten till kommunerna.
Kostnaderna för olika beslut av
riksdag och regering har till stor del
kommit att betalas via den kommunala
utdebiteringen. Ett missnöje över att
staten, med utnyttjande av penningvärdeförsämringen,
smiter ifrån ansvaret
för sina beslut har helt naturligt blivit
följden.
Inte minst på skolans område har vi
åtskilliga exempel på hur allmänna kostnader
övervältras från staten till kommunerna.
Jag konstaterar detta beklagliga
förhållande samtidigt som jag slår
fast, att det allra minst på detta område
kan vara försvarligt med en sådan
övervältring. Skolkostnaderna —
fostran och utbildning av morgondagens
generation — är kostnader som
får betecknas som investeringar, vilkas
frukter den samlade nationen får
njuta av. I åtskilliga fall är det till och
med så att skolkommunen får den minsta
andelen av den enskilde elevens framtida
produktiva insatser. Det måste mot
denna bakgrund vara riktigt, att den
samlade nationen står för huvudparten
58 Nr 15 Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Bidrag till inackordering av skolbarn i elevhem eller enskilda hem
av skolkostnaderna, och det kan i vart
fall inte vara riktigt med en fortgående
kostnadsövervältring på kommunerna.
Vad jag här mera allmänt och i
princip anfört gäller bl. a. även i fråga
om statsbidraget till inackordering
av skolbarn, vilken fråga just nu behandlas.
Fjolårets riksdag uttalade, att det var
skäligt med en uppräkning av statsbidragsbeloppen
»för att återställa den
ursprungliga kostnadsfördelningen mellan
staten och kommunerna» och sade
sig förvänta att Kungl. Maj:t till nästa
Ars — d. v. s. innevarande ■— riksdag
skulle framlägga förslag i ärendet.
Skolöverstyrelsen har utrett frågan
och framlagt förslag om en rätt måttfull
uppräkning av förevarande statsbidrag.
Det oaktat har Kungl. Maj:t och
sedermera statsutskottets majoritet föreslagit,
att statsbidraget fortfarande
skall utgå som om ingen penningvärdeförsämring
hade inträffat och därmed
att kostnadsövervältringen på kommunerna
skall fortsätta.
Då departementschefen inte biträder
skolöverstyrelsens förslag om en bidragsuppräkning
sker detta under en
motivering, som jag skall be att få förtydligad.
Departementschefen anför som
motivering för sin negativa inställning
att »förskjutningar i kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun —
även till kommunernas fördel — har
emellertid under senare år skett på flera
bidragsområden». Statsrådet är inte
inne just nu men jag hoppas att han
kan få kännedom om min fråga. Att
förskjutningar i kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun skett, därom
är vi överens. I vilken utsträckning det
skett till kommunernas fördel kan vara
av intresse att få närmare kartlagt. Jag
anhåller att statsrådet skingrar det dunkel,
som kan råda härvidlag, och upplyser
oss om på vilka bidragsområden
förskjutningar till kommunernas fördel
skett under senare år och då även om
de exempel härvidlag som eventuellt
kan åberopas är av den arten att de
kan motivera en kallsinnig inställning
till uppräkning av det statsbidrag vi
just nu behandlar. Det bör framför allt
ses mot bakgrunden av att det bidrag,
som det här är fråga om, i alldeles särskild
utsträckning gäller skolkostnaderna
i våra glesbygder.
Herr talman! Som jag tidigare anfört
begärde fjolårets riksdag att Kungl.
Maj :t till innevarande riksdag skulle
framlägga förslag om en uppräkning av
förevarande anslag. Då så emellertid ej
skett synes det mig vara motiverat att
riksdagen tar saken i egna händer. Det
reservationsvis framförda yrkandet bygger
på av skolöverstyrelsen gjord utredning
och framlagt förslag. Det synes
mig riktigt, att riksdagen beslutar
i enlighet därmed.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 6 av herr
Bengtson m. fl.
Herr NILSSON i Göingegården (h):
Herr talman! Jag vill inte på något
sätt försöka besvara de frågor som herr
Larsson i Hedenäset ställde till statsrådet.
Dem får herr statsrådet själv
svara på.
Beträffande utskottets skrivning tycker
jag att herr Larsson trots allt skulle
kunna nöja sig med vad utskottet har
sagt. Under denna punkt behandlas två
yrkanden, nämligen dels ett motionspar,
vari föreslås att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte begära en
snabb översyn av nu gällande bestämmelser
om statsbidrag till inackordering
av skolelev i enskilda hem eller
skolhem; dels ock ett motionspar, där
man kräver att riksdagen vid behandling
av åttonde huvudtiteln måtte besluta
att bidrag till inackordering av
skolbarn i elevhem eller enskilda hem
må utgå med 4 kronor per elev och dag
vid inackordering i enskilt hem samt
med 3: 70 kronor per elev och dag vid
inackordering i elevhem.
Beträffande det första motionsyrkan -
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Nr 15
59
Bidrag till inackordering
det redovisas i statsutskottets utlåtande
att skolöverstyrelsen på Kungl. Maj :ts
uppdrag företagit en utredning och
framlagt förslag om uppräkning av statsbidragsbeloppet.
Här föreligger sålunda
inget behov av bifall till den i motionerna
gjorda framställningen. Någon
ytterligare utredning torde inte behövas.
Beträffande det andra motionsyrkandet
om höjning av bidraget vitsordar
jag i likhet med herr Larsson i Hedenäset
att här föreligger behov av en
uppräkning — detta är också utskottets
mening. Utskottet säger vidare att
enligt »utskottets mening kan det ifrågasättas
om anledning föreligger att
uppskjuta denna uppräkning i avvaktan
på resultatet av 1958 års skatteutjämningskommittés
arbete».
Om det nu är skatteutjämningskommitténs
utredning Kungl. Maj:t väntar
på eller om det är något annat som har
legat till grund för Kungl. Maj:ts ställningstagande
— det får Kungl. Maj:t
själv svara på. Utskottet säger dock att
utskottet förordar att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t giver till känna
vad utskottet i anledning av dessa motioner
anfört. Detta är väl en så pass
tydlig och klar fingervisning åt Kungl.
Maj:t, att Kungl. Maj:t inte längre kan
gå förbi denna anvisning utan snarast
möjligt bör framlägga förslag i ärendet.
Det är det som utskottet förväntar,
och därför har det inte velat för
innevarande eller kommande budgetår
tillstyrka den direkta uppräkning som
föreslås i motionerna.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr LARSSON i Hedenäset (ep):
Herr talman! Jag skall inledningsvis
be att få försäkra herr Nilsson i Göingegården
att jag inte betraktar honom som
biträdande statsråd, så jag fordrar givetvis
inte att han skall svara på de
frågor jag riktade till statsrådet. Jag
hoppas att det blir tillfälle längre fram
av skolbarn i elevhem eller enskilda hem
under behandlingen av detta utskottsutlåtande
att få höra vad statsrådet har
att anföra.
Vad sedan beträffar de synpunkter
som herr Nilsson i Göingegården har
framfört som talesman för utskottet, finner
jag mig föranlåten slå fast, för det
första att utskottet säger att några ytterligare
utredningar på denna punkt
inte kan behövas och för det andra säger
att en uppräkning måste ske snarast
möjligt, så att statsbidragets realvärde
återställs. »Snarast möjligt» bör
väl innebära att beslutet fattas i dag
och inte via en skrivelse skjuts på en
mer eller mindre oviss framtid.
Härmed var överläggningen slutad.
Mom. I
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. Il
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan-, dels ock på bifall till reservationen
6); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Hedenäset begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
29:o) mom. II) i utskottets utlåtande
nr 8, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
6) av herr Bengtson m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
60
Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Bidrag till anordnande av skolskjutsar
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Hedenäset
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 164 ja
och 38 nej, varjämte 8 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkten 30
Bidrag till anordnande av skolskjutsar
Kungl. Maj:t hade (punkt 111, s. 161
och 162) föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1962/63
anvisa ett förslagsanslag av 56 000 000
kr.
I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sörlin m. fl. (I: 125) och den andra
inom andra kammaren av herr Lundmark
m. fl. (II: 149);
dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Bengtson m. fl. (I: 94) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hedlund in. fl. (II: 137), i vilka hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
vid behandling av åttonde huvudtiteln
måtte a) besluta att bidrag till
s. k. självskjutsar måtte utgå med 95
öre per elev och dag, om skolvägen är
längre än 7 km, och med 75 öre per
elev och dag i övriga fall, samt h) till
Bidrag till anordnande av skolskjutsar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 56 110 000 kr.
Utskottet hemställde,
I. att motionerna 1:125 och 11:149,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;
II. att riksdagen måtte,
a) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet i anledning av
motionerna I: 94 och II: 137 anfört;
b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1: 94
och II: 137, såvitt nu vore i fråga, till
Bidrag till anordnande av skolskjutsar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 56 000 000 kr.
Reservation hade avgivits av herrar
Bengtson, Nils Theodor Larsson, Larsson
i Hedenäset och Andersson i Knäred,
vilka ansett att utskottet under II.
bort hemställa, att riksdagen måtte
a) med bifall till motionerna 1:94
och II: 137, såvitt nu vore i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj :t att för budgetåret
1962/63 lämna bidrag till s. k. självskjutsar
med 95 öre per elev och dag i
fall, då skolvägen vore längre än 7 km,
samt med 75 öre per elev och dag i övriga
fall;
b) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 94 och II: 137, såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till anordnande av skolskjutsar
för budgetåret 1962/63 anvisa
ett förslagsanslag av 56 110 000 kr.
Punkten föredrogs; och anförde därvid
:
Herr LARSSON i Hedenäset (ep):
Herr talman! Under åberopande i det
väsentliga av de skäl som jag anfört under
föregående punkt ber jag att få yrka
bifall till reservationen nr 7 av herr
Bengtson m. fl.
Herr NILSSON i Göingegården (h):
Herr talman! Med hänvisning till de
skäl som utskottet anfört under föregående
punkt ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Härmed var överläggningen slutad.
Mom. I
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. Il
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Nr 15
61
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
7); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Hedenäset begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
30 :o) mom. II) i utskottets utlåtande
nr 8, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
7) av herr Bengtson m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Hedenäset
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 161 ja
och 37 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.
Kammaren både alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkterna 31—40
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 41
Allmänna läroverken: Avlöningar
Kungl. Maj:t hade (punkt 124, s. 187
—209) föreslagit riksdagen att
dels besluta, att samrealskolorna i
Hallsberg, Spånga, Vetlanda och Ange
fr. o. m. budgetåret 1962/63 eller den
senare tidpunkt, Kungl. Maj:t bestämmer,
skulle ombildas till högre allmän
-
Allmänna läroverken: Avlöningar
na läroverk med den linjeorganisation
Kungl. Maj :t bestämde, varvid ombildningen
skulle tillgå sålunda, att första
ringen vid ombildningen omedelbart
upprättades och sedan ytterligare en
ring per år, till dess gymnasierna vore
i sin helhet färdigbildade;
dels besluta, att det kommunala gymnasiet
i Hultsfred fr. o. m. budgetåret
1962/63 eller den senare tidpunkt,
Kungl. Maj :t bestämde, skulle successivt
ombildas till statligt allmänt gymnasium
med den linjeorganisation, Kungl.
Maj :t bestämde, under villkor att Hultsfreds
köping åtoge sig de skyldigheter,
som enligt läroverksstadgan ankomme
på läroverkskommun;
dels bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet
med vad departementschefen anfört
besluta om avvikelser från gällande
linjeorganisation vid allmänna gymnasier;
dels
bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för de allmänna läroverken, som föranleddes
av vad departementschefen
förordat;
dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för de allmänna
läroverken, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1962/63;
dels ock till Allmänna läroverken:
Avlöningar för budgetåret 1962/63 anvisa
ett förslagsanslag av 230 155 000 kr.
I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Ragnar Bergh och Sveningsson
(1:409) och den andra inom andra
kammaren av fröken W etterström
(II: 501);
dels ock en inom andra kammaren
av herr Helén väckt motion (11:29),
vari hemställts att riksdagen måtte genom
återkallande av särskild bestämmelse
i regleringsbrev nr 1961: 143: VI
låta läroverksstadgans § 44 mom. 3 angående
delningstal för realskoleldass gälla
även realskolans högsta klass.
02
Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Allmänna läroverken: Avlöningar
Utskottet hemställde,
I. att riksdagen måtte
1. besluta, att samrealskolorna i Hallsberg,
Spånga, Vetlanda och Ange fr. o. m.
budgetåret 1962/63 eller den senare tidpunkt,
Kungl. Maj :t bestämmer, skulle
ombildas till högre allmänna läroverk
med den linjeorganisation Kungl. Maj:t
bestämde; och skulle ombildningen tillgå
sålunda, att första ringen vid ombildningen
omedelbart upprättades och sedan
ytterligare en ring per år, till dess
gymnasierna vore i sin helhet färdigbildade;
2.
besluta, att det kommunala gymnasiet
i Hultsfred fr. o m budgetåret 1962/
63 eller den senare tidpunkt, Kungl. Maj :t
bestämde, skulle successivt ombildas till
statligt allmänt gymnasium med den
linjeorganisation, Kungl. Maj:t bestämde;
allt under villkor att Hultsfreds köping
åtoge sig de skyldigheter, som enligt
läroverksstadgan ankomme på läroverkskommun;
3.
bemyndiga Kungl. Maj:t att, i enlighet
med vad departementschefen anfört,
besluta om avvikelser från gällande
linjeorganisation vid allmänna
gymnasier;
4. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för de allmänna läroverken, som föranleddes
av vad departementschefen förordat;
II.
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 409 och II: 501,
1. godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för de allmänna läroverken,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1962/63;
2. till Allmänna läroverken: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 230 155 000 kr.;
III. att motionen II: 29 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.
Reservationer hade avgivits
a) av herrar Boman, Ragnar Bergh,
Per Jacobsson, fröken Ljungberg, herr
Staxäng, fröken Elmén och herr Nilsson
i Göingegården, vilka ansett att utskottet
under III. bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
motionen II: 29, besluta, att i § 44, mom.
3 läroverksstadgan angivna bestämmelser
om elevantalet i realskolans högsta
klass skulle äga tillämpning fr. o. m.
budgetåret 1962/63;
b) av herr Einar Persson, utan angivet
yrkande.
Punkten föredrogs; och anförde därvid
:
Herr HELÉN (fp):
Herr talman! På riksdagens bord ligger
Kungl. Maj:ts stora skolproposition,
som bl. a. innehåller ett förpliktande uttalande
om en omfattande sänkning av
antalet elever per klass i den kommande
grundskolan. Det är emellertid uppenbart
att läget i fråga om lärartillgång
och i viss mån också skolbyggnader
är sådant, att en motsvarande förbättring
beträffande arbetsläget inte kan
komma till stånd parallellt med grundskolereformen
i de äldre skolformerna:
folkskola och realskola. Man måste med
all sannolikhet räkna med att under dessa
skolformers återstående livstid, tills
grundskolan har ersatt dem, bevaras där
de alltför stora elevtalen.
Det finns emellertid en förbättring,
som jag i en motion ansett mig böra peka
på såsom möjlig att genomföra, och
det är att återgå till de bestämmelser
beträffande realskolans avslutningsklass
som har gällt under normala förhållanden.
När en klass har bestått av 31 elever
liar man haft rätt att dela upp den
i två klasser. Genom ett särskilt regleringsbrev,
som tillkommit under krisartade
förhållanden, har denna bestämmelse
satts ur kraft. Det betyder att en
rektor i en realskola, oavsett om det är
en fristående skola eller ett läroverk,
nu får göra en nyuppdelning endast
när han har 36 elever eller flera i klassen.
Som bekant är övergångsfrekvensen
av elever till gymnasiet mycket stor. Det
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Nr 15
63
Privatläroverk: Bidrag till vissa privatläroverk
betyder att en omgruppering av eleverna
i realskolans avslutningsklass praktiskt
taget alltid måste äga rum. Mot den
bakgrunden och med tanke på att det
i stor utsträckning är fråga om elever
som efter avslutad realskola går ut i
förvärvslivet eller upptar en direkt yrkesinriktad
utbildning är detta avslutningsår
utomordentligt viktigt såväl när
det gäller elevernas fostran som med
hänsyn till deras intellektuella arbetsresultat.
Jag tror, herr talman, att det vore
klokt av riksdagen att vidtaga den rättviseåtgärd
som innebär, att man förkastar
den krisartade undantagsbestämmelsen
och återinför den regel som tidigare
var den normala, nämligen rätt
att dela realskolans högsta klass när det
finns 31 elever eller flera.
Med denna motivering ber jag att få
yrka bifall till reservationen 8 a vid
punkten 41.
I detta anförande, under vilket herr
talmannen återtog ledningen av förhandlingarna,
instämde fröken Karlsson
(h) och herr Keijer (fp).
Herr KARLSSON i Olofström (s):
Herr talman! Såväl utskottet som riksdagen
hade under fjolåret samma motion
att behandla, och jag vill understryka
vad vi har sagt i utskottsutlåtandet,
att varken utskottet eller riksdagen
biträdde det motionsyrkande som då förelåg.
Självfallet har vi icke funnit någon
anledning att ändra ståndpunkt sedan
i fjol, ty det har ju inte inträffat någonting
annat än att vi har kommit ett år
närmare den tidpunkt då realskolan
skall uppgå i grundskolan — om den
skall få det namnet eller något annat,
men det får väl bli en sak att ta ställning
till senare.
Då det som sagt icke har framkommit
några skäl som vi ansett så pass bärande
att vi i år måste ändra ståndpunkt i
frågan, ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.
Härmed var överläggningen slutad.
Mom. I och II
Vad utskottet hemställt bifölls.
Mom. III
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 8 a);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Helén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
41 :o) mom. III) i utskottets utlåtande
nr 8, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
8 a) av herr Boman m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tilkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Helén begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
132 ja och 65 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkterna 42—45
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 46
Privatläroverk: Bidrag till vissa privatläroverk
Kungl.
Maj:t hade (punkt 129, s. 216
—218) föreslagit riksdagen att dels be
-
64
Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Privatläroverk: Bidrag till vissa privatläroverk
myndiga Kungl. Maj :t att, i enlighet med
vad departementschefen anfört, besluta
om statsbidrag från detta anslag till ett
internatgymnasium vid Osby samskola,
dels ock till Privatläroverk: Bidrag till
vissa privatläroverk för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag av
12 220 000 kr., vilket innebure en anslagshöjning
med 470 000 kr.
I detta sammanhang både utskottet
till behandling förehaft,
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Nordström m. fl. (1:53) och den
andra inom andra kammaren av herr
Helén m. fl. (11:77), i vilka hemställts
att riksdagen måtte a) bemyndiga Kungl.
Maj :t att besluta om statsbidrag från
nedannämnda anslag även till gymnasiet
vid Franska skolan; b) till Privatläroverk:
Bidrag till vissa privatläroverk
för budgetåret 1962/63 anvisa avrundat
130 000 kr. utöver det i statsverkspropositionen
upptagna förslagsanslaget om
12 220 000 kr.;
dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Dahl m. fl. (I: 97) och den
andra inom andra kammaren av herr
Mattsson m. fl. (II: 151).
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte
a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad departementschefen anfört,
besluta om statsbidrag från detta
anslag till ett internatgymnasium vid
Osby samskola;
b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna I: 53
och II: 77 samt I: 97 och II: 151, till Privatläroverk:
Bidrag till vissa privatläroverk
för budgetåret 1962/63 anvisa ett
förslagsanslag av 12 220 00 kr.
Reservationer hade avgivits
a) av herrar Boman, Ragnar Bergh
och Per Jacobsson samt fröken Elmén,
vilka ansett att utskottets hemställan under
b) bort ha följande lydelse:
»b) i anledning av Kungl. Maj:ts för -
slag ävensom med bifall till motionerna
I: 53 och II: 77 samt med avslag å motionerna
I: 97 och II: 151, till Privatläroverk:
Bidrag till vissa privatläroverk
för budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 12 350 000 kr.»;
b) av herr Staxäng, utan angivet yrkande.
Punkten föredrogs; och anförde därvid
:
Herr HELÉN (fp):
Herr talman! Franska skolan firar i
år sitt hundraårsjubileum. Jag tror man
utan överdrift kan påstå, att det är en
skola som är en prydnad för hela det
svenska skolväsendet, en skola som bedriver
en framgångsrik språk- och kulturundervisning,
säkert mera framgångsrik
än vad de flesta jämförbara skolor
kan åstadkomma.
En uppfattning, som man ibland hör
uttalas, att det skulle vara en överklassskola,
dementeras fullkomligt om man
går igenom skolans matrikel och ser
efter vilka barn som går där. Det är
ingen tvekan om att intresset för franskt
språk och fransk kultur numera är så
utbrett här i landet, att det är väl motiverat
att betrakta denna skola som
en för många folkgrupper omistlig tillgång.
Nu finns det ju ganska fasta bestämmelser
om statsbidrag till de enskilda
skolorna, och en praxis har etablerats
som har inneburit att sedan en
skola väl fått dimissionsrätt så brukar
den också få bidrag när den första kullen
har tagit sin examen.
Franska skolan fick sin dimissionsrätt
från och med läsåret 1957/58 och
borde alltså rimligen ha kunnat räkna
med statsbidrag genom beslut vid 1959
års riksdag. Skolöverstyrelsen har också
tillstyrkt sådant anslag, men regeringen
har ännu inte ansett sig kunna
för riksdagen framlägga förslag därom.
Det har nu bl. a. fått den tragiska följden
att Stockholms stad, i avvaktan på
riksdagsbeslut om sådant bidrag, dragit
in stadens bidrag. Detta är visserligen
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Nr 15
65
Privatläroverk: Bidrag till vissa privatläroverk
inte att betrakta som någon definitiv åtgärd
utan har endast skett för att staden
velat markera att det är fråga om en
riksangelägenliet som skall behandlas
på samma sätt som övriga statsbi dragsfrågor.
Nu har statsutskottets majoritet åstadkommit
en i hög grad välvillig skrivning.
Det utsäges ganska klart, att denna
skola enligt utskottets mening bör
ha sitt statsbidrag, men majoriteten har
inte kraft nog att segla för eget segel
utan förlitar sig på att Kungl. Maj:t så
småningom skall ta sig samman och
framlägga ett förslag, helst till nästa
års riksdag. Jag vill emellertid påpeka
en inkonsekvens i statsutskottsmajoritetens
utlåtande. Man hänvisar nämligen
dels till att gymnasieutredningen skall
pröva dessa frågor i ett större sammanhang
och dels till att Kungl. Maj:t har
möjlighet, att framlägga förslag om bidrag
till nästa års riksdag. Om man
skall avvakta gymnasieutredningens huvudbetänkande
finns det ingen möjlighet
för Kungl. Maj :t att framlägga förslag
till nästa års riksdag. Utskottet
måste alltså förutsätta att gymnasieutredningen
får möjlighet att i särskild
ordning pröva denna fråga. Jag vill
vädja till statsrådet att, om majoritetens
förslag bifalles, pröva den möjligheten.
Minoriteten i statsutskottet säger ifrån
att beslut om bidrag bör fattas i dag.
Det är inte bara för att fira skolans 100-årsjubileum som man vill det. Man vill
dessutom att 1962 års riksdag, som •—
om inte alla tecken slår fel — avser att
göra en bestående kulturinsats genom
att fatta beslut om den obligatoriska nioåriga
grundskolan, inte skall hamna i
det läget, att den samtidigt blir ansvarig
för den kulturutarmning som kan
bli följden, om enskilda skolor, som
under de gånga åren gjort störa och
värdefulla insatser i det svenska utbildningsväsendet,
tvingas lägga ned sin
verksamhet. Jag tror att alla i denna
kammare skulle beklaga en sådan ut
-
Mot bakgrunden av det sagda ber jag
att få yrka bifall till den vid punkt 46
fogade reservationen av herr Boman
m. fl.
I detta anförande instämde fru Kristensson
(h) samt herrar Fimmerfors
(fp), Keijer (fp) och Berglund (fp).
Herr MATTSSON (ep):
Herr talman! Tillsammans med kamraterna
på bohusbänken har jag väckt
en motion med begäran om ett anslag
av 30 000 kronor till Restenässkolan. Utskottet
har inte kunnat bifalla vår framställning,
som gällde att få bidrag till
beredande av friplatser för stipendiater
vid nämnda skola.
Frågan om de privata skolorna beräknas
bli prövad i annat sammanhang, att
döma av utskottets utlåtande. I Bohuslän
betraktar vi Restenässkolan som en
mycket betydelsefull skola. Den startade
år 1933 och står sedan år 1949 under
skolöverstyrelsens överinseende. Sedan
år 1950 har skolans rektor rätt att
anställa realexamen. Restenässkolan är
ett intcrnatläroverk med allmän bildningslinje.
Om att skolan är uppskattad
inom länet vittnar bl. a. den enighet som
präglar de beslut som fattas i Göteborgs
och Bohus läns landsting när det gäller
att bevilja anslag till den.
Skolöverstyrelsen har tillstyrkt en ansökan
från Restenässkolan om 30 000 kronor
att användas för att möjliggöra ett
antal frielevplatser och nedsatt inackorderingsavgift
för behövande elever. Det
skulle ha varit mycket välkommet med
ett sådant anslag. Många av skolans elever
har inte möjlighet att bo i sina hem
under skoltiden. Det gäller inte minst
de ungdomar som kommer från vår
skärgård och våra Öar. Många målsmän
till studiebegåvade barn kan inte heller
klara de ekonomiska påfrestningar som
det innebär för dem att ha barnen inackorderade
eller placerade vid internatskola.
Det har också konstaterats att
barn från splittrade hem ofta är i behov
av ett miljöbyte. Den ensamstående
veckling.
3 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 1
66
Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Privatläroverk: Bidrag till vissa privatläroverk
familjeförsörjaren kan många gånger
av olika anledningar inte handha den
barnuppfostrande uppgiften. Genom att
barnen får tillfälle att vistas vid ett
internatläroverk och där vara tillsammans
med goda lärare och kamrater får
de större möjlighet att erhålla det lugn
och den harmoni som vi alla behöver,
men som barn från splittrade hem inte
alltid får åtnjuta.
En annan faktor att beakta i detta
fall är att det vid en sådan skola går
många barn vilkas föräldrar visserligen
kan ha ett mindre kapital men trots
detta inte har tillgång till likvida medel,
eftersom det relativt lilla kapitalet är
bundet i fastighet eller rörelse. Stipendierna
kan bli reducerade för dessa elever
utan att deras målsmän har större
möjlighet än sådana vilkas barn har
högsta stipendiebeloppet att låta barnen
få medel för sina studier.
Till dessa argument för anslag kan
också läggas att det inte är önskvärt
att ett sådant internatläroverk skall få
den prägeln på sig att endast rika mäns
barn kan gå där.
Utskottet hänvisar — som jag inledningsvis
nämnde — till att frågan om
bidrag till internatskolor hör till de
problem som behandlas på annat sätt.
Sedan motionen väcktes har nämligen
propositionen nr 54 kommit, och därför
vill man inte förorda en ökad medelsanvisning.
Jag har med det anförda velat
påpeka att många skäl talar för att
det skulle behövas anslag av det slag
som vi motionerat om. Frågan skall
emellertid prövas, och då har jag bara
att hoppas att det skall vara möjligt att
inom en inte alltför avlägsen framtid
på detta sätt hjälpa barn från de hem
jag här nämnt om att få antingen friplatser
eller också nedsatt inackorderingsavgift.
I detta anförande instämde herrar
Hamrin i Jönköping (fp), Gustafsson i
Uddevalla (s), Staxäng (h), Johansson
i Torp (s), Svensson i Kungälv (s) och
herr Dahlgren (ep).
Herr NILSSON i Göingegården (h):
Herr talman! Jag tror att herr Helén
har rätt då han här säger att de flesta
av kamrarnas ledamöter säkerligen
kommer att vara välvilligt inställda till
frågan om bidrag åt Franska skolan i
Stockholm, så att den kan fortsätta
sin verksamhet. Det är också riktigt,
som herr Helén redovisade, att utskottet
för sin del har varit synnerligen
välvilligt. Vi förutsätter dock att Stockholms
stad, som ju är part i målet, i
fortsättningen kommer att ge skolan
så pass mycket stöd att dess verksamhet
kan fortgå till dess att Kungl. Maj:t •—-som vi hoppas — till ett kommande år
visar sig mer välvillig i fråga om bidrag
än under innevarande år.
Det är klart att en skola av denna typ
helt enkelt inte får läggas ned. Det är
kanske oturligt att den har råkat ut för
motigheter just vid firandet av sitt 100-årsjubileum, men det får väl tas som
en prövning. Jag föreställer mig som
sagt att den nuvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
skall handla i likhet
med en sin företrädare, statsrådet
Engberg, som på sin tid välvilligt lade
sig ut för denna skolas verksamhet
och tog den alldeles speciellt under
sina vingars skugga.
Utskottet har ju också redovisat som
sin uppfattning att Kungl. Maj:t kommer
att snarast och kanske redan för
nästa års riksdag framlägga förslag om
sådant bidrag, och jag skulle nog ta
mycket miste, om inte Kungl. Maj :t
söker tillgodose utskottets önskemål i
detta avseende.
Herr Mattsson fogade inte något yrkande
till sitt uttalande om Restenässkolan.
Nu är det ju det sittande skolutskottet
som får ta upp de speciella
problem som herr Mattsson och medmotionärer
betraktat såsom angelägna,
och jag föreställer mig att särskilda utskottet
i detta sammanhang kommer att
behandla frågan om samtliga skolor
som kan inpassas under den beteckning
det bär gäller.
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Nr 15
67
Privatläroverk: Bidrag till vissa privatläroverk
Herr talman! Jag ber att med dessa
ord fä yrka bifall till utskottets hemställan.
Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:
Herr talman! Jag har närmast hegärt
ordet för att korrigera en formulering
i reservationen. Det talas där om att
man inte genom ett uteblivet anslag till
Franska skolan bör »bryta mot en sedan
länge tillämpad praxis». Herr Helén
har också från denna plats närmare
utvecklat detta genom att hänvisa till
att Franska skolan erhållit dimissionsrätt
och följaktligen enligt praxis också
borde ha fått statsbidrag. Detta är ett
missförstånd. Det finns inte någon sådan
praxis när det gäller privata skolor.
Beträffande kommunala gymnasier
existerar däremot en mycket bestämd
praxis som utvecklat sig under senare
år. Dessutom finns det en regel som
säger, när det första statsbidraget i
sådana fall skall utgå.
Då det gäller privata skolor skulle
man, herr talman, närmast kunna säga
att praxis är den, att sådana skolor inte
erhåller statsbidrag. Kammarens ärade
ledamöter har säkert starkt minne av de
otaliga debatter som här förts beträffande
statsbidrag till privata skolor.
Jag behöver bara nämna sådana namn
som Mariannelundsskolan och Kristofferskolan
i ett tidigare skede.
I första kammaren gjordes till och
med gällande att Franska skolan skulle
från departementet ha fått ett löfte om
statsbidrag. Detta är också ett missförstånd,
och jag kan inte förklara hur
det uppstått. Något sådant löfte har
självfallet inte givits.
Det väsentliga och för regeringens
del avgörande i detta sammanhang har
emellertid varit att man inte gärna kan
ta upp frågan om statsbidrag till privata
skolor av ifrågavarande typ samtidigt
som särskilda utskottet skall behandla
hela principspörsmålet om enskilda och
privata skolor. Skolberedningen intog
enligt min uppfattning en mycket positiv
och välvillig hållning till dessa
skolor, och propositionen var skriven i
samma anda. Det finns emellertid en råd
problem som måste lösas i detta sammanhang.
Det gäller t. ex. förhållandet
mellan internat- och externatskolor, frågan
om hur man skall förfara med de
gamla realskolorna och hur det skall
bli möjligt upprätta högstadier i anslutning
till gymnasieinternat o. s. v.
I avvaktan på denna principdebatt
om de privata skolornas framtida ställning
är det givetvis mycket svårt att
lämna statsbidrag till enskilda skolor.
Framställningen om statsbidrag till
Franska skolans gymnasium är inte den
enda i sitt slag, utan det finns en mängd
sådana framställningar från olika skolor,
privata, enskilda och religiösa. Det
enda undantag som i år har gjorts är
att Estniska gymnasiet har föreslagits
erhålla statsbidrag. Tidigare har sådant
bidrag utgått från departementets anslag
för extra utgifter. Det är emellertid
här fråga om en skola av alldeles
speciell karaktär. Det andra undantaget
är att det föreslås ett positivt beslut
beträffande Osby samrealskola, som
skall omändras till ett internatgymnasium
när den tiden kommer.
Det är mot denna bakgrund, alltså
hela principfrågan om privatläroverkens
ställning, som jag anser att man
inte i dag kan ta upp en framställning
om bidrag till en enskild skola.
Herr HELÉN (fp) :
Herr talman! Det är inget tvivel om
att statsrådet Edenman formellt sett har
rätt när han gör denna distinktion mellan
kommunala gymnasier och enskilda.
Inom Stockholms skolförvaltning har
emellertid frågan om bidrag till Franska
skolan med hänsyn till storleken av
de bidrag som utgått bedömts såsom
jämförbar med frågan om bidrag till de
kommunala gymnasierna. Denna argumentation
får stöd av förutvarande
högsta chefen för Stockholms stads skol
-
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
68 Nr 15
Privatläroverk: Bidrag till vissa internatläroverk m. m.
förvaltning som nu är ordförande i
Franska skolans styrelse.
Nu får man väl efter statsrådets inlägg
hoppas att behandlingen av bidragsfrågan
i fortsättningen blir lika
gynnsam som utskottet har tänkt sig.
Jag förutsätter att så blir fallet.
När statsrådet här räknade upp några
namn på enskilda skolor, lät det ungefär
som en serie slagfält. Det brukar
sägas att förbrytaren återvänder till
platsen för sina brott. Statsrådet återvänder
till platsen för sina nederlag.
Jag vill erinra herr statsrådet om hur
grundligt han led nederlag i fråga om
Mariannelund i fjol. Jag skall inte på
grund av att så många av kammarens
ledamöter för närvarande intar sin frukost
ge statsrådet möjligheten av ett
nytt voteringsnederlag, utan jag utgår
ifrån att statsrådet själv nästa år lägger
fram förslaget.
Överläggningen var härmed slutad.
Mom. a)
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. b)
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ook på bifall till reservationen 9 a)
av herr Boman m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.
Punkten 47
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 43
Privatläroverk: Bidrag till vissa internatläroverk
m. m.
Sedan punkten föredragits anförde
Herr KEIJER (fp):
Herr talman! Under denna punkt har
statsutskottet haft att behandla en fyrpartimotion
med hemställan om bidrag
till Ekebyholmsskolan om 98 000 kro
-
nor för nästkommande budgetår. Utskottet
har avvisat motionen under hänvisning
till en kommande prövning av
riktlinjerna för stöd till privata skolor
för barn i skolpliktsåldern. Jag inser
väl, efter herr statsrådets anförande
nyss, att det är lönlöst att yrka bifall
till motionen. Men jag skulle i alla fall
vilja säga några ord och hoppas sedan
att denna skola får en välvillig behandling
från statsrådets sida ett kommande
år.
Ekebyholmsskolan är ju en i vissa avseenden
särpräglad skola, vars värde är
oomtvistligt. Redan detta är en motivering
för statsbidrag. Skolan, som är belägen
vid Rimbo i Uppland, är kombinerad
externat- och internatskola med
ett gymnasium om för närvarande 35
elever och en realskola med 120 elever.
Det är denna senare som anslagsäskandet
har gällt.
Under innevarande läsår uppgår internatelevernas
antal till 90. Bland denna
kategori har det alltid funnits icke
få från splittrade hem eller elever som
eljest kan betecknas som missanpassade.
Under detta läsår uppgår deras antal
till 22 procent men har vissa år varit
över 40 procent. Det betyder alltså att
skolan omfattats med förtroende av föräldrar
och barnavårdsmyndigheter i
skilda delar av landet. Vi har inte alltför
många skolor som kan ge denna
kategori av barn undervisning på högstadiet.
Man synes också lägga stor vikt vid
den individuella elevvården, och skolan
kan i det hänseendet uppvisa mycket
goda resultat. Det är icke få elever som
misslyckats vid andra skolor men som
funnit sig väl till rätta på Ekebyholm.
Ett par drag i skolans undervisning
är värda att notera. Man har femdagarsvecka
med genomgående goda erfarenheter.
Vidare får internateleverna deltaga
i praktiskt arbete av olika slag
i skolhemmet och i lantbruket. Erfarenheterna
härav är också enligt uppgift
mycket positiva. Som internatskola har
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Nr 15
69
alltså Ekebyholm många värdefulla
egenskaper.
Som externatskola ombesörjer Ekebyliolmsskolan
högstadieundervisningen
för de kringliggande kommunerna. Sålunda
uttalar Sjuhundra skolstyrelse, att
»för närvarande ett femtiotal elever från
Sjuhundra kommun går i Ekebvholmsskolan
och att beträffande särskilt elever
från Rånäs-Fasterna-området skolan
erbjuder särskilda fördelar ur den
synpunkten att eleverna genom att bevista
denna skola slipper inackordering».
Från Knutby kommun kommer
ett tjugutal elever. Eftersom grundskolan
ännu inte är genomförd i dessa
kommuner, får Ekebyholmsskolan en
särskild betydelse för bygden.
Herr talman! Jag ställer inte något
särskilt yrkande, men jag har velat
nämna detta för att rekommendera Ekebyholmsskolan.
I detta anförande instämde herrar
Rimmerfors (fp) och Grebäck (ep).
Vidare yttrades ej.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 49—52
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 53
Högre tekniska läroverk: Avlöningar
Kungl. Maj:t hade (punkt 135, s. 223—
239) föreslagit riksdagen att dels besluta,
att i Hässleholm, Kiruna och Stockholm
skulle fr. o. m. budgetåret 1962/63
eller den senare tidpunkt, Kungl. Maj:t
bestämde, successivt upprättas högre
tekniska läroverk under villkor, att städerna
åtoge sig tillhandahålla för läroverken
erforderliga undervisningslokaler
jämte inredning och möbelutrustning,
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för de högre tekniska läroverken, som
föranleddes av vad departementschefen
förordat, dels godkänna av departe
-
Högre tekniska läroverk: Avlöningar
mentschefen angiven avlöningsstat för
de högre tekniska läroverken, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1962/63, dels ock till Högre tekniska
läroverk: Avlöningar för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag av
26 920 000 kr.
I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Åke Larsson m. fl. (I: 51) och den andra
inom andra kammaren av herr Petterson
i Degerfors m. fl. (II: 84);
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Erik Olsson m. fl. (I: 113) och den andra
inom andra kammaren av herr Lindström
m. fl. (II: 147);
dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Nils Elowsson m. fl. (I: 130) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Jönsson i Gärds Köpinge och
Neländer (II: 257), i vilka hemställts att
riksdagen vid behandling av Kungl.
Maj:ts proposition nr 1 måtte besluta,
att det i propositionen föreslagna högre
tekniska läroverket i Kristianstads län
måtte förläggas till Kristianstad fr. o. m.
höstterminen 1962.
Utskottet hemställde,
I. att motionerna 1:51 och 11:84, i
vad de avsåge inrättande av ett högre
tekniskt läroverk i Karlskoga, icke måtte
av riksdagen bifallas;
II. att motionerna 1:113 och 11:147
icke måtte av riksdagen bifallas;
III. att motionerna I: 130 och 11:257,
i vad de avsåge förläggning av högre
tekniskt läroverk till Kristianstad, icke
måtte av riksdagen bifallas;
IV. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 51 och II: 84 samt
I: 130 och II: 257,
a) besluta, att i Hässleholm, Kiruna
och Stockholm skulle fr. o. m. budgetåret
1962/63 eller den senare tidpunkt,
70
Nr 15
Onsdagen den 11 april 1902 fm.
Högre tekniska läroverk: Avlöningar
Kungl. Maj:t bestämde, successivt upprättas
högre tekniska läroverk under
villkor, att städerna åtoge sig tillhandahålla
för läroverken erforderliga undervisningslokaler
jämte inredning och
möbelutrustning;
b) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för de högre tekniska läroverken, som
föranleddes av vad departementschefen
förordat;
c) godkänna av utskottet framlagd avlöningsstat
för de högre tekniska läroverken,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1962/63;
d) till Högre tekniska läroverk: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 anvisa
ett förslagsanslag av 26 920 000 kr.
Reservationer hade avgivits
a) av herr Karlsson i Olofström, som
ansett att utskottet — under erinran om
att länsstyrelsen i Kristianstads län,
överstyrelsen för yrkesutbildning och
Sveriges industriförbund förordat Kristianstad
som förläggningsort för det nya
tekniska läroverket — bort under III.
och IV. a) hemställa,
III. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 130 och II: 257, besluta,
att det föreslagna nya högre tekniska
läroverket i Kristianstads län förlädes
till Kristianstad;
IV. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:130 och 11:257 ävensom
med avslag å motionerna I: 51 och
II: 84,
a) besluta, att i Kristianstad, Kiruna
och Stockholm skulle fr. o. m. budgetåret
1962/63 eller den senare tidpunkt
Kungl. Maj:t bestämde, successivt upprättas
högre tekniska läroverk under
villkor, att städerna åtoge sig tillhandahålla
för läroverken erforderliga undervisningslokaler
jämte inredning och
möbelutrustning;
b) av herr Petterson i Degerfors,
utan angivet yrkande.
Punkten föredrogs; och anförde därvid:
Herr
KARLSSON i Olofström (s):
Herr talman! Denna punkt omfattar
ett flertal frågor, men jag har inte begärt
ordet för att beröra dem alla. Jag
skall endast säga några ord om en detalj,
nämligen det i propositionen föreslagna
tekniska läroverkets förläggning
till Hässleholm.
I anslutning till detta propositionens
förslag har det väckts två likalydande
motioner, I: 130 och II: 257, i vilka det
föreslagits att detta tekniska läroverk
måtte förläggas till Kristianstad i stället
för till Hässleholm. Jag delar denna
motionärernas uppfattning, trots att jag
varken är motionär eller mantalsskriven
inom Kristianstads län.
När man läser reservationen, kan det
synas som om jag är ganska ensam om
denna uppfattning, men så är ingalunda
fallet. Frågan om inrättande och
förläggning av ett tekniskt läroverk i
denna region har förberetts mycket omsorgsfullt,
och olika institutioner har
inkommit med remissyttranden i ärendet.
Sålunda har länsstyrelsen i Kristianstads
län förordat att läroverket förlägges
till Kristianstad. Även överstyrelsen
för yrkesutbildning — som inom
parentes sagt kommer att bli huvudman
för skolan — har förordat Kristianstad,
och jag har mycket svårt att
tänka mig att överstyrelsen har gjort
det av några lokalpatriotiska skäl.
Tvärtom har man där säkert utgått från
reella bedömningar.
Vidare har Sveriges industriförbund
i remissyttrande givit sitt förord för
motionärernas förslag.
Man kan fråga vad anledningen är
till att Kungl. Maj:t har föreslagit Hässleholm
som förläggningsort. Jag påstår
ingalunda att statsutskottet — och ännu
mindre andra avdelningen — inte
har ägnat denna fråga en ingående behandling.
Jag gör mig nog inte skyldig
till överdrift, om jag säger att vi
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Nr 15
71
denna vår knappast har lagt ned så
mycket tid på någon detaljfråga som på
denna och på frågan om förläggningen
av ett annat tekniskt läroverk i norr.
Men även de ledamöter som har anslutit
sig till Kungl. Maj:ts förslag har varit
mycket osäkra om vilken ståndpunkt
de skulle inta i detta fall. Jag tror inte
att jag gör mig skyldig till någon större
indiskretion, när jag säger det. Detta
framgår också av utskottets utlåtande,
där man skriver att valet av förläggningsort
har varit mycket vanskligt. De
båda föreslagna förläggningsorterna väger
synnerligen jämnt. Men sedan man
sökt med ljus och lykta har man kommit
fram till att Hässleholm har ett fördelaktigare
läge i kommunikationshänseende.
Detta vill jag inte bestrida. Men
den saken får väl inte vara avgörande
i detta fall. Om vi bara jämför storleken
på dessa båda städer, så finner vi
att Kristianstad har cirka 13 000 fler
invånare än Hässleholm. Detta måste få
till följd att flertalet elever måste åka
till läroverket, om det förlägges till
Hässleholm.
Härtill kommer att de större industrierna
är koncentrerade till Kristianstadsregionen.
Jag behöver här bara
nämna den troligen största industrien
i länet, nämligen Bromölla. Vidare är
en stor massafabrik för närvarande under
uppförande ungefär två mil öster
om Kristianstad. Anläggningskostnaderna
för denna industri uppgår till cirka
100 miljoner kronor. Den kommer att
starta i höst. Detta kommer att betyda
att det i Kristianstadsområdet finns
betydligt bättre tillgång till kvalificerade
timlärare än i Hässleholm.
Till detta vill jag också lägga att Kristianstads
stad har sin hamn förlagd till
Åhus, ungefär en mil söder om staden.
När nya industriprojekt blir aktuella, är
det naturligt att de som förläggningsort
väljer en plats i närheten av en hamn.
Detta var väl en av de mera avgörande
frågorna vid bestämmandet av platsen
Högre tekniska läroverk: Avlöningar
för den nya massaindustrien, som jag
här nyss har nämnt.
Man kommer nu utan tvivel från utskottshåll
att säga att kostnaderna kommer
att bli lägre speciellt för lokaler,
om man förlägger det tekniska läroverket
till Hässleholm. Ja, det kan vara
möjligt att man just i starten kan få något
lägre kostnader för lokaler och institutioner.
Jag vill emellertid å andra
sidan erinra om vad statsrådet Edenman
har sagt i propositionen, där han
förklarar att förläggandet av detta läroverk
till Hässleholm inte får ha till
följd att man i någon nämnvärd grad
inkräktar på den privata tekniska skola
som där finns.
Detta kommer att betyda att man där
inom en mycket snar framtid får samma
kostnader för lokaler som man kommer
att få i Kristianstad. Jag tror emellertid
att driftkostnaderna kommer att
bli högre genom det förslag som här
föreligger från Kungl. Maj:t och som
utskottet har tillstyrkt, då jag är övertygad
om att åtskilliga av timlärarna
kommer att få åka igenom Kristianstad
för att komma till detta tekniska läroverk.
Därtill kommer flera elever att få
olägenheter med resor o. d. vid en förläggning
av skolan till Hässleholm. Jag
anser att man vid inrättandet av ett nytt
läroverk bör se till att detta förlägges
till den ort där det tillgodoser det största
antal elever som kan tänkas söka sig
till denna skola.
Det är detta som gjort att jag har anslutit
mig till motionärernas förslag, vilket
innebär att förläggningsorten bör
bli Kristianstad i stället för Hässleholm.
Jag har fogat en reservation till det
föreliggande utlåtandet och jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till denna.
Herr NELANDER (fp):
Herr talman! Förläggandet av de två
nya tekniska läroverken till lappländska
malmfälten respektive Kristianstads
län har — jag höll på att säga som vanligt
i sådana lokaliseringsfrågor — väckt
72
Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Högre tekniska läroverk: Avlöningar
åtskilliga meningsskiljaktigheter. Valet
har — såsom det heter i utlåtandet —
varit mycket vanskligt, i synnerhet som
inte ens respektive liinsskolnämnder har
tagit definitiv ställning i lokaliseringsfrågan.
Utskottet erkänner också att
starka skäl kan anföras för de alternativa
förläggningsorterna.
I frågan om ett nytt tekniskt gymnasium
i Kristianstads län har jag sökt
att se det hela så opartiskt som möjligt
och då kommit att stanna för Kristianstad.
.lag har också varit med om att
motionera för detta förslag. Jag skulle
ha kunnat nöja mig med att instämma
i vad herr Karlsson i Olofström anfört,
men jag vill därutöver med några ord
motivera mitt ställningstagande.
Det måste väl ändå väga rätt tungt att
såväl länsstyrelsen i Kristianstads län
som överstyrelsen för yrkesutbildning
och Sveriges industriförbund förordat
Kristianstad. Åtskilliga industrier i länet
har också uttalat samma mening.
Skolöverstyrelsen har beräknat antalet
gymnasister vid Kristianstadsläroverket
år 1965 till cirka 700, varav 210
vid fackgymnasier, medan motsvarande
siffror för Hässleholm är 490 respektive
150. Sammanlagda antalet fackgymnasister
skulle enligt dessa beräkningar
komma att bli cirka 400, varifrån ett 60-tal avgår för Kristianstads handelsgymnasium.
För detta handelsgymnasium
kommer en ny skolbyggnad att uppföras,
och denna skulle lämpligen kunna utvidgas
till att omfatta även ett tekniskt
gymnasium. Underlaget för ett tekniskt
gymnasium i Kristianstad skulle därigenom
komma att uppgå till cirka 350
elever.
Förväntningarna i fråga om industriutvecklingen
är enligt en företagsenkät
väl så stora i Kristianstad som i Hässleholm.
Siffrorna för ökningen av antalet
industrianställda per år är 100 respektive
60 st. Ingen vill heller bestrida
att Kristianstad är den största centralorten
och har det största omlandet.
Kommunikationsväsendet är förvisso
bra i båda städerna, men jag tror att det
är betydligt bättre utbyggt i Kristianstads
omland.
Herr talman! Såväl industrialisering
som befolkningsutveckling och elevtillgång
för ett tekniskt gymnasium talar
enligt min mening för ett förläggande
till Kristianstad av denna skola,
och jag ber att få yrka bifall till den
av herr Karlsson i Olofström framförda
reservationen.
Herr JOHNSSON i Skoglösa (ep):
Herr talman! Jag har i länsskolnämnden
kommit att syssla en del med frågan
om förläggningsorten för det av
Kungl. Maj:t föreslagna högre tekniska
läroverket i Kristianstads län. I utskottsutlåtandet
sägs att länsskolnämnden
inte tagit definitiv ställning till om läroverket
skall förläggas till Kristianstad
eller till Hässleholm. Det är nog
riktigt, om man ser endast på det yttrande
som avgivits. Men i den utredning
som ligger till grund för detta
länsskolnämndens yttrande — en utredning
som enligt min mening är helt
opartisk -— finner man att skälen för
ett förläggande av läroverket till Hässleholm
väger kraftigt över.
Jag kan säga som herr Karlsson i
Olofström, att jag är inte motionär och
jag bor inte i Hässleholm och jag bor
inte i Kristianstad, men jag hyser för
min del ändå ingen tvekan om vilken
ställning jag skall ta. Även om det framhålles
att Kristianstad är den största
staden och även om man säger att förbindelserna
per buss eller järnväg där
är så och så många fler, kommer man
inte ifrån, ifall man känner förhållandena
i länet, att det skall vara en skola
inte för Kristianstad och dess omgivning
utan för ett mycket större område
— för hela länet praktiskt taget. Då kan
det inte råda något tvivel om att Hässleholm
såväl ur trafikteknisk synpunkt
som ur många andra synpunkter är
den lämpligaste förläggningsorten.
I Hässleholm finns också, såsom fram -
Nr 15
73
Onsdagen den 11
hållits, en teknisk skola. Där finns alltså
institutionslokaler och en lärarkår.
Denna tekniska skola har också varit
filial till det tekniska gymnasiet i Hälsingborg.
Förutsättningarna är alltså mycket
goda i Hässleholm. Vet man vidare att
det i Hässleholms omgivningar finns
ett flertal starkt industrialiserade orter
—■ jag kan som exempel nämna Osby,
Älmhult, Perstorp, Tyringe -—- måste
man säga sig, att allt detta väl uppväger
Kristianstads något högre befolkningssiffra
— Kristianstad har cirka
10 000 fler invånare än Hässleholm.
När herr Karlsson i Olofström så
kraftigt understryker, att KÖY uttalat
att det tekniska läroverket bör förläggas
till Kristianstad, vill jag erinra om
att KÖY tidigare två år å rad förordat
Hässleholm som förläggningsort. Jag
kan för min del inte finna att det under
de senaste åren skulle ha skett någon
större ändring i förhållandena —
det skulle i så fall snarare ha varit till
Hässleholms fördel än till Kristianstads.
Vidare vill jag framhålla, att om det
tekniska läroverket förläggs till Kristianstad
kommer det att bli en viss konkurrens
med Karlskrona tekniska läroverk
i Blekinge. Jag kan inte riktigt
förstå varför herr Karlsson i Olofström
på detta sätt försöker dra konkurrensen
mera inpå knutarna än vad som är
nödvändigt.
Herr talman! Jag har alltså uppfattningen
att Hässleholm är den lämpligaste
förläggningsorten, och jag yrkar
bifall till utskottets hemställan.
I detta anförande instämde herrar
Sköld (s), Engkvist (s) och Nilsson i
Lönsboda (fp).
Herr KAKLSSON i Olofström (s) kort
genmäle:
Herr talman! Herr Johnsson i Skoglösa
upplyser kammaren om att länsskolnämnden
sysslat åtskilligt med denna
fråga. Jag skall inte söka gendriva
det påståendet, men det skulle vara
april 1962 fm.
Högre tekniska läroverk: Avlöningar
mycket intressant att veta, vilken ståndpunkt
länsskolnämnden intagit. Jag har
penetrerat ärendet och har inte kunnat
komma till någon annan uppfattning
än att länsskolnämnden inte sagt vare
sig det ena eller det andra.
Det tjänar väl ingenting till att inför
kammaren repetera, att olika orter har
en så och så stor befolkning. Faktum
är ju, att det material som föreligger
visar klart att Kristianstads-området har
den talrikaste befolkningen. Detta faktum
ändras inte, hur många småorter
och hyar herr Johnsson i Skoglösa än
räknar upp.
Herr Johnsson i Skoglösa säger vidare
att KÖY tidigare under ärendets
behandling varit inne på Hässleholm.
Det är riktigt, men det betyder ju att
KÖY efter närmare övervägande kommit
till den uppfattningen att den fördelaktigaste
orten är Kristianstad. Det
är väl ingen som tror att KÖY ändrat
sin uppfattning utan mycket ingående
prövningar.
Herr JOHNSSON i Skoglösa (ep) kort
genmäle:
Herr talman! Herr Karlsson i Olofström
efterlyste länsskolnämndens yttrande.
Jag sade i mitt första anförande
att länsskolnämnden i sitt yttrande inte
sagt någonting bestämt om var skolan
borde placeras; vi menade att det viktigaste
var att få den till länet.
Herr Karlsson vet lika väl som jag,
att olika lokala intressen kan göra sig
gällande och att man då måste skriva
på ett mjukare sätt och hänvisa till den
bilaga på vilket hela yttrandet bygger.
Om herr Karlsson läst bilagan vet
han att den otvivelaktigt säger att Hässleholm
är att föredra.
Ilerr NILSSON i Göingegården (h):
Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Karlsson i Olofström sade att
andra avdelningen lagt ned åtskilliga
timmar av sin sammanträdestid på att
nå fram till ett ställningstagande röran
-
3*—Andra kammarens protokoll 1962. Nr 15
74
Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Högre tekniska läroverk: Avlöningar
de förläggningen av detta tekniska gymnasium.
Det är kanske inte märkvärdigt
med tanke på att de ansvariga remissinstanser
som har avgivit yttrande varit
tveksamma i den mån de inte redovisat
ett helt annat ställningstagande
än Kungl. Maj :ts. Detta har givetvis
medfört att avdelningen för sin del velat
penetrera denna fråga noga.
De olika synpunkter som talar för den
ena eller andra förläggningen har redovisats
redan tidigare här i dag. Det är
emellertid fyra synpunkter som varit avgörande
både för min egen del och för
utskottets ställningstagande.
Det har för det första varit hänsynen
till upptagningsområdet, man kanske
måste tillägga hänsyn till det »framtida»
upptagningsområdet. Vi kommer
inte ifrån att Hässleholms-området därvidlag
visar en ökning gentemot Kristianstads-området.
Vi vet ju att befolkningen
dras västerut från Österlen, och
detta kommer givetvis också att inverka
på elevantalet vid ett tekniskt gymnasium
i Kristianstad i framtiden.
Den andra synpunkten var att Hässleholm
i kommunikationshänseende —
det kan man nog inte heller komma
ifrån — ligger bättre till än Kristianstad
i den mån man tar hänsyn till
att en del större tätorter på inte alltför
långt avstånd från Hässleholm kan
leverera elever lättare till Hässleholm
än till Kristianstad.
För det tredje är det bättre tillgång
till timlärare och extra lärarkrafter i
Hässleholm på grund av den tekniska
skola som nu finns där.
För det fjärde blir säkerligen kostnaderna
— en sak som herr Karlsson i
Olofström rörde vid — betydligt lägre
om man väljer Hässleholm. Byggfrågan
kommer därvid in i bilden.
Det är dessa fyra synpunkter som til
syvende og sidst blivit avgörande för
oss, efter många resonemang fram och
tillbaka, varvid vi ibland tyckte att
man kunde singla slant om vilken plats
man borde föreslå. Majoriteten inom
avdelningen liksom också den överväldigande
majoriteten inom utskottet har
dock stannat vid Hässleholms-förslaget.
I detta avseende ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Man skulle kunna säga att samma
problem som gällande avgörandet Hässleholm
kontra Kristianstad också har
gällt förläggningen av ett annat tekniskt
gymnasium, där problemet gällt Kiruna
kontra Gällivare. Starka krafter har varit
ii rörelse för att ändra det förslag
Kungl. Maj:t har lagt fram därvidlag.
Även i det fallet har avdelningen och
utskottet slutligen stannat för att enhälligt
tillstyrka Kungl. Maj:t förslag.
Vad sedan beträffar det tekniska läroverket
i Karlskoga, vars inrättande
begärs i motioner, har utskottet uttalat
att man hoppas att Kungl. Maj:t till
ett kommande år framlägger förslag om
att ett tekniskt gymnasium kommer till
stånd även i Karlskoga.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr KARLSSON i Olofström (s):
Herr talman! Herr Johnsson i Skoglösa
talade om en bilaga som länsskolnämnden
har avfattat. Men om jag läser
ett utlåtande, så läser jag vad som
står skrivet och jag läser inte — som
herr Johnsson i Skoglösa i detta fall
tycks ha gjort ■— mellan raderna. För
övrigt är jag övertygad om att det är
mindre lyckat för herr Johnsson i Skoglösa
att ge sken av att han representerar
länsskolnämnden för Kristianstads
län. Det gör han inte!
Herr Johnsson i Skoglösa sade i ett
tidigare anförande att han hade bekymmer
för läroverket i Karlskrona i mitt
hemlän. Det är fullständigt onödiga bekymmer.
Här är det ju fråga om att få
till stånd en ökad utbildning, och i läroverket
i Karlskrona har man sannerligen
inga platser som står tömma.
Till herr Nilsson i Göingegården vill
jag säga att kommunikationerna till
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Nr 15
75
skolan blir i stort sett desamma oavsett
vilken av de två orterna man väljer.
I fråga om tillgången till kvalificerade
lärare har jag inte samma uppfattning
som herr Nilsson i Göingegården.
Sveriges industriförbund har en annan
uppfattning, nämligen att det finns ett
betydligt större antal civilingenjörer i
Kristianstad-regionen än i Hässleholm.
Vad beträffar frågan om kostnaderna
förhåller det sig ingalunda så att det
i Hässleholm finns lokala institutioner
som står redo att ta emot detta läroverk.
I fråga om byggkostnaderna har jag
ingen bestämd uppfattning, men jag
skulle tro att de blir ungefär desamma
vare sig man bygger i den ena eller
den andra staden.
Herr JOHNSSON i Skoglösa (ep):
Herr talman! Herr Karlsson i Olofström
sade att jag inte kunde göra anspråk
på att representera länsskolnämnden
i denna fråga. Jag sade redan i mitt
första anförande att om det finns delade
meningar och lokala intressen gör
sig gällande, så försöker man skriva
mjukt för att över huvud taget kunna
enas om ett resultat. Jag sade också att
jag byggde min uppfattning på den utredning
som gjorts genom länsskolnämnden,
och det anser jag vara tillräckligt.
Jag skulle också vilja säga till herr
Karlsson i Olofström att inte någon
representant från Kristianstads länsbänk
sagt emot vad jag anfört; det har
tvärtom kommit instämmanden.
Härmed var överläggningen slutad.
Mom. I och II
Vad utskottet hemställt bifölls.
Bidrag till driften av centrala yrkesskolor
hemställan med den ändring däri, som
föreslagits i reservationen 10 a); och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Karlsson i Olofström
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
53 :o) mom. III) och IV) i utskottets
utlåtande nr 8, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till reservationen 10 a) av herr Karlsson
i Olofström.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Karlsson i Olofström begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 173 ja och 18 nej, varjämte
19 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkterna 54—61
Vad utskottet hemställt bifölls.
Mom. III och IV Punkten 62
Herr talmannen gav propositioner Bidrag till driften av centrala yrkesdels
på bifall till utskottets hemställan, skolor
dels ock på bifall till utskottets berörda Sedan punkten föredragits anförde
76
Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Herr LUNDKVIST (s):
Herr talman! Jag vill bara säga några
ord i anslutning till utskottsbehandlingen
av motion nr 81 i denna kammare.
Vi motionärer har hemställt om
ett extra statsbidrag för de båda tekniska
skolorna i Katrineholm och
Hässleholm. Utskottet har vid sin behandling
av motionen i likhet med motionärerna
funnit att statsbidragen för
skolor av denna karaktär för närvarande
inte är tillfredsställande och har för
sitt vidkommande föreslagit en översyn
av nu gällande statsbidragsbestämmelser.
Utskottet har däremot inte kunnat
bifalla motionärernas framställning om
ett extra statsbidrag redan i år.
Motionärernas framställning grundar
sig på vetskapen om att man i yrkesöverstyrelsen
anser att dessa båda skolor
är av speciell karaktär och därför
skulle kunna brytas ut ur helheten. Vi
motionärer får väl ändå vara tillfredsställda
med utskottets ställningstagande,
men jag har velat begagna detta tillfälle
till att understryka angelägenheten
av att den översyn som utskottet nu
förordar kommer till stånd utan dröjsmål
och genomföres så snabbt, att resultatet
därav kan framläggas redan i
nästa års statsverksproposition. Det är
i varje fall enligt min mening orimligt
att några enskilda kommuner skall få
bära en så oproportionerligt tung börda
för en undervisning, som ändå
måste sägas vara av rikskaraktär och
som vi väl alla är synnerligen medvetna
om angelägenheten av. Vi räknar sålunda
med att denna översyn kommer
att ske snabbt, och vi räknar även med
ett snabbt resultat. Jag har därför, herr
talman, inget annat yrkande än om bifall
till utskottets förslag på denna
punkt.
I detta anförande instämde herrar
Hedin (h), Dårlin (h), Engkvist (s)
och Johnsson i Skoglösa (ep).
Vidare yttrades ej.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 63
Bidrag till driften av lokala yrkesskolor
Sedan
punkten föredragits anförde
Herr DÅRLIN (h):
Herr talman! Den motion, som jag
och herrar Nordgren och Magnusson
har väckt och i vilken vi framfört
önskemålet om att kretsen av statsbidragsberättigade
inbyggda skolor och
företagsskolor skall utvidgas har icke
tillstyrkts av statsutskottet. Statsutskottet
framhåller att de merkantila fackskolorna,
som nu kommer att inrättas ovanpå
grundskolorna, kommer att påverka
ställningstagandet till spörsmålet om
statligt stöd åt de i motionen berörda
skolorna. Jag tror inte att de merkantila
fackskolorna kan ersättas av de
inbyggda skolorna och företagsskolorna
på handels- och kontorsområdet.
Jag kan inte finna att det finns några
garantier för att fackskolorna når samma
klientel som dessa lokala skolor.
Dessutom kommer det att dröja åtskilliga
år innan kommunerna blir försedda
med fackskolor.
Det finns alla skäl att utnyttja de år
framöver, då fackskolorna ännu inte
är utbyggda. Därigenom ger vi större
möjligheter för t. ex. handeln att fånga
upp det stora utbildningsbehovet. Handeln
genomgår just nu en rationaliseringsperiod.
Stora krav ställs från allmänhet
och samhälle på service och
upplysning. Förbättringar i dessa avseenden
kan åstadkommas med hjälp
av de inbyggda skolorna. Därför, herr
talman, hade jag helst sett att utskottet
skrivit något gynnsammare än vad
nu är fallet. Jag anser mig emellertid
inte böra gå emot ett enhälligt utskott
och har inget yrkande.
Vidare yttrades ej.
Utskottets hemställan bifölls.
Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.
Nr 15
77
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Bidrag till kostnader för granskning av utförda gesällprov
Punkterna 64—69
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 70
Bidrag till kostnader för granskning
av utförda gesällprov
Kung], Maj:t hade (punkt 152, s. 267
och 268) föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1962/63
anvisa ett anslag av 25 000 kr.
I samband därmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Stefanson (I: 420) och
den andra inom andra kammaren av
herr Nordgren (11:499), i vilka hemställts
att riksdagen måtte besluta att för
Bidrag till kostnader för granskning av
utförda gesällprov för budgetåret
1962/63 anvisa ett anslag av 40 000 kr.
Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 420 och II: 499, till Bidrag
till kostnader för granskning av
utförda gesällprov för budgetåret
1962/63 anvisa ett anslag av 25 000 kr.
Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Ragnar Bergh, Per Jacobsson,
Bengtson, Nils Theodor Larsson och
Edström, fröken Ljungberg, herr Stapling,
fröken Elmén samt herrar Nilsson
i Göingegården, Larsson i Hedenäset och
Andersson i Knäred, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:420 och 11:499, till
Bidrag till kostnaderna för granskning
av utförda gesällprov för budgetåret
1962/63 anvisa ett anslag av 40 000 kr.
Punkten föredrogs; och anförde därvid
:
Herr NORDGREN (h):
Herr talman! Vi har med tillfredsställelse
konstaterat, att statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet i
årets statsverksproposition föreslagit,
att ett schablonmässigt beräknat belopp
skall ställas till Sveriges hantverks- och
industriorganisations förfogande för
nästa budgetår för täckande av kostnaderna
för den av kungl. överstyrelsen
för yrkesutbildning fastställda granskningen
av utförda gesällprov.
Det anslaget gäller emellertid nästa
budgetår. För innevarande budgetår
uppstår en brist på åtskilliga tusen kronor.
Den uppgår för närvarande, då
ett kvartal återstår, till 13 480: 30. Dessa
pengar ligger till större delen enskilda
granskningsmän ute med, men
även Sveriges hantverks- och industriorganisation
har utbetalt vissa belopp.
Det är naturligtvis inte fråga om några
stora belopp i en statsbudget, men för
enskilda människor kan de ha avsevärd
betydelse. Granskningsmännen utför
detta uppdrag åt staten för den blygsamma
ersättningen av 20 kronor per
dag samt i förekommande fall ersättning
för andra klass resa.
Då vi alla vet hur fördelaktig den yrkesutbildning
är som avslutas med gesällprov
även ur samhällsekonomisk
synpunkt och likaledes hur blygsam
ersättningen till granskningsmännen är,
föreställer jag mig att varken statsrådet
eller riksdagen vill försvåra denna
utbildning genom att undandra sig den
utlovade ersättningen till granskningsmännen.
I skrivelse till statsrådet av den 12
december 1961 och i motionsparet
I: 420 och II: 499 har vi redogjort för
läget i fråga om detta anslag och hemställt
om ett tilläggsanslag om förslagsvis
15 000 kronor avseende det nu löpande
budgetåret. Att döma av den
brist som finns, när ett kvartal återstår,
d. v. s. kronor 13 480:30, synes
det i motionerna föreslagna beloppet
om 15 000 kronor vara väl beräknat
för att möjliggöra en avveckling av den
uppkomna balansen på detta anslag.
Det skulle bli en avveckling, som inte
78 Nr 15 Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Folkhögskolor: Bidrag till driften av folkhögskolor, tillika svar på interpellation
angående statsbidrag till vissa folkhögskolor
bara vi motionärer och granskningsmännen
anser mycket angelägen och
väl motiverad, utan som även kungl.
överstyrelsen för yrkesutbildning anser
bör komma till stånd.
Med stöd av det anförda, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till reservation
nr 11 vid punkt 70.
Herr KARLSSON i Olofström (s):
Herr talman! Jag vill fästa kammarens
uppmärksamhet på att det här är
fråga om ett bidrag till kostnader för
granskning av utförda gesällprov.
Riksdagen har väl aldrig beslutat att
staten skulle betala hela kostnaden för
denna granskning. Vad riksdagen har
gjort är att den beslutat vissa bidrag
till granskningsverksamheten. Dessa
bidrag har ingalunda varit oförändrade.
Jag vill sålunda erinra om att medan
bidragssumman för budgetåret
1960/61 inte var mer än 5 000 kronor,
uppgår den för innevarande budgetår
till 20 000 kronor. För nästa budgetår
föreslås ett belopp på 25 000 kronor.
Man kan därför inte påstå att bidragssumman
bibehållits oförändrad och att
staten undandragit sig utlovad ersättning
till granskningsmännen. Beloppen
har i stället ökat ganska väsentligt.
Ett bifall till reservanternas yrkande
skulle betyda, att beloppet fördubblades
i relation till bidraget för innevarande
budgetår. Detta har utskottsmajoriteten
inte ansett sig kunna tillstyrka.
Här föreslås dock en ökning av
bidraget med 5 000 kronor. .lag skulle
kunna tillägga, att det finns åtskilliga
ändamål som det skulle vara mer angeläget
ge bidrag än att klara av den
brist som uppkommit i detta fall.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till re
-
servationen II); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nordgren begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
70 :o) i utskottets utlåtande nr 8, rösta
r
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
II) av herr Boman m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nordgren begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst oinröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 109 ja och 97 nej.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkten 71
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 72
Folkhögskolor: Bidrag till driften av
folkhögskolor, tillika svar på interpellation
angående statsbidrag till vissa folkhögskolor
Kungl.
Maj:t hade (punkt 154, s. 270—
272) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1962/63 anvisa
ett förslagsanslag av 19 590 000 kr.
I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Nr 15
79
Folkhögskolor: Bidrag till driften av folkhögskolor, tillika svar på interpellation
angående statsbidrag till vissa folkhögskolor
den ena inom första kammaren av herr
Kiillqvist m. fl. (I: 102) och den andra
inom andra kammaren av herr Hammar
in. fl. (11:135), i vilka hemställts att
riksdagen måtte besluta, att under budgetåret
1962/63 statsbidrag måtte utgå
till ytterligare två folkhögskolor utöver
de av Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen
föreslagna samt att riksdagen
under riksstatens åttonde huvudtitel,
punkt 154, Folkhögskolor: Bidrag till
driften av folkhögskolor måtte anvisa ett
förslagsanslag av 19 894 000 kr.;
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Thorsten Larsson m. fl. (I: 104) och
den andra inom andra kammaren av
herr Svensson i Stenkyrka m. fl.
(II: 163), i vilka hemställts att riksdagen,
i syfte att ytterligare tre folkhögskolor
skulle erhålla driftbidrag verksamhetsåret
1962/63, måtte besluta att
till Bidrag till driften vid folkhögskolor
för budgetåret 1962/63 anvisa ett anslag
av 19 894 000 kr.;
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Söderberg m. fl. (I: 121) och den andra
inom andra kammaren av herr Jacobsson
i Sala m. fl. (II: 140), i vilka hemställts
att riksdagen måtte besluta att under
budgetåret 1962/63 statsbidrag måtte
utgå till ytterligare tre folkhögskolor
och att till Folkhögskolor: Bidrag till
driften av folkhögskolor för sagda budgetår
anvisa ett förslagsanslag å
19 894 400 kr.;
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Andersson m. fl. (1:202) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nilsson i Svalöv m. fl. (II: 261), i vilka
hemställts att riksdagen måtte till Folkhögskolor:
Bidrag till driften av folkhögskolor
för budgetåret 1962/63 anvisa
ett förslagsanslag av 19 742 000 kr., innebärande
att statsbidrag fr. o. m. nästa
budgetår skulle utgå för ytterligare två
folkhögskolor;
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Källqvist (I: 205) och den andra inom
andra kammaren av herr Hammar m. fl.
(II: 255);
dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Svanström (I: 209) och den andra
inom andra kammaren av herr Johnsson
i Skoglösa m. fl. (11:315).
Utskottet hemställde,
I. att motionerna 1:209 och 11:315
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
II. att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna 1:205 och 11:255, besluta
att icke anslå medel till kvalificerad
ungdomsledarutbildning;
III. alt riksdagen måtte, med avslag
å motionerna 1:102 och 11:135, 1:104
och II: 163 samt I: 121 och II: 140, besluta
att icke för budgetåret 1962/63
medgiva statsbidrag till ytterligare två
folkhögskolor utöver Kungl. Maj :ts förslag;
IV.
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:202 och 11:261, besluta
att för budgetåret 1962/63 medgiva
statsbidrag till ytterligare en folkhögskola
utöver Kungl. Maj:ts förslag;
V. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:102 och 11:135, 1:104 och 11:163
samt I: 121 och II: 140 ävensom med bifall
till motionerna 1:202 och 11:261,
samtliga motioner i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Folkhögskolor: Bidrag
till driften av folkhögskolor för
budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 19 742 000 kr.
Reservation hade avgivits av herrar
Gillström, Einar Persson, Bergman, Fritz
Persson, Bengt Gustavsson, Herbert
Larsson, Petterson i Degerfors, Gustafsson
i Stockholm och Mellqvist, fru Lewén-Eliasson
och herr Johansson i Norrköping,
vilka ansett att utskottet under
IV. och V. bort hemställa,
80 Nr 15 Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Folkhögskolor: Bidrag till driften av folkhögskolor, tillika svar på interpellation
angående statsbidrag till vissa folkhögskolor
IV. att riksdagen måtte, med avslag
å motionerna I: 202 och II: 261, besluta
att icke för budgetåret 1962/63 medgiva
statsbidrag till ytterligare en folkhögskola
utöver Kungl. Maj:ts förslag;
V. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 102 och II: 135,
1:104 och 11:163, 1:121 och 11:140
samt 1:202 och 11:261, samtliga motioner
i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Folkhögskolor: Bidrag till driften
av folkhögskolor för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag av
19 590 000 kr.
Punkten föredrogs; och anförde därvid
:
Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:
Herr talman! Herr Wachtmeister har
i en interpellation frågat om jag »avser,
att de folkhögskolor, som nu efter medgivande
av skolöverstyrelsen d full utsträckning
eller blott delvis igångsatt
sin verksamhet i vederbörlig tid, skall
beviljas statsbidrag till driften».
Som framgår av vad jag anfört i årets
statsverksproposition har 17 nya folkhögskolor
erhållit statsbidrag under den
senaste tioårsperioden. Sammanlagda
antalet statsbidragsberättigade folkhögskolor
är därmed 96. Av min redovisning
i statsverkspropositionen framgår,
att ytterligare tre folkhögskolor varit i
verksamhet sedan arbetsåret 1958/59
och två sedan arbetsåret 1960/61. Dessa
fem folkhögskolor var således i verksamhet
—- utan att erhålla statsbidrag
— vid den tidpunkt, då statsutskottet i
sitt av 1961 års riksdag godkända utlåtande
nr 8 (punkt 60) uttalade, att statsbidrag
i fortsättningen borde kunna
medges i något större utsträckning än
vad som varit fallet de senaste åren,
detta i syfte att förhjälpa nämnda folkhögskolor
till statligt bidrag utan alltför
långt dröjsmål. Samtidigt framhöll utskottet,
att det anförda inte avsåg en
uppmuntran att inrätta nya folkhögskolor.
Därest en utökning av folkhögskolornas
kapacitet befanns påkallad syntes
enligt utskottets mening denna lämpligen
böra komma till stånd genom
dubblering av kurser och inrättande av
filialskolor.
Av det här redovisade uttalandet, som
också är återgivet i statsverkspropositionen,
framgår att riksdagen själv har
satt en gräns för tillväxten i antalet
statsunderstödda folkhögskolor.
Mot denna bakgrund och givetvis
även med hänsyn till den avvägning
mellan skilda utgiftsändamål, som måste
ske i varje statsbudget, har i statsverkspropositionen
föreslagits att från och
med nästa budgetår statsbidrag skall beräknas
för ytterligare en folkhögskola.
En utökning av det totala antalet bidrag
till folkhögskolor utgör emellertid inte
den enda utvägen att bereda bidragsutrymme
för de i 1961 års riksdagsbeslut
åsyftade skolorna. I den mån
huvudman för en folkhögskola upphör
att driva denna, bör huvudman för annan
folkhögskola kunna tilldelas motsvarande
bidrag. Under den nu aktuella
anslagspunkten i statsverkspropositionen
har begärts bemyndigande för
Kungl. Maj :t att besluta om sådan överflyttning
av bidrag. Med utnyttjande av
denna möjlighet — för närvarande är
ett sådant fall aktuellt — och med
ianspråktagande av det budgetmässiga
utrymmet för folkhögskolorna, som den
årliga resursavvägningen kan komma
att medge, föreställer jag mig att det
skall bli möjligt att »utan alltför långt
dröjsmål» tillgodose de nu ifrågavarande
folkhögskolorna med bidrag.
Låt mig till sist, herr talman, i detta
interpellationssvar framhålla, att de synpunkter,
som jag i propositionen nr
54 (s. 346—350) anlagt på frågan om
folkhögskolans ställning och uppgifter
i den framtida utbildningsorganisationen
och bildningsverksamheten, enligt
min mening starkt underbygger mitt
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Nr 15
81
Folkhögskolor: Bidrag till driften av folkhögskolor, tillika svar på interpellation
angående statsbidrag till vissa folkhögskolor
uttalande i statsverkspropositionen om
att det synes välbetänkt att tills vidare
räkna med en begränsning av tillväxten
av antalet statsbidragsberättigade folkhögskolor.
Herr WACHTMEISTER (h) kort genmäle:
Herr
talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra ett tack för interpellationssvaret.
Det tycks innebära att
de sedan arbetsåret 1960/61 i verksamhet
varande fem folkhögskolorna får
statsunderstöd, dock inte i den takt
som statsrådets företrädare och 1957
års riksdag ansåg borde vara möjlig
utan — som statsrådet fullt riktigt anfört
— »med i anspråktagande av det
begränsade utrymmet för folkhögskolorna,
som den årliga resursavvägningen
kan komma att medge».
Efter dessa fem folkhögskolor, av
vilka den senaste är Löftadalen i Halland,
som alla påbörjat sin verksamhet
vid en bestämd tidpunkt, tycks ecklesiastikministern
vilja sätta streck, i tiden
bestämt till den 17 maj 1961. Då
godtog riksdagen det uttalande som
statsrådet hänvisade till och som innebär
att statsbidrag borde kunna medges
i något större utsträckning än tidigare,
inte för att gynna de särskilt
nämnda fem folkhögskolorna utan för
att hjälpa »de folkhögskolor, som påbörjade
sin verksamhet i förlitande på
nyssnämnda uttalande, till statsbidrag
utan alltför långt dröjsmål».
Frågan är då vilken innebörd som
skall läggas i begreppet »verksamhet».
Är det alla förberedelsearbeten som behövs,
till exempel lokalbyggen och annat,
eller börjar verksamheten först i
och med att den första elevkullen rycker
in? För min del tycker jag nog att
man i detta sammanhang måste räkna
även förberedelsearbetena till verksamheten.
I så fall var det när riksdagen
fattade sitt beslut förra året inte fem
utan sju folkhögskolor som hade påbörjat
sin verksamhet. Det var utöver de
fem, som ecklesiastikministern nämnde,
Lunds stifts folkhögskola i Jämshög och
Sveriges scoutförbunds folkhögskola i
Kjesäter. Undervisningen i Jämshög började
i höstas. I Kjesäter har man inte
kommit i gång ens med byggnadsarbetena.
Däremot har man ingått en del
ekonomiskt förpliktande avtal.
Nu nämner statsrådet att statsbidrag
inte nödvändigtvis behöver utgå som
ett helt nytt sådant. Om någon folkhögskola
läggs ned kan dess bidrag överflyttas
till någon av de köande. Statsrådet
nämnde ett aktuellt fall. Då skulle
Jämshög, som nu står som nummer sex
i ordningen, kunna få sitt statsbidrag,
men Kjesäter skulle fortfarande vara
hänvisad till den mycket ovissa förhoppningen
om ytterligare någon folkhögskolas
nedläggande. Jag tycker att
det är mindre tilltalande att man på
detta sätt skall hoppas på en kollegas
bråda död. Vi får väl i stället hoppas
att alla nuvarande folkhögskolor skall
kunna fortsätta med sitt arbete. Men
detta är en klen tröst för Kjesätersledningen.
Skall man där kunna planera
för sitt fortsatta handlande, måste man
därför få veta hur statsrådet tolkar
uttrycket »påbörjad verksamhet». Jag
vore mycket tacksam om statsrådet hade
någon möjlighet att göra ett uttalande
i den saken.
Så är det en annan fråga: Har verkligen
riksdagen själv, som statsrådet
menar, satt en gräns för ökningen av
antalet statsunderstödda folkhögskolor?
Uttalandet 1961 sade ingenting därom,
bara att nya folkhögskolor inte skulle
uppmuntras. Jag kan av detta inte utläsa
att en gräns skulle dras efter exempelvis
den femte skolan i kön. Man har
vid kontakter med skolöverstyrelsen absolut
inte heller fått intrycket att skolöverstyrelsen
tolkat uttalandet så restriktivt
som statsrådet gör. Skolöverstyrel
-
82
Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Folkhögskolor: Bidrag till driften av folkhögskolor, tillika svar på interpellation
angående statsbidrag till vissa folkhögskolor
sen har naturligtvis inte givit några garantier
— avgörandet måste ju förbehållas
riksdagen — men har klart låtit
vederbörande veta att statsbidraget
skulle komma förr eller senare.
Jag delar helt statsrådets åsikt att
man bör vara försiktig med att inrätta
nya folkhögskolor. Denna försiktighet
bör emellertid komma till uttryck på
ett tidigare stadium än i statsverkpropositionen.
Det förefaller som om man
i skolöverstyrelsen inte avrått i tid utan
låtit sitt goda hjärta ta överhanden när
en entusiastisk skara från landsorten
kommit och talat för en ny folkhögskola.
Ilur pass klara överstyrelsens löften
om statsbidrag varit är svårt att
saga för den som inte varit med vid
någon uppvaktning. Det avgörande är
att det var före 1961 års beslut som
både Jämshögs och Kjesäters folkhögskolor
fick klarsignal från skolöverstyrelsen.
Jag tycker inte att man nu i efterhand
bör försätta dem och deras huvudmän
i den otrevliga situation som
ett uteblivet eller på en oviss framtid
ställt statsunderstöd skulle innebära.
Jag vågar därför uttrycka den förhoppningen
att statsrådet snarast ville till
de två sist i kön stående folkhögskolorna
ge besked om hur frågan om deras
statsunderstöd ligger till, så att skolledningarna
vid behov i tid kan modifiera
sina planer.
Jag ber än en gång att få tacka för
svaret. Det är som sagt bara några tolkningsfrågor,
men det vore tacknämligt
om jag kunde få klart besked om dem.
Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:
Herr talman! Jag levde i den föreställningen
att mitt interpellationssvar
var ganska tydligt på denna punkt. Jag
tycker inte, att vi skall gå in i någon
exegetisk tolkning av vad som kan ligga
i uttrycket »påbörjad verksamhet».
Enligt vanligt språkbruk måste det väl
innebära att det är en skola som satt i
gång, alltså finns i sinnevärlden som
skola.
Vidare vill jag till herr Wachtmeister
säga -— det gäller över huvud taget när
det är fråga om statsbidrag till icke
statliga eller kommunala skolor — att
en klarsignal från skolöverstyrelsen,
som herr Wachtmeister uttryckte det,
innebär klarsignal så till vida, att den
pedagogiska myndigheten har godkänt
skolan: det är en bra skola, det är en
bra undervisning. Den är alltså accepterad
— i detta fall som folkhögskola.
Vi hade för några timmar sedan här i
kammaren en diskussion om Franska
skolan, där man gjorde samma misstag.
Rätt att få anställa studentexamen innebär
att skolöverstyrelsen godkänt
skolan som skolenhet men därmed icke
lämnat något löfte eller ens med ett ord
nämnt om någon garanti att statsbidrag
skall utgå. Skolöverstyrelsen begär
i sina petita självfallet bidrag för
den verksamhet styrelsen anser bör
stödjas, men någon automatik på detta
område, herr Wachtmeister, finns inte.
Jag vill, herr talman, begagna detta
tillfälle att också delta i debatten om
den konkreta punkt, nr 72, som det här
är fråga om. Men dessförinnan skulle
jag av rent statsvetenskapligt intresse
vilja ställa en fråga till herr Wachtmeister.
I hans interpellation till mig
står det onekligen några märkliga ting.
Han skriver: »Enligt uppgift hade emellertid
i korrekturet till statsverkspropositionen
stått en mening med innebörden,
att i och med det sist beviljade
bidraget vidare statsbidrag till
driften av folkhögskolor icke skulle
beviljas. Trots att denna mening senare
utgått, hyser man vid de folkhögskolor,
som ännu ej fått statsbidrag
men efter ''klarsignal’ från skolöverstyrelsen
likväl igångsatt sin verksamhet,
en viss oro för framtiden.»
För att få belyst denna för både mig
och min statssekreterare mycket egen
-
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Nr 15
83
Folkhögskolor: Bidrag till driften av folkhögskolor, tillika svar på interpellation
angående statsbidrag till vissa folkhögskolor
domliga korrespondens via korrektur
från departementet till enskilda riksdagsmän
skulle jag vilja fråga, var herr
Wachtmeister har fått det korrektur
som varken jag eller min statssekreterare
har sett men som skulle ha inneburit
denna negativa inställning.
Vidare vill jag, herr talman, i korthet
göra den deklarationen att det enligt
mitt sätt att bedöma saken sannerligen
inte finns några risker för att
folkhögskolan skall hotas som skolform.
Det är ett ofta bortglömt faktum
att folkhögskolan var den skolform som
först blev föremål för en grundlig översyn.
Vi fick en ny folkhögskolestadga,
och principerna för folkhögskolans
framtida verksamhet drogs upp av
1957 års riksdag. I direktiven till skolberedningen
sades det uttryckligen
ifrån att beredningen icke skulle syssla
med folkhögskolan. Det var icke en
skolform ställd på avskrivning. Det
var icke en skolform som behövde utredas
eller om vars framtid man behövde
spekulera. Följden av detta blev
att skolberedningen inte ögnade så särskilt
många sidor åt folkhögskolan, vilket
i sin tur ledde till en rad missförstånd,
inte minst inom folkhögskolevärlden.
Nu hoppas jag emellertid innerligt,
att dessa missförstånd är uppklarade i
och med den skrivning som står i skolpropositionen.
Det innebär i korthet
att folkhögskolans ursprungliga uppgift,
nämligen att ge eleverna medborgerlig
bildning, kvarstår, och folkhögskolan
kommer inte att kunna ersättas
av någon annan skolform. Folkhögskolan
får bara förlägga sin undervisning
till en högre nivå med hänsyn till att
man kommer att ha en annan bas att
utgå från: en nioårig skola i stället fölen
sjuårig. Jag är övertygad om att
strävandena inom folkhögskolevärlden
att göra folkhögskolorna till verkliga
replipunkter för bildningsarbetet ute i
bygderna kommer att krönas med fram
-
gång och att man däri har en ny stor
uppgift för denna skola.
Dessutom kommer folkhögskolan att
fylla en alldeles speciell uppgift för
vuxen ungdom. Ingen skall tro att människor,
som kommit till vuxen ålder
och fyllt 20 och kanske upp till 24 år,
går på en fackskola, utan fackskolorna
kommer att ligga helt i den vanliga
skolgångskarriären och lämpa sig för
16—18-åringar. Folkhögskolan kommer
alltså fortfarande att vara den enda
skolform som kan ge fortsatt utbildning
och bildning åt vuxen ungdom.
När det gäller huvudmännen är jag
inne på den andra sidan av saken, den
kvantitativa, och det är ju här som
tveksamheten kommer in. Kommer det
att finnas 100 eller 97 eller 85 eller
kanske 76 folkhögskolor kvar på 1980-talet? Därom kan vi ingenting veta.
Men vi vet i varje fall att de nya fackskolorna
delvis kommer att försvaga
rekryteringsunderlaget för vissa folkhögskolor.
Då kan, såsom också framgår av skolpropositionen,
huvudmännen låta en
hel skolenhet, alltså en hel internatskola,
övergå till fackskola. Vi kommer
säkerligen att behöva internatformen
även för fackskolorna. Men att ängsligt
söka anpassa folkhögskolan såsom
skolform till de nya fackskolorna tror
jag inte, herr talman, skulle gagna folkhögskolan,
utan man skulle därmed
rycka undan den grund på vilken denna
skolform vilar, nämligen uppgiften
att ge denna kvalificerade medborgerliga
bildning, att vara denna replipunkt
för folkbildningsarbetet och en skola
för vuxen ungdom. Dessa karakteristika
kräver att folkhögskolan går sin
egen väg och inte, som jag sade nyss,
ängsligt försöker anpassa sig efter de
nya fackskolorna.
I den expertgrupp för översyn av
fackskolornas läroplaner — jag hoppas
denna expertgrupp skall ha börjat
sin verksamhet om någon eller några
84
Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Folkhögskolor: Bidrag till driften av folkhögskolor, tillika svar på interpellation
angående statsbidrag till vissa folkhögskolor
veckor — kommer att ingå även en
representant för folkhögskolorna, så
att man på detta stadium blir i tillfälle
att framföra folkhögskolans synpunkter
när det gäller fackskolornas läroplaner.
När vi, som jag också hoppas,
till nästa års riksdag skall kunna framlägga
ett förslag angående det fria folkbildningsarbetet
— vilket av olika skäl
inte varit möjligt att göra till årets riksdag
— räknar jag med att folkhögskolan
skall komma in i bilden just under
rubriken fasta replipunkter för bildningsarbetet.
Däremot tror jag inte, herr talman —
om jag går debatten i förväg — att folkhögskolan
nu skulle gagnas av alt kastas
in i en ny stor utredning. Ingen
skulle betrakta en sådan utredning på
annat sätt än att man satte ett frågetecken
för folkhögskolans vara eller
icke vara. Tveksamheten — här är jag
inne på dagens överläggningsämne —
gäller alltså något rent kvantitativt.
Är det då inte klokt att gå fram litet
försiktigt när det gäller att bygga ut
folkhögskoleväsendet? Jag tror inte vi
behöver räkna med att några folkhögskolor
som nu är i gång och som är
godkända, om underlaget inte sviktar,
skall behöva arbeta utan statsbidrag
under någon längre tidrymd. Det var
detta jag menade, herr Wachtmeister,
när jag sade att jag inte trodde det
skulle behöva bli något längre dröjsmål.
Herr WACHTMEISTER (h) kort genmäle:
Herr
talman! Ecklesiastikministern
har varit i det här huset mycket längre
än jag och han kan väl knappast sväva
i okunnighet om att korrektur sipprar
ut och med intresse studeras på olika
håll.
Såsom framgår av formuleringen i
min interpellation har jag inte själv
sett korrekturet och därför inte heller
fört någon korrespondens med något
tryckeri, utan vad jag skrivit har jag
hört av min sagesman. Om han haft fel
är det så mycket bättre.
Jag hade givetvis kunnat klara av
denna sak genom en personlig fråga
till ecklesiastikministern, men man är
orolig ute på folkhögskolorna och man
ville ha ett auktoritativt uttalande. Man
har det intrycket att departementet
och skolöverstyrelsen tolkar bestämmelserna
olika. Statsrådet har nu tydligt
och klart sagt ifrån att det bara är
de fem folkhögskolorna som får statsbidrag
och att Jämshögs och Kjesäters
folkhögskolor skall få det i den mån
andra skolor lägger ned sin verksamhet.
Därmed har vi fått klarhet och det
var ändamålet med min interpellation.
Jag ber ännu en gång att få tacka
för interpellationssvaret.
Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:
Herr talman! På en punkt var jag
mera positiv än herr Wachtmeister tydligen
räknade med. Det skulle aldrig
falla mig in att i andra kammaren kategoriskt
uttrycka den meningen att just
dessa fem folkhögskolor och inga andra
skulle få statsbidrag. Det är mig fullkomligt
främmande.
Jag tror — vilket jag hoppas framgick
av mitt inlägg — att folkhögskoleorganisationen
av olika skäl som jag
och sökt antyda, kommer att tvingas
krympa. Men det är en annan historia.
Skulle jag få fel på den punkten, så
vore jag mycket glad. Skulle folkhögskolorna
komma att expandera med en
naturlig kraft, som skulle utgöras av
ungdom som söker sig till skolformen,
så räcker det inte med bara fem nya
folkhögskolor utan det kanske behövs
tio eller femton.
Jag vill verkligen inte, att herr talman,
att mitt inlägg skall uppfattas på
det sättet att jag en gång för alla skulle
ha uppdragit en gräns för expansionen.
Jag liar emellertid tagit riksdagens ut
-
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Nr 15
85
Folkhögskolor: Bidrag till driften av folkhögskolor, tillika svar på interpellation
angående statsbidrag till vissa folkhögskolor
talande på allvar och velat varna alla
blivande eventuella huvudmän för folkhögskolor
att i detta läge inte skynda
för snabbt utan vara försiktiga med
hänsyn till att man i dag inte känner
till den kvantitativa utvecklingen i fråga
om folkhögskolor. Men får inte uppfatta
siffran fem som något heligt tal. Det
kanske blir bara tre — eller det kanske
blir sju.
Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):
Herr talman! Får jag först göra en
rättelse av tryckeriteknisk natur. I reservationen
under punkt 72 står det i
yrkandet under moment IV »folkskola».
Det skall givetvis vara »folkhögskola».
Vad gäller reservationen i övrigt vill
jag på det bestämdaste understryka att
den inte har tillkommit därför att vi
reservanter skulle ha någon mera avog
inställning till folkhögskolorna än utskottsmajoriteten.
Vad vi menat är bara
att när folkhögskolans framtid ändå är
under omprövning i samband med behandlingen
av propositionen om reformering
av den obligatoriska skolan,
finns det ingen anledning att biträda de
motionsvis framställda yrkandena om
ytterligare utvidgning av bidragsgivningen
till folkhögskolan. Vårt yrkande
under reservationen sammanfaller alltså
med yrkandet i Kung!. Maj:ts proposition.
Med hänvisning till den diskussion
som nyss förevarit i denna fråga kan
jag inskränka mig till att yrka bifall
till reservationen.
Herr HAMMAR (fp):
Herr talman! I fråga om denna punkt
i statsutskottets utlåtande nr 8 är det
en hel del saker som vi alla är ense om.
I varje fall har ingen i denna debatt
på allvar satt i fråga följande påståenden
:
1) att under de senaste femton åren
antalet av elever vid våra folkhögsko
-
lor fördubblats samtidigt som man kunnat
konstatera en tydlig minskning av
de för folkhögskolorna aktuella årskullarna;
2)
att för närvarande 5—6 folkhögskolor,
varav 4 inspekterats av skolöverstyrelsen,
som tillstyrkt statsbidrag, alltjämt
arbetar utan understöd av statsmedel;
3)
att departementschefen redan 1957
i proposition nr 146 positivt uttalade
sig för möjligheten att ge statsunderstöd
åt två å tre nya skolor per år, ett
uttalande, vari riksdagen instämde;
4) att statsutskottet vid 1961 års riksdag
fann skäligt »att statsbidrag i fortsättningen
må kunna medges i större
utsträckning än vad som varit fallet de
senaste åren, detta i syfte att utan alltför
långt dröjsmål förhjälpa till statsbidrag
de folkhögskolor, som redan påbörjat
sin verksamhet i förlitande på
nyssnämnda uttalande om statligt bidrag»;
och
5) att motioner med krav på statsunderstöd
åt ett stort antal folkhögskolor
väckts vid årets riksdag av motionärer
ur alla riksdagens partier.
Om allt detta är såväl utskottsmajoriteten
som reservanterna ense. I konsekvens
därmed bär utskottet ansett sig
böra tillstyrka att statsbidrag må utgå
till ytterligare två nya folkhögskolor.
Reservanterna har också funnit »starka
skäl tala för att statsbidrag till nya
folkhögskolor borde utgå i snabbare
takt än vad hittills varit fallet». Att de
ändå inte kan biträda ett anslag till två
nya skolor beror på hänsyn till — uppger
de — den vid årets riksdag avgivna
propositionen nr 54 angående reformering
av den obligatoriska skolan
m. m.
Herr talman! Dessa två frågor — anslag
till två sedan flera år tillbaka arbetande
folkhögskolor och reformeringen
av den obligatoriska skolan —
har så långt jag kan se ingenting med
varandra att skaffa. Detta gör, att jag
86 Nr 15 Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Folkhögskolor: Bidrag till driften av folkhögskolor, tillika svar på interpellation
angående statsbidrag till vissa folkhögskolor
måste underkänna reservanternas motivering
för uppskov med statsbidragsgivningen.
I stället kvarstår med oförminskad
styrka de krav på statsbidrag
åt nya folkhögskolor, som utskottets
majoritet så eftertryckligt framhållit.
Jag tillåter mig, herr talman, att yrka
bifall till utskottets hemställan.
Herr JACOBSSON i Sala (s):
Herr talman! Det har här redan sagts
så mycket, senast av herr Hammar, om
motiven till att utskottet på denna punkt
har gått något längre än Kungl. Maj:t,
och jag skall därför inte närmare uppehålla
mig därvid.
Jag vill emellertid erinra om att jag
för min del har i motion nr 140 föreslagit
att ytterligare tre folkhögskolor
skulle komma i åtnjutande av statsbidrag.
Orsaken därtill är bl. a. förhållandena
i mitt eget län, Västmanlands
län. Tidigare har där bara funnits
en folkhögskola, men år 1960 invigdes
en ny folkhögskola, och i förlitande
på departementschefens uttalande
i 1957 års statsverksproposition har
vi räknat med att inom en snar framtid
få statsbidrag till denna. Inom parentes
sagt är skolan en av dem som vid inspektion
befunnits statsbidragsberättigade,
och inte nog därmed: den har ansetts
vara så väl organiserad att den
har fått tillstånd — vilket annars endast
brukar vara fallet med betydligt
äldre folkhögskolor — att anordna en
tredje årskurs.
Jag har inte anledning tro annat än
att reservanterna vid denna punkt är
vänligt inställda till folkhögskolornas
verksamhet, men jag kan inte förstå
varför man med hänvisning till kommande
undersökningar och beslut motsätter
sig att bidragsgivningen utökas
i något snabbare takt.
Nu finns det ju inte några utsikter
att motion nr 140 skulle bifallas av
riksdagen, och under sådana omständig
-
heter anser jag mig nödsakad att yrka
bifall till och rösta för utskottets förslag.
Herr NILSSON i Göingegården (h):
Herr talman! Jag vill uttrycka min
tillfredsställelse med det uttalande som
statsrådet nyss gjorde från denna talarstol
och som innebar ett utomordentligt
lugnande besked åt alla dem som
varit oroliga för folkhögskolans framtid.
Jag tror att detta uttalande kommer
att uppmärksammas och uppskattas
inom mycket vida kretsar. Folkhögskolan
har ju sedan gammalt en grundmurad
ställning i vårt land, och det vore
säkerligen mycket olyckligt att försöka
på något sätt inskränka denna verksamhet
eller dämma upp utvecklingen
på området.
Vad sedan beträffar skillnaden mellan
reservanterna och utskottet, som ju gäller
en utökning av bidragsgivningen att
omfatta ytterligare en folkhögskola, så
bygger utskottets ställningstagande på
det uttalande som utskottet gjorde föregående
år och som även godkändes av
riksdagen. Och detta uttalande bygger i
sin tur på departementschefens uttalande
av år 1957 som här tidigare redovisats.
Jag behöver inte gå in på någon utläggning
av värdet av att bidragsgivningen
utökas i något snabbare takt än
tidigare. Det är enligt min uppfattning
både rätt och riktigt att så sker, och
jag tror att man därigenom fullföljer
riksdagens tidigare intentioner. Det gäller
inte heller några stora pengar. I
statsutskottets utlåtande nr 8 finns åtskilliga
yrkanden som rör betydligt
större belopp. I det här fallet är det
fråga om en blygsam kostnad, men en
utökning av bidragsgivningen skulle innebära
en uppskattning av hela verksamheten.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Nr 15
87
Folkhögskolor: Bidrag till driften av folkhögskolor, tillika svar pa interpellation
angående statsbidrag till vissa folkhögskolor
Herr ANDERSSON i Knäred (ep):
Herr talman! I likhet med de föregående
talarna skall jag fatta mig kort.
Jag vill med största tillfredsställelse
hälsa den deklaration som ecklesiastikministern
gjorde i sitt interpellationssvar
till herr Wachmeister. Det innebar
en programförklaring beträffande folkhögskolans
ställning och framtid som
bör kunna lugna alla dem som under
senare tid känt ganska stor oro i detta
avseende.
En annan sak är att man med utgångspunkt
från denna deklaration kan finna
ställningstagandet i statsverkspropositionen
en smula egendomligt, då endast
ytterligare en folkhögskola föreslås
erhålla statsbidrag, detta trots riksdagens
uttalande förra året som nog
gjorde att vi litet var hade väntat oss,
att minst två eller kanske rent av tre
nya folkhögskolor år 1962 skulle komma
i fråga för statsbidrag.
När det nu inte blev fallet i statsverkspropositionen
har det väckts fyra
olika motioner av representanter för
samtliga de fyra stora partierna med
yrkanden som gäller dels tre nya folkhögskolor,
dels två. Majoriteten i statsutskottet
rekommenderar riksdagen att
besluta att två nya folkhögskolor får
statsbidrag. Det innebär en kompromiss
som vi väl hade räknat med skulle kunna
röna allmän anslutning. Jag hoppas
i alla fall att det skall bli en klar majoritet
för detta ståndpunktstagande vid
voteringen här i kammaren.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr ELIASSON i Sundborn (ep):
Herr talman! Ett par reflexioner som
ecklesiastikministern gjorde har givit
mig anledning att begära ordet. Jag
skall studera hans uttalande i protokollet
för att se huruvida jag har uppfattat
honom fel.
Jag känner mig inte lika lugn på
denna punkt som andra kanske gjorde
efter hans uttalande. Jag har nämligen
en känsla av att folkhögskolans ställning
reduceras till att denna skolform
får ta det som blir kvar när vi fastställt
vad de andra skall ha för resurser och
uppgifter o. s. v.
Det var främst ett enda uttalande jag
fäste mig vid. Ecklesiastikministern föregrep
i någon mån debatten i frågan
om en utredning beträffande folkhögskolans
framtida ställning. Jag vill ta
upp detta problem endast till ett mera
allmänt bedömande — vi får ju tillfälle
till grundligare debatt därom vid
ett senare tillfälle.
Ecklesiastikministern yttrade att om
man skulle sätta till en utredning som
skulle ta upp folkhögskolans problem
för framtiden, skulle detta kunna tolkas
som att man satte ett frågetecken för
folkhögskolans framtida existens. Jag
undrar om inte frågetecknet är minst
lika stort om man låter bli att sätta till
en utredning och nöjer sig med att läsa
departementschefens allmänna uttalanden,
vilka jag inte tror är tillräckliga
för folkhögskolan att leva på.
Vi borde ändå kunna utgå från att
en utredning väl inte är ett vittnesbörd
om att statsmakterna betecknar detta
område som ett mindre viktigt, inom
vilket man har att vänta en tillbakagång.
En utredning bör väl snarare
vara ett tecken på att man från samhällets
sida vill sätta in större resurser
just på detta område och ge möjligheter
till expansion.
I frågans nuvarande läge har jag
ingenting emot att man fattar ett principbeslut
om fackskolorna. Däremot
kan jag inte förstå att det skulle ligga
någon olägenhet i att man vid sidan av
läroplansdelegationen, i vilken folkhögskolan
skall vara representerad, gör en
utredning om folkhögskolans situation
för framtiden med hänsyn exempelvis
till den nioåriga skolans genomförande
och till ungdomsproblemen i vårt
samhälle liksom om dess roll i vårt
88
Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Seminarier för huslig utbildning: Avlöningar
bildningsarbetc och dess lärår- och lokalproblem.
Herr talman! Om statsrådet vill påstå
att en utredning om dessa spörsmål
skulle betyda att man försvagade
folkhögskolans ställning, förstår jag
inte hans uppfattning.
Härmed var överläggningen slutad.
Mom. 1—II1
Vad utskottet hemställt bifölls.
Mom. IV och V
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
12); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Gustafsson
i Stockholm begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
72:o) mom. IV) och V) i utskottets utlåtande
nr 8, röstar
la;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
12) av herr Gillström m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Gustafsson i Stockholm
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 113 ja
och 87 nej, varjämte 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkterna 73—82
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 83
Seminarier för huslig utbildning: Avlöningar
Sedan
punkten föredragits yttrade:
Fröken KARLSSON (h):
Herr talman! 1 anslutning till punkt
83 behandlas en motion, väckt av fru
Svenson i första kammaren, om inrättande
av ett seminarium för huslig utbildning
i södra Sverige.
Denna fråga har varit uppe till behandling
vid flera tillfällen, och riksdagen
har två år i rad beslutat att man,
innan man tog definitiv ställning till
ett seminarium i södra Sverige, skulle
avvakta en prognos, som skulle visa
hur stort behovet av lärarutbildning
var, samt att man först därefter skulle
fastställa vart ett seminarium skulle
förläggas. Frågan har alltså vilat i väntan
på denna prognos. Den är ännu
inte klar, och det är väl det som ligger
till grund för avslagsyrkandet på motionen.
Jag har emellertid till protokollet
velat anföra några synpunkter, som
i varje fall jag betraktar som väsentliga
för ett framtida ställningstagande till
frågan.
Jag vill gärna nämna några aktuella
siffror. I år var det 420 sökande eller
kanske något därutöver. Av dessa intogs
150 på hushållsseminarier. Av de
sökande kom mer än 30 procent från
den del av landet som ligger söder om
Södermanland. Då har jag givetvis inte
räknat med Västergötland, som är upptagningsområde
först och främst för
Göteborg. Enbart från Skåne var det
55 sökande, alltså en ganska stor del
av hela antalet. Förebragta siffror visar
sålunda, att det i södra Sverige
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Nr 15
89
Seminarier för huslig utbildning: Avlöningar
finns stort intresse bland de kvinnliga
ungdomarna att skaffa sig denna utbildning.
Siffrorna hade säkert varit
ännu högre, om man hade haft en utbildningsanstalt
därnere.
Jag vill inte på något sätt ha sagt,
att sökande från södra delen av vårt
land är missgynnade vid intagningen
— tvärtom skulle jag vilja säga. Av de
150 som kommit in är mer än en tredjedel
från södra Sverige. Men jag tycker
inte att det är så lyckligt, att de som
kommer långt söderifrån i ganska stor
utsträckning måste placeras på en utbildningsanstalt
i Norrland — det blir
ganska betungande ur ekonomisk synpunkt
för dessa unga flickor.
I utskottet har man som motivering
för avslag på motionen sagt, som jag
tidigare anfört, att man vill avvakta
den pågående utredningens resultat.
Men jag tycker det är oerhört viktigt
att man inte dröjer så länge, att man
redan dessförinnan måste ta ställning
till nybyggnad för hushållsseminariet i
Uppsala. Utskottet framhåller också,
att innan man bestämmer sig för kapaciteten
på det husliga seminariet i
Uppsala bör man ta ställning till om
vi skall få ett femte seminarium i södra
Sverige. Det är just det jag tycker är
så viktigt. Nu håller man på att inköpa
jordområden för uppsalaseminariet.
Jag menar att vi skall hålla denna tanke
på ett femte seminarium i södra Sverige
levande genom att icke i förväg
ta ställning till uppsalaseminariets dimensionering
förrän frågan i sin helhet
är klar.
I detta sammanhang vill jag också
påpeka att en stor del av våra livsmedelsindustrier
finns just i södra Sverige
och alldeles speciellt i Skåne, industrier
som till sin verksamhet knyter
ett stort antal hushållslärarinnor.
De tjänstgör t. ex. som konsulenter, arbetar
i provkök eller sköter om personkontakter
med hushållen. Även detta
gör, tycker jag, att man bör se till att
ungdomarna i södra Sverige verkligen
får denna utbildning och näringslivet
de utbildade krafter, som behövs.
Herr talman! Jag har intet yrkande,
men jag har ansett det viktigt att framhålla
dessa synpunkter.
I detta anförande instämde herrar
Nelander (fp) och Börjesson i Falköping
(ep).
Herr JOHNSSON i Skoglösa (ep):
Herr talman! Eftersom jag är en av
undertecknarna av den motion, II: 314,
som väckts i denna fråga, vill jag tacka
fröken Karlsson för den utförliga och
riktiga redogörelse hon här lämnat för
motionens innehåll.
Lärarutbildningskommittén har konstaterat,
att det föreligger ett mycket
stort behov av flera seminarier för huslig
utbildning; man har beräknat att
vi 1972—1973, när grundskolan blivit
genomförd, skall ha en brist på 480
hushållslärarinnor.
Denna fråga behandlades som bekant
redan vid förra årets riksdag. Utskottet
var den gången mycket välvilligt,
och man tyckte sig ur utskottsutlåtandet
kunna utläsa, att utskottet ställde
en femte utbildningsanstalt i utsikt,
vilken då i enlighet med utbildningskommitténs
förslag skulle förläggas till
södra Sverige. Som fröken Karlsson
framhållit är också intresset för ett sådan
seminarium mycket stort i södra
Sverige.
Jag skall inte här uppta tiden med
att närmare redogöra för denna fråga
utan hoppas bara att man inte glömmer
det störa behov av utbildad arbetskraft
på detta område som finns
inom livsmedelsindustrien och vid skolorna
i Skåne. Jag vill också peka på
det stora antal intresserade kandidater,
som anmäler sig till denna utbildning
och som nu måste söka sig till mellersta
eller norra Sverige för att få den
önskade utbildningen. Det är ett befogat
krav att hushållsseminarierna är
förlagda till sådana orter, att eleverna
90
Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Bidrag till anordnande av skolmåltider
inte skall behöva företa så långa resor
som de nu måste göra.
Herr talman! Då det endast har avgivits
en blank reservation vid denna
punkt skall jag inte här ställa något yrkande,
även om det kunde vara intressant
att se, om kammarens ledamöter
verkligen delar utskottets uppfattning i
denna fråga.
Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.
Punkterna 8''i—102
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 103
Bidrag till anordnande av skolmåltider
Kungl. Maj:t hade (punkt 314, s. 591
—594) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1962/63 anvisa
ett förslagsanslag av 20 000 000 kr., vilket
innebure en anslagshöjning med
300 000 kr.
I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (I: 94) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (II: 137), i vilka hemställts, såvitt
nu vore i fråga, att riksdagen vid behandling
av åttonde huvudtiteln måtte
a) besluta att bidrag för anordnande av
skolmåltider måtte utgå i enlighet med
vad i motionerna anförts, samt b) till
Bidrag för anordnande av skolmåltider
anvisa ett förslagsanslag av 60 000 000
kr.;
dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Widén m. fl. (1:424) och den
andra inom andra kammaren av herr
Gustafsson i Skellefteå m. fl. (11:492),
i vilka hemställts a) att riksdagen måtte
besluta att statens bidrag till kommunernas
kostnader för skolmåltider
fr. o. m. budgetåret 1962/63 skulle utgå
i enlighet med vad de sakkunniga för
översyn av vissa statsbidrag på skolväsendets
område föreslagit med 20 som
normalbidragsprocent, samt b) att anslaget
för budgetåret 1962/63 under
rubriken Bidrag till anordnande av skolmåltider
skulle höjas från av Kungl.
Maj :t föreslagna 20 000 000 kr. till
43 130 000 kr.
Utskottet hemställde,
I. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 94 och II: 137 samt I: 424
och II: 492, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet anfört rörande
statsbidragsgivningen till skolmåltider;
II.
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 94 och II: 137 samt
I: 424 och II: 492, samtliga motioner såvitt
de avsåge medelstilldelningen, till
Bidrag till anordnande av skolmåltider
för budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 20 000 000 kr.
Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Per Jacobsson, Bengtson, Kils
Theodor Larsson och Edström, fröken
Elmén samt herrar Larsson i Hedenäset
och Andersson i Knäred, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,
I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 94 och II: 137 samt i anledning
av motionerna 1: 424 och II: 492,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
bemyndiga Kungl. Maj:t att för budgetåret
1962/63 lämna statsbidrag till skolmåltider
enligt de grunder utskottet förordat;
II.
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag ävensom motionerna
I: 94 och II: 137 samt I: 424 och
II: 492, samtliga motioner såvitt de avsåge
medelstilldelningen, till Bidrag till
anordnande av skolmåltider för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag av
40 000 000 kr.
Punkten föredrogs; och anförde därvid: -
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Nr 15
91
Herr LARSSON i Hedenäset (ep):
Herr talman! Jag har tidigare i dag
varit i tillfälle att framföra min principiella
uppfattning beträffande kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun,
främst då vad gäller skolans område.
Med hänvisning härtill vill jag nu
bara komplettera med några synpunkter
på det anslag som behandlas under
denna punkt.
Den för kommunerna ogynnsamma
förskjutningen av kostnadsfördelningen
är synnerligen markant i fråga om
statsbidraget till skolmåltider. Från år
1948, då statens andel av kostnaderna
för skolmåltidsverksamheten utgjorde
70 procent, har densamma sjunkit så,
att den 1960 endast utgjorde 13 procent.
De ökade kommunala kostnaderna
för skolmåltidsverksamheten har på sina
håll medfört inskränkningar av densamma.
Detta framstår ur olika synpunkter
som en icke önskvärd utveckling.
År 1958 framlade tillkallade sakkunniga
ett förslag om förbättring av statsbidraget
till skolmåltidsverksamheten.
Riksdagen har sedan tre år i följd i
skrivelse till Kungl. Maj :t framhållit angelägenheten
av att så snart ske kan få
en proposition i anslutning till de sakkunnigas
förslag. Tredje gången gillt
brukar gälla i åtskilliga sammanhang,
men härvidlag synes det vara otillräckligt
för att få den av riksdagen begärda
reformen. Det synes mig föreligga anledning
att nu skynda på denna fråga.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
iill reservationen vid denna punkt
av herr Boman m. fl.
Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):
Herr talman! Anslaget till anordnande
av skolmåltider torde vara det bidrag
till kommunerna, som blivit mest
urholkat på grund av penningvärdeförsämringen.
Den försämringen skedde
framför allt åren 1948—1952. Som herr
Larsson i Hedenäset framhållit betalade
kommunerna 1948 endast 30 procent
Bidrag till anordnande av skolmåltider
av kostnaderna för skolmåltiderna, men
redan 1952 utgjorde kommunernas andel
70 procent. Det var framför allt Korea-inflationen
som gjorde att kommunernas
kostnader steg så kraftigt då.
Till det som herr Larsson i Hedenäset
här sagt vill jag nu endast knyta
några reflexioner till statsutskottets behandling
av detta ärende. Som vi nyss
hörde framlade de sakkunniga år 1958
ett förslag rörande statsbidragen på
skolväsendets område. Detta redovisades
i 1960 års statsverksproposition,
men departementschefen fann då, att
det inte förelåg förutsättningar för förslagets
genomförande. Utskottet var
emellertid mycket positivt och skrev att
ett förslag i anslutning till utredningsförslaget
borde lämnas så snart ske
kan. Med kännedom om hur försiktigt
statsutskottet uttrycker sig var detta
ett ganska klart uttalande om att man
ville ha ett förslag snarast möjligt.
Det hände emellertid ingenting år
1961. Departementschefen införde inte
någon förbättring, men frågan aktualiserades
i motioner och statsutskottet
skärpte sin skrivning. Statsutskottet redogjorde
för vad det hade sagt 1960 och
hoppades att Kungl. Maj :t till nästa års
riksdag skulle finna möjlighet att förelägga
riksdagen förslag i ämnet i anslutning
till ovannämnda betänkande.
Detta var en beställning så klar som
någon, och man hade faktiskt räknat
med att den skulle leda till ett resultat.
Det gjorde den inte. Det har inte kommit
några förslag i årets statsverksproposition,
och statsutskottets majoritet
säger i år ingenting annat än att
de vill »understryka, att det är av synnerlig
vikt att frågan om kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna
beträffande skolmåltiderna utan
dröjsmål bringas till en lösning».
Denna fråga har alltså, när vi har
behandlat den i dag, tagits upp vid tre
riksdagar — 1960, 1961 och 1962. Vad
som har skett är att statsutskottet har
ändrat sin skrivning från »så snart ske
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
92 Nr 15
Bidrag till anordnande av skolmåltider
kan», som man använde 1960, till »utan
dröjsmål», som man använder 1962.
Detta lyder på ett tålamod från statsutskottets
sida som ingalunda är berömvärt.
Principiellt anser jag att statsutskottet
icke skall göra rena beställningar,
om utskottet icke är villigt att se till att
det blir något resultat av dem. När
statsutskottet verkligen gör en beställning
skall det icke släppa den på detta
sätt. Det är alldeles tydligt att regeringen
mycket väl kan låta bli att lämna
förslag till nästa års riksdag, och vad
som kominer att ske blir väl att statsutskottet
skriver att det vill ha ett förslag
från Kungl. Maj :t och hittar på någon
ny formulering för detta — variationsmöjligheter
föreligger ju för ytterligare
ett antal år framåt. Jag kan inte
hjälpa att jag inte tycker att detta är
något hävdande av statsutskottets myndighet.
Vi har i den av oss väckta motionen
föreslagit en normalbidragsprocent på
20. Reservationen förordar en normalbidragsprocent
på 40, och det är i och
för sig ingenting att säga om detta, då
det också var utredningens förslag. Vi
motionärer trodde emellertid att vi, om
vi gick in för en blygsammare procentsats,
skulle ha större möjligheter att få
utskottsmajoriteten med oss, men detta
var tydligen ett misstag.
Jag vill inte yrka annat än bifall till
den föreliggande reservationen.
Herr NILSSON i Göingegården (h):
Herr talman! Det är en gammal bekant
som här anmäler sig i samband
med behandlingen av Kungl. Maj :ts
framställningar under åttonde huvudtiteln.
Självfallet är detta ett område,
på vilket variationerna när det gäller
statsbidrag är betydligt större än på
något annat område. Åtskilliga kommuner
får inte ett öre i hjälp till skolmåltiderna.
Det är för närvarande, vill
jag minnas, inte mindre än 23 städer
som inte får något alls.
Man säger sig naturligtvis, att det
måste ske en verklig undersökning på
detta område om hur dessa statsbidrag
skall utformas och utbetalas i fortsättningen
och även om med vilken storlek
de skall utgå. Jag har ibland en bestämd
känsla av att detta ärende inte
hör hemma under ecklesiastikdepartementet,
utan att det skulle redovisas
under en annan huvudtitel. Jag tror
att man i så fall skulle kunna få frågan
mera in på rätt bog. En närmare undersökning
får väl visa hur det ligger
till också härvidlag.
Till motionärerna vill jag säga, att
utskottet kan väl inte klarare uttrycka
sina önskemål än vad som skett inte
bara i år utan även tidigare år. Kungl.
Maj :t har emellertid inte velat lyssna
på det örat — något som är fallet inte
bara på denna punkt. Även andra krafter
gör sig gällande vid slutbehandlingen,
när det gäller så stora summor som
här. Vad motionärerna önskar är en
ökning med 30 miljoner kronor i ett enda
svep, och det är ju inte direkt småpotatis.
Det är inte så lätt för utskottet
att redovisa — om det nu skulle vara
benäget att göra det — hur och var dessa
pengar skall tas.
Man har nästan litet svårt att värja
sig inför tanken, att dessa förslag kan
ha framlagts därför att det är kommunalval
i år, då man ser önskemål som
uppgår till så stora summor. Men man
får väl bortse från det och säga sig,
att det är tanken på att skipa rättvisa
på detta område som föranlett motionärerna
att ställa sitt yrkande.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:
Herr talman! .lag skall inte delta i
diskussionen just på denna punkt, men
jag vill begagna tillfället att svara på
en fråga som herr Larsson i Hedenäset
ställde tidigare.
Herr Larsson undrade vad jag egent -
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Nr 15
93
ligen menar, när jag i propositionen säger,
att kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun blivit sådan på vissa
bidragsområden, att den t. o. m. är till
kommunernas fördel. På skolans område
kan jag då omedelbart hänvisa till
lärarlönebidraget, som enligt alla uträkningar
innebär att en transferering
på cirka 10 miljoner kronor har ägt
rum. Det är i varje fall ett exempel, herr
Larsson i Hedenäset.
Vidare var vi väl i skolberedningen
överens om att dessa frågor ligger på
det plan som utskottets ärade talesman
nyss angav. Vi ansåg att vi inte gärna
med utgångspunkt från en isolerad fråga
om skolmåltider eller inackorderingskostnader
eller skolskjutsar skulle
kunna angripa detta jätteproblem, denna
verkligt stora finansiella fråga om
kostnadernas fördelning mellan stat
och kommun. Det får nog, herr Larsson,
ske i ett annat och något större
sammanhang.
Herr LARSSON i Hedenäset (ep):
Herr talman! Herr Nilsson i Göingegården
sade att det här inte rör sig om
småpotatis. Ja, det är fråga om 30 miljoner
kronor, men det är inte blott en
utgift för staten utan innebär motsvarande
avlastning från kommunerna och
från den kommunala utdebiteringen,
med resultat att det blir en rättvisare
fördelning av kostnadsbördan. Vad beträffar
anmärkningen att det är kommunalval
i år vill jag bara hänvisa till
att vi inom centerpartiet vid fjolårets
riksdag gav uttryck åt samma uppfattning
som den vi nu redovisar, trots att
det förra året inte var kommunalval.
Till herr statsrådet uttalar jag ett tack
för svaret på den fråga jag ställde.
Statsrådet hänvisar till lärarlönebidraget,
och det kan mycket riktigt sägas att
en viss lyftning av detta har skett. Men
vi får då ta med i bilden, att i lärarlönebidraget
är sedan åtskilliga år invävt
bl. a. de tidigare statsbidragen till
undervisningsmateriel, till fria läro
-
Bidrag till anordnande av skolmåltider
böcker, till skolhälsovård o. d. samt
att penningvärdeförsämringen undan
för undan gör att kommunernas kostnader
för dessa ting har stigit och stigit
rätt kraftigt.
Det väsentliga är naturligtvis inte att
bryta ut ett enstaka bidrag och notera,
om kommunerna har fått en fördel eller
en nackdel därvidlag. Det väsentliga är
kommunernas sammanlagda kostnader
och vilken andel härav som staten gäldar.
Låt mig påpeka att Landskommunernas
förbund gjort en utredning som
visar, att för landskommunernas vidkommande
har statsbidraget sjunkit
från 65 procent av de sammanlagda
skolkostnaderna 1948 till 56 procent
1958, alltså tio år senare. Hade 65 procents
statsbidrag för de samlade skolkostnaderna
utgått 1958 och nu skulle
kommunerna i dag ha haft en fordran
på 74 miljoner kronor per år på staten.
Jag ställde min fråga närmast med
tanke på sådana kostnader som inackorderingskostnaderna.
Lärarlönebidraget
kompenserar ju inte speciellt glesbygds-
och landsbygdskommunerna, ty
lärarlönebidraget utgår med samma belopp
även till kommuner som inte har
några kostnader härvidlag.
Statsrådet sade att dessa frågor måste
lösas i ett sammanhang. Jag skall inte
närmare gå in på vad skolberedningen
uttalat — jag vill endast läsa upp en
mening ur den tjocka lunta, som skolberedningens
betänkande utgör och
som jag är övertygad om att statsrådet
noga studerat, innan han skrev sitt
namn under betänkandet. Det heter:
»Beredningen, som utifrån sin principiella
syn på kostnadsfördelningsfrågorna
finner denna utvecklingstendens
oroväckande, förutsätter att de i andra
sammanhang på skilda sätt aktualiserade
frågorna om höjda statsbidrag till
anordnande av skolmåltider och till inackordering
av elever skyndsamt upptas
till prövning.» Jag kan inte fatta
detta på annat sätt än att skolberedningen
velat markera, att dessa frågor
94
Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Bidrag till anordnande av skolmåltider
är så angelägna, att de kan brytas ut
ur det stora sammanhanget och ges viss
förtur.
Till sist vill jag emellertid med tacksamhet
notera statsrådets uttalande i
skolpropositionen om angelägenheten
av att dessa frågor löses. Därvidlag är
vi överens. Vad som kan skilja oss är
att jag ännu kraftigare vill markera att
det brådskar. Varje år av uppskov betyder
motsvarande tidsperiod med alltför
hög kommunal utdebitering i de
kommuner, som har svag skattekraft
och som har svårt att klara inte minst
sina skolkostnader.
Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
15); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Hedenäset begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
103 :o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
15) av herr Boman m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Hedenäset
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 131 ja
och 68 nej, varjämte 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkterna 104—107
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 10S och 109
Lädes till handlingarna.
Herr förste vice talmannen övertog nu
ledningen av förhandlingarna.
§ 11
Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:
nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående inköp
av obligationer i Förenta Nationernas
obligationslån,
nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1962/63 till teckning av aktier i
Aktiebolaget Ceaverken m. m.,
nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal om fortsatt drift av Institutet för
metallforskning (Metallografiska institutet)
, m. m., och
nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal om fortsatt drift av Svenska träforskningsinstitutet,
m. m.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 12
Ferieresor, m. m.
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
52, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1962/63 till Ferieresor, m. m., jämte i
ämnet väckta motioner.
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Nr 15
95
Punkten 1
Ferieresor
Kungl. Maj :t hade i propositionen nr 1
(bilaga 7, punkten 30, s. 30—34 av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden för den 3 januari 1962)
föreslagit riksdagen att dels godkänna
av föredragande statsrådet förordade
ändringar av grunderna för bidrag till
ferieresor m. m., att tillämpas fr. o. m.
den 1 maj 1962, dels ock till Ferieresor
för budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 1 200 000 kr.
I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Sveningsson och Ebbe Ohlsson
(I: 217) och den andra inom andra kammaren
av herr Hamilton in. fl. (II: 267)
hade -—• såvitt nu vore i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte till Ferieresor
för budgetåret 1962/63 anvisa ett
förslagsanslag av 1 040 000 kr.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 217 och II: 267, såvitt nu vore i fråga,
a) godkänna de av föredragande
statsrådet i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1962 förordade
ändringarna av grunderna för
bidrag till ferieresor m. m., att tillämpas
fr. o. m. den 1 maj 1962;
b) till Ferieresor för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag av
1 200 000 kr.
Reservation hade avgivits av herr
Boman, fröken Andersson, herrar Per
Jacobsson, Birke, Edström och Staxäng,
fröken Elmén samt herrar Nilsson i
Göingegården och Svensson i Ljungskile,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:217 och 11:267,
såvitt nu vore i fråga,
a) godkänna av utskottet förordade
ändringar av grunderna för bidrag till
ferieresor m. m.;
b) till Ferieresor för budgetåret
Ferieresor
1962/63 anvisa ett förslagsanslag av
1 040 000 kr.
Herr förste vice talmannen meddelade,
att överläggningen under denna
punkt finge omfatta utlåtandet i dess
helhet men att yrkanden under respektive
punkter skulle framställas först sedan
desamma föredragits.
Punkten föredrogs; och anförde därvid:
Herr
STAXÄNG (h):
Herr talman! Vid detta utlåtande är
fogat reservationer avseende de tre första
punkterna.
Vad beträffar den första punkten,
som gäller ferieresor, må nämnas att
under senare år antalet sådana resor
successivt minskat. Detta gäller särskilt
resor för barn och vårdare till enskilt
ordnade ferievistelser samt husmödrarnas
ferieresor. Orsaken härtill torde
vara att de ekonomiska möjligheterna
för familjerna att på egen hand ordna
sina semestrar i hög grad förbättrats.
För vissa grupper kan dock ifrågavarande
förmåner alltjämt innebära en
förutsättning för en ferievistelse. Med
hänsyn till den allmänna standardutvecklingen
anser vi emellertid, att en
höjning av egenavgiften inte skulle behöva
bli särskilt kännbar för vederbörande.
Vi föreslår därför i reservationen,
att de enskildas avgifter för ferieresor
höjes med 10 kronor för resa. De
enskildas avgifter skulle därigenom bli
för ferieresor för barn till enskilt hem
15 kronor och för ferieresor för husmödrar
till semesterhem 10 kronor och
till enskilt hem 20 kronor.
De särbestämmelser som gäller för
barn från flerbarnsfamiljer och för
barn till ensamstående mödrar bör bibehållas
oförändrade.
Beträffande nästa punkt, bidrag till
driften av semesterhem, vill jag framhålla
att detta bidrag utgår med 2 kronor
50 öre per gäst och dag under förutsättning
att landsting eller annan
kommun beviljat bidrag med minst 1
96
Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Ferieresor
krona 50 öre för gäst och dag. Vi anser,
att statsbidraget har så ringa praktisk
betydelse för husmödrarnas möjligheter
att bekosta vistelse vid semesterhem,
att ett bibehållande av bidraget
knappast är motiverat. För ett slopande
av anslaget talar också att verksamheten
nu fått en helt annan inriktning
än vad som från början avsågs, nämligen
att bereda husmödrar med minderåriga
barn en kortare tids avkoppling
från hemmet och barnen.
I reservationen vid punkten 3 anför
reservanterna — det är här dock endast
en del av de ledamöter som står under
de båda andra reservationerna — att
stipendierna för underlättande av husmoderssemester
såsom redan motionärerna
har framhållit utgår med så små
belopp att de, även om maximalt stipendium
utgår, inte kan möjliggöra semestervistelse
för husmor, då eljest ekonomiska
svårigheter lägger hinder i vägen.
Med hänsyn härtill anser reservanterna
att något anslag för ändamålet
i fortsättningen inte bör anvisas.
Jag ber, herr talman, med denna motivering
att i första hand få yrka bifall
till den reservation, som är knuten till
detta utlåtande vid punkten 1 av herr
Boman m. fl.
Herr ALMGREN (s):
Herr talman! Dessa frågor har varit
uppe i riksdagen flera gånger, och argumenten
är välkända för kammarens
ledamöter. Det finns därför inget skäl
för mig att upprepa dem. Jag vill endast
erinra om att frågan om utformningen
av det statliga stödet är föremål för utredning
inom den socialpolitiska kommittén.
Jag vill också understryka att
de administrativa svårigheter som tidigare
åberopats mot dessa bidrag kommer
att minska genom den förenkling
av bidragsgivningen som nu föreslagits.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan under punkt 1.
Statsrådet fru LINDSTRÖM:
Herr talman! Jag skall inte bli långrandig.
Jag vill bara understryka vad
herr Almgren sade om att vi under
årens lopp rätt många gånger fått upprepa
denna diskussion. Jag tycker att
det är litet nedslående att man år efter
år skall behöva bemöta dessa motioner,
och jag tycker att det skulle kännas tradigt
också för oppositionen att ständigt
lägga fram samma gamla motionsyrkanden
och få dem avslagna. Måste
man verkligen göra detta? Är det inte
tänkbart att angripa sådana problem
som frågan om ferieresorna från andra
och mera fruktbara utgångspunkter?
Från regeringens sida har vi i år åtminstone
försökt göra detta genom att
föreslå administrativa förenklingar inom
en oförändrad anslagsram: förenklingar
av barnavårdsnämndernas och
socialstyrelsens arbete, vilka medför
personalbesparingar, och av mödrarnas
arbete med blankettskriverier och kontrollintyg
— detta i väntan på att socialpolitiska
kommittén skall ge oss en
redovisning av feriestödets verkliga effekt,
som skulle göra det möjligt att
någon gång få slut på den evinnerliga
politiska splittring som kännetecknar
denna fråga.
Som det nu är tycks vi ha hamnat i
något som påminner om ett ställningskrig.
Högern och folkpartiet upprepar
år efter år sitt yrkande, att man skall
lägga en extra tia på avgifterna för barnens
och husmödrarnas resor till enskilt
ordnad ferievistelse och att en
egen avgift med 10 kronor skulle betalas
även av de husmödrar, som reser
till semesterhem och som nu reser gratis.
Man tycks inte lyssna på påpekandet,
att dessa förslag innebär att man
drar in nya grupper av husmödrar i en
krånglig blankettbyråkrati, som vi för
övrigt nu lagt under luppen för att försöka
förenkla. I fjol ville reservanterna
dra in också kolonibarnen i avgiftssystemet,
men regeringens nu föreliggande
förslag att slå ihop kolonibarnens
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Nr 15
97
resebidrag med driftbidragen till kolonierna
förhindrar ett upprepande av
åtminstone det yrkandet. Samtidigt är
man så känslig för den allmänna opinionen,
att man vill göra undantag för
barn i flerbarnsfamiljer och barn till
ensamstående mödrar. Men fast vi här
under tidigare år har talat om att just
dessa barn dominerar till antalet i feriebarnsklientelet
och att besparingseffekten
därmed krymper ytterligare,
så att reservanternas besparingssiffror
blir ohållbara, låtsas man inte om att
ha hört detta förut utan upprepar samma
yrkande om och om igen.
Om oppositionen, högern och folkpartiet,
däremot hade anmärkt på stelheten
i gällande bidragsprinciper och
t. ex. hade önskat få till stånd en differentiering
med olika inkomstgränser
för familjer med olika barnantal, hade
en sådan positiv och konstruktiv kritik
kunnat medföra en snabbare reformering
av hela bidragssystemet. Nu
står det en sådan atmosfär av besparingskverulans
kring detta ämne, att jag
drar mig för att »peta» i beloppen kring
barnens järnvägsbiljetter intill dess socialpolitiska
kommittén har kunnat finna
en principlösning, som alla kan acceptera.
När reservanterna här genom herr
Staxäng åberopar den allmänna standardhöjningen
som skäl för en avgiftshöjning,
gör de sig skyldiga till ett
tankefel. Medan standarden mycket riktigt
har stigit och alltjämt stiger för det
stora flertalet medborgare, har vi ändå
kvar en inkomstgrupp, vars inkomster
ligger lägre än de 5 700 kronor i beskattningsbar
årsinkomst, som utgör inkomsttaket
för beviljande av fria resor.
Jämförelsen med dem, som har fått
sin standard höjd, snarare förbittrar
fattigdomen för dem som inte fått någon
standardförbättring. Men just det
faktum, att inkomstgränsen ligger fast,
minskar antalet ferieresor och pressar
ner antalet beviljade ansökningar och
det är inte så, som herr Staxäng anty4
— Andra kammarens protokoll 1962. Nr
Ferieresor
der, att intresset för andra semesterformer
eller det förhållandet, att man har
fått en bättre ekonomi och en bättre
standard, skulle avspegla sig i den sjunkande
resefrekvensen. Jag skulle önska
att oppositionen till ett annat år beaktade
detta och underlät att upprepa
dessa sina yrkanden, som fortfarande
är lika ohållbara.
Herr STAXÄNG (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag har inte anledning
att i någon högre grad gå in på polemik
mot statsrådets invändningar när det
gäller mitt första inlägg och yrkande.
Jag vill bara peka på att i fråga om
ferieresorna är det odiskutabelt så, att
de successivt har minskat. Jag anser
också att när standarden lyckligtvis har
höjts så pass mycket som skett är dessa
belopp så oväsentliga i förhållande till
vad de förut har varit, att det mycket
väl finns fog att diskutera en förändring.
Jag tycker inte alls, att det innebär
någon direkt negativism, om man här
ser verkligheten sådan den är.
Herr SEN ANDER (k):
Herr talman! Det är ett av alla erkänt
faktum, att barnfamiljerna i detta land
lever på en väsentligt lägre standard
än övriga medborgare. Det har föreslagits
och också genomförts en hel rad åtgärder
för att underlätta barnfamiljernas
möjligheter att existera någorlunda
drägligt. Inte minst från de partier,
vilka reservanterna representerar, förs
ofta i svassiga ordalag fram förslag,
vilka avses vittna om dessa partiers omtanke
om barnfamiljerna.
Reservanterna har nu anfört den allmänna
standardutvecklingen som skäl
för att man skall höja avgifterna för
barnresorna och för husmödrarnas resor.
Ja, jag undrar om reservanterna
verkligen har studerat den allmänna
standardutvecklingen här i landet? Om
de gör detta med ledning exempelvis av
Statistisk årsbok, skall de snart finna att
15
98
Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Ferieresor
standardutvecklingen inte alls är allmän.
Om de med uttrycket allmän standardutveckling
menar en allmän höjning
av levnadsstandarden, tar de absolut
miste. Sett i statistikens ljus blir det
inte alls någon allmän standardhöjning.
Höjningen begränsar sig endast till vissa
skikt i toppen på inkomstskalan. Av Statistisk
årsbok framgår, att nära 3 miljoner
av landets 4 087 000 inkomsttagare
har inkomster, vilka ligger under 1 000
kronor per månad. 2,5 miljoner av dessa
över 4 miljoner inkomsttagare har inte
mer än 10 000 kronor om året, och 1,7
miljon av dem har inkomster, vilka
ligger under 8 000 kronor om året.
Kan man under sådana förhållanden
tala om en allmän standardhöjning som
skulle motivera ett avbrytande av vissa
sociala förmåner, vilka framför allt tar
sikte på att hjälpa upp läget för de
sämst ställda här i landet, nämligen
barnfamiljerna? Bland dessa 3 miljoner
inkomsttagare, som har inkomster under
12 000 kronor om året, d. v. s. under
1 000 kronor per månad, finns säkerligen
flertalet av barnfamiljerna. För
dessa vill man nu från höger- och folkpartihåll
genomföra en höjning av avgifterna
för ferieresor etc. Dessa partier
markerar därmed bara att de i verkligheten
inte är vänligt inställda mot barnfamiljerna
utan driver en politik som
verkar i rakt motsatt riktning.
Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr SVENSSON i Kungälv (s):
Herr talman! Jag har inte förberett
något längre anförande i detta ämne.
Vad som föranledde mig att begära ordet
var herr Staxängs yttrande om att
människorna nu fått det så bra, att de
inte alls behöver utnyttja denna bidragsform.
Man kunde därför, menade
herr Staxäng, låta den utgå ur budgeten.
Jag vill bara vittna från det socialpolitiska
fältet och säga att det finns
människor, som under många år haft
god nytta av de ifrågavarande bidragsformerna.
Vad som gjort att de inte blivit
utnyttjade mera är, som det också
har framhållits, att inkomstgränsen
egentligen legat för lågt och att mycket
få människor därför har kunnat utnyttja
dem. Om det varit något fel så har felet
legat där.
Jag har naturligtvis inte någonting
emot att socialpolitiska kommittén tar
upp dessa frågor och gör en översyn.
Jag har, herr talman, velat ta detta tillfälle
i akt att säga, att vi fortfarande
har stora grupper av människor som
behöver samhällets hjälp till semestervistelse.
Herr STAXÄNG (h):
Herr talman! För att kammaren skall
få klart för sig vilka proportioner denna
fråga har vill jag framhålla, att reservanternas
yrkanden i första punkten
på förevarande utlåtande går ut på att
egenavgiften skall höjas med 10 kronor
—- inte per dag utan per resa. Det kanske
säger åtskilligt om räckvidden av
denna reform.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Staxäng begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1 :o)
i utskottets utlåtande nr 52, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Boman m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
99
Onsdagen den 11 april 1962 fm. Nr 15
Bidrag till driften av semesterhem — Stipendier för underlättande av husmoderssemester -
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Staxäng begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 135 ja och 64 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkten 2
Bidrag till driften av semesterhem
Kungl. Maj:t hade (punkt 31, s. 35)
föreslagit riksdagen att till Bidrag till
driften av semesterhem för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag av
500 000 kr.
I de under punkten 1 nämnda likalydande
motionerna 7:217 och 11:267
hade — såvitt nu vore i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte avslå förslaget
om ett anslag för budgetåret 1962/63
till Bidrag till driften av semesterhem
av 500 000 kr.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:217 och 11:267, såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till driften av semesterhem
för budgetåret 1962/63 anvisa ett
förslagsanslag av 500 000 kr.
Reservation hade avgivits av herr
Roman, fröken Andersson, herrar Per
Jacobsson, Birke, Edström och Staxäng,
fröken Elmén samt herrar Nilsson i
Göingegården och Svensson i Ljungskile,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 217 och II: 267, såvitt
nu vore i fråga, avslå Kungl. Maj :ts
förevarande förslag.
Punkten föredrogs; och anförde därvid:
Herr
STAXÄNG (h):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 2 av herr Boman
m. fl.
Herr ALMGREN (s):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Staxäng begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
2:o) i utskottets utlåtande nr 52, röstar
Ja,
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Boman m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för
ja-propositionen och att kammaren alltså
bifallit utskottets hemställan.
Punkten 3
Stipendier för underlättande av husmoderssemester
Kungl.
Maj:t hade (punkt 32, s. 35
och 36) föreslagit riksdagen att till Stipendier
för underlättande av husmo
-
100
Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Vården av gomdefekta barn
derssemester för budgetåret 1962/63 anvisa
ett reservationsanslag av 1 000 000
kr.
I de under punkten 1 nämnda likalydande
motionerna I: 217 och II: 267
hade — såvitt nu vore i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte avslå förslaget
om ett anslag för budgetåret
1962/63 till Stipendier för underlättande
av husmoderssemester av 1 000 000
kr.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 217 och II: 267, såvitt nu vore i fråga,
till Stipendier för underlättande av husmoderssemester
för budgetåret 1962/63
anvisa ett reservationsanslag av
1 000 000 kr.
Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Birke, Staxäng
och Nilsson i Göingegården, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 217 och II: 267, såvitt nu vore
i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förevarande
förslag.
Punkten föredrogs; och anförde därvid:
Herr
STAXÄNG (h):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 3 av fröken Andersson
m. fl.
Herr ALMGREN (s):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Staxäng begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given var
-
sel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
3:o) i utskottets utlåtande nr 52, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av fröken Andersson
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för
ja-propositionen och att kammaren alltså
bifallit utskottets hemställan.
Punkten 4
Utskottets hemställan bifölls.
§ 13
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
53, i anledning av väckta motioner angående
åtgärder till förebyggande av
tandsjukdomar.
Vad utskottet hemställt bifölls.
§ 14
Vården av gomdefekta barn
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
54, i anledning av väckta motioner angående
organisationen av vården av
gomdefekta barn.
Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde
Fröken ELMÉN (fp):
Herr talman! Jag vill endast säga
några ord i anledning av den blanka
reservation jag fogat till detta utskottsutlåtande.
I en motion har begärts att
snabba åtgärder måtte vidtas för säker
-
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Nr 15 101
Anslag till Sveriges koloniträdgårdsförbund
ställandet av en effektiv vårdorganisation
för de gomdefekta barnen med hänsyn
till deras utomordentligt stora behov
av adekvat vård.
Statsutskottet har enhälligt uttalat att
det delar motionärernas uppfattning att
snabba åtgärder på området är synnerligen
angelägna. I sitt utlåtande redogör
utskottet för vilka möjligheter de gomdefekta
barnen för närvarande har att
erhålla vård och för de planer på en
utbyggnad som föreligger. Planerna är
utomordentligt stora. Inom regionsjukvården
skall bl. a. inrättas käkcentraler
där dessa barn kan behandlas. De gomdefekta
barnen har en mycket besvärlig
situation, liksom även deras föräldrar,
som har svårigheter att få sina barn till
denna vård vilken behöver sättas in
redan i spädbarnsåldern. Men det kommer
sålunda att ske en del. I proposition
nr 77 har hemställts om anvisande
av medel för en om- och tillbyggnad av
akademiska sjukhusets i Uppsala öronklinik,
där även dessa specialbehandlingar
kommer att ordnas.
Det kommer naturligtvis att dröja innan
alla dessa planer hinner förverkligas
så att de nya avdelningarna kan
utnyttjas. Som framhålles i motionen
är situationen mycket allvarlig i Stockholm.
Vid den s. k. lärarkliniken, där
man f. n. tar hand om dessa barn, är
förhållandena i högsta grad otillfredsställande.
Fråga är hur länge man kan
fortsätta med behandlingen där om inte
resurserna förstärks. Jag vill därför vädja
till inrikesministern att han så snart
som möjligt gör vad han kan för att
rusta upp denna klinik och behandlingsmöjligheterna
därmed ökar.
Vidare yttrades ej.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 15
Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budget
-
året 1962/63 till Ersättning åt domare,
vittnen och parter.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 16
Anslag till Sveriges koloniträdgårdsförbund
Föredrogs
statsutskottets utlåtande
nr 56, i anledning av väckta motioner
om visst anslag till Sveriges koloniträdgårdsförbund.
I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ferdinand Nilsson (I: 498) och den
andra inom andra kammaren av herr
Svensson i Vä (II: 575), hade hemställts,
att riksdagen för budgetåret
1962/63 måtte anvisa ett anslag av
15 000 kr. till Sveriges koloniträdgårdsförbund
för främjande av dess upplysnings-
och rådgivningsverksamhet i enlighet
med vad i motionerna anförts.
Utskottet hemställde, att motionerna
1:498 och 11:575 icke måtte av riksdagen
bifallas.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr SVENSSON i Vä (ep):
Herr talman! Jag har i denna kammare
väckt en motion, där jag hemställer
att riksdagen för budgetåret 1962/63
måtte anvisa ett anslag av 15 000 kronor
till Sveriges koloniträdgårdsför •
bund för främjande av dess upplys
nings- och rådgivningsverksamhet.
Sveriges koloniträdgårdsförbund har
många problem, inte minst ekonomiska,
att brottas med i samband med sin upplysnings-
och rådgivningsverksamhet.
Förbundet har stort behov av en trädgårdsman.
En sådan skulle vara av oerhört
stort värde i dess fortsatta verksamhet.
Nu kan visserligen invändas,
att i de flesta städer finns stadsträdgårdsmästare
och inom hushållningssällskapen
trädgårdskonsulenter, vilka
skulle kunna vara Koloniträdgårdsför
-
102 Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Anslag till Sveriges koloniträdgårdsförbund
bundet behjälpliga. Men dessa stadsträdgårdsmästare
och trädgårdskonsulenter
är så upptagna av de uppgifter
de redan har, att de inte har stor möjlighet
att hjälpa förbundet.
Statsutskottet har på två rader sagt
att utskottet icke funnit att de omständigheter
som åberopas av motionärerna
utgör tillräckliga skäl för att bevilja
detta blygsamma bidrag. Jag tycker däremot,
herr talman, att det finns många
och goda skäl — huruvida detta nu beror
på att jag är skarpsyntare än statsutskottet
vet jag inte.
Jag skall bara redovisa några av de
skäl som jag anser föreligga. Vad vill
Koloniträdgårdsförbundet t. ex.? Förbundet
syftar i första hand till att bereda
hälsosam vila i form av sommarvistelse
och miljöbyte för de mindre
bemedlade. Som man har sagt för en
stund sedan, betyder mindre bemedlade
ofta de trångbodda familjerna med
många barn.
Det är ganska betydande belopp, som
varje år betalas ut av allmänna medel
för att bereda såväl husmödrar som
barn ett hälsosamt ombyte av miljö.
Detta har vi ju nyss diskuterat. Den
verksamhet, som staten här bedriver,
är mycket lovvärd och i hög grad behövlig.
Men jag tror att förmåner i detta
avseende skulle kunna beredas betydligt
flera, om Koloniträdgårdsförbundet
finge något stöd av det allmänna.
Ur familjesynpunkt anser jag att Koloniträdgårdsförbundets
verksamhet är
att föredra, eftersom förbundet kan erbjuda
sommarvistelse helt skild från
vinterbostaden utan att det medför
splittring av familjen. I detta sammanhang
kan jag påpeka, att de hälsovårdande
myndigheterna i allt högre grad
kommit underfund med att det är till
stor fördel, om barnen i så stor utsträckning
som möjligt får vistas i hemmiljö
i stället för att sammanföras i
större eller mindre kolonier, där risken
för smittosamma sjukdomar är större
och där man inte heller kan ta tillräck
-
lig hänsyn till det enskilda barnet. Därtill
kommer att kostnaderna för barns
vistelse tillsammans med far och mor
i denna av Koloniträdgårdsförbundet
ordnade hälsosamma miljö inte drabbar
det allmänna. Enligt de uppgifter
jag har inhämtat är det för närvarande
minst 50 000 barn som varje år får njuta
av sådan sommarvistelse. Deras antal
skulle med ganska ringa kostnader för
det allmänna kunna ökas väsentligt.
Slutligen kan i detta sammanhang påpekas,
att man i de andra nordiska länderna
insett samhällsnyttan av denna
verksamhet. De summor man där anslår
för ändamålet motsvarar, var på sitt
håll, en krona per ansluten medlem
och år.
Herr talman! Trots att det står ett
enhälligt statsutskott bakom avslagsyrkandet,
vågar jag mig ändå på att
yrka bifall till motionen.
Herr STAXÄNG (h):
Herr talman! Vi blev litet fundersamma
när vi fick denna motion till sociala
avdelningen i statsutskottet. Vi hade
den uppfattningen att motionen kanske
borde ha gått till jordbruksutskottet,
men som den ärade talaren framhöll
har frågan även sina sociala aspekter.
Givetvis skall man inte förringa den
nytta dessa koloniträdgårdar gör, men
vi var i statsutskottets tredje avdelning
eniga om att de av motionärerna åberopade
omständigheterna knappast kunde
anses som tillräckliga skäl för ett
bifall till deras förslag. Syftet är behjärtansvärt,
men utskottet har inte
kunnat sträcka sig så långt som till ett
tillstyrkande av motionen.
Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.
Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till de i
Nr 15 103
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Kostnaderna för valsedlar vid allmänna val
ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.
I 17
Kostnaderna för valsedlar vid allmänna
val
Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 57, i anledning av väckta motioner
om överförande till stat och kommun
av kostnaderna för valsedlar vid allmänna
val.
I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (I: 514) och den andra
inom andra kammaren av herr Jönsson
i Ingemarsgården m. fl. (II: 631), hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning för att i motionernas syfte
undersöka på vilket sätt statsverket
och kommunerna borde överta valsedelskostnaderna
vid allmänna val.
I utskottets utlåtande anfördes bl. a.
följande:
Utskottet är för sin del icke berett
att nu intaga någon bestämd ståndpunkt
i förevarande fråga. I anledning av
vad motionärerna anfört anser utskottet
dock att frågan om och i så fall på
vilket sätt staten och kommunerna skall
svara för kostnaderna för valsedlarna
vid de allmänna valen bör upptagas till
förutsättningslös prövning.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I: 514
och II: 631 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet anfört.
Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Birke, Staxäng
och Nilsson i Göingegårdcn, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att motionerna
1:514 och 11:631 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr STAXÄNG (h):
Herr talman! Då vi reservanter inte
kunnat sträcka oss så långt som utskottet
har föreslagit i denna sak, vill jag i
korthet anföra en motivering för detta.
I motionen begäres att staten och
kommunerna skall utsträcka sin ekonomiska
medverkan till fria valsedlar för
partierna. Detta skulle innebära en förändring
även av principiell art. Genom
att kostnaderna inte endast skulle avse
de yttre anordningarna vid valförrättningarna
skulle statens och kommunernas
ekonomiska medverkan utsträckas
på ett principiellt betydelsefullt sätt.
I ett sådant fall skulle det uppkomma
betydande svårigheter att ange de närmare
förutsättningarna för de politiska
partiernas rätt att få sina valsedlar
tryckta på det allmännas bekostnad —
inte minst kommer det att inträda vissa
svårigheter när det gäller att avgöra
hur långt man skall gå i fråga om att
bekosta valsedlar för partierna. Man
kan givetvis ställa sig fundersam inför
frågan, hur många listor som partierna
skall ha rätt att få tryckta på det allmännas
bekostnad.
Nu säger utskottet visserligen, att det
för sin del inte är berett att inta någon
bestämd ståndpunkt i förevarande fråga,
utan det begär en förutsättningslös
utredning; men jag anser att frågan om
de fria valsedlarna inte bara är principiellt
vansklig, utan mycket lätt kan
dra med sig ytterligare utvidgningar av
samhällets åtaganden. Jag skall bara
anföra ett exempel: nästa krav kan bli
att tjänstebrevsrätten skall utsträckas
till att omfatta även valsedelsförsändelser.
Det är därför som reservanterna
har ansett att det är vanskligt även att
företa en utredning.
Jag ber att med denna korta motivering
få yrka bifall till reservationen.
Herr ALMGREN (s):
Herr talman! Som motionärerna
framhållit har staten och kommunerna
under senare år åtagit sig nya uppgifter
och kostnader för de allmänna valen.
Bl. a. har i syfte att underlätta valför
-
104 Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Anslag till S:t Lukasstiftelsen
rättningarna de röstkort som väljarna
erhåller bekostats av allmänna medel.
Likaså har statsverket betalat kostnaderna
för valkuvert, även om dessa
distribuerats genom de politiska partiernas
försorg.
Otvivelaktigt är de tryckta valsedlar
som partierna tillhandahåller betydelsefulla
ur servicesynpunkt. De underlättar
i hög grad inte bara väljarnas
röstning utan även valnämndernas och
länsstyrelsernas arbete vid sammanräkningen
av rösterna. Skäl kan anföras
för att kostnaderna för dessa valsedlar
borde bestridas av allmänna medel.
Vad motionärerna begärt är en utredning,
och det yrkandet har utskottets
majoritet anslutit sig till. Vi förordar,
som redan nämnts av herr Staxäng, att
denna utredning skall vara förutsättningslös.
Utskottet bär alltså inte tagit
någon slutlig ställning i sakfrågan, utan
utskottet anser att frågan bör prövas
helt förutsättningslöst.
Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till utskottets förslag.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Staxäng begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 57, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fröken Andersson
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Staxäng begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 165 ja och 32 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
§ 18
Anslag till S:t Lukasstiftelsen
Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 58, i anledning av väckta motioner
om anslag till S:t Lukasstiftelsen.
I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Söderquist m. fl. (I: 219) och den andra
inom andra kammaren av herr Källstad
m. fl. (11:331), hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta om ett anslag
till S:t Lukasstiftelsen å 50 000 kr.
för budgetåret 1962/63.
Utskottet hemställde, att motionerna
1:219 och 11:331 icke måtte av riksdagen
bifallas.
Reservation hade avgivits av herr
Boman, fröken Andersson, herrar Ivar
Johansson, Per Jacobsson, Bengtson,
Birke, Edström och Staxäng, fröken Elmén
samt herrar Nilsson i Göingegården,
Svensson i Ljungskile, Larsson i
Hedenäset och Andersson i Knäred,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av motionerna
1:219 och 11:331 till Bidrag
till S:t Lukasstiftelsen för budgetåret
1962/63 å driftbudgeten under elfte huvudtiteln
anvisa ett anslag av 30 000 kr.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Onsdagen den 11
Herr KÄLLSTAD (fp):
Herr talman! Också i år föreligger en
motion med förslag om bidrag till S:t
Lukasstiftelsen. Motionen är underskriven
av representanter för de fyra demokratiska
partierna. Statsutskottets
majoritet har emellertid avvisat förslaget,
emedan den anser att frågan om bidrag
till S:t Lukasstiftelsens verksamhet
i första hand bör bedömas med hänsyn
till den av stiftelsen bedrivna familjerådgivningsverksamheten.
Såvitt jag kan förstå har statsutskottet
härvidlag tagit ett oriktigt grepp på
denna fråga. Visserligen ingår familjerådgivning
i stiftelsens verksamhet men
i huvudsak inte som självständigt element
utan som en ingrediens i den allmänna
rådgivningsverksamhet som stiftelsen
bedriver. Jag kan nämna att under
år 1961 har 571 personer sökt hjälp
hos denna stiftelse och tillsammans
gjort 4 640 besök. Av dessa hjälpsökande
har 84 personer, d. v. s. 15 procent
av de besökande, sökt sig till stiftelsen
för familjerådgivning. Denna siffra, 15
procent av de besökande, innebär emellertid
en ökning sedan föregående år
av dem som sökt familjerådgivning.
Emellertid är det både orealistiskt
och i princip oberättigat att bedöma
verksamheten i första hand med hänsyn
till familjerådgivningen. Utskottets
majoritet menar att bidragsfrågan skall
prövas med utgångspunkt från de av
riksdagen uppdragna riktlinjerna för
sådan verksamhet. Förhåller det sig
så att utskottet fortfarande håller fast
vid sin tanke att frågan om bidraget
kan lösas genom kungl. kungörelsen
den 2 december 1960 om statsbidrag till
försöksvis anordnad familjerådgivning,
är, som i motionen närmare redovisas,
denna väg icke framkomlig, därför att
statsbidraget förutsätter en avgiftsfri
rådgivning och stiftelsen inte är i
stånd att kunna medge någon avgiftsfri
rådgivning. Den får lov att ta ut en avgift
på 12 kronor, men det bör nämnas
att 88 personer under år 1961 fått ned4*
— Andra kammarens
april 1962 fm. Nr 15 105
Anslag till S:t Lukasstiftelsen
satt avgift eller i vissa fall sluppit erlägga
avgift.
Skulle trots allt bidrag kunna komma
i fråga, blir det aktuella bidragsbeloppet
synnerligen ringa, möjligen något
tusental kronor, detta enligt underhandsupplysning
från föredraganden
i kungl. medicinalstyrelsen. Att vidare,
som utskottet gör, hänvisa till att riksdagen
utsträckt bidragsgivningen till
rådgivningsverksamhet även i enskild
regi, under förutsättning att de för
statsbidrag gällande villkoren uppfylles,
är ju bara, såvitt jag kan se, att
vända på formuleringarna och leder
bara till samma återvändsgränd.
Utskottet förutsätter att, om de av
riksdagen antagna riktlinjerna skulle
behöva modifieras, Kungl. Maj:t framlägger
härav betingade förslag. Men
min fråga blir: Var finns i detta uttalande
något som förpliktar Kungl.
Maj :t att vidta så vittgående modifieringsförslag
att bidrag av erforderlig
storleksordning verkligen kan lämnas
stiftelsen?
Vidare liar statsutskottets majoritet
ansett sig inte kunna tillstyrka särskilt
bidrag till stiftelsen, om den ser på vad
stiftelsen i övrigt gör. Jag tycker att det
bör anses vara en brist att utskottet inte
finner sig närmare böra motivera detta
sitt ställningstagande. Det är nämligen
denna övriga verksamhet inom S:t Lukasstiftelsen
som är av sådan storleksordning
och av sådan betydelse, att den
borde komma i åtnjutande av ett anslag
från det allmänna. Jag tänker här på
den mycket kvalificerade verksamhet
som bedrives i form av psykisk rådgivning.
I styrelsen för institutet sitter
som ordförande professor Wilhelm Sjöstrand
och dessutom såsom ledamöter
professor Hampus Lyttkens, överläkare
Henry Mjönes och pastor Ludvig Jönsson.
Dessutom är framför allt till rådgivningsverksamheten
knuten en läkare,
i detta fall överläkare Curt Åmark,
och vidare den specialutbildade direktorn
Sven Ljungdahl samt ett antal as
-
protokoll 1962. Nr 15
106 Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Anslag till S:t Lukasstiftelsen
sistenter, likaledes specialutbildade för
ändamålet, bland dem docent Torgny
Bohlin.
Som ett ytterligare belägg för betydelsen
av denna andra verksamhet, som
inte direkt är familjerådgivande, vill
jag framhålla att Stockholms stad och
Stockholms läns landsting liksom
Stockholms stadsmission och skolöverstyrelsen
beviljat vissa anslag till stiftelsen,
dock icke tillräckligt stora för
att täcka kostnaderna för det egentliga
arbetet i stort sett. Dessutom kan jag
hänvisa till resultatet av en tidigare
företagen utredning, som ledde till att
medicinalstyrelsen, pensionsstyrelsen
och socialstyrelsen har rekommenderat
stiftelsens verksamhet såsom värd
statsbidrag.
Det är alltså inte här fråga om något
slags kvacksalveri såsom kanske någon
tror, utan om en kvalificerad rådgivningsverksamhet,
ledd av läkare och
specialutbildade personer.
Till stöd härför vill jag också nämna
att 31 procent av antalet hjälpsökande
kom till stiftelsen på remiss från läkare,
3 procent på remiss från sjukhus,
5 procent på remiss från sociala nämnder
och 8 procent efter anvisning av
själavårdare.
Såsom jag tidigare antydde utgör familjerådgivningen
15 procent av behandlingsformerna.
Dominerande är
emellertid den psykoterapeutiska behandlingen
med 37 procent, medan den
själavårdande och psykiskt rådgivande
verksamheten omfattar 33 procent och
stödterapien 13 procent.
Det förtjänar vidare nämnas att de
huvudsakliga orsakerna till att de 336
besökande, som icke rubriceras som
friska, hänvänt sig till stiftelsen är neuroser,
depressioner, kontaktsvårigheter,
psykisk insufficiens samt även alkoholism
och narlcomani, medan bland de
friska besökande de vanligaste anledningarna
utgöres av personliga problem,
familjeproblem och behov av själavård.
•lag vill upprepa att det här inte är
fråga om något slags kvacksalveri, utan
om en verksamhet som är av samhället
officiellt erkänd såsom ett led i den
människovårdande verksamheten och
som utgör ett värdefullt komplement till
samhällets psykiska vård. Det är t. o. m.
många som står i kö för att bli delaktiga
av S:t Lukasstiftelsens rådgivande
verksamhet.
I denna övriga verksamhet ingår också
de fem utbildningsinstitut som stiftelsen
bedriver på olika håll i landet
och av vilka institutet i Stockholm är det
viktigaste. Vid dessa institut meddelas
fortbildning åt personer med praktiska
yrkesuppgifter på människovärdens
område; det gäller läkare, präster, pastorer,
socialarbetare och andra. Stockholmsinstitutet
mottog under 1961 33
nya elever, och totala antalet elever utgjorde
90. Bland examinatorerna märkes
professor Jan Gästrin förutom tre
andra läkare och institutets direktor.
Till det nya för 1961 hör att institutet
påbörjat en utbildning för sjukhuspräster,
vilken går ut på att präster från
svenska kyrkan och frikyrkorna skall
få speciell utbildning för att bättre kunna
fullgöra sin tjänst i den nya situation
som efter den 1 januari 1962 inträtt
beträffande den andliga vården
vid sjukhusen. Den första orienteringskursen
har haft ett 65-tal deltagare.
Jag har velat nämna detta såsom ett
exempel på den övriga verksamhet som
stiftelsen bedriver och som utskottet
icke ansett sig böra ta i beaktande när
det gällt att pröva frågan om statsbidrag
till S:t Lukasstiftelsen. Utskottet
säger: »Vad beträffar frågan om bidrag
till stiftelsens verksamhet i övrigt
är utskottet icke berett att tillstyrka särskilt
bidrag för densamma.» Det är på
denna punkt som utskottet enligt min
mening hade bort närmare motivera
sitt ställningstagande och undersöka
vilka verksamhetsformer stiftelsen bedriver
utöver sin familjerådgivningsverksamhet.
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Nr 15
107
Vad slutligen gäller den ekonomiska
frågan är det givetvis riktigt med principen
om största varsamhet vid utvidgning
av den särskilda statliga bidragsgivningen
till nya ändamål, men den
måste också tillämpas med förstånd. När
staten framför allt genom skatter drar
till sig allt större del av medborgarnas
inkomster, blir utrymmet för enskilda
bidrag allt mindre. Såsom motivering
för de höga skatterna har ofta framhållits
den lyckosamma omständigheten,
att det allmänna får större möjligheter
att stödja samhällsnyttig verksamhet
även i enskild regi. Nu har staten ett
gott ekonomiskt läge tack vare de stora
skatteinkomsterna, och då kan man
ställa frågan: varför inte förverkliga
syftet bakom den nyss nämnda motiveringen
när det gäller en verksamhet sådan
som S:t Lukasstiftelsens?
Under år 1962 får S:t Lukasstiftelsen
vidkännas ett mycket stort underskott
på samtliga verksamhetsgrenar. Utan en
väsentlig höjning av inkomsterna för
innevarande och kommande år blir
stiftelsen nödsakad att väsentligt nedskära
sin verksamhet och för obestämd
framtid skrinlägga planerna på att rationellt
lösa sin lokalfråga. Eftersom till
buds stående inkomstkällor redan utnyttjats
så långt det gär finns det såvitt
stiftelsen kan bedöma ingen annan
utväg än att lita till möjligheten av
statsbidrag. Uteblir sådant, inställer sig
nödvändigheten av en betydande nedskärning
av verksamheten, och det vore
en mycket tragisk historia.
Herr talman! Jag vill därför yrka bifall
till reservationen av herr Boman
m. fl., vilket innebär att riksdagen må
i anledning av motionerna I: 219 och
II: 331 till bidrag till S:t Lukasstiftelsen
för budgetåret 1962/63 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa
30 000 kronor.
I detta anförande instämde herrar
Boija (fp), Keijer (fp), Wikland i
Stockholm (fp), Hedin (h), Hamrin i
Jönköping (fp), Carlsson i Huskvarna
Anslag till S:t Lukasstiftelsen
(fp), Edlund (h), Börjesson i Falköping
(ep), Gustafsson i Borås (fp), Staxäng
(h) och Gustafson i Göteborg (fp)
samt fröken Elmén (fp).
Herr ALMGREN (s):
Herr talman! Frågan om statsanslag
till S:t Lukasstiftelsen har, som redan
tidigare här nämnts, varit uppe till behandling
i riksdagen vid flera tillfällen
under senare år. Det finns ingen anledning
för mig att här mera i detalj gå
in på riksdagens tidigare ställningstaganden
i frågan.
Som bekant var frågan om bidrag till
stiftelsen senast uppe till behandling i
riksdagen förra året, likaledes i anledning
av motionsyrkanden. Utskottet fann
det då naturligt att frågan om statligt
stöd till stiftelsen i första hand bedömdes
med avseende på den gren av stiftelsens
verksamhet, som avsåg familjerådgivning,
och att frågan prövades av
Kungl. Maj :t inom ramen för de medel
som riksdagen anvisat till försöksvis anordnad
familjerådgivning. Med hänsyn
härtill, och då en utvidgning av den
särskilda statliga bidragsgivningen till
nya ändamål borde ske med största varsamhet,
var utskottet inte berett att tillstyrka
motionsyrkandena. Riksdagen
följde här utskottets förslag.
Stiftelsen har ju numera inkommit
med ansökan hos Kungl. Maj :t om bidrag
med 20 000 kronor för sin verksamhet.
Denna ansökan är ännu inte
avgjord av Kungl. Maj:t.
Herr Källstad ville i sitt anförande
här reducera den familjerådgivande
verksamhet, som S:t Lukasstiftelsen bedriver,
till en mycket blygsam del. Det
är emellertid att märka att det i motionen
förra året — som även herr Källstad
skrev under — framhölls att familjerådgivningen
var av betydande
omfattning. När man nu i framställningen
till Kungl. Maj.-t om bidrag av
det särskilda anslag som står till Kungl.
Maj:ts förfogande för familjerådgivning
begär 20 000 kronor, vittnar det väl om
108 Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Anslag till S:t Lukasstiftelsen
att familjerådgivningen inte kan vara
av så ringa betydelse som herr Källstad
vill göra gällande. Jag förstår emellertid
mycket väl att det är svårt att dra
upp gränserna, eftersom de olika arterna
av rådgivning flyter in i varandra.
Det problem som uppstått när det
gäller bidrag till stiftelsen har varit om
den skall beviljas ett allmänt statligt
bidrag till sin verksamhet eller om frågan
om statligt stöd skall bedömas efter
de generella regler som riksdagen uppställt
för statligt stöd till sådana verksamhetsområden
som stiftelsen ägnar
sig åt. Motionärerna och reservanterna
har här förordat ett allmänt statligt
bidrag till stiftelsen. Denna väg har tidigare
prövats av Kungl. Maj :t, som inte
ansett sig böra föreslå något sådant bidrag
till stiftelsen, och den har även
tidigare avvisats av riksdagen vid behandlingen
av denna fråga.
Utskottets majoritet har i stället valt
att pröva bidragsfrågan med utgångspunkt
från den andra vägen, nämligen
efter mera generella normer. Det har då
varit naturligt att den av stiftelsen bedrivna
familjerådgivningen i första hand
kommit i blickpunkten. Denna verksamhet
har tidigare betonats när bidragsfrågan
diskuterats. Till försöksvis
anordnad familjerådgivning har införts
ett särskilt statsbidrag så sent som år
1960. Jag vill erinra om att riksdagen
efter förslag av utskottet och i anledning
av motionsyrkanden utsträckte
denna bidragsgivning till att inte endast
avse familjerådgivningsverksamshet
som bedrevs i landstingens regi utan
även sådan verksamhet som anordnades
av primärkommuner eller i enskild regi.
Möjlighet skapades därigenom också för
enskilda sammanslutningar att komma
i åtnjutande av bidrag. Det är alltså endast
två år sedan riksdagen drog upp
riktlinjerna för det statliga stödet till
familjerådgivningsverksamliet, och det
har då enligt utskottsmajoritetens mening
varit det naturliga att S:t Lukasstiftelsens
verksamhet i detta avseende
bedömes efter dessa riktlinjer. Vi har
därför menat att riksdagen bör avvakta
Kungl. Maj:ts beslut i bidragsfrågan.
Det är visserligen riktigt, som motionärerna
åberopar, att medicinalstyrelsen
avstyrkt stiftelsens framställning
med hänvisning till att dess verksamhet
i detta hänseende inte skulle uppfylla
de formella villkoren för bidragsgivningen,
men frågan bör först få prövas
av Kungl. Maj :t, anser vi i utskottet,
innan riksdagen gör något uttalande
härom. Om även Kungl. Maj :t skulle
finna att de formella villkoren för bidrag
inte är uppfyllda, kan detta enligt
utskottsmajoriteten inte vara tillräckligt
skäl för att bevilja bidrag i särskild
ordning. I första hand bör, som
jag ser det, stiftelsen i sådant fall överväga
möjligheterna att anpassa verksamheten
så att bidragsvillkoren kan
uppfyllas.
Bidragsgivningen till familjerådgivning
är emellertid ganska ny, och när
bidragsgivningen tillämpats en tid kan
man självfallet finna skäl till ändringar
i bidragsvillkoren. Utskottet har också
förutsatt att Kungl. Maj:t, för den händelse
detta visar sig bli fallet, framlägger
de förslag till ändringar som kan
visa sig påkallade. Jag tror att man på
detta sätt kan få till stånd en anpassning
av bidragsgivningen på bästa möjliga
sätt.
Beträffande frågan om stiftelsens övriga
verksamhet är utskottet i likhet
med föregående år inte berett att tillstyrka
särskilt bidrag för densamma.
Stiftelsen har alltjämt institut på ett
relativt fåtal platser i landet. Den huvudsakliga
verksamheten synes förlagd
till institutet i Stockholm. Enligt motionen
upptar stiftelsens budget för år
1962 ett underskott för stiftelsen som
sådan å 10 000 kr och för dess institut
i Stockholm å 32 000 kr. Dessa siffror
ger ett tydligt belägg för att det är verksamheten
i stockholmsområdet som närmast
skulle finansieras med ett bidrag.
Verksamhetens omfattning i stock -
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Nr 15 109
liolmsområdet framgår även av att stiftelsen
erhåller anslag från Stockholms
stad med 20 000 kronor och från Stockholms
läns landsting med 8 000 kronor
för kommande år.
Stiftelsen saknar som synes inte samhälleligt
stöd. Man kan också ifrågasätta
om det inte mera är en landstings- eller
kommunal fråga att stödja den rådgivningsverksamhet
som ligger utanför familjerådgivningen.
Beträffande familjerådgivningen
åtnjuter den statsmakternas
stöd, men de har inte gått in för något
stöd av verksamheten i övrigt.
Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr RIMMERFORS (fp):
Herr talman! Jag kunde ha nöjt mig
med att instämma i vad herr Källstad
sade, men i egenskap av medmotionär
vill jag understryka ett par synpunkter
i synnerhet efter herr Almgrens anförande,
som ju på det hela taget hade
en så positiv ton att jag tror att vi denna
gång skall kunna komma överens
om en lösning i reservationens tecken.
Herr Almgren spelade dock ut de båda
verksamheter S:t Lukasstiftelsen bedriver
-—• familjerådgivningen och utbildningsverksamheten
— mot varandra,
men jag tror inte vi bör låta frågan
få den formen. Vi har sökt direkt bidrag
till familjerådgivningen. Den vägen
tycks emellertid ännu inte vara
framkomlig. Men även om den skulle
vara det, så täckes ändå inte därigenom
hela det behov av stöd som föreligger,
och hela institutets verksamhet blir
inte i och med det tillgodosedd. Utbildningsverksamheten
är en mycket väsentlig
del. Och när man nu söker ett allmänt
bidrag för S:t Lukasstiftelsens
verksamhet, så är det alldeles oberoende
av huruvida stiftelsen får något
bidrag till familjerådgivningsdelen eller
inte. När nu den delen inte är aktuell,
tycker jag det bör kraftigt betonas att
Anslag till S:t Lukasstiftelsen
S:t Lukasstiftelsen fyller en utomordentligt
stor uppgift genom att utbilda folk
för socialt och själavårdande arbete,
som kommer samhället direkt till godo.
Vi, som känner till S:t Lukasstiftelsen
och är ansvariga för det arbete som där
bedrives, vet att verksamheten är i allra
högsta grad vederhäftig och värd att
stödjas. De läkare, psykologer och andra
som är knutna till verksamheten utgör
en garanti för att det inte är fråga om
något kvacksalveri — som herr Källstad
också uttryckte det — utan att
arbetet alltigenom bär kvalitetens och
vederhäftighetens prägel.
Jag vill erinra om att det i år liksom
tidigare har varit en fyrpartimotion
som legat till grund för denna framställning.
Vi räknar därför med stöd över
partigränserna för denna mycket betydelsefulla
verksamhet.
Som kammarkamraterna torde erinra
sig var det i fjol mycket nära att riksdagen
hade fattat ett positivt beslut i
denna fråga. Om jag minns rätt, fattades
det i denna kammare bara en röst.
Det skulle vara hedersamt om riksdagen
reparerade den skadan i år. Jag har en
känsla av att utskottets majoritet inte
skulle ta det nederlaget särskilt hårt.
Vi vill ju alla sakens bästa, även om
utskottsmajoriteten vill invänta resultatet
av prövningen rörande den del av
stödet som skulle kunna gå över familjerådgivningskungörelsen.
Jag vill
varmt vädja till kammarens ledamöter
att i år besluta om detta i och för sig
blygsamma stöd till S:t Lukasstiftelsens
verksamhet, ett stöd som ingalunda täcker
förlusterna men som kan nedbringa
dem och underlätta arbetet.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.
Herr KÄLLSTAD (fp):
Herr talman! Med anledning av herr
Almgrens anförande vill jag säga att jag
inte har velat nedvärdera den familjerådgivande
verksamheten inom S:t Lu
-
110 Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Anslag till S:t Lukasstiftelsen
kasstiftelsen eller att jag anser den
vara av ringa betydelse. Jag har bara
försökt att så långt det går precisera
att den verksamheten bara bär omfattat
15 procent av de besökande och 7
procent av hela antalet besök. Detta
gäller alltså den renodlade familjerådgivningen.
Uppenbart är att familjerådgivningen
är en sak som integrerar en
behandling av människan som totalitet,
och därför är det mycket svårt att göra
en gränsdragning.
Det är riktigt som herr Almgren sade
att det till Kungl. Maj:t har ingivits en
ansökan om ett anslag på 20 000 kronor.
Men i sitt yttrande har medicinalstyrelsen
inte bara sagt att stiftelsens
verksamhet är avgiftsbelagd och därför
inte fyller villkoren, utan medicinalstyrelsen
säger också följande: »Jämväl
frånsett detta förhållande torde S:t Lukasstiftelsens
rådgivningsverksamhet,
som endast till en del avser familjerådgivning
och som bedrivits sedan åtskilliga
år tillbaka, icke kunna betraktas
som sådan verksamhet som avses i statsbidragskungörelsen.
»
Såvitt jag förstår måste detta innebära
att några stora utsikter till att erhålla
bidrag av familjerådgivningsmedel
knappast finns. Det går inte heller
för stiftelsen att anpassa sig efter bidragsvillkoren
så att den börjar med
avgiftsfri verksamhet — det är den inte
i stånd till av ekonomiska skäl.
Herr Almgren nämnde att det torde
vara en kommunal angelägenhet att
stödja stiftelsen. Jag vill emellertid påpeka
att verksamheten blivit alltmer
riksomfattande. De fem instituten är
förlagda till Stockholm, Göteborg, Slcara-Falköping-Skövde-området,
Norrköping
och Linköping. Dessutom finns ute
i landet tio olika lokalavdelningar, som
arbetar i stiftelsens regi. Jag anser att
även detta talar för att riksdagen bör
ta ställning till denna fråga, och jag
hoppas liksom herr Rimmerfors att det
i år skall bli ett positivt beslut i riksdagen.
Herr ALMGREN (s):
Herr talman! Med anledning av herr
Rimmerfors’ anförande vill jag säga,
att jag råkade läsa andra kammarens
protokoll från behandlingen av detta
ärende vid 1960 års riksdag. Det förelåg
en proposition om ett speciellt anslag
till familjerådgivning, särskilt då
i landstingens regi. Efter motioner ändrades
bestämmelserna, som jag sade
tidigare, så att även av primärkommuner,
stiftelser och enskilda bedriven
verksamhet skulle kunna få bidrag
från detta anslag. Vid det tillfället uttryckte
herr Rimmerfors i andra kammaren
sin glädje över att propositionen
ändrats därhän att även enskilda
skulle få bidrag från detta anslag. Han
nämnde också, om jag inte missminner
mig, S:t Lukasstiftelsen som exempel.
Till herr Källstad vill jag säga, att
riksdagen förra året beslutade att rekommendera
S:t Lukasstiftelsen att
göra en framställning om bidrag från
detta speciella anslag, som står till
Kungl. Maj:ts förfogande för familjerådgivning.
S:t Lukasstiftelsen har
följt riksdagens rekommendation och
lagt in en sådan ansökan. Den är ännu
inte behandlad utan ligger hos Kungl.
Maj :t för prövning. Nu vill jag fråga
riksdagens ledamöter: Är det vettigt
att man nu skall besluta ett speciellt
anslag, innan Kungl. Maj:t ens behandlat
den framställning som S:t Lukasstiftelsen
gjorde någon gång i
höstas?
Herr ZETTERBERG (s):
Herr talman! Jag har velat se praktiskt
på denna fråga. Alla som arbetar
inom olika former av människovärd
vet att det område, på vilket S:t Lukasstiftelsen
avser att ge hjälp, erbjuder
svårbemästrade problem. Var går
gränserna mellan sjukt och friskt, mellan
neuroser och tillfälliga störningar?
Var spelar den sociala miljön in, och
var har symtomen med processer inom
människorna själva att göra? Det har
Onsdagen den 11 april 1962 fm. Nr 15 111
Interpellation ang. utflyttningen av försvarets fabriksstyrelse från stockholmsområdet -
i dag faktiskt visats två ting. För det
första att S:t Lukasstiftelsen på ett vederhäftigt
sätt är med och hjälper
människor, för det andra att omfattningen
av denna verksamhet är betydande
och i stigande.
Det förefaller mig som om herr Almgren
övervägande anfört formella hinder
för att vi nu skulle kunna bifalla
den föreliggande reservationen. Vore
det dock inte ur rent sakliga synpunkter
rimligt att man här kunde vara med
om ett anslag nu i år?
Vi har diskuterat denna fråga vid
några tidigare riksdagar, och jag gissar
att det som framkommit i dag inte
har innehållit nyheter mer än på en
punkt, nämligen att verksamheten
uppenbarligen ökar i omfång och betydelse.
Därtill har det också övertygande
kunnat visas att om inte detta
ganska ringa anslag beviljas, föreligger
risk att man för framtiden måste inskränka
denna verksamhet.
Detta är avgörande synpunkter. Det
är avgörande att vi faktiskt på ett väsentligt
område vågar satsa på en verksamhet,
som med nödvändighet måste
vara av i viss mån experimentell och
förberedande art. Jag gissar att de erfarenheter,
som man inom S:t Lukasstiftelsen
kan vinna, sedan kan komma
andra samhällets verksamheter på liknande
områden till del.
Jag vill alltså, herr talman, ansluta
mig till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Källstad begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 58, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Boman m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 99
ja och 104 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr Boman m. fl.
Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
förste vice talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
uppförda ärenden till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.
§ 19
Interpellation ang. utflyttningen av försvarets
fabriksstyrelse från stockholmsområdet
Ordet
lämnades på begäran till
Fru NETTELBRANDT (fp), som yttrade:
Herr
talman! I motioner till fjolårets
riksdag föreslogs att riksdagen skulle
uttala sig för en utflyttning av försvarets
fabriksstyrelse från stockholmsområdet
till Eskilstuna. Motionärerna ansåg
ett sådant uttalande motiverat bl. a.
på grund av de lokaliseringspolitiska
112 Nr 15 Onsdagen den 11 april 1962 fm.
Interpellation ang. utflyttningen av försvarets fabriksstyrelse från stockholmsområdet -
fördelar, som därigenom stod att vinna.
Ehuru statsutskottet i sitt utlåtande ansåg
att resultatet av lokaliseringsutredningens
på längre sikt upplagda arbete
lämpligen borde avvaktas, innan riksdagen
uttalade sig enligt motionärernas
förslag, beslöt riksdagen dock att uttala
sig för en utflyttning från stockholmsområdet
av fabriksstyrelsen.
Kungl. Maj:t uppdrog därefter åt
fabriksstyrelsen att i samråd med byggnadsstyrelsen
och fortifikationsförvaltningen
undersöka på vad sätt erforderliga
ämbetslokaler för fabriksstyrelsen
borde anordnas i Eskilstuna samt att,
därest undersökningen det föranledde,
till Kungl. Maj:t inkomma med förslag
för beslut om projekteringstillstånd för
nybyggnad av ämbetslokaler. Styrelsen
skulle därjämte inkomma med förslag
till de åtgärder i övrigt som borde vidtagas
av Kungl. Maj :t för genomförande
av ifrågavarande flyttning.
Fabriksstyrelsen har till fullföljande
av Kungl. Maj :ts uppdrag den 24 november
1961 föreslagit, att en ämbetsbyggnad
för styrelsen skulle få projekteras
å kronan tillhörig mark i Eskilstuna.
Preliminärt har byggnaden kostnadsberäknats
till cirka 8 miljoner kronor,
vartill kommer anskaffning av inventarier
för i runt tal 1 miljon kronor.
Den årliga kapitalkostnaden för byggnaden
torde komma att utgöra cirka
400 000 kronor, vartill kommer skatter
och underhållskostnader.
Styrelsen har vidare hemställt om
beslut angående vissa andra förslag avseende
tillgodoseende av bostadsbehovet
i Eskilstuna samt i fråga om vissa
löne- och traktamentsförmåner ävensom
beträffande avskedsersättning och årlig
ersättning samt förtidspension till personer,
som icke kan medfölja; styrelsen
föreslår också att den tekniska sektionen
och försäljningssektionen för överskottsmateriel
å styrelsens fabriksbyrå
skall kvarstanna i Stockholm.
Fabriksstyrelsens förslag har nu en -
ligt vad jag erfarit remissbehandlats.
Det har visat sig att remissmyndigheterna
i flera frågor haft motsatta uppfattningar;
vissa föreslagna personalförmåner
under en övergångstid har
avstyrkts. Styrelsens förmodanden att
avsevärda svårigheter skulle komma att
uppstå beträffande nyrekryteringen av
högre teknisk personal i samband med
flyttningen samt beträffande bostadsförsörjningen
i Eskilstuna synes icke
ha kunnat vederläggas. Kostnaderna för
ämbetsbyggnaden kommer att uppgå
till närmare 10 miljoner kronor, vartill
kommer kostnader för åtgärder i samband
med själva flyttningen samt väsentligt
fördyrade årliga driftkostnader
för fabriksstyrelsen.
Byggnadsstyrelsen har förklarat, att
den föreslagna förläggningen av ämbetsbyggnaden
strider mot såväl framlagd
generalplan som stadens förslag till trafikledsplan.
Byggnadsstyrelsen erinrar
vidare om det uppdrag styrelsen har att
utreda frågan om en ämbetsbyggnad för
central förvaltning i Märsta. En reservant
inom lokaliseringsutredningen har
framhållit, att sedan lokaliseringsutredningens
förslag framlades, nytt material
föreligger och ett flertal nya faktorer
tillkommit och att nackdelarna klart
överväger fördelarna vid en utflyttning
av fabriksstyrelsen från stockholmsområdet
till Eskilstuna, varför en omprövning
av utflyttningsfrågan bör äga rum.
Som alternativ bör därvid en omlokalisering
i närheten av stockholmsområdet
ställas upp. Även här nämnes som plats
för en omlokalisering märstaområdet.
Riksrevisionsverket har med hänsyn till
de uppenbara olägenheter i flera avseenden,
som man inte torde kunna bortse
ifrån i samband med flyttningen, funnit
skäl tala för en omprövning, huruvida
beslutet om utflyttningen under nu
utredda förhållanden kan vara befogat.
Efter det lokaliseringsutredningen
framlade sitt förslag om fabriksstyrelsens
flyttning till Eskilstuna och icke
Onsdagen den 11 april 1962 fm. Nr 15 113
Interpellation ang. utflyttningen av försvarets fabriksstyrelse från stockholmsområdet -
minst vid den nu avslutade remissbehandlingen
av frågan har enligt min
mening framkommit en mängd nya omständigheter,
som förändrar frågans
läge. Jag vill särskilt trycka på de väsentliga
kostnader för statsverket som
kommer att uppstå samt de svårigheter
i fråga om anskaffning av bostäder i
Eskilstuna inom rimlig tid, som uppenbarligen
är för handen. Omöjligheten
att till Eskilstuna nyrekrytera ersättare
för de äldre och erfarnare tekniker som
föredrar att icke flytta med har ytterligare
dokumenterats.
För att icke försvåra en framtida utflyttning
av statliga myndigheter, där
så kan ske utan förfång för administrationen,
är det betydelsefullt att initialprojekten
väljs med sådan omsorg, att
de inte får en negativ effekt på kommande
åtgärder. Att genomföra utflyttning
i sådana fall, där nackdelarna är
betydande, vore att göra utflyttningssträvandena
en björntjänst.
På lämpligt avstånd från Stockholm
finns inom Stockholms län möjlighet att
vid utflyttning av statliga företag eliminera
nackdelarna och ändå vinna
många väsentliga fördelar. Märsta har
härvid från flera håll nämnts som exempel
och man torde utan svårighet
kunna finna även andra platser. En
lokalisering till Märsta, eventuellt tillsammans
med andra ämbetsverk, har
fabriksstyr elsen förklarat sig kunna
godtaga. Som en väsentlig fördel med
märstaalternativet har framhållits, att
personalens bostadsförsörjning då kan
tryggas, icke minst därigenom att ett
antal befattningshavare kan bo kvar i
sina nuvarande bostäder inom stockholmsräjongen.
Det synes ytterligt betydelsefullt
att en första utflyttning
möts positivt och därmed underlättar
kommande åtgärder.
Under hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framställa följande
frågor:
1) Vilka kostnader beräknas statsverket
åsamkas på grund av utflyttningen
av försvarets fabriksstyrelse till
Eskilstuna?
2) I vilken utsträckning kan fabriksstyrelsens
förslag rörande åtgärder för
personalen bli tillgodosedda när det
gäller lösningen av bostadsfrågorna,
resebidrag, tidigare pensionsavgång,
övergångsvis särskild lönesättning
m. m.?
3) Finner herr statsrådet framkomna
omständigheter i ärendet ge anledning
till att ingående pröva även ett alternativ
med utflyttning till exempelvis
Märsta eller annan lämplig ort på lämpligt
avstånd från stockholmsområdet?
Donna anhållan bordlädes.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.04.
In fidem
Sune K. Johansson
114 Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 em.
Onsdagen den 11 april
Kl. 19.30
Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.
§ 1
Avskrivning å maskiner och inventarier
i rörelse
Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 25, i anledning av väckta
motioner om ändring av kommunalskattelagens
bestämmelser rörande avskrivning
å maskiner och inventarier
i rörelse.
Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 364
av herr Stefanson och 11:435 av herr
Kollberg m. fl., vari bl. a. hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte — i syfte att underlätta
skatteberedningens arbete och skyndsammare
nå resultat — anhålla att särskilda
sakkunniga utsåges för teknisk
utredning angående rätt till avskrivning
på återanskaffningsvärde av maskiner
och inventarier; samt
2) de likalydande motionerna 1:462
av herr Hagberg m. fl. och 11:540 av
herr Heckscher m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att värdeminskningsavdrag
i fråga om maskiner
och inventarier, avsedda för stadigvarande
bruk i rörelse eller jordbruk som
deklarerades enligt bokföringsmässiga
principer, skulle medgivas i förhållande
till återanskaffningsvärdet, schablonmässigt
bestämt till 120 procent av anskaffningsvärdet;
samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag till
härför erforderlig ändring av koinniunalskattelagen.
Utskottet hemställde,
att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 364
av herr Stefanson och 11:435 av herr
Kollberg m. fl. angående företagsbeskattningen,
såvitt motionerna avsåge
frågan om avskrivning av maskiner och
inventarier, samt
2) de likalydande motionerna 1: 462
av herr Hagberg m. fl. och II: 540 av
herr Heckscher m. fl. angående avdrag
vid beskattningen för värdeminskning
å maskiner och inventarier,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Reservationer hade avgivits
I) av herrar Hagberg, Gösta Jacobsson,
Nilsson i Svalöv och Magnusson
i Borås, vilka under åberopande av
innehållet i de likalydande motionerna
I: 462 av herr Hagberg m. fl. och II: 540
av herr Heckscher m. fl. ansett, att utskottet
under punkten 2 bort hemställa,
att riksdagen måtte antaga ett i reservationen
intaget förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370);
II) av herrar Lundström, Billman,
Gustafson i Göteborg och Christenson
i Malmö, vilka ansett
dels att utskottets betänkande i viss
del bort ha annan, i reservationen angiven
lydelse,
dels att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte anse motionerna I: 364
och 11:435 — såvitt gällde frågan om
avskrivning på återanskaffningsvärde å
maskiner och inventarier — samt motionerna
1:462 och 11:540 besvarade
med vad reservanterna sålunda anfört.
Onsdagen den 11 april 1962 em.
Nr 15
115
Avskrivning å maskiner och inventarier i rörelse
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr MAGNUSSON i Borås (h):
Herr talman! Det är en ytterligt
angelägen sak att avskrivning sker i näringslivet
å såväl maskiner som inventarier.
Detta gäller hela det svenska näringslivet,
inte bara industri och handel
utan också jordbruk. Det är därför
en väsentlig fråga vi i dag skall diskutera.
Sedan den fria avskrivningen togs
bort har man vid flera tillfällen aktualiserat
frågan på vilket värde avskrivningarna
skall beräknas. Behovet av
riktiga avskrivningar är givetvis så
mycket större i en situation med ökade
kostnader. De ökade kostnaderna
kan icke elimineras på annat sätt än
genom rationalisering. Utan att ha medel
till hands är det inte möjligt att genomföra
de rationaliseringar av näringslivet
som är nödvändiga för billigaste
och bästa produktion. Ändamålsenliga
avskrivningar blir ännu angelägnare
om vi går mot en tid av allt mer
hårdnande konkurrens. Då är det så
mycket viktigare icke blott att våra
manuella produktionskrafter får till sitt
förfogande modern utrustning utan
även att alla möjligheter till effektiv
produktion utnyttjas på bästa sätt.
Förslaget om rätt att göra avskrivningar
efter återanskaffningsprincipen
har som jag sade diskuterats flera gånger
tidigare. Principen finns på sätt och
vis redan genomförd vid statens egna
affärsdrivande verk. Jag tänker på SJ,
televerket och andra. Därför borde vi
väl vara överens om principen: är den
riktig där, borde den vara det för hela
det enskilda näringslivet.
Ett system med återanskaffningsvärdet
som grundval för avskrivningarna
skulle vara så krångligt att det inte kan
genomföras har det sagts många gånger
i denna kammare. Det kan med all rätt
riktas praktiska anmärkningar mot en
del av de avskrivningsregler som har
föreslagits. Jag tror emellertid att alla
de svårigheter som företagsbeskattningskommitténs
majoritet på sin tid
drog fram hade åtskilligt verklighetsfrämmande
över sig. För att undvika
allt det krångel som är förenat med
fastställandet av det penningvärde man
skall räkna med vid avskrivningsberäkningen
har vi från högerpartiet i en
motion framfört ett förslag om att avskrivningarna
skulle ske på grundval
av det belopp som utgör 120 procent
av anskaffningskostnaderna. Vi är naturligtvis
fullt på det klara med att man
genom denna åtgärd inte till fullo täcker
de kostnader som måste uppstå när
man skall anskaffa en ny maskin eller
nya inventarier, men vi tar i alla fall
ett steg på vägen. I själva verket är det
ju dels penningvärdeförsämringen som
man skall säkerställa sig inför, dels de
nya tekniska uppfinningar som medför
ökade investeringskostnader.
När vi har kommit fram till 120 procent
har vi tagit hänsyn till att det under
de senaste åren varit en utveckling
på det ekonomiska området som i huvudsak
kan betecknas som lugn och till
att vi under denna tid har kunnat konstatera
en ökning av konsumtionskostnaderna
med 4 å 5 procent. Om man
har rätt att skriva av hela värdet av
maskiner och inventarier under en
femårsperiod, stämmer dessa beräkningar
ganska väl. Vi har på detta sätt
kommit fram till 120 procent.
Detta system har tidigare praktiserats
i andra länder, och det har, vad jag vet,
fungerat väl.
Det är därför, herr talman, som vi
har tagit oss friheten att föreslå att
riksdagen redan nu måtte besluta i denna
riktning.
Det invändes att riksdagen bör avvakta
skatteberedningens resultat, men
vi vet alla att det kommer att dröja
mycket länge innan dess förslag kommer
att läggas på riksdagens bord.
Denna lösning kommer också att kunna
förbättras i framtiden, och det är ingen
-
116 Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 em.
Avskrivning å maskiner och inventarier i rörelse
ting som hindrar att man då ändrar bestämmelserna.
Det är av detta skäl som jag, herr
talman, ber att få yrka bifall till reservation
I av herr Hagberg m. fl. vid
bevillningsutskottets betänkande nr 25.
Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! I reservation II av
herr Lundström m. fl., som är fogad till
bevillningsutskottets betänkande nr 25
framhålles, att detta är en gammal fråga.
Redan 1924 års skatteberedning tog
upp frågan om avskrivning på återanskaffningsvärdet
och redan då hade
man klart för sig att det var riktigt att
vid avskrivningar ta hänsyn till förändringar
i penningvärdet. Sedan infördes
den fria avskrivningsrätten, och
den gav faktiskt företagarna en möjlighet
att själva i sina interna beräkningar
göra avskrivning på återanskaffningsvärdet.
Därför var problemet inte
särskilt stort rent praktiskt sett under
den tid som den fria avskrivningsrätten
tillämpades. Denna togs emellertid
definitivt bort i och med 1955 års beslut,
och sedan dess har denna fråga
varit uppe i flera olika sammanhang.
Jag tillhör dem som anser att det ur
företagsekonomiska synpunkter är felaktigt
att göra avskrivningar på maskiner
och inventarier på något annat värde
än återanskaffningsvärdet. Jag är sålunda
principiellt helt inne på de tankegångar
som herr Magnusson i Borås
framfört. En liten hake är emellertid
att det visat sig vara oerhört svårt att
i skatteförfattningarna utforma bestämmelser
som är praktiskt tillämpliga.
Man har försökt göra det i många olika
sammanhang, och i företagsbeskattningskommittén
ägnade vi — inte minst
från reservanternas sida, till vilka jag
hörde -— faktiskt ganska mycket arbete
åt att försöka konstruera hållbara
författningsbestämmelser på detta område
— dock utan att lyckas.
Nu ingår givetvis denna fråga i skatteberedningens
arbetsprogram, men skat
-
teberedningens arbete kommer att ta
mycket lång tid i anspråk. Hade det
bara varit denna kommitté som arbetade
med frågan, skulle det ha varit motiverat
att tillsätta en särskild utredning
för att undersöka denna sak. Men nu arbetar,
vilket herr Magnusson i Borås
inte nämnde, värdesäkringskommittén
som bäst, och den beräknar att kunna
slutföra sitt arbete i år. Denna kommitté
har tagit upp frågan om möjligheten
att göra avskrivning på återanskaffningsvärdet,
och då har vi från
vårt håll ansett det vara lämpligt att
avvakta resultatet av detta arbete innan
vi vidtar några nya åtgärder. De
försök som gjorts från högerpartiets
sida är givetvis av stort intresse, men
jag tycker personligen att det är litet
riskabelt att riksdagen här skulle besluta
om en lagtext som inte har varit
föremål för någon ordentlig utredning.
Lagtexten har inte ens förelegat inom
bevillningsutskottet, utan den har kommit
till vår kännedom först i och med
att vi fick riksdagstrycket, och man kan
inte rimligen lösa en fråga, som är tekniskt
så oerhört besvärlig, genom att på
några dagar åstadkomma en lagtext.
Den måste nog bli föremål för litet mer
grundliga överväganden, och jag ber
därför att få yrka bifall till reservation
II av herr Lundström m. fl.
Herr DÅRLIN (h):
Herr talman! Motionen om avdragsrätt
på återanskaffningsvärdet är vid
det här laget ganska bekant för kammaren,
men det är faktiskt en motion som
får större aktualitet för varje år som
går.
Alla vet vi att våra exportföretag fått
känna på en allt hårdare konkurrens på
den internationella marknaden. För oss
som dagligen sysslar med att söka sälja
svenska exportvaror är detta en hård
och kall verklighet. Ingen bör därför
förundra sig över att vi gärna återkommer
till dessa frågor. Ibland kanske det
kan se ut som om vi bara talade i egen
Onsdagen den 11 april 1962 em.
Nr 15 117
Avskrivning å maskiner och inventarier i rörelse
sak, men den annalkande konjunkturnedgången
samt de stora anpassningsproblem,
som vi måste räkna med vid
anslutningen till EEC, gör att det måste
anses vara ett allmänt intresse att se
till att svenska företag får möjlighet att
konsolidera sin ställning. Vid en eventuellt
uppkommande arbetslöshet är det
företagen som måste ta den första stöten.
Och att arbetslöshet är att vänta
har ju arbetsmarknadsmyndigheterna
via radio och press klart deklarerat de
senaste dagarna. Aldrig så väl planerade
åtgärder från statens och arbetsmarknadsstyrelsens
sida kan dock icke ersätta
väl konsoliderade företag.
Detta är bakgrunden till att vi från
vårt håll gång på gång gjort kammaren
uppmärksam på nödvändigheten av
att få till stånd ett avskrivningssystem
för företagen, som tillåter avskrivning
på återanskaffningsvärdet. I år har vi
dessutom framlagt ett konkret förslag
om avskrivningsrätt med 120 procent
på anskaffningsvärdet. Det förslaget anser
vi är en tillfredsställande lösning på
problemet. Genom en avdragsrätt enligt
de linjer vi skisserat skulle man komma
bort från den beskattning av fiktiva
vinster som nu förekommer. Det skulle
bli ett verksamt bidrag till den ökning
av konkurrenskraften hos våra företag
som vi i andra sammanhang har varit
eniga om att eftersträva.
I utskottets betänkande hänvisas nu
till att avskrivningsreglerna här i landet
är liberala. Särskilt gäller detta, säger
utskottet, om man även beaktar att
svenska aktiebolag och ekonomiska föreningar
genom att utnyttja lagstiftningen
om konjunkturinvesteringsfonder
har möjlighet att på en gång avskriva
sina maskiner och inventarier.
Enligt min uppfattning stämmer inte
detta med verkligheten. I själva verket
är det så att det stora flertalet av företagen
inte har ekonomiska möjligheter
att göra avsättningar till sådana fonder.
Och då är det inte stor mening att hänvisa
till dem i betänkandet. En lagstift
-
ning om avskrivning med 120 procent
på anskaffningsvärdet skulle däremot
få helt andra verkningar ur konsolideringssynpunkt.
Säkert kommer kammaren
att bättre inse den saken när vi
återkommer till det här ärendet om ett
år. Läget för de mindre och medelstora
företagen är sannolikt då kärvare än
i dag, varför man nog vid den tidpunkten
kan räkna med ett större intresse
för vår motion.
Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande nr 25 fogade
reservationen I av herr Hagberg m. fl.
Herr BRANDT i Aspabruk (s):
Herr talman! Som här har sagts tidigare
får rörelseidkare i princip rätt att
göra avdrag för kostnaderna för anskaffning
av maskiner och inventarier
avsedda för stadigvarande bruk i rörelse
i form av värdeminskningsavdrag.
För att fatta mig kort vill jag säga att
motionärerna, höger- och folkpartiets
representanter i utskottet, nu vill att
denna avdragsrätt skall medges på
återanskaffningsvärdet i stället för
som nu på anskaffningskostnaden. Man
motiverar detta, som kammarens ärade
ledamöter redan har hört, med penningvärdets
successiva försämring.
Högermotionärerna vill ha ett definitivt
beslut, som också tillstyrks av högerns
ledamöter i utskottet, om att
värdeminskningsavdraget på återanskaffningskostnaderna
skall få tillämpas
redan fr. o. m. 1963 års taxering.
Man vill då, som här har sagts, ha ett
schablonmässigt avdrag på 120 procent
på anskaffningskostnaderna. Det
anser man motsvara ungefär avskrivningen
på återanskaffningsvärdet.
Folkpartiets motionärer däremot vill
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skall hemställa om att särskilda
sakkunniga utses för en utredning av
frågan — utredningens resultat torde
vara avsett att senare ställas till allmänna
skatteberedningens förfogande.
118 Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 em.
Avskrivning å maskiner och inventarier i rörelse
Men inte ens folkpartiets ledamöter i
bevillningsutskottet har velat tillstyrka
sina partikamraters motion, därför att,
som herr Gustafson i Göteborg sade,
värdesökringskommittén i sina överväganden
även uppmärksammat frågan
om en avskrivning på återanskaffningsvärdet.
Reservanterna menar att den
utredningens resultat bör avvaktas.
Får jag nu, herr talman, erinra om
att denna fråga ingående behandlades
av företagsbeskattningskommittén. Kommittén
hade undersökt förhållandena i
åtskilliga andra länder och därvid
konstaterat att dessa inte använde avskrivning
på annat värde än den historiska
anskaffningskostnaden. Detta förfaringssätt
tillämpades trots att man i
dessa länder enligt kommitténs uppfattning
— jag kanske bör tillägga att
det här gäller majoritetens uppfattning
— hade betydligt strängare permanenta
avskrivningsregler än vi har i vårt
land. Anledningen till att avdrag på
anskaffningskostnaderna tillämpades,
framhöll kommittén, är att det inte råder
någon enhetlig uppfattning om det
teoretiskt riktiga i en avskrivning på
nuvärdet. Något godtagbart resultat ernås
inte, sade kommittén, om man isolerar
och beaktar prisförändringarna
på endast en post i balansräkningen.
En förlust på tillgångssidan, underströk
kommittén, orsakad av penningvärdeförsämringen
kan mycket väl ur
företagets synpunkt vara kompenserad
genom en vinst på skuldsidan. Kommittén
gav följande exempel:
En maskin är helt finansierad av lånemedel,
och det belopp som erhålles
genom avskrivning på maskinen använder
företagaren till att amortera lånet
på maskinen. Om man nu skulle medge
avdrag på nuvärdet för varje tillgång
för sig, skulle företagaren i detta fal!
genom avskrivning få en vinst som
vore lika stor som långivarens förlust.
Det kan inte ligga någon rättvisa i det.
Men, säger kommittén, om maskinen
inte skulle vara finansierad genom lån,
råder heller ingen enig mening om
huruvida maskinens anskaffningsvärde
skulle omräknas med hänsyn till förändringen
i den allmänna prisnivån
eller om den skulle beräknas efter den
individuella penningvärdeförändring
som gäller med avseende på den aktuella
maskinen. Och, underströk kommittén,
ett tungt vägande argument mot
en avskrivning på nuvärdet är de utomordenligt
stora praktiska svårigheterna
med tillämpningen. Sådana svårigheter,
ansåg kommittén, förelåg inte
minst med hänsyn till den tekniska utvecklingen.
Kommittén anförde ytterligare ett
exempel. Antag att det är en äldre maskin
som ersättes med en ny med helt
eller delvis annorlunda konstruktion
än den man har, varför man inte kan
göra några riktiga jämförelser mellan
den gamla och den nya maskinen. Är
det då fråga om en ny maskin? Man
har köpt en maskin som snabbt har
förbättrats. Det går fort med utvecklingen
på detta område i automationens
tidevarv. En maskin för exakt samma
ändamål är kanske nu väsentligt dyrare
just av den anledningen. Skall då avdraget
få ske på detta väsentligt förbättrade
nyförvärv? Är det inte i princip
samma sak som en grundförbättring,
som vi icke tillåter företagen att
göra avdrag för.
Så kommer högern med Columbi ägg
och säger att vi lägger på 120 procent
på anskaffningsvärdet, även om det är
krångligt. Vad säger företagsbeskattningskommittén
om detta? Jo, kommittén
debatterade även en lösning med
prisindex, även om förslaget inte var
utformat precis efter högerns förslag.
Men det skulle, säger kommittén, för
det enskilda företaget bli högst missvisande.
Och vad är orsaken till detta?
Jo, sammansättningen av inventariebeståndet
är skiftande och likaså är maskinernas
ålder. Man skulle med en sådan
metod nå fram till högst ojämna
resultat samtidigt som svårigheter skid
-
Onsdagen den 11 april 1962 em.
Nr 15 119
Avskrivning å maskiner och inventarier i rörelse
le uppkomma vid tillämpningen. Kommittén
fann alltså med hänsyn bl. a.
till dessa omständigheter att det kan
resas så många invändningar från såväl
teoretisk som praktisk synpunkt mot
en avskrivning på nuvärdet, att kommittén
inte ansåg sig kunna förorda
ett sådant förslag.
Här medger nu herr Gustafson i Göteborg
och folkpartiets ledamöter och
reservanter, att frågan är så pass tekniskt
krånglig att de inte vågar sig på
att tillstyrka ens ett bifall till motionen.
Ja, det är kanske felaktigt sagt, men
de hänvisar till att värdesäkringskommittén
behandlat saken. De menar att
frågan måste utredas innan man kan
fatta ett definitivt beslut och anser
vidare att det redan finns en sådan
utredning i verksamhet. Herr Magnusson
i Borås medger också omedvetet
samma sak, enär han är fullkomligt
övertygad om, skulle jag tro, att det
inte går att lösa frågan utan en ingående
utredning. Därför framlägges
detta förslag om ett schablonmässigt
avdrag med 120 procent på anskaffningskostnaderna.
Företagsbeskattn ingskommittén underströk
slutligen, att en konsekvent
och ur fiskalisk synpunkt acceptabel
utformning av regeln om avskrivning
på nuvärdet förutsätter, att man vid
stigande penningvärde beräknar avskrivningar
på lägre belopp än den
historiska anskaffningskostnaden. Det
skulle, menade kommittén, stå i strid
med allmänt vedertagna och även i civillagstiftningen
lagfästa regler rörande
avskrivningar.
Herr talman! Jag har i korthet velat
nämna dessa överväganden av företagsbeskattningskommittén
för att understryka
frågans komplicerade natur.
Riksdagen avslog efter bevillningsutskottets
avstyrkan ett liknande yrkande
förra året. I år tar bevillningsutskottet
inte ställning till förslaget från högern
om ett schablonmässigt avdrag. Bevillningsutskottet
tar inte heller ställ
-
ning till frågan efter vilka principer
ett avdragssystem bör tillämpas. Vi
inom majoriteten anger inte hur detta
problem skulle kunna lösas. Enligt utskottets
mening bör någon prövning av
frågan i särskild ordning inte för närvarande
äga ruin, eftersom den allmänna
skatteberedningen sysslar med dessa
saker, som också uppmärksammas av
värdesäkringskommittén.
Utskottet understryker också vad företagsbeskattningskommittén
framhöll,
vilket jag tidigare något var inne på,
nämligen de relativt liberala avskrivningsregler
som tillämpas i vårt land
jämfört med avskrivningsreglerna i
andra länder. Utskottet erinrar vidare
om att aktiebolag och ekonomiska föreningar
har möjlighet att på en enda
gång avskriva ifrågavarande tillgångar
genom att utnyttja lagstiftningen om
avsättning till konjunkturinvesteringsfonder.
Kammarens ledamöter erinrar
sig säkert, att vi 1955 företog en ytterligare
liberalisering i det avseendet så
att även enskilda företagare då fick
rätt till dessa avskrivningar på samma
sätt som tidigare aktiebolagen hade
fått det.
Till herr Dårlin vill jag säga, att han
ständigt talar om småföretagens besvärligheter.
Jag vill ytterligare understryka
den viktiga omständigheten i
detta sammanhang, att en förutsättning
för att kunna göra avskrivningar, med
andra ord fondera pengar för att stabilisera
företagen, ändå är att det finns
en vinst att tillgå.
Detta var en parentes. Utskottet avstyrker
liksom förra året motionsyrkandena
och jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets betänkande.
Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:
Herr talman! Först vill jag göra ett
litet tillrättaläggande. Herr Brandt i
Aspabruk säger, att högerförslaget skulle
träda i kraft fr. o. m. 1963 års taxering.
I själva verket träder det i kraft
120 Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 em.
Avskrivning å maskiner och inventarier i rörelse
först vid 1964 års taxering — och då
blott till en del. Förslaget kommer i
full tillämpning först vid 1967 års taxering.
När det sedan, herr talman, gäller
föreliggande motion från enskilda folkpartister
går den ut på att särskilda
sakkunniga skulle göra en teknisk utredning
av denna fråga. Vid motionens
avlämnande var det inte känt för motionärerna,
att värdesäkringskommittén
hade tagit upp denna fråga. Den ingår
för övrigt inte i värdesäkringskommitténs
uttryckliga direktiv, men den
har ändå efteråt tagits upp. Därför är
motionärernas syfte redan tillgodosett.
Det är detta som ligger bakom vår reservation.
Vidare ordade utskottets talesman en
hel del om företagsbeskattningskommittén.
Där tillhörde jag den minoritet,
som gjorde ett klart uttalande om att
avskrivning bör ske på återanskaffningsvärdet.
När herr Brandt åberopar
de undersökningar av förhållandena i
utlandet, som företagsbeskattningskommittén
gjorde 1953—1954 — det var en
mycket ytlig undersökning — får man
komma ihåg, att det hänt en hel del
i fråga om den utländska företagsbeskattningen
sedan dess. Detta nämnde
bl. a. herr Magnusson i Borås.
Till sist vill jag säga, herr talman,
att herr Brandt argumenterade så länge
mot principen om avskrivning på återanskaffningsvärdet,
att man nästan fick
ett intryck av att utskottsmajoriteten
tagit ställning till frågan i princip.
Men -—- som herr Brandt påpekade i
slutet av sitt anförande — utskottsmajoriteten
tar inte ställning mot denna
princip. Man tar inte någon ställning
alls. Det är skillnaden mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna.
Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:
Herr talman! Herr Brandt i Aspabruk
framhöll rätt kraftigt just de förhållanden
som behandlats av företags
-
beskattningskommittén. Jag skall inte
ge mig in på det. Herr Gustafson i Göteborg
har ju bemött en del av det. Men
faktum är att förhållandena i vårt land
har förändrats betydligt sedan kommittén
lade fram sitt betänkande. Det
är därför som det i dag även finns en
del andra problem.
Nu säger herr Brandt att det kan
ifrågasättas, huruvida det är företagsekonomiskt
riktigt att tillämpa principen
om avskrivningar på återanskaffningsvärdet.
Detta skulle alltså betyda,
herr Brandt, att statens affärsdrivande
verk tillämpar en metod som inte är
företagsekonomiskt riktig.
Herr Brandt kritiserade vidare den
schablon som vi föreslagit, nämligen
120 procent, och sade att den kan bli
för liten och den kan även bli för stor.
Vi har inte sagt att förslaget innebär
någon millimeterrättvisa, en sådan kan
ju aldrig åstadkommas här. Det är därför
vi föreslagit just denna metod.
Jag vågar bestämt hävda att vårt förslag
är ytterligt enkelt. Den lagtext som
presenteras för att åstadkomma dessa
möjligheter är inte tillkrånglad och besvärlig,
utan det är en lagtext som ger
möjligheter att göra avskrivningar på
120 procent. Märkvärdigare är det inte.
Därför borde det vara möjligt för riksdagen
att på basis av ifrågavarande motion
bifalla detta förslag. Vi är medvetna
om att det inte fyller alla de
krav som kan ställas på det belopp
varpå avskrivningar skall beräknas. Det
är mycket möjligt att det blir något för
litet. Det är inte bara penningvärdeförsämring
som man skall ta igen utan
man skall också i viss mån följa med
i den tekniska utvecklingen.
Herr Brandt gör gällande att småföretagarna
fick bättre avskrivningsregler
1955. Detta är visserligen sant,
men samtidigt försämrades faktiskt avskrivningsrätten
för aktiebolag, och på
det sättet nådde man likställighet. Det
hade kanske varit bättre att gå den
andra vägen.
Onsdagen den 11 april 1962 em.
Nr 15 121
Avskrivning å maskiner och inventarier i rörelse
Herr DAHLIN (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr Brandt i Aspabruk
yttrade bl. a. att företagen i vissa fall
måste låna kapital för maskininköp.
Han ansåg att företagen då kunde göra
en vinst genom de nuvarande avskrivningsreglerna.
Vidare påpekade herr
Brandt att företagen, särskilt småföretagen,
måste visa vinster för att över
huvud taget kunna utnyttja dessa avskrivningsregler,
som redan finns. Jag
är fullt på det klara med detta, herr
Brandt. Samtidigt pekar emellertid herr
Brandt på att företagen kan beredas
möjlighet att avskriva hela värdet av
en maskin genom att insätta kapital på
investeringskonto. Dessa uttalanden går
ju stick i stäv mot varandra. Först pekar
alltså herr Brandt på att vissa företagskategorier
kanske inte visar några
vinster och å andra sidan hänvisar han
till att samma kategorier skall spärra
kapital på bank via investeringsfonder.
Det går inte ihop.
Herr Brandt sade också att det är väl
inte meningen att företagen skall få avskriva
på återanskaffningsvärdet vid
inköp av en betydligt modernare och
dyrbarare maskin. Nej, herr Brandt, det
är inte högerpartiets mening. Därför har
vi »låst oss» vid en schablon av 120
procent. Det är svårt att uppnå millimeterrättvisa,
men vi anser att detta är
ett skäligt tal. Som jag tidigare har
framhållit, bör vi väl alla i dagens läge
sträva efter att göra det bästa möjliga
för att konsolidera företagsamheten i
den allt hårdare internationella konkurrensen.
Herr BRANDT i Aspabruk (s) kort
genmäle:
Herr talman! Jag tror att jag redan i
mitt första anförande replikerade vad
som nu sagts. Jag vill ändå understryka
att herr Gustafson i Göteborg inte
kunde förneka att kommitterade hade
gjort denna undersökning av förhållandena
i andra länder och konstaterat just
det som jag framhöll. Ingen lär heller
kunna motbevisa påståendet att vårt
land fortfarande har liberalare avskrivningsregler
än de flesta andra europeiska
länder.
Herr Gustafson sade också att jag
argumenterade länge mot förslaget om
avskrivning på återanskaffningsvärdet
men att jag slutligen ändå underströk att
utskottet inte tagit ställning i frågan.
Eftersom utskottet säger att det finns
många teoretiska och praktiska invändningar
att göra och därvid understryker
vad kommitterade sagt, så tog jag mig
friheten att redogöra för vilka skäl mot
en avskrivning på återanskaffningsvärdet
som företagsbeskattningskommittén
radat upp. Detta gjorde jag för att förklara
varför kommittémajoriteten inte
föreslog någon ändring på denna punkt
utan vidhöll att avdraget skall ske på
anskaffningskostnaderna.
I fråga om herr Magnussons i Borås
anförande hänvisar jag till vad jag sade
tidigare, när jag redogjorde för vad
kommitterade sagt om möjligheten att
lösa frågan indexvägen. Även med en
sådan metod skapas komplicerade problem
som i varje fall måste utredas närmare.
Herr talman! Jag finner inte anledning
att orda mera om detta utan vidhåller
mitt tidigare yrkande.
Herr KRISTENSON i Göteborg (s):
Herr talman! Det rent skattetekniska
i denna fråga skall jag inte gå närmare
in på. I avdelningen och även här i
kammaren har det emellertid framskymtat
en del andra synpunkter på frågan
som kanske kan vara värda att uppmärksammas.
Högerns metod att uppskatta avskrivningsvärdet
på maskiner och andra inventarier
så att det skall ligga 20 procent
högre än det verkliga värdet är
naturligtvis mycket svår att tillämpa.
Det är inte alls säkert att det blir det
verkliga värdet, och vi försöker ju att
i våra taxeringar låta den verkliga kostnaden
varje år belasta ett företags rö
-
122 Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 em.
Avskrivning å maskiner och inventarier i rörelse
relse. Fysiska personer får som vi alla
vet lov att redovisa de exakta kostnaderna
för inkomsternas förvärvande.
Naturligtvis bör samma regel gälla
för företagen. Skulle man då tillämpa
schablonregeln att uppskatta kostnaderna
efter ett värde som ligger 20 procent
högre än det pris man givit för
tillgången i fråga, kan det naturligtvis
många gånger slå fel. Det är inte säkert
att man träffar det rätta värdet.
Det har vidare sagts att man skulle
göra avskrivning på det värde som en
likvärdig tillgång har. Är det numera
så att man kan skaffa tillbaka en likvärdig
tillgång? Nej, i regel har maskiner
och andra inventarier undergått ganska
omfattande moderniseringar och blivit
effektivare. Av den anledningen är de
dyrare vid en återanskaffning. Antingen
den sker relativt snart eller om det
dröjer tio, tjugo eller kanske fyrtio år så
har maskinen genomgått mycket stora
förbättringar. Det kan inte vara riktigt
att det skall vara värdet på de mera
effektiva maskinerna som skall ligga
till grund för avskrivningen.
Ett annat argument är det bekymmer
som den svenska företagsamheten har
är att den skall möta den hårdare konkurrensen
på den stora marknad som
skapas i Europa. Våra svenska företag
skulle då behöva ha möjligheter att i
större utsträckning än hittills själva finansiera
sina investeringar. Detta kan
naturligtvis vara riktigt inom många
branscher, men det kan också vara på
det sättet att ju mera vi underlättar för
företagen att självfinansiera sina investeringar
desto större kan misstagen bli i
framtiden. Det är inte säkert att alla de
företag, som vår nuvarande skattelagstiftning
medger självfinansieringsmöjligheter
och därmed större investeringar
för, blir de mest lönsamma.
Det brukar sägas från höger och folkpartihåll
att de lönsamma företagen
är de företag som drar till sig riskvilligt
kapital. Låt då de företag som skall
uppträda och konkurrera med de övriga
företagen på Europamarknaden presentera
sina utbyggnadsplaner och sina investeringar,
och låt det riskvilliga kapitalet
satsas i de företagen, så kanske
vi får den riktiga investeringen! Detta
är möjligen riktigt till en del, men jag
tror också att den gemensamma marknaden
kommer att ställa så oerhört stora
krav på den svenska företagsamheten
att företagen inte själva kan lösa de
kapitalproblem de kommer att ha. Samhället
kommer att få lov att med hjälp av
kredit- och finanspolitiken och inte
minst med hjälp av ATP-fonderna hjälpa
företagen att lösa kapitalproblemen för
att de skall kunna göra de mycket stora
investeringar som fordras om de skall
kunna konkurrera på lika basis med de
övriga stora europeiska företagen.
Herr Dårlin sade att vi genom vår
skattelagstiftning och på annat sätt bör
försöka få så välkonsoliderade företag
som möjligt. Jag är inte den som vill att
våra företag skall ha det så förfärligt
dåligt ställt. De skall naturligtvis ha
hyggliga ekonomiska möjligheter. Men
herr Dårlin säger också att de anställdas
trygghet är större i de välkonsoliderade
företagen. Detta är inte alltid förhållandet.
Det går naturligtvis att under de
år som gått visa exempel på företag, som
verkligen har varit välkonsoliderade
men där ägarna ändå har bedömt det
vara riktigt att lägga ned företagen och
överlåta åt samhället att hjälpa de anställda
till ny sysselsättning på det sätt
och de villkor som samhället har möjligheter
till. Företagen har i mycket stor
utsträckning sprungit ifrån sitt ansvar.
Det har också här talats om att SJ och
övriga affärsdrivande verk i statens regi
gör avskrivningar på återanskaffningsvärdet.
Ja, det är alldeles riktigt att de
statliga affärsverken gör det, och detta
med all rätt. De gör det i sin bokföring
för att få en riktig taxepolitik, men de
gör det inte taxeringsmässigt. Exakt
samma möjligheter står ju varje företagare
till buds. Han kan i sina kalkyler
räkna med vad en återanskaffning i ma
-
Onsdagen den 11 april 1962 em.
Nr 15 123
Avskrivning å maskiner och inventarier i rörelse
skiner och inventarier kan komma att
kosta i framtiden och sätta priset på sin
vara därefter. På det sättet kan man
inom företagen skaffa möjligheter att investera
i nya maskiner. Man har även
möjlighet att skattefritt avsätta vinsterna
i investeringsfonder och därigenom
få sina maskiner och inventarier avskrivna
på en gång.
En enda liten reflexion till! Det gäller
möjligheten att hjälpa företagen till
en större självfinansiering. Det kan naturligtvis
vara på det sättet, att ett företag
får så stora vinster, att det skaffar
sig fonder för framtida självfinansiering
av sina investeringar. Då har man samtidigt
tagit ut för högt pris, vilket naturligtvis
betyder att konsumenterna blivit
för högt beskattade av företaget inom
den branschen genom att den förmögenhetsökning
som kommer till stånd
sker hos företaget. Denna förmögenhetsökning
borde i stället ha kommit
konsumenterna till godo i form av lägre
priser.
Sådana motioner — där man åtminstone
från folkpartiets sida i slutomgången
inte vill stödja sina egna motionärer
— kan naturligtvis ge anledning till
ytterligare reflexioner än som gjorts nu.
Med detta vill jag, herr talman, yrka
bifall till utskottets förslag.
Herr MAGNUSSON i Borås (h):
Herr talman! Tillåt mig i all stillhet
erinra herr Kristenson i Göteborg om
att när han talar om det riktiga i att
de statliga affärsdrivande verken beräknar
kostnaderna för att på det sättet få
fram en riktig prissättning, så är det
ju precis det som vi i dag vill att den
enskilda delen av det svenska näringslivet
skall ha möjlighet till, nämligen att
på det sättet få fram en riktig kostnadsberäkning.
Håller man på att slita ut en
maskin som kostar bra mycket mera att
återanskaffa än vad den kostade för
fyra å fem år sedan, så är det naturligt
att man arbetar med en felaktig kostnadsberäkning.
Herr Kristenson säger också att staten
skall se till att de företag som behöver
pengar för att investera också får
de pengar som behövs. Jag ber bara att
få inför kammaren notera att en sådan
politik innebär ju ren socialism, nämligen
att man beskattar företagen så hårt
att de inte har möjlighet att återanskaffa
de produktionsmedel som är nödvändiga.
Man skall alltså enligt herr Kristenson
i Göteborg överlämna åt samhället
att bestämma var det i fortsättningen
skall anskaffas moderna produktionsmedel
inom det svenska näringslivet.
Herr DÅRLIN (h):
Herr talman! Herr Kristenson yttrade
bl. a. att det inte alltid innebär trygghet
för anställda att arbeta i välkonsoliderade
företag. Han gjorde gällande att
en hel del sådana företag lagts ned, varefter
företagarna vänt sig till myndigheterna
som fått ta hand om arbetskraften.
Det har nog funnits sådana tillfällen
men det är väl något som mycket
sällan förekommit i detta land.
Herr Kristenson yttrade bl. a. att i
den hårdnande EEC-marknaden måste
säkerligen det allmänna gripa in med
kapital för att hjälpa företagen, så att
de skall kunna konkurrera i framtiden
om det svenska näringslivet skall kunna
hävda sig. Ja, det var ju ett mycket
vackert löfte, men enligt min åsikt skulle
det vara bättre, om Sverige inte ståtade
med att ligga såsom tvåa i Europa
på skatteskalan. Genom att sänka skatterna,
genom att liberalisera avskrivningsreglerna,
genom att bereda företagen
möjlighet att avskriva mera på byggnader
och genom att åter införa möjlighet
till självfinansiering via pensionsfonder
o. s. v. skulle staten slippa ingripa
för att hjälpa företagen med kapital.
Herr Kristensons yttrande är endast
ett bevis för att staten tar för mycket
med ena handen för att ge tillbaka
litet med den andra handen.
124 Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 em.
Avskrivning å maskiner och inventarier i rörelse
Herr KRISTENSON i Göteborg (s):
Herr talman! Till herr Magnusson i
Borås vill jag bara säga att det finns väl
ingenting i den svenska lagstiftningen
som förbjuder de svenska företagarna
att göra på exakt samma sätt som SJ
och övriga affärsdrivande statliga verk,
nämligen att kalkylera sin prissättning
på återanskaffningsvärdet. Det har ju
ingenting att göra med det taxeringsmässiga
återanskaffningsvärdet. Det
skall vi ändå försöka skilja på. Det tycker
jag åtminstone ledamöterna i bevillningsutskottet
bör vara överens om att
det fungerar på detta sätt.
Sedan säger herr Magnusson att det
är en socialistisk politik om samhället
skall hjälpa till med kapitalanskaffningen
för de privata företagen. Jag vill
säga att det är massor med svenska privata
företagare som i så fall nu och i
framtiden kommer att vara hjärtligt
tacksamma för att en sådan socialistisk
politik förs i detta land.
Till herr Dårlin vill jag bara säga att
de svenska bolagens andel av de samlade
skatterna i detta land har under
de senare åren sjunkit. Det har allmänna
skatteberedningens siffror visat.
Vidare kan man heller inte säga att
vår skattelagstiftning är så förfärligt
betungande för bolagen. 1958 erlade de
svenska bolagen av sina bruttointäkter
endast några få procent i skatt. Det
rörde sig om 2 å 4 procent. De som betalade
mest i skatt av sina bruttointäkter
var kraftverken som betalade 7 å
8 procent. Under sådana förhållanden
kan man inte säga att de svenska företagen
är så förfärligt hårt tyngda av
skatter. I intervjuer med utländska företagare
och i filmer som visas utomlands,
där svenska företagare uppträder, erkänner
de att den svenska företagsbeskattningen
är mycket liberal och gynnsam
för företagsamheten.
Herr MAGNUSSON i Borås (h):
Herr talman! Tillåt mig bara säga, att
jag mycket väl vet att företagarna har
rätt att kalkylera även med återanskaffningsvärden
i sin prissättning, men det
finns ju en konkurrensfaktor. Och skillnaden
är ju endast, att om de enskilda
företagen gör på det viset, kommer de
att få betala skatt till staten med cirka
50 procent av pristillägget. Det är ju
däri den väsentliga skillnaden ligger
som vi slåss om här. Om herr Kristenson
har godkänt denna princip när det
gäller de affärsdrivande statliga verken,
varför då inte låta denna princip gälla
även när det gäller det enskilda näringslivet?
Herr
DÅRLIN (h):
Herr talman! Det är kanske rätt som
herr Kristenson säger, att de svenska
företagen procentuellt sett betalar
mindre i skatt nu än tidigare. Men varför?
Vi har fått energiskatten, som kostar
oss 500 miljoner kronor om året, vi
har fått löneökningar av sådan omfattning
som vi inte kunnat drömma om
tidigare, vi har fått ökade omkostnader,
omsättningsskatt på investeringsvaror,
maskiner, förbrukningsartiklar o. s. v.
Allt detta gör att så mycket kapital pressas
ut från företagen, att det sedan inte
finns mycket kvar att beskatta. Men det
är väl ingenting som vi skall berömma
oss av, att företagen pressas allt hårdare
och betungas med olika slag av bördor
och kostnader. När det gäller kostnader
och löner ligger vi på toppen i Europa.
Herr KRISTENSON i Göteborg (s):
Herr talman! Nu har vi kanske kommit
litet för långt från vad saken gäller,
när herr Dårlin påstår att löneökningarna
för de i företagen anställda också
utgör skatter. Jag har för mig att det
fortfarande förekommer fria förhandlingar
på arbetsmarknaden mellan arbetsgivarnas
och löntagarnas organisationer.
Sedan är det naturligtvis svårt att förstå
varför man från företagens sida klagar
över att det är så förfärligt svårt att
vara företagare i detta land. Det före
-
Onsdagen den 11 april 1962 em.
Nr 15 125
Avskrivning å maskiner och inventarier i rörelse
kommer ju då och då rubriker och artiklar
i tidningarna, där det påvisas hur
aktier smugglas från den svenska marknaden
till utländska marknader därför
att dessa aktier bland de utländska köparna
är så otroligt begärliga, beroende
på att den svenska företagsamheten är
så synnerligen lönsam!
Herr DÅRLIN (h):
Herr talman! Jag är fullt införstådd
med att löner inte är detsamma som
skatter. Men genom att lönekontot ökat
alltmer i de svenska företagen — och
även på denna ökning betalar ju löntagarna
skatt — får företagarna inte så
mycket pengar över som kan beskattas.
Detta är i och för sig inget fel; det är
väl bevis för att företagarna inte kan
både redovisa störa vinster och större
och större löne- och andra kostnader.
Någonstans måste det finnas en gräns.
När herr Kristenson själv påvisar, att
vi skulle kunna sälja varorna billigare,
är detta den gamla tesen om att höja
lönerna och sänka varupriserna.
Herr KRISTENSON i Göteborg (s):
Herr talman! Menar herr Dårlin med
detta tal, att vi nu har nått gränsen för
löneökningar i vårt land?
Herr DÅRLIN (h):
Herr talman! Det menar jag inte. Kan
vi bara få lov att göra tillräckliga avskrivningar
på maskiner och inventarier
så att vi kan rationalisera verksamheten
i tillräcklig omfattning, så kan vi
därigenom öka de anställdas realinkomster.
överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som
föreslagits i reservationen I) av herr
Hagberg m. fl.; samt 3:o) bifall till reservationen
II) av herr Lundström
m. fl.; och fann herr andre vice tal
-
mannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafson i Göteborg begärde likväl
votering, i anledning varav herr
andre vice talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog
de båda återstående propositionerna,
av vilka herr andre vice talmannen
nu fann den under 2:o) angivna ha
flertalets mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen begärde
dock herr Gustafson i Göteborg votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att! kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets betänkande
nr 25 antager utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranledes
av bifall till reservationen I) av
herr Hagberg m. fl., röstar
Ja,
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen II) av herr Lundström
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan
kunna råda angående omröstningens
resultat, varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 35 ja och 39 nej, varjämte 123
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.
I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:
126 Nr 15 Onsdagen den 11 april 1962 em.
Avdrag vid beskattningen för lön till hemmavarande barn
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 25, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen II) av herr Lundström
in. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre vice
talmannen tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter ha
röstat för ja-propositionen. Herr Gustafson
i Göteborg begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 130 ja och 33 nej, varjämte
34 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
§ 2
Avdrag vid beskattningen för lön till
hemmavarande barn
Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 31, i anledning av väckta
motioner om avdrag vid beskattningen
för lön till hemmavarande barn.
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 465 av herrar T horsten
Larsson och Mattsson samt II: 533 av
herr Boo hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att skattskyldig skulle
äga rätt att vid beräkningen av inkomsten
från särskild förvärvskälla
göra avdrag för lön till hemmavarande
barn, som uppnått 15 års ålder och
haft så stor inkomst, att den föranledde
skatteplikt för barnet enligt kommunalskattelagen
51 §, samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag till
härför erforderliga ändringar av kommunalskattelagen
och anvisningarna
till densamma i enlighet med vad i motionerna
anförts.
Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:465 av herrar
Thorsten Larsson och Mattsson samt
11:533 av herr Boo om avdrag vid beskattningen
för lön till hemmavarande
barn, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Gustaf Elofsson, Gösta Jacobsson,
Nilsson i Svalöv, Eriksson i Bäckmora
och Björkman, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till de likalydande
motionerna 1: 465 av herrar Thorsten
Larsson och Mattsson samt II: 533 av
herr Boo antaga ett av reservanterna
framlagt förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):
Herr talman! I föreliggande betänkande
har bevillningsutskottet behandlat
motioner från centerpartiet, vari påyrkats
sådan ändring av kommunalskattelagen
att hemmavarande barn,
som uppnått 15 års ålder och som är
sysselsatta i föräldrarnas jordbruk eller
rörelse, skall anses tillhöra arbetspersonalen
och att föräldrarna alltså skall
beträffande till dem utbetalade löner ha
samma avdragsrätt som gäller för lön
till annan jämnårig arbetstagare. För
närvarande är åldersgränsen satt vid
16 år för att hemmavarande barn, som
arbetar i föräldrarnas rörelse, skall anses
tillhöra arbetspersonalen. Vad som
föreslås i motionerna nr 465 i första
kammaren och nr 533 i denna kammare
är endast att denna åldersgräns sänkes
med ett år till 15 år.
Nr 15 127
Onsdagen den 11 april 1962 em.
Avdrag vid beskattningen för lön till hemmavarande barn
Bevillningsutskottets majoritet har avstyrkt
motionerna, medan några av oss
andra utskottsledamöter har fullföljt
dem i en reservation till utskottsbetänkandet.
Vi reservanter kan inte finna
det rimligt eller rättvist att den skattemässiga
behandlingen när det gäller avdragsrätt
för utbetalad arbetslön skall
vara så helt olika, om en arbetsgivare i
sin rörelse anlitar hemmavarande barn
som fyllt 15 men icke 16 ar eller om
samma arbetstagare i sin tjänst har en
femtonåring som icke tillhör hemmet.
I det förra fallet medges icke arbetsgivaren
något avdrag för utbetalad lön,
medan han i det senare fallet får göra
avdrag för lönen till den femtonåring
som han anställt. Det blir alltså en
straffbeskattning av den arbetsgivare
som i sin rörelse anlitar hemmavarande
barn under 16 års ålder. För en rörelscidkare
ställer det sig förmånligare att
anställa exempelvis grannens son eller
dotter i stället för att låta sina egna
barn utföra ett visst arbete. En sådan
konsekvens av den nuvarande lagstiftningen
kan inte vara tillfredsställande.
En ändring av kommunalskattelagen på
ifrågavarande område i enlighet med
vad som föreslagits i motionerna är därför
befogad.
Den motivering, som utskottets majoritet
anför för avslag på motionerna,
förefaller mig vara mycket svagt grundad.
Utskottet säger att den ordning
som föreslås i motionerna endast skulle
innebära en obetydlig skillnad, jämfört
med nuvarande förhållande. Men om så
är fallet, hade väl inte utskottet behövt
avstyrka motionerna, som enligt vår
uppfattning i praktiken ändå har stor
betydelse.
Jag ber, herr talman, med dessa ord
att få yrka bifall till den vid utskottets
betänkande fogade reservationen.
Herr ANDERSSON i Essvik (s):
Herr talman! Liknande motioner har
behandlats tidigare, varvid utskottet har
avstyrkt och riksdagen avslagit dem.
Man kan följaktligen inte med bästa vilja
i världen påstå att denna motion mer
än någon annan av dem som bevillningsutskottet
brukar behandla har nyhetens
behag.
Motionen syftar till att bestämmelserna
skall ändras så att avdrag får ske
för lön till barn som arbetar i föräldrarnas
företag, om barnen har fyllt 15
år. Herr Eriksson i Bäckmora anför att
det för närvarande gäller att hemmavarande
barn som fyllt 16 år och är
sysselsatta i föräldrarnas jordbruk eller
rörelse kan anses tillhöra arbetspersonalen,
men han utelämnar något som
enligt mitt förmenande är mycket viktigt
i sammanhanget, nämligen att avdrag
kan medgivas endast därest barnet
ej fyllt 18 år under förutsättning att
dess inkomst av arbete eller eljest är så
stor att den föranleder skatteplikt enligt
kommunalskattelagen.
Det förslag som reservanterna nu för
fram och som herr Eriksson i Bäckmora
varmt förordar syftar inte till att
ändra den andra och avgörande bestämmelsen
i taxeringsförordningen.
Det innebär att om förslaget skulle bifallas,
kan det få effekt först om inkomsten
av barnets arbete uppgår till
2 500 å 2 600 kronor. Då förstår envar
att när det gäller skolpliktiga barn —
det är här i regel fråga om sådana, och
herr Eriksson i Bäckmora talar ju om
15-åringar — måste det hela vara utan
praktisk betydelse. Detta är det främsta
skälet till att vi inom bevillningsutskottets
majoritet inte har velat tillstyrka
motionen. Vi anser nämligen att det bör
finnas starka skäl innan man beslutar
om nya förordningar och bestämmelser.
Då ett bifall till motionen som sagt i
praktiken egentligen inte har någon betydelse,
tycker jag att riksdagen bör besluta
i enlighet med vad bevillningsutskottet
har föreslagit.
Herr NILSSON i Svalöv (h):
Herr talman! Eftersom jag befinner
mig bland reservanterna vill jag säga
128 Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 em.
Dispositionen av överskotten från riksbankens rörelse, m
ett par ord till herr Andersson i Essvik.
Han framhöll att förslaget i fråga icke
hade någon större praktisk betydelse,
eftersom totalinkomsten måste gå upp
till 2 500 å 2 600 kronor innan vederbörande
barn självt blev beskattat. Det
är rätt, herr Andersson i Essvik, men
denna inkomst behöver icke nödvändigtvis
vara arbetsinkomst. Det kan
förekomma att barns fader eller moder
är död och att barnet har ärvt ett belopp
på låt oss säga 30 000 kronor, av
vilket det har en ränteinkomst på 1 500
kronor. Då behöver vederbörande en
arbetsinkomst på endast 1 000 å 1 100
kronor för att komma upp till detta
skattepliktiga belopp.
Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.
Herr ANDERSSON i Essvik (s):
Herr talman! Jag tycker att de skäl
som herr Nilsson i Svalöv här anförde
ytterligare styrker vad jag sade, nämligen
att ett förslag av denna art är utan
praktisk betydelse. Ty det tillhör väl de
yttersta undantagen att det bland de
unga människor som det här är fråga
om finns personer med förmögenhet av
sådan storlek att de har 1 500 å 1 600
kronor i ränteinkomster.
Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! Vi håller nu på att genomföra
en nioårig obligatorisk skola.
Barnen börjar skolan vid sju års ålder
och går där i nio år. 7 + 9 = 16. De
kommer alltså in i arbetslivet först vid
16 års ålder, och då är skattebestämmelserna
redan nu sådana att lönen till
de hemmavarande barnen är avdragsgill.
Jag vill understryka vad utskottets
talesman sagt, nämligen att det här blir
fråga om skolpliktiga barn, som är femton
år gamla och som på ferierna tjänar
mer än 2 600 kronor om året — och det
får man nog hålla med om är undan
-
tagsfall. Därför har jag för min del ställt
mig på utskottets sida i detta fall.
Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen av
herr Hagberg m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.
§ 3
Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 4 mars 1955 (nr 110) om
Sveriges allmänna hypoteksbank och
om landshypoteksföreningar, m. m.
Vad utskottet hemställt bifölls.
§ 4
Dispositionen av överskotten från riksbankens
rörelse, m. m.
Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 13, angående användande av riksbankens
vinst för år 1961 samt i anledning
av dels framställning av fullmäktige
i riksbanken angående dispositionen av
överskotten från riksbankens rörelse,
dels ock i ämnet väckta motioner.
Enligt § 1 i den för bankoutskottet
gällande instruktionen åligger det utskottet
att till riksdagen meddela yttrande
och förslag om användande av
den under föregående året upplupna
bankovinsten.
I riksstaten för budgetåret 1961/62
hade under rubriken Riksbanksfonden
upptagits ett belopp av 50 miljoner
kronor.
Enligt den av fullmäktige i riksbanken
till utskottet avgivna berättelsen
angående riksbankens tillstånd, rörelse
och förvaltning under år 1961 uppginge
riksbankens nettovinst för nämnda
år till 230 371 801 kronor 21 öre.
Såsom balanserade vinstmedel från föregående
år redovisades ett belopp av
442 320 kronor 01 öre. Till förfogande
Onsdagen den 11 april 1962 em.
Nr 15 129
Dispositionen ar överskotten från riksbankens rörelse, m. m.
stående vinstmedel utgjorde sålunda
230 814 121 kronor 22 öre.
Utskottet hade i fråga om bankovinsten
för år 1961 inhämtat yttrande
från fullmäktige i riksbanken. I skrivelse
den 1 mars 1962 hade fullmäktige
framfört förslag rörande användandet
av 1961 års vinst och i samband därmed
upptagit till behandling frågan om
riksbankens vinster och förmögenhet
i stort och därvid framlagt förslag rörande
dispositionen av från tidigare år
ackumulerade vinstmedel.
I riksbanksfullmäktiges skrivelse, vilken
såsom bilaga fogats till utskottets
utlåtande, hemställdes sålunda att
bankoutskottet ville föreslå riksdagen
besluta
dels att av riksbankens tillgängliga
vinstmedel
a) ett belopp av 50 000 000 kronor
skulle inlevereras till statsverket under
budgetåret 1961/62,
b) ett belopp av 50 000 000 kronor
skulle överföras till en riksbankens
byggnadsfond,
c) ett belopp av 130 000 000 kronor
skulle överföras till kursdifferenskontot,
d) återstående belopp, 814 121 kronor
22 öre, skulle kvarstå på räkningen
för odisponerade vinstmedel;
dels att därefter av de medel som
avsatts för särskild nedskrivning på
obligationer och av på kursdifferenskontot
innestående medel
a) ett belopp av 500 000 000 kronor
avskreves å riksbankens fordran på
svenska staten, varvid skattkammarväxlar
på detta belopp utan likvid överlämnades
till riksgäldskontoret,
b) ett belopp av 250 000 000 kronor i
enlighet med vad i skrivelsen sagts avsattes
till en särskild riksbankens blivande
jubileumsdonation till främjande
av till Sverige anknuten vetenskaplig
forskning, att avskild från riksbankens
rörelse i övrigt enligt i skrivelsen angivna
riktlinjer förvaltas av riksbanken,
c) återstående belopp finge kvarstå
å kursdifferenskontot;
dels ock att i enlighet med vad i skrivelsen
anförts uppdraga åt en särskild
riksdagens kommitté att utreda och för
riksdagen framlägga förslag till närmare
bestämmelser rörande riksbankens
förutnämnda jubileumsdonations
handhavande och utnyttjande.
I anledning av fullmäktiges i riksbanken
skrivelse, som i de delar vilka icke
avsåge användandet av 1961 års vinst
vore av beskaffenhet att föranleda anmälan
till talmännen jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
hade inom riksdagen
väckts följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen
I. de likalydande motionerna 1:573
av herr Bergman m. fl. samt II: 691 av
herr Antonsson m. fl., vari yrkats
1) att riksdagen måtte avslå bankofullmäktiges
förslag om jubileumsfond
under bankens förvaltning;
2) att riksdagen måtte besluta att
riksbanken till statsverket skulle inleverera
dessa vinstmedel om 250 miljoner
samt att desamma skulle avsättas för en
särskild statlig forskningsfond;
3) samt att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om att en
parlamentarisk kommitté med i motionen
angiven sammansättning måtte tillsättas
i stället för den av bankofullmäktige
föreslagna riksdagens särskilda
kommitté;
II. motionen II: 692 av herr Helén,
vari hemställts att riksdagen i samband
med behandlingen av riksbanksfullmäktiges
skrivelse av den 1 mars 1962 till
bankoutskottet angående dispositionen
av upplupna vinstbelopp från riksbanken
måtte uttala, att kommittén skulle
vid sin utredning angående riktlinjerna
för den föreslagna donationsfonden
särskilt söka åstadkomma en gränsdragning
och arbetsfördelning i förhållande
till redan existerande stödformer, så att
garantier så långt möjligt skapades för
att svensk forskning genom den nu fö
-
5 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 15
130 Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 em.
Dispositionen av överskotten från riksbankens rörelse, m. m.
reslagna donationen erhölle ett reellt
nettotillskott från det allmännas sida;
III. motionen II: 693 av herr Svensson
i Ljungskile, i vilken föreslagits att riksdagen
måtte besluta
dels att av de medel som avsatts för
särskild nedskrivning på obligationer
och av på kursdifferenskontot innestående
medel
a) ett belopp av 500 000 000 kronor
avskreves å riksbankens fordran på
svenska staten, varvid skattkammarväxlar
på detta belopp utan likvid överlämnades
till riksgäldskontoret,
b) återstående belopp finge kvarstå
å kursdifferenskontot;
dels ock att i enlighet med vad i motionen
anförts uppdraga åt en särskild
riksdagens kommitté att utreda och för
riksdagen framlägga förslag om hur
riksbankens 300-årsjubileum borde firas,
varvid kommittén jämväl borde
pröva förslaget om en riksbankens eventuella
jubileumsfond.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte
I. besluta att av riksbankens tillgängliga
vinstmedel
a) ett belopp av 50 000 000 kronor
skulle inlevereras till statsverket under
budgetåret 1961/62,
b) ett belopp av 50 000 000 kronor
skulle överföras till en riksbankens
byggnadsfond,
c) ett belopp av 130 000 000 kronor
skulle överföras till kursdifferenskontot,
d) återstående belopp 814 121 kronor
22 öre skulle kvarstå på räkningen för
odisponerade vinstmedel;
II. besluta att därefter av de medel
som avsatts för särskild nedskrivning
på obligationer och av på kursdifferenskontot
innestående medel
a) ett belopp av 500 000 000 kronor
avskreves å riksbankens fordran på
svenska staten, varvid skattkammarväxlar
på detta belopp utan likvid överlämnades
till riksgäldskontoret,
b) med avslag av i motionerna 1:573
och 11:691 under 1) och 2) gjorda yrkanden
samt av i motionen II: 693
under b) ställt yrkande ett belopp på
250 000 000 kronor i enlighet med vad
ovan sagts avsattes till en särskild riksbankens
jubileumsfond att avskild från
riksbankens rörelse i övrigt förvaltas av
riksbanken,
c) återstående belopp finge kvarstå
å kursdifferenskontot;
III. med avslag av i motionerna I: 573
och II: 691 under 3) ställt yrkande samt
av i motionen II: 693 ställt yrkande rörande
tillsättande av kommitté besluta
att i enlighet med vad i utskottets utlåtande
anförts uppdraga åt en särskild
riksdagens kommitté att utreda och för
riksdagen framlägga förslag till närmare
bestämmelser rörande riksbankens
jubileumsfonds handhavande och utnyttjande;
IV.
anse motionen II: 692 besvarad
med vad utskottet anfört.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr ANTONSSON (ep):
Herr talman! Jag skall begränsa mina
reflexioner till det avsnitt i bankoutskottets
utlåtande som handlar om tillskapandet
av en särskild jubileumsfond
under riksbankens förvaltning, avsedd
för forskningsändamål.
Låt mig då först säga att det om ändamålet
med fonden väl bara råder en
mening, nämligen att den innebär en
glädjande ökning av forskningens resurser.
Den saken är väl alla överens
om. ökade forskningsinsatser hör i allra
högsta grad till de samhälleliga framtidsuppgifterna.
Men jag tycker ändå
att detta riksbankens förslag är ett av
det märkligaste som på mycket länge
har hamnat på riksdagens bord. Det är
märkligt därför att man här föreslår
inrättandet av en särskild fond under
riksbankens egen förvaltning. Det måste
väl stå klart att det inte kan vara en
Onsdagen den 11 april 1962 em.
Nr 15 131
Dispositionen av överskotten från riksbankens rörelse, m. m.
uppgift för centralbanken eller för något
annat statligt verk att avsätta medel
till särskilda forskningsfonder.
Förslaget är tillkommet för att man
med fonden vill hugfästa minnet av
riksbankens 300-åriga tillvaro. Men såvitt
jag förstår har vi en mångfald statliga
verk och institutioner med förnämliga
traditioner, vilka med samma
principiella rätt som riksbanken kan
komma till riksdagen och begära medel
till fonder för forsknings- eller andra
ändamål för att celebrera jubileer
eller andra särskilda händelser i sin
historia. Vi har också en rad akademier
på de kulturella och vetenskapliga områdena,
som framdeles kommer att fira
jubileer av olika slag, och de har i så
fall minst lika stor anledning som riksbanken
att hos riksdagen begära medel
för liknande ändamål.
Såvitt jag förstår gäller det här ett
beslut, som är av prejudicerande karaktär.
Och det verkligt allvarliga är, att
svensk forskning som helhet uppvisar
en mycket splittrad bild när det gäller
samordning och långtidsplanering över
huvud taget, och jag tror att vi med
dagens beslut riskerar att den splittringen
accentueras ytterligare.
Jag tror att det är ett fåtal områden
där vi ligger långt efter många av Västeuropas
övriga länder när det gäller att
åstadkomma en ordentlig samordning.
Vi saknar med andra ord en långsiktig
nationell forskningsplan.
Splittringen visas kanske bäst om
jag nämner att vi vid sidan av universitet
och högskolor har dels ett stort
antal forskningsråd — jag vill minnas
ett 20-tal — dels andra institutioner,
som tävlar om de statliga anslagen. Bilden
blir mer fullständig om jag säger
att anslagsgivningen till forskning sorterar
under inte mindre än sju departement.
Forskningen är ■— det bör vi väl alla
vara överens om •—- en så viktig samhällsdanande
faktor, att dess allmänna
villkor inte får bestämmas av mer eller
mindre improviserade åtgärder. Det
säger sig självt att det är omöjligt att
nå fram till en ordentlig prioritetsbedömning
av de olika forskningsprojektens
angelägenhetsgrad med den splittring
på detta område som nu råder.
Den svenska situationen i fråga om
organisation på forskningens område
har uppmärksammats i internationella
sammanhang. I juni 1959 avlämnade ambassadör
Wilgress en officiell rapport
angående tillståndet i fråga om vetenskapliga
och tekniska resurser i Västeuropas
länder. Ambassadören hade i
uppdrag av OEEC:s generalsekreterare
att efter överläggningar med regeringsrepresentanter
i Västeuropas länder
föreslå åtgärder på nationellt eller internationellt
plan för att öka forskningsresurserna.
Låt mig bara anföra något
av vad ambassadör Wilgress hade att
säga i sin rapport om den svenska forskningens
situation:
»Som man kunde vänta beträffande
ett så utvecklat land är forskningsverksamheten
vittomfattande men inte klart
avgränsad, och insatserna för samordning
är små. Detta är anmärkningsvärt
i ett land som i andra avseenden
har en utpräglad fallenhet för organisation.
Systemet eller bristen på system
fungerar sannolikt därför att Sverige
är ett litet land och därför att de som
är verksamma inom olika forskningsgrenar
kan hålla samband med varandra
genom informella kontakter.»
Den åberopade ambassadören säger
vidare i sin rapport: »På grund av den
stora decentraliseringen är det inte lätt
att ge en översikt över forskningsverksamheterna
i Sverige.» Han avslutar sitt
kapitel beträffande vårt land med följande:
»Man lämnar Sverige med full
beundran för vad man sett men med en
känsla av att mera borde göras för vetenskaplig
forskning än vad som är fallet
för närvarande. Man skulle önska att
konturerna av en samlad nationell forskningspolitik
växer fram.»
Detta är just vad som har beaktats i
132 Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 em.
Dispositionen av överskotten från riksbankens rörelse, m. m.
övriga länder, och vi motionärer har
därför ansett att när riksbanken nu
kommer med sitt förslag hade det varit
önskvärt om det kunde ha givit upphov
till en motsvarande översyn i vårt land
av forskningens allmänna resurser och
det sätt på vilket de skall disponeras.
Den mycket korta översikt av den
svenska forskningens villkor som jag
här har givit, dess splittring på ett mycket
stort antal olika enheter, forskningsråd,
fonder, de olika finansieringsfonderna
— det privata näringslivet, statliga
anslag, donationsmedel, utländskt
stöd —- visar enligt min mening att en
samordning och långtidsplanering måste
ske.
Därför vill jag, herr talman, säga att
det ter sig ganska tveksamt om en fond
av den typ riksbanken föreslagit verkligen
kan samordnas med det övriga
forskningsstödet och ingå som ett naturligt
led i de organ som måste finnas
på detta område.
Vi har i en fyrpartimotion föreslagit
att riksbankens förslag om en forskningsfond
skall ge anledning till en allmän
översyn av den svenska forskningens
organisation och resurser. Av formella
skäl, har det sagts mig, har man
inte i utskottet kunnat behandla förslaget
i det avsnittet, och i så fall borde
väl motionen ha remitterats till ett annat
utskott.
Jag beklagar den formella behandlingsgången,
ty enligt min mening är
riksbankens påtänkta tillskott till den
.svenska forskningen av en sådan omfattning,
att en allmän översyn i sammanhanget
hade varit befogad. Vi skall
märka att det inte gäller några småbelopp
— det rör sig om belopp lika
störa som ett flertal Nobelpris per år
från fondens avkastning. Fonden skall
i inledningsskedet uppgå till 250 miljoner.
Man har tänkt att den skall uppgå
till 300 miljoner kronor när den skall
börja användas 1968.
Jag vill, herr talman, slå fast att riksbankens
vinst är att betrakta som stats
-
verkets medel. Vinstmedel är i princip
att betrakta på samma sätt som de
pengar vi tar in genom skatter, och det
hade därför varit naturligt om dessa
medel inlevererats till statsverket.
Med den form som riksbankens framställning
har fått hade det varit naturligt
— om än inte helt tillfredsställande,
det erkänner jag gärna •—- att medlen
hade avsatts till en särskild statlig forskningsfond.
Dessa medel, som enligt riksbankens
förslag nu skall komma forskningen
till godo, borde sedan enligt motionärernas
uppfattning ha slussats ut
de ordinarie vägarna via forskningsinstitut
och -institutioner, via universitet
och högskolor samt via våra forskningsråd.
Nu kan det genmälas att den kommitté,
som man har tänkt skall bearbeta
detta förslag, är obunden. Man
kan säga att riksbanken endast begär att
få vara förvaltande myndighet. Riksbanken
har inte begärt att få fördela
dessa forskningsanslag. Men kvar står
ändå det faktum, att kommittén endast
sysslat med de närmare bestämmelserna
för användningen av just dessa donationsmedel,
och någon översyn av hela
fältet kan såvitt jag förstår knappast
bli aktuell.
Jag har åtskillig kritik att framföra
mot förslaget även i övrigt. Man kan
exempelvis ställa frågan: Har den svenska
forskningen råd att vänta i sex år
på detta medelstillskott? I en tid av så
snabb teknisk utveckling, av så snabb
utveckling på forskningens område som
vi nu upplever är detta en icke föraktlig
period. — Jag vill dock notera utskottets
positiva skrivning härvidlag i ett
utlåtande som jag eljest finner tämligen
magert och intetsägande. Utskottet
säger att den föreslagna kommittén bör
överväga, huruvida avkastningen av fonden
kan komma forskningen till godo
före år 1968. Jag noterar detta med tillfredsställelse.
Mycket vore att säga om formerna för
kommitténs tillsättning. Bankofullmäk
-
Onsdagen den 11 april 1962 em.
Nr 15 133
Dispositionen av överskotten från riksbankens rörelse, m. m.
tige hade föreslagit att statsministern
skulle kallas som ordförande, varjämte
ytterligare någon företrädare för regeringen,
samt någon representant för
bankofullmäktige skulle ingå. Nu stöper
utskottet om förslaget och förordar att
statsministern och riksdagens talmän
skall anmodas ingå i kommittén, varefter
statsministern och talmännen själva
skulle utse övriga ledamöter i utredningskommittén.
Jag skall inte närmare
kommentera förslaget, men nog är det
väl en säregen form av kommitté — en
unik »riksdagens egen kommitté» för
att använda bankofullmäktiges uttryckssätt.
Det enda riktiga hade varit att
vi — om möjligheter funnits -— genom
en utredning hade fått en allmän översyn
av forskningens organisation och
framtidsresurser, såsom jag tidigare
sagt.
Jag tillåter mig också, herr talman,
att framföra ett rent lekmannamässigt
tvivel, huruvida denna donationsfond
behöver reserveras i riksbanken för
dess verksamhet. Jag erkänner gärna att
det fordras ganska ingående ekonomisk
sakkunskap för att kunna bedöma, om
detta är nödvändigt — utskottets talesmän
och eventuellt riksbanksfullmäktiges
ordförande får väl söka reda ut
saken inför kammarens ledamöter. Jag
är för min del medveten om att storleken
av riksbankens statspappersportfölj
har betydelse i två avseenden. För
det första måste riksbanken ha en så
stor portfölj, att operationer kan företas
på öppna marknaden i den utsträckning
det penningpolitiska läget kräver.
För det andra måste den utelöpande sedelstocken
kunna täckas med de tillgångar
som ingår i värdepappersportföljen.
Men nu är enligt min mening ■— det
vill jag gärna ha diskuterat —- riksbankens
portfölj av skattkammarväxlar
och svenska obligationer så stor, att
den mer än väl täcker det behov som
förefinns — detta även vad beträffar
de täckningsgilla tillgångarna för den
utelöpande sedelstocken.
Herr talman! Jag skall inte orda mera
om detta. Det hade varit ytterligt intressant
att ta upp en utförlig debatt om
forskningens resurser och forskningens
framtida organisation, men jag anser att
en sådan debatt i nuläget — med den
utformning som utskottets utlåtande har
— inte tjänar något ändamål. Jag vill
emellertid framhålla, att när jag inte
ställer något yrkande så beror det på att
ingen reservation finns fogad till bankoutskottets
utlåtande. Jag uttalar dock
förhoppningen att den väg, som anvisas
i fyrpartimotionen, måtte uppmärksammas
av den kommitté som kammaren
torde besluta om. Jag tror alt den vägen
är den enda riktiga för forskningens
framtid. Jag hoppas även att kommittén
vid sina överväganden framför allt
undersöker, om det går att före 1968
ställa avkastningen av fonden till forskningens
förfogande. Det gäller dock årliga
belopp på cirka 15 miljoner — en
inte oväsentlig summa.
Fru SJÖVALL (s):
Herr talman! Jag vill stryka under
de kritiska synpunkter som herr Antonsson
framfört rörande den av riksbanken
föreslagna forskningsfonden.
Jag vill också stryka under herr Antonssons
kritiska synpunkter på det andra
problemet, om riksbankens disposition
av vinstmedel. Riksbanksfullmäktige
har i sin skrivelse framhållit, att frågan
denna gång inte gäller dispositionen
av 1961 års vinst utan dispositionen
i framtiden av riksbankens vinster och
förmögenhet. Fullmäktige har vidare
sökt analysera en centralbanks roll —
främst dess behov av att kunna klara
relativt stora marknadsoperationer samt
sedeltäckningen —• och har därvid argumenterat
för behovet av relativt stora
fonder.
Liksom herr Antonsson har jag som
motionär yppat vissa tvivel, huruvida
fullmäktiges resonemang är ovedersägligt
riktigt. Det kan inte hjälpas att man
vid läsningen av fullmäktiges skrivelse
får intrycket att en sammanblandning
134 Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 em.
Dispositionen av överskotten från riksbankens rörelse, m. m.
skett av flera olika problem.'' För det
första gäller det riksbankens egen roll
som centralbank, för det andra dess
behov av fonder och dispositionen av
avkastningen från dessa samt för det
tredje riksbankens om några år instundande
jubileum. Det verkar som om dessa
problem inte kunnat hållas isär, med
de olyckliga konsekvenser för forskningen
detta kan komma att få.
I fullmäktiges skrivelse görs påståendet
att det ur samhällsekonomiska synpunkter
är helt likgiltigt om vinsten
stannar hos centralbanken eller om den
inlevereras till statsverket. Det är inte
utan att man vill sätta några frågetecken
i kanten för detta påstående. När
man ser hur riksbanken under några få
år erhållit dessa stora vinster, frågar
man sig om avvägningen mellan riksbankens
och statens intressen under
de gångna åren gjorts på rätt sätt.
Man frågar sig också ifall denna ekonomiska
utveckling — i detta fall gynnsam
— fortsätter och om riksbanken
på nytt inom några få år kommer att
erhålla lika stora vinster, skall dispositionen
av dessa vinstmedel då ske
på samma sätt som under de gångna
åren eller enligt helt nya principer?
Den viktigaste principiella fråga som
riksbanksfullmäktiges förslag föranleder
är dock om det är likgiltigt för samhället
hur riksbanken disponerar sina
vinstmedel. Även om man accepterar
att riksbankens teoretiska resonemang
—- att riksbanken nu behöver fondera
250 miljoner för att klara kommande
marknadsoperationer — skulle vara riktigt,
har riksbanken genom att binda
dessa medel i en jubileumsfond i stället
för att i vanlig ordning inleverera dem
till staten kommit att ingripa som en
stat i staten. Riksbanken har själv föreslagit
en dirigering av dessa medel
till forskning. Det är just denna riksbankens
roll av stat i staten som enligt
min mening är det absolut väsentligaste
principiella problemet. Bankoutskottet
har glidit över det, liksom det har gli
-
dit över frågan om att göra en saklig
värdering och belysning av bankofullmäktiges
principiella resonemang. Jag
förmodar att bankoutskottet har underlåtit
att göra detta av samma skäl som
bankofullmäktige, nämligen på grund
av det hägrande jubileet 1968.
Även om tanken är gloriös måste man
sägai att riksbanksfullmäktige genom
sitt förslag kan komma att komplicera
forskningssituationen. Både riksbanksfullmäktige
och bankoutskottet har ju
glidit undan inför hela den problematik
som bankofullmäktige skapat genom
tillkomsten av denna fond.
Vår motion liksom även herr Heléns
har försökt ta upp det problem som
forskningen kommer att utsättas för.
Den årliga avkastningen av den föreslagna
jubileumsfonden kommer att uppgå
till cirka 15 miljoner, vilket motsvarar
60 Nobelpris om året. Detta kanske
i och för sig kan tyckas vara ett avsevärt
tillskott till den svenska forskningen,
men det beror ju i någon mån också
på åt vilket håll dessa pengar kommer
att dirigeras. Även där har riksbanksfullmäktige
varit mycket vaga i sina
uttalanden. Riksbanksfullmäktige har
angett att fondens avkastning »bör användas
till att i vidsträcktaste mening,
utan begränsningar till vissa ämnesområden
eller vissa slag av kostnader,
främja och understödja till Sverige anknuten
vetenskaplig forskning, varmed
avses antingen i Sverige av svenskar
och utlänningar eller i utlandet av svenskar
bedriven sådan forskning.»
Vi har i vår motion försökt räkna ut
hur mycket olika forskningsområden får
i form av anslag. Det är alltså inte fråga
om de traditionella siffrorna, utan dessa
är omräknade. Det visar sig att samtliga
forskningsråd under budgetåret 1961/62
fick 26,2 miljoner kronor, om man utesluter
anslag till atomforskning inom
forskningsrådens ram. Övriga statliga
forskningsanslag uppgick till 72,5 miljoner
kronor. Anslagen till den svenska
och den internationella atomforskning
-
Onsdagen den 11 april 1962 era.
Nr 15 135
Dispositionen av överskotten från riksbankens rörelse, m. m.
en uppgick till 11,1 miljoner kronor.
Försvarsforskning utanför FOA fick 4,7
miljoner kronor och FOA 51,3 miljoner
kronor. AB Atomenergi erhöll 102 miljoner
kronor. Den svenska forskningen
finansieras även från Amerika. Vi har
inga exakta siffror på hur störa dessa
summor är, men de uppges vara 10 miljoner,
eventuellt 20 miljoner kronor årligen.
Vi har likaså ett internationellt
samarbete och anslår från Sverige pengar
till exempelvis kärnforskning, teknisk
fysik och atomenergisamarbete,
uppgående till sammanlagt 10,74 miljoner
kronor för kommande budgetår. Det
väntade ESRO-projektet beräknas uppgå
till cirka 10 miljoner kronor årligen.
Vi har angivit dessa siffror för att
bevisa storleksordningen på avkastningen
av den fond som riksbanksfullmäktige
har föreslagit. Om denna fond
skall inlemmas på den mera traditionella
forskningens område utgör den
ett mycket stort anslag. Skall den dirigeras
över till stora projekt för atomenergiforskning
etc. betyder den endast
ett relativt litet tillskott till forskningen.
Härom lämnas som sagt inga
som helst anvisningar i vare sig bankofullmäktiges
skrivelse eller bankoutskottets
utlåtande.
Herr Antonsson var inne på den administrativa
härva som karakteriserar
forskningen, och jag vill ytterligare understryka
detta problem. Om riksbankens
jubileumsfond erhåller en separat
styrelse kommer den att utgöra vårt
21 :a eller 22 :a forskningsråd. Det har
också i vår motion poängterats att någon
översyn av forskningens villkor
inte gjorts sedan 1955 års universitetsberedning
avlämnade sitt betänkande.
Jag vill liksom herr Antonsson understryka
de svårigheter som uppkommit
för hela forskningsfältet genom
denna ytterligare fond. Det är olyckligt
att bankoutskottet inte kunnat finna
några former för att inordna detta tillskott
i det ordinarie forskningsstödet.
Bankoutskottet har i någon mån hyfsat
förslaget om en riksdagens egen kommitté
och föreslagit att statsministern
och talmännen skall ingå i den blivande
kommittén och i sin tur utse övriga
kommittérade. Men med all reverens för
talmännens skicklighet måste jag ifrågasätta
deras hemmahörighet på detta speciella
område, där det gäller att försöka
lösa de problem som detta forskningsstöd
innebär. Det hade varit önskvärt
att man i stället föreslagit två kommittéer:
en för att grubbla över riksbankens
jubileum och en med uppgift att
inlemma detta nya stöd till forskningen
i det totala forskningsstödet.
Trots allt hoppas vi motionärer att
riksbankens jubileumsfond skall leda
till att vi får en översyn av frågan om
forskningens villkor och behov och att
vi får en genomgång av administrationsproblemen,
planläggningen och centraliseringen
och att vi här i Sverige inte
skall komma på efterkälken i detta avseende
i jämförelse med de ledande industriländerna.
Framför allt skapar ju tillkomsten av
denna jubileumsfond mycket stora problem
när det gäller prioritetsfrågorna
inom forskningen. De måste lösas av
den blivande kommittén. Vi hoppas också
att man vill beakta våra förslag beträffande
kommitténs sammansättning,
så att den får en bred representation av
forskare, vilka ju ändå är de verkligt
sakkunniga när det gäller att lösa de
problem som riksbanken skapat. Men
även näringslivet bör bli representerat,
eftersom näringslivet står för den övervägande
delen av den samhällsekonomiskt
viktiga tillämpade forskningen.
Det är långt viktigare att dessa grupper
blir representerade än att riksdagen
övervärderar historiska ögonblick och
låter detta bli bestämmande för kommitténs
sammansättning.
Det kan inte hjälpas att vi trots allt
hyser farhågor för att den föreslagna
jubileumsfonden kommer att ytterligare
splittra organisationen för forskningsstödet
vilken redan nu är ett lapp
-
136 Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 em.
Dispositionen av överskotten från riksbankens rörelse, m. m.
verk och att, om inte den blivande kommittén
kan lösa detta problem, riksbanken
kan ha gjort förhållandena för
forskningen sämre i stället för bättre.
Jag tycker också att det är anmärkningsvärt
att vi 1962 i ett högt utvecklat
industrialiserat samhälle skall lita
till fonder för att stödja en samhällsverksamhet
av så väsentlig karaktär som
denna. Det hjälps inte att det verkar
innehålla litet av det system som vi var
nödda att ha på 1700-talet, när vi försökte
klara vår fattigvård med hjälp
av fonder. Vi har nu lyckats inlemma
både fattigvården och sjukvården i ett
generellt samhällssystem, och det vore
lyckligt om även forskningen snart kunde
inlemmas där. Förra året fattade vi
beslut om malmfonden och norrlandsfonden
för att stödja forskningen, och
nu skall vi ta denna nya fond i stället
för att angripa forskningens problem
med tanke på samhällets behov.
Forskarna har också haft allvarliga
farhågor för vad denna fond kommer
att innebära just på grund av den ytterligare
splittring den riskerar medföra.
Men de allvarligaste invändningarna
från forskarnas sida och även från
samhällets sida är att dessa medel inte
skulle tas i anspråk förrän 1968. Pengarna
finns redan, och man frågar sig
om vi verkligen skall behöva vänta till
1968 bara för att riksbanken på det
sättet skall få fira sitt jubileum. Jag
vill liksom herr Antonsson poängtera
till vilket oerhört förfång det skulle
vara för forskningen om vi undandrog
den detta stöd under så lång tid som
sex år. Jag tror också att det är riktigt
som man säger från forskarnas
sida, att denna jubileumsfond kommer
att användas som en ursäkt och att anslagen
till forskningen under dessa
vänteår realiter t. o. m. kommer att
minskas. Visserligen har bankoutskottet
öppnat vissa möjligheter för kommittén
att utdela medel tidigare, och
jag vill starkt understryka att det ur
forskningssynpunkt är ett krav och ett
önskemål att man finner former härför.
I likhet med herr Antonsson har jag
inget yrkande — jag skulle nästan vilja
tillägga tyvärr. Det hela har fått för
mycket av jubileum över sig, och det
har kanske gjort att man inte sakbehandlat
förslaget. Jag har en känsla av
att intresset för jubileet har alltför stor
resonans för att det skall löna sig att
ställa annat yrkande än om bifall till
det förslag som riksbanksfullmäktige
och bankoutskottet nu har framlagt.
Men jag måste i detta sammanhang
rikta en allvarlig vädjan till statsministern,
som så småningom skall utse
denna kommitté, att han bortser från
bankens jubileum och låter kommittén
arbeta med realproblemet hur denna
fond skall kunna inordnas i det allmänna
forskningsstödet så att resultatet
blir gagneligt för hela samhället och
framför allt så att man löser de ytterligt
svåra prioritetsproblem för forskningen
som denna fond genom sin relativa
storlek ger upphov till.
Om man överväger dessa synpunkter
tror jag man måste dra slutsatsen,
att riksbanken får finna sig i att vi inte
med glädje accepterar den lösning som
riksbanken har kastat över oss.
IJerr SVENSSON i Ljungskile (fp):
Herr talman! Jag skall inte försöka
gå igenom alla de aspekter som kan anmäla
sig i samband med denna frågas
behandling. De två föregående talarna
och den motion som de har talat för
har ju berört en del.
Låt mig erinra om att en av de frågor
som detta ärende avser är riksbankens
redovisning av dels 1960 års
vinst och dels tidigare ackumulerade
vinster. Denna redovisning inför riksdagen
är en av komponenterna i detta
problem.
I den ekonomiska debatten på våren
1960 gjorde jag några reflexioner med
anledning av riksbankens anhopade
vinstmedel som då gick ett gott stycke
över 500 miljoner kronor. Jag satte då
i fråga om det inte vore dags att närmare
granska den anhopning av riks
-
Onsdagen den 11 april 1962 em.
Nr 15 137
Dispositionen av överskotten från riksbankens rörelse, m. m.
banksmedel som pågick. Då svarade
riksbanksfullmäktiges ordförande herr
Sköld: »Jag vet inte vart herr Svensson
i Ljungskile ville komma med diskussionen
om riksbankens vinst. Det är väl
väldigt svårt att avgöra, hur stort kursdifferenskonto
riksbanken behöver ha.»
Sedan vädrade vi dessa synpunkter i
ett par tre repliker. Herr Sköld var den
gången helt oförstående för att frågan
var något att syssla med.
Nu behandlar riksbankens sjutton sidor
långa skrivelse detta problem. Nu
har vi kommit därhän, låt mig konstatera
detta. Riksbanken framhåller själv
att det är befogat med en översyn av
riksbankens vinstmedel och förmögenhet
i stort.
Sedan följer ett långt resonemang
som jag inte vill närmare kommentera.
Det mynnar ut i slutsatsen att det skulle
vara på något sätt olämpligt om riksbanken
levererade från år till år växlande
överskott. Bankofullmäktige finner
det synnerligen maktpåliggande att
sitta och balansera ett litet hörn av vår
budget som i sin helhet går på 20 miljarder
kronor. Det skulle på något sätt
vara besvärande för samhället om riksbanken
inte balanserade detta lilla hörn
år från år. Men om finansministern
sköter den störa balanseringen, som
ju är en sammanvägning av en mängd
olika inkomster och utgifter där de olika
posterna varierar, kan han väl orka
med den här lilla biten också.
Emellertid kommer riksbanksfullmäktige
till följande slutsats som jag
skall be att få läsa upp. Riksbanksfullmäktige
säger: »Både av skäl, som har
framgått av det föregående och med
hänsyn till ovissheten, huruvida en sådan
ökning kunde bli bestående över
någon längre tid, har fullmäktige avvisat
tanken på en direkt höjning av det
till statsverket årligen inlevererade beloppet
av riksbankens vinst. Fullmäktige
har ansett, att det över statsbudgeten
inlevererade årsbeloppet bör hållas
i görligaste mån stabilt och i varje fall
för närvarande icke höjas utöver nuva
-
rande nivå», dvs. 50 miljoner kronor
1961, då riksbanken hade en vinst på
230 miljoner kronor.
Fullmäktige avvisar alltså i skrivelse
till riksdagen tanken på att inleverera
varierande vinstbelopp som blir resultat
av en riksbankspolitik, vilken naturligtvis
styrs efter helt andra riktlinjer
än hänsynen till hur stor vinsten
skall bli. För min del tycker jag att
riksdagen klart och tydligt borde avvisa
detta principiella uttalande från
riksbankens sida och helt enkelt göra
det med en hänvisning till riksbankslagens
5 §, där det står att över riksbankens
behållning och årliga vinst
äger riksdagen att förfoga med iakttagande
av vad som står i 4 §, vilken senare
bara gäller upprätthållande av en
resert ''ond på 20 miljoner kronor.
I den motion som jag har väckt,
11:693, har jag framhållit att det enligt
min mening inte finns något skäl
med hänsyn till den framtida utvecklingen
till att riksbanken skulle leverera
in relativt låga och lika stora belopp
över långa perioder. Utskottet har
i sin skrivning på denna punkt gjort
ett uttalande som dock är tämligen
oklart. Det står på s. 5, där utskottet
framhåller att bankoutskottets ställningstagande
till dispositionen av 1961
års vinst inte kan binda utskottet i fortsättningen.
Nej, tacka för det! Det behöver
knappast sägas, ty det är alldeles
självklart. Det hade varit önskvärt, om
man från bankoutskottets sida klarare
hade uttryckt sin uppfattning på denna
punkt och direkt avvisat detta principiella
uttalande från riksbanksfullmäktiges
sida.
När det sedan gäller de anhopade
vinstmedlen säger nu riksbanksfullmäktige,
att man kan överlämna 500 miljoner
— alltså V2 miljard —- till riksdagen.
Det skulle sålunda ske en avskrivning
på statsskulden med 500 miljoner
genom att överlämna skattkammarväxlar
för det beloppet. Om den saken föreligger,
såvitt jag förstår, inte några delade
meningar här i dag. Riksbanksfull
-
5*—Andra kammarens protokoll 1962. Nr 15
138 Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 em.
Dispositionen av överskotten från riksbankens rörelse, m. m.
mäktige föreslår detta, och ingen av motionärerna
har rest invändningar.
Bankoutskottet har inte heller gjort det.
Man är alltså överens om att man kan
skriva ned statsskulden med denna
halva miljard.
Jag skulle vilja göra en liten reflexion
i marginalen, en reflexion som inte
särskilt berör riksbanken. För ett par
tre år sedan, då statsskuldens ökning
diskuterades så intensivt här i riksdagen
och i landet i övrigt, tog jag mig
före att försöka visa hur det reellt sett
hade varit under en femårsperiod. Jag
visade att statsskuldens ökning inte var
så stor som man på vissa håll gjorde
gällande. Den gången var jag faktiskt
inne på tanken att försöka göra ytterligare
en sammanställning och försöka
att få fram realiteterna bakom statsskulden
litet bättre. Om riksgäldskontoret
bokför sina skulder med nominella belopp
men både riksbanken och andra
statliga verk ligger med relativt störa
obligationsinnehav nedskrivna till kursvärdena
eller därunder, blir resultatet
när man tar hänsyn till både staten och
dess olika verk, att statsskulden i realiteten
är mindre än vad riksgäldskontoret
redovisar. Det kunde för den allmänna
debatten och för riksdagen vara
av intresse att man någon gång fick en
sådan siffersammanställning, men som
sagt jag nämner bara detta i förbigående.
Om de 500 miljonerna råder inga delade
meningar. Därutöver framhåller
riksbanksfullmäktige på s. 16 i bilagan
till bankoutskottets utlåtande, att fullmäktige
i och för sig har bedömt det
möjligt att disponera mera av de anhopade
vinstmedlen på samma sätt som
gäller för de 500 miljonerna men av
olika skäl inte ansett sig kunna gå längre
än till 500 miljoner i fråga om ett
definitivt »utsläckande» av tillgångar
i riksbankens värdepappersportfölj.
Fullmäktige kommer sedan i stället in
på tanken att man skulle bilda en fond
på V4 miljard. Formuleringen är rätt
egendomlig. Det står nämligen i riksbanksfullmäktiges
skrivelse, att »under
prövningen av det föreliggande ärendet
har för fullmäktige aktualiserats en annan
fråga, som synts kunna sammankopplas
med den här föreliggande på
ett sätt, som kunde underlätta ett tillgodoseende
av de båda syften som är
aktuella» -— dvs. att både ge bort och
behålla pengarna! Varifrån förslaget
har kommit får vi inte veta något närmare
om. Det har aktualiserats, står det
med en något mystisk formulering, men
förslaget innebär dels att det skall bildas
en fond, vars avkastning skall användas
för att stödja forskningen, dels
att det skall tillsättas en kommitté, som
närmare skall bestämma hur denna fond
skall användas.
Jag vill inte ge mig närmare in på
någon diskussion om den svenska
forskningens organisation, dess villkor
och dess behov; andra kan göra det
bättre än jag. Men när man nu föreslår
att riksdagen skall skapa en fond av
dessa pengar och sedan utreda allt det
som hör samman med denna sak, måste
jag fråga varför man skall ha så bråttom
med att besluta i själva fondfrågan. Enligt
riksbanksfullmäktiges förslag skall
inte pengarna användas ännu på sex år;
det är sex år kvar till dess att riksbanken
fyller 300 år — om nu det är ett
skäl för att vidta detta arrangemang.
Ifall man, såsom jag har föreslagit i min
motion, låter pengarna vara kvar på
riksbankens kursdifferenskonto, har
riksbanken dem tillgängliga för sina
marknadsoperationer, om så skulle visa
sig erforderligt, vilket jag varken vill
bekräfta eller bestrida. De finns till disposition
när man blir på det klara med
hur en sådan fond skall fungera. Varför
skall man då besluta först och tänka
sedan? Här i riksdagen brukar vi, i de
flesta fall åtminstone, försöka göra det
omvända, dvs. tänka först och besluta
sedan.
Är det för övrigt så alldeles säkert, att
själva huvudfrågan är klar? Är det utan
Onsdagen den 11 april 1962 em.
Nr 15 139
Dispositionen av överskotten från riksbankens rörelse, m. m.
vidare 100-procentigt säkert, att vi skall
bilda en sådan fond? Därmed ökas inte,
såvitt jag förstår, den svenska statens
möjligheter att stödja forskningen. Våra
reala resurser är oförändrade. Det blir
bara fråga om inrättandet av en ny specialdestination
i den svenska budgeten.
Vi håller statsskulden 250 miljoner kronor
högre än den behövde vara, och vi
bestämmer på förhand att av riksbankens
vinst skall årligen utgå ett belopp
till forskningsändamål på 15, 18 eller
20 miljoner eller vad det nu kan bli
fråga om. Det är ju det som sker. Är det
så klart, att vi bör ha en sådan specialdestination?
Och hur kunde den saken
bli klar så fort bara för att riksbanken
författade en skrivelse och skickade den
tvärs över gatan till riksdagen? Jag har
litet svårt att förstå det.
Den svenska riksdagen fyllde 500 år
1936. Man nöjde sig då med att skriva
ett stort verk om den svenska riksdagens
historia. Det svenska tvåkammarssystemet
fyller 100 år 1966 och man har
för den sakens skull tillsatt en kommitté.
Den har nöjt sig med att skriva
fem böcker om tvåkammarssystemet och
i övrigt statsvetenskapliga arbeten. Om
nu riksbanken skall fylla 300 år, förmodar
jag att det betraktas som alldeles
självklart, att man måste skriva riksbankens
historia och dessutom något vetenskapligt
verk om centralbanken, dess
arbete och roll. Skulle man inte kunna
tillsätta en kommitté, som över huvud
taget fick i uppdrag att syssla med frågan
hur riksbankens 300-årsjubileum
skall firas. När så pengarna finns disponibla
— jag föreslår alltså att riksbanken
skall inleverera dessa 250 miljoner
kronor — kunde den kommittén
även få i uppdrag att överväga fondfrågan
och riksdagen kunde få ta ställning
till den, när alla de olika aspekterna
klarlagts, bland annat dels om man skall
ha en fond, dels hur man skall använda
den och dels hur den skall samordnas
med alla andra fonder, som har till än
-
damål att stödja forskningsverksamheten.
Jag kan, herr talman, sakligt sett
inte begripa vad det finns för skäl att
anföra mot en sådan tågordning, som jag
mycket kortfattat har skisserat i min
motion. Vi bör således enligt min mening
tacka och ta emot de 500 miljonerna.
Vi låter riksbanken behålla 250 miljoner
kronor på kursdifferenskonto, och
vi tillsätter en kommitté, som får i uppdrag
att penetrera de olika aspekterna
både när det gäller fondfrågan och när
det gäller riksbankens 300-årsjubileum.
Eftersom jag inte har kunnat bli övertygad
om att den tågordningen skulle
vara oriktig, ber jag, herr talman, få
yrka bifall till motion 693.
I detta anförande instämde herr Gustafson
i Göteborg (fp).
Herr REGNÉLL (h):
Herr talman! En av kvällens talare
— också motionär — betygsatte bankoutskottets
utlåtande som tämligen magert
och tämligen intetsägande. Som talesman
för utskottet vill jag kvittera detta
med att säga, att vi i utskottet funnit
motionerna i ärendet synnerligen läsvärda
och intresseväckande. Jag kan
fortsätta med att betygsätta motionärernas
yttranden i dag som synnerligen
hörvärda.
Diskussionen har speglat den förvåning,
som många i riksdagen kände,
när de via radio och tidningar fick del
av riksbankens förslag till en jubileumsdonation,
som det hette. Det uttrycket
har vi i utskottet tillåtit oss ändra till
jubileumsfond. Att vi på riksdagshåll
blev litet förvånade är lätt förklarligt.
Det är sex år kvar till jubileet, så det
hela tedde sig knappast överhängande.
När man så läste bankofullmäktiges
framställning, undrade man: Vad är det
egentligen riksbanken siktar till — att
freda sina vinstmedel eller att ge vetenskaplig
forskning ett handtag? Fru Sjövall
berörde i sitt anförande de svårig
-
140 Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 em.
Dispositionen av överskotten från riksbankens rörelse, m. m.
heter, som riksbanken onekligen försatt
sig i genom att inte klargöra för sig själv
vad den vill uppnå. Hade det varit fråga
om en mer renodlad målsättning, skulle
det ha varit lättare att ta ställning till
riksbankens propå.
Jag begår väl knappast någon indiskretion,
om jag säger att ärendet också i
bankoutskottet har behandlats i tveksamhetens
tecken. När utskottet ändå
hemställer, att riksdagen måtte fatta ett
beslut, som i stort sett överensstämmer
med riksbankens framställning, sker det
med tanke på att den reella innebörden
av förslaget inte är så märkvärdig.
Jag skall be att få utveckla den tankegången
och i korthet kommentera vad
den reella innebörden av de olika alternativen
blir för berörda parter.
De alternativ som kommit i fråga är
tre. Ett är att de 250 miljonerna avsätts
till en jubileumsfond under riksbankens
förvaltning. Detta är riksbankens förslag.
Nästa alternativ, som lagts fram i
fyrpartimotionen, är att de 250 miljonerna
inlevereras till statsverket och
där avsätts som en särskild statlig forskningsfond.
Den tredje möjligheten, den
som herr Svensson i Ljungskilc föreslagit,
är att de 250 miljonerna i varje
fall tills vidare får stå kvar på riksbankens
kursdifferenskonto.
De parter som berörs är väl riksbanken,
statsverket, forskningen och —
på det principiella planet, som herr
Svensson i Ljungskile säger i sin motion
— riksdagen.
Låt oss först se på riksdagen. Att i
enlighet med herr Svenssons i Ljungskile
förslag få sitta i orubbat bo vore
väl egentligen för riksbanken en nåd
att stilla bedja om. Man har statsskuldpapperen
tillgängliga för eventuella
marknadsoperationer, och man klipper
årligen kuponger för cirka 15 miljoner
kronor. Men man vet att ett sådant
tillstånd inte skulle få vara så
länge. Det är inte bara herr Svensson
i Ljungskile som här i kammaren efterlyst
att en större del av riksbankens
vinst skulle inlevereras till statskontoret
än vad fallet varit under gångna år.
Nu medger riksbanken rentav själv i
sin skrivelse, att banken samlat så mycket
i ladorna, att där helt enkelt inte
rymmes mer. Riksdagens krav på större
vinstöverföringar kan i längden inte
avvisas. Det är tydligen i medvetandet
om detta som riksbanken fört fram sitt
eget förslag. De 250 miljonerna av vinstmedlen
skulle föras bort ur böckerna
men inte inlevereras till statsverket.
De skulle inte »definitivt utsläckas»,
som riksbanken säger i sitt dystra
farväl till de 500 miljonerna, utan de
skulle fortfarande stå till bankens förfogande
genom, som det heter, Ȍtminstone
supplementär dispositionsrätt». Ett
sådant arrangemang kräver en tredje
man, och den har man funnit i jubileumsdonationen.
Om den beskrivningen av riksbankens
motiv är riktig, ser man genast, att
fyrpartimotionens förslag att de 250
miljonerna skulle inlevereras till statsverket
inte alls kan vara tilltalande för
riksbanken, som eftersträvar att kunna
direkt eller »supplementärt» disponera
över resurser som utifrån sett — på den
punkten håller jag fullständigt med herr
Antonsson — ter sig avsevärt överdimensionerade.
Beträffande statsverket visar sig väl
läget vara ungefär följande, när man
lyfter på de nationalekonomiska slöjorna.
Eftersom riksbanken är statsverkets
helägda företag måste det ur förmögenlietssynpunkt
vara likgiltigt, vid vilken
tidpunkt och under vilka former vinstöverföringar
sker från riksbanken till
statsverket. Vad herr Svensson i Ljungskile
säger här är riktigt, nämligen att
man för att bedöma statens förmögenhetsställning
också måst ta hänsyn till
statens dotterbolag eller vad man vill
kalla dem. Om staten tar ut mera vinst
av riksbanken, kan den statliga upplåningen
minskas i motsvarande mån.
Om staten är återhållsam i fråga om att
ta ut vinst, ökas naturligtvis statens syn
-
Onsdagen den 11 april 1962 em.
Nr 15 141
Dispositionen av
liga låneskuld. Men mot den skulden
står en tillgång i form av hopsamlade
vinstmedel i riksbanken. I den mån staten
betalar ränta till riksbanken för
lån i riksbanken, betalar staten ränta
till sig själv. Kapital och ränta kan återföras
genom en operation av det slag
som demonstrerats av transaktionen
med de 500 miljonerna. Ur rent realekonomisk
synpunkt är det väl därför
utan intresse för statsverket, om de
250 miljonerna står kvar som ackumulerad
riksbanksvinst eller tas hem
till huvudkassan.
Vad innebär då den tredje möjligheten,
riksbankens förslag, för statsverkets
del? Förslaget går ut på att de 250
miljonerna, som egentligen är statsverkets,
skulle föras över till vad jag
nyss kallade tredje man. Statsverkets
förmögenhet minskar med detta belopp,
och räntan på det betalar man inte
längre till sig själv utan till den tredje
mannen. Men märk väl: den tredje mannen
är inte helt oskyld utan en för
vilken man redan har viss underhållsplikt.
Här kommer alltså forskningen in
i bilden.
Vad de olika alternativen skulle komma
att betyda för forskningen kan egentligen
bara bli föremål för spekulationer.
Detta gäller naturligtvis främst herr
Svenssons i Ljungskile linje, som går
ut på att man över huvud taget inte
skall bestämma något i nuvarande läge.
Vad beträffar alternativen forskningsfond,
förvaltad av riksbanken, contra
statlig forskningsfond, så menar fyrpartimotionärerna
när de förordar den
senare modellen att det med en sådan
uppläggning blir lättare att samordna
fonden med forskningsstödet i övrigt.
Både herr Antonsson och fru Sjövall har
utvecklat de synpunkterna i kväll men
någon bindande bevisning kan naturligtvis
inte ges på den punkten. Avgörande
blir, såvitt jag förstår, hur bestämmelserna
för1 fondens »framtida
handhavande», för att citera riksbanken,
blir utformade. Ansvaret för den ut
-
överskotten från riksbankens rörelse, m. m.
formningen vill fyrpartimotionen lägga
på en något annorlunda beskaffad församling
än vad riksbanken tänkt sig.
Motionen talar i sin text om en parlamentarisk
utredning med representanter
för forskning och näringsliv, i sin
kläm däremot om en parlamentarisk
kommitté. Det sista ligger bra nära utskottets
förslag — en riksdagens kommitté,
i vilken statsministern och kamrarnas
talmän skulle anmodas ingå och
där det väl i övrigt ter sig naturligt att
tillkalla just representanter för forskning
och näringsliv. Det är ganska självklart,
skulle jag vilja säga till herr Antonsson
och fru Sjövall, att en sådan
kommitté söker skapa sig en uppfattning
om hur den föreslagna fonden bäst skall
inordnas i det totala forskningsstödets
system.
Någon större skillnad kan jag alltså
inte finna mellan fyrpartimotionärernas
och utskottets förslag. Dessutom vill
jag betona, med adress till herr Svensson
i Ljungskile, att kommitténs förslag
förutsättes komma under riksdagens
prövning innan det realiseras. Det
kan alltså aldrig bli fråga om att ställa
avkastningen av de 250 miljonerna till
förfogande för något ändamål, förrän
riksdagen godkänt riktlinjerna för deras
användning.
Om jag alltså personligen inte kan se
att skillnaden för forskningens del skulle
behöva bli så stor mellan en statlig
forskningsfond och en riksbankens jubileumsfond,
så har jag större förståelse
för en annan tankegång som finns i
fyrpartimotionen och som renodlats i
herr Heléns motion. Den tankegången
är vi förtrogna med från vår barndoms
jular, när vi hade svårt att mobilisera
entusiasm för julklappar av den typ som
vi ansåg ingå i vad barn normalt borde
kunna räkna med från sina föräldrar.
Hemstickade strumpor t. ex. ansågs vara
en tvivelaktig högtidsgåva. Vi visste alltför
väl, att våra goda mödrar, oberoende
av julen, hade som sin ambition att
hålla oss varma om fotterna. Inte för att
142 Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 em.
Dispositionen av överskotten från riksbankens rörelse, m. m.
jag varit med om något sådant, men jag
förmodar att en utfästelse av en vänlig
anförvant att om sex år utrusta oss med
de varma plaggen, skulle ha väckt ännu
mindre entusiasm.
Men sådan är nu forskarnas situation.
Det ställs i utsikt, att man 1968 kan
räkna med ränteavkastningen av de
250 miljonerna, men man befarar att
det beloppet så att säga kommer att
räknas av från det belopp som riksdagen
normalt skulle ställa till förfogande.
Jag håller med om att ingen kan
garantera att så inte blir fallet. Anslag
utgår ju alltefter behoven hos olika intressen.
Är behovet delvis tillgodosett,
blir naturligtvis statsstödet reducerat i
viss, om än inte med nödvändighet i
helt motsvarande grad. Det är ett konstaterande
som hörde hemma också i
det avsnitt, där jag kommenterade konsekvenserna
för statsverkets del av att
de 250 miljonerna fors bort ur statens
förmögenhet. Eftersom staten har,
om jag får uttrycka det så, underhållsskyldighet
mot forskningen, så kan den
känna sig ha något mindre förpliktelser
i den mån forskningen får egna
resurser.
Så till slut ett ord om den reella
innebörden för riksdagens del av riksbankens
förslag. Förslaget innebär utan
tvekan, att man skulle godta en viss
delegering av beslutanderätten. Riksdagen
kommer inte — i varje fall inte
förrän i efterhand — att kunna gå i
detaljprövning av hur medlen skall
disponeras. Men är detta ett så farligt
arrangemang? På ett näraliggande område
praktiseras det med framgång i
fråga om forskningsråden. Vi anslår ju
en klumpsumma till forskningsråden,
som sedan självständigt sköter detaljdistributionen.
Mig förefaller detta
vara helt i linje med det önskemål
om större grepp i budgetarbetet, som
från högerhåll förts fram vid olika tillfällen.
Däremot är det ur riksdagens
synpunkt och ur överskådlighetens synpunkt
— där håller jag fullständigt
med fru Sjövall — ett onödigt arrangemang
med särskilda fonder, de må
kallas LKAB-fond eller riksbankens
jubileumsfond, i stället för årliga anslag
över budgeten. Systemet med förläningar
och prebenden har man ju i
andra sammanhang sökt komma ifrån
genom avlösning i form av årliga anslag.
Detta var nu, herr talman, ett försök
till snabb genomgång av den reella innebörden
för riksbanken, för statsverket,
för forskningen och för riksdagen
dels av riksbankens förslag, dels av
motionärernas olika förslag. Om resonemangen
håller, skulle statsverk och
riksdag inte bli lidande på riksbankens
förslag. Forskningen bör kunna notera
i varje fall ett visst nettotillskott och
riksbanken kan knyta sitt namn till
en fond, som samtidigt blir en tillgång
för riksbanken själv. Trots sina
snart 300 år har riksbanksskutan fått
tillfälle visa, att den förfarande besitter
anmärkningsvärd manöverduglighet.
Det är sådana överväganden, herr talman,
som fått bankoutskottet att känna
sig oförhindrat att i stort sett tillstyrka
bankofullmäktiges förslag. En del justeringar
har gjorts: i kommitténs sammansättning,
i de frågor som kommittén
förutsattes ta ställning till o. s. v. I
stort sett innebär dessa justeringar, att
utskottet beaktat synpunkter i motionerna,
och jag vill på nytt säga, att
många tankegångar i motionerna mötts
med intresse inom utskottet.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets utlåtande i samtliga
punkter.
Herr HELÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Med tanke på den
sympatiska beskrivningen av motionsyrkandet
som utskottets ärade ordförande
gav och med hänsyn till utskottets
positiva behandling av motionen
har jag givitvis ingen anledning att
polemisera mot utskottets ordförande.
Jag vill bara säga några för tydligan -
Nr 15 143
Onsdagen den 11 april 1962 em.
Dispositionen av överskotten från riksbankens rörelse, m. m,
de ord om innebörden av motionen,
som ju inte bara är att forskarna skulle
få vissa garantier för en julklapp som
erhålles först om sex år. Motionen vill
också garantera att en utdelning ur
fonden inte för med sig ett borttagande
av en annan julklapp vid samma tidpunkt.
Vid tilldelning av medel från
denna tilltänkta jubileumsfond måste
det bli en verklig arbetsfördelning mellan
fonden och redan nu existerande
anslagsvägar för forskningen.
Det är givet att det aldrig går att
skapa 100-procentiga garantier mot att
en finansminister eller ett statsutskott
säger till anslagskrävande myndigheter
eller motionärer, att de får gå till riksbanken
med sina krav. Emellertid vore
det värdefullt om man finge tolka utskottets
positiva skrivning med anledning
av motionen nr 692 som en klar
avi till den utredande kommittén och
till de personer, som en gång i framtiden
skall utgöra jubileumsfondens förvaltande
styrelse, att se till att de så
långt möjligt upprätthåller en verklig
arbetsfördelning mellan denna fond
och övriga fonder och att därigenom i
möjligaste mån garantier skapas för
att denna fond blir ett nettotillskott i
fråga om det allmännas stöd till forskningen.
Annars finns det ju risk för att finansministern
och statsutskottet kan
komma att agera så, att forskare som
skulle ha chansen att få ett säkert och
pålitligt stöd i stället får det ovissa
stöd som ligger i ett tillfälligt bidrag.
Tvärtom bör denna kommitté och denna
styrelse, som båda kommer att agera
under friare former, få möjlighet att
inrikta sin verksamhet på mera långsiktiga,
över flera år utsträckta forskningsprojekt
och på mera riskbetonade
projekt, som man inte kan få anslag
till under åttonde huvudtiteln eller via
statens forskningsråd.
Jag tror, herr talman, att det vore
värdefullt om jag finge denna tolkning
bekräftad av utskottets talesman.
Herr HECKSCHER (h):
Herr talman! Det har i denna debatt
yttrats många visa ord, och jag
skall försöka att inte alltför mycket
hemfalla åt upprepningar. I mycket
kan man vara enig med herr Antonsson
och fru Sjövall om hela problematiken
och även med åtskilligt i de reflexioner
som gjorts av herr Svensson i
Ljungskile.
Om oss alla gäller dessutom, att vi i
likhet med utskottets ärade ordförande
blev förvånade när vi fick se det här
förslaget. Nu var det kanske också meningen
att vi skulle bli förvånade. På
det viset fick hela frågan litet större
relief än om förslaget kommit mindre
oväntat. Men förvåningen beror kanske
inte uteslutande på att förslaget kom
fram så hastigt, utan man har också
svårt att undgå att känna en viss tvekan
beträffande själva detta uppslag om en
fond på 250 miljoner kronor under
riksbankens fortvarande disposition
och med avkastningen specialdestinerad
till vissa ändamål.
På de skäl som här har anförts av
utskottets ärade ordförande vill jag
emellertid inte motsätta mig bankoutskottets
förslag i den här diskuterade
delen, d. v. s. under II b i utskottets
hemställan. Det är inte därför som jag
har begärt ordet.
Men om det förhåller sig så, att det
skall inrättas en sådan fond och att
den skall förvaltas på detta sätt, är det
verkligen angeläget att denna fond
också blir till någon nytta, inte bara
när det gäller att hugfästa riksbankens
jubileum utan också för den forskning,
som tydligen både bankofullmäktige
och bankoutskottet ömmar för i detta
sammanhang. Skall man göra en jämförelse,
är det väl närmast med de
medel som ställs till förfogande för
forskningen genom årliga anslag till
forskningsråden — det har uppgivits
ett belopp av ungefär 33 miljoner kronor
om året sammanlagt. Tillkomsten
av denna fond skulle alltså innebära
144 Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 em.
Dispositionen av överskotten från riksbankens rörelse, m. m.
ett tillskott med för närvarande cirka
50 procent i jämförelse med forskningsrådens
nuvarande medel. Det är ju i
och för sig ett icke helt obetydligt tillskott.
När man läser vad som står skrivet
i bankofullmäktiges framställning om
ändamålet med donationen har man
svårt att undgå den förvåning, som utskottets
ärade ordförande talade om
förut, även ur den synpunkten, att sällan
har väl en så pass omfattande donation
gjorts med så oklara anvisningar
om vad pengarna skulle användas till.
Bankofullmäktige säger:
»Donationens framtida avkastning
bör användas till att i vidsträcktaste
mening, utan begränsningar till vissa
ämnesområden eller vissa slag av kostnader,
främja och understödja till Sverige
anknuten vetenskaplig forskning,
varmed avses antingen i Sverige av
svenskar och utlänningar eller i utlandet
av svenskar bedriven sådan forskning.
Fullmäktige, som i sitt ställningstagande
här vägletts enbart av riktpunkten,
att den föreslagna donationen
i sista hand bör komma hela vårt land
till godo och samtidigt avse ett ändamål,
i fråga om vilket en insats av detta
speciella slag både kan motiveras vid
sidan om existerande parallella ansträngningar
och lova att ge märkbara
och påtagliga resultat, anser sig kunna
avstå från att i vidare mån motivera
detta sitt förslag.»
Herr talman! Det är slut på citatet,
och det innebär också att det inte är
mera som fullmäktige har att säga om
vad donationen skall användas till.
Kort och gott uttryckt är det väl så, att
fullmäktige anser att donationen skall
användas för något svenskt ändamål
som är icke onyttigt och som närmast
är av vetenskaplig och kulturell beskaffenhet.
Det är ändå att uttrycka sig
i allmännaste laget.
Vidare har bankofullmäktige och
bankoutskottet föreslagit, att den närmare
utformningen av fonden skulle
anförtros åt en kommitté, bestående av
hans excellens herr statsministern och
kamrarnas talmän samt de personer
som de i övrigt finner för gott att tillkalla.
Herr talman! Jag vill inte på minsta
sätt ifrågasätta statsministerns och talmännens
allsidiga sakkunskap; det är
uppenbart att de har särskilda förutsättningar
att få en överblick över
alla grenar av mänsklig verksamhet —
och det är uppenbart så, att alla grenar
av mänsklig verksamhet är just vad
bankofullmäktige anser att de här skall
kunna ha att göra med! Men de behöver
väl ändå, med hänsyn till sina
många andra betungande göromål, biträde
av ytterligare ledamöter, som är
mindre arbetstyngda på olika områden
och som därför kan ägna en del av sin
verksamhet åt att försöka precisera de
mycket allmänna ändamål som bankofullmäktige
har angett. Jag föreställer
mig att det kan uppstå behov av att
plocka in företrädare för exempelvis
Vetenskapsakademien, Ingenjörsvetenskapsakademien,
Vitterhetsakademien,
sekreterarna i forskningsråden — jag
vill understryka att sekreterarna därvidlag
har större möjligheter att göra
en nyttig insats än ordförandena, som
också är sådana där mycket arbetstyngda
personer — och kanske också
representanter för Lantbruksförbundet
och Industriförbundet, vid den närmare
utredningen på detta område. Om
denna utredning inte blir någorlunda
fullständig och kan precisera förslaget
på ett helt annat sätt än vad som har
skett hittills, finns det nämligen stor
risk för att fonden kommer att kollidera
med eller dubblera redan bedriven
verksamhet. Att kommittén också behöver
en sekreterare med verklig erfarenhet
av hithörande uppgifter är väl
alltför självklart för att behöva närmare
framhållas.
Det avgörande är ändå till sist vad
det skall vara för ett organ som delar
ut pengarna, men därom har varken
Onsdagen den 11 april 1962 em.
Nr 15 145
Dispositionen av överskotten från riksbankens rörelse, m. m.
bankofullmäktige eller bankoutskottet
gett oss den allra ringaste upplysning.
Jag föreställer mig att det knappast kan
bli fråga om att hans excellens statsministern
och talmännen skall ha tid
att ägna sig åt den uppgiften. Då skulle
man gärna vilja veta åtminstone någonting
om hur det egentligen utdelande
organet skall vara beskaffat.
Att man trots detta möjligen kan godta
det förslag som föreligger beror på
att frågan kommer att ånyo föreläggas
riksdagen. Vi kommer att få tillfälle
att uttala oss om den, låt vara att det
förslag som då föreläggs riksdagen
kommer att framföras med sådan auktoritet,
att möjligheterna, att få till
stånd en ändring i det förmodligen
är ganska små.
Herr talman! Jag har velat göra dessa
reflexioner för att ge uttryck åt den
ganska stora förvåning som man känner
inför hela detta förslag. Vi får väl
hoppas att uppslaget på ett eller annat
sätt kan ges en sådan utformning, att
det verkligen kommer att tjäna ett ändamål
som är tillräckligt betydelsefullt
för att innebära en heder för riksbanken
vid dess jubileum.
Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:
Herr talman! Riksbanksfullmäktige
har här fått uppbära visst klander för
att de inte preciserat ändamålsbestämmelserna
när det gäller den ifrågasatta
fonden. Jag tycker nog att det hade varit
ännu mer befogat att klandra fullmäktige,
om de framlagt förslag till sådana
preciserade bestämmelser. Då
hade man med skäl kunnat ifrågasätta,
huruvida fullmäktige varit kompetenta
att göra detta och om de inte på ett
olämpligt sätt föregripit riksdagens fria
prövningsrätt.
Personligen anser jag det vara en
lämplig mellanform som bankofullmäktige
har funnit, när de dragit upp vissa
riktlinjer och sedan överlåtit åt en kommitté,
som med sig kan adjungera sakkunskap,
att utforma de närmare be
-
stämmelserna. Och när herr Heckscher
efterlyser, hur man på sikt skall årligen
handha utdelningen ur fonden, så vill
jag framhålla att det då blir en helt annan
församling, framgången som resultat
av den förstas överväganden, som får
träda till. På det stadiet skall statsministern
och talmännen hakas av, om jag
nu får uttrycka mig något respektlöst.
Sedan de har så att säga lyft upp raketen
det första steget, skall församling
nummer två verkställa prövningen av
ansökningar och utdelningen av beloppen.
På denna församling skall det också
ankomma — det vill jag säga som
svar till herr Helén —- att bevaka forskningens
intresse av att de medel som
ställs till förfogande kommer att utgöra
ett verkligt nettotillskott till forskningen.
Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:
Herr talman! Utskottets ärade ordförande
prisar bankofullmäktige för att
de varit så anspråkslösa, att de inte
närmare preciserat donationens ändamål.
Ja, anspråkslöshet är ju en prisvärd
egenskap, vare sig man finner den
hos bankofullmäktige eller hos någon
annan. Det är bara det förargliga, att
bankofullmäktiges anspråkslöshet i det
här fallet försätter riksdagens kamrar
i den situationen, att vi skall besluta
om att göra en donation utan att egentligen
veta vartill donationen skall användas.
Herr von FRIESEN (fp):
Herr talman! Det är onekligen uppfriskande
att få delta i en debatt, där
de sedvanliga partipolitiska uppställningarna
inte är för handen utan där
vi finner representanter för ett och
samma parti i ett, låt vara animerat
men dock angenämt meningsutbyte med
varandra. För min del vill jag bara påtala
några egendomligheter vid den tidigare
handläggningen av detta ärende.
Herr Svensson i Ljungskile har både
i sin motion och i sitt anförande här i
146 Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 em.
Dispositionen av överskotten från riksbankens rörelse, m. m.
kammaren med skärpa påpekat det
stadgande som finns i riksbankslagens
5 §, där det talas om riksdagens rättigheter
när det gäller förfogandet över
riksbankens vinst. Det finns bara ett
enda undantag, som är infört i 4 §,
men när man närmare tittar på denna
paragraf finner man, att det rör sig om
förhållanden som inte alls är tillämpliga
i det här fallet.
Vad jag emellertid främst vill beröra
är bankofullmäktiges och bankoutskottets
behandling av propån om firande
av riksbankens 300-årsjubileum genom
instiftandet av en särskild fond. Jag har
—■ liksom kanske många andra — i min
bekantskapskrets en gammal dam som
är mycket angelägen om att varje år påminna
de anhöriga om sin kommande
högtidsdag, så att de inte skall glömma
bort den. Nu blir ju inte vi människor
så gamla som den svenska riksbanken
lyckats bli, men jag tycker att jämförelsen
ändå är tillämplig. Det anses inte
alltid så bra att ett födelsedagsbarn direkt
påpekar hur ett jubileum skall hugfästas.
Riksbankens styrelse har här kommit
med ett preciserat förslag, nämligen om
avsättande av medel till en särskild
forskningsfond. Kammarens ledamöter
har erhållit ett närmare 18 sidor långt
stencilerat aktstycke, där riksbanken
kostar på sig en motivering om drygt
tre rader för att ange varför medlen
skall användas just för detta ändamål.
Under den debatt som här förts har jag
till min överraskning funnit, att ingen
ifrågasätter att just detta ändamål bör
tillgodoses. Om en kungl. proposition
hade föregåtts av en så dåligt redovisad
beredning, som bankofullmäktiges utlåtande
till bankoutskottet i detta fall
ger vid handen, hade det säkert kommit
kritik mot detta.
Sannolikt har man tänkt sig att detta
med forskning är en honnörssak, något
som vi alla oavsett partitillhörighet är
angelägna om att främja. Det är också
riktigt att forskningen på vissa områ
-
den är svältfödd med anslag, t. o. m.
upprörande svältfödd. Det gäller särskilt
den humanistiska forskningen,
men jag är övertygad om att även den
tekniska och medicinska forskningen
skulle kunna svälja åtskilligt mera av
anslag.
Här gäller det emellertid att göra en
avvägning. Yad är riksdagens uppgift
annat än att just göra en sådan avvägning
mellan i och för sig önskvärda
saker och ting? Statsutskottet har säkerligen
erfarenhet av att många motionärer
kommer med önskemål på det
sociala och humanitära området men
att utskottet måste svara: »I och för sig
är detta ett gott ändamål, men vi har
inte pengar. Vi har andra önskemål av
annan angelägenhetsgrad som i första
hand måste tillgodoses.» Det är i själva
verket riksdagens uppgift, även i tider
av åtminstone skenbart flödande statsinkomster,
att göra denna avvägning
mellan de olika önskemålen och ge
prioritet än åt det ena, än åt det andra.
Jag tror visst att forskningen hör till
de ting som kommer mycket högt upp
på skalan. Det är mycket möjligt att en
ytterligare ordentlig beredning av detta
ärende hade lett till den slutsatsen, att
just forskningen skulle få dessa pengar,
men vi har aldrig haft en sådan undersökning.
Vi har inte fått denna avvägning,
som riksdagen är så angelägen om
att företa när det gäller andra anslagskrav.
Jag skulle här kunna uppräkna
en hel rad ändamål på de mest vitt skilda
områden, som måste sägas vara förtjänta
av en viss medelstillgång. Vi behöver
otvivelaktigt, herr talman, mycket
bättre kommunikationer i vårt land.
Vårt vägnät är ännu inte utbyggt och
befinner sig inte i ett sådant skick, att
det motsvarar alla rimliga anspråk. Vi
skulle kunna använda pengarna till stipendier
åt ungdom som vill fram. Det
är säkert ett behjärtansvärt ändamål.
Vi skulle kunna tänka på de gamla och
nöja oss med målforskning, t. ex. geriatrisk
forskning, kanske kompletterad
Onsdagen den 11 april 1962 era.
Nr 15 147
Dispositionen av överskotten från riksbankens rörelse, m. m.
med möjligheter till förbättrad vård av
gamla sjuka och andra långtidssjuka,
som sannerligen inte är så väl tillgodosedda.
Går vi till det kulturella området,
skall vi helt säkert kunna konstatera,
att vi har konstnärer och författare
som verkligen också är svältfödda
och skulle kunna vara förtjänta av att
komma i åtnjutande av avkastningen av
en sådan fond.
Ingen sådan prövning av ärendet,
herr talman, har ägt rum. Det har inte
gått via de behöriga instanser som eljest
prövar våra anslagskrav. Bankoutskottet
är inte ■— med all aktning för utskottet
—• det forum som brukar bestämma
vartill pengarna skall gå, utan
det sker på annat håll. Det är just denna
omständighet, att riksdagen här har
satts åsido och icke fått någon möjlighet
till realprövning som gjort att jag känt
mig uppkallad till en protest eller i alla
fall en erinran.
Då jag vid genomgången både av
bankoutskottets utlåtande och av de
skilda motionerna har funnit, att den
motion som har herr Svensson i I.jungskile
till upphovsman innehåller de önskemål
beträffande behandlingen av
denna fråga som jag helst skulle vilja
se tillgodosedda kommer jag, herr talman,
att i likhet med herr Svensson
yrka bifall till den. Jag kanske har en
från herr Svenssons något avvikande
uppfattning, i det att jag inte har något
direkt emot en fond av just denna storleksordning,
men jag vill att ärendet
skall prövas i den ordning som vi är
vana vid. Jag yrkar, herr talman, bifall
till motionen nr 693 i denna kammare.
Herr SKÖLD (s):
Herr talman! Herr von Friesen betraktade
denna debatt såsom lyckligen
lössläppt, när man har sluppit ut ur
partiskrankorna och tydligen fått vårkänning,
och det är väl ingenting ont
i det. Det har emellertid här under diskussionen
riktats många anmärkningar
och erinringar mot riksbanksfullmäktiges
sätt att handlägga denna fråga.
Mycket annat har också sagts som ger
mig anledning att ta kammarens tid i
anspråk en liten stund. Jag skall dock
inte fördjupa mig i alla de många problem
som här har tagits upp.
Jag vill börja med att ge ett par repliker
till herr Svensson i Ljungskile. Han
minns ju alltid allting som har varit i
det förgångna. Nu talade han om vad
han och jag sade till varandra år 1960.
Det skadar inte att göra det. Han påpekade
att jag den gången hade yttrat,
att det var svårt att avgöra hur stort
kursdifferenskontot behövde vara. Det
var väl inte något fel i detta påstående
för två år sedan. Då fanns inte så mycket
vinstmedel samlade som nu. Riksbanksfullmäktige
har nu gjort ett försök
att komma till klarhet över hur mycket
som för närvarande behövs i form av
fonderade vinstmedel i riksbanken för
att möta de krav som ställs på banken
beträffande penningpolitiken. Vi har
försökt klargöra detta och ge riksdagen
tillfälle att ta ståndpunkt till frågan.
Det är väl inte något så märkvärdigt.
Det andra som jag skulle vilja ta upp
är herr Svenssons yttrande, att han finner
det olämpligt att riksbanken försöker
leverera in till statsverket fasta
vinstbelopp varje år.
Det är klart att man kan diskutera
den frågan och ha olika meningar om
den. Men det är ju ändå ingen ovanlig
företeelse att man från företagens sida
försöker ge företagsägaren en något så
när stabil utdelning. Jag skall emellertid
inte diskutera den saken i dag, eftersom
det problemet inte är aktuellt nu.
Den frågan kan vi kanske diskutera
nästa år, om vi är med då.
Inte ens herr Svensson i Ljungskile
har föreslagit något annat än att det till
statsverket skulle inlevereras samma
belopp som vi beslutade om i fjol. Det
kan ju hända att det kommer andra tongångar
litet längre fram i denna lössläppta
debatt, men då får vi väl se vad
148 Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 em.
Dispositionen av överskotten från riksbankens rörelse, m. m.
vi kan göra åt de inläggen. Jag lämnar
den saken åt sidan just nu.
Herr Antonsson, som inledde denna
debatt, ansåg att det inte ankommer på
ett statens verk som riksbanken att föreslå
upprättandet av fonder. Herr von
Friesen var också inne på den saken.
Men är inte det ändå en för långt driven
juridik? Det åligger ju riksbanksfullmäktige
att varje år lägga fram förslag
om disposition av vinsten, och det gäller
väl inte bara årets vinst. Det kan väl
lika väl gälla fonderade vinstmedel. Vi
har alltså i enlighet med våra skyldigheter
lagt fram förslag till riksdagen om
hur vinstmedlen skall disponeras. Det
är vår rätt och skyldighet. Sedan är det
lika självklart riksdagens sak att bestämma
huruvida riksbanksfullmäktiges
förslag skall accepteras eller inte. Riksdagen
kan ju avvisa riksbanksfullmäktiges
förslag. Det har ju ingen bestritt.
Nu säger fru Sjövall att riksbanken
har gjort sig själv till en stat i staten,
men det är väl ändå bara ett slagord!
Riksdagen skulle ha blivit bunden, menar
hon, men inte har väl riksbanksfullmäktige
någon makt att binda riksdagen!
Inte låter sig riksdagen bindas
frivilligt, och inte har väl riksbanken
blivit en stat i staten genom det förslag
som vi i dag diskuterar.
Riksdagen bär satts åt sidan, sade
herr von Friesen, men så är det ju inte.
Riksdagen har sin fulla frihet att inta
vilken ståndpunkt riksdagen vill till
riksbanksfullmäktiges förslag.
Som påpekats här uppnår riksbanken
300 års ålder år 1968, och vi trodde
faktiskt att riksdagen ville ta ställning
till hur detta jubileum skall hugfästas.
Jag kände mig inte alls träffad, när herr
von Friesen jämförde oss med gumman
som fyllde år och som gärna ville bli
uppvaktad men som tyckte att det kanske
inte var riktigt passande att tala om
vad hon önskade. Den liknelsen haltade
rätt betänkligt. Jag kommer för min del
inte, herr von Friesen, att bli föremål
för uppvaktning från riksdagens sida
med anledning av riksbankens 300-årsjubileum
1968.
Vi trodde som sagt att det skulle finnas
ett behov hos riksdagen att överväga
vad som borde göras med anledning
av jubileet. Riksbanken är den
äldsta statsbanken i världen och har under
praktiskt taget hela tiden stått under
riksdagens överhöghet. Den har inte
varit ett under regeringen lydande verk
i vanlig bemärkelse. Men för egen del
vill jag säga, att om riksdagen inte ser
saken på samma sätt som vi utan tycker,
att vårt förslag är meningslöst, och om
riksdagen anser att vi i stället skall nöja
oss med att skriva några böcker — som
herr Svensson i Ljungskile tycks vilja
— så känner vi oss inte pikerade av det.
Åtminstone är det inte någon hjärtesak
för mig. Men jag tycker det är rimligt
att vi har fört fram denna sak för riksdagen.
Hur skall vi då göra för att hugfästa
riksbankens höga ålder? Vi har föreslagit
inrättandet av en fond för främjande
av vetenskaplig forskning, och det kan
givetvis diskuteras om det är den mest
angelägna åtgärd vi kan vidta. Men det
är i alla fall det ändamål som man mest
talar om och där man oftast framhåller
att vårt land är efterblivet. Och det intressanta
är ju att mycket få av dem
som deltagit i denna diskussion har ifrågasatt
det ändamålet och tyckt att det
varit olämpligt.
Herr Svensson i Ljungskile har sagt
att han gärna vill tänka, och för allt i
världen, det kan vara nyttigt att tänka.
Vad herr von Friesen menade vet jag
inte riktigt. Om han ville fortsätta att
tänka eller om han ville någonting annat,
det blev jag faktiskt inte riktigt
klok på.
Om det nu, som de flesta här tycks
mena, skulle vara lämpligt att avsätta en
jubileumsfond för vetenskaplig forskning,
så har riksbanksfullmäktige med
avseende på denna fond endast ett önskemål,
nämligen att riksbanken skall få
lov att förvalta och förränta kapitalet.
Onsdagen den 11 april 1962 em.
Nr 15 149
Dispositionen av överskotten från riksbankens rörelse, m. m.
Det har här sagts att det är mycket
svårt att veta hur mycket värdepapper
som riksbanken egentligen behöver ha
för sin penningpolitiska verksamhet.
Herr Antonsson sade att riksbanken ändå
har ett så kolossalt stort innehav av
värdepapper. Ja, det har vi, men om
man tänker litet på saken och tar reda
på hur värdepappersstocken är sammansatt,
finner man kanske att det finns
en mycket stor bottensats, som är tämligen
orörlig och som inte så lätt kan
användas för marknadsoperationer. Det
är därför fullmäktige kommit till den
uppfattningen, att det går väl för sig att
återlämna 500 miljoner kronor i skattkammarväxlar
till statsverket och därmed
minska statens formella statsskuld
men att det inte går att minska fonderna
ytterligare, därför att riksbankens sortiment
av värdepapper då inte blir tillräckligt
för att möta de anspråk på
marknadsoperationer som kan inställa
sig. Därför önskar vi att förvaltningen
av fonden stannar hos riksbanken och
att riksbanken under iakttagande av
avkastningskrav och värdesäkerhetskrav
kan använda även den delen av de värdepapper,
som riksbanken disponerar
över, i sina marknadsoperationer —
ta in papper i fonden och ta ut papper
ur fonden — utan att fonden skall lida
någon skada. Och så vill riksbanksfullmäktige
gärna att riksbanken skall förränta
denna fond. Detta är ett rent
praktiskt arrangemang.
Fru Sjövall ansåg att det var någonting
samhällsekonomiskt dunkelt i detta.
Dunklet i fråga om vad hon menade lättade
emellertid inte när jag lyssnade
på henne. Därför kan vi kanske låta bli
att fortsätta debatten om det samhällsekonomiska
på denna punkt. Förvaltningen
av fondens kapital är en rent
praktisk fråga i dagens läge.
Det ligger helt utanför riksbanksfullmäktiges
önskemål att ha någonting att
göra med utdelningen av avkastningen
av fonden. Vi är t. o. m. mycket motvilliga
inför den tanken, tv det är nog
rätt som här sagts, att vi inte på något
sätt är kompetenta att göra detta.
Riksbanksfullmäktige vill inte på något
sätt förhindra en koncentration av
de samhälleliga insatserna till den vetenskapliga
forskningens befrämjande.
Någon frågade här om det inte på detta
sätt bleve omöjligt att få med denna
fonds avkastning i en allmän koncentration
av forskningsmedlen. Jag kan
inte se att det skulle möta någon svårighet
att åstadkomma en sådan samordning.
Om man skall hålla fast vid
att det här skall delas ut pengar med
anledning av riksbankens jubileum, så
behöver man ju bara ge utdelningen en
titel. Inte behöver riksbanken dela ut
pengarna, inte behöver det finnas en
särskild stiftelse för att dela ut dem.
Vill man ha en enda stiftelse för utdelning
av det allmännas forskningsmedel,
så kan väl den dela ut även dessa
pengar. Jag kan därför inte på något
sätt i världen se att här skulle föreligga
någon svårighet, ifall det är ett allmänt
önskemål, som jag mycket väl kan förstå
att det är, att man koncentrerar forskningsmedlen
mer än som nu är fallet.
Herr Hccksclier hade några som jag
tyckte underliga anmärkningar om riksbanksfullmäktiges
sätt att beskriva hur
fullmäktige tänkte sig fondens användning.
Riksbanksfullmäktige har icke pretendera!
på att ge några förslag i det
avseendet. Fullmäktige har uttryckt vissa
tankar om saken, och det må väl
vara tillåtet. Vad fullmäktige har föreslagit
är att det skall tillsättas en kommitté
för att utreda frågan. Jag vill säga
herr Heckscher, att nog är de rader vi
skrivit om den saken fullt lika goda
som direktiv för en förutsättningslös
utredning som andra direktiv som utfärdas
för förutsättningslösa utredningar.
Låt det bli en utredning och låt
den ta ståndpunkt till dessa frågor! Så
kommer förslaget till riksdagen och så
blir det riksdagen som beslutar, utan att
ha riksbanken som mellanled. På det
150 Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 em.
Dispositionen av överskotten från riksbankens rörelse, m. m.
sättet blir väl riksdagens ställning fullt
betryggande.
Jag vill sluta med att säga, att vad
riksbanksfullmäktige här skrivit får värde
endast i den mån riksdagen ställer
sig bakom våra förslag. Nu har utskottet
i det stora hela ställt sig bakom
fullmäktiges förslag, och från vår sida
är vi fullt till freds med var utskottet
föreslagit i detta avseende.
Fru SJÖVALL (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Sköld vände sig
mot att jag hade ifrågasatt, att riksbanken
kunde bli en stat i staten, och samtidigt
poängterade han att jag hade
anfört samhällsekonomiskt dunkla synpunkter.
Men jag gick ju mycket litet
in på det samhällsekonomiska, väl medveten
om att jag inte är kapabel att
fora någon debatt om riksbankens roll i
det sammanhanget. Jag försökte gå in på
de samhälleliga faktorerna och de problem
som kan uppkomma, om riksbanksfullmäktige
har rätt i sin bedömning
av utgångsläget.
Fortfarande vill jag gärna ha svar
på den fråga jag ställde rörande dessa
250 miljoner. Herr Sköld var något inne
på saken och sade att fullmäktige kommande
år ämnar redovisa förslag för
att klara problemet att hålla penningmedel
i stor mängd disponibla inom riksbanken,
samtidigt som medlen på något
sätt skall kunna slussas ut i samhället.
Men jag kan inte hjälpa att jag tycker,
att om detta måste ske genom specialdestineringar
och genom fondbildningar,
så kommer riksbanken att bli en stat i
staten. Problemet hur samspelet mellan
riksbank och stat skall ordnas måste
tas upp.
Jag tror herr Sköld får lov att medge,
att den specialdestinering vi nu godtar
av medel till forskningen har rullat
upp en mängd problem som inte är så
enkla att lösa. Skulle denna fond sluta
med att bli en sidofond till de andra
och det bli svårt att få till stånd en samordning
med forskningen i övrigt är
det oundvikligt att riksbanksfonden
blir en stat i staten, något som inte är
till fördel för forskningen.
Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:
Herr talman! Bankofullmäktiges ärade
ordförande sade att fullmäktige hade
trött, att riksdagen ville överväga att
på något sätt hugfästa 300-årsjubiIeet
för den äldsta centralbanken i världen.
Han sade också att det var en skyldighet
för fullmäktige att framlägga förslag
för riksdagen om hur vinstmedlen
skall användas, samt tilläde, när det
gällde det stycke jag citerade, att fullmäktige
hade uttryckt vissa tankar och
att detta väl finge anses tillåtet. I alla
dessa avseenden är jag, herr talman,
helt överens med herr Sköld, och med
anledning därav kommer jag också —
trots de invändningar jag har gjort —
att försöka förmå mig att rösta för utskottets
förslag. Jag invänder alltså ingenting
mot att fullmäktige uttryckt vissa
tankar eller mot att fullmäktige framlagt
förslag, utan mot att fullmäktige
synes ha framlagt sitt förslag utan att
först ha tänkt färdigt.
Herr Sköld sade, att vad bankofullmäktige
här skrivit är ungefär så mycket
som man brukar ha som direktiv
för en förutsättningslös utredning. Det
är kanske riktigt, men om man utfärdar
direktiv för en förutsättningslös
utredning brukar man i allmänhet vänta
med att fatta beslut, tills utredningen
är verkställd, och inte fatta beslut på
grundval enbart av de allmänna direktiven.
Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle:
Herr
talman! Herr Sköld strödde omkring
sig — jag höll på att säga som
vanligt — sarkastiska bon mots mot sina
opponenter i debatten och beskyllde
dem ömsevis för långsamt tänkande,
ömsevis för oklart tänkande. Ibland begrep
han inte ett dugg av vad som menades,
sade han.
Onsdagen den 11 april 1962 em.
Nr 15 151
Dispositionen av överskotten från riksbankens rörelse, m. m.
Ja, en hel del kan väl sägas om herr
Sköld, men under sin långa och hedrande
parlamentariska bana har han då
aldrig visat prov på klen fattningsförmåga,
så han begriper nog vad man
vill åt i detta fall. Om jag gör mig till
tolk för det långsamma tänkandet i denna
fråga är det för att jag tycker att vi
har så god tid på oss och att riksdagen
bör ha möjlighet till en allsidig, förutsättningslös
prövning av frågan, vartill
medlen skall användas.
Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:
Herr talman! Herr Sköld riktade en
replik till mig med anledning av min
kritik av riksbanksfullmäktiges uttalande
att det år från år borde vara fasta
vinster på riksbankens verksamhet,
och därvid sade herr Sköld att det ju
är vanligt att företag försöker bereda
sina ägare en fast utdelning. Om man
läser riksbanksfullmäktiges skrivelse
får man emellertid mer än tillräckliga
bevis för att riksbankens vinster inte
på något sätt kan jämföras med vinsterna
från ett vanligt företag, utan de
är — som det mycket riktigt framhålles
i denna skrivelse — till stor del
slumpens skördar.
Herr Sköld sade vidare — och det
var egentligen det som gjorde att jag
ville komma igen med en replik: Men
det är ju inte aktuellt! Riksbanksfullmäktige
gör emellertid här ett principuttalande
som skall gälla för år framåt.
Det är väl nu som det är aktuellt för
riksdagen att antingen stillatigande
godkänna detta eller säga ifrån att den
inte vill vara med om det. Men det
skulle inte vara aktuellt! Jo, herr Sköld,
det är aktuellt.
Till sist sade herr Sköld: Låt oss
göra en utredning. Ja, det tycker jag
också. Varför skulle emellertid inte
denna utredning också få ta upp frågan
om vi över huvud taget skall ha en
fond? Det sakliga skälet för denna
fond, så långt man hitintills har redo
-
visat det från riksbankens sida, är att
riksbanken vill förfoga över 250 miljoner
i rörelsemedel. Om riksbankens
affärer växer, skall vi då bilda en ny
fond för varje gång riksbanken behöver
250 miljoner till i rörelsemedel?
Skulle det behöva ta mer än ett år
att utreda denna fråga? Om det tar mer
än ett år är det ännu större skäl att
inte handla först och tänka sedan. Låt
oss emellertid säga att det kommer att
ta ett år och att alltså nästa års riksdag
skulle kunna fatta ett beslut. Skulle
man inte i så fall kunna utreda först
och ta ståndpunkt sedan? Skulle inte
även de som vill ha denna fond kunna
vara med på detta, därest de inte är
rädda för att en närmare eftertanke
skulle lägga hinder i vägen för fondbildningen?
Herr
SKÖLD (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag skall inte uppehålla
mig vid herr von Friesens anförande.
Jag kan bara säga honom att han,
om han ser efter i det stenografiska
protokollet över mitt anförande, icke
kommer att finna uttrycket »långsamt
tänkande».
Till herr Heckscher skulle jag vilja
säga att det här gäller två ting. Det ena
är riksbankens förslag om inrättande
av en fond på 250 miljoner kronor och
denna fonds användning för vetenskapliga
ändamål. I det avseendet har riksbanksfullmäktige
tänkt färdigt och avlämnat
ett förslag. När det sedan gäller
hur fondens avkastning skall disponeras
i olika hänseenden har vi inte
tänkt färdigt och inte heller ansett oss
ha någon anledning att tänka färdigt
utan nöjt oss med att framlägga förslag
om en utredning.
Jag skulle även vilja ge ett svar på
fru Sjövalls fråga om hur det skulle
bli ett annat år för den händelse riksbanken
skulle gå med stor vinst. Hon
sade kanske inte precis så, men jag
förstod att det var det hon menade.
Jag anser för min del att detta är lätt
152 Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 em.
Dispositionen av överskotten från riksbankens rörelse, m. m.
att förklara, eftersom vi har gjort den
bedömningen att vi med bibehållande
av dessa 250 miljoner under riksbankens
förvaltning inte har någon anledning
att under följande år välja någon
annan väg vid uppgörandet av vårt förslag
till vinstdisposition än att vi skall
inleverera så och så stor summa till
statsverket. Finns det sedan mera pengar
över föreslår vi att skattkammarväxlar
på detta belopp skall överlämnas
till riksgäldskontoret för att minska
statsverkets formella statsskuld.
Det är alldeles riktigt som herr Svensson
i Ljungskile sade att riksbanksvinsten
är slumpartad. Det kan bli
vinst, denna kan bli större eller mindre
och det kan komma situationer där
det blir förlust. Man kan då självfallet
överväga om denna slumpvisa växling
skall fä direkt inverka på statens finanser
eller om statsverket skall få ett
för varje år fixerat vinstbelopp och
låta eventuella andra disponibla vinstmedel
gå till den formella avskrivningen
av statsskulden.
Det kan hända att jag sade att det
inte är aktuellt att i dag diskutera detta
problem. Jag skulle kanske hellre ha
uttryckt mig så, att det inte finns någon
anledning att göra det. Herr Svensson
i Ljungskile menar t. ex.: Låt de
250 miljonerna vara kvar i riksbanken
och ge staten 50 miljoner! Detta är
samma belopp som förra året. Vad
finns det för anledning att i dagens
situation ta upp en stor diskussion om
detta? Vi kan ju här, herr Svensson,
fortsätta att tänka ett år till.
Fru SJÖVALL (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Sköld missförstod
min fråga. Den var betingad av vad
herr Svensson i Ljungskile sade tidigare.
Ty om den situationen skulle uppkomma,
att riksbanken för marknadsoperationer
av långt större omfattning
än dem, som man nu räknar med att
man behöver fondera medel för, skulle
vilja föreslå en ny större fondbildning
på liknande sätt som nu, uppkommer
problemet, vart avkastningen den gången
skall destineras. Det är det jag anser
vara det stora principiella problemet,
vilket inte behandlas men som
ändå kan uppkomma i den framtida ekonomiska
utvecklingen.
Herr SKÖLD (s) kort genmäle:
Herr talman! Fru Sjövall undrade om
fullmäktige vid en ny tillgång på vinstmedel
skulle föreslå någon ny fond.
Jag vill svara att riksbanken inte fyller
300 år varje år, och jag tror inte
att fullmäktige har något som helst intresse
för ytterligare fonder.
Herr OHLIN (fp):
Herr talman! I denna mångsidiga debatt
— som jag tycker är mycket värdefull
-— skall jag göra ett inlägg som
huvudsakligen rör vid en enda punkt.
Jag vill börja med att säga att mycket
av det som herr Sköld här har anfört
är sådant som jag kan instämma i.
Hela det av andra framförda resonemanget
om de samhällsekonomiska verkningarna
av avsättningen på 250 miljoner
kronor och fullmäktiges önskan att
kunna disponera dessa medel ger mig
inte anledning till vidare reflektioner.
Det är mycket lätt att förstå att bankofullmäktige
tycker sig behöva kunna
disponera fonden för vissa ändamål trots
att avkastningen skall gå till forskning.
Det som är mycket mera angeläget
för riksdagen att uppmärksamma är att
riksbanken förklarat att den har samlat
på hög 500 miljoner kronor mera än
den nu anser behövas och att den nu vill
rätta till detta genom att skänka staten
500 miljoner — på ett sätt som inte
redovisas på driftbudgeten, ty det ligger
i sakens natur med denna metod.
Det är naturligtvis en olägenhet att
statens finanser på det viset redovisas
på två driftbudgeter, en som är den
vanliga, en som är riksbankens. Jag
måste uttala den meningen att man för
Onsdagen den 11 april 1962 em.
Nr 15 153
Dispositionen av överskotten från riksbankens rörelse, m. m.
framtiden skall avstå från att samla
upp en massa pengar för att sedan på
en gång komma med en gåva. Den nuvarande
har ju inte alls något samband
med jubileet. Innebörden av detta är att
svenska folket inte av driftbudgeten kan
få en klar bild av hur det förhåller sig
med statens löpande affärer.
Nu när man har samlat ihop dessa
pengar har jag ingenting att invända
mot att man som en engångsåtgärd
överlämnar 500 miljoner kronor. Jag
menar också att bankoutskottets utlåtande
nederst på sidan 5 bör tolkas på
det sättet. Om man läser den meningen
mot bakgrunden av andra yttranden,
innebär den att utskottet inte rekommenderar,
att samma metod användes
i framtiden, utan slår fast att utskottet
inte på något sätt vill genom uttalanden
binda utskottets eller riksdagens
händer för framtiden.
Man kan tillägga att det är litet överraskande
att riksbanken avsätter 130
miljoner till kursdifferenskontot och
sedan tar 500 miljoner kronor från
detta konto. Vad som verkligen sker
hade framstått mycket tydligare om
man hade överlämnat ytterligare 130
miljoner kronor av årets vinst till staten
och sedan gett 370 miljoner kronor
från kursdifferenskontot av tidigare
uppsamlade medel till herr Sträng. Då
hade man på driftbudgeten kunnat se
hur stor vinsten verkligen är. Varför
skall man dela upp vinsten i två belopp,
dels dessa 50 miljoner som herr Sträng
får ta in i budgeten och dels 130 miljoner
kronor som inte får gå in i budgeten
utan först lämnas till kursdifferenskontot
och sedan överlämnas som
present genom att skattkammarväxlar
återlämnas utan vederlag? Jag har lyssnat
på denna debatt men inte hört någon
göra ens ett försök -— allra minst
herr Sköld —• att visa varför man skulle
behöva förfara på det sättet med de
130 miljonerna. Är det för att man tycker
att det är så förfärligt roligt att ge
en present på en jämn summa som 500
miljoner kronor eller finns det något
annat skäl?
Statens löpande affärer bör redovisas
så klart som möjligt. Det läge som har
uppkommit under åren 1958—1961 innebär
att av riksbankens redovisade vinst
har till statskassan inlevererats eller
kommer under det närmaste året att
inlevereras 165 miljoner kronor, medan
riksbankens vinst har varit 538
miljoner kronor större. Av dessa 538
miljoner kronor, som riksbanken nu
har samlat utöver den ökning av dolda
reserver som också verkar ha ägt rum,
tar man nu 500 miljoner kronor och
ger dem till statskassan men utan att
de passerar driftbudgeten. När man i
statens räkenskaper ser efter hur statens
affärer har utvecklats under dessa
år måste man alltså särskilt komma
ihåg att det vid sidan av herr Strängs
bokföring finns en annan bokföring,
varav det framgår att staten har tjänat
mer än 500 miljoner kronor till. Varför
skall man ordna så i stället för att låta
pengarna gå genom driftbudgeten så
att svenska folket kan se hur det har
stått till med statens affärer? Faktum
är ju att 538 miljoner kronor bättre än
vad herr Strängs bokföring redovisar
har statens affärer varit de här åren —
om man får tro riksbankens egna siffror,
vilket är det enda man kan göra
i det här fallet.
Detta förfaringssätt manar inte till
efterföljd. Det viktigaste är alt man för
framtiden ordnar en någorlunda klar
redovisning av statens affärer. Därför
är jag mycket tillfredsställd över att
utskottet har den allmänna attityd som
herr Regnéll här har framhållit att man
inte på något sätt vill binda sig för
framtiden. Jag är också glad över att
herr Sköld säger att frågan om det
skall vara jämn utdelning eller inte är
en sak man skall återkomma till —
fastän herr Sköld i ett senare yttrande
sökte motivera varför det behövdes en
jämn utdelning. Men jag skall ta honom
på orden och säga: Låt oss åter
-
154 Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 em.
Dispositionen av överskotten från riksbankens rörelse, m. m.
komma till frågan om redovisningen så
snart som möjligt.
Herr Sköld sade att riksbanksfullmäktige
hade sökt komma underfund
med hur mycket som behövde finnas
på kursdifferenskontot och funnit att
det behövdes 500 miljoner kronor
mindre än man hade samlat upp. Om
man har gjort denna bedömning varför
skall man då fortsätta och samla
upp ett belopp som är differensen mellan
den kommande vinsten och 50 miljoner
kronor? Det finns inget argument
i herr Skölds resonemang för att
förfara på det sättet. När herr Sköld
vill hålla hela frågan öppen, noterar
jag emellertid detta med tillfredsställelse.
Nog har herr Svensson i Ljungskile
rätt i att fullmäktige har uttalat sig på
ett sätt som innebär en rekommendation
om att fortsätta med den praxis
vars berättigande herr Sköld nu anser
att vi längre fram kan diskutera. Då är
det naturligt att de, som har uppfattningen
att denna praxis inte är motiverad,
begagnar detta tillfälle att säga
ifrån att vi bör återkomma till frågan
när vi har tid att klara ut vilken praxis
i fråga om överlämnandet av riksbankens
vinster som är bäst ägnad att belysa
det statsfinansiella läget. Att finansministern
skulle bli på något sätt
förförd om riksbanken ett år lämnade
över ett litet större belopp kan väl
inte före detta finansministern Per
Edvin Sköld vilja antyda. Det kan väl
alltså inte vara omsorgen, om herr
Sträng och vilja att skydda mot ett
syndafall som gör att man säger att riksbanken
inte skall ge mer än ett visst belopp.
Enligt min mening är principen att
avsätta väsentligt mer pengar än som
motiveras av riksbankens affärer och
trygghetshänsyn inte befogad. Inte heller
är behovet av dolda reserver obegränsat,
och då bör man i övrigt överlämna
de vinster som riksbanken gör.
Det bör i alla fall vara huvudprincipen
även om vissa modifikationer kan
tänkas.
Herr talman! Jag vill till sist säga
att jag har stor sympati för att bankofullmäktige
velat göra något litet ovanligt.
Visst kan man, såsom herr Svensson
i Ljungskile ocli även andra talare
gjort, peka på mycket som talar för
att det är något irreguljärt i detta förfaringssätt.
Men riksbanken fyller 300
år, och risken för prejudikat är väl
ganska liten. Om vad som skall ske när
riksbanken fyller 400 år behöver vi
kanske inte bekymra oss om i dag. Om
alltså riksbanken gör något irreguljärt
och vill ge forskningen ett handtag tycker
jag att det är tilltalande att den
för en gångs skull bryter det vanliga
schemat. Det är visserligen sant att
forskning är ett vidsträckt begrepp,
och man bör klara ut vad slags forskning
som avses. Men det finns så stora
behov av anslag till forskningen och vi
brukar vara så överens om att forskningen
behöver stödjas, att jag inte kan
inse att frågan i dag är hur man skall
trygga att dessa pengar blir bäst fördelade
på olika ändamål som behöver
pengar. Jag tycker för min del att det
räcker med att konstatera att det här
görs ett försök att tillföra forskningen
ökade medel. Att pengarna kommer att
bli väl använda har man all anledning
att anta. Men vi skall se till att dessa
pengar blir ett nettotillskott till
forskningen och att inte herr Sträng
och herr Edenman prutar på de ökningar
av forskningsanslagen som eljest
skulle utgå. I det avseendet vill jag
instämma i vad herr Helén och utskottets
ordförande sade. Jag vill till sist
fråga herr Sköld, som ju inte var nöjd
med andras tankeverksamhet och som
själv framträdde som den store tänkaren:
Herr Sköld har väl tänkt igenom
hur man skall trygga att avkastningen
av denna fond blir ett nettotillskott till
forskningsanslaget från svenska statens
sida? Skulle inte herr Sköld vilja av
-
Onsdagen den 11 april 1962 em.
Nr 15 155
Dispositionen ar överskotten från riksbankens rörelse, m. m.
slöja med vilka metoder han anser att
man bör göra det?
Jag fattade herr Svensson i Ljungskile
så, att han ville ha ett annat förfaringssätt.
Men ingenting som yttrats
i dag här i kammaren kan tas som uttryck
för en önskan att inte ge forskningen
ett handtag; på den punkten
tycks det vara fullständig enighet.
Herr SKÖLD (s):
Herr talman! Jag skall inte fortsätta
denna diskussion, men eftersom herr
Ohlin ställde direkta frågor till mig
tycker jag att jag bör besvara åtminstone
en av dem.
Herr Ohlin frågade om jag trodde att
finansministern skulle bli förförd om
han fick litet mer pengar. Jag svarar:
Det tror jag inte, men kanske herr
Ohlin tänker sig att några större oskulder
skulle komma att bli förförda.
Herr OHLIN (fp):
Herr talman! Herr Sköld har tydligen
den uppfattningen, att riksbanken skall
disponera sin vinst med ledning av vad
dessa anonyma oskulder kan tåla eller
inte tåla att bära. Det är verkligen att
ställa riksbanksfullmäktiges förslag i
en helt ny belysning.
överläggningen var härmed slutad.
Mom. I och II a
Vad utskottet hemställt bifölls.
Mom. II b
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 693
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Svensson i Ljungskile begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. II
b) i utskottets utlåtande nr 13, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen II: 693 i motsvarande del.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Ljungskile begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 136 ja och 46
nej, varjämte 11 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Mom. II c, III och IV
Vad utskottet hemställt bifölls.
§ 5
Föredrogs vart för sig första lagutskottets
utlåtanden:
nr 20, i anledning av väckta motioner
om jämställande i visst hänseende
av fartygsinteckning med inteckning i
fast egendom,
nr 28, i anledning av väckta motioner
om processuell rättshjälp, och
nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration
m. m.; samt
andra lagutskottets utlåtande och memorial:
nr
19, i anledning av väckta motioner
angående bestämmelserna om transport
av animala livsmedel, och
nr 21, angående överlämnande till
statsutskottet av väckt motion om viss
156 Nr 15
Onsdagen den 11 april 1962 em.
vidgning av rätten till ersättning från
den allmänna sjukförsäkringen.
Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.
Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan upptagna
ärenden till kammarens sammanträde
fredagen den 13 innevarande april
kl. 11.00.
§ 6
Upplästes och lädes till handlingarna
följande till kammaren inkomna
protokoll:
Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och de
kammarens ledamöter, som blivit
utsedda att jämte dem tillsätta kammarens
kanslipersonal, den 10
april 1962.
§ 1
Herrar deputerade beslöt godkänna
att reservstenografen Arne Larsson förordnats
att uppehålla fil. lic. Rolf Lindborgs
stenografbefattning under dennes
fortsatta tjänstledighet på grund av
sjukdom under tiden den 20 mars—1
april.
§ 2
Herrar deputerade beslöt medgiva att
för skrivarbetet inom kammarens kansli
finge anlitas tillfällig arbetskraft i den
mån så erfordrades på grund av att
kansliskrivaren fru Marianne Wannemark
toges i anspråk som biträde åt
notarien vid kansliet; och skulle ersättning
för ifrågavarande skrivarbete utgå
efter samma grunder som tillämpades
beträffande de för utskrift av kamrarnas
debattprotokoll anställda maskinskriverskorna.
§ 3
Sedan notarien vid kammarens kansli,
kanslirådet Erland Kock, anhållit
om tjänstledighet för egna angelägenheter
under tiden den 13—30 april, beslöt
herrar deputerade dels bevilja Kock
begärd ledighet, dels förordna kanslisekreteraren
Åke Lindwall att under
nämnda tid uppehålla notariebefattningen.
In fidem
Sune K. Johansson
§ 7
Till bordläggning anmäldes statsutskottets
utlåtanden:
nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
totalförsvarets upplysningsverksamhet
m. m.,
nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
och
nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för vissa
beredskapsåtgärder under budgetåret
1962/63 m. m.; samt
bevillningsutskottets betänkande nr
33, i anledning av väckta motioner
angående avdragsrätt för studieunderstöd
samt för amortering av studieskuld
m. m.
§ 8
Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner;
nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1962/63 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;
nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående in
-
Onsdagen den 11 april 1962 em.
köp av obligationer i Förenta Nationernas
obligationslån;
nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1962/63 till teckning av aktier i
Aktiebolaget Ceaverken m. m.;
nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal om fortsatt drift av Institutet för
metallforskning (Metallografiska institutet),
m. m.;
nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal om fortsatt drift av Svenska träforskningsinstitutet,
m. m.;
nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1962/63 till Ferieresor, m. m.;
nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1962/63 till Ersättning åt domare,
vittnen och parter;
nr 153, i anledning av väckta motioner
om överförande till stat och kommun
av kostnaderna för valsedlar vid
allmänna val; och
nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen
den 16 maj 1957 (nr 202) med särskilda
bestämmelser om kommuns, landstingskommuns
och annan samfällighets utdebitering
av skatt för åren 1958—1965,
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till statsutskottet.
Vidare anmäldes och godkändes första
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 145, till Konungen i anledning
av väckta motioner om förbud
mot flerårsavtal vid försäkring.
Nr 15 157
§ 9
Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:
nr 144, angående försäljning av viss
kronoegendom, m. m.,
nr 151, rörande godkännande av en
internationell konvention om skydd för
utövande konstnärer, framställare av
fonogram samt radioföretag,
nr 156, angående ändringar i det till
grund för samarbetet inom SAS liggande
konsortialavtalet,
nr 159, med förslag till lag om äganderättsutredning,
lagfart och sammanläggning
av fastigheter i vissa fall i
Kopparbergs län, samt
nr 162, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 4:o), 14:o), 16:o)
och 17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr
38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.
Dessa propositioner bordlädes.
§ 10
Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:
nr 839, av herr Heckscher m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 106, angående vissa frågor rörande
lärarutbildning, och
nr 840, av herr Hagberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
140, angående viss ändring i gällande
bestämmelser rörande försäljning av
obeskattade varor på tullflygplats,
m. m.
Dessa motioner bordlädes.
§ 11
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.28.
In fidem
Sune K. Johansson
158 Nr 15
Fredagen den 13 april 1962
Fredagen den 13 april
Kl. 11.00
§ 1
Justerades protokollet för den 6 innevarande
april.
§ 2
Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:
Till Riksdagens andra kammare
För deltagande i interparlamentariska
unionens rådsmöte i Rom får jag härmed
anhålla om ledighet från riksdagen
tiden 25 april till och med 2 maj.
Stockholm den 11 april 1962
T. G. von Seth
Andre vice talman
Till Riksdagens andra kammare
För deltagande i kommittéarbete inom
Europarådet anhålles om ledighet från
riksdagsgöromålen under tiden 25—28
april 1962.
Stockholm i april 1962
Ingemar Andersson
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr andre vice talmannen von
Seth under tiden den 25 innevarande
april—den 2 nästkommande maj samt
herr Andersson i Linköping under tiden
den 25—den 28 innevarande april.
§ 3
Svar på interpellation ang. förstärkning
av personalen vid domsagornas inskrivningsavdelningar
Ordet
lämnades på begäran till
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Larsson i Norderön frågat
mig, om jag kommer att vidta snara
åtgärder så att domsagor, där eftersläpning
med inskrivningsärenden råder,
erhåller sådana personella förstärkningar
att den lagstadgade expeditionstiden
av 14 dagar i fortsättningen kommer
att kunna hållas.
Till svar härpå får jag anföra följande.
För att få en översikt av arbetsläget
på domsagornas inskrivningsavdelningar
tillskrev justitiedepartementet i anledning
av vissa tidningsuppgifter den
22 januari i år hovrätterna med begäran
om uppgift angående domsagornas
expeditionstider för inskrivningsärenden
och för beställda gravationsbevis.
Samtidigt uppmanades hovrätterna att
ange de åtgärder som bedömes erforderliga
för att avhjälpa eftersläpningarna
i de domsagor där expeditionstiderna
var otillfredsställande.
Av de inkomna svaren framgår, att av
landets 118 domsagor 66, därav 2 av
stockholmsdomsagorna, håller den föreskrivna
expeditionstiden. I 19 domsagor
har expeditionstiden uppgivits vara
2—3 veckor och i 17 domsagor 3—4
veckor. Längre expeditionstid än 4 veckor
förekommer i 16 domsagor. En närmare
granskning av expeditionstiderna
visar, att stor skillnad i samma domsaga
kan föreligga mellan expeditionstiden
för egentliga inskrivningsärenden och
för beställda gravationsbevis. Sålunda
har en av de största stockholmsdomsagorna
kunnat hålla den föreskrivna expeditionstiden
för inskrivningsärendena,
varemot gravationsbevis expedieras
först 7—8 veckor efter beställningen.
Mera avsevärda eftersläpningar i fråga
om expeditionstiderna förekommer
främst i vissa domsagor i storstadsregionerna
— där fastighetsbildning och
Fredagen den
Svar på interpellation ang. förstärkning
ningsavdelningar
bostadsproduktion och därmed även
inskrivningsväsendet är särskilt omfattande
— samt i Dalarna, där som bekant
speciella fastighetsförhållanden råder.
I sina svar på den tidigare nämnda
skrivelsen har samtliga hovrätter förklarat,
att de med anlitande av tillgängliga
medel redan har föranstaltat om erforderliga
personalförstärkningar för
att råda bot på eftersläpningarna i domsagor,
där sådana förekommer och icke
beror på särskilda, övergående omständigheter.
Till Svea hovrätts förfogande
har ställts ytterligare medel att användas
för domsagorna i stockholmstrakten.
Jag vill också nämna, att hovrätterna
och statskontoret planerar att gemensamt
överse kontorsteknisk och övrig
utrustning vid domsagornas inskrivningsavdelningar.
Av vad jag anfört framgår, att åtgärder
redan har vidtagits för att komma
till rätta med olägenheterna inom inskrivningsväsendet.
Det kan dock icke
förväntas, att dessa olägenheter överlag
skall kunna avhjälpas inom kort
tid. Bland annat föreligger på vissa
håll betydande svårigheter att rekrytera
eller eljest ställa till förfogande personal
för det speciella arbetsområde som
inskrivningsväsendet utgör. Jag anser
mig emellertid kunna utgå från att hovrätterna
var inom sitt område med
uppmärksamhet följer den fortsatta utvecklingen
och till Kungl. Maj:t gör
de framställningar om ytterligare åtgärder,
som kan finnas påkallade.
Vidare anförde:
Herr LARSSON i Nordcrön (ep):
Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få framföra ett tack för svaret på
min interpellation. Det är med tillfredsställelse
jag konstaterar att man inom
departementet och vid de skilda hovrätterna
synes ägna missförhållandena
13 april 1962 Nr 15 159
av personalen vid domsagornas inskrivinom
inskrivningsväsendet särskild
uppmärksamhet. Jag är dock inte helt
övertygad om att de vidtagna åtgärderna
skall visa sig tillräckliga för att avhjälpa
rådande olägenheter. Innan jag går in
på den saken vill jag något kommentera
de av departementschefen lämnade uppgifterna
om läget i skilda domsagor i
landet.
I en den 14 mars dagtecknad skrivelse
har Svenska Bankföreningen fäst justitieombudsmannens
uppmärksamhet på
de i min interpellation av den 6 mars
berörda olägenheterna. I skrivelsen lämnar
föreningen uppgifter om arbetsläget
i vissa domsagor med kanslier i
Stockholm eller i närheten av Göteborg
och Malmö. Av dessa uppgifter framgår
följande.
Tre av de stora bankerna i Stockholm
hade viss dag i slutet av januari
1962 tillsammans åtminstone ett sjuttiotal
inteckningsärenden beträffande
vilka expeditionstiden överskridits.
Den tid som förflutit från ingivandet
uppgick i 30 fall till 1 å 2 månader, i
19 fall till 2 å 3 månader, i 2 fall till 3
å 4 månader och i 1 fall till 5 månader.
Beträffande separata gravationsbevis
var läget i stort sett detsamma. En annan
bank hade under loppet av en vecka
hösten 1961 ingivit sju ärenden till
domsaga i Stockholm, och expeditionstiden
hade i 1 fall varit 3 veckor,
i 2 fall 5 veckor, i 1 fall 7 veckor, i 2
fall 11 veckor och i 1 fall nära 4 månader.
Liknande uppgifter nämns även
från banker i Göteborg och Malmö.
Den ekonomiska betydelsen av förlängda
expeditionstider belyses av bankföreningens
uppgift, att enbart de från
en enda bank härrörande ärendena
angående nya inteckningar, som ingår
i de nyss nämnda siffrorna från
domsagor i Stockholm, motsvarade preliminärt
beviljade inteckningskrediter
på mer än 47 miljoner kronor. De separat
beställda gravationsbevisen motsvarade
för samma bank ett kreditbe
-
160 Nr 15 Fredagen den 13 april 1962
Svar på interpellation ang. förstärkning av personalen vid domsagornas inskrivningsavdelningar -
lopp på mer än 4 miljoner kronor.
Bankföreningen hänvisar även till att
de av lanthypoteksombudsmännen i
ett tidigare sammanhang påtalade olägenheter,
som eftersläpningen medför
i deras verksamhet vid belåning
av jordbruksfastigheter, har sin fulla
motsvarighet på det kreditområde som
är affärsbankernas, nämligen finansieringen
av industri- och byggnadsverksamhet.
Föreningen framhåller att fastighetskrediter
spelar en framträdande
roll i vårt ekonomiska liv och att utvecklings-
och framstegsmöjligheterna
är starkt beroende av att detta kreditväsende
fungerar smidigt och väl.
Om man sammanställer bankföreningens
uppgifter med den artikel i
Juristnytt som jag nämnde i min interpellation
och som bl. a. uppger att
ränteskillnaden mellan kreditiv och
inteckningslån i regel uppgår till 3 procent,
kommer man fram till att bara
det exempel som bankföreningen anger
för en enda stockholmsbänk kan innebära
en daglig ränteförlust av cirka
4 000 kronor för de kunder som drabbas
av denna eftersläpning. Enligt uppgift
har justitieombudsmannen den 17
mars med anledning av denna skrivelse
tillställt alla domsagor och rådhusrätter
cirkulär med begäran om uppgift
angående arbetsläget i fråga om inskrivningsärenden.
Statsrådet uppger i sitt svar att samtliga
hovrätter förklarat att de med anlitande
av tillgängliga medel redan har
föranstaltat om erforderliga personalförstärkningar
för att råda bot på eftersläpningarna
i domsagornas arbete
där sådana förekommer och där de
inte beror på särskilda, övergående
omständigheter. Detta är givetvis tacknämligt,
men med de begränsade resurser
som finns kan man befara att förstärkningarna
kommer att visa sig
otillräckliga. Till Svea hovrätts förfogande
har ställts ytterligare medel att
användas för domsagorna i stock
-
holmstrakten. Jag vill i det sammanhanget
efterlysa ett löfte om att sådana
ekonomiska resurser skapas, att det för
alla hovrätter blir möjligt att vidta erforderliga
åtgärder.
Statsrådet säger att det inte kan förväntas
att olägenheterna över lag skall
kunna avhjälpas inom kort tid. Detta
kan måhända vara riktigt, men i det
största antalet fall är det säkerligen så
att expeditionstiderna konstant uppgår
till exempelvis sex veckor. Vad som
erfordras för att avhjälpa en sådan balans
är väl endast en tillfällig förstärkning
av personalen. I och för sig kan
det inte behövas mer personal för att
konstant hålla två veckors expeditionstid
än för att konstant hålla sex veckors
expeditionstid. Snarare bör det
vara arbetsbesparande att hålla den
lagstadgade tiden. Det bör därför vara
möjligt att med förhållandevis blygsamma
personalförstärkningar av tillfällig
natur avhjälpa olägenheterna i
ett stort antal fall, och detta bör ej heller
kräva längre tid. De omnämnda
speciella förhållandena i exempelvis
storstadsregionerna och i Dalarna, som
är av mera långvarig karaktär, bör givetvis
bemästras på det sättet att personalförstärkningen
avvägs med hänsyn
till dessa speciella förhållanden.
Om svårigheterna att skaffa lämplig
personal saknar jag uppgifter. Beträffande
notarier torde dock inga större
problem föreligga, och vad gäller icke
rättsbildad personal är väl problemet
främst en lönefråga. Om personalen i
en domsaga får en rimlig befordringsgång,
tror jag också att det blir möjligt
att rekrytera lämplig personal.
Jag ber att än en gång få tacka för
svaret, som jag tolkar så att justitieministern
är beredd att ge hovrätterna
erforderliga resurser för att avhjälpa
de ur ekonomisk synpunkt mycket allvarliga
olägenheter som det rådande
tillståndet medför. Jag hoppas att domsagorna
på så sätt inom en snar fram
-
Fredagen den 13 april 1962 Nr 15 161
Svar på interpellation ang. förstärkning av personalen vid domsagornas inskrivningsavdelningar -
tid skall kunna bli lika gynnsamt ställda
som rådhusrätterna, vilka synes ha
betydligt bättre möjligheter att ge denna
service åt den rättssökande allmänheten.
Herr FRÖDING (h):
Herr talman! Inte utan en viss förvåning
tog jag del av bl. a. Bankföreningens
uppgifter om mycket stora eftersläpningar
i fråga om inskrivningsärendena
vid vissa domsagor. Att balanser
kan uppkomma var mig på intet
sätt främmande. Men expeditionstider
på två å tre månader fann jag ganska
häpnadsväckande.
Vid min egen domsaga har vi i allmänhet
lyckats hålla den lagstadgade
expeditionstiden 14 dagar. I de fall vi
inte har lyckats, har eftersläpningen
inte rört sig om mer än någon vecka.
Även vid balanser brukar vi emellertid,
då någon framför verkligt bärande skäl
för snabb behandling, försöka ge honom
förtur. Det kan hända att vederbörande
kan få sitt gravationsbevis
samma dag som han beställer det.
I de fall då vi inte har lyckats hålla
expeditionstiden, har anledningen så
gott som alltid varit att söka i en tillfällig
underbemanning. En notarie har
t. ex. blivit inkallad eller utlånad till
annan domsaga. Det kan också ha hänt
att viss befattningshavare råkat ut för
mer ihållande ohälsa.
Vad som sålunda legat bakom förekommande
balanser vid min domsaga
har föranlett mig till det bedömandet
att den poängberäkning, enligt vilken
justitiedepartementet fördelar biträdestjänsterna
till domsagorna, i det stora
hela fungerar ganska väl -—■ nota bene
om bemanningen är fulltalig och om
personalen är fullt arbetsför och effektiv.
Poängsystemet synes dock böra ges
en något vidare marginal för att kunna
fungera hundraprocentigt.
När kronisk balans uppkommer på
något håll, bör man givetvis efterforska
grundorsaken härtill. En sådan penetrering
är väl nu också igångsatt bl. a.
av JO.
Orsaken till en sådan här betydande
balans torde oftast, skulle jag tro, vara
att söka i att viss del av personalen
saknar förmåga att arbeta tillräckligt
snabbt och effektivt, det må nu bero
på ohälsa, tilltagande ålder eller bristande
kompetens. I sådana fall bör en
arbetskraftsförstärkning sättas in helt
oavsett departementets poängsiffror.
Av justitieministerns svar framgår väl
också, att han är helt inställd på att
man får göra på det sättet.
Jag skulle i detta sammanhang vilja
peka på en speciell sak. Antalet tingsnotarier
är beroende på den omnämnda
poängsättningen. Men poängen i en
domsaga kan förete vissa variationer
från ett år till ett annat, utan att man i
det dagliga arbetet förmärker någon
egentlig ändring i arbetsbördan. Själv
råkade jag tämligen nyligen ut för en
sådan där tillfällig poängminskning,
som medförde, att antalet tingsnotarier
sattes till 3‘A i stället för förut 4. Det
innebar i realiteten, att när den äldste
notarien avgick fick domsagan räkna
med att under ungefär ett halvår framåt
arbeta med 3 i stället för 4 notarier.
Detta föranledde omedelbart en märkbar
fördröjning av inskrivningsärendenas
justering. När sedan också en av
de 3 notarierna kallades in till repetitionsövning,
skulle en verkligt besvärande
balans ha uppstått, om inte hovrätten
haft möjlighet att skicka en
fiskalsaspirant som tillfällig hjälp.
Sammanfattningsvis skulle jag vilja
säga följande. För det första bör poängberäkningen
göras något generösare.
För det andra bör, när verkligt besvärande
balans föreligger, undersökas om
den beror på mindre god prestationsförmåga
hos viss eller vissa befattningshavare.
I så fall bör personalförstärkning
ske oavsett poängberäkningen.
För det tredje bör departementet nog
6 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 15
162 Nr 15 Fredagen den 13 april 1962
Svar på interpellation ang. förstärkning av personalen vid domsagornas inskrivningsavdelningar -
skynda en smula långsamt då det blir
fråga om att på grund av viss poängminskning
reducera personalen. Poängnedgången
kan nämligen vara tillfällig.
För det fjärde bör hovrätterna ha tillgång
till fiskalsaspiranter och fiskaler
till sådant antal att tillfälliga brandkårsutryckningar
blir möjliga. Så är
inte fallet för närvarande. För det
femte bör man inte heller förbise lönesättningens
inverkan på en tillfredsställande
rekrytering.
Det är givetvis av yttersta vikt, att
allmänhetens högst befogade krav på
att lagstadgade expeditionstider hålles
inte blir eftersatta. Av departementschefens
svar framgår det ju också, att
han är fullt beredd att i olika hänseenden
medverka till förbättrade förhållanden
på detta område, och det är
jag också mycket tacksam för.
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:
Herr talman! Som framgick av mitt
interpellationssvar var det i anledning
av vissa tidningsuppgifter som vi den
22 januari tillskrev hovrätterna med
begäran om upplysning om läget på
detta område.
I de petita som låg till grund för
statsverkspropositionen förelåg nämligen
icke några uppgifter av den art
att de föranledde några särskilda åtgärder.
Att departementets skrivelse redan
burit frukt framgår av det svar som
en häradshövding i en domsaga under
Svea hovrätt har lämnat på den rundskrivelse
som justitieombudsmannen två
månader senare sände ut. Häradshövdingen
säger bl. a.: »Vid en sammankomst
i januari detta år med representanter
för justitiedepartementet och
Svea hovrätt i närvaro av ett mycket
stort antal företrädare för ortens kreditanstalter
samt ingivare av inskrivningsärenden
har i Er skrivelse berörda
förhållanden dryftats. Resultatet föreligger
redan i form av förstärkning av
arbetskraften per den 1/5 och 1/7 1962
ävensom anskaffning av ytterligare kontorsmaskiner.
»
Häradshövdingen berör också i sitt
svar till justitieombudsmannen en annan
omständighet som jag tror är av
ganska stor betydelse, nämligen frågan
varför det uppstår eftersläpning i vissa
domsagor, medan rådhusrätterna klarar
sig bättre. Han anför: »En väsentlig
förkortning av expeditionstiderna kan
påräknas om ärendena i åtskilliga fall
blir bättre förberedda från sökandens
sida. Enligt gammal praxis är personalen
på inskrivningsavdelningen i stor
utsträckning utredningsorgan åt allmänheten.
Något eller några illa förberedda
och särskilt omfattande ärenden
på en enda inskrivningsdag kan
fördröja inskrivningsdomarens arbete
i sådan utsträckning att expeditionstiden
förlänges. Det kan icke begäras
att statsmakterna mera än till en viss
gräns tillhandahåller personal för sådana
utredningar som här åsyftas.» —
I städerna är som bekant fastighetsförhållandena
betydligt lättare att överblicka.
Herr Larsson i Norderön ställde till
mig den direkta frågan, om ekonomiska
resurser kunde och skulle ställas
till hovrätternas förfogande i den utsträckning
som erfordras. Ja, det är
hittills bara en hovrätt som ansett sig
behöva ytterligare medel, men om hovrätterna
inkommer med begäran om anslag
för att få expeditionstiderna avkortade,
skall vi göra vad vi kan för att
hjälpa till med detta.
Att tillgången på personal, särskilt
när det gäller icke rättsbildad sådan,
är ett svårt problem skall jag gärna
medge, men det är, herr talman, ett
fenomen som vi känner till sedan gammalt.
Jag har suttit som statssekreterare
i civildepartementet och vet av
egen erfarenhet från den tiden, att det,
så snart vi har tvåårsavtal för tjänstemännens
löner, uppstår svårigheter un
-
Fredagen den 13 april 1962
Nr 15 163
der det andra året av avtalsperioden
att förvärva just kontorspersonal.
Herr LARSSON i Norderön (ep):
Herr talman! Jag ber att ytterligare
få understryka mitt tidigare uttalade
tack, då det visat sig att min förmodan
om statsrådets beredvillighet att
ställa resurser till förfogande för samtliga
hovrätter här har bekräftats ai
statsrådet.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 4
Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till jordbruksutskottet propositionen
nr 144, angående försäljning av viss kronoegendom,
m. m.;
till behandling av lagutskott propositionen
nr 151, rörande godkännande
av en internationell konvention om
skydd för utövande konstnärer, framställare
av fonogram samt radioföretag;
till statsutskottet propositionen nr
156, angående ändringar i det till grund
för samarbetet inom SAS liggande konsortialavtal;
samt
till behandling av lagutskott propositionerna:
nr
159, med förslag till lag om äganderättsutredning,
lagfart och sammanläggning
av fastigheter i vissa fall i
Kopparbergs län, och
nr 162, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 4:o), 14:o), 16:o)
och 17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr
38 s. 3) om Kungl Maj:ts regeringsrätt.
§ 5
Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid
till särskilda utskottet motionen nr
839; och
till bevillningsutskottet motionen nr
840.
Vissa anslag ur kyrkofonden
§ 6
Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 62, 64 och 65
samt bevillningsutskottets betänkande
nr 33.
§ 7
Föredrogs den av fru Nettelbrandt
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående utflyttningen
av försvarets fabriksstyrelse från stockholmsområdet.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 8
Vissa anslag ur kyrkofonden
Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition angående bidrag till
restaurering av Uppsala domkyrka
m. m. jämte i anledning av propositionen
väckta motioner, dels motioner om
inrättande av särskilda studentprästbefattningar
m. m., dels motioner om vidareutbildning
av präster vid sjukhusen,
dels ock motioner om tjänstebil för
biskopen i Luleå stift.
Genom en den 26 januari 1962 dagtecknad
proposition, nr 42, vilken såvitt
avsåge vissa anslag ur kyrkofonden
hänvisats till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet samt i övrigt
hänvisats till statsutskottet, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet,
föreslagit riksdagen, såvitt nu vore
i fråga, att medgiva
a) att fr. o. m. den 1 juli 1962 tills vidare
bidrag ur kyrkofonden till avlönande
av vissa av diakonistyrelsens sekreterare
måtte efter Kungl. Maj:ts beprövande
utgå enligt av föredragande
departementschefen förordade grunder
och att sådant bidrag därvid även måtte
utgå till avlönande av den kvinnliga
6*—Andra kammarens protokoll 1962. Nr 15
164 Nr 15
Fredagen den 13 april 1962
Vissa anslag ur kyrkofonden
församlingssekreteraren, så länge tjänsten
uppehölles av präst;
b) att för anlitande av biträde vid
handläggningen inom vederbörande
statsdepartement av kyrkliga ärenden
måtte för budgetåret 1962/63 ur kyrkofonden
utgå högst 60 000 kr.;
c) att ur kyrkofonden måtte för budgetåret
1962/63 utgå bidrag till Svenska
diakonsällskapet med högst 50 000
kr. till bestridande av kostnader för utbildning
av kyrkomusiker vid Sköndalsinstitutet;
samt
d) att ur kyrkofonden måtte fr. o. m.
den 1 juli 1962 tills vidare utgå ett årligt
bidrag med 40 000 kr. till Lutherska
världsförbundets svenska sektion för bestridande
av dess medlemsavgift till
världsförbundet.
I samband med propositionen hade
utskottet behandlat dels de i anledning
av propositionen väckta motionerna
nr 545 i första kammaren av
herr Wirmark m. fl. och nr 659 i andra
kammaren av herr Larsson i Norderön
m. fl., dels de till lagutskott hänvisade
motionerna nr 16 i första kammaren
av fröken Ljungberg m. fl. och
nr 26 i andra kammaren av herr Braconier
m. fl., nr 302 i första kammaren
av herr Eskilsson m. fl. och nr
374 i andra kammaren av herr Hedin
m. fl. samt nr 172 i första kammaren
av herr Ragnar Bergh m. fl. och nr 378
i andra kammaren av herr Lassinantti
m. fl.
I de likalydande motionerna 1:545
och II: 659 hemställdes i anslutning till
förslaget under a) i propositionen
att riksdagen måtte, utöver de av departementschefen
äskade anslagen till
Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse,
anvisa ytterligare ett årligt avlöningsbidrag
å 18 500 kr. att utgå ur kyrkofonden,
samt
att Kungl. Maj:t måtte meddela de
närmare föreskrifter beträffande anslaget,
som eventuellt kunde befinnas erforderliga.
I de likalydande motionerna I: 16 och
II: 26 hemställdes
att riksdagen måtte besluta om inrättande
av särskilda stiftsadjunktsbefattningar
i Uppsala, Lund, Göteborg och
Stockholm med uppgift för innehavaren
att såsom studentpräst med heltidstjänstgöring
ägna sig åt arbete vid respektive
universitet och högskolor från
1 januari 1963, samt
att i avvaktan på verkställandet av detta
beslut studentprästnämnderna i Lund
och Göteborg måtte tilldelas anslag ur
kyrkofonden efter samma principer som
gällde för anslag till de äldre studentprästnämnderna.
I de likalydande motionerna 1:172
och 11:378 hemställdes
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t vidtoge åtgärder
för anskaffande, på kyrkofondens
bekostnad, av tjänstebil åt biskopen
i Luleå stift.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte
A. bifalla förevarande proposition, i
den del den hänvisats till lagutskott,
med det tillägget att riksdagen, i anledning
av motionerna I: 545 och II: 659,
medgåve att ur kyrkofonden till svenska
kyrkans sjömansvårdsstyrelse måtte
årligen fr. o. m. budgetåret 1962/63 tills
vidare, utöver tidigare anslagna elva
bidrag, utgå ytterligare ett bidrag om
18 500 kr. för avlönande enligt gällande
grunder av präster anställda i styrelsens
tjänst i utlandet;
B. 1) med anledning av motionerna
1:16 och 11:26 i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om viss översyn rörande
den andliga vården vid universitet
och högskolor i enlighet med vad utskottet
i sitt utlåtande i denna del anfört;
2)
lämna motionerna 1:16 och II: 26
i den mån de ej besvarats genom vad
utskottet anfört och hemställt utan någon
riksdagens åtgärd;
Fredagen den 13 april 1962
Nr 15 165
C. lämna motionerna I: 302 och II: 374
utan någon riksdagens åtgärd; samt
D. lämna motionerna 1: 172 och II: 378
utan någon riksdagens åtgärd.
Reservationer hade avgivits
I. beträffande punkten A. i utskottets
hemställan av herrar Levin, Kristiansson,
Herbert Larsson, Paul Jansson och
Persson i Tandö, vilka ansett att utskottet
i förevarande del bort hemställa,
att riksdagen måtte
A. bifalla förevarande proposition, i
den del den hänvisats till lagutskott,
samt lämna motionerna 1:545 och
II: 659 utan någon riksdagens åtgärd;
II. beträffande punkten B. 2) i utskottets
hemställan av herrar Ebbe
Ohlsson, Jansson i Benestad och Bengtsson
i Göteborg, vilka ansett att utskottet
i förevarande del bort hemställa, att
riksdagen måtte
2) med bifall till motionerna 1:16
och II: 26, i vad därigenom yrkats anslag
ur kyrkofonden till studentprästnämnderna
i Lund och Göteborg, medgiva
att det årliga anslag som med stöd
av 6 § andra stycket 4) lagen om kyrkofond
utginge till avlönande av för verksamhet
bland universitets- och högskolestuderande
m. fl. anställda präster måtte
fr. o. m. den 1 juli 1962 höjas till
17 000 kr.;
3) lämna motionerna I: 16 och II: 26
i den mån de ej besvarats genom vad
reservanterna anfört och hemställt utan
någon riksdagens åtgärd; samt
III. beträffande punkten D. i utskottets
hemställan av herrar Ebbe Ohlsson,
Nyberg, Jansson i Benestad och
Bengtsson i Göteborg, vilka ansett att
utskottet i förevarande del bort hemställa,
att riksdagen måtte
I). med bifall till motionerna I: 172
och II: 378 i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga
åtgärder för anskaffande, på kyrkofondens
bekostnad, av tjänstebil åt biskopen
i Luleå stift.
Vissa anslag ur kyrkofonden
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr LEVIN (s):
Herr talman! Jag har jämte några
andra av tredje lagutskottets ledamöter
fogat en reservation till vad utskottet
föreslagit under punkt A, d. v. s. anslaget
till svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse
för dess verksamhet bland
svenska sjömän i utländska hamnar.
Jag kan försäkra att även vi reservanter
har den allra största förståelse
för denna verksamhet vilket ju också
klart framgår av reservationen. Vi har
emellertid reagerat mot det sätt på vilket
denna sak handlagts och kan därför
inte vara med på att det i motionerna
föreslagna högre bidraget beviljas.
Både år 1960 och 1961 behandlade
utskottet och riksdagen motionsvis
framförda förslag om bidrag till Evangeliska
fosterlandsstiftelsens sjömansvårdsverksamhet.
I sitt år 1960 avgivna
yttrande påpekade utskottet att med
hänsyn till det sätt, varpå kyrkofonden
tillkommit, och fondens ändamål
det vore tveksamt, huruvida anslag ur
fonden kunde utgå till enskilt samfund.
Utskottet påpekade emellertid att
flera lösningar kunde vara tänkbara
men vilken lösning som än valdes torde
det krävas ändringar i gällande författningar
eller utfärdande av nya sådana.
Riksdagen beslöt att giva Kung],
Maj :t till känna vad utskottet således
anfört.
Vid 1961 års riksdag väcktes på nytt
en motion i frågan. Tredje lagutskottet
framhöll då bl. a. under påpekande av
att utskottet föregående år framfört
tanken att pengarna kunde ställas till
kyrkans sjömansvårdsstyrelses förfogande
för att i viss utsträckning bidraga
till fosterlandsstiftelsens sjömansvårdsverksamhet,
till vilket förslag
kyrkans sjömansvårdsstyrelse ställt
sig positiv, att en lösning enligt dessa
linjer skulle kunna vara ägnad att i
väsentliga avseenden undanröja de
1G6 Nr 15
Fredagen den 13 april 1962
Vissa anslag ur kyrkofonden
principiella hinder som ansetts föreligga
för bidrag ur kyrkofonden till
den ifrågavarande verksamheten. Men
tilläde utskottet »huruvida sjömansvårdsstyrelsen
på grund av ett åtagande
att svara för avlöningen av sjömansprästen
i Hamburg bör erhålla ytterligare
bidrag ur kyrkofonden får givetvis
prövas i vanlig ordning — senast i
samband med prövningen av anslagsfrågor
inför budgetåret 1962/63».
I sina anslagsäskanden för nu nämnda
budgetår har sjömansvårdsstyrelsen
emellertid ej begärt någon ökning utan
föreslår att som för innevarande år bidrag
skall utgå till avlönande av elva
sjömanspräster samt att beloppet skall
vara oförändrat 18 500 kronor till varje
tjänst. Den framställningen har helt
biträtts av Kungl. Maj:t.
Efter propositionens avlämnande har
emellertid motionsvis framförts förslag
att beloppet skulle höjas med 18 500
kronor, och man åberopar där att överenskommelse
den 13 februari i år har
träffats mellan Evangeliska fosterlandsstiftelsen
och sjömansvårdsstyrelsen,
enligt vilken styrelsen skall svara för
avlönandet av sjömanspastorn vid stiftelsens
sjömanskyrka i Hamburg.
Vi reservanter har ej kunnat ansluta
oss till utskottets förslag om bifall till
motionerna. Det är väl ganska ovanligt
att man ger någon som begärt anslag
till visst ändamål mer än vad vederbörande
begärt. I stället är det ju ofta så
att vederbörande får finna sig i nedprutningar.
Som jag redan påpekat är
det inte därför att vi inte uppskattar
den rörelse som fosterlandsstiftelsen
bedriver bland sjömän, men vi anser,
som utskottet påpekade 1961, att frågan
om utökat anslag bör prövas i vanlig
ordning, d. v. s. av Kungl. Maj :t efter
framställning från sjömansvårdsstyrelsen
och i samband med prövning av
övriga anslagsfrågor inför ett nytt budgetår.
Endast vid en sådan prövning
kan en behörig avvägning ske av anslagets
berättigande i förhållande till
andra anspråk på anslag ur kyrkofonden.
Jag yrkar därför under punkt A bifall
till reservationen, vilket betyder
bifall till både vad sjömansvårdsstyrelsen
begär och vad Kungl. Maj:t har
föreslagit. Under punkterna B 1), B 2),
G och D yrkar jag, med hänvisning till
utskottets motivering, bifall till vad utskottet
har föreslagit.
Herr BENGTSSON i Göteborg (h):
Herr talman! Jag vill först i fråga
om en annan punkt i utskottets utlåtande
än de som herr Levin nu har berört,
uttala min tillfredsställelse över
utskottets beslut att begära översyn av
den andliga vården vid våra universitet
och högskolor. Remissuttalandena
beträffande betydelsen av denna vård
är som regel så positiva, att man borde
ha anledning att hoppas, att en
översyn kommer att åstadkomma bättre
förutsättningar i olika avseenden för
denna verksamhet än de som hittills
har existerat.
När några ledamöter i utskottet, däribland
jag själv, ändå har knutit en
reservation till utskottets utlåtande, har
detta skett därför att vi anser att en i
och för sig betydelsefull men föga
kostnadskrävande förbättring bör kunna
ske redan nu. För närvarande har
den andliga vården vid universitet och
högskolor ordnats så, att vissa präster
utsetts att vid sidan av ordinarie församlingsarbete
särskilt verka bland studenterna.
I t. ex. Stockholm har avlöningsfrågan
lösts så, att vederbörande
erhåller partiell tjänstledighet med
löneavdrag, varvid studentprästnämnden
med anlitande av bl. a. anslag ur
kyrkofonden svarar för utfyllnaden av
lönen. Detta anslag utgår sedan snart
tio år med 8 500 kronor per år och fördelas
mellan Stockholm och Uppsala.
Ett bifall till reservationen skulle innebära,
att beloppet höjdes med ytterligare
8 500 kronor och att därmed de
två övriga universitetsstäderna Göte
-
Fredagen den 13 april 1962
Nr 15 167
borg och Lund skulle erhålla samma
bidrag för sin verksamhet som de
ovan nämnda städerna. Det rör sig om
synnerligen små belopp, och det finns
ingen anledning varför inte denna verksamhet
skulle stödjas även i Göteborg
och Lund. Alla remissinstanser, som särskilt
yttrat sig i denna fråga, bl. a. kammarkollegiet,
har också tillstyrkt det förslaget.
Jag yrkar därför, herr talman, i fråga
om punkt B i utskottets utlåtande bifall
till reservation nr II.
I fråga om punkt D i utskottets hemställan
har jag uppriktigt talat synnerligen
svårt att förstå utskottsmajoritetens
ställningstagande. Det gäller tjänstebil
för stiftschefen i vårt nordligaste
stift. Det förefaller mig uppenbart att
förhållandena i vårt nordligaste sift, som
ju omfattar en tredjedel av vårt lands
yta, gör att en tjänstebil för stiftschefen
är mer än väl motiverad. De långa
avstånden borde i sig självt vara tillräcklig
motivering. Av allt att döma
torde det emellertid också med en
tjänstebil vara möjligt att göra vissa besparingar
i form av minskat antal dagtraktamenten
och dylikt. Risken för att
ett beslut om tjänstebil åt denne stiftschef
skulle bli prejudicerande förefaller
minimal. Förhållandena är i detta fall
helt annorlunda än på andra håll i landet.
Remissinstanserna är genomgående
positiva, och t. o. m. statskontoret har
tillstyrkt.
Mot den bakgrunden yrkar jag, herr
talman, bifall även till reservation nr III
i fråga om punkten D i utskottets hemställan.
Herr NYBERG (fp):
Herr talman! Utöver jord-, fiske- och
byggnadslagstiftning m. m. har tredje
lagutskottet också till uppgift att behandla
ärenden rörande anslag ur kyrkofonden.
Det kan ibland vara en rätt
vansklig uppgift, eftersom det inte alltid
är fullt klart till vilka ändamål kyrkofondens
medel kan användas. I samband
Vissa anslag ur kyrkofonden
med det ärende vi nu skall ta ställning
till, har i vissa avseenden olika meningar
gjort sig gällande beträffande dessa
medels användande.
Det finns t. ex. ett motionspar — nr
302 i första kammaren och 374 i andra
kammaren — där motionärerna begär
»att riksdagen måtte anvisa 40 000 kronor
att ställas till biskopsmötets förfogande
för vidareutbildning av präster
och andra själavårdare, verksamma
inom den andliga vården vid sjukhusen».
Bakom detta önskemål står ett
flertal motionärer ur olika partier. De
anser att kyrkofondens medel kan användas
för detta ändamål. Vid remissbehandlingen
har samma mening uttalats
av domkapitlen i Göteborg och Stockholm.
Statskontoret och kammarkollegiet
har däremot en motsatt uppfattning.
De anser att kyrkofonden icke bör bestrida
sådana kostnader som det här är
fråga om. Kammarkollegiet hänvisar
också till ett tidigare avgivet yttrande
till Kungl. Maj :t i samma fråga. Det gällde
då en framställning från ärkebiskopen.
Tredje lagutskottet har för sin del
anslutit sig till kammarkollegiets mening
och anför sålunda i sitt utlåtande
att principiella hinder föreligger mot
användande av kyrkofondens medel för
detta ändamål. Utskottets utlåtande är
på denna punkt enhälligt. Men det bör
kanske påpekas att skillnaden mellan de
ändamål, som är kvalificerade för anslag
ur kyrkofonden och de som inte är
detta, måste anses vara rätt hårfin. Det
kan erinras om att Kungl. Maj :t har tillstyrkt
bidrag ur fonden till bestridande
av kostnader för utbildning av kyrkomusiker
vid Sköndalsinstitutet, men däremot
ställt sig avvisande när det gäller
anslag till vidareutbildning av församlingspräster.
Att anslag lämnas till
kyrkomusikerutbildningen motiveras
med att denna utbildning intar en särställning:
den avser att ge behörighet
till en ny typ av kyrkomusikertjänster,
de s. k. kyrkokantorstjänster som in
-
1C8 Nr 15
Fredagen den 13 april 1962
Vissa anslag ur kyrkofonden
rättades genom 1958 års kyrkomusikerreform.
För prästernas del är det däremot
fråga om en allmän utbildning,
och i sådana fall bör kostnaderna bestridas
av statsmedel. Utskottet har sett
saken på samma sätt och avstyrker därför
motionerna.
Jag vill framhålla att det vore önskvärt
med något klarare bestämmelser än
de nu gällande för användningen av medel
ur kyrkofonden. Det bör inte vara
på det sättet att olika instanser kommer
— såsom varit fallet i föreliggande ärende
— till skilda uppfattningar beroende
på att bestämmelserna tydligen kan tolkas
olika. Det vore därför tacknämligt,
om Kungl. Maj:t kunde göra något åt
denna sak. Under senare år har det ju
då och då företagits ändringar av vissa
paragrafer i lagen om kyrkofonden, och
en mera allmän översyn vore kanske på
sin plats.
I anslutning till vad jag nu sagt vill
jag understryka att utskottet genom sitt
avslagsyrkande beträffande motionen
om församlingsprästernas vidareutbildning
för den andliga vården vid sjukhusen
icke tagit ställning till motionens
berättigande i och för sig. Den utbildning
det här gäller har säkerligen stor
betydelse, men erforderliga medel får
tydligen anskaffas på annat sätt.
Den osäkerhet beträffande användningen
av kyrkofondens medel som jag
här berört har också kommit till uttryck
beträffande anslagen till sjömansprästerna
— jag kommer därmed in på
den fråga som herr Levin tog upp i sitt
anförande. Sedan flera år tillbaka — det
är visst tio år sedan beslut därom fattades
— erhåller Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse
anslag från kyrkofonden
för att avlöna elva sjömanspräster
i utlandet. Såsom herr Levin erinrat
om motionerades det vid 1960 års riksdag
om att anslag ur kyrkofonden skulle
tilldelas även Evangeliska fosterlandsstiftelsen
för liknande verksamhet bland
svenska sjömän i utländska hamnstäder,
och det meddelas därvid att fosterlands
-
stiftelsen haft sådan verksamhet i gång
ända sedan år 1869. Motionärerna begärde
att anslag skulle lämnas bl. a. till
en sjömanspräst i Hamburg. Enligt motionärernas
mening kunde anslag för
detta ändamål anvisas ur kyrkofonden.
Motionen tillstyrktes av Svenska sjöfolksförbundet,
men den avstyrktes av
statskontoret och kammarkollegium
med hänvisning till att det förelåg starka
principiella betänkligheter, alltså betänkligheter
av det slag som herr Levin
här varit inne på. Även denna gång rådde
det alltså delade meningar om vad
fondens medel kunde användas till.
Tredje lagutskottet anslöt sig till kammarkollegiets
och statskontorets uppfattning,
men framhöll i sitt utlåtande
att det förelåg ett angeläget behov som
på något sätt borde tillgodoses. Utskottet
anvisade även olika vägar för att lösa
frågan och förväntade att Kungl. Maj:t
skulle ta upp spörsmålet i samband med
sina anslagsäskanden för budgetåret
1961/62. Vid fjolårets riksdag återkom
— såsom här tidigare omtalats — motionärerna
och föreslog att medel skulle
anvisas för avlönande av fosterlandsstiftelsens
sjömanspräst i Hamburg. Utskottet
måste även denna gång av principiella
skäl inta en avvisande hållning,
men ställde sig samtidigt mycket välvilligt
till själva framställningen och gav
ånyo anvisning om utvägar för att anskaffa
medel till denna mycket betydelsefulla
och behjärtansvärda verksamhet.
Man ansåg, att det skulle kunna mellan
Evangeliska fosterlandsstiftelsen och
sjömansvårdsstyrelsen träffas en sådan
överenskommelse att medel skulle kunna
anvisas för ändamålet.
I årets anslagsäskanden förelåg emellertid
endast en framställning om anslag
för de nämnda elva tjänsterna. Antingen
måtte det ha skett en försummelse från
Evangeliska fosterlandsstiftelsens och
sjömansvårdsstvrelsens sida eller också
kanske man kan säga ett olycksfall i arbetet,
eftersom det således inte har
kommit någon framställning beträffan
-
Fredagen den 13 april 1962
Nr 15 169
de tjänsten i Hamburg. Nu har frågan
emellertid tagits upp av ett antal motionärer,
som meddelar att den överenskommelse
som tredje lagutskottet och
riksdagen ansett vara tillfyllest för att
detta anslag skulle kunna anvisas nu är
träffad. Jag vill erinra om att motionen
är undertecknad av representanter för
olika partier.
I det läget har tredje lagutskottets majoritet
ansett att man inte borde haka
upp sig på de formella brister som föreligger
och som herr Levin nämnt om.
Vi har i utskottet fått den uppfattningen,
att om anslaget hade begärts hos
Kungl. Maj:t i vanlig ordning, så skulle
det med säkerhet ha tillstyrkts, och
Evangeliska fosterlandsstiftelsen skulle
ha fått anslag till sjömansprästen i Hamburg.
Om riksdagen nu bifaller den reservation,
som herr Levin här talat om,
blir resultatet endast att Evangeliska
fosterlandsstiftelsen och sjömansvårdsstyrelsen
får vänta ännu ett år på detta
anslag. Jag tycker att riksdagen i det
läget borde kunna bortse från de formella
skälen och bifalla motionärernas
framställning, som tredje lagutskottets
majoritet har tillstyrkt.
Man bör också komma ihåg att riksdagen
faktiskt har beställt den överenskommelse
som skulle kunna medge att
anslaget beviljades. När överenskommelsen
nu är klar — den refereras i utskottets
utlåtande på sidorna 7 och 8, om
någon vill ta närmare del av dess innehåll
— så förefaller det oss i utskottsmajoriteten
vara konsekvent att snarast
möjligt bevilja anslaget.
Vidare vill jag framhålla som min
åsikt att man väl kan ge motionärernas
framställning en sådan innebörd att
något formellt hinder inte föreligger ur
riksdagens synpunkt att bevilja anslaget.
Beträffande behovet av denna tjänst
i Hamburg kan jag fatta mig kort. Herr
Levin har redan starkt understrukit behovet
av att denna verksamhet bedrives,
och på den punkten är både utskottsmajoriteten
och reservanterna en
-
Vissa anslag ur kyrkofonden
hälliga. Det kan också här vara skäl
att erinra om vad Svenska sjöfolksförbundet
skrev i sitt remissyttrande 1960:
»Såvitt Svenska sjöfolksförbundet har
sig bekant utför de av Evangeliska fosterlandsstiftelsen
utsända sjömansprästerna
i Hamburg och Liverpool ett värdefullt
arbete, och har man på dessa
båda platser lyckats skapa en mycket
god replipunkt för svenskt sjöfolk. Således
har läsrummen varit livligt frekventerade
av sjöfolket och har vederbörande
sjömanspräst vid många tillfällen
kunnat lämna sjömännen god
service både när det gällt personliga
problem och i andra sammanhang.»
Vidare vill jag erinra om att motionärerna
vid 1960 års riksdag påpekade
att man under år 1959 i Hamburg haft
25 228 besökare i kyrka, läsrum och
fritidslokaler. Detta antal ökade 1960
till ungefär 30 000. Det påpekades också
att verksamheten i Hamburg år från
år visar en starkt ökande tendens.
Herr talman! Med vad jag här anfört
ber jag att få yrka bifall till utskottets
utlåtande under punkterna A., B. 1
och C.
Beträffande punkten B. 2 har herr
Bengtsson i Göteborg talat för den reservation
som avgivits av några representanter
i utskottet. Där vill jag säga,
att fastän jag tillhör utskottsmajoriteten
skulle jag inte ta illa upp om riksdagen
bifaller reservationen. Men vägledande
för oss i utskottsmajoriteten har varit
att den begäran om översyn av verksamheten
som vi tillstyrkt bifall till
nog bör göras först, innan man går vidare
och anvisar anslag på det sätt som
hittills skett och som reservanterna
menar bör utökas ytterligare. Av dessa
skäl ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets utlåtande också vid
den punkten.
Beträffande punkten D. befinner jag
mig själv bland reservanterna, men jag
skall inte här närmare ingå på den frågan.
Herr Bengtsson i Göteborg har berört
även den saken, och frågan kom
-
170 Nr 15
Fredagen den 13 april 1962
Vissa anslag ur kyrkofonden
mer kanske också att beröras av andra
talare i debatten. Jag ansluter mig naturligtvis
till reservationen under denna
punkt.
Herr JOHANSSON i öckerö (fp):
Herr talman! Reservanterna och utskottsmaj
oriteten är ense om värdet av
den verksamhet som sjömansprästen
och sjömanskyrkan i Hamburg bedriver.
Det har också konstaterats från såväl
sjöfolkets som fiskarnas sida att
sjömanskyrkorna skapar värdefulla
kontakter mellan sjöfolket och deras
hemorter och hemmavarande. Jag vill
också bestämt säga ifrån att sjömännen
och fiskarna, när de kommer till en
plats, inte frågar efter om det är statskyrkan
eller en stiftelse som bedriver
verksamheten. Det är samma sak för
dem. Det väsentliga är att denna verksamhet
fyller sin viktiga uppgift.
Vi kan måhända vara överens om att
här har begåtts ett formellt fel, när man
inte har begärt anslaget i rätt tid. Men
man kan nog ändå ifrågasätta om det
är riktigt och rättfärdigt att en rörelse
som denna skall behöva lida för ett
olycksfall i arbetet. Jag tycker inte det.
Och jag vill poängtera att man på fiskarnas
sida anser detta arbete vara
mycket värdefullt. Jag kan som exempel
nämna att vi har ett läsrum i Cuxhaven,
en förort till Hamburg.
Det är så att säga ett annex till sjömanskyrkan
i Hamburg. Men vi har för
vår del inte velat på något sätt belasta
hamburgstationen i detta hänseende,
ty den har tillräckligt att klara ändå —
det är inte bara fråga om sjömansprästens
avlöning, utan det gäller också en
hel del andra utgifter. Därför har vi
från västkustfiskarnas sida själva bestritt
utgifterna för läsrumsannexet i
Cuxhaven; förra året betalade vi 12 056
kronor. Vi anser att detta läsrum är
en samlingspunkt och ger kontakter
som är så värdefulla att vi inte kan
undvara dem.
Nu kan det sägas: Det finns ju konsulat
och vicekonsulat. Men vi vet alla
att både konsulat och vicekonsulat
stängs vid ett visst klockslag på dagen.
Till sjömanskyrkan, sjömansprästen
och läsrummet kan vi däremot gå vid
vilken tid som helst på dygnet, och det
är detta vi anser vara av så stor betydelse.
Herr talman! Jag hoppas att kammaren
i detta fall kommer att biträda utskottets
förslag.
Herr JANSSON i Benestad (ep) :
Herr talman! Jag skall helt kort beröra
reservationen III, där jag står antecknad.
Reservationen avser punkten
D i utskottets hemställan, som rör frågan
om tjänstebil för biskopen i Luleå
stift.
Jag har sett denna fråga rent praktiskt,
och då går det inte att komma
ifrån att biskopen i Luleå stift måste
färdas över väldiga avstånd, om han
något så när skall kunna hålla kontakt
med sitt stift och fylla sin uppgift. Alla
vet vi, att resor tar inte bara tid utan
också kraft. I likhet med flera remissinstanser
— bl. a. kammarkollegium
och statskontoret — har jag därför
kommit till den uppfattningen, att det
är berättigat att anslag ges till tjänstebil
för biskopen. Jag tycker att det vore
småskuret, om riksdagen inte skulle
kunna biträda förslaget härom.
Jag yrkar alltså, herr talman, bifall
till reservationen.
Herr LASSINANTTI (s):
Herr talman! Såsom en av undertecknarna
av den fyrpartimotion angående
tjänstebil åt biskopen i Luleå stift,
som nu behandlas, vill jag ta kammarens
tid i anspråk några minuter för
att motivera min ståndpunkt. Jag vill
betona att detta inte är någon teologisk
fråga för mig utan en rent praktisk angelägenhet.
Det är möjligt att man kan säga, att
denna fråga inte är någon stor fråga.
Fredagen den 13 april 1962
Nr 15 171
Detsamma kan jn sägas om så mycket
annat som behandlas här i riksdagen.
En fråga om livränta åt en invalid kan
te sig betydelselös i rikspolitiska sammanhang,
men ur individens synpunkt
är frågan högst väsentlig — ja, livsavgörande.
Jag vill inte säga att frågan
om tjänstebil för biskopen i Luleå stift
är livsavgörande för den befattningshavare
det gäller, men den är mycket
väsentlig för honom. Enligt min uppfattning
är den betydligt mera väsentlig
än utskottsmajoritetens knapphändiga
formuleringar ger vid handen.
Det är också en principfråga i tvåfaldig
mening. För det första: Skall vi
sätta arbetsredskap i händerna på en
arbetare? För det andra: Skall vi sätta
en befattningshavare i särställning därför
att han har annorlunda verksamhet
än majoriteten av medborgarna?
Utskottet säger sig för det första inte
tro att den föreslagna åtgärden innebär
en inbesparing för kyrkofonden,
och för det andra säger utskottet att
biskopen redan nu torde ha möjlighet
att färdas i bil, om han föredrar detta
färdsätt.
Jag måste säga att det är ganska
dunkla formuleringar vi möter. Vi skall
ju inte strida om ord, men jag kan ändå
inte förneka att det förefaller mig som
om här framträder en oenighet som
helt vilar på konstlade grunder. Världen
vill vara oenig ibland. På Genesarets
sjö behövs nu en patrullbåt; vi
har våra egna skärmytslingar.
Det berättas att Nathan Söderblom
brukade hos nyvigda präster inskärpa
vikten av att de slet ihjäl sig i sitt arbete
samt att han faderligt tilläde: Men
kom ihåg att det skall ske långsamt!
Tredje lagutskottet synes mig dela denna
uppfattning vad beträffar biskopen
i Luleå stift, dock med den viktiga
skillnaden att utskottsmajoriteten inte
tycks vara angelägen om att processen
med nödvändighet skall ske långsamt.
Visst hette det en gång: Gån ut i världen
och gören alla folk till mina lär
-
Vissa anslag ur kyrkofonden
jungar! Men åtskilligt har ju hänt sedan
dess, och apostlahästarnas signalement
är som allting annat underkastade
utvecklingens gång.
Jag kan inte dela utskottsmajoritetens
mening, att det inte är säkert att
anskaffandet av en tjänstebil skulle
medföra en besparing för det allmänna.
Den till grund för reservationen III
liggande utredningen, som åberopas i
motion II: 370, visar ju på en betydande
besparing. Jag ber på denna punkt
att få hänvisa till statskontorets yttrande
på s. 26 i utskottsutlåtandet.
Vad som däremot inte redovisas i
remissyttrandet är den tidsvinst som
befattningshavaren kan göra, om han
har tillgång till tjänstebil, och vad som
är ännu viktigare: att vederbörande
inte utan övermänsklig ansträngning
kan fullgöra sin tjänst utan tillgång till
tjänstebil. För närvarande står tre alternativ
till förfogande för befattningshavaren
i fråga vid resor:
För det första kan han anlita taxibil.
Det är 430 km till Karesuando från
stiftsstaden Luleå och mellan 500 och
600 km till avlägsna orter i Västerbottens
inland. En ansvarskännande ämbetsman
försöker av kostnadsskäl nedbringa
användandet av taxibil så långt
sig göra låter och reser i stället med
tåg och bussar. Till exempelvis Karesuando
tar resan ett par dagar.
Menar man i detta fall att taxibilen
från Luleå -— t. ex. i samband med en
visitation — skulle spotta tioöringar
tre, fyra dygn i streck eller menar man
att biskopen skulle lägga beslag på ortens
kanske enda taxibil för flera dagar
i följd, med åtföljande risker för ortsbefolkningen
att inte ha tillgång till
bil exempelvis vid hastigt påkomna
sjukdomsfall? Jag vill i detta sammanhang
erinra om det rabalder som på
sin tid uppstod i rikets andra stad,
när statsministern en kväll färdades i
taxibil till en möteslokal. Även en biskop
måste uppträda hänsynsfullt i sådana
sammanhang. Alternativet med
172 Nr 15
Fredagen den 13 april 1962
Vissa anslag ur kyrkofonden
taxibil är sålunda inte praktiskt eller
realistiskt i förevarande fall.
För det andra har befattningshavaren
rätt att färdas i egen bil. För att
kunna utnyttja denna rätt måste han
emellertid inneha körkort. Körkort
fordras inte för närvarande när biskop
utses. Men kanske en nyutnämnd biskop
skall gå i körskola i stället för att
författa sitt herdabrev? Personligen har
jag på denna punkt den uppfattningen
att den som flera dagar i sträck skall
prestera kvalitativt krävande förrättningar
-—- det må vara en biskop eller
t. ex. en politisk förkunnare kring de
60 — nog inte därjämte orkar köra bil
tiotals mil om dagen.
För det tredje kan biskopen liksom
andra vägfarande åka i andras bilar.
Kanske har stiftsadjunkten egen bil.
Det har också hänt att biskopen i Norrbotten
sökt få lift, t. o. m. med politiska
agitatorer — det vet jag av egen
erfarenhet!
Herr talman! Jag har en mer än tjugoårig
erfarenhet av hur staten ser på
sina befattningshavares tjänsteresor i
övre Norrland. En polisman åker bil,
inom statspolisorganisationen tjänstebil,
även från Luleå till Karesuando.
Det anses numera vara slöseri med tid
att hänvisa befattningshavaren till tåg
och bussar. Det finns ingen anledning
att sätta en biskop i sämre ställning.
Det anses förmånligare för statsverket,
om exempelvis polismännen använder
tjänstebil än om de använder
egen bil. I regel får inte egen bil användas
på längre sträckor inom statspolisorganisationen,
och taxibil får användas
endast i ytterst trängande fall.
Hur är det i andra statliga verk? Till
försvaret, vattenfallsverket, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, arbetsmarknadsverket
och många andra verk köps
årligen hundratals tjänstebilar utan att
vare sig regering eller riksdag detaljprövar
behovet på samma sätt som
riksdagen gör här i dag. Kan inte en
biskop i vårt nordligaste stift jämfö
-
ras med andra befattningshavare på
chefsplanet i våra nordligaste län? Om
han kan det, då bör man bifalla reservationen.
Luleå stift omfattar som redan sagts
en tredjedel av Sverige. Det är framför
allt detta faktum som på sin tid motiverade
att bl. a. politiskt radikala
lekmannaombud motionerade om en
tjänstebil åt biskopen där. Även för
dem var det inte en teologisk fråga
utan en praktisk förvaltningsfråga.
Att stiftet är stort kan vi inte göra
någonting åt. Man är rädd för att ett
bifall till vår motion får prejudicerande
betydelse. Det är ett ohållbart resonemang,
eftersom intet annat stift
har denna ytvidd och lika besvärliga
kommunikationsförhållanden. Låt oss
erkänna att Gotland är Gotland och att
Övre Norrland är övre Norrland.
Det är utan tvekan mina personliga
erfarenheter som kommit mig att se
med en smula mänskliga ögon även på
en biskop. Den som verkar för att sprida
politisk upplysning i Ultima Thule
har nog en viss förståelse för dem som
i samma provins verkar inom andra
sektorer. Kanske vi alla där uppe under
polstjärnan, mer än politiskt tillbörligt
är, ser en människa även där
man enligt parlamentarisk kutym vill
se en meningsmotståndare. En biskop
är utnämnd lika lagligt till sin tjänst
som alla andra befattningshavare i
statlig tjänst och bör därför enligt min
mening i likhet med andra bemötas
med odogmatisk saklighet när hans
praktiska angelägenheter prövas av
dem som i dessa stycken har betrotts
makten att bestämma över hans väl
och ve. Denna makt har riksdagen, och
vi kan inte komma ifrån detta ansvar,
vilken personlig uppfattning vi än kan
ha om religiösa problem i allmänhet
och andliga förkunnare i synnerhet.
Herr talman! Den åtgärd reservanterna
förordar är förnuftig både ekonomiskt
och organisatoriskt. Jag tror att
just sunda förnuftet är den bas som i
Fredagen den 13 april 1962
Nr 15
173
denna fråga kan skapa grundvalen för
en allians mellan publikaner, oss vanliga
syndare och den stora majoritet
verkligt renhjärtade människor som
har sitt säte i denna kammare. Det är
därför med tillförsikt som jag, herr talman,
yrkar bifall till reservationen nr
III av herr Ebbe Olsson m. fl., avseende
punkten D. i utskottets hemställan.
I detta anförande instämde fru Boman
(h), herr Larsson i Hedenäset (ep),
fru Jäderberg (s), herrar Zetterberg (s),
Lindkvist (s), Svemingsson (h), Hedin
(h) ocli Heckscher (h) samt fru Gunnc
(h).
Herr BRACONIER (h):
Herr talman! Jag tänker inte tala om
samma ämne som herr Lassinantti, men
jag ber att helt få instämma i hans
synpunkter, eftersom det nu är tillåtet
att yttra sig över hela frågan. Jag skall
tala om en motion om studentprästerna
vid våra universitet.
Det är uppenbart att den studiehets,
som alltid varit förknippad med universitetsstudier,
särskilt präglar våra
dagars studenter. Visserligen har man
med sociala anordningar försökt hjälpa
studenterna så att de ekonomiska bekymren
inte skall vara så svåra som
de förr var för många studenter med
växelrytterier, som hade konsekvenser
för hela livet och ofta tragiska följder.
Det är emellertid konstaterat att många
studenter som, trots att de deltar i ett
kårliv där man tycker att förutsättningarna
för mänskliga kontakter skulle
vara mera betydande än på annat
håll, känner sig ensamma och psykiskt
nere.
Torgny Segerstedt, som ingen kan
beskylla för att ha varit särskilt religiös,
även om han var professor i religionshistoria,
skrev en gång en artikel
om den isolerade studentens problem.
Det var ännu under en tid då
samvaron mellan studenter från olika
fakulteter var helt annorlunda än nu.
Vissa anslag ur kyrkofonden
Det blir ofta en isolering som måste
medföra vådliga följder, och jag vill,
även om det går utanför ämnet, säga
att jag inte tror att det är bra om man
pressar ned studietiden som man gör
för våra dagars medicinare. En medicinare
skall dock vara någonting mer
än en specialist, han skall ha kontakt
med människor och vara något av en
människovän.
Det är klart att man överdriver frågans
vikt om man tror att en studentpräst
har betydelse för alla studenter
— man har ju även andra befattningshavare
som vill hjälpa studenterna.
Men det fördes en mycket livlig diskussion
i denna fråga i studentorganet
Lundagård. I en ledare vände man sig
starkt emot att det fanns en studentpräst
och sade att man inte ville ha
med teologer över huvud taget att skaffa.
Det sades för övrigt att biskopen
inte var särskilt önskvärd vid akademiska
högtidligheter. Jag tror att aldrig
någon ledare i ett studentorgan
framkalla en så livlig debatt, även om
det varit strid om Lundagård sedan
Ivar Harries, Hjalmar Gullbergs och
Frans G. Bengtssons tid. En studentpräst
vänder sig inte bara till dem som
är religiösa eller dem som är övertygade
ateister och ofta ser med förakt
på religion. En studentpräst kan också
genom enskilda samtal förmedla en
känsla av kontakt — ja, en hemkänsla
— för de många studenter med sådana
anpassningssvårigheter som ofta kommer
till uttryck i de åldrar det här gäller.
I de remissyttranden som återges i
utskottsutlåtandet finner man att studentprästen
har en mångsidig verksamhet
som inte bara riktar sig till ett
fåtal. Studentgudstjänsterna i Lund är
i medeltal besökta av 300 personer, en
ganska hög siffra. Dessutom har studentprästen
haft flera hundra enskilda
samtal både i Uppsala och Lund.
Jag är medveten om att utskottet
skrivit ganska positivt på denna punkt.
Andra kammarens protokoll 1962. Nr 15
174 Nr 15
Fredagen den 13 april 1962
Vissa anslag ur kyrkofonden
Det inser betydelsen av studentprästernas
verksamhet men anser principiellt,
såvitt jag kan förstå, att denna
inte skall vara begränsad till en viss
kår utan att det skall vara en församlingspräst
som har kontakt med studenterna,
vid sidan av sin egen församling.
Även om denna uppfattning är
förståelig tror jag emellertid, herr talman,
att det är betydelsefullt att ha
präster som är särskilt inriktade på att
förstå studenternas problem och som
kan vända sig till varje student och att
varje student oberoende av sin religiösa
inställning kan vända sig till honom.
Det är ingen överdrift att påstå att
många av våra dagars studenter verkligen
lider av studiehetsen och att det
finns tragiska offer för denna. Det kan
tyckas vara egendomligt att inte ha
den uppfattningen, att våra dagars studenter
är favoriserade, men så är inte
fallet. Den moderna studiehetsen ställer
icke sällan utomordentliga krav på
studenternas andliga vigör. Det finns
människor som mycket lätt infogar sig
i kollektivet, men det finns också människor
som vandrar sin väg ensamma
och som under trycket av misslyckade
tentamina o. s. v. ofta kan göra en
desperat handling, då de inte ser någon
annan utväg. I sådana fall kan en
studentpräst vid sidan av en psykiatriker
ha stor betydelse.
Herr talman! Jag ber med detta att
få yrka bifall till reservation II, punkten
B. 2.
Herr HEDIN (li):
Herr talman! Jag skulle bara i korthet
vilja säga några ord i anledning av
motionen II: 374, som jag tillsammans
med kamrater från alla de fyra demokratiska
partierna väckt i denna kammare.
I motionen yrkar vi att 40 000
kronor av kyrkofondsmedel måtte ställas
till biskopsmötets förfogande för
vidareutbildning av präster och andra
själavårdare. Det är här fråga om ett
mycket angeläget ärende och behov.
Det är av oerhört stor betydelse för
modern sjukvård att ett effektivt samarbete
mellan läkare, psykologer och
själavårdare kommer till stånd. Det
kan i en läkningsprocess vara lika viktigt
med andlig vård som med ett operativt
ingrepp eller olika medicinska
hjälpmedel. Jag tror att en samordning
av alla de hjälpformer som här
kan förekomma är särskilt angelägen.
En helt ny situation inträder från
den 1 januari då den andliga vården
vid sjukhusen skall tas om hand av
församlingarna, vilket gör att det föreligger
ett dokumenterat behov av speciell
utbildning för detta ändamål.
Jag hade hoppats att utskottet skulle
tillstyrka denna motion men det har
man inte ansett sig kunna göra. Utskottet
tar inte ställning i sakfrågan. Herr
Nyberg uttryckte förståelse för behovet
men liksom kamraterna i utskottet
menar han, att man av principiella skäl
inte kan ta pengar för detta ändamål
ur kyrkofonden och han stöder sig
därvid på kammarkollegiets uppfattning.
Jag böjer mig för den uppfattningen
och avstår därför från att yrka
bifall till motionen. Men jag skulle vilja
uttala förhoppningen att ecklesiastikministern
finner andra vägar att skaffa
de pengar som behövs för att fullfölja
den ifrågavarande utbildningen
som utan tvivel är synnerligen angelägen.
Ecklesiastikministern känner för
övrigt väl till denna fråga sedan tidigare
år.
I detta anförande instämde herr
Svenungsson (h).
Herr LEVIN (s):
Herr talman! Jag tror det var herr
Nyberg som nämnde att vi i tredje lagutskottet
har stött på frågor där det varit
ovisst om man kunde disponera kyrkofondens
medel för det ifrågasatta ändamålet
och att det därför kunde behövas
en översyn. Nästan alla punkter i
Fredagen den 13 april 1962
Nr 15 175
föreliggande ärende är sådana som
tangerar spörsmålet hur kyrkofondens
medel får disponeras.
Jag börjar med punkten C. som den
senaste ärade talaren uppehöll sig vid,
frågan om anslag för utbildning av sjukhuspräster.
Kammarkollegiet har ganska
bestämt sagt ifrån att kyrkofondens medel
inte skall användas för utbildningsändamål
och vi har inom utskottet helt
accepterat vad kammarkollegium därvidlag
anfört. Det är på den grunden och
helt av principiella skäl som vi avstyrker
den motion som redovisas under
punkten.
Under punkten A. har motionärerna
hänvisat till en överenskommelse som
redovisas på sidorna 7 och 8 i utskottets
utlåtande. Det är en rätt intressant läsning.
Man finner att trots att utskottet
och riksdagen i fjol framhållit önskvärdheten
av att det tas kontakt mellan sjömansvårdsstyrelsen
och Evangeliska
fosterlandsstiftelsen vidtogs inte från
någotdera hållet någon åtgärd förrän
Kungl. Maj:ts proposition var framlagd
i våras. Om jag inte tar fel bordlädes
Kungl. Maj:ts proposition den 6 februari.
Först den 10 februari tog Evangeliska
fosterlandsstiftelsen kontakt med
sjömansvårdsstyrelsen. Den 13 februari
träffades en överenskommelse mellan
sjömansvårdsstyrelsen och stiftelsen,
och den 14 februari, ett par dagar före
motionstidens utgång väcktes en motion,
där man åberopade den överenskommelse
som hade träffats dagen innan. Litet
mera intresse för saken borde väl ha
visats av dem som i första hand var berörda,
d. v. s. sjömansvårdsstyrelsen och
fosterlandsstiftelsen.
Vad angår frågan under punkten B.,
inrättande av studentprästbefattningar,
har ju utskottet uttalat sig för en översyn
av studentprästorganisationen.
Har man uttalat sig för en sådan översyn
är det väl inte riktigt att i avvaktan
på att den äger rum besluta om medel
till ytterligare ett par präster.
Under punkten D. slutligen tar utskot -
Vissa anslag ur kyrkofonden
tet upp frågan om inköp av tjänstebil åt
biskopen i Luleå. När jag hörde vännen
Lassinantti tala så vackert gjorde
jag bara den reflexionen: Hur i all världen
har biskopen kunnat klara sig hittills
i Luleå? Hur har någon biskop kunnat
överleva där? Jag vet inte om livslängden
på biskopar i Luleå varit kortare
än livslängden på biskopar på andra
håll, men det låter ju som om det var
alldeles förskräckliga förhållanden biskopen
i Luleå måste stå ut med.
Om nu riksdagen skulle bifalla motionen
har man väl inte därmed löst frågan
på annat sätt än om biskopen själv skaffar
bil. Herr Lassinantti säger att det
inte ingår i de kvalifikationer som fordras
för att bli biskop att man skall ha
körkort. Men vare sig man har tjänstebil
eller egen bil måste man väl ha någon
annan som kör den, om man inte kör
själv. Om man får tjänstebil eller inte
kan inte ändra den saken.
Herr talman! Jag vill sluta med att
ställa samma yrkande som tidigare,
d. v. s. bifall till reservation nr 1. beträffande
punkten A. och vad beträffar
de andra punkterna bifall till utskottets
förslag.
Herr LASSINANTTI (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill inte söka någon
strid med min vän herr Levin. Jag är
emellertid säker på att om någon som
har förrättningar vid en massa olika
fiskelägen i sydvästra Sverige och var
tvungen att färdas i båt men inte hade
någon båt som han hela tiden kunde ta
sig fram med, skulle det skapa vanskliga
problem, och herr Levin skulle säkert
inte tycka att det var en tillfredsställande
ordning.
Vi har haft biskop i Luleå sedan 1904.
Dessförinnan var biskopen bosatt i
Härnösand. Han färdades med häst och
forsbåt. Från Härnösand till Karesuando
tog resan då sommartid tolv dagar
med häst och forsbåt. Om man jämför
med sådana förhållanden, skulle det
t. o. m. verka underligt att begära en
176 Nr 15
Fredagen den 13 april 1962
Vissa anslag ur kyrkofonden
moped. Men utvecklingen har ju gått
framåt, och även denne befattningshavares
arbetsförhållanden bör enligt min
mening anpassas till den faktiska samhällssituation
vi har i dag, och numera
är det ju vanligt att funktionärer i nästan
alla grader där uppe har tjänstebil.
Jag kan inte heller förstå den jämförelse
som herr Levin gjorde mellan
tjänstebil och egen bil. Även om biskopen
skaffar en egen bil måste han ha
chaufför. Eller menar herr Levin att
tjänstemannen på domkapitlet också
skulle kunna bli förare av biskopens privata
bil? Med den erfarenhet jag har av
frågan om utnyttjande av statliga befattningshavare
för privata tjänster tror
jag att herr Levin försöker inleda biskopen
i en frestelse, som kan föranleda
bedömning inte bara inför högre forum
utan också kan bli föremål för en nog så
pinsam sådan inför världslig domstol.
Herr LEVIN (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Lassinantti gjorde
en jämförelse med en präst eller någon
annan befattningshavare som hade
att åka runt mellan de många fiskelägena
på syd- eller västkusten och som
inte hade någon motorbåt. Nu är det
väl ändå inte så förfärligt tätt mellan
förrättningsställena i Norrbotten. Biskopens
arbetsbörda kan väl inte bara
mätas i antalet kvadratmil inom stiftet.
Man får också ta hänsyn till antalet församlingar.
Det är här inte bara fråga om ett anslag
för inköp av bil utan det gäller också
att anvisa medel för att hålla chaufför
till bilen. Nu har man visserligen,
vilket framgår av domkapitlets yttrande,
en expeditionsvakt, som tidigare varit
ambulansförare och som skulle kunna
användas som chaufför. Det är emellertid
inte säkert att man alltid kommer
att ha det, ty det ingår inte heller i expeditionsvaktens
kvalifikationer att
vara innehavare av körkort. Om man
bifaller motionen betyder det att man
bundit stiftet att ständigt se till att det
finns chaufför till denna tjänstebil, såsom
fallet är beträffande många andra
- men ingalunda alla — tjänstebilar.
Herr LASSINANTTI (s) kort genmäle:
Herr talman! Det är alldeles riktigt
att en biskops arbetsbörda inte bör taxeras
i hektar. Men å andra sidan är ju
avstånden från stiftsstaden till de olika
församlingarna avgörande för hur mycket
måste använda bal. Är det fråga
om ett koncentrerat stift, finns det i regel
utomordentligt goda allmänna kommunikationer,
som man använder nästan
hellre än bil. I exempelvis stockholmstrakten
begagnar jag mig hellre av de
allmänna kommunikationerna än jag
åker med en bil. Men däruppe, där t. ex.
resan till Karesuando tar två dagar, utgör
just den glesa bebyggelsen en extra
motivering. Om befattningshavaren hade
en bil skulle han kunna utföra många
förrättningar så att säga på vägen.
Den anordning beträffande bilförare,
som domkapitlet i Luleå tänkt sig, skulle
bli nästan exakt densamma som man
har vid länsstyrelsen, där en expeditionsvakt
är chaufför. Jag tycker att det
är ett utomordentligt sätt att lösa denna
fråga, och ur samhällsekonomisk
synpunkt tycker jag att man måste ge ett
högt betyg åt den ekonomiska förtänksamhet
som förslaget innebär. Jag tror
att man ur alla synpunkter vinner på
att biträda reservationen på denna
punkt. Några extra anordningar utöver
dem som är redovisade torde inte bli
erforderliga på någon punkt.
Herr NYBERG (fp):
Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att diskutera med herr Lassinantti,
ty jag har samma mening som
han. Jag vill bara säga ett par ord till
herr Levin beträffande frågan om sjömanspräst
i Hamburg. Jag tror inte att
man skall tolka det som förevarit så,
att det skulle föreligga ett bristande intresse
från Evangeliska fosterlandsstiftelsens
och sjömansvårdsstyrelsens sida.
Fredagen den 13 april 1962
Nr 15 177
Vad som här inträffat är en försummelse,
ett »olycksfall i arbetet», men
det betyder inte att intresset för saken
är ringa. I det läget har vi ansett att
man skulle kunna bifalla denna motion,
och det förhållandet att överenskommelsen
träffades den 13 februari, alltså dagen
innan motionen avlämnades, utgör
i och för sig intet hinder för att bifalla
motionen.
Jag vill bara understryka vad jag tidigare
sagt, nämligen att om riksdagen
bifaller reservationen på denna punkt
innebär det endast att man under ytterligare
ett år förhindrar, att detta anslag
kommer Evangeliska fosterlandsstiftelsen
till godo. Det är ett anslag, som vi
säkert alla här i kammaren är överens
om bör utgå.
Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till utskottet.
Herr BRACONIER (li):
Herr talman! Till herr Levin vill jag
bara säga, att utskottet endast avser att
frågan bör göras till föremål för översyn
i den form Kungl. Maj:t kan finna
lämpligt, men man vet inte i vad mån
departementschefen finner detta uttalande
bindande. Det har vid flera tillfällen
förekommit, att man har dröjt i
decennier innan ett riksdagsuttalande
effektuerats. Jag kan bl. a. hänvisa till
ett beslut år 1942 av riksdagen, där riksdagen
begärde ett nytt förslag efter att
ha fällt en kunglig proposition men ännu
väntar på detta förslag. Departementschefen
har icke yttrat sig i dagens
debatt, och man vet sålunda icke hur
han ser på frågan.
Om man höjer anslaget från 8 500 till
17 000 kronor, blir innebörden bara den
att Göteborg och Lund får vad Stockholm
och Uppsala nu har. Detta kan
inte få någon inverkan på en kommande
översyn, som för övrigt kan låta vänta
på sig ganska länge.
Det är, herr talman, från den utgångspunkten
jag har yrkat bifall till reservation
II under punkten B 2.
Vissa anslag ur kyrkofonden
Härmed var överläggningen slutad.
Mom. T
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Levin begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 17, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
I) av herr Levin m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 98 ja och 75
nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Mom. B
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri,
som föranleddes av bifall till reservationen
II); och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Bengtsson i
Göteborg begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:
178 Nr 15
Fredagen den 13 april 1962
Upphävande av skyldigheten att utfärda särskilda lagfartsbevis m. m.
Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
B) i utskottets utlåtande nr 17, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till reservationen II) av herr Ebbe Ohlsson
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Bengtsson i Göteborg begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 109 ja och 66 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Mom. C
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. D
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen III);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Bengtsson i Göteborg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
D) i utskottets utlåtande nr 17, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen III) av herr Ebbe Ohlsson
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Bengtsson i Göteborg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 85 ja och 92 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit reservationen
III) av herr Ebbe Ohlsson
m. fl.
§ 9
Upphävande av skyldigheten att utfärda
särskilda lagfartsbevis m. m.
Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av motioner
om upphävande av skyldigheten att utfärda
särskilda lagfartsbevis m. m.
Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde
Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):
Herr talman! Jag har icke tänkt att
ta kammarens tid i anspråk med att ingående
redovisa alla de positiva remissyttrandena
för ett borttagande av
lagfartsbevisen. Jag vill hänvisa till
Sveriges advokatsamfund, som framhåller
att ifrågavarande lagfartsbevis
icke tjänar något praktiskt syfte. Likaledes
tillstyrker statskontoret ett borttagande
av lagfartsbevisen. Det bör
även framhållas att Sveriges häradshövdingar
delar motionärernas uppfattning
att bevisen inte tjänar något praktiskt
syfte.
Det synes därför, med hänsyn till
Fredagen den 13 april 1962
Nr 15
179
vad som framkommit av remissyttrandena,
som om synnerligen starka skäl
talar för ett borttagande av lagfartsbevisen.
Utskrivandet av lagfartsbevisen
kräver mycket skrivarbete och
tynger också inskrivningsdomarnas justering.
Lagfartsbevisen fyller icke något
praktiskt behov; i den mån legitimationshandling
behövs vid lantmäteriförrättning
kan fångeshandling med
åtecknat bevis användas.
Skulle någon eljest anse sig ha ett
oundgängligt behov av en särskild bevishandling,
finnes möjligheter att beställa
ett äganderättsbevis. Jag anser
att domsagorna borde befrias från att
utskriva dessa rättsligt betydelselösa
bevis, som för närvarande årligen utfärdas
i ett antal av omkring 100 000.
I sammanhanget bör man ej heller bortse
från att »allmänhetens värdesättning»
av beviset på många håll är liktydigt
med en överskattning av dess
betydelse, vilket det i och för sig icke
finnes anledning att uppmuntra. Vaneföreställningen
att lagfartsbevisen skulle
ha en för äganderätten avgörande
betydelse är icke alltid helt ofarlig.
Således lär t. ex. ha förekommit att
köp gått om intet därför att säljaren
icke kunnat förete lagfartsbevis.
Herr talman! Det skulle vara mycket
mera att säga om denna sak. Man
skulle kunna peka på att ett borttagande
av lagfartsbevisen skulle betyda arbetsbesparing
för domsagorna med ty
åtföljande ekonomisk vinst. Men det
sagda må vara nog.
Jag vill samtidigt uttala min tillfredsställelse
över den positiva skrivning
som utskottet presterat. Jag noterar
med tacksamhet, att utskottet också
i sitt utlåtande framhållit som sin mening,
att de ifrågavarande bevisen ofta
saknar praktiskt värde.
Jag vill, herr talman, i likhet med
utskottet uttala en förväntan att denna
fråga måtte bli föremål för behandling
i ett större sammanhang. Därmed förväntar
jag ett positivt resultat.
Reglering av priserna på fisk
Herr talman! Jag har inte något yrkande.
Vidare yttrades ej.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 10
Föredrogs vart efter annat tredje lagutskottets
utlåtanden:
nr 19, i anledning av motion angående
lantbruksnämnds medverkan vid fastighetssammanläggning,
och
nr 20, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den
22 april 1960 (nr 77) angående byggnadsforskningsavgift,
m. m., dels ock i
ämnet väckt motion.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 11
Reglering av priserna på fisk
Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1962/63,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.
Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:
Herr NILSSON i Bästekille (li):
Herr talman! I denna fråga, som jag
anser synnerligen viktig för vederbörande
yrkesutövare, har jag och andra
ledamöter av riksdagen under ett antal
år väckt vissa ändringsförslag i samband
med propositioner. I år tog vi
oss emellertid före att redan vid riksdagens
början väcka ett par motioner,
vari vi hemställde att nuvarande priser
på fiskvaror skulle höjas. Man har vid
tidigare tillfällen —- bl. a. 1960 då vi
preciserade våra önskemål — sagt
ifrån, att det icke är lämpligt att ställa
yrkanden med vissa bestämda krav,
utan att man i stället skulle försöka
finna en annan väg. Man hänvisade
180 Nr 15
Fredagen den 13 april 1962
Reglering av priserna på fisk
redan då till pågående utredningar i
fragan. I år har vi krävt prishöjningar
som skälig kompensation för prisstegringarna.
1 de remissyttranden som avgivits av
bl. a. statens jordbruksnämnd har anmärkningar
riktats mot denna precisering
av år 1960. Samtidigt har nämnden
förklarat att kompensation av detta
slag inte kan utgå, om marknadsmässiga
förutsättningar ej föreligger. Varje
ledamot av denna kammare förstår att
om det inte finns marknadsmässiga
förutsättningar går det inte att höja
priserna på några varor. Men det är
väl inte alltid marknadsmässiga förutsättningar
saknas. Det hade varit fördelaktigt
om man sett litet mer positivt
på denna fråga.
Vad jag emellertid hälsar med tillfredsställelse
är det remissyttrande som
avgivits av Sveriges fiskares riksförbund,
där man klart och tydligt punkt
för punkt styrker att våra uppgifter är
riktiga och att priserna bör höjas. Det
är glädjande att förbundet också anser
att något måste göras i denna fråga.
Det har sagts att man får vänta och
se vad den pågående utredningen kan
lämna för resultat. Visserligen får man
många gånger vänta på utredningar
ganska länge, men i denna fråga tycker
jag det drar väl långt ut på tiden,
innan utredningen kan framlägga något
förslag, som kan bli till fördel för
yrkesfiskarna.
Jag har än mer styrkts i min uppfattning,
att det förslag vi framfört är
riktigt vid de yrkessammankomster
som ägt rum bl. a. med ostkustfiskarna,
där man med skärpa framhållit att
prisnivån måste höjas för att fiskarna
skall få kompensation för de prisstegringar
de fått vidkännas. Bland dem
som yttrade sig vid ostkustfiskarnas
sammankomst var statsrådet Skoglund
som på detta område måste anses vara
sakkunnig. Han ansåg också att något
måste göras.
Slutligen, herr talman, har man sagt
att medan vi står inför stora och nya
problem, får vi vänta på utredningar,
och det må vara riktigt. Jag förstår att
man syftar på EEC-marknaden, och jag
skall inte dölja att jag tror att yrkesfiskarna
känner en smula oro inför
denna stora marknad. Denna yrkesgrupp
kommer nog att få det ganska
besvärligt på den marknaden. Varför
skulle man då inte kunna försöka att i
någon mån gå oss till mötes i detta
hänseende?
Herr talman! Kammarens ledamöter
anser nog i dag att ju förr detta plenum
tar slut desto bättre är det. Jag
skall nöja mig med detta anförande
och inte ställa något yrkande, eftersom
utskottet varit enhälligt i sitt avstyrkande.
Herr ARWESON (s):
Herr talman! Jag kan i långa stycken
hålla med herr Nilsson i Bästekille om
att denna fråga är viktig, att fiskets
lönsamhet är mycket dålig och att det
därför behövs en förbättring av fiskpriserna.
Men vad är det vi behandlar här
i dag? I föreliggande proposition föreslår
Kungl. Maj:t att förordningen om
viss reglering av handeln med fisk
m. m. skall förlängas ett år. Det blir
alltså en kopia av den prisregleringsförordning
som vi nu haft flera är.
Man väntar på att den utredning, som
sysslar med dessa frågor, skall bigga
fram förslag till andra regler. Men de
fiskpriser som behandlas här fastställs
ju genom förhandlingar mellan fiskarnas
representanter och jordbruksnämnden.
Här har man ändå trätt in
på en ganska klok väg, då fiskarnas
representanter och förtroendemän sitter
med och resonerar om vilka priser
som skall tas ut och hur man skall bedöma
de marknadsmässiga förhållandena.
Denna »regel» är fiskarna mycket
tillfredsställda med.
Nu har herr Nilsson i Bästekille
väckt en motion som helt bryter mot
detta. Han menar att vi inte skulle bry
Fredagen den 13 april 1962
Nr 15 181
oss om vad man kommit fram till förhandlingsvägen,
utan att vi i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle hemställa om
en ändring.
Att inte ta hänsyn till förhandlingarna
kan vara en farlig väg att ge sig in
på. .lag är den förste att erkänna att de
priser man kommit överens om inte är
höga, men även om man kan påstå att
resultatet är rätt dåligt så är det ändå
det bästa man kunnat uppnå. Det är
därför vi bör ställa oss bakom det.
Skulle man gå den av herr Nilsson föreslagna
vägen och inte bry sig om
förhandlingarna utan låta riksdagen
bestämma priserna, så är jag inte säker
på att det blir några prishöjningar.
.lag vet mycket väl att herr Nilsson
vill att priserna skall gå upp, men det
finns andra här i riksdagen som inte
har den uppfattningen. Det finns de
som tycker att priserna redan är för
höga, ja, att matpriserna över huvud
taget är det. Här i riksdagen skulle det
därför komma förslag både om höjningar
och sänkningar av priserna. Det
är detta jag menar är farligt. Ur fiskets
synpunkt skulle det vara olyckligt
att låta oss här i riksdagen votera om
prissättningen. Det är bäst att hålla
sig till resultatet av de förhandlingar
som förs.
Men herr Nilsson menar kanske inte
så mycket med sin motion. Den har
kanske kommit till av gammal vana.
När den behandlades i utskottet hade
herr Nilsson inte möjlighet att vara
med och bevaka sina intressen, men
inte heller någon av hans partivänner
yrkade bifall till motionen. De tog väl
alltså inte så stor hänsyn till den. Herr
Nilsson själv tycks inte heller ha tagit
så allvarligt på sitt förslag, eftersom
han nu inte ställt något yrkande.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr NILSSON i Bästekille (h):
Herr talman! Ibland tycks det vara
farligt att tala för kort här i kammaren,
Reglering av priserna på fisk
eftersom det kan bli ganska stora missförstånd.
Åtminstone föreföll det mig
som om herr Arweson missuppfattade
mig därför att jag höll ett för kort anförande.
Herr Arweson talade om för kammaren
att priserna är resultatet av en förhandling.
Det visste vi redan förut, ty
det står i propositionen. Han sade också
att jag inte ville ta hänsyn till förhandlingarna.
Det var tvärtom så att vi
väckte denna motion vid riksdagens
början därför att vi ansåg att den kunde
vara till hjälp under de stundande
förhandlingarna. Förut har det alltid
hetat att när man kommit så långt att
förhandlingarna praktiskt taget varit
färdiga så har det varit för sent att
komma med några förslag i frågan. Nu
tycks det vara fel att motionera i tid.
Om jag fattade herr Arweson rätt, vore
väl det allra bästa att ingen lade sig i
saken utom de som sköter förhandlingarna.
Och det vore naturligtvis en utväg
— bekväm framför allt. Men då
fick vi ingenting att säga till om.
Herr Arweson trodde att motionen
kommit till »av gammal vana». Så är
inte alls fallet. Den har kommit till
därför att jag anser att fiskarna tillhör
de yrkeskategorier som inte har
kunnat följa med i den allmänna löneutvecklingen.
Därför bör något göras
så att de kommer något så när i paritet
med andra grupper. När vi yrkade att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om en höjning av nu gällande
minimipriser på fisk och sill,
så menade vi därmed att om riksdagen
gjort detta uttalande skulle vederbörande
statsråd fått ta hänsyn därtill,
vilket i de stundande förhandlingarna
för nästa års överenskommelse i alla
fall hade kunnat verka som en pådrivande
kraft.
Jag vet mycket väl att ett förhandlingsresultat
sedan det en gång fastslagits
blir bestående. Mot ett enhälligt
utskott är det också meningslöst att
ställa något yrkande. Att mina parti
-
Andra kammarens protokoll 1962. Nr 15
182 Nr 15
Fredagen den 13 april 1962
Arbetsvetenskaplig forskning
vänner i utskottet inte yrkat bifall till
motionen kan bero på att de blivit bemötta
med inlägg liknande det som vi
nu fått höra och att de därför blivit
stumma av häpnad. Jag har varit med
så länge att jag inte tar det så allvarligt.
1 stället för att på detta sätt tala
mot varandra vore det skäl att herr
Arweson och jag försökte hjälpas åt
att ordna denna fråga. Herr Arweson
medgav dock i början av sitt anförande
att det vore berättigat att förbättra lönsamheten
för den grupp det här gäller.
Herr ARWESON (s):
Herr talman! Jag har aldrig ifrågasatt,
att inte herr Nilsson i Bästekille
är av den uppfattningen att man bör
höja priserna för att fisket skall bli
mera lönsamt, men jag har velat uttala
en varning mot ett frångående av systemet
med förhandlingar. Det är ju
ingen mening med att förhandla, om
man sedan inte fullföljer besluten. Har
man förhandlat sig till ett resultat, skall
man också stödja fisket genom att ställa
sig bakom detta; i annat fall blir
förhandlingarna betydelselösa. Det är
detta jag har vänt mig emot.
Att sedan herr Nilsson ömmar för
fiskarna har vi känt .till länge här i
kammaren, men den väg som han slagit
in på är jag mycket betänksam mot.
Herr NILSSON i Bästekille (h):
Herr talman! Herr Arweson förklarade
att han var betänksam mot att
man inte skulle fullfölja det förhandlingsresultat
som låg till grund för propositionen.
Ingen i kammaren har dock
framställt något yrkande om att propositionen
skulle avslås.
Jag tror i alla fall, att när herr Arweson
jämte andra nästa höst skall
börja förhandla om priserna för det
nya året, skulle det vara till fördel för
honom, med den positiva inställning
till frågan som han har, att ha någonting
att åberopa för att genomföra för
-
slag, som han i grund och botten anser
vara riktiga.
Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.
§ 12
Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 23, i anledning av
väckta motioner om åtgärder till skydd
mot kräftpesten.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 13
Arbetsvetenskaplig forskning
Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 24, i anledning av
väckta motioner om arbetsvetenskaplig
forskning.
I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 382 av herr Nyman m. fl. och 11: 582
av fröken Elmén m. fl. hemställdes, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
begärde utredning av behovet av ökad
arbetsvetenskaplig forskning och sättet
på vilket den kunde samordnas och
främjas.
Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:382 och 11:582 i
den mån de icke kunde anses besvarade
med vad utskottet i sitt utlåtande
anfört icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Reservation hade avgivits av herrar
Eric Peterson, Hamrin i Jönköping och
Carlsson i Huskvarna, vilka ansett
dels att utskottets utlåtande bort ha
annan, i reservationen angiven lydelse,
dels att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna 1:382 och 11:582 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t ge till känna
vad reservanterna sålunda anfört.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Fredagen den 13 april 1962
Nr 15
183
Fröken ELMÉN (fp):
Herr talman! Den motion om arbetsvetenskaplig
forskning, som utskottet
har haft att ta ställning till, hade riksdagen
att behandla även i fjol. Då försökte
utskottet på allt sätt värja sig mot
motionen, som dock tillstyrkts av både
Arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen.
Utskottet avstyrkte motionen
med motiveringen, att forskning
bedrives på olika avsnitt av detta område
och hänvisade även till att PArådet
var det sammanhållande organet.
Man ansåg inom utskottet, att någon
kartläggning och inventering eller
ytterligare utredning inte behövdes,
och därmed skulle allt vara tillfredsställande.
Men sedan motionen avslogs i fjol
har en del hänt som visar att motionen
var motiverad. Det framgår också av
utskottets utlåtande, att motionens
krav i viss grad blivit tillgodosett. Medicinska
forskningsrådet har under
året beslutat tillsätta en underkommitté,
»subkommittén för medicinsk yrkesforskning»,
som redan har trätt i
verksamhet. Denna kommitté har till
uppgift att inventera den nu pågående
forskningen beträffande arbetslivet och
sammanställa materialet samt mot bakgrund
av detta konstatera behovet av
ytterligare forskning. Enligt vad jag
inhämtat har kommittén tagit kontakt
med privata företag diir sådan forskning
bedrivs, och »liearings» har förekommit
mellan kommittén och försäkringsbolag,
vilka anslagit medel till
forskning på olika avsnitt av arbetslivet.
Kommittén har även tagit kontakt
med de statliga forskningsråden för att
erhålla kännedom om de spörsmål på
området som behandlas av dem.
Arbetsgivareföreningen har också
genom PA-rådet anslagit en hel del
medel till forskning just på arbetslivets
område.
Såsom utskottet framhöll i fjol bedrivs
ganska mycket forskning, men
ingen har haft överblick över vilka av
-
Arbetsvetenskaplig forskning
snitt det gäller och i vilken utsträckning
denna forskning bedrivs. Här föreligger
naturligtvis stor risk för parallellforskning,
d. v. s. att samma
forskningsobjekt tages upp på flera håll
samtidigt, medan stora viktiga områden
kan komma att ligga outforskade. Det
är också att befara att det kommer att
bli mer målforskning än grundforskning.
Det skulle innebära en viss grad
av misshushållning med de knappa medel
som står till buds om man ser på
forskningen över hela fältet.
Man kan säga att motionärernas krav
har blivit tillgodosedda vad inventering
och samordning beträffar. Men det är
mycket egendomligt när utskottet säger,
efter att ha redovisat denna kommitté
och dess uppdrag, att »vad nu anförts
synes utskottet närmast utgöra
ytterligare stöd för den uppfattning utskottet
redovisade vid förra årets riksdag».
Jag tycker närmast att det är ett
stöd för den uppfattning motionärerna
hade vid föregående års riksdag -— jag
kan inte fatta annat. När nu motionärerna
i år upprepade motionen visste
de inte att denna kommitté tillkommit.
Men vad såväl motionärer som reservanter
är fullt medvetna om är att det
föreligger ett stort behov av ytterligare
forskning och av fördjupad forskning
på det fysiologiska området men framför
allt på det psykologiska och mentala
området och även på det sociala
fältet. Med den snabba förändring i
arbetsmetoder, som den tekniska utvecklingen
och tekniken driver fram,
är det nödvändigt att forskningen beträffande
människans krav i fråga om
arbete och arbetsförhållanden ligger
väl framme. Vi behöver mera grundforskning
på detta område; det framgår
klart för dem som står mitt uppe i
detta rationaliseringsarbete. Det är inte
endast från arbetstagarhåll man har
denna uppfattning utan även från arbetsgivarhåll,
vilket också framgår av
de remissvar som kommit från SAF
181 Nr 15
Fredagen den 13 april 1962
Arbetsvetenskaplig forskning
och LO med anledning av föregående
års motion.
Under det gångna året har olika fackföreningskongresser
— jag vill särskilt
hänvisa till Metallarbetareförbundets
kongress — starkt understrukit behovet
av ökad forskning på arbetslivets
område. Man framhåller att arbetet blivit
lättare rent fysiskt men att det rent
psykiskt blivit mer tröttande och förslitande.
Man uttalar oro och bekymmer
över den ökande stressen och därmed
sammanhängande sjukdomar. Vi
har ju att konstatera ett stort antal neuroser.
I det nuvarande samhället ökar
antalet neuroser och missanpassningen
bland människorna.
Man frågar sig: Vad betyder trivseln
i arbetet för människorna och vad beror
den över huvud taget på? Vad är
det grundläggande för att få fram goda
relationer inom ett företag? Här famlar
man och experimenterar och gör
mänga gånger stora investeringar som
är alldeles felaktiga. Vi förstår alla att
människans trivsel och förankring i
arbetet är av väsentlig betydelse för
hela hennes tillvaro i samhället. De
förändringar som ständigt sker och
som nu sker i en allt mer accelererad
takt medför att människan tvingas att
anpassa sig efter arbetet i stället för
att arbetet borde anpassas efter människan.
Motionärerna är oroliga för att vårt
krav på högre levnadsstandard, som
ju i hög grad driver på den tekniska
utvecklingen som möjliggör ökad produktion,
den högre standarden vinnes
på bekostnad av den fysiska och psykiska
hälsan hos vissa människor eller
grupper av människor. De kommer att
förslitas hårt. De människor det här
gäller kommer aldrig att få någon glädje
av den ökade produktionen och därmed
den högre standarden. Det är det
som motionärerna och reservanterna
vill förebygga och det är därför de ser
så allvarligt på denna fråga och kräver
ökad forskning på detta område.
Reservanterna anser det viktigt att
kommittén inte bara redovisar resultaten
till medicinska forskningsrådet
utan även delger sina slutsatser och rekommendationer
åt Kungl. Maj:t, som
sedan har att ombesörja remiss till berörda
institutioner. Därmed skulle man
kunna få redovisade de behov som föreligger
och snabbare få till stånd en
ökad forskning. Forskningsresultaten
på detta område liksom på andra skall
inte bara inregistreras utan de måste
också spridas i upplysning, så att de
kan beaktas i undervisningen vid tekniska
högskolor och tekniska skolor
och — jag vill tillägga — handelshögskolor
och handelsskolor, som alla utbildar
människor som sedan har arbetsledande
ställning ute i arbetslivet.
Samarbetet mellan kommittén och
PA-rådet är befäst genom att ordföranden
i kommittén tillika är ordförande
i PA-rådet.
I reservationen yrkas även att kostnaderna
för utredningen skall bestridas
av vederbörande departements utredningsanslag.
Herr talman! Det skulle ha varit en
hel del ytterligare att säga i denna fråga,
men jag nöjer mig med det sagda
och yrkar bifall till den reservation
som är knuten till utskottsutlåtandet.
I detta anförande instämde herrar
Ilamrin i Jönköping (fp), Carlsson i
Huskvarna (fp) och Braconier (h).
Fru ERIKSSON i Stockholm (s):
Herr talman! Det anförande som fröken
Elmén här hållit om behovet av
arbetsvetenskaplig forskning har ganska
litet att göra med reservanternas
motivering för ställningstagande i utskottet.
Alla är överens om att behov av
forskning föreligger. Det var vi överens
om också i fjol. Det är ett känt förhållande,
som inte behöver ytterligare
klarläggas med långa tal här i kammaren.
Av utskottets yttrande i fjol
framgick, att det fanns ett organ, PA
-
Fredagen den 13 april 1962
Nr 15 185
rådet, med representanter för arbetstagare
och arbetsgivare i kontakt med
vetenskapliga institutioner och expertis
från olika håll. Det finns alltså redan
ett organ, som skall samordna
forskningen.
I år säger motionärerna likväl liksom
i fjol, att de vill utreda behovet
av forskning och hur samordning inom
forskningen skall främjas.
Redan i fjol kunde det påvisas, att
inom PA-rådet tillsatts en särskild arbetsgrupp
just för arbetsvetenskaplig
forskning. I den finns, som jag sade,
representanter från olika områden,
även det psykologiska tillsammans med
representanter för teknisk och medicinsk
sakkunskap. Det är alltså ingenting
nytt som fröken Elmén anförde.
Det fanns redan i fjol och det finns
fortfarande. Utskottet hade i fjol fullt
förtroende för denna arbetsgrupp, och
i år har vi fått uppgifter om att arbetsgruppen
fungerar och att dessutom
inom medicinska forskningsrådet har
tillsatts en subkommitté för arbetsmcdicinsk
forskning. Denna kommitté
har bl. a. till uppgift att uppta frågor
om brister i dagens forskning, om vilken
forskning som skall bedrivas mer
intensivt än nu, om vilka krav som kan
ställas på forskning av industrien och
arbetslivet i dag och i framtiden och
om vilka resurser som nu finns för
forskare och institutioner. Det har inte
ens för dessa ivriga motionärer och reservanter
varit möjligt att på en enda
punkt ge uppslag till ytterligare insatser
av subkommittén.
Vad vill då motionärerna, när de
kommer igen i år, och vad vill reservanterna
sedan man alltså fatt ytterligare
bevis på att PA-rådet verkligen
fungerar? Jo, man vill att de resultat,
som kan uppnås inom det medicinska
forskningsrådets subkommitté för arbetsmedicin,
skall redovisas inte bara
till forskningsrådet och att kommittén
skall beakta även annat än den rent
medicinska aspekten. Nu tror jag inte,
Arbetsvetenskaplig forskning
att denna kommitté inom det medicinska
forskningsrådet sysslar med annat
än medicinska problem. Det är
PA-rådets arbetsgrupp, där det finns
cn representation för olika intressen,
som bör behandla problemen ur mer
vidsträckta aspekter.
över huvud taget undrar jag, om inte
reservanterna har blandat ihop begreppen
och inte observerat att det här är
fråga om två olika arbetsgrupper: dels
den arbetsgrupp som finns inom PArådet,
som har mer omfattande uppgifter,
dels den subkommitté för arbetsmediein,
som tillsatts inom medicinska
forskningsrådet.
Reservanterna menar, att denna subkommitté
inte skulle redovisa sina resultat
endast till medicinska forskningsrådet,
utan att det borde lämnas direkta
rapporter till Kungl. Maj:t. Man är
tydligen rädd för att resultaten skulle
begravas hos forskningsrådet. 1 fjol var
PA-rådet föremål för misstroende, men
i år misstror man medicinska forskningsrådet
och anser att Kungl. Maj:t
är mera att lita på. Det är ju ett storartat
förtroende för Kungl. Maj :t, men
jag undrar, om Kungl. Maj :t verkligen
kan handlägga dessa frågor utan att
anlita de experter som finns inom PArådet
och vad gäller den medicinska
sidan just inom den arbetsgrupp, som
tillsatts av medicinska forskningsrådet
och som sysslar med arbetsmedicin.
Och varför skulle dessa experter arbeta
mer effektivt, om riksdagen följde reservationen,
där reservanterna — för
att kunna reservera sig — har hittat på
något nytt som inte finns i motionen,
nämligen att rapport direkt skulle lämnas
till Kungl. Maj:t?
Reservanterna kommer till slut fram
till pudelns kärna, nämligen behovet
av större ekonomiska resurser för
forskning, och man tror förmodligen
att sådana resurser skulle åstadkommas,
om arbetsresultaten redovisades direkt
till Kungl. Maj:t. Men när motionärerna
och reservanterna är så ivriga att få
Nr 15
Fredagen den 13 april 1962
186
Arbetsvetenskaplig forskning
mera pengar, varför då inte begära
högre anslag i stället för att vara missnöjd
med PA-rådet och den medicinska
subkommittén och kräva ett nytt samordningsorgan?
Hur
än verksamheten inom det arbetsvetenskapliga
området organiseras,
sä måste man anlita samma experter,
som nu finns inom PA-rådet och den
speciella gruppen för arbetsmedicin.
Lusten att reservera sig liar uppenbarligen
tagit överhand över reservanternas
förnuft och förmåga att läsa innantill
i utskottets utlåtande och i de
yttranden som avgivits över motionerna.
Det finns inget skäl för en reservation.
Det är bättre att nästa år komma
med en ny motion, där det direkt krävs
anslag till forskning. Behovet av forskning
är stort och de organ som nu arbetar
på området fyller sin uppgift.
Det är inte där skon klämmer. Men det
behövs pengar.
Jag her att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Fröken ELMÉN (fp):
Herr talman! Det finns ingen som har
misstänkliggjort PA-rådet. Om fru
Eriksson i Stockholm tog kontakt med
dess medlemmar skulle hon få höra,
att de medel de har är. otillräckliga.
Jag har talat med flera av dess medlemmar,
och de är fullt överens om
detta.
Arbetsgivareföreningen, som har tillsatt
PA-rådet, håller med om att det behövs
en kartläggning. Den tillstyrkte
motionen även i fjol. Jag anser att PAradets
arbete är av största värde. Men
kan vi, fru Eriksson, räkna med att de
medel som anslås från Arbetsgivareföreningen
används till grundforskning?
Detta problem har tagits upp i tidskriften
Fackföreningsrörelsen. Man
undrar om inte medel bör anslås även
till den sidan av forskningen. Vi skall
nog komma tillbaka och begära ytterligare
medel fru Eriksson. Men man
måste veta hur mycken forskning som
sker och på vilka områden den sker.
Håller inte fru Eriksson med om, att
man bör ha reda på dessa saker, innan
man bestämmer sig för till vilka områden
man skall begära anslag för ytterligare
forskning? Jag tycker att detta
är självklart.
Vad som har skett under hösten är
ett utomordentligt bevis för att motionen
i fjol var i högsta grad motiverad.
Likaledes är vi både från motionärernas
och reservanternas sida glada över
att denna subkommitté har tillsatts under
medicinska forskningsrådet.
Vad vi i detta sammanhang är speciellt
angelägna om är att en kartläggning
kommer till stånd. Behovet av ökad
forskning måste bevisas. Vidare vill vi
att detta önskemål snarast kommer till
Kung], Maj :ts och riksdagens kännedom,
så att vi verkligen kan vidta åtgärder
för att forskning skall kunna
igångsättas så fort som möjligt. Med
den explosionsartade fart, med vilken
tekniken utvecklas ute i arbetslivet, är
det nödvändigt att forskningen följer
med.
Jag ber fortfarande att få yrka bifall
till reservationen.
Fru ERIKSSON i Stockholm (s):
Herr talman! Det framgår av vad fröken
Ehnén har sagt att det är mer
pengar man vill ha. Då vill jag rekommendera
henne att nämna detta i mo
tionen. Dessutom vill man att en kartläggning
skall komma till stånd. Det
har redan tillsatts en kommitté med
direkta uppgifter att se efter, vilka
brister det finns i dagens forskning.
Jag har tidigare räknat upp dessa
punkter. När man då kräver ytterligare
utredning eller att, som reservanterna
säger, arbetsgruppen inte skall behålla
sina slutsatser och rekommendationer
för sig själv utan skall vidarebefordra
dem till Kungl. Maj:t, så är detta att
misstro de organ som finns verksamma
på området.
Vad som har hänt i år bekräftar,
Nr 15
187
Fredagen den 13 april 1962
Inrättande av ett statligt förlag för skolböcker m. m.
sade fröken Elmén, att det i fjol fanns
fog för den motion om en kartläggning
som då väcktes. Som vi vet avslogs
denna motion. Trots detta har emellertid
det organ som finns kunnat verka
av egen kraft och dessutom har vi fått
ytterligare ett organ inställt på arbetsmedicinsk
forskning.
Jag fattar motionen som ett sätt att
hävda, att man är mer intresserad än
andra. Motionen har icke lämnat något
positivt bidrag till lösandet av dessa
frågor.
Fröken ELMÉN (fp):
Herr talman! Ja, trots att motionen
avslogs har kommittén för kartläggning
kommit till.
Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen av
herr Eric Peterson m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.
§ 14
Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 25, i anledning av
väckta motioner om utredning för åstadkommande
av en ny aktiebolagslag.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 15
Inrättande av ett statligt förlag för skolböcker
m. m.
Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 26, i anledning avväckt
motion om inrättande av ett statligt
förlag för skolböcker m. m.
I en inom andra kammaren väckt och
till allmänna beredningsutskottet hänvisad
motion II: 623 av herr Johansson
i Stockholm m. fl. hade föreslagits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställde om snabb utredning om upprättande
av ett statligt förlag för skolböcker
och viss annan skolmateriel.
Utskottet hemställde, att motionen
11:623 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr JOHANSSON i Stockholm (k):
Herr talman! Den motion som det här
gäller och som utskottet avstyrker behandlar
den flera gånger diskuterade
frågan om ett statligt bokförlag med
egen distributionsverksamhet. Vi har i
denna motion tagit upp en detalj i frågekomplexet,
nämligen frågan om ett
statligt läroboksförlag. Efter reformen
med de fria läroböckerna är det numera
staten och kommunerna som betalar
de betydande kostnaderna för dessa
fria läroböcker, och vi finner det
oförsvarligt att privata företag även i
fortsättningen skall kunna ta ut väldiga
extraprofiter på skattebetalarnas bekostnad.
Det rör sig inte om småsummor.
Statens kostnader för de fria läroböckerna
utgjorde år 1957 i runt tal
10 miljoner kronor. Därefter har dessa
utgifter inbakats i lärarlöneanslaget.
Den pågående förskjutningen av statsutgifter
till kommunerna har lett till att
kommunerna nu får bära en allt större
del av dessa kostnader, men alltjämt
beräknas statens andel till 12 kronor
per år och elev. Kommunernas börda
är mycket tyngre. Enbart Stockholms
stad betalar för läroböcker och materiel
5 307 000 kronor under ett år, vilket
betyder en genomsnittskostnad per
elev av 21:30 kronor på lågstadiet,
63: 90 kronor på högstadiet och 70 kronor
på gymnasiet. Göteborgs stad betalade
år 1959 enbart för folk- och enhetsskolans
läroböcker och materiel
1 538 000 kronor, vilket innebar en kostnadsstegring
per elev från 15:70 till
36: 10 kronor.
Avsikten med vår motion är att nedbringa
statens och kommunernas kostnader
och att samtidigt förbättra läroböckernas
kvalitet. Från lärarhåll har
lämnats en mängd exempel på hur
188 Nr 15
Fredagen den 13 april 1962
Inrättande av ett statligt förlag för skolböcker m. m.
skickligt de privata företagarna förstår
att profitera på reformen med fria läroböcker.
Man ger ut nya obetydligt
ändrade upplagor av samma bok och
förklarar samtidigt, att det inte finns
några ersättningsböcker av den gamla
upplagan. Förlagen har säkerligen satsen
stående och byter bara ut några få
rader. Den nya upplagan kostar dem
inte mycket men priset på boken förblir
detsamma. I en föregående debatt
bär i kammaren förklarade en socialdemokratisk
lärare och riksdagsledamot,
att man bara genom ombrytning
av samma räkneexempel fått en förevändning
för en ny upplaga av rnatematikboken.
Det finns drastiska exempel
på liknande ändringar, som inte har
någon annan motivering än förläggarnas
profithunger.
Kan då ett statligt eller statligt-kommunalt
bokförlag nedbringa dessa kostnader?
Skolöverstyrelsen medger i sitt
remissyttrande, att »starka skäl kan anföras
för att staten kan och bör påverka
och engagera sig i läroboksproduktionen».
Utskottet medger, att »vissa
fördelar skulle kunna vinnas genom en
mera aktiv medverkan från statens sida
vid läroboksutgivningen». Det har
redan företagits undersökningar som visar
att stora besparingar kan göras. I
Göteborgs stadsfullmäktige har man
gjort en stickprovsundersökning och
funnit, att kostnaderna för en lärobok
i naturkunnighet och en räknebok vid
egen utgivning kunde minskas med respektive
46,2 och 41 procent. Räknar
man med en upplaga på minst 50 000
exemplar, vilket ett statligt förlag lätt
kan uppnå, skulle kostnadsminskningen
bli 56,7 respektive 52,6 procent.
Här har högern en möjlighet att vara
med och spara på statsutgifterna. Genom
den utredningen lyckades man i
Göteborg pressa både rabatterna och
distributionskostnaderna. Det visade sig
att bokhandlarna i staden hade betingat
sig en marginal på 114 000 kronor, mestadels
utan att röra vid böckerna, som
ju gick direkt från förlaget till skolans
vaktmästare. Klart är att ett statligt förlag
med planmässig utgivning och noggrann
förhandsgranskning av manuskripten
och genom stora upplagor, även
med bevarad möjlighet att välja mellan
olika böcker i samma ämne, skulle
kunna medföra besparingar på de kommunala
och statliga anslagen. Dessa
kunde delvis användas till pristävlingar
eller andra metoder för att få fram bättre
läroböcker. Det sägs att läroboksnämnden
granskar läroböckernas priser
och söker påverka dem. Men har
man därvid tillgång till oberoende typografisk
och tryckeriteknisk sakkunskap?
Gör man objektiva beräkningar
av de verkliga framställningskostnaderna?
Hur ofta har det förekommit att
nämnderna prutar på förlagskalkylerna?
Vi
har funnit att profiterna på läroboksutgivningen
är så stora, att förlagen
gör allt för att dölja hur stora de
är. Vårt största skolboksförlag är ett
dotterbolag till två av våra största förlagskoncerner.
Det är klart att det är
lätt för dem att salta räkningar från övriga
företag och att bokföringstekniskt
föra över en del av vinsterna till dem.
Trots det hade detta förlag 1958 en
bruttovinst av 3 141 000 kronor på ett
aktiekapital av 6 300 000 eller 75 000
kronor på var och en av de 42 anställda
i företaget.
Det är klart, att de som försvarar sådana
profitmöjligheter gör allt för att
motverka ett statligt förlag, men varför
skall man falla undan för dem? Enbart
studenternas beslut att genom egen
förlagsverksamhet bringa ned priset på
de orimligt dyra kursböckerna har lett
till valdsamma protester från dem som
profiterar på den gamla ordningen.
Vi har i motionen inte tagit upp kritiken
av böckernas kvalitet annat än i
förbigående. Detta är dock den andra
viktiga motiveringen för motionen. Statens
läroboksnämnd, som granskar böckerna
förklarar i sitt remissyttrande,
Fredagen den 13 april 1962
Nr 15 189
Inrättande av ett statligt förlag för skolböcker m. m.
att en väsentlig förbättring har skett
och bestrider att läroböckerna i kontroversiella
ämnen skulle brista i objektivitet.
Omdömet i denna fråga beror
givetvis på liiroboksnämndens sammansättning,
och även ett statligt förlag
skulle kanske ge ut mindre objektiva
läroböcker, om de granskades av en läroboksnämnd
som inte befriat sig från
vissa fördomar.
Eäroboksnämnden säger att vi bara
kommit med allmänna omdömen. Vi har
inte velat belasta riksdagstrycket med
den massa av exempel som vi har. I debatten
skall jag bara påminna om att
Svenska Dagbladet, som inte kan beskyllas
för bristande konservatism, för
några månader sedan förtog en detaljundersökning
av vad läroböckerna i
realskolor och gymnasier hade att säga
om Hitlerregimens judeförföljelser.
Tidningen fann att inte ens 10 procent
av läroböckerna gav en objektiv och
riktig bild av dessa förföljelser eller gav
en sådan framställning, att eleverna fick
en uppfattning om dem. Vi vet att det
för närvarande pågår en granskning av
läroböckerna, verkställd av ett team lärare
och andra experter, och läroboksnämnden
kommer inte att kunna klaga
över någon brist på exempel i fortsättningen.
Skolöverstyrelsen och utskottet avstyrker,
efter att ha medgett att vissa
fördelar skulle vinnas om staten engagerade
sig på det sätt vi föreslagit,
även en utredning med motivering att
man bör avvakta större erfarenheter hur
den nuvarande förlagsniiringen lyckas
betjäna grundskolan, fackskolan och det
nya gymnasiet. Man skall sålunda låta
profitlystnaden vara bestämmande över
hela den nyutgivning av läroböcker som
omläggningen av vårt skolväsen medför,
och först några år senare skall man göra
en utredning och se hur dyrköpt denna
erfarenhet har blivit. Vi har velat befria
skattebetalarna från dessa onödiga
miljonutgifter. Vi beklagar att utskottet,
trots att socialdemokraterna tidi
-
gare har kämpat för statlig förlagsverksamhet
och påtalat olägenheterna
med det nuvarande systemet, avstyrkt
vår motion, till vilken jag yrkar bifall.
Herr ARVIDSON (s):
Herr talman! Jag kan rätt långt instämma
i vad herr Johansson i Stockholm
här har sagt beträffande läget i
fråga om produktionen av skolböcker.
Framför allt kan det understrykas, att
kraven på ett samhällsägt — jag vill
hellre använda den termen än statligt
— skolboksförlag är motiverade, därför
att det här är fråga om en stor och synbarligen
lukrativ produktion, för vilken
samhället garanterar den samlade
avsättningen.
Frågan om ett samhällsägt skolboksförlag
aktualiserades för en del år sedan,
då man tyckte sig konstatera tendenser
till monopolbildning på skolboksmarknaden.
En sådan monopolbildning
skulle ofelbart ha lett till inrättandet
av ett samhällsägt skolbokförlag. Nu
har utvecklingen gått i en annan riktning.
Just nu ser det ut som om det
vore en livlig konkurrens på detta område.
Det är inte alltid lätt att blicka
bakom kulisserna, och man vet aldrig
riktigt var trådarna går och om karteller
finns eller inte. Men jag har det
allmänna intrycket, att det är en relativt
hård konkurrens just nu på skolboksproduktionens
område.
Man kan nog också ge utskottet rätt
i att en viss förbättring av kvaliteten på
skolböckerna har ägt ruin under de allra
senaste åren. Hur det är med objektiviteten
är kanske en annan historia.
Herr Johansson har åberopat Svenska
Dagbladet beträffande skolböckernas
behandling av Hitlerregimens illgärningar,
och i det avseendet håller våra
historieböcker inte måttet. Jag kan ta
ett annat ämne som exempel. Jag har
ännu inte sett någon av de nya läroböckerna
i kristendomskunskap, som
inte tillrättalägger stoffet på ett allde
-
190 Nr 15
Fredagen den 13 april 1902
Inrättande av ett statligt förlag för skolböcker m. m.
les bestämt sätt till förmån för en viss
trosåskådning. Man kan säkert gå vidare
i exemplifiering. Men å andra sidan
har förhållandena otvivelaktigt blivit
bättre även på kristendomsämnets
område, och man får hoppas på en fortsatt
utveckling i den riktningen.
Förutsättningen härför är emellertid
att den fria konkurrensen bevaras. Därför
är det uttalande av skolöverstyrelsen,
som finns refererat på s. 1 i utskottets
utlåtande, så mycket mera anmärkningsvärt,
och det är det uttalandet
som har varit den egentliga anledningen
till att jag begärt ordet. Skolöverstyrelsen
säger enligt referatet följande:
»En
successiv kvalitetsförbättring har
skett. En svaghet är att sorteringen av
läroböcker för visst slag av undervisning
kan bli större än som är behövligt
och lämpligt, men en sådan tendens
bör kunna motverkas genom kontakt
förlagen emellan.»
Vad är det i själva verket som här
rekommenderas? Jo, såvitt jag förstår
rekommenderar skolöverstyrelsen konkurrensbegränsande
åtgärder, närmast i
form av en uppdelning av marknaden.
Om denna rekommendation följes, innebär
det början till en gemensam dirigering
av produktionen från bokförlagens
sida. Och det betyder att tanken
på ett samhällsägt skolboksförlag måste
aktualiseras på nytt.
Herr talman! Jag har här endast velat
rikta uppmärksamheten på detta uttalande.
Fru ERIKSSON i Stockholm (s):
Herr talman! Vårt utlåtande över denna
motion är inte långt, men vi har av
inkomna yttranden fått den uppfattningen
i utskottet, att ett samhällsägt
bokförlag -— jag tycker den benämningen
är bättre än uttrycket statligt — inte
skulle ha förutsättningar att klara av
den flod av nya läroböcker som den nya
skolan förorsakar. Detta har varit den
starkaste motiveringen för utskottets
ställningstagande. Vi liar ansett tillfället
illa valt att nu börja fundera på ett samhällsägt
bokförlag. Det anfördes också i
utskottet, att utgivningen av läroböcker
inte är så lukrativ nu som den varit
tidigare.
Vad sedan ensidigheten i böckernas
framställningar beträffar, så skulle det
som nu skrives i t. ex. ämnet kristendom
i mina ögon vara lika horribelt,
även om böckerna utgavs på ett samhällsägt
förlag. Jag tror inte ett ögonblick
att kristendoms- och historieböckerna
skulle anlägga ett vidare perspektiv
i sin framställning, om böckerna
kom ut från ett samhällsägt i stället för
ett privat skolboksförlag. Jag tror nästan
mera på att vi med konkurrensens
hjälp kan få ett rikare urval som det nu
iir, både när det gäller böckernas utförande
och innehåll. Bokkvaliteten blir
inte bättre, om vi har ett enda skolboksförlag.
Sedan är det fråga om produktionen
skulle kunna bli så lönsam, att böckerna
kunde åsättas ett billigare pris. I utskottet
har vi inte fått några belägg för att
så skulle vara fallet. Där har det tvärtom
rått allmän skepsis. När härtill lagts
de andra skälen — att konkurrensen
skulle bli mindre och att vi inte varit
övertygade om lönsamheten — har vi
stannat för att avstyrka motionen.
Det kan ju hända, att vi i ett annat
läge kan finna ett bättre sätt att producera
löroböcker i vissa ämnen vid ett
samhällsägt bokförlag. Resultatet av det
försök som gjorts i Göteborg har dock
inte bedömts likadant på alla håll, men
det är som sagt möjligt att man på vissa
avsnitt kan ordna med en gemensam
skolboksproduktion. Vi har dock inte i
utskottet funnit det möjligt att gå in
för den saken i dag, och vi är inte
övertygade om att det kommer att bli
möjligt i framtiden heller.
Personligen är jag övertygad om att vi
riskerar att få större dirigering och
större ensidighet med ett samhällsägt
bokförlag, och jag tvivlar på större
Fredagen den 13 april 1962
Nr 15 191
Avdrag vid beskattningen för avsättning till pensionsstiftelse
vidsynthet i böckerna utan den nuvarande
konkurrensen.
Herr JOHANSSON i Stockholm (k):
Herr talman! Till herr Arvidson vill
jag säga, att jag tycker hans beteckning
»samhällsägt» är bättre än »statligt».
Jag är alltså gärna med på att den beteckningen
används. Den som läser motionen
skall också finna, att vi egentligen
avser ett statligt-kommunalt läroboksförlag.
Vidare: Den sats i skolöverstyrelsens
remissyttrande som herr Arvidson
nämnde siktar faktiskt till ett privatmonopol
på utgivning av läroböcker.
Denna utgivning är — det vill jag säga
till fru Eriksson i Stockholm — en
mycket lukrativ rörelse. Fru Eriksson
trodde ju inte att det var det. Men jag
tror att vid sidan av utgivningen av
kriminalmagasin är utgivningen av skolböcker
det mest lukrativa i branschen
—• annars skulle man inte slåss om den
som man gör.
Fru Eriksson trodde vidare, att det i
nuvarande läget var bäst att vänta, tills
vi genomfört hela nydaningen av skolan
— alltså först låta dessa privata företagare
visa vad de kan. Men hur
många miljoner går bort under den tiden?
Det vore väl tvärtom lämpligt att
nu ge ut åtminstone några läroböcker
på ett samhällsägt förlag. Det skulle
obestridligen minska statens utgifter,
och vidare bleve böckerna säkerligen
bra. Jag tror i varje fall inte att de
skulle bli sämre —- fru Eriksson trodde
ju att de skulle bli det. Och vi har ju
åtminstone ännu så länge en socialdemokratisk
regering som tillsätter exempelvis
läroboksnämnden. Skulle inte
denna regering i så fall kunna plocka
ut de värsta perukstockarna och de mest
reaktionära och sätta in litet progressivt
folk i stället? Sådant folk finns nämligen.
Om man nu inte vet något om hur
lukrativ verksamheten är borde man väl
inte gå emot en utredning i frågan. Jag
skulle mycket väl förstå de synpunkter
som anförts av fru Eriksson, om de
hade kommit från en borgerlig ledamot
av utskottet. Men jag har svårt att förstå
att socialdemokraterna, som tidigare
agerat i frågan, kan inta denna negativa
hållning t. o. m. till en utredning.
överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.
§ 16
Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 27, i anledning av
väckta motioner om utredning rörande
massör- och sjukgymnastutbildning för
blinda och synskadade.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 17
Avdrag vid beskattningen för avsättning
till pensionsstiftelse
Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 23, i anledning av väckta
motioner rörande avdrag vid beskattningen
för avsättning till pensionsstiftelse.
Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner,
nämligen
1) de likalydande motionerna 1:226
av herrar Gustaf Henri/ Hansson och
Boman samt II: 344 av herr Boija m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte antaga
följande
Förslag
till
lag om ändring av punkt 2. a av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).
Härigenom förordnas att punkt 2. a
av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
192 Nr 15
Fredagen den 13 april 1962
Avdrag vid beskattningen för avsättning till pensionsstiftelse
370) skall erhålla följande ändrade lydelse.
Anvisningar
till 29 §.
2. a. Skattskyldig må —--- till
53 g.
Avdrag må----till pensionsför
säkring.
För rätt till avdrag kräves vidare
---stiftelsens pensionsreserv.
För rätt till avdrag kräves jämväl
—--ovan sagts.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1963; dock att äldre bestämmelser
alltjämt skola gälla vid 1963 års taxering
samt i fråga om eftertaxering för år
1963 eller tidigare år.
2) de likalydande motionerna 1:283
av herr Stefanson och II: 347 av herr
Wedén m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om utredning och förslag till
nästa års riksdag om åtgärder i syfte
att motverka den nedgång i för produktionsökningen
väsentligt företagssparande
som kan förutses inträda de närmaste
åren som en följd av ATP-systemets
införande. I första hand bör därvid
prövas sådan ändring av skattelagstiftningen
att rätt medgives till skattefri
avsättning till konto inom rörelsen för
utjämning av pensionskostnad enligt i
motionerna angivna riktlinjer. Rätt till
sådan avsättning skall tillkomma alla
rörelser, oavsett företagsform, vilka deklarerar
för inkomst enligt bokföringsmässiga
grunder»; ävensom
3) de likalydande motionerna 1:334
av herr Hagberg m. fl. och 11:409 av
herr Heckscher m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
med beaktande av vad i motionerna anförts
efter härom företagen skyndsam
utredning för riksdagen framlägga förslag,
innebärande att arbetsgivare medgåves
rätt att skattefritt avsätta medel
till egen pensionsfond med belopp som
under ATP-systemets uppbyggnadspe
-
riod erfordrades -— utöver de årliga
avgifterna för tilläggspensioneringen —
för att täcka den faktiska pensionsförpliktelse
som åvilade arbetsgivaren.
Utskottet hemställde,
A) beträffande frågan om avdrag för
pensionsavsättning i familjcbolag
att de likalydande motionerna I: 226
av herrar Gustaf Henry Hansson och
Boman samt II: 344 av herr Boija m. fl.
om rätt till avdrag vid beskattningen för
avsättning inom familjcbolag till pension
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
B) beträffande frågan om avdrag för
avsättning till egen pensionsfond
att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 283
av herr Stefanson och II: 347 av herr
Wedén m. fl. angående rätt till viss skattefri
avsättning för utjämning av pensionskostnad
m. m., samt
2) de likalydande motionerna 1:334
av herr Hagberg m. fl. och 11:409 av
herr Heckscher m. fl. om rätt till avdrag
vid beskattningen för avsättning
till egen pensionsfond,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Stefanson, Yngve Nilsson,
Lundström, Gustafson i Göteborg,
Christenson i Malmö, Dårlin och von
Sydow, vilka
dels ansett, alt utskottet under A bort
hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till de
likalydande motionerna I: 226 av herrar
Gustaf Henry Hansson och Boman samt
11:344 av herr Boija m. fl. antaga det
vid motionerna fogade förslaget till lag
om ändring av punkt 2. a av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
dels ock ansett, att utskottet under B
bort hemställa,
att riksdagen måtte — med bifall till
de likalydande motionerna 1:283 av
herr Stefanson och II: 347 av herr We
-
Fredagen den 13 april 1962
Nr 15 193
Avdrag vid beskattningen för avsättning till pensionsstiftelse
dén in. fl. samt de likalydande motionerna
1:334 av herr Hagberg m. fl. och
11:409 av herr Hcckscher m. fl. — i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte med beaktande av
vad i motionerna anförts företaga utredning
samt till 1963 års riksdag framlägga
förslag om rätt för rörelseidkare
att oavsett företagsform under ATPsystemets
uppbyggnadsperiod göra
skattefri avsättning till konto inom rörelsen
för utjämning av pensionskostnaderna.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr MAGNUSSON i Borås (h):
Herr talman! Bevillningsutskottets betänkande
nr 23 behandlar tvenne olika
problem, som dock i viss mån hör
samman.
För det första är det fråga om familjebolagens
rätt att göra pensionsavsättningar
till huvuddelägare. Detta
spörsmål har varit föremål för diskussion
vid flera tillfällen här i riksdagen.
Den bestämmelsen som tillkom för några
år sedan, innebärande att sådana avsättningar
inte längre får göras, har föranlett
framställningar här i kammaren.
Bevillningsutskottet föreslår nu att bestämmelsen
skall bibehållas. Jag vill,
till vad som sagts tidigare år, endast
lägga konstaterandet, att utskottsmajoriteten
förordar att den diskriminering
av den svenska företagsamheten, som
denna bestämmelse innebär, skall få
fortsätta.
För det andra är det fråga om rätten
att göra avsättningar i företagens räkenskaper
till de framtida ATP-avgifterna.
Bakom de därvidlag framförda kraven
ligger önskemålet att få en säkrare, en
bättre och en riktigare redovisning av
de verkliga kostnaderna. Hela ATPsystemet
är ju så uppbyggt, att avgifterna
blir låga under uppbyggnadstiden
men tydligt högre i framtiden. Naturligtvis
är detta pensioneringssystem inte
billigare i dag än vad det en gång kom
-
mer att bli, och därför borde företagen
få rätt att nu göra riktiga kostnadsberäkningar
genom avsättning till
en speciell fond. Även på denna punkt
har utskottsmajoriteten emellertid gått
emot motionärerna. Problemet har dock,
tillsammans med det förstnämnda, tagits
upp i en reservation av herr Hagberg
m. fl., och jag yrkar bifall till denna.
llerr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! Båda de frågor som är
föremål för behandling i bevillningsutskottets
betänkande nr 23 har ju debatterats
ingående i riksdagen vid tidigare
tillfällen. .lag skall därför inte — framför
allt som herr Magnusson i Borås nyss
redogjort för yrkandenas innehåll — gå
in på några detaljer. I båda fallen är det
fråga om att säkerställa ett visst företagssparande,
och de av oss här i kammaren,
som vill att det i samhället nödvändiga
sparandet i största möjliga utsträckning
skall åstadkommas på enskild
väg, känner självfallet stor sympati
för de motioner som väckts.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.
Herr BRANDT i Aspabruk (s):
Herr talman! Som här tidigare har
sagts har riksdagen vid ett flertal tillfällen,
såsom utskottet understryker, och
senast två gånger förra året behandlat
dessa frågor. Liksom tidigare erinrar
utskottet om att bestämmelsen, att huvuddelägare
inte äger rätt till avdrag
till pensionsavsättning, beror på att
taxeringsmyndigheterna konstaterat
missbruk i betydande omfattning, främst
bland familjeföretagen. Dessa jämställs
därför med de enskilda rörelseidkare
som inte får göra pensionsavsättningar
för egen pensionering. Denna regel tillkom
alltså av kontrollskäl.
Motionärerna säger liksom i fjol, att
pensionsstiftelserna står under allmän
tillsyn och att bestämmelserna i övrigt
skulle skapa garanti mot missbruk. Jag
tror ingen kan lämna någon garanti för
194 Nr 15
Fredagen den 13 april 1962
Avdrag vid beskattningen för avsättning till pensionsstiftelse
detta. Men det må vara hur som helst
därmed. Pensionsstiftelseutredningen
skall pröva om behov alltjämt föreligger
av att behålla denna begränsningsregel
eller om avsättning för huvuddelägares
pension kan göras avdragsgill utan risk
för missbruk av reglerna.
Förra året var både herr Magnusson
i Borås och herr Gustafson i Göteborg
nöjda med att pensionsstiftelseutredningen
skulle pröva denna fråga, och de
inskränkte sig till att uttala en förhoppning
om att utredningen skulle finna
regler som löser problemet. Det förvånar
mig, att de inte är lika nöjda i år.
Utskottet avstyrker motionerna i denna
del.
Beträffande avsättning till konto för
utjämning av pensionskostnaderna bör
man observera att ATP — som utskottet
säger — är uppbyggt på fördelningsprincipen,
vilket innebär låga avgifter
i början. Företag, som inte har
utfäst sig att betala pensioner vid sidan
av ATP, har alltså inte någon pensionsskuld
utöver de författningsenligt
föreskrivna avgifterna för denna pensionering.
Motionärerna talar vidare i detta
sammanhang om nödvändigheten av
stimulans för företagssparandet. Jag
vill understryka vad utskottet här säger,
nämligen att företagen redan nu
har stora möjligheter till konsolidering
och självfinansiering, och detta gäller
även för de mindre och medelstora företagen.
Man har rätt till långtgående
nedskrivning av varulager samt generösa
regler för avskrivning av maskiner
och inventarier — och vi har ju
beslutat alt dessa regler skall gälla
även för enskilda företag, som här har
samma rätt som aktiebolag och ekonomiska
föreningar. Det finns vidare möjligheter
till 50 procents återlån av
ATP-avgifterna.
Vi liar också på riksdagens bord en
proposition om ett nytt kreditinstitut
för lång kredit åt mindre och medelstora
företag och om ett nytt institut
för exportkredit. Därtill kommer att
allmänna skatteberedningen håller på
att överväga skattereglerna, såsom vi
har sagt så många gånger tidigare. Därvid
skall man försöka jämställa enskilda
rörelseidkare, jordbrukare och fria
yrkesutövare med aktiebolag och ekonomiska
föreningar eller om möjligt
få till stånd större enhetlighet i deras
beskattning som löntagare. Allmänna
skatteberedningen prövar företagens
konsoliderings- och självfinansieringsproblem
över huvud taget.
Med hänsyn till detta avstyrker utskottet
motionen, och jag ber att få
yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! Eftersom utskottets talesman
här gick in på en detaljdiskussion
av denna fråga, skall jag ta upp
ett par punkter.
Beträffande huvuddelägares rätt att
avsätta till pensionsstiftelse vill jag påtala
det orimliga i konstruktionen av
de nuvarande reglerna, som inte medger
rätt för huvuddelägare att göra avsättning
till pensionsstiftelse men som
däremot ger honom rätt till att ur de
medel som finns i en pensionsstiftelse
gottgöra sig för egen pensionering. Detta
är verkligen en orimlig konstruktion,
och vi måste se till att den blir ändrad.
Herr Brandt i Aspabruk gjorde när
det gällde den andra frågan en uppräkning
av vilka utomordentliga möjligbeter
som enligt hans mening står till
företagens förfogande när det gäller
företagssparandet. Herr Brandt nämnde
var ulagervär derin gen men glömde att
säga att en skärpning har skett helt
nyligen härvidlag. Han talade vidare
om återlån av pensionsavgifter men
vet givetvis att reglerna härför är så
valhänt utformade, att de inte är till
någon praktisk nytta.
Herr Brandt talar om ett nytt kreditinstitut
för företagsamheten och om
exportkreditinstitutet, som i och för
sig är utmärkta inrättningar men inte
Fredagen den 13 april 1962
Nr 15 195
Avdrag vid beskattningen för avsättning till pensionsstiftelse
löser företagssparandets problem. Vi
kan klart konstatera, att förutsättningarna
för företagssparandet under den
närmaste tiden på grund av en rad
omständigheter kommer att minska.
Självfallet kan man ha olika uppfattningar
på detta område. Man kan
anse att sparandet hellre skall äga rum
i statens än i de enskilda företagarnas
regi, och då kan man givetvis inte vara
särskilt positivt inställd till dessa motioner.
Man skall emellertid då inte försöka
ge ett intryck av att det finns så
utomordentliga möjligheter för företagssparandet,
att våra yrkanden inte
skulle vara befogade. De är tvärtom i
allra högsta grad berättigade.
Herr BRANDT i Aspabruk (s):
Herr talman! Det är obestridligt att
vissa möjligheter till avskrivningar
finns och att dessa har stor betydelse.
Likaså innebär de förbättrade möjligheter
till långa krediter åt små och medelstora
företag, som har föreslagits i
en proposition, en god hjälp åt dessa
företag. Med hänsyn härtill och till att
dessa spörsmål ligger under utredning
av allmänna skatteberedningen synes
ärendet icke vara så överhängande att
man bör fatta beslut i enlighet med
motionärernas yrkanden.
Härmed var överläggningen slutad.
Mom. A
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen i
motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Magnusson
i Borås begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets betänkande nr 23, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Hagberg m. fl. i
motsvarande del.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 113 ja och 54 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Mom. B
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen i
motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Gustafson i Göteborg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
B) i utskottets betänkande nr 23, röstar
Ja;
Den,
det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Hagberg m. fl. i
motsvarande del.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
19G Nr 15
Fredagen den 13 april 1962
Anslag till skogshögskolan
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 114 ja och 53 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
§ 18
Anslag till skogshögskolan
Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående anslag till skogshögskolan
för budgetåret 1962/63 jämte
i ämnet väckta motioner.
Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde
Herr WACHTMEISTER (h):
Herr talman! När kammaren i höstas
biföll propositionen om skogshögskolans
omorganisation, väckte det stor
förvåning bland landets skogsmän att
det skedde utan debatt. För min del berodde
tystnaden på den för kammarens
ledamöter kända svårigheten att beräkna,
vid vilket klockslag en punkt på
dagordningen kommer att föredragas.
När frågan i höstas avgjordes satt jag
därför i riksdagskaféet och — likt en
gång Sandels uti Pardala by — åt frukost
i allsköns ro. Den uteblivna debatten
berodde alltså ingalunda på att
inga invändningar kunde göras. Tvärtom
fanns åtskilligt att säga om 1956
års skogshögskole- och skogsforskningskonnnitté,
såväl beträffande kommitténs
sammansättning och arbetssätt
som beträffande den proposition som
blev frukten därav. Men det tjänar
ingenting till att tala om den snö som
föll i fjol.
Vad vi här i dag skall behandla är
den personalförteckning för skogshögskolan
som blivit följden av höstriksdagens
beslut. Till en början må det
vara tillåtet att uttala det önskemålet
att herrar propositionsförfattare måtte
använda en enhetlig terminologi så att
det inte upprepas vad som här skett,
nämligen att i höstpropositionen med
första etappen i högskolans upprustning
avses en sak, i vårpropositionen
en annan.
Nu tycks vårpropositionen avse endast
en del av första etappen, men för
att vara säker på att de viktigaste
tjänsterna kommer först, så att inte en
eventuell framtida medelsbrist går ut
över just dem, hade det varit önskvärt
att departementschefen åtminstone i
stora drag talat om hur han tänkt sig
fortsättningen. Nu famlar ju en stackars
motionsskrivare och väl också utskottet
delvis i blindo.
Att utskottet inte velat vara med om
några kontoristtjänster vid undervisningsinstitutionerna
är beklagligt och
innebär en grov misshushållning med
professorernas arbetskraft, men den
saken får väl bäras med jämnmod.
Jag kommer inte att ställa något yrkande
i fråga om dessa tjänster och
inte heller beträffande min motion i
övrigt, men jag kan inte underlåta att
här framföra den oro som man i skogsmannakretsar
hyser inför den styvmoderliga
behandling som rotröteforskningen
rönt. Den är inte en angelägenhet
som bara kan läggas på hyllan tills
det blir bättre med pengar; den måste
fortgå oavbrutet för att inte alla de
provytor som nu finns på många håll
i landet skall förfalla. Det är en biologisk
fråga av största vikt, men tyvärr
tycks det mig som om man låtit tekniska
och ekonomiska faktorer i alltför
stor utsträckning dominera hela
utredningen och glömt bort att vi rör
oss med levande material. Denna rotröteforskning
är dessutom ett verksamhetsområde
där propositionen innebär
inte bara en långsammare takt i upprustningen
än man hoppats utan tvärtom
en direkt nedrustning av forskningsresurserna.
Det är synd att de all
-
Fredagen den 13 april 1962
Nr 15 197
Interpellation ang. åtgärder till skydd mot grundvattenföroreningar
varsord som uttalades vid skogsveckans
öppnande inte sades tidigare, redan
före propositionens dagteeknande. Jag
har svårt att tänka mig att inte professor
Åke Gustafssons ord då skulle ha
gjort ett djupt intryck på departementschefen
och stämt honom litet positivare
till en så ytterligt viktig angelägenhet
som just denna.
Utskottet anför mycket riktigt att motionen
gått längre än vad styrelsen för
skogshögskolan äskat. Nu är det ju så,
att man inte vill inrätta en ny tjänst
om ingen finns som kan besätta den;
när anslagsäskandet gjordes fanns det
visserligen kompetenta sökande, men
den mest meriterade hade inte formell
kompetens, ty han hade då ännu inte
klarat av sin disputation. Det var därför
man begärde en övningsledare i
stället, men man fick inte ens den
tjänsten. De 50 000 kronor, som skall
räcka till sju extra övningsledartjänster,
kan naturligtvis inte fresta någon
kvalificerad personal, så dem kan vi
nog bortse från. Läget den 1 juli 1962
är inte detsamma som när skogshögskolestyrclsen
äskade anslagen. Den
1 juli 1962 kommer det nämligen att
finnas flera kompetenta sökande till
en laboratur i rotröteforskning, och
det gäller att hugga den mest meriterade
bland dem, innan han ger sig i
väg till något annat arbete.
Nu är utskottet mycket positivt i sin
skrivning — det skall tacksamt erkännas
— och inför ett enigt utskott finns
ingenting annat att göra än att innerligt
hoppas att det skall lyckas att med
andra medel förhindra en katastrof
för rotröteforskningen, innan de åtgärder
som utskottet utgått ifrån skall vidtagas
också verkligen blir vidtagna.
Vidare yttrades ej.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 19
Föredrogs jordbruksutskottets memorial
nr 12, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag till
Särskilt stöd åt det mindre jordbruket.
Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen
godkändes.
Herr TALMANNEN yttrade:
Såsom tidigare meddelats kommer
gemensam omröstning avseende frågan i
den nu godkända voteringspropositionen
att anställas vid början av kamrarnas
sammanträden onsdagen den 25
april.
§ 20
Interpellation ang. åtgärder till skydd
mot grundvattenföroreningar
Ordet lämnades på begäran till
Herr HENNINGSSON (s), som yttrade
:
Herr talman! Söndagen den 25 februari
1962 inträffade en händelse som innebar
stor risk för Hälsingborgs stads
vattenförsörjning. Händelsen hade följande
förlopp.
Vid den dagliga kontroll som förekommer
av Råå-åns vatten, som till 85
procent svarar för stadens vattenförsörjning,
upptäcktes att olja flöt på
vattnet, som var avsett att pumpas upp
i stadens vattenreningsanläggningar. Då
detta förhållande upptäcktes redan då
oljan befann sig cirka 400 m uppströms
från den plats där vattenuppfordringen
sker lyckades man genom att omedelbart
avstänga pumparna förhindra att
oljebemängt vatten kom upp i reningsanordningarna,
som är placerade cirka
500 m från ån.
Vid fortsatt undersökning fann man
att olja flöt på vattnet mer än 2 km uppströms
uppfordringsstället och att denna
olja emanerade från ett dräneringsrör
som hade utlopp i ån. Av undersökningen
framkom att oljan härrörde från
ett jordbruk som låg cirka 800 m från
ån. Vid detta jordbruk fanns en olje
-
198 Nr 15
Fredagen den 13 april 19G2
Interpellation ang. åtgärder till skydd mot grundvattenföroreningar
tank placerad ovan jord med en rymd
av 3 000 liter, på vilken det hade uppstått
en läcka. Den utrunna oljan liade
sökt sig ner i marken, och då dräneringsgropen
passerade förbi på endast
några få meters avstånd hade oljan i
huvudsak sökt sig utlopp genom dräneneringsröret.
På grund av att oljeförekomsten observerades
på ett så tidigt stadium blev
skadan ringa, men vattenuppfordringen
förhindrades under fem dagar. Om däremot
oljeförekomsten inte upptäckts i
tid, kunde oljetankens läckage förorsakat
mycket omfattande skador på hela
vattenreningsanläggningen, varvid denna
blivit obrukbar för år framåt. Vattenföroreningar
genom ofrivilligt oljeutsläpp
är numera ingen ovanlig företeelse,
och man har anledning förmoda,
att riskerna för sådan förorening växer
med varje dag, på grund av det allt vidare
användningsområde oljan har fått.
Rengöringen av åns stränder och vegetation
blev en tidsödande och, framför
allt, kostsam operation.
Det tycks inte vara i lag reglerat, huruvida
det är ägaren till oljetanken eller
brukaren av vattentäkten, som i ett fall
som detta är den betalningsskyldige.
Med beaktande av att det längs Råååns
nederbördsområde kan finnas hundratals
oljelagringsställen med samma
risk för läckage och med tanke på att
denna risk föreligger för huvuddelen
av våra samhällens vattentäkter över
hela landet, är det uppenbarligen av
stor betydelse, att det i lagstiftningen
klart utsägs vilka skyddsåtgärder ägaren
till en oljetank måste åläggas vidta.
För att dessa bestämmelser skall efterlevas,
måste frågan om vem som i
sådana fall är skadeståndsskyldig givetvis
också bli föremål för lagstiftning.
Redan 1953 tillsattes en kommitté
med uppdrag att »verkställa utredning
och avgiva förslag om åtgärder till motverkande
av föroreningar av sjöar och
vattendrag»; den benämnes »vattenvårdskommittén».
I december 1954 avgav denna kommitté
ett betänkande betitlat »Vattenvården»,
i mars 1958 ett annat betitlat
»Statens vatteninspektion» samt i december
1960 ytterligare ett betitlat
»Skydd för vattenförsörjningen». Dessa
betänkanden har, mig veterligt, ännu
inte föranlett någon åtgärd, men kommitténs
arbete fortsätter.
På hösten 1961 förelädes riksdagen i
proposition nr 173 »förslag till förordning
om brandfarliga varor» som delvis
berör lagringen av petroleumprodukter.
Efter propositionens behandling
i första lagutskottet förelädes riksdagen
dess utlåtande nr 48:1961. Riksdagen
biföll utlåtandet. Lagen träder i kraft
den 1 juli 1962. I denna lag behandlas
i huvudsak brand- och sprängningsriskerna
i samband med hantering och
lagring av brandfarliga varor, under
det att föroreningsriskerna för grundvattentillgångarna
fått en behandling,
som belyses av följande uttalande i lagutskottets
utlåtande: »I författningen
tages därjämte viss hänsyn till att de
däri avsedda varorna kan förorsaka
andra skadeverkningar än brand, främst
vattenförorening.»
Med tanke på att det lär finnas cirka
250 000 olika lagringsställen för petroleumprodukter
i vårt land och att huvuddelen
av dessa lagringsställen är av
den beskaffenheten att stor vattenföroreningsrisk
föreligger kan den ovan
relaterade lagstiftningen inte anses vara
till fyllest. Däremot har vat-tenvårdskommittén
i sitt betänkande av år 1960,
sid. 7 och följande, redovisat förslag
till lag om ändring i vattenlagen, där
just skyddet för grundvattnet är det
primära.
Lagring av petroleumprodukter, såväl
i som ovan jord, är ett synnerligen
komplicerat spörsmål. Många olika slag
av angrepp på lagringskärlen förekommer,
främst rost. Denna kan angripa
såväl utifrån som inifrån, och kontrollen
är på många lagringsplatser bristfällig,
i vissa fall obefintlig. Att kon
-
Fredagen den 13 april 1962
Nr 15 199
trollera en i jord nedgrävd tank är helt
naturligt ett mycket kostsamt och komplicerat
företag, som därför i stor utsträckning
inte blir utfört. Likväl är
det fullt klart, att de största riskerna
för rostangrepp kommer inifrån. Oljan
innehåller i regel någon del vatten och
även en del svavel. Under lagringen har
vattnet benägenhet att sjunka till botten.
Syret i vattnet skapar tillsammans
med svavlet en för järnplåten starkt
förödande kemisk produkt, vars verkan
kan jämställas med svavelsyrans.
Om en plåttank kommer i förbindelse
med en annan metall eller med galvaniserade
rör eller rördelar eller med
järn av annan kolhalt, kan en sådan
kombination vara tillräcklig för ett angrepp
på plåten som medför läckage.
Om en sådan kombination därtill kommer
i kontakt med den ovan nämnda
syran, är det galvaniska elementets
funktion en realitet och förstör på kort
tid järnplåten.
Med tanke på den avsevärda tid som
förflutit sedan de första oljelagringstankarna
togs i bruk på olika platser i
vårt land, kan man befara, att riskerna
för läckande oljetankar, såväl i som ovan
jord, för varje dag som går blir allt
större. En tank kan också angripas
utifrån, om den jord, vari den är nedgrävd,
har olämplig surhetsgrad.
Också vid transport av petroleumprodukter
föreligger betydande risker för
grundvattenföroreningar, mot vilka det
kan visa sig föreligga behov av omfattande
skyddsåtgärder.
Hela detta komplex är så omfattande,
att alla aspekter inte kan beröras i en
interpellation, men frågan är av så betydande
intresse för landets vattenförsörjning,
att jag med det anförda som
bakgrund anhåller om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet få uttala följande
fråga:
Vill statsrådet lämna kammaren en
redogörelse för vilka åtgärder, som kan
förväntas till skydd mot grundvattenföroreningar,
samt något belysa när så
-
dant lagförslag kan förmodas föreläggas
riksdagen?
Denna anhållan bordlädes.
g 21
Interpellation ang. efterskänkandet av
kronans rätt till vissa strömfall m. m.
Ordet lämnades på begäran till
Herr ÖSTLUND (b), som yttrade:
Iierr talman! Med stöd av avvittringsstadgan
den 30 maj 1873 både tidigare
för kronans räkning inom Västerbottens
län undantagits ett antal strömfall
jämte utmål för strömfall och
dammfästen. Därjämte hade också för
kronans räkning undantagits samtliga
inom avvittringslagen belägna större
vattendrag, nämligen inom Vilhelmina
avvittringslag Vojmån och Ångermanälven,
tillhopa 13 591.02 hektar, inom
Stensele-Tärna avvittringslag Ume älv
med bivattendrag, tillhopa 23 535,37
hektar, inom Sorsele avvittringslag Vindeln,
Tjulån och .luktån, tillhopa
11 741,53 hektar samt inom Dorotea
avvittringslag Korpån 441,93 hektar.
Genom en av 1926 års riksdag antagen
lag om rätten till vissa vatten i
övre delen av Västerbottens län efterskänktes
emellertid kronans rätt till
dessa strömfall jämte utmål för strömfall
och dammfästen, vilka genom av
länsstyrelsen meddelat avvittringsutslag
efter utgången av år 1915 undantagits
för kronans räkning.
Riksdagens beslut omfattade samtliga
större vattendrag inom Vilhelmina,
Stensele-Tärna, Sorsele och Dorotea
avvittringslag.
Anledningen till riksdagens beslut
var att ägandeförhållandena, genom av
regeringsrätten bifallna besvär, kommit
att bli oenhetliga. Sålunda både det
uppstått tre grupper, av vilka den
första återvunnit full vattenrätt, den
andra fiskerätt och den tredje, som ej
klagat, ägde viss fiskerätt.
I riksdagens skrivelse nr 257/26 anfördes
bl. a„ att »riksdagen ansett de
200 Nr 15
Fredagen den 13 april 1962
Interpellation ang. begränsning av tobaksreklamen
skäl som tala för att helt efterskänka
kronans ifrågavarande rätt väga tyngst.
Riksdagen vill därvid särskilt understryka,
icke blott att dessa vattenundantag
skett utan stöd av bestämmelserna
i avvittringsstadgan och således
utan laglig grund, utan även att — såsom
lantmäteristyrelsen antytt — genom
vattenundantagen för vederbörande
hemman uppstått förhållanden, som
snart sagt torde strida mot själva begreppet
hemman».
Det synes emellertid som om i praktiken
viss oklarhet beträffande äganderätten
ännu skulle råda rörande fastigheterna
inom vissa av dessa berörda
områden. Sålunda betalar exempelvis
en fiskevårdsförening fiskearrende till
kronan för fiskevatten i Vindelälven,
och likaså tillgodogör sig kronan skogsavverkning
inom vissa utmål efter Vindelälven.
Det synes mig angeläget att
denna oklarhet undanröjes.
Jag hemställer därför om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet få rikta följande
fråga:
Är herr statsrådet villig att medverka
till sådana åtgärder att innebörden av
riksdagens år 1926 fattade beslut om
efterskänkande av kronans rätt till vissa
strömfall jämte utmål för strömfall
och dammfästen inom övre delen av
Västerbottens län blir för vederbörande
myndigheter och jordägare fullt
klarlagd?
Denna anhållan bordlädes.
§ 22
Interpellation ang. begränsning av tobaksreklamen
Ordet
lämnades på begäran till
Herr NILSSON i Tvärålund (ep),
som yttrade:
Herr talman! Det får numera anses
vetenskapligt säkerställt att tobaksrökningen
medför en menlig inverkan på
folkhälsan. Även om skadeverkningar
-
nas art ocli omfattning ännu ej helt
kunnat klarläggas synes man på vetenskapligt
håll vara ense om att all tobaksrökning
medför vissa hälsorisker.
Det är självfallet angeläget att dessa
risker minskas så långt möjligt. En nedskärning
av tobakskonsumtionen får
därför anses angelägen. Upplysningsverksamhet
m. in. i detta syfte bedrives
av olika sammanslutningar, av läkare
m. fl. Denna verksamhet motverkas
emellertid av den omfattande tobaksreklamen,
vilken ofta vänder sig
till de yngre åldersgrupperna. Enligt
min mening är det angeläget att denna
reklam minskas så mycket som möjligt.
Av intresse i detta sammanhang är
den överenskommelse som enligt tidningsuppgift
nyligen träffats mellan företrädare
för den danska tobaksindustrien.
Vid överläggningar, till vilka
initiativ tagits av den danska inrikesministern,
förband sig de nämnda företrädarna
att upphöra med all cigarrettreklam
i form av film och i de tidningar
som läses av tonåringar.
I vårt land har tobaksrökningen, särskilt
cigarrettrökningen, ökat kraftigt
bland ungdom i lägre ålder, inte minst
i de nedre tonåren och bland skolungdom.
Då det är särskilt angeläget att
tobaksbruket bland ungdom motverkas,
kan det enligt min mening vara
befogat att i vårt land söka få till
stånd en överenskommelse rörande tobaksreklamen,
som motsvarar den
nämnda danska överenskommelsen.
Med hänvisning till det ovan anförda
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
fä framställa följande
fråga:
Är statsrådet villig ta initiativ i syfte
att medverka till en överenskommelse
innebärande att tobaksrcklam ej skall
förekomma i form av film och ej heller
i tidningar som läses företrädesvis av
ungdom?
Denna anhållan bordlädes.
Fredagen den 13 april 1962
Nr 15 201
§ 23
Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av motion angående
beivrande i annan ordning än tryckfrihetsförordningen
stadgar av innehållet
i tryckt skrift, och
nr 12, i anledning av väckta motioner
angående jäv för kommunala förtroendemän
;
statsutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner,
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner, och
nr 63, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande säkerhetskontrollen
på atomenergiområdet;
bevillningsutskottets memorial nr 42,
med föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut rörande utskottets betänkande
nr 24 i anledning av väckta motioner
angående gift kvinnas förvärvsavdrag,
m. m.;
bankoutskottets utlåtande nr 16, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av beslut inom Internationella
valutafonden rörande generella
lånearrangemang, m. m.;
första lagutskottets memorial nr 31,
föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
vid behandlingen av första lagutskottets
utlåtande i anledning av väckt motion
om viss ändring av 6 kap. 7 § föräldrab
al ken;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 21, i anledning av motion om översyn
av vägtrafikförordningens bestämmelser
rörande minderårigs rätt att
framföra traktor å allmän väg,
nr 22, i anledning av motioner angående
vägtrafikförordningens bestäm
-
melse om hastighet vid passerande av
järnvägskorsning, och
nr 23, i anledning av motion om utredning
rörande sänkning av minimiåldern
för rätt att erhålla körkort för bil;
samt
jordbruksutskottets utlåtande nr 11,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående omorganisation av de
fiskesakkunniga organen i vattenmål,
m. m., jämte i ämnena väckta motioner.
§ 24
Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från bevillningsutskottet:
nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen
den 16 maj 1957 (nr 202) med särskilda
bestämmelser om kommuns,
landstingskommuns och annan samfällighets
utdebitering av skatt för åren
1958—1965, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet;
från bankoutskottet:
nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 4 mars 1955 (nr 110) om
Sveriges allmänna hypoteksbank och
om landshypoteksföreningar, m. m.;
från andra lagutskottet:
nr 163, i anledning av väckta motioner
angående bestämmelserna om transport
av animala livsmedel;
från tredje lagutskottet:
nr 158, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den
22 april 1960 (nr 77) angående byggnadsforskningsavgift,
m. m., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott, dels
ock i ämnet väckt motion; samt
från jordbruksutskottet:
nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1962/63,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.
202 Nr 15
Fredagen den 13 april 1962
Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 161, till fullmäktige i riksbanken,
angående användande av riksbankens
vinst för år 1961 samt i anledning
av dels framställning av fullmäktige i
riksbanken angående dispositionen av
överskotten från riksbankens rörelse,
dels ock i ämnet väckta motioner.
§ 25
Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:
nr 153, med förslag om återföräng av
vissa enligt lagen om allmän sjukförsäkring
m. m. fonderade medel,
nr 155, med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen den
28 september 1951 (nr 648), m. m.,
nr 158, angående godkännande av konvention
mellan Sverige, Danmark, Finland,
Island och Norge angående indrivning
av underhållsbidrag, m. m.,
nr 160, angående avveckling av rekognitionsavgifterna
till Danviks hospital,
nr 161, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 30 § lagen den 17 juni
1948 (nr 433) om försäkringsrörelse
m. m.,
nr 163, med förslag till lag angående
förbud mot siimjedelning av fast egendom,
nr 164, om överlåtelse av viss kronan
tillhörig mark, samt
nr 165, dels med förslag till lag om
särskilda förmåner för vissa internationella
organisationer m. m., dels ock
angående godkännande av det fjärde
tilläggsprotokollet till den allmänna
överenskommelsen rörande Europarådets
privilegier och immunitet.
Dessa propositioner bordlädes.
§ 26
Ang. utsträckt motionstid
Herr ANDRE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och yttrade:
Herr talman! Jag tillåter mig hemställa
att kammaren ville besluta, att tiden
för avgivande av motioner i anledning
av de Kungl. Maj :ts propositioner,
som bordlagts vid kammarens sammanträden
tisdagen den 10 och onsdagen
den 11 innevarande april samt i dag,
måtte med hänsyn till infallande helg
utsträckas till det sammanträde, som
infaller näst efter femton dagar från
det respektive propositioner kom kammaren
till handa.
Kammaren biföll denna hemställan.
§ 27
Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 106, angående vissa frågor rörande
lärarutbildning, motionerna:
nr 841, av herr Carlstcin,
nr 842, av herr Helén, och
nr 843, av herr Svensson i Stenkyrka
m. fl.; samt
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 142, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 21 juni
1922 (nr 277) angående postsparbanken,
motionen nr 844, av herr Börjesson i
Falköping m. fl.
Dessa motioner bordlädes.
§ 28
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.19.
In fidem
Sune K. Johansson
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE, STHLM 62
202440