Svar på fråga av herr Isacson ang. riksskattenämndens anvisningar för år 19-64 års taxering
ProtokollRiksdagens protokoll 1964:11
RIKSDAGENS
PROTOKOLL
Nr 11
FÖRSTA KAMMAREN
1964
10—13 mars
Debatter m. m.
Tisdagen den 10 mars
Svar på fråga av herr Isacson ang. riksskattenämndens anvisningar
för år 19-64 års taxering ............................
Svar på interpellationer:
av herr Jonasson ang. undantag från beskattningen för vedbränsle
från egen skog ...................................
av herr Larsson, Nils Theodor, ang. priset å potatis 8
Svar på fråga av herr Svanström om åtgärder för att minska risken
för olyckor vid korsning mellan väg och järnväg ........ 13
Onsdagen den 11 mars
Om en nordisk kärnvapenfri zon ............................ 17
Slopande av avdragsrätten för folkpensionsavgift 23
Förlustutjämning, progressionsutjämning och allmän öppen resultatutjämning
.......................................... 53
Ändrade bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall .... 58
Om riktlinjer för lokaliseringspolitiken 61
Om förstatligande av de privata företagen för kollektiv trafik i
Storstockholm .............................. -.......... 66
Om förstatligande av läkemedelsindustrien .................... 69
Utformningen av den statliga ekonomiska företagsamheten 69
Lagförslag om kommunal beredskap ........................ 70
Om ersättning för resor till tandläkare i samband med förebyggande
mödravård ................... 84
Om förköpsrätt för kommun till tomtmark för bostadsbebyggelse 87
Om ett enhetligt register för landets fastigheter 89
Interpellation av herr Källqvist om förbättrade studie- och arbetsbetingelser
vid konsthögskolan, m. m................... 91
Fredagen den 13 mars
Interpellation av herr Isacson om vissa spörsmål rörande den
nordsvenska hästrasen .................................... 94
1 Första kammarens protokoll 196b. Nr 11
2
Nr 11
Innehåll
Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 11 mars sid.
Val av ombud jämte suppleanter i Europarådets rådgivande församling
.............................................. 16
Utrikesutskottets utlåtande nr 2, om en nordisk kärnvapenfri zon 17
Statsutskottets utlåtande nr 32, ang. bemyndigande för Kungl.
Maj:t att i vissa fall avstå allmänna arvsfondens rätt till arv,
ra. m................................................. 23
— nr 33, ang. överlåtelse av viss kronan tillhörig mark 23
Bevillningsutskottets betänkande nr 4, ang. ändring i lagen om
statsmonopol på tillverkning av tobaksvaror, m. m......... 23
— nr 10, ang. ändrad lydelse av 46 § 2 mom. kommunalskattelagen,
m. in............................................... 23
— nr 12, ang. förlustutjämning, progressionsutjämning och allmän
öppen resultatutjämning .................................. 53
— nr 14, om viss ändring i förordningen med bestämmelser om
begränsning av skatt i vissa fall .......................... 58
Bankoutskottets utlåtande nr 5, ang. medgivande för riksgäldskontoret
att lämna dagslån, m. m. ............................ 61
— nr 6, om riktlinjer för lokaliseringspolitiken .............. 61
— nr 7, om anordnande av statlig verkstadsindustri i Norrbotten 66
— nr 8, om förstatligande av de privata företagen för kollektiv
trafik i Storstockholm .................................. 66
— nr 9, om en statlig marklånefond .......................... 69
— nr 10, om förstatligande av läkemedelsindustrien, m. m..... 69
— nr 11, ang. utformningen av den statliga ekonomiska företagsamheten
.............................................. 69
Andra lagutskottets utlåtande nr 10, ang. förslag till lag om krigshjälp
.................................................. 70
— nr 11, ang. förslag till lag om kommunal beredskap m. m..... 70
— nr 13, om ersättning för vissa resor enligt lagen om allmän försäkring
................................................ 84
— nr 14, om ersättning för resor till tandläkare i samband med
förebyggande mödravård ........................ 84
— nr 15, om skyddsbestämmelser avseende kemiska preparat inom
industrien .......................................... 87
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6, ang. byggnadsstadgans bestämmelser
om avstånd mellan byggnad och tomtgräns, m. m..... 87
— nr 7, om förköpsrätt för kommun till tomtmark för bostadsbebyggelse
.............................................. 87
— nr 8, om befrielse från skyldigheten att underrätta grannar
m. fl. om byggnadslov .................................. 89
— nr 9, ang. nedsättningen hos KB av expropriationsersättning 89
■— nr 11, om ett enhetligt register för landets fastigheter 89
Tisdagen den JO murs 1964
Nr 11
3
Tisdagen den 10 mars
Kammaren sammanträdde kl. 16.00.
Justerades protokollen för den 3 och
den 4 innevarande månad.
Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna förbudgetåret
1964/65 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner;
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1964/65 inom finansdepartementets
verksamhetområde; och
nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare
svensk kapitalinsats i Internationella
utvecklingsfonden (IDA).
Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om införande
av brottsbalken m. m.;
nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21
mars 1952 (nr 98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa
brottmål så ock angående ändring i
samma lag; samt
nr 81, i anledning av väckt motion
om utredning rörande barnavårdsmannainstitutionen.
Ang. riksskattenämndens anvisningar för
1964 års taxering
Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Isacsons
fråga angående riksskattenämndens
anvisningar för 1964 års taxering,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 29 januari, erhöll ordet
och anförde:
Herr talman! Herr Isacson har frågat
mig, om jag anser att riksskattenämndens
anvisningar till 1964 års taxering
rörande avdrag för resor till och från
arbetsplatsen står i överensstämmelse
med kommunalskattelagens stadgande
om avdrag för »skälig kostnad». Jag
vill svara följande.
Jag förmodar att herr Isacson med
sin fråga avser anvisningarna rörande
avdrag vid resor med egen bil. Såvitt
jag kunnat finna har det inte framkommit
något som tyder på att anvisningarna,
som för övrigt beslutats av en enhällig
riksskattenämnd, inte skulle
överensstämma med kommunalskattelagens
stadgande om avdrag för »skälig
kostnad».
Herr ISACSON (h):
Herr talman! Jag ber att få tacka
herr finansministern för det korta svaret
— en kort fråga kräver ett kort och
enkelt svar.
Herr Sträng finner ingenting anmärkningsvärt
i de förändrade bestämmelserna
i riksskattenämndens anvisningar.
Förändringens innebörd är, att
den som bor på visst avstånd från
arbetsplatsen och som tidigare haft
möjlighet att göra avdrag med 1 krona
4
Nr 11
Tisdagen den 10 mars 1904
Ang. riksskattenämndens anvisningar för
80 öre för mil, från och med i år har
möjlighet att göra detta avdrag bara intill
1 000 mil per år, men för körsträckor
däröver med endast 1 krona för
mil. Såvitt jag förstår, måste detta innebära
en stor försämring. För en person,
som bor 2 mil utanför arbetsplatsen
och reser fram och tillbaka varje
arbetsdag, alltså 4 mil om dagen, blir
resesträckan med 250 arbetsdagar 1 000
mil. Jag kan inte förstå annat än att
detta måste vara en förändring av begreppet
»skälig kostnad». Det har helt
enkelt gjorts en ny tolkning av begreppet.
Bilkostnaderna har beräknats av motororganisationerna.
Kostnaderna för
den, som kör bil t. ex. 2 000 mil per
år, har beräknats till drygt 3 kronor
per mil och för den som kör 3 000 mil
till omkring 2 kronor 80 öre per mil, om
man håller sig till den billigaste bilen
med ett inköpspris av ca 8 000 kronor.
Enbart reparationer, gummi, olja och
bränsle kostar för denna billiga bil 1
krona 70 öre per mil i dessa fall.
Jag har velat ta upp denna fråga därför
att jag tycker att den är intressant
ur en annan synpunkt. Det förhåller
sig ju så, att boendefrågorna i dag är
aktuella. Storstädernas bostadsköer
växer, vi ser detta dagligdags i tidningarna.
I en sådan situation kan man
tycka att myndigheterna borde hjälpa
till att underlätta för dem som vill söka
sig bostad på annan ort. Det kan
också anföras lokaliseringspolitiska
synpunkter på detta problem — jag
skall emellertid inte göra det här.
Av detta korta svar finner jag bara,
att regeringen tydligen är ointresserad
av att det blir ekonomiskt ogynnsammare
att söka sig bort från bostadsköerna.
Jag hade trott att regeringen
skulle ha velat handla precis tvärtom
i dagens brydsamma bostadssituation.
Jag ber ännu en gång att få tacka
för ett svar som jag dock icke finner
tillfredsställande.
1964 års taxering
Herr statsrådet STRÄNG:
Herr talman! Riksskattenämnden bär
gjort vissa ändringar i sin tolkning av
begreppet »skälig kostnad». Dessa förändringar
har emellertid gått i båda
riktningarna och jag tycker nog att herr
Isacsons inlägg därför var ofullständigt.
Det har ju genomförts vissa förbättringar
så till vida att man numera godtar
avdragsrätt med avseende på kostnaden
för resa med egen bil redan vid
ett avstånd av en halv mil från arbetsplatsen.
Tidigare bestämmelser innebar
ju, att vederbörande måste bo en
mil från arbetsplatsen, innan han över
huvud taget fick beräkna något avdrag
i detta avseende. Här har således från
och med årets taxering skett en klar
förbättring till de bilåkandes favör.
Vidare har man också vid årets taxering
rekommenderat vissa utökade avdragsmöjligheter
för handikappade,
som genom detta fortskaffningsmedel
tar sig in till arbetsplatsen. Slutligen
har man rekommenderat vissa utökade
avdragsmöjliglieter för den, som använder
bilen inte bara för resor mellan
bostad och arbetsplats utan även i tjänsten
i övrigt.
Dessa plusfaktorer bör väl vägas mot
den minusfaktor, som herr Isacson tog
upp, nämligen att man har begränsat
möjligheten att utnyttja avdraget
med 1 krona SO öre för mil till en körsträcka
intill 1 000 mil per år. .lag är
således inte beredd att säga att det här
skett några försämringar, utan jag tror
snarare att saldoposten visar en förbättring,
om jag ser det ur kollektivets
synpunkt.
Jag tror inte att man utan vidare kan
ta motororganisationernas beräkningar
som utgångspunkt för vad det kostar att
hålla en bil under ett år. Det är ju inte
på det sättet, att den som skaffar sig
en bil för att åka till och från sin arbetsplats
disponerar bilen uteslutande
för det ändamålet. Har han en fri lördag
åker han omkring i sin bil, föreställer
jag mig, och har han en fri söndag
åker han i stor utsträckning om
-
tisdagen den II) murs 1964
Nr 11
b
Ang. riksskattenämndens anvisningar för 1964 års taxering
kring i sin bil då också. Numera är bilen
mer och mer var mans egendom,
och det ligger väl något av ett värde
i att ha en bil och använda den under
sin fritid. Det får man ju betala något
för, och det är från den utgångspunkten
som jag inte så där utan vidare vill
betrakta motororganisationernas kostnadskalkyler
såsom avgörande skäl för
avdragsrätten i samband med taxeringen.
Jag skulle kanske inte heller utan vidare
vara med på herr Tsacsons synpunkt
när han säger, att man med eu
sådan här »snäv beräkning» — den är
inte så snäv, den är hygglig och skälig,
tycker jag — skulle så att säga tvinga
in människorna i tätorterna och i bostadsköerna
och förhindra dem att bo
en eller två eller tre mil utanför staden.
I allmänhet är det väl så, att man tar
arbete där arbetsmöjligheter föreligger.
Har man reguljära trafikmedel tar
man sig till arbetsplatsen med dem. Är
man särskilt road av att åka bil — och
det är de flesta svenskar som bär bil -—
åker man gärna parallellt med de reguljära
kollektiva trafikmedlen, bussar
eller tåg. Jag tillhör själv dem som har
bil, men jag har inte tid att använda
bilen för att ta mig från Spånga in till
Stockholm och tillbaka morgon och
kväll. Men mina grannar, som anser sig
ha tid, använder bilen och uraktlåter
att använda de kollektiva trafikmedlen.
Den valmöjligheten skall väl en bilist
ha, men om man skall bedöma denna
sak skattemässigt bör man kanske lägga
in litet grand av dessa synpunkter i
bedömningarna också.
Jag skall inte utveckla detta vidare,
men det gäller att göra en skälig bedömning,
där alla sådana här avvägningar
och synpunkter kommer in i bilden.
Det har riksskattenämnden gjort.
Det finns bilister som inte varit nöjda
med denna skälighetsbedömning
utan överklagat i regeringsrätten, och
i de fall där regeringsrätten prövat
ärendet — och det har den gjort när
klagomålen förts fram — liar regeringsrätten
ställt sig på riksskattenämndens
linje och haft samma bedömning
som riksskattenämnden.
De ändringar som skett 1964 innebär,
om jag ser dem totalt, inga försämringar
utan endast vissa omläggningar,
och det skulle förvåna mig om
regeringsrätten skulle göra en annan
bedömning mot bakgrunden av årets
förändringar än tidigare bedömningar
på grundval av de gamla förhållandena
och premisserna. Är det emellertid någon
bilist, som är missnöjd med årets
förändring och anser att det nya systemet
är så mycket sämre än det gamla,
att det inte representerar ett skäligt
hänsynstagande, finns ju självfallet
överklagningsmöjligheten vid regeringsrätten
nu på samma sätt som tidigare.
Herr ISACSON (h):
Herr talman! Det förvånade mig att
herr Sträng använde uttrycket »ur kollektivets
synpunkt» i detta sammanhang.
Har man gjort en förbättring för
dem, som bor nära sin arbetsplats,
bör man inte göra det på bekostnad av
dem som bor längre bort. Jag kan inte
finna att ett sådant resonemang är rimligt.
Det är ganska många som tvingas
bo långt från sin arbetsplats i dag, och
för dem innebär riksskattenämndens anvisningar
betydande försämring. Jag
tror inte att någon — inte ens herr
Sträng — kan köra bil för en krona
milen. Det är också bevisat genom motororganisationernas
kostnadskalkyler.
Jämför också med det statliga resereglementet
där man avser kostnader som
ligger på en annan nivå.
Jag har inte använt ordet »tvinga»
i detta sammanhang, men jag har sagt
att regeringen verkar vara totalt ointresserad
av att det blir ekonomiskt
ogynnsammare för de människor, som
söker sig bort från bostadsköerna, och
det tycker jag är en väsentlig sak i detta
sammanhang. Det skulle vara intressant
att veta hur många människor i
6
Nr 11
Tisdagen den 10 mars 1964
Ang. undantag från beskattningen för vedbränsle från egen skog
dag med arbete i storstäderna — låt oss
bara ta Göteborg och Stockholm —
som för att över huvud taget kunna bo
människovärdigt tvingas åka betydligt
över två mil två gånger om dagen. Jag
tror det är betydligt fler än man föreställer
sig. En sådan undersökning skulle
vara mycket intressant i detta sammanhang.
överläggningen ansågs härmed slutad.
Ang. undantag från beskattningen för
vedbränsle från egen skog
Ordet lämnades ånyo till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som meddelat att han ämnade
vid detta sammanträde besvara
jämväl herr Jonassons den 7 februari
framställda interpellation angående undantag
från beskattningen för vedbränsle
från egen skog, och nu yttrade:
Herr talman! I en interpellation har
herr Jonasson frågat om jag överväger
sådana ändringar av beskattningsbestämmelserna,
att naturaförmån i form
av vedbränsle från egen skog undantages
från beskattning, när värdet av förmånen
representerat ringa belopp. Jag
vill svara följande.
Beskattningen av jordbrukarnas naturaförmåner
är inte direkt jämförbar
med beskattningen av motsvarande förmåner
för löntagare. För jordbrukarnas
del tillämpas nämligen principerna
för företagarbeskattningen som bl. a.
innebär att alla uttag av nyttigheter
ur driften är att betrakta som inkomst
samtidigt som alla omkostnader för
framställandet av nyttigheterna är avdragsgilla.
Avdrag medges sålunda —
för att nu hålla oss till veden — för utgifter
för avverkning, upphuggning och
hemtransport. Det torde inte vara lämpligt
eller praktiskt genomförbart att
bryta ut en speciell vara ur de allmänna
regler, som gäller för jordbruksbeskattningen.
Jag har därför inte för
närvarande för avsikt att föreslå någon
ändring av kommunalskattelagen i
den av herr Jonasson antydda riktningen.
Herr JONASSON (ep):
Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret på interpellationen.
Vad som är väsentligt framgår av finansministerns
svar när han säger, att
beskattningen av jordbrukarnas naturaförmåner
inte är direkt jämförbar
med motsvarande förmåner för löntagare.
Sedan nämner han, att för jordbrukarnas
del tillämpas företagsbeskattningens
principer som bl. a. innebär
att alla uttag av nyttigheter ur driften
är att betrakta som inkomst samtidigt
som alla omkostnader är avdragsgilla.
Det är just detta som gör att vårt nuvarande
system haltar. Man måste säga,
att det råder brist på enhetlighet
just på detta område. För jordbruket
gäller ju att alla naturaförmåner beskattas,
hur små de än är. Råkar man
ha en fastighet, som är taxerad som
annan fastighet, eller kan man hyra en
fastighet, då slipper man ifrån beskattningen
av dylika smärre förmåner. Det
finns enligt vad jag kan förstå ingen logik
i resonemanget. Har man en stor
tomt till ett bostadshus, så kan man
odla potatis till husbehov skattefritt,
man kan vidare fiska och jaga skattefritt
och man kan också hugga ved, om
man fått sådan på rot av en granne,
skattefritt. Nu menar inte jag, att man
skall beskatta innehavare av annan fastighet
för detta. Jag har endast nämnt
dessa förhållanden för att bevisa att
det inte finns logik i det gällande systemet.
Utgår man från den nuvarande skattelagstiftningen
är det givetvis svårt,
som finansministern också säger, att
bryta ut vissa förmåner, såsom exempelvis
av fritt bränsle. Men utvecklingen
går numera fort på alla områden.
Tisdagen den 10 mars 1904
Nr 11
7
Ang. undantag från beskattningen för vedbränsle frän egen skog
Så är det också här, och man måste
enligt mitt förmenande anpassa också
skattelagarna därefter.
Det vedbränsle vi för närvarande använder
är i regel rena avfallet. Tillvaratas
inte detta ruttnar det bort och
blir inte till någon som helst nytta. Vill
man se hela Sverige som en enda familj
och ett enda hushåll, är det givetvis
ett gemensamt intresse att tillvarata
resurserna så långt som möjligt. Vill
man således stimulera avfallsvirkets
tillvaratagande genom att fritaga det
från beskattningen så skulle det innebära
en nationalinkomst för landet;
man skulle få en ökad användning av
detta virke och därmed mindre import
av olja. Många skulle också kunna använda
en del av fritiden för att utföra
vedhuggning till husbehov, vilket skulle
vara en fin avkoppling för många.
Det talas också så mycket i våra dagar
om en bättre skogsvård. Det är en
mycket angelägen fråga, och vi vet att
vi om några år kanske får dubbelt så
stort behov av virke som för närvarande.
Att frisläppa husbehovsbränsle från
beskattningen skulle innebära en väsentlig
förbättring även för skogsvården.
Jag menar med detta, att man skattevägen
faktiskt kan stimulera fram en
önskvärd åtgärd. Det har man också
gjort inom andra områden med gott
resultat — jag tänker på avdragsrätten
för privata försäkringspremier och liknande.
Genom en generösare tillämpning beträffande
beskattningen av husbehovsbränsle
skulle man vinna för det första
likhet mellan olika kategorier av människor,
för det andra vinna en nationalekonomisk
fördel och för det tredje
stimulera till en förbättrad skogsvård.
Man får inte se frågan enbart ur
skattesynpunkt. Indirekt inverkar den
på andra förhållanden, och då måste
den beaktas även ur sådana synpunkter.
Jag är tacksam för att finansministern
inte helt kategoriskt avvisat min
tankegång. Han säger ju ändå i slutet
av svaret, att han »för närvarande» inte
har för avsikt att föreslå någon ändring
av kommunalskattelagen i den
riktning som jag för min del har tänkt
mig. Jag har den uppfattningen att finansministern
är en praktisk karl och
mycket uppfinningsrik när det gäller
skatteområdet och jag hoppas därför
att han i denna fråga, när han hunnit
tänka över problemet och också tänkt
ut en förnuftig lagändring, kan komma
med ett positivt besked även på denna
punkt.
Jag lovar för min del att hålla grytan
kokande i denna fråga och avvaktar en
bättre förståelse för saken. I den förhoppningen
tackar jag än en gång för
svaret.
Herr statsrådet STRÄNG:
Herr talman! För att vara riktigt ärlig
kanske jag får säga, att jag är rädd
för att det kommer att gå åt för mycket
ved för att hålla grytan kokande om
jag skall ändra på själva skattelagstiftningen
i den riktning som herr Jonasson
önskar. Jag betraktar det som principiellt
mycket betänkligt att ur en rörelse,
som taxeras som rörelse med de
föreskrifter som där föreligger, bryta
ut en speciell detalj och säga, att man
för den detaljen skall ha specifika beskattningsregler.
Jag kan säga att jag delar bevillningsutskottets
funderingar så som de
har tagit sig uttryck i varje fall i ett
preliminärt utlåtande innevarande år
i anledning av motioner på detta område.
I detta utlåtande säger bevillningsutskottet,
där man för övrigt avstyrker
motionen, följande: »Det nu anförda
tyder på att en viss försiktighet
kan vara motiverad vid fastställande av
normer för bränslevärden. Den modifiering
av gällande beräkningsnormer som
således kan te sig i viss mån önskvärd
bör emellertid enligt utskottets mening
ske genom tillämpningsföreskrifter och
inom ramen för nu gällande lagstift
-
8
Nr 11
Tisdagen den 10 mars 1964
Ang. priset å potatis
ning. Motionärernas uppfattning att
man för jordbrukarnas del skulle införa
specialregler för värdering av naturaförmåner
kan utskottet inte dela.»
Detta är ett preliminärt utkast från
bevillningsutskottet, som jag har i min
hand. Jag utgår från att men enar sig
om den skrivningen. Om det nu kan ha
något värde för interpellanten kan jag
säga, att jag på den punkten har ungefär
samma uppfattning som bevillningsutskottet.
Herr JONASSON (ep):
Herr talman! Det är ju intressant att
man får svar så snabbt och det är också
intressant att få veta vad bevillningsutskottet
tycker så här långt i förväg
— innan kammaren har behandlat frågan.
Finansministern säger att det kommer
att bli drygt att hålla grytan kokande
tills det blir något gjort på detta
område, men finansministern får väl
trösta sig med att det sker med beskattat
bränsle.
Vidare vill jag säga, att när det gäller
dylika smärre förmåner så har man
även beträffande inkomst av tjänst rätt
till sådana; man har här gått in för en
generösare tillämpning. Man vill alltså
inte vara med och peta på småsaker.
Det utgör väl också ett bevis för att
även denna fråga rätt snart kan bli föremål
för en ändring, ty jag tror att
när vi alla har tänkt över saken närmare
skall vi inse, att det är nödvändigt
med en ändring på denna punkt.
Överläggningen förklarades härmed
slutad.
Ang. priset å potatis
Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som
förklarat sig ämna vid detta sammanträde
besvara herr Nils Theodor Larssons
den 12 februari framställda inter
-
pellation angående priset å potatis, fick
nu ordet och anförde:
Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Nils Theodor Larsson
har frågat mig vilka åtgärder som i rådande
marknads- och prisförhållanden
på potatismarknaden planeras för att
stödja potatispriset.
Med anledning härav får jag anföra
följande.
Den 21 februari 1964 bemyndigande
Kungl. Maj:t statens jordbruksnämnd
att ta i anspråk 1 250 000 kronor av införselavgiftsmedel
för att täcka lagringskostnader
m. in. i samband med
avsättning av omkring 20 000 ton matpotatis
för tillverkning av fyra miljoner
liter råsprit utöver en redan tidigare
onormalt stor produktion.
Förenta Nationernas livsmedels- och
jordbruksorganisation (FAO) har samtidigt
tillfrågats om möjligheter föreligger
att avsätta matpotatis till hjälpbehövande
länder.
Slutligen har Kungl. Maj:t, i enlighet
med gällande bestämmelser i sexårsavtalet,
beslutat införa kvantitativ
reglering av införseln av matpotatis.
Några åtgärder utöver de nu nämnda
planeras inte från min sida.
Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep) :
Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framför mitt tack för det
lämnade svaret. Det var inte långt och
jag vill därför knyta några reflexioner
till det svar som har lämnats.
Situationen på matpotatismarknaden
bär ju denna säsong varit synnerligen
ogynnsam för odlarna och då den undan
för undan försämrats kan den i dagens
läge med fog kallas katastrofal.
Detta belyses bl. a. av att till den av
herr statsrådet i interpellationssvaret
hänvisade utökade brännvinstillverkningen
i Sydsverige av 20 000 ton matpotatis
hembjudits ett överskott av nära
60 000 ton som fördelar sig sålunda:
Tisdagen den 10 mars 1904
Nr 11
9
Malmöhus län har erbjudit sig att leverera
19 000 ton, Kristianstads län
10 400 ton, Blekinge län 2 800 ton, Kronobergs
län 2 100 ton, Kalmar län 15 900
ton, Jönköpings län 2 000 ton och Hallands
län 7 500 ton. Detta gör sammanlagt
59 700 ton. Också utanför de nu
nämnda länen finns betydande överskott,
exempelvis i Västergötlands och
Östergötlands län. Inte minst i Norrland
och där särskilt i Jämtlands, Västernorrlands
och Västerbottens län
finns det betydande överskottskvantiteter
som man inte vet var man skall
göra av.
Årets mycket låga producentpriser
borde, tycker man, ha kommit till uttryck
i detaljhandelspriserna. Så har
emellertid icke i nämnvärd grad varit
fallet förrän under de allra senaste
veckorna. Under större delen av säsongen
har detaljhandelspriset ganska
obetydligt legat under de priser som
konsumenterna fick betala för potatisen
i fjol. Det må sålunda konstateras
att varken producenter eller konsumenter
haft någon som helst glädje av
det låga producentprisläget denna säsong.
Att årets låga producentpriser sammanhänger
med alltför stora och oreglerade
utbud från odlarhåll är för alla
uppenbart. Väderleksbetingelserna var
i somras gynnsamma för potatisodlingen
och skörden blev mycket stor, sannolikt
större än det statistiken utvisar.
Arealanvändningen för potatisodlingen
var som känt är tämligen oförändrat
föregående år. En tillförlitlig skördestatistik
är emellertid en förutsättning
för att matpotatismarknaden skall kunna
handhas rätt. Jag tror att det finns
anledning att göra en översyn av de
nuvarande metoder som användes i
skördestatistiskt hänseende för att bedöma
potatisskördens storlek. Möjligheter
borde också finnas att åtminstone
en gång under säsongen göra eu
obligatorisk inventering av potatistillgångarna
inom landet. Finns ett någorlunda
säkert underlag för bedömning
Ang. priset å potatis
av potatisskördens storlek bör det också
vara möjligt att i tid vidtaga behöv
liga och möjliga åtgärder.
Den faktiska situationen är den, att
prisläget alltsedan i höstas legat väsentligt
under den nedre prisgränsen.
En i höstas av jordbruksnämnden tillstyrkt
framställning från odlarhåll om
importstopp har först under de senaste
dagarna lett till att Kung], Maj:t fram
till den 1 maj beviljat jordbruksnämnden
att införa kvantitativ importreglering.
Enligt min mening kommer det
sannolikt att bli nödvändigt att utsträcka
importregleringen till att omfatta
även maj månad, d. v. s. också den tid
då den utländska färskpotatisen börjar
bli relativt prisbillig.
I detta sammanhang vill jag beröra
den framställning som styrelsen för
Svensk matpotatiskontroll gjorde under
början av föregående år om sådan ändring
av den s. k. potatislagen, att kvalitetsbeteckning
alltid skulle anges vid
försäljning av matpotatis till konsument.
I årets statsverksproposition har
Kungl. Maj:t, som visserligen funnit att
åtskilliga skäl talade för SMAK:s förslag,
förklarat sig icke beredd att nu biträda
detsamma och som skäl härför
bl. a. anfört, att det ansågs önskvärt att
en utvidgning av kvalitetsbeteckningarna
skedde i samförstånd med samtliga
intressenter på området. Vissa kritiska
synpunkter på förslaget hade nämligen
framkommit vid remissbehandlingen av
detsamma. De pris- och kvalitetsundersökningar,
som under hösten företagits
av pris- och kartellnämnden och
SMAK, har visat att även under innevarande
säsong — med dess mycket
goda tillgång på potatis i såväl kvantitativt
som kvalitativt avseende — någon
nämnvärd förbättring icke inträffat
i fråga om förhållandena på matpotatismarknaden.
En ganska betydande
del av den vid undersökningstillfällena
saluförda matpotatisen har således inte
ens uppfyllt fordringarna för kvalitetsklass
Ordinär. Inte heller har prisbild
-
10
Nr 11
Tisdagen den 10 mars 1964
Ang. priset å potatis
ningen i detaljhandelsledet blivit mer
differentierad än tidigare.
Samma säregna förhållande som tidigare
föreligger således alltjämt på matpotatismarknaden,
nämligen att en väsentlig
del av den marknadsförda potatisen
salubjudes på sådant sätt att varken
handel eller konsument äger vetskap
om vilken kvalitet man verkligen köper.
Enligt mitt förmenande har förhållandena
under innevarande säsong gett
ytterligare belägg för nödvändigheten
att genomföra SMAK:s förslag, och jag
vill vädja till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet att på
nytt välvilligt överväga ärendet. Jag
skulle tro att om den föreslagna ändringen
av potatislagen hade varit genomförd
redan i år, så skulle detta ha
varit till god hjälp i en sådan potatissituation
som den i vilken vi nu befinner
oss. En strängare sortering av den
sämre delen av den saluförda matpotatisen
hade då blivit nödvändig att genomföra.
Härigenom hade en icke oväsentlig
del av skörden stannat kvar
hemma hos odlarna och där använts
som foder, samtidigt som ökat avsättningsutrymme
hade erhållits för den
fullgoda potatis som vi alla unnar konsumenterna.
För framtiden synes det mig vidare
angeläget att ökade möjligheter ställs
till förfogande för att i överskottssituationer
medelst anlitande av regleringsmedel
kunna avlasta marknaden vissa
partier, exempelvis genom bidrag för
export, kokning och ensilering till foder,
industriell förädling av olika slag,
in. m. Sådana åtgärder för att stödja
den nedre prisgränsen måste enligt mitt
förmenande kunna vidtagas redan tidigt
under säsongen, då så visar sig
vara av behovet påkallat. Dylika åtgärder
bör inte endast vidtas mot slutet av
säsongen, då den största delen av potatiskonsumtionen
under året redan
ägt rum.
I början av mitt anförande omnämnde
jag, att överskottet i Sydsverige i dag
synes vara betydligt större än de 20 000
ton som den utökade brännvinsbränningen
avser. Jag ställer mig tveksam
till att någon avsättning av större betydelse
genom FAO kan vara möjlig,
hur behjärtansvärt syftet än må vara.
I de länder, som hjälpen skulle avse, torde
nämligen potatis som regel inte ingå i
kostvanorna, varjämte transportförhållanden
och annat torde försvåra leveranser
av en sådan färskvara som potatis.
Men även om en avlastning genom
FAO skulle visa sig möjlig, för vilken
jag förutsätter att medel i så fall ställs
till förfogande över budgeten, anser jag
den rådande situationen vara sådan att
den beslutade tilläggsbränningen bör
fortsättas i tidigare planerad omfattning.
Skulle någon undanförsel genom
FAO inte komma till stånd, finner jag
ytterligare åtgärder i avsättningsfrämjande
syfte påkallade.
Då den nu pågående brännvinsproduktionen
beräknas vara avslutad i
mitten av maj månad vill jag avslutningsvis
fråga herr statsrådet, om han
är beredd att lämna sin medverkan till
att denna tillverkning får fortgå även
efter mitten av maj månad, om förhållandena
skulle så påkalla.
Med dessa ord, herr talman, ber jag
än en gång att få tacka herr statsrådet.
Herr statsrådet HOLMQVIST:
Herr talman! Jag har då i varje fall
inte lagt märke till att herr Larsson i
sitt anförande kommit med mer än
detta sista tack. Däremot har jag fäst
mig vid att herr Larsson påstår, att
jag har svarat kort. Han har inte, vilket
jag tycker borde ha varit på sin
plats, givit uttryck för sin uppskattning
av att svaret var innehållsrikt. I svaret
omtalade jag nämligen att vissa åtgärder
vidtagits, som jag tycker man borde
ha anledning att notera med en viss
tillfredsställelse.
Jag vill erinra herr Larsson om att
det inte föreligger någon skyldighet att
vidtaga andra åtgärder än de som är
Tisdagen don 10 mars 1904
Nr 11
11
möjliga enligt avtalet för att försöka
garantera den nedre prisgränsen. Det
bör också erinras om att de införselavgifter,
som inflyter på potatis, icke
utan vidare kan användas på samma
sätt som andra införselavgifter, vilket
herr Larsson säkerligen är medveten
om. Här har vi nu föreslagit att vi skall
disponera 1 250 000 kronor. Vi har därvid
inte tagit ställning till om dessa
pengar i slutomgången så att säga skall
tillföras potatisproducenterna eller
konsumenterna av potatis, men faktum
är att vi ämnar använda dessa pengar
för att i rådande situation ge ett stöd
åt potatisodlarna.
Vi har dessutom vänt oss till FAO
och frågat, om det finns behov av potatis.
Det har vi naturligtvis inte gjort
utan avsikt att försöka tillgodose sådana
önskemål, om de framkommer.
Herr Larsson nämnde att han var
ganska pessimistisk beträffande möjligheterna
att få avsättning genom FAO.
Jag är inte lika pessimistisk som han.
Vissa besked som vi har fått — och
som förresten har bekräftats så sent
som i dag — visar att det föreligger intresse
av att ta emot ett parti potatis
från vårt land. Det blir naturligtvis en
fråga om hur vi på den korta tid som
återstår skall hinna få potatisen ut till
andra länder innan en ny skörd kommer
där. Här befinner vi oss onekligen
i ett visst bryderi. Det gäller att handla
snabbt, om någonting skall kunna ske.
Sedan säger herr Larsson att det är
behov av ett bättre statistiskt grepp
om skörden av potatis och de förefintliga
tillgångarna i ett visst läge. Just
frånvaron av sådana uppgifter gör att
man faktiskt handlar utifrån den föreställningen,
att de bedömningar som
odlarna gör är riktiga. Vårt handlande
grundar sig faktiskt på de mera allmänna
förmodanden som görs om situationen.
I och för sig kunde man
kanske ha sagt att det finns anledning
till en viss försiktighet, eftersom vi inte
har något besked om den verkliga situationen.
Vi har emellertid inte gjort
Ang. priset å potatis
det, utan menar att det mot bakgrunden
av de bedömningar som har gjorts
finns anledning att vidta extraordinära
åtgärder.
Det är riktigt att jordbruksnämnden
för flera månader sedan gjorde en framställning
om en kvantitativ importreglering,
men eftersom det inte har förts
in en enda potatis till landet under den
här tiden, har vi inte ansett det finnas
anledning att vi i otid skulle göra någonting
som alltid är litet besvärande
i internationella sammanhang, nämligen
att stänga gränserna och införa olika
regleringar. Vi har avsiktligt väntat.
Vi visste att det i detta läge fanns
vissa risker för att det skulle komma
in potatis, men vi var beredda att i så
fall fatta beslut om en kvantitativ reglering.
Jag är inte beredd att i dag ge något
besked i frågan, om man skall tillämpa
ett förbud mot import eller i varje fall
tillämpa en kvantitativ reglering efter
april månads utgång — när den tiden
kommer, får vi se om det finns behov
av någonting sådant. Det är alldeles uppenbart
att vi inte har anledning att
avstänga tillförseln av färskpotatis. Jag
föreställer mig att det skulle bli ett rätt
stort missnöje om inte folk hade möjlighet
att skaffa sig primörer i form av
färskpotatis, och eftersom priset är
högt tror jag att efterfrågan blir så begränsad,
att den inte spelar nämnvärd
roll för avsättningen av den gamla potatisen.
Jag tycker alltså att herr Larsson
inte har rätt uppskattat de åtgärder
som ändå har vidtagits för att bereda
avsättning för potatis, och jag är inte
beredd att i dag ge besked om vad
som skall hända efter april månads utgång.
Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):
Jag känner mig givetvis besvärad,
herr talman, över att herr statsrådet
inte är nöjd med min tacksamhet. Jag
12
Nr 11
Tisdagen den 10 mars 1964
Ang. priset å potatis
är tacksam för vad som har gjorts, men
å egna och tusentals kommittenters vägnar
kan jag inte vara nöjd med att det
inte har gjorts mer. Tusentals odlare
står där med väldiga kvantiteter överskottspotatis
av god kvalitet och vet
sig inte någon råd, och likaså har handeln
stora svårigheter. I denna situation,
som har rått så länge och alltjämt
råder, där så mycket pressat på bakom
mig får jag väl ta med jämnmod att min
tacksamhet inte ansetts vara tillräcklig.
Jag är dock tacksam för vad statsrådet
har gjort.
Det vore ju glädjande om det skulle
visa sig möjligt att få ytterligare avsättning
genom FAO. Det behövs väl,
eftersom det som avses gå till sprittillverkning
ju är en relativt liten kvantitet
i jämförelse med det stora överskottet.
Jag skall inte gå in på de detaljspörsmål
som herr statsrådet tog upp — våra
uppfattningar där är i mycket sammanfallande.
Jag skall emellertid verkligen
visa tacksamhet i fortsättningen, om
det som statsmakterna gör under april
och maj månader ger befogad anledning
därtill.
Herr statsrådet HOLMQVIST:
Herr talman! Jag skall inte begära
mer tacksamhet än som här har kommit
till uttryck.
Jag förbigick kanske en sak, som jag
hade antecknat, nämligen vårt ställningstagande
till förslaget om ytterligare en
kvalitetsklass av potatis. Jag nämnde
inte skälen till att vi har avstått från
att göra någonting i anslutning till förslaget
om att vi utöver SMAK, som vi
nu har haft några år, skulle införa ytterligare
ett par kvalitetsklasser. Detta
förslag har varit mycket omdiskuterat.
Jordbruksnämnden har inte varit enig
om förslaget, och det bär även underkänts
av flera andra remissinstanser.
Jag har för min del ansett att det inte
utan vidare gick att föra fram ett förslag
efter de anvisningar som har givits
i detta avseende. Det råder alltså delade
meningar om förslaget; på några
håll anser man det vara behäftat med
vissa svagheter. Eftersom denna fråga
inte har tagits upp i interpellationen,
avstår jag från att i övrigt gå in på frågan,
men jag har ändå velat ge denna
upplysning.
Jag kanske ändå måste erinra herr
Larsson om att staten aldrig någonsin
i detta land har åtagit sig att svara för
avsättningen av potatis. Det är alldeles
uppenbart att en potatisodlare måste
stå samma risker som andra företagare.
Varje annan företagare i landet får ju
se till att han får avsättning för sina
produkter. Vi har inte gjort några åtaganden
som innebär att staten skall se
till att odlarna får avsättning för sin
matpotatis. Det finns ju ett avtal med
odlarna när det gäller bränneripotatis.
Jag vet inte om herr Ericsson i Kinna
är i kammaren just nu, men jag vet
att det varje år är rätt segslitna förhandlingar
om hur stora mängder av
potatisen som skall kunna gå till brännerierna,
och det är en diskussion som
jag föreställer mig kommer att fortgå
även i framtiden. Jag har för min del
den föreställningen att Vin- & Spritcentralen
kanske inte är så intresserad
av att bränna så mycket potatis, medan
däremot odlarna har ett intresse
av att på den vägen få avsättning för
sina produkter. När vi har tagit den
extra bränningen av matpotatis har det
naturligtvis inte kunnat ske utan kontakter
med både odlare och andra som
är intressenter i detta sammanhang.
Det går ingalunda att klara dessa frågor
så lätt.
Jag vet inte vad herr Larsson egentligen
avsåg skulle göras för att kunna
bereda avsättning för den myckna potatis
som vi nu har i landet — och som
man också har i andra länder; detta
är nämligen icke något unikt svenskt
problem.
Tisdagen den 10 mars 1904
Nr 11
13
Om åtgärder för att minska risken för olyckor vid korsning mellan väg och järnväg
Hem LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):
Herr talman! Jag skall ta upp det sista
avsnittet i herr statsrådets anförande.
Jag ville mot bakgrunden av den situation
som vi nu har exemplifiera värdet
av att ha en beredskap genomförd
vid ett annat tillfälle då vi kan vara
i samma läge. Vi ser i dag att vi hade
behövt alla möjliga instrument för att
hjälpa till att reglera potatismarknaden.
Herr statsrådet påpekade att statsmakterna
inte hade någon skyldighet
att ta vara på potatisöverskottet. Om
vi accepterar det resonemanget, kanske
jag i stället får fråga, hur vi i detta
sammanhang skall tolka den i avtalet
uttalade meningen att den undre prisgränsen
skall stödja: »med alla till buds
stående medel».
Hem statsrådet HOLMQVIST:
Herr talman! Med »till buds stående
medel» bör avses — jag har haft anledning
säga det förut — sådana åtgärder
som enligt avtal skall utlösas i
visst läge. Det kan vara fråga om att
stoppa import, så att inte varor utifrån
trycker ned prisnivån ytterligare; när
det gäller andra produkter kan också
åtgärder av annat slag komma i fråga.
Däremot finns inte, såvitt jag har mig
bekant, i detta sammanhang någon utfästelse
att vi skall exportera potatis.
Överläggningen ansågs härmed slutad.
Om åtgärder för att minska risken för
olyckor vid korsning mellan väg och
järnväg
Ordet gavs härefter till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Svanströms
fråga om åtgärder för att mins
-
ka risken för olyckor vid korsning mellan
väg och järnväg, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 22
januari, och nu yttrade:
Herr talman! Herr Svanström har
frågat mig om jag är i tillfälle meddela
kammaren vilka åtgärder jag anser
nödvändigt vidtaga för att minska riskerna
för olyckor vid korsningarna
mellan väg och järnväg.
Olyckorna vid plankorsningar, som
tyvärr ofta leder till personskador av
allvarligaste art är ett ständigt aktuellt
problem. Antalet olyckor vid korsning
mellan väg och järnväg har — trots
den starkt expanderande motortrafiken
— under den senaste tioårsperioden
inte ökat, detta mycket tack vare
de åtgärder som från myndigheternas
sida vidtagits för att eliminera olycksfallsriskerna.
Situationen är dock långt
ifrån tillfredsställande och arbetet med
att öka säkerheten måste fortgå och
kommer att intensifieras. Det sträcker
sig över ett brett register — byggande
av planskilda korsningar, avstängning
av trafikfarliga plankorsningar i kombination
med trafikomläggning till trafiksäkrare
korsningar, förbättring avbefintliga
säkerhetsanordningar och
uppsättande av ytterligare sådana samt
propaganda, upplysning och undervisning,
för att nu ge en liten katalog på
de åtgärder som måste vidtagas och
fullföljas.
Som exempel på vad som åtgjorts
kan jag nämna att säkerhetsanordningar
i någon form numera finns vid alla
plankorsningar mellan järnväg och allmän
väg och allmänneligen befaren enskild
väg i de fall då fri sikt saknas.
Även de korsningar vid allmänna vägar
där fri sikt finns men där säkerhetsanordningar
saknas kommer att inom de
närmaste åren förses med sådana anordningar.
Särskilt intresse ägnas f. n. plankorsningarna
vid enskilda ej allmänneligen
befarna vägar, vilka i stort sett saknar
säkerhetsanordningar. Bl. a. införes beträffande
en del sådana korsningar ob
-
14
Nr 11
Tisdagen den 10 mars 1964
Om åtgärder för att minska risken för olyckor vid korsning mellan väg och järnväg
ligatorisk stoppskyldighet. Kryssmärken
uppsättes i samband härmed och
i många fall förbättras sikt-, plan- och
profilförhållandena.
Förhållandena vid de skyddade plankorsningarna
ställer likväl stora krav
på vägtrafikanternas vaksamhet. I syfte
att erinra härom har SJ och NTF gemensamt
utgivit och distribuerat broschyren
»Se! Lyssna!». Vidare har SJ
och NTF låtit spela in två filmer om
passage vid järnvägskorsningar, vilka
i dagarna visas i TV.
Avslutningsvis vill jag nämna att i
årets statsverksproposition framlagts
förslag innebärande dels en utvidgning
av möjligheterna att erhålla statsbidrag
till säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar,
dels enhetliga bestämmelser
för bidrag till sådana anordningar
och till trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder,
dels en förenklad handläggning av
bidragsärendena.
Med det anförda anser jag mig, herr
talman, ha besvarat den av herr Svanström
ställda frågan.
Herr SVANSTRÖM (ep):
Herr talman! Eftersom hela sammanträdet
har råkat ut för en liten »tågförsening»
skall jag inte utsätta kammaren
för risken av ytterligare försening
genom att underlåta att inledningsvis
uttrycka min tacksamhet till herr statsrådet!
Jag ber alltså att få tacka för
svaret.
Det framgår att statsrådet tar mycket
allvarligt på detta problem, och jag
är glad att statsrådet visar ett sådant
intresse. Varje år måste ju ett antal
människor släppa livet till, enligt mångas
mening i onödan, därför att det saknas
tillfredsställande anordningar som
varnar för riskerna vid dessa korsningar.
Antalet dödade vid sådana järnvägsövergångar
som tidigare kallades
obevakade •— i allmänhet är det, såsom
framgick av statsrådets svar, korsningar
mellan enskild väg och järnväg —
var 36 år 1961, 35 år 1962 och 41 år
1963. Någon nedgång är det alltså inte
fråga om. Statsrådet finner det glädjande
att någon försämring inte ägt rum
i samband med att trafiken ökat. Givetvis
har motorfordonstrafiken ökat, men
vi skall också komma ihåg att en del
järnvägar lagts ned, i många fall sådana
där säkerhetsanordningarna vid
vägkorsningar varit bristfälliga.
I vart fall kan man konstatera att det
finns ett stort antal korsningar som
saknar varje form av säkerhetsanordningar
— inte mindre än 24 602, enligt
de senaste uppgifterna som jag fått genom
riksdagens upplysningstjänst. Antalet
passerande vid sådana korsningar
varierar naturligtvis starkt, men det är
också uppenbart att man i många fall
måste räkna med ett stigande antal fritidsbilister
som inte känner till de lokala
förhållandena, tågtider etc., och
som blir utsatta för större risker än
den bofasta befolkningen; genom att
fritidstrafiken i hög grad förlägges till
enskilda vägar, som är mer eller mindre
okända för trafikanterna, ökar riskerna
inte minst i de trakter som särskilt
frekventeras av friluftsinänniskor.
Självklart kan inte den personliga vaksamheten
ersättas av ens de mest avancerade
säkerhetsanordningar, och därför
gläder det mig mycket att man nu
kommer att öka propagandan och upplysningsverksamheten
på detta område.
Det är säkert angeläget och betydelsefullt.
Jag skulle också finna det tacknämligt,
om man kunde intressera tekniker
och forskare för att konstruera någon
enkel och prisbillig säkerhetsanordning
utöver de anordningar vi nu har tillgång
till. En sådan anordning skulle
snabbt kunna placeras vid ett stort antal
korsningar, och jag tror att det vore
lämpligt om statsrådet och departementet
ville stimulera intresserade personer
att göra försök i detta syfte.
Till sist skulle jag också vilja tacka
för att statsrådet har tagit upp frågan
om statsbidragen till dessa anordningar.
I de senaste årens statsverksproposi
-
Tisdagen den 10 mars 1964
Nr 11
15
Om åtgärder för att minska risken för olyckor vid korsning mellan väg och järnväg
tioner har vi ju kunnat konstatera att
järnvägsstyrelsen i många fall inte förbrukat
de medel som anvisats för ändamålet.
Det är väl nödvändigt att man
sätter in en propagandaverksamhet för
att få anordningar av denna sort till
stånd, och de ökade bidragsmöjligheterna
är i det sammanhanget mycket välkomna.
Jag vill också med dessa ord uttrycka
tacksamhet för det positiva svar,
som herr statsrådet har velat ge, och
uttala den förhoppningen att de åtgärder
som ytterligare aviserats kommer
att genomföras utan dröjsmål.
Överläggningen förklarades härmed
slutad.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 47, angående förstatligande av Vetenskapsakademiens
forskningsinstitut
för experimentell fysik m. m.;
nr 57, angående inrättande av institut
för verkstadsteknisk forskning;
samt
nr 62, angående utökning av kulturfondens
för Sverige och Finland kapital.
Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 2, statsutskottets
utlåtanden nr 32 och 33, bevillningsutskottets
betänkanden nr 4, 10,
12 och 14, bankoutskottets utlåtanden
nr 5—11, andra lagutskottets utlåtanden
nr 10, 11 och 13—15 samt tredje lagutskottets
utlåtanden nr 6—9 och 11.
Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner:
nr
52, angående vissa anslag ur kyrkofonden
m. in.;
nr 59, med förslag till lag angående
ändring i lagen om val till riksdagen
m. m.;
nr 60, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
31 maj 1957 (nr 262) om allmän energiskatt,
m. m.;
nr 61, angående nybyggnad av kasernetablissement
m. m. för Svea livgarde
och Svea ingenjörregemente;
nr 63, angående lån till vissa ombyggnadsarbeten
vid Norrbackainstitutet
m. m.;
nr 64, angående vissa anslag till civilförsvaret
m. m.; och
nr 75, med förslag till stämpelskatteförordning,
m. m.
Anmäldes och bordlädes en av herr
Nilsson, Ferdinand, under sammanträdet
till herr talmannen avlämnad, av
honom m. fl. undertecknad motion, nr
664, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 49, angående anvisande av
medel till jordfonden å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1963/64,
m. m.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.04.
In fidem
K.-G. Lindelöw
16
Nr 11
Onsdagen den 11 mars 1964
Onsdagen den 11 mars
Kammaren sammanträdde kl. 10.00.
Företogs val av tre ombud i Europarådets
rådgivande församling jämte tre
suppleanter för dessa ombud.
Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och yttrade:
Herr talman! För detta val ber jag att
få avlämna en gemensam lista med för
-
Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev densamma på
gjord proposition av kammaren godkänd;
och förklarades hava blivit utsedda
till ombud i Europarådets rådgivande
församling herrar Elmgren,
Hagnell och Heckscher samt till suppleanter
för dem respektive herr Lennart
Geijer, fru Sjövall och herr Bohman.
På framställning av herr talmannen
beslöts att riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag av protokollet underrättats
om detta val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag dels till förordnanden för de valda,
dels ock till skrivelse till Konungen
med anmälan om det förrättade valet.
Herr TALMANNEN anförde:
Jag ber att få meddela att Operan inbjudit
riksdagen till ett besök torsdagen
den 9 april kl. 19.00. Anteckningslista
har utlagts hos vaktmästarna i
tamburen. Den indrages fredagen den
3 april kl. 18.00.
slag till ombud i Europarådets rådgivande
församling jämte suppleanter för
dessa. Listan är godkänd av de av kammaren
valda ledamöterna i talmanskonferensen.
Herr förste vice talmannen avlämnade
därefter en lista av följande utseende
och med rubriken »Den gemensamma
listan»:
Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 52, angående vissa anslag ur
kyrkofonden m. m.
Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 59, med förslag till lag angående
ändring i lagen om val till riksdagen
m. m.
Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 60, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
31 maj 1957 (nr 262) om allmän energiskatt,
m. m.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 61, angående nybyggnad av kasernetablissement
m. m. för Svea livgarde
och Svea ingenjörregemente;
nr 63, angående lån till vissa ombyggnadsarbeten
vid Norrbackainstitutet
m. m.; och
Elmgren, B. F., ledamot av första kammaren | Geijer, J. L., ledamot av första kammaren |
Hagnell, H., ledamot av andra kammaren | Sjövall, E., fru, ledamot av andra kammaren |
Heckscher, G. E., ledamot av andra kammaren | Bohman, B. G., ledamot av andra kammaren |
Onsdagen den 11 mars 19(54
Nr 11
17
nr 64, angående vissa anslag till civilförsvaret
m. m.
Vid föredragning av Knngl. Maj ds
proposition nr 75, med förslag till stämpelskatteförordning,
m. in., hänvisades
propositionen, såvitt den avsåge de i
densamma under 1), 2) och 3) upptagna
förordningsförslagen, till bevillningsutskottet
samt i övrigt till statsutskottet.
Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
motionen nr 664.
Om en nordisk kärnvapenfri zon
Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av motioner
om en nordisk kärnvapenfri zon.
Uti en i första kammaren av herrar
Adolfsson och Lager väckt motion, nr
1, samt en i andra kammaren av herr
Hermansson m. fl. väckt likalydande
motion, nr 1, vilka hänvisats till utrikesutskottet,
hade föreslagits, att riksdagen,
i enlighet med Undénplanen och
med Kekkonenplanens konkretisering,
skulle understryka värdet av att en nordisk
kärnvapenfri zon tillskapades som
ett första steg till att begränsa utrymmet
för kärnvapnens användning och
att jämna vägen till avspänning och avrustning
samt i skrivelse till regeringen
hemställa om åtgärder, för att i första
hand genom nordiska överläggningar
förbereda en samlad nordisk front,
i syfte att skydda nordiskt område för
användning av kärnvapen och befordra
strävanden till internationell avspänning,
avrustning och fred.
Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionerna 1:1 och II: 1 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
2 Första kammarens protokoll 196i. Nr 11
Om en nordisk kärnvapenfri zon
Herr LAGER (k):
Herr talman! Frågan om kärnvapnens
existens och användning är så
pass allvarlig att det är befogat att ägna
den några minuter av eftertanke. Vårt
förslag i motion nr t i denna kammare
går ut på att de nordiska länderna skulle
proklamera sig soin en atomvapenfri
zon och begära av de kärnvapenägande
makterna att denna kärnvapenfria zon
skulle respekteras.
Förslagen i motionen är emellertid
inte och får inte fattas som passiva. De
är aktiva i den meningen att en sådan
samlad aktion från de visserligen små
men inte alls betydelselösa nordiska
staterna och folken skulle kunna medverka
till en mera allmän avspänning
och inleda nedrustningsförhandlingar
på riktigt.
Utrikesutskottet avstyrker emellertid
vår motion. Tillåt mig bara att ägna
utskottets motivering för sitt avslagsyrkande
en mycket kort granskning. Utskottet
anför att Norden är en kärnvapenfri
zon — det är fritt från kärnvapen.
Därför skulle ett beslut i den
riktning som vår motion innebär inte
vara nödvändigt.
Det är riktigt att de nordiska länderna
är kärnvapenfria i den meningen att
de inte tillverkar kärnvapen. Men Norge
och Danmark är anslutna till NATO
och som medlemmar i denna organisation
förpliktade att ta emot och lagra
kärnvapen när NATO-kommandot så
bestämmer, vid tidpunkt då vederbörande
generaler och amiraler anser att
fara för krig föreligger. Sverige forskar
på området, som det heter, d. v. s.
förbereder sig på att börja tillverkning
av kärnvapen i egen regi. Hur Finland
står är väl klart. Kekkonenplanen kommer
ju just från det landet.
Ett beslut i Sveriges riksdag att avstå
från kärnvapen och uppmana de
nordiska grannländerna att göra detsamma
kan endast ha en effekt: att bidra
till att andra länder följer exemplet.
Jag vill inte hävda att så kommer
18
Nr 11
Onsdagen den 11 mars 1964
Om en nordisk kärnvapenfri zon
att ske, men en motsatt effekt — nämligen
att animera till anskaffning av
kärnvapen och ökning av rustningarna
— kan ett sådant beslut inte gärna få.
Utrikesutskottet motsätter sig att Sverige
skall — som det heter —• binda sig
vid en förpliktelse att inte införa kärnvapen
i sin vapenarsenal. Jag måste
fråga: varför det? Är det inte varje
fredsälskande nations självklara plikt
att ta initiativ för att stilla oron i världen?
Om stormakterna och supermakterna
har svårt att komma överens om
maktbalansens intimaste frågor, så är
detta inte något motiv för att småstaterna
skall vara passiva i sin strävan att
hindra krig och söka få en allmän nedrustning
och en allmän avrustning till
stånd. Stormakternas dårskap är inte
till för att efterföljas av småstaterna.
De svenska statsmakternas hållning i
denna väsentliga, livsavgörande fråga
är ganska egendomlig. När Undénplanen
kom till hette det — jag citerar utskottet
-— att »ett väsentligt villkor angavs
vara att kärnvapenmakterna å sin
sida överenskom om stopp för alla
kärnvapenprov». Ett sådant avtal underskrevs
förra året i Moskva. Undantaget
var de underjordiska proven, men
enligt vad man kan läsa sig till i tidningar
och tidskrifter har detta undantag
ringa eller ingen betydelse. De underjordiska
proven kan kontrolleras
nästan lika bra som proven över jord
och i vatten.
De villkor som vår regering ställer är
således tillgodosedda. Men regeringen
— och utskottet med den — backar ut
och söker finna en utväg för att komma
ifrån sina tidigare uttalanden. De
ivriga hänvisningarna till vad Norges
och Danmarks regeringar anfört, bland
annat under den senaste sessionen med
Nordiska rådet, gör att man gärna drar
slutsatsen att dessa våra båda nordiska
grannländer inte är så fria från bindningar
i kärnvapenfrågan som man
skulle önska och som svensk opinion
gärna vill tro.
Ur vårt lands synpunkt kan det emel -
lertid inte vara väsentligt att i denna
sak gå i flock med Norges och Danmarks
regeringar och parlamentsmajoriteter.
Vi borde väl snarare hjälpa våra
nordiska grannar att frigöra sig från
inflytandet från den av supermakterna
som anser att kärnvapenbaser i Danmark
och Norge är väsentliga för dess
militära system.
Ett bifall till vår motion i denna fråga,
d. v. s. ett bifall till Undénplanen
och Kekkonenplanen, vore ett stöd för
både den danska och den norska opinionen.
Ett sådant bifall skulle också
föra tanken framåt att avskaffa de folkfientliga
kärnvapnen.
Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till vår motion.
Herr SANDLER (s):
Herr talman! Med hänsyn till det allmänna
intresse som förefinns för denna
fråga har utrikesutskottet med större
utförlighet än som plägar ifrågakomma
ifrån detta utskotts sida behandlat
denna angelägenhet.
I utrikesutskottets utlåtande konstateras
till en början att motionärerna
själva genom sitt dubbla yrkande har
klargjort att detta icke är en enbart
nordisk angelägenhet som kan lösas genom
en samnordisk utfästelse, utan att
det är en fråga som bör tas upp på ett
vidare internationellt plan. Utskottet
polemiserar icke mot denna uppfattning.
Tvärtom; utskottet är också av
den uppfattningen att det är på det internationella
planet som frågan måste
tas upp.
Utskottet konstaterar vidare att Sverige
har visat ett speciellt intresse för
att få denna angelägenhet närmare undersökt
och få förutsättningarna för
denna metods tillämplighet preciserade.
I det svar som den svenska regeringen
efter utrikesnämndens hörande bär avgett
till generalsekreteraren i Förenta
Nationerna har uppställts vissa förutsättningar
för att Sverige skulle delta
i en överenskommelse om en sådan
Onsdagen den 11 mars 19(i4
Nr 11
19
alomfri zon i Norden och vissa länder
därutöver. Såsom utskottet konstaterar
föreligger dessa förutsättningar för närvarande
icke. Utskottet anför också att
både utrikesministern och statsministern
här i landet har förklarat att ingen
ändring inträtt i den svenska regeringens
inställning.
Därutöver redogör utskottet för de
andra nordiska regeringarnas ställning,
såsom den har kommit till uttryck i deras
svar till generalsekreterare U Thant,
och därjämte för vad som förekommit
under Nordiska rådets senaste session.
Det framgår av allt detta alldeles oförtydbart
att förutsättningar för närvarande
saknas för ett sådant gemensamt
nordiskt initiativ.
Det säges slutligen i utlåtandet, att
hela denna fråga är upptagen på dagordningen
för den nedrustningskonferens
som pågår i Geneve och att, för
den händelse där skulle framkomma något
uppslag som kunde föranleda Sverige
att frångå sin nuvarande avvaktande
hållning, utskottet som självfallet
utgår ifrån att riksdagens vederbörliga
organ då kommer att höras.
Med hänsyn till allt detta har utskottet
funnit sig inte kunna tillstyrka bifall
till motionen. Jag yrkar bifall till
utskottets framställning.
Herr UNDÉN (s):
Herr talman! I de motioner, som behandlas
i utrikesutskottets föreliggande
utlåtande, säges på ett ställe, att en
svensk aktivitet för en nordisk kärnvapenfri
zon skulle ha utsikter att vinna
ett starkt understöd, som kunde
bryta motståndet mot en dylik zon. Enligt
det resonemang i motionen, som
föregår detta uttalande, skulle USA:s
regering vara motståndare till den antydda
nordiska zonen — detta har för
övrigt uttalats officiellt — medan den
brittiska regeringen enligt motionärerna
»måhända» inte delar amerikansk
skepsis mot tanken och Sovjetregeringen
uttalat sig positivt för
Om en nordisk kärnvapenfri zon
Kekkonenplanen. Detta är gott och väl,
men det är ju viktigare att veta hur
de stater ställer sig, som avses ingå
som ursprungliga parter i det avtal,
som skulle konstituera den nordiska
zonen. Därom lämnas vissa upplysningar
i motionerna. Danmarks och
Norges bindning vid NATO har bundit
deras utrikespolitik så att de inte
utan svårighet kan inträda i zonen.
Finland är genom fredsfördraget förhindrat
att inneha och bruka kärnvapen
och intar alltså en ställning för
sig. Om Sveriges hållning meddelas vad
som från Sveriges sida sagts i svaret på
generalsekreterarens rundfråga. Därav
framgår bl. a., att Sverige är anhängare
av tanken på en större zon än den nordiska.
Däri skiljer sig den .svenska planen
från Kekkonenplanen.
Det är svårt att dela motionärernas
mening, att denna inställning från Danmarks,
Norges och Sveriges sida skulle
vara ett lämpligt utgångsläge för en
svensk inbjudan till de andra nordiska
regeringarna att ta upp överläggningar
om en samlad nordisk front i denna
fråga. Varje land har att pröva sin egen
kärnvapenpolitik. Jag har för min del
vid flerfaldiga tillfällen uttalat mig mot
ett svenskt kärnvapen. Jag anser inte
att Sverige bör leka stormakt genom
att lägga sig till med kärnvapen. Men
det kan inte gärna vara Sveriges uppgift
att, såsom motionärerna tänkt sig,
»bryta motståndet» mot den form för
atomvapnens bekämpande som avses
med uttrycket kärnvapenfria zoner.
Hur skulle det för övrigt gå till?
Som kompletterande upplysning om
de nordiska staternas hållning må nämnas,
att utrikesutskottet, under hänvisning
till representativa uttalanden under
Nordiska rådets senaste session,
har konstaterat att förutsättningar för
en samnordisk utfästelse tills vidare
icke föreligger. Dessutom har frågan
om kärnvapenfria zoner uppförts på
dagordningen för nedrustningskonferensen
i Geneve. Sveriges delegat, ambassadör
Myrdal, har under diskussio
-
20
Nr 11
Onsdagen den 11 mars 1964
Om en nordisk kärnvapenfri zon
nen fäst uppmärksamheten vid denna
metod för hindrande av spridning av
kärnvapen. Hon har framhållit att medan
bl. a. frågan om vilka stater som
kan ifrågakomma såsom deltagare i ett
avtal om en kärnvapenfri zon blir en
uPPgift att lösa för de särskilda staterna,
kan nedrustningskommittén ta
upp till prövning mer allmänna aspekter
på problemet och överväga regler,
gemensamma för ett flertal zoner.
När frågan om inrättande av kärnvapenfria
zoner upptagits till diskussion
såsom ett led i nedrustningsproblemet,
har tankegången varit den att
partiella lösningar på detta område kan
vara en genväg till målet. Orsaken till
att partiella lösningar inte bör avvisas
är framför allt, att mer radikala lösningar
erbjuder större svårigheter, både
politiska och tekniska. Under debatterna
i FN och dess organ har krav
rests på totalförbud mot tillverkning
och bruk av kärnvapen och även på
förstörelse av befintliga lager. Under
1963 års session i församlingen påminte
Sovjetunionens delegat om denna
målsättning. Men ett totalt, internationellt
förbud mot kärnvapen förutsätter
som bekant möjligheten av tillfredsställande
kontroll över förbudets upprätthållande.
Redan ur teknisk synpunkt
skulle förbudet kräva ytterst omfattande
tekniska kontrollanordningar
och kanske skulle de ändock förefalla
otillförlitliga. Från politisk synpunkt
sett skulle omfattande kontrollåtgärder
vara vanskliga att få accepterade.
Av dessa skäl har det alltså befunnits
nödvändigt, om resultat skulle
uppnås inom någorlunda rimlig tid, att
sätta målet lägre. Man har sagt sig att
det vore värdefullt, om åtminstone ett
stopp för spridningen av kärnvapen till
hittills kärnvapenfria länder kunde
åstadkommas. Kärnvapenmakterna
finge tills vidare förbli i besittning av
sina vapen, men porten skulle vara
stängd för andra. Målsättningen har
alltså blivit det mer anspråkslösa men
betydelsefulla spridningsförbudet.
Om hinder mot spridning eftersträvas,
kan man förfara efter olika metoder.
Det är särskilt tre metoder som
hittills har uppmärksammats. Dessa utesluter
icke med nödvändighet varandra
utan kan delvis komma till användning
samtidigt.
En av dessa tre metoder går ut på
att hindra prov med kärnvapen. På
denna väg har en partiell framgång som
bekant vunnits med tillkomsten av
Moskvafördraget den 5 augusti 1963
mellan USA och Sovjetunionen. Jag har
vid behandlingen i kammaren av avtalet
givit uttryck åt tillfredsställelse över
detta första steg, vars betydelse icke
bör förringas. Till avtalet har ett stort
antal stater anslutit sig, bland dem Sverige.
Idén med ett provstopp är tvåfaldig.
Dels vill man förhindra förgiftning
genom radioaktivt spill, dels vill man
förebygga att hittills kärnvapenfria stater
sätter i gång en tillverkning. Provstoppet
blir alltså ett faktiskt hinder
mot produktion. Förbudet sådant det
föreligger i Moskvafördraget har inte
krävt några kontrollåtgärder. Orsaken
är lätt att finna. De prov som företas i
atmosfären, i yttre rymden och under
vattnet kan inte döljas. De kan iakttas
i andra länder än experimentlandet, om
dessa länder har erforderlig teknisk utrustning.
Endast prov under jordytan
kan inte med säkerhet identifieras med
nu tillgängliga instrument eller utan att
parterna enas om ett omfattande kontrollsystem.
De underjordiska proven
är därför inte förbjudna i Moskvafördraget.
De ligger utanför fördraget. Det
är givetvis en lucka. I ett annat avseende
är fördraget också ofullständigt.
Somliga, i detta sammanhang betydelsefulla,
stater, bland dem Frankrike och
Kina, har inte anslutit sig.
Den andra metoden att hindra spridning
av kärnvapen är att staterna sluter
ett avtal, som direkt förbjuder
spridning av sådana vapen. De stater,
som är i besittning av tillverkningsmetoderna,
skulle förplikta sig att inte
ställa till kärnvapenfria staters förfo
-
Onsdagen den II mars 19(14
Nr 11
21
gande upplysningar om tillverkningen
ocli inte lieller lämna ifrån sig rådigheten
över kärnvapen, som de t. ex. har
stationerade i annat land än det egna.
De kärnvapenfria länderna skulle förplikta
sig att inte tillverka eller annorledes
skaffa sig rådighet över kärnvapen.
Förslaget har framställts av irländska
regeringen och har enhälligt
tillstyrkts av FN:s generalförsamling.
Det är utan tvivel av stort intresse men
har också flera luckor. Ett kontrollsystem
förutsättes som nödvändigt men
har inte närmare utformats. Förslaget
förbjuder inte kärnvapenmakter att utveckla
konstruktionerna av egna kärnvapen
och inte heller att behålla kärnvapenbaser
i främmande länder.
Den tredje metoden att hindra spridning
av kärnvapen är den som åsyftas
när man talar om kärnvapenfria zoner.
Det är en metod nära besläktad med
den nyssnämnda och liksom denna väl
värd att prövas. Förslag om utredning
av planen väcktes av mig på
svenska regeringens vägnar vid 1961
års församling. Det tidigare polska förslaget,
den s. k. Rapackiplanen, som
till strukturen liknar den svenska planen,
var föranledd av en önskan att lösa
ett visst politiskt problem, nämligen
att förebygga Tysklands beväpning
med kärnvapen. Rapackiplanen avsåg
alltså en kontinentaleuropeisk zon med
deltagande av de båda tyska länderna
samt Polen och Tjeckoslovakien. Den
svenska planen var en generalisering
av tankegången i den polska och avsedd
som ett led i nedrustningen.
President Kekkonen framkastade förra
året tanken på en nordisk kärnvapenfri
zon, tillkommen genom ömsesidiga
utfästelser från de nordiska staternas
sida. Även i andra delar av världen
har tanken på kärnvapenfria zoner
vunnit anklang, t. ex. i Afrika, i Latinamerika,
i Asien, på Ralkan.
En kärnvapenfri zon tänkes bildad
genom ett internationellt avtal mellan
en grupp stater, som utgör ett sammanhängande
geografiskt område. Därav
Om en nordisk kärnvapenfri zon
följer att det måste råda en enstämmig
mening inom gruppen om önskvärdheten
av ett avtal. Varje stat bedömer
självfallet fritt sitt eget ståndpunktstagande.
Beträffande avtalens innehåll kan
tills vidare ingenting annat sägas än
att något dylikt avtal ännu inte existerar.
Det polska förslaget anger dock lmipolska
regeringen tänker sig Rapackiplanen
utförd. Denna bär undergått flera
ändringar under årens lopp. En utförlig
version föreligger i ett memorandum,
som den polska delegationen vid
nedrustningskonferensen i Geneve ingivit
den 28 mars 1962. En ny bearbetning
har dock skett sedan dess och innefattas
i ett polskt memorandum, som
torde ha delgivits vissa regeringar helt
nyligen. Den polska planen har hela
tiden lagt stor vikt vid kontrollsystemet.
Svensk opinion har med intresse och
sympati omfattat alla de tre metoder
som jag nu omnämnt. Sverige har på
ett tidigt stadium anslutit sig till tanken
på ett provstopp och har med tillfredsställelse
anslutit sig till Moskvafördraget
om partiellt provstopp. Det
irländska förslaget har alltid fått Sveriges
röst vid voteringar om den resolution,
som flera gånger framlagts av
den irländska delegationen i FN:s församling.
Uppslaget angående kärnvapenfria
zoner har på svenska regeringens
initiativ gjorts till föremål för en
förberedande rundfråga i FN. När denna
rundfråga ställts även till svenska
regeringen har den helt naturligt besvarats
i positiv anda. Därvid har regeringen
begagnat tillfället att — efter
samråd med utrikesnämnden — angiva
vissa önskemål angående utformningen
av och förutsättningarna för svensk anslutning
till en dylik zon. Det faller av
sig självt att vårt svar till FN:s generalsekreterare
inte bör uppfattas som
ett ultimatum utan som önskemål, vilka
vid ett preliminärt ställningstagande
till själva principen från .svensk sida förefallit
värda att övervägas. Om och
när det framträder en önskan hos en
22
Nr 11
Onsdagen den 11 mars 1964
Om en nordisk kärnvapenfri zon
grupp av stater att gemensamt bilda en
kärnvapenfri zon, blir nästa stadium
rimligen förhandlingar mellan dessa stater.
Om sådana förhandlingar utvecklar
sig gynnsamt, återstår förhandlingar
också med kärnvapenmakterna, som
skall förbinda sig att respektera zonens
status.
Det är en lång väg mellan framställandet
av ett uppslag och upptagande
av regelrätta förhandlingar. Den polska
planen skisserades första gången redan
år 1957 men har ännu inte fört
fram till något resultat, tydligen främst
därför att den ej vunnit resonans i förbundsrepubliken
Tyskland.
Det faktum att utskottet avstyrkt de
kommunistiska motionerna betyder alltså
intet avståndstagande från den ena
eller andra metoden att hindra spridning
av kärnvapen. Utskottets redogörelse
ger tvärtom vid handen att Sverige
ställt sig positivt till bland annat
idén om kärnvapenfria zoner. Huruvida
detta uppslag har större utsikter att
vinna anslutning än andra likartade metoder
kan inte med säkerhet bedömas.
Klart är att det i vårt land råder en utbredd
önskan att stödja alla rimliga åtgärder,
ägnade att effektivt hindra ytterligare
spridning av kärnvapen.
De svårigheter som tornar upp sig
när det gäller att åstadkomma ett allmänt
nedrustningsavtal bör inte hindra
att ansträngningarna inriktas på att
vinna partiella resultat på någon eller
några av de vägar som förefaller lättast
framkomliga.
Herr talman! .Tåg yrkar bifall till utskottets
utlåtande.
Herr VIRGIN (h) :
Herr talman! .lag hade inte haft för
avsikt att deltaga i debatten, eftersom
jag deltagit i utrikesutskottets handläggning
av frågan och utrikesutskottet är
fullt enigt. Det var bara ett uttryck,
som herr Undén fällde, som jag bestämt
vill bemöta. Herr Undén sade att Sverige
inte rimligen kan leka stormakt
genom att anskaffa atomvapen. Jag vill
opponera mig emot detta. Vi, som kan
vara mera tveksamma inför frågan om
kärnvapenanskaffning och som kan tänka
oss starka skäl för en sådan anskaffning,
om utvecklingen går i en sådan
riktning att kärnvapnen icke kommer
under kontroll, undanber oss beskyllningen,
att vi skulle ha för avsikt att
leka stormakt. Detta är verkligen icke
meningen. Vi leds i vårt handlande uteslutande
av svenska försvarsintressen.
Herr LAGER (k):
Herr talman! Jag hade inte tänkt att
förlänga diskussionen, men efter att ha
hört herr Virgin vill jag ändå göra en
liten kommentar till hans uttalande.
Tillåt mig ändå, när jag har ordet,
att tacka utrikesutskottet för den utförliga
motivering som det har givit till
sitt yrkande om avslag på vår motion.
Enskilda riksdagsmän är inte precis
bortskämda med utförlig argumentering
vare sig från det ena eller det andra
utskottet. Jag är också tacksam för de
deklarationer som har gjorts både av
herr Sandler och av herr Undén om det
intresse som finns för att verka i den
anda, i vilken vår motion är skriven.
Herr Virgin gör emellertid här en
reservation till sitt eget ståndpunktstagande
i utrikesutskottet. Jag tror nog
att både herr Sandler och herr Undén
har tolkat utskottets skrivning på ett
riktigt sätt, och jag kan inte förstå herr
Virgin på annat sätt än att han helt enkelt
av taktiska skäl har underlåtit att
reservera sig mot den skrivningen.
Herr VIRGIN (hi:
Herr talman! Jag vill bara deklarera
att jag står oreserverat och utan varje
slags taktisk beräkning bakom utrikesutskottets
utlåtande nr 2.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu före
-
Onsdagen den 11 mars 1964
Nr 11
23
Ang. slopande av avdragsrätten för folkpensionsavgift
dragna utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till motionen 1:1; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.
Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:
nr
32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att i vissa fall avstå
allmänna arvsfondens rätt till arv,
m. m.; och
nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av
viss kronan tillhörig mark.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 4, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 16 juni 1961 (nr 390) om
statsmonopol på tillverkning av tobaksvaror,
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet, bifölls
vad utskottet i detta betänkande hemställt.
Ang. slopande av avdragsrätten för folkpensionsavgift
Föredrogs
ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 10, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 46 § 2 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m„ jämte i ämnet
väckta motioner.
I en den 3 januari 1964 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 18, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till
1) lag om ändrad lydelse av 46 §
2 mom. kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370);
2) förordning angående ändrad lydelse
av 4 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om .statlig inkomstskatt;
samt
3) förordning om ändrad lydelse av
4 § 1 mom. uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272).
I propositionen hade — i anslutning
till finansplanen för budgetåret 1964/
65 — föreslagits, att avdrag vid inkomsttaxeringen
icke vidare skulle
medgivas för folkpensionsavgift. Avdragsrätten
hade föreslagits upphävd
från och med den 1 juli 1964. Vid 1965
års taxering, som avsåge inkomståret
1964, skulle avdrag därför övergångsvis
medgivas med hälften av folkpensionsavgiften.
Avdragsrättens upphävande
skulle beaktas även i källskattehänseende.
Nya tabeller för beräkning
av preliminär A-skatt skulle fastställas
och tillämpas under andra halvåret
1964.
Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:369,
av herrar Adolfsson och Lager, samt
II: 447, av herr Hermansson m.fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte avslå
propositionen nr 18, samt att riksdagen
i detta sammanhang måtte uttala sig för
att nödvändiga förstärkningar av statens
inkomster i första hand borde ske
genom ökad beskattning på de stora
förmögenheterna samt genom skatteuttag
på värdeökningen på aktier;
2) de likalydande motionerna 1:551,
av herr Bengtson m.fl., och II: 686, av
herr Hedlund m. fl., vari anhållits, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 18 måtte avslå Kungl. Maj:ts
förslag om slopande av rätten till avdrag
vid inkomsttaxeringen för folkpensionsavgift;
3)
de likalydande motionerna 1:559,
av herr Lundström m. fl., och 11:694,
av herr Ohlin m. fl., vari föreslagits, att
riksdagen skulle avslå Kungl. Maj:ts
24
Nr 11
Onsdagen den 11 mars 1964
Ang. slopande av avdragsrätten för folkpensionsavgift
förslag i propositionen nr 18 om slopande
av avdragsrätten för folkpensionsavgift;
4)
de likalydande motionerna 1:572,
av herr Virgin in. fl., och 11:682, av
herr Heckscher m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
förslag i propositionen nr 18 angående
slopande av avdragsrätten för folkpensionsavgiften;
ävensom
5) motionen 1:426, av herr Ferdinand
Nilsson, vari yrkats, att riksdagen
skulle avslå Kungl. Maj :ts förslag om
provisoriskt avskaffande av rätt till avdrag
vid statlig och kommunal beskattning
av erlagda folkpensionsavgifter.
Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker
hemställt,
A) att riksdagen, med avslag å följande
motioner, nämligen
a) de likalydande motionerna I: 369,
av herrar Adolfsson och Lager, samt II:
447, av herr Hermansson m. fl., såvitt
avsåge yrkandet om avslag å Kungl.
Maj:ts förslag,
b) de likalydande motionerna 1:551,
av herr Bengtson m. fl., och II: 686, av
herr Hedlund m. fl.,
c) de likalydande motionerna 1:559,
av herr Lundström m. fl., och 11:694,
av herr Ohlin m. fl.,
d) de likalydande motionerna 1:572,
av herr Virgin m. fl., och 11:682, avherr
Heckscher m. fl., ävensom
e) motionen 1:426, av herr Ferdinand
Nilsson,
måtte med bifall till förevarande proposition
nr 18 antaga vid propositionen
fogade förslag till
1) lag om ändrad lydelse av 46 § 2
mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);
2) förordning angående ändrad lydelse
av 4 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;
samt
3) förordning om ändrad lydelse av
4 § 1 mom. uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272);
B) att de likalydande motionerna I:
369, av herrar Adolfsson och Lager,
samt II: 447, av herr Hermansson m. fl.,
måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.
Reservation hade avgivits av herrar
Stefanson, Yngve Nilsson, Lundström,
Gösta Jacobsson, Sundin, Magnusson i
Borås, Gustafson i Göteborg, Vigelsbo,
Christenson i Malmö och Björkman, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
A hemställa, att riksdagen — med
bifall till motionerna 1:369, av herrar
Adolfsson och Lager, samt 11:447, avherr
Hermansson m. fl., i vad motionerna
avsåge förevarande del, motionerna
1:551, av herr Bengtson m. fl.,
och II: 686, av herr Hedlund m. fl., motionerna
1:559, av herr Lundström
m. fl., och II: 694, av herr Ohlin m. fl.,
samt motionerna 1:572 av herr Virgin
in. fl., och 11:682, av herr Heckscher
in. fl., ävensom motionen I: 426, av herr
Ferdinand Nilsson, — måtte avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
Herr LUNDSTRÖM (fp):
Herr talman! Finansministerns förslag,
att avdragsrätten för folkpensionsavgifterna
skall försvinna, har väckt en
reaktion av mindre vanlig intensitet ute
bland folket. Den som gör sig besväret
att läsa igenom de motioner som väckts
i anslutning till propositionen, finner
en sådan uppsjö av sakliga argument
emot förslaget, att jag för min del inte
kan beteckna det som annat än ytterligt
märkligt, att bevillningsutskottets
socialdemokratiska hälft, som svarat för
bevillningsutskottets betänkande, praktiskt
taget underlåter att gå in på ett
närmare bemötande av de många moti
-
Onsdagen don 11 mars 1964
Nr 11
Ang. slopande av avdragsrätten för folkpensionsavgift
veringar för avslagsyrkandet som anförts
i motionerna.
Utskottet anser att motionärernas yrkande
till väsentlig del grundas på
principiella invändningar mot regeringsförslaget.
Något egentligt argument
häremot anför inte utskottet, utan hänvisar
till att departementschefen har
»visat», att folkpensionsavgifterna förlorat
sin karaktär av försäkringsavgift.
Därför, säger utskottet, sammanhänger
ett slopande av avdragsrätten för avgifterna
inte direkt med frågan om
skattskyldigheten för utfallande förmån.
Men det är ju just vad som är fallet och
vad man har visat i de motioner som
väckts. Det föreligger ett samband. Därför
hade man väntat sig en utförligare
argumentation på denna punkt. I den
mån det har skett någon förändring —
och förändringar i pensionssystemet
har ju förekommit under årens lopp —
ligger dessa förändringar i väsentlig del
ganska långt tillbaka i tiden. Hade man
på grund av dem velat företa några
ändringar i avdragsrätten, hade detta
varit möjligt redan för ett par tiotal år
sedan.
Finansministern själv erinrar om att
det skett väsentliga förändringar redan
så tidigt som 1935. Det var nämligen
då som premiereservsystemet övergavs.
Härifrån har nu systemet vidare utvecklats
vid olika tider och i olika etapper.
Avgifterna är numera individuella och
pensionen lika för alla, men det innebär
— som också 1960 års remissvar
till den då företagna utredningen påpekade
— bara att den bestämda avgiften
justerats för vissa grupper med hänsyn
till inkomstförhållandena.
Jag vill i det sammanhanget hänvisa
till vad länsstyrelsen i Stockholms län
anförde i sitt remissvar 1960, som intagits
i reservationen till utskottsutlåtandet.
Man konstaterar att pensionen rent
principiellt kan jämföras med lön, eftersom
den har samma ändamål, och att
pensionen därför i princip bör utgöra
skattepliktig inkomst. Folkpensionsavgiften
får närmast, säger länsstyrelsen,
anses utgöra kostnaden för denna pensionsintäkts
förvärvande, och sådana
kostnader är avdragsgilla i vårt skattesystem.
Ett borttagande av avdragsrätten
skulle alltså hryta systemet.
Finansministerns och bevillningsutskottets
uppfattning, att vad som skett
skulle förvandla folkpensionsavgiften
till en skatt, bemöts av flera av 1960
års remissinstanser. Jag vill i förbigående
säga att jag finner det märkligt, att
varken propositionen eller utskottsbetänkande!
har närmare sysselsatt sig
med de remissvar som förekom på det
ursprungliga utredningsförslaget 1960.
Vid det tillfället avstyrktes ju den princip,
som nu framförs i propositionen,
av de allra flesta remissinstanserna, och
den tillstyrktes reservationslöst endast
av tre.
Om folkpensionsavgiftens förvandling
till skatt finns det alltså flera remissorgan
som har yttrat sig och kommit
till samma resultat. Frågan berörs också
i samband med remissyttranden om
det resonemang, som nu förs även av
finansministern, rörande avdragsrättens
regressivitet. Regressiviteten innebär,
som alla vet, att den som har större inkomster
får större reellt avdrag, och att
därför den betalade avgiftens nettobelopp
blir mindre än om han haft en
lägre inkomst. Vår högsta skattemyndighet,
riksskattenämnden, som verkligen
inte kan beskyllas för att inte begripa
vad den talar om, säger bland
annat om den saken: »Regressiviteten
är endast en oundviklig spegelbild av
progressivitelen i beskattningen och
gäller därför för alla former av avdrag,
såsom ortsavdrag, schablonavdrag, avdrag
för särskilda förvärvskällor och
de sociala avdragen för försäkringspremier.
Grunden till att en skatteskala
görs progressiv är att söka i skatteförmågeprincipen,
men en logisk följd av
denna princip är att vid skatteförmågans
bestämmande samtliga nu nämnda
avdrag bör beaktas.»
Sveriges lantbruksförbund har ytterligare
utvecklat den saken i sitt remiss
-
26
Nr 11
Onsdagen den 11 mars 1964
Ang. slopande av avdragsrätten för folkpensionsavgift
svar och säger bl. a.: »De regressiva
verkningarna av den nuvarande avdragsrätten
kan ej heller åberopas som
skäl för avdragsrättens slopande, eftersom
denna följdverkan gäller för alla
avdrag som medges vid beskattningen
av fysiska personer. Avvägningen av de
progressiva skatteskalorna har ju bl. a.
gjorts med hänsyn till att folkpensionsavgiften
är avdragsgill. Ett slopande av
avdragsrätten för folkpensionsavgiften
medför därför ett ingrepp i den hittills
tillämpade skattefördelningen av sådant
slag, att en allsidig omprövning av skatteskalorna
skulle bli nödvändig. Material
för en sådan omprövning föreligger
icke.»
Mot bakgrunden av dessa argument
står man frågande inför bevillningsutskottets
förklaring, att avdragsrätten för
avgifterna inte direkt sammanhänger
med frågan om skattskyldigheten för utfallande
förmåner. I dessa remissvar,
som ju avgivits av folk som vet vad de
talar om och som kan skattesystemet,
visas tydligt, att de nuvarande skatteskalorna
är uppbyggda just med hänsyn
till värdet av olika avdrag i olika
inkomstlagen. Jag kan inte tänka mig
att detta förhållande skulle vara främmande
heller för bevillningsutskottet.
Det är därför som jag frågar, hur man
kan säga att avdragsrätten icke på något
sätt sammanhänger med skattskyldigheten
för utfallande förmåner.
I folkpartiets motion i den här frågan
har man också tagit upp det teoretiska
resonemanget om avdragsrättens
regressivitet. Man påvisar där, att visserligen
får den som har en större inkomst
ett större avdrag på sin avgift,
men å andra sidan får han också, på
grund av systemets utformning, behålla
mindre av den utfallande förmånen,
d. v. s. av folkpensionen, när den en
dag kommer. Om man väger dessa två
saker mot varandra, så finner man att
det faktiskt icke föreligger någon regressivitet,
utan att folkpensionsavgiften
är tämligen proportionell. Samma
sak understryks i vissa remissyttranden.
När bevillningsutskottet har talat om
principiella invändningar, så förmodar
jag att man också har beaktat den invändningen
att här framläggs ett förslag,
som bryter den nuvarande principen.
Det sker som ett provisorium
endast något eller ett par år innan skatteberedningens
förslag kommer att föreläggas
riksdagen och avgöras. Praktiskt
taget alla remissyttranden 1960 innehöll
betänkligheter i fråga om ett sådant
förfaringssätt, och flera av dem
som inte ville yttra sig bestämt var
mycket reserverade mot att förslaget
skulle framläggas, just med hänsyn till
de invändningar som jag här har berört.
Tydligen påverkade det också finansministern,
eftersom han har låtit
förslaget från 1960 ligga i bordslådan
till nu. Då kunde man dock vänta att
det skulle dröja åtskilliga år innan en
skattekommitté skulle framlägga ett förslag
som kunde antas av riksdagen. Nu
vet man att det endast dröjer några
månader innan ett sådant förslag framläggs,
och ändå framför finansministern
sitt förslag. Om en sådan här tanke
skulle ha framförts från oppositionen,
föreställer jag mig att förslaget
skulle ha avslagits med dunder och
brak av den socialdemokratiska majoriteten
med motivering att det vore en
fullständig orimlighet att föra fram en
sådan här betydelsefull fråga strax innan
det nya utredningsförslaget framläggs.
På grund av de uppgifter som
varit synliga i tidningarna är det allmänt
känt att skatteberedningen väntas
komma att förorda fortsatt avdragsrätt
för folkpensionsavgifterna, som — om
förslaget antas — alltjämt skall förbli
avgift, icke skatt.
Emellertid är det inte bara dessa
principiella betänkligheter som har föranlett
yrkandena om avslag på propositionen,
utan givetvis också den kraftigt
ökade skattebelastning som förslaget
medför för enskilda skattebetalare. Pro
-
Onsdagen den 11 mars 1904
Nr 11
27
Ang. slopand
positionen utgör i del avseendet ett
ganska märkligt dokument. Finansministern
behöver alltså 250—300 miljoner
för ökade folkpensionsutgifter. DS
finner lian ut eu plan att skaffa dessa
pengar, men en plan som inte bara ger
honom de 280 miljonerna, eller vad det
nu kan röra sig om, som han behöver,
utan dessutom ytterligare 200 miljoner,
som på grund av avdragssystemets natur
tillfaller kommunerna.
Hur detta skatteuttag på närmare eu
halv miljard verkligen påverkar skattebetalarna
redovisas icke ordentligt i
propositionen. Där visas bara vad skattehöjningen
till staten betyder för skattebetalare
i olika inkomstklasser, men
någon tabell som visar de verkliga skattehöjningarna,
alltså inkluderande kommunernas
andel, finns inte.
Lika försiktigt är bevillningsutskottet,
som gör var det kan för att trolla
bort den här känsliga skattehöjningen.
Utskottet förklarar att någon avgörande
betydelse inte behöver tillmätas motionärernas
invändning att förslaget
skulle leda till en skärpt inkomstbeskattning,
ty — menar utskottet — vid
lägre inkomst medför avdragsrättens
slopande bara obetydliga förändringar
i skattebelastningen, och folkpensionärerna
berörs ju inte av reformen.
Vad är nu detta för slags argument?
Trots att de verkliga siffrorna inte
finns med, lär väl i alla fall bevillningsutskottets
ledamöter och de flesta
andra här ha klart för sig att man måste
räkna även med den skattehöjning
som faller på den kommunala sidan.
Då visar det sig — det framgår av den
tabell som finns fogad till reservationen
— att folk med 6 000 kronors inkomst
får skatten höjd, inte med 27—28
kronor, som finansministern vill inbilla
folk, utan med 57—58 kronor vid oförändrad
kommunalskatt; detta gäller både
för gifta och för ogifta. Den som
tjänar 8 000 kronor får en skattehöjning
med 78 kronor, om han är gift, och
med 74 kronor, om han är ensamstående.
På det sättet stiger skattetrycket
e av avdragsrätten för folkpensionsavgift
undan för undan. Den som tjänar 30 000
kronor får en skattehöjning som rör
sig om ett par hundra kronor — ja
ungefär 300 kronor, om han är ensamstående.
Detta tycker jag inte är några obetydliga
förändringar, vare sig för den som
tjänar 6 000 eller för den som tjänar
8 000 kronor. Det är för dem säkert
ganska väsentliga förändringar. Men
även om den socialdemokratiska bevillningsutskottsgruppen
anser att dessa
skattehöjningar är obetydliga och dessutom
hänvisar till att folkpensionärerna
inte drabbas av denna skattehöjning, så
skall väl utskottet inte ta hänsyn bara
till dessa grupper utan även till dem
som tjänar 12 000 eller 20 000 eller
30 000 kronor och över huvud taget
undersöka hur skattesystemet verkar
för alla skattebetalare. Därför har jag
svårt att förstå de uttalanden som utskottet
gör.
Finansministerns resonemang, att
den manna som nu skall regna över
kommunerna får anses onödiggöra en
kommunal skattehöjning med genomsnittligt
40 öre eller möjliggöra en sänkning
med motsvarande belopp, är teoretiska
spekulationer, som inte heller
finansminstern själv tycks vilja utveckla.
Men även om man roar sig med
denna sorts tankeövningar, så finner
man att finansministerns förslag i nyssnämnda
fall innebär skattehöjningar av
sådan storleksgrad, att det måste betraktas
som högeligen önskvärt att försöka
finna för skattebetalarna mindre
betungande sätt att skaffa de pengar
som behövs i statskassan.
Att det finns sådana sätt har ju visats
i motionerna och även i den offentliga
debatten. Finansministern själv
är också medveten om att riksdagen
genom praktiska beslut har accepterat
principen, att den i allmänna pensionsberedningens
plan ingående folkpensionshöjningen
bör betalas med en höjning
av pensionsavgiften, om det erfordras
något tillskott. Han för emellertid
ett stort resonemang om förde
-
28
Nr 11
Onsdagen den 11 mars 1964
Ang. slopande av avdragsrätten för folkpensionsavgift
larna av det förslag han nu framlägger
och nackdelarna av att höja folkpensionsavgiften,
och han kommer till den
slutsatsen, att hans förslag är bättre på
grund av folkpensionsavgiftens regressivitet.
Men om man framlägger de skattebelopp,
som jag har nämnt för skattebetalarna
i olika inkomstlagen, och
frågar dem, om de vill betala mellan 20
och upp till några hundra kronor om
året mer för att 200 000-kronorsmannen
skall få betala ärtnu mer, så kommer
nog inte svaret att på något sätt
överraska. Och vad regressiviteten beträffar
har den, såsom jag nämnt, belysts
både i motionerna och av remissmyndigheterna.
Jag vill erinra om att det mellan folkpartiet
och finansministern icke råder
några delade meningar om att den genom
folkpensionshöjningen förorsakade
utgiftsökningen, sådant som konjunkturläget
är, bör föranleda en budgetförstärkning
av i stort sett motsvarande
belopp. Det är alltså bara om sättet
för att skaffa detta belopp som vi
har delade meningar. Där anser vi att
finansministerns förslag är olämpligt,
ologiskt och för skattebetalarna obefogat
hårt. Den budgetmässiga bedömning
vi gjorde vid årets början har icke
förändrats av konjunkturutvecklingen
därefter — snarare har utvecklingen
underbyggt vår uppfattning om behovet
av en inkomstförstärkning. Skulle
regeringsförslaget avslås — vilket jag
givetvis hoppas — får vi därför senare
ta en debatt om andra vägar att nå inkomstförstärkningen,
således även om
den höjning av folkpensionsavgiften,
som folkpartiet har föreslagit.
För dagen vill jag alltså, herr talman,
inskränka mig till att yrka bifall till
den vid bevillningsutskottets betänkande
fogade reservationen, vilket innebär
a[t jag yrkar avslag på Kungl. Maj ds
förslag.
Herr NILSSON, YNGVE, (h):
Herr talman! Då det gällt för oss inom
högerpartiet att ta ställning till
Kungl. Maj ds proposition nr 18 och
den skattehöjning som den innebär genom
att avdragsrätten för folkpensionsavgiften
slopas, så har vi sett frågan
mot bakgrunden av det höga skattetryck
som redan nu råder.
Under budgetåret 1954/55 t. o. in.
budgetåret 1964/65 har den direkta
skatten ökat från 4 600 miljoner kronor
till 9 461 miljoner kronor och den indirekta
skatten under samma tid från
3 331 miljoner kronor till 10 449 miljoner
kronor. Det blir en sammanlagd
ökning från 7 931 miljoner kronor till
19 910 miljoner kronor. Tar man hänsyn
till penningvärdeförsämringen under
denna tioårsperiod, så har den direkta
skatten ökat med ca 51 procent
och den indirekta skatten med ungefär
130 procent. Detta skatteläge innebär
att Sverige intar en ledande ställning
beträffande skatternas höjd inom de till
OECD anslutna länderna. För år 1961
var skattetrycket gällande direkt och
indirekt skatt för Sveriges del 17,6 procent
respektive 11,7 procent eller tillsammans
29,3 procent av bruttonationalinkomsten.
Sverige leder alltså före
de övriga länderna inom OECD, före
Österrike, Norge, England, Västtyskland,
Frankrike, Förenta staterna, Kanada,
Danmark och Holland.
Den direkta skattens höjning beror
ju till en del på att skattesatsen ökat
för vissa inkomstskikt. Det är emellertid
troligt, att den av inflationen förorsakade
automatiska skatteskärpningen
betytt allra mest. Jag vill också i
detta sammanhang påpeka, att oberoende
av inflation eller ändring av bestämmelserna
om skatteuttaget skulle eu
skatteskärpning inträffa vid en ökad
inkomst, beroende på skatteskalornas
konstruktion. I detta läge tycker vi det
är märkligt att regeringen velat avskaffa
avdragsrätten för folkpensionsavgiften,
vilket innebär en ytterligare
skärpning av progressiviteten för mellangrupperna
bland inkomsttagarna.
Redan år 1960 förelåg ett förslag om
borttagande av avdragsrätten, och
Onsdagen den 11 mars 11)(>4
Nr 11
29
Ang. slopande av avdragsrätten för folkpensionsavgift
ärendet sändes ut på remiss. Om svaren
på denna remiss skriver finansministern
bl. a., att det förekom uttalanden
såväl för som emot förslaget. Ja,
så kan man kanske uttrycka sig. I verkligheten
förhåller det sig så att 25 remissinstanser
av 32 sade nej till förslaget
och några var tveksamma. Riksskattenämnden
och Lantbruksförbundet
talar om en obefogad dubbelbeskattning
och TCO om en uppseendeväckande
brist på logik. Det är också
uppenbart att detta förslag bryter konsekvensen
i beskattningen, tv det är väl
ändå fel att först beskatta folkpensionsavgiften
och sedan också själva pensionen,
då den så småningom betalas
ut. Man får lov att bestämma sig för
endera metoden. Varför skall den nuvarande
ordningen med skatt på pension
och skattefrihet för avgiften ändras?
Över huvud taget finns det inget
skäl att ändra någonting i detta avseende,
innan allmänna skatteberedningens
betänkande offentliggjorts och proposition
därom förelagts riksdagen.
Efter att i många år ha tillämpat avdragsrätt
för folkpensionsavgiften så
förklaras nu i propositionen, att detta
medför regressiva verkningar. Detta
kan inte vara riktigt. Man bör nämligen
komma ihåg, att den som har hög
marginalskatt vid avgiftens erläggande
i allmänhet också har det när pensionen
faller ut. Därigenom blir en stor
del av den utgående folkpensionen återförd
till statskassan genom den progressiva
beskattningen.
Vidare görs gällande att ett borttagande
av avdragsrätten inte skulle få så
stor betydelse för den mindre inkomsttagaren.
Det kan inte heller vara riktigt,
anser vi. Genom att avdragsrätten
tas bort vid såväl den statliga som den
kommunala beskattningen, blir verkningarna
mest kännbara för mindre
och medelstora inkomsttagare. Man
måste nämligen ta hänsyn till att skatteunderlaget
ökar för kommunerna på
grund av den borttagna avdragsrätten.
Detta medför att uttagsprocenten kan
sänkas i kommunerna eller en höjning
undvikas. Resultatet blir att den som
har det största antalet skattekronor
vinner på den ändringen.
Vad slutligen gäller finansministerns
redovisning av skattehöjningens storlek
i olika inkomstlägen till följd av förslagen
har redovisning endast lämnats
för den statliga delen, trots att även
den kommunala delen kommer att beröras
av skattehöjningen. Utdebiteringen
är redan fastställd för detta år, och
därför blir skattehöjningen ofrånkomlig
även vad gäller den kommunala beskattningen
under det första året. Sålunda
ökar totala skatten vid nuvarande
kommunala utdebitering och vid
en årsinkomst av t. ex. 15 000 kronor
för gift skattskyldig i statlig skatt med
70 kronor och i kommunal skatt med
71 Ironor, tillsammans 141 kronor. När
det gäller ogift skattskyldig blir den
statliga ökningen 142 kronor och den
kommunala ökningen 58 kronor, eller
tillsammans 200 kronor. Det innebär
alltså avsevärda skattehöjningar, som
blir ytterst kännbara för skattebetalarna.
Herr talman! Jag ber slutligen att få
framhålla att regeringen här har lagt
ett förslag, som avstyrkts av de flesta
remissinstanserna, att en helt ny princip
införes i vår skattelagstiftning, som
resulterar i en dubbelbeskattning och
som utmynnar i en ökad skattebelastning
med nära 500 miljoner kronor
ovanpå vårt redan höga skattetryck.
Med hänsyn härtill ber jag att få yrka
bifall till den vid detta betänkande
fogade reservationen, som innebär avslag
på propositionen.
Herr SUNDIN (ep):
Herr talman! När man läser motiveringen
för folkpensionsavgiftens avdragsmässiga
slopande såväl i propositionen
nr 18 som i bevillningsutskottets
betänkande nr 10, kan man konstatera
att både finansministern och bevillningsutskottets
ena hälft i sin motive
-
30
Nr 11
Onsdagen den 11 mars 1964
Ang. slopande av avdragsrätten för folkpensionsavgift
ringsfattigdom når gränsen till självuppgivelse.
Ser man på den sakliga bakgrunden,
förstår man att ordknappheten
kan utgöra ett camouflage för någonting
som man själv varken vill eller tror
på. Av den år 1960 särskilt tillsatte utredningsmannens
förslag samt därpå baserade
remissvar framgår med all tydlighet
att avdragsrättens behållande inte
bara härleder sig från gängse skattepraxis
utan även är sakligt motiverad;
detta senare på grund av att utfallande
pension är skattepliktig inkomst, och
då bör också försäkringsmässiga kostnader
härför vara avdragsgilla.
Efter detta konstaterande frågar man
sig, varför finansministern begagnar sig
av till synes icke reella inkomstförstärkningar.
Om man ser på det framlagda
förslaget rent kommunalskattepolitiskt
kommer man dessutom fram till
— det är inte redovisat vare sig i propositionen
eller i bevillningsutskottets
betänkande — att genom denna åtgärd
de mindre inkomsttagarna blir hårdast
drabbade.
Herr Lundström har redan redogjort
för den tabell som är intagen i reservationen
och talat om vad den sammanlagda
effekten blir. Jag skall därför,
herr talman, nöja mig med att ange bara
några få siffror, som visar hur det
kommunalskattepolitiskt kommer att
verka för de mindre inkomsttagarna.
Om herr Sträng får genomföra sitt
förslag och kommunerna, som det heter,
skall ställa till rätta genom att sänka
utdebiteringen med 40 öre — man
får nämligen dessa öretal, om man i
detta sammanhang utgår från den utdebitering
som det talas om i propositionen,
nämligen 16:51 — skulle resultatet
— jag upprepar än en gång:
rent kommunalskattepolitiskt — bli följande
för olika inkomsttagare.
Låt oss börja i det lägsta skiktet med
eu inkomsttagare som har en taxerad inkomst
av 5 000 kronor. Han skulle få
tillbaka 3 kronor av herr Strängs höjning
på 33 kronor. Flyttar vi bilden till
den som har 8 000 kronor i taxerings
-
bar inkomst, får han tillbaka 15 kronor
av herr Strängs höjning på 49 kronor.
Låt oss, herr talman, gå upp i de högre
inkomstskikten och stanna vid en person
som har en taxeringsbar inkomst
av 30 000 kronor. Han skulle enligt herr
Strängs förslag få tillbaka 104 kronor
av höjningen på 99 kronor. Får jag ta
bara ett enda exempel till för att klargöra
och bevisa hur det slår för de mindre
inkomsttagarna? En person med
100 000 kronor i taxeringsbar inkomst
får genom herr Strängs åtgärd tillbaka
384 kronor mot den höjning som herr
Sträng föreslår och som motsvarar 99
kronor. Av detta framgår — om man ser
det isolerat kommunalskattepolitiskt —
att vad som föreslås i propositionen och
av bevillningsutskottet när det gäller
de kommunalpolitiska åtagandena i
främsta rummet drabbar de mindre inkomsttagarna.
Av finansplanen framgår att en inkomstförstärkning
av den storlek som
slopandet av pensionsavdraget ger i kronor
men icke i princip är välmotiverad.
Man kan väl säga, att det konjunkturläge
som avspeglas i finansplanen och
den föreslagna budgetpolitiken på intet
sätt ger belägg för finansministerns finanspolitiska
hållfasthet. Det nuvarande
konjunkturläget enligt herr Strängs
tidigare version skulle finansmässigt
nödvändiggöra en balanserad eller en
överbalanserad budget. Socialdemokraterna
ger avkall på denna troslära och
köper reträtten för cirka en miljard kronor.
För att göra bilden såsom den presenteras
i finansplanen ännu mera verklighetsfrämmande
förtjänar att påpekas,
att herr Sträng i en annan proposition
i sanuna situation rekommenderar en
extra avdragsrätt för investeringar i
maskiner. I samråd, som jag förmodar,
med finansministern beslutar riksbanken
en höjning av diskontot med en
halv procent och till efterrättelse rekommenderas
bankerna kreditåtstramning.
Denna ekvation, herr talman, går över
huvud taget inte att lösa.
< insdagen den
Ang. slopand
Att staten behöver pengar för nödiga
utgifter är odiskutabelt. Det borde också
vara riktigt att en budget på 22 miljarder
kronor omfattande mer än en
femtedel av nationalprodukten, finanspolitiskt
skall göra sig gällande i styrande
riktning. Det synes mig i ett sådant
läge vara riktigt av finansministern att
använda sig av redbara inkomstförstärkningar.
Detta har inte skett. Budgetpolitikens
medel får varken bli entydiga
eller ensidiga. Den gamla uppfattningen
om ränta och penningpolitik
såsom varande ensamma heliga instrument
har under senare år kompletterats
med statsbudgetens roll i skeenden
av såväl inflatorisk som deflatorisk art.
Även om herr Sträng tillfälligt har övergivit
budgetpolitiken som finanspolitiskt
instrument får man hoppas, att
här namngivna komponenter förenas
med andra effektiva medel. Jag tänker
närmast på hur variationer i omsättningsskatten
eller eu kommande mervärdesskatt
i vissa situationer snabbt
skulle påverka konsumtionen. Utan att
inkräkta på den fria förhandlingsrätten
bör en viss kontroll av denna löneutveckling
vara ett givet instrument i
stabiliserande syfte.
Herr talman! Centerpartiet har på annat
sätt föreslagit inkomsttäckning för
den del av statsinkomsterna som vi nu
vid detta tillfälle behandlar. Utan att
kommentera förslaget närmare — den
frågan kommer ju upp till behandling
vid ett senare tillfälle — vill jag, när
jag yrkar avslag på bevillningsutskottets
hemställan, peka på det principvidriga
i det som finansministern föreslår,
nämligen att taga ut skatt på skatt.
Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen.
Herr ADOLFSSON (k):
Herr talman! I statsverkspropositionen
i år signaleras vissa nya favörer
för bolagen utöver dem som bolagen
redan har. Bland annat skall ju energibeskattningen
minskas, och särskilda
II mars 1904 Nr It 31
e av avdruKsrätten för folkpensionsavgift
investeringsavdrag föreslås för maskinköp
och liknande nyförvärv. Det jag
nu sist nämnde motiveras med att sådana
maskinköp bör stimuleras i nuvarande
konjunkturläge — finansministern
kallar de föreslagna åtgärderna
för »investeringsstimulerande» skattelättnader.
Herr Åsbrink och riksbanksledningen
har visst råkat hoppa över
denna motivering av finansministern,
ty i varje fall grundade de den senaste
räntehöjningen bl. a. på behovet att
motverka ett alltför flitigt maskinköpande,
raka motsatsen sålunda.
Jag skall här inte filosofera över dessa
motsatsers förekomst i den högre
politiken eller över behovet av att argumenten
synkroniseras litet bättre när
man höjer räntor eller ökar skatter. Jag
vill dock konstatera att den skattepolitiska
generositet som utvecklas mot
bolagen och som i detta fall reducerar
statsinkomsterna med minst 100 miljoner
kronor, saknar all motsvarighet när
det gäller de s. k. vanliga människorna.
För dem blir resultatet enligt det nu
föreliggande förslaget om slopande av
avdragsrätten för folkpensionsavgifterna
en skatteökning, som i mera normala
inkomstlägen uppgår till ett par
hundra kronor eller mera, vilket inom
parentes sagt i propositionen kallas eu
»blott obetydlig förändring». Särskilt
om riksdagen skulle komma att godkänna
även det förslag, som automatiskt
leder till mycket stora hyreshöjningar,
blir förändringen i de lönearbetande
människornas ekonomiska situation
verkligen allt annat än obetydlig
Avgifterna
för enskilda pensionsförsäkringar
avses däremot tydligen förbli
avdragsgilla även i fortsättningen. Där
har avdragsrätten vanligen en särskilt
stor betydelse för den enskilda människan,
eftersom det mestadels är större
inkomsttagare det gäller. Effekten
blir då att avdragsrätten kapar av den
inkomsttopp, där progressiviteten i beskattningen
verkar som allra starkast.
Däri ligger betydelsen.
32
Nr 11
Onsdagen den 11 mars 1964
Ang. slopande av avdragsrätten för folkpensionsavgift
Vår riksdagsgrupp, den kommunistiska,
har inte kunnat acceptera vare
sig den ökade generositeten mot bolagen
eller den ökade skattebördan för
de s. k. fysiska personerna. Vi har heller
inte godtagit nu gällande ordning
för själva avgiftsuttaget för folkpensionskostnaderna,
och vi har i vår motion
påvisat att denna metod är ogynnsam
för de små inkomsttagarna och sålunda
gynnsam för de stora inkomsttagarna.
Vår kritik drabbar naturligtvis i
minst samma grad förslaget att avgiften
hädanefter inte skulle få dras av vid
beskattningen. Jag avstår nu avsiktligt
från att fördjupa mig i det föreslagna
förfarandets detaljer eller i principfrågan
om sambandet mellan avdragsgill
avgift och beskattad förmån, den fråga
som i synnerhet herr Lundström ägnade
så stort intresse i sitt anförande
här nyss.
Att vårt motionsförslag i viktiga avseenden
skiljer sig från de borgerligas
motioner och reservation bör däremot
allvarligt noteras. Om nu en inkomstförstärkning
för statskassan verkligen
skulle befinnas nödvändig, vilket ju
högerpartiet icke anser, men en social
utbyggnad måste under alla förhållanden
garanteras, enligt vår uppfattning,
så kan vi inte acceptera de anvisningar
om tillvägagångssättet som förekommer
i centerpartiets och i folkpartiets
motioner. Folkpartiet föreslår ju en avgiftshöjning
för pensionen från 4 till
5 procent. Av skäl som jag alldeles nyss
anförde kan vi under inga förhållanden
acceptera ett sådant förslag. Det
betyder ju också en ännu högre kostnad
för i vart fall vissa enskilda människor
än vad regeringsförslaget innebär
och är till fördel för de stora inkomsttagarna
— vilket herr Lundström
inte behagade uppmärksamma i sitt anförande
— eftersom denna uttagsform
ju inte är, som han påstod, väsentligen
proportionell.
Herr Sundin frågade nyss, om inte
finansministern borde tänka sig möj
-
ligheten av att använda sig av en »redbar
budgetförstärkningsmetod». Så
långt det gäller folkpartiet så förefaller
inte heller detta partis förslag representera
en redbar budgetförstärkningsmetod
i den fråga som det här gäller,
eftersom dess förslag om en höjning avavgiften
från 4 till 5 procent ovillkorligen
måste leda till att de mindre och
de medelstora inkomsttagarna får en
ännu högre skattetunga än den som innefattas
i regeringens förslag, medan
däremot de stora inkomsttagarna slipper
lindrigare undan. Det går lätt att
bevisa genom att räkna ut verkningarna
av det förslag som folkpartiet har
framlagt. Jag tycker därför att folkpartiet
bör tala litet tystare beträffande
sin omsorg om de små inkomsttagarna,
eftersom det uppenbarligen är motsatsen
som förestavar dess förslag.
Inte heller kan vi från vår riksdagsgrupps
sida stödja centerpartiets förslag
om ytterligare straffbeskattning för
den del av befolkningen, som är kund
hos det som förr i världen kallades
brännvinsbolaget, eller för dem av oss
som av och till tar sig ett bloss. Sådant
innebär att man lägger skattebördan
på denna del av befolkningen för
hela samhällets utgifter. Det finner vi
vara en helt oriktig princip, och följaktligen
kan vi inte heller godta detta
förslag.
Ja, ärade kammarledamöter, skenbart
ser det ju ut som om en samlad front
skulle föreligga mot regeringsförslaget,
eftersom reservanterna faktiskt under
punkten A yrkar i visst avseende bifall
till vår motion, nämligen så långt det
gäller frågan om avslag på propositionen.
Det torde icke finnas stora möjligheter
att partipropagandistiskt utnyttja
den omständigheten, försåvitt man vill
observera att reservanterna ansluter sig
till utskottsmajoriteten under punkten
B, vilket innebär avslag på vår motions
anvisningar om var pengarna lämpligen
kunde tas. över den dörrtröskeln vill
alltså de borgerliga inte gå, inte ens
fram till den. Med tanke på deras po
-
Onsdagen len 11 mars 11)01
Nr 11
33
Ang. slopande av avdragsrätten för folkpensionsavgift
litiska utgångspunkter är vi helt redo
att förstå den saken. Vi liar talat för
att favörerna till bolagen skulle inliiberas,
varigenom staten vid det här tillfället
skulle spara drygt hundra miljoner
kronor. Militärutgifterna kunde enligt
vår uppfattning utan våda minskas
i relativt betydande grad, och likaså
utan våda kunde något hårdare beskattning
av de största förmögenheterna
genomföras i stället för den lättnad
för dem, som tydligen nu är på väg.
Slutligen — jag tror att jag hellre vill
säga framför allt — har vi förordat
skatteuttag på den väldiga värdeökningen
beträffande de börsnoterade aktierna.
Stockholms-Tidningen hade väl
rätt, när den häromdagen noterade i
en ledare, att de rika blir allt rikare
och att en alltför stor del av nationens
samlade produktionsresultat går till att
formera förmögenheterna för ett litet fåtal,
ty förra året steg värdet av de börsnoterade
aktierna med 25 procent. Det
innebär en värdeökning av drygt 4
miljarder kronor, en förmögenhetsökning
som uppstått utan arbetsinsats av
dem som har fått förmögenheten och
som säkrar en fortsatt förmögenhetsökning
i accelererat tempo genom utdelningar.
Därtill verkar en så enorm förmögenhetsökning
på så kort tid inflationsdrivande
i skilda avseenden. Där
tycker vi alltså att någonting kunde göras.
Mot regeringsförslaget om pensionsavgifterna
har bl. a. från talarstolen
nyss riktats den kritiken, att denna
rubbning i skattesystemet inte bör genomföras
så nära inpå skatteberedningens
förslag. Kritiken framföres också
i reservationen och har förekommit
i den offentliga debatten.
Finansministern bemötte denna kritik
redan innan den uppkommit genom
förklaringen att förändringen är »tidsmässigt
begränsad», och utskottet försöker
klara sig undan med att det dock
bara är frågan om en »tillfällig åtgärd».
Nu frågar jag i all blygsamhet: Kun
3
Första kammarens protokoll 196b. Nr 11
de inte bevillningsutskottet i så fall tänka
sig andra tillfälliga åtgärder, exempelvis
den som vi har föreslagit beträffande
aktievärdena? En 10-procentig
beskattning av dessa gratis erhållna 4 000
miljoner kronor under ett år skulle ge
400 miljoner kronor till statskassan i
ett enda nafs. Vi anser visserligen inte,
att en sådan åtgärd ovillkorligen bör
vara tillfällig, men låt gå för det — vi
har ju talat om eventualiteten av en engångsbeskattning
av de ökade aktievärdena.
De 400 miljoner, som inflyter genom
en sådan »tillfällig åtgärd», representerar
120 miljoner kronor mer än
vad staten får in på den slopade avdragsrätten
för folkpensionsavgifterna
och bra nära lika mycket som staten
och kommunerna får in tillsammans.
Till allt annat slapp vi då också att
störa skatteberedningen i dess långvariga
och omfattande värv. Det kan väl
inte vara så roligt för beredningen att
se sina ritningar överkorsade på detta
sätt i själva sluttempot.
Låt mig tillägga, herr talman, att nu
praktiserade förfaringssätt — att förekomma
en beredning i sista ögonblicket
— väl också måste leda till att respekten
för riksdagsutskottens hänvisningar
vid motionsbehandling till pågående
utredningar måste allvarligt äventyras
på grund av detta. Man hänvisar oavbrutet
till pågående utredningar och föreslår
på grund därav avslag på motioner
— man får inte störa beredningarna
och utredningarna. Hur många utskottsuttalanden
förekommer t. ex. vid
detta riksdagsplenum, där motioner avstyrkes
under hänvisning till att pågående
utredningars resultat eller regeringens
initiativ måste avvaktas? Kanske
kammarens ledamöter har räknat
dem på fingrarna. Jag har gjort det och
funnit elva sådana. Egentligen är det
tolv, eftersom man även i det tolvte fallet
hänvisar till pågående utredning
men också till andra omständigheter. I
något fall hänvisar man till att den pågående
utredningen kan förväntas bli
34
Nr 11
Onsdagen den 11 mars 1964
Ang. slopande av avdragsrätten för folkpensionsavgift
avslutad inom kort, kanske lika snabbt
som skatteberedningens förslag kan förväntas.
Med en travestering på ramsan från
herredagstiden kan man i detta fall alltså
säga: »I herredagsmän, resen inte
så fort, ty allt som bör göras skall strax
bli gjort». — För såvitt det inte redan
är gjort, skulle man kunna tillägga.
Herr talman! Av vad jag sagt framgår
att vi inte kan ansluta oss till det
förslag som de borgerliga lagt fram i
sin reservation. Vi ansluter oss till reservationens
yrkande om avslag på propositionen,
men godtar inte reservanternas
ståndpunkter beträffande sättet
för finansieringen av det bortfall av beräknade
inkomster som ett bifall till
reservationen skulle medföra.
Jag ber då alltså att få under punkten
A yrka bifall till reservationens
hemställan med uteslutande av dess motiveringar.
För det — som man kan tycka
otänkbara — fall att majoritet här i
kammaren vinnes för avslag på propositionens
förslag yrkar jag vidare —
under punkten B — bifall till vårt motionspar
1:369 och 11:477.
Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
Herr talman! Först några anmärkningar
som kanske är av ordningskaraktär.
Hittills har bara partiernas representanter
talat. Att jag över huvud taget
ger mig upp som talare i denna fråga
innebär inte, att jag skulle tycka att de
inte har ryktat sitt värv väl. Det är bara
det, att jag råkar ha väckt en motion.
Jag har en ursäkt för detta, och
det är att jag när motionen väcktes bedömde
det tvivelaktigt om det skulle
bli några partimotioner eller inte. Det
framgår av numreringen att min motion
väcktes före partiernas motioner.
Min motion har nr 426, medan partimotionerna
i första kammaren har nr
551, 559 och 572.
Sedan jag konstaterat detta ber jag
att få en smula apostrofera ett annat
förhållande.
Rätten att beskatta svenska folket hör
till riksdagens primära rättigheter. Den
är grundläggande för vår konstitution
och är också av vital betydelse för regeringens
förande här i landet. Jag ber
er vara vänliga att observera statsrådsbänkarna
här. De har varit tomma under
hela dagen! För en stund sedan var
jag i andra kammaren och tittade. Där
hittade jag ett statsråd. Det var allt!
Jag måste säga att detta är uppseendeväckande.
Själva sakfrågorna har redan behandlats
ganska ingående från olika håll,
och i den mån jag kommer att begå
upprepningar tar jag det med jämnmod.
En och annan synpunkt som
finns i min motion har också råkat bli
upprepad i de andras, så det kan väl
anses vara kvittat.
Jag konstaterar, att vi här inte kan
tala om någon stark budget i år. Omtanken
om budgeten och möjligheten
av dess balans åvilar framför allt regeringen.
Likväl är det överdrift att säga
att denna budget skulle stå och falla
med de kanske 200 miljoner kronor,
som det under närmast förestående
budgetår skulle gälla.
När konjunkturerna har varit lämpliga
och när utgiftsbalanseringen medgivit
det, så har man haft råd att vara
försiktig vid upptagande av inkomstposter.
Tidigare har det förts föga upplyftande
debatter i riksdagen om de
gräsliga felräkningar, som finansministern
skulle ha gjort sig skyldig till. Ja,
det är väl inte värre än vad som händer
i var kommun där man har möjlighet
till relativt rikliga inkomster men
där man ändå tar upp inkomstbeloppen
försiktigt. Klart är att det i en situation,
där utgifterna sväller så mycket
som nu, förefaller att vara rimligt
att det budgetprövande utskottet också
tittar på hur det brukar gå med dessa
poster. Vilka anledningar finns det att
uppta beloppen till den eller den siffran?
Kan det inte tänkas att man genom
en enkel korrigering kan komma
ganska långt?
Onsdagen den 11 mars 19(54
Nr 11
35
Ang. slopande av avdragsrätten för folkpensionsavgift
Det har sagts att dessa skillnader i
fråga om budgetberäkningar och budgetutfall
ibland har rört sig om ett miljardbelopp,
men i varje fall rör det sig
år från år om flera hundra miljoner
kronor. Ändå så anser man, att budgeten
som nu föreligger kan bli nödlidande
och behöver förstärkning för den
händelse den inte för nästa budgetår
får dessa ytterligare ungefär 200 miljoner
kronor som det faktiskt gäller! .lag
tycker att det fordras åtskilliga ansträngningar
för att bibehålla det nödvändiga
allvaret vid uttalandet av så
djupa sanningar.
Sedan jag sagt detta vill jag inte påstå,
att budgeten inte behöver förstärkas.
Men det beror på andra omständigheter.
Det beror på utgifter, som säkerligen
kommer, men inte är redovisade
i regeringens budgetförslag. Men
de må väl behandlas den gång de kommer
fram och utan att snälla, hyggliga
människor redan på detta stadium lägger
fram förslag om finansiering eller
besparingar o. s. v. Jag kan inte hjälpa
det, men jag undrar om inte sådana
skatteförslag borde komma upp till behandling
i samband med de utgifter
som de verkligen behövs för.
Mig förefaller detta självklart. I den
motion som jag har varit oförsynt nog
att väcka har jag pekat på både tobak
och sprit som saker och ting som borde
kunna komma i fråga för budgetförstärkning.
Till den senaste ärade talaren
vill jag säga, att det där att ta sig
ett bloss eller ett glas visserligen inte
behöver vara någon stor förbrytelse,
det må vara hänt. Men denna konsumtion
hör till de umbärliga sakerna och
därmed, såvitt jag kan finna, till skatteuppslag
som det är rimligare att tänka
på än perspektivet på en 12-procentig
beskattning av för livsuppehället
nödvändiga varor, som vi skönjer borta
vid horisonten.
Sedan har jag tagit mig friheten att
peka på en annan sak när jag i motionen
säger, att det hot mot samhällshushållet,
som kan befaras komma från
den förda arbetsmarknadspolitiken,
också ytterligare kan aktualisera frågan
om återinförande av den extra bolagsskatten,
vars inflationsdämpande
verkan och kraft att förmå företag till
konsolideringsåtgärder prövats av regeringen
tidigare. Det skulle ju också
ge ett par hundra miljoner.
Ja, det var ju eu gång i tiden, då
man inte bollade med räntan som det
blivit brukligt att göra nu. På den tiden
ansågs det rimligt och riktigt att
åstadkomma den konsolidering och konjunkturdämpning,
som behövdes, inte
genom den hoppande räntan, utan genom
andra åtgärder. Jag tycker att
den saken inte förlorat i aktualitet av
att vi sedan från riksbankschefens sida
har fått höra mycket allvarliga uttalanden
i detta stycke.
En utgiftsanhopning av det slag, som
vi har som perspektiv för det föreliggande
budgetförslaget, måste innebära
risker ur inflatorisk synpunkt. Då har
man velat skjuta fackföreningsrörelsen
framför sig och säga, att det är avtalsförhandlingarna
som skapar den stora
faran. En sak är alldeles säker, och det
är att man kan överdriva avtalsrörelsens
betydelse. Inom vissa delar av näringslivet
har det faktiskt varit så att
den avtalsslutande parten på arbetstagarsidan
— alltså fackföreningarna —
har haft svårt att följa med i löneglidningarna.
Det har varit helt andra åtgärder,
som fackföreningarna icke är
ansvariga för, som har åstadkommit
dessa ur inflationssynpunkt så riskabla
löneglidningar. Jag vill konstatera detta,
ty rätt skall vara rätt. Man skall
inte driva en kritik mot fackföreningsrörelsen
när det i själva verket är
Kungl. Maj:ts sätt att handha arbetsmarknadspolitiken
som är den verkligt
pådrivande kraften och när fackföreningarna
ibland förefallit ganska andfådda
när det gällt att glida med.
Jag har ju redan snuddat vid att de ett
par hundra miljoner som det här är
fråga om knappast är av någon ofantlig
betydelse för budgetbalansen nästa
36
Nr 11
Onsdagen den 11 mars 1964
Ang. slopande av avdragsrätten för folkpensionsavgift
år. När vi har att anvisa medel för statstjänarnas
löner, när de åtgärder blir aktuella
som måste vidtas för att liela de
sår som spionaffären av allt att döma
har vållat o. s. v., kommer det nog att
visa sig att man behöver resurser av
helt annan omfattning. Detta är emellertid,
som jag bedömer saken, problem
som kommer upp i ett senare skede.
Det föreliggande förslaget kan alltså
inte sägas vara av den betydelse, att
budgeten står och faller med detta. Däremot
förhåller det sig faktiskt så, att
man här avser att vidtaga provisoriska
åtgärder på ett principiellt sett ömtåligt
område av såvitt jag förstår föga tvingande
skäl. Jag har, herr talman, uppfattningen
att man mycket väl kan diskutera
en generell reform av mer ingripande
betydelse än det nu föreliggande
förslaget, men då man behåller
avdragsrätten för kommunalutskylderna
och således bibehåller denna principiella
avdragsrätt innebär ett provisoriskt
ruckande på en mindre del av detta
system enbart ett onödigt lappverk.
Såvitt jag kan utläsa av reservationen
framgår, att man mycket väl anser sig
kunna avstyrka förslaget utan att man
samtidigt anvisat medel för täckande
av budgetens utgifter. Det är ett resonemang
som är i full överensstämmelse
med den motion som jag har väckt.
Man skulle på detta sätt kunna nå fram
till ett resultat av värde för den fortsatta
budgetbehandlingen då man genom
att rensa bort en olämplig skatt
skulle befordra en fortsatt budgetbehandling
inom utskottet. Detta är likaledes
i överensstämmelse med intentionerna
i den av mig väckta motionen.
Det har sagts att man har lagt fram
förslaget därför att det vore nödvändigt
att skaffa pengar — i den enklare agitationen
har vi hört att det gäller att
skaffa pengar till folkpensionärerna och
till barnfamiljerna. Jag har den bestämda
uppfattningen att när det gäller stödet
till dessa båda kategorier är ännu
mycket ogjort, men jag vill understryka,
att föreliggande förslag betyder bra li
-
tet därvidlag. I själva verket innebär
denna taktik helt enkelt att man skjuter
fram behjärtansvärda reformkrav och
låter dem stå som en buffert för ett
mindre behjärtansvärt skattehöjningsförslag.
Detta är enligt min mening icke riktigt
handlat. Jag hemställer därför, herr
talman, om bifall till reservationen.
Herr GEIJER, LENNART, (s):
Herr talman! Herr Sträng framhåller
i propositionen att en förstärkning av
statens inkomster är ofrånkomlig. De
flesta, som har yttrat sig, förefaller dela
denna uppfattning, även om den närmast
föregående ärade talaren inte gjorde
det. Nu är det som vanligt oenighet
om hur kostnaderna skall fördelas på
olika grupper av medborgare. Folkpartiet
vill höja folkpensionsavgiften, centerpartiet
skatten på cigarretter, sprit
och vin och kommunisterna vill bl. a.
öka förmögenhetsskatten och genomföra
skatteuttag på värdeökningen på
aktier. Finansministern vill slopa avdragsrätten
för folkpensionsavgiften.
Goda skäl kan anföras för vart och
ett av dessa förslag, men skäl kan också
anföras mot dem. Personligen har jag
kommit fram till att mera talar för herr
Strängs förslag än mot detsamma. Eftersom
jag varken tillhör bevillningsutskottet
eller är skattespecialist, skulle
jag egentligen inte ha någon som helst
anledning att yttra mig i denna fråga,
om det nu inte varit av en speciell orsak.
Denna orsak är att man i reservationen
till bevillningsutskottets betänkande
speciellt framhävt ett kritiskt uttalande
från den organisation där jag
är anställd, d. v. s. från TCO.
TCO:s yttrande hänför sig till ett remissvar
år 1960 över en statlig utredning
om folkpensioneringens finansiering.
I utredningen föreslogs bl. a. att
avdragsrätten för folkpensionsavgiften
skulle slopas. TCO ansåg att utredningens
förslag karakteriserades av »en uppseendeväckande
brist på logik». Skälet
Onsdagen den 11 mars 1904
Nr 11
37
Ang. slopande av avdragsriitten för folkpensionsavgift
härför var, som redan tidigare framhållits,
att det heskattningsmässiga sambandet
mellan avgift och förmån bröts. Enligt
TCO:s mening borde folkpensionen
finansieras i första band genom böjning
av folkpensionsavgiften och i andra
hand genom en allmän varuskatt.
TCO:s kritik hänför sig alltså till 1960
års principförslag. Vad är det då som
vi i dag bar att ta ställning till? År det
ett principförslag om folkpensioneringens
framtida finansiering?
Låt oss se hur herr Sträng motiverar
sitt förslag i propositionen. Först och
främst framhåller han att folkpensionsavgiften
inte har karaktär av försäkringsavgift.
Att folkpensionsavgiften
skulle ha förlorat sin karaktär av försäkringsavgift
verkar kanske vara ett väl
kategoriskt påstående. Enligt vad som
uppges utgår i varje fall en tredjedel av
folkpensionen på grund av folkpensionsavgifterna.
Hur det hänger ihop
på den punkten, har jag inte kunnat få
någon klarhet i. Kanske har herr Sträng
rätt, kanske har han fel. Det är dock
inte detta som är avgörande för mitt
ställningstagande.
Herr Strängs andra motiv är att det
inte gäller ett principiellt ställningstagande
till frågan om folkpensioneringens
finansiering. Han har i propositionen
uttryckligen framhållit att det är
fråga om ett provisorium, och detta är
enligt min mening den springande
punkten, som de flesta kritikerna har
gått förbi. Men om man uppmärksamt
läser propositionen, finner man att där
säges följande: »Partiella och till äventyrs
tidsmässigt begränsade förändringar
i huvudsak inom ramen för gällande
regler beträffande folkpensionsavgiften
torde inte hindra skatteberedningen att
fullfölja sina överväganden eller statsmakterna
att framdeles, i det större
sammanhanget, fatta de beslut som då
kan befinnas önskvärda.»
För dagen är det därför endast att ta
ställning till ett praktiskt problem. Med
hänsyn till det nuvarande skattesystemets
karaktär av ett lappverk och den
snara reformering av systemet, som vi
hoppas på, kan man ej av principiella
skäl motsätta sig eu provisorisk lösning.
För skattebetalarna innebär herr
Strängs förslag, såvitt jag kan bedöma,
att skatteökningen fördelas på ett så
rättvist sätt som möjligt. Jag anser det
.särskilt värdefullt att folkpensionärerna
inte berörs av förslaget. Det hade visserligen
för mig personligen varit mera
tilltalande, om herr Sträng vid utarbetande
av sitt provisorium tagit hänsyn
till den opinionsyttring, som tjänstemannagrupperna
gett uttryck åt, men
jag kan inte finna att saken är av den
storleksordningen, att det finns någon
anledning för mig att lägga ner min
röst.
Jag tycker att jag kan få avsluta mitt
lilla anförande med att erinra om historien
om den franske författaren, som
under fastetiden tog sig det orådet före
att förtära en omelett med fläsk i. Just
när han höll på med denna trevliga
men otillåtna sysselsättning, utbröt ett
kraftigt åskväder. Författaren utropade
då — som kammarens ledamöter erinrar
sig -— de bevingade orden: »Tant de
bruit pour une omelette», d. v. s.: »Så
mycket väsen för en omelett!» Jag tycker
att finansministern i denna fråga
kan liksom den franske författaren säga:
»Så mycket väsen för ett så litet
felsteg!»
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr ERICSSON, JOHN, (s):
Herr talman! Det har talats åtskilligt
om principer och om att man bryter en
princip i våra beskattningsmetoder, om
vi slopar rätten att göra avdrag för
folkpensionsavgift. Några talare har
sökt att visa det oriktiga i finansministerns
metod som sagt att det inte
finns något direkt samband mellan avgifterna
å ena sidan och förmånen å
andra sidan.
Det kan ha sitt intresse att erinra om
vad folkpensioneringen kostar. För
budgetåret 1963/64 beräknas totalkost
-
38
Nr 11
Onsdagen den 11 mars 1964
Ang. slopande av avdragsrätten för folkpensionsavgift
naden uppgå till 4,2 miljarder kronor.
Avgifterna från fysiska personer uppgår
till 1,2 miljarder kronor, och är avgifterna
avdragsgilla vid beskattningen
beräknas nettotillskottet från dem som
betalar avgifterna, d. v. s. från fysiska
personer, till 900 miljoner kronor. Det
är alltså bär fråga om relationen mellan
å ena sidan 900 miljoner kronor och å
andra sidan 4,2 miljarder kronor. Jag
vill inte bestrida att det kan föreligga
ett samband i detta fall, och jag kan
inte heller förneka att man avviker
från en hittills gängse ordning, om riksdagen
godkänner denna proposition.
Nu är det emellertid så att flertalet,
som här har yttrat sig i frågan, erkänner
att det budgetförslag, som ligger på
riksdagens bord, är svagt. Varför kan
ett budgetförslag karakteriseras på det
sättet, när man ändå får in så mycket
mer pengar genom att skatteunderlaget
har ökat? Jo, det beror på att det föreslås
utgifter, som jag förutsätter att
riksdagen kommer att godkänna och
som kostar mer än vad den inkomstökning
uppgår till, som finansministern
får. Om ett sammanhang mellan å ena
sidan inkomsterna och å andra sidan
utgifterna godkännes, är det naturligt
att vi diskuterar olika alternativ, men
jag har svårt att förstå att detta förslag
skulle vara särdeles ogynnsamt för
de inkomsttagare, som har små inkomster.
Det kan ju inte förhålla sig på det
sättet. Herr Yngve Nilsson sade att förslaget
skärper progressionen ytterligare
i beskattningen. Ja, det gör det. Men
om så sker kan det väl inte vara fråga
om att de lägsta inkomsttagarna drabbas
hårdast. För dem är ju beskattningen
proportionell.
När herr Sundin uttrycker sig på
det sättet, att finansministern borde
skaffa sig redbara inkomster, måste jag
fråga: Är det mera redbart och ärligt
att ta fram inkomsterna genom beskattning
av tobak, sprit och vin? Skulle
det vara mera redbart än att ta bort
en avgift? Alla vet ju och kan räkna ut
vad det senare innebär.
Det är klart att vi kan ha olika meningar
om hur man bör förfara — vi
vet ju att partierna har olika meningar
om den saken. På vårt håll har vi nog
den uppfattningen, att vi gärna vill ha
de utgifter som höjda folkpensioner innebär,
liksom högre barnbidrag och
bättre studieunderstöd. Och då måste
vi skaffa pengar. Dessa 250 eller 280
miljoner täcker inte det hela, och vi
skulle ha velat ha mera, men jag vill
nog ha sagt, att jag högaktar en finansminister,
som vågar lägga fram även
impopulära förslag. Det hade varit mycket
värre om vi haft en finansminister,
som saknat sådan vilja.
Här talas ofta nog om riskerna för
inflation och penningvärdeförsämring
och allt vad därmed sammanhänger.
Det finns till och med de som säger,
att vi talar så mycket om inflationen att
vi glömmer bort att vidta åtgärder. Men
det är utan tvekan så, att en sådan här
åtgärd som att förstärka budgeten är
ett steg i rätt riktning.
Det har sagts att förslaget är ett plotter,
illa genomtänkt, onödigt. Man säger
att det har aldrig hänt förr, att en regering
lagt fram ett förslag när en utredning
i samma ämne snart är färdig. Det
dröjer bara ett par månader, sade herr
Lundström. Det kan hända att allmänna
skatteberedningen kommer med sitt
förslag om ett par månader. Men det innebär
ju inte att vi får ett beslut då,
och det är ju här det reella.
Man säger att det skulle vara inkonsekvent
att vi nu tar bort detta avdrag,
som ju kommer tillbaka igen sedan. Jag
känner mig tämligen lugn inför denna
kritik. Vad är det som kommer att hända,
förmodligen? Vi har fått en »förstärkning»
av allmänna skatteberedningen
de senaste veckorna genom att
tre partiledare uppträtt och »hjälper»
oss utreda och talar om för allmänheten
hur vi kommer att göra. Det är någonting
särdeles unikt, men det är väl
tillåtet, kan jag tro, för partiledare och
andra att tala om för allmänheten hur
det kommer att bli redan innan de an
-
Onsdagen den 11 mars 1964
Nr 11
39
Ang. slopande av avdragsrätten för folkpensionsavgift
svariga fattat sitt beslut. Men jag vet ju
inte vad detta kan få för konsekvenser
för utredningsväsendet i framtiden, om
sådana metoder skulle slå igenom!
Men om nu också en ledamot i skatteberedningen
skulle börja antyda någonting,
så är det väl tämligen säkert att
denna avgift för det stora flertalet betalare,
d. v. s. för alla anställda, inte
kommer att finnas på skattsedeln i
framtiden. Om det förslag, som förmodligen
kommer fram, blir bifallet, kommer
arbetsgivarna att betala löntagarnas
folkpensionsavgift. När man här talar
om att återinföra avdraget gäller
detta alltså endast det relativt lilla antal
människor, som är egna företagare
och som alltså får egenavgifter i ett
nytt system. Såvitt jag vet är det ingen
som ifrågasätter, att dessa kategorier
inte skulle få behålla sin avdragsrätt.
Kammarens ledamöter vet alltför väl att
företagen har avdragsrätt för alla sina
kostnader i dessa avseenden nu och i
framtiden.
Det är alltså inget egendomligt förhållande,
som vi står inför. Jag ser det
tvärtom som en teknisk fördel att vi får
bort ett avdrag på vår skattsedel. Och
varför det? Jo, om vi strävar mot en
definitiv källskatt, måste vi ta bort detta
avdrag och många andra avdrag och
få schabloner i stället. Vill vi få en definitiv
källskatt — för alla löntagare i
första hand — då måste vi bortse från
millimeterrättvisan och tillämpa rent
praktiska åtgärder för att göra systemet
mera bekvämt och ändamålsenligt för
den stora massan av skattebetalare. I
det sammanhanget kan man ju också
slopa de årligen förekommande självdeklarationerna.
Ur denna synpunkt finns det sålunda
inga svårigheter för mig att biträda
detta förslag — alldeles tvärtom. Å
andra sidan är det naturligtvis klart
att det rubbar hittills gängse metoder,
det skall jag gärna erkänna. Men ofta
måste vi göra avväganden mellan det
ena och det andra. För den halva av utskottet
som står för betänkandet har
det varit avgörande, att vi behöver en
förstärkning av budgeten, önskemålet
att få en sådan till stånd har vägt över
de eventuella betänkligheter av annat
slag som vi kunde hysa.
Jag skall inte polemisera emot vad
som här sagts med hänvisning till alla
remissinstanser. Reservanterna hänvisar
till ett antal sådana, men jag tror
mig veta, att remissinstanser gärna avstyrker
sådana här förslag. Man kan
inte i alla sammanhang ta hänsyn till
remissinstanserna.
Jag kan inte heller instämma med
herr Lundström som säger, att bara de
som yttrat sig har den verkliga sakkunskapen
i dessa frågor. Men, herr
Lundström, det är ju vi här i riksdagen
som skall fatta beslut, och det är vår
skyldighet att sätta oss in i ärendena så
gott vi förmår. Vi kan inte helt lita till
vad remissinstanser säger. Vi får ha
ett eget omdöme, och vi får fatta de beslut
som vi anser ändamålsenliga föt
landet i dess helhet.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle
:
Herr talman! »Alla vet ju vad detta
kommer att kosta för skattebetalarna»,
säger bevillningsutskottets ärade herr
ordförande.
Nej, det är jag inte övertygad om! Skall
folk läsa propositionen och bevillningsutskottets
betänkande — undantagandes
reservationen — får de inte alls
reda på det. De får reda på vad det
kommer att kosta den enskilde skattebetalaren
i olika inkomstlägen bara för
den del av skattehöjningen, som går till
staten. Om den delen som går till kommunerna
får de ingenting veta, den
finns inte med i denna redovisning.
Herr Ericsson säger, att han högaktar
en finansminister som framlägger
också en impopulär proposition. Jag delar
hans mening och högaktar också eu
finansminister som kan stå för sin sak.
40
Nr 11
Onsdagen den 11 mars 1964
Ang. slopande av avdragsrätten för folkpensionsavgift
Men herr Sträng söker ju vilseleda läsarna
av hans proposition genom att
bara ge en tabell över hur skattehöjningen
verkar för den del av skatten,
som går till staten. Skattehöjningen är
ju kännbar också för den del som tillfaller
kommunerna.
Att det för första året inte alls kan
bli fråga om några reduktioner av kommunalskatten
har här visats under debatten.
Hur det blir i fortsättningen, vet
ingen människa, och även om det skulle
ske reduktioner, så har herr Sundin
visat hur dessa verkar.
Jag har inte sagt att den verkliga
sakkunskapen finns hos remissinstanserna.
Jag har däremot sagt, att riksskattenämnden
torde veta vad den talar
om när den avger ett utlåtande i en beskattningsfråga
beträffande principerna
för skattesystemets uppbyggnad
o. s. v. Jag anser därför att det utlåtande,
som har avgivits från riksskattenämnden,
måste tillmätas en särskilt
stor betydelse i detta fall.
Det är ju riktigt att vi inte kan fatta
beslut om en ny skattelag redan om
två, tre månader eller så när betänkande
avges från skatteberedningen. Men
det kan ju inte dröja mer än ett eller
annat år. För nästa års deklaration får
man fortfarande göra halva avdraget,
och året därefter skulle man icke få
göra något avdrag. Det skulle alltså bli
ett år när vi på den kolumn, där man
nu är van att få skriva in som avdrag
den summa som är folkpensionsavgift,
i stället kommer att finna ett svart
streck — ett förbudsstreck. Herr
Strängs svarta streck! Jag förmodar att
detta kommer att leva långt efter det
denna avgift har försvunnit och övertagits
av arbetsgivarna.
Herr Ericsson antydde, att man kunde
vänta en fortsättning när det gällde
att ta bort avdragsrätten. Jag vill erinra
om att det finns flera olika avdragsrätter
som är av ungefär samma innebörd
som denna med pensionsavgiften.
Det är t. ex. avgiften för sjukförsäkringen.
Den är ju också maximerad och be
-
talas inte över en viss gräns. Om finansministern
vore logisk, skulle han
naturligtvis fortsätta med att föreslå att
också den avdragsrätten tas bort. Det
skulle vara intressant att höra av herr
Ericsson i Kinna om han är beredd att
låta bevillningsutskottet tillstyrka också
ett sådant borttagande, därest det
skulle komma ett sådant förslag.
Detta skall vara ett provisorium, sägs
det, och herr Geijer menar att de flesta
förbisett detta förhållande. Nej, detta
har man inte förbisett. Men skall man
ha ett provisorium att gälla ett eller annat
år, då förefaller det mig nog rimligare
att fortsätta med det system som
finns och inte bryta sönder det för denna
korta period. Erforderliga inkomstökningar
borde skaffas på något annat
sätt än genom att bryta sönder det system
som finns för ett par års tid och
sedan återgå till förutvarande system!
Herr Ericsson säger, att i fortsättningen
kommer arbetsgivarna att betala
avgiften. Ja, för dem som har arbetsgivare.
De som är sina egna måste
betala avgiften själva, och jag förutsätter
att också den avgiften blir avdragsgill.
I så fall har vi ju det gamla systemet
tillbaka.
Kan det vara rimligt att göra ett provisorium
på det sättet? Det förstår åtminstone
inte jag.
Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:
Herr talman! Låt mig allra först säga
till bevillningsutskottets ärade ordförande,
att det väl måste ha varit en felsägning
när han ifrågasatte remissinstansernas
värde i det här sammanhanget.
Som jag ser remissinstanserna är de
något av den demokrati, som vi har i
vårt land. Olika organisationer skall få
ha sin mening och även säga sin mening.
Sedan vill jag uttala min tillfredsställelse
över att samme ärade talare på intet
sätt förnekade mina påståenden i
mitt förra anförande om de kommunalskattepolitiska
verkningarna. Det ger
Onsdagen den 11 mars 1964
Nr 11
41
Ang. slopande av avdragsrätten för folkpensionsavgift
mig ännu mer stöd för min uppfattning,
att det är orättfärdigt att överflytta
tyngdpunkten när det gäller den kommunala
beskattningen till de människor
som har minst råd att betala skatten.
Det som herr Ericsson sade om förhållandet
mellan vad staten betalar för
folkpensioneringen och vad som betalas
med egenavgifter är riktigt — och
det skulle bara fattas att det inte vore
riktigt —- men det förändrar inte på
något sätt den principiella invändningen.
Som jag sade i mitt förra anförande
bör försäkringsmässiga kostnader för
en skattepliktig, utfallande förmån vara
avdragsgilla, och då har proportionerna
i princip ingen som helst betydelse.
När det gäller budgetresonemanget
vill jag upprepa att vi är ense om att
budgeten är svag. När jag talar om en
»redbar» inkomstförstärkning, herr
Ericsson, tänker jag inte på de futtiga
miljoner som vi behandlar i det här
sammanhanget, utan jag tänker på dem
som anser att budgetpolitiken bör vara
även ett finanspolitiskt instrument. Det
är i det sammanhanget jag anser att
man skulle ha kunnat använda andra
möjligheter än sådana som här över
huvud taget har redovisats.
Låt mig sedan göra några frågor —
även om de parlamentariska frågestunder
som talmanskonferensen har behandlat
inte är införda ännu, har vi ju
ändå möjlighet att ställa oss frågande.
Hela detta komplex med den provisoriska
ändringen kommer att föra med
sig rätt stora svårigheter under de närmaste
åren. Låt mig då först fråga herr
Ericsson, hur man har tänkt förfara
med kommunernas andel i det här sammanhanget.
Jag gör det av den anledningen,
att en summarisk beräkning visar
att herr Strängs nya förslag kommer
att slå ut i sin helhet budgetåret
1969/70, då staten får in den nu beräknade
verkliga inkomsten — under mellanåren
kommer det att fluktuera rätt
mycket.
Det vore intressant -— fastän saken i
och för sig inte berör det här budget
-
året — att få ett svar från socialdemokratiskt
håll om hur det kommer att bli
med den provisoriska delreformen för
kommunerna, om skatteberedningen
skulle bli färdig så att vi fattar beslut
här i riksdagen 1905 och det blir lag
1966. Då kommer det att bli en eftersläpning
för kommunerna. Om vi inför
en avdragsrätt även för de enskilda,
kommer det att bli rätt svårt att se till
att kommunerna får den rätt som de
skall ha. Det är väl ändå inte meningen,
hoppas jag, att inte kommunerna skall
bli till fullo tillgododosedda när det gäller
såväl förskotten som slutlikviderna,
även om man genomför ett nytt system
i år och fattar ett nytt beslut 1965.
Detta är, herr talman, i huvudsak de
synpunkter jag vill anföra och de frågor
jag vill ställa.
Herr NILSSON, YNGVE, (h) kort genmäle
:
Herr talman! Bevillningsutskottets
ärade ordförande nämnde att jag hade
sagt, att om vi slopade den här avdragsrätten,
så skulle progressionen öka. Det
är alldeles riktigt: progressionen kommer
att öka när det gäller den statliga
beskattningen. Men jag skulle i det sammanhanget
vilja ställa den frågan till
bevillningsutskottets ärade ordförande,
vem som har lättast att betala den ökade
skatt som uppkommer: den som har
12 000 kronor i inkomst och får betala
115 kronor eller den som har 100 000
kronor i inkomst och får betala 369
kronor?
Sedan är det väl ändå så när det gäller
den kommunala beskattningen, att
de mindre inkomsttagarna kommer att
drabbas mer. Man måste nämligen ta
hänsyn till att skatteunderlaget för
kommunerna ökar när avdragsrätten
tas bort, och detta medför, som jag
nämnde tidigare, att uttagningsprocenten
kan sänkas. Man kan också uttrycka
det så, att en höjning kan undvikas.
Resultatet av det hela blir då, att den
42
Nr 11
Onsdagen den 11 mars 1964
Ang. slopande av avdragsrätten för folkpensionsavgift
som har det största antalet skattekronor
kommer att tjäna på ändringen.
Med all sannolikhet kommer det sammanlagda
skatteuttaget vid den kommunala
och den statliga beskattningen
efter de grunder som jag här har skisserat
att bli sådant — och det kan jag
verifiera med en tabell som är intagen
i vår motion— att den ökade beskattningen
hårdare drabbar de mindre inkomsttagarna
än de större. Det kommer
att resultera bl. a. i att medan den
som har 10 000 kronor i inkomst får
betala 111 kronor högre belopp i skatt,
så kommer den som har 200 000 kronor
i inkomst att få en betydande skattelättnad.
Herr ERICSSON, JOHN, (s) kort genmäle:
Herr
talman! Herr Lundström vill
göra gällande att finansministern försöker
dölja sammanhanget i sin proposition
genom att inte redovisa effekten
på kommunalskatten.
Nu är ju kommunerna suveräna och
kan själva bestämma över de 200 miljoner
som de får. Huruvida de kommer
att göra på det ena eller andra sättet
kan vi inte uttala oss om nu, men faktum
är att det blir 200 miljoner kronor
för kommunerna. Det brukar ju ofta
sägas här i kammaren, att vi måste slå
vakt om kommunerna och deras finanser.
Här föreslås en åtgärd som innebär
att kommunerna får större rörelsefrihet
att sänka skatten eller hindra en
annars nödvändig skattehöjning.
Eftersom skatten till staten är progressiv
och skatten till kommunerna
proportionell, är det uppenbart att
verkningarna på den kommunala sidan
blir de som herr Sundin påvisade —
det skall jag inte förneka. Men att vi
försöker dölja innebörden, som herr
Lundström säger, måste vara fel efter
den debatt som har förts under den senaste
tiden.
Herr Lundström frågar, om jag äm -
nar fortsätta och föreslå att avdragen
slopas. Ja, herr Lundström, i ett nytt
system kommer jag att göra det, och
det förmodar jag att också herr Lundström
kommer att göra. För den enskilde
är det nämligen en mycket större
förmån att slippa betala avgift än att
ha avdragsrätt. Om nu alla anställda
får sina avgifter betalda av arbetsgivarna,
måste det ju reellt innebära att de
får motsvarande inkomsthöjning. Hur
utgifterna sedan kommer att fördelas
mellan de anställda och arbetsgivarna
är en annan sak, men rent skattetekniskt
behöver det inte bli något svart
streck, som herr Lundström sade, helt
enkelt därför att avgiften inte debiteras
dessa kategorier.
Då säger herr Lundström att de egna
företagarna blir kvar. Ja, det sade jag
också. Det går inte att tänka sig att genomföra
definitiv källskatt för rörelseidkare,
eftersom de har inkomster av
varjehanda slag och likaså avdrag av
varjehanda slag. För dem får man ha
kvar det gamla systemet med deklaration,
och de får betala sina sjukförsäkringsavgifter.
Det är väl troligt att det
i framtiden blir så som det är nu, att
dessa avgifter får till fullo avdras vid
beskattningen. Herr Lundström har väl
inte glömt att vi har fått den rätten nyligen?
Herr
Yngve Nilsson frågar vem som
har svårast att betala avgiften, den som
har 12 000 kronors inkomst eller den
som tjänar 100 000 kronor. Ja, käre
herr Nilsson, jag har agerat så länge i
denna kammare, att alla vet vilken allmän
inställning jag har, och herr Nilsson
behöver alltså inte fråga. Men när
vi talar om hur skatterna drabbar olika
kategorier brukar herr Nilsson hänvisa
till progressiviteten i vår beskattning
och säga att vi måste beakta den
när vi utmäter bördorna. Nu har herr
Nilsson tillfälligt intagit en annan ställning,
men det är väl övergående. Det
är väl ett bevis för hur svårt reservanterna
har att försvara sin mening.
Onsdagen don 11 mars 1964
Nr 11
43
Ang. slopande av avdragsrätten för folkpensionsavgift
Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:
Herr talman! Ingen vet hur kommu
-
Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:
Herr talman! Vad utskottsordföranden
här på sitt trevliga om än kanske agitatoriska
sätt säger om resultatet för den
enskilde av grundskyddets finansiering
vill jag lämna därhän i budgetsammanhanget.
Även om det är mycket troligt att
vi får det system som herr Ericsson i
Kinna här talar om, så kommer ju avgifterna
att bli avdragsgilla för såväl företagare
som enskilda. Det innebär att
systemet i stort sett inte kommer att
verka annorlunda, eftersom man väl får
tro att de avgifter som företagarna kommer
att betala kommer att i viss mån
övervältras vid löneförhandlingarna.
Sedan vill jag bara ta upp ytterligare
en eller två saker. Utskottets ordförande
frågade, om centerpartiets inkomstförstärkningar
— som vi skall diskutera
sedermera men gärna kan beröra kortfattat
redan nu —- är mer redbara. Vi
har föreslagit, som herr Ericsson redan
har refererat, att pengarna skulle tas ut
på sprit, vin och cigarretter. Jag anser
att det förslaget har en dubbel verkan.
Utan att utveckla saken närmare vill
jag påpeka att vårt förslag också har
en nykterhetspolitisk verkan. Då kan
man säga, som det har sagts gång på
gång, att det bara är en liten grupp
som får betala. Ja, det vore hållbart,
herr Ericsson, om man skulle använda
de spritskatter man får in enbart till
att försöka få ett nyktrare tillstånd i
vårt land. Men det allra mesta är ju
pengar som går in i budgeten för att
finansiera andra vällovliga ändamål
och reformer i vårt samhälle.
Jag vill i detta sammanhang göra en
parallell med riksdagens beslut om högertrafiken
och därav föranledda kostnader.
Vi beslutade de facto att bilismen
skulle betala omläggningen. Det är
väl under sådana förhållanden lika riktigt
att man inte nu lägger kostnaderna
på alla skattebetalare. Argumenteringen
att man inte kan gå den vägen är, som
jag ser saken, inte relevant.
nerna kommer att handla, säger herr
Ericsson i Kinna; kommunerna är ju
suveräna. Det är riktigt. Men på vilket
sätt de än handlar — antingen de bibehåller
utdebiteringen eller sänker den
— så innebär förslaget en skattehöjning
för skattedragarna. Det finns tabeller
som klart visar vad det kommer att innebära.
Jag skall inte trötta med att
här dra dem, men nog tycker jag att
det kan vara av värde — det borde rent
av ha stått i finansministerns proposition
— att veta hur förslaget verkar både
på den statliga och den kommunala
sidan.
Det är riktigt att vi har uttalat oss
för att kommunerna skall erhålla vissa
lättnader. Speciellt har vi uttalat oss för
att staten skall överta kostnaderna för
förtidspensioneringen. Jag förutsätter
att den saken kommer att ingå i den
reform rörande skatteuttaget, som väl
skall genomföras inom kort. En sådan
reform blir — vilket denna reform inte
blir — ett led i en stor och översiktlig
skattereform, och den kommer in i sitt
rätta sammanhang.
Herr Ericsson säger att det är klart
att man i ett nytt system kan göra ytterligare
avsteg från avdragsrätten. Det är
möjligt att man för att åstadkomma vissa
fördelar kan göra om skattesystemet
— det vill jag inte yttra mig om
— men det är inte det frågan här gäller!
Här har vi inget nytt system, utan
under de två sista åren, som det nuvarande
systemet skall existera, bryter
man sönder det och tar ut skatt på
folkpensionsavgiften, och sedan skall
man efter ett par år återgå till det gamla
systemet. Detta tycker jag är fullständigt
obegripligt, och jag noterar
också att herr Ericsson i Kinna inte är
villig att tillstyrka ett förslag från finansministern
i samma riktning när
det gäller försäkringsavgifterna, såvida
det gamla systemet består som det nu
är.
44
Nr 11
Onsdagen den 11 mars 1964
folkpensionsavgift
kunna innebära en förenkling. Möjligheter
att genomföra sparfrämjande åt
-
Ang. slopande av avdragsrätten för
Herr BENGTSON (ep):
Herr talman! Riksdagen behandlar
nu ett förslag från regeringen om en avsevärd
skattehöjning, genomförd på ett
märkligt sätt. När jag säger behandlar
bör ordet behandlar sättas inom citationstecken,
eftersom frågan redan är
avgjord, om inte influensaparlamentarismen
gör sig gällande; sådan är ju
ställningen i riksdagen från och med
den 1 januari.
Den socialdemokratiska regeringen
tänker med en rösts majoritet genomföra
ett förslag som lider av brist på
logik och som i starka ordalag har avstyrkts
av betydelsefulla remissinstanser
och som föregriper en skatteutredning,
vilken kommer att lägga fram sitt
betänkande inom kort. Detta får betecknas
som en ganska stor maktfullkomlighet.
Jag kan instämma i vad herr Ferdinand
Nilsson tidigare sagt, nämligen
att denna fråga, oavsett storleksordningen,
är en av de mest omstridda vi har
att ta ställning till. Det måste väl också
betraktas som nonchalans att ingen av
regeringens ledamöter hittills har haft
tillfälle att deltaga i eller ens vara närvarande
vid diskussionen.
Man kan inte påstå att den socialdemokratiska
regeringens handlande präglas
av någon särdeles stor logik och konsekvens.
Tidigare har man avböjt mycket
väl motiverade förslag med det argumentet
att vi inte har råd. Nu har
man emellertid i år lagt fram en svag
budget, och när den skall förbättras vill
man genomföra en skattehöjning, som
är konstruerad på ett ovanligt sätt, såsom
påpekats från olika håll. Detta förslag
är illa genomtänkt och illa motiverat.
Herr Ericsson i Kinna, utskottets ordförande,
sade att vi vinner en teknisk
fördel genom att slopa avdragsrätten
för folkpensionsavgifterna. Det vill jag
helt instämma i, men det hade varit en
annan sak om man tagit upp hela avdragsfrågan
till behandling, således frågan
om avdragsrätten för pensionsavgifterna
över huvud taget. Då skulle det
garder på annat sätt, t. ex. genom att
höja den skattefria del som nu finns
när det gäller förmögenhetsinkomster,
finns ju också.
Jag anser att det föreliggande förslaget
inte är motiverat, och jag instämmer
i vad som tidigare sagts i kritiken mot
förslaget.
Utskottets ordförande sade att man
inte kan ta alltför stor hänsyn till remissinstanserna.
Såsom påpekats i reservationen,
har emellertid av 32 remissinstanser
25 med olika motiveringar
avstyrkt förslaget; således är det inte
bara några stycken utan mer än hälften
som avstyrkt förslaget.
De alternativ som finns för att skaffa
dessa inkomster skall inte diskuteras i
dag, utan senare. Det bär ändå inte
kunnat undgås att man i debatten har
kommit in på frågan om de budgetförstärkningar
som man anser nödvändiga.
Budgeten är svag, det har jag sagt tidigare.
Jag vill uttryckligen också säga
ifrån, att vi från centerpartiets sida på
intet sätt vill skriva under finansministerns
budgetförslag. Det har varit så
stora felmarginaler tidigare, upp till en
miljard, så det finns ingen anledning att
tro att denna höjning skulle vara den
absolut riktiga. Vi har emellertid av
andra skäl ansett det önskvärt att föreslå
vissa inkomstförstärkningar på
grund av att budgeten är svag. Vi har
gjort det på vin, sprit och cigarretter,
d. v. s. rena lyxvaror som är umbärliga.
Skattehöjningar på sådana varor är väl
motiverade även ur andra synpunkter.
En nykterhetspolitisk motivering kommer
alltid att finnas för en spritskattehöjning.
Ser man på hur denna fråga
behandlats tidigare, så föreslog ju finansministern
en mycket snålt tilltagen
höjning på vin och sprit förra året.
Där har vi nu redan halkat efter utvecklingen.
Finansministern föreslog att vi
skulle följa den allmänna prisutvecklingen,
men han tog inte hänsyn till den
snabba löneutvecklingen. Enligt kon
-
Onsdagen den 11 mars 1964
Nr 11
45
Ang. slopande av avdragsrätten för folkpensionsavgift
junkturinstitutets beräkningar har priserna
stigit med tre procent under förra
året. Spritpriserna bar inte följt med i
utvecklingen. Enligt vad som nu beräknas
blir det i år en ytterligare prishöjning
med 2—3 procent. Därför finns
det anledning att fråga finansministern
om man tänker rätta till denna sak, eftersom
finansministerns motivering ju
var att priserna på sprit skall följa med
andra prishöjningar. Då hamnar regeringen
ungefär vid centerpartiets förslag
till höjningar. Det kan bli ganska
intressant att se hur detta kommer att
utveckla sig under den fortsatta behandlingen
av frågan.
På samma sätt är det med cigarretterna.
Enligt de undersökningar som gjorts
nyligen om cigarretternas skadlighet
skulle en höjning av cigarrettpriserna
vara motiverad ur folkhälsosynpunkt
för att åstadkomma en konsumtionsininskande
effekt. Att det dessutom skulle
ge staten inkomster är ju också i dagens
situation önskvärt, eftersom budgeten,
som jag tidigare har sagt, är svag.
Det har också anförts tidigare — något
som herr Sundin bemötte — att det
inte är rättvist att handla på det sättet,
ty det skulle, påstår man, enligt centerpartiförslaget
endast bli vissa grupper
som finge betala skattehöjningarna. Det
var herr Adolfsson som kom med det
resonemanget såsom ett eko av finansministern.
Finansministern tog upp
denna fråga i ett framträdande i TV
strax efter det att motionerna lagts
fram. Hur har emellertid finansministern
och herr Adolfsson ställt sig till
tidigare skattehöjningar på vin och
sprit? För att vara logisk skulle man ju
säga, att vi inte bör ha någon skatt alls
varken på vin, sprit eller cigarretter, ty
det blir alltid en viss grupp som får betala.
Kan den av oss föreslagna höjningen
med ett par kronor per flaska verkligen
innebära ett avsteg från logiken?
Vad fanns det då för logik i den av finansministern
föreslagna höjningen på
sprit i fjol?
Jag ber, herr talman, bara att få ansluta
mig till reservationens yrkande.
Herr SKÄRMAN (fp):
Herr talman! Jag skall inte ta upp tid
med att upprepa de olika skäl som här
har anförts för avslag på propositionen
och bevillningsutskottets förslag. Jag
skall ta fasta på vad bevillningsutskottets
ärade herr ordförande nyss sade,
att det är vi här i kammaren och riksdagen
som skall ta ställning till detta
och att vi har skyldighet att sätta oss in
i frågorna, så att vi vet vad vi tar ställning
till.
Jag skulle vilja ställa ett par frågor,
som jag inte har kunnat få besvarade
varken i propositionen eller i bevillningsutskottets
betänkande. Om avdrag
för pensionskostnaderna inte medges,
måste ju det beskattningsbara beloppet
till statlig inkomstskatt höjas. Detta
måste i sin tur i flera fall medföra marginalproblem.
Jag har från personer
som har bostadsbidrag t. ex. mött frågan,
hur det kommer att bli med detta
bidrag om vederbörande befinner sig
på inkomstgränsen mellan att få reducerat
eller helt bostadsbidrag eller att inte
få bidrag alls och hans inkomster nu
stiger med 600 kronor.
Den andra frågan jag skulle vilja ställa,
vilken jag inte heller har fått besvarad,
hänger samman med en cirkulärkungörelse
som vi statstjänstemän får
varje år. Den heter Kungl. Maj:ts kungörelse
angående kompensation till vissa
statsanställda in. fl. för förhöjd folkpensionsavgift
in. m. Statstjänstemännen
får betala sin pensionsavgift som
alla andra. De statsanställda har emellertid
fått kompensation för den höjning
som skett efter år 1957. Jag har
betalat mina 600 kronor. I slutet av
februari hade jag nöjet och glädjen att
från statsverket få tillbaka 55 procent
av denna summa, eftersom jag under år
1962 hade arbetat hela 12 månader. Det
är ju en skala mellan 5 och 55 procent
46
Nr 11
Onsdagen den 11 mars 1964
Ang. slopande av avdragsrätten för folkpensionsavgift
efter antalet månader man tjänstgjort
som reglerar hur mycket pengar man
får tillbaka. De 330 kronor som jag fick
för ett par veckor sedan är självklart
skattepliktiga, men för de 600 kronorna
har jag tidigare fått göra avdrag. Nu
frågar jag mig: Om jag inte får göra avdrag
för de 600 kronorna, hur skall det
då bli med dessa 330 kronor? Skall jag
skatta för dem? I så fall skattar jag ju
faktiskt två gånger för samma pengar.
Eller hur är det tänkt att saken skall
ordnas? .lag känner på mig att svaret
blir, att detta får ordnas förhandlingsvägen,
och så får Kungl. Maj :t komma
med en proposition som riksdagen har
att acceptera. Men detta är i alla fall inte
rätta vägen att lösa beskattningsfrågor
och det är väl heller inte riktigt enligt
grundlagens mening.
Detta är ett par frågor, bland andra,
som gör att jag, herr talman, vill yrka
avslag på propositionen och således bifall
till reservationen.
Herr VIRGIN (h):
Herr talman! Det finns många goda
skäl för att avslå den proposition som
vi nu håller på att behandla. Jag skall
be att få något beröra tre av dem, som
vart och ett skulle vara tillräckligt.
Det första är av allmän och principiell
art och innebär att vårt skattetryck
redan nu är alltför högt och att
varje skärpning är skadlig och därför
inte kan accepteras. Vi kan alltså inte
acceptera ytterligare skatter.
Det är svårt att exakt jämföra situationen
i olika länder, därför att själva
skattesystemen delvis är olika, men
även efter den reservationen vågar man
nog påstå att vårt skattetryck är något
av ett rekord. Det är inte bara den absoluta
höjden som är anmärkningsvärd
— lika allvarliga betänkligheter måste
man hysa inför stegringstakten. Jag vill
citera en uppgift ur en av de motioner
som vi har att behandla här i dag. Det
påpekas där att under den tid som socialdemokraterna
suttit vid makten har
den direkta skatten, räknat i dagens
penningvärde, mer än tjugudubblats.
På det senaste dussinet år har skatterna
stigit med 260 procent, medan nationalinkomsten
stigit med 175 procent.
Det är alltså ingalunda bara så att skatten
ökar i takt med våra ökade inkomster,
den ökar långt snabbare och tar
alltså undan för undan en allt större
andel av våra samlade intäkter. Man
måste fråga sig: Hur länge skall detta
få pågå och kunna pågå? Man spårar
också allt ivrigare försök att med olika
metoder dölja skatteuttagets verkliga
storlek för allmänheten. Det är möjligt
att man i viss grad kommer att
lyckas med den dimbildningen — men
skatternas faktiska storlek kan man
icke påverka, och deras skadeverkningar
kan man inte undanröja på det sättet.
Det andra starka skälet för ett avslag
på propositionen är den ytterst
egendomliga form som skattehöjningen
tar sig. Om man anser att folkpensionernas
ökade kostnader skulle behöva
kompenseras, hade det varit naturligt
att höja folkpensionsavgiften på det
sätt som man tidigare varit ense om
och också tillämpat. Om man anser att
en sådan höjning av någon orsak inte
är lämplig så har vi i vårt skattesystem
en inbyggd metod för skatteförändringar,
som är konstruerad och tänkt
att bli använd då en ändring av skatten
kan befinnas lämplig och som kan
utnyttjas utan att de gällande principerna
för beskattningen påverkas. Jag
tänker på uttagsprocenten. Att ändra
den hade varit bra mycket naturligare
i ett läge som är så nära ställningstagandet
till helt nya skatteregler som
förhållandet är i dag. I stället väljer regeringen
att ta upp ett förslag som diskuterades
för några år sedan men som
då efter en nedgörande kritik från remissinstanserna
lades på hyllan. Det
förslaget tas alltså upp i en situation då
en av huvudorsakerna till kritiken —
nämligen det väntade förslaget från
skatteberedningen — ger kritiken långt
Onsdagen den 11 mars 1964
Nr 11
47
Ang. slopande av avdragsrätten för folkpensionsavgift
större eftertryck än vid den tidpunkt
då den framfördes.
De många principiella och andra betänkligheter
som måste hysas inför den
väg som regeringen valt och den skärpning
av progressionen som den innebär
har herr Yngve Nilsson tidigare redovisat,
och jag vill instämma med honom.
Jag vill därutöver bara ta upp till betraktande
ett argument som framförts
i propositionen och i utskottsbetänkandet,
nämligen att folkpensionsavgiften
skulle ha förlorat mycket av sitt samband
med folkpensionen. Enligt min
mening är sambandet alldeles uppenbart
och fortfarande obrutet, inte bara
därför att avgiften hittills har rubricerats
och även såvitt jag vet i fortsättningen
kommer att rubriceras som en
folkpensionsavgift och regleras i lagen
om finansiering av folkpensionen. Det
har sagts att sambandet skulle avta därför
att pensionsbeloppen höjts utan att
avgiftens maximibelopp samtidigt skulle
ha ökat. Nu är det emellertid inte
bara maximiavgiften som har betydelse
i detta avseende utan också i hög grad
ränteläget — det betyder nästan mer
■—- och räntan har som alla vet stigit
betydligt under senare år. Vidare har
den allmänna inkomsthöjningen gjort
att allt flera år för allt flera personer
blir belastade med maximiavgiften. Dessa
omständigheter tillsammantagna gör
att pensionsavgiften för många ingalunda
kan sägas vara en underbetalning,
privatekonomiskt och försäkringstekniskt
sett, av folkpensionsförmånen.
Det tredje skälet till att man måste
ställa sig starkt kritisk till regeringsförslaget
ligger på ett något annat plan.
Det rör sättet på vilket förslaget har
presenterats. Redan i remissdebatten
påpekades att statsverkspropositionens
redovisning av detta förslag och dess
verkningar var direkt vilseledande.
Den nu föreliggande propositionen har
i viss mån ändrat uttryckssätten, men
framställningen är i vissa avseenden
fortfarande ensidig och vilseledande.
Utskottsreservanterna påpekar detta
och uttalar att förhållandet är anmärkningsvärt.
.lag vill instämma i detta.
Att uppgifter som lämnas i kungl. propositioner
inte ger en objektiv bild av
de verkliga förhållandena är anmärkningsvärt
och otillfredsställande.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.
Herr ERIKSSON, EINAR, (s):
Herr förste vice talman! När utskottet
hade behandlat föreliggande proposition
gick det ut en kommuniké, vilket
brukar vara vanligt när det gäller större
frågor som behandlas av utskottet.
I folkpartipressen spred man i samband
med denna kommuniké det uppseendeväckande
meddelandet att socialdemokraterna
inom bevillningsutskottet hade
manövrerat bort oppositionen. Det
rätta förhållandet var att propositionen
föredrogs i vanlig ordning liksom också
samtliga motioner som väckts i anslutning
till propositionen. När realbehandlingen
skulle börja hemställde representanter
för folkpartiet, högern och
centerpartiet i nu nämnd ordning att
motionernas behandling skulle skjutas
till ett senare tillfälle och att endast
propositionen skulle bli föremål för utskottets
behandling. Så, ärade kammarledamöter,
låg det manövrerandet till!
Jag kan försäkra er alla att oppositionens
representanter varken var lejda
eller mutade av socialdemokraterna för
att komma med detta förslag.
Herr Lundström meddelade i sitt
första inlägg att folkpartiet accepterade
den budgetbedömning som finansministern
gjort, men han sade samtidigt att
det måste finnas mindre betungande
sätt att skaffa fram de nödvändiga inkomsterna.
Då ställer man sig frågan:
Skulle de av oppositionspartierna föreslagna
inkomstförstärkningarna vara
mindre betungande? Ja, om man inför
en ökad beskattning på cigarretter är
det klart att det känns mindre betungande
för dem som inte röker. Och inför
48
Nr 11
Onsdagen den 11 mars 19G4
Ang. slopande av avdragsrätten för folkpensionsavgift
man en höjd spritskatt blir detta naturligtvis
mindre betungande för dem som
inte använder denna typ av drycker.
Man måste dock ifrågasätta om detta
är rättvist.
Herr Bengtson sade att man, om man
skärper spritskatterna, vinner två syften:
dels får man in pengar, dels tjänar
man ett nykterhetspolitiskt syfte. Hur
den ekvationen går ihop begriper jag
inte. Skulle man vinna något nykterhetspolitiskt
syfte måste väl drickandet
minska, och då blir följden mindre
skatteinkomster. Jag tror inte att man
kan vinna två så viktiga fördelar genom
att gå den vägen.
Herr Yngve Nilsson och senast herr
Virgin var inne på en beskrivning av
det ständigt ökade skattetrycket. Herr
Yngve Nilsson — om jag minns rätt —
tog en tioårsperiod och beskrev med
procenttal hur skattetrycket hade ökat
både när det gäller de indirekta och de
direkta skatterna. Jag är övertygad om
att hans sifferserie var fullt riktig —
det finns säkerligen ingen anledning
att misstänka annat •—■ men nog borde
man väl, herr Yngve Nilsson, i ett sådant
sammanhang även redovisa den
procentuella ökningen av utgifterna. Vi
beslutar ju inga nya skatter för skatternas
egen skull, utan den församling som
sitter här bestämmer utgifterna, och
sedan är det i första hand finansministerns
och sedan bevillningsutskottets
uppgift att försöka till staten skaffa de
inkomster som krävs. Jag är övertygad
om att om man skulle ta samma period
som herr Yngve Nilsson redogjorde för
beträffande skattetryckets procentuella
utveckling och plockade fram den procentuella
stegringen av de tunga utgiftsposterna
i budgeten kanske dessa siffror
skulle bli större. Hur mycket har
försvarskostnaderna ökat i procent under
den bär skattetryckstiden? Hur
mycket har undervisningsutgifterna
ökat? Förmodligen i procent uttryckt
betydligt mer än vad skattehöjningarna
har gjort. På det sättet kan man gå igenom
alla utgiftsposter i budgeten. Då
frågar jag, herr Virgin: När nu ett av de
skäl som herr Virgin redovisade för avslag
på propositionen skulle vara att vi
nu inte får gå längre på skattehöjningarnas
väg, är det då inte riktigare att säga
att vi nu inte får gå längre på utgifternas
väg? Bör inte problemet angripas
från den utgångspunkten i stället?
När statsutskottet nu under våren
kommer med resultatet av sitt omfattande
och digra arbete, är jag övertygad
om att man där kommer att finna flera
yrkanden och förslag om höjning av utgifterna
än motsatsen; skulle riksdagen
godkänna dessa förslag räcker såvitt
jag förstår inte de pengar som vi nu
beslutar om.
Sedan, herr talman, delar jag helt
herr Sundins rent principiella budgetresonemang
och hans bedömande att
den framlagda budgeten är för svag.
Jag kommer därför att dra konsekvenserna
av mitt eget bedömande. Jag kommer
att rösta för det förslag som föreligger
i dag om avdragsrättens slopande.
Jag kommer att gå emot finansministerns
förslag om införande av det extra
investeringsavdraget, och jag kommer
mycket starkt att överväga oppositionspartiernas
förslag om höjning av de traditionella
indirekta skatterna. Jag är
nämligen övertygad om att det behövs
för att få en förstärkt budget, eller en
budget som bättre passar i dagens konjunkturläge.
Herr Bengtson beskärmade sig nyss
över att det nu föreliggande förslaget,
om inte influensademokratien sätter in,
kommer att avgöras med en rösts majoritet.
Det är uttrycket för den verkliga
politiska maktfullkomligheten, sade han.
Det är, herr Bengtson, stora reformer
som i detta hus genomförts med en rösts
majoritet. Jag tar som exempel bara
ATP-reformen. Herr Bengtson kan gå ut
i årets valrörelse och roa sig med att
presentera den som resultatet av politisk
maktfullkomlighet. En god rekommendation!
Slutligen
var det herr Skårman som
misstänkte, att förslaget skulle vara
Onsdagen den 11 mars 1964
Nr 11
49
Ang. slopande av avdragsrätten för folkpensionsavgift
grundlagstridigt. Man kan, herr Skärman,
tillmäta förslaget praktiskt taget
alla brister, om man vill, men grundlagsstridigt
är det i varje fall inte.
Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:
Herr talman! Herr Eriksson ville
göra gällande att centerpartiets förslag
är en alltför enkel ekvation som inte
går ihop. I och med höjningen av skatten
på sprit, vin och cigarretter sjunker,
sade han, konsumtionen, och det
jämnar ut sig. Det är inte så stor anledning
att bemöta detta påstående, ty herr
Eriksson hade i slutet av sitt anförande
glömt vad han sade i början -— i slutet
sade han att han eventuellt överväger
att själv rösta med reservanternas förslag
för att öka statens inkomster. Fastän
jag inte skulle behöva bemöta vad
herr Eriksson sade, vill jag hänvisa till
att det ingalunda blir så, om man höjer
skatten på vin, sprit och tobak, att konsumtionen
minskar så mycket att staten
får mindre pengar. Jag hänvisar till siffrorna
för 1962 och 1963, när staten efter
den då företagna höjningen trots
spritstrejken fick in mera pengar på
spriten. Det är en fullständigt felaktig
ekvation som herr Eriksson ställde upp
i sitt anförande, och man frågar sig:
Menade han egentligen vad han sade i
början eller i slutet av sitt anförande?
Herr VIRGIN (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr Eriksson anmärkte
på att vi från vårt håll när vi talade
om det orimliga skattetrycket och de
orimliga skattestegringarna inte samtidigt
talade om den snabba utgiftsstegringen.
Det brukar vi göra, och det har
vi ingenting emot att göra. Det är uppenbart
att utgifterna stiger, och visst
är det detta som är orsaken till behovet
av höjda skatter.
Ett av de exempel som herr Eriksson
nämnde — försvarskostnaderna — är
dock kanske inte det allra bästa, ty det
är faktiskt en av de relativt få utgifts
4
Första kammarens protokoll 1964. Nr It
poster som hållit sig vid ungefär samma
procent av nationalinkomsten. Andra
utgiftsposter har emellertid fått sin andel
betydligt stegrad. Herr Eriksson
sade att man måste täcka behovet antingen
med ökade skatter eller med besparingar.
Jag delar den uppfattningen.
Det är också därför som vi föreslår besparingar
från vårt håll och kommer
att undan för undan yrka på ocli motivera
dessa under den kommande riksdagsbehandlingen.
Herr SKÄRMAN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Herr Eriksson ville lägga
ordet grundlagsstridigt i min mun.
Det sade jag aldrig. Däremot tycker jag
att om vi går att besluta i denna fråga,
skall vi veta vad beslutet innebär för
flera hundratusen statstjänstemän, så
att inte beslutet sedan behöver förtydligas
genom förhandlingar, vilkas resultat
riksdagen skall godkänna i andra
hand.
Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort
genmäle:
Herr talman! Jag har inte gjort mig
skyldig till någon logisk kullerbytta. Det
var herr Bengtson som sade att man genom
höjd spritbeskattning vill nå två
syften: vinna inkomster och vinna ett
nykterhetspolitiskt syfte. Inte kan man
vinna ett nykterhetspolitiskt syfte om
konsumtionen består eller till och med
ökar! Det är därför som jag överväger
att rösta för centerpartiets motion om
höjning av spritskatten — för att få ökade
inkomster för staten och inte för
att nå någon nykterhetspolitisk verkan.
Herr Virgin ansåg att jag hade tagit
ett felaktigt exempel när jag nämnde
försvarskostnaderna, när det gäller statens
utgifter, ty det skulle vara en utgiftspost
som följde ungefär nationalinkomstens
utveckling. Ja, eftersom nationalinkomsten
ökar, så ökar försvarsutgifterna,
och följaktligen skall de täc
-
50
Nr 11
Onsdagen den 11 mars 1964
Ang. slopande av avdragsrätten för folkpensionsavgift
kas med skattemedel. Då går det inte att
dekretera skattestopp, eftersom vi utgår
ifrån att vår nationalinkomst ständigt
skall ökas. Jag vill minnas att enligt
några siffror som jag hört, skulle under
en viss period skattetrycket ha ökat
med ungefär 60 procent och försvarskostnaderna
med 72 procent. Det är
fortfarande min uppfattning att när
man anger skattetryckets procentuella
utveckling måste man finna sig i att
också ange utvecklingen av det som
bildar grunden för skatterna, nämligen
utgifterna. Utgifterna kommer vi
aldrig ifrån — och därmed följer skatter.
Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:
Herr talman! Om herr Eriksson hade
läst centerpartiets motion skulle han
ha funnit att man i slutet av denna
motion räknar med en konsumtionsminskning
men likafullt får en avsevärd
inkomstförstärkning. Man får således
både en nykterhetspolitisk effekt
och ökade inkomster för staten.
Eftersom herr Eriksson reser sig
för att tala igen skall jag ställa en fråga
till honom: Varför blev effekten
sådan år 1963 då vi hade en prishöjning?
Vi fick då i alla fall en inkomsthöjning
för staten.
Herr VIRGIN (h) kort genmäle:
Herr talman! Om herr Eriksson hade
lyssnat litet uppmärksammare till mitt
första anförande skulle han ha märkt att
vad jag främst reagerar mot och finner
allvarligt är att skatternas andel av vår
bruttonationalprodukt ständigt stiger.
Detta kan inte motiveras, såsom herr
Eriksson gör, med försvarsutgifterna,
ty deras andel har inte stigit. Däremot
har skatteandelen av bruttonationalprodukten
under senaste decenniet ökat
med ungefär en procent om året, alltså
med cirka 10 procent på 10 år.
Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort
genmäle:
Herr talman! Jag bekänner gärna att
jag inte suttit och finstuderat motiveringarna
i centerpartiets motion och
försökt suga ut något bedömande därur.
Sådana karameller är inte särskilt
goda att suga på. Yrkandet har jag däremot
tittat på, och det överväger jag
att ansluta mig till, ty jag anser att vi
måste ha en förstärkning av budgeten.
Herr Bengtson ställde till mig nykterhetspolitiska
frågor, som jag snarare
borde ställa till honom, eftersom han
är den verkligt monopolistiske experten
just för de nykterhetspolitiska bedömningarna.
Det gör jag inte anspråk
på utan nöjer mig med att dricka.
I anledning av herr Virgins replik vill
jag bara hänvisa till vad jag sade i
mitt första anförande, nämligen att
man skall ta hänsyn till de tunga utgiftsposterna
när det gäller statens utgifter.
Då kan man inte komma ifrån
försvarskostnaderna, ty de är bland de
stora utgifterna, och de har mycket väl
följt den procentuella utvecklingen av
skattetrycket.
Herr ERICSSON, JOHN, (s) kort genmäle:
Herr
talman! Det sades i debatten att
280 miljoner kronor är en bagatellsumma.
Nu har man kommit upp till de
stora posterna i budgeten och talar
om helt andra ting.
Jag vill i detta sammanhang erinra
om en sak som man inte får glömma
bort när man konstaterar att staten tar
i anspråk en allt större andel av nationalprodukten.
Vi är nu, ärade kammarledamöter,
i färd med att göra ett nytt
ingrepp, men staten behåller ju inte
dessa pengar. Staten sänder dem vidare
till olika kategorier av medborgare. Det
är vad vi kallar transfereringsutgifter.
Man skall inte jämställa dessa utgifter
med sådana utgifter som stannar hos
staten.
Jag är väl medveten om att det finns
Onsdagen den 11 mars 1904
Nr 11
Öl
Ang. slopande av avdragsrätten för folkpensionsavgift
de som menar att staten både tar in och
ger ut för mycket pengar. Men från
vårt håll hiivdar vi att det är nödvändigt
med dessa förbättringar, vilka gäller
folkpensionärerna, barnfamiljerna,
studiestöd o. s. v. Pengarna går direkt
över till dessa ändamål. Den skillnaden
är väsentlig, och man måste ta den i
beaktande när man säger att skatteuttaget
ökat så och så många procent från
den och den tidpunkten.
Herr SVENINGSSON (h):
Herr talman! Bevillningsutskottets betänkande
om avdragsrätt eller inte för
pensionsavgifter har redan varit föremål
för en lång debatt här i kammaren.
Men detta ärende måste — även om varken
propositionen eller utskottets betänkande
är särskilt omfattande — betecknas
som ett av de allra största ärendena,
kanske det som hos allmänheten
väcker den största uppmärksamheten
och det största intresset vid årets riksdag.
En lång debatt är av den orsaken
motiverad. Frågan är så viktig att någon
ursäkt knappast behöver framföras
— som flera talare redan gjort — för att
delta i debatten. Jag kunde för min del
väl ha instämt med vad flertalet talare
här sagt, men det kanske också kan tilllåtas
mig att säga några ord ytterligare.
Krav på betydande skattehöjningar
röner alltid motstånd. Gäller det att
ändra på en princip, som ingen trott
skulle komma att ändras — i varje fall
inte vid denna tidpunkt — väcker ett
sådant ärende stor uppmärksamhet.
Jag skulle tro att alla tillgängliga argument
redan har brutits mot varandra
i denna debatt. Efter att ha lyssnat på
diskussionen tror jag att man bestämt
kan ifrågasätta, om det någonsin med
sådan enighet har kunnat föras fram så
många tungt vägande skäl mot ett förslag
till en skattehöjning som fallet är
denna gång.
Visst behövs det inkomster för att täcka
utgifterna, men för min del vill jag
även vid detta tillfälle konstatera att
vad man aldrig behöver ta fel på är att
regeringen och finansminister Sträng
har ett alldeles särskilt intresse att år
efter år hitta på nya och höjda skatter.
Det är för regeringen en ledstjärna, ett
riktmärke, att man från den enskilde
medborgaren skall ta en allt större del
av hans inkomster och tillgångar. Det
skulle vara intressant att veta målsättningen
för ett totalt skatteuttag eller var
gränsen kan gå för det allmännas delaktighet
i den enskildes inkomster.
Det måste vara, som herr Virgin nyss
framhöll, ytterst allvarligt att skatterna
år efter år tar i anspråk en allt större
del av bruttonationalinkomsten. Senast
förra året, när beslutet om högertrafiken
fattades, skulle till varje pris införas
en ny skatt, en trafikomläggningsskatt,
som skulle läggas på motorfordonstrafiken.
Herr Sundin har redan
snuddat vid denna sak. Det är inte underligt
att det råder ett mycket starkt
missnöje bland ägarna av motorfordon
när denna trafikomläggningsskatt nu
för första gången har inkasserats. Detta
missnöje är berättigat, övergången till
högertrafik borde och kunde ha finansierats
på annat sätt än som förra året
blev beslutat.
Nu skall, om det blir som utskottsmajoriteten
föreslår, utöver den rent automatiska
skattehöjningen på grund av en
ständigt pågående inflation, plockas ut
av skattebetalarna ytterligare omkring
500 miljoner kronor till följd av att avgifterna
till folkpensionen inte längre
skall vara avdragsgilla. Att det tack vare
stigande inkomster och fortsatt inflation
ständigt strömmar in ökade inkomster
till statskassan förslår inte. Enligt
regeringen och utskottet måste även nya
skatter tillgripas.
Hur oändligt många gånger har inte
här i riksdagen avstyrkts förslag därför
att, som man brukar uttala, frågan är
under utredning. Detsamma är förhållandet
när det gäller nu föreliggande
förslag, vilket ju redan påtalats av flera
talare i denna debatt. Det måste anses
vara ett ytterst egendomligt handlings
-
52
Nr 11
Onsdagen den 11 mars 1964
Ang. slopande av avdragsrätten för folkpensionsavgift
sått att vid det ena tillfället vara noga
med att en fråga behandlas i en omfattande
utredning och sedan av ett stort
antal remissinstanser innan frågan
framlägges för riksdagen, medan det vid
ett annat tillfälle inte behövs någon utredning.
Då är finansministern både
utredningsman, remissinstans och den
som framlägger förslaget.
Den utredning från 1960, som det talats
så mycket om i debatten, kan väl
knappast sägas vara aktuell.
Bevillningsutskottets ordförande har
uttalat att man inte alltid kan rätta sig
efter remissinstansernas uppfattning.
När det således passar regeringen och
regeringspartiet, tar man hänsyn till remissinstansernas
uppfattning — men
inte alltid. En sådan inställning gör remissförfarandet
ganska meningslöst.
Om detta skattehöjningsförslag hade
varit föremål för en aktuell remissbehandling,
hade säkert skatteförslaget
mött ett ännu mer kompakt motstånd
än som kan redovisas från år 1960.
Varför har inte den stora skatteberedningen
fått säga sin mening? Det måste
nog uppmärksammas att man i skatteberedningen
under den gångna veckan
— enligt alla uttalanden härom som förekommit
i tidningarna, radio och TV
— enades om att även folkpensionsavgiften
skulle slås ihop med en rad andra
sociala avgifter, som när det gäller anställda
skall betalas av arbetsgivaren.
Det måste då anses högst underligt, om
riksdagen i denna vecka eller möjligen
någon vecka senare skall fatta beslut
om att pensionsavgiften inte skall vara
avdragsgill. Allt talar för att ett bifall
till utskottets förslag snart måste ändras
igen — något som också redan sagts
i denna debatt.
Bevillningsutskottets ordförande gjorde
här ett uttalande om hur det skulle
bli med pensionsavgifterna för framtiden.
De skall framdeles försvinna från
skattsedlarna, när allmänna skatteberedningens
förslag blir genomfört. Han lovade
att det framdeles skulle bli ett mycket
bättre tillstånd när avgifterna beta
-
lades av arbetsgivaren. Jag fattade för
min del dessa uttalanden från bevillningsutskottets
ordförande som argument
för att nu ha kvar avdragsrätten,
när vi inom en icke alltför avlägsen
framtid — enligt det löfte vi fått — skall
få ett mycket bättre tillstånd.
I propositionen har sagts att invändningen,
att skatteberedningen sysslar
med frågan om socialförsäkringsavgifter,
inte kan vara avgörande. Utskottet
säger att det nu framlagda förslaget får
ses som en tillfällig åtgärd. Jag vill för
min del instämma i vad som här uttalats,
nämligen att det inte vittnar om
stabilitet att så oförberett som här gripa
till en skattehöjning på cirka 500
miljoner kronor. Det vittnar inte om
stabilitet i skattesystemet och i den statliga
verksamheten om man under beskattningsåret
— som nu blir fallet -—
skall behöva byta skattetabell vid uttagandet
av källskatt. Om det nu är så
nödvändigt med en inkomstförstärkning
som här har gjorts gällande på olika
sätt, inte minst i dagens debatt, borde
man för genomförande av denna inkomstförstärkning
ha valt ett annat sätt.
Därvidlag hade det funnits andra och
bättre möjligheter — såsom också framhållits
flera gånger. Jag tror för min del
att framtiden kommer att utvisa att denna
skattehöjning, eller inkomstförstärkning,
inte var så nödvändig som man
här har försökt göra gällande.
I någon av de avslagsmotioner, som
väckts och som är refererade i utskottets
betänkande, har framhållits att provisoriekaraktären
i en så viktig principfråga
som denna verkar stötande. Jag
anser att det finns anledning att stryka
under detta uttalande.
Jag ber, herr talman, även jag att få
yrka bifall till reservationen.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner komme
att framställas först särskilt beträffande
vardera punkten av utskottets i
Onsdagen den 11 mars 1964
Nr 11
53
Ane. förlustutjämning, progressionsutjämning och allmän öppen resultatutjamning
förevarande betänkande gjorda hemställan
samt därefter, om så erfordrades,
särskilt angående motiveringen.
I fråga om utskottets hemställan i
punkten A gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till densamma
samt vidare därpå att kammaren
skulle godkänna den vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Andersson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
10 punkten A, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, godkännes den vid betänkandet
avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:
Ja —77;
Nej — 72.
Rörande punkten B, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels bifall till vad
utskottet i denna punkt hemställt, dels
ock, under förutsättning av bifall till
reservationen under punkten A, bifall
till motionerna I: 369 och II: 447, såvitt
nu vore i fråga. Emellertid, anförde nu
herr talmannen, torde sistnämnda yrkande
hava fallit, varför nu endast
kvarstode yrkandet om bifall till vad
utskottet hemställt.
På gjord proposition bifölls utskottets
i punkten B gjorda hemställan.
Slutligen yttrade herr talmannen, atl
ett av herr Adolfsson framställt yrkande
angående motiveringen i reservationen
torde få anses hava fallit genom
kammarens redan fattade beslut.
Anp;. förlustutjämning, progressionsutjämning
och allmän öppen resultatutjämning
Föredrogs
ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 12, i anledning av väckta
motioner angående förlustutjämning,
progressionsutjäinning och allmän öppen
resultatutjämning.
Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen
I) de likalydande motionerna 1:19,
av herr Mattsson in. fl., och 11:24, avherr
Nilsson i Svalöv in. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte
1) antaga i motionerna infört förslag
till förordning angående ändring av 2, 8
och 9 §§ förordningen den 8 april 1960
(nr 63) om rätt till förlustutjämning vid
taxering för inkomst;
2) antaga i motionerna infört förslag
till förordning om rätt till utjämning i
vissa fall av statlig inkomstskatt i samband
med inkomststegring eller inkomstminskning;
3)
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att skyndsam utredning måtte företagas
om möjligheterna till en fullständig
resultatutjämning, varvid i första
hand måtte prövas frågan om resultatutjämning
genom den s. k. kontometoden,
samt att förslag i detta syfte snarast
måtte föreläggas riksdagen; samt
II) motionen II: 374, av fru Kristensson
och herr Björkman, vari anhållits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa om utredning av
frågan om progressionsutjämning vid
54
Nr 11
Onsdagen den 11 mars 1964
Ang. förlustutjamning, progressionsutjämning och allmän öppen resultatutjämning
beskattning av fysiska personer med
på längre sikt starkt ojämn inkomstfördelning.
Det i motionerna 1:19 och 11:24
framlagda förordningsförslaget om rätt
till förlustutjämning avsåg, att såsom
villkor för rätt till förlustavdrag skulle
gälla, att deklarationsskyldighet förelegat
för förluståret eller för något av de
två beskattningsåren omedelbart före
förluståret. Därjämte hade föreslagits
sådana ändringar i förordningen om
förlustutjämning, att i fråga om fåmansbolag
hinder för förlustavdrag icke
skulle möta, därest skiljaktighet i ägarförhållandena
betingades av att aktier,
som övergått till annan på grund av
arv, testamente eller bodelning, överfördes
å tidigare ägare av aktier i företaget.
Vidare hade motionärerna förordat,
att ett av 1957 års skatteutredning
framlagt förslag till förordning om
rätt till utjämning av statlig inkomstskatt
å merinkomst i vissa fall skulle
•— med vissa ändringar — antagas av
riksdagen.
Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att följande motioner, nämligen
1)
de likalydande motionerna 1:19,
av herr Mattsson m. fl., och 11:24, av
herr Nilsson i Svalöv m. fl., angående
resultatutjämning vid beskattningen,
samt
2) motionen 11:374, av fru Kristensson
och herr Björkman, om progressionsutjämning
vid beskattning av fysiska
personer,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Reservationer hade avgivits
1) av herrar Yngve Nilsson, Lundström,
Gösta Jacobsson, Billman, Sundin,
Magnusson i Borås, Gustafson i Göteborg,
Christenson i Malmö och Eriksson
i Bäckmora samt fru Kristensson,
vilka — under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna I: 19,
av herr Mattsson m. fl., och 11:24, av
herr Nilsson i Svalöv m. fl., — ansett,
att utskottet bort tillstyrka bifall till
motionerna och sålunda under 1 hemställa,
att riksdagen måtte
a) antaga det vid motionerna fogade
förslaget till förordning angående ändring
av 2, 8 och 9 §§ förordningen den
8 april 1960 (nr 63) om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst,
b) antaga det vid motionerna fogade
förslaget till förordning om rätt till utjämning
i vissa fall av statlig inkomstskatt
i samband med inkomststegring
eller inkomstminskning, ävensom
c) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsam utredning rörande
möjligheterna till en fullständig resultatutjämning,
varvid i första hand borde
prövas frågan om resultatutjämning
genom den s. k. kontometoden, samt att
förslag i detta syfte snarast måtte föreläggas
riksdagen;
2) av fru Kristensson och herr Björkman,
vilka — under åberopande av innehållet
i motionen II: 374 — ansett, att
utskottet bort tillstyrka bifall till densamma
och sålunda under 2 hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning av
frågan om progressionsutjämning vid
beskattning av fysiska personer med på
längre sikt starkt ojämn inkomstfördelning.
Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):
Herr talman! De motionsvis framförda
yrkanden som behandlas i bevillningsutskottets
betänkande är inga nyheter
på kammarens bord. De har årligen
vägts på guldvåg av bevillningsutskottet.
Det ena året har yrkandena
vunnit bevillningsutskottets gillande —
för all del med lottens hjälp, så var fallet
i fjol — det andra året har utskottet
gått yrkandena emot. Det kan förefalla
som om vi i utskottet var vankelmodiga
av oss, men det har berott på att vi stått
tio mot tio; lotten har ingen egen övertygelse.
Onsdagen den 11 mars 1964
Nr 11
55
Ang. förlustutjämning, progrossionsutjämning och allmän öppen resultatutjämning
Tyvärr har riksdagen konsekvent
ställt sig negativ och avslagit motionerna.
Det är fem olika problem som omfattas
av utskottsbetänkande!. Först kommer
motionsyrkandena om ändringar i
förlustutjämningsförordningen. Det gäller
inte några större saker. Enligt förordningen
skall deklarationsskyldighet
ha förelegat för förluståret för att förlustavdrag
skall kunna ifrågakomma.
Yrkandena går här ut på att som villkor
för förlustavdraget i stället skall
gälla att deklarationsskyldighet förelegat
antingen för förluståret eller för något
av de två beskattningsåren omedelbart
före förluståret. Reservanterna anser
att den nuvarande begränsningen är
alltför rigorös och leder till orättvisor
och därför förordas motionsyrkandet.
Sådana orättvisor kan föreligga vid
sjukdom eller för studerande som det
ena året haft inkomst och det andra
inte. Då har vederbörande inte kunnat
tillgodogöra sig de allmänna avdragen.
Den andra frågan avser ett motionsyrkande
som går ut på att bestämmelserna
om förlustavdrag vid överlåtelse
skall kompletteras så att rätt till förlustutjämning
skall kvarstå om den som
övertagit aktierna på grund av arv,
testamente eller bodelning överlåter
dessa till tidigare ägare av aktier i företaget.
Det är alltså fråga om aktier
som övergår till annan i samma familj.
Ej heller detta är någon stor sak, men
den nuvarande ordningen lär i vissa
fall ha lett till obilliga resultat. Ur kontrollsynpunkt
bör heller inte hinder
möta för den föreslagna ordningen, som
reservanterna ansett sig böra förorda.
Beträffande de återstående frågorna
om införande av progressionsutjämning
i skattesystemet så har man genom förordningen
om taxering av medel som
insatts på skogskonto, om ackumulerad
inkomst och om förlustutjämning brutit
mot den tidigare heliga principen om
beskattningsårets enhet och slutenhet.
Det är emellertid bara en partiell lösning
av frågan som därmed åstadkom
-
mits. 1957 års skatteutredning som
sysslade med dessa problem, framlade
ett förslag om öppen resultatutjämning
genom rätt till utjämning av statlig inkomstskatt
i vissa fall — s. k. progressionsutjämning.
Den var begränsad till
en inkomstvariation på 12 000 kronor.
Den upptogs emellertid inte i propositionen
till riksdagen. Det är detta förslag
av 1957 års skatteutredning som
motionsyrkandena har upptagit. Motionärerna
har satt minimibeloppet till
10 000 kronor. Jämförelsen är här begränsad
till två på varandra följande år.
Reservanterna har ansett det vara en
allvarlig brist i skattesystemet att en
öppen resultatutjämning mellan olika
beskattningsår saknas.
Det fjärde problemet, som behandlas
i betänkandet, är ett mycket stort problem,
nämligen om progressionsutjämning
vid beskattning av fysiska personer
med på längre sikt starkt ojämn inkomstfördelning.
Effekten av den progressiva
beskattningen framträder här
med stor styrka. Särskilt drabbar den
sådana kategorier som exempelvis akademiker
med lång studietid och låga
inkomster i början av sin yrkesverksamhet
samt relativt höga inkomster
under en kort senare period av sitt yrkesverksamma
liv. De får för sin totala
inkomst i livet betala en avsevärt högre
sammanlagd skatt än andra skattebetalare
som haft samma totalinkomst men
som haft den jämnare fördelad på ett
större antal år. Det är också att observera
att avdragsrätten för amorteringarna
å studieskulder saknas.
Den nuvarande ordningen framstår
såsom en orättvisa. En viss utjämning
borde kunna ske. Reservanterna har
tillstyrkt motionsyrkandena om utredning.
På grund av någon form av olycksfall
i arbete saknas bland reservanterna
jag själv och herr Yngve Nilsson. Vi
skulle ha varit med. Jag kan nämna att
jag själv förra året talade för denna sak
i kammaren.
Slutligen avser det femte problemet
56
Nr 11
Onsdagen den 11 mars 1964
Ang. förlustutjämning, progressionsutjämning och allmän öppen resultatutjämning
frågan om utredning om allmän öppen
resultatutjämning genom s. k. skattefri
avsättning på särskilt konto. Det är den
s. k. kontometoden, hämtad från förordningen
om skogskonto. Reservanterna
har här tillstyrkt den av motionärerna
begärda utredningen.
Herr talman! Jag yrkar bifall till såväl
reservationen 1 av herr Yngve
Nilsson m. fl. som reservationen 2 av
fru Kristensson och herr Björkman.
Häri instämde herr Mattsson (ep).
Herr AVÄRNBERG (s):
Herr talman! Först vill jag instämma
med herr Jacobsson att det är gamla
bekanta motioner vi behandlar och att
några nya argument egentligen inte har
kommit fram, varför vi bara kan upprepa
vad vi tidigare har sagt här i kammaren
i minst fyra år.
Vad först gäller förlustutjämningen
anser utskottet att man bör ha deklarerat
för förluståret och alltså haft någon
form av förvärvsverksamhet för
att man skall kunna få åtnjuta förlustutjämningen.
Enkelhet i beskattningen
kräver klara regler, varför deklarationsskyldigheten
för oss i utskottsmajoriteten
varit en självklar anknytning.
Herr Jacobsson nämnde ett par saker
som kan inverka orättvist, bl. a.
sjukdom som kan ha gjort att man inte
haft någon inkomst och därmed ingen
deklarationsplikt, eller studier som kan
ha haft samma inverkan. Det är ju riktigt
— man måste ju tjäna 2 400 kronor
eller ha viss förmögenhet för att
ha deklarationsplikt. Men vi anser nog
ändå inom utskottet att man bör gå på
linjen skatt efter bärkraft och skatt för
det beskattningsår det gäller. Om en
person ett år inte haft högre inkomst
än 2 400 kronor, så måste det ha varit
något alldeles särskilt som föranlett
detta, exempelvis sjukdom eller arbetslöshet.
T det läget har vederbörande
med stor säkerhet haft olika former av
skattefria inkomster, och då behövs inte
den utjämning det här gäller.
Med det system reservanterna föreslår
kan det bli en form av missbruk
som inte är särskilt tilltalande. En studerande
i mycket unga år kan ju ha
ferieinkomster under 2 400 kronor ett
par år innan hans verkliga inkomst sätter
in, och han skulle då kunna utnyttja
detta för förlustavdrag. Vi anser att
detta vore felaktigt, och att man bör
anknyta det hela till deklarationsskyldighet
för det år som man vill utnyttja
för förlustutjämning.
Att arvingarna i familjebolag skulle
få utnyttja förlustavdrag efter avliden
person, anser utskottets majoritet att
det kan finnas skäl för under vissa förhållanden.
Vi är på det klara med att
här finns stora risker för missbruk,
som vi på allt sätt vill försöka förebygga.
Vi känner alla till hur man köper
förlustbolag från varandra för att kunna
utnyttja skatteavdrag på vinster i ett
annat bolag. För att få ett stopp på detta
krävs hårda regler, och det kan inte
hjälpas att detta i någon mån drabbar
arvingarna i ett s. k. fåmansbolag. Men
det har ju till och med gått så långt att
TV anlitat en känd advokat för att upplysa
om de kryphål som finns när det
gäller att köpa förlustbolag.
När det gäller progressionsutjämningen
har utskottet inte velat vara med på
att bryta sönder beskattningsårets slutenhet
genom att införa en öppen resultatutjämning,
som reservanterna vill ha
för att nå en större progressionsutjämning.
Ej heller vill utskottet införa en
sådan utjämning med någon ny form
av kontometod. Motiveringen härför är
att skatt skall betalas, som jag förut
sade, efter bärkraft det år inkomsten
förvärvas. I den mån inkomsten fördelas
på flera år finns det att tillgå lagstiftningen
om beskattning av ackumulerad
inkomst eller möjligheten till avsättning
till skogskonto, för att nämna
ett par möjligheter. Dessa frågor gäller
ju i första hand företagare — inkomstolikheterna
mellan ett par år måste ju
vara 10 000 kronor. De flesta företagare
har dessutom möjlighet till pro
-
Onsdagen den 11 mars 1904
Nr 11
57
Ang. förlustutjämning, progressionsutjämning och allmän öppen resultatutjamning
gressionsutjämning genom avskrivningar
på lager och inventarier, och en del
andra förskjutningsposter.
En liten förändring av ställningarna
föreligger i förhållande till förra året.
Herr Jacobsson nämnde om att det
var olycksfall i arbetet som gjorde att
han inte stod med som reservant i frågan
om progressionsutjämning för fysiska
personer med på längre sikt stark
ojämn inkomstfördelning. Jag trodde
nog att det var en tillnyktring som
skett inom högerpartiet, så att det bara
var motionärerna själva som reserverat
sig, men nu får jag alltså höra att herrar
Jacobsson och Yngve Nilsson skulle
ha varit med bland reservanterna. Jag
finner detta naturligtvis beklagligt, men
de andra borgerliga partiernas representanter
har i alla fall upplevt denna
tillnyktring, såvida inte också de råkat
ut för samma olycksfall i arbetet. Förra
året var samtliga borgerliga ledamöter
för fru Kristenssons och herr Björkmans
motion om progressionsutjämning.
Jag trodde att denna tillnyktring skett
på grund av den utredning som SACO
har verkställt och som är avsedd att
vara ett stöd för fru Kristenssons och
herr Björkmans motionsyrkande. Jag
finner den i stället vara stöd för rakt
motsatt uppfattning.
Jag kan inte neka mig nöjet att läsa
upp litet ur motionen, som åberopar
SAGO:s utredning. Utredningen talar
om att en civilekonom inte har mer
än 39 yrkesverksamma år på sig, om
han inte drabbas av sjukdom o. s. v.,
medan exempelvis en konduktör har
48 yrkesverksamma år. Ja, det är alldeles
riktigt. Då får alltså civilekonomen
betala 83 000 kronor mer i skatt än om
inkomsten varit fördelad jämnt över 50
år, medan konduktören slipper undan
med litet över 7 000 kronor. Det är alldeles
riktigt.
Men nu kommer jag till en sak som
motionärerna inte trycker på. Om man
lägger ihop livsinkomsten under 39 år
för civilingenjören och under 48 år
för konduktören eller metallarbetaren
och drar ifrån skatten, skall man finna
att civilingenjören har mer än dubbelt
så stor livsinkomst sedan skatten
är frändragen. Samma är förhållandet
med en tandläkare: han har nära dubbelt
så stor livsinkomst sedan skatten
är avdragen. Vidare finns hela skalan
däremellan, och naturligtvis finns det
också de som ligger lägre än konduktören
och metallarbetaren. Jag vågar alltså
påstå, att det vid lönesättningen tas
mycket stor hänsyn till skatteprogressionen.
Jag vill inte föra in debatten på arbetsvärdering
eller frågan vem som gör
mest nytta, men det kanske också skulle
höra hit. Naturligtvis kan man föra in
studiekostnaderna i bilden, men att studiekostnaderna
för en tandläkare skulle
uppgå till 000 000 kronor, som är skillnaden
mellan hans livsinkomst och metallarbetarens,
tvivlar jag på. Dessutom
utgår litet större pensionsförmåner än
till metallarbetaren, även om de är spärrade
uppåt.
Jag trodde det var läsandet av de här
siffrorna som hade gjort att fru Kristensson
och herr Björkman blivit ensamma
om reservationen.
Utskottet bär påpekat att det snart
finns möjlighet att ta upp hela denna
fråga till omprövning, eftersom det bara
dröjer några månader tills allmänna
skatteberedningens förslag föreligger,
då vi får ta ställning till skatteskalornas
utformning och progression. Det ger
mig ytterligare en anledning att yrka bifall
till bevillningsutskottets hemställan
i dess helhet.
Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande vardera
punkten av utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan.
Därefter gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten 1 framkomna
yrkandena propositioner, först
58
Nr 11
Onsdagen den 11 mars 1964
Ang. ändrade bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Yngve
Nilsson m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.
Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:
Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
12 punkten 1, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 78;
Nej — 68.
I vad gällde punkten 2, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
vad utskottet i denna punkt hemställt,
dels ock att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i den av
fru Kristensson och herr Björkman vid
betänkandet avgivna reservationen.
Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse proposi
-
tionen på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:
Den,
som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
12 punkten 2, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Kristensson och
herr Björkman vid betänkandet avgivna
reservationen.
Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 113;
Nej — 26.
Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Ang. ändrade bestämmelser om begränsning
av skatt i vissa fall
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 14, i anledning av väckt
motion om viss ändring i förordningen
med bestämmelser om begränsning av
skatt i vissa fall.
I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, I: 339,
av herrar Gösta Jacobsson och Yngve
Nilsson, hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att 2 § i 1952 års förordning
med bestämmelser om begränsning
Onsdagen den 11 mars 1904
Nr 11
59
Ang. ändrade bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall
av skatt i vissa fall skulle erhålla sådan
ändrad avfattning, att villkoret att
förmögenhetsskatt icke finge nedbringas
till lägre belopp än som motsvarade
skatten på 50 procent av den skattepliktiga
förmögenheten borttoges.
Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att motionen I: 339, av herrar Gösta Jacobsson
och Yngve Nilsson, om viss
ändring i förordningen med bestämmelser
om begränsning av skatt i vissa
fall, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Reservation hade anförts av herrar
Yngve Nilsson, Elof sson, Gösta Jacobsson,
Magnusson i Borås och Björkman,
vilka av angivna orsaker ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla,
att motionen I: 339, av herrar Gösta
Jacobsson och Yngve Nilsson, måtte
överlämnas till allmänna skatteberedningen
att tagas i beaktande vid fullgörandet
av beredningens uppdrag.
Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):
Herr talman! Den motion som behandlas
i bevillningsutskottets betänkande
nr 14 går ut på en mindre ändring
i skattelagstiftningen med syfte att
göra den s. k. 80-procentregeln vid inkomst-
och förmögenhetsbeskattningen
effektiv. Denna regel innebär i princip
att den skattskyldige är berättigad till
avkortning av skatten respektive restitution,
om den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten
samt allmän kommunalskatt,
landstingsmedel och tingshusmedel
överstiger 80 procent av den
taxerade inkomsten. Med hänsyn till de
olika skatternas sammanlagda stora
höjd har alltså statsmakterna fixerat
ett maximibelopp för skatterna vid 80
procent av den taxerade inkomsten. Syftet
är att den skattskyldige i princip
alltid skall få behålla 20 procent av inkomsten
för egen räkning.
I verkligheten händer det emellertid
ibland att trots detta maximum 80-pro
-
centregeln överskrids och att vederbörande
får betala skatt därutöver. Detta
sammanhänger med att bestämmelserna
innehåller en supplementär regel,
enligt vilken den statliga förmögenhetsskatten
aldrig får nedbringas till lägre
belopp än som motsvarar den skatt som
skall utgå på 50 procent av den skattepliktiga
förmögenheten. Denna regel
lägger hinder i vägen för 80-procentregelns
effektivitet när det är fråga om
förmögenheter med låg avkastning, t. ex.
jordbruksfastigheter med låg avkastning.
Det är att märka att 80-procentregeln
kan bli aktuell redan vid så måttliga
inkomster som 50 000 kronor —
den inträder alltså inte bara vid miljoninkomster.
Det förefaller vara en inkonsekvens
att 80-procentregeln inträder vid förmögenheter
med god avkastning, medan
den däremot inte blir effektiv vid förmögenheter
med dålig avkastning. Skatten
kan i det senare fallet till och med
överstiga 100 procent av inkomsten.
Inkomsttagare med låg avkastning på
förmögenheten blir med andra ord i
vissa fall hårdare beskattade än inkomsttagare
med hög avkastning i stället
för motsatsen.
Motionärerna vill slopa villkoret att
förmögenhetsskatten inte får nedbringas
till lägre belopp än som motsvarar skatten
på 50 procent av den skattepliktiga
förmögenheten. Det är ett ganska modest
önskemål, tycker jag, som har rests.
När utskottet avstyrkt motionen har
det i huvudsak stött sig på två skäl. Det
ena av dessa skäl är lagstiftningstekniskt-formellt:
utskottet säger att ett bifall
till motionen skulle leda till att
grunderna för förmögenhetsskatten rubbades.
Jag tycker nog det är ett ganska
svagt skäl. Hindrar bestämmelserna i
sin utformning statsmakternas syfte
d. v. s. att skatten inte skall överstiga
80 procent av inkomsten, vilket är ett
ganska högt maximum, så bör väl grunderna
ändras.
Utskottets andra skäl, att förmögenhet
som sådan ger en viss skattekraft obe
-
60
Nr 11
Onsdagen den 11 mars 1964
Ang. andrade bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall
roende av inkomst, är i och för sig
ganska diskutabelt, eftersom förmögenhetens
värde väl ligger i avkastningen
därav. I den mån förmögenheten är
bunden i nyttigheter, t. ex. i en lantbruksegendom
eller ett företag med
byggnader och maskiner, så är det väl
inkomsten som skapar skattekraften, inte
förmögenheten som sådan. Det låter
sig inte så lätt göra att mobilisera förmögenhetsvärden
för att betala skatten.
Jag vill i detta sammanhang peka på att
staten vid arvsbeskattningen ju omsider
tar sin beskärda del av förmögenheten.
Jag yrkar, herr talman, bifall till
reservationen av herr Yngve Nilsson,
m. fl.
Herr ERIKSSON, EINAR, (s):
Herr talman! Utskottsmajoriteten delar
i huvudsak reservanternas och motionärernas
uppfattning, att om vi i
vårt skattesystem har infört en reduktionsregel,
så bör den naturligtvis så
långt möjligt bli effektiv. Det är den nu
i praktiskt taget alla fall. Det är bara
i några undantagsfall som regeln inte
är effektiv. I de fallen kan det bli fråga
om en sådan skattebelastning som herr
Gösta Jacobsson nyss talade om, och
det gäller sådana extrema fall då man
har en dålig avkastning på sin förmögenhet,
företrädesvis på fastighet.
Nu är emellertid både majoritet och
reservanter överens om att uppdraget
om en översyn av förmögenhetsbeskattningen
ingår i direktiven för den allmänna
skatteberedningen, och reservanternas
förslag innebär ju ingenting annat
än att riksdagen inbjudes att skriva
till Kungl. Maj :t och meddela dessa synpunkter
till den beredning, som sysslar
med dessa spörsmål. Om nu direktiven
ålägger skatteberedningen att även
se på denna del av förmögenhetsbeskattningen,
finns det enligt utskottets mening
ingen anledning att öppna en brevväxling
med allmänna skatteberedningen
via Kungl. Maj:ts kansli. Därför har
utskottet yrkat avslag på motionen.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande betänkandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
betänkandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.
Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:
Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
14, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 104;
Nej — 28.
Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Onsdagen den 11 mars 1964
Nr 11
(il
Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 5, i anledning
av framställning av fullmäktige i riksgäldskontoret
angående medgivande för
riksgäldskontoret att lämna dagslån,
m. in., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.
Om riktlinjer för lokaliseringspolitiken
Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av väckta motioner
om riktlinjer för lokaliseringspolitiken.
I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 208 i första kammaren av
herr Hjalmar Nilsson m. fl. och nr 254
i andra kammaren av herr Nilsson i
Östersund m. fl., hade föreslagits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle hemställa, att proposition med
förslag till målsättning och riktlinjer
för lokaliseringspolitiken i nära överensstämmelse
med de av kommittén för
näringslivets lokalisering framlagda
förslagen måtte föreläggas innevarande
års riksdag.
Vidare hade i tvä inom riksdagen
väckta, till bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr 377 i första
kammaren av herrar Adolfsson och Lager
samt nr 450 i andra kammaren av
herrar Nilsson i Gävle och Hermansson,
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle begära förslag inför
årets riksdag i anledning av lokaliseringsutredningens
framlagda förslag
och att därvid vederbörlig hänsyn skulle
tagas till de riktlinjer för lokaliseringspolitiken,
som utvecklas i dessa
motioner.
Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
1) att motionerna 1:208 och 11:254
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
Om riktlinjer för lokaliseringspolitiken
2) att motionerna 1:377 och 11:450
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Reservation hade avgivits av herrar
Mattsson och Hansson i önnarp, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
a) att riksdagen i anledning av motionerna
I: 208 och II: 254 samt motionerna
1:377 och 11:450 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att proposition
i anledning av de av kommittén
för näringslivets lokalisering framlagda
förslagen måtte föreläggas innevarande
års riksdag;
b) att motionerna 1:208 och 11:254
samt motionerna I: 377 och II: 450 i övrigt
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Herr MATTSSON (ep):
Herr talman! Vi skall väl inte här
ta upp någon allmän debatt om riktlinjerna
för lokaliseringspolitiken. Det är
väl känt vilken inställning centerpartiet
har till denna fråga, och anledningen
till att från vårt håll vid årets riksdag
inte har väckts någon motion i
frågan är väl också känd.
Anledningen till att jag tillsammans
med herr Hansson i Önnarp har fogat
en reservation till bankoutskottets utlåtande
i anledning av motionerna I:
208 och II: 254 är närmast den att inte
mindre än 35 medlemmar av regeringspartiet
tydligen inte litar på att det
skall komma någon proposition i denna
viktiga fråga vid innevarande års riksdag.
I reservationen har understrukits angelägenheten
av att en proposition i frågan
verkligen avlämnas. Vi tror att om
riksdagen gör ett uttalande därom, så
kan vi också lita på att en proposition
avlämnas i ärendet. Det är väl anledning
att förvänta och hoppas att denna
proposition också avlämnas senast i
början av maj månad, så att vi, innan
vi skiljs åt för sommaruppehåll, kan
62
Nr 11
Onsdagen den 11 mars 1964
Om riktlinjer för lokaliseringspolitiken
få tillfälle att taga del av propositionens
innehåll.
Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till reservationen av
undertecknad och herr Hansson i önnarp.
Herr ADOLFSSON (k):
Herr talman! Får jag kanske göra det
påpekandet att det finns en viss skillnad
mellan centerpartiets reservation,
som det nu har argumenterats för, och
innehållet i vår motion — den kommunistiska.
Gemensamt för bägge är att
ett förslag i lokaliseringsfrågan skall
föreläggas årets riksdag. Reservationen
vill alltså göra ett uttalande härom, medan
utskottet tror att förslag kommer
riksdagens påstötning förutan. Men sedan
skiljer vi oss ganska väsentligt genom
att centerpartiet i sin reservation
synes anse lokaliseringskommitténs förslag
fullt tillräckliga och i allt väsentligt
också riktiga, medan vi däremot
anfört en del egna synpunkter i vår motion
om hur lokaliseringspolitiken bör
bedrivas. Vi önskar att hänsyn skall tas
till dessa våra synpunkter, när propositionen,
som vi hoppas, i vår utarbetas.
Det är alltså fem stycken vad vi kallar
grundelement, som vi anser bör bli bestämmande
för lokaliseringspolitiken i
nuvarande skede. Jag får väl avstå från
att redovisa dessa nu och ber endast
att i det avseendet få hänvisa till vad
vi har skrivit i motionen II: 450. I likhet
med vad herr Mattsson nyss sade,
så måste också min utgångspunkt vara
att vi senare under våren får en lokaliseringsdebatt
i riksdagen. Av den anledningen
får jag begränsa kommentarerna
i övrigt och hoppas kunna återkomma
vid detta senare tillfälle.
Får jag ändå bara notera att den ensidighet
i lokaliseringspolitiken som
mycket länge kunnat iakttas har utgjort
en stor tragedi för stora befolkningsskikt
i vårt land och även lett
till stora samhälleliga svårigheter.
Landsområden som rimligtvis borde
haft utvecklingsmöjligheter har tvingats
över i törnrosasömn och kanske i
vissa fall rena döden, medan andra
områden fullkomligen storknar i en
mängd problem, som en alltför omfattande
och alltför snabb industrialisering
och kommersialisering har skapat
i dessa områden. Därvidlag kan jag i
högsta grad också tala med hänsyn tagen
till förhållandena i min egen hemort.
Vi storknar fullkomligen. Det går
så när de fria krafternas spel får spela
alldeles fritt. Härtill har också förekommit
att statliga resurser ställts till
förfogande för en sådan snedvriden
lokaliseringspolitik, vilket lett till avsevärda
skadeverkningar för stora delar
av vårt land. Som jästen efter brödet
i ugnen har man sedan slängt in vissa
marknadspolitiska åtgärder, vilka dock
tyvärr i betydande grad har koncentrerats
till att flytta arbetskraften till de
nya arbetstillfällena i koncentrationsområdena
i stället för att inriktas på
att i görligaste mån skapa arbetstillfällen,
där arbetskraften redan finns.
Innan jag avslutar detta resonemang
vill jag också tillägga att lokaliseringsutredningen
nu säger, att fram till år
1970 borde man kunna åstadkomma att
ungefär hälften av den s. k. överflödiga
arbetskraften, sammanlagt 25 000
personer, skulle beredas försörjningsmässiga
möjligheter att bo kvar inom
utvecklingsområdena. Hälften av dem
skulle kunna få stanna kvar men inte
flera. Vi i det kommunistiska partiet
ser absolut inte någon realism i eventuella
krav på att upprätta en industri
i varje by, men vi kan inte heller acceptera
en målsättning som går ut på
att hälften av den s. k. överskottsarbetskraften
i utvecklingsområdena skall
tvingas flytta till andra landsdelar, där
man redan har den motsatta svårigheten.
Hur blir det i dessa utflyttningsområden?
Hur går det med skatteunderlaget,
och hur skall man klara av
kommunikationer, kulturella anordningar
och sociala institutioner och allt
annat som bör stå till människornas
Onsdagen den 11 mars 1964
Nr 11
G3
förfogande? Hur blir det i koncentrationsområdena
som redan håller på att
spricka?
Såsom vi säger i vår motion bör det
finnas en väg mellan den nuvarande
ensidiga koncentrationen och kravet på
en industri i varje by. Vi har försökt
att ge några anvisningar om hur det
enligt vår åsikt bör gå till, och i detta
avseende skiljer vi oss alltså från centerpartiets
reservation. En av uppgifterna
bör vara att upprätta statsföretag
i utvecklingsområdena, naturligtvis
framför allt i Norrbotten men också i
andra delar av vårt land.
Ja, herr talman, jag har tillåtit mig
ge några allmänna synpunkter på problemet
för eventuellt beaktande vid avfattandet
av den proposition i frågan
som vi hoppas skall komma under våren.
Under hänvisning till detta vill jag
yrka bifall till reservationen, punkten a,
som en opinionsyttring för att saken
inte skall försummas under våren. Beträffande
utskottets hemställan i övrigt
vill jag yrka bifall till våra motioner
1:377 och 11:450, vilka är likalydande.
Herr MATTSSON (ep) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Adolfsson att vi inte har skrivit
under på att vi till alla delar är belåtna
med lokaliseringsutredningens betänkande,
men vi väntar med att ta
ställning till de olika punkterna till
dess propositionen är lagd. Jag vill
också understryka vad vi i reservationen
uttryckligen har sagt, nämligen att
man vid skrivandet av propositionen
vederbörligen beaktar vad remissinstanserna
har kommit fram till. Jag tycker
att detta borde räcka. Det viktigaste
för oss är, vilket jag vill framhålla,
att propositionen lämnas och ovillkorligen
kommer senast i mitten av maj
månad.
Herr NILSSON, HJALMAR, (s):
Herr talman! Bakgrunden till att jag
jämte åtskilligt flera av kammarens le
-
Om riktlinjer för lokaliseringspolitiken
damöter har väckt denna motion är att
det i den förteckning över väntade propositioner
som riksdagen fick i början
av året beträffande inrikesdepartementet
står att det i maj eventuellt skulle
komma en proposition. Eventuellt i maj
— det innebär alltså att man vid riksdagens
början inte visste huruvida denna
fråga skulle avancera så långt inom
regeringen att man var redo att avlämna
en proposition till riksdagen.
Man kan väl säga att det för närvarande
sker ett famlande i lokaliseringsfrågan.
Det vidtas provisoriska åtgärder
på olika områden för att i någon
mån avhjälpa de brister som är rådande
när det gäller lokaliseringspolitiken,
inte minst den industriella lokaliseringen.
Det är klart att det måste vara en
fastare hand över lokaliseringspolitiken
både centralt och regionalt. Under
sådana förhållanden ansåg vi att vi
skulle väcka denna motion för att försöka
påskynda frågans lösning, ty man
kan ändå inte låta allt detta vila i avvaktan
på att det eventuellt skall komma
en proposition.
Utskottet har när det yrkat avslag på
motionen hänvisat till att det i statsverkspropositionen
finns en redogörelse
om att en proposition eventuellt skulle
komma och har även hänvisat till ett
interpellationssvar, som inrikesministern
lämnade här i vintras. Om man läser
igenom både interpellationssvaret
och statsverkspropositionen finner man
att ingenting finns som säger att det
skall komma en proposition i denna fråga.
Det står att en proposition eventuellt
kan komma eller kanske med en
ännu mjukare skrivning.
Eftersom utskottet har gått på direkt
avslag med hänvisning till dels statsverkspropositionen,
dels interpellationssvaret,
skall jag be att få rikta den
frågan till utskottets representanter här
i första kammaren: Har utskottet erhållit
försäkringar från inrikesdepartementet
att det verkligen kommer en
proposition under innevarande vårriksdag?
-
64
Nr 11
Onsdagen den 11 mars 1964
Om riktlinjer för lokaliseringspolitiken
Herr STÅHLE (s):
Herr talman! Vi har i bankoutskottet
ägnat denna fråga mycket stort intresse,
och det är väl ganska naturligt, därför
att frågan i sig själv är mycket stor
och viktig. Den är inte bara en isolerad
norrlandsfråga, utan den omsluter
stora delar av vårt land, och det är ju
tillräckligt underlag för att frågan måste
omfattas med ett stort intresse. Utskottet
har avstyrkt yrkandet i motionerna
med hänsyn till de uppgifter som
vi fått och som klart tyder på att det
skall komma en proposition under årets
riksdag. Vi räknar med att denna proposition
skall kunna läggas fram redan
under vårriksdagen. De informationer
som lämnats i utskottet, ger oss alltså
full anledning att uttrycka oss på det
sättet att en proposition kommer att avlämnas.
Under sådana omständigheter, herr
talman, finns det ingen anledning att
ta upp någon sakdiskussion i denna stora
fråga i dag, utan jag inskränker mig
till att yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr MATTSSON (ep) kort genmäle:
Herr talman! Utskottets ärade talesman
säger att man inom utskottet har
fått uppgifter som tyder på att en proposition
skulle läggas fram under vårriksdagen
eller i varje fall under innevarande
års riksdag. Jag har dock inte
fått så säkra uppgifter att jag vågar
skriva under på det. Vissa uppgifter
måtte ha tillhandahållits bara utskottsmajoriteten
och inte minoriteten i utskottet.
Herr STEFANSON (fp):
Herr talman! Jag vill deklarera att
jag såsom ledamot av kommittén för näringslivets
lokalisering naturligtvis ser
det som ytterst angeläget att de förslag
till åtgärder som kommittén har
lagt fram också snarast möjligt kommer
under riksdagens prövning. Som
kammarens ärade ledamöter väl känner
till, är lokaliseringspolitiken en av de
större inrikespolitiska frågorna. Den
frågan har ägnats mycket stort intresse
och många anföranden i denna kammare.
I år ägnades en stor del av remissdebatten
i denna kammare just åt lokaliseringsfrågan,
och nu återkommer den
i motioner som gått genom bankoutskottet.
Jag vill understryka att jag finner
det vara angeläget att den här frågan
snarast kommer under realbehandling,
så att det blir mera klarhet i frågan
och det blir ett fast grepp om problemen
och att alla spörsmål som kommit
fram under diskussionen blir behandlade
och besvarade.
Jag är av den uppfattningen att det
inte nu har funnits möjligheter att sakbehandla
den här frågan i bankoutskottet.
Som bankoutskottets ärade talesman
också har deklarerat, finns det
mycket starka skäl att anta att propositionen
kommer redan under vårriksdagen,
och jag hoppas att så skall kunna
ske. Jag anser att det hade varit olämpligt
om bankoutskottet hade tagit upp
till reajbehandling de spörsmål och förslag
som framförs i motioner, när man
vet att just under bankoutskottets behandling
av motionerna kommitténs betänkande
har varit föremål för remissbehandling
och att regeringen efter remissbehandlingen
kommer att snabbbehandla
frågan för att sedan lägga
fram förslag.
Herr talman! Jag vill än en gång
poängtera, att jag finner det ytterst
angeläget, att den här frågan snarast
kommer under riksdagens behandling.
Naturligtvis anser jag också att så
många som möjligt av de förslag, åsikter
och synpunkter som läggs fram i
kommittébetänkandet också bör tas upp
av regeringen och återkomma i den
proposition som vi har att vänta.
Herr NÄSSTRÖM (s):
Herr talman! Som en av medmotionärerna
till herr Hjalmar Nilsson vill jag
Onsdagen den 11 mars 1964
Nr 11
er»
instämma i vad han har anfört här, men
i dagens läge skulle jag vilja tillägga följande.
Tisdagen den 3 mars i är, alltså i förra
veckan, besvarade inrikesministern
en interpellation i andra kammaren, och
han yttrade följande:
»Herr Nilsson i Gävle har frågat om
regeringen avser att redan vid denna
riksdag framlägga några förslag till åtgärder
för att bereda norrlandslänens
befolkning möjligheter att stanna kvar
i sin hembygd.
Som svar vill jag meddela, att remissbehandlingen
av det betänkande, som
kommittén för näringslivets lokalisering
avgivit, helt nyligen avslutats. Betänkandet
aktualiserar som bekant såväl
olika stödåtgärder som frågor beträffande
organisationen av planerings- och
lokaliseringspolitiken. Av de inkomna
remissyttrandena framgår att meningar
om de framlagda förslagen går starkt
isär. Det är sålunda fråga om synnerligen
komplicerade ställningstaganden.
Jag räknar trots detta med att propositionen
skall kunna framläggas till innevarande
års riksdag.»
I dag, herr talman, har jag fått bekräftelse
på att en proposition kommer
att lämnas till årets riksdag.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
i vad avsåge fråga om avlåtandc
av skrivelse till Kungl. Maj :t samt därefter
särskilt rörande utskottets hemställan
i övrigt.
Beträffande utskottets hemställan i
vad gällde fråga om avlåtande av skrivelse
till Kungl. Maj:t, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
denna hemställan, dels ock att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen, punkten a.
5 Första kammarens protokoll 1964. Nr 11
Om riktlinjer för lokaliscrinRspolitiken
Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
i denna del vara med övervägande ja
besvarad.
Herr Mattsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 i vad avser
fråga om avlåtande av skrivelse till
Kungl. Maj:t, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen, punkten a.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Mattsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:
Ja — 98;
Nej — 35.
Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
I fråga om utskottets hemställan i övrigt
gjordes propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt, vilket i
denna del vore av samma innebörd som
reservationen, samt vidare på bifall till
motionerna 1:377 och 11:450 i övrigt;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.
66
Nr 11
Onsdagen den 11 mars 1964
Om förstatligande av de privata företagen för kollektiv trafik i Storstockholm
Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 7, i anledning av
väckt motion om anordnande av statlig
verkstadsindustri i Norrbotten, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.
Om förstatligande av de privata företagen
för kollektiv trafik i Storstockholm
Föredrogs
ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta motioner
om förstatligande av de privata
företagen för kollektiv trafik i Storstockholm.
I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 580 i första kammaren av
herr Lager samt nr 703 i andra kammaren
av herrar Hagberg och Hermansson,
hade hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära
åtgärder i syfte att förstatliga de privata
kollektivtrafikföretagen i Storstockholm
för att därmed underlätta
samtrafik och enhetliga, för trafikanterna
ekonomiskt rimliga taxor.
Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 580 och II: 703 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Herr LAGER (k):
Herr talman! För snart ett år sedan
hade vi en interpellationsdebatt i samma
fråga som aktualiserats i vår motion,
nämligen frågan om att åstadkomma
samtrafik och enhetliga, för trafikanterna
ekonomiskt rimliga taxor i storstockholmsområdet.
Motionen har nu
med sedvanlig rutinmässig hänvisning
till sittande utredningar avstyrkts av
bankoutskottet. Jag tar mig i alla fall
friheten att göra några kommentarer
till denna fråga, som är av mycket stor
betydelse för Storstockholms befolkning.
I det interpellationssvar som statsrådet
och chefen för kommunikationsde
-
partementet lämnade i maj föregående
år utlovade han att en särskild tjänsteman
skulle avdelas för att försöka finna
en lösning på trafikproblemet i Storstockholm.
Denne man har nu utsetts.
Det enda vi hittills märkt av hans verksamhet
är att den segslitna frågan om
Värmdövägens sträckning blivit löst eller,
kanske rättare, kommit litet närmare
sin lösning. Jag vill inte alls förringa
betydelsen av den saken, men den är endast
en mindre detalj i hela detta omfattande
problemkomplex som gäller om
och hur huvudstaden och dess närmaste
omgivningar skall fungera.
I ett sådant område som Storstockholm
spelar nämligen de kollektiva trafikmedlen
en mycket stor roll. Bilismen
kan inte och bör inte få ersätta den
kollektiva trafiken. Både de spårbundna
trafikmedlen och busstrafiken kommer
att också i framtiden vara huvudådrorna
för persontrafiken inom området.
Nu växer storstockholmsregionen
ihop. Den inre ringen av förortskommuner
och städer smälter samman med
det område som ligger under Stockholms
kommunala styre. Många och
långa diskussioner förs redan om att
skapa en kommunal enhet av detta område,
som rymmer gott och väl en sjundedel
av landets befolkning och är huvudstad
i vårt rike. Men i trafiken är
det ett visst kaos. Tre stora företag och
ytterligare några småföretag söker var
för sig att lösa trafikproblemen. Och än
värre, de tre stora trafikföretagen drivs
efter helt olika principer.
Stockholms spårvägar lägger sociala
synpunkter på sin taxepolitik. Spårvägen
går med förlust, cirka 40 miljoner
kronor om året. Jag tror emellertid att
det är en riktig politik att med skattemedel
subventionera trafiken, så att
taxorna kan hållas nere. Genom den anordningen
får ju nämligen också juridiska
personer, skattskrivna i Stockholm,
hjälpa till med att betala för en
trafikanordning som är ofrånkomlig,
om staden skall fungera. Enskilda ban
-
Onsdagen den 11 mars 1961
Nr 11
t>7
Om förstatligande av de privata företagen för kollektiv trafik i Storstockholm
ken -— för att ta etl exempel — som
inte gärna kan åka spårvagn eller buss
får nu vara med och ge sin tribut för
att Enskilda bankens anställda skall
kunna resa till och från sin arbetsplats
för en rimlig kostnad.
Det andra stora trafikföretaget iir statens
järnvägar. Om Stockholms spårvägar
driver en taxepolitik för att förlora
pengar, så driver väl SJ en politik
för att slippa förlora pengar. SJ:s ledning
stöds i detta hänseende av statsmakternas
företrädare, så långt man
kunnat förstå av uttalanden från kanslihuset.
Där anses att den av SJ drivna
trafiken i storstockholmsområdet ekonomiskt
skall gå ihop. För alt uppnå ett
sådant resultat har beslutats om investeringsstopp
och en del inskränkningar
av resenärernas förmåner. Låt mig bara
nämna ett exempel. För några år sedan
kunde en sundbybergsbo, utrustad med
månads- eller veckokort från SJ, fritt
välja mellan SJ-bussen och tåget. Den
valfriheten finns inte längre i valfrihetens
samhälle. Investeringsstoppet skall
kvarstå, har det sagts, till dess att SJtrafiken
ekonomiskt går ihop. Det tycker
jag är en helt oriktig förutsättning.
Det tredje stora trafikföretaget i Storstockholmsregionen
är Wallenbergsföretagen
Björknäsbolaget, Södertörnsbolaget,
Mälaröarnas bussbolag och Saltsjöbadsbanan.
Dessa företag drivs inte bara
för att gå ihop, utan för att ge profit
åt ägarna på det ena eller andra sättet
eller, kanske bättre, på både det ena och
det andra sättet.
Det förefaller mig omöjligt att lösa
de storstockholmska trafikproblemen
på ett riktigt sätt, när de tre huvudintressenterna
i denna trafik har så skilda
målsättningar för sina insatser. Det
betraktelsesätt som Stockholms stad anlägger
på trafiken måste vara det enda
riktiga och vettiga. Statens järnvägars
ledande herrar kan väl också övertygas
om det vettiga i att anlägga liknande
synpunkter på problemet. I varje fall
kan de av statsmakterna tvingas att göra
det. Men med Wallenbergsföretagen är
ju detta inte möjligt. Det återstår alltså
bara följande alternativ: antingen bygger
Storstockholms kommuner gemensamt
upp ett nytt trafikföretag, subventionerar
det och konkurrerar ut SJ och
Wallenbergarna, eller också bringas SJ
till en annan taxepolitik och Wallenbergsföretagen
inlöses av de andra intressenterna,
staten, Stockholms stad
och dess närmaste grannkommuner.
Den senare utvägen förefaller att vara
den mest tilltalande, så som frågorna
nu ligger till. Det är detta som vi framhållit
i den motion som bankoutskottet
här har behandlat och yttrat sig över.
I utskottets avstyrkande utlåtande
hänvisas till det arbete som pågår för
»att uppnå en lösning som innebär en
fullgod trafikservice inom området till
lägsta samhällsekonomiska kostnad».
Utskottet anser att det inte är ändamålsenligt
att då bryta ut frågan om äganderätten
till vissa trafikföretag ur det stora
sammanhanget och behandla dessa
var för sig. Jag tycker att utskottet här
har kapitalt fel. En grundläggande förutsättning
för att Storstockholms trafikproblem
skall kunna lösas på ett riktigt
sätt är just att alla de väsentliga trafikmedlen
lägges under allmän ägo och
drivs efter socialt försvarbara principer.
Wallenbergarna anlägger inte sådana
synpunkter, och det vore kanske
orimligt att begära att privata företagare,
vilkas intresse inte i första hand är
att betjäna allmänheten utan att tjäna
pengar, skall kunna anlägga sådana synpunkter.
Jag har all aktning för den tillsatte
utrednings- och förhandlingsmannen
och hans insatser. Jag tvivlar inte på
att han kommer att göra sitt bästa för
att lösa de svåra problem som han måste
ge sig i kast med. Men jag tror att
han kommer att stöta på det problem
som jag tagit upp i motionen 580 i denna
kammare, så snart han lämnar frågan
om Värmdövägens sträckning och
ger sig in på problemen om busstrafiken
på samma Värmdöväg. Riksdagen försvårar
inte, utan underlättar och möj
-
68
Nr 11
Onsdagen den 11 mars 1964
Om förstatligande av de privata företagen för kollektiv trafik i Storstockholm
liggör den tillsatte utrednings- och förhandlingsmannens
arbete genom att bifalla
den nämnda motionen.
Jag ber alltså, lierr talman, att få yrka
bifall till motionsparet 580 i första kammaren
och 703 i andra kammaren.
Herr PALM (s):
Herr talman! Det är kanske ganska
onödigt att resonera så mycket om
denna fråga. Utskottet har ju för vana
att skriva kort och koncist. Det är vad
som också har skett i detta sammanhang.
Jag skulle inte heller ta kammarens
tid i anspråk för att gå in på denna
fråga närmare, om det inte förhöll
sig så att herr Lager vid ett par tre
tillfällen under de senaste åren tagit till
orda i samma fråga och då drivit samma
meningar.
Först bara några sakupplysningar i
sammanhanget. Så sent som den 19 december
1963 fick statssekreteraren i
kommunikationsdepartementet i uppdrag
att ta itu med samordningsuppgifter
för storstockholmstrafiken och
granska investerings-, drift- och taxepolitik
i syfte att uppnå en fullgod trafikservice.
Det eniga utskottet har ansett det väsentliga
vara att det alltså redan pågår
en översyn för närvarande.
I herr Lagers motion tas ju även upp
ägandefrågorna, men man kan ju inte
veta någonting i dag om hur de framtida
ägandeförhållandena kan ställa sig
för de bussföretag som herr Lager har
i tankarna. Det kommer att föras resonemang
mellan samordningsmannen
och berörda parter — framför allt, förmodar
jag, med berörda kommuner.
Vad som sedan kan hända kommer
i hög grad att bero på kommunernas
intresse för en lösning av denna fråga.
Alldeles nyss gavs i denna talarstol
en dagsaktuell upplysning om vad som
håller på att ske. Jag kan också ge ett
dagsaktuellt tillägg till vad som skrivits
i utskottsutlåtandet, nämligen att det
för närvarande sitter fyra experter i
kommunikationsdepartementet inkopplade
på denna fråga. Experterna företräder
bl. a. SJ, Stockholms spårvägar
och departementet. Vi tar detta som intäkt
för att statsmakterna menar allvar
med vad som uttalades i den stora trafikproposition
som bifölls av riksdagen
strax före julhelgen.
Jag skulle vidare vilja anknyta några
reflexioner till herr Lagers inlägg. Han
förefaller inte själv vara riktigt på det
klara med var man kan hamna. Om vi
går tillbaka till vad herr Lager yttrat
i denna fråga de senaste åren så finner
vi att han nu upprepat vad han yttrat
tidigare. I anslutning till ett interpellationssvar
av kommunikationsministern
den 28 maj 1963 yttrade herr Lager
bl. a., att Stockholms stad är vidsynt
och alldeles riktigt betraktar trafikmedlen
i huvudstaden som en social
angelägenhet. Herr Lager fortsatte med
att säga att däremot statens järnvägar
tycks vackla mellan den sociala synpunkten
och den affärsmässiga med
övervikt för den senare. Herr Lager
kom sedan fram till något som liknar
en slutsats: »Så långt jag begriper finns
det bara en lösning på problemet med
den interna trafiken inom Storstockholm,
nämligen att all kollektiv trafik
samlas under en hatt och att det betraktelsesätt
som Stockholms stad tilllämpar
beträffande den kommunala
spårvägs- och busstrafiken blir riktningsgivande
för detta företags verksamhet.
» Detta yttrades alltså på våren
i fjol.
Så hade vi den stora trafikdebatten
den It december, och då konstaterade
herr Lager, som i stort sett tillstyrkte
propositionens förslag, att Stockholms
stad har en väsentligt sundare syn på
dessa frågor än vad de statliga organen
och myndigheterna har. Detta är,
herr Lager, en av de frågor som samordningsmannen
skall diskutera med
kommunerna. Vi tycker att hela detta
resonemang visar hur nödvändigt det
är att man sätter sig ner och reder ut
problemen och försöker komma över
-
Onsdagen den 11 mai-s 1964
Nr 11
69
Om förstatligande av läkemedelsindustrien
den statliga ekonomiska företagsamheten
Ang. utformningen av
ens om hur man vill ha problemen lösta.
Kan det gagna det stora medborgarflertalet
och är det ett kommunalt intresse,
kan ägandefrågorna givetvis föras
in i denna diskussion, men vi tycker
från utskottshåll, att detta i första
hand är en regional fråga, som arbetsgruppen
i kommunikationsdepartementet
får syssla med.
Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder framkomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.
Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av
väckta motioner om en statlig marklånefond,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.
Om förstatligande av läkemedelsindustrien
Föredrogs
ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckta motioner
om förstatligande av läkemedelsindustrien,
m. m.
I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 430 i första kammaren av
herrar Adolfsson och Lager samt nr 519
i andra kammaren av fru Rgding m. fl.,
hade föreslagits, att riksdagen skulle besluta
giva Kungl. Maj:t i uppdrag dels
att skyndsamt utreda och inkomma med
förslag i syfte att förstatliga läkemedelsindustrien,
dels att skynsamt utreda
frågan och inkomma med förslag i syfte
att få till stånd en samhällelig kontroll
och centralisering av droghandeln, dels
ock att utreda möjligheterna att snarast
fortsätta på den inslagna vägen, att sjukvårdens
huvudmän finge ökat inflytande
över detaljistledet i fråga om läkemedlen.
Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:430 och 11:519 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Herr ADOLFSSON (k):
Herr talman! Med hänvisning till den
mycket utförliga motiveringen i våra
motioner med förslag om läkemedelsindustriens
förstatligande och annat ber
jag helt kort att få yrka bifall till motionerna
1:430 och 11:519.
Herr STÅHLE (s):
Herr talman! Jag ber att få komplimentera
herr Adolfsson med att säga
att med hänvisning till utskottets utförliga
motivering och till den stora
utredning som pågår i ämnet ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt samt vidare på bifall
till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.
Ang. utformningen av den statliga ekonomiska
företagsamheten
Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av väckta motioner
angående utformningen av den
statliga ekonomiska företagsamheten.
I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 379 i första kammaren av
70
Nr 11
Onsdagen den 11 mars 1964
Lagförslag om kommunal beredskap
herrar Lager och Adolfsson samt nr 252
i andra kammaren av herr Hermansson
m. fl., hade föreslagits, att riksdagen
skulle i skrivelse till regeringen hemställa,
att en utredning måtte tillsättas
med uppgift dels att förbereda förslag
till en utveckling av den ekonomiska
statliga verksamheten i syfte att trygga
full sysselsättning, ett rationellt utnyttjande
av landets resurser i fråga om råvaror,
arbetskraft och kapital, en bättre
lokalisering av näringslivet och en snabbare
och planerad utvecklingstakt, dels
att utforma konkreta förslag till samordning
av den statliga ekonomiska företagsamheten
i enlighet med vad i motionerna
anförts.
Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet hemställt, att motionerna I:
379 och II: 252 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Herr LAGER (k):
Herr talman! I detta lilla paket med
avslagsyrkanden, som bankoutskottet
presenterar riksdagen vid dagens sammanträde,
finns också ett yrkande om
avslag på ett motionspar som rör den
statliga ekonomiska företagsamheten i
syfte att trygga full sysselsättning och
ett rationellt utnyttjande av landets resurser
av olika slag.
Jag skall inte komma med någon
längre argumentering utöver vad jag nu
anfört, utan ber kort och gott att få
yrka bifall till detta motionspar.
Herr STÅHLE (s):
Herr talman! Då en del av de spörsmål
som berörts i motionerna med största
sannolikhet kommer att behandlas i
anslutning till den stora lokaliseringsfrågan
och med hänvisning i övrigt till
vad bankoutskottet skrivit, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hem
-
ställan samt vidare på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.
Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 10, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om krigshjälp, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.
Lagförslag om kommunal beredskap
Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 11, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om kommunal beredskap m. in.
Genom en den 19 december 1963 dagtecknad
proposition, nr 4 år 1964, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet, hade
Kungl. Maj :t
dels föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till lag
om kommunal beredskap,
dels, jämlikt § 87 regeringsformen,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till
1. lag om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad
i krig m. m. och
2. lag om ändring i civilförsvarslagen
den 22 april 1960 (nr 74).
Det i propositionen framlagda lagförslaget
om kommunal beredskap avsåg
att reglera de uppgifter inom totalförsvaret,
som skulle fullgöras av kommunerna
och som icke voro specialreglerade
i särskild lagstiftning. Uppgifterna
hänförde sig främst till sådana verksamhetsområden,
vilka vid avgränsningen
åren 1959 och 1960 av civilförsvarets
uppgifter överfördes från detta
till de ordinarie samhällsorganen. Omhändertagande
i olika hänseenden av
utrymd eller krigsdrabbad befolkning
efter det inkvarteringen genomförts av
Onsdagen den 11 mars 1964
Nr 11
71
civilförsvaret reglerades härvid som eu
kommunal beredskapsuppgift. Tidpunkten
för ansvarsövergången från civilförsvaret
till inkvarteringskommunen skulle
bestämmas närmare. Såsom en kommunal
uppgift hade upptagits att registrera
befolkning, som tvingats lämna
sin bostad.
Vidare hade föreslagits skyldighet för
kommun att lämna annan kommun bistånd
under civilförsvarsberedskap,
dels i form av förberett bistånd av utrymningskommun
åt inkvarteringskommun,
dels såsom improviserat bistånd
melian närbelägna kommuner i situationer
med akuta svårigheter.
Skyldighet hade föreslagits åvila
kommunerna att redan i fredstid planlägga
och på annat sätt förbereda verksamheten
i krig eller vid krigsfara,
bland annat att förbereda reparation av
kommunaltekniska anläggningar efter
krigsskador. Planläggningsskyldigheten
skulle gälla generellt och för alla kommunala
verksamhetsområden av betydelse
för totalförsvaret. Efter länsstyrelsens
förordnande skulle planerna redovisas.
Särskilda regler hade föreslagits för
den kommunala organisationen i krig
eller vid krigsfara, vilka skulle giva
kommunstyrelsen möjligheter att omfördela
kommunens personella och materiella
resurser och att giva direktiv
för inriktningen av fackorganens verksamhet.
I fråga om kostnaderna hade föreslagits,
att kommun skulle vara berättigad
till statsbidrag med minst två tredjedelar
av kostnaden för särskild anordning,
som kommunen efter länsstyrelsens
beslut ålagts vidtaga för att bland
annat trygga de inkvarterades vattenförsörjning.
Statsbidrag med skäligt belopp
hade vidare föreslagits skola utgå
för planläggningskostnaderna, om planerna
godkänts av länsstyrelsen och
kostnaderna voro att anse som betungande.
Kostnader i verkställighetsskedet
LagförslaK om kommunal beredskap
för omhändertagande av inkvarterad
befolkning liksom kostnader för lämnat
bistånd åt annan kommun hade föreslagits
skola helt ersättas av staten.
Förslaget till lag om kommunal beredskap
var i nedan angivna delar så
lydande:
6 § andra och tredje styckena
Kommun, som ombesörjer distribution
av gas, värme, vatten eller elektricitet
eller ombesörjer renhållning eller
ansvarar för samfärdsleder, kommunikationer
eller avlopp eller som utövar
annan därmed jämförlig verksamhet,
skall även vidtaga förberedelser för att
verksamheten i erforderlig omfattning
skall kunna återupptagas efter krigsskador.
Efter länsstyrelsens förordnande är
kommun skyldig att vidtaga med hänsyn
till planlagd inkvartering i kommunen
erforderliga särskilda anordningar
eller förberedelser för vattenförsörjningen
och den allmänna hälsovården.
15 §
För kostnad som kommun fått vidkännas
för åtgärd enligt 6 § tredje stycket
äger kommunen erhålla statsbidrag
med två tredjedelar eller den större del
av kostnadens belopp som Konungen
medgiver, allt i den mån kostnaden
kan anses skälig.
Innan medel finnas tillgängliga för
beräknat statsbidrag, må skyldighet för
kommun att vidtaga åtgärd enligt 6 §
tredje stycket ej göras gällande mot
kommunen.
16 §
Har kommun jämlikt 7 § upprättat
särskild plan, som godkänts av länsstyrelsen,
och äro planläggningskostnaderna
att anse som betungande för
kommunen, utgår ersättning av statsmedel
med skäligt belopp.
I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen
72
Nr 11
Onsdagen den 11 mars 1964
Lagförslag om kommunal beredskap
1) de likalydande motionerna nr 216
i första kammaren av herr Enarsson och
nr 270 i andra kammaren av herr Magnusson
i Tumhult m. fl., samt
2) de likalydande motionerna nr 648
i första kammaren av herr Gustafsson,
Nils-Eric, m. fl. och nr 787 i andra
kammaren av herr Johansson i Dockered
m. fl.
I motionerna 1:216 och 11:270 hade
yrkats, att riksdagen skulle antaga det
vid proposition nr 4 fogade förslaget
till lag om kommunal beredskap med
följande ändringar:
15 §
För kostnad som kommun fått vidkännas
för åtgärd enligt 6 § tredje stycket
äger kommunen erhålla statsbidrag
med 90 procent eller den större del av
kostnadens belopp som Konungen medgiver,
allt i den mån kostnaden kan anses
skälig.
Innan medel — —- —- mot kommunen.
16 §
Har kommun jämlikt 7 § upprättat
särskild plan, som godkänts av länsstyrelsen,
äger kommunen erhålla statsbidrag
med 90 procent eller den större
del av kostnadens belopp som kan anses
skälig.
I motionerna I: 648 och II: 787 hade
hemställts, att riksdagen vid sin behandling
av proposition nr 4, förslag
till lag om kommunal beredskap, måtte
besluta, att statsbidrag skulle utgå
med 90 procent eller större del av kostnad,
som kommun fått vidkännas för
särskild anordning, som erfordrades för
i 6 § andra stycket angivet ändamål,
samt för åtgärd enligt 6 § tredje stycket,
allt i den mån kostnaden kunde anses
skälig.
Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
A. att riksdagen, med avslag å följande
motioner, i vad de gällde 15 § för
-
slaget till lag om kommunal beredskap,
nämligen
1) motionerna I: 216 och II: 270 samt
2) motionerna 1:648 och 11:787,
måtte bifalla förevarande proposition,
nr 4, i motsvarande del;
B. att riksdagen, med avslag å motionerna
I: 216 och II: 270, i vad de gällde
16 § förslaget till lag om kommunal beredskap,
måtte bifalla propositionen i
motsvarande del;
C. att riksdagen, i anledning av motionerna
1:648 och 11:787, i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa om förslag
till sådana författningsändringar,
som erfordrades för överförande av
regleringen beträffande kommunernas
uPPgifter i fråga om reservanordningar
för kommunalteknisk verksamhet från
civilförsvarslagen till lagen om kommunal
beredskap;
D. att motionerna 1:648 och 11:787,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i utlåtandet
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;
E. att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit vissa ändringar böra
företagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om kommunal
beredskap — måtte för sin del
antaga nämnda förslag, utom i vad det
avsåge de delar, som behandlats i utskottets
hemställan under A och B, med
de ändringar, att 1 och 6 §§ erhölle i
utlåtandet angiven lydelse;
F. att riksdagen måtte bifalla propositionen
i vad den avsåge förslag till
lag om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad
i krig m. in. och förslag till
lag om ändring i civilförsvarslagen.
De av utskottet föreslagna ändringarna
i 1 och 6 §§ förslaget till lag om
kommunal beredskap inneburo
ett tillägg till 1 § om att kommun på
grund av vad i samma lag stadgades ej
vore skyldig att till inkvarterad befolk
-
Onsdagen den 11 mars 1964
Nr 11
73
ning från annan kommun utgiva fredsmässig
social kontantförmån, samt
ett tillägg till 6 § första stycket om
att kommun skulle vidtaga förberedelser
för att kunna upprätthålla eller utöva
även sådan för totalförsvaret viktig
kommunal verksamhet, som bedreves
utan att det ålåge kommunen enligt
särskild lag eller författning.
Reservationer hade avgivits
1., vid utskottets hemställan under A,
av fru Hamrin-Thorell, herrar Eric
Carlsson, Edström, Hiibinette, Anderson
i Sundsvall och Rimmerfors, fru
Gunne samt herr Wahrendorff, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under A
hemställa, att riksdagen, med bifall till
följande motioner, i vad de gällde 15 §
förslaget till lag om kommunal beredskap,
nämligen
1) motionerna 1:216 och 11:270
ävensom
2) motionerna I: 648 och II: 787,
samt med avslag å förevarande proposition,
nr 4, i motsvarande del, måtte
för sin del antaga nämnda paragraf i
den lydelse, som angivits i reservationen;
11.
, vid utskottets hemställan under B,
av fru Hamrin-Thorell, herrar Eric
Carlsson, Edström, Hubinette, Anderson
i Sundsvall och Rimmerfors, fru Gunne
samt herr Wahrendorff, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
B hemställa, att riksdagen, med bifall
till motionerna 1:216 och 11:270,
i vad de gällde 16 § förslaget till lag
om kommunal beredskap, samt med avslag
å propositionen i motsvarande del,
måtte för sin del antaga nämnda paragraf
i följande lydelse:
Har kommun jämlikt 7 § upprättat
särskild plan, som godkänts av länsstyrelsen,
äger kommunen erhålla statsbidrag
med 90 procent eller den större
Lagförslag om kommunal beredskap
del av planläggningskostnadens belopp
som Konungen medgiver, allt i den män
kostnaden kan anses skälig;
III., vid utskottets hemställan under
C, av herr Axel Svensson, fru Carlqvist,
herrar Lars Larsson och Dahlberg, fröken
Sandell, herrar Johansson i Södertälje
och Fredriksson samt fru Eriksson
i Ängelholm, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del samt utskottets hemställan
under C bort utgå.
Herr CARLSSON, ERIC, (ep):
Herr talman! Andra lagutskottets utlåtande
nr 11 baserar sig på proposition
nr 4 och i anslutning därtill väckta
motioner. Det gäller här frågan om
kommunal beredskap — en beredskap
som kan medföra omfattande förpliktelser
för kommunerna. Detta blir särskilt
fallet vid krig eller krigsfara, men
även under fredstid blir förberedelseocli
beredskapsåtgärderna betydande.
I detta förslag gäller det bl. a. frågan
om planeringen för omhändertagande
i en kommun under civilförsvarsberedskap
av befolkning från annan
kommun som till följd av krigsskada
eller utrymning eller sådana förhållanden
inkvarterats inom kommunen.
Det har därvid fastslagits att det
är en kommunal beredskapsuppgift att
göra en sådan planering. Vidare framlägges
förslag om att det skall vara en
kommunal uppgift att registrera den
befolkning, som på detta sätt tvingas
lämna den kommun där den är bosatt.
Dessutom föreslås skyldighet för utrymningskommunen
att bistå inkvarteringskommunen
på olika sätt under civilförsvarsberedskap.
Bakom detta förslag ligger stora och
omfattande problem, som måste lösas
om vi skulle råka i den situationen att
syftet med den planering, som skall
ske, skulle bli verklighet. Det innebär
inte bara stora problem för kommunerna,
utan även bekymmer och problem
för de enskilda människorna, d. v. s.
för de människor som skall evakueras
74
Nr 11
Onsdagen den 11 mars 1964
Lagförslag om kommunal beredskap
från sina hem och från sin bostadsort.
Jag tror också att det innebär stora
problem för de människor, som i sin
hemort skall ta emot den evakuerade
befolkningen. Vi brukar här i riksdagen
ibland diskutera frågan om människornas
rättsskydd, och vi är ganska
känsliga på den punkten, ty detta skydd
tillhör ju våra uråldriga rättigheter.
Men man kan inte värja sig för tanken
att det här inte bara blir fråga om ett
rättsskydd för dem som skall evakueras
och få inkvartering på annat håll än
i bostadsorten utan också om ett rättsskydd
för dem som skall upplåta sina
fastigheter och som skall ta emot de
evakuerade människorna. Jag har, herr
talman, under behandlingen av detta
ärende frågat mig, om rättsskyddet för
dem som skall ta emot den evakuerade
befolkningen är tillräckligt beaktat i
detta sammanhang.
•lag skall inte fördjupa mig i den
problematiken utan vill bara framhålla
att vi hoppas att den planering, som
här skall göras, aldrig skall behöva tilllämpas
i praktiken utan att vi även i
framtiden skall få leva i en fredlig
värld. Behandlingen av denna fråga
inom utskottet har gett oss en inblick
i vilka oerhörda problem som följer
i krigets spår inte minst för civilbefolkningen.
Det har inte rått delade meningar
i större utsträckning i utskottet om att
dessa åtgärder måste genomföras och
att vi behöver en planering. Däremot
har det uppstått delade meningar om
kostnadens fördelning dels för denna
planeringsverksamhet och dels även för
de speciella åtgärder som vissa kommuner
måste vidtaga. Dessa frågor angående
planering och erforderliga åtgärder
har utretts av kommunalrättskommittén.
Den har lagt fram förslag
som vi reservanter har kunnat ge vår
anslutning till. Vi har gjort det därför
att Kungl. Maj :t i sin proposition tyvärr
inte har följt kommunalrättskommitténs
förslag.
Vi reservanter har den uppfattning -
en, och jag skulle tro att i realiteten
även utskottsmajoriteten har samma
uppfattning att utgifterna för totalförsvaret,
till vilka både civilförsvaret och
liknande utgifter får räknas, rent principiellt
sett bör åvila staten. Det är en
statens angelägenhet och en statens
uppgift att svara för försvarskostnaderna.
Det kan från dessa utgångspunkter
ifrågasättas om staten i denna fråga
har tagit på sig en tillräcklig andel av
civilförsvarsutgifterna och om kommunerna
över huvud taget skall åläggas
kostnadsförpliktelser för den civila beredskapen.
Skall kommunerna åläggas
att bestrida viss del av dessa kostnader
bör denna del vara starkt begränsad
och bestämmelserna utformas på ett sådant
sätt, att ingen ojämn eller oskälig
fördelning av kostnaderna uppkommer
kommunerna emellan.
Som ett skäl för att kommunerna
skall påtaga sig vissa kostnader för civila
beredskapsåtgärder har det åberopats,
att kommunens invånare har ett
eget intresse av att dessa åtgärder vidtages.
Ett sådant skäl ger dock ingen
vägledning för hur stor den kommunala
kostnadsandelen bör vara, och
framför allt saknar den relevans i de
fall en kommun vidtager beredskapsåtgärder
till förmån för andra än sina
egna medlemmar. Det förslag rörande
kostnadsfördelningen som framlagts i
propositionen kan enligt vår mening
inte anses stå i god överensstämmelse
med de principer jag har nämnt här.
Enligt den föreslagna lagen kommer
många kommuner att få vidtaga betydande
beredskapsåtgärder, som gäller
andra än kommunens egna medlemmar.
Främst gäller detta inkvarteringskommuner,
som åläggs att vidtaga inkvarteringsåtgärder
för att i krig eller under
krigsfara ta emot befolkning från
andra kommuner. Dessa inkvarteringskommuner
är ofta kommuner med svag
skattekraft och med svag ekonomi, ty
det är ju de stora tätorterna som skall
utrymmas och befolkningen flyttas över
till dessa glesbygdskommuner. Vi har
Onsdagen den 11 mars 1904
Nr 11
75
då sagt oss, att det inte kan vara riktigt
att inkvarteringskommunerna skall
bära kostnaderna för sådana inkvarteringsåtgärder
som inte ligger i deras
eget intresse.
Det är mot denna bakgrund som vi,
herr talman, antecknat reservationer
till detta utskottsutlåtande under punkt
A, nämligen reservation nr I, där vi
menar att kommunerna bör erhålla
statsbidrag med 90 procent eller den
större del av kostnadens belopp, som
Konungen medgiver.
Jag vill erinra om att denna reservation
gäller under sådana förhållanden
att vederbörande länsstyrelse har
förordnat att kommunerna skall vidtaga
särskilda anordningar för vattenförsörjning
och hälsovård. Då länsstyrelserna
har givit ett sådant åläggande menar
vi att det inte kan vara rätt att
kommunerna inte får full kostnadstäckning
härför. I varje fall menar vi att
kommunerna bör garanteras minst 90
procent i statsbidrag.
Reservationen under punkten B gäller
frågan om kostnader för upprättande
av planer för beredskapsutgifterna,
omfattningen och betydelsen av dessa.
Vi anser för vårt vidkommande, att det
måste vara rimligt att staten principiellt
sett betalar hela kostnaden, men
att kommunerna under alla förhållanden
garanteras 90 procent av kostnaden
för planläggningen.
Mot den bakgrunden, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till dessa båda
reservationer, nr I och II, båda av fru
Hamrin-Thorell m. fl. I övrigt, herr talman,
skall jag be att få yrka bifall till
utskottets förslag.
I detta anförande instämde herr Svanström
(ep).
Herr EDSTRÖM (fp):
Herr talman! Jag kan till alla delar
instämma med herr Eric Carlsson, men
jag vill därutöver särskilt understryka
vissa punkter.
Lagförslag om kommunal beredskap
Först skulle jag vilja beröra det förhållandet,
att civilförsvarskostnader enligt
den uppdelning mellan stat och
kommun av samhällsutgifterna, som vi
för närvarande har, alltid räknas till
klart statliga kostnader. Därför bör ur
principiell synpunkt utgifterna för totalförsvaret
enligt denna proposition
helt bäras av staten. Endast i den mån
som kommunerna kan ha någon fördel
eller något intresse av de åtgärder, som
företages med anledning av den här berörda
kommunala beredskapen, bör det
vara berättigat att kommunerna i någon
mån bidrager till utgifterna.
Propositionen innebär enligt min mening
ett försök att övervältra kostnader
från stat till kommuner, en övervältring
som principiellt ej är berättigad.
Detta gäller även i fråga om de förberedande
planerna. Det gäller ju här
en befolkning som inte tillhör kommunen
själv utan som kommer dit som
evakuerad eller som flyktingar, och
då kan man inte förstå att kommunen
skall behöva få så stora kostnader för
sådana icke till kommunen själv hörande
människor. Detta måste vara mera en
statens angelägenhet.
Med anledning av vad jag här anfört
vill jag i likhet med herr Eric Carlsson
yrka bifall till reservationerna I och II,
båda av fru Hamrin-Thorell in. fl.
När det gäller det tredje avsnittet i
denna fråga måste jag påpeka att lotten
har fallit olika —- den föll ogynnsamt
för oppositionen då det gällde
första och andra punkterna, däremot
gynnsamt då det gällde den tredje
punkten. Därför är slutet av utskottets
skrivning oppositionens skrivning, och
här vill jag alltså yrka bifall till utskottets
förslag.
Kommunalrättskommitténs förslag
till kostnadsfördelning mellan stat och
kommun är som jag ser saken, då det
gäller de här berörda kostnadsfrågorna,
det riktigaste. Kommittén föreslog att
kommunernas skyldigheter i fråga om
reservanordningar för gas, vatten och
elektricitet skulle överföras från ci
-
76
Nr 11
Onsdagen den 11 mars 1964
Lagförslag om kommunal beredskap
vilförsvarslagen till lagstiftningen om
kommunal beredskap, varigenom mer
automatiskt skulle följa att statsbidraget
skulle kunna utgå med annan procent,
här lägst 90 procent av kostnaderna
i stället för lägst de två tredjedelar
av kostnaderna som utgör civilförsvarslagens
kostnadsfördelningsprincip.
Utskottet föreslår alltså, att riksdagen
skall i skrivelse till Kungl. Maj:t framlägga
förslag om överförande av regleringen
av kommunernas uppgifter för
dessa reservanordningar för kommunalteknisk
verksamhet från civilförsvarslagen
till lagen om kommunal beredskap.
Det är den saken jag yrkar bifall
till och icke den reservation på denna
tredje punkt, som här föreligger.
Jag yrkar alltså bifall till reservationerna
I och II samt i övrigt till utskottets
hemställan.
Herr HOBINETTE (h):
Herr talman! Jag kan till fullo instämma
i vad herrar Eric Carlsson och
Edström framfört. Har de inte redan
sagt det, kan jag kanske tillägga, att jag
tycker att det en kommun inte får vara
med och bestämma om, det skall kommunen
heller inte betala. Dessa uppgifter
får betraktas som eu rent statlig
angelägenhet, vilket herr Edström framhöll,
och om staten bestämmer, skall
kommunerna inte svara för kostnaden.
Vissa uppgifter inom civilförsvaret
förmedlas och ombesörjes dock av kommunerna,
och det är därför vi gått med
på att man skulle kunna tänka sig en
tioprocentig medverkan. Departementschefen
har i alla fall uttalat, att principen
skall vara att staten svarar för
hela kostnaden.
Med detta, herr talman, kan jag till
fullo instämma i de yrkanden som övriga
reservanter gjort, nämligen bifall
till reservationerna under A och B, men
under C bifall till utskottets hemställan.
Herr ANDERSON, CARL ALBERT,
(s):
Herr talman! Det finns ett gammalt
svenskt ordspråk som säger: En olycka
kommer sällan ensam. Jag betraktade
det som en olycka när man på sin tid
beslöt, att kostnaderna för civilförsvaret
skulle med två tredjedelar gäldas av
staten och en tredjedel av kommunerna.
En riksdag fattar naturligtvis aldrig
något oklokt beslut — i varje fall skall
inte jag säga det. Däremot betraktas
ofta ett beslut som prejudicerande, även
om det tillhör sådana områden där det
inte borde vara det.
I kommunalrättskommittén diskuterade
vi ingående detta spörsmål, och vi
företrädde samtliga den uppfattningen,
att i princip borde staten gälda kostnaden
för totalförsvaret, ej blott för det
militära försvaret. Men det fanns de
som åberopade den tidigare antagna civilförsvarslagen
och ansåg det mer eller
mindre utsiktslöst att komma fram med
ett annat förslag nu. Jag beklagar att de
fått rätt.
När vi stannade för linjen, att staten
skulle betala 90 procent av kostnaderna,
var det egentligen en kompromiss. Somliga
hävdade att man principiellt borde
gå på 100 procent, medan andra menade
att någon del av kostnadsansvaret
borde läggas på kommunerna. Till slut
stannade man vid en överenskommelse
om 90 procent, och på den punkten var
man enig.
Det är mycket svårt att gå ifrån en
sådan tankegång. De i och för sig behövliga
åtgärder, som här görs till föremål
för lagstiftning, kommer såvitt
man nu kan bedöma att i långt högre
grad belasta landsbygdskommunerna
än städerna. I varje fall kommer de att
belasta inkvarteringsorterna, och det
förvånar mig, att detta i så ringa grad
har beaktats av dem som företräder dessas
intressen. Jag tyckte för min del,
när vi behandlade frågan i kommunalrättskommittén,
att det var en rättfärdighetsåtgärd
att man här om möjligt
såg till, att dessa kommuner inte blev
Onsdagen den 11 mars 1 VMM
Nr II
77
hårt belastade. Vi tyckte att det räckte
med 10 procent av kostnaderna.
Nu säger utskottet: »Vad först gäller
kostnader för särskild anordning enligt
ti § tredje stycket, vilka regleras i 15 §,
liar departementschefen uttalat, att full
ersättning i regel bör utgå men att
kommun själv bör bära eu del av kostnaderna
i den mån anordningen är till
nytta även för kommunen. Häri instämmer
utskottet. Den maximering av
kommunandelen till en tredjedel som
föreslagits i propositionen finner utskottet
väl avvägd.»
På vilka grunder är den väl avvägd?
År det någonting som säger att det är
rättvist att en kommun skall bära en
tredjedel av kostnaderna, vilket innebär
att man värderar nyttan för kommunen
till en tredjedel av kostnaderna?
Var finns det något belägg för detta?
Det finns inte någon medelproportional
angiven. Detta är ingenting annat
än teori, eftersom man — som väl
är, för resten — ännu inte har någon
möjlighet att bedöma sakfrågan. Vad är
det som säger att kommunen skall bära
en tredjedel, och hur kan man säga att
det är väl avvägt? Man kunde ha tagit
vilken annan siffra som helst. Detta
är ett antagande och ingenting annat.
Det finns inget som helst belägg för att
siffran är riktig. Utskottet kunde ha tagit
precis vilken siffra det velat och
med samma sakkunskap sagt att den
varit väl avvägd.
När det nu inte finns någon avvägning
gjord, utan endast ett antagande,
att man kan lägga över en tredjedel på
kommunen och låta staten betala två
tredjedelar —• varför säger man då inte
detta och nöjer sig med att säga det?
Det är möjligt att det är väl avvägt, men
jag kan inte finna ett enda belägg för
att så är förhållandet. Man bör utgå
från att kostnaderna för totalförsvaret
skall betalas av staten men att en kommun
skall betala en del av kostnaden,
om det kan påvisas att en anläggning är
till nytta för kommunen, men jag tycker
inte man bör hugga en siffra i luf
-
LagförsluK om kommunal beredskap
ten. Jag förstår mycket väl att man
bygger på det tidigare prejudikatet, enligt
vilket kommunen betalar en tredjedel
och staten två tredjedelar och att
man tycker att det är en riktig avvägning,
men jag kan inte finna att det är
riktigt.
Jag har velat anföra dessa synpunkter,
som kom fram i kominunalrättskommittén.
Jag anser att det gäller inte
bara att få eu rättvis avvägning, utan
också att se till att belastningen på
landsbygdskommunerna inte blir oskäligt
hög. Det blir den enligt detta förslag.
Häri instämde herr Gustafsson, NilsEric,
(ep).
Herr LARSSON, LARS, (s):
Herr talman! Förslaget till lag om
kommunal beredskap innebär i huvudsak
en lagreglering av de uppgifter som
i och med att civilförsvarslagen trädde
i kraft undantogs från civilförsvaret
och överfördes till de ordinarie
samhällsorgan där uppgifterna även
under normala förhållanden hör hemma.
Vidare regleras närmare i den föreslagna
lagen när vissa uppgifter som
åvilar civilförsvaret under krig eller
krigsförliållanden skall överföras till
och åvila kommun.
I detta sammanhang kommer inkvarteringskommunernas
roll med särskild
styrka in i bilden. Detta framgår kanske
bäst om jag nämner, att enligt upprättade
planer utrymning kan komma
att omfatta totalt 3,2 miljoner människor,
vilket innebär att den berör huvuddelen
av den civila befolkningen.
Alldeles bortsett från den rent mänskliga
aspekten i en sådan olycklig situation,
så innebär en utrymningsaktion
även i begränsad omfattning ekonomiska
påfrestningar för de mottagande
kommunerna. Det nu aktuella lagförslaget
bör därför till sina ekonomiska
konsekvenser bedömas även mot bakgrund
av förslaget till lag om krigshjälp,
vilket kammaren alldeles nyss
78
Nr 11
Onsdagen den 11 mars 1964
Lagförslag om kommunal beredskap
godkände. Det är att hoppas att de här
lagarna inte skall behöva tillämpas i
hela sin vidd, men om det vet vi ingenting,
och därför måste förberedelserna
göras så noggranna som det över huvud
taget är möjligt.
Andra lagutskottet har i huvudsak
kunnat ansluta sig till propositionens
förslag med undantag av ett par smärre
tillägg i förtydligande syfte i 1 och
6 §§.
Meningsskiljaktigheterna inom utskottet
berör i huvudsak frågan om
fördelningen av kostnaderna för de åtgärder
som kommunerna i enlighet med
förslaget har att vidta redan under
fred — det har med all tydlighet framgått
av de inlägg som redan har gjorts
i den här debatten. Det gäller dels planläggningsarbetet
och dels de särskilda
anordningar eller förberedelser för vattenförsörjningen
och den allmänna hälsovården
som kan behöva vidtas i inkvarteringskommunerna
och som regleras
i lagförslagets 6 §, tredje stycket.
Utskottet har ingen annan uppfattning
än den, att åtgärder som är att
hänföra till kostnader inom totalförsvarets
ram bör bestridas av staten — jag
tror vi är fullständigt överens på den
punkten — men vad det nu är fråga
om är kommunala insatser i beredskapssyfte
inom vattenförsörjningens
och den allmänna hälsovårdens område,
där åtgärderna även under fredstid
kan vara till nytta för den egna
kommunens befolkning. Det har under
sådana förhållanden ansetts skäligt att
kommunen bidrar med en viss del av
kostnaden.
Kommunalrättskommittén har sagt
att kommunen bör betala 10 procent
av kostnaderna. Herr Eric Carlsson refererade
till detta och sade, att reservanterna
hade anslutit sig till kommunalrättskommitténs
uppfattning. Det har
reservanterna i själva verket inte gjort,
eftersom de har maximerat kommunandelen
till 10 procent, under det att
den alltid skulle vara 10 procent enligt
kommunalrättskommitténs förslag, vil
-
ket var en kompromiss, såsom herr Carl
Albert Anderson framhöll.
Det är alltså så, att departementschefens
förslag innebär att den kommunala
andelen skall begränsas till högst en
tredjedel. Nu skall emellertid huvudregeln
vara den att full ersättning av
statsmedel bör utgå. Det är ett uttalande
av departementschefen som utskottet
har understrukit.
Denna huvudregel överensstämmer
också med den principiella uppfattningen
inom utskottet, att försvarsförberedelser
är en gemensam angelägenhet
för hela folket och att kostnaderna bör
bestridas med statsmedel. Endast i de fall
då anordningarna är till nytta även för
kommunen bör en fördelning av kostnaderna
ske.
Till detta säger nu någon av reservanternas
talesmän, att de genom sitt
förslag vill motverka att en ojämn eller
oskälig fördelning av kostnaderna mellan
kommunerna uppstår. Också jag
tycker att det är riktigt att man skall
ha en lagstiftning i detta avseende, som
medverkar till att kostnaderna såvitt det
är möjligt fördelas rättvist mellan stat
och kommun i de fall då kommunerna
har egen nytta av anläggningarna. Om
man då begränsar den kostnadsram,
som man har att röra sig inom vid förhandlingar
om statsbidrag, till 10 procent,
så är man ju bunden vid denna
snäva ram, vilket enligt min uppfattning
inte garanterar en jämn och skälig
fördelning kommunerna emellan. Det
kan ju leda till att en kommun, som faktiskt
har större nytta av anläggningar
som byggs, än en annan kommun, får
en större andel av kostnaden betald av
staten än den andra kommunen får.
Därför finns med den spännvidd på en
tredjedel, som det är fråga om i propositionen,
större möjligheter att komma
om inte till det rätta, så i varje fall närmare
en riktig avvägning av kostnaderna.
Vad sedan angår planläggningskostnaderna
föreslår utskottet även där bifall
till propositionen. Det innebär att
Onsdagen den 11 mars 1904
Nr 11
79
statsbidrag skall kunna utgå till kostnaden
för planläggningsarbetet, förutsatt
att länsstyrelsen fordrat att plan
skall upprättas och att kostnaden anses
betungande för kommunen. Nu finns,
anser jag, ingen anledning att skriva in
en detaljreglering därvidlag som reservanterna
föreslår. Dels är kostnaderna
inte av en sådan storleksordning, och
dels — vilket är det viktigaste — är de
heller inte lätt urskiljbara och bör därför
inte göras till föremål för särskilda
regler utöver propositionens förslag.
Allra sist, herr talman, vill jag säga
som också herr Edström påpekade —
att genom lottdragningen i utskottet har
utskottets borgerliga hälft kunnat skriva
in det stycke i utskottets utlåtande
som utmynnar i förslag om att hos
Kungl. Maj:t hemställa att de förpliktelser,
som nu åvilar kommunerna beträffande
reservanordningar för vatten-,
gas- och elektricitetsförsörjning,
skall överföras från civilförsvarslagen
till lagen om kommunal beredskap. Då
de uppgifter det nu gäller är av sådan
natur att de tryggar kommunalteknisk
beredskap, i en verksamhet som kommunerna
bedriver redan i fred, finns
det enligt departementschefens uppfattning
inte skäl att företa den ifrågasatta
lagändringen. Dessutom gör den
inställning som utskottet intagit i övrigt
att vi, som i det här avseendet representerar
reservanterna, inte funnit anledning
att av ekonomiska skäl tillstyrka
förslaget.
Av det nu sagda, herr talman, framgår
att jag yrkar bifall till utskottets
hemställan utom i vad det gäller reservation
III, där jag yrkar bifall till
reservationen.
Herr SVENSSON, AXEL, (s):
Herr talman! Jag hade inte tänkt lägga
mig i den här debatten, men när min
gamle vän Carl Albert Anderson höll
sitt anförande kände jag mig föranlåten
att säga några ord.
Det är inte första gången som vi träffar
på det förhållandet, att folk som har
Lagförslag om kommunal beredskap
suttit i en utredning håller på sin uppfattning
där. Det ligger alltså eu fara
i att man som utredningsman biter sig
fast vid det som utredningen bar kommit
fram till.
Såsom herr Lars Larsson säger innebär
kommitténs förslag en fastlåsning
vid 90 procent, medan propositionens
formulering innebär att regeln, som det
har sagts här, skall vara 100 procent.
Det är från utgångsläget 100 procent,
som man skall värdera de åtgärder som
har vidtagits av kommuner och som de
blivit ålagda att vidtaga på grund av
att de skall ta emot evakuerade människor.
Får kommunen nytta av anläggningen,
skall ersättningen från staten
varieras från utgångsläget 100 procent;
dock får man icke underskrida
två tredjedelar. Det måste således vara
landsortskommunerna, som herr Carl
Albert Anderson ömmar för i dag.
Om ni har läst propositionen så har
ni funnit hur välskriven den är. Det går
som en röd tråd genom hela propositionen,
att vi på bästa sätt skall skydda
människorna om kriget skulle komma
över oss. Man har planlagt vart de
skall resa som skall evakueras. Man har
ålagt dem som bor i kommunen att se
till att de får tak över huvudet i den
mån fastigheterna står hela. Det skall
betalas hyror för de lägenheter eller
rum, där man bor. Kommunerna skall
över huvud taget hjälpa alla dessa evakuerade.
Jag hoppas innerligt att denna förnäma
planläggning håller, om ovädret
bryter loss över oss. Men kan vi vara
övertygade om det? Är vi övertygade
om att vi alls kan evakuera folk just till
de platser som nu planläggs? Det där
är enbart hypoteser. Det kan hända att
de som evakueras blir tvungna att fara
till en helt annan plats i landet, där
ingenting är planlagt. Den enda säkerhet
vi har är att utrikesministern kan
se till att man i Förenta Nationerna får
en konvention om hur kriget skall gå,
om det drar fram över något land. Annars
håller ju inte planläggningen.
80
Nr 11
Onsdagen den 11 mars 1904
Lagförslag om kommunal beredskap
Jag tror att vi gör klokt i att inte
stirra oss blinda på att denna ritning
håller, om någonting allvarligt inträffar.
Av de krig vi har upplevt, är det
inte två som har gått till på samma
sätt. Jag tycker därför inte att man
skall förstora frågan om hur betalningen
från staten skall ske, eller tala om
rättssäkerheten på det sätt som herr
Eric Carlsson gjorde. Finns det någon
annan rätt under ett krig än den som
kanonerna skipar? Får vi inte ta vara
på oss själva och andra så gott vi kan?
Det är väl den allmänna regel vi har att
gå efter, beroende på det läge vi befinner
oss i under ett krig.
Jag tycker man ser alldeles för allvarligt
på denna fråga, trots att frågan
i sig själv är allvarlig. Att göra det till
en huvudfråga om kommunerna skall
ha två tredjedelar, 80 procent eller 90
procent när vi över huvud taget inte
vet var våra tillgångar kan vara eller
hur stora de är i det ögonblicket, måste
vara fel. Det kan hända att vi blir
tvungna att hjälpas åt allesammans med
det lilla vi har för att göra det bästa
möjliga för människorna i ett dylikt
läge.
Jag tycker därför det är oriktigt av
herr Carl Albert Anderson att här alludera
på känslorna bland landsbygdens
representanter, när det gäller att ta
ställning till denna lilla detalj i kostnadsfrågan.
Jag förstår honom emellertid
som utredningsman, då han håller
på sin utredning och vad som har kommit
fram i den. Det har han rätt att
göra. Däremot anser jag inte att han
har rätt till en sådan motivering för
att vinna sitt syfte, att utredningens resultat
skall var det allena saliggörande
och gå igenom i svensk riksdag.
Nu är det så, som man har sagt, att
vi har knäsatt procenttalet i samband
med civilförsvarslagen, och det skulle
se underligt ut om vi här skulle ta en
annan procentsats än den som motsvaras
av två tredjedelar. Men så säger departementschefen,
att här är det i alla
fall fråga om utgifter som är annorlun
-
da än de som vi tog ställning till när
det gällde civilförsvarslagen. Därför
har hans tolkning den hundraprocentiga
kostnaden som utgångspunkt med en
avvägning av procenttalet ned till två
tredjedelar, allt i den mån som nyttigheten
kan vara till gagn för kommunen
under den tid vi lever i fred. Jag anser
att kommunen inte borde ha något
emot att betala en del, ty det kan ju
hända att den behöver bygga exempelvis
en vattentäkt. När kommunen gör
det, kanske den vill göra några tilläggsanordningar
för att kunna använda anläggningen
på ett riktigt sätt i kommunen
under fredstid. Jag anser att kommunerna
skall ha rätt att diskutera sådant
med länsstyrelsen, men man skall
då också betala någonting för den nyttighet,
för vars kostnader man kan få
två tredjedelar i statsbidrag.
Jag har velat nämna detta för att
problemet inte skall te sig så stort, tv
det är det inte. Vad vi kan hoppas är
att hela detta problem och vad därmed
sammanhänger aldrig behöver uppstå!
Det bör vara vårt rättesnöre, ty då får
vi inga utgifter alls, och vi behöver inte
föra något resonemang om procentsatsen
och kostnaderna.
Jag ber att få instämma i det yrkande
som herr Lars Larsson har ställt.
Herr ANDERSON, CARL ALBERT,
(s):
Herr talman! Jag skall säga endast
ett par ord. Om herr Axel Svensson har
läst propositionen, så finner han att det
icke är fråga om åtgärder endast i krig.
Det är också åtgärder för planeringen
och förberedelsen för de förhållanden
som kan uppkomma. Det är med andra
ord fråga om en fredsplanering. Förberedelserna
är något som kommer att
röra oss omedelbart och inte vad vi har
att vänta oss när kriget kommer. Väntar
vi så länge är vi för sent ute.
Jag vill också säga till herr Svensson
att jag har suttit i många utredningar,
där man har fått ge vika vid
Onsdagen den 11 mars 1964
Nr 11
81
behandlingen längre fram på grund av
att starkare synpunkter än ens egna har
framkommit. Det tillhör den ordnade
parlamentarismens lag, liksom utredningarnas
lagar. Jag är dock mycket
tacksam för erkännandet av herr Svensson
att det inte var något fel att hålla
på utredningens förslag i ett sådant
sammanhang som detta. Jag förstår,
herr Axel Svensson, att spörsmålet är
litet besvärande ur landsbygdssynpunkt.
Jag kan emellertid inte följa honom
i hans eleganta matematik, när han
kommer fram till att propositionen och
utskottets förslag är bättre för landsbygdskommunerna
än vad kommitténs
förslag är. Enligt kommunalrättskommitténs
förslag skall kostnaderna för
kommunernas deltagande maximeras
till 10 procent. Enligt förslaget, som
herr Svensson här tillstyrker, minimeras
de till 33 1/3 procent men kan bli
högre. Det är länge sedan jag gick i
skolan och läste matematik. Trots detta
har jag svårt att komma ifrån att
den senare tankegången inte kan vara
mera ekonomiskt fördelaktig för kommunerna
än den första är. Men jag kanske
har fel på den punkten, och då ger
jag mig. Det sker också så mycket nytt
nu för tiden, så det kanske är oriktigt
att tänka på det gamla sättet.
Herr SVENSSON, AXEL, (s) kort genmäle:
Ilerr
talman! Med matematik kan
man bevisa allting, det är en gammal
sats. (Herr Anderson, Carl Albert: Jag
liar märkt det!) Vi kommer dock inte
ifrån, herr Anderson, att kommittén har
spikat 90 procent och ingenting mer.
Propositionen går på 100 procent som
regel. Det måste väl, herr Anderson, vara
10 procent mer. Att inte alla kommuner
kan få bidrag med 100 procent, beror
på att nyttigheten skall värderas.
Jag är fullt införstådd med att detta
inte skall behöva göras när kriget
kommit, men både herr Carl Albert An
6
Första kammarens protokoll 196b. Nr 11
Lagförslag om kommunal beredskap
derson och jag har väl som gamla kommunalmän
varit med om att åstadkomma
nyttigheter med hjälp av statsbidrag,
vilka vi behövt även i fredstid
och vilka vi varit tacksamma för att ha
fått statsbidrag till. I annat fall har vi
inte handlat »för kommunens väl», som
det ibland heter på valsedlarna.
Herr EDSTIlöM (fp):
Herr talman! Jag begärde ordet när
herr Axel Svensson talade om hur välskriven
propositionen var. Jag vill erinra
herr Axel Svensson om att även
solen har fläckar, och att riksdagen
väl bör ha någon funktion att fylla.
Jag vill också erinra herr Axel Svensson
om att utskottet varit enigt beträffande
att göra ett par ändringar i det
förslag till lagtext som Kungl. Maj:t lagt
fram. Det senare måste väl ändå betyda
att propositionen inte var fullt så
välskriven på de punkterna.
När det gäller den ekonomiska sidan
av frågan, vilken herr Svensson ansåg
vara »en liten detalj», vill jag i likhet
med herr Carl Albert Anderson framhålla,
att det inte är någon liten detalj
utan en mycket viktig sida, som berör
oss alla omedelbart. En mängd åtgärder
skall vidtagas utan dröjsmål; inte
minst har landskommunerna att se till
att inkvarteringarna ordnas. Det gäller
här stora pengar, många miljoner kronor.
Det är riktigt att Kungl. Maj:t kan
göra en välvillig prövning, men det
måste ändå vara bättre att staten har
skyldighet att bidraga åtminstone med
90 procent av kostnaderna än med bara
lägst 66 2/3 procent.
Jag anser att herr Carl Albert Andersons
matematik var något överlägsnare
herr Svenssons.
Herr CARLSSON, ERIC, (ep):
Herr talman! Jag tänkte faktiskt inte
komma igen mera i debatten, men efter
herr Axel Svenssons anförande har jag
82
Nr 11
Onsdagen den 11 mars 1964
Lagförslag om kommunal beredskap
inte funnit det möjligt att avstå från att
säga några ord.
Herr Svensson hoppas att denna lagstiftning
aldrig skall behöva träda i
tillämpning. Får jag bara understryka,
att en planering skall ske redan i fredstid,
och att den saken kostar pengar
bör väl stå alldeles klart.
Herr Svensson ansåg också att propositionen
var välskriven. Det är hans
bedömning. Får jag till detta säga, att
det i propositionen har skrivits rätt
mycket om rättssäkerheten för de evakuerade
och om deras möjligheter. Jag
har redan tidigare påpekat att motsvarande
rättssäkerhet bör finnas också
för de människor som skall ta emot de
evakuerade. Jag anser att det borde
finnas utrymme också för den saken.
Det gäller att ge rättvisa åt människorna
på alla håll, och rättvisesynpunkten
kommer också in i bilden när det gäller
frågan om ersättning till kommunerna
för planeringsverksamheten. Därvidlag
har kommunalrättskommittén
gått längre än propositionen och kommit
fram till en linje, som det varit
tacknämligt om propositionen följt.
De reservationer, som fogats till utskottsutlåtandet,
ger betydligt större
rättvisa åt kommunerna än vad utskottets
ställningstagande gör.
Slutligen vill jag till herr Svensson
säga, att denna dag förvisso är en märklig
dag. I en tidigare debatt har vi fått
höra att remissyttranden är sådant som
man inte skall ta alltför stor hänsyn
till. Herr Svensson säger, att om man
bundit sig i en utredning så är det klart
att man har låst sig fast vid en viss
uppfattning. Jag har lärt mig, herr
Svensson, att om man suttit i en utredning,
så har man kommit in i frågorna
på ett sådant sätt att man kan
bilda sig en klar uppfattning i dem.
Om emellertid, herr Svensson, utredningar
inte har något värde, frågar jag
mig av vilken anledning herr Svensson
oupphörligen hänvisar till utredningar
när i och för sig förnuftiga motioner
skall avslås.
Herr LARSSON, LARS, (s):
Herr talman! Vi kanske inte skall
glömma bort en sak i detta sammanhang.
Herr Edström säger att en mängd
landsbygdskommuner i regel de s. k.
inkvarteringskommunerna, omedelbart
får vidtaga åtgärder som kommer att
draga stora kostnader. Det är emellertid
inte riktigt att kommunerna omedelbart
skall sätta i gång med åtgärderna,
inte ens efter det att planläggningen
är klar. I 15 § andra stycket i lagen
om kommunal beredskap står det ordagrant:
»Innan medel finnas tillgängliga
för beräknat statsbidrag, må skyldighet
för kommun att vidtaga åtgärd enligt
6 § tredje stycket ej göras gällande mot
kommunen.» Detta reducerar frågan avsevärt.
För att ge ytterligare ett förtydligande
skall jag be att få läsa upp vad
kommunalrättskommittén har föreslagit
i 21 § av sitt förslag. Kommittén
säger där ordagrant: »För kostnader,
som kommun fått vidkännas för inrättande
av särskild anordning enligt 6 §
andra stycket» — som det i det sammanhanget
gällde — »äger kommun
erhålla statsbidrag med 90 procent av
kostnadens belopp, i den mån kostnaden
kan anses skälig.»
Mot detta skall ställas den huvudregeln
att hel täckning för den skäliga
kostnaden skall utgå av statsmedel, såvida
inte kommunen för egen del under
fredstid har någon nytta av anläggningen.
Jag kan då inte komma ifrån att
propositionens förslag är rättvisare
gentemot kommunerna än det förslag
som reservanterna lägger fram.
Vi kan ta det exemplet, att det finns
två inkvarteringskommuner, vilkas egna
investeringsbehov i vattenförsörjningsavseende
uppgår förslagsvis för
kommun A till 3 miljoner kronor och
för kommun B till 1 miljon kronor,
men vilkas totala investeringar för att
klara de uppgifter lagen om kommunal
beredskap föreskriver för vardera uppgår
till 10 miljoner kronor. Kommunerna
får alltså investera för 10 miljoner
Onsdagen den 11 mars 1964
Nr 11
83
kronor var. Kommun A, som själv då
sannolikt är den större och har ett eget
behov av 3 miljoner kronor för att bygga
ut sitt vattenverksnät, får i detta
sammanhang enligt reservationens förslag
betala maximalt 1 miljon kronor,
vilket också blir fallet för kommun B.
Det betyder att staten i detta exempel
har betalat 2 miljoner kronor för vattenförsörjning
till kommun A, som har
större behov av utbyggnad av sitt vattenverk
och är i bättre ekonomisk situation
än kommun B.
Om detta är rättvisa eller inte får vi
väl kanske fortsätta att tvista om. Jag
tycker det inte. Jag tycker att propositionens
förslag i detta fall ger utrymme
för en riktigare avvägning.
Herr EDSTRÖM (fp):
Herr talman! Jag vill säga som en
upplysning till herr Larsson, att lagen
skall träda i kraft redan den 1 juli i år.
Det är väl inte meningen, att den skall
bli en lag bara på papperet utan att den
skall bli en lag i verkligheten. Beträffande
investeringarna, som herr Larsson
talade om, vill jag påpeka, att länsstyrelserna
enligt lagen alltid skall
kontrollera, att utgifterna är skäliga,
då det gäller kommunernas anspråk på
staten i dessa stycken.
överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan.
I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av fru Hamrin-Thorell m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med I betecknade
reservationen.
Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
Lagförslag om kommunal beredskap
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.
Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse:
Den,
som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11, punkten
A, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med I betecknade
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:
Ja -— 68;
Nej — 71.
Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.
Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten B framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med II
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:
84
Nr 11
Onsdagen den 11 mars 1964
Om ersättning för resor till tandläkare i
Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11, punkten
B, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med II betécknade
reservationen.
Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:
Ja — 70;
Nej — 72.
Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.
I vad gällde punkten C, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan, dels ock att
kammaren skulle godkänna den av herr
Axel Svensson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.
Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.
Herr Svensson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:
Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11, punkten
C, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, godkännes den av herr
Axel Svensson in. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.
samband med förebyggande mödravård
Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:
Ja — 65;
Nej — 71.
Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Herr Hansson, Nils, anmälde, att han
vid den nu företagna voteringen avsett
att rösta ja men av misstag nedtryckt
båda voteringsknapparna.
Slutligen bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna D—
F hemställt.
Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 13, i anledning
av väckta motioner om ersättning
för vissa resor enligt lagen om allmän
försäkring, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.
Om ersättning för resor till tandläkare
i samband med förebyggande mödravård
Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 14, i anledning av väckta
motioner om ersättning för resor till
tandläkare i samband med förebyggande
mödravård.
Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 600 i första kammaren av herr Carlsson,
Eric, samt nr 719 i andra kammaren
av herr Gustavsson i Alvesta.
I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i ersättning för utgifter för
tandläkarvård i samband med havandeskap
och nedkomst skulle ingå ersätt
-
Onsdagen den 11 mars 1904
Nr 11
85
Om ersättning för resor till tandläkare i samband med förebyggande mödravård
ning för kostnader för resor enligt de
grunder, som gällde för sådan ersättning
vid besök hos läkare.
Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motioner, I: 600 och II:
719, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Reservation hade anförts av herrar
Eric Carlsson, Erik Filip Petersson och
Gustavsson i Alvesta, vilka ansett, att
utskottets yttrande hort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till förevarande
motioner, I: 600 och II: 719, måtte för
sin del antaga i reservationen införda
förslag, nämligen
1. förslag till lag angående ändrad lydelse
av 2 kap. 5 § lagen den 25 maj
1962 (nr 381) om allmän försäkring;
och
2. förslag till förordning om ändrad
lydelse av 3 § förordningen den 25 maj
1962 (nr 385) angående ersättning för
sjukresor enligt lagen om allmän försäkring
(sjukreseförordning).
Herr CARLSSON, ERIC, (ep):
Herr talman! Till andra lagutskottets
utlåtande nr 14 finns antecknad en reservation
av mig, herr Erik Filip Petersson
och herr Gustavsson i Alvesta.
Denna reservation grundar sig på motionerna
nr 600 i denna kammare och
nr 719 i andra kammaren. Frågan gäller
ersättning för resor till tandläkare i
samband med havandeskap, alltså bestämmelserna
i fråga om moderskapsförsäkringen.
Det skedde en ändring av lagstiftningen
i det här avseendet år 1962, när
man byggde ut denna ersättning högst
betydligt. I moderskapshjälpen ingår
också tandvård, och vi reservanter anser,
att när tandvården ingår som en
del av moderskapshjälpen så är det
rimligt att den som har resekostnader
för att komma i åtnjutande av denna
tandvård också får ersättning för dessa
resor, liksom fallet är vid sjukdom.
Det ger rättvisa och likställighet människorna
emellan, oavsett var någonstans
de bor. Det kan inte vara riktigt
att den som bor i en glesbygd och har
långt till tandläkare skall ha extra kostnader
för att komma i åtnjutande av
denna tandvård inom moderskapshjälpens
ram. De extra resekostnaderna innebär
ju att alla inte har samma ställning
och samma möjligheter inom moderskapshjälpen.
De besvärliga förhållanden som råder
på en del håll har ytterligare accentuerats
av att folktandvården, som ju skall
täcka in bygderna någorlunda hjälpligt
har brist på tandläkare. Vi vet att
det knappast finns tandläkare i glesbygderna
— de finns i regel där befolkningsunderlaget
är större. Om folktandvårdsklinikerna
inte är besatta med
tjänsteinnehavare, blir resekostnaderna
extra betungande.
Utskottet har för sitt vidkommande
hänvisat till en pågående utredning angående
tandvården inom sjukförsäkringens
ram. Låt mig säga, att denna
utredning gäller andra saker än det är
fråga om nu. Vår reservation gäller
tandvård inom moderskapshjälpen, alltså
en sak som redan finns. Den utredning
som pågår och som man hänvisar
till gäller frågan om all tandvård skall
ingå som en del i sjukförsäkringen, alltså
någonting helt annat. Vi motionärer
och reservanter menar mot den bakgrunden,
att det är rimligt att det utgår
ersättning också för resorna för den
tandvård som redan finns. Det skulle,
som jag sagt här, skapa likställighet
mellan människorna i denna fråga.
Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till den reservation som fogats
till andra lagutskottets utlåtande
nr 14.
Fru CARLQVIST (s):
Herr talman! Denna motion har
väckts flera gånger förut under de år
som gått, och den är faktiskt föremål
86 Nr 11 Onsdagen den 11 mars 1964
Om ersättning för resor till tandläkare i samband med
för en utredning av särskilda sakkunniga.
När riksdagen år 1962 antog
Kungl. Maj:ts proposition nr 90 om förbättrad
mödrahjälp och moderskapspenning
beslöts också en förbättring av
tandvårdsersättningen för de blivande
mödrarna. Detta beslut hälsades med
stor tillfredsställelse och gav åt de blivande
mödrarna en ännu större rätt till
fri tandvård än som förekommit tidigare.
Att i dag, som herr Eric Carlsson
vill, föreslå en ändring av lagen om
vidgad rätt till fria resor när den utredning
som vi väntar på säges snart
vara klar, vill inte utskottets majoritet
vara med om. Ej heller har man någon
som helst vetskap om vad kostnaderna
för detta skulle bli.
Jag finner det därför ganska onödigt
att på nuvarande ståndpunkt medverka
till en lång debatt. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr CARLSSON, ERIC, (ep):
Herr talman! Jag skall be att få stryka
under att jag tillhörde dem som med
glädje hälsade proposition nr 90 som
bifölls vid 1962 års riksdag. Den innebar
nämligen en väsentlig förbättring.
Men det fanns en skönhetsfläck i det
förslaget, en skönhetsfläck som vi redan
då ville ta bort och som vi fortfarande
vill ta bort. Enligt propositionen
skulle nämligen de som hade resekostnader
för att komma till tandläkare
vara i ett sämre läge än de som bodde
på orter där det finns tandläkare.
År 1962 sade utskottet, att man skulle
låta beslut om bifall till motionen
anstå i avbidan på någon tids erfarenhet.
År 1963 kom man fram till att denna
fråga var under utredning. Det är
emellertid en utredning som sysslar
med helt andra saker, och den utredningen
hänvisar utskottet till i dag.
Herr talman! Visserligen har utskottet
gått från klarhet till klarhet så till
vida, att det från början ville vinna mera
erfarenhet och nu hänvisar till en
förebyggande mödravård
utredning, men jag menar, att vi nu
skall ta bort denna skönhetsfläck inom
moderskapshjälpen. Från den utgångspunkten
finns det all anledning att bifalla
reservationen.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Carlsson, Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:
Den,
som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 14,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Carlsson, Eric, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja —104;
Nej— 27.
Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Onsdagen den 11 mars 1964
Nr 11
87
Om förköpsrätt för kommun till tomtmark för bostadsbebyggelse
Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 15, i anledning
av väckt motion om skyddsbestämmelser
avseende kemiska preparat
inom industrien, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.
Vid ånyo skedd föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr G, i anledning
av väckta motioner angående
byggnadsstadgans bestämmelser om avstånd
mellan byggnad och tomtgräns,
in. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.
Om förköpsrätt för kommun till tomtmark
för bostadsbebyggelse
Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 7, i anledning av väckta
motioner om förköpsrätt för kommun
till tomtmark för bostadsbebyggelse.
Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 382 i första
kammaren av herrar Adolfsson och
Lager samt nr 456 i andra kammaren
av herr Nilsson i Gävle och fru Ryding.
I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte yrka på sådan
lagändring i nu gällande lagstiftning,
att kommunerna garanterades förköpsrätt
till all tomtmark för bostadsbebyggelse,
att marken betraktades som
kommunens egendom från det datum
markägaren bekommit kommunens
framställning och anspråk på densamma,
samt att ersättning för tomtmark
fastställdes enligt normen: vad den tidigare
markägaren lagt ner i kostnader
för ifrågavarande markområde.
Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, I: 382 och II:
456, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Herr ADOLFSSON (k):
Herr talman! Vi lider under en viss
tidsnöd för ögonblicket i kammaren,
och jag skall göra åtminstone ett försök
att med anledning därav yttra mig
kort i denna fråga. Jag tycker dock att
ämnet i och för sig inte motiverar en
sådan återhållsamhet.
De frågor vi tagit upp i denna motion
bedömer vi nämligen som ytterst
viktiga för bostadsförsörjningen och för
samhällsbildningen. Det ena förslaget
är, att kommunerna genom lag skall tillförsäkras
den mark de behöver för byggandet.
Det andra är att uppskörtningarna
i fråga om tomtpriser äntligen skall
stävjas, också detta genom lagstiftning.
Den metod som vi föreslår är enkel,
och vi tror att den på sikt skall vara
effektiv. Markägaren får vid kommunens
övertagande av jordstycket nöja
sig med vad han lagt ner i kostnader
för den mark han ägde. Vi tror att ett
sådant system mycket snabbt skulle
sätta p för den många gånger häpnadsväckande
tomtprisuppskörtning, som vi
fått bevittna och som i samband med
koncentrationstendenserna i fråga om
industrialiseringen i landet blivit synnerligen
markant under de senaste åren.
Vi tycker oss faktiskt också — åtminstone
i princip — ha stöd av inrikesministern
när det gäller frågan om
kommunernas prioritet för markförvärv.
Han har i något sammanhang uttalat
sig mycket klart i denna riktning
och även om åtgärder för att markpriset
skall bli skäligt i fortsättningen.
Ja, detta är huvudärendet i vår motion
om lagstiftning för att man skall
kunna uppnå just denna prioritet och
ett skäligt markpris. Men ett skäligt
markpris är naturligtvis ett mycket
diffust begrepp, och diket mellan de
olika bedömningarna om vad som är
ett skäligt markpris är ju mycket djupt
och mycket brett, och ibland förefaller
det helt enkelt oöverkomligt.
Vi för vår del kan inte sträcka oss
längre i »skälighet» än till att markägaren
skall få alla sina kostnader för
88
Nr 11
Onsdagen den 11 mars 1964
Om förköpsrätt för kommun till tomtmark för bostadsbebyggelse
den genom åren mycket fördyrade marken
täckta. Det tycker vi är ett generöst
bedömningssätt i denna fråga.
Tredje lagutskottet svarar nu på vår
motion, att 1963 års markvärdeskommitté
torde komma att behandla de frågor
som vi aktualiserat i motionen. Jag
tillåter mig säga, att också jag tror
att kommittén med all sannolikhet kommer
att beröra dessa frågor. Utskottet
och dess eventuella talesmän får dock
ursäkta att vår motion ger uttryck för
otålighet i dessa frågor. Det är nämligen
snart en hel mansålder — närmare
bestämt något över 50 år — som
man hållit på att knåpa med dessa spörsmål
utan att nå några påtaghara resultat.
Särskilt gäller detta markvärdesstegringen,
ett område där man i stort
sett inte har kunnat upptäcka något resultat
alls. Det är, som man brukar säga,
mycket vatten som hunnit rinna
under broarna under detta halvsekel av
utredningar. Många människor har blivit
miljonärer genom tomtspekulationer.
Tomtpriserna bar skjutit i höjden som
raketer, och den generöst tilltagna friheten
att profitera på människornas bostadsbehov
och på kommunernas markbehov
har kommit att utgöra ett allvarligt
hinder för en god bostadspolitik
och en sund samhällsuppbyggnad. Det
är hinder som har tornat upp sig allt
högre under åren. Jag måste därför säga
att utskottet verkligen får försöka
att ursäkta vår otålighet. De utredningar
som har pågått i det oändliga
under ett halvsekel har ju, som nämnts,
inte lett till några egentliga resultat. Nu
föreslår vi en skrivelse till regeringen
med yrkande om sådan lagändring att
frågan kan lösas.
Med denna motivering och med hänvisning
till motiveringen i motionerna
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till motionerna 1:382 och 11:456.
Herr ALEXANDERSON (fp):
Herr talman! Problemet rörande den
oförtjänta markvärdestegringen har,
som herr Adolfsson framhållit, varit
föremål för utredningar i många sammanhang
och under lång tid. Det har
i stort sett förelegat enighet om att man
bör göra vad man kan för att komma
till rätta med detta problem, men det
har visat sig så svårlöst att de uppslag
till lösningar, som har kommit
fram i olika sammanhang, inte har varit
genomförbara. Det är väl riktigt,
som herr Adolfsson säger, att det förslag
till lösning som framlägges i motionerna
är enkelt. Jag menar nog att
lösningen är kanske litet för enkel. Vi
lär inte kunna undgå att avvakta resultatet
från den kommitté som nu arbetar
just med denna fråga. Att döma av
direktiven kan man utgå ifrån att kommittén
just med hänsyn till frågans svårighetsgrad
inte kommer att sikta till
någon generell lösning utan kanske
mer till genomförbara delreformer. Jag
tror att man har anledning att anta att
någonting skall komma ut av denna utredning,
och jag är övertygad om att
man för att komma någon vart med
detta problem måste vänta på vad utredningen
kan lägga fram för förslag.
Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr ADOLFSSON (k):
Herr talman! Utskottets talesman förklarar
nu att vårt förslag är alldeles
för enkelt. Erfarenheten visar dock
att man oavbrutet försökt krångla till
denna fråga så att inget resultat uppnatts.
Vårt enkla förslag medger att
man kan lösa frågan så att markägarna
rimligtvis bör kunna bli tillfredsställda
— naturligtvis inte de som räknar med
att kunna fortsätta att spekulera i mark
på samma sätt som hittills. Vi föreslår
ju att markägarna skall få ersättning för
alla de kostnader som de haft för marken.
Utskottets talesman hänvisar vidare
till den pågående utredningen och att
man inte bör föregripa denna. Vi kän
-
Onsdagen den 11 mars 1904
Nr 11
89
ner ju till utredandet, men vi liar i detta
fall blivit mycket skeptiska mot den
kringelkrokandets väg som man vandrat
under nära 50 år. Vi anser att ett
halvt sekels utredningsarbete bör kunna
räcka. Utskottets hänvisning till pågående
utredningar är en gammal bekant,
som man inte alltid tycker om att
träffa på nytt. Bland annat avstyrktes
år 1900 motioner om åtgärder mot tomtspekulation
med hänvisning till expropriationsutredningen.
Var det nu så
korrekt att hänvisa till denna utredning?
Det visade sig i fjol att expropriationsutredningen
inte var rätt forum
för denna frågas behandling. Därför
tillsattes markpolitiska utredningen
vid sidan av expropriationsutredningen.
Vi får nog därför ta dessa hänvisningar
till utredningar med en nypa
salt. I varje fall visar det sig i denna
fråga gång på gång att utredningsförslagen
inte leder till någonting. Det har
varit avgörande för den otålighet som
vi nu har visat och för att vi i våra
motioner har begärt en lagstiftning.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till de
i ämnet väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.
Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:
nr 8, i anledning av väckta motioner
om befrielse från skyldigheten att underrätta
grannar m. fl. om byggnadslov;
och
nr 9, i anledning av väckta motioner
angående nedsättningen hos KB av expropriationsersättning.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Om ett enhetligt register för landets
fastigheter
Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 11, i anledning av väckta
motioner om ett enhetligt register för
landets fastigheter.
Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade likalydande motioner,
nr 304 i första kammaren av herr
Skärman och nr 391 i andra kammaren
av herr Antby, i vilka motioner hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
och förslag till systematiskt uppbyggande
av ett enhetligt och aktuellt
register för redovisning av landets fastigheter
i enlighet med i motionerna anförda
riktlinjer och syften.
Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, I: 304
och II: 391, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Herr SKÄRMAN (fp):
Herr talman! Jag har inte något yrkande
i denna fråga -— jag skulle tvärtom
vilja rikta ett tack till tredje lagutskottet
för den utförliga motivering utskottet
givit sitt förslag om att motionerna
icke skall föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Denna fråga är ju utpräglat teknisk,
och jag skall därför inte trötta kammaren
med någon längre utläggning i denna
sak. Jag vill bara erinra om att den
sammanhänger i viss mån dels med en
fråga som varit föremål för interpellation
angående den ekonomiska kartans
utgivning, dels med ett förslag som så
småningom kommer att framläggas för
kammaren från jordbruksutskottet med
begäran om ett ytterligare anslag på
200 000 kronor i syfte att påskynda den
ekonomiska kartan. Det förefaller, som
om detta förslag huvudsakligen skulle
gälla Jämtland, men man får ju en snabbare
karta över hela Sverige, om den
kan forceras för ett område.
90
Nr 11
Onsdagen den 11 mars 1964
Om ett enhetligt register för landets fastigheter
Jag sade att detta är en teknisk fråga,
men vår fastighetsregistrering är också
en fråga som av historiska och traditionella
skäl redan från början kommit på
fel bog. Min motion föranleddes framför
allt av att det i 1954 års fastighetsbildningskommittés
förslag — som
framlades i höstas — klart utsagts beträffande
motiveringen till 1 § 19 kap.
i lagen om fastighetsbildning, alt »något
nytt register icke skall uppläggas
och att de hittillsvarande fastighetsregistren
skola kunna bibehållas och utgöra
sådant fastighetsregister, som avses
i denna lag». Jag tycker att det
skulle vara mycket beklagligt, om vi för
all framtid skulle låsas fast vid de
tunga, mycket byråkratiska och med
många fel behäftade register som vi för
närvarande har.
Jag skall, herr talman, avslutningsvis
bara lämna ett par exempel från en
mycket näraliggande tid på hur det hela
kan verka.
Det gjordes ett ecklesiastikt köp av
jord. Vederbörande utgick från jordregistrets
uppgifter, och köpet hade till
och med passerat en stadsingenjör,
kammarkontoret, drätselkammaren och
värderingsmyndigheterna. När vi i drätselkammaren
fick yttra oss över köpet
tyckte jag av ren intuition att det verkade,
som om arealen var för stor, och
gjorde en undersökning. Då visade det
sig att registret inte redovisat och dragit
ifrån expropriationer på 4,5 har.
Om detta gått igenom utan att felet upptäckts,
skulle det medfört att staden
hade fått betala 66 000 å 67 000 kronor
för mycket.
I ett annat ärende hade en konsultbyrå
i en av våra storstäder gjort en arealutredning.
Det förhandlades och avtalades
om köp i enlighet med den utredningen.
Säljaren tyckte dock — även
om han hade mycket svaga motiv härför
— att arealen verkade för liten.
Jag fick i uppdrag att göra en undersökning.
Det visade sig då att konsultbyrån
utgått från taxeringsarealen och
sedan dragit ifrån vad som avstyckats
och sålts. Arealen var ungefär 10 har
för stor. Det skulle med ett medelpris
av 1 krona 50 öre å 2 kronor per kvadratmeter
medfört en felaktig köpeskilling
på mellan 150 000 och 200 000 kronor.
Sådana fel är icke ovanliga, och de
beror på att det finns fastigheter som
ännu icke är kartlagda.
Vad som här behövs är att vi får
fram den ekonomiska kartan. Vi får
därigenom ingen exakt arealuppgift,
men vi får någorlunda riktiga uppgifter.
Kunde vi sedan utnyttja detta material
till att lägga upp ett ordentligt
och enhetligt register, skulle även en
vanlig människa av ett jordregisters- eller
fastighetsregistersutdrag kunna läsa
sig till vad han innehar, säljer eller
köper — så kan för närvarande icke
ske.
Nu har en utredningsman tillsatts.
Den positiva skrivning, som tredje lagutskottet
gjort med anledning av motionen,
kommer säkert att påverka utredningsmannen
så att han icke bara lägger
om registreringen från ett fast jordregister
till ett register med skruvliggarsystem
eller lösbladssystem, utan
verkligen ser till att registreringen reformeras
från början. När riksdagens
tredje lagutskott nu uttalat sig så positivt
i frågan bör vi ha möjligheter att
få det hela på rätt bog redan från början.
Jag tackar, herr talman, för utlåtandet
och har inte något yrkande.
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt.
Herr TALMANNEN yttrade:
Jag ber få meddela, att gemensam votering
i anledning av att kamrarna i dag
fattat skiljaktiga beslut beträffande bevillningsutskottets
betänkande nr 10 avses
äga ram efter påskuppehållet onsdagen
den 1 april klockan 14.00.
91
Onsdagen den 11 mars 1964 Nr 11
studie- och arbetsbetingelser vid konsthögskolan,
m. in.
Interpellation om förbättrade
Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 81, angående uppsättande av en
svensk beredskapsstyrka för FN-tjänst
in. m.
Interpellation om förbättrade studie
och
arbetsbetingelser vid konsthögskolan,
m. m.
Herr KÄLLQVIST (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:
Herr talman! I den allmänna konstdebatten
bar även frågan om utbildningen
tagits upp och under den sista tiden intagit
en alltmer dominerande ställning.
Det gäller särskilt förhållandena vid
konsthögskolan i Stockholm, varvid
uppmärksamheten framför allt riktats
på arbetsvillkoren och undervisningen
vid denna utbildningsanstalt. Allvarliga
missförhållanden har redovisats och
påtalats, vars orsak till viss del tillskrives
otillräckliga anslag från statens
sida.
Att döma av kritiken måste förhållandena
beträffande lokaler vid konsthögskolan
betecknas såsom närmast olidliga
för både lärare och elever. För
närvarande är lokalerna förlagda dels
till det gamla Akademihuset vid Fredsgatan
och dels till kasern 2 vid Skeppsholmen.
Vid Fredsgatan råder »vidriga
hygieniska förhållanden», uppger eleverna
vid skolan. Tillgången på lämpliga
arbetslokaler är så begränsad att
fullkomlig trängsel tycks råda inom
vissa sektioner. Så får enligt uppgift
tjugo grafiker dela på en ateljé om tre
gånger tre meter. Under de första studieåren
har målare och skulptörer
ingen egen ateljé, utan måste arbeta ett
flertal i samma lokal, vilket måste verka
störande och hindra samling kring
uppgiften. Det måste vara ytterst svårt
— för att inte säga omöjligt — att under
sådana yttre betingelser få den arbets-
och studiero som är nödvändig
för ett fritt och självständigt skapande.
Egen ateljé åt varje elev är ett absolut
krav från elevhåll.
Även på material- och verktygssidan
är konsthögskolans resurser underdimensionerade.
Möjligheterna för de studerande
att lära känna och arbeta med
nya material betecknas såsom minimala.
Det måste anses ofrånkomligt att lokaler
och material ställes till elevernas
förfogande, så att de beredes tillfälle
att effektivt utnyttja den dyrbara studietiden.
Minst lika angeläget är det att
lärarna vid konsthögskolan erhåller
nödvändiga resurser för att de skall
kunna fullgöra sin betydelsefulla uppgift
som handledare och rådgivare. Tillskapas
dessa möjligheter kan man också
från det allmännas sida förvänta sig
innehållsrik undervisning och effektivare
utnyttjande av studietiden.
Förhållandena vid konsthögskolan
har uppmärksammats av Konstnärernas
riksorganisation (KRO). I en skrivelse
till Kungl. Maj :t begär föreningen
snabbutredning med uppgift att undersöka
hur den högre undervisningen för
här åsyftade studerande skall kunna
ordnas på ett tillfredsställande sätt. I
skrivelsen understrykes starkt behovet
av skyndsamma åtgärder för att råda
bot på nuvarande missförhållanden.
Missnöjet bland både lärare och elever
över de rådande förhållandena förefaller
utbrett och synes vara i stigande.
Det är angeläget att ge eleverna vid
konsthögskolan samma studiemöjligheter
som andra högskolestuderande åtnjuter.
Samhället har även på detta område
sitt stora ansvar för att ge konsthögskolan
resurser att bedriva värdig
undervisning och utbildning.
Under hänvisning till vad ovan anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få framställa
följande interpellation:
Är herr statsrådet beredd att medverka
till att studie- och arbetsbetingelserna
vid konsthögskolan snarast möjligt
förbättras, i första hand genom att lo
-
92 Nr 11 Onsdagen den 11 mars 1964
Interpellation om förbättrade studie- och
m. m.
kal-, material- och verktygsbristen vid
högskolan bringas att upphöra, och att
den högre konstundervisningen i övrigt
erhåller bättre villkor?
På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.
Anmäldes och bordlädes en av herr
Augustsson under sammanträdet till
herr talmannen avlämnad, av honom
och herr Karlsson, Helge, underteck
-
arbetsbetingelser vid konsthögskolan,
nåd motion, nr 665, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 58, med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 17 maj 1963 (nr 114) om semester,
m. m.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.36.
In fidem
K.-G. Lindelöw
Fredagen den 13 mars 1964
Nr 11
93
Fredagen den 13 mars
Kammaren sammanträdde kl. 14.00.
Justerades protokollet för den 6 innevarande
månad.
Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll:
År
1964 den 12 mars sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 68
riksdagsordningen utse riksdagens justitieombudsman;
och befanns efter valförrättningens
slut därtill hava blivit
utsedd:
herr f. d. lagmannen Tor Alfred Bexelius
med 41 röster.
Axel Landgren Bertil von Friesen
G. Ivar Virgin Ferdinand Nilsson
År 1964 den 12 mars sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 68
riksdagsordningen utse en ställföreträdare
för riksdagens justitieombudsman;
och befanns efter valförrättningens slut
därtill hava blivit utsedd:
herr lagmannen Bengt Gustaf Theodor
Sandström med 40 röster.
Axel Landgren Bertil von Friesen
G. Ivar Virgin Ferdinand Nilsson
På framställning av herr talmannen
beslöts att riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av protokollet skulle underrättas
om dessa val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag dels till förordnanden för de valda,
dels ock till skrivelse till Konungen
med anmälan om de förrättade valen.
Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:
Till riksdagens första kammare
Undertecknad anhåller härmed om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden
den 17 mars till och med den 3 april
1964 med anledning av en tjänsteresa
till UNRWA i Mellersta östern samt till
Egypten samma tid.
Stockholm den 12 mars 1964
Ulla Lindström
Till riksdagens första kammare
Med anledning av utrikes resa på inbjudan
av UNRWA får jag härmed hemställa
om ledighet från riksdagsarbetet
under tiden den 17—den 20 mars 1964.
Stockholm den 13 mars 1964
Ivar Johansson
De begärda ledigheterna beviljades.
Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 88, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen
den 16 juni 1961 (nr 390) om statsmonopol
på tillverkning av tobaksvaror,
m. m., såvitt propositionen hänvisats till
bevillningsutskottet.
Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
krigshjälp; och
nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om kommunal
beredskap m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.
94
Nr 11
Fredagen den 13 mars 1964
Interpellation om vissa spörsmål rörande
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
81, angående uppsättande av en svensk
beredskapsstyrka för FN-tjänst ni. m.
Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott motionen nr 665.
Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner:
nr
71, angående omorganisation av
statens bilinspektion, m. m.; och
nr 106, angående anslag till markförvärv
för övningsfält m. m. för budgetåret
1964/65 m. m.
Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna
Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och herrar
vice talmän i riksdagens första kammare
samt de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte
dem tillsätta befattningshavare hos
kammaren, den 11 mars 1964.
Herrar deputerade beslöto att i erforderlig
utsträckning skulle anställas tillfällig
skrivhjälp, och skulle härtill anlitas
den talmannen i samråd med kammarens
sekreterare anställde.
År och dag som ovan.
In fidem
K.-G. Lindelöw
Interpellation om vissa spörsmål rörande
den nordsvenska hästrasen
Herr ISACSON (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:
Herr talman! Renavelsarbete med
nordsvenska hästar har bedrivits sedan
sekelskiftet. På grund av den nordsvenska
hästens av naturen stora rörlighet
har denna häst förutom som skogs- och
jordbrukshäst också kommit att utnyttjas
inom travsporten, överväganden har
den nordsvenska hästrasen
med anledning härav vid olika tidpunkter
gjorts att dela den nordsvenska hästrasen
i en brukshästgren och en travargren.
Emellertid har man varje gång
denna diskussion varit uppe kommit till
klarhet om att nackdelarna av en rasdelning
skulle komma att vara avsevärt
större än fördelarna, och någon rasdelning
har av denna anledning ej kommit
till stånd.
Diskussionen kring de nordsvenska
hästfrågorna har fått förnyad aktualitet
under den sista tiden, bl. a. med anledning
av upprepade gånger konstaterat
fusk med travhästhärstamningar m. m.
Förhandlingar mellan två särskilt utsedda
representanter från vardera Föreningen
Nordsvenska hästen och Svenska
travsportens centralförbund angående
en effektivare kontroll av de nordsvenska
travhästarnas härstamningar
genom någon lämplig form av stamboksföring
av dessa har pågått och pågår.
Föreningen Nordsvenska hästen,
som är landets största och mest aktiva
hästavelsförening på riksplanet med
2 300 medlemmar, har, ej minst med
hänsyn till de förödande verkningar för
skogshästtillgången en rasklyvning i dagens
hästavelssituation skulle få, bestämt
motsatt sig en sådan klyvning av
den nu numerärt lilla nordsvenska rasen.
Enligt lantbruksstyrelsens protokoll
av den 15 februari 1964 (D:nr H 214/
64) har styrelsen beslutat klyva den
nordsvenska hästrasen i en brukshäst
och en travare, vilka båda skulle premieras
och stamboksföras var för sig
som olika raser.
Med anledning av det anförda anhåller
jag att till herr statsrådet och chefen
för kungl. jordbruksdepartementet
få ställa följande frågor:
Har Kungl. Maj :t enligt gällande hästpremieringsreglemente
lämnat lantbruksstyrelsen
sådan fullmakt, att styrelsen
mot landets största hästavelsförenings
enhälligt och bestämt uttalade
uppfattning kan fatta beslut om klyvning
av en hästras och av denna göra
två raser?
Fredagen den 13 mars 19(i4
Nr 11
95
Interpellation om vissa spörsmål rörande den nordsvenska håstrasen
Anser herr statsrådet att frågan om
att klyva en hästras i nuvarande situation
är så angelägen och brådskande,
att den icke utan olägenhet kan hänskjutas
till den arbetande 1963 års hästutredning
för prövning?
På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1964/65 inom justitiedepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner; och
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna å kapitalbudgeten
för budgetåret 1964/65
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 5, i anledning av väckta motioner
angående uppsägningstiden för medel
å skogskonto;
nr 8, i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag för kostnader för
täckdikningsanläggningar och skogsvägar,
m. m.;
nr 13, i anledning av väckta motioner
om den allmänna varuskatten;
nr 17, i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen
för pensionskostnader;
nr 19, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av fastighetsförsäljning
i vissa fall; och
nr 21, i anledning av väckta motioner
om ändrade avskrivningsregler för
byggnad som ingår i rörelse eller jordbruk;
första
lagutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i sjölagen m. m.;
nr 9, i anledning av dels väckta motioner
angående statens skadeståndsansvar
i visst hänseende, dels ock väckta
motioner angående statens skadeståndsansvar
vid olyckor inom försvaret,
m. m.;
nr 10, i anledning av väckta motioner
om arvsrätt för kommun i vissa fall;
och
nr 11, i anledning av väckt motion om
åtgärder för att sprida kännedom om
riksdagens uttalanden i samband med
tillkomsten av ny lagstiftning;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 4 januari
1956 (nr 2) om socialhjälp, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner;
nr 16, i anledning av väckt motion
om fri etablering av radio- och televisionsanläggningar;
nr
17, i anledning av väckta motioner
angående återbetalningen av fastighetsägarbidrag
till skyddsrum; och
nr 19, i anledning av väckta motioner
om ersättning från den allmänna sjukförsäkringen
till alkoholmissbrukare;
tredje lagutskottets utlåtande nr 10, i
anledning av väckta motioner om ändrade
bestämmelser rörande virkesmätning;
samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden:
nr
3, i anledning av väckta motioner
om stimulerande av gåvor till religiösa
m. fl. ändamål;
nr 4, i anledning av väckta motioner
om utredning angående arbetsvärdering
inom den statliga sektorn; och
nr 5, i anledning av väckta motioner
om en förbättrad personalvård inom arbetslivet.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.13.
In fidem
Fritz af Petersens