Svar på fråga av herr Antby ang. tillgrepp av vapen och ammunition (Riksdagens protokoll 1963:26)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 26

ANDRA KAMMAREN

1963

27—28 maj

Debatter m. m.

Måndagen den 27 maj

Svar på fråga av herr Antby ang. tillgrepp av vapen och ammunition

vid militära vapenförråd..................................... 3

Svar på interpellationer av:

herr Svanberg ang. den fortsatta utbyggnaden av Aktiebolaget

Statens skogsindustriers anläggningar i Karlsborg............. 4

herr Bohman ang. anläggande av ledningar för masstransport av

olja och naturgas.......................................... 6

herr Persson i Heden ang. skydd för vattendrag och marker mot

föroreningar.............................................. It

herr Larsson i Hedenäset ang. verkningarna för övre Norrland av

prisutjämningen å mjölk och mejeriprodukter................. 12

herr Hyltander ang. det s. k. Kungälvsavtalets verkningar....... 16

Svar på fråga av herr Alemyr ang. åtgärder i anledning av krisen vid

Oskarshamns varv.................................-........ 20

Svar på interpellation av herr Kellgren ang. bostadsbyggandet och
bostadsförmedlingen i Storstockholm.......................... 22

Tisdagen den 28 maj fm.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation av herr Antonsson
ang. förvärvsavdraget för ensamstående barnförsörjare med

inkomst av jordbruksfastighet................................ 34

Tisdagen den 28 maj em.

Ekonomisk debatt (forts.)...................................... 108

Ändring i förordningen om investeringsfonder för konjunkturutjämning,
m. ................................................... 140

Ändrad lydelse av 2 § valutalagen, m. m., tillika svar på interpellation
av herr Börjesson i Falköping ang. åtgärder mot valutasmuggling. 156
Fördelning mellan kommuner av skatteunderlag från kraftverksrörelse 170
1—Andra kammarens protokoll 1963. Nr 26

Nr 26

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 28 maj fm.

Sid.

Statsutskottets memorial nr 130, ang. statsbidrag till Hillelskolan

(gemensam omröstning)..................................... 32

— nr 141, ang. statsbidrag till Svenska diakonsällskapets sociala

utbildningsverksamhet (gemensam omröstning)................ 32

■— nr 152, ang. anslag till S:t Lukasstiftelsen (gemensam omröstning) 32

Jordbruksutskottets memorial nr 17, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag till Befrämjande av husdjursaveln
m. m...................................................... 33

Tisdagen den 28 maj em.

Bevillningsutskottets betänkande nr 45, ang. beräkning av bevillning arna,

m. m................................................. 108

Statsutskottets utlåtande nr 137, ang. komplettering av riksstatsförslaget
m. m., i vad avser avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster.
........................................... 140

— nr 138, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II, i vad avser

avskrivning av nya kapitalinvesteringar............ 140

— nr 139, om anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar.. 140

— nr 140, om avsättning av kommunalskattemedel till budgetutjämningsfonden.
........................................... 140

Bevillningsutskottets betänkande nr 44, ang. ändring i förordningen om

investeringsfonder för konjunkturutjämning, m. m........ 140

Bankoutskottets utlåtande nr 20, om ändrad lydelse av 2 § valutalagen,

m. m...................................................... 156

Bevillningsutskottets betänkande nr 38, om ändring i kommunalskattelagen.
.................................................... 170

— nr 46, om ändring i kommunalskattelagen, m. m................ 180

Sammansatta konstitutions-, banko- och första lagutskottets betänkande

nr 2, ang. anslag till ombudsmännen och deras expeditioner samt
ändringar i tjänste- och personalförteckningarna för dessa
expeditioner, m. m.......................................... ISO

Måndagen den 27 maj 1963

Nr 26

Måndagen den 27 mai

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr andre
vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 20 innevarande
mai.

§ 2

Svar på fråga ang. tillgrepp av vapen
och ammunition vid militära vapenförråd Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Antby bär frågat
mig om jag vill medverka till åtgärder
i syfte att försvåra inbrott och olaga
tillgrepp av vapen och ammunition vid
de militära vapenförråden.

Det är självklart, att jag vill medverka
till åtgärder av det slag herr Antby
nämner. Åtskilliga insatser bär också
gjorts. Så bär medel anvisats såväl för
att förbättra skyddet av befintliga förråd
som för att bygga nya förråd. Som
exempel kan jag nämna att under budgetåret
1961/62 färdigställdes 44 100 m2
nya förrådslokaler till en kostnad av
39,6 miljoner kronor. För innevarande
budgetår beräknas motsvarande siffror
till 48 800 m2 och 37,8 miljoner kronor.
Genomförda förbättringar i fråga om
inbrottsskyddet samt pågående utbyggnad
av nya förråd kan ha bidragit till
den minskning av antalet stulna vapen
som kunnat konstateras sedan år 1961.

Jag kan vidare nämna att en utredning
om förstärkning av inbrottsskyd -

det vid bl. a. krigsmaktens vapenförråd
på mitt uppdrag pågår inom försvarsstaben.
Enligt vad jag inhämtat kommer
resultaten av denna utredning att redovisas
inom den närmaste tiden. Under
utredningsarbetet framkomna resultat
bär emellertid i stor utsträckning kunnat
successivt tillvaratagas både vid
utbyggnaden av nya förråd och förbättringsarbeten
på äldre sådana.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Antbys fråga.

Vidare anförde

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
försvarsministern för svaret på min
fråga.

Anledningen till att jag framställde
frågan var en händelse som inträffade
för några veckor sedan i västra Sverige,
då några tonåringar som rymt från en
uppfostringsanstalt med till synes enkla
medel lyckades ta sig in i ett vapenförråd
i Göteborgs utkant, där de lade
sig till med en del vapen och ammunition.
Därefter besköt de dörren till en
villa. Tursamt nog var ingen hemma i
huset den dagen. Även en polisman,
som var ute i det vällovliga ärendet att
fånga in rymlingarna, hamnade i farozonen
och höll på att bli träffad av en
kulkärve. Den här gången hände lyckligt
nog ingen olycka, men inför vad
som hade kunnat hända frågar sig
många, om försvarsmakten verkligen på
ett rätt sätt förvaltar uppdraget att förvara
vapen och ammunition.

Nu har försvarsministern i sitt svar
sagt att en utredning arbetar med dessa
saker och att en del åtgärder redan

Nr 26

Måndagen den 27 maj 1963

Svar på interpellation ang. den fortsatta utbyggnaden av Aktiebolaget Statens
skogsindustriers anläggningar i Karlsborg

är i gång. Ja, det fanns en gång en
kung, som fick ett hedersnamn därför
att han, som det sades, satte läs för
bondens lada. Jag tror nu inte att försvarsministern
helt hastigt blir lika
ryktbar genom de åtgärder han kommer
att vidta på detta område, men
både allmänheten och polisen kommer
sannerligen att livligt uppskatta, om de
åtgärder statsrådet här talat om blir så
effektiva att de i största möjliga utsträckning
eliminerar sådana händelser
som legat till grund för min fråga.

Herr talman! Med förhoppning om
effektiva åtgärder ber jag att än en
gång få tacka försvarsministern för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. den fortsatta
utbyggnaden av Aktiebolaget Statens
skogsindustriers anläggningar i Karlsborg Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Svanberg har i en
interpellation frågat, om jag vill medverka
till att projekteringen och utredningen
för vidareutbyggnad av Aktiebolaget
Statens skogsindustriers anläggningar
i Ka r 1 sb o r g s v e rke n på satt som
angivits i proposition nr 35/1962 och
i 1962 års riksdagsbeslut bedrives med
all möjlig kraft och skyndsamhet.

Jag vill svara följande.

Vid skilda tillfällen har jag uttalat
mig för att en utvidgning av produktionen
vid bolagets anläggningar i
Karlsborg framdeles borde komma till
stånd. Senast framhöll jag i propositionen
nr 35 till förra årets riksdag, att
jag fann det ytterst angeläget, att bolaget
påbörjade erforderliga förberedande
utredningar om och projektering av
Karlsborgsverkens fortsatta utbyggnad.
Syftet härmed skulle vara, att tillförlit -

ligt underlag med kort varsel skulle
kunna ställas till förfogande för prövning
av ifrågakommande utbyggnadsprojekt,
så att erforderliga åtgärder
för utbyggnadens finansiering och
igångsättande snabbt kunde vidtagas
vid härför lämplig tidpunkt.

Vid behandlingen av propositionen
uttalade statsutskottet i sitt av riksdagen
godkända utlåtande bl. a. att kravet
på lönsamhet för bolaget icke kan eftersättas
och att därför strukturrationalisering
av bolaget i dess helhet säkerligen
måste till. Därvid borde icke endast
övervägas att lägga ner oräntabla
verksamhetsgrenar utan även planeras
för vidareutveckling av på sikt lönsamma
nya företagsgrenar och för utbyggnad
av bolagets företagsenheter. Utskottet
hade i sistnämnda hänseende i första
hand Karlsborgs-anläggningen i tankarna.
Enligt utskottets mening måste
ansträngningarna emellertid först koncentreras
på att färdigställa Piteå-anläggningen.

Jag vill i detta sammanhang framhålla
vikten av att anställda som kan
komma att friställas från oräntabla
verksamhetsgrenar i den män så är
möjligt bereds arbete i de lönsamma
företagsgrenarna inom bolaget.

De angivna utredningarna rörande
Karlsborgsverken påbörjades av bolaget
omedelbart efter det att riksdagen
fattat sitt beslut. Utbyggnaden i Piteå
bär emellertid under det senaste året
hårt ansträngt bolagets organisatoriska
och personella resurser, och bolaget har
även i andra hänseenden varit hårt engagerat.
Utredningsarbetet har därför
inte kunnat forceras. Sedan anläggningarna
i Piteå numera färdigställts, kommer
bolagsledningen enligt vad jag inhämtat
att utan dröjsmål fullfölja utredningarna.

Vidare anförde

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få framföra

Måndagen den 27 maj 1963

Nr 26

Svar på interpellation ang. den fortsatta utbyggnaden av Aktiebolaget Statens
skogsindustriers anläggningar i Karlsborg

mitt tack till handelsministern för svaret
på min interpellation.

Även om svaret är ganska kortfattat,
är det dock positivt och glädjande. Det
framhålles däri att projekteringen och
utredningen för vidareutbyggnad av
Statens skogsindustriers anläggningar
i Karlsborg nu kommer att fullföljas
utan dröjsmål. Sett mot bakgrunden av
vissa tidningsuttalanden för några veckor
sedan, där det angavs att bolagets
expansion och utveckling nu var avslutad,
är handelsministerns svar mycket
glädjande.

Om man studerar de siffror över arbetslöshetsläget
i östra Norrbotten som
anförts i min interpellation, måste man
hysa full förståelse för om människorna
i dessa bygder förväntar att den
statliga skogsindustrien till fullo utnyttjar
sina expansionsmöjligheter genom
att tillvarata områdets naturliga
råvaruresurser och på så sätt skapar
ökad sysselsättning. De siffror över råvarutillgången
inom det aktuella området,
som skogsforskningsinstitutet redovisar,
visar ju på betydande expansionsmöjligheter.
Det måste också te
sig självklart att en industri av det
slag, som Karlsborgsindustrien utgör,
utvecklas genom en allt längre gående
förädling av råvaran till allt högvärdigare
produkter.

Det mindre goda vinstresultat, som
bolaget uppvisar i sin nyligen redovisade
berättelse för 1962, tycks mig också
peka i denna riktning. Delvis kam ju
det mindre goda resultatet ses som en
återspegling av det tryckta läget för
cellulosaindustrien över huvud taget
förra året. Särskilt dåligt måste resultatet
bli för ett sådant företag som
ASSI, som ju bär att köpa hela sitt
råvarubehov på öppna marknaden, medan
de flesta privata skogsindustrier
bär betydande arealer av egna skogar
ocli därför i viss män kan utjämna konjunkturväxlingarna.
Frågan om förhållandet
mellan statens skogar och Sta -

tens skogsindustrier är dock nu föremål
för utredning, varför jag inte bär
anledning att syssla med det problemet.

I den män de ekonomiska besvärligheterna
bär sin förklaring inom bolaget
självt måste ju en förbättring främst
vara att vinna på sätt som antydes i
interpellationen. Endast genom effektiv
upprustning och modernisering — allt
saker som kräver mycket kapital — kan
bolaget stärka sin konkurrenskraft. Som
exempel kan nämnas, att sågverket i
Karlsborg är mycket omodernt, varför
en ny- och ombyggnad bär måste te sig
ekonomisk på sikt.

Även inom cellulosa- och pappersproduktionen
måste en ständig teknisk utveckling
och anpassning ske. Hela näringens
utveckling tycks gå mot stora
produktionsenheter och en mera differentierad
produktion. De små företagsenheterna
anses av den privata industrien
mindre lönande, och det gäller
också för Statens skogsindustrier. Att
bygga ut produktionen, driva förädlingen
av råvaran längre och ta upp nya
tillverkningar, det är exempel på åtgärder
som bör kunna förbättra driftsresultatet
samtidigt som de ger ökad
sysselsättning. Den ekonomiska planeringen
måste kompletteras med en kvalificerad
teknisk planering, som syftar
till att tillvarata de tekniska utvecklings-
och utbygnadsmöjligheterna till
det yttersta.

Förutsättningarna för Karlsborgsindustrien
måste här anses gynnsamma.
Arbetskraftstillgången är mycket god
— alltför god enligt vad arbetslöshetssiffrorna
i östra Norrbotten visar. Råvarutillgången
är, som skogsforskningsinstitutet
och andra skogsvårdande
myndigheter utrett, sådan att den tilllåter
betydande expansion och utbyggnad.
Möjligheterna till ökad differentiering
av produktionen torde även vara
stora, vilket den omnämnda utredningen
bör kunna ge besked om. Jag hoppas
därför att denna utredning skall kunna

Nr 26

Måndagen den 27 maj 1963

Svar på interpellation ang. anläggande av ledningar för masstransport av olja och

naturgas

bedrivas med största möjliga skyndsamhet
i syfte att möjliggöra snabb expansion
för industrien.

I handelsministerns svar nämns, att
bolagets organisatoriska och personella
resurser under det senaste året varit
hårt ansträngda på grund av bl. a. den
numera färdigställda utbyggnaden i Piteå.
lag är medveten om detta och inte
minst om verkställande direktörens stora
arbetsbelastning. Jag vill därför vädja
till handelsministern om att all nödig
teknisk och annan expertis ställs
till förfogande. Det är nödvändigt att
denna statliga industri får goda resurser
i sitt utvecklingsarbete, om den
skall kunna hålla jämna steg med den
privata industrien på samma område.
lag vill uttrycka den förhoppningen, att
den nu annonserade utredningen med
alla berördas benägna hjälp snarast
skall fullföljas och kunna läggas till
grund för ett beslut om vidareutbyggnad
av Karlsborgsanläggningen inom en
nära framtid. Arbetskraft och råvara
finns, och de tekniska förutsättningarna
bör även kunna skapas. ASSI bär
betytt oerhört mycket ekonomiskt och
arbetsmarknadsmässigt i Norrbotten,
och vi hoppas att dess betydelse skall
bli än större framöver.

I den lokaliseringspolitiska diskussionen
talas ofta om att en snabb utbyggnad
av de industriella resurserna
inom bl. a. Norrbotten är utomordentligt
angelägen ur alla synpunkter. Det
bör då vara självklart att den statliga
industrien bär tillvaratar alla sina expansions-
och utvecklingsmöjligheter.

Med dessa ord ber jag att än en gång
få tacka handelsministern för svaret.
Vi norrbottningar är vana vid att kunna
ställa stora förväntningar på regeringens
och handelsministerns initiativ
när det gäller utvecklingen av de
för länet mycket betydelsefulla industrierna
som t. ex. NJA och ASSI. Jag är
glad att kunna konstatera, att handelsministern
genom dagens svar yt -

terligare understrukit sin vilja att med
kraft fullfölja utvecklingen av den statliga
skogsindustrien till gagn för länets
befolkning. Jag vill också hoppas att
den nu annonserade utredningen och
projekteringen skall kunna bilda underlag
för nya initiativ snarast i den
riktningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. anläggande
av ledningar för masstransport av olja
och naturgas

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation bär
herr Bohman frågat mig

dels om jag uppmärksammat, att frågan
om anläggande av ledningar för
masstransport av oljor och naturgas
fått förnyad aktualitet,

dels om jag är medveten om det behov
som i samband därmed uppkommer
av författningsenlig reglering av
en mångfald därmed förenade koncessions-
och säkerhetsproblem,

samt dels, om så är fallet, jag är beredd
att lämna kammarens ledamöter
en redogörelse för de åtgärder som jag
i anledning härav överväger att vidtaga.

Jag vill svara följande.

Som herr Bohman berört undersökte
1946 års oljeledningsutredning under
senare hälften av 1940-talet förutsättningarna
för en oljeledning från västkusten
till Mälaren. Utredningen ledde
till resultatet att en sådan ledning ej kunde
förväntas bli lönsam inom den tioårsperiod
kalkylerna avsåg.

Såsom berörts i interpellationen är
möjligheten att få expropriation för oljeledning
författningsmässigt reglerad i
expropriationslagen. De säkerhetsproblem
som aktualiseras vid transport av
olja och gas i rörledning bär vidare

Måndagen den 27 maj 1963 Nr 26

Svar på interpellation ang. anläggande av ledningar för masstransport av olja och

naturgas

reglerats genom den nya förordningen
om brandfarliga varor, som trädde i
kraft den 1 januari 1963. Nämnda författningsbestämmelser
torde i stort sett
täcka det behov av lagbestämmelser
för transportledningar, som för närvarande
kan bedömas föreligga i vårt
land.

Den starka ökningen i förbrukningen
av petroleumprodukter under framför
allt senare år har helt naturligt föranlett
förnyade överväganden om lämpligaste
sätt att ombesörja oljetransporterna
till landets olika delar. Inom näringslivet
gjorda undersökningar bär
hittills ej lett till att något konkret ledningsprojekt
aktualiserats. Härvid bortser
jag då från relativt korta ledningar
avsedda för lokala transporter.

I vissa avseenden synes förutsättningarna
för en ekonomisk drift av ledningar
för transporter av oljor och naturgas
ha förbättrats sedan 1946 års
oljeledningsutredning verkställde sina
undersökningar. Jag avser då i första
hand stegringen av oljekonsumtionen,
som varit betydligt kraftigare än vad
utredningen räknat med.

Inlandsförbrukningen av oljeprodukter
består emellertid i stor utsträckning
av s. k. tjocka oljor. Dessa kan i
vårt klimat inte pumpas utan kostsam
uppvärmning. De geografiska förhållandena
gör det vidare möjligt att med relativt
stora fartyg nå hamnar i närheten
av alla konsumtionsdistrikt.

Interpellanten säger ätt ledningssystem
utomlands kommit att spela en allt
större roll för oljedistributionen och att
allt talar för att så måste bli fallet
även i vårt land.

Häremot måste dock konstateras att
det för de nu aktuella projekten i
Europa nästan enbart är fråga om ledningar
från kusterna till raffinaderier
i inlandet för råolja, som är pumpbar
vid alla förekommande temperaturer.
I Europa existerar i själva verket endast
en ledning för färdigprodukter,

nämligen mellan Le Havre och det befolkningsrika
Paris-området.

Av vad jag anfört torde framgå att
man här inte genom en enkel analogi
med utländska förhållanden kan dna
några slutsatser för vårt lands vidkommande.

Med hänsyn till bland annat den förväntade
fortsatta kraftiga ökningen i
energikonsumtionen i landet är det
dock naturligt att frågan om transportledningars
konkurrenskraft i förhållande
till andra transportmedel ständigt
hålles aktuell. Jag kan i detta sammanhang
erinra om att den nu arbetande
kanaltrafikutredningen, som verkställer
en trafikekonomisk utredning om godstransporterna
mellan västkusten samt
hamnar vid Vänern och Vättern, enligt
sina direktiv bär att beakta möjligheterna
att i större eller mindre omfattning
lägga om oljetransporterna till befordran
via rörledningar.

Även i fortsättningen kommer givetvis
utvecklingen på det av interpellanlen
berörda avsnittet av energiområdet
att uppmärksamt följas inom handelsdepartementet
och av övriga berörda
myndigheter så att erforderlig lagstiftning
eller andra åtgärder i god tid kan
genomföras.

Vidare anförde:

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka handelsministern
för hans svar på min interpellation.
Om jag skall betygsätta svaret
—• och man brukar ju ibland göra
det i sådana här sammanhang — skulle
jag vilja säga att det tyder på ett ganska
svalt intresse för de problem jag aktualiserat
i interpellationen. Det kanske
därför kan vara på sin plats, att jag
ytterligare utvecklar de synpunkter som
redovisas i den.

Herr Lange känner helt säkert till —■
eller borde i varje fall göra det —- att
den europeiska transportministerkonferensen,
i vilken även Sverige är med -

Nr 26

Måndagen den 27 maj 1963

Svar på interpellation ang. anläggande av

naturgas

lem, i sin i mars i år publicerade rapport
ägnat stor uppmärksamhet åt oljeledningsfrågan.
I rapporten påminner
man om den mycket snabba utveckling
som skett sedan denna fråga senast behandlades
— år 1959 •— och om att
numera förutom Frankrike både England
och Schweiz utarbetat särskild lagstiftning
rörande rätten att bygga och
driva sådana ledningar.

I England kunde man visserligen redan
tidigare bygga och driva rörledningssystem,
men detta förutsatte en
samordning av på olika håll förekommande
rättsregler och krävde särskilda
parlamentsakter. Den nya lagen tillkom
i höstas och utgör en behövlig generell
reglering av oljeledningsfrågorna.

Transportministerkonferensen beklagar
också i sin rapport att inte flera
europeiska länder ännu tillgripit motsvarande
åtgärder och rekommenderar
de länder, där sådana ledningar förekommer
eller kan få aktualitet, att lösa
lagstiftningsfrågan.

Av rapporten framgår också hur
snabb utvecklingen varit på oljeledningsfronten.
Den ledning, som handelsministern
själv talar om i sitt svar, mellan
Le Havre och Paris hade förra året
en kapacitet av 320 000 ton raffinerad
olja i månaden, och under 1963 kommer
den att byggas ut ytterligare så att
man förbinder olika sektioner av Parisdistriktet
och de kringliggande departementen.
Denna utbyggnad förutsätter
också särskilda pumpningsmöjligheter
mellan Rouen och Paris. I slutet av 1963
kommer kapaciteten att uppgå till
450 000 ton i månaden.

Jag vill också påminna om att Europarådets
rådgivande kommitté för bara
några veckor sedan underströk oljeledningarnas
betydelse för distributionen
av oljeprodukter och med beklagande
erinrade om transportministerkonferensens
konstaterande, att hittills endast
tre länder utarbetat särskilda lagar för
sådana ledningar.

ledningar för masstransport av olja och

När nu herr Lange i sitt svar varnar
för »enkla analogier» med utländska förhållanden,
skulle man naturligtvis kunna
rikta motsvarande varning till herr
Langes kollega i transportministerkonferensen,
eftersom denna konferens uttalat
sig starkt generellt om önskvärdheten
av lagstiftning på detta område.
Om man ser på den utveckling som
skett, får man i varje fall klart för sig
att en fortsatt utbyggnad i Europa av
pipeline-systemet är att förvänta. Det
har alltså hänt ganska mycket sedan
1940-talet, då 1946 års oljeutredning diskuterade
dessa frågor. De förutsättningar
som oljeutredningen byggde sitt
ståndpunktstagande på gäller i dag inte
alls.

Jag är personligen övertygad om att
det inte dröjer länge innan frågan om
fjärrledningar för olja och/eller för den
nya energikällan naturgas blir så brännande
att den bristande beredskap i
lagstiftningshänseende, som jag menar
att vi har, inte bara kommer att kännas
besvärande utan också kommer att få
otillfredsställande konsekvenser för fullföljandet
av de projekt som kan komma
att utföras.

Handelsministern säger nu att de
inom näringslivet gjorda undersökningarna
inte lett till att något konkret ledningsprojekt
aktualiserats. Ja, det är
bokstavligen riktigt. Några projekt har
ännu inte, såvitt jag vet, förts till offentligheten.
Däremot har det gjorts utredningar,
och sådana är också på gång.
Man håller just nu på att studera och
analysera flera olika projekt, som gäller
ledningar från hamnar till konsumtionscentra
inne i landet.

Jag talade nyss om den bristande
rättsliga beredskapen på detta område.
Därvidlag har handelsministern i sitt
svar erinrat om de författningsbestämmelser
som finns i förordningen om
brandfarliga varor, vilken trädde i kraft
vid det sistförflutna årsskiftet. Jag har
på denna punkt en annan uppfattning

Måndagen den 27 maj 1963 Nr 26

Svar på interpellation ang. anläggande av ledningar för masstransport av olja och

naturgas

än herr Lange. Visserligen finns det i
sagda förordning bestämmelser, som är
formellt tillämpliga också på oljeledningar.
Jag vet att kommerskollegium,
när det utarbetade förslag till denna
förordning, också hade oljeledningar i
åtanke. Men denna reglering räcker
inte. Jag tror nämligen att det fordras
helt andra och mera sammanfattande
bestämmelser, omfattande alla de olika
problem som aktualiseras då man skall
bygga fjärrledningar av detta slag.

En del av dessa frågor — men långt
ifrån alla — regleras nu i olika författningar.
Dessa och andra behövliga föreskrifter
bör — såsom i England —
sammanfattas i en enda författning. Den
bör bl. a. innehålla allmänna säkerhetskrav
i fråga om ledningens framdragning
inom tättbebyggda områden, ledningens
minsta avstånd från byggnad,
högsta tillåtna arbetstryck, föreskrifter
beträffande material och hållfasthetsmarginaler
bos rör, ventiler och skarvar.
Krav på avstängningsanordningar
samt möjligheter att avtappa olika sektioner
och frågan om den löpande säkerhetskontrollen
hör också hit.

Men det gäller även andra frågor, som
kanske är ännu mera betydelsefulla,
nämligen rätten att med sådana här ledningar
korsa vägar, järnvägar eller kanaler.
Och inte minst med hänsyn till
vattenvården behövs klarare och i varje
fall mer samordnade bestämmelser än
dem vi nu har. Det gäller bl. a. att se till
att eventuella läckage inte medför allvarliga
skador för exempelvis grundvatten.

Sådana här bestämmelser borde alltså
föras samman i en enda författning.
Jag tror dessutom det är viktigt att vi
får något slags koncessionslagstiftning,
som löser de intressekonflikter som
kan sägas ligga latenta när ledningar
skall dragas. En sådan lagstiftning skall
klargöra vem eller vilka som skall sköta
ledningens drift, hur ledningens
sträckning skall bestämmas o. d. 1946

års oljeutredning ansåg som bekant
också att det behövdes en koncessionslagstiftning,
men man sköt frågan på
framtiden eftersom man ansåg att förutsättningarna
för oljeledningar då inte
var för handen. Nu är emellertid läget
ett annat.

Jag menar alltså att frågan har både
större dimensioner och större aktualitet
än vad man kan finna, när man
tar del av handelsministerns svar. Jag
tycker att det varit motiverat med mer
konkreta och mer bestämda uttalanden
än dem som finns i slutet av interpellationssvaret,
där det heter — mycket hövligt
och mycket artigt — att givetvis
kommer även i fortsättningen »utvecklingen
på det av interpellanten berörda
avsnittet av energiområdet att uppmärksamt
följas inom handelsdepartementet
och av övriga berörda myndigheter så att
erforderlig lagstiftning eller andra åtgärder
i god tid kan genomföras».

Jag har kanske hängt upp mig litet
för mycket på varningen — som jag
tycker är något förnumstig — att man
inte bör göra alltför »enkla analogier»
med utländska förhållanden. Jag tycker
att denna pekpinne — om det nu är en
sådan — är opåkallad. Den är väl ett
uttryck för en rätt vanlig mentalitet
som vi finner även i andra sammanhang
bär i landet då det gäller att applicera
utländska erfarenheter på svenska förhållanden.
Man säger ofta att det som
hänt i utlandet händer inte här — vi
har god tid på oss och behöver inte söka
åstadkomma någon beredskap ännu. Så
var det t. ex., herr Lange, när man började
diskutera följderna av bilismens
utveckling. Inte minst från näringslivets
sida krävdes då mer omfattande beredskap
rörande stadsbyggnadsfrågor, parkeringsanordningar
och trafikregler.
Men kraven bemöttes med påståendet att
det inte var så bråttom — det som hänt
i Förenta staterna skulle säkerligen inte
komma att inträffa hos oss. Utvecklingen
visar emellertid att samma saker skett

1*—Andra kammarens protokoll 1963. Nr 26

Nr 26

Måndagen den 27 maj 1963

Svar pa interpellation ang. anläggande av ledningar för masstransport av olja och

naturgas

här hemma som i Förenta staterna. Och
hade vi varit litet mer framsynta på trafikområdet
kunde vi kanske ha undvikit
felinvesteringar.

Jag hoppas nu att intresset på
statligt håll att följa utvecklingen på
fjärroljeledningsområdet skall vara större
än vad som kommer till uttryck i handelsministerns
svar. På enskilt håll finns
nämligen intresse och vilja att analysera
möjligheterna att genom sådana här ledningar
åstadkomma en effektiv och därmed
billigare distribution av oljor och
■— vilket snart nog kommer att bli aktuellt
— naturgas. För att planerna
snabbt skall kunna förverkligas måste
man — det är i varje fall min mening
— ha en för sådana ledningar avpassad
generell lagstiftning.

Herr talman! Jag ber att än en gång
få tacka handelsministern för svaret.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill inte riktigt hålla
med om att jag har ett svalt intresse för
de frågor vi nu diskuterar. I stället vill
jag starkt betona att intresset från min
sida ingalunda fattas. Vi har i handelsdepartementet,
såsom framgår av det
svar jag lämnat, möjligheter att följa vad
som sker på området. Så om intresset är
svalt, herr Bohman, är det sannerligen
inte från myndigheternas sida som det
är svalt.

Herr Bohman säger att det på enskilt
håll finns många intressenter som satt
i gång utredningar. Det må vara riktigt.
Jag känner till det också, men det har
inte kommit ett enda projekt ännu. Detta
måste vi ta hänsyn till. Vi bör ändå vara
realistiska i vår bedömning.

Jag utesluter ingalunda möjligheten
att vi kan komma att ställas inför en
utveckling som innebär att vi får oljeledningar
i viss omfattning även i vårt
land. Men när jag varnade herr Bohman
för att dra analogier med utvecklingen
utomlands, så var detta en varning som

herr Bohman helst inte ville ha. Just det
exempel som både herr Bohman och
jag åberopade är ganska typiskt för hur
olikartade förhållandena kan vara i
vårt land och i Frankrike. Den ledning
som det här är fråga om kommer snart
att få en kapacitet som svarar mot en
tredjedel av hela den svenska oljeförbrukningen.
Vi har inte befolkningsunderlag
för en sådan ledning här i landet,
och man kan heller inte bortse från
att både de tekniska anordningarna och
kostnaderna måste bli helt andra för
transport av tunga oljor i ett land med
ett klimat som skiljer sig så mycket
från Frankrikes.

Jag vill med detta, herr talman, bara
upprepa att vi följer utvecklingen på
detta område. Skulle det framkomma
några projekt, är det alldeles självklart
att vi får undersöka vilka åtgärder som
kan bli behövliga från statsmakternas
sida för att förverkliga dessa projekt.
Jag tror inte man behöver befara att
några dröjsmål uppkommer. Men det är
klokast att se på projekten och bedöma
dem, innan vi med den ansträngda apparat,
som vi har att arbeta med, sätter
i gång någon utredning i förtid.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag är verkligen glad
om jag har underskattat statsrådet
Langes intresse för frågan och lycklig
över att det inte är så svalt som jag fick
intryck av då jag hörde svaret. Det är
riktigt som handelsministern säger att
ledningen till Le Havre har helt andra
dimensioner än de ledningar som kan
komma i fråga i Sverige. Men när den
ledningen bygdes var det en enkel. Några
år senare fick man bygga ut den till
en dubbel ledning. Nu har den ytterligare
byggts ut och kopplats ihop med ett
större konsumtionsområde.

Den grundläggande skillnaden mellan
handelsministerns och min syn på frågan
är följande. Handelsministern menar
att näringslivet först skall utarbeta

Måndagen den 27 maj 1963 Nr 26

Svar på interpellation ang. skydd för vattendrag och marker mot föroreningar

projekt; när dessa projekt föreligger
skall statsmakterna se efter vilken lagstiftning
som erfordras för att de skall
kunna förverkligas. Jag däremot menar
att det vore av värde att redan nu
göra klart för oss vilken rättslig reglering
som behövs för att vi smidigt skall
kunna inpassa den nya distributionsmetoden
i det övriga distributionsnätet för
oljor och naturgas. Det vore en riktigare
väg än den som handelsministern
förordar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. skydd för
vattendrag och marker mot föroreningar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Persson i Heden
har frågat inrikesministern, om han
med anledning av den ökade förekomsten
av dynt och trikiner är beredd
vidta ur hälsovårdssynpunkt effektivare
åtgärder till skydd för vattendrag och
marker mot föroreningar genom t. ex.
WC-avloppsvatten och matavfall.

Då spörsmålet till väsentliga delar berör
jordbruksdepartementets verksamhetsområde,
har inrikesministern överlämnat
interpellationen till mig för besvarande.

Det är enligt min mening synnerligen
viktigt, att de problem intcrpellanten tar
upp i sin fråga blir klarlagda, så att motåtgärder
kan vidtas. Liksom i flera andra
europeiska länder har antalet konstaterade
dyntfall hos nötkreatur ökat under
de senaste åren. Även om smittvägarna
kan vara flera, torde man få utgå
ifrån att cn förbättrad vattenhygien är
väsentlig för att minska sjukdomsfrekvensen.
Med hittillsvarande reningsmetoder
för avloppsvatten kan man inte
helt komma till rätta med de i detta sammanhang
aktuella smittoriskerna. För

den sålunda mycket angelägna forskningen
på området kommer inom kort
en särskild mikrobiologisk avdelning att
träda i funktion vid statens vatteninspektion.
Bland vatteninspektionens hittillsvarande
myndighetsåtgärder kan
nämnas, att inspektionen vid handläggningen
av ärenden rörande kommunala
avloppsutsläpp regelmässigt lämnat föreskrift
om att betande djur skall genom
inhägnader hindras från att komma åt
vatten, som kan anses utgöra smittorisk.

Vad gäller förorening av betesmarker
genom matavfall m. in., är det väl tydligt
att missförhållandena sammanhänger
med den ökade turismen. Jag är helt
införstådd med att dessa problem måste
ägnas skärpt uppmärksamhet. I den av
riksdagen nyligen behandlade propositionen
angående riktlinjer och organisation
av naturvårdsverksamheten har
jag också angivit att jag fäster stor vikt
vid att den tilltagande nedskräpningen
med avfallsprodukter av olika slag kan
bringas att upphöra. Det är min förhoppning
att genom tillkomsten av statens
naturvårdsnämnd och genom den
naturvårdsupplysning, vartill riksdagen
anvisat medel, bl. a. föroreningen av betesmarker
skall kunna minskas.

Jag vill dock slutligen erinra om att
de hälsovårdande myndigheterna — såväl
de centrala och regionala som de
kommunala — under det senaste decenniet
lagt ner stort arbete på att åstadkomma
förbättrad renhållning i landets
tätorter.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Perssons interpellation.

Vidare anförde

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra ett tack för det positiva
svar som herr statsrådet har lämnat
på min interpellation i denna för

Nr 26

Måndagen den 27 maj 1963

Svar på interpellation ang. verkningarna för övre Norrland av prisutjämningen

å mjölk och mejeriprodukter

vårt land och för folkhälsan synnerligen
vitala fråga.

Det är ganska oroväckande att dyntfallen
hos nötkreaturen ökat så kraftigt
som skett under de senaste åren. Detta
betyder icke allenast stora ekonomiska
förluster för djurägarna, utan sjukdomen
kan också utgöra ett allvarligt hot
mot människorna. Även om smittovägarna
kan vara flera, så står det dock
klart att den främsta orsaken till denna
sjukdoms spridning är vattenföroreningar,
orsakade av att otillräckligt renat
avloppsvatten släpps ut i våra vattendrag.
Det finns ett vattendrag bär i
landet — jag känner mycket väl till det
—■ som praktiskt taget utgör ett stort
kloakdike, och det är ändå inte vilket
litet vattendrag som helst, utan det är
en av landets största floder. Detta vattendrag
rinner igenom ganska betydande
betesmarkarealer, där stora djurbesättningar
betar under hela sommaren.
Tyvärr är detta inte en unik företeelse,
utan samma sak förekommer litet varstans
i landet. Här föreligger sålunda
stora och allvarliga smittorisker.

En punkt är kanske litet oklar i det
svar som herr statsrådet lämnade. Det
enda effektiva sättet att förhindra smittans
spridning till djuren är, som här
också har sagts, att avstänga djuren
från dessa vattendrag och hindra dem
från att dricka av det infekterade vattnet.
Men det måste då också ordnas
med vattentäkter för djuren på dessa
betesmarker, och det står klart för var
och en att detta är förenat med stora
kostnader för den enskilde djurägaren.
Man har i detta sammanhang anledning
att fråga sig, vem som skall svara för
dessa kostnader. Inte kan det vara rätt
att den enskilde djurägaren skall behöva
göra det, och ägaren till marken
som vattnet rinner igenom har ju heller
ingen skuld till att vattnet nedsmittats,
ty smittokällan har funnits redan tidigare,
innan vattnet nått hans marker,
utan det är större städer och tätorter

som är orsaken till det infekterade vattnet.
Djurägare och markägare är alltså
totalt oskyldiga därtill och bör fördenskull
om möjligt hållas skadeslösa.

Höst- och våröversvämningarna i dessa
vattendrag är kanske rent av ett av
de största problemen härvidlag. Dem
rår ju ingen människa för — det är naturen
själv som förorsakar dem — men
genom dessa översvämningar kan markerna
nedsmittas, och det kan föreligga
allvarliga smittorisker för djuren när de
släpps ut på bete om våren. Därför är
vi tacksamma för de åtgärder som varslats
av jordbruksministern för att söka
åstadkomma ännu bättre rening av vårt
avloppsvatten.

Nedskräpningen ute i den orörda naturen
och i de odlade markerna är också
ett utomordentligt bekymmersamt
och otrivsamt problem som det gäller
att komma till rätta med. Genom den
ökade turismen har också denna nedskräpning
tilltagit alltmera. Jag hade
tillfälle att så sent som i går fara genom
landet med bil och fann då här
och där längs vägarna utkastade lådor,
askar, papperspåsar och annat skräp.
Sådant ser otrevligt ut, och är inte bara
ett problem för mark- och djurägare,
utan det ligger i den allmänna trevnadens
intresse att åstadkomma en ändring
till det bättre. Jag är mycket glad
över att herr statsrådet har uppmärksamheten
riktad på dessa förhållanden.

Med detta ber jag, herr talman, att än
en gång få tacka för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. verkningarna
för övre Norrland av prisutjämningen
å mjölk och mejeriprodukter

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Ledamoten av denna

Måndagen den 27 maj 1963

Nr 26

Svar på interpellation ang. verkningarna för övre Norrland av prisutjämningen

å mjölk och mejeriprodukter

kammare herr Larsson i Hedenäset har
frågat mig om jag uppmärksammat att
prisutjämningen på mjölk och mejeriprodukter
lett till allt tyngre pålagor
för jordbruket i övre Norrland samt om
jag ämnar vidta några åtgärder med anledning
härav.

Till svar på interpellationen får jag
anföra följande.

Vid de överenskommelser som jordbruksnämnden
och jordbrukets förhandlingsdelegation
vid olika tidpunkter
träffat angående prissättningen på jordbruksprodukter
enligt såväl det nu gällande
sexårsavtalet som de föregående
avtalen, vilka samtliga godkänts av
Kungl. Maj:t och riksdagen, har förutsatts
att en viss prisutjämning skall äga
rum i fråga om priserna på olika mejeriprodukter.
Denna utjämning syftar
till att mejeriernas ekonomiska utbyte
av den invägda mjölken skall i princip
bli lika stort oavsett till vilken produkt
mjölken användes. Under senare tid har
skillnaden i lönsamhet mellan smör och
andra mejeriprodukter blivit allt större
och därmed har även de utjämningsavgifter
på mjölk, grädde och ost, som
måst uttagas, blivit allt högre.

En av de grundläggande principerna
i det nu gällande prisregleringssystemet
är att den svenska marknaden skall vara
öppen för alla producenter inom landet.
Det förhållandet att inom ett område
produktionen av en viss jordbruksprodukt
understiger konsumtionen utgör
därför inte något skäl för att området i
fråga skall befrias från att bära sin andel
av de kostnader som står i samband
med avsättningen av totalproduktionen.

Eftersom prisutjämningen innebär en
omfördelning av marknadsintäkter från
områden med gynnsammare marknadsförhållanden
(stor försäljning av kmjölk
och grädde) till områden, som
huvudsakligen är hänvisade till produkttillverkning,
är det ofrånkomligt
att k-mjölksområdena lämnar de största
bidragen till prisutjämningen. Samtidigt

kan det emellertid konstateras, att det
inom ramen för mjölkregleringen tilllämpas
en begränsad geografisk differentiering
till förmån för norra Sverige.
Denna differentiering återspeglas i avräkningspriserna
till producenterna.

Jag vill i detta sammanhang omtala
att statens jordbruksnämnd nyligen inkommit
till jordbruksdepartementet med
dels en redogörelse för utvecklingen beträffande
utjämningsavgifternas verkningar
på mjölkproduktionens lokalisering,
dels ett utlåtande över en framställning
av Norrbottens läns producentförening
m. fl. angående utjämningsförfarandet
för mjölk och mjölkprodukter.
Båda ärendena studeras för närvarande
inom jordbruksdepartementet. Innan
denna bearbetning avslutats är jag inte
beredd att ta ställning till åtgärder som
syftar till en ändring av den nuvarande
ordningen.

Vidare anförde:

Herr LÅRSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag ber att till jordbruksministern
få framföra mitt tack
för svaret på min interpellation. Även
om jag tackar för interpellationssvaret,
vill jag dock tillåta mig att något diskutera
vissa avsnitt av svarets innehåll.

Till att börja med vill jag säga att
jag inte har någon anledning att diskutera
beskrivningen av de allmänna principerna
för prisutjämningen på mjölk
och mejeriprodukter liksom inte heller
dess förhistoria. Emellertid hade jag
frågat statsrådet, om han hade uppmärksammat
att utjämningsförfarandet
lett till allt tyngre pålagor för jordbruket
i övre Norrland. Något direkt svar
ges nu inte på denna min fråga, utan
detta får närmast utläsas mellan raderna
i interpellationssvaret.

För att belysa bakgrunden till min
fråga tillät jag mig i interpellationen
att anföra några sifferuppgifter över utvecklingen
för Norrbottens läns vidkom -

Nr 26

Måndagen den 27 maj 1963

Svar på interpellation ang. verkningarna för övre Norrland av prisutjämningen

å mjölk och mejeriprodukter

mande. Därvid nödgades jag, eftersom
bokslutet för år 1962 inte förelåg vid
detta tillfälle — den 15 januari i år —
ange approximativa uppgifter för det
året. Då emellertid 1962 års bokslut nu
föreligger, måste jag konstatera att
verkligheten blev värre än vad som
hade beräknats. Verkligheten är den att
mjölkleverantörerna i Norrbotten till
den gemensamma regleringskassan i
netto har fått avstå per kilogram invägd
mjölk 3,73 öre under 1960, 5,57 öre år
1961 och inte mindre än 8,71 öre under
1962. Detta medförde att Norrbottens
jordbrukare för detta ändamål totalt
fick avstå 2,5 miljoner kronor under
1960, 3,9 miljoner under 1961 och
under 1962 6 117 750 kronor. Det synes
mig rätt naturligt att länets jordbrukare,
som nödgas bedriva sin näring
under hårda klimatiska betingelser, med
oro har konstaterat denna utveckling.

I sitt svar hävdar nu jordbruksministern
,att ett underskott inom ett område
inte är något skäl för att området i fråga
skall befrias från att bära sin andel
av de kostnader, som står i samband
med avsättningen av totalproduktionen.
Till detta vill jag tillägga att det synes
mig vara en principiellt betydelsefull
skillnad, om ett sådant underskottsområde
är beläget i landets nordligaste delar
och inte söderut i landet. Medan det
i norr förhåller sig så att mjölkproduktionen
av helt naturliga orsaker är den
dominerande produktionsgrenen, föreligger
längre söder ut i stort sett långt
rikligare differentieringsmöjligheter.
Detta medför även att i övre Norrland
mjölkpriset blir på ett särskilt sätt avgörande,
inte blott för de enskilda yrkesutövarnas
utkomst utan i många fall
även för näringens fortbestånd över
huvud taget. Denna aspekt på frågan
bör enligt mitt förmenande vara väl
värd att särskilt observeras.

Mot slutet av interpellationssvaret
konstaterar statsrådet att en begränsad
differentiering till förmån för norra

Sverige redan tillämpas och meddelar
därjämte att frågan om en ytterligare
differentiering f. n. studeras inom jordbruksdepartementet
i anslutning till en
framställning i frågan av Norrbottens
läns producentförening och RLF:s länsförbund,
varöver yttrande även infordrats
av statens jordbruksnämnd.

Det är — till att börja med — riktigt
att en viss differentiering härvidlag redan
tillämpas. Denna är dock inte
mera genomgripande än att slutresultatet
av utjämningsförfarandet för Norrbottens
vidkommande blir vad jag tidigare
bär anfört. Då jordbruksnämndens
remissyttrande omnämnes, finner jag
anledning framhålla — vilket säkerligen
inte är någon nyhet för jordbruksministern
— att nämnden inte är enig
om sitt yttrande. Såväl generaldirektören
som föredraganden har förordat
viss ytterligare differentiering till förmån
för norra Sverige. Ur det av dem
anförda särskilda yttrandet tillåter jag
mig anföra tvenne små korta avsnitt.
Det heter: »På grund av rådande skillnader
i marknadsstruktur mellan de två
huvudområdena» — norra och södra
Sverige — »får utjämningen emellertid
till resultat att viss del av regleringsmedel,
som uppbäres inom det norra
området, tillföres det södra. Under
regleringsåret 1961/62 överflyttades på
så sätt inemot 11 miljoner kronor.» Något
längre fram heter det: »Det nuvarande
utjämningssystemet för mjölk har
således medfört att verkan av det statliga
extra mjölkpristillägget i viss mån
elimineras.» Ett avlägsnande av denna
icke önskvärda och vid pristilläggets beviljande
sannolikt ej beaktade effekt av
mjölkregleringen skulle enligt dessa ledamöters
mening ernås om vid en omläggning
av utjämningssystemet i korthet
ordnades på sätt som här anföres.
Efter detta följer en närmare beskrivning
av den omläggning som förordas.
Jag skall inte trötta kammaren med en
uppläsning av dessa olika detaljer, utan

Måndagen den 27 maj 1963

Nr 26

Svar på interpellation ang. verkningarna för övre Norrland av prisutjämningen

å mjölk och mejeriprodukter

jag nöjer mig med att till statsrådet uttala
den förhoppningen att vid studierna
inom departementet vederbörligt intresse
ägnas åt detta förslag och dess
motiveringar.

Det är i och för sig förståeligt, om
jordbruksministern inte är beredd att
ta ställning till de olika ändringsförslagen
innan bearbetning av framställningen
och remissyttrandet har hunnit ske.
Det är dock samtidigt angeläget att
inte dröja därmed alltför länge. Framställningen
i fråga är avgiven redan
den 10 december i fjol. Det är inte
blott angeläget med en ändring av utjämningsförfarandet
och då till övre
Norrlands favör, utan detta bör ske inom
en inte alltför avlägsen framtid. Det
är därför jag till sist tillåter mig att till
jordbruksministern ställa några frågor:
När kan prövningen av den aktuella
framställningen från Norrbotten och
förslagen i anslutning till densamma
beräknas vara klar så att beslut kan
meddelas? Kommer det att erfordras en
månad eller kan det dröja ytterligare
ett halvår? Det vore av intresse om
statsrådet skulle ha möjlighet att något
lyfta på slöjan härvidlag.

Jag ber ännu en gång att få tacka för
svaret.

Herr förste vice talmannen övertog nu
ledningen av förhandlingarna.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet IIOLMQVIST:

Herr talman! Det är riktigt, herr
Larsson i Hedenäset, att jag inte har
svarat på frågan i interpellationen om
de allt tyngre pålagorna för jordbruket
i Norrbotten. Jag är nämligen inte alldeles
överty gad om att det är styrkt åt t
utvecklingen där har resulterat i dylika
allt tyngre pålagor.

Det finns mycket material att tillgå i
detta fall, t. ex. en framställning rörande
avräkningsprisérna, inklusive det
extra mjölkpristillägget. Man utgår där -

vid från att återtagningspriset på skummjölken
är 4,5 öre. Om vi ser på utvecklingen
från 1950 och fram till 1961
och gör jämförelser mellan sydöstra
Skåne och Norrbotten kan vi konstatera
att avräkningspriset i sydöstra Skåne
1950 var 26,9 öre, medan det i Norrbotten
var 34,4 öre. 1961 var motsvarande
siffror 37,1 öre för sydöstra Skåne
och 54,3 öre för Norrbottens län.
Vi finner av denna jämförelse mellan
förhållandena 1950 och 1961 att relationstalet
1961 är 138 för sydöstra Skåne
och 158 för Norrbotten. Åtminstone
detta material tyder på att utvecklingen
under denna period snarast skulle
ha gått i den riktningen att det bär blivit
något bättre för jordbruket i Norrbotten
i detta avseende.

Nu vill jag gärna säga att redogörelsen,
som vi fick in till departementet
från jordbruksnämnden den 24 april
1963 — jag ber herr Larsson i Hedenäset
uppmärksamma att det var den 24
april — innehåller en mycket noggrann
undersökning om hela problemet
med utjämningsförfarandet beträffande
mjölkpriserna. Materialet består av en
analys som gjorts av Mejeriernas riksförbund
och som bearbetats vidare av
jordbruksnämnden. Med hänsyn till det
material som här föreligger är jag inte
alls säker på att man omedelbart kan
vidta några åtgärder. Vi håller på att
studera frågan i departementet. Det är
mycket möjligt att frågan är av sådan
vidd att vi får överlämna till 1960 års
utredning att fundera ut ett bättre system
än det nuvarande och lägga fram
förslag till en bättre utformning av denna
del av jordbrukspolitiken i framtiden.

Jag föredrar alltså att ge det svaret,
att jag tror att denna fråga tarvar ytterligare
övervägande och kanske också
bör bil föremål för behandling av
1960 års utredning. Herr Larsson i Hedenäset
får vara inställd på att det inte
kan bli eu mycket snabb förändring.

Nr 26

Måndagen den 27 maj 1963

Svar på interpellation ang. det s. k. Kungälvsavtalets verkningar

.Tåg bär i departementet haft en uppvaktning
från jordbrukare i det område
som här är aktuellt. Jag vet att de finner
en lösning av problemet angelägen,
men jag hade också en känsla av att
de var väl införstådda med att därest
man bär skulle genomföra en ändring
bleve det ett stort avsteg från den ordning
som hittills tillämpats. Jag tror
också att de uppvaktande hade förståelse
för att det var svårt att i detta
läge vidta en sådan åtgärd.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Statsrådet säger sig inte
vara säker på att pålagorna blivit större
för mjölkleverantörerna och därmed för
jordbrukarna i främst Norrbotten men
över huvud taget för jordbrukarna i
övre Norrland.

Låt mig »bara anknyta till de uppgifter
jag lämnade i mitt förra »inlägg beträffande
exempelvis de totala beloppen
till den gemensamma regleringskassan
om 2,5, 3,9 och 6,1 »miljoner
kronor »för respektive åren 1960, 1961
och 1962. Vid framräkningen av dessa
belopp bar man tagit med de avgifter
som fått erläggas på konsumti-onsmjölk,
skum- och kärnmjölk samt grädde, både
tunn och tjock, samt på ost och smör.
Därifrån har dragits de utjämningsbidrag,
smörpristillägg och kvalitetstilllägg
som länet bär erhållit från regleri-n-gsk-assan.

Jag kan inte förstå annat än att en
stegring från 3,9 till 6,1 miljoner på ett
år måste innebära ökade pålagor; så
mycket har väl ändå inte penningvärdet
försämrats under denna tid.

Jag vill på intet sätt försöka bortresonera
att problemet -kan ha »sina besvärliga
sidor som behöver penetreras
grundligt. Dock blir jag något oroad
när jag hör att det kan bli nödvändigt
att överlämna denna fråga till jordbruksutredningen,
vilket onekligen
skulle innebära att det kom-me att dröja
mycket länge innan någon ändring kunde
ske. Om det blir nödvändigt med ett

sådant arrangemang och vi sålunda får
en betydande tidsutdräkt vill jag uttala
förhoppningen att det skall visa sig
möjligt att vidta någon temporär justering,
till lättnad för dem som strävar
och arbetar längst där uppe i norr.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. det s. k.

Kungälvsavtalets verkningar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Hyllander har i
en interpellation frågat mig om Kungälvsavtalets
verkningar på det svenska
jordbruket.

Då interpellationen bygger på vissa
missuppfattningar om innebörden av
såväl vår egen jordbruksprisreglering
som det svensk-danska jordbruksavtalet
vill jag erinra om följande två förhållanden.

För det första har vi i princip fri
import av jordbruksvaror. Denna import
är emellertid belagd med införselavgifter
vilket självfallet verkar dämpande
på införseln. Importen kan stoppas
endast i händelse av dumping eller
om det inhemska priset på varan 1
fråga ligger under nedre prisgränsen.
Den import »av danska livsmedel som
ägt rum skulle alltså ha kunnat komma
till stånd även om vi ej haft ett jordbruksavtal
med Danmark.

För det andra har i det svensk-danska
jordbruksavtalet förklarats -att vår
jordbrukspolitik ej -syftar till någon ökning
av jordbruksproduktionen och »att
man kan räkna med att den blivande
produktions- och konsumtionsutvecklingen
-skall, inom ramen för det faktiska
kon-sumtionsutrymmet, ge möjlighet
för de danska producenterna att
bevara sin marknad »i Sverige för varor
av intresse för det danska jordbruket

Måndagen den 27 maj 1963

Nr 26

Svar på interpellation ang. det s. k. Kungälvsavtalets verkningar

och få andel i en ökning i förbrukningen
i Sverige av ifrågavarande produkter.
Det är i detta uttalande som den
av herr Hyltander påtalade automatiken
ligger, och enligt min mening strider
detta på intet sätt mot vår jordbrukspolitiska
målsättning.

Mitt svar på interpellationen är alltså,
att det svensk-danska jordbruksavtalet
inte har några skadliga verkningar
på det svenska jordbruket vare sig
ur produktions- eller inkomstsynpunkt.

Vidare anförde:

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra ett tack för att han
velat svara på min interpellation. Sedan
den framställdes, den 28 mars, har
andra kammaren behandlat två viktiga
jordbruksfrågor, prisregleringen och,
så sent som i fredags, rationaliseringen.
Jag hade hoppats att svaret skulle
kunna lämnas i samband med någon
av dessa debatter, liksom även att vi
skulle kunna få en redogörelse för de
förhandlingar, som i vår förts med
Danmark, bl. a. angående Kungälvsavtalets
s. k. förtroliga del.

Man frågar sig varför det anses nödvändigt
med så mycken hemlighetsfullhet
i detta sammanhang. Denna har påtalats
både i utrikesdebatten och senast
i dechargedebatten i denna kammare
— om det nu uppmärksammades! Vore
det inte bättre med en öppen redovisning
åtminstone i efterhand av förhandlingarna,
så att kammarens ledamöter
kunde föra en debatt på grundval
av lämnade fakta? Som det nu är,
förefaller allmänheten i Danmark vara
bättre informerad om det svenk-danska
avtalet än vad den svenska riksdagens
ledamöter är.

Man kan notera att texten till en
passus i överenskommelsen enligt
Kungälvsavtalet lyder, sådan den åter -

givits i Kungl. Maj :ts proposition nr
25/1960, bihang 5, mom. 4, början av
andra stycket: »Det i första stycket
av denna punkt angivna beloppet skall
tills vidare utgöra 10 miljoner sv. kr.»
medan den danska texten i protokoll
från förhandlingarna i Kungälv den
10—11 juli 1959 i punkt 5 lyder — jag
ber om ursäkt, herr talman, för att
mitt danska uttal inte är det bästa; det
hade kanske varit bättre om man haft
tillfälle följa förhandlingarna med Danmark:
»Fra svensk side erklärede man
sig beredt til med virkning fra tidspunktet
för ikraftträden af et frihandelsområde
mellom landene i Stockholmsgruppen
til Danmark att överföre
60 % af provenuet af de indförselavgifter
der opkräves ved indförslen fra
Danmark af de i stykke 2 og 3 ovenfor
nävnte landbrugsprodukter.»

I Berlingske Tidende för den 9 maj i
år finns på sid. 9 följande uppgifter
att inhämta: »Sverige har accepteret,
åt Danmark för fremtiden skal have
mindst 20 mill. svenske kr. tilbagebetalt
i eksportafgifter, svarende til omkring
26—27 mill. danske kr. I pjeblikket
er Sverige forpligtet til åt refundere
Danmarks 8—9 mill. svenske kr. Foruden
de allerede refusionsberettigede
eksportvarer indenfor landbrugsområdet
inddrages alla former för flsesk i
ordningen, også i form af konserves.
Det er endvidere aftalt, åt i takt med
industritoldens afvikling kan refusionsprocenten,
som i pjeblikket er på 60,
stige, og det ligger i luften, åt Danmark
ved udgangen af 1966 skal have revision
for 100 procent, hvilket svarer
til op mod 45 millioner danske kröner.»

Lag frågar: Är dessa uppgifter riktiga,
och hur verkar det hela på den svenska
marknaden? Jordbruksministerns
svar är på en punkt klart och kategoriskt,
nämligen när han i slutet säger
att »det svensk-danska jordbruksavtalet
inte bär några skadliga verkningar
på det svenska jordbruket vare sig ur
produktions- eller inkomstsynpunkt».

Nr 26

Måndagen den 27 maj 1963

Svar på interpellation ang. det s. k. Kungälvsavtalets verkninga

Man borde givetvis tacka för detta besked
och ta det som ett budskap från
högre ort och säga: Då är ju allt väl.
Men jag beklagar att den oro man hyser
för avtalets verkningar på svensk
marknad finns kvar även efter detta
»klara» besked, när detsamma inte åtföljts
av övertygande argumentering.

Många, för att inte säga de allra
flesta, av våra mindre jordbrukare hyser
samma oro, och jag är ledsen över
att behöva säga att jag inte tror att de
har lättare att bli av med sin oro än
jag har att bli av med min — och det
på goda grunder. Intet skulle vara mer
glädjande än om framtiden utvisade
att jordbruksministerns påstående är
riktigt och oron överflödig.

Ett ökat varuutbyte inom EFTA är
givetvis önskvärt, och slopandet av
handelshindren mellan länderna och
uppbyggandet av en större frihandelsmarknad
är ett önskemål som alla vill
biträda. Men man må förstå jordbrukarna,
om de anser att de — genom
den begränsning av produktionen och
den stora möjlighet att kringgå gränsskyddet
som det svensk-danska avtalet
otvivelaktigt innebär -— blivit försatta
i ett mindre fördelaktigt läge för
att andra näringar skall få bättre möjligheter
till vidgade marknader.

Världens snabbt växande befolkning
får ju till allra största delen inte sitt
livsmedelsbehov tillgodosett. Allt för
många svälter. Kungälvsavtalet förutsätter
att den svenska jordbruksproduktionen
inte skall öka, allt i enlighet med
den svenska jordbrukspolitiken. Låt oss
för ett ögonblick lämna avtalets teknik
och ställa frågan: Var finns det
långa perspektivet och den långsiktiga
planeringen vid en sådan jordbrukspolitisk
målsättning? Även om vi med
tanke på det överskott som råder i Västeuropa
och USA samt några andra länder
måste inskränka vår livsmedelsproduktion,
så bör vi klart säga ifrån
att detta är en tillfällig sak.

Kan vi i dessa större sammanhang

bortse från det ansvar, som vi på andra
områden strävar efter att få dela? Kan
vi med långsiktig målsättning underlåta
att ta till vara alla möjligheter att rationellt
bidraga till världens livmedelsförsörjning? I

motiveringen till min interpellation
och även i början av detta anförande
nämnde jag, att det finns beröringspunkter
mellan diskussionen kring
Kungälvsavtalet och debatten om rationaliseringen
av vårt jordbruk. Då den
senare debatten fördes så nyligen som
i fredags och det därvid sades många
kloka ord — det erkännadet skall ges
—• av företrädare för båda de huvudlinjer
som framfördes, vill jag bara
göra ett par reflexioner om »människan
bakom det ekonomiska problemet».

Har vi inte i vårt samhälle kommit
att ta allt större hänsyn till människorna
— deras villkor, reaktioner, behov
och möjligheter —- i stället för att
endast helt kallt räkna i ekonomiska
ekvationer i det med åren alltmer
komplicerade samhällsmaskineriet? Vi
kan vara överens om att en rationalisering
är nödvändig på jordbrukets område
— liksom på andra håll — men
det skall vara en rationalisering, som
ger bättre utbyte såväl per arealenhet
som per arbetstimme, oavsett om dessa
är insatta i stora eller små sammanhang.
Om denna rationalisering innebär
att brukningsdelarna under de två
närmaste decennierna minskas till hälften
samtidigt som brukarnas medelålder
stiger, låt oss då se till att övergångstiden
för dem som av en eller annan
anledning icke ansett sig kunna lämna
den egna torvan inte blir onödigt svår,
utan att samhället i detta som i andra
fall medverkar till att de får en dräglig
tillvaro.

Detta frågekomplex har många aspekter.
Man kommer in på en sådan mångfald
detaljer, att det knappast ryms
inom ramen för dagens överläggning.
Men det blir säkert tillfälle och anledning
att återkomma till ämnet, varför

Måndagen den 27 maj 1963

Nr 26

Svar på interpellation ang. det s. k. Kungälvsavtalets verkningar

jag i dag inte skall utvidga diskussionen.

Låt mig till sist, herr talman, särskilt
betona, att vi inte skall glömma
den enskilda människan bakom de samfällda
och ekonomiska problemen.

Jag ber med detta att än en gång få
tacka jordbruksministern för svaret.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det finns en liten olustig
tendens att man, i synnerhet när det
gäller interpellationsdebatter i jordbruksfrågor,
på olika sätt gör anspelningar
om att jordbruksministern eller
andra försöker med något slags skumraskmanövrar
eller är obenägna att ange
de verkliga förhållandena. Jag måste
säga att sådana debatter inte är värdiga
riksdagen.

Jag vill erinra interpellanten om att
han har frågat, huruvida jag vill lämna
en redogörelse för Kungälvsavtalets
verkningar på vår livsmedelsmarknad
under den närmaste framtiden, framför
allt med tanke på automatiken o. s. v.
samt för de verkningar avtalet kan ha
för det mindre jordbruket. Något annat
besked har han inte begärt, och jag bär
svarat på de frågor han ställt. Hade han
önskat få någonting annat belyst i dag,
borde han ha frågat därom i interpellationen.

Interpellanten har tydligen inte uppmärksammat
att överläggningarna i
Kungälv sommaren 1959 om samarbetet
på jordbrukets område aldrig slutfördes
i något egentligt avtal. Det upprättades
visserligen ett utkast, och möjligen
har en del uppgifter härom publicerats.
Men det verkliga avtalet ingicks
i Köpenhamn den 4 januari 1960, och
det hade på vissa punkter ett helt annat
innehåll än det utkast till avtal som
förelåg i Kungälv sommaren 1959. Det
är Köpenhamnsavtalet som presenterats
i riksdagen, och det är det vi arbetat
efter under denna tid.

Jag har inte funnit anledning att in -

för vårriksdagen lämna en redogörelse
för de förhandlingar som förts om ett
nytt avtal, eftersom detta avtal så småningom
skall i vanlig ordning föreläggas
riksdagen. Vi brukar ju inte i förväg
lämna redogörelser för kommande propositioner.
Riksdagen kommer i höst att
få ta ställning till det nya avtal som vi
förhandlat oss fram till.

Rent allmänt vill jag för övrigt säga
att jag anser inte att vi, när vi diskuterar
Kungälvsavtalet — som det brukar
kallas, ehuru det rätteligen borde heta
Köpenhamnsavtalet — bör anknyta till
så höga värden som respekten för människan
o. s. v. Men man tycks ibland
sakna en känsla för vidare perspektiv
i dessa diskussioner. Vi talar gärna om
det nordiska samarbetet. Jag tycker inte
att jordbruksavtalet är något uttryck
för särskilt stort tillmötesgående i detta
avseende, men det utgör dock ett försök
att mellan två nordiska länder
åstadkomma ett samarbete som jag anser
att båda parter har gagn av. Om vi
behöver köpa jordbruksprodukter är det
uppenbart att vi har all anledning att
i första hand vända oss till ett nordiskt
broderland för att få vår egen livsmedelsförsörjning
kompletterad. Men att i
diskussionen om detta jordbruksavtal
även dra upp en debatt om människans
situation för alldeles för långt.

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Jag är ledsen, om jag
inte i interpellationens slutkläm givit
uttryck för de synpunkter som dock
finns i motiveringen. Jag skall medge
— såsom jag även sade i min kommentar
till svaret —- att om vi gick in på
de aspekter som där framfördes skulle
vi kanske få en diskussion som föll
utanför ramen för ämnet. Detta var anledningen
till att jag inte gick närmare
in på dem. Doclc anser jag — och jag
är ledsen att jag inte kan vara överens
med jordbruksministern härom ■— att
alla dessa problem hänger samman. Måhända
blir det i framtiden möjligt att

Nr 26

Måndagen den 27 maj 1963

belysa dessa aspekter i ett sammanhang,
och jag är tacksam om vi då kan få tillfälle
att diskutera alla dessa frågor. Jag
skall då, låt vara bristfälligt, framföra
de synpunkter jag har på dessa
problem —- jag är ingalunda någon expert
på dem, och det är också skälet
till att jag framställt min interpellation.

Beträffande Kungälvsavtalet och det
svensk-danska jordbruksavtalet noterar
jag med tillfredsställelse att jordbruksministern
har för avsikt att inför riksdagen
redogöra för den frågan. Det hade
varit värdefullt, om en sådan redogörelse
redan hade förelegat. Det hade
säkerligen minskat den oro som finns
hland jordbrukarna och haft en lugnande
effekt på diskussionen.

Jag vill emellertid än en gång uttala
min tillfredsställelse med löftet och hoppas
att redogörelsen också kommer.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det förra avtalet är förelagt
riksdagen och är godkänt av riksdagen.
Det är alldeles klart att när vi
nu åstadkommer ett nytt avtal skall
även detta föreläggas riksdagen. Det är
alltså inte fråga om något speciellt tillmötesgående
mot interpellanten, utan
vad som skulle ske under alla omständigheter.

Interpellanten säger att han föredrar
att vid ett annat tillfälle återkomma till
dessa frågor. Jag har ingenting emot att
interpellanten, som ju säger att mitt svar
är otillfredsställande, då anger på vilka
punkter avtalet med Danmark kan ha
inneburit svårigheter för det svenska
jordbruket, speciellt för småbrukarna —
det är det som frågan närmast gäller.
Jag har inte kunnat finna att något samband
mellan avtalet och dylika svårigheter
föreligger, i varje fall har jag inte
för närvarande kunnat upptäcka något
sådant. Jag är emellertid beredd att
fortsätta debatten, om jag skulle ha tagit
fel och förbisett något sådant samband.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. åtgärder i anledning
av krisen vid Oskarshamns varv

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Alemyr har frågat
inrikesministern om han är beredd att
lämna kammaren en redogörelse för de
åtgärder som bedömes möjliga att genomföra
i syfte att förhindra arbetslöshet
och andra sociala skadeverkningar
i anledning av krisen vid Oskarshamns
varv. Frågan har överlämnats till mig.

Händelseförloppet vid Oskarshamnsvarvet
har i korthet varit följande.

Varsel om driftsinskränkningar och
omläggning av produktionen lämnades
länsarbetsnämnden den 7 maj 1962. Innan
de förebådade permitteringarna
skett förbättrades emellertid läget något
på reparationssidan, och full drift uppehölls
till den 14 september 1962, då
50 arbetare friställdes. Permitteringarna
har därefter fortsatt så att hittills
212 arbetare avskedats. Därutöver har
136 arbetare och 53 tjänstemän slutat
på eget initiativ. Sammanlagt har arbetsstyrkan
sedan i maj månad förra
året, då inskränkningarna första gången
konkretiserades av företaget genom
formellt varsel, reducerats med ca 400
personer.

Bland de åtgärder som vidtagits för
att mildra verkningarna av inskränkningen
vid varvet kan nämnas följande: 1.

En samarbetskommitté bildades i
maj förra året med representanter för
företaget, de anställda, länsarbetsnämnden
i Kalmar län och Oskarshamns stad.
Särskild personal på länsarbetsnämnden
har avdelats för att handlägga frågor
i samband med situationen vid Oskarshamns
varv.

2. En stor del av de friställda bär
själva skaffat sig ny sysselsättning. Genom
arbetsförmedlingens försorg har
ett par hundra av dem placerats i nya
anställningar. Ett 25-tal av dessa har

Måndagen den 27 maj 1963

Nr 26

Svar på fråga ang. åtgärder i anledning av krisen vid Oskarshamns varv

dock endast fått arbete av tillfällig art.
I de fall, då stadigvarande arbete erhållits
utanför hemorten, har arbetsförmedlingen
ställt någon form av rörelsefrämjande
medel till förfogande. Av
de hittills avskedade är för dagen 19
arbetslösa, av vilka ungefär två tredjedelar
har på något sätt nedsatt arbetsförmåga.

3. Oskarshamns stad har beviljats
statsbidrag till beställning av en bogserbåt,
kostnadsberäknad till 1 400 000
kr. Denna beställning har utlagts på Oskarshamns
varv.

4. I juni i fjol beviljade arbetsmarknadsstyrelsen
staden ett statsbidrag med
748 000 kr. för att som statskommunalt
beredskapsarbete ställa i ordning ett
nytt industriområde. Avsikten var givetvis
att direkt bereda sysselsättning
för arbetslösa — men i lika hög grad
att öka förutsättningarna för att till staden
lokalisera nya företag, som efterfrågade
tomtmark för industribyggnader.
Arbetet är nu färdigt. Dessutom
har en kajbyggnad utförts som statskommunalt
beredskapsarbete.

5. Oskarshamns stad projekterar f. n.
att ställa i ordning ytterligare 468 000
kvm industriområde. Av det befintliga
området återstår nämligen endast
10 000 kvm som inte sålts. Arbetsmarknadsstyrelsen
har haft överläggningar
med staden i ärendet och ställt sig positiv
till att bevilja statsbidrag för arbeten
anordnade som statskommunala
beredskapsarbeten. Projekteringen är
emellertid inte slutförd.

6. Två till orten nylokaliserade mekaniska
verkstadsindustrier uppför nu
byggnader på det nya industriområdet
och kommer efter hand att sysselsätta
sammanlagt 175 personer. Ytterligare
ett par projekt har varit föremål för
direkta förhandlingar mellan arbetsmarknadsstyrelsen,
staden och intresserade
företag. Vidare har två mekaniska
industrier, som redan finns i staden,
utökat sin arbetsstyrka så att 30
av de friställda arbetarna fått anställ -

ning. I ena fallet har staden hjälpt till
att lösa lokalfrågan. I båda fallen har
arbetsmarknadsmyndigheten medverkat
genom omskolning av arbetskraften. Vidare
har ett båtbyggeri genom stadens
medverkan kunnat utvidga sina lokaler.
I de nya utrymmena pågår nu omskolning
av 10 friställda varvsarbetare
till småbåtbyggare.

7. Genom dubblering av kurser och
skiftgång har omskolningskapaciteten
höjts så, att 72 av de friställda varvsarbetarna
f. n. undergår utbildning i
24-veckors-kurser. Staden har vidare
till styrelsen anmält planer på att bygga
provisoriska lokaler för omskolningsverksamhet
till en kostnad av
1 800 000 kr., och detta arbete kan under
vissa förutsättningar komma i gång
under andra halvåret i år.

8. En skyddad verkstad har anordnats
i lokaler som förhyrts av varvet.
Där skall 50 personer kunna las emot.
Verksamheten skall börja så snart föreståndartjänsten
tillsatts.

Som framgår av den här lämnade redogörelsen
vidtogs redan för ett år sedan
åtgärder för att möta de svårigheter
som uppstått vid Oskarshamns varv.
Detta arbete har successivt gett resultat,
och det kommer att bedrivas med
kraft även i fortsättningen. Enligt min
mening finns det goda förhoppningar
att problemen skall kunna lösas på ett
för både staden och de enskilda arbetstagarna
tillfredsställande sätt.

Vidare anförde

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Socialministerns svar
på min enkla fråga består dels av en
tämligen utförlig redogörelse för de åtgärder
som hittills vidtagits i anledning
av krisen vid Oskarshamnsvarvet, dels
av ett kortfattat uttalande om statsrådets
framtidsbedömning.

Redogörelsen för vad som skett är såvitt
jag vet den första sammanställningen
av de hittills vidtagna åtgärderna. Jag

Nr 26

Måndagen den 27 maj 1963

Svar på interpellation ang. bostadsbyggandet och bostadsförmedlingen i Stor''

Stockholm

tror att det är mycket värdefullt att en
sådan sammanställning kommit till
stånd och att de intresserade invånarna i
mellersta Kalmar län får klart för sig i
vilken utsträckning samhällets skilda organ
redan har engagerat sig för att biträda
vid lösningen av detta allvarliga
problem.

Hittills har krisen i Oskarshamn varit
av begränsad natur. Genom samarbete
mellan stadens myndigheter, länsarbetsnämnden
och arbetsmarknadsstyrelsen
har det varit möjligt att ge sysselsättning
åt praktiskt taget alla från varvet
friställda. Jag vill gärna uttala min
tillfredsställelse över det intresse som
sålunda visats från statsmakternas sida
och över den handlingskraft som de
kommunala organen ådagalagt, vilket
utförligt redovisats i statsrådets svar.

Om varvskrisen i Oskarshamn alltså
hittills varit förhållandevis begränsad,
finns det anledning till mycket stor oro
inför framtiden. Det föreligger nämligen
betydande risk för att varvet helt kommer
att läggas ned. Detta skulle innebära
att ytterligare ett tusen man blir
utan sysselsättning. Varvet är den största
industrien i Oskarshamn, och vad en
nedläggning av varvsverksamheten skulle
innebära inte bara för staden, utan
för hela bygden är alldeles klart med
tanke på den betydelse ur sysselsättningssynpunkt
varvet har. De kommunala
myndigheterna anser inte att de
planerade åtgärderna kommer att vara
tillräckliga, om ett nedläggande skulle
bli aktuellt. Jag vill begagna tillfället
att starkt understryka betydelsen av att
arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnden
i god tid planerar åtgärder, så
att sociala skadeverkningar reduceras så
mycket som möjligt vid ett upphörande
av varvsdriften.

Jag tolkar de sista två meningarna i
statsrådets svar som en uttalad avsikt
att med uppmärksamhet följa utvecklingen
och vidtaga alla tänkbara åtgärder
för att förhindra arbetslöshet som

följd av varvskrisen i Oskarshamn. De
hittills vidtagna åtgärderna får sålunda
ses som ett led i en omfattande plan att
successivt lösa de uppkomna problemen.
För bygdens folk bör det vara ett betydelsefullt
löfte att statsrådet bedömer
framtidsutsikterna såsom goda.

Samtidigt som jag sålunda noterar en
positiv framtidsbedömning i de knapphändiga
slutorden i svaret på min enkla
fråga ber jag att till statsrådet få uttala
mitt tack för detsamma.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på interpellation ang. bostadsbyggandet
och bostadsförmedlingen i Storstockholm Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Kellgren har till
mig ställt två frågor som berör bostadsförsörjningen
i Storstockholm. Den
första frågan avser vilka åtgärder som
från statsmakternas sida har vidtagits
eller planerats för att stödja markpolitik,
planering och projektering för att snabbt
öka bostadsbyggandet i området så att
detta minst uppnår den ökningstakt,
som gäller för landet i övrigt. Herr
Kellgren frågar vidare om statsmakterna
ämnar ta initiativ till att effektivisera
samarbetet mellan kommunerna i Storstockholm
på bostadsförmedlingens område
för att öka rörligheten på bostadsmarknaden
och i övrigt underlätta planeringen
av nyproduktionen av bostä der.

Storstockholm utgöres av Stockholms
stad, de 18 kommuner som förutom
Stockholm ingår i Storstockholms planeringsområde
och 10 kommuner belägna
utom planeringsområdet, tillsammans
alltså 29 kommuner.

Jag vill erinra om att ett s. k. aktionsprogram
för Storstockholms bostads -

Måndagen den 27 maj 1963 Nr 26

Svar på interpellation ang. bostadsbyggandet och bostadsförmedlingen i Stor stockholm -

produktion upprättades år 1957. Enligt
detta program skulle bostadsbyggandet
under de fem åren 1957—1961 successivt
öka från 10 000 lägenheter per år
till 14 000 lägenheter per år. Detta mål
förverkligades i huvudsak under de fyra
första åren. År 1961 upprättades ett nytt
aktionsprogram, nu avsett för budgetåren
1961/62—1965/66. Enligt det nya
programmet skulle igångsättningen av
bostadsbyggen öka till i genomsnitt
15 000 lägenheter per år under de fem
budgetåren. Det faktiska påbörjandet under
åren 1961 och 1962 innebär, att det
uppgjorda programmet har underskridits
med sammanlagt närmare 2 500 lägenheter.

Aktionsprogrammet är grundat på en
bedömning av möjligheterna att bygga
med hänsyn till projekteringsresurser
m. m. Den i programmet upptagna igångsättningen
av 15 000 lägenheter per år
understiger emellertid det beräknade
behovet av byggande. Byggnadsbehovet
har nämligen för den ifrågavarande perioden
beräknats till 17 600 lägenheter
per år, en siffra som troligen inte innebär
någon överskattning.

Mot bakgrund av den markerade bristen
på bostäder i Storstockholm och
det beräknade byggnadsbehovet är det
beklagligt att expansionsmöjligheterna
för bostadsbyggandet i området har visat
sig mindre än man tidigare antagit.
Å andra sidan bedömes produktionskapaciteten
komma att öka avsevärt under
de närmaste åren. I ett svar på en av
bostadsstyrelsen företagen enkät angående
bostadsbyggandet åren 1963 och
1964 har Storstockholms planeringsnämnd
— ett samarbetsorgan för kommunerna
i Storstockholm — uttalat att
sammanlagt ca 39 000 lägenheter bör
igångsättas under de båda åren. De i
Storstockholm ingående kommunerna
har vid en uppskattning av möjligheterna
att sätta i gång nya byggen kommit
till ungefär samma siffra. Även om man
har anledning att räkna med en viss

eftersläpning och förskjutning i detta
byggprogram, förefaller det möjligt, att
bostadsbyggandet under de närmaste
åren kan få en icke oväsentligt större
omfattning än under de närmast föregående.

Alt aktionsprogrammet inte har kunnat
hållas har antagits bero på ett flertal
samverkande faktorer, däribland
bristande marktillgångar och knappa resurser
när det gäller planering och projektering.
Jag vill framhålla, att tillgången
på statliga krediter för bostadsbyggandet
inte innebär någon begränsning
i fråga om byggmöjligheterna i
Storstockholm. Sedan åtskilliga år har
lånemedel ställts till förfogande för så
många lägenheter som det på förhand
har bedömts möjligt att påbörja med
hänsyn till de reala resurserna. Bostadsstyrelsen
är vidare nu liksom tidigare
beredd att medverka till en ökning av
bostadsbyggandet i Storstockholm utöver
den av låneramen markerade nivån.

Planeringen av bostadsförsörjningen
är primärt en uppgift för kommunerna.
Detta gäller generellt för hela landet,
således också för huvudstadsregionen.
Enligt de bestämmelser om bostadsbyggandets
planering, som trätt i kraft från
ingången av år 1963, skall kommuner
med kontinuerlig byggnadsverksamhet
upprätta kommunala bostadsbyggnadsprogram
för en period av fem år. Dessa
program skall revideras varje år och
får alltså karaktären av rullande planer
för bostadsförsörjningen. De kommunala
femårsprogrammen skall innehålla
en uppskattning av byggnadsbehovet
med hänsyn till befolkningsförhållandena
och näringslivets utveckling. Dessutom
skall de innehålla en bedömning
av förutsättningarna att genomföra ett
byggande av behövlig omfattning. Om
kommunerna kommer till slutsatsen att
byggkapaciteten understiger byggbehovet,
skall orsakerna härtill klarläggas.
Huvudsyftet med denna planeringsverk -

Nr 26

Måndagen den 27 maj 1963

Svar på interpellation ang. bostadsbyggandet och bostadsförmedlingen i Stor stockholm -

samhet är att få till stånd en kartläggning
av de hinder av skiftande slag som
kommunerna möter vid genomförandet
av byggnadsplanerna.

Sedan det klargjorts vilka konkreta
hinder som ligger i vägen för att öka
bostadsbyggandet skall man försöka
undanröja dessa hinder. I vissa fall ligger
det inom kommunernas eget kompetensområde
att vidta de åtgärder som
erfordras för att planhindren skall övervinnas.
I andra fall kan insatser från
statligt håll behövas. Bostadsstyrelsen
och länsbostadsnämnderna svarar för
samordningen av planeringsverksamheten.
Det är närmast dessa myndigheter
som har att ta initiativet till sådana åtgärder
som kan bli påkallade från statens
sida. Troligen erfordras emellertid
en samverkan mellan flera olika myndigheter,
särskilt på länsplanet, för att
klara upp de problem som här gör sig
gällande. Inte minst får man räkna med
att länsstyrelserna med hänsyn till sin
befattning med bebyggelseplaneringen
lämnar medverkan i detta arbete.

Verksamheten med kommunala bostadsbyggnadsprogram
har nyss påbörjats.
Erfarenheten är alltså ännu mycket
begränsad. Det finns dock anledning
att tro, att verksamheten skall visa sig
fruktbärande när det gäller att komma
till rätta med svårigheterna inom bostadsplaneringen.
Tänkbart är att länsmyndigheterna
på sina håll, kanske bl. a.
i Stockholmsområdet, kan behöva förstärkas
för att arbetet skall få önskvärd
effektivitet. Sedan närmare erfarenheter
av verksamheten vunnits, är regeringen
beredd att pröva framställningar
därom.

Jag räknar med att detta nya grepp
på planeringsfrågorna så småningom
skall avsätta positiva resultat också i
fråga om bostadsförsörjningen i Storstockholm.
Jag vill också erinra om att
en särskild utredning pågår angående
det länsadministrativa arbetet i bl. a.

huvudstadsområdet. Detta utredningsarbete
kan tänkas leda till åtgärder, som
stärker och utvecklar det interkommunala
samarbetet i området till gagn för
bostadsförsörjningen. I samband med
det arbete beträffande den kommunala
indelningen, som pågår i inrikesdepartementet,
kommer frågan om indelningen
i Storstockholm att prövas.

Ett särskilt problem inom bostadsplaneringen
utgör markfrågan. Bristen
på byggbar mark har i den bostadspolitiska
debatten ofta utpekats som en
av de främsta orsakerna till att bostadsplaneringen
släpar efter och bostadsproduktionen
inte når tillräcklig omfattning.
Regeringen har uppdragit åt byggnadsstyrelsen
att verkställa en utredning
rörande bebyggelseplaneringens
läge i kommunerna. Enligt direktiven
bör denna utredning syfta till att klarlägga
i vad mån och i vilken omfattning
brister föreligger i fråga om tillgången
på planlagd mark för olika ändamål. I
den män eftersläpning i planeringsarbetet
förekommer, bör orsakerna härtill
undersökas och förslag framläggas till åtgärder,
som kan bidraga till att underlätta
och påskynda planeringen för att
därmed förbättra kommunernas planeringsberedskap.
Frågan om hur man
skall främja en aktiv kommunal markpolitik
överväges för närvarande inom
regeringen. Förutsättningarna för en sådan
politik påverkas givetvis bl. a. av
åtgärder till förhindrande av spekulationsvinster
i samband med markförsäljning.
En utredning härom har nyligen
aviserats. Slutligen vill jag erinra
om att staten lämnat ett icke oväsentligt
bidrag till lösning av markfrågorna
i Storstockholm genom att medverka
till att Järvafältet frigöres för bostadsbebyggelse.

Sammanfattningsvis vill jag framhålla
att det är kommunernas uppgift att svara
för bostadsförsörjningen och den planeringsverksamhet
som sammanhänger

Måndagen den 27 maj 1963 Nr 26

Svar på interpellation ang. bostadsbyggandet och bostadsförmedlingen i Stor stockholm -

därmed men att staten på olika sätt aktivt
medverkar för att bistå kommunerna.

Interpellantens fråga rörande bostadsförmedlingen
vill jag besvara genom att
hänvisa till pågående utredning om bostadsförmedlingens
organisation och
principer. Det ingår i denna utrednings
uppgifter att dels pröva möjligheterna
att öka de kommunala förmedlingarnas
tillgång på lägenheter, dels överväga
frågan om den interkommunala bostadsförmedlingen.

Vidare anförde:

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
socialministern för det utförliga svaret.
Det är mycket värdefullt att vi har fått
detta svar, även om det kommit i vårriksdagens
elfte timme.

Skulle jag på något sätt karakterisera
svaret, skulle jag vilja säga att det är
mycket välvilligt men också föga eller
till intet förpliktande när det gäller
statsmakternas insatser för att försöka
lösa dessa stora och väsentliga frågor
som rör bostadsförsörjningen och bostadsförmedlingen
för invånarna i Storstockhoknsområdet.

Jag vill, herr talman, bringa i erinran
just vad interpellationen åsyftar, nämligen
först och främst det förhållandet
att medan bostadsbyggandet i landet i
dess helhet mellan åren 1961 och 1962
ökade med så mycket som 12 000 påbörjade
lägenheter, förelåg för motsvarande
tidsperiod i Storstockholmsområdet en
minskning med icke mindre än 712 lägenheter.
Storstockholmsområdet släpar
efter och har icke kunnat tillgodogöra
sig de nya, vidgade möjligheterna
att bygga mer. Detta är särskilt beklagligt
med hänsyn till att alla vet hur pass
allvarlig bostadsbristen är just i detta
område.

Det är ganska anmärkningsvärt, att i

t. ex. en stad som Lidingö påbörjades
under år 1962 inte en enda lägenhet i
flerfamiljshus. Nybyggandet i denna
stad inskränkte sig till 124 småhus. Även
i Solna minskade igångsättningen kraftigt,
från 840 lägenheter under 1961 till
en så låg siffra som 91 lägenheter under
1962. I kommunerna Märsta och Tyresö
har bostadsbyggandet likaså starkt avtagit
under år 1962.

I denna mörka bild framstår situationen
i Stockholms stad såsom något mera
gynnsam. Där förelåg ingen minskning
av bostadsbyggandet, utan en liten ökning
under år 1962. Minskningen faller
således helt på förortskommunerna.

Hur skall man då komma till rätta
med detta missförhållande? Kan någon
egentlig förbättring påräknas? Ja ser
man på igångsättningen under 1963 liksom
på det planerade nybyggandet, kan
man redan konstatera betydande förbättringar.
Men då är frågan: Kan statsmakterna
ytterligare hjälpa till, eller är
medborgarna i Storstockholmsområdet
helt beroende av dels hur Stockholms
stad sköter sina angelägenheter på bostadsbyggandets
område, dels också i
hur hög grad grannkommunerna är i
stånd att lösa sina kommunala uppgifter
inom bostadsförsörjningen?

Jag vill därvid givetvis tacksamt notera
redovisningen i svaret av vad statsmakterna
i dag gör och det positiva
som håller på att ske. Det bör slås fast
att kreditgivningen numera inte utgör
något hinder för kommunerna i Storstockholmsområdet
och för Stockholms
stad att utöka sitt bostadsbyggande. Det
finns för dagen i praktiken inga kreditrestriktioner,
utan kommunerna och
alla som sysslar med bostadsbyggande
kan lägga upp långsiktiga planer för
byggandet. Vidare är bostadsstyrelsen
beredd att, om låneramarna överskrides,
försträcka ytterligare medel.

Allt detta, som sålunda skett på den
statliga sidan, är enbart glädjande. Det

Nr 26

Måndagen den 27 maj 1963

Svar på interpellation ang. bostadsbyggandet och bostadsförmedlingen i Stor stockholm -

är också glädjande att man har fått
denna femårsplan, denna rullande framtidsbedömning,
som skall göra det möjligt
att upprätthålla en mer långsiktig
bostadsproduktion, så att det inte uppstår
alltför kraftiga skiftningar i själva
byggandet, utan detta skall kontinuerligt
kunna hållas på en hög nivå och successivt
utökas, speciellt i de stora bristområdena.

Jag noterar också den värdefulla upplysningen
i svaret, att denna bostadsplanering
också innebär att man skall
försöka kartlägga de hinder av olika
slag som möter kommunerna när de
skall genomföra sina byggnadsplaner.
Behovet av en sådan kartläggning är
särskilt stor i Storstockholmsområdet.
Här bor icke mindre än 15 procent av
landets invånare, och inflyttningen till
Stockholms förortskommuner är mycket
stark. Vidare sker det en mycket stark
ekonomisk expansion i detta område
framför allt inom servicenäringarna.
Skol- och universitetsinvesteringarna är
betydande och kommer att öka allt hastigare
under den närmaste tioårsperioden.
Trafikfrågorna kräver lösningar
som sträcker sig årtionden framåt —
det gäller att planera för trafikbehoven
ända in i nästa sekel.

Allt detta gör att man här i Stockholm
ställs inför speciella problem vid
planering och kartläggning av de olika
hinder som finns. Beträffande trafiken
och genomförandet av en ordentlig
exploatering av marken vill jag bara
påpeka en sådan sak som att den natur
vi har i Stockholmsområdet visserligen
är mycket vacker men att den gör det
särskilt besvärligt att övervinna olika
trafikhinder och snabbt och ekonomiskt
få fram tomtmark för olika sorters tätbebyggelse.

Alla dessa problem har föranlett en
mycket sakkunnig man, landshövdingen
i Stockholms län Erik Westerlind
att förorda ett vidgat aktionsprogram,
som innebär en komplettering av

aktionsprogrammet för bostadsbyggandet
med en snabbt verkställd statlig
långtidsutredning för Storstockholmsområdet.
Denna utredning skulle bilda
grundvalen för en interdepartemental
samordning av de statliga insatser och
åtgärder, som framstår som en oundgänglig
förutsättning för att man skall
få ett framgångsrikt och kontinuerligt
högt bostadsbyggande och skapa ett rationellt
fungerande samhälle för Storstockholms
av bostads- och utrymmesbrist
drabbade människor. Han påpekar
slutligen, att det inte bara är ett kommunalt
utan också i allra högsta grad
ett riksintresse att en sådan statlig långtidsutredning
verkställs för Stockholmsområdet.

Jag håller med landshövdingen om
nyttan av en sådan statlig långtidsutredning,
men jag skulle vilja komplettera
med att säga, att själva utredningen
kanske inte är så väsentlig som en beredning
på ämbetsmannaplanet med representanter
från de olika departementen,
överståthållarämbetet, länsstyrelsen
i Stockholms län och de berörda centrala
ämbetsverken. Denna beredning
skulle hjälpa Stockholms stad och förortskommunerna
med alla dessa oerhört
komplicerade frågor som gäller framför
allt trafik, vägar, tomter och planering.
Det skulle finnas en instans, som var
ansvarig för att samarbetet mellan
Stockholms stad och förortskommunerna
blev det bästa möjliga och som även
såg till att ingenting på något statligt
område stoppade upp de planer, som
uppgjorts och godkänts av Stockholms
stad och förortskommunerna. Om en sådan
beredning fick en tillräckligt handlingskraftig
ordförande och ett effektivt
arbetande kansli, skulle den säkert
vara det viktigaste bidrag statsmakterna
kunde lämna till ett snabbt undanröjande
av de olika hinder som kommer att
visa sig — och som redan har visat sig
— vid långtidsplanering för bostadsbyggande.

Måndagen den 27 maj 1963 Nr 26

Svar på interpellation ang. bostadsbyggandet och bostadsförmedlingen i Stor stockholm -

Jag tycker att det är värdefullt att interpellationssvaret
iakttar en tillbörlig
försiktighet när det gäller att bedöma
möjligheterna för Stockholms stad och
förortskommunerna att realisera det
nya aktionsprogrammet för bostadsbyggande:
att producera 39 000 lägenheter
under två år, 1963 och 1964, vilket innebär
att igångsättningen måste ökas mycket
kraftigt under 1964. Man är verkligen
tveksam inför möjligheten att genomföra
detta program.

Beträffande behovet av statliga insatser
för att underlätta planeringen noterar
jag med tillfredsställelse, att herr
statsrådet kan tänka sig — visserligen
uttryckt i de försiktigaste av försiktiga
ordalag — en viss förstärkning av länsstyrelsepersonalen
i Stockholms län.
När det gäller tjänster och personalfrågor
kan man visserligen aldrig uttrycka
sig tillräckligt försiktigt, men att döma
av uttalanden av landshövding Westerlind
framstår det som ganska klart, att
om länsstyrelsen över huvud taget skall
kunna göra tillräckliga insatser behövs
det en förstärkning av den personal som
handlägger dessa frågor inom länsstyrelsen.
.lag hoppas sålunda att länsstyrelsen
inte på grundval av detta svar
skall tveka att inkomma med framställning
om den nödvändiga personalförstärkningen.

Vad beträffar Järvafältets utnyttjande
för bostadsbyggande, så har den saken
tidigare diskuterats här i kammaren.
Jag noterar nu bara att det är fråga
om en mycket viktig samordning
mellan försvarsdepartementet, de olika
förbanden och de kommunala organen,
om man skall kunna hålla tidtabellen
för Järvafältets bebyggande. Det är i
dag mycket svårt för Stockholms stad
och grannkommunerna att komma överens
om hur Järvafältet skall exploateras
och hur mycket mark som skall tillfalla
Stockholms stad respektive kommunerna.
Detta är just en sådan fråga, där man
skulle behöva hjälp av en statlig bered -

ning för att undanröja hindren. Ty om
de får växa sig än större, kan de förorsaka
att exploateringen av Järvafältet
uppskjutes, kanske för onödigt lång tid.

Herr statsrådet har i interpellationssvaret
pekat på frågan om den kommunala
indelningen och den mera aktiva
markpolitik som statsmakterna skall försöka
uppmuntra. Jag förmodar att detta
har tagits med i svaret enbart för fullständighetens
skull, ty jag är övertygad
om att varken den kommunala indelningen
eller åtgärderna på utredningsplanet
att skapa en aktivare kommunal
markpolitik kommer inom de närmaste
fem åren att få någon betydelse för lösningen
av bostadsfrågan i Storstockholmsområdet.

Avslutningsvis vill jag också beröra
en annan fråga, som jag tror att det beredningsorgan
jag här talat om skulle
behöva ägna stor uppmärksamhet åt,
därest man skall kunna klara det nya
stora aktionsprogrammet samtidigt med
de jättelika investeringarna på skol- och
universitetsområdet, trafikomläggningarna,
vägarna och planeringen i övrigt.
Jag tänker på arbetskraftstillgången
inom byggnads- och anläggningsområdet.
Det föreligger risk för en bristsituation
därvidlag, om man inte ser till
att det blir en tillräckligt stark nyrekrytering
av byggnads- och anläggningsarbetare.
Jag vill erinra om att medelåldern
för byggnadsarbetare är högre
i Storstockholmsområdet än i landet i
övrigt. Men om man skall kunna tillgodose
behovet av byggarbetskraft i Storstockholmsområdet,
måste man också
lösa bostadsfrågan för inflyttande byggnadsarbetare.

Därmed är jag inne på behovet av en
mera aktiv bostadsförmedling. I likhet
med andra städer måste Storstockholm
nu diskutera frågan om viss förtursrätt
för byggnadsarbetare, som kommer
hit för att avhjälpa bostadsbristen.
Vad man på senare tid kommit överens
om mellan Stockholms stad och grann -

Nr 26

Måndagen den 27 inaj 1963

Svar på interpellation ang. bostadsbyggandet och bostadsförmedlingen i Stor stockholm -

kommunerna inger också vissa löften om
en Storstockholmsbostadsförmedling.
Man börjar försiktigt och efter hand
utöka samarbetet, så att man får i gång
ett verkligt utbyte av lägenheter och
samtidigt kan skapa en större bostadsmarknad
för de bostadssökande. Detta
är oundgängligen nödvändigt, ty det är
framför allt fastlåsningen som gör bostadsbristen
så psykologiskt svår att uthärda.
Om det inom ramen för det nuvarande
bostadsbeståndet hade funnits
en något större flyttningsrörlighet, skulle
inte bostadsbristen framstå såsom lika
allvarlig, även om den rent statistiskt
vore lika stor. Trycket blir mindre, om
rörligheten på bostadsmarknaden ökar.

De ansatser, som i detta avseende göres,
hälsar jag därför med tillfredsställelse.
Det blir väl också tillfälle att återkomma,
om samarbetet på bostadsförmedlingens
område inte ger det goda
resultat man har anledning hoppas efter
de överenskommelser som träffats mellan
Stockholms stad och grannkommunerna.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att än en gång få tacka herr statsrådet
för det svar han lämnat.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Kellgren nämnde
inledningsvis att han hade fått ett artigt
svar. Jag tror också han sade att
han hade en känsla av att svaret var
till intet förpliktande. Jag vill understryka
att det svar jag lämnat inte bara innesluter
en siffermässig redogörelse för
situationen här i Stockholm utan framför
allt en redogörelse för vad statsmakterna
har planerat och planerar.

Herr Kellgren var så pessimistisk,
att han ansåg att åtgärderna beträffande
t. ex. markfrågorna inte skulle få
någon verkan förrän långt in i framtiden.
Jag vill påpeka för herr Kellgren
att det som han i första hand frågade
efter i sin interpellation var, vilka åt -

gärder som från statsmakternas sida är
vidtagna eller planerade för att stödja
markpolitik, planering, projektering etc.,
och det är på denna punkt jag har gett
ett svar.

Jag skulle, herr talman, tro att herr
Kellgren kommer att få just de svar
han efterlyser när de utredningar som
av mig redovisats i interpellationssvaret
har blivit färdigställda. Det pågår ändock
en väsentlig aktivitet på detta område
i form av utredningar och undersökningar.
Flera utredningar är även
nu under planering vilka komimer att
beröra även för Storstockholms bostadsproblem
viktiga frågor.

Jag har också, herr talman, i mitt svar
belyst och redogjort för de statliga samordningsåtgärder
som är aktuella i fråga
om den kommunala bostadsplaneringen.
Dessa frågor har alltså uppmärksammats
och är i allra högsta grad under
observation. Jag är emellertid också angelägen
om att betona, att det är bostadsstyrelsens
och länsbostadsnämndernas
uppgift att svara för en samordning
på detta område. Denna verksamhet
har försökskaraktär, och erfarenheterna
från denna bör avvaktas
innan några speciella institutioner tillskapas.

Jag är alltså inte beredd att nu säga
ja till den propå som herr Kellgren
framförde i sitt anförande. Däremot kan
det tänkas — och det har jag tidigare
betonat — att de existerande organ som
har hand om bostadsplaneringen kan
behöva förstärkas för att bättre kunna
fullfölja sina i detta avseende mycket
väsentliga uppgifter. Som jag redan
framhållit i mitt interpellationssvar är
regeringen beredd att ta upp denna fråga.

Med detta, herr talman, har jag velat
ytterligare understryka den positiva vilja
som självfallet hyses från statsmakternas
sida för att medverka till att vi
i planeringshänseende kan lösa dessa
frågor. Jag vill emellertid icke heller,

Måndagen den 27 maj 1963 Nr 26

Svar på interpellation ang. bostadsbyggandet och bostadsförmedlingen i Stor stockholm -

herr talman — såsom jag framhöll i
mitt svar — undanskymma att planeringen
av bostadsförsörjningen är er.
primär uppgift för kommunerna. Jag är
övertygad om att både Stockholms stad
och dess förortskommuner känner detta
ansvar mycket starkt, och jag uttalar
min livliga förhoppning att alla positiva
krafter skall samverka för att situationen
härvidlag skall kunna förbättras i
framtiden.

Herr KEIJER (fp):

Herr talman! I sin interpellation —
som han själv i dag citerat — har herr
Kellgren bland annat anfört en av kommunerna
i Stockholmsområdet — Lidingö
— som ett talande exempel på hur
illa det är sörjt för bostadsplaneringen
och färdigställandet av bostäder i flerfamiljshus.
Det är alldeles riktigt att det
under år 1962 inte igångsattes något
flerfamiljshus i Lidingö. Detta är emellertid
ett förhållande som också stadens
myndigheter beklagat.

Under samma år färdigställdes emellertid
391 lägenheter i flerfamiljshus och
dessutom 106 i radhus eller i egnahem.
Under den gångna delen av detta år har
också igångsättning skett av en hel del
flerfamiljshus, för närvarande 134 lägenheter.
Ett par etapper av en ny stadsdel,
Centrala Skärsiitra, har i år färdigbyggts,
väsentligen av HSB. När denna
stadsdel är färdig genom att också den
tredje etappen färdigställts omfattar den
omkring 300 nya lägenheter i flerfamiljshus.

Just beträffande Lidingö bör emellertid
vissa förhållanden beaktas. Redan i
regionplanen för Stockholmstrakten har
beträffande Lidingö framhållits, att bostadsproduktionen
i staden måste inskränkas
i avvaktan på en ny bro. Sedan
mitten av 50-talet har vidare såväl byggnadsstyrelsen
som länsarkitekten vid
granskningen av förslag till nya stadsplaner
av större betydelse anfört tveksamhet
med hänsyn till brosituationen.

Numera har projekteringsarbetet inletts
i samverkan mellan Stockholm, Lidingö
och kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för byggandet av en ny bro.

Bostadssituationen i Lidingö är, herr
talman, mycket allvarlig. Staden ligger
så nära Stockholms centrum att inflyttningstrycket
är utomordentligt starkt.
Stadens bostadskö ökade under år 1962
från ca 3 600 till ca 4 400 bostadssökande,
och denna ko utgörs i enlighet med
reglerna för Storstockholms samordnade
bostadsförmedling uteslutande av lidingöbor.
I förhållande till folkmängden
är kön av bostadssökande utan egen bostad
längre i Lidingö än i Stockholm,
trots att under den senaste tioårsperioden
4 641 lägenheter färdigställts i Lidingö.
Enligt 1960 års folk- och bostadsräkning
är den s. k. självförsörjningsgraden
i Lidingö 60 procent, d. v. s.
högre än i flertalet andra kranskommuner
till Stockholm. Näringslivet i staden,
som bl. a. innefattar AGA, AB
Svenska Shells anläggningar och Liva
margarinfabriker, efterfrågar i betydande
omfattning lägenheter och har stora
svårigheter att skaffa erforderlig personal
på grund av bostadsbristen.

För ungdom i giftasvuxen ålder bär
väntetiden i bostadskön hittills varit
4—6 år. Under tiden fram till den nya
brons färdigställande torde väntetiden
bli ännu längre.

Trots läget i brofrågan har staden
med hänsyn till bostadssituationen deltagit
i såväl det första som det andra
aktionsprogrammet för bostadsförsörjningen
inom Storstockholmsområdet, så
långt det varit möjligt. Enligt det andra
aktionsprogrammet, d. v. s. det som avser
åren 1961—1965, har staden förklarat
sig skola igångsätta genomsnittligt
530 lägenheter i småhus och flerfamiljshus
per år. Förskjutning i detta program
uppstår, liksom fallet är i de flesta förortskommunerna,
på grund av främst
hinder av olika slag för planarbetet. Att
inga lägenheter i flerfamiljshus igång -

Nr 26

Måndagen den 27 maj 1963

Svar på interpellation ang. bostadsbyggandet och bostadsförmedlingen i Stor stockholm -

sattes under 1962 är närmast en tillfällighet.
Produktionen av hyreslägenheter
sker numera närmast stadsdelsvis. En
förskjutning i arbetet på en stadsplan
leder sålunda lätt till totalstopp under
viss tid för produktionen av sådana lägenheter.
Riskerna härvidlag är så mycket
större för Lidingö som staden med
hänsyn till läget i brofrågan inte har
möjlighet att framlägga många alternativa
stadsplaner på en gång.

Med detta, herr talman, har jag inte
velat säga att allt är väl beställt med
bostadsbyggandet i Storstockholm eller
ens i Lidingö. Men jag tror mig kunna
säga att myndigheterna i Lidingö med
uppmärksamhet och ansvarskänsla följer
bostadssituationen i sin stad. Den
nya bro man hoppas få färdig någon
gång i slutet av detta årtionde kommer
naturligtvis att i vissa hänseenden förändra
bebyggelsesituationen.

Låt mig också påpeka, herr talman,
att i flera av Stockholms grannkommuner
bär de nya statliga parkeringsbestämmelserna
betytt ingripanden ända
till upprivande av redan i allt väsentligt
färdiga stadsplaner. Det är för bostadsförsörjningen
högst beklagligt att
genom dylika plötsliga statliga ingripanden
det redan ansträngda bostadsprogrammet
skall bli ytterligare försenat.
Det är, såsom framhållits i interpellationssvaret,
av väsentlig betydelse att
ett förtroendefullt och bostadsfrämjande
samarbete äger rum mellan de statliga
och de kommunala myndigheterna.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Jag är tacksam för den
föregående talarens inlägg, ty det var
en utmärkt illustration av de svårigheter
som möter i en av Stockholms mera
betydande förortskommuner när det gäller
att komma till rätta med bostadsbristen.
Jag tänker framför allt på den
väsentliga brofrågan. Det är ju en fråga
som inte kan lösas enbart genom kom -

munens insatser, utan det fordras att
statsmakternas olika organ i högsta
grad medverkar. Det beror sålunda på
vilken effektivitet statsmakternas olika
organ kan ådagalägga, om frågan skall
bli löst något år tidigare än den eljest
kunnat bli löst.

Detta är bara en av de stora frågor
som skulle fordra behandling i en beredning
av det slag jag talade om.
Många andra viktiga trafikfrågor förenar
Stockholms stad med förortskommunerna
norr om Stockholm, framför
allt åt Uppsalahållet. De stora motorvägar
som skall gå som en krans kring
Stockholm skapar vidare trafikproblem
som i högsta grad berör bostadsfrågan.

Det är därför, herr talman, som jag
vill säga till herr statsrådet att jag inte
på något sätt underskattar betydelsen
av de statliga åtgärder som redovisas
i interpellationssvaret. Jag är tacksam
för att man planerar så mycket för
framtiden.

Hur man skall kunna stimulera fram
den aktiva marknadspolitiken från kommunernas
sida och hur man skall kunna
få en bättre administrativ samordning
t. ex. mellan Stockholms stad och Stockholms
län är stora och väsentliga frågor
som får betydelse för framtiden. Men
jag är mindre övertygad om att de kommer
att få betydelse inom låt oss säga
en femårsperiod. Det är ändå inom den
närmaste femårsperioden som man får
räkna med att bostadsbristen kommer
att kännas mest tryckande, dels därför
att man bär att övervinna den tidigare
eftersläpningen, dels därför att man
måste tillgodose de behov som uppstår
genom att familjebildningen är så stor
i åldrarna mellan 20 och 30 år. Dessa
årsklasser är mycket stora i Stockholm
och dess grannkommuner. Detta illustreras
också av vad den föregående talaren
nämnde, nämligen hur antalet
människor i bostadskön i Lidingö kan
beräknas öka.

Jag är som sagt mycket tacksam för

Måndagen den 27 maj 1963 Nr 26

Svar på interpellation ang. bostadsbyggandet och bostadsförmedlingen i Stor stockholm -

det senaste inlägget. Jag fick intrycket
att det stärker min argumentation.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! För att missförstånd
skall undvikas vill jag understryka att
den kommunala bostadsplaneringen som
man nu arbetar med omfattar just femårsperioder.
Under den nu aktuella femårsperioden
räknar vi med att planeringen
skall kunna få en ökad effektivitet,
till båtnad för bostadsbyggandet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
131—140, bevillningsutskottets betänkanden
och memorial nr 44, 45 och 48,
bankoutskottets utlåtande och memorial
nr 20 och 23 samt tredje lagutskottets utlåtande
nr 26.

§ 11

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren, att bevillningsutskottets
betänkande nr 45, statsutskottets
utlåtanden nr 137—140, bevillningsutskottets
betänkande nr 44 och bankoutskottets
utlåtande nr 20 skulle i angiven
ordning uppföras främst bland två
gånger bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista.

§ 12

Herr förste vice talmannen meddelade,
att herr Johanson i Västervik, som vid
kammarens sammanträde den 2 nästlidne
april med läkarintyg styrkt sig tills
vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit
sin plats i kammaren.

§ 13

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets memorial nr

13, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

142, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om överlåtelse till Skövde
stad av visst markområde i staden,
nr 143, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition om överlåtelse till Karlskrona
stad av visst markområde i staden,
nr 144, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1962/63 till stöd åt Aktiebolaget Statsgruvor
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar rörande gymnasier
m. in. jämte i ämnet väckta motioner,
nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för utformningen
av skolväsendets centrala
ledning m. m. jämte i ämnet väckta motioner,

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 148, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående statlig lönereglering
för skolledare och lärare vid yrkesskolor
m. in. jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 149, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående lönereglering för
skolledare och lärare vid lantbrukets
och skogsbrukets yrkesskolor in. m.,
nr 150, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken, och

nr 151, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

bevillningsutskottets memorial nr 49,
angående uppskov med behandlingen av
vissa till bevillningsutskottet hänvisade
ärenden;

bankoutskottets utlåtande och memorial: nr

21, angående regleringen för budgetåret
1963/64 av utgifterna under hu -

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

vudtiteln Riksdagen och dess verk m. m.
ävensom i anledning av väckt motion
om viss utvidgning av riksdagens upplysningstjänst,
och

nr 25, angående uppskov med behandlingen
av vissa till bankoutskottet hänvisade
ärenden;

andra lagutskottets memorial nr 59,
angående uppskov med behandlingen av
vissa ärenden;

tredje lagutskottets memorial nr 30,
angående uppskov med behandling av
vissa utskottet tilldelade ärenden;

jordbruksutskottets memorial:

nr 17, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag till
Befrämjande av husdjursaveln m. in.,
och

nr 18, angående uppskov med behandlingen
av vissa till jordbruksutskottet
hänvisade ärenden; samt

allmänna beredningsutskottets memorial
nr 35, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.19.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 28 maj

Kl. 11.00

§ 1

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 130,141
och 152 föreslagna, av riksdagens båda
kamrar godkända voteringspropositioner: 1

:a omröstningen

(enligt memorialet nr 130)

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att motionerna I: 479 och II: 590
icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med
andra kammaren beslutat att, med bifall
till motionerna 1:479 och 11:590,
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att

statsbidrag måtte utgå till den mosaiska
Hillelskolan i Stockholm.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma med
94 Ja och 123 Nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med .... 76 Ja och 67 Nej,

vadan, då därtill
la des andra kammarens
röster

eller .......... 94 Ja och 123 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 170 Ja och 190 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

2:a omröstningen
(enligt memorialet nr 141)

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att motionerna I: 632 och II: 784
icke må av riksdagen bifallas, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att, med
bifall till motionerna I: 632 och II: 784,
till Bidrag till Svenska diakonsällskapets
sociala utbildningsverksamhet för
budgetåret 1963/64 å driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett anslag
av 150 000 kr.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 96 Ja och 124 Nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med .... 71 Ja och 76 Nej,

vadan, då därtill
lades andra kammarens
röster

eller .......... 96 Ja och 124 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 167 Ja och 200 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

3:e omröstningen
(enligt memorialet nr 152)

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att motionerna I: 136 och II: 161
icke må av riksdagen bifallas, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
2 — Andra kammarens protokoll 1963.

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med
andra kammaren beslutat att i anledning
av motionerna I: 136 och II: 161 till Bidrag
till S:t Lukasstiftelsen för budgetåret
1963/64 å driftbudgeten under femte
huvudtiteln anvisa ett anslag av 30 000
kr.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 105 Ja och 114 Nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med .... 76 Ja och 69 Nej,

vadan, då därtill
lades andra kammarens
röster

eller .......... 105 Ja och 114 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 181 Ja och 183 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

§ 2

Justerades protokollet för den 21 innevarande
maj.

§ 3

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
memorial nr 13, statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
142—151, bevillningsutskottets memorial
nr 49, bankoutskottets utlåtande och
memorial nr 21 och 25, andra lagutskottets
memorial nr 59 samt tredje lagutskottets
memorial nr 30.

§ 4

Föredrogs jordbruksutskottets memorial
nr 17, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag till
Befrämjande av husdjursaveln m. m.

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ekonomisk debatt

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
om memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning, bifölls
utskottets i memorialet i övrigt
gjorda hemställan.

§ 5

Föredrogs, men bordlädes åter jordbruksutskottets
memorial nr 18 och allmänna
beredningsutskottets memorial
nr 35.

§ 6

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation
ang. förvärvsavdraget för ensamstående
barnförsörjare med inkomst
av jordbruksfastighet

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 45, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1963/64,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Jämlikt § 40 riksdagsordningen hade
bevillningsutskottet avgivit förslag till
beräkning av de särskilda bevillningarnas
belopp för budgetåret 1963/64 vid
tillämpning av gällande eller vid innevarande
års riksdag fastställda grunder.

På sätt framginge av det vid årets
statsverksproposition fogade utdraget
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 3 januari 1963 (Bilaga 1 till
statsverkspropositionen 1963: Inkomster
å driftbudgeten) hade chefen för finansdepartementet
nämnda dag underställt
Kungl. Maj :ts prövning finansplan och
beräkning av inkomster å driftbudgeten
för budgetåret 1963/64 jämte därmed
sammanhängande frågor. Departementschefen
hade därvid anmält riksrevisionsverkets
skrivelse den 14 december
1962 med inkomstberäkning för nämnda
budgetår.

I en den 26 april 1963 dagtecknad proposition
nr 150 angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret

1963/64, m. m., hade Kungl. Maj:t bl. a.
föreslagit riksdagen att besluta, att statlig
inkomstskatt för skattskyldig, som
avsåges i 10 § 1 mom. förordningen om
statlig inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt för budgetåret 1963/64 med
100 procent av grundbeloppet.

Propositionen nr 150 hade i här berörd
del hänvisats till bevillningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet upptagit följande vid riksdagens
början väckta motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 8 av
herrar Harry Carlsson och Eric Peterson
samt II: 8 av herr Carlsson i Huskvarna
m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa om skyndsam utredning och
förslag till sådana bottenavdrag för folkpensionärer
att den oskäliga skattebelastningen
av pensionärernas inkomster
vid sidan av folkpensionen bringas att
upphöra»;

2) de likalydande motionerna I: 14 av
herr Lundström m. fl. och II: 16 av herr
Ohlin m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte

A. besluta att förvärvsavdraget för förvärvsarbetande
gift kvinna och ensamstående
med hemmavarande barn under
16 år skulle •— utöver det fasta avdraget
om 300 kronor — förstärkas så, att det
nuvarande kvotavdraget, som vore 20 %
av inkomsten, höjdes till 25 % av inkomsten
och att avdragets maximibelopp,
som nu vore 2 000 kr., höjdes till
4 000 kr., att gälla fr. o. m. 1963 års inkomster,

B. i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
att allmänna skatteberedningen vid fortsatt
översyn av förvärvsavdragen skyndsamt
måtte pröva

a) en omkonstruktion av förvärvsavdraget
i syfte att

dels genomföra en höjning av avdraget
för avdragsberättigade med lägre inkomster,
så att avdraget även för dessa

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

bättre överensstämde med de faktiska
merkostnaderna,

dels höja den nuvarande gränsen för
barns ålder för åtnjutande av rätt till
kvotavdrag inom förvärvsavdraget,
dels genomföra en höjning av avdraget
i de fall en familj inte hade barn under
16 år och kvinnan hade förvärvsarbete
utanför hemmet,

dels ock genomföra en höjning av
förvärvsavdraget i de fall, där hustrun
verksamt deltagit i makens rörelse eller
jordbruk eller haft inkomst av arbete
i eget jordbruk, enligt i motionernas motivering
givna riktlinjer,

b) möjligheterna att medge rätt för
två förvärvsarbetande makar att begära
särtaxering vid inkomstbeskattningen;

3) de likalydande motionerna I: 90 av
herrar Jonasson och Eric Carlsson samt
II: 103 av herr Gustavsson i Alvesta
m. fl., vari hemställts, »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om skyndsam prövning av möjligheterna
att undantaga från deklarationsskyldighet
folkpensionärer, som i huvudsak
inte har andra inkomster än
folkpensionen, samt därmed i inkomstavseende
likställda»;

4) de likalydande motionerna 1:255
av herr Hagberg m. fl. och II: 305 av
herr Heckscher m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t

a) hemställa, att Kungi. Mai :t måtte,
efter företagen utredning, för riksdagen
framlägga förslag om en indexreglering
av ortsavdragen och av inkomstskatteskalornas
skiktintervaller,

b) uttala, att enligt riksdagens mening
allmänna skatteberedningen borde
inrikta sig på att framlägga förslag bl. a.
om en betydande och över hela fältet
gående sänkning av progressiviteten,
med tyngdpunkten förlagd till de nu
obehörigt hårt drabbade mellanskikten
i skatteskalan för gifta, i så god tid att
dessa kunde föreläggas 1964 års riksdag;

5) de likalydande motionerna I: 365

Ekonomisk debatt

av herr Hagberg m. fl. och 11:434 av
herr Heckscher m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte

dels antaga följande

a) Förslag

till

Lag om ändring av 48 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370)

Härigenom förordnas, att 48 § 2 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall erhålla följande ändrade lydelse.

48 g.

2 mom. Skattskyldig fysisk —---

nedan sägs.

Skattskyldig, som under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans med
andra maken och icke haft hemmavarande
barn under 18 år, åtnjuter kommunalt
ortsavdrag med 4 500 kronor.

Har skattskyldig, som under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans
med andra maken, haft hemmavarande
barn under 18 år, som icke haft 2 400
kronors inkomst, åtnjuter han ortsavdrag
med dels 4 500 kronor, dels därutöver
följande belopp för sådant barn,
nämligen 1 000 kronor för ettvart av de
två första barnen och 1 500 kronor för
varje följande barn.

Gift skattskyldig, som under beskattningsåret
icke levt tillsammans med andra
maken, ävensom ogift skattskyldig
(varmed jämställes änkling, änka eller
frånskild) äger, därest han haft ett eller
två hemmavarande barn under 18 år,
som icke haft 2 400 kronors inkomst,
åtnjuta kommunalt ortsavdrag med
4 500 kronor och, därest han haft ytterligare
sådant barn, med 1 500 kronor
för varje barn utöver två.

Annan skattskyldig än i andra, tredje
eller fjärde stycket sägs (ensamstående)
äger åtnjuta kommunalt ortsavdrag med
2 250 kronor.

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ekonomisk debatt

Har skattskyldig —--tiotal kro nor.

Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då förordningen enligt däri meddelad
uppgift utkommit från trycket i
Svensk författningssamling, dock att
äldre bestämmelser skola gälla i fråga
om 1963 års taxering samt i fråga om
eftertaxering för år 1963 eller tidigare
år.

b) Förslag
till

Förordning om ändring av 10 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas, att 10 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 om statlig
inkomstskatt skall erhålla följande
ändrade lydelse.

10 §.

1 mom. Statlig inkomstskatt —--

angivna grundbelopp.

För skattskyldig, som åtnjuter statligt
ortsavdrag med belopp, som beräknats
med ledning av 48 § 2 mom. andra, tredje
eller fjärde stycket kommunalskattelagen
och som varit här i riket bosatt
under hela eller någon del av beskattningsåret,
utgör grundbeloppet:

när den---av återstoden.

För annan —--av återstoden.

Ändå att---denna inkomstdel.

Med familjestiftelse---ekono miska

intressen.

Denna förordning träder i kraft dagen
efter den, då förordningen enligt därå
meddelad uppgift utkommit från trycket
i Svensk författningssamling, dock
att äldre bestämmelser skola gälla i fråga
om 1963 års taxering samt i fråga
om eftertaxering för år 1963 eller tidigare
år.

dels i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om förslag till sådana författningsändringar,
som föranleddes av ett bifall
till vad i motionerna föreslagits;

6) de likalydande motionerna 1:366
av herr Hagberg m. fl. och II: 435 av
herr Heckscher m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte

A. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning samt förslag snarast om
skattefrihet för inkomst — förslagsvis
upp till ett årligt belopp av 1 500 kronor
— i den mån denna förvärvats genom
deltidsarbete för vård och tillsyn av
äldre människor i deras hem; samt

B. besluta, att för ålders- och invalidpensionär
skulle utgå förhöjda ortsavdrag,
nämligen med 3 600 kronor för
ensam pensionär, med 6 000 kronor för
makar av vilka en vore pensionär och
med 7 200 kronor för makar som båda
vore pensionärer;

samt på grund härav antaga följande

a) Förslag
till

Lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 65 § kommunalskattelagen
den 28 september
1928 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives samt att i nämnda lag
skall införas en ny paragraf benämnd
48 a §, av nedan angiven lydelse.

48 a §.

Vad i 48 § 2 mom. stadgas skall icke
gälla skattskyldig fysisk person, som
varit här i riket bosatt under hela beskattningsåret
och som enligt bestämmelserna
i 3 § 1 och 2 mom. lagen om
folkpensionering är ålders- eller invalidpensionär
eller vars make är sådan
pensionär. Denne äger att å den i hemortskommunen
taxerade inkomsten åtnjuta
kommunalt ortsavdrag på sätt nedan
sägs.

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

Skattskyldig, som under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans med
andra maken, åtnjuter, därest endast en
av makarna är pensionär som i första
stycket sagts, kommunalt ortsavdrag
med 6 000 kronor.

Därest sammanlevande makar båda
är pensionärer enligt ovan, åtnjutes
kommunalt ortsavdrag med 7 200 kronor.

Gift skattskyldig, som under beskattningsåret
icke levt tillsammans med
andra maken, ävensom ogift skattskyldig
(varmed jämställes änka, änkling
eller frånskild) äger, därest han haft
hemmavarande barn under 16 år, likaledes
åtnjuta kommunalt ortsavdrag med
7 200 kronor.

Annan skattskyldig än i andra, tredje
eller fjärde stycket sagts äger åtnjuta
kommunalt ortsavdrag med 3 600 kronor.

Bestämmelser om ortsavdrag enligt
48 § 2 mom. skola i tillämpliga delar avse
jämväl avdrag enligt 48 a §.

65 §.

Fråga, huruvida skattskyldig är ålders-
eller invalidpensionär och huruvida
skattskyldig haft barn eller icke,
liksom ock frågan om barns ålder skall
bedömas efter förhållandena den 1 november
året näst före taxeringsåret. Med
barn avses jämväl styvbarn ävensom
adopterat barn.

I fråga — — — följande beskattningsåret.

De för — — •— make avlidit.

Har eljest---för taxeringen.

De för •—--— haft barn.

(Se vidare anvisningarna.)

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1964, dock att äldre bestämmelser fortfarande
skola gälla i fråga om 1964 års
taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1964 eller tidigare år.

Ekonomisk debatt

b) Förslag
till

Förordning om ändrad lydelse av 8 §
och 10 § 1 mom. förordningen den 26
juli 19V7 (nr 576) om statlig inkomstskatt Härigenom

förordnas, att 8 § och 10 §
1 mom. förordningen den 26 juli 1947
om statlig inkomstskatt skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

8 §.

Skattskyldig fysisk--— 1 mom.

kommunalskattelagen.

Vad i 48 § 2 och 3 mom., 48 a § samt
49 § kommunalskattelagen stadgas angående
kommunalt ortsavdrag skall äga
motsvarande tillämpning beträffande
statligt ortsavdrag.

10 §.

1 mom. Statlig inkomstskatt —--

angivna grundbelopp.

För skattskyldig, som åtnjuter statligt
ortsavdrag med belopp, som beräknats
med ledning av 48 § 2 mom. andra
eller tredje stycket kommunalskattelagen
eller 48 a § andra, tredje eller fjärde
stycket samma lag och som varit här i
riket bosatt under hela eller någon del
av beskattningsåret, utgör grundbeloppet: när

den---beskattningsbara in komsten

;

när den ---av återstoden.

För annan----av återstoden.

Ändå att ■—--denna inkomstdel.

Med familjestiftelse — — -—- ekonomiska
intressen.

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1964, dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om
1964 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1964 eller tidigare år.

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ekonomisk debatt

7) de likalydande motionerna I: 428
av herr Bengtson in. fl. och 11:532 av
herr Hedlund in. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte

a) besluta att 46 § 3 mom. kommunalskattelagen
såvitt gällde 1964 och kommande
års taxeringar måtte erhålla i motionerna
angiven lydelse,

b) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
att frågan rörande utformning och
förbättring av förvärvsavdragen skyndsamt
måtte utredas samt att förslag förelädes
1964 års riksdag i syfte att uppnå
främst dels höjning av nu gällande fasta
avdrag, dels sådana grunder i övrigt
att rätt till relativt högre förvärvsavdrag
erhölles vid lägre inkomster, dels högre
maximalt förvärvsavdrag, allt i enlighet
med vad i motionerna anförts;

8) de likalydande motionerna 1:510
av herr Adolfsson samt II: 624 av herrar
Hagberg och Holmberg, vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte understryka att i motionerna
angivna förslag avseende skattepolitiken
skulle beaktas av den arbetande
skatteutredningen;

9) de likalydande motionerna 1:515
av herr Bengtson in. fl. och II: 627 av
herr Hedlund in. fl., vari bl. a. hemställts,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla att vid pågående
skatteberedning, främst med hänsyn till
de lägre inkomstgrupperna, måtte utarbetas
förslag till en successiv höjning
av de skattefria ortsavdragen med sådan
utformning, att avdragsbeloppen därefter
garanterades värdebeständighet och
standardföljsamhet, samt

att riksdagen även i övrigt måtte beakta
vad i motionerna anförts;

10) de likalydande motionerna 1:518
av herr Lundström m. fl. och II: 630 av
herr Ohlin in. fl., vari hemställts,

A. att riksdagen måtte fastställa ändrad
skatteskala för statlig inkomstskatt
i enlighet med i motionerna angivna

grunder att gälla fr. o. m. 1964 års inkomster,

B. att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till erforderlig författningstext; 11)

de likalydande motionerna I: 524
av herrar Sveningsson och Kaijser samt
II: 620 av hem Björkman m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att förvärvsavdragets maximum skulle
höjas från 2 000 till 3 000 kr. med rätt
för den som kunde styrka högre kostnader
för barnets omhänderhavande än
3 000 kr. att inom ramen för 20 procent
av inkomsten få avdrag härför, samt
att förvärvsavdraget för gift kvinna
som haft inkomst av jordbruksfastighet
liksom avdraget vid s. k. faktisk samtaxering
skulle, där hustrun haft hemmavarande
barn under 16 år och styrkta
kostnader för barnens omhänderhavande
som överstege 300 kr., medges för de
verkliga kostnaderna, dock högst med
20 procent av det värde vartill hustruns
arbete uppskattades,

samt på grund härav antaga följande

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 46 § 3 mom.
komnmnalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 46 § 3 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

46 §.

3 mom. Har kvinna med hemmavarande
barn under 16 år haft inkomst av
rörelse, vari hon varit verksam i ej blott
ringa omfattning, eller inkomst av eget
arbete, må hon åtnjuta avdrag med 300
kr. och därjämte utan särskild prövning
med 20 procent av nämnda inkomst,
sammanlagt dock högst med 3 000 kr.
Kan den skattskyldige styrka, att hennes
verkliga kostnader för barnens omhän -

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

derhavande överstigit 3 000 kr. må hon
åtnjuta avdrag för dessa kostnader intill
ett belopp motsvarande 20 procent
av inkomsten. Gift kvinna, som icke har
hemmavarande barn under 16 år, må,
därest hon levt tillsammans med sin
man och haft inkomst som nyss sagts,
åtnjuta avdrag med 300 kr. Kvinna, som
haft inkomst av jordbruksfastighet och
utfört arbete i förvärvskällan till minst
300 kronors värde, må, därest hon antingen
varit gift och levt tillsammans
med sin man eller ock haft hemmavarande
barn under 16 år, åtnjuta avdrag
enligt vad som sägs i tredje stycket beträffande
gift man.

Yad i--— eller frånskild).

Har gift man, som levt tillsammans
med sin hustru, haft inkomst av jordbruksfastighet
eller rörelse och har
hustrun utfört arbete i förvärvskällan
till ett värde av minst 300 kr., må mannen
åtnjuta avdrag med nämnda belopp.
Har hustrun haft hemmavarande barn
under 16 år och kan det styrkas, att de
verkliga kostnaderna för barnens omhänderhavande
överstigit 300 kr., må
mannen åtnjuta avdrag för dessa kostnader,
dock högst med ett belopp motsvarande
20 procent av det värde vartill
hustruns arbete uppskattas.

Avdrag enligt detta moment må åtnjutas
endast av den som under större
delen av beskattningsåret varit här i riket
bosatt. Avdraget må åtnjutas endast
om och i den mån den inkomst som berättigar
till avdrag därtill förslår och
må för skattskyldig eller, om skattskyldig
varit gift och levt tillsammans med
sin make och icke haft hemmavarande
barn under 16 år, för makarna tillsammans
icke överstiga 300 kr. Har skattskyldig
haft hemmavarande barn under
16 år, må avdraget för skattskyldig eller
för makarna tillsammans icke utan prövning
överstiga 3 000 kr. Där avdraget
beräknas med hänsyn till de verkliga
kostnaderna för barnens omhänderhavande,
må de för skattskyldig eller för

Ekonomisk debatt

makarna tillsammans icke överstiga dessa
kostnader.

Avdrag enligt---sagda kommun.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1964; dock att äldre bestämmelser fortfarande
skola gälla i fråga om 1964 års
taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1964 eller tidigare år.

12) motionen II: 628 av herr Nordgren
och fröken Wetterström, vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte, efter företagen utredning
där de i motionen anförda synpunkterna
beaktats, för riksdagen snarast
framlägga förslag rörande förvärvsavdragets
utformning; ävensom

13) motionen II: 633 av herr Westberg,
vari hemställts, att riksdagen måtte
beträffande avdraget i 46 § 2 mom.
kommunalskattelagen för icke-vårdnadshavare
för underhåll till eget barn

a) i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
att allmänna skatteberedningen skyndsamt
prövade frågan om en höjning av
gränsen för barnets ålder för åtnjutande
av rätt till avdraget, samt

b) besluta att fr. o. m. 1963 års inkomster
höja avdragets maximibelopp
till 2 000 kr. och således antaga följande Förslag till Lag

om ändrad lydelse av 46 § 2 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 46 § 2 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall erhålla följande ändrade lydelse.

46 §.

2 mom. I hemortskommunen —--

njuta avdrag:

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ekonomisk debatt

1) för periodiskt---eller upp fostran; 2)

för dels---omyndiga barn;

3) för dels ■—--- försäkring; samt

4) för belopp som den skattskyldige
under beskattningsåret utgivit för underhåll
av sådant hans barn under 16
år som icke varit hemmavarande, dock
sammanlagt högst för 2 000 kronor.

Har skattskyldig---eller un derhållsbidraget.

Därest skattskyldig —---nämnda

tid.

Avdrag, som —---- 18 år.

Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad uppgift
utkommit från trycket i Svensk författningssamling,
dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga
om 1963 års taxering och i fråga om eftertaxering
för år 1963 och tidigare år.

Utskottet hemställde,

A) beträffande lagstiftning om höjda
ortsavdrag för barnfamiljer

att de likalydande motionerna I: 365
av herr Hagberg m. fl. och 11:434 av
herr Heckscher m. fl., i vad avsåge förevarande
fråga, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

B) beträffande utredning om indexreglering
av ortsavdrag och skatteskalor
m. m.

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 255
av herr Hagberg in. fl. och 11:305 av
herr Heckscher m. fl. om indexreglering
av ortsavdragen, ävensom

2) de likalydande motionerna I: 515
av herr Bengtson m. fl. och 11:627 av
herr Hedlund in. fl., såvitt anginge höjning
av ortsavdragen,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

G) beträffande ortsavdragen för folkpensionärer
m. fl.

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:366

av herr Hagberg m. fl. och II: 435 av
herr Heckscher m. fl., såvitt anginge
lagstiftning om höjda ortsavdrag, ävensom 2)

de likalydande motionerna I: 8 av
herrar Harry Carlsson och Eric Peterson
samt II: 8 av herr Carlsson i Huskvarna
m. fl. om utredning angående
särskilda bottenavdrag för folkpensionärer,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D) beträffande utredning om befrielse
från deklarationsskyldighet för folkpensionärer
in. fl.

att de likalydande motionerna I: 90
av herrar Jonasson och Eric Carlsson
samt II: 103 av herr Gustavsson i Alvesta
in. fl. icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

E) beträffande avdrag för underhåll
till icke hemmavarande barn

att motionen 11:633 av herr Westherg a)

i vad avsåge höjning av maximibeloppet
till 2 000 kronor, samt

b) i vad avsåge utredning om åldersgränsen
för barn,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

F) beträffande ändrad lagstiftning rörande
förvärvsavdrag för gift kvinna
med inkomst av jordbruksfastighet, rörelse
eller eget arbete och för gift man,
vars hustru utför arbete i mannens jordbruk
eller rörelse, ävensom för ensamstående
barnförsörjare

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 14
av herr Lundström m. fl. och II: 16 av
herr Ohlin m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 428
av herr Bengtson m. fl. och II: 532 av
herr Hedlund m. fl., ävensom

3) de likalydande motionerna 1:524
av herrar Sveningsson och Kaijser samt
II: 620 av herr Björkman m. fl.,

samtliga motioner i vad avsåge förevarande
frågor,

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

G) beträffande utredning om förvärvsavdraget att

följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 14
av herr Lundström m. fl. och II: 16 av
herr Ohlin m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:428
av herr Bengtson in. fl. och II: 532 av
herr Hedlund m. fl., ävensom

3) motionen II: 628 av herr Nordgren
och fröken Wetterström,

samtliga motioner i vad avsåge förevarande
fråga,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

H) beträffande utredning om skattefrihet
för visst deltidsarbete

att de likalydande motionerna I: 366
av herr Hagberg m. fl. och 11:435 av
herr Heckscher m. fl., i vad avsåge förevarande
fråga,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

I) beträffande utredning om skattepolitiken att

de likalydande motionerna I: 510
av herr Adolfsson samt II: 624 av herrar
Hagberg och Holmberg, såvitt motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

J) beträffande lagstiftning om skatteskalorna
för statlig inkomstskatt

att de likalydande motionerna 1:518
av herr Lundström m. fl. och II: 630 av
herr Ohlin m. fl. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

K) beträffande utredning om skatteskalorna
för statlig inkomstskatt

att de likalydande motionerna 1:255
av herr Hagberg m. fl. och II: 305 av
herr Heckscher m. fl., i vad avsåge förevarande
fråga, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

L) beträffande uttagningsprocenten

att riksdagen — med bifall till Kungl.

Maj:ts förevarande proposition, nr 150,
i vad propositionen hänvisats till bevill -

Ekonomisk debatt

ningsutskottet — måtte besluta att statlig
inkomstskatt för skattskyldig, som
avsåges i 10 § 1 mom. förordningen om
statlig inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt för budgetåret 1963/64 med
100 procent av grundbeloppet; ävensom

M) beträffande bevillningarna
att bevillningarna för budgetåret
1963/64 måtte beräknas enligt en i utskottets
hemställan intagen specifikation.

Reservationer hade avgivits
beträffande lagstiftning om höjda ortsavdrag
för barnfamiljer

I) av herrar Hagberg, Yngve Nilsson,
Nilsson i Svalöv och Magnusson i Borås,
vilka — under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna I: 365 av
herr Hagberg m. fl. och II: 434 av herr
Heckscher m. fl. — ansett, att utskottet
bort tillstyrka motionärernas förslag om
en höjning av nuvarande ortsavdrag å
4 500 kr. för skattskyldiga med hemmavarande
barn under 18 år, nämligen
för gifta med 1 000 kr. för ettvart av de
två första barnen och 1 500 kr. för varje
följande barn samt för ensamstående
med 1 500 kr. för varje barn utöver två,
samt att utskottet på grund härav under
punkt A) bort hemställa,

att riksdagen måtte antaga de vid motionerna
fogade förslagen till

1) lag om ändring av 48 § 2 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370); samt

2) förordning om ändring av 10 § 1
mom. förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt;

beträffande utredning om indexreglering
av ortsavdrag och skatteskalor
m. m.

II) av herrar Hagberg, Stefanson,
Lundström, Yngve Nilsson, Sundin, Gustafson
i Göteborg, Nilsson i Svalöv, Vigelsbo,
Christenson i Malmö och Magnusson
i Borås, vilka
dels anfört följande:

»Frågan om åtgärder i syfte att förhindra
den automatiska höjning av skattetrycket
som inflationen leder till ge -

2*—Andra kammarens protokoll 1963. Nr 26

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ekonomisk debatt

nom att den urholkar ortsavdragens värde
och samtidigt åstadkommer att progressionsskärpningar
inträder vid reellt
sett allt lägre inkomstbelopp är inte uttryckligen
berörd i direktiven för allmänna
skatteberedningen. Med hänsyn
till de principiella skäl som talar för
sådana åtgärder förutsätter utskottet, att
ifrågavarande spörsmål och andra därtill
anknutna skattetekniska problem
blir ingående belysta av utredningen,
samt att utredningen framlägger förslag
i anslutning härtill.»

dels ock ansett, att utskottet under
punkt B) bort hemställa,

att riksdagen — i anledning av motionerna
I: 255 av herr Hagberg m. fl.
och II: 305 av herr Heckscher m. fl.
samt I: 515 av herr Bengtson m. fl. och
II: 627 av herr Hedlund m. fl., alla motionerna
såvitt nu var i fråga —- måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna sålunda anfört;

beträffande utredning om höjning av
ortsavdragen

III) av herrar Sandin och Vigelsbo,
vilka ansett, att utskottet under punkt
B) bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 515 av herr Bengtson
m. fl. och II: 627 av herr Hedlund
m. fl., såvitt nu var i fråga, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att
vid pågående skatteberedning förslag
måtte utarbetas till en successiv höjning
av ortsavdragen i enlighet med vad reservanterna
anfört;

beträffande ortsavdragen för folkpensionärer
m. fl.

IV) av herrar Hagberg, Yngve Nilsson,
Nilsson i Svalöv och Magnusson i Borås,
vilka — under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna 1:343
av herr Hagberg m. fl. och 11:400 av
herr Heckscher m. fl. ävensom de likalydande
motionerna I: 8 av herrar Harry
Carlsson och Eric Peterson samt
II: 8 av herr Carlsson i Huskvarna m. fl.,
förstnämnda motionspar såvitt här var

i fråga — ansett, att utskottet bort föreslå,
att för ålders- och invalidpensionärer
skulle utgå förhöjda ortsavdrag, nämligen
3 600 kr. för ensam pensionär,
6 000 kr. för makar av vilka en vore
pensionär och 7 200 kr. för makar som
båda vore pensionärer, samt att utskottet
på grund härav under punkt C) bort
hemställa,

att riksdagen måtte antaga de vid motionerna
I: 366 av herr Hagberg m. fl.
och II: 435 av herr Heckscher m. fl. fogade
förslagen till

a) lag om ändring i komun alskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
samt

b) förordning om ändrad lydelse av
8 § och 10 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt
med den ändring, att 8 §
erhölle följande lydelse.

8 §.

Skattskyldig fysisk person, som varit
här i riket bosatt under beskattningsåret,
äger att å den taxerade inkomsten
åtnjuta statligt ortsavdrag. Vad i 48 § 2
och 3 mom., 48 a § samt 49 § kommunalskattelagen
stadgas angående kommunalt
ortsavdrag skall äga motsvarande
tillämpning beträffande statligt ortsavdrag.

V) av herrar Stefanson, Lundström,
Gustafson i Göteborg och Christenson
i Malmö, vilka •— under åberopande av
innehållet i de likalydande motionerna
1: 8 av herrar Harry Carlsson och Eric
Peterson samt II: 8 av herr Carlsson i
Huskvarna m. fl. ■— ansett, att utskottet
bort tillstyrka den av motionärerna föreslagna
utredningen och att utskottet
således under punkt C) bort hemställa,
att riksdagen — med bifall till de likalydande
motionerna I: 8 av herrar Harry
Carlsson och Eric Peterson samt
II: 8 av herr Carlsson i Huskvarna m. fl.
— i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa om skyndsam utredning och

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

förslag till sådan höjning av de skattefria
bottenavdragen för folkpensionärer,
att smärre inkomster vid sidan av
folkpensionen bleve i ökad utsträckning
skattefria;

beträffande utredning om befrielse
från deklarationsskyldighet för folkpensionärer
in. fl.

VI) av herrar Sundin och Vigelsbo,
vilka ansett, att utskottet under punkt

D) bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 90 av herrar Jonasson
och Eric Carlsson samt II: 103 av
herr Gustavsson i Alvesta m. fl. måtte

1 skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam prövning av möjligheterna
att undantaga från deklarationsskyldighet
folkpensionärer, som i huvudsak
inte hade andra inkomster än folkpensionen,
samt därmed i inkomsthänseende
likställda i enlighet med vad reservanterna
anfört;

beträffande avdrag för underhåll till
icke hemmavarande barn

VII) av herrar Hagberg, Stefanson,
Lundström, Yngve Nilsson, Sundin, Gustafson
i Göteborg, Nilsson i Svalöv, Vigelsbo,
Christenson i Malmö och Magnusson
i Borås, vilka —under åberopande
av innehållet i motionen II: 633 av
herr Westberg — ansett, att utskottet
bort föreslå en höjning av maximibeloppet
för ifrågavarande avdrag till

2 000 kronor ävensom översyn av gällande
regler beträffande barnets ålder
och att utskottet således under punkt

E) bort hemställa,

a) att riksdagen måtte antaga det vid
motionen fogade förslaget till lag om
ändrad lydelse av 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370); samt

b) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om skyndsam översyn
av frågan om höjning av barnets
ålder för rätt till avdrag för ensamstående
barnförsörjares underhållsbidrag
till icke hemmavarande barn;

Ekonomisk debatt

VIII) av fröken Ranmark, utan angivet
yrkande;

beträffande ändrad lagstiftning rörande
förvöirvsavdrag för gift kvinna med
inkomst av jordbruksfastighet, rörelse
eller eget arbete och för gift man, vars
hustru utför arbete i mannens jordbruk
eller rörelse, ävensom för ensamstående
barnförsörjare

IX) av herrar Stefanson, Lundström,
Gustafson i Göteborg och Christenson
i Malmö, vilka —- under åberopande av
innehållet i de likalydande motionerna
I: 14 av herr Lundström m. fl. och II: 16
av herr Ohlin m. fl. i vad desamma avsåge
ändrad lagstiftning rörande förvärvsavdrag
— ansett, att utskottet under
punkt F) bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna I: 14 av herr Lundström
m. fl. och II: 16 av herr Ohlin
m. fl., måtte antaga följande

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 46 § 3 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 46 § 3 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

46 §.

3 mom. Har kvinna med hemmavarande
barn under 16 år haft inkomst av
rörelse, vari hon varit verksam i ej
blott ringa omfattning, eller inkomst av
eget arbete, må hon åtnjuta avdrag med
300 kronor jämte 25 procent av nämnda
inkomst, sammanlagt dock högst med
4 000 kronor. Gift kvinna, som icke har
hemmavarande barn under 16 år, må,
därest hon levt tillsammans med sin

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ekonomisk debatt

man och haft inkomst som nyss sagts,
åtnjuta avdrag med 300 kronor. Avdrag
med sistnämnda belopp må jämväl åtnjutas
av kvinna, som haft inkomst
av jordbruksfastighet och utfört arbete
i förvärvskällan till minst 300 kronors
värde, därest kvinnan antingen varit gift
och levt tillsammans med sin man eller
ock haft hemmavarande barn under 16
år.

Vad i---eller frånskild).

Har gift — — — nämnda belopp.

Avdrag enligt--— sagda kommun.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1964; dock att äldre bestämmelser fortfarande
skola gälla i fråga om 1963 års
taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1963 eller tidigare år.

X) av herrar Sundin och Vigelsbo,
vilka ansett, att utskottets hemställan under
punkt F) bort ha följande lydelse:

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:428 av herr
Bengtson m. fl. och II: 532 av herr Hedlund
m. fl. ävensom i anledning av de
likalydande motionerna I: 14 av herr
Lundström m. fl. och II: 16 av herr
Ohlin m. fl. samt de likalydande motionerna
I: 524 av herrar Sveningsson och
Kaijser samt II: 620 av herr Björkman
m. fl., samtliga motioner såvitt nu var i
fråga, måtte antaga följande

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 46 § 3 inom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 46 § 3 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

46 §.

3 mom. Har kvinna med hemmavarande
barn under 16 år haft inkomst av
jordbruksfastighet eller rörelse, vari hon
varit verksam i ej blott ringa omfattning,
eller inkomst av eget arbete, må hon
njuta avdrag med 300 kronor jämte 20
procent av nämnda inkomst, sammanlagt
dock högst med 2 000 kronor. Gift
kvinna, som inte har hemmavarande
barn under 16 år, må, därest hon levt
tillsammans med sin man och haft inkomst
som nyss sagts, åtnjuta avdrag
med 300 kronor.

Vad i föregående stycke sägs skall
även gälla beträffande man med hemmavarande
barn under 16 år, därest
han antingen varit gift men icke levt
tillsammans med sin hustru eller ock
varit ogift (varmed jämställes änkling
eller frånskild).

Har gift man, som levt tillsammans
med sin hustru, haft inkomst av jordbruksfastighet
eller rörelse och har
hustrun utfört arbete i förvärvskällan
till ett värde av minst 300 kronor, må
mannen njuta avdrag med nämnda belopp.
Har makarna haft hemmavarande
barn under 16 år och har hustrun i ej
blott ringa omfattning deltagit i arbetet
i förvärvskällan, må mannen utöver
sagda belopp åtnjuta avdrag med jämväl
20 procent av det belopp, som motsvarar
femtedelen av hans inkomst av
förvärvskällan, dock så att det fasta avdraget
och kvotavdraget sammanlagt
uppgår till högst 1 000 kronor.

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

Avdrag enligt ——^ — 2 000 kronor.
Avdrag enligt — •— — sagda kommun.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1964; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1963
års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1963 eller tidigare år.

XI) av herrar Hagberg, Yngve Nilsson,
Nilsson i Svalöv och Magnusson i Borås,
vilka — under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna I: 524 av
herrar Sveningsson och Kaijser samt
II: 620 av herr Björkman m. fl. — ansett,
att utskottet under punkt F) bort
hemställa,

att riksdagen måtte antaga det vid
motionerna fogade förslaget till lag om
ändrad lydelse av 46 § 3 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370);

beträffande utredning om förvärvsavdraget XII)

av herrar Hagberg, Stefanson,
Lundström, Yngve Nilsson, Sundin, Gustafson
i Göteborg, Nilsson i Svalöv,
Vigelsbo, Christenson i Malmö och Magnusson
i Borås, vilka — under åberopande
av innehållet i de likalydande
motionerna I: 14 av herr Lundström
m. fl. och II: 16 av herr Ohlin m. fl.,
de likalydande motionerna 1:428 av
herr Bengtson m. fl. och II: 532 av herr
Hedlund m. fl., båda motionsparen såvitt
här var i fråga, samt motionen
11:628 av herr Nordgren och fröken
Wetterström — ansett, att utskottet under
punkt G) bort hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kung]. Maj :t anhålla om skyndsam översyn
av bestämmelserna angående förvärvsavdrag
med beaktande av de i
ovannämnda motioner framförda förslagen
och synpunkterna;

beträffande utredning om skattefrihet
för visst deltidsarbete

Ekonomisk debatt

XIII) av herrar Hagberg, Yngve Nilsson,
Nilsson i Svalöv och Magnusson
i Borås, vilka —- under åberopande av
innehållet i de likalydande motionerna
1: 343 av herr Hagberg m. fl. och II: 400
av herr Heckscher m. fl. — ansett, att
utskottet under punkt H) bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 366 av herr Hagberg m. fl.
och 11:435 av herr Heckscher m. fl.,
såvitt nu var i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning samt
förslag snarast om skattefrihet för inkomst
—• förslagsvis upp till ett årligt
belopp av 1 500 kronor — i den mån
denna förvärvats genom deltidsarbete
för vård och tillsyn av äldre människor
i deras hem;

beträffande lagstiftning om skatteskalorna
för statlig inkomstskatt

XIV) av herrar Stefanson, Lundström,
Gustafson i Göteborg och Christenson
i Malmö, vilka — under åberopande av
en utförlig motivering — ansett att utskottet
under punkt J) bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna 1:518 av herr
Lundström m. fl. och II: 630 av herr
Ohlin in. fl., måtte antaga följande

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av
10 § 1 mom. förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas, att 10 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 om statlig
inkomstskatt skall erhålla följande
ändrade lydelse.

10 §.

1 mom. Statlig inkomstskatt---

angivna grundbelopp.

För skattskyldig,---utgör grund beloppet: när

den beskattningsbara inkomsten

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ekonomisk debatt

icke överstiger 12 000 kronor: 10 pro- när den beskattningsbara inkomsten
cent av den beskattningsbara inkomsten; överstiger

12 000

men

icke

16 000 kr

: 1 200 kr.

för

12 000 kr.

och 18 %

återstoden

16 000

20 000 »

: 1920

16 000

26 %

20 000

25 000 »

: 2 960

20 000

33 %

25 000

30 000 »

: 4 610

25 000

38 %

30 000

40 000 »

: 6 510

30 000

43 %

40 000

60 000 »

: 10 810

40 000

48 %

60 000

100 000 »

: 20 410

60 000

54 %

100 000

150 000 »

: 42 010

100 000

59 %

150 000

kr.

: 71 510

150 000

65 %

För annan

—

-----

utgör grundbeloppet:

när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 6 000

kronor

10 procent av

den beskattningsbara inkomsten;

när den beskattningsbara inkomsten överstiger

6	men	icke	9	000	kr.:		600	k:r.	för	6	kr.	och	18	%	av	återstoden
9	»	»	12	000	»	1	140	»	»	9	»	»	24	%	»	»
12	»	»	16	000	»	1	860	»	»	12	»	»	30	%	»	»
16	»	»	20	000	»	3	060	»	»	16	»	»	36	%	»	»
20	»	»	30	000	»	4	500	»	»	20	»	»	41	%	»	»
30	»	»	40	000	»	8	600	»	»	30	»	»	45	%	»	»
40	»	»	60	000	»	13	100	»	»	40	»	»	49	%	»	»
60	»	»	100	000	»	22	900	»	»	60	»	»	54	%	»	»
100	»	»	150	000	»	44	500	»	»	100	»	»	59	%	»	»
150	kr.				:	74	000	»	»	150	»	»	65	%	»	»

Ändå att------— denna inkomstdel.

Med familjestiftelse---—--ekonomiska intressen.

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1964; dock att äldre bestämmelser
alltjämt skola gälla i fråga om
1964 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1964 eller tidigare år.

beträffande utredning om skatteskalorna
för statlig inkomstskatt

XV) av herrar Hagberg, Yngve Nilsson,
Nilsson i Svalöv och Magnusson
i Borås, vilka -—- under åberopande av
innehållet i de likalydande motionerna
I: 255 av herr Hagberg m. fl. och II: 305
av herr Heckscher m. fl. -— ansett, att
utskottet under punkt K) bort hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttala, att enligt riksdagens
mening allmänna skatteberedningen
borde inrikta sig på att framlägga
förslag bl. a. om en betydande och över
hela fältet gående sänkning av progressiviteten,
med tyngdpunkten förlagd till
de nu obehörigt hårt drabbade mellanskikten
i skatteskalan för gifta, i så god
tid att detta kunde föreläggas 1964 års
riksdag.

Särskilda yttranden hade avgivits

beträffande skatteskalorna för statlig
inkomstskatt

I) av herrar Sundin och Vigelsbo;

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

beträffande bevillningarna och uttagningsprocenten II)

av herrar Hagberg, Yngve Nilsson,
Nilsson i Svalöv och Magnusson i Borås.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet Sträng, hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i samband
med behandlingen av detta ärende besvara
herr Antonssons interpellation angående
förvärvsavdraget för ensamstående
barnförsörjare med inkomst av
jordbruksfastighet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr .talman! Det finns väl egentligen
inte någon i detta land som är nöjd
med de nuvarande skattereglerna —
inte ens finansminister Sträng, vilket ju
tydligt framgår av de direktiv som han
utfärdat för skatteberedningens arbete.
Allmänna skatteberedningen arbetar intensivt,
men givetvis kommer det att
ta tid innan den hunnit slutföra sina
mycket omfattande arbetsuppgifter. Vad
skall man då göra i avvaktan på att
skatteberedningens förslag blir framlagt?
En del tycks mena att vi skall
sitta med armarna i kors och avvakta
beredningens förslag, att det inte finns
någon anledning att ändra de nuvarande
skattereglerna förrän förslaget har
lagts fram, remissbehandlats och blivit
föremål för beslut i riksdagen.

Men det finns flera skäl, herr talman,
för att vi inte kan handla på det
sättet. Ett av dessa skäl är att det här
i landet pågår en ständig skatteskärpning,
en ständig ökning av skattetrycket.
Även om riksdagen inte fattar några
som helst beslut om skattehöjningar,
fungerar vårt nuvarande skattesystem
med sin starka progressivitet på ett sådant
sätt, att skattetrycket ständigt ökar.
De nuvarande skatteskalorna, som är
ett resultat av det s. k. skattepaketet,
är ju så egendomligt konstruerade, att

Ekonomisk debatt

marginalskatten för gift skattskyldig
blir tre gånger så stor från en inkomst
av strax intill 20 000 kronor till en inkomst
av cirka 25 000 kronor: den statliga
skatten är 10 procent för gifta med
inkomster på upp emot 20 000 men 30
procent på inkomstökningar över 25 000.
Däremellan finns ett läge där marginalskatten
blir dubbelt så stor som på inkomster
upp till 20 000 kronor.

Man kan naturligtvis fråga, om man
behöver ta hänsyn till folk som bär inkomster
omkring 20 000 kronor. Det
finns många som bär en känsla av att
de är relativt stora inkomsttagare och
ganska få människor och att det därför
inte har så stor betydelse hur skatteskalorna
är konstruerade. Men jag tror
att man då underskattar det som ett effektivt
näringsliv och starka fackliga
organisationer har åstadkommit: ett

mycket stort antal inkomsttagare bär i
landet är nämligen nu uppe ii de inkomster
där denna hårda skärpning av
marginalskatten gör sig gällande. Under
inflationsåren sade man ofta iatt
priserna åker hiss men lönerna går i
trappan. Det uttalandet är inte riktigt
längre. Däremot skulle man kunna säga
att i de inkomstlagen jag nyss talade
om skatterna åker hiss men lönerna
går i trappan.

Jag frågade nyss, om detta har någon
betydelse för något nämnvärt antal
människor. Det är då av intresse att
konstatera, att den genomsnittliga familjeinkomsten
bär i landet 1961 var
18 300 kronor, att den nu beräknas uppgå
till 20 800 kronor och att den nästa
år antagligen blir 1 000 kronor högre
eller mera. Då bär man räknat med alla
gifta inkomsttagare, oavsett om bara
den ena eller båda makarna arbetar.
Om man plockar ut de familjer där
båda makarna arbetar utanför hemmet
kommer man upp till ännu högre belopp.
Den gifte genomsnittlige inkomsttagaren
befinner sig alltså i ett sådant
inkomstläge, att han drabbas av dessa

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ekonomisk debatt

mycket höga marginalskattehöjningar.
Jag måste bekänna att jag blev mycket
förvånad, när jag först hörde denna
siffra — vi lever ju kvar i den föreställningen
att inkomsterna är mycket
lägre — men uppgiften lämnades av
en expert i en av skatteberedningens
underkommittéer som jag vet att finansminister
Sträng har stort förtroende
för.

Detta är motivet till det förslag, som
folkpartiet lägger fram i en reservation,
om omedelbar ändring av skatteskalorna
för att få bort den där »hisseffekten»
hos skatterna och få en lugnare
trappa att gå i. Det som folkpartiet
föreslår är visserligen bara en
provisorisk åtgärd — vi hoppas ju att
det förslag som skatte-beredningon väntas
framlägga nästa år kommer att innebära
genomgripande förändringar i
skatteskalorna och att det proportionella
skiktet höjs — men det förhållande
jag berört talar starkt för denna provisoriska
åtgärd.

Folkpartiet står ensamt med sin reservation.
Högerpartiet har i stället för
att ansluta sig till den begärt en utredning,
som skulle innebära att vi nästa
år finge förslag om ändring i skatteskalorna.
Men även om -skatteberedningen
kan arbeta så snabbt, att den kan
lägga fram ett förslag till nästa år, är
det väl högst otroligt iatt ärendet efter
remissbehandlingen hinner avgöras i
riksdagen samma år, utan vi får nog
vänta två år på en sådan reform. Därför
skulle jag gärna vilja ha ett besked
från högerpartiet, att man, i avvaktan
på de mer genomgripande förslag som
skatteberedningen kan komma fram till,
är villig att ansluta sig till vårt förslag
om omedelbar förbättring i fråga om
m ar gi n alsk a tte s åt s e r n a.

Till utlåtandet är också fogat ett särskilt
yttrande av företrädare för centerpartiet,
där man i princip ansluter sig
till de av oss föreslagna skatteskalorna.
Det skulle vara värdefullt, om vår re -

servation finge stöd även från det hållet.

Herr talman! Det är ytterligare två
punkter beträffande vilka vi anser att
riksdagen bör besluta om ändring omedelbart
utan att avvakta skatteberedningens
betänkande. Den första gäller
förvärvsavdragen. Det är alldeles uppenbart
att dessa är för låga, och folkpartiet
framför i reservation förslag om
höjning av dem med en fjärdedel för
alla som nu har förvärvsavdrag. Dessutom
anser vi att maximibeloppet bör
höjas från 2 000 till 4 000 kronor —
alltså en fördubbling.

Den andra punkten gäller avdrag för
belopp som ensamstående förälder betalar
till icke hemmavarande barn. Detta
avdragsbelopp är begränsat till 1 000
kronor. Det är en kvarleva från en tid,
då det rådde helt andra förhållanden.

1 en gemensam reservation från de tre
oppositionspartierna begärs nu att man
skall höja detta avdrag från 1 000 till

2 000 kronor, och vidare begärs en utredning
om åldersgränsen. Detta är,
herr talman, ett synnerligen rimligt
krav.

Tidigare fick sådana föräldrar — det
gäller ogifta och frånskilda fäder och
även ensamstående mödrar som inte
kan ha sina barn hemma utan är tvungna
att inackordera dem hos släktingar
eller hos andra på annan ort — ett förhöjt
ortsavdrag. Men när i samband
med en omläggning av skattereglerna
detta togs bort, ville man kompensera
detta genom att ge dem rätt till avdrag
med 1 000 kronor, vilket då i stort sett
motsvarade vad de gått miste om genom
förlusten av det höjda ortsavdraget.
Detta särskilda avdrag med 1 000
kronor var alltså tänkt som en kompensation
för att man berövade dessa ensamstående
föräldrar med icke hemmavarande
barn rätten till förhöjt ortsavdrag.

Sedan bär -mycket hänt på detta område.
De ensamstående föräldrarna bär

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

fått betydande förbättringar och detta
med all rätt, men beloppet 1 000 kronor
bär kvarstått oförändrat under alla år.
Vi kan ta ett praktiskt exempel som visar
hur detta verkar. Låt oss tänka oss
en ensamstående mor som bar ett barn
hemma. Hon får då dubbelt ortsavdrag,
alltså 2 250 kronor extra. Vidare har
hon rätt till förvärvsavdrag, vilket kan
uppgå till 2 000 kronor. Om hon däremot
inte kan ha barnet hemma hos sig
utan t. ex. får ha det hos morföräldrarna
som bor i en annan kommun, vilket
händer ganska ofta, så förlorar hon rätten
till förvärvsavdrag på upptill 2 000
kronor. Det kanske kan vara motiverat
av många skäl. Men hon förlorar dessutom
det extra ortsavdraget på 2 250
kronor förutom att hon blir beskattad
efter högre skatteskala. Detta är ju en
ganska orimlig konstruktion av skattereglerna.
Jag vet att det finns sympatier
långt in i det socialdemokratiska
partiet för en ändring på denna punkt.

Herr talman! Förra året gjorde finansminister
Sträng en deklaration i
den ekonomiska debatten. Han förklarade
då med anledning av förslag beträffande
förbättring av de ensamstående
föräldrarnas s k att ef örh å 11a n d e n,
att han tänkte till höstriksdagen lägga
fram förslag som skulle tillgodose dessa
familjers berättigade krav. Ett sådant
förslag fick vi också, vilket vi är mycket
glada över. Jag tycker det skulle
vara mycket lämpligt, om finansminister
Sträng också i år ville göra en deklaration,
att han till höstriksdagen
kommer att ta bort denna ganska orimliga
anordning som lever kvar kanske
delvis därför att man inte har observerat
förhållandet.

Detta var, herr talman, tre avsnitt
där jag menar att man bör vidta omedelbara
åtgärder utan att avvakta skatteberedningens
betänkande. I reservationerna
framläggs också förslag om
utredning på olika punkter. Vi bär bl. a.
berört folkpensionärernas skatteförhållanden,
vilka är långt ifrån tillfredsstäl -

Ekonomisk debatt

lande. Det gäller gifta folkpensionärer
med förhållandevis små sidoinkomster.
Under vissa förutsättningar kan ett gift
folkpensionärspar, som bär en extra
inkomst på 2 000 kronor vid sidan av
folkpensionen och ett kommunalt bostadstillägg
på 2 400 kronor, förlora hela
denna extra inkomst genom högre
skatt och en sänkning av det kommunala
bostadstillägget. Vi tycker inte att
detta är tillfredsställande. De reformer
som vidtagits på detta område under
sista tiden har inte löst frågan, och
därför har vi begärt en utredning som
skall göra det möjligt för folkpensionärer
med små sidoinkomster att i ökad
utsträckning få dem skattefria.

Vi har vidare begärt en utredning
om åtgärder som skall förhindra att inflationen
automatiskt skärper skattetrycket.

Beträffande ortsavdragen finns en reservation
från högerhåll om barnavdrag
vid beskattningen. Vi har från
folkpartiets sida intagit den ståndpunkten,
att starka principiella skäl talar för
att man i ett nytt skattesystem har en
kombination av barnbidrag och barnavdrag.
Den frågan är emellertid mycket
komplicerad. Det finns praktiska
skäl som talar i olika riktningar. Vi anser
därför att denna fråga bör tas upp
i samband med skatteberedningens bedömning
av skattesystemet i dess helhet.

I en reservation från centerpartihåll
yrkas, att riksdagen skall göra ett uttalande
om att de vanliga ortsavdragen
skall höjas så, att de kommer att uppgå
till 3 000 kronor för ensamstående och
6 000 kronor för två gifta inkomsttagare.
Dessa frågor behandlas nu mycket
ingående av skatteberedningen. Jag
skall inte uttala mig om de angivna beloppen
och sätta dem i relation till vad
som diskuteras i skatteberedningen. Jag
vill endast säga att frågorna redan behandlas
och att det därför inte finns
anledning att göra framställning om att
de skall bli föremål för uppmärksamhet.

I centerpartireservationen finns emel -

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ekonomisk debatt

lertid ett uttalande som jag ställer mig
mycket tveksam till. Man säger å ena
sidan, att det är angeläget med ett skattefritt
existensminimum ur de lägre inkomsttagarnas
synpunkt. Detta är riktigt.
Å andra sidan säger man dock, att
man bör pröva möjligheterna att låta
ortsavdragen utgöra ett direkt avdrag
inte på inkomsten utan på den slutgiltiga
skatten. Men i så fall är det inte
längre något skattefritt existensminimum
utan man får helt enkelt på en
bakväg fram en höjning av progressiviteten
i skattesystemet. Om hela skattesystemet
skall göras om är det betydligt
enklare att göra en sådan omläggning
i skatteskalan, om man nu från
centerpartihåll skulle önska detta.

Om man betraktar de förslag som
lagts fram från folkpartiets sida kan
man konstatera, att det finns statsfinansiellt
utrymme för dem. Man kan
emellertid inte bedöma sådana förslag
enbart ur statsfinansiella synpunkter,
utan det är mycket viktigt att man
även gör en samhällsekonomisk bedömning.
Vi har från folkpartiets sida varit
angelägna om att få en finanspolitik
som stimulerar produktionen och
ger samhällsekonomisk balans. Det innebär
inte att vår finanspolitik stämmer
överens med finansminister Strängs
totalbudgetresonemang. För den som
år efter år kritiserat herr Strängs budgetbalanseringsteorier
är det intressant
att se, att finansministern i detta hänseende
nu mer och mer blir eu kringskuren
kung. I USA, som finansministern
alltid satt upp som ett föredöme
för Sverige, vacklar hela denna teori,
och jag såg i en ledare i Dagens Nyheter
för ett par veckor sedan ett resonemang
som visar att man även i vårt
land mer och mer kommer underfund
med att det inte går att göra en samhällsekonomisk
bedömning utifrån
schablonmäsiga budgetbalanseringsprinciper.

Vi är inte rädda för att sätta vår be -

dömning mot herr Strängs. Det har år
efter år visat sig att vår bedömning varit
realistisk. De förslag som vi lade
fram förra året, vilka skulle påverka
innevarande års budget, bedömdes på
sin tid av regeringen som ansvarslösa.
Man har nu fått ändra uppfattning
härom.

Vi har behandlat dessa frågeställningar
i en av våra reservationer, och jag
vet att efterföljande talare kommer att
beröra dem. Jag skall därför inte ta upp
resonemang härom nu utan jag nöjer
mig med att yrka bifall till reservationerna
II, V, VII, IX, XII och XIV.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Högerpartiet har här i
riksdagen under flera år framlagt förslag
om långt gående direkta skattesänkningar.
Dessa förslag har i främsta
rummet byggt på nya skatteskalor, som
dels skulle ge alla skattskyldiga en lägre
statlig inkomstskatt och dels skulle
minska progressiviteten i beskattningen.
Om våra skatteförslag antagits av riksdagen
skulle vi dessutom fått en mjukare
övergång från det proportionella
bottenskiktet, och vi skulle fått en väsentligt
högre tudelningsgräns än vad
som nu är fallet. Våra skattesänkningsförslag
har alltid varit fotade på besparingar
i fråga om statens utgifter
och därför varit väl underbyggda.

Även till årets riksdag har vi lagt
fram förslag om skattesänkningar som
huvudsakligast bygger på besparingar i
fråga om statens utgifter. Vi har dock
beaktat att allmänna skatteberedningen
lär ha för avsikt att under 1964 framlägga
förslag rörande fysiska personers
beskattning. Därför har vi från högerpartiets
sida inte i år lagt fram något
preciserat förslag till nya skatteskalor
utan i detta avseende begränsat oss till
att föreslå, att »riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t uttala att enligt
riksdagens mening allmänna skatteberedningen
bör inrikta sig på att fram -

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

lägga förslag bl. a. om en betydande
och över hela fältet gående sänkning av
progressiviteten, med tyngdpunkten förlagd
till de nu obehörigt hårt drabbade
mellanskikten i skatteskalan för gifta,
i så god tid att dessa kan föreläggas
1964 års riksdag».

Från högerpartiets sida hyser vi den
förhoppningen, att riksdagen skall fatta
ett beslut i enlighet med vårt förslag.
Vi hyser denna förhoppning därför att
det för oss står fullt klart vilka skadliga
verkningar på olika områden — arbetsvilja,
företagsamhet, sparvilja, deklarationsmoral
etc. — som en alltför hög
direkt beskattning har. Framför allt har
vi klart för oss vilka skadliga verkningar
en hård progressivitet och därav föranledda
marginalskatter har på det ekonomiska
livets olika områden.

Insikten om de skadliga verkningarna
av en alltför hård progressiv beskattning
har under de senare åren blivit alltmer
allmän. Jag har tyckt mig märka
att också vår socialdemokratiska regering
har nått denna insikt, ehuru den
ännu inte tagit sig uttryck i förslag om
sänkning av den progressiva beskattningen.
Det vore — menar jag — av
vikt att vår finansminister något ville
studera hur man gör på andra håll i
världen. USA tänker exempelvis möta
en befarad konjunkturnedgång med
bl. a. kraftiga lättnader i den direkta
federala beskattningen. Jag anser, herr
finansminister, att detta vore något att
ta efter.

Vid utskottsbehandlingen av detta högerpartiets
skrivelseförslag har utskottsmajoriteten
utan att taga ställning till
frågan om progressiviteten eller marginalskatternas
höjd avstyrkt förslaget
med hänvisning till allmänna skatteberedningens
arbete. Jag vågar, herr talman,
tolka utskottsmajoritetens tystnad
i sakfrågan som ett indirekt medgivande,
att vi har inkomstskatteskalor vilkas
höjd bör justeras nedåt.

Då vi från högerpartiets sida med

Ekonomisk debatt

den motivering som jag här anfört inte
i år lagt fram förslag till ändrade skatteskalor
har vi i stället koncentrerat
våra skattesänkningsförslag till barnfamiljerna
och folkpensionärerna och
föreslagit höjda ortsavdrag för båda
dessa grupper. För barnfamiljernas del
skulle detta medföra ett återställande av
den skatterättvisa, som försvann med
1947 års beslut om borttagande av ortsavdrag
för barn. Det senare förslaget
— förhöjda ortsavdrag för folkpensionärer
— skulle i första hand leda till
att folkpensionärer skulle kunna skaffa
sig vissa extrainkomster utan att drabbas
av ökad skatt.

Frågan om skatterättvisa åt barnfamiljerna
har alltsedan år 1947 varit
föremål för livlig diskussion. Från högerpartiets
sida anser vi att det förhållandet,
att barnbidrag förekommer, icke
är tillräckligt skäl för att avstå från en
differentiering av beskattningen mellan
barnfamiljerna och övriga skattskyldiga,
då man — såsom vi i vår lagstiftning
gör — utgår från skatteförmågeprincipen.
Endast om barnbidraget
vore av sådan storleksordning, att
det täckte alla barnkostnader skulle skäl
föreligga för att belasta barnfamiljerna
med samma skatt som de barnlösa.
Även om barnbidragen höjdes väsentligt
skulle barnfamiljerna ändå inte få skatterättvisa.
Vi hävdar inom högerpartiet
att den bästa och riktigaste vägen att nå
fram till denna skatterättvisa är att ha
en kombination av barnbidrag och ortsavdrag
för barn. De nu utgående barnbidragen
vill vi inte ändra. Vi vill komplettera
dem med att ge föräldrarna
höjda ortsavdrag. Riksdagen har redan
varit inne på den vägen i och med förra
årets beslut om att — vid sidan av
det dubbla ortsavdraget för ensamstående
barnförsörjare — medge rätt till
fullt förvärvsa vdrag. Ortsavdragshöjningen
fick därigenom en ny karaktär
och blev att betrakta som ett barnavdrag.

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ekonomisk debatt

Vårt förslag är att det nuvarande
ortsavdraget — 4 500 kronor för gift
skattskyldig — skall höjas med 1 000
kronor för ettvart av de två första barnen
och med 1 500 kronor för varje följande
barn. En trebarnsfamilj skulle
alltså få ett ortsavdrag av 8 000 kronor,
en fyrabarnsfamilj 9 500 kronor etc.
Detta skulle betyda en skattelättnad av
lägst cirka 900 respektive 1 200 kronor
för vederbörande familjer och dessutom
oförändrade barnbidrag.

Att vi från högerpartiets sida så intensivt
arbetar för återinförandet av
höjda ortsavdrag för barnfamiljerna beror
i första hand därpå, att — såsom
jag tidigare framhållit — vårt skattesystem
för fysiska personer bygger på
principen »skatt efter bärkraft». Detta
skattesystem innebär bl. a. att det finns
ortsavdrag, varigenom en viss inkomst
blir skattefri, nämligen den inkomst som
användes enbart till täckande av de
mest elementära levnadskostnaderna.
Denna inkomst har ingen skattekraft.
Enligt gällande ordning är ortsavdraget
dubbelt så stort för gift person som för
ensamstående. Vad är då naturligare än
att detta avdrag ytterligare höjes i proportion
till familjernas barnantal?

Utskottsmajoriteten har visserligen
avstyrkt högerpartiets förslag, och det
mest troliga är väl att kammaren i dag
kommer att följa utskottsmajoriteten.
Men jag är av den bestämda uppfattningen,
att tiden så att säga arbetar för
en lösning av barnfamiljernas skatteproblem
enligt vår linje. Att jag vågar
tro detta har flera orsaker.

För det första anser jag att förra
årets riksdagsbeslut beträffande ensamstående
personer med barn innebar att
riksdagen i princip accepterade systemet
med ortsavdrag för barn.

För det andra har vi i folkpartiets
partimotioner I: 518 och II: 630 ett gott
stöd för tanken på höjda ortsavdrag
för barnfamiljerna. Det heter i dessa
motioner: »Barnfamiljernas skattepro -

blem bör över huvud taget ägnas större
uppmärksamhet. Denna uppgift bör
vara en väsentlig sak för skatteberedningen.
Vid den omfattande översyn av
beskattningen som där utföres, anser vi
det naturligt att frågan om skattefria
barnavdrag såsom komplement till ortsavdrag
och barnbidrag prövas på ett
förutsättningslöst sätt.»

En tredje sak som gör mig optimistisk
är ett uttalande, som andra lagutskottet
enhälligt gjorde i sitt utlåtande
nr 6 av förra året. Det heter där: »Vid
diskussion av stödet åt barnfamiljerna
får man å andra sidan icke alltför ensidigt
inrikta sig på stöd i form av allmänna
barnbidrag. De nuvarande barnbidragen
utgör väsentligen en socialpolitiskt
motiverad form av skatteåterbäring
till barnfamiljerna och bör därför
ses mot bakgrunden av vårt gällande
beskattningssystem. Det är möjligt
att man inom detta kan skapa regler
som bättre än nu tillgodoser barnfamiljerna.
»

För det fjärde vill jag erinra om att
i betänkandet från 1954 års familjeutredning,
rubricerat »Samhället och
barnfamiljerna m. m.», finns uttalanden
som tyder på att man har den uppfattningen,
att barnbidrag icke ensamma
löser barnfamiljernas problem.

Slutligen vill jag för det femte peka
på den motivering, varmed bevillningsutskottets
majoritet avstyrkt högerpartiets
förslag om förhöjt ortsavdrag för
barnfamiljerna. Utskottet erinrar först
om att utskottet föregående år uttalat,
att vissa skäl kunde anföras för en ytterligare
höjning av ortsavdragen, men
att utskottet likväl avstyrkte en sådan
höjning med hänvisning till budgetläget
och allmänna skatteberedningens arbete.
Därefter framhåller utskottsmajoriteten
att högerpartiets förslag skulle
minska statens inkomster med cirka 300
miljoner kronor och säger i anslutning
därtill: »Utskottet anser det av statsoch
kommunfinansiella skäl inte möj -

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

ligt att höja ortsavdragen i enlighet med
motionernas förslag.»

Jag ber att för kammarens ledamöter
få understryka, att det alltså är av rent
finansiella skäl som utskottsmajoriteten
avstyrkt förslaget. I fortsättningen heter
det: »Enligt utskottets mening bör
en höjning av ortsavdragen anstå i avbidan
på resultatet av allmänna skatteberedningens
arbete.»

Jag drar av utskottsmajoritetens
skrivning den slutsatsen, att utskottet
i sak har en positiv inställning men att
utskottet inte vill föregripa utredningsarbetet.
Det är då bara att hoppas att
utredningen arbetar snabbt, så att barnfamiljernas
skatterättvisa fortast möjligt
blir återställd. Att frågan finansiellt
kan lösas torde vara klart.

Budgetläget kommer emellertid senare
i dag att belysas av andra talare från
högerpartiet, och jag skall därför nu för
egen del avstå från att gå närmare in
därpå.

Herr talman! I föreliggande betänkande
behandlas, utöver vad jag nu berört,
vissa andra av högerpartiet väckta
motioner. Så har i motionerna I: 255
av herr Hagberg m. fl. och II: 305 av
herr Heckscher m. fl. yrkats utredning
rörande indexreglering av ortsavdragen
och skatteskalorna. Det ligger så till, att
den fortgående inflationen med i kronor
räknat stigande inkomster undan
för undan medför att allt fler och fler
personer drabbas av en progressivitet i
beskattningen som inte varit avsedd,
samtidigt som ortsavdragets ursprungliga
värde urholkas. Genom en indexreglering
av såväl skatteskalorna som
ortsavdraget skulle denna genom inflationen
uppkommande snedvridning i
beskattningen helt kunna förhindras.
Högerpartiet påyrkar därför en utredning
rörande denna sak samt ett förslag
i frågan, och vi kan glädja oss åt att ha
en enhetlig borgerlig opinion i riksdagen
bakom vårt förslag.

Även frågan beträffande ändrad lag -

Ekonomisk debatt

stiftning rörande förvärvsavdrag för
gift kvinna har tagits upp från högerpartiets
sida i olika motioner. Fru Kristensson
kommer sedermera i dag att ta
upp detta problem till behandling. På
samma sätt kommer högerpartiets förslag
beträffande utredning om skattefrihet
för visst deltidsarbete i åldringsvården
att tas upp av annan talare.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna I, II, IV, VII, XI,
XII, XIII och XV.

Herr talman! Till detta yrkande vill
jag emellertid foga ett tillägg. Såsom
herr Gustafson i Göteborg nyss anfört
anser folkpartiet, liksom vi i högerpartiet,
att det är angeläget med en väsentlig
skattesänkning. Men medan vi velat
lägga denna på barnfamiljerna, har folkpartiet
föreslagit ändring av skatteskalorna.
Det framgår av vad jag tidigare
sagt att även vi i högerpartiet vill ha
en sänkning av progressiviteten, och vi
skulle nog velat gå betydligt längre, herr
Gustafson, än vad folkpartiet gjort i sin
reservation XIV av herr Stefanson
m. fl., därest budgetutrymmet hade tilllåtit
detta. Såsom läget nu är avser jag
dock själv — och jag tror att alla inom
högerpartiet kommer att göra detsamma
— att, för den händelse vårt förslag
om förhöjda ortsavdrag för barnfamiljerna
avslås av riksdagen, rösta för den
kläm som är fogad till reservation XIV
av herr Stefanson m. fl. för att därmed
betona hur betydelsefullt jag finner
skattesänkningsproblemet.

Herr talman! Då jag emellertid inte
helt kan ansluta mig till den av folkpartireservanterna
anförda motiveringen,
vill jag alternativt hemställa om bifall
till klämmen i reservation XIV med
uteslutande av motiveringen.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
har nyss från denna plats konstaterat
att det finns de som är missbelåt -

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ekonomisk debatt

na med skatterna, och jag skall be, herr
talman, att få instämma i detta.

Vid behandlingen av frågan om statsreglering
har man tagit upp en hel
mängd motionsyrkanden som framkommit
under riksdagens gång. Dessa motioner
innehåller många yrkanden som
går i olika riktningar och är av olika
karaktär.

Statsregleringsförslaget, sådant som
det har utformats i Kungl. Maj ds kompletteringsproposition
nr 150 jämte de
bilagor som fogats till densamma, ger
en god bild av vårt samhälles ekonomi,
dess utveckling och funktion samt dess
olika arbetsformer. Det är uppenbart att
en sådan allmänt omspännande redovisning
kan göras till föremål för olika
tolkningar samt med anledning härav
också leda till olikartade bedömanden
och slutsatser.

Oaktat den utveckling som ägt rum
inriktats på att skapa största möjliga
ekonomiska rättvisa olika medborgargrupper
emellan, återstår givetvis alltjämt
obeaktade rättvisekrav, vilka det
synes vara en samhällets angelägenhet
att med det snaraste bringa till en lösning.
Krav i den riktningen har i år
liksom tidigare år i ett flertal motioner
förts fram till riksdagens övervägande.

Med hänsyn till den ekonomiska utveckling
som ägt rum — en ständigt pågående
inflation, stigande löner och varupriser
samt dalande penningvärde —•
måste alltid redan till synes lösta problem
aktualiseras på nytt, samtidigt som
nya rättvisekrav framstår som mycket
påtagliga. Den arbetande skatteberedningen
har som sin uppgift att handlägga
hithörande frågor, och man kan
bara hoppas att den inte förpuppas och
bara blir en remissinstans, utan att den
med det snaraste kan presentera resultatet
av sitt arbete. Utredningen är mycket
värdefull som remissinstans och har
varit en god tillgång för bevillningsutskottet
vid behandlingen av den långa
rad motioner vi arbetat med inneva -

rande år, men vår uppfattning är att
skatteberedningen bör bli något annat
än bara en avstjälpningsplats för motioner
som utskottet vill bli kvitt.

Man kan inte komma ifrån att den
pågående inflationen medför automatiska
skattehöjningar. Som redan framhållits
urholkar den ortsavdragen och
åstadkommer skärpningar i progressiviteten
vid reellt sett lägre inkomstbelopp.
Då frågan om indexreglering av
ortsavdrag och skatteskalor inte uttryckligen
berörts i direktiven för allmänna
skatteberedningen, har vi ansett
att även den frågan bör bli föremål för
beredningens uppmärksamhet. Utskottets
motivering för avslag på detta krav
synes knappast kunna betecknas som
bärande. Med nu gällande källskattesystem
med preliminär skatt och slutreglering
i form av efterskatt eller återbäring
synes skälet för avslag på förslaget
om en utredning av indexregleringen
inte vara helt hållbart. Slutskatten utjämnar
ju vad som uttagits för mycket
eller för litet i preliminär skatt. Sålunda
synes också möjlighet föreligga att utjämna
en på grund av indexregleringen
tillkommen förändring.

Den ortsavdragsreform som genomfördes
i samband med det bekanta
skattepalcetet hälsades allmänt med stor
tillfredsställelse. Redan vid reformens
tillkomst angav vi emellertid den målsättningen
att ortsavdraget borde höjas
till 3 000 kronor för ensamstående och
6 000 kronor för äkta makar. Vi ansåg
att det kravet borde uppfyllas så snart
ekonomiska möjligheter härför förelåg.
Med hänsyn till att en hel del andra
kostnadskrävande reformer har genomförts
under den gångna tiden —• reformer
som vi knappast anser vara av samma
angelägenlietsgrad som en ortsavdragsreform
— synes numera inte heller
några skäl kunna anföras mot att
åtminstone undersöka och utreda denna
fråga för att åstadkomma en lösning.

Om skatterättvisa skall kunna skipas,

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

så långt detta är möjligt, så intar de
höjda ortsavdragen en mycket framskjuten
plats. Ett skattefritt existensminimum
på 3 000 kronor för ensamstående
och 6 000 kronor för äkta makar synes
med hänsyn till förändringarna i det
ekonomiska läget nu inte vara omotiverat.
Vi anser det också vara nödvändigt
ur de lägre inkomsttagarnas synpunkt
att en sådan reform genomföres
med det snaraste. Vi hemställer därför
från vårt håll att denna frågas stora angelägenhet
bringas till skatteberedningens
kännedom och hemställer om förslag
till successiv höjning av ortsavdragen
till av oss angivna belopp.

För underlättande av och förenkling
i taxeringsförfarandet har under senare
år vissa schablonregler införts, och jag
tror att man har enbart goda erfarenheter
av sådana regler vid beskattningsförfarandet.
I en till bevillningsutskottets
betänkande fogad reservation av
herr Sundin och mig själv, vilken grundar
sig på två i ärendet väckta motioner,
nämligen I: 90 och II: 103, har vi
föreslagit att folkpensionär, som i huvudsak
inte har andra inkomster än
folkpensionen, och därmed i inkomsthänseende
likställda inkomsttagare skall
befrias från deklarationsplikt. Vi har
därför hemställt att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
att denna fråga utredes. Vi har emellertid
inte klart för oss om det i så fall
skall bli en specialutredning, eller om
frågan skall utredas av allmänna skatteberedningen.

I rättvisans namn skall också i sammanhanget
medges att vissa problem
kan uppstå med hänsyn till uttaget av
vissa socialförsäkringsavgifter. Vi anser
emellertid att finansieringen av de
grundläggande förmånerna inom socialförsäkringen
bör med det snaraste omläggas
från avgifts- till skattefinansiering.
I samband därmed borde också
den föreslagna ändringen av deklarationsplikten
inte vara alldeles omöjlig.

Ekonomisk debatt

Vidare har vi också föreslagit ett
visst kvotavdrag för hustrur inom handel,
hantverk, jordbruk och trädgårdsskötsel
i de fall då de har hand om
barn under 16 år. Vi är nämligen medvetna
om att denna barntillsyn är av
värde, och den binder också hustrun vid
hemmet på ett helt annat sätt än när det
inte finns barn. Vi har ansett att man
på denna punkt borde ha fått fram ett
kvotavdrag vid beskattningen, och härom
har vi också motionerat.

Ser man sedan på det s. k. förvärvsavdraget,
vilket ju varit föremål för
diskussion under många år, kan man
konstatera att det är betydande grupper
inom samhället som är berövade möjligheten
att utnyttja detta förvärvsavdrag.
Särskilt inom vissa näringar, t. ex.
handel, hantverk, jordbruk och trädgårdsskötsel,
varvid familjeföretagen i
stort sett dominerar, görs betydande
insatser av gifta kvinnor, vilka arbetar
i makarnas gemensamma företag. Under
de senaste åren med ständigt ökad brist
på arbetskraft både inom jordbruk,
hantverk och småföretagsamhet i övrigt
har företagares hustrur i allt större
omfattning måst övertaga en del av den
flyende arbetskraftens uppgifter. När
hustrun således arbetar i mannens förvärvsyrke
synes det oss i hög grad
orättvist, att hon därvid från beskattningssynpunkt
skall inta en ogynnsammare
ställning än den som arbetar helt
utanför mannens förvärvsområde. Frågan
bör vara värd att utreda, och jag
ber på den punkten få yrka bifall till
reservationen XII av herr Hagberg m. fl.

I övrigt ber jag få yrka bifall till reservationerna
II, III, VI, VII och X.

Det är emellertid ytterligare en sak
som jag skulle vilja säga, -innan jag
lämnar talarstolen. När man läser denna
reviderade nationalbudget, som jag
tycker är mycket intressant i och för
sig och som jag också tror på ett vederhäftigt
sätt återger de ekonomiska
förhållandena, finner man att det där

Nr 26

Tisdagen den 28 ma] 1963 fm.

Ekonomisk debatt

bl. a. talas om en stegring av livsmedelskostnaderna
med 7,9 procent, medan
det samtidigt också kalkylerats med
en nedgång i jordbrukets inkomster
med 2,5 procent. Detta är genomsnittet.
Det finns också jordbrukare som det
går ihop för, men säkerligen finns det
jordbrukare som har större underskott
än 2,5 procent. Att i detta sammanhang
fråga vem som tar pengarna borde
kanske vara överflödigt, men frågan
bör ju vara berättigad med hänsyn till
att vid varje tillfälle, då priset på en
livsmedelsprodukt höjs, anklagas jordbruket
såsom varande den stora syndabocken
i denna ekonomiska operation.
Jag skulle tro att det en dag måste
framstå för hela det svenska folket och
för hela den konsumerande befolkningen,
att det i detta fall inte är jordbrukarna
som utgör den stora belastningen
för dagens konsumenter, utan att det
är andra faktorer som också spelar en
stor roll. Stockholmstidningarna, framför
allt aftontidningarna, som kan sätta
meterhöga rubriker till sina artiklar om
bönderna såsom belastning för livsmedelskonsumenterna,
kommer nog en vacker
dag, även om rubrikerna blir dubbelt
så höga, att för svenska folket
framstå som i detta avseende ovederhäftiga
och propagandistiska.

I övrigt har jag inte något annat yrkande
än bifall till utskottets hemställan.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! I anslutning till tillläggspropositionen
har vi en rad idel
bekanta motioner, som inte är framlagda
i direkt anslutning till propositionen,
utan som kom vid årets början.
Jag hoppas att ingen tar illa upp eller
betraktar det som något slags nonchalans,
om jag nu inte i detalj går in på
allt. Jag skall ändå försöka att i korthet
beröra de reservationer som har
fogats till betänkandet. Jag vill först

erinra om att de ifrågavarande motionerna
skulle kosta staten cirka 300
miljoner kronor och kommunerna cirka
280 miljoner kronor. Det skulle betyda,
att man skulle tvingas höja den kommunala
utdebiteringen med i genomsnitt
55 öre per skattekrona.

Jag tar först upp frågan om ortsavdragen,
vilka höjdes ganska kraftigt i
december 1961 i samband med det s. k.
skattepaketet. Därvid fick två tredjedelar
av medborgarna en kraftig förbättring
genom att skattegrupperingen
samtidigt slopades. Då menade riksdagen
att ortsavdragen med denna höjning
i fortsättningen indexmässigt skulle
behålla sitt realvärde från den senaste
höjningen, som skedde år 1958.
Avdraget skulle till och med bli något
större.

I fjol uttalade bevillningsutskottet i
anledning av förslag om höjning av
ortsavdragen att vissa skäl kunde anföras
för ytterligare höjning. Utskottet
ansåg dock, som herr Nilsson i Svalöv
tidigare i dag sade, att budgetläget inte
tillät detta och hänvisade till allmänna
skatteberedningen. Nu säger herr Nilsson
i Svalöv med anledning av att högern
i år har motionerat i denna fråga
—- jag tror inte att det förekom några
motioner vid förra årets riksdag om införande
av ortsavdrag för barn -—- att
han vill tolka utskottets skrivning så,
att utskottet skulle vara positivt inställt
till en sådan åtgärd.

Jag tror mig kunna försäkra åtminstone
å de socialdemokratiska ledamöternas
vägnar att utskottet fortfarande
i princip är motståndare till ortsavdrag
för barn. Yi har dock en allmän skatteberedning
under arbete, och vilket resultat
denna kan komma fram till vid
sina överväganden vet vi ingenting om.
Herr Nilsson i Svalöv vet emellertid att
en överväldigande majoritet i riksdagen
i dag är absolut motståndare till att vi
återigen skulle införa ortsavdrag för
barn. Anledningen till att vi i stället

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

införde barnbidrag var nämligen att
ortsavdragen fick så orättvisa följder.

Ett bifall till dessa motionsförslag
skulle alltså i själva verket kosta hundratals
miljoner kronor. Så gynnsam är
inte samhällsekonomien, att man kan
bestämma sig för en så stor utgift utan
närmare utredning. För kommunerna
skulle en sådan åtgärd bli en svår belastning,
såvida inte staten skulle träda
in och betala dessa 280 miljoner kronor.
I alla händelser blir det en omfördelning
av skattemiljonerna från barnlösa
familjer och ogifta till barnfamiljerna.
Därför menar utskottet att höjningen
bör anstå i avbidan på resultatet
av allmänna skatteberedningens arbete.

Visst vore det av värde om man, såsom
högern föreslår, kunde indexreglera
ortsavdragen och även skatteskalorna.
Detta låter sig dock inte göra. I
varje fall går det inte inom det källskattesystem
som nu tillämpas. Jag behöver
inte närmare utveckla denna fråga.
Alla vet ändå hur det går till att
räkna fram källskattetabellerna. För övrigt
är tvärtom den allmänna skatteberedningens
uppgift att utreda, om man
kan få fram en definitiv källskatt. Med
hänsyn till detta bör man inte krångla
till skattesystemet ytterligare genom att
även försöka föra in kompensation för
penningvärdeförsämring o. d. i detta
sammanhang. Tabellerna skall ändå
vara färdiga i god tid, och ytterligare
omräkningar skulle naturligtvis reducera
systemets fördelar.

Beträffande folkpensionärerna skall
jag tillåta mig att endast säga några få
ord. Riksskattenämnden har nyligen utfärdat
anvisningar beträffande tillämpningen
av det särskilda bottenavdrag på
upp till 3 000 kronor som folkpensionärerna
har rätt att tillgodogöra sig. Detta
avdrag skall försöksvis tillämpas vid
årets taxering. Vidare är frågan om förhöjda
extra avdrag för nedsatt skatteförmåga
för närvarande under utred -

Ekonomisk debatt

ning inom finansdepartementet, och
med hänsyn härtill avstyrker utskottsmajoriteten
motionerna på denna
punkt. Jag kanske ändå skall tillåta
mig att erinra om att riksdagen nyligen
beslöt att höja inkomstgränserna
för de inkomstprövade förmåner som
folkpensionärerna har.

Herr Vigelsbo omnämnde deklarationsplikten
för folkpensionärer, vilken
centerpartiet vill slopa. Att bevillningsutskottet
inte velat gå med på detta förslag
beror närmast på att vissa socialförsäkringsavgifter
uttas redan vid
2 400 kronors inkomst. Det skulle ställa
sig svårt att tillämpa olika deklarationsgränser
för olika kategorier av
skattskyldiga. En generell höjning av
gränsen torde åtminstone för ensamstående
skattskyldiga inte kunna ske
utan en samtidig höjning av ortsavdragen.
Detta vill, som jag sade nyss, utskottet
inte vara med om.

Nu erkände herr Vigelsbo att ett slopande
av deklarationsplikten för folkpensionärer
skulle ställa sig besvärlig
med hänsyn till dessa avgifter. Detta
problem vill han lösa på det sättet, att
man bakar in dessa avgifter i skattesystemet
och inte tar ut dem separat.
Alla som sysslat med eller närmare
tänkt sig in i detta problem vet, hur
svårt det är att lösa detta på ett riktigt
sätt. I varje fall är problemet ännu inte
löst.

I reservation VII föreslår hela oppositionen
en höjning av det allmänna avdraget,
som nu utgår med högst 1 000
kronor, för ensamstående som underhåller
icke hemmavarande barn under
16 år. Reservanterna vill höja detta avdrag
till 2 000 kronor. Därjämte vill de
att allmänna skatteberedningen skyndsamt
skall pröva frågan om höjning av
åldersgränsen för dessa avdrag till 18
år. Jag vill påpeka att förra året inte
ens folkpartisterna tillstyrkte motionerna
om höjning av detta avdrag.

Utskottsmajoriteten står inte främ -

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ekonomisk debatt

mande för en höjning av detta avdrag,
eftersom de ensamstående det här gäller
i många fall har en mycket begränsad
avdragsrätt i förhållande till de
skatterättsliga förmåner som ensamstående
med hemmavarande barn har. Utskottet
kan dock inte förorda en omedelbar
lagstiftning, eftersom socialpolitiska
kommittén prövar frågan om en
översyn och samordning av reglerna för
underhållsbidrag och bidragsförskott.
Resultatet av detta arbete kan aktualisera
en ändring av bestämmelserna för
underhållsbidragen, vilka vi betraktar
som den enda riktiga och rationella
lösningen av detta problem. Det kanske
jag kan tillåta mig att säga mera generellt
beträffande denna fråga. Allmänna
skatteberedningen har också att ta ställning
till i vad mån vid beskattningen
större hänsyn bör tas till försörjningsbördan.
Med hänsyn till detta avstyrker
utskottet även detta yrkande.

Beträffande förvärvsavdragen — denna
eviga följetong — återkommer i stort
sett samma yrkanden som riksdagens
ledamöter så väl känner till. Varken
motionärer, reservanter eller utskottets
ledamöter, som står bakom betänkandet,
har några som helst möjligheter att
framlägga nya synpunkter på dessa förvärvsavdrag.
Jag vägrar därför, herr
talman, att debattera denna fråga, utan
nöjer mig med att konstatera, att riksdagen
under ett flertal år har behandlat
dessa yrkanden och avslagit dem.

Nu yrkar bevillningsutskottet åter avslag.
Jag vill ånyo understryka något
som jag anser vara väsentligt, nämligen
att man åstadkommer ingen rationell
lösning av detta på annat sätt än genom
att införa vårdnadsbidrag. En rad
utredningar pågår ju också beträffande
den saken. Vi får hoppas att vi därigenom
slipper dessa motioner i fortsättningen
liksom att ständigt behöva diskutera
samma saker.

En nyhet i reservationerna är ett förslag
om utredning beträffande skatte -

frihet för sådana som genom deltidsarbete
vårdar och övar tillsyn av äldre
människor i deras hem, som det heter.
Herr Nilsson i Svalöv talade så varmt
för detta, och jag skall gärna understryka
att det är mycket behjärtansvärt
i och för sig. Det finns många människor
i vårt land, inte minst barn gentemot
sina föräldrar som gör en mycket
uppoffrande gärning mot ringa ersättning.
Det är alldeles uppenbart att
samhället tjänar på denna vård i hemmet,
eftersom vederbörande inte behöver
vistas på allmän sjukinrättning eller
anstalt av något slag. Det är också
anledningen till att landstingen ger
vårdbidrag till sådan hjälp — jag antar
att alla landsting gör det. Dessa bidrag
ökas successivt. Men att införa någon
bestämmelse om skattefrihet för ett visst
slags arbete kan aldrig vara riktigt ur
samhällets synpunkt och skulle säkert
falla sig mycket svårt. Vi skulle då säkert
kommande år få en rad motioner
om skattelättnader för andra liknande
kategorier, som anser sig utföra ett lika
gagnande samhällsarbete som det här är
fråga om. Denna fråga har faktiskt stor
likhet med den Dicksonska motionen
om att sjuksköterskorna skulle få något
slag av extra skattelindring. Det var
kanske ännu mer horribelt, eftersom
en viss grupp av medborgare eller en
viss yrkesgrupp i samhället därigenom
skulle få en särskild beskattning. Uppmuntran
till dylikt samhällsgagnande
arbete måste ske på annat sätt, vilket
också har blivit fallet i allt större utsträckning.
Det går heller inte att bortse
från den .svåra kontroll som ett bifall
till detta yrkande skulle föra med
sig. Utskottet har därför yrkat avslag.

En kommunistmotion tar upp många
skattepolitiska problem och föreslår att
allmänna skatteberedningen skall få direktiv
att pröva dessa. I anledning härav
vill jag rent allmänt understryka —
liksom jag gjort många gånger tidigare
— att allmänna skatteberedningen har

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

fria händer att pröva nästan allt mellan
himmel och jord som rör skatterna.
Detta känner också herr Gustafson i
Göteborg mycket väl till. Allmänna
skatteberedningen har möjligheter att
överväga olika reformer på skatteområdet,
och så vitt jag förstår kan den
— om det anses absolut önskvärt •—
bryta ut ett visst område och lägga
fram förslag i centrala skattefrågor.
Skall emellertid allmänna skatteberedningen
få ytterligare direktiv utöver de
mycket vida som den redan har, skulle
det endast försvåra dess arbete att söka
åstadkomma lämpligast möjliga lösningar.
Utskottet kan således inte heller
biträda denna motion.

Som jag tidigare sade fanns det ingen
motion i direkt anslutning till tilläggspropoisitionen.
Följaktligen ansluter sig
alla till en uttagningsprocent av 100.
Däremot återkommer folkpartiet med
samma förslag om skatteskalor som
förra året, och högerpartiet vill att allmänna
skatteberedningen inriktar sig
på en sänkning av den progressiva skatteskalan.
Centerpartisterna i bevillningsutskottet
nöjer sig med att konstatera,
att den allmänna skatteberedningen redan
sysslar med dessa ting, vilket den
som bekant också gör. Allmänna skatteberedningen
skall beakta progressiviteten
och ha möjligheter att föreslå att
den helt avskaffas i sin avvägning av
skatteproblemet.

lag såg för någon tid sedan att Högerns
ungdomsförbund hade roat sig
med att räkna ut vad det skulle kosta
att avskaffa progressiviteten. En familj
med en inkomst på 10 000 kronor skulle
drabbas av en skattehöjning på 33
procent om progressiviteten slopades,
medan den som har 50 000 kronors inkomst
skulle få sin skatt reducerad med
hälften. Jag vet verkligen inte hur
många av kammarens ledamöter som är
beredda att göra en så radikal förändring
av vårt skattesystem. Nu tänkte sig
visserligen inte Högerns ungdomsför -

Ekonomisk debatt

bund att man skulle gå fram så hårt,
men det var i alla fall intressant att
konstatera vad man där kommer till
när man sysslar med dessa ting på annat
sätt än genom att bara motionera
i riksdagen.

Visst kan skatteskalorna utformas såväl
estetiskt som skattemässigt bättre än
nu, men det blir då ett ganska kraftigt
skattebortfall. Folkpartimotionens förslag
medför 155 miljoner kronors skattebortfall
per år enligt motionärerna
själva.

Nu säger herr Gustafson i Göteborg
att det här i landet pågår en ständig
skattestegring. I detta instämde herr
Vigelsbo, och han tilläde, att det finns
många människor som inte är belåtna
med de nuvarande skatterna. Det var
en förunderlig ny upptäckt som herr
Vigelsbo har gjort, måste jag säga!

Skatterna har ökat, men hur ställer
sig den privata konsumtionen, den inkomst
som är disponibel sedan skatterna
betalts? Den har mer än fördubblats
på tio år! Om man tar hänsyn till penningvärdeförsämringen
har medborgarnas
disponibla inkomst ändå ökat med
ungefär en tredjedel på tio år, från jämförelsetalet
100 år 1949 till 139 år 1960.
Det går alltså inte att inbilla människorna
att de blir fattigare och fattigare
och i varje fall inte får någon
verklig standardökning därför att samhället
tar så höga skatter av dem. Att
det i verkligheten inte förhåller sig så
har de flesta säkerligen kommit underfund
med själva, tv det kan man se av
valresultaten. De ökade resurserna för
undervisning, .sjukvård m. m. bär också
ökat den personliga valfriheten. Skatterna
är ju inte någonting som »kastas
bort», såsom det utmålas, utan de användes
till ting som är högst reella och
synnerligen nödvändiga för de flesta
människor.

Hade majoriteten och regeringen lika
lätt som oppositionen tycker sig ha att
skaffa pengar på annat sätt än genom

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ekonomisk debatt

skatter eller hade de samma möjligheter
som oppositionen att obekymrade
av konsekvenserna erbjuda populära
ting, så skulle säkert skatteskalorna se
annorlunda ut. En hel del av vad oppositionen
nu föreslår skulle då kunna
bifallas snabbare — så småningom kommer
naturligtvis mycket av vad som nu
yrkas att bli verklighet, när de samhällsekonomiska
realiteterna medger
det.

Det aktuella budgetläget och prognoserna
för framtiden inbjuder inte till
utsvävningar. Statsfinanserna har varit
goda i år, men den gradvis ändrade
konjunkturen kräver skärpt vaksamhet,
det tycks ekonomerna vara överens om.
Underskottet för det löpande budgetåret
på totalbudgeten är cirka 150 miljoner
kronor mot tidigare beräknade
400 miljoner kronor. Det är ingen större
förändring, men jämför man med föregående
budgetår är det i alla fall en
försvagning med 700 miljoner kronor.
Det hade inte varit någon samhällsekonomisk
olycka under nu löpande år
med hänsyn till konjunkturen, skulle
jag tänka mig, men den ekonomiska
politiken får inte ses på så kort sikt.
Studerar man kalkylerna för de tre
närmaste budgetåren, förmörkas bilden.
Det behövs redan nästa budgetår en
upplåning av 1 miljard kronor, och utgifterna
beräknas stiga med 1,7, 1,0
respektive 1,4 miljarder kronor under
de närmaste tre åren. Höjda folkpensioner,
ökade bostadslån, stegrade kostnader
för utbildning och vård på olika
områden är ting som främst bidrar till
ökningen. Med några undantag är kostnaderna
för andra större reformer ännu
icke medtagna i kalkylen. Vi kan därför
med säkerhet räkna med ännu större
utgiftsökningar även om riksdagen nu
avslår oppositionens många utgiftsökande
och inkomstminskande förslag.
1964/1965 kommer staten att behöva
låna cirka 2 miljarder kronor. Ja, säger
man, men inkomsterna stiger väl

också? Inkomsterna beräknas stiga i
en takt som motsvarar produktionsökningen,
d. v. s. 4 procent per år. Nu
kan man visserligen som folkpartisterna
säga att inkomsterna är försiktigt
beräknade. Ökningen var ju 7 procent
innevarande år, och varför då endast
räkna med 4 procent för de tre kommande
åren? Visst kan inkomsterna
stiga mera, de kan rent av bli fördubblade,
men så illa får vi väl hoppas
att det inte går. Jag säger »illa»
ty en sådan inkomststegring skulle betyda
att vi hamnar i en inflationsutveckling.
Stiger inkomsterna kraftigt
stiger priserna också och därmed automatiskt
utgifterna. 1 procents prisstegring
gör 60 miljoner kronors ökning på
vardera folkpensionerna och statstjänstemannalönerna.
Stiger inkomsterna
mer än produktionen sätter ovillkorligen
prisregulatorn in och åstadkommer
den balans vi annars inte kan
åstadkomma.

Nu kan man säga att själva produktionen
kan bli större och därmed ge
ökat utrymme för inkomststegringar
utan samhällsekonomiska störningar.
Men om jag har förstått oppositionen
rätt har den ständigt varnat och sagt
att produktionsutvecklingen tenderar
att avta. Man utmålar ständigt vilka
svårigheter företagsamheten har, inte
minst på grund av den socialdemokratiska
politiken. Men hur det än är med
den saken, får man inte dra för stora
växlar på antagandet att produktionsökningen
skall bli mycket större än
vad experterna kommit fram till i sin
prognos. Reservanterna talar för övrigt
om en relativt svag tillväxt av industriproduktionen
under senare år och
framöver.

Prisstegringen har en olycklig benägenhet
att i en sådan situation bli större
än inkomstökningen. En dylik inkomstökning
kan inte läggas till grund
för en långsiktig planering av utgifter
och inkomster eller för en rationell

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

budgetpolitik; med inflationspengar löser
man inte några problem.

Nu försöker folkpartireservanterna att
med hjälp av bokföringstekniska åtgärder
beträffande kommunalskattemedlen
och reservationsmedelsbehållningarna
få stöd för en prognos om en gynnsammare
finansutveckling. Även förra året
pekade folkpartiet på dessa kommunalskattemedel.
Utskottet framhöll då att
för budgetens utformning är statens lånebehov
avgörande och inte de bokföringsmässiga
minusposterna. Jag vill
erinra om detta förhållande. Man lär
inte kunna bortse från det faktum att
utgiftsutvecklingen kommer att skapa
svårigheter att upprätthålla den budgetbalans
som erfordras för en stabil utveckling.
Utskottet understryker i likhet
med departementschefen att det
med hänsyn till denna utveckling finns
anledning att betrakta framtiden med
en viss oro. Skall oppositionens önskemål
tillfredsställas i fråga om de ting,
som endast den offentliga sektorn kan
tillgodose, blir det ofrånkomligen påfrestningar
på kommande års budgeter.
Det är uppenbart.

Jag läste i Finanstidningen att oppositionen
hotar att försämra budgetbalansen.
Finanstidningen skriver, och
jag tillåter mig, herr talman, att sluta
med detta citat: »Villigt skall medges
att oppositionspartiernas ställning inte
är lätt. De har att välja mellan två alternativ
som båda måste te sig föga
lockande. Det ena är att säga nej till
åtminstone en avsevärd del av regeringens
reformförslag i den män dessa
innebär ökad belastning av statsfinanserna
och därmed högre skatter, respektive
att gå fram med självständiga krav
på nedskärning av redan beviljade förmåner.
---Det andra alternativet

är att försöka besegra socialdemokraterna
med deras egna vapen, d. v. s.
locka väljare med förbisedda reformkrav
respektive med överbud på regeringsförslagen.
— Praktiskt taget hela

Ekonomisk debatt

ansvaret för upprätthållandet av en
godtagbar jämvikt i statsfinanserna
kommer att falla på herr Sträng», är
den pessimistiska slutsatsen. Finanstidningen
utgår alltså i förväg från att
oppositionen inte skall klara det moraliska
kraftprov man tidigare talat om.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Brand! ansåg att
jag hade tolkat utskottsmajoritetens
uppfattning felaktigt då jag utgick från
att dess skrivning innebar att man i
princip inte var emot att undersöka
huruvida barnbidraget skulle kunna
kompletteras med ortsavdrag för barn.

Herr Brandt sade att det tvärtom nog
fanns en överväldigande majoritet här
i riksdagen som i princip var emot
ortsavdrag för barn. Jag tror att herr
Brandt tog till litet för kraftiga ord när
han talade om en »överväldigande majoritet».

Jag erinrade i mitt anförande om att
vi i högerpartiet fått stöd för vårt förslag
i folkpartiets motion. Jag erinrade
också om att vi har ett gott stöd även
i andra lagutskottets yttrande 1962 samt
i vad 1954 års familjeutredning skrivit
i sitt betänkande. Jag skulle för övrigt
vilja tillägga att i den debatt som fördes
här i kammaren den 27 mars i år
fanns positiva uttalanden från socialdemokratiskt
håll i vad det gäller tanken
på en kombination av barnbidrag
och ortsavdrag.

Det skulle bli en stor belastning för
kommunerna om högerpartiets förslag
genomfördes, sade herr Brandt vidare.
Men, herr Brandt, det blir inte någon
kostnadsökning för kommunerna om
vårt förslag genomföres. Jag medger att
det blir ett minskat skatteunderlag vilket
i sin tur kommer att medföra en
ökad utdebitering. Men detta kommer

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ekonomisk debatt

endast att medföra en omfördelning av
skatten inom kommunen på ett sådant
sätt att somliga får högre skatt, andra
lägre. Barnfamiljerna kommer att få
lägre skatt om vårt förslag genomföres.

Herr Brandt kom sedan in på motionerna
om förvärvsavdrag och sade
sig vägra att diskutera dessa motioner
som återkomme som en följetong år
efter år. Ja, herr Brandt, medverka till
att motionerna blir bifallna så slipper
herr Brandt att diskutera dem i fortsättningen
! Men även om motionerna
har följetongsform vill jag erinra om
att riksdagen tidigare har haft att ta
ställning till sådana motioner som återkommit
år efter år vilka emellertid så
småningom lett till resultat. Jag tänker
här på motionerna rörande kvarlåtenskapsskatten.
Från och med 1948 och
under cirka tio år framåt återkom vi
från högerpartiet år efter år med förslag
om slopandet av denna skatt. Det
ledde till sist till resultat, herr Brandt.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Brandt var kanske
litet för välvillig när han i fråga om
skatteskalorna talade om kostnaderna.
Jag kanske bör säga att kostnaderna
enligt folkpartiets förslag utgör 65 miljoner
under det första året och ytterligare
155 miljoner under följande år.

Herr Brandt kom med en ganska våldsam
argumentering, i vilken han liksom
vände sig mot dem som skulle överväga
att man helt tar bort progressiviteten
och som anser att alla skattepengar är
bortkastade. Jag tycker inte att man
bör ta till sådana ord när det gäller en
förbättring av skatteskalorna, som vi
väl alla är överens om är motiverad.
Herr Brandt säger att det är omöjligt att
få till stånd ett system som gör att man
eliminerar inflationens uppskruvande
verkan på skatterna. Det är säkerligen
inte så omöjligt som herr Brandt säger.

När det gäller avdraget för ensam -

stående förälder för icke hemmavarande
barn säger herr Brandt att folkpartiet
inte ens yrkat bifall till en motion
härom förra året. Förra året var motionären
litet mera blygsam och begärde
inte en så stor höjning som i år. Det
är sant. När det gäller frågan om bifallsyrkande
ber jag att få hänvisa herr
Brandt till bevillningsutskottets betänkande
nr 45 förra året, sid. 32, reservation
nr 6, där folkpartiet och högern
gemensamt yrkade på en höjning av
detta avdrag. I år är det högerpartiet,
folkpartiet och centerpartiet, som gemensamt
yrkar detta, och det finns
dessutom en blank reservation från socialdemokratiskt
håll, som innebär en
sympatiyttring för detta. Jag vill på
nytt framhålla att de nuvarande bestämmelserna
är orimliga. De är en kvarleva
från helt andra tider, och här borde
alla kunna vara med om att rätta
till detta förhållande.

När det gäller folkpensionärerna hänvisar
herr Brandt till de nya anvisningar
som riksskattenämnden har utfärdat.
Det anförande som jag nyss höll,
herr Brandt, och de synpunkter jag
däri framförde byggde just på de nya
anvisningar som har utfärdats.

Till sist, herr talman! Herr Brandt
låter mycket övertygad när han säger
att det inte finns något utrymme för de
förslag som oppositionen har framlagt:
det blir stora underskott i budgeten och
det är omöjligt att genomföra dem.
Detta hade kanske låtit mera övertygande,
om jag inte hade tittat litet på
vad herr Brandt sade förra året i debatten.
Han sade då att underskottet i
totalbudgeten är beräknat till 700 miljoner
kronor, men att det kan bli vida
större. Han sade att oppositionen manipulerar
när det gäller reservationsmedelsförbrukningen
och att den kommer
att öka. Resultatet var att underskottet
inte blev 700 miljoner. Det blev
vida mindre. Det beräknades i tilläggspropositionen
till 150 miljoner, och kan -

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

ske blir det ännu mindre. Reservationsmedelsförbrukningen
har icke ökat utan
minskat.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Tillåt mig att börja med
en allmän reflexion rörande den skattepolitik
som föreslås från vår sida. Kammaren
har utan tvivel observerat att de
krav som vi framför på en revision av
skattesystemet visserligen på längre sikt
är ganska talrika och enligt vår mening
betydelsefulla, men det rör sig inte om
några radikala sänkningar av det totala
skattetrycket. Staten, kommunerna och
landstingen måste ha resurser för att
kunna genomföra den väldiga expansion
på sjukvårdens och hälsovårdens,
undervisningsväsendets och andra områden
som nu förestår. När vi reser krav
att det allmänna skall alltmer energiskt
bekämpa kösamhället och bl. a. göra
vad som göras kan för att lösa de utbildningsproblem,
vilkas lösning är en
förutsättning för framgång i denna
kamp mot kösamhället, vill vi verkligen
inte vara med om att beröva det allmänna
erforderliga ekonomiska arbetsförutsättningar.

Inget inslag i den offentliga debatten
under senare år har varit mera grundlöst
och orättvist än när man på socialdemokratiskt
håll i avsaknad av sakliga
argument har påstått, att vi i folkpartiet
inte vill ta de finansiella konsekvenserna
av våra förslag. Jag hänvisar
härvidlag till vad herr Gustafson i Göteborg
nyss sagt rörande de senare årens
statliga finanser och till den alltigenom
grundlösa kritik som statsminister Erlander
framförde i den stora valdebatten
inför Sveriges folk. Grundlösheten
står vid det här laget klar för alla.

Jag skall i dag inte fortsätta denna
del av den finanspolitiska debatten utan
ta upp ett centralt ekonomiskt principspörsmål.
Flera av talarna i dag har liksom
tidigare även jag själv snuddat vid
några sidor av detta problem. Men en

Ekonomisk debatt

mera samlad belysning därav tror jag
inte har förekommit.

Vad jag syftar till är den svenska kapitalmarknaden
— i ordets vidsträcktaste
bemärkelse — särskilt då tendensen
till ett ständigt växande offentligt
eller annat kollektivistiskt inflytande
och de risker som ett offentligt finansiellt
maktmonopol skulle medföra —
risker både för systemets effektivitet
och för människornas frihet och oberoende.

Naturligtvis kan jag här endast ge
detta stora spörsmål en mycket översiktlig
behandling. Svensk liberalism
är som alla vet motståndare till enskild
lika väl som till offentlig monopolisering
eller koncentration av den ekonomiska
och finansiella makten. Självklart
är att riksbanken bör ha möjligheter att
föra en effektiv kreditpolitik och att
denna bör stödjas bl. a. genom konjunkturbekämpande
offentliga finanspolitiska
åtgärder och genom en rationell
arbetsmarknadspolitik. Därom råder
veterligen inga delade meningar. Men
tendenserna till en ständigt fortgående
ökning av den offentliga bestämmanderätten
över kapitalmarknaden kan skapa
en situation, som medför stora risker
för det ekonomiska system, på vars
grund vårt välstånd och den enskildes
oberoende och fria ställning är uppbyggda.
Om samhället försvårar den enskilda
kapitalbildningen och skaffar sig
kontroll över nästan allt det kapital som
är tillgängligt för utlåning, då skulle
man få ett tillstånd liknande det som
äldre socialister ville uppnå genom ett
förstatligande av bankväsendet. Därmed
skulle en massa beslut rörande fri
företagsamhet och en utvidgning av den
bestående företagsamheten bli beroende
av offentligt, tyst eller explicit medgivande.
Staten skulle kunna starkt öka
sitt dirigerande inflytande som kreditgivare,
inte som ägare av näringslivet.
I själva verket kan vi här i Sverige
komma att glida in i ett system som

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ekonomisk debatt

öppnar sådana möjligheter. Det som här
sker är nog det mest betydelsefulla som
händer i fråga om samhällets ekonomiska
organisation här i landet under
nuvarande epok. Man kan inte invända
att vi inte har kommit så långt. Ty även
om detta är fullt riktigt, så gäller det
att i tid se vartåt utvecklingen pekar,
om den skall kunna påverkas på önskat
sätt. Låt mig belysa några sidor av denna
utveckling genom att ta upp tolv
punkter.

1. Offentligt sparande ersätter i växande
grad det enskilda sparandet. Den
nedgång i det enskilda sparandet som
framkallas av progressiviteten i beskattningen
och den av alla önskade större
sociala tryggheten, genom vilken ju behovet
minskar av enskilt sparande för
ålderns dagar, söker man sedan några
år balansera genom ökat offentligt sparande.
Den statliga beskattningen uppgick
t. ex. senaste finansår, 1961/62, till
cirka 1,5 miljarder utöver driftutgifterna.
Då har jag inte inräknat den
halva miljard som staten tog hand om
för kommunernas del. Det tämligen förvirrade
talet om totalbalansering av
budgeten får ses mot den bakgrund jag
här antytt. Hellre än att stimulera det
enskilda sparandet tillåter man statligt
tvångssparande via budgeten.

2. ATP-fondernas tillväxt kommer om
några år att uppgå till bortåt 5 000 miljoner
kronor om året. Fonderna kommer
även därefter att ha en progressivt
växande tendens. Fondförvaltningen
har hittills i stort sett skötts på ett betryggande
sätt, men låt oss inte förbise
att staten och LO tillsammans har kontrollen
i styrelserna och att man har en
starkt centraliserad organisation.

3. Den långsiktiga kommunala upplåningen
är begränsad och beroende av
statliga tillstånd. Kommunerna tvingas
därigenom varje år •— i varje fall har
det varit så under en ganska lång period
— till ett offentligt sparande medelst
höga kommunalskatter för att finansiera

inte bara löpande utgifter utan även en
stor del av investeringarna. Det rör sig
här om många hundratals miljoner kronor
per år. Därigenom minskas kommunernas
anspråk på lån t. ex. från försäkringsföretag
eller ATP-fonderna, som
blir disponibla för andra ändamål.

4. Försäkringsföretagens rätt att fritt
placera sina fonder är starkt begränsad.
Att dessa företag på grund av den traditionella
konservatism, som tidigare än
snävare bestämmelser har framkallat,
inte till fullo utnyttjat ens den förefintliga
rörelsefriheten är en annan sak.
Det hindrar inte att lagstiftningen innebär
ett hinder för en mera radikal lösning
av deras placeringspolitik, varigenom
de skulle få tillfälle att mera aktivt
delta i näringslivets utbyggnad, samtidigt
som förlusterna genom inflation
skulle undvikas eller i varje fall minskas,
till försäkringstagarnas gagn.

5. Riksbankens kontroll av affärsbankernas
verksamhet har utbyggts. Det är
nu inte längre fråga om likviditetskvoter
allenast. Lagstiftningen har kompletterats
och möjliggör fastställande även
av placeringskvoter. Detta är i princip
en offentlig dirigering av medlens placering.
Kvantitativa restriktioner har
dessutom inte sällan lagts på affärsbankernas
kreditgivning. Sparbankernas
kapitalplacering är sedan länge av lagstiftning
och tradition inkörd i speciella
banor, varför deras handlingsfrihet
är begränsad, särskilt när det gäller
krediter av annat slag än mot realsäkerhet
av högsta klass och köp av obligationer
och vissa andra lån.

6. Utvecklingen av postgirots och
postbankens verksamhet ökar ytterligare
de resurser som offentliga institutioner
direkt behärskar. Detsamma gäller i
viss mån den i och för sig mycket välkomna
kreditgivning som sker genom
Industrikredit AB och närbesläktade företag.

7. Även om Sveriges kreditbank utan
tvivel bidragit till att de socialdemo -

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

kratiska politikerna har befriats från en
del fördomar rörande affärsbankernas
karaktär och lönsamhet, så innebär å
andra sidan statens, landstingens och
vissa kommuners gynnande av Sveriges
kreditbank ett nytt inslag som indirekt
betyder en ökning av det offentliga inflytandet
över en del av kapitalmarknaden.

8. Riksbankens kontroll av enskilda
företags emissioner av obligationslån
under efterkrigstiden har naturligtvis
inneburit en direkt reglering av en viktig
del av kapitalmarknaden. Under
1950-talet fick privata endast emittera
sådana lån till ett belopp som var ungefär
5 procent av de totala emissionerna.
Stat och kommun tog 2/s och hypoteksinstituten
1U av hela kakan. Dessa senare
institut är som bekant sedan länge
offentliga institutioner.

9. Samtidigt som på dessa vägar en
betydande ökning skett av de kapitalbelopp
som direkt och indirekt kan kontrolleras
av det allmänna, har under
de senaste åren en minskning ägt rum
av det sparande som sker inom de enskilda
företagen. Detta beror inte bara
på att konjunkturerna försvagats -— vilket
man kan hoppas kommer att rätta
till sig —• utan också på ändrade internationella
konkurrensförhållanden, på
den lönepolitiska utvecklingen samt på
socialpolitiska åtgärder. Verkan därav
blir sannolikt på längre sikt en större
övervältring av t. ex. socialavgifterna
på priser och löner än de senaste åren.
Men inte desto mindre får man räkna
med en relativt sett minskad kapitalbildning
inom företagen jämfört med
1950-talet. I stället för en betydande
uppsamling av pensionsfonder inom företagen
börjar för övrigt nu en förbrukning
av de tidigare samlade fonderna.
Av flera skäl blir alltså den inom företagen
skeende kapitalsamlingen mindre
än tidigare.

10. De enskilda människornas sparande
har mer och mer kommit att gälla

Ekonomisk debatt

förvärv av sommarstugor, bilar, TVapparater
och sådana i och för sig
mycket önskvärda ting. Det måste likväl
konstateras att det enskilda sparandet
i relativt mindre utsträckning än
förr blir tillgängligt för investeringar
i näringslivet. Därvidlag är vi vida sämre
ställda än t. ex. Schweiz med dess
mångsidiga kapitalmarknad. Allt fortfarande
sker emellertid ett icke ringa enskilt
sparande för partiell finansiering
av egna bostäder. Även här framträder
emellertid en tendens till ändring. Allt
fler människor ställer sig frågande till
att de själva skall behöva spara belopp
som täcker en väsentlig del av kostnaderna
för deras bostad, t. ex. genom
amorteringar på egnahem eller genom
systemet med insatslägenheter.

11. Den fortsatta inflationen innebär
en stöld från spararna och minskar det
enskilda sparandet och försäkringssparandet.
Under 1950-talet har spararna
varje år genom prisstegringar berövats
ett värde som överstiger i varje fall en
miljard kronor. Jag ser att finansministern
ler belåtet. Jag kan inte dela hans
belåtenhet över vad som här sker.

12. Under efterkrigstiden har regeringen
genom reglering av de internationella
kapitalrörelserna och genom
förbud mot långsiktiga lån i utlandet
hållit kapitaltillgången i Sverige nere.
Ännu är inte full frihet återställd på kapitalrörelsernas
område.

Sammanfattningsvis kan sägas, att
den nuvarande politiken främjar en utveckling,
där det allmänna får möjlighet
att direkt eller indirekt behärska
en måhända så småningom dominerande
del av kapitalmarknaden.

Vad jag här har belyst är den samlade
effekten av vissa gamla och nya
förhållanden som berör kapitalmarknaden.
Den har ökat statens inflytande,
öppnat möjligheter till statlig centraldirigering
av investeringarna, och den
medför uppenbara risker för en framtida
beroendeställning gentemot staten

3 — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 26

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ekonomisk debatt

för de kreditsökande. Det sagda innebär
naturligtvis inte ett förord för ändring
på alla dessa punkter — utan, som
jag nu skall visa, på några av dem.

Vad kan då, herr talman, göras för
att motverka denna hotande och tilltagande
finansiella maktkoncentration i
de offentliga organens händer eller hos
närbesläktade slag av institutioner, utan
att fördenskull den trygghetsskapande
politik försvåras, om vilken våra fyra
demokratiska partier länge varit i stort
sett ense? Låt mig ange några synpunkter
och reformkrav, som ur liberal synvinkel
framstår såsom väl värda allvarlig
uppmärksamhet.

För det första gäller det att bevara
och öka den självständighet som ledningarna
för en rad hel- och halvoffentliga
institutioner, t. ex. hypoteksinstituten
och industrikreditföretagen
m. fl. sedan gammalt besitter.

För det andra gäller det att inte i
onödan reglera de finansiella institutionernas
verksamhet. Särskilt viktigt
är att friare regler bestämmes för försäkringsföretagens
placeringar. Dessa
kan om några år komma att röra sig
om 3 000 miljoner kronor — sannerligen
inte något ringa belopp. Det är, som
jag nyss framhöll, ingen ursäkt att dessa
företag ännu inte till fullo utnyttjat
den begränsade frihet de har. Deras
konservatism härvidlag kan med rätta
kritiseras. Men detta är inget skäl att
beröva dem den handlingsfrihet som de
säkert så småningom skulle utnyttja på
ett sätt som ökar försäkringstagarnas
trygghet i en tid, då fortlöpande inflation
är den stora faran för placeringarnas
värde.

Ett annat exempel på onödiga regleringar
är lagstiftningen om placeringskvoter
för affärsbankerna.

För det tredje är det väsentligt att de
offentliga institutioner, som konkurrerar
med enskilda, t. ex. på affärsbanksområdet,
får konkurrera på lika villkor
och icke gynnas av en offentlig förmånsbehandling.

För det fjärde skulle ökade möjligheter
till självfinansiering inom företagen
starkt bidra till decentralisering
inom kapitalförsörjningen och till effektiv
nyinvestering inom näringslivet.
Jag har redan framhållit att företagsbeskattningen
bör ta sådana hänsyn.
Man invänder ofta, att detta innebär att
företagens ägare får en förmögenhetsökning.
Men man bör inte förbise att
höga arvsskatter och hårda förmögenhetsskatter
här i landet tillsammans
med dubbelbeskattningen av bolagsvinsterna
i själva verket betyder, att
det allmänna tar långt mer än 9/io av
fördelarna av den värdestegring som i
viss mån är en ofrånkomlig sida av ett
starkt expanderande näringsliv. Eu sådan
expansion är ju av allmänt intresse,
inte minst för löntagarna. För övrigt
vill jag hänvisa till möjligheten att
inom en del branscher tillämpa ett system
med andel i vinsten på så sätt att
vinstandelarna sparas och till största
delen kvarstannar i företagen under
längre perioder. Staten borde genom
lämpliga skatteregler uppmuntra en sådan
utveckling.

För det femte är det angeläget att
skapa garantier för att ATP-fonderna
inte kommer att disponeras för andra
ändamål än de angivna och att man
alltså tar särskild hänsyn till försäkringssystemets
trygghetskrav. Jag kan
emellertid inte ansluta mig till den uppfattningen
att man bör förhindra att
ATP-fonderna fortsätter att tillväxa.
ATP-systemet betyder en växande ålder,
strygghet och ersätter därigenom en
tillväxt i sparandet i form av andra
försäkringar för pensionsändamål. Den
som inte gärna ser en mindre kapitalbildning
inom ATP än den som eljest
skulle ha kommit till stånd på annat
håll, har anledning kräva att omtanken
om tryggheten på äldre dar i vårt samhälle
liksom tidigare skall förenas med
en icke ringa kapitalbildning. En annan
politik vore i sanning att övervältra
bördan för tryggheten på kommande ge -

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

nerationer. Härtill kommer att endast
ett tillräckligt försäkringssparande -—-inklusive ATP-fondernas tillväxt — kan
hindra krav på ett betydande permanent
budgetöverskott. Ett sådant på
skattebetalarnas bekostnad framtvingat
statligt sparande, vilket förutsätter mycket
höga skattesatser med negativa verkningar
på enskilt sparande och företagsamhet,
är utan tvivel ett sämre alternativ.

För det femte finns det anledning att
införa generösare regler för återlåning
av försäkringsavgifter från ATP-fonderna.
Om företagen tilläts att ackumulera
premier och att låna på litet längre
sikt än för närvarande, skulle åtskilligt
kunna vinnas, med bevarad trygghet
mot förluster.

Från vårt håll har ofta framhävts att
det enskilda sparandet hos privatpersoner
kan befrämjas genom skattepolitiska
åtgärder. På tal om sparandet
kommer också frågan om värdefasta
placeringar in. Det är i och för sig upprörande,
att samhället så litet intresserar
sig för att skydda spararna mot inflationsförluster.
Det är inte bara orättvist,
utan följden blir naturligtvis den
att det enskilda sparandet nedgår mer
än som eljest vore sannolikt. Det är
alltså en dumhet från samhällets sida
att inta denna ointresserade hållning.
Därmed minskas kapitalmarknadens resurser.

Det är uppenbart, att fria internationella
kapitalrörelser skulle något modifiera
den offentliga makten över kapitalmarknaden.
Det har varit ett av
skälen till att herr Sträng tidigare har
motsatt sig frihet för sådana kapitalrörelser.
Jag kan här också nämna att
friare möjligheter för utländska företag
att slå sig ner i vårt land, skulle ha en
liknande verkan. Den svenska socialdemokratien,
som brukar skryta med
sin internationella inställning, har härvidlag
utan tvivel en kluven själ. Man
är så förtjust i vad man kallar rationell
planhushållning att man emellanåt vi -

Ekonomisk debatt

sar starka sympatier för en inskränkning
av de internationella ekonomiska
förbindelserna. Jag hoppas, att stormarknadsproblemen
här skall leda socialdemokratien
fram till en mera liberal
inställning även vad kapitalmarknadsproblemen
beträffar.

Över huvud behövs det från officiellt
håll en vidgad insikt rörande betydelsen
av en smidig och balanserad kapitalmarknad.
Gör en jämförelse med arbetsmarknaden!
Hur mycket anstränger
man sig inte för att få denna smidig
och väl fungerande? Det är utmärkt!
Det har allas sympatier och stöd. Varför
saknar socialdemokratien sinne för
att starka skäl också talar för att en
smidig kapitalmarknad skulle öka effektiviteten
hos vårt näringsliv och därmed
förbättra allas våra levnadsvillkor?
Jag menar naturligtvis inte att det
är lika viktigt att förbättra kapitalmarknadens
organisation och funktion
som arbetsmarknadens. Men jag hävdar
bestämt att även den förras effektivitet
är mycket betydelsefull och att en god
lösning av dess problem bl. a. underlättar
vidmakthållande av full sysselsättning
med stigande realinkomster.

Vad jag efterlyser är ett samlat grepp
på den svenska kapitalmarknadens problem.
Till de centrala synpunkterna hör
onekligen önskvärdheten av decentralisering
och maktfördelning samt vidgad
användning av lönsamhetskriterier vid
kapitalets användning och investeringarnas
inriktning. Problemet om kriterierna
för offentliga investeringar bl. a.
för deras inbördes avvägning, som i utlandet
mycket debatteras, bör även hos
oss tas upp till seriös behandling. Naturligtvis
tarvas ett samhällsinflytande,
som utövas bl. a. genom riksbankens
kreditpolitik och bankinspektionen. En
viktig fråga blir vilket inflytande därutöver
som behövs för att kapitalmarknaden
skall fungera bra och så att en
statlig maktkoncentration undvikes.

Visst kan man säga att det viktigaste
är att vi har en regering och en finans -

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ekonomisk debatt

minister som är återhållsam med ingripanden,
regleringar o. d. och som alltså
inte frestas av maktfullkomlighet. Men
organisationsförhållanden och fast
praxis hos olika finansiella institutioner
kan vara avgörande.

Då vi här i dag diskuterar investeringsfondernas
användning vill jag tilllägga
att här behövs fastare kriterier
särskilt när regeringen ger speciella
tillstånd till företagen att disponera
fonderna utan hänsyn till sysselsättningskonjunkturen.
Det får inte bli
fullmakt för regeringen att godtyckligt
bevilja en del företag skattelättnader
utan anknytning till klart redovisade
principmotiv. Eljest blir det fara för
att likheten inför lagen eftersättes.

När jag här i dag talar så mycket om
vikten av att en utveckling mot ett statligt
finansiellt maktmonopol bromsas
redan på ett någorlunda tidigt stadium
genom en målmedveten strävan efter
decentraliserad beslutanderätt inom ramen
för en aktiv penning- och konjunkturpolitik,
gör jag det inte bara med
hänsyn till dess betydelse för dynamiken,
utvecklingskraften, fungibiliteten
hos vårt ekonomiska system. Jag gör det
lika mycket därför att det skulle medföra
stora risker för den enskilda människans
frihet och oberoende, om staten
fortsatte att steg för steg öka sin
finansmakt och så småningom skaffa
sig en dominerande ställning med makt
att på en omväg dirigera näringsliv och
människor. För mycket makt samlad
på ett ställe är en fara för individens
frihet och oberoende och i längden
även för demokratien. Vad saken gäller
är alltså inte någon liten ekonomiskteknisk
fråga som endast specialisterna
behöver syssla med utan ett vitalt intresse
för hela Sveriges folk.

Herr förste vice talmannen övertog nu
ledningen av förhandlingarna.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! I betänkande nr 45 har
bevillningsutskottet sammanfört en rad

olika frågor. Om jag fattat det rätt har
utom propositionen 13 eller 14 motioner
tagits upp i detta betänkande. Det
finns naturligtvis en viss risk för att
debatten då — särskilt om den också
skall vara en allmän ekonomisk debatt
— blir något slags sillsallad. Jag hoppas
i varje fall att jag inte behöver bidra
till att ytterligare förvärra situationen
i det hänseendet. Däremot måste
jag be kammaren om ursäkt för att jag
kommer att beröra frågor, som vi talat
om ganska många gånger förut. Den
enda trösten är, som det heter, att droppen
urholkar stenen och att det då kanske
är tänkbart att dropparna från oppositionen
också kan urholka statsrådet
Sträng — givetvis endast i figurlig
mening.

Det ekonomiska läge som belyses i
kompletteringspropositionen är en mycket
splittrad konjunktur, en konjunktur
som är svår att överblicka och där läget
är olikartat på olika områden. Därför
resonerar också regeringen i kompletteringspropositionen
i mycket hög
grad fram och tillbaka. Man säger t. ex.
i fråga om skatteberäkningarna att
»---de tidigare beräkningarna in neburit

en inte oväsentlig överskattning
av aktiebolagens inkomster, när dessa
antogs förbli oförändrade». Men detta,
säger man, »— —■ —■ kompenseras dock
till stor del av en ökning av uppbörden
av den allmänna varuskatten». Detta betyder,
om jag förstår det rätt, att den
inre omsättningen ökat snabbare än den
vinstgivande produktionen.

I kompletteringspropositionen beröres
också den avmattning som ägt rum
inom skogs- och verkstadsindustrien
och som i huvudsak är betingad av internationella
inflytelser. Statsrådet är
något mindre pessimistisk, säger han,
än han var för ett halvår sedan, men i
investeringsuppsvinget skall dock förutsättas
stödet av kraftigare expansion
inom våra viktigare avnämarländer.
Han talar även i andra sammanhang
om betydelsen av en gynnsammare ex -

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

portutveckling för landets ekonomi över
huvud taget.

Är detta en optimistisk eller pessimistisk
bedömning av läget? Såvitt jag
förstår är statsrådet i kompletteringspropositionen
ändå i huvudsak optimistisk.
Hans resonemang går ut på
att det blir nog bra; vi har det inte
sämre i Sverige än man har det i andra
västeuropeiska länder, dessutom kan
man konstatera en viss återhämtning i
både Storbritannien och Förenta staterna
etc. I andra sammanhang har herr
Sträng visat sig något mera pessimistisk;
sålunda talade han den 1 maj i
Malmö enligt TT-referatet om »ett marknadsläge,
där vinsterna och självfinansieringen
blir hårdare pressade».

Jag tror att det ligger mera i den
bedömning som statsrådet gav uttryck
åt i Malmö än den som kommer fram
i kompletteringspropositionen. Vad som
håller på att ske är likartat med vad
som inträffade under åren närmast före
andra världskriget, d. v. s. vi får en
produktionsökning som framför allt
hänför sig till produktion för hemmamarknaden,
medan däremot marginalerna
för exportindustrien är mycket
knappa. Men vi befinner oss inte i
samma läge som då. Vårt beroende av
exportnäringarna är mycket större än
under åren närmast före 1939. Det räcker
inte för ett litet land som Sverige,
som är så starkt beroende av export,
att avmattningen inte är större än i de
stora länderna. Sverige måste för att
behålla sin ekonomiska ställning förbli
långt framme i täten. Annars försvinner
våra marknader och därmed också
grunden för vår välståndsutveckling.

Problemet ligger här på kostnadssidan,
och det har statsrådet också antytt
både i statsverkspropositionen och
i kompletteringspropositionen. Enklare
uttryckt kan man säga, att vårt välstånd
beror på att man i Sverige tillverkar
varor, som andra folk vill köpa,
till priser som andra folk vill betala.
Det är under sådana förhållanden

Ekonomisk debatt

oroande om det förhåller sig så som
det står i propositionen isid. 9: »Lönekostnadernas
snabba ökning under de
senaste åren har hittills inte hindrat avsättningen
av de svenska exportvarorna,
även om de volymmässiga ökningarna
fått köpas till priset av pressade
vinstmarginaler.» Man frågar sig då:
Hur långt kan man pressa priserna,
innan det blir fråga om förlust i stället
för vinst?

En undersökning som gjorts av Verkstadsföreningen
för en viktig del av
det svenska näringslivet är i det hänseendet
ganska belysande. Även om man
måste räkna med att de uttalanden som
där gjorts och som jag bara haft tillgång
till i sammanfattning naturligtvis
präglas av de särskilda företagens oro
inför sitt läge, är det ändå uppenbart
att hela denna sammanställning visar
en enhetlig bild, en bild av att man
inom denna viktiga gren av näringslivet
är ytterligt orolig för hur man
skall kunna klara sin export och försäljning
i fortsättningen med dessa ytterligt
knappa vinstmarginaler, som lätt
kan slå över till förlustmarginaler i
stället.

Kostnaderna är för näringslivet framför
allt lönekostnaderna. Statsrådet
Sträng har ju starkt drivit den tesen
att regeringen inte ens med kloka råd
skall försöka påverka löneförhandlingarna
-— i varje fall skall det inte ske
under valår. Den enda vägen för det
allmänna att göra en insats här är i så
fall att påverka kostnaderna genom
skatterna. Det är då inte bara fråga
om företagsbeskattning, utan lika mycket
om beskattning av enskilda löntagare,
eftersom den senare beskattningen
ju inverkar på lönekraven. Folk räknar
i allmänhet med sin lön sådan de
får den i lönekuvertet och inte med det
ursprungliga belopp som står att läsa
på ett medföljande papper. Det är inte
heller någon tillfällighet att i både
Storbritannien och Förenta staterna de
viktigaste åtgärderna för att stimulera

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1903 fm.

Ekonomisk debatt

konjunkturutvecklingen utgjorts av
skattesänkningar. Den förbättring av
konjunkturerna i dessa länder, som
statsrådet Sträng berör i kompletteringspropositionen,
bygger således till
väsentlig del därpå att man bär beträtt
skattesänkningsvägen.

Högerpartiet har i år liksom eljest
framfört konkreta förslag till skattesänkningar.
Vi har då stått inför frågan,
var dessa skattesänkningar i första
hand borde ske. Härvidlag är det även
andra synpunkter än de rent ekonomiska
som spelar en roll. Vi har sagt
oss att i dagens svenska samhälle är
barnfamiljerna i alla ekonomiska hänseenden
missgynnade i jämförelse med
ensamstående personer eller familjer
utan barn. Det svenska skattesystemet
bygger i huvudsak på principen om
skatteförmåga, såsom herr Nilsson i
Svalöv här tidigare utvecklat. Men när
det gäller familjer med barn tillämpas
inte längre principen om skatteförmåga,
och därför blir barnfamiljerna missgynnade.

Med hänsyn till barnfamiljerna krävs
det enligt vår uppfattning en omfördelning
av beskattningen — och det gladde
mig mycket att herr Brandt i sitt
yttrande just använde uttrycket omfördelning
-— både på det statliga och på
det kommunala området. Jag tror att
just en skattesänkning för barnfamiljerna
skulle möjliggöra för ett mycket
stort antal löntagare att begränsa sina
löneanspråk på det sätt den ekonomiska
utvecklingen kräver. De skulle ju få
kompensation för denna begränsning
genom en minskning av det allmännas
skatteanspråk.

Man har i detta sammanhang diskuterat,
om det bör skapas skatterättvisa
för barnfamiljerna genom höjda ortsavdrag
eller en höjning av barnbidragen.
Först och främst bör kanske konstateras
att i nästan alla andra länder
utom Sverige tillämpas systemet med
ortsavdrag för barnfamiljer. Vidare bör

vi inte överdriva skillnaden mellan
skattefria barnbidrag, skatterabatter och
ortsavdrag för familjer med barn. Alla
tre får i kronor räknat kraftigare effekt
för större inkomsttagare, fastän det
procentuellt förhåller sig på motsatt
sätt. Även här i riksdagsdebatterna göres
ibland det påståendet att barnbidraget
kan betraktas som ett slags skatterabatt.

Vid bedömandet av denna fråga måste
man ta hänsyn till den stegring av
levnadsstandarden som skett under de
senaste tjugo åren. Sverige har nu den
högsta levnadsstandarden i Europa och
den näst högsta levnadsstandarden i
världen, tack vare att svenska arbetare,
tjänstemän och företagare är så
skickliga i att producera varor som
andra människor vill köpa av oss och
detta till priser som de vill betala. Eller
jag kanske bör uttrycka mig så, att
till följd av denna mycket stora skicklighet
har vårt land lyckats uthärda 30
års socialdemokratisk styrelse och tre
socialdemokratiska finansministrar utan
att det inträffat några ekonomiska katastrofer.

Men denna välståndsutveckling gör
också att vi i dag befinner oss i ett
annat läge i fråga om beskattningen av
barnfamiljerna än vad som var fallet
för tjugo års sedan. Behovssynpunkten
är inte längre något argument när det
gäller att träffa ett val mellan å ena
sidan ortsavdrag för familjer med barn
och å andra sidan barnbidrag. Vidare
är den psykologiska effekten mycket
viktig; ortsavdrag, skatteavdrag ger en
starkare stimulans till en självständig
arbetsinsats och därmed till en inkomstökning
för den eller dem som svarar
för familjens försörjning.

Så gott som alla barnfamiljer kan för
närvarande tillgodogöra sig ett skatteavdrag.
Så var inte alls fallet när de
allmänna barnbidragen infördes. För
övrigt innebär vårt förslag att det skall
utgå ett tillägg till barnbidragen i de

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

förhållandevis mycket få fall då ett
ortsavdrag inte kan till fullo utnyttjas.
Och vad beträffar det vanliga argumentet
att höjda ortsavdrag skulle ha den
tråkiga effekten att de gynnar de största
inkomsttagarna, kan jag lugna kammaren
med påpekandet att de största
inkomsttagarna i dessa sammanhang är
statsfinansiellt praktiskt taget betydelselösa.
Vi har undersökt, hur det skulle
ställa sig, om man införde ett s. k. tak,
d. v. s. ordnade det så att de allra
största inkomsttagarna inte skulle gynnas
genom en höjning av ortsavdragen.
Det är visserligen möjligt att åstadkomma
ett sådant tak, men det hela
blir administrativt mycket krångligt,
och den vinst som staten skulle göra
står inte i rimlig proportion till de administrativa
svårigheterna.

På dessa grunder har högerpartiet i
år koncentrerat sina skattesänkningsförslag
till åtgärder för barnfamiljernas
del med en differentiering av förmånerna
för de större familjerna. Inom
parentes sagt innebär vårt förslag att
vi i fråga om gynnandet av barnfamiljerna
har gått längre än som sker i något
annat aktuellt förslag.

Detta gör emellertid att vi av statsfinansiella
hänsyn inte bär kunnat föreslå
så många andra åtgärder som vi
skulle ha önskat. Vi har denna gång
t. ex. inte ansett oss kunna yrka på en
omedelbar ändring av skatteskalorna.
Jag vill emellertid i likhet med herr Nilsson
i Svalöv understryka att om riksdagen
inte skulle bifalla vårt förslag till
höjda ortsavdrag för familjer med barn,
finner vi oss oförhindrade att i stället
rösta på ett förslag till ändring av skatteskalorna.
Vi kommer sålunda att i
andra hand rösta för reservation XIV av
herr Stefanson m. fl. med uteslutande
av motiveringen. lag vill gärna understryka
att statsrådet Sträng inte bör
utföra några av sina vanliga dubbeladditioner
genom att lägga ihop det ena
och det andra; bär är det fråga om al -

Ekonomisk debatt

ternativa förslag. Jag ser nu på statsrådet
att han denna gång bär uppfattat
att det förhåller sig på detta sätt, något
som bereder mig lika stor glädje
som upptäckten tycks bereda honom.

Utskottsmajoriteten påstår emellertid
— herr Brandt var inne på samma sak
■— att dessa förslag är mycket allvarliga
från budgetsynpunkt. Detta kommer
tydligast fram i resonemanget om skatteskalorna.
Jag citerar en formulering
på sidan 45 i betänkandet:

»Emellertid skulle ett bifall till motionärernas
förslag innebära ett betydande
årligt skattebortfall, beräknat
till 65 milj. kronor för nästa budgetår
samt ytterligare 155 milj. kronor för det
därpå följande budgetåret. Såsom framgår
av det följande är konjunkturläget
nu sådant att man måste inta en ytterligt
restriktiv hållning till framställningar
som går ut på minskade statsinkomster.
»

I sitt tal i Malmö den 1 maj var statsrådet
Sträng inne på samma tankegångar.
Han talade då om — jag citerar åter
-—. en »överbudsauktion i den svenska
riksdagen som endast skiljer sig från
vanliga auktioner däruti att man bjuder
utan att anvisa pengar för betalningen».

Detta är mycket intressant. Så exakt
kan alltså bevillningsutskottet och statsrådet
Sträng förutse framtiden. De 155
miljoner kronor som bevillningsutskottet
talar om är inte ens 30 procent av
statsrådet Strängs normala felräkning
på en budget. Men bevillningsutskottet
vet exakt att det skulle vara ytterligt
farligt med tanke på konjunkturläget att
gå med på en sådan minskning av budgetöverskottet.
Nät'' statsrådet Sträng talar
om överbud gäller kanske dessutom
detsamma som jag hade anledning att
säga till en av hans kolleger härom
kvällen: överbud föreligger enligt den
sittande regeringens terminologi när
oppositionen föreslår sådant som regeringen
bär för avsikt att föreslå år
1964, då det är valår. Att komma i för -

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ekonomisk debatt

väg med ett förslag som regeringen
tänker lägga fram senare är alltså ett
överbud. Högerpartiets aktuella förslag
innebär sammanlagt en nettominskning
av budgetöverskottet med mindre än
200 miljoner kronor för budgetåret
1963/64 och mindre än 100 miljoner
kronor för budgetåret 1964/65, om man
inte räknar in sparavdragen. Hur mycket
dessa budgetmässigt betyder beror
på hur stor ökningen av sparandet blir.

Dessutom får naturligtvis statsrådet
lov att bestämma sig i fråga om konjunkturerna.
Antingen blir det stigande
konjunktur och ökade statsinkomster,
eller också blir det vikande konjunktur,
men då skall man också ha en annan
budgetpolitik. Statsrådet bär själv sagt
i kompletteringspropositionen att han
inte tror på sina egna budgetberäkningar.
Jag citerar: »Jag är sålunda
medveten om att det antagande om skatteunderlagets
utveckling på vilket dessa
beräkningar bl. a. grundar sig och
som utgår från 4 procent uppgång kalenderåret
1964, sannolikt innebär en
underskattning. Skulle den för innevarande
år antagna ökningstakten av 7
procent fortsätta även under 1964,
skulle de preliminära skatteinkomsterna
därigenom kassamässigt stiga med ytterligare
350 miljoner kronor.» Samtidigt
påpekar statsrådet Sträng emellertid
att man också måste ta hänsyn till
höjningar av de statsanställdas löneoch
pensionsförmåner. Varje procentenhets
höjning innebär en ökning av
utgifterna med 30 miljoner kronor. Jag
bär försökt utföra en liten enkel multiplikation
och bär kommit till resultatet
att om varje procentenhets höjning
medför en utgiftsökning i budgeten på
30 miljoner kronor betyder den 3-procentiga
höjning, som statsrådet anser
vara sannolik, en utgiftshöjning på 90
miljoner kronor. Om man drar 90 miljoner
från 350 miljoner kronor får åtminstone
jag med min begränsade matematiska
begåvning fram siffran 260

miljoner kronor. Den utveckling som
statsrådet själv finner sannolik innebär
följaktligen ett budgetutfall som skulle
vara 260 miljoner kronor bättre än det
beräknade. Om det förhåller sig så, begriper
jag inte varför inte statsrådet
uttryckligen talar om det.

Slutligen är det karakteristiskt att de
allmänna pensionsfonderna över huvud
taget inte nämns. Statsrådet diskuterar
den statliga upplåningen i förhållande
till kapitalmarknaden som om läget vore
alldeles oberört av att dessa mycket
stora fonder nu har kommit till. .lag
skall inte ta upp något längre resonemang
om detta, eftersom herr Ohlin
ingående bär kommenterat saken. Den
omständigheten att man är så tyst i
fråga om pensionsfondernas roll på kapitalmarknaden
är ägnad att inge de
allra värsta farhågor beträffande vad
statsrådet Sträng — med den makt han
bär på detta område liksom på så
många andra •— tänker använda fonderna
till.

I verkligheten är frågan en annan:
Är de mycket måttliga skattesänkningar
som föreslås av högerpartiet — eller
från oppositionshåll i allmänhet — över
huvud taget tillräckliga? Svaret är att
de på längre sikt inte räcker till. Det
skulle emellertid innebära en ytterst
betydelsefull stimulans, om utvecklingen
nu äntligen kunde vända åt ett annat
håll, i riktning mot en verklig och inte
bara låtsad skattesänkning.

Herr talman! Jag ber att få ansluta
mig till de yrkanden som tidigare i debatten
bär framställts av herr Nilsson
i Svalöv.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Herr Heckscher inledde
sitt anförande med att tala om sillsallad.
Egentligen är det väl gammal skåpmat
vi här kommer med. Det är gamla
yrkanden, framställda många gånger,
som bär återkommit vid denna riksdag.

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

Det är faktiskt inte så lätt att få genom
ändringsyrkanden, om man inte
väljer den metod som tillämpades med
det s. k. skattepaketet vi hade härom
året. Där gick det ju bra att få igenom
ganska betydelsefulla reformer, som vi
hade väckt förslag om här i riksdagen
under decennier.

Det var den saken.

När en finansminister lägger fram en
budget, bär han givetvis sökt att finna
ett så tillfredsställande förhållande som
möjligt mellan inkomster och utgifter.
Och ur allmänna budgetsynpunkter bör
han rimligtvis inte ha några invändningar
att göra mot att byta ut poster
på båda sidor. Oppositionen bör, menar
jag, kunna ersätta en del inkomstposter
med andra av samma storlek, och
utgifter bör kunna bytas ut mot utgifter
för andra ändamål. Man kan också som
högern gjort i många år presentera besparingsförslag
för att åstadkomma
skatt el ätt n a de r.

Det sagda gäller självfallet endast
finansministerns intresse av budgetens
utformnnig ur statsfinansiell och samhällsekonomisk
synpunkt. Att en finansminister
som partipolitiker har bestämda
uppfattningar om vilka utgiftsposter
som bör släppas fram och hur skatterna
bör fördelas på skilda grupper är uppenbart.
Men det är en helt annan fråga.

Härtill vill jag lägga, att vid en statsbudget
som omsluter inte mindre än
23 000 miljoner kronor och som bygger
på ett flertal antaganden, vilkas sannolikhet
med fog kan diskuteras, spelar
det inte någon avgörande roll om det
vidtas smärre förändringar i budgetförslaget,
inte ens om det påverkar slutsummorna.
Yi måste betänka — och det
har några talare redan varit inne på —
att här är det fråga om ett precisionsarbete
som ingen av oss är mäktig, inte
ens en finansminister. Om man förnekar
riktigheten av de allmänna reflexionerna,
så är det i själva verket liktydigt
med att man menar att i budgetfrågor

Ekonomisk debatt

behöver vi varken riksdagsbehandling
eller motionsrätt.

Låt mig göra en kort redogörelse för
centerpartiets ändringsförslag och några
antydningar om motiveringen till ändringarna
samt deras effekt på budgeten
liksom även en bedömning av frågan i
vad mån dessa ändringar kan anses ligga
inom ramen för vad som är försvarbart
ur såväl statsfinansiell som samhällsekonomisk
synpunkt. Ändringsförslagen
finns återgivna i bevillningsutskottets
betänkande nr 45, i den mån de
inte är avgjorda tidigare, och jag tar
dem här i den ordning de förekommer
i betänkandet.

I fråga om ortsavdragen bär centerpartiet
på ett tidigare stadium angivit
vad vi betraktar som en målsättning,
nämligen C 000 kronor för gifta och
3 000 kronor för ensamstående. Givetvis
skall man komma dithän i etapper
i mån av råd och läglighet. Men vi har
också sagt en annan betydelsefull sak,
som många kanske tycker är självklar.
Vi bär sagt att man kanske kan och bör
ersätta detta avdrag på den taxerade slutsumman
med ett avdrag på skattebeloppet,
lika för alla. Om vi gjorde det,
så är det möjligt att både diskussionen
om avdragens storlek och den lämpliga
progressiviteten i statens beskattning
sedan kunde föras mera fördomsfritt.
Vi anser det möjligt att en sådan renodling
skulle ha den effekten.

Vad sedan penningvärdeförsämringen
angår bär vi i alla tider talat om den.
Vi hade en tid en liten paus i prisförsämringarna
och hade just då ingen anledning
att tala om dem. Diskussionen
om prisstegringen är inte ny. Den bar
pågått praktiskt taget alltid, även under
den s. k. gamla goda tiden från sekelskiftet
fram till första världskriget. Detta
hindrar dock inte att vi måste försöka
komma till rätta med problemet.
Det är mycket som vi inte bär lyckats
komma till rätta med, men som vi hoppas
kunna klara upp efter hand, och vi

3* — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 26

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ekonomisk debatt

får självfallet anstränga oss även för
att klara upp penningvärdeförsämringen.
Jag tänker bär på konkurrensen på
utlandsmarknaden, som givetvis är beroende
av förskjutningar i penningvärdet.
Och jag tänker på spararna, som ju
blir ganska illa åtgångna i den män inflationen
fortgår. De flesta av oss bär
väl också den uppfattningen att vi måste
göra någonting i det avseendet.

Nå, det är kanske inte den saken vi
närmast skall tala om utan om inflationens
skärpning av beskattningen. Den
kommer naturligtvis automatiskt att
föra med sig en skatteskärpning och
göra det nödvändigt att vi gång på gång
justerar skattebestämmelserna för att eliminera
denna verkan. Vi får inte glömma
det. Då och då har vi ju också företagit
ändringar i den riktningen, men
jag håller med dem som menar att vi
bör försöka finna någon automatik på
det område. Det är svårt, men vi bör
ändå undersöka möjligheterna, ty betydande
fördelar står där att vinna.

Låt mig sedan säga några ord om
folkpensionärernas deklarationsskyldighet.
Denna pensionärernas deklarationsskyldighet
inträder vid en årsinkomst
på 2 400 kronor. Man bär stannat för
det beloppet, därför att några avgifter
till folkpension eller dylikt inte utgår
under denna gräns. Men frågan är, om
vi för en så klart avgränsad grupp som
folkpensioiiärerna behöver behålla deklarationsplikt
bara därför att det finns
andra människor med inkomster av ungefär
samma storlek eller något litet
däröver. Kan man inte rimligen säga att
de som har 5 500 kronor å årsinkomst
och är folkpensionärer behöver inte
deklarera? Om så skedde, skulle vi få
många hundratusen färre deklarationer
på taxeringsnämndernas bord.

Men vi syftar självfallet också till en
längre gående reform. Vi vill inte att
dessa inkomsttagare med 2 400 kronor
i årlig inkomst eller något däröver skall
belastas med avgifter, utan antingen skall
man höja det fria avdraget upp till vad

som gäller för inkomstbeskattningen,
eller också skall man lägga utgiften på
den statliga beskattningen. Jag lämnar
därhän vilket vi skall stanna för, men
jag föreställer mig att det förr eller senare
blir ofrånkomligt att välja en av
dessa två vägar. Och hela deklarationsfrågan
blir därigenom betydligt enklare.

I bevillningsutskottets betänkande
finns också redovisat ett yrkande om att
alla som har folkpension skall beviljas
skattenedsättning. Är nu det riktigt bra
månne? Det för ju med sig att personer
med inkomster på 15 000—20 000 kronor
eller mera favoriseras i skattehänseende,
samtidigt som skatt tas ut av
familjeförsörjare med lägre inkomster.
De senare skulle enligt det framlagda
förslaget inte komma i åtnjutande av
det höjda ortsavdraget. Jag tycker att
det förslaget är så skevt till sina verkningar
att jag inte kan gå med på det.
Det är inte rättvist. När va här skall
försöka åstadkomma förbättringar —
och det bör vi göra — måste vi se till
att vi lämnar tillräckligt utrymme för
att både folkpensionärer med blygsamma
inkomster vid sidan om och andra
inkomsttagare på samma inkomstnivå
får ett sådant allmänt avdrag.

En annan liten men inte oviktig detalj
är underhållsplikten för personer med
icke hemmavarande barn. Där vill centerpartiet
i likhet med jag tror samtliga
folkpartister och högermän ha en justering
av maximibeloppet upp till 2 000
kronor. Vi vill också att frågan om en
höjning av barnets ålder för rätten till
sådant avdrag skyndsamt skall utredas.

Förvärvsavdragsfrågorna — som de
kallas — bär ju diskuterats nästan i
oändlighet. Centerpartiets uppfattning,
som återfinnes i betänkandet, innebär
en förbättring för yrkesverksamma gifta
kvinnor. Vi skriver i vår reservation:
»Särskilt inom vissa näringar, t. ex.
handel, hantverk, jordbruk och trädgårdsskötsel,
där s. k. familjeföretag i
stor utsträckning dominerar, görs bety -

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

dande arbetsinsatser av gifta kvinnor,
vilka arbetar i makarnas gemensamma
företag. Genom detta arbete åsamkas betydande
merkostnader för barntillsyn

m. m.---Likaledes bör rätten till

kvotavdrag utsträckas att gälla även gift
kvinnas och ensamstående vårdnadshavares
inkomst av jordbruksfastighet.»
Beträffande de övriga problemen begär
centerpartiets ledamöter i bevillningsutskottet
i likhet med många andra ledamöter
»att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam
översyn av bestämmelserna angående
förvärvsavdrag».

Beträffande skatteskalorna har utskottsmajoriteten
också fattat sig tämligen
kort. Den har skrivit alt det torde
höra till den arbetande skatteberedningens
uppgifter att överväga i vad
män en justering av dessa skalor är erforderlig.
Själva har vi givit uttryck för
den meningen, att en revidering av skatteskalorna
är angelägen i den mån den
skulle medföra sänkt skatt för inkomstgrupperna
upp till 35 000 kronor för
gifta och upp till 17 000 kronor för ensamstående.

Tidigare i år liar, som jag antytt,
riksdagen i vanlig ordning behandlat
en hel del centerpartiförslag, vilka har
inverkan på budgetutfallet. Vi bär föreslagit
större anslag till vägarna, ulandshjälpen,
skolmåltiderna, idrotten,
till ungdoms- och folkbildningsarbetet.
Vi har dessutom föreslagit förbättringar
av barnbidragen och de allmänna studiebidragen.
Dessa förslag medför tillsammans
ungefär 225 miljoner kronor i
utgiftsstegringar.

Barnbidragets förbättring avser i vårt
alternativ till en del att kompensera
barnfamiljerna för avvecklingen av vissa
generella bostadssubventioner. Vi har
velat satsa mindre på bostadsrabatterna
än regeringen men d stället mera på
barnbidragen. Barnbidragen är i dag
alldeles för låga för att fylla sin uppgift.

Man har tidigare i dag talat om utländska
förhållanden, och i utlandet fö -

Ekonomisk debatt

rekommer det höga barnbidrag. Om jag
minns rätt utgår de i Frankrike med
cirka 1 000 kronor per barn. Det kostar
pengar att fostra upp barn. Det är en
investering, som hela samhället har en
ofantlig nytta av och som vi inte kan
underlåta att göra till betydande belopp.

Däremot är vi i centerpartiet a priori
mot en ändring -till skatteavdrag för
barn. Det skulle innebära en tillbakagång
till det system vi hade före barnbidragets
genomförande. Motiveringen
till utbytet av barn-avdrag, som vi hade
i -många årtionden, mot barnbidrag var
ju, att de senare gav ett rättvisare resultat.
Barnavdragen gav ett så orättvist
utslag, att en familjefar med lag inkomst
kanske bara fick ett par tior i skattelindring
genom ett avdragpåhundrakronor,
medan en annan familjeförsörjare för ett
lika stort avdrag kunde få sex -till sju
tior i skatteminskning. Vi kan inte gå
med -på en återgång i denna riktning.
Vi håller fast vid barnbidragen, men
vi kommer att arbeta för att de skall
höjas. Vi har gjort detta även i år.

Vi bär i förhållande till finansministerns
förslag lagt fram vad han kallar
ett överbud beträffande barnbidragen.
Vi känner tillfredsställelse över att vi
framlagt detta överbud. Det är pengar
placerade på rätt ställe och utgifter som
vi orkar med. Under sådana förhållanden
känner man glädje över att förslaget
har presenterats. Jag är också tillfredsställd
över att folkpartiet och centerpartiet
har kunnat finna varandra i
fråga om beloppet. Högerpartiet bär en
helt annan inställning till dessa problem
än vi — det är en av de -avgörande
olikheterna mellan i varje fall centerpartiet
och högerpartiet. Det finns också
många andra -sådana.

Vi har tillåtit oss att föreslå en inte
helt oväsentlig åderlåtning av (inkomstsidan
av budgeten. Motiveringen för
detta är, att näringslivets vinstmarginaler
är ytterligt hårt beskurna. Så v-ar
fallet år 1962, något som fullt klart
framgår av det förhållandet att bolags -

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ekonomisk debatt

skatten kommer att ge mindre på grundval
av 1962 års inkomster än den tidigare
gjort. I ett sådant läge är det rimligt
att försöka lätta på näringslivets
kostnader. Vi kan minsann inte göra så
mycket i den riktningen: en minskad
vinstbeskattning är av ringa värde för
dem som just inte bär några vinster,

o. s. v. I övrigt är det ganska litet vi
kan göra för att lätta företagens utgiftssituation.
Beträffande el-skatten finns
dock en sådan möjlighet.

Jag vill bekänna mig som anhängare
till en variabel typ av el-beskattning
av företagen, vilken helt kan suspenderas
under magra år. Jag vill inte göra
gällande att den permanent skall borttagas,
och det är icke heller avsikten
med vårt förslag på denna punkt. Men
jag har, som jag nämnde, den uppfattningen
att el-skatten bör kunna vara
en liten regulator på kostnadssidan, och
därmed har vi dragit vårt lilla strå till
stacken för att minska kostnaderna,
men mer än några strån kan vi inte
dra just nu.

Samtliga de förslag som vi räknat
fram skulle föra med sig inkomstbortfall
och utgiftsökningar på ungefär 300
miljoner kronor för detta budgetår. Låt
oss då se på budgetsituationen. På
driftbudgeten rör det sig om 19 miljarder
kronor i utgifter och 20 miljarder
kronor i inkomster. Det redovisade
överskottet uppgår till 204 miljoner
kronor. Drar man detta jämte avskrivningsmedlen
och övriga likvida medel
från kapitalbudgetens utgifter, återstår
ett lånebehov på ungeför 1 miljard kronor
—- allt enligt beräkningarna i kompletteringspropositionen.
Statsfinansiellt
är det en stark budget, och starkare
blir den från statsfinansiell synpunkt,
om man beaktar återföring av kommunalskattemedel
och reservationsmedelsförbrukningen.

Som jag tidigare sagt är budgeten i
vissa avseenden osäker. Den mest osäkra
posten är kanske inkomsterna. På ut -

giftssidan har vi tilläggsstaterna och
statstjänstemannalönerna. Men åtminstone
från statsfinansiell synpunkt är balansen
mellan driftbudgetens utgifter
och inkomster, såvitt man över huvud
taget kan bedöma den, fullt säkerställd,
och med hänsyn till det överskott som
förekommit på driftbudgeten under åtskilliga
år skulle man till och med, om
det vore motiverat, från andra synpunkter
tåla en underbalansering, men det
är inte fråga om detta i dag. Det betyder
att den statsfinansiella sidan, när
man bedömer huruvida vi klarar de omnämnda
300 miljoner kronorna helt kan
lämnas ur räkningen.

Så återstår den samhällsekonomiska
bedömningen. Här spelar förväntningarna
i fråga om konjunkturen en icke
oväsentlig roll, och vi vet ju att vissa
tecken på en ökad ekonomisk iaktivitet
varit skönjbara på den senaste tiden,
men utvecklingstendenserna är väl inte
entydiga. Hösten och vintern är alltjämt
frågetecken, och blir det nu eu expansiv
utveckling, kan man räkna med att
statens inkomster ökar mer än dess utgifter.
Vid motsatt utveckling får en
sämre budgetbalans anses samhällsekonomiskt
riktig och är också försvarbar
ur statsfinansiell synpunkt. Detta visar
enligt min mennig att budgetförslaget,
som bygger på rätt många osäkra antaganden,
med sin 23-miljardersumma väl
kan tåla en justering på ungefär 300
miljoner kronor. Detta innebär en eller
en och en kvarts procent eller liknande.
Mot bakgrunden av bl. a. alla dessa
osäkra faktorer dristar vi oss säga, herr
finansminister, att budgeten, som den
skulle ha sett ut om våra förslag gått
igenom, skulle ha varit lika bra som finansministerns.
Vi vet inte vart utvecklingen
pekar, men såvitt jag förstår
skulle det ha varit lika bra med våra
förslag som med finansministerns.

Jag hav länge uppehållit mig vid detta
spörsmål, därför att finansministern vid
sådana här tillfällen regelbundet brukar

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

ägna stort intresse åt budgeten -sådan
den tett sig om oppositionens förslag
gått igenom. Ibland har jag tyckt att
finansministern något överbetonat betydelsen
av små skillnader, men det är
klart att var och en håller på sin grynvälling.
Finansministern står för budgeten
och har -anpassat utgifter och inkomster
som han finner lämpligt. Han
håller naturligtvis på sitt. Vi har gjort
vissa justeringar, som vi tycker är fullt
försvarbara och håller på den budget
som skulle uppkomma efter dessa justeringar.

Självfallet hoppas vi alla på en gynnsam
ekonomisk utveckling som skulle
kunna ge underlag för förbättringar. Vi
bär på skattesidan fört fram en del förslag,
som vi anser rätt angelägna. Dessa
är, som jag inledningsvis nämnde: höjning
av de skattefria ortsavdragen, bättre
förvärvsavdnag och översyn av skatteskalorna.

Även och icke minst finansieringen
av de grundläggande socialförsäkringsförmånerna
bör uppmärksammas. Detta
är frågor som bör prövas inom skatteberedningen.
Andra angelägna reformer
måste också tas med i bilden. Jag
vill särskilt nämna skolans utbyggnad,
studiefinansieringen och familjepolitiken.
Kostnadsfördelningen mellan stat
och kommun är ett problem som måste
få en nöjaktig lösning. Vi har plåstrat
på litet undan för undan men inte kommit
fram till en enhetlig, samlande och
för en tid framöver hållbar lösning.
Folkpensionärernas problem måste också
uppmärksammas så småningom.
1963 bär vi inte något yrkande i den
frågan.

Allt detta kostar pengar. Det kan inte
genomföras på en gång, utan det får bli
successiva reformer i den takt som inkomst-
och produktionsutvecklingen
medger. Vi får här som eljest i livet
ordna efter råd och lägenhet. Låt mig
också, herr talman, säga något om investeringsfonderna.
Det har nämligen

Ekonomisk debatt

sagts att denna debatt även skulle kunna
omfatta de allmänna riktlinjer som
dragits upp i proposition nr 159, som
handlar om investeringsfonderna, dock
utan att gå in på detaljfrågor. Dessa
riktlinjer hör ju intimt samman med
den allmänna ekonomiska politiken.

Jag vill genast säga att jag tror att
finansministerns förslag beträffande investeringsfonderna
går helt i rätt riktning.
Frågan är bara om de räcker till.
Annars får vi väl öka på här och var.
Investeringsfondernas användning för
investeringar i lagerökningar bör kunna
bli ett smidigt medel i konjunkturpolitiken
och av betydande värde i vissa
fall. Några principiella betänkligheter
har vi inte mot det förslaget, men
jag vill starkt understryka vad finansministern
säger, nämligen att man får
vara försiktig vid användningen av denna
möjlighet. Att anhopa lager urskillningslöst
i en situation när det är svårt
att sälja kan ju lätt fördröja en återhämtning
på marknaden högst avsevärt.
Det är en mycket grannlaga uppgift att
använda investeringsfonderna som medel
för att driva en näring där varorna
är svårsålda och man i stället får lägga
upp lager. Man kan göra ont värre.

Det är därför så mycket mera glädjande
att finansministern har strukit
under att man på detta område får gå
fram med en mycket stor varsamhet.
Möjligheten att föra över investeringsfonder
i en koncern kan också bli av
värde. Införandet av de särskilda investeringsavdragen
som skall få utnyttjas
utan föregående fonduppbyggnad
innebär ett betydelsefullt framsteg också
ur principiell synpunkt. Jag vill hälsa
med tillfredsställelse att de inte begränsas
till aktiebolag och ekonomiska
föreningar utan medges också för fysiska
personer. Därmed har småföretagarna
på denna punkt fått en möjlighet
som är jämförbar med den som tillkommer
aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ekonomisk debatt

Finansministern har emellertid avvisat
tanken på att utsträcka fondavsättningsrätten
till andra företag än aktiebolag
och ekonomiska föreningar. Det
är tydligen av flera skäl han gjort detta.
Jag medger att svårbemästrade tekniska
problem kan uppstå så snart de
objekt det är fråga om är föremål för
progressiv beskattning, men jag tror
ändå att man kan klara upp detta. Huruvida
man kan bygga på skogskontots
principer bör undersökas. Men jag erinrar
mig att det innan skogskontona
infördes förelåg tekniska svårigheter i
trettio eller i varje fall tjugofem år. Sedan
kom de, och det fanns inga tekniska
svårigheter kvar längre. De försvann
av sig själva med tiden. Jag får hoppas
att tiden gör att det inte blir så stora
svårigheter här heller. De tekniska svårigheterna
måste man försöka övervinna
om man vill genomföra en reform.
Jag är övertygad om att småföretagens
andel av den samlade produktionen bär
en viss betydelse i detta sammanhang
och även om deras intresse för investeringsfonder
inte har samma stora effekt
som när det gäller de större företagen,
så är det både ur rättvisesynpunkt och
ur hela näringslivets synpunkt av värde
att man löser även detta problem.

Beträffande investeringsfonderna har
jag inte mer att säga än att jag hör till
dem som tycker att vi borde ha följt det
norska exemplet och medgivit att fonderna
får användas för bearbetning av
utlandsmarknaden. Marknadsomvälvningarna
och den skärpta konkurrensen
medför att företagen måste göra
större insatser för att tillvarata och
öka sina avsättningsmöjligheter. Kostnaderna
bör kunna betraktas som investeringar
som är av stor betydelse för
framtida avsättnings- och sysselsättningsmöjligheter.
Att stimulera till sådana
insatser måste ligga i linje med investeringsfondernas
allmänna syfte. Jag
medger att det föreligger en liten skillnad
mellan effekten av en användning

för detta ändamål och fondernas användning
för åtskilliga andra ändamål
så till vida som sysselsättningen inte
påverkas omedelbart. Och det är väl
att påverka sysselsättningen man främst
siktar till genom investeringsfondsinstitutet.
Men jag tror att vi allvarligt bör
överväga om vi inte skall göra som norrmännen
på denna punkt.

En stor fråga i detta sammanhang
är investeringsfonderna och lokaliseringspolitiken.
Propositionen ger här
vissa nya möjligheter som bör kunna
bli av betydelse för lokaliseringen.

Vi är ju alla på det klara med att
samhället är skyldigt att se till att det
finns arbete, att det finns möjligheter
till utbildning för att kunna klara detta
arbete och att det finns bostäder på
rimligt avstånd från arbetsplatserna

o. s. v. Vi är väl alla också överens om
att ingen på allvar kan begära att få
arbete just på en bestämd plats — man
måste tänka sig att flytta ibland. Vad
vi vill i centerpartiet är att folk inte
skall flyttas i onödan. Men skall de inte
behöva flytta i onödan, krävs det en
målmedveten lokaliseringspolitik. Jag
skulle tro att vi får ta upp den debatten
något senare, när det Näslundska
betänkandet lagts fram, och då får vi
också ta upp frågan om rätten till arbete
för kvinnorna. Dem kan man ju
inte gärna flytta bort från deras familjer,
utan man må ju se till att det finns
förutsättningar för att skapa arbetstillfällen
för en hustru på samma plats där
mannen har sitt arbete.

Med dessa ord om lokaliseringspolitiken
har jag velat klart säga ifrån hur
orimligt vi tycker att man resonerar på
andra håll när man gör gällande att
centerpartiets krav går ut på att man
skulle ha en industri i varje by. Vi är
mer jordbundna än så, herr finansminister!
Vi vet att denna fråga måste behandlas
realistiskt som alla andra frågor,
men vi är också på det klara med
— som jag sade -— att genom en mål -

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

medveten lokaliseringspolitik, där vi får
ett nytt tillskott av instrument genom
den lag som vi nu går att anta, kan
man i större utsträckning sörja för att
folk får bo kvar där de har sitt arbete,
sin förankring o. s. v. Vi vet att det
inte kommer att dröja så förfärligt länge
förrän det i varje familj finns en bil,
och det gör att avståndet från bostadsorten
till arbetsplatsen inte blir en lika
betydelsefull faktor i framtiden som tidigare.

Vi är glada över att dessa synpunkter
kommit till uttryck i investeringspropositionen,
och jag skall inte nu orda om
att centerpartiet har kommit med förslag
i detta avseende tidigare, men då
fått nej från alla.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag skall inte bemöta
herr Hedlund i fråga om investeringsfonderna.
De kommer, som kammarens
ledamöter har observerat, längre fram
som en alldeles särskild punkt på dagordningen.
Nu känner vi ju allesammans
till att herr Hedlund är en strängt upptagen
man, och förmodligen har han
inte tid att vara kvar här i eftermiddag,
eftersom han redan i sitt första anförande
vill klara av det hela. Jag förstår
honom fuller väl på den punkten.
Men jag tror att jag — för att få mera
ordning i debatten — skall försöka
ägna mig åt vad som just nu står på
herr talmannens föredragningslista.

Jag brukar ha svårt för att kunna
diskutera dessa ekonomiska frågor om
finanspolitik och budgetpolitik utan att
se dem i deras sammanhang med den
samhällsekonomiska utvecklingen.

Då statsverkspropositionen avlämnades
i januari i år, redovisades däri ett
statligt upplåningsbehov på drygt eu
miljard kronor. Det är ju ändå til syvende
og sidst den statliga upplåningens
omfattning och storlek som är avgörande
för finanspolitikens och budgetpoli -

Ekonomisk debatt

tikens inverkan på samhällsekonomien.
Denna statliga upplåning på drygt en
miljard kronor måste ses mot bakgrunden
av det senast förflutna budgetårets
totala överskott eller avbetalningen på
statsskulden med 380 respektive 520
miljoner kronor och ett i januari beräknat
resultat för innevarande budgetår
om 380 miljoner i upplåning, ett resultat
som nu har justerats till en uppskattad
upplåningssiffra av 150 miljoner
för innevarande år. Jag tillät mig att
försvara både det innevarande och det
kommande årets lättare finanspolitik
med en hänvisning till konjunkturutvecklingen,
som enligt vår bedömning
krävde en ökad offentlig aktivitet för att
hålla sysselsättningen uppe. Jag underströk
samtidigt att vi tog vissa risker
med hänsyn till att konjunkturen snabbt
på nytt kunde vända uppåt och ställa
anspråk på skärpta finanspolitiska och
penningpolitiska åtgärder för att hålla
samhällsekonomien i balans, skydda prisstabiliteten
och skydda valutareserven.

I det senare avseendet mötte jag föga
gensvar från oppositionen, och jag har
inte heller funnit något gensvar i dag
eller när jag har studerat bevillningsutskottets
betänkande med dess alternativa
förslag i skattefrågor och propositionens
slutreglering. På oppositionssidan
hade man i januari definitivt bestämt
sig för att vi skulle gå emot dåliga
tider. Jag förstår denna filosofi sedd
ifrån oppositionens rent partipolitiska
och taktiska spekulationer. Även om det
inte är ett valår, har oppositionen ändå
alltid ett behov av att hålla grytan —
jag skall inte vara elak men jag var nära
att säga med valfläsket — kokande för
att därigenom få någon motivering för
alla de överbud och skattesänkningsförslag
som vårriksdagen har fått uppleva.
Självfallet måste då den depressiva
samhällsutvecklingen spikas fast.

Nu blev det dess bättre inte på det
sättet. Utvecklingen i världen har blivit
några grader mer progressiv och opti -

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ekonomisk debatt

mistisk ån vi trodde för några månader
sedan. I USA och Storbritannien, de
länder om vilka vi i början av året var
tveksamma, kan utvecklingen i dag bedömas
såsom klart uppåtgående. Bruttonationalprodukten
beräknas i Förenta
staterna stiga med 4,5 procent och i
England med 5,5 procent under 1963.
För EEC-länderna räknar man med en
genomsnittlig stegring av bruttonationalprodukten
med 4,5 procent. Även för
vårt lands vidkommande bär vi anledning
att något revidera framtidsutsikterna.
Vi räknar nu med en böjning av
bruttonationalprodukten med 4,5 procent,
en exportökning under 1963 med

6.5 procent, en ökning av industriproduktionen
med 3 procent och av den
privata konsumtionen med 4 procent.
Den privata investeringsökningen, som
vid årsskiftet uppskattades så försiktigt
som till en halv procent, är nu reviderad
till 1,5 procent, och den offentliga investeringen
håller sig på den höga nivå
som vi genom medvetna insatser har
velat eftersträva. Det betyder ett bostadsbyggande,
som ökar med 8 procent,
en statlig investering som går upp med

5.5 och en kommunal investering som
går upp med 11,5 procent. Dessa data
ger vid handen, att vi med bibehållande
av den starka offentliga insatsen faktiskt
ligger på gränsen till vad vi för
närvarande orkar med. Ett varningstecken
har vi i valutareservens utveckling,
som under den första tredjedelen
av detta år har gått ned med 500 miljoner
kronor, att jämföra med en uppgång
på 225 miljoner under motsvarande period
1962. Vår valutareserv är i dag 150
miljoner lägre än för ett år sedan.

Jag är medveten om att det finns förklaringsgrunder
till denna negativa utveckling
i valutareserven. Den hårda
vintern har försenat våra exportleveranser,
och det lättare kreditmarknadsläget
i landet, som har gällt under 1963, har
sannolikt medverkat till att den s. k. förskjutningsposten
nu beräknas minska

med inemot 300 miljoner, och detta får
sin omedelbara effekt på valutareserven.
Men det kan också ligga någonting i
problemet om valutautströmningen, som
i viss mån är oroande och som kan vara
ett varningstecken på att ekonomien från
efterfrågesidan är litet hög i vårt land
just nu. En annan indikator är utvecklingen
på den svenska fondbörsen, där
vi sedan årsskiftet och till dags dato har
kunnat avläsa en kursstegring på i medeltal
cirka 10 procent.

Det är i detta läge, herr talman, som
oppositionen demonstrerar sin, jag vågar
säga avundsvärda avsaknad av sinne
för ekonomiska realiteter och för samhällsekonomisk
stabilitet. Det är ändå
dessa frågor som först och sist utgör en
grund och en förutsättning för all vår
utveckling.

Mister vi kontrollen över ekonomien
och förlorar vi den ekonomiska stabiliten
behöver vi inte, ärade kammarledamöter,
bry våra huvuden och syssla
med vare sig socialt reformarbete, utbildningsverksamhet,
försvarskostnader
eller statligt jordbruksstöd; allt måste
då underordnas problemet att återställa
sunda statsfinanser. Det är i regel en
lång och pinsam historia. Det blir då
inte vare sig krafter eller resurser över
för något annat politiskt arbete. Vi har
så många åskådningsexempel på den
sanningen ända in på våra egna knutar
att jag inte behöver ytterligare understryka
detta förhållande.

Är nu det här en skräckmålning och
är det för hårda ord i dagens läge? Ja,
oppositionens förslag under den gångna
vårriksdagen mot bakgrunden av den
konjunkturbild vi nu avläser är enligt
min uppfattning en ganska uppseendeväckande
läsning.

När jag nu skall försöka att sammanfatta
olika önskemål till en enhetlig bedömning
har jag inte som under tidigare
år oppositionens egna skuggbudgeter
att referera till. Man har i år av bekvämlighetsskäl
eller av skäl som jag inte

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

närmare skail söka analysera avstått
från detta parallella budgetsammanställningsarbete.
Man har i dag från denna
talarstol serverat sina förslag under den
försåtliga och försiktiga formen, att de
för nästa budgetår innebär relativt obetydliga
försämringar av det statsfinansiella
läget.

Nu har jag, herr talman, med förlov
sagt den uppfattningen att om man försöker
kupera svansen på en hund bitvis
kan man kanske trösta sig med att det
har någon form av djurvänlighet över
sig. Men målsättningen är ändå att få en
helt kuperad svans. När jag därför försöker
bedöma oppositionens olika förslag
vill jag se var de slutar. Jag vill beräkna
helårseffekten av förslagen därför
att de får en helårseffekt redan under
det år som följer efter nästa budgetår.
Skall det vara någon mening med och
något allvar i vad man siktar till är det
klart att preciseringarna i slutskedet är
avgörande.

Nu kan man naturligtvis säga att dessa
preciseringar får göras längre fram
när vi får bättre möjligheter att se hurudan
utvecklingen blir och att förslagen
får realiseras i takt med att vi får ökade
resurser — som herr Hedlund så
finurligt och försiktigt uttryckte saken.
Ja, att vi skall göra förbättringar i takt
med ökade resurser är vi väl alla ense
om. Det är inte något alternativt politiskt
förslag att lägga fram i den dagsaktuella
debatten. Om det här inte skall
vara rena fönsterskyltningen, d. v. s. att
man innerst inne är rädd för vad man
manar fram men ändå har behov av att
presentera det, vill jag tillåta mig att
erinra om att det även i kompletteringspropositionen
finns ett försök till bedömning
av det ekonomiska framtidsperspektivet
ända till åren 1966 och
1967. Dessa bedömningar är inte gjorda
hur som helst. Bakom dem ligger ett
arbete i verken och i fackdepartementen
och en sammanställning av alla dessa
synpunkter sedermera i finansdeparte -

Ekonomisk debatt

mentet. I dessa siffror finns egentligen
numera inte något annat än vad som är
ren automatik. Där finns inte utrymme
för nya reformer.

Känner vi oss själva tillräckligt väl
är det säkerligen ingen som tror att det
är en realistisk politik att bara sitta och
acceptera automatiken fram till 1967
och avstå från allt vad reformarbete
heter. Men även om jag skulle utgå från
den i och för sig osannolika förutsättningen
kommer upplåningsbehoven,
som nästa år är taxerade till drygt en
miljard kronor, eller närmare bestämt
en miljard och femtio miljoner, att året
därefter stiga till nära två miljarder för
att sedan hålla sig vid 1,6—1,7 miljarder
i de efterföljande budgetårens perspektiv.

Om man härtill lägger oförutsedda utgifter
för lönehöjningar och reformer
finns inte något utrymme för att påstå
att oppositionens förslag är oskyldiga
förslag som vi skall förverkliga successivt.
Vill man ha dem förverkligade får
man faktiskt finna sig i att få dem
mönstrade utifrån vad det kostar att genomföra
förslagen och att man ställer
dessa kostnader mot det regeringsförslag
och det utskottsförslag som vi i dag
debatterar. Då blir det kanske ett annat
perspektiv på denna debatt.

Jag nämnde förut att jag inte i år har
haft möjligheter att få hjälp av oppositionen
genom några skuggbudgeter. När
jag och mina medarbetare har försökt
att analysera vad alla de olika överbud
innebär som har avlevererats under den
gångna vårriksdagen, har vi sett bort
ifrån enskilda motioner och hållit oss
till utskottsreservationerna som väl får
anses ha partiauktorisation. Yi har självfallet
också beaktat de besparingsförslag
på framför allt bostadspolitikens område
som oppositionen har presterat.

Beräknat med helårseffekt — jag understryker
det — blir resultatet att budgeten
enligt högerns förslag försämras
med 1 442 miljoner, enligt folkparti -

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ekonomisk debatt

förslaget med 1 571 miljoner och enligt
centerpartiförslaget med 1 809 miljoner.
Lägges detta till den upplåning jag nyss
skisserade och som är ett resultat av
våra långtidsberäkningar kan vem som
helst bli mörkrädd inför de finanspolitiska
konsekvenser som ett realiserande
av herrarnas förslag skulle få.

Nu lever ni i den lyckliga belägenheten
att ni vet att era förslag inte kommer
att genomföras, ni lever i den lyckliga
belägenheten att ni vet att ni kan
presentera förslag utan att de kommer
att få någon effekt eller tas på allvar i
den praktiska politiken. Jag vill ytterligare
utveckla dessa synpunkter. Det
är möjligt att dessa summor kan vara
litet överraskande för oppositionsrepresentanterna
själva, och jag skall därför
spalta upp dem i sina detaljer.

De förslag till ändringar i skatteskalorna
som högern presenterar ger en
helårseffekt på 230 miljoner kronor i
minskade inkomster till statskassan. Det
slopande av omsättningsskatten på investeringsvaror
och förbrukningsvaror
som högern och folkpartiet kräver innebär
en skatteförlust på 800 miljoner
kronor. Det slopande av energiskatten
på elkraft, som högern, folkpartiet och
centerpartiet enats om, innebär ett skattebortfall
på 120 miljoner kronor. Det
förslag om barnavdrag i beskattningen,
som högern för fram under den nya
rubriceringen »Ortsavdrag för barnfamiljer»,
ger i helårseffekt ett skattebortfall
på 325 miljoner kronor. Den
skattefrihet för vård av äldre personer,
som högerpartiet framlagt förslag om,
ger enligt våra försök att analysera problemet
ett skattebortfall på 40 miljoner
kronor.

Olika s. k. sparstimulerande åtgärder
ger enligt högerns förslag ett skattebortfall
på 200 miljoner kronor, enligt
folkpartiets förslag ett skattebortfall
på 100 miljoner kronor och enligt
centerpartiets förslag likaledes ett
skattebortfall på 100 miljoner kronor.
Det förslag om den specifika stimulan -

sen till det personliga sparandet som
centerpartiet fört fram och som behandlas
i bevillningsutskottets betänkande
nr 10 torde komma att medföra ett bortfall
av skatteinkomster på 200 miljoner
kronor.

Förslaget om avveckling av dubbelbeskattning
för aktiebolag och ekonomiska
föreningar som behandlas i bevillningsutskottets
betänkande nr 25 betyder
ett skattebortfall på 300 miljoner
kronor. Förslaget om justeringar av avskrivningsreglerna,
så att avskrivning
kan ske på återanskaffningsvärdet, betyder
ett inkomstbortfall på cirka 50
miljoner kronor. Det förslag om sänkning
av brännoljeskatten och om ökning
av förlustutjämning och progressionsutjämning,
som alla tre oppositionspartierna
enats om, betyder ett
skattebortfall på cirka 50 miljoner kronor.

Centerpartiets förslag till s. k. justering
av ortsavdragen till 6 000 kronor
för gifta och 3 000 kronor för ensamstående
— jag utgår självfallet från att
förslaget även innefattar förslag om full
kompensation till kommunerna för
bortfallet av skatteunderlag ■— kostar i
fullskedet 600 miljoner kronor.

Utöver dessa på skattesidan ytterst
kännbara ingrepp har man inte heller
dragit sig för överbud när det gäller
de sociala reformerna på praktiskt taget
varje punkt, där regeringen lagt
fram förslag om vissa — som vi betraktar
det — möjliga justeringar. Jag har
visserligen gjort den reflexionen att
fantasien och den konstruktiva förmågan
tycks vara på upphällningen inom
oppositionen. Jag har inte hittat några
nya inslag i överbuden, utan man har
blivit så till den grad bekväm att man
på varje punkt, där regeringen föreslagit
vissa förbättringar, har yrkat större
förbättringar. Någonting därutöver har
jag egentligen inte upptäckt. Men det
är inte småjusteringar man föreslår i
det avseendet.

Staten skall överta kommunernas

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

folkpensionskostnader, säger centerpartiet,
och det innebär en överflyttning
av kostnader från kommunerna till staten
på 340 miljoner kronor. Den höjning
av barnbidraget med 110 kronor,
som folkpartiet och centerpartiet varit
eniga om, medför en ökning av statsutgifterna
på 194,5 miljoner kronor. De
överbud på vägarnas område som folkpartiet
och centerpartiet i huvudsak varit
eniga om —• högern är där litet försiktigare
— medför ökade utgifter på
mellan 65 och 75 miljoner kronor. Ett
förbättrat studiebidrag genom höjda åldersgränser
ökar utgifterna med 30 miljoner
kronor, och höjda statsbidrag till
skolmåltiderna ökar utgifterna med 30
miljoner kronor.

Man föreslår visserligen vissa besparingar
på bostadssidan, men slutresultatet
— jag vågar göra den konklusionen
eftersom de närmaste budgetåren
inte kommer att ge några större möjligheter
än i dag — av dessa »horribla
överbud», som herr Brandt uttryckte
det — ett uttryck som jag gärna vill
instämma i — blir att vi får en statlig
upplåning av en sådan storlek att den
på intet sätt är förenlig med vår strävan
efter vår samhällsekonomiska balans.

Jag vill, herr talman, betrakta dessa
överbud som ett politiskt fenomen. En
inbördes oenig och splittrad opposition,
som nu inför allmänheten spelar
upp en serie av giftermålsinviter och
skilsmässoförklaringar, har kanske
svårt att få tiden att räcka till för några
reella samhällsekonomiska överväganden.

Kanske finns det andra förklaringar;
eu alltför lång tid utan avgörande politiskt
inflytande har sina risker. Det
kan skapa stämningslägen som ligger
farligt nära desperation. Det kain också
föra med sig att man resignerar i förhoppningen
om att inom överskådlig
tid komma i regeringsställning, och i ett
sådant läge är det måhända inte heller

Ekonomisk debatt

så farligt att ta till ordentligt när man
vill bjuda över regeringsförslagen.

Jag kan naturligtvis mötas av invändningen,
att den väsentligaste delen av
den försvagning av finanspolitiken som
oppositionens förslag medför teoretiskt
skulle kunna balanseras av den ökade
aktivitet som oppositionen menar att
näringslivet skulle prestera genom de
föreslagna skattesänkningarna på näringslivets
område.

Herr talman! Det avgörande för näringslivets
produktionsutveckling, dess
aktivitet, dess vilja till investering och
förnyelse, det är vilken efterfrågan som
för dagen är för handen och vilken efterfrågan
man kan räkna med skall vara
för handen framöver — ute i världen
och inom landet. Jag är medveten
om att läget i dag är annorlunda än
under den tidigare efterkrigstiden. Den
hårdare internationella konkurrensen
är ett faktum, det hårdare priskriget
likaså. Jag vill, herr talman, något utförligare
kommentera åtminstone mina
egna tankegångar i det perspektivet.
Jag tror att man — säg gärna för första
gången under efterkrigstiden — i
praktiskt taget alla länder står inför en
annan, en nyanserad utveckling; att
man befinner sig i en delvis ny och
kanske ovanlig situation. Bristsituationen
börjar bli ett passerat stadium,
och den enorma produktionskapacitet,
som industriländerna nu har byggt upp,
kan endast med vissa svårigheter omsättas
i aktuella försäljningar och aktuell
efterfrågan.

Man kan givetvis i och för sig tala
om en mänsklighetens inkompetensförklaring,
så länge två tredjedelar av klotets
befolkning lever på en standard
som kännetecknas av svält och umbäranden.
Men detta dilemma kommer vi
inte ur, även om vi skulle vara villiga
att skänka bort de produkter som vi
själva inte förbrukar. Det ligger ju så
till att produktionen måste betalas.
Kostnaderna måste täckas även om vi
skänker bort produkterna. Den kost -

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ekonomisk debatt

nadstäckningen kan bara de utvecklade
industriländerna själva prestera. Nu
finns det en ganska bestämd gräns för
hur långt människor vill sänka sin egen
standard för att hjälpa sina svältande
bröder. Man skulle önska att den gränsen
vore starkt tänjbar, men jag tror
inte att vi skall dra alltför långa växlar
på offerviljan.

Därtill kommer att världens produktionskapacitet
under överskådlig framtid
och under förutsättning av gynnsammare
ekonomiskt klimat kommer att
ligga i överkant i relation till den aktuella
efterfrågan. Naturligtvis kan också
efterfrågan inom de industrialiserade
länderna aktiveras. Det är det vi hoppas
på. Det är också enklare att bestämma
sig för höjd standard och ökad konsumtion
för egen del än att avstå de
förmånerna till andra. En av statsledningarna
stimulerad ekonomi inom de
industrialiserade länderna kan väl skapa
sådant stöd och sådana förutsättningar,
att även dagens effektiva produktionsapparat
kan utnyttjas i största
möjliga omfattning. I det avseendet har
en viss ljusning kunnat inregisterats under
de senaste månaderna.

En sådan progressiv ekonomi måste
naturligtvis genomföras på multilateral
bas, om den icke skall medföra störningar
i betalningsbalansen och valutabehållningen
för enskilda länder. Inom
OECD-organisationen har man ställt
upp sina program och arbetar ambitiöst
och energiskt för programmens genomförande.
Att vår anslutning är helhjärtad
på den punkten är så självklart, att
det inte behöver särskilt understrykas.

Vad som är karaktäristiskt i dag är
ju tveksamheten på vissa håll beträffande
industriinvesteringar, även om
— jag vill understryka det •— en viss
ljusning inträtt under de senaste månaderna.
Denna tvekan härleds särskilt
från det marknadsläge jag nyss
nämnde, d. v. s. pressade priser, stegrade
kostnader och hårdare konkurrens
på olika områden.

Vi har, som sagt, hittills inte känt av
detta läge på samma sätt som vi kanske
får göra ett tag framöver. Naturligtvis
märks förändringen just mot bakgrunden
av att vårt land under efterkrigstiden
haft ett fördelaktigt utgångsläge
i fråga om både priser och avsättningsmöjligheter.

Detta ger naturligtvis — om man försöker
tänka framåt i tiden — vissa perspektiv
på vårt handlande. Vad vi nu
har att räkna med är en koncentration
till större och mer slagkraftiga enheter,
en fortsatt rationalisering med kostnadstänkande
i förgrunden. En sådan
utveckling är trolig. Vi märker ju den
omställningen framför allt på ett område,
nämligen handelns, där småföretagen
får stryka på foten för de stora
automatiserade varuhusen. Don utvecklingen
kommer att fortsätta, och de stora
företagen kommer att få allt större
möjligheter att hävda sig på de smås
bekostnad.

Om det antagandet håller att vi verkligen
får ett mer pressat konkurrensläge,
som aktiviserar en hårdare rationalisering,
följer vissa konsekvenser på
både sparande- och kapitalsidan. Nu
kommer jag in på en av de synpunkter
som de föregående talarna har berört
i sina inlägg. Naturligtvis blir företagssparandet
mindre då marginalerna
pressas i en hårdare konkurrens,
och ett relativt större inslag av lånefinansiering
för genomförandet av investeringar
blir nödvändigt.

Pressen från kostnadssidan domineras
skulle jag tro av lönekontot. I ett fullsysselsättningssamhälle
är den gamla
konventionella metoden att söka förbättra
läget genom att reducera lönerna
ingen framkomlig väg. Ett tecken härpå
har vi väl i den löneglidning, som även
under den relativt dämpade konjunktur
som präglade 1962 var både stark och
påtaglig och kan beräknas till cirka 4
procent. Detta betyder inte — och det
är jag beredd att säga — att jag tror på
en permanent inkomststegring på när -

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

mare 10 procent som vi haft under de
senaste åren. Det har varit exceptionella
år. Till grund för bedömningen av
nästa budgetår ligger en sjuprocentig
ökning för 1963 och en fyrprocentig ökning
för 1964. Jag kanske skall återkomma
med en kommentar härtill litet
längre fram.

En utveckling på lönesidan av samma
karaktär som ägt rum de senaste tre
åren, d. v. s. med en löneökning på i
runt tal 10 procent per år är naturligtvis
inte förenlig med den samhällsekonomiska
balans som vi alla eftersträvar.
Därför har jag vid flera tillfällen sagt,
och jag är beredd att upprepa det, att
jag tror att vi har att emotse en avtalsrörelse
i ett kärvare läge än vi regelmässigt
haft under efterkrigstiden, även
med beaktande av den ljusning i konjunkturen
som jag inledningsvis berörde.
Jag tror emellertid inte på att det
skall finnas några möjligheter att så
att säga försätta svensk industri i ett
gynnsammare kostnads- och konkurrensläge
genom några slags lönesänkningsaktioner,
sådana som jag minns
från min bana som aktiv fackföreningsmän
på 1920- och 1930-talen. Då återstår
ingen annan väg än att attackera
kostnaderna genom fortsatt rationalisering
och mekanisering eller med andra
ord genom att ersätta mänsklig arbetskraft
med arbetskraftssparande maskiner.
En sådan utveckling är i hög grad
kapitalkrävande. Därmed är jag inne
på den intressanta frågan om vårt sparande
i samhället och dess tillräcklighet.

Jag har många gånger från talarstolen
sagt, att om man inte är alltför anspråksfull
får man väl säga att sparandet
i vårt samhälle är gott, när det uppgår
till mer än 30 procent av bruttonationalprodukten
mot endast 25 procent
under förkrigstiden —- och naturligtvis
är nationalprodukten i dag väsentligt
mycket större än under förkrigstiden.

Ekonomisk debatt

Nu kan man spara på många olika
sätt. Under den gångna högkonjunkturen
sparade vi över budgeten genom
att helt finansiera de statliga investeringarna
med överskottet på driftbudgeten.
Dessa investeringar uppgick till en
summa av i runt tal två och en halv
miljarder varje år. Den budgetpolitiken
innebar, att det övriga sparandet stått
till näringslivets och kommunernas förfogande.
För den närmaste framtiden
däremot kommer staten att behöva anlita
lånemarknaden, en politik som kan
försvaras mot bakgrunden av den dämpning
i konjunkturläget, som trots allt
står kvar om man jämför med åren 1960
och 1961, och den reducerade efterfrågan
på krediter från den enskilda sektorns
sida som vi i dag avläser. Jag vill
emellertid sätta gränsen för den statliga
upplåningen stramt, stramare i dag än
för ett par månader sedan.

Vi skall naturligtvis inte överdriva
nedgångstendenserna inom näringslivet.
Vi får räkna med ett relativt starkare
inslag av lånefinansiering vid en oförändrad
investeringsgrad, och vi får väl
räkna med att investeringsgraden kommer
att successivt öka volymmässigt. Vi
har vidare att räkna med att 1960-talet
blir ett mycket kapitalkrävande decennium.
Rationaliseringen och mekaniseringen
innebär att större kapitalbelopp
måste ställas bakom varje anställd. Vid
fullsysselsättningspolitikens upprätthållande
kräves det enorma kapitalinsatser.
Kommunernas investeringsambitioner
och den i allmänhet ganska höga kommunala
utdebiteringen är också garantier
för en synnerligen livlig kommunal
efterfrågan på kapital- och lånemarknaden.
Om någon är vittnesgill på den
punkten är det finansministern, som
varje vecka i sina beredningar har att
ta ställning till kommunernas låneframställningar.

Sedan något år tillbaka har vi bl. a.
genom en stram finanspolitik och ett
ökat ATP-sparande fått en fungerande

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ekonomisk debatt

kapitalmarknad. Kreditpolitiken har sedan
första kvartalet 1962 varit klart
expansiv. Vid den tidpunkten då spärrarna
lättades förelåg en stark otillfredsställd
efterfrågan på krediter som tog
sig uttryck i en avsevärd ökad upplåning
både från bostadssektorn och i
första hand för kommunerna. Näringslivet
passade naturligtvis också på att
konsolidera sin upplåning genom att
övergå från korta lån till lång upplåning
genom obligationer. Obligationslån
för såväl näringsliv som kommuner har
följt slag i slag under de senaste åren.
Staten har hållit sig neutral vis å vis
kapitalmarknaden och till och med under
det gångna året, som jag tidigare
nämnde, kunnat göra en mindre avbetalning
på statsskulden. Totalt räknar
vi med att näringslivets och kommunernas
upplåning under föregående år låg
dubbelt så högt som 1961. Det måste
finnas en kapitalmarknad som kan motsvara
de anspråken. Den kommunala
upplåningen uppgick under fjolåret till
800 miljoner kronor, näringslivets till

3,5 miljarder kronor och bostadsbyggnadskrediterna
ökade med 500 miljoner
kronor till cirka 3 miljarder. Bostadsbyggandet
har härutöver ytterligare
en miljard i form av statliga egnahemslån
och tertiärlån. Bankstatistiken
för de gångna månaderna 1963 tyder på
att låneefterfrågan är stark och att kreditexpansionen
fortsätter.

Den monetära expansionen har emellertid
glädjande nog haft en balanserad
karaktär. Både den korta och den långa
marknaden har visat god tillgång på
medel. Sannolikt skulle bankernas kreditexpansion
varit förenad med en betydande
osäkerhet, om inte möjlighet
förelegat att på längre sikt fondera de
kortfristiga skulderna till obligationslån
eller inteckningslån.

ATP-fondernas fortsatta tillväxt utgör
här en faktor för ökad säkerhet i all
vår framtida likviditetsplanering. Man
kan redan nu efter tre verksamhetsår

för ATP-fonderna peka på en betydande
sanering av olika sektorers skuldstruktur,
som fonderna medverkat till. Härtill
kommer att de allmänt har ökat och
kommer att öka sparandet i samhället
till nytta för realkapitalbildningen och
den ekonomiska framstegstakten och de
behov som 1960-talet ställer.

Jag såg för ett par månader sedan
ett inlägg av en nationalekonom, där
han jämställde ATP-fonderingen med en
konsumtionsbeskattning utifrån antagandet,
att därest företagen inte tvingats
att betala ATP-avgifter skulle eu icke
angiven del därav i stället bli ökade
löner och ökad konsumtion. I och för
sig har jag inget att invända mot den
teorien, även om jag inte i praktiken
vågar ha någon uppfattning om i vilken
utsträckning ATP-avgifter kan transfereras
till lönehöjningar. Men att ATP-sparandet
på samma sätt som allt annat
sparande måste tas av konsumtionen är
ingen nyhet. Det finns nämligen inget
annat håll att ta det från.

Jag brukar någon gång mötas av argumentet,
att vi håller på att skaffa
oss ett för stort sparande, eller med
andra ord att framtiden kommer att innebära
vissa placeringssvårigheter för
kreditinstituten. I den mån jag kan och
i den mån folk tror på mig vill jag
gärna lugna alla oroliga på den punkten.
I vårt fackligt välorganiserade samhälle
har konsumtionen alltid möjlighet
att ta ut sin rimliga del av kakan.
Den gör det också, och den skall göra
det.

I den politiska hanteringen ligger det
stora frestelser i konsumtionsstimulerande
överbud, vilket denna riksdag
upplevt under den gångna våren. Ett
studium av motionerna vid årets vårriksdag
bär tillräckligt talande vittnesbörd
härom. Riskerna med en alltför
konsumtionsstimulerande utveckling är
att vi avsätter för litet pengar till den
investering som vi i första hand bör
måna om, det må gälla finansiering av

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

näringslivets investeringar, som skall
göra oss slagkraftigare i internationell
konkurrens, eller det må gälla offentliga
och kommunala investeringar i bostäder,
kraftverk, forskning, utbildning,
kommunikationer m. m., alla dessa basområden
som i sin tur är avgörande
för att det enskilda näringslivet skall
kunna gå vidare.

Jag ser alltså ingen risk för underkonsumtion
respektive överskottssparande.
I ett längre tidsperspektiv är risken
större för en motsatt utveckling. Från
den utgångspunkten betraktar jag självfallet
ATP-fondernas successiva förstärkning
som ett av våra starkaste kort.
Detta är inte någon partipolitisk synpunkt
utan en synpunkt som alla partierna
borde kunna anlägga. För vår
ekonomiska utvecklings- och framstegstakt
behöver vi sannerligen detta tillskott.

Under de hittills gjorda inläggen har,
ehuru kanske inte i samma utsträckning
som i tidigare ekonomiska debatter,
tangerats problemet om kostnadsinflationens
risker i vårt land. Med vad jag
nu sade torde det stå klart, att vi även
på regeringshåll är på det klara med
vad en kostnadsinflation kan leda till.
Jag vill emellertid understryka att jag
på den punkten inte ser någon större
anledning till oro nu. Jag brukar vilja
betrakta kostnadsinflationens problem
som ett internationellt problem. Det är
när ett land får en kostnadsinflation
som skiljer sig från övriga länders utveckling
som man slås ut i konkurrensen
på världsmarknaden och får en press
på valutareserven. Om vi försöker bedöma
läget ute i världen i dag befinner
vi oss sannerligen inte i någon speciellt
äventyrlig situation. Kostnadsutvecklingen
på lönesidan bar snarare varit
relativt större i våra konkurrentländer
än vad den synes bli hos oss under
1963 och, som jag hoppas, 1964.

Däremot kan naturligtvis -— om jag
skall fortsätta med försöken att vara na -

Ekonomisk debatt

tionalekonom — en efterfrågeinflation
bli besvärlig. Det är nämligen inget som
hindrar att ett enskilt land därvidlag
kan råka in i en isolerad utveckling som
snabbt skiljer sig från de andra ländernas.
Frågan om huruvida man får en
efterfrågeinflation eller inte har närmast
sin grund i vilken finanspolitik
man för, vilken påspädning man ger
likviditeten genom den finanspolitiska
kreditpolitiken och penningpolitiken.

När jag har försökt fundera på dessa
frågor och betraktat förhållandena i de
länder som haft ekonomiska besvärligheter
av omfattande natur under de senare
åren har jag funnit, att det kanske
mera berott — om jag fortfarande får
använda den nationalekonomiska terminologien
—• på för mycket efterfrågan
än på för stark kostnadsutveckling. Jag
är naturligtvis medveten om att det är
svårt att skilja dessa båda frågor åt. De
går in i varandra och är synkroniserade.
Man brukar ju roa sig med att dela
upp problemet när man diskuterar det.
Även jag har ägnat några kommentarer
åt det.

Jag vill emellertid såsom ytterligare
en belysning av dessa kommentarer till
kapitalmarknadssidan säga någonting
om hur vi har disponerat det sparande
över ATP-fonderna, som hittills har
stått till vårt förfogande. Läget den 24
maj 1963 var följande. Av ATP-fondernas
medel och tillgångar har staten tagit
7,1 procent, bostadsbyggandet 43,5
procent, jordbruket 2,5 procent, kommunerna
13,5 procent, näringslivet 28,6
procent, utländska obligationer 1,7 procent,
återlån 3 procent och bank- och
postgirotillgodohavanden 0,1 procent.
Av särskilt intresse är att slå fast hur
dominant bostadsfinansieringen över
ATP-fonderna är med 43,5 procent.
Härnäst kommer näringslivets finansiering
med 28,6 procent, kommunernas
med 13,5 procent och statens med 7,1
procent.

Jag har i tidigare inlägg fått upp -

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ekonomisk debatt

maningen att vid bedömningen av statsfinanserna
för framtiden ta hänsyn till
de förstärkningar av ATP-fonderna som
vi har att räkna med. Jag kan inte dra
annan slutsats därav än att det är en
tydlig rekommendation av en svagare
finanspolitik med större statlig upplåning.
Man bör ändå kunna klara balansen
genom att repliera på ATP-fondernas
resurser, men, märk väl, då skall
vad staten lånar upp tas från andra.
Har man samtidigt klart för sig att näringslivet
och bostadsbyggandet behöver
expandera och med sannolikhet
blir mer och mer kapitalkrävande för
varje år som går, är det svårt att få
detta att gå ihop. Herr Heckscher får
bestämma sig. År det staten som skall
ta förhållandevis större delen av ATPfondernas
medel på bekostnad av näringslivet
och bostadsbyggarna, eller
skall dessa ha samma möjligheter till
en billig och lång finansiering? Vill
herr Heckscher det sistnämnda, får han
inte rekommendera den sittande finansministern
att förändra den teknik i budgetbalansen
som denne försöker hävda.

Jag vill också, herr talman, understryka
att den som i talarstolen är beredd
att höja ett varnande finger gentemot
lönerörelserna vid kommande årsskifte
naturligtvis har rättighet att göra
det. Jag har själv gjort det i dag och
vet att andra har gjort det som är direkt
involverade i detta problem. Jag tycker
mig dock ha renare samvete än föregående
talare, eftersom jag samtidigt
försöker driva en fast och hård finanspolitik.
De som vill lätta på finanspolitiken
och ersätta den med upplåning
bör däremot vara försiktigare med sitt
varnande pekfinger. Om man vågar sig
på att rekommendera utgiftsökningar
med de belopp som jag tidigare angivit
beräknat för helår och i framtidsperspektiv,
har man därmed också dokumenterat
sin tro på att samhället och
det ekonomiska livet tål antingen dessa
ökningar eller alternativt lönehöjningar

med åtskilliga procent. De överbud som
presenteras av oppositionen kan penningmässigt
jämställas med cirka 3 procents
allmän lönestegring för hela det
svenska folket. Med en fast finanspolitik
och en följsam och riktig penningpolitik
bör vi emellertid ha goda möjligheter
att klara ekonomien i framtiden.
Vi har en chans som vi bör ta
vara på. Vi har inte råd att spela bort
den.

I allra största korthet, herr talman,
vill jag kommentera ytterligare några
av de inlägg som oppositionsledarna
här har presterat.

Herr Ohlin var angelägen att understryka,
att han inte har presenterat något
radikalt skattesänkningsförslag. Det
ser för all del rätt oskyldigt ut, om
man tänker på det första året och på
rekommendationerna till skatteutredningen
att göra det ena eller andra.
Från de sistnämnda kan man ju lösgöra
sig, eftersom det bara är fråga om rekommendationer
och inte om uttryck
för några allvarliga meningar. Samhället
måste ha resurser, säger herr Ohlin,
och det är så sant som det är sagt. Det
är lika sant som om jag —- med förlov,
herr talman —■ skulle ha sagt det själv.

Staten skaffar sig allt större kontroll
över kapitalmarknaden genom ATPfonderna
enligt herr Ohlins mening. De
siffror jag har redovisat för fördelningen
av ATP-fondernas tillgångar ger
klart vid handen, att fondstyrelserna
inte alls är lika socialistiska som herr
Ohlin, som vill att staten skall ta hand
om mer av ATP-fondernas medel. De
är mycket angelägna att måna om näringslivet
och sköter medelsfördelningen
på ett progressivt och objektivt sätt.

Herr Ohlin överraskade oss med en
lista på tolv punkter som det inte ligger
i mänsklig makt att nu i detalj
granska. Jag vilt emellertid gratulera
herr Ohlin till hans expansivitet inte
bara i fråga om överbud utan också då
det gäller punktlistor. Tidigare har herr

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

Ohlins listor brukat omfatta sex, sju
punkter, men i år är modellen »dubbelt
upp» och så blir det tolv punkter. Nu
är ju inte antalet punkter någon direkt
indikation på kvaliteten i önskemål och
ambitioner. Vore det så enkelt skulle
jag kunna åta mig att — om så skulle
behövas till en kommande ekonomisk
debatt — dissekera herr Ohlins tolv
punkter och dela upp dem i tjugofyra
punkter.

I stället för en betydande uppsamling
av medel i pensionsfonder har regeringen
— säger herr Ohlin när han talar
om bekymren för företagen — genom
sina åtgärder åstadkommit en förbrukning
av företagens pensionsfonder.
Jag vill, ärade kammarledamöter, erinra
om att det hela ligger så till, att företagen
får för sina egna pensioneringsutfästelser
utöver ATP och ITP — ITP
skall de ju finansiera via sin egen organisation
— skattefrihet enligt premiereservsystemet.
Men vi tolererar inte
någon speciell skatteflykt genom att
företagen avsätter mera pengar till premiereserver
än som enligt gängse regler
motsvarar de pensionsutfästelser
som de gjort gentemot sina pensionärer.
Det har tidigare funnits en påtaglig
tolerans därvidlag, men jag föreställer
mig att det skall vara rätt svårt att driva
den uppfattningen, att det är riktigt och
lojalt mot övriga skattedragare att fortsättningsvis
favorisera företagarna via
pensionsfondsavsättningarna. De skall
ha rätt till skattefria avsättningar som
motsvarar deras pensionsutfästelser,
men därutöver finns det inte något
skattepolitiskt eller skattemässigt underlag
för en skattefrihet.

Herr Ohlin råkade se att jag satt och
log i bänken och han drog ögonblickligen
den slutsatsen, att jag gladde mig
åt utvecklingen med det minskade sparandet.
Jag har, herr Ohlin, ett behov
av att säga att detta var alldeles felaktigt.
Men det fanns i herr Ohlins an -

Ekonomisk debatt

förande andra inslag, som gjorde att
man med skäl kunde dra på munnen.

För mycket makt är farlig för demokratien
—- det var en av de teser varmed
herr Ohlin avslutade sitt anförande.
Och den myckna makten skulle
vara koncentrerad till kanslihuset och
den socialdemokratiska riksdagsgruppen.
Jag vet inte om det lönar sig, men
jag vill försöka trösta herr Ohlin med
att då det gäller ett parti, som arbetar
under den fullödiga demokrati som
finns här i landet och som vartannat år
ställer sitt fögderi under väljarnas prövning,
så är det ytterst malplacerat med
den argumentering som herr Ohlin på
ett rätt insinuant sätt gjorde sig till tolk
för.

Jag vill bemöta herr Heckscher då det
gäller ett par avsnitt i hans inlägg.

Det väsentliga är, säger herr Heckscher,
att få till stånd en produktionsökning
på exportsidan. Enligt hans mening
har vi i vårt land just nu ett ekonomiskt
mönster som i viss mån anknyter
till det som fanns åren före andra
världskriget, med en expansion på hemmamarknaden
och svårigheter på exportmarknaden.
Ja, ibland uppkommer
det en sådan situation; den har varit
för handen även vid flera tidigare tillfällen
under efterkrigstiden. Det är också
riktigt att vissa delar av exportindustrien
har haft det besvärligt, såsom
malmindustrien, järn- och metallindustrien,
delvis även verkstadsindustrien
samt skeppsbyggeriet, medan det progressiva
inslaget på industrisidan bar,
förutom av byggnadsverksamheten, utgjorts
av de mera hemmaboende konsumtionsindustrierna,
livsmedelsindustrien,
textil- och beklädnadsindustrien
■—• för att ta några exempel.

En viss förändring kan emellertid
redan skönjas när det gäller exportindustrierna.
Både vid årsskiftet och i
samband med uppgörandet av priserna
för tredje kvartalet har för massaindu -

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ekonomisk debatt

striens del kunnat inregistreras prisförbättringar,
och denna industri räknar
i år med att på världsmarknaden placera
en större leveranskvantitet än någonsin
tidigare i den svenska massaindustriens
historia. Jag får vidare gå
ganska långt tillbaka i tiden — här
kanske dock mitt minne sviker mig —
för att finna att den svenska trävaruindustrien
i mars månad hunnit leverera
650 000 standards, som den gjort i
år. Det vittnar om god efterfrågan. Hela
vår årsleverans brukar annars hålla sig
omkring 900 000 och under de bästa
åren 1 miljon standards.

Vidare har de allra sista prisfixeringarna
på järn- och stålområdet betytt en
viss uppstramning. Jag skall emellertid
inte dra några andra slutsatser av det
än att detta bl. a. är ett resultat av de
konstnadsstegringar, som den kontinentala
industrien har fått vidkännas på
grund av de lönehöjningar som där genomförts.

Så mycket vill jag ändå säga till herr
Heckscher, att även om vi är överens
om det önskvärda i att vår exportindustri
är stark och slagkraftig och att det
på sätt och vis vore lugnare om vi hade
en uppgång på den sidan än på hemmamarknaden,
så når vi ju inte en bättre
tingens ordning genom en lösare och
mera konsumtionsstimulerande finanspolitik.
En ökad efterfrågan medför
utan tvekan starkare import och en begränsning
av exporten. Då får vi ett
utslag i handelsutbyte och valutareserv,
som är det rakt motsatta mot vad herr
Heckscher önskar, om jag skall tro honom
på hans ord — även om han inte
har analyserat problemet ända ner i
botten och dragit de rätta slutsatserna.

De stora konjunkturförbättringarna i
USA och England beror på den djärva
skattesänkningspolitik som där introducerats,
sade hem Heckscher. Ja, den
kan ha spelat en viss roll i England men
näppeligen i Amerika, eftersom kongressen
ännu inte har godkänt presi -

dent Kennedys skattesänkningsförslag
och de uppåtgående konjunkturerna i
USA kanske gör det besvärligt för presidenten
att genomföra de skattesänkningsintentioner
han annonserade vid
årsskiftet.

Yi behöver en omfördelning av skattebördorna
till förmån för barnfamiljerna,
det skulle lugna löntagarna. Så föll
herr Heckschers ord. Men det tror jag
är en alltför snabb slutsats; i varje fall
är den diskutabel. En omfördelning där
kan vara skälig i och för sig. Den saken
sitter den nu arbetande skattekommittén
och funderar på. Kommitténs
betänkande och remissyttrandena över
detsamma kommer väl att ge ett något
så när riktigt utslag för svenska folkets
uppfattning beträffande genomförandet
av en sådan omfördelning. Men huruvida
det skulle lugna löntagarna i tillräckligt
hög grad vill jag sätta ett frågetecken
för. Jag har varit med om tillräckligt
många avtalskonferenser för att
veta att de som får vidkännas skattebelastningar
alltid är de mest talföra.
Den som har fått en standardsänkning
är alltid mest irriterad. Och det kan
mycket väl tänkas att de ungkarlar, ungmor
och barnlösa familjer, som skulle
betala omfördelningen till barnfamiljernas
förmån, inte utan vidare på avtalskonferenserna
skulle tycka att det är så
lämpligt utan i stället kommer att säga
att de måste ha kompensation härför i
lönerna.

Av praktisk erfarenhet kan jag också
säga, att jag inte vågar garantera att
de, som i egenskap av barnfamiljförsörjare
har fått favörer, reser sig upp i
bänkarna och säger: Nu skall ni hålla
er tysta. Vi har fått ökat barnbidrag;
därför skall vi inte ha några högre löner.

Skriv inte under och ta inte gift på,
herr Heckscher, att en sådan omfördelning
är på något specifikt sätt pacificerande
på lönerörelserna. Jag tror att
jag har större praktisk erfarenhet på

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. förvärvsavdraget för ensamstående
barnförsörjare med inkomst av jordbruksfastighet

det gebitet än herr Heckscher, och jag
vill inte dra den slutsatsen.

Landet har uthärdat en socialdemokratisk
regim under tre decennier, sade
herr Heckscher — d. v. s. det sista sade
han inte, men det kan jag upplysa honom
om — och tre socialdemokratiska
finansministrar. Det har till och med
varit fyra, om man skall vara noga. Ja,
landet har gjort det. Men det är möjligt
att landet inte skulle ha uthärdat
en regim, som förestavats av oppositionens
uppfattningar, och finansministrar
som rekryterats från herr Heckschers
parti!

Slutligen vill jag också till herr Hedlund
säga några naturligtvis som vanligt
mycket vänliga ord. Om jag får ta
herr Hedlunds öppningsanförande som
en invit till ett nytt skattepaket, så vill
jag säga att om han kommer med scoutbältet
påspänt och »Alltid redo!», så
visst låter jag tala vid mig. Det kan jag
försäkra. Men jag tror inte att herr Hedlund
och jag — till skillnad mot vad
oppositionsledarna brukar roa sig med
— skall föra de förhandlingarna från
kammarens talarstol. Erfarenheten visar
att det brukar gå illa då. Och eftersom
herr Hedlund är en man som älskar
resultat —• jag har ingenting emot
resultat jag heller — så får vi väl träffas
under något mer personliga och diskreta
förhållanden.

Jag nekar naturligtvis inte herr Hedlund
eller någon annan rätten att motionera,
men jag förbehåller mig att
kritisera motionerna — och kritisera
dem hårt — om jag anser att de är
äventyrliga för den samhällsekonomiska
balansen.

Problemet om ortsavdragen skall vi
lösa i etapper, säger herr Hedlund, och
då är det kanske enligt herr Hedlunds
mening inte så allvarligt. Men om det
inte är så allvarligt, kan man ju vänta
med att bestämma den slutliga målsättningen
till dess man har resurser att
genomföra den. De resurserna har vi

inte i dag, varken enligt min eller herr
Hedlunds uppfattning.

Det var naturligtvis med stort intresse
som jag avlyssnade herr Hedlunds
emfatiska deklarationer om nödvändigheten
av att starkt öka barnbidragen.
Vad han rent allmänt anförde är vi
alla beredda att stryka under —• visserligen
inte med den brio och den teatraliska
effekt som Gunnar Hedlund kan
prestera. Det är klart att vi alla önskar
kunna genomföra bättre barnbidrag.

Det kostar pengar att fostra barn, säger
herr Hedlund, och det är så sant
som det är sagt. Det kostar pengar att
betala högre barnbidrag, är det män
sorgliga plikt att tillkännagiva. Jag skulle
gärna vilja fråga: År herr Hedlund
lika entusiastisk för att lämna sin medverkan
till den ökade skatteutskrivning,
som är erforderlig för att vi skall kunna
genomföra programmet om de starkt
höjda barnbidragen?

Det statsfinansiella, sade herr Hedlund
och sträckte på sig, kan man i dag
lämna helt ur räkningen. Ja, herr talman,
jag har tyvärr en otäck känsla av
att den deklarationen var sannare än
som avsågs. När jag har studerat oppositionens
motions- och reservationsbeställningar
i år, har jag haft en känsla
av att man tyvärr i för stor utsträckning
diskuterar med utgångspunkt i att
det statsfinansiella helt kan lämnas ur
räkningen.

Herr talman! I en interpellation har
herr Antonsson frågat, om jag har för
avsikt att skyndsamt förelägga riksdagen
förslag om rätt till förvärvsavdrag
med kvotavdrag för ensamstående barnförsörjare
med inkomst av jordbruksfastighet
enligt samma grunder som gäller
för inkomst av rörelse och tjänst.
Jag vill svara följande.

Genom de bestämmelser som antogs
förra året utsträcktes rätten till förvärvsavdrag
till att omfatta även s. k.
ensamstående vårdnadshavare. Beräkningsgrunderna
för avdrag blev desam -

92 Nr 26 Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. förvärvsavdraget för ensamstående
barnförsörjare med inkomst av jordbruksfastighet

ma för gifta kvinnor och för ensamstående
vårdnadshavare, något som förefaller
naturligt. Varken gifta eller ensamstående
vårdnadshavare med inkomst
av jordbruksfastighet eller rörelse
får enligt gällande regler kvotavdrag.
I sitt betänkande nr 45 har bevillningsutskottet
utvecklat skälen mot att nu
vidtaga ändringar i principerna för förvärvsavdraget.
Jag kan instämma i dessa
skäl och vill därutöver understryka,
att hela frågan om förvärvsavdragens
storlek och konstruktion för närvarande
överväges inom allmänna skatteberedningen.
I avvaktan på dennas förslag
torde nuvarande regler böra lämnas
orubbade.

Med det anförda anser jag, herr talman,
att jag har besvarat herr Antonssons
interpellation.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr ANTONSSON (ep) kort genmäle
:

Herr talman! Jag kommer in en smula
vid sidan om debatten med en detaljfråga,
vilket gör att kammaren får vänta
en stund på det som jag förmodar
spännande replikskifte mellan partiledarna,
som kommer att utspelas efter
finansministerns anförande.

Jag ber emellertid att till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framföra ett tack för att han velat
svara på min interpellation. Jag
skall gärna tillstå, att jag hade hoppats
att svaret skulle ha varit mera positivt
än det är.

Sakläget är ju det, att riksdagen i
fjol beslöt en beskattningsreform för
ensamstående barnförsörjare. Reformen
innebar bl. a., att ensamstående vårdnadshavare
med inkomst av tjänst eller
rörelse fick rätt till förvärvsavdrag
med kvotavdrag upp till 2 000 kronor.
Men det anmärkningsvärda är, att medan
såväl tjänste- som rörelseinnehavare
tillerkändes denna förmån lämnades

ensamstående vårdnadshavare med inkomst
av jordbruk utanför rätten till
kvotavdrag. De fick endast det fasta
förvärvsavdraget på 300 kronor.

Man kan med skäl efterlysa motiven
för den kategoriklyvning, som här har
ägt rum. Enligt min mening — och det
är orsaken till min interpellation •—•
måste det vara uppenbart att en ensamstående
vårdnadshavare generellt sett
har samma kostnader för vården av barnen,
oavsett om vederbörande driver
jordbruk eller rörelse. Vi har här en
skönhetsfläck i skattelagstiftningen, som
jag anser att finansministern borde vara
angelägen om att avlägsna. Rättvisa
och likformighet i vår beskattning är
ju ett av de elementära krav man måste
ställa på skattelagstiftningen, och vi
vet alla hur känslig allmänheten är för
att denna princip upprätthålles. Sker
inte det, minskar allmänhetens tilltro
till rättvisan i våra skattelagars utformning,
och beträffande det speciella fall
som interpellationen gäller vill jag påstå
att vi inte bär rättvisa och likställighet.

Finansministern säger i sitt svar, att
dessa frågor är föremål för övervägande
i allmänna skatteberedningen, och i
avvaktan på dess förslag vill han inte
vidta någon åtgärd utan de nuvarande
reglerna bör lämnas orubbade. För min
del tycker jag, herr statsråd, att denna
fråga inte är av sådan storleksordning,
att man behöver invänta skatteberedningens
omfattande förslag. Då det dessutom
gäller en enligt min mening elementär
rättvisefråga på beskattningsområdet,
borde en ändring kunna ske utan
dröjsmål. Vi har ju bevittnat, och finansministern
har nyss själv erinrat
om detta, att man trots att skatteberedningen
arbetar har gjort mycket djupgående
ingrepp i den svenska skattelagstiftningen.
I jämförelse därmed är
detta en detaljfråga.

Jag vill tillägga, att jag träffat skatteexperter
som anser att den i interpel -

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. förvärvsavdraget för ensamstående
barnförsörjare med inkomst av jordbruksfastighet

lationen hävdade åsikten är så självklar
att det måste ha varit ett förbiseende
från lagstiftarnas sida att ensamstående
vårdnadshavare inom jordbruket
ej fick rätt till kvotavdrag, då vi
antog fjolårets skattereform för ensamstående
vårdnadshavare.

Finansministern säger i sitt svar, att
bevillningsutskottet i sitt betänkande
närmare utvecklat skälen mot ändringar
i fråga om förvärvsavdraget, och finansministern
säger sig acceptera dessa
skäl. Jag skall inte här diskutera rätten
till förvärvsavdrag för gift kvinna, som
arbetar i mannens företag. Därvidlag
råder, såsom framgår av bevillningsutskottets
betänkande, delade meningar.
Utskottet säger att frågan om ytterligare
förbättringar för ensamstående
vårdnadshavare är föremål för utredning
i den socialpolitiska kommittén.
Det kommer alltså, med den inställning
som herr statsrådet bär, att dröja åtskilliga
år, innan vi får fram förslag i
fråga om den sak jag tagit upp.

Herr talman! Jag vill till sist än en
gäng betona, att barnkostnaderna för
ensamstående vårdnadshavare ju i princip
måste vara desamma vare sig vederbörande
har sin utkomst av t. ex. tjänst
eller rörelse. Jag dristar mig därför att
vädja till herr finansministern att på
nytt överväga denna fråga. Den anses
som en stor och angelägen sak av dem
som berörs av den, och någon stor utredning
för att rätta till detta missförhållande
kan jag inte anse vara nödvändig.

Med detta ber jag än en gång få tacka
för interpellationssvaret.

Herr HECKSCEER (h) kort genmäle:

Herr talman! Tillåt mig först att uttrycka
min glädje över att vi har herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
som gäst i denna kammare. Tänk
så tråkigt vi skulle ha, om han inte
vore här! Däremot vore det kanske
skönt, om både han och hans kolleger

ville sluta med att besvara interpellationer
mitt i en debatt, vilket dels avbryter
debatten, vilket kanske i och för sig gör
mindre, men dels hindrar interpellanten
att få ordentlig tid för sina repliker.
Det hade varit möjligt att lägga upp
detta på ett annat sätt.

Om jag nu återkommer till huvuddelen
av herr Strängs anförande är det
väl så, att den viktigaste fråga som han
berörde var vilken inflationsfara som
för närvarande är den viktigaste: är
det efterfrågeinflationen eller kostnadsinflationen?
Vad som är tråkigt är, att
om jag skulle ta upp en diskussion med
herr Sträng om den saken, skulle jag
inte få tid att svara på alla de andra
orimligheterna i hans anförande, vilket
skulle vara ganska besvärande. Därför
måste jag lämna denna fråga åsido. Så
mycket får jag emellertid säga, att den
föreställning som herr Sträng gav uttryck
åt, nämligen att det inte föreligger
några kostnadsproblem, i varje fall står
i stark motsats till vad de känner och
menar som har att syssla med svensk
exportindustri för närvarande. Jag vill
hänvisa till den studie över 106 företag
som verkstadsföreningen gjort. Statsrådet
kanske kan läsa denna. Därigenom
får han möjligen en annan uppfattning
om kostnadsfrågornas betydelse för det
svenska näringslivets ställning. När det
gäller Kennedy-skattesänkningarna vet
nog herr statsrådet, fastän han inte vill
medge det, att förväntningar om en
skattesänkning kan ha precis lika stimulerande
effekt som den genomförda
sänkningen.

I fråga om ATP-fonderna är det tydligen
fortfarande på det sättet, att herr
statsrådet tror, att man kan diskutera
kapitalmarknadens läge utan att över
huvud taget beakta den oerhörda förändring
som har inträffat på grund av
att ATP-fonderna kommit till som en
ytterligare kap italförsörj ningsresurs.

När det gäller budgetfrågan var jag
tydligen alltför optimistisk när jag trod -

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ekonomisk debatt

de, att herr statsrådet förstått vad jag
sade då jag talade om dubbelräkningen.
Det är nämligen så, att om man inte vill
förstå, begriper man ingenting. Herr
statsrådets beräkning av bl. a. våra budgetförslag
är ju så grotesk, att det skulle
vara enbart skrattretande, om den kom
från en person i mindre auktoritativ
ställning än hans.

Bara några exempel. Han nämner frågan
om omsättningsskatten på investeringsvaror.
Tillåt mig då citera vad bevillningsutskottet
sade i sitt betänkande
nr 24 om denna motion: »Motionärernas
önskemål kan således i huvudsak anses
vara tillgodosedda genom nämnda utredningsdirektiv.
» När herr Sträng räknat
in utredningsyrkandena i våra budgetberäkningar,
får vi också räkna om
hans egen budget och försämra också
den med 800 miljoner kronor i betraktande
av de direktiv han givit den allmänna
skatteberedningen.

Eller ta frågan om de skattestimulerande
åtgärderna. Herr Sträng räknar
upp dem till 200 miljoner kronor. Den
effekten kan komma endast under förutsättning
att det inträffar en ökning av
sparandet med 1 000 miljoner kronor.
Eftersom herr Sträng själv behandlade
denna fråga ur kapitalmarknadssynpunkt,
får jag kanske påpeka, att kapitalmarknaden,
om hans beräkningar på
minsta sätt skulle vara riktiga — och så
optimistisk vågar jag för min del inte
vara — skulle tillföras 1 miljard kronor
i sparade medel till priset av den budgetförsämring
på 200 miljoner kronor
som här kommer i fråga. Att detta skulle
vara en fara för kapitalförsörjningen lär
väl ändå inte herr finansministern vilja
göra gällande.

Vidare har herr Sträng, trots att jag
tre gånger i mitt förra anförande sade
att det var fråga om alternativa förslag,
adderat förslagen beträffande skatteskalorna
och beträffande ortsavdragen för
barn.

I själva verket har de siffror han

lämnat om högerförslagets effekt på
budgeten över huvud taget inte något
med verkligheten att göra. De är rena
fantasifoster. Men detta är naturligtvis
ett uttryck för den charm som herr
Sträng utvecklar som sagoberättare. I
denna egenskap är han mycket värdefull
för kammaren ur underhållningssynpunkt.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag håller finansministern
räkning för att han håller igen och
försöker motverka inflationen. Utsikterna
var i januari i vissa avseenden
mörkare än i dag. Nu ter de sig något
gynnsammare, som jag nyss framhöll i
mitt anförande. Jag sa emellertid också
att tendenserna är oenhetliga, och jag
skulle tro att inte heller finansministern
finner dem helt enhetliga. Men efter
den räknekonst han presenterade nyss
vet jag dock inte riktigt vad jag skall
tro.

Herr finansministern talade om tecken
på en viss ökad aktivitet och nämnde
därvid, att de privata investeringarna
skulle stiga från en halv till en och
en halv procent, och det är väl riktigt.
Vidare talade finansministern om valutareservens
minskning. Själv angav han
att ett skäl till denna avtappning skulle
vara de försvårade exportmöjligheterna.
Det är sant att issituationen i år varit
besvärande för våra kommunikationer.
Med bästa vilja i världen kan man inte
säga annat än att isberedskapen i vårt
land är måttlig. Det är det högsta betyg
man kan ge den.

Jag angav tidigare siffran 300 miljoner
kronor såsom den ytterligare kostnad
som våra förslag skulle medföra för
budgetåret 1963/1964, och jag står för
denna siffra. Om man använder de vanliga
fyra räknesätten, kommer man inte
längre, herr finansminister! Man får lov
att uppfinna ett femte räknesätt om man
skall få fram en högre summa. För det
påföljande budgetåret stannar kostna -

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

den för våra förslag vid 270 miljoner
kronor, beroende på bl. a. att besparingarna
under detta år kommer att slå
igenom.

När jag hörde finansministern nämna
den våldsamma siffran en och en halv
miljard i kostnad för våra förslag, kom
jag helt osökt att tänka på ett annat tillfälle.
Jag är säker på att finansministern
åhörde den redogörelse för valresultatet
för några år sedan som presenterades
med hjälp av en datamaskin som kallades
Mina, varvid uppgifter lämnades om
att kommunisterna hade fått så många
röster att de skulle ha hälften av andra
kammarens mandat. Detta tillfälle föresvävade
mig när jag hörde finansministern
presentera projekt, för vilka vi begärt
utredning men vilka kan realiseras
först kanske två eller tre år framåt i
tiden.

Det brukar ta lång tid innan finansministern
sätter i gång en utredning,
innan denna har utfört sitt arbete och
innan dess resultat blir klart. Under sådana
förhållanden får man vänta och se
vid vilken tidpunkt våra förslag kan beräknas
få någon verkan i praktiken. Jag
undrar hur finansministerns budget
skulle se ut, om finansministern gjorde
på samma sätt i kanslihuset och började
räkna in kostnader som ligger ett, två
eller tre år framåt i tiden. Det skulle bli
en ren fantasibudget.

Finansministern är dock en mera realistisk
man, utom när han skall bedöma
oppositionens skuggbudgeter. Då tappar
han kontakten med den mark, på vilken
han står. Vårt förslag är lika realistiskt
— det betonar jag än en gång — som
finansministerns. Det ena förslaget slutar
på 23 000 miljoner kronor och det
andra på 23 300 miljoner kronor. Vem
kan säga sig vara en så exakt bedömare,
att han kan hävda att det ena förslaget
är mera hållbart än det andra?

Det tycks beröra finansministern
ganska illa, att vi talar om angelägenhetsgraderingen
för olika reformer i den

Ekonomisk debatt

mån det skulle bli resurser för sådana.
Själv säger finansministern däremot att
det naturligtvis inte kan bli fråga om att
nöja sig bara med en automatik vid beviljandet
av anslag, utan man måste
naturligtvis även ha en vidare målsättning.
Men när vi för vår del bygger på
denna grundsats och nämner något om
ordningsföljden, verkar det som om
kammaren höll på att ramla över finansministern.

Har inte oppositionen — för att tala
litet allvarligare — ett legitimt behov
och en legitim rättighet att göra en angelägenhetsgradering?
Kan den inte få tala
om vad den anser skall klaras av först,
vad som skall komma därnäst och i tredje
hand? Är det så illa att förfara på
detta sätt? Är det bara på regeringssidan
man har en sådan rättighet?

Jag tror att mitt anförande klart gav
vid handen, att vårt förslag innefattade
en angelägenhetsgradering. Jag sade
ordagrant: Det kan inte genomföras på
en gång, utan det får bli successiva reformer
i den takt som inkomst- och produktionsutveckling
medger.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! År efter år framför finansminister
Sträng våldsamma beskyllningar
mot oppositionen för oansvarighet.
År efter år visar det sig, när man
ser tillbaka på det gångna året, att den
hade rätt och han fel. Tåg budgetåret
1962/63! Finansministern vill nog inte
bestrida att det hade varit bättre för
konjunkturutvecklingen här i landet
och underlättat den ekonomiska politiken
om man hade följt t. ex. folkpartiets
budgetförslag i fjol. Trots att det visar
sig år efter år att finansministern tar
fel tror han tydligen att han genom att
ta i ännu kraftigare, höja rösten ännu
mera och använda ännu starkare adjektiv
mot oppositionen kan reparera detta
att utvecklingen gång på gång slår den
myndige finansministern på fingrarna.

Vad gör han då? Jo, som nyss påpe -

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ekonomisk debatt

kats målar han som det roar honom att
måla: han lägger till en miljard, d. v. s.
1 000 miljoner kronor, till det som oppositionspartierna
föreslår. Han säger
t. ex. att folkpartiet bär krävt att man
skall avskaffa omsättningsskatten på investeringsvaror
och att detta kostar 800
miljoner kronor. Ändå förklarade vi för
herr Sträng redan i fjol — och det vet
han mycket väl — att vi inte har lagt
fram något sådant förslag. Vad vi velat
är att man skulle göra en utredning
rörande en sådan omläggning av beskattningen
att man inte får motsvarande
skatts ogynnsamma effekter. Det kanske
kan vara en mervärdebeskattning i
stället; vad vet jag? Det finge skatteberedningen
avgöra. Det finns ingenting i
våra förslag som innebär att vi begär en
reduktion av skattetrycket med 800 miljoner
kronor. Varför kommer då herr
Sträng och påstår att vi har begärt det?

Jo, därför att han annars inte skulle
ha något verkligt argument mot oss. Då
diktar han. Jag vill komplimentera finansministern
till hans stora kapacitet
som diktare. Många av våra förslag innebär
inte någon samhällsekonomisk belastning,
t. ex. vårt förslag beträffande
varulagervärderingen. Herr Sträng vet
att det är så. Vi bär inte heller sagt att
elskattens borttagande skall vara permanent
och gälla i alla lägen. Herr
Hedlund har uttryckligen reserverat sig
på den punkten. Det hindrar inte herr
Sträng från att låtsas som om vi sagt att
elskatten skall vara helt avskaffad under
en period någon gång i framtiden,
som han inte närmare anger. Vad tjänar
det till, herr finansminister, att när
man diskuterar oppositionens förslag i
en allvarlig debatt försöka med sådana
grepp? Herr Sträng själv lägger fram en
budget för ett år, visserligen med några
vaga resonemang om tiden därefter, som
dock ingen begär skall betraktas som en
budget. Men de förslag som oppositionen
lägger fram behandlar han som om
de vore en budget för många år framåt.

Jag skall inte använda så starka adjektiv,
herr talman, ty jag tror inte på
herr Strängs -metod. Men låt mig -säga
en sak. Herr Sträng bär visat sig vara
en mästare i felräkning när det gällt
hans egna siffror — det har gällt miljarder.
Nu försöker han slå sitt eget
rekord med löjliga felräkningar rörande
oppositionens siffror. Detta är väl egentligen
karakteristiken av herr Strängs
uppträdande här i dag.

Vad saken gäller är ju om skattebetalarna
varje år skall betala just den
andel av kostnaderna för -det enskilda
bostadsbyggandet i landet som herr
Sträng begär. Så snart någon säger att
det borde räcka om Skattebetalarna
stode för en mindre del av kostnaderna
för det enskilda bostadsbyggandet,
stämmer herr Sträng upp sin visa om
hur oansvarigt det är att resonera så.

Herr talman! Till sist bara några ord
om kapitalmarknaden! Att statlig maktkoncentration
kan medföra risker för
demokratien är en sak som herr Sträng
inte kan förstå: »Vi bär ju fria val»,
säger han. Men vi vet ju att man :i många
stater trots fria val upplevt en viss låt
mig säga degeneration hos demokratien.
Nog finns det ett problem här. Medborgarna
får en mindre oberoende och fri
ställning om statens makt ökar så mycket.
Herr Sträng kan inte inse detta.
Men vi minns hur det gick när -herr
Sträng begärde fullmakt att själv få höja
spritpriserna. Det vore inte så noga
med grundlagsbestämmelser, menade
han; de-m kunde man ta lätt på. Herr
Sträng fick bakslag av ett enigt utskott
och, tror jag, en enig kammare. Det är
glädjande -att kunna konstatera att herr
Sträng är ganska ensam om att inte
kunna förstå att det finns risker om
man begär för stor -makt.

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle: Herr

talman! Jag har med stort intresse,
liksom jag förmodar den övriga

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

delen av kammaren, lyssnat till finansministerns
uppgörelse med de borgerliga
partiledarna. Om inte boktiteln redan
vore upptagen, tycker jag att man
med fördel kunde ge ut detta protokoll
under rubriken »Mordet på jultomten».

•lag skulle med lierr talmannens tillåtelse
vilja ställa ett par frågor för att
få några andra problem litet bättre belysta.

Arbetsgivareföreningen och denna
närstående kretsar har redan startat
ett nervkrig inför höstens avtalsrörelse.
I uttalanden av chefer för storföretag
och organisationer målas en mycket
svart bild av den svenska företagsamhetens
läge. Man påstår att kostnadsläget
blivit så högt —■ enligt dessa
röster naturligtvis beroende på löntagarnas
orimliga krav och riksdagens generösa
socialpolitiska beslut — att speciella
åtgärder måste vidtagas. Man kräver
att löntagarna skall avstå från generella
lönehöjningar, tills de länder,
med vilka vi har att konkurrera, når
en kostnadsnivå som närmar sig vår
egen. Finanstidningen siar om vad som
skall hända And de kommande avtalsförhandlingarna:
»Då, om någonsin,

borde väl tidpunkten vara inne att inta
en hårdare attityd», skriver detta »organ
för näringsfrågor».

Kostnadsutvecklingen är självfallet
alltid ett problem för företagen. För alla
kapitalister gäller lagen att de måste
öka sina vinster och utvidga sitt kapital,
om de skall kunna stå sig i konkurrensen.
Men i debatten finns det en
tendens att förväxla detta privatekonomiska
intresse med det samhällsekonomiska
intresset. Det finns också en tendens
att våldsamt överdriva de svenska
företagens nuvarande problem. I själva
verket torde deras kostnadsläge relativt
sett ha förbättrats under det senaste
året i jämförelse med flera viktiga konkurrenter.
Ser man på de bokslut som
offentliggjorts de senaste månaderna
finner man, att inte heller de ger någon
4 — Andra kammarens

Ekonomisk debatt

bild av att företagen skulle stå på ruinens
brant. Dessa har tvärtom i allmänhet
konsoliderat sin ställning.

Jag var när debatten började rätt nyfiken
på hur särskilt folkpartiet skulle
ställa sig till Arbetsgivareföreningens
nervkrig, om det skulle gå i ställning
i de skyttegravar som redan grävts. Herr
Ohlin säger sig ju ha många löntagare
i sitt parti, och jag skulle därför vilja
be honom att precisera sin ståndpunkt
till följande problem:

Vi liar ju här i riksdagen varit överens
om fyraveckorssemestern, och vi
har varit praktiskt taget överens om uttagningsprocenten
till ATP. Delar herr
Ohlin Arbetsgivareföreningens mening,
att dessa reformer gör alla avtalsförbättringar
omöjliga i höstens avtalsrörelse
och att det, såsom herr Kugelberg uttryckt
det, »inger djup olust» att frågan
om ytterligare arbetstidsförkortning aktualiserats? Enligt

den bedömning som jag tycker
konjunkturinstitutets rapport möjliggör
är de ekonomiska utsikterna ljusare nu
än i höstas. En stegring av arbetsproduktiviteten
kan väntas. Å andra sidan
har priserna redan stigit och kommer
troligen att fortsätta att stiga. Vi anser
att generella förbättringar av avtalslönerna
är nödvändiga och möjliga i de
kommande avtalsförhandlingarna. Vad
anser herr Ohlin?

Jag vill i sammanhanget anmärka, att
jag finner klanket på den s. k. löneglidningen
synnerligen överdrivet. För
många löntagare har ju löneförbättringar
utöver avtalslönerna under många år
varit deras enda chans att hålla reallönerna
uppe och att förbättra dem.
Och varför klankar man f. ö. på löntagarna
för att de tar emot löneförbättringar
som arbetsgivarna beviljar dem?
Vad menar man att de skall göra när
tillfälle bjuds till högre lön? Skall löntagarna
göra som fru Segerstedt Wiberg
och låta löneförbättringar stå inne som
ledighetsavdrag? Det har de i allmänhet

protokoll 1963. Nr 26

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ekonomisk debatt

inte råd till, och det skulle f. ö. skapa
besvärliga problem. Nej, så länge vi har
en s. k. fri lönemarknad och ett dynamiskt
näringsliv får man nog acceptera
att löneförbättringar erbjuds och antas.

Det är emellertid två andra problem
som det framför allt skulle vara värdefullt
att få belysta av finansministern.
Det första gäller åtgärderna mot prisstegringar.
Konsumentpriserna har ju
fortsatt att stiga, vare sig man inräknar
omsättningsskatten eller inte, under de
senaste åren. Prisnedgång eller ens prisstabilitet
räknar knappast någon med
— såvida inte särskilda åtgärder vidtas.

LO-ordföranden Arne Geijer har på
representantskapsmötet ställt frågan om
skärpta åtgärder för att hindra prishöjningar.
Jag skulle vilja fråga finansministern
: Vilka åtgärder tänker regeringen
vidta för att klara detta? Jag förutsätter
att kravet var allvarligt ställt och
kommer att beaktas av regeringen.

Ett annat problem som mycket diskuterats
i socialdemokratisk press är
den ekonomiska planeringen. Man har
klagat på att denna hittills haft alltför
lösliga former, att åt det nya planeringsrådet
inte getts mera precisa direktiv,
att herr Sträng inte gett en mera utförlig
redovisning av konkreta planer
o. s. v. Jag delar dessa synpunkter och
tror att det skulle vara mycket värdefullt
om finansministern här skulle vilja
precisera sin ståndpunkt när det gäller
den aktuella ekonomiska planeringens
problem.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har begärt ordet
med anledning av vad finansministern
hade att säga beträffande oppositionspartiernas
förslag och deras inverkan
på budgeten. Den största posten som
herr Sträng tog upp i det sammanhanget
var borttagandet av omsättningsskatten
på investeringsvaror. Men denna
skatt är ett problem, herr finansmi -

nister, därför att den i själva verket
innebär en permanent investeringsavgift.
Framför allt för den händelse de
antydningar som finns i direktiven om
en ytterligare förskjutning från direkt
till indirekt beskattning skulle vinna
gehör i skatteberedningen, blir frågan
naturligtvis ännu mera aktuell. Eftersom
finansministern nyss sade att han
är mån om näringslivets investeringar,
tror jag han måste erkänna att detta är
ett problem.

Vad är det reservanterna begär? Jo,
att skatteberedningen ingående skall
pröva dessa ting. Som herr Heckscher
påpekade är det samma sak som majoriteten
ansåg att man skulle göra. Det
finns alltså inget krav på att omsättningsskatten
på investeringsvaror skall
tas bort, helt enkelt därför att vi inte
anser att det finns utrymme för en sådan
åtgärd f. n. på grund av den måttfulla
politik som vi för. Där rök alltså
700 miljoner kronor från finansministerns
siffror. »Hälften prutades genast.»
Det finns kvar 100 miljoner kronor som
borttagande av oms på förbrukningsvaror
skulle kosta. Det förelåg en högermotion
som gick ut på att man skulle
begära förslag till höstriksdagen för att
då kunna få ett omedelbart beslut. Reservanterna
frångick detta och sade
att frågan skulle tas upp i skatteberedningen,
visserligen till angelägen prövning
men inte för omedelbart beslut.

Det intressanta i detta sammanhang
är som herr Hedlund påpekade att herr
Sträng själv gör upp en budget för ett
år i taget men fordrar att oppositionen
skall göra upp en budget för tre eller
fyra år framåt. När herr Sträng gör sin
redovisning av den kommande utveckling
som han väntar och talar om reformer
som han funderar på, så sätter
han in bokstaven »R» i stället för att
ange ett belopp. Men han är genast villig
att räkna upp och beloppsmässigt
precisera alla förslag till utredningar
som oppositionen kan komma med och

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

dessutom applicera dem på den budget
vi nu diskuterar.

En fråga som man måste ställa sig är,
herr talman, varför finansministern har
detta behov av att karikera. Varför kan
han inte lägga fram de siffror som ger
eu korrekt bild av oppositionens förslag?
Skulle de inte vara ett slagkraftigt
argument för finansministern? De
förslag vi lagt fram finns det statsfinansiellt
utrymme för enligt de bedömningar
vi gjort ur samhällsekonomisk
synpunkt.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag är kanske litet överrumplad
av de inlägg som har gjorts
av oppositionsledarna. Jag fann så litet
i dem, att jag för ovanlighetens skull
har stor svårighet att bemöta dem. De
gav emellertid uttryck för en rätt påtaglig
irritation. Herr Heckscher började
med att säga att finansministern väl
ändå borde se till att han inte står och
svarar på interpellationer när herrar
Heckscher, Ohlin, Hedlund och finansministern
debatterar, ty det distraherar
debatten. Nu kan väl ingen gärna säga
att denna beskyllning har något fog för
sig. Herr Antonsson var föredömligt
kort i sin kommentar, och jag inskränkte
mig till ett inlägg, där jag för övrigt
ägnade mycket mer tid åt att bemöta
herr Heckscher än åt alt gå in i svaromål
mot herr Antonsson. Visserligen är
det väl litet skillnad på en vanlig riksdagsman
och en partiledare, men jag
tyckte nog att beskyllningen var orättvis
och jag kände följaktligen ett behov
av att reagera mot den.

Sedan sade herr Heckscher att finansministern
hade stått och sagt att vi
för dagen inte hade några kostnadsproblem
inom svensk industri. Om herr
Heckscher läser igenom mitt inlägg,
skall han finna att det innehåller en
klar dokumentation på motsatsen. Jag

Ekonomisk debatt

uppehöll mig mycket länge just vid
kostnadsproblemen. Jag talade om nödvändigheten
av att vi har en rationaliseringsverksamhet
i gång mot större och
mera effektiva enheter. Jag tillät mig
säga att vi har ett mera permanent annorlunda
klimat nu än tidigare under
efterkrigstiden, därför att just kostnadsproblemen
blir mer och mer aktuella i
en skärpt konkurrens och i ett skärpt
prisläge. Men jag ville ändå för balansens
skulle konstatera att vårt land i
detta avseende inte utgör något specifikt
fenomen, utan kostnadsproblemen delar
vi med alla våra konkurrentländer, som
väl för första gången — i varje fall när
det gäller Centraleuropa — står i den
situation som vi i vårt land har befunnit
oss i under praktiskt taget hela 1950-talet. Man har inga outnyttjade arbetskraftsreserver
att ta till. Man har full
sysselsättning, man har en fackföreningsrörelse
som på nytt börjar återfå
sin slagkraft och som har möjlighet att
se till att fördelningen blir rimlig och
som har ett inflytande i fråga om fördelningen
av produktionens resultat.
Där har vårt land stått under hela 1950-talet. I Centraleuropa har man konfronterats
med dessa problem under senare
år, och då är det inte lika lätt att åstadkomma
samhällsekonomiska underverk,
utan då får man kämpa med samma triviala
ting som vi har gjort, nämligen
kostnadsstegringar och kostnadsproblem.

Sådan är situationen i världen, och vi
liar relativt sett inte en sämre ställning
än andra länder, snarare kanske litet
bättre, därför att den svenska fackföreningsrörelsen
är mer rationaliseringsinställd,
allmänt bättre sammanhållen
och jag tror också mer lyhörd för ett
samhällsekonomiskt resonemang. Det
var det jag ville säga som en silverkant
på det moln som kostnadsstegringen
onekligen kan vara, den kostnadsstegring
som är ett internationellt fenomen.

Sedan var det en glad överraskning

100

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ekonomisk debatt

att höra att man inte behöver sänka
skatterna för att få en energisk aktivisering
av näringslivet; man behöver
inom näringslivet bara tro att skatterna
skall sänkas så sätter man till alla klutar
så att produktionen går i vädret och
alla nyttiga ting kommer oss till godo.
Det där är litet för blåögt för att det
skall gå i industriens folk, och det går
inte heller i kammarens ledamöter. Det
vill jag fästa herr Heckschers uppmärksamhet
på.

Sedan vill jag säga att det var intressant
att nu få så klart dokumenterat att
när man motionsledes och annorledes
talar om att man skall ha bort omsättningsskatten
på investeringsvaror, var
detta tal egentligen inte allvarligt menat.
Man ställer sig både från högerns
och folkpartiets sida helt neutral på den
punkten och säger att det är ett utredningsönskemål.
I den reservation som
både högern och folkpartiet står bakom
hänvisar man till motionerna, där
man närmare preciserat sig. Jag ber att
få referera den motion som är intagen
i utskottsutlåtandet. I denna heter det
att det synes motionärerna angeläget
att samhället kan stå berett att snabbt
avveckla omsättningsskatten på investeringsvaror,
om utvecklingen kräver detta
och därför bör allmänna skatteberedningen
i samband med sin behandling
av den indirekta beskattningen ta
upp frågan om investeringarnas undantagande
från omsättningsskatteplikt och
snarast framlägga förslag om hur det
skall lösas.

Ja, nog är det väl förlåtligt om man
mot bakgrunden av den motionstexten,
som utskottets borgerliga ledamöter har
anslutit sig till, drar den slutsatsen att
ni vill ha bort omsättningsskatten på investeringsvaror
men ni talar inte om
vad det skulle innebära för statsfinanserna.
Ni har heller inte talat om på
vilket annat sätt de 800 miljonerna skulle
anskaffas. Så länge man bara säger
halva saken därför att den är angenä -

mare att presentera, får jag väl dra den
slutsatsen att ni bara vill halva saken.
Vill ni däremot helt balansera det inkomstbortfallet
genom att lägga dessa
800 miljoner på en ökad beskattning på
företagen eller konsumenterna, antingen
i form av en ökad bolagsbeskattning,
en ökad direkt beskattning eller ökad
omsättningsskatt, som drabbar konsumenterna,
samt tydligt och ärligt talar
om det, skall jag i fortsättningen inte
diskutera detta såsom en minskad inkomstpost
för statsverket. Det har ni
hittills varit fasligt ängsliga att säga
någonting om. Detta är inte någon ny
fråga utan den har diskuterats sedan
omsättningsskatten kom till. I en rad
valdebatter och framträdanden har ni
mycket energiskt och övertygande gett
svenska folket den föreställningen att
det här är fråga om att lindra och liberalisera
beskattningen. Men ni har
inte talat ur skägget och talat om att
det är andra som skall betala dessa 800
miljoner kronor. Är ni beredda att göra
det i fortsättningen, skall vi inte vidare
behöva bråka om den här saken.
Jag har vunnit mycket med denna debatt
om jag får herrarna att avge cn sådan
deklaration och hålla fast vid den.

Sedan är det riktigt, herr Heckscher
— och jag ber ärligen om ursäkt för
detta mitt misstag — att jag orättvist
pådyvlade högerpartiet förslaget om en
förändring av skatteskalorna med ett
skattebortfall på 230 miljoner som resultat.
Det förslaget härrör från herr
Ohlin och hans partivänner. Men slutresultaten
enligt det referat jag gav i
mitt första inlägg förändras inte, ty
dessa 230 miljoner hade inte inkluderats
i herr Heckschers förslag utan i
stället påförts herr Ohlins.

Herr Hedlund försvarar sig med att
säga att det här är projekt som kan aktualiseras
om två eller tre år. Jag var
mycket angelägen att i mitt förra inlägg
tala om att jag vägrar att se det
här såsom en fråga för dagen. Genom -

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

101

för man nämligen dessa skattereduktioner
blir de bestående för några år
framöver. Genomför man högre barnbidrag,
engagerar man sig i förbättringar
för folkpensionärerna och flyttar
man över utgifter och kostnader från
kommunerna till statsverket, är det ingenting
som man ändrar på från det ena
året till det andra, helt enkelt därför
att materian är så pass trögrörlig. Det
vet var och en som har någon erfarenhet
på området.

Jag sätter ett mycket stort frågetecken
för den av herr Hedlund för dagen
deklarerade meningen om flexibilitet i
fråga om elbeskattningen. Just nu skulle
man slopa elbeskattningen för industrien
för att sedan vid ett annat tillfälle
snabbt återinföra den igen. Jag
skulle vilja se hurudan situationen skulle
vara för att jag skulle kunna träffa
oppositionsledarna på en gemensam
plattform och få resonans för att på
nytt återinföra och skärpa elbeskattningen
för industrien. Vi hade under
1960 och 1961 sådana högkonjunkturår
för den svenska industrien att det fanns
anledning att bromsa upp investeringslusten
för svensk industri. Men den
gången hörde vi inte talas om skärpta
pålagor för industrien. Vi kommer inte
heller i fortsättningen att få höra talas
om det, även om den industriella
konjunkturen vänder.

Jag var, hem Hedlund, angelägen om
att understryka att jag ville se dessa
förslag som allvarligt menade, möjliga
att genomföra inom rimlig tid och med
sina konsekvenser fördelade på helår.
Med den trögrörlighet som jag här har
beskrivit tycker jag det är riktigt att
presentera förslagen såsom jag gjorde
det. Det går inte att i samhällsekonomiska
och skattepolitiska ting vara en
dagens och stundens politiker, även om
det kanske kan ligga rätt väl till för en
del ledamöter eller för någon ledamot
här i kammaren. Jag tror att man tvingas
bedöma konsekvenserna på längre

Ekonomisk debatt

sikt. Det är från denna utgångspunkt
jag har gjort mina jämförelser.

Herr Hedlund säger att det är en
önskelista som centerpartiet har presenterat
och att man väl har rätt att lägga
fram en sådan. Ja, visst har man rätt
att presentera en önskelista, om man
är så ärlig att man inte bara i kammaren
utan även vid andra tillfällen, då
man uppträder inför svenska folket, talar
om att det är en önskelista som inte
nu kan realiseras. Det bör alltså klart
poängteras att det är fråga om en önskelista
och en önskepolitik. Anledningen
till att jag inte trodde herr Hedlund
om att presentera önskelistor och därför
i mitt första anförande inte utgick
från att det var en renodlad önskelista
var helt enkelt min gamla erfarenhet
av och bekantskap med herr Hedlund.
Jag har alltid betraktat herr Hedlund
som en man av fakta och realiteter och
följaktligen inte så mycket som en man
som går omkring och hyser mer eller
mindre abstrakta och blåögda önskningar.

Till herr Ohlin vill jag säga att man
naturligtvis kan gruva sig över att finansministern
lämnar samma svar varje
år och i varje ekonomisk debatt. Men
så helt oskyldig på den punkten är kanske
inte oppositionen. Svaren är ju avpassade
efter de argument som oppositionen
fört fram. Jag har varit så
snäll och beskedlig att jag suttit stilla
i min bänk och avlyssnat oppositionens
inlägg innan jag gått i svaromål. Om
det har blivit en viss monoton uppläggning
av svaren tycker jag nog att herrar
oppositionsledare i varje fall skall
ta på sig hälften av skulden härför.

När herr Ohlin tar upp frågan om
att jag i hans förslag hade räknat in
800 miljoner kronor för omsättningsskatten
på investeringsvaror, kan jag
ge herr Ohlin samma besked som jag
tidigare har gett herr Heckscher. Menar
ni ingenting med det, så allright:
tala om det! Menar ni någonting med

102

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ekonomisk debatt

det och vill vara konsekventa, så tala
i stället om att detta kommer att kräva
motsvarande uttag av andra skattebetalare!
I annat fall måste slutresultatet
bli en försämring av statsfinanserna.

Herr Ohlin var kanske litet för djärv
när han sade, att man från folkpartiets
sida inte menat att elskatten skulle definitivt
avskaffas. Herr Ohlin knöt an
till herr Hedlund. När nu herr Heckscher
har vinkat med kalla handen
högst officiellt till ett samarbete, förstår
jag mycket väl att herr Ohlin har
behov av att knyta an till den partner,
som ännu inte har signalerat rött ljus.
När herr Hedlund säger att man kan
ändra på elskatten fram och tillbaka, så
tycker herr Ohlin att man kan ändra
på elskatten fram och tillbaka. Men vi
behöver bara läsa protokollet — som
bara är några veckor gammalt — från
diskussionen rörande bevillningsutskottets
betänkande om elskatten — jag avlyssnade
den debatten — för att få ett
bestämt intryck av att det inte var fråga
om ett tillfälligt avskaffande av elskatten
och att man var beredd att senare
ta tillbaka den igen, utan här rörde
det sig om en definitiv avveckling
av elskatten för industrien.

Jag skall inte ta upp frågan om mina
mästerprov i felräkning. Detta tillhör
inte de absoluta primörerna av debattinslag.
Det är något som herr Ohlin alltid
kommer in på, i varje fall i sitt
andra eller tredje inlägg i våra ekonomiska
debatter. Men jag tycker det var
litet skralt att man måste ta upp frågan
om spritprisfullmakten såsom ett uttryck
för vilka risker demokratien är
utsatt för — med den här regeringen
och med den här finansministern. Det
vore väl litet för mycket att begära att
kammaren skulle avlyssna en repetition
av hela den debatten. Men eftersom
kammaren korrigerade finansministern,
var det väl snarare en dokumentation
av att demokratien fungerar
än motsatsen. Från de utgångspunkter -

na tycker jag exemplifieringen var en
smula olyckligt vald.

Herr Hermansson önskade en redovisning
av regeringens ekonomiska planeringsarbete.
Jag är för dagen inte beredd
att säga så mycket mer än vad som
står i en särskild bilaga till kompletteringspropositionen.
Den bilagan är —
det skall jag villigt erkänna — kanske
mer en redovisning av ett grundmaterial.
Så mycket längre har vi inte kommit
ännu. Man måste ju ha vissa grundläggande
utredningar klara, innan man
är färdig att attackera ett så pass omfattande
och delikat problem som en
samhällsekonomisk planering onekligen
är.

Jag hade under fjolåret möjlighet att
studera olika länders planeringsarbete
både i öst och i väst. Jag blev inte tilltalad
av den ytterst rigorösa planering
från toppen ända ned i hårrötterna
som jag fann i öst, och jag har en känsla
av att man även där numera kommit
underfund med att man kan bli så ambitiös
i sin planering, att man motverkar
syftet med den, nämligen en önskvärd
snabb och kraftig standardhöjning.
Jag har också sett exempel på
avsaknad av ekonomisk planering, vilket
föranlett allvarliga misshälligheter
i länder och samhällen.

När jag försöker bedöma frågan globalt
finner jag att problematiken, vilket
system det än gäller, i överraskande
utsträckning är likartad. Därför
tror jag att man småningom, om vi får
ha fred i världen och kan umgås med
varandra, kommer fram till en planeringsfilosofi,
inte bara i vårt land utan
även i andra länder, som kan betecknas
såsom en syntes mellan tesen och
antitesen, mellan den hårda planeringen
och obefintligheten av planering.

Kanske har vi i vårt land lyckats relativt
bra i det avseendet. Vi har en
planering i vår blandekonomi, som herr
Ohlin tycker är för ambitiös och som
innebär, säger han, risker även för de -

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

103

mokratien. .lag föreställer mig att herr
Hermansson tycker att denna planering
är otillfredsställande åt andra hållet
och borde skärpas.

För någon tid sedan hade jag tillfälle
alt föra ett mycket intressant samtal
med chefen för den franska planeringsinstitutionen.
Frankrike har ju i viss
mån anförts som exempel på avancerad
statsplanering på det ekonomiska
området. Det var intressant att höra att
man i Frankrike kommit fram till att
det nu är mer komplicerat att planera,
när försörjningsbehoven är väl tillfredsställda,
än det var omedelbart efter
världskrigets slut. Det är ganska
naturligt. Är ett land ödelagt behöver
man inte argumentera så ingående och
då är det inte så mycket av politiska
motsättningar, utan man bestämmer sig
för vad som är viktigt. Det är att få
i gång transportbanorna, att få i gång
cement- och stålproduktionen, att bygga
upp vad som är sönderslaget. Det
är de grundläggande investeringarna
som då alltid måste gå före, och därom
kan man ena sig. Frankrike hade en
ganska detaljerad planering, som ingrep
just i dessa grundläggande avsnitt av
näringslivet. Sovjetunionens planering
befinner sig fortfarande i stor utsträckning
på det stadiet, att det är de grundläggande
basindustrierna som man behöver
driva fram, och efter det syftet
styr man medvetet planeringen.

Den franske planeringschefen meddelade
emellertid att behovstillfredsställelsen
nu var en annan och att detaljerad
planering inte var lika högaktuell
som den varit tidigare. Nu var man
inne i ett utvecklingsskede av typen
ramplanering, med huvudvikten för all
del lagd vid vissa socialpolitiska reformer,
såsom byggande av bostäder och
sjukhus m. m. Därutöver lät man industrien
och det enskilda näringslivet
över huvud taget i stor utsträckning
sköta sig själva inom de ramar som
drogs upp. Sedan det första nödvändiga

Ekonomisk debatt

arbetet var undanstökat, hade planeringen
sålunda under utvecklingens gång
småningom fått en mer liberal form.

I vårt land har vi inte haft det läget
att de grundläggande avsnitten av näringslivet
på samma sätt behövt ställas
i förgrunden. Yårt folkhushåll var inte
förstört efter kriget, och därför har vår
planering från början haft och kommer
väl även framöver att ha ett starkare
inslag av ramplanering med en syntes
av frihet för näringslivet inom den ram
som folkhushållets intressen för framgång
och rimlig fördelning av resurserna
kräver.

.lag har gärna velat säga detta eftersom
jag fick en direkt fråga beträffande
planeringen, och vad jag här sagt
kan kanske också betraktas som en
komplettering till vad som meddelats i
den proposition som nu ligger på kamrarnas
bord.

Herr HECKSCIIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår mycket väl
att herr Sträng hade svårt att i våra
anföranden finna någonting att svara
på. Det beror på att han inte hörde på
vad vi sade. Det är nämligen så att herr
Sträng finner sig själv mycket intressant,
och jag vill gärna instämma i det
— han är mycket intressant. Men han
behöver inte nödvändigtvis ha så hög
uppfattning om liur intressant han är
att han inte hör på vad andra säger
och inte läser de papper ur vilka han
citerar.

I fråga om omsättningsskatten på investeringsvaror
berör han referatet av
motionerna i bevillningsutskottets betänkande
24, där det heter: »Att med
skattens nuvarande utformning omgående
slopa skatten för investeringsvaror
är med hänsyn till svårigheterna att
avgränsa begreppet investeringsvaror
tekniskt knappast möjligt. Detta skulle
också betyda en mycket omfattande

104

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ekonomisk debatt

minskning av statens inkomster. Det synes
motionärerna angeläget att samhället
kan stå berett att snabbt avveckla
omsättningsskatten på investeringsvaror
om den fortsatta utvecklingen skulle kräva
detta.»

Jag kanske behöver förklara för statsrådet
vad detta betyder, även om jag
tycker att det är tämligen klart. Det
betyder att om det skulle erfordras kraftigt
konjunkturstimulerande åtgärder är
enligt vår uppfattning avskaffande av
skatten på investeringsvaror ett av de
bästa medel som just vid ett sådant
tillfälle kan användas. Har man inte i
förväg gjort vad som erfordras för att
genomföra en sådan åtgärd, bör man nu
vidta de förberedelserna.

Jag hoppas att statsrådet Sträng nu
förstår vad jag menar och att lian fått
svar på frågan — om han mot vanligheten
hört på vad jag sagt.

Likadant var det när det gäller kostnadsproblemen.
Statsrådet vill utan vidare
vifta bort sambandet mellan företagens
kostnader och skatterna. Jag är
helt överens med statsrådet att det finns
en ljuspunkt när det gäller kostnadsinflationsproblemet,
och det är att de
svenska fackliga rörelserna på alla områden
visat större ansvarskänsla än vad
fallet är i de flesta andra länder. Men
det räcker inte, om man samtidigt för
en skattepolitik, som utövar ett starkt
tryck på företagens kostnader.

Slutligen några ord beträffande förväntningarna
på skattesänkningen. Jag
trodde verkligen att statsrådet åtminstone
skulle känna igen resonemanget.
Skall förväntningar på skattesänkningar
ha någon effekt, bör det vara verkliga
förväntningar, och sådana uppkommer
givetvis inte så länge herr Sträng är
chef för finansdepartementet. Men i
andra länder kan man verkligen ha förväntningar
på skattesänkningar, och då
har dessa också sin konjunkturpolitiska
effekt.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag hörde med stort intresse
på vad finansministern sade om
planeringsarbetet, ty jag tyckte mig i
hans anförande kunna spåra sympatier
för den typ av liberal ramhushållning
som Bertil Ohlin redan för många år
sedan rekommenderade i den svenska
politiska debatten.

Jag vill sedan övergå till det finansministern
sade om våra förslags inverkan
på budgeten. Det är klart att finansministern
är i en litet besvärande
situation, ty han bär blivit uppruärksamgjord
på att han i budgetsiffrorna
räknat in 800 miljoner kronor som han
inte har något som helst skäl att räkna
in där. Då läser han motionerna på ett
sätt som passar ihop med hans resonemang
och tyder dem — som det tidigare
påpekats från denna talarstol —
på ett helt annat sätt än vad utskottsmajoriteten
gjort.

Jag tycker, herr finansminister, att
denna fråga om en permanent investeringsavgift
på näringslivet verkligen är
värd en ordentlig utredning. Jag är säker
på att vi inom allmänna skatteberedningen
kommer att ordentligt utreda
denna sak och att alltså reservanternas
förslag och önskningar på detta sätt blir
tillgodosedda. Men om finansminstern
frågar, om vi i dagens läge skulle vilja
föreslå ett borttagande av omsättningsskatten
på investeringsvaror så svarar
vi nej. Det är ingen hemlighet; det talade
vi om klart och tydligt redan i förra
årets valrörelse. Men så säger finansministern:
Ja, men om ni menar något
med det, så skall ni väl tala om vad det
kostar och vilka som skall betala det.

Den svenska regeringen tillsätter den
ena utredningen efter den andra med
anledning av reformkrav. Ställer också
finansministern på dessa utredningar
eller på de statsråd som tillsätter dem
kravet att de omedelbart skall tala om

Tisdagen den 28 ntaj 1963 fm.

Nr 26

105

vilka som skall betala reformerna och
att de skall föra in i årets eller nästföljande
års budget de belopp som reformerna
kommer att kosta, även om de
inte kommer att genomföras förrän om
fyra å fem år? Herr finansminister,
skall vi inte kunna låta bli sådana överdrifter
och i stället föra en saklig debatt
om budgetläget?

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag undrar om inte finansministern
översätter en del av vad
som har sagts från oppositionshåll litet
väl fritt. Jag sade i fråga om budgeten
att den är så pass mycket överbalanserad,
att den fortfarande kommer att
vara det, även om man belastar den
med ytterligare 300 miljoner kronor och
att man därför kunde lämna den statsfinansiella
synpunkten därhän i detta
sammanhang. Herr Strängs översättning
av detta mitt yttrande blev kort och
gott att jag skulle ha sagt att man lämnat
den statsfinansiella sidan därhän.
År det att ge en fair bild av vad jag
sagt? Sedan skulle jag vilja säga att vi
naturligtvis framlägger önskelistor, iden
meningen vi presenterar dem som ett
uttryck för en angelägenhetsgradering
från vår sida. Yi säger sålunda att det
och det bör genomföras först. Vi tar naturligtvis
inte upp allt i årets budgetförslag,
därför att det inte skall genomföras
under detta budgetår. Vi vet inte
heller nu i vad mån sådana önskemål
skall belasta nästa års budgetförslag.
Om vi anser det, tar vi upp dem i vår
s. k. skuggbudget för det året, annars
inte.

Jag har framför mig andra lagutskottets
utlåtande nr 24. Utlåtandet är enhälligt
och finansministerns partivänner
har alltså även tillstyrkt utskottets
förslag. I utlåtandet säges bl. a. följande:
»Utskottet ansluter sig till den av
socialförsäkringskommittén uttalade
uppfattningen att staten i princip bör
svara för kostnaderna för folkpensione4*
— Andra kammarens protokoll 1963.

Ekonomisk debatt

ringen med undantag för kostnaderna
för de kommunala bostadstilläggen.»

Var står det något om var dessa
pengar skall tas? Att sådant skall anges
vid varje tillfälle då det talas om ''kostnader
är ett orimligt krav. Skall man
inte diskutera sådant när någon verkligen
vill föra upp ett belopp i den aktuella
budgeten? Det måste räcka med
att kostnaderna för de förslag vi har
på våra önskelistor nagelfares de år då
vi vill få förslagen upptagna i budgeten.
Jag skulle vara fullt nöjd med det.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag säga till herr
Hermansson att det inte går att tillgripa
det knepet att ställa frågor och räkna
med att få dem besvarade under en repliktid
på några minuter. Jag skall bara
konstatera att vi har röstat för en motion
om utredning rörande arbetstidens
förkortning och att vi många gånger har
talat om att det finns möjligheter till en
successiv stegring av realinkoinsten.

Till herr Sträng vill jag säga att det
inte var fråga om planering utan om
mer eller mindre av statlig centraldirigering.
Det är en helt annan sak. Det är
en distinktion som jag hoppas att herr
Sträng lägger på minnet, ty den är avgörande
för det problemets behandling.

Herr Sträng får finna sig i att han
har att utgå ifrån vad vi föreslagit. Han
får inte fantisera ihop en budget nu på
grundval av vad vi vill ha utrett om
några år eller utgå ifrån att vi vill genomföra
alla förslag vid en viss tidpunkt
oberoende av konjunkturerna. Vi
har samma rätt som han att variera våra
skatteförslag med hänsyn till lägets förändringar.
Det gäller även elskatten, i
fråga om vilken vi inte hade väckt någon
motion alls men röstade för en viss
motion.

Herr Sträng säger att det är ingen
primör med hans felräkningar. Nej det
är det förstås inte, men när herr Sträng
fortsätter att räkna fel på miljardbelopp
Xr 26

10G

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ekonomisk debatt

varje år, vad skall man då göra annat
än tala om det? Att han flyttar över felräkningarna
från sin egen budget till
våra förslag ändrar inte den saken.

Herr Strängs attityd i fråga om spritbeskattningen
var oroande, därför att
den avslöjar en hel del om hans mentalitet.
Det kan ju tänkas att han har större
inflytande framöver. — Herr Sträng
sade i fråga om omsättningsskatt på investeringsvaror
att vi borde hävda att
man i stället skall ta ut ifrågavarande
belopp av konsumenterna. Men herr
Sträng kan inte diktera vad vi skall
anse. Om han hade rätt till det, skulle
han vara tvungen att säga att oppositionen
har på kreditsidan ökat sparande
med 700 å 800 miljoner kronor, men det
talar han inte om.

Herr Sträng talade om herr Hedlunds
önskelista: Visst får man ha en önskelista,
men man skall tala om vad det
kostar. Ja, visst skall man det. Men skall
inte finansministern själv kunna leva
som han lär? Skulle inte herr Sträng
kunna föra upp i sin budget vad det
skulle kosta, om man förverkligar alla
de krav som uttrycktes på standaren
vid förstamajdemonstrationerna? Varför
räknar herr Sträng inte dem som en
kostnad i sin kommande budget? Svaret
måste bli att herr Sträng inte anser att
kraven var allvarligt menade.

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle
:

Herr talman! Det finns, herr Ohlin,
frågor som det går att mycket snabbt
svara på. Jag frågade herr Ohlin, om han
ansåg att det var möjligt och nödvändigt
att det i höstens avtalsrörelse genomförs
generella löneökningar. Den frågan kan
man svara ja eller nej på. Det tar inte
någon längre tid av de tre minuternas
repliktid.

Jag tackar herr Sträng för redogörelsen
om planeringsproblemen. Det var en
intressant komplettering av vad som
finns sagt i propositionen. Som han gis -

sade är jag inte överens med honom på
alla punkter. Jag tycker nämligen att det
är nödvändigt att ha större ambitioner
vad beträffar samhällets näringspolitik.
Att allmänt diskutera ramhushållning
eller vilken annan typ av planering
vi skall ha tycker jag är abstrakt.
Frågan är vilken ram samhället skall
bestå och hur omfattande den skall vara.
Jag tror inte att den ramen kan begränsas
till att gälla det som inte hör till det
egentliga näringslivet. Den måste säkerligen
omfatta väsentliga delar av vad
som i borgerlig terminologi brukar kallas
näringslivet.

Jag tror att samhället måste uppställa
vissa mål för utbyggnad av järnindustrien,
den kemiska industrien etc. Det
skall naturligtvis gälla beslut i stort. Privata
kapitalintressen bör inte ha bestämmanderätten
när dessa för samhället
så viktiga beslut skall fattas. Det
måste ske med vidare perspektiv. Så
som jag tolkat opinionen i socialdemokratisk
press börjar man där också tänka
i denna riktning. Detta tycker jag
är glädjande, och jag hoppas att tänkandet
även skall leda fram till praktiska
åtgärder.

Jag tror att herr Gustafson i Göteborg
har svårt att förena finansministerns
ståndpunkt med herr Ohlins ramhushållning
—- i varje fall om denna ramhushållning
skall vara det tolvpunktsprogram
som presenterades av folkpartiledaren
i dag. Herr Ohlin startade stort
i debatten med att citera vad jag förmodar
är högerns nya program. Han talade
bl. a. om att han var motståndare
till monopolisering och till offentlig
och enskild maktkoncentration — något
som även högern lär vara numera. Det
intressanta var emellertid att i de utförliga
punkter han räknade upp sade han
absolut ingenting om den privata maktkoncentrationen
i landet. Hela hans
program var, kan man säga, en det
oupplysta penningväldets höga visa.
Han krävde frihet för kapitalet på alla

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

107

områden och ville att samhällets möjligheter
att vara med och bestämma skulle
inskränkas. Herr Ohlin tycker inte om
frågor, men jag vill i alla fall ställa
denna fråga: Finns det inte en privat
maktkoncentration i landet som också
bör bekämpas?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag har inte så mycket
mer att säga, men jag vill ändå replikera
herr Heckscher när han nu gör
gällande, att på andra håll i världen
kan förväntningar om skattesänkningar
vara en impulsgivare till aktivitet för
näringslivet, vilket det tyvärr inte var
i vårt land, där man har en socialdemokratisk
finansminister. Har herr Heckscher
och hans partivänner alldeles givit
upp tanken på förändrade politiska
förhållanden? Om så är fallet kan det
naturligtvis ligga litet logik och konsekvens
i vad herr Heckscher säger. Men
herr Heckscher har som ny partiledare
— och nya kvastar lär ju sopa bäst —
visat en berömvärd energi i talarstolen
här och på andra håll i landet. Vi kan
snart inte öppna en dagstidning en måndag
utan att upplysas om något som
kallas spindelvävssocialism. Herr Heckscher
har nu tuggat på detta ord varje
gång han under de senaste två månaderna
hållit ett anförande. Jag vet inte
vad spindelvävssocialism är. Jag tycker
att herr Heckscher kan tala om det
längre fram. Eftersom det är vi som är
skyldiga till denna spindelvävssocialism
har vi intresse av att få begreppet
definierat. Är den socialismen inte farligare
för herr Heckscher än att den
rivs sönder lika lätt som man river sönder
en spindelväv, tycker jag det är att
ägna den för mycket tid att söndag efter
söndag med monoton enformighet
tala om den. Men det är herr Heckschers
affär, inte min.

När herr Heckscher försöker göra
gällande att skattesänkningar innebär

Ekonomisk debatt

en injektion i näringslivet är det väl
närmast den amerikanska ekonomien
som föresvävar honom. Vad innebär då
det av Kennedy annonserade men av
U S Congress ännu inte accepterade
skatteförslaget? Jo, det innebär att man
tar tre år på sig för att komma ned till
den företagsbeskattning som de svenska
företagen har i dag. Dessutom har man
inte vågat sig på så liberala och generösa
avskrivningsregler som vi har i
den svenska företagsbeskattningen. Om
en så blygsam målsättning kan vara en
injektion för näringslivet i Amerika,
vilka underverk skulle vi då inte kunna
utföra i vårt land med de befintliga
skattereglerna! Tv de svenska företagarna
skall väl inte vara sämre än företagarna
i det stora landet i väster!

Till herr Hedlund vill jag endast säga
att ett av resultaten av denna debatt är
att centerpartiets programs karaktär av
önskeprogram nu väl får anses vara
fastslaget. De försiktiga stegen i den
takt som samhällsekonomien ger möjlighet
till ger ju anledning till den betygsättningen.
Jag tror nog'' att herr
Hedlund är tillräckligt ärlig för att tala
om även för väljarna att det här är ett
önskeprogram. Däremot hyser jag —
även med den största respekt för herr
Hedlund som ledare av sin grupp -—
vissa tvivel om huruvida herr Hedlund
har möjlighet att förmå sina agitatorer
att berätta för väljarna att det rör sig
om ett önskeprogram som skall genomföras
— dock icke snabbare än vad de
samhällsekonomiska möjligheterna medger.
Det vore önskvärt om han kunde
det, men som jag sade, med all respekt
för herr Hedlund tror jag det överstiger
herr Hedlunds krafter.

Jag väntade med intresse på ett besked
av herr Ohlin om vilka som skulle
betala de 700 å 800 miljonerna. Jag fick
inte detta besked och kommer väl inte
att få det. Det passar nämligen inte herr
Ohlin och övriga folkpartister att presentera
programmet i dess helhet.

108

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ekonomisk debatt

Ett litet tillrättaläggande skulle jag
vilja göra. Det är diskussionen om felräkningarna
som jag inte anser ha primörens
behaglighet. Felräkningarna
kan vi i och för sig diskutera. Så mycket
kan ju sägas som att skulle vi ha
trott på och följt herr Ohlins prognoser
och förslag vid olika tillfällen, hade vi
inte haft de sunda statsfinanser och
den stabilitet i det svenska folkhushållet
som vi dess bättre har i dag.

Så länge jag inte har fått någon uppgift
av herrar Ohlin och Hecksclier om
vilka som skall betala dessa 800 miljoner
kronor, svävar det hela i luften.
Även om jag skulle få detta besked,
kvarstår ett överbud på cirka 875 miljoner
kronor i folkpartiets budgetförslag
enligt den slcuggbudget som jag har
försökt konstruera på grundval av folkpartiets
och högerns reservationer i utskotten.
Denna summa är helt tillräcklig
för att på nytt åstadkomma att vår
ekonomi råkar ur balans.

Det avgörande, herr talman, är inte
bara att man är beredd att göra det ena
eller andra. Man måste också vara beredd
att anvisa betalningskällorna. Så
länge man inte har gjort det är det svårt
för mig att ta förslagen på sådant allvar
som kanhända oppositionen skulle kunna
göra anspråk på, om den var fullkomlig
i detta avseende.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta behandlingen av förevarande
ärende samt övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta plenum
kominc att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.03.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 28 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Ekonomisk debatt (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande bevillningsutskottets
betänkande nr 45, angående
beräkning av bevillningarna för
budgetåret 1963/64, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner, nu komme att fortsattas;
och lämnades därvid ordet, jämlikt
förut gjord anteckning, till

Herr HERMANSSON (k), som yttrade:

Herr talman! Jag vill börja med att
beklaga att herr Ohlin på grund av tidsnöd
inte hade tillfälle att svara på den
fråga jag riktade till honom under förmiddagens
debatt. Nu är han tydligen
ännu mera upptagen, men eftersom debatten
fortsätter vill jag ändå upprepa
frågan till honom. Jag ställde den verkligen
inte som något knep utan därför
att jag trodde att det var ett allmänt intresse
bland löntagarna, särskilt de
många tjänstemän som finns i herr
Ohlins parti, att få reda på hur han
ställer sig till avtalsförhandlingarna
som börjar i höst.

Nr 26

109

Tisdagen den 28 maj 1903 em.

Vad jag vill ha reda på är alltså, om
lierr Ohlin anser att generella förbättringar
av avtalslönerna är möjliga och
nödvändiga i de kommande avtalsförhandlingarna.

Denna fråga berör ju det s. k. kostnadsproblemet,
som har kommit in i
debatten, men som jag tycker har diskuterats
litet ensidigt. Det finns nämligen
många aspekter på kostnadsfrågan.
En av dessa aspekter är följande: Kan
vi lita på fondbörsens utslag? När vi
lärde oss nationalekonomi, antingen det
skedde hos professor Ohlin på Handelshögskolan
eller i en ABF-cirkel, fick vi
veta att fondbörsen är en mätare på det
ekonomiska livets aktivitet och hälsa,
alltså ett slags febertermometer. Efter
att ha läst Arbetsgivareföreningens jeremiader
om näringslivets uselhet har jag
tittat på den feberkurvan, och den visar
en helt annan bild. Dagens kursläge på
Stockholmsbörsen är det högsta sedan
september månad för två år sedan. Man
är praktiskt taget tillbaka i det absoluta
loppläge som nåddes på sensommaren
detta år. Det betyder en ökning av aktiekurserna
med 75 procent sedan våren
1958 och en förmögenhetsvinst för ägarna
av börsnoterade aktier med —8
miljarder kronor under denna tid.

En genomgång av boksluten ger inte
någon mörk bild, ehuru det inte skall
förnekas alt försämringar har förekommit
för en del företag. De flesta rapporterna
är ljusa. Några exempel ur de båda
senaste numren av tidskriften Affärsvärlden
må här anföras.

L. M. Ericsson: »Det ekonomiska resultatet
av verksamheten har förblivit
helt tillfredsställande--—.»

Boliden: »Bolidens bokslut 1962 torde
kunna betecknas som ett av de starkaste
detta bolag bär lagt fram.»

Zander & Ingeström: »Det är ett mycket
gott bokslut, som Zander & Ingeström-koncernen
nu framlägger för det
förflutna verksamhetsåret.»

SKF-koncernen: »Det ekonomiska resultatet
av verksamheten har förblivit

Ekonomisk debatt

förhållandevis gott —--.»

Tirfing: »---det relativt bästa

seglationsresultatet sedan 1958.»

Enligt en sammanställning i Dagens
Nyheter den 21 april redovisar av 93
börsnoterade företag 50 stycken högre
nettovinst, 6 oförändrad och 37 lägre.
De totala nettovinsterna har ökat. Utdelningen
har höjts med över 5 procent.
34 bolag har höjt sin utdelning, 53 lämnar
oförändrad och 6 mindre utdelning.

Dessa fakta hör i lika hög grad som
lönerna till kostnadsdebatten. Av den
debatt som här förts om investeringsfonderna
kunde man få den uppfattningen
att de svenska företagen är hårt
drabbade av beskattningen. Sanningen
är emellertid tvärtom att de är utomordentligt
gynnade i skattehänseende.
Lagstiftningen om investeringsfonder
innebär betydande fördelar för aktiebolag
och ekonomiska föreningar, och
jag kan förstå att andra företagare tycker
att dessa är orättvist gynnade. Det
är egendomligt att inte de borgerliga
partierna kan öppet erkänna dessa förhållanden.

Det torde vara dem som Financial
Times syftade på, när den betecknade
statsminister Erlander som »storfinansens
vän». Dagens Nyheter berättade
den 3 maj om en liknande utländsk
reaktion: »Svenskarna har också en
annan fördel, som man ser på med stor
avund: det är de gynnsamma avskrivningsmöjligheterna
för maskiner, som
den svenska skattelagstiftningen medger.
30 procent första året, det låter
som en dröm, säger företrädaren för en
av Ruhrområdets största industrier.»

De borgerliga partiernas kritik av de
förslag regeringen ställt om investeringsfondernas
användning förefaller
mig märklig. Högern och folkpartiet
brukar ju klaga på stelheten i de statliga
bestämmelserna och kräva en mera rörlig
politik. Nu föreslår regeringen att
man skall ha en mera smidig användning
av dessa fonder för att göra dem
till mera verksamma medel både i kon -

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ekonomisk debatt

junkturpolitiken och lokaliseringspolitiken.
Men då säger de borgerliga nej
med motiveringen att detta innebär en
ökad selektiv användning. Hela den borgerliga
ekonomien bygger såvitt jag kan
förstå på principen om selektivitet,
d. v. s. att varje företag gör vad det anser
vara lämpligast. Enligt borgerlig
uppfattning är detta själva grundvalen
för framåtskridandet. Men när samhället
vill komma ifrån byråkratisk stelhet,
säger man stopp. Menar herrarna att
samhället inte får vara effektivt i sina
åtgärder? Någon annan innebörd är
svår att inlägga i det särskilda yttrandet
till bevillningsutskottets betänkande nr
44.

För vår del bär vi varit kritiska till
lagstiftningen om investeringsfonder,
men utifrån den ståndpunkten att den
ger aktiebolagen så stora fördelar. Vi
kan därför förstå de krav som nu rests
från bönderna om att också de skall få
motsvarande förmåner. Varför skall
storfinansens företagsformer vara gynnade?
Svårigheterna att nu genomföra
denna utvidgning förefaller emellertid
vara mycket stora. Vi kommer att stödja
utskottet i dessa frågor.

Den borgerliga ståndpunkten i skattefrågorna
bygger på vissa principiella
och klassmässiga grundvalar. Förslagen
om högre avdrag för folkpensionärer är
endast garneringar, avsedda att dölja
det verkliga innehållet. Detta formulerades
klart av högerns partisekreterare
Yngve Holmberg i ett tal, som finns refererat
i Svenska Dagbladet i dag. Han
sade enligt referatet: »De förslag till
skatfeändringar som inte bara högerpartiet
utan även andra borgerliga partier
framfört under vårens riksdag och
som på tisdagen skall diskuteras i riksdagen,
grundas alla på uppfattningen att
lägre skatt ger större inflytande i sam Herr

Holmberg säger vist nog inte
hur långt man vill gå på denna linje,
hällsangelägenheterna.» Detta är alltså
högerns uppfattning.

Om alla skatter avskaffas, uppnår då en -

ligt högerpartiet medborgarna ett maximum
av inflytande över samhällsangelägenheterna
— d. v. s. när staten inte
har några pengar alls att betala med?
Är det sålunda meningen att överlåta
sjukhus, försvar, skolor och åldringsvård
åt den privata kapitalistiska företagsamheten?
Är det Förenta staternas
mönster som föresvävar högerpartiet?
Det vore intressant att få besked i den
mycket viktiga frågan. Jag ser att det är
flera högermän efter mig på talarlistan,
och jag väntar att de skall beröra denn^ä
principiella sak.

Högerns partisekreterare har troligen
rört vid pudelns kärna. Det handlar i
själva verket om motsättningen mellan
dem som vill att samhället skall ha tillräckliga
resurser för att klara alla de
krav som ställs under den moderna teknikens
och den nutida utvecklingens
förhållanden, och dem som vägrar samhället
de nödvändiga resurserna. Denna
fråga är som sagt principiell, men den
har en klassmässig grundval. De som
vägrar att ge samhället tilräckliga resurser
att bekämpa nöden, trygga S3^sselsättningen
och ordna en tillfredsställande
utbildning, företräder samtidigt klasserna
av förmögna och högre inkomsttagare.

Förutsättningen för att medborgarna
skall ha något inflytande över samhällsangelägenheterna
är att det finns resurser
att använda. Man måste vara bestämt
för att stat och kommun har nödvändiga
medel för sin verksamhet —
även om skalkar lockar med förslag
om skattenedsättning för den ena eller
andra gruppen. Det handlar från högerns
och folkpartiets sida om en ansvarslös
och demagogisk linje. Skulle
dessa partier komma i regeringsställning,
skulle de driva en skattepolitik av
helt annat slag än de nu försökt uttrycka
i sina reservationer i bevillningsutskottet.

Det sagda innebär ingalunda att vi på
vårt håll godtar allt i regeringens nuvarande
skattelinje. Vi anser att skatte -

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Nr 26

111

politiken utvecklats i antidemokratisk
och reaktionär riktning. Den starka betoningen
på de indirekta skatterna har
betytt ökade skattebördor för barnfamiljerna
och de lägsta inkomsttagarna.
Samtidigt har bolagen och de stora förmögenhetsägarna
kommit mycket lindrigt
undan.

Vi vill ha en omläggning av skattepolitiken
i demokratisk riktning och
hoppas verkligen att allmänna skatteberedningen
skall framlägga förslag i
denna riktning. I motion nr 624 i denna
kammare bär vi sammanfattat några
förslag, vilka vi vill skall beaktas av
skatteberedningen. Det gäller förslag av
följande natur:

att de huvudsakliga skolkostnaderna
överföres från kommunen till staten,
att livsmedlen helt undantas från beskattning,

att den avgiftsfria inkomsten för avgifter
till folkpension och sjukförsäkring
höjes på angivet sätt,

att schablonavdragen med hänsyn till
den införda grupplivförsäkringen höjes
med 100 kronor,

att förvärvsavdragen höjes till 4 000
kronor och det s. k. kvotavdraget från
20 procent till 30 procent,

att bolagsskatten återföres till 50 procent
av den beskattningsbara inkomsten,
samt

att förmögenhetsskatten höjes till genomsnittligt
2 procent.

Bevillningsutskottet har avstyrkt motionen
med hänvisning till att en riksdagsskrivelse
skulle försvåra allmänna
skatteberedningens möjligheter att nå
lämpliga lösningar. Det är en argumentering
som det är svårt att följa. Utskottet
kunde ha sagt att det inte gillar våra
förslag — det är en ståndpunkt man kan
respektera — men detta ologiska avslagsyrkande
inger ingen respekt.

Herr Bran dt hänvisade i sitt anförande
tidigare i dag till att skatteberedningen
är fri att ta upp varje förslag
och att dessa förslag kunde framföras
där. Men han glömde den lilla haken,

Ekonomisk debatt

att vårt parti inte har någon representant
i skatteberedningen och alltså där
inte kan tala för den linje vi vill företräda.
Om herr Brandt kan övertala finansministern
att komplettera skatteberedningen
med en ledamot från vårt
parti, finns förutsättningar för att hans
resonemang skall vara giltigt, i annat
fall hänger det i luften.

Jag skall inte här ingå på någon utförlig
motivering för vart och ett av de
ställda kraven. Ett av dem gäller som
synes höjning av förvärvsavdraget och
kvotavdraget. Här finns en borgerlig reservation,
där det också begäres utredning
om denna sak. Det är samma yrkande
som vi framställt, visserligen inte
med lika god motivering, och vi kommer
att stödja denna reservation. I övrigt
anser vi de samlade borgerliga reservationerna
vara uttryck för ståndpunkter
som vi icke vill och kan understödja.

Herr talman! Utan längre motivering
yrkar jag bifall till motionerna I: 510
och II: 624.

Därefter anförde:

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Folkpartiet har i reservationer
till bevillningsutskottets betänkande
nr 45 påyrkat reformatoriska
ändringar av skattelagstiftningen, bl. a.
i fråga om särskilda skatteskalor för
mellanskiktet, ändrade förvärvsavdragsregler
för gifta kvinnor, höjning av
maximibeloppet för avdrag för underhåll
till icke hemmavarande barn och
höjning av det skattefria bottenavdraget
för folkpensionärer med smärre inkomster.

Utskottsmajoriteten har ställt sig kallsinnig
till samtliga förslag och har visat
en stereotyp attityd i sin motivering
att förslagen bör anstå tills allmänna
skatteberedningen redovisat sina resultat.
Vi bär tyvärr i riksdagen alltför
rik erfarenhet av att utredningar tar
längre tid än som beräknats, och veni

112

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ekonomisk debatt

kan garantera att skatteberedningens
förslag resulterar i någon proposition
i framtiden? En finansminister har alltid
möjlighet att skylla på den samhällsekonomiska
balansen.

Helt nyligen kunde vi konstatera att
författningsutredningen arbetat i tio år,
men genomförandet av dess förslag
kommer av allt att döma att bli verklighet
först under 70-talet, om ens då.

Herr Brandt anförde tidigare i dag
att nu gällande bestämmelser erbjuder
folkpensionärerna avdragsmöjligheter
och att riksskattenämnden kommer att
utfärda anvisningar i detta avseende.
Frågan är om anvisningarna har stöd i
gällande lag. En närmare utredning synes
vara nödvändig för en höjning av
de skattefria avdragen för folkpensionärer
med smärre inkomster vid sidan
av folkpensionen.

Förslaget om extra avdrag för nedsatt
skatteförmåga avfärdas med en hänvisning
till en utredning inom finansdepartementet.
Huruvida denna utredning
är av teknisk art får man emellertid
inte besked om.

Folkpartiet vidhåller kravet på att
den nuvarande skatteskalan bör justeras.
Detta krav gäller närmast mellanskikten
med inkomster mellan 12 000
och 30 000 kronor. De gällande skatteskalorna
för den statliga inkomstskatten
bär främst täckning av progressiviteten
i början av skalan. En brevbärare eller
ett skrivbiträde med 12 400 kronor i
årslön får i statsskatt betala 2 100 kronor,
d. v. s. 17 procent. Om han får ett
lönetillägg eller om han skaffar sig en
extra inkomst på t. ex. 1 000 kronor,
blir marginalskatten på detta belopp
26 procent. Härtill kommer den kommunala
skatten, vilken i genomsnitt utgår
med cirka 15 procent. En befattningshavare
med 28 500 kronor i årslön
får betala 25 procent i statsskatt och
för extrainkomster 41 procent i marginalskatt.

Utformningen av de skatteskalor som
uPPgj°rdes vid 1961 års höstriksdag är

inte tillfredsställande. Folkpartiets förslag
innebär att skattebortfallet för
statsskatten blir 65 miljoner kronor för
nästa budgetår samt ytterligare 155 miljoner
kronor för därpå följande budgetår.

I kompletteringspropositionen uppvisar
finansministern ett överskott på driftbudgeten
på 204 miljoner kronor. En
konkret redovisning ger en betydligt
högre siffra. Med hänsyn till de internationella
konjunkturerna, vilka även
bör läggas till grund för utvecklingen
här hemma, synes det troligt att överskottet
i skadeutfallet även för år 1964
kommer att stiga med 4 procent eller
kanske med upp till den dubbla siffran.
Det finns sålunda utrymme för det folkpartistiska
förslaget.

I samband med skatteskalornas problematik
tar jag mig friheten att hänvisa
till den reviderade nationalbudgeten
för 1963. För första gången i det
socialdemokratiska partiets historia i
regeringsställning — i varje fall under
efterkrigstiden — utvisar de indirekta
skatterna en högre intäkt än de direkta
skatterna. Detta innebär att småfolket
och inkomsttagarna i mellangrupperna—
såsom jag tidigare berörde — mellan
12 000 och 30 000 kronor får dra ett
tungt lass i form av både direkta och
indirekta skatter. Det blir löntagarskikten
i de aktiva leden över huvud taget
och de barnrika familjerna som får den
drygaste andelen av omsättningsskatten
och de påminnes om detta varje dag genom
skatten på livsmedel.

När omsen infördes och sedan höjdes
förutsattes det från folkpartiets sida att
det direkta skattetrycket avsevärt skulle
lättas. Omsen inbringar cirka 3 miljarder
kronor för nästa budgetår, och den
beräknas sålunda komma att stiga med
200 miljoner kronor.

Herr talman! Finansministern har tillkännagivit
sin avsikt att senare föreslå
att proposition om slopande av kaffeskatten
framlägges till riksdagen. Från
u-länderna har framställts krav på ett

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Nr 26

113

snabbt undanröjande av de handelshinder
i form av tullar, skatter m. m. som
särskilt drabbar dessa länders produkter.
Från svensk sida bör vidtagas åtgärder
för att aktivt medverka till positiva
insatser på detta område. I detta
läge synes ett svenskt initiativ vara av
värde inte minst med tanke på fullföljandet
av GATT-förhandlingarna,
framhåller finansministern i kompletteringspropositionen.

Kaffet är en u-landsprodukt som i
vårt land blivit föremål för hög beskattning.
Den särskilda skatten på kaffe
inbringar som bekant nära 30 miljoner
kronor till statsverket. Oavsett hur det
går med GATT-förhandlingarna bör dessa
inte inverka på utvecklingen av vår
interna skattepolitik. Kaffet är i Sverige
belastat med tull, särskild skatt och omsättningsskatt.
Den svenska nationaldrycken
är sålunda trefaldigt beskattad,
medan exempelvis Norge inte har
tull eller lyxskatt utan endast omsättningsskatt
på kaffe.

Jag vill ställa denna fråga till finansministern:
När ämnar statsrådet framlägga
förslag till riksdagen ,i form av
proposition om det aviserade slopandet
av kaffeskatten?

Enligt referat i radio, TV och pressen
skulle denna skatt slopas omedelbart.
I januari månad i år väckte jag
motion om slopande av denna skatt redan
den 1/7 i år. Motionen blev emellertid
ii bevillningsutskottet bordlagd till
hösten. När det gäller tullarna på kaffe,
te, kakao o. s. v. innehöll denna motion
även ett yrkande om utredning angående
importen från de tropiska länderna.
Vad jag främst syftade till med
denna motion var att poängtera att det
bästa sättet att hjälpa utvecklingsländerna
är att avlägsna protektionistiska
och handelspolitiska hinder. Det är på
denna väg vi främst kan hjälpa utvecklingsländernas
folk. På detta sätt kan
levnadsstandarden successivt förbättras
i dessa länder. Propån om kaffeskatten
och u-länderna skiljer sig något från da -

Ekonomisk debatt

gens debatt, men frågekomplexet har
mycket intressanta skatteaspekter.

Jag ber, herr talman, få instämma
i det yrkande som tidigare gjorts av
herr Gustafson i Göteborg.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Den kompletteringsproposition
som vi nu diskuterar innebär
ju förslag till riksdagen beträffande beskattningen
av det svenska folket under
det kommande budgetåret. Det är ju inte
något litet belopp som det bär är fråga
om. Det är ett belopp avseende staten
på inte mindre än 18 209 miljoner kronor.

Jag tror att om man gör en liten tillbakablick
i dag, måste man konstatera,
att det är rätt farligt att ställa för mycket
pengar till finansministerns förfogande.
Det har emellertid visat sig, att
trots det stora skattetillskott som finansministern
fick genom införandet av varuskatten
— detta belopp beräknas ju
till inte mindre än 3 000 miljoner kronor
för det kommande budgetåret —
uppstår det för det kommande budgetåret
ett lånebehov enligt finansministerns
beräkningar på 1 000 miljoner
kronor. Detta lånebelopp beräknar han
för det kommande budgetåret till 2 000
miljoner kronor. Man kan därför av
detta dra den slutsatsen, att finansministern
redan nu befinner sig i exakt
samma situation som innan varuskatten
infördes. Vi skall då lägga märke till
att de små justeringar som gjordes i
fråga om den direkta beskattningen i
samband därmed, genom inflationen genast
inhämtats, så att vi nu är i det
läget, att vi har ett lika hårt skattetryck
när det gäller den direkta beskattningen.
Därtill kommer varuskatten.

Ser man på framtiden är det tyvärr
på det sättet, att man måste konstatera
att industriproduktionen inte har ökat
i beräknad takt. Jag tror det är ytterligt
angeläget att så sker i fortsättningen,
alldenstund det är industriproduktionen
som utgör den stabila basen för

114

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ekonomisk debatt

ett fortsatt framåtskridande. Jag tror
inte att vi blir hjälpta genom att man
på serviceområdet i allt större utsträckning
får en produktionsökning, medan
däremot industriproduktionen går tillbaka.

Man frågar sig då vad detta kan bero
på. Framför allt är det väl den eftersläpning
som vi har kunnat märka då
det gäller investeringarna inom industrien.
Vad beror då detta på? Jag tror
för min del att just frånvaron av tillräckliga
självfinansieringsmöjligheter
för industrien har skapat en hel del
problem, och det är väl också så, att
den allmänna kontrollen över kapitalmarknaden
bär medfört att det i dag
inte finns ett tillräckligt riskkapital.
Jag tror emellertid också att beskattningen,
som bär blivit allt hårdare och
hårdare på såväl fysiska personer som
i viss mån bolag, har spelat en stor
roll.

Vad som i denna situation skulle
vara allvarligt är ju om man inte bär
en tillräcklig tro på framtiden. Alldeles
speciellt är det väl enmans- och familjeföretagen
som med den nuvarande politiken
bär svårt att överleva. Detta är
allvarligt med tanke på att det är dessa
företag som har utgjort en utomordentligt
fast grund för hela vårt ekonomiska
system. Därför är det också angeläget
att man försöker se till att det blir sådana
förhållanden på beskattningsområdet,
att dessa företag bär möjlighet att
överleva. Herr Sträng sade för en stund
sedan i denna talarstol, att enligt hans
bedömande skulle de stora och effektiva
företagen komma att överleva. Man
har anledning att i detta sammanhang
fråga vilka företag det är som finansministern
menar. Menar han statliga företag,
tycker jag det vore på sin plats
att vi finge reda på det, så att vi vet
vad vi talar om. Vi inom högerpartiet
vägrar att acceptera en sådan utveckling.
Vi vill till varje pris försöka att
slå vakt om den mindre företagsamheten
både när det gäller distributionen

och produktionen, då vi tror att denna
småföretagsamhet har en så stor betydelse
då det gäller den fortsatta höga
standarden för vårt folk.

Det är alltså detta förhållande som
är bakgrunden till alla de olika förslag,
som vi från högerpartiet har ställt på
företagsbeskattningens område under
denna riksdag liksom tidigare. Vi har
t. ex. krävt rätt till avsättningar till olika
fonder -—■ självfinansieringsfonder,
pensionsfonder och annat — vi har
krävt nya regler om större avskrivningsrätt
för byggnader, maskiner och inventarier
och rätt till högre avskrivning
på varulager. Vi har även aktualiserat
frågan om arvsskatten, dubbelbeskattningen
på utdelningen av aktier, dubbelbeskattningen
också i den mån som
förmögenhetsskatten inte är avdragsgill,
och vi har begärt borttagande av
elskatten. Alla dessa åtgärder är ju tillkomna
just för att man på ett bättre
sätt skall kunna skapa möjligheter för
denna del av svenskt näringsliv att överleva.

Vi har under de senaste åren haft en
löneinflation på 10 å 11 procent, och
det är klart att det i längden inte går
an att ha inkomstökningar på 10 å 11
procent, svarande mot en produktionsökning
på endast 3 å 4 procent. Det är
detta som är det allvarliga, som vi måste
ta hänsyn till vid våra framtidsbedömningar.
Då kan man ställa sig frågan:
Har statsmakterna något ansvar
härför? Ja, jag vågar bestämt hävda,
att de har det, framför allt genom den
hårda beskattningen, som särskilt drabbar
fysiska personer. Detta är en sak
som driver beskattningen i höjden. Jag
kan också hänvisa till ett sådant beslut
som det vi fattade här för några veckor
sedan och som innebär en treprocentig
höjning av löneläget från den 1
juli i år genom att vi har förlängt semestrarna.

Nu är ju situationen den, att den som
framför andra tjänar på dessa lönestegringar
är finansministern, beroende

Nr 26

115

Tisdagen den 28 inaj 1963 em.

på det progressiva skattesystem som vi
liar, alldenstund han får en allt större
del av de växande inkomsterna i form
av skatter som går tillbaka till staten.
Det progressiva skattesystemet medför
också att man utan att några som helst
beslut fattas i riksdagen får skatten
höjd när man kommer upp i allt högre
och högre progressivitet. Men det är
också på det sättet, att framför allt
ortsavdraget förlorar i värde i den mån
som penningvärdet förändras, och det
är också därför som vi från högerpartiet
kraftigt har krävt en indexreglering
av såväl skatteskalorna som ortsavdragen
för att därmed kunna bevara
dessas värde i händelse det blir en in1''lationistisk
utveckling.

Nu säger bevillningsutskottets majoritet,
att detta helt enkelt inte är möjligt.
Det förvånar mig att man är beredd
att fälla detta omdöme om förslaget
redan innan man har gjort någon
som helst prövning.

Vi från högerpartiet har även i år
aktualiserat en skattefråga, nämligen
frågan om skattefrihet för inkomster
som uppkommer genom att människor
åtar sig vård av sjuka eller gamla personer
i hemmen. Vi har såsom ett försök
tänkt oss att man skulle maximera
beloppet till 1 500 kronor. Vi har gjort
det av den anledningen, att det råder
ett trängande behov av just sådan vårdpersonal
och att man i den situationen
måste försöka alla möjliga medel. Vi
har för vår del ansett att man med tanke
på det utomordentligt angelägna
ärende som vi är ute i kan göra detta
avsteg från vad som i annat fall skulle
kunna anses rimligt och riktigt när det
gäller beskattningssystemet. Vi tror att
det finns en ingalunda föraktlig arbetskraftsreserv
ute i vårt land som på detta
sätt kan komma fram.

Vad som för oss var mest intressant
att höra när herr Sträng gjorde sin bedömning
av de olika budgetförslagen
var att han kom fram till slutsatsen, att
denna åtgärd skulle innebära ett skatte -

Ekonomisk debatt

bortfall för staten på inte mindre än 40
miljoner kronor. Vår gode finansminister
bär dock fullständigt missuppfattat
hela denna fråga — det kan aldrig bli
något skattebortfall här, alldenstund det
är fråga om helt nya inkomster som
människor skulle förskaffa sig på grund
av att detta arbete skulle vara skattefritt.
Sålunda kan det inte bli något
skattebortfall.

Det budgetalternativ som från högerns
sida har lagts fram skall jag be
att något litet få kommentera med hänsynstagande
till de uppgifter som finansministern
lämnade före middagspausen.
Man måste givetvis se alla dessa
förslag som vi har framställt under
hela riksdagen såsom en enhet. Jag vill
endast ange några siffror som kommer
att visa att den försämring av budgeten
som härigenom uppkommer är ytterligt
blygsam.

Inkomstminskningarna för ett helt
budgetår —• jag skall ta samma år som
finansministern och jämföra med hans
siffror för budgetåret 1964/65 — blir
följande: Ortsavdragen för barnfamiljerna
innebär ett skattebortfall på 300
miljoner kronor, ortsavdragen för folkpensionärerna
gör ett skattebortfall på
45 miljoner kronor, förvärvsavdraget innebär
en minskning med 12 miljoner
kronor, slopandet av energiskatten på
elkraft utgör ett bortfall på 100 miljoner
kronor och skatten på brännolja,
begagnade traktorer, fordonsskatt på
bussar, försäkringsavdrag och avskrivning
på maskiner och inventarier utgör
tillsammans 60 miljoner kronor; det är
alltså ett sammanlagt belopp på 517 miljoner
kronor.

Dessutom har vi under denna riksdag
föreslagit utgiftsökningar som under ett
budgetår skulle komma att uppgå till
57 miljoner kronor. Det blir alltså här
en totalsumma på 574 miljoner kronor.

Men mot detta måste man också ställa
de andra förslag som vi har ställt och
som innebär förbättringar av budgeten.
Där har vi inkomstökningar som för ett

116

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ekonomisk debatt

helt budgetår skulle komma att uppgå
till 102 miljoner kronor. Yi har också
föreslagit utgiftsminskningar, vilka på
ett helt budgetår skulle komma att uppgå
till 378 miljoner kronor. Detta gör
ett sammanlagt belopp på 480 miljoner
kronor. När man ställer detta belopp,
480 miljoner kronor, emot de 574 miljoner
kronorna, innebär det enligt vårt
förslag en försämring av budgeten med
ett belopp på 94 miljoner kronor. Detta
är ju en utomordentligt liten och blygsam
siffra, som mycket väl kan täckas
bara inom felmarginalen i budgeten.
Det är sålunda en budget som ingalunda
innebär några som helst farliga konsekvenser
för vårt penningvärde, och
det finns en reell bakgrund till förslagen.

.lag ber nu, lierr talman, att få instämma
i de yrkanden som tidigare
har ställts av herr Nilsson i Svalöv,
nämligen innebärande bifall till reservationerna
I, IT, IV, VII, XI, XII, XIII
och XV.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! I kompletteringspropositionen
presenteras regeringens syn på
frågan hur den framtida ekonomiska
politiken bör utformas. De synpunkter
som ligger bakom det framlagda förslaget
har i dag diskuterats här i kammaren.

.lag tror att det kan vara nyttigt att
se litet närmare på de alternativ till
regeringspolitiken som föreligger. Jag
tänker då särskilt på det program som
högerpartiet presenterat och som innehåller
dess syn på hur den framtida politiken
bör utformas. Det kan vara bra
att på det sättet få konkret fastslaget
bur ett parti vill ha det, ty då blir det
möjligt att jämföra den ideologiska inställningen
och även den praktiska utformningen
av huvuddragen i den ekonomiska
politik, som ett av de ledande
partierna vill föra som alternativ till
regeringspolitiken.

Herr Ohlin gav oss i dag i tolv punkter
folkpartiets program när det gäller
den ekonomiska politiken. Högerprogrammet
är utformat på liknande sätt
men det är begränsat till elva punkter,
där man presenterar hur man vill förbättra
villkoren för företagsamheten.

Det intressanta i beskedet om högerprogrammet
är hur man försöker åstadkomma
en återgång till tidigare förhållanden.
Under några år har man försökt
närma sig folkpartiet och centerpartiet,
men man har inte rönt någon
större förståelse för sina närmanden.
Jag bortser här från de inledande avsnitten
i programmet; de bör kanske
främst kommenteras från folkparti- och
centerpartihåll, d. v. s. av dem som
varit föremål för samarbetsförsöken.
Det är de ekonomiska avsnitten i högerprogrammet
som det i detta sammanhang
kan vara av intresse för oss andra
att titta litet närmare på.

Man har tidigare i dag här i debatten
talat om den »spindelvävssocialism»
som man vill undvika, men det
säges i programmet att man på borgerligt
håll inte bör föra en politik där
man i efterhand godtar det ena stycket
efter det andra av en socialdemokratisk
politik eller rent av springer förbi socialdemokraterna
på vägen mot socialismen.
Vi förstår att det för högerpartiet
kan vara irriterande med de överhud
som folkpartiet presterar i den
riktningen.

Men det problem som högerpartiet
ställer upp är följande: Om vår ekonomi
utvecklar sig i gynnsam riktning
inträder en stor förmögenhetsökning;
vilka skall då bli ägare till de stora förmögenhetsvärden
som vi gemensamt
skapar? Skall det bli det allmänna, skall
det bli ett fåtal maktkoncentrationer
eller skall det bli alla medborgare? Högerpartiet
lanserar som sin riktlinje
det fria oberoende ägarsamhället. Man
talar om att var och en skall få möjlighet
och frihet att bestämma, att få
inflytande genom förmögenheten och

Tisdagen den 28 maj 19(>3 em.

Nr 2fi

117

därigenom medbestämmanderätt. Som
motsats till detta oberoende ägarsamliälle
ser man ett samhälle som en
fransk författare skildrat för mer än ett
sekel sedan — det finns alltså aktuell
bakgrund till högerns program. Sedan
man citerat detta hundraåriga franska
aktstycke, fortsätter man på följande
sätt i sitt program: »Med denna utveckling
för ögonen» — d. v. s. den utveckling
som denne fransman skildrat för
100 år sedan — »är det som högerpartiet
lägger fram sitt alternativ till den
socialistiska politiken».

Man vill hindra den fortsatta koncentrationen
av egendom i det allmännas
ägo. Man vill över huvud taget
sprida ägandet. Koncentration av ägande
och ekonomiskt inflytande hos några
få enskilda ter sig för den moderna
konservatismen inte mer tilltalande än
koncentrationen till staten. Det är ju
intressant att högerpartiet på detta sätt
angriper de stora företagen, de stora
företagsgrupperna inom den svenska
ekonomien och jämställer dem med socialism
— på grund av att de skulle
utgöra lika stora vådor för samhället.
Det är väl bara fråga om hur det skall
bli möjligt för högerpartiet att i praktiken
förverkliga sitt program på denna
punkt. Det är nu så många år sedan
vi regelbundet år efter år fick motioner,
på vilka hela högerpartiledningen
stöd som undertecknare. Dessa motioner
gick ut på att man skulle sprida
äganderätten till inte bara de statliga
företagen utan också de enskilda. Högern
står sålunda på denna punkt på
traditionell grund. Det är bara det att
dessa motioner upphörde att komma
de senaste åren. Nu är väl detta ett
tecken på att de skall återkomma i
fortsättningen. I dessa motioner stöd,
att man skulle sprida äganderätten också
av de enskilda företagen, men i slutklämmen
stöd aldrig annat än att man
skulle sprida äganderätten till de statliga
företagen. De skulle säljas ut.

Nu propagerar man för dessa saker

Ekonomisk debatt

igen, och det kanske kan vara lättare
för herr Heckscher som partiledare att
föra det resonemanget än det kan bli
för högerpartiets kassaförvaltare, som
skall gå ut och tigga pengar till högerpartiet
och där man inte undviker de
stora företagsbildningarna när det gäller
att få stöd för sin verksamhet. Det
kanske inte blir lika lätt i fortsättningen
att förverkliga programmet som att
skriva det.

Den ideologi som man förut hänvisade
till med sådan beundran var Adenauers
Volksaktie-ideologi. Om den nu
skall spridas till att gälla även enskilda
storföretag, är det kanske inte så
lätt för högerns egen finansiering för
framtiden. Men på den punkten är väl
högerns »Besked» inte avsett att någonsin
bli realiserat? Det blir väl på
den punkten som det har varit i de
tidigare högerpartimotionerna; man
glömmer av det, när man kommer till
slutklämmen av sin motion. Man skall
— enligt högerns »Besked» — inte bara
äga egendom, utan minst lika viktigt
är det inflytande som följer med det
personliga ägandet. Man skall sprida
ägandet så att mångdubbelt flera än nu
får tillfälle att äga aktier.

Då uppkommer emellertid frågan: Om
man sprider aktierna, sprider man
onekligen egendom. Så långt är högerpartiets
»Besked» riktigt. Men hur skall
man åstadkomma det ökade inflytandet?
Därom säger partiet ingenting i
detta »Besked». Men det gällde att skapa
nya människor, inte sådana som är
böjda för understödtagaranda, utan det
skall vara risktagande i produktionen
som skall omskapa människorna. Det
skall inte bli den nuvarande typen av
löntagare av olika grader, utan det skall
just vara detta meddelägande som är så
viktigt just för karaktärsfostran av människorna.
Om man äger en aktie, utvecklar
man sådana egenskaper som »självständighet»,
»rättrådighet» och »pliktkänsla».
Den »fostrar goda hushållare».
Det är rent underbart att man kan

118

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ekonomisk debatt

åstadkomma så goda resultat med att
fördela aktierna bland medborgarna.
Man kan gott förstå slutorden, där det
heter att »Ägaredemokratin är ett program
för det nya välståndssamhället.
Den tar vara på och vidareutvecklar
välståndssamhällets möjligheter —
framtidens möjligheter för var och en
i samhället.» Man kanske bara skulle
vilja tillägga — i proportion till kapitalinsatsen.

Det är inte så för högern som det är
för andra partier att det är småföretagarna
som står i skottgluggen, utan
det är tvärtom egenföretagaren som är
idealet. Han har »vågat satsa sitt kapital,
tagit sitt ansvar, satt till sin fritid»
för att skapa sysselsättning för andra
människor. Man vill bara tillägga, att
det finns också löntagare som satsar
fritiden och tar ansvar och skapar sysselsättning
för andra människor genom
sin arbetsinsats i samhället. Jag tycker
att det är synd att högerpartiet på detta
sätt så kategoriskt skall ta bort alla
goda kriterier från löntagarna och bara
hänföra dem till sådana som har förmåga
att sätta in kapital i rörelsen.

Högerpartiet säger att egenföretagaren
framstår som »något av en nyckelfigur»,
och att »viljan att satsa något,
viljan att ta ansvar, viljan att vara oberoende
och så långt möjligt slippa vara
föremål för omhändertagande är egenskaper
som både krävs och skapas» av
denna ägardemokrati. Den dynamiska
utvecklingen av näringslivet kräver en
ständig ström av företagsamt folk som
vill starta egna företag. Först då löntagaren
sätter upp egen butik eller egen
reparationsverkstad blir han av litet
högre klass, får litet högre karaktär,
och intar denna nyckelställning i ekonomien
som egenföretagare.

För oss andra kvarstår den viktiga
arbetsuppgiften att samhället skall fungera.
Ekonomien måste fungera, industrien
måste fungera, och vi vet av erfarenhet
att utvecklingen på många områden
kräver en koncentration av ar -

betsinsatser och kapital långt utöver
vad den enskilde företagaren har förmåga
att åstadkomma.

Vad skall vi göra? Vi får tyvärr en
massa löntagare som saknar dessa goda
karaktärsegenskaper som egenföretagaren
har, men vi får väl dras med dem
så länge även om det är mot högerns
inställning där det är egenföretagaren,
som är nyckelfiguren. Men hur kan vi
i vår ekonomi för de närmaste årtiondena
sätta upp egenföretagaren »som eu
nyckelfigur», när vi vet att det viktigaste
problemet i vår ekonomi och inom
vår industri är att skapa tillräckligt
stora enheter för att vi skall kunna motväga
de framstötar som kommer från
den europeiska och den amerikanska
marknaden och kanske också vid ett
senare tillfälle från den ryska marknaden,
där storföretag med effektiv produktionsutrustning
kommer att bli våra
svåraste konkurrenter? De blir konkurrenter
inte bara för våra varor utan för
vår sysselsättning och framtida levnadsstandardsstegring.
Vem har råd att satsa
på den forskning som behövs för de
moderna kemiska och elektrotekniska
industrierna? Sannerligen inte egenföretagaren.
Vi måste arbeta gemensamt
för att lösa de gemensamma uppgifterna.
Det som tycks vara stora enheter
för oss i detta land är små enheter
i jämförelse med vad som finns i andra
länder. Det som är en märkbar koncentration
här, är en relativt liten företagsgrupp,
när vi jämför den med andra
företag på den internationella marknaden.

Problemet för oss i detta lilla land är
att kunna bygga upp konkurrenskraftiga
enheter, som kan hänga med i den
moderna tekniken och klara den moderna
distributionens krav. Det är i
konkurrens med de amerikanska kedjeföretagen,
som bygger in sig i den engelska
och tyska handeln och även börjat
att så smått bygga in sig här, som
egenföretagaren skall arbeta. Det är
dessa internationella kedjor som de små

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Nr 26

119

företagen skall konkurrera med och där
de oftast inte lyckas.

Om vi sätter vårt hopp enbart till
egenföretagaren och gör honom till vad
högern kallar eu nyckelfigur satsar vi
på fel häst. Högern vet mycket väl att
en av avsikterna med europamarknaden
just är att bygga upp stora, konkurrenskraftiga
företag på den europeiska
marknaden, vilka har chans att klara
sig mot konkurrenter i både öst och
väst. Hur kan högern då vända sig till
den svenska publiken och servera en
tolkning av utvecklingen som är sentimentalt
riktig men som realistiskt är så
oriktig som denna som här presenteras?
Det saknas inte plats för egenföretagare
och småföretagare med både 10, 20 och
fler anställda. Det finns plats för den
sortens företag också, men i spetsen för
forskningen och de nya industrierna
går de stora företagsenheterna.

Den kemiska industriens nyskapelser
kostar 200 miljoner kronor per företag.
Den elektrotekniska industriens företag
är inte billigare. En oljekemisk industri
är ännu dyrare. Så är det på område
efter område. Järnindustriens utbyggnad
är heller inte något som lämpar sig
för egenföretagaren att försöka sig på.
Men genom att dessa stora enheter finns
behövs serviceföretag, underleverantörer,
handelsföretag och andra som kan
beredas utrymme tack vare att de stora
företagen existerar och utvecklas. Men
»nyckelfigurerna» är då de stora företagen
och följdfigurerna blir de små
företagen som får chansen att komma
fram vid sidan av de stora.

Det är inte här frågan om vilken sentimental
inställning man har till det ena
eller det andra, och inte ens om att
räkna ut huruvida det finns flera valmän
i den ena kategorien än i den
andra. Det gäller för oss att räkna rätt
och satsa på en utveckling som liar
framtiden för sig och inte lura på medborgarna
en felaktig ekonomisk företagspolitik.

Man säger i högerprogrammet att vi

Ekonomisk debatt

skall öppna våra dörrar för den internationella
konkurrensen. Hur skall våra
småföretagare, våra sönderbrutna statliga
och privata företagsgrupper -— jag
antar att man också skall bryta sönder
konsumentkooperationen och jordbrukskooperationen,
ty det är väl också
en sådan där koncentration som skapar
olämpliga människor med dålig karaktär
— klara sig när man öppnar dörren
för Europas effektiva industrier, där
man byggt ihop tyska och franska industrier
till en enhet?

Det heter vidare att man kan bygga
ut näringslivet genom lån eller genom
självfinansiering, men att det är fel att
dessa två finansieringsformer i dag
skall vara nästan allenarådande och att
den tredje möjligheten satts ur spel genom
den ekonomiska politiken. Den
tredje möjlighet vilken man rekommenderar
från högerns sida, är att genom
aktieteckning få människorna att satsa
pengar i företagen. Det finns emellertid
inget förslag hur man skall realisera det
tredje alternativet. Men det finns däremot
ett elvapunktsprogram om hur
man skall realisera ett av de andra alternativen,
nämligen det som syftar till
att öka självfinansieringen för egenföretagaren,
så att han skall få mer pengar.
Något elvapunktsprogram för hur
löntagarna skall komma in genom den
tredje möjligheten finns däremot inte.
Det har kanske inte varit avsikten att
detta skulle förverkligas?

För att underlätta, säger man på ett
annat ställe, spridandet av äganderätten
och skapa möjligheter till inflytande,
skall människor få köpa en aktie —
tonvikten skall väl ligga på aktie, inte
på eu. Då gäller tydligen något av det
som herr Hjalmarson för några år sedan
talade för, nämligen att vi skall
sälja ut aktier så billigt som möjligt i så
små enheter som möjligt. Man säger nu
så här: »I dag ligger det inom det möjligas
gräns för praktiskt taget var och
en att köpa en eller flera aktier. Aktien
kostar bara fjärdedelen av en TV och

120

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ekonomisk debatt

mycket mindre än en radiogrannnofon.
» Mig veterligt kan man i dag på
börsen köpa aktier som kostar 21,50 kr.
Det betyder att en TV enligt högerns
matematik skulle kosta 86 kronor. Jag
vet inte att man kan köpa en TV-apparat
för 86 kronor. Det måste väl vara
någon felräkning i högerprogrammet?
—• i så fall en av de mindre felräkningarna.

»Den moderna konservatismen är
också beredd att fördomsfritt diskutera
andra möjligheter att sprida det ekonomiska
inflytandet, att realisera en verklig
ekonomisk demokrati», står det på
en punkt. Men tyvärr är stycket slut
med det. Det står inte i programmet hur
man skall förverkliga denna ekonomiska
demokrati och sprida det ekonomiska
inflytandet. Det kanske kommer ett
nytt »Besked» vid tillfälle?

Vad det gäller för oss i vårt samhälle
är att kunna följa med i utvecklingen.
Vi kan inte, som vi kunnat göra förut,
räkna med att krigsårens fördelar för
oss skall fortsätta att finnas hur länge
som helst under efterkrigstiden. Vi kan
inte räkna med att hålla en lönenivå i
detta land, som ligger 50 procent högre
än den gör i kontinentens industriländer,
om vi inte ligger före dem tekniskt.
Vi har kunnat ligga tekniskt före dessa
länder på grund av kriget och dess
härjningar. Under hela återuppbyggnadstiden,
som inom många branscher
varade ett och ett halvt decennium, har
det funnits möjlighet för oss att sälja
så fort konjunkturerna varit goda. Efterfrågan
har varit stor, kapaciteten
har inte varit utbyggd på kontinenten.

Nu är den tiden förbi. Många av de
stora industribranscherna där nere har
nu överkapacitet. Går konjunkturerna
upp en aning, är det inte en efterfrågan
på våra produkter som automatiskt uppstår
— inom järnindustrien, för att bara
nämna ett exempel — utan man ökar
kapacitetsutnyttjandet inom de egna
industrierna. Vi kommer inte automatiskt
in, när tiderna är som bäst. Vi

måste på ett helt annat sätt förbereda,
planera och ta vara på de fördelar vi
har i olika avseenden, vi måste utveckla
vårt näringsliv i så förnuftiga banor
som möjligt.

Det är därför glädjande att man i
kompletteringspropositionen, när det
gäller den ekonomiska långtidsplanering
som man satt i gång med, tar upp
dessa problem om näringslivets utveckling,
om hur tjänster av olika slag spelar
en allt större roll inom samhällsekonomien
och om hur det blir allt nödvändigare
för oss att driva rationaliseringstanken
också på andra områden
än just inom industriföretagen. Det gäller
att rationalisera distributionen, kontoren
och den offentliga sektorn. Det
gäller att kunna mäta effektiviteten inom
den offentliga sektorn för att kunna
länka in verksamheten i så rationella
former som möjligt.

I kompletteringspropositionen framhålls
också hur vi får konkurrens inte
bara från de effektiva industriföretagen
i närbelägna länder, utan även hur den
fortsatta industrialiseringen i de tidigare
underutvecklade länderna kommer
att skapa en slagkraftigare produktion
i de länderna — en produktion som
inte bara gör det svårare för oss att exportera
till dem utan också gör det svårare
för oss att sälja på marknader, som
ligger betydligt närmare oss, eftersom
vi realistiskt bör räkna med att de länder
som nu börjar industrialisera sig
ute i världen också börjar kunna sälja
till Europa.

Allt detta gör att vi måste se till att
skapa ett effektivt näringsliv. Den enkla
linje som högern valt, då man talar om
att ensamföretagaren är nyckelfiguren,
håller inte. Vad skall vi sätta i stället?
Vi får försöka få fram den nödvändiga
finansiella koncentrationen, den nödvändiga
industriella koncentrationen,
den nödvändiga kommersiella koncentrationen.
Men vi skall samtidigt hålla
en tumme på ögat på dessa storföretag
som vi måste ha. Men det skall inte

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Nr 26

121

åstadkommas på det sätt som högern
säger sig vilja, nämligen genom att slå
sönder koncentrationen och sprida ut
den till ensamföretagare — vilket är
högerns ideal — utan vi måste få dessa
stora företagsbildningar att själva hålla
varandra i schack.

Det betyder att vi måste ha en konsumentkooperation
som är effektiv, vi
måste ha en producentkooperation och
vi behöver ha Wallenbergsgruppen,
Johnsongruppen och en effektiv statlig
företagsgrupp, och dessa stora enheter
bör kunna balansera varandra. En tävlan
mellan olika företag och företagsformer
står det i det socialdemokratiska
partiprogrammet att man skall ha,
inte att man skall slå sönder företagen
på det sätt som högern så naivt föreslår.
Denna tävlan mellan olika företag
och företagsformer kan ge oss ett effektivare
näringsliv. Men det ligger en
fara — så långt har högerprogrammet
rätt — i koncentration av makt. Men vi
kan inte komma längre, om vi skall gå
den förnuftiga vägen, än att se till att
det blir balans mellan olika ekonomiska
maktcentra i detta land.

För ögonblicket är det relativt goda
konjunkturer. Vissa branscher har svårigheter.
De investerar inte så mycket,
ty de har svårt att sälja. Men samtidigt
vet vi att om några år bör svårigheterna
vara överståndna. Då skall företagen
kunna sälja. Men om de under dessa
mellanliggande år uppträder på det sätt
som företagen gjorde före det socialdemokratiska
regeringstillträdet för 30
år sedan och som åberopades av herr
Ohlin, då de i många år underlät att
investera på grund av att de inte hade
pengar, då skulle vi efter någon tid stå
med ineffektiva företag. Dessa ineffektiva
företag skulle alltså ta upp konkurrensen
med Europamarknadens nybildade
jätteföretag, som då har ett tekniskt
gott utgångsläge och kanske fritt
har släppts in på den svenska marknaden.
Skall vi ha en chans att klara vårt
näringsliv då, gäller det att investera

Ekonomisk debatt

nu. Maskinanskaffningen måste upprätthållas.
Även om det för den enskilde
företagaren inte är så lönande för ögonblicket,
måste det ske för samhällsekonomiens
skull på längre sikt.

En möjlighet som jag talat för tidigare
är att inte bara använda investeringfonderna
så länge de räcker, utan
också när de är slut låta företagen få
använda vad jag kallat förskottsfonder,
möjligheter att på förhand sätta av
pengar som de i efterhand kan betala.
Detta skulle kunna ske inom sådana
branscher där arbetsmarknadsstyrelsen
och andra kan bedöma att det är nödvändigt
att vi behåller våra företag, och
det skulle ske oberoende av hur konkurrensen
för ögonblicket är. Lusten
och möjligheten för närvarande att investera
får inte vara det enda avgörande
för den långsiktiga ekonomiska politiken.
Det måste vara en långsiktig hög
investering som skall göra det möjligt
för oss att leva vidare efter några år,
när gränserna öppnas för skärpt konkurrens.

Det är tyvärr en orealistisk politik
som det näst största oppositionspartiet
talar för, en blandning av sentimentalitet
och taktiska beräkningar av antalet
ensamföretagare, en politik som inte tar
stor hänsyn till den ekonomiska och
industriella utvecklingen i Europa. Jag
tror att det skulle vara angenämare
både för det partiet och andra partier
här i riksdagen, om oppositionen kunde
länka in sin kritik och sitt arbete i
realistiska banor och inte i dessa småfinurliga
banor, som innebär ett återfall
i försök som man redan tidigare
gjort men gått ifrån såsom misslyckade.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag uttryckte i mitt
första anförande vissa farhågor för att
debatten skulle få karaktären av sillsallad.
Dessa farhågor har inte blivit
mindre efter det senaste anförandet. Det
vore i och för sig frestande att gå in i

122

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ekonomisk debatt

en studentdebatt av den typ som herr
Hagnell lagt upp, men det skulle inte
vara särskilt lyckligt om jag gjorde det.
Samtidigt måste jag med tacksamhet
notera att herr Hagnell omsorgsfullt tagit
del av den programskrift som jag
hade glädjen att kunna ställa till hans
förfogande. Jag måste kvittera hans
vänlighet med att visa att jag lyssnat
uppmärksamt på hans anförande.

Vad herr Hagnell sade om egenföretagens
absoluta underlägsenhet förde
min tanke till den koncentrationsteori
som framlidne Karl Marx för något över
100 år sedan presenterade och som utvecklingen
sedan visade vara lika felaktig
som jag är övertygad om att herr
Hagnells teori i detta fall kommer att
visa sig vara.

När det gäller det inflytande som den
enskilde aktieägaren kan utöva skall
jag nöja mig med att hänvisa till sidan
18 i den skrift som herr Hagnell i övrigt
så utförligt citerade. Jag tror att
han där hittar svaret på sin fråga.

Vad slutligen beträffar detta att vi
nu bara diskuterar förslag om försäljning
av aktier i statliga företag, så kan
det möjligen ha ett visst samband med
att vi befinner oss i riksdagen. I varje
fall enligt nuvarande regler och nuvarande
praxis är det i riksdagen möjligt
att fatta beslut om vad som skall ske
med statliga företag men inte om någon
motsvarande aktieförsäljning i de
enskilda företagen.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår inte vad högerledaren
har emot att diskutera det
nysammanställda högerprogrammets
principer. Det kan vara bra att ha principerna
klara, när man går in på en
detaljdiskussion. Då vet man vilka huvudlinjer
ett parti följer. Det finns väl
i dessa dagar ett visst behov av att diskutera
de principerna eftersom vi, sedan
herr Heckscher tillträtt sitt parti -

ledarskap, haft en period då högern
försökt närma sig både folkpartiet och
centerpartiet. Det nya »Beskedet» —
»Detta är högerpartiet», handlar om
de borgerliga samarbetsförsök som högern
inlett. Högern går nu ifrån taktiken
att försöka krypa nära folkpartiet
och börjar bygga upp en egen linje.
Jag har tagit upp de avsnitt i programmet,
som jag bedömt vara av intresse
för dagens ekonomiska debatt.

Det inflytande en person som har 1
aktie skulle få känner man till. Jag har
själv suttit med en aktie i handen på
ett av de största företagens bolagsstämmor.
Man har inget inflytande. Det är
riktigt, som det står på sidan 18 och
som herr Heckscher åberopat, att man
kan begära upplysningar, man kan
framställa förslag och kanske rent av
få förslagen antagna — om andra aktieägare
tycker likadant. Men om de
inte gör det, om de få som har makten
i sina händer tycker något annat,
betyder det inte något vad 1 bland
100 000 tycker. Jag har prövat den vägen
och rekommenderar den inte för
demokratien.

Då frågar man i högerprogrammet:
Vilket inflytande har en vanlig svensk
medborgare över svenska folkets egen
järnväg? Där kommer vi emellertid in
på helt andra former. Om vi sprider
äganderätten till företagen så mycket,
att alla äger en aktie kommer alla att
ha eu röst. Det blir då samma förhållande
som i dag råder i det svenska
samhället. Då kommer vi fram till ett
representativt system likadant som det
parlamentariska systemet för de politiska
frågorna. På den vägen har man
också inflytande över järnvägen men
inte över de stora enskilda företagen.

Det går att i en parlamentarisk lagstiftande
församling diskutera lagar
som avser ett spridande av äganderätten
till de stora företagen och ett sönderslående
av maktkoncentrationen på
det ekonomiska området, om högern
nu plötsligt vill detta.

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Nr 26

123

Herr IlECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Min replik var inte på
något sätt förestavad av ovilja mot att
diskutera principer, möjligen av en viss
hänsyn till kammarens tid.

Vad beträffar de dystra erfarenheter
som herr Hagnell gjort, när han som
ägare av en aktie framställt förslag på
en bolagsstämma, vet jag inte närmare
vad han har föreslagit. Jag gör endast
den reflexionen att det naturligtvis i
det fallet liksom i så många andra spelar
en viss roll vilka förslag man framlägger.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Det beror också på vem
som har aktieinnehavet på bolagsstämman.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! I diskussionen tidigare
i dag gav finansministern, tycker jag,
en sikräckskildring av de »överhud»
som bl. a. folkpartiet skulle ha framlagt.
Jag fick emellertid det intrycket
av hans senaste replik att han glädjande
nog var villig att med 800 miljoner
minska den siffra han ursprungligen
hade kommit till. Om man nagelfar de
olika förslag vi framställt om skattelättnader
och skattejusteringar kommer
man fram till ganska rimliga siffror.
Det rör sig inte om något överhud, utan
det kanske mera är en fråga om mindre
belopp, om man tar hänsyn till de
stora summor som budgeten rör sig om.
Jag tror att debatten skulle vinna betydligt
på om det användes färre överord
och om man höll sig till mera realistiska
siffror. Från folkpartiets sida är
vi i varje fall fullt på det klara med att
våra förslag inte innebär någon överbudspolitik,
och de siffror som här har
nämnts av finansministern anser vi vara
fullständigt felaktiga även om lierr
Sträng prutar 800 miljoner.

Jag skall sedan övergå till att säga
några ord om reservation IX i bevillningsutskottets
betänkande nr 45.

Ekonomisk debatt

De motioner som vi från folkpartihåll
framlagt om en ökning av förvärvsavdraget
för gift kvinna har avstyrkts
av utskottet, som bl. a. hänvisar till att
vissa skattskyldiga genom ett förhöjt
avdrag skulle få skatteförmåner.

För närvarande är förvärvsavdraget
maximerat till 2 000 kronor inkluderande
bottenavdraget om 300 kronor.
Detta medför att förvärvsavdraget maximerats
vid en inkomst av 8 500 kronor,
då avdraget får utgöra högst 20 procent
av inkomsten. I folkpartimotionerna
I: 14 och IT: 16 har yrkande framställts
att avdraget höjes till maximum
4 000 kronor och att procenttalet höjes
från nuvarande 20 procent till 25
procent. Detta innebär att den nuvaran
högsta inkomst, för vilken maximibeloppet
kan nyttjas, 8 500 kronor, höjes
till 14 800 kronor. Detta är ju eu
rätt normal inkomst numera, och sedan
likalönsprincipen blivit accepterad
är det även för kvinnor en relativt vanligt
förekommande inkomst.

Förvärvsavdraget bedömer vi som en
så betydande stimulans för att få ut
ytterligare arbetskraft på marknaden
att det är värdefullt om beträffande
detta avdrag generösare bestämmelser
kunde införas. Vid genomförande av
förslaget skulle skattebortfallet kunna
uppskattas till 30 miljoner kronor om
året, men man får då ta i betraktande
den inkomstökning som uppkommer genom
att ytterligare förvärvsarbetande
kommer ut i arbetslivet. Eftersom man
vet att redan ett så måttligt antal som
ytterligare 5 000 personer i förvärvslivet
ger staten skatteinkomster i storleksordningen
15—25 miljoner kronor,
så bör det vara realistiskt att bedöma
att en sådan skattelättnad som vi föreslår
skall ge en ökning av statens skatteinkomster
i stället för minskning.

Bristen på arbetskraft inom vissa speciella
kvinnliga yrken är besvärande,
och denna arbetskraft har åsamkat samhället
stora kostnader i utbildning som
nu samhället ej kan dra nytta av i den

124

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ekonomisk debatt

utsträckning som vore önskvärd. Det
är uppenbart att det inte kan vara lockande
för en kvinna att ta ett förvärvsarbete,
om kostnaderna i hemmet plus
skatten tar så stor del av inkomsten att
lönsamheten helt försvinner. Det måste
vara lönsamt om man skall få folk att
påtaga sig ett extra förvärvsarbete förutom
hemmets skötsel, vilket en kvinna
får taga ansvar och merabete för, även
om hemhjälp finns. Det är just de inkomstskikt
inom vilka det föreligger
största bristen på arbetskraft som
många gånger anser att kompensationen
är för dålig för att man skall taga
ett arbete utom hemmet.

Bristen på sjuksköterskor sammanhänger
delvis med att så många lämnar
yrket på grund av äktenskap, och man
kan bara konstatera att trots ökad utbildning
av sköterskor var nettoökningen
av denna grupp lägre 1961 än
något år sedan 1948. Att den del som
blir kvar av lönen, med hänsyn till skatt
och kostnadsfördyring i hemmet, ej
bedömts vara tillräcklig kan man med
fog anta.

En förbättring enligt vårt förslag inriktar
sig främst på de lägre inkomstskikten,
och när maximeringen ligger
vid en inkomst av 14 800 kronor vänder
man sig just till de inkomstgrupper
där arbetsinkomsten betyder mycket
för den enskilde. En stimulans i den
riktning vi föreslagit är endast ett steg
i riktning att få de merkostnader täckta
som åsamkas för intäkternas förvärvande.
Någon kompensation som helt
täcker merkostnaderna kan det inte vara,
då man beräknar merkostnaderna
för en tvåbarnsfamilj uppgå till 7 000—
7 500 kronor i det fall kvinnan arbetar
på heltid utom hemmet. Kompensationen
utgör därför i ett sådant fall endast
drygt hälften av den verkliga merkostnaden.
Kvinnorna är vana att tänka
ekonomiskt, och jag tror att den stimulans
i avdragsrätten som vi föreslagit
kommer att ge oss arbetskraft i en
betydande utsträckning.

Förutom den stimulei*ande effekten
måste man även taga hänsyn till rättvisekravet.
Har man en utgift för intäkternas
förvärvande, så måste det vara
rimligt att avdrag får göras inom en
vidare gräns än vad som för närvarande
gäller, särskilt om denna skattelättnad,
som jag tidigare sagt, förmodligen
inte ger utslag i att statsinkomsterna
blir sämre utan kanske i stället höjer
dem.

Jag yrkar bifall till reservationen IX
till bevillningsutskottets betänkande nr
45.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Fru KRISTEN SSON (h):

Herr talman! Liksom herr Larsson i
Umeå skall jag uppehålla mig vid förvärvsavdraget.
Vi kanske alla är överens
om att avdraget är att betrakta som
omkostnadsavdrag. Det är möjligt att
de flesta av oss också är ense om att
de kostnader för barnens omvårdnad
som uppkommer, när föräldrarna har
yrkesarbete, är utgifter som är nödvändiga
för intäkternas förvärvande och
att de därför borde vara avdragsgilla.
Ur principiella synpunkter borde det
därför vara riktigt att avdrag finge medges
för de verkliga kostnaderna.

Detta är förslag som vi från högerhåll
fört fram under ett par år och vi
har återkommit därmed i år också. Vi
anser att det självfallet är svårt att renodla
den principen. Ur taxeringstekniska
synpunkter måste man ha ett visst
schablonavdrag, men det bör kompletteras
med rätten att göra avdrag för
styrkta merkostnader. Bevillningsutskottets
socialdemokratiska majoritet säger
att förvärvsavdragets natur av schablonavdrag
bör bibehållas utan undantag.
Man konstaterar detta men ger ingen
rimlig förklaring till varför så bör vara
fallet. Inom högerpartiet har vi klart
för oss att frågan om utformningen av
förviirvsavdraget inte endast är ett bollande
med siffror, inte endast innebär

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Nr 26

125

att det ena partiet skall försöka bjuda
över det andra tills man får se vem som
kommer högst.

Frågan om förvärvsavdraget innefattar
något mycket mera väsentligt. Vi har
talat mycket om att oppositionens uppgift
skulle vara att motverka fortsatt
socialisering. Också i fråga om familjepolitiken
fortgår en socialiseringsprocess.
Om finansministern varit här,
skulle jag kunnat ge honom ett exempel
på den »spindelvävssocialisering» som
han sade sig inte känna till. Jag har i
färskt minne de diskussioner som ägde
rum för ett par veckor sedan, när vi
talade om ökad daghemssubventionering.
De socialdemokratiska talare som
engagerade sig i debatten hade idel rosor
att ge statsrådet Ulla Lindström för
hennes förslag om ökad subventionering
av daghem. De konstaterade med glädje
att detta säkert skulle bidra till att gifta
kvinnor i större utsträckning sökte sig
ut på arbetsmarknaden. Ingen sade att
de 25 miljoner man anslog för detta ändamål
skulle vara överloppspengar.

Det är inte förvånande att man inte
gjorde det. Det är nämligen en rent socialistisk
politik detta att samhället
skall subventionera den kollektiva barntillsynen,
under det att de föräldrar
som väljer att låta sina barn fostras i
det egna hemmet och anställer en person
att se till dem inte ens får göra
avdrag för de kostnader de har.

Detta är alltså, herr talman, en konsekvent
socialistisk politik. I det ena
fallet är man villig att satsa 25 miljoner
kronor på en utbyggd subventionering
av daghemmen, i det andra säger socialdemokraterna
i bevillningsutskottet i
fråga om förvärvsavdragets utformning
att beskattningen över huvud taget »torde
spela en underordnad roll» för möjligheterna
att få ut kvinnorna på arbetsmarknaden.
De anser också att »förvärvsavdragets
effekt såsom pådrivande
faktor då det gäller gift kvinnas vilja
att ta eller kvarstå i förvärvsarbete inte
bör överdrivas».

Ekonomisk debatt

Mycket i de nuvarande bestämmelserna
om förvärvsavdrag är otillfredsställande.
Förvärvsavdraget är som sådant
otillräckligt, men dessutom bör den
schablon som nu finns — såsom jag tidigare
nämnde — kompletteras med rätt
till avdrag för de verkliga kostnaderna,
gärna med ett högsta tillåtna avdrag.
Det är för övrigt en konstruktion som
vi känner till från försäkringsavdragen.
Ett lägsta avdragsbelopp tillåts utan vidare,
och därutöver får man göra avdrag
för de försäkringspremier man har
betalat upp till ett högsta belopp.

För övrigt är det inte säkert att avdraget
över huvud taget bör fastställas
till vissa procent av inkomsten. Det är
inte alltid avgjort att kostnaderna för
hemhjälp står i relation till den egna
inkomsten. Utskottsmajoriteten konstaterar
— och det instämmer vi i — att
kostnaderna för barn varierar högst
väsentligt med deras ålder och även
med deras antal. Därför bör utformningen
av förvärvsavdraget anpassas
med hänsyn härtill. Jag har också den
uppfattningen att avdraget inte endast
bör vara knutet till hustruns förvärvsarbete,
utan hänsyn bör tas till om båda
föräldrarna har förvärvsarbete.

Yi har i en högermotion föreslagit att
förutsättningarna för att medge avdrag
för kostnader för vård av annan person
än minderåriga barn skall undersökas.
Om t. ex. båda föräldrarna till ett kroniskt
sjukt barn som är över 16 år har
förvärvsarbete och är nödsakade att engagera
någon som ser till barnet, är det
då inte rimligt att de får rätt till förvärvsavdrag
härför? Samma skäl kan
åberopas beträffande den som vårdar
en sjuk eller invalidiserad make eller
ålderstigna föräldrar i hemmet.

En snar översyn av reglerna för förvärvsavdraget
är alltså angelägen. Det
är glädjande att finna att de borgerliga
partierna är helt ense därom. Socialdemokraterna
i utskottet hänvisar däremot
till att »skatteberedningen enligt
sina direktiv har att pröva frågan om

126

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ekonomisk debatt

skattebördans avvägning mellan gifta
och ensamstående skattskyldiga och att
i denna prövning även torde komma
att ingå frågan om förvärvsavdragets
storlek och konstruktion». Observera
att man säger »torde»; man vet nämligen
inte riktigt säkert hur det kommer att
bli. Det troliga är att skatteberedningen
tar upp de principiella synpunkterna
över huvud taget, men det är högst
osannolikt att den har möjlighet att penetrera
varje enskild fråga så i detalj
som måste bli nödvändigt beträffande
förvärvsavdraget. Skulle frågan hänvisas
till skatteberedningen, tror jag att
det finns stor risk för att denna angelägna
reform kommer att skjutas på
framtiden på ett mycket olyckligt sätt.

Vi föreslår därför en utredning med
det snaraste, men intill dess vill vi
också föreslå en provisorisk förbättring
av nu utgående förvärvsavdrag, dels genom
att schablonbeloppet höjs till 3 000
kronor, dels genom att rätt införes till
avdrag därutöver för styrkta kostnader
som ligger inom ramen för 20 procent
av inkomsten.

Vi i högerpartiet finner det också
angeläget att gift kvinna som har inkomst
av jordbruksfastighet eller biträder
mannen i hans rörelse skall kunna
anställa hjälp för barnens omvårdnad
och veta att kostnaderna härför är
avdragsgilla. Det finns intet skäl anta
att en kvinna som arbetar i mannens rörelse
skulle ha större möjlighet att ha
barnen hos sig på arbetstid än en utomstående
som anställes i samma företag.
Den hittillsvarande ordningen ger —
tycker jag — uttryck åt en egendomlig
föreställning att barnens vård alltid kan
klaras utan att förorsaka nämnvärda
kostnader. Vi har inom högerpartiet yrkat
att dessa båda kategorier skall få
göra avdrag för de verkliga kostnaderna
upp till 20 procent av det värde vartill
hustruns arbetsinsats kan uppskattas.

Utskottet anför på denna punkt att
»ett schablonmässigt beräknat avdrag
för sådana kostnader» inte kan medges.
Det har vi inte heller föreslagit. Vi har

yrkat att avdrag skall få medges för de
kostnader som verkligen kan styrkas.

Herr talman! Jag har hittills uppehållit
mig uteslutande vid förvärvsavdraget.
Det är emellertid klart att den samlade
effekten av den progressiva beskattningen,
förvärvsavdragets otillfredsställande
utformning och sambeskattningen
för ett par förvärvsarbetande makar
kan bli ganska orimlig. Yrkesarbete kan
för en gift kvinna många gånger bli en
dyrbar hobby. Allt fler flickor får nu
yrkesutbildning, allt fler flickor tar i
dag studenten, och andelen kvinnor vid
universitet och andra högre utbildningsanstalter
fortsätter att öka. För sitt behov
av arbetskraft måste samhället i
allt högre grad lita till kvinnorna. Dessa
blir också alltmer yrkesinriktade.

När vi i högerpartiet yrkar på en
väsentlig lättnad i den progressiva beskattningen,
när vi hävdar att tudelningsprincipen
borde genomföras över
hela linjen och när vi — på sätt som
jag tidigare här har redovisat — hemställer
om ändringar i förvärvsavdraget,
begär vi inte i första hand förmåner
för familjer i vilka både man och hustru
har förvärvsarbete. Vi begär helt enkelt
skattereformer som samhället inte
borde anse sig ha råd att avvara.

Herr CARLSSON i Huskvarna (fp):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 45 behandlas bl. a. en
motion, väckt av oss vid årets början,
om utredning angående särskilda skattefria
bottenavdrag för folkpensionärer.

Vi har redan en gång i år haft en
debatt här i kammaren om de problem
som behandlas i vår motion. Folkpartiet
väckte nämligen i februari en partimotion
om förbättrade regler vid inkomstprövningen
av folkpensionsförmåner.

Som alla vet hänger frågan om avtrappningen
av det extra avdraget vid
beskattningen samman med frågan om
förlusten av inkomstprövade förmåner
vid en viss extraförtjänst, som folkpensionärerna
kan ha. Eftersom dessa av -

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Nr 26

127

bränningar drabbar samtidigt, kan en
folkpensionär förlora mycket av sin
extraförtjänst — ja, i vissa fall mer än
vad han tjänar.

Alla inser att sådana bestämmelser,
som gör att folkpensionärernas extraförtjänster
försvinner, är orimliga. Vi
har från vårt håll under flera år krävt
förbättrade bestämmelser. Som vi bl. a.
påpekat i årets partimotion måste bestämmelserna
förbättras både genom att
avdragsreglerna för folkpensionsförmånerna
blir rimligare och genom att skatteavdraget
blir större.

Som påpekas i utskottsbetänkandet
har riksskattenämnden i år utfärdat nya
anvisningar för hur det extra skatteavdraget
skall avtrappas. Jag skall erkänna
att detta medfört att de allra lägsta
extraförtjänsterna — upp till ungefär
1 000 kronor — som regel inte drabbas
av skatt. Men medaljen har också en
baksida. Eftersom man inte höjt det nuvarande
maximibeloppet för avdraget
på 3 000 kronor, blir följden att folkpensionärer,
som tjänar något mer än
1 000 kronor extra, drabbas av ännu
större avbränningar än enligt tidigare
regler. Som vi påvisat i partimotionen
kan en folkpensionär, som höjer sin
extrainkomst från 2 400 kronor till 3 400
kronor, bli av med hela extrainkomsten
— och mer därtill.

Detta är ett stort problem för många
pensionärer som vill tjäna en extra
slant på gamla dar. För att få någon rätsida
på det, måste riksdagen visa sin
goda vilja genom att bifalla den reservation
vid utskottets betänkande, som
handlar om utredning angående särskilda
skattefria bottenavdrag för folkpensionärer.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till reservation V i utskottets
betänkande.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Självfallet hyser jag
inte några större förhoppningar om att
med ytterligare argument kunna vända
opinionen i kammaren till förmån för

Ekonomisk debatt

ett beslut idag om återinförande av barnavdragen
vid beskattningen. Jag har
följt den här frågans utveckling ända
sedan 1947 års beslut. Jag tycker mig
ändå ha märkt att talesmännen på den
socialdemokratiska sidan numera inte
är lika övertygade motståndare till vårt
förslag som de var ännu för några år
sedan. Delvis beror det väl på att skatteberedningen
enligt sina direktiv har att
undersöka även denna möjlighet att
åstadkomma en avvägning av skattebördan
mellan barnfamiljer och andra
skattebetalare.

Ändringen 1947 om avskaffande av
ortsavdragen för barn och införandet
av kontanta barnbidrag var ingalunda
till förmån för alla barnfamiljer. Den
var det för en del, men på längre sikt
kan man fråga sig, vilka barnfamiljer
som egentligen vunnit på ändringen.
Det glöms så lätt bort att ortsavdragen
fram till 1947 ingalunda var så små som
ofta gjorts gällande. Vid statsbeskattningen
var det 930 kronor för vartdera
av de två första barnen och 1 130 kronor
för tredje och följande barn. För
föräldrarna var det 1 140 kronor för
vardera maken.

Ingen kan väl hävda att ortsavdragen
för barn skulle ha blivit fixerade vid
denna nivå, medan man — som ju också
blivit fallet — höjde ortsavdragen i övrigt
steg för steg. De har höjts gång efter
annan, sedan 1947 med 97 procent.
Däremot tog det mycket lång tid innan
det blev någon som helst ändring av
barnbidragsbeloppen. Hade ortsavdraggen
för barnfamiljer följt med i samma
takt som övriga ortsavdrag, skulle de i
dag ha varit 1 830 kronor för de tvä
första och 2 770 kronor för tredje och
följande barn.

Det är klart att man inte med absolut
säkerhet kan säga att dessa avdrag
skulle ha följt med i precis samma takt,
men hade vi haft kvar ortsavdragen för
barn i skattesystemet, är det uppenbart
att man inte skulle ha kunnat höja ortsavdragen
för föräldrarna utan att ta
hänsyn också till förekomsten av orts -

128

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ekonomisk debatt

avdragen för barnen. Man hade då antingen
fått låta ortsavdragen för barnen
följa med, eller — om det inte fanns tillräckligt
utrymme för en sådan skattereform
— hade man fått hålla tillbaka
höjningen av ortsavdragen för föräldrarna.
Nu är marginalskatten redan i de
lägsta inkomstskikten omkring 25 procent,
och det kan sålunda inte bestridas
att ett bibehållande av ortsavdragen för
barn skulle ha inneburit en högst väsentlig
skattelättnad för barnfamiljerna.

För min del anser jag att ett återinförande
av barnavdragen i skattesystemet
är en rättviseåtgärd, som inte skall
ställas som alternativ till de barnbidrag
som infördes 1947. Oavsett hur barnbidraget
utformas och vilken storlek det
har, anser jag att det är lika välmotiverat
och berättigat att återinföra ortsavdragen
för barn i skattesystemet. Man
åstadkommer därigenom en fördelning
av skattebördan mellan barnfamiljer
och andra skattebetalare.

.Tåg ser att herr Brandt har kommit in
i kammaren nu. Jag skall inte ingå i någon
längre polemik med honom, men
han talade i förmiddags om vår följetong
med förvärvsavdraget, och det är
naturligtvis riktigt att det är en följetong.
Vi återkommer med förslag därom
år efter år, liksom vi gör när det gäller
barnavdraget. Vi är mycket envisa även
på den punkten, herr Brandt. Men vad
barnavdragen angår är det nya i år att
vi har preciserat beloppen till 1 000 kronor
för vartdera av de två första barnen
och 1 500 kronor för tredje barn och
följande. Det har inte ingått i följetongen
tidigare, herr Brandt.

Detta att återkomma med förslagen
år efter år är ju oppositionens enda möjlighet
att presentera sina alternativ. Om
vi inte kom tillbaka med dem är jag
rädd för att man i regeringspartiet
skulle säga antingen att vi har givit upp
eller frångått våra förslag, vilket vore
lika illa. Därför måste vi komma tillbaka
och tala för förslagen, även om
det blir en smula tjatigt. Det är inte så

lätt att förnya argumenten — och inte
motargumenten heller för den delen.

Det finns emellertid en annan följetong,
som kommer från regeringen, och
den vill jag säga några ord om. Jag
tänker på uttagningsprocenten. Det ingår
i regeringens uppgifter att lägga
fram förslag härom. Inte heller där är
det någon variation på följetongen. Uttagsprocenten
är oavlåtligt och konstant
100 procent. Rörligheten har blivit en
ren fiktion. Rörligheten i uttagningsprocenten
var avsedd att tjäna syftet att om
staten behövde mera pengar, så skulle
uttagningsprocenten kunna höjas, behövde
man inte så mycket så skulle
uttagningsprocenten kunna sänkas. Men
när sänkte finansministern uttagningsprocenten
senast? Finns det någon i
denna kammare som kan erinra sig det?
Det måste i så fall ha varit för mycket
länge sedan. Däremot minns jag att det
har förekommit —- det måste också ha
varit mycket länge sedan —• att den höjdes
till 110, 120, 130 och jag tror ända
upp till 140 procent en gång. Men sedan
gjordes hela skattesystemet om, man
bakade in det högre uttaget och började
på ny kula. Man startade så att säga
på scratch, och därvid har det blivit
under många år. Någon sänkning av uttagsprocenten
har vi inte haft på långa
tider, och fråga är om vi över huvud
taget kan vänta en sådan från den nuvarande
regeringen.

Hur länge skall vi uppehålla denna
fiktion? Vore det inte en sak för skatteberedningen
att överväga, om det är
nödvändigt att bibehålla fiktionen med
en rörlig uttagsprocent, som ändå aldrig
tillämpas i praktiken?

Herr BROBERG (fp):

Herr talman! Debatten har nu fortskridit
i åtskilliga timmar och jag skall
därför inskränka mig till några få synpunkter.

Den helt dominerande faktorn vid
beräkningen av budgetutfallet är självfallet
löneutvecklingen och därmed

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Nr 26

129

skatteunderlagets ökning. Av väsentlig
betydelse är självfallet också att prisnivån
kan hållas någorlunda stabil. På
grund av skattesystemets utformning
medför ju en inflation att en större del
av våra inkomster överföres till staten.
Av varje inflationsprocent tar sålunda
staten cirka en tredjedel. En inflation
kan naturligtvis göra det lättare för finansministern
att få debet och kredit att
gå ihop, men trots detta måste vår strävan
vara att förhindra en sådan utveckling,
både på grund av de risker som
ligger i inflationen och den stora orättvisa
som den medför.

De beräkningar angående den statsfinansiella
utvecklingen under de tre
närmast kommande budgetåren som redovisas
i kompletteringspropositionen
är baserade på en fortgående produktionsökning
med i genomsnitt 4 procent
per år samt oförändrad prisnivå. Under
förutsättning av 4 procents årlig stegring
av skatteunderlaget stiger emellertid
statsinkomsterna med i genomsnitt

5,5 procent per år under de närmaste
tre åren. Jag tyckte att herr Brandt
nämnde en betydligt lägre siffra. Stegringstakten
för inkomsterna blir något
lägre än för utgifterna, som stiger med
cirka 6 procent per år.

Löneglidningens roll i inkomstökningen
har vidrörts i denna debatt. I
kompletteringspropositionen anges den
till knappt 2 procent under 1962. Om
jag inte hörde fel, sade finansministern
4 procent, alltså dubbelt så mycket. Löneglidningen
och i vissa fall även de
avtalsmässiga höjningarna har till stor
del förorsakats av rådande brist på arbetskraft
på vissa områden, kanske
främst när det gäller den relativt kvalificerade
arbetskraften. Löneglidningen
kan ses som en regulator, som har
hjälpt den mest lönande och expansiva
delen av näringslivet att täcka sitt behov
av arbetskraft. Det torde knappast
vara tänkbart med en årlig expansion på
4 procent utan att vissa bristsituationer
och löneglidningar uppkommer på vis -

Ekonomisk debatt

sa punkter. Dessa kommer så småningom
att påverka löneläget i dess helhet.

Den automatik vi har på löneområdet
gör ju att det inte bara blir lönestegringar
inom de industrier, där produktionsstegringen
är hög, utan även inom
de områden där den är obefintlig. Det
torde knappast kunna undvikas att detta
även medför prisstegringar i form av
kostnadsinflation, och den en- å tvåprocentiga
årliga prisstegring finansministern
enligt de angivna förutsättningarna
i propositionen behöver för att
stegringstakten för inkomsterna skall bli
densamma som för utgifterna lär nog
finansministern också få.

En fråga är emellertid i detta sammanhang
naturlig: Bör inte med den
tillämpade beräkningsmetoden, där ju
den offentliga sektorns andel ingår i
arbetsvolymen — ett i och för sig något
optimistiskt beräkningssätt — en högre
produktionsstegring än 4 procent per år
kunna erhållas? Den tekniska utvecklingen
fortskrider i snabb takt. Expansionen
på skolans område gör att det
varje år utbildas åtskilliga tusen människor
med goda kunskaper. Vi kommer
därför relativt snabbt att få tillgång till
mer kvalificerad arbetskraft. Även om
de som kommer direkt från skolorna i
början kanske ges tämligen okvalificerade
arbetsuppgifter, stiger dock deras
arbetskapacitet mycket snabbt. Om jag
där tar ett enda exempel, så vågar jag
påstå att de nyexaminerade ingenjörernas
arbetskapacitet under de första åren
ökar med åtminstone 10 procent per år.

Förutsättningar finns för en snabb utveckling.
I och för sig finns inga givna
begränsade ramar inom vilka vårt näringsliv
måste söka sin utveckling.
Exempelvis kan man tänka sig att den
mest högkvalificerade delen av vår export
kan öka: licenser, metoder, anläggningar,
komplicerad apparatur och
maskinutrustning.

Men lika väl som det finns dynamiska
faktorer finns det även statiska. Ett ökat
förstatligande — jag tror att boksluten

-Andra kammarens protokoll 1963. Nr 26

130

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ekonomisk debatt

för de statliga anläggningarna bekräftar
vad jag här säger — skulle vara en
sådan uppbromsande faktor. Jag antar
att även herr Hagnell har studerat dessa
bokslut och kommit till samma uppfattning.
Den beräknade nedgången i industriekis
investeringar är en annan sådan
faktor med ogynnsam verkan. Även den
frågan hör till dem som vi har all anledning
att se allvarligt på.

Dessutom vill jag starkt ifrågasätta
om man inte i detta sammanhang även
måste räkna med psykologiska faktorer.
Den anda och den miljö vi kan skapa
på våra arbetsplatser är av väsentlig betydelse
för ett gott produktionsresultat.
Jag tror att det här finns en smittorisk
från den offentliga sektorn. Pionjärandan
skattas inte fullt lika högt som
tidigare. I dess ställe tenderar det att
växa upp en övertro på organisation
med formalism som följdföreteelse. Parkinsons
lag är en karikatyr men en karikatyr
där vi tyvärr kan känna igen
vissa drag.

Det finns nog även i många fall en
tendens att kräva högre teoretisk utbildning
än vad som erfordras. Jag har full
uppskattning för det egenvärde som
ligger i en god teoretisk utbildning.
Även den praktiska utbildningen och
erfarenheten har dock sitt egenvärde.
Ur ekonomisk synpunkt är det ungefär
samma sak att kräva för höga teoretiska
kunskaper som att sätta in för komplicerade
och dyrbara maskiner i en anläggning.
Om vårt socialgruppstänkande
skulle ha till följd att ungdom med
huvudsaklig fallenhet för praktiskt arbete
väljer teoretiskt, då tror jag att en
av de första åtgärder som vi bör vidta
är att slänga allt socialgruppstänkande
på den plats det hör hemma •— på
skräphögen.

Herr talman! Den takt i produktionsstegringen,
som vi kommer att få i vårt
land, kommer till inte ringa del att bli
beroende av klokheten i de beslut vi
fattar i denna kammare. I det anförande
som hållits i kammaren i dag av finans -

ministern, har man inte funnit den rätta
förståelsen för den inverkan på produktionsutvecklingen
som våra egna åtgärder
har.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till
reservationerna II, V, VII, IX, XII och
XIV.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det resonemang, som
herr Larsson i Umeå och fru Kristensson
i Stockholm förde, gjorde att jag
ville blanda mig i debatten.

Särskilt herr Larsson i Umeå kom
med gamla talesätt. Han tog exempel
från sjuksköterskevärlden. Han skulle
rädda vår sjukvård om han fick höja
förvärvsavdraget, och han nämnde det
som en sanning som alla skulle acceptera.
Men herr Larsson vet mycket väl,
att när man gjorde en utredning inom
sjuksköterskekåren och frågade varför
sjuksköterskorna slutade när de gifte
sig, fick man inte alls svaret att det berodde
på beskattningen; endast en mycket
liten del av de tillfrågade nämnde
skatten. Helt andra ting var avgörande.
Har man så svårt att bevisa att det behövs
ett höjt förvärvsavdrag, att man
måste komma med ett helt felaktigt påstående
för att finna ett argument?

Fru Kristensson hade kanske en litet
pikantare inledning i sitt anförande,
när hon talade om att socialdemokraterna
är i färd med att driva en socialiseringsprocess
i hemmen. Detta bevisade
hon med att det i år hade givits ett ökat
anslag till daghem. Hon menade tydligen,
att om man fick fler daghem skulle
fler kvinnor få sina barn omhändertagna
när de gick ut i förvärvsarbete,
och detta skulle verka som en stimulans
för fler kvinnor att förvärvsarbeta. Det
var tydligen detta som var den farliga
socialiseringsprocess som det socialdemokratiska
partiet var i färd med att
driva.

Men samtidigt talar fru Kristensson
sig varm för att man på annat sätt skall
locka kvinnor ut i förvärvsarbete. Det

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Nr 26

131

som hon anser vara mest lönande för
samhället — det som skulle locka de
flesta kvinnorna —■ är en höjning av
förvärvsavdraget. Varför är det farligare
att kvinnorna går ut i förvärvsarbete
för att de får dagliemsplatser än att de
får höjt förvärvsavdrag, som de använder
just till att betala daghemsavgiften ?
Är det inte andra ting som gör att förvärvsavdraget
är mer acceptabelt för
högerpartiet än för det socialdemokratiska
partiet?

Genom sin verkan — i synnerhet kombinerat
med det barnavdrag högern i
dag presenterat med 1 000 kronor för
första och andra barnet och 1 500 för
det tredje och de följande barnen —
måste detta bli ett ganska lönande avdragssystem
för dem som har mycket
stora inkomster. Eu kvinna som kanske
har 50 000—60 000 kronor i inkomst och
har tre eller fyra barn — en härlig
situation tydligen — skulle alltså få ett
förvärvsavdrag som var mycket lönande,
eftersom hon kunde utnyttja inte bara
de 3 000 kronorna utan också 20 procent
av lönen som översteg 3 500 kronor.
Det är riktigt, fru Kristensson. Man
måste först bevisa att man använder så
mycket pengar till hjälp i huset för att
man skall få göra avdraget. Men om man
kan detta, har man en mycket stor fördel
av det system som högern föreslår
både när det gäller förvärvsavdraget och
när det gäller ortsavdraget för barn.
Det skulle ju bli mycket stora belopp —
rena skatteåterbäringen — om man har
mycket stora inkomster, men däremot
skulle det förhöjda förvärvsavdraget
och barnavdragen inte ge någonting utöver
vad som nu ges till dem som har
låga inkomster. Det skulle alltså bli föga
lönande för dem som har så små inkomster,
att de inte kan tillgodogöra sig
barnavdragen och inte heller kan tillgodogöra
sig det kraftigt höjda förvärvsavdrag
som högern föreslår. Man
kan alltså inte komma ifrån — varför
skall högern förneka det — att detta är
ett system som mest gynnar dem som

Ekonomisk debatt

har de stora inkomsterna. Jag förstår
aldrig varför högern skäms för att företräda
dem som har höga inkomster. De
är också människor, och de är säkert
väldigt tacksamma att få bli företrädda.
Jag tycker man skall stå för att vara
deras företrädare och vara glad för det.

Man är inom både högern och folkpartiet
och för all del även inom centern
med på att förvärvsavdraget skall
utredas, men partierna har tre olika
modeller för detta. Eftersom vi redan
har en utredning som skall göra detta,
förvånar man sig över att man inte kan
komma med något förslag som skulle
kunna verka övertygande på den kommitté
som sitter. Men man säger bara att
saken skall utredas.

Om högern i dag får sin vilja igenom
med folkpartiets och centerns hjälp
blir det höjda ortsavdrag, minskning av
progressiviteten, förvärvsavdrag till flera,
höjda förvärvsavdrag, höjda ortsavdnag
för pensionärer, indexreglerade
ortsavdrag och barn orts avdrag. Dessutom
skall omsättningsskatten minskas.
Då frågar man sig: Vem skall betala?
Det skulle vara roligt att få en liten antydan
om var man tänker ta igen allt
man förlorar genom att medge alla dessa
avdrag. Det skulle vara väldigt roligt
att få höra, om man tänker höja
skatteprocenten och förändra ortsavdragen
för ungkarlarna till vad man
hade förr, eller om man eventuellt tänker
ta bort barnbidragen eller möjligen
göra vad som nu börjar figurera i diskussionen
men som jag inte bär hört
framföras av någon här i riksdagen,
nämligen att ta bort det extra ortsavdrag,
den gifta mannen har för hustru,
som inte förvärvsarbetar. Eftersom det
sitter en utredning och eftersom, efter
vad jag hört, denna utredning inte kommit
någon vart när det gäller familjebeskattningen,
vilket ju är beklagligt då
man skall vara färdig ganska snart, behöver
denna utredning alla de tips och
anvisningar som den kan få för att över
huvud taget kunna komma fram med

132

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ekonomisk debatt

en fördelaktigare familjebeskattning
nästa år. Jag frågar både högern och
folkpartiet: Hur ställer ni er till det
hustruavdrag som den gifta mannen
har? Och var tänker man ta igen alla
de förlorade inkomsterna?

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
och jag talar i många fall samma
språk, men i detta fall gör vi det
inte. Fru Erikssons resonemang visar,
att hon inte bär förstått vad jag är ute
efter. Jag har inte kritiserat, att statsrådet
Ulla Lindström lagt fram ett förslag
om att vi skulle bygga flera daghem.
Däremot bär jag kritiserat, att man
skall ha en så betydande subventionering
av den kollektiva barntillsynen.
Det betyder att samhället gynnar de familjer
som vill att barnen skall uppfostras
i kollektiva inrättningar — i
daghem — under det att man missgynnar
dem, som föredrar att fostra barnen
i det egna hemmet, genom att inte medge
avdrag ens för de omkostnader detta
medför. Det var detta jag åsyftade när
jag talade om socialiseringsåtgärder.

Det är inte heller, fru Eriksson, fråga
om att vi skall locka kvinnor åt det
ena eller andra hållet. Det är ju det
resonemanget vi på högerhåll vänt oss
emot. Vi tror att kvinnorna är fullt kapabla
att själva bestämma hur de skall
ha det. Vad vi vänder oss emot är att
samhället genom olika åtgärder söker
dirigera dem åt det ena eller åt det
andra hållet. Vad vi motsätter oss när
det gäller barntillsynen är en dirigering
mot den kollektiva barnuppfostran.
Likaså vill jag påstå, att då det gäller
skattepolitiken är det fråga om en
dirigering i syfte att kvinnorna inte
skall vara yrkesverksamma. Det blir
inte tillräckligt lönsamt för den gifta
kvinnan som vill förvärvsarbeta när
skattelagstiftningen ser ut som den gör.

Fru Eriksson talar hela tiden om att
våra förslag gynnar de höga inkomsttagarna.
Det är faktiskt någonting som

jag bär hört förut, och det som jag
tänker svara bär man också hört förut:
Varför accepterar man då från socialdemokratiskt
håll fortfarande att vi bär
ortsavdrag för vuxna, när man inte accepterar
sådana för barn? Varför accepterar
man att avdrag får göras enligt
vår skattelagstiftning för facklitteratur,
resor och försäkringar? Det är också
omkostnadsavdrag. Varför accepterar
man sådana avdrag i vissa fall men inte
när det gäller förvärvsavdraget? Det är
detta som är så egendomligt.

Vidare ligger det inte till så, att avdragen
får bättre effekt vid högre inkomster.
Om jag har en marginalbeskattning
på 65 procent och vill anställa
ett hembiträde, som kostar 7 000
kronor om året, måste jag tjäna 20 000
kronor för att sedan skatten är dragen
ha kvar 7 000 kronor. Om jag har en
marginalskatt på 25 procent, behöver
jag inte tjäna mer än 9 500 kronor för
att ha kvar 7 000 kronor sedan skatten
är dragen. Det finns trots allt vissa
nackdelar med den progressiva beskattningen.

Vidare torde det inte heller vara fru
Eriksson obekant, att det skatteförslag
vi framlagt bär uppgjorts i fullt medvetande
om att vi samtidigt skall prestera
besparingar som gör att vår budget
går ihop. Vår budget innehåller inga
luftsiffror. Vi brukar inte föra fram
sådana från högerpartiet. Dessutom bar
vd den bestämda uppfattningen, att dessa
skattelättnader kommer att få den
effekten, att ett ökat antal kvinnor kommer
att ägna sig åt förvärvsarbete, vilket
kommer att tillföra staten icke föraktliga
inkomster.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
anser att jag gjorde ett felaktigt
påstående när jag sade att förvärvsavdraget
bär betydelse även för sjuksköterskorna.
Om man är sjuksköterska
— eller vilket yrke man än bär — räknar
man väl med det netto man får på

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Nr 26

133

den gjorda arbetsinsatsen. Om skatten
tar för stor del av lönen, så att det inte
betalar sig att arbete och ha hemhjälp,
får man också räkna med att folk inte
söker sig ut i arbetslivet. Det är en enkel
och klar sanning, som man aldrig
kommer förbi.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Fru Kristensson kom
tillbaka till det resonemang, som hon
tidigare förde om att ett ökat förvärvsavdrag
skulle ha den effekten, att fler
kvinnor sökte sig från hemmen ut i förvärvslivet.
Om man önskar detta, bör
man naturligtvis inte i nästa andedrag
beskriva det som en olycka om sådant
sker av andra orsaker än höjt förvärvsavdrag.

Jag återgår till fru Kristenssons resonemang
om att förvärvsavdraget skall
vara en ersättning för de kostnader,
som följer med att en mor förvärvsarbetar
och skaffar någon annan att se
till barnen. Jag vill fråga: Varför skall
just dessa mödrar ha ersättnnig för omvårdnaden
av barnen? Det är ett helt
felaktigt synsätt att endast uppfatta att
de förvärvsarbetande mödrarna har
kostnader för barnens vård. Jag har tidigare
sagt att ingen familj satsar så
mycket på vårdnaden av sina barn som
den som satsar hustruns hela arbetstid.

Om man däremot anser, att det är så
angeläget för oss att få ut kvinnorna i
arbetslivet att samhället bör satsa mera
på detta, kan jag förstå att man föreslår
ett höjt förvärvsavdrag speciellt för
att locka kvinnor, som kan få hög yrkesinkomst,
att gå ut i förvärvsarbete. Men
då skall man inte samtidigt döma ut
andra möjligheter, såsom daghem, som
kan göra förvärvsarbete lönsamt för
kvinnor med lägre inkomster. Om man
kan subventionera det ena sättet att få
ut kvinnorna i förvärvsarbete, kan man
också subventionera det andra sättet. Vi
måste först klara ut vad vi syftar till
med familjepolitiken, innan vi dömer

Ekonomisk debatt

ut den ena åtgärden som en socialiseringsprocess
och betecknar den andra
som en konservativ väg att bevara hemmen.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag måtte uttrycka mig
mycket otydligt. Jag sade att förvärvsavdraget
är ett rent omkostnadsavdrag.
Det bär inget att göra med strävan att
locka ut kvinnorna på arbetsmarknaden.
Det är bara en konsekvens av vårt
skattesystem, såsom detta är uppbyggt.

Jag blev vidare upprörd över fru
Erikssons i Stockholm resonemang om
att en kvinna, som väljer att stanna
hemma och sköta sina barn, skall få
bidrag från staten för detta. Jag tror
inte att mödrarna — åtminstone känner
jag det själv så — skulle vara trakterade
av att bli statsanställda i sin egenskap
av vårdnadshavare av sina barn.
Det opponerar jag mig mot.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag har inte uttalat mig
om huruvida det skall utgå ett statsbidrag
i detta fall eller inte. Jag har
bara sagt att om det ena sättet att sköta
barnen kostar pengar, är detta också
fallet med det andra sättet, då man får
avstå från en inkomst för att sköta barnen.
Man får ta med båda dessa värderingar
när man skall lösa frågan om
barnfamiljernas ekonomiska problem.

Vidare hav jag inte fått något svar på
frågan hur högern och folkpartiet ser
på det speciella hustruavdrag som jag
nyss nämnde. Ute i debatten på fältet
trycker man mycket starkt från folkpartihåll
på att man skall ta bort det
avdrag som man har för hustru som
inte bär förvärvsarbete. Det skulle vara
intressant att höra, hur de ansvariga i
riksdagen skulle råda skattekommittén
att handla i detta stycke.

Härmed var överläggningen slutad.

134

Nr 2S

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ekonomisk debatt

Punkten A) beträffande lagstiftning
om höjda ortsavdrag för barnfamiljer

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) i utskottets betänkande nr 45,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
I) av herr Hagberg in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 157 ja och 35 nej, varjämte 25 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten B) såvitt avser utredning om
indexreglering av ortsavdrag och skatteskalor
m. m.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen II);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid votering, i anledning varav

efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) i utskottets betänkande nr 45, såvitt
avser utredning om indexreglering
av ortsavdrag och skatteskalor in. m.,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
II) av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 112 ja och 105 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten B) såvitt avser utredning om
höjning av ortsavdragen

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen III);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Vigelsbo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) i utskottets betänkande nr 45, såvitt
avser utredning om höjning av ortsavdragen,
röstar

Ja;

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Nr 26

135

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
III) av herrar Sundin och
Vigelsbo.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Vigelsbo begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
154 ja och 36 nej, varjämte 28 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten CD beträffande lagstiftning
om höjda ortsavdrag för folkpensionärer
m. fl.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen IV);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
C 1) i utskottets betänkande nr 45,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
IV) av herr Hagberg in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

Ekonomisk debatt

ning. Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 141 ja och 37 nej, varjämte
40 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten C 2) beträffande utredning
angående särskilda bottenavdrag för
folkpensionärer

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen V);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
C 2) i utskottets betänkande nr 45,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
V) av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 129 ja och 76 nej, varjämte
13 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

136

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ekonomisk debatt

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten D) beträffande utredning om
befrielse från deklarationsskyldighet för
folkpensionärer m. fl.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen Yl) ;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Vigelsbo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
D) i utskottets betänkande nr 45,
rostar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen VI) av herrar Sundin och
Vigelsbo.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Vigelsbo begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 149 ja och 36 nej, varjämte 33
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten E a) beträffande höjning av
maximibeloppet vid avdrag för underhåll
till icke hemmavarande barn

Hem talmannen gav propositioner

dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen VII)
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Gustafson
i Göteborg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
E a) i utskottets betänkande nr 45,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
VII) av herr Hagberg m. fl.
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 112 ja och 105 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten E b) beträffande åldersgränsen
vid avdrag för underhåll till icke
hemmavarande barn

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen VII)
av herr Hagberg m. fl. i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Nr 26

137

Punkten F) beträffande ändrad lagstiftning
rörande förvärvsavdrag för gift
kvinna med inkomst av jordbruksfastighet,
rörelse eller eget arbete och för
gift man, vars hustru utför arbete i
mannens jordbruk eller rörelse, ävensom
för ensamstående barnförsörjare

Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen IX) av
herr Stefanson m. fl.; 3:o) bifall till reservationen
X) av herrar Sundin och Vigelsbo;
samt 4:o) bifall till reservationen
XI) av herr Hagberg m. fl.; och
fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustafson i Göteborg
begärde likväl votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de tre
återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under 2:o)
angivna ha flertalets mening för sig.
Beträffande kontrapropositionen begärde
dock herr Vigelsbo votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontraproposition i voteringen
om kontraproposition i huvudvoteringen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 3:o) angivna
ha flertalets mening för sig. Beträffande
sistnämnda kontraproposition begärde
dock herr Nilsson i Svalöv votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i voteringen om
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten F) i bevillningsutskottets
betänkande nr 45 antager reservationen
X) av herrar Sundin och Vigelsbo,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontra5*
— Andra kammarens protokoll 1963.

Ekonomisk debatt

proposition i nämnda votering antagit
reservationen XI) av herr Hagberg in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställ des.

Därvid avgavs 41 ja och 43 nej, varjämte
134 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i den förberedande voteringen
antagit den under 4:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given varsel
följande voteringsproposition uppläst
och godkänd:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen angående
punkten F) i bevillningsutskottets
betänkande nr 45 antager reservationen
IX) av herr Stefanson m. fl., röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen XI) av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 54 ja
och 41 nej, varjämte 121 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

Nr 26

138

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ekonomisk debatt

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
F) i utskottets betänkande nr 45,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
IX) av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu eu
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Gustafson i Göteborg
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 113 ja
och 62 nej, varjämte 44 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten G) beträffande utredning om
förvärv savdraget

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
XII); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i Svalöv
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
G) i utskottets betänkande nr 45,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
XII) av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 109 ja och 109 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Då sålunda de avgivna rösterna var
lika delade, nedlade herr talmannen i
rösturnan en ja-sedel och en nej-sedel,
varefter på herr talmannens anmodan
herr Löfroth ur urnan upptog den ena
av dessa båda sedlar; och befanns den
upptagna sedeln innehålla ja.

Kammaren hade alltså fattat beslut i
enlighet med ja-propositionens innehåll
och bifallit utskottets hemställan.

Punkten H) beträffande utredning om
skattefrihet för visst deltidsarbete

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
XIII); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
H) i utskottets betänkande nr 45,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Nr 26

139

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
XIII) av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 152 ja och 39 nej, varjämte 28 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten I) beträffande utredning om
skattepolitiken

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 510
och 11:624 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten J) beträffande lagstiftning
om skatteskalorna för statlig inkomstskatt Herr

talmannen gav först propositioner
i fråga om utskottets hemställan,
nämligen dels på bifall till utskottets
berörda hemställan, dels ock på bifall
till hemställan i reservationen XIV); och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
J) i utskottets betänkande nr 45,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Ekonomisk debatt

Vinner Nej, har kammaren bifallit
hemställan i reservationen XIV) av herr
Stefanson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 129 ja och 79 nej, varjämte
11 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Härefter blev på i fråga om motiveringen
framställd proposition utskottets
motivering av kammaren godkänd.

Punkten K) beträffande utredning om
skatteskalorna för statlig inkomstskatt

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen XV);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
K) i utskottets betänkande nr 45,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
XV) av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att

Nr 26

140

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ändring i förordningen om investeringsfonder för konjunkturutjämning, m. m.

lian funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 141 ja och 43 nej, varjämte
35 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna L och M

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 2

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 137, i anledning av Kungi. Maj ds
proposition angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1963/64
m. m., i vad propositionen avser avskrivning
av oreglerade kapitalmedelsförluster
för budgetåret 1962/63,

nr 138, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1962/63, i vad propositionen avser
avskrivning av nya kapitalinvesteringar,

nr 139, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag om anslag för budgetåret 1963/64
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 140, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1963/64.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 3

Ändring i förordningen om investeringsfonder
för konjunkturutjämning, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 44, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till för -

ordning angående ändring i förordningen
den 27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder
för konjunkturutjämning,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 29 mars 1963 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 159, hade Kungl. Maj d, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning angående ändring i förordningen
den 27 maj 1955 (nr 256) om
investeringsfonder för konjunkturutjämning;
samt

2) förordning om extra avskrivning
och särskilt investeringsavdrag vid inkomsttaxeringen.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen framlägges förslag till
vissa ändringar i lagstiftningen om konjunkturinvesteringsfonder
i syfte att
göra denna lagstiftning till ett mera
verksamt medel i konjunkturpolitiken.
Sålunda föreslås bl. a. att Kungl. Maj:t
eller, efter Kungl. Maj ds förordnande,
arbetsmarknadsstyrelsen skall kunna
medgiva företag, som under tider med
avsättningssvårigheter fortsätter sin produktion,
att taga investeringsfond i anspråk
för överföring till lagerinvesteringskonto.
Efter särskilt medgivande
skall investeringsfond kunna överföras
mellan bolag inom en koncern.

För att stimulera ekonomiska föreningar
till fondavsättningar föreslås att
insättningsskyldigheten i riksbanken för
sådana företag skall sänkas (från 46)
till 40 procent av fondavsättningen.
Kungl. Maj :t skall enligt förslaget, om
synnerliga skäl föreligger, äga medgiva
befrielse från det tioprocentiga tillägg,
som skall göras då fond återföres till
beskattning.

Vidare föreslås att fonderna under
vissa förhållanden skall kunna användas
i lokaliseringspolitiskt syfte.

Slutligen framlägges förslag om gene -

141

Tisdagen den 28 maj 1963 em. Nr 26

Ändring i förordningen om investeringsfonder för konjunkturutjämning, m. m.

rella regier av innebörd att Kungi. Maj :t,
om läget på arbetsmarknaden påkallar
det, skall äga besluta att rörelseidkare
och jordbrukare som under viss tid anskaffar
maskiner och inventarier får vid
taxeringen åtnjuta avdrag för extra avskrivning
(initialavskrivning) å dessa
tillgångar med 30 procent och ett särskilt
investeringsavdrag motsvarande

10 procent av anskaffningskostnaden.
Även dessa generella regler skall kunna
användas i lokaliseringspolitiskt syfte.

Bestämmelserna föreslås skola träda i
kraft den 1 juli 1963.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen I)

de likalydande motionerna I: 773
av herr Gorthon m. fl. och II: 940 av
herr Regnéll, vari hemställts,

a) att riksdagen vid sin behandling av
propositionen nr 159 måtte besluta, att

11 § första stycket b) i förordning angående
ändring i förordningen den 27 maj
1955 (nr 256) om investeringsfonder för
konjunkturutjämning gåves följande av
investeringsfondsutredningen föreslagna
lydelse: »för avskrivning å maskiner
och andra för stadigvarande bruk avsedda
inventarier, som anskaffats under beskattningsåret
och som, såvitt gäller andra
tillgångar än transportmedel i internationell
trafik, äro avsedda att nyttjas
i här i riket bedriven verksamhet, ävensom
för kostnader under beskattningsåret
för ombyggnad och reparation av
fartyg och andra transportmedel;» samt

b) att riksdagen i samband med ovannämnda
ändring måtte göra ett uttalande
av innebörd att investeringsfond
finge tagas i anspråk för fartygsanskaffningar
samt för ombyggnad och reparation
av fartyg under samma tidsperioder
och villkor, som rederiföretag ägde rätt
åtnjuta de särskilda förmåner i taxeringshänseende,
vilka angåves i 1 § förordningen
om extra avskrivning och särskilt
investeringsavdrag vid inkomsttaxering; -

II) de likalydande motionerna I: 774
av herr Holmberg och II: 939 av herr
Nilsson i Svalöv m. fl., vari bl. a. hemställts,
att riksdagen måtte antaga det i
propositionen nr 159 framlagda förslaget
till förordning angående ändring i
förordningen den 27 maj 1955 (nr 256)
om investeringsfonder för konjunkturutjämning
med i motionerna föreslagna
ändringar, i fråga om övergångsbestämmelserna
innebärande följande lydelse:

Denna förordning — — — följande
iakttagas.

1) Äldre bestämmelser skola tillämpas,
då fond tagits i anspråk enligt beslut
som meddelats före den 1 juli 1963;
dock skall 19 § tillämpas i sin nya lydelse,
då fråga uppkommer om återföring
av fond eller del av fond, vilken
fått tagas i anspråk enligt sådant beslut.

2) Investeringsfond för---tidi gare

år.

III) de likalydande motionerna I: 775
av herr Stefanson m. fl. och II: 936 av
herr Enskog m. fl., vari hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 159 måtte

a) besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om förslag till sådan utvidgning
av lagstiftningen om investeringsfond
för konjunkturutjämning, att
denna lagstiftning bleve tillämplig för
alla företag — oavsett företagsform —
som deklarerade sina inkomster enligt
bokföringsmässiga grunder;

b) uttala att de föreslagna bestämmelserna
avseende rätt för Kungl. Maj :t att
medgiva de ifrågavarande förordningarnas
tillämpning i lokaliseringspolitiskt
syfte antoges som provisoriska i avvaktan
på resultatet av 1959 års utredning
angående näringslivets lokalisering;
samt

c) i övrigt beakta vad i motionerna
anförts;

IV) de likalydande motionerna I: 776
av herrar Sun din och Johansson samt
II: 937 av herrar Fålldin och Börjesson
i Falköping, vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av propositio -

142

Nr 26

Ändring i förordningen

nen nr 159 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla

a) om skyndsam utredning angående
möjligheter till investeringskonto för fysiska
personer med mot investeringsfondslagstiftningen
svarande bestämmelser
om medelsavsättning och investeringsavdrag
i enlighet med vad i motionerna
anförts;

b) om att Kungl. Maj :t efter prövning
av kommitténs för näringslivets lokalisering
kommande betänkande måtte
framlägga förslag till förhöjda investeringsavdrag
och andra skattelättnader,
som kunde befinnas erforderliga för en
aktiv lokaliseringspolitik; samt

c) om skyndsam prövning angående
vidgade möjligheter att använda investeringsfondsmedel
för marknadsbearbetning
i utlandet enligt motionernas syfte;
ävensom

V) motionen II; 938 av herr Henningsson
in. fl.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckt
a, till bevillningsutskottet hänvisade
motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 368
av herrar Mattsson och Torsten Andersson
samt II: 439 av herrar Nilsson i
Tvärålund och Börjesson i Falköping,
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om prövning
och förslag till riksdagen om sådana
ändringar i förordningen om investe -

för konjunkturutjämnmg, m. m.

ringsfonder för konjunkturutjämning,
att rätten till avsättningar till sådana
fonder utsträcktes även till andra företagsformer
än aktiebolag och ekonomiska
föreningar; ävensom

II) de likalydande motionerna 1:433
av herr Hagberg in. fl. och 11:531 av
herr Heckscher m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa att Kungl. Maj:t måtte
framlägga förslag senast till 1964 års
riksdag om rätt för rörelseidkare respektive
jordbrukare att vid inkomsttaxering
åtnjuta avdrag för avsättning
till självfinansieringsfond i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer,
som uppdragits i de likalydande motionerna
I: 431 och II: 526.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 159 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas ävensom i anledning
av de inbördes likalydande motionerna
I: 773 av herr Gorthon m. fl. och II: 940
av herr Regnéll samt I: 774 av herr
Holmberg och II: 939 av herr Nilsson i
Svalöv m. fl. — måtte antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning angående ändring i förordningen
den 27 maj 1955 (nr 256) om
investeringsfonder för konjunkturutjämning
med de ändringar

dels att 11 § erhöile följande såsom
utskottets förslag betecknade lydelse:

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

om investeringsfonder

Kungl. Maj:ts förslag
11 §.

Tager företag —• — — närstående
företag;

b) för avskrivning å maskiner och
andra för stadigvarande bruk avsedda
inventarier, som anskaffats under beskattningsåret
och som, såvitt gäller
andra tillgångar än transportmedel i internationell
trafik, äro avsedda att nyttjas
i här i riket bedriven verksamhet.

Utskottets förslag
11 §•

Tager företag---— närstående fö retag; b)

för avskrivning å maskiner och
andra för stadigvarande bruk avsedda
inventarier, som anskaffats under beskattningsåret
och som, såvitt gäller
andra tillgångar än transportmedel i
internationell trafik, äro avsedda att
nyttjas i här i riket bedriven verksamhet,
ävensom för kostnader under be -

143

Tisdagen den 28 maj 1963 em. Nr 26

Ändring i förordningen om investeringsfonder för konjunkturutjämning, m. m.
Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

c) för kostnader — — — i riket.
Därest investeringsfond efter beslut
enligt 9 § 1 eller 3 mom. fått tagas i
anspråk under flera på varandra följande
beskattningsår för ny-, till- eller ombyggnad
eller för underhållsarbeten å
byggnad eller för fasta maskiner eller
andra till byggnad hörande inventarier,
må företaget, under förutsättning att
avdrag för kostnaderna under de tidigare
åren icke redan skett, under det
sista året taga fonden i anspråk för avskrivning
å byggnaden eller inventarierna
eller för täckande av underhållskostnader
med högst ett belopp motsvarande
de uppkomna kostnaderna under de
ifrågavarande åren. Vad nu sagts skall
äga motsvarande tillämpning i fråga om
anläggande och underhåll av flottleder
och vägar.

Kungl. Maj :t —--- riket tillverkar.

Vid tillämpning — — — under beskattningsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

dels ock att övergångsbestämmelserna
betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag

Denna förordning--- ■— följande

iakttagas.

1. Äldre bestämmelser skola tillämpas,
då fond tagits i anspråk enligt beslut
som meddelats före den 1 juli 1963.

2. Investeringsfond för rörelse enligt
förordningen den 27 maj 1955 (nr 256),
som avsatts under beskattningsår för
vilket taxering i första instans ägt rum
år 1963 eller tidigare, må jämlikt 10 §
eller jämlikt vederbörligt beslut tagas
i anspråk jämväl för i 11 § första styc -

skattningsåret för ombyggnad och reparation
av fartyg.

c) för kostnader----i riket.

Därest investeringsfond efter beslut
enligt 9 § 1 eller 3 mom. fått tagas i anspråk
under flera på varandra följande
beskattningsår för ny-, till- eller ombyggnad
eller för underhållsarbeten å
byggnad eller för fasta maskiner eller
andra till byggnad hörande inventarier,
må företaget, under förutsättning att avdrag
för kostnaderna under de tidigare
åren icke redan skett, under det sista
året taga fonden i anspråk för avskrivning
å byggnaden eller inventarierna eller
för täckande av underhållskostnader
med högst ett belopp motsvarande
de uppkomna kostnaderna under de
ifrågavarande åren. Vad nu sagts skall
äga motsvarande tillämpning i fråga om
ny- eller ombyggnad av fartyg ävensom
anläggande och underhåll av flottleder
och vägar.

Kungl. Maj :t---— riket tillverkar.

Vid tillämpning — —- — under beskattningsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

erhölle följande såsom utskottets förslag

Utskottets förslag

Denna förordning —- — — följande
iakttagas.

1. Äldre bestämmelser skola tillämpas,
då fond tagits i anspråk enligt beslut
som meddelats före den 1 juli 1963; dock
skola bestämmelserna i 19 § i dess nya
lydelse tillämpas jämväl, då fråga uppkommer
om återföring till beskattning
av fond eller del av fond, vilken fått tagas
i anspråk enligt sådant beslut.

144

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ändring i förordningen om investeringsfonder för konjunkturutjämning, m. m.
Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

ket vid b) och c) i tidigare lydelse angivna
ändamål. I fråga om ny- eller ombyggnad
av fartyg och i fråga om nedskrivning
å lager skola därvid bestämmelserna
i 11 § andra och fjärde styckena
i tidigare lydelse alltjämt gälla.

3. Har företag — — — nyss sagts.

4. I stället---tillkomma arbets marknadsstyrelsen.

5. Denna förordning —---- tidigare

år.

2) förordning om extra avskrivning
och särskilt investeringsavdrag vid inkomsttaxeringen
;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 368
av herrar Mattsson och Torsten Andersson
samt II: 439 av herrar Nilsson i
Tvärålund och Börjesson i Falköping,

2) de likalydande motionerna 1:433
av herr Hagberg m. fl. och 11:531 av
lierr Heckscher m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 773
av herr Gorthon m. fl. och II: 940 av
herr Regnéll,

4) de likalydande motionerna I: 774
av herr Holmberg och 11:939 av herr
Nilsson i Svalöv m. fl.,

5) de likalydande motionerna I: 775
av herr Stefanson m. fl. och II: 936 av
herr Enskog m. fl.,

6) de likalydande motionerna I: 776
av herrar Sundin och Jonasson samt
II: 937 av herrar Fälldin och Börjesson
i Falköping, ävensom

7) motionen II: 938 av herr Henningsson
m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Stefanson, Lundström,
Gösta Jacobsson, Nordenson, Gustafson
i Göteborg, Magnusson i Borås, Larsson
i Umeå och von Sydow, vilka -— med
åberopande av innehållet i förevarande

vid b) och c) i tidigare lydelse angivna
ändamål. I fråga om nedskrivning å lager
skola därvid bestämmelserna i 11 §
andra och fjärde styckena i tidigare lydelse
alltjämt gälla.

3. Har företag —--nyss sagts.

4. I stället--— tillkomma arbets marknadsstyrelsen.

5. Denna förordning---tidiga re

år.

motioner i vad avsåge yrkande om utredning
rörande utvidgning av lagstiftningen
om investeringsfonder för konjunkturutjämning
så att denna lagstiftning
bleve tillämplig för alla företag
oavsett företagsform — ansett, att utskottet
bort tillstyrka sådan utredning
och att utskottet således bort hemställa,

att riksdagen — med bifall till de
likalydande motionerna I: 775 av herr
Stefanson m. fl. och II: 936 av herr Enskog
m. fl. ävensom i anledning av de
likalydande motionerna I: 776 av herrar
Sundin och Jonasson samt II: 937 av
herrar Fälldin och Börjesson i Falköping,
de likalydande motionerna I: 368
av herrar Mattsson och Torsten Andersson
samt II: 439 av herrar Nilsson i
Tvärålund och Börjesson i Falköping
samt de likalydande motionerna 1:433
av herr Hagberg m. fl. och II: 531 av
herr Heckscher m. fl. — måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
och förslag till sådan utvidgning av
lagstiftningen om investeringsfonder för
konjunkturutjämning, att denna lagstiftning
bleve tillämplig för alla företag
oavsett företagsform;

II) av herrar Sundin och Vigelsbo,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen —• med bifall till de
likalydande motionerna I: 776 av herrar
Sundin och Jonasson samt 11:937 av
herrar Fälldin och Börjesson i Falköping
ävensom i anledning av de likaly -

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Nr 26

145

Ändring i förordningen om investeringsfonder för konjunkturutjämning, m. m.

dande motionerna 1:368 av herrar
Mattsson och Torsten Andersson samt
11:439 av herrar Nilsson i Tvärålund
och Börjesson i Falköping, de likalydande
motionerna 1:433 av herr Hagberg
in. fl. och II: 531 av herr Heckscher
in. fl. samt de likalydande motionerna
I: 775 av herr Stefanson m. fl. och
II: 936 av herr Enskog m. fl., såvitt nu
var i fråga — måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om skyndsam utredning
angående möjligheter till investeringskonto
för fysiska personer med mot investeringsfondslagstiftningen
svarande
bestämmelser om medelsavsättning och
investeringsavdrag i enlighet med vad
reservanterna anfört;

III) av herrar Gösta Jacobsson, Nordenson,
Magnusson i Borås och von
Sydow, vilka — under åberopande av
innehållet i de likalydande motionerna
I: 431 av herr Hagberg m. fl. och II: 526
av herr Heckscher m. fl. — ansett, att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 433 av herr Hagberg
in. fl. och II: 531 av herr Heckscher
m. fl. måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa, att Kungl. Maj :t måtte framlägga
förslag senast till 1964 års riksdag
om rätt för rörelseidkare respektive
jordbrukare att vid inkomsttaxering åtnjuta
avdrag för avsättning till självfinansieringsfond
i huvudsaklig överensstämmelse
med i motionerna uppdragna
riktlinjer;

IV) av herrar Sundin och Vigelsbo,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 776 av herrar
Sundin och Jonasson samt II: 937 av
herrar Fälldin och Börjesson i Falköping
samt i anledning av de likalydande
motionerna I: 775 av herr Stefanson
m. fl. och II: 936 av herr Enskog m. fl.
ävensom med avslag på de likalydande
motionerna I: 774 av herr Holmberg
och 11:939 av herr Nilsson i Svalöv
in. fl., såvitt nu var i fråga, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om att

Kungl. Maj:t efter prövning av kommitténs
för näringslivets lokalisering
aviserade betänkande måtte framlägga
förslag till förhöjda investeringsavdrag
och andra skattelättnader, som kunde
befinnas erforderliga för en aktiv lokaliseringspolitik,
i enlighet med vad dessa
reservanter anfört;

V) av herrar Stefanson, Lundström,
Gösta Jacobsson, Sundin, Nordenson,
Gustafson i Göteborg, Vigelsbo, Magnusson
i Borås, Larsson i Umeå och von
Sydow, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 776 av herrar
Sundin och Jonasson samt 11:937 av
herrar Fälldin och Börjesson i Falköping,
såvitt nu var i fråga, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam
prövning angående vidgade möjligheter
att använda investeringsfondsmedel
för marknadsbearbetning i utlandet
i enlighet med vad reservanterna anfört.

Ett särskilt yttrande angående tilllämpningen
av investeringsfondslagstiftningen
i lokaliseringspolitiskt syfte hade
avgivits av herrar Stefanson, Lundström,
Gösta Jacobsson, Nordenson, Gustafson
i Göteborg, Magnusson i Borås, Larsson
i Umeå och von Sydow.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr von SYDOW (h):

Herr talman! Till skillnad från de
flesta av de ärenden som behandlats under
denna långa debattdag, gäller detta
ärende något nytt, något som tidigare
inte funnits i vår skattelagstiftning. Det
rör sig, som alla vet, om en utvidgning
av den bestående förordningen om rätt
att under vissa villkor göra avsättningar
till investeringsfond för rörelse. Man
kan säga- att det som nu föreslagits i
Kungl. Maj :ts proposition innebär en
ytterligare liberalisering av de bestämmelser
rörande avsättning till investeringsfond
som hittills varit gällande,
och ur den synpunkten måste denna

Nr 26

146

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ändring i förordningen om investeringsfonder för konjunkturutjamnmg, m. m.

proposition i princip hälsas välkommen.

Jag tror att det är departementschefen
själv som har påpekat, att bestämmelserna
om avsättning till investeringsfond
för rörelse har tillvunnit sig
industriens förtroende, och jag vill gärna
understryka att så är fallet. Avsättningen
till dessa investeringsfonder har
åtminstone i viss mån bidragit till att
motverka de sysselsättningssvårigheter
som alltid kan förekomma under avmattningsperioder,
som dock hittills
under den tid som lagstiftningen gällt
inte varit alltför allvarliga.

Det bär emellertid för de borgerliga
representanterna i bevillningsutskottet
framstått såsom alldeles speciellt angeläget
att det förtroende, som jag nämnde
att denna lagstiftning har tillvunnit
sig, icke på något vis skulle komma att
gå förlorat genom den utvidgning av
institutet som är föreslagen i propositionen.
Vi bär haft vissa betänkligheter
på den punkten och har därför varit
särskilt angelägna att slå vakt om detta
förtroende. Det har också lyckats — det
inhöstar jag med tillfredsställelse — att
i utskottsmajoritetens skrivning få med
vissa mycket betydelsefulla punkter.
Sålunda sägs på s. 33 i utskottets utlåtande,
»att det ligger i sakens natur att
ett dirigerande av investeringarna» —
det är alltså fråga om användande av
fonderna i lokaliseringspolitiskt syfte
— »på sätt som inte ligger i linje med
företagarnas intentioner torde minska
benägenheten för fondavsättningar, något
som ligger varken i det allmännas
eller i företagarnas intresse. Något tvång
från det allmännas sida bör således inte
förekomma.» Det finns anledning att alldeles
särskilt understryka det uttalan det.

Beträffande den nya användningen
av investeringsfonderna för att möjliggöra
uppbyggande av lager under vissa
förhållanden, har utskottet uttryckt vissa
farhågor för att detta skulle kunna medföra
rubbningar i bestående konkur -

rensförhållanden. Utskottet har därför
helhjärtat anslutit sig till departementschefens
uttalande, att fondernas användning
för detta speciella ändamål måste
tillämpas med viss försiktighet.

Utskottet har vidare, på s. 35, berört
de föreslagna möjligheterna att få ta i
anspråk investeringsfond också för maskiininköp.
Enligt det förslag som departementschefen
bär framlagt skulle nämligen
investeringsfond i princip endast
få tas i anspråk för investeringar i samband
med byggande. På den punkten
har utskottet alltså uttalat sig i en annan
riktning och fastslagit, att investeringsfond
även bör få las i anspråk
för investeringar i maskiner i hittills
tillämpad omfattning.

Det föreligger således, herr talman,
ett betänkande från utskottet, som det
i dess huvudsakliga delar inte finns så
mycket att invända mot. Vi har emellertid
från folkpartiets och högerns sida
ansett oss böra tillfoga ett särskilt yttrande.
Detta yttrande får ses just mot
bakgrunden av vad jag nyss sade, nämligen
att det är synnerligen angeläget att
handhavandet av ifrågavarande institut
även i fortsättningen sker på sådant
sätt, att det kommer att ha näringslivets
förtroende. Av den anledningen anser
vi att man får vara synnerligen varsam
i fråga om att öka graden av selektivitet
i tillståndsgivningen, enär man eljest
skulle kunna rubba detta förtroende och
därmed minska företagens benägenhet
att göra de avsättningar som det här är
fråga om.

Vi har också ställt oss frågande till
huruvida det verkligen är riktigt att nu,
vid en tidpunkt då lokaliseringsutredningen
väntas framlägga sitt förslag
inom en mycket nära framtid, vidta åtgärder
som syftar till samma mål som
lokaliseringsutredningen har på sitt
program, nämligen att försöka få en
ökad företagsamhet att slå rot i de befolkningsfattiga
bygderna eller i sådana
bygder som hotas av fortsatt avfolkning.
Vi har tyckt, att det borde har fram -

147

Tisdagen den 28 maj 1963 em. Nr 26

Ändring i förordningen om investeringsfonder för konjunktarutjämning, m. m.

förts entydiga och fasta kriterier för de
områden och de regioner, som skulle
kunna komma i fråga för detta stöd och
att hela denna användning av investeringsfonderna
i lokaliseringssyfte borde
omprövas av riksdagen när lokaliseringsutredningens
förslag ligger på riksdagens
bord. Va bär emellertid i detta
avseende till utskottets utlåtande endast
fogat ett yttrande, till vilket jag ber att
få hänvisa och som jag vill understryka
betydelsen av.

Till utskottets utlåtande föreligger vidare
ett antal reservationer. Men tiden
bär gått fort, herr talman, och med hänsyn
till det redan nu sena klockslaget
skall jag be att i all korthet få yrka bifall
till reservationerna I, III och V.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Efter herr von Sydows
anförande kan jag fatta mig mycket
kort. Låt mig först få påminna om att
när 1950 års företagsbeskattningskommitté
lade fram sina förslag år 1954
var man inom kommittén oense på
många punkter. Men i ett avsnitt var
ledamöterna i kommittén eniga, nämligen
i fråga om de investeringsfonder
för konjunkturutjämning som då
föreslogs.

För den, som hade tillfälle att vara
med om att lägga fram dessa förslag
och som alltsedan dess ansett att investeringsfondsinstitutet
är ett av våra
viktigaste finanspolitiska medel i konjunkturpolitiken,
är det glädjande att
kunna konstatera det goda resultat som
detta institut medfört. De förbättringar
— enligt min uppfattning är det förbättringar
— som utskottet gjort i
Kungl. Maj:ts proposition anser jag göra
det möjligt att ytterligare använda
dessa fonder på ett ändamålsenligt sätt.
Från dessa utgångspunkter är det ganska
naturligt att reservationerna blivit
fåtaliga. Jag vill särskilt uppehålla mig
vid reservationerna I och V.

I reservation I har vi hemställt om
utredning och förslag till sådan utvidg -

ning av lagstiftningen om investeringsfondsinstitutet
att denna lagstiftning
blir tillämplig för alla företag oavsett
företagsform. Det är ett gammalt krav
vi har om möjlighet för olika företagsformer
att konkurrera på likvärdiga villkor,
och de förändringar som bevillningsutskottet
nu företagit i Kungl.
Maj :ts proposition ger faktiskt ytterligare
motiv för ett bifall till denna reservation.
En reservation från centerpartihåll
går i princip i samma riktning.
Skillnaden mellan reservationerna
är att man i centerpartireservationen
vill binda sig för en bestämd form, medan
vi anser det lämpligt att man får
möjlighet att pröva olika system för att
lösa denna fråga.

Reservation V avser möjligheten att
kunna använda investeringsfond i vidgad
utsträckning för marknadsbearbetning
i utlandet.

Jag ber att få yrka bifall till reservationerna
I och V.

Sedan har det väl i bevillningsutskottet
hänt ett olycksfall i arbete, när en
motion från högern beträffande självfinansieringsfond
kommit att behandlas
i detta sammanhang. Denna självfinansieringsfond
har inget som helst
med investeringsfonderna att göra. Hela
uppläggningen visar att den hör hemma
bland de åtgärder som skall vidtagas
för näringslivets kapitalförsörjning. Vi
hade en omfattande debatt härom i
kammaren för inte så länge sedan. Från
folkpartiets sida hade vi möjlighet att
lägga fram förslag i detta hänseende.
Jag kommer därför i detta sammanhang
att avstå vid voteringen beträffande reservation
III.

Herr YIGELSBO (ep):

Herr talman! I samband med denna
proposition bär en del motioner väckts,
så även från centerpartihåll. Vi anser
bl. a. att fysiska personer bör beredas
samma förmåner som investeringsfondslagstiftningen
ger aktiebolag och ekonomiska
föreningar. Tidigare har vi

148

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ändring i förordningen om investeringsfonder för konjunkturutjämning, m. m.

skogskontot, och vi hade önskat få detta
utbyggt. Vi vet att det har haft stor
betydelse. Vi anser att om investeringsfonderna
har betydelse för företagsamheten
i förenings- och aktiebolagsform
borde de ha det även för fysiska personer.
Vi har också föreslagit att man
vid medgivande av rätt att avsätta till
investeringsfond skall ta lokaliseringspolitiska
hänsyn och att man bör kunna
använda medlen även i sådant syfte.

Med hänvisning härtill ber jag att få
yrka bifall till reservationerna II, IV
och V.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Investeringsfonderna
har visat sig vara ett förträffligt hjälpmedel
för att stimulera konjunkturerna.
En av anledningarna till att vi fått
en proposition med förslag om utvidgning
av verksamheten på detta område
är att dessa fonder visat sig vara ett så
effektivt medel i konjunkturpolitiken.

Jag skall inte här ingå på vad propositionen
innehåller, eftersom vi strävar
efter att fatta oss så kort som möjligt
vid denna sena timme. Jag skall i
stället direkt övergå till att säga några
ord om reservationerna. Det fanns
anledning att tro att man skulle vara
så belåten med denna proposition att
vi inte skulle få några reservationer
alls, men det visade sig inte bli fallet.

Om jag först tar upp frågan om utvidgning
av avsättningsrättcn även till
fysiska personer är att märka att den
frågan togs upp av investeringsfondsutredningen,
som fann att nuvarande
begränsning bör kvarstå. Anledningen
är att sådan avsättning har föga eller
intet värde för de mindre företagen
och att det i regel är de större företagen
som kan hålla sig med en investeringsplanering
som har någon betydelse
från sysselsättningssynpunkt vilket
också departementschefen säger.

Detta belyses av att, trots att det
funnits möjligheter för aktiebolag att
avsätta till investeringsfond i snart 25

år, så har endast cirka 1 800 av de
mer än 40 000 aktiebolagen funnit med
sin fördel förenligt att avsätta till dylik
fond. Över 70 procent av de avsättningar,
som för närvarande kvarstår
outnyttjade, har verkställts av cirka
100 stora bolag, samtliga med mer än
1 000 anställda. Man kan beklaga det
eller inte — det är endast att konstatera
att det är dessa större företag som
spelar den största rollen, när det gäller
att få detta medel verksamt. Det är
i regel dessa större företag, som kan
hålla sig med en investeringsplanering
omfattande bl. a. byggnadsobjekt, som
i en avmattningskonjunktur kan tidigareläggas
vid tillstånd att utnyttja investeringsfonder.

I den män mindre företag bygger, så
sker det endast någon eller några få
gånger under dess verksamhet. Detsamma
gäller i fråga om större maskininvesteringar.
Sådana företag har mycket
små möjligheter att planera sina
investeringar så att de förlägges till
tider med sysselsättningssvårigheter.
Det är betecknande att Svenska köpmannaförbundet
framhåller att investeringar
inom detaljhandeln huvudsakligen
sker under ett samhälles uppbyggnad,
då affärer planeras.

För skattskyldiga med progressiv beskattning
föreslås därför i stället nämnda
generella regler om extra avskrivning
på maskiner och inventarier samt
särskilt investeringsavdrag. Det finns
sålunda inte anledning att utvidga lagstiftningen
att omfatta alla företag.

Beträffande frågan om att öppna möjligheter
till avsättning även för fysiska
personer har departementschefen åberopat
så starka skäl mot detta, att utskottet
inte kan tillstyrka något sådant.
Med hänsyn till den progressiva beskattningen
för fysiska personer låter det sig
inte göra att inpassa dem i gällande
förordning om investeringsfonder.

Som Sveriges hantverks- och industriorganisation
antyder bleve det nödvändigt
att hela det fonderade belop -

149

Tisdagen den 28 maj 1963 em. Nr 26

Ändring i förordningen om investeringsfonder för konjunkturutjämning, m. m.

pet steriliserades i riksbanken. Utformningen
måste ske efter i stort sett den
norska investeringslagstiftningen. Det
måste då bli en helt ny förordning.
Kompensation måste t. ex. ges för överinsättning,
tidsbegränsning av fonderna
måste införas, eventuell återföring
till beskattning måste ske i form av efterbeskattning
etc.

Man kan naturligtvis inte låta fonderna
användas för progressionsutjamning.
Det har aldrig varit syftet och
kan inte få bli det heller, utan de skall
användas för konjunkturutjämning.
Samma svårigheter skulle uppkomma
beträffande självfinansieringsfonder,
varför förslag härom avstyrkes av utskottet.
Endast företag med proportionell
beskattning bör ha denna rätt, menar
utskottet.

Utskottet ansluter sig till departementschefens
uttalande angående tillståndsgivningen
i lokaliseringspolitiskt
syfte och skriver att det förutsätter därvid
att, i den mån så finnes påkallat,
det sker en samordning mellan lokaliseringspolitiska
åtgärder av olika slag,
samt understryker att det inte bör förekomma
något tvång från samhällets
sida. Det var detta herr von Sydow
var så belåten med. Innan något mera
göres i lokaliseringssyfte enligt motionärernas
yrkanden bör effekten av de
nu föreslagna åtgärderna avvaktas, anser
utskottet.

Enligt gällande bestämmelser har
Kungl. Maj :t — om särskilda skäl föreligger
— möjlighet att ge företag, som
driver rörelse i utlandet, rätt att utnyttja
investeringsfondsmedel för att
främja avsättningen i utlandet av varor
som de tillverkat i riket. På denna
punkt föreslås ingen ändring. Men motionärerna
vill ha vidgade möjligheter
att ta investeringsfondsmedel i anspråk
för marknadsbearbetning i utlandet.

Investeringsfondsutredningen, som
beaktat även denna fråga, hade uttalat
att stimulans av investeringar utomlands
bör ges på annat sätt än genom

investeringsfondslagstiftningen, och detta
har departementschefen stannat för.
Utskottet anser inte att det framförts
några bärande skäl för en sådan ifrågasatt
utvidgning av lagstiftningen och
avstyrker därför yrkandet härom.

Utskottet föreslår på en viktig punkt
en ändring av propositionen, nämligen
då det gäller investeringar i fartyg. Utskottet
anser att även framtida fondavsättningar
skall få tas i anspråk för
anskaffande, ombyggnad och reparation
av fartyg. Nu gällande principer
för tillståndsgivning skall alltså bibehållas
såvitt avser fartyg. Investeringsfond
bör även få tas i anspråk för investeringar
i maskiner i hittills tillämpad
omfattning. Detta är således en
avvikelse från bestämmelsen att investeringsfond
i princip endast får användas
för investeringar i samband
med byggande.

Med hänsyn till rederinäringens och
varvsindustriens situation har utskottet
funnit det angeläget att de generella
reglerna och investeringsfondslagstiftningen
skall kunna komma till alternativ
användning beträffande fartyg.

Herr talman! Jag skall inskränka mig
till det sagda och jag ber att få yrka
bifall till utskottets betänkande.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Av herr Brandts anförande
kunde man få den uppfattningen
att endast mycket stora företag gör avsättningar
til! investeringsfonder. Givetvis
är det de stora företagen som kan
sätta in mer betydande belopp i dessa
fonder, men jag har från riksdagens
upplysningstjänst fått några uppgifter
som avser 1960 års taxering och som
visar att avsättningarna fördelar sig på
företag av olika storleksordning. Av
dessa uppgifter framgår att antalet avsättningar,
gjorda av företag med över
1 000 anställda, uppgick till 96. När det
gäller företag med 500—1 000 anställda
var antalet avsättningar 72 och för före -

150 Nr 26 Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ändring i förordningen om investeringsfonder för konjunkturutjämning, m. m.

tag med 300—500 anställda 97, medan
företag som hade mindre än 300 anställda
gjorde 1 024 avsättningar till investeringsfonder.

Jag har velat nämna detta för att det
inte skall kvarstå det intrycket att endast
mycket stora företag kan använda
investeringsfonderna.

Herr KÄLLENIUS (h):

Herr talman! Finansministern har nu
i investeringsfonderna fört in ett nytt,
lokaliseringspolitiskt moment. Eftersom
jag råkar vara den ende ledamoten från
denna kammare i kommittén för näringslivets
lokalisering vill jag med några
ord ge uttryck för min mening beträffande
denna sak.

Förslaget på denna punkt utgör ett
avsteg från själva idén med investeringsfonderna,
nämligen att fonderna
skall användas för konjunkturutjämning.
Egentligen borde det av rubriken
på den kommande kungörelsen ha framgått
att det inte längre bara är fråga
om investeringsfonder för konjunkturutjämning
utan att det har tillkommit
något nytt, men det är kanske lika bra
att någon ändring av denna rubrik inte
har gjorts.

Så fort det kommer något förslag som
snuddar vid beskattningsreglerna brukar
man avvisa detta under åberopande
av att det pågår en skatteutredning.
När finansministern i förevarande fall
handlat tvärtom, måste det föreligga
mycket starka skäl därtill. Jag vågar
kanske den gissningen, att det är det
sig alltmer utbredande lokaliseringspolitiska
tänkandet som inverkat härvidlag.
Det är i dag en modefråga av
högsta klass att tala om lokalisering och
lokaliseringsåtgärder.

Men det är väl litet vanskligt att i
skarven mellan rådande förhållanden
och det som kan bli resultatet av utredningens
förslag, vilket väntas föreligga
i höst, tillgripa något som kanske ter sig
som en nödlösning i den meningen, att
åtgärdernas följder inte riktigt kan

överblickas. Man frågar sig, om det inte
varit möjligt att lika effektivt tillgodose
uppkomna aktuella behov genom en
annan lösning, som måhända inneburit
större säkerhet beträffande följdverkningarna,
och sedan dröja med mer definitiva
åtgärder tills det varit möjligt
att bättre överblicka det hela.

Kommittén för näringslivets lokalisering
har inte fått några tilläggsdirektiv,
och därav måste jag dra den slutsatsen
att det står kommittén fritt att fullfölja
sina tankegångar och idéer och framlägga
sina förslag oberoende av vad
riksdagen i dag kan besluta.

Personligen tror jag att det är lyckligare
att bedriva lokaliseringspolitik
på ett annat sätt än genom införande av
ett helt främmande moment i ett redan
tillämpat system, vars verkningar man
känner. Enligt min mening bör lokaliseringspolitiken
bedrivas fristående och
lokaliseringsåtgärderna utgöra en samlad
enhet, allt på basis av för ändamålet
klart angivna och entydiga regler.

Jag vill därför, herr talman, instämma
i det särskilda yttrande som herr
Stefanson m. fl. fogat till bevillningsutskottets
betänkande. Egentligen hade
jag önskat ett ännu klarare och skarpare
formulerat uttalande, som inneburit
att det framlagda förslaget om
investeringsfondernas användning skulle
vara provisoriskt och helt utan principavgörande.
Lokaliseringspolitikens
slutliga utformning skall med andra ord
ske oberoende av dessa bestämmelser
och helt på basis av de förslag som
kommittén för näringslivets lokalisering
kan komma att avge och de remissyttranden
som lämnas över dessa förslag.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Källenius’ inlägg
uppfordrar mig att avge något av en
deklaration och att göra en del kommentarer.
Jag skall emellertid därvid
försöka att koncentrera mitt anförande

151

Tisdagen den 28 maj 1963 em. Nr 26

Ändring i förordningen om investeringsfonder för konjunkturutjämning, m. m.

på samma föredömliga sätt som de andra
talarna i debatten.

Jag vill understryka att det nya förslaget
om investeringsfondernas användning
inte rubbar de tidigare principerna
om investeringsfondernas karaktär
såsom ett instrument i konjunkturpolitiken.
Det är således inte någon
allmän skattereduktion som har konkretiserats
i de nya reglerna för investeringsfonderna.
Det nya i förslaget är
delvis att man vidgar fondanvändningen
till att omfatta även en produktion
i lager, allt i konjunkturutjämnande
syfte. Jag har i propositionen framhållit
att en viss försiktighet vid tillämpningen
av dessa bestämmelser kan vara
rekommendabel. Detta har också understrukits
av flera talare här i debatten
och, såvitt jag minns, även från utskottets
sida.

Jag har i detta sammanhang ett behov
av att betona att man från myndigheternas
sida inte kan dirigera eller
tvinga någon företagare att använda
sina investeringsfonder för en lagerproduktion,
därest han inte själv önskar
göra detta. Det är givetvis helt frivilligt,
om en företagare vill för detta
ändamål använda fonderna vid det tillfälle
då de är tillgängliga eller om han
vill låta bli att göra det.

Det andra nya inslaget i reglerna
skulle vara investeringsfondernas användande
i lokaliseringspolitiskt syfte.
Inte heller detta är något specifikt nytt
för dagen. Redan med nuvarande fondbestämmelser
har denna möjlighet förelegat,
och den har kommit till praktisk
tillämpning så sent som under den
gångna vintern i de fall då ärendena
förts upp till regeringsnivå — det har
ju med hänsyn till fondanvändningens
karaktär skett en fördelning av dem
mellan arbetsmarknadsstyrelsen och
Kungl. Maj:t. Arbetsmarknadsstyrelsens
ämbetsområde har därvid huvudsakligen
legat på det konjunkturpolitiska
avsnittet, medan de ärenden som förts
upp till Kanslihuset mera tillhört det

lokaliseringspolitiska avsnittet. Under
den gångna vintern har vid den praktiska
hanteringen endast förvägrats användning
av konjunkturfondsmedel för
investeringar i den överansträngda
stockhohusregionen. Eller med andra
ord: man har i detta fall använt fonderna
i lokaliseringspolitiskt syfte.

Vad som är nytt är att möjligheten
att använda fonderna lokaliseringspolitiskt
har betonats starkare. Nu kan man
som herr Källenius ställa frågan: Var
det nödvändigt att lägga fram detta förslag,
när det ändå sitter en utredning
som har givit besked om att vi därifrån
kan förvänta ett förslag någon
gång inom den närmaste tiden, möjligen
redan under hösten 1963? För herr
Källenius vill jag först och främst förklara
att utredningen självfallet är helt
obetaget att dra sina slutsatser av sitt
arbetsmaterial och framlägga sina förslag
alldeles oberoende av den starkare
markering av investeringsfondsinstrumentets
användning i lokaliseringspolitiskt
syfte som den föreliggande propositionen
innebär. I detta avseende råder
inte några som helst begränsningar för
utredningen. Den gör sitt arbete och
lägger fram sina förslag i alla fall. Sedan
skall detta förslag remitteras, och
eftersom frågan är ganska känslig och
kan föranleda åtskilliga diskussioner
kommer väl en relativt lång remisstid
att tarvas. Det finns således inte möjlighet
till någon omgående expediering av
utredningens förslag. Jag blir glatt överraskad,
om något resultat kan föreligga
vid nästa års riksdag. Försiktigtvis är
jag också inställd på att det kan dröja
till år 1965.

Då kan man ju fråga, om man skulle
ha dragit sig för att ge detta förslag om
fonderna en viss lokaliseringspolitisk
accent. Jag tycker inte man behöver
dra sig för det. Det har väl blivit åskådliggjort
under de senaste årens flitiga
diskussioner om lokaliseringspolitiken
att här måste någonting mera handgripligt
och konkret äga rum. Det är kanske

152

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ändring i förordningen om investering;

inte tillräckligt med ens den mest effektiva
och rörliga arbetsmarknadspolitik,
som har att göra med så pass individuella
och irrationella moment som
de enskilda individernas egen uppfattning
om var de skall arbeta och var de
skall bo. Vi vet att en undersökning visar,
att av 1 000 norrlänningar, som
flyttas ned till Mellansverige och södra
Sverige, är det 450 som innan ett år har
gått vänder tillbaka igen till Norrland
med den risk för arbetslöshet och de
besvärligheter som där finns. Vi vet
också att av dessa 1 000 är det, om jag
minns siffran rätt, 700—750 som hamnar
på andra arbeten än de blivit omplacerade
till i den rörliga arbetsmarknadspolitikens
regi. Därmed vill jag
inte framställa någon kritik mot den
rörliga arbetsmarknadspolitiken — den
måste självfallet vara ett av huvudinstrumenten
i vår sysselsättningsbefrämjande
verksamhet. Men den fyller inte
måttet helt och hållet, eftersom den som
jag sade har att röra sig med en del
irrationella moment, nämligen människans
egen uppfattning, som inte utan
vidare stämmer överens med vad man
mera schablonmässigt anser att hon
skulle göra.

Från dessa utgångspunkter aktualiseras
lokaliseringspolitiken med starkare
motiv nu än tidigare. Jag har inte
den uppfattningen att vad som här sker
kommer att vända strömmen av människor
från glesbygden till tätorterna.
Men det är möjligt att ett vattenflöde
av ganska blygsam karaktär åt det andra
hållet kan söka sig fram, och jag tror
att det även finns nationalekonomiska
motiveringar för en sådan förändring
av den allmänna tendensen.

Även här är det fråga om frivillighet.
Det blir ingen lokaliseringspolitisk dirigering.
Det skapas möjligheter för de
svenska företag, som anser det vara förenligt
med sina företagsekonomiska bedömningar
och intressen att etablera
sig på ständiga arbetslöshetsorter, där
konjunkturpolitiken alltid är aktuell

ifonder för konjunkturutjämning, m. nj.

därför att man har ett permanent överskott
på arbetskraft och permanent un
derskott av sysselsättningsmöjligheter.

Vi har emellertid starkt velat säga
ifrån, att den lokaliseringspolitiska effekten
av förändringen i investeringsfondslagstiftningen
inte får tas som uttryck
för att varje socken som råkar ha
ett avflyttnings- och avfolkningsproblem
skall kunna anmäla sig som ett
sådant område där investeringsfonderna
kan användas i lokaliseringspolitiskt
syfte. Vi har särskilt sagt ifrån att det
måste röra sig om län eller väsentliga
delar av län just för att vi skall kunna
välja ut de områden där man har permanent
undersysselsättning och där
följaktligen den aktiva konjunkturpolitiken
är inte någon intermittent utan
en permanent företeelse.

Jag är medveten om att det kan bli
många ganska ömtåliga avgöranden när
man skall fixera vilka områden som har
den här nämnda situationen för näringslivet.
Men denna ganska svåra diskretionära
prövning får regeringen åta
sig efter de allmänna grundlinjer, vilka
har serverats i den proposition som jag
livligt hoppas att kammaren skall vara
beredd att acceptera om någon stund.

Den förändring, som utskottet har
gjort i Kungl. Maj:ts proposition och
som har understrukits såsom varande
eu förändring till det bättre, ser jag
närmast som en förändring till större
valfrihet. Jag är inte beredd att säga att
ett bibehållande av de gamla bestämmelserna
för investeringsfonderna beträffande
både byggnader och maskininvesteringar
är en för företagen vid
alla tillfällen bättre ordning än att man
har investeringsfonderna för byggnation
samt investeringsavdrag och initialavskrivning
på 30 procent utöver den
reguljära avskrivningen på maskinerna.
När denna uppdelning gjordes i Kungl.
Maj :ts proposition var det därför att vi
strävade efter att få en så långt möjligt
likvärdig behandling av de olika grupper
som skulle använda investerings -

Tisdagen den 28 maj 1963 em. Nr 26 153

Ändring i förordningen om investeringsfonder för konjunkturutjämning, m. m.

fonderna. Med de motiveringar som
bl. a. utskottets talesman, herr Bran dt,
har anfört stod det i varje fall för regeringen
ganska klart att det gamla investeringsfondsinstrumentet
i sin användning
för byggnadsinvesteringar
inte hade någon nämnvärd betydelse för
de fysiska personerna. Om man emellertid
vill ge inte bara juridiska personer
och ekonomiska föreningar utan även
fysiska personer chansen att utnyttja
detta instrument — och det har jag
betraktat som en viktig uppgift — så
kommer man till tanken på ett investeringsavdrag
och en initialavskrivning
för de fysiska personerna. Och för att
då inte göra större skillnad än nödvändigt
är, fick investeringsfonderna i sin
gamla form användning enbart för juridiska
personers investeringar i byggnader,
och den nya generella formen
när det gäller investering i maskiner
gavs tillämplighet för såväl juridiska
som fysiska personer.

Nu har utskottet anfört att det bland
de juridiska personerna finns intresse
av att bibehålla den gamla ordningen
med fondavsättning för såväl byggnadssom
maskininvesteringar, och därför
har man nu skapat alternativa möjligheter
för juridiska personer. Men det är
i viss mån ett frångående av grundprincipen
bakom propositionen, att försöka
mäta alla med samma mått.

Herr talman! Jag har velat göra denna
deklaration här i debatten, som ju rör
ett utomordentligt viktigt område. Personligen
är jag glad över den välvilja
med vilken propositionen har mottagits
i utskottet och av de talare som här har
haft ordet.

Herr KÄLLENIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Den deklaration finansministern
här lämnat tror jag är mycket
viktig. Jag är också fullt införstådd med
att det kan ta ganska lång tid från det
att ett förslag och yttrandena över detsamma
föreligger och till dess man kan
skrida till handling samt att det under

mellantiden, som finansministern sade,
kan vara nödvändigt med både handgripliga
och konkreta åtgärder.

Det har varit mycket värdefullt att
här få besked om dels att utredningen
skall fortsätta sitt arbete helt oberoende
av de beslut som under mellantiden kan
komma att fattas och dels att det här
inte är fråga om att dirigera eller tvinga
näringslivet, som finansministern sade,
utan att vederbörande företag självt får
ur företagsekonomiska synpunkter bedöma
vad man vill göra.

Til syvende og sidst var det ett mycket
viktigt uttalande att det här inte är
fråga om att rubba de gamla principerna
för investeringsfondernas karaktär.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Jag skali här begränsa
mig till det särskilda yttrande som är
fogat till utskottets betänkande. Först
vill jag emellertid vända mig till finansministern
och säga att jag, kanske just
i egenskap av norrlänning, är i allra
högsta grad tillfredsställd med den
deklaration finansministern här lämnat.
Även om fondmedlen tidigare har kunnat
användas för lokaliseringspolitiska
syften, är det värdefullt att den saken
fastslagits officiellt här. På de orter som
har sysselsättningssvårigheter finns det
i regel ett överskott av arbetskraft, som
inte kommer till synes i den officiella
statistiken. Om ett företag etablerar sig
på en sådan ort, visar det sig ofta att
där finns större arbetskrafttillgångar än
man kunnat förutse. Detta torde vara
förhållandet speciellt i Norrland. I samband
med utbyggnaden av den norrländska
vattenkraften visade det sig att
områden med förhållandevis liten befolkning
ändå hade ansenliga reserver
av arbetskraft, som tydligen inte tidigare
kunnat utnyttjas.

Det är emellertid av synnerligen stor
vikt att de lokaliseringspolitiska åtgärderna
sättes in med all kraft. Enbart
användningen av investeringsfonderna

Nr 26

154

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ändring i förordningen om investeringsfonder för konjunkturutjämning, m. in.

torde inte vara någon lösning på problemet,
utan vi bör ha en samordning
av olika stimulerande åtgärder, om ett
verkligt resultat skall kunna nås. Halvdana
åtgärder som inte är tillräckligt
verkningsfulla leder icke till önskat resultat.
Det är också viktigt att åtgärderna
sättes in i fullt samförstånd med
företagen, så att man inte skapar onödiga
konkurrensförhållanden, utan förtroende
skapas för de åtgärder som
vidtages.

Lokaliseringsutredningen, som väntas
bli klar till hösten, bör kunna ge en bild
av de åtgärder som är nödvändiga för
att framkomliga resultat skall kunna
nås. Det är därför av vikt att målsättningen
blir inriktad på bestämda områden,
där arbetslöshet råder och avfolkning
pågår, och att man där erhåller
den balans mellan tillgänglig arbetskraft
och dess fulla utnyttjande som är önskvärd.
Investeringsfondernas utnyttjande
bör därför inte ses som en lösning av
lokaliseringsfrågan, då fondmedlen är
avsedda att utnyttjas i nedåtgående konjunkturer.
Men för vissa delar av vårt
land kan dock vikande konjunkturer i
regel ständigt påvisas, och medlen bör
därför kunna användas praktiskt taget
när som helst. Användandet av fondmedlen
bör ske generöst för detta ändamål
men bör också ges efter en bestämd
målsättning och entydiga kriterier.

Användningen av fondmedel är ett
led i ett samlat program, som vi senare
kommer att få ta ställning till, och det
är därför viktigt, att den ej nu binds på
något sätt, som kommer att stå i vägen
för en framtida effektiv användning av
investeringsfonderna för ett program
med inriktning på att nå ett verkligt resultat
i lokaliseringsfrågan.

Det uttalande som finansministern
här gjort tycker jag är rätt lovande —■
speciellt från norrländsk synpunkt. Det
är ett allvarligt problem där uppe. Lokaliseringen
är inte någon modesak som
herr Källenius sade. Det är en bitter realitet
på de platser där man har en av -

folkning och där man har svårt att sysselsätta
människor.

Herr talman! Jag skall sluta med
dessa ord, och för övrigt ber jag att få
yrka bifall till reservationerna I och V
av herr Stefanson ro. fl.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen meddelade, att utskottets
hemställan komme att företagas
till avgörande med iakttagande av
den uppdelning som tillämpats i de vid
betänkandet fogade reservationerna.

Utvidgning av lagstiftningen om investeringsfonder
för konjunkturutjämning Herr

talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen I) av herr
Stefanson m. fl.; samt 3:o) bifall till
reservationen II) av herrar Sundin och
Vigelsbo; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Gustafson
i Göteborg begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående projiositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna ha
flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde dock herr
Vigelsbo votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets betänkande
nr 44, såvitt avser utvidgning av
lagstiftningen om investeringsfonder för
konjunkturutjämning, antager reservationen
I) av herr Stefanson m. fl., röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Nr 26

155

Ändring- i förordningen om investeringsfonder för konjunkturutjämning, m. m.

Vinner Nej, har kammaren till kontra- damöter förklarade sig avstå från att
proposition i nämnda votering antagit rösta.

reservationen II) av herrar Sun din och Kammaren hade alltså bifallit utskotVigelsbo.
tets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Vigelsbo begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 74 ja och 30 nej, varjämte 109 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given varsel
följande voteringsproposition uppläst
och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 44, såvitt avser
utvidgning av lagstiftningen om investeringsfonder
för konjunkturutjämning,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
I) av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Gustafson i Göteborg
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 110 ja
och 99 nej, varjämte 5 av kammarens le -

Rätt för rörelseidkare respektive jordbrukare
att vid inkomsttaxering åtnjuta
avdrag för avsättning till självfinansieringsfond Herr

talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen III);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr von Sydow begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 44, såvitt avser
rätt för rörelseidkare respektive jordbrukare
att vid inkomsttaxering åtnjuta
avdrag för avsättning till självfinansierigsfond,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen III) av herr Gösta Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr von Sydow begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 133 ja och 42 nej, varjämte 39
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

156

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ändrad lydelse av 2 § valutalagen, m. m.

Förhöjda investeringsavdrag och andra
skattelättnader för en aktiv lokaliseringspolitik Herr

talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen IV);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Vigelsbo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 44, såvitt avser
förhöjda investeringsavdrag och andra
skattelättnader för en aktiv lokaliseringspolitik,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
IV) av herrar Sun din och
Vigelsbo.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Vigelsbo begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 151 ja och 33 nej, varjämte 30
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Vidgade möjligheter att använda investeringsfondsmedel
för marknadsbearbetning
i utlandet

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen V);
och fann herr talmannen den förra pro -

positionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 44, såvitt avser
vidgade möjligheter att använda investeringsfondsmedel
för marknadsbearbetning
i utlandet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
V) av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 111 ja och 102 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Utskottets hemställan i övrigt

Bifölls.

§ 4

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att statsutskottets utlåtanden
nr 132—134 och 145 skulle i angiven
ordning uppföras främst bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista.

§ 5

Ändrad lydelse av 2 § valutalagen, m. m.,
tillika svar på interpellation ang. åtgärder
mot valutasmuggling

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Nr 26

157

proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § valutalagen den 22
juni 1939 (nr 350), m. m. jämte i anledning
av propositionen väckta motioner.

I en den 5 april 1963 dagtecknad proposition,
nr 139, hade Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet hållna protokoll dels

föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 2 § valutalagen
den 22 juni 1939 (nr 350); och

2) lag angående ändrad lydelse av
32 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om
sparbanker;

dels begärt riksdagens samtycke till
förordnande om fortsatt valutareglering
i enlighet med vad föredragande departementschefen
förordat;

dels ock inhämtat riksdagens yttrande
över vid propositionen fogade förslag
till förordning om ändring i valutaförordningen
den 5 juni 1959 (nr 264)
så ock om fortsatt giltighet av samma
förordning.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen begärs riksdagens
samtycke till förordnande om fortsatt
valutareglering för tiden den 1 juli 1963
—den 30 juni 1964. Samtidigt framlägges
förslag till ändringar i valutaförfattningarna.
På grundval av valutakommitténs
utredning föreslås sålunda ändringar
i valutaförordningen motsvarande
den liberalisering av valutaregleringen
som skett i praxis. S. k. löpande betalningar
blir därmed i allmänhet uttryckligen
undantagna från reglering.
Viss omredigering av valutaförordningens
förverkandebestämmelser föreslås
även. Förslaget innebär vidare att behörighet
såsom valutabank skall kunna
ges inte bara, som nu, affärsbank utan
även postbanken och sparbank.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner: -

Ändrad lydelse av 2 § valutalagen, m. m.

1. motionen II: 924 av herrar Anners
och Fröding; samt

2. likalydande motionerna I: 765 av
herrar Schmidt och Nordenson och
11:925 av herrar Bohman och Berglund,
vari hemställdes att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj :ts proposition nr
139 till den del den avsåge fortsatt valutareglering.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. för sin del antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag
om ändrad lydelse av 2 § valutalagen
(nr 350);

2. för sin del antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag
angående ändrad lydelse av 32 § lagen
den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker; 3.

med avslag å motionerna I: 765
och 11:925 samtycka till förordnande
om fortsatt valutareglering i enlighet
med vad i propositionen förordats;

4. vad beträffar det genom propositionen
framlagda förslaget till valutaförordning
med avslag å motionen
II: 924 i skrivelse till Kungl. Maj :t som
sin mening giva till känna vad utskottet
anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Regnéll, Gustaf Henry Hansson, Stefanson,
Hernelius, Berglund och Carlsson
i Stockholm, vilka ansett, att utskottet
under punkterna 3 och 4 bort hemställa,
att riksdagen måtte

3. med bifall till motionerna I: 765
och II: 925 avslå förevarande proposition
i vad den avsåge begäran om riksdagens
samtycke till förordnande om
fortsatt valutareglering;

4. besluta att propositionen i vad
den avsåge inhämtande av yttrande över
vid propositionen fogade förslag till förordning
om ändring i valutaförordningen
den 5 juni 1959 (nr 264) så ock om
fortsatt giltighet av samma förordning
ävensom motionen II: 924 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

158

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ändrad lydelse av 2 § valutalagen, m.

gärder mot valutasmuggling

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet Sträng, hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i samband
med behandlingen av detta ärende besvara
herr Börjessons i Falköping interpellation
angående åtgärder mot valutasmuggling.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! I en interpellation har
herr Börjesson i Falköping frågat justitieministern,
om han vill lämna en klarläggande
redogörelse för i vilken omfattning
aktiesmuggling förekommit och
om han övervägt åtgärder till skärpning
av bestämmelserna mot valutasmuggling.

Sedan interpellationen överlämnats
till mig, vill jag svara följande.

Att exakt fastställa i vilken utsträckning
olovlig in- eller utförsel av aktier
förekommit är inte möjligt. Enligt tillgängliga
uppgifter har under de senaste
åren meddelats domar för smuggling av
aktier till ett sammanlagt värde av omkring
30 miljoner kronor. Detta belopp
hänför sig nästan helt till två stora
smuggelaffärer och är ringa i förhållande
till det totala värdet av inhemska
värdepapper. Enligt min mening finns
det inte anledning anta att aktiesmuggling
förekommit i en utsträckning, som
allvarligt hindrat ett fullföljande av valutaregleringens
syfte i fråga om värdepappershandeln.
Detta torde bl. a. framgå
av att de överkurser på svenska
aktier utomlands, som varit förutsättningen
för aktiesmuggling, synes ha varit
relativt konstanta. Minskningen av
överkurserna under senare tid lär bero
på vacklande utländska aktiekurser och
en viss kursuppgång i Sverige. Med
denna utveckling får antas följa en
minskning i intresset för aktiesmuggling.

Utöver tullverkets gränskontroll sker

m., tillika svar på interpellation ang. åt i

samarbete mellan polisen och kontrollkontoret
vid riksbankens valutaavdelning
fortlöpande spaning inom
landet efter aktiesmugglare. Föreliggande
möjligheter att sätta in effektiva åtgärder
mot aktiesmugglingen kommer
att tillvaratagas. En genomgående tullkontroll
av resande, som lämnar landet,
kan emellertid med hänsyn till resandetrafikens
omfattning inte komma i fråga
för att hindra aktiesmuggling. Det är
för övrigt endast en försvinnande liten
grupp människor, som har både den
brottsliga viljan och de ekonomiska resurserna
för att söka bereda sig vinst
genom aktiesmuggling.

Aktiesmuggling straffas med böter
eller frihetsstraff i kombination med
förverkande av de smugglade aktiernas
värde. Den senare påföljden kan få särskild
ekonomisk betydelse, eftersom den
träffar gärningsmannens förtjänst. Beaktas
detta i tillbörlig utsträckning vid
tillämpningen av straffbestämmelserna,
torde dessa fungera tillräckligt effektivt
i brottsförebyggande syfte. Jag anser
därför icke en skärpning av straffbestämmelserna
f. n. vara påkallad.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framföra mitt tack för svaret på
min interpellation.

Anledningen till att jag interpellerade
var vissa tidningsuppgifter om aktiesmuggling
i betydande omfattning.
Det gjordes gällande att det var riksskandaler.

Detta är en betydande överdrift. Men
man kan inte bortse ifrån att det är
fråga om betydande belopp. Här gäller
det två smuggelaffärer och det utsmugglade
aktiekapitalet rör sig om
cirka 30 miljoner kronor. Visserligen
är detta belopp, som finansministern

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Nr 26

159

Ändrad lydelse av 2 § valutalagen, m. m., tillika svar på interpellation ang. åtgärder
mot valutasmuggling

framhållit, inte av den storleksordningen
att det allvarligt har hindrat ett
fullföljande av valutaregleringens syfte
i fråga om värdepappershandeln. Men
trots att det utsmugglade aktiekapitalet
är ringa i förhållande till det totala värdet
av inhemska värdepapper, är det
dock en brottslig gärning att utan riksbankens
tillstånd bortföra värdepapper
ur landet. Dessutom är det utsmugglade
aktiekapitalet betydande, om man
ser det ur den enskildes synvinkel. Och
man kan heller inte bortse ifrån att en
betydande aktiesmuggling kan medföra
skada för vårt ekonomiska liv. Därför
är det angeläget inte minst i förebyggande
syfte att söka sätta in effektiva
medel mot aktiesmuggling.

Jag är, liksom finansministern, medveten
om svårigheten av att kunna komma
till rätta med hithörande problem.
Jag är också medveten om att resandeströmmens
omfattning gör det svårt att
genomföra en genomgående tullkontroll
av alla resande som lämnar landet.
Dock kan en stickprovsundersökning
ha sitt värde och likaså det arbete som
polisen bedriver i samarbete med kontrollkontoret
vid riksbankens valutaavdelning.
En hundraprocentigt effektiv
kontroll kan inte åvägabringas, men
därmed är inte sagt att man inte kan
få en ganska god kontroll.

Hur vore det om man vid uppbörden
av kupongskatten — som erlägges
huvudsakligen av i utlandet bosatta aktieägare
i stället för inkomstskatt för
utdelning på aktier i svenska bolag —
ålade aktieägare att på en lämplig blankett
angiva hur förvärvet av aktierna
skett. Jag tror att man därmed kunde
få värdefulla upplysningar.

Då vissa svenska aktier noteras avsevärt
högre utomlands än i Sverige bär
detta inneburit ett starkt incitament till
utförsel av sådana papper. Nu har dock,
som finansministern framhållit, tendenser
gjort sig gällande som pekar på
vacklande utländska aktiekurser och

en viss kursuppgång i Sverige. Denna
utveckling, om den fortsätter, kommer
med säkerhet att innebära en minskning
i intresset för aktiesmuggling.

Gällande straffbestämmelser för den
som olovligt utför värdepapper ur riket
är såvitt jag nu förstår tillfredsställande.
Om kännbara böter eller frihetsstraff
utdömes samt man dessutom —
vilket är det verkligt kännbara — förlorar
värdet av ifrågavarande aktier,
drabbas man av ett hårt straff. Jag anser
därför i likhet med finansministern
att beaktas förverkandet av aktiernas
värde så torde straffbestämmelserna
kunna fungera effektivt i brottsförebyggande
syfte. Kunde man dessutom med
andra länder nå uppgörelse om lämpliga
medel för att förhindra brott av
det här slaget — aktiesmuggling, valutaöverträdelser
etc. —• så skulle därmed
mycket vinnas för att stävja dylika
lagöverträdelser.

Detta sista var bara en from önskan.

Jag ber att än en gång få tacka för
svaret.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Med den utformningen,
som valutaregleringen för närvarande
har här i landet, är den en relik från
de bistra krigs- och efterkrigstiderna.
Under de förhållanden som rådde då
kunde den kanske betraktas som välanpassad.
Men när det nu blivit ett
förbättrat internationellt klimat inte
minst på varuutbytets och betalningarnas
område, så måste man med allt större
undran se på den mammut till valutareglering,
som alltjämt håller sig vid
liv här i landet.

Från oppositionshåll har vi i många
år sökt få till stånd en tidsenligare valutareglering
men avspisats med beskedet,
att allt var gott. Småningom —
det var 1960 — fick vi gehör för önskemålet
att valutaregleringen snarast
möjligt skulle ses över. Detta har nu
skett genom den s. k. valutakommit -

160

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ändrad lydelse av 2 § valutalagen, m. m.

ten, vars arbete finansministern redovisar
i årets proposition om valutalagstiftning.

Det är en muntrande läsning man
får i propositionen, s. 22 och följande.
Om vi från oppositionens sida givit en
sådan skildring av en Kungl. Majrts
förordning skulle vi säkert fått uppbära
indignerade förebråelser för bristande
respekt.

Framställningen bör läsas i sin helhet;
den är en strålande skildring av
en kristidsreglering, som existerar under
helt andra betingelser än de som
gällde när den infördes.

Valutarförordningens tekniska uppbyggnad
är, säger valutakommittén,
»särartad». »Förbudsbestämmelserna
ligger i olika skikt över varandra så
att en och samma transaktion kan komma
att på olika stadier kollidera med
skilda förbud i förordningen». Och dessa
på varandra staplade förbud karakteriserar
valutakommittén så: de »är
riktade inte bara mot transaktioner som
man mera allmänt önskar hindra utan
till större delen även mot andra transaktioner
som med nödvändighet måste
ständigt utföras, utan att någon annan
antydan om den fria sektorn görs än
att riksbanken sägs kunna medge undantag
från förbudet». Man måste nog
hålla med om att en sådan förordning
är ganska särartad.

Valutakommittén talar om förordningens
»nakna» förbud mot alla betalningstransaktioner
mellan in- och utlänningar.
I sammanhanget är väl »naken» att
förstå som ett ogillande omdöme, och
en tröst är det därför, att riksbanken
genom att kringgärda valutaförordningen
med ett omfattande dispenssystem
gjort den mera presentabel och så att
säga jämnat av dess kantighet.

Helt har man likväl inte lyckats skyla
den anstötligt nakna förbudsaitityden.
Ett exempel ger valutakommittén:
Den ambitiöse medborgare, som bär
med riksbankens publikation om »Va -

lutaregleringen» på sin charterflygresa
till Mallorca eller Kanarieöarna, finner
i valutaförordningens 5 § ett reservationslöst
förbud att överlåta tillgång å
den som är bosatt i utlandet, för säkerhets
skull understruket genom 9 § :s lika
kategoriska förbud för svenskar att utan
riksbankens tillstånd så förfoga över
utländska betalningsmedel att ägarens
innehav minskas. Någon uppmjukning
av det förbudet finner läsaren inte, utan
den laglydige står där med sina pesetas
och vet, att han inte äger rätt att
avhända sig dem. Nåja, slutet blir väl
att man tar sig den frihet, man egentligen
inte har — det lär gå till så i
dessa semesterparadis också i andra
sammanhang.

Vad jag sagt får vara tillräckligt och
har väl egentligen varit tillräckligt för
att visa, att valutakommitténs karakteristik
av valutaförordningens tekniska
uppbyggnad som »särartad» snarast
är i underkant. Att först stadga drastiska,
på varandra staplade förbud mot
transaktioner, som med nödvändighet
ständigt måste utföras, och så överlåta
åt en underordnad instans att genom
generella dispenser sätta förbuden ur
spel är såvitt jag förstår ett ganska
enastående förfarande, vitt skilt från
vad vi annars är vana vid i svensk lagstiftning.
Någon annan förklaring kan
man väl inte finna än att finansministern
varit i Krakas dilemma: att framträda
både klädd och oklädd. Klädd
enligt liberal praxis måste han vara
genom hänsyn till internationell konvenans
och konventioner på betalningarnas
område. Det problemet har han
löst genom att inhölja sig i ett nätverk
av generella dispenser. Och under detta
nätverk finns så vad finansministerns
egen valutakommitté kallar för
»ett naket förbud mot alla betalningstransaktioner
mellan in- och utlänningar».
Resultatet av hela detta arrangemang
blir onekligen, som valutakommittén
säger, något särartat.

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Nr 26

161

Eftersom valutalagstiftningen legat
under utredning de sista åren, har det
varit ganska tyst kring den, och det
kan kanske därför vara skäl att med
några ord ange bakgrunden och problemställningen.

Vi har att göra med två författningar:
dels valutalagen, dels valutaförordningen.

Valutalagen var från början den lag
som i krig eller under »utomordentliga
av krig föranledda förhållanden» gav
det allmänna rätt till total kontroll över
betalningar till och från utlandet.

1959 — när krigsförhållandena inte
gärna längre kunde åberopas — infördes
i valutalagen under protester från
oppositionens sida en ny grund för ingripanden,
då »så prövas erforderligt
för uppnående av mål, som fastställts
för riksbankens penningpolitiska verksamhet».

Att valutalagen behövs som underlag
för befogenheter i en krigssituation är
naturligtvis alla ense om. En rimlig
konsekvens är att lagen, som fallet är,
inte kräver nya årliga beslut. Den nya
grunden — den tredje indikationen —
från 1959 är däremot omstridd, både
som rimlig indikation och ■— om den
godtages — beträffande sin tillämplighet
i det konkreta läget. Jag återkommer
strax till den saken.

Vad så beträffar den andra valutaförfattningen,
valutaförordningen, vars
groteska nuvarande utformning jag nyss
kommenterat med hjälp av valutakommitténs
promemoria, är det alldeles tydligt
att en hyfsning behövs. Att den
hyfsning valutakommittén föreslagit är
otillräcklig menar på goda grunder mo
tionärerna i motion II: 924. I motio
nen förs ett detaljerat resonemang, som
jag ber att få hänvisa till och som jag
helt solidariserar mig med. Att vi reservanter
inte utförligare tagit upp förslagen
från motion II: 924 beror alltså
inte på bristande sympati för dem. Orsaken
är i stället, att reservanterna

Ändrad lydelse av 2 § valutalagen, m. m.

över huvud inte vill ha någon valutaförordning.

Vårt land befinner sig inte i krig,
och krigsfara hänger inte över oss. För
den som partout vill ha valutareglering
i kraft återstår då att laborera med
den tredje indikationen, den som infördes
1959: att regleringen »prövas
erforderlig för att uppnå de mål som
fastställts för riksbankens penningpolitiska
verksamhet».

Jag vill fästa uppmärksamheten på
formuleringen: prövas erforderlig. Det
står inte »kan vara till nytta» eller något
sådant. På regeringen ligger skyldigheten
att bevisa, att valutaregleringen
är erforderlig, alltså med nödvändighet
behövs, för att uppnå målen för
riksbankens penningpolitiska verksamhet.
Men en sådan bevisning har regeringen
absolut inte förebragt. Man kommer
bara med det självklara påpekandet,
att valutareglering är ett bland
många andra medel att påverka det ekonomiska
skeendet. Att valutaregleringen
skulle vara »erforderlig» har man
inte på något sätt kunnat visa.

I tre års tid har bankoutskottet från
departementets och departementschefens
sida fått försäkringar om att valutakommittén
skulle prestera en utredning
om hur ett läge utan valutareglering
skulle te sig. Nu får vi veta,
att kommittén inte fullföljt den delen
av sitt uppdrag. I stället får vi en i och
för sig ytterst läsvärd uppsats av professor
Kragh, som emellertid ligger på
det teoretiska planet och i mycket liten
utsträckning tar hänsyn till dagens konkreta
svenska situation. Det är denna
dagens konkreta situation som vi här i
riksdagen har att ta ställning till, när
vi frågar oss: är valutareglering erforderlig
för att kommande budgetår kunna
realisera riksbankens penningpolitiska
verksamhet? Bara om man svarar
ja på den frågan får förordnande om
valutareglering komma i fråga.

Utskottsledamöterna från höger- och

6 — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 26

162

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ändrad lydelse av 2 § valutalagen, m. m.

folkparti har inte funnit, att de i valutalagen
uppställda förutsättningarna föreligger,
och yrkar därför avslag på
propositionens begäran att riksdagen
skulle samtycka till ytterligare förlängning
av valutaregleringen.

Herr talman! Samtidigt som jag för
fullständighetens skull yrkar bifall till
utskottets hemställan under punkterna
1 och 2, där det inte föreligger några
meningsskiljaktigheter, ber jag att under
punkterna 3 och 4 få yrka bifall
till den reservation, som avgivits av höger-
och folkpartiledamöterna i utskottet.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! I den tidigare i dag
förda ekonomiska debatten kom också
frågan om kapitalrörelserna in i bilden.
Det var särskilt herr Ohlin som i sitt
huvudanförande poängterade detta. Han
efterlyste en smidigare kapitalmarknad
liknande den som man bär på arbetsmarknaden,
och man borde ta ett samlat
grepp på kapitalmarknadens problem
för att försöka lösa dessa.

I motionerna nr 765 i första kammaren
och 925 i andra kammaren liksom
i vår reservation till utskottets utlåtande
har vi här givit uttryck för vår oro
beträffande ytterligare förlängning av
valutaregleringslagen i vad som gäller
kapitalrörelserna. Denna förordning är
som herr Regnéll påminde om en kvarleva
sedan kristiden och borde vid det
här laget, med den frihet som råder på
den internationella marknaden, helt
kunna slopas.

Det är visserligen sant att en liberalisering
under åren har skett, men så
länge lagen om valutareglering i detta
avseende gäller, inger den en viss oro
och inverkar hämmande på våra exportindustriers
utbyggnad och kapitalförsörjning.
Då det gäller emissioner
av och handel med värdepapper har en
restriktivitet hela tiden varit gällande.
Detta har i icke ringa grad hindrat

svenska företag att använda sådana
finansieringskällor och metoder som
valfrihet i detta avseende skulle innebära.

Yi anser att en fortgående avspärrning
från den internationella kapitalmarknaden
redan nu är besvärande, och
sannolikt kommer den att bli ännu större.
I den mån alltmera kapital behövs
för nya investeringar och inte endast
investeringar i anläggningar utan i hög
grad då det gäller långa krediter, alltså
investeringar i fordringar på exportmarknaden,
ger sig regleringen till
känna.

Skall vår industri för att hävda sig
i den allt hårdare konkurrensen ha utsikter
härtill, erfordras möjligheter till
friare kapitalrörelser över gränserna.
Den frihet vi numera har för varor och
tjänster mellan vårt land och t. ex.
EFTA och EEC bör, anser jag, även tilllämpas
på kapitalet.

Som exempel skulle jag vilja nämna
att en del av våra industrier, särskilt
de som bär byggnadsmaterial på sitt
program, behöver kapital för sin utbyggnad
i de regioner som de skall förse
med detta material i Europa och på
kontinenten. Jag tänker på de företag
som tillverkar ytong eller siporex. Materialets
råvarukostnader tål inga långa
transporter, då fraktkostnaderna är höga
i jämförelse med tillverkningskostnaderna.
Av den anledningen har flera
fabriker måst anläggas i vårt land inom
en lönsam räjong.

Materialet har även funnit utbredning
och kommer allt mer till användning
utomlands, och då varan av ovan
angivna skäl inte kan exporteras från
Sverige, måste densamma tillverkas i
respektive länder antingen på licens
eller genom anläggande av fabriker. För
dessa våra industriers vidkommande är
givetvis det senare alternativet att föredraga.
Svenskt kapital är nödvändigt
för att investera i fabriker utomlands.

Efter vad man bär sagt på detta håll

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Nr 26

163

önskar man en friare kapitalrörelse, eftersom
den nuvarande regleringen lägger
hinder i vägen för ytterligare sådana
utbyggnader. Det torde kanske
vara en stor del av våra industrier som
befinner sig i ett liknande läge.

Men inte endast våra industrier har
dylika problem. Våra allt mer växande
affärsrörelser på handelns område, varuhus
och kedjeföretag har ett stort intresse
av att etablera sig i utlandet för
att där göra sig gällande och bidraga
till större lönsamhet. Det var mycket
intressant att lyssna till finansministerns
uttalande just om denna sak. Bland
annat sade han att industriens aktivitet
i hög grad är beroende av de möjligheter
den har på exportmarknaden i
fråga om priser och konkurrensmöjligheter,
och han nämnde också de stora
varuhusen och liknande företag, vilka
tränger på mer och mer. Dessa stora
varuhus och kedjeföretag har inte bara
etablerat sig alltmer i vårt land, utan
söker sig också ut på kontinenten för
att, som jag sade här förut, få en större
och lönsammare marknad. Deras investeringar
sker i varulager.

Vi bär även i vår reservation framhållit,
att vi måste anpassa oss till de
principer, på vilka ett europeiskt samarbete
är avsett att byggas, och vi anser
att en fri kapitalrörelse är ägnad att
stärka ett sådant samarbete. Då vi kommer
till u-länderna och svensk exportindustris
möjligheter att här göra en insats
måste detta ske genom långa krediter,
och detta är många gånger den
avgörande faktorn för att lyckas. Även
detta är ett skäl som måste räknas som
avgörande för valutaregleringens upphörande.
Det är ju känt att en direktfinansiering
genom krediter köpare och
säljare emellan är vida oförmånligare
och äger rum på ogynnsammare villkor
för den kreditsökande än om liknande
finansiering sker på institutionell
väg. Regeringen säger sig ju vilja
stödja de ekonomiska samarbetssträvandena.
Men ett bibehållande av va -

Ändrad lydelse av 2 § valutalagen, m. m.

lutaregleringen måste enligt min åsikt
verka hämmande på detta samarbete.

Herr talman! Nog bär sagts i denna
fråga. Med det anförda ber jag att få
yrka bifall till den reservation som fogats
till utskottets betänkande.

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Den fråga som nu behandlas
är ju ett led i den ekonomiska
politiken. Eftersom vi i dag haft mycket
ingående överläggningar i detta ämne
skulle jag väl ha kunna begränsa
mig till att yrka bifall till vad utskottet
föreslagit. Då emellertid reservanterna
bär redovisat skälen för sitt ställningstagande,
skall jag med några ord
beröra de synpunkter som legat till
grund för utskottets inställning när det
tillstyrker en fortsatt valutareglering, i
överensstämmelse med vad som föreslagits
i propositionen.

Som framgått av både herr Regnéils
och herr Berglunds anföranden, anser
reservanterna att man mycket väl kan
klara den ekonomiska politiken i vårt
land utan att ha denna valutareglering.
Emellertid medger ju såväl reservanterna
som motionärerna att den liberalisering
som har skett av valutaregleringen
bär varit mycket betydelsefull. Detta
till trots anser de att man bör avskaffa
regleringen. Den reglering som för närvarande
finns gäller huvudsakligen
kontroll av värdepappershandeln. Att
vi vill behålla den är inte något utslag
av någon regleringsiver, som herr Regnéll
antydde.

Som vi ser saken är valutaregleringen
ett mycket viktigt instrument i den
ekonomiska politiken här i landet. Det
finns ingen anledning förmoda att de
myndigheter som handlägger dessa frågor
skulle ha någon vilja att krångla till
saker och ting för de människor som är
beroende av dessa affärer med värdepapper.
Regleringen är ju till för att
man skall kunna fullfölja den ekono -

164

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ändrad lydelse av 2 § valutalagen, m. m.

miska politiken. Det är som vi ser det
absolut nödvändigt att ha denna spärrmöjlighet
att ta till i dagens läge därest
skäl därtill föreligger. Vad det gäller
är med andra ord våra möjligheter att
utforma den ekonomiska politiken i
vårt land oberoende av världsmarknadens
kapitalrörelser. Vid de fallisemang
som förekom på New York-börsen i maj
förra året kunde man inte undgå att
lägga märke till att börskurserna rasade
överallt utom i Sverige. Utan tvivel hade
valutaregleringslagen här en mycket
stor betydelse.

Möjligheterna att använda räntepolitiken
för att komma till rätta med inflatoriska
tendenser och för att bibehålla
den fulla sysselsättningen är ju
väl bekanta för oss alla. Men om marknaden
skulle släppas fri funnes det väl
anledning förmoda att en åtstramning
av lånemöjligheterna inte skulle få avsedd
verkan därför att utländskt kapital
strömmade in i landet och försvårade
förverkligandet av denna politik.

Det är endast skenbart och på kort
sikt som reservanternas och motionärernas
linje skulle vara gynnsammare
för näringslivet än utskottsmajoritetens.
Näringslivet kan ju inte ha något intresse
av att vi förlorar möjligheten att
motverka en inflation eller att uppehålla
den fulla sysselsättningen. Då vi anser
att valutaregleringen är ett viktigt hjälpmedel
för att genomföra denna politik,
bär vi anslutit oss till propositionens
förslag. Det innebär med andra ord att
vi vill avskärma vår ekonomi från de
internationella kapitalrörelserna.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! När jag hörde herr
Sköldins anförande, kunde jag inte underlåta
att göra den reflexionen, att här
framträder en rent isolationistisk filosofi
i fråga om vår ekonomiska politik.
Vi får höra att om vi inte behåller va -

lutaregleringen — inte fullmaktslagen
utan valutaregleringen — riskerar vi att
inte kunna bekämpa inflationen och att
inte kunna upprätthålla full sysselsättning.
Själva den hörnsten, på vilken vår
ekonomiska politik vilar, det är enligt
utskottsmajoritetens mening valutaregleringen.
Skulle det förhålla sig på det
sättet, måste ju slutsatsen bli att vi skall
bevara valutaregleringen till varje pris.
Det måste betyda att vår inställning till
det internationella ekonomiska samarbetet
ingalunda har den i stort sett positiva
karaktär som man har trott, när
man hört talas om det från regeringsbänken.
Skulle det innebära att vi måste
uppoffra den fulla sysselsättningen och
upphöra med kampen för ett någorlunda
stabilt penningvärde, måste vi
tänka oss för många gånger, innan vi
ansluter oss till det internationella samarbete,
som man trott att vi i stort sett
varit överens om.

Jag kan inte underlåta, herr talman,
att ge uttryck åt både bekymmer och
förvåning över att det bland socialdemokratiska
partiets företrädare i denna
kammare förekommer vad jag måste beteckna
som en isolationistisk filosofi,
vilken, om den är allvarligt menad, måste
betyda att meningarna kommer att
gå isär i fråga om den internationella
ekonomiska politiken och det internationella
samarbetet. Det vore verkligen
värdefullt att få höra, om finansministern
ställer sig bakom ett sådant
tal som det vi nu fått lyssna till eller
om finansministern vill vidhålla en
uppfattning, som dock gör det möjligt
för oss att eftersträva framgång i det
internationella ekonomiska samarbetet,
som man åtminstone hittills bär trott att
vi alla ansåg ha avgörande betydelse för
Sveriges land och folk.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! På den direkta uppfordran,
som herr Ohlin kostade på sig,

Tisdagen den 28 maj 19(33 em.

Nr 26

165

Andrad lydelse av 2 § valutalagen, m. m.

kanske det finns anledning att säga
några ord. Jag var tyvärr inte inne i
kammaren och lyssnade till herr Sköldins
anförande. Det skulle emellertid
ha förvånat mig om hans tal var så
onyanserat att herr Ohlin hade anledning
att bara måla i svart och vitt.

Det är naturligtvis inte på det sättet,
att vad vi lägger in i full sysselsättning
och stabil ekonomi står och faller med
valutaregleringen i den utformning den
just nu har. Men valutaregleringen är
ett av de många instrument, med vilka
vi arbetar för att nå det mål som den
fulla sysselsättningen och den stabila
ekonomien innebär. Det kan vara lättare
eller svårare att nå det målet. Tar man
bort ett instrument, får man väl bättra
på de andra instrumenten. Rent allmänt
har vi den uppfattningen, att en serie
av olika instrument är de bästa hjälpmedlen,
för det tvingar inte till att använda
något instrument så brutalt som
skulle erfordras om man vore hänvisad
till ett mer begränsat register.

Det är klart att om världen vore sådan
som man skulle önska och det inte funnes
några spekulationer i kapitalrörelserna,
skulle problemet vara enklare.
Men, såsom också har anförts i utskottets
utlåtande, både inom och utom
Europa har nationer ställts inför besvärligheter
på grund av de spekulativa inslag
som finns i de internationella kapitalrörelserna.
Ett land kan råka i den
belägenheten att man behöver bemästra
en inflationssituation med hjälp av en
kreditåtstramning med räntehöjning
som följd. Landet kan då få uppleva
att denna åtstramning omintetgöres och
att ett flöde av lättrörligt spekulationskapital
söker sig dit där det får hög förräntning.
Det är ingen tvekan om att
detta är vad som skedde bl. a. i Tyskland
för några år sedan. Erfarenheten
av den utvecklingen, som dessutom
innebar mycket stora svårigheter för de
länder som i motsvarande mån miste
kapital, har som redan sagts avskräckt
de tyska myndigheterna från att bekäm0*
— Andra kammarens protokoll 1963.

pa den pågående överkonjunktur de har
på olika områden med skärpt kreditpolitik.
De får använda andra medel i
större utsträckning än om de hade haft
hela registret att spela på.

Å andra sidan kan man i ett land, där
man söker komma till rätta med underefterfrågan
och arbetslöshet genom en
lätt kreditpolitik och en låg räntenivå,
på grund av det utflöde som uppstår när
kapitalströmmen söker sig till högre
förräntning i andra länder snabbt tvinga
fram en kontraaktiv politik som står i
strid med önskemålet att trygga den
fulla sysselsättningen. Det finns nationer
som har ställts även inför den situationen.

Man kan naturligtvis säga — jag hörde
det argumentet i första kammaren
— att vi skall inte i vårt lilla land vara
så förmätna att vi tror, att dessa fenomen
är tillämpliga på oss i lika hög
grad som de är på Tyskland och Amerika.
Man kan också säga att motståndskraften
mot det internationella spekulationskapitalet
i viss mån är mindre i ett
litet land än i de stora världsnationerna.
.lag tycker nog att man med dessa
illustrationer ändå har fått dokumenterat
att även valutaregleringen har sin
roll i den ekonomiska politiken.

Vi var på det klara härmed även då
de närmanden till EEC gjordes som var
aktuella innan sammanbrottet för de
ekonomiska integrationsförhandlingarna
i Europa ägde rum. I förslaget till
associeringsöverenskommelse mellan
vårt land och EEC sades följaktligen
klart och tydligt ifrån att beträffande de
fria kapitalrörelserna hade vi ett behov
av att förhandla. Vi var inte utan vidare
beredda att skriva under Romstadgans
statuter om de fria kapitalrörelserna.
Vi var beredda att sätta oss ned och förhandla
för att se om vi kunde nå fram
till en uppgörelse som kunde bli så fri
som vi ansåg att vi orkade med. Den
distinktionen bör man göra och det förslaget
har prövats i utrikesnämnden, där
även herr Ohlin haft tillfälle att följa
Nr 26

166

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ändrad lydelse av 2 § valutalagen, m. m.

förhandlingsutspelet. Jag kan inte just
nu minnas om han protesterade mot den
reservation som låg i det svenska förhandlingsförslaget,
men det fanns en
reservation där, det är jag angelägen
att understryka.

Om man betraktar denna fråga i sin
tillämpning finner man att det har utbildat
sig den praxis att de löpande
betalningarna är fria. Beträffande värdepappershandel
— och det är i huvudsak
för den vi fortfarande tillämpar
regleringar — däremot inte. För det investeringskapital,
som användes för investeringar
i vårt land eller av svenska
investerare som behöver kapital för att
investera utomlands, lägges inga egentliga
hinder för kapitalrörelserna. Däremot
finns det vissa hinder när det gäller
portföljinvesteringarna, i första hand
värdepapper och aktier. Det är av intresse
att konstatera att även i de länder,
där man försvär sig till de fria
kapitalrörelserna, har man med stor
tveksamhet accepterat dem och bl. a.
hängt på åtskilliga reservationer just
när det gäller värdepappersrörelserna.

I Danmark och Norge har man samma
reglering som vi har i Sverige. Jag är
alldeles övertygad om att ingen ansvarig
i vare sig Danmark eller Norge såsom
valutasituationen är i båda dessa länder
skulle vara beredd att förklara att man
där är färdig för full liberalisering på
kapitalrörelsernas område.

Man har på andra håll lett portföljinvesteringarna
över den s. k. fria valutamarknaden,
d. v. s. man har en fri
prissättning utan kursgaranti, vilket naturligtvis
också är ett visst återhållande
moment i de fria kapitalrörelserna i
fråga om portföljinvesteringarna.

Jag nämnde att Danmark och Norge
har dessa begränsningar. I Storbritannien
har man en kontroll av värdepappershandeln
i länder utanför sterlingområdet
som är betingad huvudsakligast
av att betalningsbalans uppehälles.
Grundprincipen i den brittiska valutakontrollen
har varit att värdepappers -

handel tillätes i den utsträckning den
betalar sig själv, där köp och försäljningar
alltså i stort sett går jämnt upp.

Även i Schweiz, som är det klassiska
landet som valutabank för praktiskt taget
hela världens nationer, har man blivit
irriterad av de följdverkningar som
de fullt fria kapitalrörelserna kan föra
med sig. Man har där löst frågan på det
sättet att man har ett agreement, en
överenskommelse, mellan den schweiziska
regeringen och valutabankerna
som innebär ett hinder för och en begränsning
av de fria kapitalrörelserna.
Inte ens Schweiz orkar och önskar kosta
på sig den fulla friheten, men man
har eu förhandlingsöverenskommelse
som garanterar nationens intressen.

I de mindre länderna inom EEC, Belgien
och Holland, har man inte kunnat
acceptera Romstadgans bestämmelser
om de helt fria kapitalrörelserna utan
man har även där ett inslag av begränsningar
och kontroll.

Under dessa förhållanden är det inte
så överraskande att vi i vårt land säger
oss att det i dagens läge inte finns någon
anledning att gå längre än till den
liberalisering som vi anser att vi i den
praktiska tillämpningen orkar med. Om
situationen utvecklar sig så att man bedömer
läget vara sådant att man orkar
med att liberalisera ytterligare så, å la
bonne heure, kommer man att fortsätta
med det precis som hittills. Men det
finns litet för mycket av osäkerhetsmoment
i framtiden för att man i dagens
läge skall göra rent bord med myndigheternas
möjligheter att hålla framför
allt den rörliga värdepappershandel!!
under kontroll.

Regeringen har under sådana förhållanden
för sin del ansett att det är
lämpligt att i enlighet med vad en enhällig
utredningskommitté förordat föreslå
en ytterligare förlängning av giltighetstiden
för valutaförordningen med
vissa liberaliseringar i förhållande till
nuvarande bestämmelser.

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Nr 26

167

Detta är i huvudsak det svar jag skulle
vilja ge på herr Ohlins inlägg.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Jag skall be att få ta
upp några enstaka punkter av herr Sköldins
anförande.

Herr Sköldin gjorde gällande att det
skenbart kan verka som om reservanternas
förslag vore fördelaktigare för
näringslivet än utskottsmajoritetens.
Han menade alltså att det i själva verket
inte skulle vara några fördelar för
näringslivet, om man uppnådde den
friare ordning som reservanterna har
föreslagit.

Det är ett ganska märkligt resonemang,
då man vet hur aktivt man just
inom näringslivets organisationer har
arbetat för denna friare ordning. Jag
kan bara erinra om den gemensamma
framställning som handelskamrarnas
nämnd, Svenska bankföreningen, Svenska
fondhandlareföreningen, Sveriges
allmänna exportförening, Sveriges grossistförbund
och Sveriges industriförbund
gjorde till riksbanken i november
1961 om att få tillfälle att diskutera
synpunkter på liberalisering. Synpunkterna
sammanfattades i en promemoria
och ligger mycket nära de synpunkter
som har framförts i motionerna och i
reservationen.

Herr Sköldin bevisade kanske litet
för mycket. Han talade om börslcrascherna
i fjol och framhöll hurusom
vi enbart här i landet varit förskonade
från dem. Orden föll sig så att börserna
rasade utomlands på alla håll utom i
Sverige. Det menade herr Sköldin skulle
vara ett bevis för hur nyttig vår valutalagstiftning
skulle ha varit. Nu har vi av
finansministern fått höra att man i Norge
och Danmark är lika restriktiv som
här och att man i Storbritannien har
förbud mot värdepappershandel utöver
gränserna. Under sådana förhållanden
kan man fråga sig, hur det förhåller sig

Ändrad lydelse av 2 § Valutalagen, m. ni.

med beviskraften i herr Sköldins argumentation.

I mitt första anförande frågade jag
huruvida finansministern ansåg att valutaregleringen
verkligen kan betecknas
som erforderlig för att uppnå de ekonomiska
mål som riksbankspolitiken
uppställt för sig. Något svar har jag inte
fått, men jag skulle vilja citera ur något
som riksbanksfullmäktige en gång i
världen sagt nämligen följande: »Genom
en i förhållande till andra länder återhållsam
ekonomisk politik, med tyngdpunkten
lagd på konsolidering snarare
än expansion, kan sådana förhållanden
skapas — betryggande valutareserv, låg
kostnads- och prisnivå, etc. — att kapitalrörelserna
kan liberaliseras utan risk
för menliga konsekvenser.»

Om man vill skriva under det uttalandet
tycker jag att ett konstaterande av
att vi i dag inte skulle kunna avskaffa
valutarestriktionerna är ett underbetyg
för den förda ekonomiska politiken.
För min del är jag inte beredd att utfärda
det underbetyget. Däremot är jag
beredd att utfärda underbetyg åt den
som anser att det i dagens läge inte
vore möjligt att avveckla den valutareglering
som ännu bibehålies.

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Den anmärkning som
herr Ohlin gjorde till vad jag hade sagt
i mitt förra anförande föreställer jag
mig måste bero på att jag uttryckt mig
mycket oklart. Om herr Ohlin hade
hört början av mitt anförande, så skulle
han ha funnit, att jag sade att utskottets
majoritet ansåg att i den ekonomiska
politiken ingick detta som ett led av
mycket betydelsefullt slag. Det var den
synpunkt som jag byggde upp mitt anförande
på. Därför kan det inte vara
möjligt att jag skulle ha sagt att denna
valutalagstiftning är det enda instrument
som vi behöver för att kunna föra
den ekonomiska politik som vi fört un -

1G8

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ändrad lydelse av 2 § valutalagen, in. m,

der många år. Jag underströk flera
gånger att denna valutalagstiftning ingått
som ett mycket viktigt led i den
ekonomiska politiken.

Herr Ohlin sade vidare att mitt anförande
gick ut på att, därest man inte
hade denna lagstiftning, så skulle man
få inflation och att man också skulle
riskera att man inte kunde upprätthålla
den fulla sysselsättningen. Det är också
en sådan där argumentation som sammanhänger
med den ekonomiska politik
vi för här i landet, som går ut på att
skapa förutsättningar för att kunna upprätthålla
den fulla sysselsättningen och
även ett relativt stabilt penningvärde
och hindra inflation. Det var dessa synpunkter
jag ville framföra.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Nej, varken herr Sköldin
eller jag har talat om att valutaregleringen
skulle vara det enda medlet.
Däremot föreföll det som om herr
Sköldin tyckte att valutaregleringen var
ett så viktigt medel att om man inte
hade tillgång därtill, fanns det risk för
att man inte kunde bekämpa inflationen
och upprätthålla den fulla sysselsättningen.
Nu är vi ju alla överens
om att bekämpandet av inflationen och
upprätthållande av den fulla sysselsättningen
är utomordentligt väsentliga saker,
och om man då såsom herr Sköldin
har den uppfattningen att valutaregleringen
är ett mycket viktigt medel
i dessa strävanden, måste väl slutsatsen
bli att vi hellre än att ge oss in
i ett internationellt samarbete, som
tvingar oss att upphäva valutaregleringen,
bör avstå från detta samarbete och
alltså bevara våra möjligheter att bekämpa
inflationen och upprätthålla den
fulla sysselsättningen. Det var därför
som jag tyckte att herr Sköldins anförande
hade en viss isolationistisk prägel.

Finansministern uttryckte sig visserligen
betydligt försiktigare, men kvar

står en viss osäkerhet rörande hur herr
Sträng skulle ställa sig, om vi i år eller
nästa år fick ett anbud att ingå i ett
europeiskt ekonomiskt konstruktivt
samarbete som delvis vilade på förutsättningen
att vårt land hade fria kapitalrörelser.
Skulle herr Sträng då anse
att nackdelen av dessa fria kapitalrörelser
är så betydande som det ibland
förefaller, skulle kanske även han förhålla
sig kallsinnig till detta samarbete.

Det är omöjligt att komma ifrån att
ju större vikt man fäster vid en restriktiv
politik på detta område, desto mer
tveksam måste man vara beträffande
ett svenskt deltagande i den europeiska
integrationen.

Visst finns det kapital som strömmar
mellan länderna när räntesatserna varierar,
och herr Sträng tycktes anse
att detta var någonting alldeles förkastligt.
Jag måste säga att så som kapitalmarknaderna
fungerar och bör fungera
är det i regel synnerligen lämpligt att
kapitalet anpassar sig efter variationer
i räntesatserna. Detta skall inte bara
avfärdas som skadlig spekulation, vilket
närmast var tendensen i herr
Strängs yttrande. Det kan för ett land
vara en mycket stor fördel att en räntehöjning
medför en viss tillströmning av
utländskt kapital.

Vidare talade herr Sträng om alt vi
gjorde vissa reservationer i samband
med vår associeringsansökan i Bryssel.
Ja, regeringen fogade vissa reservationer
till denna ansökan. Herr Sträng har
tydligen glömt att jag för min del i utrikesnämnden
gjorde reservationer till
regeringens reservationer — den saken
behöver vi väl inte närmare beröra just
nu. Jag begärde förresten också en klarare
bekännelse till frihetens princip
när det gäller en del av väsentliga internationella
transaktioner.

Man kan konstatera att förespråkare
för regleringar av detta slag aldrig
tycks räkna med att reglerarna kan begå
misstag. Får jag erinra finansministern
om att under efterkrigstiden

Nr 26

1G9

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

— jag tänker inte på de allra senaste
åren som inte kan uppvisa några sådana
exempel — har regleringar ibland
använts på ett sätt som väl alla numera
anser innebära ett allvarligt misstag,
t. ex. när man hindrade Volvo att
ta ett lån i utlandet vid en tidpunkt då
ett sådant var av icke ringa betydelse
för företagets expansion. Detta grundade
sig på betraktelsesättet att det försvårar
myndigheternas reglering av den
svenska kapitalmarknaden om det är
tillåtet att låna i utlandet.

Herr Strängs försvar gick huvudsakligen
ut på en hänvisning till vissa
andra länder. Låt mig bara peka på att
det dock är ett faktum att Sverige tillhör
de mera restriktiva inom OECDgruppen
beträffande just valutareglering
och kapitalrörelser, trots att även
vi i princip har anslutit oss till tanken
på större frihet på detta område. Skulle
vi, herr finansminister, kunna göra
en kompromiss? Skulle vi kunna komma
överens om att Sverige, som inte
varit med i kriget, bör ansluta sig till
den mera liberala gruppen inom OECD
i det avseende vi här diskuterar? Det
är en allvarlig propå. För närvarande
tillhör vi inte denna grupp, och därför
tvcker jag att finansministerns hänvisningar
till utlandet inte är något mera
vägande argument. Rån finansministern
komma tillbaka och förklara att Sverige
har anslutit sig till den mera liberala
gruppen inom OECD vad kapitalrörelserna
beträffar, skall i alla fall jag
medge att frågan har kommit i ett i
viss mån nytt läge. I detta sammanhang
skall man inte glömma att för den händelse
oförutsedda situationer uppstår
finns fullmaktslagstiftningen.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! När bankoutskottet haft
att ta ställning till denna fråga har det
inte förelegat en situation i vilken det
funnits en inbjudan till deltagande i internationellt
samarbete inom EEC eller
liknande, utan vi har fått göra det med

Ändrad lydelse av 2 § valutalagen, m. m.

beaktande av de omständigheter söm
nu föreligger.

Kanhända situationen kan bedömas
annorlunda, om det i framtiden finns
ett internationellt samarbete som vi kan
delta i. De lagar som nu föreslås innebär
en förlängning av tidigare lagar
vars fortsatta giltighet motiveras av att
situationen icke har blivit förändrad
genom någon inbjudan från EEC, vilken
kunnat realiseras.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3 och ■''/

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Regnéll begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. 3)
och 4) i utskottets utlåtande nr 20, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Regnéll in. fl.

170

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Fördelning mellan kommuner av skatteunderlag från kraftverksrörelse

röstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 138 ja och 73 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

§ 6

Fördelning mellan kommuner av skatteunderlag
från kraftverksrörelse

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 38, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370).

1 en den 8 februari 1963 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 84, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370).

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås ändringar i
reglerna för fördelning mellan kommuner
av det skatteunderlag som härrör
från kraftverksrörelse. Detta skatteunderlag
fördelas enligt särskilda regler
mellan de kommuner där kraften produceras,
där den distribueras och där
företagets huvudkontor är beläget. Propositionen,
som i huvudsak bygger på
ett av skattelagssakkunniga framlagt förslag
i ämnet, syftar till att tillförsäkra
de kommuner, där regleringsdammar eller
kraftverk finnes, större andel av
skatteunderlaget än hittills.

De nya bestämmelserna är avsedda
att gälla från och med innevarande beskattningsår
och alltså tillämpas första
gången vid 1964 års taxering.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositio -

nen väckta motioner, nämligen I)

de likalydande motionerna I: 636
av herrar Nils-Eric Gustafsson och Per
Jacobsson samt II: 791 av herr Lundmark
m. fl., vari bl. a. hemställts, att
riksdagen måtte besluta sådan ändring
i Kungl. Maj :ts proposition nr 84 att beskattning
av rörelse som avsåge produktion
av elektrisk kraft finge ske med 5
procent i kommun där huvudkontoret
låge och återstoden enligt propositionens
grunder;

II) de likalydande motionerna I: 637
av herr Per Petersson och fröken Stenberg
samt II: 792 av herr östlund in. fl.;

III) de likalydande motionerna I: 638
av herr Stefanson in. fl. och II: 790 av
herr Larsson i Umeå m. fl., vari bl. a.
hemställts, att riksdagen med ändring av
vad Kungl. Maj :t föreslagit i propositionen
nr 84 måtte besluta att vid fördelning
till beskattning inom flera kommuner
av inkomst av rörelse avseende produktion
och tillhandahållande av elektrisk
kraft, kommun där huvudkontor
funnes erhölle fem procent av rörelseinkomsten
i stället för av Kungl. Maj :t
föreslagna 10 procent;

IV) de likalydande motionerna I: 639
av herrar Sundin och Ferdinand Nilsson
samt II: 789 av herr Larsson i Norderön
m. fl., vari bl. a. hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 84 måtte besluta att fördelningstalet
för huvudkontorskommun
skulle sänkas till fem procent och att
skatteandelen för produktionskommun
skulle höjas i häremot svarande grad;
ävensom

V) de likalydande motionerna 1:640
av herr Sörlin in. fl. och II: 788 av herr
Kårrlander in. fl., vari bl. a. hemställts,
att riksdagen måtte besluta att bestämmelsen
i 53 § 1 mom. b) kommunalskattelagen
om statens skattefrihet för inkomst
som härflutit av leverans av elektrisk
kraft till kommunikationsverk utginge.

Nr 26

171

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Fördelning mellan kommuner av skatteunderlag från kraftverksrörelse

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit de v i d
riksdagens början väckta
likalydande motionerna
1:521 av herr Sveningsson in. fl. och
11:621 av herr Björkman m. fl., vari
bl. a. hemställts, att riksdagen måtte besluta
att repartitionstalet för den kommunala
fastighetsbeskattningen skulle
från och med ingången av 1965 sänkas
till 1,5 procent.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 84 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas — samt i anledning
av följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:636
av herrar Nils-Eric Gustafsson och Per
Jacobsson samt II: 791 av herr Lundmark
m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:638
av herr Stefanson in. fl. och II: 790 av
herr Larsson i Umeå m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:639
av herrar Sundin och Ferdinand Nilsson
samt II: 789 av herr Larsson i Norderön
in. fl., ävensom

4) de likalydande motionerna 1:640
av herr Sörlin m. fl. och II: 788 av herr
Kärrlander m. fl.,

måtte antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370) med i utskottets hemställan
angivna ändringar och tillägg, innebärande
de avvikelserna från Kungl. Maj:ts
förslag, att huvudkontorskom,munens andel
i rörelseinkomsten bestämdes till
fem procent, att den minimiandel av
rörelseinkomsten som tillförsäkrades
produktionskommunerna bestämdes till
trettio procent av inkomsten av försäljning
av den av företaget producerade
kraften samt att statens skattefrihet
för leverans av kraft till de statliga kommunikationsverken
in. fl. upphävdes.

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 521

av herr Sveningsson in. fl. och 11:621
av herr Björkman in. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:636
av herrar Nils-Eric Gustafsson och Per
Jacobsson samt 11:791 av herr Lundmark
in. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 637
av herr Per Petersson och fröken Stenberg
samt II: 792 av herr östlund m. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:638
av herr Stefanson in. fl. och II: 790 av
herr Larsson i Umeå m. fl.,

5) de likalydande motionerna 1:639
av herrar Sundin och Ferdinand Nilsson
samt II: 789 av hem Larsson i Norderön
m. fl., ävensom

6) de likalydande motionerna 1:640
av herr Sörlin m. fl. och 11:788 av
herr Kärrlander in. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Reservationer hade avgivits
I) av herr Gösta Jacobsson, vilken ansett
att utskottet under punkten A) bort
hemställa,

att riksdagen — med avslag å Kungl.
Maj :ts förevarande proposition nr 84 —
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om förnyad, skyndsam utredning av
frågan om fördelning av kraftverksinkomster
mellan olika kommuner vid inkomstbeskattningen
och andra därmed
sammanhängande spörsmål;

II) av herrar Hagberg, Nilsson i
Svalöv och von Sydow, vilka — under
åberopande av innehållet i motionerna
1:521 av herr Sveningsson m. fl.
och II: 621 av herr Björkman m. fl. —
ansett att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen måtte antaga ett i reservationen
intaget förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28

september 1928 (nr 370), av innebörd
att repartitionstalet för den kommunala
fastighetsbeskattningen skulle fr. o. m.
ingången av år 1965 sänkas till 1,5 %;

2) att motionerna 1:521 och 11:621,
i den mån de icke blivit besvarade med

172

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

fordelning mellan kommuner av skatteunderlag från kraftverksrörelse

vad i reservationen anförts och yrkats,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III) av herrar Lundström och Broberg
beträffande repartitionstalet, utan
angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! År 1957 gjorde riksdagen
det uttalandet att fastighetsskatten
borde avvecklas. Från många håll har
man i anslutning till detta riksdagens
uttalande hoppats på att finansministern
skulle ta initiativ i frågan och
framlägga en proposition med förslag
om fastighetsskattens slopande. Så har
inte skett, och därför har i motionerna
nr 521 i första kammaren av herr Sveningsson
in. fl. och nr 621 i andra kammaren
av herr Björkman in. fl. yrkats
att såsom ett led i den slutliga avvecklingen
av fastighetsskatten repartitionstalet
måtte fr. o. in. ingången av år
1965 sänkas från nuvarande 2,5 procent
till 1,5 procent.

Detta yrkande har fullföljts i reservation
II av herr Hagberg in. fl. och
jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna reservation. Under punkt A
yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr ÖSTLUND (h):

Herr talman! Såsom motionär i frågan
om fördelning av kraftverksföretagens
skatteunderlag mellan olika kommuner
såväl i år som tidigare är jag
självfallet intresserad av problemet och
av den lösning som bevillningsutskottet
föreslår i sitt betänkande nr 38.

T rågan angår hela landet men betyder
mest för de kommuner i Norrland
där den största delen av den elektriska
kraften utvinnes. Dessa kommuner har
i snart tio år befunnit sig i en missgynnad
ställning i detta avseende, och det

är sannerligen på tiden att något åtgöres
för att rätta till de missförhållanden
som uppkommit utan att någon beslutande
myndighet torde ha syftat däråt.

När repartitionstalet för fastighetsskatten
år 1953 sänktes från 5 till 4
procent var meningen att de fastighetsägare,
som inte kunde redovisa en vinst
på fastigheten uppgående till 5 procent,
skulle få lägre skatt än tidigare. Om
inkomsten uppgick till minst 5 procent
skulle resultatet däremot bli att
fastighetsskatten visserligen sjönk medan
å andra sidan inkomsten steg lika
mycket, så att summan skulle bli densamma
som tidigare. Vad riksdagen då
tycktes förbise var att vissa rörelseidkare,
t. ex. kraftverksföretagen, kunde
ha inkomst som taxerades i flera
kommuner och att riksdagsbeslutet
åstadkom en ändrad fördelning av skatteunderlaget.
Så länge repartitionstalet
var 5 procent kunde ingen annan kommun
än kraftverkskommunen få någon
beskattningsrätt förrän inkomsten översteg
5 procent.

Genom repartitionstalets sänkning
fick nu huvudkontorskommun och distributionskommuner
del av beskattningsrätten
för den vinst som låg mellan
4 och 5 procent, och kraftverkskommunerna
fick bara behålla en fjärdedel
därav att beskatta. År 1954 väcktes
från vårt hall motioner med krav
på att man skulle rätta till fördelningen.
Bevillningsutskottet erkände det berättigade
i vår kritik men avstyrkte
ändå motionerna.

När sedan repartitionstalet 1957
sänktes ytterligare till 2,5 procent och
kraftverkskommunerna på grund härav
gick miste om en ännu större del av
sin tidigare beskattningsrätt, var utskottet
och riksdagen lika kallsinniga mot
våra motioner. Man skyllde då på att eu
utredning var i gång.

.lag skall tillåta mig att med några
siffror belysa verkningarna av repartitionstalets
sänkning för kraftverkskom -

Nr 26

173

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Fördelning mellan kommuner

munerna. Om vi utgår ifrån det fallet
att ett kraftverksföretag bär en vinst
motsvarande 6 procent av taxeringsvärdet,
så fick kraftverkskommunen före
sänkningen av repartitionstalet 1953 inklusive
garantiskatten beskatta 87,5
procent av vinsten. Efter sänkningen till

2,5 procent blev fastighetskommunens
andel under samma förutsättningar endast
56,25 procent. Samtidigt fick övriga
kommuner sin andel av vinsten
höjd från 12,5 till 43,75 procent, alltså
mer än en tredubbling.

Vi kan ta ett annat exempel och utgå
från en vinst motsvarande 4 procent av
taxeringsvärdet. Ända fram till slutet av
1957 hade kraftverkskommunen beskattningsrätt
för hela vinsten men fick därefter
avstå drygt 28 procent till huvudkontors-
och distributlonskomniuner.

Det är alltså inte små belopp som berövats
kraftverkskommunerna och som
kommit andra kommuner till del under
de gångna tio åren — och detta, herr
talman, jag vill betona det på nytt —
utan att riksdagen ens ifrågasatt och än
mindre beslutat någon ändring av fördelningsreglerna.
Det var därför med
glädje vi mottog den proposition som
nu behandlas, i vilken behovet av ändrade
fördelningsregler, som bättre passar
till nuvarande repartitionstal, starkt
betonas.

Å andra sidan kan jag inte finna att
propositionen ger kraftverkskommunerna
full rättvisa. Vi har i vår motion
II: 792 anvisat en metod, ursprungligen
föreslagen av kommunalskatteberedningen
i samband med dess förslag om
garantiskattens avskaffande, som garanterar
kraftverkskommunerna en andel
av vinsten som aldrig blir mindre än
den de erhöll före 1953. Metoden går ut
på att man med nuvarande repartitionstal
fastställer en s. k. fastighetsandel
på 2,5 procent utöver repartitionstalet,
som helt skulle vara förbehållen kraftverkskommunerna,
i den mån inkomsten
räcker därtill. Endast om ytterligare
vinst över 5 procent föreligger skall

av skatteunderlag från kraftverksrörelse

andra kommuner kunna få del av beskattningsrätten.
Jag anser alltjämt att
en lösning efter dessa linjer hade varit
riktigare. Jag hade tänkt att också här
anföra några siffror för att jämföra vårt
förslag med propositionens, men med
hänsyn till den sena timmen skall jag
inte ta kammarens tid i anspråk med
det.

Nu bär utskottet förordat vissa ändringar
i Kungl. Maj :ts förslag. Dels hav
man förordat en minskning av huvudkontorsandelen
från 10 till 5 procent
och i samband därmed en ökning av minimiandelen
till kraftverkskommunerna
från 25 till 30 procent, och dels tillstyrker
utskottet motionens förslag om upphävande
av skattefriheten för inkomst
från leveranser av kraft till kommunikationsverken.
Den förra ändringen ger
givetvis förbättringar för kraftverkskommunerna
liksom för distributionskommunerna
men i ganska liten utsträckning.
Det senare förslaget finner
jag dock mera betydelsefullt såväl principiellt
som praktiskt, och jag hälsar
den ändringen med tillfredsställelse.

Däremot har utskottet inte ansett sig
kunna bifalla vår motion beträffande
statens rätt till avdrag för gäldränta vid
taxering till kommunal inkomstskatt.

I propositionen redovisas för vattenfallsstyrelsens
del inkomst respektive
garantibelopp för taxeringsåren 1953—
1960. Härav framgår att garantibeloppet
för de fem senaste av dessa år har
överstigit inkomsten. Detta förhållande
bör emellertid ses mot bakgrunden av
att vattenfallsstyrelsen har en privilegierad
ställning i deklarationshänseende.
Som 1944 års skattesakkunniga på
sin tid framhöll åtnjuter nämligen styrelsen
avdrag för beräknade ränteutgifter,
varvid såsom underlag härför
inräknas samtliga av staten i verket
gjorda investeringar, oavsett i vad män
företaget till staten inlevererat vinstmedel
som överstigit normal förräntning
och alltså reellt sett varit att betrakta
som amortering. Skattesakkunniga fö -

174 Nr 26 Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Fördelning mellan kommuner av skatteunderlag från kraftverksrörelse

reslog härutinnan en schablonmässig
begränsning av avdragsrätten.

Förslaget, som redovisats i ett bihang
till proposition nr 84, går ut på att såvitt
angår av staten ägd eller nyttjad
fastighet respektive av staten utövad rörelse
ränta må beräknas på högst två
tredjedelar av det bokförda värdet av
de i förvärvskällan nedlagda tillgångarna.
Vi bär i vår motion biträtt detta
skattesakkunnigas förslag. Vi anser det
inte motiverat att låta kommunernas beskattningsrätt
vara beroende av om det
är staten eller enskilda som är ägare
till exempelvis ett kraftverk.

Jag bär tillåtit mig att här något kritisera
det nu framlagda förslaget och
som min uppfattning framhålla att den
linje vi förordat är den riktigare. Detta
betyder dock inte att jag underskattar
de förbättringar som propositionen och
än mer utskottets förslag innebär. En
väsentlig förbättring är att de kommuner
där regleringsdammar anlagts inräknas
bland producentkommunerna
och därmed får vara med vid fördelningen
av kraftverksföretagens inkomstskatteunderlag.

Det är att beklaga att Kungl. Maj:t
inte har ansett det möjligt att låta även
de kommuner som inte bär regleringsdammar
inom sitt område men som likväl
lidit skada av vattenregleringarna
få någon del av skatteunderlaget. Jag
förstår emellertid att den frågan är
tekniskt svår att lösa och vill endast
vädja till finansministern att han ytterligare
överväger möjligheterna att tekniskt
lösa problemet.

Den andra väsentliga förändringen är
att inkomsten av fj ärr distribution hädanefter
skall hänföras till producentkommunerna.
Med en sådan bestämmelse
blir skillnaden mellan vår linje och
utskottets förslag inte så stor, speciellt
under den tid kraftverksbyggnaden pågår
och företagsvinsterna på grund härav
är relativt låga. Härtill kommer också
att utskottet klart bär givit uttryck
åt den uppfattningen att en sänkning

av repartitionstalet eller fullständigt
borttagande av fastighetsskatten måste
föranleda ny prövning av fördelningsfrågan.

Herr talman! Jag har inte något annat
yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Beträffande bevillningsutskottets
betänkande nr 38, som behandlar
proposition nr 84, måste jag
—- bl. a. i anledning av vad herr Östlund
sade — framhålla att jag tycker
att greppet på frågan är absolut riktigt.
Här går man in för en beskattningsprincip
som användes inom all annan
företagsamhet. Man knyter här an beskattningen
av elleveranserna så alt
man får beskattningen där den skall
vara.

Problemet att man inte kan komma åt
vissa vinster skall jag litet senare återkomma
till. Jag vill i varje fall påpeka,
att av 1961 års partileveranser från
kraftverken gick två tredjedelar direkt
till industrien. Nu är själva huvudmotivet
i propositionen just att partileveranserna
skall beskattas på tillverkningsorten.
I all annan industriell verksamhet
bär man den principen, att man
beskattar industrierna där de ligger
och inte där de säljer sina produkter.
Jag tycker nog att vissa skäl talar för
beredningens uttalande, men det måste
vara logiskt riktiga konstruktioner, som
finansministern bär föreslagit.

När denna fråga kom till utskottet
ansågs den synnerligen besvärlig och
bordlädes. Man tillsatte en delegation,
som skulle söka samordna de olika motionerna
så att man kunde nå en förbättring
av propositionens förslag.

Herr östlund bär redan talat om att
huvudkontorsandelen nedsatts till 5 procent
och att man flyttat över den till
produktionskommunerna. En annan sak
— och kanske den viktigaste ur penningsynpunkt
■ -— är att beskattningen

Nr 26

175

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Fördelning mellan kommuner

av kraftleveranserna till kommunikationsverken
nu skall gå direkt på produktionskostnaderna.
Det rör sig om
två miljoner om året. Man får väl förutsätta
att vattenfallsstyrelsen inte gör
någon bokföringstransaktion så att den
trollar bort dessa två miljoner — den
möjligheten finns — utan att de handlar
lojalt så att kommunerna inte mister
denna beskattningsrätt.

Det föreligger dock en del önskemål,
särskilt beträffande frågan om kompensation
till regleringskommunerna. Det
är ofta så att man har dammen i den
ena kommunen och skadan i den andra.

I propositionen berör man detta förhållande
och framhåller svårigheterna,
men man räknar med att problemen kan
klaras ut mellan kommunerna. I en del
fall går inte det, och utskottet har i sin
skrivning framhållit att det synes angeläget
att en positiv lösning erhålles.
Detta är naturligtvis en mycket komplicerad
sak, och det är alldeles uppenbart
att t. ex. fastighetsskatten inte kan
klyvas mellan kommunerna. Men man
kanske kan finna någon annan lösning.

Beträffande vinsterna från kraftverksrörelsen
är äganderättsförhållandena så
komplicerade att olika företag mer eller
mindre äger de olika kraftverken.
Detta gör att de kan använda en sådan
prissättning att inkomsten endast räcker
till fastighetsskatten och det inte
blir någon vinst. De kan hämta in vinsten
på andra orter. Detta är ganska naturligt,
ty i de orter där kraftverken
ligger är kommunalskatten hög, och det
måste vara lockande att plocka in vinster
på sådana platser där skatten är
lägre. Nu arbetar en utredning med detta
problem, och det lär väl kunna bli en
rättelse häri.

Det är knappast lämpligt att nu söka
införa en sådan regel, att Vattenfall
skulle börja skriva av två tredjedelar
av sin gäldränta. Affärsverksutredningen
arbetar med denna fråga, och man
får väl hoppas att den skall nå ett resultat
så att man får en någorlunda rätt -

av skatteunderlag från kraftverksrörelse

vis beskattning även av vattenfallsstyrelsen.

Det är av stor vikt för dessa kommuner,
som råkar ut för regleningsdammar
och får sämre skatteunderlag därigenom
att t. ex. stora områden översvämmas,
att de kan få kompensation. Detta
tillrättaläggande är inte något stöd till
kraftverkskommunerna, utan det är helt
enkelt bara en gärd av rättvisa att man
för beskattningen dit där den verkligen
hör hemma. Jag hälsar med stor
tillfredsställelse detta förslag som jag
anser vara ett steg på vägen mot en rättvis
beskattning på detta område. Jag
hoppas att finansministern har möjlighet
att följa upp de övriga frågorna på
detta område, så att detta problemkomplex
till slut får en tillfredsställande
lösning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Nilsson i Tvärålund (ep) och Jönsson
i Ingemarsgården (fp).

Herr BROBERG (fp):

Herr talman! Med några få ord vill
jag motivera en blank reservation angående
repartitionstalet. Jag vill citera
några rader i bevillningsutskottets betänkande
av år 1957, där det står:

»Utskottet understryker angelägenheten
av att fastighetsbeskattningen avskaffas
så snart förutsättningar därför föreligger.
Detta torde inte vara möjligt utan
att dessförinnan frågan om kompensation
åt vissa kommuner undersöks. I
vilka fall och i vilken omfattning sådan
kompensation kan bli erforderlig undandrar
sig utskottets bedömande. Innan
behovet av kompensation undersökts
är det svårt att närmare ange formen
och villkoren för kompensationen.
Utskottet finner det önskvärt att denna
fråga — i den mån den inte kan lösas
i samband med den förut omnämnda utredningen
rörande fördelningen av inkomst
från vattenfallsfastighe-t — blir
föremål för skyndsam utredning. Utskot -

176

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Fördelning mellan kommuner av skatteunderlag från kraftverksrörelse

tet förväntar att senast 1960 års riksdag
bereds tillfälle att ta ställning till frågan
om en slutlig avveckling av fastighetsbeskattningen,
under förutsättning
att erforderliga undersökningar till denna
tidpunkt kan slutföras. Utskottet föreslår
därför att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhåller att förslag om
fastighetsbeskattningens slutliga avveckling
måtte föreläggas senast 1960 års
riksdag samt att Kungl. Maj:t måtte låta
verkställa härför erforderlig utredning.»

Något förslag har inte kommit från
Kungl. Maj it i detta ärende trots att bevillningsutskottets
förslag antogs av
riksdagen. De betänkligheter som i skilda
sammanhang anförts mot avvecklingen
av fastighetsbeskattningen har
ju gällt kommunernas ställning. De
kommuner som har det största behovet
av fastighetsskatten tillhör glesbygderna
och har att räkna med lågt skatteunderlag,
hög utdebitering och vikande
befolkningsunderlag.

Sedan 1957 har den kommunala uttaxeringen
som regel höjts avsevärt, och
därför måste kommunernas finansiella
problem i dag uppmärksammas i ännu
högre grad än fallet var 1957. Dock kan
man naturligtvis med skäl hävda att
fastighetsskatten är olämpligt utformad,
eftersom den varken tar hänsyn till fastighetens
avkastning eller skuldsättning.
Till en betydande del utgör den även
en generell beskattning av våra bostäder.
Det kan tkanske i vissa fall vara
lämpligt eller försvarbart att tillämpa
en generell beskattning och punktvis
utgående subventioner för att stimulera
eller reglera. Emellertid kan man ifrågasätta
om vi lärt oss behärska denna
styrningsmekanism så särdeles väl, och
man kan även ifrågasätta om inte det
dominerande motivet vid denna avvägning
mellan beskattning och subvention
ibland blir benägenheten att låta den
hand som ger komma i strålkastarbelysning
och den hand som tar bli väl
gömd.

.lag tror det är av vikt att riksdagen

ej glömmer bort sitt år 1957 fattade beslut,
men å andra sidan anser jag inte
att frågan om fastighetsskatten bör avgöras
i samband med beskattningsfrågan
för kraftverken utan bör ses i ett
större sammanhang.

Jag kommer därför att rösta på utskottets
hemställan i denna fråga.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Även då man går ut med
de bästa föresatser för att skapa något
riktigt bra, kan det ibland inträffa
olycksfall i arbetet. Jag vill faktiskt påstå
att detta varit förhållandet med den
föreliggande propositionen nr 84. Denna
proposition framlades vid en tid, då
det verkligen var trängsel på våra pulpeter,
och detta förhållande har säkerligen
medverkat till att många av riksdagens
ledamöter inte kommit till klarhet
om vad proposition nr 84 innehåller.
Än mindre är man klar över vilka
konsekvenser den föreslagna lagtexten
kommer att medföra. Om kammarens
ledamöter hade varit fullt insatta i
detta, är jag övertygad om att motioner
med yrkanden om ändringar skulle ha
förebragts i en utsträckning, som inte
är vanlig i vår riksdag.

Faran för att riksdagen godkänner utskottets
förslag än naturligtvis mycket
stor. Om så skulle ske, skulle vi dock
ganska snart, i varje fall efter år 1964,
komma underfund med den nya ordningens
verkliga innebörd som inte alls
var vad vi avsåg.

Avsikten att bättre tillgodose Norrlandskommunerna
har vi säkerligen alla
stor förståelse för, och i detta avseende
har man till en del lyckats. Men man
har samtidigt skapat en situation för
ett antal andra kommuner, vilken man
inte hade tänkt sig. För mig verkar det
som om sammanblandningen av skatteteknik
och elteknik skulle tillhöra de
mera svårbemästrade områdena, och tyvärr
kan jag konstatera att man inte
lvckats något vidare i detta avseende.
Man har klarat upp problemen för de

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

177

Fördelning mellan kommuner av

norra delarna av landet, där man lyckats
ge de s. k. skattetyngda kommunerna
ett välbehövligt tillskott.

Men hur har det gått i södra Sverige?

Jo, där har man tagit tillbaka stora belopp
från mindre, medelstora och till
och med från mycket skattetyngda kommuner.
I stället har man överfört dessa
pengar på den största och absolut minst
skattetyngda kommun som finns i denna
landsända. Jag har mycket svårt att
gå med på att detta skulle vara riktigt.

Jag skall ta några exempel på kommuner,
som helt och hållet mister den
inkomst de tidigare haft från denna
källa. I Hälsingborg förlorar vi med nuvarande
omfattning av elförbrukningen
103 000 kronor, en förlust som starkt
ökar för varje år. Landskrona förlorar
52 000 kronor, Lund 50 000, Trelleborg
38 000, den lilla Asarums kommun i
Blekinge 31 000, Karlshamn 42 000,
Karlskrona 51 000, det lilla Ronneby
förlorar 12 000, Halmstad 32 000, Värnamo
19 000, den lilla Emmaboda köping
i Kalmar län 43 000, Kalmar stad
38 000 och Oskarshamn 34 000 kronor.

Nåväl, ärade kammarledamöter, om
dessa pengar hade gått till de som vi
ser det fattiga norrlandskommunerna,
skulle t. o. in. jag ha varit tyst och inte
kritiserat, men sedan jag kommit underfund
med att dessa pengar i huvudsak
går till den största och minst skattetyngda
kommunen i området, anser jag
att det måste vara något fel på propositionen.
Jag beklagar att man inte ger
sig tid till att undersöka dessa förhållanden,
som är så oerhört skiftande i
olika delar av landet. Södra Sverige har
den speciella strukturen, att dess egen
elproduktion inte uppgår till mer än 20
procent av konsumtionen. De övriga 80
procenten hämtas från Norrland, men
märk väl inte av företag som ägs av
Sydkraft, utan denna elkraft köps tillsammans
med andra företag uppe i
Norrland, vilket gör att huvuddelen av
detta kommer att tillfalla produktionskommunerna
i södra Sverige. Denna el -

skatteunderlag från kraftverksrörelse

kraft går till några få kraftstationer i
södra Småland, Halland och i övrigt
till Malmö stads stora ångkraftverk.

Det är dessa proportioner i fördelningen
som jag anser allt annat än tillfredsställande,
och de stämmer mycket
illa överens med den uppfattning man
hade, nämligen att man skulle ge åt de
mest skattetyngda och de som bäst behöver
inkomsten. Här gör man vad de
södra delarna av landet beträffar tvärtom.

För den skull kan jag inte annat än
yrka bifall till reservation I av herr
Gösta Jacobsson, vari yrkas avslag på
propositionen och anhålles om en nv
och snabb utredning som tar hänsyn
till alla dessa faktorer; det är de faktiskt
värda.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag tror att man med
tillfredsställelse kan hälsa denna Kungl.
Maj :ts proposition om ändrade fördelningsregler
mellan kommuner i fråga
om det skatteunderlag som härrör från
kraftverksrörelsen, och den tillfredsställelsen
blir större, när jag konstaterar
att vi inom bevillningsutskottet i stort
sett är eniga. Det ändringsförslag som
bevillningsutskottet på grund av motioner
också framlägger, har man i stort
sett kunnat vinna enighet om. De föregående
talare som tillhör bevillningsutskottet
har ju också understrukit
detta, och även en motionär har varit
så belåten, att han avstått från att göra
något särskilt yrkande.

Beträffande detaljerna i denna proposition
och utskottets betänkande skall
jag givetvis inte vid denna tidpunkt ingå
på någon närmare redogörelse, men jag
vill ändå understryka det berättigade i
den kritik som riktats mot de nuvarande
fördelningsreglerna, som i stort sett
gällt sedan 1928. Vad som skett under
denna långa tid är i själva verket, att
produktionsfunktionen numera intar en
dominerande ställning i kraftföretagens

178

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Fördelning mellan kommuner av skatteunderlag från kraftverksrörelse

verksamhet. Från den synpunkten bör
man därför i högre grad än förr anse,
att det är riktigt att produktionskommunerna
tilldelas en större andel än nu
av företagens inkomster.

Propositionen innebär också en betydligt
rättvisare fördelning än den som
hittills gällt. Sålunda tillförs produktionskoinmunerna,
som nu är missgynnade,
en större andel om det nu föreliggande
förslaget godtas av riksdagen
— och det tror jag alldeles säkert det
gör — och beskattningsrätten kommer
att fördelas mellan huvudkontorskommunen,
produktionskommunen och de
kommuner där företaget tillhandahåller
kraft över eget distributionsnät —- alltså
närdistributionskommuner. Enligt utskottets
förslag sänks också huvudkontorsandelen
från nuvarande 10 till 5
procent från inkomst av rörelse utöver
garantibeloppet. Återstoden blir sedan
fördelad mellan produktionskommunerna
och de kommuner där närdistribution
äger rum. Till produktionskommunerna
kommer i fortsättningen att räknas
de kommuner där det finns regleringsdamm.
Detta är också ett steg i rätt
riktning.

En annan förändring som utskottet
föreslagit på grund av motionerna är
upphävandet av skattefriheten för statens
kraftleveranser till kommunikationsverken.
Härigenom tillfördes kommunerna
årligen nya skatteintäkter på
omkring 2 miljoner kronor.

Herr talman, detta är alltså med
mycket få ord huvudpunkterna i betänkandet
och i propositionen.

Vad sedan beträffar fastighetsbeskattningen,
som herr Nilsson i Svalöv varit
inne på och yrkat bifall till den reservation
som finns fogad till betänkandet
och som herr Broberg också berörde, är
det en fråga som så att säga hänger löst
samman med denna proposition. Jag
tror att vi när det gäller riksdagens förut
fattade principbeslut att helt avskaffa
fastighetsskatten inte har några delade
meningar, utan vi kommer alldeles sä -

kert fram till detta förr eller senare.
Men bevillningsutskottet har — såsom
herr Broberg redan tidigare sagt — ansett
att man inte bara kan avskaffa den,
då detta skulle drabba framför allt kraftverkskommuner
och de små sommarstugekommunerna
för kraftigt. Det har,
om jag inte minns fel, redan varit en
utredning som behandlat detta, men den
har inte kunnat föranleda någon proposition.
Vad detta beror på kan jag givetvis
inte äga kännedom om, men jag
misstänker att det är så pass komplicerat
att åstadkomma ett borttagande av
all garantibeskattning och ändå få en
rättvis fördelning mellan dessa stora
skatteobjekt, att det varit svårt att realisera
detta. Man får emellertid hoppas
att det förverkligas.

Till herr Henningsson vet jag inte vad
jag skall säga. Han menar att hela propositionen
och bevillningsutskottets betänkande
var ett olycksfall i arbetet. 1
så fall skulle olycksfallet, såsom han
själv skildrade det i detalj, bestå i en
olycklig fördelning mellan kommunerna
i södra Sverige. Malmöborna får för
mycket, säger han, hälsingborgarna för
litet, o. s. v. Det är ett byagräl jag inte
skall lägga mig i. Men de summor som
herr Henningsson nämnde var rätt små
och lär inte påverka budgeten vare sig
i Hälsingborgs stad eller någon annanstans.

Jag tycker inte detta resonemang har
något större sammanhang med propositionen
och inte heller att hans invändning
mot bevillningsutskottets enhälliga
förslag är av den allvarliga arten att
den kan föranleda någon längre kommentar.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! De sifferuppgifter jag
lämnade var mycket kortfattade. Det
finns mycket mer att anföra. Många
andra orter i vårt land har säkert kommit
underfund med att denna proposi -

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Nr 26

179

Fördelning mellan kommuner av skatteunderlag från kraftverksrörelse

tion slår alldeles blint. Även om vi kommer
att överleva denna nya ordning i
Hälsingborg ■— det är ingen fara med
det, herr Kärrlander ■— vill jag ha utsagt
att propositionen som den nu är
utformad kommer att verka i en riktning
tvärtemot vad man har avsett. När
jag observerade att detta är förhållandet,
kunde jag inte underlåta att säga
att jag är missnöjd med propositionen
och betraktar den som ett olycksfall i
arbetet.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Det företag herr Henningsson
talar om kan ju inte vara något
annat än Sydkraft, som har egna anläggningar
i Ljungan, Lagan och Mörrumsån,
med 78 MW i Ljungan, 104 MW
i Lagan och 13 MW i Mörrumsån.

Herr Henningsson tycker att det är
farligt att beröva dessa kommuner sä
mycket av deras stora inkomster. Men
meningen med hela propositionen och
utskottets betänkande är ju att skatteinkomsterna
skall flyttas över till den
kommun där de hör hemma. Att vissa
kommuner haft inkomster som de inte
rätteligen borde ha haft är väl inget
motiv att behålla en sådan fördelning.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr TALMANNEN yttrade:

Först upptages det i reservationen I)
av herr Gösta Jacobsson framställda yrkandet
om avslag å Kungl. Maj:ts proposition
nr 84 och om viss utredning.
Om detta reservationsyrkande avslås,
företages utskottets hemställan till avgörande
momentvis.

Det i reservationen I) av herr Gösta
Jacobsson framställda yrkandet om avslag
å Kungl. Maj:ts proposition nr 84
och om viss utredning

Herr talmannen gav propositioner
på bifall till eller avslag å berörda yrkande;
och fann herr talmannen den
senare propositionen vara med övervä -

gande ja besvarad. Herr Henningsson
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren avslår det
i reservationen I) av herr Gösta Jacobsson
framställda yrkandet om avslag å
Kungl. Maj :ts proposition nr 84 och om
viss utredning, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit detta
reservationsyrkande.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 199 ja och 6 nej, varjämte 7 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit ifrågavarande
yrkande.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen II);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
Bl) i utskottets betänkande nr 38, röstar -

180 Nr 26 Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Fördelning mellan kommuner av skatteunderlag från kraftverksrörelse

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
II) av herr Hagberg in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 172 ja och 37 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B 2—B 6

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7

Föredrogs vart för sig

bevillningsutskottets betänkande nr
46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. in. jämte i ämnet väckta
motioner; samt

sammansatta konstitutions-, bankooch
första lagutskottets betänkande nr 2,
med förslag angående anslag för budgetåret
1963/64 till ombudsmännen och
deras expeditioner samt ändringar i
tjänste- och personalförteckningarna för
dessa expeditioner, m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
betänkanden hemställt.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan upptagna
ärenden till morgondagens sammanträde.

§ 8

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:

nr 269, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa organisationsändringar
inom överståthållarämbetets
skatteavdelning, m. m., i vad
propositionen hänvisats till statsutskottet; nr

270, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1963/64 till överståthållarämbetet;

nr 271, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ny huvudorganisation
för statens järnvägar m. m.;

nr 272, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reseersättning åt
församlingspräster m. m.;

nr 273, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statliga avlönings- och pensionsförfattningar
m. m.;

nr 274, i anledning av riksdagens år
1962 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

298, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utrikesförvaltningens
organisation och personalbehov
un. in. jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 299, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1963/64 till stöd åt konstnärlig
verksamhet m. m.;
från första lagutskottet:
nr 303, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 13 november
1936 (nr 567) om domkapitel;

nr 304, i anledning av Kungl. Maj:Ls
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 42 § lagen den 25
oktober 1957 (nr 577) om prästval;

nr 305, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Nr 26

181

Fördelning mellan kommuner

om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen
den 26 oktober 1951 (nr 680),
dels ock väckta motioner om skriftlig
form för anmälan om utträde ur svenska
kyrkan;

nr 306, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om upplåtande
av kyrkorum i vissa fall;

nr 307, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till namnlag
m. m.; och

nr 308, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 10
juni 1949 (nr 341) om explosiva varor;
samt

från tredje lagutskottet:

nr 283, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om gravrätt
m. m.;

nr 284, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående igångsättningstillstånd för

av skatteunderlag från kraftverksrörelse

byggnadsarbete, dels ock i ämnet väckta
motioner;

nr 296, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
vissa ändringar i 1954 års internationella
konvention till förhindrande av havsvattnets
förorening genom olja m. m.;
och

nr 297, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i lagen den 4 januari 1927
(nr 1) angående tillstånd till försäljning
av kyrklig jord i vissa fall samt
till upplåtelse av sådan jord under tomträtt,
m. m., dels ock i ämnet väckt motion.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.27 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson