Svar på fråga av herr Bengtson ang. bättre arbetsmöjligheter för (Riksdagens protokoll 1960:20)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 20

FÖRSTA KAMMAREN

1960

27—28 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 27 maj

Svar på fråga av herr Bengtson ang. bättre arbetsmöjligheter för

svenska forskare i immunologi, m. ..........................

Investeringsfonder för konjunkturutjämning ..................

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m.....

Ökad intagningskapacitet vid handelshögskolan i Göteborg......

Anslag till anordnande av vissa lokaler för luftbevakningen m. m.

\issa

Underhåll och ökande av Nationalmuseets samlingar, m. m.....

Återbesättande av en professur i målning vid konsthögskolan,

m. .....................................................

Stipendier vid akademien för de fria konsterna med konsthögskolan
..................................................

Stipendier åt tonsättare ....................................

Bidrag till musikkonservatoriet i Göteborg ..................

Naturastipendier åt studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter
..................................................

Statens lånefond för universitetsstudier ....................

Omorganisation av lärarutbildningen på det husliga området ....
Språkundervisningen i gren 8 c på enhetsskolans högstadium ....
Ombildning av högre allmänt läroverks gymnasium till försöks gymnasium

..............................................

Om anslag till Sveriges elevers centralorganisation..............

Ersättning vid förluster å enskild egendom till följd av myndighets
åtgärder i anledning av atomolycka ........................

Statstjänstemännens löner, m. ................................

Om statsunderstödet till den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen . .

I Första kammarens protokoll 1960. Nr 20

Sid.

6
17
56
58

68
86
87

100

Xr 20

Innehåll

Lördagen den 28 maj Sid.

Svar på interpellation av herr Nilsson, Ferdinand, ang. kronans
jämställdhet med andra jordägare i vissa hänseenden.......... 107

Statsregleringen för budgetåret 1960/61 ........................ 110

Anföranden i anledning av vårsessionens avslutning ............ 113

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 27 maj

Statsutskottets memorial nr 147, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om lokaliseringen av försvarets fabriksstyrelse........ 6

Bevillningsutskottets betänkande nr 66, ang. ändring i förordningen
om investeringsfonder för konjunkturutjämning .......... 6

— memorial nr 67, ang. gemensam votering i fråga om viss restitution
av energiskatt på bränsle............................ 16

— nr 68, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om undanta gande

från beskattning av vinst, som beror på penningvärdets
fall, m. m..................................... 16

— nr 69, ang. uppskov med behandlingen av vissa till bevillningsutskottet
hänvisade ärenden .............................. 16

— nr 70, ang. gemensam votering i fråga om beräkning av bevill ningarna,

m. m........................................... 16

— nr 71, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om vissa ändringar
i förordningen om allmän varuskatt.................. 16

Första lagutskottets utlåtande nr 38, ang. ändrad lydelse av 10
kap. 11 § strafflagen, m. m................................. 17

Jordbruksutskottets memorial nr 35, ang. gemensam votering i
fråga om bidrag till hushållningssällskapens omkostnader .... 17

Särskilda utskottets utlåtande nr 1, ang. riktlinjer för utbyggande
av universitet och högskolor m. m........................... 17

— nr 2, ang. anslag till handelshögskolan i Göteborg............ 56

Statsutskottets utlåtande nr 129, ang. anslag till anordnande av
vissa lokaler för luftbevakningen m. m..................... 58

— nr 130, ang. inrättande av en för krigsmakten gemensam krigshögskola
m. m........................................... 60

— nr 131, ang. anslag till arkiv, bibliotek, museer och akademier
m. m. samt till naturastipendier åt studerande vid universiteten

m. fl. läroanstalter m. m................................... 60

— nr 132, ang. utbildningen av lärare på det husliga området

m. m................................................ g7

— nr 133, ang. vissa organisationsfrågor inom skolväsendet m. m. 91

— nr 134, om anslag till Sveriges elevers centralorganisation .... 93

— nr 135, ang. livstidsgager åt förtjänta utövare av konstnärliga

yrken .................................................. 94

Innehåll

Nr 20

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 34, ang. straff för varusmuggling,
m. m............................................... 94

— nr 35, ang. ersättning för skada i följd av atomreaktordrift

m. m. (atomansvarighetslag) .............................. 94

Andra lagutskottets utlåtande nr 45, ang. skyddsåtgärder vid olyckor
i atomanläggningar m. m............................. 95

Jordbruksutskottets utlåtande nr 30, ang. anslag till Understöd åt
lanthushållningsseminariet å Rimforsa...................... 97

— memorial nr 33, ang. uppskov med behandlingen av vissa till

jordbruksutskottet hänvisade ärenden ...................... 97

Statsutskottets utlåtande nr 143, ang. statstjänstemännens löner
under åren 1960 och 1961 m. m........................... 97

— nr 144, ang. vissa tjänster vid kommunikationsverken ...... 100

— nr 145, ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation och verksam het

m. m., i vad propositionen avser bemyndigande för Kungl.
Maj:t att vidtaga vissa ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente,
m. m......................................... 100

Bankoutskottets utlåtande nr 25, ang. regleringen av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m............. 100

— memorial nr 27, ang. särskilt lönetillägg åt hos riksdagen tillfälligt
anställda tjänstemän ................................ 100

Första lagutskottets utlåtande nr 36, ang. ändrad lydelse av 2 §
2:o), 16:o) och 17:o) lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt .... 100

-— memorial nr 37, ang. uppskov med behandlingen av vissa utskottet
tilldelade ärenden .................................. 100

Andra lagutskottets utlåtande nr 47, om statsunderstödet till den
frivilliga arbetslöshetsförsäkringen m. m................... 100

— nr 48, om viss ändring i lagen om undervisning och vård av

vissa psykiskt efterblivna ................................ 101

— memorial nr 49, ang. uppskov med behandlingen av vissa

ärenden ................................................ 102

Bankoutskottets memorial nr 28, ang. uppskov med behandlingen
av visst till bankoutskottet hänvisat ärende .................. 102

— utlåtande nr 29, om pension åt fru Emy Lovisa Lindqvist .... 102

— nr 30, om engångsunderstöd åt f. d. städerskan vid riksdagshuset
Judit Olsson ........................................ 102

— nr 31, om underlättande av radio- och TV-sändningar från riksdagsdebatterna
.......................................... 102

Tredje lagutskottets memorial nr 29, ang. uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade ärenden m. m............. 102

Lördagen den 28 maj

Gemensamma omröstningar:

ang. bidrag till hushållningssällskapens omkostnader ........ 103

ang. viss restitution av energiskatt på bränsle ................ 103

ang. beräkning av bevillningarna, såvitt avsåge inkomsttiteln

»Allmän varuskatt» ...................................... 104

ang. ersättning till företagare för redovisning av allmän varuskatt
.................................................. 105

Sr 20

Innehåll

Sid.

Bevillningsutskottets memorial nr 72, ang. sammanjämkning beträffande
förslag till förordning angående ändring i förordningen
om investeringsfonder för konjunkturutjämning...... 109

Bankoutskottets memorial nr 33, ang. sammanjämkning beträffande
lagförslag om fortsatt giltighet av lagen angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv, m. m......................... 109

Andra lagutskottets memorial nr 51, ang. sammanjämkning beträffande
förslag till förordning om registrering och mönstring av
sjömän (mönstringsförordning) m. m........ 109

Statsutskottets memorial nr 146, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om utredning i syfte att vinna besparingar
i den statliga förvaltningen ................................ 110

— nr 148, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden____ 110

— nr 149, ang. tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1959/60 110

Bankoutskottets utlåtande nr 32, ang. utgivande av en matrikel
över riksdagens ledamöter ................................ 110

Statsutskottets memorial nr 150, ang. statsregleringen för budgetåret
1960/61 .............................................. 110

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Fredagen den 27 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollen för den 20 innevarande
månad.

Ang. bättre arbetsmöjligheter för svenska
forskare i immunologi m. m.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Bengtson till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
framställt följande fråga: »Har
herr statsrådet för avsikt att vidtaga åtgärder
i syfte att skapa bättre arbetsmöjligheter
för svenska forskare i immunologi
och övrig för kampen mot
cancersjukdomarna betydelsefull forskning?» Herr

statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som
tillkännagivit, att han ämnade vid detta
sammanträde besvara nämnda fråga,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Torsten Bengtson
har frågat, om jag har för avsikt att
vidtaga åtgärder i syfte att skapa bättre
arbetsmöjligheter för svenska forskare i
immunologi och övrig för kampen mot
cancersjukdomarna betydelsefull forskning.

Härpå vill jag svara föjande.

Den för bl. a. cancerforskningen betydelsefulla
immunologien är en relativt
ung vetenskapsgren inom medicinen.
Den har vuxit fram ur bakteriologien
och kan sägas vara en hjälpvetenskap
till de mikrobiologiska vetenskaperna,
vilka såväl statsmakterna som andra
organ stödjer i olika former på i princip
samma sätt som beträffande övriga
grenar av medicinsk forskning. Det
torde vara obehövligt att jag här särskilt
uppehåller mig vid cancerforskningcns
resurser. Få områden av vetenskaplig
forskning röner ett så påtagligt

stöd som just de skilda grenar av naturvetenskap
och medicin, vilka är inriktade
på forskning i cancerbekämpande
syfte.

Vad speciellt gäller den i dagspressen
aktualiserade forskningsfråga, som jag
förmodar har gett direkt anledning till
herr Bengtsons fråga, vill jag i detta
sammanhang kort och gott konstatera,
att inga anslagsäskanden hittills förelagts
regeringen från universitetsmyndigheterna
i syfte att skapa bättre arbetsmöjligheter
just för det forskningsprojekt,
som här torde åsyftas. Om den
ifrågavarande forskningen visar sig livskraftig,
är jag emellertid övertygad om
att den kommer att på olika sätt beredas
de förbättrade resurser som en närmare
prövning av frågan kan motivera.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det finns flera anledningar
för mig att tacka statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet för
svaret på min fråga om forskningen i
immunologi.

Jag tackar i första hand för den positiva
inställning som statsrådet har
givit uttryck för, när han i slutet av
sitt svar säger: »Om den ifrågavarande
forskningen visar sig livskraftig, är jag
emellertid övertygad om att den kommer
att på olika sätt beredas de förbättrade
resurser som en närmare prövning av
frågan kan motivera.»

Det framgår också av svaret att de
tidningsuppgifter i den här frågan, som
införts i två ledande stockholmstidningar,
tydligen är ganska ovederhäftiga,
eftersom enligt statsrådets svar inga anslagsäskanden
hittills förelagts regeringen
från universitetsmyndigheterna. Det
var dock inte så underligt, om man ville
framställa en sådan fråga som den jag
riktat till statsrådet, för att söka få till
stånd en rättelse, då det i en av dessa

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning

tidningar förekommer en sådan uppseendeväckande
rubrik som »Ointresserat
statsråd» och tidningen säger sig ha
»tidigare vänt sig till den som ytterst
bär ansvaret för forskningens bedrivande
i vårt land, chefen för ecklesiastikdepartementet».
Det heter vidare i halvfet
stil: »Statsrådet Ragnar Edenman
har vid upprepade framställningar svarat
att han varken har tid eller intresse
att diskutera Björklunds svårigheter.»
På ett annat ställe i artikeln meddelar
tidningen: »Sedan tre år tillbaka har
styrelsen för statsbakteriologen årligen
för statsmakten (i detta fall inrikesdepartementet)
framhållit behovet av
ett speciellt immunologiskt laboratorium.
Men ingenting har blivit gjort.»

Jag är tacksam för att det har klarlagts
att några framställningar ännu
inte har gjorts, och jag finner det ganska
anmärkningsvärt att pressen kan sprida
så vilseledande uppgifter som tydligen
skett i detta fall när det gäller de båda
tidningarna.

Jag har inte velat framställa min fråga
just angående det aktuella fallet, eftersom
jag anser att detta hade varit ett felaktigt
förfarande, och jag har endast nämnt
fallet Björklund i de citat jag här har
gjort. Enligt min uppfattning bör en
fråga inte framställas här i riksdagen
om en sak som är föremål för riksdagens
behandling, och eftersom en motion
beträffande det aktuella fallet har remitterats
till statsutskottet, har jag låtit
min fråga gälla endast de principiella
riktlinjerna. Enligt min mening var det
angeläget att de felaktiga uppgifter, som
spritts av de nämnda tidningarna, har
kunnat tillrättaläggas.

Jag vill till sist säga, att det betydelsefullaste
av allt är att unga, lovande
svenska forskare får möjlighet att stanna
i vårt land och bedriva sitt vetenskapliga
arbete i all den utsträckning
våra ekonomiska resurser ger möjlighet
till. Det är i den förhoppningen jag
ännu en gång ber att få tacka statsrådet
för svaret.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och bordlädes ånyo statsutskottets
memorial nr 146.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
147, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande Kungl. Maj:ts
proposition med förslag i fråga om lokaliseringen
av vissa statliga institutioner
m. m.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte företagas
till avgörande efter allenast en
bordläggning

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Härefter beslöts på gjord proposition,
att förevarande memorial skulle läggas
till handlingarna.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
memorial nr 148—150.

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 66, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder
för konjunkturutjämning
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 22 april 1960 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 157, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 27 maj 1955
(nr 256) om investeringsfonder för konj
unkturut j ämning.

I propositionen hade — i syfte att
dämpa investeringarna under det nu pågående
konjunkturuppsvinget — föreslagits,
att företagen skulle erbjudas ett
extra avdrag vid taxeringen, om de före
den 1 november 1960 gjorde inbetalningar
i riksbanken motsvarande hela avsättningen
till en blivande investerings -

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning

fond för rörelse. Medlen skulle i sin helhet
innestå till slutet av 1961. Samtidigt
hade föreslagits, att den inbetalning till
riksbanken, som eljest utgjorde en förutsättning
för att avsättning till investeringsfond
skulle medföra rätt till avdrag
vid taxeringen, skulle höjas från fyrtio
till femtio procent av fondavsättningen.
Avsikten härmed vore, att sådan avsättning
icke skulle medföra en i högkonjunkturlägen
olämplig ökning av företagens
likviditet.

Till utskottet hade hänvisats de i anledning
av propositionen väckta liknlydande
motionerna 1:691, av herrar Boheman
och Birke, samt II: 851, av herrar
Magnusson i Borås och Gustafson i Göteborg,
vari hemställts, att riksdagen måtte
avslå det i proposition nr 157 framlagda
förslaget om höjning av den kvotdel,
som vid avsättning till investeringsfond
för rörelse skulle inbetalas till
riksbanken, från 40 till 50 procent och
sålunda besluta, att 3, 5, 10, 16 och 22 §§
förordningen den 27 maj 1955 (nr 256)
om investeringsfonder för konjunkturutjämning
ävensom anvisningarna till
3 S samma förordning skulle bibehålla
sin nuvarande lydelse samt att 18 §
skulle erhålla i motionerna angiven lydelse.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 157 icke kunnat av riksdagen
oförändrad antagas — måtte med bifall
till de likalydande motionerna I: 691, av
herrar Boheman och Birke, samt 11:851,
av herrar Magnusson i Borås och
Gustafson i Göteborg, antaga i betänkandet
infört förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 27
maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder
för konjunkturutjämning.

Därjämte hade utskottet hemställt, att
förevarande betänkande måtte företagas
till avgörande efter allenast en bordläggning.

Reservation hade avgivits av herrar
John Ericsson, Snygg och Jansson, frö -

ken Banmark samt herrar Tage Johansson,
Sundström, Brandt i Aspabruk,
Engkvist, Asp och Kristenson i Göteborg,
vilka ansett att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen — med förklarande att
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 157 icke kunnat av riksdagen oförändrad
bifallas samt med avslag å de
likalydande motionerna 1:691, av herrar
Boheman och Birke, samt II: 851, av
herrar Magnusson i Borås och Gustafson
i Göteborg, — måtte antaga det vid
propositionen fogade förslaget till förordning
angående ändring i förordningen
den 27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder
för konjunkturutjämning
med den ändring av ikraftträdandebestämmelserna
som framginge av reservationen.

Den av reservanterna föreslagna ändringen
av ikraftträdandebestämmelserna
avsåg, att det lägre procenttalet, 40 procent,
skulle tillämpas i sådana fall, då
inbetalning i riksbanken gjorts före den
1 maj 1960.

På gjord proposition beslöt kammaren,
att förevarande ärende skulle nu
företagas till avgörande.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Föreliggande proposition
angående investeringsfonder är väl
ett uttryck för att statsmakterna numera
inte bara beaktar rent fiskala synpunkter
när det gäller beskattningens utformning
utan också önskar påverka
konjunkturpolitiken. Man kan väl säga
att sedan 1955 har statsmakterna mera
målmedvetet gått in för att via skattelagstiftningens
utformning påverka investeringarna.

Före 1955 var det väl så att företagen
var rätt skeptiska i fråga om avsättning
till konjunkturutjämningsfonder eller investeringsfonder,
men sedan dess har
tydligen den skatteexpertis som står till
näringslivets förfogande mera målmedvetet
än tidigare rekommenderat företagen
att utnyttja de möjligheter som står
till buds i och med lagstiftningen om in -

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning

vesteringsfonder. Vi kan se det genom
att studera de uppgifter som finns i
Kungl. Maj:ts proposition nr 157, av vilka
framgår att dessa avsättningar till och
med 1958 års taxering uppgick till 925
miljoner kronor. Det var alltså högst betydande
belopp som avsattes till investeringsfonder.
Som bekant hade vi en nedgång
i konjunkturen, som började för ett
par år sedan, och den medförde att investeringsfonderna
blev disponibla för
företagen, som väl vid det här laget har
använt storparten av de tidigare insatta
medlen.

Den proposition som nu föreligger avser
dels en ändring i den mera permanenta
författningen om investeringsfonder,
dels förslag om att ytterligare söka
genom ytterligare förmåner uppmuntra
företag till avsättning av medel. Vid utskottsbehandlingen
har alla varit överens
om att man skulle acceptera vad som
erbjudits i fråga om förmåner för bolag
och ekonomiska föreningar, men beträffande
ändringen i den redan gällande
lagstiftningen har delade meningar
uppstått. Det är så nu att företag'' kan
avsätta 40 procent av vinsten före skatt
till investeringsfond. Av detta belopp
skall 40 procent insättas på riksbanken,
och det beloppet betalar banken ingen
ränta på. Nu föreslås i propositionen att
regeln skulle bli den, att 50 procent
skulle sättas in i stället för 40.

Det har väckts motioner, i vilka det
sägs att 40 procent får räcka, ty om mer
än 40 procent skall sättas in på riksbanken,
kan intresset för avsättning till investeringsfond
trubbas av. Motionärerna
hänvisar till att när dessa fonder inrättades
var skattesatsen för aktiebolagen
upp emot 60 procent, och då framstod
40 procent såsom ett mycket blygsamt
belopp, eftersom alternativet till fondavsättningen
var att betala 60 procent i
skatt. Nu har statsskatten reducerats så
att vi kan säga att aktiebolagen betalar
47 å 48 procent i skatt. Regeringen säger
nu att om skattesatsen är 47 procent och
procentsatsen för insättning på riksbanken
bara är 40, så innebär ju faktiskt avsättningen
till investeringsfonden att företagens
likviditet ökas.

Vad finansministern föreslagit som en
nyhet i den här propositionen, d. v. s.
att företagen skall sätta in pengar på investeringsfond
redan i år och få särskilda
favörer, motiveras ju uteslutande av
att man vill söka förmå företagen att avstå
från investeringar nu. Detta är hela
motivet för att man skall ge ytterligare
förmåner. Då tycker jag för min del —
och med mig de reservanter som är antecknade
vid bevillningsutskottets betänkande
nr 66 —• att det är logiskt resonerat,
att man skall binda större belopp i
riksbanken, när man ger de här förmånerna.
Den motiveringen har inte utskottsmajoriteten
accepterat, utan den
vill att man skall ta de nyheter som finansministern
föreslår med undantag av
höjningen från 40 till 50 procent.

Nu är det ju så, att en sådan här avsättning
till investeringsfond ger företagen
mycket betydande förmåner ur skattesynpunkt.
Vi har ingenting emot det i
och för sig. Hela uppläggningen går ju
ut på att skapa en buffert mot sämre
konjunkturer, och man kan väl konstatera
alt vad som hänt under fjolåret stämmer
väl överens med investeringsfondernas
syfte. De har fyllt sin funktion,
och det är klart att alla är intresserade
av att fondavsättningarna skall fortsätta,
i synnerhet nu när vi har mycket goda
konjunkturer. Men det är likaledes ett
intresse att vi försöker påverka företagen
att uppskjuta sina investeringar.
Detta önskemål skulle motverkas, om vi
skulle ha kvar de gamla bestämmelserna
med 40 procent avsättning, och det är
därför som reservanterna yrkar att
Kungl. Maj :ts proposition skall oförändrad
godkännas av riksdagen.

Nu kan man till nöds förstå, att representanterna
för högern och folkpartiet
intar den ståndpunkt de intar, men man
har svårare att förstå hur centerpartiets
representanter i utskottet kunnat hamna
på majoritetslinjen. Det kan inte gärna
vara småföretagarna som är berörda. Det
kan knappast vara fråga om ekonomiska
föreningar. Jag har frågat, vad ekonomiska
föreningar avsatt till investeringsfond,
och fått beskedet att det inte föreligger
någon redovisning över fördel -

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning

ningen mellan aktiebolag och ekonomiska
föreningar, men jag misstänker att
de ekonomiska föreningarna är mycket
sparsamt företrädda när det gäller dessa
investeringsfonder och att det framför
allt är aktiebolagen som gjort avsättningar.
Därför är det förvånande, att
centerpartiets representanter i utskottet
anslutit sig till dem som menar, att vi
inte kan öka avsättningen från 40 till 50
procent. Det är väl dock så att det är
angeläget att motverka de inflationistiska
tendenser som dyker upp, och vi vet
att de största farorna för inflation finns
på investeringsområdet.

Det är därför som vi från vårt håll
kommit till den bestämda slutsatsen, att
om man skall motivera ytterligare förmåner
i skattehänseende på det sätt som
regeringen har föreslagit, är det nödvändigt
att man också justerar de gamla bestämmelserna
så att insatserna i riksbanken
ökas från 40 till 50 procent. Det är
innebörden av den reservation, som är
fogad till bevillningsutskottets betänkande
nr 66.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Den betydelsefulla proposition,
som ligger till grund för detta
bevillningsutskottets betänkande är, kan
man saga, uppdelad i två avsnitt. Dels
gäller det en viss temporär ändring —
eller kanske riktigare sagt komplettering
— av lagen om konjunkturinvesteringsfonder,
dels gäller det en permanent
ändring av lagstiftningen. I fråga om
den temporära ändringen råder det, som
herr John Ericsson sade, inga delade
meningar i utskottet. Däremot har meningarna
gått isär beträffande den föreslagna
ändringen av de permanenta bestämmelserna.
Det gäller ju här, såsom
redan har påpekats, en höjning av insättningskvoten
i riksbanken från 40 till
50 procent.

Nu kan man fråga sig, varför vi haft
olika uppfattningar på denna punkt. Jag
vill då först gärna deklarera, att vi alla
i utskottet är ense om angelägenheten

av att man använder detta institut, denna
möjlighet för företagen att göra sådana
avsättningar på vissa villkor, så att
man på den vägen begränsar eller dämpar
nuvarande högkonjunktur. I fråga
om målsättningen är vi alltså ense. Däremot
är vi inte ense i frågan, om man
kan nå målet på den väg som regeringen
och finansministern här har föreslagit,
nämligen genom att höja kvoten
från 40 till 50 procent. Det här är givetvis
en avvägningsfråga, men vi har kommit
fram till den uppfattningen, att, om
man följer Kungl. Maj:t, kommer man i
praktiken att motverka det enligt vår
mening riktiga syfte som finansministern
har angivit, och det är ju inte avsikten
med denna proposition.

För att kanske något ytterligare orientera
kammarens ledamöter i frågan vill
jag erinra om att den här lagstiftningen
kom till 1955. Den gången rådde här,
liksom under förarbetena till lagstiftningen,
full enighet om att insättningen
borde understiga den eljest utgående inkomstskatten
för att, som det hette, stimulera
företagen till fondavsättningar.
Såsom jag redan har antytt är det enligt
utskottsmajoritetens åsikt angeläget, att
under rådande högkonjunktur en betydande
ökning av fonderna kommer till
stånd, men vi vill gärna hålla i minnet
de förutsättningar, under vilka lagstiftningen
kom till och vilka jag redan antytt.
När 40-procentregeln infördes, var
ju förutsättningen den, att den statliga
inkomstskatten skulle vara för bolagen
40 procent och för ekonomiska föreningar
32 procent. Emellertid höjdes genom
beslut av riksdagen, som kammarens ledamöter
kommer ihåg, redan samma år
den statliga skatten för aktiebolagen till
50 procent och för ekonomiska föreningar
till 40 procent. Nu inträffade
emellertid det intressanta och märkliga,
att någon motsvarande höjning av kvotandelen
icke vidtogs, och det har heller
icke blivit bestritt i herr John Ericssons
anförande. De under åren 1955—1959
gjorda avsättningarna har således, som
vi påpekat, skett under avsevärt gynnsammare
förhållanden än de ursprungligen
avsedda. Och i själva verket —- och

10 Nr 20 Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning

det är ju en central punkt -— har 40
procentinsättningen i riksbanken aldrig
tillämpats vid den skattesats av 40 respektive
32 procent som nu gäller och
som förelåg då lagstiftningen om konjunkturinvesteringsfonder
antogs.

Detta i korthet om de historiska förutsättningarna.
Nu skall jag inte fördjupa
mig så mycket i denna sak. Det är
ju som jag sade en avvägningsfråga. Det
gäller företagens likviditet. Företagen
måste resonera som så: Är det ur våra
likvidiletssynpunkter förståndigt av oss
att göra insättningarna på dessa villkor,
eller skall vi inte göra det? Såvitt jag
förstår, kommer en mängd företag icke
att göra dessa insättningar, om kvoten
skulle sättas så högt som här ifrågasatts.
Då uppnås ju inte alls det syfte som finansministern
ställt upp. Vi tror, att
man säkrare kommer fram till det mål
som propositionen syftar till genom att
bibehålla kvotandelen vid 40 procent.

Till slut vill jag bara meddela kammarens
ledamöter, vilket kanske redan
nu blivit känt, att andra kammaren för
ett par minuter sedan utan debatt godkänt
bevillningsutskottets hemställan.
Jag hemställer, herr talman, om bifall
till bevillningsutskottets förslag.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag vill bekräfta herr
Hagbergs sista uppgift, att andra kammaren
bifallit utskottets hemställan —
av rent misstag. Det förhöll sig nämligen
på det sättet, att kammaren inte
uppmärksammade att det gällde avgörande
av en gång bordlagda ärenden,
så att sakfrågan aldrig blev debatterad.
Det är kanske ett bevis på att riksdagen
lider mot sitt slut.

När det gäller herr Hagbergs anförande
vill jag bara tillägga beträffande hans
förmodan, att företagen skulle få mindre
intresse för avsättningar till investeringar,
om man höjer kvotandelen från 40
till 50 procent, att det i och för sig inte
går att bestrida att 40 procent är mera
fördelaktigt än 50 procent för företagen.
Men detta blir inte avgörande för deras
ståndpunktstagande utan det blir om

man skall betala skatt som uppgår till
47 procent eller göra en avsättning till
investeringsfond som kostar 50 procent,
varvid man får göra avskrivningar på
detta belopp. Då kan man säga, att när
man tar ut pengarna, så får man skatta
för dem. Ja, formellt är det så men reellt
inte. Det är just detta förhållande som
gjort att företagen varit så intresserade av
att sätta av till dessa investeringsfonder.
Det skulle förvåna mig mycket, om företagen
skulle ändra sina dispositioner
om man höjer kvoten, tv dessa bestämmelser
är så generösa ur företagsbeskattningens
synpunkt, att jag misstänker att
resultatet inte kommer att försämras i
framtiden.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr John Ericsson tror,
att företagen skulle vara mycket benägna
att även i fortsättningen vidta dessa
åtgärder, oavsett om man höjer kvoten
från 40 till 50 procent. Jag delar inte
den meningen, och det gör inte heller
utskottsmajoriteten. Vi måste hålla den
omständigheten i minnet, att av samtliga
till och med 1958 gjorda insättningar
återstår, enligt vad som är redovisat,
nu endast ungefär 300 miljoner kronor.
Detta visar ju att det finns behov av att
fylla på denna reserv, om jag får använda
detta uttryck, för att motväga den
starka högkonjunktur i vilken vi nu befinner
oss. Jag antar att herr John Ericsson
ger mig rätt i detta. Men då denna
nedgång skett vid en kvot av 40 procent,
är det inte vidare sannolikt att någon
stimulering av dessa åtgärder kan komma
till stånd, om man höjer kvoten till
50 procent. Då motverkar man ju det
syfte, som finansministern själv vill
tjäna.

Detta är den dominerande synpunkt,
som utskottsmajoriteten lagt på frågan,
och det är därför som den yrkar avslag
på propositionen i den del som gäller
höjningen av kvoten samt hemställer om
bifall till de väckta motionerna. I den
andra delen av propositionen är vi, som
sagt, helt ense.

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning

Herr ERICSSON, JOHN, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Gentemot herr Hagbergs
senaste anförande vill jag bara säga att
han hänvisar till uttagen ur dessa investeringsfonder
— det skulle bara kvarstå
ett par tre hundra miljoner kronor nu
— så är detta det bästa beviset på att
hela denna tanke fungerat riktigt. Syftet
var ju att företagen skulle få disponera
pengarna under en dämpad konjunktur,
och det finns, herr Hagberg, ingenting
som så stimulerar företagen till nya avsättningar
som att de fått bekräftelse på
att de kan disponera dessa fonder vid
lämplig tidpunkt. Det är väl detta som
gör att finansministern tror att höjningen
från 40 till 50 procent inte kommer
att påverka företagen så att de skulle avstå
från att använda dessa investeringsfonder.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Ja, jag är överens med
herr Ericsson om vad han nyss sade,
men jag förstår inte hur detta syfte skall
kunna gagnas, om man ytterligare skärper
kvoten, och hur man skall få företagen
mera benägna att fortsätta på denna
väg med en högre kvot än med den nu
förefintliga kvoten. Detta är en tankebana,
som jag har svårt att följa. Jag
fruktar att, om kammaren tar propositionen
i denna del, blir inte resultatet
det som finansministern har räknat med.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Bara en liten kompletterande
synpunkt till vad bevillningsutskottets
ordförande här framfört. 1955
års bestämmelser har efter ett visst initialmotstånd,
då de möttes av rätt mycket
kritik, visat sig väl fylla sina uppgifter,
sedan företagarna blev på det
klara med vilka väsentliga ekonomiska
fördelar som kunde vinnas genom dessa
avsättningar till investeringsfonder. Dessa
avsättningar gjordes under en tid då
vi hade en högre bolagsskatt och fondavsättningarna
följaktligen var ännu mera
attraktiva i förhållande till alternati -

vet att få pengarna beskattade. Men nu
menar jag att avsättningarna till investeringsfonder,
sedan initialmotståndet i
anledning av den kritik som i början
riktades mot fonderna övervunnits, är
så pass acceptabla och har så gott renommé,
att jag vill understryka vad bevillningsutskottets
ordförande här sade,
att man har anledning att tro att avsättningen
kommer att ske i tillfredsställande
utsträckning.

När företagarna tar fram en viss summa
pengar i vinstbokslutet, kan de välja
mellan att definitivt göra sig av med 47
å 48 procent i skatt och — som förslaget
här föreligger —- att sätta in 50 procent
i investeringsfonder. Väljer de den
sista vägen, får de, oavsett om det blir
bra eller dåliga tider, efter ett visst antal
år rättighet att ta tillbaka 30 procent
av de inbetalda pengarna för användning
i sin rörelse. De vinner således inte
enbart den fördelen, att de får ta ut och
använda pengarna under en lågkonjunktur
och då få en extra 10-procentig skattepreferens
för att de tidigare ställt undan
dem, utan de får dessutom tillgodoräkna
sig utomordentligt fördelaktiga avskrivningsregler
för de investeringar de
gör med de tidigare steriliserade pengarna.
Till allt detta får de, även om
pengarna inte tas ut under lågkonjunkturtider,
ändå rättighet att, om beloppet
stått inne tillräckligt länge, ta ut en tredjedel
av det. Dessa investeringsfonder
ger sålunda företagarna utomordentliga
fördelar.

Men man måste ju se på verkningarna
av denna avsättning under högkonjunkturen
och inte bara under lågkonjunkturen.
Det är väl allmänt vedertaget, att
riskerna för att vi skall få ett för högt
varv i konjunkturen beror på företagssidans
väldiga investeringsdrive, som nu
— om enkäterna håller — kommer att
ligga 30 procent högre än vad den gjorde
under det sista högkonjunkturåret
1957. Det finns åtskilliga ekonomer av
facket som anser att den ekonomiska
politiken bör inriktas på att dämpa och
stoppa upp den investeringsambition
som företagen just nu lägger i dagen.
Om man då, som utskottet föreslår, bibe -

12 Nr 20 Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning

håller den gamla avsättningen av 40 procent,
är detta självfallet en utomordentlig
stimulans till investeringsökning.
Man måste komma ihåg, att om man sätter
in 40 procent på steriliseringskonto i
riksbanken, som utskottet föreslagit, får
man behålla 60 procent för omedelbar
användning i den egna investerings- och
företagsverksamheten. Om riksdagen följer
reservanternas och Kungl. Maj :ts förslag,
får företagarna avsätta ungefär lika
mycket som de i annat fall skulle betala
i skatt och får 50 procent kvar att använda
i den aktuella investerings- och
företagsverksamheten. Om man inte har
fonderna, betyder det att företagarna får
50 procent kvar av vinstframtaget att
sätta in i investeringar i dag. Om man
däremot följer utskottets förslag lämnas
60 procent kvar till företagen att sättas
in i verksamheten i den högkonjunktur
vi nu har. Utskottets förslag är följaktligen
likviditetspåspädande i förhållande
till om man i vanlig ordning betalar
skatt för pengarna. Reservanternas förslag,
som följer Kungl. Maj:ts, innebär
att det blir ungefär likvärdigt att betala
pengarna i skatt och att sätta in dem.
Det är emellertid fortfarande en fördel
att sätta in pengarna, ty man erhåller då
de andra förmånerna jag omnämnde, när
man tar ut dem.

Har man klart för sig att dagens ekonomiska
läge är sådant, att man inte bör
stimulera till en ännu större likviditetsökning
inom näringslivet och en ännu
hårdare uppdrivning av investeringarna
är det orimligt att gå på utskottets linje,
som innebär att man ökar på likviditeten
i företagen i förhållande till vad
Kungl. Maj :t och reservanterna anser vara
lämpligt och i förhållande till om
man icke bär fondarrangemanget utan
i stället betalar skatt i vanlig ordning.
Denna sista synpunkt är jag angelägen
att understryka. Utskottets förslag innebär
att man ökar på likviditeten och investeringsambitionen
hos företagen i en
högkonjunktur, som vi alla torde vara
ense om är alldeles tillräcklig som den är
i dag. Vill man följaktligen med ansvar
för samhällsekonomien framöver ta
ställning till denna fråga, kan jag inte

se någon annan väg än att följa reservanternas
linje.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Både herr finansministern
och utskottets ärade ordförande har
betygat, att den anordning vi haft med
fondavsättningarna fungerat bra. Då bör
man ju i princip kunna säga, att en sådan
anordning, som fungerat bra, inte bör
ändras utan bör tillämpas i fortsättningen
på samma sätt. Det kan invändas att
det är andra förutsättningar nu, men i
så fall bör man ju tvärtom under dessa
förutsättningar kunna tillämpa ett
lägre procenttal. När det beslöts vid
1955 års riksdag att insättningen skulle
motsvara 40 procent av den gjorda
avsättningen, var inkomstskatten 40 procent
för aktiebolagen och 32 procent för
ekonomiska föreningar. Vi fick sedan
skattehöjningar, och det var under dessa
förutsättningar som avsättningarna gjordes.
Nu har vi återgått till den gamla
skatteprocentsatsen, och då skulle det
vara mera konsekvent att behålla relationerna
eller t. o. m. ha ett lägre procenttal.

Både finansministern och herr Ericsson
har här talat om skatten och relationerna
till skatten, men när de nämnt
detta har de inte tagit hänsyn till de
ekonomiska föreningarnas beskattning,
utan räknar med 48 procent beskattning
för aktiebolagen. De ekonomiska
föreningarna har ju 8 procent lägre beskattning.
Nu har vi inga uppgifter på
hur mycket de ekonomiska föreningarna
avsatt, men om det nu skall skapas
möjlighet för dem att avsätta, skulle herr
Ericssons resonemang rent logiskt leda
till att den som vill slå vakt om de ekonomiska
föreningarnas intressen absolut
skulle gå emot denna höjning från 40
till 50 procent.

Finansministern nämnde här om likviditetsökningen,
men det är möjligt att
likviditeten kan ökas på annat sätt. Man
kan skapa sådana villkor, att företagen
inte blir intresserade av att sätta in på
investeringskonto på det sätt som föreslås,
och på det sättet skulle det bli en

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning

ännu större ökning av likviditeten. Jag
kan inte finna att det finns någon anledning
att göra en ändring på detta sätt.
Detta bestyrkes av att av de avsättningar
som gjordes under 1958 har vi nu endast
ungefär 300 miljoner kronor kvar.
Det kan sägas att denna anordning fungerat
ganska tillfredsställande. Detta är
inte så stor summa, men det är väl ungefär
vad vi kunde vänta oss, och nu kan
man väl förmoda att det blir påspädningar.

Vad som emellertid förekommer har
inte föranlett oss från centerpartiets sida
att ansluta oss till den föreslagna höjningen
av procentsatsen för insättning
från 40 till 50 procent.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag lyssnade med stort
intresse till finansministerns redogörelse
för hur lagstiftningen i dess nuvarande
utformning har fungerat. Jag har ingen
erinran att göra mot den beskrivning
som herr statsrådet lämnade. Lagstiftningen
har fungerat väl; jag tror, att
man inom näringslivet har varit tacksam
för att man haft tillgång till detta institut,
och jag föreställer mig, att finansministern
själv har erfarenheter i den
riktningen från sina kontakter med näringslivet.

Nu framhåller emellertid finansministern
— och det är riktigt — att man
bör betrakta denna angelägenhet inte
bara mot bakgrunden av, skall vi säga,
en konjunkturdämpning, utan även mot
bakgrunden av en högkonjunktur. Det
är naturligtvis också riktigt. Men vi får
hålla i minnet, att det i propositionen
är fråga om två olika saker. Först och
främst är det fråga om en temporär lagstiftning.
Det är ju den som tar sikte
på den aktuella situationen — denna
markanta högkonjunktur, i vilken vi för
närvarande befinner oss. Med sikte på
denna har finansministern bl. a. föreslagit,
att företagen vid 1961 års taxering
erhåller ett extra avdrag vid den statliga
taxeringen. Detta avdrag föreslås
skola utgöra 12 procent av insättningen,
om inbetalningen göres före den 1

augusti 1960, och 8 procent, om inbetalningen
göres före den 1 november 1960.
Medlen i sin helhet skall innestå till slutet
av 1961. Inbetalningen i riksbanken
är ju i dessa fall avsedd att motsvara hela
£ vsättningen till blivande investeringsfond
för rörelse. Detta är ju den
stora åtgärd som föreslås med sikte på
den aktuella situationen för att på den
vägen försöka dämpa högkonjunkturen
och det inflationistiska övertryck -—
som det heter —• som därav följer. Det
är riktigt, och på den punkten är vi alla
ense.

Men den andra åtgärden, herr statsråd,
som avser att öka insättningskvoten
från 40 till 50 procent har ju permanent
karaktär — den är ju avsedd att
gälla under alla förhållanden. Det är på
den punkten vi känner betänksamhet.
Vi menar nämligen — som jag tidigare
uttalat — att detta är en avvägningsfråga
för företagen. Jag tror, att de företag,
som skulle kunna betecknas som
överlikvida, kan klara detta och finner
det fördelaktigt ur sin egen synpunkt att
göra det, även om kvoten är 50 procent.
Men den stora gruppen av som vi brukar
säga normallikvida företag kan inte
vara lika beredda att göra det, ty de
måste hela tiden tillgodose sina egna
behov av tillbörlig likviditet, inte minst
i det vanskliga läge i vilket vi befinner
oss. Vi tror inte att sådana överväganden
kommer att leda till att man känner sig
särskilt benägen att göra avsättningar
vid ett så högt kvotläge som här har ifrågasatts.

Jag vill än en gång understryka vad finansminister
Sträng sagt om en god
verkan av lagstiftningen i dess nuvarande
utformning, och jag tror den skulle
kunna fortsätta, om vi behöll lagstiftningen
i dess nuvarande gestaltning i
vad avser den permanenta utformningen
men tog propositionen när det gäller
de temporära åtgärderna, som tar sikte
på ögonblickets besvärliga situation.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag fick ett intryck av
att herr Bengtson inte riktigt förstod vad

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning

denna fråga rör sig om. De pengar, som
skall sättas in, är ju sådana pengar som,
därest de inte sätts in på investeringskonto,
måste tas fram för beskattning.
Beskattningen blir då 47—48 procent,
och det blir kvar för företaget att använda
för investeringar 52 eller 53 procent
i ett läge, där man har risken för en
överkonjunktur, i stor utsträckning baserad
på att företagen är för optimistiska
i sin investeringspolitik. Just nu
måste herr Bengtsons linje vara en farlig
linje, eftersom av dessa pengar bara 40
procent tas undan i stället för 47—48,
och 60 procent lämnas kvar till företagens
investeringsverksamhet och till att
spetsa till den konjunktur, som vi nu
är rädda för.

Utskottets förslag går tvärt emot en
riktig konjunkturpolitisk bedömning i
dagens läge. Om man däremot följer reservanterna,
får man ungefär lika mycket
kvar hos företagen, oavsett om de betalar
skatt eller om de sätter in på investeringskonto.
Men sätter de in på
spärrkonto i form av en investeringsfond,
har de ju den extra förmånen, att
när lågkonjunkturen kommer och de använder
pengarna, får de en specifik skattestimulans
av 10 procent på beloppet i
form av avdrag, och vidare får de göra
avskrivningar för dessa pengar på ett
sätt scm de reguljära skattelagarna inte
ger möjligheter till.

En vanlig enkel jämförelse mellan de
olika alternativen och en bedömning
av vilken väg man skall gå, måste för
den företagare, som kan räkna och kalkylera,
ändå alltid väga över till förmån
för investeringsfonderna. Han får ju då
dessutom efter jag vill minnas fem år
rättighet att ta tillbaka 30 procent, vilket
gör fonderna ännu mer attraktiva.
Så roligt är det ju inte att betala skatt
till stat och kommun, att man bara för
nöjet begagnar en ur företagssynpunkt
sämre linje än vad det ges möjligheter
till enligt reservanternas förslag.

Det är inkonsekvent av utskottet att å
ena sidan vara med på Kungl. Maj :ts
proposition om de speciella hundraprocentiga
avsättningarna just nu för att
dämpa konjunkturen och å andra sidan

vägra vara med på Kungl. Maj ds linje
när det gäller ändringen i de reguljära
fonderna av år 1955, som syftar till precis
samma mål.

Jag har velat säga detta, ty man kan
inte avgöra denna fråga utan att föra in
den i dagens konjunkturbild, tv denna
har varit grundtanken bakom förändringen
i de gamla fonderna.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Om man skulle beakta
de förutsättningar, som finansministern
nu talar om, skulle man ju därmed säga
att de tidigare anordningarna var felaktiga.
.Tåg försökte i mitt förra anförande
poängtera, att detta med den lägre skatten
skulle skapa andra förutsättningar
men åt det motsatta hållet mot vad finansministern
talade om nu.

Är det ändå inte tilltaget en smula i
överkant, när man säger att utskottets
linje är en farlig linje? Det är inte så
givna premisser i alla beslut vi fattar
här. För två dagar sedan diskuterade vi
investeringar på bostadsområdet, där faran
inte alls ansågs vara densamma som
den som påtalats i detta sammanhang.

Kanske det slutligen, herr finansminister,
vore lämpligt med något litet ord
om de ekonomiska föreningarnas förutsättningar
för avsättningar, om deras
behov av konton och om hur de har det
med sin beskattning.

Herr BOHEMAN (fp):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten med många ord, men jag blev
uppkallad av vissa av finansministerns
uttalanden.

Vi är alla ense om att dessa investeringsfonder
innebär en betydande fördel
för företagarna. Vi är också eniga
om att det är önskvärt, att avsättningarna
till dessa investeringsfonder blir så
stora som möjligt. Tvistefrågan rör huruvida
man får större avsättningar för
investeringsfonder med de 40-procentiga
insatserna eller med de 50-procentiga.
Såvitt jag kan förstå gäller det här inte
att räkna ut hur det enskilda företaget

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning

ser på saken i ett visst fall, om de omedelbart
får använda 60 procent eller 50
procent för sina egna investeringar, utan
det gäller att bedöma, på vilket sätt man
skall få den största möjliga totala insättningen
på dessa investeringsfonder i
nuvarande läge. Jag vågar liävda, att
man får en större samlad insättning efter
40-procentregeln är om den sättes
till 50 procent.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag är ledsen över att
jag försökt driva upplysningsverksamhet
för så döva öron. Det är inte alls
säkert att man får större insättningar
efter 40 procent. De 50 procenten är fortfarande
fördelaktigare än att betala skatt,
och följaktligen bör, i valet mellan att
ge finansministern pengarna och att sätta
in dem på spärrkonto med de förmåner
det innebär, det sista vara att föredraga.

Sedan får inte heller herr Bolieman
glömma bort, att sätter man in 40 procent,
har man 60 procent kvar att omedelbart
investera och använda i företaget.
Sätter man däremot in 50 procent,
har man bara 50 procent kvar att använda
i företaget. I båda fallen är utgångspunkten
att man har pengar, vinster,
som i annat fall måste tas fram till
beskattning.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Herr Bengtson ville med
hänvisning till att skatten för ekonomiska
föreningar liksom för bolagen nu är
lägre än tidigare värna om de ekonomiska
föreningarnas möjligheter att bilda
investeringsfonder. Jag uppmärksammade
att herr Bengtson inte visste mer än
jag om i vilken utsträckning ekonomiska
föreningar begagnar sig av investeringsfonder.
Där kan man inte bevisa
något, och jag säger rakt ut i luften, att
jag tror inte det förekommer, men jag
kan inte bevisa det.

Det som har inträffat, ärade kammarledamöter,
och som kan motivera en
ändring i den här frågan, är att företagarna
numera inte betraktar dessa avsättningar
med någon misstro. Jag an -

tydde i mitt första anförande, att den
skatteexpertis som står till näringslivets
förfogande har kommit underfund med
vilket utomordentligt instrument investeringsfonderna
är för företagen i beskattningsavseende.
Något generösare
kan inte bjudas, såvida man inte vill gå
på herr Bohemans linje och säga, att det
är praktiskt taget onödigt att sätta in
någonting på konto i riksbanken. Men
det måste bli en avvägningsfråga, och
jag ser dessa anordningar med avsättning
till investeringsfond i sammanhang
med den statistik vi har i fråga om företagens
inbetalade skatter. Det förhållandet
att dessa skatter inte ökar sammanhänger
säkerligen med avsättningarna
till investeringsfonder. Under sådana
förhållanden tycker jag verkligen det är
oklokt av dem som säger sig representera
näringslivet att opponera sig mot den
mycket rimliga förändring, som Kungl.
Maj :t föreslagit. Det har aldrig tidigare
i detta land förekommit så generösa erbjudanden
när det gäller företagsbeskattningen,
som regeringen gör i detta sammanhang.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna betänkandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
betänkandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Ericsson, John, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
66, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 20

Fredagen den 27 mai 1960 fm.

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjamning

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 80.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 67, med föranledande av
kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 61 i anledning
av väckta motioner angående viss restitution
av energiskatt på bränsle.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls utskottets
berörda hemställan.

Sedermera godkändes på gjord proposition
den i förevarande memorial
föreslagna voteringspropositionen.

Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 68, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 43 i anledning
av väckta motioner om undantagande
från beskattning av vinst, som beror på
penningvärdets fall, m. m.

Jämväl beträffande detta memorial hade
utskottet hemställt, att detsamma
måtte företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

Sedan kammaren bifallit utskottets
hemställan om ärendets företagande till

avgörande efter allenast en bordläggning,
lades utskottets i memorialet gjorda
anmälan till handlingarna.

Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 69, angående uppskov med
behandlingen av vissa till bevillningsutskottet
hänvisade ärenden.

Utskottet hade beträffande detta memorial
hemställt, att detsamma måtte företagas
till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i det nu ifrågavarande
memorialet hemställt.

Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 70, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 60 angående beräkning
av bevillningarna för budgetåret
1960/61, m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Även beträffande detta memorial hade
utskottet hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan.

Härefter godkändes på gjord proposition
den i memorialet föreslagna voteringspropositionen.

Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 71, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 62 i anledning av
väckta motioner om vissa ändringar i
förordningen om allmän varuskatt.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte företagas
till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Den i memorialet gjorda anmälan lades
till handlingarna.

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m.

På sedermera gjord proposition godkändes
den i detta memorial föreslagna
voteringspropositionen; och uppdrog
kammaren åt utskottet att, för den händelse
beslut komme att av riksdagen
fattas i överensstämmelse med nej-propositionens
innehåll, utarbeta rubrik och
ingress till härav föranledd förordning
angående ändrad lydelse av varuskatleförordningen.

Föredrogs och bordlädes ånyo bankoutskottets
utlåtande nr 32.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 10 kap. 11 § strafflagen,
m. m.

Utskottet hade jämväl beträffande detta
utlåtande hemställt, att detsamma
måtte företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt.

Föredrogs jordbruksutskottets memorial
nr 35, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om bidrag till
hushållningssällskapens omkostnader.

Även beträffande detta memorial hade
utskottet hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls utskottets
berörda hemställan.

Sedermera godkändes på gjord proposition
den i detta memorial föreslagna
voteringspropositionen.

Herr talmannen yttrade, att under
förutsättning att de vid detta sammanträde
godkända voteringspropositionerna
bleve godkända även av andra kammaren,
enligt överenskommelse med
nämnda kammares talman gemensamlä
Första kammarens protokoll 1060. Nr 20

ma omröstningar över dessa voteringspropositioner
komme att anställas vid
kamrarnas sammanträden under morgondagen.

Ang. riktlinjer för utbyggande av universitet
och högskolor m. m.

Föredrogs ånyo särskilda utskottets
utlåtande nr 1, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående riktlinjer
för utbyggande av universitet och högskolor
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 119, vilken hänvisats
till särskilda utskottet, hade Kungl.
Majd under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 8 april 1960, föreslagit
riksdagen att godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer
för utbyggande av det högre utbildningsväsendet
m. m. under 1960-talet.

Enligt Kungl. Maj ds förslag skulle
universitet och högskolor under första
hälften av 1960-talet byggas ut i betydande
omfattning med tyngdpunkten
lagd på de utbildningslinjer som nu hade
intagningsbegränsning. De statliga insatserna
på de icke-akademiska utbildningslinjernas
område skulle kraftigt
ökas under 1960-talet. Yrkesvägledningen
i gymnasierna skulle intensifieras.
Den fortlöpande utbildnings- och yrkesprognostiska
utredningsverksamheten
skulle förstärkas. Det studiesociala stödet
skulle utformas med inriktning på
de likartade utgångspunkterna för samtliga
studerande vid skilda utbildningslinjer
efter gymnasiestadiet. Beträffande
de gymnasiala skolformerna hade Kungl.
Maj:t med hänsyn till de stora dragen i
utvecklingen ansett, att de tekniska
gymnasiernas och handelsgymnasiernas
intagningskapacitet måste ökas särskilt
starkt under de närmaste åren. Med tanke
på utvecklingen på lång sikt av både
högskoleväsendet och grundskolan
borde en ingående utredning rörande
den framtida gymnasiepolitiken snarast
igångsättas.

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Ang. riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m.

För universitetens och högskolornas
del hade i anslutning till de allmänna
riktlinjerna förordats bland annat följande.

De tekniska högskolornas sammanlagda
intagningskapacitet borde ökas från
för närvarande cirka 1 000 nybörjare
per år till cirka 1 850 nybörjare höstterminen
1965. Detta skulle möjliggöras
genom en begränsad ökning vid tekniska
högskolan i Stockholm, från 600
till cirka 770, genom en betydande intagningsökning
vid Chalmers tekniska
högskola, från 400 till cirka 650, samt
genom inrättande av ett tredje lärosäte
för högre teknisk utbildning och forskning
i Lund med en intagningskapacitet
som hösten 1965 skulle uppgå till
cirka 430.

En matematisk-naturvetenskaplig fakultet
skulle inrättas vid universitetet i
Göteborg, vilken successivt skulle byggas
ut till att omfatta flertalet matematisk-naturvetenskapliga
ämnesområden.

Med början vid matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten i Uppsala skulle
försöksvis igångsättas en utbildning för
filosofie kandidater till civilingenjörer
med kompetens motsvarande den som
erhölles vid avdelning för teknisk fysik
vid teknisk högskola. En tre terminers
utbildning vid tekniskt gymnasium
för studenter, examinerade vid allmänbildande
gymnasium, samt två till fyra
terminers vidareutbildning efter avlagd
läroverksingenjörsexamen skulle förberedas
av vederbörande myndighet.

Åtgärder skulle vidtagas för att åstadkomma
en differentierad utbildning inom
de filosofiska fakulteterna.

Ekonomisk utbildning och forskning
skulle givas ökade resurser. Åtgärder
skulle vidtagas i syfte att snabbt öka intagningskapaciteten
vid handelshögskolorna
i Stockholm och Göteborg. Vid
universitetet i Lund skulle anordnas ekonomutbildning
som vid full utbyggnad
gåve civilekonomutbildning åt 200 nybörjare
per år.

Vid det fortsatta planeringsarbetet
borde tagas som allmän riktpunkt, att

omkring år 1970 minst 53 000 studerande
komme att bedriva studier vid universitet
och högskolor mot för närvarande
drygt 30 000. Det förutsattes att i
Umeå så snart ske kunde skulle utbyggas
en så fullständig utbildningsoch
forskningsorganisation som möjligt,
med inriktning på förutom medicin
och odontologi jämväl socionomutbildning
samt viss samhällsvetenskaplig och
naturvetenskaplig utbildning och forskning.

Ett räkneexempel rörande kostnaderna
för utbyggnaden av universitet och
högskolor till de delar som berördes; av
utbyggnadsprogrammet för de närmaste
fem åren visade, att de årliga anslagshöjningarna
under budgetåren 1961/62
—1965/66 på driftbudgeten skulle belöpa
sig till cirka 24 miljoner kronor, vartill
skulle komma anslag av engångsnatur
på driftbudgeten med cirka 20 miljoner
kronor per budgetår och anslag på
kapitalbudgeten med sammanlagt omkring
345 miljoner kronor under de fem
budgetåren.

Slutligen hade förordats en intensifierad
utbildnings- och yrkesprognostisk
utredningsverksamhet, förvaltningsmässigt
knuten till arbetsmarknadsstyrelsen.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft följande motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Åman m. fl. (I: 175) och den andra inom
andra kammaren av fröken Vinge
m. fl. (11:200);

dels en inom andra kammaren av herr
Helén väckt motion (11:207);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Bengtson m. fl. (1:651) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Vinge m. fl. (II: 804);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bergh, Ragnar, m. fl. (1:652) och den
andra inom andra kammaren av herr
Helén m. fl. (II: 805), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m.

I. att följande åtgärder skulle under
den första femårsperioden av 1960-talet
vidtagas, nämligen

a) att tandläkarinstitutet i Umeå på
grundval av föreliggande utredning omorganiserades
till tandläkarhögskola för
utbildning från tandläkarkandidatexamen
till tandläkarexamen,

b) att utredning verkställdes och
planläggning igångsattes för utbyggandet
av den medicinska högskolan i Umeå
till en fullständig läroanstalt och att sedan
denna utbyggnad blivit verkställd,
preklinisk utbildning för odontologie
studerande förlädes till Umeå,

c) att i samband härmed jämväl förberedelsearbeten
— särskilt i vad avsåge
vissa centrala ämnen — vidtoges för
inrättandet i Umeå av en matematisknaturvetenskaplig
fakultet;

II. att vid uppbyggandet av rikets
femte universitet i Umeå, planeringen
skulle ske med sikte på att därstädes
under 1960-talet jämväl upprättades en
humanistisk fakultet (omfattande även
samhällsvetenskapliga ämnen);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hanson, Per-Olof, och herr Ollen (I:
653) samt den andra inom andra kammaren
av herr Larsson i Stockholm
m. fl. (11:806);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Andersson, Torsten, (1:656) och den
andra inom andra kammaren av herr
Grebäck (II: 817), i vilka hemställts, att
riksdagen vid sin behandling av proposition
nr 119 i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om utredning av
frågan om inrättande av en professur i
samhällsplaneringens metodik och en
särskild akademisk utbildningslinje för
samhällsplanerare;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hagberg in. fl. (1:657) och den andra
inom andra kammaren av herr Gustafsson
i Göteborg m. fl. (11:810), i vilka
hemställts, att riksdagen vid behandling -

en av propositionen nr 119 måtte med
hänvisning till vad i motionerna anförts a)

hos Kungl. Maj:t anhålla om en
utredning rörande möjligheterna att vid
en framtida universitetsutbyggnad åstadkomma
en ökad regionvis spridning av
de högre läroanstalterna,

b) uttala, att utbyggnaden av de högre
utbildningsanstalterna i Stockholm
borde begränsas i förhållande till vad
som föreslagits i propositionen, bland
annat genom att universitetet i Umeå
snarast borde utbyggas med en så fullständig
forsknings- och utbildningsorganisation
som möjligt;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hedblom m. fl. (1:658) och den andra
inom andra kammaren av fröken Vinge
m. fl. (11:816);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Jacobsson m. fl. (1:659) samt den andra
inom andra kammaren av herrar
Gustafsson i Skellefteå och Nilsson i
Tvärålund (11:814), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta om en skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran om
att åtgärder måtte vidtagas för att en utbyggnad
av tandläkarinstitutet i Umeå
till tandläkarhögskola för utbildning från
tandläkarkandidatexamen till tandläkarexamen
komme till stånd vid den tidpunkt
organisationskommittén för medicinska
högskolan i Umeå föreslagit;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Nestrup och Edström (1:660) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Rydén (11:818);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Osvald (1:661) och den andra inom
andra kammaren av herr Jacobsson i
Tobo (11:813), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 119 i skrivelse till
Kungl. Maj:t anmäla sin principiella anslutning
till universitetsutredningens

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Ang. riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m.

förslag om anordnande av civilekonom- 2) att motionerna 1:662 och 11:815
utbildning även vid universitetet i Upp- icke måtte till någon riksdagens åtgärd
sala; föranleda;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Segerstedt-Wiberg m. fl. (I: 662) och
den andra inom andra kammaren av
fröken Höjer m. fl. (II: 815);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sörlin m. fl. (I: 663) och den andra inom
andra kammaren av herr Lundmark
m. fl. (11:809), i vilka hemställts, att
riksdagen vid besvarandet av Kungl.
Maj:ts proposition nr 119 måtte beakta
vad i motionerna anförts angående utbyggnad
av de högre läroanstalterna i
Umeå för fullständig läkarutbildning respektive
tandläkarutbildning;

dels en inom andra kammaren av herr
Holmberg m. fl. väckt motion (11:811),
vari hemställts, att riksdagen hos Kungl.
Maj:t måtte anhålla om snabbt utarbetande
av en generalplan för utbildningsoch
forskningsorganisationens utbyggnad
i Umeå, innefattande inrättandet av
ett norrlandsuniversitet med matematisk-naturvetenskaplig,
humanistisksamhällsvetenskaplig
och teknisk fakultet
samt en komplettering av den medicinska
högskolan och tandläkarhögskolan
i Umeå med prekliniska institutioner; dels

ock en inom andra kammaren
av herrar Helén och Boi ja väckt motion
(11:812), vari hemställts, att riksdagen
måtte vid behandlingen av proposition
nr 119 beakta de av Nordiska rådet rekommenderade
förslag till samarbete
mellan de nordiska tekniska högskolorna,
som innefattades i Nordiska kulturkommissionens
skrivelse i ämnet av den
5 oktober 1959 jämte vid denna fogad
utredning.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1) att riksdagen måtte, i anledning av
motionen II: 812, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört;

3) att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 657 och II: 810, såvitt dessa
två motioner avsåge utbyggnaden i
Umeå, 1:652 och 11:805, IIT 811, 1:663
och 11:809 samt 1:659 och 11:814, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört;

4) att motionerna 1:657 och 11:810,
såvitt de icke behandlats under 3, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; 5)

att motionerna 1:653 och 11:806
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

6) att motionen 11:207 icke måtte av
riksdagen bifallas;

7) att motionerna 1:656 och 11:817
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

8) att motionerna 1:651 och 11:804
samt 1:661 och 11:813 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

9) att motionerna I: 660 och II: 818,
i vad de avsåge utredning rörande den
företagsekonomiska forskningen, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; 10)

att motionerna 1:660 och 11:818,
i vad de avsåge utökning av civilekonomutbildningen
i Stockholm och Göteborg
till respektive 350 och 250 årligen
nyintagna studerande, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

11) att motionerna 1:660 och 11:818,
i vad de avsåge civilekonomutbildning
vid Stockholms högskola (universitet),
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

12) att motionerna 1:175 och 11:200
icke måtte av riksdagen bifallas;

13) att motionerna 1:658 och 11:816
icke måtte av riksdagen bifallas;

14) att riksdagen måtte — med hänvisning
till vad utskottet i utlåtandet
anfört — godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer för utbyg -

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m.

gande av det högre utbildningsväsendet
in. m. under 1960-talet.

Reservation hade anförts av herrar
Torsten Andersson och Wahlund, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i vissa
delar hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under 4 hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av motionerna 1:657 och
11:810, såvitt de icke behandlats under
3, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad reservanterna anfört.

Reservanterna hade förordat, att intagningskapaciteten
vid tekniska högskolan
i Stockholm skulle hållas oförändrad
och att av departementschefen
föreslagen utökning vid denna högskola
om 170 teknologer på lämpligt sätt skulle
fördelas på Chalmers tekniska högskola
och den blivande tredje tekniska
högskolan i Lund. Beträffande nybörjarintagningen
vid handelshögskolan i
Stockholm hade reservanterna ansett, att
densamma borde ökas i enlighet med departementschefens
förslag, dock att intagningen
borde begränsas till högst 275.

Herr talmannen anförde, att överläggningen
i fråga om förevarande utlåtande
tillika finge omfatta särskilda utskottets
utlåtande nr 2. Yrkanden i anledning av
utlåtandet nr 2 skulle dock i vederbörlig
ordning framställas först sedan detta
utlåtande föredragits.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

I den fråga som kammaren nu har att
ta ställning till lär det knappast råda
någon annan mening än att den upprustning
av den högre undervisningen
som ecklesiastikministern nu föreslår är
synnerligen välkommen och välbehövlig.
Det är alltså med känslor av tacksamhet
som vi tar emot detta förslag,
och om något beklagande kommer med i
bilden, så gäller detta beklagande att
man inte redan långt tidigare på allvar
gjort någonting för att klara alla de bekymmer
som det här är fråga om.

Trycket på oss har undan för undan
ökats på olika fronter. Ungdomskullarna
har växt och diirmed också kravet

på att ge dem utbildning. Den ständigt
stegrade levnadsstandarden har också
gjort det möjligt för allt fler ungdomar
att ägna sig åt studier. Vid tiden för
andra världskrigets utbrott examinerades
årligen omkring 4 000 studenter; nu
är vi redan uppe i det dubbla antalet,
och om fem år kan vi räkna med en årlig
examination av 15 000 studenter.

Förr var studentexamen i stor utsträckning
en slutexamen — den kallades
också ofta för mogenhetsexamen. Nu
däremot betraktas den mycket allmänt
som en nyckel, som öppnar porten till
vidare utbildningsmöjligheter och till
den framtida verksamhet som de unga
vill göra till sin. Ungdomen och deras
föräldrar kräver, och har rätt att kräva,
att utbildningsvägarna breddas.

Trycket kommer emellertid också
från många andra håll. Industriens och
teknikens fantastiska utveckling ökar
också dag för dag kravet på tekniker av
olika slag. Vårt lands möjligheter att
hävda sig i den alltmer hårdnande konkurrensen
beror inte minst på hur
många verkligt kvalificerade människor
som vi kan ställa till vårt näringslivs
förfogande.

Vi har vidare länge dragits med en
mycket besvärande brist på lärare inte
bara vid våra läroverk utan även vid
våra realskolor och på enhetsskolans
högstadium. Vi känner också alla väl till
hur det förhåller sig inom sjukvården.
Många sjukhus har inte tillräckligt med
läkare till sitt förfogande, och på många
håll i landet — och det gäller naturligtvis
särskilt de stora norrländska provinsialläkardistrikten
— är det en så
gott som hopplös uppgift att skaffa tjänsteinnehavare.
Den vackra tanke folktandvården
innebar har aldrig kunnat
förverkligas på grund av bristen på
tandläkare. Exemplen från bristsituationernas
område skulle kunna mångfaldigas.

Det är emellertid inte bara en enkel
fråga om att skapa nya utbildningsmöjligheter.
Dessa utbildningsmöjligheter
måste också anpassas efter samhällets
behov av arbetskraft på olika områden.
Vi har inte någon glädje av att man på

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Ang. riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m.

något område får ett överskott som inte
kan komma till användning. Såväl i universitetsutredningens
betänkande som i
den föreliggande propositionen har man
också haft detta mycket klart för sig,
och man döljer inte heller det faktum
att en av de allra största svårigheterna
just är den att åstadkomma en riktig
balans. De studenter i de senaste årskullarna
som velat studera vidare har
knappast haft det lätt, och det är kanske
också främst för deras skull man
livligt måste beklaga att upprustningen
inte satte i gång långt tidigare. Deras
möjligheter har ingalunda varit goda.
Vid de tekniska högskolorna och andra
fackhögskolor är som bekant intagningen
spärrad. Endast ett fåtal av dem som
sökt sig dit har alltså kunnat beredas
plats. Desto starkare har tillströmningen
blivit till de s. k. fria fakulteterna,
främst kanske då de humanistiska. Detta
skulle kanske i och för sig inte ha
varit så allvarligt, om man här hade varit
beredd på att ta emot denna invasion.
Det kan nämnas att vid dessa fakulteter
antalet studerande under åren 1946—
1958 steg från 3 600 till 11 300, alltså en
tredubbling. Undervisningen blev långifrån
sådan som de studerande hade
haft rätt att vänta sig, helt enkelt därför
att man inte hade resurser nog att ge
dem en riktig undervisning.

I universitetsutredningens första betänkande
redovisas att under ett enda
år 40 procent av humanisterna avbrutit
sina studier av bl. a. sådana skäl som
vantrivsel och hopplöshet. Detta visar
kanske bättre än någonting annat hur
nödvändig den upprustning är, som vi
nu äntligen tänker sätta i gång med.

Även om nu intagningen till fackhögskolorna
kommer att öka väsentligt och
dessutom nya fackhögskolor skall komma
till, står det fullt klart att tillströmningen
till de fria fakulteterna, och då
främst till de humanistiska, kan komma
att bli väsentligt större än vad som vore
önskvärt, även om man kan hoppas på
att inom näringslivet kunna få användning
för betydligt fler humanister än
vad som nu är fallet. Risken för ett hu -

manistiskt proletariat är alltså ingen
överdrift. Stora ansträngningar måste
därför göras dels för att minska tillströmningen
till de humanistiska fakulteterna,
dels för att genom en differentiering
av utbildningen inom dessa fakulteter
öppna nya möjligheter inom
näringslivet för humanisterna.

I folkpartiets skrift »Rätt till utbildning»
ger man också några exempel på
områden där sådan arbetskraft skulle
kunna göra en insats, nämligen sådana
som personaltjänst och personalutbildning,
försäljning och reklam, socialtjänst,
public relations och journalistik.
Helt säkert kan man finna åtskilliga
andra utvägar. Varje tanke på att spärra
tillträdet till de nu fria fakulteterna
måste bestämt avvisas.

En viktig förutsättning för att en
snedvridning av utbildningen skall kunna
undvikas är att de unga undan för
undan får en vägledning som kan ge
dem en så klar uppfattning som möjligt
om det aktuella arbetskraftsbehovet
inom samhället och näringslivet. Tillkomsten
av ett organ för den yrkes- och
utbildningsprognostiska verksamheten
måste därför hälsas med den allra största
tillfredsställelse. Därom har det inte
rått någon som helst tvekan inom utskottet.

I en del motioner och remissyttranden
har man mycket starkt understrukit
att detta organ borde vara helt fristående,
medan däremot departementschefen
föreslagit en utbyggnad av den
nuvarande prognosverksamheten inom
arbetsmarknadsstyrelsen. Utskottet har
visserligen stannat för det senare alternativet,
alltså anknytningen till arbetsmarknadsstyrelsen,
men har enhälligt
föreslagit att verksamheten där skall utövas
av en särskild delegation, inom vilken
vetenskaplig kompetens skall vara
företrädd och där personalresurserna
uteslutande skall användas för arbetsuppgifter
av prognostiskt slag.

Kostnaderna för genomförande av
detta stora principprogram kommer
självfallet att bli mycket betydande. Men
utskottet har inte tvekat att understry -

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m.

ka den meningen, att vid den årliga
budgetavvägningen denna sak skall ges
en mycket hög prioritet.

Utskottet har också varit fullständigt
enigt om att tandläkarinstitutet och
den medicinska högskolan i Umeå med
det snaraste skall utbyggas till fullständiga
läroanstalter, vilket måste komma
att få utomordentligt stor betydelse för
rekryteringen av tandläkare och läkare
i Norrland. Som ett andra led i planläggningen
av universitetsutbildningen i
Umeå bör enligt utskottets mening komma
en matematisk-naturvetenskaplig och
en samhällsvetenskaplig utbildnings- och
forskningsorganisation. Till sist bör
också enligt utskottets mening ett socialinstitut
inrättas i Umeå.

Utskottet har vidare varit enigt om en
ökad intagning vid handelshögskolan i
Göteborg. Man har emellertid haft olika
meningar beträffande tidpunkten när
detta skall ske. Utskottet har delat sig
i två hälfter, och den del som genom
lottens utslag kommit att stå för utskottets
skrivning har ansett att med hänsyn
till nödvändigheten av att civilekonomutbildningen
forceras ökningen i intagningen
bör ske från och med höstterminen
1960, alltså redan i år. Handelshögskolan
i Göteborg har också bestämt
förklarat att den inte har några svårigheter
att genomföra en sådan intagning.

Enligt reservanternas mening bör
man skjuta på den ökade intagningen
till hösten 1961 dels med tanke på
kostnaderna, dels med hänsyn till att
nu gällande avtal mellan Göteborgs stad
och staten borde omprövas. Det rör sig
här om en kostnadsökning av 317 000
kronor, vilket knappast kan betecknas
som avskräckande när det gäller en reform
som totalt kommer att kosta hundratals
miljoner. För övrigt är det ju inte
så alldeles säkert att ett uppskov innebär
någon besparing. De 60 studenter
som skulle bli utestängda från Göteborgs
handelshögskola i år kommer givetvis
att söka sig andra platser för sin fortsatta
utbildning, och väljer de någonting
annat än handelshögskola kommer det
självklart också att kosta en hel del
pengar; frågan är om det inte kan visa

sig kosta mer än de 317 000 kronor det
här gäller. Vad sedan beträffar avtalet
så finns det i texten ingenting som talar
för att en ökad intagning skulle nödvändiggöra
upptagandet av nya förhandlingar.

Till sist vill jag, herr talman, än en
gång uttala glädjen över att detta förslag
har lagts fram, med alla de möjligheter
till utbildning som det kommer
att öppna för vår ungdom och med allt
vad det kommer att betyda för vårt
svenska samhälles förkovran.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Under 1950-talet har vi
kunnat glädja oss åt en rekordartad utveckling
på undervisningens område.
Denna utveckling åskådliggöres bäst av
siffrorna för omfattningen av ecklesiastikdepartementets
driftbudget under de
tio åren det gäller.

Får jag erinra om, herr talman, att
för budgetåret 1951/52 hade ecklesiastikdepartementet
en driftbudget på 611
miljoner kronor. Året därpå, alltså 1952/
53, hade den ökat till 786 miljoner kronor.
1953/54 var siffran 791 miljoner,
1954/55 986 miljoner, 1955/56 1 065 miljoner,
1956/57 1 185 miljoner, 1957/58
1 331 miljoner, 1958/59 1 561 miljoner
och för 1959/60 1 721 miljoner. För budgetåret
1960/61 föreslås nu 1 844 miljoner.
Dessa belopp avser som sagt endast
driftbudgeten.

Det har skett en kolossal utveckling på
undervisningens område. Bland de s. k.
»stora» departementen finns det inget
som har en så stor procentuell ökning
som ecklesiastikdepartementet har haft
under denna tioårsperiod.

Enligt den långtidskalkyl som man nu
arbetar med beräknas att vi budgetåret
1964/65 skall vara uppe i utgifter på
detta område för 2 212 miljoner kronor.
Man beräknar en årlig stegring med 5
procent. Till detta kommer kapitalbudgeten
med omkring 75 miljoner kronor
per år.

Herr talman! Jag ber om ursäkt för

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fn:.

Ang. riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m.

att jag inte kan se dessa frågor enbart
ur särskilda utskottets synpunkt. Jag har
suttit så länge i statsutskottets »undervisningsavdelning»
att jag mycket väl
förstår vad propositionens förslag kommer
att betyda även för undervisningen
i övrigt. Vi har också många andra luckor
att fylla.

Befolkningsutvecklingen under tiden
1960—1965 evad det gäller skolungdom
är ju av avgörande betydelse på detta
område. År 1950 hade vi 264 000 ungdomar
i åldern 13—15 år. 1965 får vi inte
mindre än 330 000 i den åldersgruppen.
Ungdomarna i åldern 16—18 år var 1950
omkring 250 000, men 1965 kommer de
att vara 369 000. Alla förstår att detta
medför en ansvällning på vårt undervisningsväsende
av mycket stora mått.
1945 hade vi det största födelsetal som
förekommit i landet, nämligen 135 000.
Nu har det gått ned till cirka 105 000.
Det betyder att låg- och mellanstadiets
barnantal är i sjunkande men att högstadiets
elevantal kulminerar just nu. Yrkesskolväsendet
är för närvarande i
stark utveckling, som torde komma att
fortsätta under hela 60-talet. 1940-talets
stora årskullar söker sig nu till våra
gymnasier i allt större omfattning. Våra
gymnasier behöver därför utbyggas i
mycket stor utsträckning, och detta i sin
tur kommer att föranleda att platsantalet
vid våra högre undervisningsanstalter
behöver utökas högst avsevärt.

Mot denna bakgrund är jag för min
del glad över att ecklesiastikministern
nu har tagit ett verkligt krafttag för
utbyggnaden av våra högre undervisningsanstalter.
Statsrådet Edenman är
att gratulera till detta, som jag tycker,
riktiga grepp på problemet. Får vi samma
expansion under 1960-talet som vi
haft under 1950-talet inom vårt undervisningsväsende,
torde vi alla kunna
vara överens om att då har vi gjort vad
man rimligen kan begära av riksdagen
och regeringen. Det principbeslut som
vi nu går att fatta kommer säkerligen
att få den allra största betydelse för den
närmaste framtiden.

I den proposition som vi nu behandlar,
nr 119, framhåller departementsche -

fen att universitetsutredningen framlagt
ett omfattande statistiskt material för
belysning av tänkbara utvecklingstendenser
i fråga om tillströmningen under
1960-talet till universitet och högskolor.
Det framhålles där att näringslivet i växande
utsträckning har behov av forskare,
ingenjörer, ekonomer och administratörer.
Härjämte behöver vi flera läkare,
tandläkare, lärare etc. En utbyggnad för
att tillgodose detta behov behövs redan
under 1960-talets första hälft.

De flesta av remissinstanserna har instämt
i de önskemål som framförts, även
om flera anser att utredningens förslag
bör betraktas som ett minimiprogram.

Särskilda utskottet, som i allt väsentligt
är enigt med departementschefen
om denna nya giv, är också helt överens
med honom om att ett genomförande
av detta program kommer att fordra betydande
anslagshöjningar och att dessa
inte kan »ensidigt fastställas oberoende
av de utgiftsanspråk som ställes på budgeten
i övrigt».

Herr talman! Jag vill kraftigt understryka
just denna sats. Jag är övertygad
om att det vid budgetbehandlingen under
de kommande åren, då anspråk
kommer att ställas från olika håll, blir
rätt svårt att skaffa de pengar som behövs
för att genomföra denna utbyggnad
på alla olika områden. Därför, herr talman,
är jag glad över att vi i stort sett
har lyckats nå enighet i det särskilda
utskottet. Men jag skulle bli ännu gladare
om det under de följande åren visar sig
att vi kan vinna enighet här i riksdagen
också när det gäller att skaffa de erforderliga
pengarna, ty det är ändå av den
allra största betydelse.

Vi är helt överens med departementschefen
om att genomförandet av det
framlagda upprustningsprogrammet bör
bli helt beroende av det budgetmässiga
utrymme som föreligger varje år. Han
har understrukit detta, och vi i vår tur
har också framhållit det. Samtidigt har
vi emellertid enats oss om att vad som
här föreslås bör tillmätas hög angelägenhetsgrad,
om jag nu får använda riksdagsspråk.
Jag hoppas att hänsyn kommer
att tas till detta riksdagens uttalande

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m.

varje höst när de olika departementscheferna
avväger hur mycket pengar
vart departement skall tilldelas. Nu är
det ju så i vår riksdag att var och en i
första hand vill tillgodose det verksamhetsområde
som han är speciellt intresserad
av, och vi som är engagerade i
arbetet på utbildningens område syndar
kanhända likadant och är väl benägna
också vi att betrakta vårt område som
det viktigaste och inrymmande det bebetydelsefullaste
samhällsproblem som
riksdagen har att lösa. De som är i ansvarsställning
på olika poster måste
emellertid se ut över hela fältet och försöka
fördela de tillgängliga pengarna på
ett så rättvist sätt som möjligt. I statsutskottets
utbildningsavdelning — om jag
får använda det uttrycket — får vi varje
år ett par hundra motioner att behandla,
de allra flesta med yrkande på
ytterligare anslag, ytterligare tjänster,
o. s. v., o. s. v. Det är kanske inte mycket
att säga därom, utom det, som jag
starkt vill understryka, att när fördelningen
en gång har gjorts de olika departementen
emellan, finns det inte någon
större marginal att röra sig inom
när det gäller sådana tilläggsanslag.

Det framlagda programmet för universitets-
och högskoleväsendet bör kunna
revideras, om utvecklingen så skulle
påfordra. Även på den punkten är utskottet
helt överens med departementschefen.
Kravet på anpassningsbarhet
kommer vi inte ifrån, och därför bör
den nya organisationen göras så smidig
som möjligt. Vi har särskilt velat framhålla
att det bör ske ett intimt samarbete
med näringslivets och arbetsmarknadens
organisationer. Därmed är jag inne
på frågan om prognoserna.

Alla vet att det är mycket svårt att
långt i förväg utarbeta prognoser som
håller i verkligheten, men det hindrar
inte att man måste försöka beräkna hur
många befattningshavare vi kommer att
behöva på de olika områdena undan för
undan i framtiden.

Utskottet har också framhållit att ett
intimare samarbete med våra nordiska
grannländer är önskvärt. Det bör inte
vara uteslutet att man i varje fall på

vissa områden skulle kunna inrätta utbildningsanstalter
som tog emot ungdomar
från alla de nordiska länderna,
varigenom vi skulle få till stånd ett ungdomsutbyte
som vore till fördel för
samtliga dessa länder. Betydelsen därav
ha ju också Nordiska rådet kraftigt understrukit.

I likhet med departementschefen förklarar
sig utskottet icke vilja vara med
om att för närvarande införa någon
spärr vid de humanistiska fakulteterna,
men utskottet tillägger att det kan tänkas
att vi sedermera kommer i ett sådant
läge att detta av arbetsmarknadsskäl
blir nödvändigt. För närvarande anser
vi emellertid inte att så är fallet.

Utbyggnaden av de nu spärrade utbildningslinjerna
vid de tekniska högskolorna,
handelshögskolorna, gymnastiska
centralinstitutet m. fl. bör genomföras
i den takt som de ekonomiska möjligheterna
medger. Särskilt under 1960-talets senare del bör kraftiga ansträngningar
göras för att öka intagningen på
de spärrade utbildningslinjerna. På denna
punkt vill utskottet också instämma
i vad departementschefen har framhållit
om det nödvändiga i en prognosverksamhet
som skall göra det möjligt att
något så när riktigt beräkna behovet av
intagning på de olika utbildningslinjerna.
Det behövs också yrkesvägledning i
skolorna, så att eleverna om möjligt väljer
rätt när de bestämmer sig för sitt
framtida yrke.

Departementschefen har framhållit att
han anser att det bör företas en ingående
utredning rörande den framtida gvmnasiepolitiken,
och utskottet vill helt instämma
i detta. I och med att enhetsskolan
blir genomförd i hela landet
kommer, det är vi alldeles övertygade
om, ett mycket stort antal elever att
söka sig till gymnasierna, ett vida större
antal än vi hittills varit vana vid. Ett
av huvudsyftena med enhetsskolan var
ju att vi skulle få fram begåvningarna
i ljuset, och så har också visat sig vara
fallet.

I dag har ju inte mer än 37 procent
av landets skoldistrikt infört enhetsskolan.
Men nu kommer de slag i slag fram -

Nr 20

Fredagen den 27 mai 1960 fm.

Ang. riktlinjer för utbyggande av universitet o«h högskolor m. m.

över, och det kommer i sin tur att göra
det angeläget för oss att skaffa möjligheter
för de ungdomar, som är lämpade
härför, att komma in i gymnasiet. Som
alla vet har vi nu betydligt större antal
sökande än som kan tas emot på dessa
områden.

I vissa motioner har det framställts
yrkanden om att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle anhålla om undersökning,
huruvida man inte kunde
inrätta en sjukvårdsfakultet, knuten till
universitetsorganisationen. Utskottet har
av flera skäl inte ansett sig kunna tillstyrka
detta. Vi tror inte att detta är en
framkomlig väg. Dessutom vill vi gärna
avvakta och se vad landstingens åtgöranden
på detta område kan leda till under
de närmaste åren. Vad som på lång
sikt kan hända på detta område är mycket
svårt att säga, och vi anser att det
är för tidigt att ta ställning.

Det ökade studentantalet — vi vet säkert
att det blir en ökning — kommer att
kräva allt flera och flera platser vid våra
universitet och högskolor. Även om universitetsutredningen
givit en prognos om
att 60 procent av antalet studenter skulle
komma att fortsätta vid universitet, vill
vi ändå framhålla att vi anser att standarden
där inte får sänkas, och det kommer
i sin tur att ställa högre krav på
våra högskolor av olika slag.

Utskottet delar departementschefens
uppfattning om att utbyggnaden av universitets-
och högskoleväsendet under
första hälften av 1960-talet inte kommer
att lokaliseras till andra platser än dem
där denna högre utbildning nu bedrives,
nämligen Uppsala, Stockholm, LundMalmö,
Göteborg och Umeå. Vi anser att
man bör bygga ut på dessa undervisningsplatser
hellre än att nu tänka på
flera högskole- eller universitetsområden.

Vad gäller den ännu mera långsiktiga
utvecklingen bör det bli avgörande huruvida
vissa grenar av den högre utbildningen
kan förläggas till andra platser
än de nuvarande universitets- och högskoleorterna.
Det är möjligt att så kommer
att ske, men man bör avvakta utvecklingen
på detta område.

I vissa motioner har framhållits, att
de högre utbildningsanstalterna här i
Stockholm inte bör utbyggas så mycket
som departementschefen förordat. Vi i
utskottet kan inte dela den uppfattningen.
Vi vill framhålla att Stockholm dock
är landets huvudstad. Stockholm tar nu
emot ungdomar från en mycket stor region
av landet — Mellansverige och, när
det gäller det tekniska området, hela
Norrland. Vi tror att det är nödvändigt
med denna utbyggnad här i Stockholm,
och vi hoppas att den skall ske enligt de
linjer som departementschefen angivit i
propositionen.

Också beträffande Umeå är vi helt
överens med departementschefen. I någon
av huvudstadens tidningar kunde
man utläsa, att det skulle finnas en motsättning
mellan utskottet och departementschefen
på denna punkt, men jag
vill intyga att så inte är fallet. Vi har
starkt understrukit vad departementschefen
har anfört om den nya högskolan
i Umeå. Vi anser att den bör utbyggas
så fort ske kan till en fullständig
forsknings- och utbildningsorganisation,
framför allt på de områden där man redan
nu arbetar.

Om läkarprognosutredningens undersökningar
kommer att utvisa behov av
ökad intagningskapacitet vid de medicinska
högskolorna, bör givetvis hänsyn
tas härtill jämväl vid planläggandet
av den medicinska högskolans i Umeå
organisation, skriver vi. Detsamma gäller
tandläkarutbildningen däruppe. Vi delar
vidare departementschefens uppfattning
att i samband med att planerna för en
fullständig läkarutbildning i Umeå aktualiseras
bör åtgärder vidtagas för en
därmed samordnad komplettering av
utbildnings- och forskningsorganisationen
med centrala matematisk-naturvetenskapliga
ämnen.

Utskottet är i likheä med departementschefen
icke berett att nu ta ställning
till ett motionsvis framfört förslag
om humanistisk utbildning och forskning
i Umeå. Det är möjligt att sådan
bör komma till stånd så småningom. Vid
den mera långsiktiga planeringen får
man nog vara beredd att överväga detta,

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m.

men i varje fall för närvarande anser
utskottet att det inte är aktuellt.

Vad sedan gäller de tekniska fakulteterna
vet vi alla att det på detta område
sker en upprustning i praktiskt taget
samtliga länder. Så sker också hos oss.
Det är av allra största vikt att vi kan få
fram tillräckligt med tekniker, så att vi
kan följa utvecklingen på detta område,
något som är betydelsefullt inte minst
med hänsyn till konkurrensen med andra
länder. Utskottet anser således i likhet
med departementschefen, att man
bör kraftigt bvgga ut de tekniska utbildningsresurserna
från för närvarande
drygt 1 000 till 1 844 årligen nyintagna
studerande. Detta innebär en mycket
kraftig utökning av utbildningen på detta
område. Vid tekniska högskolan i
Stockholm har man tänkt sig att öka nyintagningarna
från 600 till 770 och vid
Chalmers tekniska högskola från 400 till
650. Dessutom skall man i Lund skapa
möjligheter att ta in nya teknologer till
ett antal av 430.

Vi vill också framhålla att utbyggnaden
av Stockholms högskola var uppe,
främst beträffande förläggningen, vid
1959 års riksdag. Därvid godtog riksdagen
allmänna beredningsutskottets förslag,
och vi anser att det inte finns någon
anledning för riksdagen att ändra
uppfattning på denna punkt.

Vad gäller utbildningen av civilingenjörer
vid universitetet i Uppsala har utskottet
också ansett att det helt kan instämma
i vad departementschefen sagt.
Vi vill framhålla vikten av att dessa civilingenjörer
får samma goda utbildning
som civilingenjörerna vid de tekniska
högskolorna. Vi har också samma
uppfattning som departementschefen beträffande
de nya utbildningsvägarna vid
de tekniska gymnasierna.

Vi har funnit att de riktlinjer som departementschefen
anfört beträffande utbyggnaden
av universitetsorganisationen
är bärande, och vi tillstyrker dem därför.
Vidare har frågan om utbildning
av teologer och jurister kommit upp. Vad
departementschefen framhåller på dessa
punkter vill utskottet helt biträda.

Då det gäller utökning av utbildnings -

kapaciteten vid handelshögskolorna i
Stockholm och Göteborg har det framlagts
motioner, och i utlåtandet nr 2 har
vi olika meningar om tidpunkten för utbyggnaden
av handelshögskolan i Göteborg.
Av naturliga skäl är de kostnadsberäkningar
som förekommer i propositionen
nr 119 endast ungefärliga, och utskottet
förutsätter att exaktare kostnadsberäkningar
kan ske när man kommer
fram till den tidpunkt då detaljförslagen
skall föreläggas riksdagen.

Vi biträder också departementschefens
förslag att förlägga prognosverksamheten
till arbetsmarknadsstyrelsen. Vi tror
att arbetsmarknadsstyrelsen är det organ
som har de största möjligheterna att ha
den intima kontakt som behövs med
näringslivet och andra organisationer
vilka som har behov av uppgifter på detta
område.

Herr talman! Till sist vill jag säga att
jag är glad över att vi i utskottet i stort
sett kunnat ena oss om denna ny giv. Jag
hoppas att riksdagen skall bli lika enig
när det gäller att skaffa fram de många
nya miljoner som kommer att behövas
för detta ändamål. Vi behöver bygga ut
enhetsskolan. Vi behöver bygga ut våra
vrkesutbildningsanstalter. Vi behöver
bygga ut våra gymnasier och lägre tekniska
utbildningsanstalter, och detta är
ett mycket stort projekt. Allt detta kommer
att kosta mycket pengar. Under
1950-talet har våra driftutgifter för undervisningen
stigit med 200 procent. Det
skulle inte förvåna mig om förhållandet
blir ungefär detsamma under 1960-talet.
Men, herr talman, jag för min del tror
att det är väl använda pengar, och jag
hoppas att vi undan för undan skall
kunna fullfölja det principprogram som
propositionen nr 119 talar om och som
särskilda utskottet i stort sett är ense
om.

Hem talman! Jag ber att få yrka bifall
till särskilda utskottets hemställan i dess
utlåtande nr 1.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! .lag vill understryka vad
redan sagts, att det är en stor och gläd -

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Ang. riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m.

jande reform riksdagen står i begrepp
att genomföra. Det är otvivelaktigt en av
de viktigaste reformerna på senare år i
vårt land. Den kommer att lägga grunden
till nya framsteg på skilda områden.
Det finns all anledning att instämma i
den gratulation till departementschefen
som särskilda utskottets ordförande nyss
framfört, en gratulation för hans insats
att driva fram denna reform. Både statsrådet
och riksdagen kan känna tillfredsställelse
häröver.

Det blir onekligen en dyrbar reform,
som kommer att medföra nya statsutgifter
för hundratals miljoner kronor. Men
jag tror att det blir lönande investeringar.
Pengar som satsas på bättre utbildning
ger otvivelaktigt hög avkastning
både rent materiellt och på annat sätt.

Det heter i särskilda utskottets utlåtande
att det är en reform av hög angelägenhetsgrad.
Det betyder inte att reformen
kan genomföras utan hänsyn till
de statsfinansiella aspekterna. I det stycket
måste utskottet rimligen dela departementschefens
realistiska ståndpunkt,
att reformens genomförande får bli beroende
av det budgetmässiga utrymmet
varje år. Men det finns dock skäl att
starkt understryka just den höga angelägenhetsgrad
reformen bör tillmätas i
trängseln med andra behov. I många avseenden
blir just den högre undervisningen
en nyckel till framsteg och utveckling
i många andra sektorer av samhället.

Det är glädjande att utskottet blivit
helt enigt om de bärande riktlinjerna i
reformen. Den oenighet som inte kunnat
undvikas i någon enstaka detaljfråga
bör inte förrycka eller försvaga detta intryck.
Det bör rimligen, som herr Näsström
nyss underströk, också komma att
innebära att man är redo att ta de ekonomiska
konsekvenserna.

De drivande motiven bakom reformen
är självfallet dels medborgarnas önskan
om bättre utbildning, dels samhällets
växande behov av välutbildad arbetskraft.
Universitetsutredningen — som
gjort ett glansfullt och epokgörande utredningsarbete
— har liksom departementschefen
vältaligt klarlagt dessa sam -

manhang och tendenser som präglar det
moderna samhället. Talet om ett utbildningssamhälle
under 1960-talet har
starkt fog för sig.

Allt fler ungdomar av en årskull tar
studentexamen. Allt fler av en studentkull
söker sig till universitet och högskolor.
Båda dessa faktorer kommer att
öka trycket på undervisningens institutioner
och tvinga fram en utbyggnad.

Under 1950-talet har antalet studentexamina
vid allmänbildande gymnasier
fördubblats, och kurvan pekar stadigt
uppåt. Inte minst bland arbetarbefolkningen
i vårt land växer intresset och
de ekonomiska möjligheterna för att ge
barnen bättre utbildning — ekonomiska
möjligheter som förbättrats inte minst
tack vare samhällets studentsociala åtgärder,
som blivit allt generösare under
senare tid. Detta är en glädjande och
betydelsefull utveckling. Den ökar möjligheterna
att ta till vara landets studiebegåvningar,
oavsett i vilken socialkategori
de finns.

Ännu är arbetarbefolkningen starkt
underrepresenterad i rekryteringen till
gymnasier och högre undervisning. Av
en studentkull i dag kommer bara 20
procent från den ena hälften av nationen,
nämligen den hälft som utgörs av
arbetare, hantverkare, lägre tjänstemän
och liknande kategorier, medan hela 80
procent kommer från den övriga hälften
av befolkningen. Detta visar vilket starkt
behov det fortfarande finns av kraftfullt
studentsocialt stöd från samhällets sida.

Vid universitet och högskolor är rekryteringsbasen
ännu smalare än vid
gymnasierna. Även här är en lovande
utveckling i gång, fast sakta, som breddar
underlaget och innebär ökad demokratisering
av den högre undervisningen.
För närvarande är det ungefär 75
procent av en studentkull som någon
gång söker sig till akademiska studier
vid universitet och högskolor — en frekvens
som har ökat under tio, femton
år från cirka 65 procent.

Universitetsutredningen vill helst se
denna siffra sjunka till 60 procent men
tror sig i sina prognoser kunna utgå
ifrån möjligheten att den kan minska till

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m.

65 procent. Det är naturligtvis en siffra
som bör omgärdas med många reservationer.
Man rör sig på mycket osäker
mark när man gör dessa prognoser. Frågan
är av största vikt för utbildningsorganisationens
utbyggnad. Om inte
övergångsfrekvensen skulle minska från
nuvarande nivå till 65 procent, blir det
aktuella utbyggnadsprogram som i dag
föreslås för universitet och högskolor
ganska otillräckligt. Redan har ett stort
antal remissinstanser sagt att det är ett
minimiprogram som lagts fram, och det
skulle då bli helt otillräckligt med högre
övergångsfrekvens än den antagna. Samma
resultat skulle uppstå om tillströmningen
från gymnasierna till universitet
och högskolor ökar mer än som nu antagits.

Man kan utgå ifrån att det är föga risk
för att vi syr en alltför stor kostym till
den högre undervisningen. Motsatsen
ligger närmare till hands: att den alltfort
kommer att vara för trång. Reformen bedöms
av många som tilltagen i underkant
och försiktigt upplagd. Men vi
kan inte skåda in i framtiden. Vi får
stödja oss på det prognosmaterial och de
bedömningar vi har till hands. Det gäller
att försöka få en organisation som
är rörlig och anpassningsbar, som är
möjlig att bygga till och ändra allt efter
samhällets behov av utbildad arbetskraft
samt människornas önskemål och handlande.

Ett nyckelord i universitetsreformen
måste därför bli »rörlighet». Man har
också rätt att knyta ganska stora förhoppningar
till nästa etapp som universitetsutredningen
håller på med, nämligen
den som berör universitetsväsendets
organisation.

Dagens reform siktar främst till en utbyggnad
som skulle medge utrymme för
cirka 40 procent fler studenter vid universitet
och högskolor, att genomföras
under loppet av fem, sex år. Man lägger
tyndpunkten på den naturvetenskapliga,
samhällsvetenskapliga, ekonomiska och
tekniska utbildningens kapacitet — det
som i högsta grad svarar mot samhällets
utvecklingstendenser och aktuella behov.
Samhället behöver fler liikare, lära -

re, forskare, naturvetare, matematiker,
arkitekter, administratörer, ja, specialister
av skilda slag i dessa kategorier. Näringslivet
behöver ingenjörer, ekonomer,
forskare och liknande kategorier. Men
också på andra stadier i arbetslivet och
samhällsarbetet behöver man bättre utbildat
folk — utbildat folk på skilda nivåer,
icke nödvändigtvis med akademisk
utbildning. I det högt industrialiserade
samhället, det teknifierade samhälle vi
lever i, kommer utbildningen allt mer i
centrum. Detta blir så mycket mer fallet,
om vi samtidigt skall föra en framstegspolitik
av den art vi blivit vana vid i
vårt land med de behov av välutbildad
arbetskraft som därav uppstår.

Men denna medalj kan ha en mörkare
baksida. Det finns ett oroande drag i nuvarande
utveckling, och det är den påtagliga
tendensen till ett framtida humanistöverskott.
Detta har satt sin prägel
på universitetsutredningens arbete, liksom
på departementschefens proposition
och särskilda utskottets utlåtande.

Visserligen har ökningen av antalet
humanister något avtagit på senare år,
men prognoserna för framtiden ger ett
mycket oroande perspektiv. Om inte
tendensen bryts riskerar vi att få ett
mycket stort antal människor med akademiska
examina, som inte behövs och
inte kan finna den plats på arbetsmarknaden
som de siktat till med sin
utbildning. Skadan av ett humanistöverskott
har visat sig i många andra länder,
och vi vet att det är ett tillstånd,
djupt olyckligt för både samhälle och
berörda människor.

Om tillströmningen till de humanistiska
fakulteterna i vårt land fortsätter
att öka framöver i samma takt som
under 1950-talet, ställs vi onekligen inför
faran av ett humanistöverskott. Antalet
inskrivna vid de humanistiska fakulteterna
skulle då stiga med 50 procent
över 1950-talets nivå.

För närvarande har vi ca 11 000 yrkesverksamma
humanister i vårt land.
De prognoser universitetsutredningen
framlagt gör det tänkbart att vi om 15
år har 27 000 yrkesverksamma eller yrkessökande
humanister. Som jämförelse

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Ang. riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m.

kan man erinra om att den för humanisterna
dominerande verksamhetsgrenen,
nämligen lärarbanan, sysselsätter
7 000 akademiker med humanistexamen.
Om utredningens prognoser håller streck
skulle antalet humanister stiga snabbare
än antalet civilingenjörer och nå
upp till för vardera gruppen ca 27 000
om ett dussintal år.

Mot den bakgrunden är det självfallet
att universitetsutredningen liksom departementschefen
pekar på riskerna och
ställer sig mycket tveksam till samhällets
möjlighet att bereda försörjning åt
alla dessa humanister. Det skulle vara
fatalt om vi fick överskott på humanister
men underskott på tekniker! Det
är alltså en mycket angelägen planeringsuppgift
som möter de bestämmande
och prognostiserande organen.

Rusningen till de fria fakulteterna —
i första hand de humanistiska — förklaras
delvis av att de spärrade linjerna
vid fackhögskolorna inte byggts ut
i takt med behovet. Om flera fått tillträde
till fackhögskolorna för att studera
till läkare, tandläkare, civilingenjör,
apotekare eller civilekonom, hade pressen
på de fria fakulteterna onekligen
lättat. Mot den bakgrunden bör bl. a.
tillströmningen till humanistbanan ses.

En annan faktor är att kvinnornas
andel bland de inskrivna vid högskolor
och universitet ökat starkt. De kvinnliga
studerandena söker sig nämligen i övervägande
grad till humanistlinjen.

Jag vill erinra om några ord som yttrades
av studentkårens ordförande i
Lund för några veckor sedan, när han
betonade att det moderna svenska universitetet
främst blivit en utbildningsanstalt
med uppgift att skola individer
för vissa uppgifter i samhället. Han sade:
»Under sådana omständigheter är det
oansvarigt att låta ett stort antal ungdomar
strömma till den humanistiska fakulteten
för att där lära sig specialiteter
som de inte har användning för». Han
tillfogade något tillspetsat, att det i vårt
samhälle endast behövs ett begränsat antal
personer med större kunskaper i
fornfranska och medelhögtyska.

Vilka vägar kan man slå in på för

att undvika ett överskott på humanister?
Denna fråga har ägnats stor uppmärksamhet
av både utredningen och departementschefen.

En möjlighet är att spärra tillträdet
till de humanistiska fakulteterna och de
fria fakulteterna över huvud liksom skett
vid fackhögskolorna. Det är väl ingen
i dag som vill förorda en så omvälvande
åtgärd. Tvärtom siktar den reform vi i
dag står i begrepp att genomföra till
att med tiden gradvis kunna avveckla
alla spärrar inom den högre undervisningen,
så att de linjer som nu är spärrade
skall bli öppna för dem som vill
studera där.

I dag tror vi oss skapa en grundläggande
förutsättning härför genom att
besluten i princip bl. a. kommer att
innebära en fördubbling av antalet platser
vid de spärrade fackhögskolorna,
från nuvarande 2 500 platser till ca 5 000
om fem—sex år. Men det är bara en
av förutsättningarna, och det är en
mycket lång väg att vandra till det långsiktiga
målet att få ett helt spärrfritt
undervisningsväsende. Jag vill dock
starkt understryka att detta är en av de
bärande tankegångarna i hela reformen.

Skälen mot en spärr vid de fria fakulteterna
är så många och så starka
att de har helt övertygande kraft. Ingen
remissinstans har velat tillstyrka en
dylik spärr. För det fria studievalet,
för hela vårt bildningsliv, för möjligheten
att utveckla samhälls- och kulturlivet
är det av vital betydelse att kunna
undvika en sådan spärr i framtiden.

Departementschefen ansluter sig också
till denna principiella ståndpunkt, men
han sticker in en brasklapp med påpekandet
att en intagningsspärr även vid
de humanistiska fakulteterna kan komma
att aktualiseras, om tillströmningen
dit skulle ändras på ett för arbetsmarknaden
oroande sätt.

Det är en brasklapp, och den har även
utskottet stuckit in i utlåtandet. Men
man måste självfallet hysa förhoppningen
att det aldrig skall bli nödvändigt
att tillgripa en så drastisk åtgärd. Den
bör i stället göras obehövlig genom
andra, positiva åtgärder. Sådana påkallas

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m.

och förordas i det av utskottet tillstyrkta
departementschefsförslaget.

Man kan indela dessa åtgärder i olika
grupper.

För det första kan nämnas åtgärder
som syftar till att bygga ut de spärrade
fackhögskolorna. Det förslås en rad åtgärder
i det syftet.

För det andra måste man skapa andra
utbildningslinjer, dit studenterna kan
söka sig för vidare utbildning. De skulle
då inte behöva attraheras av universitet
och högskolor. Nya utbildningsbanor som
svarar mot samhällets behov av välutbildad
arbetskraft måste skapas. De banor
inom vilka studenter kan få vidareutbildning
måste vidgas och formeras.
En intimare samverkan mellan akademisk
och icke-akademisk utbildning är
önskvärd. I själva verket lägger dagens
reform stark tonvikt vid just denna samverkan
mellan den akademiska och den
licke-akademiska utbildningen. Utredningar
i dessa syften föreslås av departementschefen
och styrks av utskottet.

För det tredje måste ett effektivt och
kompetent prognosinstitut inrättas för
arbetsmarknaden för folk med längre
utbildningstid.

Förslaget härom utgör en väsentlig
del av universitetsreformen. Ett institut
av denna karaktär blir ett av fundamenten
för den högre undervisningen i framtiden.
Så långt möjligt skall detta institut
ge de prognoser av arbetsmarknadens
behov som kan ge vägledning
och orientering för de studerande när
det gäller yrkesval, göra långsiktiga bedömningar
beträffande arbetskraftsbehov
för valet av studiebana. Till detta
institut måste självfallet knytas folk med
hög vetenskaplig och statistisk kompetens,
samtidigt som det givetvis får stark
förankring i arbetsmarknad och undervisningsväsen.

Delade meningar rörande prognosinstitutet
har rått endast på en punkt, men
en viktig sådan. Utredningen diskuterade
var institutet organisatoriskt borde
förläggas och vägde mellan arbetsmarknadsstyrelsen
och ett fristående institut.
Utredningen föreslog det senare och
förordade att institutet skulle ledas av

en särskild nämnd, sorterande under
ecklesiastikdepartementet och med ecklesiastikministern
som ordförande.

Detta förslag har mötts med övervägande
kritik, det är ett av de få förslag
av utredningen som rönt kyligt mottagande.
Inte heller departementschefen
har godtagit utredningens förslag utan
förordat att institutet skall sortera under
arbetsmarknadsstyrelsen. På akademiskt
facklig håll, närmast SACO, har man
ansett att detta tyder på nonchalans
emot akademikerna.

Naturligtvis är så inte alls fallet. Mycket
starka sakliga skäl talar för anknytning
av prognosinstitutet just till arbetsmarknadsstyrelsen
i stället för att
upprätta ett fristående institut. Särskilt
diskutabelt var projektet att ecklesiastikministern
skulle sitta i toppen för den
nämnd som skulle leda institutet. Statsrådet
skulle då riskera att bli bunden
redan på detta första stadium, han skulle
inte ha en fri stämning i senare bedömningar
och överväganden. Det kan inte
vara rimligt att ordna det på så sätt,
så mycket mindre som dessa frågor ju
inte berör enbart ett departement. Vidare
finns redan nu inom arbetsmarknadsstyrelsen
en prognosgrupp om fyra
man, som gör prognoser för arbetskraft
med längre utbildningstid. Det är lämpligt
att bygga ut den. På den linjen har
departementschefen gått, och särskilda
utskottet har enhälligt tillstyrkt denna
förläggning. Man syftar i denna de!
liksom i förslagets övriga delar att jämna
och bredda vägen för den akademiska
arbetskraften och över huvud taget för
folk med längre utbildning på ett sätt
som svarar både mot samhällets behov
och människornas önskningar i morgondagens
Sverige.

Studentkårens ordförande i Lund sade
i sitt här tidigare citerade tal den
1 maj i år att de svenska studenterna
säkerligen har de biista levnadsförhållandena
i världen, och han undrade om
de har rätt att högljutt kräva bättre villkor.

Jag vill inte, herr talman, ta ställning
till denna fråga. Jag vill bara betona min
förhoppning och livliga förvissning att

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Ang. riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m.

den reform riksdagen nu har att ta ställning
till inte skall försämra utan förbättra
dessa förhållanden och samtidigt
ge ett viktigt bidrag till nya framsteg
och en mera harmonisk jämvikt i det
svenska samhället.

Jag ber därmed att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag beklagar att jag
måste yttra mig i detta sammanhang.
Den fråga jag vill ta upp är att karakterisera
som en traditionell statsutskottsfråga,
en vardagsfråga som saknar sammanhang
med de stora linjer om den
högre undervisningens fortsatta utbyggnad
som debatten hitintills och jag förmodar
också framdeles kommer att
handla om. Då det nu är bestämt att det
skall vara debatt om både det första och
det andra utlåtandet från särskilda utskottet
skall jag be att få säga någonting
om den reservation som finns fogad vid
det andra utlåtandet.

Jag kan begränsa mig till det som
skiljer utskottet och reservanterna åt.
Det råder fullständig enighet om det
önskvärda i att det bör ske en ökning
av utbildningen av civilekonomer. Det
har också rått enighet om att ökningen
bör ske snabbt och att det är möjligt att
genomföra en ökning i Göteborg av antalet
intagna elever från 120 till 180. Såväl
universitetsutredningen, handelsministern,
som har att handlägga frågor
om anslag till denna skola, som ecklesiastikministern
har haft den meningen
att man bör kunna genomföra denna ökning.
Alla remissinstanser har också
gått på samma linje. I proposition nr
119 som behandlar denna fråga finner
man att ecklesiastikministern säger att
denna ökning bör ske snarast möjligt.
De delade meningarna i det särskilda
utskottet har gällt vad som menas med
»snarast möjligt».

Utskottsmajoriteten anser att en sådan
ökning bör komma till stånd om tre
månader. I början av september skall
de nya kullarna tas in, och då skall intagningen
ökas från 120 till 180. Reser -

vanterna hävdar den meningen att det
inte är möjligt att vidtaga denna förändring
i utbildningskapaciteten förrän
tidigast hösten 1961. Kungl. Maj:t har
inte i något sammanhang angivit någon
tidpunkt för ökningen av intagningen,
men reservanterna hävdar att den ökade
intagningen bör gå att genomföra
hösten 1961 och gör därmed en klar beställning.
Utskottsmajoriteten har tydligen
lagt tonvikten på »snarast» och
reservanterna på »möjligt».

Det fordras kanske några kommentarer
till reservanternas ställning. Jag delar
den mening som reservanternas företräder.
Den skola vi nu behandlar är
inte någon statlig skola. Tre parter finansierar
den, dels skolan själv som en
enskild institution med hjälp av vissa
bidrag från donationer, dels Göteborgs
stad och dels staten, som lämnar det
största beloppet till driften. Det finns
ett avtal mellan staden och staten som
innehåller en passus om att avtalet skall
kunna sägas upp därest väsentligt ändrade
förhållanden inträffar. Avtalets övriga
innehåll, som kan beröra denna
fråga, finns refererat i handlingarna.
Jag har den uppfattningen att det inte
kan råda någon som helst tvekan om
att en ökning av intagningen från 120
till 180 är en sådan omständighet som
kan anses utgöra väsentligt ändrade förhållanden.
Jag tror inte att någon i denna
kammare kan stå upp och säga någonting
annat. Det finns alltså skäl att
ta upp förhandlingar med Göteborgs
stad om storleken av stadens bidrag till
denna undervisning.

En helt annan fråga är vilken ställning
respektive parter tar till de bidrag
som skall lämnas. Vi som bor i Göteborg
och tillhör riksdagen kan i denna
fråga självfallet komma i en helt annan
ställning än övriga ledamöter. Vi
kan inta en, jag höll på att säga, opartisk
inställning eller i varje fall — för
att göra en fin värdering — en mer nyanserad
inställning till den eventuellt
kommande tvistefrågan hur stadens bidrag
skall vara utformat i förhållande
till statens. Genom att vi tillhör båda
parterna och får vara med att finansie -

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m.

ra båda bidragen, har vi möjlighet att
se det liela från två sidor, och sådant
brukar resultera i en rätt nyanserad inställning.

Jag har alltså klart för mig att det
kan finnas många åsikter om huruvida
Göteborgs stad över huvud taget skall
ge bidrag och hur stort det i så fall
skall vara. Detta är en förhandlingsfråga
mellan staten och staden, och det är
väl ingen som hävdar annat än att förhandlingar
i den frågan skall föras mellan
staten och staden, men inte i panik
under semestetid, då det även saknas
formella förutsättningar att sluta avtalet
i tid.

Det tillhör väl inte heller god ordning
och sed i detta hus, att man lämnar
bidrag till en verksamhet, som fler
parter varit med och finansierat, och
räknar med att förhandla med dessa
andra parter nästföljande år, när det
hela varit i gång. När man som riksdagsman
har att ta ställning vill man
inte sätta staten i en sådan situation.
Jag tror inte att Göteborgs stads represetanter
skulle gjort det om man i stadsfullmäktige
hade haft att ta ställning
på samma sätt som vi här i riksdagen.
Sådant tillhör inte god sed.

Hade denna fråga behandlats i statsutskottet,
hade det inte varit någon tvekan
om att det varit en helt annan
tyngd bakom reservationen än det blev
i särskilda utskottet. Detta hade att behandla
principfrågor och stora huvudlinjer
och tyckte säkert att futtiga
300 000 kronor inte var något belopp i
förhållande till de hundratals miljoner
man fattade principbeslutet om. Men i
statsutskottet är 300 000 kronor stora
pengar, som man kan slåss om både en
och två timmar för att kunna få placerade
på rätt ställe.

I den debatt vi förde här före helgen
om statens inkomster, fanns rätt många
som ansåg att staten påtager sig vad
man kunde kalla icke nödvändiga utgifter.
Jag skulle tro att många skulle ha
ansett att det varit en icke nödvändig
utgift för nästa budgetår alt på så här
lösa boliner slänga ut 300 000 kronor på
en verksamhet, om vilken man inte vet

omfattningen och kvaliteten eller om
den kan komma till stånd — därtill på
ett sätt, som ger staten en felaktig utgångspunkt
som förhandlingspart.

Så skulle statsutskottet ha resonerat,
men i särskilda utskottet tyckte man att
300 000 kronor inte var värda att lyfta
fingret för.

Till grund för detta ligger bl. a. en
partimotion från folkpartiet, och det
har väl gått partitaktiska manövrer i
detta, som kanske gör det föga lönande
att söka föra en saklig debatt. Man måste
söka få fram avvikande meningar.
Man är visserligen i sak enig om proposition
nr 119, men man orkar inte bära
ut den enigheten till allmänheten utan
måste ha någonting att krusa med.

Man kan ha mycket delade meningar
om huruvida det är möjligt att genomföra
det som utskottet föreslår riksdagen.
Självfallet beror det på hur mycket
man vill göra av denna ökning. Vill
man komma i gång, inte till vilket penningpris
som helst men till vilket kvalitetspris
som helst, så är det klart att
man kan få i gång det. Var och en förstår
att när eleverna kommer om tre
månader skall lärarkrafter vara engagerade,
studieplaner upprättade och omorganisationen
av de redan befintliga
lärarna genomförd. Det är inte så enkelt
att hinna göra allt detta, särskilt
mot bakgrunden av den stora brist på
lärare som just nu finns för civilekonomutbildning.

Det står i utskottsmajoritetens skrivning,
att man under hand erfarit att
möjlighet finns att ordna dessa saker.
Jag satt med som suppleant i särskilda
utskottet men observerade aldrig att utskottet
erfor något sådant. Måhända har
dessa upplysningar inte kommit fram
under hand, utan under bordet. I varje
fall fick vi i utskottet inget belägg för
att det skulle vara möjligt att klara dessa
problem.

Jag har här i min hand en annan
handling som är fullt kontrollerbar och
offentlig, nämligen Ekonomiskt forum
60. Det är ett organ som utges av studentkåren
vid handelshögskolan i Göteborg.
I detta nummer, som utkom i bör -

8 Första kammarens protokoll 1960. Nr 20

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Ang. riktlinjer för utbyggande av universitet

jan av maj — artikeln är väl därför
skriven i april, förmodar jag — finns
en programförklaring som är skriven av
rektorn för handelshögskolan i Göteborg.
Där läser man:

»Förhållandet har komplicerats något
av en i och för sig glädjande händelse,
nämligen det starka stöd som handelshögskolan
fått av tre motioner med olika
politiskt ursprung, vilka avlämnats
till årets riksdag. Motionärerna föreslår,
att universitetsutredningens förslag omedelbart
genomföres. Det kan förefalla
underligt att kalla detta en komplikation,
men uttrycksättet kan lätt förklaras.
Lärarrådet accepterade under hösten
1959 universitetsutredningens förslag
om en omedelbar utökning. Man
räknade då säkert med att handelsministern
skulle taga upp det i sin proposition,
vilket skulle ha givit handelshögskolan
ett halvår för anskaffning
och utbildning av lärare. Om ett beslut
fattas nu, blir planeringstiden synnerligen
kort.» Detta skrevs i april, och
nu är vi i slutet av maj. »Det är icke
möjligt att förutse om man över huvud
taget skall kunna öka från och med hösten.
»

Detta skriver alltså den för skolan
närmast ansvarige föreståndaren. Utskottsmajoriteten
däremot säger sig »under
hand» ha fått veta, att det är möjligt
att lösa de av mig antydda frågorna.
Det är för mig omöjligt att bedöma
kvaliteten i utskottets uttalande, men
jag förmodar att vi kan lita på vad skolans
rektor skriver i skolans egen tidskrift.

För mig är det uppenbart att vi har
all anledning att vara tillfredsställda
med den positiva inställning som departementscheferna
bär visat. Remissinstanserna
har samma uppfattning, och
särkilda utskottets samtliga ledamöter
har ställt sig positiva till handelshögskolans
fortsatta utbyggnad, vilket allt
måste vara något att ta fasta på.

Reservationen går längre än Kungl.
Maj:ts förslag och säger att utökningen
bör ske till hösten 1961. Det är en klar
beställning. Jag skulle vilja se den
Kungl. Maj:t som skulle våga frångå den

och högskolor m. m.

beställningen. Då får handelshögskolan
möjlighet att planlägga utbildningen
och att anskaffa lärarkrafter. Eleverna
kan, om riksdagen följer reservationen,
när de kommer till skolan bjudas den
fullvärdiga utbildning som vi bär anledning
att se till att de får.

För mig är det, herr talman, uppenbart
att det för handelshögskolan, eleverna,
Göteborgs stad och staten är bäst
om riksdagen beslutar i enlighet med
den reservation som herr Näsström m.
fl. har fogat till särskilda utskottets utlåtande
nr 2.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! När jag har begärt ordet
under denna punkt är det inte för
att ställa något yrkande rörande ekonomutbildningen
vid Uppsala universitet.
Jag inser till fullo, att det kan bli
svårt att under de närmaste åren tillmötesgå
det krav som ställs i den av mig
i denna kammare väckta motionen nr
661. Jag noterar emellertid med tillfredsställelse,
att utskottet i likhet med
ecklesiastikministern har en klart positiv
inställning till det av universitetsutredningen
framlagda förslaget om ekonomutbildning
även i Uppsala.

Härtill vill jag bara säga, att en utbildning
av ekonomer vid universiteten borde
möjliggöra att differentiera ekonomutbildningen
för olika behov. Man har
alltför ofta anledning att konstatera, att
våra ekonomer har en alltför bristfällig
grund av t. ex. naturgeografiskt eller
annat naturvetenskapligt kunnande för
att rätt kunna bedöma en hel del ekonomiskt
viktiga problem.

Den som har sysslat med vetenskaplig
forskning och högre undervisning i
45 år, såsom jag har gjort, därav 25 år
som professor, och ofta med alltför
knappa resurser, kan inte gärna underlåta
att vid detta tillfälle ge uttryck åt
sin odelade tillfredsställelse med det
förslag till det högre utbildningsväsendets
upprustning som framlagts i propositionen
nr 119 och som nu i allt väsentligt
kommer att godtas av riksdagen.
Jag gör detta desto hellre, som jag tidi -

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m.

gare vid skilda tillfällen kritiserat regeringen
för den tvehågsenhet den visat
inför kraven på ökade resurser för den
högre utbildningen och för forskningen.

Det är emellertid inte bara upprustningen
i och för sig som jag finner glädjande.
Med stor tillfredsställelse hälsar
jag också den positiva inställningen till
en långt gående integration inom det
högre undervisningsväsendet. Man skall
inom en nära framtid kunna bli filosofie
magister vid tekniska högskolor, civilingenjör
vid Uppsala universitet, civilekonom
vid Lunds universitet —
Lund får måhända rent av i sinom tid
en teknisk fakultet — Göteborgs universitet
och Chalmers tekniska högskola
får gemensamma institutionsbyggnader
o. s. v.

Det återges dock i propositionen ett
par uttalanden, som så att säga bryter
stilen — båda gäller utbildningen av civilingenjörer
vid Uppsala universitet.
Det ena görs av universitetskanslern
och det andra av överstyrelsen för de
tekniska högskolorna. Uttalandena förefaller
mig nästan som röster ur det förgångna
och ger enligt min mening en
ännu starkare relief åt de tankegångar
och de förslag, som framlagts i propositionen.

Jag skall, såsom jag nyss sade, herr
talman, inte ställa något yrkande, men
jag vill gärna begagna detta tillfälle att
lyckönska herr ecklesiastikministern till
att han har fått fram den proposition,
som vi nu behandlar. Den kan betecknas
såsom en viktig milstolpe på det
svenska samhällets väg mot en rikare
kulturell och en högre materiell standard,
och den milstolpen har ecklesiastikmnistern
all heder av.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Det finns ingen anledning
för mig att ta upp tiden med att upprepa
vad som tidigare har sagts om värdet
av den stora grundläggande reform
som riksdagen nu går att ta ställning till.
Det får räcka för mig med att hänvisa
till att vi inte har någon avvikande mening
när det gäller den betygsättningen.

Vad som nu kommer att ske innebär ett
ofrånkomligt steg i den fortsatta samhällsuppbyggnaden.

Jag skulle vilja understryka det obestridliga
värde denna reform kommer
att ha genom att öppna vägarna för allt
fler från olika grupper i samhället till
den akademiska undervisningen — herr
Möller bär tidigare varit inne på den
saken. Detta steg kommer att betyda,
att mycket av ojämnheterna i olika samhällsgruppers
möjligheter att få tillträde
till akademiska studier nu undanröjs.
Jag skulle i det sammanhanget också
gärna vilja påpeka, hur viktigt det är
att man i fortsättningen har ögonen öppna
för de studentsociala åtgärderna, så
att de handikapp som ännu i dag finns
kvar på det området kan utjämnas.

Det är en kostnadskrävande reform
som vi i dag drar upp riktlinjerna för.
Det har påpekats tidigare men förtjänar
att understrykas, hur viktigt det är att
man, när man går att bygga vidare på
det som nu har skisserats, placerar in
allt i dess rätta sammanhang och försöker
göra den avvägning, som blir nödvändig
med hänsyn till alla andra krav,
så positiv som möjligt med tanke på de
utgifter som denna reform medför.

Vi vet naturligtvis inte hur stor kostnaden
kommer att bli, och vi vet heller
inte i vilken grad andra behov anmäler
sig. Däremot vet vi att det alltid uppstår
nya krav på statskassan, och det
gäller därför att alldeles särskilt på detta
område hålla planläggningen aktuell.
Jag tror det är nödvändigt att försöka
se åtskilliga år framåt i tiden och ständigt
förnya de linjer man arbetar efter,
så att de alltid anpassas till den samhällsekonomiska
situationen och till
andra behov som uppstår. Delta förutsätter
givetvis att planläggningsarbetet
sker i intim kontakt med samhället i
stort. Det är glädjande att utskottet har
uppmärksammat dessa problem och från
sina utgångspunkter understrukit behovet
av att lösa dem.

Den enda reservation som finns till
särskilda utskottets utlåtande nr 1 har
mig till upphovsman. Jag är inte alldeles
säker på att utskottets övriga ledamöter

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Ang. riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m.

är så glada över den reservationen —
det skulle ju ha sett prydligare ut om
utskottsutlåtandet hade varit helt rent
från invändningar i den formen.

Tillåt mig emellertid redan från början
säga, att reservationen inte alls beror
på någon avvikande mening när det
gäller huvudlinjerna i propositionen,
som avser den akademiska undervisningens
upprustning och utbyggnad.
Den beror i stället på den syn som under
hand har utbildat sig när det gäller
bebyggelsens fördelning i landet och
sysselsättningsfrågornas ordnande. Vi
anser det nödvändigt med hänsyn till
den framtida utvecklingen att i någon
mån försöka minska det övertryck, som
för närvarande råder i vår huvudstad
och på vissa andra håll.

Jag skall, herr talman, inte ta upp
någon tid med att rekapitulera vad som
sades i riksdagen när vi för några dagar
sedan tog ställning till det förslag som
då förelåg om utflyttning av statlig verksamhet
från huvudstaden till andra delar
av landet. Jag skulle emellertid vilja
säga, att om man accepterar strävan
att lätta på detta övertryck genom att
flytta ut statliga inrättningar, kan man
inte förbigå dessa principer när man
resonerar om en så viktig del av ett
samhälles funktioner som den akademiska
undervisningen.

I den motion, som ligger till grund
för reservationen, återges en engelsk
källa, som behandlar vilka konsekvenser
ett ökat studentantal i en universitetsstad
får vad gäller befolkningsökningen.
Jag skall inte på något sätt försöka
göra gällande att de siffror, som
där anföres, är absolut fasta. Förutsättningarna
för det samhälle i England,
från vilket man utgått när man fört detta
resonemang, är naturligtvis väsentligt
olika de förutsättningar som gäller
i vårt land, men de bör ändå vara relevanta
så till vida att de ger vid handen
att ett ökat studentantal — i förevarande
fall en ökning för huvudstadens del på
ungefär 6 000 studerande — kommer att
betyda att stadens befolkning kommer
att öka i högst väsentlig grad. Det har
för huvudstadens del nämnts en siffra

på sammanlagt 25 000, och jag skulle
inte hålla den för otrolig.

Det är utifrån dessa synpunkter som
den, som är verksam i de lokaliseringspolitiska
sammanhangen, inte utan vidare
kan acceptera en planerad utbyggnad
av huvudstadens akademiska undervisning
på sätt som föreslagits, detta
så mycket mer som man kan peka på
att bostadsfrågan för studenterna i huvudstaden
kan sägas befinna sig i ett
bedrövligt läge — sämre än i något annat
av våra akademiska samhällen.

Jag hade faktiskt hyst en liten förhoppning
om att utskottet skulle ha haft
någon förståelse för dessa synpunkter,
men någon sådan har inte visat sig föreligga.
Jag har därför helt enkelt varit
tvungen att reservationsvägen hävda de
speciella synpunkter, som framförts i
den motion, vilken ligger till grund för
reservationen.

Det har emellertid vid reservationens
avfattning förelegat en svårighet så till
vida, att man inte direkt kan peka på
några konkreta åtgärder när det gäller
vissa delar av den akademiska undervisningen
i Stockholm, nämligen de där
det icke finns spärrar för intagningen.
Man kan alltså rent generellt säga, att
det inte finns några möjligheter att begränsa
studenttillströmningen till de fria
fakulteterna.

Jag skulle därför vid detta tillfälle
särskilt starkt vilja understryka, att det
är viktigt, när Kungl. Maj:t i fortsättningen
drar upp riktlinjerna för utbyggnadsarbetet,
att man ägnar en tanke
åt de problem som sammanhänger
med ett ökat studentantal. Jag tror inte
man kan fortsätta att med ena handen
beröva huvudstaden inrättningar av olika
slag i den vällovliga avsikten att
minska övertrycket, samtidigt som man
med den andra handen frikostigt ger
samma huvudstad möjligheter att expandera,
alltså vidtar åtgärder som direkt
motverkar varandra.

Jag kanske också, herr talman, får
säga ett par ord om den motion, som
jag i detta sammanhang har väckt och
som berör utbildningen av samhällsplanerare.
Frågan om samhällsplane -

Fredagen den 27 maj 1900 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m.

ringen har ju under senare år blivit allt
mera aktuell, och man kan väl utan
överdrift påstå att det i morgondagens
samhälle kommer att bli en central uppgift
att försöka planlägga bebyggelse, näringsliv
och allt annat, som tillsammans
konstituerar dagens samhälle på ett riktigt
sätt och att få tillgång till människor,
som har den rätta insikten i
dessa problem. Det räcker inte med arkitekten,
som nu ofta sysslar med dessa
frågor, inte heller med civilingenjören,
ekonomen eller juristen, utan det måste
bli experter som representerar liksom
ett konglomerat av dessa vetenskaper
för att man skall få det rätta greppet
om samhällsplaneringens problem.

Det är i detta sammanhang intressant
att inregistrera, att samtidigt som denna
motion behandlades i utskottet förekom
det en uppvaktning från samhällsplanerares
sida inför departementschefen, och
av referat i pressen att döma har departementschefen
visat stor förståelse för
dessa problem. Jag är också tacksam
mot utskottet, som på denna punkt skrivit
så positivt, att man kan förvänta att
någonting kommer att ske och att vi i
samhällsplaneringsarbetet kan få de allround-experter,
som vi faktiskt måste
ha för att få det rätta greppet om samhällsplaneringens
problem.

Jag har, herr talman, ingen anledning
att ytterligare förlänga debatten, och
jag slutar med att hemställa om bifall
till den reservation som är fogad till utskottsutlåtandet.

Häri instämde herr Larsson, Sigfrid,
(ep).

Herr PALME (s):

Herr talman! Vi har denna förmiddag
i kammaren fått uppleva någonting så
ovanligt som en oavbruten serie av glädjeutbrott
och tacksägelser. De har giillt
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 om en
upprustning av universitet och högskolor.

Denna upprustning är så utomordentligt
betydelsefull och så uppenbart nödvändig,
att debatten knappast kan få den
stimulans, som skilda värderingar och

delade meningar i sak kan skänka. Jag
vill gärna också betyga att det är sällan
man får sig presenterat en så elegant,
skickligt genomförd och stimulerande
analys och ett så genomarbetat program
som det universitetsutredningen har
presterat och som departementschefen
nu har utvecklat.

Därmed är ju inte sagt att propositionens
förutsägelser och antaganden skulle
vara oomstridda. Det är alltid svårt att
spå i framtiden, och en prognos och ett
arbetsprogram blir ju i och för sig inte
sämre därför att de inom rätt snar tid
måste grundligt revideras.

Om jag nu skulle redovisa några personliga
värderingar, tror jag att det finns
mycket starka skäl att antaga, att såväl
tillströmningen till gymnasierna som
övergången till högskolorna blir avsevärt
större än den som universitetsutredningen
har utgått från i sitt räkneexempel.
Detta skulle betyda en ytterligare press
på de humanistiska fakulteterna, eftersom
det är där den ökade tillströmningen kan
få plats. Å andra sidan tror jag att det likaledes
finns starka skäl som talar för att
efterfrågan på arbetskraft utbildad vid
de spärrade högskolorna — framför allt
tekniker och ekonomer — blir större än
universitetsutredningen förutsatt.

Om man således är helt med i den allmänna
färdriktning, som ecklesiastikministern
slagit in på, kan man ändå tänka
sig att vi kommer att behöva gå den vägen
i ett snabbare tempo än departementschefen
har tänkt sig och att humanistöverskottet
kommer att framtvinga
en råd andra åtgärder som inte nu är
aktuella. Men jag skall inte heller dölja,
att om utvecklingen blir sådan -— och
jag tror att starka skäl talar för det —
så kommer universitetsreformen att medföra
ännu större kostnader; och den saken
bör man kanske i dessa dagar tala
tyst om, särskilt med hänsyn till vad
andra kammaren haft för sig när det gäller
.statens inkomster.

Det skulle vara intressant att beröra
en rad aspekter på de problem som aktualiseras
av propositionen. De studiesociala
åtgärderna har berörts — dem
kommer vi tillbaka till senare i dag —

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Ang. riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m.

och jag väntar med spänning på hur högerns
representanter skall motivera ett
totalt raserande av stipendiestödet till
studenterna. Gymnasiefrågorna och behovet
av en gymnasiereform med inriktning
på en horisontell klyvning liar
nämnts. Det vore likaså intressant att
ta upp problemet om vidareutbildningen,
där jag för min del tror att vi måste
skapa en utbildningsform med fastare
förankring i det praktiska yrkeslivet
som en parallell och ett komplement till
universitetsutbildningen.

Men jag skall med hänsyn till riksdagens
sena timme begränsa mig till att ta
upp tre specialproblem, först vissa lokaliseringsspörsmål,
vidare en del organisatoriska
frågor och slutligen några internationella
perspektiv. Och de teser
jag ämnar försvara är tre. För det första:
den lokaliseringsideologi som framskymtar
i motionen av herrar Hagberg
och Torsten Andersson in. fl. när det
gäller universitetens utbyggnad är enligt
min mening något missriktad och torde
bottna i en missuppfattning. För det
andra: det är ofrånkomligen nödvändigt
att universitetens organisation och administration
snarast möjligt blir föremål
för en genomgående omstöpning och
upprustning. Och för det tredje: vid den
fortsatta planeringen av högskoleväsendets
utbyggnad bör man uppmärksamma
att en utbildning i Sverige av studenter
från utvecklingsländerna torde
vara en av de mest effektiva insatser
Sverige kan göra i det internationella
hjälparbetet.

Herr Torsten Andersson nämnde nyss
att det bara finns en reservation till utskottsutlåtandet,
hans egen. Om den
kunde man fatta sig kort; den berör ju
ett delproblem — herr Torsten Andersson
vill inte att så många teknologer
skall utbildas i Stockholm. Men eftersom
nu den föreslagna kapacitetsutvidgningen
förmodligen inte kommer att
räcka och eftersom vidare flaskhalsen
för ytterligare ökning av ingenjörsutbildningen
framför allt är byggnadsfrågorna,
borde vi kunna vara överens
om att man måste sätta in uppbyggnaden
där man snabbast möjligt kan få

resultat till billigast möjliga pris. Och
då undgår vi inte en utbyggnad av tekniska
högskolan i Stockholm. Priset för
ett bifall till reservationen blir såvitt
jag kan förstå en långsammare ökning
av antalet civilingenjörer, på längre sikt
även större kostnader för denna ökning.

Herr Torsten Andersson har emellertid
tagit upp vissa principiella problem
när det gäller hela lokaliseringspolitiken.
Utgångspunkten för denna lokaliseringsideologi
är i motionen, och även
i herr Torsten Anderssons anförande i
dag, en artikel av en biträdande lärare
i ekonomisk historia vid universitetet i
Birmingham. Där sägs bl. a. att den
normala storleken för ett universitet tidigare
har ansetts vara 3 000 å 4 500
studenter; och det är uppenbart att såväl
författaren till artikeln som motionärerna
i frågan har en viss nostalgisk
tanke på att det egentligen borde vara
så även i dag. Vore detta riktigt skulle
ju studentantalet 1970 -—■ som beräknas
bli 53 000 — räcka till bortåt 12 eller
14 universitet i Sverige, och då kunde
naturligtvis universitetens uppbyggnad
ske utifrån lokaliseringspolitiska slutsatser.

Jag tror att den tanken är felaktig
och föråldrad. Man skall komma ihåg
att universiteten har en dubbel uppgift.
De skall först och främst meddela
yrkesutbildning för vissa typer av specialiserad
arbetskraft, läkare, präster,
jurister, ingenjörer, ekonomer och forskare;
även forskarutbildning hör helt
naturligt till uppgiften. Universitetens
andra uppgift är att vara ett centrum
för den vetenskapliga forskningen. Och
man kan icke särskilja dessa båda uppgifter.
Om vi här endast stode inför
problemet att söka duplicera elementärutbildningen
fram till preliminärexamen,
då skulle vi i och för sig kunna
sprida ut högskolorna litet varstans i
landet och ha många små högskolor som
meddelade elementärutbildning, precis
som vi har mängder av gymnasier i landet.

Men redan en sådan sak skulle ha två
nackdelar. Först och främst anses ju lä -

Fredagen den 27 maj 1900 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. in.

rarna vid elementärutbildningen behöva
den stimulans, som kontakten med forskningen
ger, och framför allt den vidareutbildning
i sin verksamhet som de får
genom kontakten med forskningen. Det
är ju alltid ett problem att personer,
som har fått sin utbildning kanske vid
sekelskiftet, i dag fortfarande utbildar
folk, som i sin tur kommer att leva på
den utbildningen i åtskilliga decennier
framåt. Lärarna behöver kontakt med
forskningen, och det skulle de inte få.

Jag vill erinra om att när universitetslektoraten
inrättades, klagade man
över att lektorernas arbetsbörda var så
stor att de inte tillräckligt skulle kunna
följa med i forskningens framsteg. Det
problemet, om det nu är något, skulle
ju avsevärt förvärras om man dessutom
skulle geografiskt avskilja dem från
forskningen.

Vidare vill jag säga, att även elementärutbildningen
till preliminärexamen
på trebetygsnivån ofta har en karaktär
av forskarutbildning. Det är ofta en
ganska smidig övergång från trebetygsuppsatsen
till licentiatavhandlingen.
Även trebetygsstudenterna har således
behov av en utvecklad kontakt med den
vetenskapliga forskningen. Alltså skulle
redan en avskild elementärutbildning
erbjuda avsevärda svagheter, och svagheterna
måste ju bli så mycket större
om man för forskningen och forskarutbildningen
in i bilden.

Tendensen ute i världen går nu alldeles
otvetydigt mot stora enheter inom
universitetsväsendet, och vad som
framtvingar en sådan utveckling är två
företeelser. Den ena är det ökade behovet
av specialisering. Det finns ju
snart inte längre några omnibusprofessorer,
som lyckas täcka hela sitt ämne
i alla dess delar, utan varje professor
täcker i bästa fall en del av ämnet. Där
är han specialist —- det andra har han
bara allmänna föreställningar om. Det
betyder att inom en institution kan undervisningen
inte klaras av en person,
utan den måste spridas på en rad specialister,
var och en inom sitt fack. Det
är genom tillgången till specialister,
som har kurser inom sitt område, som

studenterna får den allmänna överblick
och den kontakt med forskningen som
de ju behöver. Man kan se exempelvis
hur forskningen i ekonomi numera bedrivs
i Stockholm; det är någonting
helt annat än på den tiden då man hade
professorer som täckte hela fältet.

Den andra tendensen, som också herr
Osvald omnämnde, går mot en ökad integration,
med andra ord en ökad samverkan
mellan olika institutioner, över
fakultetsgränser och liögskolegränser. I
Stockholm t. ex. bedrivs ju naturvetenskaplig
forskning inte bara vid naturvetenskapliga
fakulteten vid Stockholms
högskola, utan där har man ju karolinska
institutet, Wenner-Gren-institutct
och Nobelinstitutet, man har tekniska
högskolan och man har de andra fackhögskolorna,
och där framtvingas en
ökad integration mellan forskare från
olika fakulteter och institutioner, som
behöver stimulansen av en samverkan
med varandra.

Jag tror att det här är två huvudlinjer
i den tendens till större enheter för
universiteten världen över, som jag har
talat om. Man kan ju spekulera över
den optimala storleken av ett universitet.
Jag vågar inte ha någon bestämd mening,
men jag tror att den inte ligger
under 20 000 å 30 000 studenter. Det är
åtminstone den slutsats man kan dra
om man ser på storleken av de stora
universiteten ute i världen, t. ex. i USA,
i Sovjet, i England och i Tyskland. Därmed
skulle samtliga de universitet vi
har i Sverige i dag egentligen vara för
små och komma att förbli för små åtminstone
det närmaste decenniet.

Vi har nu beslutat oss för fem enheter.
Storstockholm uppnår mot slutet
av decenniet en aktningsvärd storlek
och får den ökade styrka som den nära
kontakten med Uppsala kan erbjuda.
Storstockholms- och Uppsala-området
kan bli ett effektivt arbetande område.
Lund är det andra området. Lund är i
dag litet och kommer att förbli relativt
litet men kan hämta styrka av att repliera
på Köpenhamn. Göteborg har väldiga
utvecklingsmöjligheter. Vad slutligen
Umeå beträffar medger jag, att de

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Ang. riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m.

lokaliseringspolitiska skälen var mycket
starkt pådrivande när man bestämde
sig för att bygga ut högskolan där.

Detta är vad vi inom överskådlig tid
kan tänkas orka med, om vi vill behålla
effektiviteten i universitetsutbildningen
— åtminstone är det min övertygelse.
Därför bör man inte realistiskt
räkna med en ytterligare utspridning
av en rad högskolor. Man bör icke heller
räkna med en strävan att försöka
begränsa utvecklingen i Stockholm.

Herr Torsten Andersson sade, att lokaliseringsutredningen
arbetar för att
få bort olika institutioner och organisationer
från Stockholm, men att man nu
i stället vill företa en utbyggnad av
högskolorna, som tar bort effekten av
de andra åtgärderna. Ja, men på sätt
och vis kunde man säga, att de strävandena
kunde gå hand i hand. Kan vi
orka med att bygga upp en forskning
av högsta internationella klass i fysik
eller biokemi genom att skapa tillräckligt
stora och väl utrustade institutioner,
så är det av stort värde om detta
kan underlättas av att exempelvis penninglotteriet
eller någon av jordbrukets
organisationer flyttas från Stockholm.
Därför, herr talman, vill jag på denna
punkt yrka bifall till utskottets förslag.

Den andra tesen gällde de organisatoriska
spörsmålen.

Det är en etapp i universitetsutredningens
arbete som återstår. Hittills har
universitetsutredningen i hög grad seglat
i medvind. Dess förslag har välkomnats
med öppna armar av opinionen, de har
varit väl genomarbetade och skickligt
framlagda. Alla dess hittillsvarande betänkanden
har alltså hälsats med samma
glädjeutbrott som förekommit i kammaren
i dag, även om en och annan röst
från det förgångna — som herr Osvald
talade om — understundom har hörts.
Det är självfallet lättare att vinna stöd i
opinionen när man begär större anslag,
flera byggnader och flera tjänster. Det
motstånd man kunde räkna med skulle
ju komma från skattebetalarna, men
skattebetalarna har säkert insett att den
marginella nyttan av investeringar på
det här området är så stor att de bör

gå med på förslagen — låt vara att oppositionspartierna
inte särskilt har bidragit
till att upplysa dem om den saken.
Det blir besvärligare när utredningen
övergår till frågan om strukturförändringar,
när det blir fråga om åtgärder
som kan ändra en hierarkisk ordning,
som har bestått mycket länge, som
kan ändra en maktfördelning som har
långa traditioner inom universitetens
ram, alltså när det gäller att införa nya
och tidigare oprövade administrativa
element och organisatoriska åtgärder.

Det är givet att på detta område finns
gamla traditioner vid universiteten. Den
organisation som skapats var, om jag nu
får karikera litet grand, anpassad till en
tid då universitetsutbildningen kunde
bedrivas som ett stilla vandrande i pelargångar
och då man endast behövde
utrymme för studenterna att sitta vid
professorns fötter och insupa visdom. Vi
befinner oss nu i ett helt annat läge, där
ofantliga ekonomiska värden står på
spel. Man satsar här medvetet hundratals
miljoner kronor på att bygga upp
universiteten, och då måste ju riksdagen,
som anslår dessa pengar, ha garantier
för en effektiv förvaltning av medlen. På
samma sätt kan studenterna ställa krav.
Ett eventuellt slöseri blir för såväl den
enskilde som samhällsekonomiskt så
mycket större, om en otillfredsställande
administration och organisation leder
till orationella studier.

Redan då man läste universitetsutredningens
första betänkande hade man anledning
att hysa allvarlig oro just på
denna punkt, och erfarenheterna av organisationsplanernas
handläggning har
varit ögnade att bestyrka den oron. Jag
tror att hela det stolta upprustnings- och
utbyggnadsprogrammet kommer i fara,
om det icke sammankopplas med en genomgående
upprustning och reform av
universitetens administration och organisation.
Jag tror att opinionen även
inom universiteten håller på att mogna
för det. När från studenthåll i början av
1950-talet fördes fram tanken på en effektivare
studiegång vid de fria fakulteterna
väckte det opposition. Man talade
om att nu skulle den akademiska frihe -

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m.

ten försvinna. Men därvid blandade man
ihop studiernas frihet med avsaknad av
undervisning. När universitetsutredningen
väl var framme vid sitt förslag hade
den där tanken allmänt accepterats, och
just en effektivare studieordning håller
på att genomföras. Man kan nu i pressen
finna att enskilda professorer uttalar
sig om hur orimligt det ar att den eminenta
arbetskraft på ett specialområde
som en professor utgör skall behöva
uppta så mycket av sin tid med att fylla
i blanketter och pyssla med tusen och
en administrativa detaljer, som andra
människor kan sköta lika bra och förmodligen
bättre.

Jag önskar därför att universitetsutredningen
skall gripa sig an med sin
sista etapp med samma mod, tillförsikt
och framtidstro som hittills har präglat
dess arbete. Annars kommer det inte att
bli någonting helt med universitetsreformen.
Jag tror vidare att det vore bäst
för alla parter, om initiativet till en reform
på organisationens och administrationens
område kom från universiteten
själva, om de själva förmådde dra upp
riktlinjer för en sådan reform. På det
sättet skulle den kunna få en fastare förankring.
Det är de initiativen vi här i
riksdagen har all anledning att efterlysa
och vänta på.

Min tredje tes gällde de internationella
frågorna.

Vi har ju här i riksdagen varit överens
om att detta är en etapp i universitetens
och högskolornas framtida utbyggnad
och att det krävs en smidig anpassning
till förändrade förhållanden. Vi
känner komponenterna — å ena sidan
tillströmningen till gymnasierna, övergången
till universiteten och fördelningen
av studenterna på olika fakulteter,
å andra sidan efterfrågan på specialutbildad
arbetskraft på olika områden.
Jag skulle här vilja lägga till ytterligare
en komponent, som skulle kunna ligga
till grund för den framtida planeringen
på detta område.

Riksdagen har ju i vår bl. a. diskuterat
stödet till de s. k. utvecklingsländerna.
Vi är därvidlag överens om rätt mycket.
Vi är överens om att Sveriges insatser

framför allt måste ligga på det multilaterala
området, stödet till de internationella
organisationerna. Men vi är överens
om att det dessutom bör och skall
finnas ett bilateralt svenskt program för
direkta svenska insatser. Vi är också
överens om att dessa insatser skall inriktas
på sådana områden, där Sverige har
särskild förutsättning att ge ett konstruktivt
bidrag. Vi är också överens om
att utbildningssektorn är ett sådant område.

Vårt bistånd kan se ut på två sätt. Dels
kan vi bygga institutioner, skolor etc.
utomlands, såsom byggnadsinstitutet i
Etiopien och yrkesskolan i Pakistan, eller
också kan vi ta hit studenter och studerande,
yrkesskoleelever etc. och utbilda
dem här. Svårigheten i det senare
fallet har varit och är bristen på utbildningsplatser.

Jag har ett livligt minne från början
av 1950-talet, när denna fråga väcktes
och studenterna starkt engagerade sig
för ett förslag att ta hit indonesiska studenter.
Man mötte mycket stark välvilja
från statsmakternas sida, vilka anslog
pengar för ändamålet. Det gick bra att få
kontakt med indonesiska myndigheter
och organisationer, vilka utvalde sju studenter
som skulle komma hit. Det gick
utmärkt för dessa att lära sig svenska på
kort tid och att vänja sig vid svenska
förhållanden. De klarade i stort sett utmärkt
av sina studier och de flesta har
nu återvänt hem. Men det besvärliga var
att få fatt på sju platser vid de tekniska
högskolorna för dessa studenter. Det
gick till slut genom välvilja från respektive
rektorer. Det är i och för sig ingenting
att säga om att detta var besvärligt,
tv när det nu är så trångt med platsutrymmet
kan man säga, att om vi tar hit
en utlänning så tar vi bort en plats för
en svensk student. Vill man verkligen nå
resultat på detta område, vill man skapa
utbildningsplatser för studenter från utvecklingsländerna,
så måste det ingå i
planeringen att man medvetet inriktar
sig på en överkapacitet om låt säga tio
procent för de högskolor som här kommer
i fråga.

Stormakterna har ju engagerat sig i så -

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Ang. riktlinjer för utbyggande av universitet
dana här ting. USA utbildar mycket studenter
från dessa länder. Sovjetunionen
satsar ännu hårdare och har ju till och
med startat en fredshögskola, där det
skall utbildas inassor med studenter från
Afrika och Asien. Stormakterna har i
hög grad ideologiska skäl för denna sin
verksamhet.

Vi kan aldrig komma upp till så enorma
insatser, det är självfallet, men detta
vore ändå en av de mest konstruktiva
insatser som vi kan göra i det internationella
biståndets tjänst. Och även om
det är det konkreta hjälp- och uppbyggnadsbehovet,
som skall vara vägledande,
har vi inte någon anledning att skämmas
om vi tycker att vår demokratiska livsform
är ett positivt värde och att vistelsen
i vårt land skulle kunna ge dessa
människor en stimulans till och en kännedom
om demokratiens arbetsformer,
som kunde vara dem till glädje.

Jag vill lugna representanterna för
ecklesiastikdepartementet med att framhålla,
att detta är ju ingenting som i den
allmänna departementala fördelningen
skall gå på ecklesiastikdepartementets
kvot — det kommer naturligtvis på den
kvot som vi anslår till internationellt bistånd
på det bilaterala området. Men jag
slutar med att hemställa till ecklesiastikministern
att inrikta den fortsatta planeringen
av högskoleväsendets utbyggnad
på sådant sätt, att studiemöjligheter
i Sverige i påtagligt ökad utsträckning
även beredes studenter och studerande
från de s. k. utvecklingsländerna.

Efter denna behandling av egentligen
endast tre specialproblem ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Palme har nu med
rik hand strött berömmets håvor åt olika
håll. Jag skall inte blanda mig i den
saken. Jag representerar den enda part,
som har blivit något åthutad i sammanhanget;
jag skulle nämligen vara offer
för en missuppfattning på den punkt
som jag förfäktat. Det är i så fall en
missuppfattning som är byggd på mer

och högskolor m. m.

än 15 års erfarenhet på detta område.

Jag menar att det måste vara litet
konsekvens i handlandet även från statsmakternas
sida och även om det gäller
den akademiska undervisningen. Det
finns väl ingenting som direkt säger ut
att det skulle ske snabbare, om man
bygger på i Stockholm än om man gör
det i Malmö och Lund, när det gäller
den tekniska undervisningen. Denna utbyggnad
är en sak som inte kan ske i
morgon, utan det behövs en del eftertanke
för att den skall ske på bästa sätt.

Herr Palme är en varm anhängare av
stora akademiska enheter. Jag är inte
insatt i detta område och är inte kompetent
att yttra mig om det, men när
man drar sådana internationella jämförelser
att man kommer in på amerikanska
förhållanden, så är man väl ute på
litet för generösa vägar. För att riktigt
stärka sin position drar herr Palme in
även Köpenhamns universitet som ett
komplement till det som vi har i Lund
och Malmö.

Om man skall tillämpa en sådan syn,
varför då inte lägga tyngdpunkten utanför
Stockholm, t. ex. Uppsala, då ju ändå
Uppsala och Stockholm enligt herr Palmes
resonemang måste vara en enhet?
Jag menar, att det då inte kan vara nödvändigt
att tyngdpunkten skall ligga i
Stockholm.

Det är så jag ser denna sak. Om man
sedan vill betrakta dessa mina synpunkter
som förlegade, så misstänker jag på
mycket starka grunder att herr Palme,
som väl anser sig vara en nuets röst eller
kanske rent av en morgondagens,
kanske på denna punkt själv kommer
att få korrigera sig därför att han blivit
offer för en missuppfattning.

Herr PALME (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill inte påstå, att
herr Anderssons missuppfattning blir
bättre för att den är 15 år gammal. Jag
vill däremot registrera, att herr Andersson
egentligen bara talar om fördelningen
mellan redan nu existerande
högskolor och universitet i landet och
att det icke längre är fråga om den ut -

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m.

spridning på en rad nya enheter, som
ofta har förekommit i debatten och som
man utan svårighet tycker sig kunna
utläsa ur den motion i ämnet, som är
väckt. När det gäller fördelningen på
nu existerande enheter på lång sikt —
om man tar bort tekniska högskolan i
Stockholm, som herr Andersson inte
nämnde — tror jag också att man kan
låta erfarenheten tala. Jag är övertygad
om och jag hoppas, att vi på rent rationella
grunder skall kunna ta ställning
till frågan, när vi kommer en bit in på
1960-talet. Fast man kommer ju alltid
att kunna diskutera vad som är rationella
grunder.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Endast ett enda ord till
herr Palme!

Beträffande det nya universitet, som
vi fört på tal i motionen, har jag funnit
mig i det resonemang som utskottet
gjort, nämligen att man i detta fall kan
lita på Kungl. Maj:t. Det förhåller sig
ju så, att herr Palme hyser djup beundran
för Kungl. Maj:ts möjligheter att
handla, och om jag i denna fråga skulle
ansluta mig till hans uppfattning, så bör
det inte utgöra anledning till några förebråelser.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h):

Herr talman! Jag skall inte börja mitt
anförande med någon exposé över detta
stora ämne, som riksdagen här har att
ta ställning till. Jag vill bara säga att
det för mig har varit en stor tillfredsställelse
att läsa Kungl. Maj:ts proposition
om utbyggnaden av våra universitet
och högskolor.

Jag skall i stället hålla mig till vad
som behandlats i särskilda utskottets utlåtande
nr 2 om handelshögskolan i
Göteborg. Enligt mitt förmenande måste
det betecknas som anmärkningsvärt, att
sedan särskilda utskottet kunnat enas om
att tillstyrka den mycket stora utökningen
av den högre undervisningen, så

har det ändock visat sig vara helt uteslutet
att kunna enas om den i och för
sig blygsamma frågan om utbyggnaden
av handelshögskolan i Göteborg.

Av den reservation till utskottsutlåtandet
som socialdemokraterna bär avgivit
framgår ju, att deras ståndpunktstagande
grundar sig på tre olika saker.
Det är tveksamheten om möjligheterna
att till hösten 1960 genomföra den ökade
intagningen, det är att man inte kan
bortse ifrån att ett bifall till utskottets
förslag förorsakar en merutgift på cirka
300 000 kronor och det är avsaknaden
av en ny överenskommelse med Göteborgs
stad om regleringen av stadens
maximibidrag.

Reservanterna har i alla fall varit så
hyggliga, att de slutat med en skrivning
som — efter vad det upplysts under
hand — lär innebära att Kungl. Maj:t
får en beställning om att nästa höst komma
med ett förslag som möjliggör denna
utbyggnad.

Vad först angår reservanternas tveksamhet
om möjligheterna att hösten 1960
verkligen genomföra utbyggnaden vill
jag här endast erinra om två saker. Den
ena är att högskolans lärarråd redan utarbetat
en utbyggnadsplan, som godkänts
av högskolans styrelse och så tidigt
som den 30 juni 1958 överlämnats
till Kungl. Maj:t. Den andra saken är att
styrelsen för högskolan i juli månad
1959 fått mottaga en ny skrivelse från
lärarrådet, i vilken bland annat meddelats
att det i stort sett är möjligt att
genomföra utökningen inom ramen för
nu tillgängliga lokaler. Det förhåller sig
på det sättet, att under första året erfordras
endast smärre ändringsarbeten,
som enligt uppgift beräknas kosta 20 000
kronor, och totalt erfordras ombyggnad
av detta förut rymliga lärosäte till ett
belopp, som inte skall behöva överstiga
175 000 kronor.

Då det i särskilda utskottet påtalades,
att denna fråga inte behandlats — ombyggnadsfrågan
finns inte med i propositionen
— har från göteborgshåll vidtagits
den åtgärden, att man talat med
en del personer inom näringslivet, som
förklarat sig villiga att ställa 175 000

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Ang. riktlinjer för utbyggande av universitet
kronor till förfogande under den förutsättningen,
att utökningen av intagningen
kan ske från och med hösten 1960.

Herr Bergman läste här upp en tidningsartikel,
i vilken rektorn för högskolan
förklarat, att den korta tid som
stod till förfogande inte var tillräcklig
härför. Jag måste beteckna det som
ganska anmärkningsvärt, att under detta
insamlingsarbete faktiskt inte någon
representant från högskolan givit sig
till känna och talat om att det villkor,
som är förenat med de 175 000 kronorna,
inte går att uppfylla.

Påpekandet i reservationen att ett bifall
till utskottets förslag skulle medföra
en merutgift på 300 000 kronor är ju
fullt riktigt. Men jag ifrågasätter, herr
talman, om den svenska statsbudgeten
verkligen är så stel, att det inte finns
några möjligheter att trots den sena tidpunkten
pressa in ett belopp som är så
blygsamt. Om jag skulle försöka tilllämpa
de erfarenheter som jag har från
budgetarbetet i en relativt liten stad,
kan jag försäkra kammarens ledamöter,
att stadskollegiet i denna stad inte skulle
hesitera inför en utgift i denna storleksordning,
om ändamålet vore nyttigt
för staden. Då jag anser, att utbyggnaden
av handelshögskolan medför en sådan
nytta, kan jag inte finna annat än
att det bör vara möjligt att i den jättestora
budget, som staten nu har, få in
detta blygsamma belopp.

För det tredje gällde det avtalsförhandlingarna
med Göteborgs stad om
utökning av det maximibelopp som staten
har att erlägga. Jag vill då erinra
att när avtalet träffades 1952 var det
endast högskolans dåvarande prekära
ekonmiska läge, som gjorde att staden
över huvud taget trädde emellan. Sedan
maximibeloppet har uppnåtts, har
nya förhandlingar upptagits, och de
ledde till att beloppet höjdes från
175 000 till 200 000. Dessa 25 000 kronor
var inte så förfärligt mycket, men detta
avtal är inte särskilt gammalt, och man
tycker därför att det skulle vara egendomligt
att nu så snart efter komma och
begära nya förhandlingar i samband
med högskolans utbyggnad.

och högskolor m. m.

Herr Bergman använde de starka orden,
att om man fattar beslut på det
sätt, som utskottet här föreslår, skulle
statens representanter komma i ett
mycket dåligt läge vid förhandlingarna,
och detta skulle strida mot god ordning
och god sed. Jag kan inte här yttra mig
om hur statens utsikter är att vid förhandlingar
med Göteborgs stads representanter
få en ändring av detta avtal
till stånd. Men nog blir väl det hela ändå
litet egendomligt, om man tar hänsyn
till vad som hänt i detta hus under
de senaste veckorna: samtidigt som
riksdagen nämligen befriar Stockholms
stad från skyldigheten att delta i kostnaderna
för Stockholms högskola med
1 200 000 kronor i samband med högskolans
omvandling till universitet, så
skulle riksdagen finna det förenligt med
sina intressen att ta upp förhandlingar
med Göteborgs stad om den relativt lilla
ökning av ett belopp, som här kan komma
i fråga.

Nu är det väl ändå på det sättet, att
statsmakternas beslut att genomföra
vad som här föreslås kommer att stöta
på stora svårigheter. Personligen tror
jag för min del inte att man kan hålla
programmet vad gäller tiden, och det
är väl inte alldeles uteslutet att kostnaderna
kan bli högre än det »räkneexempel»
som propositionen visar. Om
det nu är så, att ett av de få ställen där
man verkligen kan genomföra en ökning
av elevintagningen vid högskolor är Göteborgs
handelshögskola — skulle man
då inte kunna bortse ifrån vad som säges
i reservationen och medge, att fördelen
med denna ökade intagning är
så stor, att man kan förfara på det sättet?
Grundprincipen är att det är staten
som skall svara för kostnaderna för
den högre undervisningen. Godkänner
man den principen, bör man kunna godkänna
vad utskottet bär föreslår, ty därigenom
möjliggöres ju för 60 studenter
att omedelbart få ägna sig åt sin vidare
utbildning inom det fack de önskar och
inte behöva låta ett år gå till spillo —
ett mellanspel för dem, som med intill
full visshet gränsande sannolikhet
kommer att ske vid fri fakultet. Där

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m.

går de inte heller utan kostnad för statsverket.
Ett avslag på utskottets förslag
innebär därför inte någon »besparing»
på 300 000 kronor.

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte säga så
mycket, men det var en del ting som
herr Gustaf Henry Hansson nu talade om
och som jag inte begrep sambandet
emellan. Han talade exempelvis om att
vi befriat Stockholms stad från miljonbelopp
i och med att vi beslutat att
högskolan skulle bli universitet. Det är
ju en självklar sak, och jag förmodar
att detta skett i sedvanlig ordning och
föregåtts av förhandlingar. En sådan befrielse
från kostnader för uppgifter,
som kan räknas till statliga men som
större kommuner har påtagit sig, har
departementschefen även i år föreslagit
för Göteborgs del —■ jag håller där
i minnet Göteborgs stadsbibliotek, som
skall bli universitetsbibliotek.

Jag förmodar att det kan tas fram
många liknande exempel. De har ju inte
med den fråga vi diskuterar att göra,
nämligen att vi anslår medel till
någonting som är avtalsreglerat och
rätteligen bör förhandlas om. Det är för
mig en rätt väsentlig sak att man i sådana
sammanhang förfar enligt god sed.

Herr Gustaf Henry Hansson hyser sedan
en viss ringaktning för det belopp
det här gäller. Jag gör det inte. Det gäller
i falla fall 300 000 kronor, och budgeten
för nästa år är ansträngd. Jag är
beredd på att vara med om denna kostnad
och kanske till och med en högre
kostnad för kommande år, men då får
vi omdisponera våra utgifter med hänsyn
härtill och över huvud taget göra
sådana dispositioner, att våra inkomster
passar för de utgifter vi då kommer
att binda oss för. I så fall är jag
beredd att ta konsekvenserna.

Sedan sade herr Gustaf Henry Hansson
att det är anmärkningsvärt att skolans
rektor givit uttryck för en sådan
mening i den artikel jag citerade. Ja,
det är anmärkningsvärt, herr Gustaf
Henry Hansson, när rektorn för skolan

i en skrift som är publicerad säger, att
det icke är möjligt att förutse om man
över huuvd taget skall kunna öka från
och med hösten. Detta är i varje fall
någonting som vi har papper på. Det
andra är någonting som vi bara har
hört talas om. Men det är inte brukligt
att fatta beslut i denna församling på
hörsägner, utan på dokumenterade uppgifter.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h) kort genmäle:

Herr talman! Principen är ju den att
staten skall svara för kostnaderna för
den högre undervisningen, och undervisningen
vid Göteborgs handelshögskola
måste räknas till högre undervisning.
Om man samtidigt befriar en eller
annan kommun från de bidrag den hittills
lämnat, så kan jag inte finna att
det är något fel i min tankegång om
jag säger, att det inte kan vara riktigt
att kräva bidrag av Göteborgs stad.

Sedan kan jag hålla med herr Bergman
om att det är rätt anmärkningsvärt,
att rektorn för handelshögskolan
har gjort detta uttalande. Men mitt påstående
här grundar sig inte på någonting
annat än vad som står i propositionen.
Där står att man avlevererat en
utbyggnadsplan på så sätt, att den varit
tillgänglig för Kungl. Maj:t redan
1958. Det är vad jag har påstått, och det
lär väl ändå inte vara tillkommet på
några lösa boliner.

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Utbyggnadsplanen finns
visserligen omnämnd i propositionen,
men det är om planens realiserande,
som skolans rektor har yttrat sig.

Det är kanske onödigt att debattera
formella ting, men jag vill erinra om att
herr Hansson inte har motionerat om att
handelshögskolan skall finansieras uteslutande
med statliga medel. Det är min
åsikt, att det bör ske framdeles. Men
så är inte läget i dag, och det finns
ingenting, som herr Hansson kan stödja
sig på i det avseendet, ty i utskotts -

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Ang. riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m.

majoritetens utlåtande talar man om
förhandlingar, som sedermera skall
upptagas med Göteborgs stad om kostnaderna
för civilekonomutbildningen.

Jag vet inte vad herr Hansson har för
underlag för sina synpunkter.

Herr NÄSSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hansson nämnde
att beloppet på 300 000 kronor inte var
av den storleken, att det på något sätt
kunde rubba statens budget. Det kan jag
kanske hålla med honom om. Men herr
Hansson tycks ha glömt, att till och
med den 3 maj har riksdagen beslutat
om nettoutgiftsökningar i förhållande
till departementschefernas förslag på
inte mindre än 15 172 000 kronor!

Fru SEGERSTEDT-WIBERG (fp):

Herr talman! I propositionen nr 119
uttalar chefen för ecklesiastikdepartementet,
att dagens kunskap om morgondagens
samhälle är mycket begränsad,
men samtidigt framhåller han, att vårt
ställningstagande i konkreta frågor kommer
att påverka utvecklingen.

Utskottet har varit enigt i sitt ställningstagande
till förmån för en utökad
och förbättrad utbildning för den svenska
ungdomen. Utskottet har också varit
enigt med departementschefen om att
det är en glädjande tendens, att allt
flera föräldrar och ungdomar är medvetna
om att den säkraste grunden för
en lyckosam framtid utgöres av en gedigen
utbildning. Men ett positivt beslut
får inte — det måste vi komma ihåg för
framtiden — bli av den art, att utbildningen
blir till förmån för en del men
berövas andra, så att man får ett gap
mellan de akademiskt utbildade och de
övriga i samhället. Det skulle betyda, att
vi medverkade till uppbyggandet av ett
nytt klassamhälle.

Universitetsutredningen uttrycker sin
tro om den lyckosamma framtiden så,
att utredningen vill betrakta ungdomens
utbildningsintresse som en tillgång, för
vilken vår generation måste ta ansvaret.
Det konstateras i propositionen, att de

stora nuvarande årskullarna är »ett engångstillskott
till begåvningskapitalet»
och att detta bör utnyttjas så långt möjligt.
Gångna tiders försumligheter och
ökad efterfrågan på kvalificerad arbetskraft
nu medför, att det brådskar med
utvidgningen och omkonstrueringen av
den högre utbildningen.

Resonemanget gäller i högsta grad utbildningen
av civilekonomer. Sedan andra
världskriget har praktiskt taget ingen
utökning skett av deras utbildning. I
Göteborg var år 1947 intagningen 116
studerande. I år uppgick den till 120.
Det är alltså en påtaglig eftersläpning,
som här gör sig gällande, och detta när
vi av handelspolitiska skäl behöver
fler civilekonomer än förut och ställer
större krav på kvalificerat folk.

I särskilda utskottet har —• som redan
nämnts — rått enighet om alla väsentliga
frågor. Det är först när diskussionen
bland annat kommit att röra utbildningen
av civilekonomer, som en viss splittring
har uppstått. Det är beklagligt, tv
jag tror, herr talman, att detta till stor
del beror på missförstånd och brådska.

Det är alldeles riktigt, att chefen för
handelsdepartementet i statsverkspropositionen
icke föreslog den utökning av
elevintagningen vid Göteborgs handelshögskola,
som utskottet nu förordar.
Men när statsverkspropositionen skrevs,
förelåg inte universitetsutredningens betänkande.
Det kom först senare och det
innehöll då förslag om att handelshögskolan
i Göteborg genast skulle erhålla
medel för en utökning av elevantalet
fr. o. m. hösten 1960 från 120 till 180.

Förslaget togs upp i ett flertal motioner,
som statsutskottet hänsköt till särskilda
utskottet. Statsutskottet kunde ju,
herr Bergman, ha avslagit motionerna
redan då, om man ansåg att man borde
väga utgifterna mot varandra. Dessutom
bör det noteras, att det ingalunda var
frågan om uteslutande folkpartistiska
motioner. Det fanns en partimotion från
folkpartiet. Det fanns vidare två göteborgsmotioner.
Den ena av dessa motioner
var en flerpartimotion med namn
från folkpartiet, högern och socialdemokraterna.
Den andra motionen var

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m.

rent socialdemokratisk. I denna betonas
att en ökad intagning vid handelshögskolan
i Göteborg omedelbart bör komma
till stånd. Nettokostnaderna för en
sådan reform anges vara mycket ringa.
Motionen har samlat fyra socialdemokratiska
namn.

Chefen för ecklesiastikdepartementet
konstaterar för sin del i proposition 119,
efter samråd med chefen för handelsdepartementet,
att handelshögskolan snarast
bör ges resurser att utöka intagningskapaciteten
från 120 till 180 studerande.
Den som på ort och ställe haft tillfälle
att konstatera att det finns möjligheter
att redan till hösten öka intagningen,
har svårt att finna motiv för ett negativt
ställlningstagande från riksdagens
sida. Tvärtom förefaller det mig här,
som herr Hansson redan betonat, ges
ett utsökt tillfälle att visa att riksdagen
menar allvar med det principiella upprustningsprogrammet.

Ingen kan heller påstå att ställningstagandet
innebär några större ekonomiska
åtaganden, vilket redan nämnts i den
socialdemokratiska motionen, där det
också heter: »Om intagningen till handelshögskolan
i Göteborg icke ökar kommer
i princip motsvarande antal elever
att söka sig till andra läroanstalter för
högre utbildning, där för närvarande
icke ingtagningsspärr föreligger. Med
tillämpning av den automatik som genomförts
vid universiteten kommer
kostnaden för undervisningen vid dessa
att öka vid en sålunda ökad tillströmning.
Nettokostnaderna för statsverket
kommer följaktligen icke att uppgå
till den ovan angivna summan.» Jag
kan, som sagt, helt instämma i denna
socialdemokratiska motion, men jag kan
inte som folkpartiet påstår att jag har
skrivit den, trots vad herr Bergman
siiger.

Vad som krävs för att ge den provisoriska
förstärkning, som universitetsutredningen
föreslagit, belöper sig till
317 000 kronor. Då skulle ytterligare 60
ungdomar få tillfälle alt börja sin utbildning
i höst. Man kan naturligtvis
invända att ingen större olycka iir skedd
om ungdomarna får vänta ett år, men,

ärade kammarledamöter, även om ett år
förefaller oss vara kort tid, betyder
det mycket för ungdomar, som väntar
på att få fullborda sin utbildning, och,
som nämnts, många av dem kommer
säkert att söka sig till de fria universiteten.
Utan att överdriva betydelsen
av ett års väntetid kan jag inte för min
del finna något bärande skäl för ett
uppskov. Den föreslagna summan är inte
stor, den är i varje fall inte så stor, att
statsfinansiella skäl nödvändiggör ett
avslag.

Man är från näringslivet så ivrig att
få i gång denna ökade utbildning att
man har ställt medel till förfogande för
utbyggnad, under förutsättning att ombyggnaden
sker så att man redan i år
kan utöka elevantalet. Man behöver endast
bygga om själva lokalen, den är i
och för sig rymlig nog. Från näringslivets
sida har man lovat ställa 175 000
kronor till förfogande härför. Några ytterligare
medel från stadens sida lär
man däremot inte kunna räkna med.
Det har herr Hansson redan talat om.
Däremot har skolans lärare noga undersökt
vad en utökning av intagningen
kräver. De har därefter förklarat, att de
kan ta emot detta ökade antal elever och
ge dem en fullgod utbildning. Man har
försäkrat sig om lärarpersonal och man
har haft särskilda kurser för den personal
som redan är vidtalad. Detta gjorde
att man efter att ha haft besök av
universitetsutredningen i höstas har tillsatt
en speciell man som förberett förverkligandet
av utökningen.

Det kan, herr talman, anföras flera
detaljer och synpunkter, men jag vill
inte i onödan ta kammarens tid och
uppmärksamhet i anspråk. Jag vill bara
ett ögonblick dröja vid den artikel som
herr Bergman med sådan glädje läste
ur. Bektorn vid Handelshögskolan säger
om denna artikel att det iir en programförklaring.
Den iir skriven med tanke
på elever och på intresserade forskare
o. s. v. Det är alltid farligt att läsa
upp delar av en artikel. Det iir inte alltid
man får hela bilden. Artikeln är så
lång att jag kan hålla med herr Bergman
om att det skulle ta orimlig tid att

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Ang. riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m.

läsa upp den i sin helhet, men jag vill
anföra några citat utöver dem herr
Bergman läste upp. På tal om Göteborgs
stad och styrelsen heter det: »Genom
trekantsavtalet övertog staten det formella
huvudansvaret för handelshögskolan,
medan stadens insatser begränsades
till visst maximibelopp.» Det är alltså
det maximibelopp, som staden vägrar att
gå över. Vidare anföres: »Donationerna
har genom penningvärdets fall kommit
att få allt mindre betydelse. På sätt och
vis har handelshögskolan emellertid
kommit att hamna i ett vakuum, där de
tidigare intressenterna lämnat från sig
ansvaret, medan den nye huvudintressenten,
staten, ännu ej påtagit sig hela
bördan.»

Jag skulle tro att utskottets värderade
ordförande har hört sådana klagomål
förr. Det är väl sådana som hör till,
men han skriver också: »Handelsministern
har i samband med årets statsverksproposition
avslagit universitetsutredningens
förslag om en omedelbar
utbyggnad av handelshögskolan i Göteborg.
Han anser att frågan bör uppskjutas
till dess man kan lösa problemet om
civilekonomutbildningen i dess helhet;
en i och för sig förståelig synpunkt.
Detta innebär emellertid en ytterligare
eftersläpning och ytterligare ett stort antal
studenter, som måste avvisas från handelshögskolorna
och tvingas in på andra
utbildningsområden. Någon finansiell
vinst utgör detta icke.»

Slutligen heter det under »Sammanfattande
synpunkter»: »Handelshögskolan
befinner sig just nu i en brytningstid
med många betydelsefulla uppgifter,
som måste lösas. Kapaciteten måste utökas
och en studieplan måste införas,
men dessutom är nödvändigt att skapa
resurser för en vidareutbildning av civilekonomer.
Detta kan ske endast med
stöd från näringslivet.» Det är alltså det
stödet man har fått.

Med anledning av denna artikel vände
jag mig till professor Ulf af Trolle och
frågade med tanke på dess resonerande
om på vilket sätt denna artikel skulle
tydas. Jag fick ett brev som slutar på
följande sätt: »Sammanfattningsvis vill

jag därför såsom svar på Eder fråga
säga, att helt oavsett Göteborgs stads
inställning, kan handelshögskolans ledning
genom mig garantera, att alla ombyggnader
kan ske utan statens stöd
under förutsättning, att utvidgningen
sker i år. I händelse ett riksdagsbeslut
med denna innebörd fattas, kommer
handelshögskolan att under sommaren
ombesörja alla de ombyggnader som är
nödvändiga för att emottaga den första
utökade årskullen, varefter övriga ombygggnader
får ske under läsåret.»

Dessutom, herr Bergman, är det inte
bara en artikel som högskolans rektor
har skrivit. Sedan den förut nämnda artikeln
citerats, skrev han en ny, som
publicerades i Ny Tid i måndags. Där
står: »Om man nästa vecka skulle besluta
i riksdagen att vi skall utöka kapaciteten
från hösten 1960, är vi emellertid
fullt rustade att,taga hand om utökningen.
Om beslutet i stället skjutes till nästa
år, får vi börja om igen (med undantag
för den nya studieordningen, som
står sig). Oavsett huruvida det blir en
utökning i år eller nästa år, blir det
icke fråga om en »improvisation». Vi
bär arbetat med förberedelser lika länge
för en utökning hösten 1960, som vi
kommer att göra med förberedelser för
en utökning år 1961 med en ny kull
läraraspiranter, om riksdagen fattar ett
sådant beslut».

I slutet av den artikeln heter det:
»Självfallet är det ingen katastrof för
handelshögskolan som sådan, om man
skjuter på ett beslut. Handelshögskolans
ledning är ansvarig för kvaliteten på undervisningen,
men den har däremot intet
ansvar för kvantiteten studenter, som
ju bestämmes av riksdagen genom anslagens
storlek. Däremot innebär ett
uppskjutande av ett beslut, att ytterligare
ett sextiotal studenter fråntages
valfriheten i sina fortsatta studier. Det
är ur dessa studenters synpunkt som
frågan om tidpunkten måste ses.»

Sedan, herr talman, vill jag endast tillfoga
en anmärkning. Under diskussionen
i utskottet förklarade sig de, som
nu står för utskottets skrivning, villiga
att fatta ett beslut som innebar, att riks -

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m.

dagen skulle ställa 317 000 kronor till
förfogande för chefen för handelsdepartementet,
så att, om han fann det lämpligt,
en utvidgning skulle kunna ske redan
denna höst. Längre kan väl inte oppositionen
gå i förtroende för chefen
för handelsdepartementet.

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Det där sista skall jag
inte gå in på — vad som föreslås inom
ett utskott är någonting som stannar där.
Jag vill bara säga, att jag ingenstans i
utskottets handlingar finner någonting
av det som fru Segerstedt-Wiberg nämnde
om att pengarna skulle kunna ställas
till förfogande. Hade det ansetts riktigt,
hade det väl skrivits in, men man ansåg
det inte riktigt att erbjuda Kungl. Maj:t
förhandlingsmöjligheter, och därför
skrev man inte in det; den saken är
klart dokumenterad.

Jag har aldrig påstått, att det bara
var folkpartimotionen. Jag har sagt, att
till grund för detta låg en partimotion
från folkpartiets sida, det är allt.

Sedan sade fru Segerstedt-Wiberg
någonting, som gjorde mig litet betänksam.
Hon säger att den här artikeln —-som förresten visserligen är lång, men
där bara ett och ett halvt stycke rör den
här aktuella situationen — är skriven
med tanke på elever och forskare. Skriver
man annorlunda för dem? Då vill
jag fråga: Hur är det då med den av
fru Segerstedt-Wiberg citerade insändaren
i Ny Tid, skriven av Ulf af Trolle
som polemik — är den inte skriven med
tanke på elever och forskare? År det en
värdering av politiker och forskare så
att man har en artikel för politiker och
en annan för forskare? Jag tror, fru Segerstedt-Wiberg,
att vi bör vara försiktiga
med att på det sättet värdera de
här artiklarna. Jag må säga, att jag litar
mer på högskolans elevkårs egen skrift
och vad där står —- på glättat, fint, vitt
papper — än på vad som finns i en insändare,
som rektorn tydligen skrivit i
en trängd situation.

För mig är det alldeles klart, att om
statsutskottet hade Haft denna sak till

t Första kammarens protokoll 1960. Nr 20

behandling i januari, hade läget ur flera
synpunkter varit annorlunda. Nu är vi
i slutet av maj månad, vilket har förändrat
situationen rätt avsevärt, bl. a.
för de motionärer som i januari krävde
en utbyggnad redan till hösten. Då hade
det funnits tid att realisera planen, att
förhandla, och vi hade kunnat pröva
det hela uteslutande från budgetsynpunkt.
Nu har vi praktiskt taget inga
planerings- eller förhandlingsmöjligheter,
ty de har gått till spillo genom tidsförskjutningen
här i riksdagen, och kvar
står dessutom budgetsvårigheterna.

Fru SEGERSTEDT-WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det är klart att man kan
säga, att vi inte skall bry oss om att diskutera
det bär längre, men har man sagt
att i botten ligger en folkpartimotion,
måste man väl tänka sig att aktionen
har utgått från folkpartihåll. Jag vidhåller
att folkpartiet inte kan ha haft något
att göra med eller ha tagit initiativ till
den socialdemokratiska motionen från
Göteborg.

Man kan också säga, att om statsutskottet
hade tagit ställning i januari, så
hade läget nu varit ett annat. Statsutskottet
kunde ju ha tagit ställning då,
men avstod, och lät särskilda utskottet
ta hand om motionerna. Någon avsikt
låg väl också bakom detta tillvägagångssätt.

Herr Bergman förebrådde mig och
frågade, om jag menade att man skriver
olika för olika publik. Javisst gör man
det, herr Bergman! Den som har minsta
vana att skriva vet mycket väl att man
resonerar på olika sätt om man skriver
med tanke på en publik som är väl insatt
i frågorna. Vänder man sig till en
begränsad publik kan man naturligtvis
lägga sitt resonemang därefter. Den av
herr Bergman citerade artikeln är faktiskt
ett ganska typiskt exempel på den
saken. Där förs ett resonemang på tre
sidor för de initierade, men när artikelns
innehåll kom ut hland en större
allmänhet skyndade sig professor af
Trolle att förklara sina uppgifter för

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Ang. riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m.

allmänheten. Varenda människa som
häller i en penna vet, att man när man
skriver måste tänka på den publik som
skall läsa det. Även politiker iakttar väl
en viss skillnad när de yttrar sig inför
olika publik. Jag förmodar att herr Bergman
yttrar sig litet annorlunda t. ex. i
första kammaren än när herr Bergman
talar t. ex. på Gustav Adolfs torg i Göteborg.
Det måste väl vara en mer kvalificerad
publik här i första kammaren,
skulle jag tro, varför herr Bergman här
säkerligen använder andra ordalag än
— utan att nedvärdera publiken — på
Gustaf Adolfs torg i Göteborg.

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag försäkrar fru Segerstedt-Wiberg
att jag — kanske till mångas
förskräckelse — brukar tala ungefär
likadant här i första kammaren som på
torgen i Göteborg. För övrigt skall jag
försöka uppbringa all den förmåga jag
har att inte säga någonting ofördelaktigt
om en av våra två förtjusande kvinnliga
kolleger på göteborgsbänken — det
bär mig emot. Visst kan man skriva på
olika sätt för olika publik, men sakinnehållet
måste vara detsamma, och då vi i
riksdagen har att fatta beslut, bör vi naturligtvis
hellre göra det på grundval av
vad som sägs i en artikel, skriven för
elever och forskare, vilket den artikel
som jag citerade är, än på grundval av
en insändare, skriven för den breda allmänheten.
Jag litar för min del mer på
vad professor af Trolle skriver när han
vänder sig till sina elever och forskarna
än när han skriver insändare.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY, (h)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte blanda in
vare sig partipolitik eller insändare i
denna debatt utan, herr Bergman, hålla
mig till vad utskottet skriver. Utskottet
förklarar: »Enligt vad utskottet under
hand inhämtat är det möjligt för handelshögskolan
att genomföra en dylik
ökning av intagningen av studerande
och att anskaffa de lärarlcrafter som er -

fordras för denna provisoriska förstärkning
av intagningen redan från och med
höstterminen 1960.» Detta står alltså
skrivet i utskottets utlåtande.

Fru SEGERSTEDT-WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inte göra herr
Bergman mer besviken än vad jag hittills
gjort, utan nöjer mig med att läsa
ur den artikel, som han själv anser vara
den enda tillförlitliga. Där skriver professor
af Trolle för det fall att frågan
uppskjuts: »Detta innebär en ytterligare
eftersläpning och ytterligare ett stort antal
studenter, som måste avvisas från
handelshögskolan och tvingas in på andra
utbildningsområden. Någon finansiell
vinst utgör detta icke. Kostnaden uppstår
i alla fall.»

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga att vi
kanske kan bespara kammaren en del
prat, om jag får hänvisa till mitt första
anförande, i vilket jag ifrågasatte kvaliteten
i utskottsmajoritetens uttalande att
»utskottet under hand inhämtat». Var
finns det dokumenterat att dessa möjligheter
verkligen finns? Det fick jag inte
höra i utskottet. Det var i det sammanhanget
som jag citerade den omdiskuterade
artikeln.

Sedan vill jag bara till fru SegerstedtWiberg
säga, att det som hon här citerade
är sådant som även står i motionerna,
och det bär ingenting med just
den speciella frågeställning att göra som
vi nu diskuterar. Det ligger helt vid sidan
om. Om fru Segerstedt-Wiberg inte
varit fru, kunde jag kanske ha sagt att
det var ett miss-förstånd när hon citerar
på det sättet.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT, (s):

Herr talman! Först en liten replik till
herr Hansson, som synes tro att kronan
varit så älskvärd i sina förhandlingar
med Stockholms stad angående högskolan,
det blivande Stockholms universitet,
att den eftersänkt ett belopp per år

Fredagen den 27 maj 19G0 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m.

av 1 200 000 kronor. Tror verkligen herr
Hansson att kronans förhandlare skulle
ta så lätt på ett sådant problem? Kungl.
Maj ds främste förhandlare var förre universitetskanslern
Thomson, och han är
icke känd för att vara särdeles mjuk i
nyporna. Om herr Hansson tror att den
uppgörelsen har skett utan att Stockholms
stad har lämnat kompensation, är
jag närmast benägen att tänka på en av
Lapplisas sånger, som heter Barnatro.

Herr talman! Jag begärde emellertid
inte ordet för att säga detta utan för
att stryka under ett uttalande av utskottet,
återgivet nedtill på s. 56: »Det nu angivna
utbyggnadsprogrammet för universitets-
och högskoleväsendet skall kunna
revideras, om utvecklingen så skulle
påfordra.» Jag vill understryka det uttalandet
därför att jag tror det är nödvändigt
att man redan nu pekar på en del
detaljer i den stora utbyggnadsplanen.

Jag vill för min del gärna instämma i
alla de erkännanden som har givits undervisningsministern
— jag skulle till
och med vilja be honom dela med sig
till finansministern, som väl inte kan
vara ovetande om de ekonomiska konsekvenserna
av den framlagda utbyggnadsplanen.

Men jag vill ändå säga, att planens
detaljer inger oss stockholmare vissa betänkligheter.
Många av oss som har tagit
del av planen — personligen har jag
haft tillfälle att under många år följa
högskolefrågorna i Stockholm — anser
att planen på vissa punkter innebär en
underdimensionering för framtiden. Det
är icke tillfredsställande att konstatera
den relativa dimensioneringen av de filosofiska,
särskilt de mera utrymmesoch
kostnadskrävande matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna vid de olika
universiteten. Utgångspunkten för
universitetsutredningens förslag till dimensionering
— propositionen bygger
här på universitetsutredningens betänkande,
och särskilda utskottet vidarebefordrar
departementschefens förslag —
är att studenterna skall ha möjlighet alt
fritt välja mellan de fyra universitetsorterna:
förutom Uppsala, Lund och

Stockholm alltså även Göteborg.

Från den utgångspunkten kommer
universitetsutredningen fram till en med
hänsyn till studenternas av geografiska
och andra faktorer bestämda val av studieort
beräknad naturlig fördelning mellan
universitetsorterna och anför därvid följande
siffror: för Stockholm och Uppsala
sammanlagt 55 procent, för Lund 22
procent och för Göteborg 22. Man redovisar
inte exakt varifrån denna utredning
kommer, men såvitt jag kan förstå
bygger den på en s. k. Skåneutredning,
som i sin tur baserades på studentantalet
år 1952, och detta utan att ens något
försök har gjorts att ange grunderna för
en riktig fördelning, i första hand mellan
Stockholm och Uppsala men även i
övrigt.

Enligt mitt sätt att se — och jag vet
att den synen delas av många här i
Stockholm — borde en så vittsyftande
utredning i möjligaste mån grundas på
den förväntade regionala studentproduktionen
i slutet av det här årtiondet och
i början av nästa årtionde. Det är naturligtvis
svårt att göra en sådan beräkning,
men vi har kommit rätt långt i prognostänkande,
och det finns grundvalar i
form av skolöverstyrelsens gymnasieutredning
och en hel mängd på olika områden
utförda befolkningsprognoser.

Vid högskolan i Stockholm har docent
Godlund på uppdrag av rektor företagit
en utredning. Jag skall icke trötta kammaren
med att anföra alla de siffror som
framgår av denna; jag skall endast återge
docent Godlunds egen konklusion, att
undersökningen likväl synes klart utvisa,
att utredningens dimensioneringsförslag
bör justeras avsevärt särskilt beträffande
förhållandet mellan Stockholm och
Uppsala.

Docent Godlund använder som utgångspunkt
för sin dimensioneringskalkyl
de senaste kända officiella inskrivningssiffrorna,
som är för år 1958.
Då inskrevs vid landets universitets
matematisk-naturvetenskapliga fakulteter
1 278 studenter. Det antalet fördelar
sig så: 32 procent i Stockholm, 29 procent
i Uppsala, 25 procent i Lund och
14 procent i Göteborg. Det är tänkbart
att Göteborgs procenttal hade varit hög -

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Ang. riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m.

re om universitetet där varit helt utbyggt,
men det är det inte nu. När det
blir utbyggt kan det tänkas att en del
studenter från västra Mellansverige kommer
att söka sig till Göteborg i stället för
som nu i allmänhet till Uppsala.

Det bör vid bedömningen av de här
siffrorna observeras, att av studenterna
med hemortsrätt i Stockholm och dess
förorter gick 16 till Uppsala, 4 till Lund
och 5 till Göteborg. Å andra sidan kom
av de i Stockholm inskrivna 3 från
Uppsala, 5 från Göteborg men ingen
från Lund. Nettoavgången från Stockholm
var 17, och det kan antas att denna
förskjutning från Stockholm beror
på den mycket stora platsbristen här,
som i sin tur har medfört en stark betygsspärr.
Som exempel kan nämnas, att
vid juridiska fakulteten i Stockholm,
där utrymmet är gott och ingen spärr
råder, antalet inskrivna och examinerade
totalt är ungefär lika stort som vid
fakulteterna i Lund och Uppsala tillsammans.

Övergår vi till beräkningarna av den
regionala studenttillströmningen i framtiden
så kan man väl säga, att inga tecken
tyder på att befolkningsutvecklingen
i storstockholmsräjongen skulle förändras.
Stockholms stad är ju praktiskt
taget fullbyggd, men utbyggnaden av regionen
fortsätter. I de befolkningsprognoser,
som vi kommunalt har arbetat
fram, räknar vi med att själva stockholmsregionen
i början på 1970-talet
kommer att omfatta inte mindre än 11/2
miljon människor. Universitetsutredningen
räknar i den anförda lokaliseringsutredningen
med ett befolkningsunderlag
för Stockholms universitet på
i runt tal 1 600 000 människor. Jag har
den uppfattningen att denna siffra är för
låg, då enbart själva stockholmsregionen
med all sannolikhet kommer att uppnå
den befolkningssiffra jag nyss nämnde,
1 1/2 miljon. Även om jag exkluderar
Norrtälje, Laxå, Eskilstuna, Örebro och
andra orter, som ligger rätt nära Stockholm
och i viss mån tillhör det naturliga
influensområdet för ett stockholmsuniversitet,
torde lokaliseringsutredningens
siffra 1,6 miljon vara för låg.

Utexamineringen av studenter från läroverken
och övergångsfrekvensen från
läroverk till universitet torde heller inte
komma att utvecklas i den riktningen
att tillströmningen till stockholmsuniversitetet
minskar.

Docent Godlund har i sin utredning
tillämpat samma metodik som han använde
i den 1958 offentliggjorda utredningen
beträffande regionsjukvården,
där han var tillkallad som expert. Han
utgår från att tillströmningen av studenter
till universiteten kan beräknas på
grundval av studentproduktionen inom
respektive universitets omland. Med
omland menar han ett område som bestämmes
genom geografisk närhet i resväg
antingen med tåg — han kallar det
tågreseomland —- eller med bil; han
kallar det då bilreseomland. Av antalet
från läroverken utgående studenter beräknas
på Stockholms bilreseområde
falla mellan 30 och 31 procent, på Uppsalas
bilreseområde inklusive Umeå cirka
28 procent, på Lunds 18 å 19 procent
och på Göteborgs cirka 23 procent.
Tar man tågreseområdena, blir motsvarande
siffror för Stockholm 39—41 procent,
för Uppsala inklusive Umeå 18—19
procent, för Lund 17—18 procent och
för Göteborg cirka 24 procent. Härav
framgår att studenttillströmningen till
Stockholm, även om man lägger huvudvikten
på bilreseomlandet, överstiger
tillströmningen till Uppsala inklusive
Umeå. Får tågreseområdena bli avgörande,
framträder Stockholms dominans
ännu mera markant.

I utredningen berörs en annan omständighet
som är rätt intressant. Man
talar om det förhållandet att produktionen
av egentliga studentbostäder i
Stockholm ligger efter den i Uppsala och
Lund. Utredningen kallar detta ett allvarligt
problem, om det skulle gälla en
mycket stark utvidgning av en högskola
som till övervägande del drar till sig
studenter, vilka inte har sina föräldrahem
inom storstockholmsområdet. Ifrågavarande
problemställning åberopas
beträffande tekniska högskolan, inte i
fråga om Stockholms universitet. Universitetet
torde emellertid, lika litet

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m.

som Stockholms högskola nu gör, komma
att till övervägande del mottaga studenter
från landsorten. Relationen för
Stockholms högskolas del framgår av en
utredning som docenten Godlund också
har gjort beträffande 6 636 studenter
som var inskrivna vid Stockholms högskola
förra vårterminen. Av dessa var
o 695 hemmahörande inom tågreseomlandet
och 5 472 inom bilreseomlandet,
d. v. s. 86 respektive 83 procent. Av de
övriga studerande tillhörde 7 procent
Uppsalas tågreseomland, 3 procent
Lunds och 4 procent Göteborgs; det gör
sammanlagt 14 procent. Av studenterna
vid Stockholms högskola var alltså 86
procent hemmahörande inom tågreseomlandet
enligt samma beräkningsmetod
som tidigare tillämpats vid offentliga
utredningar. Det visar att många
av dessa studenter har boendemöjligheter
inom stockholmsregionen, inte alla
men många. Stockholmsområdet är ju
landets största tätort och väntas växa
ytterligare. Därför löses en del av studentbostadsfrågan
utan någon som helst
tvekan i kombination med hemmaboende.
När det gäller studerande utifrån
återstår naturligtvis ett problem att lösa,
men vid den nu planerade utbyggnaden
av frescatiområdet beräknas ju 2 000
studentlägenheter tillkomma i ungefär
samma takt som universitetet där ute
hvggs.

Jag har, herr talman, inget yrkande.
Jag har endast velat peka på de bekymmer
som man har i Stockholm och inte
minst inom högskoleledningen beträffande
den framtida dimensioneringen av
högskolans olika fakulteter. Jag finner
det helt naturligt, om man dimensionerar
högskolan så att man i möjligaste
grad bereder den studerande ungdomen
frihet i fråga om valet av läroort, att
man vidare icke tvingas att införa betygsspärrar
och slutligen ej heller
tvingas att arbeta med för stora studentkullar
under respektive lärare. Det
är därför som problemet om den kommande
dimensioneringen bör vara flexibelt.
Utskottet har även uttalat sig i den
riktningen. Jag är tacksam för det uttalandet
och vill understryka det.

Till sist, men inte minst, hoppas jag
att denna allmänna upprustning skall
kunna komma i gång snabbt och leda till
de resultat, som både utskottet och de
talare som här yttrat sig i så hög grad
finner önskvärda.

I detta anförande instämde herr Mogärd
(s).

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,

(h) kort genmäle:

Herr talman! När jag i mitt första
anförande nämnde att Stockholms stad
hade befriats från ett årligt bidrag på
1 200 000 kronor, grundade sig detta på
Kungl. Maj:ts proposition nr 46 till årets
riksdag. Jag hade nämligen utgått från
att jag kunde lita på sakuppgifterna i
propositionen. För säkerhets skull hade
jag tagit fram propositionen nr 106 till
1959 års riksdag, där förslag framlades
om att omändra Stockholms högskola till
Stockholms universitet. Av redogörelsen
för propositionens huvudsakliga innehåll
— under en debatt medger ju inte
tiden att man läser mera — framgår att
stadens uppoffring inskränker sig till
att man har ställt vissa tomtområden till
förfogande. Med den erfarenhet jag har
från förhandlingar med staten är det
alldeles självklart att man får släppa till
tomt till byggnader för den högre undervisningen.
Bortfallet av en årlig utgift
på 1,2 miljon kronor representerar ju
ändå ett kapitalbelopp på, om vi räknar
efter 4 procent, 30 miljoner kronor och
efter 5 procent 24 miljoner kronor. Man
kan väl iindå göra någon uppoffring för
att slippa en årlig utgift på 1,2 miljon
kronor.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT, (s)
kort genmäle:

Herr talman! Den föregående talaren
är ju inte okunnig i byggnadsfrågor och
känner även väl (ill vilka värden tomter
i en storstad representerar. Jag skall

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Ang. riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m.

lugna honom med att säga, att värdet
på dessa tomter icke är ensidigt beräknat
av Stockholms stads representanter,
utan även kronan har haft mycket förnämliga
experter representerade vid
dessa utredningar. Det tog mycket lång
tid innan expertisen enat sig om fastställandet
av för båda parter acceptabla
värden, som låg i linje med de allmänna
värdena. Sedan var det bara en räknesak
att evalvera dessa till belopp, så att
man tog ut den skuld, om man så får
uttrycka sig, som Stockholms stad förut
årligen hade. Stockholms stad har således
inte haft någon som helst favör av
detta. Det är fråga om ett utbyte för
tomter, där värdet på dessa tomter har
beräknats såsom köpeskilling för att
komma ifrån den fordran som staten
hade.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY, (h)
kort genmäle:

Herr talman! Vid de förhandlingar,
som jag hai varit med om i sådana här
sammanhang, har vi inte fått räkna tomten
till något som helst värde.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT,
(s) kort genmäle:

Herr talman! Jag beklagar om man i
Göteborg inte har haft förhandlare som
har kunnat åstadkomma detta. Men det
är ju Göteborgs egen sak.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Låt oss, även om det
frestar på, söka behålla vårt sinne för
proportioner. Den tidpunkt, vid vilken
man ökar möjligheterna att ta in studenter
för serietillverkning av civilekonomer
och de olika uppfattningar man
har om den tidpunkten, är inte någon
lämplig utgångspunkt för en bedömning
av det intresse en meningsriktning eller
en människa har för en positiv lösning
av den högre utbildningens problem.
Det är alltså, herr talman, meningslöst
att säga, att man här tar ett
blodprov på socialdemokratiens eller

något annat partis beredvillighet att vara
med och offra för den investering i
kunskap, som vi nu är beredda att ikläda
oss. Frågan om den lämpliga tidpunkten
för intagning av fler studenter
vid handelshögskolan i Göteborg är en
rent praktisk fråga.

Nu är det inte bara så att reservanternas
argument, såvitt jag kan förstå,
är starkare än de argument som lottens
utskottsmajoritet har förmått mobilisera
för sin ståndpunkt om omedelbar ökning
av intagningskapaciteten. Det är
dessutom uppenbarligen så att reservanternas
argument är starka. De är väl
underbyggda, de ger uttryck för ett
gott och säkert omdöme, de är realistiska,
och de har grund i överväganden
som man inte kan resa några invändningar
mot.

Jag kommer alltså, herr talman —- det
har jag velat anmäla —- att rösta med
reservanterna. När jag röstar med reservanterna,
röstar jag alltså inte fel,
jag röstar rätt. Måtte jag nu inte bara i
stundens upphetsning rösta fel!

Herr BERGH, RAGNAR, (li):

Herr talman! Jag skall inte med
många ord förlänga den här debatten.
Jag skulle i korthet vilja säga att även
om jag delar tillfredsställelsen över att
äntligen en principskiss nu har framlagts
för utbyggnad av våra universitet
och högskolor, så kan det ju knappast
begäras att jag som norrlänning skulle
vara till freds med det sätt varpå man
i denna principskiss har försökt lösa
lokaliseringsfrågorna.

I utskottets utlåtande finns det på s.
44 en rätt intressant tabell, som anger
det beräknade antalet studerande vid
universitet och högskolor 1970. Där finner
man att totalantalet uppskattas bli
53 330. Av detta antal tänker man sig
11 165 placerade i Uppsala, 11 845 i
Lund och Malmö, 11 770 i Göteborg,
17 965 i Stockholm — och i Umeå summa
585, d. v. s. en aning mera än 1
procent av totalantalet! När man samtidigt
lägger märke till att enbart de
fyra nordligaste länen har en folkmängd

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m.

på mellan 900 000 och 1 000 000 människor
och att vi däruppe har den största
nativiteten och ett i förhållande till befolkningsmängden
ansenligt antal studenter,
tycker man ju att det är egendomligt
att inte lokaliseringsfrågan fått
en annan utformning. Att principskissen
står i strid mot vad lokaliseringsutredningen
för sin del har rekommenderat,
är ju vid det här laget för alla
redan känt. Jag vet inte vad det beror
på. Universitetsutredningen var för sin
del mycket kallsinnigt inställd. Man
kanske kan säga om departementschefens
uttalande att det är en nyans vänligare,
några ord som inte förpliktar till
sa värst mycket. Man kan vidare säga
att utskottet är ännu en nyans välvilligare
men att resultatet har blivit skäligen
magert.

En föregående talare betonade att
man måste ha så pass stora enheter,
att forskningssynpunkterna kunde bli
tillräckligt tillgodosedda. Jag kan inte
finna att det påpekandet är ett argument
mot en något annan lösning av
förläggningsfrågorna. Jag har tillåtit
mig att i den här kammaren bära fram
en motion, som försökt åstadkomma en
annan lösning. Vi har velat att tandläkarinstitutet
i Umeå redan -under första
hälften av 1960-talet skulle byggas ut
till en fullständig tandläkarliögskola, att
det under samma tid skulle göras en utredning
om en planläggning, som skulle
medge att den medicinska högskolan
byggdes ut till en fullständig läroanstalt,
så att man där skulle kunna få
en preklinisk utbildning för odontologie
studerande, att man skulle göra förberedelser
för att få eu matematisk-naturvetenskaplig
utbildning samt slutligen
att man också skulle planera för
en humanistisk fakultet, omfattande
även samhällsvetenskapliga ämnen.

När man tittar på hur utskottet har
tillgodosett dessa önskemål, blir man,
som sagt, ganska besviken. I fråga om
tandläkarhögskolan säger utskottet, att
om det skulle visa sig att utbildningskapaciteten
vid våra odontologiska läroanstalter
bör utvidgas, räknar utskottet
med att åtgärder skall vidtagas för

att genomföra tandläkarinstitutets i
Umeå omorganisaion och utbyggnad.
Det är alltså en villkorlig rekommendation
utskottet har gjort, och dess innebörd
är att man endast i det fall att
kapaciteten vid de andra utbildningsanstalterna
inte räcker till skall kunna
tänka sig en utvidgning i Umeå. Man
tänker sig däremot inte någon dämpning
av utbildningstakten på andra håll.

Samma resonemang förs om den medicinska
högskolan. Utskottet talar om
att därest läkarprognosutredningens undersökningar
kommer att utvisa behov
av ett ökat antal läkare, skall man ta
hänsyn därtill vid planläggandet av
Umeåhögskolans organisation. Här finns
dock en litet vänligare nyans, såsom
jag nyss antydde. Utskottet anser nämligen
att redan allmänna utbildnings-,
forsknings- och studentsociala skäl
dock talar för högskolans utbyggnad
med grundläggande teoretiska institutioner
för utbildning fram till medicine
kandidatexamen.

Vad slutligen beträffar tanken på en
humanistisk utbildning i Umeå säger
utskottet, att det är önskvärt att möjligheter
till en sådan utbildning kommer
till stånd, och sedan begagnar utskottet
en ytterligt snirklad formulering.
Utskottet är inte »berett att intaga en
bestämd ställning i ärendet», —- det kan
man förstå —■ men det »förutsätter att
Kungl. Maj:t nog följer utvecklingen på
förevarande område och för den händelse
det härvid skulle visa sig att humanistutbildning
och forskning i Umeå
med hänsyn till olika på frågan inverkande
omständigheter befinnes böra anordnas
upptager spörsmålet härom till
närmare övervägande».

Det var, mina damer och herrar, inte
mycket att hänga i julgranen!

Vad det beror på att utskottet intalen
sådan ståndpunkt, vet jag inte. Det
är möjlig att det hänger samman med
den ytterst korta remisstid som tillmättes,
när yttranden skulle inhämtas över
universitetsutredningens betänkande. Det
kan tänkas att det också hänger samman
med att propositionen framlades
för riksdagen vid en ytterst sen tid -

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Ang. ökad intagningskapacitet vid handelshögskolan i Göteborg

punkt. Därav har givetvis följt att utskottet
haft ovanligt kort tid till sitt
förfogande för att fundera över de här
frågorna.

Sedan jag nu har uppstämt denna klagovisa,
skall jag ta fasta på vad som säges
både i propositonen och i utskottsutlåtandet,
nämligen att detta är en
principskiss och att dess förverkligande
inte bara beror på våra ekonomiska
och personella resurser, utan också kan
påverkas av nödvändigheten och önskvärdheten
av modifikationer framdeles.
Jag skulle tro att detta Lr den väg vi
bör vandra. I och med att konkreta förslag
så småningom framläggs får vi inrikta
oss mer energiskt på att tillgodose
det som jag anser vara berättigade
önskemål där uppe i Norrland. Räknar
man med överskott på vissa områden,
måste den ståndpunkten medföra
en viss kallsinnighet då det gäller
utvidningar i Stockholm och Uppsala
och möjligen även på andra ställen. Man
befinner sig ju i gott sällskap med lokaliseringsutredningen,
om man i någon
mån reagerar emot den våldsamma anhopning
här i Mellansverige, som upphovsmännen
till principskissen tänker
sig.

I detta läge är det, herr talman, lönlöst
att framställa något yrkande, och
jag nöjer mig därför med att få dessa
kritiska synpunkter antecknade till protokollet.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill bara i anledning
av herr Berghs yttrande säga, att jag
inte tror att det är särskilt klokt att försöka
ställa den ena regionen emot den
andra. Jag tror att det är nödvändigt att
låta utvecklingen försiggå inom alla de
här områdena.

Ehuru jag liksom herr Bergh försökt
se frågan ur norrlandssynpunkt, vill jag
nog framhålla att förslaget innebär ett
mycket stort steg framåt i vad gäller utbildningen
i Norrland. För min del är
jag tacksam för vad som i det avseendet
har åstadkommits.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt angående punkten 4 av
utskottets i det nu föredragna utlåtandet
gjorda hemställan samt därefter särskilt
rörande utskottats hemställan i övrigt.

I fråga om punkten 4, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
i denna punkt hemställt skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Torsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt.

Ang. ökad intagningskapacitet vid handelshögskolan
i Göteborg

Föredrogs ånyo särskilda utskottets
utlåtande nr 2, i anledning av Kungl.
Maj ds förslag angående anslag för bud -

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Ang. okad intagningskapacitet vid handelshögskolan i Göteborg

getåret 1960/61 till handelshögskolan i
Göteborg jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
1 under tionde huvudtiteln föreslagit
riksdagen att dels godkänna av departementschefen
förordad huvudstat för
handelshögskolan i Göteborg, att tillämpas
tills vidare under budgetåret 1960/
61, dels ock till Bidrag till handelshögskolan
i Göteborg för nämnda budgetår
anvisa ett förslagsanslag av 734 500 kronor.

Beträffande utökningen av utbildningskapaciteten
vid handelshögskolan
i Göteborg hade chefen för ecklesiastikdepartementet
i propositionen nr 119 —
efter samråd med chefen för handelsdepartementet
— förordat, att högskolan
snarast möjligt borde givas resurser
för emottagande av årligen ytterligare 60
nybörjare. Kostnaderna härför hade beräknats
till ett belopp av 317 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft följande motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 110) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (11:119), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta att till handelshögskolan
i Göteborg anvisa ett särskilt
förstärkningsanslag för budgetåret 1960/
61 å 317 000 kronor för att möjliggöra
intagning av ytterligare 60 studerande;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Segerstedt-Wiberg m. fl. (1:185) samt
den andra inom andra kammaren av
herrar Bengtsson i Göteborg och Johansson
i öckerö (IT: 194), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta ställa till
Kungl. Maj:ts förfogande erforderligt belopp
för utökning av det för handelshögskolan
i Göteborg under tionde huvudtiteln
upptagna anslaget i syfte att möjliggöra
en omedelbar utökning av intagningskapaciteten
vid handelshögskolan
med 50 procent;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av

fröken Mattson och herr Gustavsson,
Bengt, (I: 387) samt den andra inom
andra kammaren av herr Andreasson
och fru Sjövall (11:473), i vilka hemställts,
att anslaget till Bidrag till handelshögskolan
i Göteborg för budgetåret
1960/61 måtte upptagas till 1 009 500
kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Nestrup och Edström (I: 660)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Rydén (II: 818), i vilka —- såvitt
här vore i fråga — hemställts, att
riksdagen i riksstaten för budgetåret
1960/61 måtte upptaga det av universitetsutredningen
föreslagna anslaget om
317 000 kronor för en provisorisk förstärkning
av undervisningsresurserna
vid handelshögskolan i Göteborg.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) godkänna i utlåtandet införd huvudstat
för handelshögskolan i Göteborg,
att tillämpas tills vidare under
budgetåret 1960/61;

b) till Bidrag till handelshögskolan i
Göteborg för budgetåret 1960/61 under
tionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 734 500 kronor;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:110 och 11:119, samt I:
660 och 11:818, sistnämnda två motioner,
såvitt nu vore i fråga, ävensom i
anledning av motionerna I: 185 och II:
194 samt 1:387 och 11:473, till Bidrag
till vissa kostnader för ökad intagning
vid handelshögskolan i Göteborg för
budgetåret 1960/61 under tionde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 317 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
''Näsström, Holmqvist, Möller och Palme,
fröken Olsson, herrar Blidfors och Fredriksson
samt fru Sjövall, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 11

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Ang. anslag till anordnande av vissa lokaler för luftbevakningen m. m.

hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 110 och II: 119, 1:
185 och 11:194, 1:387 och 11:473 samt
1:660 och 11:818, sistnämnda två motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att medel för
ökning av intagningskapaciteten vid
handelshögskolan i Göteborg måtte upptagas
i riksstaten för budgetåret 1961/
62.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående vardera punkten av utskottets
i det nu ifrågavarande utlåtandet gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten I hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de med avseende å punkten II förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Xäsström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel
Johannes, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 66;

Nej — 79.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. anslag till anordnande av vissa

lokaler för luftbevakningen m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 129, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för budgetåret
1960/61 till anordnande av vissa lokaler
för luftbevakningen m. m.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under kapitalbudgeten föreslagit
riksdagen att till Anordnande av vissa
lokaler för luftbevakningen in. m. för
budgetåret 1960/61 anvisa ett investeringsanslag
av 12 150 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar öhman och Helmer Persson
(1:156) samt den andra inom andra
kammaren av herr Hagberg m. fl. (II:
222), hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att förevarande anslag måtte uppföras
med 7 150 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:156 och 11:222, såvitt
nu vore i fråga, till Anordnande av vis -

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Ang. anslag till anordnande av
sa lokaler för luftbevakningen m. m. för
budgetåret 1960/61 under försvarets fastighetsfond
anvisa ett investeringsanslag
av 12 150 000 kronor.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Som bekant har vi föreslagit
besparingar på militärutgifterna
för kommande budgetår med sammanlagt
617 miljoner kronor. I den summan
ingår en prutning av anslaget till anordnande
av vissa lokaler för luftbevakningen.
Denna prutning belöper sig till
5 miljoner kronor. Jag vill erinra om
att anslaget under innevarande budgetår
var uppfört med 6 miljoner kronor, men
för kommande budgetår föreslår departementschefen
12 150 000 kronor. Utskottet
är överens med departementschefen
på denna punkt.

Jag anser emellertid att vårt förslag är
tämligen starkt underbyggt. Det är rätt
förvånande med denna fördubbling av
anslaget, som man nu föreslår för kommande
budgetår. Det finns också i utskottets
utlåtande betänkligheter gentemot
detta. Man säger bl. a. så här: »Vid
den fortsatta projekteringen av anläggningen
har det emellertid visat sig att
beräkningarna varit så otillförlitliga, att
totalkostnaden kommer att högst avsevärt
överstiga den ursprungligen beräknade.
Utskottet vill uttala, att utskottet
betecknar vad sålunda förekommit som
synnerligen otillfredsställande.»

Nå, det är ju gott och väl att utskottet
betecknar det som »synnerligen otillfredsställande»,
men det hade enligt min
uppfattning varit konsekvent om utskottet
i sitt utlåtande åtminstone hade anfört
hur stor den summa är, med vilken
man överskridit den beräknade totalkostnaden.
I anledning av vad utskottet
här skrivit ber jag få fråga utskottets
talesman, hur mycket totalkostnaden stiger.
Det måste ju vara på sin plats att
riksdagen, när den går åstad och skall
besluta om en fördubbling av anslaget,
bär reda på hur mycket totalkostnaden
kommer att stiga och vad som är den
främsta anledningen därtill.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till motionerna 1:156 och
II: 222.

vissa lokaler för luftbevakningen m. m.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tänker inte tillmötesgå
herr Persson med något svar på hans
fråga. De sifferuppgifter han begär finns
i sekrelessbelagda papper, som inte är
avsedda för offentligheten, och jag tror
inte det är lämpligt att bekantgöra dessa,
åtminstone inte för herr Persson. Jag
begärde ordet för att ändå ge en uppfattning
om vad detta överskridande innebär.
Jag skulle ytterligare vilja understryka
det mycket hårda omdöme, som
utskottet fällt beträffande vad som förekommit.

Det framgår av reciten, att det gäller
eu anläggning för luftbevaknings- och
stridsledningssystem, som för närvarande
är under byggnad. Under fjolårets
riksdag beviljade denna kammare någon
miljon till ett av de ändamål, som inryms
i detta system. I handlingarna uppgavs
då hur mycket anläggningen av
denna speciella lokal skulle komma att
kosta. I år — ett år senare •— anmäls det
att den inte kan uppföras för det beräknade
beloppet, på vilket kammaren har
grundat sig beslut, utan att den kommer
att kosta ungefär sju gånger mer.

Det är detta utskottet har funnit anmärkningsvärt
och betecknar såsom synnerligen
otillfredsställande, vilket omdöme
jag också gärna vill understryka.
Naturligtvis ligger skulden till denna felberäkning
hos den myndighet som har
gjort kalkylen, och jag skall inte dölja
det faktum, att det närmast är flygförvaltningen,
som står för denna.

Medan jag ännu har ordet vill jag också
säga något om det ändamål dessa lokaliteter
skall tjäna, nämligen stridsledningscentralen,
vilken även har diskuterats
i pressen. .Tåg måste erkänna, att
jag av mycket bestämda orsaker ställt
mig tveksam till detta ändamål. Ett av
skälen är det som berörts i pressen, nämligen
sårbarheten, ett annat är den tidpunkt,
då den enligt nu föreliggande kalkyler
skall vara färdigställd, ett tredje
är, att användbarheten är ytterst begränsad
och det sista att det rör sig om mycket
betydande belopp. Jag har velat anmäla
denna min tveksamhet, även om jag
inte har ställt något avslagsyrkande på
denna punkt, och hemställer till för -

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Ang. anslag till anordnande av vissa lokaler för luftbevakningen m. m.

svarsministern att han ägnar en betydande
uppmärksamhet åt detta område
och prövar, huruvida inte dessa väldiga
belopp skulle kunna användas på ett
bättre sätt än genom fullföljandet av nu
aktuella planer i fråga om luftbevakningen.

Trots min tveksamhet har jag sedan
bara att nödd och tvungen yrka bifall
till utskottets hemställan på denna
punkt, vilken berör kapitalbudgeten.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Jag måste nog säga att
det är uppseendeväckande, att utskottet
här gömmer sig bakom sekretessbestämmelserna
för att vägra riksdagen, alltså
den anslagsgivande myndigheten, att få
reda på vad detta skall kosta. Emellertid
har utskottets talesman här sagt, att kostnaderna
kommer att bli de sjudubbla
mot vad man tidigare hade beräknat.
Följaktligen har vi här att göra med
medvetet felaktiga spekulationer. Vi har
att göra med saker och ting, där man
från början gett riksdagen den uppfattningen
att det skulle kosta så och så
mycket, och efter en tid kommer man
och säger, att det kostar sju gånger mer.
När en myndighet handlar på det sättet,
brukar riksdagen och de statliga myndigheterna
i vanliga fall vidtaga åtgärder
mot den myndighet som har handlat
så upprörande.

Jag upprepar att det är uppseendeväckande,
att utskottet här skall söka gömma
sig bakom sekretessbestämmelserna
när det gäller denna sak, ty om riksdagen
vill ha reda på vad försvarsmateriel
kostar, så är det ju vanligt att den
får reda på vad kryssaren, jagaren, jaktplanet
eller bombplanet av ena eller
andra typen kostar. Men i detta fall vill
man dölja sanningen genom att hänvisa
till sekretessbestämmelserna.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill ännu en gång
påpeka att det vi nu diskuterar är en del
av det hela; det rör sig inte om allt som
kan rymmas inom ramen för det avsnitt

vi behandlar, utan det gäller en del av
denna sak.

Sedan måste jag också tillägga att utskottet
har vid sin prövning av frågan
funnit att det icke finns anledning att på
annat sätt än som här sker genom denna
ganska hårda anmärkning skilja sig från
ärendet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder framkomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta motionerna,
såvitt nu vore i fråga; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 130, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående inrättande
av en för krigsmakten gemensam
krigshögskola m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 131, i anledning av Kungl.
Maj :ts framställningar om anslag för
budgetåret 1960/61 till arkiv, bibliotek,
museer och akademier m. m. samt till
naturastipendier åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Detta utlåtande var indelat i två avdelningar,
nämligen

I. Vissa anslag till arkiv, bibliotek och
museer samt akademier m. m.

II. Vissa anslag till naturastipendier åt
studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter
m. in.

Därjämte voro avdelningarna indelade
i punkter.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande avdelningsvis och punktvis.

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Anslag till underhåll och ökande av Nationalmuseets samlingar, m. m.

Avdelning I

Punkten 1

Anslag till underhåll och ökande av
Nationalmuseets samlingar, m. m.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
1 under åttonde huvudtiteln föreslagit
riksdagen att till Nationalmuseet: Un derhåll

och ökande av samlingarna
m. in. för budgetåret 1960/61 anvisa ett
reservationsanslag av 245 500 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh m. fl. (1:259) och den
andra inom andra kammaren av herr
Edlund in. fl. (11:317), hade, såvitt nu
vore i fråga, hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av förevarande punkt
måtte till Nationalmuseet: Underhåll och
ökande av samlingarna m. m. för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 145 500 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:259 och 11:317, såvitt nu vore
i fråga, till Nationalmuseet: Underhåll
och ökande av samlingarna m. m. för
budgetåret 1960/61 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 245 500 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Kaijser, Skoglund i Doverstorp och Nilsson
i Göingegården samt fröken Karlsson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna 1:259 och 11:317, såvitt nu
vore i fråga, till Nationalmuseet: Underhåll
och ökande av samlingarna m. m.
för budgetåret 1960/61 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 145 500 kronor.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! I fråga om alla de reservationer
som från det parti jag företräder
framförts beträffande olika punk -

ter av de i detta utlåtande från statsutskottet
behandlande ärendena gäller att
de skall ses mot bakgrunden av den ekonomiska
debatt som i tisdags fördes här
i kammaren. För vårt parti gäller det
att åstadkomma så pass kraftiga utgiftsminskningar
i statens budget att det kan
gå att i första hand få bort den nuvarande
omsättningsskatten och vidare att
man kan komma fram till ytterligare
skattesänkningar. Det är klart att en sådan
stram budgetpolitik understundom
kommer att gå mycket hårt ut över anslag,
som i och för sig är önskvärda och
vällovliga. I de vid utskottets utlåtande
under avdelning I på olika punkter anförda
reservationerna motsätter vi oss
departementschefens förslag till höjning
av anslagen utöver vad som redan utgår
under innevarande budgetår. Reservationerna
betyder alltså här i stort sett
oförändrade anslag.

Vid punkt 1 gäller det medel till inköp
av konst för deposition och för inlösen
av svenska kostnärers arbeten, vilket
belopp departementschefen föreslår
ökas från 66 800 kronor med sammanlagt
75 000 kronor, samt vidare ett belopp
av 25 000 kronor till inköp av modern
svensk konst för konstbildningsorganisationernas
vandringsutställningar.
Vi föreslår avslag på dessa utgiftsökningar.
En ökning av anslagen för dessa
ändamål skulle vi dock i ett annat statsfinansiellt
läge i och för sig inte haft något
att invända mot — en uppfattning
som det också finns indirekt uttryck för
i reservationen.

Herr talman! Jag ber att med denna
motivering få yrka bifall till reservationen
vid denna punkt.

Herr MOGÅRD (s):

Herr talman! Det är ganska förvånande
att herr Kaijser kan yrka avslag på
förslaget om höjning av anslaget för nationalmuseet
och konstverksamheten
över huvud taget. Det har ju föranlett
allmänt klagomål under flera år, att man
varit för njugg, när det gällt att stödja
både nationalmuseet och konstinköpsverksamheten
i allmänhet, .lag måste sä -

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Anslag till underhåll och ökande av Nationalmuseets samlingar, m. m.

ga att ett välfärdssamhälle som saknar
intresse och kärlek till konsten är lika
trist som att betfält att se.

När Kungl. Maj :t nu gått in för att öka
stödet på området för den kulturella
verksamheten, som så länge undanskjutits,
synes det mig som om alla borde
vara av samma uppfattning som majoriteten
i statsutskottet, som »livligt tillstyrker»
dessa anslagshöjningar. Och
kan vår ärade andre vice talman och
andra vara med på det, förstår jag inte
hur man från det ljusa Värmland kan
underlåta att härvidlag ställa sig på anslagssidan.

Det är dock en sak som förefaller mig
vara i behov av en viss definiering.
Kungl. Maj:t föreslår att till konstinköp
skulle anslås mera medel både när det
gäller nationalmuseets samlingar och
när det gäller det nya anslaget för inköp
av konst för vandringsutställningar
och dylikt. Det understrykes då mycket
noga på flera ställen att det här gäller
»modern» konst. Åtskilliga konstnärer
har blivit oroade av detta. De tror att
vad Kungl. Maj:t här menar med »modern
konst» är det som är mycket apart
och egendomligt och som i konstkretsar
brukar kallas »rutigt och randigt», ocli
att man därmed skulle undanskjuta
duktiga konstnärer som håller sig på
mera traditionella marker. Jag kan inte
tänka mig, att Kungl. Maj:t avser att
medlen uteslutande skall gå till dessa
mycket exceptionella och för de flesta av
oss mycket svårförståeliga konstuttryck,
utan snarare till levande konstnärer —
helst yngre —- som behöver få avsättning
för sin konstnärliga verksamhet.

Så har jag fattat saken, och jag hoppas
att detta skall vara eu riktig uppfattning
av vad som avsetts med uttrycket »modern».

Slutligen skulle jag, när jag ändå har
tillfälle till det, vilja ge uttryck åt förhoppningen,
att Nationalmuseum åtminstone
i det avseendet skall bli så
pass modernt att museet skaffar sig en
ordentlig rulltrappa eller en hiss, så
att människor som är i min ålder och
bär samma dåliga ben som jag kan
ta sig upp i museet för att se på dess

samlingar. I ett par år har man lovat
att en dylik anordning skulle komma till
stånd i museet, men ännu har ingenting
skett. Visserligen har man anvisat mig
en hiss långt borta i en vrå, men den
leder direkt till museichefen, men det är
inte honom utan samlingarna jag vill
se på.

Detta är de erinringar som jag har velat
göra med anledning av utskottets utlåtande.
Jag är också livligt intresserad
av att utskottets hemställan vinner bifall.

I detta anförande instämde herr Jonsson
(s) och herr Iiällqvist (fp).

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill gärna betyga för
herr Mogård att jag, om jag nu kan sägas
representera det ljusa Värmland, balett
djupt intresse för konsten. Det är de
i dagens läge tyvärr rådande statsfinansiella
förhållandena som diskuterades på
tisdagen här i kammaren, som uteslutande
utgör motiv för vår reservation.

Herr PALME (s):

Herr talman! Nyss diskuterade vi här
i kammaren handelshögskolan i Göteborg.
Då uttalade högerns representant
att det inte var möjligt för reservanterna
— i det fallet i huvudsak socialdemokraterna
— att åberopa det statsfinansiella
läget, ty det var bara fråga om
317 000 kronor, och det beloppet kunde
göra varken till eller ifrån när det gällde
det statsfinansiella läget. Detta uttalades
av högerns representant för ungefär en
halvtimme eller tre kvart sedan. Nu uppstår
högerns representant när det gäller
kulturen, herr Kaijser, och åberopar det
statsfinansiella läget för att slå bort en
ökning av anslaget för konstinköpen till
Nationalmuseum, till en professur i målning
vid konsthögskolan, 40 000 kronor
i stipendier till konstnärer, 40 000 kronor
i stipendier till tonsättare och
35 000 kronor till musikkonservatoriet i
Göteborg.

Jag ber kammaren vara uppmärksam
på att dessa s. k. besparingar eller in -

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Anslag till underhåll och ökande av Nationalmuseets samlingar, m. m.

dragningar sammanlagt icke uppgår till
det belopp av 317 000 kronor som högerns
representant nyss förklarade vara
en bagatell vilken man icke hade någon
anledning att fästa sig vid. Jag kan således
icke — mot bakgrunden av vad som
skedde för så kort stund sedan — godtaga
det statsfinansiella läget som liögermotivering
här.

•lag måste därför fråga mig vad det är
högern avser. Är det så att ni tycker att
det är fel att ge stödet till tonsättare
och målare eller att möjliggöra för Nationalmuseum
att köpa verk av ett representativt
urval moderna svenska konstnärer?
Den statsfinansiella motiveringen
har ni ju själva med ett sådant eftertryck
slagit undan för en liten stund
sedan.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill genast svara på
dessa frågor. Vi har inom högern intresse
för såväl konst som musik, men
vi anser att det statsfinansiella läget är
sådant att det måste tillmätas betydelse.
Jag vill också påpeka att på de punkter
som herr Palme nyss angav drar vi inte
in några anslag som har funnits tidigare,
utan det gäller en utökning av de anslag
som tidigare har anvisats. Vår reservation
innefattar samma belopp eller
i vissa fall en obetydlig ökning av de
belopp som utgick föregående år.

Herr PALME (s):

Herr talman! Det är intressant att såvitt
jag kan se röstade herr Kaijser själv
för knappa 20 minuter sedan för en ökning
av statsutgifterna med 317 000 kronor
utöver det som regeringen föreslagit.
Det måste ju betyda att herr Kaijser
har någon värdering, d. v. s. att han
anser den ökningen — som allmänt redovisades
såsom inte särskilt väl förberedd
— betydligt viktigare än de i och
för sig mycket obetydliga belopp till förbättringar
av kulturlivets villkor som
utskottets förslag innebär.

Det skulle vara frestande att ta upp
en diskussion om kulturpolitiken som
helhet och över huvud taget denna
grupps villkor. Jag skall avstå från att
göra det, men jag skall göra en enda observation.

Jag hade tillfälle häromdagen att läsa
en framstående högertidning som hade
givit ut ett nummer på utländska språk
med anledning av Sveriges inträde i
EFTA. Där kunde man läsa om den
svenska levnadsstandarden på såväl
svenska som franska, tyska och engelska.
Det var en mycket ljus bild som där
tecknades. Jag kom för ett ögonblick sedan
att tänka på en uppgift som fanns
där. Redaktören berättar i sin skildring
av den svenska levnadsstandarden att vi
de senaste åren kunnat icke mindre än
fyrdubbla inköpen av pälsverk och damhandväskor.
Ingenting ont om vare sig
pälsar eller damhandväskor, men det
samhälle som har råd till denna våldsamma
ökning på vissa konsumtionsområden
— vilkas värde jag i och för sig
icke skall bestrida — skall alltså, enligt
herr Ivaijsers egen mening, vara för fattigt
för att ge tonsättarna ökade stipendier
med 40 000 kronor.

Om man har någon aning av en kännedom
om hur Sveriges tonsättare har
det — och herr Kaijser måste ha stängt
ögonen bra ordentligt för att inte ha sett
debatten om tonsättarnas villkor, som
pågått i pressen under de senaste åren
— då måste man nog dela utskottets mening.
Utskottet har på denna punkt gått
betydligt längre än som brukar vara vanligt
i statsutskottets knappa skrivningar.
Utskottet hälsar »med stor tillfredsställelse»
departementschefens initiativ på
detta »mycket betydelsefulla avsnitt» av
kulturens område. Åtgärderna är ägnade
att ge en »välbehövlig stimulans» till kulturen,
och därför vill utskottet »livligt
tillstyrka» bifall till de av departementschefen
framlagda förslagen.

Detta visar att statsutskottet har en
kulturpolitisk inriktning av sitt arbete,
och det visar också att högern i den här
frågan står totalt isolerad.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Ang. återbesättande av en professur i målning vid konsthögskolan, m. m.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Herr Palme och jag kan
ju stå och gnabbas om denna sak hur
länge som helst. Jag har en värdering:
Jag tror att det gäller för oss att upprusta
våra handelshögskolor liksom vår
tekniska undervisning för att vi skall ha
tillfälle att behålla den standard, som
gör det möjligt för oss att bispringa
våra konstnärer.

Beträffande det där om damhandväskor
och pälsar kan jag säga, att jag inte
har lyckats få den uppfattningen att det
är staten som har köpt damhandväskor
och pälsar, utan det har varit enskilda
personer; och jag skulle kunna tänka
mig att om enskilda personer har det så
pass bra skulle de även kunna uppmuntra
konstens utövare.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 131, avdelning
I, punkten 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 131;

Nej — 16.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3

Ang. återbesättande av en professur i

målning vid konsthögskolan, m. m.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 259, av
herr Ragnar Bergh m. fl., och 11:317,
av herr Edlund m. fl., såvitt nu vore i
fråga,

a) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för akademien för de fria
konsterna med konsthögskolan, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1960/61;

b) till Akademien för de fria konsterna
med konsthögskolan: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
515 700 kronor.

Utskottets förslag innebar bland annat
anvisande av medel för återbesättande av
en sedan 1941 vakantsatt professur i
målning vid konsthögskolan ävensom
inrättande av en assistenttjänst i Af 15—
Ae 19 vid arkitekturskolan.

I de likalydande motionerna I: 259
och II: 317 hade, såvitt nu var i fråga,
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av förevarande punkt måtte a) godkänna
av motionärerna angiven avlöningsstat
för Akademien för de fria konsterna
med konsthögskolan, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1960/61 samt b) till Akademien för de
fria konsterna med konsthögskolan: Av -

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Anslag till stipendier vid akademien för de fria konsterna med konsthögskolan

löningar för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 468 700 kronor.

Motionärernas förslag avsåg, att medel
icke skulle anvisas vare sig till ovannämnda
professur eller till den förberörda
assistenttjänsten.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Kaijser, Skoglund i Doverstorp
och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka, under åberopande
av reservationen vid punkten
1 under avdelning I, ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 259 och II:
317, såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för akademien för de fria
konsterna med konsthögskolan, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1960/61;

b) till Akademien för de fria konsterna
med konsthögskolan: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
468 700 kronor.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Med samma motivering
som i den föregående punkten ber jag
att få yrka bifall till reservationen, som
i detta fall gäller det av herr Palme redan
omnämnda återbesättandet av en
professur i målning samt inrättandet av
en assistentbefattning vid arkitekturskolan.

Herr PALME (s) :

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag. Herr Kaijsers motivering
talade, tycker jag, för ett bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propo 5

Första kammarens protokoll 1960. Nr 20

sitionen, som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten 4

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5

Anslag till stipendier vid akademien för
de fria konsterna med konsthögskolan

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Akademien för de fria konsterna
med konsthögskolan: Stipendier
m. m. anvisa ett reservationsanslag av
127 400 kronor, vilket innebar en anslagshöjning
med 47 200 kronor.

I de likalydande motionerna I: 259,
av herr Ragnar Bergh m. fl., och II: 317,
av herr Edlund m. fl. hade, såvitt nu
var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte till Akademien för de fria konsterna
med konsthögskolan: Stipendier
m. m. för budgetåret 1960/61 anvisa ett
reservationsanslag av 80 200 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:259 och 11:317, såvitt
nu vore i fråga, till Akademien för de fria
konsterna med konsthögskolan: Stipendier
m. m. för budgetåret 1960/61 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 127 400 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Skoglund i Doverstorp och Nilsson
i Göingegården samt fröken Karlsson,
vilka, under åberopande av reservationen
vid punkten 1 under avdelning I,
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 259 och II: 317, såvitt nu vore
i fråga, till Akademien för de fria konsterna
med konsthögskolan: Stipendier
m. m. för budgetåret 1960/61 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 80 200 kronor.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Även här ber jag att få
yrka bifall till den vid denna punkt fo -

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Anslag till stipendier åt tonsättare
gade reservationen. Det gäller här en
höjning av anslaget till stipendier med
40 000 kronor samt anvisande av medel
till ytterligare ett utlandsstipendium.

Herr PALME (s):

Herr talman! Jag vill yrka bifall till
utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkten 6

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 7

Anslag till stipendier åt tonsättare

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Musikaliska akademien med
musikhögskolan: Stipendier m. m. anvisa
ett anslag av 80 000 kronor. Detta
förslag innebar en fördubbling av det
nuvarande stipendiestödet åt de utövande
tonsättarna.

I de likalydande motionerna 1:259,
av herr Ragnar Bergh m. fl., och II: 317,
av herr Edlund m. fl., hade, såvitt nu
var i fråga, hemställts, att riksdagen måtte
till Musikaliska akademien med musikhögskolan:
Stipendier m. m. för budgetåret
1960/61 anvisa ett anslag av
40 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:259 och 11:317, såvitt
nu vore i fråga, till Musikaliska akademien
med musikhögskolan: Stipendier
m. m. för budgetåret 1960/61 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett anslag av
80 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Kaijser, Skoglund i Doverstorp och Nilsson
i Göingegården samt fröken Karlsson,
vilka, under åberopande av reservationen
vid punkten 1 under avdelning I,
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 259 och II: 317, såvitt nu vore
i fråga, till Musikaliska akademien med
musikhögskolan: Stipendier m. m. för
budgetåret 1960/61 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 40 000 kronor.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen, som innebär att anslaget
till stipendier skall vara oförändrat,
nämligen 40 000 kronor.

Herr PALME (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Jag kan inte underlåta den kommentaren,
att bland en serie av eländiga reservationer
på kulturlivets område är
denna, som gäller tonsättarna, den mest
påtagligt eländiga.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag vill knyta en kort
kommentar till den debatt som nu förs
om kulturanslagen. Jag vill uttala mitt
synnerliga beklagande över att en sådan
reservation som högerns kunnat framläggas.
Alldeles nyss har vi fattat ett
principbeslut om en reform på undervisningens
och kulturlivets område, som
kommer att kosta hundratals miljoner
kronor. Detta har skett under glädjande
enighet och entusiastisk uppslutning.
Nu bevittnar vi hur ett förslag om en
begränsad ökning av tonsättarnas stipendier
möts med kalla handen från högerns
sida. Jag tvekar inte att säga att
jag finner det vara en besinningslös besparingspolitik
som kan ta sig sådana
uttryck.

När ecklesiastikministern för ett år
sedan i Eskilstuna höll ett tal gick det

Fredagen den 27 maj 19G0 fm.

Nr 20

Ang. bidrag till musikkonservatoriet i Göteborg

en stöt genom det konst- och kulturintresserade
Sverige, ty där bebådades en
kulturpolitisk upprustning bland annat
omfattande tonsättarkonsten. Det har i
dag på kammarens bord lagts fram ett
förslag innebärande en fördubbling av
anslaget från 40 000 till 80 000 kronor —
men högern vänder tummen nedåt.

En av vårt lands mest berömda tonsättare,
Karl-Birger Blomdahl, känd senast
genom tondiktningen till Aniara,
berättade i en uppmärksammad Verdandidebatt
för några månader sedan
om tonsättarnas läge i dagens Sverige.
Han underströk hur omöjligt det är för
en tonsättare att existera på sina inkomster.
Han berättade att det i allmänhet
tar ett år för en tonsättare att
komponera en symfoni — medan det tar
en halv timme att spela den. Har han
riktig tur får han den uppförd i radio
och av Konsertföreningen i Stockholm,
i bästa fall även i Göteborg och Malmö.
Det inbringar honom en summa på 920
kronor. Om tonsättarens verk tryckes
förlorar han en tredjedel av sina inkomster
till förläggaren, som ändå knappast
tjänar några större slantar på seriös
musik. Om sedan symfonien blir inspelad
på en longplayingskiva får tonsättaren
50 öre per skiva, och en sådan
symfoni kan gå ut i en upplaga av 200
—300 exemplar. Därtill kommer att den
tonsättare som vederfares all denna tur
icke kan beräkna att få komma igen på
repertoaren på ett par år.

Ärade kammarledamöter! Det är mot
denna bakgrund man bör skåda högerns
reservation — då framstår den i sin
rätta dystra dager.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

I herr Möllers yttrande instämde herrar
Eric Carlsson (ep), Lage Svedberg
(s), Axel Svensson (s) och Jonsson (s).

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades

den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten S

Ang. bidrag till musikkonservatoriet i
Göteborg

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
1: 259, av herr Ragnar Bergh m. fl., och
II: 317, av herr Edlund m. fl., såvitt nu
vore i fråga, till Bidrag till musikkonservatoriet
i Göteborg för budgetåret 1960/
61 under åttonde huvudtiteln anvisa ett
anslag av 135 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 259
och 11:317 hade, såvitt nu var i fråga,
hemställts, att förevarande anslag måtte
uppföras med 100 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Kaijser, Skoglund i Doverstorp
och Nilsson i Göingegården samt fröken
Karlsson, vilka, under åberopande av
reservationen vid punkten 1 under avdelning
I, ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj ds förslag samt med bifall
till motionerna 1:259 och 11:317, såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till musikkonservatoriet
i Göteborg för budgetåret
1960/61 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett anslag av 100 000 kronor.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Här föreligger en reservation
som innehåller ett yrkande, att
riksdagen skall stanna vid samma anslag
som utgått föregående år. Jag ber
att få yrka bifall till reservationen.

Herr PALME (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag, men jag vill
därutöver också göra en kort kommentar.

Under vår inledande debatt försökte
herr Kaijser motivera högerns negativism
genom att säga alt levnadsstandarden
nu är så hög, att den enskilde

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Ang. naturastipendier åt studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter

själv kan köpa konstverk och därigenom
stödja konstnärerna och kulturskaparna.
Gäller denna motivering även på
musikens område? Det är en orimlig föreställning
att var och en så att säga
skulle kunna skaffa sig sin egen symfoni
-— det vore ändå att driva högerpropagandan
om att var och en skall
stå på egna ben väl långt. I varje fall
i fråga om anslagen på musikens område
tycker jag att denna motivering
om egna köp inte håller. Jag yrkar bifall
till utskottets förslag.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag har för mig att den
reservation som vi nu talar om gäller
anslag till musikkonservatoriet i Göteborg,
och det kan väl inte vara fråga
om att man skall kunna köpa det.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Om herr Palme fortsätter
att höja tonläget, kommer han att
sluta i en atonal symfoni förrän detta
betänkande är genomgånget.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
framkomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Avdelning II

Punkten 1

Ang. naturastipendier åt studerande vid
universiteten m. fl. läroanstalter

I propositionen nr 89 hade Kungl.
Maj:t, utom annat, föreslagit riksdagen
att till Naturastipendier åt studerande
vid universiteten m. fl. läroanstalter för
budgetåret 1960/61 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
17 865 000 kronor, innebärande en anslagsökning
med 6 415 000 kronor.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle naturastipendieringen
utvidgas till att i
princip omfatta samtliga de studerande,
som uppfyllde nu tillämpade behovskrav
och som hade minst Ba (3,0) i genomsnittligt
studentbetyg eller häremot svarande
kvalifikationer. Vid nuvarande
fördelning av de studerande på skilda
inkomstgrupper beräknades en sådan utvidgning
medföra att ca 47 procent av
en årgång nyinskrivna studerande erJiölle
stipendier. För närvarande omfattade
stipendieringen omkring 26 procent
av en årgång nyinskrivna, och studielämplighetskravet
låge mellan Ba och
AB (3,5). — I propositionen hade föreslagits,
att eleverna vid vissa läroanstalter
för högre konstnärlig utbildning
skulle i fråga om studiesocialt stöd dels
anknytas till naturastipendiesystemet,
dels erhålla rätt till räntefria lån ur
statens lånefond för universitetsstudier.
Vidare hade föreslagits, att naturastipendiesystemet
skulle utvidgas till att omfatta
studerande vid jordbrukets högre
läroanstalter.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh m. fl. (I: 259) och den
andra inom andra kammaren av herr
Edlund m. fl. (11:317), i vilka, såvitt
nu vore i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte avslå förslaget om anslag till naturastipendier
åt studerande vid universiteten
in. fl. läroanstalter för budgetåret
1960/61;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh (I: 586) och den andra
inom andra kammaren av herr Edlund
(11:720), i vilka motionärerna — med
upprepande av avslagsyrkande i motionerna
I: 259 och II: 317 i vad avsåge
naturastipendier åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter — hemställt,
att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 89 måtte besluta,
att studerande vid de högre konstnärliga
läroanstalterna skulle erhålla rätt
att söka statsgaranterat studielån;

Fredagen den 27 maj 19G0 fm.

Nr 20

Ang. naturastipendier åt studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter

dels en inom första kammaren av herr
Bergman (1:587) väckt motion, vari
hemställts, utom annat, att riksdagen i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 89 måtte besluta, att Valands konstskola
skulle upptagas i förteckningen
över de skolor för högre konstnärlig utbildning,
vilkas elever skulle vara berättigade
att erhålla naturastipendier;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Edström m. fl. (I: 588) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Elmén m. fl. (II: 734), i vilka hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 89 måtte uttala,
att inom ramen för anslaget till naturastipendier
ett ökat antal delstipendier
borde utdelas i syfte att åstadkomma en
uppmjukning av behovsprövningskraven
i enlighet med vad i motionerna anförts,
samt även i övrigt beakta vad som
framhållits i fråga om det nu förevarande
förslagets provisoriekaraktär.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna 1:586 och 11:720
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att motionen I: 587, såvitt nu vore i
fråga, icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att motionerna 1:588 och 11:734
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:259 och 11:317, såvitt
nu vore i fråga, till Naturastipendier åt
studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter
för budgetåret 1960/61 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 17 865 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Kaijser, Skoglund i Doverstorp
och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka ansett, att
utskottet hort under I hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:586 och II: 720, besluta, att studerande
vid de högre konstnärliga läro -

anstalterna skulle erhålla rätt att söka
statsgaranterat studielån;

b) av herrar Axel Johannes Andersson,
Jacobsson, Källqvist och Ståhl, fröken
Vinge samt herr Helén, vilka på åberopade
grunder ansett, att utskottet bort
under II hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionen 1:587, såvitt
nu vore i fråga, besluta, att eleverna vid
Valands konstskola skulle vara berättigade
att erhålla naturastipendier;

c) av herrar Axel Johannes Andersson,
Jacobsson, Källqvist och Ståhl, fröken
Vinge samt herr Helén, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under III
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:588 och 11:734,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört om angelägenheten
av sådan uppmjukning av behovsprövningen
vid beviljande av naturastipendier,
att rådande tröskeleffekter
utjämnades;

d) av herrar Kaijser, Skoglund i Doverstorp
och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka ansett, att
utskottet bort under IV hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 259 och II: 317, såvitt nu vore
i fråga, besluta att avslå Kungl. Maj:ts
förslag om anvisande under åttonde huvudtiteln
av ett reservationsanslag för
budgetåret 1960/61 till Naturastipendier
åt studerande vid universiteten m. fl.
läroanstalter.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! På några punkter bär
berörs frågor som gäller naturastipendier
och rätt att söka räntefria lån ur
.statens lånefond för universitetsstudier,
som nu skall utökas att gälla även dem
som bedriver högre konstnärliga studier.

Man är självfallet glad över detta förslag,
att yrkesutbildningen för konstnärlig
verksamhet nu skall bli legaliserad
så till vida som de studerande — som
förr bara betraktades som skönandar —
skall kunna få naturastipendier. När vi
nyss debatterade om staten skall köpa

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Ang. naturastipendier åt studerande vid

målningar gav vi uttryck för att vi godtagit
konstnärernas insatser, inen vi har
väl inte varit helt på det klara med att
det krävs en rejäl yrkesutbildning för
konstnärerna och att de måste livnära
sig under den tid de utbildar sig. Man
har väl oftast haft för sig att det varit
fråga om något av en medfödd talang
som kommit från ovan —■ eller någon
har kanske ansett att den kommit från
motsatt håll —• som gjort att de kunnat
prestera konstnärliga alster. Nu är deras
yrkesutbildning jämställd med andra
grenar av yrkesutbildning.

När nu naturastipendier skall få lämnas
även vid institutioner för högre
konstnärlig utbildning, har man följt en
regel som man funnit vara enkel: de elever
som studerar vid institutioner som
får någon form av statsbidrag skall ha
rätt till naturastipendier. Den kvalifikationsgrunden
kunde ha varit riktig på
praktiskt taget alla vrkesutbildningsområden
utom detta. Här har vi nämligen
ett område som staten inte har vårdat
sig om i någon större utsträckning, utan
yrkesutbildning för både skådespelare,
musiker, målare och skulptörer har fått
tillkomma på andra vägar.

En olycklig följd av att denna regel
slagits fast har blivit att eleverna vid
landets andra konstskola, Valands konstskola
i Göteborg, inte kan tillgodogöra
sig den förmån som eleverna vid konstakademien
här i Stockholm kan få.

Nu är det inte rätta tidpunkten att
uppehålla sig så särdeles mycket vid
Valands konstskola, även om det kunde
vara behövligt att sprida kunskap om
den i vidare kretsar. Sedan jag läst
Kungi. Maj:ts proposition och den utredning
som ligger till grund för den
förstår jag att det måtte råda rätt bristfälliga
kunskaper om konstutbildningen
här i landet.

När man både i vårt land och utomlands
i kretsar som har intresse för
konstutbildning talar om konstskolor i
Sverige, är det två skolor som nämns:
konstakademien och Valand. De nämns
faktiskt på samma plan. De båda skolorna
har samma kvalitet, samma krav
för intagning, och kursernas omfattning
är i stort sett densamma.

universiteten m. fl. läroanstalter

Valands konstskola är nu snart 100
år. Den tillkom som mycket annat på
privat initiativ genom donationsmedel,
fick sedermera kommunalt bidrag och
bedriver nu sin verksamhet praktiskt
taget uteslutande med kommunala medel.
Det är ytterst litet som numera inflyter
genom donationsavkastningar.
Eleverna vid Valand kommer i huvudsak
från Västsverige, men även elever
från övriga delar av landet kan söka sig
dit. Det är således här inte fråga om
någon skola för göteborgare eller en
skola som Göteborgs stad har speciella
orsaker att ägna ekonomisk omsorg. Så
sker emellertid, och man har i Göteborg
inte ifrågasatt annat.

Det förhållandet att Göteborgs stad
har varit välvillig mot denna form av
utbildning får nu den olyckliga följden
att eleverna vid Valand blir utklassade
när det gäller att ordna sin försörjning
under studietiden. Eleverna vid konstakademien
i Stockholm får den extra
förmånen att kunna erhålla naturastipendier
och räntefria lån, men eleverna
vid Valand utesluts därifrån. Det
kommer naturligtvis att få till följd att
skolan måste ompröva sin ställning.
Den kan självklart inte leva vidare under
sådana betingelser.

Att man satt statliga bidrag som kvalifikationsgrund
beror icke på att man
i och för sig anser det vara av värde
att staten lämnar bidrag, utan bakom
detta krav ligger att staten då har någon
form av insyn och kontroll över kursplanen,
undervisningens kvalitet etc.
Det kravet gäller emellertid inte när
det är fråga om statsbidrag till verksamhet
av denna art. Staten lämnar anslag
av lotterimedel till utbildning av
skådespelare utan att dessa anslag är
förknippade med några som helst krav
på kontroll från statens sida över utbildningen.
Dessa elever kan också få
naturastipendier, vilket jag för övrigt
anser vara fullt rättvist. Men det innebär
att man helt ryckt bort den grund
om kontrollkravet som statsbidragen
var en garanti för.

Herr talman! Jag är litet förtvivlad
över att befinna mig i ett trängt läge
— jag vet att 150 till i kammaren är

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Ang. naturastipendier åt studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter

förtvivlade. Jag skall därför försöka begränsa
det långa anförande som jag annars
tänkt liålla och bara hyfsa till en
hygglig avslutning.

Valands konstskola är kanske inte
känd av alla. Om jag nämner några av
de framstående konstnärer som varit lärare
eller förståndare vid Valand, så
kanske även de som annars inte är särskilt
intresserade av konst, framför allt
inte modern konst, ändå reagerar. Jag
nämner namnen Carl Larsson, Bruno
Liljefors, Karl Wilhelmson och Johan
Ericson. Den sistnämndes målningar
kan vi skåda i vårt klubbrum. En del
riksdagsmän ser kanske på hans tavla
med glädje, andra utan entusiasm. Han
är dock i varje fall en så erkänd målare
att hans alster hänger i första
kammarens klubbrum. De namn ur den
bortgångna generationen som jag räknat
upp är konstnärer som icke kan vara
okända för flertalet av kammarens ledamöter.

De sakkunniga remissinstanserna på
området har också påpekat den brist
som föreligger i det nu framlagda förslaget
därigenom att Valands elever inte
kan komma i åtnjutande av denna
hjälp. Jag vet att herr Palme har begärt
ordet och kommer att yttra sig i
denna fråga. Jag vädjar till herr Palme,
som har varit utredningsman på detta
område, att han måtte närmare titta på
denna fråga. Både Kungl. Maj:t och
även utskottet har ju sagt att saken skall
närmare undersökas. Jag hoppas att
man tittar på saken så snabbt att Kungl.
Maj:t får möjlighet att redan nästa år
förelägga riksdagen ett förslag som ger
oss möjlighet att vidga ramen för naturastipendier
till att även omfatta eleverna
vid Valands konstskola.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen b.

Häri instämde herr Dahl (s).

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Det föreliggande utlåtandet
berör också frågan om naturastipendier,
eu fråga av stor räckvidd som kom -

mer att medföra ekonomiska konsekvenser
av betydande mått.

Med få undantag torde alla vara överens
om att vi bör hjälpa studenter som
prövats lämpliga för fortsatta studier genom
att ge dessa ungdomar de naturastipendier
och räntefria lån som det här
är fråga om. Stödet kan naturligtvis utformas
på olika sätt. De stödåtgärder
som det här gäller har utan tvekan stor
betydelse, och det kan tänkas att denna
hjälp kan ytterligare förbättras.

I motionen nr 734 i andra kammaren,
som avser en utökning av antalet naturastipendier
— framför allt gäller det delstipendierna
— önskar man uppmjuka
beliovsprövningskraven för de studerande.
Om motionens förslag följes, skulle
den studentkategori, vars föräldrainkomster
ligger mellan 20 000 och 25 000
kronor, beredas möjlighet till samma
förmåner som andra kategorier för närvarande
får. Jag skall inte fördjupa mig
i denna fråga. Jag tror man kan säga
att det finns många goda skäl för eu
uppmjukning av dessa bestämmelser.

Jag ber således, herr talman, att på
denna punkt få yrka bifall till motionerna
1: 588 och II: 734 och därmed också
till den vid punkten fogade reservationen
c av herr Axel Johannes Andersson
m. fl.

Jag ber också att vid detta tillfälle få
säga några ord med anledning av den
fråga som herr Bergman tog upp, nämligen
frågan om stipendier även till eleverna
vid Valands konstskola. Man skulle
kunna tro att herr Bergmans intresse
för denna sak är lokalpatriotisk, men
jag vill understryka vad herr Bergman
sade, att denna fråga för hela västra
Sverige har haft den allra största betydelse.
Herr Bergman talade om lärarna,
men jag kan betyga att från denna skola
även har utgått mycket förnämliga
konstnärer, som varit elever till de lärare
som här åberopats och till lärare som
har kommit senare. Det är troligt att vi
inte får någon framgång när det gäller
det begärda anslaget till stöd åt dessa elever,
men jag vill ändå liksom herr Bergman
vädja till herr Palme, som ju i dag
har visat ett mycket stort konstintresse,

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Ang. naturastipendier åt studerande vid

att detta intresse måtte sträcka sig även
till denna fråga och att han också skulle
vilja se litet närmare på grunderna för
utdelandet av stipendierna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
även till den vid utlåtandet fogade reservationen
som avser anslag till Valands
konstskola.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Från vår sida anföres
vid denna punkt två reservationer, nämligen
de som betecknas a och d. Först
några ord om den senare.

Om alla de reservationer som anfördes
under den första avdelningen av
detta utlåtande gäller att vi i dem motsatte
oss anslagshöjningar, i stort sett
med undantag för sådana av automatisk
karaktär. Vi höll oss alltså i det fallet
på samma kulturella nivå som regeringspartiet
föregående år. Denna reservation,
d, gäller helt avslag på förslag om en
stipendiegivning efter principer som redan
tillämpas sedan flera år. Det är alltså
inte bara fråga om att föreslå avslag
på det av utskottet tillstyrkta förslaget
från departementschefen om en
ökning av anslaget med närmare 6,5 miljoner
kronor till närmare 18 miljoner
kronor. Det är en reservation som har en
betydligt större betydelse än de föregående,
och den har naturligtvis också redan
givit och kommer väl både här i
kväll och ännu mera före hösten att ge
anledning till ännu mycket större kritik
än de i det föregående behandlade. Också
här är givetvis det statsfinansiella läget
den enda verkliga orsaken till att
reservanternas förslag över huvud taget
kommit upp. Det finns ingen anledning
att nu igen ta upp den ekonomiska debatt
som fördes här i tisdags och som i
andra kammaren tog två hela dagar. Så
mycket kan emellertid sägas att vore det
nuvarande statsfinansiella läget inte sådant
som det är — och för det läget känner
vi oss inte ansvariga — skulle diskussionen
om detta anslag inte behövt
föras i dag. Då skulle meningsskiljaktigheterna
i denna fråga varit vida mindre
uttalade, och man skulle ha haft möj -

universiteten m. fl. läroanstalter

lighet att söka sig fram efter andra, gemensamma
linjer. Att de statsfinansiella
förhållandena har betydelse i denna fråga
erkände t. o. m. dåvarande ecklesiastikministern
Weijne år 1950, då han
sade att en lösning av studiekostnadsproblemet
efter stipendielinjen är helt
beroende av statsfinansiella förutsättningar.
Det är klart att det här som alltid
gäller avvägningsfrågor. Hur pass
angeläget anser man det vara att bringa
statsfinanserna på en sund basis? Är läget
nu så allvarligt, och är det därför
så angeläget, att man kan ha rätt att dra
in vissa sociala åtgärder, som i och för
sig annars kan förefalla vara väl motiverade?
Vi anser att så är fallet. Vi vill
försöka komma till rätta med problemen
om statsfinanserna utan att behöva vidtaga
alltför drastiska åtgärder, innan
situationen blivit alltför svår, och vi tror
att det bör vara möjligt att göra detta i
dagens läge då, samtidigt som statens
finansiella status är dålig, de enskilda
medborgarnas ekonomiska situation är
förhållandevis god. Vid den avvägning
som vi gjort har vi funnit det nödvändigt
att inte bara motsätta oss införandet
av naturastipendier vid läroanstalter
där de hittills inte utgått och att utdela
dem efter generösare grunder än förut,
utan det gäller att över huvud taget indraga
dem vid de anstalter där de redan
finns.

Vi erkänner gärna att detta kan synas
vara ett av de hårdare ingreppen som
hör till högerns sparsamhetsprogram,
men vi tror att det är berättigat. Till saken
hör att det skall ses mot bakgrunden
av vissa andra åtgärder till förmån för
de studerande som vi anser riktiga, och
det skall även ses som ett led i hela vår
ekonomiska politik, som vi räknar med
skall på lång sikt innebära en icke oväsentlig
vinst också för de studerande.
Skulle enligt vårt förslag omsättningsskatten
kunna borttagas redan från den 1
januari 1961 innebär i och för sig redan
detta en inte alldeles betydelselös början
på den vägen.

Enligt vår uppfattning bör studiernas
finansiering i nuvarande läge underlättas
framför allt enligt följande riktlinjer.

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Ang. naturastipendier åt studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter

Å ena sidan bör avdragsberättigade underhållsbidrag
kunna lämnas även till
studerande, å andra sidan bör man
framgå på linjen med s. k. räntefria lån
och statsgaranterade lån under studietiden
samt avdragsberättigade amorteringar
på studieskulder under tiden därefter.

Jag vill erinra därom, att 1958 års besparingsutredning
i sitt enhälliga betänkande
ansåg det nuvarande statsfinansiella
läget ge anledning att ompröva gällande
principer för fördelning av studentstödet
på olika stödformer, så att en
väsentlig förskjutning mot räntefria studielån
och statsgaranterade lån kan komma
till stånd. Vi har visserligen gått ännu
längre när vi helt strukit naturastipendierna,
men vi anser att vi haft vissa
skäl för det.

Stipendier är trots sina ur de studerandes
synpunkter tilltalande egenskaper
dock förenade med vissa olägenheter
på grund av den ekonomiska behovsprövningen.
Stipendier, som ges till en
bestämd inkomstgräns för föräldrarna,
medför alltid vissa tröskeleffekter; dessa
har redan påtalats av herr Källqvist.
Var man än lägger gränsen — vare sig
vid en hög eller vid en låg inkomstnivå
— kommer den situationen att inträda,
att ungdomar med samma studieförutsättningar
och med mycket obetydliga
skillnader då det gäller föräldraekonomisk
bakgrund kommer att behandlas
olika. Det är inte alltid så lätt att vid
bedömningen med säkerhet avgöra vem
av två tämligen likställda som har den
bästa ekonomien, och bedömningen kan
därför utfalla orättvist. Här gäller det
inte bara olikheten mellan medellösa
och välsituerade, det gäller också skillnaden
mellan enkla medelklassmänniskor
i en helt måttlig inkomstklass. Särskilt
när det finns flera studerande ungdomar
i en familj kan orättvisan bli
mycket påtaglig. Progressiviteten i föräldrarnas
beskattning reducerar också
olikheterna i deras ekonomiska situation.
Genom tilldelning av s. k. räntefria
lån och även av statsgaranterade
lån kan man i betydande utsträckning
om också inte så fullständigt som när

det gäller stipendier, det medger jag
gärna, bereda en studiehjälp; och den
hjälpen sträcker sig med sådana lån
nästan lika långt som med stipendiegivning.

Herr talman! Jag ber alltså att få
yrka bifall till reservationen d.

I reservationen a hemställer vi att
även studerande vid de högre konstnärliga
läroanstalterna skall erhålla rätt att
söka statsgaranterade lån. Enligt propositionen
skall man icke meddela dem
rätten till denna låneform. Jag förstår
motiveringen för detta. Den bygger naturligtvis
på studiesociala utredningens
enkät angående inkomstmöjligheterna
under åren närmast efter studiernas avslutande
och på utredningens i och för
sig synbarligen i viss mån motiverade
uppfattning att det bör vara nödvändigt
att penetrera det nuvarande garantilånesystemets
lämplighet för dessa studerande
innan man fattar definitivt beslut.
Den undersökningen har utredningen av
tidsnöd inte hunnit utföra. Men vissa
remissinstanser tillstyrker att rätt till
statsgaranterade lån ges även dessa elevgrupper,
och när vi i reservation d har
motsatt oss naturastipendierna, alltså
även deras införande vid dessa undervisningsanstalter,
är det naturligt att vi
önskar att detta ingrepp skall kompenseras
genom ökade lånemöjligheter.

Herr talman! Jag ber på denna grundval
att få yrka bifall jämväl till reservation
a.

På framställlning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 332, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om behörighet att utöva läkaryrket
in. m., dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

nr 333, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om änd -

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm. .

rad lydelse av 27 § 1 mom. och 29 §
1 mom. värnpliktslagen den 30 december
1941 (nr 967).

Anmäldes och bordlädes bankoutskottets
memorial nr 33, föranlett av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande
bankoutskottets utlåtande nr 26 i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall

meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv, m. m., dels
i ämnet väckta motioner, dels ock väckta
motioner om vissa åtgärder på den offentliga
ekonomiska politikens område.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.59.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Nr 20

Fredagen den 27 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Ang. naturastipendier åt studerande vid
universiteten m. fl. läroanstalter (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
statsutskottets utlåtande nr 131, avdelningen
II, punkten 1.

Herr PALME (s):

Herr talman! Riksdagen har i dag
fattat ett stort och genomgripande beslut
som gäller universitetens och högskolornas
utbyggnad under 1960-talet.
Det beslut som riksdagen nu skall fatta
är ett naturligt komplement till förslaget
om en kvantitativ utbyggnad av universiteten,
nämligen en kraftig höjning av
stödet till den studerande ungdomen,
framför allt vad beträffar stipendierna.

Det är ingen ny fråga som därmed är
uppe till behandling. När den här frågan
stod på föredragningslistan i förrgår råkade
Gustav Möller vara här i kammaren
för att höra på debatten, och det påminner
mig om att första gången riksdagen
fattade ett positivt beslut i den
här frågan var 1918 på grundval av en
motion här i kammaren av Oscar Olsson
och Olof Olsson och i andra kammaren
av Gustav Möller, Per Albin Hansson,
Arthur Engberg och Per Edvin
Sköld. Sedan har det gått vidare, i allmänhet
i enighetens tecken. Naturastipendierna
kom till 1939 efter ett förslag
av dåvarande universitetskanslern östen
Undén. 1950 års riksdag fattade ett stort
principbeslut om de studentsociala åtgärderna
efter en utredning av den
nuvarande departementschefen. Årets beslut
innbiir att 1950 års principprogram
är gott och väl genomfört. Det innebär
nämligen att i höst 47 procent av de
nyinskrivna vid universiteten och högskolorna
kan få ett naturastipendium, att

stipendierätten utvidgats till att omfatta
skolorna för högre konstnärlig utbildning,
till att gälla för studier i de
nordiska länderna och för nordiska studenter
här och till att gälla för flyktingstudenter.
Det är en stor och glädjande
reform. Att den vållar så stor debatt
här i kammaren beror på det förhållandet,
att sedan vi i stort sett har
byggt ut stipendiestödet i enighet under
många år har högern plötsligt gjort en
tvärvändning och yrkar totalt raserande
av vad som byggts upp.

Som bakgrund kan det vara intressant
att något beröra frågan om den nuvarande
rekryteringen till högre undervisning.
Det påpekades i morse, att av
60 000 yrkesverksamma akademiker i
dag är det bara 5 000 som rekryteringsmässigt
kommer från den hälft av befolkningen
som utgöres av arbetare, lägre
tjänstemän och hantverkare. Av en
studentklass i dag på 25 studenter är
det bara 5 5 6 som kommer från denna
hälft av befolkningen, d. v. s. arbetare,
lägre tjänstemän och småföretagare.

Detta innebär trots allt, att det skett
en ganska påtaglig utveckling till det
bättre under 1950-talet. Studentsociala
utredningen beräknade på sin tid att 5,7
procent av studenterna kom från gruppen
arbetare m. fl., som då omfattade
57 procent av befolkningen. Om man
inte inkluderar eleverna vid socialinstituten
var siffran för 1947 8 procent,
för 1953 12 procent och enligt studentekonomiska
undersökningen, som är den
senast tillgängliga rapporten, 1956 14
procent, och det är en ganska påtaglig
utveckling. Eftersom antalet studenter
samtidigt har ökat ganska snabbt, blir
ju den procentuella stegringen av studenter
från denna halva av befolkningen
mycket snabb. Exempelvis har antalet
manliga studenter från arbetarhem ökat
under tioårsperioden 1947—1956 med

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Ang. naturastipendier åt studerande
171 procent och antalet kvinnliga studenter
med icke mindre än 417 procent.

Ser man till den regionala rekryteringen
av studenter finner man att den
icke är mindre uppseendeväckande. Om
man räknar antalet studenter per 100 000
invånare kommer man fram till att
i Stockholm var siffran 308 år 1930
och C85 år 1956, och det är naturligtvis
en god ökning. Men det verkligt stora
genombrottet har kommit för Norrlandsungdomen.
År 1930 fanns det i Norrland
bara 64 studenter per 100 000 invånare,
1956 var siffran 250.

Ser man geografiskt på utvecklingen,
innebär det en mycket påtaglig frammarsch
för norrlandsungdomen, d. v. s.
det har blivit en jämnare fördelning i
landet av de studerandes rekrytering.

Det är enligt mitt förmenande alldeles
Självklart, att stipendierna därvid har
spelat en avgörande roll. Visserligen kan
man hävda att den ekonomiska utvecklingen
och den allmänna ökningen av
levnadsstandarden har bidragit ■— det
vill jag inte alls förneka —- men utvecklingen
hade inte kunnat ske, om man
inte haft stipendierna som stimulerande
faktor. Det bekräftas bl. a. av den kända
psykologiska motviljan mot skuldsättning
inom den halva av befolkningen
där rekryteringen är liten.

De ekonomiska faktorernas betydelse
framgår också av fördelningen av studenter
på olika yrkesbanor. Medan var
nionde student, vars fader är akademiker,
påbörjar medicinska studier, är
andelen studenter, vilkas fäder är arbetare,
endast 2 procent, d. v. s. var
45 :e student från arbetarhem påbörjar
medicinska studier. För den tvååriga
linjen vid folkskoleseminarierna är motsvarande
siffror att var 8:e arbetarstudent
går dit, men endast var 35 :e akademikerstudent.
Det kan inte finnas någon
annan rimlig förklaring än att de höga
studiekostnaderna på den medicinska banan
avskräcker.

Jag vet inte om herr Kaijser haft tillfälle
att med sin bänkkamrat diskutera
läkares och folkskolelärares relativa löneläge.
Om han gjort det kan han inte

vid universiteten m. fl. läroanstalter

påstå, att förklaringen är att rekryteringen
avgörs av möjligheterna till höga
inkomster senare i livet, utan det är
helt enkelt de höga studiekostnaderna
som verkar avskräckande i fråga om
långa studiebanor.

Jag kan också nämna att vissa undersökningar
har gjorts tidigare. De visade
bl. a. att bland studenterna från arbetarhem
kom ett alldeles oproportionerligt
stort antal från enbarnsfamiljer, vilket
ju måste ha samband med familjernas
ekonomiska bakgrund — när man
bara hade ett barn kunde man satsa mer
ekonomiskt.

De ekonomiska faktorernas betydelse
visar sig också, om man litet grand studerar
föräldrabidragens roll. 25 procents
föräldrafinansiering av studierna ges enligt
studentekonomiska undersökningen
till 40 procent av studenter från akademiker-
och officershem, till 30 procent
av studenter från direktörs- och högre
tjänstemannahem, till 20 procent av studenter
från jordbrukar-, folkskolläraroch
lägre tjänstemannahem och till 10
procent till studenter från arbetarhem.
Bland inkomsttagare med över 30 000
kronors inkomst finansieras mellan 50
och 100 procent av studiekostnaderna
med föräldrabidrag för omkring 41 procent
av dessa studenter, medan motsvarande
siffra för de lägre inkomsttagarna
är obetydlig.

Samma tendens gör sig gällande i fråga
om skuldsättningen. Medan ungefär
80 procent av studenterna från hem med
under 15 000 kronors inkomst är skuldsatta,
är de skuldsattas antal mindre än
40 procent från hem som har över 30 000
kronor i inkomst. När det gäller skuldsummornas
storlek visar det sig att ju
lägre inkomst föräldrarna har desto större
är skuldsumman. Det där är självklara
ting. I och för sig är den reform, som
i dag föreslås, utomordentligt glädjande,
men det finns helt visst utrymme för
och behov av en ytterligare utbyggnad.

Till utskottsmajoritetens förslag har
fogats vissa reservationer. Jag skall säga
några ord om dem och ber först att helt
kort få beröra de mindre omfattande reservationerna.

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Nr 20

Ang. naturastipendier åt studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter

Herr Bergman har mycket varmt talat
för att Valands konstskola i Göteborg
skulle infogas i naturastipendiesystemet.
När vi behandlade denna fråga i studentsociala
utredningen och det gällde
att skapa ett provisorium, hade vi mycket
kort tid på oss och var tvungna att
bestämma oss för vissa lätt definierbara
kriterier för vilka skolor som skulle få
vara med. Det lättast definierade kriteriet
var ju att skolorna skulle vara statliga
eller statsunderstödda. Ifrågavarande
reservanter begär nu att vi i stället
skall använda kriteriet »en allmänt erkänd
skola», vilket skulle passa in på
Valands konstskola. Om vi valt den vägen,
hade fråga uppstått, huruvida t. ex.
Académie Libre i Stockholm eller musikkonservatoriet
i Malmö är allmänt erkända,
d. v. s. vi hade fått göra en okulär
besiktning av en rad enskilda skolor
för att bedöma vilka som hade en så
god standard att de kunde betecknas som
allmänt erkända. Det är skälet till att vi
omöjligen kunde ta med Valands konstskola
i den här omgången, men vi är
alla besjälade av en önskan att komma
till rätta med det här problemet på rimligast
tänkbara sätt när vi kommer med
ett förslag till definitiv lösning. Jag är
övertygad om att Valands konstskola då
kommer med i bilden.

Herr Källqvist talade för reservationen
om att man genom delstipendier skulle
mildra tröskeleffekterna. Jag är ense
med honom om att tröskeleffekterna är
olyckliga. De hör till de ting som vi liar
att utreda och söka bemästra i den studentsociala
utredningen. Med all respekt
sagt verkar denna reservation litet grand
som att räcka ut tungan genom fönstret,
ty statsstipendienämnderna har ju full
möjlighet att på eget initiativ mildra
tröskeleffekterna genom olika arrangemang.
De kan göra avdrag för enbarnsfamiljer
och förmögenhetsinnehav, och
de liar möjligheter att ge delstipendier.
Dessa möjligheter utnyttjar också statsstipendienämnderna.
De är experter på
detta och tillämpar delvis mycket invecklade
system i detta sammanhang.
Därför skulle ett bifall till reservationen

inte leda till någonting praktiskt som
inte statsstipendienämnderna redan har
möjlighet att göra.

I huvudsak vill jag emellertid ägna
mig åt högerreservationen vilken innebär
att man skulle totalt rasera det statliga
stipendiestödet åt studerande vid
högskolorna och helt avslå propositionen.

Jag har inte kunnat underlåta att märka
att högern — för att ta upp en liten
sak först — visar stort intresse för flyktingfrågorna.
Det är ganska lätt att uttala
allmänna fraser och bombasmer om
flyktingarnas situation och problem, ty
det kostar ingenting. Men när det är
fråga om att ge flyktingstudenterna ett
rejält handtag så att de kan slå rot i sin
nya miljö och för att de skall få skaffa
sig den utbildning de behöver, var de än
senare i livet må uppehålla sig, då har
högern inte längre råd. Detta ger en
ganska god upplysning om vad de allmänna
fraserna är värda.

Högern vill alltså nu rasera hela stipendiestödet.
Motiveringen är något
vacklande. Det ganska sensationella har
inträffat att man har lagt fram en motion
som innehåller den knapphändigaste
av alla tänkbara motiveringar, och avgivit
en reservation som inte innehåller
någon motivering alls. Ibland sägs det
att ståndpunkten är motiverad av det
statsfinansiella läget, ibland sägs det att
studenterna egentligen skulle må mycket
bättre, om högerns förslag genomfördes.
Högerns förslag är, heter det, principiellt
mycket riktigare: att satsa på
skuldsättning i stället för stipendier och
satsa på s. k. utbildningsbidrag. Nu tilllade
herr Kaijser dessutom att de studerande
och deras familjer skulle slippa
omsättningsskatten och att det vore ungefär
lika mycket värt som stipendierna.

Låt oss ta ett extremt fall. En familj
med kanske 10 000—12 000 kronor i inkomst
skulle enligt högerns här framlagda
ekonomiska politik råka ut för en
ekonomisk förlust på kanske en tusenlapp.
Om denna familj dessutom skulle
ha en son i 10—17-årsåldern som gick
i skola och som alltså blev av med ett

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Ang. naturastipendier åt studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter

allmänt studiebidrag om 450 kronor och
sedan en son eller en dotter, som är berättigad
till naturastipendier, blir det
ytterligare 2 500 kronor. Det betyder,
att högerpolitiken för denna familj med
relativt små inkomster men med ett
brinnande studieintresse skulle göra en
ekonomisk förlust på 3 500 kronor.

Sedan detta skett kommer högern och
säger, att om denna familj sätter in 1 000
kronor, eller hur mycket det nu kan
vara, på ett särskilt sparkonto, så kan
den få skatteavdrag för detta. Men att
först ta ifrån denna familj flera tusen
kronor och sedan begära att den skall
ha råd att göra en insättning på ett sparkonto,
det är verkligen inte närmast intill
cynism — det är cynism.

Nu kan man ju vara tveksam om vad
högern egentligen avser. Det talas mycket
vackert om att här skall man låna
i stället. Men studerar man högerns reservationer
närmare, så blir man litet
fundersam. I reservationen a säger herr
Kaijser m. fl. att man vill, att studerande
vid de högre konstnärliga läroanstalterna
skall få rätt att erhålla statsgaranterade
studielån. Eftersom det är fråga
om ett statsgaranterat studielån måste
detta rimligtvis beslutas av någon och
utdelas av någon, och det är ju som man
vet statsstipendienämnderna som gör
det. Går man emellertid vidare till reservation
d, så finner man att högern
där yrkar avslag på hela anslaget till
naturastipendier, däribland även de medel
som går till statsstipendienämndernas
förvaltning och administration. Man
omöjliggör ju därigenom den utdelning
av statsgaranterade studielån, som man
fyra punkter tidigare så varmt velat rekommendera! Jag

har funderat mycket över detta.
Först tänkte jag att högern hade svingat
sitt blodiga svärd med sådan brist på
urskillning, att man hade kapat av statsstipendienämnderna
av misstag och att
detta sålunda var en ganska ingående
belysning av den omsorg, med vilken
högern förbereder sina besparingsaktioner.

Men sedan hade jag möjlighet att sammanträffa
med detta Svärd i sin för -

kroppsligade version i en offentlig debatt.
Det visade sig då att detta alls icke
var förhållandet, utan avsikten var helt
enkelt, att det nuvarande kreditstödsystemet
i sin helhet skulle raseras och
att de studerande skulle hänvisas som
förut att gå omkring i affärsbanker och
sparbanker och försöka plocka fram privata
borgensmän efter bästa förmåga för
att klara sina studielån.

När jag fick reda på detta, blev jag
ännu mera fundersam och började allvarligt
fundera om det i alla fall fanns
något slags metod i galenskapen. Men
jag har kommit till den slutsatsen, att
galenskapen var metodisk.

Det är ett dystert och beklämmande
förslag, som högerpartiet här lagt fram.
Jag trodde att alla här i riksdagen var
ense om att det var ett ideellt värde att
aktivt stimulera alla ungdomar, oberoende
av social och ekonomisk bakgrund,
oberoende av vilken del av landet de
råkar vara födda i, att söka få tillgång
till högre undervisning, om de hade
lust och fallenhet för detta.

Jag hade den föreställningen att det
var ett kriterium på ett fritt demokratiskt
samhälle, att man på detta sätt gav
alla medborgare lika chanser att välja
den väg i livet, som de tycker passar
dem. Jag upptäckte att det är fel! Jag
kanske inte heller skulle ha väntat mig
något annat från högerns sida.

Man trodde möjligen att högern skulle
ha mera känsla för en annan argumentation,
en argumentation som för övrigt
förekom redan i den motion som Gustav
Möller och Per Albin Hansson väckte
1918 och vari man sade, att »vårt folk
är verkligen varken så rikt eller så
starkt att det har någon utsikt att hålla
sig uppe i tävlingskampen mellan nationerna,
om det inte omsorgsfullt tar
vara på och på bästa sätt utvecklar alla
sina möjligheter, även de goda begåvningarna
på kulturarbetets olika områden».
År 1918 fanns det en vid resonans
för detta, men högern har inte fattat det
än i dag. Det är till att släpa efter!

Därmed vill jag, herr talman, yrka bifall
till utskottets förslag.

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Nr 20

Ang. naturastipendier åt studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag kan i det mesta instämma
i de argument, som herr Palme
fört in i denna debatt. Till detta vill jag
mycket kort, på grund av längden i den
föregående talarens anförande, anföra
några siffror, som även är verklighetsbetonade.

Jag vill, ärade kammarledamöter, påminna
om att de naturastipendier, som
vi i dag diskuterar, 1952 var 646 000
kronor, men 1957 uppgick de till 6,9
miljoner kronor. Jag nämner dessa två
årtal av en viss anledning, som jag i
detta sammanhang inte behöver poängtera.
Utöver detta vill jag bara hoppas,
att möjligheterna för ungdomarna att
beredas studiemöjligheter, inte minst
efter de beslut som vi tidigare fattat här
i dag, skall säkras, samt att även de ekonomiska
möjligheterna kommer att stå
i rätt proportion till den stora reform
som vi nu beslutat.

Vidare vill jag, herr talman, anföra
ytterligare en synpunkt. 1950-talet var
de stora reformernas tid då det gällde
undervisningen. Då lade vi grunden för
den utbyggnad, som vi bl. a. har beslutat
här i dag. Må vi till detta bara knyta
den förhoppningen, att vi i takt med
utvecklingen även i fortsättningen skall
följa en sådan linje.

Till slut vill jag också på det bestämdaste
ta avstånd från den politik på
detta område som högerpartiet har gjort
sig till förespråkare för. Det är väl
ungefär i överensstämmelse med den
politik, som högerpartiet på många andra
områden för, där man inte vill ge
stöd åt de människor, som behöver det,
utan i stället försöker att övervältra bördorna
på dem, som inte orkar bära dem.

Med detta, herr talman, ber jag få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr PALME (s):

Herr talman! Jag ber om ursäkt, men
jag tvingas att begära besked av herr
Kaijser. Om högerns reservation a) mot
förmodan skulle vinna, vem skall då dela
ut de statsgaranterade studielånen?

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Det har varit mycket
angenämt att höra herr Palme — efter
middagsrasten har tonen i debatten i
stort sett varit angenäm, och det skulle
vara mycket trevligt att fortsätta resonemanget.
Med hänsyn emellertid till den
sena timmen och till de många ärenden,
som är kvar att behandla, skall jag nu
nöja mig med att säga, att jag har haft
den uppfattningen att statsstipendienämnderna
fortfarande skulle fungera.
Jag kan inte i detalj svara på detta, men
jag är övertygad om att möjligheter
skall finnas att dela ut de garanterade
lånen i alla fall.

Herr PALME (s):

Herr talman! Jag vill bara konstatera
att herr Kaijser förutsätter, att statsstipendienämnderna
skall leva på luft. Det
finns ingen korrespondens mellan högerns
reservationer a) och d).

Jag vill också gärna betyga att tonen
i debatten har varit angenäm. Det var
synd att högern av tidsbrist inte ville
närmare utveckla sina synpunkter på
den här frågan. Den angenäma tonen är
naturligtvis önskvärd, men det kan ha
sina svårigheter att upprätthålla den när
man har att behandla en så utomordentligt
oangenäm reservation som den högern
har lagt fram.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Det är med åtskillig tvekan
jag har begärt ordet för att i någon
mån polemisera mot herr Palme, vars
sätt att uppträda här i kammaren i denna
fråga rätt mycket avviker från vad vi
är vana vid. Men den omständigheten
alt han har fått tala så länge och så
fritt utan i varje fall något synbart ogillande
från sin egen grupp har gett mig
anledning förmoda att han i någon mån,
om också under visst motstånd, har talat
å sin grupps vägnar.

Vidare skulle jag vilja säga att någonting
har inträffat i fråga om naturastipendierna,
som har ställt frågan praktiskt
i ett helt annat läge iin som var för

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Ang. naturastipendier åt studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter

handen då dessa infördes. Besluten om
studentsociala åtgärder var vi med på i
vår grupp, men för naturastipendier var
förutsättningen att de skulle ges åt obemedlade
studenter med utmärkt studiebegåvning.
Jag har en svärdotter, som
var obemedlad under sin studietid. Hennes
studentbetyg låg mellan AB+ och a,
men det nådde inte a. Hon var visserligen
i stort behov av naturastipendier,
men fordringarna på studentbetygsnivån
var sådana att hon inte kunde få sådana
stipendier. Jag kritiserar inte detta. Men
nu har man undan för undan minskat
kravet på studielämplighet. Det nu föreliggande
förslaget skulle innebära att
man nöjde sig med Ba. Studentsociala
utredningen tänkte sig som framtidsmål
att 26 procent av de nyinskrivna skulle
få naturastipendier eller liknande, men
enligt det förslag som nu föreligger skall
man sträcka sig ända till att 47 procent
av de nyinskrivna skall få sådana stipendier.
När detta är nått har man såvitt jag
kan förstå släppt en av de väsentliga motiveringarna.
Det är nu inte längre fråga
om att hjälpa fram sådana som har verklig
naturlig studiebegåvning, vilka samhället
har ett starkt intresse av att ge
denna hjälp. Nu är man på glid mot en
bedömning, som i realiteten innebär —
det är märkligt att herrarna inte har
tänkt på detta — en våldsam orättvisa
mot medelklassen. Jag har personlig erfarenhet
av detta, ty mina fem barn har
alla akademisk examen liksom mina
svärdöttrar och mina mågar utom en.
Jag vet ungefär hur det här kan te sig
ur medelklassvnpunkt. Vi inom medelklassen
har numera mindre möjligheter
än medelklassen hade för 15 eller 20 år
sedan att hjälpa våra barn på grund av
den starka stegringen av skattetrycket,
prisstegringar och dylikt.

Nog är det väl egendomligt att en man
som herr Palme, som väl ändå gör anspråk
på att kunna tänka litet kyligt,
inte betraktar som en avsevärd orättvisa,
att vi inom medelklassen, som råkar ha
barn med studentbetyg som ligger betydligt
över de Barn, som nu skall utgöra
gräns, med våra skattemedel skall få
vara med att finansiera de andras na -

turastipendier och att våra barn skall
lämna sina akademiska studier med en
större skuldsumma än de som har studiestipendier.
Därmed har man ju ställt
på huvudet det samhälleliga intresset av
att hjälpa de speciellt studiebegåvade.
Denna effekt, att våra barn får en större
skuldsumma fastän vi får vara med att
betala till de andra, måste vi tolka som
en avsevärd orättvisa mot medelklassen
och som ett uttryck för — när man nu
glidit så långt ner — en utpräglad klasspolitik.

Men detta är en sak. Det kan också
tänkas, att den utveckling man nu tänker
slå in på, också kan få en annan effekt.
När vi inom medelklassen kläms
åt på detta sätt, kommer våra möjligheter
att tillgodose våra barns utbildning
att undan för undan minskas. Hur ser då
herrarna på samhällsnyttan i det sammanhanget?
Det är i och för sig nyttigt
och bra, att studenter från de ekonomiskt
svagt ställda grupperna får hjälp
till sin utbildning. Men om man beaktar
varifrån de akademiska studievägarna
i största utsträckning rekryteras, har då
herrarna gagnat samhällsnyttan, om man
gör det ännu svårare för medelklassen
att hjälpa sina barn till deras studier?

Sedan tillkommer ytterligare en sak.
Denna som jag tycker procentuellt för
långt drivna tilldelning av naturastipendier
måste en gång i tiden komma att
inverka på möjligheterna för akademikerna
att driva en lönepolitik. Det är
omöjligt, att om samhället i så stigande
utveckling, som nu avses ske, bekostar
de akademiska studierna, man sedermera
skall kunna göra anspråk på att få
en lön, som medger amortering och förräntning
av studieskulderna. När man
fortfarande kommer att ha denna spricka
mellan å ena sidan den hälft, som
utgör frälset på detta område, och å
andra sidan de övriga som får betala
själva, hur tror ni då, mina damer och
herrar, det kommer att gå med möjligheterna
för medelklassens barn att i
framtiden över huvud taget kunna finansiera
sina studiekostnader. Det är sålunda
enligt min mening inte säkert, att, om
herrarna anlägger ett längre perspektiv,

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Nr 20

Ang. naturastipendier åt studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter

ni handlar klokt ur samhällsnyttans synpunkt.

Som herr Kaijser redan framhållit, är
vår linje inte så krass, som speciellt
herr Palme med sitt spända känsloläge
försöker måla ut. Vår linje bör ses i
kombination med först och främst möjligheterna
till lån och med möjligheterna
att skapa underlag för en lönesättning,
som medger finansiering av studierna.

Vårt förslag är dessutom kombinerat
med avdragsrätt för amorteringar av
studieskulder. Det är väl ett egendomligt
motstånd, som man från den ene
finansministern efter den andre mött
mot länge resta krav på att amorteringar
av studieskulder skall bli avdragsgilla.
En rörelseidkare får ju göra avdrag
för de omkostnader han haft för
intäkternas förvärvande. Har man anställning,
som kräver en viss examenskompetens,
förefaller det fullt rimligt att
man i konsekvens härmed får göra avdrag
även för de omkostnader, som erfordras
för att dessa intäkter skall kunna
förvärvas. Men det har herrarna enständigt
satt sig emot. Den motion vi
har väckt vid årets riksdag har i dag
skjutits undan till höstriksdagen. Man
vill inte acceptera principen, att det
här gäller omkostnader, som är nödvändiga
för intäkternas förvärvande.
Finansministern skakar på huvudet. Jag
förstår att han gör det, ty han tillhör
motståndarna. Men detta motstånd är
ohållbart. Om ni verkligen vill driva
en progressiv kulturpolitik, om ni vill
befrämja akademiska studier för folk
från medelkassen, måste ni förr eller
senare ta hänsyn till både lönesättning
och avdragsrätt, som möjliggör att man
på detta område får rättvisa.

Avslutningsvis vill jag anföra, att om
man skulle bredda möjligheterna till
lån, ge en härpå grundad lönesättning,
samt vidare medge den avdragsrätt, som
vi föreslagit vid upprepade tillfällen,
så skulle alla studenter vinna på det.
Man skulle då få en kulturpolitik, som
icke är av det krasst klassbetingade
märke, som man nu från den socialdemokratiska
gruppen vill driva.

(i Första kammarens protokoll 1060. AV 20

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Herr Bergh började sitt
anförande med att förebrå herr Palme
för att han talade så länge — herr
Bergh talade sedan själv nästan lika
länge. Dessutom kan herr Bergh vara
alldeles övertygad om att herr Palme
talade på den socialdemokratiska gruppens
vägnar och inte hade några privata
spekulationer i denna oerhört centrala
fråga.

Jag begärde ordet, herr talman, i
första hand för att korrigera ett faktiskt
missförstånd från herr Berghs sida.
Herr Bergh påstod, att studenter med
utmärkt studiebegåvning ursprungligen
var avsedda att bli stipendierade, men
att man numera undan för undan minskat
kravet på studielämplighet. Herr
Bergh ger alltså kammarens ärade ledamöter
den uppfattningen att det här är
fråga om en rutschbana utför — förr i
världen, för tio år sedan alltså, var det
stora begåvningar som fick stipendier;
numera ger man stipendier åt kreti och
pleti.

Jag vågar, herr talman, verkligen tala
i denna fråga, eftersom jag var ordförande
i studentsociala utredningen, som
föreslog och lade fram det program som
sedan blev beslutat av riksdagen. Den
studentsociala utredningen föreslog enhälligt,
att betyget Ba skulle vara gränsen
när det gäller begåvningsstandarden
—- alltså den gräns som skulle berättiga
till naturastipendier. Av statsfinansiella
skäl har det tyvärr varit omöjligt under
hela 1950-talet att komma ned till
denna gräns vid Ba, utan vi har fått
hålla oss till Ba+ och något år — i början
av 1950-talet — till och med något
högre.

Sveriges förenade studentkårer och
över huvud taget alla organisationer på
detta oinråde har år efter år gjort framställningar
om att regering och riksdag
skulle försöka förverkliga den studentsociala
utredningens målsättning att
komma ned till gränsen vid Ba. Dessutom
har man för ett par år sedan på
studenthåll gjort en ytterligt grundlig utredning,
som visar att studieprestationerna
hos studenter med Ba + eller Ba

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Ang. naturastipendier åt studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter

praktiskt taget är lika. Något raserande
undan för undan av kraven på studielämplighet
har med andra ord icke ägt
rum.

Det var för att säga detta som jag
begärde ordet.

Vidare gav herr Bergh uttryck för ett
kolossalt ömmande för medelklassen just
nu. Jag erinrar herr Bergh om att för
närvarande från socialgrupp III — således
ett ganska brett befolkningsskikt
—• kommer 18 procent av våra studenter.
Det förslag, som riksdagen i dag skall
ta ställning till, skulle innebära att 47
procent av våra studenter — i första
hand de nyinskrivna och sedan successivt
hela gruppen — skall få naturastipendier.
Det är en procentsiffra, herr
Bergh, som tyder på att man måste gå
bra långt utöver socialgrupp III när
det gäller stipendieringen. Det är inte
på det sättet att 47 procent, som knappt
motsvarar vad socialgrupp III här i
landet omfattar, är rättvist och proportionellt
representerade vid universiteten
— långt därifrån. Dessa siffror visar
alltså att detta verkligen är en stipendiepolitik,
som på ett praktiskt påtagligt
sätt kommer att gynna studenter
just från medelklassen, arbetarklassen
och bondeklassen.

Herr Bergh säger till sist att denna
hälft är det nya »frälset». Det är också
ett gammalt högerpåstående, som vi så
ofta träffar på. Man vill göra gällande
att de, som ligger över strecket, ingenting
får, medan de andra, som får allt
— de 47 procenten — skulle vara det
nya frälset, som skattebetalarna ger
allt.

Det är nästan litet genant att behöva
påpeka, att naturastipendierna endast
utgår under halva studietiden. Jag erinrar
mig ett yttrande, som en ledamot
i den studentsociala utredningen på sin
tid fällde när detta förslag lades fram.
Han sade, att staten, när den naturastipendierar
en student med fri kost och
bostad under halva studietiden, gör en
insats som ungefär motsvarar vad föräldrar
i den bättre situerade medelklassen
möjligen kan orka med — men
mer är det inte. Något »frälse», något

favoriserande av obemedlade, är det
verkligen inte fråga om, utan det är en
utjämning av bördor och ingenting annat.

Sedan skulle det föra för långt att
här ta upp hela diskussionen om lån
och stipendieavdrag o. s. v. men låt mig
till sist, herr talman, beröra en enda
fråga, den som gäller periodiskt understöd
för studenter. Herr Bergh och jag
tillhör väl i varje fall för närvarande de
inkomstgrupper som skulle, förmodar
jag, vinna på en högerpolitik i denna
fråga. Själv är jag i den situationen, att
om någon av mina söner av någon anledning
skulle vilja studera i Stockholm
och jag fick göra avdrag för periodiskt
understöd till honom, skulle staten —
skattebetalarna — komma att subventionera
mig —■ och jag förmodar under
samma omständigheter även herr Bergh
— med 50 procent. Om däremot portvakten
i det hus, där jag bor i Uppsala,
skulle komma på tanken att sätta sin
pojke, som är jämnårig med min äldste,
i tekniska högskolan i Stockholm, skulle
staten subventionera honom med endast
12 procent.

Detta kan ändå inte vara rimligt! Det
är därför den socialdemokratiska målsättningen
på detta område syftar längre
än till de 47 procenten. Vi hoppas att
en yngre generation inom socialdemokratien
än den jag representerar får
svara för att en målsättning innebärande
en generell stipendiering skall kunna
förverkligas så småningom.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Statsrådet Edenman försökte
polemisera emot mitt påstående
att kraven på studielämplighet undan
för undan hade minskat, och han förnekade
inte att kraven när det gäller studentbetygen
till en början låg mellan
AB + och a men nu är nere i Ba. Det är
egendomligt att å ena sidan låta bli att
bestrida detta faktum och å andra sidan
förklara glidningen med att det inte stått
inom ramen för våra ekonomiska möjligheter
att öka stipendiegivningen så
att man kom till Ba-eleverna. I den stu -

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Nr 20

Ang. naturastipendier åt studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter

dentsociala utredningen hade man räknat
med att komma upp till högst 26 procent;
nu är man uppe i 47 procent. Låt
mig då fråga: När vi inte hade råd till
detta för några år sedan, inte hade råd
i förfjol och inte hade råd detta budgetår,
skall vi då ha råd just nu att göra
det? Är det därför att vi har fört in omsättningsskatt
som vi har fått råd? Är
det verkligen socialt att lägga en extra
skatt på fattiga människors livsmedel
och kläder och allt vad de behöver för
att med sålunda åstadkomna skatteintäkter
förverkliga detta?

Ecklesiastikministern framhöll att antalet
studerande från socialgrupp I var
ungefär 18 procent och att om regeringens
förslag nu gick igenom skulle icke
minst medelklassen göra en vinning. Har
då ecklesiastikministern glömt att vi har
en inkomstspärr för föräldrar med inkomst
över 20 000 kronor? Denna spärr
begränsar ju möjligheterna för medelklassens
barn.

Kvar står fortfarande att de som icke
haft denna förmån får lämna studierna
med större skuldsumma än de som haft
naturastipendierna i tre år. Anser ecklesiastikministern
det vara rättvist att
de skall gå därifrån med större skuldsumma
än andra? Det kan vara så att
föräldrarna inte kan hjälpa sina barn
även när de ligger över 20 000 kronorsstrecket.
Jag hade själv fyra barn som
låg vid högskolan samtidigt. Även om
mina inkomster har varit goda så har
skatterna tagit en dryg del och resultatet
har blivit att alla fem har större skulder
— fastän jag gett dem så mycket jag
orkat —- när de gått därifrån än de som
nu tillhör det nya frälset. Jag använder
fortfarande det uttrycket.

Ecklesiastikministern talade precis
om att det här är fråga om en utjämning.
Det var en egendomlig utjämning.
Kan man tala om en utjämning då de
privilegierade går ut med lägre skuldbelopp
än andra? Var ligger den utjämningen?
Det riktigare är väl att de får
lika möjligheter att få lån i den mån
de behöver. Vi bör ha en lönesättning
som gör det möjligt att finansiera studierna
och vi bör få en avdragsrätt.

Ecklesiastikministern säger att om vi
skulle få göra avdrag för periodiskt understöd
skulle det innebära en särskild
favorisering av de högre inkomsttagarna
medan portvakten bleve lidande på det.
Vi har hört detta resonemang så många
gånger. Förbiseendet i resonemanget
ligger i att man inte uppmärksammat
progressionens våldsamma inverkan när
det gäller statsbeskattningen.

Jag vidhåller fortfarande att den nya
giv man är inne på innebär en orättvisa
mot medelklassen och att den kan vara
farlig för rekryteringen till de akademiska
banorna i framtiden från medelklassen.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag ber ännu en gång
att få korrigera herr Bergh och påpeka,
att det var den studentsociala utredningen
som föreslog Ba och inte a som
gräns och att vi aldrig varit över Ba +
i princip, men att vi vid något enstaka
år i början på 1950-talet på grund av
bristande stipendieanslag tvingades att
gå något högre. Betyget Ba har ända sedan
riksdagsbeslutat 1950 varit riktgivande
för statsmakternas politik på detta
område, men det är först nu, ett decennium
efteråt, som vi har fått möjligheter
att förverkliga denna målsättning.

Herr Bergh säger att vi har fått möjligheterna
härtill just nu därför att vi
har fått en omsättningsskatt. Det är,
tycker jag, ett ovanligt billigt argument.
Kunde inte herr Bergh ha hjälpt herr
Kaijser för några timmar sedan och anfört
exakt samma argument när han ansåg
att vi inte hade råd att höja tonsättarstipendierna
med 40 000 kronor?
Tänk om herr Kaijser plötsligt hade sagt,
att vi nu har råd att höja tonsättarstipendierna
och anslaget till Nationalmuseum
därför att herr Sträng infört en
omsättningsskatt. Dess bättre gjorde lian
det inte.

Anser inte herr Bergh — jag vet att
herr Bergh i själva verket gör det — att
det är en alltför billig argumentering att
kasta in omsättningsskatten i detta sam -

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Ang. naturastipendier åt studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter

manhang? Jag måste annars fråga: År
högerns nuvarande skuggbudget så erbarmlig,
att högern i regeringsställning
inte skulle ha råd med ting som är ytterligt
angelägna och nödvändiga? Nittio
procent av svenska folket, herr Bergh,
ligger på en inkomststandard under
15 000 å 16 000 kronor. När det gäller
naturastipendierna går statsstipendienämnderna
upp till en gräns på 20 000
kronor; dock finns det över huvud taget
ingen fix gräns, utan den kan överskridas
om barnantalet är stort. Är inte också
detta, ärade kammarledamöter, ytterligare
en siffra som bevisar, att herr
Berghs tal om att den nuvarande politiken
inte gagnar medelklassen är felaktig.

Tidigare angav jag procentsatsen 18
för socialgrupp III med 47 procent stipendiering.
Nu säger herr Bergh, att
medelklassen inte gagnas av detta! Yar
sätter herr Bergh gränsen för medelklassen?
Jag bara frågar, tv vi vet ju
att 90 procent av de svenska löntagarna
ligger i ett inkomstskikt, där de fyller
kvalifikationsgrunderna för att få naturastipendium.

Slutligen visade man i den utredning,
som jag från talarstolen för en stund sedan
åberopade, att skuldsättningen hos
naturastipendiaterna är mycket betydande,
herr Bergh. Det är verkligen inte
fråga om ett frälse, utan det är en hjälp
under halva studietiden med kost och
logi — ingenting annat.

Men fortsätt nu, när ni skall börja
valrörelsen, och tala om omsättningsskatten,
naturastipendier, konststipendier
och allt möjligt! Ställ gärna de
tingen mot varandra — det är vi inte
rädda för, herr Bergh!

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Ecklesiastikministern
betonade igen att studentsociala utredningen
tänkt sig Ba som nedersta gräns.
Jag ber herr statsrådet Edenman uppmärksamma,
att studentsociala utredningen
också som riktpunkt hade att
26 procent av de nyinskrivna studenterna
skulle få naturastipendium. Nu är
vi uppe i 47 procent.

Sedan har statsrådet Edenman försökt
vidga diskussionen till att behandla
frågor, som är behandlade tidigare
i dag, och han har talat om inköpen till
Nationalmuseum och främjande av
konst och allt det där. Jag tror det är
en allmän mening i vår grupp, som herr
Kaijser gav uttryck åt då han sade, att
vi visst är intresserade för sådant —
men som herrarna fördärvat våra pengar
och som herrarna plågar folk med
skatter måste ju vi, som vill plåga folk
mindre med skatter, söka utvägarna till
detta! Vi kan inte som andra fortsätta
med höga skatter. Vi söker mera att
nedbringa dem.

Jag är inte rädd för en valrörelse,
där man sätter det våldsamma skattetrycket
mot en del utgifter, som i och
för sig kan vara önskvärda, men som
inte är nödvändiga i ett hårt skattetyngt
läge.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag ber kammaren om
överseende för att jag än en gång tar
till orda i denna fråga, men jag gör det
därför att jag på det allra bestämdaste
från centerpartiet vill reagera mot det
ställningstagande högern har i denna
fråga. Med det anförande, som jag höll
först, bevisade jag bl. a. med siffror
den positiva inställning, som vårt parti
har haft i dessa frågor.

Sedan skulle jag, herr talman, bara
vilja påpeka att efter det anförande,
som ecklesiastikministern här har hållit,
bör väl även herr Bergh ha fått
klart för sig att det med den vidgning
som skett kan även hans svärdöttrar få
förmånen av naturastipendier, om de
nu skulle fortsätta att studera och vore
så unga att de kan söka sådana. Även
de som tillhör den övre medelklassen
har nu alltså en viss möjlighet att erhålla
dessa stipendier.

Från centerpartiet har vi klart sagt
ifrån —- det betonade jag förra gången
och skall inte upprepa — att så långt
det är möjligt skall vi ge den studerande
ungdomen stipendier och dessutom
lånemöjligheter, ty de ungdomar,

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Ang. naturastipendier åt studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter

som på det sättet förkovrar sig, kommer
att ge samhället mångfaldigt tillbaka,
när de blivit utbildade och kommer
in i produktionen.

Låt mig få ta upp en sak till, som
herr Bergh berörde. Jag tycker i och
för sig att det är oriktigt att i detta
sammanhang tala om omsättningsskattens
nödvändighet för att kunna finansiera
en sådan sak som denna. Från
centerpartiet vill jag bara säga, att även
om omsättningsskatten kommer bort, så
kommer vi ifrån centerpartiets sida ändå
att handla i en sådan positiv anda,
som återspeglas i det utskottsutlåtande
som här föreligger.

Allra sist, herr talman, vill jag tolka
högerns förslag och reservation som ett
sista försök att spela upp en serenad
— jag tänker speciellt på det ordet i
sammanhang med de frågor, som vi
nyss har behandlat. Må vi bara hoppas,
att den serenaden kommer att spelas
bara för — jag citerar herr Hjalmarson
— »de små kapitalisterna» i vårt
samhälle, som man här vill värna om.
Jag tror att högerpartiet ensamt får stå
för den underhållningen.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle: Herr

talman! Det ligger en ganska allvarlig
motsättning i lierr Sundins resonemang.
Han uttalar sitt positiva intresse
för reformen, men han tillhör ett
parti som liksom vårt vill ha skattesänkning.
Jag lyssnade med stort intresse
under den ekonomiska debatten
häromdagen på hur centerpartiet vill
möjliggöra omsättningsskattens borttagande
— det fanns nämligen en allvarlig
lucka i de belopp man talade om.

Herr Sundin förbiser vidare att denna
utvidgning trots vad statsrådet Edenman
har sagt innebär en allvarlig
orättvisa mot medelklassen. Vi var med
från början när man begränsade stipendierna
till de verkligt studiebegåvade.
Nu kan rekryteringen även från jordbrukargruppen
komma att äventyras,
och det är något som herr Sundin kanske
bör tänka på när lian sätter sig att
fundera över saken.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! I anledning av herr
Berghs senaste inlägg vill jag påpeka,
att vi i dag inte diskuterar något budgetförslag.
Jag vill inte i detta sammanhang
tala om sådant, som vi nu inte
skall behandla, utan jag rekommenderar
herr Bergh att läsa centerpartiets
motion i den frågan.

Sedan vill jag säga till herr Bergh,
att om högern skall försöka sig på att
regera tillsammans med centerpartiet,
så måste den ändra den negativa inställning,
som den i olika sammanhang
presenterar.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Jag önskar vid det här
tillfället deklarera folkpartiets inställning
i denna fråga, fastän jag trodde
att jag gjort det så tydligt i mitt första
anförande, att ingen behövde ta miste
på den.

Vi tar avstånd från tanken att helt
hastigt ta bort dessa värdefulla anordningar,
som tillkommit i utjämnande
syfte. Jag ber att å gruppens vägnar få
deklarera, att vi hoppas att de får vara
kvar. Vi förutsätter att utformningen
kan göras bättre, men vi önskar inte
sätta stipendierna i fara.

Häri instämde herr Andersson, Axel
Johannes, (fp).

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående varje moment av utskottets
i den nu ifrågavarande punkten gjorda
hemställan.

Därefter gjordes enligt de beträffande
mom. I förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Kaijser m. fl. vid punkten avgivna,
med a betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Anslag till statens lånefond för universitetsstudier

I fråga om mom. II, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Axel Johannes Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med
b betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel Johannes, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 131, avdelning
II, punkten 1, mom. II, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Johannes
Andersson m. fl. vid punkten avgivna,
med b betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Härefter gjordes i enlighet med de
angående mom. III framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Axel Johannes Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med c betecknade
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Med avseende på mom. IV, anförde
vidare herr talmannen, hade yrkats dels
att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att kammaren skulle godkänna
den av herr Kaijser m. fl. vid punkten
avgivna, med d betecknade reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 131, avdelning
II, punkten 1, mom. IV, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Kaijser m. fl. vid punkten avgivna, med
d betecknade reservafibnen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 124;

Nej —- 16.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 2

Anslag till statens lånefond för universitetsstudier Med

tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag hade utskottet
i denna punkt hemställt,

I. att motionen 1:587, såvitt nu vore
i fråga, icke måtte av riksdagen bifallas; II.

att riksdagen måtte till Statens lånefond
för universitetsstudier för budgetåret
1960/61 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag av
10 600 000 kronor.

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Nr 20

Ang. omorganisation av lärarutbildningen på det husliga området

I motionen 1:587, av herr Bergman,
hade hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen måtte besluta, att Valands
konstskola skulle upptagas i förteckningen
över de skolor för högre konstnärlig
utbildning, vilkas elever skulle vara
berättigade att erhålla räntefria studielån
för universitetsstudier.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Johannes Andersson, Jacobsson,
Källqvist och Ståhl, fröken Vinge samt
herr Helén, vilka, under åberopande av
reservationen b vid punkten 1 under avdelning
II, ansett, att utskottet bort under
I hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionen I: 587, såvitt nu
vore i fråga, besluta, att eleverna vid
Valands konstskola skulle vara berättigade
att erhålla räntefria lån ur statens
lånefond för universitetsstudier.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Efter utgången av voteringen
under punkt 1 har jag ingen anledning
att yrka bifall till reservationen,
vilken innebär att även elever vid Valands
konstskola skall inbegripas i naturastipendiestödet.

Herr PALME (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkten 3

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående utbildningen
av lärare på det husliga området m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Detta utlåtande var indelat i två särskilda,
med I och II betecknade avdelningar,
av vilka den senare var indelad
i punkter.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till

avgörande avdelningsvis och avdelningen
II punktvis.

Avdelning I

Ang. omorganisation av lärarutbildningen
på det husliga området

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 95, hade Kungl. Maj:t, utom annat,
föreslagit riksdagen att

dels besluta, att från och med budgetåret
1961/62 dels tre nya statliga seminarier
för huslig utbildning skulle inrättas
på de orter och med i huvudsak den organisation
departementschefen förordat,
dels ock statens skolköksseminarium
skulle ombildas till ett seminarium för
huslig utbildning med i huvudsak den
organisation departementschefen förordat,

dels godkänna av departementschefen
i övrigt förordade grunder för här ifrågavarande
utbildning.

dels bemyndiga Kungl. Maj.-t att i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen
angivna riktlinjer fatta
de beslut och vidtaga de åtgärder, som
fordrades för genomförandet av den av
departementschefen förordade omorganisationen
av lärarutbildningen på det
husliga området.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Edström (1:599) och den andra inom
andra kammaren av herr Nelander m. fl.
(11:740), i vilka hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om en skyndsam utredning för
ytterligare ett seminarium för huslig utbildning,
förlagt till södra Sverige;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Torsten Andersson in. fl. (1:601) samt
den andra inom andra kammaren av
herrar Brandt i Sätila och Johnsson i
Skoglösa (II: 739), i vilka hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 95 måtte besluta,
att utöver de fyra seminarier, som
föreslagits i propositionen, skulle inrät -

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Ang. omorganisation av lärarutbildningen på det husliga området

tas ytterligare ett seminarium, förlagt
till södra Sverige,

att årligen skulle intagas 36 elever till
ekonomiföreståndarkurserna i stället för
enligt propositionen 24, samt

att uttala, att vid den definitiva utformningen
av seminarieorganisationen
hänsyn borde tagas till de synpunkter
som framförts i motionerna;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Andersson m. fl. (I: 603) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nilsson i Svalöv m. fl. (II: 745);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Ragnar Bergh och Stefanson (I: 612)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Nordgren m. fl. (II: 758);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Wärnberg m. fl. (I: 613) och den andra
inom andra kammaren av fröken Wetterström
m. fl. (11:759), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte

1) besluta, att vid den internatförläggning,
som avsåges skola komma till
stånd för utbildning av hushållslärare
med lanthushållsinriktning, skulle inrättas
en ordinarie tjänst som husmor;

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t, för att möjliggöra
förläggning av internatet för blivande
hushållslärare med lanthushållsinriktning
till seminariet i Rimforsa,
skyndsamt måtte upptaga underhandlingar
med Fredrika Bremer-förbundet
om förvärv eller förhyrning av förbundets
ifrågavarande egendom;

3) i övrigt beakta vad i motionerna
anförts;

dels ock en inom första kammaren
av herr Åman väckt motion (1:614).

Utskottet hade i den nu föreliggande
avdelningen på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 603 och II: 745, besluta,

att från och med budgetåret 1961/62 dels
tre nya statliga seminarier för huslig
utbildning skulle inrättas på de orter
och med i huvudsak den organisation
departementschefen förordat, dels ock
statens skolköksseminarium skulle ombildas
till ett seminarium för huslig
utbildning med i huvudsak den organisation
departementschefen förordat;

II. att motionerna I: 601 och II: 739,
i vad de avsåge elevantalet i ekonomiföreståndarkurserna,
icke måtte av riksdagen
bifallas;

III. att motionerna 1: 612 och 11:758
icke måtte av riksdagen bifallas;

IV. att motionerna 1:613 och 11:759,
i vad de avsåge inrättande av en ordinarie
tjänst som husmor, icke måtte av
riksdagen bifallas;

V. att motionen I: 614 icke måtte av
riksdagen bifallas;

VI. att riksdagen måtte godkänna av
departementschefen i övrigt förordade
grunder för här ifrågavarande utbildning; VII.

att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen
angivna riktlinjer fatta de beslut och
vidtaga de åtgärder, som fordrades för
genomförandet av den av departementschefen
förordade omorganisationen av
lärarutbildningen på det husliga området; VIII.

att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:599 och 11:740 samt
I: 601 och II: 739, sistnämnda två motioner
i den mån de icke behandlats under
II, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet i avdelningen anfört; IX.

att motionerna 1:613 och 11:759,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t, icke måtte av riksdagen bifallas.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag lovar att inte bli
långrandig. Må det i alla fall, eftersom
jag haft det tvivelaktiga nöjet att alltsedan
jag kommit in i denna kammare

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Nr 20

Ang. omorganisation av
efterlysa och beklaga att vi inte har fått
någon reformering av pedagogutbildningen
på det husliga området, tillåtas
mig att nu uttala min tillfredsställelse
över att vi verkligen kan få börja den
upprustning av denna pedagogutbildning,
som så länge varit ofrånkomlig och
den rationalisering och modernisering
av undervisningen som verkligen behövs.

Det beslut som nu fattas är otvivelaktigt
mycket viktigt för alla hem i detta
land och även för samhällsekonomien.
Det har därför också mottagits med tillfredsställelse
ute i landet. På ett par
punkter vill jag dock kommentera det
utskottsutlåtande som nu föreligger.

Det är att hoppas att de prognosundersökningar,
som är nödvändiga för att
kunna få fram behovet av pedagoger på
detta område, verkligen kommer till
stånd. Det vore beklagligt om det skulle
inträffa ett vakuum, där bristen på lärare
kanske alltjämt vore så stor att man
inte kunde fylla de lärarplatser, som behövs
i framtidens skola, inte minst inom
enhetsskolan. Om dessa prognosundersökningar,
såsom man väl har anledning
att förmoda, kommer att visa att det antal
lärare som föreslagits i propositionen
och utskottets utlåtande är för litet,
vågar jag förutsätta att myndigheterna
med stor snabbhet skall upprätta även
ett femte seminarium. Det förutsättes att
detta skall ligga i den del av Sverige, där
det nu inte finns någon av dessa utbildningsanstalter.

En viktig angelägenhet förefaller det
mig vara att till val av dessa banor stimulera
flickor som har både praktiska
och teoretiska förutsättningar för att bli
lärare. Jag tror att inte minst de teoretiska
förutsättningarna är nödvändiga —
flickorna måste ha sådana betyg att de
kan följa seminarieundervisningen, som
nu för tiden ligger på en ganska hög
nivå. Det står i utlåtandet, att man inte
vill ha någon sänkning av den grundutbildningsnivå
som för närvarande krävs.
För min del tror jag att det inte är tillräckligt
ens med den nivån, och jag har
belägg för att detta är riktigt; det fordras
i dag mycket mer än förr just inom

lärarutbildningen på det husliga området

detta område. Det är då att beklaga, att
de i betänkandet föreslagna preparandkurserna
vid seminarierna har fallit
bort. Man skulle vilja vädja till ecklesiastikministern
att bevaka just detta mycket
nödvändiga moment när det gäller
denna nya utbildning.

Vidare måste man förutsätta att den
huvudman som har tillsatts för denna utbildning,
alltså skolöverstyrelsen, verkligen
får en sådan förstärkning på den
husliga roteln som också är nödvändig
för att den skall kunna fullfölja sina
uppgifter, vilka nu blir betydligt större
än de har varit. Roteln har ju varit underbemannad
i alla tider, och därför torde
det vara ganska viktigt att man ser
till att den erhåller en personalförstärkning
som svarar mot de uppgifter den
kommer att få.

Slutligen skulle jag vilja påstå att på
ett par punkter i detta förslag har snålheten
bedragit visheten, om jag får använda
det uttrycket. Jag misstänker att
ecklesiastikministern möjligen inte riktigt
har insett hur pass dyrt det i alla
fall är att inreda seminarier, där man
skall meddela undervisning i näringslära,
födoämneslära, varukunskap, sömnad,
ekonomilära och familjekunskap
m. m. samt slutligen och inte minst: lära
ut konsten att laga god mat. Detta förutsätter
åtskilligt i fråga om inredning
och utrustning, och jag förmodar att det
kommer att behövas en ökning av de 2
miljoner som nu beslutas.

Ingenting av vad jag nu sagt förtar
dock huvudintrycket, att detta är en
mycket tillfredsställande lösning av ett
problem som länge har legat — det får
man väl ändå säga — alla svenska kvinnor
om hjärtat. Vi hoppas att riksdagens
beslut skall bli startskottet till uppbyggandet
av en verkligt effektiv utbildning,
som kommer alla hem och även samhället
till godo.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Som motionär är jag givetvis
tacksam för att statsutskottet ansett
det uppenbart att om ett femte se -

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Ang. omorganisation av lärarutbildningen

minarium för huslig utbildning skulle
komma i fråga, detta bör förläggas till
någon ort inom landets sydligaste län.

Jag vill emellertid understryka, hur
angeläget det är, att ett sådant femte seminarium
snarast inrättas. Det finns ett
mycket starkt behov av ökat antal hushållslärare
och textillärare i landet, men
särskilt i Sydsverige; jag går inte närmare
in på analysen därav utan hänvisar
i det fallet till de båda motionerna I: 599
och II: 740.

Propositionens förslag innebär ett
stort steg framåt. Man får vara tacksam
för departementschefens synnerligen goda
vilja i detta avseende. Södra Sverige
kommer dock fortfarande att förbli underutvecklat,
när det gäller huslig utbildning.
Vi får visserligen provisorisk textillärarutbildning
även i Sydsverige,
eventuellt knuten till lärarhögskolan i
Malmö, men vi behöver även hushållslärare
där nere. Genom större tillgång
till examinerade lärare skulle ungdomarna
i Sydsverige — där ju av gammalt
intresset för särskilt matkulturen men
även hemkulturen i övrigt varit starkt
framträdande — få bättre möjligheter
till fostran och utbildning på det husliga
området. Detta är en angelägen fråga
som snarast bör lösas.

Jag riktar dessa ord närmast till departementschefen
i den förhoppningen
att han skall få möjlighet att nästa år
inför riksdagen framlägga ett förslag till
lösning av dessa problem.

För dagen har jag inget annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! I samband med den proposition
som behandlas i föreliggande
utskottsutlåtande har väckts ett motionspar,
vari bl. a. yrkas, att det internatår
för blivande hushållslärare med lanthushållsinriktning
som skall ingå i den kommande
organisationen måtte om möjligt
förläggas till Rimforsa, och att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa, att Kungl. Maj:t ville upptaga
förhandlingar med ägarna till Rimforsa-seminariet
om förhyrning eller förvärv
av detsamma.

på det husliga området

Utskottet har funnit sig böra avstyrka
motionerna med den motiveringen, att
departementschefen i sin proposition inte
bundit sig för någon viss förläggningsort
för internatåret. Utredningskommittén
har dock föreslagit att detta
särskilda år skulle förläggas till Källgården
vid Uppsala, där särskilda seminarielokaler
skulle uppföras. Enligt
propositionen har andra förläggningsalternativ
diskuterats bl. a. av remissinstanserna,
men departementschefen finner
för dagen utredningens alternativ
mest tillfredsställande.

Då således för dagen intet avgörande
beslut om internatårets förläggning skall
fattas, har jag intet yrkande, herr talman,
men vill ändå med ett par ord motivera
varför motionen kommit till.

Sedan mer än 50 år har vid FredrikaBremer-Förbundets
lanthushållningsseminarium
i Rimforsa utbildats lanthushållslärarinnor.
När nu denna utbildning
hösten 1963 skall upphöra, kommer
den anläggning som finns på platsen ej
längre att behövas för sitt ursprungliga
ändamål. Det förefaller därför oss motionärer
som om den mest ändamålsenliga
lösningen av frågan om internatårets
förläggning skulle vara att detta
förlädes till de lediga lokalerna vid lanthushållningsseminariet
i Rimforsa i stället
för att bygga nytt. Lokalerna i Rimforsa
är rymliga och i relativt gott skick
och torde efter en mycket begränsad
renovering fylla högt ställda krav på
en modern undervisningsanstalt. Skulle
en utökning av antalet elever utöver de
maximalt till 30 föreslagna behövas,
finns utrymme härtill. Djurstallar finns
liksom en väl upparbetad undervisningsträdgård.
Nya lärarbostäder är uppförda
under senare år. Landstinget driver en
lanthushållsskola, Storgården, i omedelbar
närhet av seminariet, varför undervisningstimmarna
ej utgör något problem.

Att skolan ligger i landsbygdsmiljö
måste enligt vår uppfattning vara en fördel,
då ju eleverna har en speciell inriktning
på lanthushåll. Det måste enligt
min uppfattning, herr talman, vara
felaktigt att avfolka landsbygden från

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Nr 20

Ang. språkundervisningen i gren 8 c

sådana undervisningsanstalter, där utbildning
skall ske för landsbygdens
egna behov.

Ytterligare ett skäl att förlägga internatåret
till Rimforsa anser jag vara, att
det måste vara nationalekonomiskt felaktigt
att investera miljonbelopp i fastigheter
och undervisningsmateriel på
ett ställe, samtidigt som samma saker
på en annan plats ej längre kan komma
till användning. För den bygd och
den kommun som berörs av nedläggandet
av seminariet, en bygd som är industrifattig
och har haft en ganska stor avfolkning,
måste också detta nedläggande
vara ett svårt slag.

Alla här uppräknade skäl gör, att jag
vädjar till ecklesiastikministern att då
avgörandet om internatårets förläggning
skall fattas även alternativt Rimforsa
allvarligt måtte prövas.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

I detta anförande instämde herrar Eskilsson
(h) och Sunne (fp).

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Det finns ingen anledning
för mig att i denna fråga dra upp
någon längre debatt. Ett enhälligt utskott
har ju understrukit de synpunkter,
som har framförts av departementscheden,
och man kan ju också konstatera
att det är en enig uppslutning från
kammarledamöternas sida. Ingen av de
tre föregående talarna har ju yrkat någonting
annat än bifall till utskottets
hemställan, och jag ber även att få ansluta
mig till detta yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottets i förevarande
avdelning hemställt.

Avdelning ll

Punkterna 1-—9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa organisations -

på enhetsskolans högstadium

frågor inom skolväsendet m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Ang. språkundervisningen i gren 8 c på
enhetsskolans högstadium

I propositionen nr 131 hade Kungl.
Maj:t, utom annat, lämnat en kortfattad
redogörelse för den under skolöverstyrelsens
ledning pågående försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola samt
den pedagogiska försöksverksamheten
vid vissa andra skolformer. Härav framginge
bland annat, att från och med läsåret
1958/59 i två kommuner prövats en
sådan avvikelse från timplansförebilden
för 9 y, som avsåge att giva de elever,
vilka vore tekniskt-matematiskt begåvade
men hade mindre lust och fallenhet
för språkstudier, en tekniskt inriktad
studiegång, kallad gren 8 c.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Ragnar
Bergh in. fl. (I: 642) och den andra
inom andra kammaren av herf Nilsson i
Göingegården m. fl. (II: 790), hade hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte hemställa om uppdrag åt
1957 års skolberedning att vid utformningen
av högstadiet beakta i motionerna
anförda synpunkter på språkundervisningen
i gren 8 c för blivande elever
i tekniskt gymnasium.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:642 och 11:790, såvitt
nu vore i fråga, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Skoglund i Doverstorp och Nilsson
i Göingegården samt fröken Karlsson,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:642 och 11:790, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om uppdrag åt 1957 års skolberedning
att vid utformningen av högstadiet
beakta i motionerna anförda synpu
nkter.

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Ang. oinbildning av högre allmänt läroverks

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Enligt skolöverstyrelsens
tioårsrapport prövas fr. o. m. läsåret
1958/59 i två kommuner en sådan
avvikelse från timplansförebilden för 9
y, som avser att ge de elever, vilka är
tekniskt-matematiskt begåvade men har
mindre lust och fallenhet för språkstudier,
en tekniskt inriktad studiegång, kallad
gren 8 c. Tyngdpunkten förläggs
alltså till studier i matematik, fysik och
kemi. Efter överläggningar med överstyrelsen
för yrkesutbildning uttalar skolöverstyrelsen,
att elev med kvalificerade
betyg från gren 8 c bör kunna vinna inträde
vid tekniskt gymnasium. Vi är väl
medvetna om de svårigheter med språkstudier
som vissa tekniskt begåvade elever
kan ha, men vi kan å andra sidan
inte finna det vara i överensstämmelse
med de krav på språkkunskaper, som
det moderna samhället ställer, att låta
tekniskt begåvade elever vinna inträde
på tekniskt gymnasium med otillräckliga
språkkunskaper. Även om man inte
behöver ställa sådana krav som i fråga
om elev i 9 g, anser vi dock att kunskaper
i både tyska och engelska är nödvändiga
för att elev vid fortsatta studieskall
kuna läsa och förstå erforderlig
facklitteratur på dessa språk och för att
eleven sålunda skall på ett riktigt sätt
kunna tillgodogöra sig de kunskaper han
kan få på det tekniska gymnasiet.

Jag ber, herr talman, med denna motivering
att få yrka bifall till reservationen
vid denna punkt.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag tror att det skulle
vara olyckligt, om vi följde reservanterna
på denna punkt. De anser att de elever,
som det här är fråga om, skall ha
kunskaper i både tyska och engelska för
att kunna läsa och förstå erforderlig
facklitteratur på dessa språk. Jag anser
det inte alls nödvändigt att de tekniska
begåvningarna och matematikbegåvningarna
har de rent formella språkkunskaperna.
Enligt mitt förmenande har dessa
elever, som är tekniskt begåvade, samma
förutsättningar även om de inte har des -

gymnasium till försöksgymnasium
sa språkkunskaper. Jag tror att de har
möjligheter att även vid en senare tidpunkt
lära sig dessa språk, och jag tror
också att situationen på detta område
för närvarande är sådan, att vi måste
söka ta vara på alla våra tekniska begåvningar,
även sådana som — såsom
jag nyss sade — inte uppfyller de rent
formella kraven på språkkunskaper.

Det gäller för övrigt, såsom herr Kaijser
nämnde, här endast en försöksverksamhet,
vilken för närvarande bedrives
i två kommuner. Jag tycker därför att
vi borde kunna avvakta och se, hur försöken
kommer att utfalla.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkten 2

Ang. ombildning av högre allmänt läroverks
gymnasium till försöksgymnasium

Kungi. Maj:t hade i propositionen nr
131, utom annat, hemställt om riksdagens
bemyndigande att fastställa gymnasiets
linjeorganisation vid högre allmänt
läroverk även i vad avsåge försöksgymnasier.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh m. fl. (1:642) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nilsson i Göingegården m. fl. (11:790),
i vilka hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
förslag om bemyndigande för Kungl.
Maj:t att fastställa gymnasiets linjeorganisation
vid högre allmänt läroverk även
i vad avsåge försöksgvmnasielinjer;

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Nr 20

Om anslag till Sveriges elevers centralorganisation

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Fröding och Andersson i Sundsvall
väckt motion (II: 791).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:642 och 11:790, såvitt
nu vore i fråga, bemyndiga Kungl. Maj :t
att fastställa gymnasiets linjeorganisation
vid högre allmänt läroverk även i
vad avsåge försöksgymnasielinjer;

b) att motionen II: 791 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts, utom av
andra, av herrar Kaijser, Skoglund i Doverstorp
och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka ansett, att
utskottet bort under a hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 642 och II: 790, såvitt nu vore i
fråga, avslå Kungl. Maj :ts förslag om bemyndigande
att fastställa gymnasiets linjeorganisation
vid högre allmänt läroverk
även i vad avsåge försöksgymnasier.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag skall inte ge mig in
på en närmare motivering av den reservation
som har avgivits under denna
punkt. Jag hänvisar bara till den motion
nr 790 i andra kammaren, där motiveringen
står.

I huvudsak syftar reservationen till
att resultatet av den utredning angående
gymnasiets organisation, som har förebådats,
bör avvaktas, innan man avhänder
riksdagen rätten att yttra sig angående
de försöksgymnasier som skall bildas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! När det gäller de allmänna
gymnasierna har ju Kungl. Maj:t redan
ett sådant bemyndigande som det
här är fråga om. Jag anser att ett sådant

för likformighetens skull bör ges även
när det gäller försöksgymnasierna.

Därför ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt angående vartdera momentet
av utskottets i den nu förevarande punkten
gjorda hemställan.

I fråga om mom a, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock att
kammaren skulle godkänna den av herr
Kaijser m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Därefter gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. b hemställt.

Punkterna 3 och 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Om anslag till Sveriges elevers centralorganisation Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 134, i anledning av väckta motioner
om anslag till Sveriges elevers
centralorganisation.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hedblom (I: 184) och den andra inom
andra kammaren av herr Nihlfors (II:
201), hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta att bevilja Sveriges elevers
centralorganisation ett anslag för budgetåret
1960/61 av 20 000 kronor för organisationens
demokratiskt fostrande
verksamhet vid landets skolor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 184 och II: 201 icke måtte
av riksdagen bifallas.

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Om anslag till Sveriges elevers centralorganisation

Reservation hade anmälts av herr
Källqvist, som dock ej antytt sin mening.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! För kort tid sedan diskuterades
i denna kammare elevrådsverksamheten,
dess betydelse och förutsättningarna
för en utökning av denna
verksamhet till nytta för skolarbetet då
det gäller både lärare och elever.

Vid det tillfället rådde enighet om nyttan
av denna form av elevinflytande, och
statsrådet Edenman uttalade den meningen,
att elevråden vore för skolans
verksamhet nödvändiga organ. Man enades
då även om att frivilligheten från
elevernas sida vore värdefull, men det
redovisades även att många skolor saknade
elevråd. Några ytterligare påpekanden
och anvisningar ansåg sig ecklesiastikministern
inte då vilja tillråda.
Redan nu bör angelägenheten av denna
verksamhet stå klar för såväl skolledare
och lärare som elever, och man vågar
räkna med en utökning av verksamheten
inom frivillighetens gränser.

Ledamoten av denna kammare herr
Hedblom har i en motion till årets riksdag
föreslagit riksdagen att besluta om
ett anslag till Sveriges elevers centralorganisation
för att bereda möjlighet för
denna organisation att intensifiera sin
verksamhet. Det är ett anslag på 20 000
kronor som har begärts. Vid behandlingen
av detta ärende i statsutskottets
andra avdelning visades förståelse för
ifrågavarande ändamål, och avdelningen
förutsatte att vissa medel skulle anslås
till verksamheten. Dessa medel skulle av
Kungl. Maj:t ställas till centralorganisationens
förfogande för vissa fixerade ändamål.
Jag har full förståelse för dessa
synpunkter, men jag tror att man kunde
vinna mycket mera, om centralorganisationen
fick frihet att använda pengarna
till det ändamål den själv angivit, nämligen
att öka möjligheterna till bildande
av elevråd. Man skulle då kunna uppdra
åt någon ombudsman att resa ut och försöka
väcka intresse för saken i de skolor,
där elevråd ännu inte har bildats.

Vidare anges även att medel skulle anslås
till publikationer och dylikt.

Jag vill, herr talman, med dessa ord
yrka bifall till motion nr 184 i denna
kammare och nr 201 i medkammaren.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag kan nog säga att utskottet
har lika stor förståelse för den
här frågan som den ärade reservanten,
men det finns, som utskottet säger, vissa
principiella betänkligheter, som gör att
utskottet har yrkat avslag på motionerna.
Emellertid tror jag att det finns möjligheter
för organisationen att erhålla
anslag för vissa särskilda projekt som
bedöms vara av speciellt värde.

Med detta ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det
nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 135, i anledning av
väckta motioner angående livstidsgager
åt förtjänta utövare av konstnärliga yrken,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om straff
för varusmuggling, m. m.; samt

nr 35, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ersättning
för skada i följd av atomreaktordrift
m. m. (atomansvarighetslag)
dels ock i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Nr 20

Om ersättning vid förluster å enskild
egendom till följd av myndighets åtgärder
i anledning av atomolycka

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 45, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om skyddsåtgärder vid olyckor i
atomanläggningar m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 1 april 1960 dagtecknad
proposition, nr 139, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl, Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga i propositionen
infört förslag till lag om skyddsåtgärder
vid olyckor i atomanläggningar
m. m.

I propositionen hade föreslagits införandet
av en beredskapslag, som skulle
kunna utnyttjas så snart radioaktiva ämnen
spredes i hälsofarlig mängd över
någon del av vårt land.

Inträffade en olycka i en inom landet
belägen atomenergianläggning, skulle
länsstyrelsen sörja för att erforderliga
skyddsåtgärder vidtoges.

I anslutning till propositionen hade
utskottet behandlat de i anledning av
densamma väckta, likalydande motionerna
nr 666 i första kammaren av herr
Carlsson, Georg, och nr 821 i andra kammaren
av herr Björkänge m. fl., i vilka
hemställts,

I. att riksdagen vid behandling av
propositionen nr 139 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om erforderliga
åtgärder i syfte att garantera, att länsstyrelse
för upprättande av organisationsplan
och vidtagande av övriga åtgärder
till skydd vid olyckor i atomanläggningar
samrådde med berörda
kommuners styrelser på sätt som i motionerna
förordats;

II. att riksdagen måtte besluta, att
förluster å enskild egendom, som uppstått
genom av myndighet beslutade
skyddsåtgärder mot atomolycka och som
icke omfattades av anläggningsinnehavarens
skadeståndsansvar, i full utsträckning
skulle gäldas av statsmedel.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition, nr 139,

B. att förevarande motioner, I: 666 och
II: 821, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Thorsten Larsson, Ringabg, Lothigius
och Gustavsson i Alvesta, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under B
hemställa, att riksdagen i anledning av
förevarande motioner, I: 666 och II:
821, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om förslag till sådana bestämmelser
i lagen om skyddsåtgärder vid
olyckor i atomanläggningar m. m., att
full ersättning av statsmedel måtte utgå
till den som lede förlust i anledning av
skyddsåtgärd vid olycka i atomanläggning
inom riket.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Vi behandlar här en
fråga som i sin helhet är av stor räckvidd.
Atomfrågan har diskuterats tidigare
i mycket stora och betydelsefulla
sammanhang. Vad jag nu ämnar föra på
tal får dock anses vara ett litet avsnitt
av det stora problemet.

Om en olycka skulle inträffa vid en
reaktoranläggning och radioaktivt ämne
i hälsofarlig mängd skulle spridas, måste
ju samhället ha en beredskapslagstiftning.
På den punkten råder ingen oenighet,
och det förslag som nu föreligger är
därför väl motiverat. Lagförslaget innebär
att i första hand anläggningens innehavare
är ansvarig, om en olycka skulle
ske. Det är dock föga troligt att en bestämmelse
härom är tillräcklig.

I detta ärende föreligger en motion,
i vilken det sägs att lagförslaget inte tar
tillräcklig hänsyn till vissa former av
skadegörelse, som kan drabba allmänheten
vid en reaktorolycka. Departementschefen
ställer i detta avseende en principfråga,
som han faktiskt lämnar i viss
mån obesvarad, nämligen »i vad mån
ersättning över huvud taget bör utgå till
enskild för skada som tillfogas honom

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Om ersättning vid förluster å enskild egendom till följd av myndighets åtgärder i
anledning av atomolycka

genom åtgärd som myndighet beslutar i
allmänt intresse». Han vill liksom utskottet
inte ge något svar i princip på
frågan, huruvida full ersättning skall utgå,
om samhället vidtar en åtgärd och
allmänheten blir skadelidande därav.

Det kan ju inträffa att det händer en
olycka och att anläggningsinnehavaren
inte blir skadeståndsskyldig utan att i
stället länsstyrelsens ålägganden för allmänheten
kan bli av sådan art att allmänheten
får lida förluster. I en sådan
situation bör staten enligt vår mening
inträda som garant för att ekonomiska
förluster ersättes. Det är ju faktiskt på
det sättet att myndigheterna har bestämt
att atomkraftsanläggningar skall
förläggas till vissa platser, och detta
medför givetvis ett visst otrygghetsmoment
för den befolkning som bor i geografisk
närhet av dessa anläggningar,
Skulle då en sådan olycka inträffa, menar
vi att det helt enkelt är det allmännas
skyldighet att garantera den ersättning
som skall utgå. Om det t. ex. påbjudes
evakuering av ett visst område
och detta område av självklara orsaker
tilltagits så pass stort, att en viss del av
zonen kan anses hålla en viss garantimarginal,
kommer dock denna evakuering
att föra med sig så pass stora kostnader,
att allmänheten blir skadelidande.
Nu säger man här att riksdagen bör
ta ställning från fall till fall och bedöma
ersättningens storlek. Nåja, det är kanske
inte alltid så trevligt för den enskilde
att föra process med kronan. Därför
menar vi att riksdagen, som reservationen
föreslår, borde till Kungl.
Maj:t gå in med en begäran om att man
skulle få litet mera i detalj utarbetade
bestämmelser för sådana ersättningsanspråks
ersättande vid den olyckshändelse
som eventuellt kan inträffa.

Det är därför som jag skulle vilja vädja
till kammaren att följa den reservation,
som har avgivits av undertecknad,
herr Ringaby m. fl. och där vi föreslår
att en sådan mera detaljerad ersättningsprincip
bör utformas av Kungl. Maj:t.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Häri instämde herr Ringaby (h).

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Den proposition som ligger
på riksdagens bord och är tillstyrkt
av andra lagutskottet är ju en följd av
den utveckling som pågår och som innebär
att vi på olika ställen i landet
bygger atomreaktorer. Motionärerna har
föreslagit, att om en olyckshändelse
skulle inträffa med en sådan reaktor och
det skulle bli ett radioaktivt område som
enligt länsstyrelsens beslut ingen skulle
få beträda, så skall invånarna i detta
område hållas skadeslösa av staten.

Det förhåller sig emellertid så att vi
tidigare fattat beslut om lagstiftning i
vad det gäller krigsskada och mycket
annat, och i dessa lagar är det inte föreskrivet
att staten skall ge full ersättning.
Det skulle därför vara onaturligt,
om vi i detta sammanhang skulle få en
särlagstiftning, som innebär något annat
än vad som förutses i de tidigare
lagarna. Jag vill bara i korthet erinra
om att om en skada uppstår under de
omständigheter som här är berörda, så
är ju merendels egendomen försäkrad i
försäkringsbolag, och då har vi ju alltså
i första hand försäkringsbolaget som
träder in i diskussionen. Det finns ju
även försäkring för den enskildes personliga
egendom, i den mån som det
där blir någon skada, och det måste alltså
alltid stå öppet i varje fall för sig, hur
skada skall regleras.

Utskottet har inte kunnat lyssna till
motionärernas motivering. Det framgår
av utskottsutlåtandet i korthet på s. 32.
Man menar att det ur utskottets synpunkt
inte finns någon motivering för
att så länge man på andra områden inte
infört en motsvarande ersättning biträda
förslaget i detta fall. Frågan om ersättning
för förluster av detta slag måste
lösas genom beslut av statsmakterna
från fall till fall.

Jag ber, herr talman, att med dessa
korta ord få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående vardera av de båda punkterna

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Nr 20

av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten A hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande punkten B
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningspiroposition: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 45
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtande och memorial:

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till Understöd åt lanthushållningsseminariet
å Rimforsa; och
nr 33, angående uppskov med behandlingen
av vissa till jordbruksutskottet
hänvisade ärenden.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. statstjänstemannens löner, m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 143, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående statstjänstemannens
löner under åren 1960 och
1961 m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 151 hade Kungl.
Maj:t under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokokollet
över civilärenden för den 22
april 1960, framlagt förslag angående
dels den allmänna löne- och pensionsnivån
under åren 1960 och 1961, dels
vissa lönegradsändringar m. m., dels vissa
avlönings- och pensionsförmåner i
övrigt, dels ock åtskilliga i sammanhanget
aktuella särskilda frågor. Förslagen
grundade sig — med få undantag — på
förhandlingsöverenskommelser som, under
förbehåll för Kungl. Maj:ts och riksdagens
godkännande, träffats med statstjänstemannens
huvudorganisationer.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft åtskilliga
motioner.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte

1) antaga vid propositionen nr 151
fogat förslag till förordning om ändrad
lydelse av 2 och 3 §§ statens löneförordning
den 31 maj 1957 (nr 228);

2) godkänna de i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 22 april 1960
redovisade överenskommelserna den 13
april 1960 angående statstjänstemännens
löner under åren 1960 och 1961 m. m.
samt den 8 april 1960 angående anställningsvillkoren
för vissa överläkare m. fl.
i vad överenskommelsen avsåge karolinska
sjukhuset, serafimerlasarettet och
akademiska sjukhuset i Uppsala;

3) besluta, att till de i statens löneförordning
angivna grundlönerna skulle,
med de undantag varom Kungl. Maj:t
kunde finna gott förordna, under åren
1960 och 1961 läggas särskilda tillägg
enligt de grunder, som angåves i förenämnda
överenskommelse den 13 april
1960;

7 Första kammarens protokoll 1960. AV 20

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Ang. statstjänstemannens löner, m. m.

4) besluta, att pensioner och kristilllägg
skulle höjas i enlighet med de grunder
som redovisats i statsrådsprotokollet; 5)

bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med i statsrådsprotokollet
angivna grunder besluta
om höjning av arvoden till befattningshavare
i statlig eller statsunderstödd
verksamhet;

6) godkänna de i statsrådsprotokollet
framlagda grunderna för kontraktsanställning
av viss teknikerpersonal m. m.;

7) bemyndiga Kungl. Maj:t att besluta
om vissa pensioner och gratifikationer
i huvudsaklig anslutning till i statsrådsprotokollet
angivna grunder;

8) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I;
672, av herr Strand, och II: 832, av herr
Persson i Växjö, bemyndiga Kungl. Maj :t
att meddela de föreskrifter och vidtaga
de åtgärder i övrigt, som erfordrades
för genomförande av en bostadslångivning
för statsanställda i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i statsrådsprotokollet
anförts;

9) godkänna övriga i statsrådsprotokollet
berörda förslag;

10) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
av förslagen betingade ändringar i
vederbörliga personalförteckningar;

11) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
av förslagen betingade ändringar i
med stöd av riksdagens beslut utfärdade
avlönings- och pensionsförfattningar;

12) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
i övrigt erforderliga åtgärder för
förslagens genomförande ävensom meddela
erforderliga övergångsbestämmelser; 13)

bemyndiga Kungl. Maj:t att för
budgetåren 1959/60 och 1960/61 i enlighet
med vad som i statsrådsprotokollet
anförts medgiva överskridanden av
maximerade anslag och anslagsposter;

14) till Täckning av beräknade merkostnader
för löner och pensioner m. m.
å tilläggsstat II till riksstaten för bud -

getåret 1959/60 under tolfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 65 000 000
kronor;

15) till Täckning av beräknade merkostnader
för löner och pensioner m. m.
för budgetåret 1960/61 under tolfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
225 000 000 kronor;

16) till Täckning av beräknade merkostnader
för löner å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1959/60 under
fjärde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 14 000 000 kronor;

17) till Täckning av beräknade merkostnader
för löner för budgetåret 1960/
61 under fjärde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 45 000 000 kronor;

B. att motionerna 1:51, av herr Anderberg
m. fl., och II: 40, av herr Landgren
m. fl., samt I: 420, av herrar Nestrup
och Nord, och 11:456, av herr Nelander
m. fl., icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

C. att motionerna 1:291, av herr Sigfrid
Larsson m. fl., och II: 503, av herr
Gustavsson i Alvesta m. fl., icke måtte
av riksdagen bifallas;

D. att motionerna I: 391, av herr PerOlof
Hanson, och II: 489, av herr Rimmerfors,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte
av riksdagen bifallas;

E. att motionerna I: 688, av herr Virgin,
och II: 849, av herr Hedin m. fl.,
icke måtte av riksdagen bifallas;

F. att motionen 11:240, av herr Kellgren,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herr Nihlfors i fråga om
polisrekryteringen i de större städerna.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! Jag tänker inte ställa
något yrkande eller över huvud taget
syssla med det här utskottsutlåtandet
med undantag för en enda punkt, där
jag vill fästa uppmärksamheten på ett
enligt min mening anmärkningsvärt förhållande.
Det gäller förhandlingsresultatet
för en del chefstjänstemän i Ble -

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Nr 20

kinge och Gotlands län. I fråga om en
del chefstjänstemän gäller att de flyttats
upp ett par lönegrader i alla län
utom i de två nämnda. Förra gången
gjordes undantag för vägdirektörerna
och i år för länsarkitekterna. Varken i
propositionen eller i utskottsutlåtandet
finns någon motivering för detta egendomliga
förhandlingsresultat eller det
förslag som har lagts fram på grundval
av detta. Detta egendomliga förfaringssätt
att »klassa ned» en eller ett par
kategorier chefstjänstemän i två län
kanske kan komma att få konsekvenser
som inte är önskvärda, i varje fall inte
för de län det är fråga om. Arbetsuppgifterna
behöver inte vara mindre till
antalet eller mindre kvalificerade därför
att länet är mindre. Varken vägdirektörernas
eller länsarkitekternas i
dessa län arbetsuppgifter motiverar sålunda
att de skall vara placerade i en
lägre lönegrad än deras kolleger i övriga
delar av landet.

Jag vill som sagt inte ställa något
yrkande men har velat fästa uppmärksamheten
på detta förhållande och uttala
förhoppningen att man vid nästa
förhandlingstillfälle beaktar de vådliga
konsekvenser som kan uppstå av nämnda
förfarande och att man rättar till
ett enligt min åsikt uppenbart missförhållande.

Herr talman! Jag har alltså intet yrkande.

I detta anförande instämde herrar
Nils Hansson (fp), Georg Pettersson (s)
och Ernst Olsson (ep).

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag skall tillåta mig att
säga några ord med anledning av att
till detta utskottsutlåtande har fogats ett
särskilt yttrande angående möjligheten
att stimulera polisrekryteringen i de
större städerna. Att här inte föreligger
någon reservation beror på att en uppgörelse
har träffats som innebär förbättringar,
vilket har lett utskottet till
att deklarera att det inte funnits tillräckliga
skäl för bifall till motionerna.
Det är gott och väl att en del förbätt 7f

Första kammarens protokoll 1960. Nr 20

Ang. statstjänstemannens löner, m. m.

ringar har åstadkommits, som borde
öka utsikterna till att polisrekryteringen
blir något så när tillfredsställande
i Stockholm och Göteborg. Det är dessa
städer det framför allt gäller. Man
kan emellertid på goda grunder betvivla,
att de förbättringar som det här löneförslaget
innebär kommer att räcka
till för att på längre sikt och på ett bestående
sätt knäcka denna fråga.

Låt mig bara erinra om att under
hela 1950-talet ökade antalet i egentlig
polisverksamhet sysselsatt personal här
i Stockholm med endast omkring 50
personer. När vi i höstas debatterade
denna fråga här i kammaren, målades
vakansläget otvivelaktigt alldeles för
ljust av civilministern. Han angav att
vid en bestämd tidpunkt i höstas var
antalet vakanser 130. Det hade skett en
nedgång, och han bedömde läget så pass
gynnsamt, att inga särskilda åtgärder
behövde vidtagas. Men jämför man siffran
130, som då var aktuell, med dagens
siffra, finner man, att antalet vakanser
åter har ökats kraftigt. I början
av maj var antalet 166, d. v. s. en väsentlig
försämring har skett. Denna försämring
står såvitt jag förstår i huvudsak
i samband med det allmänna arbetsmarknadsläget,
som gör det svårare
att rekrytera personal. Detta är bekymmersamt,
därför att arbetsuppgifterna
har ökat i hastig takt. Låt mig
påpeka, att under den senaste tioårsperioden
har invånarantalet i ytterområdena
ökat med mer än 150 000. Antalet
för fylleri omhändertagna personer
uppgick år 1949 till 6 368. År 1958
var siffran cirka 28 000, d. v. s. siffran
har ökats med nära 22 000. Antalet
brott, som kommit till polisens kännedom
i Stockholm, har ökats med ungefär
14 000 från 1949 till 1956.

Ordningspolisintendenten i Stockholm
gjorde en utredning för att fastställa
personalbehovet i Stockholm för 1959.
Enligt denna utredning som publicerades
1958 konstaterade han, att om man
räknade ihop de vakanta tjänsterna och
de tjänster, som därutöver skulle behövas,
uppgick den faktiska personalbristen
vid den tidpunkten i Stockholm till

100

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Om statsunderstödet till den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen

i runt tal 500 man. Det är en ytterst
oroväckande siffra, som ju belyser liur
otillfredsställande ordnings- och säkerhetskontrollen
är här i staden. Man
måste ju fråga sig, hur långt vi skall
gå, innan detta problem löses. Nu har
ju — som jag nyss sade — vakansläget
försämrats sedan i höstas, d. v. s. utvecklingen
har gått i en alldeles fel
riktning.

Jag har, herr talman, intet yrkande,
men jag har velat uttala mina allvarliga
bekymmer för att de nu vidtagna
förbättringarna är alltför små för att
verkligen innebära ett effektivt bidrag
till hävande av den polisbrist, som alltför
länge fått råda här i staden med
alla konsekvenser den har i form av
ökad brottslighet och därmed också av
bristande säkerhet till liv och egendom.

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! Vad som här föreligger
är resultatet av en träffad förhandlingsöverenskommelse,
och enligt den
skall man i lönegradshänseende uppflytta
omkring 250 konstapelstjänster
och befordringstjänster inom polisen.
Detta innebär att det i de tre större städerna
är omkring 150 tjänster som blir
uppflyttade, av vilka ett hundratal berör
polisen i Stockholm.

Jag tror att kammaren håller mig
räkning för att jag inte tar upp någon
debatt beträffande frågan om polisförhållandena
i Stockholm. Jag ber därför
endast att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken; samt

nr 145, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående skogsvårdsstyrelsernas
organisation och verksamhet
m. in., i vad propositionen avser bemyn -

digande för Kungl. Maj :t att vidtaga vissa
ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente
ävensom att utfärda de
övergångsbestämmelser som må bliva erforderliga
i anslutning till dessa ändringar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtande
och memorial:

nr 25, angående regleringen för budgetåret
1960/61 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
m. m.; samt

nr 27, angående särskilt lönetillägg åt
hos riksdagen tillfälligt anställda tjänstemän,

varvid utlåtandet nr 25 företogs
punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtande och memorial:

nr 36, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 16 :o)
och 17 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) om Kungl. Maj ds regeringsrätt;
samt

nr 37, angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade ärenden.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Om statsunderstödet till den frivilliga
arbetslöshetsförsäkringen

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 47, i anledning av väckta motioner
om statsunderstödet till den frivilliga
arbetslöshetsförsäkringen m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
469 i första kammaren av herr Sveningsson
m. fl. samt nr 578 i andra kammaren
av herr Nordgren m. fl.

Fredagen den 27 mai 1960 em.

Nr 20

101

Om statsunderstödet till den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte antaga
i motionerna införda förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse
av 29 § 1 mom. förordningen den 14
december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor;
och

2) förordning angående ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 14 december
1956 (nr 630) om statsbidrag till
erkända arbetslöshetskassor.

Motionärernas förslag — vilket framställts
i anslutning till ett antal motioner,
vari yrkats att riksdagen skulle besluta
om den allmänna varuskattens
upphörande från och med den 1 januari
1961 — avsåg, att förordningarna om
erkända arbetslöshetskassor och om
statsbidrag till sådana kassor skulle
återfå den lydelse de hade innan den
allmänna varuskatten infördes.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, 1:469
och 11:578, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ringaby och Hamilton, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till förevarande motioner,
I: 469 och II: 578, för sin del måtte
antaga de genom motionerna framlagda
förslagen till dels förordning angående
ändrad lydelse av 29 § 1 mom. förordningen
den 14 december 1956 (nr 629)
om erkända arbetslöshetskassor, dels
ock förordning angående ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 14 december
1956 (nr 630) om statsbidrag till erkända
arbetslöshetskassor.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Den reservation som fogats
till utskottets utlåtande är endast
av formell natur. Reservanterna hemställer
att statsunderstödet till de allmänna
arbeslöshetskassorna skall återställas
till de belopp som gällde före
omsättningsskattens införande. Med

hänsyn till den inställning till omsättningsskatten
som högerpartiet har, är
detta alltså ett följdyrkande.

Nu har ju andra kammaren — som
tydligen då och då kan fatta kloka beslut
—• beslutat upphäva omsättningsskatten
fr. o. m. den 1 juli nästa år. Jag
yrkar därför bifall till den reservation
som här föreligger.

Herr förste vice talmannen STRAND

(s):

Herr talman! Ärendet rörande omsättningsskatten
är ju inte avgjort i och
med att andra kammaren fattat beslut
om dess avskaffande —• det skall ju ske
en gemensam omröstning i ärendet under
morgondagen, och ingen vet i dag,
hur den omröstningen kommer att utfalla.
Jag tycker ändå inte att det finns
någon anledning att vänta med detta
ärende tills frågan om omsättningsskattens
vara eller icke vara är avgjord.
Skulle kammaren besluta i enlighet med
utskottets hemställan, sker ingenting
värre än att statsbidraget utgår enligt
nu gällande grunder tills det blir tillfälle
att korrigera det — om omsättningsskatten
mot förmodan skulle avskaffas
genom omröstningen i morgon.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtande och memorial:

nr 48, i anledning av väckt motion om
viss ändring i lagen om undervisning
och vård av vissa psykiskt efterblivna;
samt

102

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 em.

nr 49, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets memorial
och utlåtanden:

nr 28, angående uppskov med behandlingen
av visst till bankoutskottet hänvisat
ärende;

nr 29, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning om pension
åt fru Emy Lovisa Lindqvist;

nr 30, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning om engångsunderstöd
åt f. d. städerskan vid
riksdagshuset Judit Olsson; samt

nr 31, i anledning av väckt motion
om underlättande av radio- och TV-sändningar
från riksdagsdebatterna.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets memorial nr 29, angående
uppskov med behandlingen av vissa utskottet
tilldelade ärenden m. m., bifölls
vad utskottet i detta memorial hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets utlåtande nr
150 skulle uppföras sist på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 329, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln, punkterna 74
och 75, gjorda framställningar angående

anslag till Sveriges utsädesförening samt
till den praktiskt vetenskapliga verksamheten
å Weibullsholm jämte i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 331, till Konungen i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med
hemställan om riksdagens samtycke till
förordnande om fortsatt valutareglering,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
dels ock väckta motioner angående
ökad frihet för kapitalrörelser från och
till Sverige, m. m.

Anmäldes och bordlädes

bevillningsutskottets memorial nr 72,
med föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut rörande utskottets betänkande
nr 66 i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 27
maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder
för konjunkturutjämning jämte i ämnet
väckta motioner; samt

andra lagutskottets memorial nr 51,
föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
vid behandling av andra lagutskottets
utlåtande i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om registrering och mönstring
av sjömän (mönstringsförordning)
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 21.50.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Lördagen den 28 maj 1960

Nr 20

103

Lördagen den 28 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag vill meddela, att därest någon av
kammarens ledamöter skulle vid någon
av de förestående gemensamma omröstningarna
av misstag nedtrycka annan
knapp än han avser och meddelar detta
före det ifrågavarande röstavgivning
förklarats avslutad, kommer röstavgivningen
att göras om.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av jordbruksutskottet
i dess memorial nr 35 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning samt med
avslag å motionerna 1:480 och 11:407,
å riksstaten för budgetåret 1960/61 under
nionde huvudtiteln anvisa till Bidrag
till hushållningssällskapen: Om kostnader

ett reservationsanslag av
5 085 000 kronor, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat, att i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna I: 480
och 11:407 å riksstaten för budgetåret
1960/61 under nionde huvudtiteln anvisa
till Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader ett reservationsanslag
av 5 320 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej — 09.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 539, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 112 ja och 112
nej, samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 193 ja
och 181 nej, vadan beslut i frågan blivit
av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av bevillningsutskottet
i dess memorial nr 67
föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen skall bifalla vad
bevillningsutskottet hemställt i betänkande
nr 61 och alltså

lämna de likalydande motionerna I:
118 av herr Hermansson m. fl. och II:
144 av herr Hansson i Skegrie m. fl. om
viss restitution av energiskatt utan åtgärd,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen, i likhet
med andra kammaren, bifallit den vid
betänkandet fogade reservationen avherrar
Hagberg, Spetz, Gustaf Elofsson,
Anders Johansson, Torsten Mattsson,
Nilsson i Svalöv, Kollberg, Magnusson i
Borås, Gustafson i Göteborg och Larsson
i Luttra och alltså beslutat att,

med bifall till de likalydande motionerna
1:118 av herr Hermansson m. fl.
och II: 144 av herr Hansson i Skegrie
m. fl., handelsträdgårdsmästare med yrkesmässig
växthusodling skall erhålla
befrielse från energiskatten på bränsle
avsedd för växthusuppvärmning under
tiden den 1 juli 1960—den 31 december
1961.

104

Nr 20

Lördagen den 28 maj 1960

Ja — 80;

Nej — 70.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 540, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 112 ja och 112
nej, samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 192 ja
och 182 nej, vadan beslut i frågan blivit
av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionen.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av bevillningsutskottet
i dess memorial nr 70
föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen skall bifalla vad
bevillningsutskottet under punkterna
B 1 a), 2 a) och 3 ävensom under punkten
C, såvitt avser inkomsttiteln »Allmän
varuskatt», hemställt i betänkande
nr 60 och alltså

dels lämna de inbördes likalydande
motionerna 1:399 av herr Bengtson
m. fl. och II: 508 av herr Hedlund m. fl.,
I: 404 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 513
av herr Hjalmarson m. fl. samt I: 413 av
herr Lundström m. fl. och 11:529 av
herr Ohlin m. fl. om upphävande av förordningen
om allmän varuskatt utan åtgärd,

dels ock beräkna inkomsttiteln »Allmän
varuskatt» till 1 400 000 000 kronor,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med
andra kammaren bifallit den vid betänkandet
fogade, med I betecknade reservationen
av herr Hagberg m. fl., såvitt

avser slopande av den allmänna varuskatten
med undantag för vin- och spritdrycker
samt tobaksvaror, och,

med förklarande att inkomsttiteln
»Allmän varuskatt» skall beräknas till
985 000 000 kronor, antagit följande författningsförslag 1)

Förslag

till

förordning om upphävande av förordningen
den 1 december 1959 (nr 507)
om allmän varuskatt

Härigenom förordnas, att förordningen
den 1 december 1959 om allmän varuskatt
skall upphöra att gälla fr. o. in.
ingången av år 1961.

I samband med upphävandet skall
följande iakttagas.

1. Förordningen skall alltjämt äga giltighet
i fråga om sådant tillhandahållande
inom riket av vara eller tjänsteprestation,
som skett före den 1 december
1960 eller varom före den 16 oktober
1960 slutits skriftligt avtal, däri vederlaget
blivit till beloppet fastställt,
ändock att vederlag erlägges efter utgången
av år 1960. Likaledes skall förordningen
alltjämt äga giltighet i fråga
om tillhandahållande av vin- och spritdrycker
samt av tobaksvaror.

2. Vad i förordningen stadgas beträffande
deklarationsskyldighet, taxering,
skattekontroll, uppbörd, anstånd med
inbetalning av skatt, indrivning av skatt
och restitution av skatt skall alltjämt i
tillämpliga delar gälla.

3. Där avdrag från den skattepliktiga
omsättningen enligt tredje stycket av
anvisningarna till 16 § icke kunnat till
fullo utnyttjas under period som där
sägs, skall den skattskyldige, efter därom
till länsstyrelsen före utgången av
år 1961 gjord ansökan, erhålla restitution
av varuskatt med belopp motsvarande
vad sålunda blivit för mvcket erlagt.

4. Erfordras eljest särskilda bestämmelser
i fråga om denna förordnings
upphävande, äger Kungl. Maj:t meddela
sådana bestämmelser.

Lördagen den 28 maj 1960

Nr 20

105

2) Förslag
till

förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november 1956
(nr 623)

Härigenom förordnas, att 19 § taxeringsförordningen
den 23 november
1956 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

19 §.

Riksskattenämnden består — —• —
sådan egenskap.

Ordföranden skall---hos nämn den.

För envar---- beträffande supple anterna.

Förordnande såsom---var ut sedd.

Ledamöter och--- — i konkurstill stånd.

Kungl. Maj:t---nämndens verk samhet.

Denna förordning träder i kraft dagen
efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från
trycket i Svensk författningssamling.

3) Förslag
till

förordning angående ändrad lydelse av
1 § förordningen den 1 juni 1951 (nr
H2) om rätt att av riksskattenämnden

erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor Härigenom

förordnas, att 1 § förordningen
den 1 juni 1951 om rätt att av
riksskattenämnden erhålla förhandsbesked
i taxeringsfrågor skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

1 §.

Riksskattenämnden må,--— el ler

ersättningsskatt.

Vad ovan---— av fastigheten.

Denna förordning träder i kraft dagen
efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från
trycket i Svensk författningssamling.

Ja — 78;

Nej — 70.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt
till andra kammaren, ankom därifrån
ett protokollsutdrag, nr 541, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 107
ja och 112 nej, samt att båda kamrarnas
sammanräknade röster befunnits utgöra
185 ja och 182 nej, vadan beslut i
frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av bevillningsutskottet
i dess memorial nr 71
föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen skall bifalla vad
bevillningsutskottet hemställt under
punkterna 4) och 5 a) i betänkande nr
62 och alltså lämna de likalydande motionerna
1:287 av fru Hamrin-Thorell
m. fl. och II: 357 av herr Kollberg m. fl.
samt de likalydande motionerna I: 203
av herr Ferdinand Nilsson m. fl. och II:
246 av herr Larsson i Hedenäset m. fl.,
sistnämnda motioner såvitt avser ersättning
för skatteredovisningen, utan åtgärd,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen, i likhet
med andra kammaren, bifallit vad beträffande
berörda punkter i betänkandet
nr 62 hemställts i den vid betänkandet
fogade reservationen av herr Hagberg
m. fl. och alltså beslutat

i anledning av nyssnämnda motioner
att 46 8 1 och 2 mom. samt 49 § förord -

106

Nr 20

Lördagen den 28 maj 1960

ningen om allmän varuskatt skall erhålla
följande lydelse:

46 §.

1 mom. Preliminär allmän varuskatt
förfaller till betalning den 18 i månaden
närmast efter utgången av den redovisningsperiod,
som skatten avser.

Vid inbetalning av preliminär allmän
varuskatt må skattskyldig tillgodogöra
sig kostnadsersättning genom avdrag,
beräknat enligt följande grunder. För
skattepliktig omsättning överstigande
4 000 kronor utgör ersättningen dels ett
grundbelopp av 15 kronor, dels ock ett
rörligt belopp motsvarande 3 procent
av skattebelopp å omsättning överstigande
4 000 kronor men ej 30 000 kronor,
0,5 procent av skattebelopp å omsättning
överstigande 30 000 kronor
men ej 150 000 kronor och 0,25 procent
av skattebelopp å omsättning överstigande
150 000 kronor. Kostnadsersättningen
avrundas nedåt till helt krontal.

2 mom. Senast den dag preliminär
allmän varuskatt förfaller till betalning
skall densamma, efter avdrag av kostnadsersättning
som i 1 mom. andra
stycket sägs, inbetalas till statsverket
genom insättning å särskilt postgirokonto.

Omfattar redovisningsperiod delar av
olika beskattningsår, skall till varje sådan
del hänförligt belopp inbetalas för
sig. Till redovisningsperiod eller till sådan
del av redovisningsperiod, som nyss
sagts, hänförligt belopp erlägges i helt
antal kronor, därvid öretal bortfaller.
Understiger den preliminära allmänna
varuskatten 10 kronor, må inbetalning
underlåtas.

49 §.

Vid debitering av slutlig allmän varuskatt
skall skattskyldig gottskrivas, förutom
preliminär allmän varuskatt som
av den skattskyldige inbetalats, sådan
ersättning som i 46 § 1 mom. andra
stycket sägs, ävensom sådan preliminär
allmän varuskatt som jämlikt 41 § fastställts
till betalning.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verk -

ställdes omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 78;

Nej — 72.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 542, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 106 ja och 117
nej, samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 184 ja
och 189 nej, vadan beslut i frågan blivit
av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Herr ÖHMAN (k) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Med anledning av den
nyss genomförda omröstningen angående
allmän varuskatt ber jag med talmannens
tillåtelse att få avge följande
deklaration från det kommunistiska
partiets sida.

Genom att regeringen ville överlämna
regeringsmakten till högern eller samtliga
borgerliga partier, därest riksdagen
avslog dess förslag om förlängning av
omsättningsskatten, har vi nedlagt våra
röster i den slutliga gemensamma voteringen
om denna skatt.

Regeringens demissionshot avsåg att
göra kommunisterna ansvariga för den
eventuella tillkomsten av en borgerlig regering
eller att i annat fall framtvinga
vårt stöd utan villkor åt den nuvarande
regeringen. Dess demissionshot är enligt
vår mening orimligt, eftersom driftbudgeten
upptar 275 miljoner kronor mer
i inkomster än utgifter och hela underskottet,
därest beslut hade fattats om
att avskaffa omsättningsskatten från och
med den 1 januari 1961, hade uppgått
till 140 miljoner kronor, alltså endast
0,8 procent av hela riksstaten för nästa
budgetår. Det är tydligt, och detta är det
allvarliga, att regeringen betraktar omsättningsskatten
som ett led i en ny skattepolitik.

I direktiven för de häromdagen till -

Lördagen den 28 maj 1960

Nr 20

107

Ang. kronans jämställdhet
satta skatteutredningarna uttryckes regeringslinjen
så, att den förordar en
fortsatt utbyggnad av de indirekta skatterna
jämte ytterligare lättnader för förmögenhetsägarna
liksom en urvattning
av den progressiva beskattningen. Om
man hänför folkpensionsavgifterna till
de förkastliga indirekta skatterna, har
dessa indirekta skatters andel av samtliga
skatteinkomster på de tre senaste
åren ökat från 46 procent till 63 procent.
Den nyss framlagda utredningen
om folkpensionsavgifterna föreslår en
ökning av dessa till fem procent av den
taxerade inkomsten och maximerad till
1 000 kronor. Denna nya inriktning av
skattepolitiken är i högsta grad odemokratisk
och orättfärdig mot de mindre
inkomsttagarna.

Kommunistiska partiet har framlagt
förslag till en demokratisk inriktning
av skattepolitiken, vilket innebär ökad
beskattning av förmögenheterna, bolagen
och spekulanterna, skattebefrielse upp
till 9 000 kronors inkomst och skattelättnader
för övriga inkomsttagare upp
till 25 000 kronors inkomst samt slopande
av omsättningsskatten från den
1 juli 1961. Detta förslag innebär också
eu relativt ringa nedpressning av militärutgifterna
till 1957 års nivå.

Alla dessa förslag har avvisats av regeringspartiet,
liksom av de borgerliga
partierna. Under dessa förhållanden har
<len kommunistiska riksdagsgruppen ansett
sig förpliktigad att till det yttersta
utnyttja de parlamentariska möjligheterna
för att ge uttryck för missnöjet bland
de mindre inkomsttagarna över den nya
skattepolitik, för vilken omsättningsskatten,
de höjda folkpensionsavgifterna samt
de många lättnaderna för bolagen och
förmögenhetsägarna är representativa.
Den uttrycker därmed också sitt avståndstagande
från militärutgifter, som
i det närmaste slukar hela den direkta
statsskatten. Kommunistiska partiet kommer
att sätta in sina krafter på att i
höstens val aktivisera eu allt starkare opinion
mot de nya tendenserna i skattepolitiken.

med andra jordägare i vissa hänseenden
Justerades protokollet för den 21 innevarande
månad.

Ang. kronans jämställdhet med andra
jordägare i vissa hänseenden

Ordet lämnades till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet
NETZÉN, som tillkännagivit, att han hade
för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Ferdinand Nilssons interpellation
angående kronans jämställdhet
med andra jordägare i vissa hänseenden,
och nu yttrade:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Ferdinand Nilsson
frågat mig dels om jag anser att kronan
vid sin förvaltning av jord och skog bör
följa samma normer som gäller för andra
ägare av arrendejordbruk, dels om
jag anser att undre gränsen för bedömande
av ett jordbruk såsom bärkraftigt
och värt att bevara som självständig
brukningsenhet bör sättas högre för kronan
än i andra fall.

Beträffande den första frågan vill jag
framhålla att arrendatorer av kronojord
under domänstyrelsens förvaltning enligt
gällande bestämmelser i vissa avseenden
är bättre ställda än andra arrendatorer.
Det utesluter emellertid inte att
de i vissa andra avseenden kan vara
sämre ställda. Jag kan här inte närmare
ingå på vari skiljaktigheterna ligger, men
vill som exempel papeka att kronoarrenden
i princip skall upplåtas för en
tid av minst 10 och högst 20 år, medan
enligt de allmänna sociala bestämmelserna
minsta tiden är blott 5 år. Vid kronoarrenden
kan emellertid under vissa förhållanden,
bl. a. då egendomen är avsedd
att försäljas, arrendetiden nedsättas
under 5 år. I fråga om byggnadsskyldigheten
bör domänstyrelsen, såsom
påpekats av bl. a. 1937 års statsrevisorer,
tillse att byggnaderna hålles i fullgott
skick.

I direktiven för den arrendeutredning,
som tillsattes den 11 december 1959, har
jag framhållit att översynen bl. a. skall
omfatta de särskilda bestämmelser som
gäller vid upplåtelse av jord i allmän

108

Nr 20

Lördagen den 28 maj 1960

Ang. kronans jämställdhet med andra

ägo och att därvid bör eftersträvas att i
största möjliga utsträckning anpassa
dem till vad som gäller för sociala arrenden
i allmänhet. Enligt min uppfattning
bör sålunda interpellantens första
fråga i stort sett kunna besvaras jakande.

På herr Nilssons andra fråga kan jag
obetingat svara nej. Samma jordpolitiska
bedömande i fråga om en fastighets
lämplighet som självständig brukningsenhet
bör gälla vare sig fastigheten tillhör
kronan eller är i enskild ägo.

Frågan om lämpligheten av de speciella
åtgärder, som domänstyrelsen företagit
i det särskilda fall, som nämnts
i interpellationen, anser jag mig självfallet
inte böra gå in på i detta sammanhang.

Herr talman! Med dessa ord anser jag
mig ha besvarat herr Nilssons interpellation.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet ber jag
att få framföra ett tack, dels för att svaret
på min interpellation kommit relativt
snabbt — det finns de som fått vänta
längre — dels också för den positiva
tendens som präglar svaret.

Frågan om kronans ställning till slakten
på arrendegårdar, liksom även om
kronans ställning till bevarandet av
brukningsenheter som kan bedömas bestå
på längre sikt, har tilldragit sig åtskillig
uppmärksamhet. Detta inte minst
i belysning av vissa typfall av i interpellationen
angiven art. Sedan min fråga
framställdes har det ingalunda saknats
exempel som man bragt till min
kännedom på liknande fall. Jag vill betona
att när det gäller kronans handskande
med jord och skog vill det synas
som om man har att räkna med en uppenbar
kluvenhet, då särskilt mellan
lantbruksnämndernas verksamhet och
domänverkets. Det vill synas som om
man ingalunda alltid handlar som om
den ena handen vet vad den andra gör.
Det vore glädjande om de i statsrådets
svar på denna interpellation angivna

jordägare i vissa hänseenden

principerna kunde även i praktiken bli
till ett enhetligt handlande, i överensstämmelse
med grundlagens bud att ämbetsverken
skall räcka varandra händerna,
inte förhandla som främmande makter.

Domänverkets ställning till frågan om
bevarade och förstärkande av jordbruk
med långsiktig bärighet som mål
har tilldragit sig ökat intresse i såväl
samband med proposition 148 förra året
som proposition 62 i år. Det är därvid
glädjande att den ökade handlingsfrihet
i fråga om byten — det var 1959 — och
försäljningar — 1960 — som i dessa propositioner
avsetts, göres beroende av
även lantbruksnämndernas gillande. Det
exempel som jag anfört i interpellationen
visar bland mycket annat hur välbehövligt
detta är.

Jag ber att få konstatera att i det angivna
typfallet Håmö har från ämbetsmännen
i domänverket till lantbruksnämnden
framförts målsättningen att
successivt beså ett välbeläget hundratunnlandsjordbruk
med skog. Av vice
ordföranden i Uppsala läns lantbruksnämnd
har i pressen deklarerats att
nämnden, som besökte Håmö få dagar
sedan min fråga ställts, motsätter sig
detta. Från domänverkets sida har anförts,
att i ett sådant fall som detta
skulle det ställa sig för dyrt för kronan
att rusta upp gården, verkställa erforderlig
torrläggning av någon del av åkern
och rusta upp byggnadsbeståndet.

I ett uttalande har däremot lantbruksdirektören
i Uppsala län deklarerat, att
efter upprustning blir gården ett mycket
lämpligt familjejordbruk. Och den jordbrukare,
som nu har fått i sidobruk
huvudparten av åkern på den gård som
domänverket lagt öde, förklarar i RLFtidningen
kärvt att det behöver röras i
denna besynnerliga affär.

Statsrådet har anfört att korttidsarrende
kan få förekomma i fall då en kronogård
skall försäljas. Här synes frågan om
försäljning ha av domänverket bedrivits
med föga allvar. Däremot har skogsplanteringen
på ett helt annat sätt aktualiserats.
Domänverket har, såsom statsrådet
anger, skyldighet att tillse att bygg -

Lördagen den 28 maj 1960

Nr 20

109

Ang. kronans jämställdhet med andra jordägare i vissa hänseenden

naderna hålls i fullgott skick. Nu säger
domänintendenten att man eftersatt detta,
så att nu är det för dyrt. Låt mig
säga att detta att eftersätta byggnadsskyldigheten
är en känd bolagsmetod för
att sedan få lägga ned ett jordbruk som
självständig enhet.

Vad som principiellt har den största
räckvidden i här föreliggande fall är
frågan hur kronan skall kunna genom
lantbruksnämnden hålla efter andra, när
den genom domänverket föregår med sådana
exempel? Och hur skall det allmänna
kunna positivt hjälpa till med
erforderlig upprustning av verkligen
ofullständiga jordbruk, när man själv
ställer sig så negativ till att rusta upp
en gård med de förutsättningar i fråga
om jord och skog som här föreligger?

Statsrådet har säkerligen inte behövt
de veckor som förgått sedan jag ställde
min interpellation till att fundera på
hur han skulle ställa sig i princip. Den
saken har han ju glädjande klar för sig.
Tidsutdräkten har tydligen berott på att
han också velat undersöka det enskilda
fallet. Under denna förutsättning vill jag
fatta det svar jag fått som en klar bakläxa
åt vederbörande i domänverket och
tackar därför också för de anvisningar
till de skyldiga som svaret i realiteten
innehåller.

Herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag vill bara till den
utförliga redovisning för det aktuella
fallet som herr Ferdinand Nilsson lämnat
lägga den upplysningen att domänstyrelsen
enligt vad jag inhämtat kommer
att återkalla den framställning som
föranledde den senare delen av herr
Ferdinand Nilssons kommentar.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 72, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 66 i anledning av
Kungl. Maj ds proposition med förslag
till förordning angående ändring i för -

ordningen den 27 maj 1955 (nr 256) om
investeringsfonder för konjunkturutjämning
jämte i ämnet väckta motioner.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte företagas
till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande memorial
hemställt.

Föredrogs bankoutskottets memorial
nr 33, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande bankoutskottets
utlåtande nr 26 i anledning av dels
Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen den
3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, m. in., dels i ämnet
väckta motioner, dels ock väckta motioner
om vissa åtgärder på den offentliga
ekonomiska politikens område.

Även beträffande detta memorial hade
utskottet hemställt, att detsamma
måtte företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i det nu föredragna memorialet
hemställt.

Föredrogs andra lagutskottets memorial
nr 51, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandling av andra
lagutskottets utlåtande i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om registrering och
mönstring av sjömän (mönstringsförordning)
in. in., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Jämväl beträffande detta memorial
hade utskottet hemställt, att detsamma
måtte företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

Ilo

Nr 20

Lördagen den 28 maj 1960

Ang. statsregleringen för budgetåret 1960/61
På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande memorial
hemställt.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
statsutskottets memorial nr
146, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om motionsvis väckta
förslag om utredning i syfte att vinna
besparingar i den statliga förvaltningen.

Föredrogos ånyo statsutskottets memorial: nr

148, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden; och
nr 149, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1959/60.

Vad utskottet i dessa memorial hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 32, i anledning
av väckt motion angående utgivande av
en matrikel över riksdagens ledamöter,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. statsregleringen för budgetåret
1960/61

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets memorial
nr 150, angående statsregleringen
för budgetåret 1960/61.

Punkterna 1—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13

Lades till handlingarna.

Punkten 14

I denna punkt hade utskottet yttrat
bland annat:

»På grund av riksdagens redan fattade
beslut eller av vederbörande utskott
framlagda förslag skulle utgifterna å

driftbudgeten för budgetåret 1960/61
uppgå till 15 250 407 000 kronor (Bil.
II). I jämförelse med statsverkspropositionen
innebär detta en ökning med
398 227 600 kronor.

Då inkomsterna enligt vad ovan under
punkten 13 :o) angivits uppgår till
15 500 236 700 kronor, uppstår ett beräknat
överskott å statsregleringen av
274 829 700 kronor.

Härom har utskottet velat erinra.»

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Riksdagen har numera,
i enlighet med den vid jordbruksutskottets
utlåtande nr 27 fogade reservationen,
beslutat att med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:224 och 11:277 till Bidrag till
den praktiskt-vetenskapliga verksamheten
å Weibullsholm för budgetåret 1960/
61 under nionde huvudtiteln anvisa ett
anslag av 210 000 kronor. Vidare har
riksdagen med bifall till den vid särskilda
utskottets utlåtande nr 2 fogade
reservationen beslutat att i anledning av
motionerna I: 110 och II: 119, I: 185 och
II: 194, I: 387 och II: 473 samt I: 660 och
11:818, sistnämnda två motioner såvitt
nu är i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa att medel för ökning av intagningskapaciteten
vid handelshögskolan
i Göteborg upptages i riksstaten för budgetåret
1961/62. Slutligen har riksdagen,
i enlighet med den vid jordbrukutskottets
utlåtande nr 22 fogade med 5 betecknade
reservationen beslutat att med bifall
till Kungl. Maj ds framställning samt
med avslag å motionerna 1:480 och II:
407, för budgetåret 1960/61 under nionde
huvudtiteln anvisa till Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader ett reservationsanslag
av 5 085 000 kronor.

I anledning av det anförda får jag
yrka att det under förevarande punkt å
tredje raden angivna beloppet om
15 250 407 000 kronor utbytes mot
15 249 755 000 kronor samt det å femte
raden angivna beloppet om 398 227 600
kronor utbytes mot 397 575 600 kronor.

Vidare får jag hemställa att första

Lördagen den 28 maj 1960

Nr 20

111

Ang. statsregleringen för budgetåret 1960/61

stycket å s. 9 i memorialet erhåller följande
ändrade lydelse:

»Då inkomsterna enligt vad ovan under
punkten 13 :o) angivits uppgår till
15 500 236 700 kronor, uppstår ett beräknat
överskott å statsregleringen av
275 481 700 kronor.»

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, lades ifrågavarande punkt till
handlingarna med de av herr andre vice
talmannen påyrkade ändringarna.

Punkten 15

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten IG

Lades till handlingarna.

Punkten 17

Utskottet hade i förevarande punkt
hemställt, att, sedan riksstat för budgetåret
1960/61 av under punkten angiven
lydelse blivit upprättad, densamma, försedd
med herrar talmäns underskrifter,
måtte till Kungl. Maj:t överlämnas.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Vid punkten 17 i förevarande
memorial får jag hemställa att
kammaren måtte besluta att — sedan
riksstat för budgetåret 1960/61 av den
lydelse, som framgår av utskottets förslag
med däri av kammaren beslutade
ändringar blivit upprättad — densamma,
försedd med herrar talmäns underskrifter,
må till Kungl. Maj:t överlämnas.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
det av herr andre vice talmannen
därunder framställda yrkandet.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 282, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen av
den statliga centrala rationaliseringsverksamlieten
in. in. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 323, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statstjänstemän -

nens löner under åren 1960 och 1961
m. m.;

nr 324, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken; samt

nr 325, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående skogsvårdsstyrelsernas
organisation och verksamhet
in. m., i vad propositionen avser bemyndigande
för Kungl. Maj:t att vidtaga
vissa ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente
ävensom att utfärda
de övergångsbestämmelser som må bliva
erforderliga i anslutning till dessa
ändringar.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsbetänkande
fattade samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 310, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till Understöd åt lanthushållningsseminariet
å Rimforsa; och
nr 334, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar i fråga om bidrag till
hushållningssällskapens omkostnader.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 312, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1960/61 till anordnande av vissa lokaler
för luftbevakningen m. in.;

nr 313, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående inrättande av en
för krigsmakten gemensam krigshögskola
m. m.;

nr 314, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar om anslag för budgetåret
1960/61 till arkiv, bibliotek, museer
och akademier m. in. samt till naturastipendier
åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter m. in.;

112

Nr 20

Lördagen den 28 maj 1960

nr 315, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående utbildningen
av lärare på det husliga området m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 316, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa organisationsfrågor
inom skolväsendet m. m.;

nr 317, i anledning av väckta motioner
angående livstidsgager åt förtjänta
utövare av konstnärliga yrken;

nr 319, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1960/61;

nr 320, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående underskott å statens
järnvägars fond för budgetåret
1960/61;

nr 321, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag om anslag för budgetåret 1960/
61 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

322, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag rörande garanti för banklån till
Stockholms kapplöpningssällskap;

nr 335, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag i fråga om lokaliseringen
av vissa statliga institutioner
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 336, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till en estnisk skola
i Göteborg.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 318, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för en
framtida statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet
jämte i ämnet väckta
motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 136 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes särskilda
utskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 327, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående riktlinjer för utbyggande
av universitet och högskolor

m. in. jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 328, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag angående anslag för budgetåret
1960/61 till handelshögskolan i Göteborg
jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 330, till Konungen angående regleringen
för budgetåret 1960/61 av utgifterna
under huvudtiteln Riksdagen och
dess verk m. m.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 337, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1959/60;

nr 338, angående statsregleringen för
budgetåret 1960/61; och

nr 339, med överlämnande av riksstat
för budgetåret 1960/61.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsmemorial fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 340, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om registrering och mönstring
av sjömän (mönstringsförordning)
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

nr 342, i anledning av väckt motion
om viss ändring i lagen om undervisning
och vård av vissa psykiskt efterblivna.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 341, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med för -

Lördagen den 28 maj 1960

Nr 20

113

slag till lag om skyddsåtgärder vid
olyckor i atomanläggningar m. m.

Anmäldes bankoutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 343, till Konungen
i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni
1949 (nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv,
m. in., dels i ämnet väckta motioner,
dels ock väckta motioner om vissa
åtgärder på den offentliga ekonomiska
politikens område.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
memorial nr 33 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 344, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1960/61, m. m.;

nr 345, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om utjämningsskatt å vissa varor, m. in.
jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 346, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder
för konjunkturutjämning jämte i
ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 347, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 10 kap. 11 § strafflagen,
in. in.;

nr 348, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om straff
för varusmuggling, in. in.; och

nr 349, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ersättning
för skada i följd av atomreaktordrift
m. m. (atomansvarighetslag).

Anmäldes första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 350, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § 2:o), 16:o) och 17:o)
lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 36 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 351, till Konungen i anledning av
väckta motioner om vissa ändringar i
förordningen om allmän varuskatt.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 352, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående vissa
av Europarådets rådgivande församling
år 1959 och 1960 vid dess elfte ordinarie
möte fattade beslut jämte i anledning
av propositionen väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag.

Herr TALMANNEN anförde:

Efter samråd med andra kammarens
talman får jag tillkännage att riksdagens
höstsession kommer att taga sin
början måndagen den 17 oktober kl. 14.
Kallelse kommer att utfärdas genom sedvanlig
annonsering och genom tillkännagivande
i radio.

Då vi nu står inför avslutningen av
årets vårsession uttalar jag ett varmt
tack till såväl kammarens ledamöter som
dess tjänstemän för ett gott samarbete
och för det stöd som jag såsom talman
fått samt för den förståelse och vänlighet
som alltid visats mig. Jag önskar er
alla en vilsam och i allo angenäm sommar.

Under förutsättning att det inte fordras
ytterligare sammanträden på grund

114

Nr 20

Lördagen den 28 maj 1960

av att andra kammaren fattar andra beslut
än första kammaren förklarar jag
riksdagens vårsession för första kammarens
del avslutad.

förhandlingar under vårsessionen och
tillönskar herr talmannen en angenäm
och vilsam sommarledighet.

Detta tal besvarades av herr BRAN- Kammarens
TING i följande ordalag: 10.55.

Jag ber att å kammarens vägnar få
framföra vårt varma tack för herr talmannens
fasta och goda ledning av våra

ledamöter åtskildes kl.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1960. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

601049