Svar på fråga av herr Hélen ang. anledningen till att arbetet med ändrad dyrortsgruppering för förortsområdena kring Stockholm och (Riksdagens protokoll 1957:7)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1957

ANDRA KAMMAREN

Nr 7

1—6 mars

Debatter m. m.

Tisdagen den 5 mars

Sid.

Svar på fråga av herr Hélen ang. anledningen till att arbetet med ändrad
dyrortsgruppering för förortsområdena kring Stockholm och

Göteborg inte har fullföljts inom angiven tidsram ............ 6

Interpellationer av:

herr Jönsson i Jämtlands Sikås ang. ändring av föreskrifterna om

resekostnader vid återbesök vid vissa specialsjukhus ........ 8

herr Hamrin i Kalmar ang. främjande av sysselsättningen på
Öland .............................................. 9

Onsdagen den 6 mars

Skärpta åtgärder mot bilstölder.............................. 12

Utgifter under riksstatens andra huvudtitel:

Vattendomstolarna: Avlöningar............................ 17

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar.......................... 28

Länsstyrelsernas kostnader för fångtransport ................ 30

Utgifter under riksstatens tolfte huvudtitel:

Civildepartementet: Avlöningar............................ 31

Bidrag till Folkets hus i Flallsberg............................ 35

Anslag under försvarets fonder m. m.:

Flygfältsarbeten m. m................................... 37

Flyttning av Stockholms örlogsbas ........................ 41

Ändringar i tulltaxan...................................... 42

Ändrade grunder för statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.... 46

Provisorisk förbättring av folkpensionerna m. m................. 51

Upphävande av byggnadsregleringen m. m..................... 56

Interpellationer av:

herr Svenning ang. framläggande av förslag till hyreslagstiftning i

enlighet med hyresregleringskommitténs betänkande ........ 67

herr Ilamrin i Jönköping ang. tryggande av journalisternas verksamhet
i tryckfrihetens anda............................ 67

1—Andra kammarens protokoll 1.957. Nr 7

Nr 7

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 6 mars

Sid.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 1, om barna- och ungdomsproblemen
............................................ 12

— nr 2, om utvidgning av 1956 års klientelundersökning rörande

ungdomsbrottslingar.................................... 12

— nr 3, om skärpta åtgärder mot bilstölder.................... 12

Utrikesutskottets utlåtande nr 1, ang. överenskommelse med Tjeckoslovakien
om vissa anspråk .............................. 16

Statsutskottets utlåtande nr 2, rörande utgifter under andra huvudtiteln
(justitiedepartementet) ........; .................. 16

— nr 12, rörande utgifter under tolfte huvudtiteln (civildepartementet)
.............................................. 31

— nr 30, ang. vissa haverikostnader.......................... 35

— nr 31, ang. medelsbrister i försvarets civilförvaltning.......... 35

— nr 32, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag .......... 35

— nr 33, ang. bidrag till Folkets hus i Hallsberg................ 35

— nr 34, ang. befrielse från ersättningsskyldighet till kronan m. m. 37

— nr 35, ang. befrielse från betalningsskyldighet till kronan ...... 37

— nr 36, ang. ersättning till Matilda Elisabet Andersson m. fl..... 37

— nr 37, ang. återbäring av arvs- och kvarlåtenskapsskatt........ 37

— nr 38, ang. anslag under försvarets fonder m. m............... 37

— nr 39, ang. fortsatt statsgaranti för exportkredit m. m......... 42

Bevillningsutskottets betänkande nr 8, om ändring i kommunalskattelagen,
m. m........................................... 42

— nr 9, om ändringar i tulltaxan............................ 42

— nr 10, om ändrade grunder för beräkning av lagfartsstämpel

för vissa slag av egnahem................................ 46

— nr 11, ang. bemyndigande för Kungl. Maj:t att medgiva varvs industrirestitution.

..................................... 46

— nr 12, med förslag till förordning angående rätt för Konungen

att åsätta särskild tullavgift.............................. 46

— nr 15, ang. ändrad lydelse av 5 § förordningen om särskild skatt

å bensin och motorsprit ................................ 46

Bankoutskottets utlåtande nr 3, ang. verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning........................ 46

Första lagutskottets utlåtande nr 9, om lagstiftning angående användningen
av våld vid utsökningsförrättning.................... 46

Andra lagutskottets utlåtande nr 5, ang. ändring av bestämmelserna
om samordningen av sjukdoms- och olycksfallsersättningarna .... 46

— nr 6, om ändringar i familjebidragsförordningen m. m......... 46

— nr 7, om ändrade grunder för statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor
........................ ;.................. 46

— nr 8, om provisorisk förbättring av folkpensionerna m. m....... 51

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5, om upphävande av byggnadsreg leringen

m. m.......................; ................ 56

Jordbruksutskottets utlåtande nr 4, ang. befrielse från betalningsskyldighet
till kronan m. m............................... 67

Fredagen den 1 mars 1957

Nr 7

Fredagen den 1 mars

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 22 nästlidna
februari.

§ 2

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid till

statsutskottet propositionen nr 77,
angående fångvårdsanstalt i Ulriksfors,
in. in.; och

till behandling av lagutskott propositionen
nr 79, med förslag till lag om
upphävande av 24 kap. 3 § kyrkolagen,
m. m.

§ 3

Föredrogs den av herr Strandh vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående ökade möjligheter
för den mindre företagsamheten att få
tillgång till långfristiga lån på den vanliga
kapitalmarknaden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Föredrogs den av herr Jansson i Benestad
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående slopande
av clskatten för en viss årsförbrukning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av överenskommelse
mellan Sverige och Tjeckoslovakien
angående reglering av vissa anspråk
och fordringar;

statsutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom
justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.,

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under tolfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
civildepartementets verksamhetsområde,

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader,

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper,

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag,
nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag ur statens
järnvägars driftmedel till utbyggnad av
Folkets hus i Hallsberg, jämte i ämnet
väckt motion,

Nr 7

Fredagen den 1 mars 1957

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
m. m.,

nr 35, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fråga om befrielse
från viss betalningsskyldighet till
kronan,

nr 36, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ersättning till Matilda
Elisabet Andersson m. fl.,

nr 37, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående återbäring av viss
arvs- och kvarlåtenskapsskatt,

nr 38, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1957/58 under försvarets fonder
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 39, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 8, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.,

nr 9, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i gällande tulltaxa,
nr 10, i anledning av väckt motion
om ändrade grunder för beräkning av
lagfartsstämpel vid förvärv av vissa slag
av egnahem,

nr 11, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt bemyndigande
för Kungl. Majd att medgiva
visst undantag från gällande villkor för
åtnjutande av rätt till varvsindustrirestitution,

nr 12, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående rätt för Konungen att åsätta
särskild tullavgift, och

nr 15, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild
skatt å bensin och motorsprit;

bankoutskottets utlåtande nr 3, angå -

ende verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning;

första lagutskottets utlåtande nr 9, i
anledning av väckta motioner om lagstiftning
angående användningen av
våld vid utsökningsförrättning;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av väckt motion angående
viss ändring av bestämmelserna
om samordningen av sjukdoms- och
olycksfallsersättningarna,

nr 6, i anledning av väckta motioner
om ändringar i familjebidragsförordningen
m. m.,

nr 7, i anledning av väckta motioner
om ändrade grunder för statsbidrag till
erkända arbetslöshetskassor, och

nr 8, i anledning av väckta motioner
om en provisorisk förbättring av folkpensionerna
m. m.;

tredje lagutskottets utlåtande nr 5, i
anledning av väckta motioner om upphävande
av byggnadsregleringen m. m.;
och

jordbruksutskottets utlåtande nr 4, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående befrielse i vissa fall från betalningsskyldighet
till kronan m. m.

§ 6

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 14 maj 1954
(nr 320) om införande av landstingslagen; från

statsutskottet:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom
utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

88, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret

Fredagen den 1 mars 1957

Nr 7

1956/57, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

89, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1957/58;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av
vissa kronan tillhöriga fastigheter;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1957/58 under statens allmänna fastighetsfond
m. m., i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag till nybyggnad
för konstfackskolan;
från bevillningsutskottet:
nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1957 skall utgå;
samt

från första lagutskottet:
nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 21 mars 1952

(nr 98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål; och
nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
upphävande av lagen den 10 juli
1947 (nr 486) om dödande av vissa
utanför Sverige befintliga handlingar,
in. m.

§ 7

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 69, med förslag till luftfartslag
m. in.,

nr 80, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr
318) om arbetstidens begränsning, m. in.,
nr 81, rörande ratifikation av en konvention
om social trygghet mellan Sverige
och Förenade Konungariket Storbritannien
och Nordirland, samt

nr 82, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 30 maj 1941
(nr 350) angående skogsvårdsstyrelser,
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.04.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 7

Tisdagen den 5 mars 1957

Tisdagen den 5 mars

Kl. 1G.00

§ 1

Justerades protokollen för den 26 och
den 27 nästlidna februari.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsman Birger Gezelius, född d.
22/5 1894, Lilla Hälla, Falun, vårdas
fortfarande på Falu lasaretts medicinska
avdelning för neurologisk undersökning
och beräknas ej utskrivas från lasarettet
förrän i slutet på nästkommande
vecka. Riksdagsman Gezelius är därför
förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet
under tiden 4/3—9/3 1957; vilket
härmed intygas på begäran.

Falu lasarett den 28/2 1957
Olle Hogeman

Lasarettsläkare vid medicinska avd.

Herr Gezelius, som vid sammanträdet
den 20 februari beviljats ledighet från
riksdagsgöromålen från och med den
18 i samma månad, erhöll nu fortsatt
ledighet till och med den 9 innevarande
månad.

§ 3

Svar på fråga ang. anledningen till att
arbetet med ändrad dyrortsgruppering
för förortsområdena kring Stockholm
och Göteborg inte har fullföljts inom
angiven tidsram

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM, erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Med stöd av Kungl.
Maj:ts bemyndigande den 10 februari
1956 tillkallade jag en särskild utred -

ningsman för att verkställa utredning
rörande principerna för inplacering i
ortsgrupp av förortsområdena kring
Stockholm och Göteborg. I direktiven
för utredningen framhöll jag, att utredningsmannen
borde redovisa sina resultat
i sådan tid, att möjlighet fanns att
fr. o. m. den 1 januari 1957 genomföra
de förändringar i ortsgrupperingen, som
kunde föranledas av utredningen.

Herr Helén har nu frågat mig, om jag
är villig att meddela skälen till att arbetet
med den ändrade dyrortsgrupperingen
för förortsområdena kring Stockholm
och Göteborg inte har fullföljts
inom i utredningsdirektiven angiven
tidsram.

Jag är villig härtill, herr Helén, och
mitt svar är, att tiden inte räckte till för
en så grundlig beredning, som jag ansåg
erforderlig med hänsyn till ärendets
grannlaga natur. Jag får sålunda framhålla,
att remisshandlingen av utredningens
betänkande och av utredningens
skrivelse angående ortsgrupperingen
inom Malmö förortsområde avslutades
den 21 november resp. den 1 december
1956. Arbetsläget inom civildepartementet
var då synnerligen ansträngt
till följd av att de segslitna förhandlingarna
om en löneplansrevision
för statstjänstemännen pågick parallellt
med den intensivaste perioden av det
ordinarie budgetarbetet.

Vad angår ärendets natur och omfattning
får jag påpeka att de slutsatser, som
i remissyttrandena dragits av utredningens
principförslag, sinsemellan avviker
på väsentliga punkter samt att
ärendet under december månad tillfördes
ett nytt omfångsrikt material därigenom,
att snart sagt varje enskild

Tisdagen den 5 mars 1957

Nr 7

Svar på fråga ang. anledningen till att arbetet med ändrad dyrortsgruppering för
förortsområdena kring Stockholm och Göteborg inte har fullföljts inom angiven
tidsram

kommun, som i något avseende omfattades
av utredningsmannens förslag, inkommit
med framställningar med synpunkter
på de berörda kommunernas
placering i ortsgrupp.

Härefter yttrade:

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka civilministern
för svaret på min enkla
fråga. Jag är mycket glad över att kunna
konstatera, att det i svaret klart sägs ut,
att det endast är arbetstekniska skäl,
som gjort det omöjligt för departementet
att lägga fram förslag om ändrad dyrortsgruppering
för dessa förortsområden,
som verkligen blev lidande på dyrortsgrupperingen
förra gången.

Anledningen till att jag velat fästa
kammarens uppmärksamhet på att man
ännu två månader efter den tidpunkt,
då ändring skulle ha skett, inte är färdig
med förarbetena är, att man i riksdagsberättelsen,
där man återger direktiven
för utredningar av denna typ,
helt enkelt har uteslutit det avsnitt ur
direktiven, där denna tidsgräns fastställts,
utan alt på sedvanligt sätt med
transumttecken ange, att man uteslutit
något. Jag förmodar att det är en tillfällighet,
och jag hoppas alltså att man
ur civilministerns svar kan utläsa ett
löfte, att man nu, när arbetsförhållandena
inom civildepartementet är gynnsammare,
bedriver arbetet med all erforderlig
skyndsamhet, och att en proposition,
förmodar jag, är att vänta.
Det vore av arbetstekniska skäl för alla
löneredogörare värdefullt, om det kunde
ske så snart, att vid den utbetalning av
retroaktiva lönetillägg, som såvitt jag
förstår kommer att ske i början av juni
månad, hänsyn kan tagas till en kommande
ändring av dyrortsgrupperingen.

Jag vore mycket tacksam, om civilministern
till ledning och hjälp åt dessa

redogörare nu ville ange, om han anser
att en sådan tidsram är möjlig.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Det enda jag kan svara
i anledning av de frågor som ställdes av
herr Helén är att vi arbetar för högtryck
inom departementet med frågan.

Sedan vill jag upplysningsvis meddela
herr Helén, att det behövs ingen
proposition i denna sak. Kungl. Maj:t
har fullmakt av riksdagen att själv besluta.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Föredrogos var efter annan och hänvisades
till behandling av lagutskott
Kungl. Maj:ts å bordet liggande propositioner: nr

69, med förslag till luftfartslag
m. in.,

nr 80, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr
138) om arbetstidens begränsning,
m. in.,

nr 81, rörande ratifikation av en konvention
om social trygghet mellan Sverige
och Förenade Konungariket Storbritannien
och Nordirland, samt

nr 82, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 30 maj
1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser,
in. in.

§ 5

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 1, statsutskottets
utlåtanden nr 2, 12 och 30—39,
bevillningsutskottets betänkanden nr 8
—12 och 15, bankoutskottets utlåtande
nr 3, första lagutskottets utlåtande nr
9, andra lagutskottets utlåtanden nr 5—
8, tredje lagutskottets utlåtande nr 5
samt jordbruksutskottets utlåtande nr 4.

Nr 7

Tisdagen den 5 mars 1957

§ 6

Interpellation ang. ändring av föreskrifterna
om resekostnader vid återbesök
vid vissa specialsjukhus

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr JÖNSSON i Jämtlands Sikås (fp),
som anförde:

Herr talman! Personer, som lider eller
lidit av cancer står som regel en längre
tid under kontroll och behandling å
radiumhemmet. Vid första besöket å
radiumhemmet har patienten erhållit
remiss från läkare å hemorten. Vid de
förnyade besöken å radiumhemmet kallas
patienten dit och erhåller därvid ett
kort, där nästa besökstillfälle noteras.
Vid de förnyade besöken stämplas kortet,
vilket utvisar, att patienten gjort
återbesöket. Återbesöken brukar vanligtvis
ske var sjätte månad eller en
gång om året.

Före den 1 januari 1955, då den allmänna
sjukförsäkringen genomfördes,
utgick statsbidrag till resor för patienter
vid vissa anstalter för radiumbehandling
m. m. Patienterna fick då vid
besöket ersättning för utgifter för resan.
Genom Kungl. Maj :ts kungörelse den 26
maj 1954 nr 400 upphörde dessa anstalter
att utge resekostnadsersättningen.

Av lagen om allmän sjukförsäkrings
16 § framgår, att allmän sjukkassa skall
utgiva ersättning för resor till och från
läkaren, då resekostnaden överstiger
fyra kronor för det första besöket hos
läkaren och en krona för varje följande
besök. Hela den överskjutande
kostnaden skall ersättas, om försäkrad
efter hänvisning av läkare sökt läkarvård
vid allmänt sjukhus eller för enbart
öppen vård avsedd sjukvårdsinrättning,
där vården kunnat meddelas. Enligt dessa
regler utgår hl. a. ersättning för resor
till radiumhemmet med belopp som
överstiger en krona, vilket väl även
har varit avsikten, eftersom tidigare
gällande kungörelse om statsbidrag till
resan upphävdes, när lagen om den allmänna
sjukförsäkringen trädde i kraft.

I cirkulär nr 39/1956 av den 25 september
1956 har riksförsäkringsanstalten
emellertid till de allmänna sjukkassorna
utfärdat föreskrifter, varav framgår,
att besök å radiumhemmet, som inträffar
efter 120 dagar sedan närmast
föregående besök, är att betrakta som
första besök, varav följer att patienten
för att erhålla ersättning för resekostnaderna
måste ha ny remiss av hemortsläkare.

De patienter, som tidigare erhållit
resekostnadsersättning vid radiumhemmet
och efter den 1 januari 1955 erhållit
ersättning från sjukkassan, har givetvis
räknat med att sjukkassorna i fortsättningen
skulle lämna ersättning för resan
med hänsyn till den ursprungliga
remissen till radiumhemmet. De har därför
ej alltid före resan besökt hemortsläkaren
för erhållande av remiss för
besök, som skall företagas och som finnes
angivet på besökskortet från radiumhemmet.
Då denna remiss från
hemortsläkaren saknats, har sjukkassorna
dock enligt riksförsäkringsanstaltens
nya föreskrifter ej utgett ersättning för
resan.

Om de personer som företagit resorna
haft vetskap om att de måste uppsöka
hemortsläkare för att erhålla ny
remiss till radiumhemmet för att icke
gå miste om resekostnadsersättningen,
skulle hemortsläkaren endast kunna
konstatera att vederbörande enligt besökskortet
från radiumhemmet var uppmanad
att göra återbesök där. Att hemortsläkaren
skall utfärda ny remiss är
meningslöst och skapar enbart irritation
och förorsakar onödiga läkarbesök.

Här må framhållas, att dessa förhållanden
icke enbart gäller vid besök på
radiumhemmet, utan att samma förhållande
är rådande då patienter står under
kontroll vid andra specialsjukhus.

Enligt beslut av Kungl. Maj:t den 15
juni 1956 pågår f. n. en översyn av
sjukkassetaxan, innefattande även en
granskning av bestämmelserna om reseersättning
i vissa delar. Det framgår inte
klart av direktiven, huruvida det problem
som berörts i denna interpellation

Tisdagen den 5 mars 1957

Nr 7

Interpellation ang. främjande av sysselsättningen på Öland

ingår i utredningsuppdraget. Det är
emellertid synnerligen önskvärt, att en
ändring i här angivna riktning kommer
till stånd snarast.

Med stöd av det nu anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande fråga:

Vill herr statsrådet medverka till att
riksförsäkringsanstalten ändrar sina till
de allmänna sjukkassorna utfärdade föreskrifter
på så sätt, att ersättning för
resekostnaderna vid återbesök vid vissa
specialsjukhus skall kunna utgå utan att
ny remiss utfärdats av hemortsläkare?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. främjande av sysselsättningen
på Öland

Ordet lämnades på begäran till

Herr HAMRIN i Kalmar (fp), som
yttrade:

Herr talman! Den 30 juni 1956 avgav
1954 års Ö-utredning sitt betänkande rörande
Öland. Utredningen tillkom för
att undersöka, vilka möjligheter som
finns att främja sysselsättningen och
motverka utflyttningen.

De senare årens utveckling beträffande
dessa frågor har varit en fortsättning
på den tendens som länge gjort sig
gällande. Öland har således icke sedan
1830-talet haft en så låg befolkningssiffra
som i år och säsongarbetslösheten
ligger också denna vinter ovanligt högt.
En arbetslöshet under vintern på cirka
200 personer inom ett landskap på cirka
25 000 invånare, innebar i fjol 20,6 understödsdagar
per medlem mot endast
4,15 för hela riket.

Niir utredningen konstaterar att en
utbyggnad av Ölands näringsliv måste
baseras på öns naturtillgångar men också
i hög grad påverkas av kommunikationernas
ändamålsenlighet, iir man villig
att instämma.

Ölands främsta näring är därför också
jordbruket. Den sparsamt förekommande
större industrien har antingen jordbruksprodukter
eller sten som råvara.
Öland har också blivit ett av vårt lands
mest omtyckta turistmål. Fisket har likaså
av naturliga skäl spelat en relativt
stor roll i Ölands näringsliv.

Ö-utredningen anför sammanfattningsvis,
att det i största utsträckning
bör ankomma på landskapets myndigheter,
organisationer och företagare att
genom tillvaratagande av öns naturliga
förutsättningar inom jordbruk, vissa industrigrenar
och inte minst inom turistväsendet
söka skapa gynnsammare existensmöjligheter
för invånarna. På
grund av rådande speciella svårigheter
på ön måste dock i stor utsträckning
tillgripas positivt stimulerande åtgärder
i olika hänseenden, om man skall bromsa
den pågående utvecklingen i befolknings-
och näringslivshänseende. Det
bör ankomma på länsorgan och statliga
myndigheter att i detta fall göra sin
insats. Som exempel på önskvärda statliga
åtgärder anför utredningen bland
annat en översyn av fiskeliamnsplanerna,
vidgade resurser för Kalmar läns
företagareförening, förbättrade kommunikationer,
undersökning av Ölands vattenförsörjning,
ytterligare en jordbruksinstruktör
samt ökade möjligheter till
fiskerilån. Utredningen understryker
starkt behovet av en broförbindelse
mellan Öland och fastlandet. I avvaktan
härpå bör förhandlingar upptas snarast
möjligt för borttagande av vintertillägget
och övergångsavgifterna för frakt
av gods till och från Öland. Vidare pekar
utredningen på de möjligheter staten
har att lämna Öland bidrag ur fonden
för friluftslivets främjande och för
turistlivets utveckling och framhåller
som sin åsikt att frågor om anslag från
fonden bör bedömas särskilt välvilligt
när det gäller Öland.

Beträffande möjligheterna att främja
näringslivet på Öland skulle jag vilja
framhålla följande synpunkter. Hiisl -

Nr 7

Tisdagen den 5 mars 1957

Interpellation ang. främjande av sysselsättningen på Öland

och fåravel har sedan gammalt varit
stora inkomstkällor för Ölands jordbruk.
Detta sammanhänger med den långa vegetationsperioden
och de stora naturliga
alvarsbetena. Sedan hästar och får i stor
utsträckning försvunnit från alvaret utnyttjas
betet ofta endast i liten utsträckning.
På inånga håll börjar ölandstoken,
enen och hasselbusken att erövra mark,
som bättre kunde nyttjas som bete.

Ett återupplivande av Ölands urgamla
fåravel skulle ha många fördelar. Den
skulle kunna vara underlag för en ny
industri, ett ullspinneri, den skulle ge
råmaterial till öländsk hemslöjd, som i
sin tur kunde avyttra sina alster till
den alltmer ökande turistströmmen. Betningen
av det öländska alvaret och de
ännu kvarliggande ängarna skulle också
till sist hjälpa till att bevara de
vackraste landskapstyper vi har i vårt
land, Ölands alvar och Ölands naturliga
lövängar.

Vad som behövs är en undersökning
rörande kostnaderna och beskaffenheten
av ett lämpligt stängsel och ett ändamålsenligt
fårhus, upplysningsverksamhet
och möjligheter att bilda gemensamhetsbeten.
När den sista frågan har
lösts i en ny fastighetsbildningslag bör
det vara dags att släppa ut de gotländska
utegångsfåren eller någon annan härdig
ras på det öländska alvaret.

På grund av det resultat, till vilket
1954 års Ö-utredning kom beträffande
de öländska problemen och under hänvisning
till vad jag i övrigt här anfört
får jag härmed anhålla om kammarens
tillstånd alt till statsrådet och chefen för
socialdepartementet framställa följande
fråga:

Vill herr statsrådet lämna en redogörelse
för de åtgärder, som från statens
sida är vidtagna eller är avsedda att
vidtagas för att främja sysselsättningen
på Öland och motverka den pågående
utflyttningen från ön?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 110, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
från kyrkofonden för övertalig
personal vid domänverket.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

till riksdagens skrivelser till Konungen: nr

94, angående val av fullmäktige
i riksbanken med suppleanter; och
nr 101, angående val av fullmäktige
i riksgäldskontoret med suppleanter;
till riksdagens förordnanden:
nr 95, för herr Gunnar Svärd att vara
fullmäktig i riksbanken;

nr 90, för herr Gustaf Kollberg att
vara fullmäktig i riksbanken;

nr 97, för herr Ragnar Sundén att
vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken;

nr 98, för herr Nils Aastrup att vara
suppleant för en av riksdagens fullmäktige
i riksbanken;

nr 99, för herr Emil Alilkvist att vara
suppleant för en av riksdagens fullmäktige
i riksbanken;

nr 100, för herr Otto Jakob Westling
att vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken;

nr 102, för herr Anders Pettersson att
vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 103, för herr Patrik Svensson att
vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 104, för herr Ivar Johansson att
vara suppleant för en fullmäktig i riksgäldskontoret;
och

nr 105, för herr Gösta Netzén att vara
suppleant för en fullmäktig i riksgäldskontoret.

§ 9

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner avlämnats till kammaren
:

nr 83, med förslag till lag om ändrad

Onsdagen den 6 mars 1957

lydelse av 27 § 1 mom. B. värnpliktslagen
den 30 december 1941 (nr 967),

nr 84, angående vissa anslag till epileptikervården
för budgetåret 1957/58
m. m.,

nr 85, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 december
1940 (nr 1044) om vissa av
landsting eller kommun drivna sjukhus
m. m.,

nr 86, angående omläggning av den
juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningen,
och

nr 87, angående avgivande av förklaring
i enlighet med bestämmelserna i
artikel 36 moment 2 i stadgan för den
internationella domstolen.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 10

Anmäldes följande till herr talman -

Nr 7 11

nen under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen

nr 505, av fru Sjövall och herr von
Friesen, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 72, med förslag till lag
om ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen
den 28 september 1951 (nr 649) om
straff för vissa trafikbrott, och

nr 506, av herr Engkvist m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Majrts proposition
nr 72.

Dessa motioner bordlädes.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.12.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 6 mars

Kl. 10.00

§ 1

Herr talmannen meddelade, att fröken
Wetterström, som vid kammarens
sammanträde den 20 februari med
läkarintyg styrkt sig tills vidare vara
hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i
kammaren.

§ 2

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj:ts å bordet liggande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 83, med förslag till lag om
andrad lydelse av 27 § 1 mom. B. värnpliktslagen
den 30 december 1941 (nr
967);

till statsutskottet propositionen nr 84,
angående vissa anslag till epileptikervården
för budgetåret 1957/58 m. in.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 85, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den
20 december 1940 (nr 1044) om vissa
av landsting eller kommun drivna sjukhus
m. m.;

till statsutskottet propositionen nr 86,
angående omläggning av den juridiska
och samhällsvetenskapliga utbildningen;
och

till utrikesutskottet propositionen nr
87, angående avgivande av förklaring i
enlighet med bestämmelserna i artikel
36 moment 2 i stadgan för den internationella
domstolen.

Nr 7

Onsdagen den 6 mars 1957

§ 3

Föredrogos var efter annan och remitterades
till behandling av lagutskott
följande på kammarens bord vilande
motioner, nämligen

nr 505, av fru Sjövall och herr von
Friesen, samt

nr 506, av herr Engkvist m. fl.

§ 4

Föredrogs den av herr Jönsson i
Jämtlands Sikås vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men
då bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
viss ändring av föreskrifterna om
resekostnader vid återbesök vid vissa
specialsjukhus.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av herr Hamrin i Kalmar
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående åtgärder
för främjande av sysselsättningen på
Öland.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogos vart efter annat allmänna
beredningsutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av väckta motioner
dels om skyndsam utredning rörande
åtgärder mot ungdomsbrottsligheten och
dels om en utredning angående samordning
av de samhälleliga stödformer
och åtgärder, som syftar till en lösning
av barna- och ungdomsproblemen på
längre sikt, och

nr 2, i anledning av väckt motion om
viss utvidgning av 1956 års klientelundersökning
rörande ungdomsbrottslingar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 7

Skärpta åtgärder mot bilstölder

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av
väckta motioner om skärpta åtgärder
mot bilstölder.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 165 av herr Nilsson, Yngve, m. fl. och
11:198 av herr Svensson i Krokstorp
in. fl. hade hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte uttala

1) att frågan om bilstölderna måtte
givas prioritet vid samordnings- och
översynsarbetet rörande ungdomsbrottsligheten,
samt

2) att frågorna om förstärkning av
ordningspolisen eller annan skärpning
av bevakningen, hållande i förvar under
viss kortare tid av ertappad biltjuv
samt utvidgning av införselinstitutet
därvid särskilt måtte beaktas.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:165 och 11:198 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SVENSSON i Krokstorp (h):

Herr talman! Jag kan inte hjälpa att
jag efter genomläsningen av utskottets
förevarande utlåtande har blivit en
smula betänksam. Utskottet konstaterar
inledningsvis, att bilstöldsproblemet sedan
länge är ett mycket allvarligt problem
men underlåter att säga att det
kommer att förbli ett allvarligt problem,
så länge man gör så litet åt saken som
för närvarande.

Sedan hänvisar utskottet till de direktiv,
som olika utredningar har fått,
och säger att frågan har ägnats stort
utrymme vid ett flertal konferenser. Ja,
på det sättet har det fortgått i åratal,
och det enda vi nu kan konstatera är
att statistiken över bilstölderna blir alltmer
skrämmande för vart år som går.

Vissa, säkerligen välmenande, personer
har i överdrivet nit sökt förklara

Onsdagen den 6 mars 1957

Nr 7

bilstölderna med ungdomens stora tekniska
intresse — ja, man har till och
med velat göra gällande att vårt lands
ungdomar skulle vara mera tekniskt begåvade
än andra länders! Man måste
beklaga att det finns personer, som kan
föra ett sådant resonemang.

Ännu tråkigare är det emellertid att
många människor tror att lösningen på
problemet kan vara att sätta rattlås
på bilarna eller vidtaga andra stöldförhindrande
åtgärder. Det är nog gott
och väl att människor vill säkra sin
egendom mot stöld på det viset, men det
som inger betänkligheter är den tendens
som pekar på att problemets lösning
skulle vara att finna i ett sådant
förfaringssätt. Kan det verkligen vara
rim och reson i att en grupp i samhället
skall uppbjuda sin uppfinningsrikedom
för att kunna låsa in sina tillhörigheter
till skydd mot en annan grupp?
För min del tror jag inte att det är rätta
vägen. Svårigheten att lägga sig till med
vad man vill ha ändrar ingenting i tjuvens
grundinställning.

Det viktiga är just att få de felande
att begripa att samhället inte kan tilllåta
att var och en gör som han behagar.
Vi vet att en stor del av dagens
ungdom tyvärr aldrig har fått lära sig
att det finns vissa regler, som man måste
följa i den stora gemenskap som kallas
samhället. Då är det alltså inte ungdomarna
man skall straffa eller racka
ned på, invänder någon. Nej, vi skall
inte straffa men väl väcka ungdomarna,
väcka dem till medvetande om samvaroreglernas
existens!

De flesta av dem, som det här gäller,
är inte värre däran än att de begriper
ett tydligt språk — och med ett tydligt
språk menar jag i detta sammanhang en
åskådlig undervisning i hur samhället
ogillar och fördömer vissa handlingsmönster
och maner. Här kommer ett
kortvarigt frihetsberövande in i bilden.
Med det menar jag ett kortvarigt anhållande
c. d., som gör det klart för vederbörande
att det inte går an att bara

Skärpta åtgärder mot bilstölder

lämna sitt visitkort, d. v. s. namn och
adress, till polisen och sedan ge sig ut
på nya äventyr, nya bilstölder.

Nu har utskottet sagt att ett sådant
tillvägagångssätt, alltså ett visst frihetsberövande,
strider mot svensk rättsuppfattning.
Ja, det kanske det har gjort
hittills — men nya brott kräver nya åtgärder!
Det kan inte få fortgå på det sätt
som nu sker. Sverige leder nu på ett
skrämmande sätt världsstatistiken, när
det gäller bilstölder. Då måste vi
snabbt pröva om och i praktisk handling
visa att vi vill åstadkomma reda
och ordning på detta område. Strider
det f. ö. inte mera mot svensk rättsuppfattning
att medborgarna i vårt rättssamhälle
skall behöva känna att de inte
kan skyddas mot att få sin egendom
angripen och förstörd?

Jag vet — och det har omvittnats från
flera håll — att ett kort frihetsberövande
har ett mycket välgörande inflytande
på den typ av människor, som det här
är fråga om. Och man har väl rätt att
fråga sig, om det skall behöva inträffa
en sådan olycka som den som inträffade
utanför Malmö natten till söndagen,
innan polisen skall ha rätt att lägga
vantarna på sådana lymlar. Då var det
fyra unga biltjuvar, som gjorde en vansinnesfärd
och krockade med en annan
bil. Bilens förare, en ung kvinna,
dödades och hennes väninna blev svårt
skadad. Nej, låt i stället polisen pröva
chockverkande åtgärder för att få kontroll
över det nuvarande laglösa tillståndet
på detta område! Det är inte
mammas varma säng, som skall vara
avslutningen på biltjuvarnas nattliga
äventyr. Polisen kan gott stå för värdskapet
några dagar.

Jag läste för ett par dagar sedan i en
tidning att en nng biltjuv hade hunnit
med tre bilstölder, innan tiden medgav
att han hördes inför rätta. På det sättet
kan det inte fortgå!

I vår motion har vi krävt att biltjuvarna
genom införsel på lönen skall göra
rätt för sig och betala de skador de

Nr 7

Onsdagen den 6 mars 1957

Skärpta åtgärder mot bilstölder

åstadkommer på bilarna och på annan
egendom. Där kryper utskottet bakom
frågan om utsökningsväsendets reformering.
Från arbetet i första lagutskottet
tror jag mig emellertid veta, att om
vi skall vänta på en sådan ändring i
lagen, så lär den nuvarande generationen
av unga biltjuvar ha uppnått mogen
ålder dessförinnan. Vi motionärer är
övertygade om att det på flera sätt
skulle vara välgörande, om biltjuvarna
hade klart för sig, att de genom sitt arbete
måste betala räkningen för bilreparationerna.
Det skulle betyda, att de
får mindre pengar att röra sig med —
det blir mindre med lyx och nöjen och
mindre med sprit. Just detta att vara
tvungen att ersätta den skada man åsamkar
andra är en nyttig tankeställare,
som erinrar vederbörande om att han
lever i ett rättssamhälle.

Alla åtgärder syftar ju till syvende
og sidst att ge dem, som inte är medvetna
om spelets regler, insikt om dessa.
Av erfarenhet vet vi, att de allra flesta
inte tar någon notis om förmaningar
och höjt pekfinger. Ju äldre man
blir, desto svårare är det att lära om,
och desto dyrare blir det. Det krävs
därför snabba och drastiska åtgärder, så
att de unga biltjuvarna redan från början
får klart för sig, att det är fråga om
allvar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen nr 198 i andra kammaren
av undertecknad m. fl.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det är nog inte på det
sättet, att utskottet inte skulle vara lika
intresserat som motionärerna av laglydig
ungdom. Jag tror inte heller, att
man kan utläsa ur utskottsutlåtandet att
vi på något sätt nonchalerat allvaret i
denna fråga. Vi har tagit ställning till
de åtgärder som motionärerna föreslår,
nämligen att man skall ge prioritet för
samordnings- och översynsarbete rörande
ungdomsbrottsligheten. Detta har

redan skett vid de samordningskonferenser
som utskottet hänvisar till. Vi
i utskottet anser alltså, att de utredningar,
som tidigare bedrivits när denna
fråga varit uppe och som nu är avslutade,
har så starkt betonat, att det
viktigaste ungdomsbrottet är biltjuvnad,
att man därför först måste ta itu med
hithörande spörsmål. Vi i utskottet anser,
att motionärernas önskan på den
punkten är tillgodosedd och vi har
därför inte ansett oss böra särskilt
skriva om denna sak.

Det andra kravet i motionen är, att
man vill hålla en ertappad biltjuv i förvar
under kortare tid. Jag hörde inte
hur herr Svensson i Krokstorp uttryckte
sig i fråga om den kortare tiden,
men i ett anförande i första kammaren
av en av motionärerna preciserades
den kortare tiden till några timmar. Då
vi i utskottsutlåtandet säger, att det är
främmande för svensk rättsuppfattning
att hålla en biltjuv i förvar, menar vi
inte att det skulle vara främmande för
svensk rättsuppfattning att hålla en biltjuv
i förvar under några timmar för
förhör och utredningsarbete. Men såvitt
jag förstår är det motionärernas
önskan, att detta hållande i förvar inte
bara skall vara en åtgärd som vidtas
för att hinna med utredningsarbetet,
utan det skall vara ett slags straff, som
man utmäter innan någon dom är fälld.
Det är detta, som vi säger är främmande
för svensk rättsuppfattning. Om vi
följde motionärerna, skulle vi ju för
biltjuvar skapa en extra judiciell straffform,
som vi inte vill ha för andra
brottslingar. Polisens verksamhet är i
alla fall en sak, dömandet en annan.
Man får lov att hålla dessa saker isär
även när det är fråga om brottslingar,
som man förargar sig särskilt mycket
över, alltså de unga. Häktning får ju
inte ens anförtros åt den juridiskt skolade
åklagaren utan måste beslutas av
rätten. Häktningen är ju också kringgärdad
med en mängd bestämmelser,
som måste iakttas, innan den får äga

Onsdagen den (i mars 1957

Nr 7

rum, och då är det väl alldeles orimligt,
att man skulle så här lättvindigt ta
om hand de ungdomar, som stjäl bilar.

När det gäller redan dömda personer
finns möjligheten att ta vederbörande i
förvar, men då är det alltså fråga om
personer, som varit intagna på internerings-
eller förvaringsanstalt, ungdomsfängelse
eller annat fängelse och
som är villkorligt frigivna. Missköter
sig sådana personer, kan polisen alltså
ta dem i förvar efter tillstånd av fångvårdsstyrelsen
respektive ungdomsfängelsenämnden.
Det nya förslag, som
strafflagberedningen kommit med i sitt
slutbetänkande om skyddslag i stället
för strafflag, har kraftigt häcklats. Där
finns emellertid en rad skärpningar i
behandlingen av brottslingar, som säkerligen
motsvarar motionärernas önskemål.
Den nuvarande villkorliga domen,
som oftast inte innebär några åtgärder
alls, ibland innebär övervakning
och ibland innebär, att den dömde
tas in på en anstalt av något slag, tänkes
utbytt mot en villkorlig dom, som
inte inrymmer några åtgärder från samhällets
sida utan överlåter åt släkt och
familj att taga hand om de unga. Den
nuvarande kvalificerade villkorliga domen
däremot föreslås utbytt mot s. k.
skyddstillsyn, som utdömes av domstol.
Skyddstillsynen skall närmare utformas
av en särskild tillsynsnämnd. Denna
nämnd har tänkts få rätt att hålla den
dömde i förvar under en till två veckor,
om det anses lämpligt, och efter
beslut av domstolen skall också den
som dömts till skyddstillsyn kunna tas
in på anstalt under två månader. Men
detta som synes ungefärligen motsvara
motionärernas önskan, förutsätter alltså
särskilt beslut av domstol och tillsynsnämnd.

Härmed ges alltså vissa möjligheter
att mera direkt ingripa, och dessa kommer
naturligtvis att användas särskilt
mot unga brottslingar och alltså mot de
ungdomar, som begår bilstölder. Detta
skulle, som sagt, i stort sett motsvara

Skärpta åtgärder mot bilstölder

motionärernas önskemål och även vad
många människor tycker är riktigt, ty
det är en utbredd uppfattning som motionärerna
företräder, att biltjuvarna
kommer för lätt undan. Om man toge
dem i förvar genast, resonerar folk,
skulle de få sig en näpst och inte hinna
slingra i väg ännu längre. Jag tror
att det nämnda förslaget sörjer ganska
väl härför, och jag hoppas, att förslaget
snart kan genomföras. Jag tycker därför
att motionärerna inte skall vara missnöjda,
tv deras synpunkter blir ju beaktade
i de avsnitt, där det verkligen
går att göra något.

Jag vill nu bara något kommentera
vad som sagts i dessa liksom i tidigare
motioner, att biltjuvnaden i Stockholm
är den största i hela världen. Antalet
stulna bilar i Sverige utgjorde under
år 1955 25 000, och detsamma var antalet
efter de tre första kvartalen år
1956. Men det är värt att notera, att
90 procent av dessa bilar kom till rätta
efter en veckas tid. Det gör naturligtvis
inte brottet mindre allvarligt, men det
ger själva stölderna en annan proportion.

Av de siffror som man lämnar från
utlandet — vi har lämnat en hel del
siffror i utlåtandet också —• kan man
naturligtvis inte dra några helt riktiga
slutsatser vid en jämförelse med de
svenska siffrorna. För att kunna göra
detta måste man exempelvis först veta
på vilket sätt man registrerar biltjuvarna
på de olika platserna och efter
vilka principer man ingriper. Man behöver
vidare endast göra en jämförelse
mellan uppgifter från olika amerikanska
städer för att förstå, att det måste vara
något annat och mera än en dålig karaktär
som skiljer berörda kategorier i
New York, i Baltimore och i Chicago.
Man redovisar nämligen mycket höga
siffror i den lilla hyggliga staden Baltimore,
låga siffror i New York och relativt
låga siffror i Chicago, som ändå
har ett stadgat rykte för brottslighet.
Man kan alltså inte göra några riktiga

Nr 7

Onsdagen den 6 mars 1957

Skärpta åtgärder mot bilstölder

jämförelser då man inte har tillgång
till alla faktorer.

Detta hindrar emellertid inte att biltjuvnaden
är mycket stor i Sverige både
i förhållande till folkmängden och
till bilbeståndet. Det är ett allvarligt
problem som inte kan nonchaleras, även
om man ser en aning kritiskt på de
siffror som är lämnade.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Jag finner det ganska
märkligt att inte utskottet och tydligen
inte heller motionärerna observerat, att
denna fråga varit före för några år sedan,
då jag jämte en kamrat i riksdagen
väckte en motion om åtgärder mot bilstölderna,
varvid man särskilt skulle
undersöka möjligheterna att utvidga
införselinstitutet. Motionen behandlades
av första lagutskottet och blev av
riksdagen bifallen. Sedan har ärendet
gått till processlagberedningen, där det
behandlades i ett större sammanhang.

Det förhåller sig så, som utskottet säger,
att den kriminalkongress, eller vad
man skall kalla den, som kommer att
hållas i Oslo, även skall behandla skadeståndsinstitutet
och därmed också införselinstitutet.
Man åsyftar en gemensam
skandinavisk lagstiftning på området.

Mitt huvudsyfte var att man skulle
utvidga införselinstitutet — som nu endast
gäller oguldna skatter samt försumliga
barnafäders förpliktelser att betala
barnuppfostringsbidrag — till att
även omfatta sådana brott som föranleder
skadeståndsdom. Jag resonerade
som så att om en person stjäl en bil
och dömes, sedan han fördärvat den,
till skadestånd med ett par tusen kronor
men han inte betalar, så skulle han
kunna åläggas införsel. Jag är övertygad
om att åtminstone under den tid,
vederbörande skulle verkställa amortering
av det ådömda beloppet, skulle

han inte ådra sig nya skulder till samhället.

Denna fråga är emellertid ganska
komplicerad. Jag kan erkänna att den
sammanhänger även med andra skadeståndsbestämmelser
liksom med frågan,
om man över huvud taget kan utvidga
detta till att gälla alla slag av
stölder. Detta spörsmål vet jag är föremål
för en beredning i samband med
strafflagsrevisionen. Det kommer upp
på oslokonferensen och jag tycker därför
att vi skall hoppas att behandlingen
där skall leda till resultat. Därmed
blir också motionärernas intressen, som
helt sammanfaller med de önskemål vi
har uttalat, tillgodosedda.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 8

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående godkännande av
överenskommelse mellan Sverige och
Tjeckoslovakien angående reglering av
vissa anspråk och fordringar.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Utgifter under riksstatens andra
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom
justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.

Onsdagen den 6 mars 1957

Nr 7

Punkterna 1—22

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23

Vattendomstolarna: Avlöningar

Kungl. Maj :t hade (punkt 23, s. 44—
59) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de
ändringar i vattendomstolarnas personalförteckning,
vilka föreslagits av departementschefen,
dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat
för vattendomstolarna, att tillämpas
under budgetåret 1957/58, dels ock till
Vattendomstolarna: Avlöningar för

nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 2 306 500 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling föreliaft fem motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Grym m. fl. (I: 22) och den andra inom
andra kammaren av herr Larsson i
Hedenäset m. fl. (Il: 20), hade hemställts,
att riksdagen, med bifall i övrigt
till Kungl. Maj :ts förslag, måtte besluta
att Norrbygdens vattendomstol
skulle uppdelas på så sätt, att en självständig
vattendomstol, med en uppsättning
motsvarande den föreslagna
förstärkningen, upprättades för i huvudsak
Norrbottens län och stationerades
i Luleå stad.

I en inom andra kammaren av herr
Vröding väckt motion (II: 161) hade
l emställts, att riksdagen måtte avslå
föreslagen höjning av dagarvodet till
vattcnrättsnämndeman samt med 10 000
kronor sänka det under ifrågavarande
punkt upptagna anslaget.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna I: 22 och II: 20 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; II.

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna T: 167 och 11:201 i skrivel -

Vattendomstolarna: Avlöningar

III. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionen II: 161

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i vattendomstolarnas
personalförteckning, vilka angivits av
departementschefen i statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden
för den 3 januari 1957;

b) fastställa i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för vattendomstolarna,
att tillämpas under budgetåret
1957/58;

c) till Vattendomstolarna: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 2 306 500 kronor.

I motiveringen hade utskottet bland
annat anfört:

»Beträffande det i motionerna 1:22
och 11:20 framställda förslaget om en
uppdelning av Norrbygdens vattendomstol
har utskottet inhämtat, att utredningsmannen
även övervägt denna
fråga utan att dock anse sig kunna
framlägga förslag härom. Av den redogörelse,
som utredningsmannen efter
anmodan lämnat utskottet för sitt ställningstagande,
innefattande synpunkter
på storleken av domsområdet för en
ny domstol, den lämpliga förläggningsorten,
möjligheterna till personalrekrytering
m. m., har utskottet bibringats
uppfattningen att tillräckliga skäl icke
kan anses föreligga för en uppdelning.
Utskottet avstyrker därför motionerna.»

Reservationer hade avgivits

1 a) av herrar Karl Andersson, Ragnar
Rergh och Heckscher, vilka ansett

dels att ovan intagna stycke i utskottets
yttrande borde ha erhållit följande
lydelse:

»Det i motionerna 1:22 och 11:20
framställda förslaget om eu uppdelning
av Norrbygdens vattendomstol ansluter
sig till uttalanden i denna riktning
i de remissyttranden som avgivits
av vattenfallsstyrelsen, länsstyrelsen i
Norrbottens liin, Lantbruksförbundet
och Norrländska vattcnkraftsutrcdning -

se till Kungl. Maj:t giva till känna vad
utskottet anfört;

2 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 7

Nr 7

Onsdagen den C mars 1957

Vattendomstolarna: Avlöningar

en. De synpunkter som därvid framkommit
synes utskottet böra närmare
övervägas. Utskottet förordar att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t begär
ytterligare utredning av frågan.»

dels ock att utskottet bort under I
hemställa att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:22 och 11:20 i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört;

1 b) av herrar Ragnar Bergh, Gerhard
Nilsson i Gävle och Heckscher, vilka
ansett att utskottet bort under III
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionen II: 161

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i vattendomstolarnas personalförteckning,
vilka angivits av departementschefen
i statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för
den 3 januari 1957;

b) fastställa i denna reservation intagen
avlöningsstat för vattendomstolarna,
att tillämpas under budgetåret
1957/58;

c) till Vattendomstolarna: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 2 296 500 kronor;

1 c) av herrar Hesselbom och Malmborg,
utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr LARSSON i Hedenäset (bf):

Herr talman! Under föreliggande
punkt behandlas ett Kungl. Maj:ts förslag,
som bland annat innebär en förstärkning
av våra vattendomstolars personella
resurser. Inledningsvis vill jag
uttala min tillfredsställelse över att denna
förstärkning ernås.

Med all uppskattning av förslaget om
denna förstärkning vill jag dock framhålla
att det råder delade meningar om
hur dessa personalresurser bör disponeras.
Ett antal remissinstanser — vattenfallsstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen
i Norrbottens län och Norr -

ländska vattenkraftutredningen — har
i stället för den föreslagna förstärkningen
av Norrbygdens vattendomstol
förordat, att en ny vattendomstol inrättas
i Norrbottens län. I motionerna I: 22
och II: 20 har även vi motionärer ställt
detta yrkande.

Det behöver väl inte råda någon tvekan
om att en stor del av den framtida
kraftverksutbyggnaden kommer att bli
koncentrerad till Norrbottens län. Därmed
följer då även en motsvarande,
till länet förlagd belastning för vattendomstolarna.

Det framstår, för kontakten med den
berörda bygden och befolkningen liksom
med olika berörda länsmyndigheter
och för undvikande av onödiga resekostnader
som rationellt, att en vattendomstol
nyinrättas med i huvudsak
Norrbottens län som domsområde. Jag
ber att härvidlag få hänvisa till ett uttalande
av statsrådet och chefen för
justitiedepartementet, som i propositionen
nr 140 år 1954 bland annat anförde
följande: »Enligt min mening är det av
principiella skäl mindre lämpligt att
en domstol, särskilt en underdomstol,
förlägges långt utanför den bygd där
den har att verka. Vad särskilt gäller de
norrländska kraftverks- och regleringsföretagen,
som underställes vattendomstols
prövning, har dessa en sådan omfattning,
att de djupt ingriper i befolkningens
levnadsförhållanden. Det är
med hänsyn härtill viktigt, att domstolens
ledamöter äger en kännedom om
bygdens och befolkningens förhållanden,
som endast kan vinnas av den som
själv är bosatt på platsen.»

Av utskottsutlåtandet framgår def
emellertid, att statsutskottets majoritet
inte biträtt vårt motionsyrkande. Utskottsmajoriteten
motiverar detta genom
att i all korthet hänvisa till tre
saker. Ställningstagandet anges grundat
dels på synpunkter i fråga om storleken
av domsområdet, dels den lämpliga förläggningsorten,
dels också farhågor beträffande
personalrekryteringen. Jag

Onsdagen den 6 mars 1957

Nr 7

tillåter mig att i anslutning härtill ställa
några frågor till statsutskottet.

Vad har utskottet till att börja med
kommit till för resultat i fråga om storleken
av domsområdet för den föreslagna
nya domstolen? Är Norrbottens
län, som omfattar en fjärdedel av landets
areal och förfogar över 26 procent
av landets utbyggnadsvärda vattenkraftstillgångar,
ett för litet domsområde? Den

lämpliga förläggningsorten ser
även ut att ha diskuterats av utskottet.
Såvitt jag kunnat finna, har samtliga de
remissinstanser, som förordat en ny vattendomstol
för Norrbottens län, tänkt
sig Luleå som lämplig förläggningsort.
Utskottet synes däremot ha dryftat andra
platser. .Tåg vore synnerligen intresserad
av att få uppgift om vilka alternativ
utskottet konstruerat fram. Jag anhåller
om upplysningar på den punkten.

Utskottet har också mobiliserat upp
rekryteringssvårigheterna. Jag måste bekänna,
att jag inte haft reda på att det
skulle vara så mycket svårare att få folk
att trivas i Luleå än vad fallet är i fråga
om Umeå. Vilket stöd har utskottet för
detta sitt ställningstagande? Har utskottet
måhända utgått ifrån att vederbörande
befattningshavare har en sådan
reslust, att rekryteringen stimuleras, om
det uppstår sammanlagt 60 mils onödiga
resor för varje förrättning inom Norrbottens
län?

Herr talman! Låt mig till sist poängtera
följande: När vi motionärer begär
nyinrättandet av en vattendomstol i
Norrbotten är inte detta motiverat av
önskemålet att få en handfull tjänstemän
stationerade i Luleå. Andra och långt
betydelsefullare motiv har varit vägledande.
Vattenkraftsutbyggnaden medför
betydande ingrepp i enskilda inbyggares
livsföring och frihet. Därav följer att
samhället har ansvar för att den enskilde
individen ges största möjliga
rättsgarantier. Detta är även ett samhällsekonomiskt
intresse. Om avståndet
mellan den enskilde och den doms -

Vattendomstolarna: Avlöningar

utövande instansen är alltför stort, orsakar
detta lätt missförstånd som är
ägnade att förstora de meningsdifferenser,
som kan föreligga. Detta leder
lätt till skärpta meningsmotsättningar
och irritation, som fördröjer
och försvårar målens handläggning och
därmed även fördröjer och försvårar
den ur samhälleliga synpunkter så angelägna
kraftverksutbyggnaden. Det är
säkerligen sådana bevekelsegrunder som
gjort att det verk, som har de största erfarenheterna
härvidlag och som även
har ansvaret för i stort sett hela den
kommande kraftverksutbyggnaden i
Norrbottens län, nämligen vattenfallsstyrelsen,
har förordat nyinrättandet av
en vattendomstol för Norrbottens län.

Herr talman! Med det anförda som
motivering ber jag att få yrka bifall till
den av herr Karl Andersson m. fl. avgivna,
med 1 a) betecknade reservationen.

Häruti instämde herrar Jansson i
Kalix (s), fru Boman (li), herrar Wiklund
(s) och Löfroth (fp), fru Jäderberg
(s) och herr Lassinantti (s).

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! När jag förra året motionerade
om en höjning av nämndemännens
vid häradsrätt, ägodelningsrätt
och expropriationsdomstol dagarvode
från 20 till 30 kronor, så var
mitt huvudskäl att erfarenheten hade
visat att det var svårt att i häradsrätten
få med tillräckligt många tim- och ackordsavlönade
personer. Dessa personer
anser sig nämligen inte ha råd att åta
sig ett sådant uppdrag. I min egen
domsaga har jag bland 45 nämndemän
i häradsrätten endast två som är timeller
ackordsavlönadc i sitt dagliga arbete.
Detta är demokratiskt sett inte
riktigt.

Men jag åberopade även några andra
skäl, och ett skall jag upprepa här i
dag. Jag fann det principiellt oriktigt
— och mina nämndemän ansåg det nog

Nr 7

Onsdagen den 6 mars 1957

Vattendomstolarna: Avlöningar

också mycket underligt — att dagarvodet
för vattenrättsnämndemän
skulle vara 10 kronor högre än för
andra nämndemän. Även statsutskottet
hade — det framgår av dess skrivning
förra året ■— svårt att finna skäl varför
arvodena inte skulle vara lika för alla
med statsmedel ersatta nämndemän.

Nu har departementschefen, samtidigt
som han varit vänlig att föreslå
en höjning av de vanliga nämndemännens
arvode till 30 kronor, utan att anföra
något som helst skäl föreslagit en
höjning av arvodet också för vattenrättsnämndemännen
med 10 kronor,
vilket alltså innebär att saxandet skulle
fortsätta. Utskottet har i år försökt motivera
varför man godtagit denna höjning
beträffande vattenrättsnämndemännen.
Utskottet säger därvid först
och främst att uppdragets mera specialbetonade
karaktär kan åberopas. Däremot
vill jag erinra att uppdraget som
vattenrättsnämndemän knappast är mera
specialbetonat än uppdraget som
nämndeman i expropriationsdomstol
eller ägodelningsrätt, utan det kan nog
komma på ett ut.

Som ett annat skäl anför utskottet
att uppdraget som vattenrättsnämndeman
i regel torde ta mera tid i anspråk.
Det sistnämnda påståendet kan,
herr talman, möjligen för närvarande
vara riktigt när det gäller Norrbygdens
och Mellanbygdens vattendomstolar,
som på grund av många och stora utbyggnader
säkert är hårt pressade och
vilkas nämndemän nog får vara i elden
både ofta och länge. Men jag tror att
t. ex. de nämndemän, som nu under
fyra veckor deltagit i handläggningen
av mutmålet i Sundsvall, har mycket
svårt att förstå detta skäl, och tyvärr
förekommer det inte så sällan mammutmål
även vid häradsrätterna.

Nej, herr talman, det enda skälet till
att man nu vill trissa upp arvodet till
vattenrättsnämndemännen med en tia
är nog helt enkelt det, att dessa nämndemän
är så få att en sådan höjning

kostar sammanlagt bara 10 000 kronor,
under det att en höjning med ytterligare
en tia till övriga nämndemän skulle
dra en merkostnad av 340 000 kronor.
Det är emellertid olyckligt att saxningen
skall fortsätta, ty det kommer
sannolikt att föranleda ytterligare krav
från övriga nämndemän. Om man hade
stannat för ett arvode av 30 kronor
till samtliga kategorier, hade det säkerligen
varit lättare att få alla nöjda för
framtiden.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen av
herr Ragnar Bergh in. fl., upptagen under
punkt 1 b).

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Om jag nu inte närmare
redovisar detta ärende, så är
det därför att särskilt den förste talaren
på denna punkt, herr Larsson i
Hedenäset, har ingående angivit vad
det är fråga om.

Herr Larsson i Hedenäset avslutade
sitt anförande med att yrka bifall till
en motion som går ut på att den avdelning
varmed vattendomstolen i Umeå,
enligt Kungl. Maj:ts förslag skall förstärkas,
skulle förläggas till Norrbotten,
närmare bestämt Luleå. Utskottet,
i varje fall dess tredje avdelning, har
ägnat detta spörsmål uppmärksamhet,
bland annat därigenom att vi haft en
föredragning av den, som verkställt utredningen,
och alltså fått ta del av hans
sakkunniga synpunkter på det hela. Vi
var nog från början inställda på att
tillstyrka motionen, om det hade funnits
någon möjlighet att på sakliga grunder
göra detta, men enligt den bedömning,
som vi efter föredragning ansett
oss kunna göra förelåg det inte några
sådana sakliga grunder.

Motionärerna har bland annat tänkt
sig att hela förfarandet skulle underlättas,
om sakägarna och de människor
som över huvud taget beröres av vattenkraftsutbyggnader,
sjöregleringsfö -

Onsdagen den 6 mars 1957

Nr 7

retag o. s. v., inte skulle ha så långt
till domstolens kansli. Vi har inhämtat
att möjligheten att uppsöka kansliet för
dylika ärenden ytterst sällan utnyttjas.
Vi kan dessutom erinra om att en domstolsavdelning
reser ut och på ort och
ställe sammanträffar med de sakägande.
På det sättet tillgodoses motionärernas
önskemål.

Några av de frågor som herr Larsson
ställde behöver utskottet kanske inte
svara på, t. ex. frågan vilka alternativ
till förläggning man har diskuterat
inom utskottet. Utskottet, som har stannat
för att följa Kungl. Maj:t, har inte
haft särskilt behov att diskutera alternativ,
men jag skulle vilja tillägga att
den föredragande som har utrett frågan,
lagman Viklund, såsom sin mening
framhöll att om man skulle förlägga
domstolen till Norrbotten borde man
välja endera Gällivare eller Kiruna. Detta
har vi dock inte behövt ta ställning
till.

Att domstolsområdet är stort är det
inte tu tal om, men en sådan sak kan
inte få vara utslagsgivande. Man måste
ta hänsyn också till andra praktiska
skäl.

Därmed kommer jag över på herr
Larssons tredje fråga, om rekryteringen.
Jag tar mig friheten att uppfatta
den så som jag tycker att den bör uppfattas.
Vi har både nu och tidigare fått
upplysningar om att det är svårt att få
tag i folk som vill ägna sig åt detta
speciella område, vattenrätten, och ju
längre norrut domstolarna ligger ju
svårare blir det att rekrytera folk till
dem. Vi som står för detta utlåtande
tror att dessa påståenden är riktiga.

Vi kan ta ett exempel, österbygdens
vattendomstol är ju förlagd till Stockaolrn.
Beträffande motionerna om denna,
har utskottet skrivit på sådant sätt
att de kan anses tillgodosedda. Nu skall
vi få två domartjänster till Umeå, om
förslaget bifallcs av riksdagen, men vi
iir inte siikra ännu om att kunna besätta
mer än den ena av dessa tjänster. Skall

Vattendomstolarna: Avlöningar

man utöka Österbygdens vattendomstol,
uppställer sig frågan om inte Umeå kan
få en konkurrent om arbetskraften i
Stockholm, ty då kommer man också där
att efterfråga folk med samma kvalifikationer.
Nej, säger man, det är ingen svårighet
att få tjänsterna besatta här i
Stockholm. Men svårigheterna är redan
rätt stora i Umeå, och de kommer att
vara ännu större i fall det blir fråga
om Luleå eller Gällivare.

Det är att beklaga att det skall vara
så. Men jag har bibragts uppfattningen,
att om vi nu skulle följa motionärerna,
bleve det praktiska resultatet motsatsen
till motionärernas önskemål att man
snabbare skall kunna klara av allt det
som numera krävs innan ett kraftverksbygge
eller en sjöreglering kan sättas
i gång.

Herr Fröding var inne på frågan om
ersättningen till vattenrättsnämndemän.
Han erinrade om att samma utskott och
samma avdelning senast i fjol ifrågasatte,
om det var nödvändigt att göra en
åtskillnad beträffande ersättningen till
vattendomstolarnas och t. ex. häradsrätternas
nämndemän. Detta är riktigt.
Vi ställde den frågan utan att ha närmare
undersökt saken. Men nu har vi
gjort detta, och vad vi då kommit till
framgår ju av vår skrivning. Jag har
varit i tillfälle att tala med folk som
sysslar med dessa ting. De delar inte
helt herr Frödings argumentation. Vi
har med i avdelningen en man, som
fungerat både som nämndeman i häradsrätten
i sin hemort och som vattenrättsnämndeman.
Jag skulle tro att
han vid det här laget redan har varit
uppe i första kammaren och försvarat
utskottets ståndpunkt. Vårt ställningstagande
hetyder dock inte, som man
möjligen skulle kunna tro av herr Frödings
resonemang, att vi velat sätta
häradsrättens nämndemän i lägre klass.
Vi har fått informationer om att dessa
vattenrättsnämndemän som regel måste
ha längre sammanhängande tjänstgöringstider
än häradsrättens nämnde -

Nr 7

Onsdagen den 6 mars 1957

Vattendomstolarna: Avlöningar

män, och detta är för oss egentligen avgörande.
Undantag finns givetvis —•
herr Fröding har själv dragit fram
några undantagsfall i fråga om häradsrätten.
Sedan kan man alltid diskutera
huruvida uttrycket »specialbetonad karaktär»
väger särskilt tungt i detta
sammanhang.

Herr talman! Jag ber med det sagda
få yrka bifall till statsutskottets förevarande
utlåtande i alla föreliggande
punkter.

Herr LARSSON i Hedenäset (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Utskottets talesman har
ju gjort ansträngningar för att svara på
de frågor jag ställt. Beträffande storleken
av domsområdet går han förbi
kärnfrågan genom att tala om den nyheten,
att vattendomstolarnas ledamöter
reser ut till de platser där vattenmål
är aktuella. Ja, för all del, nog känner
vi till den saken. Men det kan behövas
kontakter även i övrigt. Jag ber att få
upprepa slutet av citatet av justitieministerns
uttalande från 1954 ■— det citat
som jag nyligen läste upp: »Det är
med hänsyn härtill viktigt, att domstolens
ledamöter äger en kännedom om
bygdens och befolkningens förhållanden,
som endast kan vinnas av den som
själv är bosatt på platsen.»

I fråga om förläggningsorten ber jag
att få uttala mitt förbindliga tack för
uppgiften, att det har resonerats om att
Gällivare eller Kiruna skulle vara den
lämpliga förläggningsorten. Låt mig påpeka
två saker! Vid kraftverksbyggen
och sjöregleringar erfordras intim
kontakt med länsmyndigheter som vägförvaltningen,
lantbruksnämnden, hushållningssällskapet,
fiskerivårdsmyndiglieterna,
lappväsendet, skolmyndigheter
o. s. v. I Norrbottens län är alla länsmyndigheterna
förlagda till residensstaden,
Luleå.

Jag vill även påpeka en annan sak
när Gällivare och Kiruna omnämns i

detta sammanhang. Jag kanske brister i
vördnad mot statsutskottet, men jag
måste fråga om det inte hade varit
lämpligt att inköpa en väggkarta över
Norrbottens län i samband med behandlingen
av detta ärende. Vilka
kraftverksbyggen är det som närmast
är aktuella? Vid Lule älv är det Messaure,
Letsi och Porsi, belägna ganska
nära varandra, i nedre delen av Jokkmokks
socken. Om vi tar Porsi så ligger
det, herr Åkerström, på ett avstånd
av 135 km från Luleå.

Jag ber, herr talman, att få återkomma.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag deltog inte i statsutskottets
sammanträde när detta ärende
behandlades. Om så hade varit fallet
skulle jag ha återfunnits bland reservanterna,
vilka önskar att Norrbygdens
vattendomstol skall delas och en
särskild domstol förläggas till Luleå.

Jag har tidigare deltagit i norrländska
vattenkraftutredningens sammanträden.
Där yttrade utredningen sig över
denna fråga och tillstyrkte en förläggning
till Luleå.

Vidare har jag varit närvarande vid
en överläggning i vattenfallsstyrelsen,
där utredningsmannens förslag diskuterats.
Jag har under sysslandet med
frågan kommit till den bestämda uppfattningen,
att det vore klokt att överväga
en uppdelning av Norrbygdens
vattendomstol och en förläggning till
Luleå.

I stort sett kan jag instämma med vad
herr Larsson i Hedenäset nyss anfört.
Jag vill bara erinra om vad vattenfallsstyrelsen
sagt i sitt yttrande. Man framhåller
att om en särskild vattendomstol
förlädes till Luleå, skulle vattendomstolens
personal vinna en bättre lokalkännedom
än vad som nu är fallet. Vidare
skulle resorna förkortas. De långa avstånden
från Umeå till bygden vid Lule

Onsdagen den C mars 1957

Nr 7

älv och översta Norrland gör, att relativt
lång tid åtgår till resor och minskar
den tid personalen kan ägna åt effektivt
domstolsarbete.

Jag vill alltså, herr talman, förena
mig i det yrkande, som här gjorts av
herr Larsson i Hedenäset, om bifall till
den av herr Karl Andersson m. fl. avgivna
reservationen.

Låt mig så till sist, herr talman, ytterligare
säga, att det är en fråga av alldeles
oerhört stor betydelse att vattendomstolarna
verkligen erhåller förstärkning.
Detta har ju framförts i så
många sammanhang att det kanske inte
behöver upprepas, men det må särskilt
framhållas att de värden, som kan vinnas
genom en förstärkning av vattendomstolarna,
blir mycket stora i förhållande
till de kostnader det medför.

Herr JANSSON i Kalix (s):

Herr talman! Jag vill understryka de
synpunkter, som framförts dels av herr
Larsson i Hedenäset och dels av herr
förste vice talmannen. Även jag hör
till dem, som tvivlar på riktigheten av
statsutskottsmajoritetens uttalande och
beslut i detta fall. Statsutskottet har
byggt sitt beslut på den särskilda utredningsmannens
föredragning. Man måste
dock säga, att denne givetvis var
part i eget mål. Om man haft en föredragande
från vattenfallsstyrelsen hade
statsutskottets tredje avdelning fått eu
helt annan bild av domstolsförfarandet
i Norrbotten i dag. Man hade också
kunnat såsom föredragande ta en av
medlemmarna i den norrländska vattenkraftsutredningen
och man hade
kunnat ta med en ansvarig tjänsteman
från länsstyrelsen i Norrbotten. Dessa
tre institutioner har dock haft tillfälle
att på nära håll göra erfarenheter av
domstolarnas arbete och av den tidsåtgång
och tidsutdräkt som de stora
vattenmålen medför. Vi skall komma
ihåg all Norrbotten inte bara är ett
stort landskap utan att det också ge -

Vattendomstolarna: Avlöningar

nomflytes av massor av större och
mindre vattendrag, som är viktiga flottleder.
Så fort det gäller att exempelvis
ersätta en bro över en vattenled med
vägtrummor, skall vattendomstolens utslag
inhämtas innan åtgärden får vidtagas.
Inom vägmyndigheterna har vi
erfarenhet av den tidsutdräkt som uppkommer
innan vattendomstolen hunnit
ta ställning till sådana spörsmål.
Det hade nog varit välbetänkt om
statsutskottet tillmötesgått motionärerna
i detta avseende.

Herr Larsson har redan talat om
svagheten i argumentationen, då man
vill göra gällande att Gällivare och Kiruna
skulle vara lämpligare förläggningsorter
för vattendomstolen än Luleå.
Dessa uttalanden vittnar mera om
att utredningsmannen inte bär vinnlagt
sig om att ta del av alla de spörsmål
en utredningsman, som tar sin sak
på allvar, borde ta i beaktande. De
flesta handlingar, som vattendomstolarna
behöver för sitt arbete, finns i länsstyrelsearkiven
i Luleå. I denna stad
finns både överlantmätaren och övriga
länsmyndigheter, som domstolen inte
kan undgå att kontakta vid handläggningen
av sina viktiga ärenden.

Jag vill ta ett litet exempel på tidsutdräkten.
Aktiebolaget Statens skogsindustrier
skulle anlägga ett blekeri i
anslutning till sin sulfatfabrik i Karlsborg.
År 1954 gick bolaget in till vattendomstolen
och begärde att få domstolens
utslag på rätten att släppa ut
avfall från blekeriet, framför allt natrium-
och kalciumsalter. Ännu i dag har
detta utslag inte kommit. Blekeriet står
där, bolaget har sålt massa till England,
och engelsmännen har anmält att de
kräver att massan levereras på kontrakterad
tid. I annat fall blir det reklamationer
med värdeförluster för bolaget,
förluster som så småningom kommer
att gå ut över den svenska staten och
som kanske blir betydligt större än
kostnaden för den nu begärda utbyggnaden
av vattendomstolen.

Nr 7

Onsdagen den 6 mars 1957

Vattendomstolarna: Avlöningar

Detta är bara ett av de oändligt
många fall, som visar att vi i Norrbotten
går och väntar på en lösning av
denna fråga sedan många, många år
tillbaka.

Jag kan anföra ett annat exempel.
Man skulle behöva byta ut en av de
broar som används för framforsling av
timmer från skogen. Den nuvarande
brons bärighet går inte upp till 2,5
tons axeltryck, och vi vill därför lägga
in trummor såsom ersättning för bron.
Den person, som är närmast berörd av
denna lilla flottled, säger nej, och vattendomstolen
har tagit sig betänketid,
hur länge vet jag inte. Att dröjsmålet är
till förfång för näringslivet där uppe
och för det svenska samhället som sådant,
därom är intet tvivel.

Det hade nog varit angeläget att
denna fråga studerats betydligt mera
ingående, ty det står så mycket att
vinna på ett bifall till den föreliggande
motionen. På denna punkt vill jag därför
förena mig med herr Larsson i Hedenäset
och yrka bifall till motionen.

Beträffande traktamentena till vattendomstolens
nämndemän vill jag understryka
vad herr Fröding sade. Jag vill
bygga ut hans resonemang ytterligare
och säga, att en höjning av dessa traktamenten
inte bara kommer att få verkningar
beträffande häradsrätternas
nämndemän. Det är inte bara från dem,
som det kommer att resas krav på höjda
traktamenten, vi har redan nu ute
i kommunerna en strävan efter likställighet
i fråga om traktamentsersättningarna
från de kommunala förtroendemännen,
som i förtroendesammanhang
beslutar i nämnder och styrelser. I
Norrbotten är avstånden stora. De kommunala
förtroendemännen får ägna hela
sin dag åt uppdragen, de måste vara
borta från sitt arbete och de får avstå
från sin arbetsinkomst. Om staten nu
säger att vi har möjlighet att ge vattenrättsnämndemännen
40 kronor, så säger
självfallet de kommunala förtroendemännen:
»Även våra uppgifter krä -

ver tankemöda, förhandsgenomgång av
materialet och ansvar inför dem, för
vilka vi skall redovisa våra arbetsuppgifter.
Våra uppdrag medför också förlust
av dagsinkomster för våra familjer.
» Det föreligger i fråga om traktamenten
ingen som helst skillnad i
sak mellan olika nämnder och styrelser.
Det är olyckligt att staten på detta sätt
försöker uppehålla den fiktionen. Det
kommer så småningom att mynna ut i
ökade kostnader för hela vårt samhälle,
och vårt samhälle är dock icke endast
den del av staten som representeras
av den svenska riksdagen; vi får ute
i de kommunala församlingarna följdverkningar
av riksdagens beslut. Av
den anledningen kommer jag att biträda
reservationen b), d. v. s. herr
Frödings motion.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Man frågar sig vad det
är som inträffat sedan 1956 när det gäller
förhållandet mellan vattenrättsnämndemännens
och vanliga nämndemäns
insatser. 1956 hade vi denna fråga uppe
i statsutskottet, som då skrev: »Vidare
torde det, såsom i motionerna 1:58
och II: 121 anförts, kunna ifrågasättas,
varför arvodet till vattenrättsnämndemännen
skall vara högre än till andra
nämndemän, som erhåller ersättning av
statsmedel.» Riksdagen måste ju 1956
ha fått det intrycket, att statsutskottet
menade allvar med detta och ansåg att
dessa båda nämndemannagrupper skulle
behandlas lika.

Sedan upptäcker riksdagen, att statsutskottet
i år formulerat sin uppfattning
på följande eleganta sätt: »Utan
att närmare ingå på den principiella
innebörden av de anförda motiveringarna»
— vad menas med det? — »anser
utskottet, att uppdraget som vattenrättsnämndeman
med hänsyn till dess
mera specialbetonade karaktär och den
större tid som i regel torde åtgå för
fullgörandet av uppdraget motiverar
en högre ersättning.»

Onsdagen den 6 mars 1957

Nr 7

Utskottet har alltså gjort en saltomortal
från 1956 till 1957; 1956 var de
båda nämndemannagrupperna lika, 1957
är de plötsligt olika, utan att man ingår
på någon närmare motivering. Vad
har hänt? Vad som hänt är helt enkelt,
att justitieministern kommit med
ett annat förslag, och då har man med
den utomordentliga följsamhet, som är
karakteristisk för riksdagen, omedelbart
sagt sig, att då måste också vi
omedelbart ändra mening. Man har inte
fäst sig ett dugg vid det officiella uttalande
man gjorde förra året.

Jag kan inte förstå, att det skulle
finnas den ringaste anledning att ställa
dessa båda nämndemannagrupper i olika
position. Vad som blir följden är
naturligtvis, att de övriga nämndemännen
om inte nästa år så dock inom en
snar framtid, kommer att åberopa att
vattenrättsnämndemännen fått ökade
arvoden och att riksdagen 1956 sade att
det inte finns någon skillnad dem emellan.
Vi kommer att få ett starkt tryck,
som vi inte kommer att kunna motstå,
att höja arvodena för samtliga nämndemän
till vattenrättsnämndemännens
nivå.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
b).

Herr LARSSON i Hedenäset (bf):

Herr talman! I anslutning till vad jag
tidigare sade om avstånden till de diskuterade
förläggningsorterna vill jag
nu bara i all hast säga, att det från
Porsi är 135 km till Luleå men att det
är 139 km till Gällivare och 265 km till
Kiruna. I fortsättningen kommer ju utbyggnaden
av Luleälvcn att dras längre
nedåt. Det anförda argumentet kan alltså
absolut inte hålla.

Vad beträffar frågan om rekryteringssvårighetcrna,
så drog herr Åkerström
upp det allmänna resonemanget, att ju
längre norrut en institution förläggs,
desto svårare blir det att rekrytera
tjänstemän. Jag skall inte diskutera det -

Vattendomstolarna: Avlöningar

ta, men jag vill ifrågasätta om man skall
hesitera och ge sig inför de svårigheterna.
Jag tillåter mig, herr Åkerström,
att ta ett litet exempel. Västerbottningarna
arbetar ju rätt energiskt för att få
ett universitet till Umeå. Jag hoppas att
de skall lyckas i sina ansträngningar.
Ett av de argument som möter dem är
just, alt det skulle föreligga rekryteringssvårigheter,
men det oaktat fortsätter
de att arbeta för frågan. Men i
denna fråga, där det gäller Norrbotten,
åberopar de just samma argument, som
de i annat sammanhang inte vill böja
sig för.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Cassel gör gällande
att det inte finns några som helst
skäl för att vattenrättsnämndemännen
skall ha högre ersättning. Herr Cassel
har emellertid fått veta, att de här
nämndemännen ibland får ligga ute flera
månader i sträck, att de har specialuppgifter
och att de, till skillnad från
häradsrätternas nämndemän, brukar
vara två. De kunskaper på detta område
vi saknade i fjol har nu kompletterats,
och det har givit mig anledning att inta
den ståndpunkten, att vi bör följa Kungl.
Maj :t.

När jag hörde herr Ivar Jansson, fick
jag det intrycket, att bakom hans resonemang
låg en föreställning, att regeringen
och utskottet skulle ställa sig likgiltiga
till frågan om en förstärkning av
vattendomstolarna. Vi får ändå inte
glömma — ej heller talman Skoglund
bör göra det — att utskottet föreslår en
förstärkning av vattendomstolarna. Det
är ingen skillnad mellan oss i uppfattningen
om hur långt man därvid bör gå,
utan frågan gäller bara huruvida en avdelning
av den utökade Norrbygdens
vattendomstol skall förläggas till Luleå.
Jag har för min del hävdat, att den
praktiska effekten av att eu avdelning
förläggs till Luleå inte blir att man
snabbare får bukt med eftersläpningen.

Nr 7

Onsdagen den 6 mars 1957

Vattendomstolarna: Avlöningar

Herr Jansson trodde att eftersläpningen
lättare skulle kunna klaras av
om några befattningshavare placerades
i Luleå än om de placerades i Umeå.
Det är då skäl att erinra om att det
från 1931 har funnits en provisorisk lag
på detta område, som gav den som
ville bygga kraftverk eller verkställa
sjöreglering möjlighet att sätta i gång
arbetet innan frågan om skadeersättningar
var prövad. Från den tiden har
vi eftersläpningar av mycket stor omfattning,
och detta är förklaringen till
att det alltjämt släpar efter.

Det föreliggande förslaget går ut på
en förstärkning av vattendomstolarna.
Vi hoppas och tror att vi, i den mån
det är möjligt att bemanna dem, skall
få en bättre tingens ordning och så småningom
en avarbetning av arbetsbalansen.

Herr Larsson talade om att det kunde
ha funnits skäl för utskottsavdelningen
att skaffa sig en vägkarta. Jag kan tala
om för herr Larsson i Hedenäset att jag
liar varit i Porsi kanske ett halvt dussin
gånger — inte bara beroende på att
jag har släktingar där. Jag har rent av
varit vid en del av de utbyggnadsställen
som herr Larsson talar om. Dessutom
vill jag säga, att ledamöterna av
utskottsavdelningen kan förstå en vägkarta,
även om det inte ligger någon på
avdelningens bord.

Herr Jansson sade att vi väl borde ha
kunnat höra åtminstone någon ledamot
av vattenkraftsutredningen. Om herr
Jansson ser efter i utlåtandet vilka som
deltagit i statsutskottets överläggning
om denna fråga, skall han finna namnet
på en av ledamöterna i utredningen,
och denne har inte funnit skäl att följa
reservanterna. Att vattenfallsstyrelsen
kan ha vissa synpunkter, som avviker
från vad Kungl. Maj :t har stannat för,
är heller i och för sig ingenting märkvärdigt.

Herr Jansson tog sedan upp utredningsmannens
yttrande, men märk väl,
herr Jansson, att det var utifrån motio -

närernas uppfattning om att det var
angeläget att domstolen var förlagd så
nära intressenterna som möjligt, så att
dessa lätt kunde komma till kansliet,
som utredningsmannen sade, att avdelningen
i så fall hellre skulle förläggas
till Gällivare eller Kiruna. Däremot har
han inte alls förbisett utan tvärtom erinrat
om vad både herr Larsson i Hedenäset
och herr Jansson i Kalix har påpekat,
nämligen att det finns andra
myndigheter i residensstaden som beröres
av vattendomstolens arbete. Men
behövlig kontakt sker som regel per
telefon från Umeå, och det går an att
tala i telefon över längre sträckor också.
Man springer inte till varandra utan
klarar upp det mesta per telefon.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr JANSSON i Kalix (s):

Herr talman! För att effektivisera
statsutskottets arbete delar vi upp det
på avdelningar, där var och en arbetar
med sin uppgift, inte därför att inte
statsutskottet som sådant behärskar de
olika avdelningarnas arbetsuppgifter
utan därför att vi skall intensifiera arbetet
inom varje avsnitt av statsutskottets
uppdrag. Det är samma sak i detta
fall. Vi vill ha en uppdelning av Norrbygdens
vattendomstol med den ena
avdelningen förlagd i Umeå och den
andra i Luleå, därför att vi tror att arbetet
på det sättet blir effektiviserat
och att man når ett snabbare arbetsresultat
än om hela domstolen skulle
sitta samlad på en plats och lockas att,
ibland i varje fall, sysselsätta sig med
enbart vissa arbetsuppgifter. Det kanske
inte är absolut nödvändigt, men det
blir så därför att domstolen sitter samlad
på ett ställe.

Sedan vill jag understryka vad som
sades om att det är deprimerande för
oss där uppe, när riksdagen betonar att
det är omöjligt att rekrytera folk till
Norrbotten. Jag vill jäva det genom att

Onsdagen den 6 mars 1957

Nr 7

nämna, att vi har någonting som heter
Norrbottenkommunernas arkitekt- och
byggnadskontor. Det finns ju flera avläggare
litet varstans i Sverige av den
typen av distriktskontor, som kommunerna
eller landstingen bildat, och
Norrbotten har det största. Vi tillsatte
häromdagen inte mindre än tre planarkitekter
och en liusbyggnadsarkitekt
utöver de tre vi har förut. Det visar sig
att sedan man väl slagit hål på motståndet
inom en viss föreställning är
det ingen större svårighet att rekrytera
folk. Vi har ett kontor med högt kvalificerad
arbetskraft över hela linjen och
mellan 40 och 50 anställda, varav de
flesta har kommit söder ifrån. Skyggheten
inför Norrbotten och föreställningen
om att man inte kan leva ett materiellt
och kulturellt rikt liv i närheten
av Polcirkeln håller på att försvinna.
Nu vill herr Åkerström med statsutskottets
majoritets bistånd konservera
uppfattningen om det ogästvänliga
Norrbotten, och jag tycker det vore
olyckligt om andra kammaren i det
stycket skulle följa statsutskottet.

Herr LARSSON i Hedenäset (bf):

Herr talman! Jag vill endast säga
några ord i fråga om kartläsningen. Det
var tillfredsställande att höra att herr
Åkerström är så orienterad i Norrbotten,
men det påpekande han gjorde jävar
inte det förhållandet, att flertalet
av de aktuella utbyggnadsprojekten i
Norrbotten ligger närmare Luleå än Gällivare
eller Kiruna.

Sedan nämnde herr Åkerström i replik
till herr Jansson i Kalix, att en ledamot
av Norrländska vattenkraftsutredningen
suttit med i statsutskottet
och icke biträtt reservationen. Jag tycker
att detta bör kompletteras med att
vederbörande, som är ledamot av första
kammaren, har avgivit en blank reservation,
och enligt de uppgifter jag under
hand erhållit har han vid voteringen
röstat för reservationen.

Vattendomstolarna: Avlöningai

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Det sista ändrar inte på
min uppgift.

Men när sedan herr Jansson säger atl
om man följer Kungl. Maj :t, får domstolen
en storleksordning som gör att
den inte kan arbeta rationellt, så förhåller
det sig enligt den uppfattning,
som jag bibringats vid genomgången av
detta ärende, precis tvärtom. Domstolen
bör ha en viss minimistorlek för
att kunna arbeta rationellt och för att
kunna effektivt utnyttja all arbetskraft.
Ser vi på det rent praktiskt och sållar
bort de känslomässigt betonade argumenten
är det alldeles uppenbart, att
om man vill nå största möjliga resultat
med våra vattendomstolar och över huvud
taget på kortast möjliga tid avarbeta
den arbetsbalans, som finns på detta
område, så är det enda vi kan göra att
följa Kungl. Maj :t och utskottet.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! För att kammaren skall
få klart för sig hur åsiktsbildningen
gått till vill jag bara säga, att när nu
herr Åkerström talar med sådan uppskattning
om vattenrättsnämndemännen,
och när han såsom konvertit vittnar
om hur hans omvändelse gått till, så
kan vi konstatera att det i varje fall
beror inte på någon ingående motivering
från departementschefens sida. Om
man ser efter vad departementschefen
sagt i propositionen, står det ingenting
annat än: »Jag förordar att arvodet till
vattenrättsnämndemännen bestämmes
till 40 kronor» — inte ett ord mer. Det
är alltså hela den motivering statsrådet
behövt för att omvända herr Åkerström
och hans kolleger. Jag hoppas
herr Åkerström blir lika mottaglig för
skäl när de kommer från motionärer.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
i fråga om mom. I av punkten
23: o) nämligen dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till den vid utlåtandet fogade, med

Nr 7

Onsdagen den C mars 1957

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar

1 a) betecknade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Hedenäset begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
23: o) mom. I i utskottets utlåtande nr
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen

I a) av herr Karl Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Hedenäset begärde dock
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 118 ja och 79 nej, varjämte

II av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i mom. I av punkten
23:o).

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Beträffande mom. III framställde
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen 1 b); och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Fröding begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
23: o) mom. III i utskottets utlåtande
nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
1 b) av herr Ragnar Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan i mom. III.

Punkterna 24—34

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 35, s. 84—
103) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att, med tillämpning
under budgetåret 1957/58, vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för fångvårdsanstalterna, som föranleddes
av vad departementschefen förslagit,
dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för fångvårdsanstalterna,
att tillämpas under
budgetåret 1957/58, dels ock till Fångvårdsanstalterna:
Avlöningar för nämnda
budgetår anvisa ett förslagsanslag av
23 944 300 kronor.

I en inom andra kammaren av herr
Fröclinc/ väckt motion (II: 100) hade
hemställts, att det till Fångvårdsanstalterna:
Avlöningar begärda anslaget å
tillhopa 23 944 300 kronor måtte reduceras
med 50 000 kronor.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till

Onsdagen den 6 mars 1957

Nr 7

Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionen II: 160

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning under budgetåret 1957/58,
vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för fångvårdsanstalterna, som
föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 3 januari 1957
anfört;

b) fastställa i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för fångvårdsanstalterna,
att tillämpas under budgetåret
1957/58;

c) till Fångvårdsanstalterna: Avlö ningar

för budgetåret 1957/58 anvisa ett
förslagsanslag av 23 944 300 kronor;

II. att riksdagen måtte i anledning av
ett av riksdagens revisorer gjort uttalande
rörande ungdomsanstalten Roxtuna
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Gerhard Nilsson i Gävle
och Heckscher, vilka ansett att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionen
II: 160

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att, med
tillämpning under budgetåret 1957/58,
vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för fångvårdsanstalterna, som
föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 3 januari 1957
anfört;

b) fastställa en i reservationen intagen
avlöningsstat för fångvårdsanstalterna,
att tillämpas under budgetåret
1957/58;

c) till Fångvårdsanstalterna: Avlö ningar

för budgetåret 1957/58 anvisa ett
förslagsanslag av 23 894 300 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

CASSEL (h):

Herr talman! Med herr talmannens
tillstånd skall jag be att få yttra några

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar

ord rörande punkterna 35 och 44 på
samma gång. De berör i stort sett samma
fråga, nämligen de mycket dyrbara
kostnader som uppkommit för fångtransporter.
Punkt 35 avser kostnaderna
för fångtransporter inom fångvården
och punkt 44 kostnaderna för fångtransporter
hos länsstyrelserna.

Frågan har sedan flera år varit uppmärksammad.
Vi har motionerat, jag
vill minnas 1953, att man borde undersöka
dessa kostnader och se, om de inte
gick att nedbringa. Statsrevisorerna har

1955 tagit upp saken när det gäller länsstyrelsernas
kostnader, och statsutskottet
har skrivit om det 1956, men likväl
kommer detta problem tillbaka år efter
år och varje år med stigande kostnader.
Trots att man förra året protesterade
från statsutskottets sida mot att
länsstyrelsernas kostnader för fångtransport
skulle hli så dyra som 450 000
kronor och ville nedbringa dem, får vi
nu en ökning med ytterligare 75 000
kronor, och departementschefen kommer
med krav på 525 000 kronor under
denna punkt.

När statsrevisorerna var inne på detta,
kom de in på mångahanda problem.
Man konstaterade att det vid åtskilliga
tillfällen inträffar, att fångförare reser
två man högt för att föra en ofarlig person
till fångvårdsanstalt eller till liäktningsförhör.
Det visar sig också att man
från fångförarnas sida rätt väl utnyttjar
möjligheterna att lägga sina resor på
det sättet, att det blir ekonomiskt lönsamma
för den som för fången, d. v. s.
att man får tillfälle till övertidsersättningar
och annat.

Nu har så sent som den 21 december

1956 Kungl. Maj:t äntligen börjat titta
på detta och givit uppdrag till en utredning
att undersöka möjligheterna att
bringa ned kostnaderna. Vi tycker det
är anmärkningsvärt, att man från departementets
sida har dröjt så länge med
en sådan åtgärd, som efterlysts så många
gånger och från så auktoritativt håll.
Men nu är utredningen i gång. Vi tror

Nr 7

Onsdagen den 6 mars 1957

Länsstyrelsernas kostnader för fångtransport

emellertid att det skall vara möjligt
för denna utredning att bedriva sin
verksamhet på detta dock icke alltför
komplicerade fält så pass snabbt, att
det kan ge utslag i form av besparingar
under nästa budgetår. Det är därför vi
yrkat att anslagen skall reduceras, både
när det gäller fångvårdsstyrelsens kostnader
och länsstyrelsernas kostnader.

Jag skall, herr talman, vid detta tillfälle
inskränka mig till att yrka bifall
till den vid punkt 35 fogade reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Svaret på motionen
finns ju på sidan 36 i det här föreliggande
utskottsutlåtandet. Jag hänvisar
till det och vill därmed yrka bifall till
utskottets hemställan.

Emellertid vill jag, herr talman, tilllägga,
att motionären har byggt på ett
uppmärksammat fall. Jag är medveten
om att granskningen sker i form av
stickprov, men de upplysningar, som
vi fått, gick ut på att hittills bara ett
fall är känt.

Denna sak berör samtidigt frågan om
personalens anställningsvillkor. Det kan
komma att beröra frågan om när dessa
ersättningar skall utgå och hur bestämmelserna
skall tillämpas. Det är samtidigt
en avtalsfråga. Det är också ett skäl
till att vi inte kunnat dela motionärens
uppfattning.

Jag yrkar som sagt bifall till utskottets
hemställan.

Herr PRÖDING (h):

Herr talman! När jag motionerade om
en minskning beträffande fångvårdsanstalternas
löneanslag med 50 000 kronor,
så berodde det på att jag hade råkat
få kontakt med den tjänsteman i
riksräkenskapsverket, som sista året
granskat anstalternas reseräkningar.

Han säger, att det tycks vara satt i system,
att när en fångvaktare far hem i
tomgång, debiterar han övertidsersättning.
I sådana fall gör man bara en anmärkning,
men min sagesman uppgav,
att bara beträffande en anstalt — det
var Skenäs — beräknade han, att de felaktiga
utbetalningarna uppgick till sammanlagt
ungefär 10 000 kronor. Han
trodde, att skulle man räkna på fångvårdsanstalterna
överlag, skulle 100 000
kronor nog vara en riktigare siffra än
de 50 000 kronor, till vilka jag som en
försiktig man inskränkt mig, när jag
motionerat om denna prutning.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i den vid
punkten fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 36—43

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 44

Länsstyrelsernas kostnader för fångtransport Kungl.

Maj:t hade (punkt 44, s. 118)
föreslagit riksdagen att till Länsstyrelsernas
kostnader för fångtransport för
budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 525 000 kronor.

I en inom andra kammaren av herr
Wachtmeister väckt motion (II: 359) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att till länsstyrelsernas kostnader
för fångtransport för budgetåret 1957/58
anvisa ett förslagsanslag av 450 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionen II: 359
till Länsstyrelsernas kostnader för fångtransport
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 525 000 kronor.

Onsdagen den 6 mars 1957

Nr 7

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Gerhard Nilsson i Gävle
och Heckscher, vilka ansett att utskottet
hort föreslå riksdagen att i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionen II: 359 till Länsstyrelsernas
kostnader för fångtransport
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 450 000 kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr CASSEL (li):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen
av herr Ragnar Bergh in. fl.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Cassel begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
44: o) i utskottets utlåtande nr 2 röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Ragnar Bergh in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, alt flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Civildepartementet: Avlöningar

Återstående punkter

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10

Utgifter under riksstatens tolfte
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
12, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under tolfte huvudtiteln,
avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde.

Punkten 1

Civildepartementet: Avlöningar

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
1 under tolfte huvudtiteln (punkt 1, s.
1—5 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 3 januari
1957) föreslagit riksdagen att dels
bemyndiga Kungl. Maj:t att företaga av
departementschefen förordade ändringar
i den för civildepartementet gällande
personalförteckningen, dels godkänna
av departementschefen förordad avlöningsstat
för civildepartementet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1957/58, dels ock till Civildepartementet:
Avlöningar för samma

budgetår anvisa ett förslagsanslag av
926 300 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland
annat att — med hänsyn till vikten av
att departementet för löneförhandlingar
o. d. ägde tillgång till ett eget utredningsorgan,
som fortlöpande kunde
införskaffa och bearbeta lönestatistiska
uppgifter m. in. — för ändamålet
inrättades en särskild byrå under en
byråchef i Cr 13, varvid förutsattes att
en nuvarande tjänst som förste aktuarie
i Ce 29 ej uppehölles.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för civildepartementet
uppföra ytterligare en tjänst så -

Nr 7

Onsdagen den G mars 1957

Civildepartementet: Avlöningar

som byråchef i Cr 13, ytterligare en
tjänst såsom budgetsekreterare i Cr 8,
ytterligare en tjänst såsom förste kanslisekreterare
i Ce 29 ävensom en tjänst
såsom kansliskrivare i Ca 15 samt att ur
samma förteckning utesluta en tjänst såsom
kontorsbiträde i Ca 8;

b) godkänna en i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för civildepartementet,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1957/58;

c) till Civildepartementet: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 926 300 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Rubbestad, Gerhard
Nilsson i Gävle och Heckscher,
vilka ansett att utskottet bort hemställa
att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för civildepartementet
uppföra ytterligare en tjänst såsom
budgetsekreterare i Cr 8, ytterligare en
tjänst såsom förste kanslisekreterare i
Ce 29 ävensom en tjänst såsom kansliskrivare
i Ca 15 samt att ur samma förteckning
utesluta en tjänst såsom kontorsbiträde
i Ca 8;

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för civildepartementet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1957/58;

c) till Civildepartementet: Avlö ningar

för budgetåret 1957/58 anvisa ett
förslagsanslag av 916 900 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

GERHARD NILSSON i Gävle
(h):

Herr talman! Reservanterna framhåller
här, att införskaffandet av lönestatistiska
uppgifter med hänsyn till förhandlingsarbetets
ökade betydelse är av
utomordentligt stor vikt. Men eftersom
frågan om den officiella statistikens omfång,
utformning och grad av centralisering
för närvarande är under prövning
i 1956 års statistikkommitté, an -

ser reservanterna det i nuvarande läge
olämpligt att förstärka civildepartementets
statistikgrupp genom att inrätta en
särskild byrå för detta ändamål.

Herr talman! Jag yrkar därför bifall
till reservationen av fröken Andersson
in. fl.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Om jag hade deltagit i
utskottets handläggning av detta ärende,
skulle jag ha anslutit mig till reservationen,
detta först och främst av de
skäl som reservanterna anfört och som
herr Gerhard Nilsson i Gävle gav uttryck
åt.

Om nu kammaren i alla fall bifaller
utskottets hemställan — något som jag
tyvärr måste ta för givet — utgår jag
ifrån att det beslutet är av provisorisk
karaktär och att 1956 års statistikkommitté
i sinom tid får pröva frågan om
vem som bör handha denna lönestatistik.
Den frågan bör de pröva inte bara
från de synpunkter, som de eljest har
att ta hänsyn till, nämligen var statistiken
lämpligast bör vara förlagd, hur
man får den mest ändamålsenliga statistiken
till lägsta möjliga kostnad och
om en centralisering eller decentralisering
bör ske. Här kommer också in ett
annat moment, som jag tycker är lika
väsentligt. Det gäller frågan, om en
verksamhet av detta slag skall vara förlagd
till kanslihuset eller till ett centralt
ämbetsverk. Om denna statistik skulle
skötas inom kanslihuset, har jag två
anmärkningar att göra. Den ena är, att
insynen i verksamheten försvåras. Den
andra är, att denna lönestatistik ju utom
till annat även skall utnyttjas till förhandlingar
där civildepartementet är den
ena parten. Man kan därför inte känna
sig säker på att statistiken blir objektivt
utformad; det blir alltför frestande
för den som skall sköta statistiken för
en parts räkning att redan från början
tillrättalägga uppgifterna.

Jag menar därför, att insamlingen
av uppgifter och bearbetningen måste

Onsdagen den 6 mars 1957

Nr 7

handhas av ett centralt ämbetsverk.
Man vinner då, att metoderna kan diskuteras
offentligt och frågeformulären
kan fastställas med hänsyn till vad
olika parter önskar. Man har i ett sådant
fall möjligheter att ta hänsyn till
de olika intressenternas synpunkter. Civildepartementet
är en av dessa intressenter;
de övriga parterna på arbetsmarknaden
kan också räknas dit liksom
en del andra organ. Dessa intressenter
får möjligheter att göra sina anspråk
gällande. De kan framställa önskemål
om vilka frågor som behöver belysas
och om hur detaljerade uppgifterna behöver
vara. Detta är fördelaktigt även
ur den synpunkten, att det sparar personal.
Parterna slipper då att själva
samla och göra den primära bearbetningen
av det omfattande materialet.
Jag menar att detta är ett intresse, oberoende
av vem som betalar statistiken,
ty med den brist vi har på intellektuell
arbetskraft, måste vi ta vara på alla
möjligheter till rationalisering, så att
vi inte i onödan sysselsätter för mycket
personal med sådana frågor.

Sedan är det klart, att de olika parterna
behöver någon eller några, som
gör de sammanställningar och tolkningar
som erfordras ur parternas egna synpunkter.
Men när jag har reagerat mot
detta förslag, beror det på att insamlingen
och bearbetningen skulle skötas
av kanslihuset, .lag kommer därför, herr
talman, att rösta för reservationen.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Utskottet har i sitt utlåtande
yrkat bifall till Kungl. Maj:ts
förslag i vad gäller inrättandet av denna
statistikbyrå i departementet. Vi i
utskottet menar, att det är nödvändigt
— om man skall kunna föra förhandlingar
så som förhandlingar hör föras
—■ att man får ett organ, som i varje fall
bearbetar den statistik som nu finus
tillgänglig. Till fröken Vinge vill jag
säga, att den statistik som statistiska
3 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr

Civildepartementet: Avlöningar

centralbyrån ställer i ordning inte utan
vidare kan användas vid en löneförhandling;
jag skulle i varje fall inte
vilja använda den vid ett sådant tillfälle.
Det behövs betydligt mera specificerade
uppgifter vid en sådan förhandling
än vad som finns i nu tillgänglig
statistik.

Sedan förvånar det mig något, när
fröken Vinge här —■ i varje fall underförstått
—- ville göra gällande, att denna
bearbetning av statistiken i departementet
skulle kunna bli en alltför stor
förmån för ena parten. Tror verkligen
fröken Vinge, att det går till så vid en
förhandling, att den ena parten försöker
skaffa sig fördelar genom att använda
på något sätt felaktiga uppgifter?
Jag har i varje fall inte den erfarenheten
från min förhandlingsverksamhet,
och jag tror inte heller det går
till så på den offentliga sektorn.

Jag skall inte ta tiden i anspråk längre
för denna fråga utan ber att med det
anförda få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! När jag här lyssnade på
herr Gerhard Nilsson i Gävle och fröken
Vinge, fick jag en stark känsla av
att de talade om en helt annan sak
än den lönestatistik man har för avsikt
att skaffa sig i civildepartementet. Av
fröken Vinges anförande fick jag det
intrycket, att hon uppfattade frågeställningen
så, att ifrågavarande byråchef
i departementet skulle samla in
och sammanställa statistiskt primärmaterial,
men det är inte alls fråga om
något sådant. Den insamlingen och
sammanställningen skall ske på samma
sätt som hittills, men det material man
därvid får fram är inte bearbetat på
sådant sätt, att det kan ligga till grund
vid förhandlingar parterna emellan.

Arbetsgivareföreningen har en mycket
stor statistikavdelning, där man be7 -

Nr 7

Onsdagen den 6 mars 1957

Civildepartementet: Avlöningar

arbetar inkommet primärmateriel, och
samma är i regel förhållandet även i
andra organisationer. Ett bifall till reservationen
i detta fall skulle därför
betyda, att man i civildepartementet
icke får samma favörer som de parter
har, vilka departementet möter vid förhandlingsbordet.
Vidare skulle ett bifall
till reservationen betyda, att man
i departementet på varje punkt i förhandlingarna
måste godtaga motpartens
statistiska uppgifter och bedömningar
av primärmaterialet.

Vid de förhandlingar vi hittills fört
har det visat sig att man kan utnyttja
statistik på olika sätt, men vi har även
funnit att det går bra att resonera sig
fram, om båda parter har tillgång till
tillräckligt bearbetad statistik. För närvarande
har vi i departementet icke sådan
statistik tillgänglig i erforderlig utsträckning,
och det föreligger därför
behov av en ökning. Detta är nödvändigt,
om vi i civildepartementet skall
kunna föra förhandlingar.

Det har här hänvisats till 1956 års
statistikkommitté, men nu gäller det en
annan sak, nämligen det direkta hanterandet
av statistiken i förhandlingsskedet
— och statistikbearbetningen för
det ändamålet måste under alla förhållanden
ske i civildepartementet. Jag tror
inte att fröken Vinge skulle vara särskilt
förtjust över att bli uppringd mitt i natten
och behöva stiga upp och presentera
bearbetad statistik. Det material,
som statistiska centralbyrån levererar,
är nämligen bara råvaran till den statistik
vi behöver i förhandlingsarbetet.
Det är ju möjligt att fröken Vinge och
andra högre tjänstemän i statistiska
centralbyrån är beredda att göra det,
men jag är därvidlag alltjämt en tvivlande
Tomas. Och till dess jag har fått
bekräftelse på att de, som skall sköta
förhandlingarna för staten, under hela
förhandlingsarbetet har ständig tillgång
till folk, som har bearbetad statistik för
de aktuella förhandlingarna, måste jag
vidhålla min uppfattning, att civildepar -

tementet bör byggas ut på här föreslaget
sätt.

Sedan talade fröken Vinge om att statistiken
kanske kan användas på ett
otillbörligt sätt — jag kommer inte ihåg
det exakta ordvalet — av civildepartementet
gentemot personalorganisationerna.
Nej, några sådana möjligheter
föreligger inte för departementet, ty personalorganisationernas
statistikavdelningar
är i dag så kraftigt utbyggda, att
det är departementet som därvidlag ligger
i efterhand i förhandlingsarbetet.

Dessutom är det så, fröken Vinge, att
det på statistikens område nu har inletts
ett samarbete mellan dem, som har hand
om statistiken inom civildepartementet,
och dem som sysslar med statistik i
personalorganisationerna, så att parterna
skall kunna tala samma språk i alla
statistikfrågor. Förr i världen, när jag
var med och förhandlade, hade arbetsgivarparten
sin egen statistik, som man
studerade och vägrade visa för motparten
på andra sidan förhandlingsbordet.
Jag tror inte att den politiken är hållbar
längre. Det är mycket bättre att
samarbeta. Då talar vi samma språk, när
vi diskuterar statistikuppgifter. Men för
att detta skall kunna ske måste också
civildepartementet ha de resurser, som
behövs på området, och det är vad som
begärts i propositionen. Jag vill därtill
erinra fröken Vinge om att en partivän
till henne under remissdebatten frågade
mig, om jag ville medverka till att åt civildepartementet
skulle ges bättre resurser
på detta område. Nu hoppas jag att
åtminstone fröken Vinges partivän står
fast vid den önskan han då gav uttryck
åt.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Statsrådet måtte ha
glömt bort vad som står i statsverkspropositionen.
Jag har nu bara utskottsutlåtandet
till hands, men där talas uttryckligen
om »fortlöpande införskaffande
och bearbetande av lönestatis -

Onsdagen den 6 mars 1957

Nr 7

tiska uppgifter». Det är detta med »införskaffande»
jag har reagerat mot.
Vad jag sagt är, att införskaffandet liksom
den grundläggande bearbetningen
skall ske genom ett utomstående organ,
som kan iaktta all objektivitet. Jag är
mycket glad åt det samarbete, som börjar
komma till stånd mellan parterna, så
att de i detta avseende kan tala samma
språk. Men jag menar att arbetet skulle
kunna rationaliseras mycket mera, om
ett sådant samarbete inleddes med det
ansvariga ämbetsverket, att parterna gemensamt
fick en stor del av sina frågeställningar
belysta och inte behövde
sitta var för sig och göra denna primära
bearbetning. Sedan är det självklart —
och det sade jag också i mitt anförande
-— att varje part behöver ha tillräckligt
med kunnigt folk för att tolka statistiken
och även göra vissa andrahandssammanställningar.

Slutligen vill jag bara säga, att jag har
intet som helst med personalstatistik
att skaffa.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Det är riktigt att vi i
propositionen sagt, att vi vill ha ett organ
som skall införskaffa och bearbeta
lönestatistiska uppgifter, men därmed
har vi inte sagt, att det skulle vara fråga
om primärmaterialet. Det kan röra
sig om speciell statistik, som behövs för
vissa ändamål. Den som skall bearbeta
statistiken måste ju hämta den någonstans,
och statistik kommer naturligtvis
att hämtas från statistiska centralbyrån,
socialstyrelsen och andra verk och inrättningar,
där för förhandlingsarbetet
erforderlig statistik kan införskaffas.
Det är nödvändigt att man skaffar sig
statistik, om man skall bearbeta den för
förhandlingarna, eller hur, fröken
Vinge?

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Det är tyvärr så, att ordet
»införskaffa» brukar vi statistiker

Bidrag till Folkets hus i Hallsberg

använda just när det gäller primäruppgifter.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Det stämmer, att ordet
»införskaffa» används, när det är fråga
om primärmaterialet, men kanske fröken
Vinge då vill ge mig ett uttryck,
som ersätter ordet »införskaffa», när
man införskaffar statistiska uppgifter.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Återstående punkter

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 11

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader,

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper, och

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 12

Bidrag till Folkets hus i Hallsberg

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående bidrag ur statens järnvägars
driftmedel till utbyggnad av
Folkets hus i Hallsberg, jämte i ämnet
väckt motion.

I propositionen nr 20 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt ut -

Nr 7

Onsdagen den 6 mars 1957

Bidrag till Folkets hus i Hallsberg

drag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 3 januari
1957, föreslagit riksdagen medgiva, att
av statens järnvägars drivmedel måtte få
lämnas ett bidrag av 100 000 kronor till
Föreningen Folkets hus i Hallsberg.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom första
kammaren av herr Sveningsson väckt
motion (I: 357), vari hemställts att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen 1: 357,
medgiva att av statens järnvägars driftmedel
finge lämnas ett bidrag av 100 000
kronor till Föreningen Folkets hus i
Hallsberg.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Gerhard Nilsson
i Gävle och Heckscher, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionen I: 357,
avslå Kungl. Maj :ts hemställan att av
statens järnvägars driftmedel skulle få
lämnas ett bidrag av 100 000 kronor till
Föreningen Folkets hus i Hallsberg.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr HECKSCHER (li):

Herr talman! Det finns väl inte anledning
till någon längre diskussion i
denna fråga, men vissa principiella synpunkter
kan förtjäna framhållas.

Både järnvägsstyrelsen och departementschefen
har påpekat, att det i och
lör sig inte är riktigt överensstämmande
med grundsatserna för de affärsdrivande
verken att anslag lämnas för ändamål
vid sidan av den egentliga rörelsen,
och de har uttalat, att man bär bör
iaktta stor restriktivitet. Men de har
ändå sagt — och det har även utskottsmajoriteten
gjort — att av speciella skäl
bör i detta fall SJ få tillstånd att använda
driftmedel till utbyggnad av Folkets
hus i Hallsberg.

Reservanterna kan för sin del inte
godta de speciella skälen. Ett av dessa
är att andra företag lämnar sådana här
anslag till Folkets hus och liknande
ändamål och att även i Hallsberg dessa
andra företag på orten lämnat bidrag.
Det heter vidare att SJ intar en så dominerande
ställning i Hallsberg, att av
den anledningen anslag borde utgå. Men
man bör då komma ihåg att SJ befinner
sig i ett mycket beträngt läge vad gäller
alla slag av investeringar. SJ har inte
medel för sina egna personallokaler och
har på en rad punkter nödgats avstå
från åtgärder, som man anser nödvändiga
till och med för den egna driften.
Jag tvivlar på att ett annat företag, som
i detta avseende befann sig i samma
läge som SJ, skulle tycka att man kunde
lämna bidrag till ett sådant ändamål.

Dessutom bör man komma ihåg att
ett statligt företag som SJ i många avseenden
är i ett annat läge än ett vanligt
privatföretag. Risken för att man
härvidlag bortser från räntabilitetssynpunkterna
är mycket större än när det
gäller ett enskilt företag. Därför är
också särskild försiktighet nödvändig
när det gäller SJ. Slutligen finns det ju
särskilda statsmedel som kan användas
för liknande ändamål. Det finns ett
statsanslag för bidrag till samlingslokaler,
och i det här fallet skulle väl detta
anslag utan vidare ha kunnat komma
till användning. Därigenom lämnar staten
bidrag i annan ordning, och det synes
vara rimligare att man går den vägen
än att man går vägen över SJ :s
driftmedel. Även statskontoret har mycket
bestämt i sitt remissyttrande framhållit,
att man bör gå vägen över de
vanliga statsanslagen.

På dessa grunder, herr talman, anhåller
jag att i enlighet med reservationen
få yrka, att kammaren måtte avslå
Kungl. Maj :ts förslag.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Onsdagen den 6 mars 1957

Nr 7

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Herr Heckscher framförde
vissa principiella betänkligheter
mot det föreliggande förslaget om anslag
till Folkets lius-bygget i Hallsberg.
Med anledning av vad han därvid anförde
rörande statliga verk vill jag erinra
därom, att det inte är första gången
sådant anslag beviljas. Jag har här en
förteckning över tidigare exempel på
dylika beviljade anslag. Vi har alltså
redan tagit ställning i den principiella
delen av frågan.

När man går att bedöma det föreliggande
spörsmålet skall man komma ihåg
vilken särprägel Hallsberg har som samhälle.
Det finns i Hallsberg 5 000 invånare
och av dessa tillhör hälften, eller
2 500, järnvägsfamiljer, och SJ har där
inte mindre än 900 anställda. Herr
Heckscher erinrade om att järnvägsstyrelsen
i sitt yttrande hänvisat till att
man där saknade medel för egna personallokaler
i erforderlig omfattning.
Detta är onekligen betänkligt, men trots
detta har järnvägsstyrelsen ansett sig
böra biträda detta förslag. Den hänvisar
i det sammanhanget till den särställning
SJ intar såsom arbetsgivare i
Hallsberg.

Dessutom förhåller det sig så att det
är oerhört stora svårigheter för SJ att
rekrytera personal på denna plats, beroende
på bristen på både fritidslokaler
och bostäder. Ej minst med hänsyn
till dessa omständigheter har SJ ansett
sig böra tillstyrka att ett bidrag lämnas,
ltekryteringssvårigheterna är så betydande,
att det ej finns någon plats i landet
med undantag för Stockholm och
Göteborg där det är så svårt att rekrytera
personal för SJ som just i Hallsberg.

Detta är, herr talman, den väsentliga
motivering vi liar byggt på, när vi ansett
oss böra biträda Kungl. Maj:ts förslag,
och jag ber med dessa ord att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Flygfältsarbeten m. m.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 13

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
m. in.,

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fråga om befrielse
från viss betalningsskyldighet till
kronan,

nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ersättning till Matilda
Elisabet Andersson m. fl., och

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående återbäring av viss
arvs- och kvarlåtenskapsskatt.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 14

Anslag under försvarets fonder m.m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1957/58 under försvarets fonder
m. in. jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—18

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten It)

Flygfältsarbeten m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 22, s. 23—25) att dels medgiva
att flygfältsarbeten m. in. vid flygvapnet
måtte få komma till utförande i
av departementschefen angiven omfattning,
dels ock till Vissa flygfältsarbeten

Nr 7

Onsdagen den 6 mars 1957

Flygfältsarbeten m. m.

m. m. för budgetåret 1957/58 anvisa ett
investeringsanslag av 20 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å de i samband
härmed behandlade motionerna 1:255
och II: 299,

a) medgiva att flygfältsarbeten m. m.
vid flygvapnet måtte få komma till utförande
i den av departementschefen
angivna omfattningen;

b) till Vissa flygfältsarbeten m. m.
för budgetåret 1957/58 anvisa ett investeringsanslag
av 20 000 000 kronor.

I motiveringen hade utskottet bland
annat anfört:

»Utskottet tillstyrker, att Kungl. Maj :t
må för nästa budgetår, utöver det äskade
anslaget, igångsätta flygfältsarbeten
inom en kostnadsram av 4 miljoner
kronor.»

Reservation hade avgivits av herr
Åkerström, som dels beträffande motiveringen
bland annat ansett att angivna
stycke i utskottets yttrande bort ha följande
lydelse:

»Utskottet avstyrker, att Kungl. Maj :t
må för nästa budgetår, utöver det äskade
anslaget, igångsätta flygfältsarbeten
inom en kostnadsram av 4 miljoner
kronor.»

dels ock ansett att utskottet bort i nedan
angivna del hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å motionerna
1:255 och 11:299, godkänna att flygfältsarbeten
m. m. vid flygvapnet finge
komma till utförande i den i reservationen
angivna omfattningen.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Vid denna punkt har
jag fogat en reservation till utskottets
utlåtande, men det föreligger bara i ett
avseende en skillnad mellan min och
utskottsmajoritetens ståndpunkt. Även

jag är beredd att ge det belopp som begäres
av Kungl. Maj :t, men jag vill inte
vara med om att lämna Kungl. Maj:t
den föreslagna fullmakten, vilken skulle
innebära att det kunde förbrukas ytterligare
4 miljoner kronor för ifrågavarande
arbeten.

Av statsverkspropositionen: kapitalbudgeten
kan vi bland annat inhämta
att det år 1953 presenterades en plan
för utbyggnad av de militära flygfälten,
vilken skulle dra en kostnad av 180
miljoner kronor. Sedermera har det
lagts fram en ny sådan plan, som slutar
på en kostnad av 489 miljoner kronor.
Det har således på ungefär fyra år skett
en våldsam kostnadsstegring. För två
veckor sedan, när vi här i kammaren
hade uppe frågan om ett tilläggsanslag
till dessa krigsflygplatser, sade jag
bland annat någonting om att riksdagen
när det gäller försvaret nog mera sällan
är fullt på det klara med konsekvenserna
av de förslag som den nödgas
rösta för. På en del håll tyckte man inte
riktigt om detta mitt resonemang, och
det var någon talare här som sade att
mitt uttalande skulle kunna tolkas så,
som om jag underkände kammarens intelligens.
Ja, jag undrar om någon av
oss är utrustad med en sådan intelligens
att han förstår, hur en sak som
kostade 180 miljoner kronor år 1953
måste kosta bortåt en halv miljard år
1957.

När det gäller vårt jaktflygs framtid
måste man kanske — såsom fördes på
tal av en talare under remissdebatten
— inom inte alltför många år konstatera
att vi inte har så stor nytta av dagens
jaktflyg. Det är uppenbart att utanför
vårt lands gränser är man, särskilt
från stormakternas sida, i färd med att
diskutera just frågan om jaktflygets
framtid, som man anser utgöra ett allvarligt
problem. För min del hör jag till
dem som tror att det snart nog — låt
oss säga om fem, högst tio år — skall
visa sig att den stora krigsinsats, som
man nu anser att vårt jaktflyg skall

Onsdagen den 6 mars 1957

Nr 7

kunna göra vid fall av behov, inte skall
kunna komma till stånd. Det finns redan
nu obemannade plan eller över
huvud taget vapenbärare, alltså obemannade
robotar, raketer samt kanoner
och annat, som kan sätta en sådan
fart på sina laddningar — kalla det sedan
bomber eller någonting annat —
att jaktflyget aldrig kan hinna med att
göra någon insats i försvarssyfte. Även
de bemannade bombplanen är uppe i
samma hastighet som vårt jaktflyg, och
man är utomlands på väg att få fram
obemannade plan med ännu större hastighet.

Summan av mitt resonemang är alltså
att jag inte tror att jaktflyget kommer
att vara så värdefullt om fem eller
tio år. Vi får nog i stället söka oss fram
på andra vägar — det är man ju i full
gång med när det gäller luftförsvaret —
och det är mycket sannolikt att vi icke
kommer att ha någon användning för
så många krigsflygfält som skulle kunna
byggas med hjälp av de medel som hittills
anvisats och som i dag kommer
att anvisas.

Herr talman! Det skulle finnas mer
att tillägga, men jag vill vad gäller ytterligare
motiveringar erinra om vad
som säges på s. 24 i bilaga 25 till
statsverkspropositionen: kapitalbudge ten.

Där står det följande: »Ärendet är
av den natur att en fullständig redogörelse
för detsamma icke bör lämnas till
statsrådsprotokollet. Närmare upplysningar
torde få inhämtas genom de
handlingar, som kommer att tillhandahållas
riksdagens vederbörande utskott.
»

Herr talman! Jag upprepar vad jag
från början erinrade om: skillnaden
var att jag ville säga nej till den fullmakt,
som Kungl. Maj :t begärt utöver
de 20 miljonerna, .lag tycker att frågan
inte är av det slaget, att de som vill
hålla igen här skulle ha anledning att
avstå från att rösta för min reservation,
till vilken jag, herr talman, nu vill yrka
bifall.

Flygfältsarbeten m. m.

Herr BOIJA (fp):

Herr talman! Av utskottets handlingar
framgår, att riksdagen i fjol anslog
18 miljoner kronor till flygfältsbyggande
och att den i år har på tillläggsstat
anvisat 10 miljoner kronor.
Det blir tillsammans 28 miljoner kronor.

I årets statsverksproposition har ju
begärts 20 miljoner kronor, vilket utskottet
också gått med på. Det är alltså
2 miljoner kronor mer än förra året.

Herr Wedén och jag har motionsvägen
föreslagit, att ytterligare 5 miljoner
kronor skulle få disponeras för
detta ändamål. Vi tror, att man genom
att denna summa hålles något så när
konstant kan få en bättre planering,
och därmed kommer också kostnaderna
att kunna hållas inom rimligare gränser.
Det måste vara ganska besvärligt
att projektera sådana saker i den ovisshet,
som tidigare varit rådande.

Den plan som presenterades år 1954
för flygbasernas utbyggnad har till
följd av anslagens begränsning inte kunnat
genomföras. Herr Åkerström yttrade
nyss, att han inte trodde att ens de
flygplatser som för närvarande finns
skulle behövas i framtiden. Herr Åkerström
har lika väl som jag kännedom
om hur många flygplatser, som verkligen
är i användbart skick i dag. Vi kan
konstatera, att antalet är för litet även
för dagens flygvapen. Möjligheterna för
en kraftsamling av flygförbanden är
inte stora utan väsentligt begränsade.
Flygförbanden kan inte utnyttjas till
stöd för armén på det sätt som man har
anledning att kräva. Läget beträffande
flygplatserna är nu sådant, att man borde
ta ett krafttag för att säkerställa
flygvapnets beredskap på detta område.
Man kan nog inte säga, att de 25 miljoner
kronor, som det här skulle vara
fråga om, kan betraktas som ett krafttag,
men de är i varje fall något på vägen.
Utskottet synes också ha insett behoven,
då det tillstyrkt att utöver det

Nr 7

Onsdagen den 6 mars 1957

Flygfältsarbeten m. m.

äskade anslaget bör kunna få disponeras
ytterligare 4 miljoner kronor.

Herr talman! Jag vill med det sagda
bara uttrycka den förhoppningen, att
Kungl. Maj :t skall utnyttja denna möjlighet
för en förstärkning av våra flygplatser,
och jag kan med anledning därav
yrka bifall till utskottets skrivning.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Detta ärende, som berör
utbyggnad av flygbaserna, är av
mycket hög angelägenhetsgrad. Det
framgår också, när man följer de uttalanden
som försvarsministern har
gjort. Han säger, att han »anser det
nödvändigt med en fortsatt utbyggnad
och modernisering av flygplatserna för
att flygplansmaterielen rätt skall kunna
utnyttjas». Det är fråga om nya startbanor
och förlängning av startbanor.
Det är också viktigt att åstadkomma
bakre uppställningsområden till skydd
för flygplan. Vi från statsutskottet har
varit i tillfälle att på vissa platser se
hur sådan utbyggnad tillgår, och vi är
nog av den uppfattningen att den är
nödvändig. Vidare gäller det startplatser,
byggande av drivmedelscisterner
och vidtagande av vissa maskeringsåtgärder.
Herr Åkerström har en mera
tveksam uppfattning än den utskottsmajoriteten
företräder. Han frågar hur
de stora kostnadsökningarna kom till.
Det är kanske inte så alldeles lätt att
redovisa dem, men det är ingen tvekan
om att flygfälten nu byggs ut och anordnas
på ett sätt, som man tidigare
inte tänkt sig.

Herr Åkerström har också sina funderingar
om vi i fortsättningen kommer
att ha ett jaktflyg. Ja, den frågan
diskuterade vi i statsutskottets första
avdelning så sent som i går tillsammans
med representanter för försvaret. Jag
tror inte att någon i dag kan säga när
i vårt land jaktflyget kan ersättas med
ett nytt vapen. Jag anser att det skulle

vara mycket vågat att redan i dag satsa
på något som vi inte vet när vi kan få.

Herr Boija och herr Wedén har i en
motion framställt yrkande om fem miljoner
kronor utöver Kungl. Maj :ts förslag.
Herr Boija sade nyss från talarstolen
att han trodde, att utskottets skrivning
gav uttryck för en viss förståelse
för motionen. Ja, det är alldeles riktigt.
Vi har erkänt önskvärdheten av att utbyggnaden
och moderniseringen av
flygbaserna hade kunnat ske i något
större omfattning än medelsanvisningen
medgivit. När vi sedan vägt utgiftsfrågorna
mot varandra har vi dock
stannat för att tillstyrka Kungl. Maj :ts
förslag. Med den utgångspunkten ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Åkerström begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
19 :o) i utskottets utlåtande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den vid
punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han

Nr 7

Onsdagen den 6 mars 1957

funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Åkerström begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
166 ja och 32 nej, varjämte 7 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 20—31

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 32

Flyttning av Stockholms örlogsbas

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NIHLFORS (fp):

Herr talman! Vid denna punkt har
jag fogat en blank reservation. Det gäller
här frågan om flyttning av Stockholms
örlogsbas. Detta är ju ett gammalt
problem. Ända sedan 1900-talets början
har man väl diskuterat hur man skall
kunna flytta örlogsbasen från Stockholm.

Statsutskottet föreslog förra året att
en definitiv plan skulle lämnas till 1957
års riksdag, en plan om att flytta över
örlogsbasen till Muskö. Denna utskottets
skrivning med begäran om en definitiv
plan var föranledd av motioner
här i kammeren, bland andra en av herr
Hedqvist. Sedan dess har en utredning
ägt rum. Den redovisas i utskottsutlåtandet.
Även nya synpunkter på detta
utflyttningsproblem har tillkommit. Senast
har vi fått veta, att en extra utredning
skulle vara klar under första
kvartalet 1957. överbefälhavaren ansåg
emellertid i sitt yttrande att man borde
kunna tillstyrka 15 miljoner kronor som
ett första anslag för denna etappvis avsedda
utflyttning. Fortifikationsförvaltningens
förslag till kostnadsberäkningar

- det första förslag som framlagts —
uppvisar en sammanlagd kostnad av

Flyttning av Stockholms örlogsbas

273 miljoner kronor. I förhållande till
denna summa är således 15 miljoner
kronor ett mycket lågt belopp, och man
borde väl snart kunna komma fram till
någon lösning av frågan med hänsyn
till dess stora vikt. Man hade väntat att,
även om det varit fråga om en mycket
liten etapp, statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet hade lagt fram
ett förslag för riksdagen, trots att denna
nya utredning inte var klar med sitt
ställningstagande när statsverkspropositionen
skrevs.

Jag har antecknat denna blanka reservation
därför att jag ansåg, att utskottet
i sitt yttrande ännu starkare borde ha
betonat, att det här fordras krafttag för
att snabbt påbörja denna utflyttning. Utskottet
borde även i år ha skrivit, att
man åtminstone till nästa år skulle kunna
räkna med att få ett förslag framlagt.
Statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
är just nu här i kammaren,
och jag skulle därför vilja ställa den
frågan till honom, om han utan förberedelse
kan säga någonting om möjligheterna
att riksdagen får ett förslag till
låt oss säga nästa år om hur örlogsbasen
skall flyttas ut från Stockholm till yttre
skärgården.

Herr Hedqvist (s) instämde i detta
yttrande.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON:

Herr talman! Vi avvaktar ett förslag
från utredningen, och jag anser mig inte
vid denna tidpunkt kunna säga huruvida
detta får en sådan utformning, att
ett förslag kan avlåtas till nästa års
riksdag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 33—38

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 39

Lädes till handlingarna.

Nr 7

Onsdagen den 6 mars 1957

Ändringar i tulltaxan

§ 15

Föredrogos vart efter annat

statsutskottets utlåtande nr 39, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående fortsatt statsgaranti för exportkredit
m. m., och

bevillningsutskottets betänkande nr 8,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtande och betänkande hemställt.

§ 16

Ändringar i tulltaxan

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 9, i anledning av väckta
motioner om vissa ändringar i gällande
tulltaxa.

Utskottet hade i detta betänkande behandlat
tre motioner.

I de likalydande motionerna 1:315
av herr Sveningsson in. fl. samt II: 384
av herrar Hansson och Nilsson i Bästekille
hade hemställts, »att riksdagen
måtte besluta, att mustkoncentrat av
sådana frukter och bär, varav odling
förekommer inom landet, i tullhänseende
skiljes från icke koncentrerade
frukt- och bärmuster samt belägges med
en enhetlig tull av en krona per kg».

Utskottet hemställde,

1) att motionen 1:25 av herr Ohlon
om ändrade tullsatser för vissa slag av
nät icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

2) att de likalydande motionerna
1:315 av herr Sveningsson m. fl. samt
11:384 av herrar Hansson och Nilsson
i Bästekille angående tullen å vissa
frukt- och bärmustkoncentrat icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HANSSON (bf):

Herr talman! När bevillningsutskottet
avslagit den av herr Nilsson i Bästekille
och mig väckta motionen, nr 384,
har det varit med den motiveringen, att
tulltaxekommitténs betänkande ännu
inte har framlagts för riksdagen. Motionärerna
bär varit fullt medvetna om
detta förhållande. Orsaken till att vi
ändå begärt en komplettering av tulltaxan
har varit, att det ännu ligger i
vida fältet när denna tulltaxerevision i
sin helhet kan komma att framläggas
för riksdagen. Ursprungligen räknade
man med att tulltaxerevisionen skulle
ha förelagts redan 1956 års riksdag. Så
blev emellertid inte fallet. Man förväntade
då att den skulle komma detta år,
men den har ännu inte kommit, och med
hänsyn till att man nu har börjat diskutera
en europeisk tullunion är det väl
oklart, huruvida den kommer inom den
närmaste tiden. Jag har ju den uppfattningen,
att så länge frågan om en tullunion
inte har förts närmare sin lösning,
är det ganska ovisst om det blir
någon omprövning av hela vår tulltaxa.
Vi har därför ansett att man under förhandenvarande
förhållanden borde under
tiden kunna göra vissa justeringar
beträffande nuvarande tullar, framför
allt för att avhjälpa de brister som uppstått.

Med hänsyn härtill men också på
grund av den nu rådande situationen på
fruktmarknaden har vi väckt denna motion.
Alla känner till att vi i år har
osedvanligt stora lager av frukt, som
icke kan finna avsättning, och beslutet
att fastställa en enligt mångas mening
alltför tidig dag för frigivande av importen
har också i sin mån bidragit tillsvårigheterna
att finna avsättning för
svensk frukt. Nu förhåller det sig så, att
en icke ringa del av vår fruktproduktion
användes för musttillverkning, och
enligt vår mening bör denna möjlighet
att vinna avsättning för svensk frukt
bevaras. För fruktmust har vi ett relativt
gott tullskydd, det skall inte förne -

Onsdagen den 6 mars 1957

Nr 7

kas, men de länder som exporterar saft
till Sverige har nu upptäckt att man genom
att indunsta denna saft ända upp
till 8 å 10 gånger kan göra den svenska
tullsatsen ganska illusorisk. Våra lagstiftare
har väl inte tänkt sig att det
skulle vara möjligt att på det sättet
kringgå våra bestämmelser. Förfarandet
innebär att den tull, som egentligen avsetts
skola utgå med 20 öre per kilogram,
genom indunstningen av denna
importvara låt oss säga 5 eller 6 gånger,
vilket är det vanligaste, bringas ner till
3 ä 4 öre per kilogram. Det var ju inte
meningen att beslutet om denna tull
skulle få en sådan konsekvens.

Enligt vår mening bör sådana luckor
kunna täppas till så snart de uppdagas.
Bevillningsutskottet har ju remitterat
denna motion till vissa instanser. Alla
dessa har instämt i motionen och tillstyrkt
densamma med en liten, i och för
sig relativt obetydlig, ändring beträffande
tullsatsen. I princip är man emellertid
på alla håll ense om att denna
lucka bör täppas till. Man tycker därför
att utskottet borde ha kunnat följa remissinstanserna
och ha företagit den separata
tulljustering som här föreslagits.
Utskottet har dock inte ansett sig kunna
göra det utan har hänvisat till den allmänna
justering, som en gång i tiden
skall framkomma på grundval av tulltaxekommitténs
betänkande.

Jag tycker nog att den motivering utskottet
anfört för avslag på motionen är
ganska svag. Utan att avvakta framläggandet
av tulltaxekommitténs fullständiga
betänkande har ju riksdagen tidigare
brutit ut vissa avsnitt, som omfattas
av utredningen. Härom året fattade vi
exempelvis beslut om en förstärkning
av tullskyddet för textilvaror. Motivet
för en utbrytning var precis detsamma
där som i detta fall, som rör ett relativt
litet område i jämförelse med textilbranschen.
Det gäller här att förhindra en
övermäktig konkurrens utifrån, och det
gällde det också när vi höjde textiltullarna
för att par år sedan. Det hade

Ändringar i tulltaxan

därför enligt vår mening varit konsekvent
att även här företaga en separat
justering. Det är emellertid möjligt att
textilområdet ansågs vara mera känsligt
än det nu aktuella området. Jag vill
dock, herr talman, med dessa ord yrka
bifall till motionen II: 384.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Den fråga som här skall
diskuteras en liten stund är betydligt
viktigare än kammarens ledamöter kanske
i allmänhet föreställer sig. Denna
fråga har en avgörande betydelse för
den svenska fruktodlingens framtid. I
dag finns det möjlighet för kammarens
ledamöter att i handling visa huruvida
det finns något annat än en läpparnas
bekännelse bakom det tidigare
förda resonemanget om att vi skall
stödja tillverkningen av alkoholfria
drycker. Nu finns det möjlighet att i
verklig handling visa vad man menar.

När herr Hansson och jag framlade
denna motion var det just med tanke
på vad som redan yppat sig i denna
fråga, en tendens som kommer att ytterligare
förstärkas. Förhållandena är
av sådan art att vi ansett att riksdagen
borde ta ställning till frågan innan
det blir för sent.

Man har många gånger i denna kammare
— enligt min mening med full
rätt — sagt ifrån, att frågan om tillverkning
av must är en mycket stor fråga
för den svenska fruktodlingen. Tidigare
har det här endast varit fråga om
vanlig must. Det tullskydd som finns
för den anser jag liksom herr Hansson
vara fullt normalt. Men när man nu i
utlandet kommit på att göra indunstningar
och får fram ett koncentrat, för
vilket gäller samma tulltaxa som för
den vanliga musten, så förstår var och
en, även eu lekman på detta område,
att tullskyddet blir, som herr Hansson
sade, fullständigt illusoriskt.

Jag skulle vilja vädja till kammaren
att ta på denna fråga mycket allvar -

Nr 7

Onsdagen den 6 mars 1957

Ändringar i tulltaxan

ligt. Årets situation på fruktmarknaden
är dock den, att stora partier svensk
frukt återstår att sälja. Det sista hoppet
är, att nmsterierna skall kunna ta
ännu mera frukt. I annat fall blir det
ingen användning för den frukt som
ligger kvar.

Om riksdagen i framtiden kommer
att ställa sig negativ till detta förslag,
så betyder det helt enkelt, att resonemanget
om en svensk musttillverkning
får avföras från dagordningen. Ty en
tull, som för must i koncentrerad form
motsvarar 2, 3 eller möjligen 4 öre per
kilo vanlig must, ger inte ett sådant
skydd att svensk mustindustri kan konkurrera
med utländska tillverkare.

Sedan vill jag liksom herr Hansson
påpeka att remissinstanserna dock klart
och tydligt sagt ifrån, att den linje vi
förfäktar i motionen är den riktiga.
Man har visserligen haft litet olika uppfattningar
i fråga om själva tullsatsen,
men kvar står att motionen är sakligt
berättigad, och den har tillstyrkts av
alla remissinstanser. I detta läge hade
man väl tänkt sig, att utskottet skulle
tillstyrka att denna fråga brötes ut, liksom
andra frågor tidigare brutits ut,
och att någonting gjordes åt saken. Nu
säger utskottet i stället, att så länge förslag
inte framlagts i anledning av tulltaxekommitténs
betänkande, bör vi
vänta. Men, som jag sagt tidigare, man
bör akta sig för att vänta så länge, att
man förstör denna möjlighet. Vi har
redan nu tillräckligt med avsättningssvårigheter
på fruktodlingens område.
Framför allt är svårigheterna stora i
fråga om den s. k. standardfrukten, och
det är huvudsakligen den som går till
musterierna.

Dagens debatt i andra frågor har
präglats av korta inlägg. Jag skall inte
heller frångå min vana, utan anhåller,
herr talman, att med dessa ord få yrka
bifall till motionerna I: 315 och II: 384.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Utskottet har inte an -

sett det skäligt att ingå på någon närmare
realbehandling av dessa motioner,
vare sig när det gäller fisknät eller
fruktmuster, utan har nöjt sig med att
hänvisa till det förhållandet, att tulltaxekommitténs
arbete nu, sedan remissvaren
inkommit, har avancerat så
långt, att det är föremål för Kungl.
Maj :ts överväganden. Utskottet har sålunda
ansett det vara ganska orimligt
att i en sådan situation bryta ut några
tullpositioner och separatbehandla
dem.

Herr Hansson trodde, att behandlingen
av tulltaxekommitténs förslag
skulle sättas i samband med frågan om
en europeisk tullunion och att avgörande
inte skulle kunna träffas förrän den
frågan var avgjord och vi till äventyrs
skulle ha anslutit oss till en sådan
union. Skulle det verkligen förhålla sig
så, att vårt tulltaxearbete vore förknippat
med denna omständighet, då kunde
möjligen herr Hanssons önskemål att
bryta ut denna sak vara berättigat. Men
jag vill erinra om att i det förslag till
europeisk tullunion, som varit under
diskussion i internationella instanser,
t. ex. OEEC, förutsättes att tullanpassningen
till denna tullunion skall sträckas
ut över en period av inte mindre
än tolv år. De olika länder, som ingår
i tullunionen, skall få tillfälle att under
denna period anpassa sina tullar
gentemot de länder som inte tillhör
unionen. Jag tror sålunda att det är ett
fullständigt grundlöst bekymmer, att
vår revision av tulltaxan skulle behöva
sättas i samband med frågan om en
europeisk tullunion.

Vad remissvaren beträffar låter det
både på herr Nilsson i Bästekille och
på herr Hansson, som om remisssvaren
gällde de motioner som här väckts. Så
är ingalunda förhållandet. Vad herrarna
talar om är yttranden som avgivits
i anledning av tulltaxekommitténs förslag.
På grund av att dessa instanser,
Uantbruksförbundet m. fl., har varit i
tillfälle att avgiva remissvar på tulltaxe -

Onsdagen den C mars 1957

Nr 7

kommitténs förslag, är alla de synpunkter
på dessa frågor, som herrarna här
anfört, redan kända av Kungl. Maj:t.
Följaktligen kan alla de skäl, som kan
andragas till förmån för motionerna,
bli beaktade, när Kungl. Maj :t skall
pröva tulltaxekommitténs förslag i dess
helhet. Just dessa remissvar gör, att det
nu inte finns minsta anledning att
handla; alla skäl talar för att man avvaktar
den samlade översynen av vår
tulltaxa. Till yttermera visso kan jag
säga, att ingen i utskottet har ansett sig,
på de skäl som har anförts, kunna yrka
bifall till motionerna, och det talar väl
ändå för att sakskälen ligger på utskottets
sida.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HANSSON (bf):

Herr talman! Det var litet förvånande
att höra utskottets talesman säga, att
man icke har ansett sig behöva gå in
på någon realbehandling av denna motion
och att det inte var lämpligt att
bryta ut just detta ärende. Då skall jag
be att få återupprepa min fråga till
utskottet: Vad är det för skillnad mellan
att bryta ut denna relativt lilla fråga
och att bryta ut hela textilområdet,
som för endast något över ett år sedan
behandlades separat, trots att även det
omfattades av tulltaxekommitténs prövning
av hela tulltaxan? Var det riktigt
att bryta ut den detaljen, så kan det väl
vara lika riktigt att bryta ut andra detaljer
som behöver rättas till.

Vi bör komma ihåg att det här icke
är fråga om någon höjning av tullen.
Det är endast fråga om att avhjälpa
en brist som uppkommit i tulltaxan genom
att exportländerna har upptäckt
ett kryphål i den svenska tulltaxan, som
säkert ingen har avsett att möjliggöra
när tulltaxan utformades.

Med hänsyn till vissa förhållanden
ber jag att få ändra på mitt yrkande
från att giilla bifall till motionen till
att giilla återremiss av densamma.

Ändringar i tulltaxan

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! När utskottets talesman
säger, att sakskälen finns på utskottsmajoritetens
sida och icke på motionärernas,
får detta stå för hans räkning.

Den fråga vi här diskuterar har uppträtt
först på senare tid, och följaktligen
har inte önskemålen kunnat tillgodoses
tidigare, när tulltaxan utformades.
Att vara ute i god tid för att få
denna fråga belyst anser jag vara riktigare
än att vänta till den dag då det
eventuellt är för sent.

Jag betvivlar inte herr Sundströms
goda vilja, och kan han komma till ett
lyckligt slutresultat, vilket han lät
framskymta, så har han min och min
medmotionärs välsignelse.

Även jag ber att få ändra mitt tidigare
yrkande, och jag yrkar liksom
herr Hansson att ärendet återremitteras.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Denna jämförelse med
textilindustrien kan naturligtvis låta
bestickande. Textilindustrien fick ju
ett tillfälligt och nödvändigt stöd, men
nog måste man väl ändå säga att det är
en väsentlig skillnad. Med hänsyn till
textilindustriens situation och det läge
vari arbetet på tulltaxerevisionen befann
sig var det rimligt att vid det tillfället
vidta en separat åtgärd. Skulle
tulltaxekommitténs förslag ha varit så
nära sitt avgörande som det rimligtvis
är i dag, skulle säkerligen riksdagen
vid det tillfället ha inväntat tulltaxerevisionens
slutliga förslag, men då
visste man inte med säkerhet att revisionsarbetet
hade kommit så långt, att
man kunde hoppas på ett snabbt avgörande.

Nu bör tulltaxeförslaget komma fram
kanske till nästa års riksdag, och i den
situationen anser jag fortfarande att de
sakliga skälen är på deras sida som
vill invänta resultatet av denna revision.

Nr 7

Onsdagen den 6 mars 1957

Ändrade grunder för statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor

Överläggningen förklarades härmed
avslutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till det av herrar
Hansson och Nilsson i Bästekille under
överläggningen framställda yrkandet
om ärendets återförvisande till
utskottet för ny behandling. Kammaren
biföll utskottets hemställan.

§ 17

Föredrogos vart för sig
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 10, i anledning av väckt motion
om ändrade grunder för beräkning av
lagfartsstämpel vid förvärv av vissa
slag av egnahem,

nr 11, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt bemyndigande
för Kungl. Maj:t att medgiva
visst undantag från gällande villkor för
åtnjutande av rätt till varvsindustrirestitution,

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående rätt för Konungen, att åsätta
särskild tullavgift, och

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild
skatt å bensin och motorsprit;

bankoutskottets utlåtande nr 3, angående
verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning; första

lagutskottets utlåtande nr 9, i
anledning av väckta motioner om lagstiftning
angående användningen av
våld vid utsökningsförrättning; samt
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av väckt motion angående
viss ändring av bestämmelserna
om samordningen av sjukdoms- och
olycksfallsersättningarna, och

nr 6, i anledning av väckta motioner
om ändringar i familjebidragsförordningen
in. in.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
betänkanden och utlåtanden hemställt.

§ 18

Ändrade grunder för statsbidrag till
erkända arbetslöshetskassor

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckta motioner
om ändrade grunder för statsbidrag
till erkända arbetslöshetskassor.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
326 i första kammaren av herrar Birke
och Sveningsson samt nr 410 i andra
kammaren av herr Magnusson i Borås
m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte

a) antaga däri framlagt förslag till
ändrad lydelse av 2 § förordningen den
14 december 1956 om statsbidrag till erkända
arbetslöshetskassor;

b) besluta, att den som bilaga till
nämnda förordning fogade tabellen
skulle ändras på sätt i motionerna angivits.

I motionerna hade innebörden av den
föreslagna ändringen av statsbidraget
till de erkända arbetslöshetskassorna
angivits vara, att bidraget vid jämförelse
med gällande bestämmelser skulle
bli något högre vid en mer betydande
och något lägre vid en ringa arbetslöshet.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 326 och II: 410, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Mannerskantz och Lothigias, som ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall i huvudsaklig del till
motionerna måtte för sin del

a) antaga ett i reservationen intaget
förslag till förordning om ändrad ly -

Onsdagen den 6 mars 1957

Nr 7

Ändrade grunder för statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor

delse av 2 § förordningen den 14 december
1956 om statsbidrag till erkända
arbetslöshetskassor;

b) besluta att den som bilaga till
nämnda förordning fogade tabellen
skulle ändras på sätt i reservationen
angivits.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Till detta utskottsutlåtande
har undertecknad fogat en reservation,
som stöder motionen I: 326 av
herrar Birke och Sveningsson och
II: 410 av herr Magnusson i Borås med
den förändringen, att förordningen träder
i kraft den 1 september i stället
för den 1 juli, som föreslagits i motionen.

Denna fråga har varit uppe till behandling
i riksdagen flera gånger, och
jag kan därför göra motiveringen till
min hemställan mycket kort. Nu gällande
bestämmelser om statsbidrag till
erkända arbetslöshetskassor återfinnes
i förordningen den 15 juni 1934, varvid
bland annat utgår dels grundstatsbidrag
och dels daghjälpsbidrag. Grundstatsbidraget
utgår för varje dag, för vilken
daghjälp utgivits, dels med ett grundbelopp
av 2 kronor 25 öre vid en daghjälp
av 5 kronor 50 öre, dels med ett
tilläggsbelopp av 25 öre för varje hel
krona varmed daghjälpen överstiger 5
kronor 50 öre. Det sammanlagda grundstatsbidraget
begränsas till högst 5 kronor
för varje understödsdag, vilket belopp
nås vid en daghjälp av 16 kronor
50 öre. Om daghjälpen fastställes till
lägre belopp än 5 kronor 50 öre utgår
grundstatsbidraget med 40 procent av
det fastställda daghjälpsbeloppet.

Motionärerna har i stället föreslagit
att grundstatsbidrag skall utgå för varje
dag, för vilken daghjälp utgivits, med
dels ett grundbelopp av en krona 50
öre vid en daghjälp av fem kronor, dels
ock ett tilläggsbelopp av 15 öre för
varje hel krona, varmed daghjälpen

överstiger fem kronor; dock rnå grundstatsbidraget
ej i något fall uppgå till
högre belopp än tre kronor 30 öre för
varje understödsdag. Har daghjälpen
fastställts till lägre belopp än fem kronor,
skall grundstatsbidraget utgå med
30 procent av det fastställda beloppet.

Här är alltså en nedprutning gjord,
men när det gäller daghjälpsbidraget
föreslår motionärerna en höjning över
hela linjen, som slutar på 85 procent i
stället för nu utgående 75 procent. Meningen
med detta är ju att arbetslöshetskassorna
vid större arbetslöshet
skall få ökat statsbidrag, medan kassorna
under tider med full sysselsättning
och endast sporadisk arbetslöshet
själva skall få bära litet mer av understödet.

Jag kan inte se annat, herr talman,
än att det måste vara riktigt att på
detta sätt göra en avvägning till förmån
för dessa kassor under en tid då de är
utsatta för stora påfrestningar. I utskottets
motivering för avslag framhåller
man, att ett bidragssystem redan är
så utformat att bidraget är förhållandevis
lågt vid ringa arbetslöshet men stiger
hastigt vid ökad arbetslöshet. Det
är möjligt att det är så, men det är inte
tillräckligt, och motionärerna föreslår
en förbättring under de utsatta tiderna,
samtidigt som vi i dagens läge med full
sysselsättning gör en inte oväsentlig
besparing för statskassan på cirka 2
miljoner kronor.

Som ett ytterligare motiv för motionärernas
ställningstagande framhålles,
alt kassorna är väl konsoliderade och
har relativt stora fonder.

Herr talman! Med hänvisning till vad
här framhållits ber jag få yrka bifall
till den av mig avgivna reservationen.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Ett par år i följd har
denna motion framlagts. Jag skulle vilja
säga, att motionärerna i detta fall visar
eu missriktad energi.

Talesmannen för motionen vid 1955

Nr 7

Onsdagen den 6 mars 1957

Ändrade grunder för statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor

års riksdag påpekade, att motionen då
inte var så värst bra utformad — den
var på vissa punkter felaktig. Det är
under sådana förhållanden rätt underligt,
att motionen fortfarande har samma
utformning som då.

Vi hörde reservantens allmänna resonemang
för ett bifall till motionen.
Han talar om att vi bär full sysselsättning
och att det för den skull är felaktigt,
att vi har så stora utgifter för
arbetslöshetsförsäkringen. Det är riktigt,
att vi har en och en kvarts miljon
försäkrade, och det är klart, att arbetslöshetssiffran
är ganska liten, om man
ser den i förhållande till antalet försäkrade.
Motionärerna vill få till stånd
ett system, som ger litet bidrag vid
ringa arbetslöshet och ett ökat bidrag
vid ökad arbetslöshet. Denna princip
är emellertid redan fastställd. Bidraget
varierar redan nu med arbetslöshetens
omfattning.

Nu tror emellertid motionärerna, att
de med sitt förslag i motionen har funnit
på ett effektivare system, och man
tror också, att det skall vara möjligt att
spara pengar, om högermotionens förslag
genomföres.

Vi hörde reservanten tala om en besparing
av två miljoner kronor. Emellertid
förbiser han en mycket grundläggande
faktor, nämligen att medlemskapet
fördelar sig på 45 arbetslöshetskassor
med mycket varierande arbetstillgång.
En del kassor har en mycket
besvärlig arbetslöshet inom sitt verksamhetsområde
för närvarande. Det är
därför sannolikt, att det system reservanterna
här har förordat skulle innebära,
att deras »besparingsaktion» inte
skulle leda till annat än ökade utgifter.

Vi har inom utskottet gjort en beräkning
för att se vad man eventuellt —
i gynnsammaste fall — skulle kunna
spara genom högerns förslag. Beräkningen
är gjord precis på samma sätt
som vid arbetsmarknadsstyrelsens anslagsäskanden
till arbetslöshetsförsäkringen.
Vi har då kommit fram till en

besparing på ungefär 500 000 kronor
för det budgetår vi nu diskuterar, men
det gäller endast om förutsättningarna
blir precis desamma som de var vid
tidpunkten för beräkningen. Sannolikt
blir förutsättningarna ändrade, så att
det inte blir någon besparing alls. Man
skall observera, att arbetslösheten drabbar
vissa kassor mycket hårt, och detta
gör, att man inte kan få till stånd någon
besparing genom det av motionärerna
föreslagna systemet.

Vidare vill jag bestämt bestrida, att
kassorna numera skulle ha konsoliderat
sin ställning. Det är riktigt beträffande
vissa kassor, men andra kassor har på
grund av en besvärande arbetslöshet
inte alls någon konsoliderad ställning.
Trots den fulla sysselsättningen kan vi
aldrig komma ifrån en viss arbetslöshet.
Säsongarbetslösheten är trots allt
mycket besvärande i byggnadsfacket,
anläggningsverksamheten och jordbruket.
Dessutom finns det enskilda företag
och enskilda näringsgrenar som har
det besvärligt och som tvingas lägga
ner eller inskränka driften och för viss
tid permittera sina anställda. Vi kan
därför aldrig tala om att alla människor
säkert har sysselsättning trots att vi
likväl kan tala om full sysselsättning.

Ingenting har inträffat sedan vi sist
diskuterade denna fråga, och jag ber
därför att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! I fem år har högerns
motionärer yrkat på besparingar när
det gäller anslagen till arbetslöshetskassorna,
och varje år har här i kammaren
påpekats för dem, att deras förslag är
felkonstruerat och ogenomförbart också
från motionärernas egna utgångspunkter.
Det har inte hindrat motionärerna
att varje år återkomma, och det har
inte heller hindrat högerpartiet att
varje år sätta upp en post på minskade
statsutgifter i sin budgetuppställning.

Onsdagen den 6 mars 1957

Nr 7

Ändrade grunder för statsbidrag

Vad innebär högerns förslag? Det
innebär för det första att man sänker
grundbidraget, d. v. s. det bidrag, som
utgår för varje utbetald ersättning från
arbetslöshetskassan, med ungefär en
tredjedel. Hur skall kassorna finansiera
den inkomstminskning, som därigenom
skulle drabba dem? Jo, säger man, kassorna
är väl konsoliderade, så att de
kan ta av sina fonder. Herr Bengtsson
i Varberg har redan påpekat, att detta
påstående är i grunden felaktigt. De
allra flesta kassorna har ännu inte kommit
upp i de minimifonder, som tillsynsmyndigheterna
fastställt för kassorna.
Dessa har alltså i regel ingen
möjlighet att ta av fonderna. Man måste
finansiera inkomstbortfallet genom en
avgiftshöjning, men en sådan avgiftshöjning
tar tid att genomföra. Det är
för övrigt inte säkert, att samtliga arbetslöshetskassor
skulle behöva höja avgifterna,
därför att — som herr Lothigius
påpekade — högerförslaget också
innebär, att de speciella daghjälpsbidrag
som utgår, när kassorna har större
arbetslöshet, skulle ytterligare höjas.
Herr Lothigius säger, att man inte i
tillräcklig grad iakttagit den principen,
att man skall ge kassorna större statsbidrag
vid större arbetslöshet och
mindre statsbidrag vid mindre arbetslöshet.
Jag vet inte, om man kan rikta
någon allvarligare kritik mot de nuvarande
tabellerna, enligt vilka statsbidrag
utgår i form av daglijälpsbidrag
med tre procent vid tre understödsdagar
och 75 procent vid 26 eller flera
understödsdagar. Detta vill högern ändra
till fyra procent vid tre understödsdagar
och 85 procent vid 26 understödsdagar
eller därutöver. Det innebär,
att om vi till exempel har i en arbetslöshetskassa
ett genomsnittligt antal
understödstagare på tio, så höjs enligt
högerförslaget statsbidraget till daghjäilpsbidrag
från 53 procent, som det
är nu, till 60 procent, och ett sådant

till erkända arbetslöshetskassor

het även under tider av full sysselsättning.

Dessutom är den statsbidragstabell,
som högern föreslår, så felkonstruerad,
att arbetslöshetskassorna i vissa lägen
för varje tia de betalar ut extra får kr.
10: 50 av staten. Man måste väl säga att
detta ur de synpunkter som motionärerna
företräder måste anses vara ganska
otillfredsställande. Med den konstruktion
som man givit sitt förslag kan
det även i tider av full sysselsättning
lika väl bli en utgiftsökning för statskassan
som en utgiftsminskning.

Herr talman! Jag har i fyra år på
mitt stillsamma sätt fäst motionärernas
uppmärksamhet på den här frågan.
Varför återkommer man då med samma
felaktiga tabell?

Nu vill jag inte ställa frågan till herr
Lothigius, som är ny i kammaren, men
jag vill fråga motionärerna vad anledningen
är till att man år efter år återkommer
med detta felkonstruerade förslag.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
säger, att han på sitt stillsamma
sätt i många år har försökt övertyga högern
om riktigheten i sina argument. Det
har inte gått att göra det. Vi tror nämligen
inte att det är något fel att göra
på detta sätt, nämligen att förbättra bidragsmöjligheterna
under en kraftig arbetslöshetstid
och minska bidragsmöjligheterna
vid full sysselsättning, utskottet
medgiver i sitt utlåtande att vi har
för niirvarande full sysselsättning.

Dessutom kommer vi att spara två
miljoner såsom framgår av den sammanställning
som kammarens ledamöter
fått del av i dag. Jag tycker inte
det är någon oväsentlig sak att kunna
spara dessa två miljoner kronor.

antal understödsdagar är inte alls något
onormalt i kassor med siisongarbetslös4—Andni
kammarens protokoll 1957. Nr 7

Det har påståtts, att själva skalorna
skulle vara felkonstruerade. Det skulle

Nr 7

Onsdagen den 6 mars 1957

Ändrade grunder för statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor

i så fall vara den översta delen av skalan,
men skulle det inträffa så stor arbetslöshet
som där förutsättes, alltså en
massarbetslöshet, måste ändå riksdagen
ta ställning till den frågan särskilt och
vidtaga andra och mera kraftiga åtgärder.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Det är ju på det sättet
att den förordning som här diskuteras
skall träda i kraft den 1 september, och
riksdagen har tidigare bestämt sagt ifrån
att den skall få den utformning som den
har.

Jag brydde mig inte om att påpeka i
mitt första anförande, att tabellen i motionen
var felaktig och att den varit det
i alla år. Jag tänkte nämligen att om den
skulle komma igen nästa år, så är det
lika bra att tabellen alltjämt är felaktig.
Då får vi desto mindre bekymmer i
utskottet.

Jag vill ånyo påpeka att även vid full
sysselsättning förekommer det att vissa
grupper blir utan sysselsättning. Det
händer att man kan få 50 000 arbetslösa
inom ett visst område, till exempel inom
byggnadsfacket. Det är inte så lätt att
omedelbart placera dem i arbete. Det
är svårt att placera 100 man i arbete
omedelbart på en ort, och det är de
kassor som har försäkrat dessa grupper,
som får bära de största utgifterna.

Sedan förstår jag inte att man vågar
vara så självsäker beträffande besparingarna
och hävda, att det kan sparas
två miljoner. Även de som sysslar med
detta inom arbetsmarknadsstyrelsen är
mycket försiktiga, när de gör några
påståenden. Man har med deras sätt att
beräkna kommit fram till att för detta
budgetår kan det tänkas att man gör
en besparing på 500 000 kronor, men
det kan också tänkas att man inte alls
gör någon besparing genom det förslag
som är framlagt. Vi kan alltså inte
utgå ifrån att vi ens under tider med
full sysselsättning kan spara två miljoner
genom högerförslaget. I varje fall

varnar jag kammaren för detta förslag,
som snarare kommer att medföra ökade
utgifter än någon besparing.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Reservanten sade, att
det inte har gått att övertyga högerns
talesmän om att motionen är felaktig,
men herr Bengtsson i Varberg har redan
påpekat att högerns talesmän 1955 erkände
att motionen inte var tillfredsställande
utformad.

Det är vidare inte alls så, att överkompensation
till arbetslöshetskassorna
inträder endast vid sådana katastrofala
arbetslöshetsfall, då riksdagen ändå
skulle behöva ingripa. Det inträffar redan
vid det antal understödsdagar som
förekommer nu i vissa kassor med säsongarbetslöshet.

När det gäller besparingen på två miljoner
kan man utan vidare fastställa, att
detta belopp kommer inte under några
förhållanden att kunna sparas. Den
omständigheten att statsbidraget till arbetslöshetsförsäkringen
utgår i efterskott
gör ju att några besparingar med
högerförslaget inte torde vara möjliga
under det nästkommande budgetåret.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lothigius begärde emeller
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Onsdagen den 6 mars 1957

Nr 7

Provisorisk förbättring av folkpensionerna m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 19

Provisorisk förbättring av folkpensionerna
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta motioner
om en provisorisk förbättring
av folkpensionerna in. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft fyra
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna nr
325 i första kammaren av herrar Norling
och öhman samt nr 393 i andra
kammaren av herr Senancler m. fl.,
dels motionen nr 1 i andra kammaren
av lierr Spångberg m. fl.,

dels ock motionen nr 55 i andra kammaren
av herr Senander m. fl.

I motionerna 1:325 och 11:393 hade
yrkats, »att riksdagen måtte besluta om
en provisorisk höjning av allmän ålderspension,
tilläggspension, änkepension
eller hustrutillägg för år räknat
med 160 kr. för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension
eller tilläggspension eller vars hustru
uppbär hustrutillägg, och 200 kr. för
annan pensionsberättigad, samt att bidrag
enligt lagen den 26 juli 1947 om
bidrag till änkor och änklingar med
barn höjes med 160 kr. för år».

Motionen II: 1 utmynnade i yrkande
»att riksdagen måtte besluta sådan ändring
av lagen om bidrag till änkor och
änklingar med barn, att bidrag utgår
till den som handhar den verkliga vården
av barnet».

I motionen II: 55 hade hemställts »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhåller om förslag snarast möjligt i
syfte att åstadkomma full jämställdhet
mellan invalidpensionärer och ålderspensionärer».

Utskottet hemställde,

att förevarande motioner,

1. I: 325 och II: 393,

2. II: 1 samt

3. II: 55,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Enligt lagen om bidrag
till änkor och änklingar med barn kan
sådana bidrag utgå, om vissa villkor
uppfylles. Dessa villkor är att änka eller
änkling under sin vårdnad har barn i
äktenskapet eller andra barn som vid
makens död stadigvarande vårdats och
vistas i makarnas hem. När man emellertid
läser tillämpningsföreskrifterna
till författningarna i detta stycke, vilka
har utarbetats av pensionsstyrelsen, finner
man att en del som fyller dessa
fordringar dock utestänges från nämnda
bidragsförmåner. Det kanske bör anföras
alt det här inte rör sig om någon
stor grupp. Den uppgår till 400 å 500,
och av dessa utgör änklingarna endast
omkring 25. Jag skulle tro att antalet
av de utestängda rör sig om ett hundratal.

Vilka är det då som utestänges? Ja,
det är olika anledningar vi alltid möter.
Vi kan anta att en familj har i sin
vård ett föräldralöst barn eller ett barn
till en sjuk ensam mor. Detta barn har
alltså fått ett nytt hem, där det växer
upp och får god omvårdnad. Barnet betraktar
snart fosterföräldrarna som sina
rätta föräldrar. Men så en dag går familjeförsörjaren
bort, och änkan står
där med sitt fosterbarn utan det stöd
som utgår till andra änkor och änklingar
under liknande förhållanden.

Nr 7

Onsdagen den G mars 1957

Provisorisk förbättring av folkpensionerna m. m.

Jag har läst handlingarna från pensionsstyrelsen
i ärenden som tillstyrkts
av pensionsnämnderna — och i något
fall funnit att orsaken till att bidrag
icke bifalles varit att domstol icke har
förordat fosterföräldrarna i fråga. Men
hur går det då med barnet? Skall det få
ett nytt fosterhem? Barnet bär redan
upplevt den tragedien att den som barnet
betraktat som sin far har gått bort,
och sedan kommer ytterligare det slaget
att barnet inte får stanna i sitt hem. Jag
tror inte att det har varit riksdagens
mening att föreskrifterna skall tillämpas
på det sättet. Jag är för övrigt inte övertygad
om att riksdagens ledamöter ens
är medvetna om att föreskrifterna tilllämpas
på detta sätt. Själv visste jag det
inte, förrän jag fick vetskap om det förfarandet
genom beslut i en barnavårdsnämnd
i ett ärende som behandlats på
det sätt som jag här beskrivit.

Vi skall inte glömma att vi här har
att göra med mycket ömtåliga fall. Det
första ärende vi behandlade här i dag
var frågan om ungdomsbrottsligheten
och bilstölderna. Om man går till domstolshandlingarna,
skall man finna att
de människor som råkar i delo med
rättvisan ofta har haft en olycklig barndom.
Jag vill inte säga att de barn, som
slites från sitt hem och kommer till ett
nytt en eller flera gånger, blir brottslingar,
men om olyckliga familjeförhållanden
i barndomen över huvud taget
har någon inverkan i det fallet, så
måste det givetvis gälla i lika stor utsträckning
för de barn jag här talar om,
och även detta måste bidra till att denna
grupp inte får lämnas utan hjälp.

Nu säger utskottet, att det vill framhålla
»att allmänna pensionsberedningen
i sitt betänkande uttalat sig för att
de olika bestämmelserna angående familjepensioneringen
borde sammanföras
och göras enhetligare», och vidare:
»Då det alltså kan väntas, att riksdagen
inom kort har att taga ståndpunkt till
den ifrågavarande lagstiftningens ställning
inom pensionssystemet» är det en -

ligt utskottets mening inte lämpligt att
nu bifalla motionen.

Ja, jag är inte säker på att inte också
pensionsberedningen har förbisett denna
sak. Jag har inte vid en hastig läsning
som jag har gjort funnit att detta
krav blivit tillgodosett. Men jag tar andra
lagutskottets uttalande såsom ett löfte,
och det är ju andra lagutskottet som
skall behandla kommande förslag sedan
pensionsberedningen nu blivit färdig
och proposition framlagts. Då hoppas
jag, att andra lagutskottet finner det
vara förenligt med sitt uttalande i dag
att tillgodose ifrågavarande krav genom
att rätta till de brister, som vi har pekat
på i motionen. Men det är ju ingenting
som hindrar, att man bifaller motionen
nu, ty här gäller det att rätta till brister,
som har uppstått genom det sätt, på vilket
lagen tolkats.

Då det sålunda är brådskande, att
denna grupp förs in i lagstiftningen,
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till motionen nr 1 denna kammare.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Vi har i en motion hemställt,
att riksdagen måtte besluta om
en höjning av folkpensionerna med
samma belopp som beslutades vid förra
årets riksdag. Yrkandet innebär alltså,
att pensionerna skulle höjas med sammanlagt
320 kronor om året för två pensionsberättigade
makar och med 200
kronor för ensamstående pensionär.

Utskottet yrkar avslag på motionen.
Motiveringen är att då riksdagen under
förra året beslutade om en standardhöjning
och då dessutom årets riksdag
»torde ha att taga principiell ståndpunkt
till frågan om den framtida utformningen
av det grundläggande pensionsskyddet,
saknas det enligt utskottets
mening anledning att nu besluta om
en provisorisk förbättring av folkpensionerna».

Dessa tongångar känns igen från tidigare
utskottsutlåtanden. Men, ärade
utskottsledamöter, saknas det verkligen

Onsdagen den 6 mars 1957

Nr 7

Provisorisk förbättring av folkpensionerna m. m.

i dag anledning att ge folkpensionärerna
en förbättring av deras standard?
Ingen vågar numera hävda, att folkpensionerna
ger en anständig försörjning
på ålderdomen. Tvärtom förklarar numera
alla enstämmigt, att folkpensionerna
inte fyller detta krav, utan att en
radikal förbättring av ålderdomsförsörjningen
måste ske.

Under valkampanjen fanns det ingen
återhållsamhet i fråga om utfästelserna
till landets åldringar. Det var då mera
på modet än någonsin tidigare att tillkännage,
vilken omsorg man hyste om
de gamla i landet. Inget parti underlät
att deklarera, att en omedelbar förbättring
av de gamlas läge måste ske. Man
fick närmast intryck av att det låg verklig
fara i dröjsmålet.

Frågan om en snabb förbättring av
åldersdomsförsörjningen intog även i
regeringsdeklarationen efter valet en
central plats. Men nu tycks det ha inträffat
något alldeles särskilt, eftersom
utskottet enhälligt förklarar att »det
saknas anledning» att nu besluta om ens
en provisorisk och tillika mycket blygsam
förbättring av åldringarnas läge.

•lag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet
på att utskottet motiverar
sitt avstyrkande bland annat därmed,
att en standardförbättring skett så nyligen
som vid förra årets riksdag. Det
skulle med andra ord inte föreligga en
sådan allmän höjning av standarden i
landet som skulle motivera en standardhöjning
för folkpensionärerna. Som
bekant rörde sig emellertid partiernas
utfästelser till folkpensionärerna under
valkampanjen inte inom den begränsade
ram, som en allmän standardhöjning
medger. Tvärtom betonades, att frågan
skulle lösas oberoende därav och — jag
upprepar det än en gång — i snabbt
tempo. Allmänna pensionsberedningen
har ju också, när den gjort upp sitt förslag,
utgått från vad som erfordras för
att Irygga ålderdomsförsörjningen ulan
att låsa fast sig vid standardutvecklingen
eller vid kostnadsskäl. Det synes

som om enbart behovet av att äntligen
lösa frågan om en tillfredsställande pensionsnivå
varit bestämmande för utredningens
ståndpunkt.

Detta tycker jag är ett förnuftigt ställningstagande,
och jag skulle vilja rekommendera
utskottet att begrunda det.
De gamla i vårt land lever på en orimligt
låg standard. En ensamstående pensionär
i de större städerna får söka dra
sig fram på 200 och 250 kronor i månaden,
och två makar får försöka klara
sig på mellan 350 och 450 kronor i månaden.
(Jag räknar då med att dessa
pensionärer fått ut maximum av de inkomstprövade
förmånerna.) På dessa
belopp skall även hyran klaras. Det är
inte svårt att förstå, vilken låg standard
pensionärerna under sådana förhållanden
måste leva på.

Det bör också anmärkas, att den höjning,
som förra årets riksdag beslutade,
knappast kan anses som en verklig
standardförbättring. Det hade gått tre år
sedan riksdagen dessförinnan företog
någon höjning av pensionerna. I princip
var förra årets pensionshöjning 10
procent, men om man ser till de prishöjningar,
som hade inträffat, och tar
i betraktande, att indexregleringen av
folkpensionerna då var synnerligen
oförmånlig till sina verkningar, så är
det knappast befogat att tala om en
standardhöjning.

Detta kunde belysas med officiell statistik,
och så har också skett. Det allmänna
index, som ligger till grund för
indexreglerna, hade vid den tidpunkt,
då riksdagen fattade sitt beslut, stigit
med 8 enheter, men posten livsmedel
hade stigit med 15 enheter, posterna
bränsle och lyse med 17 enheter och
bostadskostnaderna med 14 enheter.
Dessa utgiftsposter spelar den avgörande
rollen i eu folkpensionärs hushållsbudget.
De utgör 85 å 90 procent av
samtliga utgifter, och för folkpensionärerna
hade följaktligen inträtt en standardförsämring.
Riksdagens beslut förra
året återställde läget men knappast

Nr 7

Onsdagen den 6 mars 1957

Provisorisk förbättring av folkpensionerna m. m.

mer. Någon standardförbättring kan
man inte tala om.

Utskottets hänvisning till förra årets
beslut är riktig endast så till vida, att
en höjning av pensionsbeloppen genomfördes.
Att beslutet innebar en standardförbättring
kan man som sagt inte
påstå, och det framgår tydligt vid en
jämförelse med den senaste dessförinnan
företagna höjningen. Emellertid har
utskottet också åberopat, att årets riksdag
torde få ta ställning till allmänna
pensionsutredningens förslag. Men även
om så sker, vilket vi hoppas, så blir
det, enligt vad som signalerats, enbart
fråga om ett principbeslut. Under alla
förhållanden ligger den stora reformens
ikraftträdande i en ganska oviss framtid.

Det saknas följaktligen inte anledning
till en snabb förbättring av folkpensionerna.
Allmänna pensionsberedningen
har som bekant ansett, att själva grundpensionen
måste bli 3 C00 kronor för
ensamstående och 5 400 kronor som ett
minimum, för att bilda underlag för
en tillfredsställande pensionsstandard.
Grundpensionerna av i dag ligger för
en ensamstående 1 550 kronor och för
två makar 1 960 under vad beredningen
anser vara rimligt som grundpension.
Detta är ett betydande underskott i försörjningsmöjligheterna.
Men om nu
detta är fallet — och jag skulle vilja se
dem som vågar bestrida det faktum,
att de gamla lever långt under behovet
•—- så är det svårt att förstå motståndet
mot vår motion, som endast betyder en
mindre förstärkning av pensionerna.

Vi har också en annan motion som
behandlas i utskottets utlåtande. Den
rör frågan om inkomstprövningen för
invalidpensionerna. Här har utskottet
mycket noga redogjort för de upprepade
framstötar, som vi under årens lopp
har gjort i syfte att få inkomstprövningen
slopad och invaliderna jämställda
med ålderspensionärerna. Lika noga
har utskottet redogjort för sina motiveringar
vid de olika tillfällena. Utskot -

tet anser att det »icke bör komma i
fråga» att riksdagen nu hemställer om
särskilt förslag i syfte att få bort inkomstprövningen
för invalidpensionerna.

Utskottet medger visserligen att det
enligt dess mening kan göras »vissa invändningar
mot den nuvarande utformningen
av invalidpensioneringen».
Tidigare har utskottet, såsom framgår
av dess historik, åberopat kostnadsskäl.
Nu åberopar sig utskottet på allmänna
pensionsberedningen, som ansett att
frågan borde särskilt undersökas, bland
annat frågan om inkomstprövningens
avveckling. Jag har aldrig kunnat förstå
att man motsätter sig en lösning
av denna fråga på ett rättvist sätt. Det
är nämligen en markant orättvisa att
invaliderna på sätt som sker skall ställas
i en undantagsställning till det sämre
inom folkpensioneringen.

Invaliditeten är — jag vill upprepa
det än en gång — en katastrof i en människas
liv. Ofta betyder den att invaliden
måste inrätta sitt liv på ett sätt,
som isolerar honom från andra människor.
Svårigheterna är sådana att en
frisk och fullt arbetsför människa inte
gärna kan fatta de invalidiserades belägenhet.
Självfallet medför invaliditeten
oftast att levnadskostnaderna blir högre
än eljest skulle vara fallet liksom naturligtvis
försörjningsmöjligheterna är
starkt begränsade, om de inte helt
saknas.

Att under dessa förhållanden utsätta
invaliderna för en inkomstprövning,
som de friska människorna är befriade
från, är synnerligen hårt. Om det till
äventyrs skulle vara så att invaliderna
genom inkomstprövningens slopande
skulle få någon förmån framför andra,
så låt dem då få den! Den kan ändå
aldrig bli så stor att den uppväger de
lidanden och försakelser som invaliderna
oftast är utsatta för.

Talet om ökade kostnader anser jag
vara ovärdigt i detta sammanhang. Men
eftersom de åberopats bör det tillfogas

Onsdagen den 6 mars 1957

Nr 7

Provisorisk förbättring av folkpensionerna m. m.

kammarens protokoll att det rör sig
om 9 000 invalider, som har enbart
grundpension. Invalidernas stora massa,
eller 139 000, har redan tilläggspensioner,
ehuru de naturligtvis varierar i
storlek. Under alla förhållanden är
kostnaderna för ett slopande av inkomstprövningen
icke av den storlek,
att de kan spela någon nämnvärd roll.
I varje fall måste de betraktas som rimliga
med hänsyn till det syfte de skall
tjäna.

Beträffande utskottets hänvisning till
att frågan enligt förslag av allmänna
pensionsberedningen skall utredas inskränker
jag mig till att anföra, att
även om utredning kan vara erforderlig
i fråga om invalidpensioneringens
placering i socialförsäkringssystemet,
kan jag inte förstå vad man skall utreda
i fråga om själva inkomstprövningen.
Något större problem kan det
inte vara att avskaffa den och jämställa
invaliderna med ålderspensionärerna.
Kostnaderna lär väl inte behöva
en särskild utredning.

Herr talman! Av formella skäl kan
jag inte yrka bifall till motionerna i
första kammaren nr 325 och i andra
kammaren nr 393, varför jag ber att
i stället få föreslå att riksdagen med instämmande
i motionerna 1:325 och
II: 393 i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer
om snara åtgärder i motionernas
syfte. Motionen beträffande invalidpensioneringen
utmynnar emellertid i ett
yrkande om en skrivelse till Kungl.
Maj:t varför jag ber att få yrka bifall
till detta förslag.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! .lag har av herr talmannen
blivit uppmärksammad på att av
formella skäl kan det inte framställas
proposition på det yrkande, som gjorts
i motionen, då utskottet inte har utarbetat
något förslag. Därför her jag att
få ändra mitt yrkande till en hemställan
om återremiss för förnyad behandling
i andra lagutskottet.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Efter den utförliga presentation
av andra lagutskottets förslag,
som herr Senander nu har gjort, kan
jag inskränka mig till att säga att vi i
lagutskottet, med hänsyn till att allmänna
pensionsberedningen skall framlägga
ett förslag som kommer att verka
djupt ingripande på dessa områden,
icke ansett oss kunna tillstyrka motionerna.
Sedan herr Senander nu framställt
sitt senaste yrkande om skrivelse
till Kungl. Maj:t sammanfaller utskottets
och hans förhoppningar.

Då det gäller frågan om de särskilda
barnbidragen, som herr Spångberg tagit
upp, är förhållandet detsamma. Eftersom
riksdagen inom kort kommer att
få sig förelagt ett så genomgripande
förslag som detta pensionsförslag, som
inrymmer inte bara ålderspensionärernas
utan också invalidernas ställning,
ävensom de särskilda barnbidragen, har
vi i lagutskottet inte ansett oss kunna
göra annat än föreslå, att dessa motioner
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd. Samma inställning har
vi också till frågan om de särskilda
barnbidragen.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Beträffande punkten 1 gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till det av herr Senander under överläggningen
framställda yrkandet; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

I avseende å punkten 2 framställde
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på punktens återförvisande till utskottet
för ny behandling. Kammaren biföll
utskottets hemställan.

Slutligen gav herr talmannen, i fråga
om punkten 3, propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock

Nr 7

Onsdagen den 6 mars 1957

Upphävande av byggnadsregleringen m.

på bifall till motionen II: 55; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 20

Upphävande av byggnadsregleringen
m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av väckta motioner
om upphävande av byggnadsregleringen
m. m.

Tredje lagutskottet hade behandlat de
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motionerna nr 335 i första
kammaren av herr Birke samt nr 403
i andra kammaren av herr Magnusson
i Borås.

1 motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte

A. besluta att byggnadsregleringen
skulle upphävas från och med utgången
av år 1957 samt därom antaga ett av
motionärerna framlagt förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete;

B. uttala

dels att den ekonomiska politiken,
skattepolitiken, bostadspolitiken och
kommunikationspolitiken borde utformas
så, att man främjade en företagslokalisering
varigenom en lämplig befolkningsbalans
mellan större städer och
landsbygd kunde åstadkommas,

dels att den rådgivande verksamhet i
lokaliseringsfrågor som redan bedreves
borde ytterligare intensifieras.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner 1:335 och 11:403 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Osvald, Ebbe Ohlsson, Johnsson i Kastanjegården,
Carlsson i Stockholm och
Munktell, vilka ansett att utskottets utlåtande
bort ha annan, i reservationen
angiven lydelse, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:335 och 11:403
för sin del antaga följande förslag till

Lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete

Härigenom förordnas att lagen den
30 juni 1943 om tillståndstvång för
byggnadsarbete, vilken enligt lag den
18 maj 1956 (nr 222) gäller till och med
den 30 juni 1958, skall upphöra att äga
giltighet från och med den 1 april 1958.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Jag återfinnes bland
reservanterna i denna fråga och jag
vill därför först hänvisa till reservationen
och därutöver endast anföra några
allmänna synpunkter.

Det är egendomligt hur olika motiveringarna
varit när det gällt att förorda
ett bibehållande av byggnadsregleringen.
Jag minns att för ett par tre år
sedan anfördes såsom motivering för
en förlängning av lagen, att vi hade
balanserad ekonomi här i landet och
att det var nödvändigt att ha kvar lagen
för att upprätthålla denna balans. Tidigare
och senare — så har även skett i
år — har lagens bibehållande motiverats
med att det finns ett övertryck i
ekonomien.

Man frågar sig därför hur i rimlighetens
namn den ekonomiska situationen
skall se ut för att vi över huvud
taget skall bli av med byggnadsregleringen.
Man frågar sig också, om inte
majoriteten mera borde tänka på den
sanningen, att inskränkningen i byggnadstillståndsgivningen
endast innebär
att nybyggnader och andra investeringar
skjutes på framtiden och att man
därigenom ökar i stället för minskar
avståndet mellan investeringsönskemål
och investeringsutrvmme. Enligt vår
uppfattning fordras det för att uppnå
naturlig balans i samhällsekonomien
generellt verkande medel, sparstimulerande
åtgärder, kreditrestriktivitet
o. s. v. och inte den typ av regleringar,
som byggnadsregleringen utgör.

Nr 7

Onsdagen

Jag vill också helt kort beröra en annan
sak, som redan förra året togs upp
i samband med frågan om byggnadsregleringen,
nämligen frågan om lokalisering
av industri och företagsamhet.
Inom högerpartiet anser vi att man kan
gå andra vägar än tvångsvägen när det
gäller att lösa den ur samhällets synpunkt
synnerligen viktiga frågan om
näringslivets lokalisering. Man kan tillgripa
utvägen med upplysning och rådgivning,
och dessutom bör en ökad differentiering
av näringslivet på landsbygden
givetvis som hittills — det är
det enda praktiskt möjliga — i första
hand bli beroende av småindustri och
serviceverksamhet. Därvid måste betonas,
att avgörande för landsbygdens utveckling
är en väl utbyggd företagsamhet,
grundad på personliga lokala initiativ.

Enligt högerns uppfattning är — jag
betonar det — samhällets åtgärder för
att främja en dylik utveckling av största
betydelse. Men det viktigaste därvid är
icke att det allmänna får rätt att förlägga
en viss industri här och en viss
industri där. Detta innebär ett tvång
som vi bestämt motsätter oss. Det viktigaste
är i stället att det föres en allmän
ekonomisk politik, som stimulerar
företagsamhet och nybildning av företag.
För en dylik politik fordras emellertid
att statsmakten ådagalägger en
klar vilja att skapa gynnsamma förutsättningar
för olika företags utveckling
genom åtgärder för att skydda penningvärdet,
genom skattelättnader, genom
sparstimulerande åtgärder o. s. v.

Inom högern önskar vi att den rådgivande
verksamhet i lokaliseringsfragan,
som nu drivits med framgång, ytterligare
skall intensifieras. Yi anser
det vara en riktig väg, ty det är uppenbart
att vid en statlig reglering av företagens
förläggning måste det finnas
stora risker för att de företagsekonomiska
synpunkterna får stå tillbaka för
mer eller mindre oklart definierade

den 6 mars 1957

Upphävande av byggnadsregleringen m. m.

samhällsintressen, varigenom företagens
utvecklingsmöjligheter kommer att minska
och deras konkurrenskraft att försvagas.
Det kan knappast undvikas att
myndigheternas ställningstagande i hög
grad måste grundas på subjektiva värderingar
och att det kommer att bli
stort utrymme för godtycke, som kan
leda till felaktig lokalisering av företag,
en sak som innebär minst lika stor fara
för samhället som för företagen och
därmed för de anställda vid företagen.

Till sist, herr talman, skall jag be att
få anföra ett litet exempel som belyser
hur byggnadsregleringen kan användas.
Morgon-Tidningen uttryckte häromdagen
sin tillfredsställelse över att Grängesbergsbolaget
fått ett principiellt ja av
regeringen på sin begäran om byggnadstillstånd
för att utvidga Oxelösunds
järnverk. Och så tilläde det socialdemokratiska
regeringsorganet följande:
»Av detta positiva svar får man väl
också utläsa att regeringen inte är rädd
för att ett grovplåtverk i Oxelösund
skall stäcka planerna på ett plåtvalsverk
vid Norrbottens järnverk.»

Det är verkligen, herr talman, en
skön själs bekännelse. I allmänhet brukar
inte socialdemokraterna anse det
lämpligt att hävda, att de statliga företagen
skall ha prioritet i konkurrensen
med enskilda, men här antyder öppet
det socialdemokratiska huvudorganet,
att utbyggnaden av verket i Oxelösund
skulle ha stoppats, om den inneburit
ett hinder för utbyggnadsplanerna vid
det statliga järnverket. Det avslöjar en
hel del av mentaliteten på socialdemokratiskt
håll, och det avslöjar också att
byggnadsregleringen sannerligen kan
användas för helt andra och ännu farligare
ändamål än vad den enligt ordalydelsen
i lagtext och motivering är
avsedd att användas för.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den av utskottets
höger- och folkpartiledamöter avgivna
reservationen.

Nr 7

Onsdagen den 6 mars 1957

Upphävande av byggnadsregleringen m. m.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! I detta gamla debattämne
har ju ingen ändring av den intagna
positionen inträffat inom utskottet,
vare sig bland regeringsanhängarna
eller oppositionen. Jag skall därför fatta
mig mycket kort. Motiveringarna är
också i stort sett desamma som vid
fjolårets behandling av ärendet. Utskottsmajoriteten
anser, att ett slopande
av regleringen skulle innebära fara för
en alltför hög investeringsverksamhet,
som i sin tur skulle rubba den samhällsekonomiska
balansen. Samtidigt
erkänner man ändå en ytterligare avmattning,
särskilt från industriens sida,
beträffande investeringslust och investeringsönskemål.

Reservanterna kan å sin sida påvisa,
att när det gäller de privata investeringarna
bristen på likvida medel är
så betydande, att andra investeringar
än sådana, som är i hög grad berättigade
ur företagsekonomisk synpunkt,
knappast kan beräknas komma till stånd.
Faktum är ju att industriens anspråk i
fråga om investeringar sjunkit avsevärt
sedan år 1955.

Från den privata sektorn torde således
icke föreligga stora risker för överinvesteringar,
även om regleringen slopas.
Så återstår då de statliga och kommunala
investeringarna, beträffande
vilka anspråken ju är betydligt större.

Att bibehålla regleringen enbart på
grund av risken att offentliga investeringar
skulle öka kan — synes det mig
— ändå inte vara meningen. De statliga
investeringarna kan ju, som tidigare
påpekats, enklare begränsas över
budgeten, och de kommunala investeringarna
kan dämpas genom återhållsamhet
med lånetillstånden åt kommunerna.
All praktisk erfarenhet ifrån
reglerings- och ransoneringsverksamhet
ger dessutom otvetydigt vid handen,
att så länge en reglering finns, redovisas
ett behov och en efterfrågan,
som — sedan den upphört — befinnes
vara betydligt överdimensionerad. Det

finns enligt min mening ingenting som
säger, att förhållandet skulle bli annorlunda
då det gäller byggnadsverksamhet.

Man vill också göra gällande, att ett
slopande av byggnadsregleringen skulle
få till följd ökad efterfrågan på arbetskraft
med alla de problem, som detta
för med sig i form av löneglidningar
och överbud samt förlängda byggnadstider.
Jag tror, att dessa farhågor är
betydligt överdrivna, och jag vill starkt
ifrågasätta, om det över huvud taget
skulle bli någon nämnvärt större byggnadsverksamhet.
Även om så skulle bli
fallet och efterfrågan på arbetskraft
alltså bli större än tillgången, bör man
väl här liksom på alla andra områden
kunna komma till rätta med problemet
utan en reglering av så omfattande art
som byggnadsregleringen.

Vad gäller byggnadsregleringen som
instrument för industriens lokalisering
har herr Munktell uppehållit sig så
pass utförligt vid denna fråga så att jag
kan fatta mig kort. Jag kan helt ansluta
mig till vad han sagt. Liksom han
anser jag det vara felaktigt att använda
denna reglering, som dock är av tilllällig
natur, för ett sådant ändamål. Jag
är den förste att erkänna, att en ändamålsenlig
lokalisering av näringslivet
bar stor betydelse ur samhällets synpunkt.
Då de företagsekonomiska förutsättningarna
och samhällets intressen
emellertid här som regel sammanfaller,
torde det inte vara nödvändigt med en
tvångsdirigering av detta slag. Däremot
bör, såsom herr Munktell också påpekade,
forskning och rådgivning på detta
område intensifieras, gärna i samarbete
med Industriens produktionsråd.

Herr Munktell vidrörde inte alls frågan
om säsongarbetslösheten inom byggnadsfacket
och särskilt den stora vinterai
betslöshet, som ju är ett av huvudmotiven
för lagens bibehållande. Jag
kan inte komma ifrån den uppfattningen,
att man från majoritetens sida så
bitit sig fast vid byggnadsregleringen

Onsdagen den 6 mars 1957

Nr 7

som det allena saliggörande, att man
inte ens vill överväga andra åtgärder
för att avhjälpa vinterarbetslösheten,
trots att man år efter år kunnat påvisa,
att byggnadsregleringen icke löst problemet.
Jag har därför tillsammans
med herr Wedén väckt en motion, syftande
till säsongutjämnande åtgärder
inom byggnadsfacket. Den är remitterad
till bankoutskottet och kommer väl
inom kort på kammarens bord. Vi får
då tillfälle att återkomma. Redan nu
vill jag dock säga, att om man på allvar
vill försöka sig fram på andra vägar
än byggnadsregleringens borde det
nog finnas möjligheter, ty även inom
byggnadsfacket börjar ju industrialiseringen
att alltmera göra sig gällande.
Byggelement tillverkas i stor utsträckning
på fabriker, och vid alltför otjänlig
väderlek skulle en avsevärd del av
den arbetarstam, som inte kan sysselsättas
ute vid byggena på vintern, kunna
beredas plats vid sådana elementfabriker.
Även reparations- och ombyggnadsarbeten
skulle i större utsträckning
kunna utföras på vintern,
en detalj, som i en fri marknad skulle
reglera sig själv. Ty beställaren hade
då större intresse av att få arbetet gjort
under en årstid, då det finns tillgång på
arbetskraft.

Eu bidragande orsak till den situation,
som nu råder, torde vara den
gamla skråandan inom facket. Den ena
yrkeskategorien får inte tangera den
andra. Med en större frihet härvidlag
skulle arbetskraften bli mera rörlig, och
de arbetslösa skulle i många fall kunna
placeras inom närliggande sysselsättningar,
givetvis inom de avsnitt av
byggnadsfacket, där det råder brist på
arbetskraft. Det finns så många arbetsuppgifter,
som man med fördel kan
flytta mellan de olika grupperna. En
annan möjlighet är att slå ihop de
olika yrkesgrupperna i gemensamma
lag. En sådan sak bar prövats här i
Stockholm med gott resultat, där tim -

Upphävande av byggnadsregleringen m. m.

mermän och grovarbetare slagit sig
samman om ett gemensamhetsackord.
Planläggning och upplysning bland arbetarna
i dessa frågor bör kunna ge
en del. Man kunde komma ifrån dessa
ständiga bristsituationer bland t. ex.
timmermän samtidigt som det är överskott
på grovarbetare och tvärtom.

Ja, det är sådana frågor som jag syftar
till att man från högsta ort i samarbete
med arbetsmarknadens parter
skulle utreda för att på den vägen försöka
lösa det problem, som går under
namnet säsongarbetslöshet inom byggnadsfacket.

Från arbetsgivarhåll — detta gäller
särskilt de större byggnadsfirmorna —
är man livligt intresserad av en kontinuerlig
verksamhet. Detta är ju också
ganska naturligt, ty mitt i högsommaren
blir det aldrig samma stabilitet
över arbetslagen. Semestern tar bort tre
veckor. Sedan har vi de fria lördagarna
samt extra ledighet i stor utsträckning.
Allt detta inverkar på arbetstakten.
Bristen på arbetskraft är ytterst irriterande
och många tycker att det är en
stor fördel att få bygga på vintern då
det finns tillgång på arbetskraft. Jag
har förut i denna sal påvisat, bur kostnadsfördyrande
det blir för stora byggnadsföretagare
att göra uppehåll under
vintern. Det är en stor maskinpark att
förränta, det är hela företagets centrala
administration som ändock skall hållas i
gång, det är den fast anställda personalen,
arbetsledare och andra. Trots detta
— som dock pekar på ett frisläppande
av byggnadsregleringen omedelbart —
har jag anslutit mig till tidpunkten den 1
april 1958 för att ge regeringen tillräcklig
tid att vidtaga åtgärder för att
underlätta vinterbyggandet, så att säsongarbetslösheten
för byggnadsarbetarna
skall minska så långt det är möjligt.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Nr 7

Onsdagen den 6 mars 1957

Upphävande av byggnadsregleringen m. m.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! När jag hörde herr
Munktell måste jag begära ordet. En del
av hans anförande gick ut på att bevisa
vilka väldiga vådor som kan uppstå
genom denna lagstiftning. Han anförde
en kommentar från en tidning
och säger, att här ser man vilka sköna
andar det är när man får reda på deras
egentliga mening och sinnelag. Det
skulle vara, att staten skulle favorisera
sina egna företag och att detta skulle
gå ut över de privata företagen. Jag
tycker att det var ett illa valt exempel
herr Munktell tog. Det företag det här
gäller är järnverket i Oxelösund. Det
är det största byggnadsföretag som på
en gång planerats i detta land. Avsikten
med den stora investeringen är, att
man skall producera fartygsplåt och
annan grovplåt. Det andra företag som
herr Munktell talade om har inte — så
långt jag vet — för avsikt att åstadkomma
en produktion som konkurrerar
med Oxelösund. I varje fall är det en
mycket obetydlig del av produktionen
som skulle kunna konkurrera, ty det
är mediumplåt man skall tillverka i
Norrbotten.

Om det är så som herr Munktell vill
göra gällande, att man skulle favorisera
statliga företag, så beror det på att
det är nödvändigt att göra det i vissa
landsändar. Om herr Munktell menar
att de privata investeringarna räcker
till på alla håll bör han närmare studera
förhållandena i Norrbottens län,
där den privata verksamheten inte är
alltför omfattande. Det är inte någon
särskilt stor expansionslust på den kanten
med hänsyn till de speciella förhållandena
i Norrbottens län.

Att driva den tesen, att enskildas uppfattning
alltid leder fram till ett utomordentligt
resultat tycker jag skulle
vara litet farligt. Det är åtskilliga investeringar
av det ena eller andra slaget
som skett här i riket, som inte kunnat
utnyttjas. Nu kan herr Munktell

svara att sådant naturligtvis kan inträffa.
Jag dömer inte den enskilda
företagsamheten därför att man misslyckats
på en eller annan punkt. Men
att säga, att man alltid kommer att lyckas
om bara de enskilda får bestämma,
det tycker jag dock är litet väl överdrivet.

Det har skett en hel del när det gäller
näringslivets lokalisering under senare
år. Kammarens ledamöter skall
uppmärksamma, att detta i regel skett
i samförstånd med vederbörande företag
och inte i strid mot dem. Givetvis
har det funnits företag som av olika
orsaker inte utvecklats gynnsamt, men
det finns också många lysande exempel
på att lokaliseringsverksamheten varit
framgångsrik. Jag skulle kunna stå till
tjänst med en uppräkning av åtskilliga
företag som lyckats och där — herr
Munktell — de statliga myndigheterna
inte arbetat i strid mot enskilda intressen.

När man här säger att tiden nu ändå
borde vara lämplig att avskaffa byggnadsregleringen
tror jag det kan vara
bra att erinra om att de ansökningar
om byggnadstillstånd som nu ligger
hos arbetsmarknadsstyrelsen och hos
regeringen är så stora, att de väl hävdar
sig vid en jämförelse med tidigare
års siffror. År 1953 kom det in ansökningar
om byggnadstillstånd för 3,7
miljarder, 1954 för 4,7 miljarder, 1955
för 4,6 miljarder och 1956 för 4,5 miljarder.
Jag märker ingen större skillnad
på siffrorna för de tre sista åren.
1953 däremot var det en tendens till
minskning av ansökningarna. Vi vet alla
att vissa områden då fick känning av en
depression. Man kan naturligtvis säga,
att de investeringar som kommer fram
nu är nödvändiga och nyttiga. Vid senaste
regeringssammanträdet avslog vi
ansökningar på åtskilliga miljoner. Om
vi inte haft denna möjlighet att välja
ut de mest angelägna investeringarna,
hade resultatet blivit en översysselsättning,
som lett fram till längre bygg -

Nr 7

Onsdagen

nadstider, högre byggnadskostnader och
sämre arbetsresultat. Det vill väl herrarna
ändå inte förneka.

Man säger nu, att vi väl inte kan påstå
att vi slussar fram byggnadstillstånden
på riktigt sätt, eftersom vi har arbetslöshet
bland byggnadsarbetarna.
Ärade kammarledamöter, skall man
verkligen ställa frågan så? Skall man
inte i stället fråga sig, om vi har nått
bättre resultat nu än tidigare?

Herr Carlsson i Stockholm säger att
vi hade mycket höga arbetslöshetssiffror
under vinterhalvåret, men för mitten
av februari noterade vi för byggnadsarbetarna
på ett 75-tal större orter
arbetslöshetssiffror på mellan 7,5
och 8 procent. Herr Carlsson kan inte
vara ovetande om att på den tiden, då
vi inte hade någon byggnadsreglering,
var procentsiffran fem gånger högre. Vi
skall inte åberopa 30-talet, säger man,
och det behöver vi inte heller göra.
Men när byggnadsarbetarna fått ungefär
500 arbetstimmar mer per år än de
hade tidigare, är detta ett bevis på att
vi hushållar bättre med arbetskraften
nu. En annan kår, som tidigare regelmässigt
hade arbetslöshet långa tider,
vägarbetarna, har nu fått praktiskt taget
jämn sysselsättning året över. Det
är också en sådan förnuftig anordning,
som jag tycker alla skulle gilla.

Det kan förekomma misstag vid tilllämpningen
av byggnadsregleringen,
men i stort sett har vi nu sådana erfarenheter,
att vi vet hur vi skall handlägga
dessa ärenden. Bortsett från att
man av politiska och andra skäl gång
efter annan talar om ryckigheten i
byggnadsverksamheten här i landet,
speciellt bostadsbyggandet, vågar jag
säga att alla måste vara överens om att
vi har haft en mycket hög och jämn
sysselsättning i byggnads- och anläggningsarbetena
under praktiskt taget hela
efterkrigstiden. Om man kan finna
nya former, som ger bättre resultat på
arbetsmarknaden, är det skäl att diskutera
dem, men det är fasligt ont om

den 6 mars 1957

Upphävande av byggnadsregleringen m. m.

praktiska uppslag i dessa debatter. Man
bara säger att man vill avskaffa byggnadsregleringen
utan att sätta något annat
i stället. De grupper i samhället,
som i första hand är berörda av dessa
frågor på arbetsmarknaden, har rätt att
kräva att man inte försämrar deras villkor
på detta sätt, som också innebär en
försämring ur samhälleliga och allmänna
synpunkter.

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var tydligen en
ömtålig punkt jag rörde vid, när jag
citerade regeringsorganet. Har jag valt
mitt exempel illa, beror det inte på
mig utan på regeringsorganet, som jag
citerade ordagrant. Jag tycker att det
är ganska bra valt av regeringsorganet.

Statsrådet vantolkade verkligen högerpartiets
uppfattning, när han antydde
att vi skulle mena, att privata investeringar
överallt är tillräckliga. Jag
tror inte statsrådet kan finna belägg
för den uppfattningen hos högerpartiet
vare sig nu eller hos konservatismen
långt före socialismens tid här i landet,
till exempel när järnvägarna började
byggas. Jag har inte heller sagt att man
alltid lyckas bara därför att en investering
görs av enskilda, men jag
har sagt att om en central myndighet
skall sitta och bestämma måste det alltid
komma in så mycket av subjektiva
beräkningar, att risken för felbedömning
av var investeringarna skall sättas
in blir mycket stor.

Jag skall bara taga upp en sak ytterligare
av vad statsrådet sade. Jag förmodar
att herr Carlsson tar upp de övriga.
Statsrådet talade om den höga
siffran för ansökningar om byggnadstillstånd,
som hållit sig så jämn sista
tiden, .lag medger att om allt detta
skulle byggas, så skulle det överstiga
samhällets resurser, men det är väl naturligt
att ansökningarna är ganska
stora. Så länge vi har eu byggnadsreglering,
som företagen vet att de måste

Nr 7

Onsdagen den 6 mars 1957

Upphävande av byggnadsregleringen m. m.

passera för att kunna bygga, är det psykologiskt
mycket förklarligt att företagen
ligger väl framme med ansökningar.
Det ligger uppenbarligen i sakens
natur.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker nog att —
vilket herr statsrådet själv antydde —
de jämförelser han gjorde mellan förr
och nu är ganska haltande. På 1930-talet var det inte bara byggnadsarbetarna
som hade stor arbetslöshet, utan sådan
förekom även på andra områden.
Det var då helt andra förhållanden på
arbetsmarknaden, vilket gjorde att arbetslösheten
fick en annan omfattning.

Jag är den förste att beklaga, att man
har en så stor vinterarbetslöshet bland
byggnadsarbetarna som är fallet. För
december förra året var siffran ca
11 000, och enligt de senaste siffror jag
har skulle antalet arbetslösa på detta
område nu vara ca 15 000. Men vad jag
vill göra gällande är, att jag tvivlar på
att byggnadsregleringen har bidragit
till den nedgång i arbetslösheten som
ägt rum sedan 1930-talet. Jag tror tvärtom
— jag upprepar här vad jag nyss
sade i talarstolen — att en fri arbetsmarknad
skulle medföra, att en hel
mängd byggnadsföretagare skulle finna
med sin egen fördel förenligt med arbeten
på vintern då det är god tillgång
på arbetskraft. Ett av byggnadsföretagarnas
största bekymmer i dag är nämligen
arbetskraftsbristen. Nu gör också
byggnadsregleringen att det är svårt
att komma igång med byggen. Den
föranleder en hel del irritation, det tar
tid att få byggnadstillstånden, man får
dem inte i det psykologiska ögonblicket
o. s. v.

Sedan sade herr statsrådet, att vi
inte kommer med några praktiska uppslag.
Jag försökte i dag komma med
några sådana. Jag pekade till exempel
på elementbyggeriet. Man behöver inte

investera några större summor i elementfabriker,
och följaktligen skulle de
kunna arbeta på vintern med att färdigställa
element och använda samma
arbetskraft på sommaren ute på byggplatserna.
Ett annat uppslag är de arbetslag
som jag talade något om. Ett
sådant system skulle medföra en minskning
av den arbetslöshet som kan råda
inom en viss grupp av byggnadsarbetare.

Herr JOHANSSON i Torp (s):

Herr talman! Dagens debattämne,
byggnadsregleringen, är ju en gammal
bekant. Om vi emellertid jämför den
motion, som ligger till grund för debatten
i dag, med vad som tidigare förevarit
i ämnet och även med den reservation,
som är fogad till utskottsutlåtandet,
så finner vi, att situationen i
dag är en smula märklig.

När regeringen förra året lade fram
sin proposition nr 85 med förslag om
förlängning av byggnadstillståndslagen
till den 1 juli 1958, presenterade högern
i två likalydande motioner ett motbud
i fråga om tiden. Den föreslagna lagtexten
löd: »Härigenom förordnas att
lagen den 30 juni 1943 (nr 344) om
tillståndstvång för byggnadsarbete skall
äga fortsatt giltighet till och med den
31 december 1956.» Till detta var fogat
ett förslag till uttalande, en deklaration
om goda föresatser, kan man säga.

Då ett par högermän i år motionerar
om byggnadstillståndslagens upphävande,
så lyder förslaget till lagtext: »Härigenom
förordnas att lagen den 30 juni
1943 (nr 444) om tillståndstvång för
byggnadsarbete skall äga fortsatt giltighet
till och med den 31 december
1957.»

Hela ändringen är, såvitt jag förstår,
att man utbytt »1956» mot »1957». Även
den till fjolårets fogade allmänna deklarationen
om goda föresatser finns på
nytt återgiven.

Folkhumorn påstår, att gamla tiders

Onsdagen den 6 mars 1957

Nr 7

högvördiga prästerskap hade någonting
som kallades prästfjärding och som bestod
däri, att då man började på det
nya predikoåret, så vände man bara på
kuttingen och plockade fram en lämplig
predikan från motsvarande tid föregående
år. På det sättet slapp man undan
förnyade författarvedermödor. Resultatet
av ett sådant förfaringssätt
kanske inte alltid blev så lyckat. Det
förefaller som om högern i år skulle
försöka att på samma enkla sätt komma
ifrån författarvedermödor när det
gäller att ställa ett yrkande om upphävande
av byggnadstillståndslagen. Resultatet
lär inte ha blivit så särdeles lysande
i det fallet heller. Skulle jag ha
läst årets förslag till lagtext helt fristående,
d. v. s. utan de bifogade upplysningarna
att man avser ett upphävande
av en befintlig lag, så hade jag
säkert fått det intrycket, att högern är
ute för att förlänga en lags giltighetstid
i stället för att förkorta den. Detta har
tydligtvis reservanterna så småningom
upptäckt då de skulle skriva sin reservation.
Resultatet har blivit, att man
författat en helt ny lagtext, där man
till yttermera visso inte bara gjort en
redaktionell omskrivning utan också
flyttat fram den tidpunkt, då lagen om
tillståndstvång för byggnadsarbeten skall
upphöra att gälla, från den i motionerna
föreslagna tidpunkten, den 1 januari
1958, till den 1 april 1958. Det är
alltså ett helt nytt yrkande, som inte
har något stöd i motionen, vilket jag
ber kammarens ärade ledamöter att observera.

Reträffande sakfrågan i övrigt är det
väl inte något nytt att plocka fram. Argumentationen
blir ju tämligen enahanda
från båda hållen, och jag har så
mycket mindre anledning att förlänga
debatten som jag kan hänvisa till utskottets
motivering. Vad jag kunde ha
haft att säga i detta avseende skulle väl
för övrigt, efter socialministerns inlägg
i debatten, inte ha blivit annat än upprepningar.
Jag ber därför, herr talman,

Upphävande av byggnadsregleringen m. m.

; kort och gott att få yrka bifall till utskottets
förslag.

1 Herr BENGTSSON i Halmstad (s):

Herr talman! Som herr Johansson i
Torp här understrukit förhåller det sig
ju så, att hela denna fråga egentligen
gäller huruvida man skall förkorta gilt
tighetstiden för den nu gällande lagen
t om byggnadsreglering. Motionärerna
: har önskat att man skulle förkorta gil tighetstiden

med ett halvt år, men re1
servanterna har inte vågat gå så långt
utan nöjer sig med futtiga tre månader,
och då kan man tycka att det egentligen
inte är så mycket att diskutera om.
1 En annan intressant sak i detta sammanhang
är att motionärerna önskar —
åtminstone har jag läst motionen så
— att man skulle skärpa den nu till?
lämpade lokaliseringspolitiken. Också

denna ståndpunkt underkännes emeller*
tid helt av reservanterna. När de polemiserar
mot lokaliseringssträvandena
1 och framhåller att man inte skall använda
tvång o. s. v. har jag inte kun1
nät finna annat än att de polemiserar
1 mot just vad som skrivits i motionen.
1 Denna fråga har, som här sagts, dis1
kuterats många gånger tidigare, och

1 diskussionen kan väl egentligen inte

1 tillföras mycket nytt. Jag tror emeller tid

att reservanterna är litet för optimistiska,
då de menar att det nu är så
r svårt att låna pengar, att investeringar;
na kan tillåtas hl i mera fria. Låt oss
? bara ett ögonblick fundera över hur
det varit på bostadsbyggandets område
just i år. Trots att vi har i gång fler
t lägenheter än vi kanske haft på många
år, så har det funnits en viss arbetslöshet
hland byggnadsarbetarna. Det na1
lurliga skulle då vara att bara sätta

j i gång fler byggen, men vi behöver ju
bara erinra oss hur det är med möjligj
heterna att uppbringa långa krediter

I för att omedelbart vara på det klara
? med att man därigenom visserligen kunde
få i gång fler hyggen men att ett så,
dant förfarande kanske på lång sikt

Nr 7

Onsdagen den 6 mars 1957

Upphävande av byggnadsregleringen m. m.

endast skulle betyda längre byggnadstider,
högre byggnadskostnader, framtida
arbetslöshet och framför allt oerhörda
svårigheter när det så småningom
skall skaffas fram de långa lån som
behövs.

Vi skall nog också komma ihåg att
i en tid som denna, då — som herr
Carlsson i Stockholm mycket riktigt
sagt — det tränger fram nya byggformer,
då man mer och mer använder
s. k. prefabricated houses, lamellhus
o. s. v., kommer naturligtvis också dessa
olika metoder att inverka på möjligheten
att hålla byggnadsarbetarna
sysselsatta. Jag tror inte jag överdriver
om jag säger, att en av anledningarna
till våra svårigheter just nu kan ligga
i det förhållandet, att vi har funnit
byggformer som gör att husen byggs
snabbare, varför det följaktligen blir
ett problem alt hålla arbetskraften sysselsatt.

Jag tror inte att utskottsmajoriteten
vill säga, att det instrument vi har i
byggnadsregleringen för närvarande är
fullt tillförlitligt när det gäller att lösa
sysselsättningsproblemen, men å andra
sidan måste vi komma ihåg, att vi tidigare
tillämpat det system som herr
Munktell här förordar, och det visade
sig inte vara så värst myckel att ha.

Det medförde arbetslöshet och störningar,
som åtminstone de som sysslar
med byggnadsarbete inte gärna vill ha
tillbaka. .lag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag. ,

Herr MUNKTELL (h): i

Herr talman! Jag skall inte förlänga
denna debatt, men det var ett par små -saker som jag anser mig böra uppta till >
bemötande. Jag har vid tidigare tillfäl- i
len framfört så många argument i den- 1
na fråga att jag inte behöver bli långrandig.

Vad herr Johansson i Torp beträffar
har hans historik mycket obetydligt in- ?
tresse. Vi vände inte på någon kutting
inom högerpartiet, utan saken är helt i

enkelt den, att vi har samma uppfattning
som tidigare, och då är det väl
ganska uppenbart att vi kommer med
samma yrkande.

Beträffande herr Bengtsson i Varberg
är det inte fråga om de här tre månaderna.
Vad det är fråga om är, att vi
inte alls är säkra på att en eventuellt
fortfarande sittande regering av den
nuvarande typen kommer att nästa år
vidta åtgärder för att denna reglering
skall upphöra, och därför vill vi ha ett
positivt beslut nu. Det är det viktigaste,
inte om upphävandet sker en eller två
månader förr eller senare.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Får jag bara på en
enda punkt kommentera debatten. Herr
Bengtsson i Halmstad gjorde en reflexion
kring bostadsbyggandets roll i
sammanhanget och sade bland annat,
att vi hade så och så många lägenheter
i gång för närvarande, kanske det största
antal vi någonsin haft. Jag vill inom
parentes först anmärka att den
uppgiften nog inte är fullt riktig. Antalet
i höstas torde ha varit högre
än nu.

Men det väsentliga jag vill framhålla
är, att när nu ändå regeringen kommit
till resultatet, att man kan släppa loss
några tusen lägenheter till, så är det
synd att den inte kom till det resultatet
bara några månader tidigare. Ty då
hade arbetslösheten under december
och januari, särskilt under januari, varit
något mindre än vad den blivit, och
kanske inte så litet mindre.

Det finansieringsproblem, som herr
Bengtsson drog upp, skulle väl ha varit
av ungefär samma karaktär, om
man gjort denna frisläppning något tidigare,
som det blir när man gör den
vid en senare tidpunkt.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Jag har uppmärksammat
att herr Wedén vid ett par tillfäl -

Onsdagen den (5 mars 1957

Nr 7

len, jag tror i tidningsartiklar, har velat
göra gällande att en annan igångsättningsmetodik
skulle bringat ned arbetslösheten
och ha resulterat i ett
större antal lägenheter. Jag hoppas att
jag har refererat herr Wedén rätt. Nu
är det emellertid på det sättet, att det
nya som förekom i fjol var, att man
tidigarelade tillstånd och gav ett stort
antal tillstånd under maj, juni och juli,
och så fick man grundarbeten och liknande
färdiga, fick väggar och tak på
husen, och därmed möjliggjorde man
på ett helt annat sätt än tidigare arbeten
under vintern och slapp ifrån en topp
under sommaren.

Men ändå har vi för höga siffror för
bostadsbyggandet under sommarmånaderna.
Jag tar nu byggnationen i de
s. k. rapportorterna, och jag vågar väl
säga att vi förra sommaren var uppe i
en pågående produktion på över 70 000
lägenheter. Men det har inte heller fattats
igångsättning av lägenheter, ty
man har fått påbörja flera lägenheter
än som har färdigställts. Det är klart att
om man kan öka hela byggandet totalt
längre fram, så är detta ett gemensamt
önskemål, men jag tror det är felaktigt
att försöka bibringa allmänheten den
uppfattningen, att så snart det blir en
aldrig så liten svacka i sysselsättningen,
kan man fylla ut den med stora tillstånd.

Jag hör nu att herr Wedén sagt, att
om man hade gjort så och så och kommit
tidigare med dessa tillstånd, hade
det blivit bättre. För närvarande är det
så, att bostadsstyrelsen har fattat beslut
att frisläppa ungefär 6 000 lägenheter
för januari och februari, men arbetsmarknadsmyndigheterna
säger att
det inte går, ty då får vi en onormalt
stor sysselsättning under just högsommarmånaderna.
Det tror jag är mycket
angeläget att undvika, eftersom den
s. k. fria sektorns byggnation, trots vad
man säger om allt som vi reglerar, är
mycket omfattande, och den kulminerar
i regel under dessa högsommarmånader.

Upphävande av byggnadsregleringen m. m.

Därför måste man ta hänsyn till detta
när man släpper fram nya tillstånd.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag ville med mitt resonemang
bara peka på det problem,
som uppstår vid en snabb rationalisering
av byggnadsverksamheten när
byggnadsarbetarkåren är praktiskt taget
oförändrad. Om vi kan pressa framställningstiden
för ett bygge och pressa ned
antalet man på varje byggnadsplats,
måste det vid oförändrad byggnadsarbetarkår
betyda en våldsamt ökad bostadsproduktion,
om man skall kunna
ha hela kåren i full sysselsättning. I
den situationen måste man också ta i
betraktande, huruvida det finns ekonomiska
möjligheter att lyfta av kreditiven
för att klara de långa lånen. Det är
här jag har sett en svårighet, och det
var egentligen den jag ville peka på.

Problemet är inte så enkelt som reservanterna
gör gällande. De säger att
allt klarar sig självt och att det inte
blir så mycket ökade investeringar på
det ena eller andra hållet, eftersom det
inte finns tillräckligt med pengar. Jag
har pekat på denna fara. Jag tror inte
att herr Wedén, som sysslar så mycket
med bostadsbyggande, kan komma ifrån
att dagens verkligt svåra problem är
att lyfta av byggnadskreditiven.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Om rationaliseringen
inom byggnadsindustrien verkligen blir
av det format som herr Bengtsson tydligen
väntar sig, hoppas jag att detta
icke skall leda till att någon arbetskraft
friställs eller överförs till andra
områden utan skall leda till en ökad
bostadsproduktion.

Till socialministern vill jag säga, afl
den iakttagelsen har ju gjorts i många
år, att det är nyttigt att komma i gång
med nya byggen tidigt under året. Från
den synpunkten var naturligtvis den
starka igångsättningen under maj och

5 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 7

Nr 7

Onsdagen den 6 mars 1957

Upphävande av byggnadsregleringen m. m.

juni förra året alldeles riktig. Det anmärkningsvärda
är emellertid, att vi i
alla fall har fått något högre arbetslöshetssiffror
under hela hösten och även
under januari, trots den gynnsamma väderleken,
än under motsvarande period
ett år tidigare. Det är först under februari
detta har svängt, vilket är naturligt,
då väderleken i februari förra året var
mycket oförmånlig och i år särskilt förmånlig.

Oberoende av vad arbetsmarknadsstyrelsen
har sagt blir det väl under
första halvåret 1957 några tusen fler
lägenheter än socialministern räknade
med från början när bostadspropositionen
förra året lades fram. Hade man
släppt loss dessa lägenheter inte först
under januari—februari utan något tidigare,
under hösten, är det väl i hög
grad antagligt, att detta också skulle
ha berett något ökade sysselsättningsmöjligheter
för en del av de byggnadsarbetare,
som har gått arbetslösa därför
att byggnadsobjekten inte var tillräckliga.
Den tankegången kan väl inte
vara så svår att förstå, och jag tror den
i huvudsak är riktig.

Herr JANSSON i Benestad (hf):

Herr talman! Den här frågan kommer
igen år efter år, och läget är varje
gång ungefär detsamma: det ställs krav
på våra investeringar som är större än
våra kapitalresurser, vår materieltillgång
och den arbetskraft vi förfogar
över. Frågan är under sådana förhållanden
ganska enkel: Hur skall man, om
byggnadsregleringen tas bort helt och
hållet, få en avvägning mellan olika
investeringar? Det kan i så fall inte ske
någon annan avvägning än att den som
förfogar över de ekonomiska resurserna
bygger, medan andra blir utan. I
ett sådant läge skulle såvitt jag förstår
framför allt landsbygdens bostadsbyggande
komma i efterhand, och många
mindre, ekonomiskt svaga företag skulle
knappast ha möjlighet att företa investeringar.

Så länge vi har detta läge med spänningar
i ekonomien inom vårt samhälle
är det förnuftigt och nödvändigt att behålla
byggnadsregleringen. Om läget blir
lättare, kan man resonera om att ta bort
den, men för närvarande är det inte
möjligt. Skulle byggnadsregleringen slopas,
finge man också räkna med ett ytterligare
förhöjt pris på pengar. Man
kunde reglera investeringsverksamheten
med en räntehöjning, men det är en
väg som inte heller kan beträdas i det
läge där vi befinner oss.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Munktell begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Munktell
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 118 ja och
90 nej, varjämte en av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Onsdagen den 6 mars 1957

Nr 7

Interpellation ang. framläggande av förslag till hyreslagstiftning i enlighet med
hyresregleringskommitténs betänkande — Interpellation ang. tryggande av journalisternas
verksamhet i tryckfrihetens anda

§ 21

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till kronan
m. in.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 22

Herr RYLANDER (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Omfattande spörsmål
av principiell art behandlas i Kungl.
Maj :ts proposition nr 86 angående omläggning
av den juridiska och samhällsvetenskapliga
utbildningen, och med
anledning härav anhåller jag att motionstiden
beträffande denna proposition
förlänges till 15 dagar.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 23

Interpellation ang. framläggande av förslag
till hyreslagstiftning i enlighet med
hyresregleringskommitténs betänkande

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr SVENNING (s), som anförde:

Herr talman! I sitt den 23 oktober
1954 avgivna betänkande, Hyran för
omöblerade lägenheter, berörde hyresregleringskommittén
bl. a. ett förfarande,
som uppenbarligen syftar till att
kringgå hyreskontrollen. Förfarandet
går ut på att till de blivande »hyresgästerna»
i en flerfamiljsfastighet sälja
ideella andelar i fastigheten. Metoden
ger säljaren möjlighet att betinga sig
ett oskäligt högt pris för fastighetsandelarna
och synes icke kunna hindras genom
någon av bestämmelserna i hyresregleringslagen
eller kontrollagen. Det
är, framhöll hyresregleringskommittén,
uppenbarligen icke tillfredsställande,
att ett förfaringssätt som det nu beskriv -

na skall kunna få förekomma. Det är
icke tilltalande, att hyreskontrollen skall
kunna sättas ur spel av illojala företagare
utan någon som helst påföljd.

Hyresregleringskommittén föreslog
därför kontroll över försäljningen av
ideella andelar i flerfamiljsfastigheter
på så sätt, att det stadgas förbud mot
att till högre pris än hyresnämnden
godkänt överlåta mindre andel än en
fjärdedel i fastighet, som innehåller
minst fem lägenheter. Reglerna för kontrollen
föreslogs utformade i överensstämmelse
med vad som gäller beträffande
överlåtelse av bostadsrätt.

Kommitténs förslag ledde icke till att
någon proposition framlades, kanske
beroende därpå att kommittén framhöll,
att det ej vore så stor risk för att
det påtalade förfaringssättet skulle bli
allmänt praktiserat. Systemet med ideella
andelar har numera, som känt, tilllämpats
i relativt stor omfattning, då
det gäller äldre hus. I detta hänseende
tillåter jag mig fästa uppmärksamheten
på de mycket omtalade transaktioner
som utförts av godsägaren Gunnar
Läggeberger i Fliseryd.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om andra kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få framställa följande fråga:

Är herr statsrådet nu beredd att med
anledning av de aktuella fallen på hyresmarknaden
framlägga ett förslag enligt
de riktlinjer och regler som återfinnes
i hyresregleringskommitténs betänkande? Denna

anhållan bordlädes.

§ 24

Interpellation ang. tryggande av journalisternas
verksamhet i tryckfrihetens
anda

Ordet lämnades på begäran till

Herr HAMRIN i Jönköping (fp), som
yttrade:

Nr 7

Onsdagen den 6 mars 1957

Interpellation ang. tryggande av journalisternas verksamhet i tryckfrihetens anda

Herr talman! Tidningspressens förhållande
till den offentliga makten och
till enskilda personer har under senare
år i olika sammanhang varit föremål
för lagstiftarnas intresse. Man har arbetat
med att anpassa de bestämmelser,
som funnits på detta område, efter nyare
rön med bevarande av den roll som
det tryckta ordet av ålder intar i vår
fria samhällsdebatt. Vidare har den
svenska publicistkårens ideella organisation
utarbetat anvisningar om hur
medlemmarna bör meddela allmän upplysning
utan men för enskilda medborgare.
Tidningarnas medarbetare har —
i likhet med tidningsledningarna — ägnat
ökat intresse åt yrkesutbildningen.
Målet är att genom en modern press
med ansvarskännande och kunniga
medarbetare fylla det ständigt ökade
behovet av snabb och vederhäftig upplysning
i frågor av allmänt intresse.

Emellertid har på sistone inom Svenska
journalistförbundet framkommit
farhågor för att medlemmarna icke
skall kunna på ett riktigt sätt fullgöra
sina uppgifter, därest icke lagstiftningen
tar hänsyn till vissa nyare förhållanden
som kommit till synes inom
pressen. Vad som hittills garanterats i
lag, är rätten för envar att öva insyn i
myndigheternas verksamhet samt rätten
att sprida meddelanden därom i tryckta
skrifter. Sistnämnda befogenhet tillkommer
endast de ansvariga utgivarna.
På den tid då grunderna för vår tryckfrihet
lades, var de aktiva pressmännen
i allmänhet också ansvariga utgivare.
Numera utgör de bara en liten minoritet
i kåren och deras antal minskar
ständigt genom den fortgående tidningskoncentrationen.

Samtidigt har uppkommit en kår av
tidningsmedarbetare, som i många fall
inriktas på specialområden. Denna utveckling
kan väntas fortgå parallellt
med samhällslivets ökade differentiering.
Kravet på förbättrad journalistutbildning
blir därigenom aktualiserat,
och vidare uppkommer frågan huruvida

de enskilda medarbetarna kommer att
kunna nyttiggöra sina kunskaper genom
att lämna allsidig information i
de olika ämnena. Medan nyhetskällorna
i allmänhet står öppna jämlikt offentlighetsprincipen
i vårt rättssystem, beror
själva publiceringen helt på direktiv
som erhålles genom de ansvariga utgivarna.
I den mån obehörigt inflytande
från krafter i samhället kan övas på
denna starkt begränsade grupp, blir det
möjligt att verksamt hindra den allmänna
upplysning som lagarna skulle
skydda.

Känslan av osäkerhet inom journalistkåren
synes inte ha minskats genom
vissa formella garantier som lämnats i
kollektivavtal med arbetsgivarparten.
Förutom befrielse från s. k. vanhedrande
uppdrag har medarbetarna där
tillförsäkrats rätt att i annan tidning
publicera visst slag av material, om
publicering vägrats i den tidning, där
vederbörande är anställd. I praktiken
anses regeln knappast kunna tillämpas
med hänsyn till de personliga riskerna
för medarbetaren, över huvud synes
man inom Svenska journalistförbundet
anse, att det journalistiska arbetets
särskilda karaktär inte tillåter en
reglering enbart i de former, som på
arbetsmarknaden tillämpas beträffande
arbetsförhållanden och löner, d. v. s. i
kollektivavtal med arbetsgivarna. Den
publicistiska gärningens egenart är ju
också tydligt markerad i våra grundlagar,
ehuru där endast talas om de
ansvariga utgivarna.

Det synes sålunda vara ett utbrett
önskemål bland journalister att få undersökt,
huruvida även de enskilda
medarbetarnas ställning kan definieras
i lag. Syftet skulle vara att i princip
fastslå deras rätt och skyldighet att
inom tryckfrihetens gränser lämna allsidig
information i den tidning, vari de
är anställda, eller vid behov i annan
publikation. Enligt den uppfattning som
jag här refererar, skulle en breddning
av inflytandet och ansvaret minska ris -

Onsdagen den 6 mars 1957 Nr 7

Interpellation ang. tryggande av journalisternas verksamhet i tryckfrihetens anda

kerna för det fria ordet i morgondagens
tidningsvärld, vars ägare- och maktförhållanden
ej nu kan förutsägas.

Med anledning härav hemställer jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få rikta följande frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat
diskussionen inom journalisternas fackorganisation
om de enskilda medarbetarnas
ställning i företagen?

Har herr statsrådet i så fall övervägt
åtgärder i syfte att trygga journalisternas
verksamhet i tryckfrihetsförordningens
anda?

Denna anhållan bordlädes.

§ 25

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner:

nr 507, av herrar Rydén och Braconier,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 66, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt,

nr 508, av herr Jönsson i Jämtlands
Sikås in. fl., likaledes i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 66,

nr 509, av herr Onsjö m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
71, med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.,

nr 510, av herr Jacobson i Vilhelmina
m. fl., likaledes i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 71, samt

nr 511, av herrar Helén och von Friesen,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 79, med förslag till lag om
upphävande av 24 kap. 3 § kyrkolagen,
in. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 26

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde
med herr talmannen och herrar
vice talmän i riksdagens andra
kammare samt de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte
dem tillsätta kammarens kanslipersonal,
den 6 mars 1957.

Herrar deputerade biföllo en av
kanslisten hos kammaren amanuensen
jur. kand. Per H. Stenberg gjord hemställan
om entledigande från sin kanslisttjänst
och antogo juris studeranden
Pär Kettis att från och med denna dag
vara kanslist hos kammaren.

In fidem
Gunnar Britth

§ 27

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.07.

In fidem
Gunnar Britth