Svar på fråga av herr Larsson i Hedenäset ang. deltagande i den avfinska riksdagen beslutade utredningen om ytterligare broförbindelse (Riksdagens protokoll 1956:10)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1956

ANDRA KAMMAREN

Nr 10

9—14 mars

Debatter ro. m.

Fredagen den 9 mars

Sid.

Svar på fråga av herr Larsson i Hedenäset ang. deltagande i den av
finska riksdagen beslutade utredningen om ytterligare broförbindelse

över Torne älv .................................................... 5

Svar på interpellation av fru Lindskog ang. en förbättrad ställning för

partiellt arbetsföra kvinnor m. m.................................. 6

Skogsvårdsavgiften .................................................. 10

Förmyndares förvaltning av omyndigas egendom.................... 12

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m...................... 23

Tisdagen den 13 mars

Svar på fråga av herr Braconier ang. redogörelse för de åtgärder, som
vidtagas för att bemöta i utländska publikationer förekommande

oriktiga uppgifter om Sverige...................................... 28

Svar på interpellation av herr Cassel ang. återbetalningen av tyska

Kalisyndikatets obligationer....................................... 30

Svar på fråga av herr von Seth ang. en redogörelse för de åtgärder,
som vidtagits för ett samgående mellan försvar och jordbruk för

säkerställande av totalförsvarets behov av hästar.................. 31

Svar på interpellation av herr Andersson i Dunker ang. sekretessbestämmelserna
rörande handläggningen inom lantbruksnämnderna
av stödlåne- och kontantbidragsärenden m. m..................... 38

Onsdagen den 14 mars

Svar på interpellationer av:

herr Christenson i Malmö ang. åstadkommande av ett enklare och

mera lättförståeligt språk i deklarationsblanketterna............ 43

1—Andra kammarens protokoll 1950. Nr 10

Nr 10

Innehåll

Sid.

herr Edström ang. vissa menliga följder för aktiebolag och ekonomiska
föreningar som på grund av missuppfattning kommit att
erlägga för lågt skattebelopp i samband med den år 1955 genomförda
skattehöjningen........................................... 46

fru Sandström ang. handläggningen av ärenden rörande tillstånd

till yrkesmässig trafik med buss................................. 50

herr Åhman ang. ombyggnad av bandelen Dannemora—Hargshamn 64
herr Stenberg ang. möjligheterna att stanna snabbgående tåg i händelse
av stopptecken vid bevakade järnvägsövergångar......... 68

Lag med vissa bestämmelser om val till riksdagens andra kammare

för perioden 1957—1960 ........................................... 72

Repetitionsövningsverksamheten under budgetåret 1956/57 .......... 105

Ersättning till Mattias Forslund i Vojakkala för viss krigsskada...... 128

Avsättning till lotterimedelsfonden................................... 131

Vidgad skattefrihet för allmänna samlingslokaler..................... 135

Ersättning av kostnader för vittnen och försvarare vid domstol...... 136

Frihet från skyldighet att till förmyndare och överförmyndare gälda
arvodesersättning för omyndigförklarad folkpensionärs pension ... 137
Sänkning av den pensionsberättigande åldersgränsen för änkepension 139

Förskolbarnens tillträde till biograflokalerna......................... 143

Vidgning av frikretsområdena för telefonsamtal på landsbygden..... 145

Interpellationer av:

herr Svensson i Ljungskile ang. praxis i fråga om intagning av patienter
på sinnessjukhus, m. m.................................. 145

fröken Elmén ang. samordningen mellan arbetslöshetsförsäkring och

sjukförsäkring .................................................. 153

herr Löfroth ang. bestämmelserna om koncessionsrenskötseln i kustlandet
i Norrland............................................... 154

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 9 mars

Bevillningsutskottets betänkande nr 12, ang. skogsvårdsavgiften för år

1956 ............................................................. 10

— nr 13, om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen om särskilda

investeringsfonder för inventarier och lagertillgångar, m. m....... 11

-—- nr 14, ang. särskild beskattning för sjöfolk....................... 12

— nr 15, om preliminär A-skatt för yrkesfiskare..................... 12

Första lagutskottets utlåtande nr 11, ang. förmyndares förvaltning m. m. 12
Andra lagutskottets utlåtande nr 7, om införande i hälsovårdsstadgan

av föreskrift rörande bostadstak.................................. 23

— nr 8, om trafikbullret............................................. 23

Innehåll

Nr 10

Andra lagutskottets utlåtande nr 9, om indragningen av körkort på

grund av trafikförseelse .......................................... 23

— nr 10, ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m...... 23

— nr 11, om ändring i lotteriförordningen........................... 26

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7, ang. rening av spillolja 26

Onsdagen den 14 mars

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4, om valen till andra kammaren
för perioden 1957—1960.......................................... 72

— memorial nr 5, ang. ändringar i riksdagsstadgan.................. 105

Statsutskottets utlåtande nr 41, ang. anslag under försvarets fonder

m. m............................................................. 105

— nr 42, ang. repetitionsövningarna 1956/57 m. m.................. 105

— nr 43, ang. ersättning i vissa fall för olycksfall i arbete eller yrkessjukdom.
......................................................... 127

— nr 44, om ersättning till M. Forslund............................. 128

— nr 45, om anslag till avsättning till lotterimedelsfonden.......... 131

Bevillningsutskottets betänkande nr 16, om ändrad lydelse av 56 och

58 §§ uppbördsförordningen ...................................... 135

— nr 17, om ändring av skatteberäkningen för ackumulerad inkomst 135

— nr 18, om vidgad skattefrihet för allmänna samlingslokaler....... 135

Första lagutskottets utlåtande nr 12, ang. översyn av bestämmelserna

om skyldighet för statstjänstemän att undergå läkarundersökning 136

— nr 13, om tillfällig ökning av regeringsrådens antal............... 136

— nr 14, om ändring rörande ersättning för vittnen och försvarare

vid domstol....................................................... 136

— nr 15, ang. frihet från skyldighet att till förmyndare och överförmyndare
gälda arvode beträffande omyndigförklarads folkpension 137

Andra lagutskottets utlåtande nr 12, om sänkning av åldersgränsen för
änkepension........................................................ 139

— nr 13, ang. stöd till ensamstående förvärsarbetande mödrar med

barn under 16 år.................................................. 143

Jordbruksutskottets utlåtande nr 6, ang. grunderna för fortsatt stöd åt

lin- och hampodlingen............................................. 143

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 8, ang. förskolbarns tillträde
till biograf......................................................... 143

— nr 9, om vidgning av frikretsområdena för telefon på landsbygden 145

— nr 10, om riskerna för förväxling av namnlika läkemedel ........ 145

'' 2

Fredagen den 9 mars 1956

Nr 10

Fredagen den 9 mars

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 2 innevarande
mars.

§ 2

Svar på fråga ang. deltagande i den av
finska riksdagen beslutade utredningen

om ytterligare broförbindelse över
Torne älv

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr statsrådet HJALMAR NILSON,
som yttrade:

Herr talman! Herr Larsson i Hedenäset
har frågat mig, om ett positivt deltagande
från svensk sida kan påräknas
i den utredning av frågan om åstadkommande
av ytterligare broförbindelse
över Torne älv, varom finska riksdagen
fattat beslut.

I anledning härav vill jag erinra om
mitt svar i april förra året på en interpellation
av herr Larsson i Hedenäset
i samma fråga. Därvid meddelade jag
bl. a., att några aktuella planer på att
bygga en bro över Torneälven norr om
Haparanda för det dåvarande ej förelåg.
Jag uttalade också att om det, sedan
bl. a. erfarenhet vunnits rörande
trafikunderlaget m. m. vid framför allt
den nuvarande färjan vid Pello och en
planerad ny färja vid Övertorneå, skulle
komma att visa sig lämpligt att närmare
överväga ett brobygge, torde frågan
härom få upptagas till prövning i
vanlig ordning.

Enligt vad jag erfarit har vederbörande
utskott i finska riksdagen nyligen i
anledning av en motion föreslagit, att
riksdagen ville besluta hemställa, att
finska regeringen måtte vidtaga åtgärder
i syfte att undersöka möjligheterna
för byggandet av en bro över Torne älv

vid Pello by. Utskottet har i samband
därmed uttalat, att »undersökningar
borde utföras angående förverkligande
av brobygget, vilket givetvis skulle ske
i samråd mellan myndigheterna i Finland
och Sverige samt bekostas gemensamt».

Såvitt jag har mig bekant har någon
officiell framställning i frågan ej gjorts
från finsk sida till svenska myndigheter.
I varje fall föreligger ingen framställning
från den finska regeringen till
den svenska.

Under förhandenvarande förhållanden
anser jag mig inte böra göra något
uttalande i frågan.

Härefter anförde:

Herr LARSSON i Hedenäset (bf):

Herr talman! Jag ber att få framföra
ett tack till statsrådet Hjalmar Nilson
för svaret på min enkla fråga. Men jajf
måste bekänna, som så ofta inträffar
här i riksdagen när en interpellation
eller en enkel fråga besvaras, att jag
inte kan vara fullt till freds med svaret.
Jag hade nog hoppats på ett positivt
ställningstagande till frågan om en utredning.

I svaret åberopas och citeras i viss
utsträckning ett utlåtande av den finska
riksdagens kommunikationsutskott. Jag
skall, för att i någon mån belysa frågans
betydelse, anföra ytterligare ett
par rader ur detta utlåtande. Det heter
däri: »Såsom i motionens motivering
genom siffermaterial ådagalagts, är trafiken
vid färjstiillet stor och skulle uppenbarligen
vara ännu större, om en
bro funnes på överfartsplatsen. Enär på
platsen går stark ström, försvåras färjtrafiken
av islossningen och flottningen,
varförutom trafiken helt ligger nere vid
menföre, vilket tvingar trafikanterna att

Nr 10

Fredagen den 9 mars 1956

Svar på interpellation ang. en förbättrad

m. m.

färdas genom det 125 km sydligare belägna
Torneå. Det är uppenbart, att
byggandet av bron skulle äga en i alla
hänseenden positiv inverkan på trafikens
skötsel och uppehållande mellan
Finland och Sverige.»

Jag skall utöver detta endast be att
få uttala den förhoppningen, att det initiativ,
som i anledning av den finska
riksdagens behandling av frågan är att
vänta från finskt håll, kommer att mötas
av en positiv inställning på svensk
sida. Jag kan inte uraktlåta att göra den
reflexionen, att det synes mindre tillfredsställande,
om genomförandet av
åtgärder, som är av betydelse för den
här aktuella gränsbefolkningen, skall
vara beroende av initiativ från finsk
sida. Vi bör här i Sverige ha minst
samma möjligheter att vara framåt i
detta hänseende som vad Finland har
resurser till.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Jag vill med anledning
av vad herr Larsson i Hedenäset sist
yttrade bara erinra om att vi för närvarande
har en ny förbindelse över
gränsälven mellan Finland och Sverige
under arbete vid Övertorneå.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. en förbättrad
ställning för partiellt arbetsföra
kvinnor m. m.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, erhöll på begäran
ordet för att besvara fru Lindskogs interpellation
angående en förbättrad
ställning för partiellt arbetsföra kvinnor,
m. m.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form tillställts kammarens
ledamöter, och herr statsrådet Ericsson
lämnade nu endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i svaret.

ställning för partiellt arbetsföra kvinnor

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! Fru Lindskog har till
mig ställt följande frågor:

År statsrådet beredd att vid övervägandet
av arbetsvärdens personella upprustning
föreslå en sådan utökning att
de partiellt arbetsföra kvinnornas behov
bättre tillgodoses?

Kan man förvänta att även de mycket
unga kvinnor, som på grund av missanpassning
och bristande uthållighet
har svårt att behålla ett arbete, får inräknas
i gruppen partiellt arbetsföra
och bli föremål för lämplig form av
arbetsvärd?

Som svar härpå vill jag meddela följande.

Begreppet partiellt arbetsföra inbegriper
personer, vilka på grund av fysiska
eller psykiska arbetshinder eller
social belastning har eller väntas kunna
få svårare än andra att erhålla och behålla
ett förvärvsarbete. Av begreppsbestämningen
framgår, att hänsyn icke tages
till kön eller lyte. Avgörande är uteslutande
svårigheten att erhålla och behålla
ett arbete. Följaktligen står arbetsvärdens
resurser öppna för såväl
partiellt arbetsföra kvinnor som missanpassad
kvinnlig ungdom. De speciella
hjälpåtgärder, som kan komma i fråga,
är arbetsprövning, arbetsträning, fortbildning,
yrkesutbildning, hemarbete
och näringshjälp. Innan dylika kompletterande
hjälpåtgärder vidtages, ankommer
det emellertid på arbetsförmedlingarna
att i första hand undersöka möjligheterna
av en direktplacering i öppna
marknaden.

Arbetsförmedlingens statistik för år
1955 ger en uppfattning om i vilken utsträckning
arbetsvärden anlitats av arbetssökande
partiellt arbetsföra kvinnor.
Av samtliga 22 950 arbetssökande
var 5 276, eller 23 procent, kvinnor.
Som jämförelse kan nämnas, att antalet
förvärvsarbetande kvinnor i procent av
hela antalet förvärvsarbetande enligt

Fredagen den 9 mars 1956 Nr 10

Svar på interpellation ang. en förbättrad

m. m.

sista folkräkningen också var 23 procent.
Av de arbetssökande kvinnorna
kunde 2 258, alltså bortåt hälften, placeras
i arbeten i öppna marknaden genom
vanliga arbetsförmedlingsåtgärder,
och något över 800 blev föremål för direkta
arbetsvårdande åtgärder såsom yrkesutbildning,
arbetsprövning, arbetsträning
etc. Interpellanten säger, att arbetsförmedlingsstatistiken
är bristfällig
och missvisande, enär många inte anmäler
sig som arbetssökande. Att icke
alla partiellt arbetsföra kvinnor vänder
sig till arbetsförmedlingen är naturligtvis
riktigt, men det är omöjligt att kvantitativt
uppskatta hur stor den del är
som ej kommer i kontakt med de resurser
som arbetsvärden erbjuder.

Trots att sålunda inga formella hinder
för beredande av arbetsvärd åt partiellt
arbetsföra kvinnor föreligger, har
vissa svårigheter kunnat konstateras i
fråga om bl. a. arbetsprövning och arbetsträning.
Träningsverkstäderna är
nämligen i allmänhet ännu icke rustade
att taga emot partiellt arbetsföra
kvinnor i erforderlig utsträckning. Man
försöker emellertid övervinna svårigheterna
genom inrättande av särskilda inackordcringshem
och genom att vidga
sysselsättningsramen vid verkstäderna.
En förbättring är således att förvänta
i detta avseende.

I fråga om fortbildning, yrkesutbildning
och omskolning är emellertid de
partiellt arbetsföra kvinnorna bättre
tillgodosedda och proportionerna mellan
män och kvinnor mera tillfredsställande.

Anslagen till den arbetsvårdande
verksamhet, som bedrivs genom arbetsmarknadsstyrelsen,
har successivt höjts
sedan styrelsen ålades att vara det centrala
arbetsvårdsorganet. Innevarande
budgetår uppgår anslagen till 2 900 000
kronor, och för nästa budgetår föreslås
3 600 000 kronor.

I statsverkspropositionen har jag uttalat,
att behovet av en avsevärd för -

ställning för partiellt arbetsföra kvinnor

stärkning av personalen för arbetsvärd
måste anses vara till fullo klarlagt. Jag
har också föreslagit ett belopp på
175 000 kronor för tillfälliga personalförstärkningar
på arbetsförmedlingarna.
Större delen av detta belopp är avsett
att öka personalresurserna för arbetsvärden,
som därmed också får bättre
möjligheter att tillgodose de partiellt arbetsföra
kvinnornas behov. Frågan om
ytterligare personalbehov för att i ännu
högre grad effektivisera arbetsvärden
kommer att från min sida följas med
oavlåtlig uppmärksamhet.

De unga flickor, som på grund av
missanpassning och bristande uthållighet
har svårt att behålla ett arbete, utgör
ett stort och svårbemästrat problem.
Som regel finns här en psykiatrisk-psykologisk
bakgrund, hem- och miljöförhållanden
av otillfredsställande art etc.
I fråga om denna kategori äger samarbete
rum mellan arbetsförmedlingen och
olika barnavårdsnämnder och ungdomsvårdsskolor.
Denna grupp har givetvis
samma möjligheter till arbetsvärd som
övriga på arbetsmarknaden handikappade.
Arbetsförmedlingens yrkesexpeditioner
hjälper till att finna ett passande
arbete för dem på öppna arbetsmarknaden,
och om särskilda arbetsvårdsåtgärder
behövs, står de särskilda arbetsvårdsexpeditionerna
alltid öppna för
dem. Även om det fortfarande återstår
mycket att göra för dessa socialt missanpassade
unga flickor bekräftas det
allmänt från de socialvårdande organen,
att sedan arbetsvärden från mitten av
40-talet började uppbyggas, har en påtaglig
lättnad inträtt i fråga om möjligheterna
att bereda olika grupper av
handikappade erforderlig omvårdnad.

Jag vill slutligen erinra om den utredning,
som pågår rörande frågan om
rehabiliteringsåtgärder i anslutning till
sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna. En
av utredningen föreslagen försöksverksamhet
på detta område pågår sedan
årsskiftet inom arbetsvärds- och sjuk -

Nr 10

Fredagen den 9 mars 1956

Svar på interpellation ang. en förbättrad

m. ni.

försäkringsorganisationernas ram. Den
syftar bl. a. till att finna former för inkopplande
av samhällets hjälpåtgärder
på tidigaste möjliga stadium. Genom
att vid rätt vald tidpunkt bereda möjlighet
till arbetsvärd och erforderlig
medicinsk behandling torde många kunna
återföras till arbetsmarknaden som
fullgod arbetskraft. Det finns anledning
att räkna med att även vid det här pågående
utredningsarbetet de partiellt
arbetsföra kvinnornas ställning kommer
att uppmärksammas.

Härpå anförde:

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för socialdepartementet för
svaret på min interpellation. Svaret inger
på flera punkter goda förhoppningar
om att de otillfredsställande förhållandena
med statsmakternas hjälp skall
kunna bemästras. En samverkan måste
här ske mellan kommunerna, landstingen,
arbetsvårdsorganen och staten, och
det är alltså inte min mening att lägga
hela ansvaret på staten. Men statens
stimulans i form av bidrag och föredöme
i en klar syn på problemets betydelse
är oerhört viktig. Herr statsrådets
löfte att med oavlåtlig uppmärksamhet
följa frågan om ytterligare personal för
att effektivisera arbetsvärden hälsar jag
med tillfredsställelse, och detta löfte bör
inge tillförsikt. Trots de höjda anslagen
till såväl det centrala arbetsvårdsorganet
som till mera tillfälliga personalförstärkningar
på arbetsförmedlingarna
motsvarar resurserna ändå inte behovet.

När arbetsmarknadskommissionen år
1945 drog upp riktlinjerna för arbetsvårdsverksamheten
angavs, att denna
borde bli ett led i strävandena att skapa
en individualiserad och effektiviserad
arbetsförmedling. Vid den tiden
kom de flesta klienterna till arbetsvårdsexpeditionerna
från de allmänna
förmedlingsavdelningarna, men i dag
kommer endast 25 procent från dessa.

ställning för partiellt arbetsföra kvinnor

De övriga 75 procenten kommer från
socialvårdsorgan, sjukhus och vårdanstalter.
Och här rör det sig ofta om svåra
fall, som är mycket tidskrävande och
besvärliga att placera. Det är inte säkert
att den första arbetsplaceringen
lyckas, kanske inte den andra heller.
Det är därför nödvändigt att arbetsvärdens
personal får möjlighet att hålla
kontakt med klienten en tid efter arbetsplaceringen
för att se hur det går.
Risken är annars stor för att klienten
efter ett misslyckande åker ned i depression
och missmod, tycker att det
inte lönar sig att göra nya försök och
därigenom spolierar vad man redan har
satsat i form av arbetsprövning och arbetsträning.

Statsrådet har i sitt svar framhållit,
att man i fråga om begreppsbestämningen
— vem som är partiellt arbetsför
— inte tar hänsyn till kön eller lyte,
och det är nog riktigt — i teorien och
principiellt. Men i praktiken ter sig saken
annorlunda. Arbetsvärden kom till
för att hjälpa de militärskadade att finna
nya försörjningsmöjligheter. Nästa
steg blev att man inriktade ansträngningarna
på att finna motsvarande möjligheter
även för de civilskadade och
sådana som av hälsoskäl måste byta
yrke.

Här har männen stått i förtur, och
kvinnorna har inte i det allmänna medvetandet
kommit att stå i samma led.
Det har också varit mycket svårare att
finna lämpliga arbetsobjekt för kvinnorna,
och man har många gånger måst
säga sig, efter fruktlösa försök, att det
går inte. Kvinnorna blir som klienter
mer arbetskrävande och tar längre tid
och fordrar större ansträngning för arbetsvärden,
om de skall kunna bli hjälpta,
detta just på grund av att det är så
pass mycket svårare att finna lämpliga
arbetsobjekt och lämpliga arbetsplaceringar
för dem. Man kan i det sammanhanget
påminna om att här i landet
finns mig veterligt endast en skyddad

Fredagen den 9 mars 1956 Nr 10

Svar på interpellation ang. en förbättrad ställning för partiellt arbetsföra kvinnor
m. m.

industri, som till övervägande antal sysselsätter
kvinnliga partiellt arbetsföra,
under det att det finns rätt många sådana
för manliga partiellt arbetsföra.

När jag framställde min interpellation
var det särskilt två grupper av kvinnor
som jag hade i blickpunkten, nämligen
de äldre ensamstående kvinnorna och
de mycket unga flickorna. De ensamstående
kvinnorna på mellan 50 och 67
år lever i många fall i en besvärlig
situation. De är ofta inte riktigt kvalificerade
för någon av de hjälpformer
som vi har i vårt sociala omvårdnadsprogram.
De har inte så nedsatt arbetsförmåga,
att de kan beviljas invalidpension
eller sjukbidrag, men de är heller
inte vid så god vigör, att de kan ta
ett heltidsarbete. Det enda som återstår
är socialhjälp, som ges på grund
av — som det heter i lagen — »bristande
kropps- eller själskrafter». Och
den indikationen är ganska tänjbar och
ges olika tolkning i olika kommuner,
bortsett från att det för många ter sig
motbjudande att ta emot socialhjälp.

Jag är rädd för att denna grupp av
kvinnor liksom de ofullständiga familjerna,
där det bara finns en familjeförsörjare
mot normalt två, kommer att bli
vårt största socialhjälpsklientel under
de närmaste 10, 15 åren, om inte arbetsvärden
kan lösa problemet att ge dessa
äldre kvinnor ett välbehövligt stöd till
ny självstart och även kan spåra upp
arbetstillfällen och arbetsobjekt. För
dessa uppgifter behöver arbetsvärden
en personell utökning, först och främst
vid länsarbetsnämnderna. Som det nu
är hinner tjänstemännen där inte med
mera än det löpande arbetet. De får
ingen tid över till att söka kontakter för
beredande av nya arbetsmöjligheter.

När det gäller den andra gruppen, de
mycket unga flickorna, som på grund
av missanpassning och bristande uthållighet
har svårt att behålla ett arbete,
är jag glad över att det så klart har utsagts
i interpellationssvaret, att denna

grupp har samma möjligheter till arbetsvård
som övriga på arbetsmarknaden
handikappade. Jag tror inte, att
denna utväg har förefallit lika självklar
för vare sig barnavårdsnämnder,
arbetsvårdsorgan eller för allmänheten.

Herr statsrådet erinrar slutligen om
den utredning, som pågår rörande rehabiliteringsåtgärder
i anslutning till
sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna.
När denna undersöker möjligheterna att
finna former för inkopplande av samhällets
hjälpåtgärder för dem, som går
med sjuk- och yrkesskadeersättning,
medger då direktiven för utredningen,
att även de äldre kvinnornas ställning —
deras som varken är friska eller sjuka
-— kan bli föremål för en undersökning,
som sedan kunde bli vägledande för arbetsvärds-
och socialvårdsorganen? De
äldre kvinnornas ställning är i detta
fall likartad med deras, som har varit
sjuka och fått sin arbetsförmåga nedsatt.
Om vi tänker oss en person — vare
sig man eller kvinna — som genom
sjukdom har fått sin arbetsförmåga
nedsatt med 55 procent, gäller det ju
att taga vara på de 45 procenten arbetsförmåga
som finns kvar. En nedsliten
människa, hos vilken det inte kan påvisas
någon direkt och bestämd sjukdom
men som inte heller har större arbetsförmåga
än 45 procent, är ganska
likställd med denna andra, som har
haft sin sjukpenning under sjukdomstiden.

Jag tycker mig skymta i svaret, att
herr statsrådet inte är främmande för
den tanken, att utredningen skulle kunna
ägna särskilt ifrågavarande grupp av
kvinnor uppmärksamhet vid sitt arbete.
Det skulle emellertid vara värdefullt
att på denna punkt få en något
större klarhet, om det är möjligt.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Det-är alldeles uppen -

Nr 10

Fredagen den 9 mars 1956

Skogsvårdsavgiften

bart att de myndigheter och organ, som
sysslar med arbetsvärdens problem, i
allmänhet inte kan känna sig nöjda
med de resurser samhället ställt till deras
förfogande. Jag har också, såsom jag
understrukit i interpellationssvaret, allt
intresse av att det kan vidtas åtgärder,
som åt samhället räddar den arbetskraft
som står att vinna hos de partiellt arbetsföra.

Samtidigt som jag säger detta kan jag
inte undgå att erinra om att det är få
verksamheter, som under de senaste tio
åren haft förmånen att få expandera så
snabbt som denna verksamhet gjort.
Särskilt gäller detta den tid, då arbetsmarknadsstyrelsen
haft hand om verksamheten,
alltså från år 1951. Det första
anslaget till verksamheten lämnades år
1951/52 och utgjorde då 800 000 kronor.
Nu är vi uppe i det tredubbla beloppet,
och det måste ju sägas vara rätt raskt
marscherat. Därmed är emellertid inte
sagt att verksamheten är färdigutbyggd.
Tvärtom måste resurserna undan för
undan ökas på ett sådant sätt, att man
kan tillgodose det behov som här föreligger.

Den utredning, som är omtalad i interpellationssvaret,
skall avse alla som
omfattas av sjuk- och yrkesskadeförsäkring,
och det är uppenbart att däri skall
ingå även den kategori, som fru Lindskog
i första hand här talade om, nämligen
den medelålders kvinnliga arbetskraften.
Jag är överens med interpellanten
om att det är ett mycket viktigt
samhällsproblem att försöka på nytt
koppla in dessa människor i produktivt
arbete. Det kan betyda mer än många
andra åtgärder, och jag har vid ett par
tillfällen gett uttryck åt den meningen,
att vi här ställes inför alldeles nya problem.
Jag är också överens med fru
Lindskog om att vi med förenade krafter
och ansträngningar bör försöka finna
sådana former för denna verksamhet,
att vi kan nå de resultat som vi
båda syftar till.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogos var för sig och hänvisades
till statsutskottet Kungl. Maj :ts å
bordet vilande propositioner:

nr 87, angående vissa frågor rörande
verksamheten vid Apelvikens och Kronprinsessan
Victorias kustsanatorier;
samt

nr 89, angående vissa åtgärder för
ökad intagning vid universitet och högskolor.

§ 5

Föredrogs den av herr Gustafsson i
Borås vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet Hjalmar Nilson angående
vissa vägförbättringar i södra
delen av Älvsborgs län.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs den av fröken Wetterström
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet angående planläggningen
av fullträffsäkra befolkningsskyddsrum.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Skogsvårdsavgiften

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 12, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed
skogsvårdsavgiften för år 1956 skall
utgå.

I statsverkspropositionen hade Kungl.
Maj :t bl. a. föreslagit riksdagen besluta,
att skogsvårdsavgift enligt förordningen
om skogsvårdsavgift skulle för år 1956
utgå med en och en halv promille.

Fredagen den 9 mars 1956

Nr 10

Statsverkspropositionen hade i denna
del hänvisats till bevillningsutskottet.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen framlagda förslag
angående skogsvårdsavgiften besluta,
att skogsvårdsavgift enligt förordningen
om skogsvårdsavgift skulle för
år 1956 utgå med en och en halv promille.

Reservation hade avgivits av herrar
Veländer och Nilsson i Svalöv, som ansett,
att utskottet bort hemställa att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen framlagda
förslag angående skogsvårdsavgiften
besluta, att skogsvårdsavgift enligt
förordningen om skogsvårdsavgift
skulle för år 1956 utgå med en promille.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Frågan om skogsvårdsavgifterna
hör till dem, som kommer
tillbaka varje år. Jag skall därför fatta
mig mycket kort.

Herrar Velander och Nilsson i Svalöv
har fogat en reservation till utskottets
utlåtande, vilken går ut på att skogsvårdsavgiften
skall sänkas från 1,5 promille
till 1 promille. En sådan sänkning
borde enligt min mening ha skett redan
år 1952, när man höjde taxeringsvärdena.
Hade man gjort som vi då
yrkade, hade skogsägarnas belastning
inte ökat på det ganska omotiverade
sätt, som nu blev fallet. Dessa avgifter
är en objektskatt av i stort sett samma
karaktär som fastighetsskatterna, och de
bör därför principiellt tagas bort. Åtminstone
bör de avvecklas i stället för
att fortsätta att år efter år utgå med det
maximalt möjliga beloppet, som just är
1,5 promille. Vi kan mycket väl förstå,
att ett sådant borttagande inte kan ske
på en gång utan att man här måste gå
fram i etapper. Därför har vi yrkat, att
man denna gång skall nöja sig med att

Skogsvårdsavgiften

taga bort en tredjedel av avgiften och
alltså sänka uttagningen från 1,5 promille
till 1 promille.

Jag ber att få yrka bifall till denna
reservation.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag skulle kunna nöja
mig med att yrka bifall till vad utskottet
här föreslagit, betonande att alla medel
som inflyter genom denna avgift
går till skogsvårdande åtgärder. Det är
väl bara till fördel så länge det finns
möjligheter att på det sättet pumpa in
pengar till skogsvården.

Jag kan emellertid inte underlåta säga,
att jag blev en smula förvånad, när
herr Cassel, som här ställer sig på reservanternas
ståndpunkt, inte bara talar
om vad man föreslog i fjol, nämligen
att avgiften skulle sänkas till 1 promille,
utan t. o. m. tar upp problemet
om avskaffande på lång sikt av hela
avgiften. Om detta ligger reservanterna
och deras parti så varmt om hjärtat,
borde man väl ha kostat på sig en motion
därom i stället för att bara skriva
in saken i en reservation, som — det
måste man klart ha insett — icke kan
föranleda någon åtgärd.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 8

Föredrogos vart för sig bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen
den It maj 1951 (nr 230)
med provisoriska bestämmelser om särskilda
investeringsfonder för ersättande
av förlorade inventarier och lagertillgångar,
in. in.,

Nr 10

Fredagen den 9 mars 1956

Förmyndares förvaltning av omyndigas egendom m. m.

nr 14, i anledning av väckt motion
om införande av särskild beskattning
för sjöfolk, och

nr 15, i anledning av väckt motion
om utredning angående möjligheterna
för yrkesfiskare att erlägga preliminär
A-skatt.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

§ 9

Förmyndares förvaltning av omyndigas
egendom m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande,
nr 11, i anledning av väckta
motioner om vissa ändrade regler angående
förmyndares förvaltning av
omyndigas egendom m. m.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 335 i första kammaren av fru Gärde
Widemar m. fl. och nr 276 i andra kammaren
av herr Cassel m. fl. I motionerna,
vilka voro likalydande, hade hemställts,
»att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
för att utforma lämpliga regler angående
placering av omyndigs penningmedel
samt angående sakkunnig hjälp åt
överförmyndarna och utvidgad kontroll
över dessa».

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, 1:335 och 11:276,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning för att utforma
lämpliga regler angående placering av
omyndigs penningmedel;

B) att motionerna 1:335 och 11:276,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört och
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Sjöström-Bengtsson
samt herrar Erik Svedberg,
Theodor Johansson, Onsjö, Ekström,
Jacobsson i Sala och Lundqvist,

vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att förevarande motioner, 1:335 och
11:276, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ONSJÖ (bf):

Den motion som första lagutskottet
här haft att behandla är ingen nyhet.
Utskottet har tidigare haft att ta ställning
till motioner i samma ämne, senast
under höstriksdagen förlidet år,
alltså för endast fyra månader sedan.
Den motion, som då förelåg, avslogs av
riksdagen på förslag av ett nära nog
enhälligt första lagutskott.

Nu har motionärerna vunnit framgång
så till vida, att majoriteten inom
utskottet ansett sig kunna gå med på en
utredning. Om detta har skett på grund
av någon åsiktsförändring inom utskottet
eller om utskottet har resignerat inför
motionärerna lämnar jag därhän.

Det är klart att man kan resonera som
så, att en utredning förpliktar inte till
någonting. Vi är emellertid sju reservanter,
som inte har velat vara med
om ens en utredning. Vi anser nämligen,
att om man skall besvära Kungl.
Maj :t med begäran om en utredning bör
man vara tämligen säker om att man
både vill och kan åstadkomma en ändring.

Motionärerna syftar ju till att omyndigas
penningmedel skall kunna placeras
så, att de inte förlorar i värde på
det sätt de nu gör genom penningvärdets
fall. Det vore i och för sig riktigt,
att de finge placeras i realvärden, men
den saken är inte så enkel att ordna
som motionärerna här tänker sig. Jag
tar mig friheten att citera första lagutskottets
utlåtande 1951, ty det är
egentligen detta som reservanterna här
stöder sig på. Utskottet skrev: »Utskottet
vill icke bestrida, att vissa skäl tala
för den av motionärerna framförda tanken
att öppna vidgade möjligheter för
placering av förmyndarmedel i real -

Fredagen den 9 mars 1956 Nr 10

Förmyndares förvaltning av omyndigas egendom m. m.

värden. Emellertid är det uppenbart att
en övergång till friare placeringsregler
skulle draga med sig stora vanskligheter.
För att i ett givet ögonblick kunna
bedöma, huruvida en omyndigs tillgångar
med trygghet kunna helt eller delvis
placeras exempelvis i aktier, fordras
ett stort mått av insikt och förutseende.
Förmyndaren skulle vidare vid en sådan
placering vara nödsakad att kontinuerligt
följa utvecklingen på det ekonomiska
området för att vid behov
snabbt kunna övergå till annan placeringsform.
En inflationsartad utveckling
kan nämligen snart nog förbytas i
sin motsats. Det torde därför vara
ofrånkomligt, att ett visst moment av
spekulation skulle vinna insteg, om det
mera allmänt medgåves att placera förmyndarmedel
i aktier. En sådan utveckling
synes icke vara väl förenlig med
trygghetsprincipen, vilken enligt utskottets
mening alltjämt bör vara vägledande
på detta område. Även placering i
fast egendom kan vara en mycket chansartad
och osäker affär. Härtill kommer
att en övergång till friare placeringsregler
torde komma att ställa alltför
stora krav på överförmyndarna.» Sedan
detta skrevs har såvitt jag kan förstå
ingenting hänt, som motiverar en ändrad
inställning.

Den gången remitterades motionerna
till de institutioner, som kunde förutsättas
ha möjlighet att bedöma saken.
Dessa avstyrkte motionerna med ungefär
samma motivering som utskottet.
Advokatsamfundet t. ex. skrev: »Med
hänsyn till de vanskligheter, som äro
förknippade med regler om större frihet
vid val av placeringsobjekt, vill styrelsen
för sin del avstyrka motionerna.
Botemedlet är i stället ett fast penningvärde.
» Det sista påpekandet är ju riktigt.
Stockholms förmyndarkammare
och andra remissinstanser uttalade sig
i liknande riktning.

Det finns ju författningsbestämmelser
om hur förmyndaren skall placera förinyndarmedel.
lian får placera dem i

obligationer, i fast egendom etc., men
han har därutöver med överförmyndarens
samtycke rätt att placera även i
aktier. Det råder alltså inte förbud att
placera förmyndarmedel i aktier, överförmyndaren
får i sin tur inte ge sådant
samtycke utan särskilda skäl. Såvida
jag inte är fel underrättad, har denna
bestämmelse börjat tillämpas liberalare,
överförmyndarna i de stora städerna
— jag tror att det mest är fråga om
Stockholm och Göteborg som saken gäller
— har medgett sådan placering i
större utsträckning. Jag anser inte att
detta är oriktigt. Men att släppa detta
placeringssätt fritt över hela landet tror
jag inte går, så länge det finns så många
överförmyndare. Det skulle fordra —
som motionärerna såvitt jag förstår
också har tänkt sig —• en omorganisation
av överförmyndarinstitutionen. Jag
är rädd för att detta skulle leda till
att vi byråkratiserade denna institution,
som inte från något håll har kunnat
beskyllas för att inte fungera tillfredsställande.

Som sagt, herr talman, såvitt jag kan
finna har ingenting hänt sedan 1951 och
i varje fall inte sedan i höstas, som
motiverar att riksdagen frångår den
ståndpunkt den då intog och som också
första kammaren intog när den i onsdags
behandlade motionen och biföll
reservationen med mycket stor majoritet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
reservationen.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Det är riktigt, som herr
Onsjö har sagt, att första lagutskottet
tidigare — 1951 och 1952 •— har intagit
en annan ståndpunkt i denna fråga
än nu. Däremot är det inte riktigt,
att vi gjorde det under förra årets riksdag.
Då var nämligen inte denna fråga
uppe, utan det var endast ett detaljspörsmål,
som möjligen har samband
med frågan, nämligen möjligheten att

Nr 10

Fredagen den 9 mars 1956

Förmyndares förvaltning av omyndigas egendom m. m.

ställa expertis till överförmyndarnas
förfogande.

Jag vill för min del erinra om att jag
i debatten förra året sade, att man förmodligen
inte i längden kan upprätthålla
det stela placeringssystem man nu
har beträffande förmyndarmedel. Jag
skäms inte för att säga, att jag i det hänseendet
har tänkt om. I motsats till herr
Onsjö anser jag nämligen, att det hänt
en hel del, och detta gäller även det
senaste året. Jag skall i korthet redogöra
för hur saken ligger till och för tidigare
yttranden i den mån så inte redan har
skett genom herr Onsjö. Dennes redogörelse
tycker jag för övrigt var något
ensidig.

Man skall normalt placera omyndigas
penningmedel på vissa såsom särskilt
säkra angivna sätt. Jag skall inte beröra
dem nu. Man kan emellertid göra
omyndigas penningmedel räntebärande
också på annat sätt än genom de s. k.
säkra sätten. Man kan exempelvis inköpa
aktier — det är inget direkt förbud
emot det, men man måste ha överförmyndares
samtycke. I det sammanhanget
finns emellertid ett mycket viktigt
tillägg till lagbestämmelsen, nämligen
att »samtycke må ej givas med
mindre särskilda skäl därtill äro». Till
råga på olyckan har det i motiveringen
till detta tillägg till paragrafen, vilket
infördes 1924 av det dåvarande första
lagutskottet, lämnats en del restriktiva
anvisningar om hur tillägget skall tolkas.
Det kan för övrigt förtjäna nämnas,
att när lagberedningen på sin tid
framlade förslag till bestämmelser om
placeringen, var denna sista punkt »ej
må samtycke givas med mindre särskilda
skäl därtill äro» inte medtagen utan
tillädes i första lagutskottet. Man hyste
väl ännu på den tiden — måhända
förklarligt nog — en viss misstro mot
placeringen i aktier.

Sedan förhåller det sig så, som herr
Onsjö också sade, att när frågan var
uppe 1951 remitterades motionerna till
olika berörda institutioner. Däremot

var det inte, som han sade, på det sättet
att motionerna då bara avstyrktes;
de tillstyrktes också i ett par instanser
av betydelse. Svenska bankföreningen
tillstyrkte sålunda i ett mycket utförligt
yttrande, som för övrigt kan stå sig än
i dag, och vidare tillstyrkte överförmyndarna
i Göteborg. Förmyndarkammaren
i Stockholm avstyrkte därför att den
ansåg, att man numera kunde tillämpa
denna lag på ett annat sätt än som från
början var avsett vilket även skett.

En av anledningarna till utskottets
ändrade ståndpunkt härvidlag är just,
att bestämmelserna tillämpas olika i
landets olika delar. I Stockholm och
andra större städer medgives placering
i aktier i en helt annan utsträckning
än man avsåg när bestämmelsen infördes,
under det att överförmyndarna ute
i landet naturligt nog ställer sig tveksamma
till förslag om placering i aktier
med hänsyn till bestämmelsen »ej
må samtycke givas med mindre särskilda
skäl därtill äro».

Här har verkligen hänt någonting,
men det har hänt så stilla under tidernas
lopp. Under de senare åren har
man kunnat märka, hur stiftelser och
försäkringsbolag alltmer övergått till ett
differentierat placeringssystem. Men
inte nog med detta; även staten omhänderhar
och förvaltar en stor mängd fonder,
främst då donationsfonder för olika
ändamål. Statskontoret omhänderhar
de flesta, men även andra myndigheter
svarar för förvaltningen av sådana fonder.
Dessa uppgår till mycket stora belopp,
och avkastningen är ju avsedd att
tjäna vissa särskilda ändamål. Vi förstår,
att garantier måste finnas för att
dessa fonder är placerade på ett betryggande
sätt. Inte någon av oss vill
väl påstå, att statskontoret skulle vara
benäget att förvalta dessa statliga medel
på ett lättsinnigt sätt.

I och med ändringarna i penningvärdet
har det visat sig, att dessa regler,
som från början var avsedda att vara
betryggande för bevarandet av kapi -

Fredagen den 9 mars 1956 Nr 10

Förmyndares förvaltning av omyndigas egendom m. m.

talet, verkat så, att kapitalet så småningom
just på grund av iakttagande av
dessa bestämmelser håller på att försvinna.
Detta har påkallat uppmärksamhet
ifrån riksdagens revisorers sida.
Dessa har sålunda inte mindre än tre
olika gånger påtalat förhållandet och
ansett att systemet beträffande placeringarna
av dessa av staten omhänderhavda
fonder varit alltför stelt. Det
skedde 1926, 1937 och nu senast under
1955. Jag tillåter mig att citera något
av vad revisorerna anförde vid detta
senaste tillfälle. I förbigående vill jag
säga, att det vid de tidigare tillfällena
satts i gång utredningar men att det av
någon anledning stannat därvid. Revisorerna
säger alltså 1955: »En fråga, som
självfallet bör uppmärksammas särskilt
vid en utredning i detta ämne, är reglerna
om fondmedlens placering. Den
förändring i penningvärdet, som inträffat
sedan slutet av 1930-talet, innebär,
att det reella värdet av de utav
statskontoret förvaltade fonderna minskat
avsevärt. En konsekvens härav är,
att donationsmedlen icke i samma utsträckning
som tidigare förmå att bestrida
utgifterna för de samhällsnyttiga
ändamål, för vilka desamma äro avsedda,
eller med andra ord: möjligheterna
att tillgodose donatorernas yttersta vilja
beskäras.»

Bestämmelserna är, säger statsrevisorerna,
i hög grad föråldrade, och årets
revisorer anser liksom statsrevisorerna
tidigare ansett, att bestämmelserna bör
ersättas med mer tidsenliga föreskrifter.

»Det förefaller», säger revisorerna vidare,
»att döma av utvecklingen under
de senaste decennierna, som om eu stel
långtidsplacering i obligationer och
motsvarande tillgångar med fasta nominella
värden inte skulle vara så fördelaktig,
att denna placeringsform bör
utnyttjas i den utsträckning, som fallet
är f. n. En större variation, när det
gäller valet av placeringsobjekt, synes
böra eftersträvas. Fondmedlen torde
■--— böra fördelas på olika tillgång -

ar, så att fördelaktig avkastning, väl avvägd
riskfördelning och bevarande av
realvärdet i görligaste mån uppnås.»

Och vad gör nu statskontoret, detta
verk som åtminstone inte jag vill beskylla
för något slags lättsinnighet? Jo,
det tillstyrker förslaget av varmt hjärta,
och det har i november 1955 avlåtit
en skrivelse till Kungl. Maj :t med
hemställan om sådan jämkning av de
nu gällande reglerna, att ämbetsverket
medgives rätt att i viss utsträckning för
placering inköpa aktier och förlagsbevis.
Vi har alltså här en tendens även
beträffande andra tillgångar, som bör
bevaras lika säkert som förmyndarmedel,
att övergå till ett mera varierat
system av placeringar.

Detta är orsaken till att jag och många
med mig har ändrat ståndpunkt i denna
fråga. Och även om förslaget nu faller
—• det har ju redan avslagits i första
kammaren — är jag övertygad om att
man inte kan behålla detta system, utan
att frågan kommer tillbaka.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Det är med en trofasthet
som tangerar gränserna till — jag
höll på att säga — envishet, som reservanterna
klamrar sig fast vid det utlåtande
som första lagutskottet avgav i
denna fråga år 1951. Ingen omständighet
har, säger reservanterna, inträffat
sedan dess, som är ägnad att föranleda
annat bedömande. Det är nästan som
om man hörde kammarkollegium tala.
När kammarkollegium en gång på 1930-talet hade att yttra sig över en jordfråga
— jag vill minnas berörande Värnhems
kloster — skrev kammarkollegium
att kollegium år 1682 hade haft att avgiva
utlåtande i samma fråga. Detta utlåtande
bifogades skrivelsen. »Sedan
dess har intet intriiffat», skrev kammarkollegium,
»som har kunnat förmå

Nr 10

Fredagen den 9 mars 1956

Förmyndares förvaltning av omyndigas egendom m. m.

kollegium att frånträda kollegii då intagna
ståndpunkt.»

Ja, herrar reservanter, det beror alldeles
på vad man har för anspråk på
händelser, men nog borde väl det förhållandet,
att penningvärdet sedan år
1951 har fortsatt att sjunka, så att det
nu är åtminstone tio—tolv procent lägre
än då, med påföljd att de omyndiga,
som det här är fråga om, har förlorat
ungefär en tiondedel av sina tillgångar,
vara någonting att tänka på. Och nog
borde väl, som herr Rylander har sagt,
de framställningar som har kommit från
riksdagens revisorer också vara någonting
att tänka på, liksom även den
framställning om ändrad placering av
statens fonder som statskontoret har
gjort i november detta år.

Har reservanterna uppmärksammat
att Kungl, Maj:t så sent som den 3
februari, alltså i förra månaden, ändrade
på Nobelstiftelsens regler om placering
av dess tillgångar, så att stiftelsen
fick större möjligheter till placering
i realvärden? Det går inte här att år
efter år klamra sig fast vid formell säkerhet
och därmed tro, att man vinner
trygghet för de syften som man är ute
efter. Det finns uppenbarligen en alldeles
klar analogi mellan placering av
donationsmedel och placering av omyndigas
pengar, det kommer man inte
ifrån. Lika viktigt som det är att donationsmedel
bibehålls oskingrade, precis
lika viktigt är det att omyndiga inte
blir lidande.

Även reservanterna tycks vara fullt
på det klara med att de nuvarande reglerna
inte passar annat än vid fast penningvärde,
något som vi inte har för
närvarande. Orsaken till att reservanterna
ändå vill hålla fast vid dessa regler
är att de fruktar att råka ut för
någonting ännu värre. De är nämligen
rädda för att man, om man släpper något
på dessa regler, skall råka ut för
spekulation med förmyndarmedel, och
något sådant vill naturligtvis varken
motionärerna eller utskottets majoritet

vara med om. Vad vi begär är ju en utredning,
som skall försöka lösa det
mycket intrikata problemet att hålla
undan för inflationens Scylla utan att
fördenskull komma för nära spekulationens
Karybdis, om jag så får uttrycka
mig. Minoriteten tycks här ha
gripits av någon sorts defaitism, en håglöshet
som viskar till dem att det skulle
vara en omöjlig utredningsuppgift. Men
hur vet man det, när man inte har
försökt? Ingen har, herr Onsjö, sagt
att denna fråga är så enkel. Jag har
aldrig velat göra gällande, att det är
någon lätt sak att finna ut placeringsregler
som skyddar mot alla möjliga faror
som kan lura. Vad jag har velat säga
nu och tidigare är, att man skall försöka
sprida omyndigas kapital, att man
inte skall lägga alla ägg i en korg och
därmed ta stora risker. Sprid kapitaltillgångarna,
placera somligt i realvärde,
annat i värden, som är anknutna till
den svenska kronan i form av obligationer
och annat, och lägg något i fast
egendom. Gör över huvud taget som
varje annan förnuftig kapitalplacerare
gör.

Det är alldeles klart — och det har
herr Rylander redan sagt — att om
inflationen fortsätter kommer kraven
på nya regler beträffande placering av
omyndigas medel att växa i styrka undan
för undan. Vi kommer aldrig ifrån
att den saken måste lösas på något sätt.
Den kommer väl att falla nu i denna
kammare liksom den föll i första kammaren,
men det hindrar inte att den
kommer tillbaka. Den kommer tillbaka
med naturnödvändighet, och jag vet
inte vad det kan finnas för anledning
att inte sätta i gång en utredning på
detta område, en förutsättningslös utredning,
som verkligen försöker skaffa
de omyndiga den trygghet, som de mer
än några andra människor har rätt att
kräva.

Herr ONSJÖ (bf) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets ärade ordfö -

Fredagen den 9 mars 1956 Nr 10 17

Förmyndares förvaltning av omyndigas egendom m. m.

rande sade att mitt påstående, att en
motion i samma ämne behandlades vid
höstriksdagen, var felaktigt. Jag vidhåller
emellertid min uppfattning, ty
motionen rörde samma ämne. Klämmen
var kanske inte exakt densamma, men
motionen hade absolut samma syfte.
Man ville då åstadkomma ökad kompetens
för överförmyndarinstitutionen för
att på den vägen så att säga möjliggöra
den friare medelsplacering man tänkt
sig. Såsom motiv för utskottets avstyrkande
av denna motion anfördes de
synpunkter vi reservanter anlagt på
frågan om placeringsreglerna.

Utskottets ärade ordförande säger vidare
att reglerna tillämpas olika på
skilda håll. Detta är givetvis i och för
sig beklagligt, men så länge denna institution
skall finnas är det alldeles uppenbart,
att man aldrig kan nå en exakt
likformighet. Det blir under alla förhållanden
en bedömningsfråga att avgöra
vad som skall anses vara »särskilda
skäl». Den ledning vi nu har på detta
område är handboken »Förmyndare
och gode män» av Stenbeck-Walin, ur
vilken ett citat för övrigt intagits i utskottsutlåtandet.
I denna handbok uttalas
bland annat att den omständigheten,
att penningvärdet faller, får betraktas
som ett särskilt skäl till avvikelser
från lagens normala placeringsregler.
Att gå längre än så tror jag skulle vara
farligt, alldenstund detta bedömande
skall överlämnas till så många människor.
Man kan inte, som herr Cassel
gjorde, dra paralleller med Nobelstiftelsen
och liknande institutioner, som
givetvis har helt andra möjligheter att
göra dessa bedömningar — om de sedan
alltid bedömer saken rätt är en annan
fråga.

Det vore naturligtvis önskvärt för alla
människor som har besparingar, om de
kunde få dem placerade i värdebeständiga
aktier eller vad det nu kan vara.
Man kan ömma lika mycket för dessa
enskilda medborgare. I min bekant -

pengar, kanske i hela sitt liv, och haft
dem på banken och menat sig därmed
vinna en viss trygghet. Då borde vi
göra något även för dem.

Herr talman! Vad som framkommit
vid behandlingen av detta ärende har
i varje fall inte givit mig anledning att
ändra ståndpunkt. Jag vidhåller mitt
yrkande.

Herr RYLANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! I frågan huruvida de
vid höstriksdagen behandlade motionerna
avsåg samma ämne som de nu
aktuella motionerna vill jag säga, att
herr Onsjö givetvis har rätt i att den
i dessa motioner föreslagna ökningen av
förmyndarinstitutionens kompetens var
en förutsättning för en ändring av placeringsreglerna.
Motionerna kan emellertid
inte sägas röra samma ämne.

Jag vill sedan framhålla, att det måste
vara i hög grad otillfredsställande, att
det i Stockholm och Göteborg tillämpas
helt olika praxis i dessa frågor än på
andra håll. Det av herr Onsjö återgivna
uttalandet i handboken »Förmyndare
och gode män» visar ju, att man anteciperat
en ny lagregel. Det har ansetts
att dessa lagbestämmelser skall tolkas
på ett annat sätt än avsikten var från
början. Vi har alltså anslutit oss till den
tolkning, som Stockholms förmyndarkammare
tydligen redan tillämpar. Förmyndarkammaren
säger: »Det må vara
att uppfattningen under förarbetena
till stadgandet var, att dylik extra
ordinär placering borde medgivas endast
sparsamt, tydligen beroende på då
rådande förhållanden inom det ekonomiska
livet.» Och vidare: »Enligt förmyndarkammarens
mening utgör stadgandet
ej hinder mot att medgiva sådan
placering i större omfattning, då väsentligt
ändrade förhållanden inträtt

Den som vill följa lagen får emellertid
tillämpa de bestämmelser, som finns
i lagen och som motiverades av de för -

skapskrets har jag många som sparat
2—Andra kammarens protokoll 1956. Nr 10

Nr 10

Fredagen den 9 mars 1956

Förmyndares förvaltning av omyndigas egendom m. m.

hållanden som var rådande vid lagens
tillkomst. Eljest måste lagen ändras. Det
är inte de som skriver kommentarer tiL
lagarna som skall ändra lagarna, utan
det skall vi här i riksdagen göra.

Herr JACOBSSON i Sala (s):

Herr talman! Det är ju alldeles riktigt
som reservanternas talesman, herr
Onsjö, yttrade i sitt anförande, att denna
fråga varit föremål för behandling
flera gånger. Jag har haft tillfälle att
följa behandlingen under dessa år och
vill uttrycka min synnerliga förvåning
över att en sådan svängning har kunnat
ske i utskottet, även om majoriteten
endast var 8 mot 7. Herr Onsjö har
också rätt då han säger, att när frågan
var före 1951 genom de då föreliggande
motionerna, gjorde första lagutskottet
en synnerligen grundlig utredning
i frågan, och det referat, som herr Onsjö
gav av utskottets då intagna ståndpunkt,
har sin betydelse också nu. Frågan
kom som bekant tillbaka 1952 och
kompletterades därvid med en utredning
om hur bestämmelserna tillämpades
i andra länder. Man kommer sålunda
fram till att första lagutskottet
har prövat dessa frågor på ett mycket
ingående sätt vid de tillfällen de varit
föremål för behandling i utskottet.

År 1955 gick motionärerna fram på
en annan väg. De hakade på utskottets
år 1951 gjorda antydan om att friare
placeringsregler skulle komma att ställa
högre krav på överförmyndarnas kompetens,
och de föreslog därför att det i
lagen skulle uppställas krav på att överförmyndarna
skulle ha erfarenhet av
förmögenhetsförvaltning eller att särskild
expertis skulle ställas till deras
förfogande. Vid behandlingen av motionerna
anförde utskottet att begreppet
»erfarenhet av förmögenhetsförvaltning»
var ett alltför svävande begrepp
för att kunna uppställas som kvalifikationskrav
på överförmyndarna. Även
om det ibland förekomme mycket svåra
avgöranden, som krävde sakkunskap,

funnes redan med den lagstiftning vi
hade möjlighet att samråda med sakkunnig
hjälp, och sådan hade ju heller
aldrig vägrats när man hade krävt den.
Man hade heller aldrig från överförmyndarnas
sida begärt några åtgärder
i den här riktningen.

Även den motionen avstyrktes av utskottet,
och riksdagen följde utskottets
förslag.

Men de motioner vi nu talar om skiljer
sig från de föregående motionerna
på så sätt, att man nu begär en utredning
om dels regler för placering av
omyndigs penningmedel, dels sakkunnig
hjälp åt överförmyndarna och dels
utvidgad kontroll över dessa. Jag vill
bara då erinra om en sak som vi inte
skall glömma, nämligen att vid all lagstiftning
i dessa frågor, som berör en
omyndigs tillgångar, är den röda tråden
genom både förberedelser, behandling
i utskott och beslut kravet på
trygghet för myndlingens medel.

När den nuvarande lagen kom till
1924, uttalade lagberedningen att förmyndares
förvaltning bör vara konserverande,
och man tilläde att egendomens
bevarande framstår som ett långt viktigare
intresse än avkastningens stegrande
utöver vad som kan vinnas genom
betryggande placering. Den dåvarande
departementschefen instämde
också i detta resonemang. Även första
lagutskottet underströk att säkerhetskravet
är av den största betydelse och
i första rummet bör tillgodoses, även
om den omyndige skulle få finna sig i
en ringare avkastning på sitt kapital
än som kan erhållas med mindre säker
placering.

Sedan har utskottet också konsekvent
bibehållit denna uppfattning ända till
nu, när det åtminstone enligt min mening
ganska omotiverat tillstyrkt en
utredning om utformande av regler för
placering av omyndigs medel och jämväl
i sin skrivning ifrågasatt att i utredningen
också frågan om rådgivande
hjälp till överförmyndarna skulle ingå.

Fredagen den 9 mars 1956

Nr 10

Förmyndares

Reservanterna har i varje fall den uppfattningen,
att sedan dessa frågor tidigare
har behandlats och med sakligt
starka motiveringar avstyrkts av utskottet
ingenting har inträffat som kan förändra
den ställning utskott och riksdag
förut intagit till dessa motioner.

Jag vill till sist erinra om att det
ändå förefaller ganska överflödigt att
belasta departementet med denna utredning
med hänsyn till att det redan
finns så många utredningar och man
redan i nuvarande lagstiftning har sådana
regler, som gör det möjligt att
tillgodose vad motionärerna avser.

Vi har ju, som det sagts här, i 15
kapitlets 5 § föräldrabalken bestämmelsen
om att förmyndaren efter att ha
rådgjort med överförmyndaren kan placera
myndlings medel på annat sätt än
vad i 4 § sägs. Det finns således möjlighet
att där särskilda skäl föreligger
placera myndlings medel i aktier eller
i annat realvärde, och det finns redan
nu regler för placeringen. I 4 § har vi
regler för den normala placeringen i
vad man kan kalla guldkantade papper,
och i 5 § medges placering i aktier
och andra realvärden, där särskilda
skäl föreligger. Den springande punkten
här är väl vad överförmyndarna
anser vara särskilda skäl. Men vi reservanter
har i alla fall den uppfattningen,
att den lilla haken bör finnas kvar när
det gäller att tillgodose en myndlings
säkerhet för sina medel. Man kan ändå
under inga omständigheter, vilken placering
man än gjort, vare sig i aktier,
fast egendom eller obligationer, garantera
att en absolut säkerhet finns.

Vi håller fortfarande på att inga nya
omständigheter har inträffat, trots att
herr Cassel raljerade något om detta
uttalande från 1882. Det är ju rätt
länge sedan. Men vad vi hänvisar till
är ett uttalande från 1951, konfirmerat
år 1952, där det konstateras att inga
nya omständigheter inträffat. Jag vill
också påpeka, att första lagutskottets
majoritet i sin skrivning, som nu före -

förvaltning av omyndigas egendom m. m.

ligger till behandling, säger: »Då utskottet
tidigare haft att taga ställning
till sådana motionsvis framförda yrkanden,
har emellertid utskottet ställt sig
avvisande till dessa förslag och därvid
framhållit de stora vanskligheter, som
åtföljde en övergång till friare placeringsregler.
Särskilt har därvid betonats,
att om det mera allmänt medgåves
att placera förmyndarmedel i aktier,
ett visst mått av spekulation ofrånkomligt
skulle vinna insteg, vilket icke
synts utskottet förenligt med trygghetsprincipen.
Vidare har mot friare placeringsregler
invänts, att tillämpningen
av sådana torde ställa alltför stora krav
på överförmyndarna. De skäl, som sålunda
anförts mot vidgade placeringsmöjligheter,
ha väl alltjämt giltighet.»

Utskottet är alltså även nu på det
klara med att riskerna är så pass stora
att dessa vanskligheter och möjligheter
till spekulation alltjämt föreligger, och
vi reservanter hävdar heller ingenting
annat.

När man gör jämförelser med den av
statsrevisorerna påpekade placeringen
av fonder och de medgivanden som
skett där, skall vi ändå komma ihåg
att vi talar om två helt olika saker. Vad
statsrevisorerna avser är fonder, som
skall placeras på mycket lång sikt, och
man har där tillgång till all den expertis
som behövs för att kunna följa utvecklingen
av det ekonomiska livet och
göra de omplaceringar som tid efter
annan kan vara nödvändiga. Men så är
det inte när det gäller förmyndarmedel,
som kanske efter en kortare tid skall
tas i anspråk av myndlingen. Om en
utredning skulle gå med på en friare
placering, skulle detta bl. a. innebära
att den nuvarande överförmyndarinstitutionen
inte skulle kunna arbeta på
det sätt den nu gör utan helt eller delvis
konune att ersättas av en expertis,
och det är en utveckling som reservanterna
inte kan godkänna.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Nr 10

Fredagen den 9 mars 195(1

Förmyndares förvaltning av omyndigas egendom m. m.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Herr Jacobsson i Sala
var vänlig nog att läsa upp ett långt
stycke av majoritetens i första lagutskottet
uttalande angående alla de skäl
som skulle kunna tala emot en friare
placeringsregel. Märkvärdigt nog slutade
han mitt i stycket och läste inte färdigt.
På de rader som kommer sedan
står det: »Men det bör beaktas, att den
efter hand fortskridande penningvärdeförsämringen
alltmer skärpt olägenheterna
av den rådande ordningen och
givit ökad tyngd åt frågan, huruvida
icke just trygghetsprincipen numera
för sitt rätta genomförande krävde ökade
möjligheter att placera omyndigs
medel i realvärden.»

Sedan framhålles det att Stockholms
förmyndarkammare sagt, att den pågående
penningvärdeförsämringen är
ett sådant särskilt skäl som överförmyndaren
kan åberopa för att medge
placering i aktier. Det vill jag inte gå
med på; det menar jag är att gå alldeles
för långt. Skulle man godtaga
detta — vilket är ett avsteg från lagens
förarbeten — har man lämnat hela fältet
fritt, och då skulle alla överförmyndare
här i landet utan inskränkning
kunna medge placering i aktier, eftersom
det kriteriet vore uppfyllt, att det
förelåge särskilda skäl, nämligen penningvärdeförsämringen.
I så fall har
man kommit alldeles för långt åt det
hållet, mycket längre än jag hade tänkt
mig. Jag menar att man borde söka
finna ut sådana regler som på ett förnuftigt
sätt delar upp placeringen och
begränsar placeringen i aktier till viss
del av förmögenheten.

Herr Onsjö frågar: Varför skall man
just ömma för de omyndiga? Är det
inte lika viktigt att andra människor
som med stor möda samlat ihop ett kapital
får detta skydd mot penningvärdeförsämringen?
Jovisst, herr Onsjö, det
är kolossalt viktigt, men det är dock en
skillnad mellan en myndig människa
och en omyndig. Den omyndige kan

inte själv träffa dispositioner om sin
egendom, utan det gör någon annan,
och därför är det väl särskilt viktigt
att man utformar adekvata och riktiga
regler för denne andres handlingssätt.

Sedan vill man inte se den parallellitet
som föreligger mellan placering
av fondmedel och placering av omyndigas
pengar. Man säger att en fond
alltid har någon huvudman som har
tillgång till särskild expertis. Det är
riktigt, men likheten mellan dessa placeringar
är att man i bägge fallen söker
nå fram till regler som verkar konserverande,
att det inte gäller att få en
hög avkastning, utan att finna säkra
placeringsmöjligheter. Att det sedan
rent organisatoriskt är mycket svårare
när det gäller omyndigas medel än när
det gäller fondmedel är en annan sak,
som den blivande utredningen — som
jag hoppas någon gång få se — skall
reda ut.

Till sist vill jag säga till både herr
Onsjö och herr Jacobsson, att man inte
får se så likgiltigt på de förluster som
de omyndiga har lidit. Låt oss antaga
att herrarna för tio år sedan blivit utsedda
till förmyndare för en pojke som
ärvt 20 000 kronor efter sin far. Skulle
ni tycka att ni fullgjort allt vad man
kan begära av en förmyndare om ni
när pojken blir myndig lämnar honom
tillbaka hans 20 000 kronor? Formellt
är det samma pengar, men i realiteten
redovisar ni bara halva den förmögenhet
ni mottagit till förvaltning. Det är
inte rätt.

Det är nödvändigt att gå till botten
med detta problem och söka sig fram
till regler som skyddar barn och andra
omyndiga från onödiga förluster.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Då jag i min egenskap
av nationalekonom — en egenskap som
det visserligen understundom bestrids
att jag numera besitter — har intresserat
mig för denna fråga sedan mycket

Fredagen den 9 mars 195G Nr 10

Förmyndares förvaltning av omyndigas egendom m. m.

länge, kanske jag får säga några korta
ord, även om jag gärna vill understryka
att utskottets talesmän så effektivt har
fört utskottets talan, att det inte finns
mycket att tillägga. Det är möjligen en
eller två saker som kan förtjäna att ytterligare
understrykas.

Såvitt jag har kunnat finna brukar
motståndarna till friare placeringsregler,
som möjliggör placering av viss
del av omyndigas medel även i aktier,
i regel ha för sig att det ofrånkomligen
kommer med ett moment av spekulation
om man köper aktier.

Till dem vill jag säga, att spekulation
— d. v. s. risktagande med tanke på att
framtiden är oviss — lika mycket kommer
med i spelet om man köper t. ex.
obligationer, ty det finns många risker
för framtiden. Det är såsom jag ser det
ett stort misstag att tro, att placering i
fordringar och obligationer inte är någon
spekulation. Jo, herr talman, det
är en spekulation bl. a. i ett någorlunda
stabilt penningvärde, och den spekulationen
har tyvärr hittills icke visat sig
vara särskilt lyckosam. De som har
spekulerat på det sättet, därtill tvungna
på grund av lagbestämmelser eller i
andra fall frivilligt, har ju förlorat av
den anledningen.

Slutsatsen av detta, att man måste ta
risker, när man placerar för framtiden,
bör väl vara riskfördelning. Riskfördelningen
betyder då, att man tar olika
slag av risker. Med en del av pengarna
tar man den ena risken och med en
annan del den andra, och så ökar man
därmed tryggheten eller minskar otryggheten.
Då blir slutsatsen, som herrar
Rylander och Cassel framhållit, att man
skall ha lov att fördela en del av pengarna
i realtillgångar, bland annat aktier.

Vidare är väl aktier säkrare nu än
förr. Gamla föreställningar därvidlag är
inte längre adekvata. För det första är
det praxis i svenska bolag, i varje fall
sådana som noteras på börsen, att spara
en större del av vinsten än förr. För

det andra är konjunkturväxlingarna
mindre utpräglade än förr. Och för
det tredje måste man tyvärr säga, att
inflationsriskerna i fredstid tycks vara
något större än förr. Alla dessa tre omständigheter
talar till förmån för realvärdeplacering.

Om man säger, att det inte går att
komma ifrån att man då behöver särskild
expertis, så vill jag i likhet med
herr Cassel framhålla, att det finns
möjlighet att begränsa den del av förmögenheten,
som får vara placerad i aktier
o. d. Man kan efter närmare utredning
inskränka placeringen till vissa
typer av aktier, t. ex. till sådana som
är noterade på A-listan eller på annat
sätt. Vidare finns det möjlighet att bestämma,
att man skall köpa aktier i
mer än ett bolag, om beloppet överstiger
viss storlek. Då vågar jag hävda, att det
inte krävs någon expertis, utan då kan
man blunda och sätta fingret på två
eller tre aktier och placera en del av
det ifrågavarande beloppet i dessa och
uppnå en bättre riskfördelning och en
större trygghet genom placering i en
kombination av obligationer, fordringar
och sådana aktier än man uppnår,
om man har nuvarande snäva placeringsbestämmelser.
Det finns alltså
möjlighet att i själva bestämmelserna
lägga fast sådana ramar, att krav på
speciell sakkunskap inte kan framföras.

Erfarenheten, herr talman, är utan
tvivel på utskottets sida. Avsikten med
bestämmelserna är att skydda de omyndiga
och inte att skada dem. Eftersom
hittillsvarande bestämmelser har visat
sig medföra skada, bör de väl, som utskottets
ordförande nyss framhöll,
ändras.

Herr ONSJö (bf):

Herr talman! Herr Ohlin började sitt
anförande med att framhålla, att han
var nationalekonom. Jag tyckte emellertid
inte, att det han sade imponerade

Nr 10

Fredagen den 9 mars 1956

Förmyndares förvaltning av omyndigas egendom m. m.

så särskilt mycket. Herr Rylander hade
sagt det mesta förut. Emellertid vill jag
i någon mån bemöta herr Ohlin. Han talade
om att reservanterna hyser fruktan
för spekulation. Det är reservanterna
ingalunda ensamma om. Hittills har
hela första lagutskottet och jag tror
även motionärerna gjort det. Majoriteten
av remissinstanserna har också
stått på den ståndpunkten, och dessa remissinstanser
är ganska respektabla institutioner.

Jag vill även bemöta utskottets ärade
ordförande litet grand. Herr Rylander
säger att det här inte gäller tolkningen
utan lagen; det är inte fråga om vad
t. ex. den som skriver en bok i detta
ämne säger utan om vad lagen föreskriver.
Vi kan emellertid inte skriva
en lag, som exakt anger, att i ett visst
läge skall pengarna placeras så och så.
Det är alldeles riktigt som Stockholms
förmyndarkammare säger, nämligen:
»Vad angår själva saken kan det möjligen
anses, att gällande föreskrifter
om normal placering av omyndigs tillgångar
icke äro avpassade efter nu rådande
förhållanden å det ekonomiska
området. Dessa förhållanden kunna
emellertid komma att helt förändras,
och det lär väl knappast vara möjligt
att på området hava en lagstiftning, som
i detalj ständigt följer de växlande förhållandena.
»

Vi får väl utgå ifrån att förhållandena
kan växla. Det är inte skrivet i stjärnorna
att penningvärdet kommer att
falla lika mycket undan för undan som
det nu gjort. Vi hoppas att så inte skall
ske. Då blir det till sist inte en lagstiftningsfråga
utan en tolkningsfråga, vad
som menas med »särskilda skäl». Herr
Rylander erkänner, att tendensen är att
vi börjat tolka detta så att säga välvilligare,
och då är det väl en utveckling
som bör tillfredsställa vem som helst?

Vad som gör att åtminstone jag personligen
liksom herr Jacobsson i Sala
är betänksam är just att detta leder till
— vilket sannolikt också motionärerna

åsyftar — en omorganisation av hela
överförmyndarinstitutionen. Hela detta
institut skall läggas i advokaternas händer
och byråkratiseras, trots att ingen
gjort gällande att den fungerat otillfredsställande.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Det förefaller som om
herr Onsjö är beredd att acceptera den
tolkning som här skett så länge det får
inskränka sig till en tolkning i en kommentar,
men däremot vill han inte vara
med på att riksdagen skall godkänna
denna tolkning. Han vill ha detta mångtydiga
uttryck, att det skall vara »särskilda
skäl», trots att detta uttryck tilllämpas
olika i Stockholm och Göteborg.
Däremot har han ingenting emot att en
lagtolkare säger att »särskilda skäl»
skall anses föreligga vid sjunkande penningvärde.

Jag kan inte förstå detta resonemang.
Jag kan heller inte förstå hur herr Onsjö
kan finna att utredningsförslaget
skulle vara ett angrepp på överförmyndarorganisationen.
I ett tidigare sammanhang
har jag sagt, att jag anser att
denna organisation, som man gick in
för 1924, är fast och bör vara som den
är. Den har vunnit förtroende hos allmänheten,
och det är huvudsaken. Vad
man kan diskutera är frågan, huruvida
det kan erfordras ytterligare expertis
åt överförmyndarna, men som herr Ohlin
påpekade torde det vara ganska lätt
ordnat att se till att man undviker spekulation
och sådant. Vanliga överförmyndare
kan säkerligen med den hjälp
de kan få av banker och annan sakkunskap
som redan står dem till buds klara
detta problem.

Herr ONSJÖ (bf):

Herr talman! Herr Rylander sade, att
han inte förstod varför jag sammankopplade
placeringsfrågan med överförmyndarinstitutionen.

Det är inte jag som först gjort det,

Fredagen den 9 mars 1956

Nr 10

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

utan motionärerna, och första lagutskottet
gjorde det så sent som i höstas.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag vill för min del betyga,
att jag inte har den ringaste lust
att komma överförmyndarinstitutionen
till livs. Tvärtom har jag mycket goda
erfarenheter av den. Vad jag velat göra
är att stärka överförmyndarna, ge dem
den hjälp som de behöver. Det kan uppkomma
kinkiga ekonomiska problem,
där de kan ha behov av någon att rådgöra
med. Det har jag framhållit tidigare
och det understryker jag även nu.
Det är inte alls detsamma som att avskaffa
nu existerande överförmyndare
och ersätta dem med advokater. Det vill
jag inte göra. Att jag förra året skrev
något om att man borde ha överförmyndare,
som hade erfarenhet av ekonomisk
förvaltning, är väl ganska naturligt.
Vad man måste kräva av en överförmyndare
är att han skall vara någorlunda
kunnig i att hantera pengar.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets förevarande
hemställan dels ock på bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Onsjö begärde
emellertid votering, vadan efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 11, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
ansåge tvekan kunna råda angående
omröstningens utgång, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 53 ja och 68 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 10

Föredrogos vart efter annat andra
lagutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av väckt motion
om införande i hälsovårdsstadgan av
viss föreskrift rörande yttertak till
byggnad, som inrymmer boningsrum,

nr 8, i anledning av väckta motioner
om effektiva åtgärder mot trafikbullret,
och

nr 9, i anledning av väckt motion
om överflyttning av frågor om indragning
av körkort på grund av trafikförseelse
från länsstyrelse till domstol.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 4 januari 1956 dagtecknad
proposition, nr 22, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen,

Nr 10

Fredagen den 9 mars 1956

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

antaga vid propositionen fogade förslag
till

lag angående ändring i lagen den
3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
samt

lag angående ändring i lagen den 14
maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

dels ock antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om ändrad
lydelse av 7 § förordningen den 4 juni
1954 (nr 519) angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel.

Kungl. Majts förslag innebar en uppmjukning
av stadgandena om reseersättning
vid öppen läkarvård, en kompletterande
bestämmelse om beräkning
av sjukhjälpstid för nytillträdande sjukkassemedlemmar,
regler för samordning
mellan sjukpenning och statlig tjänstepension
och statsbidrag för gottgörelse,
som sjukkassa lämnade arbetsgivare för
läkarvård eller andra sjukvårdande åtgärder,
samt vissa av det internationella
socialpolitiska samarbetet föranledda
jämkningar i sjukförsäkringslagen, lagen
om yrkesskadeförsäkring och förordningen
om kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel.

I det genom propositionen framlagda
förslaget till ändring i allmänna sjukförsäkringslagen
hade 16 § första stycket
denna lydelse:

Har försäkrad åtnjutit läkarvård,
som i 14 § avses, skall ersättning
utgå för utgifter för resor till
och från läkaren, dock endast
såframt resekostnaden överstiger fyra
kronor för det första besöket hos läkaren
och en krona för varje följande
besök (återbesök). Därvid ersättes hela
den överskjutande kostnaden, om försäkrad
efter hänvisning av läkare sökt
läkarvård vid allmänt sjukhus eller för
enbart öppen vård avsedd sjukvårdsinrättning,
vilken tillhör staten eller till
vars drift statsbidrag utgår eller som
drives av landsting eller stad, som ej
deltager i landsting; dock att ersätt -

ning icke må utgivas med högre belopp
än som skulle hava utgått, om läkarvården
sökts vid närmaste allmänna
sjukhus, där vården kunnat meddelas.
Har försäkrad sökt läkarvård vid allmänt
sjukhus för skada, som drabbat
honom genom olycksfall, skall, såframt
det skäligen kunnat antagas att
han till följd av skadan var i trängande
behov av läkarvård vid sådant sjukhus,
den överskjutande kostnaden ersättas
enligt vad nu sagts ändå att hänvisning
av läkare ej skett. 1 annat fall utgår ersättning
med tre fjärdedelar av den
överskjutande kostnaden; dock må högre
belopp ej utgivas än som skulle hava
utgått vid besök hos den provinsialläkare
eller stadsläkare, inom vars distrikt
den försäkrade vistas, och skall
vid återbesök försäkrad svara för högst
två kronor.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat

dels två i anledning av propositionen
väckta likalydande motioner nr 463 i
första kammaren av herr Sundelin och
nr 598 i andra kammaren av herr Königson
m. fl., i vad motionerna rörde
fråga om ändring av 16 § lagen om
allmän sjukförsäkring,

dels ock en efter propositionens avlämnande
väckt fristående motion nr
52 i första kammaren av herrar Norling
och Öhman.

I motionerna I: 463 och II: 598 hade,
såvitt nu vore i fråga, hemställts »att
riksdagen för sin del måtte besluta att
§ 16 i lagen om allmän sjukförsäkring
kompletteras med en bestämmelse om
att icke blott som i propositionen föreslagits
svårartat olycksfall utan även
hastigt påkommande svårare sjukdom
jämställes med olycksfall i fråga om
möjlighet till reseersättning, utan att
hänvändelse till läkare skett, och att
utskottet måtte utarbeta erforderlig lagtext».

Motionen 1:52 utmynnade i yrkande
att riksdagen måtte besluta om följande

Fredagen den 9 mars 195G

Nr 10

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

ändrade lydelse i lagen om allmän
sjukförsäkring, nämligen

dels att 16 § första stycket skulle lyda
sålunda:

Har försäkrad åtnjutit läkarvård som
i 14 § avses, skall ersättning utgå för
utgifter för resor till och från läkare.

dels ock att 17 § tredje stycket skulle
erhålla denna avfattning:

Utgifter för försäkrads återresa från
sjukvårdsinrättning ersättes enligt samma
grunder som gäller för ersättning
av resekostnader i samband med intagning.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen, med avslag å motionerna
1:463 och 11:598 i vad rörde
fråga om ändring i 16 § sjukförsäkringslagen,
måtte bifalla förevarande
proposition, nr 22; samt

B) att motionen I: 52, i vad den icke
kunde anses besvarad genom vad utskottet
anfört och under A) hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru
Hamrin-Thorell och herr Königson,
vilka ansett att utskottet under A. bort
hemställa att riksdagen ■— med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring
böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag angående
ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring
och med bifall till motionerna 1:463
och 11:598 såvitt rörde 16 § nämnda
lag — måtte bifalla förevarande proposition,
nr 22, med den ändringen
att 16 § första stycket i förslaget till
lag angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring
erhölle följande lydelse:

Har försäkrad----— (= propositionen)
---kunnat meddelas. Har för säkrad

sökt läkarvård vid allmänt sjukhus
för skada, som drabbat honom genom
olycksfall, eller för hastigt påkommen
svår sjukdom skall, såframt det
skäligen kunnat antagas att han till

följd av skadan eller sjukdomen var
i trängande behov av läkarvård vid sådant
sjukhus, den överskjutande kostnaden
ersättas enligt vad nu sagts ändå
att hänvisning av läkare ej skett. I annat
fall---(= propositionen)--

-— två kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru NILSSON (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag med den ändring
som angives i motionen I: 52.

Herr KÖNIGSON (fp):

Herr talman! Jag vill bara säga
några ord med anledning av den reservation,
som är fogad till utskottsutlåtandet
och som innebär, att hastigt påkommen
svårare sjukdom skall när det
gäller ersättning för resekostnader jämställas
med olycksfall. Jag anser detta
så rimligt att jag helt kort inskränker
mig till att yrka bifall till reservationen.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag kan fatta mig lika
kort som övriga talare och bara yrka
bifall till utskottets hemställan.

Jag tror att motionärerna själva nog
har kommit till insikt om att det är i
mycket få fall som den av dem föreslagna
utvidgade rätten till resebidrag
kan komma att spela någon roll, ty de
som erhåller sjukhusvård är ju tillförsäkrade
gottgörelse för sina resekostnader.
Emellertid skulle det nog inte skada
att frågan tages upp i ett större sammanhang,
när man får lov att göra en
översyn av lagen i dess helhet.

Herr talman! Jag ber alltså att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; samt 3:o) bifall till
utskottets hemställan med den ändring

Nr 10

Fredagen den 9 mars 1956

Ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

som föranleddes av bifall till motionen
1:52; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Königson
begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna propositionen
följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 12

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i lotteriförordningen.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande, nr 7, i anledning av
väckta motioner om utredning angående
de tekniska och ekonomiska möjligheterna
att rena s. k. spillolja.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtande och
memorial:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser om val till riksdagens
andra kammare för perioden 1957
—1960 ävensom i ämnet väckta motioner,
och

nr 5, med förslag till ändringar i
riksdagsstadgan;

statsutskottets utlåtanden:
nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1956/57 under försvarets fonder
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
nr 42, angående repetitionsövningsverksamheten
under budgetåret 1956/57
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
nr 43, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom,

nr 44, i anledning av väckta motioner
om ersättning till Mattias Forslund i
Vojakkala för viss krigsskada, och
nr 45, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1956/57 till avsättning till lotterimedelsfonden
jämte i ämnet väckta motioner;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 16, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 56 § 3 mom. och
58 § 1 mom. uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272),

nr 17, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av förordningen angående
beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst, och

nr 18, i anledning av väckta motioner
om vidgad skattefrihet för allmänna
samlingslokaler;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av väckta motioner
angående översyn av gällande bestämmelser
om skyldighet för statstjänstemän
att undergå läkarundersökning,
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ls
proposition med förslag till lag om tillfällig
ökning av regeringsrådens antal,

Fredagen den 9 mars 1956

Nr 10

nr 14, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av gällande bestämmelser
rörande ersättning av kostnader
för vittnen och försvarare vid domstol,
och

nr 15, i anledning av väckt motion
angående frihet från skyldighet att till
förmyndare och överförmyndare gälda
arvodesersättning för omyndigförklarad
folkpensionärs pension;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av väckt motion
om sänkning av den pensionsberättigande
åldersgränsen för änkepension; och
nr 13, i anledning av väckt motion
angående utredning av frågan om stöd
i vissa fall till ensamstående förvärvsarbetande
mödrar med barn under
16 år;

jordbruksutskottets utlåtande nr 6, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående grunderna för fortsatt stöd
åt lin- och hampodlingen; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

8, i anledning av väckt motion om
utredning angående förskolbarnens tillträde
till biograflokalerna,

nr 9, i anledning av väckta motioner
om vidgning av frikretsområdena för
telefonsamtal på landsbygden, och
nr 10, i anledning av väckta motioner
om utredning i syfte att minska riskerna
för förväxling av läkemedel på grund
av deras namnlikhet.

§ 15

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkpropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1956/57 under tredje huvudtiteln,
avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgif -

ter för budgetåret 1956/57 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
finansdepartementets verksamhetsområde; nr

100, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1956/57 under statens allmänna
fastighetsfond, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

101, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa ändringar i
polislönereglementet m. m.;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende
försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

103, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 104, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag,
avseende justitiedepartementets verksamhetsområde.

Vidare anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 98, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1956 skall utgå;
och

nr 99, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen
den 11 maj 1951 (nr 230)
med provisoriska bestämmelser om särskilda
investeringsfonder för ersättande
av förlorade inventarier och lagertillgångar,
m. m.

§ 16

Anmäldes, att till kammaren avlämnats
följande Kungl. Maj ds propositioner: -

Nr 10

Tisdagen den 13 mars 1956

nr 79, angående anslag till ersättningsanstalter
för Långholmen och för
kvinnofängelset i Växjö,

nr 88, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt,

nr 90, angående television, och

nr 91, angående anslag till skyddsympning
mot polio.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.38.

In fidem
Gunnar Britth

Tisdagen den 13 mars

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 6 och
den 7 innevarande mars.

§ 2

Svar på fråga ang. redogörelse för de
åtgärder, som vidtagas för att bemöta
i utländska publikationer förekommande
oriktiga uppgifter om Sverige

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Braconier har riktat följande
enkla fråga till mig: »Vill Ers
Excellens ge andra kammaren en redogörelse
för vilka åtgärder som utrikesdepartementet
och departementet underställda
myndigheter vidtager för att
bemöta i utländska publikationer förekommande
oriktiga uppgifter om Sverige?» Till

svar får jag meddela följande.

Inledningsvis vill jag anmärka, att
generella regler för hur utrikesdepartementet
och departementet under -

ställda myndigheter skall förhålla sig
i det ena eller andra fallet inte finns.
I regel måste det överlämnas åt vederbörande
beskickningschef att avgöra,
hur man skall förfara i det enskilda
fallet. Vad som är riktigt och lämpligt
i ett land kan helt förfela sin verkan i
ett annat, och åtgärderna måste alltså
lämpas efter de lokala förhållandena
och grundas på god kännedom om och
goda kontakter med pressen. För övrigt
kan i många fall hindras, att felaktiga
uppgifter om Sverige över huvud
taget publiceras. Genom goda förbindelser
med vederbörande lands
press, respektive med utländska journalister
verksamma i Sverige, kan man
uppnå, att journalisterna gärna vänder
sig till pressbyrån eller beskickningarna
för att kontrollera uppgifter, som
förefaller sensationella eller egendomliga,
och det händer i sådana fall ofta
att oriktig publicitet förebygges.

Åtskilligt uträttas slutligen på detta
område tack vare det allmänna och
mycket varierande upplysningsarbete,
som utföres av Svenska institutet,
Svensk-amerikanska och Svensk-internationella
nyhetsbyråerna och andra.

Tisdagen den 13 mars 1956

Nr 10

Svar på fråga ang. redogörelse för de åtgärder, som vidtagas för att bemöta i

utländska publikationer förekommande oriktiga uppgifter om Sverige

Härpå anförde

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber att till hans
excellens herr ministern för utrikes
ärendena få framföra mitt tack för svaret,
som kommit så snabbt.

Jag har i stora delar samma uppfattning
som hans excellens utrikesministern.
Det är alldeles riktigt som framhålles
i slutet av svaret, att bl. a. Svenska
institutet och Svensk-amerikanska
och Svensk-internationella nyhetsbyråerna
gör ett gott arbete, men vi vet
ju alla, att det finns länder som icke
nås av dessa byråers verksamhet. Jag
skall bara erinra om ett fall, där mycket
egendomliga uppgifter spreds om
Sverige, och där jag icke vet, att uppgifterna
i något avseende korrigerats.

När statsminister Erlander år 1952
reste till Amerikas förenta stater, innehöll
den sovjetryska pressen mycket
grava anklagelser mot både hans och
andra svenskars besök i USA. Man
framställde det som om herr Erlanders
resa tillkommit för att tillfredsställa
det »aggressiva amerikansk-engelska
blocket» — så stod det i en ledare i
Pravda den 20 april 1952.

Om man anser, att en svensk politikers
resa till exempelvis Amerikas
förenta stater är en mer eller mindre
oneutral handling, kan man med samma
brist på logik påstå att samme
svensks resa till Sovjetunionen i dag
också är en oneutral handling. Det visar,
hur viktigt det är för oss att i
vissa länder få ökade möjligheter att
bemöta oriktiga uppgifter om vårt
land och vår politik. Inte minst när
det gäller Nordiska rådet har tidigare
framförts utomordentligt skarpa anklagelser
från vissa länders sida.

Å andra sidan är det uppenbart, som
hans excellens utrikesministern framhåller,
att om man har goda förbindelser
med pressen i de demokratiska
länderna, så kan värdefulla artiklar om

Sverige få stor spridning. Jag kan
erinra om hur år 1953 två amerikanska
kongressledamöter begärde, att i kongressens
protokoll skulle in extenso
införas ett par artiklar i amerikansk
press om Sverige, som de ansåg gav
en utomordentlig belysning av svenska
förhållanden. Tyvärr har vi inte dessa
möjligheter att framföra synpunkter i
de länder, där pressen direkt är ett
organ för statsledningen och främst
ger uttryck åt dennas mening. Jag
skulle dock inte hålla det för alldeles
otänkbart, att man en gång i framtiden
även i tidningar bakom järnridån
skall få möjligheter föra fram klara
fakta om vårt land, som kan vara ägnade
att reducera felaktigheter i uppfattningen
om Sverige och skapa större
förståelse för vårt lands strävanden.

Frågan är inte enkel — detta är i
själva verket ett stort problem. Även
där en fri press finns kan det uppstå
missförhållanden i detta avseende.

Det är rätt egendomligt att i den
norska pressen av i dag t. ex finna insändare,
där man alltjämt säger att den
norrman, som talar väl om Sverige i
Norge, mer eller mindre betraktas som
en landsförrädare. Det skulle vara lätt
— om vi hade haft tillfälle till en längre
debatt här i dag om saken — att
återge yttranden om Sverige som visar,
att man på sina håll utomlands helt
saknar kännedom om vad som här sker.
Jag tror, herr talman, att det är i högsta
grad påkallat att vi ger våra myndigheter
ökade möjligheter till den
åsyftade upplysningsverksamheten. Det
är alldeles riktigt, som hans excellens
herr utrikesministern framhöll, att
Svenska institutet därvidlag utför en
god gärning, men på ledande håll i
Svenska institutet anser man nog att
det med de resurser det nu bar inte alltid
är lätt att ge de informationer om
vårt land som är av stor betydelse för
oss.

överläggningen var härmed slutad.

Nr 10

Tisdagen den 13 mars 1956

§ 3

Svar på interpellation ang. återbetalningen
av tyska Kalisyndikatets obligationer Ordet

lämnades på begäran till

Hans excellens lierr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare, herr Cassel, har ställt två
frågor till mig i anledning av beslut,
som likvidationsnämnden fattat i samband
med handläggningen av fordringar
på grund av tyska Kalisyndikatets
sjuprocentsobligationer av år 1925.

Frågorna avser en av likvidationsnämnden
utsatt frist för obligationsinnehavares
rätt att återkalla bevakningar
hos nämnden. Interpellanten önskar
veta om jag anser att nämnden förfarit
lämpligt, då den icke underrättat innehavare
av Kalisyndikatets obligationer
om fristen i fråga och om jag vill vidtaga
åtgärder för att utsträcka fristen.

Jag vill framhålla att likvidationsnämnden
intager en ställning, motsvarande
en domstols. I brist på särskilda
föreskrifter angående förfarandet tilllämpas
i görligaste mån domstolsregler.
Nämndens avgöranden är enligt
statsmakternas beslut slutgiltiga.

Det torde under sådana förhållanden
inte vara riktigt, att jag i riksdagen
inlåter mig på ett bedömande
av likvidationsnämndens beslut eller
underlåtenhet i vad avser de ifrågavavarande
obligationerna.

Därest interpellanten vill göra gällande
att det ärende han berör icke tillhör
den kategori av ärenden, vari nämnden
fattar slutgiltiga beslut, borde rätta vägen
ha varit besvär eller ansökan hos
Kungl. Maj :t.

Härefter anförde:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena för det svar som lämnats
i anledning av mina båda frågor röran -

de statens likvidationsnämnds handläggning
av ärendet beträffande tyska
Kalisyndikatets obligationer av år 1925.

Sedan jag framfört detta tack nödgas
jag emellertid med beklagande konstatera,
att hans excellens utrikesministern
funnit sig förhindrad att inlåta sig på
ett bedömande av likvidationsnämndens
handlingssätt. Jag har givetvis ingen
rätt att göra några invändningar mot
utrikesministerns ställningstagande, och
jag lämnar därför härmed det aktuella
fallet.

Herr talman! Inom förvaltningsrätten
är det vanligt att myndigheter utfärdar
vad man brukar kalla preklusionsbestämmelser,
d. v. s. man utsätter en
viss tid, inom vilken en ansökan skall
ha kommit in eller en åtgärd skall ha
vidtagits, vid äventyr att vederbörande,
om han försitter denna frist, går miste
om sin rätt eller eljest råkar ut för en
påföljd. När detta sker anses rättssäkerheten
kräva, att den som beröres av beslutet
på ena eller andra sättet blir underrättad
om dess innehåll.

Ofta finns tidsfristen utsatt direkt i
författningen. Ett exempel på detta, som
vi alla känner till, är när man säger att
självdeklarationen skall vara avlämnad
senast den 15 februari — vid äventyr
att den skattskyldige eljest går miste om
sin rätt att klaga över prövningsnämndens
beslut. I andra fall sker underrättelse
till den av beslutet berörde genom
kungörelse eller genom delgivning. Allt
detta äger rum för att ingen skall råka
ut för en rättsförlust av den anledningen
att han icke vetat om en stadgad
tidsfrist.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag skall bara göra den
erinran till herr Cassels inlägg att det
gällde inte i detta fall en tidsfrist för
bevaknings anställande, utan bevakningar
hade kommit in och tidsfristen
gällde möjligheten att återkalla dem.
Det visade sig att några av dem som redan
gjort bevakningar hade ångrat sig

Tisdagen den 13 mars 1956

Nr 10

Svar på fråga ang. en redogörelse för de åtgärder, som vidtagits för ett samgående

mellan försvar och jordbruk för säkerställande av totalförsvarets behov av hästar

och ville återkalla sina bevakningar.
Det kanske var en åtgärd av alltför
långt drivet tillmötesgående mot de enskilda,
men detta har i varje fall inb
alls samma innebörd som om en frist
ställes för själva bevakningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. en redogörelse för
de åtgärder, som vidtagits för ett samgående
mellan försvar och jordbruk för
säkerställande av totalförsvarets behov
av hästar

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr von Seth frågat mig om
jag kan lämna upplysning om vilka åtgärder
som från arméns sida vidtagits
med anledning av riksdagens beslut om
samgående mellan försvar och jordbruk
för säkerställande av totalförsvarets behov
av hästar samt, om, därest några
sådana ej vidtagits, det kan förväntas,
att riksdagens beslut snart kommer att
fullföljas.

Förra årets riksdagsbeslut om ändrad
organisation av kavalleriet m. m. överensstämde
med vad statsutskottet hade
anfört i sitt utlåtande nr 128. Jag skall
ur detta utlåtande citera den mening,
som jag tror att herr v. Seth åsyftar,
när han i sin fråga talar om riksdagens
beslut. Utskottet anförde: »Utskottet

finner---skäl tala för eu samord ning

av olika åtgärder för tillgodoseendet
av krigsmaktens och näringslivets
behov av hästar och anser fortfarande
angeläget, att denna fråga ingående
prövas.» Av detta kan jag för min del
inte utläsa, att riksdagen beslutat något
mera än att samordningsfrågan bör undersökas.
Innan en sådan undersökning
göres måsle man emellertid vara övertygad
om att det verkligen erfordras

särskilda åtgärder för att — med nödig
hänsyn tagen till näringslivets behov —
säkerställa krigsbehovet av hästar. Detta
är huvudfrågan, vilket även framgår av
utskottets uttalande, att »en förutsättning
för att arméns remontering skall
kunna nedbringas på föreslaget sätt torde
vara, att det för krigsbehovet nödvändiga
antalet hästar säkerställes».

Yad beträffar huvudfrågan, huruvida
hästtillgången i landet täcker krigsbehovet
eller om särskilda åtgärder erfordras
för att trygga tillgången, är
denna självfallet svår att bedöma. För
min del har jag emellertid funnit övervägande
skäl tala för att det skall bli
möjligt att i rimlig utsträckning tillgodose
det totala hästbehovet, även sedan
armén minskat sitt hästbestånd.
Till belysande av frågan kan jag nämna
att den del av arméns krigsbehov av
hästar, som före den år 1955 beslutade
omorganisationen icke kunde tillgodoses
med arméns egna hästar, utgjorde
i runt tal 35 000 stycken. År 1960 kan
motsvarande siffra, om man bortser
från vissa övergångsvis kvarstående hästar,
beräknas till omkring 15 000. Det
totala antalet hästar i landet utgjorde
år 1955 290 000. Antalet beräknas år
1960 ha nedgått till 200 000. Av dessa
siffror framgår, att den del av landets
totala hästbestånd, som behöver tagas
i anspråk av armén, kommer att nedgå
från omkring 12 procent till omkring
7 procent. Om den totala häststocken
minskar ytterligare, är det givet att
den procentuella andel, som behöver
lagas i anspråk av armén, kommer att
öka. Så länge totalantalet hästar överstiger
100 000 synes det dock vara möjligt
att i rimlig utsträckning tillgodose
det totala hästbehovet. Även om armén
nu skulle öka sitt hästbestånd med t. ex.
1 000 hästar — vilket skulle innebära
en tredubbling av det beslutade stamridhästbeståndet
— så komme vinsten
för näringslivet bara att bli en halv
procent flera hästar i krig. Även en så

Nr 10

Tisdagen den 13 mars 1956

Svar på fråga ang. en redogörelse för de åtgärder, som vidtagits för ett samgående

mellan försvar och jordbruk för säkerställande av totalförsvarets behov av hästar

betydande ökning av arméns hästbestånd
ger alltså mycket ringa effekt sett
ur näringslivets synpunkt.

Mot bakgrunden av de förhållanden
jag nu har redovisat har jag funnit, att
särskilda åtgärder icke för närvarande
erfordras för att säkerställa krigsbehovet
av hästar. Jag vill i detta sammanhang
nämna, att riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap i utlåtande
över en skrivelse av lantbruksstyrelsen
angående den ogynnsamma utvecklingen
av hästaveln förklarat sig anse, att
några särskilda beredskapsåtgärder för
att inom näringslivet åstadkomma eu
större häststam i fred än som är betingad
ur fredsekonomiska synpunkter
icke är lämpliga eller möjliga utan att
beredskapen i fråga om jordbrukets
och skogsbrukets dragkraft bör tillgodoses
på andra vägar.

Härpå anförde:

Herr von SETH (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
för svaret. När det gäller en
enkel fråga får man ju inte del av svarets
innehåll från början, men jag måste
redan nu säga, att vi nog ser på
denna sak från delvis olika utgångspunkter.

Jag vill först och främst betona, att
jag med min fråga inte har haft någon
som helst avsikt att ta upp en debatt
angående försvarets förseende med hästar
under fredstid, och framför allt har
jag under inga förhållanden önskat, att
det skulle tagas upp någon försvarsdebatt
angående hästens vara eller inte
vara. Däremot måste jag framhålla, att
näringslivets förseende med hästar är
en mycket viktig fråga inte bara under
fredstid, vilket herr stasrådet berörde,
utan lika väl under ofärdstid och vid
mobilisering, ty arméns hästbehov blir
vid en allmän mobilisering avsevärt.
Om den avhästning — för att använda

det nya ord, som nu blivit gängse i vårt
svenska språk — som redan ägt rum
inte bara inom armén utan lika mycket
inom jordbruket, skulle fortsätta,
blir det ett mycket svårt problem att
lösa för skogsbruket och näringslivet
över huvud taget, om armén i och med
ett försättande på krigsfot behöver ett
större antal hästar.

Av herr statsrådets svar kunde jag
också höra, att riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap ställer sig något
annorlunda till frågan än kungl.
lantbruksstyrelsen. Innan jag går in på
detta spörsmål kan jag dock inte underlåta
att trycka på att försvarsministern
tydligen inte läser jordbruksutskottets
utlåtande nr 28 för år 1955 och statsutskottets
utlåtande nr 128 för år 1955
på samma vis som jag själv och många
andra med mig. Statsutskottet säger
nämligen i sitt enhälliga utlåtande nr
128, att »bland annat nyssnämnda spörsmål
av Kungl. Maj:t tages under närmare
övervägande och att i avvaktan
på resultatet härav reduceringen av antalet
hästar liksom av antalet remonter
för arméns räkning icke forceras i den
snabba takt, som Kungl. Maj :ts förslag

innebär.---Under hänvisning till

det anförda har statsutskottet vidare
framhållit, att en förutsättning för att
arméns remontering skall kunna nedbringas
på föreslaget sätt är, att det för
krigsbehovet nödvändiga antalet hästar
säkerställes.»

Ser man på vad jordbruksutskottet
säger i sitt utlåtande nr 28, som också
var enhälligt och vars hemställan antogs
av riksdagen, finner man på s. 27
uttalat, att jordbruksutskottet »delar
statsutskottets åsikt, att vid en nedskärning
av hästbeståndet på sätt nu
föreslagits lämpliga åtgärder behöver
vidtagas för att det vid en mobiliserings-
eller krigssituation nödvändiga
antalet hästar i möjligaste mån säkerställes.
Likaså anser jordbruksutskottet,
att det kan sättas i fråga, huruvida icke

Tisdagen den 13 mars 195C

Nr 10

Svar på fråga ang. en redogörelse för de åtgärder, som vidtagits för ett samgående

mellan försvar och jordbruk för säkerställande av totalförsvarets behov av hästar

merkostnaderna härför bör bestridas av
medel under nionde huvudtiteln eller
ur statens hästavelsfond. Jordbruksutskottet
finner sig därför, särskilt med
hänsyn till att helt nyligen genomförts
vissa åtgärder för att främja den inhemska
hästaveln, böra ansluta sig till
statsutskottets uttalande om en utredning
rörande en samordning av skilda
åtgärder för att tillgodose krigsmaktens
och näringslivets behov av hästar.»

Hur man än läser detta, får man i
alla fall förutsätta — det gör åtminstone
jag — att när riksdagen har godtagit
jordbruksutskottets och statsutskottets
utlåtanden vid 1955 års riksdag i de
här berörda punkterna, har vederbörande
departementschef att rätta sig
efter riksdagsbeslutet. Sedan är naturligtvis
frågan den, hur armén kommer
att ställa sig till avhästningen. Framför
allt förstår jag fuller väl, att man, när
vi nu har svårigheter att få miljonerna
att räcka till för försvarshuvudtiteln,
kan diskutera, hur denna sak skall finansieras
utan att försvarsbudgeten behöver
ökas. Härvidlag har jordbruksutskottet
klart och tydligt talat om, att
det anser, att kostnaderna »bör bestridas
av medel under nionde huvudtiteln
eller ur statens hästavelsfond».

När det gäller kostnaderna för att
upprätthålla denna hästavel har vi också
totalisatormedel att falla tillbaka på.
1 det avseendet har ju en förutvarande
jordbruksminister, nuvarande riksdagsman
Sköld, ordnat det hela på ett efter
dåvarande förhållande mycket tillfredsställande
vis.

I ett till Kungl. Maj:t avgivet yttrande
angående hästfrågan av den 24 januari
195C säger kungl. lantbruksstyrelsen,
som ju enligt sin instruktion har att sörja
för att försvarets behov av hästar blir
behörigt tillgodosett — jag vill särskilt
understryka att man enligt instruktionen
har denna uppgift — att medan
häststammen förr var så stor att den
innefattade vissa reserver av dragkraft,
3 — Andra kammarens

kommer dessa reserver i fortsättningen
att vara helt borta. Härtill kommer att
man i en mobiliseringssituation har att
räkna med att jordbrukets och skogsbrukets
behov av dragare kommer att
öka väsentligt. Och lantbruksstyrelsen
fortsätter: »Även om man vidtager långt
gående åtgärder för att under en omställningstid
trygga tillgången på flytande
drivmedel till de traktorer, som
finnas i jordbruket, torde det ej kunna
undvikas, att svårigheter komma att
uppstå att hålla traktorerna i gång i
normal omfattning under denna tid. En
omställning till gengasdrift medför erfarenhetsmässigt
minskad effekt och bidrager
på så sätt också till att öka behovet
av annan dragkraft. Härtill kommer,
att bristen i fråga om dragkraft
kommer att öka ytterligare i den mån
jordbrukets traktorer tagas i anspråk
vid mobiliseringen.»

Statsrådet har här redan refererat
vad riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
sagt i anledning av lantbruksstvrelsens
yttrande. Men även om
nämnden anser att vårt fredsbehov av
hästar är säkerställt — och det har jag
inte ett ögonblick ifrågasatt — så har
man dock inte kunnat rikta någon gensaga
mot lantbruksstyrelsens under
tjänsteansvar avgivna berättelse om de
stora risker som föreligger för att näringslivet
skall bli lidande när krigsmakten
tar ut de hästar den behöver
för krigsbruk.

Jag vill även passa på tillfället att
framhålla, att riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap förklarar att
medan man förr ansåg hästen vara en
reserv för motorerna, anser man honom
nu utgöra ett nödvändigt komplement
till dessa. Tesen att hästen kan
ersättas med motorer av olika slag, vare
sig det är fråga om bilar, traktorer eller
annat, har vi ju fullt accepterat vid rationaliseringen
inom jordbruket. Men
när det gäller skogsbruket har man nu
kommit till den erfarenheten att det på

protokoll 1!)!>t>. Nr 10

Nr 10

Tisdagen den 13 mars 1956

Svar på fråga ang. en redogörelse för de åtgärder, som vidtagits för ett samgående

mellan försvar och jordbruk för säkerställande av totalförsvarets behov av hästar

många håll blir alldeles för dyrt att
företa skogskörslor med hjälp av traktorer.
Även om tekniken går framåt för
varje dag, har vi ännu inte den 13
mars 1956 fått sådana mekaniska redskap,
att det i mellersta och norra Sverige
är lönsamt att hedriva skogsbruk i
oländig'' terräng med maskinella hjälpmedel.
Jag vill ta ett exempel — denna
fråga är så viktig att man nog måste,
herr talman, ägna en viss tid åt att diskutera
den. När det stora Uddeholmsbolagets
chef för några år sedan gjorde
en studieresa i Amerika fann han, att
man inom skogsbruket där använde maskinella
hjälpmedel vid virkets inte bara
transport utan också utlunning, såsom
det heter på fackspråk. Man gick därför
inom Uddeholmskoncernen i stor utsträckning
in för att ersätta hästarna
med traktorer och annan mekanisk
dragkraft. Ganska snart kunde man
emellertid konstatera att det blev mycket
dyrbart, och redan förra året gjorde
Uddeholmsbolagets skogschef ett oförbehållsamt
erkännande om att man hade
missräknat sig när man övergick till
maskinella hjälpmedel. För närvarande
är det också inom de större skogsbolagen
en allmän strävan att försöka få tag
i hästar av sådan typ som lämpar sig
för skogskörslor.

Skogens män har alltså kommit till
insikt om att de behöver hästen som
dragkraft. Även inom det mindre jordbruket
har man kommit till insikt om
att hästen är en, jag vill ingalunda säga
omistlig men billigare och bättre hjälp
än traktorer och andra maskinella
hjälpmedel, vilka inte kan användas tillräckligt
antal brukningstimmar för att
bli ekonomiska. En annan sak är att
man på många håll kanske ändå använder
sådana maskiner, så länge ekonomien
tillåter det, därför att man då
bland annat får ungdomen att lättare
stanna kvar inom jordbruket — de unga
är ju ofta mer roade av att sköta maskiner
än hästar.

Men vad jag nu närmast vill säga, herr
statsråd, är det, att vid en mobilisering
tas jordbrukets traktorer i ingalunda liten
utsträckning i anspråk för krigsmaktens
ändamål och det är just de
större traktorerna som det då gäller.
När vid de mindre jordbruken — framför
allt de jordbruk där det endast är
brukaren och hans, som vi ju alla vet,
för varje år allt mindre familj som arbetar
— mannen blir inkallad för att
fullgöra sin militärplikt, blir det ytterligare
ett svårt slag, om den häst som
finns vid det lilla jordbruket också
skulle bli inkallad. Kvinnor och barn
kan sköta en häst vid de nödvändiga
sysslorna under en mobiliseringstid. Det
är dock ingalunda säkert — även om vi
har duktiga kvinnor och barn vid våra
jordbruk — att de kan sköta en traktor,
framför allt inte en gengastraktor — i
synnerhet om man inte hunnit få något
gengasaggregat på traktorn. Man kanske
över huvud taget inte har någon
traktor.

Jag har därför, herr talman, velat
peka på, att man på hästuppfödarhåll
anser, att därest det beslut som riksdagen
fattade år 1955 ej respekteras,
hästaveln inom landet ställes i ett prekärt
läge. Man kan konstatera att detta
ingalunda är någon politisk fråga.
Oberoende av politisk åskådning har
vid såväl årets riksdag som föregående
års riksdag inlämnats motioner,
underskrivna av samtliga demokratiska
partier. I år har i första kammaren
lämnats en motion av herr Domö
tillsammans med 16 andra motionärer.
I denna kammare har lämnats en motion
av herr Gustafson i Dädesjö tillsammans
med 36 andra motionärer. Sålunda
har 52 motionärer från skilda
yrkesgrupper och från alla de demokratiska
partierna i år motionerat om samma
sak som förra året. Man anser att
arméns avhästning bör ske i den takt
som riksdagen fattade beslut om 1955.

I motionen i år säger man bl. a., att

Tisdagen den 13 mars 1956

Nr 10

Svar på fråga ang. en redogörelse för de åtgärder, som vidtagits för ett samgående

mellan försvar och jordbruk för säkerställande av totalförsvarets behov av hästar

enligt riksdagens tidigare uttalande bör
uppfödarna minst fyra år i förväg erhålla
meddelande om ändring av det
antal remonter som skall inköpas. Vidare
säger man i motionen i första kammaren
på sidan 3: »De merkostnader
som armén förorsakats genom inköp
och utbildning av ett större antal hästar
än fredsbehovet kräver kan täckas
på följande sätt.» Man talar sedan om
hur man tänkt sig finansiera detta. Man
hänvisar också till jordbruksutskottets
utlåtande nr 28 från år 1955, ur vilket
jag nyss citerade. Man talar om samgåendet
mellan försvar och jordbruk, och
att arméns remontering även är ett
hästavelsintresse för sådana som inte
använder varmblodiga hästar. Armén
har nämligen i större utsträckning användning
för de varmblodiga hästarna
än för de kallblodiga. I den mån det
riktas ett dråpslag mot uppfödningen
av varmblodiga hästar, måste man vid
krigsfall ta i anspråk hästar av nordsvensk
typ i första hand. Man får även
använda ardennertyper ■— inte endast
den lättare typen utan kanske också typer
som inte är skickade för de ansträngningar
som de omedelbart kommer
att utsättas för. Härigenom kommer
det att bli en tidig och svår avgång på
hästar. Detta visar också krigserfarenheterna
från de länder, som under andra
världskriget alltjämt använde hästar.
Framför allt från första världskriget visar
det sig med skrämmande tydlighet,
att hästavgången under mobiliseringens
första dagar var oerhörd.

Jag menar således, herr statsråd, att
detta är en hästuppfödningsfråga av
mycket stor betydelse. En häst kan inte
uppfödas på lika kort tid som man utbildar
en soldat. Vi bär ju kort utbildningstid
här i vårt land, men det är
omöjligt att föda upp en häst på denna
korla tid. Därför talar de 52 motionärerna
vid årets riksdag om att uppfödarna
minst fyra år i förväg bör erhålla
meddelande om ändring av det antal

remonter som skall inköpas. Man underförstår
här, att man vill ha reda på
de ändringar som skall företas i arméns
hästhållning. Hästuppfödarna befinner
sig i dag i ett synnerligen svårt ekonomiskt
läge, och jag vill såsom ordförande
i Avelsföreningen för svenska ardennerhästen
understryka, att det är en stark
önskan bland alla uppfödare, att snarast
möjligt få besked från försvarsministern
hur man ser på denna fråga
på lång sikt, Tyvärr måste jag säga att
det inte är något hugnesamt meddelande
som statsrådet lämnar uppfödarna i
det svar, som han i dag varit vänlig att
lämna mig.

Jag vill, herr talman, starkt understryka
att denna fråga med stort intresse
följs av landets lantbrukare — givetvis
i första hand av hästuppfödarna.
Med särskilt stort intresse följs den av
de mindre jordbrukarna, där man har
att söka den största procenten hästuppfödare.
Dessa är ju så beroende av hästen.
Jag vill understryka att hästen vid
ett krigsfall har en mycket stor uppgift
att fylla bakom fronten i civilförsvaret,
i jordbruket, skogsbruket m. fl. områden.
Hästen är ofta nödvändig för att
man skall kunna företa sig en del praktiska
ting utan att bli hindrad. Om ett
krig skulle bryta ut, och vi inte kommer
med — detta är knappast troligt,
men om vi räknar med samma förhållanden
för oss som under andra världskriget
— och det då blir en ransonering
på drivmedel och brist på olja och dylikt,
då måste man redan nu tänka sig
för, så att man inte skapar ett läge som
raserar de möjligheter vi i dag har att
bibehålla en reducerad häststam.

För att inte bli missförstådd av någon
vill jag understryka, att vi som
arbetar med hästaveln ingalunda syftar
till att hästen skall få en renässans. Vad
vi vill är att förebygga, att det goda
avelsmaterial som nu finus i Sverige
spolieras genom alt avclsdjur skickas
till slakt och aveln läggs ned.

Nr 10

Tisdagen den 13 mars 1956

Svar på fråga ang. en redogörelse för de åtgärder, som vidtagits för ett samgående

mellan försvar och jordbruk för säkerställande av totalförsvarets behov av hästar

Jag vill också peka på det stora intresse
som försvaret måste ha av att det
ännu finns hästkunnigt folk i Sveriges
land. Svenska ungdomar sätter sig gärna
upp på en motorcykel eller bakom
ratten på en bil eller en traktor och är
förtjusta över att höra motorer surra,
man de ungdomar är nu ganska få som
är intresserade av att sköta djur.

Det goda förhållandet mellan försvar
och befolkning i de landsändar där
hästuppfödning pågått, t. ex. Skåne, är,
inte minst psykologiskt sett, också en
viktig faktor att ta hänsyn till.

Herr talman! Jag skulle vilja vädja
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
att han svarar på frågan
huruvida inte riksdagens beslut 1955
innebar, att takten i arméns avhästning
skulle bromsas och att man noga skulle
undersöka möjligheterna att bevara en
liten men dock god stam av hästar i
vårt land. Detta kan inte ske utan ekonomiskt
bidrag från staten. Jordbruksutskottet
har pekat på vad hästavelsfonden
och totalisatormedlen kan åstadkomma
härvidlag. Mina synpunkter kan
kanske gendrivas, men jag tror inte det
är någon överdrift att påstå, att detta
är en mycket viktig fråga för stora delar
av vårt folk.

Chefen för försvarsdepartementet,
lierr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Det var med ständigt
stigande förvåning — det måste jag bekänna
— som jag lyssnade till herr von
Seths anförande. Han började med att
i allmänna ordalag ur det svenska näringslivets
och det svenska totalförsvarets
synpunkt beklaga den allmänna avhästningen
— o fula ord! — som ägt
rum och som fortgår i detta land. Men
allteftersom han fortsatte med sitt tal
fick jag intrycket, att det långa talets
korta mening — som han för resten
också direkt uttryckte i slutet av sitt
anförande — att avhästningen är en
hästuppfödarfråga av mycket stor be -

tydelse. Jag kan förstå att den kan vara
av mycket stor betydelse speciellt för
hästuppfödarna, men jag förstår uppriktigt
sagt inte varför man skall göra
den till ett sådant problem, som herr von
Seth sökte göra gällande att den var.
Om det är riktigt som herr von Seth säger,
att skogsbolagen och de privata
skogsägarna — han tillhör ju själv dessa
— så småningom har fått klart för
sig, att den maskinella dragkraften inte
är så fördelaktig som man tidigare hade
föreställt sig utan att de behöver hästar,
blir det ju inte något problem. Då
kommer avhästningen att upphöra, och
då uppkommer icke de stora risker
som, enligt vad herr von Seth samtidigt
ville göra gällande, vi stod inför.

Jag kan inte begripa vad arméns remontering
har för betydelse för näringslivet
i stort. Om armén skulle behöva
öka sitt hästbestånd med låt oss
säga 1 000 hästar, vilket skulle innebära
en tredubbling av den nuvarande remonteringen,
skulle detta bara bli en
halv procent av näringslivets totala behov,
om vi räknar med att det 1960
kommer att finnas 200 000 hästar.

Risken att försvaret i en tillspetsad
situation inte skall kunna ta ut hästar
i tillräckligt antal kan, när vi behöver
ta ut bara 15 000 hästar bland 200 000,
inte vara så allvarlig, som herr von
Seth ville göra gällande.

Om det skulle vara något man kunde
vara intresserad av i detta sammanhang
ur försvarets synpunkt, är det inte den
varmblodiga hästaveln, som herr von
Seth här varmt ordade för, utan den
kallblodiga. Till och med i jägarförbanden
kan man använda kallblodiga
hästar, det har man erfarenheter av.

I det läge, vari jag befinner mig och
där det gäller att ta vara på de anslagna
medlen på bästa sätt, kan jag
inte komma till annan slutsats än den
som jag deklarerat i mitt svar, nämligen
att det inte finns bärande skäl för
att vidta andra åtgärder än dem jag

Nr 10

Tisdagen den 13 mars 1956

Svar på fråga ang. en redogörelse för de åtgärder, som vidtagits för ett samgående

mellan försvar och jordbruk för säkerställande av totalförsvarets behov av hästar

redan vidtagit. Är det däremot så att
man från det privata näringslivets sida,
såsom herr von Seth gjorde gällande,
har intresse av att ett större antal hästar
skall bevaras än som svarar mot
den nuvarande tendensen, ja, då skall
väl också det privata näringslivet träda
in och försöka att bevara hästbeståndet
här i landet. Det skall väl inte vara så
att staten, och allra minst försvaret, i
en sådan situation skall hålla det privata
näringslivet under armarna och ta
ansvaret för denna sak, om det nämligen
visar sig, såsom herr von Seth gjorde
gällande, att det skulle vara fördelaktigt
att begagna sig av hästdragkraften
i stället för den maskinella.

Nej, jag kan därför inte komma till
något annat resultat än jag har gjort.
Dessutom skall jag be att få påpeka att
man har gjort den iakttagelse, att i den
mån armén ökar hästbeståndet och sålunda
skaffar sig ett större antal ackordshästar,
detta medför att de privatägda
hästarnas antal nedgår i ungefär
samma omfattning. Vad hjälper det
då om vi från försvarets sida skall göra
en insats för att bevara ett större antal
hästar, vilket man inte anser vara rationellt
i den nuvarande försvarsorganisationen? När

jag lyssnade tillräckligt länge på
herr von Seths anförande gjorde jag
faktiskt den reflexionen: tidigare fanns
hästuppfödarna för kavalleriets skull,
men nu fick jag närmast det intrycket
att herr von Seth önskade att vi skulle
ha kvar kavalleriet för hästuppfödarnas
skull. Men jag måste konstatera att herr
von Seth och jag blickar på detta problem
utifrån olika utgångspunkter.

Herr von SETH (h):

Herr talman! Det kan genast konstateras
att försvarsministern och jag tydligen
är på olika våglängd i detta fall,
inen jag vill understryka att jag i mitt
anförande har sagt, att jag inte har någon
som helst tanke på att hästen skall

få en renässans; jag använde just det
uttrycket. Jag skulle kanske känna mig
alldeles förkrossad efter statsrådets sista
uttalande, om jag inte visste att bakom
mig står en stor del av sakkunskapen på
detta område, den sakkunskap som måste
se saken i stort.

Lantbruksstyrelsen, vars yttrande av
den 24 januari 1956 jag delvis har citerat,
säger ju med skärpa att häststammen
måste innefatta vissa reserver av
dragkraft. Styrelsen talar om att dessa
reserver i fortsättningen helt kommer
att försvinna om hästuppfödningen skall
fortfara att gå nedåt såsom den nu gör.

Sedermera har statsrådet gjort en
kringgående rörelse — som man ju
skall göra när man är försvarsminister
— och försökt göra gällande att jag
skulle föra talan för den varmblodiga
hästaveln. Jag vill föra talan för
hela hästaveln, men det vill jag säga,
att de större skogsbolagen, de större
skogsägarna — till vilka jag ju själv
räknas — och de större jordbrukarna
nog kan klara sig men att det är
de mindre jordbrukarna som kommer
att bli särskilt illa ställda vid ett krigsfall.
Statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
talade om att det är en
sjunkande procent av hästbeståndet
som tas i anspråk. Jag skall inte förutsätta
annat än att denna uppgift är riktig,
men i händelse av mobilisering
måste ju, med den alltmer minskade
häststammen, hästarna tagas i anspråk.
Jag har då pekat på att arméns behov
kommer att kunna tillgodoses bättre
med varmblodiga hästar än vad som
kanske blir fallet med de andra raserna.

Inom parentes vill jag för övrigt uttrycka
min stora glädje över att jägarförbanden
uppe i Kiruna kan använda
även kallblodiga hästar vid de ansträngande
strapatser de är utsatta för där
uppe. Det visar ju att vi är på väg att
få fram en härdig ras här i landet, något
som både försvarsministern och alla

Nr 10

Tisdagen den 13 mars 1956

Svar på interpellation ang. sekretessbestämmelserna rörande handläggningen inom

lantbruksnämnderna av stödlåne- och kontantbidragsärenden m. m.

andra har anledning att vara tacksamma
för.

Man har sökt tyda mitt anförande så,
att jag velat föra skogsbrukets eller det
större jordbrukets talan. Även om något
tonfall i mitt yttrande skulle ha kunnat
inbjuda till denna tolkning, vill jag med
stor skärpa vända mig emot denna tydning.
Dessa kategorier har stora möjligheter
att vid krigsfall klara sig på olika
sätt. Göteborgs-Posten har emellertid
haft en artikel med rubriken »Småbrukarens
enda häst». Jag hade inte tänkt
åberopa denna artikel, och jag omnämnde
den inte heller i mitt första anförande.
Enligt artikelförfattaren, som
ingående studerat dessa förhållanden,
ligger frågan emellertid i verkligheten
till på det sättet, att tillgången på hästar
i vissa lägen kan bli avgörande för
hur man under en försvarsberedskap
skall kunna utföra sysslor i jordbruket,
i skogsbruket, över huvud taget för den
del av försvaret som ligger bakom fronterna.

Jag tvekar inte att än en gång understryka,
att det såväl för det militära
försvaret som för det totala försvaret i
dess helhet är önskvärt att klarare linjer
erhålles beträffande vad riksdagens
år 1955 fattade beslut i dessa frågor innebär.
Det är möjligt att statsrådets i
detta sammanhang deklarerade åsikt befinnes
ha givit sådan klarhet. Jag betonar
emellertid än en gång, att jag inte
är nöjd med det resultat som statsrådet
kommit till, och jag är övertygad om
att det även finns stora grupper inom
vårt land som heller inte kan vara nöjda
med detta resultat.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. sekretessbestämmelserna
rörande handläggningen
inom lantbruksnämnderna av stödlåneoch
kontantbidragsärenden m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, som yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Andersson i Dunker frågat
mig dels om jag anser att sekretessbestämmelserna
rörande handläggningen
av stödlåne- och kontantbidragsärenden
är tillfredsställande eller om
jag avser att vidtaga åtgärder i detta
syfte, dels om jag anser att lantbruksnämndernas
bedömning av kravet på
säkerhet för stödlån varit för hård och
i så fall vill medverka till en mildare
bedömning i överensstämmelse med tidigare
villkor.

I anledning av den första frågan har
lantbruksstyrelsen upplyst att nämnderna
vid handläggningen av stödlåneoch
kontantbidragsärendena inhämtat
upplysningar från — förutom ortsombuden
— olika lokala förtroendemän,
och att de i viss utsträckning även kallat
sådana att deltaga i överläggningar
inom nämnden rörande låne- och bidragsgivningen.
Som exempel på förtroendemän,
som på så sätt i olika former
engagerats i nämndernas verksamhet,
har av styrelsen nämnts ordförande
eller ombud i hushållningsgille, ordförande
i kommunalnämnd, ordförande
eller annan funktionär i lokalavdelning
eller ortsförbund av RLF samt representanter
för föreningsnämnd och
RLF:s länsförbund. För fullgörande av
dylikt uppdrag är vederbörande berättigade
att åtnjuta arvode och ersättning
för sina av uppdraget direkt föranledda
kostnader. Arvode och ersättning
utgår i regel efter samma grunder, som
gäller för ortsombud hos lantbruksnämnd.

I likhet med interpellanten anser jag
det kunna förutsättas att dessa förtroendemän
icke medverkar till att uppgifter
om låne- och bidragssökandenas
personliga och ekonomiska förhållanden
på ett otillbörligt sätt sprides till
offentligheten. Förtroendemännen, vilka
regelmässigt är väl förfarna i allmänna

Tisdagen den 13 mars 1956

Nr 10

Svar på interpellation ang. sekretessbestämmelserna rörande handläggningen inom

lantbruksnämnderna av stödlåne- och kontantbidragsärenden m. m.

värv, bör enligt min mening vara fullt
medvetna om sina skyldigheter i detta
hänseende. Beträffande den formella sidan
av denna sak vill jag framhålla, att
handlingar innehållande sådana uppgifter
åtnjuter sekretesskydd — d. v. s.
inte får utlämnas — enligt de särskilda
föreskrifter som av Kungl. Maj :t utfärdats
med stöd av sekretesslagen. Härav
följer även att de personer som tar befattning
med handlingarna inte får för
obehörig yppa innehållet i desamma.
Brott mot denna tystnadsplikt föranleder
ansvar enligt 25 kap. strafflagen,
såvitt angår ämbets- och tjänstemän.
Det är osäkert om de förtroendemän
varom här är fråga omfattas av dessa
ansvarsregler i strafflagen. Detta spörsmål
torde emellertid komma att klarläggas
vid genomförandet av straffrättskommitténs
förslag till brottsbalk, vilket
för närvarande är föremål för beredning
i justitiedepartementet.

Beträffande den andra av interpellanten
framställda frågan, nämligen den
som rör kravet på säkerhet för stödlån,
får jag till en början erinra om att i såväl
1954 års som 1955 års stödlånekungörelse
som allmän princip stadgas, att
för lån skall ställas säkerhet, som lantbruksnämnden
finner tillfredsställande
ur det allmännas synpunkt. Från detta
krav har dock enligt bägge kungörelserna
lantbruksnämnden vissa möjligheter
att göra eftergift. Bestämmelserna
härom har fått en delvis olika utformning.
Enligt 1954 års kungörelse får sådan
eftergift göras, om lånebeloppet ej
överstiger 3 000 kronor eller om det, vid
lån å högre belopp, möter svårigheter
för sökanden att ställa dylik säkerhet.
I 1955 års kungörelse har motsvarande
bestämmelser utformats så, att nämnden,
förutom då sökanden har svårt att
ställa säkerhet, äger eftergiva säkerhetskravet
om så eljest finnes motiverat
med hänsyn till beloppets ringa storlek
och omständigheterna i övrigt. Eftergift
förutsätter enligt bägge kungörelserna,

att nämnden finner sannolikt, att sökanden
kommer att fullgöra sin betalningsskyldighet.

I propositionen 1955:203 underströk
jag, att enligt min mening säkerhet alltjämt
som regel icke borde fordras i
fråga om lån å högst 3 000 kronor. Jordbruksutskottet
påpekade i anslutning
härtill, att det, för att största möjliga
enhetlighet vid tillämpningen av bestämmelserna
skulle vinnas, enligt utskottets
mening vore önskvärt, att lantbruksnämnderna
erhöll sådana direktiv,
att olika tolkningar om möjligt undveks.
I anledning härav har lantbruksstyrelsen
i skrivelse till lantbruksnämnderna
särskilt framhållit, att säkerhet
normalt icke skall krävas för lån å
högst 3 000 kronor.

Vad härefter angår spörsmålet, hur
förevarande bestämmelser tillämpats
av lantbruksnämnderna, är här närmast
av intresse, i vilken omfattning nämnderna
eftergivit säkerhetskravet i fråga
om lån å högst 3 000 kronor. I fråga om
lånebelopp över 3 000 kronor har nämligen
enligt upplysning från lantbruksstyrelsen
sådan eftergift förekommit endast
i rena undantagsfall.

Lantbruksstyrelsen har företagit en
undersökning rörande de lån, som uppgått
till högst 3 000 kronor. Undersökningen
visar, att det otvivelaktigt fordrats
säkerhet i avsevärt fler dylika fall
år 1955 än år 1954. Som främsta anledning
härtill har lantbruksnämnderna
tämligen samstämmigt uppgivit, att lånesökandena
år 1955 i stor utsträckning
haft att dragas med en väsentligt ökad
skuldbörda. Många av de jordbrukare,
som sökt stödlån år 1955, har sålunda
redan tidigare erhållit dylikt lån, ofta
två gånger. Efter omsorgsfull undersökning
av sökandenas ekonomiska ställning
har enligt uppgift lantbruksnämnderna
i dylika fall i betydande omfattning
måst bedöma sökandenas möjligheter
att återbetala ytterligare ett stödlån
såsom tveksamma och har av denna

Nr 10

Tisdagen den 13 mars 1956

Svar pa interpellation ang. sekretessbestämmelserna rörande handläggningen inom

lantbruksnämnderna av stödlåne- och

anledning sett sig nödsakade att begära
sådan säkerhet, som sökandena kunnat
ställa, även för lån å mindre belopp än
3 000 kronor.

Huruvida lantbruksnämndernas bedömning
av ärendena varit för hård,
kan icke avgöras utan en synnerligen
detaljerad undersökning. Under tiden
från det interpellationen framställdes
bär det, främst på grund av att lantbruksnämnderna
varit fullt upptagna
med att slutföra utbetalandet av stödlån
och kontantbidrag, icke varit möjligt
att göra en dylik undersökning. Jag
vill emellertid understryka, att lantbruksnämnderna
fått direktiv att normalt
icke kräva säkerhet för lån å högst
3 000 kronor. Några åtgärder härutöver
i det syfte, interpellanten avser, synes
knappast kunna komma i fråga. Den,
som är missnöjd med lantbruksnämnds
beslut, får anlita utvägen att genom besvär
underställa beslutet högre myndighets
prövning.

Härpå anförde

Herr ANDERSSON i Dunker (bf):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret på min interpellation.
Jag måste nog säga att detta svar,
särskilt vad beträffar den första frågan,
närmast bekräftar de farhågor jag givit
uttryck för i interpellationen.

Som bekant är det lantbruksnämnderna
ute i länen, som behandlar de
många stödlåne- och kontantbidragsärenden
som uppkommit i samband
med utlämnandet av statens hjälp på
grund av de stora skördeskadorna i
fjol. Men nämnderna sköter inte detta
arbete ensamma, utan de anlitar också
särskilt tillkallade medarbetare. Min
fråga rörande sekretesskyldigheten gäller
just dessa tillfälliga bisittare i nämnderna.
Att de ordinarie ledamöterna i
nämnderna samt de ämbets- och tjänstemän,
som kan komma i beröring med

kontantbidragsärenden m. m.

dessa ärenden, iakttar tillbörlig sekretess
tar man för alldeles givet. Men att
sådan sekretesskyldighet som skulle
kunna medföra straffansvar om den
inte iakttages föreligger för de tillfälliga
medarbetarna i nämnderna synes —
såsom statsrådet själv säger — vara
osäkert.

Jag måste beklaga detta, då stor skada
kan drabba enskilda personer genom
lösmynthet i sådana frågor det här gäller.
Den som söker lån eller bidrag
måste ju till nämnden lämna fullständiga
upplysningar om sin ekonomiska
ställning och andra förhållanden som
kan inverka på denna. Därom är inte
någonting att säga, så länge de lämnade
upplysningarna stannar inom
nämnden. Men även de särskilt tillkallade
medarbetarna får ju del av de lämnade
upplysningarna rörande sökandens
ekonomi och personliga förhållanden,
och att det kan bli till stor skada
för enskilda personer, om sådana upplysningar
kommer till utomståendes
kännedom, det förstår var och en soin
haft litet med affärer att göra.

Jag hoppas dock att det ligger till sä
som statsrådet sagt, nämligen att de förtroendemän
det här gäller torde vara
fullt medvetna om sin skyldighet att
inte till ovidkommande sprida upplysningar
som de i detta sammanhang erhållit.
Jag tror också att de flesta iakttar
tillbörlig sekretess, men det finns
tyvärr sådana som inte gör det. Därför
borde enligt min mening sekretessbestämmelser
också ha utfärdats för dessa
personer utanför nämnderna, om det
ansågs nödvändigt att anlita dem vid
behandlingen av ifrågavarande ärenden.
Jag tänker exempelvis på sekretessbestämmelser
av ungefär samma slag som
för ledamot i taxeringsnämnd.

Nu torde det för denna gång vara för
sent att göra något, då de flesta ärenden
av detta slag nog redan är behandlade
av nämnderna. Jag vill därför bara understryka
den förhoppning statsrådet

Nr 10

Tisdagen den 13 mars 1956

Svar på interpellation ang. sekretessbestämmelserna rörande handläggningen inom

lantbruksnämnderna av stödlåne- och kontantbidragsärenden m. m.

ger uttryck för, då han talar om att
denna fråga kommer att behandlas vid
justitiedepartementets beredning av
straffrättskommitténs förslag till brottsbalk.
Om det verkligen kommer att ske
någonting i detta sammanhang, så att
man kan ha klarare sekretessbestämmelser
när saken kanske inom inte alltför
avlägsen framtid blir aktuell på
nytt, har ju alltid något vunnits, och
jag är glad åt om min interpellation har
bidragit därtill.

Av statsrådets svar på min andra
fråga synes framgå, att de krav på säkerhet
för utlämnade stödlån, som lantbruksnämnderna
ställer, ofta är strängare
än vad riksdagen avsett och författningen
synes ge uttryck för. Av svaret
framgår sålunda, att nämnderna fordrat
säkerhet för stödlån under 3 000 kronor
i avsevärt flera fall år 1955 än år 1954,
och detta trots att i propositionen som
statsrådet nämnde, nr 203/1955, som
godkändes av riksdagen och som reglerar
dessa frågor, underströks att som
regel icke borde fordras säkerhet för lån
å högst 3 000 kronor. Lantbruksnämnderna
har som främsta anledning härtill
uppgivit att lånesökandena år 1955 i
stor utsträckning haft att dragas med
en väsentligt ökad skuldbörda jämfört
med år 1954. Det måste jag säga är en
ganska kuriös motivering. — Därför att
de lånesökande år 1955 var i ännu
större behov av hjälp än de var 1954
— skulle de inte få något lån nu, om
de inte kunde ställa erforderlig säkerhet.
Så har säkerligen inte riksdagen
menat.

.lag är därför glad åt statsrådets meddelande
att lantbruksnämnderna fått
direktiv att normalt icke kräva säkerhet
för lån å högst 3 000 kronor. Man
kan dock ibland undra om dessa direktiv
har kommit alla lantbruksnämnder
till handa. Jag kan berätta en liten episod,
som jag tycker tyder på att det
inte kommit fram överallt.

Det var en liten bonde i Norrland,

som sökte stödlån, vilket ej översteg
3 000 kronor. Han beviljades lånet på
villkor att han kunde ställa fullgod
säkerhet. Det kunde inte mannen, och
han blev då vägrad att få några pengar.

I sin nöd vände han sig till en av hemortens
riksdagsmän här i kammaren
och bad denne om hjälp för att förmå
lantbruksnämnden ge honom lånet utan
säkerhet. Vederbörande riksdagsman
ansåg sig dock icke böra lägga sig i
lantbruksnämndens åtgöranden i denna
fråga. Men han fann ändå på råd. Han
berättade om fallet för tre kamrater i
kammaren och frågade om dessa tillsammans
med honom ville gå i borgen
för lånet. De lovade göra detta, och så
meddelade riksdagsmannen lantbruksdirektören
att han skaffat fullgod borgen
för bondens lån. Men då lantbruksdirektören
fick höra vilka borgensmännen
var, då var han genast beredd att
bevilja lånet utan borgen. Om nu detta
var för att han underkände de fyra
riksdagsmännen som säkerhet eller av
andra skäl bär han inte meddelat.

Ja, detta var bara ett litet exempel
på att kraven på säkerhet för dessa lån
inte alltid är så välgrundade.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr 79,
angående anslag till ersättningsanstalter
för Långholmen och för kvinnofängelset
i Växjö;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 88, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt; samt

till statsutskottet propositionerna:
nr 90, angående television, och
nr 91, angående anslag till skyddsympning
mot polio.

Nr 10

Tisdagen den 13 mars 1956

§ 7

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande och memorial
nr 4 och 5, statsutskottets utlåtande
nr 41—45, bevillningsutskottets
betänkanden nr 16—18, första lagutskottets
utlåtanden nr 12—15, andra
lagutskottets utlåtanden nr 12 och 13,
jordbruksutskottets utlåtande nr 6 och
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 8—10.

§ 8

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Svalöv (h), som yttrade: Herr

talman! Med hänsyn till omfattningen
av det ärende, som avses i Kungl.
Maj:ts proposition nr 88, med förslag
till förordning om ändrad lydelse av
10 § 1 mom. förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,
hemställer jag, att kammaren måtte
medgiva, att tiden för avgivande av
motioner i anledning av nämnda kungl.
proposition utsträckes till det sammanträde,
som infaller näst efter femton
dagar från det propositionen kom kammaren
till handa.

Denna hemställan bifölls.

§ 9

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 118, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;
och

nr 119, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i lotteriförordningen.

§ 10

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 92, angående återbäring av vissa
skattebelopp, m. m.,

nr 93, angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter,

nr 94, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
m. m.,

nr 95, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57,

nr 96, angående vissa anslag till epileptikervården
för budgetåret 1956/57,
nr 98, angående anslag för budgetåret
1956/57 till arbetarskyddsstyrelsen
och yrkesinspektionen m. m.,

nr 99, angående anslag till Aktiebolaget
Atomenergi, m. m.,

nr 101, angående anslag för budgetåret
1956/57 till Svenska sjukhuset i
Korea,

nr 102, angående anläggande av ett
godsspår Morjärv—Karlsborgs bruk,
nr 103, angående anslag till kommerskollegium
samt statens handels- och industrikommission,

nr 104, angående försäljning av viss,
televerket tillhörig fastighet, och

nr 107, med förslag till lag om höjning
av folkpensioner m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 11

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 73, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 3 juni 1949
(314) angående rätt för Konungen att
i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv,
så ock om fortsatt giltighet av samma
lag, m. m. motionerna:

nr 654 och 655, av herrar Regnéll
och Nilsson i Svalöv, samt

nr 656, av herrar Gustafson i Göteborg
och Antby;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 74, angående Sveriges anslutning
till det reviderade allmänna tulloch
handelsavtalet (GATT) samt till av -

Onsdagen den 14 mars 1956

Nr 10

talet rörande Organisationen för liandelssamarbete
(OTC) m. m. motionen
nr 657, av herr Hansson i Skegrie m.fl.;
samt

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 81, angående statstjänstemannens
löner under år 1956 m. m. motionen
nr 658, av herr Senander m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.13.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 14 mars.

Kl. 10.00

§ 1

Svar på interpellation ang. åstadkommande
av ett enklare och mera lättförståeligt
språk i deklarationsblanketterna

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Christenson i Malmö frågat
mig, om jag vill ta initiativ i syfte
att åstadkomma ett enklare och mera
lättfattligt språk i självdeklarationsblanketterna.

I anledning härav får jag anföra följande.

Ett självfallet önskemål är att få blanketterna
så enkla och lättbegripliga som
möjligt. En långtgående förenkling är
emellertid av många skäl svår att uppnå.
En avvägning måste nämligen hela
tiden ske mot synpunkten att blanketterna
skall ge en riktig information åt
deklaranterna. Långtgående förenklingar
kan leda till att läsaren bibringas en
annan uppfattning om taxeringsreglernas
innehåll än det som är lagens. Den
irritation, med taxeringsbesvär som
följd, som härav föranledes kräver sitt
bestämda beaktande.

Det är givetvis vår i många stycken
invecklade skattelagstiftning som är
grunden till besvärligheterna. Jag tror
ingen bestrider detta, och man vinner
lätt instämmanden när man talar om
att denna bör förenklas. Men erfarenheten
visar hur svårt det är att nå resultat
i denna riktning när man vill
övergå från ord till handling. Det var
under starka meningsmotsättningar som
man gjorde några verkligt betydelsefulla
framsteg på detta område för ett
par år sedan. Jag åsyftar de nya reglerna
för beskattning av egna hem och bostadsrättslägenheter.
Åtskilliga andra
uppslag i liknande syfte ansågs inte
kunna realiseras. De gav nämligen skatteökningar
för den ena eller andra gruppen
inkomsttagare eller innebar att man
fjärmade sig för mycket från det utslag
av millimeterrättvisa som präglar vårt
skattetänkande.

Även om blanketterna, mot bakgrunden
av att de måste vara en spegelbild
av lagstiftningen, för närvarande får
anses vara i huvudsak tillfredsställande
utformade, kan man givetvis ställa frågan
om de likväl inte kan göras bättre.
Jag delar helt herr Christensons uppfattning,
att man inte bör spara mödan
när det gäller att söka nå sådana förbättringar.
Det kan därvid självfallet
vara av värde, som herr Christenson

Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

Svar på interpellation ang. åstadkommande av ett enklare och mera lättförståeligt
språk i deklarationsblanketterna

ifrågasatt, att konsultera journalistisk
expertis och reklammän. Vissa försök
i denna riktning liar också gjorts. Erfarenheterna
var emellertid inte helt
positiva. Jag förutsätter likväl att riksskattenämnden,
som nu sedan åtskilliga
år har att fastställa blanketterna, tar till
vara alla de uppslag av värde som på
sådana vägar kan framkomma. Jag vill
tillägga, att en av anledningarna till
att nämnden fick uppdraget att fastställa
blanketterna var, att inom nämnden
återfinns skatteexperter vid sidan av
företrädare för jordbruk, företagare och
löntagare, varför förutsättningar borde
finnas för att få fram blanketter som
innefattar en god avvägning mellan kravet
på blanketternas överensstämmelse
med lagstiftningen och deklaranternas
önskemål om lättfattlighet och information.

Det kunde i och för sig vara frestande
att här uppta en mer ingående diskussion
om anledningen till att blanketterna
har sin nuvarande utformning
och om tänkbara uppslag till ändringar
i dem. Jag tror emellertid att en sådan
diskussion knappast skulle ge så mycket.
Det bör få ankomma på riksskattenämnden
att arbeta med denna uppgift.
Jag inskränker mig bara till några påpekanden
utöver vad jag förut sagt.

En av anledningarna till att huvudblanketten
för fysiska personer, på vilken
väl intresset i första hand inriktar
sig, ter sig så relativt invecklad som
fallet är, sammanhänger med att denna
blankett skall kunna användas av alla
fysiska personer. Man kan här framkasta
tanken på ett antal olika huvudblanketter
för skilda inkomsttagargrupper.
Därigenom skulle åtskillig i det
enskilda fallet överflödig text kunna utgå
och man fick större utrymme för
ledtext och förklarande anvisningar för
den, som skulle deklarera på den för
honom avsedda blanketten. Man har
också övervägt en dylik ordning men
funnit att uppslaget måste förkastas. De

skattskyldiga skulle nämligen ställas inför
ett blankettval, ofta nog få oriktig
blankett och använda denna med resultat
att ofullständiga eller felaktiga uppgifter
lämnades. Redan nu, när man
bara har två huvudblanketter, visar det
sig att inte så få felaktigt deklarerar på
bolagsblanketten i stället för den för
fysiska personer och vice versa.

Man har också övervägt blanketter så
till vida starkt förenklade, att ledtext
och anvisningar i huvudsak uteslutits
för att i stället desto mer ingående upptagas
i särskilda anvisningar. Inte heller
detta har man velat ge sig in på. Det
har nämligen ansetts, att det stora flertalet
deklaranter inte vill och inte kommer
att vid sidan av blanketten studera
ett särskilt anvisningshäfte. Man har då
bara försämrat läget.

Det bör också erinras om det mycket
knappa utrymme, som står till förfogande
med det format som måste väljas.
För att öka möjligheten till ledtext och
över huvud skapa ökat utrymme finns
då möjligheten att — som i vissa andra
länder — tillgripa sexsidiga blanketter.
Dessa är emellertid otympliga att använda
för såväl deklaranter som taxeringsmyndigheter
och skulle knappast
betraktas som någon förenkling.

För att återkomma till frågan om det
förenklade ordvalet vill jag än en gång
understryka att ledtexten inte får bli
något slags »lagstiftning i blankettform».
Texten får inte säga annat än
vad lagen innehåller. Synonymer, som
innefattar ett lättfattligt återgivande av
hävdvunnet lagspråk, saknas ofta nog.
Ett frångående av lagens ord tarvar
därför ofta en ordrikedom, som utrymmet
inte medger. Eller också riskeras
missuppfattningar eller ökad oklarhet.

Herr Cliristenson har särskilt observerat
och kritiserat några ord och uttryck.
Ett av dem är »restitution, avkortning
eller avskrivning» etc. av vissa
skatter. Visst låter det krångligt, men
knappast föranleder detta länge bruka -

Onsdagen den 14 mars 1956 Nr 10 45

Svar på interpellation ang. åstadkommande av ett enklare och mera lättförståeligt
språk i deklarationsblanketterna

de uttryck någon missuppfattning. Veterligen
har det aldrig förväxlats med
det enda det rimligen skulle kunna förväxlas
med, nämligen återbetalning av
för mycket inbetald källskatt. Här är
fråga om andra restitutioner, och när
sådana skett har särskilda meddelanden
härom utgått på förhand till vederbörande.

Vidare kritiseras att ordet »intäkt»
användes i stället för »inkomst». Men
dessa båda ord har olika innebörd. »Intäkt»
avser bruttot och »inkomst» nettot
efter avdrag för garantibelopp.

En anmärkning åt rakt motsatt håll
synes mig vara herr Christensons uttalande
att uttrycket »inkomst av tjänst»
inte är entydigt. Kan man inte godtaga
detta lättfattliga uttryck som en sammanfattning
för vad det innefattar,
skulle erfordras en ordrikedom, som
säkerligen skulle mer förvilla än underlätta.
Härtill kommer att på blanketten
anges inom parentes »häri inbegripes
pension, livränta, periodiskt understöd

o. d.».

Det framgår av vad jag förut sagt, att
min skepsis mot vissa av herr Christensons
uppslag inte sammanhänger med
bristande intresse att uppnå alla tänkbara
förenklingar och förbättringar. Jag
anser tvärtom att ansträngningar nu
som tidigare bör inriktas härpå. Riksskattenämnden
har resurser och förutsättningar
för denna uppgift. Men jag
tror, utifrån vunna erfarenheter, att det
inte skulle vara realistiskt att räkna
med att blanketterna i någon högre
grad kan göras annorlunda än vad de är.

Härpå anförde

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
för svaret på min interpellation.
Jag noterar med tillfredsställelse,
att herr statsrådet i stort sett delar
den uppfattning som jag framfört i

interpellationen. Herr statsrådet anser
att vår invecklade skattelagstiftning är
grunden till besvärligheterna. Professor
Carsten Welinder har i Svensk Skattetidning
helt nyligen gjort några reflexioner
om våra skatteförfattningar.
Med hänsyn till deklarationsplikten anser
professor Welinder, att vi måste
skriva lättfattliga lagar så att även lekmännen
kan förstå lagtexten, då lekmännen
fortfarande har en betydande
roll i taxeringsförfarandet.

Dessa lagstiftningsspörsmål hoppas
jag, att finansministern ägnar uppmärksamhet
åt. Professor Welinder är också
kritisk emot den senare tidens lagstiftningsförfattare.

Vår nuvarande deklarationsblankett
trycks i en upplaga på 12 miljoner
exemplar. Deklarationspliktiga är som
bekant alla medborgare med minst
1 200 kronor i årlig inkomst. Det har
ofta från skattskyldigas sida krävts enklare
deklarationsformulär. Vissa ansatser
har gjorts, men det återstår mycket
att göra. Varje år före den 15 februari
lämnar tidningarna sina läsare utförliga
upplysningar om deklarationsförfarandet
och ställer också experter till
förfogande. Jag undrar hur det skulle
gå för den stora allmänheten, om denna
service indroges. I så fall fick staten
övertaga informationsverksamheten.
Men det är säkerligen mindre kostbart
med enklare deklaration.

Sedan jag väckt interpellationen, har
jag fått många bevis på hur kritiskt
folk ser på våra deklarationsblanketter.
En ledamot av denna kammare påpekar
bland annat svårigheterna med formuleringen
av anvisningarna beträffande
deklaration av tvåfamiljsfastighet. En
polisman i överkonstapels ställning har
berättat för mig, att han är rädd för att
göra fel på grund av blankettens formuleringar,
och trots att han endast är
löntagare, anlitar han en expert för att
vara på den säkra sidan.

När personer, som är vana vid att

Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

Svar på interpellation ang. vissa menliga följder för aktiebolag och ekonomiska

föreningar, som på grund av missuppfattning kommit att erlägga för lågt skatte belopp

i samband med den år 1955 genomförda skattehöjningen

läsa och tolka författningar, har svårigheter
med deklarationen, då förstår
man mycket väl, i vilken dilemma allmänheten
befinner sig. Ett allmänt omdöme
om vår deklarationsblankett är
att den är svårläst.

Blanketten är typografiskt dåligt uppställd
och gamla människor klagar över
petitstilen. I min interpellation pekade
jag på en del kanslibetonade uttryck,
som med lätthet borde uttryckts med
ord som förekommer i allmänt språkbruk.

Jag har tagit del av den danska deklarationsblanketten
och även låtit en
sakkunnig person ta del av densamma.
Man måste erkänna, att den är väl redigerad,
lätt att tolka, överskådlig, har
större stil och tydliga kolumner samt
är lätt för deklaranterna att fylla i.

För tjugo år sedan författade jag en
bilaga till deklarationsblanketten, som
rekommenderades att användas för arbetstagare
med traktamente och stora
reseutgifter. Skattemyndigheterna fann
denna bilaga så bra, att den numera är
officiell. Under tiden har den emellertid
blivit tillkrånglad och fått fyrdubbelt
så mycket frågor och text. När jag
jämför denna bilaga med den danska
måste jag återigen ge de danska deklarationsförfattarna
en eloge för klarhet
och enkelhet.

Jag vill till sist påpeka, att enligt
riksskattenämndens uppgift var det år
1953 inte mindre än 1,3 miljoner skatteavvikelser.
Detta måste i mycket hög
grad bero på deklarationsblankettens
formuleringar.

Beträffande mitt förslag att konsultera
journalistexperter och reklammän
meddelar finansministern, att vissa försök
gjorts i denna riktning men inte
varit helt positiva. En uppmaning till
riksskattenämnden från herr statsrådets
sida, som går ut på att nya försök borde
göras för att förenkla deklarationspliktens
fullgörande, gärna med den

danska uppläggningen som förebild,
skulle säkerligen hälsas med tillfredsställelse.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2

Svar på interpellation ang. vissa menliga
följder för aktiebolag och ekonomiska
föreningar, som på grund av missuppfattning
kommit att erlägga för lågt
skattebelopp i samband med den år 1955
genomförda skattehöjningen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Edström — under hänvisning
till att det ålegat aktiebolag och
ekonomiska föreningar att själva beräkna
den merskatt, som de hade att
erlägga preliminärt vid uppbördsterminerna
i september och november
1955 samt januari 1956 i anledning av
den våren 1955 beslutade höjningen av
den s. k. bolagsskatten — till mig riktat
följande frågor.

1. Anser statsrådet det rimligt, att de
aktiebolag och ekonomiska föreningar,
vilka haft att erlägga skatt utöver vad
som tidigare debiterats dem i vanlig
ordning och som vid framräkningen
därav på grund av missuppfattning av
härom utfärdat meddelande eller felräkning
tillagt ett för lågt belopp till
den tidigare debiterade skatten, blivit
uppförda på restlängd och påförda
restavgift?

2. Har statsrådet för avsikt att vidtaga
några åtgärder för att mildra de
menliga följder, som här uppstått för
berörda skattskyldiga?

I anledning härav får jag anföra följande.

Innan jag övergår att närmare be -

Onsdagen den 14 mars 1956

Nr 10

Svar på interpellation ang. vissa menliga följder för aktiebolag och ekonomiska

föreningar, som på grund av missuppfattning kommit att erlägga för lågt skatte belopp

i samband med den år 1955 genomförda skattehöjningen

handla den av interpellanten upptagna
frågan, vill jag meddela, att densamma
varit föremål för regeringens ställningstagande
i anledning av enskilda framställningar.
Den 3 februari i år beslöts
att dessa framställningar inte skulle
föranleda någon åtgärd. Skälen härför
framgår av det följande.

Genom beslut vid vårriksdagen 1955
höjdes skatten för bolag och ekonomiska
föreningar på 1955 års inkomst
från 40 till 45 respektive från 32 till
36 procent. Skälen för skattehöjningen
var som bekant av samhällsekonomisk
natur. Utan att närmare ingå härpå vill
jag erinra att det ekonomiska läget var
sådant att det bedömdes som synnerligen
angeläget, att den höjda skatten
omedelbart slog igenom i källskatteuppbörden.
Företagen ålades därför att under
de tre sista uppbördsterminerna
uppbördsåret 1955^56 inbetala den högre
skatten. Av tekniska skäl kunde det
inte ifrågakomma att omdebitera preliminärskatten
för 1955 och utfärda nya
debetsedlar för senare hälften av uppbördsåret.
I stället föreskrevs att företagen
skulle vid de tre uppbördsterminerna
inbetala — utöver de belopp
som enligt debetsedeln då förföll till
betalning — ytterligare 20 procent av
nämnda belopp. F''ör att underlätta företagens
uträkning av merskatten angavs
att det på skatteanvisningen upptagna
beloppet fick jämkas nedåt till helt
hundratal kronor, varefter 1I& därav
skulle uträknas av företaget och inbetalas
samtidigt med det på skatteanvisningen
debiterade beloppet.

Om denna form för merskattens uträkning
och uppbörd fattade riksdagen
beslut. I samband därmed beslöts att
underlåten inbetalning av merskatten
skulle föranleda restföring och sedvanlig
restavgift 4 procent. Självfallet var
denna anordning nödvändig för att
ernå den avsedda effekten, d. v. s. en
omedelbar källskatteinbetalning.

Förslaget om skattehöjningen och
uppbörden av merskatten förelädes
riksdagen i en den 29 april 1955 dagtecknad
proposition. Författningar i
ämnet utkom från trycket i Svensk författningssamling
den 14 juni samma år,
alltså nästan tre månader innan merskatten
första gången skulle inbetalas.
Nyssnämnda förslag väckte som bekant
stor uppmärksamhet och blev föremål
för en livlig debatt, inte minst i tidningspressen.
Redan med hänsyn härtill
måste antagas att företagen erhöll
kännedom om sina åligganden i nu
förevarande avseende. För att undanröja
varje tvivel härom tillställdes emellertid
samtliga företag genom de lokala
skattemyndigheternas försorg individuella
underrättelser, i form av ett tryckt
meddelande, angående vad de hade att
iakttaga. Meddelandet innehöll alla erforderliga
upplysningar, och med exempel
belystes hur merskatten skulle
beräknas. Vidare angavs att den som
underlät att öka sina inbetalningar på
föreskrivet sätt omedelbart skulle bli
restförd för den bristande inbetalningen.

Av det sagda framgår att vid sidan
av det officiellt föreskrivna bekantgörandet
genom publicering i Svensk
författningssamling särskilda ansträngningar
vidtogs för att informera företagen
om deras åligganden. Att likväl
vissa av dem underlåtit att iakttaga
föreskrifterna eller begått misstag i
fråga om beräkningen av merskatten
är beklagligt men kan inte återföras till
några brister i förberedelsearbetet från
myndigheternas sida. Dessa har förfarit
helt i enlighet med vad som förutsatts,
d. v. s. såsom på förhand för
riksdagen redovisats och av riksdagen
utan erinringar godtagits. T. o. m. det
exempel, som upptogs på den tryckta
underrättelsen, är detsamma som angavs
i propositionen i ämnet. Interpellanten
vill för övrigt göra gällande att

Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1950

Svar på interpellation ang. vissa menliga följder för aktiebolag och ekonomiska

föreningar, som på grund av missuppfattning kommit att erlägga för lågt skatte belopp

i samband med den år 1955 genomförda skattehöjningen

detta exempel skulle vara mindre väl
valt och kunna föranleda missuppfattning
i visst hänseende. Jag kan omöjligen
dela den uppfattningen angående
exemplet, helst som det här handlar om
mycket kvalificerade skattskyldiga, men
vill tillägga att om något bolag misstolkat
exemplet på sätt interpellanden gör
gällande, detta i det särskilda fallet innebär
att på grund därav högst 80 kronor
för litet inbetalats. Restavgiften härå
utgör 3 kronor 20 öre.

Anledning att i nu avsedda fall göra
avkall från de en gång föreskrivna påföljderna
för försummad skatteinbetalning
kan enligt min mening inte anses
föreligga. Jag vill tillägga att den omständigheten,
att de skattskyldiga själva
haft att beräkna merskatten, ingalunda
— såsom interpellanten vill hävda —
kan anses strida mot grunderna för
uppbördsförordningen. Det är ju nämligen
så, att vårt uppbördssyslem i mycket
hög grad bygger just på självverksamhet
från företagens sida, när det
gäller att beräkna hur mycket källskatt
som skall inbetalas vid risk av vissa
påföljder. Det bör också understrykas,
att i det nu avhandlade fallet fråga endast
är om aktiebolag och ekonomiska
föreningar, som i regel har en högt utvecklad
kontorsorganisation. Även när
så undantagsvis inte är fallet kan man
beträffande dessa skattskyldiga ställa
anspråken högre än beträffande andra
skattskyldiga.

I anslutning till vad nu anförts får
jag, som svar på den andra av interpellantens
frågor, meddela att jag inte
har för avsikt att ta initiativ till några
ändringsåtgärder i efterhand.

Vidare anförde:

Herr EDSTRÖM (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet få
uttala mitt tack för interpellationssva -

ret. Skall jag vara uppriktig — och det
bör jag väl vara i ett fall som detta —
måste jag säga, att svaret var mycket
negativt, till och med så negativt att
statsrådet säger nej på både första och
andra frågan. Statsrådet anser det sålunda
vara rimligt att något sådant har
uppkommit som jag påtalat. Jag måste
också säga, att när jag hörde svaret
uppläsas slog det mig hur negativt detsamma
var i sin utformning och hur totalt
oförstående finansministern tycktes
vara inför de problem, som de skattskyldiga
åsamkas både av de höga skatterna
och av det i många hänseenden
krångliga och betungande uppbördssystemet.

Finansministern hävdar med bestämdhet
att den omständigheten, att de skattskyldiga
själva i det här aktuella fallet
haft att beräkna merskatt, inte kan
strida mot grunderna för uppbördsförordningen.
Denna bygger, som finansministern
påpekar, i mycket hög grad
just på självverksamhet från företagens
sida i vad gäller att beräkna hur mycket
källskatt som skall inbetalas vid
risk av vissa påföljder. Jag vill inte bestrida
den rättsliga grunden för detta
åläggande för skattebetalarna att själva
ombesörja uppbörden och, som i detta
fall, även debiteringen. Det är ju tyvärr
ett av majoriteten i riksdagen fattat beslut
som man här stöder sig på. Men jag
ställer mig frågan, om inte det här aktuella
fallet bjärt belyser de för den enskilde
skattebetalarens vidkommande
allvarliga olägenheter detta system medför.
Det naturliga när det gäller debiteringen
av skatt och uppförande på restlängd
är, att myndigheterna föreskriver
den skattskyldige hur mycket denne har
att erlägga i skatt och att denne, om
han av försummelse eller av annat skäl
underlåter att inbetala sin skatt, uppföres
på restlängd. I det aktuella fallet
har man emellertid sträckt sig så långt
som att den skattskyldige även får om -

Onsdagen den 14 mars 1956

Nr 10

Svar på interpellation ang. vissa menliga följder för aktiebolag och ekonomiska

föreningar, som på grund av missuppfattning kommit att erlägga för lågt skatte belopp

i samband med den år 1955 genomförda skattehöjningen

besörja debiteringen. Det hade därför
synts naturligt att åtminstone föreskrifterna
om hur denna debitering skulle
tillgå utfärdats med den största omsorg
och noggrannhet. Så har icke skett.
Herr finansminister, det har brustit i
förberedelsearbetet från myndigheternas
sida, i motsats till vad finansministern
nyss framhöll. Tillämpningsföreskrifterna
till den förordning som föreskriver
debiteringsskyldighet för aktiebolag
och ekonomiska föreningar kan
inte sägas ha gjort anspråk på entydighet
och erforderlig klarhet. Om så hade
varit fallet, skulle misstag av den här
berörda typen inte ha inträffat. Jag vill
för övrigt framhålla, att det här inte
är fråga om något enstaka fall, utan det
gäller ett stort antal skattskyldiga. Än
mer anmärkningsvärt är det förhållandet,
att de flesta restförda företagen är
sådana som annars aldrig förekommer
på restlängd.

Jag tycker finansministern borde hålla
med mig om att det måste kännas
kränkande och en smula genant för
just dessa företag att bli uppförda på
restlängd. Det är möjligt att finansministern
själv inte anser att det är så
farligt att bli uppförd på restlängd, men
jag är övertygad om att en stor del av
de här berörda företagen betraktar det
som förnedrande att på detta sätt oförvållandes
komma på restlängd. Jag finner
att finansministern litet undergräver
skattemoralen genom att bagetellisera
att eljest skattevilliga betalare blir
uppförda på restlängd även om summan
är liten. Jag efterlyser alltså större förståelse
från finansministerns sida för
de skattskyldigas problem. Det är därför
med beklagande jag måste konstatera
att finansministern inte tycks ha
någon som helst tanke på att vidta någon
åtgärd för att gottgöra de företag
som fått stå för följderna av en hastigt
tillkommen och föga väl övertänkt skattelagstiftning.

4 — Andra kammarens

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag tycker nog att den
ärade interpellanten anslog litet väl allvarliga
tongångar i sitt anförande nyss.
Vi får väl ändå inte se bort ifrån att
bakgrunden till den skärpta bolagsskatten
var en spänning i samhällsekonomien,
som föranledde regeringen att
föreslå riksdagen den åtgärd i dämpande
syfte, som en skärpt bolagsskatt
innebar. Man kan ha delade meningar
om nödvändigheten av denna åtgärd —
och det hade riksdagen vid det tillfälle
då den genomfördes — men om man
vill vara ärlig, får man väl ändå i dag
erkänna att den har haft en välgörande
effekt, när det gällt att sänka temperaturen
i samhällsekonomien, vilken
för något år sedan låg farligt nära ett
överslag till ett mera inflationsbetonat
läge.

Hur som helst så tog riksdagen regeringens
förslag, och om det skulle vara
någon mening med förslaget, om det skulle
ha någon effekt, var det ju nödvändigt
att den skärpta skatten omedelbart trädde
i tillämpning. Riksdagen fick en redovisning
för vilka vägar man därvid rent
tekniskt hade att gå fram på, och riksdagen
accepterade dessa vägar. Detta
spörsmål var, soln jag också har framhållit
i interpellationssvaret, en mycket
uppmärksammad politisk fråga, och
ingen kunde gärna vara obekant med
vad det hela rörde sig om. Det svarade
ju vår energiska tidningspress och radion
samt det politiska intresset i samhället
för. Till yttermera visso tillställdes
också företagen ett besked om hur
skatten var konstruerad och hur den
skulle betalas — ett besked som till
och med illustrerades med exempel.

Jag kan inte förstå att man kunde
göra något därutöver, och jag har inte
heller funnit hos interpellanten något
alternativ i fråga om tekniken för denna
skatteuppbörd, om man vill nå det

protokoll 1950. Nr 10

Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

Svar på interpellation ang. handäggningen av ärenden rörande tillstånd till yrkes mässig

trafik med buss

väsentliga, d. v. s. denna omedelbara
effekt i inflationsbekämpandet, som var
motivet för den speciellt skärpta bolagsskatten.
Man kan naturligtvis vara
indignerad över skatten, och det är väl
det som gör att herr Edström nu tar
till ganska allvarliga ordvändningar —
han talar om allvarliga olägenheter och
om det kränkande för företagen att bli
uppförda på restlängd, etc. Men nöden
har ingen lag, och det var nödvändigt
att göra denna neddämpning av en temperatur
som var för hög. Någon annan
teknik stod oss inte till buds, och då
menar jag att detta, oavsett om man
gillar beskattningen, är en annan sak
än vad vi diskuterar i dag.

Fanns det andra vägar att gå fram
på? Jag tror det inte. Och jag har den
uppfattningen tills herr Edström presenterar
något alternativ, som i fråga
om debitering och uppbörd skulle vara
mer smakligt, ett alternativ som emellertid
måste ge samma effekt som det
nu tillämpade förfaringssättet.

Herr EDSTRÖM (h):

Herr finansminister! Jag vill inte
diskutera nödvändigheten av skatten
som sådan. Den frågan har jag inte alls
tagit upp vare sig i min interpellation
eller i mitt anförande-nyss, och om jag
är på något sätt indignerad över skatten,
så är det inte av den anledningen
som jag tar i. Nej, vad som upprör oss
är det sätt, på vilket skatten har indrivits.
Det måste väl få sägas, för att
ta ett exempel från Göteborg, att om 200
å 300 oförvitliga bolag, som eljest aldrig
varit uppförda på restlängd, med ens
kommer upp på sådan, så är det ett fel
någonstans. I Malmö är antalet företag
som uppförts på restlängd ungefär detsamma.
Det måste ha varit något som
klickat, och då är det väl det sätt, på
vilket ifrågavarande meddelande lämnats.

Finansministern efterlyser ett alter -

nativ. Ja, ett sådant är ju att man kunde
varit litet mera liberal vid uppförandet
på restlängd — då hade det aldrig
blivit så mycket diskussion om saken.
Att företagen skulle betala skatten
behöver inte alls diskuteras här, ty det
var deras skyldighet. Men om de nu
skulle ha betalt in exempelvis 80 kronor
för litet i skatt, så spelar väl detta
inte så stor roll, ty det rör sig om preliminärskatt.
Det är ju den slutliga
skatten som blir avgörande. Den skatt
det här är fråga om är en förskottsskatt,
och för att bolagen inte betalt dessa
få kronor i förskottsskatt, skall de behöva
figurera på restlängden. Sådant
är upprörande, och det bidrar inte till
att göra företagen mera välvilliga till
den mängd av skatter som skall betalas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. handläggningen
av ärenden rörande tillstånd till
yrkesmässig trafik med buss

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
erhöll på begäran ordet för att besvara
fru Sandströms interpellation angående
handläggningen av ärenden rörande
tillstånd till yrkesmässig trafik med
buss.

Svaret hade före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter,
och herr statsrådet Andersson
gav nu endast en kort sammanfattning
av dess innehåll.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! Fru Sandström har
med anledning av en i december 1949
av Kungl. Maj :t utfärdad föreskrift om
visst remissförfarande vid handläggningen
av vissa trafiktillståndsärenden
till mig riktat följande fråga:

»Vad är herr statsrådets mening rent

Onsdagen den 14 mars 1956 Nr 10

Svar på interpellation ang. handäggningen av ärenden rörande tillstånd till
mässig trafik med buss

principiellt om att ett kommande riksdagsbeslut
föregripes på sätt som här
sker?»

Till svar härpå får jag anföra följande.

Enligt 1940 års förordning om yrkesmässig
biltrafik bör trafiktillstånd, om
förhållandena därtill föranleder,begränsas
att omfatta vissa slag av transporter
eller viss kortare tid. Trafiktillstånd,
som icke av sådan anledning begränsats
skall, såvitt ej särskilda omständigheter
till annat föranleder, i allmänhet
gälla tills vidare. Tillståndet skall ställas
å viss fysisk eller juridisk person;
tillstånd till beställningstrafik må dock
meddelas juridisk person »allenast om
särskilda skäl därtill äro».

Föreskriften om att trafiktillståndet
skall ställas å viss fysisk eller juridisk
person upptogs i propositionen nr 115
till 1940 års riksdag i överensstämmelse
med de förslag, som framlagts av
tillkallade sakkunniga. Med anledning
av att det under remissbehandlingen
av de sakkunnigas förslag från olika
håll ifrågasatts, huruvida — bl. a. med
hänsyn till den möjlighet som skulle
finnas till fri handel med trafikrättigheter,
som innehades av juridisk person
— trafiktillstånd borde meddelas
juridisk person, lämnade departementschefen
följande redogörelse för sina
synpunker på frågan.

»I likhet med trafikutredningen finner
jag lämpligt, att möjlighet finnes
att meddela tillståndet till fysisk eller
till juridisk person och att sålunda
tillståndsgivningen icke inskränkes till
allenast fysisk person. Vilketdera av
dessa, som i det särskilda fallet är att
föredraga, synes böra bestämmas snarare
genom prövning av den tillståndsgivande
myndigheten än genom lagstiftning.
1 stort sett synes den nuvarande
lagstiftningen, enligt vilken tillstånd
till beställningstrafik i regel begränsas
till fysiska personer men däremot
tillstånd till linjetrafik åtminstone

yrkes i

större skala kan medgivas även åt
juridiska personer, ändamålsenlig.»

Detta departementschefens uttalande
lämnades av riksdagen utan erinran.

Mot bakgrunden av detta uttalande
lärer förordningens bestämmelser innebära,
att tillstånd till linjetrafik bör
kunna meddelas juridisk person, då
fråga är om linjetrafik i större omfattning;
dock allenast under förutsättning,
att meddelande av dylikt tillstånd finnes
lämpligt ur övriga på frågan inverkande
omständigheter.

I direktiven för busslinjeutredningen
framhölls — efter ett åberopande av
riksdagens skrivelse 1948: 338, vari
riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t ville
överväga bl. a. på vad sätt åtgärder
kunde vidtagas för att landets busslinjer
ej blev föremål för prisjobberi vid
försäljningar — att förordningens bestämmelser
inte varit effektiva, då det
gällt att förebygga att övernormala vinster
uppkommer framför allt inom busstrafiken
samt att, då i anledning härav
överpriser betalas vid överlåtelse av
trafikrörelse, förhindra att dessa övervältras
på trafikanterna. Dessa olägenheter
har, framhölls det vidare, i sin
tur försvårat ett tillfredsställande ordnande
av busstrafiken på vissa platser,
bl. a. då en sammanslagning av olika
privata trafikföretag ansetts lämplig
eller då kommunal eller statlig drift av
trafiken ansetts erforderlig för att lösa
föreliggande trafikproblem. Enligt de
allmänna riktlinjer, som uppdrogs för
utredningsarbetet, skulle till särskild behandling
upptagas frågan om kontroll
av villkoren vid överlåtelser av andelsrätter.
Härom anfördes i direktiven:

»Då trafiktillstånd meddelats för
juridisk person innehas tillståndet medelbart
av delägarna eller medlemmarna
av den juridiska personen. Det faktiska
innehavet kan i sådana fall ändras
genom överlåtelse av andelsrätter.
Enligt gällande författningar saknas i
sådana fall möjlighet att kontrollera

Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

Svar på interpellation ang. handäggningen av ärenden rörande tillstånd till yrkes mässig

trafik med buss

villkoren för överlåtelsen och förhindra
att överpriser erläggas. I princip bör
dock i detta avseende skillnad ej göras
mellan fysiska och juridiska personer.»

I skrivelse den 30 juni 1949 framhöll
busslinjeutredningen, hurusom det redan
några år efter förordningens ikraftträdande
konstaterade överförandet av
busslinjer från fysiska till juridiska
personer fram till utgången av maj
1949 fortgått och även något stegrats
samt att en undersökning av överlåtelserna
visat, att särskild ersättning för
trafiktillståndet såsom sådant i regel
utgått. Utredningen anförde därefter:

»Utan att nu vilja göra något uttalande
om önskvärdheten eller icke-önskvärdheten
från det allmännas sida av
ett överförande från fysiska till juridiska
personer av busslinjer, vill utredningen
under påpekande av den rådande
tendensen framhålla den svårighet,
som kan uppstå vid ett införande av
kontroll av villkoren vid överlåtelse av
andelsrätter i juridisk person, som driver
busslinjerörelse. Då det dessutom
torde kunna förmodas att de för utredningens
arbete givna direktiven blivit
allmänt kända av dem, vilkas näring
därav beröres, och att i anledning härav
ökad bolagsbildning kan vara att
förvänta, kan, om icke åtgärder snarast
vidtagas, en reglering av förevarande
spörsmål ytterligare försvåras, ja, kanske
i realiteten omöjliggöras. Arbetet
med lagstiftning på förevarande område
kan förväntas pågå ännu en tid. Utredningen
vill därför uttala önskvärdheten
av ett provisoriskt vidtagande av sådana
åtgärder, att icke resultatet av utredningen
äventyras. För närvarande
torde tillstånd för juridiska personer
att utöva busslinjetrafik regelmässigt
lämnas tills vidare. Därest tillstånd i
stället lämnades för viss begränsad tid,
förslagsvis 3 år, skulle kontroll kunna
erhållas över de för juridiska personer
meddelade trafiktillstånden och därigenom
svårigheter vid det förevarande

lagstiftningsarbetet undanröjas. I fall,
där meddelande av tillsvidaretillstånd
icke kan tänkas försvåra en kommande
reglering, bör likväl sådant tillstånd
alltjämt kunna lämnas. Utredningen
avser främst det fall att önskad rationalisering
av en trafikrörelse nödvändiggör
exempelvis kapitaltillskott genom
bolagsbildning och garantier mot
missbruk kunna sägas vara för handen.»

Över busslinjeutredningens framställning
avgavs utlåtanden av flertalet länsstyrelser,
statens biltrafiknämnd och
Svenska omnibusägareförbundet. Vid
länsstyrelsernas utlåtanden hade i vissa
fall fogats yttranden av omnibusägareförening
i länet.

Genom beslut den 2 december 1949
förordnade Kungl. Maj:t, att de tillståndsbeviljande
myndigheterna tills
vidare icke fick — med visst undantag
som ej är av intresse för förevarande
fråga — för juridisk person meddela
tillstånd till utövande av linjetrafik för
personbefordran med buss eller tillstånd
att från fysisk person övertaga
dylikt tillstånd utan föregående remiss
av ärendet till, förutom eljest författningsenligt
ifrågakommande myndigheter
och sammanslutningar, busslinjeutredningen.

I skrivelse den 16 maj 1955 har utredningen
lämnat en redogörelse för
sitt dittills utförda arbete med ifrågavarande
ärenden. I skrivelsen anfördes
bl. a.:

»Hittills har utredningen avgivit yttrande
i 359 ärenden. Därvid har utredningen
i 105 ärenden hemställt, att vederbörande
trafiktillstånd måtte bliva
tidsbegränsat. Av sistnämnda ärenden
hava 18 avsett sådana fall, där vederbörande
trafikutövare varit fysisk person
och ombildat sitt företag till att i
fortsättningen drivas i form av ett aktiebolag
eller handelsbolag under hans
ledning, och 18 sådana fall, där ett trafikutövande
aktiebolag från annan person
förvärvat trafiktillstånd. Återstå -

Onsdagen den 14 mars 1956 Nr 10

Svar på interpellation ang. handäggningen av ärenden rörande tillstånd till yrkes''
mässig trafik med buss

ende 69 ärenden hava — med undantag
för några få fall, som gällt ansökningar
från industriföretag om tillstånd
till linjetrafik för transport av företagets
personal mellan bostadsorten och
arbetsplatsen — avsett ansökningar
från trafikutövande aktiebolag eller
kommanditbolag om utökning av tidigare
bedriven linjetrafik till nya vägsträckor.
Övriga ärenden — i vilka utredningen
icke ansett skäl föreligga
till tidsbegränsning av trafiktillstånden

— hava avsett ansökningar från trafikutövande
juridiska personer om utökning
av linjetrafiken till eller övertagande
av sådan trafik å vägar, som helt
legat inom vederbörande trafikföretags
naturliga trafikområde och anledning
till rationalisering av trafikförhållandena
inom området icke ansetts föreligga.
I de ärenden, i vilka utredningen föreslagit
tidsbegränsat trafiktillstånd, ha
de tillståndsbeviljande myndigheterna

— i den mån tillstånd över huvud taget

beviljats — följt utredningens rekommendation
angående tidsbegränsningen
utom i 22---fall, i vilka tillstån det

i stället förklarats gälla tills vidare.
Av sistnämnda fall hava 7 avsett sådana,
där trafikutövaren varit fysisk
person och ombildat företaget till att
i fortsättningen drivas i form av aktiebolag
eller handelsbolag, och 5 sådana,
där trafikutövande aktiebolag från
annan person förvärvat trafiktillstånd,
samt 10 sådana, där fråga
varit om utökning av trafikutövande
aktiebolags linjetrafik till nya vägsträckor.
I — såsom ovan framgår — nära
en tredjedel av de till utredningen remitterade
ärendena har utredningen
ansett skäl föreligga till tidsbegränsning
av trafiktillstånden. Utredningen har
anledning förmoda, att, därest de tillståndsbeviljande
myndigheterna icke
skulle hava ålagts inhämta yttrande från
busslinjeutredningen i de föreskrivna
fallen, myndigheterna i fråga under den
gångna tiden skulle ha haft alt pröva

ett betydligt större antal ärenden, än
vad nu varit fallet, angående överförande
av trafiktillstånd från fysisk person
till nybildat aktiebolag under den förutvarande
trafikutövarens ledning. Sedan
busslinjeutredningens synpunkter
på dylika ärenden blivit mera allmänt
kända bland trafikutövarna, har den
omständigheten att en fysisk person,
som innehar trafiktillstånd gällande
tills vidare, vetat att tillståndet vid överlåtelse
av detsamma till ett aktiebolag
kunde komma att tidsbegränsas, av allt
att döma verkat hämmande på dylika
överlåtelser. Detta tyder på att det alltjämt
i åtskilliga fall, där innehavaren av
trafiktillstånd är fysisk person, förefinnes
ett intresse att överflytta trafiktillstånd
till juridisk person. Anledning
synes vidare föreligga till antagande, att
innan ännu beslut fattats angående reglering
av hithörande frågor de tillståndsbeviljande
myndigheterna kunna
komma att återknyta till tidigare praxis
beträffande giltighetstiden för beviljade
trafiktillstånd även i de fall, där det
ur de intressen, som i förevarande sammanhang
böra tillvaratagas, skulle vara
önskvärt att tillståndet tidsbegränsades.
»

Vid skrivelsen var fogad en förteckning
över de fall, i vilka tillståndsgivande
myndighet ej anslutit sig till
busslinjeutredningens synpunkter på
frågan om tidsbegränsning av trafiktillstånd.

Den 29 juni 1955 överlämnades busslinjeutredningens
betänkande II. Det
utredningen i direktiven lämnade utredningsuppdraget
var därmed slutfört.
Intill dess annorlunda förordnas, tillkommer
det utredningen att i egenskap
av remissinstans avge yttranden.

Av det förestående torde framgå följande.
Den nu gällande författningen
ger inte någon ovillkorlig rätt för juridisk
person att erhålla ett tillstånd
till busslinjetrafik alt gälla tills vidare.
Avgörandet om tillståndets varaktighet

Nr 10

Onsdagen den 14 mars 195G

Svar på interpellation ang. handäggningen av ärenden rörande tillstånd till yrkes mässig

trafik med buss

torde böra träffas på grundval av samtliga
på frågan inverkande omständigheter,
varibland särskilt må nämnas
trafikrörelsens omfattning och den därmed
ofta sammanhängande frågan om
dess behov av kapitaltillskott utifrån
ävensom de önskemål från det allmännas
sida, som kan finnas beträffande
rationalisering eller omläggning av trafiken
i det område, där trafiken skall
framgå.

Av undersökningar, som gjorts vid
olika tidpunkter under 1940-talet, framgår
en alltmer ökad tendens att överföra
busstrafiken till drift av juridisk
person. Ävenså har det visat sig att de
tillståndsgivande myndigheterna schablonmässigt,
oavsett omständigheterna
i det enskilda fallet, meddelat trafiktillstånd
för juridisk person att gälla tills
vidare.

Då en översyn av förordningens bestämmelser
blev aktuell fanns det, såsom
busslinjeutredningen framhållit,
anledning vänta, att genomförandet av
en ändrad reglering av villkoren för
juridisk person att driva busstrafikrörelse
skulle — oavsett på vilket sätt
en dylik reglering genomfördes — avsevärt
försvåras, om inte den förut påvisade
tendensen kunde brytas.

Vid ställningstagandet till den av
busslinjeutredningen väckta frågan stod
det klart, att ett överförande av busslinjetrafik
på eller nyöppnande av sådan
trafik av juridisk person ur de
synpunkter, som här var aktuella, icke
under en övergångstid behövde få menliga
följder, därest myndigheterna alltfort
hade sådana möjligheter att sörja
för trafikens framtida gestaltning, som
i någon mån motsvarade de kontrollmöjligheter
myndigheterna hade beträffande
av fysisk person utövad trafik.
En sådan möjlighet var att tidsbegränsa
tillstånden. En föreskrift om
generell tidsbegränsning ansågs icke
kunna komma i betraktande redan av
den anledningen att en dylik föreskrift

skulle drabba även sådana företag, vilkas
— för att nämna ett exempel —-storleksordning eller behov av kapitaltillskott
utifrån klart verifierade behovet
av att driva trafiken i den juridiska
personens form. Därest åter de synpunkter
på tillståndsgivningen i föreliggande
fall, som kan utläsas ur författningen
och dess förarbeten, verkligen
beaktades av myndigheterna, syntes
de mest påfallande olägenheterna av
den påvisade tendensen och rådande
praxis kunna undanröjas. Det syntes då
— eftersom i varje särskilt ärende hänsyn
skall tagas till de speciella omständigheterna
däri — naturligt att låta
de tillståndsgivande myndigheterna inhämta
utlåtande av det organ, som hade
att ägna hithörande frågor en ingående
granskning. Efter sedvanligt remissförfarande
fattades så beslut om inhämtande
i ifrågavarande ärenden av busslinjeutredningens
yttrande.

Busslinjeutredningen har självfallet
ingen som helst beslutanderätt i dessa
ärenden; den är blott en av de, ofta
flera, myndigheter eller enskilda till
vilka ansökningar berörande yrkesmässig
biltrafik regelmässigt remitteras.
Den tillståndsgivande myndigheten har
att själv och på eget ansvar fatta sitt
beslut.

Att de tillståndsgivande myndigheterna
i flertalet fall funnit anledning att
i de ärenden det här är fråga om ändra
på sin praxis visar enligt mitt förmenande,
att de grundsatser, på vilka förordningen
om yrkesmässig biltrafik vilar,
genom busslinjeutredningens yttranden
bragts till myndigheternas kännedom
och att syftet med den inrättade
remissinstansen således i huvudsak
uppnåtts.

Att busslinjeutredningen i skrivelse
till Kungl. Maj :t lämnat redovisning
för sitt hittillsvarande sysslande med
dessa remissärenden är inget anmärkningsvärt.
Utredningen har lämnat denna
redovisning på eget initiativ. Om så

Onsdagen den 14 mars 1956 Nr 10

Svar på interpellation ang. handäggningen av ärenden rörande tillstånd till yrkes -

mässig trafik med buss

ej skett, hade Kungl. Maj :t för närvarande
svävat i okunnighet om, huruvida
det resultat, som genom inrättandet av
utredningen som remissinstans förväntades,
uppnåtts eller ej.

Interpellanten har uttalat, att de företag,
som under busslinjeutredningens
tid som remissinstans velat ekonomiskt
konsolidera rörelsen genom bildande
av aktiebolag, drabbats av tidsbegränsningen
tre år, något som ställt företagen
i ett helt annat läge. I anledning härav
må erinras om att utredningen ansett,
att tillsvidaretillstånd alltjämt kan lämnas
bl. a. då önskad rationalisering av
en trafikrörelse nödvändiggör t. ex. kapitaltillskott
genom bolagsbildning och
garantier mot missbruk kan sägas föreligga.
Jag har från utredningen under
hand inhämtat, att utredningen i dylika
fall också tillstyrkt tillsvidaretillstånd,
såvida inte särskilda omständigheter
förelegat, som redan de enligt utredningens
förmenande bort utgöra hinder
för meddelande av ett tillstånd gällande
tills vidare.

Av det sagda framgår, att åläggandet
för de tillståndsgivande myndigheterna
att i ärenden av nu berörd natur inhämta
utlåtande av busslinjeutredningen
ingalunda innebär »att gällande lag
redan på detta stadium skulle ändras».
Kungl. Maj :t har genom denna åtgärd
fastmer tillvaratagit intresset av en korrekt
och enhetlig tillämpning av 1940
års förordning. Om något föregripande
av ett eventuellt kommande riksdagsbeslut
kan det sålunda inte vara tal.

Härefter anförde:

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag har att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
framföra mitt tack för
svaret på min interpellation. Detta tack
borde, om vanlig praxis skulle följas,
innefatta en antydan om huruvida jag
är nöjd eller missnöjd med svaret. Vad

jag personligen tycker i den här frågan
har emellertid ringa betydelse i jämförelse
med de sakförhållanden, som
beröres i denna interpellation. Den utmynnade
i en enda fråga, nämligen vad
statsrådets egen mening var rent principiellt.
Frågan formulerades på detta
sätt närmast med hänsyn till att jag
ville undvika att ge den en kritiserande
form och måhända kollidera med de
författningar, man nu i annat sammanhang
diskuterar tolkningen av.

Den försiktiga frågan om statsrådets
principiella inställning — varmed menades
statsrådets egen mening om saken
— är obesvarad. Statsrådet svarar
i Kungl. Maj:ts namn, och kärnan i
svaret är den egendomliga meningen —
och nu citerar jag, inte den kortfattade
redogörelse statsrådet lämnade här
utan det skriftliga svaret — att Kungl.
Maj :t »tillvaratagit intresset av en korrekt
och enhetlig tillämpning av 1940
års förordning». Denna mening föregås
av ett avsnitt av svensk trafikpolitisk
historia i valda delar, men inte ens de
utvalda delarna kan enligt min åsikt
ge belägg för den slutsats, statsrådet
kommit till.

Herr talman! Må det tillåtas också
mig att lämna ett bidrag till historieskrivningen!
Vi kan börja med 1940
års förordning om yrkesmässig trafik,
den lag som alltjämt gäller. Om denna
lag säger statsrådet, att tillstånd till
yrkesmässig trafik skall ställas till fysisk
eller juridisk person. När det gäller
beställningstrafik skall tillstånd till
fysisk person meddelas endast om särskilda
skäl är för handen. Om vi alltså
bortser från beställningstrafik och håller
oss till reguljär yrkesmässig trafik,
gäller sålunda enligt lagen, att tillstånd
skall kunna ges åt fysisk eller juridisk
person utan inskränkningar för den
senare.

I 17 § säges i fråga om giltighetstiden
att tillståndet skall gälla »tills
vidare». Om man undantar de i 12 §

Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

Svar på interpellation ang. handäggningen av ärenden rörande tillstånd till yrkes mässig

trafik med buss

omtalade fallen, som kan ges för kortare
tid, innebär alltså gällande lag i
fråga om reguljär trafik, att såväl fysisk
som juridisk person erhåller tillståndet
»tills vidare». Ser man på förarbetena
till lagen finner man att den formuleringen
av tillståndets giltighetstid kom
till för att ge myndigheterna möjlighet
att indraga tillstånd, om alldeles speciella
skäl därtill uppkom. I 19 § anges
också dylika skäl, exempelvis »svåra
eller upprepade överträdelser av bestämmelserna»
eller »underlåtenhet att
begagna tillståndet».

Som en liten parentes just här skulle
jag vilja inskjuta att i juni 1955 innehade
statens järnvägar linjetrafiktillstånd
på en sammanlagd väglängd av
närmare 240 mil, fördelade på ungefär
290 delsträckor, där tillståndet inte utnyttjades.
överrevisorerna för statens
järnvägar finner inte detta tillfredsställande
och anser att på sådana sträckor,
där trafiken inte skall påbörjas eller
inte återupptagas inom den närmaste
framtiden, bör tillstånden återkallas.
Eftersom det är Kungl. Maj:t som är
tillståndsgivande myndighet åt statens
järnvägar, torde påpekandet gälla
Kungl. Maj :ts egen övervakning av tillIämpningen
av 1940 års förordning.
Detta som sagt dock endast som en
parentes i sammanhanget.

När alltså inte särskilda skäl är för
handen skall givna tillstånd till såväl
fysisk som juridisk person gälla tills
vidare, och innebörden av lagen är att
tillståndet sålunda inte skall tidsbegränsas.
Under förarbetena diskuterades
tidsbegränsning av tillstånd, men denna
väg avvisades. En trafikutövare som
erhållit tillstånd till linjetrafik kan alltså,
om han sköter sig, utöva sin näring
i förvissningen om alt han inte utan
vidare kan fråntas detta tillstånd. Såvitt
jag kan finna kan åt denna lag inte
ges annan innebörd förrän riksdagen
beslutat härom, och det har riksdagen
inte gjort. Alltså bör 1940 års förord -

ning gälla i dag och intill dess lagen
ändras. Om vi är överens om detta,
kan historieskrivningen fortsätta.

Jag kan då gå in på det avsnitt i
statsrådets svar, som berör den år 1948
tillsatta busslinjeutredningen. Statsrådet
erinrar om direktiven till denna utredning
och citerar bland annat det avsnitt,
som berör överpriser vid överlåtelse
av trafikrörelse. Ehuru detta
spörsmål inte har något direkt samband
med vad jag frågat om i min interpellation,
går statsrådet in på saken,
och jag skall gärna följa honom en bit.

Busslinjeutredningen tillsattes bland
annat med uppgift att ägna sig åt s. k.
goodwillvärden vid försäljning av trafikrörelse.
Utredningen bär för länge
sedan framlämnat förslag i ämnet, men
dessa har inte blivit föremål för några
åtgärder. Fråga är, om utvecklingen
numera ger anledning härtill. Den störste
uppköparen av trafikföretag är staten
själv, och enligt den av överrevisorerna
för SJ i år avgivna berättelsen
var goodwillvärdets andel av den totala
köpeskillingen störst under tiden närmast
före och närmast efter andra
världskriget. Sedan har goodwillvärdenas
andel av köpeskillingen successivt
nedgått. År 1945 var goodwillvärdet
inom de av SJ gjorda billinjeköpen 73
procent av köpeskillingen, och 1954
var siffran 19 procent. Enligt de av
statsrådet här återgivna direktiven till
busslinjeutredningen gällde kontrollen
av överlåtelser främst att överpriser
skulle elimineras och att man i princip
härvid inte skulle göra åtskillnad mellan
fysiska och juridiska personer.

Av någon anledning fann emellertid
busslinjeutredningen redan 1949 att utvecklingen
inom linjetrafikväsendet blivit
sådan, att allt flera företag övergått
från fysiska personer till juridiska personer
och man ansåg denna utveckling
oroande. Statsrådet har haft vänligheten
att citera den skrivelse, som busslinjeutredningen
tillställde Kungl. Maj:t i

Onsdagen den 14 mars 1956 Nr 10

Svar på interpellation ang. handäggningen av ärenden rörande tillstånd till yrkesmässig
trafik med buss

juni 1949. Innan jag går närmare in
på denna märkliga skrivelse, vill jag
med några ord beröra det förslag, som
busslinjeutredningen nu framlagt i sitt
senast avgivna betänkande, då utredningsarbetet
också var slutfört.

Busslinjeutredningen föreslår bland
annat, att tillstånd till yrkesmässig trafik
skall ges förutom åt fysiska personer
allenast åt aktiebolag, som bar till
huvudsakligt ändamål att bedriva sådan
trafik, och att bolagets namn skall innehålla
ordet »busstrafikaktiebolag». Utredningen
föreslår vidare att ingen
skall få förvärva aktier i sådant bolag
»med mindre förvärvet godkänts av
myndighet Konungen bestämmer». Detta
är en nyhet av stort intresse; rätten
att förvärva aktier sätts under statlig
kontroll enligt detta förslag. Om man
till äventyrs vill inropa aktier på exekutiv
auktion, måste myndighets medgivande
till sådant förvärv företes, innan
inropet sker — annars är detta
ogiltigt. Och brott mot denna förordning
straffas med dagsböter.

Utredningen förordar också i sitt lagförslag,
att när lagen träder i kraft skall
alla tillstånd, som innehas av enskild
juridisk person, upphöra att gälla efter
tre är. Det innebär alltså, att vid den
tiden skall myndigheterna kunna pröva
alla tillstånd på nytt. Man vill härmed
nå fullständig överlåtelsekontroll och
även kontroll av aktieinnehavarna, som
jämställs med utövarna av trafiken. Vid
tillståndsgivning eller överlåtelse skall
aktieägarnas lämplighet för innehav av
aktier prövas!

När busslinjeutredningen alltså
tänkte föreslå en rad nya lagar, ville
utredningen föregripa den kommande
utvecklingen genom att hindra lagenliga
tillstånd till linjetrafik åt juridiska
personer. Då skriver utredningen alltså
till Kungl. Maj:t och säger bland annat
följande: »Utan att nu vilja göra något
uttalande om önskvärdheten eller icke
önskvärdheten från det allmännas sida

av ett överförande från fysiska till juridiska
personer av busslinjer, vill utredningen
under påpekande av den rådande
tendensen framhålla den svårighet,
som kan uppstå vid införande
av kontroll av villkoren vid överlåtelser
av andelsrätler å juridisk person,
som driver busslinjerörelse. Då det
dessutom torde kunna förmodas att de
för utredningens arbete givna direktiven
blivit allmänt kända av dem, vilkas
näring därav beröres och i anledning
härav ökad bolagsbildning kan vara
att förvänta, kan, om icke åtgärder
snarast vidtages, en reglering av förevarande
spörsmål ytterligare försvåras,
ja, kanske i realiteten omöjliggöras.
» Arbetet kommer att fortgå ännu
en tid, säger utredningen 1949, och
därför vill man ha Kungl. Maj :ts hjälp
till vidtagande av sådana åtgärder, »att
icke resultatet av utredningen äventyras».

Låt oss nu översätta det här till vanlig
svenska. Här har vi en utredning,
som ämnar föreslå de mest genomgripande
förändringar i lagstiftningen vi
hittills haft på trafikområdet. I stället
för att — som andra utredningar — utarbeta
betänkandena, lämna fram dem
och avvakta resultatet av remissförfarande,
proposition, utskottsbehandling
och beslut, är utredningen så säker på
resultatet av sitt arbete och så rädd för
att något i utvecklingen skall hindra genomförandet
av dess förslag i full utsträckning,
att utredningen begär Kungl.
Maj :ts medverkan till en provisorisk anordning,
ägnad att leda utvecklingen redan
nu in i de spår man hoppas på när
arbetet är färdigt.

Vad utredningen begärde 1949 var
helt enkelt att Kungl. Maj:t ville utfärda
en cirkulärskrivelse till biltrafiknämnden,
övcrståtliållarämbetet och länsstyrelserna
med innehåll att »under den tid
arbetet med översyn av bestämmelserna
i KF 25/10 1940 angående yrkesmässig
automobiltrafik in. m. pågår, tillstånd

Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

Svar på interpellation ang. handäggningen av ärenden rörande tillstånd till yrkes mässig

trafik med buss

till utövande av linjetrafik för personbefordran
med omnibus i princip skall
lämnas juridisk person icke tills vidare
utan endast för viss begränsad tid, högst
tre år».

Låt oss nu erinra om att 1940 års lag,
som alltjämt gäller, innebär att tillstånd
skall ges åt såväl fysiska som juridiska
personer »tills vidare» och att detta innebär
att tillstånden i princip icke skall
vara tidsbegränsade. Vad utredningen
sålunda ville var, att Kungl. Maj :t i en
cirkulärskrivelse helt enkelt skulle sätta
gällande lag ur kraft och göra detta helt
vid sidan om riksdagens beslutanderätt!
Vad gjorde nu Kungl. Maj :t? Naturligtvis
vågade inte Kungl. Maj:t sätta gällande
lag ur spel genom en sådan skrivelse. I
stället sändes en cirkulärskrivelse ut,
som ålade myndigheterna att, förutom
till de vanliga remissinstanserna, också
remittera tillståndsärenden till busslinjeutredningen,
som alltså upphöjdes till
remissinstans i tillståndsärenden.

Vad hände därefter? Utredningen har
vid det här laget yttrat sig över bortåt
400 ärenden — när utredningen redovisade
sitt fögderi på detta område i maj
1955 hade man behandlat 359 ärenden
■— och utredningen redovisar att myndigheterna
följt dess rekommendation
om tidsbegränsning i alla fall utom 22,
som utredningen funnit sig böra överlämna
till Kungl. Maj ds kännedom. Vidare
säger utredningen: »Utredningen
har anledning förmoda att därest de tillståndsbeviljande
myndigheterna icke
skulle hava ålagts inhämta yttrande från
busslinjeutredningen i de föreskrivna
fallen, myndigheterna i fråga under den
gångna tiden skulle ha haft att pröva ett
betydligt större antal ärenden, än vad
nu varit fallet, angående överförande av
trafiktillstånd från fysisk person till juridisk
under den förutvarande trafikutövarens
ledning. Sedan busslinjeutredningens
synpunkter på dylika ärenden
blivit mera allmänt kända bland trafikutövarna,
har den omständigheten att en

fysisk person, som innehar trafiktillstånd
gällande tills vidare, vetat att tillståndet
vid överlåtelse av detsamma till
ett aktiebolag kunde komma att tidsbegränsas,
av allt att döma verkat hämmande
på dylika överlåtelser.»

De meningar utredningen här ger uttryck
åt är enligt min uppfattning något
alldeles enastående i svensk förvaltning.
Här har vi alltså en vanlig svensk utredning,
som begär att den lag, utredningen
tänker föreslå ändrad, redan innan utredningen
är färdig sätts ur spel och att
åt densamma ges det innehåll man ämnar
föreslå. Sedan erhåller utredningen
rätt att liksom andra i gällande lag angivna
remissinstanser yttra sig över
ärendena och föreslår då i strid med
gällande lag tidsbegränsning av tillstånd.
Myndigheterna följer dessa rekommendationer
utom i ett begränsat
antal fall, som anmäls till Kungl. Maj:t.
Sedan konstaterar utredningen belåtet,
att när dess uppfattning »blivit mera
känd», så aktar sig innehavare av trafiktillstånd
att ombilda sina företag till
aktiebolag, därför att företaget då får
tillståndet begränsat till tre år.

Hade det inte varit riktigare att helt
enkelt utfärda en kungörelse, så att alla
fått reda på detta? Det hade i varje fall
varit renhårigare mot yrkesutövarna,
som nu endast under hand och i den
mån ryktet spred sig fick reda på att deras
lagliga tillstånd plötsligt kunde befinnas
vara tidsbegränsat. Men om
Kungl. Maj :t utfärdat en sådan provisorisk
kungörelse, hade Kungl. Maj :t överskridit
sina befogenheter. Skall 1940 års
lag ändras, skall det ske över riksdagen.
Bara detta påpekande visar hur
oriktigt hela detta förfarande egentligen
är. Och det mest anmärkningsvärda: den
utredning som fullbordat sitt arbete och
avlämnat sina betänkanden har fått rätt
att sitta kvar som remissinstans i tillståndsärenden!
Varför? Utredningen
lämnar själv förklaringen: »Anledning
synes föreligga till antagande att innan

Onsdagen den 14 mars 1956

Nr 10

Svar på interpellation ang. handäggningen

mässig trafik med buss

ännu beslut träffats angående reglering
av hithörande frågor de tillståndsbeviljande
myndigheterna kunde komma att
återknyta till tidigare praxis beträffande
giltighetstiden för beviljande av trafiktillstånd.
»

Herr talman! Den kommentar som
vore naturlig till dessa uttalade meningar
från utredningens sida beträffande
myndigheternas åtgöranden sedan utredningen
blivit remissinstans och de av
utredningen befarade åtgöranden, som
bleve följden av utredningens upphörande
som remissinstans, den kommentaren
skall här inte uttalas.

Med vad jag här återgivit och redovisat
vill jag nu slutligen återknyta till
statsrådets svar på min fråga, och då
vill jag ställa denna fråga: Kan det verkligen
vara statsrådets mening, att den
begränsning av tillstånden som här skett
med de motiv som åberopats är en »korrekt
och enhetlig tillämpning av 1940 års
förordning»? Den sista meningen i statsrådets
svar löd så här: »Om något föregripande
av ett eventuellt kommande
riksdagsbeslut kan det sålunda inte vara
tal.» Men, herr statsråd, kan det verkligen
inte det?

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Fru Sandström har ju
i och för sig inte kommit med någonting
i sitt anförande, som jag skulle behöva
bemöta, eftersom bemötandet redan
finns i mitt långa svar. Jag medger
dock, att dessa frågor är litet svåra att
omedelbart fånga in, och därför kanske
vi skall översätta det hela till svenska,
som fru Sandström ville.

Då vill jag bara — för att göra det,
som jag tror, begripligt — erinra om att
riksdagen år 1948 skrev till Konungen
och begärde en undersökning om det
prisjobberi — det var det uttryck riksdagen
använde — som förekom vid
överlåtelser av busslinjer, framför allt

av ärenden rörande tillstånd till yrkes från

fysiska personer, alltså från enskilda
bussägare, till aktiebolag. Busslinjeutredningen
tillsattes då, och när den
hade börjat arbeta, kom den ganska
snart underfund med att övergång till
aktiebolagsform var en mycket vanlig
företeelse. Skillnaden mellan fysiska
och juridiska personer är här, att när
det är fråga om överlåtelser från fysisk
person till annan fysisk person har
myndigheterna, d. v. s. bl. a. länsstyrelserna,
försäljningspriserna under
kontroll, men när det gäller ett aktiebolag
kan myndigheterna inte kontrollera
försäljningen av aktier.

Riksdagen ville alltså, att Konungen
skulle tillvarata allmänhetens och trafikanternas
intressen, eftersom det är
trafikanterna som med högre taxor får
betala överpriser och prisjobberi.

Busslinjeutredningen framhöll, sedan
den hade sett på dessa frågor, att om
förordningen tillämpas såsom meningen
var att den skulle tillämpas av myndigheterna,
skulle man kunna tillmötesgå
riksdagens önskan att stödja trafikanterna
och allmänheten. Det är om detta
fru Sandström och jag slåss. Innebär
den nuvarande förordningen rätt för
myndigheterna, alltså länsstyrelserna
och biltrafiknämnden, att tidsbegränsa
ett tillstånd? Jag ber kammarens ärade
ledamöter att se på första sidan av mitt
interpellationssvar. Där står texten i
1940 års förordning alldeles klart återgiven,
nämligen att Konungen eller
myndigheterna har denna rätt att tidsbegränsa
tillstånden. De kan gälla tills
vidare eller också tidsbegränsas. Busslinjeutredningen
påpekade, att eftersom
det kommer att dröja med den lagstiftning,
som riksdagen önskar för att
hindra prisjobberi, är det kanske lämpligt
att man i tillämpningen utnyttjar
de möjligheter, som förordningen av
år 1940 ger. När departementet fick
denna skrivelse från busslinjeutredningen,
skickades den på remiss, och,
fru Sandström, inte mindre än 18 läns -

Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

Svar på interpellation ang. handäggningen av ärenden rörande tillstånd till yrkes mässig

trafik med buss

styrelser plus överståthållarämbetet i
Stockholm var eniga med utredningen
om förordningens tolkande. Det var
bara tre länsstyrelser förutom biltrafiknämnden
som menade, att begränsningen
var olämplig.

Jag tror nog, att överståthållarämbetet
och dessa 18 länsstyrelser jämte
andra, som har sysslat något med denna
fråga om huruvida förordningen kan
tolkas såsom den sedan har tolkats, har
minst lika stora förutsättningar som
fru Sandström att tolka en förordning.
Därför är det alldeles orimligt, när
fru Sandström gör gällande, att vi på
något sätt har föregripit riksdagen i
denna fråga. Rent principiellt är det,
som jag har sagt i svaret, så ställt, att
den gällande förordningen ger möjlighet
för myndigheterna att tidsbegränsa
tillstånden. Och varför vill vi tidsbegränsa
dem i vissa fall? Jo, det är för
att slå vakt om de intressen, som riksdagen
gjort oss uppmärksamma på i
samband med förekomsten av överpriser
vid vissa försäljningar. Om man
vill ha sådana företeelser under kontroll
har man möjligheter att få detta
bland annat genom att inte låta tillstånden
bli permanenta omedelbart, tv
det höjer också försäljningspriserna.
Jag säger rent ut som det är, att det
genom tidsbegränsning av vissa tillstånd
naturligtvis blir svårare att få
ut stora överpriser. Det är då bara fråga
om vilket intresse man vill slå vakt
om: allmänhetens och trafikanternas
eller andra intressen. Jag tror, att det
närmast är i detta fall som fru Sandström
och jag har råkat bli oeniga på
nytt.

Egentligen har jag nog nu översatt
till ren svenska vad fru Sandström och
jag tvistar om. Min mening är den, att
när fru Sandström vill ge en annan
tolkning av förordningen än den myndigheterna
ger, tillvaratar hon inte den
stora allmänhetens intresse och i varje
fall inte det intresse, som riksdagen

var så rörande enig om år 1948 att vi
skulle bevaka, så att det inte förekommer
överpriser, som allmänheten i onödan
får betala.

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! Statsrådet upplyste
kammaren om att fru Sandström och
han slåss. Men, herr talman, jag slåss
inte, och sedan jag nu har hört herr
statsrådets litet ansträngda anförande,
vill jag ännu mindre slåss. Jag tycker
det nästan vore som att slå under
bältet.

Herr statsråd! Ni har ju inför kammaren
försökt att till svenska översätta
1940 års förordning så vitt avser tillståndens
giltighet. Jag är rädd för att
statsrådet inte lyckades med översättningen,
och därför skall jag gärna hjälpa
till, ty jag tror, herr statsråd, att
jag också kan tala svenska.

Det står i förordningen, att tillstånden
kan begränsas, men det står också
att denna begränsning skall ske för
juridiska personer när det är fråga
om beställningstrafik. Jag talade nu om
linjetrafik, det försökte jag klargöra
från början. Om man läser förarbetena
till lagen, får man den uppfattningen,
att vad man ville var att ge tillstånden
lång giltighetstid. Men man
gav tillstånden den lagliga utformningen
av »tillstånd tills vidare», inte för
att ge myndigheterna godtyckliga möjligheter
att när som helst dra in ett
tillstånd utan för att ge dem möjligheter
att när särskilda skäl finns dra
in tillstånden.

Det är detta som vi nu talar om, men
det är inte detta som min interpellation
gäller.

Herr statsrådet har här så vältaligt
berättat hur det gick till 1948, när riksdagen
begärde att man i trafikanternas
intresse skulle eliminera överpriser vid
försäljningen av tillstånd, därför att
trafikanterna, om det skulle betalas så -

Onsdagen den 14 mars 195C Nr 10

Svar på interpellation ang. handäggningen av ärenden rörande tillstånd till yrkesmässig
trafik med buss

dana överpriser, måste betala högre
taxor. I sådana fall —- när riksdagen
alltså begärt en utredning på ett angivet
område — har jag aldrig under mina
år här i riksdagen varit med om att
någon av oss och ännu mindre ett statsråd
ansett, att riksdagen skulle vara
tillfredsställd, om de intentioner som
låg bakom denna begäran sedan effektueras
utan att riksdagen tillfrågas.
Riksdagen har inte blivit tillfrågad!
Det kan inte hjälpas, herr statsråd:
1940 års lag gäller, 1940 års lag innehåller
att vanliga reguljära tillstånd
skall gälla tills vidare. Förarbetena till
1940 års lag ger anvisning om hur detta
skall tolkas, och riksdagen har, när
man tidigare behandlade saken, avvisat
tanken på tidsbegränsade tillstånd för
reguljär trafik.

Sedan uppehåller sig statsrådet vid
att prisjobberiet var så viktigt att stoppa.
Det är det nog, men den största
prisjobbaren på detta område är tydligen
staten själv, som efter vad det nu
har visat sig har betalat överpriser på
långt över 50 procent.

Men jag skall inte heller gå in på
detta, för det är inte prisjobberiet vi
nu skall tala om utan den saken, att
busslinjeutredningen begärde av Kungl.
Maj:t, att tillstånd för juridiska personer
skulle tidsbegränsas. Kungl. Maj:t
utfärdade inte något cirkulär med det
innehållet, något som är mycket förståeligt,
men Kungl. Maj :t ålade myndigheterna
att hänskjuta alla ansökningar
om sådana tillstånd till busslinjeutredningen
för yttrande. Nu vill jag
naturligtvis inte påstå, att myndigheterna
inte handlar självständigt. Jag
vill heller inte påstå att busslinjeutredningen
har dekreterat något, men busslinjeutredningen
har uttalat en mening
som myndigheterna har följt. Jag skall
inte kartlägga vilka myndigheter som
har följt utredningens anvisningar och
under vilka omständigheter de har
gjort det. Men när statsrådet nu säger,

att 18 länsstyrelser och överståthållarämbetet
måste begripa denna sak bättre
än jag, måste väl biltrafiknämnden med
detta betyg i dag känna sig underkänd
av Kungl. Maj:t.

Statsrådet vidhåller att riksdagen
inte på något sätt har blivit föregripen.
Jag kan inte fatta detta. Om det nu
hade varit så förfärligt viktigt att företa
något med anledning av vad busslinjeutredningen
kommit fram till i
fråga om goodwillvärdet, varför har vi
inte fått förslag om detta, som vi kunnat
ta ställning till? Det har vi inte
fått!

Jag förmodar att statsrådet menar att
gällande lag inte har satts ur spel. Men
på sidan 54 i busslinjeutredningens betänkande
finns i anslutning till ett
stycke mitt på sidan en liten not, där
det står »Denna praxis temporärt satt
ur tillämpning som en följd av busslinjeutredningens
framställning till
Kungl. Maj:t den 13 juni 1949». Nu har
utredningen här gjort sig skyldig till
en liten felskrivning. Den skriver att
»praxis» satts ur tillämpning.

Det skulle egentligen stå, att lagen
satts ur tillämpning. Det är klart att det
är utredningen obetaget att, om den så
vill, kalla lag för praxis. Däremot kan
man inte kalla praxis för lag. Det är
den lilla skillnaden.

Statsrådet tog till brösttoner och sade,
alt jag inte, som ju han gjorde, tillvaratog
allmänhetens intressen. Om
man på detta sätt temporärt sätter en
lag ur spel, om man belåtet konstaterar,
att om en yrkesutövare, som vet vad
gällande lag innebär, plötsligt ryktesvis
får höra talas om att om han konsoliderar
sitt företag och ombildar det till
aktiebolag får sitt tillstånd begränsat
till tre år, vilket ger en oerhörd osäkerhetskiinsla,
tillvaratas då allmänhetens
intressen? Har vi kommit därhän här i
landet, att folk ryktesvis skall behöva
höra sig för vad det är för lag som tilllämpas
för att kunna riitta sig därefter?

Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

Svar på interpellation ang. handäggningen av ärenden rörande tillstånd till yrkes''

mässig trafik med buss

Tillvaratas allmänhetens intresse på det
sättet?

Herr statsråd, jag vidhåller att riksdagens
rätt att besluta om lagändringar
här har föregripits. Jag vidhåller min
mening, att en vanlig utredning här
upphöjts till remissinstans med en befogenhet,
som en utredning inte skall
ha. Jag vidhåller även den meningen
att man inte på detta sätt tjänar allmänhetens
intresse — sedan må man
hänga så många vackra girlander som
helst i och med de vanliga klyschorna
omkring detta beslut. Herr statsrådet
har inte alls övertygat mig — och jag
tror inte heller kammaren — på denna
punkt. Om jag får anknyta till vad jag
sade i början av mitt anförande vill jag
dock inte ytterligare kräva några svar
på dessa frågor ty, som sagt, jag slåss
inte.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag förstår mycket väl
varför inte fru Sandström vill »slåss» i
denna fråga, ty hon har faktiskt fått
detta om bakfoten. Det är hela sanningen.

Riksdagens ledamöter kan genom att
läsa de första tio raderna i interpellationssvaret
klara ut detta. 1940 års förordning
är bl. a. godkänd av denna
kammare. Den kan tillämpas så, att tillstånd
till linjetrafik för t. ex. bussar får
ges under en begränsad tid. I 17 § i
denna förordning står följande enkla
och klara ord: »Trafiktillstånd, som
icke, på sätt i 12 § sägs, begränsas till
viss kortare tid, skall, såvitt ej särskilda
omständigheter till annat föranleda,
gälla tills vidare.» Varje ledamot måste
säga sig, att möjligheter här står öppna
dels att ge tillstånd tills vidare, dels att
ge tillstånd på kortare tid.

När fru Sandström — för att nu klara
upp detta ordentligt — åberopar vad
som står på någon sida här i busslinje -

utredningens förslag, där man hänvisar
till att detta inte hade varit praxis fram
till 1949, då är det all right. Myndigheterna,
länsstyrelserna och biltrafiknämnden,
hade låtit tillstånden gälla
tills vidare, trots att förordningen klart
medger tidsbegränsade tillstånd. Det
var först när riksdagen slog alarm och
skrev till Kungl. Maj :t och begärde att
man skulle undersöka detta prisjobberi
som busslinjeutredningen upptäckte, att
det fanns möjlighet att tillämpa förordningen
på det sätt som är angivet i 12
och 17 §§, under det att det tog lång
tid att ändra lagstiftningen. Det var genom
att få till stånd en ändrad praxis
som man ville komma till rätta med ett
här aktualiserat problem. Förordningen
medger denna ändring av praxis. Innan
busslinjeutredningen fick som den ville,
nämligen bli remissinstans för att för
myndigheterna påvisa dessa möjligheter,
så lät vi myndigheterna själva uttala
sig, om förordningen kunde tilllämpas
på det sättet. Det är här de
aderton länsstyrelserna plus överståthållarämbetet
kommer in. Man säger att
det är klart att lagen kan tillämpas på
detta sätt. Vi har tidigare följt en annan
praxis, säger man, och sedan radar
man upp en massa skäl för att ändra
praxis, om vi nu skall komma till
rätta med det riksdagen kallat prisjobberi.

Det är följaktligen ganska orimligt
när en ledamot i denna kammare säger,
att myndigheterna föregripit riksdagen.
Kungl. Maj :t har ju inte tagit ställning
till en enda av dessa överlåtelser. Detta
har i stället länsstyrelserna och biltrafiknämnden
gjort. Riksdagen har inte
fått ta ställning till busslinjeutredningens
förslag, ty 1953 års stora trafikutredning
skall först granska detta. Man
kan inte rycka ut det ur det stora trafikpolitiska
sammanhanget. Det måste
komma i samband med andra förslag
till ändringar av denna förordning, vilka
man arbetar med inom 1953 års tra -

Onsdagen den 14 mars 1956 Nr 10

Svar på interpellation ang. handäggningen av ärenden rörande tillstånd till yrkesmässig
trafik med buss

fikutredning. Just därför att vi har 1940
års förordning, som ger oss möjligheter
att hålla det hela i vår hand, kan vi
vänta med detta.

Jag har talat med ganska många framstående
jurister om detta problem. Jag
är övertygad om att om fru Sandström
vänder sig till de framstående jurister
som finns inom hennes eget parti i denna
kammare så skall hon få klart för
sig, att det inte finns någon som skulle
vilja stå upp och säga att myndigheterna
tillämpar denna förordning felaktigt.

Om det är som jag säger är det nog
förklarligt, att fru Sandström inte vill
»slåss». Det hade varit bättre om fru
Sandström dragit sig ur spelet sedan
det blev alldeles klart, att denna interpellation
byggde på fullkomligt felaktiga
slutsatser.

Fm SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag förstår inte varför
statsrådet ideligen återvänder till det
jag sade, att jag inte vill slåss. Jag är
en rätt fredlig människa, och jag trodde
att vi skulle diskutera enkelt och sakligt
här, men all right, herr statsråd, låt
oss slåss då!

När Ni, herr statsråd, läste ur 1940
års förordning snubblade Ni litet grand.
Paragraf 12 i 1940 års förordning innehåller
att tillstånd skall meddelas den,
som med hänsyn till erfarenhet, vederhäftighet
och andra omständigheter befinnes
lämplig att utöva trafiken. Vidare
står det att tillstånd skall ställas
till viss fysisk eller juridisk person.
Tillstånd till beställningstrcifik må meddelas
juridisk person endast om särskilda
skäl finns därtill, och ett sådant
tillstånd kan tidsbegränsas, det är riktigt.
Men så kommer vi till paragraf 17.
Där står det som herr statsrådet snubblade
över: där trafiktillståndet ej på
sätt som sägs i paragraf 12 gäller för
kortare tid — d. v. s. där det icke är
fråga om ett begränsat tillstånd för ju -

ridisk person att utöva beställningstrafik
— skall tillståndet gälla tills vidare.
Sedan medger jag att det är klart att
det finns möjlighet för myndighet att
begränsa tillståndet, d. v. s. dra in det,
när tillståndet gäller »tills vidare». Men
när riksdagen år 1940 avvisade tanken
på tidsbestämda tillstånd och förutsatte
att tillstånden icke skulle vara tidsbestämda
och när det vidare står i lagen
vad jag nyss återgav ur paragraf 12 beträffande
tillstånd för kortare tid, då
kan jag fortfarande, herr statsråd, inte
förstå att man försvarar vad som här
har skett.

Myndigheterna har kanske inte gjort
någonting olagligt, eftersom ett tillstånd
som gäller »tills vidare» naturligtvis
som sagts kan dras in, men det bör ju
dras in i enlighet med de intentioner
som lagstiftarna har haft. Varför har
tillstånden nu tidsbegränsats till tre år?
Jo, därför att busslinjeutredningen har
uttalat önskemål om detta, och det är
klart och tydligt att den har gjort detta
för att inte utvecklingen skall springa
ifrån den. Mycket talande är den lilla
meningen i busslinjeutredningens skrivelse
som innehåller tanken att, innan
ännu beslut fattats angående reglering
av hithörande frågor, skulle det kunna
tänkas att man, om busslinjeutredningen
avträdde från arenan, skulle återknyta
till tidigare praxis och tolka lagen
som den ursprungligen var avsedd
att tolkas. Vilket alltså inte skulle vara
bra. Och därför sitter nu utredningen
kvar och tjänstgör som remissinstans.
Jag vet inte när det någonsin har hänt
förut att en utredning fått sådana befogenheter.
Det kanske finns några sådana
undantag, men jag kan inte här
just nu verifiera dem. Jag tycker i varje
fall att det är någonting alldeles egenartat
som här har skett.

Vi kanske får tillfälle att återkomma
till detta, herr statsråd. Herr statsrådet
håller envist fast vid sin uppfattning att
riksdagens rätt inte på något sätt har

Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

Svar pa interpellation ang. ombyggnad av bandelen Dannemora—Hargshamn

trätts för nära. Jag vidhåller att riksdagen
ännu inte har ändrat 1940 års lag.
Jag vidhåller dessutom att det inte bara
är prisjobberifrågan som ligger bakom
busslinjeutredningens önskan nu att ha
detta »i sin hand», som det heter, utan
att det också är en rad andra saker
som man vill ändra. Det är riktigt, herr
statsråd, att riksdagen år 1948 har beställt
en utredning. Den skulle innefatta
mycket mer än statsrådet här har
sagt — man ville t. ex. undersöka om
inte stat och kommun skulle få rätt att
expropriera privata busslinjeföretag.
Men beställningen måste väl effektueras
på vanligt sätt, så att vi får en proposition
att ta ställning till. Men låt oss inte
fortsätta med tidsbegränsade tillstånd
på det sätt som nu sker. Det är inte
förenligt med allmänhetens intresse att
gällande lagar sätts ur spel.

Herr talman! Jag är ledsen att jag
måste vidhålla min uppfattning. Sedan
får herr statsrådet behandla mig hur
som helst. Var så god och fortsätt att
slåss!

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag vill inte gå in merr
på tolkningen av denna förordning, den
är fullt klar i vad avser de av fru Sandström
åberopade §§ 12 och 17. Jag vil''
bara säga att jag förklarat varför riksdagen
ännu inte fått någon proposition
i ämnet. Det beror på att man näppeligen
kan framföra denna fråga isolerat.
Jag tror inte detta kan vara ett intresse
från något håll, ty det gäller, som fru
Sandström sade i sitt sista anförande,
inte bara prisjobberiet, utan en mängd
andra frågor är berörda, och det hela
hänger intimt samman. Därför tror jag
nog att man kan vänta, och diskussionen
här i dag gäller såvitt jag förstår
heller inte detta dröjsmål, utan frågan
är huruvida den praxis, som man numera
tillämpar efter påpekande av
bl. a. busslinjetrafikutredningen, står i
överensstämmelse med lagen eller inte.

Jag hävdar fortfarande bestämt, att den
gör det.

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! Herr statsrådet stämde
ned tonen litet i sitt sista anförande,
och därför skall inte heller jag från
min sida fortsätta denna debatt med
någon förhöjd ton.

Det är självklart, herr statsråd, att
det ur en synpunkt kan vara svårt att
komma till rätta med praxis på detta
område. Här i riksdagen ändrar vi ju
ibland lagar på löpande band, men vi
tillämpar inte den nya lagen förrän den
är antagen. Det är detta förhållande jag
hela tiden velat framhålla, men saken
har tydligen ändå inte blivit fullt klarlagd.
Herr statsrådet har sin mening
och jag har min mening, och sedan
får väl protokolläsarna och kammaren
döma. Det är tydligen meningslöst att
fortsätta diskussionen. Jag är emellertid
glad över att jag fått ge uttryck åt
vad jag anser vara riktigt och vad jag
anser vara fel, exempelvis att vi accepterar
att en lag tillämpas innan den är
antagen.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag vill bara säga att
man ju inte i brådrasket behöver ändra
en lag som visat sig vara så bra för sitt
syfte som den nuvarande förordningen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. ombyggnad
av bandelen Dannemora—Hargshamn

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
som anförde:

Herr talman! Herr Ähman har frågat
mig

Onsdagen den 14 mars 1956

Nr 10

Svar på interpellation ang. ombyggnad

1) om jag delar uppfattningen, att
en ombyggnad av den 3,5 mil långa
smalspåriga bandelen Dannemora—
Hargshamn är väl motiverad med hänsyn
till att därigenom skulle skapas
kortare transportmöjligheter under vintern
för den norrländska exporten och
importen samt möjligheter öppnas för
industrierna utefter järnvägslinjerna
Gävle—Uppsala att få tillgång till en
näraliggande djuphamn, liksom med
hänsyn till att näringslivets och befolkningens
behov i norra Uppland skulle
tillgodoses på ett bättre sätt än hittills;
samt

2) om så är fallet, huruvida jag inom
den närmaste tiden ämnar framlägga
förslag till riksdagen om ombyggnad av
förenämnda handel, vilket enligt interpellanten
inte torde kräva längre utredning,
samt även beträffande hela järnvägsnätet
i Roslagen.

Den smalspåriga järnvägen Dannemora—Hargshamn
är 39 km lång och
har en sidolinje på 8 km Knaby—Ramhälls
gruva. Järnvägen äges av Stockholm—Rimbo
järnvägsaktiebolag, som
även äger hamnen i Hargshamn.

Frågan om järnvägens framtida gestaltning
är — som även interpellanten
omnämnt — under behandling inom
1943 års järnvägskommitté. Enligt vad
jag inhämtat, lär kommittén snart vara
färdig med sin utredning, och ett betänkande
i ärendet torde vara att vänta
under vårens lopp. Under sådana förhållanden
synes det icke lämpligt att
jag nu går in på någon bedömning av
de i interpellationen berörda spörsmålen.

Härpå yttrade:

Herr ÅHMAN (fp):

Herr talman! .lag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret, som
visserligen inte innehåller något som
helst svar på det jag frågade om men

av bandelen Dannemora—Hargshamn

som dock innehåller meddelandet att
den kommitté, som skall utreda frågan
om de berörda järnvägarnas framtida
gestaltning, snart lär vara färdig med
sin utredning och att betänkande i ärendet
kan beräknas vara att vänta under
vårens lopp. Det var emellertid egentligen
inte det jag frågade om. Jag har
begärt att få veta statsrådets mening i
denna fråga, och jag vill en liten aning
opponera mig mot den av regeringen
ständigt använda metoden att, om någon
väckt en interpellation, antingen
krypa bakom en pågående utredning
eller tillsätta en ny utredning för att
slippa svara på de framställda frågorna.

I det aktuella ärendet är det dock en
ganska stor bygd som är berörd av
detta problem och som säkert är intresserad
av att veta hur regeringen och
statsrådet anser att denna fråga skall
lösas och om den över huvud taget
skall lösas eller om det förmenas att
Roslagen fortfarande skall slumra sin
törnrosasömn utan något som helst
stöd från statsmakternas sida.

När herr statsrådet här meddelade
att järnvägen Dannemora—Hargshamn
ägs av Stockholm—Rimbo järnvägsaktiebolag,
borde han enligt min mening
även ha meddelat att detta järnvägsaktiebolag
äges av staten och att det
gjorts flerfaldiga framställningar om
att denna järnväg liksom övriga roslagsbanor
skulle överföras till SJ:s vanliga
organisation, vilket säkerligen
skulle vara fördelaktigt för denna järnväg
ur flera synpunkter, framför allt
för den personal, som arbetar vid järnvägen
och som anser sig missgynnad i
förhållande till övriga statsanställda vid
järnvägar. Jag hoppas att statsrådet tar
och tittar litet närmare på detta problem
och att vi kan förvänta en framställning
från regeringens sida så att
denna fråga ordnas på normalt sätt. Jag
vet att hela Roslagen och speciellt de
som är anställda vid denna järnväg är
intresserade av att få denna fråga löst.

Det är, herr talman, inte endast sva -

— Andra kammarens protokoll 1951!. Nr 10

Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

Svar på interpellation ang. ombyggnad av bandelen Dannemora—Hargshamn

rets knapphet som gjort mig en liten
aning missbelåten. När jag på föredragningslistan
såg att min interpellation
skulle besvaras i dag, hade jag
inte underrättats därom i förväg. Jag
fick i går per telefon ett meddelande
att jag skulle ringa upp departementet,
och då jag gjorde det frågade man om
jag var beredd att ta emot ett interpellationssvar.
Då jag svarade att jag var
tacksam att få svaret vid den föreslagna
tidpunkten, meddelades jag att man
tyvärr inte kunde sända över svaret
samma dag, då det ännu inte var utskrivet.
När jag i dag fick svaret blev
jag rätt förvånad över att dessa enkla
rader skulle tarva så lång tid. Jag har
nämligen klockan 9.10 i dag måst ringa
till departementet och fråga om jag
skulle få en avskrift av svaret. En sådan
kom mig till handa vid halvtiotiden
i dag. Detta förfarande är ju, herr
statsråd, litet nonchalant mot interpellanterna,
och det tillhör inte vanlig
ordning. Men det är ju möjligt att man
anser att folkpartister inte skall besvära
regeringen, att de över huvud
taget inte skall lägga sig i hur regering
och myndigheter handlägger ärenden
i detta land. I vårt län förefaller det
åtminstone vara på det sättet. Där har
inte regeringspartierna eller vederbörande
myndigheter ansett det vara
lämpligt och klokt att placera någon
folkpartist vare sig i styrelsen för dessa
statsägda järnvägar eller i länsvägnämnden
eller i länsarbetsnämnden,
länsbostadsnämnden eller lantbruksnämnden.
Vi har alltså, herr statsråd,
inga andra möjligheter än interpellationsvägen
att komma till tals och
framföra de problem vi anser böra
vinna beaktande. Vi kommer givetvis
att i fortsättningen besvära regeringen,
och vi uttalar självfallet också då förhoppningen
att vi skall få svar på det
vi har frågat om.

Det är ju en hel del saker i detta
sammanhang som är fullt i stil med
vad jag nu har sagt. Vi har givetvis inte

heller någon representant i styrelsen
för det statsägda bussbolaget i länet.

Vidare var det en gång en person
från vår socken som begärde en ändring
av en busslinje. Förslaget remitterades
till kommunalnämnden, som
tillstyrkte framställningen och begärde
att ett par representanter — en av
dem var jag —• tillsammans med ledningen
för bussbolaget skulle få diskutera
frågan och göra upp förslag till
ordnande av bussförbindelserna i trakten.
En tid efteråt fick vi meddelande
— med en rätt underlig och delvis felaktig
motivering — att framställningen
inte föranledde någon åtgärd från
vederbörande statsägda bolags sida,
utan att vi på något sätt fått framföra
våra synpunkter.

Jag bör kanske även påpeka att den
ändring som var ifrågasatt skulle göra
det möjligt för befolkningen på orten
att skicka sina barn till läroverket i
Uppsala med buss. Den som begärde
ändringen fann det efter avslaget lämpligt
att söka sig till annan ort, där man
hade bättre kommunikationer.

Det hade tidigare gjorts en framställning
om en annan ändring, och den behandlades
på fullständigt likartat sätt.
Det förefaller som om mentaliteten
uppifrån och ner är ungefär densamma.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag är mycket ledsen
över att herr Åhman i ett avseende
har blivit missgynnad, nämligen så till
vida att han inte har fått interpellationssvaret
i tid. Jag skall undersöka
varpå detta kan ha berott, och det kan
jag på departementets vägnar be om
ursäkt för. När det gäller interpellationer
brukar vi försöka se till att interpellanterna
får svaren i tid.

Nu kan det ju inte gärna vara så,
herr Åhman, att vi inte vågade lämna
ut svaret i går med hänsyn till innehållet.
Det har ju herr Åhman konstaterat.

Onsdagen den 14 mars 1956

Nr 10

Svar på interpellation ang. ombyggnad av bandelen Dannemora—Hargshamn

Jag skall inte gå in på någon diskussion
om varför jag inte i dag är
beredd att meddela någon uppfattning
om hur det skall gå med denna smalspåriga
bana. Det är väl ändå ganska
rimligt, när nu järnvägskommittén har
sagt att de skall komma med sitt betänkande
i år, att jag vill vänta och
se vad de som har fått i uppdrag att
utreda hela saken säger. Samma är förhållandet
med alla våra smalspåriga
järnvägar i hela landet. Det ges inga
besked åt någon, eftersom utredningar
pågår inom järnvägsstyrelsen, inom
1953 års trafikutredning och slutligen,
när det gäller de sista banorna, nämligen
Lelångenbanan och järnvägen
Dannemora—Hargshamn, inom 1943
års järnvägskommitté. Det är tillräckliga
skäl, tycker jag, för att uppskjuta
en diskussion, som ju kan komma
ganska snart ändå.

Herr ÅHMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! När statsrådet här meddelar
att han har inhämtat att utredningen
snart skall vara klar förmodar
jag att statsrådet även hade kunnat
inhämta vartåt utredningens resultat
lutar.

Att svaret har kommit mig till handa
så sent beror givetvis inte på statsrådet,
utan på någon tjänsteman inom departementet,
men det är rätt anmärkningsvärt
att det på det exemplar jag har
står en överstruken text: »Förslag till
svar tisdagen den 6 mars 1956.» Vederbörande
kvinnliga tjänsteman svarade
mig, när jag begärde att få avskrift, att
svaret inte var färdigskrivet, så herr
statsrådet får väl inte anse annat än att
jag kan ha anledning att vara förvånad.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag skall inte på något
sätt blanda mig i frågan om vad sig i
Stockholms län tilldragit haver. Jag
fick det intrycket, alt herr Allmän i
främsta rummet ville lämna en redogörelse
för den saken. .lag har begärt

ordet för att understryka vikten av att
vi kan få en breddning av roslagsbanan.

När det gäller kommunikationer —
oavsett om det är fråga om järnvägar,
bussar eller annat — instämmer jag
fullt och helt i herr Åhmans uppfattning,
att det är staten som skall ha
hand om den saken. Staten sköter denna
drift bäst, och den sköter personalen
på ett sådant sätt att personalen på
roslagsbanan anser att staten fortast
möjligt bör ta hand om järnvägslinjen,
både förvaltningsmässigt och personalmässigt.
Därvid kan bl. a. personalen
vid roslagsbanan få möjligheter att
söka tjänster inom hela SJ.

Därför skulle jag till kommunikationsministern
uttala den förhoppningen,
att roslagsbanorna skall göras statliga
i den bemärkelsen att de införlivas
med SJ och att detta skall kunna ske
fortast möjligt. För detta kommer personalen
och de människor som bor i
Roslagen att vara statsrådet mycken
tack skyldiga. Det är bara detta jag har
velat understryka, att ärendet är brådskande
och att det behövs snabba åtgärder.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr ERIKSSON i Sandby (s):

Herr talman! Då jag är bosatt och
verksam i en kommun där ändpunkten
för denna järnväg ligger, nämligen
Frösåkers kommun, har jag ansett mig
ha anledning att framför ett par synpunkter.

Denna fråga är inte ny. Det blir om
någon månad 20 år sedan undertecknad
jämte andra representanter för norra
Roslagen till länsstyrelsen i Stockholms
län första gången framförde frågan om
breddning av roslagsbanan. Frågan bär
ju därefter vid oräkneliga tillfällen varit
föremål för överläggningar, debatter
och framstötar, inte minst här i riksda -

Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

Svar på interpellation ang. möjligheterna att stanna snabbgående tåg i händelse av

stopptecken vid bevakade järnvägsövergångar

gen. Detta har väl bl. a. resulterat i att
frågan överlämnats till 1943 års järnvägskommitté.
Jag tror emellertid inte
att det är någon överdrift om jag säger
att denna kommitté tagit mycket rundlig
tid på sig. Det var först hösten 1953
som man beräknade att avge sitt förslag,
och ganska säkert skulle det sedermera
komma hösten 1954. Nu har vi
mars 1956, och nu säger statsrådet att
det kan väntas inom kort. Jag hoppas
att statsrådet skall få rätt i detta sitt
uttalande.

Det saknas anledning att i dag ta upp
någon större debatt på denna punkt.
Frågan kommer såvitt jag förstår på
nytt tillbaka till riksdagen, och det blir
då anledning att yttra sig. Men jag kan
ändå inte underlåta att i detta sammanhang
understryka vad som har sagts
av herrar Åhman och Lundberg. Det är
ett livsvillkor för den norra länsdelen
att detta breddningsarbete kommer till
stånd. Den olyckliga befolkningsutvecklingen,
jag syftar på avfolkningen av
norra delen av Stockholms län, sammanhänger
ju direkt med kommunikationssvårigheterna,
med omöjligheten
att få industrier förlagda hit därför att
det smalspåriga järnvägsnätet utgör ett
hinder. Jag har själv såsom kommunal
representant deltagit i en mängd förhandlingar
och överläggningar med industriföretagare,
som haft för avsikt att
till norra Roslagen förlägga industrier
men som på grund av det smalspåriga
järnvägsnätet backat ut och förlagt sina
industrier på annat håll. Svårigheten
att få anknytning till statsbanan har i
regel alltid utgjort det hinder, som
planerna har strandat på.

Nu vet jag visserligen att järnvägsstyrelsen
anser att denna fråga är löst
därför att man skaffat ett antal s. k.
överföringsvagnar, som i och för sig
naturligtvis innebär en förbättring jämfört
med tidigare förhållanden men
som ändå av förklarliga skäl i det långa
loppet måste betecknas endast såsom

rena surrogatet eller nödlösningen. Behovet
av en breddning av järnvägen
kvarstår alltså, och det borde i detta
sammanhang enligt mitt förmenande
vara synnerligen angeläget för SJ och
för staten som sådan att skapa bättre
förutsättningar för utnyttjandet av denna
i stort sett isfria djuphamn, som ju
ändå är i statens ägo och som i sitt nuvarande
skick och med det smalspåriga
järnvägsnätet inte kan i tillräcklig grad
utnyttjas.

Jag vill också understryka herr Lundbergs
synpunkter på personalens vid
roslagsbanan möjligheter att i alla avseenden
bli jämställd med den övriga
SJ-personalen.

Herr talman! Jag har velat anföra
dessa synpunkter. Jag hoppas att 1943
års järn vägskommitté skall komma med
ett positivt förslag i denna fråga och
att ett beslut också skall komma mycket
snart.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. möjligheterna
att stanna snabbgående tåg i händelse
av stopptecken vid bevakade järnvägsövergångar Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Stenberg hänvisat till ett pressreferat,
enligt vilket det vid åtskilliga bevakade
järnvägskorsningar är tekniskt
omöjligt att stanna tågen om bommarna
inte är nedfällda.

I anknytning härtill har herr Stenberg
frågat mig, huruvida jag vill redogöra
för om de högre hastigheterna
med tågen leder till att anförda påstående
är med verkligheten överensstämmande,
och i så fall om järnvägsmyn -

Onsdagen den 14 mars 195G

Nr 10

Svar på interpellation ang. möjligheterna att stanna snabbgående tåg i händelse av

stopptecken vid bevakade järnvägsövergångar

digheterna har för avsikt att ändra på
detta förhållande.

Med anledning härav vill jag lämna
följande upplysningar, som jag inhämtat
från järnvägsstyrelsen.

Sedan gammalt har vid bomskyddade
järnvägskorsningar funnits signaler,
som varnar lokföraren om bommarna
inte är nedfällda. Om signalen visar att
bommarna är uppe skall lokföraren försöka
stanna tåget och dessutom upprepade
gånger använda lokvisslan för
att varna eventuella vägtrafikanter. Eftersom
signalen är placerad på själva
bomanordningen erbjuder den ej någon
hundraprocentig garanti för att tåget
under alla förhållanden skall hinna
stoppas före korsningen.

Ju mer tåghastigheterna höjs, desto
större krav måste ställas på att signalen
kan uppfattas på långt håll. Åtgärder
i detta syfte har också vidtagits. En
äldre typ av signallykta håller nu på
att i ökande utsträckning bytas ut mot
lykta av strålkastartyp. Utbytet skall
ske vid alla bomförsedda korsningar.
Vidare har järnvägsstyrelsen under år
1955 låtit göra en allmän undersökning
vid korsningarna rörande möjligheterna
för en lokförare att se signalerna i
god tid. De förbättringsåtgärder, som
härvid visat sig önskvärda, kommer att
vidtagas inom den närmaste tiden, i
den mån de inte redan genomförts. För
att ytterligare höja säkerheten vid korsningarna
strävar järnvägsstyrelsen dessutom
efter att byta ut manuellt manövrerade
bommar mot automatiska anordningar
så snabbt tillgängliga kapitaloch
arbetskraftresurser tillåter.

Till sist vill jag erinra om att innan
en vägtrafikant passerar en järnvägskorsning
så är han skyldig förvissa sig
om, att något tåg inte nalkas. Detta gäller
även om det finns bommar men
dessa inte har fällts ned.

Vidare anförde:

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra ett tack för
det svar jag erhållit. Svaret vill jag
kommentera på ett par punkter. På en
punkt tycker jag det är direkt oroväckande.

Det verkar som om statsrådet i någon
mån velat mildra min fråga. Statsrådet
säger att jag tagit del av ett pressreferat,
och där har jag observerat att
det är åtskilliga bevakade järnvägskorsningar,
där det är tekniskt omöjligt för
tågen att stanna, även om bommarna
inte skulle vara nedfällda.

Jag har inte tagit vilket pressreferat
som helst, utan det är ett pressreferat,
där man återgivit vad ett juridiskt ombud
för vid SJ anställd personal meddelat
inför domstol och där ombudet
yttrat att det vid massor av bevakade
järnvägsövergångar på stambanan var
tekniskt omöjligt att stanna.

Detta att det vid massor av bevakade
järnvägsövergångar förhåller sig på det
sättet, att ett tåg inte kan stanna, även
om bommarna inte skulle vara fällda,
tycker jag är direkt oroväckande.

Ännu mera oroväckande är att, såvitt
jag kan finna, statsrådet i svaret icke
bestrider, att det förhåller sig på detta
sätt. Tvärtom tycks det vara så, att det
icke finns hundraprocentig säkerhet
för att man kan stanna tågen.

När man då säger, att detta är beroende
på att man av gammalt har
de bomskyddade järnvägskorsningarnas
signaler anbringade på själva bomanordningen,
måste det väl finnas tekniska
möjligheter att lösa en sådan sak.
Själva stoppsignalerna för lokföraren
bör inte vara anbringade på bommarna.
Såvitt jag förstår kan det mycket
lätt tekniskt ordnas så att stoppsignalerna
placeras på så långt avstånd från
bommarna, att det vore möjligt för lokpersonalen
att i god tid upptäcka att
en järnvägsövergång, som skall vara

Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

Svar på interpellation ang. möjligheterna att stanna snabbgående tåg i händelse av

stopptecken vid bevakade järnvägsövergångar

bevakad, nu är obevakad på grund av
att bommarna inte är fällda.

Statsrådet svarar att man inom järnvägsstyrelsen
under 1955 låtit göra en
allmän undersökning rörande möjligheterna
för lokpersonalen att se signalerna
i god tid vid järnvägskorsningar.
När man i svaret säger, att det av
gammalt förhåller sig på det sättet, att
stoppsignalerna är anbringade på bommarna,
tycker jag det är väl sent att
först 1955 sätta i gång med en undersökning
för att förbättra förhållandena.
Jag vill beteckna det såsom anmärkningsvärt
att man inte försökt komma
till rätta med detta tidigare, även om
jag tycker det är tacknämligt att man
nu har vaknat för att man måste göra
om dessa tekniska anordningar på något
sätt.

Slutligen erinrar statsrådet om att en
vägtrafikant, innan han passerar en
järnvägskorsning, är skyldig att förvissa
sig om att något tåg inte nalkas. Detta
gäller även om det finns bommar men
dessa inte är fällda.

Oavsett att vägtrafikförordningen innehåller
bestämmelser om att man måste
iaktta försiktighet även vid bevakade
övergångar är det emellertid vedertagen
praxis och gammal sedvänja att vägtrafikanterna
liksom litar på bevakningen
vid järnvägskorsningar. Men om
det nu är på det sättet, att man inte får
lita på de bevakade järnvägsövergångarna,
tycker jag det vore anledning att
undersöka, huruvida man inte skulle
kunna få andra stoppsignaler, som
verkligen talar om för vägtrafikanterna
vid varje aktuell övergång, att denna
järnvägsövergång är visserligen bevakad
men detta betyder inte att ni är
säker, ni måste själv förvissa er om att
det inte kommer något tåg. Det är nästan
orimligt att räkna med att vägtrafikanterna
själva skall iakttaga sådant
utan särskilt påpekande, ty det har växt
in i medvetandet, att när det är en bevakad
övergång så tror man på det. Det

visar sig nu att man likväl är skyldig
att förvissa sig om att bevakningen fungerar,
så att det inte händer någon
olycka. Jag tycker det är märkvärdigt
att när man är så noga att på annat
sätt markera för vägtrafikanter, hur de
skall uppföra sig på vägarna, man inte
med skärpa gjort klart för dem deras
skyldigheter vid järnvägsövergångar.

Om det nu skulle vara så, att man av
tekniska skäl inte kan göra de bevakade
övergångarna tillförlitliga, tycker
jag att man skulle undersöka, om man
inte på ett bättre sätt skulle kunna
fästa vägtrafikanternas uppmärksamhet
på att de måste iakttaga särskild försiktighet
även vid en bevakad järnvägsövergång.
Nuvarande förhållanden kan
jag icke anse vara tillfredsställande.

Jag har visserligen sagt i min interpellation,
att min fråga i första hand
gäller de tunga, snabba tågen, men det
är ju kommunikationsministern väl bekant
att det även händer att rälsbussar
inte kan stanna, när föraren observerar
att bommarna inte är fällda. Det är ju
ännu mer anmärkningsvärt, men jag
utgår ifrån att detta är rena undantag,
och därför har jag inte berört det i
min interpellation.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det är så att varje trafikant
är skyldig att se upp, om det
kommer ett tåg, vare sig bommarna är
fällda eller inte. När vi i fjol skulle genomföra
ändringar i vägtrafikförordningen,
övervägde vi, om man inte skulle,
liksom enligt lagstiftningen i vissa
andra länder t. ex. USA, helt enkelt införa
stoppskyldighet för vissa motorfordon
vid järnvägskorsning, så att man
måste stanna, oavsett om det finns tåg
på linjen eller inte. Jag ansåg emellertid
inte att detta var möjligt med hänsyn
till våra många järnvägskorsningar.
En bestämmelse om iakttagande av för -

Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

Svar på interpellation ang. möjligheterna att stanna snabbgående tåg i händelse av

stopptecken vid bevakade järnvägsövergångar

siktighet vid järnvägsövergång finns redan,
och det bör rimligen vara lättare
att hålla ett motorfordon under kontroll
vid en järnvägskorsning än ett snabbt
framrusande snälltåg som på vissa ställen
inte hinner stanna, om bommarna
av någon anledning inte skulle vara
fällda.

Naturligtvis finns det möjligheter att
komma till rätta med detta på andra
vägar än de angivna. Men jag vill erinra
om att det inte är så, att SJ plötsligt
har upptäckt detta, utan denna förändring
att sätta strålkastarlyktor på bommarna
har pågått flera år. Den 1 januari
i år var över 800 bommar klara av 2 600.
Detta pågår alltså sedan flera år tillbaka.

Nu har SJ under de två senaste åren
med hänsyn till att antalet olyckor ökat
vid järnvägsövergångarna gjort en inventering,
som visar vilka sträckor som
är farligast. Där håller man nu på att
snabbt åstadkomma förbättringar. Om
dessa åtgärder är till fyllest, vågar jag
inte uttala mig om, men jag tror det är
nödvändigt att SJ får fullfölja desamma.
De är ganska kostsamma. Det är åtgärder
som man snabbt kan vidta för att
åstadkomma så stor säkerhet som möjligt.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Jag har ingenting att
erinra emot att man vid statens järnvägar
håller på med dessa anordningar,
och jag kanske också kan vara införstådd
med att de skett tidigare. Men i
interpellationssvaret anges bara, att
man 1955 låtit göra en allmän undersökning.
Det var det som jag närmast
tyckte var anmärkningsvärt, att man
inte haft sin uppmärksamhet riktad på
detta tidigare. Det är möjligt att man
i viss utsträckning gjort det förut, men
att man 1955 gjort en större undersökning.

Man kanske inte kan lösa svårighe -

terna vid övergångarna genom att endast
sätta upp signalanordningar och
strålkastare på bommarna. Vad statsrådet
sade om siktförbättring torde
vara av mycket stor betydelse. Jag har
ifrågasatt, om man inte skulle kunna
tänka sig en annan teknisk lösning, så
att stoppsignalerna blir placerade på
längre avstånd från övergången och
inte på själva bomanordningen. Det är
bevisat att lokföraren vid många tillfällen
har upptäckt, att bommarna inte
var fällda, men inte kunnat stanna.
Detta måste kunna ordnas bättre såvitt
jag förstår.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj :ts på bordet liggande propositioner;
och remitterades därvid

till statsutskottet propositionerna:
nr 92, angående återbäring av vissa
skattebelopp, in. m.,

nr 93, angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter,
och

nr 94, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
m. m.

Vidare föredrogs Kungl. Maj :ts proposition,
nr 95, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57;
och hänvisades propositionen, såvitt
angick jordbruksärenden, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Härefter föredrogos och hänvisades
till statsutskottet propositionerna:

nr 96, angående vissa anslag till epileptikervården
för budgetåret 1956/57,
nr 98, angående anslag för budgetåret
1956/57 till arbetarskyddsstyrelsen
och yrkesinspektionen m. m.,

nr 99, angående anslag till Aktiebolaget
Atomenergi, in. in.,

nr 101, angående anslag för budget -

Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

Lag med vissa bestämmelser om val till
1957—1960

året 1956/57 till Svenska sjukhuset i
Korea,

nr 102, angående anläggande av ett
godsspår Morjärv—Karlsborgs bruk,
nr 103, angående anslag till kommerskollegium
samt statens handelsoch
industrikommission, och

nr 104, angående försäljning av viss,
televerket tillhörig fastighet.

Vid slutligen skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 107, med
förslag till lag om höjning av folkpensioner
m. m. hänvisades propositionen,
såvitt angick anslag under femte
huvudtiteln, till statsutskottet och i
övrigt till behandling av lagutskott.

§ 7

Föredrogos var efter annan följande
å kammarens bord vilande motioner;
och hänvisades därvid
till bankoutskottet motionerna:
nr 654 och 655, av herrar Regnéll
och Nilsson i Svalöv, samt

nr 656, av herrar Gustafson i Göteborg
och Antby;

till bevillningsutskottet motionen nr
657, av herr Hansson i Skegrie m. fl.;
samt

till statsutskottet motionen nr 658,
av herr Senander m. fl.

§ 8

Lag med vissa bestämmelser om val till
riksdagens andra kammare för perioden
1957—1960

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande,
nr 4, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
med vissa bestämmelser om val till
riksdagens andra kammare för perioden
1957—1960 ävensom i ämnet väckta
motioner.

Till konstitutionsutskottet hade kamrarna
den 18 januari 1956 hänvisat en
av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten
proposition, nr 11, vari Kungl. Maj:t

riksdagens andra kammare för perioden

föreslagit riksdagen att antaga följande
Förslag
till
Lag

med vissa bestämmelser om val till
riksdagens andra kammare för perioden
1957—1960

Med avseende å val och särskilda
röstsammanräkningar för besättande av
plats i riksdagens andra kammare för
perioden 1957—1960 förordnas härigenom,
att 56 § 3 mom. lagen den 26
november 1920 om val till riksdagen
icke skall gälla, att i stället för ettvart
av följande lagrum i 1920 års lag, nämligen
56 § 4 mom., 59 § andra stycket,
79 § första stycket, 81 § och 87 §, skola
gälla de bestämmelser, som under motsvarande
lagrumsbeteckning finnas upptagna
i lagen den 30 maj 1952 med vissa
bestämmelser om val till riksdagens
andra kammare för perioden 1953—
1956, att vad i 57 § 2 mom. tredje stycket
och 72 § sjätte stycket 1920 års lag
sägs om samma lag skall gälla jämväl
beträffande 1952 års lag och nu ifrågavarande
lag, att det i 59 § fjärde stycket
1920 års lag angivna formuläret
skall ersättas av formulär av den lydelse
bilaga vid 1952 års lag utvisar
samt alt i 88 § andra stycket 1920 års
lag orden »enligt 87 § lagen om val
till riksdagen» skola utbytas mot orden
»enligt lagen med vissa bestämmelser
om val till riksdagens andra
kammare för perioden 1957—1960».

Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk
författningssamling.

I lag eller särskild författning förekommande
hänvisning till stadgande,
vilket ersatts av bestämmelse i denna
lag, skall avse sistnämnda bestämmelse.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft följande
inom riksdagen i anledning av

onsdagen den 14 mars 1956

Lag med vissa bestämmelser om val till

1957—1960

propositionen väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen dels de likalydande
motionerna nr 161 i första
kammaren av herrar Lindblom och
Hagberg och nr 216 i andra kammaren
av herrar Håstad och von Friesen, dels
motionen nr 640 i andra kammaren av
herr Dahlén, dels ock motionen nr 641
i andra kammaren av herr Nyberg.

I motionerna 1:161 och 11:216 hade
hemställts dels att riksdagen måtte avslå
propositionen, dels att riksdagen för sin
del måtte antaga lagändringar avseende
ett utjämningssystem vid andrakammarval
grundat på principen om tillläggsmandat
och utformat så att varje
valkrets med undantag av Gotland skulle
erhålla ett tilläggsmandat, vidare att
såsom ett villkor för att ett parti skulle
få deltaga i utdelningen av tilläggsmandat
uppställdes att partiet i fråga erhållit
mandat vid besättandet av primärmandaten
samt att rätt för partierna åter
infördes att å valsedlar under partibeteckning
använda underpartibeteckning.

I motionen II: 640 hade hemställts —
sedan motionären framhållit, att han i
första hand anslöte sig till den i motionerna
1:161 och 11:216 framförda
uppfattningen — att riksdagen vid behandlingen
av propositionen för sin
del måtte besluta, att den i den föreslagna
valmetoden ingående divisorn
för framräknande av jämförelsetalet för
ett partis första mandat skulle sättas
till 1,3 i stället för av Kungl. Maj:t föreslagna
1,4.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte antaga det i
förevarande proposition nr 11 framlagda
förslaget till Lag med vissa bestämmelser
om val till riksdagens andra
kammare för perioden 1957—1960;
samt

2) att motionerna

a) I: 161 och II: 216,

b) II: 640 samt

c) 11:641,

Nr 10

riksdagens andra kammare för perioden

i den mån de icke blivit besvarade genom
vad utskottet under 1) hemställt,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Wahlund, utan angivet yrkande; 2)

av herrar Englund, Mreiland, Ragnar
llergh, von Friesen, Håstad, Hammar
och Dahlén, som ansett att utskottet
bort hemställa,

a) att riksdagen i anledning av motionerna
1:161 och 11:216 måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om förslag till innevarande
riksdags vårsession angående sådan
ändring av lagen om val till riksdagen,
att ett system med tilläggsmandat infördes
att tillämpas vid årets andrakammarval
i enlighet med de i motionerna
uppdragna riktlinjerna, samt

b) att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 11 måtte avslås.

3) av herr Dahlén, som därest de
i reservationen nr 2) här ovan under
a) och b) upptagna yrkandena skulle
avslås, subsidiärt hemställt om bifall
till sitt i motionen 11:640 framställda
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Valsystemsdebatter är
inte särskilt uppbyggliga och inte heller
särskilt angenäma att delta i. Men
en sådan valsystemsdebatt måste även
i år bli oundviklig.

Jag vill här först, utan att gå in på
någon mera omfattande historik, framhålla,
att den ståndpunkt, som det
parti, vilket jag företräder, liksom också
folkpartiet har intagit i fråga om
valsättet, sedan detta aktualiserades
1949 genom en bondeförbundsmotion,
märk väl genom en bondeförbundsmotion,
har varit konsekvent. I konstitutionsutskottet
1949 uttalade sig alla

Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

Lag med vissa bestämmelser om val till
1957—1960

partier, även socialdemokraterna, i
första hand för en lösning i enlighet
med systemet med tilläggsmandat. I
valsätts- och referendumkommittén avgav
herr Bergvall och jag ett särskilt
yttrande, där vi i första hand hävdade,
att ett system med tilläggsmandat var
det enda, som i längden kunde tillfredsställa
kraven på rättvisa. Vid 1952
års riksdagsbehandling intog vi samma
ståndpunkt, även om vi då vi inte
hade något eget utarbetat förslag och
i sista ögonblicket, kanske något förhastat,
kastade oss över en metod som
herr Englund hade utarbetat och som
nog inte hunnit tillräckligt penetreras.
Vad beträffar 1954 års debatter om valsättet
kan excellensen Erlander inte
sväva i tvivelsmål om att vi helst hade
sett, att man även beträffande landstingen
borde ha genomfört ett tilläggsmandatssystem.
Emellertid meddelades
då från regeringens sida, att förhandlingarna
måste baseras på den förutsättningen,
att 1,4-metoden skulle gälla
vid landstingsvalen, och det var från
den utgångspunkten, som vi utan frångående
av vår principiella uppfattning
ansåg oss böra göra det bästa möjliga
av situationen. Jag vill dessutom framhålla,
att 1954 förefanns ett visst skäl
för att göra ytterligare ett experiment
utöver 1952 års riksdagsmannaval. Vidare
gällde ju under år 1954 ännu lagen
av 1952 angående ett provisoriskt
valsystem. Slutligen tillmötesgick oss
regeringen — vilket jag här vill ge regeringen
ett erkännande för — med
åtskilliga ändringar rörande mandattilldelningen
och valkretsarnas storlek,
som ju i någon mån neutraliserade
verkningarna av 1,4-metoden.

Nu, 1956, när den provisoriska lagen
om valsättsmetoden skall utlöpa,
återkommer regeringen emellertid precis
som om ingenting hade hänt med
den gamla 1,4-metoden. Vad jag här först
vill framhålla och fastslå, herr talman,
är att det, enligt vår mening, är näs -

riksdagens andra kammare för perioden

tan oförklarligt, att regeringen dessförinnan
inte velat träda i några förhandlingar
med oppositionspartierna i
denna fråga. Jag uppfattade ett svar
av statsministern till herr Dahlén under
höstsessionen i fjol som beredvillighet
från regeringens sida att öppna
sådana förhandlingar, men så långt jag
känner till — och jag har ändå orienterat
mig med herr Hjalmarson — har
regeringen aldrig tagit något initiativ
i denna riktning. Jag förstår mycket
väl, att det ej finns någon legal skyldighet
för regeringen att denna gång
förhandla på det sätt som man gjorde
1954, men i så känsliga frågor som om
valsättet borde det ligga i regeringens
eget intresse att såvitt möjligt undvika
en diskussion och åstadkomma en uppgörelse
som alla partier kan godta.
Det skulle — jag vågar bestämt hävda
detta — ha visat mindre brist på god
vilja hos regeringen till en överenskommelse
i denna fråga än att bara
skicka en proposition utan några nya
förhandlingar med partierna.

Jag vill ännu en gång betona -— även
om jag inte behöver gå så långt tillbaka
som till 1952 i fortsättningen -—
att när herr Bergvall och jag medverkade
till en kompromiss i valsättsutredningen
om en metod byggd på
en valkvot, som ligger som en utgångspunkt
för 1,4-metoden men ändock
inte är densamma, så hade vi
faktiskt den uppfattningen, att vederbörande
socialdemokrater företrädde
det socialdemokratiska partiet och att
en uppgörelse alltså hade utsikt att stå
sig.

Nu har vi i år en proposition, som
är så kortfattad som möjligt, medan
det i 1952 års proposition fanns ett
visst siffermaterial, som belyste effekten
av 1,4-metoden. Jag skall nöja mig
med, herr talman, att återge dessa siffror
med tillägg för hur 1,4- och 1,3-metoderna skulle ha verkat vid 1952
års val. Det gäller alltså riksdagsvalen

Onsdagen den 14 mars 1956 Nr 10

Lag med vissa bestämmelser om val till riksdagens andra kammare för perioden

1957—1960

från 1932 till 1952. Högern skulle jämfört
med riksproportionaliteten under
denna tid sammantaget enligt 1,3-metoden
ha fått ett mandat för litet och
enligt 1,4-metoden 10 mandat för litet.
Bondeförbundet skulle enligt 1,3-metoden fått 17 för mycket och enligt
1,4-metoden 14 för mycket. Folkpartiet
eller liberaler och folkfrisinnade
skulle fått 3 för litet enligt 1,3-metoden
och 7 för litet enligt 1,4-metoden. Socialdemokraterna
skulle fått 22 för
mycket enligt 1,3-metoden och 36 för
mycket enligt 1,4-metoden. Kommunisterna
skulle ha fått en underrepresentation
på 20 mandat enligt 1,3-metoden
och 24 enligt 1,4-metoden. Sedan hade
vi ju ett par socialistiska partier 1932
och 1936, men dem tar jag inte med i
denna beräkning.

Detta är alltså det resultat vi kan
räkna fram. Jag vill blott konstatera,
att det är två partier som gynnas av
denna metod och det mycket starkt,
nämligen socialdemokrater och bondeförbundare.

Det kan kanske också sägas något
om valresultatet vid landstingsmannavalen.
Jag vill gärna medge, att inte
minst tack vare de rektifieringar och
ändringar beträffande mandatantalet i
valkretsarna och dessas förstoring, som
då genomfördes, blev verkningarna
inte så tokiga, men en viss överrepresentation
kom även där det största partiet
till godo. Väsentligare är dock, tycker
jag, de erfarenheter som då gjordes,
nämligen att valresultatet blev fel
i två landstingsområden. I Kalmar läns
norra landstingsområde var det en klar
borgerlig majoritet, men det blev en
socialdemokratisk landstingsmajoritet.
I Blekinge var förhållandet det rakt
motsatta. Där hade socialdemokraterna
en majoritet bland folket, dock icke så
utpräglad som de borgerliga i Kalmar
läns norra, men de borgerliga erhöll
majoriteten i landstinget. Och i ett så
stort liin som Stockholms län, som

hade tio valkretsar, var det en ren sinkadus
att valresultatet blev riktigt. Om
inte länsstyrelsen godkänt ett tiotal
valsedlar för kommunisterna i Huddinge,
skulle högern fått ett mandat
där, och det skulle i så fall skapats en
borgerlig majoritet trots att det inte
fanns någon grund för en borgerlig
majoritet i Stockholms län vid detta
tillfälle. Jag betonar att jag inte betvivlar
riktigheten av vad länsstyrelsen
gjorde beträffande valsedlarna; jag utgår
från att det var fullkomligt korrekt.

Experimentet 1954 visade således, att
det finns ganska betänkliga fel i denna
metod vare sig 1,3- eller 1,4-metoden
eller uddatalsmetoden tillämpades.
Vårt huvudskäl mot att acceptera
uddatalsmetoden — och det gäller både
om det skall vara 1,3 eller 1,4 — skulle
jag vilja sammanfatta ungefär på följande
sätt.

När vårt land kommit in i det politiska
läge vi nu befinner oss i, enligt
vilket ett parti har ungefär eller nästan
hälften av väljarna, ligger det enligt
min mening utomordentlig makt
uppå att man har en valmetod, som ger
största möjliga garanti för att majoriteten
av folket åtföljes av majoritet i
representationen och tvärtom. När vi
hade proportionaliteten 1911 osv. hade
vi tre partier, som var praktiskt taget
jämnstora. Intet av dem stod i närheten
av majoriteten, och under sådana
förhållanden spelade det inte så utomordentligt
stor roll, att det proportionella
systemet var så fint utmejslat,
som det nu gör ifrån rent politisk synpunkt.
Jag tycker att detta krav på ett
såvitt möjligt exakt valsystem stegras
i allra högsta grad när man tänker på
de defekter, som vidlåder det system
enligt vilket första kammaren utses.
1954 hade socialdemokraterna 47,4
procent av rösterna vid kommunalvalen,
som ju ligger till grund för landstingsmannavalen.
1950 hade samma

Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

Lag med vissa bestämmelser om val till riksdagens andra kammare för perioden
1957—1960

parti 48,6 procent och 1946 44,4 procent.
Detta är de tre kommunalval som
har avseende på den nuvarande första
kammarens sammansättning. Icke förty
har det socialdemokratiska partiet,
trots att det aldrig har haft majoritet
bland folket, fått majoritet i första
kammaren. Jag skyndar mig emellertid
att tillägga, att inte heller de borgerliga
har haft någon sådan majoritet
bland folket. Det är dock ett egendomligt
system, eftersom det leder till att
det för ett parti, som så att säga svänger
mellan 40—50 procent, är mycket
lätt att erövra majoriteten i första
kammaren. Men om vi nu har ett system,
som ger ett sådant resultat för
första kammaren, så måste det ju ligga
så mycket större vikt uppå att man åtminstone
beträffande andra kammaren
försöker komma fram till ett mera rättvisande
system.

Min andra huvudanmärkning är, att
den modifierade uddatalsmetoden till
hela sin natur är behäftad med sådana
fel, som kan kallas slumpens verkningar.
Valresultatet 1952, som ju
diskuterades mycket ingående i denna
kammare vid remissdebatten 1952 och,
vill jag minnas, även 1953, var något
överraskande mot bakgrunden av hela
den serie vi annars har från år 1932.
Jag skulle tro — och det var man nog
ganska överens om vid det tillfället —
att den omständigheten, att resultatet
den gången icke gav så stort utslag till
förmån för d^t störstqijjartiet just var
dessa slumpens verkningar. Sannolikheten
— grundad på den omständigheten
att inga större förändringar inträtt
i partibilden sedan 1932 -— måste tala
för att man i synnerhet med 1,4-metoden
gynnar det större partiet. Så länge
vi har ett system, som är så behäftat
med slumpverkan som vårt nuvarande,
tycker jag inte att vi i framtiden har
några garantier för att folkmeningen
verkligen på ett riktigt sätt återspeglas
i riksdagens sammansättning.

Så min tredje anmärkning. Det har
från regeringens och statsministerns
sida vid många tillfällen förklarats, att
vi inte bör ha något system med tillläggsmandat,
därför att det befrämjar
uppkomsten av småpartier. Det framhölls
också i propositionen till 1952 års
riksdag, att just den modifierade valmetoden
skulle vara ägnad att befrämja
tillkomsten av stabila regeringar. Vad
då först partisplittringen beträffar, så
är det väl matematiskt fullkomligt evident,
att inget system till hela sin matematiska
natur är så ägnat att befordra
uppkomsten av småpartier som just 1,3-eller 1,4-systemet. Genom slumpens
verkningar underlättar ett sådant system
möjligheterna för en liten grupp att
bli representerad. Systemet med tillläggsmandat
däremot, som har tillämpats
sedan 1949 och som till sina riktlinjer
utvecklas i den av mig väckta
motionen, innebär att antalet primära
mandat i varje valkrets blir ett mindre.
Dessutom ligger den d’Hontska metoden
till grund för detta system, och
därigenom blir det svårare för en liten
grupp att erövra mandat.

Allt tal om att den modifierade uddatalsmetoden
skulle vara ett motverkande
medel mot partisplittring är för mig
alldeles obegripligt, sett ur matematiska
synpunkter, och eftersom hans excellens
statsministern är gammal matematiker
och bl. a. hedersordförande i
Lunds matematiska förening, så tycker
jag att det inte borde vara alldeles
omöjligt för oss att komma överens om
att där har regeringen 1952 förhastat
sig i sina uttalanden.

Vad sedan de stabila regeringarna
beträffar är det klart, att om man medvetet
eller omedvetet skapar ett system,
som skänker ett överskott av mandat
utöver riksproportionaliteten åt ett
stort parti, så kan man naturligtvis därigenom
lättare skapa en majoritet. Jag
har många gånger polemiserat mot en
sådan uppfattning, som är mig fullstän -

Onsdagen den

Lag med vissa bestämmelser om val till

1957—1960

digt främmande, men alldeles bortsett
härifrån vill jag fråga: Menar verkligen
statsministern att det i vårt land skulle
föreligga behov av en stabil majoritet
eller ett stabilt regeringssystem? Finns
det något land utom Sovjetunionen, som
har ett mera stabilt regeringssystem
än Sverige haft under senaste decennier
— vi har ju haft socialdemokratiska regeringar
eller regeringar ledda av socialdemokrater
ända sedan 1932?

Jag har tidigare i denna kammare
frågat, och jag upprepar det nu: Vet
egentligen svenska folket vad regeringskriserär?
Nej, det uttrycket har alldeles
försvunnit, det är inte längre allmänt
bekant. Ungdomen vet inte vad det innebär.
Att därför hålla på att manipulera
med valmetoder, avsedda att skapa
en »stabil regering» — närmast för åren
1956—1960 — kan jag inte finna några
realpolitiska skäl för.

Slutligen har vi begreppet rättvisa.
Det har framhållits att vi icke skall
skapa någon millimeterrättvisa på detta
område och att det skulle vara verklighetsfrämmande
att söka förverkliga
sådana önskemål. Jag ser emellertid frågan
så — och då jag ser att justitieministern
sitter i bänken bakom statsministern,
vänder jag mig till båda två —•
och frågar: Kan man över huvud taget
komparera ordet och begreppet rättvisa?
Antingen har man väl ett rättvist
system, eller också har man det inte.
Om rättvisan sedan blir hundraprocentig
i varje ögonblick är ett annat problem,
men själva strävan efter rättvisa
är väl någonting som icke kan modifieras
utifrån andra synpunkter.

.lag har ställt mig den frågan många
gånger när man diskuterat valsystemet
och jag ställde den senast i utskottet:
Hur kan man psykologiskt förklara, att
man på alla andra områden av samhällslivet
eftersträvar rättvisa men inte
beträffande valsystemet? Beträffande
valsystemet säger man att det är nonsens
att eftersträva »millimeterriittvisa».

14 mars 1956 Nr 10

riksdagens andra kammare för perioden

utan att man bör skapa en relativ rättvisa.
Vad är det för skäl egentligen som
talar för att man härvidlag skall tumma
på begreppet rättvisa? Skulle socialdemokraterna
inta samma attityd som de
gör i dag, om det skulle visa sig, att
denna modifierade valmetod inte skulle
bereda partiet rättvisa? Skulle kanske
inte också det socialdemokratiska partiet
då fråga: Varför skall vi inte ha det
rättvisaste valsystemet? Varför skall vi
bara ha ett relativt rättvist valsystem,
ett system som gynnar vissa andra
grupper?

Hur har man sett på detta spörsmål
exempelvis i Tyskland? Vad har socialdemokraterna
där intagit för ståndpunkt?
Vi har under åtskilliga år sett
hur man i den västtyska republiken
fört en ständigt fortgående debatt om
valsystemet, och det är inte obekant för
oss, att Adenauer försökt göra allt för
att med stöd av valsystemet stärka sin
ställning. Vilken attityd har socialdemokraterna
i Tyskland intagit? Jo, det
är just kravet på rättvisa man hävdat,
kravet på proportionell rättvisa. Det är
mig mycket svårt att förstå, att det skall
råda så oerhört olika mentalitet mellan
socialdemokraterna i Tyskland och i
Sverige i detta hänseende.

När det gäller division 1,3 eller 1,4
vill jag säga, att det för högerpartiet i
varje fall är ganska likgiltigt vilket tal
man väljer. Om jag föredrar 1,3 framför
1,4, beror det på att 1,3 motsvarar det
ursprungliga kompromissförslaget och
dessutom på att 1,3 enligt den sifferuppställning
som jag nyss givit lämnar
ett resultat, som är närmare riksproportionaliteten
än med 1,4. Men vi vill verkligen
inte ha några orättvisa mandat.
Vi vill på allt sätt medverka till att
åstadkomma ett valsystem, om vilket
man kan säga, att dess strävan är att
skapa rättvisa åt alla håll, även om
slumpen aldrig gör det möjligt att
hundraprocentigt genomföra detta.

Till sist, herr talman, skall jag skyn -

Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

Lag med vissa bestämmelser om val till

1957—1960

da mig att säga att vad som föreslås i
denna proposition kan självfallet inte
jämställas med vad som föreslagits i
Tyskland från Adenauers sida. Men börjar
man på att till grund för valsystemet
lägga andra värderingar än rättvisa,
då är vi inne på godtycklighetens
gungfly. Vi saknar då fasta värderingar
och vi får då en strid, en ofrånkomlig
strid om valsättet. Den diskussion, som
t. ex. har förts i Norge, i Italien, i Tyskland
och nu under de senare åren även
i Sverige, denna strid om valsättet har
inte varit ägnad att stärka demokratien
eller koncentrera våra krafter på att
göra det bästa möjliga, socialt, kulturellt
osv. av vårt folks belägenhet. Vi
har kommit in på en diskussion om
formalia, där man misstror varandra;
jag kan inte underlåta att säga detta
därför att tendensen i dessa siffror går
i en och samma riktning.

Ingenting kan dock hindra oss, som
har den uppfattningen, att denna modifierade
valmetod inte är rättvis, från
att hävda denna mening i fortsättningen
precis som vi hittills hävdat den. Så
länge vi nödgas ha — jag upprepar det
till sist, herr talman — dessa debatter
om valsättet, så länge vi inte kan nå en
överenskommelse, som jag inte alls tror
det skulle vara omöjligt att träffa, och
så länge inte regeringen lagt allt intresse
i dagen för att åstadkomma en sådan
överenskommelse, så måste detta bland
många människor ute i landet uppfattas
såsom en skugga över demokratien.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation, som även jag
varit med om att underteckna.

Herr PETTERSSON i Norregård (bf):

Herr talman! När utskottet har behandlat
denna proposition har vi utgått
ifrån vad departementschefen har
skrivit, att det på grund av vissa omständigheter
inte varit möjligt att få
fram ett definitivt förslag, varför han
föreslår att nuvarande provisoriska sy -

riksdagens andra kammare för perioden

stem skall gälla under ytterligare en
valperiod.

Vi har diskuterat denna fråga både
1952 och 1954, och det finns ingen anledning
att återuppta den debatt som
då fördes. Utskottet har uttalat •— och
det är också min mening — att man
vill ha ett definitivt valsystem. Det
vore bättre och lugnare att slippa en
sådan här debatt före varje val. Men
nu har vi inte haft någon annan väg
att gå än att godkänna detta provisorium,
som vi har prövat och som är
ungefär likställt med det kartellsystem,
som det gamla valsystemet innebär.

Reservanterna menar nu, att ett nytt
förslag borde utformas, alltså ett provisorium
på detta provisorium, som
skulle tillämpas vid höstens val och
som skulle tillfredsställa alla parter.
Vi tror inte att detta är möjligt, och
man frågar sig, om förslaget är allvarligt
menat och om ens reservanterna
själva kan tro på det. Jag tror som
sagt inte på det.

Jag har nog den meningen, och det
kanske finns flera som hyser den, att
siffran 1,3 är en nyans bättre än siffran
1,4, åtminstone ur bondeförbundets
synpunkt. Men man får se realistiskt
även på denna fråga och tänka efter,
vilka förslag som verkligen kan genomföras.
Jag finner det omöjligt att få gehör
för siffran 1,3, och att vi skulle
komma tillbaka till det gamla kartellsystemet
är det väl intet parti som
önskar. Därför är det bättre att ta det
förslag som här föreligger.

Kommentarerna i oppositionspressen
till det provisorium, som föreslagits i
propositionen, har kännetecknats av
en rörande omsorg om bondeförbundet.
Man har varit mycket ängslig för att
bondeförbundet skulle förlora något
mandat. Vi borde väl känna oss rörda
av detta, men jag tror det finns all
anledning att i detta fall misstänka
även dem som kommer med skänker.
Jag tror inte att någon omsorg om bon -

Onsdagen den 14 mars 1956 Nr 10

Lag med vissa bestämmelser om val till riksdagens andra kammare för perioden
1957—1960

deförbundets mandat legat bakom argumenteringen
i de tidningar, som oppositionen
förfogar över, utan man
har velat göra politisk affär av saken
och återupprepa den diskussion, som
tidigare förts.

De gränsfall, som oppositionstidningarna
har fört fram och som skulle vara
hotande särskilt för bondeförbundet
men även för andra partier i gränsfallen,
är inte bärande som underlag för kritiken.
Det är variationer på några små
siffror. Teoretiskt låter sig detta räknas
ut, men det kan ju bli stora förskjutningar
vid det kommande valet.
Jag kan som ett exempel peka på det
senaste riksdagsmannavalet i Jämtland
1952, där förskjutningen blev utomordentligt
stor, trots att endast en mycket
kort tid förflutit sedan det förra
ordinarie valet som blev överklagat tills
omvalet skedde. Att vi inom bondeförbundet
inte är rädda för att ta förslaget
beror på att vi är optimistiska och
tror att en förskjutning kan ske återigen,
så att de teoretiska siffrorna visar
sig inte hålla.

Jag skall inte uppta tiden längre. Jag
är tillfredsställd med att departementschefen
skrivit i propositionen att det
nuvarande provisoriet under rådande
förhållanden bör förlängas ytterligare
en period. Departementschefen hoppas
att författningsutredningen skall komma
med ett definitivt förslag, och det är
också utskottsmajoritetens mening, att
vi till ett annat val bör få fram ett definitivt
system, så att vi slipper dessa
debatter.

Innan jag slutar, vill jag bara med
några få ord bemöta herr Ilåstad. Han
talar om fördelen med tilläggsmandat,
men det måste nog, herr Ilåstad, finnas
en spärr även i detta system för att
det inte skall bli alltför äventyrligt,
och därför kan det inte bli så mycket
bättre än det nu föreliggande.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Jag skall be att få inleda
med att instämma i vad herr Håstad
yttrade i början av sitt anförande,
att valsättsdebatter inte är något särskilt
upplyftande. Den debatt, som vi
nu för med anledning av konstitutionsutskottets
förslag, hotar att i stort sett
bli en upprepning av den diskussion,
som vi hade då förslaget ursprungligen
antogs 1952. Några nya argument för
den ena eller andra ståndpunkten lär
väl inte kunna anföras.

Det för mig mest anmärkningsvärda
i Kungl. Maj:ts proposition i år är, att
justitieministern, dvs. regeringen, har
funnit sig föranlåten att föreslå en förlängning
av provisoriet utan några överläggningar
med oppositionspartierna.
Detta strider såvitt jag kan förstå klart
mot förutsättningarna för beslutet 1952.
Jag kan erinra om vad justitieministern
själv yttrade under debatten i första
kammaren, dels att han inte tyckte att
förslaget var idealiskt — och däri kan
man ju instämma med honom —■ dels
att det rörde sig om ett provisorium
och att det fanns anledning att pröva
sig fram.

Nu har enbart detta skett, att provisoriet
förlänges — det förlänges utan
att några verkliga avgöranden eller
överväganden har skett om en ändring.
Regeringen skjuter författningsutredningen
framför sig. Man har gjort en
förfrågan, upplyses det, hos författningsutredningen
och där fått det beskedet,
att utredningen för sin del inte
har funnit anledning att ta upp frågan
redan till delta år. Utredningen skulle
ju enligt direktiven ta upp även en sådan
sak som att pröva frågan om ett
helt annat valsystem, majoritetsval. Det
förefaller mig dock inte vara ett tillräckligt
skäl för justitieministern och
för regeringen att nöja sig med att bara
krypa bakom detta besked ifrån författningsutredningen.
Om man från regeringens
sida verkligen hade någon

80 Nr 10 Onsdagen den 14 mars 1956

Lag med vissa bestämmelser om val till riksdagens andra kammare för perioden
1957—1960

avsikt att göra en efterprövning av
detta provisorium och få fram en mera
definitiv ordning, nog hade det då funnits
tillfälle att göra det.

Gentemot konstitutionsutskottets ärade
vice ordförande skulle jag nu vilja
säga, att då han en smula dunkelt talar
om de överväganden, som tydligen har
varit före i regeringen, att det väl hade
funnits en möjlighet bland kontrahenterna
i regeringen att göra den lilla modifikationen
i detta förslag, som det innebär
att ändra siffran 1,4 till 1,3. Det
hade inte krävts några större överväganden;
det hade blivit en uppgörelse
mellan de båda parterna, och någon
medverkan ifrån författningsutredningens
sida hade inte fordrats. Även om jag
inte är beredd att godta hela det system,
som man med ett litet olämpligt
namn kallar den modifierade uddatalsmetoden,
utan vill ha ett annat, hade
enligt min mening åtminstone ett sådant
förslag ifrån regeringen varit bättre
än att bibehålla den överrepresentation
av det största partiet, som sker genom
att man godtar siffran 1,4, och
som tydligen bondeförbundets representanter
i regeringen utan vidare har
funnit sig i.

Jag skall inte närmare gå in på herr
Petterssons i Norregård förmodanden
om bakgrunden till förslaget om den
modifikationen av Kungl. Maj :ts förslag,
att man redan nu skulle ta 1,3 i stället
för 1,4, var omsorg om bondeförbundet.
Nej, herr Pettersson i Norregård, omsorgen
var helt enkelt den —■ vilket
också utvecklades av herr Håstad i hans
anförande här — att man inte vill skapa
ett valsystem, som medvetet ger det
ena eller andra partiet fördelar. Utgångspunkten
måste hela tiden vara att
skapa ett system, som ger den största
möjliga rättvisa, och det råder väl ingen
tvekan om att 1,3 ger ett större mått av
rättvisa sett från riksproportionalitetens
synpunkt än vad 1,4 gör.

Nu förhåller det sig på det sättet, att

döma av direktiven för författningsutredningen,
att man inom regeringen
och inom stora delar av det socialdemokratiska
partiet umgås med tanken
på ett helt annat valsystem, att ersätta
de proportionella valen med majoritetsval
i enmansvalkretsar. Personligen
skulle jag vilja framhålla — liksom jag
gjort i tidigare debatter — att i och för
sig och rent principiellt är detta en valmetod,
som har många tilltalande drag''.
Om den verkar som den borde verka,
kan den ge ett större utrymme åt personligheterna,
åt de enskilda människorna,
åt kandidaterna i stället för åt
partierna. Det var det som gjorde, att
jag tidigare fann, att detta vore ett system
att föredra framför proportionalismens
något stela och partibundna system.
Men hur har i själva verket majoritetsvalsystemet
verkat i de länder,
där man har tillämpat det? Röstar man
verkligen längre t. ex. i England på personer?
Gör marginalväljarna ett val
mellan olika personer i en valkrets? Är
det inte i stället så, att det är på partierna
som man i första hand lägger sin
röst, alldeles oberoende av den kandidat,
som det är fråga om? Visserligen
fungerade ju det sista majoritetsvalet i
England på ett sådant sätt, att man fick
det som också är en av majoritetsvalsystemets
huvuduppgifter, nämligen en
stabil regeringsmakt, men hur har det
varit vid tidigare tillfällen? Riskerar
inte majoritetsvalsystemet, som i själva
verket förutsätter två partier stående
mot varandra, att också utvecklas så,
att det inte heller i det avseendet kan
ge en tillfredsställande lösning? Det är
intet rättvist system, men risken finns,
att det inte heller kan lösa regeringsproblemet,
och då frågar man sig: Har
det verkligen någon uppgift i vårt samhälle?
Jag tror, att det för vårt folks
kynne och läggning ter sig naturligare
med ett rättvist system, såsom proportionalismen
är eller i varje fall kan bli,
än med ett majoritetsvalsystem.

Onsdagen den

Lag med vissa bestämmelser om val till

1957—1960

Den metod, som vi har förordat —
och det var sannerligen inte i går, som
man från den meningsriktnings sida,
som jag företräder, pläderade därför —
är ett utjämningsförfarandc med tillläggsmandat.
Det är i alla fall ett system,
som innebär en rättvis tillämpning
av proportionalismen, så långt man
över huvud taget kan komma. I över 20
år har företrädarna för folkpartiet drivit
den satsen, att om man kunde enas
just om ett sådant system som föreslås
i den större av de båda här föreliggande
reservationerna, så skulle man komma
ifrån de upprepade och ganska
olustiga stridigheterna om valsystemet.

De invändningar, som göres mot det
sålunda föreslagna systemet, går först
och främst ut därpå, att systemet tar
mindre hänsyn till kretsarna och större
hänsyn till partierna. I själva verket är
detta, herr talman, en utveckling som
redan har pågått ganska länge; vi är
numera ganska bundna av de politiska
partierna, många gånger kanske alltför
bundna. Vi kommer emellertid icke
ifrån att det har ägt rum en sådan utveckling,
och jag tror inte att det innebär
någon missaktning av väljaren i
valkretsen, om man skapar ett sådant
utjämningsförfarande som här föreslagits,
då man har den spärren att endast
de partier, som blir representerade med
åtminstone ett mandat i valkretsen, kan
komma i åtnjutande av tilläggsmandat.

Det har knappast, herr talman, anförts
några skäl, som motsäger det påståendet
att det system, som jag sålunda
lalar om, i alla fall är det som — alldeles
oberoende av konjunkturernas växlingar,
av partiernas storleksförändringar
från tid till annan — bäst tillgodoser
det krav som det proportionella
valsystemet avser att fylla, nämligen att
skapa största möjliga rättvisa.

.lag ber, herr talman, att få instämma
i det yrkande, som här tidigare framställts
av herr Håstad.

(i — Andra kammarens protokoll 1950. N

14 mars 1956 Nr 10

riksdagens andra kammare för perioden

Herr FAST (s):

Herr talman! Man har här uttalat önskemål
om att vi skulle kunna undgå de
ideligen återkommande diskussionerna
om valsystemet, men ingen har framfört
något förslag om hur detta skulle gå till.
Vad man nu vill åstadkomma är ett nytt
provisorium, som också måste ersättas
med någonting av mera definitiv karaktär,
och det betyder väl inte att man
kommer bort från diskussionerna om
valsystemet, utan att det i stället blir ytterligare
sådana diskussioner.

Jag kan inte tänka mig att regeringen
skulle — med hänsyn till vad man numera
erkänner vara innebörden av författningsutredningens
uppdrag — alldeles
nonchalera de givna direktiven och
säga: »Det där struntar vi i. Vi lägger
nu fram ett förslag till ändringar av det
nuvarande provisoriet. Sedan får vi väl
ta författningsutredningens förslag under
omprövning, när det väl är färdigt,
och i anledning därav lägga fram ett nytt
förslag.» På det sättet brukar man inte
gå till väga, utan när en viss fråga befinner
sig under utredning och denna
utredning i huvudsak är tillkommen
även med riksdagens medverkan, så bör
man väl avvakta resultatet av denna utredning
och sedan i vanlig ordning både
föra de underhandlingar och ordna med
det remissförfarande som anses påkallat.

När det således gäller att förlänga ett
provisorium, kan man inte enligt mitt
förmenande ställa samma krav på förberedelse,
underhandlingar och dylikt
som om det vore fråga om införandet av
ett nytt valsystem eller vidtagandet av
väsentliga ändringar i det tidigare gällande.
Man har alltså inte nu annat att
göra än att, i avvaktan på att författningsutredningen
skall komma med ett
förslag, tillämpa det provisorium som
har vunnit riksdagens bifall och varom
det ändå i olika sammanhang förhandlats
rätt mycket. Det har tidigare under
behandlingen av detta ärende rent av
gjorts gällande, att författningsutredr
10

Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

Lag med vissa bestämmelser om val till riksdagens andra kammare för perioden
1957—1960

ningens direktiv vore sådana, att utredningen
inte hade detta uppdrag angående
valsystemet, men den saken är väl
nu fullständigt klarlagd sedan kammarens
ledamöter fått tillfälle att ta del av
såväl propositionen som utskottets utlåtande,
där författningsutredningens
direktiv i berörda avseende blivit avtryckta.
Det gläder mig att i varje fall
den föregående ärade talaren öppet erkände,
att så var förhållandet. Den som
fortfarande tvivlar i detta avseende
skulle jag vilja hänvisa till att läsa vad
utskottet i sin recit har anfört.

Vid en revision av hela vårt författningsväsen,
sådan som nu åligger författningsutredningen,
kan det väl inte
undgås, att man tar ställning även till
andra frågor som har samband med den
här ifrågavarande. Man bör väl också ta
hänsyn till vad riksdagen tidigare uttalat
önskemål om, nämligen att vi skulle
få ett valsystem, där personlighetsprincipen
kunde göra sig mera gällande än
vad fallet är inom det nuvarande systemets
ram. Därest författningsutredningen
då eventuellt kommer till det resultatet,
att det proportionella valsättet bör bibehållas,
huvudsakligen utformat på sätt
som tidigare eller med vissa ändringar,
är det väl naturligt att författningsutredningen
framlägger förslag därom och då
även tar upp frågan om sammanräkningsmetoden.

Vilket beslut i positiv riktning riksdagen
i dag än skulle fatta, kan det icke
bli fråga om något annat än ett provisorium.
Men om kamrarna nu skulle
stanna i olika beslut — första kammaren
har redan tagit sin ståndpunkt —
så blir följden att det gamla systemet
med valkarteller och underpartibeteckningar
träder i tillämpning, och det är
väl inte många i denna kammare som
vill ha tillbaka det systemet.

Det är väl ingen som kan bestrida, att
med det nuvarande provisoriet har man
inriktat sig på att i första hand åstadkomma
samma fördelning mellan par -

tierna som genom det gamla systemet
med valkarteller. Är det någon som kan
bestrida, att detta resultat också har
uppnåtts ungefärligen så, som man räknade
med? Valstatistiken talar här sitt
tydliga språk. Även herr Håstad sade i
sitt anförande, att marginalerna är mycket
små, vare sig man tillämpar 1,4 eller

1,3 som första divisor.

När man nu från vissa håll kräver,
att det proportionella valsystemet skall
så utbyggas, att full proportionell rättvisa
skapas i mandatfördelningen, är
det inte längre mandatfördelningen inom
valkretsarna man håller sig till utan
man resonerar som om hela landet vore
en enda valkrets. Man måste ju erkänna,
att sådan rättvisa inte är möjlig med
tillämpning av något av dessa divisionstal,
utan för att komma dithän måste vi
ha tilläggs- eller riksmandat. Man kan
ju inte gärna bestämma sammanräkningsmetoden
sedan valet har skett och
man har sett hur rösterna blivit fördelade
mellan de olika partierna. Mandatfördelningen
kan ju skifta från val till
val medan partiernas samlade röstetal
för hela riket i det närmaste blir orubbade
beroende av att mandaten är bundna
till valkretsarna. Även ur denna synpunkt
vore det fördelaktigt med erfarenheter
från ytterligare ett val innan
man skapar nya provisorier. Det behöver
inte ske mera än smärre omslag i
ett par av valkretsarna för att med det
lilla spelrum, som nu finns med tilllämpning
av 1,4-regeln, det parti som i
dag är gynnat skall bli t. o. m. något
missgynnat. Större är inte variationerna.

Vill man ha full proportionalitet måste
man sålunda frigöra sig helt från valkretsindelningen.
Men här tror jag ni
misstror er i fråga om svenska folkets
vilja. De flesta svenskar, oavsett vilket
parti de tillhör, vill säkert ha mandaten
bundna till valkretsarna. Om man frigör
sig från valkretsarna, kommer man
allt längre bort från personlighetsprin -

Onsdagen den 14 mars 1956 Nr 10

Lag med vissa bestämmelser om val till riksdagens andra kammare för perioden
1957—1960

cipen, och partibeteckningen blir i allt
högre grad avgörande vid valet.

Förhållandena i England har åberopats.
Där har, påstår man, parlamentskandidatens
personlighet numera trätt
tillbaka för partitillhörigheten. Det är
självklart, att man inte kan se bort
ifrån partitillhörigheten och den grundläggande
idéåskådningen. Men mycket
stora delar av väljarkåren både i vårt
land och i England är ju politiskt
obundna och just för den rörliga delen
av valmanskåren blir personligheten av
stor betydelse.

Jag vill inte vara med om sådana ytterligare
finputsningar av den proportionella
valmetoden, att proportionaliteten
blir det mest betydelsefulla i valsystemet.
Jag vill, herr talman, upprepa
vad jag tidigare en gång från denna talarstol
har sagt, nämligen att om man
fortsätter att finslipa den proportionella
valmetoden -— och därvid måste man
slutligen hamna i ett system med riksoch
tilläggsmandat — blir detta valsystem
så tråkigt och opersonligt, att det
inte kommer att dröja länge förrän
svenska folket i större utsträckning än
hittills kräver övergång till majoritetsval
i enmansvalkretsar. Det är sålunda
inte uteslutet, herr talman, att de som
i dag vill fullända den proportionella
valmetoden, blir detta systems dödgrävare.

Även om anhängarna av det proportionella
valsättets finputsning förnekar,
att det i vårt land finns risker för uppkomsten
av småpartier och för regeringsmaktens
försvagande, vågar de dock
inte dra ut konsekvenserna av denna
uppfattning utan anser att vissa spärrregler
ändå bör finnas. När man säger
så bestickande, att alla röster som är
avgivna skall ha lika värde, då får man
om man skall vara konsekvent inte ha
några spärrar alls, utan då får man tilllämpa
ett system med riksinandat, även
för de partier eller grupper som inte har
erhållit något mandat i en valkrets, ty

i annat fall blir det inte något annat än
en halvmesyr. Herr talman! Skall alla
röster verkligen ha samma värde, måste
vi uppsamla små röstklickar i varenda
valkrets och sammanslå dem till ett
riksmandat. Men ett sådant system har
inte någon vågat bli talesman för.

Om man medger att åtminstone sådana
spärrar är försvarbara eller kanske
nödvändiga, har man gjort ett sådant
avsteg från rättvisesynpunkten, att
det mera är fråga om en gradskillnad
än om en artskillnad mellan ståndpunkterna
här i dag. Därför borde vi kanske
tala med litet mindre bokstäver.

När man nu med sådant patos talar
om — inte minst i vissa tidningar —
att varje röst skall ha lika värde, känns
detta tal rätt uppfriskande för den som
varit med under rösträttstidens strider,
det vill jag gärna medge. Det känns uppfriskande
när man tänker tillbaka på
alla de olika faser, som utvecklingen av
den allmänna rösträtten genomgått i
vårt land, från det man tog principiell
ställning och vidare över den period då
man tog bort alla hindrande streck fram
till den slutliga demokratiska segern.
Då fick nämligen människorna och icke
ägodelarna det politiska inflytandet.

Jag vill också, herr talman, erinra
om att alla partier går ut i en valstrid
med förhoppning om att vinna framgång
på de medtävlande partiernas bekostnad.
Detta är, så att säga, pudelns
kärna i en valstrid. Enligt valstatistiken
från det senaste andrakammarvalet —
liksom även kommunalvalen — har vi
med tillämpningen av systemet 1,4 kommit
därhän, att det är mycket litet som
skiljer oss från den fulla matematiska
rättvisan. Denna skillnad är inte större
än att — som jag förut nämnde — rätt
små förskjutningar i bara ett par valkretsar
kan leda till att en utjämning
kommer till stånd eller också att ett
förut gynnat parti till och med kan bli
missgynnat. Här är det sålunda rasande
litet att spekulera i. Det bör väl ändå

Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

Lag med vissa bestämmelser om val till

1957—1960

finnas någon spänning i valet, det tror
jag att man borde kunna bli överens om

— åtminstone tror jag att valmännen vill
ha det så. Skulle det bli så, att valslagets
segrare — det må vara vilket som
helst av partierna —• skulle gynnas med
ett eller två mandat, så skulle jag ingalunda
anse att detta vore någonting särskilt
att klaga över.

Till sist vill jag, herr talman, säga ett
ord om de reservationer som föreligger.
Vi kan väl ändå vara överens om att
den reservation är ganska orimlig som
yrkar på att Kungl. Maj :t till innevarande
års riksdag skall framlägga ett förslag
till ett annat provisorium än det
som nu gäller. I första kammaren ställdes
icke ens något yrkande om bifall
till denna reservation. Jag vill erinra
om att detta skulle betyda, att man
skulle behandla en och samma fråga
två gånger vid samma riksdag. Jag skall
inte gå in på något försök till grundlagstolkning
i detta sammanhang, men
det är väl ändå fullständigt orimligt att
ta ett sådant förslag på allvar. Man kan
väl inte tänka sig, att regeringen vid
denna tidpunkt i riksdagsarbetet skall
hinna göra det nödvändiga arbetet och
lägga fram ett sådant förslag, att det
kan antas under denna vårriksdag —
vilket ju skulle vara nödvändigt. Denna
reservation är sålunda omöjlig att bifalla.

Jag vill ytterligare framhålla, herr
talman, att det inte är alldeles klart
att något sådant skulle kunna ske utan
ändringar i grundlagen. Jag tillhör dem
som menar, att detta knappast låter sig
göras. Jag skall inte ta upp någon debatt
om detta rätt intressanta spörsmål,
ty egentligen är förslaget ganska dödfött
med hänsyn till yrkandets allmänna
karaktär.

På tal om den andra reservationen

— det gäller här ändring av divisionstalet
från 1,4 till 1,3 — så sade herr von
Friesen — och jag tror att man även
kan uppfatta herr Håstads yttrande på

riksdagens andra kammare för perioden

samma sätt — att det här i och för sig
rörde sig om en ganska liten fråga. Efter
första kammarens beslut, herr talman,
gäller det dock huruvida kamrarna
skall stanna vid olika beslut och därmed
om det gamla valsystemet med
karteller skall träda i tillämpning. Detta
kan väl inte vara meningen. Om man
inte vill löpa den risken — och det tror
jag inte att något parti vill — då tycker
jag att man borde kunna avkorta denna
debatt och gå på bifall till utskottets
hemställan, till vilken jag yrkar bifall.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Herr Fast sade, att det
i debatten flera gånger uttalats önskemål
om att man skulle slippa debatter
av detta slag, och han ställde frågan
hur man skall kunna undgå dem. Det
första svaret, herr Fast, det är väl att
man skall försöka att uppnå en samförståndslösning
varje gång ett tillfälle
ges. Detta tycker jag är ett ganska självklart
svar. Herr Fast menade väl att
den repliken skulle komma, och därför
sade han att regeringen inte nu, när
författningsutredningen arbetar, kan
strunta i denna utredning och komma
med ett helt nytt förslag till valsystem
och att därför överläggningar fick
vänta.

För det första skulle jag vilja säga,
herr talman, att en förändring av talet

1,4 till 1,3 när det gäller valmetoden
inte är något nytt valsystem. På den
punkten kan det inte finnas några svårigheter.
Jag skulle inte tro, att författningsutredningen
på något sätt skulle
känna sig trampad på tårna, om man
ändrade en decimal. Jag förutsätter
emellertid, att det var längre gående
förändringar herr Fast åsyftade.

Herr Pettersson i Norregård tog också
upp frågan om författningsutredningens
ställning i detta sammanhang,

Onsdagen den 14 mars 1956 Nr 10

Lag med vissa bestämmelser om val till riksdagens andra kammare för perioden
1957—1960

och jag skall därför, herr talman, be
att få säga några ord på den punkten.
Herr Fast sade, att det rått tveksamhet
om huruvida författningsutredningen
hade direktiv om att framlägga något
förslag till valsystem. Jag måste säga,
att jag är mycket förvånad över denna
tveksamhet. Jag kan inte förstå att det
kan råda någon tvekan om att författningsutredningen
skall lägga fram ett
förslag; det står ju i direktiven att vi
skall göra det. Det man kan vara tveksam
om är när detta förslag skall läggas
fram.

Jag skall be att få nämna att jag, när
jag läste direktiven i den utredning där
jag själv är ledamot, i min oskuld trodde
att det var meningen att vi skulle
få fram ett annat valsystem till detta
val. Det var flera som trodde det. Direktiven
är ju inte heller på denna
punkt särskilt klart skrivna och i utredningen
frågades det därför om det
verkligen var meningen att vi skulle
bryta ut valsystemet. Jag skall be att
här få säga ifrån — ty det är för mig
en väsentlig fråga i detta sammanhang
— att det besked vi fick var, att författningsutredningen
skulle göra en
översyn av hela vår författning, bilda
sig en överblick över demokratiens
funktionssätt och se om vår nuvarande
författning passade. Sedan man gjort
det skulle man komma med förslag på
detaljpunkterna. Det var ett mycket
auktoritativt besked beträffande tolkningen
av författningsutredningens direktiv
som gavs oss ledamöter, och jag
föreställer mig att det är riktigt. Författningsutredningen
hade alltså inte
någon möjlighet att komma fram med
förslag i år. Jag antar att det inte finns
någon som föreställer sig att de mycket
stora projekt, som framlagts i direktiven,
skulle kunna lösas på denna tid.

Jag återgår till herr Fasts fråga hur
man skall komma ifrån debatter av
denna art. Som jag redan nämnt torde
utvägen vara att försöka åstadkomma

samförståndslösningar. Som herrar Håstad
och von Friesen redan anfört ställde
jag i höstremissen till statsministern
en fråga om han hade för avsikt att ta
upp några underhandlingar med partierna
om valsystemet. Det verkade som
om han inte haft för avsikt att göra det,
men ordalydelsen i hans uttalande ger
vid handen att han menade att man
nog ändå kunde överväga att ta upp
sådana förhandlingar, då frågan därom
kommit upp. Tyvärr har det inte blivit
något av detta, och jag måste beklaga
att vi i dag har att behandla denna fråga
i det, som jag tycker, något otrevliga
stämningsläge som föreligger. Det
rör ju dock, herr talman, en fråga där
alla partier är inblandade och inget kan
mäla sig ut ur sammanhanget, och riskerna
för att allmänheten uppfattar manipulationer
med valsystemet — som
någon uttryckte sig i en tidigare riksdagsdebatt
— på ett för demokratiens
anseende inte särskilt önskvärt sätt är
mycket stora.

För att inte trötta kammaren skall
jag inte gå in på alla de argument som
under tidigare år anförts för vår ståndpunkt.
Jag kan instämma i vad herrar
Håstad och von Friesen sagt på den
punkten. Jag har den uppfattningen att
det för närvarande synes vara svårt att
få ett rättvisare valsystem på annat sätt
än genom att gå på tilläggsmandatsystemet.

Jag begärde ordet för att kommentera
den motion jag väckt om en
mindre förändring i det förslag regeringen
lagt fram, d. v. s. ändring av
första divisorn från 1,4 till 1,3. Herr
Pettersson i Norregård förklarade att
det kanske inte spelar så förfärligt stor
roll vilken divisor man har. Ändå uppsände
han nu från sitt innersta en suck,
varav det tydligt framgick att han nog
själv skulle ha velat ha divisorn 1,3,
men det var omöjligt. Herr Pettersson
i Norregård sade inte varför, men det
kan ju inte råda någon tvekan om vem

Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

Lag med vissa bestämmelser om val till

1957—1960

det är som lagt hinder i vägen. Jag antar
att det inte är herr Hedlund utan
en annan partiledare.

Vad spelar då en förändring av den
första divisorn från 1,4 till 1,3 för roll?

I min motion har jag anfört — och de
siffrorna finns också på annat håll —
att om man tar alla andrakammarval
från år 1940 till år 1952, så visar det
sig att socialdemokraterna med 1,4 som
första divisor fått 21 mandat i överrepresentation.
Om man använt 1,3 som
första divisor skulle denna överrepresentation
ha gått ned till 12 mandat.
Mot denna bakgrund förefaller det ju
uppenbart att en första divisor av 1,3
ger ett rättvisare utslag av valen. Herr
Pettersson i Norregård trodde inte att
det var enbart omtanken om bondeförbundet
som gjort att ett förslag om 1,3
hade framkommit. Herr Pettersson: I
dag dig, i morgon mig. Det kan gälla
oss alla. Vi vet inte vad som kan inträffa,
och eftersom vi inte vet det är
det så mycket angelägnare att vi får
ett system, där sannolikheten talar för
att resultatet blir rättvisare än om vi
har ett annat system, där vi vet att det
är mycket sannolikt att resultatet kommer
att avvika från det som tydligen
både herr Pettersson och jag uppfattar
som ett rättvist valsystem.

Herr Fast sade, att det är mycket små
förskjutningar det här är fråga om, ett
litet antal mandat. Ja, det är riktigt.
Jag har låtit göra en beräkning som
visar att det bara är några tiondelar
som ett eller annat parti kan behöva
förlora här och där för att en väsentligt
större förändring i mandatutslaget
skall äga rum, om ingenting annat inträffar.
Därför är detta dock inte så
små frågor, även om man ser på dem
kvantitativt. Det väsentliga är emellertid
frågan, vilket valsystem som är det
riktiga, och då hävdar jag, att om vi
måste hålla oss till det system som regeringen
nu föreslagit, så är den enda

riksdagens andra kammare för perioden

möjligheten att få större rättvisa att
låta första divisorn vara 1,3.

I det lagförslag som föreligger i propositionen
är det — det skall jag erkänna
— mycket svårt att infoga en
lagtext som det går att votera om. Om
kammarens ledamöter gör sig besvär
med att se på det lagförslag som föreläggs
riksdagen och som är citerat på
första sidan i konstitutionsutskottets
utlåtande nr 4, skall de finna att det
består av 15 rader och att allt innehålles
i en enda mening. Jag måste
säga att den som på rak arm kan säga,
efter att ha läst denna enda mening på
15 rader, vad det är vi beslutar om,
han är verkligen duktig. Jag skulle
vilja säga, herr talman, att detta är ett
monstrum till lagförslag och att det är
av sådan karaktär, att det egentligen
icke borde föreläggas riksdagen.

Det är mycket svårt att göra ett yrkande
som fogar in en ändring av decimalen
i 81 § i den provisoriska lag det
är fråga om. Därför kommer jag, herr
talman, till den uppfattningen, att enda
möjligheten att få en riktigare ordning
är att ställa ett yrkande om återremiss
till utskottet, som då får klara av den
lagtekniska sidan.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det har varit en så
stillsam debatt omkring valsystemet, att
den som upplevde striderna 1952 och
diskussionen 1954, då vi ändå hade nått
till enighet, inte riktigt känner igen
vare sig debattörerna eller debattämnet.
Jag skall inte störa denna fridfullhet,
men jag skulle vilja säga ett par ord
med anledning av att den senaste talaren
hänvisade till en fråga som han
riktade till mig i en kammardebatt i
höstas, om det inte skulle vara klokt
att ta upp resonemang mellan partiledarna
om en överenskommelse, så att
man kunde slippa diskussioner kring

Onsdagen den 14 mars 1956 Nr 10 87

val till riksdagens andra kammare för perioden

Lag med vissa bestämmelser om
1957—1960
detta för demokratien så väsentliga problem.

Den ärade talaren tyckte att jag liksom
ändå gav på hand, att det här kanske
var någonting att tänka på. Det är
alldeles riktigt att jag i första ögonblicket
tänkte att det kunde vara värt att
ta upp en diskussion tvärsöver partigränserna,
men det var innan jag granskat
direktiven för den sittande författningsutredningen.

Det förhåller sig inte bara så, att
denna författningsutredning skall diskutera
hur valsystemet på lång sikt
skall ordnas i vårt land, utan där har
uttryckligen upptagits till behandling
även frågan om det nuvarande valsystemet.
Jag vill gärna än en gång hänvisa
till vad som står där och ta in det i
kammarens protokoll: »Vid en översyn
av vår författning från nu angivna utgångspunkter
måste frågan om valsystemet
inta en central plats.» Sedan erinras
det om att vi nu har ett provisoriskt
valsystem, som gäller för perioden
1955/58, och tillägges: »Det är angeläget
att det nuvarande provisoriet snarast
möjligt ersättes med en definitiv
ordning.»

Därmed är klart uttryckt att författningsrevisionen
har till uppgift även
att syssla med de nu provisoriskt gällande
reglerna, och jag måste säga att
det ger ett underligt intryck när två
aktade medlemmar av denna författningsrevision,
nämligen herrar Håstad
och Dahlén, efter varandra anklagar regeringen
för att den inte agerar och
försöker åstadkomma förändringar eller
förbättringar i det provisoriska valsystemet.
Om dessa två herrar, som utgör
en betydande del av författningsrevisionen,
hade den uppfattningen,
att detta var mycket bråttom, så hade
de ju alla möjligheter i världen att på
Kungl. Maj ds uppdrag söka forcera
fram en lösning.

Man har sagt här, att debatter kring
valsystemet är otrevliga. Ja, det beror

väl på hur de debatterna förs. Det är
klart att vi alla hade en stark olustkänsla
vid debatten 1952, då regeringspartierna
beskylldes för fuffel och fiffel
med valmetoden i syfte att därigenom
trygga sin maktställning. Anklagelser
av den art som både herr Ohlin
och herr Hjalmarson då strödde omkring
sig bidrar naturligtvis inte till
att skapa respekt för demokratien. En
sådan debatt är otrevlig, och det är med
stor glädje jag konstaterar att vi har
kommit ifrån detta.

Det är också rätt otrevligt när en
debatt om valsystemet läggs upp såsom
gjorts i större delen av folkpartiets och
högerns press, där det verkar som om
det viktigaste vore att hitta på ett tvisteämne
mellan bondeförbundet och socialdemokraterna,
som om det skulle vara
så kolossalt viktigt att försöka locka
bondeförbundet med ett par mandatvinster
genom en ändring av provisoriet.
En sådan uppläggning av debatten
ger en otrevlig känsla av att vad man
diskuterar icke är principer, utan små
taktiska finter. Det ger också ett otrevligt
intryck av att politik är någonting
som inte kan fånga en vaken allmänhets
intresse i något större mått.

Om detta är en syndabekännelse från
högern och folkpartiet, att det sätt på
vilket debatten om valsystemet upplagts
gör att debatten blir otrevlig, så
håller jag helt med dem, men annars är
detta en kolossalt viktig fråga, som sannerligen
mår bra av att debatteras. Den
är oerhört viktig därför att det i alla
länder liksom i vårt eget land är fråga
om att försöka hitta en kompromiss mellan
två principer, som inte är lätta att
förena. Å ena sidan strävar vi alla efter
en så stor rättvisa som möjligt. En rättvis
mandatfördelning är självfallet ett
önskemål för alla de politiska partierna.
Å andra sidan eftersträvar alla som
har deltagit i denna debatt, både i andra
och i första kammaren, att förhindra
att det svenska politiska livet blir ett

Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

Lag med vissa bestämmelser om val till

1957—1960

Frankrike, som man kallade det i första
kammaren, eller, som man har uttryckt
det här: man vill icke acceptera en
total rättvisa spridd över hela landet,
eftersom det skulle medföra en risk
för att småpartier i alltför stor utsträckning
uppstode, så att vi fick en ödesdiger
splittring i vårt politiska liv. Det
är inte jag som sagt detta utan, som
herr Fast påpekar, alla talare i debatten
ställer sig på precis samma principiella
linje: Vi måste ha något slags
spärrsystem. Till och med de som varmt
förordar rikstilläggsmandat accepterar
ändå att man har en spärr, att man har
garanti för att ett parti, som skall fä
tilläggsmandat, åtminstone i en valkrets
skall kunna slå sig fram till ett mandat.

Men, ärade kammarledamöter, då beror
det ju fullkomligt på hur stora man
gör valkretsarna. Om man gör mycket
små valkretsar, t. ex. med tre mandat
eller redan med fem mandat, är jag
övertygad om att ett parti, som inte kan
hävda sig i någon tremannavalkrets,
skulle komma att känna sig mycket
mera kränkt än enligt både den gamla
valmetoden och de nu diskuterade uddatalsmetoderna
med 1,4 och 1,3. Jag
noterar alltså att alla som deltagit i denna
diskussion eftersträvar största möjliga
rättvisa, men alla är rädda för att
driva proportionalismen till sin spets,
så att man kommer till vad man i
första kammaren kallade ett Frankrike.

Nåväl, det är inte dåligt om dessa
principer skulle kunna tränga ut och
bli föremål för diskussion inom den
politiskt vakna opinionen i stället för
de besynnerligheter, av vilka diskussionen
1952 överflödade.

Nu vill jag dessutom betona, att när
regeringen tillkallade författningsutredningen,
tillmätte vi frågan om valsystemet
en mycket stor betydelse både i
direktiven och i vårt eget sätt att resonera.
Vi har skrivit — och vi står fortfarande
fast vid det — att man vid utformningen
av ett valsystem skall för -

riksdagens andra kammare för perioden

söka få en så stor rättvisa som möjligt
men också att man skall försöka knyta
väljaren och den valde så nära varandra
som möjligt. Vi har sannerligen
tillräckligt mycket av partimaskineri
här i landet för att vi skall behöva öka
det ytterligare genom en finsnickring
av det proportionella valsystemet. En
intimare kontakt mellan valman och
vald är en styrka för demokratien. Man
vinner enligt vår uppfattning den kontakten
bäst genom att göra valkretsarna
så små som möjligt, så att individen
kan komma i så nära förbindelse med
sin representant som möjligt. Däri ligger
ju majoritetsvalens fördel. Men från
detta resonemang är det ju lätt att
komma fram till att vad som absolut är
ett hot emot personlighetens styrka i
vårt politiska liv är just riksmandaten.
Det är en ytterlighet, och det skulle
enligt min mening vara mycket beklagligt
om man hamnade i ett sådant system,
låt vara att man då naturligtvis
finge ta små valkretsar för att det inte
skulle bli en fullkomligt olidlig partibyråkratisering
av vårt politiska liv.

Men likväl har regeringen sagt till
författningsutredningen, att det är så
viktigt att komma fram med en rättvis
valmetod att frågan om tilläggsmandat
skall förutsättningslöst prövas. Jag föreställer
mig att om jag satt i författningsutredningen
skulle jag ta det direktivet
så, att jag undersökte vilka möjligheter
det finns att genom en minskning av
valkretsarnas storlek motväga den brist
på kontakt, som rikstilläggsmandaten
skulle komma att föra med sig. Nu sitter
inte jag i författningsutredningen,
och jag har ingen anledning att ge några
direktiv för hur man där skall tycka
och tänka, men man kan väl få lov att
tänka högt om en undersökning efter
de här riktlinjerna såsom ett uppslag
för diskussionen.

Det andra som framliålles i direktiven
är att man skall ha ett valsystem, som
visserligen är rättvist men som för -

Onsdagen den

Lag med vissa bestämmelser om val till

1957—1960

hindrar den splittring jag nyss talade
om. Jag kan inle förstå annat än att
det är en stor fördel för demokratien
om vi får diskutera detta så mycket
som möjligt. Det är mycket stora och
väsentliga ting. Demokratiens principer
är vi alla överens om. Men vi är också
överens om att det finns metoder för
dessa principers omsättning i verkligheten,
som leder till en förlamning av
demokratien på det sätt som vissa av
de länder, som åberopats i debatten,
ger sorgliga exempel på.

Jag vill upprepa vad jag sagt flera
gånger förut: Tro inte att en mycket
långt driven proportionalitet är ett uttryck
för respekt för väljarens synpunkter!
Skulle man tro det, då skulle praktiskt
taget alla som har deltagit i debatten,
även högerns och folkpartiets
representanter, sakna vilja att låta väljarens
synpunkter komma fram, eftersom
vi alla är överens om att en spärr
i någon form måste skapas. Det är inte
sant när man säger att det engelska
systemet med majoritetsval är ett uttryck
för mindre respekt för demokratiens
principer än en långt driven proportionalism,
som omöjliggör för väljaren
att över huvud taget få något gehör
för sin uppfattning. Det är inte sant
att en partisplittring, där varje partiledning
ängsligt vakar över fåren så att
de inte skall glida in i den andra partigruppens
fålla, är ett ideal som vi har
att sträva efter. Det kan hända att en
frigörelse från ett proportionalistiskt
vältänkande skulle kunna medföra ökad
rättvisa åt den enkle mannen på gatan,
som herr Hjalmarson brukar tala om,
eller åt vardagsmänniskan, i varje fall
att hans önskemål kan ha lättare att gå
igenom i ett valsystem som är mera
känsligt för opinionsriktningar än vad
det proportionella valsystemet har visat
sig vara.

Med detta har jag inte tagit någon
ställning till frågan om majoritetseller
proportionalitetsval; det är en av

14 mars 1956 Nr 10

riksdagens andra kammare för perioden

de frågor som skall grundligt diskuteras.
Därför slutar jag, herr talman, mitt
anförande med att säga, att vi inte skall
vara ledsna för att en av demokratiens
huvudfrågor tas upp till diskussion. Om
det är förnedrande eller stärkande för
demokratien beror, herr talman, helt
på vad som sägs i debatten.

Herr FAST (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Dahlén frågade
varifrån jag hade fått detta, att det i
vissa kretsar har rått tveksamhet angående
författningsutredningens direktiv.
I det hänseendet ber jag endast att
få hänvisa herr Dahlén till diskussionen
i utskottet under den första dagen då
vi behandlade detta ärende. Jag vet inte
om herr Dahlén var närvarande då,
men om han var det vet han varpå jag
syftar, och då vet han också att jag
hade fog för mitt uttalande nyss.

Herr Dahlén säger att vi skulle komma
ifrån diskussionerna om valsättet
om vi övergick från 1,4 till 1,3 som första
divisionstal, eftersom författningsutredningen
säkert inte skulle vara ledsen
över att vi gjorde en sådan sak.
Då vill jag fråga herr Dahlén om hans
ställning till en fråga, och det är en
mycket intressant fråga. Vad herr Dahlén
säger förutsätter att alla dessa anhängare
av utjämningsmandat, antingen
man nu vill tala om riksmandat
eller tilläggsmandat, skulle lägga ned
sina krav. Herr Dahlén! Jag hade trott
att denna opposition inte skulle låta
nöja sig med det provisorium som en
ändring från 1,4 till 1,3 innebär, utan
att de skulle fortsätta att kräva den
fulla proportionella utjämningen, som
man skulle få om hela landet vore en
enda valkrets, och därför tror jag att
jag inte behöver fortsätta denna debatt.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Först vill jag säga till
herr Fast, att en förändring i riktning
mot större rättvisa alltid är välkommen.

90 Nr 10 Onsdagen den 14 mars 1956

Lag med vissa bestämmelser om val till riksdagens andra kammare för perioden
1957—1960

Detta torde väl vara det riktiga svaret
på frågan, om även de som anser att
tilläggsmandatsystem är det riktiga skall
få fortsätta att ha sin uppfattning. Jag
är alldeles säker på att man på alla
håll skulle hälsa en sådan förändring
mot ett rättvisare system med glädje,
även om man inte tycker att det hela
blir fullständigt bra.

Sedan vill jag säga någonting om vad
statsministern anförde. Herr statsministern
försökte i sin vanliga stil att slå
fast att författningsutredningen även
har nuvarande valsystem till utredning.
Ja visst, men det är bara det att statsministern,
när han refererar sådana här
saker, i regel glömmer bort någonting.
Jag vet inte vad det beror på. Han
skulle ju mycket lätt ha kunnat påvisa
att utredningen har till uppdrag att först
utreda frågan om majoritetsval i enmansvalkretsar.

Så här står det i direktiven: Utredningen
bör förutsättningslöst undersöka
frågan om införande av majoritetsval
med och utan modifikationer av detta
system. Därest utredningen emellertid
skulle stanna för att i princip bibehålla

den proportionella valmetoden -—---

etc. Det är alltså sedan man har utrett
det första alternativet som det andra
skall övervägas. Det är väl då, herr statsminister,
uppenbart att vi med den
direktivskrivningen först måste ta frågan
om majoritetsval och sedan, om
vi stannar för att detta system är omöjligt,
får tänka på den proportionella
valmetoden. Jag kan inte tänka mig att
delade meningar kan råda på den punkten.

Statsministern sade vidare, att om
jag tyckte det var bråttom kunde jag ju
påskynda arbetet med utredningen.
Herr statsminister! Jag tog vid kommitténs
första sammanträde i september
1954 — mitt under den mest hektiska
perioden av valrörelsen — upp frågan,
om vi inte skulle försöka få fram ett
sådant system att vi kunde ha någon -

ting att hålla oss till för år 1956. Jag
hade läst direktiven ungefär lika dåligt
som statsministern och trodde att man
kunde hoppa på den proportionella
valmetoden först. Den uppfattningen
togs jag snabbt ur.

Jag hoppas vidare att statsministern
eller i varje fall justitieministern vet
under vilka förhållanden författningsutredningen
arbetar. Efter det nu nämnda
sammanträdet fanns det inte förutsättningar
för något nytt sammanträde
förrän i februari 1955. Under hösten
1955 har icke några sammanträden ägt
rum. Jag anklagar ingen för denna sak.
Det är tyvärr så, att det är så utomordentligt
folk — med undantag av mig
— som sitter i författningsutredningen
att de skickas på uppdrag åt olika håll.
Jag har varit tillgänglig, men det är
andra som inte har varit tillgängliga.
Det torde göra klart att författningsutredningen
inte kunnat komma med förslag.
Förslag som fordrar grundlagsändring
kunde ju heller inte genomföras
för 1956 års val.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Den kritik man från
vårt håll har riktat mot regeringen och
i främsta rummet mot statsministern
är ju den, att statsministern inte gjort
något som helst försök under innevarande
år eller i slutet av föregående
år att åstadkomma någon samförståndslösning
i denna fråga om valsystemet.
Samförståndslösningar i alla stora frågor
måste anses eftersträvansvärda i
en demokrati. Vi har också försökt uppnå
sådana i många stora och väsentliga
frågor. Det är väl alldeles uppenbart
att en sådan fråga som den om valsättet,
som ju angår alla partier och
där man försöker eftersträva största
möjliga rättvisa, om någon är av den
storleksordningen att den borde höjas
över partierna och att man från regeringens
sida, där man har att lägga

Onsdagen den 14 mars 1956 Nr 10

Lag med vissa bestämmelser om val till riksdagens andra kammare för perioden
1957—1960

fram förslag om detta, borde vara angelägen
om att nå kontakt med övriga
meningsriktningar för att om möjligt
söka få fram en sådan lösning. Vår kritik
innebär som sagt, att statsministern
tydligen inte ens har gjort något sådant
försök.

Vidare utgick statsministern i sitt anförande,
då han kritiserade tilläggsmandatsystemet,
ifrån att vi i detta
sammanhang eftersträvar en metod med
riksmandat, alldeles skilda från kretsarna.
Visserligen finns ett sådant system,
och det är även redovisat av valsättsutredningen,
men det är inte det
vi tänker på i detta sammanhang, utan
vi har ju tänkt, att mandaten skall återgå
till kretsarna.

Med anledning av statsministerns uttalande
om att man inte får lov att kritisera
den engelska demokratien, eller
hur han formulerade det, vill jag förklara,
att det varit mig fullständigt
främmande att kritisera ett land med
så djupgående politisk kultur som England.
Jag har bara velat ifrågasätta, om
majoritetsvalsystemet med hänsyn till
erfarenheter vi har av detta systems
verkningar längre förtjänar att prövas,
då det inte fyller sin huvuduppgift att
skapa ett stabilt regeringssystem, och
att i första hand fästa uppmärksamheten
på personerna och inte på partierna.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag nödgas återkomma.
Jag tillbakavisar med allra största bestämdhet
herr von Friesens mycket besynnerliga
historieskrivning. Jag skulle
inte vara intresserad av att det åstadkoms
en samförståndslösning i fråga
om valmetoder! Det är självklart efter
alla de ansträngningar som gjorts på
den punkten, att det finns ett bestämt
intresse från regeringens sida att få
fram en lösning, som tillfredsställer

alla eller i varje fall så många som möjligt.
Jag tror inte att partiledningarna
kan förebrå den sittande regeringen för
någon brist på samförståndsvilja 1954.
Då gällde det att för första gången ta
ställning till om provisoriet skulle tilllämpas
vid landstingsval. Då fanns det
alltså någonting, om vilket man verkligen
på allvar kunde resonera för att
komma fram till en samförståndslösning.
Men vad som inträffat nu är ju,
att det just för att försöka hitta förnuftiga
lösningar, accepterade av så
många som möjligt, tillsatts en författningsutredning,
som fått i uppdrag som
en av sina centrala uppgifter att undersöka
hur valsystemet skall se ut. Jag
undrar om det över huvud taget har
förekommit, att man under pågående
utredning har tänkt sig modifikationer
i ett provisorium som redan är infört.
Är det inte någonting underligt, att man
under sådana förhållanden säger: Det
beslut som fattades 1952 och som man
då avsåg skulle gälla till 1956 får förlängas
under den tid som strävandena
i författningsutredningen att hitta en
lösning pågår?

Jag förstår mycket väl att det kan ha
varit besvärligt i författningsutredningen
av skäl som inte herr Dahlén kan
hjälpa. Men det enda jag säger är ju,
att det är orimligt, att två ledamöter av
författningsutredningen, som måste ha
mycket större chanser än alla andra att
påverka denna diskussion, anklagar regeringen
för att den ingenting gör. Det
är då jag säger: Pröva själv hur lätt det
är. Ni har haft alla tillfällen att göra
det, när ni sitter i en författningsutredning
med så utomordentligt vidsträckta
direktiv. Jag tillbakavisar således alldeles
bestämt dessa insinuationer om
att det inte finns något intresse. Varför
skulle inte vi ha det? Hur skulle det
ha kunnat skada oss på något sält att
ta upp resonemang med partiledarna?
Det förhåller sig som jag här skildrat,
och det tycker jag verkligen, att man

Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

Lag med vissa bestämmelser om val till

1957—1960

skulle kunna erkänna även från oppositionens
sida.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! På dessa tre minuter
hinner jag blott med några få synpunkter,
och jag ber att få återkomma senare.

Den diskussion som statsministern nu
fört förefaller mig synnerligen egendomlig.
Vad har hänt här? Det har hänt
det, att herr Dahlén i förfaltningsutredningen
frågade, om vi skulle ta upp
frågan om valsättet för 1956 års val.
Herr Dahlén fick svar av ordföranden,
att det skulle vi inte göra. Sedan fick
vi året därpå en skriftlig förfrågan,
huruvida vi ville tillstyrka 1,4-metoden.
Alla, ävenså socialdemokraterna, sade,
att så får inte en fråga behandlas, utan
då får regeringen själv ta ansvaret. Hur
går det till i en kommitté? Man förutsätter
väl alltid, att ordföranden och
regeringen samverkar, och man brukar
inte opponera sig mot en ordförande,
ty han har ju tillsatts av regeringen för
att leda arbetet. Det går inte, herr statsminister,
att i detta fall skylla på kommittén.
För övrigt förhöll det sig ju så,
att regeringen inte heller 1952 visade
någon samförståndsvilja. Regeringen
förändrade i hög grad ett kommittébetänkande,
som var en kompromiss,
och sedan fick vi, kompromissarier och
partiledarna, plötsligt i tidningarna läsa
om det.

Inte heller i år har statsministern,
som ändå varje dag i riksdagen träffar
partiledarna, tagit upp denna fråga, i
varje fall inte med herr Hjalmarson,
och det har dock funnits mycket stor
anledning därtill.

Sedan vill jag, herr talman, under
den minut jag har kvar, säga, att vi
inte i något avseende har frångått vår
uppfattning från 1952. Vi ansåg även
då, att det inte fanns något skäl att
göra dessa avvikelser från kommitté -

riksdagens andra kammare för perioden

förslaget, som alla gick i en och samma
partipolitiska riktning. Den uppfattningen
vidhåller vi fortfarande, därför
att vi strävar efter rättvisa.

Slutligen tar statsministern här upp
Frankrike. Vilket Frankrike menar
statsministern? Menar statsministern
det Frankrike som hade majoritetsval
praktiskt taget under hela tredje republiken
med undantag av åren 1919—
1927? Detta Frankrike med majoritetsval
var ju precis lika partisplittrat som
det Frankrike vi hade under åren 1919
—1927 och efter det andra världskriget.
Det finns ju ingen skillnad i Frankrike
på partisystemet, vilken valmetod
som än har tillämpats.

Detta —- och därmed måste jag sluta
för denna gång — visar, herr talman,
att det inte alls är säkert att verkningarna
av ett majoritetsval blir de och de.
Verkningarna blir olika i olika länder,
och ingen kan i dag exakt förutse, vilka
verkningar som majoritetsval i vårt
eget land skulle få.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber först att få konstatera
att statsministern retirerat från
sin position i första anförandet, att det
hade lekt regeringen i hågen att vi
skulle få ett helt nytt valsystem till
1956 års val. Skulle vi haft majoritetsval
i enmansvalkretsar krävde ju detta
grundlagsändring, och därmed är väl
den diskussionen avklarad.

Sedan tyckte statsministern att det
var orimligt att en ledamot av författningsutredningen
anklagade regeringen.
Jag skall inte gå in på detta. Jag bara
frågar statsministern mot bakgrunden
av det som statsministern här talat om,
alla de fasor som kan uppstå på grund
av ett olämpligt valsystem detta målande
Frankrikes och andra länders vedermödor:
Det är väl inte tanken på en
förändring från 1,4 till 1,3 som därvid
lekt statsministern i hågen? Men inte

Onsdagen den 14 mars 1950 Nr 10

Lag med vissa bestämmelser om val till riksdagens andra kammare för perioden
1957—1960

ens denna förändring har man velat
vara med om.

Herr Petterssons i Norregård uttalande
visar att bondeförbundet varit intresserat,
men statsministern bar tydligen
inte varit det. Men det är väl
inte Frankrike som har varit avskräckande?
Det är väl mera närliggande
spörsmål som inverkat?

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det tycks inte kunna
undvikas att de ärade opponenterna gör
en diskussion i valmetoden till en ganska
besynnerlig tillställning. Nu diskuteras
inte längre den fråga, som skall
diskuteras, utan nu diskuteras varför
jag inte tagit kontakt med partiledarna
för att åstadkomma en samförståndslösning.

Jag har uppgivit det som jag tycker
för mig bindande skälet, att nu sitter
en författningsutredning med representanter
för de demokratiska partierna,
och där får man väl diskutera sig fram
till en lösning. Man accepterar inte
denna min bedömning. Det kan jag inte
göra någonting åt, men att fortsätta med
anklagelserna tycker jag verkligen är
häpnadsväckande.

Till herr Håstad vill jag säga: Är
verkligen herr Håstad nöjd med den
beskrivning av det franska valsystemet
som herr Håstad lämnat, där han utan
vidare deklarerade att det var ett majoritetsvalsystem?
Är det inte något som
herr Håstad känner behov av att tilllägga
i denna beskrivning, när han får
ordet i sitt nästa anförande, så att inte
kammarens ledamöter kan råka ut för
en eller annan missuppfattning?

Det är självklart att jag icke riktar
någon anklagelse mot författningsutredningen
för att den tar tid på sig. Det är
ju tvärtom ett uttryck för att det är en
svår och för hela vår demokrati central
fråga. Vad jag sagt är ingenting annat

än att de herrar som i författningsutredningen
har möjlighet att brottas med
detta problem borde veta, att denna
fråga har många aspekter och att den
därför inte löses genom improvisationer.
Denna min replik gäller givetvis
emot dem som tror, att man här till
årets riksdag skulle kunna komma med
ett förslag om tilläggsmandat. De personer
som i författningsutredningen har
möjlighet att se, hur centralt valsystemet
är för hela vår demokrati, borde ha
avstått från en sådan demonstration.

Om man sedan går till frågan om en
sänkning från 1,4 till 1,3 kommer vi
ned till betydligt mindre väsentliga frågor.
Då har jag anfört såsom skäl emot
att handla dels att man inte rubbar på
provisorier medan en utredning pågår
och dels samma skäl som jag åberopade,
när riksdagen med stor majoritet antog
detta. Ingenting har hänt under de två
val, som vi haft, som visar att 1,4 var
ett dåligt val. Men lika väl anser man
att det är så väldigt viktigt att få till
stånd en ändring till 1,3, så att vi skulle
bryta mot en praxis, som alltid annars
tillämpas, genom att vänta på en sittande
utrednings arbete. Gäller det verkligen
livet här? Är det så kolossalt betydelsefullt
att man inte kan följa den
tradition som vi i vanliga fall följer?
Det verkar på det sättet. Det verkar som
om det vore så viktigt att nu driva denna
linje. Den tidningsdiskussion som
har förts avslöjar vad det är som gör,
att det är så viktigt att bryta mot riksdagens
traditionella arbetsmetoder och
köra fram i diskussionen detaljfrågan

1,4 eller 1,3. Det som är det viktiga enligt
den borgerliga pressens uppfattning
är ju att bondeförbundet skulle vinna
två mandat på 1,3. Högern, folkpartiet
och kommunisterna blir det ingen skillnad
för, men bondeförbundet skulle vinna
två mandat. Det är en rörande omsorg
om den ena delen av regeringskoalitionen,
ocli som regeringschef noterar
jag med tillfredsställelse, att man

Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

Lag med vissa bestämmelser om val till

1957—1960

är så ivrig att bryta sönder vår vanliga
arbetsmetodik i riksdagen för att nå
detta syfte. Emellertid ställer tidningsdiskussionen
hela frågan i dess rätta
belysning. Det är valtaktiska manipulationer
det hela, om jag nu skall använda
mig av 1952 års vokabulär, som inte har
att göra med principer.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade, herr statsminister,
inte tänkt blanda mig i denna
debatt. Jag skall bara göra ett litet inlägg
med anledning av vad herr statsministern
yttrade i sitt första anförande.
Det otrevliga i valsystemdebatten är
inte något av det statsministern berört,
det otrevliga ligger på ett helt annat
område. Det ligger helt enkelt i det förhållandet,
att socialdemokratien strävar
efter att bevara en överrepresentation
i riksdagen, att skaffa sig en extra tilldelning
av mandat, för vilken stöd saknas
i de avgivna rösterna; detta är det
otrevliga. Från majoritetshåll i konstitutionsutskottet
har ju tidigare till och
med sagts ut, att det skulle vara alldeles
i sin ordning att en regeringsmajoritet
fick en viss råge på mandatutdelningen
i anslutning till valutslaget. Herr talman!
Det är en ståndpunkt som majoriteten
tydligen alltjämt vidhåller. Så
länge så är fallet finns inte heller någon
anledning att ta tillbaka något av
vad som sagts från vårt håll i denna
fråga, t. ex. före 1952 års val, herr statsminister.
Hade regeringen varit intresserad
av ett samarbete med oppositionen
i denna fråga inför årets val — vi
måste ju ta ställning till frågan före
årets val — hade regeringen självfallet
mycket lätt kunnat etablera ett sådant
samarbete oberoende av den långsiktiga
författningsutredningen. Nej, regeringen
har lika litet i denna som i andra betydelsefulla
frågor, där olika meningar
förelegat, velat ha något konstruktivt
samarbete med oppositionen. Regeringen
är som alltid sig själv nog.

riksdagens andra kammare för perioden

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag återkommer ännu en
gång till frågan om författningsutredningen,
som plötsligt blivit till ett så
stort argument i statsministerns mun.
Vad skulle vi ha gjort, vi som fick meddelandet
från den av Kungl. Maj:t förordnade
ordföranden när han meddelade,
att frågan om valsättet för 1956
års val inte skulle tas upp? Skulle vi
ha lämnat kommittén eller höjt upprorsfanan?
Är det svårförklarligt att vi,
med tanke på att ordföranden stod i
förbindelse med regeringen, respekterade
hans uppfattning? För övrigt var
det här inte fråga om något nytt valsystem
utan om ett provisorium. Här
hade en överenskommelse förvisso kunnat
träffas, om den goda viljan funnits.

Jag vidhåller att regeringen inte visat
denna goda vilja vare sig 1952 eller
1954. Nu kanske statsministern frågar:
Men vad har högern eller folkpartiet visat
i gengäld? Jag hänvisar ännu en
gång till att herr Bergvall och jag visserligen
alltid förklarat oss vara principiella
anhängare av eif renhårigt utjämningssystem
men ändock voro beredda
att träffa en kompromiss för att
pacificera den ömtåliga frågan. Sedan
frångick regeringen förslaget utan att
vi på något sätt tillfrågades. 1954, när
även jag var med på ett hörn och förhandlade,
visade oppositionen den goda
viljan när vi lyckades träffa en uppgörelse
angående landstingsmannavalet.
Det har alltså inte saknats vilja från vår
sida att flytta bort denna fråga från
stridsfältet. Det är hos regeringen denna
goda vilja saknas.

Statsministern sade något om Frankrike,
som jag inte kunde förstå innebörden
av. Det har ju förhållit sig så att
statsministern inte bara här i dag utan
även tidigare vid flera tillfällen sysslat
med Frankrike när han polemiserat mot
högern och folkpartiet beträffande valsättet.
Detta är ju vad som skett också
i andra kammaren i dag, och då ställer

Onsdagen den 14 mars 1956 Nr 10

Lag med vissa bestämmelser om val till riksdagens andra kammare för perioden
1957—1960

jag frågan: Vad finns det för sammanhang
mellan tredje republikens majoritetsval
och det förslag i fråga om proportionalismen
som föreligger från högerns
och folkpartiets sida? Det finns
ingen sådan koordination, det finns
icke något sådant samband, och då tycker
jag att diskussionen om Frankrike
i denna debatt är en ovidkommande
fråga.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det var åtskilligt som
förvånade mig i statsministerns yttrande
för en stund sedan. Han ansträngde
sig tydligen att här locka fram en mycket
häftig debatt och kom med egendomliga
yttranden om diskussionen
1952. Han strödde också beskyllningar
omkring sig, som om det var lämpligt
att nu gräva i gamla protokoll för att se
vad regeringen och oppositionen sade
och inte sade 1952. Jag vet inte vad
statsministerns avsikt var, men hans
ord rimmade inte på något sätt med
hans tal om vilken ståndpunkt som är
naturlig, när det gäller riksdagsbehandlingen
av den fråga, som nu är föremål
för utredning. Det låg uppriktigt
sagt en ton av grälsjuka i statsministerns
ord, när han talade om 1952.

Låt mig därför än en gång slå fast
vad herr Håstad redan framhållit. Regeringen
hade 1952 att utgå ifrån ett
utredningsförslag, i vilket man gjort en
politisk kompromiss, och utan att rådfråga
oppositionspartierna valde regeringen
ett annat system och visade
icke någon som helst vilja att minska
de orättvisor som enligt då föreliggande
statistiskt material kunnat följa med
systemet och bli ganska väsentliga. Man
vet ju aldrig exakt hur det kommer att
slå i enstaka fall.

Jag måste emellertid erkänna att regeringen
1954 ändrade hållning en smula.
Debatten 1952 gjorde nog därför någon
nytta. Regeringen vågade inte 1954

framhärda i den attityd man intog 1952,
utan regeringen gick oppositionen till
mötes på några punkter. På det sättet
uppnåddes en viss pacificering av debatten
—• även om regeringens medgivanden
var ganska blygsamma. I år
hade det varit möjligt för regeringen
att fråga, om vi inte kunde fortsätta
där vi slutade 1954 och försöka göra
upp. Då hade det inte varit otänkbart
med något mindre medgivande från båda
sidor, och då hade det varit naturligt
att diskutera en ändring av procenttalet
från 1,4 till 1,3. Men regeringen
har inte varit intresserad härför,
och därför finner jag herr Hjalmarsons
karakteristik av regeringens
uppträdande vara i allt väsentligt berättigad.

Sedan skall jag begagna tillfället att
ta upp även en del andra frågor, som
här har berörts. Statsministern säger
att vi alla är överens om att vi skall
sträva efter rättvisa, men att man inte
skall göra det lätt för småpartier att
bli representerade. Men det resonemanget
kan väl inte föras med någon
större styrka mot förslaget att nu i år
pröva 1,3-procentsmetoden. Statsministern
tror väl ändå inte att det 1956
plötsligt skall växa upp nya partier som
svampar ur jorden, om regeringen går
oss till mötes på den punkten!

Beträffande statsministerns tal om att
vi alla vill större rättvisa vill jag fråga:
Om regeringen vill positivt eftersträva
en rättvis fördelning mellan alla
partier, som i den meningen fyller
kvalifikationskravet att de har en någorlunda
betydande anslutning bland
landets väljare, då kunde vi väl tänka
oss en förhandling inom den sittande
utredningen med välsignelse från regeringen
att något sådant bör eftersträvas.
Fn dylik välsignelse finns emellertid
inte medtagen i direktiven.

Statsministern säger också att man
skall knyta väljaren och den valde
nära till varandra. Låt mig påpeka att

9 G

Nr 10

Onsdagen den 14 mars 195G

Lag med vissa bestämmelser om val till

1957—19G0

reservationen icke innebär någon upplösning
av bandet mellan den valde
och valkretsens väljare.

Vidare säger statsministern att man
inte skall tro att en långt driven proportionalitet
ökar respekten för väljarnas
uppfattning. Herr statsminister! Inte
ligger det väl något magiskt i en konstruktion,
som överrepresenterar det
största partiet, inte blir väl väljarnas
uppfattning därigenom bättre företrädd
! Det har inte visats att en systematisk
överrepresentation för det största
partiet är den bästa lösningen på
rättviseproblemet, som är ett uttryck
för en strävan att låta varje röst väga
lika tungt.

Statsministern underlät att ta upp
herr Daliléns betydelsefulla påpekande
att det nuvarande systemet leder till
en överrepresentation för det största
partiet. Det är väl inte så noga med
den saken, menade tydligen statsministern,
eftersom det ju nu finns en utredning
som arbetar på frågan. Jag
undrar nu: Är det så viktigt att inte
vidta några förändringar medan en
långtidsutredning arbetar, att man i
valet mellan större rättvisa och obenägenheten
att ändra ett provisorium medan
utredningen pågår måste vägra
hänsyn till den större rättvisan såsom
den viktigare frågan?

Statsministern talade här om förhållandena
i Frankrike. Herr Håstad har
där redan kommit med ett tillrättaläggande.
Jag tillåter mig emellertid framhålla
att statsministern både i första
kammaren och här enligt min mening
har missbrukat jämförelsen med Frankrike
på ett ytterst betänkligt sätt. Han
försökte rent av ibland ge intryck av
att det i Frankrike är på något sätt så
som oppositionen i detta fall vill ha
det. Men i Frankrike har man ju ingalunda
ett valsystem, som leder till någon
matematisk rättvisa! Där har man
i stället ett system, som i hög grad
underrepresenterar vissa partier. För

riksdagens andra kammare för perioden

att kunna karakterisera oppositionspartiernas
ståndpunkt såsom någonting
ägnat att leda till allehanda olyckliga
resultat målar statsministern ut vår
uppfattning som på något sätt närbesläktad
med det i Frankrike använda
systemet — men detta är fullständigt
felaktigt. Det finns inte någon grund
för statsministerns försök att på det
sättet rädda sig från en debatt!

Statsministern sade också att det är
litet bedrövligt att oppositionen är så
intresserad av att flytta över ett eller
annat mandat från det ena regeringspartiet
till det andra. Det ger en otrevlig
känsla av småtaktiska finter, sade
statsministern, ty det kan väl inte vara
så betydelsefullt med en sådan överflyttning.
På det vill jag svara, att vi
tar inte ställning till frågan om valsystemet
— som statsministern tycks
göra — utifrån ett antagande att en i
dag bestående koalition skall upphöra
eller att den skall bestå. Vi anser att
möjligheter därvidlag bör man hålla
utanför en diskussion om valsystemet.
Statsministern utgår ifrån att det är en
självklar ordning, att koalitionen skall
bestå under den tidsperiod framöver
som det gäller — det skulle väl strängt
taget vara till 19G0. Detta var egentligen
dagens mest intressanta upplysning
från statsrådsbänken hittills, ty en hel
del av det andra som yttrats har ju
inte varit av något större värde. Men
vi vägrar absolut att ta ställning till
representationsfrågor på det sätt som
statsministern gör.

Det är principiella skäl som motiverar
en strävan efter större rättvisa.
När det säges här att det bara gäller ett
par mandat — ja, men ett par mandat
kan vara betydelsefulla, så som den
svenska riksdagen är sammansatt —
då invänder statsministern: Jaså, det
är alltså inte rättvisa, det är inte principer
det är fråga om. Det är bara det
att ni liksom vill komma åt socialdemokratien! -

Onsdagen den 14 mars 1956 Nr 10

Lag med vissa bestämmelser om val till riksdagens andra kammare för perioden

1957—1960

Herr talman! Skulle rättviseskäl bli
mindre vägande därför att de också
kan bli politiskt betydelsefulla? Kan
det verkligen vara möjligt att landets
statsminister skall stå upp här och
försöka sådana trollkonster och tro, att
han får bort rättvisesynpunkten bara
genom att säga: Jaså, ni tänker på att
detta kan bli politiskt betydelsefullt.

Vi har väl både rättighet och skyldighet
att tänka på att det finns rättviseskäl
och att det också finns politiska
skäl samt att man inte bör vänta
för länge med denna fråga. Det ena
skälet stöder det andra. Det ena betyder
inte att det andra skälet försvinner.

Får jag säga ett ord till herr Fast
som sade att det kan väl inte bestridas,
att i England spelar personligheten en
större roll vid ett val. Jag hoppas att
författningsutredningen skall publicera
materialet från England. Jag har själv
försökt att följa utvecklingen där så
gott jag kunnat under ett antal år, och
jag har fått det intrycket, att när valvinden
i England blåser från det ena
partiet till det andra, slår det med alldeles
förbluffande jämnhet mellan de
olika valkretsarna. Det är klart att det
slår inte exakt med samma procentsats
överallt, men det tycks vara så att man
i England numera röstar mer och mer
på parti och mindre och mindre på
person. Detta är väl i och för sig inte
heller svårt att förstå, eftersom det ena
partiet vill göra om samhällsordningen
och socialisera ett stort antal industrier
medan det andra partiet inte vill det.

Det finns nu i England praktiskt taget
bara två partier av någon större
betydelse. Då är det inte så lätt för
t. ex. en konservativ väljare, som tycker
att socialdemokraten mr Anderson
är den bäste i en viss valkrets, att säga:
Jag röstar på mr Anderson, ehuru jag
är konservativ, jag röstar på bäste man.
Ty då kan han därigenom medverka
till att England blir ett socialistiskt

land. Det är inte så lätt för socialdemokraten
mr Peterson, som tycker att
den konservative kandidaten mr Jones
är den bäste, att resonera som så: Jag
är visserligen socialist men röstar på
Jones därför att jag vill ta hänsyn till
personligheten. Ty då måste han samtidigt
säga sig: Men i så fall kanske jag
motverkar den socialisering jag är intresserad
av.

När skillnaderna mellan partierna
blivit så stora som de är nu, bortfaller
en avgörande förutsättning för att majoritetsvalet
skall ha den verkan det
måhända tidigare hade i England. Därför
tror jag inte att man skall ta så lätt
på dessa spörsmål som herr Fast gjorde.

Han yttrade ju bl. a. att det är väl
inte så noga med rättvisan. Om den
segrande vid ett val får två mandat för
mycket, skall herr Fast inte beklaga
sig. Nej, herr Fast, det är en sak om att
segraren i valet får två mandat extra.
Det är inte den saken det gäller. Men
skall man i förväg ordna så, att det
största partiet sannolikt får ett antal
mandat extra — vare sig det vinner eller
förlorar? Det är någonting helt annat.
Om det större partiet utöver vad som
svarar mot dess andel bland väljarkåren
får några mandat extra, kan
detta i hög grad komma att försvåra
en lösning av regeringsproblemet, någonting
som man ofta brukar hänvisa
till i detta sammanhang.

Vill herr Fast föreslå en ordning som
innebär, att segraren får en liten överrepresentation,
skall vi med intresse
studera ett sådant valsystem. Det är
något alldeles nytt från svensk horisont.
Det var detta herr Fast talade om.

Det säges att utredningen pågår. Ja,
den pågår och pågår ganska långsamt,
av skäl som herr Dahlén här pekade på.
Den har direktiv som hinder ordningsföljden
i utredningsarbetet. Statsminister
Erlander frågade för en stund sedan:
Varför kan inte ni i utredningen,
som har alla möjligheter att söka på -

Andra kammarens protokoll 1956. Nr 10

98 Nr 10 Onsdagen den 14 mars 1956

Lag med vissa bestämmelser om val till riksdagens andra kammare för perioden
1957—1960

skynda arbetet, göra någonting därvidlag?
Herr Dahlén har redan svarat: Vi
är ålagda genom direktiven att först
knäcka den stora frågan om majoritetsval.
Direktiven hindrar oss från att
dessförinnan sysselsätta oss med andra
valordningsspörsmål. Härtill genmäler
statsministern: Jag tillbakavisar varje
tal om att regeringen har något ansvar.
Men det är ju regeringen som har ansvaret
för direktiven!

Jag tillåter mig därför att fråga statsministern:
Vill statsministern gå med
på en ändring av direktiven som tills
vidare skjuter frågan om majoritetsval
och den definitiva ordningen åt
sidan och som innebär, att författningsutredningen
får i uppgift att med
förtursrätt behandla frågan om en sådan
provisorisk lösning av frågan om
valsättet vid 1958 års val, att man kan
uppnå en mera mot valmännens röstning
svarande sammansättning av riksdagens
första kammare? Ett ja på den
frågan skulle i icke ringa mån backa
upp statsministerns tal om att man
på regeringssidan strävar efter rättvisa.
Men vill man inte vara med om att påskynda
detta arbete, utan vill man i
stället använda direktiven som instrument
för att dirigera, så att arbetet
skall ske på visst sätt och i en mycket
långsam tågordning, då är detta en svag
grund för talet om rättvisa och ett dåligt
motiv för att man — under det icke
ringa antal år denna utredning kommer
att pågå — icke vill göra ens en sådan
obetydlig förändring som att justera
siffran 1,4 till 1,3.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det är inte ofta som jag
inför kammaren uttrycker min beundran
för herr Ohlin, men när det nu för
en gångs skull sker, skall jag väl göra
det med all uppriktighet. Herr Ohlin
har verkligen lyckats förvandla en diskussion
om en stor och viktig fråga,

som jag tycker är spännande och fascinerande,
till någonting nästan lika tråkigt
som en ekonomisk debatt här i
andra kammaren. Det är verkligen
skickligt gjort att kunna komma med
dessa gamla saker och inte tillföra diskussionen
en enda ny synpunkt — ja,
inte ens försöka tillföra den något nytt.

Nu har jag berömt herr Ohlin, och då
får jag väl ändå mera gräl på mig. Jag
berömde tidigare oppositionen för att
den var så mycket förståndigare 1956
än 1952, och då har oppositionsledarna
hoppat upp som stungna av ormar och
sagt: »Nej, vi är likadana som 1952, så
ödsla intet beröm på oss!» Och det skall
jag inte göra. Jag beklagar, att alla insinuationer
om fiffel och fuffel är ord,
som herrarna alltjämt är beredda att ta
i munnen. Jag trodde, med anledning
av den debatt som förts, att vi skulle ha
kommit bort från detta tal, men jag noterar
att ni vill behålla det, och detta
skall vi väl respektera.

Herr Ohlin säger, att inte skall väl
statsministern försöka göra gällande, att
detta bara är en diskussion om ett par
mandats förskjutning till bondeförbundet.
Jag har varit angelägen om att inskärpa,
att i kammaren har debatten
förts på ett annat sätt, men i hela den
borgerliga pressen har intet argument
tillmätts en så oerhörd betydelse som
detta. Det var vad jag tillät mig påpeka.
Om det är felaktigt och inte överensstämmer
med herr Ohlins uppfattning,
kan jag inte hjälpa att han har en press,
som så utomordentligt illa avspeglar
folkpartiets intentioner. Folkpartipressen
har skildrat detta som en stor och
viktig fråga, och allmänheten har väl
fått lov att dra den slutsatsen, att det
viktiga var att försöka sätta in en kil
mellan bondeförbundet och socialdemokraterna
i regeringsställning. För att ge
belägg för att denna fråga ansågs så
dominant kan jag hänvisa till både ledaravdelningarna
och förstasidorna i
den press, som står herr Ohlin nära.

Onsdagen den 14 mars 1956 Nr 10

Lag med vissa bestämmelser om val till riksdagens andra kammare för perioden
1957—1960

Frankrike! Låt mig bara konstatera,
att det är inte jag som fört in Frankrike
i debatten, utan det var två av de
borgerliga talarna i första kammaren,
som för att illustrera att de inte ville,
att vi i vårt land skulle råka in i ett
system med för många små partier,
hänvisade till Frankrike och sade: »Vi
vill inte veta av ett Frankrike!» Detta
har jag tolkat på det sättet, att man
inte vill medverka till en för långt gående
partisplittring. Hur denna partisplittring
uppstått, är ju en sak som
inte varit föremål för diskussion. I
Frankrike kan den på ett sätt ha varit
historiskt motiverad. Vi tror för vår
del, att här i landet skulle en vidare
utbyggnad av det proportionella valsystemet
på sätt som föreslagits kunna
vara ett incitament till en utveckling
liknande den som delvis av andra skäl
ägt rum i Frankrike, med den svaghet,
det virrvarr, som den utomordentliga
partisplittringen där medför.

Vad har jag, herr Ohlin, att ta tillbaka
av detta? Det finns inte ett ord
däri som är felaktigt. Det råder en partisplittring
i Frankrike — det finns en
mängd småpartier. Vi tror, att en utveckling
av proportionalismen skulle
bidraga till en liknande utveckling i
vårt land. Får man då inte lov att säga,
att det franska exemplet är för oss ett
varnande exempel?

Samförståndsviljan! Vi demonstrerade
vår samförståndsvilja 1954, säger
man. Javisst, men innebär inte författningsutredningens
tillsättande, med representanter
för alla de demokratiska
partierna och med uttryckliga direktiv
att i första hand ta upp dessa ting och
göra dem till en central punkt, en vilja
att visa tillmötesgående mot oppositionen?
Jag kan inte förstå annat. Det
är ingen mening i att fortsätta en diskussion,
där den ena parten inte vill i
något avsnitt förstå vad den andra parten
säger. Jag tror att ett närmare studium
av vad som förevarit skall visa,

att det är min skildring som ligger närmare
verkligheten.

Slutligen: jag har icke med ett ord,
vare sig nu eller tidigare, klandrat författningsutredningens
arbete. Vad jag
sagt, herr Ohlin, är att de som sitter i
författningsutredningen bör mer än
några andra förstå, att detta är en invecklad
fråga, som man inte löser genom
improvisationer. Jag har inte ett
ord att ta tillbaka i fråga om det omdömet.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall be att få hänvisa
statsministern till det stenografiska
protokollet, utan några ändringar, där
det av statsministerns första anförande
kommer att framgå, att han först yttrade,
att herrarna Håstad och Dahlén
hade stora möjligheter att söka forcera
fram frågan. Statsministern kommer inte
ifrån, genom att två gånger bestrida
det, att detta är sagt. Herr Dahlén har
nu påpekat, att det är regeringens direktivskrivning
plus arbetsförhållandena
inom utredningen som tar ifrån honom
och herr Håstad dessa möjligheter.

Statsministern talar, eftersom han
inte vill bemöta alla de många synpunkter
som här har framförts, om att
oppositionspressen har sysslat så mycket
med bondeförbundet. Jag förmodar,
att tidningarna liksom säkert många ledamöter
av denna kammare anser, att
rättvisesynpunkten är så uppenbar —
det behöver man inte skriva många nya
ledare om — men om saken nu har
den speciella aspekten, att den medför
konsekvenser för mandatfördelningen
mellan regeringspartierna, är det mycket
naturligt, att man påpekar detta nya.

Nu säger statsministern: »Jaså, det är
bara det man fäster vikt vid.» Jag trodde
ändå, att statsministern kände så
mycket till journalistik, att han visste,
att en aktuell ledare i regel har tyngdpunkten
på det s. k. speciella i dagens

100 Nr 10 Onsdagen den 14 mars 1956

Lag med vissa bestämmelser om val till riksdagens andra kammare för perioden
1957—1960

läge. Principfrågorna beröres relativt
lätt, när de är behandlade många gånger
förut. Det tror jag inte, att statsministern
kan bestrida.

Beträffande Frankrike skall jag bara
säga, att statsministerns försök både i
första kammaren och i någon mån här
att använda Frankrike som slagträ mot
oppositionen ändå är rätt misslyckat,
när man tänker på att detta land inte
har sådant valsystem, som oppositionen
föreslår, och f. ö. har helt andra förutsättningar
och traditioner i sitt politiska
liv än Sverige.

Vad författningsutredningen beträffar,
kan det väl inte betraktas som ett
tillmötesgående från regeringens sida
mot oppositionen, när denna kräver
ökad rättvisa och regeringen skjuter
fram direktiv om majoritetsval, som är
något helt annat än att tillgodose rättvisesynpunkterna.
Jag skall inte spekulera
över varför det största regeringspartiet
har börjat bli så intresserat av
majoritetsval numera, vilket det inte varit
tidigare. Det har förekommit en del
spekulationer i pressen om att man möjligen
tänker på 60-talets socialdemokratiska
välde.

Låt mig till sist, herr talman, svara
statsministern, när han säger, att jag
inte kommit med några nya synpunkter.
Detta är en väldig kritik mot hans
eget anförande. Jag har ju kritiskt diskuterat
statsministerns synpunkter, och
de var tydligen inte så nya.

Herr FAST (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ohlin ville göra
gällande, att jag hade alldeles fel, när
jag hänvisade till England och till att
där personlighetsprincipen kom bättre
till sin rätt än vad fallet var med vårt
svenska system, ävensom till att rörligheten
var större. Jag vill fästa uppmärksamheten
vid att jag framhöll som självklart,
att den rent politisk-ideologiska
uppfattningen är samlande för den stör -

re delen av väljarkåren men att det
finns en del väljare, som flyttar från
det ena partiet till det andra vid olika
val. Om herr Ohlin vill vara vänlig och
studera speciellt de s. k. extravalen i
England, undrar jag, om inte de ger
belägg för den uppfattning, som jag här
gjort mig till tolk för.

Antingen hade herr Ohlin missuppfattat
mig eller också sade han det med
flit, när han fällde ett yttrande om att
jag skulle vilja ha ett valsystem, som
ovillkorligen gav den segrande två mandat
extra. Nej, herr Ohlin, jag argumenterade
utifrån det provisoriska valsystem,
som vi har, och menade, att det
slår så nära, att det parti, som bara får
framgång i två å tre valkretsar inte
blott kan jämna ut två felande mandat,
utan det hela kan t. o. m. slå över i sin
motsats. Så nära har vi kommit den
fulla proportionella rättvisan. Jag skall
dock inte vara gramse på det parti, som
går ut som segrare i ett val och eventuellt
får två extra mandat. Jag tror
inte, att det är riktigt att lägga in något
annat i mitt uttalande. Jag har nämligen
aldrig gjort mig till direkt förespråkare
för majoritetsval i enmansvalkretsar.
Vad jag ständigt har velat framhålla
är att om man fortsätter på det
sätt man nu är inne på, kommer det
att ske ett sådant omslag både i riksdagen
och hos svenska folket, att man
löper risk att människorna blir så trötta
på detta finslipade valsystem, att de
kommer att begära något annat, helt
motsatt, med allt vad därav följer.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! I detta skede av debatten
skall jag fatta mig kort. Låt mig
till en början säga att jag har mycket
svårt att förstå oppositionens uppträdande
här i dag och tidigare i tidningspressen
i denna fråga. Vad är det egentligen
som nu skall ske? Jo, vi har för

Onsdagen den 14 mars 1956 Nr 10 101

Lag med vissa bestämmelser om val till riksdagens andra kammare för perioden
1957—1960

närvarande ett valsystem med karteller,
vilket har tillämpats i årtionden, och
nu gäller det att sätta detta ur kraft
för att få fram ett bättre system.

Finns det då fog för att säga att det
system regeringen förordar är bättre
än det nuvarande systemet? Ja, obetingat.
Först och främst skulle jag vilja
hänvisa till det förhållandet att eftersom
vi i dag och väl också vid tiden
för valet har en koalition mellan bondeförbundet
och socialdemokratien, så
är det inte möjligt att använda karteller
på samma sätt som förut. Man kan på
sin höjd ha kartell mellan folkpartiet
och högern. Hur slår då detta? Jo, om
jag utgår från de senast kända röstsiffrorna,
alltså 1954 års siffror, skulle
högern, bondeförbundet och folkpartiet
tillsammans få 107 mandat. Det är det
bästa läge man kan tänka sig för de
tre småpartierna vid valet, under förutsättning
att koalitionen består och att
bondeförbundet alltså är förhindrat deltaga
i någon teknisk samverkan med
högern och folkpartiet. Med det av regeringen
föreslagna systemet — uddatalsmetoden
med spärren 1,4 — skulle
däremot dessa tre partier tillsammans
få 112 mandat. Det är inte så liten skillnad
mellan 107 och 112 mandat.

Det kan finnas anledning att påminna
om det ståhej som fördes före 1952
års val. Jag trodde att det skulle vara
slut därmed, sedan man gått till val
1952 och då kunnat konstatera, att det
var överord som användes när man talade
om fiffel med valsystemet o. s. v.
När valet var över kunde var och en
konstatera, att det nya systemet med
spärren 1,4 hade gett precis samma utdelning
åt de olika partierna som det
gamla systemet med karteller över hela
linjen skulle ha gjort. Man hade alltså
fått ett nytt system som utan karteller
gav samma utbyte som det gamla systemet
med karteller. Att detta måste betraktas
som en betydande fördel, framstår
för mig som uppenbart.

Det talas om att bondeförbundet skulle
bli så misslottat genom ett sådant
system som regeringen föreslagit. Inte
heller detta påstående har någon reell
bakgrund. Med det gamla systemet och
med en borgerlig kartell över hela linjen
skulle, om man utgår från 1954 års
siffror, bondeförbundet ha fått 22 mandat.
Det nya provisoriet ger, med utgångspunkt
från samma siffror, bondeförbundet
23 mandat. Skulle det däremot
inte komma till stånd någon lagändring
utan det gamla systemet skulle
bli gällande och bondeförbundet inte
komma att gå i kartell med högern och
folkpartiet vid valet, då skulle bondeförbundet
bara få 16 mandat. Jag vill
inte insinuera att detta är vad oppositionen
helst skulle önska — trots allt
tror jag inte så illa om oppositionspartierna.

Men är då inte systemet med spärren
1,3 bättre? Ja, kanske ett system med
spärren 1,1 ur vissa synpunkter vore
ändå bättre. Vi har inom bondeförbundet
låtit göra en uträkning om verkningarna
av det system som oppositionen
här presenterat som sitt huvudalternativ,
nämligen systemet med tilläggsmandat.
Åtminstone räknat med utgångspunkt
från 1954 års siffror blir
resultatet efter vad jag kan förstå närmast
horribelt även ur oppositionens
egen synpunkt. Jag har ingen anledning
tro annat än att de, som gjort dessa
uträkningar åt oss, har räknat rätt, och
enligt dessa uträkningar, skulle oppositionens
förslag innebära att socialdemokraterna
får 116 mandat i stället för
med regeringens förslag 113.

Det är den nakna sanningen i fråga
om oppositionens huvudalternativ, och
det kan hända att oppositionen har anledning
att känna sig lycklig över att
första kammaren redan har fattat beslut,
så att det inte låter sig göra att
socialdemokratiska partiet eventuellt
går oppositionen till mötes och tar dess
förslag.

Nr 10

102 Nr 10 Onsdagen den 14 mars 1950

Lag med vissa bestämmelser om val till riksdagens andra kammare för perioden

1957—1960

Man skall naturligtvis inte dra för
långt gående slutsatser av sådana här
uträkningar, men en slutsats bör man
dock draga: det är bäst att gå mycket
varligt fram med improvisationer när
det gäller en ny valordning. Det går
inte att hugga till med vad som helst
och tro att det slår väl ut. Det behöver
göras mycket noggranna undersökningar
och utredningar. Nu är det emellertid
fråga om ett provisorium, som
redan prövats vid tvenne valtillfällen.
Det förefaller mig då som om det skulle
behövas ganska starka invändningar
mot detta provisorium för att man helt
plötsligt under provisorietiden — märk
väl detta — skulle kasta sig över på ett
helt nytt provisorium.

Mot den bakgrund jag här försökt
skissera kan jag inte finna annat än
att ett väsentligt motiv för oppositionens
hållning här i dag är, att man vill
börja en valrörelse redan nu. Man vill
inleda valet med att misstänkliggöra
det system som man prövade 1952 och
som oppositionen före valet starkt kritiserade,
men som man efter valet
yttrade sig ganska lågmält om — ett
system, som man för övrigt år 1954 ansåg
sig kunna träffa en uppgörelse om,
det vill jag understryka. Med tanke på
detta förstår jag, som sagt, ytterligt litet
av oppositionens aggressivitet i denna
fråga.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Yad som i sak skall sägas
i denna fråga har, enligt min mening,
så övertygande framförts först av
utskottets talesman och sedan av herr
Fast, statsministern och nu senast av
inrikesministern, att jag inte tycker jag
behöver ytterligare uppehålla mig vid
detta. Jag har, herr talman, begärt ordet
för att säga några ord i anledning av
herr Dahléns påstående, att lagtexten
var så obegriplig. Kanske borde även

den formella frågan ägnas några ord
i denna långa debatt.

Utgångspunkten för hela ärendet är
ju, att det redan nu föreligger en provisorisk
lagtext som gäller tills vidare. I
sak är ju frågan, vilket inrikesministern
nu senast underströk, så pass enkel,
att det endast gäller att bibehålla
detta provisorium i stället för att göra
något så besynnerligt som att utbyta
ett provisorium mot ett nytt sådant för
något enstaka valtillfälle. Detta förhållande
avspeglas också i lagtexten. Den
innehåller endast en mening. Meningen
är lång, det är sant, men den innebär
i stort sett endast, att de provisoriskt
antagna lagparagraferna fortfarande
skall gälla. Detta är orsaken till att
texten blivit så komprimerad och endast
omfattar en enda mening.

Om man jämför den föreslagna texten
med den nu gällande provisoriska lagtexten
finner man, att den är nästan
likadan som den hittillsvarande ingressen,
vilken innehåller en uppräkning
av de olika paragraferna. Där står dock
att dessa skall ha det innehåll som anges
därefter. I den nya texten står det
att innehållet skall vara detsamma som
i den nuvarande lagtexten. Om herr
Dahlén ändå har svårt att läsa detta,
skulle jag vilja rekommendera honom
att göra ett litet uppehåll efter varje
»att» som finns med särskilt spärrad
stil. Det vållar inte så stora svårigheter
att begripa när det med spärrad stil
står att ett visst moment inte skall
gälla. Vidare står det att vissa paragrafer
skall ha samma lydelse som de
nuvarande. Konstigare än så är det inte
med den enligt hans mening obegripliga
lagtexten.

Vad som emellertid skulle kunna vålla
honom svårigheter är om han i denna
lagtext vill få in en ny liten detalj från
en tidigare paragraf. Jag förstår att det
berett honom tekniska svårigheter att i
lagtexten ändra 1,4 till 1,3. Detta är i så
fall ett ganska lustigt formellt uttryck

Onsdagen den

Lag med vissa bestämmelser om val till

1957—1960

för det besynnerliga i att utbyta ett
provisorium mot ett annat.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte så mycket
gå in på det justitieministern sade
här i sitt försvar av lagtexten. En mycket
enkel reflexion är, att det kanske
kunde ha varit av intresse för kammarens
ledamöter att få den aktuella
lagtexten i provisoriet redovisad. Det
skulle då ha varit åtskilligt lättare att
göra de önskvärda invändningarna. Jag
antar emellertid att det var en för enkel
slutsats. Från riksdagens synpunkt
tror jag dock att den är berättigad.

Sedan vill jag bara säga ett par ord
till statsrådet Hedlund. Intrycket av
statsrådet Hedlunds anförande blir det,
att han så uteslutande ser till mandatfördelningen
— framför allt vad gäller
1956 års val. Under en rad år har
vi ju försökt framhålla, att det avgörande
är att vi får ett system som med
rätt stor sannolikhet kan vara rättvisande
på längre sikt. Nu antar jag att
kanske ingen håller på det system vi
nu har ■— oavsett om vi använder talet
1,4 eller 1,3 som första divisor.
Även på den punkten kan man emellertid
göra vissa jämförelser. Jag ber
därför, herr talman, att få anföra de
olika medelavvikelser som den första
divisorn ger enligt den proposition
som lades fram för 1952 års riksdag.

Om man använder 1,25 som första
divisor blir för fem andrakammarval
avvikelsen från det vi kan kalla fullständig
rättvisa 6,8 mandat. Siffran 1,3
ger 7,8 mandat och siffran 1,4 10 mandat.
Regeringen hade tre olika alternativ
att välja på som första divisor.
Man valde det som utan tvekan ■— om
man skall ta hänsyn till erfarenheten
.— åstadkom den största avvikelsen
från ett relativt rättvist system. Det
förefaller åtminstone mig som om den
ståndpunkten är svår att jäva, att regeringen
verkligen tog detta system

14 mars 1956 Nr 10 103

riksdagens andra kammare för perioden

med avsikt. Jag förstår nu att statsrådet
Hedlund är tvungen att fortsätta
med försvaret, även om, som jag antar,
det inte är så utomordentligt angenämt.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Herr Dahlén tycktes
vara av den uppfattningen, att bondeförbundet
uteslutande har tagit sikte
på 1956 års val. Så är ingalunda fallet.
Vid 1952 års riksdag, när vi behandlade
valprovisoriet, presenterades resultatet
ifrån ett flertal val. Då klarlädes
från vår sida, att det nya provisoriska
systemet var väsentligt bättre
än det gamla systemet, eftersom det
gav varje litet parti minst lika stor utdelning
som den som partierna hade
fått tidigare genom kartellsamverkan.
Detta var ett utomordentligt framsteg.
Jag understryker än en gång vad jag
sade, att vi inte nu utan mycket starka
skäl skall hoppa över till ett helt annat
provisorium utan att vi i stället
bör avvakta herr Dahléns och andras
utredning om vilket förslag som kan
passa oss bäst.

Herr HASTAD (h):

Herr talman! Jag skall inskränka
mitt anförande till ett par minuter. Jag
får ju tillfälle i författningsutredningen
att brottas med alla de mycket delikata
valsättsfrågor, som bragts under
diskussion här i dag.

Jag begärde ordet närmast för att
säga några ord till herr Fast. Han lämnar
den uppgiften, att denna stora författningsutredning
också i vad den avser
valsättet skulle vara rekvirerad av
riksdagen. Riksdagen har aldrig rekvirerat
någon utredning om valsättet.
Det är regeringen som satt i gång denna
på eget bevåg.

Herr Fast sade också, att om vi nu
skulle införa låt oss säga tilläggsmandat
här i Sverige för att åstadkomma

104 Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

Lag med vissa bestämmelser om val till
1957—1960

en förfining eller vad vi nu vill kalla
det av det proportionella valsystemet,
skulle valdeltagandet bli lågt. Folk
skulle uttråkas. Denna hotelse kastar
herr Fast ut i rymden. Det mest finslipade
valsystem som vi har i världen
är det danska, och vilken procent har
valdeltagandet haft i Danmark? Från
1943 till 1953 har valdeltagandet hållit
sig mellan 80,6 och 89 procent och
alltså legat skyhögt över det svenska
valdeltagandet vid åtskilliga tillfällen.
Vi var ju uppe i 82 procent en enda
gång, men nu håller vi oss ju under 80
procent. Detta visar, att herr Fasts påstående
inte rimligen kan ha någon
grund, i varje fall inte i nordiska erfarenheter.

Han säger också, att valen kommer
att bli så oerhört tråkiga, om vi skulle
få ett tilläggsmandatsystem. Jag har
upplevt danska valstrider, och några
roligare val har jag aldrig varit med
om. Det är de festligaste val, som över
huvud taget finns. Nu kan det hända,
att detta inte har direkt samband med
valsystemet; det kan också bero på att
danskarna är trevliga. Men faktum
kvarstår, att de val som jag har sett i
andra länder och i Sverige inte på något
sätt kan jämföras i livlighet med
dem som brukar äga rum i Danmark.
Även i det fallet kastar alltså herr Fast
en skugga över detta system, och det är
nog ganska svårt att finna en saklig
grund även för detta slags invändningar.

Inrikesministerns uttalande om den
faktiska innebörden av den reservation,
som även jag har varit med om
att underteckna, har jag litet svårt att
begripa. Om herr Hedlund studerar
valsättsutredningens betänkande, finner
han exempel på system som ger
hundraprocentigt utslag. Om bondeförbundet
hade varit intresserat av denna
metod, så skulle det inte ha varit någon
svårighet att åstadkomma ett utomordentligt
valsystem, som skulle ha gi -

riksdagens andra kammare för perioden

vit bondeförbundet all rättvisa. Bondeförbundet
vägrade dock att medverka
härtill. Hur skall det förklaras? Jag
kan, även om jag har den bästa vilja i
världen att vara hederlig mot andra
politiska partier, inte förklara detta på
annat sätt än så, att uddatalsmetoden
gav bondeförbundet en överrepresentation
som det inte skulle ha fått enligt
ett riktigt utjämningssystem.

Jag vill, herr talman, erinra om att
jag ställde följande fråga i början av
debatten till hans excellens statsministern:
Skulle socialdemokraterna ha

reagerat på samma sätt, om det hade
visats upp, att de hade förlorat på 1,4-regeln? Något svar på den frågan har
jag inte fått, och uteblivandet av det
svaret är betecknande för hela denna
diskussion. När man har sagt, att man
velat undvika att ändra ett provisorium
i avvaktan på den stora utredningen
om majoritetsval eller ej, vill
jag framhålla, att de orättvisor, som
enligt vår mening, även om de inte är
av jätteomfång, följer med i det nuvarande
systemet, inte blir lättare att
bära därför att de upprepas.

Herr inrikesminister! Jag har aldrig
suttit och räknat ut hur mitt parti
skulle vinna varje år på den ena eller
andra finessen i valsättet. Jag har endast
lagt till grund en beräkning för
en lång serie av val. För oss har principen
om största möjliga rättvisa fått
vara avgörande, och härvid menar jag
rättvisa åt varje parti.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav först propositioner
beträffande det under överläggningen
framställda yrkandet om ärendets återförvisande
till utskottet för ny behandling,
nämligen dels på bifall till nämnda
yrkande dels ock på avslag därå;
och fann herr talmannen den senare
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Dahlén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter

Onsdagen den 14 mars 1956

Nr 10 105

Repetitionsövningsverksamheten under budgetåret 1956/57 m. m.

given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår
yrkandet om återförvisning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 4 till utskottet
för ny behandling, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
nämnda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Dahlén begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 131 ja och 84 nej, varjämte 5
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit yrkandet
om återförvisning av ärendet
till utskottet.

Härpå framställde herr talmannen
propositioner i fråga om utskottets
hemställan, nämligen dels på bifall till
samma hemställan dels ock på bifall
till den av herr Englund m. fl. vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Håstad begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Englund m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Håstad begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 131 ja och 85 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial,
nr 5, med förslag till ändringar
i riksdagsstadgan.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
41, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1956/57 under försvarets fonder m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—36

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 37

Lades till handlingarna.

§ 11

Repetitionsövningsverksamheten under
budgetåret 1956/57 m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 42, angående repetitionsövningsverksamheten
under budgetåret 1956/
57 m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

106

Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

Repetitionsövningsverksamheten under budgetåret 1956/57 m. m.

Punkten 1

I propositionen nr 1 hade departementschefen
under fjärde huvudtiteln
(punkt 1, s. 10—13 av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 4 januari 1956) framhållit,
att han räknat med att med vissa enstaka,
smärre jämkningar inställa repetitionsövningarna
under budgetåret
1956/57.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft dels
två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (1:405) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: 484), dels ock en inom
första kammaren av herr Hagberg
väckt motion (I: 172).

I motionen I: 172 hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att repetitionsövningar
i normal omfattning skulle
anordnas under budgetåret 1956/57
samt för detta ändamål anvisa ett belopp
av 67,7 miljoner kronor utöver vad
Kungl. Maj:t äskat under fjärde huvudtiteln.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med avslag å motionerna 1: 405
och 11:484 samt 1:172, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
anfört.

I motiveringen hade utskottet bl. a.
yttrat följande:

»Då utskottet nu icke vill motsätta sig
en begränsning av repetitionsövningarna
i av departementschefen föreslagen
omfattning, sker det under den bestämda
förutsättningen, att anordningen i
fråga endast är att betrakta som en engångsåtgärd.
»

Reservationer hade avgivits:

a) av herrar Svärcl, Staxäng och
Hjalmarson;

b) av herrar Karl Andersson, Åkerström
och Petterson i Degerfors, utan
angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: -

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Det är synd att vi valt
namnet »repetitionsövningar» på de ordinarie
inkallelseperioderna efter första
tjänstgöringen. I verkligheten är det ju
fråga om fortsatt utbildning, respektive
i sista skedet omskolning, som led i en
värnpliktstjänstgöring, väsentligt kortare
än på flertalet andra håll i världen.

Vad betyder förslaget om repetitionsövningarnas
slopande nästa budgetår?
En engångsåtgärd, säger försvarsministern,
och utskottet instämmer. Självfallet
anser också jag det värdefullt att
detta har sagts ut, men jag tror att uttrycket
»engångsåtgärd» kan ge en alldeles
felaktig bild av ingreppets verkliga
karaktär. Det gäller en åtgärd som
sträcker sina verkningar många år
framåt i tiden. Vi nedlägger mycken
möda och en hel del pengar på att
skaffa vårt försvar modern, effektiv
materiel enligt ett långtidsprogram som
riksdagen har godkänt. Det kan då inte
ur någon synpunkt te sig förnuftigt,
att en ingalunda ringa del av våra värnpliktiga
först efter en lång tidrymd blir
i tillfälle att lära sig hur denna materiel
skall utnyttjas eller i en mängd fall
aldrig får detta tillfälle. Vi håller t. ex.
på att modernisera vårt fältartilleri, en
högst angelägen sak, bl. a. genom köp
av franska 15-centimeters haubitser.
En del av dessa kommer nu tills vidare
inte att kunna användas. Detta är verkligen
inte en rationell försvarspolitik,
herr talman.

Det slösas inte med värnpliktiga i den
försvarsorganisation som vi lagt upp i
händelse av krig. Vi är ett litet folk
som har att försvara stora landområden.
Sanningen är, att vi har oerhörda
svårigheter att få männen i värnpliktsåldrarna
att räcka till för de absolut
nödvändiga anspråken. Att kompensera
denna underlägsenhet i antal med nya
tekniska resurser skulle kräva väldiga
ekonomiska insatser. Vi får inrikta oss
på att någorlunda söka skapa teknisk

Onsdagen den 14 mars 1956

Nr 10 107

Repetitionsövningsverksamheten under budgetåret 1956/57 m. m.

jämbördighet i förhållande till den
tänkbare motståndaren.

Regeringslinjen innebär att ett flertal
av våra operativa förband, motsvarande
drygt 15 procent av vår armé, vid
mobilisering inte blir i stånd att lösa
sina uppgifter. De kan inte omedelbart
sättas in i en försvarsstrid utan risk
för mycket stora förluster i människoliv.
Propositionen utgör ett utomordentligt
allvarligt avsteg från den ordning
för värnpliktsutbildningen, varom vi
här i riksdagen kunde bli eniga först
efter segslitna strider och ingående utredningar.

Försvarsministern meddelade oss sitt
beslut i försvarsberedningen, men vägrade
att ingå på några som helst förhandlingar
i sak, ville inte ens ge oss
en enda dags uppskov för att vi skulle
få ta del av de ansvariga militära myndigheternas
uppfattning. Samma kväll
höll försvarsministern sitt anförande i
radio. Detta, herr talman, är ett handlingssätt,
som i varje fall inte stämmer
överens med våra begrepp om hur man
bör gå till väga i en demokrati. Det ger
tvärtom obehagliga associationer till
helt andra styrelsesätt än vårt.

Varför har det synts oss så angeläget
att eftersträva ett sakligt samarbete i
försvarsfrågan helt utanför de vanliga
politiska motsättningarna? Främst av
tre skäl. För det första: ingen fråga
kan i vikt mäta sig med den som gäller
möjligheterna att skydda själva vår existens
som fri nation. För det andra:
det är lätt att riva ner en försvarsorganisation,
men att bygga upp den kräver
ett intensivt och långsiktigt planeringsarbete.
Detta måste kunna fortgå oberoende
av förskjutningar i de politiska
styrkeförhållandena. Följderna kan eljest
bli djupt ödesdigra för försvaret.
För det tredje: Enighet kring försvaret
stärker respekten för Sverige i andra
länder och ger oss där en ingalunda
föraktlig goodwill och ökar vår utrikespolitiska
handlingsfrihet. Denna är kärnan
i vår utrikespolitiska linje.

Försvarssamverkan förutsätter självfallet
enighet i de grundläggande försvarspolitiska
värderingarna. Det har
vi haft i Sverige, herr talman. Vi har
varit ense om att motstånd mot angrepp
skall göras till det yttersta i varje
läge och att den operativa målsättningen
skall vara att hela landet skall försvaras.
Är man överens om dessa utgångspunkter,
blir i själva verket marginalen
ganska liten för åsiktsdifferenser
om den totala ramen för försvaret,
ganska liten också för olika ekonomiska
bud i försvarsfrågan.

Jag har velat understryka detta därför
att vi ibland får höra, att våra synpunkter
på försvaret bör balanseras
mot deras på den demokratiska kanten
som nu förordar ganska hårda beskärningar
av vårt försvar. Förslagen härom
från en grupp inom regeringsblocket
går icke att förena med den operativa
grundidén. Vill man liksom väga
vår inställning mot denna grupps, ifrågasätter
man riktigheten av den militära
målsättning till vilken man eljest
oförbehållsamt anslutit sig.

Samarbete måste man emellertid vara
minst två om, och samarbetsviljan måste
vara ömsesidig. Givetvis har inte
minst vi anledning att tänka på detta,
vi som är en mindre part i det aktuella
sammanhanget. Det förslag till en kompromiss
om repetitionsövningarna som
vi har lagt fram är ett uttryck härför.
Det riktiga enligt vår mening är att
dessa övningar äger rum i vanlig ordning.
Regeringen har häremot åberopat
samhällsekonomiska svårigheter. Kanske
har därutöver funnits irrationella
funderingar, som inte redovisas i en
kungl. proposition.

Vi har likväl sagt oss: Låt oss ta
största möjliga hänsyn till Kungl. Maj:ts
uppfattning! Ta i år in åtminstone den
mest angelägna tredjedelen av dem som
normalt nu skulle ha fullgjort sin repetitionsövning
och slå ut de återstående
två tredjedelarna på de närmast följande
tre budgetåren!

108 Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

Repetitionsövningsverksamheten under budgetåret 1956/57 m. m.

Att detta förslag är tekniskt genomförbart
har vi fått bekräftelse på under
behandlingen i statsutskottets första
avdelning, men naturligtvis finns
det svagheter i förslaget i jämförelse
med den sakligt bästa lösningen. Det
är inte lika bra att ordna kompletterande
inkallelser några år framåt som
att planenligt fullfölja det tidigare fastställda
programmet.

Det gör emellertid ett egendomligt
intryck när denna invändning mot högerförslaget
framförs från håll, där man
accepterar regeringslinjen. Försvarsministern
säger — och utskottet ansluter
sig därtill •— att om den utrikespolitiska
situationen så skulle föranleda,
bör åtgärder givetvis vidtagas för att
genomföra även de repetitionsövningar
som nu föreslås inställda. Ställ häremot
överbefälhavarens kärva ord:
»Det är ytterligt osäkert om vi inför
en skärpning av det utrikespolitiska
läget får erforderlig tid att komplettera
utbildningen. Det måste vidare konstateras
att vår utbildningsorganisation
inte har en sådan kapacitet, att den
rår med någon väsentlig utsvällning av
den nuvarande utbildningsvolymen. Såväl
kapacitet som effekt blir givetvis
ännu lägre i samband med allmän mobilisering,
om det då över huvud taget
finns några utbildningsmöjligheter.»

Det är nu regeringsmajoritetens tur
att i handling visa prov på litet god
vilja. Ingen lär kunna påstå, att vårt
erbjudande företräder någon utrerad
ståndpunkt. Det är ännu inte för sent
för majoriteten att ta det lilla steg som
skulle behövas för att godta den skisserade
kompromissen. Vore det ändå
inte en handling av politisk klokhet att
göra det?

Om regeringsgruppen inte ens på
detta område vill göra ett försök till
sammanjämkning, så är det en omedgörlighet
som måste uppfattas som ett
dåligt varsel för framtiden. Att, som
regeringen och dess majoritet i riksdagen
gör i praktiskt taget varje fråga

där meningsskiljaktigheter föreligger,
inta en i stort sett avvisande attityd
till något slags praktiskt samarbete med
oliktänkande kan icke i längden undgå
att i hela den politiska arbetsatmosfären
skapa en tristess som inte blir till
gagn för någon.

Vårt förslag, herr talman, har alltså
byggt på förhoppningen att även regeringen
skulle önska visa tillmötesgående.
Kommer denna förhoppning på
skam, har huvudmotivet för vår framstöt
förfallit, och det riktiga är då
enligt vår mening att rösta för repetitionsövningar
i normal omfattning enligt
den motion som lagts fram av herr
Hagberg i första kammaren.

Vi har tidigare från vårt håll deklarerat,
att utrymme för förslag såväl till
utgiftsökningar som till skattelättnader
utöver regeringens planerade ram bör
beredas genom motsvarande begränsningar
av statsutgifterna, och denna
linje tänker vi fullfölja även nu. Kommer
vi i det läget, att vi anser oss böra
rösta för herr Hagbergs motion, ämnar
vi, förutom en del besparingar på driftbudgeten,
föreslå kortare uppskov med
vissa investeringar på kapitalbudgeten,
företrädesvis inom kommunikationsverken.
Det har förefallit oss vara en naturlig
lösning. Det råder enighet om
att repetitionsövningarna skall återupptas
efter nästa budgetår. Det har alltså
i relation till regeringens budgetplanering
gällt att skapa täckning för en
merutgift enbart närmast följande budgetår.
Med statsbudgetens uppläggning
för 1956/57 kommer ju både kapitaloch
driftutgifter att betalas ur skattemedel.

Ett kortvarigt uppskov med vissa offentliga
investeringar, hur betydelsefulla
i och för sig dessa än är, måste
enligt vår uppfattning vara en väsentligt
mindre olägenhet än den allvarliga
försvagning av vårt försvar med konsekvenser
för lång tid framåt, som skulle
bli följden av ett bifall till propositionen.
Även om propositionen skulle

Onsdagen den 14 mars 1956

Nr 10

109

Repetitionsövningsverksamheten under budgetaret 1956/57 m. m.

segra vid voteringen, kommer vi att
presentera de besparingsförslag som
hänger ihop med våra yrkanden i denna
fråga, detta för att vi vid riksdagens
slut skall kunna lägga fram ett sammanhängande
budgetalternativ på det
sätt vi har gjort sedan ett antal år tillbaka.

Herr talman! Jag ber att få vänta med
att ställa något yrkande till dess att vi
har fått besked från regeringsgruppens
talesmän om hur man där ställer sig till
det erbjudande, som vi här har velat
göra.

Under detta anförande tog herr förste
vice talmannen ånyo ledningen av
förhandlingarna.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Vid detta utlåtande har
vi tre ledamöter anmält en blank reservation
därför att vi är missnöjda
främst med den skrivning, som utskottet
har presenterat för kamrarna. Självfallet
bottnar detta i någon annan bedömning
av hela frågan om vårt svenska
försvar än den, som högerledaren herr
Hjalmarson före mig har redogjort för.
Det är klart att vi inte kan ansluta oss
till den uppfattningen, att man skall
vägra pengar till förstärkning av järnvägsbroar,
som är mer eller mindre livsfarliga,
för att möjliggöra att dessa repetitionsövningar
för kommande budgetår
kan genomföras i tidigare känd
omfattning.

När det gäller utskottets skrivning vet
jag att man har gjort gällande att den
står i god överensstämmelse med vad
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
har anfört. Jag vågar hävda
att det inte är en så god överensstämmelse
med vad han har anfört. Om
kammarens ärade ledamöter läser vad
som anförts av departementschefen och
som är citerat på s. 4 i detta utskottsutlåtande
och sedan ser efter i utskottets
skrivning och då hittar ett enda ord av
detta redovisat, så måste jag säga att ni

upptäcker någonting som jag inte har
kunnat upptäcka.

Här har utskottet valt att avstå från
att redovisa vad departementschefen
ändock har kunnat anföra som något av
en motvikt mot de eventuella förluster
i fråga om utbildningen, som man skulle
få genom att dessa övningar inställes.
Departementschefen anför här: »Jag vill
heller icke underlåta att peka på den
lättnad i det för närvarande hårt ansträngda
truppbefälets arbetsbörda som
temporärt ernås genom repetitionsövningarnas
inställande. I anslutning härtill
vill jag framhålla betydelsen av att
utrymme nu kan ges åt en intensifierad
verksamhet för det aktiva befälets egen
fortbildning under nästa budgetår. Vidare
förutsätter jag att särskilda åtgärder
vidtas för att i möjlig utsträckning
ordna tjänstgöring och utbildning av
den reservpersonal som avsetts skola
fullgöra tjänstgöring vid repetitionsövningsförband
under hösten 1956 och
våren 1957.»

För egen del måste jag nog tillägga,
att när statsrådet sagt detta är det inte
full täckning för vad han sedan säger
när han också, enligt min mening alltför
starkt, beklagar detta förslags verkningar.
Men det hindrar ju inte att det
är en uppenbar skillnad mellan statsrådet
och utskottet. Man gör gällande
att man har citerat statsrådet riktigt.
Jag vill bara be kammarens ledamöter
att i fjärde huvudtiteln läsa sidan 10
längst ned och jämföra med vad utskottet
skrivit. För egen del får jag fram
en skärpning i utskottets skrivning jämfört
med Kungl. Maj:ts.

Man anför sedan, vilket är gemensamt
för utskottet, statsrådet och de militära
myndigheterna, att dessa repetitionsövningar
är en fortsatt kompletterande utbildning
av de värnpliktiga. När man
säger så tänker jag på de meniga värnpliktiga,
och då är det väl en sanning
med modifikation. När man även erinrat
om att övningarna är nödvändiga
för att de skall bli i tillfälle att lära

110 Nr 10 Onsdagen den 14 mars 1956

Repetitionsövningsverksamheten under budgetåret 1956/57 m. m.

känna nya vapen, har jag i statsutskottet
liävdat, att om endast detta är det
avgörande skälet, så kan det ske på
mycket kortare tid än vad repetitionsövningarna
tar. Jag tror att det befäl,
som har att föra trupp eller som sitter
på staberna i samband med de manövrer
man kan ordna under repetitionsövningarna,
har ännu större behov av
denna kompletterande utbildning. Jag
tror att det vore riktigt att betona det
och inte uteslutande liksom föra de
värnpliktiga framför sig -— jag tänker
härvid på de meniga — som de vilka
repetitionsövningarna uteslutande är till
för.

Jag har opponerat mig emot vad utskottet
har skrivit, vilket delvis överensstämmer
med men också innebär en
skärpning av vad Kungl. Maj :t har sagt.
Jag har önskat få bort detta stycke,
andra stycket på s. 5 i motiveringen.

Sedan kommer ett stycke längre ned
på samma sida, vilket jag anser vara
den större skönhetsfläcken i denna
skrivning. Där säger utskottet: »Då utskottet
nu icke vill motsätta sig en begränsning
av repetitionsövningarna i av
departementschefen föreslagen omfattning,
sker det under den bestämda förutsättningen,
att anordningen i fråga
endast är att betrakta som en engångsåtgärd.
»

»Den bestämda förutsättningen!» Här
har man skärpt Kungl. Maj:ts skrivsätt
— det är inte fråga om något annat.

Herr talman! Jag har här behov av
att ställa ett yrkande som går ut på att
detta av mig nu citerade stycke skall
utgå ur motiveringen. Det kan ju ändock
inträffa, att utvecklingen trots alla
pessimister går i den riktningen, att vi
får anledning att överväga någonting
rörande dessa repetitionsövningar för
framtiden. För egen del skulle jag nog
anse, att man kunde avkorta repetitionsövningarna
något. Jag anförde i
statsutskottet, att man nog skulle kunna
klara sig med tjugo dagar eller högst
tjugotre för framtiden. Jag betraktar det

så att det är svårt att tänka sig sådan
prövning, om riksdagen följer utskottet
i det här lilla stycket.

De skäl som i dagens läge har motiverat,
att regeringen föreslagit repetitionsövningarnas
inställande, kan återkomma.
Det är inte bara de här nämnda
närmare 68 miljonerna som folkhushållet
sparar. Vi måste ju ändock utgå
ifrån att det är folk i de mest produktiva
åldrarna. Försök att räkna igenom
vad det betyder för folkhushållet! Det
är säkerligen tre gånger, kanske fyra
gånger den här summan som det betyder
för hela det svenska folkhushållet.
Vi kan komma i en situation, där vi får
väga mot varandra de här synpunkterna,
å ena sidan önskvärdheten av den
fortsatta kompletterande utbildningen
och å andra sidan hänsynen till en föreliggande
ekonomisk situation av mer
eller mindre bristande samhällsekonomisk
balans, samt därvid på nytt göra
en bedömning, som innebär en viss inskränkning
i dessa repetitionsövningar.
Det är för att för egen del, om jag
skulle vara med den gången kunna plädera
för den tanken, som jag återupprepar,
att jag nu yrkar, att det här stycket
på s. 5 längst ned, som börjar med:
»Då utskottet nu icke vill motsätta
sig ...» och slutar med »endast är att
betrakta som en engångsåtgärd» utgår
i föreliggande utskottsmotivering.

Häruti instämde herrar Spångberg
(s) och Lundqvist (s), fru Torbrink
(s) och herr Dahl (s).

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet endast
för att avge en deklaration. Jag
sade redan i statsutskottet, att jag inte
kommer att gräla i kammaren om detta,
men det är vissa saker som jag inte kan
sätta mitt namn under, sådan som skrivningen
nu är.

Jag vill försäkra att vi tre reservan -

Onsdagen den 14 mars 1956

Nr 10 111

Repetitionsövningsverksamheten under budgetåret 1956/57 m. m.

ter inte har annan mening än utskottet
angående den inskränkning som här
har föreslagits — där är vi alla överens
-— men jag vill i likhet med herr Åkerström
hänvisa till skrivningen. Det talas
i utlåtandet om de menliga konsekvenserna
av denna inskränkning,
men jag är för min del inte övertygad
om att det kommer att bli några menliga
konsekvenser. Det är givetvis beroende
av tidsläget, men eftersom ingen
tror på en skärpning av läget inom den
allra närmaste tiden, kan inte de menliga
konsekvenserna vara så stora.

Den andra frågan har också herr
Åkerström tagit upp, och det är att detta
skulle vara en engångsföreteelse. Ponera
t. ex. att avspänningen i världen
fortsätter! Då är det väl att i onödan
binda riksdagen, om man följer utskottet.
Jag är övertygad om att utskottets
talesman kommer att svara, att då får
vi pröva detta från andra utgångspunkter,
och det må vara hänt. Men denna
skrivning kan nog betraktas såsom en
spärr, om tidsläget skulle bli sådant, att
man skulle vilja våga sig på nya inskränkningar.

Jag är angelägen att säga, att bakom
denna deklaration föreligger från min
sida i varje fall inte några försvarsnihilistiska
synpunkter utan en rent
praktisk bedömning.

Herr talman! Jag hade inte ämnat
ställa något yrkande, men eftersom herr
Åkerström yrkat på strykning av viss
del av motiveringen ber jag att få ansluta
mig till detta yrkande.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag vill med några ord
motivera, varför jag för min personliga
del stöder den motion, som avgivits av
herr Hagberg i Malmö. Innehållet i det
majoritetsutlåtande från statsutskottet,
som i dag behandlas, har stärkt den
övertygelse, som jag haft och givit uttryck
åt sedan försvarsministern förra
hösten gjorde sitt dramatiska framträ -

dande i radion, nämligen att det knappast
finns någon hållbar saklig grundval
för regeringens förslag om repetitionsövningarnas
inställande under nästa
budgetår. Utskottet understryker
också kraftigt det betänkliga i denna
åtgärd och säger bestämt, att den icke
får upprepas. Det är klart, att denna
utskottets ståndpunkt i den nu rådande
situationen är mycket värdefull. Samtidigt
måste man ju fråga sig vad förklaringen
är till att denna enligt utskottets
mening mycket betänkliga åtgärd,
som icke får upprepas, skall vidtagas
just nu? Enligt min mening saknas en
tillfredsställande sådan förklaring.

Varken regeringen eller utskottet har
försökt sig på att åberopa världslägets
utveckling som motiv, och något skäl
av denna art finns, som jag strax skall
återkomma till, enligt min mening icke.
Från början gjorde försvarsministern,
såvitt jag kunde finna, stort nummer av
statsfinansiella skäl. Men det måste väl
ha varit, innan regeringen själv hade
budgetprognosen för 1956/57 klar för
sig. Eljest ställes försvarsministerns uttalanden
i höstas i en ganska egendomlig
dager.

I detta sammanhang vill jag också
säga ett ord till herr Hjalmarson, vars
argumentering jag för övrigt i denna
fråga i långa stycken kan följa. Vad
tjänar det egentligen till att återigen
upprepa, att högern skall föreslå kostnadsminskningar,
som uppväger kostnaderna
för repetitionsövningarna? En
sak är i varje fall fullständigt klar. Uttalanden
av det slaget måste verka som
en hjälp till regeringspartierna att hos
allmänheten underhålla en föreställning,
som saknar grund i verkligheten,
att repetitionsövningarnas upprätthållande
under nästa budgetår skulle nödvändiggöra
reduktioner på andra håll
i statsbudgeten. Var och en som vill
och även högern kan naturligtvis av
andra skäl föreslå vilka inskränkningar
man kan finna befogade. Men i ett läge,
där vi nästan drunknar i budgetöver -

112

Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

Repetitionsövningsverksamheten under budgetåret 1956/57 m. m.

skott, kan det inte på något sätt gagna
försvarets intressen att ge intrycket att
sådana inskränkningar skulle utgöra något
slags förutsättning för att repetitionsövningarna
skulle kunna upprätthållas.

För mig utgjorde försvarsministerns
förhastade avgörande i höstas ett varsel
om att en mera lättvindig syn på försvarsproblemen
kanske höll på att vinna
insteg i regeringskretsen. Jag tänkte
då inte endast på de faktiska skadeverkningar
för försvaret, som repetitionsövningarnas
uteblivande under ett
år skulle förorsaka. Dessa verkningar
skall ingalunda negligeras. En tillfredsställande
motivering för att dessa nackdelar
över huvud taget skall vållas försvaret
saknas, och detta är skälet för
mitt ställningstagande i själva sakfrågan.
Men om riksdagen menar allvar
och ställer sig bakom statsutskottets utlåtande,
synes emellertid åtminstone
vissa garantier uppnås för att dessa
nackdelar i framtiden skall kunna övervinnas.

Men jag vill gärna säga, att bakom
min oro också ligger mera allmänna bedömanden
av den militärpolitiska utvecklingen
över huvud taget i världen
och de reaktioner inom olika folkopinioner,
även i Sverige, som har betydelse
för denna, en utveckling där det
finns tendenser av betänklig karaktär.
Får jag, herr talman, med några ord
motivera varför jag anser detta.

I den stämning som rådde efter del
andra världskrigets slut och under den
första fasen strax därefter, sökte uppenbarligen
den demokratiska sidan med
Förenta staterna och Storbritannien i
spetsen mycket ivrigt att uppnå goda,
vänskapliga normala relationer med
kommunistsidan och Sovjetunionen. En
snabb nedrustning skedde i de båda
demokratiska stormakterna, medan Sovjetunionen
i mycket stor utsträckning
behöll sin militärapparat på krigsnivå.
Händelseutvecklingen under detta skede
blev inte uppmuntrande. I hela den

kedja av länder, som på gränsen mellan
öst och väst sträcker sig mellan Svarta
havet och Östersjön, slog kommunismen,
stödd av Sovjets militära styrka, snabbt
ner alla strävanden till demokratiska
regimbildningar, och järnridån fälldes
ned framför dessa länder.

Efter Atlantpaktens tillkomst började
en andra fas, då försvarsansträngningarna
åter kraftigt ökade på västsidan.
Denna fas sammanfaller i tiden med att
den kommunistiska aggressionspolitiken
nådde sina i varje fall temporära gränser.
Att här också finns ett orsakssammanhang
torde vara klart.

Jag anser, herr talman, att det är skäl
att mot den bakgrund jag här tecknat
även se på den tredje fasen i efterkrigsutvecklingen
som nu börjat. Vi har
noterat en omsvängning i Sovjetunionens
yttre attityd. Allmänt tal om samarbete
och fredsvänliga tongångar ingår
nu i denna, omväxlande med fortsatta
utfall mot den demokratiska världen.
Denna förändring, samtidigt som
nya direkta kommunistiska angreppshandlingar
uteblivit, har på flera håll
i Västerlandet och ingalunda endast i
Sverige framkallat gryende föreställningar
om en verklig avspänning i det
internationella läget. Varma förhoppningar
om att sådana föreställningar
skall visa sig berättigade hyser vi naturligtvis
alla. Men hittills saknas enligt
min mening varje verklig grund
härför. Inga som helst säkra tecken till
en begynnande demokratisk utveckling
inom ryskt samhällsliv eller rysk statsledning
kan spåras. Sovjet underhåller
alltjämt den största aktionsberedda
krigsmaskinen i världen. Trots detta
har tydligen den nya kommunistiska
attityden även medfört antydningar till
en förändrad, mera lättvindig inställning
till försvarsproblemen här och var
inom västdemokratierna, icke endast i
Sverige. Jag har all respekt för de ideella
motivbildningar som ligger bakom
pacifistiska målsättningar. Men de vaga
stämningar, som redan nu vill diskon -

Onsdagen den 14 mars 1956

Nr 10 113

tera ljusa förhoppningar om framtiden
i minskade försvarsansträngningar, oroar
mig. Att framkalla stämningar av
detta slag och om möjligt reducera västerns
försvarskraft är naturligtvis ett
av huvudsyftena med den nya sovjetryska
attityden. Lyckas detta, samtidigt
som kommunistblocket behåller eller
förstärker sin militära styrka, växer,
herr talman, enligt min mening krigsriskerna
på ett farligt sätt.

Erfarenheten ger nämligen, såvitt jag
förstår, bittra exempel på hur den ideella
pacifismen kan dra över världen
just de olyckor den vill undvika. Diktaturer,
våldsmentalitet, angreppslust hämtar
på ett beklämmande sätt sin styrka
och näring ur de hyggliga, demokratiska,
frihetsälskande och fredskära folkens
naturliga ovilja mot rustningar och
därav följande svaghet. Min avsikt är
inte att överdriva eller att framställa det
nuvarande världsläget så att risker av
detta slag skulle vara överhängande.
Min avsikt är att åter erinra om att vaga
men tydliga tendenser, som kan leda
till en förstärkning av dessa risker,
finns och att det är bättre ju förr de
uppmärksammas. Utan att vilja dra några
paralleller vill jag erinra om att få
slagord innehåller en så fruktansvärd
sanning som Churchills beskrivning av
det andra världskriget, när han kallade
det »det onödiga kriget». Händelseförloppet
mellan 1918 och 1939, i all synnerhet
mellan 1929 och 1939 är en lika
klar som skrämmande illustration till
hur en diktatur fick möjligheter att tillvälla
sig makten, växa i styrka och störta
världen i krig främst på grund av att en
ärlig fredskärlek inom de demokratiska
nationerna fick motivera en i praktiken
katastrofalt vankelmodig och misslyckad
utrikes- och försvarspolitik, framför
allt i Storbritannien, misslyckad
kanske friimst därför att diktaturen tillläts
uppnå ett försprång i rustningar,
som kom den att tro sig vara oövervinnlig.

Under utrikesdebatten för en vecka
8 — Andra kammarens protokoll 1956. Ni

amheten under budgetåret 1956/57 m. m.

sedan sades, vilket var fullständigt riktigt,
att det icke räckte med ett militärpolitiskt
jämviktsläge för att striden
mellan de kämpande ideologierna skulle
få eu ur västerländsk synpunkt acceptabel
utveckling. Det är fullständigt
klart att positiva åtgärder på en rad av
områden för att mildra eländet och
svårigheterna i de väldiga underutvecklade
områdena måste till. Men detta innebär
naturligtvis å andra sidan icke
att vi får glömma bort, — det tror jag
också sades i utrikesdebatten — att ett
jämviktsläge beträffande rustningarna
är en nödvändig förutsättning för att
demokratierna skall kunna känna en
rimlig grad av trygghet. Kan detta jämviktsläge
uppnås på en lägre rustningsnivå
än den nuvarande, så är detta så
mycket bättre. Men inträffar en förskjutning
i militär styrka till kommunistsidans
förmån, t. ex. genom förhastade
reduktioner av försvarsansträngningarna
i väster, blir läget ytterst allvarligt.
Jag tror att den tredje fasen i efterkrigsförloppet
då lätt kan övergå i en
fjärde fas, då kommunistsidans attityd
i känslan av militärt försprång åter förändras
och demokratierna kan ställas
inför långtgående krav på eftergifter av
olika slag.

Vi har små möjligheter att påverka
utvecklingen i dessa avseenden i stort.
Men vi har ansvar för oss själva i vårt
alliansfria men utsatta hörn av den demokratiska
världen. Regeringens lättvindiga
behandling av frågan om repetitionsövningarna
behöver, om den förblir
en isolerad företeelse i vår försvarspolitik,
icke tillmätas en alltför
stor betydelse. Är den däremot ett första
tecken på att regeringens ståndaktighet
håller på alt uppluckras, när det gäller
att motstå förståeliga men orealistiska
oluststämningar gentemot försvaret, då
har de, som icke för sitt samvetes skull
kan vara lika sangviniska, ingenting
annat att göra än att gå sin egen väg.
.lag hoppas varmt att vad som skett i
år beträffande vårt försvar verkligen
■ 10

114

Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

Repetitionsövningsverksamheten under budgetåret 1956/57 m. m.

skall bli en engångsföreteelse och att vi
i fortsättningen skall kunna i enighet
dela ansvaret. Därvid tror jag, att en
god ledstjärna är de kända orden, att
den, som i en hotfull värld vill bevara
freden, skall hoppas på det bästa men
vara beredd på det värsta.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! När herr Wedén talar
om det flödande budgetöverskottet, som
tydligen han och hans parti skulle kunna
använda både till ökade utgifter och
större skattesänkningar, så delar jag
inte hans uppfattning. Detta är så mycket
mera naturligt som jag har biträtt
den meningen att vi måste iaktta återhållsamhet
även när det gäller utgifterna
för försvaret. En sådan återhållsamhet
måste iakttagas på olika punkter
i budgeten, och då är det naturligt
att denna strävan även kommit till uttryck
i detta speciella fall. En sådan
återhållsamhet i försvarsfrågor är så
mycket mera angelägen som den sittande
försvarsutredningen och försvarsministern
själv brottas med svårigheterna
att hindra försvarsutgifterna från
att stiga alltför kraftigt. Visserligen har
en mindre stegring av försvarskostnaderna
skett även i år, men det är sådana
automatiska stegringar, som det
inte är mycket att göra åt.

Det är med hänsyn till denna återhållsamhet
som statsutskottets majoritet
har biträtt försvarsministerns förslag
att inställa vissa repetitionsövningar i
år. Vi har inom utskottet kommit till
den uppfattningen att vi på det sättet
gör minst skada. Som framgår av utskottets
skrivning har vi emellertid varit
betänksamma mot denna åtgärd, i
varje fall om repetitionsövningarna
skulle komma att inställas flera gånger.
Försvarsministern har dock förklarat
att så icke kommer att ske.

Till herr Hjalmarson vill jag säga
att vi inom utskottet har varit angelägna
om — åtminstone har detta varit

min strävan ■— att skapa samförstånd
i försvarsfrågan, vilket emellertid inte
betyder att vi skall gå med på högerns
propåer. I stället får debatten präglas
av ömsesidiga hänsynstaganden.

Som redan nämnts, har vi inte velat
vara med om någon ytterligare ökning
av försvarsutgifterna, och det gör väl
ingenting att jag här säger till herr
Hjalmarson, att när vi i utskottet diskuterade
de i högerns motion föreslagna
25 miljoner kronorna, så deklarerade
jag att jag personligen inte hadé
någonting emot att anslå den summan,
om motionärerna bara kunde anvisa
någon annan post under fjärde huvudtiteln,
där vi kunde pruta motsvarande
belopp. Jag talar emellertid bara för
mig själv i det stycket, och jag är medveten
om hur oerhört svårt det är att
företaga en sådan nedskärning, speciellt
om man biträder de materielanskaffningsplaner,
som vi får diskutera om
vid debatten om fjärde huvudtiteln, och
som omspänner en följd av år. Det
skulle säkerligen vara till större men
för försvaret, om vi rubbade denna
materielanskaffning genom nedskärning
av kostnaderna med de 67,7 miljoner
kronor, som vi nu sparar på att inställa
ifrågavarande repetitionsövningar
under föreslagen tid.

Jag förstår innerligt väl de från militärt
håll anmälda betänkligheterna mot
nämnda åtgärd, och jag förstår när ÖB
»talar kärva ord», som herr Hjalmarson
säger. Men till syvende og sidst måste
ju den beslutande parlamentariska institutionen
här ha sitt ord med i laget.
Man kan bedöma riskerna olika, men
jag tror att vad som här föreslås från
statsutskottets sida i nuvarande läge
icke innebär några större risker. Det
är inte någon oreparabel utan det är en
väl försvarbar åtgärd.

Andra personer tycker däremot — i
likhet med herr Åkerström — att utskottet
skulle ha gått längre än det
gjort. Herr Åkerström reagerar mot utskottets
skrivning att det här är fråga

Onsdagen den 14 mars 1956

Nr 10

115

Repetitionsövningsverksamheten under budgetåret 1956/57 m. m.

om en engångsåtgärd. Detta tolkar herr
Åkerström så att utskottet menat att
den aldrig får upprepas ens om liknande
förhållanden skulle uppstå i en
nära framtid. Så tror jag inte att utskottets
skrivning skall tolkas. Jag vet
också att bl. a. bevillningsutskottet har
använt samma formulering i sina utlåtanden
och att detta inte har hindrat
att händelsen upprepats.

När vi i första avdelningen har delat
och t. o. m. understrukit försvarsministerns
betänkligheter i här förevarande
avseende, så har vi gjort det i
medvetande om att åtgärden kommer
att betyda att en sjättedel av armén
inte är utbildad för strid, om någonting
skulle hända. Det är givet att om
repetitionsövningarna inställes även
nästa år, så blir denna icke stridbara
del av armén två sjättedelar, vilket helt
naturligt måste göra betänkligheterna
mycket starkare än om det får gå en
lång period utan att övningarna inställes.
I sistnämnda fall bör betänkligheterna
icke vara så stora. Det är så
man får tolka utskottets skrivning. Utskottet
har ju också klart redovisat att
det betraktar den vidtagna åtgärden
som en engångsföreteelse, vilken icke
utan stora risker kan upprepas kommande
år.

Föregående talare i denna debatt har
varit berömvärt kortfattade i sina inlägg,
och det skall jag också försöka
vara. Jag ber därför, herr talman, att
med dessa ord få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr STÅI1L (fp):

Herr talman! Liksom de föregående
talarna skall också jag försöka begränsa
mig till det allra nödvändigaste i denna
fråga, .lag tror sålunda att det utskottsutlåtande
som föreligger inte ger
anledning till någon diskussion om försvarsvilja
och pacifism och skäl för
och emot i det fallet, utan att man kan
inskränka sig till några synpunkter på
den rent konkreta fråga som föreligger.

Från folkpartiets sida har vi vid behandlingen
av detta regeringsförslag
liksom tidigare bemödat oss om att arbeta
för största möjliga enhet och samling
kring försvaret. Vi har sett det
principiellt på det sättet att det är
utomordentligt värdefullt att kunna ha
försvarsfrågan lyft över partierna, och
vi har ju under en lång följd av år hår
i riksdagen, om man tar kriget med,
lyft försvaret över partistriderna. Olika
meningar har förelegat endast beträffande
vissa detaljfrågor.

I år måste jag emellertid säga att försvarsministern
genom sättet att framlägga
detta förslag tyvärr bidrog till,
för att inte säga framtvang en diskussion
som hade varit ganska onödig. När
detta förslag framlades i november var
det självklart att de partier, som icke
varit med och diskuterat detta, måste
reagera emot metoden — jag är angelägen
att understryka att invändningarna
gäller det sätt på vilket förslaget
presenterades. Sedan man under en
följd av år samverkat om försvarsfrågans
lösning får vi helt plötsligt en vacker
dag höra, att regeringen utan att
samråda med övriga grupper gör ett
ganska radikalt ingrepp i försvarsorganisationen.
Jag tror att försvarsministern
själv måste förstå att detta inte
verkade som tecken på en önskan att
fortsätta det inledda samarbetet i försvarsfrågan.

Jag tror därför man måste konstatera
att ur försvarssynpunkt har detta icke
verkat lyckligt, det har haft menliga
verkningar för själva samlingsviljan och
ansträngningarna till enighet. Man kanske
kan säga som försvarsministern vid
något tillfälle, tror jag, har gjort, att det
var nödvändigt att regeringen tog detta
på sitt eget ansvar, .lag kan hänvisa till
vad herr Thapper sade alldeles nyss,
då han gav en invit till högern att spara
de 25 miljonerna någon annanstans
på försvarshuvudtiteln. Vad hade hindrat
alt man i varje fall fått ett tillfälle
all diskutera olika alternativa lös -

116

Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

Repetitionsövningsverksamheten under budgetåret 1956/57 in. m.

ningar? Jag tror att atmosfären kring
ärendets behandling hade blivit en annan,
om försvarsministern hade framfört
förslaget i beredningen och inte
hade lagt fram det någon dag efter det
att frågan var avgjord.

Jag skulle vilja hemställa till försvarsministern
att överväga om man
inte, nästa gång han har överraskningar
i beredskap, kunde skjuta undan
eventuella taktiska motiv, som här kan
ha legat i bakgrunden, och i stället ta
en överläggning öppet och rakt på sak,
precis som vi diskuterar allting annat
inom den krets som nu sysslar med
försvaret. Vi har mångfaldiga gånger
diskuterat tanken på ett försvarsråd,
och den försvarsberedning som nu sitter
skulle mycket väl i den situationen
ha kunnat fungera som ett sådant försvarsråd.

Om man, som försvarsministern kanske
gör, invänder att de ekonomiska
konsekvenserna måste dock regeringen
ta, så vill jag härtill svara att finansieringen
av det ena eller det andra är väl
ändå inte liktydigt med ändringar på
försvarshuvudtiteln. Det är ju inte det
vi talar om, hur finansieringen skall gå
till. Fattas bara att oppositionen skulle
vilja binda regeringen på den punkten.
Men om det är allvar med talet om
enighet kring försvarsfrågan, skall man
också överlägga om den. Regeringen
kan väl ändå inte mena att den i alla
situationer skall finna enighet omkring
just regeringens lösning. Jag beklagar
alltså själva tillvägagångssättet vid framläggandet
av detta förslag. Jag tror det
varit lyckligare för samlingen kring försvarsfrågan
om man från början valt
en annan metod, även om den kanske
utåt tett sig mindre gynnsam ur politisk-taktiska
synpunkter.

När sedan frågan handlagts inom utskottet
och utskottsavdelningen har ju
högern haft en linje, som gått ut på en
ökning av 25 miljoner kronor och som
herr Hjalmarson tidigare här presenterat,
och dessutom den linje som tydligen

nu kommer att bli högerns, nämligen
repetitionsövningar i vanlig ordning.
Under utskottsbehandlingen har emellertid
högern hållit fast vid de 25 miljonerna,
medan däremot utskottsmajoriteten,
regeringspartierna, hållit fast
vid regeringsförslaget.

Jag vill gärna omtala att från vår
sida i avdelningen gjorde vi i detta
läge en undersökning, huruvida det
fanns intresse för att uppnå enighet
kring ett ännu något lägre bud än de
25 miljonerna. Vi sade vid detta tillfälle
ifrån, att vi var de sista att vilja
överdriva det militära värdet av ett
sådant förslag, ty redan 25-miljonersförslaget
är ju, som herr Hjalmarson
också här konstaterat, av relativt ringa
värde, men det skulle ha varit en stor
tillgång om ett sådant bud hade kunnat
samla fortsatt enighet. Detta var vår
tanke.

Det visade sig då att herr Gillström,
som representerade majoritetspartierna,
liksom högern förklarade att man inte
ansåg sig kunna vara intresserad av en
sådan lösning, och därmed fanns ingen
anledning för oss att föra fram ett tredje
alternativ. Då var frågan: vilket var
det väsentligaste ur enighetens och ur
försvarets synpunkt? Jag skall gärna
konstatera att så som utskottsutlåtandet
nu är skrivet — det bör ändå innebära
en garanti för att det gäller en engångsföreteelse
— tror jag det är ur försvarssynpunkt
lyckligare och värdefullare
än en särlinje på några miljoner, en
linje som icke kunde bli mer än en demonstration,
en manifestation av en
starkare försvarsvilja.

Detta är vår synpunkt på de önskemål
som föreligger. Jag tror att det för
dagen inte finns anledning att polemisera
vare sig hit eller dit. Med det goda
handlag, som försvarsministern besitter,
bör det vara möjligt att i fortsättningen
få försvarsfrågorna behandlade
så, att vi slipper en sådan här sönderdelning
och i stället får en uppgörelse
i enighetens tecken.

Nr 10 117

Onsdagen den 14 mars 1956
Kepetitionsövningsverksamheten under budgetåret 1956/57 m. m.

Herr talman! Jag kan inte förstå, att
det i dagens situation och efter det
yrkande, som här har ställts av herr
Thapper, finns möjlighet att tänka sig
en kompromiss kring något ytterligare
yrkande. Vid denna tidpunkt i debatten
vill jag därför hemställa om bifall
till utskottets förslag, som vi från folkpartiets
sida i nuvarande situation stöder.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har begärt replik
därför att det, såvitt jag förstår, var
till mig i egenskap av högerns representant
i utskottet som herr Ståhl skulle
ha gjort det erbjudande i försvarsfrågan,
som han nyss nämnde om. Om jag
förstod honom rätt, skulle han ha sökt
finna en lösning som kostade inte 25
miljoner, såsom den av oss föreslagna,
utan något mindre.

Tillåt mig då säga — jag hoppas att
ingen misstycker, om jag ger en ganska
öppen redovisning — att jag tidigare
hade, som jag tyckte, både uppriktiga
och angenäma samtal med herrar Ohlin
och Ståhl angående högerns förslag.
Vederbörande sade mig, att de ville
göra en undersökning i sin grupp, huruvida
det kunde vinnas något större
anslutning för ett kompromissförslag.
Jag fick intet besked om något resultat
av denna undersökning, vilket jag uppfattade
som att man konstaterat, att det
inte gick att få någon enighet kring ett
förslag, som låg i linje med högerns
motion.

Det var först under behandlingen i
utskottet som herr Ståhl rent i förbigående
kastade fram tanken, att det
skulle kunna finnas en möjlighet att
enas om 17 it 18 milj. kr. Jag tror
inte att någon av de närvarande uppfattade
detta som särskilt allvarligt
menat. Det har sagts mig, att under
debatten i första kammaren har en
socialdemokratisk ledamot förklarat,

att han inte uppfattade tanken som så
allvarligt menad. — Det är bara detta
jag velat öppet redovisa, att vi har
ingalunda stått främmande för samarbete,
men vi fick inte det gensvar,
som vi hade hoppats på.

Får jag bara, eftersom jag ändå har
ordet, säga att jag uppfattar repetitionsövningarnas
inställande som en mycket
allvarlig sak särskilt ur den synpunkten,
att repetitionsövningarna numera
har långt viktigare innebörd än för
några år tillbaka. Det är nu i mycket
stor utsträckning fråga om nyinlärning
inte bara repetition av de inkallade, sedan
vi efter 1953 fått ett stort tillskott
av nya vapen. En liten nation kan ju
inte tävla med större länder i fråga
om kvantiteten, men vi får lov att se
till att vi så långt möjligt inte blir underlägsna
när det gäller kvaliteten.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom händelseförloppet
på första avdelningen spelat en
något överdriven roll i första kammaren
och i viss mån även här, skall jag
be att få precisera vad som inträffade.
Avdelningen hade en föredragning av
statssekreteraren i försvarsdepartementet,
och under denna ställde jag en
fråga om kostnaderna för att ta in visst
manskap, nämligen servispersonal på
nya vapen, som tidigare inte hade övats
på dessa vapen. Vi fick en ungefärlig
kostnadsuppgift.

Jag skall gärna yppa, att jag, när
föredragningen var slut och statssekreteraren
hade avlägsnat sig, i den överläggning
som följde riktade en fråga
till representanterna för regeringspartierna
och för högern, huruvida de var
intresserade av att försöka nå enighet
kring ett bud av den storleksordning,
som angivits under statssekreterarens
föredragning. Om ett sådant intresse
förefanns, skulle jag återkomma med
ett yrkande.

Den förste som svarade på frågan var

118 Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

Repetitionsövningsverksamheten under budgetåret 1956/57 m. m.

herr Skoglund, som — såvitt jag förstod
på högerns vägnar, eftersom herr
Skoglund var den ende högermannen
vid bordet —• förklarade att han inte
kunde finna den av mig skisserade vägen
framkomlig.

Ögonblicket därefter svarade på regeringspartiernas
vägnar förstakammarledamoten
herr Gillström, att man inte
heller på det hållet var intresserad för
en sådan lösning. Jag förklarade då precis
detsamma, som jag sagt i dag, herr
talman, nämligen att jag inte ville överdriva
betydelsen ur militär synpunkt
av ett sådant bud, men jag påpekade, att
det med tanke på att även i år få enighet
och samling kring försvaret skulle
vara värdefullt. När det icke gick att
få resonans från någondera sidan för
en sådan kompromisslösning, förklarade
jag också då — det behöver jag
inte göra om här, herr talman — varför
jag lät detta bud falla. Jag beklagar,
att det inte kunde accepteras, inte
så mycket kanske -— jag upprepar det
gärna — ur försvarssynpunkt som med
hänsyn till det önskvärda i enighet och
fortsatt samling.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h) kort genmäle:

Herr talman! Jag känner herr Ståhl i
hans egenskaper av både publicist och
riksdagskamrat som en frimodig man,
som brukar säga ut vad han vill och
tänker. Att han i detta fall skulle vara
så försynt, att han bara kom med antydningar,
som var svåra att uppfatta,
är mig fullständigt främmande. Enligt
min mening är det här, när herr Ståhl
talar om samling kring försvaret, inte
så mycket fråga om en samling för
försvaret som snarare en samling mot
detsamma.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste säga, att om
herr Skoglund hade så svårt att uppfatta
vad jag talade om vid bordet i
första avdelningen, förvånar det mig

att han då hade så lätt att ge svar på
den fråga, som jag framställde. Svaret
kom ögonblickligen, och herr Skoglund
var den förste som svarade. Det förefaller
litet anmärkningsvärt att det är
nu efteråt — först i pressen och sedan
i dag i riksdagen -— som min propos
har råkat bli så grumlig och svåruppfattbar.
På avdelningen var den inte
det, eftersom både herr Skoglund och
herr Gillström svarade omgående och
mera prompt, det skall jag erkänna, än
jag vågat hoppas. Detta verkar en smula
egendomligt.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Eftersom herr Hjalmarson
gick ut i denna debatt på ett vida
stillsammare sätt än högerpartiets representant
i första kammaren gjorde, anser
jag, att jag kan begränsa mitt svaromål
i förhållande till vad jag fann mig
vara tvingad att göra i medkammaren.

Jag skall först säga några ord beträffande
tillvägagångssättet vid beslutets
om repövningarna fattande och offentliggörande.
Herr Hjalmarson gjorde gällande,
att detta tillvägagångssätt egentligen
var värdigt ett annat styrelseskick
än vårt, vad han nu kunde mena därmed.
Vad som skedde var i själva verket
ingenting annat än att regeringen
med utgångspunkt ifrån sin syn på det
samhällsekonomiska läget lade fram ett
förslag, som var betingat därav.

Det är tydligen fortfarande inte klart
vilken ställning, som den sittande försvarsberedningen
skall ha. Min syn kan
i det avseendet inte överensstämma med
vare sig herr Hjalmarsons eller herr
Ståhls. Till att börja med tar jag fasta
på att man inte inom fjärde huvudtitelns
anslagsram har funnit något hållbart
alternativ till det förslag, som jag
lagt fram. Nu säger herr Ståhl, att jag
inte har gett de övriga partiernas representanter
tillfälle att diskutera dessa
ting. Hur kan han komma med ett sådant
påstående? Här sitter han själv

Nr 10

119

Onsdagen den 14 mars 1956
Repetitionsövningsverksamheten under budgetåret 1956/57 m. m.

som medlem av statsutskottets första avdelning
och statsutskottet i dess helhet
som ju har alla möjligheter att fingranska
regeringens förslag och med
utgångspunkt därifrån komma med ett
annat alternativ än repetitionsövningarnas
inställande. Själv hade jag den
meningen, att man antagligen inte skulle
kunna komma fram till ett hållbart
alternativ, men det har gjorts gällande
både av oppositionens representanter
och av dess tidningar, att sådana möjligheter
skulle kunna finnas. Men varför
har Ni inte plockat fram dem i statsutskottet?
Vadan denna degradering
av statsutskottet, som herr Ståhl gör
sig skyldig till, när han anser, att jag
inte har berett de olika partiernas representanter
möjlighet till andra alternativ
inom fjärde huvudtitelns ram? Det
är för mig rätt obegripligt.

Vad sedan den andra saken beträffar,
är det verkligen meningen, att försvarsberedningen
skall ta ståndpunkt
till och besluta om eller över huvud taget
diskutera de förslag, som läggs
fram av regeringen i årets aktuella budget?
Jag har den uppfattningen, att så
icke är fallet. Försvarsberedningens
uppgift är att på längre sikt leta sig
fram till en utformning av vårt försvar,
om vilken vi helst skall kunna enas och
som står i överensstämmelse med de
krav, som kan resas med tanke på den
militärtekniska utvecklingen. Om försvarsberedningen
skall ta ståndpunkt
till fjärde huvudtiteln, sedd i relation
till andra huvudtitlar — tv det är just
med utgångspunkt därifrån, som regeringen
fattar sina beslut — innebär det
i själva verket, att försvarsberedningen
skall sätta sig ned som en extra statsrådsberedning
och genomgå regeringens
förslag. Försvarsberedningen kan
inte fatta ett beslut om de åtgärder, som
vi vidtar beträffande fjärde huvudtiteln,
isolerad från vetskapen om de åtgärder,
som vi tvingas vidtaga inom
budgeten i dess helhet. Det är därför
jag inte alls betraktar det som så orim -

ligt, som man gör gällande, att regeringen
handlat på sätt som skett.

I första kammaren sades det att om
mina synpunkter i detta fall var riktiga,
kunde jag ha nöjt mig med att per radio
underrätta försvarsberedningen om
den åtgärd regeringen tänkte vidta. Jag
medger att det är precis vad jag borde
ha gjort, men anledningen till att så
inte skedde var, att jag givit försvarsberedningen
löfte om en föredragning
av hur jag ämnade lägga upp nästa års
försvarsbudget. Under sådana förhållanden
ansåg jag, att jag borde underrätta
försvarsberedningen om den tilltänkta
åtgärden innan jag gav offentlighet
åt förslaget. Jag var med andra
ord bunden av detta löfte; det var skälet
till att försvarsberedningen underrättades
på sätt som skedde. — Detta beträffande
tillvägagångssättet.

Vidare måste jag säga, att jag finner
det underligt att högerns representanter
inte märker, att de själva genom det
förslag, som de nu framställt, understryker
de synpunkter jag gjort mig till
tolk för. Enbart det förhållandet att högern,
för att någonstans ta igen de 25
miljonerna, efter vad jag hört tänker
föreslå en reduktion av SJ:s kapitalinvesteringar
med 10 miljoner, av vattenfallsverkets
med 14 miljoner och av telegrafverkets
med 2 miljoner, visar ju
att om man skall kunna komma med alternativa
förslag till mitt förslag och
inte vill göra inskränkningar på fjärde
huvudtiteln, måste det bli fråga om en
bedömning av budgeten i dess helhet.

Märker man inte att man gräver en
fallgrop för sig själv och sin argumentation
när man framställer dessa förslag?
Det visar ju bara att riksdagen,
på samma sätt som tidigare regeringen,
måste ta ståndpunkt till frågan om huruvida
man i stället skall skära ned investeringarna
för statens järnvägar med
allt det trassel detta kan medföra i form
av fördröjda rationaliseringar och nyanskaffningar,
något som bland annat
skulle innebära att bristen på godsvag -

Nr 10

120

Onsdagen den 14 mars 1956

Repetitionsövningsverksamheten under budgetåret 1956/57 m. m.

nar kommer att bli kännbar även i
framtiden. Vidare blir det riksdagens
sak att precis som regeringen ta ståndpunkt
till frågan om huruvida man skall
pruta 14 miljoner på vattenfallsverkets
stat, vilket innebär att byggandet av en
rad kraftverk kommer att fördröjas.
Det är inte bara mitt föregående som
kommunikationsminister utan också
mina synpunkter på den allmänna gradering
av investeringsbehoven, vilken
måste ske, som gör att jag kommer
till den slutsatsen, att ett sådant uppskov
skulle vara mindre välbetänkt,
kanske t. o. m. ur försvarets synpunkt,
eftersom kraftverken behöver underjordiska,
bombsäkra lokaler.

Vidare skulle jag vilja göra högern
och även oppositionens representanter
i övrigt uppmärksamma på en sak, när
man talar om den fruktan man hyser
för att det skall ske en uppluckring av
försvarsviljan bland annat inom regeringen.
Det gäller att se på tingen i sin
helhet, inte bara när det gäller det budgetmässiga
utslaget på fjärde huvudtiteln
och andra huvudtitlar utan också
när det gäller de krav, som man ställer på
staten om att den skall tillvarata samhällsmedborgarnas
intressen på olika
områden, och de resurser, som man i
detta avseende vill ge staten. Man har
som sagt trott sig på olika håll iaktta
en uppluckring av försvarsviljan. Jag
vill säga, att så länge oppositionspartierna
med sina ledare i spetsen ständigt
och jämt återkommer till kravet
om skattesänkning, ständigt och jämt
riktar förebråelser mot regeringen för
att den i detta avseende inte skulle tillräckligt
tillgodose de enskilda medborgarnas
intressen och ständigt hävdar,
att staten och kommunerna bör avhändas
en del av skattemedlen till förmån
för de enskilda medborgarna, så länge
är det inte så märkvärdigt, herr Iijalmarson,
att en del av befolkningen i
vårt land drar den slutsatsen, att regeringen
borde tillmötesgå dessa krav ge -

nom att i viss utsträckning minska på
försvarsutgifterna.

Jag vet inte, om högern kommer med
något överbud på finansministerns förslag
om skattesänkning, men därest så
sker förutsätter jag, att man lämnar
hållbara alternativ till de besparingar
som måste göras, och jag frågar mig
hur detta kommer att te sig ur försvarets
intresse. Jag hoppas att jag inte
skall göras ansvarig för någon uppluckring
av försvarsviljan, men jag vill slå
fast att samtidigt som den militärtekniska
utvecklingen, genom de alltmer
finslipade vapen och invecklade ting av
olika slag som kräves för att vårt försvar
skall kunna hållas i nivå med försvaret
i andra länder, obönhörligt medför
ökade kostnader. Detta ackompanjeras
med ideliga förebråelser mot regeringen
för att vi inte vill tillmötesgå herr
Hjalmarsons och andras krav på skattesänkningar.
Jag undrar vilka verkningar
detta kommer att ha på lång sikt.
Jag tror inte att man kan isolera utgiftssidan
i statsbudgeten från inkomstsidan.

Vidare vill jag säga någa ord om de
följdverkningar, som ett inställande av
repetitionsövningarna kan komma att
få. Jag har inte försökt att dölja, att jag
betraktar den åtgärd, som regeringen
har vidtagit som allvarlig. Jag har erkänt,
att det innebär att man eftersätter
en del av den utbildning som skulle
vara önskvärd. Å andra sidan finns
emellertid inte någon anledning att
överdriva verkningarna av detta. Jag
förstår militärerna, när de gör gällande
att en sjättedel av armén skulle bli
stridsoduglig. Militärerna anför sådana
argument, därför att de har det omedelbara
ansvaret för det trim, i vilket
försvaret befinner sig. Men man kan
inte komma ifrån, att det bara är en
mindre del av de 85 000 som skall omskolas
för lokalförsvaret och för de nva
vapnen. Den största delen behöver inte
inhämta sådana nya lärdomar. Jag skall
dock medge, att det är av vikt att dessa

Onsdagen den 14 mars 1956

Nr 10

121

Repetitionsövningsverksamheten under budgetåret 1956/57 m. m.

repetitionsövningar äger rum, därför
att befälet skall bli i tillfälle att träna
med större förband än vad som blir
fallet därest man inställer övningarna.
Men jag vill sålunda ha slagit fast, att
det är en mindre del som behöver nyutbildas
i detta sammanhang. Detta har
för resten också högern gett eftertryck
åt, eftersom den kompromiss som högern
har lagt fram i själva verket är en
illustration till vad jag här har sagt.

Sedan kan jag försäkra herr Wedén,
att det inte finns någon i regeringen
som har någon lättsinnig syn på dessa
ting. Självfallet följer regeringen med
största uppmärksamhet vad som sker på
det utrikespolitiska fältet. Vi vill inte
dra några förhastade slutsatser om det
utrikespolitiska läget, men vi bortser
inte från den ljusning vid horisonten,
som vi anser oss kunna skymta. Det är
dock inte detta förhållande som har
föranlett detta beslut, det har deklarerats
gång efter annan från regeringen.
Det kan knappast sägas vara tal om
uppluckring av regeringens mening om
försvarets betydelse, när vi lägger fram
en försvarsbudget som slutar på 2 170
miljoner kronor, om jag räknar med
både drifts- och kapitalbudgeten. Det
bör väl kunna räknas regeringen till
godo, allrahelst som den anser att försvaret
skall vara ett stöd för den utrikespolitik
vi vill föra och om vilken det
i varje fall formellt inte tycks vara delade
meningar mellan partierna.

Vad möjligheterna till samförstånd
om försvaret beträffar, vill jag säga att
vi aldrig kan komma ifrån, att vi behöver
göra en avvägning mellan vad vi
anser oss vilja ge exempelvis till social
upprustning och vad vi anser bör
gå till försvaret. Det skall visserligen
erkännas, att vi har haft samförstånd
omkring vårt försvar, men om man
blickar tillbaka på den politik som har
förts i vårt land, kan man knappast
undgå att se, att medan exempelvis högern
har gett starkast eftertryck åt försvaret,
har socialdemokratien och jag

kan säga båda regeringspartierna gett
hårdare eftertryck åt den sociala upprustningen.
Jag har den uppfattningen,
att så i viss mån kan ske också i fortsättningen.
Jag anser det nämligen vara
icke utan betydelse, att vi i vårt land
skapar sociala förhållanden, som kan
medverka till den allmänna uppslutning
kring ett relativt starkt försvar,
som jag själv är anhängare av.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Varför var vi i försvarsberedningen
så angelägna att få höra
de militära experterna, när försvarsministern
lämnade sitt dekret? Vi hade två
skäl: dels naturligtvis att vi ville höra
deras uppfattning om åtgärden som sådan,
och dels att vi gärna ville höra deras
mening om anslagens fördelning
under fjärde huvudtiteln under de av
regeringen angivna ekonomiska förutsättningarna.
Menar verkligen försvarsministern
på fullt allvar, att det är ett
uttryck för en god samarbetsanda att
inte ens vilja vara med om en enda
dags uppskov för att klara en sådan
sak? Nej, herr försvarsminister, det går
inte att försvara Ert handlingssätt i den
situationen.

Nu säger försvarsministern: Ni har
ju haft tillfälle att i statsutskottet göra
den prövning som begärdes i försvarsberedningen.
Låt mig då uppriktigt säga
försvarsministern, att jag tror att militärerna
kanske inte är så angelägna att
tala om en omfördelning av anslagen
men av helt andra skäl än dem som
försvarsministern i första hand tänkte
på. Jag tror nämligen att de är mycket
oroliga för att ett förslag från dem till
omfördelning under fjärde huvudtiteln
bara skulle leda till att man tog prutningarna
utan att ge någonting i stället.
Tyvärr har vi tråkiga erfarenheter av
detta. Jag antar att inte heller försvarsministern
är främmande för att del kan
ligga till på det sättet.

Skall man räkna med ett verkligt och

122

Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

Repetitionsövningsverksamheten under budgetåret 1956/57 m. m.

förtroendefullt samarbete i försvarsfrågan
måste det ske på ett delvis annat
plan än det på vilket försvarsdiskussionen
tidigare i olika sammanhang har
förts. Vad försvarsberedningen nu i
första hand har att göra är att ta ställning
till överbefälhavarens plan. Jag har
fattat det så, att utgångspunkten därvid
har varit gemensam för regeringen
och oppositionen, nämligen att man
skall acceptera den tidigare hävdade
operativa målsättningen. Åtgärder från
regeringens sida — medan beredningen
arbetar — som väsentligen kan påverka
möjligheterna att tillgodose denna målsättning,
kan ju på ett fullständigt radikalt
sätt förändra förutsättningarna för
hela vårt arbete. Inte kan väl försvarsministern
mena, att detta är ett vettigt
sätt att bedriva en försvarssamverkan?
Jag vill bara kort och gott säga, herr
talman, att om nu denna indragning av
repetitionsövningarna under nästa budgetår
av regeringen betecknas som en
engångsåtgärd och utskottet understrukit
detta, så hoppas jag att herr försvarsministerns
handlingssätt i försvarsberedningen
också skall vara en
engångsåtgärd. I annat fall tror jag att
försvarsministern själv kommer att göra
det omöjligt att fullfölja det samarbete,
som även han i sitt anförande nyss var
angelägen att understryka betydelsen av.

Så till skattesänkningen. Ja, herr talman,
inte ens Torsten Nilssons vältalighet
räcker till för att ge realism åt det
skattesänkningsresonemang han för mot
bakgrunden av det kompromisserbjudande,
som vi gjort och som berör
ungefär 2 promille av statsbudgeten.
Försvarsministern har inte tillräckligt
med luft under vingarna för sitt inlägg
i denna punkt.

Jag måste också inte utan ledsnad
säga, att jag av försvarsministerns uttalande
förstod, att han inte med tillräckligt
intresse har följt den samhällsekonomiska
debatten. I så fall skulle
kanske ändå försvarsministern ha observerat,
att vi har en annan samhälls -

ekonomisk bedömning än regeringen.
Den har vi ingående utvecklat så sent
som i remissdebatten för två månader
sedan. Jag känner inte något behov av
att ånyo utveckla den i denna debatt.

Låt mig bara fästa uppmärksamheten
på en huvudlinje. Vi vill sänka den totala
utgiftsramen för att underbygga
rejäla skattelättnader åt alla. Inom den
något mer begränsade utgiftsram, som
vi håller oss till i jämförelse med statsverkspropositionen,
önskar vi på olika
punkter få till stånd en annan fördelning
av utgifterna än regeringen vill ha.
Det är detta som försvarsministern nu
nästan tycks finna omoraliskt. Det var
förresten alldeles förskräckligt vilka
moraliska tongångar försvarsministern
anslog i sitt inlägg. Borde inte försvarsministern
dra konsekvensen härav och
karakterisera hela riksdagen som en
omoralisk institution? Man lever väl
inte uppe på höjderna i okunnighet om
att en av riksdagens huvuduppgifter
fortfarande är att granska regeringens
budget? Vi tänker inte springa till försvarsministern
eller till någon annan regeringsledamot
och be om lov att få
göra en självständig bedömning när
det gäller utgifter och skatter, även om
det skulle vara ett idealtillstånd för ett
socialdemokratiskt statsråd om alla
gjorde så här i riksdagen.

Endast några ord om de besparingar
som vi har förordat. Först kanske jag
får säga ett ord i förbigående till min
ärade vän herr Wedén. Vi har ett budgetöverskott,
det är riktigt, men enligt
vår uppfattning kan detta budgetöverskott
inte ge anledning till etablerandet
av någon politisk huggsexa för att tillgodose
den ena eller den andra uppgiften,
även om dessa i sig själva kanske
kan vara angelägna och värdefulla. Det
är därför vi även när det gäller försvarsutgifterna
fullföljt den ekonomiska
linje, som jag tidigare skisserat.

De besparingar som vi kommer att
föreslå, bygger inte på någon olikhet i
uppfattningen om investeringarna som

Onsdagen den 14 mars 1956

Nr 10

123

Repetitionsövningsverksamheten under budgetåret 1956/57 m. m.

sådana. Det framgår av att vi uttryckligen
förordar endast ett uppskov med
vissa investeringar. I verkligheten rör
det sig här om mycket begränsade uppskov
—- i flertalet fall några veckor eller
en eller annan månad. Visst kan
detta vara en olägenhet — det förnekar
jag inte ett ögonblick — men enligt vårt
förmenande är det inte en olägenhet av
samma storleksordning som den nedsättning
av vår försvarskraft, som blir ett
resultat av ett bifall till regeringens förslag.

Vår känsla av ansvar, herr försvarsminister,
för samhällsekonomien är lika
stor som regeringens, men vår känsla av
ansvar för vårt försvar gör det omöjligt
för oss att biträda Kungl. Maj :ts proposition.

Efter det besked som nu lämnats från
majoritetens talesmän, återstår det bara
för mig att med djupt beklagande konstatera,
att det uppenbarligen inte finns
förutsättningar för en sådan kompromisslösning
som vi från vårt håll erbjudit.
I det läget ber jag, herr talman,
att i anslutning till vad som från vårt
håll tidigare anförts få yrka bifall till
den motion, som väckts av herr Hagberg
i första kammaren.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Det var det avsnitt i
försvarsministerns tidigare anförande,
som handlade om enighet i försvarsfrågan,
som föranledde mig att begära ordet.
Jag tyckte — och jag var sannolikt
inte ensam om det intrycket -— att försvarsministern
tog litet oväntat lätt på
intresset för en sådan samling i försvarsfrågan.
Han framhöll ju skillnaden
mellan å ena sidan högerns betonande
av försvaret och å andra sidan socialdemokraternas
betonande av det sociala
reformarbetet. .Tåg blev litet överraskad
av detta, ty som försvarsministern vet
har vi under en följd av år kunnat vidmakthålla
enighet kring försvaret med
det utrymme för sociala reformer som
vi — i stort sett också enigt — har fun -

nit vara påkallat. Det finns väl inte något
i det nuvarande läget som därvidlag
tyder på en förändring, utan det bör
med en smula ambition och ansträngning,
kanske speciellt från chefens för
försvarsdepartementet sida, vara möjligt
att fullfölja den politiken. Jag skulle
vilja säga till försvarsministern, att det
väl framför allt bör ligga i hans intresse
att icke här liksom spela på möjligheten
till motsättningar utan i stället verkligen
positivt ta vara på den vilja till
samling och enighet kring försvaret,
som ju finns i den svenska riksdagen.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Får jag bara säga två
ord till herr Hjalmarson.

Såvitt jag förstår måste det budgetresonemang,
som herr Hjalmarson för,
innebära att han i varje fall i praktiken
ansluter sig till principen om en totalbalansering
av budgeten. Jag tror inte
att försvaret har någon anledning att
tacka herr Hjalmarson för detta, men
däremot kan naturligtvis finansministern
ha det.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Jag tvingas att återvända
till försvarsberedningens uppgifter, eller
närmast avgränsningen av dess uppgifter.
Jag har, herr Hjalmarson, fattat
försvarsberedningens uppgift så, att den
skall försöka leta fram vägar för försvarets
utformning på längre sikt. Jag har
ingalunda uppfattat denna beredning
som ett försvarsråd, som skall kontrollera
regeringens och försvarsministerns
löpande arbete beträffande liandhavandet
av fjärde huvudtiteln och försvarets
aktuella utformning. Det gör att jag
måste återkomma till min uppfattning,
att därest jag inte direkt hade givit ett
löfte till förs valberedningen med anledning
av det framförda önskemålet
att jag vid dess nästkommande sammanträde
skulle redogöra för hur jag tänkt

124

Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

Repetitionsövningsverksamheten under budgetåret 1956/57 m. m.

mig försvarsbudgetens uppläggning, så
hade jag inte ansett det vara vare sig en
skyldighet eller praktiskt riktigt att underrätta
försvarsberedningen på det sätt
som nu skedde.

Herr Hjalmarson hade rätt då han senare
i sitt anförande sade, att försvarsberedningens
uppgift bör vara att granska
och ta ställning till överbefälhavarens
plan. Men, säger herr Hjalmarson,
om då försvarsministern vidtar åtgärder
som radikalt förändrar den operativa
målsättningen, så omöjliggör han
ju för försvarsberedningen att på ett rationellt
sätt arbeta och utforma sina
förslag. Ja, det skulle försvarsministern
ha gjort därest han verkligen gått den
vägen. Men, herr Hjalmarson, just det
förhållandet, att jag ville undvika en
sådan utväg, var skälet till att jag gick
på repetitionsövningarna och inte på
materielanslagen, som enligt mitt förmenande
var alternativet för att man skulle
kunna kamma in så mycket pengar som
det här var fråga om, nämligen 67 miljoner
kronor. Då jag nu har denna uppfattning,
anser jag emellertid att utskottet
har möjlighet att granska mina förslag
och ställa alternativa sådana, om
dessa anses vara riktigare. Det förhåller
sig ju inte alls så, som herr Hjalmarson
här gjorde gällande, att jag nu
tillgriper moraliska värderingar för att
täcka mina ståndpunkter, och som
han sade i slutet av sitt anförande,
skulle ha velat förhindra oppositionens
talesmän att granska regeringens budget.
Jag gör ju precis tvärtom. Regeringen
lägger fram sina förslag. Jag
vill inte binda oppositionen i förväg
när det gäller den löpande budgeten
utan vill ge den möjlighet att granska
regeringens åtgärder och uppställa andra
alternativ. I slutet av sitt anförande
kom herr Hjalmarson till den halsbrytande
slutsatsen, att jag tvärtom skulle
vara motståndare till ett dylikt förfarande.
Det är ju han som förebrår mig
för att jag just velat tillgripa denna utväg
och ge oppositionen alla dessa möj -

ligheter och fria händer att handla och
komma med sina förslag.

Sedan är det en sak som jag fäst
mig vid och utan tvekan håller högern
räkning för, nämligen att den tydligen
accepterar totalbalanseringen av budgeten
i år. Det är därför man framlagt
alternativa förslag och låtit sin kompromiss
gå ut över kommunikationsverken.
I den situationen får ju inte
bara regeringen utan också framför allt
riksdagen möjlighet att gradera vad
som kan anses vara mest önskvärt och
vad som kan vara mindre önskvärt,
vad som i nuvarande situation kanske
är mera olägligt och vad som är mindre
olägligt. Det är ett av de drag i högerns
handlande i detta fall, som jag
utan vidare kan ge min respekt och
mitt erkännande.

Beträffande samarbetet och samförståndet
i fortsättningen vill jag än en
gång deklarera, att min avsikt och min
strävan kommer att vara att man såvitt
möjligt skall vinna enighet om utformningen
av det framtida försvaret.
Men jag vill då också än eu gång understryka,
att detta inte är en fråga
som kan lösas isolerat för sig, utan den
måste lösas med utgångspunkt från de
önskemål man har om upprustning på
många andra områden av samhällslivet
och beträffande bevarandet av styrkan
hos vårt försvar.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Jag skulle kunna nöja
mig med att besvara försvarsministerns
senaste inlägg, om betydelsen av denna
åtgärd med tanke på det fortsatta arbetet
i försvarsberedningen, genom att
hänvisa till vad överbefälhavaren och
chefen för armén har anfört. Försvarsministern
får ursäkta om jag ändå
måste tillmäta deras uttalanden en
större tyngd än försvarsministerns just
i detta fall.

Vad säger då arméchefen? Han säger:
»En dylik åtgärd» — alltså den

Nr 10

125

Onsdagen den 14 mars 1956
Repetitionsövningsverksamheten under budgetåret 1956/57 m. m.

vi nu diskuterar — »skulle innebära
att den samövade delen av personalstyrkan
vid berörda förband avsevärt
kommer att understiga det minimikrav
som uppställts av militär erfarenhet,
bestyrkt av 1948 års värnpliktskommitté.
»

Och vad säger överbefälhavaren?
»Ur operativ synpunkt innebär ett beslut
i enlighet med det framförda förslaget,
att delar av krigsorganisationen
icke erhåller den kvalitet som bedömts
nödvändig för att förbanden omedelbart
efter mobilisering skall kunna lösa
mot den operativa målsättningen svarande
stridsuppgifter.» Så konstaterar
han därutöver, såsom jag redan i mitt
första anförande sade, att man icke
kan räkna med möjlighet att få till
stånd den kompletterande utbildningen
som skulle vara nödvändig i ett kritiskt
läge.

Sådan är situationen. Här ställs försvarsberedningen
inför ett fait accompli,
som i inte ringa grad kan påverka
möjligheterna att nå en hygglig lösning
på våra försvarsproblem i framtiden.
Jag beklagar det livligt.

Slutligen, herr talman, skulle jag
vilja säga ett ord till herr Wedén —
jag känner eljest inte behov av att här
ta upp något större samhällsekonomiskt
resonemang. Jag skall bara kort och
gott sammanfatta vår ståndpunkt så
här: Vi strävar efter att få till stånd en
överbalansering i de privata bushållen,
hos familjerna och de enskilda människorna,
inte i statsbudgeten. Man kan
inte förverkliga den målsättningen över
en natt, men med de förslag som vi
har lagt fram och kommer att lägga
fram tar vi ett första kraftigt steg för
att kunna nå detta mål.

Därutöver vill jag endast säga till
herr Wedén, att det i varje fall är vår
uppfattning, att man gagnar försvarets
sak bäst genom att söka lägga en säker
och fast ekonomisk grund även när det
gäller att tillgodose olika önskemål och
krav inom fjärde huvudtitelns område.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Jag kan utan vidare
instämma i de ord som herr Hjalmarson
nu senast yttrade, och jag kan också
ge honom rätt när han hänvisar till
överbefälhavaren och arméchefen och
säger att de har större militär sakkunskap
än försvarsministern. Jag försöker
inte tilldela mig större militär sakkunskap
än dessa båda storheter, men, herr
Hjalmarson, det är nu en gång regeringens
öde att just på grund av det som herr
Hjalmarson sist yttrade tvingas pruta
på myndigheternas äskanden. När oppositionen
verkligen vill ta sitt ansvar,
tvingas den göra detsamma. Herr Hjalmarson
kommer nu med förslag till
prutningar på anslagen till statens järnvägar
och vattenfallsverket. Om herr
Hjalmarson får lyssna till vad generaldirektörerna
för statens järnvägar och
vattenfallsverket säger om hans förslag,
kommer han att finna att de har samma
uppfattning beträffande hans sakkunskap
i förhållande till deras sakkunskap,
som herr Hjalmarson har om
mig i förhållande till militärerna.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! I högerns reservation
och i herr Hjalmarsons och herr Wedéns
tal tycker man sig höra mobiliseringsklockorna
klämta och Sveriges
ödestimma slå. Lyckligtvis stämmer
inte deras framställning med verkligheten,
och det gäller inte minst den utrikespolitiska
exposé i vilken herr Wedén
svävade ut. Han talade om de tre
faserna efter kriget. I alla faserna har
herr Wedén föreslagit samma lösning,
nämligen att Sverige skall uppge sin
neutralitet för Atlantpakten. Därför råkade
han också ta fel när det gäller
den riktning, i vilken en krigsfara kan
tänkas. Det är ju ändå inte Sovjet utan
västmakterna, som har fört och för krig
litet varstans i Asien och Afrika, där
de inte bär någonting att skaffa, och

126

Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1950

Repetitionsövningsverksamheten under budgetåret 1956/57 m. m.

det var Amerikas utrikesminister, som
häromdagen skrämde upp sina egna
vänner genom att skryta över sin skicklighet
att balansera på krigets yttersta
brant.

Utrikesdebatten för några dagar sedan
bestyrkte, att fredens krafter i
världen har vunnit mycket terräng och
att en viss avspänning har uppnåtts.
Det är inte så stora risker med uppskjutna
repetitionsövningar som reservanterna
vill göra gällande. De som
skryter över sin skicklighet att hålla
sig på krigets yttersta brant seglar i
motvind. Det har inte gått så bra med
deras krig, och de har rätt stora bekymmer
just nu på Cypern, i Algeriet
och litet varstans.

Trots herr Hjalmarsons mycket ivriga
ansträngningar har han inte lyckats
skaffa Sverige någon fiende. Lyckligtvis
har det fredsälskande svenska
folket än så länge kunnat öva ett starkare
inflytande på kursen än herrar
Hjalmarson och Wedén, och därför verkar
pratet om riskerna vid en mobilisering
främmande för den aktuella verkligheten.
Mot vilka tänker herr Hjalmarson
mobilisera?

Kravet på avspänning och nedrustning
blir allt starkare över hela världen,
och även i Sverige kräver en allt starkare
opinion, att upprustningen skall
hejdas och militärutgifterna minskas.
Det är påfallande att tre socialdemokratiska
reservanter vänder sig mot formuleringen,
att inskränkningen av repetitionsövningarna
skall vara en engångsåtgärd.

Jag tycker det är ännu mer betecknande,
att herr Wedén ensam får göra
sällskap med högern på reservationslinjen
och att folkpartiet tydligen efter
den omtalade undersökningen inom
gruppen kommit underfund med att det
har blivit farligt att valåret 1956 stödja
högerns reservation. De känner att det
blåser stark motvind bland Sveriges
folk mot de krafter, som ytterligare vill
påskynda upprustningen, utrusta Sve -

rige med atomvapen och prisge vår neutralitet.
De har fått känning av den
starka folkvilja som kräver att Sverige
skall följa de länder, som skär ned
truppstyrkorna och minskar militärutgifterna.
Vi skall inte glömma i valrörelsen,
att det är herr Wedén som företräder
herr Ohlins och herr Ståhls verkliga
uppfattning i denna fråga.

De största beskärningarna kan man
göra på materielanslagen, som vi senare
får diskutera. Vi menar att man kan
skära ned både där och när det gäller
repetitionsövningar, inte bara i år, utan
också under kommande år.

Förslaget om inställande av repetitionsövningar
möttes med stor tillfredsställelse
i de djupa leden, men den tillfredsställelsen
skulle ha varit mycket
större om försvarsministern samtidigt
hade prutat ordentligt på generalernas
omåttliga krav på ny materiel. Nu använder
man den nya materielen som
motivering för att det måste vara repetitionsövningar,
så att soldaterna får
lära sig de nya vapnen. Det stora flertalet
inkallade betraktar repetitionsövningarna
som illa förberedda och illa
genomförda. I en tid då all arbetskraft
behövs rycker man 85 000 människor
bort från deras dagliga arbete, berövar
dem och deras familjer arbetsinkomster
på åtminstone 75—80 miljoner kronor,
och den uteblivna skatten för den
summan bör läggas till de statliga utgifterna
för repetitionsövningarna. Därför
är vi helt överens med de socialdemokratiska
reservanterna, som anser
att en begränsning av repetitionsövningarna
och de militära övningarna
inte är en engångsfråga utan bör kunna
ske även i fortsättningen, och vi kommer
att stödja herr Åkerströms yrkande.
Jag tror att det i valrörelsen kommer
att bli ett mycket starkt tryck i den
riktningen för att spränga den enighet
med högern, som herr Hjalmarson önskar.
Det är nämligen rustningarna som
utgör den stora inflationskällan, det är
de ökade militäranslagen som står i

Onsdagen den 14 mars 1956

Nr 10

127

Repctitionsövningsverksamheten under budgetåret 1956/57 m. m.

vägen för nödvändiga bostadsbyggen,
skolbyggen och sociala reformer.

Vi anser att man bör gå vidare på
denna väg och att herrar Hjalmarson
och Wedén bör få stå ensamma vid mobiliseringsklockorna.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
i avseende å utskottets hemställan,
nämligen dels på bifall till denna
hemställan, dels ock på bifall till
den i ämnet av herr Hagberg väckta
motionen I: 172; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Hjalmarson
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1)
i utskottets utlåtande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen 1:172 av herr Hagberg.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hjalmarson begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 186 ja och 32 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Beträffande motiveringen gav herr
talmannen propositioner dels på godkännande
av utskottets motivering dels
ock på godkännande av utskottets motivering
med den ändring däri, som
under överläggningen föreslagits av herr
Åkerström; och fann herr talmannen

den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Åkerström
begärde likväl votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
statsutskottets motivering i punkten
1) i utskottets utlåtande nr 42, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets berörda motivering med den
ändring däri, som under överläggningen
föreslagits av herr Åkerström.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Åkerström begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 123 ja och 74
nej, varjämte 19 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag har för avsikt att fortsätta genomgången
av föredragningslistan utan middagsrast.
Om det visar sig att detta är
möjligt, skulle det innebära att kammaren
skulle slippa arbetsplenum nästkommande
fredag.

§ 13

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
43, i anledning av Kungl. Maj:ts pro -

128 Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

Ersättning till Mattias Forslund i Vojakkala för viss krigsskada

position angående ersättning i vissa fall
i anledning av olycksfall i arbete eller
yrkessjukdom.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Ersättning till Mattias Forslund i
Vojakkala för viss krigsskada

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
44, i anledning av väckta motioner om
ersättning till Mattias Forslund i Vojakkala
för viss krigsskada.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Grym m. fl. (I: 48) och den andra inom
andra kammaren av herr Larsson i Hedenäset
m. fl. (11:69), hade hemställts,
att riksdagen måtte till ersättning till
Mattias Forslund, Vojakkala by, Alatornio
socken i Finland för viss krigsskada
å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret
1956/57 under femte huvudtiteln
anvisa ett anslag av 14 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna 1:48
och 11:69, till Ersättning till Mattias
Forslund för viss krigsskada å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1955/
56 under femte huvudtiteln anvisa ett
anslag av 14 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Hesselbom, Birger Andersson, Elfving,
Söderberg, Bergström, Åkerström, Petterson
i Degerfors, Andersson i Mölndal,
Nihlfors, Gustafsson i Stockholm
och Karlsson i Olofström, vilka ansett
att utskottet bort hemställa att motionerna
1:48 och 11:69 icke måtte av
riksdagen bifallas.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ANDERSSON i Mölndal (s):

Herr talman! Förra året hade riksdagen
att behandla två motioner med
hemställan om ersättning åt den svenske
medborgaren i Finland Mattias

Forslund för viss krigsskada. Dessa motioner
avslogs av riksdagen. De motioner,
som nu behandlas, skiljer sig i det
avseendet från förra årets, att man nu
har sänkt det begärda beloppet från
38 000 kronor till 14 000 kronor.

Forslund, som är svensk medborgare
och har varit bosatt i Finland sedan
1911, fick under hösten 1944 sin gård
nedbränd av tysk militär. Nu framhåller
motionärerna, att man icke hade
kännedom, när man förra året behandlade
denna fråga, om att det gjordes en
skillnad emellan svenskar som var bosatta
i Finland och finska medborgare
på det sättet, att finska medborgare
hade möjlighet att välja mellan brandförsäkring
och krigsskadestånd, medan
däremot de svenska medborgarna icke
hade denna möjlighet att göra ett val
mellan dessa båda alternativ. Jag vill
i detta sammanhang framhålla, att det
var dock inte okänt för riksdagen. Även
om man vid utskottets behandling icke
visste om detta förhållande, framhöll
ändå i debatten en av motionärerna
den synpunkten, att de finska medborgarna
hade denna valrätt, som icke
tillkom de svenska. Man kan alltså inte
säga, att vad man här framfört i motionen
utgör ett nytt moment i den fråga
som vi för närvarande behandlar.

Utskottet framhöll under fjolåret i
sin motivering för avslag på motionen
bl. a., att Forslund på grund av brandförsäkring
erhållit viss ersättning och
att inte ens finska medborgare, som lidit
skada på grund av kriget i Nordfinland
och som mottagit dylik ersättning
på grund av brandförsäkring, varit
berättigade till ytterligare ersättning
utöver brandförsäkringen. I den
mån finska medborgare hade mottagit
brandskadeersättning har de alltså behandlats
på samma sätt som svenska
medborgare, och det har således i verkligheten
där icke funnits någon skillnad.
Det utgör alltså icke någon ny,
saklig motivering för ett ändrat ställningstagande
från riksdagens sida.

Onsdagen den 14 mars 1956

Nr 10 129

Ersättning till Mattias Forslund i Vojakkala för viss krigsskada

Utskottet framhåller i sitt utlåtande,
att det bör beaktas att Forslunds från
finskt håll utgående ersättning varit
betydligt lägre än Kenttäs. Jag vill erinra
om att riksdagen i fjol beslutat bevilja
Kenttä 14 000 kronor i ersättning
och att denna skillnad, som sålunda blivit
rådande mellan dem på grund av
den finska ersättningen, ytterligare accentuerats
genom den Kenttä av Sveriges
riksdag tillerkända ersättningen
på 14 000 kronor.

Även detta förhållande var känt för
riksdagen under fjolåret, då vi behandlade
denna fråga och då riksdagen beslutade
att ge en av dessa svenska
medborgare i Finland 14 000 kronor
men avslog framställningen i fråga om
Forslund. Ej heller kan man anse att
detta utgör ett nytt, sakligt moment i
behandlingen av denna fråga.

Jag vill också erinra om att statsutskottet
i fjol framförde den synpunkten,
att även andra svenska medborgare
torde ha åsamkats egendomsförluster
genom krigshandlingar under
det andra världskriget i Finland och
annorstädes och att man vid medgivande
av ersättning hade att beakta konsekvenserna,
vilka otvivelaktigt fick anses
vara svåröverskådliga. Det förhållandet
och de principiella synpunkter
rörande konsekvenserna, som statsutskottet
då anförde, när utskottet avstyrkte
motionen, föreligger ävenledes
i dag. Man vet inte, om man nu går
med på att ytterligare utvidga ersättningen,
huruvida det kan bli flera som
kommer att begära sådan ersättning
för krigsskada. Man kan kanske också
räkna med, därest man bifaller framställningen
i motionen, att motionärerna
inte är nöjda med dessa 14 000
kronor utan nästkommande år begär
samma belopp som de gjorde i motionen
1955.

Från reservanternas sida har vi inte
kunnat finna, att det i denna fråga
framkommit något nytt, sakligt motiv,
som kan föranleda ett annat ställnings -

tagande från riksdagens sida, och att
man därför bör kvarbli vid samma
ståndpunkt som man intog i fjol.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till reservationen.

Herr LARSSON i Hedenäset (bf):

Herr talman! Då jag tar till orda i
denna fråga hoppas jag att kammaren
håller mig räkning för att jag inte
kommer att uppehålla mig vid förhistorien,
vid de tragiska förhållanden som
orsakade de krigsskador som det nu,
elva år efteråt, är fråga om att ge en
liten ersättning för. Jag nöjer mig att
helt kort hänvisa till överläggningarna
i denna kammare den 16 november förra
året.

Statsutskottets majoritet har — det
vill jag med glädje konstatera — tillstyrkt
den föreliggande motionen. Till
utskottets utlåtande är det emellertid
fogat en reservation, och herr Andersson
i Mölndal har här anfört en del
motiveringar, som även finns anförda
i reservationen. Jag skall be att i all
korthet få uppehålla mig litet grand vid
de synpunkter som anförs i reservationen
och som herr Andersson i Mölndal
här har redogjort för.

I denna reservation refereras till en
början riksdagens behandling i fjol av
motionen om visst krigsskadestånd.
Statsutskottet kom då till den uppfattningen,
att Forslund ej var berättigad
till hjälp från svensk sida, därför att
han uppburit en brandskadeersättning
på 68 000 mark. Efter att ha refererat
motionens påpekande att Forslund ej i
likhet med finska medborgare hade att
fritt välja mellan brandförsäkring och
krigsskadestånd, anföres det i reservationen: »I

anledning härav får utskottet framhålla
att utskottets bedömning i fjol
av frågan om Forslunds läge i ersättningshänseende
i jämförelse med en
finsk medborgares skedde på grundval
av för utskottet tillgängliga handlingar.
Den i de nuvarande motionerna åbero -

Aiulra kammarens protokoll 1950. nr 10

130 Nr 10

Onsdagen den 14 inars 1956

Ersättning till Mattias Forslund i Vojakkala för viss krigsskada

pade valfriheten för en finsk medborgare
var visserligen icke då för utskottet
känd, men denna omständighet utgör
enligt utskottets mening inte tillräckligt
skäl att avvika från den ståndpunkt,
som utskottet i fjol intog i huvudfrågan.
»

Reservanterna erkänner, såvitt jag
kan läsa, att utskottets ställningstagande
i fjol grundades på ett ofullständigt
material, att motionärernas påpekande
är riktigt, men vägrar sedan att dra
konsekvenserna av detta förhållande.

Då nu reservanterna vidhåller sin negativa
attityd, tillåter jag mig att något
uppehålla mig vid frågan varför Forslunds
brandförsäkringsersättning kommit
att få en så avgörande betydelse.
Låt mig därför citera några rader ur
statsutskottets utlåtande av i fjol. Det
heter däri: »Fråga har nu väckts om att
svenska staten genom ett beslut av
riksdagen skulle träda emellan med bidrag
utöver den ersättning som tillerkänts
Forslund och Kenttä från finskt
håll. För bedömande av denna fråga är
det av betydelse att klarlägga huruvida
den omständigheten att nämnda personer
är svenska medborgare försatt dem
i sämre läge med avseende på ersättning
från finskt håll än om de varit
finska medborgare, som fått sin egendom
förstörd genom ifrågavarande
krigshandlingar.»

Tillåt mig att upprepa: »För bedömande
av denna fråga är det av betydelse
att klarlägga huruvida den omständigheten
att nämnda personer är
svenska medborgare försatt dem i ett
sämre läge.»

Här har det nu — även av reservanterna
— erkänts att Forslund ej hade
den valfrihet som stod finska medborgare
till buds. Det är uppenbart att den
brandförsäkring han fick var av obetydligt
Värde mot det krigsskadestånd
han kunnat erhålla, om han varit finsk
medborgare. Det är sålunda bevisat att
Forslund kommit i en sämre ställning,
därför att han var svensk medborgare.

Det är tyvärr ej nog med att Forslund
kom i sämre ställning jämfört med finska
medborgare. Sedan vi skrev vår motion
har ytterligare en del inträffat i
denna fråga. Låt mig i all korthet redogöra
för det.

För en tid sedan fick Forslund kännedom
om att finska riksdagen anvisat
ett belopp av 30 miljoner mark till
kompletterande krigsskadeersättningar.
Den 22 januari detta år vände han sig
därför till finska finansministeriet med
anhållan om hjälp. Därifrån erhöll han
sedan ett den 9 februari 1956 dagtecknat
brev, vilket jag skall be att i översättning
få föredraga: »Matti Forsslund,
Ylivojakkala, Tornio. I anledning av
Edert brev meddelar finansdepartementet,
att enligt de direktiv statsrådet godkänt
beviljas bidrag som är att hänföra
till ersättning efter ansökan av
sådana, som genom kriget förlorat en
ansenlig del av sin egendom, endast
sådan finsk medborgare eller statslös
person, som stadigvarande bor i Finland.

Med hänsyn till ovanstående är ni
som svensk undersåte tyvärr ej berättigad
till sagda bidrag. Enl. uppdrag:
T. f. föredragande Pentti Lehtola.»

Detta vill med andra ord säga att
Forslund skulle ha kommit i ett bättre
läge, icke blott om han varit finsk medborgare,
utan även om han varit statslös
skulle han ha behandlats välvilligare
än vad som skett nu, då han är
svensk medborgare.

Herr talman! .lag skall inte uppehålla
tiden så mycket längre. Jag vågar uttala
den förhoppningen, att kammaren ej
för 14 000 kronor skall tveka att dra
konsekvenserna av det beslut, som fattades
i fjol och vilka konsekvenser synes
mig vara av den art, att det finns
fullgoda motiv för att besluta ersättning
åt Forslund. Jag kan så mycket mer
begränsa mig till detta, som jag även
kan hänvisa till att första kammaren
med 73 röster mot 43 har bifallit utskot -

Onsdagen den 14 mars 1956

Nr 10 131

tets förslag, vilket jag ber att få yrka
bifall till.

I detta anförande instämde herrar
Staxäng (h) och Jansson i Kalix (s),
fru Ericsson i Luleå (s) och herr Norén
i Mullsjö (bf).

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Andersson
i Mölndal begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 44, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

§ 15

Avsättning till lotteriniedelsfonden

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
45, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1956/57 till
avsättning till lotterimedelsfondcn jämte
i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Avsättning till lotterimedelsfondcn

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Den kommunistiska
gruppens motion i samband med de
ärenden som nu behandlas avsåg att få
till stånd en ändring av teaterutredningens
direktiv, så att densamma också
skulle syssla med frågan om en fast
stads- eller kretsteater för Norrland. I
själva sakfrågan har utskottet helt anslutit
sig till motionen. Och när utskottet
dessutom försäkrar att ändringen
av direktiven kommer att genomföras
— fastän på andra vägar än dem
vi föreslagit — är vi naturligtvis helt
tillfredsställda. För att det inte skall
råda någon tvekan om att Norrlands
teaterfråga nu kommer med i utredningen
vore det bra, om utskottets talesman
ville ge ett besked om vilka informationer
eller löften utskottet har, som
ger en betryggande garanti för att direktiven
kommer att ändras så som vi
norrlänningar vill.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr JÖNSSON i Rossbol (bf):

Herr talman! Det har länge varit
starka kulturintressen till finnandes
inte minst på den norrländska landsbygden.
Man kan säga att det egentligen
var nykterhetsorganisationerna,
som i seklets början på ett utomordentligt
sätt stimulerade härtill. Dessa organisationers
initiativ att med små medel
åstadkomma samlingslokaler ute i bygderna,
där sådana tidigare saknats, har
i hög grad stimulerat kulturlivet däruppe,
exempelvis genom föreläsningsoch
amatörtealerverksamhet, biblioteksverksamhet
o. s. v., som kunnat
tillhandahållas stora delar av landsbygden,
som tidigare saknat möjlighet därtill.
Även om lokalerna som sådana,
samt anordningarna för begagnandet av
desamma i många fall, på grund av
bristande resurser, var enkla nog, var
de ändock på sitt sätt inspirerande. Det

132 Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

Avsättning till lotteriraedelsfonden

kan gott erkännas att de sista årtiondenas
framsteg på detta område på landsbygden
till stor del bygger på antydda
pionjärarbete.

Vi har numera fått en väsentligt bredare
front av studie- och bildningsorganisationer
på detta område, såsom
ungdoms- och kvinnoorganisationerna
samt jordbrukets förcningsrörelse, för
att nämna några. Vad dessa åstadkommit
i positiv riktning kulturellt sett
bland folket på landsbygden genom
olika slag av föreläsningar och kurser
o. s. v. för bildande konst, teater in. m.
är, som vi i vår motion framhållit, av
oskattbart värde. Men fortfarande saknas
de ekonomiska resurserna, som
borde till i förhållande till det ofantligt
stora arbete, som det dock här är
fråga om. De ekonomiska resurser som
av det allmänna ställts till förfogande
för denna verksamhet sägs i motionen
ännu inte stå i rimlig proportion
till behovet, vilket jämväl utskottet
understryker. Det är detta vi velat
komma till rätta med genom vårt
förslag. Vi har ansett det riktigt att de
medel som det i föreliggande utskottsutlåtande
är fråga om, nämligen lotterimedlen
skulle fördelas på ett enligt vår
mening mera rättvist sätt. Vi har dristat
oss föreslå, att de stora anslag som
kungl. operan, kungl. dramatiska teatern
och andra institutioner tar i anspråk
skulle kunna gå ut via riksstaten,
varigenom man skulle på ett mera direkt
sätt kunna tillgodose landsbygdens
behov i här ifrågavarande avseende.
Det finns så mycket större anledning
härtill som det numera erbjuder sig
större möjligheter i olika avseenden såsom
bättre lokaler o. s. v. Det utgår
ofta rätt betydande statsbidrag för
åstadkommande av moderna och förstklassiga
lokaler, och vi skall väl undan
för undan få sådana till stånd i en allt
större utsträckning. Då är det ännu
mera angeläget att kunna nyttja dem
på bästa möjliga sätt. Jag skall inte
uppehålla mig längre vid denna fråga,

då jag tror att man kan fastslå, att utskottet
godkänt motionens motivering.
Jag är således tacksam för den positiva
skrivning utskottet presterat och är
därför optimistisk nog att tro, att frågan
faller framåt även om utskottets
kläm i dag är av den natur att den
direkt avvisar motionen. Utskottet gör
emellertid detta med hänvisning till
bland annat dels redan föreliggande och
dels pågående utredningar i de frågor
som min motion nr 540 aktualiserat.

Jag vill avsluta mitt anförande med
en verklig förhoppning att det utredningsresultatet
som ligger på Kungl.
Maj:ts bord skall bli beaktat av Kungl.
Maj :t och att den utredning som pågår
skall arbeta i den riktning motionen
anvisar. Enligt utskottets skrivning i
varje fall är det att förvänta, att Kungl.
Maj:t så småningom skall få möjlighet
att framlägga förslag utmynnande i en
bättre tilldelning av medel för här
ifrågavarande verksamhet ute på den
svenska landsbygden.

Jag har ingen anledning att yrka bifall
till motionen, detta naturligt nog
med hänsyn till de skäl utskottet presterat
för att motionen i dag ej skall
föranleda något riksdagens beslut.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
denna debatt så mycket, men då jag har
avgivit en blank reservation vid förevarande
utskottsutlåtande, vill jag ändå
säga några ord.

När vi i fjol behandlade denna fråga
framhöll jag för dåvarande handelsministern
att anslagen av lotterimedel borde
fördelas på ett riktigare sätt än vad
som hittills skett. Under innevarande
budgetår har vi 13 miljoner kronor,
som skall fördelas på olika ändamål.
Under det gångna året gick 94 procent
av pengarna till teatrarna i de större
städerna, medan landsbygden fick nöja
sig med 6 procent. Jag vill nu rikta en
vädjan till handelsministern att han

Onsdagen den 14 mars 1956

Nr 10

133

försöker fördela medlen på ett mera
rättvist sätt.

Den förutvarande handelsministern
lovade i fjol att se till att landsbygden
fick en större del av anslagsmedlen än
tidigare, men av det utlåtande vi nu
har framför oss förefaller det som om
landsbygden inte skulle ha stora utsikter
att få någon nämnvärt större tilldelning
än förut, trots att fonden i år
föreslås ökad från 13 till 17 miljoner
kronor. Anslagen till Operan, Dramatiska
teatern och andra inrättningar i
Stockholm —• vilka man betraktar som
mer eller mindre fasta anslag — är så
kraftigt tilltagna, att det inte blir mycket
över för landsbygdens del. Sålunda
får Operan under innevarande budgetår
3 140 000 kronor, Dramatiska teatern
1 360 000 kronor, Göteborgs teater
1 385 000 kronor, Malmö teater 759 000
kronor o. s. v. Det är mycket stora anslag
över hela linjen. Landsbygden däremot
har fått mycket litet pengar. Jag
vill därför som sagt vädja till den nya
handelsministern att han försöker fördela
anslagen på ett riktigare och för
landsbygden mera tillfredsställande
sätt. Handelsministern kan ju disponera
lotterianslagen ganska fritt och har
därför möjligheter att göra en bättre
värdering, .lag vädjar därför om att
han tänker litet mera på landsbygden
än vad som hittills har skett.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! När jag tar till orda i
denna debatt, är det för att också jag
vill vädja till handelsministern att han
snarast möjligt försöker ordna så, att
inkomsterna av lotterimedel användes
för sitt ursprungliga ändamål.

Vårt land torde ha möjligheter och
förutsättningar att stödja kulturarbetet
med större anslag än vad som för närvarande
sker. Kulturfondsutredningen
har ju också föreslagit att vi borde ha
en fond avseende så att säga fasta anslag
och en stor, rörlig fond, ur vilken

Avsättning till lotterimedelsfonden

pengar kunde tagas till den mera allmänna
kulturverksamheten. Jag vill understryka
att det är på tiden att lotterimedlen
nu börjar användas för sitt ursprungliga
ändamål.

Herr Rubbestad har här talat för en
sådan uppdelning av anslagen och att
en större del gives åt landsbygdens
teater- och övriga kulturella verksamhet,
och jag vill understryka detta önskemål.
Men det är viktigt att tillägga,
att teaterverksamheten i våra städer
även behöver betydligt ökade anslag, om
vi över huvud taget skall kunna ha god
teater på de större platserna. Det är
också fel som herr Rubbestad säger, att
anslagen till stadsteatrarna bara kommer
städernas befolkning till godo.
Stadsteatrarna utgör kulturcentra inte
bara för städerna utan också för bygden
omkring — ja, i vissa fall för ett helt
län. Om inte anslagen till de olika stadsteatrarna
väsentligt ökas, kan de inte
bedriva sin verksamhet i önskvärd omfattning,
och jag vill vädja till herr
statsrådet att verkligen ta ett krafttag,
så att vi kan komma till rätta med ekonomien
för teaterverksamheten både i
städerna och på landsbygden.

Men herr statsrådet bör också uppmärksamma
musikverksamheten, inte
minst på landsbygden. Musikutredningens
förslag förefaller mig ur kostnadssynpunkt
omöjliga att realisera, men ute
i de olika kommunerna har man satt i
gång med en kommunal musikverksamhet.
Man har inte anställt utbildade
musikdirektörer ulan andra personer,
som har intresse för musik och möjlighet
att meddela musikalisk undervisning.
Om vi av dessa medel även kunde
ge anslag till kommunerna för musikverksamheten,
skulle vi göra en stor
kulturgärning.

Det finns även ett annat ändamål,
till vilket pengar borde utgå från lotterimedclsfonden.
Sverige behöver försöka
få fram några kulturfilmer igen.
Vi har inom svensk litteratur personer,
vilkas personlighet och verk framför

134

Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

Avsättning till lotterimedelsfonden

andra borde få sin filmatiska gestaltning.
Jag kan peka på Strindberg. Vi
har alltså möjligheter att även på filmens
område göra mer. Varför skulle
inte staten kunna ge anslag till framställning
av kulturfilmer — filmer som
filmbolagen av olika skäl inte anser sig
kunna producera men som vi har ett
stort behov av?

Jag vädjar allvarligt till statsrådet
att han, när han nästa år kommer tillbaka
i detta ärende, skall försöka finna
möjligheter att till kulturella ändamål
överföra de inkomster, som lotterier
o. d. ger statskassan. Det var inte meningen
att lotterimedlen skulle användas
för annat än kultur än damål. Jag
slutar med att säga: Ge till kulturändamål
de medel, som kulturändamålen avsågs
skola få, när dessa lotterier inrättades! Herr

THAPPER (s):

Herr talman! Såvitt jag kunnat uppfatta
har intet annat yrkande ställts än
om bifall till utskottets förslag, och jag
kan därför fatta mig mycket kort.

Utskottet har skrivit synnerligen positivt
under flera år när det gällt bidragen
till landsorten. Vi förutsätter givetvis,
att när lotterimedelsfonden nu tillföres
fyra nya miljoner, så skall det
också bli ökade möjligheter att tillgodose
landsbygdens intressen.

Vi har också skrivit mycket positivt
när det gällt Norrland, både vad teatern
och musikverksamheten beträffar.
Några andra utfästelser än dem utskottet
gjort kan jag självfallet inte ge.

Med anledning av vad herr Rubbestad
sade vill jag dock anmäla en något
avvikande mening. Jag tror inte man
skall dra upp ett motsatsförhållande till
Operan och Dramaten här i Stockholm.
Nationalscenerna är nödvändiga för
konstlivet här i landet — det kan man
väl säga utan att vara högtravande. Jag
tror inte heller att herr Rubbestad vill
gå så långt, att han bestrider detta. Han
drog in Göteborgs stadsteater, men han

menar väl inte, att teatrarna skulle placeras
ute på landet och då och då åka
in till städerna och ge en föreställning?
Vi skall komma ihåg — det har jag
erfarenhet av från min egen hemtrakt
— att både stadsteatrarna och symfoniorkestrarna
åker ut från städerna och
ger föreställningar och konserter i
landsorten. Ett ekonomiskt bidrag till
dem, vilket herr Rubbestad inte är tilltalad
av, betyder alltså på samma gång
ökade möjligheter för landsbygdens
kulturliv.

Med dessa ord hemställer jag, herr
talman, om bifall till utskottets förslag.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Med anledning av vad
utskottets talesman sagt skulle jag vilja
erinra om vad som står i utlåtandet
beträffande norrlandsteater. Det säges
först och främst att utskottet finner
yrkandet i vår motion befogat, och därefter
säger utskottet att det »har anledning
förutsätta, att direktiven i fråga
ändras» i överensstämmelse med förslaget
i motionen.

Jag trodde att utskottets talesman
skulle ha givit ett besked om på vilken
grund man uttalade denna förmodan.
Det skulle vara betydelsefullt för de
tusentals norrlänningar, som med en
viss skepsis ser på sådana här allmänna
uttalanden, sedan Norrland ju skjutits
i bakgrunden vid alla sådana här tillfällen.
En sådan förklaring skulle också
vara av intresse för medlemmar av
lokala utredningar rörande Norrlands
teaterfrågor som pågår. Nu har utskottets
talesman inte givit något sådant
besked, men jag hoppas att nyssnämnda
uttalande i alla fall är så väl grundat
att man kan räkna med att teaterutredningens
direktiv verkligen blir ändrade.
Jag har därför intet annat yrkande,
herr talman, än om bifall till utskottets
hemställan.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt
bifölls.

Nr 10 135

Onsdagen den 14 mars 1956

Vidgad skattefrihet för allmänna samlingslokaler

§ 16

Föredrogas vart för sig bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 16, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 56 § 3 mom. och
58 § 1 mom. uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272), och

nr 17, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av förordningen
angående beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

§ 17

Vidgad skattefrihet för allmänna
samlingslokaler

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 18, i anledning av väckta
motioner om vidgad skattefrihet för
allmänna samlingslokaler.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr LARSSON i Luttra (bf):

Herr talman! Detta betänkande gäller
alltså frågan om beskattning av allmänna
samlingslokaler. De allmänna samlingslokalerna
intar numera en ställning
som är likartad med andra offentliga
byggnader, såsom skolor, kyrkor
m. fl. Lokalerna i fråga står till allmänhetens
förfogande och därtill kommer
att de numera i stor utsträckning kommer
till med stöd från stat och kommun.
Också till den årliga driften utgår
i många fall kommunala anslag.

Redan nu är en del ägare till fastigheter
av samlingslokalkaraktär fria från
såväl fastighetsskatt som inkomstskatt;
detta gäller bl. a. vissa av nykterhetsrörelsens
lokaler. Det är i detta fall
alltså inte fråga om införande av någon
ny princip. Det är endast fråga om en
komplettering på grund av vad som
inträffat genom att de allmänna sam -

lingslokalerna i så hög grad blivit en
samhällsangelägenhet.

Behandlingen i utskottet av denna
fråga måste betecknas såsom anmärkningsvärd.
Frågan har varit uppe vid
många tillfällen. 1947 hänvisade utskottet
till den då pågående utredningen
om föreningslagen. 1956 hänvisar
samma utskott till 1950 års skattelagssakkunniga.
Detta gjorde man redan
1950, men sedan dess har ingenting inträffat
på området. Skattefriheten för
samlingslokaler har ingen som helst
betydelse för statens och kommunernas
ekonomi. För de föreningar som äger
dessa lokaler är emellertid beskattningen
ett besvärligt problem. Det är svårt
att skaffa pengar, men pengar måste ju
fram till räntor, amorteringar och driftkostnader,
och i många fall blir det till
sist kommunerna som får lov att hjälpa
till. Det kan då inte vara riktigt att en
ganska stor del av dessa surt förvärvade
slantar skall gå till fastighetsskatt
och inkomstskatt.

För övrigt tror jag att riksdagen
egentligen inte har något emot att ge
samlingslokalerna det lilla handtag, som
ett bifall till motionerna skulle innebära.
Enligt min mening borde därför
utskottet ha kunnat tillstyrka ett bifall
till motionerna. Nu har man emellertid
som sagt hänvisat till skattelagssakkunniga,
men att på det sättet skjuta upp
lösningen av en angelägen fråga finner
jag inte tillfredsställande. Här borde
man se mera till saken än till formen.

Tyvärr tjänar det inte något till att
nu yrka bifall till motionerna, utan jag
får nöja mig med att hoppas att frågan
med det snaraste måtte kunna lösas.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Behandlingen i utskottet
av denna fråga har visst icke varit
»anmärkningsvärd». Men det är så lätt
för många som vill lösa dessa spörsmål
att se bort från alla svårigheter och
bara säga att så och så borde det vara.

136 Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

Ersättning av kostnader för vittnen och

Utskottet har på sid. 12 klart angivit
de skäl som föreligger i detta ärende
och uttalar att vi först måste befria
samlingslokalerna från fastighetsskatten,
innan vi över huvud taget kan ta
upp problemet om inkomstskatten. Jag
hoppas, att det skall kunna ske inom
en någorlunda rimlig tid. Man måste
dock härvidlag komma ihåg, att man
inte kan bryta ut vare sig bygdegårdar
eller Folkets hus, utan skall man befria
dessa samlingslokaler från skatt
måste man behandla dem någorlunda
jämsides med och på samma sätt som
andra.

Jag tror således, att herr Larsson i
Luttra inte har någon som helst anledning
att se alltför mörkt på detta problem.
Det kommer nog att lösas, fastän
det inte är så lättlöst som det kan synas,
när man betraktar det en smula
hastigt och kanske just har bekymren
över sig.

Jag nöjer mig, herr talman, med det
sagda och hemställer om bifall till bevillningsutskottets
betänkande.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr LARSSON i Luttra (bf):

Herr talman! Det jag fann anmärkningsvärt,
herr Olsson i Gävle, var att
man i varje fall sedan år 1947 — saken
har kanske behandlats även tidigare —
har hänvisat till pågående utredningar,
först den ena utredningen och så den
andra. Jag vet inte, vilken i ordningen
man hänvisar till nu och som man haft
för sig skulle ta befattning med denna
fråga. Det förefaller närmast som att
man skulle ha gått på ett avstyrkande,
därför att det här gäller en författningsändring
av den begränsade räckvidd,
som yrkats i föreliggande motioner.
Hela ärendet synes alltså vara för litet
för att bevillningsutskottet skulle kunna
gå in för bifall.

försvarare vid domstol

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag skulle tvärtom vilja
hävda, att hela ärendet förefaller att
vara av så stor räckvidd, att det inte
är så lättlöst, som herr Larsson i Luttra
förutsätter.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 18

Föredrogos vart efter annat första
lagutskottets utlåtanden:

nr 12, i anledning av väckta motioner
angående översyn av gällande bestämmelser
om skyldighet för statstjänstemän
att undergå läkarundersökning,
och

nr 13, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
tillfällig ökning av regeringsrådens antal.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 19

Ersättning av kostnader för vittnen och
försvarare vid domstol

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av gällande bestämmelser
rörande ersättning av kostnader
för vittnen och försvarare vid
domstol.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Det är med glädje jag
läser i utskottsutlåtandet till motionen
nr 29 i denna kammare, att de i motionen
väckta förslagen har upptagits till
omprövning och att det uppdragits åt
1951 års rättegångskommitté att utreda
frågan. Jag vill bara uttala den förhoppningen,
att utredningen inom en
inte alltför avlägsen framtid kommer
att framlägga förslag till ändring av de
regler om rättegångskostnader i brott -

Nr 10

137

Onsdagen den 14 mars 1956

Frihet från skyldighet att till förmyndare och överförmyndare gälda arvodesersättning
för omyndigförklarad folkpensionärs pension

mål, som nu tillämpas. Det kan nämligen
hända, att en tilltalad, trots att
han blir frikänd tack vare den bevisning,
som hans försvarare och vittnen
kan prestera, ändå får dyrt betala denna
bevisning, som har varit nödvändig
för att styrka hans skuldlöshet. Detta
ter sig orättvist, och det är önskvärt att
en rättelse kommer till stånd.

Herr talman jag har intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottet hemställan
bifölls.

§ 20

Frihet från skyldighet att till förmyndare
och överförmyndare gälda arvodesersättning
för omyndigförklarad folkpensionärs
pension

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väckt motion
angående frihet från skyldighet att
till förmyndare och överförmyndare
gälda arvodesersättning för omyndigförklarad
folkpensionärs pension.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr R1MMERFORS (fp):

Herr talman! Både den framskridna
tiden och utskottets skrivning gör, att
jag inte kommer att ställa något yrkande.
Jag skulle bara vilja kommentera
ett par avsnitt av utskottsutlåtandet
i detta sammanhang, inte minst därför
att jag med tacksamhet konstaterar, att
detta kommer att verka i motionens
syfte, även om motionären inte har
tillmötesgåtts i sin hemställan.

Först och främst erkänner utskottet,
att det inte är fullt tillfredsställande,
att en folkpensionär av sin knappa försörjning
ytterligare skall lämna bidrag
till förmyndare och överförmyndare,
ifall han nu råkat bli omyndigförklarad,
och därmed få sin folkpension
decimerad. Här rör det sig ändå för en

enskild folkpensionär om cirka 140
kronor om året. De sakkunniga för anstaltsvårdades
rätt till folkpensioner av
år 1951 var också inne på denna tankegång.

Jag tillåter mig, herr talman, att citera
ett kort avsnitt ur ett brev från en
förmyndare ute i landet, som har uppmärksammat
denna fråga. Det kastar
ett ljus över det hela och visar, att det
kanske ändå är ett problem, som måste
lösas, även om det måhända får tas upp
i större sammanhang än jag gjort denna
gång.

Han skriver: »Jag är förmyndare för
två omyndigförklarade folkpensionärer,
och enär jag anser, att de ej ska behöva
känna sej mera omyndiga än vad som
är nödvändigt, får de själva lyfta sin
folkpension och därmed bestrida utgifterna
för sitt uppehälle. Som jag sålunda
ej befattat mej med deras pension,
har jag ej heller infört dem i min
årsräkning för förmynderskapet. En av
överförmyndarna har aldrig gjort någon
anmärkning, men den andra överförmyndaren,
som hör till en annan
socken, skickade i år tillbaka min
årsredovisning med anmärkningen, att
folkpensionen vid årets slut skulle upptagas
som inkomst och utgift. Som skäl
till anmärkningen anfördes, att domsagans
kansli krävde detta.»

»Sedan», fortsätter brevskrivaren,
»sände jag en ny förmyndarräkning
med folkpensionen som inkomst och
utgift för myndlingens underhåll jämte

en postväxel på arvodesbeloppet.--

Kan man tänka sej vad dessa två rader

— en på debet- och en på kreditsidan

— som förmyndaren skriver på två
minuter och överförmyndaren granskar
med två ögonkast, kostar myndlingen?
Jo, för en folkpension på 2 000 kronor
rör det sig i alla fall om 140 kronor.
Förmyndaren har nämligen rätt till
högst 5 procent och överförmyndaren
2 procent.»

Brevskrivaren slutar för sin del med

138 Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

Frihet från skyldighet att till förmyndare och överförmyndare gälda arvodesersättning
för omyndigförklarad folkpensionärs pension

ett meddelande om att han inte vill ta
emot dessa pengar.

»Jag har», säger han, »erinrat mig en
vis levnadsregel som jag läst för många
år sedan: Tag aldrig betalt för ett arbete
som Du inte befattat Dig med. I
här berörda fall bör denna levnadsregel
vara tillämplig!»

Jag har, herr talman, tillåtit mig att
beteckna uttagandet av ett sådant arvode
som det här gäller såsom stötande
för rättskänslan.

Till sist vill jag beröra ännu en omständighet.
Utskottet anvisar den utvägen,
att man inte behöver ta ut maximibeloppet,
utan kan nöja sig med en
mycket ringa ersättning, och utskottet
förordar att överförmyndaren skall se
till att så sker. Min fråga är då bara
den: Om förmyndaren skall stå under
överförmyndarens kontroll i detta fall,
vem kontrollerar sedan överförmyndaren?
Det tycks ju ibland vara han som
stöter på förmyndaren om att man skall
ta ut hela den ersättning man har rätt
till.

Utskottet tar tydligen sikte på att
hela detta problem är mycket vidlyftigare
och har flera aspekter än dem jag
erinrat om, och det är möjligt att man
kan få anledning att återkomma till saken.
Troligen kommer emellertid —
och jag vill uttala min tillfredsställelse
över detta — de synpunkter, som luftats
såväl i motionen som i utskottets
utlåtande, att bli vägledande för förmyndare
och överförmyndare vid deras
handläggning av de enskilda fallen. Min
framstöt skulle sålunda inte ha varif
alldeles utan frukt.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Jag vill först svara på
herr Rimmerfors’ fråga om vem som i
detta fall kontrollerar överförmyndaren.
Det är förmynderskapsdomstolen
soin gör detta. Om en förmyndare finner
att överförmyndaren i något hänse -

ende inte skulle ha förfarit på sätt han
anser riktigt, bör han alltså vända sig
till rätten för att få besked.

Vidare vill jag erinra om att redan
enligt gällande rätt förmyndare och
överförmyndare icke är berättigade till
arvode å myndling tillkommande folkpension
annat än om pensionen verkligen
ingått i förmyndarförvaltningen.
Detta behöver inte alltid vara fallet.
Enligt kungörelsen angående sättet och
tiden för utbetalning av folkpensioner
är det möjligt att förordna särskild betalningsmottagare
för folkpension, och
denna möjlighet kan i fråga om omyndig
folkpensionär utnyttjas till att låta
pensionen mottagas, icke av förmyndaren
utan direkt av den omyndige. Sker
detta, skall det inte utgå något arvode
till förmyndaren och överförmyndaren.

Jag vill också, såsom herr Rimmerfors
redan gjort, påpeka att fem procent
är ett maximiarvode, och är det
fråga om mycket ringa åtgärder från
förmyndarens sida behöver man alltså
inte ta ut detta arvode. Det är överförmyndaren
och ytterst rätten som skall
kontrollera detta, ifall det blir påpekat
att något fel har begåtts.

Såsom herr Rimmerfors också framhöll
ingår denna sak i ett vidlyftigare
sammanhang, och den har även tidigare
ett par gånger varit uppe här i
riksdagen. Förmyndarvården och tillsynen
från överförmyndarens sida utövas
ju helt och hållet i den omyndiges
intresse, och man måste fråga sig,
om det finns någon anledning att göra
någon skillnad mellan en omyndigförklarad
folkpensionär och en på
grund av ålder omyndig person som
har lika liten inkomst som en folkpensionär.
Uppenbarligen är inte detta fallet,
och skall nu detta problem angripas.
Jag för min del ställer mig inte
alls avvisande till en sådan tanke, såsom
jag redan sagt i en debatt den 30
november 1955 angående överförmyndarinstitutionen
— så ligger det väl rätt

Nr 10 139

Onsdagen den 14 mars 1956

Sänkning av den pensionsberättigande åldersgränsen för änkepension

nära till hands att införa vad jag då
kallade något slags »fri rättegång» även
i detta hänseende. De som har en större
förmögenhet skulle få betala det arvode
som anses lämpligt och skäligt. Då det
med hänsyn till ärendenas mycket växlande
art inte skulle gå att vid debiteringen
av arvoden i varje särskilt fall
pröva beloppens skälighet, måste man
hålla sig till någon taxa. Den som har
en inte alltför obetydlig inkomst skulle
alltså få betala de kostnader som är förenade
med förmyndarvården och
granskningen genom överförmyndare,
medan den vars inkomst ligger under
en viss gräns skulle så att säga få ersättning
-— en till förmyndare och överförmyndare
gottgjord av det allmänna
— på samma sätt som när det gäller fri
rättegång — med hänsyn till att utgivandet
av ett arvode skulle vara förenat
med alltför stora påkänningar för
honom.

Det är denna väg man har att gå, om
man vill göra en ändring på denna
punkt, alltså att införa något slags minimigräns,
under vilken man inte tar
ut vare sig förmyndararvode eller överförmyndararvode.
Men i så fall får man,
som sagt, väl räkna med att det allmänna
i någon form träder emellan och ersätter
förmyndare och överförmyndare
för deras arbete.

Då herr Rimmerfors inte har yrkat
bifall till motionen inskränker jag mig
till att med det sagda hemställa om bifall
till utskottets utlåtande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 21

Sänkning av den pensionsberättigande
åldersgränsen för änkepension

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckt motion
om sänkning av den pensionsberättigande
åldersgränsen för änkepension.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 176,

vilken behandlats av andra lagutskottet,
hade herr Gustafsson i Borås och fru
Sjöstrand yrkat, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställer om
översyn av gällande bestämmelser rörande
änkepension i syfte att sänka den
i lagen stadgade pensionsberättigande
åldersgränsen till lägre än 55 år, och
att förslag härom framlägges för riksdagen».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, II: 176, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Rimmerfors.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag vet att det är ganska
lönlöst och ganska oklokt att försöka
prestera ett något mer betydelsefullt
försvar för den motion som vi
lämnat fram. Jag tycker likväl att det
är berättigat att ta upp detta problem,
även om det är mycket svårlöst. Jag vill
gärna ge det erkännandet, att många
betydelsefulla och goda förslag kommit
fram för att åstadkomma en någorlunda
godtagbar lösning. Jag tillåter mig också
ha den uppfattningen, att det sista
ordet säkerligen inte har sagts ännu i
denna fråga.

Jag anser att man skulle komma ett
litet stycke närmare lösningen om det
stadgades, att förutsättningen för rätt
till änkepension är för handen, då änkan
vid mannens död fyllt 50 år i stället
för 55 år, som bestämmelsen nu är.
Jag vill påpeka att 1952 års änkepensionskommitté
— som kammarens ledamöter
vet — mycket bestämt varit inne
på denna linje.

Nu har riksdagen faktiskt ändrat bestämmelserna
just i den riktning som
änkepensionskommittén förordat och
som vi förordar i motionen. Vid fjolårets
riksdag beslöts, att då särskilda
skäl föreligger skall åldersgränsen inte

140 Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

Sänkning av den pensionsberättigande åldersgränsen för änkepension

benhårt sättas till 55 år för att änka
skulle kunna få åtnjuta pension. Man
gick något eller några år nedåt, till 54
eller 53 år.

Herr talman! Vi har endast begärt
en mycket blygsam översyn av de nuvarande
bestämmelserna i den riktning
som vi argumenterat för i motionen.
Många av de människor det här gäller
— jag vet inte exakt hur många det är,
det kan vara sju-, åtta-, nio- eller tiotusen
— ser på detta som ett rättvisekrav,
och jag kan inte finna annat än
att det ligger en viss portion av berättigande
i detta tal.

Jag ville bara ha fogat dessa synpunkter
till kammarens protokoll. Jag
vet att vissa nya bestämmelser i socialvårdslagen
kan hjälpa till att lösa en
hel del problem, men jag är dock inte
övertygad om att man kan lösa alla
problem på den vägen.

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Jag delar motionärernas
uppfattning i denna fråga. Den
översyn som begärs är faktiskt redan
gjord. Änkepensionsutredningens förslag
ligger alltjämt utan beaktande. Alla
andra frågor i samband med detta har
omgestaltats, alla kontantbelopp är uppjusterade,
och en viss försöksverksamhet
har börjat, som skall ge änkorna
möjlighet att komma ut i förvärvslivet
igen. Men delta med 55-årsgränsen är,
såvitt jag kan se, den springande punkten
när det gäller hjälpen åt änkorna.
Detta säger ingenting om behovet hos
dessa människor. Ändå är hela denna
pensionshistoria behovsprövad. Det
finns de som har blivit änkor vid yngre
ålder och som faktiskt har det mycket
svårare ekonomiskt än de som blivit
änkor vid 55 års ålder. Man säger att
kvinnorna skulle behöva hjälp, om de
blir änkor vid t. ex. 50 år, men att de
— enligt förslaget — inte skulle få någon
pension förrän vid 55 års ålder.
Ja, det kan hända att de är i behov av

hjälp mellan 50 och 55 års ålder, men
de har dock en större chans att komma
ut i förvärvslivet före 55 års ålder. När
dessa kvinnor kommer upp till 55 år
börjar dock svårigheterna, om de endast
haft ett tillfälligt arbete — något
annat blir det knappast fråga om när
man inte har någon yrkesutbildning att
falla tillbaka på.

Som herr Gustafsson i Borås sade
hoppas jag att socialhjälpen skall kunna
lätta många bördor i detta sammanhang.
Denna socialhjälp kan emellertid
inte sätta in annat än i akuta fall. En
änka kan inte gå månad efter månad, år
efter år och hämta socialhjälp. Även om
hon skulle kunna få sådan, måste det
bli ganska påfrestande att göra dessa
vandringar med förnyad begäran oupphörligt.
Det vore bättre för henne att
få änkepension. »En betydande del av
ifrågavarande änkor torde för övrigt
även om motionärernas förslag godtoges
få anlita denna hjälpform för tiden
från änkeblivandet till dess de uppnått
55 års ålder», säger utskottet. Ja, det är
alldeles säkert.

Till sist vill jag bara göra det påpekandet
att änkepensionen är inkomstprövad.
Har en änka fått en anställning
med vilken hon kan skaffa sig en någorlunda
dräglig försörjning, kan hon
inte komma i fråga för en änkepension.
Det finns många tråkiga gränsfall som
man kan peka på runt om i bygderna
i dag. Det är svårt för en kvinna som
är 53 eller 54 år, när maken dör och
hon inte kan få den förmån som en annan
änka vid 55 års ålder får. Det känns
besvärande för många som lever i oerhört
små omständigheter.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Eftersom fru Boman
har gjort en så stor sak av detta, måste
jag säga något. Jag hade annars inte
tänkt göra det, tv det är ju bara tre

Onsdagen den 14 mars 1950

Nr 10

141

Sänkning av den pensionsberättigande åldersgränsen för änkepension

månader sedan vi diskuterade denna
fråga i riksdagen.

När änkepensioneringen genomfördes
i samband med folkpensioneringen sattes
åldersgränsen 55 år. Detta säger att
man då tänkte sig, att en kvinna vid
55 års ålder skulle ha svårt att komma
ut på arbetsmarknaden. En reform som
denna måste ju bli någorlunda strikt
utformad, så att man håller på en viss
ålder. Annars kan man ju gå tillbaka
hur långt som helst och säga att det
finns skäl att ge dem som blivit änkor
vid den åldern pension när de kommit
upp till 55 års ålder.

Sedan anmärkte fru Boman på att
utskottet skrivit, att änkorna måste
vänta till dess att de kommit upp till
55 års ålder och under mellantiden
själva försöka klara sin situation. Detta
är väl alldeles riktigt. Har de då kunnat
komma ut i förvärvsarbetet, kanske
kunnat få en omskolning till ett yrke,
är detta bra mycket lyckligare för dem
själva än om de skulle sitta med armarna
i kors och kanske känna förlusten
av sin make mycket hårdare. Jag
har alltid tyckt att om en människa
kan komma i arbete är detta det bästa
sättet att komma över en sorg. Har
de fått ett förvärvsarbete som de kan
klara sig på, skall de inte vid 55 års
ålder klippas av från detta för att få
pension i stället. Jag är inte alls säker
på att vi hjälper dem med ett sådant
system.

Sedan har vi visat på att en människa
som inte har haft yrkesarbete
men är van vid hushållsarbete kan göra
en stor gärning i samhället genom att
hjälpa åldringar och sjuka. Jag tänkte
just på detta häromdagen, när jag såg
uttalandet i tidningarna om att folkpensionärerna
var så nöjda med den
höjning av folkpensionerna som de får
men att de samtidigt framhöll att de
hade andra krav att komma med, särskilt
att de ville ha hjälp till hemhjälp
så att gamla kunde bo kvar i sina bostäder.
Alla de som är vana vid hem -

arbete kan göra en väldigt stor insats
just på det området. Vi skall väl ändå
inte tänka oss i vår tid, att änkorna
när de kommer upp till 50 års ålder
inte längre skulle kunna göra en insats
i samhällslivet. Vi skall inte underkänna
vårt eget kön genom att säga
att vi är utarbetade vid den åldern.

Skall man tala om dem som har det
svårt, får man inte bara nämna änkorna,
ty det finns många som kanske
bär det sämre ställt i många avseenden
och ändock aldrig kan komma i åtnjutande
av änkepensionen. Vi måste
se dessa frågor i större sammanhang.

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Fru Johansson och jag
var i själva verket fullständigt ense,
men hon hörde inte vad jag sade. Jag
är inte säker på att dessa kvinnor skall
behöva gå vare sig till socialhjälpen
eller någon annanstans under denna
mellantid, ty om de kan få arbete, på
vilket de kan vinna en skaplig försörjning,
är de borta både ur änkepensionssammanhanget
och från socialhjälpen.
Det är detta vi hoppas på. Men frågan
gäller dem som inte har kunnat komma
dithän.

När man här talar om sysselsättning
för kvinnorna i denna ålder ser man
nog saken ur stadssynpunkt. Änkorna
på landet, vad har de för möjlighet att
få ett arbete som de kan försörja sig
på? Några få kan få ett sådant arbete,
men förfärligt många kan det inte.

Bestämmelserna trädde i kraft vid
den tidpunkt som fru Johansson nämnde,
men herr Möller, som gav oss uppdraget
att göra denna översyn, hade
den uppfattningen, att vi borde titta
på åldersgränsen. Därför ingick det i
våra direktiv att se efter, hur vi bäst
skulle bortarbeta gränsfallen. Det var
av den anledningen vi uttalade, att om
man flyttade gränsen för änkeåldern
tillbaka till 50 år och gav pension efter
behovsprövning efter 55 år, fick man
bort dessa svårigheter.

142

Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

Sänkning av den pensionsberättigande åldersgränsen för änkepension

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! De synpunkter fru Johansson
framlade är alldeles riktiga så
långt de räcker, och de räcker ett bra
stycke. Men det finns en hel del människor,
för vilka situationen inte är sådan
som den fru Johansson har tecknat
utan mycket svårare.

Jag tror att fru Bomans resonemang
är riktigt framför allt när det gäller
många människor ute på landsbygden.
I tätorterna, där arbete finns att få till
höger och vänster, kan en hel del frågor
lösas på den vägen, att änkan skaffar
sig ett arbete, men i andra fall går
det inte, och det är de fallen vi tar
sikte på.

När fru Boman yrkat bifall till motionen,
kommer jag naturligtvis att biträda
detta yrkande. Annars hade jag
trott att jag gjorde saken en bättre
tjänst genom att inte yrka bifall nu.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Anledningen till att jag
tecknade en blank reservation var närmast
den att jag tyckte, att man kunde
kosta på sig en utredning, när det inte
var mera motionärerna begärde och vi
alla vet att ett änkestånd, i synnerhet
i medelåldern, alltid är ett stort bekymmer.

Jag tror i likhet med herr Gustafsson
att det ligger mycket i det som
andra lagutskottets ärade ordförande
här har anfört som utskottets representant.
Men det finns faktiskt ännu ett
skäl som talar för att man här borde ha
en översyn på nytt. Det är det förhållandet
att om en kvinna, som blir änka
vid 50 års ålder eller strax därefter,
har utsikt att vid 55 års ålder få ett
mera permanent stöd, om hennes svårigheter
då kvarstår — jag understryker
än en gång att stödet ju är behovsprövat
— är det i alla fall lättare för
henne att klara de mellanliggande åren.
De flesta har en livförsäkring efter
maken att falla tillbaka på, några har
ett stöd från makens senaste anställ -

ning, några har anhörigas stöd som kan
hjälpa dem över de första svåra åren,
men det är utomordentligt värdefullt
att de efter en relativt kort tid kan
motse ett mera permanent stöd.

I dagens läge skall jag för min del,
herr talman, inte framställa något yrkande,
då jag anser det fruktlöst, men
jag ville gärna ha givit till känna denna
mening.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill helt kort säga,
att hur man än gör får man gränsfall,
och det är alldeles givet att det uppkommer
sådana situationer också på
detta område. Men vi har dock nyligen
genomfört en humaniserad socialhjälpslag.
Har vi då anledning att stå här i
riksdagen och undervärdera socialhjälpen
enligt denna lag? Jag tror att
vi i stället skall göra allt vi kan för
att få folk att förstå, att det inte är
någon skam att begära socialhjälp vid
de tillfällen, då man behöver sådan.
Jag skulle också tro att en socialnämnd
i en landskommun eller en stad, vilket
det nu är, mycket bra känner till den
hjälpsökandes förhållanden och kanske
många gånger kan ge henne en bra
mycket bättre hjälp än den lilla änkepension
hon skulle kunna få vid ett
bifall till det föreliggande förslaget.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag tycker bara att det
är en viss skillnad mellan fru Bomans
nu hållna anförande angående änkepensionen
och hennes yttrande när det
gällde förslaget att beträffande rätten
till änkebidrag höja åldersgränsen för
barnen från 10 till 12 år. I sistnämnda
fall var fru Boman mycket angelägen
om att en sådan höjning inte skulle
komma till stånd, tv därigenom skulle
änkorna aldrig komma ut i förvärvsarbetet,
och det var mycket bättre för

Nr 10

143

Onsdagen den 14 mars 1956

Förskolbarnens tillträde till biograflokalerna

dem att göra det så tidigt som möjligt.
Fru Bomans två yttranden skär sig en
smula.

För övrigt hoppas jag att man vid
utformningen av den nya tjänstcpensionering
som signalerats kommer att
ta all hänsyn till de äldre änkorna, så
att det inte blir övergångsbestämmelser
som försämrar deras förhållanden. Jag
hoppas också att man i fortsättningen
får en familjepensionering som bättre
sörjer för alla änkor än vad denna
extra änkepension vid högre ålder
skulle kunna göra.

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Det är alldeles riktigt,
fru Eriksson, att jag fortfarande håller
på att man skall vara angelägen om att
bereda möjlighet för alla de kvinnor,
som kan komma ut i förvärvsarbetet,
att göra det, ju förr desto hellre. Men
jag har här tidigare i dag talat om de
de kvinnor, som inte kan placeras i
förvärvsarbetet. De kommer inte i
fråga. Det är ju en behovsprövad änkepension
vi talar om, och jag har påvisat
att det, inte minst på landsbygden,
föreligger svårigheter att placera
många av dessa kvinnor. Jag har på
denna punkt samma uppfattning som
fru Eriksson nyss påminde mig om,
men det är två olika saker vi talar om.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 22

Föredrogos vart efter annat:

andra lagutskottets utlåtande nr 13, i
anledning av väckt motion angående
utredning av frågan om stöd i vissa fall
till ensamstående förvärvsarbetande
mödrar med barn under 16 år; samt

jordbruksutskottets utlåtande, nr 6, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition

angående grunderna för fortsatt stöd åt
lin- och lxampodlingcn.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 23

Förskolbarnens tillträde till biograflokalerna Föredrogs

allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 8, i anledning avväckt
motion om utredning angående
förskolbarnens tillträde till biograflokalerna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fru ANDRÉN (fp):

Herr talman! Anledningen till att jag
har reserverat mig mot utskottets avstyrkande
av den föreliggande motionen
är att jag hade önskat att den utredning,
som motionärerna begär, verkligen
skulle få komma till stånd, inte
därför att jag skulle vara övertygad om
att utredningen skulle komma till det
resultat som motionärerna har tänkt
sig, nämligen förbud för barn under
sju år att bevista biografföreställning
utan sällskap av vuxen person, utan
därför att jag önskade att frågan om
åldersgränserna än en gång skulle
komma upp i rampljuset. Vi hade den
till prövning här i riksdagen år 1954,
då frågan föll.

En undersökning, som är gjord av
doktor Arne Hultman vid Stockholms
barnavårdsnämnd, har utförts bland
förskolbarnen vid några daghem för utrönande
av barnens biovanor. Utredningen
visar att de barn som flitigast
går på bio är barn ur socialgrupp 3
och barn till ensamma mödrar. Detta
är ett bevis för att det är dessa hem
som har svårt att finna förståelse för
sina små barns söndagsnöjen. Sådana
hem hjälper man inte med förbud, utan
med barnföreställningar med program
som är avpassade efter små barns för -

144

Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

Förskolbarnens tillträde till biograflokalerna

måga att sortera filmintryck. Men detta
förutsätter både flera åldersgränser och
flera lämpliga filmer. Det finns ett stort
behov av bra och moderna barn- och
ungdomsfilmer i vårt land liksom i
alla de skandinaviska länderna. Att sådana
filmer inte kan produceras för
närvarande, beror på att det inte lönar
sig att spela in dem med nuvarande
censurbestämmelser. De barntillåtna
filmerna, som skall passa alla åldrar,
passar i verkligheten inte någon åldersgrupp
alls.

Nordiska rådet rekommenderade vid
sin session i fjol bildandet av ett nordiskt
barnfilmråd för nordiskt samararbete
på barnfilmområdet. Samarbetet
skulle bland annat gälla åstadkommande
av gemensamma åldersgränser
för de nordiska länderna. Norge har
t. ex. förbud för barn under sju år att
gå på bio, och man har en åldersgräns
vid 12 år och en vid 16 år. Finland har
en fast gräns vid 16 år och två glidande
åldersgränser vid 8 och 12 år.
Danmark har endast en gräns, vid 16
år, och Sverige har en gräns vid 15 år.

Herr talman! Jag skall sluta med att
påstå att just denna förbistring med
olika åldersgränser i de olika nordiska
länderna säkert skulle få den utredning,
som det här är fråga om, att stanna
inför kravet att vi får flera åldersgränser
i Sverige och likartade bestämmelser
i de nordiska länderna. Detta
är en absolut förutsättning för att vi
skall kunna få en positiv lösning av
hela barnfilmfrågan.

Jag har intet yrkande att ställa.

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Jag skall inte säga
många ord i detta ärende, som annars
— det skall jag inte neka till — intresserar
mig en hel del och som jag nog anser
vara av inte ringa vikt ur allmänna
synpunkter. De remissinstanser som har
hörts i frågan — alltså socialstyrelsen,
statens biografbyrå och Målsmännens
riksförbund — har ju också samtliga

vitsordat, att här föreligger ett problem
som man inte kommer förbi.

När vi här i riksdagen för ett par år
sedan hade denna fråga uppe, sades det
i utskottet att det var de enskilda hemmens
sak att komma till rätta med problemet.
I år lägger man tyngdpunkten
på upplysnings- och propagandaverksamheten,
och det må så vara. Jag har
dock den uppfattningen, herr talman,
att många föräldrar i detta land väl
skulle behöva stödet av samhället också
i en sak som denna. Det är inte så, att
man utan vidare kan släppa frågan. I
princip är det heller inte någonting
nytt som sker, när man yrkar på att en
åldersgräns skall dras. Sådant tillämpas
ju redan på detta område. Jag vill också
peka på de erfarenheter som man har
i Norge, där man just tillämpar den regeln,
att barn i förskolåldern icke skall
äga tillträde till biograflokalerna. Där
har man idel goda erfarenheter av detta
förfaringssätt. Jag kan inte förstå varför
man inte i vårt land också skulle
kunna tillgodogöra sig dessa norska erfarenheter.

Såsom frågan nu ligger till, herr talman,
skall jag inte ställa något yrkande.
Jag tror emellertid, med hänsyn till
opinionsläget, att vi så småningom skall
komma dithän, att vi här i riksdagen
inte kommer ifrån att ta vårt ansvar
också för denna sak.

Herr SVENSSON i Alingsås (s):

Herr talman! Bara ett par ord närmast
med anledning av ett yttrande av
fru Andrén angående det nordiska samarbetet
i en fråga som denna. Jag vill
bara erinra om de rekommendationer
som Nordiska rådet gav år 1955 i detta
ärende. Det ligger ändå så till, att dessa
rekommendationer har fullföljts av chefen
för ecklesiastikdepartementet, som
har förklarat sig vara beredd att utse
två representanter i det råd som skall
handlägga dessa gemensamma frågor för
Norden.

I övrigt vill jag bara tillägga, att vi

Onsdagen den 14 mars 1956

Nr 10 145

Vidgning av frikretsområdena för telefonsamtal på landsbygden — Interpellation

ang. praxis i fråga om intagning av patienter på sinnessjukhus, m. m.

nog för dagen inte inom utskottets majoritet
anser det vara tillrådligt att gå
lagstiftningsvägen, innan man har prövat
alla andra vägar som kan vara möjliga
att anlita för att nå det resultat som
motionärerna önskar.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 24

Vidgning av frikretsområdena för telefonsamtal
på landsbygden

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av
väckta motioner om vidgning av frikretsområdena
för telefonsamtal på
landsbygden.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr BÖRJESSON (bf):

Herr talman! Man är inte förvånad
över att allmänheten har blivit otålig
över den långa tid som har förflutit
utan åtgärder sedan riksdagen beslöt,
att det skulle bli en lättnad i telefonkostnaderna
på landsbygden. Det är
framför allt de delar av landsbygden
som har en daglig och stark kontakt
med en stad, vilken utgör affärscentrum
för lantbruksområdena i fråga och där
också administrativa centra av olika slag
finns, som på allt sätt bör få sina telefonkostnader
minskade.

Jag tillhör själv ett sådant område,
nämligen Öland. Jag har också kommit
i den olyckliga belägenheten, att jag till
och med har rikssamtal till två stationer
inom min egen hemkommun. Det skulle
vara önskvärt att man nu efter tio år
kunde skymta någon hastigare takt i
utbyggnaden av de fria telefonkretsarna.
Det vore önskvärt att man på något sätt
kunde gallra ut de regioner, där näringslivet
i övrigt är utsatt för särskilda
10 — Andra kammarens protokoll 1956.

svårigheter, och ge dem förtursrätt vid
denna utbyggnad.

Då utskottet ju här har uttalat, att det
är utskottets mening att arbetet bör påskyndas
och fullföljas så fort som möjligt,
är jag fullt belåten med detta och
skall inte yrka bifall till min motion.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

i 25

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 10, i anledning av
väckta motioner om utredning i syfte
att minska riskerna för förväxling av
läkemedel på grund av deras namnlikhet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 26

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag får meddela, att arbetsplenum nu
icke blir erforderligt om fredag, den 16
mars, men att i nästa vecka sådana
plena torde komma att hållas såväl onsdagen
den 21 som fredagen den 23 och,
om så erfordras, även lördagen den 24.
Kvällsplena anordnas, i mån av behov,
onsdag och fredag i nästa vecka, men
däremot icke lördagen i samma vecka.

§ 27

Interpellation ang. praxis i fråga om intagning
av patienter på sinnessjukhus,

m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp),
som yttrade:

Herr talman! I en interpellation i
denna kammare den 21 mars 1953 tog
jag upp vissa frågor i samband med vårt
rättsväsen, som vid den tiden var föremål
för en livlig debatt. Inledningsvis
erinrade jag om att »vår rättsordning
företer en obruten utveckling från äldsta
Nr 10

146 Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

Interpellation ang. praxis i fråga om intagning av patienter på sinnessjukhus, m. m.

tid till våra dagar som torde ha få motsvarigheter»,
samt vidare att »medborgarna
i vårt land har vant sig vid att
kunna sätta sin lit till oväldiga och
skickliga domare och obestickliga och
självständiga tjänstemän». Därefter heter
det i interpellationen:

»Under senare år har emellertid förekommit
ett antal ''affärer’ av olika slag,
på sina håll betecknade som rättsskandaler,
vilka fått en mycket omfattande
publicitet. Under intryck härav har
bland stora delar av allmänheten utvecklat
sig en tydligt märkbar oro för
att måhända allt icke är så välbeställt
inom domstolsväsende och förvaltning,
som man föreställt sig. En ryktesflora
har spritt sig och ytterligare uppjagat
sinnena. Utan tvivel har man på många
håll gått till överdrifter. Men oavsett
huru mycket av vad som påstås som är
riktigt inger det nuvarande läget allvarliga
betänkligheter. Det bör därför enligt
min mening framstå som en central
uppgift för statsledningen att söka återställa
allmänhetens fulla förtroende för
vårt svenska rättssamhälle.»

Efter en närmare utveckling av vad
saken då gällde framhöll jag avslutningsvis,
att det måste anses vara ett allmänt
intresse, »att regeringens syn på läget
och dess uppfattning om vad som bör
göras klarlägges för folkrepresentationen
och därmed även för allmänheten».
Bland de fem konkreta frågor som ställdes
gällde en vad som kunde göras »för
att ämbetsmän inom rättsväsendets område
skall stå helt fria gent emot påtryckningar
från högt uppsatta personer
inom förvaltningen», och en vad
som kan göras för att »offentlighetsprincipen
skall bli tillämpad inom rättsväsendet
i all den utsträckning, som hänsyn
till privatlivets helgd och verkligt
vitala allmänna intressen medger».

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Zetterberg, som den 15 maj lämnade
ett långt svar på denna och ett par
andra interpellationer — den ena av
herr Aug. Spångberg om »Unmansaffä -

ren» — framhöll inledningsvis att han
vid utformandet av sitt svar haft »att
taga hänsyn till den oro som herr
Svensson talar om». Statsrådet yttrade
vidare inledningsvis:

»I och för sig är det ett sundhetstecken,
att blotta misstankar om rättsövergrepp
vållar oro. Det är naturligt att allt
som hör till rättsvården betraktas med
allvar och vaksamhet. Kan det påvisas
att rådande ordning ger upphov till fel
eller misstag av myndighet, är det ett
samhällsintresse av största vikt att söka
åstadkomma rättelse. Det är därför välkommet
att dessa frågor nu har ställts
under debatt i riksdagen. I allt väsentligt
delar jag den allmänna inställning
till problemen som herr Svensson har
deklarerat och till de synpunkter som
han framför.»

I en ny interpellation den 19 oktober
1953 tog jag upp konkreta frågor, som
aktualiserats dels genom debatten den
15 maj och dels genom vad som i övrigt
förekommit. Justitieministern medgav i
sitt svar den 8 december det befogade
i att debatten fullföljdes på ett mera
principiellt plan och yttrade bl. a.:

»Jag vill därför gärna börja med att
framhålla, att det också enligt min mening
är synnerligen betydelsefullt att
dessa principiella spörsmål om rättssäkerheten
ytterligare diskuteras här i
riksdagen. De samhällsproblem, som det
här gäller, är nämligen av så fundamental
betydelse för ett demokratiskt samhälle,
att man aldrig får förlora dem ur
sikte utan ständigt bör hålla diskussionen
vid makt och ständigt förnya ansträngningarna
att stärka garantierna
för den enskilde medborgarens rättssäkerhet.
»

Även om delade meningar i flera fall
rådde emellan justitieministern och undertecknad
jämte en del andra av kammarens
ledamöter som deltog i debatterna,
var man alltså överens om det
önskvärda i att riksdagen icke ställer
sig vid sidan om den allmänna debatt,
som pågår om vår rättssäkerhet och vår

Onsdagen den 14 mars 1956

Nr 10

147

Interpellation ang. praxis i fråga om intagning av patienter på sinnessjukhus, m. m.

rättsvård. Jag tror ett understrykande av
den saken har ett visst värde.

Under de sista dagarna har ett av de
konkreta fall, som bildade underlag för
1953 års interpellationsdebatt, återigen
blivit föremål för pressens och allmänhetens
uppmärksamhet genom det material,
som stadsfiskal Lennart Eliasson
inlämnat till Stockholms rådhusrätt. Jag
syftar på behandlingen år 1935 av vad
som rörde artisten Gustaf Unman. »Unmansaffären»
har behandlats i riksdagen,
förutom i ovan nämnda interpellation,
dels av konstitutionsutskottet 1948
och dels på grund av en motion II: 16
av Aug. Spångberg m. fl. år 1949. I
statsrådet Zetterbergs svar den 15 maj
1953 heter det bl. a. om herr Gustaf
Unmans fall:

»Innan jag lämnade Unmansaffären
vill jag något beröra de påståenden som
ofta har framförts, att sådana personer,
som tagit sig an Unmans sak, har blivit
utsatta för trakasserier och övergrepp
från myndigheternas sida bl. a. i form
av inspärrning på sinnessjukhus.

Vad som härvid framför allt åsyftas
är, såvitt jag förstår, att Unman själv
och en av hans medhjälpare, förutvarande
överkonstapeln Dahnberg på hösten
1935 blev underkastade läkarundersökning
och därefter vårdades på sinnessjukhus
under närmare ett halvt år.

Det finns ingenting som visar, att
detta varit några övergrepp. Till belysning
av förhållandena kan jag meddela,
att Unmans sinnesbeskaffenhet har blivit
bedömd av åtminstone ett tiotal läkare
och att samtliga dessa ansett honom
lida av själslig abnormitet. Vad
angår Dahnberg hade han vårdats på
sinnessjukhus under fyra månader innan
han ännu alls börjat syssla med
Unmansaffären, och han utskrevs därifrån
förbättrad men inte frisk.

De handlingar, som upprättats rörande
Unmans och Dahnbergs intagning
och vård på sjukhuset, är enligt vanliga
regler hemliga. Det är två betydelsefulla
intressen, som motiverar alt den sor -

tens handlingar inte skall vara offentliga.
Dels visar den medicinska erfarenheten,
att det för den sjuke själv —
även efter hans tillfrisknande — är
skadligt att läsa vad som antecknats
om hans själstillstånd. Och dels innehåller
dessa handlingar nästan alltid upplysningar
om intima personliga förhållanden.
Både för den sjuke själv och för
hans anhöriga skulle det vara till stort
men om sådana upplysningar offentliggjordes.

För att få ett slut på de ovederhäftiga
beskyllningar om olaga inspärrning
som gång på gång utslungas, skulle jag
i och för sig gärna vilja häva hemligstämpeln
på handlingarna rörande Unmans
och Dahnbergs sinnesbeskaffenhet.
Envar skulle då kunna se, att talet
om övergrepp är oriktigt. Jag har emellertid
ansett, att man inte kan prisge
de intressen, som sekretessbestämmelserna
avser att skydda, och blottställa
dessa människors privatliv inför offentligheten
därför att obestyrkta beskyllningar
framställes.

Jag vill tillägga, att handlingarna rörande
Unman och Dahnberg har prövats
i särskild ordning vid åtminstone två
tillfällen. I den stora undersökning av
Unmansaffären, som verkställdes av justitiekanslersämbetet
1936—1937, granskades
handlingarna och lämnades utan
erinran av nuvarande justitieombudsmannen
Rudewall. Vidare företeddes
handlingarna för utskottet 1949 vid dess
behandling av herr Spångbergs in. fl.
motion. Utskottet anförde i sitt utlåtande,
att handlingarna är av sådan art,
att de bestyrker den slutsatsen, att ifrågavarande
ingripanden varit påkallade.»

Som belysning av detta justitieministerns
uttalande av år 1953 återgives här
stadsfiskal Eliassons inlagor till Stockholms
rådhusrätt.

»Till Stockholms rådhusrätt.

Undertecknad har i ansökan om stämning
till rådhusrätten den 16 februari
1956 i visst avsnitt av det s. k. Unmansärendet
viickt åtal mot jur. kand. Folke

148 Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

Interpellation ang. praxis i fråga om intagning av patienter på sinnessjukhus, m. ni.

Lundquist för trolöslietsbrott under
synnerligen försvårande omständigheter
mot artisten Gustaf Unman. Såsom bevisning
har bl. a. åberopats förhör med
Unman. I olika sammanhang har från
Lundquists sida och från dem som anslutit
sig till Lundquists uppgifter, Uninans
redogörelser till olika myndigheter
för vad som förekommit bortförklarats
med att Unman lidit av sinnessjukdom,
en undervärdering av beviskraften
i Unmans uppgifter, som råkat
vinna i styrka sedan Lundquist kunnat
hanvisa till att Unman efter framställning
av förmyndarkammaren och Unmans
dåvarande förmyndare advokaten
A. Hemming-Sjöberg den 18 november
1935 tvångsvis omhändertagits på sinnessjukhus.
I skrivelse den 19 oktober
1935 till polismästaren har förmyndarkammaren
sålunda framhållit att Unmans
uppträdande och arten av hans
beskyllningar icke kunnat undgå att
verka hindrande på förmyndarkammarens
arbete och nedsättande på dess anseende
samt hemställt att Unman måtte
underkastas sinnesundersökning för utrönande
av huruvida Unman vore i behov
av vård på sinnessjukhus. Den 1
november 1935 har Hemming-Sjöberg i
en skrift till överståthållarämbetet påstått,
att Unman uppenbart vore sinnessjuk
samt under hänvisning till bl. a.
förmyndarkammarens framställning ansett
’den lämpligaste åtgärden’ vara
att Unman omhändertages på sinnessjukhus,
enär han icke längre borde
tillåtas ’att fortsätta med sina angivelser
och trakasserier’. Den 18 november
1935 har Unman i sin bostad berövats
sin frihet enligt hos polisen förvarad
handling för att läkarundersökas, enär
på grund av ingivna skrivelser kunde
misstänkas att han var sinnessjuk. Unman
har därefter undersökts av två läkare
och överförts till Beckomberga
sinnessjukhus. Ifrågavarande åtgärd har
varit föremål för granskning av justitieombudsmannen
Folke Rudewall i dennes
egenskap av t. f. justitiekansler i

samband med justitiekanslersämbetets
prövning av Unmansärendet. Från den
1938 tryckta utredningen inhämtas att
Rudewall efter granskning av bl. a. sjukhushandlingarna
i ärendet, av vilka utdrag
såsom icke offentliga handlingar
bifogats utredningen, funnit att ifrågavarande
åtgärder mot Unman Varit
lämpliga och av behovet påkallade’.

Från Beckomberga sjukhus har jag
infordrat sjukhusakten över Unmans
intagning å sjukhuset jämte därtill hörande
handlingar ävensom hos justitiedepartementet
förvarade icke offentliga
handlingar tillhörande justitiekanslersämbetets
Unmansutredning. Vid genomgång
av handlingarna föreföll mig motiveringen
för frihetsberövandet föga
övertygande.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit
har jag med anledning av den
vikt frågan har för bedömande av Unmans
trovärdighet i nu förevarande mål
och Unmansärendet i övrigt inhämtat
yttrande i ärendet från sakkunnig, överläkaren
vid Långbro sinnessjukhus, docenten
Erik Goldkuhl. Goldkuhl har
härvid utom ovan angivna material tillställts
bl. a. samtliga läkarutlåtanden
(intagna i revisionspromemoria) i mål
mellan Unman och direktör Gregor Mileikowsky,
vilka avgjorts av rådhusrätten
den 5 maj 1942 respektive den
20 juni 1944.

Av Goldkuhls utlåtande synes ingalunda
framgå att Unman lidit av någon
form av sinnessjukdom. De särpräglade
karaktärsdrag Unman företett och som
drivit honom att med sådan intensitet
hävda sin rätt har enligt utlåtandet icke
motiverat tvångsintagning å sinnessjukhus.
Åtgärden till frihetsberövandet har
varit så mycket mindre ''påkallad och
lämplig’ som den — även med utgångspunkt
från då föreliggande material —
snarast haft karaktären av ett administrativt
övergrepp.

Sakkunnigutlåtandet från Goldkuhl
bifogas.»

Onsdagen den 14 mars 1956

Nr 10

149

Interpellation ang. praxis i fråga om intagning av patienter på sinnessjukhus, m. m.

Ifrågavarande utlåtande är av följande
lydelse:

»Sedan stadsfiskalen Lennart Eliasson
anhållit om ett utlåtande av mig beträffande
de psykiatriska förutsättningarna
för omhändertagandet av
konstnären Gustaf Unman den 18/11
1935, får jag efter att ha tagit del av
de i ärendet översända handlingarna
anföra följande:

Enligt polisorder skulle artisten Gustaf
Unman den 18/11 1935 anhållas och
föras till kriminalavdelningens station.
Unman anhölls samma dag kl. 12.40 i
bostaden, Döbelnsgatan 48, 4 tr., av två
kriminalkonstaplar. Sedan han införts
till kriminalavdelningen, undersöktes
han av leg. läkaren Hjalmar Eneström
och leg. läkaren Harald Rabe. Dessa utfärdade
en av båda undertecknad
vårdattest, att Unman vore i trängande
behov av vård på sinnessjukhus. Unmans
förmyndare, advokat HemmingSjöberg
utskrev ansökan, varefter Unman
av polisen avfördes till Beckomberga
sjukhus. (Kriminalpolisens dossier
3900—1935 med P. M.)

Enligt vårdattesten, som fortsättningsvis
refereras, hade Unman icke tidigare
vårdats på sinnessjukhus. 1928—
1929 led han av ett psykiskt depressionstillstånd,
åtminstone delvis psykogent
betingat på grund av familjesorger.
Han var samma tid omyndigförklarad.
Då doktor Eneström under senare
delen av 1929 och början av 1930
flera gånger undersökte honom, befann
lian sig i god psykisk balans. Unman
omyndigförklarades ånyo på egen begäran
den 3 mars 1932 efter att ha företagit
en del misslyckade affärer. Förmyndare
var först assessor F. Lundquist
och, sedan denne i maj 1934 avsagt sig
uppdraget, advokat A. Hemming-Sjöberg.
Under 1933 kom Unman i kontakt
med en sinnessjuk person, som han utnämnde
till silt ''ombud’ och som säkerligen
påverkat honom ogynnsamt. Unman
började vid denna tid framställa
anmärkningar mot förmyndarnas för -

valtning. Han och ''ombudet'' verkställde
vidlyftiga utredningar, vilka resulterade
i ett stort antal skrivelser till förmyndarkammaren
och polisen. Så beskylldes
den förre förmyndaren (Lundquist)
för att ha vållat Unman en förlust
av 150 000 kronor. Beskyllning för
förskingring har många gånger i inlagorna
framställts. Unmans förmögenhet
uppges av den nuvarande förmyndaren
vara reducerad till ett minimum,
men själv vill han ej inse detta. På
grund av beskyllningarna lät förmyndarkammaren
genom auktoriserad revisor
verkställa granskning av förmyndarens
redovisningar för 1932 och 1933,
varav framgick, att anmärkningarna
saknade fog. Unman och ''ombudet'' godtogo
dock icke revisorns uppgifter utan
ha fortsatt med en livlig angivelsekampanj
i ett stort antal skrivelser till förmyndarkammaren,
polisen och J. O.
Förmyndarkammaren har i skrivelse
till polismästaren den 19/10 1935 framhållit,
att Unmans uppträdande och arten
av hans beskyllningar icke kunde
undgå att verka hindrande på förmyndarkammarens
arbete och nedsättande
för dess anseende. Under sista veckan
ha tillkommit ytterligare skrivelser av
Unman, vilka dels utvisa hans fullständiga
omdömeslöshet beträffande sitt
ekonomiska läge, dels upprepa hans
grundlösa beskyllningar. Vid samtal
med överförmyndaren har han vidhållit
de senare samt fällt yttranden, tydande
på att han möjligen uppvaktat medlemmar
av regeringen och stadsfullmäktige
med sina beskyllningar och
smädliga yttranden om personer i domarställning.

(Vårdattest, daterad den 18/11 1935.)

Vårdattestens beskrivning av den sjukes
tillstånd vid undersökningen må på
grund av dess vikt i här ifrågavarande
sammanhang återgivas in extenso:

''Somatiskt ej undersökt. Uppträder
lugnt och behärskat, yttrar sig i början
med viss försiktighet men blir småningom
livligare. Berättar utförligt ocli

150 Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

Interpellation ang. praxis i fråga om intagning av patienter på sinnessjukhus, m. m.

med god formell reda. Visar föga indignation
över undersökningen o. ifrågasatt
sjukhusvård. Affektivt förefaller
han vara något hypoman, tar det hela
rätt ytligt. Hans insikt i sitt verkliga
ekonomiska läge är mycket bristfällig.
På en så väsentlig punkt som den, att
hans fastigheter äro högt intecknade
och hans ekonomiska ställning alltså
f. n. ej så god, svarar han undvikande:
han har överenskommit med sin advokat
(Lundvall) att ej yttra sig därom,
det är en särskild historia, som han
nu ej kan gå in på etc. Det har 1929
bakom hans rygg gjorts manipulationer
med inteckningarna. Han har ''bestridit
inteckningarna’, då han ej fått valuta
för dem. Hans ekonomiska ställning är
inte så farlig som förmyndaren säger.
Betr. revisorerna säger han, att de först
sade, att räkenskaperna voro orediga,
resp. att förre förmyndaren vore redovisningsskyldig
för 96 000. Att de sedan
dock kunde intyga, att allt var i sin
ordning, väckte hans och hans meningsfränders
stora förvåning. — Angående
sitt förhållande till Dahnberg, säger
han, att denne är för ivrig, han har sökt
återhålla honom. I Dahnbergs polisanmälan
i okt. har han ingen del. Han
ville ej vara med om den och D. sade:
''artisten är feg, nu tar jag saken i egen
hand’. D. är en mycket påfrestande
person men med skarpt ingenium.’ —
Nu skulle han helst vilja ha slut på allt
bråket. Får han bara klart besked om
att D. har fel, så nöjer han sig med
sin reducerade förmögenhet. Då han får
veta, att D:s anmälan ej föranlett någon
polisens åtgärd, förklarar han sig
önska nedlägga saken. Han vill ''bränna
upp hela smörjan’. — Han har ej så
mycket emot att komma på sjukhus, men
vill vänta för att få göra förlikning samt
donera bort sina tillgångar. Förstår ej
alls invändningen ,att det senare ej kan
ske utan förmyndarens medgivande.
Obs. Förmyndaren anser, att den advokat
med vilken Unman samarbetat på
sista tiden ej bör få besöka honom, emedan
denne är mycket omdömeslös.’

Slutsatsen beträffande ev. föreliggande
vårdbehov lyder, likaledes in extenso: ’Då

Unman, vilken vi anse lida av
en på manisk-depressiv grund baserad
paranoia quaerulans, f. n. befinner sig
i ett expansivt sjukdomsstadium, då han
genom grundlösa beskyllningar ärekränkt
ett stort antal personer, varav
flera i ämbetsställning, vilket därest
han ej varit sinnessjuk, skulle ådragit
honom rättsliga följder, då vidare dessa
beskyllningar hota att spridas till vidare
kretsar, och då till slut därigenom
särskilt förmyndarekammarens arbetsro
och anseende menligt kunnat påverkas,
anse vi trängande behov av intagning
på sinnessjukhus föreligga.’

''Unman vårdades 18/11 1935—12/2
1936 på Beckomberga sjukhus (överläkare
F. Wiesel) under diagnosen psychopathia.
Vid intagningssamtal 20/11,
som i sak ej innehåller några nyheter,
antecknas: ’Pat. är sängliggande. Talar
lugnt och uttrycker förståelse för situationen.
’ 27/11: ''Lugn och tillmötesgående
som vanligt. År nöjd med vistelsen
på sjukhuset.’ ’Kan helt enkelt inte
förstå, hur han kunnat bli av med
750 000 kronor, så spartanskt som han
levde.’ 2/12: ''Förefaller lugn och nöjd
med vistelsen här.’ 20/12: ’Talar i dag
om, att han skulle vilja flytta från
Stockholm till utlandet, bo en tid hos
sina konstnärsvänner i Göteborg eller
Köpenhamn. Glad över att överläkaren
bifaller denna plan.’ 25/1 36 samtal
med överinspektör Brundin: Tngen anmärkning
mot vården, pat. vill tvärtom
berömma den.’ ''Tyckt doktor Wiesel
förstått hans synpunkter.’ ’Har ej
känt sig internerad i egentlig mening,
har haft frihet att resa till stan och
till stugan i Nacka, samt har gjort promenader
i omgivningen.’ 5/2: ''Sällan
anträffbar på sjukhuset. För det mesta
ute i affärer.’ 12/2: ’Har haft löfte om
utskrivning, men har ej begagnat sig
därav. I går reste pat. utan vidare avsked
till stan, återvände ej på kvällen.
Ej heller i dag låtit höra av sig. F. u.’

Onsdagen den 14 mars 1956

Nr 10 151

Interpellation ang. praxis i fråga om intagning av patienter på sinnessjukhus, m. m.

(.Journal nr 330/35 R. A. vid Beckomberga
sjukhus.)

Det har icke lyckats undertecknad
att ur handlingarnas uppgifter få full
klarhet i på vems initiativ Unman omhändertogs.
Hotelserna mot dåvarande
assessor Lundquist synes ha varit avgörande,
att döma av en PM författad
av överförmyndaren H. Kallander
och daterad 12/11 1935. Denne meddelar,
att Unman vid ett av tredje person
bevittnat samtal dagen innan (11/11
35) beskyllt assessor Lundquist för att
ha förskingrat 150 000 kronor för honom.
Vidare uppgav Unman, att han
upptäckt något ytterligare beträffande
Lundquist ’som komme att väcka det
största uppseende’. Källander fann sig
föranlåten, ’att allvarligen tillhålla honom
(Unman) att upphöra med att föra
kring rykten och beskyllningar mot olika
personer samt framhöll, att förmyndarkammaren
och rådhusrätten icke
kunde finna sig i att dess tjänstemän
beskylldes inför olika personer för försummelse
eller vårdslöshet i tjänsten.’
’Då Unman sade sig icke fästa något
avseende vid min varning, förklarade
jag, att jag vid rådhusrättens nästa session
komme att påkalla åtgärder, för att
förhindra att förmyndarkammarens anseende
nedsattes av Unman och hans
biträden.’

Som man ser anteciperas här vårdattestens
slutsats 6 dagar senare att
trängande vårdbehov förelåge, då ''särskilt
förmyndarkammarens arbetsro
och anseende menligt kunna påverkas’
genom Unmans fortsatta åtgärder i frihet.
Formuleringen är egendomlig och
väcker genast motfrågan, vad som
egentligen bör fordras, för att trängande
vårdbehov skall kunna anses föreligga.
Tyvärr är begreppet ''trängande
vårdbehov’ föga stringent, och någon
mera ingående definition torde aldrig
ha utformats. Självklart är, att trängande
vårdbehov föreligger, därest den
sjuke är farlig för annans personliga
säkerhet eller eget liv. Ett trängande

vårdbehov måste likaledes sägas föreligga,
därest den sjuke är oförmögen att
kunna ta vård om sig själv på grund
av sin psykiska sjukdom. Detta innebär
nämligen indirekt en fara för eget liv.
Samhällsbesvärlighet av mera utpräglat
slag har stundom (men icke alltid) ansetts
göra vårdbehovet trängande. Det
har då mestadels varit fråga om mer
eller mindre intensiv uppvaktning av
rikets högsta myndigheter, dit emellertid
förmyndarkammaren knappast torde
kunna räknas. En rent medicinsk anledning
till trängande vårdbehov kan
anses föreligga i den mån som ett
snabbt omhändertagande av patienten
med åtföljande terapeutiska åtgärder
innebär väsentligt ökade garantier för
hälsans återvinnande.

Såvitt undertecknad kunnat utröna
av handlingarna i ärendet var Unman
vid den tvångsgenomförda interneringen
den 18/11 1935 icke farlig för annans
personliga säkerhet eller eget liv, icke
heller var han oförmögen att taga vård
om sig själv på grund av psykisk sjukdom.
Diagnosen på sjukhuset var psychopathia;
någon terapeutisk anledning
till omedelbar intagning förelåg alltså
icke och kan icke heller utläsas ur
journaluppgifterna. Kvar står endast
möjligheten att en samhällsbesvärlighet
av mera utpräglat slag förelegat
vid interneringstillfället. Denna möjlighet
skymtar i vårdattestens uppgift,
att Unman enligt överförmyndaren
''möjligen uppvaktat medlemmar av regeringen
och stadsfullmäktige med sina
beskyllningar och smädliga yttranden
om personer i domarställning’. Likaså
synes denna möjlighet ha föresvävat
de båda undersökningsläkarna, när de
anföra, att Unman ''genom grundlösa
beskyllningar ärekränkt ett stort antal
personer’, samt att ''dessa beskyllningar
hota att sprida sig till allt vidare kretsar’.
Konklusionen blir emellertid något
av en västgötaklimax: ’då till slut därigenom
särskilt förmyndarkammarens
arbetsro och anseende menligt kunna

152 Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

Interpellation ang. praxis i fråga om intagning av patienter på sinnessjukhus, m. m.

påverkas, anse vi trängande behov av intagning
på sinnessjukhus föreligga’. Det
gällde således till slut endast förmyndarkammaren,
och till och med beträffande
denna blott fakultativt, om man
får döma av formuleringen ''menligt
kunna påverkas’. Att de båda läkarna i
själva verket varit åtskilligt tveksamma
framgår även av en annan omständighet:
båda ha nämligen funnit angeläget
att stödja varandra genom att gemensamt
underteckna vårdattesten, ett tillvägagångssätt
som torde få betecknas
som i det närmaste unikt. Personligen
kan jag icke erinra mig, att jag iakttagit
ett dylikt förfaringssätt någonsin, trots
att jag tidigare under nära 5 år tjänstgjort
som överinspektör för sinnessjukvården
i riket och därvid haft tillfälle
att årligen genomgå tusentals vårdattester,
frånsett alla dem, som passerat
mig i egenskap av överläkare. Man
förstår de båda läkarna väl: vårdattestens
beskrivning av den sjukes tillstånd
vid undersökningen innehåller i själva
verket ingenting som i och för sig
motiverar ett omedelbart omhändertagande,
och ännu mindre ett omhändertagande
under så bryska former, som
här varit fallet. Ehuru begreppen äro
tänjbara, torde man våga konkludera,
att verkliga förutsättningar för ett trängande
vårdbehov knappast förelegat vid
tillfället ifråga. Att de båda läkarna
likväl kommit till en dylik uppfattning,
torde ha berott på de informationer rörande
Unmans sjukhistoria de erhållit
och på vilka vårdattestens relativt utförliga
motivering för hans omedelbara
omhändertagande på sinnessjukhus tydligen
baserar sig. Dessutom var ju Unman
vid tidpunkten för undersökningen
ifråga omyndigförklarad på egen begäran,
emedan han visat viss oförmåga
att sköta sina affärer. Ett sådant förhållande
måste alltid mer eller mindre
oförmånligt påverka en tillfälligt bedömande
läkares inställning till vederbörande
patients sinnesbeskaffenhet.
Om alltså de båda läkarna säkerligen

varit i god tro, måste likväl polishämtningen
i hemmet och Unmans vidaretransport
genom polisen till Beckomberga
sjukhus, även med hänsyn enbart
till vad man då visste om Unman
ia anses betänkligt närma sig karaktären
av administrativt övergrepp.» Så
långt de citerade handlingarna.

Justitieministerns förklaring inför
riksdagen den 15 maj 1953, att de hemligstämplade
handlingarna är av så entydig
karaktär, att envar som fick taga
del av dem »skulle kunna se, att talet
om övergrepp är oriktigt», bekräftas
icke av det material som nu blivit
känt. Stadsfiskal Eliasson fann motiveringen
för frihetsberövandet »föga övertygande»
och docenten E. Goldkuhl kom
till samma slutsats. Det är särskilt
två saker i dr Goldkuhls framställning
som väcker uppmärksamhet. Den ena
är att ett frihetsberövande, som måste
grundas på en medicinsk undersökning,
synes ha förutsatts av en juridisk-administrativ
myndighet 6 dagar tidigare.
Den andra är att det skäl som anföres
för herr Unmans intagning på sinnessjukhus
rubriceras som »samhällsbesvärlighet».
Denna gick i förevarande
fall ut över förmyndarkammaren, vars
arbetsro och anseende skulle skadas
om inte herr Unman berövades friheten.
Om möjligt ännu mera alarmerande
är emellertid ett mera vittsyftande
meddelande, som docenten Goldkuhl
lämnar då han skriver: »Samhällsbesvärlighet
av mera utpräglat slag har
stundom (men icke alltid) ansetts göra
vårdbehovet trängande. Det har då
mestadels varit fråga om mer eller mindre
intensiv uppvaktning av rikets högsta
myndigheter, dit emellertid förmyndarkammaren
knappast torde kunna
räknas.» »Möjligen» har herr Unman
enligt vårdattesten »uppvaktat medlemmar
av regeringen och stadsfullmäktige».
Om det är så, att människor i vårt
land som lider under någon psykisk
sjukdom, vilken inte i och för sig nödvändiggör
intagning på sinnessjukhus,

Nr 10 153

Onsdagen den 14 mars 1956
Interpellation ang. samordningen mellan arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring

kan berövas sin frihet därför att de på
ett besvärande sätt uppvaktar vissa
myndigheter, är det svenska samhällets
skydd för den enskilde medborgarens
integritet undermåligt. Enligt min mening
bör justitieministern som högste
representant för vårt rättsväsen, eventuellt
efter samråd med statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet, informera
riksdagen om huru det förhåller
sig härmed.

Med stöd av det ovan anförda hemställer
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få framställa följande
frågor:

1. Kan en svensk medborgare som
lider under någon psykisk sjukdom, vilken
inte i och för sig nödvändiggör
intagning på sinnessjukhus, med stöd
av läkarintyg berövas sin frihet genom
intagning på sinnessjukhus därför att
han är »samhällsbesvärlig»?

2. Vill herr statsrådet, om så enligt
rådande praxis är fallet, åtminstone genom
exemplifiering redovisa de kvalifikationsgrunder
som har tillämpats?

3. Anser herr statsrådet att rådande
praxis på detta område bör ändras?

4. Vill herr statsrådet på grund av
vad som nu blivit känt lämna en fullständig
redovisning av innehållet i de
handlingar som låg till grund för de
meddelanden, som herr statsrådet den
15 maj 1953 lämnade riksdagen beträffande
artisten Gustaf Unmans intagning
på sinnessjukhus?

Denna anhållan bordlädes.

§ 28

Interpellation ang. samordningen mellan
arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring Fröken

ELMÉN (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! En kontorist var anställd
i ett företag under 20 år. Hon
hade under tolv år varit medlem i sjuk11
—Andra kammarens protokoll 1956.

kassa innan hon anslöts till den obligatoriska
sjukförsäkringen. Vid rationalisering
inom företaget indrogs bl. a.
hennes tjänst. Hon erhöll arbetslöshetsunderstöd.
Då detta indras vid eventuell
sjukdom, vände hon sig till sjukkassan
för att efterhöra om hon hade
rätt till sjukpenning i händelse av sjukdom.
Hon fick beskedet att så inte var
fallet, om arbetslösheten hade varat
över en månad. Hon blev hänvisad till
socialvården. När hon efter några månader
erhöll en tillfällig anställning
och inanmälde sin ändrade arbetsinkomst
till sjukkassan, fick hon meddelande,
att om anställningen var av
tillfällig art, d. v. s. om den beräknades
vara kortare tid än 6 månader, skulle
hon placeras in i klass 0, d. v. s. hon
skulle i fortsättningen inte erhålla någon
sjukpenning vid inträffad sjukdom.

Det här relaterade fallet visar att
samordningen mellan de två socialförsäkringsgrenarna,
sjukförsäkringen och
arbetslöshetsförsäkringen, inte är fullt
tillfredsställande ordnad.

Vederbörande har haft anställning
under en viss del av året och härigenom
haft viss inkomst. Hon blir arbetslös
och uppbär ersättning på arbetslöshetskassan.
Men då hon insjuknar indrages
arbetslöshetsunderstödet efter en kortare
tid. Hon kan heller inte få ersättning
från sjukkassan, trots att hon under
samma år haft en inkomst som i
och för sig skulle berättiga till en viss
sjukpenning. Hon blir hänvisad till
socialvården.

Med stöd av vad jag här anfört får
jag anhålla om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet få framställa följande
interpellation:

Anser herr statsrådet att samordningen
mellan arbetslöshetsförsäkring och
sjukförsäkring är tillfredsställande? Om
icke, vilka åtgärder vill herr statsrådet
vidtaga för att nå en bättre samordning?

Denna anhållan bordlädes.

Nr 10

154 Nr 10

Onsdagen den 14 mars 1956

§ 29

Interpellation ang. bestämmelserna om

koncessionsrenskötseln i kustlandet
i Norrland

Herr talmannen lämnade på begäran
•ordet till

Herr LÖFROTH (fp), som yttrade:

Herr talman! Genom 57 och 58 § § i
lag om de svenska lapparnas rätt till
renbete i Sverige av den 18 juli 1928
får skogsrenskötsel inom Nederkalix
kommun i Norrbottens län endast bedrivas
genom koncession.

Denna koncessionsrenskötsel som bedrives
är något på gott och ont — mest
av det senare. Renars vistelse i kustlandet
åstadkommer skada å ängarna
och å växande skog. Härtill kommer
den osäkerhet som jordbrukarna känner
inför situationen att få den gröda
som sås och den skog som vårdas mer
eller mindre förstörd av renarnas vistelse
i dessa trakter.

Enligt gällande bestämmelser äger
person som ej är same rätt till ett renmärke
på vilket han har rätt att få ha
20 stycken renar, under förutsättning
att personen äger jordbruksfastighet.
Bestämmelsen kringgås dock så, att personer
som icke äger jordbruksfastighet
även har renar och dessutom större antal
än som medgives. Vidare är bestämt
att renarna icke får vistas inom kustområdet
under tiden 15 maj—15 september,
något som allt som oftast överträdes.
Största skadan gör dock renarna
efter den 15 september, då de uppsöker
nysådda vallar och åstadkommer
betydande skador, inte bara för ett år
utan för hela valltiden — såvida ej rent
av arealen måste plöjas på nytt och sås
om. I skogen under tiden hornfejningen
pågår åstadkommer renarna mot ungskogsbeståndet
betydande skador, särskilt
mot småtallarna som därvid avbarkas.
När det så gäller gallrad ungtall,
kan skadorna bli nästan ohjälpliga.

Renskötseln så som den nu bedrives
i de norrbottniska kusttrakterna är, i

jämförelse med de vård- och skadeståndskostnader
som renägarna får vidkännas,
icke av någon ekonomisk betydelse
i inkomsthänseende. Den kan
helt enkelt betraktas som en hobby.
Man brukar tala om teaterbönder, och
med en liten omskrivning kan man också
här få fram rätta benämningen å
dessa renägare.

De kommunala myndigheterna inom
berörda kommun har också vid flera
tillfällen behandlat frågan, dels år 1929
och dels år 1949, och därvid framhölls
i kommunens hemställan till länsstyrelsen
i länet, att renbete inom Nederkalix
kommun skulle förbjudas. Och nu så
sent som i oktober 1955 behandlades
frågan ånyo i kommunalfullmäktige,
varvid vissa krav framställdes i anledning
av att tillfälle beretts kommunen
att avgiva yttrande över viss utredning
rörande de skador som renarna mera
regelmässigt anställer för jordbruket
inom vissa delar av länet, där koncessionsrenskötsel
bedrives.

Jordbrukarna i berörda trakter anser
— och detta med full rätt — att rätten
till koncessionsrenskötsel i kustlandet
helt bör förbjudas. I varje fall bör dessa
jordbrukare som drabbas av sådana
skador som härovan berörts få en sådan
ekonomisk gottgörelse och ett sådant
stöd av de statliga myndigheterna,
att man kan tala om rättelse av de nu
rådande snedvridna förhållandena.

Med åberopande av vad jag här anfört
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet få rikta följande
interpellation.

1. Anser inte herr statsrådet att tiden
nu är inne att upphäva gällande bestämmelser
angående koncessionsrenskötseln
i kustlandet i Norrbotten?

2. Om så icke är fallet, vilka åtgärder
avser herr statsrådet att vidtaga för
att åstadkomma rättelse av påtalade
missförhållanden ?

Denna anhållan bordlädes.

Onsdagen den 14 mars 1956

Nr 10

155

§ 30

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vidgad möjlighet
till erhållande av studielån med statlig
kreditgaranti jämte i ämnet väckta motioner,

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1956/57, i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde,

nr 48, i anledning av väckt motion
om befogenhet för myndigheterna att
själva besluta rörande tjänsteresa till
nordiskt land, och

nr 49, i anledning av väckt motion
om ersättning till Hemming Gabrielsson
för förluster, som åsamkats honom
i anledning av fabriksbrand under hans
beredskapstjänstgöring; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 7, i
anledning av väckta motioner om ökad
medelsanvisning för budgetåret 1955/56
till fiskerilånefonden.

§ 31

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1956/57 under försvarets fonder
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 122, angående repetitionsövningsverksamheten
under budgetåret 1956/57
in. m.; och

nr 123, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1956/

57 till avsättning till lotterimedelsfonden;
samt

från bevillningsutskottet:

nr 120, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 56 § 3 mom. och

58 § 1 mom. uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272).

§ 32

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 106, angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m.,
tillställts kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 33

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
nr 659, av herr Helén, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 84, angående
anslag för budgetåret 1956/57 till
universitetskanslersämbetet, m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 34

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.38.

In fidem
Gunnar Britth