Svar på fråga av herr Gustavsson i Alvesta ang. tillämpningsföreskrifterna rörande beviljande av arealbidrag................. 3 (Riksdagens protokoll 1963:13)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 13

ANDRA KAMMAREN

1963

29 mars—2 april

Debatter m. m.

Fredagen den 29 mars

Sid.

Svar på fråga av herr Gustavsson i Alvesta ang. tillämpningsföreskrifterna
rörande beviljande av arealbidrag................. 3

Svar på interpellation av herr Hedin ang. anstånd med amortering

av lån ur fiskerilånefonden ............................... 4

Utgifterna inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde:

Lantbruksnämnderna: Avlöningar ......................... 7

Bidrag till hushållningssällskapen: Avlöningar............... 9

Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m. ... 13

Befrämjande av husdjursaveln m. m........................ 14

Statens hingstdepå och stuteri: Avlöningar.................. 22

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket...................... 23

Statens växtskyddsanstalt: Avlöningar ..................... 25

Skogsstyrelsen: Avlöningar......................... 27

Bidrag till skogsvårdsstyrelserna: Omkostnader............... 28

Vägbyggnader å skogar i enskild ägo ....................... 28

Rikets allmänna kartverk: Avlöningar...................... 30

Rikets allmänna kartverk: Inlösen och tryckning av kartor m. m. 30

Rådgivningsverksamhet för rennäringens främjande........... 40

Fiskerilånefonden, m. m.................................... 42

Anslag till allmänna kultur- och bildningsändamål samt kyrkliga
ändamål:

Bidrag till verksamheten vid hemgårdar..................... 44

Utbildning av ungdomsledare ............................. 45

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet .................... 50

Bidrag till instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer .. 51

Främjande av nordiskt-kulturellt samarbete.................. 54

Bidrag till svenska ekumeniska nämnden.................... 57

1 —Andra kammarens protokoll 1963. Nr 13

Nr 13

Innehåll

Sid.

Ändrad lagstiftning angående stämpelavgifter .................. 60

Upphävande av tiondebeskattningen av laxfiske i Torne älv ...... 62

Ersättning från moderskapsförsäkringen för resor i samband med

tandvård.............................................. 64

Tillämpning av upphandlingskungörelsen å kommuner och allmännyttiga
bostadsföretag................................... 65

Utredning rörande mikrofilmningens användning inom svenskt arkiv och

biblioteksväsen...................................... 66

Interpellationer av:

herr Börjesson i Falköping i anledning av beslag av smuggelgods

på ett marinen tillhörigt fartyg ......................... 67

herr Hyltander ang. det s. k. Kungälvsavtalets verkningar ..... 68

Tisdagen den 2 april

Svar på interpellation av herr Johansson i Öckerö ang. räkfisket i

norra Skagerack......................................... 72

Interpellationer av:

herr Kärrlander ang. beskattningen av sjuksköterskeelevers förmåner
under utbildningstiden, m. m......................... 79

herr Antonsson ang. förvärvsavdraget för ensamstående barnför sörjare

med inkomst av jordbruksfastighet................. 81

herr Hagberg ang. det svenska deltagandet i utställning i Johannesburg,
m. m........................................ 82

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 29 mars

Jordbruksutskottets utlåtande nr 1, rörande utgifterna inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde............. 7

— nr 5, rörande fiskerilånefonden, m. m....................... 42

Statsutskottets utlåtande nr 39, om anslag till allmänna kultur- och

bildningsändamål samt kyrkliga ändamål .................. 44

Bevillningsutskottets betänkande nr 18, om ändrad lagstiftning angående
stämpelavgifter ...................... 60

•— nr 21, om upphävande av tiondebeskattningen av laxfiske i

Torne älv............................................. 62

Andra lagutskottets utlåtande nr 22, ang. ersättning från moderskapsförsäkringen
för resor i samband med tandvård ............. 64

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 12, om tillämpning av upphandlingskungörelsen
å kommuner och allmännyttiga bostadsföretag
............................................... 65

— nr 13, om åtgärder mot falskskyltning av motorfordon........ 66

— nr 14, om utredning rörande mikrofilmningens användning inom

svenskt arkiv- och biblioteksväsen .......................... 66

Fredagen den 29 mars 1963

Nr 13

Fredagen den 29 mars

Kl. 11.00

§ 1

Justerades protokollet för den 22 innevarande
mars.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Johansson i Simrishamn enligt till kammaren
inkommet läkarintyg vore sjukskriven
under tiden den 28 innevarande
mars—den 9 nästkommande april.

Herr Johansson i Simrishamn beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen
under angivna tid.

§ 3

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen 17-—26 april
1963 i och för fullgörande av författningsenlig
tjänstgöring såsom reservofficer.

Stockholm den 27 mars 1963

Fredrik-Adolf Hamilton

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Svar på fråga ang. tillämpningsföreskrifterna
rörande beviljande av arealbidrag

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade
:

Herr talman! Herr Gustavsson har i
en enkel fråga frågat mig om jag är
villig medverka till sådana ändringar i
tillämpningsföreskrifterna rörande beviljande
av arealbidrag, att bidrag kan

beviljas på förnyad ansökan därest det
kan anses styrkt att på föreskrivet sätt
ingiven ansökan förkommit i administrationen.

Någon sådan ändring, som herr Gustavsson
åsyftar, synes inte vara erforderlig.
Om ansökan om arealtillägg i
vederbörlig ordning kommit myndigheterna
till handa samtidigt med sökandens
självdeklaration, är det nämligen
utan vidare klart att ny ansökningshandling
får inges ifall den tidigare
skulle ha råkat förkomma.

Vidare anförde:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra ett tack för svaret
på min enkla fråga.

Anledningen till att jag ställt den är
att det förekommit att en lantbrukare,
som är berättigad till arealbidrag, fått
meddelande om att han inte får sådant,
därför att han inte inkommit med
någon ansökan. Lantbrukaren vet att
ansökan sänts och anser sig också kunna
styrka detta. När han sedan sänt
in en förnyad ansökan, har den avslagits
med den motiveringen att den kommit
in för sent.

Det är ju olika myndigheter som
handlägger detta. Ansökningarna går
till taxeringsnämndens ordförande och
sedan till häradsskrivaren och så småningom
till lantbruksnämnden. Jag är
inte riktigt på det klara med hur statsrådets
uttalande om att ansökan om
arealtillägget i vederbörlig ordning
kommit myndigheterna till handa skall
tolkas. Får jag tolka statsrådets svar på
det sättet, att om vederbörande lantbrukare
kan styrka att han samtidigt

Nr 13

Fredagen den 29 mars 1963

Svar på interpellation ang. anstånd med amortering av lån ur fiskerilånefonden

med deklarationen insänt ansökan om
arealbidrag, men denna ansökan inte
har kommit fram till slutinstansen, så
har sökanden rätt att inkomma med ny
ansökan och att denna ansökan då behandlas
på samma sätt som om den
kommit in under den föreskrivna tiden?

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! När jag utformat svaret
har jag utgått från den fråga som herr
Gustavsson ställt, och där tycks han
begränsat sig till sådana fall där det
är styrkt att ansökan inkommit. Det är
naturligtvis många som vill ha omprövat
det avslag man har fått antingen
därför att man kommit in med ansökan
för sent eller på grund av att den förkommit.
Det anförs i allmänhet en rad
skäl för att man inte kunnat lämna in
sin ansökan till myndigheten. Det kan
vara sådana skäl som att man varit
sjuk och därför varit förhindrad att
posta en ansökan i rätt tid. I något fall
är det kanske ett barn som skulle ha
vidarebefordrat ansökan och glömt bort
det.

Det är klart att det kan bli mycket
svårt att klara ut vad som kan anses
vara riktigt. Jag har emellertid i mitt
svar utgått från vad herr Gustavsson
själv frågat efter, nämligen sådana fall
där det är styrkt att ansökan inkommit,
och då har man ingen anledning
att ändra bestämmelserna, eftersom ansökan
i sådana fall kommer att behandlas.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Min fråga gällde sådana
fall där det är styrkt att ansökan
på föreskrivet sätt ingivits och sedan
förkommit i administrationen.

Jag är medveten om att det kan uppkomma
många problem i detta sammanhang.
Men jag konkretiserar och
nämner ett sådant fall som att vederbörande
lantbrukare inte själv upprättat
deklarationen och den som varit

behjälplig vid upprättandet kan styrka
att blanketten sänts i väg, men sedan
har denna blankett av någon underlig
anledning inte kommit fram till slutinstansen.
Det är den frågeställningen som
jag velat ha belyst.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag tror att det här är
ett exempel på ärenden som knappast
kan avgöras av ett statsråd i ett interpellationssvar.
Det måste bli en bedömning
av varje särskilt fall. Skäl som
talar för att ansökan har ingivits i rätt
tid får sä att säga vägas mot förhållande
som inger tvivel om att så skett. Det
måste bli det som blir avgörande vid
en bedömning av sådana här ärenden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. anstånd med
amortering av lån ur fiskerilånefonden

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Hedin har frågat
mig om jag vill vidta åtgärder för att
medge ett års generellt anstånd med
amortering av lån ur fiskerilånefonden.

Lån från fiskerilånefonden beviljas
enligt gällande kungörelse av fiskeristyrelsen
till hushållningssällskap eller
landsting, vilka utlämnar s. k. låneunderstöd
till enskilda fiskare. Från fonden
beviljat lån må innehas ränte- och
amorteringsfritt under två år från lyftningsdagen.
Därefter skall lånet återbetalas
inom högst tio år med lika kapitalbelopp
varje år jämte ränta. Hushållningssällskap
eller landsting får
inte kräva förmånligare amorteringsvillkor
än det självt har att fullgöra
gentemot staten. Dessa bestämmelser
har beslutats av riksdagen. Kungl. Maj :t
har inte befogenhet att ensam medge

Fredagen den 29 mars 1963

Nr 13

Svar på interpellation ang. anstånd med amortering- av lån ur fiskerilånefonden

generellt anstånd med amortering på
fiskerilånen.

Vid svårigheter att fullgöra amortering
kan fiskaren anmäla detta till låneförmedlaren,
d. v. s. till hushållningssällskapet
eller landstinget. Dessa brukar,
enligt vad jag inhämtat under
hand, lämna anstånd med amorteringen
om rimliga skäl finns för detta. En del
låneförmedlare lämnar anstånd med
1—2 månader, medan andra ger uppskov
med upp till ett halvt år och undantagsvis
även under längre tid. I
vissa fall finns möjlighet att jämka
amorteringsplanen så att amorteringen
av lånen kommer att utsträckas under
längre tid. I de fall då låneförmedlaren
inte kan fullgöra erforderlig ränteoch
kapitalbetalning skall statskontoret,
som är den låneförvaltande myndigheten,
anmäla detta till Kungl. Maj:t
som äger att i varje särskilt fall — om
särskilt vägande skäl föreligger — efter
prövning medge låneförmedlaren betalningsanstånd.

Jag räknar med att låneförmedlarna
i möjligaste mån skall beakta de svårigheter
som den långvariga isläggningen
kan ha medfört för en del låntagare
denna vinter. I den mån framställningar
kommer att göras till Kungl. Maj :t
i anledning av att föreskriven ränteoch
kapitalbetalning inte kunnat fullgöras
kommer vid prövningen att tas
hänsyn till de speciella förhållanden
jag nyss nämnt.

Mot bakgrunden av vad jag nu sagt
finner jag inga skäl föreslå riksdagen
att vidta åtgärder för att medge generellt
anstånd med amortering av lån ur
fiskerilånefonden.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde:

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret som jag
bedömer som positivt.

De exceptionella isförhållanden som
råder, med Östersjön full av is trots
att vi snart är inne i april, har onekligen
medfört stora svårigheter för fiskarna
framför allt på ostkusten. Sedan
slutet av januari har de flesta fiskehamnar
varit stängda och många är det
alltfort. Det innebär att den viktigaste
säsongen för strömmingsfiske blivit helt
spolierad, och det finns ingen möjlighet
att hämta igen detta utan fiskarna
bar fått ett väsentligt inkomstbortfall.
Som exempel kan jag nämna att Sörmlandsfisk,
som tar emot strömming och
annan fisk vid Sörmiandskusten, hade
ett bortfall på 265 ton. Totala införseln
av strömming under förra året var 1 200
ton. En fjärdedel av hela årsleveransen
strömming har alltså bortfallit. Det motsvarar
för fiskarna 185 000 kronor —
alltså ett högst väsentligt belopp. I Östergötland
är motsvarande siffra 280
ton. Procentuellt är det mindre, men
det rör sig även där om en väsentlig
del av deras fångst.

Svårigheterna gäller givetvis framför
allt dem som skaffat sig större båtar
för att kunna tråla efter strömming och
som klarat köpet av båten genom att
bl. a. anlita fiskerilånefonden. Intresset
för att få anstånd med amortering av
dessa lån är därför stort bland fiskarna
på ostkusten. Man kan naturligtvis ifrågasätta
även andra direkta stödåtgärder
i form av bidrag eller lån, och detta
har också aktualiserats genom en motion
till årsmötet för svenska ostkustfiskarnas
centralförbund.

De svårigheter som drabbat fiskarna
är onekligen alldeles exceptionella och
kan mycket väl jämföras med skördeskador.
Tyvärr är det ännu inte möjligt
att få hjälp genom arbetslöshetskassan.
Genom beslut i höstas har annars
den möjligheten öppnats, men beslutet
har ännu inte kunnat verkställas.
Andra arbetstillfällen har också varit
så gott som obefintliga på grund av den
långvariga vintern. Därför tror jag att
möjligheten till anstånd är ett sätt att

Nr 13

Fredagen den 29 mars 1963

Svar på interpellation ang. anstånd med amortering av lån ur fiskerilånefonden

lätta bekymren för fiskarna och kan
innebära en god hjälp.

Jag var litet osäker om vilka möjligheter
man skulle kunna finna för att
ge anstånd med amorteringarna. Jag
resonerade i interpellationen om möjligheten
till individuell eller generell
hjälp och stannade för att ifrågasätta
generellt anstånd, närmast därför att
det skulle bli enklare att administrera
och därför att det råder ganska stor
tidsbrist. Ränta och amortering skall
i många län betalas den sista mars. Anstånd
har tidigare beviljats 1940 efter
beslut av riksdagen på grund av en proposition
från jordbruksdepartementet.
Då medgavs upp till ett och ett halvt
års anstånd efter individuell bedömning.
Jordbruksministerns svar öppnar
såvitt jag kan förstå en ny, tidigare inte
prövad väg som jag tror kommer väl
till pass för många fiskare.

Det är några oklara punkter i svaret
som jag skulle vilja fråga om. Hushållningssällskapen
har, som framgår av
svaret, lämnat anstånd i vissa fall men
endast för kortare tid. Det är helt naturligt
att de inte har möjlighet att
lämna anstånd för längre tid. Genom
att de i sin tur kan få anstånd hos statskontoret
har möjlighet självfallet öppnats
för dem att lämna anstånd även
till fiskarna för längre period. Jag tror
det är nödvändigt för de flesta fiskarna
att de får anstånd med ett år. De kan
nämligen inte ta igen inkomstbortfallet
under resten av året. Det står inte direkt
i svaret, men man kanske kan
förutsätta att det går att få anstånd för
såväl fiskarna gentemot hushållningssällskapen
som för hushållningssällskapen
gentemot statskontoret med upp till
ett år.

Skall det verkligen bli någon hjälp
för fiskarna är det också nödvändigt
att amorteringen skjutes fram ett år.
Det ges en antydan härom när statsrådet
säger att det finns möjlighet att
i vissa fall jämka amorteringsplanen.
Får fiskarna nästa år dubbel amorte -

ring kommer de nämligen att få stora
svårigheter då. Jag hoppas att det går
att finna en möjlighet att skjuta fram
amorteringarna i motsvarande grad.

Slutligen vill jag ta upp en liten detaljfråga
som inte har nämnts i interpellationen
men som har diskuterats
under hand, nämligen räntan på den
amorteringsdel som uppskjuts. Det har
sagts att det i stället för 3 procent skulle
bli en straffränta på 5 procent. Jag har
svårt att se att det finns några skäl för
detta och vill gärna ha ett svar också
på den frågan.

Jag tror att många fiskare genom
jordbruksministerns ställningstagande
kommer att få en välbehövlig hjälp,
och därför vill jag än en gång tacka
för svaret, men jag är också tacksam
om jag kan få en precisering på dessa
punkter.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Såsom framgick av mitt
svar har låneförmedlarna handlagt dessa
ärenden på olika sätt. En del har
valt kortare tid, och andra har varit
mera generösa och medgett längre tids
anstånd.

Frågan är då om det skulle ha varit
lämpligt att ge generella föreskrifter på
denna punkt. Jag har bedömt saken så
att det är av värde att låneförmedlarna
kan handla utifrån de intressen som föreligger
inom varje hushållningssällskap
eller landsting och anpassa sina åtgärder
till vad som där bedöms vara rimligt.

Med denna utgångspunkt bär vi sålunda
avstått från utvägen att ge generella
föreskrifter. Det är något som man
borde ha anledning att pröva i annat
sammanhang, om man eftersträvar en
alldeles likvärdig bedömning.

Interpellanten bär tolkat svaret rätt.
Jag föreställer mig att det svar som
jag lämnat på denna fråga skall kunna
vara ett underlag för en rätt generös
bedömning av ansökningar om anstånd

Fredagen den 29 inars 1963

Nr 13

med betalning av ränta och amorteringar.
Det är min förhoppning att uttalandet
skall observeras och att vederbörande
också skall iaktta vad som däri rekommenderas.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag tackar för detta
svar. Framför allt bör Kungl. Maj:t göra
en generös bedömning, eftersom i varje
fall vissa hushållningssällskap inte har
möjlighet att ge mer än ett par månaders
anstånd, om de inte i sin tur får
motsvarande anstånd av Kungl. Maj:t.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 117, angående överlåtelse
av kronan tillhörig mark m. m.

§ 7

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr 796
och 797;

till behandling av lagutskott motionen
nr 798; samt

till statsutskottet motionerna nr 799
och 800.

§ 8

Utgifterna inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1963/64 inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Lantbruksnämnderna: Avlöningar

Kungl. Maj:ts i propositionen nr 1
(bilaga 11, punkt 9, s. 18—21) framställda
förslag innefattade —- förutom hemställan
att fastställa ny avlöningsstat —
en 745 000 kr. högre anslagsanvisning
än för innevarande budgetår.

I detta sammanhang hade behandlats
två inom riksdagen väckta, till utskottet
hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 556 av herr Bengtson och
II: 679 av herr Gustavsson i Alvesta
m. fl., i vilka motioner hemställts, att
riksdagen vid sin behandling av nionde
huvudtiteln måtte dels bifalla lantbruksstyrelsens
framställning om inrättande
av två befattningar som byggnadskonsulent
i Ae 21 samt dels till
Lantbruksnämnderna: Avlöningar för
budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 13 705 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 556 och II: 679,

a) fastställa i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för lantbruksnämnderna,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1963/64;

b) till Lantbruksnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa
ett förslagsanslag av 13 652 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Hermansson, Gunnar Pettersson, Ringaby
och Elmwall, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 556 och II: 679,

a) fastställa i reservationen intagen
avlöningsstat för lantbruksnämnderna,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1963/64;

b) till Lantbruksnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa
ett förslagsanslag av 13 705 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Nr 13

Fredagen den 29 mars 1963

Lantbruksnämnderna: Avlöningar

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! I två motioner — nr 556
i1 första och 679 i andra kammaren —
har yrkats att två befattningar som byggnadskonsulent
skall inrättas vid lantbruksnämnderna
i enlighet med lantbruksstyrelsens
hemställan. Den knappa
personaltillgången på detta område har
understrukits vid många tillfällen.

Lantbruksnämnderna är verkställande
organ vid den pågående rationaliseringsprocessen
inom jordbruket, och
denna sker i allt hastigare takt. I andra
sammanhang har jag påvisat behovet av
upprustning av lantgårdarnas ekonomihus.
Allt talar för att lantbruksstyrelsens
av motionärerna upptagna hemställan
gäller ett verkligt behov. Jag ber därför
att få yrka bifall till reservationen.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Ingen är främmande för
de personalproblem som lantbruksorganisationen
bär. Vi skall ha klart för oss,
att ännu så sent som år 1960 var detta
föremål för riksdagens omprövning, som
skedde under ganska stor enighet. Men
inte sedan storskiftets dagar har väl
ändå jordbruket genomgått en sådan
strukturförändring som för närvarande.

Vi skall emellertid också vara medvetna
om, att det är en ganska grannlaga
bedömning av frågan om personalstaternas
omfattning. Det är säkerligen
mindre bristen på pengar än bristen på
kvalificerat folk som har gjort, att
knapphetens kalla stjärna lyser även
över detta problem.

Lantbruksstyrelsens bedömningar av
dessa frågor sker helt naturligt — om
jag så får yttra mig — med mera jordbundna
perspektiv än uppe i kanslihuset,
där man skall blicka ut över hela
fältet. Vi skall också ha klart för oss,
att även övriga delar av näringslivet
efterfrågar dessa människor. Därför är
det en avvägningsfråga, vilken som skall
stå tillbaka och vilken som skall ges
företräde.

Vi inom utskottsmajoriteten bär ansett
att departementets bedömningar i detta
hänseende är mera; realistiska, och därför
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner''
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Elmwall begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
9:o) i utskottets utlåtande nr 1, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Hermansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Elmwall begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 136 ja och 31 nej, varjämte
14 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 10

Utskottets hemställan bifölls.

Fredagen den 29 mars 1963

Nr 13

Punkten 11

Bidrag till hushållningssällskapen: Avlöningar Förutom

hemställan om ny avlöningsstat
innebure Kungl. Maj:ts förslag under
denna punkt (s. 22—25) en medelsanvisning
å 11 044 000 kr., vilket
med 3 481 000 kr. understege innevarande
budgetårs anvisning.

I samband härmed hade utskottet behandlat
två till utskottet hänvisade motioner,
nämligen I: 292 av herr Isacson
och 11:342 av herr Hseggblom
in. fl., i vilka likalydande motioner
hemställts, att riksdagen ville besluta
anhålla hos Kungl. Maj:t att i tjänsteförteckningen
för hushållningssällskapen
infördes befattningar som ekonomikonsulenter
till sådant antal att en
befattningshavare kunde placeras vid
varje hushållningssällskap.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. a) fastställa i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för hushållningssällskapsorganisationen,
att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1963/64;

b) till Bidrag till hushållningssällskapen:
Avlöningar för budgetåret

1963/64 anvisa ett förslagsanslag av
11 044 000 kr.;

II. avslå motionerna I: 292 och
II: 342.

Reservation hade avgivits av herrar
Ringaby, Hseggblom, Isacson och Stiernstedt,
vilka ansett att utskottet under

II. bort hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: 292 och
11:342 i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
att i tjänsteförteckningen för hushållningssällskapen
infördes befattningar
som ekonomikonsulenter till sådant
antal att en befattningshavare kunde
placeras vid varje hushållningssällskap.

Herr HiEGGBLOM (h):

Herr talman! Den reservation som är
fogad till denna punkt avser utbyggnad
av ekonomikonsulentorganisationen vid
våra hushållningssällskap. Det är ett
delyrkande i en större motion, som vi
avlämnat och i vilken vi tagit upp hela
problemet om jordbrukets rationalisering.

Vi ställde därvidlag ett yrkande i fråga
om jordförvärvslagen. Det har behandlats
av tredje lagutskottet på ett sådant
sätt, >att det varken fanns anledning
till någon reservation eller till
debatt här i kammaren.

Vi bär i motionen sagt, att vi möjligen
skulle ställa ytterligare ett yrkande
i ett senare skede, när jordbruksministern
kommer med en proposition angående
bidrag och garantier för rationaliseringen.
Nu ser det ut som om
det avtal som träffats mellan regeringen
och jordbrukets organisationer skulle
ha tagit upp den sidan av saken på ett
sådant sätt, att vi sannolikt inte kommer
att ställa något yrkande i framtiden.

Kvar står dock yrkandet om att, för
befrämjande av en strukturrationalisering
inom jordbruket och dragandet av
de riktiga konsekvenserna av de fördelar
som därigenom skapas, det föreligger
ett behov av ekonomisk upplysning
och rådgivning.

Anledningen till att denna motion
väcktes, var ju dels sakläget men också
att man under diskussionen före jul om
jordbrukets inkomstläge och alltsedan
dess från olika håll bär iframhållit
bristen i rationaliseringstakten. I betydande
grad har man nog därvidlag
velat skylla på jordbrukarnas mindre
intresserade inställning till det problemet.

Från regeringshåll bär jag observerat,
att man dessutom åtminstone såvitt refererats
bär hänvisat till den bestämmelse
som togs med om småbrukarstödet,
att alltså en nytillträdande småbrukare
med gård på mindre än 10 hektar
jord skulle få arealbidrag. Det har därvid
framhållits att delta skulle vara ett

Punkten föredrogs; och anförde därvid: 1*

— Andra kammarens protokoll 1963. Nr 13

Nr 13

Fredagen den 29 mars 1963

Bidrag till hushållningssällskapen: Avlöningar

hinder för rationaliseringen. Klart är att
bestämmelsen inte är något direkt befrämjande
för rationaliseringsverksamheten,
men något hinder har vi inte
räknat med att det skulle vara. Dessutom
har ju beslutet inte varit i kraft
mer än ett år och kan därför inte gärna
vara orsak till den dåliga rationaliseringstakten
under tidigare år.

Annars är det alldeles riktigt att i
diskussionen om jordbrukets inkomstläge
också föra fram rationaliseringsfrågan.
Det sägs också klart och tydligt
i 1947 års beslut att ett av medlen för
att skapa bättre inkomstlikställighet
mellan jordbruket och andra näringar
är att rationalisera såväl jordbrukets
storlek som anläggningar. Det talas också
om att betydande medel skulle ställas
till förfogande för ändamålet. Därom
var alla praktiskt taget helt ense.

För att rationaliseringsprogrammet
skulle kunna genomföras som man hade
tänkt, talades det om ett behov av 20 å
25 miljoner kronor om året till jordbrukets
inre och yttre rationalisering vardera,
och då räknade man inte med de
lånebelopp som också skulle ställas till
förfogande.

Det var själva utgångsläget. Men sedan
har det sannerligen försports många
tecken på att programmet inte löpte
efter önskan. Under hela 1950-talet stod
pengar till förfogande varje år utan
några restriktioner när det gällde den
yttre rationaliseringen, men ändå stannade
medelsåtgången under en miljon
kronor per år. Sedan fick vi 1959 klarare
bestämt att rationaliseringsmålet
var större jordbruk, och då ökade medelsåtgången.
I år anser sig jordbruksministern
kunna föreslå 4 miljoner
kronor för nästa år, och då är vi ju
ändå på rätt väg.

Men det är förvånansvärt — och det
har vi framhållit upprepade gånger från
vårt håll — att under hela 1950-talet då
man talade om en medelsåtgång på 20
å 25 miljoner, satt man med händerna i
kors och nöjde sig med att medelsför -

brukningen stannade under en miljon.
Resultatet kan också avläsas rent statistiskt.
Vi bär nämligen statistik på att
medeltalet för alla gårdar över två hektar
år 1937 var 11,7 hektar, år 1951 var
det 13 hektar och 1960 hade det stigit
till 14 hektar. Det betyder alltså bara
ett hektars ökning av medelarealen under
ett decennium, och det är ungefär
lika mycket som innan rationaliseringsåtgärderna
satte in.

Nu har vi i en motion som behandlats
av tredje lagutskottet, och som jag här
inte skall ingå på, diskuterat några av
orsakerna till detta. Jag kan också medge
att det inom vissa jordbrukargrupper
bär funnits ett latent motstånd mot
rationaliseringen. Det har nog också inverkat.
Men jag vill peka på den olycka
som hände 1947. När vi då bestämde
vilka ändamål rationaliseringsmedlen
skulle användas för, stannade vi för
att skapa basjordbruk, d. v. s. gårdar
på mellan 10 och 20 hektar. Jag vet inte
hur många gånger vi från vårt håll
under 1950-talet framhöll att 20 tunnland
inte är något lockande, sett från
traktorsitsen, och resultatet blev ju också
att vi inte fick någon ökning av
basjordbrukens storlek, ökningen kom
i stället på dem som låg litet över den
gruppen, nämligen jordbruk mellan 20
och 30 hektar.

Vidare var det en olycka att vi i jordförvärvslagen
bestämde, att den som
ägde jordbruk av basjordbrukstorlek var
avstängd från att köpa till mera jord.
Jordförvärvslagen hindrade sammanläggning
av sådana brukningsdelar som
var lämpade för sitt ändamål — vilket
de ju måste vara, när staten ställde medel
till förfogande för deras skapande
och bevarande. Jag vill här understryka
att detta har legat jordbruksrationaliseringen
i fatet.

År 1959 fick vi en vettigare utformning
av vad som skulle anses som ändamålsenligt
jordbruk — men visst träffar
man ännu då och då på lantbruksnämnder,
som inte har reagerat i detta fall

Fredagen den 29 mars 1963

Nr 13

Bidrag till hushållningssällskapen: Avlöningar

utan som alltjämt vägrar människor att
köpa till mark som skulle göra jordbruken
bestående för framtiden.

Sedan kommer vi till frågan om strukturrationaliseringen.
Den är ju egentligen
bara själva grunden för en effektivisering
av jordbruket. Jag har här
ett uttalande som alldeles nyligen gjorts
i en skrift, där det redovisas hur det
står till med effektiviteten inom praktiskt
taget alla europeiska jordbruk och
vad som behöver göras för att förbättra
effektiviteten. Där tycks man i land
efter land ha kommit fram till att en
ökad insats av mark genom sammanläggningar
av olika lantbruksföretag, åtföljda
av erforderliga justeringar av övriga
resurser, synes vara den väg som
i dagens läge säkrast och mer allmänt
leder till en mer ekonomisk lantbruksproduktion.
Sammanläggningen placeras
alltså i botten. Men det framhålles
också att en sammanslagning av två eller
flera lantbruksföretag i regel inte
torde vara driftsekonomiskt motiverad,
om den inte medför en minskning av
arbets- och inventarieinsatserna.

Vi måste alltså ha en ekonomisk planläggning
av investeringsverksamheten
vid de strukturrationaliserade jordbruken.
Det är därför, herr talman, som vi
tyckt att det gått litet för sakta med
utbyggnaden av den ekonomiska rådgivningen.
Riksdagen uttalade 1947, att i
det långa loppet är den driftsekonomiska
rationaliseringen den betydelsefullaste,
men över "femton år senare har
vi inte ekonomiska rådgivare vid mer
än fjorton hushållningssällskap, om vi
nu godkänner vad Kungl. Maj:t föreslå,
git i den proposition som behandlas i
föreliggande utlåtande. Och dessa fjorton
är i fråga om statsstöd o. d. inte
jämställda med husdjurskonsulenter,
trädgårdskonsulenter och jordbrukskonsulenter
fastän de — enligt min mening
— spelar en minst lika betydelsefull
roll.

Herr talman! Detta är motiveringen
för den motion som vi väckt och för

den reservation som avgivits. Där föreslås
att vi skulle hos Kungl. Maj:t begära
att i tjänsteförteckningen för hushållningssällskapen
införes befattningar
som ekonomikonsulenter till sådant antal
att varje hushållningssällskap kan
få sin ekonomikonsulent. Därvid är att
märka att instruktionen är av den art
att hushållningssällskapens ekonomikonsulenter
också skall hjälpa till med
lantbruksnämndernas rådgivning.

Vi bär varit fullt på det klara med
att det inte finns så många konsulenter
färdigutbildade som behövs, utan i
den mån de blir färdiga och kan kompetensförklaras
bör de få rycka in. Det
måste, som vi framhållit, vara av stor
betydelse för inriktningen av intresset
hos de studerande vid lantbrukshögskolan
att veta någonting om vad den ekonomiska
rådgivningen kan beräknas
kräva i mänsklig arbetskraft.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Låt mig först med stor
tillfredsställelse inregistrera den låt mig
säga 25-procentiga syndabekännelse
som herr Haeggblom avgav angående
hans medverkan i fjolårets beslut att
utsträcka arealtillägget till att omfatta
även nytillträdande brukare. Jag har
exempel på, herr Hseggblom, hur systemet
utnyttjats.

En nytillträdande har varit tillräckligt
nära släkt med säljaren för att
utan lantbruksorganisationens inflytande
kunna förvärva en fastighet utan
några som helst avsikter att bruka den.
För att komma i åtnjutande av arealtillägget
har han inte direkt utarrenderat
fastigheten utan uppdragit åt en
granne, som haft tillräckligt liten brukningsdel
för att komma i åtnjutande av
arealtillägget, att sköta gården. När det
blivit dags för skörd har han så även
uppdragit åt samma person att bärga
grödan, och han har naturligtvis fått
betalt för grödan — med hur mycket

Nr 13

Fredagen den 29 mars 1963

Bidrag till hushållningssällskapen: Avlöningar

angår val egentligen ingen! På detta
sätt har vederbörande kunnat komma
i åtnjutande av 2 x 500 kronor, alltså
1 000 kronor, som de inte skulle ha fått
om fastigheten i stället arrenderats eller
köpts. Det är alltså resultatet av fjolårets
olycksaliga beslut.

Vidare anmärker herr Hseggblom på
att ökningen i areal per brukningsdel
har gått sakta. .Tåg är inte främmande
för att erkänna riktigheten i en sådan
anmärkning. Men vi skall samtidigt föra
in i bilden den åkerareal som överförts
till skog under dessa år.

.Tåg har eu ingalunda blygsam kolartro
på den koncentrerade rationaliseringsverksamhet
som under några år
bedrivits i Norrland och som ingalunda
givit några avskräckande exempel —-jordbruksutskottet skall ju för övrigt
i sommar upp till Norrland för att se
på verkan av några av rationaliseringsåtgärderna.
Jag är liksom herr Hseggblom
glad åt att jordbruksministern under
de gångna veckornas jordbruksförhandlingar
ställt i utsikt att den koncentrerade
rationaliseringsverksamheten
skulle kunna få utsträckas till flera
områden i vårt land.

Herr Hseggblom och hans medreservanter
yrkar nu på en utökning av antalet
ekonomikonsulenter med precis
samma motivering som den med vilken
vi inom utskottsmajoriteten förklarat
oss nöjda med att det blir fyra nya
tjänster. Vi har ansett det. olämpligt
att vidta alltför omfattande utökningar
av ifrågavarande personalstat, innan
resultatet av 19G0 års jordbruksutredning
föreligger. Även här kommer in
i bilden att man har brist på kvalificerat
folk. Hur det än är blir det, som
jag också sagt tidigare, en grannlaga avvägningsfråga,
om man tar folk från
ett område och överför till ett annat.

När man resonerar om detta problem,
måste man inregistrera vilken rik fond
av livserfarenhet som ligger i berättelsen
om gubben och gumman vilka tyckte
att skinnfällen var för kort och tog

en bit nertill som de skarvade med upptill.
De trodde att de skulle klara problemet
på det sättet. Så är det även
med innehavarna av dessa kvalificerade
tjänster: tar man på ett håll, så blir det
en brist på ett annat.

Vi har funnit att departementet har
gjort en rimlig avvägning på denna
punkt. Därför ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann lierr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hseggblom begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i
punkten 11 :o) mom. II) i utskottets
utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Ringaby m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hseggblom begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 141 ja och 43 nej,
varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Fredagen den 29 mars 1963

Nr 13

Bidrag- till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. in.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 12—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16

Bidrag'' till produktionsbefrämjande åtgärder
i Norrland m. m.

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr ÖSTLUND (h):

Herr talman! Jag har under denna
punkt avgivit en blank reservation, och
jag har begärt ordet för att få redovisa
min ståndpunkt.

Jag vill då först säga att jag kan godta
det av Kungl. Maj :t anvisade anslagsbeloppet.
Jag vill dock göra den reservationen,
att det bör användas på ett
mera förnuftigt sätt än vad som hittills
skett, så att det kan komma till verkligt
gagn för det. norrländska jordbruket i
fortsättningen. Enligt min mening finns
det rätt mycket övrigt att önska i fråga
om det sätt på vilket anslaget hittills
använts.

Jag tror inte heller jag tar fel om
jag söker göra gällande att en alltför
stor del av anslaget gått till dyrbara
planerings- och administrationskostnader,
vilka inte lett till önskat resultat.
När systemet med den s. k. koncentrerade
rationaliseringsverksamheten infördes
för några år sedan var många
ytterst betänksamma mot den då föreslagna
metoden att koncentrera rationaliseringsverksamheten
till vissa områden,
t. ex. till särskilt utvalda större
byar. Vi fick inom utskottet uppvaktningar
från myndigheter i Norrbotten
och Västernorrland, vilka uttalade betänkligheter
mot denna metod att koncentrera
rationaliseringsverksamheten.

Erfarenheten har också visat att de
som uttalade dessa betänkligheter har
fått rätt och att denna metod — åtminstone
såvitt man nu kan bedöma
— inte torde kunna tillämpas i fortsätt -

ningen. Som framgår av propositionen
har man därför i stort sett övergivit
denna metod och i stället gått in för att
godkänna mindre enheter — enstaka
gårdar —- som rationaliseringsobjekt.

Det är emellertid enligt min mening
angeläget att bidragsmöjligheterna står
öppna för så många jordbrukare som
möjligt, vilka är intresserade av att rationalisera
sina jordbruk. Den våldsamma
favorisering av vissa jordbruk
som förekommit kan därför inte vara
riktig. Enligt min mening bör män vid
prövning av rationaliseringsobjekt och
fördelning av bidragsmedel se till, att
ej enstaka gårdar tilldelas orimligt stora
bidrag. Att som t. ex. på vissa håll
föreslagits av en del rationaliseringsorgan
tilldela en och samma gård i storleksordningen
25—30 hektar kontantbidrag
utan återbetalningsskyldighet på
upp till 90 000—100 000 kronor anser
jag inte vara välbetänkt.

Nu vet jag inte om Kungl. Maj:t har
godkänt den av rationaliseringsorganen
föreslagna bidragstilldelningen. .lag vill
dock säga, att jag inte tycker att det är
välbetänkt med så stora anslag till en
och samma gård. Det blir då ett ytterst
begränsat antal jordbrukare som kan
komma i åtnjutande av sådana bidrag.

Ett sådant förfarande måste också
verka mycket nedslående på övriga
jordbrukare och förta deras intresse
att genom egna initiativ förbättra och
rationalisera sina jordbruk. Jag anser
därför att man bör vara mera återhållsam
när det gäller att till vissa objekt
»skyffla ut» orimligt stora bidrag. Man
kan då skapa bättre möjligheter för ett
flertal jordbrukare att komma i åtnjutande
av det stöd som staten lämnar
för rationalisering av jordbruket.

Herr talman! Jag har velat säga detta,
och jag har intet annat yrkande än bifall
till utskottets hemställan.

Herr HiEGGBLOM (h):

Herr talman! Det gäller här samma
rationaliseringsfråga som jag yttrade

Nr 13

Fredagen den 29 mars 1963

Befrämjande av husdjursaveln m. m.

mig om nyss, och jag har till utskottsutlåtandet
fogat en reservation, som syftar
till en prutning på 1 miljon på detta
anslag.

Skälen angav jag redan i fjol; det
skall vara en demonstration mot att
man vid denna koncentrerade rationalisering
hade frångått den princip vi
fastställde 1959, att rationaliseringsobjekt
som stöddes med statsmedel skulle
vara ekonomiskt bäriga även utan anslag.
Vidare anförde jag i fjol, att jag
visste om att det i södra Sverige fanns
minst lika behövande bygder som i
norr. Därför ville jag på detta sätt demonstrera.

Sedan min reservation avlämnats efter
frågans behandling i utskottet har
emellertid överenskommelse träffats
mellan regeringen och jordbrukets organisationer,
och jag var i går med om
det enhälliga godkännandet därav.
Jordbrukets organisationer har alltså
åtagit sig att främja rationaliseringsverksamheten,
och i den situationen
omprövar jag min ställning och ställer
intet yrkande om bifall till reservationen.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 11

Befrämjande av husdjursaveln m. m.

Kungl. Maj:t hade under punkten 20
(s. 46—51) gjort framställning om en
medelsanvisning å 2 415 000 kr. Statsbidrag
för anordnande av ridhusanläggningar
föreslogs höjt med 100 000 kr.
till 600 000 kr., att bestridas ur den
från lånefonden för hästavelns befrämjande
härrörande reservationen under
anslaget. Vidare föreslogs oförändrad
ram av 1 100 000 kr. till statlig kreditgaranti
för lån avsedda för inköp av
avelshästar och ridhästar.

I detta sammanhang liade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) 1:176 av herr Eskilsson m. fl.
och II: 216 av herr von Seth in. fl., i
vilka likalydande motioner hemställts,
att riksdagen i ^skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte, i överensstämmelse med
1962 års riksdagsbeslut i avvaktan på
den nu igångsatta utredningen, anhålla
att åtgärder omedelbart vidtoges i
syfte att möjliggöra utbetalande av
avelspremier med anlitande av totalisatormedlen
inom samtliga grenar av
liästaveln i den utsträckning som hästavelsorganisationerna
föreslagit och
lantbruksstyrelsen tillstyrkt,

2) I: 183 av herr Gunnar Pettersson,
likalydande med II: 215 av herrar Nilsson
i Lönsboda och Antby, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
den under anslaget till befrämjande av
husdjursaveln m. m. angivna posten,
Bidrag till avelsföreningar och liknande
organisationer, uppräknades med
48 800 kr.,

3) I: 382 av herr Eric Carlsson och
II: 459 av herr Fälldin m. fl., i vilka
likalydande motioner yrkats, att riksdagen
måtte besluta att till främjande
av husdjursaveln m. m. för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 2 435 000 kr., innebärande en
uppräkning med 20 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. a) medge, att under budgetåret
1963/64 finge beviljas statlig kreditgaranti
för lån avseende vissa i utlåtandet
berörda åtgärder till hästavelns
främjande intill ett belopp av 1 100 000
kr.;

b) medge, att av under anslagsposten
Stöd åt liästaveln befintlig reservation
ett belopp av 600 000 kr. under
budgetåret 1963/64 finge tas i anspråk
till statsbidrag för att anordna ridhusanläggningar; II.

med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
I: 183 och II: 215 samt I: 382 och
II: 459 till Befrämjande av husdjursaveln
in. in. för budgetåret 1963/64 an -

Fredagen den 29 mars 1963

Nr 13

visa ett reservationsanslag av 2 415 000
kr.;

III. i anledning av motionerna I: 176
och II: 216 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Nils Hansson, Hermansson, Gunnar
Pettersson, Ringaby, Isacson, Antby,
Hceggblom, Elmwall, Rimås och Stiernstedt,
vilka ansett att utskottet under
II. bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I: 183
och II: 215 samt I: 382 och II: 459, till
Befrämjande av husdjursaveln m. in.
för budgetåret 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 2 484 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ANTBY (fp):

Herr talman! I anslutning till denna
punkt har utskottet haft att behandla
ett par motionsyrkanden beträffande
förbättrade bidrag till Svenska fåravelsföreningen
och Sveriges fjäderfäavelsförening.
Det rör sig om en sammanlagd
anslagshöjning av inemot 69 000
kronor, och yrkandena stöder sig på
lantbruksstyrelsens petita. I båda fallen
gäller det stöd åt de båda riksorganens
rådgivnings- och upplysningsverksamhet.

Nu är det ju så att rådgivnings- och
upplysningsverksamheten på jordbrukets
område till väsentlig del utövas av
hushållningssällskapens personal. Det
gäller t. ex. odlingsteknik, husdjursskötsel,
maskinanvändning m. m. Det har
ju sagts och sägs i huvudtiteln också
i år, att hushållningssällskapen även har
möjligheter att anställa konsulenter,
t. ex. när det gäller fjäderfäskötsel. Som
lantbruksstyrelsen framhållit har emellertid
de flesta sällskap inte råd och
möjlighet att hålla sig med specialister
på detta område. Inte heller är man
övertygad om att den till lantbrukshögskolan
anknutna kursverksamheten i tillräcklig
grad kan nå ut till företagarna.

Befrämjande av husdjursaveln m. m.

Inte minst angelägenheten av att rationaliseringssträvandena
främjas borde
utgöra ett starkt skäl för riksdagen att
på det sätt som föreslagits i motionerna
stödja upplysningsverksamheten när
det gäller smådjursaveln.

Vid utskottets utlåtande har fogats
en reservation, undertecknad av jämnt
hälften av utskottets ledamöter, som
stöder de båda motioner jag talat om.
Jag yrkar bifall till den reservationen
och rekommenderar kammarens ledamöter
att stödja den.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Eftersom jag är en av
motionärerna i denna fråga, skall jag
be att få säga några ord.

Fårskötseln hade under ett flertal
år inte någon särskilt stor utbredning
i vårt land, och den kom mer eller
mindre i vanrykte. Under senare år
har dock fårskötseln visat en klar uppgång.

Man saknar sålunda tradition på detta
område, och de som börjar med fårskötsel
saknar ofta erforderliga kunskaper.
Detta har ställt ökade anspråk på
hushållningssällskapens rådgivning.
Men sällskapens möjligheter att förmedla
rådgivning har varit små, eftersom
intensiteten i forskningen och utbildningen
av rådgivare minskade i samma
takt som intresset bland jordbrukarna
för fårskötseln sjönk.

Gotland bär ju intagit en särställning
— där har fårskötseln länge utgjort ett
betydande inslag i jordbruket — men
även i en del andra län har nu intresset
för fårskötsel ökat mycket starkt. Risken
är bara att lantbrukare i dessa bygder
som börjar med fårskötsel kan komma
in på vägar som inte alltid leder till
det bästa resultatet.

Detta problem har lantbruksstyrelsen
uppmärksammat och har ett flertal år
i sina petita hemställt att anslaget under
rubriken »Befrämjande av husdjursaveln
m. m.» borde höjas, så att det
skulle bli möjligt att lämna högre an -

Nr 13

Fredagen den 29 mars 1963

Befrämjande av husdjursaveln m. m.

slag till Svenska fåravelsföreningen, som
parallellt med hushållningssällskapen
bedriver verksamhet på detta område.
En sådan höjning skulle också stå i god
överensstämmelse med innebörden i det
principbeslut som riksdagen fattade
1958, att man skulle ställa medel till
avelsföreningarnas förfogande för verksamhet
när den statliga insatsen visade
sig vara otillräcklig.

Lantbruksstyrelsen, som har ansvaret
för denna näring, bär år efter år funnit
det angeläget att äska en ökning av detta
anslag. Styrelsen bär återkommit därtill
så många gånger, att man nästan är litet
förvånad över att den inte tagit varning
av departementets och riksdagens
besked på petitaframställningen. Jag bär
fattat det så, att man på grund av det
ansvar man känner — trots inställningen
hos regering och riksdag — ansett
sig föranlåten att återkomma med detta
yrkande i sina petita. Det tycker jag på
ett utomordentligt sätt understryker det
behov som vi har pekat på i våra motioner,
vilka bär fullföljts i reservationen
på denna punkt.

Låt mig dessutom hänvisa till vad en
av våra experter beträffande svenskt
jordbruk, chefen för jordbrukets utredningsinstitut
Sven Holmström, sade i ett
föredrag under lantbruksveckan. De
synpunkter han ger uttryck åt är väl
inte så mycket fotade på känslovärderingar
utan fastmer på ett studium av
den faktiska situationen. Han säger:

»Mycket tyder på att en utvidgad fårskötsel
är starkt motiverad i vårt jordbruk.
Detta kan ske som ett led i minskningen
av totalproduktionen. En ökad
fårskötsel passar väl in i rationalieringsbilden,
eftersom fårskötseln kan bedrivas
med liten arbetsinsats och dessutom
inte binder arbetskraften på samma sätt
som exempelvis mjölkproduktionen.
Därför passar fårskötseln val in som en
bisysselsättning till arbete i andra näringar
vid s. k, deltidsjordbruk.

Fårskötseln kan bli ett effektivt hjälpmedel
i landskapsvården. Fårskötsel är

och kan bli ett värdefullt alternativ till
skogsplantering ■— och detta i synnerhet
under eu tid, då skogsplantering ur
ekonomisk synpunkt inte förefaller att
vara någon särdeles konkurrenskraftig
investering. Planteringsobjekt finns i sådan
omfattning att landet inte ur den
synpunkten behöver säga nej till eu
ökad fårhållning -— om denna ur övriga
synpunkter är värd att rekommendera
och uppmuntra.»

I ett annat avsnitt av sitt föredrag
konstaterar dr Holmström att en ökad
produktion av får- och lammkött inte
behöver leda till något skärpt konkurrensförhållande
till nötkött och fläsk.

Herr talman! Med hänvisning till att
lantbruksstyrelsen år efter år återkommer
med detta äskande och med hänvisning
till detta uttalande av eu man som
verkligen följer problemen inom det
svenska jordbruket ber jag att få yrka
bifall till reservation nr 5 av herr Nils
Hansson m. fl.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Herr Fälldin har påpekat
att den fråga som nu behandlats har
förekommit i lantbruksstyrelsens petita
under ett flertal år. Det är riktigt, men
den bär också förekommit på riksdagens
föredragningslista lika länge, och
riksdagen har inte velat gå med på lantbruksstyrelsens
förslag; det kan ju inte
vara möjligt att riksdagen går med på
allt som lantbruksstyrelsen kan tänkas
föreslå.

Varför har då riksdagen varit emot en
höjning av anslaget till fjäderfäavelsföreningen
och fåravelsföreningen?
Statsmakterna bär i åtskilliga år intagit
den principiella ståndpunkten att
statens bidrag till konsulentverksamhet
skall gå över hushållningssällskapen och
icke över enskilda föreningar. Om staten
ger anslag utan att ha någon möjlighet
till insyn i vad som sker, t. ex.
beträffande befattningarnas tillsättande
och villkoren för dessa befattningar,
kan det få konsekvenser i framtiden.

Fredagen den 29 mars 1963

Nr 13

Om staten ger bidrag anser man nämligen
ofta att staten därmed iklätt sig ett
moraliskt ansvar för de befattningshavare
som avlönas med dessa medel.

Enligt mitt sätt att se är detta ett
starkt skäl för eftertänksamhet på denna
punkt.

De ledamöter i jordbruksutskottet som
svarar för utskottets förslag på denna
punkt är inte på något sätt motståndare
till fjäderfäskötsel eller till en utvidgning
av fåraveln. Vi inser mycket väl
att en del av rationaliseringsarbetet
inom jordbruket bör ta sikte på specialisering
av driften, och jag ger herr
Fälldin och doktor Holmström rätt i alt
det inom vissa delar av landet kan vara
lämpligt med en utvidgning av fårskötseln.

Herr Fälldin säger att de som börjar
med fårskötsel inte bär tillräckliga kunskaper
utan behöver rådgivning. Det är
riktigt, och sådan rådgivning skall de
också ha. Hushållningssällskapen är
skyldiga att ge den. Det är därför hushållningssällskapen
får dessa många
miljoner som riksdagen varje år beviljar.

Man säger att alla hushållningssällskap
inte har nödvändig sakkunskap för denna
uppgift och inte heller tillräckliga
möjligheter till rådgivning. Jag frågar
då: Hur mycket skulle möjligheterna till
rådgivning ökas genom ett anslag till
de här apostroferade föreningarna, vilkas
rådgivningsverksamhet skulle avse
hela landet? Var och en förstår säkert
att det ger ett mycket obetydligt bidrag
till rådgivningsverksamheten.

I stället för bidrag till dessa föreningar
har man nu ett system med specialrådgivare
som står till hushållningssällskapens
förfogande och som ger sällskapens
konsulenter det tillskott av kunskaper
som fordras på speciella områden.
Hushållningssällskapen kan begära
hjälp från dessa specialrådgivare, .lag
fäster uppmärksamheten på att det i
Kungl. Maj ds proposition och i utskottets
utlåtande på en annan punkt har

Befrämjande av husdjursaveln m. m.

föreslagits att det skall beviljas medel
till ytterligare två specialrådgivare på
husdjursområdet. Det innebär en väsentligt
bättre förstärkning än vad en
ökning av anslagen till dessa föreningar
skulle möjliggöra.

Det finns därför inte någon anledning
att gå ifrån den gamla principen att staten
inte bör lämna anslag till en utökning
av konsulentverksamheten inom enskilda
föreningar med de konsekvenser
det kan medföra. Staten har sörjt för
att det till hushållningssällskapens förfogande
ställs sakkunskap som kan ge
ledning framför allt vid omläggningar
och specialisering. Vi skall inte glömma
att dessa specialrådgivare dessutom
står i nära kontakt med specialrådgivare
på lantbruksekonomiens område. Detta
måste väl ändå vara en betydligt effektivare
väg än den reservanterna föreslår.

Jag tillåter mig därför, herr talman,
att yrka bifall till utskottets hemställan,

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Herr Sköld säger att det
inte är nog med att lantbruksstyrelsen
i sina petita har haft yrkanden om anslag
för detta ändamål; det har lika
längs gjorts framställningar motionsvis
här i riksdagen i samma ämne. Visserligen
är jag personligen rätt intresserad
av frågorna kring fåraveln, men
något annat samband mellan petita och
motionsyrkandena än att jag har funnit
anledning att här i riksdagen följa upp
petitayrkandena finns inte.

Herr Sköld instämmer i förslaget om
att de jordbrukare, som börjar med den
produktionsgren vi här diskuterar, skall
få en förbättrad rådgivning. De skall
också få den, menar herr Sköld, via de
två specialrådgivare som är omnämnda
i propositionen och till vilka ledamöterna
bakom utskottsmajoritetens skrivning
har hänvisat. Men dessa befattningshavare
är väl inte några specialrådgivare
för fjäderfä- och fårskötsel?

Nr 13

Fredagen den 29 mars 1963

Befrämjande av husdjursaveln m. m.

De skall, såvitt jag förstår, svara för
hela husdjurssidan.

Mot den bakgrunden ifrågasätter herr
Sköld, om ett mindre tillskott till dessa
föreningar skulle ge något utbyte. Ja,
det skulle mycket väl kunna ge ett gott
utslag, och det torde också vara så som
lantbruksstyrelsen har bedömt saken.
Om vi finge detta tillskott till Svenska
fåravelsföreningen, vore det möjligt att
på den vägen anställa en kraft som uteslutande
specialiserade sig på fåraveln
och dess problem. Han skulle säkerligen
kunna göra utomordentliga tjänster ute
i hushållningssällskapen, så att sällskapens
personal i sin tur vore bättre rustad
att svara på de frågor som den enskilde
jordbrukaren har att ställa i detta
sammanhang.

Jag tycker det är att vara överdrivet
rädd, om man underlåter att ge en avelsförening
ett handtag från statens sida
under hänvisning till framtida tänkbara
konsekvenser, sådana herr Sköld skisserade
dem. I 1958 års principbeslut
säges ändå att i de fall då de statliga
resurserna är otillräckliga, skall avelsföreningarna
kunna beviljas sådana här
bidrag. Lantbruksstyrelsen och hushållningssällskapen
torde också ha möjlighet
att i sista hand bedöma hur pengarna
kommer till användning.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! I likhet med herr Fälldin
tror inte heller jag att herr Skölds
resonemang är hållbart.

Jag var för något år sedan med om att
diskutera dessa frågor i jordbruksutskottet.
Jag påpekade då att vi några
år tidigare bl. a. haft en utredning rörande
öproblemen; det gällde alltså Gotlands,
Ölands och Vens bekymmer. I
fråga om den del av utredningen som
avsåg Öland var nog både jag och ölänningarna
själva litet kritiska. Det var
nämligen ytterst få synpunkter som kom
fram beträffande möjligheterna att hjälpa
Ölands näringsliv. Ett av de få förslag
som öutredningen ställde sig posi -

tiv till — utöver den mycket stora frågan
om en broförbindelse — var förslaget
om att inrätta en instruktörbefattning
vid hushållningssällskapet för att
hjälpa ölänningarna med just fåraveln,
som onekligen kan få och redan börjat
att få betydelse för Ölands näringsliv.

Jag förde vid det tillfället motionsledes
fram tanken om en sådan befattning
och stred också för den i jordbruksutskottet.
Men jag vann inte något
gehör för den synpunkten. När herr
Sköld nu säger att det är den väg man
skall gå, registrerar jag bara detta. Det
är riktigt att gå vägen via hushållningssällskapen.
De bör få den hjälp som
behövs för att klara fåraveln.

Men det är inte heller omöjligt att gå
den andra vägen, herr Sköld. De pengar
som yrkas till dessa föreningars förfogande
utgör, utslagna på alla län, mycket
små belopp, men eftersom föreningarna
får dem för ett visst ändamål,
nämligen för fjäderfä- och fårskötsels
främjande, blir det framför allt de län
och de trakter, som har fjäderfä och
får, som får nytta av pengarna.

Antingen skall man göra det ena eller
det andra. Jag skulle gärna se att hushållningssällskapen
finge den förstärkning
de behöver, men när de inte får
den biträder jag reservationsyrkandet.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Jag har litet svårt att
fatta den replik som herr Fälldin gav
mig av innebörd att han inte har något
annat att utgå ifrån än lantbruksstyrelsens
petita. Herr Fälldin har dock
varit i tillfälle att följa överläggningarna
här i kammaren under de senare
åren, och därvid har han alldeles säkert
mött de synpunkter som jag i dag
har framfört.

Herr Fälldin säger nu att specialrådgivarna
inte har någon kunskap om
fårskötsel. Vad skall då specialrådgivarna
på jordbruksområdet vara till för?
De skall ju medverka till en omläggning
av driften. En omläggning till ökad

Fredagen den 129 mars 1963

Nr 13

mjölkproduktion lär inte komma i fråga,
utan det är väl framför allt på husdjursområdet
som omläggningar avses
bli genomförda till sådana specialiteter
som det här gäller. Dessutom är specialrådgivarna
stationerade vid Ultuna,
och de har nära förbindelser med denna
anstalt, där man har den största
tillgång till erfarenheter på detta område
som finns. De får därigenom också,
som jag förut nämnde, direkt kontakt
med den lantbruksekonomiska sidan av
saken.

Jag kan inte riktigt förstå vad det var
som herr Hamrin inte hade fått gehör
för i jordbruksutskottet. Såvitt jag
minns gällde det frågan om att man
skulle inrätta en befattning som lantbruksinstruktör
på Öland för fårskötseln.
Vi kom alla inom utskottet överens
om att det inte fanns utrymme för en
hel arbetskraft där. De synpunkter som
jag här tillåtit mig att anföra framfördes
också i utskottet den gången.

Herr Fälldin framhåller att lantbruksstyrelsen
har sett saken på samma
sätt som motionärerna. Det kan tänkas
att bakom lantbruksstyrelsens petita
ligger de ständiga påtryckningar, som
man gör från specialföreningarna för
att få större statsbidrag och som ju inte
kan anses vara något mindervärdigt.
Det ligger i sakens natur att man på det
sättet lätt kan komma att ge råd och
lämna förslag, vilka kanske inte tar
hänsyn till alla sidor av saken. Lantbruksstyrelsen
kan inte heller ta hänsyn
till allt som sammanhänger med
frågan. Jag tänker exempelvis på det
moraliska ansvar som kan läggas på
staten för personal som är avlönad med
.statsbidrag.

Herr Fälldin bör inte framställa mina
påpekanden om konsekvenserna såsom
helt betydelselösa. Det gäller alldeles
säkert att so upp och att försöka kanalisera
statsbidragen så att de gör den
största nyttan utan att samtidigt skapa
onödiga konsekvenser.

Befrämjande av husdjursaveln m. m.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Vi är säkert alla glada
över att debatten om jordbruksutskottets
utlåtande kan äga rum mot bakgrunden
av att uppgörelse träffats mellan
regeringen och jordbrukets organisationer.
Det är ur alla synpunkter mycket
värdefullt att det har varit möjligt
att nå en sådan uppgörelse.

Under förhandlingarna och även efteråt
har uttalats, bl. a. av jordbruksministern,
önskemål om att man på
alla håll skall samverka för främjande
av en rationalisering av jordbruket. Detta
har inte såvitt jag har kunnat märka
mött något motstånd från jordbruksorganisationernas
sida; de har en positiv
inställning till detta. Jag hoppas
att enigheten mellan statsmakterna och
organisationerna även på denna punkt
skall få betydelsefulla konsekvenser för
framtiden.

Det är klart att ingen kan undgå att
läsa det föreliggande utlåtandet mot den
bakgrunden att det här gäller att stödja
jordbruket i dess intressen för rationalisering,
effektivisering och klok inriktning
av produktionen. Men detta skall
man börja med nu och man skall inte
säga att vi kan börja med det längre
fram, t. ex. nästa år. Man bör vara litet
mera intresserad än man kanske tidigare
har varit av att främja rationaliseringen.

Ur den synpunkten vågar jag, ehuru
lekman, säga ett par ord om punkt 17.

Kloka och erfarna män anser tydligen
att de anslag som förordas i reservationen
kan göra en hel del praktisk
nytta. Jag lyssnade här uppmärksamt
till herr Sköld. Herr Sköld är ju i allmänhet
en mycket saklig talare, och
jag har heller inte någon anledning att
misstänka hans sakliga avsikter i dagens
debatt. Med kännedom om hans
stora erfarenhet vill man också gärna
höra vad han har på hjärtat.

Men jag tycker inte att herr Sköld
denna gång var helt övertygande. Han
kunde inte ta bort effekten av det ar -

Nr 13

Fredagen den 29 mars 1963

Befrämjande av husdjursaveln m. m.

gumentet att det kan göra nytta om
även specialinriktade organisationer får
möjlighet att bedriva ökad konsulentverksamhet,
för att nu nämna det avsnittet
av reservationen. Jag har svårt
att förstå varför det skulle vara nödvändigt
med den långt drivna centralisering
som herr Sköld fäster så stor
vikt vid. Jag tillmäter det större betydelse
att det här är fråga om att genom
ett rätt obetydligt anslag i någon
mån kunna befrämja den produktionsutveckling
och rationalisering som jordbrukarna
själva på goda grunder tror
på.

Under mina resor i utlandet har jag
trott mig kunna konstatera — särskilt
i Förenta staterna — att produktionen
av fjäderfä på flera håll spelar en relativt
sett väsentligt större roll än den
gör i Sverige. Jag skulle inte alls bli
förvånad, om det visade sig att marknaden
på detta område kommer att
vara starkt växande även i Sverige. När
man från jordbrukets sida önskar att
få möjlighet till ökad rådgivningsverksamhet
inom detta allt viktigare produktionsområde,
tycker jag därför att
det finns goda skäl för denna önskan.

Herr talman! Det gäller här några
tiotusental kronor. Om man, mot bakgrunden
av en uppgörelse på hundratals
miljoner och mot bakgrunden av
mycket vackert och säkerligen ärligt
tal, bl. a. från jordbruksministerns sida,
ser detta som ett litet inslag av statsmakternas
positiva inställning till rationaliseringen,
kan slutsatsen inte bli
någon annan än bifall till reservationen.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Beträffande lantbruksstyrelsens
ställningstaganden har jag en
annan uppfattning än herr Sköld. Jag
tror att möjligheten att med s. k. påtryckning
få vederbörande att gå några
speciella intressen till mötes är utesluten.
Lantbruksstyrelsen gör säkerligen
också en totalbedömning ur näringens

synpunkt, innan man ställer sina förslag
via petita.

Herr Sköld redovisade hur de specialrådgivare,
som lian och jordbruksministern
hänvisar till, skulle komma att
arbeta. Jag fick då bekräftelse på vad
jag hela tiden anat. Herr Sköld säger
att specialrådgivarna, med hjälp av sina
kontakter och med de kunskaper de bär,
skall i samråd med de centrala utbildnings-
och forskningsanstalterna medverka
till en omläggning av driften och
att denna omläggning inte kommer att
gå i riktning mot ökad mjölkproduktion
utan tvärtom.

Herr talman! Det är säkert alldeles
riktigt och även nyttigt att dessa specialrådgivare
ägnar sig åt nämnda
spörsmål, men sedan stannar vid detta.
Vem skall enligt herr Skölds recept besvara
de enskildas frågor sedan den
nya produktionsinriktningen genomförts?
Det är på den punkten vi menar,
att ifrågavarande anslag skulle
kunna få avgörande betydelse. Ty den
nya produktionsformens omfattning motiverar
väl ändå inte en särskild anställd
i varje län, som skulle kunna ägna
sig åt dessa frågor.

Att här finns ett utbildningsbehov för
den enskilde jordbrukaren och ett klart
behov av rådgivning, är ställt utom
allt tvivel. Vi behöver bara göra en
jämförelse med kraven på utbildning
och fortbildning inom övriga sektorer
av näringslivet.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Om det gäller att såsom
herr Fälldin uttryckte det, »följa upp»
de enskilda jordbrukarnas problem inser
väl herr Fälldin ändå att om inte
hushållningssällskapen är i stånd att
förmedla svaren på jordbrukarnas frågor,
skulle fåravelsföreningen drunkna
i upplysningsarbetet. Man skulle helt
enkelt icke hinna med det. Det måste
bli en fördelning av arbetsuppgifterna
mellan hushållningssällskapen och spe -

Fredagen dén 29 mars 1963

Nr 13

cialrådgivarna enligt mitt sätt att se.
Enligt herr Fälldins recept skulle det
bli en fördelning mellan sällskapen och
fåravelsföreningen. Men var finns de
största resurserna? Helt säkert hos specialrådgivarna.

Jag tror inte att jag längre behöver
syssla med herr Fälldins inlägg.

Jag blev givetvis överraskad och
kanske en smula road när herr Ohlin
här uppträdde såsom fåravelsföreningens
talesman. Än mer förvånad blev jag
emellertid när jag lyssnade till hans anförande.
För det första ville herr Ohlin
koppla samman denna fråga med jordbruksuppgörelsen.
Jag undrar om de har
något samband med varandra, jag har
svårt att tro det. För det andra uppträdde
herr Ohlin såsom en professor
som bedömer en disputation mellan
kloka och erfarna män. Jag tillmättes
förstås en viss erfarenhet, men de andra
deltagarna i disputationen var naturligtvis
enligt herr Ohlins mening mer
erfarna och mer kloka än jag — och
en professors omdöme kan ju inte bli
föremål för genmäle under disputationen.

Det är väl aldrig så, att det bakom
herr Ohlins oväntade framträdande i
eu jordbruksfråga ligger en önskan att
vara med och manifestera ett av de
sällsynta exemplen på borgerlig samling? Herr

OHLIN (fp):

Herr talman! Herr Skölds klokhet
och erfarenhet har jag aldrig bestritt
och inte heller betvivlat, ens när jag
varit invecklad i finanspolitiska diskussioner
med honom. Jag skulle ännu
mindre våga göra det när det gäller
jordbrukspolitiken.

Vad jag sade var att kloka och erfarna
män som sysslar med jordbruksfrågor
anser, att anslaget skulle kunna
göra nytta, och att jag när jag lyssnade
till herr Skölds argument fann att de
var av annan art — han ville ha en
viss organisation på det statliga stödet

Befrämjande av husdjursaveln m. m.

åt rationaliseringen —- och att hans argumentering,
ehuru även han är klok
och erfaren, inte övertygade mig. Konstigare
var det inte.

Herr Sköld behöver inte spekulera
så mycket över orsaken till mitt framträdande
här — jag förmodar att den
är ganska uppenbar. Men jag skall gärna
uttrycka det så att jag mer och mer
kommit till den uppfattningen att de
svenska statsmakterna bör satsa väsentligt
mycket mer än hittills på att stödja
jordbruket i dess strävan efter rationalisering,
både storleksrationalisering
och annan rationalisering, och att detta
bör bli ett allt viktigare inslag i vår
jordbrukspolitik. Jag har med stor tillfredsställelse
noterat flera yttranden
av jordbruksminister Holmqvist och
från jordbruksorganisationernas sida
som uppbäres av samma anda.

Jag vill därför gärna, låt vara spelande
en mycket blygsam roll, delta i
strävandena ätt åstadkomma inte bara
eu samling av oppositionspartierna,
utan en samling mellan alla i riksdagen
företrädda partier kring en sådan, låt
mig säga tyngdpunktsförskjutning i den
svenska jordbrukspolitiken.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag skall inte lägga mig
i den här dispyten mellan lärda män
utan endast ge eu liten upplysning.

Herr Ohlin erinrade om den uppgörelse
som träffats mellan regeringen
och jordbrukets representanter och sade
att den var ett uttryck för en positiv
inställning till rationaliseringen. Vi
kommer om några dagar att presentera
resultatet av uppgörelsen i form av en
särskild proposition, och det kanske
därigenom så småningom blir anledning
att ta upp den här förda diskussionen
i det sammanhang, där jag tycker att
den hör hemma. Vad det gäller är
något större och mer väsentligt än frågan
om anslaget till en förening som
i detta fall. Det gäller att över huvud

Nr 13

Fredagen den 29 mars 1963

Staten hingstdepå och stuteri: Avlöningar

taget ge våra rationaliseringsorgan en
mer bestämd inriktning på de väsentliga
uppgifterna. Att det då också kommer
att finnas anledning till ökat stöd
till rådgivnings- och upplysningsverksamheten
är uppenbart. I uppgörelsen
förutsättes nämligen att det skall lämnas
en halv miljon kronor i påspädning
under nästa budgetår enbart för rådgivnings-
och upplysningsverksamhet
och en halv miljon kronor för personalförstärkningar
för yttre och inre rationaliseringsåtgärder
och de övriga insatser
som vi eftersträvar.

Jag har velat framföra detta för att
markera att det finns ett perspektiv
på rationaliseringsfrågorna som är något
vidare än som framgått av denna
debatt.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. Il

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Antby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
17:o) mom. II) i utskottets utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
5) av herr Nils Hansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 99 ja och 102 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
5) av herr Nils Hansson m. fl.

Mom. III

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 18

Statens hingstdepå och stuteri: Avlöningar Sedan

punkten föredragits anförde

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! På denna punkt bär jag
avgivit en blank reservation och jag vill
med några ord motivera den.

Jordbruksministern har föreslagit en
höjning av språngavgiften för halvblodsliingstarna
vid Flyinge från 75 till 200
kronor. Jag anser detta vara riktigt och
överensstämmande med kostnadsläget.
Motionärerna, vilkas framställning utskottet
tillstyrker, motiverar sitt yrkande
om bibehållen avgift med remonteringsbehovet.
Detta behov är numera
inte stort — endast 92 hästar per år
och försvarsministern har satt medelpriset
till 4 700 kronor per remont. För
åtta år sedan var priset knappt hälften.
Jag anser inte att den föreslagna
höjningen har större betydelse för stoägaren.

Denna fråga är inte av den storleksordningen
att jag ämnar ställa något
yrkande, men jag vill framhålla, att jag
tycker det är felaktigt att hindra en
riktig åtgärd.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Fredagen den 29 mars 1963

Nr 13

Punkterna 19—25

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 26

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

Kungl. Maj:t hade under punkten 30
(s. 68—70) föreslagit en medelsanvisning
av 100 milj. kr. eller 5 milj. kr.
mindre än för innevarande budgetår.

Utskottet hade i samband härmed behandlat
två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade motioner, nämligen
I: 554 av herr Adolfsson och herr Lager,
likalydande med 11:557 av herr Holmberg
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att leveranstillägg för
mjölk skulle utgå med sex öre per kilogram
för leveranser mellan 1 000 och
9 000 kilogram per år, att maximibeloppet,
480 kronor, skulle utgå oförändrat
upp till eu leveranskvantitet av 20 000
kilogram samt att för leveranser överstigande
denna kvantitet en avtrappning
skedde med 4 öre per kilogram,
samt att det av Kungl. Maj :t under nionde
huvudtiteln, punkt 30 — Särskilt
stöd åt det mindre jordbruket ■— för
budgetåret 1963/64 begärda förslagsanslaget
måtte uppräknas med erforderligt
belopp.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag av motionerna
1:554 och 11:557, till Särskilt stöd åt
det mindre jordbruket för budgetåret
1963/64 anvisa ett förslagsanslag av
100 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Herr Hseggblom och
även andra har i samband med andra
frågor i dag berört vad som kan vara
anledningen till att rationaliseringen av
jordbruket inte skett i det tempo som vi
bär räknat med. När jag nu också kom -

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

mer att syssla med den saken litet grand
vill jag försäkra utskottets talesman att
jag inte tänker göra någon »syndabekännelse»
med anledning av att vi i
fjol medverkade till uppgörelsen om
småbrukarstödet, såsom herr Hseggblom
gjorde. Men man kommer in på frågan
om rationaliseringstakten nästan oavsett
vilken detalj i jordbrukspolitiken man
utgår ifrån. Det bär på sitt sätt demonstrerats
av att herr Ohlin t. o. m. hållit
ett programtal på den punkt som gällde
fåraveln. Jag vill också säga några ord
om rationaliseringsfrågorna i samband
med den motion som här behandlas.

I debatten om jordbrukarnas ekonomiska
villkor bär det vanligen mekaniskt
och onyanserat talats om vad
»jordbruket som helhet» kan vara berättigat
till. Så bär det som bekant också
skett under den strid som resulterat i
uppgörelsen häromdagen. Jag skall inte
orda närmare om problemet i stort, men
jag vill i alla fall såsom ytterligare motivering
för de motionsförslag vi framfört
från kommunistiskt håll anföra några
synpunkter.

Jag hävdar att en generalisering av
den typ jag nämnt inte är användbar
för bedömningen av jordbruksproblemen.
Det finns rika och fattiga bönder,
det finns stora och små brukningsenheter
som arbetar under helt olika förhållanden
och därför verkar statliga åtgärder
av generell typ på olika sätt.

Det är en allmängiltig sanning, som
upprepats flera gånger i dag, att jordbruket
måste rationaliseras för att kunna
ge en hygglig försörjning åt sina
utövare, om man inte får till stånd större
brukningsenheter. Men i den praktiska
tillämpningen får teorierna ofta ett
cyniskt drag. Talet om sammanläggning
och rationalisering förs ofta på sådant
sätt att man får det intrycket att det
bara gäller jordområden och maskiner.
Men det handlar ju också om människor,
hundratusentals människor som
utsätts för en genomgripande förändring
av sina hittillsvarande levnads -

Nr 13

Fredagen den 29 mars 1963

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

förhållanden, och den saken tycks man
i många fall glömma bort.

Det kan sägas att nedläggningen av ett
20-tal jordbruk om dagen inte är något
att beklaga, därför att statistiken så
klart visar att småjordbruket aldrig kan
bli lönande. Det kan också teoretiskt
hävdas att det blir bättre för dem som
lämnar sina småbruk, eftersom de vanligen
kan beredas bättre avlönat arbete
på annat håll. Men detta är inte sant,
åtminstone inte i ett stort antal fall.
Annars skulle det ju inte finns många
tusen arbetslösa just i de områden där
nedläggningen av småbruk förekommer
mest. Alla småbrukare som bortrationaliseras
kan inte få något annat arbete,
främst därför att jordbruksnedläggningen
inte har gått hand i hand med en
industrilokalisering och andra näringspolitiska
ingripanden som skapar nya
arbetstillfällen och som gör att landsbygden
inte blir ekonomiskt och kulturellt
utarmad.

Det är lätt för skrivbordsstrateger och
storbönder att peka på rationalisering,
generella statssubventioner och ökade
livsmedelspriser som en väg ur jordbrukets
dilemma. Men det hela är inte lika
lätt för småbönder som måste hålla sig
kvar på sina omoderna jordbruk för att
de och deras familjer över huvud taget
skall ha något att leva av och som dessutom
har en sådan produktion att de
inte på samma sätt som storbönderna
kan tillgodogöra sig de generella statssubventionerna.
Särskilt småbrukarna
i Norrland drabbas av högre livsmedelspriser
nästan i samma grad som arbetarna
och med dem likställda.

Vi inser lika väl som alla andra att
jordbruket måste rationaliseras. Till detta
hör också sammanläggning till större
enheter. Men till en politik med sådan
målsättning hör dessutom vad jag redan
sagt om åtgärder för att skapa nya arbetstillfällen
och dessutom genomgripande
förändringar av den ekonomiska
politiken i övrigt när det gäller jordbruket.
Det gäller t. ex. räntepolitiken.

Jag har helt nyligen hört berättas om
ett fall som säkert inte är det enda. Det
gäller en jordbrukare i Mellansverige
som följt anvisningarna om rationalisering
av sitt småbruk genom anskaffning
av mera jord och maskiner. Han fick
för ändamålet ett lån genom lantbruksnämndens
försorg på 85 000 kronor, och
med dåvarande ränta gav hela arrangemanget
den jordbrukaren en rationaliseringsvinst
på i runt tal 3 000 kronor
om året. Men så höjdes räntan till mer
än det dubbla, och där rök hela rationaliseringsvinsten.
På tio år bär bankerna
genom räntehöjning bara från den
jordbrukaren lagt beslag på 30 000 kronor.
Detta är inget enstaka exempel på
hur det går med rationaliseringsvinsterna
för småbrukare som måste lita till
banklån för att klara en omläggning till
större och rationellare jordbruk, utan
det torde snarare vara regel.

Vi är inte så »rationella» som en del
hurtfriska jordbrukspolitiker att vi kan
bortse från alla de negativa verkningar
som denna politik leder till för en
mängd småbönder. Man bör kunna genomföra
rationaliseringen utan att tillgripa
utsvältningspolitiken och utan att
låta de sämst ställda tillfogas utgifter
som bland annat bankerna höstar in.

Det har talats här om beslutet i fjol
att öka småbrukarstödet, och vi medverkade
till en höjning på 10 miljoner
kronor. Det var kanske inte så rationellt
att göra det ur rent teoretiska synpunkter.
Men det förestavades av mänskliga
hänsyn av den typ som jag har erinrat
om. Det förhåller sig på samma sätt när
vi vidhåller — vi har gjort det i många
år — att staten borde efterskänka stödlånen
till massor av småbrukare som
måste ta sådana lån till höga räntor för
att klara de förluster de gjort genom
översvämningar och torrår. Det strider
kanske också emot den så kallade rationella
uppfattningen om jordbruksrationaliseringen
när vi krävt lättnader i
form av lägre slaktdjursavgifter och
när vi genom en motion till årets riks -

Fredagen den 29 mars 19(i.''i

Nr 13

dag vill åstadkomma gynnsammare villkor
för mjölkproducenterna. Men allt
detta är förslag som grundar sig på att
vi bär att göra med människor vilkas
svåra läge förorsakas av omständigheter
som de inte. själva kunnat göra någonting
åt.

Förslaget om leveranstillägg för mjölk
i en av våra motioner är ingen stor reform.
Det handlar om att höja beloppet
något och att def högsta beloppet också
skall utgå till en kvantitet på 20 000
kilogram mot nuvarande lägre kvantitet,
men det skulle ge mjölkproducenterna
ett värdefullt tillskott. Även om det som
sagt inte rimmar med det rent tekniska
betraktelsesätt man ofta anlägger på rationaliseringssträvandena
är det ändå
starkt motiverat med hänsyn till dem
som utövar denna näring.

Jag hemställer om bifall till motionen
nr 557.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag hade inte väntat någon
som helst syndabekännelse från herr
Holmbergs sida, och jag skall därför
med hänvisning till vad jordbruksministern
nyss sade inte ta kammarens tid i
anspråk med någon principdiskussion
med herr Holmberg på denna punkt.
Jag inskränker mig därför till att yrka
bifall till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri,
som föranleddes av bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och biföll kammaren
utskottets hemställan oförändrad.

Punkterna 27-—31

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 32

Statens växtskyddsanstalt: Avlöningar

Av Kungl. Maj :t under denna punkt
(s. 81—90) framfört förslag innebure

Staten växtskyddsanstalt: Avlöningar

— förutom ändring i personalförteckningen
och ny avlöningsstat — en anslagsökning
med 362 000 kr. till
2 245 000 kr.

I samband härmed hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade motioner, nämligen
1:95 av herr Osvald, likalydande med
II: 110 av herrar Grebäck och Wahrendorff,
i vilka motioner hemställts, att
riksdagen måtte medge att å personalförteckningen
för statens växtskyddsanstalt
uppfördes eu förste assistenttjänst
å upplysningsavdelningen för anstaltens
regionala verksamhet i enlighet med
vad som anförts i motionerna samt att
vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderlig medelsanvisning
för budgetåret 1963/64.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1: 95 och II: 110,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidta
de ändringar i personalförteckningen
för statens växtskyddsanstalt som föranleddes
av vad som föreslagits i utlåtandet; b)

fastställa i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för statens växtskyddsanstalt,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1963/64;

c) till Statens växtskyddsanstalt: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa
ett förslagsanslag av 2 245 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Hermansson och Elmwall, vilka ansett
att utskottet bort hemställa att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 95 och II: 110,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidta
de ändringar i personalförteckningen
för statens växtskyddsanstalt som föranleddes
av vad som föreslagits i reservationen
;

b) fastställa i reservationen intagen
avlöningsstat för statens växtskyddsan -

Nr 13

Fredagen den 29 mars 1963

Statens växtskyddsanstalt: Avlöningar

stalt, att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1963/64;

c) till Statens växtskyddsanstalt: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa
ett förslagsanslag av 2 273 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ELMWALL (ep):

Herr talman! I motionsparet I: 95 och
II: 110 hemställes om förstärkning av
växtskyddsanstaltens upplysningstjänst.

Växtskyddsanstalten har sedan slutet
av andra världskriget kunnat byggas ut
med ett antal filialer förlagda till våra
viktigaste jordbruksområden. Filialerna
har visat sig ha en mycket viktig och
av odlarna uppskattad roll som centra
för den lokala upplysningsverksamheten
i allt som gäller växtskydd. Betydligt
smidigare än vid en rent centralt dirigerad
verksamhet bär filialerna kunnat
tillgodose de aktuella lokala behoven
och ge upplysningsarbetet de former,
som bäst motsvarat odlarnas önskemål.
I nära samarbete med hushållningssällskapen
har filialerna kunnat ta initiativ
till lokal försöksverksamhet i växtskyddsfrågor,
till inventeringar rörande
regionalt uppträdande sjukdomar och
skadedjur och i vissa fall till upprättandet
av lokala rapportörkårer med intresserade
odlare som frivilliga medhjälpare.
Det visserligen i och för sig stora
men dock begränsade distrikt som tilldelats
filialerna bär möjliggjort en personlig
kontakt mellan växtskyddsanstaltens
folk och odlarna, som varit av
utomordentligt stor ömsesidig nytta.

Vid landets uppdelning i filialområden
ansågs emellertid även upplysningsavdelningen
vid huvudanstalten i Solna
kunna fungera som en filial, och detta
inte endast för länen närmast förläggningsorten
utan även för ett område omfattande
samtliga län i Svealand och
södra Norrland. Att så skedde torde ha
berott på en optimistisk förhoppning
om att upplysningsavdelningen inom
rimlig tid skulle få erforderlig personal -

förstärkning för att kunna fylla denna
sin roll som filial.

Så har dock aldrig skett trots upprepade
framställningar härom från anstaltsstyrelsens
sida. Det vore ju samtidigt
orimligt att förvänta, att upplysningsavdelningens
fåtaliga personal —
summa fyra personer varav tre med
växtskyddsutbildning — vid sidan av
ansvarsfulla uppgifter av allmän eller
riksomfattande natur skulle kunna annat
än i mycket begränsad omfattning
hinna med ett aldrig så angeläget upplysningsarbete
ute på fältet.

Resultatet, herr talman, har blivit att
ett område, som omfattar bl. a. sådana
utpräglade jordbruksbygder som Uppsalaslätten,
Mälardalen och Närkesslätten,
på ett mycket beklagligt sätt missgynnats
när det gäller möjligheterna att
utnyttja den hjälp i växtskyddsfrågor,
som växtskyddsanstalten är till för att
ge. Filialsystemets fördelar i form av
möjlighet till goda personliga kontakter
mellan odlaren och växtskyddsmannen
och en direkt rådgivning, grundad på
rådgivarens lokalkännedom och tillfälle
att studera problemen på ort och ställe,
kan på grund av de begränsade personalresurserna
inte i stor utsträckning
komma odlarna inom detta område till
godo.

Herr talman! Med anledning av vad
jag här framhållit ber jag att få yrka
bifall till reservationen.

Herr FRANZÉN (s):

Herr talman! Det är klart att det
alltid går att mobilisera argument och
ta fram arbetsuppgifter, som förvisso
linns för nya tjänster. Men utskottet
bar för sin del inte ansett sig kunna biträda
motionsyrkandena om inrättande
av ny tjänst som förste assistent vid
växtskyddsanstalten. Det är ju inte brukligt,
att utskott utan vidare i anslutning
till motioner beslutar om nya tjänster.
Utskottsmajoriteten anser att den ändring
i personalstaten som departements -

Fredagen den 29 mars 1963

Nr 13

chefen föreslagit bör vara till fyllest, för
närvarande i vart fall.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 7);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Elmwall begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
32 :o) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
7) av herrar Hermansson
och Elmwall.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Elmwall begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 168 ja och 29 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 33—84

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 83

Skogsstyrelsen: Avlöningar

Sedan punkten föredragits anförde

Skogsstyrelsen: Avlöningar

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag har begärt ordet
med anledning av att det föreligger en
blank reservation vid punkt nr 85.
Kungl. Maj:t har här föreslagit en centralisering
av vissa kamerala uppgifter
inom skogsvårdsstyrelserna såsom
löneutbetalningar, faktureringar o. d.
Det är möjligt att denna omläggning är
ägnad att främja en viss rationalisering
inom berörda områden. Jag tvivlar dock
på att någon nämnvärd besparing härigenom
kan åvägabringas, eftersom jag
är övertygad om att någon personalinskränkning
i stort sett ej kan äga rum.
Skogsvårdsstyrelserna måste nämligen
för granskning och genomgång av de
åligganden, som är ämnade att centraliseras,
i stort sett ha kvar samma personalstyrka
som för närvarande. Däremot
kommer resultatet att bli försämrad
service för den grupp av människor
som skogsvårdsstyrelserna är satta att
betjäna, d. v. s. skogsägarna. Det blir
eu avsevärt sämre kontakt mellan dessa
och skogsvårdsstyrelsernas kanslier.

Det är också anmärkningsvärt att man
vill föregripa 1960 års jordbruksutredning,
som har till uppgift att bl. a. närmare
pröva olika möjligheter att rationalisera
den kamerala förvaltningen
inom skogsvårdsstyrelserna. I många
andra sammanhang hör man argumenteringen,
att »i avvaktan av pågående
utredning torde förslaget icke föranleda
någon åtgärd». Härtill kommer vidare,
att landets skogsvårdsstyrelser icke beretts
tillfälle att ta del av förenämnda
förslag eller fått tillfälle att avge yttranden
häröver.

Herr talman! Jag skall inte ställa något
yrkande, men jag har velat fästa
kammarens uppmärksamhet på förslaget
under denna punkt, som jag anser
vara felaktigt och i fråga om beredningen
ej ha följt vedertagna principer.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 13

Fredagen den 29 mars 1963

Bidrag till skogsvårdsstyrelserna: Omkostnader — Vägbyggnader å skogar i enskild

ägo

Punkterna 86 och 87

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten S8

Bidrag till skogsvårdsstyrelserna: Omkostnader Sedan

punkten föredragits anförde

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Enligt Kungl. Maj :ts
förslag kommer antalet förrättningsdagar
inom den offentliga verksamheten
att uppgå till 98 000. Skogsstyrelsen har
däremot föreslagit 111 000 förrättningsdagar
av beräknade 250 000.

1955 års skogsvårdsutredning beräknade
att 45 procent av kostnaderna för
skogsvårdsstyrelsernas verksamhet skulle
falla på den offentliga verksamheten
och således finansieras genom anslag
till skogsvårdsstyrelserna, under det att
55 procent skulle hänföras till den genom
skogsvårdsavgifter, taxeinkomster
o. d. inkomst finansierade serviceverksamheten.

1960 års riksdagsbeslut om en kostnadsöverflyttning
till servicesektorn
medförde en kraftig höjning av biträdestaxorna.
Detta har självfallet inneburit,
att skogsägarna fått mindre möjligheter
att anlita sakkunnigt biträde,
detta inte minst under vikande konjunkturer.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag kommer
nu att inträda en ytterligare taxehöjning
med 9 kronor per dag. I realiteten
betyder detta att det enskilda skogsbruket
får bära en väsentlig del av kostnaderna
för den offentliga verksamheten,
eftersom förrättningsdagskostnaderna
är avsevärt högre för denna än för
uppdragsverksamheten. Genom den
sannolika utgången av kamrarnas beslut
i denna fråga minskas sålunda återigen
möjligheterna för den enskilde
skogsägaren att anlita skogsvårdsstyrelsernas
tjänster.

För närvarande pågår utredning om

finansieringssystemet, och fördenskull,
herr talman, vill jag inte ställa något
yrkande i denna fråga. Jag uttalar bara
den förhoppningen, att utredningen
måtte leda till ett mera rättvist finansieringssystem
och en riktigare fördelning
mellan skogsvårdsstyrelsernas offentliga
verksamhet och deras serviceverksamhet.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten S9

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 90

Vägbyggnader å skogar i enskild ägo

Under punkten 96 (s. 241—243) hade
Kungl. Maj:t föreslagit en anslagsuppräkning
med 2 000 000 kr. till 10 000 000
kr. I sammanhanget hemställde Kungl.
Maj :t om riksdagens medgivande att under
budgetåret 1963/64 disponera det å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1958/59 anvisade reservationsanslaget
Vissa vägbyggnadsarbeten å enskilda
och statliga skogar, m. m.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) I: 358 av herr Jonasson m. fl. och
II: 420 av herr Magnusson i Nennesholm
in. fl., i vilka likalydande motioner hemställts,
att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj :t anhålla om skyndsam översyn av
bestämmelserna för statsbidragstilldelningen
till enskilda skogsbilvägar och
om förslag till riksdagen angående sådan
ändring i bidragsbestämmelserna,
att underhållsbidrag kunde utgå för
skogsbilvägar med ett för väghållaren
betungande inslag av fritidstrafik i enlighet
med vad som anförts i motionerna; 2)

II: 680 av herrar Holmberg och
Itagberg, i vilken motion föreslagits,
att riksdagen måtte besluta att till Väg -

Fredagen den 29 mars 1963

Nr 13

byggnader å skogar i enskild ägo för
budgetåret 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 15 000 000 kr. att avräknas
å automobilskattemedel.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
och med avslag å motionen
It: 680, till Vägbyggnader å skogar i
enskild ägo för budgetåret 1963/64 anvisa
ett reservationsanslag av 10 000 000
kr., att avräknas mot automobilskattemedlen; b)

medge, att det å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1958/59 anvisade
reservationsanslaget Vissa vägbyggnadsarbeten
å enskilda och statliga skogar,
m. m., finge under budgetåret
1963/64 disponeras för det med anslaget
avsedda ändamålet;

c) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört i anledning
av motionerna 1:358 och 11:420.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HOLMBERG (k):

Herr talman! Länsstyrelserna i Norrland
har under många år bombarderat
statsmakterna med enträgna framställningar
om att det måtte anvisas mera
pengar till skogsbilvägar. Dessa propåer
har tidigare avvisats med hänvisning
till att de planerade organen saknade
resurser för att klara mer än vad de
dittills uträttat. Efter beslut vid fjolårets
riksdag har emellertid åtgärder
nu vidtagits för en förbättring på den
punkten, och det torde därför nu vara
möjligt att bygga mera skogsbilvägar.
I varje fall finns det i den centrala
apparaten inga hinder för att tillmötesgå
det önskemålet.

Detta är inte någon specifik jordbruksfråga,
men den berör ändå jordbruket
i hög grad. Och för stora delar
av Norrland är den för många människor
en hjärteangelägenhet, därför att
den sammanhänger med förutsättning -

Vägbyggnader å skogar i enskild ägo

arna för deras arbete. Det har också
i många sammanhang framhållits, att
med den teknik som nu tillämpas i
skogsdriften genom den allt starkare
övergången från flottning till biltransporter
måste man ha mera skogsbilvägar.
Detta är helt ostridigt. Även utskottet
erinrar i sitt utlåtande om att
jordbruksministern meddelat som sin
avsikt att —- därest medelsbehovet senare
skulle visa sig bli större —- ta upp
frågan om medelsanvisning på tilläggsstat
utifrån de då föreliggande förutsättningarna.
Delta är ett betydande tillmötesgående
av det yrkande vi ställt. Men
jag tycker det är så klart ådagalagt att
man, framför allt med hänsyn till Norrlandslänens
ekonomiska utveckling, behöver
mera pengar för detta ändamål,
att det inte behöver ifrågasättas att större
behov av pengar kommer att uppstå.
Den saken har länsstyrelserna klart
visat i sina många framställningar. Jag
tycker därför att den höjning av anslaget
vi motionerat om borde vidtagas redan
nu.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till vår motion nr 680 i denna kammare.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! I likhet med herr Holmberg
har jag tidigare hört till dem, som
under senare år krävt ökade anslag till
de ifrågavarande vägarna. Men på vårt
håll har vi nu funnit att den höjning
Kungl. Maj :t här vidtagit är så pass
väsentlig, att vi tills vidare har kunnat
acceptera den.

Jag understryker emellertid — också
i likhet med herr Holmberg — vad departementschefen
sagt om att han är
beredd att senare föreslå anslag på tillläggsstat,
om så skulle behövas. Detta
har ju också utskottet framhållit i sitt
utlåtande. Och med det kan väl denna
fråga anses vara löst på ett tillfredsställande
sätt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 13

Fredagen den 29 mars 1963

Rikets allmänna kartverk: Avlöningar — Rikets allmänna kartverk: Inlösen och

tryckning av kartor m. m.

Mom. a

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 680;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. b och c

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 91—112

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 113

Rikets allmänna kartverk: Avlöningar

Sedan punkten föredragits anförde

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! När vi uppe i Jämtlands
län försporde att det hade gjorts framstötar
om en ny ekonomisk karta —
innan vi hemma i länet ens hade fått
någon ekonomisk karta alls — fann vi
oss från båda länsbänkarna föranlåtna
att motionera om att Jämtlands län i
detta hänseende skulle kartläggas, innan
en ny ekonomisk karta upprättades för
länets sydliga delar. Därom har utskottet
nu i sitt utlåtande sagt följande:

»I anledning av vad i motionerna 1:182
och II: 213 yrkats i fråga om den ekonomiska
kartan för Jämtlands län får
utskottet anföra, att utskottet utgår
ifrån, att rikets allmänna kartverk med
kraft verkar för ett genomförande så
snabbt som möjligt av gällande kartläggningsprogram.
»

Jag ber, herr talman, att få dra ett
kraftigt streck under de raderna i utskottets
utlåtande och uttrycker förhoppningen
att vederbörande tar all
möjlig hänsyn till vad utskottet skrivit.

Herr talman! Jag har inte något annat
yrkande än bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Jönsson i Ingemarsgården (fp), Lars -

son i Norderön (ep) och Nilsson i Östersund
(s) samt fru Edin (s).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 114—-117

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 118

Rikets allmänna kartverk: Inlösen och
tryckning av kartor m. m.

Kungl. Maj:ts framställning under
punkten 124 (s. 315—316) innebure en
medelsanvisning av 1 440 000 kr., vilket
belopp med 1 664 000 kr. understege anslagsanvisningen
för innevarande budgetår.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 386 av herr Lundström
m. fl. och II: 457 av herr Bohman
in. fl., i vilka motioner hemställts, att
riksdagen i anledning av vad som förevore
vid riksdagens beslut om ombildning
av statens reproduktionsanstalt
till aktiebolag i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte uttala, att tryckning av officiella
kartor —• inklusive särtryck —
borde ske efter anbudsförfarande, att
Svenska Reproduktions AB borde drivas
enligt samma grunder som gällde
för fri företagsverksamhet, samt att
mellanhavandet mellan rikets allmänna
kartverk och Svenska Reproduktions
AB borde utformas så att möjlighet till
fri konkurrens ej hämmades och ett
fritt utnyttjande av de officiella kartorna
ej onödigtvis kringskures.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. till Rikets allmänna kartverk: Inlösen
och tryckning av kartor m. m. för
budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 1 440 000 kr.;

II. lämna motionerna 1:386 och
II: 457 utan åtgärd.

Fredagen den 29 mars 1963

Nr 13

Rikets allmänna kartverk: Inlösen och tryckning av kartor m. m.

I motiveringen anförde utskottet
bland annat följande.

I anslutning till förevarande punkt
har utskottet behandlat motionerna
I: 386 och II: 457 angående Svenska Reproduktions
Aktiebolagets verksamhet.
Utskottet, som i anledning av motionerna
inhämtat vissa upplysningar i ämnet,
har med hänsyn till vad sålunda
framkommit ej funnit motionerna påkalla
någon riksdagens särskilda åtgärd.
I detta sammanhang vill dock utskottet
erinra om de uttalanden, som
gjordes av 1956 års riksdag (L1 U 38;
rskr. 402) rörande tillhandahållandet av
kartreproduktioner. Enligt utskottets
mening bör dessa uttalanden, som bland
annat innebar att allmänhetens och vissa
organisationers behov av sådana reproduktioner
av olika slag bör tillgodoses
snabbt och billigt, i tillämpliga delar
vara normerande för såväl bolagets
som rikets allmänna kartverks befattning
med ifrågavarande verksamhet.
Även i övrigt anser utskottet verksamheten
böra bedrivas på ett ur samhällsekonomisk
synpunkt ändamålsenligt
sätt.

Reservation hade avgivits av herrar
Nils Hansson, Carl Eskilsson, Gunnar
Pettersson, Ringaby, Antby, Hseggblom,
Nilsson i Lönsboda och Östlund,
vilka ansett

dels att det ovan intagna stycket i utskottets
utlåtande bort ha följande lydelse: »När

riksdagen år 1961 på förslag av
Kungl. Maj:t beslöt ombilda statens reproduktionsanstalt
till aktiebolag, anslöt
sig riksdagen också till departementschefens
uttalande, att bolagsformen
valts därför att affärsverksamheten
då kunde bedrivas på i stort sett
samma villkor som i det enskilda näringslivet
och i konkurrens med detta.
Denna princip har redan nu frångåtts
när det gäller Svenska Reproduktions
AB (SRA) bl. a. genom Kungl. Maj :ts beslut
den 14 december 1962 om ensamrätt
för SRA att trycka och försälja s. k.
särtryck. SRA:s särställning bestyrkes

ytterligare av att det är rikets allmänna
kartverk obetaget att efter SRA:s hörande
mot ersättning ge annat företag
tillstånd att framställa, trycka och försälja
särtryck endast när särskilda skäl
därtill äro. Som framhålles i motionerna
I: 386 och II: 457 var riksdagens avsikt
att SRA skulle utöva sin verksamhet
i fri konkurrens med enskilda företag.
Enär denna målsättning numera synes
ha övergivits av Kungl. Maj :t finns
anledning för riksdagen att i enlighet
med de väckta motionerna göra ett bestämt
uttalande i denna fråga. Sålunda
anser utskottet att tryckning av officiella
kartor — inklusive särtryck -— bör
ske efter anbudsförfarande, att Svenska
Reproduktions AB bör drivas enligt samma
grunder som gäller för fri företagsamhet,
samt att mellanhavandet mellan
rikets allmänna kartverk och Svenska
Reproduktions AB bör utformas så att
möjlighet till fri konkurrens ej hämmas
och ett fritt utnyttjande av de officiella
kartorna ej onödigtvis kringskäres. Utskottet
förordar sålunda bifall till förenämnda
motioner.»

dels ock att utskottet under II. bort
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 386 och II: 457 i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna sålunda anfört.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Vi har ofta under årens
lopp här i kammaren diskuterat förhållandet
mellan statliga och enskilda företag,
och då har vi i princip brukat vara
rörande eniga om att de statliga företagen
skulle arbeta under samma affärsmässiga
betingelser som de enskilda
samt att konkurrensen skulle vara fri
och ske på lika villkor.

Så har det varit i princip, men i
praktiken har den uppfattningen alltför
många gånger övergivits. Särskilt från
regeringspartiets sida har man många
gånger visat sig starkt benägen att låta

Nr 13

Fredagen den 29 mars 1963

Rikets allmänna kartverk: Inlösen och tryckning av kartor m. m.

Staten gripa in på olika sätt för att stödja
eller hjälpa statliga företag, som visat
sig ha svårt att klara konkurrensens påfrestningar
eller att upprätthålla full
lönsamhet. När detta skett har de företagsekonomiska
kraven på konkurrens
på lika villkor fått vika. Man har med
andra ord varit beredd att åberopa den
fria konkurrensens princip då det gällt
att rusta upp och bygga ut statsbolag
för att göra dem, som det heter, konkurrensdugliga
i jämförelse med enskilda
företag. Men när man sedan funnit
att de haft svårt att hävda sig i kampen,
har man steg för steg försökt ge dessa
statliga företag en förmånsställning på
olika sätt.

EU belysande exempel på denna utveckling
är den fråga vi nu skall diskutera,
nämligen utvecklingen av den till
bolag ombildade reproduktionsanstalten
— Svenska Reproduktions AB som
den nu heter. Detta företag ombildades
som bekant till bolag för två år sedan
på förslag av bl. a. kommittén för de
statliga företagsformerna. Det finns därför
anledning att påminna om att kommittén
i sitt principuttalande underströk,
att »bolagsformen synes framför
allt böra väljas vid industriell och teknisk
drift, där affärsverksamheten skall
bedrivas på i stort sett samma villkor
som i det enskilda näringslivet och i
konkurrens med detta». Men redan då
propositionen om denna ombildning
lades fram, frångick dåvarande jordbruksministern
Gösta Netzén principen
om fri konkurrens då det gällde försäljningen
och distributionen av de officiella
kartorna.

Det förhöll sig så, som kammarledamöterna
minns, att de officiella kartorna
tidigare — enligt särskilt avtal mellan
rikets allmänna kartverk och Generalstabens
litografiska anstalt, alltså ett
enskilt företag — förlädes, trycktes och
distribuerades av detta enskilda företag
med ensamrätt. Företaget betalade visserligen
staten ersättning härför, en
royalty som var rätt betydande och

medförde att ganska stora pengar flöt
in till staten, men denna ensamrätt åt
ett privat företag ansågs av många vara
stötande, och det var delvis därför man
1961 gick över till ett helt nytt system
för karttrycket.

Det nya system man valde tillkom efter
det att en statlig utredning, den
s. k. kartutredningen, undersökt frågan.
Den föreslog bl. a.,

1) att upphovs- och förlagsrätten till
kartor skulle gå tillbaka till staten, i
realiteten till rikets allmänna kartverk,

2) att tryckningen av kartorna i fortsättningen
skulle ske i fri konkurrens
och efter anbud,

3) att utnyttjande av kartunderlaget,
alltså vidareanvändningen av kartorna,
även i fortsättningen skulle kunna ske
ute i näringslivet efter medgivande av
rikets allmänna kartverk, samt

4) att distributionen av kartor skulle
ske, om den inte låg kvar hos rikets allmänna
kartverk, genom kommissionärsuppdrag
antingen av statens reproduktionsanstalt
eller av det enskilda företaget
Generalstabens litografiska anstalt
— vilken metod man skulle välja skulle
vara beroende av vilket som var ekonomiskt
fördelaktigast.

Men som jag nyss sade frångick departementschefen
utredningens förslag
och menade att distributionen och försäljningen
av kartorna skulle ske »inom
den statliga sektorn», och försäljningen
och distributionen lades på reproduktionsanstalten,
det nya bolaget. Det var
det första avsteget från den fria konkurrensens
princip.

Det andra avsteget från denna princip
skedde helt nyligen genom ett beslut
av Kungl. Maj:t i december 1962,
då ensamrätt även till tryckningen av
en stor del av kartorna, nämligen de
s. k. särtrycken och tilltrycken, överlämnades
till det nya statliga reproduktionsbolaget.

Denna åtgärd är desto egendomligare
som det vid 1961 års riksdag starkt
underströks att tryckningen i princip

Fredagen den 29 mars 1963

Nr 13

Rikets allmänna kartverk:

skulle ske efter anbud och i fri konkurrens.
Just denna fråga spelade en
rätt stor roll i debatten. Vissa motionärer
gick emot förslaget att försäljning
och distribution skulle överlämnas
med ensamrätt till den statliga
anstalten, och gentemot dessa motionärer
hävdades från regeringspartiets
sida, att distributionsfrågan inte spelade
så stor roll, eftersom tryckningen
under alla förhållanden skulle ske fritt,
affärsmässigt och efter anbud.

D''et har skett ytterligare avsteg från
principen om fri konkurrens. Även i
andra hänseenden har alltså det statliga
företaget kommit att inta en särställning
i förhållande till med bolaget
konkurrerande enskilda företag
inom branschen. Det är inte längre fråga
om en konkurrens på lika villkor.
Det tidigare starkt kritiserade monopolet
för det enskilda företaget har alltså
nu ersatts av ett statligt monopol på
detta område. Skillnaden är väl egentligen
bara den, att det förra monopolet
berodde på ett avtal som skulle kunna
uppsägas när som helst, medan det
statliga monopolet väl kommer att bestå
så länge vi har en socialdemokratisk
majoritet eller så länge centerpartiet
stöder den nuvarande politiken på
detta område.

Den förmånsställning som det statliga
företaget har innebär alltså — för
att göra en sammanfattning — för det
första att det har ensamrätt till distribution
och försäljning av alla officiella
kartor.

För det andra har det i princip ensamrätt
till tryckningen av alla särtryck.

Då det för det tredje gäller rätten
att vidareanvända kartunderlaget förutsattes
enligt kartutredningen, att
kartverket skulle kunna ge medgivande
från fall till fall till utomstående
att utnyttja detta. De kartor som trycks
på detta sätt är t. ex. Turistföreningens,

Inlösen och tryckning av kartor m. m.

har enligt 1962 års beslut den ändringen
skett, att en sådan vidareanvändning
skall få ske endast efter hörande
av reproduktionsbolaget och då särskilda
skäl kan åberopas härför. Detta innebär
alltså, att den statliga konkurrenten
på denna marknad skall tala
om, huruvida den vill gå med på att
utomstående skall få trycka några kartor.

För det fjärde betalar det statliga
reproduktionsbolaget ingen ersättning
till rikets allmänna kartverk för det
kartmaterial som det utnyttjar.

För det femte betalar det heller
ingenting för lagerhållning av kartor.
Det betalar bara till kartverket för de
kartor som säljs. Detta innebär att bolaget
inte löper någon risk för lagerhållna
kartor. Det behöver inte heller
räkna med någon räntebelastning
för lagerhållning, utan riskerna och
kostnaderna bärs av rikets allmänna
kartverk.

Självfallet inverkar sådana förhållanden
också på det statliga bolagets möjligheter
att konkurrera på andra håll.
Bolaget, som har en speciell förmånsställning
beträffande karttrycket, har
därigenom större möjligheter att slåss
på andra områden.

Herr talman! Det förtjänar väl också
att framhållas, ehuru det väl inte påverkar
den principiella bedömningen i
detta fall, att vid de förhandlingar då
mellanhavandena mellan staten och Generalstabens
litografiska anstalt skulle
klaras upp — det gällde alltså det lagerhållna
materialet, den ekonomiska
kartan och andra punkter — då måste
parterna ha utgått ifrån den situation
som redovisades inför riksdagen år
1961. Den förhandlingsdelegation som
utsågs av dåvarande jordbruksministern
skulle —• som det stod i utredningsdirektiven
— utgå från »att,
fr. o. m. nämnda tidpunkt, förläggandet
av de officiella kartorna skall åvila

Skidfrämjandets, vissa motororganisationers
och skogsbolagens karttryck. Nu

2 -—Andra kammarens protokoll 1963. Nr 13

staten, tryckningen av kartorna i princip
skall ske efter anbudsförfarande

Nr 13

Fredagen den 29 mars 1963

Rikets allmänna kartverk: Inlösen och tryckning av kartor m. m.

och distributionen av kartorna i fråga
skall ombesörjas inom den statliga
sektorn». Detta var alltså den utgångspunkt
som förhandlingsdelegationen hade,
då den skulle överlägga med Generalstabens
litografiska anstalt för att
sedan redovisa resultatet till Kungl.
Maj:t. Det gjordes när man talade om
tryckning inget som helst undantag beträffande
särtrycken.

Sedan förhandlade man väl också
med utgångspunkt från den förutsättning
som kartutredningen angivit, nämligen
att Generalstabens litografiska
anstalt skulle få medgivande från rikets
allmänna kartverk att trycka och
sälja speciella kartor efter tillstånd från
fall till fall. Man lär ha utgått ifrån
att den prövningen skulle vara en formalitet.
Detta gällde alltså de kartor
som jag tidigare talat om, speciella
kartor, fjällkartor, skärgårdskartor och
liknande kartor med påtryck, reklam
och broschyrer m. m.

Sedan väl förhandlingarna slutförts,
vidtog man från statens sida den åtgärd
som jag här kritiserat. Jag vill inte
kommentera detta förfaringssätt, men
jag tycker i varje fall inte att det är
riktigt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 11 av herr Nils
Hansson in. fl.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Eftersom jag ansluter
mig till herr Bohmans nu framförda
kritiska granskning av de åtgärder som
regeringen i december i fjol vidtog i
detta ärende genom sina kompletterande
anvisningar kan jag fatta mig ganska
kort.

När kammaren för två år sedan diskuterade
frågan om ombildning av statens
reproduktionsanstalt till aktiebolag
reagerade en hel del ledamöter
mot att det nya företaget skulle få en

viss monopolställning genom att distributionen
av de officiella
kartorna skulle undanhållas den fria
konkurrensen och i sin helhet omhändertas
av det statliga bolaget. Dåvarande
jordbruksministern herr Netzén var
mycket noga med att understryka, att
i gengäld tryckningen av de officiella
kartorna skulle ske efter anbudsförfarande
i konkurrens med olika
tryckeriföretag.

Jordbruksministern framhöll i sitt
anförande: »I varje fall tryckningen
kommer att bli föremål för anbudsförfarande.
» Herr Netzén framhöll vidare,
att han på grund härav inte ansåg att
det var rättvist att göra gällande att
avsikten nu skulle vara att skapa ett
statligt monopol.

För att, som det hette, ge statens
reproduktionsanstalt möjlighet att konkurrera
på lika villkor om det statliga
karttrycket, skapade man emellertid ett
monopol på distributionssidan och försvarade
detta med att konkurrensen
skulle bli fri i fråga om tryckningen.
Redan detta kan ju te sig en aning
egenartat.

Men minst sagt anmärkningsvärt är
det att — mot bakgrunden av uttalanden
i propositionen och de utfästelser
som jordbruksministern gjorde 1961 om
fri konkurrens rörande tryckningen -—•
regeringen i sina kompletterande anvisningar
från december 1962 utan vidare
låter utsträcka reproduktionsaktiebolagets
monopolställning också till
en väsentlig del av det officiella karttrycket,
nämligen i vad gäller särtrycken.
Jag kan inte finna annat än att
regeringen i det hänseendet frångått
förutsättningarna för riksdagens beslut
1961 angående anbudsförfarande vid
beställning av alla slag av officiella
kartor.

Redan beslutet 1961 innebar ju, som
påpekades av flera talare i den debatt
som då fördes här i kammaren, att man
medvetet gjorde konkurrensmöjligheterna
mellan det statliga bolaget och en -

Fredagen den 29 mars 1963

Nr 13

Rikets allmänna kartverk: Inlösen och tryckning av kartor m. m.

skilda företag olika genom att skapa
ett distributionsmonopol. Utvecklingen
har visat, synes det, att det t. o. m.
skett en kraftigare snedvridning än vad
reservanterna 1961 kunde räkna med.
Genom att nu ge bolaget förstahandsrätt
att framställa alla slag av särtryck
har man tagit bort konkurrensen på
detta område. Reproduktionsaktiebolaget
är tydligen inställt på att utnyttja
sin monopolställning till det yttersta
för att hindra konkurrerande enskilda
företag från att vara med. Från rent
principiell synpunkt är det högst betänkligt
om man förfar på detta sätt.
Bland enskilda förläggare och tryckeriidkare
har den politik, som regeringen
och det statliga aktiebolaget stakat
ut och som de tycks vara i full färd
med att fullfölja, väckt allvarlig och
berättigad oro.

Det har sagts, att det skulle uppstå
svårigheter med att infordra anbud
rörande särtrycken. Detta måste jag på
det bestämdaste bestrida. Det finns ju
olika grupper av särtryck och i de fall
då det av tidsskäl och andra skäl inte
är möjligt infordra anbud i varje särskilt
fall kan ju årsanbud — omfattande
tryckning och framställning av en
viss grupp av särtryck — infordras
för successiv beställning och leverans
under året.

Rikets allmänna kartverk har då att
fastställa den royalty som skall inlevereras
till statskassan, och kartverket
lämnar tryckningsrätten av särtrycket
till den anbudsgivare som i det särskilda
fallet ger det fördelaktigaste priset
— givetvis under förutsättning att företaget
bedöms kunna ge en tillfredsställande
service och kvalitet. Detta
anbudsförfarande kan upprepas år från
år, och därigenom erhåller man en fri
konkurrens.

Jag måste beteckna invändningarna
rörande svårigheten att infordra anbud
som svepskäl. När det exempelvis gäller
det s. k. förlagstrycket, som är den
största delen av särtrycket, föreligger

inte några som helst problem med att
infordra anbud i varje särskilt fall.
Beträffande vissa speciella särtryck
kan man ju, som jag här berört, infordra
anbud för exempelvis ett år och
teckna ett ramavtal för successiv beställning
och leverans.

Den motion, som innehåller de synpunkter
som jag här har anfört, bär
jordbruksutskottet lämnat utan åtgärd
med motiveringen att »utskottet, som
i anledning av motionerna inhämtat vissa
upplysningar i ämnet, bär med hänsyn
till vad sålunda framkommit ej
funnit motionerna påkalla någon riksdagens
särskilda åtgärd».

Det skulle vara ganska intressant att
från utskottets talesman få höra vilka
upplysningar i ämnet det är som utskottet
inhämtat och som dikterat ställningstagandet.
Det hade kanske varit
riktigare, att det hade redovisats redan
i utskottsutlåtandet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
i jordbruksutskottets utlåtande nr 1
till punkt 118 fogade reservationen,
som innebär, att riksdagen skulle göra
ett uttalande om att tryckningen av
samtliga officiella kartor, alltså även
särtrycket, »bör ske efter anbudsförfarande,
att Svenska Reproduktions AB
bör drivas enligt samma grunder som
gäller för fri företagsamhet, samt att
mellanhavandet mellan rikets allmänna
kartverk och Svenska Reproduktions
AB bör utformas så att möjlighet
till fri konkurrens ej hämmas och ett
fritt utnyttjande av de officiella kartorna
ej onödigtvis kringskäres».

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag skall först be att få
svara på herr Kollbergs fråga, vad det
är för upplysningar som utskottet har
skaffat sig. Det är upplysningar från
alla berörda parter, som kunde lämna
sådana: från det företag som tidigare
tryckte kartorna, från Svenska boktryckareföreningen,
från kartverket och
från Svenska Reproduktions AB. Det

Nr 13

Fredagen den 29 inars 1963

Rikets allmänna kartverk: Inlösen och tryckning av kartor m. m.

torde vara alla de som kan ge de upplysningar
som behövs på denna punkt.

Jag har fäst mig vid att de föregående
talarna i huvudsak fört ett principresonemang
om den fria konkurrensen på
detta område. Det kan man naturligtvis
göra. Jag vill emellertid genast föra in
även ett annat betraktelsesätt, nämligen
det mera praktiska betraktelsesättet, och
jag gör det av den anledningen, att om
man har aldrig så förnämliga principer
men inte kan förverkliga dem i praktiken,
så har principerna mist en del
av sitt underlag.

De båda föregående talarna och reservanterna
har lyckats blåsa upp en
stor affär av en ganska liten sak.

Reservanterna yrkar på att tryckningen
av officiella kartor skall ske
efter anbudsförfarande. Men det är ju
det som sker nu. Kartorna skall lämnas
ut till tryckning efter anbudsförfarande.
Det enda som det kan vara anledning
att ställa ett yrkande om är den
lilla parentesen »inklusive särtrycken».
Men hur har herrarna tänkt sig att ett
anbudsförfarande beträffande särtrycken
skall kunna ordnas praktiskt, billigt
och effektivt?

De officiella kartorna är ju indelade
i vissa blad. Gränserna för dessa blad
skär igenom många kommuner och orter.
En kommun som ligger precis vid
gränsen där det ena kartbladet slutar
och nästa börjar vill helt naturligt ha
ett särtryck över sitt område. För att
framställa ett sådant måste man sammanfoga
två eller tre eller ibland fyra
kartblad så att man får ett nytt sammanhängande
kartblad. Arbetet med
detta särtryck skall då lämnas ut på
entreprenad. Om nu ett tryckeri i Norrland
lämnar det lägsta anbudet och får
det arbetet, så kan det ju hända att ett
par dagar efteråt en annan kommun vill
ha ett särtryck som berör samma kartblad.
Om man då lämnar ut också arbetet
på anbud, kanske ett tryckeri i södra
Sverige får uppdraget att göra det särtrycket.
Hur skall detta kunna lösas

praktiskt? Särtrycken skall tryckas med
hjälp av de originalupplagor som finns
i kartverket. Skall dessa skickas från
norr till söder, från öster till väster
eller hur skall det gå till? Skall tryckerierna
lägga upp förråd av hela detta
grundmaterial?

Det är inte bara kommuner utan också
andra — idrottsföreningar, olika institutioner
m. fl. — som kan kräva
särtryck. Särtrycken är av skiftande karaktär,
och det förekommer många beställningar
på ett ganska litet antal
exemplar av ett visst särtryck.

Det skulle vara intressant att höra hur
herrarna har tänkt sig det praktiska genomförandet.
Kan man inte lösa de
praktiska frågorna, är det ju en omöjlig
sak man yrkar på.

Sedan heter det att reproduktionsbolaget
skall drivas efter samma grunder
som gäller för fri företagsamhet.
Därom råder inga delade meningar.
Det framgår också av den debatt som
fördes när vi ombildade reproduktionsanstalten
till bolag. Detta nya bolag står
under kontroll av kartverket, departementet
m. fl. och har att följa bestämda
anvisningar om hur anbudsförfarandet
skall äga rum. Det skall enligt vad som
har uttalats i direktiven beräkna anbud
på så sätt, att belastningen på den färdiga
produkten blir densamma som i
ett privat företag. Man skall alltså affärsmässigt
beräkna förräntning på kapital,
avskrivningar m. m. på samma sätt
som i ett privat företag.

Utskottet har framhållit, att verksamheten
bör bedrivas på ett ur samhällsekonomisk
synpunkt ändamålsenligt
sätt. Detta uttalande väger lika tungt
som det som reservanterna har anfört.

Det mest anmärkningsvärda är att reservanterna
tydligen vill att reproduktionsbolaget
skall drivas under sämre
betingelser än som gällde när verksamheten
omhänderhades av ett företag i
den fria sektorn. Då betraktades nämligen
karttrycket som en odelbar helhet,
och detta privata företag fäste alldeles

Fredagen den 29 mars 1963

Nr 13

Rikets allmänna kartverk: Inlösen och tryckning av kartor m. m.

särskild vikt vid att bolaget hade hand
om framställningen av särtryck samtidigt
som det hade uppdraget att utföra
det övriga karttrycket.

Det sista krav som reservanterna
framställer är att mellanhavandena mellan
rikets allmänna kartverk och reproduktionsanstalten
utformas så, att möjligheterna
till fri konkurrens icke hämmas
och att ett fritt utnyttjande av de
officiella kartorna icke onödigt kringskäres.

Tillåt mig i all vänlighet påpeka, att
när det föregående privata monopolföretaget
bestämt krävde att staten verksamt
skulle förebygga att kartmaterialet
utnyttjades av andra och att monopolet
alltså skulle bli verkligt effektivt,
framfördes inga invändningar mot detta,
i varje fall icke från den sida som
herr Bohman representerar, trots att
detta var uttryck för en inställning som
är rakt motsatt den som han i dag förfäktar.

Eftersom utskottet har åberopat den
diskussion som förekom 1956, vill jag
nämna vad som låg bakom den. Vi hade
då som herr Bohman mycket riktigt har
sagt ett privat bolag, som genom avtal
med staten hade ensamrätt till tryckning
och distribution och försäljning
av kartmaterial. Det hände emellertid
att andra tryckerier i konkurrens med
detta monopolföretag reproducerade
särtryck av kartor, visserligen till lägre
priser och av något sämre kvalitet. Den
konkurrensen, alltså den som herrarna
nu vill att reproduktionsbolaget också
skall ge sig in i, ansåg monopolföretaget
så besvärande, att bolaget hotade att
säga upp avtalet med staten om staten
inte vidtog sådana åtgärder att konkurrens
från de andra företagen kunde
stoppas.

Grundmaterialet till kartorna är mycket
dyrbart. Det är subventionerat till
ungefär 90 procent. Inget privat företag
skulle kunna överta framställningen
av grundmaterialet. Riksdagen beslöt
också i enlighet med det tidigare mono -

polföretagets krav att tillerkänna upphovsrätt
till framställare av kartmaterial.
Därigenom skulle man effektivt
kunna stänga ute all konkurrens.

I samband med de uttaladen som utskottet
nu åberopat förklarade riksdagen
också, att kartorna och särtrycken skulle
så snabbt och billigt som möjligt
ställas till beställarnas förfogande. Detsamma
menar utskottet skall gälla också
nu. Därjämte säger utskottet, att verksamheten
skall bedrivas på ett ur samhällsekonomisk
synpunkt ändamålsenligt
sätt. Det s. k. monopol som reservanterna
nu menar att reproduktionsbolaget
har är alltså inte så utpräglat
som det som innehades av det tidigare
monopolbolaget. Om man över huvud
taget skall tala om monopol, måste man
nog reducera detta begrepp därhän, att
det gäller särtryck som är försett med
särskild påskrift, ty i sådana fall skall
reproduktionsbolaget självt bestämma
priset. På alla övriga kartor skall kartverket
bestämma priset. Genom beslutet
om anbudsförfarande överfördes alltså
icke den tidigare monopolrätten till det
nuvarande företaget.

Det förtjänar också framhållas, att
under den tidigare monopolrättens utövande
— så sades det i varje fall här
i kammaren i debatten — betingade de
särtryck som då framställdes ett alldeles
för högt pris. Det var de som ville
påstå, att priset var 50 procent högre
än vad konkurrenterna kunde sälja
dem för. I dag betingar särtrycken ett
lägre pris än på den tiden då detta privata
företag stod för kartmaterialet. Att
priset nu bestäms av kartverket torde
garantera att så låga priser som rimligen
kan åsättas kartbladen också blir
fastställda.

Det är alltså rent praktiska skäl som
talar för att särtrycket icke splittras på
ett flertal tryckerier. Det tidigare företag
som omhänderhade tryckningen ansåg
detta material odelbart, och den
uppfattningen har inte rubbats av någonting
som bär inträffat sedan dess,

Nr 13

Fredagen den 29 mars 1963

Rikets allmänna kartverk: Inlösen och tryckning av kartor m. m.

såvida inte herrarna med praktiska
exempel kan visa att det är möjligt att
låta särtrycken vara föremål för ett
fritt anbudsförfarande.

Ännu har väl inget bevis kommit
fram för att det föreligger något monopol
för närvarande. Först när man kan
överblicka affärsresultatet i reproduktionsbolaget
kan man avgöra den saken.
Skulle det visa sig att bolaget går med
avsevärd förlust och alltså att man har
lämnat alltför låga anbud kommer man
nog med den kontroll man har över
sig att få svårt att få sådan affärsverksamhet
godkänd.

Jag tror alltså, herr talman, att de
tidigare talarna och reservanterna
skrämmer med en bild som inte motsvarar
verkligheten.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Jag tillät mig ställa frågan
till utskottets talesman vad det var
för upplysningar i ämnet som dikterat
utskottets beslut. I jordbruksutskottets
utlåtande hänvisar man bara till »inhämtade
upplysningar». Jag tackar herr
Hansson för svaret som dock inte innehöll
svar på min fråga vad det var för
upplysningar som lämnats utan bara
varifrån upplysningar lämnats; den saken
fanns det ju besked om redan i utskottsutlåtandet.

År 1961 angav herr Hansson i Skegrie
sina synpunkter på varför företaget,
såsom då föreslogs i propositionen, borde
ha monopolställning på distributionsområdet.
Han tilläde samtidigt att beträffande
tryckningen var alla i stort
sett ense; det vore bara i fråga om distributionen
som uppfattningarna skilde
sig.

Jag konstaterar att herr Hansson nu
säger att om vi kunde komma med något
praktiskt förslag rörande infordrande
av anbud för särtryck, skulle han — om
jag förstod honom rätt — kunna biträda
reservanternas uppfattning. Det var ett

dylikt praktiskt förslag jag försökte
framföra i mitt anförande.

Vi har de s. k. förlagssärtrycken, vilka
utgör det största antalet och utgår i
stora upplagor. Beträffande dessa särtryck
möter inget hinder att i varje särskilt
fall infordra anbud. Men sedan
finns det, som herr Hansson nämnde,
specialsärtryck, vilka trycks i små upplagor.
Då kan man göra så att man begär
årsanbud på tryckning av vissa beskrivna
kartor i upplagor som varierar
från fall till fall. Detta är inte någon
nyhet, utan liknande tillvägagångssätt
tillämpas överallt inom affärslivet. Med
den tryckerifirma som lämnar det generellt
sett lägsta anbudet tecknar man
ett ramavtal, och inom detta ramavtal,
som kan gälla ett år eller längre tid, lämnas
de löpande beställningarna. Detta
förfaringssätt står i överensstämmelse
med vad som tillämpas i alla andra liknande
fall. Om man alltså tänker sig att
det är fråga om kommunkartor, kan man
infordra offerter och det företag som erbjuder
det lägsta priset får alla beställningar
under året. Det medför ingen
skickning fram och tillbaka över landet
som herr Hansson har sagt.

Jag hoppas att jag med dessa ord kunnat
klargöra att det finns praktiska möjligheter
att genomföra anbudsförfarande
för särtryck.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tycker nog att herr
Kollberg förde debatten längre. Han sade
visserligen att när det gällde stora
upplagor kunde man vara med på att
utnyttja ettårsanbud. Om man kan behålla
samma kartmaterial hela tiden, är
det möjligt att det är praktiskt genomförbart.
Men hur tror herr Kollberg att
det skall bli möjligt när det gäller alla
de många små beställningarna, där den
ene får utnyttja vissa kartblad och en
annan får utnyttja andra? Herr Kollberg
kunde inte besvara den fråga jag
ställde till honom om tillämpningen be -

Fredagen den 29 mars 1963

Nr 13

Rikets allmänna kartverk:

träffande små kartbeställningar. När
dessa skiftar över landet går det inte,
herr Kollberg, att låta ett tryckeri ha
monopol på detta. Jag uppfattade herr
Kollberg så att han menade att när det
gäller större beställningar och ettårsanbud
skulle vi ha fri konkurrens men
att man i övriga fall måste bevilja monopol
till ett visst tryckeri att utföra de
mindre trycksakerna.

Herr KOLLBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är ledsen att jag
inte tycks kunna förklara detta tydligt
nog för herr Hansson.

När det gäller stora engångsbeställningar,
t. ex. av förlagssärtryck, kan
man i varje enskilt fall infordra anbud.
För tillfällighetssärtryck eller beställningssärtryck
— det kan gälla kommunkartor
eller kartor som används av föreningar
vid idrottstävlingar o. s. v. —
infordrar man årsanbud från olika tryckerier
och tecknar ett ramavtal med
det eller de tryckerier som kommer med
det lägsta anbudet samt lämnar successivt
beställningarna till tryckeriet av det
särtryck, som i varje särskilt fall efterfrågas.
Kartverket bestämmer vilken
royalty som skall betalas i de olika fallen.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
kritiserade herr Kollberg och mig för
att föra ett principresonemang. Det är
i och för sig aldrig fel att föra principresonemang.
Här är det desto mera
påkallat som det gäller en principfråga,
nämligen hur statliga företag skall driva
sin verksamhet och om åt dem skall ges
speciella förmåner eller inte.

Herr Hansson i Skegrie åberopade
praktiska motiv för avvikelse från den
fria konkurrensens princip. Ja, jag har
mött konkurrensbegränsningar på åtskilliga
håll inom näringslivet, och såvitt
jag vet har man nästan alltid brukat
åberopa praktiska skäl för sådana
konkurrensbegränsningar och för mo -

lnlösen och tryckning av kartor m. m.

nopol av olika slag. Man har helt enkelt
tyckt att det varit besvärligt att arbeta
under fri konkurrens.

Visst kan det föreligga praktiska svårigheter
när det, som i detta fall, gäller
att trycka särtryck efter anbud. Men
jag tycker att herr Kollberg ändå rätt
väl har beskrivit de möjligheter som
finns att ordna exempelvis ramavtal för
framställning av särtryck utan att onödigt
besvärliga konsekvenser behöver
uppstå.

Herr Hansson i Skegrie bagatelliserar
frågan litet för mycket. Om särtrycken
vore ett alldeles speciellt problem och
om man redan från början tänkt sig att
vidareanvändning av det statliga karttrycket
inte skulle få komma i fråga
förrän det statliga konkurrentföretaget
tillfrågats om de ville vara med på den
saken, inställer sig frågan varför inte
detta uttryckligen angavs redan 1961, då
vi i alla fall diskuterade denna fråga i
båda kamrarna under ganska lång tid.

Sedan anförde herr Hansson i Skegrie
som försvar för det system som nu tilllämpas
att priserna ändå fastställes av
staten. Men det är väl inte något motiv
för att frångå den fria konkurrensens
princip. Vi har väl inte så stort förtroende
för statens förmåga att fastställa
priser att vi fördenskull går ifrån en
sådan princip. Det kan inte heller stå i
överensstämmelse med de riktlinjer, som
man i vanliga fall brukar tillämpa för fri
affärsverksamhet och affärsmässig drift
över huvud taget, att kalkylerna för i
förhållande till staten formellt fristående
företag skall ske efter grunder, som
utarbetats och fastställts av staten.

Herr Hansson erinrade sedan om vad
som hände år 1956, när det privata företag,
som då hade monopol, hade klagat
över att monopolet inte var tillräckligt
effektivt, eftersom det inte fanns någon
auktorsrätt för de statliga kartorna.
Kungl. Maj:t lade därför som bekant
fram en proposition — det var förresten,
såvitt jag minns rätt, en partivän
till herr Hansson som då var jordbruks -

Nr 13

Fredagen den 29 mars 1963

Rådgivningsverksamhet för rennäringens

minister i koalitionsregeringen — i syfte
att reglera auktorrättsfrågan. Propositionen
syftade till att förstärka den
ensamrätt som det privata företaget hade.
Första lagutskottet avstyrkte som vi
vet den propositionen, men kamrarna
anslöt sig till två reservanter, den ena
en centerpartist och den andra en socialdemokrat.

När man nu i jordbruksutskottets utlåtande
åberopar det som man kom fram
till 1956, att kartorna skall tryckas
snabbt och vara billiga och att samhällsekonomiska
motiv skall beaktas, har jag
mycket svårt att förstå logiken i den
hänvisningen, ty om den skall ha någon
reell innebörd, torde den syfta till att
skapa större frihet och inte mindre frihet
på detta område.

Vi har kritiserat det privata monopolet,
men det är väl inte något motiv för
att nu skapa ett statligt monopol, ett
monopol som inte vilar på avtal, vilket
det privata monopolet gjorde. Då var
det fråga om ett avtal som kunde sägas
upp när som helst enligt de regler som
var föreskrivna i avtalet, nu är man
däremot bunden.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! När denna fråga behandlades
1961, sade dåvarande departementschefen
bl. a. följande: »Genom
den förordade ändringen av företagsformen
blir anstalten jämställd med de
privata företag på marknaden som den
bär att konkurrera med.»

Jag kan inte förstå annat än att den
princip som nu införts strider mot det
uttalande som dåvarande departementschefen
gjorde inför riksdagen.

Härmed var överläggningen slutad.
Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

främjande

hemställan, dels ock på bifall till reservationen
11); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Bohman
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i
punkten 118:o) mom. II) i utskottets
utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
11) av herr Nils Hansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Bohman begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 125 ja och 71 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 119—135

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 136

Rådgivningsverksamhet för rennäringens
främjande

Under punkten 142 (s. 355—356) hade
Kungl. Maj :t förordat en anslagsanvisning
av 70 000 kr. för nästa budgetår,
vilket innebure en anslagsökning
med 20 000 kr. för ändamålet.

I samband härmed hade utskottet be -

Fredagen den 29 mars 1963

Nr 13

Rådgivningsverksamhet för rennäringens främjande

handlat två till utskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 388 av
herr Osvald och II: 461 av herr Jönsson
i Ingemarsgården m. fl., i vilka motioner
yrkats, att riksdagen måtte besluta
höja ifrågavarande anslag till
80 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 388 och II: 461, till Rådgivningsverksamhet
för rennäringens främjande för
budgetåret 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 70 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Nils Hansson, Hermansson, Gunnar Pettersson,
östlund, Johansson i öckerö och
Jönsson i Ingemarsgården, vilka ansett
att utskottet hort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt med bifall till motionerna
1:388 och 11:461, till Rådgivningsverksamhet
för rennäringens främjande
för budgetåret 1963/64 anvisa ett
reservationsanslag av 80 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

JÖNSSON i Ingemarsgården (fp):

Herr talman! Under punkt 136 i jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 behandlas
rådgivningsverksamheten för rennäringens
främjande. Inom utskottet har
diskuterats en motion som jag varit med
om att väcka. Vi yrkar där att anslaget
till samernas verksamhet skall höjas till
80 000 kronor. Framställningen från
Svenska samernas riksförbund lydde på
120 000 kronor, och på ansvarigt håll i
lantbruksstyrelsen tillstyrktes ett anslag
på 80 000 kronor. Eftersom vi anser att
samernas egen verksamhet är ytterst
viktig och betydelsfull för att skapa tilltro
till rennäringens möjligheter i framtiden,
har vi reserverat oss för denna
anslagshöjning.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till reservation nr 12 av
herr Nils Hansson m. fl.

I detta anförande instämde herr östlund
(h).

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! I princip råder det nog
inga delade meningar om att samerna
bör bestås allt det stöd som är möjligt
och kan anses befogat. Vid förra årets
riksdag beslöts emellertid med anledning
av en kungl. proposition att en betydande
förstärkning av rennäringens
möjligheter skulle ske. Bland de beslut
som då fattades var även detta om det
här ifrågavarande anslaget. Riksdagen
beviljade 50 000 kronor såsom ett nytt
anslag för rådgivningsverksamhet för
rennäringens främjande. Trots att anslaget
inte är mer än ett år gammalt har
det i år uppräknats från 50 000 till
70 000 kronor. Det är ju eu i förhållande
till anslagets storlek ganska betydande
förstärkning; uppräkningen uppgår
till inte mindre än 40 procent. Med
hänsyn till att detta anslag inte är äldre
än ett år kan man väl knappast nu överblicka
hela området och se var pengarna
bäst kan användas. Det är möjligt
att detta verksamhetsområde kan avsevärt
vidgas, och då är det, som utskottet
ser saken, inte alldeles säkert att det
ändamål som motionärerna bär angivit
är det som i första hand bör komma i
fråga vid en anslagshöjning. Utskottet
har därför ansett att vi bör se tiden an
och i den mån så finnes lämpligt, senare
göra en uppräkning av detta anslag.

Jag ber, herr talman, med detta att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp):

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
säger att det inte är säkert att det är
detta anslag som bör ökas om man vill
stärka stödet åt rennäringen. Detta vill
jag vända mig mot. Jag tror att det viktigaste
vi kan göra när det gäller att
främja rennäringen är att ge samerna
tilltro till sina egna möjligheter och
skapa en bättre upplysnings- och kon -

2*— Andra kammarens protokoll 1963. Nr 13

Nr 13

Fredagen den 29 mars 1963

Fiskerilånefonden, m. m.

sulentverksamhet. Enligt mitt sätt att se
har deras egna de största möjligheterna
att vinna förståelse i den praktiska rådgivnings-
och upplysningsverksamheten.
Det är nämligen tråkigt nog så att det
finns en viss spänning mellan de officiella
myndigheterna och samerna. Man
sätter därför större tilltro till en same
som har god utbildning på detta område
och kan ge upplysning åt sina egna.

Jag vill vädja till jordbruksministern,
som sitter här i kammaren, att han tar
hänsyn till motionärernas synpunkter.
Jordbruksministern bär vid fjolårets
behandling av dessa frågor och även i
propositionen visat stor förståelse för
dessa problem. Jag hoppas att han nästa
år höjer detta anslag, ty det är det bästa
man kan göra om man vill främja rennäringen.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
12) av herr Nils Hansson m. fl.;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 137—163

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16b

Lades till handlingarna.

§ 9

Fiskerilånefonden, m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
rörande fiskerilånefonden,
om. m. jämte i ämnena väckta motioner.

I årets statsverlcsproposition hade
Kungl. Maj:t (bilaga 11, punkt 163) föreslagit
riksdagen att dels medge, att
under budgetåret 1963/64 ett belopp av
6 000 000 kr. finge av Kungl. Maj :t disponeras
för lån från fiskerilånefonden,
dels till Fiskerilånefonden för budget -

året 1963/64 anvisa ett investeringsanslag
av 2 700 000 kr., dels ock godkänna att
det högsta belopp, som finge utlämnas
i låneunderstöd från fiskerilånefonden,
höjdes till 150 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling upptagit följande till utskottet
hänvisade motioner, nämligen

1) 1:294 av herr Magnusson m. fl.,
likalydande med II: 343 av herr Johansson
i öckerö m. fl., i vilka motioner
hemställts att riksdagen måtte dels å tillläggsstat
II för budgetåret 1962/63 till
Fiskerilånefonden anvisa ett investeringsanslag
av 1 500 000 kr., dels ock
medge, att under budgetåret 1962/63 ett
belopp av sammanlagt 7 000 000 kr.
finge av Kungl. Maj :t disponeras för lån
från fiskerilånefonden;

2) 1:23 av herr Ringaby och herr
Yngve Nilsson samt II: 28 av herr Hedin
in. fl., i vilka likalydande motioner hemställts
att riksdagen måtte besluta att
avskrivning av fiskredskapslån från
statens fiskredskapslånefond finge på
ansökan därom medgivas varje låntagare
som, efter återbetalning av 80 procent
av lånet, alltjämt bedreve yrkesmässigt
fiske.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag

a) medge, att under budgetåret 1963/
64 ett belopp av 6 000 000 kr. finge av
Kungl. Maj :t disponeras för lån från
fiskerilånefonden;

b) till Fiskerilånefonden å riksstaten
för budgetåret 1963/64 anvisa ett investeringsanslag
av 2 700 000 kr.;

c) godkänna vad i utlåtandet föreslagits
beträffande högsta belopp som
finge utlämnas i låneunderstöd från
fiskerilånefonden;

II. med bifall till motionerna 1:294
och II: 343

a) medge, att under budgetåret 1962/
63 ett belopp av 7 000 000 kr. finge av
Kungl. Maj :t disponeras för lån från
fiskerilånefonden;

Fredagen den 29 inars 1963

Nr 13

b) till Fiskerilånefonden å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1962/
63 anvisa ett investeringsanslag av
1 500 000 kr.;

III. avslå motionerna I: 23 och II: 28
om utvidgad avskrivningsmöjlighet i
fråga om lån från statens fiskredskapslånefond.

Reservation hade avgivits av herrar
Carl Eskilsson, Ringaby, östlund och
Hedin, vilka ansett att utskottet under

III. bort hemställa, att riksdagen måtte
bifalla motionerna I: 23 och II: 28 om
utvidgad avskrivningsmöjlighet i fråga
om lån från statens fiskredskapslånefond.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Denna fråga var aktuell
redan i fjol och jag framför i år samma
uppfattning som då i en motion vilken
givit anledning till en reservation till
utskottsutlåtandet. Förra året inrättades
efter riksdagens beslut statens fiskredskapslånefond,
med möjlighet att lämna
lån på upp till 10 000 kronor till sådana
fiskare som förlorat redskap genom
storm eller andra omständigheter, vilka
de ej kunnat påverka. Jag anser det
riktigt att de får hjälp inte bara genom
direkta lån utan också genom bidrag i
den formen att de, när de återbetalt 80
procent av lånet, kan få resterande 20
procent avskrivna.

Det förslag som i fjol vann riksdagens
bifall innebar att man gav möjlighet
till avskrivning i särskilt ömmande
fall. Vederbörande fick möjlighet
till avskrivning med 20 procent eller 40
procent. Jag tycker det blev en ganska
egendomlig konstruktion. För att vederbörande
skulle få 20 procents avskrivning
skulle han alltjämt bedriva fiske
— och det menar jag borde vara det
enda villkoret för att få avskrivning
med 20 procent. Men dessutom krävdes
att han genom svår eller upprepad ska -

Fiskerilånefonden, m. m.

da på eller förlust av fiskredskap fått
sin ekonomi så hårt ansträngd att han
var i synnerligt behov av befrielse från
kvarstående återbetalningsskyldighet.
Det är alltså stränga bestämmelser.
Därtill kommer att i särskilt ömmande
fall — om man över huvud taget kan
tänka sig mer ömmande fall —- skall avskrivning
kunna medges på upp till 40
procent av lånet. Jag tycker att denna
konstruktion är ganska säregen och i
och för sig ger anledning till ändring
av bestämmelserna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av herr Carl Eskilsson
m. fl.

Herr ARWESON (s):

Herr talman! Jag kan i viss mån
hålla med herr Hedin när han säger
att en fiskare kan råka i svårigheter
och behöva stöd samt att den form av
stöd som vi infört kan bli till stor nytta.
Men såsom herr Hedin känner till
utformades reglerna för ett år sedan
och trädde inte i kraft förrän den 1
juli 1962. De har alltså ännu inte tilllämpats
ett år. När vi i fjol behandlade
denna fråga i utskottet, hade vi
att ta ställning till förslag om avskrivning
med både 40 procent och 60 procent.
Vid det tillfället blev man på alla
håll överens om de bestämmelser som
nu gäller. Den motion och den reservation
som nu ligger på riksdagens
bord innehåller alltså precis detsamma
som ett förslag som förra året framfördes
men icke blev riksdagens beslut.
Eftersom vi då kunde enas förefaller
det vara för tidigt att, innan ett
år förflutit, riva upp beslutet och införa
nya bestämmelser. Jag menar därför
att vi kan lugna oss och se hur det
hela utvecklar sig. Eftersom ifrågavarande
lån skall amorteras med en femtedel
varje år, kan denna fråga inte
heller bli aktuell vare sig nu eller nästa
år.

Jag yrkar alltså bifall till utskottets
hemställan.

Nr 13

Fredagen den 29 mars 1963

Bidrag till verksamheten vid hemgårdar

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Fjolårets beslut var en
kompromiss. Jag fogade till utskottsutlåtandet
en blank reservation bakom
vilken låg samma tankegångar som jag
i dag framfört. Jag tackar för de tillmötesgående
synpunkter herr Arweson
nu uttalat, och jag hoppas att det, när
vi om några år kommer igen i denna
fråga, skall gå bättre att nå enighet.

Överläggningen var härmed slutad.
Mom. I och II

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. III

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
av herr Carl Eskilsson
m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 10

Anslag till allmänna kultur- och bildningsändamål
samt kyrkliga ändamål

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1963/64 till allmänna kultur- och bildningsändamål
samt kyrkliga ändamål
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—50

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 51

Bidrag till verksamheten vid hemgårdar

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 (bilaga 10, punkt 58, s. 88) föreslagit
riksdagen att till detta ändamål för budgetåret
1963/64 anvisa samma anslagsbelopp
som för innevarande budgetår eller
300 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Isacson (1:204) och den andra inom
andra kammaren av herr Hedin m. fl.
(11:248), i vilka hemställts, såvitt nu
var i fråga, att riksdagen måtte besluta
att anslaget till Bidrag till verksamheten
vid hemgårdar utökades med 75 000 kr.
till 375 000 kr.;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Lundström in. fl. (1:483) och
den andra inom andra kammaren av
herr Ohlin m. fl. (II: 586), i vilka hemställts
att riksdagen — utöver vad
Kungl. Maj:t föreslagit — måtte under
ecklesiastikdepartementets huvudtitel
anvisa ytterligare 5 Slö 000 kr. till främjande
av de fria och frivilliga ungdomsorganisationernas
ungdomsfostrande arbete
och fritidsverksamhet bland ungdom,
varav 75 000 kr. enligt i motionerna
närmare redovisad specificering avsåges
för Bidrag till verksamheten vid
hemgårdar.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I: 204
och II: 248 samt I: 483 och II: 586, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, till
Bidrag till verksamheten vid hemgårdar
för budgetåret 1963/64 anvisa ett anslag
av 300 000 kr.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Axel Johannes
Andersson, Virgin, Källqvist, T horsten
Larsson, Widén, Nils-Eric Gustafsson,
Staxäng, Nilsson i Göingegården, Eliasson
i Sundborn, Svensson i Ljungskile,
Larsson i Hedenäset, Löfroth och Nelander,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag ävensom
motionerna I: 204 och II: 248 samt med
bifall till motionerna I: 483 och II: 586,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
till Bidrag till verksamheten vid hemgårdar
för budgetåret 1963/64 anvisa ett
anslag av 375 000 kr.

Fredagen den 29 mars 1963

Nr 13

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! "Vid denna punkt är
fogad en reservation av fröken Andersson
m. fl. som föreslår en höjning av
anslaget till hemgårdsverksamheten med
75 000 kronor. Det är nog ingen som
förnekar att dessa hemgårdar utför ett
synnerligen betydelsefullt ungdomsfostrande
arbete. Det är emellertid i
denna verksamhet som i så många andra
så att den automatiska kostnadsstegringen
har föranlett ekonomiska
svårigheter. Även om ungdomsverksamheten
och med denna sammanhängande
problem är föremål för utredning,
synes det reservanterna att bidraget
till hemgårdsverksamheten i väntan på
denna utredning utan olägenhet kan
höjas med det här begärda beloppet.

1 jämförelse med den uppskattning
som visats ungdomens fritidsverksamhet
genom anslag på 6,2 miljoner kronor
och en höjning innevarande år
med 300 000 kronor, anser reservanterna
att det är befogat att ge hemgårdsverksamheten
det ökade stöd som
reservationen innebär. Med hänsyn till
att hemgårdarnas egna kostnader belöper
sig till omkring 4 miljoner kronor
och att statsbidraget är omkring
300 000 kronor kan ett sådant krav
anses vara berättigat.

Med dessa få ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen
av fröken Andersson m. fl. på denna
punkt.

I detta anförande instämde fru Boman
(h) samt herrar Hedin (h) och
Keijer (fp).

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag vill erinra om vad
som anförts från utskottsmajoritetens
sida att frågan om det statliga stödet
till ungdomsverksamheten för närvarande
är föremål för utredning. I denna
ingår bl. a. frågan om statsbidrag till
verksamheten vid hemgårdar. Det är

Utbildning av ungdomsledare

inte vanligt att man, samtidigt som en
utredning pågår, i förväg fattar delbeslut
i frågor som är föremål för dess
behandling, och utskottsmajoriteten anser
att det i detta fall inte finns någon
anledning att frångå den principen. Jag
ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Göingegården begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
51 :o) i utskottets utlåtande nr 39, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av fröken Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nilsson i Göingegården
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 102
ja och 92 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Pnnlden 52

Utbildning av ungdomsledare

Kungl. Maj:t hade (punkt 59, s. 88—
90) föreslagit riksdagen att till detta

Nr 13

Fredagen den 29 mars 1963

Utbildning av ungdomsledare

ändamål för budgetåret 1963/64 anvisa
ett reservationsanslag av 1 700 000 kr.

I detta sammanhang liade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nyström m. fl. (I: 123) och den andra
inom andra kammaren av herr Lindahl
in. fl. (11:139), i vilka hemställts att
riksdagen för budgetåret 1963/64 måtte
anvisa 2 miljoner kr. under anslagsrubriken
Utbildning av ungdomsledare;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Andersson m. fl. (I: 320) och den
andra inom andra kammaren av fru
Kristensson och fröken Karlsson
(II: 380), i vilka hemställts, såvitt nu
var i fråga, att riksdagen måtte dels besluta
att statsbidrag icke skulle utgå för
utbildning av ungdomsledare för politiska
organisationer, dels till Utbildning
av ungdomsledare för budgetåret 1963/64
anvisa ett reservationsanslag av

1 520 000 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ernst Olsson m. fl. (1:334) och den
andra inom andra kammaren av herr
Mattsson in. fl. (11:384), i vilka hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte dels besluta att till Utbildning
av ungdomsledare för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag av

2 500 000 kr., dels hos Kungl. Maj :t hemställa
att pågående utredning rörande
stödet åt ungdomsverksamheten måtte
bedrivas så skyndsamt att förslag på
grundval av dess betänkande kunde föreläggas
1964 års riksdag;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Lundström m. fl. (1:483) och
den andra inom andra kammaren av
herr Ohlin m. fl. (II: 586), i vilka hemställts
att riksdagen — utöver vad
Kungl. Maj:t föreslagit — måtte under
ecklesiastikdepartementets huvudtitel
anvisa ytterligare 5 816 000 kr. till främ -

jande av de fria och frivilliga ungdomsorganisationernas
ungdomsfostrande arbete
och fritidsverksamhet bland ungdom,
varav 1 000 000 kr. enligt i motionerna
närmare redovisad specificering
avsåges för Utbildning till ungdomsledare
och 3 525 000 kr. för ett nytt anslag
till ungdomsorganisationernas administrationskostnader.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:320 och 11:380
i vad de avsåge ändring av statsbidragsbestäminelserna
för ungdomsledarkurser
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att motionerna I: 483 och II: 586 i
vad de avsåge bidrag till ungdomsorganisationernas
administrationskostnader
icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 334 och II: 384, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet anfört rörande utredningsarbetets
bedrivande;

IV. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna I: 123 och II: 139,
I: 320 och II: 380,1: 334 och II: 384 samt
1:483 och 11:586, sistnämnda sex motioner
såvitt nu var i fråga, till Utbildning
av ungdomsledare för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag av
1 700 000 kr.

Reservationer hade avgivits

a) av fröken Andersson samt herrar
Virgin, Staxäng och Nilsson i Göingegården,
vilka ansett att utskottet bort
under I. hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 320 och
II: 380, såvitt nu var i fråga, besluta att
statsbidrag icke skulle utgå för utbildning
av ungdomsledare för politiska organisationer; b)

av herrar Axel Johannes Andersson,
Kållqvist, Thorsten Larsson, Widén,
Nils-Eric Gustafsson, Eliasson i Sundborn,
Svensson I Ljungskile, Larsson i
Hedenäset, Löfroth och Nelander, vilka
ansett dels att utskottets yttrande i viss
del bort ersättas med i reservationen an -

Fredagen den 29 mars 1963

Nr 13

given text, dels ock att utskottet under

III. bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna 1:334 och
II: 384, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört rörande
utredningsarbetets bedrivande;

c) av herrar Axel Johannes Andersson,
Källqvist, T horsten Larsson, Widén,
Nils-Eric Gustafsson, Eliasson i Sundborn,
Svensson i Ljungskile, Larsson i
Hedenäset, Löfroth och Nelander, vilka
ansett att utskottet under IV. bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
I: 123 och II: 139 samt I: 483 och II: 586
ävensom med bifall till motionerna
I: 334 och II: 384 samt med avslag å motionerna
1:320 och 11:380, sistnämnda
sex motioner såvitt nu var i fråga, till
Utbildning av ungdomsledare för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 2 500 000 kr.;

d) av fröken Andersson samt herrar
Virgin, Staxäng och Nilsson i Göingegården,
vilka under förutsättning av bifall
till den med a) betecknade reservationen
ansett att utskottet under IV.
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 320 och
11:380, såvitt nu var i fråga, ävensom
med avslag å motionerna I: 123 och
IT: 139,1: 334 och II: 384 samt I: 483 och
II: 586, sistnämnda fyra motioner såvitt
nu var i fråga, till Utbildning av
ungdomsledare för budgetåret 1963/64
anvisa ett reservationsanslag av
1 520 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Vid denna punkt är fogad
en reservation som innebär krav på
att statsbidrag inte skall utgå för utbildning
av ungdomsledare i politiska
organisationer.

Det är ett gammalt krav som här upprepas.
Vi anser inom högern att de demokratiska
partiernas fria ställning inte

Utbildning av ungdomsledare

låter sig förena med principen att de
politiska organisationerna skall stödjas
med statsmedel. Det är enligt vår mening
inte möjligt att uppspalta verksamheten
inom en politisk organisation
i politiska och icke politiska verksamhetsfält.

Denna fråga har ju vid flera riksdagar
tidigare varit ganska ingående diskuterad,
och jag skall därför inte uppehålla
mig längre vid den, utan jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen
4 a) vid punkten 52 och,
under förutsättning att den reservationen
blir bifallen av kammaren, även
bifall till reservationen 4 d) under samma
punkt, båda av fröken Andersson
m. fl.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Såsom en av motionärerna
i denna fråga vill jag gärna anföra
några synpunkter. Jag skall inte
förlänga debatten genom att i ett längre
anförande tala om föreningslivets betydelse
för ungdomen. Emellertid kan
det sägas att dessa frivilliga organisationer
är att betrakta såsom ungdomsfostrare
och att deras verksamhet även
innebär en fostran till idébärare.

När statsverkspropositionen framlagts
fann vi att det skulle vara välbehövligt
att väcka en motion i anslutning till
densamma. Vi visste att det pågår en
utredning på området men ansåg ändå
att det kunde finnas anledning att höja
anslagen i vissa fall. Vi inriktade oss
på utbildning av ungdomsledare.

Utskottsmajoriteten bär hänvisat till
den pågående utredningen, och jag vill
notera att den har sagt att den förväntar
att det så snart som möjligt skall
framläggas förslag och att man utan
tidsutdräkt skall få ta ställning till de
överväganden utredningen kommer
fram till. Vi vet emellertid inte i och
med detta när utredningen framlägger
förslag. Även om man kan önska vissa
ändringar i bidragsbestämmelserna är
dessa inte så otillfredsställande, att man

Nr 13

Fredagen den 29 mars 1963

Utbildning av ungdomsledare

behöver befara att man, om man lämnar
ett ökat anslag till ungdomsledarutbildning,
gör något som man riskerar
att sedan få ångra.

Låt mig tillägga att om vi inte hade
de frivilliga organisationerna som medverkade
till att ge ungdomen meningsfylld
fritid utan samhället helt skulle
svara för att ledarfrågan ordnas, så
skulle det kosta långt mera pengar än
staten nu anslår.

Jag ber att få yrka bifall till reservationerna
4 b) och c).

Av utskottsutlåtandet har jag funnit
att man räknar med att det finns goda
möjligheter för ungdomsorganisationerna
att få bidrag för anordnande av såväl
centrala som regionala kurser.

Jag tror att det kan vara anledning
att säga något om detta. När vi anordnar
dessa kurser, enligt program som
är godkända av skolöverstyrelsen, utgår
ett bidrag av 10 kronor om dagen
per kursdeltagare. Därjämte erhålles bidrag
till resekostnaderna efter billigaste
färdsätt med upp till 15 kronor per deltagare.
För deltagare som bor i vissa
norrlandslän är resebidraget utsträckt
till 20 kronor.

Inackorderingskostnaderna uppgår
till 25—30 kronor per dygn. De har stigit
avsevärt sedan 1954, då motsvarande
kostnader var 10—12 kronor per deltagare
och dygn. Lärar- och materielkostnaderna
har ökat åtskilligt, och
samma sak gäller inte minst lokalhyrorna,
beroende på att vi tillämpar ett
annat undervisningssystem än tidigare
vid dessa kurser. Kursprogrammet innehåller
nämligen mycket grupparbete,
och vi måste därjämte ha tillgång till
lokaliteter för att kunna använda audiovisuella
hjälpmedel.

Statsbidragen räcker ingalunda till
för den kursverksamhet som organisationerna
nu bedriver, utan ett betydande
överdrag redovisas ifrån olika organisationer.
Bidragen till instruktörer
betyder ofantligt mycket för oss, bl. a.
för att kunna hålla de uppnådda posi -

tionerna. Instruktörerna får nämligen
till mycket stor del ansvara för sammanställning
av nytt arbetsmaterial, för
ledarutbildning och gruppverksamhet
samt planmässig uppläggning av uppsökande
verksamhet bland föreningslös
ungdom. Detta bidrag kommer oss
också till god hjälp i den kontaktskapande
verksamheten.

För utbildning och rekrytering av ledare
är vår förhoppning att så småningom
få åtskilligt fler instruktörer än
för närvarande. En instruktör per
10 000 medlemmar har satts upp som
en målsättning. Vi bär emellertid inte
ansett det vara realistiskt att komma
med en sådan begäran. Däremot bär vi
hoppats och hoppas givetvis fortfarande
att riksdagen skall gå med på att
inrätta ytterligare 15 instruktörsbidrag
såsom är föreslaget i reservationen nr
6 a).

Herr talman! Jag ber med detta att
få yrka bifall till reservationerna 4 b)
och c), 5) och 6 a).

Herr KARLSSON i Olof ström (s):

Herr talman! Bidrag till utbildning
av ungdomsledare inom de politiska
ungdomsorganisationerna har högern
under alla år gått emot. Det fortsätter
man med i år, och ingenting är väl att
göra åt den saken.

Vi har diskuterat denna fråga under
flera år och känner till varandras argument.
Utskottsmajoriteten håller fortfarande
på att det inte finns någon anledning
att diskriminera de politiska
ungdomsorganisationerna, som enligt
vårt förmenande utför ett synnerligen
fostrande och skolande arbete bland
svensk ungdom.

Beträffande utbildning i övrigt har
1960 års folkbildningsutredning lagt
fram ett förslag, men ecklesiastikministern
förklarade i förra årets statsverksproposition
att han inte ansåg sig kunna
lägga detta utredningsförslag som
grund för en proposition i frågan. Av
den anledningen tillkallades under sen -

Fredagen den 29 mars 1963

Nr 13

sommaren i fjol särskilda sakkunniga
för att göra en överarbetning av 1960
års utredning. Vi har i år starkt understrukit
vikten av att den överarbetning
som för närvarande pågår fortlöper
snabbt, så att riksdagen utan någon
tidsutdräkt får ta ställning till dessa
problem.

Det råder inte några som helst principiella
motsättningar i detta avseende
mellan reservanterna och oss i utskottsmajoriteten,
men vi hävdar i denna
fråga liksom tidigare att man bör avvakta
denna överarbetnings resultat.

I detta sammanhang kanske jag får
nämna att riksdagen senare under våren
kommer att få ta ställning till ecklesiastikministerns
förslag om ökat stöd
till studiecirklar och föreläsningsverksamhet.
Dessa ekonomiska förstärkningar
är också ett led i strävandena att ge
ökade möjligheter till skolning och fostran
av den svenska ungdomen.

Herr talmani Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till utskottets förslag
under samtliga moment.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4 a); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Nilsson
i Göingegården begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
52 :o) mom. I) i utskottets utlåtande nr
39, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4 a) av fröken Andersson
m. fl.

Utbildning av ungdomsledare

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nilsson i Göingegården
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 160
ja och 30 nej, varjämte 7 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. III

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4 b); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Mattsson begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
52 :o) mom. III) i utskottets utlåtande
nr 39, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4 b) av herr Axel Johannes
Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen till -

Nr 13

Fredagen den 29 mars 1963

kännagav, att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 117 ja
och 64 nej, varjämte 14 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. IV

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4 c); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Mattsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
52:o) mom. IV) i utskottets utlåtande
nr 39, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4 c) av herr Axel Johannes
Andersson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Mattsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 115 ja och 67 nej,
varjämte 16 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkt 53

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet

Kungl. Maj :t hade (punkt 60, s. 90 och
91) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1963/64 anvisa
ett förslagsanslag av 6 200 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nyström m. fl. (1:122) och den andra
inom andra kammaren av fru Jäderberg
m. fl. (II: 130);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Isacson (1:204) och den andra inom
andra kammaren av herr Hedin m. fl.
(II: 248);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Ernst Olsson m. fl. (I: 334) och den
andra inom andra kammaren av herr
Mattsson in. fl. (11:384), i vilka hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte hemställa hos Kungl. Maj :t
att pågående utredning rörande stödet åt
ungdomsverksamheten måtte bedrivas
så skyndsamt, att förslag på grundval av
dess betänkande kunde föreläggas 1964
års riksdag eller — därest så icke befunnes
möjligt — att förslag om höjning
av anslagsgrunderna för bidrag till ungdomens
fritidsverksamhet från och med
budgetåret 1964/65 dock förelädes nästa
års riksdag, antingen efter delförslag
från den pågående utredningen eller efter
särskild prövning;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Lundström in. fl. (1:483) och
den andra inom andra kammaren av
herr Ohlin m. fl. (II: 586).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:122 och 11:130, 1:204
och II: 248 samt I: 483 och II: 586, sistnämnda
fyra motioner såvitt nu var i
fråga, till Bidrag till ungdomens fritids -

Fredagen den 29 mars 1963

Nr 13

Bidrag till instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer

verksamhet för budgetåret 1963/64 anvisa
ett förslagsanslag av 6 200 000 kr.;

II. att motionerna I: 334 och II: 384,
såvitt nu var i fråga, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Johannes Andersson, Källqvist,
T horsten Larsson, Widén, Nils-Eric Gustafsson,
Eliasson i Sundborn, Svensson
i Ljungskile, Larsson i Hedenäset, Löfroth
och Nelander, vilka ansett att utskottet
bort under II. hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:334 och 11:384, såvitt nu var
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
att om förslag på grundval av pågående
utredning rörande stödet åt ungdomsverksamheten
icke i sin helhet
kunde föreläggas 1964 års riksdag, förslag
om höjning av anslagsgrunderna för
bidrag till ungdomens fritidsverksamhet
från och med budgetåret 1964/65
dock förelädes nästa års riksdag, antingen
efter delförslag från den pågående utredningen
eller efter särskild prövning.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag bär ingenting att
anföra vid denna punkt med hänsyn till
att ingen av reservanterna begärt ordet.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! lag skall hjälpa herr
Nilsson i Göingegården ur hans dilemma
genom att yrka bifall till reservationen.

Herr NILSSON i Göingegården (li):

Herr talman! Efter denna hjälp av
herr Svensson i Stenkyrka ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
5); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Svensson i Stenkyrka begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
53 :o) mom. II) i utskottets utlåtande nr
39, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
5) av herr Axel Johannes
Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Stenkyrka
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därav avgavs 127 ja och
64 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 54

Bidrag till instruktörsverksamhet inom
ungdomsorganisationer

Kungl. Maj:t hade (punkt 61, s. 91 och
92) föreslagit riksdagen att till detta ändamål
för budgetåret 1963/64 anvisa ett
anslag av 771 000 kr., vilket innebär anvisande
av samma anslagsbelopp som
för innevarande budgetår.

Nr 13

Fredagen den 29 mars 1963

Bidrag till instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Schött och Åke Larsson (I: 27) och
den andra inom andra kammaren av
herr Allard in. fl. (II: 32);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nyström in. fl. (1:121) och den andra
inom andra kammaren av herr Svanberg
in. fl. (II: 147);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Källqvist in. fl. (I: 212) och den andra
inom andra kammaren av herr Lindkvist
in. fl. (II: 255);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Andersson m. fl. (I: 320) och den
andra inom andra kammaren av fru
Kristensson och fröken Karlsson
(II: 380), i vilka hemställts, såvitt nu var
i fråga, att riksdagen måtte a) besluta
att statsbidrag inte skulle utgå till instruktörsverksamhet
till politiska organisationer,
b) till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationer
för budgetåret 1963/64 anvisa ett
anslag av 689 000 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ernst Olsson m. fl. (1:334) och den
andra inom andra kammaren av herr
Mattsson in. fl. (11:384), i vilka hemställts,
såvitt nu var i fråga, bl. a. att
riksdagen måtte uppräkna Kungl. Maj :ts
förslag till anslag till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationer
med 180 000 kr. att disponeras för
ytterligare 15 instruktörstjänster;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Per-Olof Hanson (I: 404) och den andra
inom andra kammaren av herr Björkman
(11:480);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Lundström in. fl. (I: 483) och

den andra inom andra kammaren av
herr Ohlin in. fl. (II: 586), i vilka hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
•— utöver vad Kungl. Maj :t föreslagit
— måtte under ecklesiastikdepartementets
huvudtitel anvisa ytterligare
5 816 000 kr. till främjande av de fria
och frivilliga ungdomsorganisationernas
ungdomsfostrande arbete och fritidsverksamhet
bland ungdom, varav 489 000
kr. enligt i motionerna närmare redovisad
specificering avsåges för Bidrag
till instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna I: 27 och II: 32 samt
I: 483 och II: 586 i vad de avsåge ändring
av bestämmelserna om statsbidrag
till instruktör inom ungdomsorganisationer
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att motionerna 1:27 och 11:32,
I: 334 och II: 384 samt I: 483 och II: 586
i vad de avsåge statsbidrag till instruktörs
rese- och traktamentskostnader
icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att motionerna I: 334 och II: 384
samt 1: 483 och II: 586 i vad de avsåge
ökat antal instruktörsbidrag icke måtte
av riksdagen bifallas;

IV. att motionerna I: 121 och II: 147
i vad de avsåge instruktörsbidragen till
Sveriges ungdomsorganisationers landsråd,
Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund,
Sveriges fältbiologiska
ungdomsförening och Sveriges elevers
centralorganisation icke måtte av
riksdagen bifallas;

V. att motionerna I: 483 och II: 586 i
vad de avsåge instruktörsbidragen till
Sveriges ungdomsorganisationers landsråd,
Sveriges studerande ungdoms helnykterlietsförbund,
Sveriges fältbiolofiska
ungdomsförening och Sveriges elevers
centralorganisation icke måtte av
riksdagen bifallas;

VI. att motionerna 1:404 och 11:480
icke måtte av riksdagen bifallas;

VII. att motionerna I: 212 och II: 255
i vad de avsåge instruktörsbidraget till

Fredagen den 29 mars 1963

Nr 13

Bidrag till instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer

Sveriges elevers centralorganisation icke
måtte av riksdagen bifallas;

VIII. att motionerna I: 320 och II: 380
i vad de avsåge ändring av statsbidragsbestämmelserna
icke måtte av riksdagen
bifallas;

IX. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna I: 27 och II: 32,1: 121
och 11:147, 1:212 och 11:255, 1:320
och II: 380,1: 334 och II: 384 samt I: 483
och II: 586, samtliga motioner såvitt nu
var i fråga, till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationer
för budgetåret 1963/64 anvisa ett
anslag av 771 000 kr.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Axel Johannes Andersson,
Källqvist, Thorsten Larsson, Widén,
Nils-Eric Gustafsson, Eliasson i Sundborn,
Svensson i Ljungskile, Larsson i
Hedenäset, Löfroth och Nelander, vilka
ansett att utskottet under III. bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:334 och 11:384 samt
I: 483 och II: 586, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, besluta att inrätta
ytterligare 15 instruktörsbidrag;

b) av fröken Andersson samt herrar
Virgin, Staxäng och Nilsson i Göingegården,
vilka ansett att utskottet under
VIII. bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna 1:320 och
II: 380, såvitt nu var i fråga, besluta att
statsbidrag icke skulle utgå till instruktörsverksamhet
vid politiska organisationer; c)

av herrar Axel Johannes Andersson,
Källqvist, Thorsten Larsson, Widén,
Nils-Eric Gustafsson, Eliasson i
Sundborn, Svensson i Ljungskile, Larsson
i Hedenäset, Löfroth och Nelander,
vilka under förutsättning av bifall till
den med a) betecknade reservationen
ansett att utskottet under IX. bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:334 och 11:384 samt 1:483 och
II: 586 ävensom med avslag å motionerna
1:27 och 11:32, 1:121 och 11:147,

I: 212 och II: 255 samt I: 320 och II: 380,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationer för budgetåret
1963/64 anvisa ett anslag av
1 017 000 kr.;

d) av fröken Andersson samt herrar
Virgin, Staxäng och Nilsson i Göingegården,
vilka under förutsättning av bifall
till den med b) betecknade reservationen
ansett att utskottet under IX. bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 320 och II: 380
ävensom med avslag å motionerna 1: 27
och II: 32, I: 121 och II: 147, I: 212 och
II: 255,1: 334 och II: 384 samt I: 483 och
II: 586, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationer för
budgetåret 1963/64 anvisa ett anslag av
689 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna nr 6 a) och 6 c) av
herr Axel Johannes Andersson in. fl.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Med samma motivering
som under punkt 52, Utbildning av ungdomsledare,
ber jag att få yrka bifall
till reservationerna nr 6 b) och 6 d) av
fröken Andersson in. fl.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I och II

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. III

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till re -

Nr 13

Fredagen den 29 mars 1963

Främjande av nordiskt-kulturellt samarbete

servationen 6 a); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Mattsson begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
54 :o) mom. III) i utskottets utlåtande
nr 39, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
6 a) av herr Axel Johannes
Andersson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Mattsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 119 ja och 69 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. IV—VII

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. VIII

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
6 b); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Göingegården begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
54 :o) mom. VIII) i utskottets utlåtande
nr 39, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6 b) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

Mom. IX

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 55—67

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 68

Främjande av nordiskt-kulturellt samarbete Kungl.

Maj:t hade (punkt 74, s. 110—
113) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1963/64 anvisa
ett reservationsanslag av 700 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Arne Geijer m. fl. (1:325) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. (II: 389), i vilka hemställts
att riksdagen för budgetåret 1963/64
måtte besluta om sådan höjning av anslaget
till nordiskt-kulturellt samarbete
att bidrag med 150 000 kr. till Föreningen
Nordens allmänna verksamhet och
skötsel kunde lämnas;

Fredagen den 29 mars 1963

Nr 13

dels ock en inom andra kammaren av
herr Braconier m. fl. väckt motion
(II: 234).

Utskottet hemställde,

I. att motionen II: 234 icke måtte av
riksdagen bifallas;

II. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Majrts förslag samt med bifall
till motionerna 1:325 och 11:389,
till Främjande av nordiskt-kulturellt
samarbete för budgetåret 1963/64 anvisa
ett reservationsanslag av 770 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Näsström, Einar Persson, Fritz Persson
och Rikard Svensson, fru Wallentheim,
herrar Mårtensson, Hjorth, Karlsson i
Olofström och Mellqvist samt fröken
Olsson, vilka ansett att utskottet under
II. bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 325
och II: 389, till Främjande av nordisktkulturellt
samarbete för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 700 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Ilerr

KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag vill säga några ord
i anslutning till den reservation som jag
fogat till denna punkt.

Jag vill först och främst erinra om
att Kungl. Maj :ts förslag innebär en anslagshöjning
i relation till innevarande
budgetår på i realiteten 99 000 kronor.
Nu har utskottsmajoriteten tillstyrkt en
motion som innebär en anslagshöjning
med 70 000 kronor utöver vad Kungl.
Maj:t föreslagit. Jag vill erinra om att
en successiv och under senare år ganska
avsevärd höjning har skett av dessa bidrag
till främjandet av det nordiska kulturella
samarbetet, och som jag tidigare
nämnt innebär förslaget för nästa år
inte något undantag i detta avseende.
Det är ingalunda så att det nordiska
samarbetet på något sätt äventyras, om
man inte bifaller den motion som ut -

Främjande av nordiskt-kulturellt samarbete

skottsmajoriteten har tillstyrkt. Vi reservanter
har velat följa den avvägning
som Kungl. Maj :t har gjort.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till den av herr Näsström
in. fl. avgivna reservationen.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr NILSSON i Göingegården (h):
Herr talman! Den överenskommelse
som under våren 1961 träffades mellan
de nordiska länderna om ett utvidgat
nordiskt samarbete har glädjande nog
sedan dess tagit formen av en folkvilja
att knyta kontakter på mångahanda sätt
över gränserna mellan de nordiska länderna
och folken. I samtliga berörda
länder har man i föreningarna Nordens
regi bedrivit en verksamhet fullt i linje
med avtalets innebörd. Från att ha varit
eu blygsam organisation har den nu
vuxit ut till en omfattande rörelse.

Inom föreningarna är man också medveten
om de ökade krav som ställs på
dem och deras medlemmar, men tyvärr
är deras ekonomiska resurser för små
för att man skall kunna fullfölja verksamheten
på rätt sätt. Ett visst stöd —
till och med ett ganska betydande sådant
— har erhållits från såväl enskilda som
företag, kommuner och organisationer.
Men bidragen har inte motsvarat de
kostnadsstegringar och avtalsmässiga lönehöjningar
vilka nu förekommer inom
all verksamhet. Därför har riksstyrelsen
för Föreningen Norden funnit sig nödsakad
att hemställa om en ökning av det
statliga stödet för nästa budgetår med
70 000 kronor för att kunna fullfölja sin
gagnerika verksamhet, vilken vi alla nu
erkänner har en utomordentlig betydelse
för det framtida nordiska samarbetet.
Utskottets majoritet har också biträtt
denna hemställan.

Jag ber med dessa få ord, herr talman,
alt få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Eliasson
i Sundborn (ep).

Nr 13

Fredagen den 29 mars 1963

Främjande av nordiskt-kulturellt samarbete

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Jag önskar bara med
några få ord ytterligare understryka utskottets
hemställan på denna punkt.
Föreningarna Norden arbetar i likhet
med många ideella föreningar med ökade
finansiella bekymmer, bl. a. sammanhängande
med att lotteriverksamheten
numera inte går så bra att den kan finansiera
stora delar av verksamheten.
Men det är egentligen inte dessa svårigheter
som är avgörande. Nya och stora
arbetsuppgifter faller på föreningarna
Norden genom att Nordiska rådet utökar
sin verksamhet, och Nordiska rådets
förslag utmynnar ofta i konkreta
åtgärder vilka i stor utsträckning faller
på föreningarna Norden. Föreningarna
Norden åläggs i ökad utsträckning uppgifter
av de nordiska riksdagarna. Dessutom
har vänortssamarbetet utvecklats
mycket kraftigt under senare år, och det
är just detta samarbete mellan kommunerna
och städerna i Norden som är
så oerhört väsentligt, men det är klart,
att det är mycket arbetsbetungande. Vidare
har ju glädjande nog flera stora
fonder för det internordiska samarbetet
tillkommit — svensk-norska fonden,
dansk-svenska fonden o. s. v. Alla dessa
fonder har också börjat få rätt många
praktiska arbetsuppgifter. Dessa arbetsuppgifter
lägger man på föreningarna
Norden, så kansliarbetet växer och svårigheterna
för föreningarna att klara
arbetsuppgifterna blir större och större
för varje år. Därför menar vi, att man
måste förstärka den administrativa apparaten,
för att det nordiska samarbetet
skall kunna utvecklas på det sätt som
våra riksdagar och Nordiska rådet
önskar.

Med detta, herr talman, vill jag yrka
bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. Il

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 7);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Karlsson i Olofström begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
68 :o) mom. II) i utskottets utlåtande
nr 39, röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
7) av herr Näsström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Karlsson i Olofström begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 120 ja och 72 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Fru BOMAN (h), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag röstat fel.

Mom. I Punkterna 69—80

Utskottets hemställan bifölls. Vad utskottet hemställt bifölls.

Fredagen den 29 mars 1963

Nr 13

Punkten 81

Bidrag till svenska ekumeniska nämnden

Kungl. Maj:t hade (punkt 87, s. 133)
föreslagit riksdagen att till Bidrag till
svenska ekumeniska nämnden för budgetåret
1963/64 anvisa samma anslagsbelopp
som för innevarande budgetår
eller 27 000 kr.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Kronstrand m. fl. (I: 67) och den andra
inom andra kammaren av herr Keijer
m. fl. (II: 84), hade hemställts att riksdagen
måtte besluta att anslaget till
svenska ekumeniska nämnden till gäldande
av den svenska andelen i årsavgiften
till Kyrkornas världsråd uppräknades
med 13 000 kr. till 40 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna I: 67
och 11:84, till Bidrag till svenska ekumeniska
nämnden för budgetåret
1963/64 anvisa ett anslag av 27 000 kr.

Beservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Axel Johannes
Andersson, Virgin, Källqvist, Thorsten
Larsson, Widén, Nils-Eric Gustafsson,
Staxäng, Nilsson i Göingegården, Eliasson
i Sundborn, Svensson i Ljungskile,
Larsson i Hedenäset och Nelander, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj ds förslag samt med bifall till motionerna
I: 67 och II: 84, till Bidrag till
svenska ekumeniska nämnden för budgetåret
1963/64 anvisa ett anslag av
40 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Detta ärende är en gammal
bekant för kammarens ärade ledamöter.
Ända sedan 1951 har Svenska
ekumeniska nämnden erhållit ett årligt
anslag som bidrag till sin årsavgift till
ekumeniska rörelsens administrationsorgan
i Geneve, nämligen Kyrkornas

världsråd. Till en början utgick detta
med 20 000 kronor. För närvarande är
det 27 000 kronor. Utskottsmajoriteten
har avstyrkt begäran om höjning med
den motiveringen att likartade grunder
borde gälla vid anslagsgivningen för
Lutherska världsförbundets svenska sektion
och Kyrkornas världsråd. Det torde
föreligga en missuppfattning härvidlag.
I själva verket täcks Lutherska världsförbundets
årsavgift till 31 procent av
medel ur kyrkofonden. Till Kyrkornas
världsråd och dess administrationsarbete
för bl. a. den internationella hjälpverksamheten
betalar Svenska ekumeniska
nämnden 220 000 kronor. Till bara
12 procent täcker det nuvarande statsbidraget
detta belopp. Reservanterna
tillstyrker därför liksom motionärerna
en höjning med 13 000 kronor till 40 000
kronor. Inte minst har en ökning betydelse
för att den svenska frikyrkligheten
skall kunna bli representerad i det internationella
ekumeniska arbetet. Jag
tror att det ekumeniska arbetet nu mer
än någonsin behövs på ett internationellt
plan, och jag är därför övertygad
om att så många som möjligt av kammarens
ledamöter vill stödja denna reservation.
I första kammaren fattades endast
fyra röster för reservationen. Jag
hoppas att andra kammaren skall reparera
denna sak.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr KEIJER (fp):

Herr talman! Jag vill bara säga några
ord som komplettering till vad herr
Nelander nyss yttrade. Säkerligen behöver
jag inte använda många ord för
att anbefalla de ändamål som det nu
begärda anslaget gäller.

Kyrkornas världsråd konstituerades
som bekant 1948. Det fick från början
omkring 140 medlemskyrkor, och Sverige
var med bland grundarna. Sedan
dess har antalet kyrkor växt till över
200. Ett av de senaste och mest uppmärksammade
inträdena gällde de ryska
kyrkorna — både den ortodoxa kyrkan
och baptistsamfundet. Kyrkornas

Nr 13

Fredagen den 29 mars 1963

Bidrag till svenska ekumeniska nämnden

världsråd är en ganska märklig gemenskap
med vittgående betydelse för folkgemenskapen.
Dess arbete är ju också
mångskiftande.

Det inskränker sig ingalunda till teologiska
studier och mission. Varje år
hålls minst ett hundratal internationella
arbetsläger för ungdom vilka visat sig
ha stor betydelse för internationell förståelse
och gemenskap. Genom en särskild
avdelning för mellanfolkliga frågor
beaktas aktuella politiska, ekonomiska,
sociala, kulturella och humanitära
frågor. Det finns bl. a. en arbetsgrupp
från denna kommission som är
anknuten till Förenta Nationerna. Genom
sin flyktinghjälp har världsrådet
kunnat placera hundratusentals flyktingar
i nya länder. Förra året gjordes
omkring 15 500 sådana omplaceringar.

Detta är bara några av rådets aktuella
uppgifter. För allt detta behövs
pengar. Den väsentliga inkomstkällan
är medlemsavgifterna; de enskilda
nämnderna har att betala in sina centralt
fastställda andelar.

När det första anslaget beslutades år
1955 på motionsförslag av riksdagsledamöter
från alla de demokratiska partierna
framhölls i motiveringen bl. a.
det förhållandet, att motsvarande avgifter
både i Danmark och Norge helt
betalades av statsmedel. Så har det alltsedan
dess varit i dessa våra grannländer,
och de höjningar av avgifterna
som skett under åren har alltså automatiskt
tagits in i statsbudgeten. Ett sådant
sätt att erlägga denna årsavgift är
enligt min mening den principiellt riktiga.
I de nordiska länderna är det inte
bara den Lutherska kyrkan utan också
ett antal frikyrkor som är anslutna till
Kyrkornas världsråd.

I Sverige gick man inte den vägen.
Riksdagen beviljade 20 000 kronor,
d. v. s. 60 procent av avgiften. När det
år 1955 kom en begäran om en höjning
av anslaget, förordade statskontoret
i ett principuttalande, att anslaget borde
utgå efter samma grunder som för -

ut, d. v. s. 60 procent av avgiften, medan
40 procent skulle betalas genom
Ekumeniska nämndens kollektmedel. På
samma sätt blev det år 1961 då medlemsavgiften
hade höjts. Men då införde
man samtidigt helt plötsligt en ny princip
för beräkningen av statsbidrag, vilket
herr Nelander redan framhållit. Man
gjorde en jämförelse med anslaget till
den svenska sektionen av Lutherska
världsförbundet, vilket utgår ur kyrkofonden,
och fann att Ekumeniska nämnden
var mest gynnad, eftersom årsavgifterna
var 52 700 kronor för nämnden
och 100 000 kronor för sektionen.
Statsutskottet gjorde då principuttalandet
att eventuella framställningar till
Kungl. Maj :t om höjning av de till
nämnden och sektionen utgående bidragen
till årsavgift till Kyrkornas världsråd
respektive Lutherska världsförbundet
i fortsättningen i görligaste mån bör
prövas enligt likformiga grunder. När
därför Ekumeniska nämnden förra året
på grund av en ny höjning av årsavgiften
från och med 1962 med 47 procent
hemställde om förhöjt anslag blev detta
avstyrkt av utskottet.

Såvitt jag kan se, herr talman, kan
den princip som fastslogs 1961 diskuteras.
De båda anslagen är ur riksdagens
synpunkt inte riktigt jämställda. Det ena
gäller svenska kyrkan, vilket också bekräftas
av att medlen utgår ur kyrkofonden.
Det andra gäller praktiskt taget
hela den svenska kristenheten, eftersom
också ett antal frikyrkosamfund är representerade
i nämnden. Men även om
man godtar principen, så måste man
ha jämförbara siffror. Herr Nelander
bär redan redovisat vad nämnden därvidlag
anfört i årets petita och vad
som sägs i de väckta motionerna. Detta
visar att Ekumeniska nämnden även med
denna beräkningsgrund är klart missgynnad.
Det är här alltså inte fråga
om annat än att vi behöver ge ett stöd
åt Ekumeniska nämnden för att den
skall kunna fylla sina förpliktelser gentemot
världskyrkorådet.

Fredagen den 29 mars 1963

Nr 13

Låt mig, herr talman, påpeka ännu en
sak som i och för sig inte hör till detta
ärende. Kyrkornas världsråd håller på
att uppföra en högst nödvändig ny förvaltningsbyggnad
i Geneve. Man har
räknat med bidrag från de olika medlemskyrkorna,
och Sverige bär lovat att
skaffa minst 200 000 kronor genom insamlingar
inom församlingarna och på
annat sätt. I Danmark tog kyrkoministern
initiativ till att staten ger omkring
100 000 kronor mot att kyrkorna svarar
för ett lika stort belopp.

Med vad jag här anfört har jag velat
ytterligare motivera den blygsamma höjning
av bidraget till Svenska ekumeniska
nämnden med 13 000 kronor, som
föreslås i motionerna och som stöds i
reservationen av fröken Andersson
m. fl. För Ekumeniska nämndens ekonomi
är detta bidrag av väsentlig betydelse.

.lag ber att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Rinimerfors
(fp).

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Sveriges riksdag har
ingalunda förbundit sig att betala årsavgifterna
till Kyrkornas världsråd. Vad
som har skett under något mer än ett
tiotal år är att riksdagen har beviljat
bidrag till avgiften. Därmed är det ingalunda
säkert att om man höjer avgiften
så kan man ställa ut en växel som riksdagen
skall lösa in. Det finns många
andra ideella organisationer med internationella
förbindelser till vilkas avgifter
staten inte bidrar med någonting
alls. Utskottsmajoriteten har inte ansett
sig kunna tillstyrka motionen.

Vad sedan gäller Ekumeniska nämndens
verksamhet och Kyrkornas världsråds
verksamhet ligger dessa utanför
den fråga avdelningen och utskottet har
diskuterat. Vi har behandlat uteslutande
bidragets storlek. Därvid har vi funnit
anledning att tillstyrka Kungl. Maj :ts
förslag.

Bidrag till svenska ekumeniska nämnden

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr KEIJER (fp):

Herr talman! Jag tror att jag känner
Svenska ekumeniska nämnden så väl att
jag vågar uttala att vi mycket väl uppskattar
den välvilja som har visats oss
från riksdagens sida genom att ett bidrag
till årsavgiften har lämnats nu i
12 år.

Nämnden kan naturligtvis inte ställa
några krav mot riksdagen. Det bär vi
aldrig ifrågasatt. Men vi har noterat att
statskontoret på sin tid gjorde ett uttalande
som innebar en ganska väl avvägd
fördelning av anslagen i fråga. Vi
har t. o. m. godtagit den nya principen
även om det kunde finnas anledning att
diskutera den. Men det har förvånat
mig, herr talman, att man å ena sidan
uttalar att det bör vara samma proportioner
mellan bidragen och årsavgifterna
till dessa två organisationer som har
nämnts ocli att man sedan å andra sidan
avvisar förslag till höjning när det
läggs fram siffror som visar att de belopp
som nu utgår inte stämmer med
den principen. Detta är så mycket mer
förvånande som det gäller ett så litet
belopp, som dock ändå är av väsentlig
betydelse för den organisation det gäller.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 8);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Göingegården begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
81 ro) i utskottets utlåtande nr 39, röstar Ja; -

Nr 13

Fredagen den 29 mars 1963

Ändrad lagstiftning angående stämpelavgifter

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
8) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 97 ja och 99 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
8) av fröken Andersson in. fl.

Punkten 82

Lades till handlingarna.

§ 11

Ändrad lagstiftning angående stämpelavgifter Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 18, i anledning av väckta
motioner om ändrad lagstiftning angående
stämpelavgifter.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:519
av herr Lundström m. fl. och II: 631
av herr Ohlin in. fl., vari hemställts,
»att riksdagen måtte — med erinran
om 1945 och 1952 års riksdagars beslut
— i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
att den av stämpelutredningen i betänkande
SOU 1961: 37 föreslagna nya lagstiftningen
på stämpelområdet, innebärande
teknisk samordning och förenkling
samt anpassning av avgifterna efter
det ändrade penningvärdet, måtte föreläggas
innevarande års riksdag med de

justeringar i enskilda punkter som remissbehandlingen
kan motivera»; samt

2) motionen II: 11 av herr Ekström i
Iggesund m. fl.

Utskottet hemställde, att följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:519
av herr Lundström in. fl. och II: 631 av
herr Ohlin m. fl. om ändrad lagstiftning
angående stämpelavgifter, ävensom

2) motionen II: 11 av herr Ekström i
Iggesund m. fl. om befrielse från stämpelavgift
vid överlåtelse av fast egendom
i samband med sammanslagning av
kommunala bostadsföretag,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Stefanson, Lundström, Gustafson i Göteborg
och Christenson i Malmö, vilka
— under åberopande av innehållet i de
likalydande motionerna I: 519 av herr
Lundström in. fl. och 11:631 av herr
Ohlin m. fl. — ansett, att utskottet under
punkten 1) bort hemställa, att riksdagen,
med bifall till nämnda motioner,
måtte — med erinran om 1945 och 1952
Ars riksdagars beslut — i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa att den av stämpelutredningen
i betänkande SOU
1961:37 föreslagna nya lagstiftningen
på stämpelområdet, innebärande teknisk
samordning och förenkling samt
anpassning av avgifterna efter det ändrade
penningvärdet, måtte föreläggas innevarande
års riksdag med de justeringar
i enskilda punkter som remissbehandlingen
kunde motivera.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! I årets statsverksproposition
meddelar finansministern, att han
anser att frågan om ny lagstiftning på
stämpelområdet i anledning av stämpelutredningens
förslag bör anstå i avvaktan
på ett ställningstagande till det av
postntredningen i december 1962 fram -

Fredagen den 29 mars 1963

Nr 13

Ändrad lagstiftning angående stämpelavgifter

lagda förslaget, att generalpoststyrelsens
uppgifter som central myndighet för
stämpelväsendet skulle överflyttas till
kontrollstyrelsen.

Jag vill emellertid fästa kammarens
uppmärksamhet på att en framställning
om omarbetning och justering av författningarna
gjordes av riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t år 1945. Riksdagen
underströk sju år senare att 1945
års riksdagsbeslut om en sådan översyn
var väl styrkt. Utredningsarbetet
påbörjades därefter år 1953, och i april
1961 var det färdigt. I det då avlämnade
betänkandet framlades förslag till
nya författningar, som innebär en förenkling
och modernisering av bestämmelserna.

Av detta mycket korta referat framgår
att de statliga utredningskvarnarna
mai sakta. Trots att det gått 18 år sedan
riksdagen begärde nya författningar
och trots att utredningar har verkställts
har utskottet ändå inte kunnat
acceptera motionärernas förslag. Detta
förslag skulle medföra en stegring av
statsverkets stämpeluppbörd med cirka
16 miljoner kronor för helt år.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av herr Stefanson
in. fl.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Det principbeslut som
fjolårets riksdag fattade i kommunindelningsfrågan
kommer säkerligen att
aktualisera många problem som kräver
sin lösning.

I föreliggande utskottsbetänkande redogörs
bl. a. för behandlingen av motion
nr 11, vari vi motionärer aktualiserat
en fråga som kommer att uppstå
vid bildandet av nya storkommuner
beträffande stämpelförordningen.

Det finns förvisso i de flesta delkommuner
kommunala bostadsföretag i form
av stiftelser och aktiebolag. Det kan ur
administrativa och andra synpunkter
vara lämpligt att sammanföra dessa bostadsföretag
till ett enda företag. Gör

man det, måste stämpelavgift erläggas
enligt den nu gällande stämpelförordningen
och även i enlighet med det betänkande,
som framlades år 1961 med
rubriken »Stämpel- och expeditionsavgifter».

Vid remissbehandlingen har man inte
till fullo beaktat denna sak. Någon remissinstans
liar visserligen anfört, att
om man ändrar förvaltningsformen från
stiftelse till aktiebolag, skulle man möjligen
kunna tänka sig befrielse från
stämpelavgift. Men just de spörsmål som
aktualiserats i motionen har inte varit
föremål för uppmärksamhet.

Utskottet säger sig ha inhämtat att
så blir fallet vid den överarbetning av
betänkandet som nu göres i finansdepartementet.
Utskottet har inte argumenterat
emot de synpunkter som vi
motionärer har anfört. Det tar jag som
intäkt för att också utskottet anser att
det skulle vara berättigat med befrielse
från erläggande av stämpelavgift.

Med hänsyn härtill har jag, herr talman,
inte något yrkande.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Det råder inga delade
meningar mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna om behovet av en
revision av stämpellagstiftningen.

Men till skillnad från reservanterna
anser utskottsmajoriteten att man måste
ta hänsyn till de skäl som finansministern
anför i statsverkspropositionen om
att remissbehandlingen av postutredningens
betänkande bör avvaktas innan
förslag till revision framläggs.

Jag ber med det anförda, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besva -

Nr 13

Fredagen den 29 mars 1963

Upphävande av tiondebeskattningen av laxfiske i Torne älv

rad. Herr Christenson i Malmö begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
1) i utskottets betänkande nr 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Christenson i Malmö begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 155 ja och 36 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Upphävande av tiondebeskattningen av
laxfiske i Torne älv

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 21, i anledning av väckt motion
om upphävande av tiondebeskattningen
av laxfiske i Torne älv.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, II: 187,
av herr Larsson i Hedenäset hade hemställts,
»att riksdagen måtte besluta

dels om upphävande av tiondebeskattningen
av laxfiske i Torne älv,

dels att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om snar utredning och förslag syf -

tande till retroaktiv återbetalning av till
statsverket inredovisade tiondelaxmedel
från Torne älv, enligt vad i motionen
anförts».

Utskottet hemställde, att motionen
II: 187 av herr Larsson i Hedenäset om
upphävande av tiondebeskattningen av
laxfisket i Torne älv icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Gustaf Elofsson och Vigelsbo, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionen
II: 187 i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om

1) förslag till innevarande års höstriksdag
rörande upphävande av tiondebeskattningen
av laxfisket i Torne älv,
samt

2) utredning och förslag till innevarande
års höstriksdag rörande retroaktiv
återbetalning av till statsverket inredovisade
laxtiondemedel i enlighet
med vad i motionen anförts.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Den svensk-finska konventionen
angående tiondebeskattningen
av laxfisket i Torne och Muoni älvar
går långt tillbaka i tiden. Den grundar
sig ursprungligen på en överenskommelse
mellan Sverige och Ryssland
så långt tillbaka som 1791. Denna överenskommelse
ändrades under årens lopp
upprepade gånger, som det synes, både
till sin anda och till sitt innehåll.

Från att ha tillkommit 1791 ändrades
den under åren 1810, 1897, 1902 och
1910 samt fick 1927 karaktär av en konvention
mellan Sverige och Finland.
Denna konvention har sedan dess legat
till grund för reglerandet av arrendet
för det gemensamma fisket i förut nämnda
älvar.

År 1910 bestämdes genom lag att det
svenska prästerskapet tillkommande
tionde skulle, i den mån gällande löne -

Fredagen den 29 mars 1963

Nr 13

Upphävande av tiondebeskattningen av laxfiske i Torne älv

reglering utlöpte, indragas till statsverket
mot gottgörelse i pengar till kyrkofonden.
Härigenom trädde alltså staten
gentemot kyrkan i tiondegivarens
ställe.

De inkomster som influtit genom denna
tiondebeskattning av laxfisket har
under åren högst avsevärt varierat till
sitt belopp. Från att år 1940 ha uppgått
till endast 131 kronor steg det 1962 till
2 850 kronor. Det kan väl under sådana
förhållanden knappast vara en strid om
pengarna. Principen torde väga väsentligt
tyngre i det här sammanhanget.

I den motion som här har väckts av
herr Larsson i Hedenäset krävs upphävande
av tiondebeskattningen av laxfisket
i Torne älv samt riksdagsskrivelse
med begäran om utredning och förslag
i syfte att möjliggöra retroaktiv återbetalning
av till statsverket influtna
laxtiondemedel. Här föreligger enligt
motionärernas uppfattning klart och
tydligt en dubbelbeskattning av fiskerättsägarna,
en sak som inte heller från
utskottets sida har kunnat bestridas.

Internationella konventioner är givetvis
till för att respekteras, och så
borde väl också vara fallet med den som
i denna fråga utväxlats mellan Finland
och Sverige.

Nu har emellertid Finland efter riksdagsbeslut
år 1961 fastställt, att laxtionde
inte längre skall uppbäras samt genom
samma riksdagsbeslut även fastställt
att de laxtionden som erlagts sedan
1927 retroaktivt skall återbetalas till
fiskerättsinnehavarna.

Såväl motionären som vi till detta utskottsbetänkande
antecknade reservanter
förstår fuller väl finländarnas åtgöranden
i detta fall. Vad de har gjort innebär
likväl, enligt vår uppfattning, att
den konvention som nu åberopas av
utskottet endast gäller på den svenska
sidan av älven. Medan finländarna således
satt konventionen ur tillämpning,
fortsätter de svenska myndigheterna
alltjämt att hävda den ståndpunkten,
att man för den svenska älvstrandens

vidkommande skall fortsätta utredningsarbetet
om beskattningens avskaffande.
Man kan ifrågasätta huruvida de till omkring
2 000 kronor uppgående arrendeintäkterna
ens täcker de utredningskostnader
som man här kommer att få.

Vi reservanter har följaktligen ansett
att denna urgamla och numera inte
i något sammanhang tillämpade skatteregel
bör med det snaraste avvecklas.
Finland har i detta fall föregått med ett
mycket gott exempel.

Jag hemställer sålunda om bifall till
den till detta utskottsbetänkande fogade
reservationen av herr Gustaf Elofsson
och mig.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag kan i väsentliga hänseenden
instämma i herr Vigelsbos undran
över den bristande överensstämmelse
som föreligger mellan utskottets motivering
och dess hemställan.

Jag vill därutöver fästa uppmärksamheten
på att utskottet i första stycket
av utlåtandet, som bygger på ett remissyttrande,
åberopar vissa saker som anförts
i ett rättsfall. Detta bör riksdagen
inte ta ställning till. Frågan om äganderätten
till laxfisket i Torne älv är föremål
för en process, och riksdagen bör
varken ta ställning i denna eller åberopa
vad en part har sagt. Jag utgår
alltså ifrån att utskottet med sitt åberopande
av vad kammarkollegium anfört
inte har avsett att ta ställning i den
rättstvist som pågår sedan år 1949. I
målet finns för övrigt närmare 2 000
sidor vetenskapliga utredningar.

År 1961 upphävde man i Finland laxtiondet
med retroaktiv verkan från år
1927. Jag vill uttala den förhoppningen
att de laxfiskeägare som bor på den svenska
sidan om Torne älv småningom skall
behandlas på samma sätt av myndigheterna
som de som hor på den finska
sidan.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Nr 13

Fredagen den 29 mars 1963

Ersättning från moderskapsförsäkringen för resor i samband med tandvård

Herr BRANDT (s) :

Herr talman! Det finns tydligen
många underligheter kvar i vår skattelagstiftning.
Tiondelagstiftningen rörande
laxfisket är väl en sådan unik kvarleva
från svunna tider.

Innan jag går vidare vill jag till herr
Larsson i Hedenäset säga att när utskottet
citerar vad kammarkollegium anför,
så tar utskottet därmed inte på något
sätt ställning i frågan om regalrätten till
laxfisket i Torne älv. Det ligger ju fullständigt
utanför bevillningsutskottets
kompetens att göra detta.

Vad vi har yttrat oss om är endast
själva skattefrågan, och där understryker
utskottet liksom länsstyrelsen i
Norrbottens län att tiondebeskattningen
på lax är en otidsenlig beskattning som
bör avvecklas så snart som möjligt. Utskottet
instämmer alltså i det avseendet
helt och hållet med motionärerna. Att
över huvud taget denna kvarleva existerar,
beror på att 1927 års konvention innehåller
bestämmelser därom. Nu finns
det emellertid en svensk-finsk kommission
för reglering av vissa för Sverige
och Finland gemensamma frågor rörande
fisket i Torne och Muonio älvar. Denna
kommission kommer snart att framlägga
sitt betänkande, där bl. a. föreslås
att denna tiondebeskattning skall
upphöra.

Under sådana förhållanden är det naturligt
att utskottet anser att det inte
finns anledning att vidta några åtgärder
eller hemställa hos Kungl. Maj:t att redan
inlevererade medel skall återbetalas.
Utskottet understryker emellertid
att man förutsätter att Kungl. Maj:t så
snart som möjligt avvecklar denna beskattning,
och därmed, herr talman, tycker
jag att motionärerna borde vara belåtna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

dels ock på bifall till reservationen av
herrar Gustaf Elofsson och Vigelsbo;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 13

Ersättning från moderskapsförsäkringen
för resor i samband med tandvård

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av väckta motioner
angående ersättning från moderskapsförsäkringen
för resor i samband med
tandvård.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 278 i första kammaren av herr Carlsson,
Eric, m. fl. samt nr 325 i andra
kammaren av herr Gustavsson i Alvesta
m. fl.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts,

»I. att riksdagen måtte besluta att i
ersättning för utgifter för tandläkarvård
i samband med havandeskap och
nedkomst må ingå ersättning för kostnader
för resor enligt de grunder som gäller
för sådan ersättning vid besök hos
läkare,

II. att vederbörande utskott måtte utarbeta
erforderliga ändringar i vederbörande
författning».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 278 och II: 325, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. av fröken Nordström samt herrar
Eric Carlsson, Gustavsson i Alvesta och
och Carlsson i Huskvarna, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till förevarande motioner,
I: 278 och II: 325, måtte för sin del antaga
i reservationen intagna förslag till

1) Lag angående ändrad lydelse av 2
kap. 5 § lagen den 25 maj 1962 (nr 381)
om allmän försäkring,

2) Förordning om ändrad lydelse av
3 § förordningen den 25 maj 1962 (nr

Fredagen den

Tillämpning av upphandlingskungörelsen

företag

385) angående ersättning för sjukresor
enligt lagen om allmän försäkring (sjnkreseförordning); II.

av fru Svensson i Kungsör, utan
angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Med stöd av motiveringen
i den reservation som är fogad till
föreliggande utlåtande ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Med åberopande av motiveringen
i utskottets utlåtande ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustavsson i Alvesta begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av fröken Nordström
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter,
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.

3 — Andra kammarens protokoll 1963. Nr

29 mars 1963 Nr 13 65

å kommuner och allmännyttiga bostads Herr

Gustavsson i Alvesta begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 123 ja och 64 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förkläde
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14

Tillämpning av upphandlingskungörelsen
å kommuner och allmännyttiga bostadsföretag Föredrogs

allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 12, i anledning av
väckta motioner om tillämpning av upphandlingskungörelsen
å kommuner och
allmännyttiga bostadsföretag.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr EDLUND (h):

Herr talman! Jag ber först få meddela
att jag inte kommer att ställa något
yrkande i denna fråga.

Motionärerna har uppmärksammat
ett förhållande, som blivit och blir av
allt större betydelse allteftersom landstingens
och primärkommunernas upphandling
ökat i omfattning — ökningen
har på senare år varit enorm. Enligt en
uppgift i Svensk leveranstidning skulle
statens investeringar och konsumtion
enligt konjunkturinstitutets preliminära
beräkningar under 1962 ha uppgått till
10,2 miljarder kronor och kommunernas
till 11,3 miljarder.

Eftersom både statlig och kommunal
upphandling till övervägande del bekostas
av skattemedel, är det självfallet
av samma intresse i båda fallen, att
garantier skapas för att upphandlingsbesluten
grundas på objektiva och rättvisa
grunder. Att döma av uppgifter i
flera artiklar i nämnda tidning hyser
man dock i många fall stark misstro
mot det sätt, på vilket kommunala upphandlingsfrågor
handlagts. Kommers13 -

Nr 13

Fredagen den 29 mars 1963

Utredning rörande

teksväsen

kollegium anför i sitt remissyttrande
rörande föreliggande motion, att olika
handelskammare icke sällan får klagomål
beträffande kommunernas handläggning
av sådana ärenden. Kollegiet
finner det otillfredsställande med eu
sådan misstro och anser att det skulle
vara värdefullt att få frågorna belysta
av en utredning samt förordar en sådan.

Från flera håll har emellertid framförts
den uppfattningen, att det skulle
vara otänkbart att göra upphandlingskungörelsen
generellt tillämplig för
kommunerna och att en lagstiftning
skulle uppfattas som ett intrång i den
kommunala självstyrelsen. Vi är nog
alla mycket angelägna att slå vakt om
denna självstyrelse, men jag måste säga
att jag har svårt att förstå, att det verkligen
skulle innebära något menligt intrång
om upphandlingskungörelsen tilllämpades.
I varje fall är det framför
allt angeläget att skapa tillfredsställande
former för kommunernas upphandling.

Landskommunernas förbund påpekar,
att upphandlingsfrågan ägnats ingående
uppmärksamhet, bl. a. vid kurser
och konferenser under senare år.
Detta torde för övrigt vara ett tecken
på att det icke överallt varit helt välbeställt
i detta avseende. Landstingsförbundet
säger i ett liknande uttalande,
att man kan konstatera eu tendens till
strängare iakttagande av formföreskrifter.
Även detta är enligt mitt förmenande
otvivelaktigt ett tecken på att allt
inte varit eller är helt bra. Förbundet
anser det emellertid vara fördelaktigt,
om man kan nå en tillfredsställande
lösning på annat sätt än genom reglering
lagstiftningsvägen. Jag delar denna
uppfattning men är inte helt övertygad
om att det kommer att lyckas.

•lag befarar att det förr eller senare
blir nödvändigt att återkomma i detta
ärende. Jag har emellertid den uppfattningen
att man i så fall måste gå någon
annan väg än motionärerna nu har

inom svenskt arkiv- och biblio gjort,

eftersom riksdagen enligt gällande
lag såvitt jag kan förstå knappast
torde ha befogenhet att fatta ett beslut
enligt motionärernas förslag.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 13, i anledning av väckt
motion om åtgärder mot falskskyltning
av motorfordon.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Utredning rörande mikrofilmningens användning
inom svenskt arkiv- och biblioteksväsen Föredrogs

allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 14, i anledning av väckt
motion om utredning rörande mikrofilmningens
användning inom svenskt
arkiv- och biblioteksväsen.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Låt mig först säga att
jag som motionär har all anledning vara
tillfredsställd med allmänna beredningsutskottets
skrivning. Jag vet att utskottet
rent av har besökt riksarkivet för
att få ytterligare informationer. Det är
därför bara ett par synpunkter jag skall
be att få anföra.

Det finns två intressen att ta hänsyn
till i detta sammanhang. Det ena är
kommande generationers krav på att
omistliga handlingar skall .bevaras i gott
skick. Det andra är forskares och amatörers
lika berättigade anspråk att få
ta del av innehållet i handlingarna.
Dessa intressen kan lättast jämkas samman
genom att hanteringen i större ut -

mikrofilmningens användning

Fredagen den 29 mars 1963

Nr 13

sträckning övergår från att gälla originalhandlingarna
till att gälla reproduktioner.

Det är högst beklagligt att man dröjt
så länge med sådana här åtgärder att
det förekommer att en handling har —
för att citera riksarkivet — »blivit så
starkt försliten att den ej längre bör utlämnas
till allmänheten». Åtgärderna
bör naturligtvis sättas in, innan förstörelsen
gått så långt. Det är mycket
förståeligt att fackfolk hellre vill hantera
originalhandlingar än surrogat.
Men när man bland invändningarna
mot mikrofilmning finner den att det
är risk för att mikrofilmen skulle nötas
och repas då den användes, blir man
ungefär lika häpen som om man i ett
museum skulle mötas av uppmaningen:
»Sätt er för all del på sidenklädseln
i den här gamla 1700-talssoffan, så att
inte galonklädseln i den soffa som är
avsedd för allmänheten blir sliten.»

En aning förbluffad blir man också
när man tar del av de invändningar
som rests från arkivhåll, då det hänvisas
till tryckfrihetsförordningen 2 kap.
8 §, vilken föreskriver att allmän handling
skall genast eller så snart ske kan
tillhandahållas den som för läsning eller
avskrivning på stället önskar taga
del därav. På arkivhåll menar man alltså
att det skulle innebära en kränkning
av den paragrafen, om forskare
och amatörer i stället för att syssla med
originalhandlingar hänvisades till att
la del av fotografiska reproduktioner.
Det är väl ändå att tolka tryckfrihetsförordningen
alltför snävt.

För närvarande är det faktiskt trots
arkivfolkets bemödanden synd om våra
arkivalier. Många håller på att bli oläsliga
och sönderrivna. Kan motionen
bidraga till ett bättre skydd för arkivalierna
utan att allmänhetens intresse
träds för nära, har den kanske gjort sin
nytta.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Interpellation i anledning av beslag'' av
smuggelgods på ett marinen tillhörigt
fartyg

Ordet lämnades på begäran Ull

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep),
som yttrade:

Herr talman! I samband med hemkomsten
av marinens fartyg Älvsnabben,
som under fyra månader och med
260 mans besättning befunnit sig på
långresa till Västafrika, Sydamerika,
Västindien, Nordamerika och England,
har uppdagats en omfattande smuggelaffär.
Enligt tidningsuttalanden av
chefstjänstemän i tullverket skulle det
röra sig om en av de största smuggelaffärer
som man haft i Göteborgs hamn.
Smugglingen gäller sprit och tobaksvaror.

När marinen utsänder ett dylikt fartyg
för en kostnadskrävande långsegling
är väl motiveringen härför dels att
skapa goodwill i utlandet för Sverige,
dels att verka som stimulans för viss utbildning
inom marinen. För personalen
måste det anses som en stor förmån
att få medfölja en dylik långsegling.

Enligt uttalanden i pressen av fartygets
befälhavare har besättningen skött
sig utmärkt i de utländska hamnar som
man besökt. Uttalandet får dock ställas
i relation till det förhållandet att
under dessa hamnbesök har ombordförandet
av smuggelvarorna skett. Kontrollen
har uppenbarligen varit bristfällig,
när ett ombordförande av sprit
och tobaksvaror kunnat äga rum i så
stor utsträckning utan att detta uppmärksammats
av fartygsbefälet.

Det kan antagas, att en del av goodwillvärdet
med resan går förlorat i utlandet,
när man där får vetskap om
smuggelaffären. Hemmaopinionen har
också rätt att reagera mot att personal
ur marinen, som genom att allmänna
medel ställs till förfogande bereds tillfälle
till en långfärdssegling, på detta
sätt missbrukar ställning och förtroende.

Nr 13

Fredagen den 29 mars 196

Interpellation ang. det s. k. Kungälvsavtalets verkningar

Med anledning av det inträffade och
med stöd av vad jag här anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få rikta följande frågor:

Är herr statsrådet beredd att lämna
en utförlig redogörelse för den inträffade
smuggelaffären i samband med
Älvsnabbens resa, innefattande också en
förklaring av hur ifrågavarande smuggelgods
kunnat ombordföras och förvaras
utan att detta upptäckts?

Hur bedömer herr statsrådet med anledning
av det inträffade möjligheterna
för fortsatta internationella seglingar
av detta slag med marinens fartyg?

Denna anhållan bordlädes.

§ 18

Interpellation ang. det s. k. Kungälvsavtalets
verkningar

Ordet lämnades på begäran till

Herr HYLTANDER (fp), som yttrade:

Herr talman! Att jordbruksfrågan är
ett stort och svårlöst problem i det
svenska folkhushållet ger den senaste
tidens förhandlingar -— aktualiserade av
den ökande inkomstskillnadsklyftan —
belägg för. Särskilt kommer de mindre
jordbrukarnas problem i förgrunden.

Beredskapssynpunkten är viktig i alla
sina aspekter. De många små jordbruken
har i en avspärrningssituation större
anpassningsförmåga och är inte så
sårbara som de större enheterna, och
härtill kommer att de minskade importmöjligheterna
har en sänkande effekt
på produktionen.

På lång sikt med eu världsmarknad
i perspektivet och med tanke på den
livsmedelsbrist, som råder totalt på vår
jord, kan man fråga sig, om inte all
produktion av livsmedel borde vara
önskvärd och stimuleras. Svårigheterna
att få livsmedelsöverskottet placerat i
områden där svält nu är rådande torde
inte vara oövervinnliga, och problemet
kommer att kräva sin lösning,

förmodligen ganska snart och i former
som inte kan lämna de ansvariga i något
land oberörda.

Härtill kommer att eu hastig omflyttning
av ett växande antal småbrukare,
som slutar med jordbruk, till andra
näringar medför kännbara verkningar
bl. a. på det bostadssociala området.
Vi får härvid inte glömma att det är
levande människor i ett levande sammanhang
som vi har att göra med.

Från jordbrukarhåll bär man med
oro iakttagit den verkan avtalet med
Danmark, det s. k. Kungälvsavtalet, har
på den svenska marknaden. Avtalet,
som synes gå klart i riktning mot
dansk favör, innebär i korthet att Danmark
skall få behålla sin marknad i
Sverige och öka den i takt med förbrukningsökningen
beträffande vissa
huvudsakligen animala produkter, att
Sverige icke avser att öka sin jordbruksproduktion,
att ett visst belopp
av det svenska gränsskyddet för jordbruket
skall återföras till Danmark, att
detta belopp tills vidare skall utgöra 10
miljoner svenska kronor samt att beloppet
skall kunna jämkas. Förra året
ökade beloppet till 20 miljoner svenska
kronor. Hur stor blir summan i år? DS
avtalet gäller främst animalieprodukter
måste dess verkningar på den svenska
marknaden drabba de mindre jordbrukarna
särskilt hårt. 1961 hade vi enligt
uppgift en import från Danmark på ca
8 000 ton ost och för att bereda plats
för denna i våra välfyllda lager måste
vi med stora kostnader, bl. a. med hjälp
av prisutjämningsavgifter, exportera ca
4 000 ton ost. Enligt avtalet skulle ju
Danmark tillgodose det behov som det
svenska jordbruket inte kunde klara.

Ett annat exempel, som indirekt berörde
avtalet med Danmark och vars
verkningar drabbade den animalieproducerande
delen av svenskt jordbruk,
var den export av spannmål som skedde
när det gäller 1961 års skörd. Denna
exporterades till Danmark för ca 20
öre per kg och exportförlusten togs ut

Fredagen den 29 mars 1963 Nr 13

Interpellation ang.

genom förmalningsavgifter och slaktdjursavgifter.
Till yttermera visso måste
man påföljande år på grund av försenad
skörd importera icke obetydliga
kvantiteter fodermedel till höga priser,
som givetvis belastade animalieproducenterna.
Det bör tilläggas att avtalet
med Danmark klart säger ifrån att hänsyn
skall tas till sexårsavtalets förpliktelser.

I anslutning till ovanstående och med
stöd av de synpunkter som där anförts
anhåller jag om kammarens tillåtelse att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande interpellation: Vill

herr statsrådet inför kammaren
dels lämna en redogörelse för Kungälvsavtalets
verkningar på vår livsmedelsmarknad
under den närmaste
framtiden speciellt med tanke på den
automatik, som synbarligen finns i avtalet,
och med särskild hänsyn till det
mindre jordbruketts problem, dels ock
medverka till att de negativa verkningar
för det animalieproducerande mindre
jordbruket, som Kungälvsavtalet innebär,
i största möjliga mån motverkas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 19

Till bordläggning anmäldes

utrikesutskottets utlåtande nr 3, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
angående godkännande av överenskommelse
mellan Sverige och Jugoslavien
angående reglering av vissa finansiella
fordringar;

konstitutionsutskottets utlåtande nr 5,
i anledning av väckta motioner om införande
i svensk tryckfrihetslagstiftning
av den s. k. genmälesrätten;

statsutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1963/64 inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner,

3*-—Andra kammarens protokoll

det s. k. Kungälvsavtalets verkningar

nr 42, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1963/64 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 43, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1963/64 till bostadsrabatter jämte
i ämnet väckta motioner,

nr 44, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående medelsbehovet under
anslaget Marinförvaltningen: Avlöningar
för budgetåret 1963/64,

nr 45, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående medelsbehovet under
anslaget Flygförvaltningen: Avlöningar
för budgetåret 1963/64,

nr 46, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark,

nr 47, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1963/64,
nr 48, i anledning av väckta motioner
om statens övertagande av kommunernas
kostnader för förtidspensioneringen,
och

nr 49, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1963/64 till Försvarets personalvård:
Avlöningar;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 15, i anledning av väckta motioner
om sänkning av fordonsskatten för bussar
och av brännoljeskatten,

nr 17, i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen för
studiekostnader m. m.,

nr 19, i anledning av väckta motioner
om avdrag vid inkomsttaxeringen för
kostnader för reparation och underhåll
av byggnad,

nr 22, i anledning av väckta motioner
om ändring av reglerna för beskattning
av realisationsvinst vid försäljning av
egnahem,

nr 23, i anledning av väckt motion

1963. Nr 13

Nr 13

Fredagen den 29 mars 1963

angående rörelseidkares rätt till avdrag
vid beskattningen för underskott å fastighet,

nr 24, i anledning av väckta motioner
om den allmänna varuskatten m. m., och
nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
24 maj 1957 (nr 209) om skatt på sprit
och vin, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner;

bankoutskottets utlåtande nr 12, i anledning
av väckta motioner om den
samhälleliga lokaliseringspolitiken;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av dels väckta motioner
om skärpning av vapenförordningens
bestämmelser om rätt att inneha
luftvapen, dels väckta motioner angående
stadgande i vapenförordningen
om särskilt tillstånd för innehav av
luftvapen m. m.,

nr 13, i anledning av väckta motioner
angående tillstånd för juridiska personer
att inneha skjutvapen, och

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag i anledning
av Sveriges anslutning till de internationella
fördragen angående godsbefordran
å järnväg samt angående befordran
å järnväg av resande och resgods; andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 23, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande ökat skydd för
arbetstagare mot obefogade uppsägningar
samt om lagstadgad ersättning till
korttidspermitterade,
nr 24, i anledning av väckta motioner
om överförande på staten av kommunernas
kostnader för förtidspensionering
in. m.,

nr 25, i anledning av väckta motioner
om skyldighet för företag att underrätta
kommun om ändring i driften m. m.,
nr 26, i anledning av väckta motioner
om helt kostnadsfri sjukvård, m. m.,
nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 14
oktober 1939 (nr 727) om förbud mot

arbetstagares avskedande med anledning
av värnpliktstjänstgöring m. in.,
nr 31, i anledning av väckt motion om
ökat skydd för den enskilde vid försäkring
för olycksfall eller yrkesskada, och
nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 20 juni 1918 (nr 460)
angående åtgärder mot utbredning av
könssjukdomar, in. m.;

tredje lagutskottets utlåtande nr 12,
i anledning av väckta motioner dels om
lagstiftning angående förbud mot hållande
av bandhundar, dels ock om lagstiftning
rörande storlek och inredning
av hundkojor, m. m.; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

15, i anledning av väckt motion om
tillgodoseende av allmänhetens och penninginstitutens
behov av legitimationshan
dlin gar, och

nr 16, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande samhällets PRverksamhet.

§ 20

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 117, i anledning av väckta motioner
om det statliga stödet åt barnfamiljer;

nr 118, i anledning av väckta motioner
angående bidragsförskott till ensamstående
mödrar samt utfyllnad av
vissa underhållsbidrag; och
nr 119, i anledning av väckta motioner
om undantagande av skrivbyråernas serviceverksamhet
från arbetsförmedlingslagens
tillämpningsområde.

§ 21

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 96, med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 1 av anvisningarna
till 20 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m.,

nr 99, med förslag till vissa organisa -

Tisdagen den 2 april 1963

Nr 13

tionsändringar inom överståthållarämbetets
skatteavdelning, m. m.,

nr 115, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m.,

nr 118, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 30 april 1948 (nr
218) om sambruksföreningar, m. m., och
nr 119, angående fackrepresentationen
i skolstyrelserna.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 22

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 801, av herr von Friesen, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 75,
angående utrikesförvaltningens organisation
och personalbehov, m. m.,

nr 802, av herr Börjesson i Falköping
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 91, angående säkerhetsinspektion
av motorfordon, m. in., samt
nr 803, av herr Gustafsson i Borås
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 100, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 4 §§
lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande
av havandeskap.

Dessa motioner bordlädes.

§ 23

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.24.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 2 april

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollen för den 26
och den 27 nästlidne mars.

§ 2

Herr andre vice talmannen meddelade,
att herr Nilsson i Tvärålund, som vid
kammarens sammanträde den 23 nästlidne
mars med läkarintyg styrkt sig
tills vidare vara hindrad att deltaga i
riksdagsgöromålen, denna dag åter intagit
sin plats i kammaren.

§ 3

Herr andre vice talmannen meddelade
vidare, att herr Johanson i Väster -

vik och fru Torbrink enligt till kammaren
inkomna läkarintyg vore sjukskrivna,
herr Johanson i Västervik från och
med den 25 nästlidne mars tills vidare
och fru Torbrink under tiden den 1—•
den 5 innevarande april.

Herr Johanson i Västervik och fru
Torbrink beviljades erforderlig ledighet
från riksdagsgöromålen.

§ 4

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare

För kommittéarbete inom Europarådet
anhålles om ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden 2—5 april 1963.

Stockholm i mars 1963

Ingemar Andersson

Nr 13

Tisdagen den 2 april 1963

Svar på interpellation ang. räkfisket i norra Skagerack

Till Riksdagens andra kammare

För fullgörande av uppdrag som ledamot
av Sveriges delegation vid nedrustningskonferensen
i Geneve får jag
härmed anhålla om ledighet från riksdagsgöromålen
fr. o. m. 2 april tills vidare.

Stockholm den 30 mars 1963

Manne Ståhl

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 5

Svar på interpellation ang. räkfisket i
norra Skagerack

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Johansson i öckerö
bär i en interpellation frågat mig,
om jag är beredd att redogöra för gången
i de svensk-norska förhandlingarna
om räkfisket i norra Skagerack och för
det resultat som därvid uppnåtts.

Som framgått av meddelanden bl. a.
i pressen träffades slutlig överenskommelse
i räkfiskefrågan i fredags genom
skriftväxling i Oslo mellan ambassadör
Edberg och utrikesminister Lange.

överenskommelsen, som underställts
utrikesnämnden, innebär i sak, att våra
bohuslänska fiskare kan fortsätta sitt
räkfiske i de omtvistade vattnen vid
yttre Oslofjorden fram till årsskiftet
1964/65 och att därefter allt svenskt
fiske i dessa vatten måste upphöra. Syftet
med överenskommelsen är i första
hand att ge de svenska fiskarna en frist
för omställningen av sitt fiske.

överenskommelsen föregicks av förhandlingar
som i slutstadiet fördes vid
kontakt direkt på regeringsplanet. Innan
jag går in på dessa förhandlingar
skall jag emellertid säga några ord om
bakgrunden till tvisten om räkfiskevattnet.

Under våren 1950 uppstod meningsskiljaktigheter
rörande svenska fiska -

res rätt att fiska i vattnen vid yttre
Oslofjorden och angående sträckningen
av den norska territorialgränsen i detta
område. Från norsk sida hävdades, att
vissa fångstvatten som utnyttjats också
av svenska fiskare rätteligen utgjorde
norskt vatten. De svenska fiskarna protesterade
och gjorde gällande att fiskevattnen
var internationella.

Att skilda ståndpunkter kunde hävdas
beträffande gränsen mellan norskt
och internationellt vatten berodde inte,
som man möjligen skulle kunna tro, på
ovisshet om det yttre territorialvattnets
bredd. Denna var ostridigt fyra sjömil.
Meningsskilj aktigheterna gällde utgångspunkten
eller snarare baslinjen
för breddens beräknande. Norrmännen
hävdade att det norska territorialvattnet
i Oslofjordens mynning skulle beräknas
med utgångspunkt från en rät
baslinje mellan två långt ut i det yttre
fjordområdet liggande skär. De gjorde
gällande, att denna räta baslinje varit
tillämplig redan tidigare i överensstämmelse
med de principer för baslinjers
sträckning som gällt i Norge sedan lång
tid tillbaka, och menade i enlighet därmed,
att den norska territorialgränsen
icke utflyttats på internationellt vatten.

Som bekant kunde vi den gången bilägga
tvisten genom ett avtal, det nu
uppsagda räkfiskeavtalet. Detta var närmast
att betrakta som ett praktiskt arrangemang
och avgjorde icke den
grundläggande rättsfrågan.

I juni 1962 fick vi under hand besked
om att norska regeringen i statsråd beslutat
att uppsäga räkavtalet. Beskedet
vållade givetvis oro på svensk sida, och
vi hemställde hos norska regeringen att
tillfälle skulle beredas till förhandlingar.
Norska regeringen accepterade detta
förslag men framhöll siamtidigt, att den
icke kunde se någon möjlighet att tillmötesgå
det svenska önskemålet om
fortsatt avtalsreglering. Förhandlingar
mellan delegationer påbörjades i Oslo
den 7 augusti och fortsatte i Stockholm
den 24 september. Att här gå in på ar -

Tisdagen den 2 april 1963 Nr 13

Svar på interpellation ang. räkfisket i norra Skagerack

gumenteringen från ömse håll vid dessa
förhandlingstillfällen skulle föra för
långt. Jag måste inskränka mig till att
konstatera, att norrmännen både då och
senare som viktigaste skäl för uppsägningen
anfört den bristande balansen
mellan de förmåner som räkfiskeavtalet
givit de svenska respektive de norska
fiskarna. Det svenska svaret bar varit
att räkfiskeavtalet haft till enda
syfte att bevara de bohuslänska fiskarna
vid rätten till deras hävdvunna fiske
vid yttre Oslofjorden.

För att gå norrmännen till mötes erbjöd
vi emellertid under förhandlingarnas
gång de norska fiskarna bättre
kompensation för räkfisket utanför Oslofjorden
i form av fiskerätt på större
vattenområden vid Bohusläns kust än
de som upplåtits enligt 1950 års avtal.
Förslaget syftade till att skapa ett större
sammanhängande gemensamt fiskeområde
i gränsvattnen mellan våra båda
länder. Tyvärr avböjdes denna lösning
med hänvisning till att inte heller
detta förslag kunde leda till den önskade
jämvikten.

I januari i år var förhandlingsläget
sådant, att man måste räkna med att de
bohuslänska fiskarna skulle komma att
utestängas från de omtvistade räkfiskevattnen
redan fr. o. in. den 1 april i år,
då den verkställda norska uppsägningen
skulle få verkan. Regeringen fann i detta
läge, att ett allvarligt försök måste göras
att komma till rätta med situationen genom
direkta kontakter på regeringsplanet.
Lägligt tillfälle erbjöd sig i samband
med att jag besökte min norske
kollega i Oslo vid månadsskiftet januari—februari.
Resultatet av våra överläggningar
i frågan är den i fredags
träffade överenskommelsen.

Svenska regeringen bär klart för sig,
att denna överenskommelse ej är tillfredsställande
från de bohuslänska fiskarnas
synpunkt, och jag har förståelse
för de känslor av oro inför framtiden,
som många fiskarfamiljer i Strömstad,
på Foster och öarna däromkring i dag

hyser. De kommer utan egen förskyllan
att försättas i svårigheter på grund av
en folkrättslig situation som utvecklat
sig i en för dem oförmånlig riktning.
År 1950, då räktvisten första gången
aktualiserades, kunde det ännu med fog
göras gällande att det rådde folkrättslig
ovisshet om var den yttre gränsen
för det norska territorialvattnet låg och
var således internationellt vatten tog
vid med fiskerätt för alla utan hänsyn
till nationalitet. Sedan dess har emellertid
internationella domstolen i Haag
givit Norge rätt i en tvist med Storbritanien
om principerna för räta baslinjers
dragande och bär bekräftat, att
vissa långa baslinjer utanför Nordnorges
kust är folkrättsligt godtagbara.
Haagdomen har givit Norge ett mycket
gott stöd för dess rättsståndpunkt också
vad gäller baslinjen vid yttre Oslofjorden.
Ytterligare stöd kan norrmännen
hämta i den multilaterala konvention
om territorialvattnet som tillkom år
1958 vid havsrättskonferensen i Geneve
för kodifiering av folkrätten på detta
område. När därtill lägges att också
Sverige sedan länge tillämpar principen
om räta baslinjer vid bl. a. vikar och i
skärgårdsområden måste det medges att
rättsenligheten av principen som sådan
inte kan ifrågasättas. Det kan inte heller,
enligt regeringens bedömning, med
utsikt till framgång hävdas, att den
praktiska tillämpningen av principen
vid yttre Oslofjorden skulle stå i strid
mot folkrätten.

Jag har lämnat dessa uppgifter om
rättsläget för att klargöra varför regeringen
inte ansett sig kunna föra tvisten
om räkfiskevattnen inför ett internationellt
forum. Regeringen har i stället
sökt inrikta sig på att utverka en något
så när rimlig övergångstid för fiskarna.
Den uppnådda fristen är kort,
men alternativet hade varit att våra
räkfiskare utestängts från fångstvattnen
redan den 1 april i år.

Skulle den påtvungna omställningen
för våra räkfiskare bli svår, är rege -

Nr 13

Tisdagen den 2 april 1963

Svar på interpellation ang. räkfisket i

ringen beredd att söka bistå. Fiskeristyrelsen
har därför anmodats att noggrant
följa utvecklingen och efter samråd
med arbetsmarknadsstyrelsen och
Svenska västkustfiskarnas centralförbund
inkomma med de förslag till åtgärder
den finner påkallade.

Tillåt mig till slut, herr talman, att
uttala en förhoppning att fiskarna på
ömse sidor av riksgränsen snabbt skall
lyckas överbrygga de motsättningar
som alstrats av räkfiskef rågan och återgå
till ett fruktbärande samarbete för
lösandet i en generös anda av gemensamma
problem.

Vidare anförde:

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Sedan jag framställde
min interpellation har ju saken avgjorts
i norska stortinget. Jag ber emellertid
att få tacka utrikesministern för svaret
på interpellationen och jag tackar särskilt
för att svaret var så utförligt. Det
kan nog med tanke på tider som kominer
vara värdefullt att vad som inträffat
blir antecknat till riksdagens protokoll.

Stortingets beslut innebär ju att de
svenska räkfiskarna från den 1 januari
1965 är utestängda från de fiskevatten
där de sedan uråldriga tider bedrivit
fiske. Vi förstår alla att detta beslut
väcker bitterhet bland våra fiskare. Men
inte nog med detta. Så långt i dag kan
bedömas kommer beslutet att få mycket
allvarliga ekonomiska verkningar för
de berörda fiskarna, närmast från Kosteröarna
och Strömstad.

Det är klart att man under sådana
förhållanden frågar sig, om det verkligen
var nödvändigt att upphäva avtalet.
Av utrikesministerns svar framgår
att norrmännen har den juridiska rätten
på sin sida, men man tycker nog
att de borde ha tagit litet hänsyn till
vad samlevnaden grannfolk emellan
kräver.

Man förundrar sig också över de underhandlingar
som föregick beslutet.

norra Skagerack

Det var ju två delegationer som underhandlade,
men de höll bara två sammanträden,
det ena i Oslo och det andra
i Stockholm. Meningen var att man
skulle ha hållit ett tredje sammanträde
i Oslo, men så blev det inte. Vi tycker
nu det är mycket underligt att en si
viktig fråga som denna kunde slutbe
handlas efter bara två sammanträden
Det kom ju ändå fram vissa kompromissförslag,
som väl hade kunnat leda
till positiva resultat om förhandlingarna
hade fortsatt. I dag gäller en fyramilsgräns.
Vi hade kanske kunnat enas
om tre eller två mil. Kanske hade vi
också kunnat öka ut det område vi erbjöd
norrmännen.

Vi förstår dock att det var de norska
fiskarna som sade bestämt nej, och att
utrikesministern i det läget fann att det
bana var en sak att göra, nämligen att
genom initiativ från regeringen försöka
bärga vad som bärgas kunde. Och så
blev resultatet att vi får fiska ett par
år till.

Vad sedan beträffar motiveringen säger
utrikesministern i interpellationssvaret
bl. a.: »Jag måste inskränka mig
till att konstatera, att norrmännen både
då och senare som viktigaste skäl för
uppsägningen anfört den bristande balansen
mellan de förmåner som räkfiskeavtalet
givit de svenska respektive
de norska fiskarna.»

Ja, om vi ser ensidigt bara på räkfisket
inom detta område, så har svenskarna
onekligen haft vissa förmåner
jämfört med norrmännen. Men jag vill
å andra sidan påstå, att det område som
svenskarna har upplåtit till de norska
fiskarna inte kan ha varit så värdelöst
som norrmännen sagt. Ty om de inte
hade fått någon fisk där, skulle väl inte
så många norrmän ha fortsatt att fiska
i området.

Låt oss sedan se på balansen vad gäller
import och export av fisk länderna
emellan. År 1962 importerade vi från
Norge för i runt tal 59 miljoner kronor,
därav för 4,5 miljoner kronor rä -

Tisdagen den 2 april 1963 Nr 13

Svar på interpellation ang. räkfisket i norra Skagerack

kor. Norrmännens hela export till Sverige
ökade förra året med 9 miljoner
kronor. Och vad sålde de svenska fiskarna
till Norge under samma tid? Jo,
de sålde för 2,5 miljoner kronor. Om vi
sålunda ser fisket i stort kan vi konstatera
att norrmännen har mycket stora
förmåner av handelsutbytet med Sverige
när det gäller fiskförsäljning.

På ansvarigt fiskarhåll är vi fullt på
det klara med att utrikesministern och
statsrådet Holmqvist i detta fall har
gjort vad som varit möjligt att göra.
Men att va hamnat i denna svåra situation
kan sägas vara en följd av det avtal
som slöts 1950. Jag vågar inte säga att
våra förhandlare blev lurade den gången,
men de trodde nog att det skulle gå
med det avtalet som med det danska.
Vi bär nämligen haft ett avtal med
danskarna om fisket i Öresund, enligt
vilket man från båda länderna får
fiska intill en distansminut från resp.
länders kuster. Det avtalet har gällt sedan
1899, och jag har aldrig hört någon
klaga över att den ene har fått mer
än den andre. Avtalet löper alltjämt, och
jag hoppas att det kommer att göra så
också framdeles. Det är ett avtal som
visar att broderfolk kan leva som grannar
på ett vettigt sätt.

Tillåt mig sedan, hem'' talman, att bär
redogöra för de svenska fiskarnas synpunkter
på denna fråga. Självfallet är
de fyllda av bitterhet och besvikelse.
Våra fiskare har fiskat på dessa vatten
mycket länge. För en tid sedan talade
jag med en över åttioårig fiskare på
Koster. Han hade fiskat på dessa vatten
sedan han var 11 år. Och hans far,
som dog på 1940-talet vid 101 års ålder,
hade också fiskat där under hela sitt
aktiva fiskarliv. Själv är jag inte så särskilt
gammal, men jag var ändå med
när vi började fiska rödtunga inom
detta område för 48—49 år sedan, och
svenska fiskare fortsatte med det under
många år. Det är alltså inte något
nytt att svenskarna bedriver fiske på
dessa vatten.

En annan sak är, att detta område
icke var norskt förrän 1950, då domen
föll i Haag i norrmännens process med
engelsmännen om området uppe vid
Vestfjorden.

Vi svenska fiskare började fiska räkor
i det nu omstridda området redan
1906.

Det kommer också att bli — om jag
vågar använda ordet — olidligt fiskare
emellan uppe i dessa gränstrakter.

Jag vill också säga några ord om
stortingsdebatten. Protokollet har jag
inte läst, men jag bär läst tre av de
största OsJotidningarna. Voteringssiffrorna
i stortinget avspeglade inte debatten;
vi förstår att debatten var bra
mycket hårdare. Så långt vi kan bedöma
hade både Lange och Lys0 tillräckligt
att göra för att försvara vad
de hade gjort.

lag fick en känsla av att det var tre
saker som gick igenom debatten. Oslotidningarna
var ganska samstämmiga.
Beträffande detta avtal 1950 säger de,
att norrmännen inte hade någon anledning
att komma på kant med svenskarna
utan de behövde svenskarnas stöd
när de processade med engelsmännen.
Det första avtalet gällde ju fem år.
Även inför förhandlingarna i Geneve
1958 ansåg norrmännen att de behövde
det svenska stödet, och därför blev avtalet
förlängt vid det tillfället. Och nu
är det så, säger de norska tidningarna,
att efter EEC-förhandlingarnas sammanbrott
i Bryssel bär man EFTA att
falla tillbaka på och önskar då ett tilllitsfullt
samarbete med Sverige. Jag
undrar i alla fall om det kan bli ett tilllitsfullt
samarbete med Sverige efter
vad som har skett. Från fiskets håll har
vi mycket svårt att se det.

I detta sammanhang vill jag bestämt
säga ifrån att vi fiskare har inget mer
att offra på EFTA. Det skydd vi hade
mot fiskimporten har avtagit undan för
undan, och nu är det tal om att det skall
minska ännu fortare. Jag vill säga till
handelsministern och även till medlem -

Nr 13

Tisdagen den 2 april 1963

Svar på interpellation ang. räkfisket i norra Skagerack

marna i Nordiska rådet, att vi på fiskets
håll amser att vi inte har någonting
mer som vi kan offra på den
punkten.

Beträffande avtal med andra länder
vill jag påminna om att norrmännen
slöt ett avtal med ryssarna om Hardangerfjorden
1962. Då tycker man inte
det varit för mycket om de också slutit
ett avtal med oss på rimliga villkor.

Utrikesministern säger i slutet av sitt
svar: »Skulle den påtvungna omställningen
för våra räkfiskare bli svår, är
regeringen beredd att söka bistå. Fiskeristyrelsen
bär därför anmodats att noggrant
följa utvecklingen och efter samråd
med arbetsmarknadsstyrelsen och
Svenska västkustfiskarnas centralförbund
inkomma med de förslag till åtgärder
den finner påkallade.» Vi är
mycket tacksamma för detta löfte om
stöd. På ansvarigt håll ser vi kallt och
utan panik på denna fråga. Vi västkustfiskare
kommer att helt stå bakom räkfiskarna
och göra allt på vad oss ankommer
för att hjälpa dem i denna situation.
Men det är mycket möjligt att
vår hjälp inte räcker till.

De svenska fiskarna har aldrig varit
rädda att försöka, även om vi inte fått
det stöd av statsmakterna som våra
norska vänner har haft. De norska fiskarna
bär i år 130 miljoner kronor i
rena subventioner av norska staten, och
jag missunnar dem det inte. Jag hoppas
att inte den dag skall komma då de
svenska fiskarna behöver be om subventioner
-—■ vi skall försöka rationalisera
vårt fiske så att vi kan driva det
även i fortsättningen.

Som en liten upplysning kan jag nämna,
att vi i lördags hade vår styrelse
samlad. Vi beslutade vid det tillfället
att skicka åtta av våra modernaste ståltrålare
till Island och försöka fiska islandssill
med flyttrål. Vi importerar för
33 miljoner kronor islandssill varje år,
och vi skulle önska vara med och få
litet av det. Detta är en ganska stor sak
för oss som en liten förening. Vi garan -

terar 400 000 kronor för dessa fiskare
utöver vad de får som garanti för utgifter
av staten.

Herr talman! Jag vill till sist bara
säga på samma sätt som utrikesministern:
»Tillåt mig till slut, herr talman,
att uttala en förhoppning att fiskarna
på ömse sidor av riksgränsen snabbt
skall lyckas överbrygga de motsättningar
som alstrats av räkfiskefrågan och
återgå till ett fruktbärande samarbete
för lösandet i en generös anda av gemensamma
problem.»

Även jag instämmer i detta önskemål,
men jag tror det kommer att bli svårt
att omsätta det i praktiken.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag ber att få uttrycka
min personliga erkänsla till interpellanten
för att han i sin egenskap av representant
för de bohuslänska fiskarna
i sin kommentar till mitt interpellationssvar
har iakttagit så stor återhållsamhet.
Den är lovvärd med hänsyn till det
sätt, på vilket hans norska kolleger har
agerat i detta sammanhang.

Herr Johansson i öckerö uttryckte en
stilla förvåning över att underhandlingarna
inte hade fortgått under en längre
tid än vad som hade skett och undrade,
om det inte hade funnits möjligheter
att fortsätta dessa underhandlingar. Som
svar på detta skulle jag vilja säga, att
det redan av mitt interpellationssvar
framgår, att förhandlingarna i sitt slutskede
fördes direkt på regeringsplanet.
Denna kontakt togs först, sedan det blivit
klart att fortsatta delegationsförhandlingar
inte kunde leda till något
positivt resultat.

Även möjligheterna att ytterligare
höja vårt kompensationserbjudande
hade dessförinnan övervägts. Bland annat
var frågan uppe, om vi skulle ge
norrmännen rätt att fiska hummer i de
vatten, vi var villiga att upplåta. Resultaten
av dessa överväganden var
klart negativa.

Tisdagen den 2 april 1963 Nr 13

Svar på interpellation ang. räkfisket i norra Skagerack

Under förhandlingstiden kan man väl
säga att den norska opinionen piskats
upp, framför allt genom de uttalanden
och åtgärder som gjordes av fiskarna i
Oslofjorden. Opinionen vände sig allt
starkare mot att avtalet skulle förlängas.
Eftersom vi för varje dag närmade
oss stupstocken, som var uppställd till
den 1 april, var vi helt enkelt i tidsnöd.
För att få den tidsfrist, som jag ansåg
var absolut nödvändig för de bohuslänska
fiskarna, tvingades regeringen
till ett snabbt initiativ, nämligen att ta
direktkontakt på regeringsplanet och
försöka få till stånd en förlängning av
avtalet med de nära två år som nu blir
fallet. Detta var det verkliga skälet till
att man inte längre kunde dra ut på förhandlingarna
på expertplanet.

Jag bara vill till slut inkassera herr
Johanssons upplysning om att de bohuslänska
fiskarna kommer att ta det
kallt. De kommer inte att gripas av panik,
som han uttryckte det. De kommer
att anpassa sitt handlande efter de nya
förhållandena, nu när de har fått en tid
på sju kvartal för omställningsprocessen.
Jag tycker att vi bör uttrycka vår
respekt för dessa bohuslänska fiskare
och deras beslutsamhet. De är tydligen
nu inställda på att inrikta sig på ett
nytt slags fiske som omständigheterna
tvingat dem till.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag framförde, herr utrikesminister,
inte någon kritik mot att
ni lyft upp frågan på regeringsplanet.
Jag har därmed inte sagt att ni på något
sätt har misskött detta. Men nog
tycker vi i alla fall — förlåt att jag
upprepar det -— att det var litet märkvärdigt
att experterna inte kunde träffas
fler gånger. De behövde inte vänta
till sista minuten. Det fanns ju tid från
slutet av augusti till fram emot jul. Under
den perioden hade det funnits tillfällen
att träffas. Men jag tror faktiskt
att norrmännen inte ville ha någon

uppgörelse; de var rädda för att man
skulle komma överens. Det är min personliga
uppfattning.

När jag säger att vi kommer att överväga
saken kallt, har jag därmed inte
sagt vad som kommer att ske — om vi
kommer att försöka oss på fiske på annat
håll etc. Men jag menar, att vi kommer
inte att vidtaga några förhastade
åtgärder, utan vi kommer att lugnt och
sakligt pröva vilken väg som är framkomlig.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag tror att herr Johansson
i öckerö själv gav svaret på
den förut framställda frågan.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Det är alldeles uppenbart
att regeringen i denna situation
haft det besvärligt, ty det är ju inte
fråga om annat än att norrmännen har
den juridiska rätten på sin sida, och då
har regeringen bara haft den möjligheten
att försöka vädja till norrmännen
och be dem att inte alltför hårt utnyttja
den juridiska rätt de haft. Regeringen
har inte lyckats åstadkomma mer än
ett uppskov. Och vem kan påstå att det
hade varit möjligt att åstadkomma någonting
mera? Jag vill inte påstå det.

Det må vara att det är beklagligt att
man inte från norsk sida härvidlag visat
ett större tillmötesgående, och jag
förstår mer än väl bitterheten hos de
fiskare som blir utestängda från ett näringsfång
som de bedrivit i generationer.
Jag vill emellertid framhålla att
vad som inträffat nu får inte tillåtas att,
åtminstone på längre sikt, grumla det
goda grannlagsförhållandet till våra
norska bröder som vi i dagens situation,
med de pågående handelsförhandlingarna
och allt annat, mer än någonsin
behöver.

Men jag vet också att de fiskare som
berörs råkar i en prekär situation. Jag

Nr 13

Tisdagen den 2 april 1963

Svar på interpellation ang1, räkfisket i

bär inte så noggrann kännedom om dessa
fiskare som vår vän herr Johansson
i öckerö, men jag bär sett dem många
gånger och känner dem. De har en mycket
dyrbar utrustning, som är avsedd
just för räkfiske, och såvitt jag förstår
lämpar sig de båtar som används för
detta räkfiske inte särdeles väl för annan
form av fiske. Fiskarna står alltså
inför en mycket dyrbar och ganska besvärlig
omläggning av sitt näringsfång.

Regeringen har förklarat att man anmodat
fiskeristyrelsen att efter samråd
med andra instanser se efter vad som
kan vara att göra. Jag vill, med all kraft
jag kan åstadkomma, understryka att
det är viktigt att dessa fiskare inte lämnas
åt sitt öde. Jag förstår att regeringen
inte vill göra det, men jag vill alltså
påpeka hur viktigt det är att någonting
sker. Det är vår skyldighet att försöka
se till att fiskarna inte lider alltför svårt
avbräck, och jag hoppas att de åtgärder
som kommer att föreslås skall vidtagas
med all önskvärd snabbhet, med
den generositet som i denna situation
är lämplig och med den effektivitet som
kan åvägabringas.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! När man blir gammal
glömmer man ju lätt. Låt mig därför
tillägga en sak.

Man undrar naturligtvis varför avtalet
blev uppsagt. Det hade varit förståeligt
att så skedde, om tillgången på
räkor minskat i området. Men under
stortingsdebatten framhölls att räkfångsterna
har ökat, och därför har vi
svenskar fått mer än som beräknades
när avtalet slöts 1950. Hade tillgången
på räkor minskat, kunde ju norrmännen
ha sagt att vi svenskar ligger och
fiskar räkor så att det inte blir tillräckligt
kvar, men enligt norrmännen själva
har alltså tillgången ökat.

Jag vill bara lämna den upplysningen.

Härmed var överläggningen slutad.

norra Skagerack

§ 6

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 96, med förslag till
lag om ändrad lydelse av punkt 1 av
anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 99, med
förslag till vissa organisationsändringar
inom överståthållarämbetets skatteavdelning,
m. m., hänvisades propositionen,
såvitt avsåg förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen, till
bevillningsutskottet och i övrigt till
statsutskottet.

Slutligen föredrogs var för sig följande
Kungl. Maj ds å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till bankoutskottet propositionen nr
115, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning,
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 118, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 30 april 1948
(nr 218) om sambruksföreningar, m. m.;
och

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 119, angående fackrcpresentationen
i skolstyrelserna.

§ 7

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 801.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 802, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition nr 91, angående
säkerlietsinspektion av motorfordon,
in. m., hänvisades motionen, såvitt
avsåg'' punkten 1 i propositionens
hemställan, till behandling av lagutskott
och i övrigt till statsutskottet.

Slutligen föredrogs och hänvisades
till behandling av lagutskott den å bordet
vilande motionen nr 803.

Tisdagen den 2 april 1963

Nr 13

§ 8

Föredrogs, inen bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 3, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 5, statsutskottets
utlåtanden och memorial nr 5
och 42—49, bevillningsutskottets betänkanden
nr 15, 17, 19, 22—24 och 30,
bankoutskottets utlåtande nr 12, första
lagutskottets utlåtanden nr 12—14, andra
lagutskottets utlåtanden nr 23—27, 31
och 35, tredje lagutskottets utlåtande nr
12 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 15 och 16.

§ 9

Föredrogs den av herr Börjesson i
Falköping vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet i anledning av beslag
av smuggelgods på ett marinen tillhörigt
fartyg.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Föredrogs den av herr Hyltander vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående det s. k. Kungälvsavtalets
verkningar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade
:

Jag hemställer, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista dels bevillningsutskottets
betänkande nr 30 samt statsutskottets
utlåtanden nr 42, 43 och 5 i
angiven ordning uppföres främst, dels
statsutskottets utlåtande nr 48 uppföres
närmast efter andra lagutskottets utlåtande
nr 24.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 12

Interpellation ang. beskattningen av
sjuksköterskeelevers förmåner under utbildningstiden,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr KÄRRLANDER (s), som yttrade:

Herr talman! Sjuksköterskeelever erhåller
under sin utbildningstid bidrag
till sina kostnader dels genom ett kontant
studiebidrag, dels i form av fritt
vivre. Den kontanta ersättningen är av
mycket blygsam omfattning och utgör
för närvarande vid landstingens sjukhus
allenast 150 kronor i månaden.

Den ersättning sjuksköterskeelev uppbär
under utbildningstiden kontant och
in natura har av regeringsrätten i ett år
1952 avdömt mål (RÅ 1952 ref. 23 III
och IV) hänförts till skattepliktig intäkt
av tjänst.

Det kan ifrågasättas, om inte det betraktelsesätt
som kommer till uttryck
i detta regeringsrättsavgörande är i viss
mån föråldrat. Sålunda är utbildningsbidrag
vid omskolning skattefria, trots
att omskolningsverksamheten är av
praktisk art och sålunda kan sägas vara
delvis likartad med sjuksköterskeutbildningen.
Det bör även påpekas att gällande
lagstiftning tar hänsyn till studerandes
särskilda förhållanden i så
måtto, att någon skatteplikt för stipendier
inte föreligger.

Beskattningen av sjuksköterskeelevernas
förmåner under utbildningstiden ter
sig än mer otillfredsställande mot bakgrunden
av att eleverna inte anses som
arbetstagare och att till följd därav deras
inkomster inte är pensionsgrundande
och inte heller berättigar till placering
i sjukpenningsklass. Försäkringsrådet
bär sålunda i utslag den 13 mars
1957 förklarat, att elever vid barnmorskeanstalt
och statens sjuksköterskeskola
inte bör anses vara arbetstagare
i yrkesskadeförsäkringslagens mening i
förhållande till sjukhuset med avseende
på den praktiska utbildning de får vid
sjukhuset, och detta i sin tur har föranlett
riksförsäkringsanstalten (nuva -

Nr 13

Tisdagen den 2 april 1963

Interpellation ang'', beskattningen av sjuksköterskeelevers förmåner under utbild ningstiden,

m. m.

rande riksförsäkringsverket) att i cirkulär
den 19 september 1957 till de allmänna
sjukkassorna uttala, att elever
vid barnmorskeanstalter och sjuksköterskeskolor
inte bör i denna sin egenskap
betraktas som arbetstagare enligt
lagen om allmän sjukförsäkring och att
till följd härav den inkomst de uppbär
som elever inte skall anses utgöra inkomst
av tjänst.

Om sjuksköterskeelevernas förmåner
skall beskattas är det ett rättvisekrav,
att de kommer i åtnjutande av de förmåner
som ett arbetstagarförhållande
skänker i form av rätt till pension och
sjukpenning. Något principiellt hinder
härför finns inte, eftersom de förmåner
eleverna åtnjuter — kontant ersättning
och fritt vivre — i och för sig berättigar
till såväl pension som sjukpenning.

Beskattningen av sjuksköterskeelevernas
förmåner leder till att en icke obetydlig
del av den kontanta ersättningen
går åt i skatt. Eftersom en elev har
ofrånkomliga utgifter för undervisningsmateriel,
tvätt m. m., har hon små
möjligheter att bestrida ens nödvändiga
personliga utgifter med vad hon uppbär
kontant.

Elevernas förhållanden har uppmärksammats
på flera håll i landet. Sålunda
har prövningsnämnden i Stockholm i
förslag till anvisningar för 1963 års
taxering förklarat sig vilja beräkna elevernas
naturaförmåner till ett i jämförelse
med tidigare beräkningar lägre
belopp. Riksskattenämnden har emellertid
funnit laga grund saknas för att
i fråga om sjuksköterskeelever eller annan
särskild grupp av skattskyldiga
upptaga värdet av dem tillkommande
förmåner till lägre belopp än det verkliga
värdet. Anledningen till riksskattenämndens
beslut kan antagas vara, att
nämnden betraktar sjuksköterskeelevernas
ersättning som lön under utbildning,
vilken bör behandlas som en vanlig
löneförmån och därför beskattas till

sitt fulla belopp. Riktigheten av riksskattenämndens
ståndpunkt kan ifrågasättas,
och regeringsrätten synes ha givit
uttryck åt en delvis annan uppfattning
i ett den 11 oktober 1962 avgjort
mål. Målet gällde besvär av Hoburgs
kommun, Gotlands län, i fråga om sjuksköterskan
Ingrid Jacobssons inkomsttaxering
år 1962. Prövningsnämnden
upptog värdet av fritt vivre, som Ingrid
J. åtnjutit som elev vid S:t Eriks
sjukskötcrskeskola i Stockholm, till
1 080 kronor. Mot prövningsnämndens
beslut förde kommunen talan hos kammarrätten
med yrkande att värdet måtte
upptagas till 1 680 kronor. Kammarrätten
gjorde emellertid ingen ändring
i prövningsnämndens beslut, och regeringsrätten,
där kommunen fullföljde
sin talan, lämnade besvären utan bifall.

Beskattningen av sjuksköterskeelevernas
ringa förmåner under utbildningstiden
kan knappast sägas bygga på den
i svensk skattelagstiftning hävdvunna
principen om skatt efter förmåga, och
det måste anses angeläget att man undanröjer
de orimliga konsekvenserna
av denna beskattning. En framkomlig
väg härvidlag är —som tidigare nämnts
— att jämställa elevernas förmåner, i
vart fall den såsom studiebidrag betecknade
kontanta ersättningen, med stipendier
till studerande. En annan möjlighet
är att upptaga värdet av naturaförmånerna
under utbildningstiden till
ett med hänsyn till omständigheterna
jämkat belopp. En tredje utväg, slutligen,
är att föreskriva en rätt till avdrag
för väsentligen nedsatt skatteförmåga
för sådana skattskyldiga, vilka på
grund av utbildning har inkomster ej
överstigande existensminimum.

Med hänvisning till det ovan anförda
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet få ställa följande
frågor:

1) Vill herr statsrådet medverka till
en sådan reform att de studiebidrag,

Tisdagen den 2 april 1963 Nr 13

Interpellation ang. förvärvsavdraget för ensamstående barnförsörjare med inkomst
av jordbruksfastighet

som sjuksköterskeelever åtnjuter under
sin utbildning, hänföras till icke skattepliktig
intäkt?

2) Vill herr statsrådet medverka till
att de naturaförmåner sjuksköterskeelever
åtnjuter under utbildning, med
hänsyn till den ringa kontanta ersättning
de erhåller, vid taxeringen upptages
till ett jämkat belopp?

3) Vill herr statsrådet medverka till
en sådan reform, att sjuksköterskeelever
och motsvarande grupper av studerande,
vilkas kontanta inkomster under
utbildning är så ringa att skatteförmågan
måste anses väsentligen nedsatt,
vid taxering medgives extra avdrag med
så stort belopp att de undgår skatt?

4) Är herr statsrådet beredd att —•
därest frågorna under punkterna 1)—•
3) besvaras nekande •— medverka till
en reform av sådan innebörd, att de
förmåner sjuksköterskeeleverna kommer
i åtnjutande av berättigar dem till
tilläggspension och placering i sjukpenliingsklass? Denna

anhållan bordlädes.

§ 13

Interpellation ang. förvärvsavdraget för
ensamstående barnförsörjare med inkomst
av jordbruksfastighet

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANTONSSON (ep), som yttrade:

Herr talman! Genom beslut av fjolårets
riksdag utsträcktes rätten till förvärvsavdrag
till att gälla även ensamstående
barnförsörjare med hemmavarande
barn under 16 år. Ensamstående
barnförsörjare, som har inkomst av
tjänst eller rörelse, kan därmed få förvärvsavdrag
med högst 2 000 kronor. I
inkomstkällan jordbruksfastighet får
emellertid den ensamstående barnförsörjaren
åtnjuta endast det fasta förvärvsavdraget
på 300 kronor men inte
det till 1 700 kronor maximerade kvotavdraget.

Frågan om rätt till kvotavdrag för
gift kvinna med inkomst av jordbruksfastighet
och för hustru, som arbetar i
makarnas gemensamma rörelse eller
jordbruk, har sedan länge varit föremål
för diskussion. Gentemot krav på införande
av rätt till kvotavdrag i dessa
fall har ofta hävdats, att merkostnader
för barnens vård inte skulle förekomma
så generellt, att de skulle kunna
motivera ett schablonmässigt medgivet
och beräknat kvotavdrag. En sådan bedömning
kan enligt min mening inte
vara riktig.

Under alla förhållanden måste det
emellertid vara uppenbart, att bedömningen
inte kan gälla i fråga om ensamstående
vårdnadshavare. En ensamstående
moder eller fader har givetvis generellt
och i stort sett samma extra kostnader
för barnets omhänderhavande
oberoende av om förvärvskällan är
tjänst, rörelse eller jordbruksfastighet.
Det framstår därför som nödvändigt,
att rätt till kvotavdrag medgives för ensamstående
barnförsörjare med inkomst
av jordbruksfastighet enligt samma
grunder som gäller för förvärvskällorna
tjänst och rörelse.

Det är naturligtvis i och för sig
önskvärt att samtliga bär nämnda reformkrav
i fråga om kvotavdraget kunde
tillgodoses i ett sammanhang. Men
om en sådan omfattande reform inte
bedömes möjlig inom snar framtid,
måste enligt min mening förtur ges åt
kvotavdraget för de ensamstående barnförsörjarna
i jordbruket. De nuvarande
bestämmelserna måste ju sägas innebära,
att de ensamstående barnförsörjarna
i jordbruket i det väsentliga inte
fått del av de lättnader, som avsågs med
fjolårets beslut om förvärvsavdragen.

Med anledning av vad jag här har
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet få ställa följande
fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att

Nr 13

Tisdagen den 2 april 1963

Interpellation ang-, det svenska deltagandet i utställning i Johannesburg, m. m.

skyndsamt förelägga riksdagen förslag
om rätt till förvärvsavdrag med kvotavdrag
för ensamstående barnförsörjare
med inkomst av jordbruksfastighet
enligt samma grunder som gäller för
förvärvskällorna rörelse och tjänst?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14

Interpellation ang. det svenska deltagandet
i utställning i Johannesburg, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HAGBERG (k), som yttrade:

Herr talman! Vid den utställning som
i dag öppnas i staden Johannesburg i
Sydafrika deltar åtminstone 30-tale,t
svenska firmor. Bland dem återfinnes
ett flertal av vårt lands största exportföretag.
Enligt uppgifter deltar bland
dem även Scandinavian Airlines System,
ett företag i vilket också den
svenska staten är engagerad.

Det svenska deltagandet i denna utställning
har väckt en pinsam och indignerad
uppmärksamhet i vårt land.
En bred opinionsrörelse är under utveckling.
Också en stark pressopinion
deltar i denna. Anledningen härtill är
som bekant de avskyvärda rasförföljelserna
i Sydafrika som snarare tilltager
än mildras. Dessa förhållanden föranledde
Förenta Nationernas generalförsamling
att den 6 november 1962 med
67 röster mot 16 och 26 nedlagda besluta
uppmana medlemsstaterna att bryta
de diplomatiska förbindelserna med
Sydafrika samt ekonomiskt bojkotta
landet.

Beklagligtvis tillhörde vårt lands representanter
dem som vid beslutets fattande
nedlade rösten, vilket utlöste en
reaktion av stark olust både i pressen
och bland allmänheten. Säkerligen har
dock saken uppfattats så, att det inom
FN fattade beslutet likväl innebar förpliktelser
för Sverige. Deltagandet i
utställningen utgör mot denna bakgrund
en öppen demonstration mot

Förenta Nationernas beslut. Också i
övrigt inställer sig frågan om hur vårt
land ämnar förhålla sig till det här omnämnda
beslutet av FN:s generalförsamling.

Ett besked på den punkten har intresse
då opinionen i vårt land mot de
förhatliga rasförföljelserna är stark inom
vidaste kretsar.

Med hänvisning härtill anhåller jag
om andra kammarens tillstånd att till
herr utrikesministern få rikta följande
spörsmål:

Har regeringen övervägt några åtgärder
i anledning av att svenska företag
— däribland SAS •— deltar i utställningen
i Johannesburg i Sydafrika samt
att ett statligt företag såsom Vin- och
spritcentralen importerar varor därifrån? Överväger

regeringen några åtgärder
i anledning av beslutet inom FN:s generalförsamling
av den 6 november
1962?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 6,
i anledning av väckt motion om ändring
av 21 § riksdagsstadgan;

statsutskottets utlåtande nr 6, i anledning
av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande
utgifterna å driftbudgeten för
budgetåret 1963/64 inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner;

första lagutskottets utlåtande nr 15, i
anledning av väckt motion om en översyn
av lagstiftningen rörande barn utom
äktenskap; samt

jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1963/64,
in. m.,

Tisdagen den 2 april 1963

Nr 13

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. in., och

nr 8, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
av viss kronan tillhörig fast egendom.

§ 16

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:

nr 3, i anledning av Kungl. Majrts i
.statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1963/64 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 102, i anledning av vissa av Kungl.
Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande anslag för budgetåret
1963/64 till internationell biståndsverksamhet;
och

nr 103, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1963/64 till allmänna kultur- och bildningsändamål
samt kyrkliga ändamål
jämte i ämnet väckta motioner;
från bevillningsutskottet:
nr 121, i anledning av väckta motioner
om upphävande eller omläggning av
viss indirekt beskattning; och

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 2 av anvisningarna
till 30 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370);
från bankoutskottet:
nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition till riksdagen med förslag
till lag om kreditaktiebolag, m. in.;
från första lagutskottet:
nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av atomansvarighetslagen
den 3 juni 1960 (nr 246) samt
lag om ersättning för skada i följd av
atomfartygs drift; samt

från jordbruksutskottet:
nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
rörande fiskerilånefonden,
m. in. jämte i ämnena väckta motioner.

§ 17

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner och skrivelse överlämnats
till kammaren:

nr 25, angående anslag till stöd åt Aktiebolagets
Statsgruvor,

nr 94, med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,

nr 121, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,

nr 122, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 17 :o) lagen den
26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj :ts regeringsrätt,

nr 124, med förslag till lag om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete,
samt

nr 129, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 1 och 6 §§ förordningen
den 27 maj 1960 (nr 253) om
tillverkning och beskattning av maltoch
läskedrycker, m. m.

Nämnda propositioner och skrivelse
bordlädes.

§ 18

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
andre vice talmannen:

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 62, angående stöd till barnstugor
m. m., motionerna:

nr 804, av herr Gomér in. fl.,
nr 805, av herrar Gustavsson i Alvesta
och Fälldin,

nr 806, av fru Gärde Widemar och
herr Helén, och

nr 807, av fröken Wetterström m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 86, angående vissa anslag till

Nr 13

Tisdagen den 2 april 1963

civilförsvaret m. m., motionen nr 808,
av herr Svensson i Stenkyrka in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 75, angående utrikesförvaltningens
organisation och personalbehov
m. m., motionen nr 809, av fru Sjövall;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 81, angående vissa anslag för
budgetåret 1963/64 till statens järnvägar
m. in., motionerna:

nr 810, av herrar Berglund och Enskog,

nr 811, av herr Boo,
nr 812, av herr Gustafsson i Kårby
in. fl.,

nr 813, av herr Hedin in. fl., och
nr 814, av herr Nelander;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 82, med förslag till förordning
om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521),
m. m., motionerna:

nr 815, av herr Andersson i Knäred
in. fl.,

nr 816, av herr Börjesson i Falköping
in. fl.,

nr 817, av herr Engkvist in. fl.,
nr 818, av herr Engkvist m. fl.,
nr 819, av herr Hxggblom in. fl.,
nr 820, av herr Hansson i Skegrie
ni. fl.,

nr 821, av herr Bimmerfors m. fl.,
nr 822, av fru Sjövall och herr Martinsson,

nr 823, av fru Sjövall in. fl.,
nr 824, av herr Stiernstedt in. fl.,
nr 825, av herr Wiklund in. fl., och
nr 826, av herr Wiklund in. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 88, angående utbyggnad av utbildnings-
och forskningsorganisationen
i Umeå, motionen nr 827, av herr Tobé
in. fl;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 91, angående säkerhetsinspektion
av motorfordon, m. m., motionerna:

nr 828, av herr Carlsson i Stockholm,
och

nr 829, av herr Hagnell m. fl;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 92, angående nya grunder för

den statliga personalpensioneringen av
vissa icke-statliga grupper m. m., motionen
nr 830, av fru Gunne;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 95, angående vissa anslag ur
kyrkofonden m. m., motionen nr 831,
av herr Börjesson i Glömminge in. fl;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 97, angående statsbidrag till
kvällsgymnasier för vuxna, motionerna:

nr 832, av herrar Eliasson i Sundborn
och Mattsson, och

nr 833, av herr Helén;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 98, angående vissa frågor rörande
fackskolor, motionerna:
nr 834, av herr Antonsson, och
nr 835, av herrar Nordstrandh och
Anners;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 100, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen
den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande
av havandeskap, motionerna:
nr 836, av fru Sjövall, och
nr 837, av herr Turesson m. fl;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 101, med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt,
in. in., motionerna:

nr 838, av fröken Elmén och herr
von Frie sen, och

nr 839, av herrar Hermansson och
Holmberg;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 103, angående vissa anslag för
budgetåret 1963/64 till stöd åt konstnärlig
verksamhet m. m., motionerna:
nr 840, av fru Gärde Widemar m. fl.,
nr 841, av herrar Hermansson och
Hagberg, och

nr 842, av herrar Wahlund och Fälldin; i

anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 106, med förslag till grunder för
krigssjukvårdsutbildning av läkare och
lag om ändring i lagen den 27 november
1953 (nr 688) om hälso- och sjukvård
vid krig och andra utomordentliga för -

Tisdagen den 2 april 1963

Nr 13

hållanden, (krigssjukvårdslag), motionen
nr 843, av fru Sjövall m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 108, angående vissa anslagsfrågor
m. m. rörande det militära försvaret
under budgetåret 1963/64, motionen
nr 844, av herr Hamrin i Jönköping;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 112, angående förbättring av arbetssituationen
för rektorerna vid statliga
gymnasier m. m., motionen nr 845,
av herr Westberg m. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 114, angående samordning av

underhållet av krigsmaktens telemateriel
m. m., motionerna:

nr 846, av herr Cassel in. fl.,
nr 847, av herr Fålldin m. fl., och
nr 848, av herr Hamrin i Jönköping
in. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 19

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.50.

In fidem

Sune K. Johansson