Svar på fråga av herr Alemyr ang. skolskjutsfordons utrustande med (Riksdagens protokoll 1961:9)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 9

ANDRA KAMMAREN

1961

3—8 mars

Debatter m. m.

Fredagen den 3 mars

Sid.

Svar på fråga av herr Alemyr ang. skolskjutsfordons utrustande med

säkerhetsbälte......................................... • • • —

Svar på interpellation av herr Eliasson i Sundborn ang. tillsättande

av en parlamentarisk försvarsutredning.......................•

Interpellation av fröken Andersson i Strängnäs ang. säkerhetsföreskrift
terna i samband med sprängämnestillverkning.................

Tisdagen den 7 mars

Svar på frågor av:

herr Brandt i Sätila ang. möjligheterna till handelssamarbete mellan

EFTA-ländema och EEC-länderna...........................

herr Hamrin i Kalmar ang. bestämmelserna om försäljning av

kyrklig jord...............................................

Svar på interpellationer av:

herr Lindström ang. militära truppförflyttningar vintertid.......

herr Sköldin ang. Järvafältets framtida utnyttjande............

Interpellationer av:

herr Lassinantti ang. skogsarbetarnas förläggningsförhållanden och

det skogliga arbetarskyddet................................

herr Jönsson i Ingemarsgården ang. åtgärder mot reklam i TVsändningar.
...............................................

16
20

Onsdagen den 8 mars

Meddelande ang. insamlingen »Sverige hjälper»....................

Svar på interpellation av fru Kristensson ang. tillämpningen av remiss institutet

...................................................

1 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr 9

Nr 9

Innehåll

Sid.

Utgifter under riksstatens andra huvudtitel:

Statsrådsberedningen: Avlöningar........................... 32

Hovrätterna: Avlöningar................................ 44

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar............................. 42

Anslag å kapitalbudgeten för kommunikationsdepartementet:

Televerkets anslagsbehov..................................... 43

Statens järnvägars anslagsbehov.............................. 47

Ändrad ordning för uppförande i statsbudgeten av anslag till avlöningar.
.......................................... 40

Försäljning av statens aktier i LKAB, m. m...................... 51

Utflyttning av försvarets fabriksstyrelse från stockholmsområdet

till Eskilstuna......................................... 70

Ändring av anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen........... 78

Rätt till avdrag vid beskattningen för avsättning inom familjebolag
till pension...................................... gg

Särskild försäljningsskatt på pornografiska tidskrifter m. fl. tryckals ter.

....................................................... 87

Avskaffande i fredstid av arreststraff........................... 89

Pensionsförmåner åt vissa grupper av kvinnor................... 90

Ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för sjukgymnastisk
behandling....................................... gg

Förbättring av lägenhetsarrendatorernas ställning................. 102

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete____ 102

Yissa stödåtgärder i anledning av skadorna å 1960 års skörd m. m... 107
Rätt att tillgodoräkna betyg och examen från vissa skolor i Indien 121
Interpellationer av:

herr Grebäck ang. direktiven för vattenvårdskommittén.......... 122

herr Wahrendorff i anledning av varslade permitteringar vid visst
företag i västra Värmland................................. 123

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 8 mars

Val av ledamöter och suppleanter i opinionsnämnden............. 23

Val av valmän och suppleanter för utseende av riksdagens justitie- och

militieombudsmän samt deras ställföreträdare.................. 24

Val av ombud och suppleanter i Europarådets rådgivande församling 25
Statsutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifter under andra huvudtiteln

(justitiedepartementet)................................ 32

nr 9, ang. anslag å kapitalbudgeten (kommunikationsdepartementet)
......................................... 4g

nr 31, ang. anslag å kapitalbudgeten (justitiedepartementet)..... 48

Innehåll

Nr 9

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 32, ang. anslag å kapitalbudgeten (inrikesdepartementet)
.................................................. 48

— nr 33, om upptagande å riksstaten av underskottet för luftfarts fonden.

................................................... 48

— nr 34, om ändrad ordning för uppförande i statsbudgeten av anslag

till avlöningar.............................................. 48

— nr 35, om försäljning av statens aktier i LKAB, m. m............ 51

— nr 36, om utflyttning av försvarets fabriksstyrelse från stockholmsområdet
till Eskilstuna..................................... 70

Bevillningsutskottets betänkande nr 2, om ändrad lydelse av 19 § och
32 § 2 mom. kommunalskattelagen........................... 78

— nr 4, om ändrad lydelse av punkt 6 av anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen.
.......................................... 78

— nr 7, om översyn av reglerna för uppskattning av naturaförmåner,

m. m...................................................... 85

— nr 8, om rätt till avdrag vid beskattningen för avsättning inom

familj ebolag till pension..................................... 85

— nr 17, om en särskild försäljningsskatt på pornografiska tidskrifter

m. fl. tryckalster........................................... 87

— nr 22, ang. normerna för skatteavdrag för avskrivning å byggnader

inom jordbruket............................................ 89

Första lagutskottets utlåtande nr 10, om avskaffande i fredstid av
arreststraff................................................. 89

— nr 11, rörande svensk anslutning till Madridöverenskommelsen

angående internationella varumärkesregistreringar.............. 90

— nr 12, om avförande av uppgift ur straffregistret samt om viss begränsning
av straffregisteruppgifterna........................ 90

— nr 13, om viss ändring i kollektkungörelsen..................... 90

Andra lagutskottets utlåtande nr 7, om pensionsförmåner åt vissa grupper
av kvinnor............................................. 90

— nr 8, ang. fartygsanställdas värnpliktstjänstgöring.............. 93

— nr 9, ang. statens avgifter för den allmänna tilläggspensioneringen 93

— nr 11, om rätt för jordbrukare och maskinhållare att mot ersättning

utföra skogskörslor med traktor............................. 93

— nr 12, ang. ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för sjukgymnastik
behandling...................................... 93

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6, om förbättring av lägenhetsarrendatorernas
ställning......................................... 102

— nr 7, ang. fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete.
................................................ 102

Jordbruksutskottets utlåtande nr 8, ang. vissa stödåtgärder i anledning

av skadorna å 1960 års skörd................................. 107

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 4, om tillgodoseende inom
socialpolitiken av eftersatta gruppers behov................... 121

— nr 5, om viss ändring av bestämmelserna angående kostnadsfritt

tillhandahållande av Svensk författningssamling............... 121

— nr 6, om rätt att tillgodoräkna betyg och examen från vissa skolor

i Indien................................................... 121

iliiri--r: 1 i

irfi1 ti ,

t > ;

'' f: ;Lt*!i!;■.

..... ,1 ''.t''!'' .'' lf)|

----V •,*.«•....., - ...............• • ■ slint*..

ti »!''■ i* ■ .:»;«* .! ••/<> ''■< -r ":! ! lit

.....Hi)Jj . M1;; .f i:j;f. :: ’ ; .i''f-fl''.,i i i; ?./>;

-fjins «.yv t.s ''i■ •;i;!>■ c; >

:ii<) ,i i ut -

(K:

. .... ............. •;• ''/i TXt

- ''1.-'' ".öl- jiili.uijlHi. -i ;> i,'' j, . ■ i -t.a

: . 4!)'':

■ilf

Fredagen den 3 mars 1961

Nr 9

Fredagen den 3 mars

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 24
nästlidne februari.

§ 2

Svar på fråga ang. skolskjutsfordons
utrustande med säkerhetsbälte

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Alemyr har frågat
mig, om jag anser att det finns anledning
att införa bestämmelser om obligatoriskt
säkerhetsbälte i framsätet på
fordon som användes såsom skolskjuts.
Med anledning härav får jag meddela
följande.

Särskilda bestämmelser om skolskjutsar
har fastställts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i juli 1959. Dessa bestämmelser
innehåller inte någon föreskrift
om att fordonen skall vara utrustade
med säkerhetsbälten.

Hos de myndigheter, som handlägger
trafiksäkerhetsfrågor, har man dock sedan
länge sin uppmärksamhet riktad på
hithörande frågor. Anledningen till att
man inte utfärdat några bestämmelser
rörande säkerhetsbälten i skolskjutsar
är den, att frågan om utformningen och
användningen av sådana bälten för barn
i skolåldern hittills inte fått en tillfredsställande
teknisk lösning. De typer
av säkerhetsbälten, som hittills godkänts
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
är sålunda avsedda för vuxna

personer och lämpar sig inte för barn.
Frågan om »skydd för barn i bilar» utredes
emellertid f. n. av en särskild —
med trafiksäkerhetsrådet och väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen samarbetande
— arbetsgrupp som håller på med en
översyn av gällande normer angående
bilsäkerhetsbälten. Även inom fabrikantkretsar
har man visat stort intresse
för att komma fram till en praktisk lösning
av här avsedda spörsmål.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Alemyrs fråga.

Härpå anförde

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min enkla fråga.

Jag är medveten om att det här rör
sig om en tekniskt sett mycket komplicerad
fråga. I den allmänna debatten
agiterar vi bland föräldrarna för att de
inte skall ha barnen i framsätet på sina
bilar med hänsyn till de olycksfallsrisker
som föreligger. Det pekas på rätt
avskräckande exempel, där barn kan få
sina ansikten sönderslagna vid häftiga
inbromsningar eller sammanstötningar.
Då är det ganska anmärkningsvärt, att
skolmyndigheterna låter forsla barn i
framsätet på bilar i den utsträckning
som sker. Det är vanligt att man ser tre
små barn på en gång i framsätet på en
bil.

Jag tolkar kommunikationsministerns
svar som mycket positivt. Så fort det är
möjligt att teknisk lösa denna komplicerade
fråga, kommer bestämmelser att
utfärdas, som skall ge bättre säkerhet
och trygghet åt barnen i skolskjutsarna.

Jag ifrågasätter emellertid, herr tal -

k Nr 9 Fredagen den 3 mars 1961

Svar på interpellation ang. tillsättande av en parlamentarisk försvarsutredning

man, om det inte varit möjligt att i avvaktan
på en sådan teknisk lösning av
det besvärliga problemet helt enkelt
förbjuda att barn placeras i framsätet
på skolskjutsar. Jag vill till herr statsrådet
hemställa, att den frågan blir
föremål för särskilt övervägande.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. tillsättande
av en parlamentarisk försvarsutredning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON, som yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Eliasson i Sundborn
frågat mig om regeringen avser att snarast
tillsätta en parlamentarisk utredning
med uppgift att pröva försvarets
sammansättning och behov samt riktlinjerna
för dess fortsatta utveckling från
och med budgetåret 1963/64.

Med anledning härav vill jag erinra
om att regeringen för sin del biträtt de
förslag som lämnats av 1960 års försvarskommitté
i dess betänkande av den
14 december 1960. Försvarskommittén
anför däri, att man enligt vad kommittén
inhämtat från dess militära experter
bör kunna räkna med att om ett till
två år på grundval av då verkställda
utredningar ha bättre underlag för en
bedömning av avvägningsfrågorna. Försvarskommittén
finner det angeläget, att
utrednings- och studiearbetet fortskrider
med sikte på att klarlägga de militära
utgångspunkterna för statsmakternas
ställningstaganden. Kommittén uttalar,
att utredning av avvägningsfrågorna
bör bedrivas så att tillräckligt
underlag för ställningstagande föreligger
innan försvarsbeslut för budgetåret
1963/64 aktualiseras.

Vid anmälan av försvarshuvudtiteln i
årets statsverksproposition har jag uttalat,
att jag finner det mycket angeläget
att under överbefälhavarens ledning på -

gående samstudier och målutredningar
kan bedrivas så att de kan tjäna som
underlag för överväganden rörande försvarets
kostnadsram från och med budgetåret
1963/64. Jag har samtidigt understrukit
betydelsen av att besluten
grundas på noggrann analys av hur
största försvarseffekt erhålles inom en
given kostnadsram.

Angelägenheten av att snarast få fram
ett tillräckligt militärt underlag för
statsmakternas bedömande av försvarsfrågorna
medför enligt min mening, att
man för närvarande bör koncentrera
sig på detta i stället för att splittra insatsen
på det sätt som tillsättandet av
en särskild parlamentarisk utredning
skulle innebära i dagsläget, överbefälhavaren
har under hand anmält sin avsikt
att låta utarbeta ett militärt förslag
rörande krigsmaktens fortsatta utveckling
på grundval av utförda samstudier
och målutredningar. Arbetet bedrives
med sikte på att resultatet skall
kunna föreligga vid årsskiftet 1961/62.
Enligt vad jag inhämtat är det ej heller
sannolikt, att några förslag från 1959
års besparingsutredning för försvaret
eller 1960 års värnpliktsutredning är att
emotse förrän tidigast under hösten innevarande
år.

Av nu anförda skäl bör tillkallandet
av en ny parlamentarisk utredning rörande
försvarets framtida inriktning
och kostnader övervägas först under
innevarande års höst.

Med det anförda, herr talman, anser
jag mig ha besvarat herr Eliassons interpellation.

Härpå anförde:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
få framföra mitt tack för svaret på interpellationen.

Frågan om vårt försvars styrka är
inte bara en fråga om anslagens storlek
utan också i mycket hög grad en fråga

Fredagen den 3 mars 1961 Nr 9 7

Svar på interpellation ang. tillsättande av en parlamentarisk försvarsutredning

om hur pengarna används. Den vapentekniska
utvecklingen går utomordentligt
snabbt, och det gör det angeläget,
att avvägningsfrågorna, d. v. s. avvägningen
mellan olika försvarsgrenar och
försvarsfunktioner, kan grundligt övervägas
innan statsmakterna fattar beslut.

1960 års försvarskommitté hade till
uppgift att också ta upp avvägningsfrågorna
inom försvaret. Men den tillsattes
så sent, att den inte hade någon möjlighet
att fram till hösten i fjol prestera
något förslag i avvägningsfrågan. Därtill
kom att vissa militära utredningar pågick,
som man först borde avvakta. Jag
tror att man utan någon överdrift kan
säga, att 1960 års försvarskommitté i
realiteten blev en förhandlingskommitté
om försvarets kostnadsram för
de närmaste två åren.

Vi som representerade centerpartiet
i försvarskommittén framhöll i ett särskilt
yttrande att det hade varit bättre,
att försvarskommittén hade fått fortsätta
sitt arbete, än att en ny försvarskommitté
skulle behöva tillsättas inom
en relativt nära framtid. Vi pekade på
att försvarsfrågorna tenderar att bli mer
och mer komplicerade och att det kräver
mer än några få månaders arbete,
om en parlamentarisk kommitté skall
kunna göra ett grundligt studium. Med
hänsyn till detta och då försvarsministern
i årets statsverksproposition inte
på något sätt har angivit och inte ens
antytt om och när han avser att tillsätta
en ny kommitté, har jag väckt min
interpellation.

Vad är det nu som försvarsministern
svarar? Jo, han svarar att denna utrednings
tillsättande skall övervägas först
under hösten innevarande år. Eftersom
både försvarsministern och alla andra
har förutsatt att en ny kommitté skall
vara färdig med sitt ställningstagande
1962, betyder detta att en ny utredning
kommer att få ungefär ett år på
sig för sitt arbete. Jag kan inte finna
detta svar tillfredsställande. I varje fall
är jag av den uppfattningen, att det

krävs längre tid till förfogande, om
representanter för de demokratiska partierna
skall få möjlighet att ta ställning
till de viktiga avvägningsfrågorna inom
försvaret. Jag hänvisar i detta sammanhang
till att tidigare bedömningar av
dessa avvägningsfrågor krävt längre tid
än ett år, som man förutsätter den här
gången.

Jag understryker ännu en gång att
den militärpolitiska och vapentekniska
utvecklingen gör att våra försvarsproblem
blir mer och mer komplicerade.
Hur skall försvaret utformas för framtiden
med hänsyn till exempelvis vårt
behov av ett starkt invasionsförsvar?
Hur mycket skall vi satsa på det passiva
luftförsvaret? Skall vi skaffa en ny flygplanstyp?
Vilka funktioner skall den
ha? Vilka prestanda skall ett nytt flygplan
i så fall ha? Hur skall stridsledningssystemet
vara utformat? Hur mycket
skall vi satsa på flyget med hänsyn
till robotutvecklingen? Hur skall avvägningen
i framtiden göras mellan jaktflygplan
och attackflygplan? Hur skall
över huvud taget luftförsvaret utformas
med hänsyn till den vapentekniska utvecklingen
— jag pekar här särskilt på
robot uveckli ngen.

Detta är endast några exempel på de
komplicerade problem som en ny försvarskommitté
måste ta upp till grundligt
studium vid sidan av frågan om
kostnadsramens storlek.

Nu hänvisar försvarsministern i sitt
svar till att överbefälhavaren avser att
utarbeta ett förslag om krigsmaktens
fortsatta utveckling på grundval av vissa
militära utredningar. Ja, det är alldeles
klart att det har ett stort värde,
men det är väl inte otänkbart att kommittéledamöterna
kan önska att få se
andra alternativ och få så att säga veta
konsekvenserna av det ena eller andra
alternativet, inte bara kostnadsmässigt
utan också med hänsyn till de försvarsfunktioner
och den försvarseffekt man
kan uppnå, om man gör den ena eller
den andra avvägningen. Detta gör att

Nr 9

Fredagen den 3 mars 1961

Svar på interpellation ang. tillsättande av

utredningsarbetet kräver sin tid, och det
kan väl ändå inte vara önskvärt att en
ny parlamentarisk försvarskommitté
med en så viktig uppgift skall behöva
forcera sitt arbete på sådant sätt att
dessa frågor inte hinner ingående studeras.

Jag understryker än en gång, herr
talman, att frågan om vårt försvars styrka
inte bara är en fråga om anslagens
storlek utan också i mycket hög grad en
fråga om hur pengarna används, hur
avvägningen göres mellan olika försvarsgrenar
och försvarsfunktioner.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Endast en kort kommentar
till herr Eliassons i Sundborn
anförande.

De synpunkter han framförde återfinns
i hans särskilda yttrande till försvarskommitténs
betänkande. Jag ser
saken på ett annat sätt än vad han gör.
Jag menar att förutsättningen för att
vi skall kunna få en ny parlamentarisk
översyn av försvaret är att vi först har
de undersökningar färdiga som i flera
år har pågått på militärt håll och som
herr Eliasson väl känner till. Såsom jag
nu här meddelat kan dessa undersökningar
bli färdiga i slutet av året, alltså
vid årsskiftet 1961/62. Då får en ny parlamentarisk
försvarsutredning ett material
att arbeta med som underlag för
bedömning av de problem som herr
Eliasson pekar på.

Vi har ansett — och det ansåg också
1960 års försvarskommitté — att det
visserligen sker stora ting på det vapentekniska
området men att det ändå
inte, sedan vi i riksdagen 1958 uppdrog
riktlinjerna för försvarets framtid, har
hänt någonting som framtvingar en ändring
av de riktlinjerna.

1960 års försvarskommitté har alldeles
riktigt pekat på den osäkerhet som
råder beträffande luftförsvarets framtid.
Därvidlag delar jag kommitténs mening
och har samma uppfattning som

en parlamentarisk försvarsutredning

herr Eliasson. Men skillnaden mellan
oss är, att jag anser, att det är oerhört
viktigt, att den parlamentariska kommittén
i botten har militära överväganden,
d. v. s. den främsta sakkunskap vi
har i landet. De myndigheter vi håller
oss med för dessa uppgifter skall först
lägga fram sin syn på saken, och sedan
får vi parlamentariker gnugga igenom
dessa synpunkter och gärna beställa fram
nya alternativ. Majoriteten av ledamöterna
i 1960 års försvarskommitté var,
så långt jag kan förstå, av samma mening
och det var därför som kommittén
slutförde sitt arbete i fjol. Kommitténs
ledamöter med undantag av herr Eliasson
ansåg själva, att det var bäst att avvakta
de pågående s. k. samstudierna,
och det är den linjen jag har följt.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Det råder ingen tvekan
om att det har sitt värde att avvägningen
får göras först när bättre material
har kommit fram än det som förelåg i
höstas, när försvarskommittén avslutade
sitt arbete. Men man får komma
ihåg, att målstudier, militära operationsanalyser
m. m. är något som ständigt
pågår inom försvaret. Det är ingenting
nytt. Arbetet härmed kommer att fortgå
även efter en ny utredning. Jag har inte
fått den uppfattningen — det vill jag
klart säga ifrån — att det hade varit
omöjligt att från militärt håll prestera
material på ett tidigare stadium. Det är
möjligt att försvarsministern har en annan
uppfattning härom.

Man får vidare komma ihåg att — vilket
f. ö. gäller allt utredningsarbete —
det tar tid för ledamöterna att tränga
in i de grundläggande problemen och
få en orientering om försvarets problem
i stort, om det nuvarande försvarets
effektivitet o. s. v. Först sedan detta
skett kan avvägningsproblemen för
framtiden diskuteras. All erfarenhet visar
att ett sådant utredningsarbete kräver
sin tid.

Det är därför jag befarar att det blir

Fredagen den

Interpellation ang. säkerhetsföreskrifterna

svårigheter att verkligen hinna med en
djupgående analys av avvägningsfrågan.
Om denna nya parlamentariska
kommitté får det förslag, som överbefälhavaren
utarbetar, låt oss säga någon
gång efter årsskiftet 1961/62, kanske
kommittén kommer att önska nya
alternativ, och det tar tid att utarbeta
dem. Sommaren är ingen särskilt effektiv
tid på grund av semestrar m. m., och
så skall man då kanske i tidsnöd hinna
fram med förslag till hösten 1962. Det
är med hänsyn härtill som jag beklagar,
att spörsmålet om tillsättande av
den nya utredningen förskjutits till hösten
1961.

överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionen
nr 50, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1961/62; och

till behandling av lagutskott propositionen
nr 51, med förslag till förordning
med vissa bestämmelser om
skydd mot flyghavre.

§ 5

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den å bordet vilande
motionen nr 666.

§ 6

Föredrogs den av herr Gustafsson i
Borås vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet angående
TV-programmens överensstämmelse
med vissa bestämmelser i allmänna ordningsstadgan.

Kammaren biföll denna anhållan.

3 mars 1961 Nr 9

i samband med sprängämnestillverkning

§ 7

Föredrogs den av herr Johansson i
öckerö vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående dispens
från behörighetskrav för befälhavare å
vissa fartyg.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Interpellation ang. säkerhetsföreskrifterna
i samband med sprängämnestillverkning Ordet

lämnades på begäran till

Fröken ANDERSSON i Strängnäs (s),
som yttrade:

Herr talman! En svår explosionsolycka
torsdagen den 2 mars i Åkers
krutbruk illustrerade ännu en gång de
utomordentligt riskfyllda förhållanden
under vilka de människor arbetar som
är sysselsatta i sprängämnesproduktionen
i vårt land.

Vid den nämnda olyckan omkom en
person, medan åtta blev mer eller mindre
svårt skadade. Tyvärr kan denna
händelse inte betraktas såsom en enstaka
företeelse. Tid efter annan når till
allmänhetens kännedom svåra olyckor
liksom tillbud till sådana i samband
med sprängämnestillverkning.

Jag är fullt medveten om att det arbetsfält
det här gäller är sådant att det
torde vara mycket svårt att eliminera
alla olycksrisker i samband med produktionen.
Detta förhållande gör det så
mycket nödvändigare att utesluta alla de
faromoment som över huvud taget kan
förutses. Av vad som hittills blivit känt
om olyckan i Åkers krutbruk och om de
förutsättningar, under vilka försökstillverkningen
bedrivs i den specialmaskin
där explosionen inträffade, gör att

Nr 9

Fredagen den 3 mars 1961

Interpellation ang. säkerhetsföreskrifterna

man torde ha anledning att ställa frågan,
om verkligen alla rimliga säkerhetsanspråk
uppfyllts. Bland annat har
det blivit bekant att den experimentverksamhet,
som föranledde explosionen,
försiggått vid en specialmaskin,
placerad inne i krutvalsverket. Om det
är riktigt, såsom det blivit upplyst, att
all annan försökstillverkning försiggår
i en annan, avskild byggnad, förefaller
det som om man vid placeringen av
olycksmaskinen frångått en vid bruket
i vanliga fall tillämpad princip. Detta
ger anledning till frågan, om säkerhetsföreskrifterna
är tillräckligt klart och
kategoriskt utformade, då de kan tillåta
en sådan plötslig avvikelse från de vid
fabriken gängse säkerhetsprinciperna,
eller om här förelegat ett flagrant brott
mot de regler som tillämpas vid denna
fabrik eller mot de säkerhetsföreskrifter
som generellt gäller vid framställning
av sprängämnen. Om något brott
mot gällande föreskrifter inte förelegat,
uppstår frågan om dels de nu förefintliga
generella säkerhetsföreskrifterna
vid sprängämnestillverkningen och dels
de lokala säkerhetsföreskrifterna vid
Åkers krutbruk är till fyllest.

Med hänvisning till ovanstående hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få rikta följande frågor:

Anser statsrådet de nu gällande såväl
generella som vid Åkers krutbruk lokalt
tillämpade säkerhetsföreskrifterna i
samband med sprängämnestillverkning
och experimentarbete inom detta verksamhetsområde
vara till fyllest?

Om så icke är fallet, är statsrådet beredd
att föranstalta om en omarbetning
av föreskrifterna?

Om de gällande föreskrifterna i sig
själva är till fyllest men inte blivit till
fullo tillämpade, är statsrådet då beredd
att medverka till att fullgod säkerhet
åstadkommes för att de helt och fullt
tillämpas i framtiden?

Denna anhållan bordlädes.

i samband med sprängämnestillverkning

§ 9

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under
andra huvudtiteln, avseende anslagen
inom justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961/62, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961/62, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde,

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961/62, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde,

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten för
budgetåret 1961/62 av underskottet för
luftfartsfonden,

nr 34, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för uppförande i
statsbudgeten av anslag till avlöningar,

nr 35, i anledning av väckta motioner
om försäljning av statens aktier i LKAB,
m. m., och

nr 36, i anledning av väckta motioner
om utflyttning av försvarets fabriksstyrelse
från stockholmsområdet till
Eskilstuna;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 19 § och 32 § 2 mom.

Fredagen den 3 mars 1961

Nr 9

kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370),

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av punkt 6 av anvisningarna
till 24 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), jämte
i ämnet väckta motioner,

nr 7, i anledning av väckta motioner
om översyn av reglerna för uppskattning
av naturaförmåner, m. m.,

nr 8, i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen
för avsättning inom familjebolag till
pension,

nr 17, i anledning av väckt motion
om en särskild försäljningsskatt på pornografiska
tidskrifter m. fl. tryckalster,
och

nr 22, i anledning av väckta motioner
angående normerna för skatteavdrag
för avskrivning å byggnader inom
jordbruket;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av väckta motioner
om avskaffande i fredstid av arreststraff,

nr 11, i anledning av väckta motioner
rörande svensk anslutning till Madridöverenskommelsen
angående internationella
varumärkesregistreringar,
nr 12, i anledning av väckta motioner
om avförande av uppgift ur straffregistret
samt om viss begränsning av
straffregisteruppgifterna, och

nr 13, i anledning av väckt motion
om viss ändring i kollektkungörelsen;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av väckta motioner
om pensionsförmåner åt vissa grupper
av kvinnor,

nr 8, i anledning av väckta motioner
angående fartygsanställdas värnpliktstjänstgöring,

nr 9, i anledning av väckta motioner
angående statens avgifter för den allmänna
tilläggspensioneringen,

nr 11, i anledning av väckta motioner
om rätt för jordbrukare och maskinhållare
att mot ersättning utföra skogskörslor
med traktor, och

nr 12, i anledning av väckta motioner
angående ersättning från den allmänna
sjukförsäkringen för sjukgymnastisk
behandling;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av motion om förbättring
av lägenhetsarrendatorernas
ställning, och

nr 7, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30
juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels ock i ämnet
väckta motioner;

jordbruksutskottets utlåtande nr 8, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa stödåtgärder i anledning
av skadorna å 1960 års skörd
jämte i ämnet väckta motioner; samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 4, i anledning av väckta motioner
om tillgodoseende inom socialpolitiken
av eftersatta gruppers behov,

nr 5, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av bestämmelserna angående
kostnadsfritt tillhandahållande
av Svensk författningssamling, och
nr 6, i anledning av väckta motioner
om rätt att tillgodoräkna betyg och
examen från vissa skolor i Indien.

§ 10

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:
nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under
sjunde huvudtiteln, avseende anslagen
inom finansdepartementets verksamhetsområde; nr

12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under
tolfte huvudtiteln, avseende anslagen
inom civildepartementets verksamhetsområde; -

Nr 9

Tisdagen den 7 mars 1961

nr 76, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning angående anslag för budgetåret
1961/62 till nybyggnad för lärarhögskolan
i Malmö;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan; nr

78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
m. m.;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ersättning till
Helmy Berg m. fl.; och

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961/62, i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde; från

bevillningsutskottet:
nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
16 maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt;
från andra lagutskottet:
nr 81, i anledning av väckta motioner
om rätt till änkepension enligt folkpensioneringslagen
i vissa fall; samt

från tredje lagutskottet:
nr 74, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i vattenlagen, dels ock i
ämnet väckta motioner.

§ 11

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 53, angående anslag till radiohus
för budgetåret 1961/62,

nr 54, angående plan för den officiella
kartläggningen samt anslag för budgetåret
1961/62 till rikets allmänna kartverk,
m. m.,

nr 55, angående åtgärder för avskrivning
av vissa studielån, och

nr 56, angående vissa anslag för budgetåret
1961/62 till stöd åt konstnärlig,
litterär och musikalisk verksamhet.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.29.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 7 mars

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 28
nästlidne februari och den 1 innevarande
mars.

§ 2

Svar på fråga ang. möjligheterna till
handelssamarbete mellan EFTA-länderna
och EEC-länderna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Brandt i Sätila
har frågat mig, om enligt EFTA-konventionen
en enskild medlemsstat äger
träffa separata handelsavtal med EECländerna
som inverkar menligt för övriga
medlemsländer och på möjligheterna
att uppnå ett mera allmänt handelssamarbete
mellan EFTA och EEC.

Med anledning av frågan vill jag först
konstatera att EFTA-konventionen i och
för sig bygger på den principen att varje
medlemsstat själv äger utforma sin
handelspolitik gentemot tredje land.
Konventionen innehåller emellertid ock -

Tisdagen den 7 mars 1961 Nr 9

Svar på fråga ang. möjligheterna till handelssamarbete mellan EFTA-länderna och

EEC-länderna

så bestämmelser av den innebörden, att
en medlemsstat vid förändringar i sin
tullpolitik mot utomstående länder skall
beakta övriga medlemsstaters intressen
och söka undvika snedvridning av handeln.
Därjämte finns i konventionens
målsättning liksom i bestämmelserna rörande
olika samarbetsområden allmänt
formulerade förpliktelser rörande samråd
och hänsyn till övriga medlemsstaters
intressen. Av vad jag här sagt följer
att om en enskild medlemsstat skulle
ingå en handelsöverenskommelse med
något utomstående land som skulle försvåra
ett genomförande av EFTA eller
det fortsatta samarbetet inom organisationen,
denna fråga skulle kunna tas upp
i organisationens råd. Oavsett de formella
regler som konventionen, innehåller
i detta hänseende, är det en nödvändig
förutsättning för att EFTA-samarbetet
skall kunna fortsätta och förstärkas
att detta vilar på ett starkt inbördes förtroende
mellan medlemsstaterna. Inom
organisationen har också utvecklat sig
en praxis att i handelspolitiska frågor
av större räckvidd fortlöpande hålla
medlemsstaterna väl informerade och
bereda dessa tillfälle framföra sina synpunkter
och önskemål. Erfarenheterna
beträffande samarbetet på detta område
har enligt min mening hittills varit
goda.

Med det anförda anser jag mig ha besvarat
herr Brandts fråga.

Härpå anförde:

Herr BRANDT i Sätila (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
för svaret på min enkla fråga.

Det är nog rätt förståeligt att vi som
stått vid sidan om dessa handelspolitiska
förhandlingar ställer oss litet undrande,
när det rätt allmänt i pressen framhålls
att detta initiativ har tagits för att träda
i förhandlingar med sexmaktsgruppen.
England är för sjustaterna den viktigaste

marknaden, och om separata avtal träffas
för denna marknad kan man befara
att det får återverkningar för övriga sjustatsländer
som man inte gärna vill
överraskas av.

Artikel 36 i EFTA-konventionen säger,
att rådet »skall såsom företrädare
för sammanslutningen söka upprätta sådana
förbindelser med andra internationella
organisationer, som kunna underlätta
förverkligandet av sammanslutningens
syften». Man tror av den formuleringen
att rådet är den officiella
företrädaren för utökade kontakter mellan
EFTA och andra internationella organisationer.
Det står också i artikel 32
under punkt c), där det redogöres för
rådets uppgifter, att det skall åvila rådet
»att överväga huruvida ytterligare
åtgärder bör vidtagas av medlemsstaterna
i syfte att främja förverkligandet
av sammanslutningens syften och att
underlätta skapandet av närmare förbindelser
med andra stater, förbund av
stater eller internationella organisationer».
Av statsrådets svar förefaller det
mig som om rådet först i andra hand
skall kopplas in efter det att avtal har
träffats, som möjligen skulle kunna kollidera
med sammanslutningens syften,
medan EFTA-konventionen säger någonting
annat.

Jag hade ytterligare ett skäl till att
framställa min enkla fråga. Så sent som
vid Europarådets förhandlingar yttrade
en delegat från Italien — men det kanske
inte skall tillmätas alltför stor betydelse
— att man från sexmaktsunionens
sida förutsatte, att fortsatta förhandlingar
mellan sjustaterna och sexmaktsgruppen
skulle komma att förlöpa ungefär
så, att de enskilda sjustatsländerna
skulle ta upp resonemang med sexmaktsgruppen,
vart och ett om sina förhållanden.

Inför sådana uttalanden ställer vi oss
givetvis undrande inom ett litet land
som är starkt beroende av exportmarknaden
inom sjustatsområdet. Detta har

Nr 9

Tisdagen den 7 mars 1961

Svar på fråga ang. möjligheterna till handelssamarbete mellan EFTA-länderna och

EEC-länderna

bl. a. varit anledningen till min enkla
fråga. Jag hade uppriktigt sagt hoppats,
att svaret skulle ha sagt något om vad
de engelska förhandlingarna med sexmaktsunionen
rörde sig om.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Det är för mig obegripligt
hur herr Brandt ur mitt svar kan
utläsa, att vi från svensk sida räknar
med att vissa diskussioner, som har ägt
rum mellan England och representanter
för sexmaktsunionen, skulle kunna medföra
att övriga EFTA-länder så småningom
ställs inför ett fait accompli och får
acceptera ett förhandlingsresultat som
skulle kunna ha framkommit efter sådana
kontakter. Jag är angelägen, herr
talman, att bestämt framhålla, att det i
varje fall inte har varit min uppfattning.
Tvärtom vill jag påpeka, att liksom
fallet varit vid andra viktiga handelspolitiska
överläggningar har även
denna gång dessa frågor diskuterats inte
vid ett tillfälle utan vid flera av EFTAS
ministerråd. Det skedde så sent som när
vi hade det senaste ministermötet i Geneve
omkring mitten av februari månad.

Jag har inte kunnat finna att vad som
inom sammanslutningen Western European
Union framfördes av den engelske
biträdande utrikesministern, lordsigillbevararen
Heath, på något sätt strider
mot vad som diskuterades vid EFTA:s
senaste ministerrådssammanträde. Man
kan naturligtvis ha olika meningar huruvida
tidpunkten varit den lämpligaste
för att gå så långt som Heath gjort i
detta sammanhang, innan de sex förklarat
sig beredda att komma till förhandlingar
med de sju, men det finns inte —
det vill jag understryka —- i texten till
hans tal någonting som strider mot de
tankar som han tidigare framfört och
fått godkända vid det senaste ministerrådssammanträdet
inom EFTA i Geneve,
även om formuleringarna kanske
inte i alla avseenden är så lättolkade.

Ä andra sidan har det från engelsk
sida både här i Stockholm och i London
avgivits bestämda försäkringar om att
den engelska regeringen inte har någon
som helst avsikt att överge EFTA, utan
endast har velat förbereda en kontakt
som man hoppas så småningom kan leda
till regelrätta förhandlingar mellan de
sex och de sju. England har hållit oss
i förväg informerad om sina avsikter,
och man är beredd att innan någon förhandling
formellt kommer till stånd
kontakta de övriga EFTA-länderna. Då
får vi ju diskutera formerna för en sådan
förhandling.

Det har således icke kommit till stånd
någon förhandling, och att jag icke har,
såsom herr Brandt efterlyser, talat om
vad som är Englands bud, beror helt
enkelt på att England inte har framlagt
något bud. Man har från engelsk sida
endast förklarat sig villig att på vissa
villkor diskutera frågan om en tullharmonisering
med de sex, eventuellt också
för sin del godkänna om någon eller
några av sexstatsgruppens medlemmar
skulle vilja förhandla sig till samma
preferensbehandling för varor från dessa
länder som England nu åtnjuter hos
samväldesländerna.

Någonting annat har inte förekommit.
Det är inte fråga om ett bud, utan endast
om en antydan att ställningstagandet
från engelsk sida vid eventuellt kommande
förhandlingar kommer att vara
flexibelt på dessa punkter.

Herr BRANDT i Sätila (ep):

Herr talman! Jag har stor anledning
att tacka statsrådet för det tillägg till
svaret som han gjorde i sitt senaste anförande.

Anledningen till att jag vid en hastig
genomläsning av det skriftliga svaret
fick den uppfattningen att ett fait accompli
kunde aktualiseras var följande
formulering: »Av vad jag här sagt följer
att om en enskild medlemsstat skulle
ingå en handelsöverenskommelse med

Tisdagen den 7 mars 1961

Nr 9

Svar på fråga ang. bestämmelserna om försäljning av kyrklig jord

något utomstående land som skulle försvåra
ett genomförande av EFTA eller
det fortsatta samarbetet inom organisationen,
denna fråga skulle kunna tas upp
i organisationens råd».

Enligt vad som framgår av konventionen
skall en fråga börja behandlas i
organisationens råd och icke underställas
rådet för prövning först sedan vissa
avtal slutits. Det var därför som jag
uppfattade skrivningen i svaret på det
sätt som jag gjorde.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag är ledsen för att behöva
ta kammarens tid ytterligare i anspråk.
Men i anledning av herr Brandts
senaste anförande vill jag erinra om att
av svarets fortsättning framgår att
»inom organisationen har också utvecklat
sig en praxis att i handelspolitiska
frågor av större räckvidd fortlöpande
hålla medlemsstaterna väl informerade
och bereda dessa tillfälle framföra sina
synpunkter och önskemål». Det betyder
att man i förväg talar om vilka avsikter
man har.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. bestämmelserna om
försäljning av kyrklig jord

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Hamrin i Kalmar
har frågat om jag kan meddela, när förslag
från Kungl. Maj:ts sida kan förväntas
till riksdagen med anledning av
riksdagens skrivelse den 29 juni 1946
angående ändring i gällande bestämmelser
om försäljning av kyrklig jord.

I riksdagens skrivelse anhölls om en
översyn av gällande bestämmelser under
beaktande av vad som anförts i
första lagutskottets utlåtande nr 50. Utskottet
ansåg det nödvändigt, att regler -

na anpassades efter de socialt motiverade
kraven på tillgång till jord för bostadsändamål
samt att förfarandet i vissa
hänseenden gjordes enklare och smidigare.

Genom Kungl. Majrts beslut den 20
december 1946 anbefalldes kammarkollegiet
att verkställa den av riksdagen
begärda utredningen.

Kammarkollegiet avgav år 1951 förslag
till förenkling av försäljningsförfarandet
ävensom till ändrade regler för
prissättning på jorden.

Vid förslagets remissbehandling uttalades
i vissa avseenden starkt delade
meningar om förslaget, särskilt beträffande
förordade jämkningar i syfte att
tillgodose bostadssociala önskemål.

År 1952 tillkallades sakkunniga för
att utreda organisationen av stiftsstyrelsernas
kanslier och därmed sammanhängande
frågor. Denna utredning avgav
som ett led i sitt arbete år 1956 ett
betänkande med förslag till förenkling
av förfarandet vid försäljning av kyrklig
jord. Utredningen framlade härefter
åren 1957 och 1958 ytterligare två betänkanden.

Stiftskansliutredningens förslag utmynnade
i propositionen nr 101 till föregående
års riksdag angående stiftskansliernas
organisation m. m. I denna
proposition framhöll jag bland annat,
att jag inte var helt övertygad om att
det framlagda förslaget till förenklat
förfarande vid försäljning av kyrklig
jord medförde någon mera påtaglig
vinst ur arbetssynpunkt samt att de
spörsmål utredningen väckt inte kunde
upptas till behandling utan att man samtidigt
löste vissa andra frågor, som angick
försäljningsförfarandet. Jag upplyste
vidare om att frågan om ändrade
grunder för försäljning av kyrklig jord
var föremål för överväganden inom ecklesiastikdepartementet.
Förslag i ämnet
kunde alltså inte i detta sammanhang
föreläggas riksdagen.

Vissa av de spörsmål som är förknippade
med försäljning av kyrklig jord

Nr 9

Tisdagen den 7 mars 1961

Svar på interpellation ang. militära truppförflyttningar vintertid

rör regler, som är av kyrkolags natur
och som således inte kan ändras utan
allmänt kyrkomötes medverkan. De
framlagda förslagen överarbetas som
nämnts inom ecklesiastikdepartementet,
och avsikten är, att resultatet härav om
möjligt skall föreläggas nästa kyrkomöte,
vilket såvitt nu kan bedömas torde komma
att inkallas år 1963. Proposition i
ämnet torde alltså kunna förväntas tidigast
till riksdagen sagda år.

Härpå anförde

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra ett tack för
svaret på min fråga, även om jag inte
känner mig särskilt uppmuntrad av vad
han sade. Det händer ibland, att ledamöterna
i regeringen blir kritiserade
för att en utredning går alltför snabbt
och för att remisstiden är alltför kort.
Detta är inte anledningen till min fråga
denna gång. Det är nu femton år sedan
två motionärer framställde detta yrkande
i riksdagen och som riksdagen skrev
till Kungl. Maj :t. De frågor som då behandlades
var dels, såsom framgår av
svaret, att reglerna borde anpassas efter
bostadssociala önskemål och dels att
förfarandet i vissa hänseenden skulle
göras enklare och smidigare.

Det är närmast den sista frågan som
intresserar mig, även om jag är fullt
på det klara med att den första är lika
viktig. Av de båda utredningar som
har verkställts framgår det också att
motionärerna och riksdagen hade fullt
fog för sin skrivelse till Kungl. Maj:t.
Både kammarkollegiums utredning och
stiftskansliutredningen har framhållit
svårigheterna i detta fall. För egen del
var jag tidigare inte på det klara med
vilka svårigheter som föreligger organisatoriskt
och administrativt för stiftsnämnderna
i detta ärende, men det
framgår av stiftskansliutredningen, att
man även på detta håll har ganska stora
bekymmer.

Vad jag och kanske även alla aktiva
kommunalmän och presumtiva egnahemsbyggare
vet, är vilken tid det tar
att handlägga ett ärende, som rör försäljning
av kyrklig jord. Vi vet också
att dessa ärenden har blivit mer och
mer vanliga. Den kyrkliga jorden ligger
oftast i tätorternas närhet och den tas
ganska ofta i anspråk för bostadsändamål.
Stiftskansliutredningen har påpekat
att det 1956 fanns inte mindre än
600—700 ärenden rörande friköp av
kyrkojord om året och att dessa tydligen
upptog den övervägande delen
av stiftsnämndernas arbete. Samtidigt
framhåller utredningen att förenklingar
är möjliga.

Efter svaret på min fråga inser jag
självfallet, att någon proposition inte
kan läggas fram förrän tidigast 1963,
beroende på att kyrkomötet inte kan
sammanträda och behandla ärendet
förrän detta år. Jag vill sluta med att
uttala en förhoppning, att statsrådet i
varje fall till 1963 kommer fram till en
vettig lösning på dessa spörsmål.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. militära
truppförflyttningar vintertid

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Lindström frågat mig om jag anser
att planlagda truppförflyttningar
skall verkställas även vid väderleksförhållanden,
som med nuvarande utrustning
innebär risk för personskador,
samt — därest så är fallet — om jag har
för avsikt att förse de deltagande trupperna
med en utrustning som ger ett
betryggande skydd mot förfrysning.

I en interpellation år 1958 ställde herr
Lindström en liknande fråga. I mitt

Nr 9

Tisdagen den 7 mars 1961
Svar på interpellation ang. militära truppförflyttningar vintertid

svar därpå uttalade jag bland annat att
syftet med militära övningar, nämligen
att utbilda krigsdugliga förband, i och
för sig kräver att övningar äger rum under
skilda årstider och väderleksförhållanden
men att det å andra sidan är
givet, att mellan utbildningskrav och
fredsmässiga hänsyn alltid måste göras
en avvägning, som ibland kan ställa det
ansvariga befälet inför vanskliga avgöranden.
Detta uttalande äger fortfarande
sin giltighet.

De fall av köldskador som föranlett
herr Lindströms nu framställda interpellation
inträffade under en bataljonsövning
vid Jämtlands fältjägarregemente
i trakten av Östersund i början
av december 1960. I övningen deltog
cirka 600 man. Antalet köldskador uppgick
till fem, vilka samtliga uppstod under
eftermiddagen och kvällen den 8
december. Den lägsta uppmätta temperaturen
i trakten under denna tid utgjorde
enligt de uppgifter jag erhållit
26 minusgrader. Det är emellertid att
märka att temperaturen varierar mycket
mellan platser på även korta avstånd
från varandra. Sålunda utgjorde
temperaturen vid Jämtlands flygflottilj
vid samma mätningstillfälle 19 minusgrader.
Så snart det stod klart att
temperaturen och förhållandena i övrigt
var sådana att risk för kylskador förelåg
vidtogs åtgärder i förebyggande syfte.
övningarna omlades, bussar och bilar
anskaffades för transport av särskilt
uttröttade förband, fredsmässig förläggning
ordnades så att all personal fick
vila i tält, de frostskadade omhändertogs
snabbt och transporterades till
sjukhus. I två av de inträffade fem förfrysningsfallen
observerade ej vederbörande
förfrysningarna förrän i förläggningen
efter övningens slut. Det bör
även upplysas, att i övningen deltagande
förband erhållit undervisning i hur
man skyddar sig mot kyla.

Föreskrifter angående skyddsåtgärder
vid övningar i stark kyla eller ogynnsamma
väderleksförhållanden i övrigt
2 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr

har utfärdats genom arméorder av år
1938. Inom arméstaben pågår arbete
med nya anvisningar på ifrågavarande
område.

Som ett led i strävandena att höja
soldatens motståndskraft pågår sedan
mitten av 1950-talet under medverkan
av försvarets forskningsanstalt en försöksverksamhet
i syfte att skapa en fältutrustning
som ger bästa möjliga individuella
skydd mot bland annat klimatets
påfrestningar. Ifrågavarande undersökningar
har redan lett till att befintlig
beklädnadsmateriel i vissa fall kunnat
förbättras. Vidare pågår anskaffning
av ny speciellt köldskyddande materiel.
Jag vill emellertid understryka
— härvid stöder jag mig på ett uttalande
av försvarets forskningsanstalt — att,
även om vetenskaplig bearbetning kan
bidraga till att åstadkomma ökade möjligheter
till soldatens skydd, är de köldskyddande
egenskaperna hos nuvarande
svenska fältutrustning i stort sett goda
när utrustningen användes på ett
riktigt sätt.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Lindströms interpellation.

Härpå anförde:

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för svaret på min interpellation.
Först vill jag rätta till ett
missförstånd. Det var ingalunda vad
som inträffade den 8 december som var
den direkta orsaken till att jag framställde
min interpellation. Det som hände
då kan enligt min mening betraktas
som ett olycksfall i arbete. Det var i
stället uppgifterna i pressen i januari
om de omfattande vinterövningar som
då förestod i det inre av övre Norrland
som föranledde interpellationen.

Det är kanske litet förmätet av mig,
men jag ville liksom sätta upp en liten
röd lykta framför de mest hurtfriska
fältherreämnena: de borde ta sig till vara
litet grand och försöka motstå sin

Nr 9

Tisdagen den 7 mars 1961

Svar på interpellation ang. militära truppförflyttningar vintertid

böjelse att använda beväringarnas näsor
för att praktiskt utröna deras motståndskraft
mot låga temperaturer. I år
fick vi, som vi alla känner till, den mildaste
februari vi haft under detta sekel,
och ingenting hände. Tack och lov för
det.

Man har anledning att vara glad för
att det snart, såsom framgår av försvarsministerns
svar, skall lämnas nya
föreskrifter för att klara svårigheterna
på detta område. — Inom parentes sagt
är jag inte av den uppfattningen att
man bör klema med dessa ynglingar, ty
i vår bilburna tid är de säkert i behov
av all den fysiska träning de kan få.
Men det skall vara måtta i allt. — De
nuvarande föreskrifterna är från 1938,
alltså 23 år gamla. Det blir nästan samma
tidsintervall som mellan psalmböckerna.
Det kan ju ha kommit nyheter
på området som gör det angeläget att se
över föreskrifterna. Det är glädjande att
försöksverksamheten för att förbättra
utrustningen påskyndas.

En detalj i den militära persedelutrustningen
har åtminstone en infödd
norrlänning som jag aldrig kunnat förstå
fördelen med, nämligen dessa skor
som praktiskt taget saknar skaft. Där
har väl ändå ändamålsenligheten offrats
på fåfängans altare. Det har sagts
mig att detta mode skulle komma från
brantåkarländerna. Där kanske man klarar
sig med sådana skor. De ser ju nätta
ut. Armén har lappat på med damasker,
som enligt min uppfattning är en
avskyvärd uppfinning. Det ser kanske
pikant ut med damasker på högvakten
på Norrbro, men det finns inga möjligheter
att utestänga snön med dem. Snön
smälter innanför dem. Då blir våra soldater
fuktiga och kölden får större möjligheter
att skada dem. De som komponerar
persedlarna tycker kanske att det
skulle se litet lantligt ut om de militära
skorna återigen försågs med skaft, men
jag tror att det skulle vara en vettig åtgärd
som kunde förhindra många skador.

Jag talade i de yttersta av dessa dagar
med en person som besökt de arktiska
delarna av jordklotet. Där finner man
aldrig några andra fotbeklädnader än
sådana som går ett långt stycke upp på
benen och på det sättet hindrar snön
från att komma in. Jag menar nu inte
att försvarsministern skall uppta detta
så att han utrustar soldaterna med lapptussar,
men jag hoppas att han skall
kunna medverka till att de får bättre
fotbeklädnader än de har.

När jag än en gång tackar försvarsministern
för detta svar, som är i stort
sett positivt och tillfredsställande, vill
jag uttala den förhoppningen att försvarsministern
alltjämt kommer att följa
detta problem med all den energi han
är mäktig, så att vi får en bättre sakernas
ordning till stånd. Jag tror inte att
våra soldater gör anspråk på att bli så
förfärligt milt behandlade, men om de
skall få en levande försvarsvilja bör de
inte ha känslan av att utsättas för onödiga
risker.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Att jag tog övningarna i
december i Östersund som exempel berodde
på att herr Lindström i interpellationen
talat om att de utgör exempel
på omdömeslösa truppförflyttningar.
Jag har en känsla av att herr Lindström
nu inte använder samma uttryck. Man
kan nämligen inte påstå att vad som
skedde i början på december i fjol var
omdömeslösa truppförflyttningar. Det
var ett rättare uttryck herr Lindström
använde nu, nämligen olycksfall i arbetet.
Kölden kom under övningarna,
som började i ganska hyggligt väder. Så
fort man upptäckte att kölden tilltog i
de trakter där man var, försökte man
att med så mycket bilar och bussar man
fick tag i forsla truppen tillbaka till
lämpligare terräng med bättre klimat.
Det var i samband därmed som några
av pojkarna fick — som väl var lättare
— köldskador.

Nr 9

Tisdagen den 7 mars 1961

Svar på interpellation

Att de bestämmelser som finns sedan
1938 inte ändrats beror nog närmast på
att man inte vet om det finns anledning
att ändra dem. Bestämmelserna är nämligen
så klara beträffande de åtgärder
man skall vidta för att förhindra köldskador,
att det är mycket svårt att se i
vilken riktning man skall ändra dem.

Beträffande beklädnaden är det möjligt
att stövlar eller halvstövlar, som
herr Lindström pläderar för, är bättre
än den nuvarande beklädnaden; jag är
inte alldeles säker på det. Mina medarbetare
här säger att de mycket omfattande
prov, som nu i flera år pågått
för att man skall få fram den allra
lämpligaste fotbeklädnaden, snart är
färdiga. Det finns många olika typer,
och man tror sig nu ha funnit den råtta.
Vi får se hur den ser ut och om den
kan hjälpa oss att klara pojkarna bättre
mot köldskador.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har inte läst min
interpellation i dag, men när jag framställde
frågorna var det mot bakgrunden
av övningarna i övre Norrland. När nu
försvarsministern tar upp vad som
skedde på I 5 i december, kan det kanske
ha sitt intresse att se vad Östersundstidningarna
skrev. De har inte blivit
motsagda eller ens anmälda till Pressens
opinionsnämnd, och därför utgår
jag från att vad som skrivits är riktigt.

När det blev kallt körde man ut traktorer
på vägarna med långa rep efter,
och soldaterna skulle tolka efter traktorerna
i 26 graders kyla. Jag tror inte
det är hårt att säga att det var omdömeslöst.
De borde ha fått krypa in i sina
tält i stället. Även om där kanske inte
fanns någon ved som ens en ölänning
kunnat få eld på, skulle det ändå vara
bättre att krypa in i ett tält än att stå
på skidor efter en traktor.

Tillåt mig sedan nämna den advokatyr,
som från regementets sida användes
som förklaring till att en del soldater
förfrös både händer och fötter. Det

ang. militära truppförflyttningar vintertid

sades att det berodde på att de inte
tvättat sig om fotterna. Det är inte så
lätt att göra det ute i fält, och är man
smutsig om fotterna inte förfryser man
väl händerna för det!

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag tror nog att den
press, som herr Lindström åberopar,
har varit mycket fantasifull i sina skildringar,
eftersom de undersökningar vi
har gjort beträffande denna övning inte
alls pekar på att det rått sådana förhållanden
som motiverar de omdömen
herr Lindström här anför.

Denna övning pågick i tre dagar, och
den började i fint väder. Det var 10 grader
kallt i Östersund när man drog ut
med 600 man. På kvällen första dagen
var det —16°. Morgonen därpå, när
övningarna började, var det —20°. Då
blev befälet mycket försiktigt och begrep
att man här måste se upp. Väderleksrapporten
blev gynnsammare fram
på dagen, men övningen kom in i ett
område där det blev kallt. Jag har kartor
som visar hur stark kylan var på
olika platser i Jämland under de aktuella
dagarna. I Östersund hade man
t. ex. 19 grader samtidigt som man hade
26 grader på en annan plats.

Man vågade inte slå bivack i köldområdet,
eftersom man inte hade vidtagit
förberedelser härför. I stället drogs
hela truppen tillbaka till föregående
kvälls bivackställe, där man hade en
vanlig fredsförläggning och där det
fanns ved. Tack vare denna förflyttning
lyckades man förhindra ytterligare kylskador.

Vad sedan tolkningen efter traktor
angår, så förekom den alla tre övningsdagarna
— övningarna gick bl. a. ut på
detta. Men man avbröt denna tolkning
för de delar av förbandet som befann
sig i det kallaste området, och pojkarna
forslades med bussar till bivacken. Befälet
gjorde sålunda allt vad som kunde
göras för att förhindra uppkomsten av

Nr 9

Tisdagen den 7 mars 1961

Svar på interpellation ang. Järvafältets framtida utnyttjande

kylskador. Som väl var fick heller ingen Härmed, herr talman, anser jag mig
några svårare sådana skador. ha besvarat herr Sköldins interpella Överläggningcn

var härmed slutad. tl0n''

§ 5

Svar på interpellation ang. Järvafältets
framtida utnyttjande

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Sköldin frågat mig, om jag vill taga
initiativ till att överläggningar med representanter
för berörda kommuner angående
Järvafältets framtida utnyttjande
kommer till stånd.

Med anledning härav vill jag meddela,
att jag har för avsikt att inom kort
framlägga förslag till riksdagen angående
bland annat förflyttning av Svea
artilleriregemente från Järvafältet i
Sundbyberg till Östgöta luftvärnsregementes
kasernetablissement i Linköping.
Vid bifall härtill torde vissa delar
av Järvafältet kunna friställas för bostadsbebyggelse
och andra civila ändamål.
Förslag kommer också att framläggas
om begränsning av den framtida
flygverksamheten på Barkarbyfältet till
i huvudsak flygning med propellerflygplan.
Ett genomförande av detta förslag
torde medföra att kännbara bullerstörningar,
som lägger hinder i vägen för
ett önskvärt utbyggande av omkringliggande
samhällen, icke skall behöva uppkomma.
Jag har för avsikt att kalla företrädare
för berörda kommuner till
ett sammanträde för förberedande kontakter
beträffande Järvafältets utnyttjande.
Vidare avser jag att uppdraga åt
försvarets fastighetsnämnd att — i samråd
med berörda militära myndigheter
— verkställa undersökningar angående
Järvafältets framtida utnyttjande och
därvid överlägga med vederbörande
kommuner.

Härpå anförde

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! .lag ber att till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framföra mitt tack för det
svar jag här erhållit på min interpellation.

Jag är särskilt glad för den positiva
inställning till interpellationen som
statsrådet lagt i dagen i sitt svar. Det är
också min förhoppning att det förslag
som försvarsministern säger sig ämna
förelägga riksdagen rörande förflyttningen
av Svea artilleriregemente kommer
att vinna riksdagens bifall. Det betyder
i så fall mycket för Sundbybergs
stads möjligheter att erhålla mark för
bebyggelse.

Vad sedan flygverksamheten på Barkarby
angår förhåller det sig så att störningarna
från dessa flygningar gjort
det omöjligt att bebygga områden i Järvafältets
omedelbara närhet. Om flygverksamheten
lägges om — som förvarsministern
säger att han tänker föreslå
— kommer detta att innebära en mycket
stor lättnad för de människor i Järfälla
och Sollentuna, som nu har stora obehag
av flygningarna. En sådan omläggning
av flygverksamheten kommer också
att ge dem möjligheter att utnyttja
mark, som redan är i deras ägo.

Jag är också mycket glad över att
försvarsministern i interpellationssvaret
säger att han kommer att kalla företrädare
för berörda kommuner omkring
Järvafältet till ett sammanträde. Jag tilllåter
mig tolka försvarsministerns uttalande
på den punkten så, att vi som
är verksamma inom dessa berörda kommuner
inom en snar framtid får en redogörelse
för hur Järvafältet kommer
att utnyttjas och hur mycket av marken
där som eventuellt kommer att ställas
till förfogande för bebyggelse.

Tisdagen den 7 mars 1961 Nr 9

Interpellation ang. skogsarbetarnas förläggningsförhållanden och det skogliga ar -

betarskyddet

I min interpellation har jag redogjort
för den mycket stora bostadsbrist som
råder i Stockholm med omgivningar.
Jag bedömer läget så att det helt enkelt
är nödvändigt att klarhet skapas rörande
Järvafältets bebyggelse, så att man
kan gripa sig an med byggnationen där.
Och även om man har mark att bygga
på, skall man först ha stadsplanen godkänd,
och bara det tar två å tre år. Detta
känner försvarsministern väl till, eftersom
han själv tidigare har handlagt sådana
ärenden i kommunikationsdepartementet.
Och innan man sedan får ritningarna
klara och byggnationen kan
komma i gång, förflyter ytterligare en
mycket lång tid. Därför betraktar jag
det som mycket angeläget att vi så snart
som möjligt får de utlovade kontakterna
med försvarsministern. Det är också
mycket angeläget att försvarets fastighetsnämnd
griper sig verket an på sätt
som försvarsministern anger i svaret
samt att detta verkligen sker med den
snabbhet situationen påfordrar.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att än en gång få tacka försvarsministern
för svaret på min interpellation.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr 53,
angående anslag till radiohus för budgetåret
1961/62;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 54, angående plan för den officiella
kartläggningen samt anslag för budgetåret
1961/62 till rikets allmänna kartverk,
m. m., samt

till statsutskottet propositionerna:
nr 55, angående åtgärder för avskrivning
av vissa studielån, och

nr 56, angående vissa anslag för budgetåret
1961/62 till stöd åt konstnärlig,
litterär och musikalisk verksamhet.

§ 7

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 2, 9 och 31—36,
bevillningsutskottets betänkanden nr 2,
4, 7, 8, 17 och 22, första lagutskottets utlåtanden
nr 10—13, andra lagutskottets
utlåtanden nr 7—9, 11 och 12, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 6 och 7,
jordbruksutskottets utlåtande nr 8 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 4—6.

§ 8

1''öredrogs den av fröken Andersson i
Strängnäs vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet angående
säkerhetsföreskrifterna i samband
med sprängämnestillverkning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Interpellation ang. skogsarbetarnas förläggningsförhållanden
och det skogliga
arbetarskyddet

Ordet lämnades på begäran till

Herr LASSINANTTI (s), som anförde:

Herr talman! Under innevarande vinter
har frågan om skogsarbetarnas förläggningsförhållanden
och det skogliga
arbetarskyddet varit föremål för en livlig
allmän debatt. Skogsarbetarnas villkor
på dessa områden i övre Norrland
har tilldragit sig en mer ovanlig uppmärksamhet.
De rådande förhållandena
har starkt kritiserats av skogsarbetarnas
fackliga organisationer i Norrbotten.

Man har särskilt påtalat skogshärbärgenas
på många håll mycket låga standard,
vilket medför allvarliga hälsovårdsrisker
för de där förlagda arbetarna.
De mest elementära hygieniska anordningar,
såsom t. ex. torkrum, saknas

Nr 9

Tisdagen den 7 mars 1961

Interpellation

på många håll. Jämförelser med andra
yrkesgruppers förhållanden har klargjort
för skogsarbetarna, att deras situation
på många områden är sämre än
andra kategoriers.

Inte bara i pressen utan även i televisionen
har förekommit reportage, som
understrukit de faktiska förhållanden,
som skogsarbetarna och deras fackliga
organisationer påtalat som oförenliga
med modern arbetsmarknadspolitik och
ett tidsenligt arbetarskydd.

På väsentliga punkter torde man finna
en förklaring till de påtalade bristfälligheterna
i det faktum, att skogsarbetarna
är undantagna arbetarskyddslagens
tillämplighetsområde och att i stället
för dem gäller den s. k. »skogsförläggningslagen».
En sådan särlagstiftning
var motiverad vid tiden för dess
tillkomst, men i dag är det ytterst svårt
att förstå, varför en av vårt lands ekonomiskt
sett betydelsefullaste yrkesgrupper
fortfarande måste finna sig i en undantagsställning,
som för vederbörande
måste kännas förödmjukande.

Inte bara förläggningsfrågan utan hela
fältet av det skogliga arbetarskyddet
borde snarast reformeras upp på ett
plan, som står i överensstämmelse med
dagens sociala syn på dessa problem.

Dessa reformer är motiverade också
från nationalekonomiska utgångspunkter.
Den brist på skogsarbetare, som redovisats
på olika håll, har säkerligen
ett visst samband med de rådande förhållandena
i skogsarbetarnas förläggningar
och inom det skogliga arbetarskyddet.

Med stöd av det ovan anförda hemställer
jag att med kammarens tillstånd
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande
frågor:

1. Har statsrådet uppmärksammat den
kritik, som riktats mot skogsarbetarnas
förläggningsförhållanden och det skogliga
arbetarskyddet?

2. Om statsrådet finner denna kritik
berättigad, vill statsrådet medverka till

ang. åtgärder mot reklam i TV-sändningar

sådana ändringar i gällande författningar,
att skogsarbetarna i angivna hänseenden
får en förbättrad ställning?

3. Är en förstärkning av skogsyrkesinspektionens
befogenheter och personella
resurser aktuell?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. åtgärder mot reklam
i TV-sändningar

Ordet lämnades på begäran till

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp),
som anförde:

Herr talman! I enlighet med de riktlinjer
som på grundval av televisionsutredningens
förslag och Kungl. Maj:ts
proposition i ämnet antogs av 1956 års
riksdag skall finansieringen av televisionen
följa samma grundprincip som gäller
för rundradion. »Kommersiella programinslag
anses sålunda icke böra förekomma
utan verksamheten förutsättes
skola finansieras enbart med licensavgifter,
även om staten beräknas få
förskottsvis tillskjuta vissa bidragsmedel
under själva uppbyggnadsperioden.»

Detta uttalande har ansetts böra tolkas
så, att reklam över huvud taget bör
undvikas i TV. Alltså även icke betald
reklam.

Ibland uppstår situationer där frågan
om denna bestämmelse har överträfts
eller inte kan vara svår att avgöra. Det
rör sig då om sådana fall där reklaminslag
förekommit, utan att Sveriges
Radio-TV vare sig medverkat härtill
eller kunnat förutse sådana inslag i
sändningen.

På kvällen måndagen den 6 mars förekom
emellertid ett reklaminslag som
TV-ledningen rimligen måste ha känt
till. Då visades nämligen en film producerad
av ett stort svenskt distributionsföretag.
I samband med påannonseringen
av programmet visades tydligt, att
det kommande programmet var producerat
av detta företag.

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Denna uppläggning är i sin princip
nästan identisk med det i bl. a. USA förekommande
systemet med s. k. »sponsored
programs». Ett företag får enligt
denna princip hyra tid av vederbörande
TV-bolag och på denna tid dels sända
sitt eget program dels lägga in reklamavsnitt
för företaget eller särskild
vara.

Även om vid detta fall ingenting annat
förekom än att det visades vilket
företag som hade låtit utföra filmen
kvarstår att det är ett klart avsteg från
principen om att inte tillåta reklam i
TV.

Med hänvisning härtill anhåller jag
om kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
fråga:

Överväger herr statsrådet några åtgärder
för upprätthållande av den av riksdagen
uttalade principen att reklam ej
bör få förekomma i TV-sändningar?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade

motioner i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 47, angående vissa anslag
ur kyrkofonden m. m., nämligen

nr 667, av herr Kelander m. fl., och

nr 668, av herr Larsson i Norderön
m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 12

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Riksdagens Andra Kammare

På grund av utrikesresa hemställes
härmed om ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden 7—11 mars 1961.

Kårby den 4 mars 1961

Einar Gustafsson

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.47.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 8 mars

Kl. 10.00

§ 1

I enlighet med därom den 1 innevarande
mars fattat beslut skulle kammaren
nu företaga val av dels tjugufyra
ledamöter i den nämnd, som enligt § 103
regeringsformen och § 69 riksdagsordningen
äger döma, huruvida högsta domstolens
och regeringsrättens samtliga ledamöter
gjort sig förtjänta att i deras
viktiga kall bibehållas, dels ock sex
suppleanter för ledamöterna i denna

nämnd; och anställdes först val av ledamöter
i nämnden.

Ordet lämnades på begäran till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som anförde:

Herr talman! För vart och ett av de
val som skall företagas vid detta plenum
ber jag att få avlämna en gemensam
lista, vilken godkänts av de av
kammaren valda ledamöterna i tal -

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

manSkonferensen. Varje lista upptar
namn på så många personer, som det
ifrågavarande valet avser.

Den av herr förste vice talmannen
för valet av ledamöter avlämnade listan
upptog under partibeteckningen »Gemensam
lista» följande namn:
Johansson, fru
Andersson i Ronneby
Malmborg
Staxäng

Eriksson i Stockholm, fru
Svensson i Stenkyrka
Löfqvist, fru
Jacobsson i Sala
Antby
Cassel

Johanson i Västervik
Eliasson i Sundborn
Landgren
Lundberg

Hamrin i Jönköping

Fröding

Levin

Torbrink, fru
Svensson i Vä
Adamsson
Gustafsson i Borås
Kristensson, fru
Martinsson
Larsson i Hedenäset.

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev den av kammaren
godkänd; och förklarades de
personer, vilkas namn upptagits å listan,
utsedda till ledamöter.

§ 2

Anställdes val av suppleanter för
ledamöterna i den i § 1 omförmälda
nämnden.

Den av herr förste vice talmannen för
detta val avlämnade listan upptog under
partibeteckningen »Gemensam lista»
följande namn:

Persson i Appuna

Sandell, fröken

Hammar

Wetterström, fröken

Persson i Tandö
Nilsson i Tvärålund.

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev den av kammaren
godkänd; och förklarades de
personer, vilkas namn upptagits å listan,
utsedda till suppleanter.

§ 3

I enlighet med kammarens därom
den 1 innevarande mars fattade beslut
skulle nu anställas val av dels tjugufyra
valmän för utseende av riksdagens justitieombudsman
och hans ställföreträdare
samt riksdagens militieombudsman
och hans ställföreträdare, dels ock sex
suppleanter för dessa valmän; och företogs
först valet av valmännen.

Den av herr förste vice talmannen för
valet av valmän avlämnade listan upptog
under partibeteckningen »Gemensam
lista» följande namn:

Landgren
Johansson, fru
von Friesen
Dickson

Eriksson i Stockholm, fru
Svensson i Stenkyrka
Ekström i Björkvik
Östrand

Gustafsson i Borås
Heckscher
Jacobsson i Sala
Larsson i Norderön
Löfqvist, fru
Alemyr
Elmén, fröken
Stiernstedt
Zetterberg
Bergegren, fröken
Johansson i Dockered
Lundberg
Hammar

Wetterström, fröken
Andersson i Storfors
Wahrendorff.

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev den av kammaren
godkänd; och förklarades; de

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Meddelande ang. insamlingen »Sverige hjälper»

personer, vilkas namn upptagits å listan,
utsedda till valmän.

§ 4

Anställdes val av suppleanter för de
under nästföregående paragraf omförmälda
valmännen. Herr förste vice talmannen
avlämnade en lista, som under
partibeteckningen »Gemensam lista»
upptog följande namn:

Haglund

Bengtsson i Landskrona

Berglund

Fröding

Martinsson

Svensson i Vä.

Herr talmannen uppläste nu denna
lista för kammaren, som godkände densamma;
och förklarades de å listan
upptagna personerna utsedda till valmanssuppleanter.

§ 5

I enlighet med kammarens därom
den 1 innevarande mars fattade beslut
företogs val av tre ombud i Europarådets
rådgivande församling jämte suppleanter
för dessa ombud.

Den av herr förste vice talmannen
för detta val avlämnade listan var av
följande utseende:

Ombud	Suppleanter
G. I. Andersson i Linköping, ledamot av andra kammaren	L. Mattson, fröken, ledamot av första kammaren
S. H. Gustafson i Göteborg, ledamot av andra kammaren	P.-O. Hansson, ledamot av första kammaren
G. Hedlund, ledamot av andra kammaren	T. Andersson, ledamot av första kammaren

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev den av kammaren
godkänd; och förklarades de å
listan uppförda ledamöterna utsedda till
ombud respektive suppleanter i Europarådets
rådgivande församling.

Riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av protokollet underrättas
om detta val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag dels
till förordnanden för de valda, dels ock
till skrivelse till Konungen med anmälan
om det förrättade valet.

§ 6

Justerades protokollsutdrag angående
de i §§ 1—5 omförmälda valen.

§ 7

att kammarens ärade ledamöter i dag
tillställts en av herrar vice talmän och
mig undertecknad skrivelse angående
deltagande i insamlingen »Sverige hjälper».
Vi har inte ansett oss behöva närmare
motivera det förslag som därigenom
framlägges. De stora hjälpbehoven
är väl kända för oss alla, likaså
skälen för att även vårt land bör göra
en betydande insats till lindrande av
den nöd som för närvarande råder
mångenstädes i världen.

Det är självfallet från flera synpunkter
utomordentligt önskvärt, att riksdagens
ledamöter kraftigt medverkar
i den pågående hjälpaktionen. Vår förhoppning
är därför, att den nu igångsatta
insamlingen skall omfattas med
stort och allmänt intresse.

Meddelande ang. insamlingen »Sverige

hjälper» Ifrågavarande skrivelse var av föl Herr

TALMANNEN yttrade: jande lydelse:

Jag vill fästa uppmärksamheten på

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Svar på interpellation ang. tillämpningen av remissinstitutet

Till Andra kammarens ledamöter

Just nu pågår en omfattande insamling
under parollen »Sverige hjälper».
Från regeringens sida har ställts i utsikt
att av statsmedel skall tillskjutas
lika stort belopp som det insamlade.
Denna fråga kommer inom kort att föreläggas
riksdagen. Det väsentliga är dock
att ett så stort antal medborgare som
möjligt medverkar genom bidrag.

Inom departementen och andra delar
av statsförvaltningen har igångsatts en
aktion till förmån för »Sverige hjälper».
Tjänstemännen förbinder sig därvid frivilligt
att under en tid av tolv månader
avstå en procent av sin lön, och bidragen
tillföres insamlingen genom löneavdrag,
verkställda av de löneutbetalande
myndigheterna.

Vi har funnit det angeläget att kammarens
ledamöter beredes tillfälle att i
likartade former medverka till ett gott
resultat av ifrågavarande insamling. Detta
kan lämpligen ske genom månatliga
avdrag med en procent å riksdagsmannaarvode!,
som för år 1961 utgör 2 247
kronor per månad. Beloppet synes böra
avrundas till 23 kronor och avdragen
verkställas under tolv månader med
början instundande april.

De som önskar deltaga i denna insamling
torde benäget underteckna nedanstående
formulär och om möjligt
före den 24 mars avlämna detsamma till
någon av kammarens vaktmästare för
vidarebefordran till riksdagens ekonomibyrå.

Stockholm den 8 mars 1961

Fridolf Thapper Oscar Malmborg
Torgil Gabriel von Seth

§ 8

Herr TALMANNEN yttrade:

Enligt tidigare lämnad preliminär
uppgift om sammanträdestider skulle
plena eventuellt anordnas lördagen den
25 mars. Efter samråd med första kammarens
talman får jag nu meddela, att
sammanträden icke kommer att hållas

nämnda dag och att kamrarnas sista
plena före påsk alltså äger rum fredagen
den 24 mars. Sistnämnda dag, den
24 mars, kommer icke att anordnas
kvällsplenum.

§ 9

Svar på interpellation ang. tillämpningen
av remissinstitutet

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har fru Kristensson frågat, om
jag anser att remissinstitutet tillämpats
på tillfredsställande sätt. Som
exempel på alltför snävt tilltagen remisstid
anger interpellanten läkarprognosutredningens,
läkarutbildningsberedningens
och prisövervakningskommitténs
betänkanden.

Den 26 april 1960 besvarade jag i
första kammaren en likartad interpellation
av herr Hagberg i Malmö, varvid
behandlingen av universitetsutredningens
sjätte betänkande av interpellanten
hade anförts som exempel på
alltför kort remisstid. Jag underströk
därvid det värde som bör tillmätas remissförfarandet
i syfte att underkasta
samhällsspörsmålen en allsidig och
grundlig prövning innan de blir föremål
för statsmakternas vidare åtgärder.
Jag framhöll vidare bl. a., att en meningsfylld
remissbehandling givetvis
kräver att remissinstanserna får skälig
tid för sina överväganden och ställningstaganden
samt för att utforma dessa
i sina remissyttranden. Hur lång
remisstiden skall vara i det särskilda
fallet är emellertid beroende av en rad
olika faktorer, såsom problemets karaktär
och omfattning och den tidsplan
som kan finnas för den aktuella frågans
behandling. Bakom avvägningen av remisstiden
ligger alltid en bedömning
av frågans sakliga angelägenhetsgrad,
d. v. s. om frågan kräver ett snabbt av -

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

Svar på interpellation ang. tillämpningen av remissinstitutet

görande. Vidare måste hänsyn vid fastställandet
av remisstiden i möjligaste
mån tas till om den berörda frågan är
tvistig eller avser rent tekniskt invecklade
spörsmål. De allmänna synpunkter
på remissförfarandet, som jag därvid
gav uttryck för, äger alltjämt giltighet.

Jag övergår härefter till att behandla
de exempel som interpellanten anfört.
Läkarprognosutredningens betänkande
om läkarbehov och läkartillgång överlämnades
till inrikesministern den 30
december 1960. Betänkandet remitterades
den 3 januari i år. För att kunna
skicka ut betänkandet på remiss så tidigt
som möjligt var det av tekniska
skäl nödvändigt att den första upplagan,
som omfattade 600 exemplar, stencilerades.
Det torde väl vara detta förhållande
som interpellanten har i tankarna
när hon säger, att det är otillfredsställande
att vissa »underremissinstanser»
inte haft tillgång till betänkandet.
Allteftersom den tryckta upplagan
blev färdig har emellertid ytterligare
exemplar utsänts till remissinstanserna
i den mån detta varit erforderligt.

Vad sedan gäller läkarutbildningsberedningens
betänkande om program för
ökad läkarutbildning avlämnades detta
till ecklesiastikministern den 19 januari
1961. Redan samma dag betänkandet avlämnades
remitterades det till ett 60-tal
myndigheter. Förberedelser hade vidtagits
för att betänkandet så snabbt som
möjligt skulle nå remissinstanserna. Sålunda
hade överenskommelse träffats
med universitetskanslersämbetet om att
ett antal betänkanden skulle sändas direkt
från ecklesiastikdepartementet till
de medicinska fakulteterna och karolinska
institutet, varvid också förfrågningar
gjorts hos dessa instanser beträffande
önskat antal exemplar av betänkandet.
Samma dag som betänkandet
avlämnades sändes dessa betänkanden
som expresspaket till de olika remissinstanserna.

Remisstiderna för dessa båda betänkanden
har samordnats mellan inrikesdepartementet
och ecklesiastikdepartementet,
eftersom bedömningen av det
framtida läkarbehovet givetvis blir avgörande
för den framtida utbildningsvolymen
av läkare.

Bakom fixerandet av remisstiderna
för dessa båda betänkanden till den 1
mars 1961 ligger avsikten att kunna lägga
fram förslag till ökad läkarutbildning
för riksdagen redan denna vår. Läkarbristen
är i dag utomordentligt besvärande.
På grund av den långa utbildningstiden
för läkare tar det lång
tid att väsentligt öka tillgången på läkare.
Det har därför ansetts vara synnerligen
angeläget, att frågan om en
ökad läkarutbildning så snart som möjligt
förelägges riksdagen. De olägenheter
som uppstår för remissmyndigheterna
till följd av en forcerad behandling
av utredningsförslagcn har sålunda
fått vägas mot olägenheterna för det
allmänna genom ett uppskov med ställningstagandet
till förslagen.

Jag vill erinra kammarens ledamöter
om att det var av samma skäl som
remisstiden sattes relativt kort beträffande
universitetsutredningens sjätte
betänkande. Ingen torde i dag bestrida,
att ett uppskov med ett ställningstagande
till de allmänna riktlinjerna för
universitetens och högskolornas utbyggnad
skulle fått allvarliga konsekvenser.
Riksdagens beslut våren 1960
utgör grundvalen för den snabba utbyggnad
av högskoleväsendet som i hög
grad sätter sin prägel på den åttonde
huvudtiteln, som riksdagen i vår har att
ta ställning till.

Vad slutligen gäller prisövervakningskommittén
utlalades i direktiven till
denna, att kommitténs arbete borde bedrivas
med sådan skyndsamhet, att förslagen
kunde föreläggas 1961 års riksdag.
Denna kommitté framlade sitt betänkande
den 13 januari 1961.

För att kunna behandlas av årets
riksdag måste proposition i ämnet lig -

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Svar på interpellation ang. tillämpningen av remissinstitutet

ga på riksdagens bord senast den 20
mars, varför det var nödvändigt att begränsa
remisstiden. Det bör emellertid
observeras, att många av remissinstanserna
genom föregående överläggningar
och sammanträden med kommittén
kände till utredningens planer m. m.
De tre viktigaste av de statliga remissorganen
— näringsfrihetsrådet, ombudsmannaämbete!
för näringsfrihetsfrågor
och statens pris- och kartellnämnd
— torde sålunda genom de löpande
kontakter, som kommittén i sitt
arbete haft med dessa instanser, ha varit
väl underkunniga om kommittéresultatet.
Många av de organisationer,
som bereddes tillfälle att yttra sig över
betänkandet, har på liknande sätt närvarit
vid sammanträden av informativ
karaktär som kommittén anordnat. För
ett 20-tal av remissorganen gäller dessutom,
att de endast torde ha haft intresse
av att yttra sig om det till 25
sidor begränsade avsnittet rörande konsumentupplysning.

Med det anförda anser jag mig ha
besvarat interpellationen.

Härpå anförde:

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag ber att till hans excellens
herr statsministern få framföra
ett tack för det utförliga svaret på min
interpellation. Tyvärr måste jag dock
konstatera, att statsministerns anförande
inte ger ett otvetydigt besked på min
fråga, såsom den var ställd. Min fråga
gällde huruvida statsministern ansåg,
att remissinstitutet i de av mig exemplifierade
fallen tillämpats på ett tillfredsställande
sätt. Jag har fått en förklaring
över anledningen till den brådska som
förelegat, men detta är såvitt jag har
kunnat finna inget svar på den av mig
ställda frågan.

Statsministern erinrar i sitt svar om
debatten våren 1960 i första kammaren,
där såväl hans excellens som interpellanten
herr Hagberg var eniga om det
värde, som bör tillmätas remissförfa -

randet. Jag delar självfallet helt dessa
synpunkter. Statsministern anförde
emellertid, att bakom bedömningen av
remisstidens längd alltid måste finnas
ett hänsynstagande till frågans sakliga
angelägenhetsgrad, d. v. s. om frågan
kräver ett snabbt avgörande. Vidare
måste hänsyn tas till om frågan är
tvistig.

Vad först beträffar om frågan kräver
ett snabbt avgörande, är det otvivelaktigt
så, att man måste ta hänsyn till att
vissa ärenden är av speciellt brådskande
natur. Jag kan dock, herr talman,
inte finna att något av de av mig nämnda
ärendena skulle vara av sådan art,
att det motiverar denna utomordentliga
brådska.

Statsministern anför att läkarbristen
i dag är utomordentligt besvärande.
Men, herr statsminister, det har den
såvitt jag vet varit under många år. Läget
i dag torde inte vara värre än det
varit under de senaste åren. På grund
av tidigare riksdagsbeslut om en ökad
intagning till de medicinska fakulteterna
kan vi snart vänta större årskullar
av läkare. Jag vill också erinra om överenskommelsen
om utbytet på den nordiska
arbetsmarknaden. Detta kommer,
enligt vad jag kan förstå, att leda till
att vi här i Sverige får ett avsevärt tillskott
av läkare från de nordiska länderna.
Som ett argument för detta påstående
kan jag nämna, att det ekonomiska
utbytet av läkaryrket i varje fall
för närvarande torde vara bättre här i
Sverige än det är i de övriga nordiska
länderna. Vidare vill jag, herr talman,
erinra om det beslut som riksdagen nyligen
fattat om att anta det vilande
grundlagsförslaget om möjlighet till utnämning
av utländska män och kvinnor
med medicinsk utbildning till ordinarie
befattningar.

En fråga, som såvitt jag kan bedöma
är mera akut än behovet av läkare, är
behovet av annan sjukvårdspersonal
med viss kvalificerad utbildning. Ännu
har, herr talman, ingen avdelning på

Onsdagen den 8 mars 1961 Nr 9 29

Svar på interpellation ang. tillämpningen av remissinstitutet

våra sjukhus behövt stängas på grund
av läkarbrist — men väl på grund av
brist på sjuksköterskor och annan personal.
Frågan om läkarbehovet är således
inte av sådan brådskande natur, att
det fordrar en nästan panikartad behandling,
i synnerhet som det enligt
betänkandet gäller en prognos, vilken
avser decennier framöver.

Jag vill med det anförda ha sagt, att
delade meningar kan råda om hur stort
läkarbehovet är. Denna fråga är tvistig
och borde enligt herr statsministerns
egen motivering ha föranlett en längre
remisstid.

Läkarprognosutredningen skickades
ut den 3 januari i år. Först sändes en
del exemplar ut i stencil, och mot detta
finns givetvis ingenting att anmärka.
Den stencilerade upplagan var dock
klart otillräcklig, och många remissinstanser
fick endast ett exemplar vardera,
och de s. k. underremissinstanserna
fick över huvud taget inte tillgång
till betänkandet förrän den tid förflutit,
då de själva skulle ha lämnat in sitt
yttrande till vederbörande remissorgan.
Nytrycket förelåg nämligen inte färdigt
förrän den 8 februari.

En sådan ordning måste anses vara
synnerligen otillfredsställande. Detta är
så mycket mer allvarligt som arbetet
inom läkarprognosutredningen enligt
vad ett par av de sakkunniga anfört bedrivits
under sådan tidsnöd, att utredningen
tvingats förbigå eller ofullständigt
behandla många viktiga omständigheter.

Vad beträffar prisövervakningskommitténs
betänkande anförs som skäl för
att remisstiden begränsats till tre veckor,
att det i direktiven för utredningen
sades, att denna borde bedrivas med sådan
skyndsamhet, att förslagen skulle
kunna föreläggas 1961 års riksdag. Enbart
detta skäl anser jag inte vara bärande,
även om jag kanske därmed i
någon mån gör mig skyldig till vanvördnad
mot vederbörande departement.

I fråga om prisövervakningskommitténs
betänkande anför statsministern
vidare, att många av remissinstanserna
genom föregående överläggningar och
sammanträden med kommittén känt till
kommitténs planer. Men detta har väl
föga med remissförfarandet att göra!
En sak är att man vid underhandskontakter
ger upplysningar i vissa frågor.
En annan sak är att man ger bestämt besked
i form av ett remissyttrande.

För övrigt bör de organisationer, som
inte haft sådan kontakt med kommittén,
ha behov av en rimlig remisstid.

Jag kan heller inte underlåta att finna
det förvånande att statsministern säger,
att endast ett fåtal av remissinstanserna
torde ha haft anledning att yttra
sig över hela betänkandet; de flesta remissinstanser
skulle enligt statsministern
endast ha intresse av att yttra sig
över ett kort avsnitt av betänkandet,
som omfattade cirka 25 sidor. Är det
en bedömning som bör göras på departementshåll?
Är det inte en bedömning
som vederbörande remissinstans
bör göra?

För övrigt behöver inte det förhållandet,
att sidantalet är begränsat, i och
för sig betyda att det är lätt att yttra
sig över förslaget. På 25 sidor kan rymmas
mycket väsentliga och komplicerade
frågor, som det kan ta lång tid att
ta ståndpunkt till.

Jag har, herr talman, svårt att inse,
att vad statsministern anför om alla de
åtgärder, som av vederbörande departement
vidtagits för att så snabbt som
möjligt distribuera betänkandena — de
hade t. o. m. skickats i expresspaket —
kan vara ett särskilt lyckat argument
ur hans excellens’ egen synpunkt. Dessa
uppgifter bekräftar ju den orimliga
brådska som varit för handen. Möjligen
kan detta vara ett försvar mot en påstådd
anmärkning, att departementen
skulle förhala distributionen av betänkandena.
Mig veterligt har något sådant
aldrig gjorts gällande. Däremot har det
vid flera tillfällen framkommit kritik

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Svar på interpellation ang. tillämpningen

mot att alltför lång tid får förflyta innan
beslutade utredningar tillsätts och
mot att det kan dröja alltför länge innan
en tillsatt utredning börjar arbeta.

Till slut vill jag endast anföra, att
sedan min interpellation avgavs har ytterligare
ett viktigt betänkande skickats
ut på remiss, nämligen förslaget till ny
kommunindelning. Även detta betänkande
hade tilldelats en remisstid, som
uppenbarligen var alltför kort. Sedan
frågan interpellationsvis tagits upp i
riksdagen, förlängdes emellertid remisstiden.

Herr talman! Jag tror jag vågar påstå,
att jag ej är ensam om att vara intresserad
av ett klarläggande besked på
den av mig ställda frågan. I det dagliga
arbetet här i riksdagen fästes vanligen
stort avseende vid berörda remissinstansers
uttalanden. Det måste då ur
vår egen synpunkt sett vara värdefullt
att veta, att remissinstansernas ställningstaganden
ej skett i tidsnöd utan
efter moget övervägande. Ur remissinstansernas
egen synpunkt måste det
vara angeläget, att remissinstitutet så
tillämpas, att remissinstanserna får ej
endast en teoretisk utan även en reell
möjlighet att bedöma innehållet i framlagda
förslag.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag beklagar att interpellanten
var så djupt missnöjd med
både svarets innehåll och dess utformning.
Jag trodde, att det skulle vara
lämpligt att besvara interpellationen
genom att redogöra för vad som hade
hänt och att det vore värdefullare att
få reda på detta än att få veta min värdering
av det händelseförlopp som hade
utspelats.

Jag finner nu, att interpellanten hade
satt mera värde på att få ett ja eller ett
nej som svar på frågan. Det förvånar
mig mycket att interpellanten skulle
fästa större vikt vid ett ja eller ett nej
än att få en redogörelse för det — jag

av remissinstitutet

medger det gärna — en smula tekniska
förfaringssättet.

Att jag tog upp en sådan sak som att
betänkandena hade skickats ut per express
skedde uteslutande för att visa,
att vederbörande departement hade den
uppfattningen, att man skulle undvika
dröjsmål, så att myndigheter och organisationer
skulle få längsta möjliga tid
för sitt arbete.

Nu anföres det även som bevis för att
svaret skulle vara otillfredsställande, att
jag även på denna punkt har velat lämna
en redovisning. Nästa gång jag får en
interpellation från detta håll får jag väl
komma ihåg, att ju kortare och innehållslösare
svaret är desto bättre är det.
Om man ville ha ett värdeomdöme om
vad som har inträffat ligger det i svaret.
När en departementschef har att ta
ställning till en remiss av ett betänkande,
måste han avväga en rad olika hänsyn.
Vad remissinstanserna har att anföra
måste han givetvis tillmäta stor
vikt. Det är självklart att han måste
göra det, ty annars skulle han inte skicka
ut betänkandena på remiss. Jag vill
gärna upprepa vad jag sade i fjol i denna
fråga och vad jag framhöll i interpellationssvaret,
nämligen att remissinstitutet
är ett mycket värdefullt och ett
säreget inslag i det svenska förvaltnings-
och lagstiftningsarbetet. Vi skall
naturligtvis slå vakt om det.

Men det är en sak. En annan sak är,
att riksdagen och även regeringen kan
finna en fråga vara av brådskande natur.
Då måste dessa två synpunkter vägas
mot varandra och då får departementschefen
och regeringen ta på sitt
ansvar att avvägningen blir så vettigt
gjord som möjligt.

Vi hade i fjol en debatt kring universitetsberedningen,
och det fanns säkert
många som då tyckte att mitt interpellationssvar
var otillfredsställande, men,
ärade kammarledamöter, hur skulle det
ha sett ut, om vi av hänsyn till det i och
för sig berättigade kravet att remissinstanserna
skulle ha god tid på sig hade

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961
Svar på interpellation ang. tillämpningen av remissinstitutet

avstått från att dra upp riktlinjerna för
universitetsupprustningen? Ja, det hade
medfört att ett helt år hade gått förlorat.
Gör det någonting? Ja, det året hade
betytt, att det ständigt ökande antal studenter,
som nu väller fram från våra
gymnasier, inte hade blivit i stånd att
på det sätt som nu kan ske inom ett par
år ta itu med sina universitetsstudier
— i varje fall hade åtskilliga av dem
fått lov att ägna sig åt ting som de inte
avsett att ägna sig åt. Jag tror att var
och en kan förstå, att det var riktigt
när vi i fjol forcerade behandlingen av
universitetsberedningens betänkande.
Det kan vi se nu.

Jag är fullkomligt lika säker på att
riksdagen när den blickar tillbaka på
vad som har hänt kommer att finna, att
det hade varit lika orimligt att låta läkarutbildningssakkunnigas
betänkande
ligga ytterligare ett år. Man kan ha delade
meningar om läkarbristen, säger
interpellanten. Jag är övertygad om att
det i Sveriges riksdag är mycket få —
i varje fall av dem som sysslar med
sjukvårdsangelägenheterna — som skulle
vilja stå upp och säga, att det föreligger
delade meningar om huruvida vi
har en läkarbrist eller ej.

De omständigheter som fru Kristensson
talar om, vilka kan minska läkarbristen,
var säkert kända för de prognossakkunniga,
när de genom sina
prognoser lade en grund för vårt fortsatta
arbete. Jag är övertygad om att
lika klokt som det var att i fjol forcera
fram universitetsutredningens betänkande
till beslut av riksdagen, lika
oklokt vore det att låta ett år till gå, innan
beslut fattas om läkarutbildningens
utbyggnad.

Fru KRISTENSSON (li):

Herr talman! Jag är ledsen om jag i
mitt svar gått till överdrift, så att statsministern
kunnat få den uppfattningen,
att jag inte skulle ha uppskattat svaret.
Så var givetvis inte meningen. Jag önskar
inte heller att om jag i framtiden

får anledning att på nytt fråga statsministern
i något ärende jag då skall få
ett kortare och mera innehållslöst svar.
Det tycker jag skulle vara mycket beklagligt.

Statsministern nämnde, att han tyckte
att det hade varit väsentligare, om
jag hade omnämnt vad som verkligen
hänt i stället för att argumentera omkring
frågorna. Jag har i min interpellation
givit vissa upplysningar om de
alltför korta remisstiderna och vissa
data, och jag ansåg inte att jag borde
tynga denna interpellationsdebatt med
att upprepa detta.

Sedan måste jag nog vidhålla, herr
statsminister, att ur min synpunkt sett
hade det varit mycket värdefullt att få
ett konkret svar på den fråga jag ställde.
När man frågar, brukar man sätta
värde på att få ett konkret svar.

Vi har tydligen något olika uppfattning
om den brådska som föreligger beträffande
dessa frågor. Statsministern
sade, att få här i kammaren hyste en
annan mening än man på departementshåll
gör om läkarbristen. Ja, det är
möjligt. Men jag vidhåller fortfarande,
att när man skall ta ställning till väsentliga
frågor är det angelägnare, att
man har god tid på sig så att man fattar
ett riktigt avgörande, än att man fattar
ett avgörande som påverkas av tidsnöd
och som kanske sedan visar sig
mindre lyckat.

I detta sammanhang vill jag också
säga, att jag tycker att remissinstitutet
får allt större betydelse, inte minst mot
bakgrunden av att vårt samhälle blir
alltmer centraliserat och kanske inte
minst mot bakgrunden av de förslag
som föreligger om en ändrad kommunindelning
med allt starkare koncentration
till vissa instanser. Det betyder,
såvitt jag kan förstå, att det vid den
vidareremiss som sker från remissinstanserna
till deras underinstanser måste
bli allt angelägnare, att underremissinstanserna
får tillbörlig tid att yttra
sig över frågorna. Därför är jag trots

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Statsrådsberedningen: Avlöningar

allt tacksam för vad statsministern anfört
i sitt interpellationssvar om det
värde som får tillmätas remissförfarandet.
Jag delar givetvis helt de synpunkterna.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag vill gärna kvittera
den sista artigheten med att säga, att
jag helt delar interpellantens uppfattning,
att remissinstanserna och deras
yttranden undan för undan blir av allt
större vikt. Det råder ingen som helst
tvekan om att i det komplicerade samhälle
vi lever i får både riksdag och regering
anledning att ännu mera uppmärksamt
än tidigare lyssna till remissinstanserna.

Interpellanten efterlyser fortfarande
en värdering från min sida och tyckte
inte att det var något riktigt svar jag
lämnade. Med hänsyn till att det här är
fråga om en avvägning mellan kravet
på snabb handling och kravet på tid
för remissinstanserna att få tillfälle yttra
sig anser jag, att departementscheferna
i dessa frågor har löst avvägningsproblemet
tillfredsställande.

Är vi nu nöjda med varandra?

överläggningen var härmed slutad.

§ 10

Vid föredragning av den i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 47, angående
vissa anslag ur kyrkofonden
m. m., avgivna motionen nr 667 hänvisades
densamma, såvitt avsåge anslag
ur kyrkofonden till direktorn vid Sköndalsinstitutet,
till behandling av lagutskott
och i övrigt till statsutskottet.

Härefter föredrogs och hänvisades till
behandling av lagutskott motionen nr
668.

§ 11

Föredrogs den av herr Lassinantti vid
kammarens nästföregående sammanträ -

de gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående skogsarbetarnas förläggningsförhållanden
och det skogliga
arbetarskyddet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12

Föredrogs den av herr Jönsson i Ingemarsgården
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet angående
åtgärder mot reklam i TV-sändningar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 13

Utgifter under riksstatens andra
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
2, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under andra huvudtiteln,
avseende anslagen inom justitiedepartementets!
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Statsrådsberedningen: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 1, s. 1 och
2 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för
den 3 januari 1961) föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen
för statsrådsberedningen, som föranleddes
av vad departementschefen förordat,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för statsrådsberedningen,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1961/62,
dels ock till Statsrådsberedningen: Avlöningar
för samma budgetår anvisa ett
förslagsanslag av 713 000 kronor.

Nr 9

Onsdagen den

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Segerstedt Wiberg m. fl. (1:440) och
den andra inom andra kammaren av
herr von Friesen (II: 496), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte avslå förslaget
under punkt A 1 på andra huvudtiteln
om ändring i personalförteckningen,

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Nordgren och Hamilton väckt
motion (11:514), vari hemställts, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
framställning under förevarande punkt
i statsverkspropositionen om inrättande
av en ny tjänst som byråchef i Br 2.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:440 och 11:496 samt 11:514

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen
för statsrådsberedningen, som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 3 januari 1961
förordat;

b) godkänna följande avlöningsstat
för statsrådsberedningen, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1961/62:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till statsråden

utan departement, förslagsvis
.................... 255 000

2. Lönefyllnad åt statsministern
.................... 6 000

3. Avlöningar till ordinarie

tjänstemän, förslagsvis 136 000

4. Avlöningar till icke-ordi narie

personal, förslagsvis 155 000

5. Rörligt tillägg, förslagsvis 152 000

6. Kompensation för höjda

folkpensionsavgifter, förslagsvis
................ 9 000

Summa kronor 713 000;

3 — Andra kammarens protokoll 1961. N

8 mars 1961

Statsrådsberedningen: Avlöningar

c) till Statsrådsberedningen: Avlöningar
för budgetåret 1961/62 anvisa ett
förslagsanslag av 713 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

I. av herrar i?agnar Bergh och Svärd,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:440 och 11: 496 samt
II: 514

a) avslå Kungl. Maj:ts förslag om bemyndigande
att ändra personalförteckningen
för statsrådsberedningen;

b) godkänna följande avlöningsstat
för statsrådsberedningen, ått tillämpas
tills vidare från och med budgetåret

1961/62:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till statsråden

utan departement, förslagsvis
................ 255 000

2. Lönefyllnad åt statsministern
.................... 6 ooo

3. Avlöningar till ordinarie

tjänstemän, förslagsvis 130 000

4. Avlöningar till icke-ordi narie

personal, förslagsvis 155 000

5. Rörligt tillägg, förslagsvis 150 000

6. Kompensation för höjda

folkpensionsavgifter, förslagsvis
................ 9 000

Summa kronor 705 000;

c) till Statsrådsberedningen: Avlöningar
för budgetåret 1961/62 anvisa
ett förslagsanslag av 705 000 kronor;

II. av herr Staxäng, utan angivet yrkande; III.

av fröken Elmén, likaledes utan
angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr HAMILTON (h):

Herr talman! Det har i svensk statsförvaltning
utbildats en praxis, att speciella
befattningar tillsättes med visst
beaktande även av politiska synpunkter.
Det gäller ofta nyckelposter av för
regeringen särskilt betydelsefull karakal -

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 19(51

Statsrådsberedningen: Avlöningar

tär. Med hänsyn till arbetsamhet, duglighet
och ovannämnda förhållanden ar
innehavarna troligen väl värda en lön,
som visserligen ibland är betydande
men dock relativt osäker på sikt.

Någonting annat kan absolut inte heller
göras gällande i det nu aktuella fallet,
även om en del pressorgan utnyttjat
tillfället för ett olämpligt och i delar
rent infamt personangrepp.

Det är emellertid, herr talman, enligt
mitt sätt att se en avsevärd skillnad
mellan politiska uppgifter av allmän
karaktär och partipolitiska sysslor. Det
är visserligen naturligt, att det för innehavaren
av en befattning som handsekreterare
åt en statsminister, som upprätthåller
ett partiledarskap, oavsett
partifärg måste medföra hart när oöverstigliga
svårigheter att skilja mellan vad
som är statens och partiets angelägenheter.
Å andra sidan är det så mycket
större anledning att med största varsamhet
handskas med skattemedel för
en löneförhöjning av nu ifrågasatt slag.
Att förhållandet redan i utgångsläget är
enahanda är knappast något skäl till
motsatsen.

Personligen hade jag kanske inte motionerat
i denna fråga, om inte det här
diskuterade anslaget tydligen uppmuntrat
till en motion här i kammaren, i vilken
det ivras för anslag av skattemedel
även till oppositionens partipolitiska
arbete. Det synes mig, herr talman,
vara nödvändigt att utan alla personliga
hänsyn försöka upprätthålla en
klar gränsskillnad i det politiska livet
mellan offentliga och enskilda förehavanden,
även om jag gärna skall erkänna,
att det nu diskuterade fallet ligger
mycket nära gränsen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen under denna
punkt av herrar Ragnar Bergh och
Svärd.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Det som synes mig påfallande
i behandlingen av detta ärende

är den mycket torftiga motivering som
dels Kungl. Maj :t förebragt i propositionen,
dels också utskottet anfört i sitt utlåtande.
Då jag är motionär i denna fråga
och har yrkat avslag på Kungl. Maj :ts
hemställan, skall jag med några argument
utöver dem som herr Hamiltön
anfört försöka belysa frågan.

Statsutskottet avvisar motionärernas
hänvisning till författningsutredningen.
Det tycker jag inte är alldeles befogat.
På de flesta andra områden av lönefältet
måste man vara i hög grad återhållsam
när det gäller uppflyttning av befattningshavare
i högre lönegrad, inrättande
av nya befattningar o. s. v. Jag
skall här be att få ta ett exempel, som
bör våra kammarens ledamöter mycket
näraliggande. Det är ju så, att ett bestämt
organ inom riksdagen handhar
lönefrågorna, förhandlar med olika
grupper av riksdagens egna tjänstemän,
både egentliga riksdagstjänstemän och
utskottstjänstemän. Det är ett faktum,
att vid dessa förhandlingar, som för övrigt
pågår för närvarande, har man från
riksdagens sida måst visa en alldeles
särskild återhållsamhet just med hänsyn
till vad författningsutredningen kan
komma att tänkas föreslå. Man är alltså
rädd för att överdimensionera tjänstemannastaben
i detta sammanhang, och
de justeringar av utgående löner som
kan tänkas komma i fråga blir därför
kanske bara sådana, som är dikterade
av uppenbara rättvisekrav.

Jag har också svårt att förstå vad
man egentligen vill vinna med löneuppflyttningen
av denne ende befattningshavare.
Jag vill här säga, att jag
fullt behjärtar den synpunkten, att statsministern
bör ha ett ordentligt kansli
till sitt förfogande, att han bör ha inte
bara en utan kanske flera befattningshavare,
men vad jag inte kan förstå är
brådskan med att flytta upp en av befattningshavarna
på det sätt som föreslagits
i propositionen och som nu har
tillstyrkts av statsutskottet.

Är det någonting man befarar i detta

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

sammanhang? Tror man att vederbörande
skall etablera någon egen lönerörelse
på denna personliga tjänst?
Tror man att han kommer att överge
denna befattning och gå över till det
privata näringslivet, som lär betala så
kolossalt bra till unga och framåtsträvande
personer, såsom har nämnts i någon
tidningsartikel? Jag tror inte man
behöver befara någonting sådant, och
just därför att jag inte tycker att det
finns någon saklig anledning för riksdagen
att godta Kungl. Maj :ts förslag
på denna punkt skall jag förena mig
med herr Hamilton i yrkandet om bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen av herrar Ragnar Bergh
och Svärd.

Herr STAXäNG (li):

Herr talman! Då jag vid detta utskottsutlåtande
anmält en blank reservation
vill jag i korthet anföra följande
tvenne synpunkter och erinringar, som
jag framförde vid frågans behandling i
statsutskottet.

Den ena var, att då motiv för uppflyttning
i högre lönegrad icke redovisats
är det svårt att ta ställning till
frågan. Den andra var, att då författningsutredningen
övervägt inrättande
av ett regeringskansli kunde man här
givetvis anföra skäl för uppskov.

Följande bör dock hållas i sikte.
Principen att statsministerns sekreterare
skall avlönas över budgeten har riksdagen
förut accepterat. Denna tjänst
har även haft politisk karaktär, och det
av författningsutredningen föreslagna
regeringskansliet skall även inrymma
en tjänst av politisk innebörd. Jag har
velat anföra detta, eftersom man i en
av motionerna inte tycks ha observerat
saken.

Det återstår då frågan om uppflyttning
i lönegrad. I anslutning till vad jag
förut anfört vill jag framhålla, att
Kungl. Maj :t skulle givetvis i denna fråga
ha haft en starkare ställning, om

Statsrådsberedningen: Avlöningar

uppflyttningen i lönegrad hade kunnat
ske i samband med inrättandet av ett
regeringskansli. Då emellertid frågan
nu är väckt och det finns skäl anta, att
regeringschefens sekreterare bör beredas
en relativt hög tjänste- och löneställning,
har jag icke velat sträcka mig
så långt som till ett avslag på Kungl.
Maj:ts förslag.

Jag tycker nog också, herr talman,
att denna fråga har: fått alltför störa
proportioner i den allmänna debatten
och att det där även har insmugit sig
en del ovidkommande synpunkter.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag liksom herr von
Friesen vill inte göra gällande, att detta
är någon för hög lönegrad. Jag anser
att statsministern likaväl som departementscheferna
i övrigt vid sin sida skall
ha en väl kvalificerad kraft, och det
kräver en löncsättning därefter.

Däremot borde kanske utskottet i sin
skrivning ha presterat en motivering,
när man i motionerna just har framhållit,
att denna löneuppflvttning inte har
motiverats. Vi har förut här i riksdagen
__innan man korn fram till förhandlingar
med organisationerna om lönegradsplaceringar
—1 haft många debatter
om olika tjänster. Jag kommer framför
allt ihåg en tjänst som man motionsvägen
under flera år ville ha upp i byråchefsgrad;
det gällde chefen för förlikningsmannaexpeditionen
på socialstyrelsen.
Man motiverade förslaget med
att denna person hade gjort stora insatser
och sparat miljoner på arbetsmarknaden
genom sitt arbete, men det avslogs
med den motiveringen, att det var
för liten personal på denna avdelning.
Det var otänkbart med en så liten byrå,
trots att vederbörande — antar jag —
när förlikning pågår har att göra med
en hel del folk för att samordna och
samråda.

Numera hänvisas till förhandlingar
med organisationerna när det gäller

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Statsrådsberedningen: Avlöningar

andra tjänster. Jag skulle vilja fråga,
efter vilka principer redovisningen sker
när det gäller löneuppflyttningar.

I vissa fall hänvisas det till vad chefen
för civildepartementet föreslagit vid anmälan
av för flera huvudtitlar gemensamma
frågor. Efter vad jag kan förstå
har dessa förslag om uppflyttningar
framkommit efter förhandlingar.

När det gäller departementen är det
emellertid vanligt, att man dessutom
utan närmare motivering föreslår att en
viss tjänst skall flyttas upp eller förändras
— det är alltså inte bara fallet
med den nu aktuella tjänsten, även om
diskussionen har kommit att röra just
denna tjänst. Jag anser att riksdagen
borde få reda på den närmare motiveringen
för sådana uppflyttningar och
förändringar. Om man går igenom huvudtitel
efter huvudtitel finner man, att
det göres flera sådana framställningar
utan att det lämnas någon redogörelse
för förändringar av organisationen eller
av arbetets art, vilka skulle kunna motivera
uppflyttningen. Vid lönegradsuppflyttningar
inom t. ex. verken redovisas
däremot alltid de väl underbyggda
skäl som vederbörande verksledning
anfört i sina petita.

Jag har, herr talman, endast velat påtala
den rent principiella sidan av saken
när det gäller uppflyttningar av vissa
tjänster inom departementen, och jag
har inte något yrkande.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! De meningsskiljaktigheter
som här förekommer mellan utskottsmajoritet
och motionärer resp. reservanter
gäller i själva verket en ganska
liten fråga. Om den aktuella tjänsten
inte hade avsett statsministerns sekreterare
skulle ärendet säkerligen ha avgjorts
utan diskussion.

Den nuvarande tjänsten för statsministerns
sekreterare är placerad i ABr
25. Den föreslagna nya lönegraden är
Br 2. Någon ändrad anställningsform är

det inte fråga om. Tjänsten skall liksom
för närvarande vara ett förordnande
tills vidare.

Utskottsmajoriteten har ansett sig
kunna följa departementschefen. Motionärerna
och reservanterna är av den
åsikten, att ett bifall till departementschefens
förslag skulle föregripa ett framtida
ställningstagande till det förslag
om ett särskilt regeringskansli som
framlagts av författningsutredningen.
Utskottsmajoriteten hävdar att någon
sådan risk inte föreligger. Riksdagen
är fullständigt obunden när den dag
kommer då man får ta ställning till en
eventuell omorganisation av statsministerns
kansli.

Motionärerna synes i alltför hög grad
ha fäst sig vid att vederbörande skulle
få tjänstetiteln byråchef. Det är emellertid
inte ovanligt, att högre befattningshavare
i statsdepartementen har
denna tjänsteställning även i de fall då
de inte förestår någon särskild byrå.
När denna sekreteraretjänst ansetts böra
placeras i Br 2 har det därför varit naturligt
att innehavaren skulle få benämningen
byråchef i likhet med vad som
eljest gäller för befattningshavare i denna
lönegrad inom departementen och i
statsrådsberedningen.

Jag tycker också, att när man i detta
sammanhang efterlyser en ytterligare
motivering för förslaget, bör man också
beakta att kostnaderna för den svenska
statsministerns kansli är ganska blygsamma.
Jag tillåter mig nämna, att
exempelvis i Norge står ett betydligt
större kansli till statsministerns förfogande,
även om hänsyn tages till att
förhållandena där är något annorlunda
än hos oss.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det liar väl aldrig förekommit,
att inrättandet av en byråchefs -

Onsdagen den

tjänst inom statsförvaltningen har väckt
så livlig och intensiv diskussion som
det förslag, vilket om några minuter
skall bli föremål för ett beslut från kammarens
sida. Det är givetvis glädjande,
att man så mycket intresserar sig för
arbetsformerna inom Kungl. Maj:ts
kansli och att man så ivrigt slår vakt
om sparsamhetssynpunkterna, men jag
tycker nog att det i detta fall har ägnats
alldeles för inycket tid, kraft och utrymme
åt en fråga av skäligen begränsad
beskaffenhet. När det emellertid finns
ett så starkt intresse för saken kanske
jag kan få berätta litet om mina numera
rätt långvariga erfarenheter från statsrådsberedningen.

Statsrådsberedningen har ju undan
för undan utvidgats. Jag kommer inte
ihåg vilket år man inrättade en lagbyråchefstjänst
i statsrådsberedningen, men
det har i varje fall skett under min tid
som statsminister. Tidigare fick de konsultativa
statsråden ombesörja hela den
lagtekniska granskningen och samordningen.
Jag tror att riksdagen själv påtalade,
att det fanns vissa andra samordningsuppgifter
som man borde beakta.
En av dem beaktade regeringen
också. Det var när vi år 1959 inrättade
en ny byråchefstjänst i statsrådsberedningen.
Frågan gällde byråchefen för
beredskapsärenden, alltså närmast statsrådet
af Geijerstams byråchef. Det är
självklart, att ingen av dessa två — den
s. k. lagbyråchefen och beredskapsbyråchefen
— har någon som helst byrå att
ansvara för. Det är ett enmansjobb att
vara samordnare eller rättare sagt biträda
vid samordningen av lagstiftning
resp. beredskapsärenden. Därtill inskränker
sig personalen, frånsett den
sekreterare som jag har till mitt förfogande,
hans biträdande sekreterare och
två skrivdamer, som arbetar med att
skriva ut de ting som det kommer på
statsrådsberedningen att utföra. Detta
är ett litet kansli, och det gläder mig
därför, att här har uttalats så bestämda
önskemål om att man inte av en över -

8 mars 1961 Nr 9 37

Statsrådsberedningen: Avlöningar

driven sparsamhet skall underbemanna
den del av Kungl. Maj:ts kansli som det
här är fråga om.

Den tjänst som vi nu diskuterar är en
sekreterartjänst. Vid budgetberedningen
i höstas frågade finansdepartementet
mig — det är från finansdepartementet
som initiativet utgått — av vilken anledning
de tre chefstjänsterna behandlas
olika. Vi har en lagbyråchef, vi har en
byråchef för beredskapsärenden och vi
har statsministerns sekreterare, placerad
en aning under de två andra. Jag
svarade att detta givetvis är oriktigt.
Det hade varit lika bra om vi, när vi
tillsatte beredskapsbyråchefstjänsten år
1959, samtidigt hade föreslagit en uppflyttning,
så att alla tre, som har högt
kvalificerade arbeten — ur många synpunkter
viktiga samordningsuppgifter
— behandlades lika.

När vi inrättade beredskapsbyråchefstjänsten,
fröken Elmén, var motiveringen
precis lika kortfattad; ingenting annat
än att »Kungl. Maj:t föreslår inrättandet
av en byråchefstjänst». Självfallet
hade vi kunnat lämna alla motiveringar
som behövdes, men 1959 års riksdag
ansåg inte någon ytterligare motivering
nödvändig, när regeringen hade
prövat saken och funnit att det interna
arbetet krävde denna förstärkning. Det
var helt enkelt för att de tre, som sitter
där uppe som ansvariga medarbetare åt
sina respektive statsråd, skulle ha i
varje fall en formellt likartad ställning
som finansdepartementet kom upp med
detta förslag.

Jag för min del vill inte dölja, att jag
ett ögonblick funderade på att statsministerns
sekreterare, oavsett vem som
är statsminister, har så viktigt arbete,
att han egentligen borde vara statssekreterare
och alltså i en högre löneställning
än byråchef. Jag beklagar, herr
talman, att jag inte fortsatte den tankegången,
ty jag har svårt att tro att någon
av kammarens ledamöter skulle ha
kommit på den idén att säga, att statsministerns
sekreterare icke bör placeras

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Statsrådsberedningen: Avlöningar

lika högt som statssekreterartjänsterna
hos de andra statsråden. Jag gjorde inte
det utan nöjde mig med att säga: »All
right, jag accepterar tanken på att skapa
en jämställdhet inom statsrådsberedningen.
» För att markera min uppfattning
att tjänsten är av politisk natur
föreslog jag, att den skulle förbli en
personlig tjänst för den nuvarande innehavaren.
På det viset är det markerat,
att den är en politisk tjänst av ungefär
samma beskaffenhet som statssekreterartjänsterna,
fastän av tydligen missriktade
sparsamhelshänsyn placerad
längre ned.

Det är tydligen detta, som har vållat
så många missförstånd och tråkigheter.
Jag blev verkligen överraskad när det
som finansministern och jag tyckte var
en självklar sak väckte sådan diskussion.
Befattningshavaren själv har inte
varit invecklad i något resonemang
kring dessa ting. Om han vill söka sig
bort från sin nuvarande post tror jag
lian kan göra det utan anvisning från
herr von Friesens sida. Jag blev ytterligt
häpen när jag fann att denna enkla åtgärd,
av samma typ som inrättandet av
den senaste byråchefstjänsten år 1959,
vilket riksdagen utan ett ord godkände
såsom något självklart, nu blev en storpolitisk
fråga. Budgeten innehåller väl
inte någon punkt som blivit föremål för
så många ledarkommentarer som denna.
Det vittnar gott om budgeten, men det
vittnar inte lika gott om omdömet hos
dem som har satt i gång denna väldiga
kampanj.

Det är, herr talman, mycket värdefullt
att både herr Hamilton och herr
Staxäng liär med sådan bestämdhet har
tagit avstånd från den debatt som har
utspunnit sig utanför detta hus.

Det man nu lägger upp resonemanget
kring gäller om inte regeringen går för
fort fram. Borde inte regeringen vänta
på resultatet av författningsutredningens
arbete? Vi väntade inte på författningsutredningen
när vi inrättade den
förra byråchefstjänsten, och jag tror att

det rimliga är att vi inte väntar utan här
experimenterar oss fram. Den utvidgning
av statsministerns kansli, som författningsutredningen
har tänkt sig och
som från alla håll har vitsordats vara
behövlig, sker nog bäst på det lugna
och betänksamma sättet att vi kan bygga
på erfarenheterna från år till år.

Innan vi bygger ut statsministerns
kansli måste vi nämligen tänka igenom
vad statsministern har för uppgifter i
regeringen. Vad är det som gör att det
är nödvändigt att förse honom, såsom
man nu tycks vara ense om att vilja
göra, med ett större kansli?

Jag tror att det är ett misstag att inbilla
sig att man kan kopiera vissa utländska
författningar och skaffa en serie
experter som alltid står beredda att
kasta sig in i den vanliga rutinbehandlingen
inom Kungi. Maj:ts kansli. Jag
skall ta några exempel från den senaste
tiden.

Det är klart att under den tid, då
pensionsfrågan var aktuell, var statsministern
och hans närmaste medarbetare
praktiskt taget oavbrutet sysselsatta
med handläggningen av den frågan.
Men skulle vi därför bygga upp ett tekniskt
kansli som behandlade pensionsfrågan?
Naturligtvis inte. Vi hade en
utmärkt socialminister som höll allt detta
i sin hand och han hade utomordentliga
medarbetare. Ett försök att hos
statsministern bygga upp en särskild
pensionsberedning skulle visserligen
lett till att jag hade blivit mera informerad
om detaljerna men det hade lett till
en dualism och icke till en samordning.

Försvarsuppgörelsen 1958 kastade in
statsministern och hans medarbetare i
intensiva förhandlingar. Skulle det ha
varit klokt att organisera ett kansli som
handlagt försvarsärenden hos statsministern?
Naturligtvis inte. Vi har en försvarsminister
som sköter dessa ting och
vi har ett försvarsdepartement där ärendena
handläggs på ett utomordentligt
sätt.

På samma sätt förhåller det sig med

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

en råd liknande stora frågor, som kunde
nämnas som exempel. Jordbruksuppgörelsen
föregicks av en liknande behandling
av statsministern och hans medarbetare.
Detsamma gällde omsättningsskatten
och över huvud taget stora och
betydelsefulla politiska frågor som fordrat
en insats av både statsministern och
hans närmaste medarbetare.

Den omständigheten att dessa stora
och betydelsefulla frågor ofta är av politisk
natur skall naturligtvis inte medföra
att statsministern och hans sekreterare
inte avlönas av statsmedel, ty i
detta politiska arbete ingår just att försöka
nå samlande lösningar. Jag ser att
herrarna ler, men det som en ärad talare
förordade var just detta att det politiska
arbetet inte skulle avlönas med
statsmedel. Man framhöll ju att det vore
orimligt att statsministerns sekreterare
avlönades med statsmedel därför att det
vore så mycket politik med i hans arbetsuppgifter.
Man skulle, inenade talarna,
dra en skiljelinje mellan politiken
och det vanliga arbetet. Det går inte
att dra den skiljelinjen. Naturligtvis försöker
man följa vad man anser vara en
riktig linje politiskt sett men i nästan
alla dessa stora frågor söker man också
nå fram till lösningar som spänner över
så stora grupper som möjligt. Ibland
lyckas man, såsom 1958 då det gällde
försvarsuppgörelsen. Lyckas man, betraktas
frågan som opolitisk, misslyckas
man, blir det en partipolitisk historia.

Jag har velat lämna denna redogörelse
för att visa att vi måste akta oss
för att falla utan vidare för talet om att
man skall forcera fram en utbyggnad av
statsministerns kansli. Vad är det för
uppgifter statsministern har? Han skall
träda in vid de stora politiska avgörandena
och han har vissa samordningsuppgifter.
Låt oss som hittills i
lugn och ro bygga ut organisationen!
Det är möjligt att det är för litet folk
till statsministerns hjälp nu. Ibland är
arbetsbördan omänskligt stor på den

Statsrådsberedningen: Avlöningar

som för närvarande upprätthåller tjänsten
att vara statsministerns sekreterare.
Nätterna och dagarna räcker knappast
till för att sköta det löpande arbetet. Befattningen
är hårt pressande, och jag är
glad över det intresse som från alla talares
sida har visats att lätta denne
sekreterares arbetsbörda genom inrättande
av flera tjänster, men låt det ske
så som det skett hittills med stöd av
vunna erfarenheter.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag har begärt ordet i
denna fråga närmast med anledning av
ett uttalande av herr Hamilton. Innan
jag går in på detta skall jag emellertid
be att få säga några ord om det ärende,
som nu behandlas, beträffande statsministerns
sekreterare. Det är möjligt
att vissa frågor är oklara här, frågor
som man kanske hade velat ha bättre
besked om.

De statliga lönemyndigheter som har
atl kontrollera tillskapandet av nya
tjänster brukar — om jag är riktigt underrättad
— när det gäller en ny byråchefstjänst
kräva en viss personalstab
under vederbörande. Blir personalstaben
för liten har det hänt att man vägrat
inrättandet av den nya byråchefstjänsten.
Om det i detta fall finns tillräckligt
underlag för en tjänst har man
följt denna regel. Om det inte finns det
har man gjort ett undantag.

Jag vill gärna framhålla att denna
tjänst givetvis inte kan jämföras med
vilken byråchefstjänst som helst. Det är
inte beteckningen i och för sig som man
skall döma efter. Jag förstår mycket väl
att den enda möjligheten att behålla en
önskvärd person — när man eventuellt
löper risken att han övergår till annan
befattning — är att ge honom en tjänst
som i lönehänseende är tillräckligt lockande.
Om det nu skulle vara så som
herr von Friesen möjligen ville göra
gällande, att denne tjänsteman är på
väg bort, så tycker jag det är ovidkommande
i detta sammanhang. Löneförhöj -

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Statsrådsberedningen: Avlöningar

ningen måste givetvis knytas till en viss
tjänst, en tjänst som ger samma löneläge
som andra tjänster man har att
konkurrera med. Därför tror jag att man
i detta fall bör anlägga något andra
synpunkter än man gör i vanliga fall då
man bedömer inrättandet av nya byråchefstjänster.

Jag måste säga att jag ändå tycker det
är litet förvånande att oppositionen mot
denna tjänst kommer från håll där man
annars inte brukar vara återhållsam när
det gäller inrättande av nya tjänster
eller uppflyttning av gamla tjänster.
Jag tror att det ligger en hel del i vad
lierr Almgren sade, att om inte tjänsten
hade gällt statsministerns sekreterare,
så vore det mycket möjligt att den inte
rönt någon opposition. Jag förväntar
nu för min del att man från det håll,
där man nu rest opposition, i fortsättningen
kommer att visa lika stor återhållsamhet
när det gäller inrättandet av
nya tjänster i statsförvaltningen i allmänhet
som man har gjort i detta speciella
fall. Jag kan inte hjälpa, herr talman,
att jag tycker att det motstånd som
rests i denna fråga vittnar om en viss
småskurenhet.

Sedan kan man givetvis — och här
vill jag anknyta till herr Hamiltons inlägg
— i detta sammanhang fråga hur
det skall bli möjligt att få en bättre jämställdhet
mellan regeringens och oppositionspartiernas
möjligheter att utnyttja
kanslipersonal. Enligt min mening är
detta en fråga som vi i längden inte kan
komma förbi. På ett eller annat sätt
måste vi försöka få en bättre jämvikt i
detta fall än nu. Frågan kan lösas på
flera sätt, men principen om jämställdhet
på detta område bör fasthållas. Centerpartiet
har passat på tillfället — och
det var väl detta herr Hamilton alluderade
på — att här aktualisera denna
principfråga hur det skall bli möjligt
att få till stånd en sådan utjämning mellan
oppositionens och regeringens tillgång
till utredningspersonal. Vi har redan
inom riksdagen skapat ett litet

embryo till ett sådant kansli — jag tänker
på riksdagens upplysningstjänst.
Den är avlönad med statsmedel och står
till tjänst för alla politiska partier som
önskar upplysningar för sitt arbete på
det politiska planet. Det är möjligt att
högern inte begagnar sig av dessa tjänster
och inte vill utnyttja dessa pengar.
Vi har dock kommit en bit på väg när
det gäller principen om inrättandet av
tjänster som alla partier kan dra nytta
av.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Med anledning av herr
Hanssons i Skegrie yttrande vill jag
ännu en gång understryka vad jag sade
i mitt anförande i polemik mot herr von
Friesen: Det har inte förelegat något
som helst motiv av konkurrensart vid
bestämmandet av denna löneställning.
Vilka motiven varit har jag utförligt redovisat
i mitt anförande. Några som
helst andra motiv har inte förelegat.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen I); och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hamilton begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
1 :o) i utskottets utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
I) av herrar Ragnar Bergh och Svärd.

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Johansson i Norrköping
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 172
ja och 25 nej, varjämte 20 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 2—18

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19

Hovrätterna: Avlöningar

Punkten föredrogs; och anförde därvid Herr

FRÖDING (li):

Herr talman! När jag också i år har
några korta ord att säga vid behandlingen
av denna huvudtitel, är det till en
början skönt att denna gång inte behöva
klaga över vare sig för högt eller för
lågt upptagna anslagsposter. Jag ser till
exempel inte utan en viss tillfredsställelse,
att man i år något har prutat ned
den post som gäller ersättning till nämndemän
i stället för att som tidigare år
fortgående begära att den skall höjas
tydligen utan att ha ägnat någon som
helst tanke på den lilla nämndens numera
ökade användbarhet.

Sedan är jag också glad över att häradsrätternas
omkostnadsanslag i år
räknats upp, visserligen ganska blygsamt
men dock med 77 000 kronor. Här
börjar vi väl nu närma oss en anslagssumma,
som skall göra de tingshusbyggnadsskyldigas
hittillsvarande engagemang
på ett område, som rätteligen
åvilar statsverket, om kanske inte helt

Hovrätterna: Avlöningar

överflödiga så i varje fall ganska sällsynta.

Emellertid begärde jag egentligen ordet
för att säga något om bästa sättet
för en krympning av Svea hovrätt. Att
den hovrätten numera blivit alltför stor
och svårhanterlig är väl erkänt av alla
utom givetvis av hovrätten själv. Mot
justitieministerns tanke att man här i
första hand skulle söka gå in för en
överflyttning av Värmlands län till Göteborgshovrätten
har jag ingen som
helst invändning. Jag menar nämligen,
att man i det längsta bör undvika de
störa investeringar och kostnader i
övrigt, som inrättandet av en helt ny
hovrätt skulle innebära.

Men enligt min mening borde det
kanske ytterligare undersökas om man
inte kunde banta ned Svea hovrätt med
ännu en avdelning genom en överflyttning
av Gästrikland till hovrätten för
Nedre Norrland, vilken senare därmed
skulle få en adekvat täckning för sitt
namn. Genom en sådan överflyttning
skulle den sistnämnda hovrätten kunna
utökas till en treavdelningshovrätt, vilket
nog också vore till fördel. En hovrätt
med bara två avdelningar anses
nämligen — och säkert med fog — inte
vara helt idealisk.

Jag skulle därför vilja rekommendera
herr justitieministern att i år företa en
liten studieresa till Sundsvall för att på
ort och ställe kunna skaffa sig kännedom
om bland annat vilken utökning av
den nuvarande hovrättsbyggnaden som
skulle behövas för att den skulle kunna
ta emot ytterligare en avdelning. Enligt
i varje fall hovrättssekreterarens mening
skulle det inte behöva göras så särskilt
mycket i den vägen.

I samband med ett sådant besök skulle
herr statsrådet kanske också kunna
ägna ett visst studium åt frågan om den
framtida organisationen av underrätterna
i Sundsvalls-området. Han skulle i så
fall bli mottagen på bästa sätt, i varje
fall — det lovar jag — av Medelpads
östra domsaga och dess tingshusbygg -

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar

nadsskyldiga, som av skäl, vilka inte är
herr statsrådet främmande, för närvarande
motser framtiden icke utan en
viss oro.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 20—36

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 37

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar

Efter punktens föredragning yttrade:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! I andra huvudtiteln
har bl. a. föreslagits en specialanstalt
inom fångvården för det svårbehandlade
klientelet, och detta är givetvis av utomordentligt
stor betydelse, om man över
huvud taget skall kunna differentiera.
Sålunda har föreslagits att de slutna
anstalterna i Luleå, Örebro, Jönköping
och Halmstad skall användas för det
svårare klientelet, men detta kräver naturligtvis
att dessa gamla fängelser får
en personaluppsättning som verkligen
möjliggör att man ger de intagna den
vård och behandling som kräves.

Fångvårdsstyrelsen har föreslagit att
det till var och en av dessa anstalter
skall knytas en fast psykologassistent,
men det har departementschefen inte
velat gå med på och har fångvårdsstyrelsens
förslag lagts fram i motion. Departementschefen
har i stället anvisat
ett anslag för anställning av arvodespersonal.
Men det kan nog diskuteras
vilka tjänster som är lättast att få besatta.
Vi vet alla att det är mycket svårt
att få dessa tjänster besatta med de
specialutbildade experter som fordras
och att konkurrensen om dem är stor.
Det är därför tveksamt om det är lättare
att få folk till arvodestjänster på
deltid än att få en heltidstjänst besatt.
Man kan förstå att det är mycket svårt
att få någon psykologassistent till t. ex.

Luleå. Jag vill inte säga vilket som är
bäst i det fallet, men huvudsaken är att
vi kan bygga ut denna verksamhet på
det sätt fångvårdsstyrelsen tänkt sig.

Vi har så lätt att tänka i hus och
lokaler, men inte i personal. Det hatmycket
ofta hänt att vi gjort avkall på
personalplanerna och att det sedan hatfått
bli vid det, trots att verksamheten
inte har fungerat som den borde. Jag är
litet orolig för att det i detta fall inte
skall gå att få den personal man räknat
med och att man sedan underlåter
att följa upp planerna, att man inte
tänker om och begär alt få sådana
tjänster inrättade som man har utsikt
att få besatta.

Jag anser att personalfrågan är av
utomordentligt stor betydelse. Det är ju
personalen som har ansvaret för behandlingen
av de intagna. Min oro över
att denna verksamhet inte blir utbyggd
på rätt sätt är bakgrunden till att jag
velat fästa uppmärksamheten på dessa
förhållanden, och jag hoppas att departementschefen
följer dessa frågor med
uppmärksamhet samt att en ändring
kommer till stånd, om vi till ett annat
år märker att verksamheten inte fungerar
som den skall.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.

I detta anförande instämde herr Rimmerfors
(fp).

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Den föregående ärade
talaren framställde inte något yrkande,
men jag vill ändå citera vad utskottet
skriver i denna punkt. Utskottet säger
bl. a.: »Utskottet, som i likhet med
motionärerna vill understryka vikten
av en effektiv terapeutisk verksamhet
vid dessa anstalter, anser emellertid,
att denna verksamhet i avvaktan på
närmare erfarenhet av den nya anstaltsorganisationen
bör bedrivas som
departementschefen föreslagit.»

Man vill sålunda vinna erfarenheter
på detta område, och det föreligger

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

inga hinder att, om så befinnes nödvändigt,
företa en omprövning av dessa
saker under de närmaste åren.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 38—56

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 14

Anslag å kapitalbudgeten för kommunikationsdepartementet Föredrogs

statsutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961/62, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Televerkets anslagsbehov

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under kapitalbudgeten (bilaga 28,
punkt 1, s. 1—10 av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 3 januari 1961)
lämnat en översikt över kommunikationsverkens
investeringar. Beträffande
televerket hade Kungl. Maj:t (punkt 3,
s. 20—51) föreslagit riksdagen att för
budgetåret 1961/62 under televerkets
fond anvisa i statsrådsprotokollet angivna
investeringsanslag å tillhopa
313 600 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom
andra kammaren av herrar Hamrin
i Jönköping och Carlsson i Huskvarna
väckt motion (11:14), vari yrkats att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hem -

Televerkets anslagsbehov

ställa om föranstaltandet av en omprövning
av möjligheten av en nedsättning
av TV-licensavgiften för folkpensionärer.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte för budgetåret
1961/62 under televerkets fond anvisa
följande investeringsanslag, nämligen

1. Inköp och byggande

av fastigheter . . 16 300 000 kr.

2. Anläggning för tele tekniskt

utvecklingsarbete
m. m...... 2 300 000 »

Telefon- och telegrafanläggningar
. 253 800 000 »
Ljudradioanläggningar
.......... 10 500 000 »

5. Televisionsradio anläggningar

...... 13 200 000 »

6. Radioanläggningar

för kommersiell trafik
............. 2 000 000 »

7. Radioanläggningar

för luftfarten .... 3 000 000 »

8. Försvarsberedskap

vid televerket . 7 500 000 »

9. Televerkets disposi tionsanslag

...... 5 000 000 »;

II. att motionen II: 14 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! I anslutning till den
punkt på föredragningslistan där vi nu
befinner oss, har väckts en motion, vari
vrkas på en omprövning av möjligheterna
till nedsättning av TV-licensavgiften
för speciellt en grupp av medborgare
med i regel mycket begränsade
inkomster, nämligen våra folkpensionärer.

I princip är det ju här, som utskottet
riktigt påpekar, inte fråga om något
nytt och originellt uppslag. Men av naturliga
skäl har framstötarna tidigare
tagit sikte på radiolicensen, när man

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Televerkets anslagsbehov

velat ha en jämkning till stånd just för
vissa grupper av pensionärer.

Nu menar tydligen utskottet, att om
det förut har blivit blankt avslag på alla
sådana propåer, skall man inte nu komma
och begära någonting, därför att
det denna gång rör sig om TV-licensen.
Jag anser ändå, herr talman, att saken
nog kan förtjäna övervägas, inte bara
därför att TV-licensen som bekant ställer
sig betydligt dyrare än radiolicensen,
utan också därför att, i trots av
vad utskottet säger om att folkpensionärerna
i gemen inte skulle ha svårare
än andra grupper att komma ut med
pengarna, det faktiskt finns — säg gärna
socialt betingade — skäl som talar
lör att den strikt avgränsade grupp,
som det här är fråga om, alltså den
som definitivt lämnat arbetslivet, verkligen
i princip kan anses vara förtjänt
av att här komma i en förmånsställning.
Men därtill kommer att licensutvecklingen
och därmed inkomstutvecklingen
för TV ter sig så utomordentligt gynnsam,
att det knappast kan anses riktigt
och för ingen del är budgetmässigt nödvändigt
att kräva en så hög licensavgift
också av våra folkpensionärer. Jag
vet att många i den gruppen över
huvud taget inte har råd att hålla sig
med den extravagans som TV utgör.
Men jag föreställer mig, att en hel del
ändå kunde göra det, om inte licensavgiften
vore så hög som den är.

Man kan naturligtvis diskutera, om
inte en sänkning generellt av licensavgiften
hade varit försvarbar med hänsyn
till TV :s flödande inkomster. Men
något sådant yrkande har vi motionärer
alltså inte ställt, utan vi har begränsat
vårt yrkande till att avse folkpensionärerna.

Det går heller inte att komma ifrån
att det just är åldringarna och de sjuka,
alltså de som i viss mån förlorat
sin fysiska rörlighet, som har mest
glädje av TV, förutsatt att man rätt förstår
att välja och vraka i programmen.

Den här sistnämnda punkten, herr talman,
skulle jag på förekommen anledning
särskilt vilja trycka på. Låt mig,
skenbart — jag säger skenbart — en
aning vid sidan om ämnet, men reellt
i allra högsta grad i anslutning till detsamma
— licensavgift och program
står dock i direkt relation till varandra
— göra det påpekandet, att man från
vissa synpunkter sannerligen kan frestas
att ta upp till övervägande, huruvida
TV-licensen reservationslöst i dag
är att betrakta som uteslutande ett förmånserbjudande.
Jag kan inte underlåta
att påminna om hurusom just nu
hela svenska folket skakas djupt av
ett våldsdrama, där gärningsmannen —
en sjuttonårig ■— bevisligen uppträdde
och agerade som en kopia av några
filmfigurer i ett beryktat TV-program.
Effekten av den i vissa stycken undermåliga
kost som nu bjuds i TV-rutan,
måste med nödvändighet bli dels
att redan förut svaga hjärnor ytterligare
försvagas, med i extrema fall ruskiga
våldsdåd som klimax, dels att friska
människor genom fortgående destruktiv
påverkan riskerar ta skada och
hamna i utförsbacken.

Det är mot den bakgrunden, herr talman,
och i ljuset av dessa dagsfärska
skrämmande erfarenheter man skulle
kunna frestas att till kritisk belysning
ta upp frågan om TV som kulturfaktor
också i anslutning till denna motionsframstöt,
som eljest från början helt
och hållet haft sin grogrund i rent ekonomiska
överväganden.

Men bortsett från främst den programtyp,
som jag här påtalat, finns det
lyckligtvis så många värdefulla inslag
i TV-programmen, att man unnar så
många som möjligt att få del av dessa,
inte minst våra folkpensionärer.

Min slutsats blir således, att det för
motionärerna i denna fråga inte finns
någon anledning frångå det i motion
II: 14 ställda yrkandet, till vilket jag,
herr talman, ber att få yrka bifall.

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

Herr förste vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Herr Hamrin i Jönköping
har i sitt anförande redan erinrat
om att detta spörsmål tidigare varit
föremål för riksdagens prövning. Vi
har under senare år vid flera tillfällen
fått framställningar om nedsättning av
eller befrielse från licensavgifter beträffande
såväl TV som radio. I vissa
fall har framställning gjorts till Kungl.
Maj :t.

Ett av dessa ärenden har remitterats
till beredningsutskottet, och de övriga
har gått till statsutskottet. Riksdagen
har på förslag av vederbörande utskott
avvisat gjorda framställningar.

Jag kanske i detta sammanhang får
erinra om att Svenska vanförevårdens
centralkommitté i en till chefen för
kommunikationsdepartementet ställd
skrivelse hemställt, att statsrådet måtte
upptaga till behandling möjligheterna
till befrielse från TV-licensavgift för
höggradigt vanföra och andra invalidiserade
med höggradiga förflyttningssvårighetcr.
Denna hemställan har överlämnats
till 1960 års radioutredning,
och den har ännu inte varit föremål
för statsmakternas prövning.

I det nu aktuella fallet gäller det nedsättning
av TV-licensavgiften för folkpensionärer.
Folkpensionärerna är ur
ekonomisk synpunkt en ganska heterogen
grupp. Man kan knappast göra
gällande att den gruppen framför andra
skulle vara berättigad till nedsättning
härvidlag, även om jag är den
förste att medge att det skulle vara
önskvärt att flertalet folkpensionärer
kunde få någon lindring. Men folkpensionärerna
kan ur ekonomisk synpunkt
inte sägas utgöra en så ensartad grupp
som motionärerna synes vilja göra gällande.

Slutligen måste ytterligare en omständighet
tas med vid bedömningen. En
differentiering av TV-abonnenterna
skulle medföra ett mycket omfattande
och dyrbart administrativt merarbete,

Televerkets anslagsbehov

och vi har i utskottet inte kunnat underlåta
att ta stor hänsyn härtill.

Herr talman! På de anförda grunderna
har utskottet nu som tidigare kommit
till uppfattningen att det inte kan
biträda motionärernas förslag, och jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag skall be att få instämma
i det anförande som herr Hamrin
i Jönköping höll, och detta mitt instämmande
gäller även hans kritik av
TV-programmen. Det är upprörande att
bevittna, hur t. o. m. barn kan sitta
framför TV-apparaterna och se denna
serie som har gått en längre tid och
som tydligen skall fortsätta, fastän i
andra former, där det bara är fråga
om skjutning och pang-pang. Detta måste
ju påverka barnen i stor utsträckning.

Det förefaller mig — och inte minst
fick jag det intrycket av förste vice talmannens
anförande —- som om man
tycker att det i och med fattandet av
1958 års beslut om etappvisa höjningar
av folkpensionerna under en tioårsperiod
gjorts nog för folkpensionärerna.
Jag tycker det vittnar om en ganska
dålig social syn på detta problem,
när man tror att frågan om folkpensionärernas
försörjning lösts i och med
att beslut fattades om att höja folkpensionerna
under en tioårsperiod till
3 600 kronor för en ensamstående och
5 400 kronor för två makar. Är det verkligen
någon som på allvar anser att
man har löst frågan i och med att man
givit en ensamstående 300 kronor i månaden
och ett gift par 450 kronor?

Jag har som sagt fått intrycket att
man nu tycker sig ha gjort nog, ty så
fort det sker några speciella framstötar,
såsom i detta fall — och jag hänvisar
även till framstöten för att bereda större
möjligheter till rabatterade resor på
SJ för folkpensionärer — så viftar man
med kalla handen. Ofta har man ingen -

4tJ

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Televerkets anslagsbehov

ting nytt i sak att komma med utan
åberopar bara tidigare ställningstaganden
av riksdagen. Jag betraktar det
som ett fattigdomsbevis att åberopa
vad tidigare riksdagar beslutat i liknande
fall, ty riksdagen är ju suverän
att korrigera ett tidigare riksdagsbeslut
— det lär ingen kunna bestrida.

Här har nu gjorts en mycket behjärtansvärd
framstöt rörande TV-licensen.
De 100 kronor om året, som en TVlicens
kostar, är betungande för en folkpensionär,
som dessutom — såsom i
Göteborg — kan få erfara, hur man
genom införande av högre avgifter för
åldringsvård o. d. naggar den folkpensionshöjning
som beslöts förra året i
kanten. Detta har skett inte bara i Göteborg
utan i flera andra kommuner.
Det blir en betungande avgift som folkpensionärerna
får betala för, jag skulle
vilja säga sina enda möjligheter till underhållning.
Många folkpensionärer är
ju inte i stånd att gå ut och skaffa sig
annan underhållning, även om de hade
råd, utan måste sitta hemma. För att
kunna se på TV får de erlägga en dryg
avgift på över 8 kronor i månaden, förutom
naturligtvis vad TV-apparaten
kostar i inköp.

Det sägs nu — förste vice talmannen
åberopade detta argument —, att en
nedsättning av TV-licensavgiften för
folkpensionärer skulle medföra ett administrativt
merarbete av sådan omfattning,
att utskottet ansett sig böra ta
särskild hänsyn därtill. Men det kan
inte vara möjligt att detta är enda skälet,
ty nog har man löst svårare administrativa
frågor när det gällt att tillgodose
sociala intressen.

Jag vill deklarera att vi för vår del
visst inte avser — och jag tror inte heller
motionärerna gör det — att alla folkpensionärer
utan undantag skall erhålla
nedsättning av TV-licensavgiften. Det
är nödvändigt med en differentiering.
Det finns en gräns att gå efter, nämligen
att enbart de folkpensionärer, som
uteslutande eller i det närmaste uteslu -

tande för sin utkomst är beroende av
folkpensionen, skulle komma i fråga,
med andra ord alla som är i den belägenheten
att de erhåller kommunala
bostadstillägg. Det kan inte vara befogat
att ge en folkpensionär, som samtidigt
har en hög annan pension eller
relativt hög inkomst, denna förmån.
De kommunala bostadstilläggen är inkomstprövade.
Om man går efter denna
linje kan det. därför inte riktas någon
anmärkning mot att man gör en inkomstprövning
även här.

Detta är ett berättigat krav från folkpensionärerna.
Jag har fått många brev
i denna fråga där man har menat att
det borde gå att sänka TV-licensavgiften
— en del har talat om radiolicensen
också — för de folkpensionärer
som uteslutande måste lita till folkpensionen
för sin utkomst.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i herr Hamrins yrkande.

Herr förste vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Herr Senander drog vittgående
slutsatser av mitt anförande.
Han gjorde gällande att jag och många
andra med mig anser att vad som kan
göras för folkpensionärerna redan är
gjort och att ingenting återstår. Jag vill
fästa kammarens uppmärksamhet på att
det här gäller ett alldeles speciellt problem
som får bedömas och lösas efter
sina särskilda utgångspunkter.

Herr Senander menade också att vi
våldsamt hade överdrivit svårigheterna
i det administrativa merarbetet. Vi har
på den punkten hört sakkunniga, som
har givit oss beskedet att det blir ett
mycket betungande arbete av det slaget.

Nu har herr Senander också kommit
med ett nytt uppslag som såvitt jag
förstår inte finns i motionen. I motionen
sägs att man vill ha en omprövning
av möjligheterna av en nedsättning av
TV-licensavgiften för folkpensionärerna.
Det måste väl fattas som ett kollektiv.
Men nu säger herr Senander att det

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

inte skall vara fråga om det, utan det
skall bli en differentiering. Om man
skulle företa en sådan också, herr Senander,
då blir det väl om någonsin ett
verkligt komplicerat administrativt merarbete.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Om motionärerna skriver
att de vill ha en omprövning av frågan
så är inte därmed sagt att man inte
också skall kunna pröva andra utvägar
än en generell sänkning av TV-licensavgiften
för alla folkpensionärer.

Jag har aldrig sagt att utskottet har
Överdrivit betydelsen av det administrativa
merarbetet. .lag håller med om att
det naturligtvis blir ännu mera sådant
med vad jag föreslår. Jag har däremot
sagt att problemet inte är olösligt. Det
bör inte heller medföra några större
kostnader. Då motionärerna inte föreslagit,
att riksdagen skall fatta ett direkt
beslut, utan bara förordat en omprövning
av frågan så får man naturligtvis
pröva den från alla utgångspunkter och
framlägga de förslag som kan anses
som de lämpligaste ur både sociala och
administrativa synpunkter.

överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten 4

Statens järnvägars anslagsbehov

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NELANDER (fp):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 9 behandlas under punkten 4,

Statens järnvägars anslagsbehov

som rör Statens Järnvägars anslagsbehov,
också en fyrpartimotion, nr 348 i
denna kammare. Vi har i motionen yrkat
på ett anslag å 3 miljoner kronor
till projektering av en ny tågfärja för
leden Trelleborg—Sassnitz. Statens
järnvägars styrelse har tagit upp detta
äskande i sina petita till både fjolårets
och årets statsverkspropositioner. Kommunikationsministern
har emellertid
ännu inte ansett sig kunna ta ställning
till detsamma. 1 det läget har motionärerna
ansett det vara riktigast att
ta upp yrkandet motionsvis.

Trafiken på denna vår egen kungsled
till kontinenten har nu nått siffror, som
aldrig tidigare under ledens 52-åriga
tillvaro kunnat redovisas. Vi anser det
vara oundgängligen nödvändigt att vi
snart går från tanke till handling och
fattar beslut om byggande av en ny
tågfärja, alltså om en utökning av tonnaget.

Nu har emellertid frågan kommit i
ett annat läge. Sedan motionen väcktes
har statens järnvägars styrelse förnyat
sitt äskande om dessa 3 miljoner kronor
och även ytterligare motiverat det.
Vid förfrågan från statsutskottets fjärde
avdelning har kommunikationsdepartementet
meddelat, att en tilläggsproposition
är att förvänta under vårens lopp.
I detta läge har jag endast att konstatera,
att motionen i verkligheten har bifallits.
Jag tackar för det och vill till
slut bara uttala den förhoppningen, att
det inte skall dröja länge, innan kölen
sträcks på ett nytt fartyg, ändamålsenligt
för leden Trelleborg—Sassnitz.

Herr förste vice talmannen MALMHORG
(fp):

Herr talman! Herr Nelander har kanske
dragit litet för långtgående slutsatser
av utskottets yttrande. Utskottet
skulle enligt herr Nelander ha sagt, att
proposition är att förvänta under vårens
lopp, men framför ordet förvänta
står ordet eventuellt, och det är ett rätt
väsentligt ord i detta sammanhang.

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Jag har bara i klarhetens intresse velat
bringa detta i åtanke.

Överläggningen var härmed slutad.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 5—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14

Lades till handlingarna.

§ 15

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961/62, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 16

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
32, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961/62, i vad avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12

Lades till handlingarna.

§ 17

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
33, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning
om upptagande å riksstaten för
budgetåret 1961/62 av underskottet för
luftfartsfonden.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18

Ändrad ordning för uppförande i stats budgeten

av anslag till avlöningar

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
34, i anledning av väckta motioner om
ändrad ordning för uppförande i statsbudgeten
av anslag till avlöningar.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
ltagnar Bergh (1:246) och den andra
inom andra kammaren av herr Heckscher
m. fl. (II: 357), hade föreslagits,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte dels vid uppgörandet av
statsverkspropositionen för budgetåret
1962/63 och följande budgetår för ifrågakommande
fall uppföra å förslagsanslag
avlöningar till ordinarie och extra
ordinarie tjänstemän — under bifogande
av vederbörliga uppgifter rörande
personalförteckningen avseende samtliga
ordinarie och extra ordinarie befattningar
— samt å obetecknat anslag
avlöningar till extra tjänstemän, varvid
uPPg*ft bör lämnas om behovet av extra
befattningar i 20 :e lönegraden och däröver,
dels ock i förekommande fall
med sakanslag sammanföra anslag till
avlöningar åt extra tjänstemän i högst
19 :e lönegraden samt till arvoden åt
tillfälliga befattningshavare.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:246 och 11:357 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Ragnar Bergh,
Staxäng och Bohman, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna 1:246
och 11:357, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte dels
vid uppgörandet av statsverkspropositionen
för budgetåret 1962/63 och följande
budgetår för ifrågakommande fall
uppföra å förslagsanslag avlöningar till
ordinarie och extra ordinarie tjänstemän
— under bifogande av vederbörliga
uppgifter rörande personalförteckningen
avseende samtliga ordinarie och

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Ändrad ordning för uppförande

extra ordinarie befattningar — samt å
obetecknat anslag avlöningar till extra
tjänstemän, varvid uppgift borde lämnas
om behovet av extra befattningar i
20 :e lönegraden och däröver, dels ock
i förekommande fall med sakanslag sammanföra
anslag till avlöningar åt extra
tjänstemän i högst 19 :e lönegraden samt
till arvoden åt tillfälliga befattningshavare.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Den motion det här
är fråga om utgör liksom en del andra
motioner, som kommit från samma
håll, ett försök att genomföra vissa rationaliseringsåtgärder
på det budgettekniska
området.

Det gäller här tre förslag.

Det första är, att man vid uppförande
av tjänster i personalförteckning, som
underställes riksdagen, skall ta bort
skillnaden mellan ordinarie och extra
ordinarie tjänster. I verkligheten är
nämligen denna skillnad för närvarande
i allt väsentligt formell. Extra ordinarie
befattningar och ordinarie befattningar
inrättas för alldeles samma uppgifter
och med alldeles samma grad av
fasthet i anställningen.

Det andra vi föreslår är, att man för
högre extra befattningar skall tillämpa
samma princip som nu för extraordinarie
tjänster, nämligen att dessa högre
befattningar skall underställas riksdagen.

Det tredje förslaget, som sammanhänger
med detta särskiljande av extra
tjänster från extra ordinarie, är att man
skulle få möjlighet att sammanföra sakanslag
med avlöningsanslag till lägre
befattningar. I verkligheten är det för
närvarande så, att våra administrativa
organ i rätt stor utsträckning har att
välja, om de vill använda personal eller
materiel för att lösa en praktisk uppgift.
Detta val begränsas emellertid av
att anslagsuppdelningen binder veder4
— Andra kammarens protokoll 1961. Nr

i statsbudgeten av anslag till avlöningar

börande vid det ena eller andra förfaringssättet.
De har inte möjlighet att i
en viss situation bestämma, om de vill
anställa ytterligare en extra tjänsteman
eller skaffa någon förbättring av den
materiel som står till deras förfogande.
Det är emellertid uppenbart att denna
valfrihet kan uppstå bara om anslagen
sammanförts. Anslagen skulle endast
kunna sammanföras när det gäller dessa
lägre extra befattningar. Självfallet
kan man inte tillämpa systemet när det
gäller de mycket fasta extra ordinarie
befattningarna, ens i lägre lönegrad.

Det är det resonemanget, som ligger
bakom detta motionsyrkande, vilket
statsutskottet nu liksom två gånger tidigare
har avvisat med en argumentation,
som i varje fall tidigare har förefallit
mig alltför bunden vid rent formella
traditioner. Man har t. ex. bara i största
allmänhet sagt, att det är en grundprincip
i vårt land att personanslag och
sakanslag aldrig skall få sammanföras,
men man bortser helt ifrån att detta är
en princip, som inte är motiverad under
nuvarande förhållanden på samma
sätt som den var för 25—30 år sedan.

På denna grund, herr talman, anhåller
jag att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande nr 34 fogade reservationen
av fröken Andersson m. fl. Den
bör möjliggöra vissa rationaliseringsåtgärder.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Herr Heckscher anmärker
på den argumentation som statsutskottet
använt. Vid ett hastigt påseende
skulle man kanske kunna säga, att denna
fråga är mycket knapphändigt behandlad,
men detta blir ju fallet om ett
ärende kommer igen år efter år. Statsutskottet
har tidigare inte behandlat
denna fråga lika knapphändigt som i år.
Jag vill erinra herr Heckscher om att
första gången riksdagen hade att ta
ställning till denna fråga, 1959, lade
statsutskottets femte avdelning ned ett
ganska stort arbete på att undersöka de

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Ändrad ordning för uppförande i statsbudgeten av anslag till avlöningar

möjligheter som fanns och vilka konsekvenser
denna omläggning skulle medföra.
Vi hade remitterat frågan till inte
mindre än elva instanser, och samtliga
hade avstyrkt med hänsyn till att förslaget
inte skulle innebära den rationalisering
som man enligt motionen och
yrkandena syftade till utan i allmänhet
medföra en låsning, som skulle göra att
de olika verken och myndigheterna fick
stora besvärligheter att anpassa personalfrågorna
efter arbetsuppgifterna.

Statskontoret säger t. ex. att ett upptagande
av all extra ordinarie personal
på personalförteckningen skulle i alltför
hög grad beskära myndigheternas
möjligheter att genom lämpliga personaldispositioner
tillgodose växlande behov
av arbetskraft. Statskontoret kan
med hänsyn till de angivna förhållandena
icke tillstyrka bifall till motionen.

Riksräkenskapsverket anser att nu
tillämpade anslagssystem ger ett minimum
av rörelsefrihet för de statliga
myndigheterna, som icke bör ytterligare
beskäras. Samtliga remissyttranden
går i samma riktning. Riksförsäkringsanstalten
yrkar bestämt avslag på
motionerna liksom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Sistnämnda myndighet
säger således: »Alldeles särskilt måste
nackdelarna av en omläggning framträda
hos sådana större myndigheter,
där arbetsuppgifterna från tid till annan
undergå ganska betydande förändringar.
I synnerhet dessa myndigheter
böra icke berövas de möjligheter de hittills
haft att genom snabba åtgärder anpassa
personaluppsättningen efter arbetsuppgifterna.
»

Statskontoret och statens organisationsnämnd
är inne på samma tema,
liksom generaltullstyrelsen, Sveriges
geologiska undersökning, medicinalstyrelsen,
direktionen för Karolinska sjukhuset
och flera andra. Alla har ansett
detsamma, och det skulle väl vara ganska
underligt om statsutskottet hade intagit
en annan ståndpunkt än vad det
har gjort, då de som har erfarenhet av

detta så bestämt uttalat att det skulle
innebära så stora olägenheter för dem
det vederbör.

Med hänsyn till detta ber jag få hemställa
om bifall till utskottets utlåtande.

Herr HECKSCHEIt (h):

Herr talman! Utskottets ärade talesman
trodde, att jag var indignerad över
att utskottsutlåtandet i detta fall var
kortfattat. Det var inte detta, som jag
egentligen vände mig emot. Det finns
naturligtvis en hel del som talar för en
rationalisering även av riksdagens arbetsformer,
och man får självfallet finna
sig i att rationaliseringen först sker
på bekostnad av oppositionens förslag
och först senare också kan göras i anslutning
till regeringens förslag. Vad jag
opponerade mot var inte att utskottsutlåtandet
var knapphändigt formulerat,
utan att utskottets ställningstagande till
frågan alltsedan 1959 har varit, inte
knapphändigt men slentrianmässigt.
Man har utgått från resonemang och
tankegångar, som inte längre är tilllämpliga.

Jag har faktiskt kostat på mig att friska
upp minnet av utlåtandena 1959 och
1960, eftersom det var självklart att man
med den skrivning som har använts nu
skulle komma att åberopa dessa. På den
punkt, som jag framför allt här har berört,
säger utskottet att man inte kan gå
ifrån principen att skilja mellan sakanslag
och personanslag. Men ta t. ex.
fragan: Skall man i ett personalläge, då
det är brist på folk, ha möjlighet att
t. ex. skaffa sig hålkortsmaskiner i stället
för mera personal, skall man när det
gäller större arbetsuppgifter rent av
kunna tänka sig att gå över till att använda
datamaskiner, skall man i stället
för att använda flera maskinskriverskor
kunna kosta på sig diktafoner och bandspelare?
Det är den sortens avvägning
som skulle vara möjlig att göra, om man
inte uppehåller den traditionella skillnaden
mellan sak- och personanslag.
Det är framför allt på den punkten, som

Onsdagen den 8 mars 1961 Nr 9 51

Försäljning av statens aktier i LKAB, m. m.

jag har gjort en invändning mot utskottets
uttalande. Gränsdragningen mellan
extra och extraordinarie befattningar
är en förutsättning för att man skall
kunna få denna ökning av rörelsefriheten
när det gäller de lägre extra befattningshavarna,
och vad beträffar de extraordinarie
tjänsterna bör de behandlas
på samma sätt som de ordinarie. Det
motiveras av att det är precis samma
sorts tjänster, vilket inte heller utskottets
talesman försökt förneka.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen av fröken Andersson
m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

§ 19

Försäljning av statens aktier i LKAB,
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
35, i anledning av väckta motioner om
försäljning av statens aktier i LKAB,
m. m.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sjömil m. fl. (1:249) och den andra
inom andra kammaren av herr Magnusson
i Borås m. fl. (11:361), hade hemställts,
att riksdagen måtte

1. besluta, att av statens till ca 479
milj. kr. uppgående innehav av aktier i
LKAB aktier till ett nominellt belopp
av 228 milj. kr. skulle erbjudas allmänheten
i valörer på 50 kr. per aktie till
en emissionskurs, motsvarande ett pris
av 225 kr. för varje sådan aktie, och i
övrigt på i motionerna angivna villkor,
varvid särskilt skulle tillses att köpare
av lägre antal aktier skulle äga förtur
vid överteckning och att en bred spridning
av aktieköpen bland allmänheten
vunnes;

2. besluta, att försäljningen under
budgetåret 1961/62 bestämdes till nominellt
100 milj. kr., motsvarande ett emissionsbelopp
av 450 milj. kr.;

3. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de förberedelseåtgärder som emissionen
erfordrade, varvid särskilt borde beaktas
vad i motionerna anförts i fråga om
valordning för bolaget samt om möjligheterna
att stimulera allmänheten att
disponera överskjutande skatt för placering
i aktier i LKAB, utbjudna av staten;

4. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning av lämpliga former för
försäljning av aktier i statliga företag
till allmänheten utöver försäljningen av
aktier i LKAB, varvid särskilt skulle
beaktas att sådana former för aktieförsäljningen
ordnades, som garanterade
en bred spridning av aktierna bland allmänheten
och som kunde vara ägnade
att främja det långsiktiga sparandet.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:249 och 11:361 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Boman, fröken Andersson,
herrar Axel Johannes Andersson, Per
Jacobsson, Ragnar Bergh och Staxäng,
fröken Elmén samt herrar Bohman och
Neländer, vilka ansett att utskottets hemställan
bort ha följande lydelse:

»att riksdagen må, med bifall till motionerna
I: 249 och II: 361,

1. besluta, att av statens till ca 479
milj. kr. uppgående innehav av aktier i
LKAB aktier till ett nominellt belopp av
228 milj. kr. skall erbjudas allmänheten
i valörer på 50 kr. per aktie till en
emissionskurs, motsvarande ett pris av
225 kr. för varje sådan aktie, och i övrigt
på i motionerna angivna villkor,
varvid särskilt tillses att köpare av lägre
antal aktier skall äga förtur vid överteckning
och att en bred spridning av
aktieköpen bland allmänheten vinnes;

2. besluta, att försäljningen under
budgetåret 1961/62 bestämmes till nominellt
100 milj. kr., motsvarande ett
emissionsbelopp av 450 milj. kr.;

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Försäljning av statens aktier i LKAB, m. m.

3. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de förberedelseåtgärder som emissionen
erfordrar, varvid särskilt bör beaktas
vad i motionerna anförts i fråga
om valordning för bolaget samt om
möjligheterna att stimulera allmänheten
att disponera överskjutande skatt för
placering i aktier i LKAB, utbjudna av
staten;

4. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning av lämpliga former för
försäljning av aktier i statliga företag
till allmänheten utöver försäljningen av
aktier i LKAB, varvid särskilt beaktas
att sådana former för aktieförsäljningen
ordnas, som garanterar en bred
spridning av aktierna bland allmänheten
och som kan vara ägnade att främja
det långsiktiga sparandet.»;

2) av herrar Ivar Johansson, Bengtson,
Eliasson i Sundborn och Anlonsson,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 249 och II: 361, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla att frågan
om försäljning till allmänheten av
aktier i statliga företag gjordes till föremål
för utredning, varvid särskilt borde
beaktas att betryggande garantier skapas
för att aktierna icke efter hand
samlas på ett fåtal händer.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Vi har under de senaste
fyra riksdagarna diskuterat frågan om
försäljning av statsaktier, och det är
därför inte lätt att nu plocka fram några
nya argument vare sig för eller emot
den försäljning av LKAB-aktier som vi
och några folkpartireservanter i statsutskottet
vill genomföra. Inte minst förra
året var diskussionen på detta område
mycket uttömmande. Hur länge vi
än debatterar här i kammaren lär vi
inte kunna övertyga någon meningsmotståndare
om riktigheten av vår uppfattning.

Det är väl egentligen så, herr talman,

att här bryter sig två ideologiska grundåskådningar.
Den ena, som vi ansluter
oss till, anser att en utvidgning av den
enskilda äganderätten bör komma till
stånd, även då det gäller vissa statsägda
företag. Den andra uppfattningen
kan inte tänka sig att staten skall släppa
ifrån sig någonting av det som staten
lyckats få inflytande över i näringslivet.
Förra året gled debatten här också
in på de statliga uppgifterna i Norrbottens
näringsliv och var gränsen skulle
dras mellan allmän och enskild företagsamhet
i sådana bygder. Jag skall
inte upprepa de synpunkter som då fördes
fram, men jag skulle vilja slå fast
att det i princip inte kan vara en uppgift
för staten, som ju samtidigt är —■
om jag får använda det uttrycket —
allas vår överhet och som representerar
alla medborgare och företag i det
här landet, att genom egna särskilda
företag driva affärsmässig verksamhet
i konkurrens med enskilda. Men den
principiella grundinställning som jag
har innebär naturligtvis ej att man
icke skulle kunna acceptera att staten
i undantagsfall och då det föreligger
alldeles särskilda betingelser kan rycka
in för att överbrygga övergångssvårigheter
eller tillfälligt stödja eller rycka
upp ekonomisk verksamhet.

Jag har velat påminna om dessa principiella
synpunkter, eftersom de ligger
till grund för det förslag som nu är aktuellt,
nämligen försäljning av en begränsad
post LKAB-aktier och för den
begäran som vi också framställt om
utredning rörande formerna för försäljning
av även andra statsföretag. Försäljningen
av LKAB-aktier förutsätter
ju att staten i varje fall tills vidare
skall bibehålla sin majoritetsställning i
LKAB. Den syftar till, förutom att sprida
ut den enskilda äganderätten, att stimulera
och åstadkomma en utvidgning
av aktiesparandet hos enskilda människor.
Vi är övertygade om att en sådan
försäljning skulle skapa ett mera levande
sparintresse och över huvud ta -

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Försäljning av statens aktier i LKAB, m. m.

get leda till en strävan hos enskilda att
förvärva aktier i ökad utsträckning hos
både enskilda och statliga företag. Det
råder väl inget tvivel om att vi har ett
starkt behov av ökat sparande i landet
och att vi bör försöka finna olika sparformer.
Därvid är det särskilt önskvärt
att man kan åstadkomma någon form
för sparande som är värdebeständig
och långsiktig. Det är då naturligt att
aktiesparandet träder i förgrunden. Av
psykologiska och även av andra skäl är
det också önskvärt att medborgarna genom
aktieförvärv blir delägare i produktionen
och därigenom blir mera
medvetna än de nu är om dess betydelse
för samhällets utveckling och vårt
välstånd. Det är inte heller alldeles betydelselöst
om staten genom att i år
försälja för 450 miljoner kronor LKABaktier
kan minska lånebehovet för innevarande
år och därigenom också
sina ränteutgifter.

Den andra frågan som är aktuell är
önskemålet om en utredning om formerna
för försäljning av aktier i statliga
företag som driver sådan verksamhet
att aktieförsäljning kan vara motiverad.
På den punkten har också några
representanter för det tredje borgerliga
partiet anslutit sig till våra önskemål.
Vi frågar oss varför man på socialdemokratiskt
håll är så rädd för en
utredning av frågan. Såvitt jag kan förstå
måste den negativa inställningen
ha ideologiska motiv. Det inflytande
som staten en gång har förskaffat sig
inom företagsamheten kan man inte
tänka sig att minska på. Då socialdemokraterna
förra året gick emot motsvarande
förslag, motiverade herr Gustafsson
i Stockholm det i denna kammare
med att säga, att ingenting hindrade
utredningen om de statliga företagsformerna
att ta upp frågan till behandling.
»Under sådana omständigheter»,
sade herr Gustafsson, »har vi inte
ansett att det finns någon anledning att
sätta i gång en ny utredning om detta
spörsmål.» Eftersom denna utredning

om de statliga företagsformerna nu slutfört
sitt arbete och inte tagit upp frågan,
borde konsekvensen av uttalandet
vara att herr Gustafsson nu skulle gå
med på en utredning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
av min namne i Kieryd
m. fl.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Med hänsyn till de livliga
debatter som vi har haft under senare
år i denna fråga kan jag fatta mig
ganska kort.

Det finns egentligen inte något nytt i
de synpunkter, som har framförts, vare
sig från motionärerna eller från utskottet.
På vårt håll har vi intagit den
ståndpunkten, att en försäljning av
LKAB-aktier inte bör ske utan att man
först har utrett frågan huruvida en försäljning
av aktier i statliga företag bör
ske och — vilket vi tillmäter stor betydelse
— under vilka former detta bör
ske. Vi pekar speciellt på att det är
nödvändigt att det skapas betryggande
garantier för att aktierna inte så småningom
samlas på ett fåtal händer,
därest en aktieförsäljning kommer till
stånd. Med hänsyn till det har vi inte
velat gå med på en omedelbar försäljning
av vissa LKAB-aktier, då den frågan
inte är tillräckligt utredd.

Vad beträffar det utredningskrav som
motionärerna har ställt har vi inte kunnat
biträda motionärernas yrkande
exakt, eftersom de yrkar försäljning av
aktier i andra företag än LKAB. Vi menar
att det kan finnas motiv för att man
har en statlig företagsamhet i vissa speciella
fall. Det kan vara motiverat av
omständigheter av social, organisatorisk
eller företagsekonomisk natur. Det
kan vara nödvändigt att staten startar
företagsamhet för att skapa tillfredsställande
försörjning för en befolkning
i en del av landet.

Även om vi i princip anser, att näringslivet
skall bygga på enskilt företagande
och enskilt initiativ, kan man

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 19(51

Försäljning av statens aktier i LKAB, m. m.

inte komma ifrån att det finns omständigheter
som gör ett statligt företagande
motiverat och till och med starkt motiverat.
Jag vill i det sammanhanget erinra
om, vilket framhölls, om jag inte
misstar mig, i fjolårets debatt om
LKAB-aktiernas försäljning, att sam- i
lingsregeringen 1945 gjorde ett uttalande,
där man klargjorde, att det inte fö- :
relåg några ideologiska skiljaktigheter
vid bedömningen av frågan huruvida ;
staten skulle ha ett dominerande infly- i
tande över malmfälten i Norrbotten. i
Vi menar emellertid från vårt håll, i
att den omständigheten, att staten en 1
gång har engagerat sig i företagsamhet i
på ett område, inte behöver betyda att ]
det statliga engagemanget bör bestå för i
alla tider. Det måste bli en prövning <
från fall till fall av vad som är lämp- 1
ligt och i den mån det inte finns några
speciella motiv av social eller annan i
art, som gör att man bedriver statlig 1
företagsamhet i framtiden, bör man för- i
söka avveckla det statliga engagemanget.
,

Vad beträffar försäljning av aktier i <
statliga företag får man beakta, att en i
sådan försäljning kan tillföra aktie- 1
marknaden nytt material och på det I
sättet medverka till att spararna och s
placerarna får nya objekt att välja på,
varigenom man i viss mån kan främja s
sparandet, inte minst det långsiktiga
sparandet. Det är med hänsyn därtill vi
i en reservation yrkat på att frågan om
försäljning av aktier i statliga företag t
skall göras till föremål för utredning, c
som särskilt bör beakta, att man, därest a
en försäljning skall ske i viss utsträck- c
ning eller helt, skapar betryggande ga- c
rantier för att aktierna inte så små- j
ningom samlas på ett fåtal händer. j

Jag vill med det anförda yrka bifall
till den av herr Ivar Johansson m. fL a
avgivna reservationen nr 2. c

Herr NELANDER (fp): a

Herr talman! Frågan om försäljning I

av LKAB-aktier har ju framförts under t

flera år. Denna gång är den framförd
i en gemensam motion av folkparti- och
högerledamöter.

Huvudsyftemålen för en sådan försäljning
kan ju sägas vara två. För det
första skulle statens lånebehov redan
under nästa budgetår sjunka väsentligt.
Detta är någonting, som borde kunna
stödjas av alla, så ansträngt som läget
på kapitalmarknaden nu är. För det
andra skulle ett ökat sparande hos allmänheten
alldeles säkert vinnas genom
en sådan försäljning. Det är ju fråga
om att lägga aktieförsäljningen på mycket
bred bas; minsta posten skulle vara
nominellt 50 kronor. Inte minst i den
nu hårdnande internationella konkurrensen
borde detta sätt att med ökat
sparande stimulera kapitalmarknaden
kunna vinna anslutning.

Vi menar att också aktier i andra
statliga företag skulle kunna utbjudas
till allmänheten, och vi har yrkat på utredning
härom.

Det är väl så att det har gått troll i
denna fråga. Annars tycker man att
centerpartiet, som eljest i dessa frågor
är på liknande linjer, också skulle ha
kunnat vara med om vår reservation.
Nu är det högern och folkpartiet som
står för reservation nr 1.

Jag ber att få yrka bifall till densamma.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Denna fråga har diskuterats
vid åtskilliga tillfällen tidigare,
och därför finns det ingen anledning
att fördjupa sig i detta lika litet som i
det tidigare ärendet. Jag skall ändå
göra några kommentarer till vad som
hittills sagts, och jag börjar med herr
Bohman.

Jag kan hålla med herr Bohman om
att det ligger något i detta, att vi har
olika syn på dessa frågor och olika
ideologi. Men låt mig samtidigt säga,
att jag inte är lika bunden som herr
Bohman. Han är helt och hållet bunden
till det enskilda näringslivet. Jag kan

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

gärna tänka mig båda sakerna vid sidan
om varandra, både det enskilda näringslivet
och någon form av statligt
driven verksamhet.

Vad beträffar LKAB kanske det kan
finnas skäl att erinra om förspelet till
statens förvärv av stamaktierna. Som
de flesta av kammarens ledamöter väl
kommer ihåg, framhölls då, att dessa
malmfyndigheter är en i tiden begränsad
tillgång — de tar förr eller senare
slut, senare kanske man kan säga på
grund av att man gjort nya fyndigheter.

Men vi kommer ändå någon gång i
det läget, att malmfyndigheterna tar
slut. En av motiveringarna till att staten
inlöste aktierna och förvärvade huvudparten
av äganderätten till dessa
malmfyndigheter var också att man
visste, att staten i framtiden skulle få
ta det sociala ansvaret för denna landsända.
Som väl genom tidningarna är bekant
har det också signalerats, att staten
av vinstmedlen från malmtillgångarna
skall försöka vidtaga särskilda anstalter
för att i framtiden trygga näringslivet
och sysselsättningen i Norrbotten.

Det förslag som nu föreligger innebär
inte någonting annat än att en mindre
del av aktieposten skulle säljas ut till
allmänheten. Staten skall alltså bibehålla
sin majoritetsställning. Därför är jag
förvånad över att här talas så starka
ord om de enskilda aktieägarnas inflytande
i företaget. Det blir ju fortfarande
staten som bestämmer den politik
företaget skall föra.

Jag ställde i fjol frågan om reservanterna
avser att hela företaget skall säljas
ut. Jag fick som svar av herr Bohman,
att han för sin del ansåg, att det
fanns anledning att tänka sig en försäljning
av hela företaget. Folkpartiets
talesman vid det tillfället, herr Nihlfors,
deklarerade, att han för sin del inte
tänkte sig annat än att staten även för
framtiden skulle behålla majoriteten i
detta företag och alltså även det avgörande
inflytandet. Herrarna kanske

Försäljning av statens aktier i LKAB, m. m.

skulle behöva ena sig på den punkten,
eftersom det nu föreligger en gemensam
reservation.

Det har i sammanhanget sagts, att en
försäljning skulle stimulera sparandet,
skapa en ökad förståelse för aktieinnehav
o. s. v. Är det så alldeles säkert? Enligt
reservationsförslaget skulle dessa
aktier åsättas ett nominellt värde av 50
kronor och försäljas till ett pris av 225
kronor. Är det så många av de enskilda
människorna som skulle köpa en aktie
som är upptagen till 50 kronor, betala
den med 225 kronor och ändå anse att
de hade gjort en god affär? Det finns
naturligtvis personer som skulle anse
det, men jag tror inte, att den stora allmänheten
skulle få det intrycket av en
sådan affärstransaktion.

Det minskade lånebehovet för statens
del har även tagits upp i resonemanget.
Det är naturligtvis en riktig synpunkt
för ett aktuellt tillfälle. Avyttrar man
värdefulla tillgångar och får in pengar
för dem, har man i det aktuella läget
minskat statens lånebehov. Men man har
inte för framtiden åstadkommit någonting
som skulle minska detta lånebehov.
Det är en engångsföreteelse för den tid
denna försäljning pågår och man får in
pengarna. För framtiden blir resultatet
endast, att man avhänt staten en värdefull
tillgång.

Låt mig återknyta till demokratiseringen.
Om vi skulle genomföra denna
affär, skulle några tusental personer
komma i åtnjutande av aktier i detta
företag. Det skulle alltså vara en demokratisering
att ta ifrån hela folket denna
tillgång och sälja ut den till några
tusental personer. Jag tycker herrarna
använder en något underlig terminologi,
då ni för in demokratiseringsbegreppet
i detta sammanhang.

ökat sparande, säger herr Nelander,
skulle bli följden av denna försäljning.
Jag är inte övertygad om det. Det mest
troliga är väl att de personer, som skulle
vara intresserade av att köpa aktierna,
är de som redan har vissa tillgång -

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Försäljning av statens aktier i LKAB, m. m.

ar och som kommer att föra över dem
från någon annan form av sparande till
att förvärva dessa aktier. Att man genom
denna försäljning skulle kunna
åstadkomma något ökat sparande, ställer
jag mig emellertid mycket skeptisk
till.

Herr Bohman erinrade om vad jag
sade i fjol, att ingenting i direktiven
hindrade 1953 års utredning om de statliga
företagsformerna från att taga upp
denna fråga. Det var alldeles riktigt vid
det tillfället. Utredningen har inte gjort
detta, och det har inte jag någon skuld
till. Herr Bohman vill emellertid nu göra
gällande, att det uttalandet från min
sida skulle innebära, att jag i år skulle
kunna ställa mig positiv till en utredning.
Det var emellertid, herr Bohman,
inte fråga om något positivt ställningstagande
från min sida utan bara ett
konstaterande av föreliggande faktum,
att utredningen kunde taga upp frågan
om den så ville.

Vad finns det för resten att utreda i
denna fråga? Formerna för försäljningen,
säger man. Dem tycks man från högerns
och folkpartiets sida ändå vara
på det klara med, och i reservationen
har redovisats, hur man tänkt sig dem.

Herr Eliasson i Sundborn vill ha en
utredning för att skapa garantier för att
det inte sker en anhopning av aktier på
ett fåtal händer, om de skall säljas.

Hur skall man kunna åstadkomma
det? Skall man förbjuda innehavarna av
dessa aktier att sälja dem? Skall man
förbjuda människorna att köpa mer än
ett visst antal? Hur skall man kunna
kontrollera att det inte sker köp genom
bulvaner och liknande, så att man ändå
realiter kommer att få aktierna samlade
på ett fåtal händer, om de skulle komma
ut i marknaden?

Herr talman! Det skulle vara mycket
att tillägga i detta ärende. Jag skall ändå
inte förlänga debatten. Jag tror att
det kan finnas anledning att praktisera
något av den sparsamhet som det så ofta
brukar talas om, inte minst från re -

servanternas sida. Det skall jag göra genom
att inte nu offra mera vare sig
tryck eller papper på denna fråga. Bifall
till utskottet.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Herr Bohman har naturligtvis
rätt när han påpekar att här
står mot varandra två ideologiskt motsatta
ståndpunkter, som självfallet i hög
grad påverkar ställningstagandet till
sådana här frågor. Framför allt högerns
och folkpartiets motionärer och reservanter
har också sörjt för att en av vår
tids viktigaste principiella och praktiska
frågor, nämligen frågan om demokratien,
har kommit i förgrunden i debatten
om denna sak. Striden om statsindustrierna
och de statliga ingripandena
i näringslivet över huvud taget
har undan för undan tillfört diskussionen
om demokratien nya drag, och så
förhåller det sig också i denna debatt.

Nu säger högern och folkpartiet i motionen
och reservationen, att det är nödvändigt
för demokratiens skull att man
berövar staten inflytandet över de viktiga
naturtillgångar som detta ärende
handlar om. I den konstellation som
brukar benämnas »de fyra demokratiska
partierna» har vi alltså nu fått den
situationen, att alla de tre borgerliga
medlemmarna i denna samling beskyller
socialdemokraterna för en antidemokratisk
ekonomisk politik, bl. a. därför
att dessa inte vill sälja statens gruvaktier.

Frågan gäller som bekant inte bara
detta företag. Folkpartiet har ju varit i
farten tidigare för att sälja det statliga
järnverkets aktier, och centerpartiet har
på sin lott haft uppgiften att försöka ta
kål på all statlig verksamhet inom träindustriens
område. Den fördelen har
alltså det konkreta ställningstagandet
till denna fråga och andra liknande att
det klarnar kring de mycket suddiga
formuleringarna om den ekonomiska
demokratien. Det blir klart att de borgerliga
partierna med demokrati me -

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

Försäljning av statens aktier i LKAB, m. m.

nar raka motsatsen till den uppfattning
som arbetarpartierna har beträffande
demokratiens utveckling också på det
ekonomiska området. En av första kammarens
ledamöter, herr Boheman —-som bekant en av herr Ohlins främsta
tromän —■ har också haft modet att försöka
ge ett exaktare uttryck för den borgerliga
ståndpunkten än vad som är
vanligt i de borgerliga partiernas agitation.
»Vad vi vill på det ekonomiska
området», säger herr Boheman, »är att
vidmakthålla en kapitalistisk demokrati.
» Därmed är väl sagt vad herr Bohman
och andra går litet ängsligt omkring.
Med detta skall väl också markeras,
att varje ingripande som har en
socialistisk tendens skall bannlysas. Så
klarnar det som sagt också om förutsättningarna
för en fortsatt samverkan
mellan de fyra demokratiska partierna.
Det största av dessa partier har ju skrivit
in i sitt program i punkt 12, att demokratien
skall utvecklas på det ekonomiska
området genom en ökad grad
av statlig bestämmanderätt över naturtillgångar
och produktionsmedel.

Den inställningen utgjorde som bekant
också en viktig del av efterkrigsprogrammets
plan för en omdaning i
socialistisk riktning. Den framställdes
där — helt riktigt enligt min mening —
som den avgörande förutsättningen för
demokratien på det ekonomiska området.

De borgerliga partierna har brukat
peka på statsgruvorna, ASSI och det
statliga järnverket som exempel på vad
man kallar smygsocialisering. Jag antar
att det är av liknande skäl som centerpartiet
vid årets riksdag har gjort en
stöt även mot ökningen av statens skogsinnehav.
Socialdemokratiska talesmän
kan naturligtvis själva svara för hur
pass allvarligt de har menat denna
smygsocialisering. För vår del smyger
vi inte. Senast på det kommunistiska
partiets kongress för två månader sedan
upprepade vi vad vi så många gånger
tidigare sagt i en programförklaring,

att vi betraktar förstatligandet av naturtillgångar
och betydelsefulla produktionsmedel
som en kampform för en
bättre ekonomisk ordning och som en
del av åtgärderna för socialismens genomförande
också i Sverige.

Det vore emellertid fel om frågan om
förstatligande och statsingripande i näringslivet
framställdes bara som ett resultat
av principiella överväganden —
jag fattade herr Bohemans inlägg som om
han menade det. Det är inte bara ideologiska
ståndpunkter, inte bara principiella
frågor som är aktuella i detta
sammanhang.

Här verkar också en objektiv kraft
som i allt högre grad — oberoende av
våra olika ideologiska ståndpunkter —•
skapar behov och driver fram ingripanden.

Då det nu gäller ett företag i Norrbotten
kan det också finnas anledning
erinra om att statsdriften i detta län
har tillkommit främst därför att det av
rent objektiva omständigheter varit ett
behov att få till stånd en rationellare
ordning än privatkapitalisterna kunde
eller ville åstadkomma. På den fjärdedel
av Sveriges yta, som Norrbotten utgör,
äger nu staten allt som är avgörande
för det ekonomiska livet: alla
träförädlingsföretag utom ett, alla mineraltillgångar
som för närvarande
exploateras, alla kraftverk, alla de
betydelsefullaste kommunikationerna,
60 % av skogarna och ett järnverk. Lägger
man till detta kommunala och andra
statliga företag, skolor, sjukvårdsväsende,
vägförvaltning och mycket annat,
får man bilden av ett samhälle,
omfattande en fjärdedel av landets yta,
där privatkapitalismen inte längre är
någon förutsättning för näringslivets
uppbyggnad och blomstring, ett samhälle
där mer än hälften av områdets
befolkning får sin inkomst genom verksamhet
i statliga och kommunala företag.

Genom de statliga ingripandena har
inte förhållandena i Norrbotten blivit

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Försäljning av statens aktier i LKAB, m. m.

sämre utan tvärtom mångfaldigt bättre
an vad privatkapitalisterna har kunnat
åstadkomma. Det har varit nödvändigt
med sådana ingripanden, eftersom den
kapitalistiska demokratien — för att
åter använda Bohemans uttryck — saknat
förmåga att på ett vettigt sätt ordna
folkförsörjningen i länet. Med de metoder,
som privatkapitalisterna använt
för uppbyggnaden av sina företag, liar
dessa inte blivit produktionstekniskt
effektiva. De tidigare ekonomiska makthavarna
i Norrbotten visade inte bara
tecken på ineffektivitet utan företedde
också destruktiva drag som gjorde att
man helt bortsåg från befolkningspolitiska
och sociala synpunkter.

Efter vad som hänt under några årtionden
är det inte många norrbottningar
som tror på en privatkapitalistisk
renässans i detta län. Tvärtom tyder
många tecken, inte minst under den
allra senaste tiden, på att folkopinionen
kommer att tvinga fram en fortsättning
av den ekonomiska uppbyggnaden i länet
efter samma linjer som hittills. Det
är typiskt att inte längre bara arbetarrörelsens
båda partier och fackföreningarna
går in för dessa linjer då det gäller
att lösa Norrbottens försörjningsproblem
— att de inte skyggar för den
socialistiska tendensen i detta utan
tvärtom eftersträvar den — utan att den
omfattande folkopinion, som har kommit
till synes på området, innesluter
även mycket stora borgerliga grupper,
så att det praktiskt taget finns en enhällig
mening i Norrbotten då det gäller
denna sak. Det är mycket små grupper
i Norrbotten som skulle vilja stiga
upp och ge uttryck för samma mening
som högern och folkpartiet här företräder.
Orsaken därtill är inte bara de erfarenheter
som man själv gjort utan
också den objektiva utveckling som jag
här tidigare erinrat om.

I Norrbotten betraktas varje steg i
den riktning, som de borgerliga motionerna
och reservationerna innebär såsom
ett steg bakåt, ett steg som med -

för nya svårigheter i stället för ekonomisk
blomstring, ett steg som medverkar
till att framkalla ineffektiva och
destruktiva drag hos produktionen. Vi
vill inte ha det på det sättet. Vi vill att
utvecklingen skall fortsätta efter de
linjer som statsmakterna nu har följt
under aktiv medverkan av folkopinionen
i Norrbotten.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till utskottets hemställan.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Efter den uttömmande
debatt, som vi föregående år hade i
denna fråga, skall jag bara med några
korta erinringar yrka bifall till utskottets
hemställan.

Det har skett någonting sedan i fjol.
Visserligen fortsätter högern att ta avstånd
från Arvid Lindman, som en gång
ansåg att malmfyndigheterna representerade
en sådan nationalrikedom att de
borde ligga i statens ägo. Jag konstaterar
vidare att herr förste vice talmannen
inte har inom statsutskottet deltagit
i handläggningen av detta ärende
och att vi här i kammaren har fått ytterligare
en förståndig folkpartist, som
deltagit i handläggningen av ärendet i
utskottet men som inte biträtt högerns
och folkpartiets reservation. Det kanske
beror på att han har erfarenhet av
LKAB:s verksamhet inifrån och vet vad
saken ytterst gäller. Naturligtvis har
han inte heller haft parlamentarisktekonomiska
möjligheter att ge sig ut
på vinglig stråt.

Vad slutligen centerpartiet beträffar
förefaller det som om herr Larssons i
Hedenäset inflytande har ökat. Centerpartiet
har nämligen inte nu motionerat
i frågan. Däremot har herr Eliasson
i Sundborn reservationsvis försökt
sig på en balansgång på lina mellan
herr Larsson i Hedenäset å ena sidan
och högern och folkpartiet å andra sidan.

Jag vill, herr talman, fastslå att reservanternas
förslag innebär ekono -

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Försäljning av statens aktier i LKAB, m. m.

miska äventyrligheter som går ut över
de svenska skattebetalarna. Vad har
hänt sedan i fjol? Jo, LKAB:s utdelning
har ökat från 60 till 100 miljoner.
Vidare har man genomfört investeringar
i företaget på mellan 100 och 200
miljoner kronor. Detta har motionärerna
inte tagit något som helst intryck
av. Deras motion i år är likalydande
med den i fjol.

Vad innebär nu en höjning av utdelningen
från 60 till 100 miljoner? Jo,
om man skulle sälja aktier för 228 miljoner
till ett kursvärde på 4,5 gånger
pari så skulle man komma till en försäljningssumma
på 1 026 miljoner kronor.
Om man beräknar att aktierna
skulle ha samma avkastning som tidigare
skulle en höjning av utdelningen
från 60 till 100 miljoner betyda åtskilligt.
Detta innebär nämligen att man
skänkte 684 miljoner kronor av de
svenska skattebetalarnas gemensamma
egendom till det lilla fåtal människor
som skulle köpa aktier i LKAB. Man är
alltså beredd att utan vidare skänka
bort ett värde som är större än vad
staten under 20 år har placerat i investeringar
i Norrbottens järnverk! Jag
tror att detta är någonting för oss här
i kammaren att tänka på när vi skall
bedöma det ekonomiskt förnuftiga i
motionärernas och reservanternas förslag.

Nu säger herr Nelander att man
minskar statens lånebehov. Ja, men är
det förnuftigt att skänka bort värdefull
egendom? Om en bonde säljer ett skogsskifte
som är värt 100 000 kronor för
20 000 kronor, så kan man inte säga
att han från sin egen synpunkt gör en
förnuftig affär, även om han utan tvivel
minskar sitt eventuella lånebehov.

Man talar också om ett ökat sparande.
Det är klart att om man säljer hundralappar
för tiokronorssedlar så ökar
man på sätt och vis sparandet, men vad
är det för prägel på dessa transaktioner
ur samhällsekonomisk synpunkt?
Jag tror inte att motionärerna kan för -

klara sina åtgärder och förslag på annat
sätt än med en hänvisning till att det är
fråga om politik. Det är ideologiskt motiverade
förslag man kommer med. Jag
tror ändå att det går litet för långt om
man motiverar vilka oförnuftigheter
som helst med att det här är fråga om
politik. I varje fall synes det mig vara
fullt riktigt att säga att det här är fråga
om en galen politik. Skulle herr Bohman
exempelvis föreslå att Enskilda
banken, Grängesbergsbolaget eller Cellulosakoncernen
skulle försälja sina aktier
på de villkor man här förordar,
så tror jag att man från dessa företags
sida allvarligt skulle överväga att
begära en undersökning av herr Bohmans
sinnesbeskaffenhet. Ingen i denna
kammare tvekar att beteckna herr
Bohman som en i och för sig mycket
förnuftig man. Men det har — som herr
Nelander sade — gått troll i denna fråga.
Därför stirrar man sig blind på att
staten skall avveckla sina engagemang
uppe i malmfälten även om det skall ske
till detta för skattebetalarna dyrbara
pris.

Det är inte länge sedan riksdagen tog
ställning till statsinlösen. För ett par
år sedan var produktionen i de norrländska
malmfälten 15 miljoner ton per
år. Nu är produktionen ungefär 17 miljoner
ton och 1965 beräknar man att
produktionskapaciteten skall vara 21
miljoner ton. 1970 räknar man med att
komma upp till 24 å 25 miljoner ton.
Jag tror det vore ytterst äventyrligt om
riksdagen nu skulle börja sätta käppar i
hjulet för denna för hela vårt land så
ekonomiskt betydelsefulla utveckling.

Det är klart att vi norrlänningar gärna
vill se detta som en norrlandsfråga.
Norrland har kommit i blickfånget på
ett helt annat sätt än tidigare. För 30—
40—50 år sedan visste inte organisationerna
i Stockholm — jag tänker på husmodersorganisationer
och andra ideella
sammanslutningar — att det var dags
att starta verksamheten på hösten förrän
landshövdingen i Norrbottens län

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Försäljning av statens aktier i LKAB, m. m.

och biskopen i Luleå stift utfärdade ett
upprop i stockholmstidningarna. Det
sades där att det var dags att sätta i
gång en insamling av gamla kläder och
skor för de nödlidande i Norrbotten.
Uppe i Svappavaara fick en hemmansägare
några gåvor från denna insamling.
Han fick en gammal grå bonjour
och en blå uniformsmössa från Svea
livgarde. Det blev hans högtidsdräkt
under många år. Nu har LKAB beslutat
att öppna en gruva just i denna by. Om
fyra—fem år kommer Svappavaara att
leverera malm till ett värde av 175 miljoner
kronor per år.

Där har vi norrlandsproblematiken i
ett nötskal. Jag hoppas att herr Bohman
och de andra reservanterna åtminstone
försöker att komma i kapp
den ståndpunkt som Arvid Lindman
anammade redan vid sekelskiftet.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Det intressanta med
föreliggande motion är inte det som står
i den utan det som står under. Vi slipper
se partiledarna som undertecknare
på de här motionerna längre. Det är
ett gott tecken att de har insett det
olämpliga i att engagera sig i denna
misslyckade politik. De kan tydligen
inte dra sig tillbaka i en handvändning
utan har nu vänt sig till några yngre
ledamöter för att be dem lägga fram
de sedvanliga motionerna i år. Men
kanske man redan nästa år hinner ta ett
trappsteg till, så att vi slipper motionerna
över huvud taget.

I den motion som högern lade fram
som partimotion för några år sedan föreslog
man som första steg mot en utvidgad
ekonomisk demokrati genom
privatisering av statliga bolag att aktierna
i Aktiebolaget Statens skogsindustrier
försåldes till allmänheten. Så
var det då. Nu är första steget att man
skall sälja LKAB-aktier. Det är sådana
små förändringar som visar att det inte

är så kinkigt vad man gör, huvudsaken
är att man blir av med de statliga
företagen.

Det finns ett annat intressant drag
som skiljer denna motion från de tidigare
högermotionerna.

Tidigare har högern vid ett tillfälle
föreslagit att allmänheten skulle få köpa
aktier i LKAB för 20 000 kronor per
person. Högern håller nu på att samverka
med folkpartiet och måste anstränga
sig litet i demokratisk riktning
och har fördenskull sänkt gränsen till
9 000 kronor. Det är också en utveckling
i rätt riktning. När man kommer
ned till noll är det nog lagom.

Huvudsyftet med denna motion är enligt
herr Nelander att underlätta statens
upplåning och öka sparandet hos
allmänheten. Herr Gustafsson ifrågasatte
herr Nelanders tro på den första
punkten, att sparandet skulle öka hos
allmänheten. Det vore intressant om
herr Nelander kunde lägga fram något
mera konkret belägg på den saken än
enbart tron som vi har hört om i fyra
år nu.

Den andra punkten var att statliga
lånebehovet skulle bli mindre. Den intressanta
upptäckt herr Nelander har
gjort är att om man slaktar kon får
man mera pengar. Men man får inte
mjölkpengarna om man har fått slaktpengarna.
Genom att sälja aktier i de
statliga företagen kan vi kanske lösa
finansieringsproblemen i dag, men vi
får inte något i fortsättningen från dessa
företag, och herr Lassinantti nämnde
vilka årliga summor det gäller för
LKAB:s del. Vem skall få mjölkpengarna
i fortsättningen, herr Nelander?

Huvudsyftet med denna motion var
enligt herr Nelander att statens lånebehov
skulle bli mindre och sparandet hos
allmänheten större. Men var inte huvudsyftet
med motionen det som står i
början av motionen, att skapa ekonomisk
demokrati? I den gemensamma
höger- och folkpartimotionen börjar
man med att tala om att vi sedan många

Onsdagen den 8 mars 1961 Nr 9 61

Försäljning av statens aktier i LKAB, m. m.

år har politisk demokrati i vårt land —
tack vare högerns medverkan framför
allt, underförstår man väl — och att det
nu gäller att skapa också ekonomisk
demokrati. På samma sätt inleddes högermotionen
för några år sedan. Det
gällde att skapa ekonomisk demokrati
och det gör vi genom att sälja de statliga
företagen. Var inte det huvudsyftet,
herr Nelander? Är det bortglömt nu?

I motionen åberopas erfarenheter från
utlandet. Vilka erfarenheter? Kan vi
få höra exempel på att man fått ekonomisk
demokrati genom att tillämpa follcaktiesystem?
Det mest kända och det
största företag som varit statligt och
sålts till allmänheten är Prcussag som
Adenauer sålde i förra valrörelsen. Adenauer
håller nu på att sälja Volkswagenverken
i denna valrörelse. Det har inte
visat sig bli någon ekonomisk demokrati
på så sätt. Resultatet blev att bolagsstämman
i stället för att behärskas
av staten behärskas av landets största
bank. Det är den erfarenheten ni hänvisar
till när ni talar om erfarenheterna
i utlandet. Är det det ni vill, att finansdepartementet
skall dra sig tillbaka från
LKAB och landets största bank skall
sitta där med majoriteten i stället? Det
är en sådan utveckling ni hänvisar till i
Tyskland. Vill ni ha den?

Importen av Adenauers valpropaganda
kan ni gott analysera litet mera. För
andra människor är det omöjligt upptäcka
hur det blir en ekonomisk demokrati
på den vägen.

Huvudsyftet är i själva verket något
annat, det utsägs tydligt i Tyskland
där ni har hämtat era argument. Man
vill bli av med otrevliga konkurrenter i
näringslivet. Staten skall inte få agera
i näringslivet. Det som ägs gemensamt
av alla medborgare här i landet skall
inte få uppträda inom näringslivet. Man
skall därför sälja alla affärsföretag som
staten äger. Det är där huvudsyftet
finns. Vi vill ha tvångsförsäljning av
de gemensamt ägda företagen.

Vill det enskilda näringslivet verkli -

gen ha en strid på denna punkt om
tvångsförsäljning av alltför stora företag,
tvångsupplösning av de mäktiga stora
ekonomiska enheterna, för att man
genom folkaktier skall kunna få ekonomisk
demokrati? Vill Wallenberg det?
Vill Johnson det? Vill jordbrukarna ha
en upplösning av lantbruksförbundet
och alla dess underlydande företag och
tvångsförsäljning av dessa tillgångar
till konsumenterna och allmänheten?
Ingen vill följa er. Ni bara sprattlar
litet ute i kanten utan att vilja ta konsekvenserna
av er ståndpunkt.

Det är glädjande att alla partiledarna
har insett det olämpliga i dessa krav.
Det skulle glädja oss ytterligare om
man slapp få se en del annars hyggliga
namn under dessa motioner i fortsättningen.

Det finns andra lösningar av de ekonomiska
maktfrågorna som står i bättre
överensstämmelse med vad som står i
många partiers program här i landet. I
flera partiers program talas om tävlan
mellan olika företag och företagsformer,
oberoende av hur företagen ägs,
om de är privatägda, enmansföretag eller
företag med 30 000 aktieägare, om
de är konsument- eller producentkooperativa,
statliga eller kommunala. Alla
olika typer skall få tävla, och utvecklingen
får visa vilka som kan sköta sig
bäst. Vi skall inte vara ute efter att lägga
krokben för varandra och arrangera
tvångsförsäljning av konkurrenternas
företag. Det är inte hederligt spel.

Enligt Stockholms handelskammares
propagandaskrift, avsedd för utlandet,
omfattar den statliga sektorn i det
svenska näringslivet fem procent. Det
bör snarast bli så, att den statliga sektorn
får samma frihet att arbeta i lika
smidiga och affärsmässiga former som
den övriga delen av näringslivet, kooperativa
och privata företag. Vi har anledning
att med intresse avvakta den proposition
som finansministern enligt tidningsutsagor
skulle lägga fram till vårens
riksdag för att den senare skulle

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Försäljning av statens aktier i LKAB, m. m.

behandlas under höstriksdagen, en proposition
som syftar till att skapa effektivare
statliga företagsgrupper och att
få de statliga företagen att arbeta i rationellare
former.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet när
Hans Gustafsson höll sitt som jag tycker
— även om jag inte delar hans uppfattning
— sympatiska anförande. Beträffande
herr Hagnells framträdande vill
jag emellertid säga, att vi väl litet var
ibland kan bli indignerade i denna talarstol,
men herr Hagnell har nog ändå
rekordet när det gäller att bibehålla en
intensiv ilska genom ett helt anförande.

Jag vill, herr talman, något beröra
ett par saker, som förefaller mig betydelsefulla
i sammanhanget. Här har talats
en hel del om demokrati i samband
med behandlingen av detta ärende. Även
den kommunistiske talesmannen nämnde
ordet demokrati och sade att han
har en annan uppfattning om demokrati
än vi. Det är alldeles säkert riktigt. Och
jag är övertygad om att han också har
en helt annan uppfattning om demokratien
än vad Hans Gustafsson och
t. o. m. herr Hagnell har.

Man har här gjort en del försök att
liksom skoja bort och neddimensionera
den strävan mot en spridning av äganderätten
till LKAB-aktierna som ligger
bakom den motion vi nu behandlar. Givetvis
är förslaget ett försök, men det
är ett försök som rimmar med ansträngningar,
som inte kan vara obekanta ens
för herr Hagnell. Även när det gäller
en större spridning av aktieinnehavet i
de enskilda företagen göres sådana försök,
som ännu visserligen bara befinner
sig i sin linda men som ändå är försök
i rätt riktning. Där är man alldeles tydligt
på rätt väg. Och jag kan inte se att
det finns anledning inta en avvisande
hållning till tanken att sprida aktierna
även när det gäller statliga företag.

En hel rad talare här, bland dem herr
Lassinantti, har argumenterat som om

det var fråga om att helt privatisera
LKAB. De har skisserat upp en hel rad
förfärliga konsekvenser, som kan uppstå
om vi beträder en sådan väg. Men det
är väl alldeles tydligt och klart av den
reservation som avgivits att något sådant
inte är avsikten. Staten kommer
att behålla en bestämd majoritet av aktierna
i LKAB. När man därför talar
om de konsekvenser som kan följa med
att staten mister sitt bestämmande inflytande,
så är detta såvitt jag förstår
ingenting annat än nonsens. Det finns
inte några sådana risker i detta sammanhang.

Vidare vill jag fästa uppmärksamheten
på den mycket framträdande motsättning
som fanns i herrar Gustafssons
och Lassinanttis inlägg. Herr Gustafsson
sade att det väl inte kan verka särskilt
inbjudande eller lönande för den enskilde
spararen — jag kommer inte ihåg
hur orden exakt föll, men meningen var
den — att köpa en aktie till ett nominellt
värde av 50 kronor och betala ett
mer än fyra gånger så högt belopp för
den. Det kan väl inte vara något särskilt
flott erbjudande, menade herr Gustafsson
i Stockholm. Men i ett annat sammanhang
talade herr Gustafsson om de
värden staten skulle avhända sig vid en
försäljning av LKAB-aktierna. Herr Lassinantti
gick ännu längre och talade om
värden som praktiskt taget skänks bort
utan någon ersättning. Det är väl ganska
klart att ett och samma erbjudande
sakligt sett omöjligen kan vara dels
utan nämnvärd attraktionskraft och dels
innebära, att man skänker bort stora
värden utan skälig ersättning.

Till sist har man också invänt att den
lättnad i det statliga upplåningsbehovet
som skulle uppstå genom ett fullföljande
av reservationens syfte är en engångsföreteelse.
Detta är naturligtvis i
och för sig alldeles riktigt, men jag har
svårt att inse varför man av den anledningen
skall avstå från en lättnad, som
ur många synpunkter kan vara mycket
värdefull.

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

Försäljning av statens aktier i LKAB, m. m.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr LASSINANTTI (s) kort genmäle:

Herr talman! Såvitt jag förstod var
herr Gustafsson i Stockholm och jag på
precis samma linje, när vi gjorde gällande
att reservanterna inte har velat
taxera de värden det här gäller så högt
som de borde göra utan vill sälja till
realisationspriser.

Jag begärde emellertid ordet med anledning
av herr Wedéns påstående att
jag hade svartmålat reservanternas förslag
på ett sätt som inte står i överensstämmelse
med en god sakbehandling.
Jag vill då säga att jag hela tiden
höll mig till motionärernas yrkande.
Jag utgick i min beräkning rörande den
förlust, som de svenska skattebetalarna
gemensamt skulle komma att lida, från
det förhållandet att utdelningen vid
LKAB har stigit från 60 till 100 miljoner
kronor. Jag konstaterade också som
anmärkningsvärt att motionärer och reservanter
inte tagit hänsyn till att man
i företaget dels har ökat produktionen
med ett par miljoner ton från i fjol och
dels att man gjort investeringar på ett
par hundra miljoner kronor. Just dessa
faktorer tycker jag är ägnade att belysa
hur pass hållfasta de sakliga motiveringarna
är hos reservanter och motionärer.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Det var ett par yttranden
av herr Wedén som uppkallade mig
igen. Han säger att det skulle ligga en
motsättning i mitt resonemang att det
var störa värden som avhändes staten
genom denna försäljning samtidigt som
jag skulle ha sagt, att detta erbjudande
inte kunde uppfattas som särskilt förmånligt.

Antingen har herr Wedén inte lyssnat
tillräckligt uppmärksamt eller också
har han inte velat fatta innebörden av
vad jag sade. Jag sade nämligen i sam -

band med resonemanget om att man hos
allmänheten skulle få fram ett intresse
för ökat sparande, att det bland en stor
del av denna allmänhet inte skulle kunna
framstå som särskilt tilltalande att
få ett papper, som var nominellt upptaget
till 50 kronor och som man fick betala
225 kronor för. Men jag tilläde att
för dem som förstår någonting av dessa
affärer framstår erbjudandet naturligtvis
som mycket förmånligt.

Det andra yttrandet av herr Wedén
gällde frågan om spridning av aktier
över huvud taget. Herr Wedén säger
att det inom det enskilda näringslivet
finns en strävan att sprida aktierna.
Varför sprider man aktierna? Det måste
väl vara önskan att sprida äganderätten
till företagen som ligger bakom aktiespridandet.
Då frågar jag: Kan man
dra jämförelser mellan ett enskilt företag
och detta statsägda företag? Kan
herr Wedén över huvud taget få en
större spridning av äganderätten till
LKAB än vad som redan finns, när det
är hela folket som äger LKAB?

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det skulle föra för långt
att ta upp den sista delen av herr Hans
Gustafssons inlägg. Den delen tyder
dock på att herr Gustafsson är blind för
skillnaden mellan å ena sidan att indirekt
äga någonting på det sätt, som man
möjligen kan sägas göra för hela folkets
del när staten äger någonting, och
att å andra sidan direkt äga någonting.
Det finns mycket att tillägga, men jag
skall nöja mig med detta.

När det gäller värdet ur den ena och
den andra synpunkten av dessa aktier,
som är ifrågasatta till försäljning, vill
jag bara konstatera, att herr Gustafsson
gör gällande att det kan finnas dels
människor, som uppfattar erbjudandet
som oförmånligt, och dels — som han
säger — mera kunniga människor, vilka
kan uppfatta erbjudandet som förmånligt.
Jag vill inte yttra mig om var
kunnigheten inom dessa båda katego -

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Försäljning av statens aktier i LKAB, m. m.

rier kan vara störst eller vilka kategorier
herr Gustafsson över huvud taget
syftar på. Jag vill endast säga, att man
framlagt förslaget i syfte att formulera
ett erbjudande som kunde vara ur statens
synpunkt skäligt och samtidigt tillräckligt
attraktivt, inte för personer
som förut är stora aktieägare utan just
för de nya kategorier av aktieköpare
som man med detta vill nå. Det är
klart att det här är en avvägningsfråga,
men jag tror att spänningen mellan vad
vi velat tillgodose ändå sannerligen inte
är större utan mindre än den motsättning,
som fanns innesluten i herr Gustafssons
eget anförande.

Min argumentation gentemot herr
Lassinantti gällde ett förhållande, som
efter vad jag kunde höra herr Lassinantti
inte alls berörde i sin replik till
mig, nämligen att herr Lassinanttis
första inlägg till mycket stora delar
gick ut ifrån att det här skulle gälla att
frånhända staten det bestämmande inflytandet
i LKAB. Ett sådant resonemang,
herr talman, har inte någon
grund i den reservation som här föreligger.

Herr LASSINANTTI (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill påpeka att herr
Wedén tydligen har missuppfattat mig.
Jag argumenterade över huvud taget
inte om inflytandet, utan jag talade om
de realvärden som man ville avhända
svenska folket. Därför fanns det i mitt
anförande inte täckning för den slutsats,
som herr Wedén kom till.

Låt mig säga någonting om staten som
ägare. Jag tror att vi är på det sluttande
planet om vi anser att det är någonting
osunt i att staten äger något. Jag
tycker att man kan spåra en sådan tendens
i motionärernas och reservanternas
linje.

Jag vill erinra om att man på 1800-talet hade en dylik uppfattning när det
gällde statens äganderätt till skogarna.

Då gick man mycket lättsinnigt fram
när man realiserade bort statens ägan -

derätt till skog på mycket stora områden.
Jag tror att vi har något att lära av
detta.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Lassinantti att det fanns ingenting i
mitt anförande som kan ge belägg för
att jag anser det osunt i och för sig att
staten äger någonting.

Däremot tycker jag att det finns alltför
mycket i herr Lassinanttis anförande
som ger vid handen, att han skulle
anse det vara osunt om enskilda ägare
i den utsträckning som är förutsatt i
reservationen skulle kunna komma in
vid statens sida, med bibehållet bestämmande
inflytande för staten i
LKAB.

Ilerr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag begärde ordet långt
innan denna replikväxling började och
jag är delvis förekommen av herr Wedén,
till vilken jag på många — kanske
flertalet — punkter helt ansluter mig.

Om herr Wedén lyssnade dåligt, måste
jag erkänna att jag lyssnade lika dåligt.
Ty det var alldeles klart att det
förelåg en tydlig motsättning mellan
herr Lassinantti, som talade om de höga
värdena, och herr Gustafsson i Stockholm,
som talade om vilken ringa lockelse
de här aktieförsäljningarna skulle
komma att ha på spararna. Herr Gustafsson
utvecklade detta till yttermera
visso därhän att han också talade om
sinande malmtillgångar som någon gång
i framtiden skulle komma att skapa stora
sociala problem och att det bl. a. därför
skulle vara motiverat att hålla inne
med den här aktieförsäljningen.

Herr Gustafsson fortsatte på samma
linje och gjorde gällande att det inte
skulle vara lockande att köpa aktier eftersom
den lilla minoritet som nu finge
förvärva aktier, skulle komma att sitta
i understol; statens inflytande i företaget
skulle vara dominerande.

I den motion som högern och folk -

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

partiet gemensamt har väckt har vi talat
om att ett aktieförvärv skulle medföra
visst inflytande på bolagsstämman.
Det ankommer på Kungl. Maj:t att utarbeta
lämpliga regler för att sådant inflytande
skall bli möjligt.

På herr Gustafssons direkta fråga
erkänner jag gärna att jag förra året
hade och fortfarande har den uppfattningen
att försäljning av fler aktier i
LKAB än det nu är fråga om skulle vara
tänkbar. Men detta behöver vi inte ta
ståndpunkt till i dag. Nu gäller det endast
den i motionen föreslagna posten.

Jag skulle också vilja understryka
herr Wedéns synpunkter på ägandet.
Det är en myt att medborgarna skulle
känna sig som delägare i statens järnvägar
och i andra statliga företag. Jag
tror att den känsla av delägarskap och
medansvar som ägandet av en aktie i
ett företag medför är någonting helt
annat, något betydligt mera konkret än
den subtila form av delägarskap som
man kan tala om då det gäller skattebetalarnas
nuvarande förhållande till
LKAB. Herr Gustafsson sade att det här
endast kan bli fråga om något tusental
potentiella aktieköpare. Vi har ju föreslagit
att 2 miljoner aktier skulle säljas.
Detta innebär att om var och en av dem
som förvärvar aktier köper fem aktier,
skulle det i alla fall bli 400 000 aktieägare.
Det är en väsentlig skillnad på
1 000 och 400 000 aktieägare. Låt oss
säga att var och en köper 40 aktier; det
blir i alla fall 50 000 aktieägare. Detta
antal är också väsentligt mycket större
än de tusen som herr Gustafsson talade
om.

Vi tror att detta skulle locka spararna.
Herr Gustafsson tror det inte. Låt oss
göra ett försök, så kan verkligheten ge
svar på den fråga, om vilken vi har
delade meningar!

Får jag vidare, herr talman, tacka
herr Lassinantti för komplimangen. Jag
satte stort värde på den och jag tror att
den var välment. Jag skall gärna i rätt
stor utsträckning återgälda den. Men

Försäljning av statens aktier i LKAB, m. m.

jag tvcker inte att vi nu skall försöka
fördjupa oss i en debatt om hur det
kursvärdet på aktierna skall fixeras. Jag
medger att det är en besvärlig fråga.

Vi har med anlitande av den sakkunskap
som står till vårt förfogande kommit
fram till ett värde motsvarande 4,5
gånger pari. Då herr Lassinantti kritiserade
oss på denna punkt förra året, frågade
jag honom om han inte kunde
hjälpa oss att fixera kursvärdet. På det
svarade han att han inte var beredd att
hjälpa till; det var vår sak att räkna ut
värdet. Vi har handlat efter bästa förstånd
och kommit fram till det kursvärde
jag nyss nämnde. Men de argument
som herr Lassinantti i dag har anfört
mot våra beräkningar kan inte godtagas.
Herr Lassinantti åberopade, att
vinsten för två år sedan var 60 miljoner
och året därpå 100 miljoner kronor;
en ökning på 40 miljoner hade alltså
inträtt som måste verka höjande på aktievärdena.
Men, herr Lassinantti, då vi
bedömer vinsten måste vi ta hänsyn till
att den senaste redovisningsperioden
omfattade 15 månader, om jag inte
minns fel, och den tidigare perioden
bara 12 månader. Redan här finns sålunda
en viss reduceringsfaktor. Därtill
kommer att då staten och Grängesbergsbolaget
gemensamt ägde aktierna,
fick Grängesbergsbolaget bara 38 eller
möjligen 39 procent av vinsten. Om
Grängesbergsbolaget fortfarande skulle
haft kvar sitt forna aktieinnehav, skulle
bolaget i år ha fått 38 miljoner kronor
som vinst på 15 månaders verksamhet.
Det är för det beloppet som staten har
betalat cirka 820 miljoner kronor, om
jag inte minns fel. En utdelning på 38—
39 miljoner utgör ingen särskilt god
förräntning på beloppet 820 miljoner
kronor.

Men jag skall gärna medge att utdelningen
i framtiden kan bli bättre, och
att det finns stora och bestående värden
i dessa gruvor skall jag långtifrån bestrida.

Herr Lassinantti drog sedan fram

5 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr 9

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Försäljning av statens aktier i LKAB, m. m.

Svappavaara som argument för bibehållet
statligt aktieinnehav och talade i det sammanhanget
vackert om bonjour och grå
hatt. Jag skulle kanske, om jag tillåter
mig att skämta, tycka att det vore roligt
att gå omkring i sådana plagg en söndag
— i varje fall skulle mina barn sätta
värde på det. Men det är ju nu fråga om
betydligt allvarligare och aktuellare
ting. Att LKAB satsat på Svappavaara
kan väl inte bero på att LKAB är ett
helstatligt företag •— denna investering
skulle väl ha gjorts även om en stor del
av aktierna legat i enskilda händer. Den
omständigheten att aktierna är spridda
på många ägare gör inte att ett företag
sköts mindre affärsmässigt, mindre målmedvetet
eller över huvud taget mindre
företagsekonomiskt än om aktierna ligger
kvar hos staten.

Herr Holmberg skall jag kanske inte
alltför ingående polemisera mot. Jag vill
bara påpeka att staten har stora möjligheter
att genom uppställande av koncessionsvillkor,
genom lagstiftning och
på andra vägar utöva den kontroll över
våra naturtillgångar som kan anses vara
nödvändig. Statens inflytande behöver
inte utövas i den formen att staten
är delägare i rena affärsföretag.

Jag vill jakande besvara den fråga
herr Holmberg ställde till mig. Jag är
emot varje ingrepp i företagsamheten
som har en klart socialistisk tendens.
Men det innebär inte — och det har jag
sagt förut — att jag är emot att staten
hoppar in och gör en insats, då det kan
vara nödvändigt. Men jag är emot sådana
insatser som har en klart socialistisk
tendens — det vill jag kraftigt understryka.

Vad till sist gäller den obligatoriska
extra-opponenten i dessa disputationer,
herr Hagnell, har jag en känsla av att
han blivit så fixerad i vissa tankegångar,
när han under årens lopp sysslat
med frågan om de statliga företagsformerna,
att jag inte har någon som helst
chans att övertyga honom om att man
kan se dessa frågor ur en annan synvinkel
än han gör.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle egentligen
inte polemisera mot herr Bohman, ty
han refererar mig på samma konstförfarna
finurliga sätt som en viss potentat
läser bibeln på.

Högern och folkpartiet säger i sin motion
att man skall försöka sprida aktierna
till allmänheten, och jag har då
frågat: Är det så säkert att denna allmänhet,
till vilken man vill sprida aktierna
och hos vilken man önskar åstadkomma
ett ökat sparande, kommer att
uppfatta det som så särskilt förmånligt
att få köpa ett papper, som är åtecknat
ett värde av 50 kronor men för vilket
man får betala 225 kronor? Är detta
märkvärdigt? Tror herr Bohman att den
allmänhet han själv vänder sig till, som
inte någon gång tidigare sysslat med aktieaffärer
-— det är ju dessa människor
man vill nå och det är ju hos dem man
vill öka sparandet genom att sälja aktierna
— utan vidare är medveten om
att det är en god affär man gör, när man
för 225 kronor köper en aktie, som är
påstämplad ett värde av 50 kronor?

Men jag sade samtidigt, och jag understryker
det nu, att de som har begrepp
om sådana här affärer kommer
redan från första början att veta att det
är en bra sak att kunna köpa aktier för
låt mig säga 225 kronor och dagen därpå
sälja dem för kanske 500 kronor.

Herr LASSINANTTI (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bohman talade
om svårigheten att värdera dessa aktier,
och jag håller med honom. Det är sant
att herr Bohman i fjol frågade mig om
jag skulle vara beredd att hjälpa till
med värderingen av aktierna. Jag sade
då att mitt råd var att man skulle ge
LKAB arbetsro och återkomma efter
några år, varvid man skulle finna, att
beräkningarna slagit slint. Jag konstaterar
att den beräkningsgrund som motionärerna
använt i år är ännu mindre
ekonomiskt förnuftig än den som till -

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Försäljning av statens aktier i LKAB, m. m.

lämpades i fjol. Det är sant att räkenskapsåret
var 15 månader i fjol, men
jag tror mig kunna säga att en liundramiljonersutdelning
blir aktuell för år
1960. Det finns alltså ingenting att ta
tillbaka på här.

Herr Bohman anknöt vidare till vad
jag sade om den grå bonjouren och den
hlå uniformsmössan — det var alltså
inte den grå hatten. Det var litet symbolik
i min framställning där. Jag ville
påvisa att vi hade fått en ny norrlandsproblematik:
i stället för att tigga gamla
kläder och skor från Stockholm till
de nödlidande i Norrbotten kunde Norrbotten
på ett enastående sätt höja landets
samlade resurser. Men om det statliga
inflytandet i Norrland realiseras
bort är jag inte säker på att företagsamheten
i Norrbotten skulle vara så
progressiv som den vi har att motse i
statlig regi exempelvis inom LKAB:s
verksamhetsområde. Ur speciella norrbottniska
synpunkter finns således all
anledning att varna för det steg som reservanterna
förordar.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Herr Lassinantti är säkerligen
expert på Norrbottens problem,
men jag betvivlar att han också kan
göra anspråk på att vara expert på centerpartiets
bedömning av dessa frågor.
Herr Lassinantti gav uttryck för synpunkter
— förmodligen avsedda så att
säga för utvärtes bruk — som avsåg
att bibringa lyssnarna föreställningen
att vi inte tillräckligt beaktar de sysselsättningsproblem
som finns i Norrbotten.
Men herr Lassinantti har ingen
täckning för sådana uttalanden.

Jag begärde ordet för en replik till
herr Gustafsson i Stockholm. Han menade
att det skulle vara praktiskt taget
omöjligt att skapa betryggande garantier
för att aktierna vid en försäljning
av ett statligt företag inte så småningom
samlas i ett fåtal händer. Men genom
registrering av aktierna och genom föreskrifter
i bolagsordningen om hur

hembud och köp skall ske är det väl
ingen konst att förhindra att aktierna
efter hand samlas på tre, fyra händer.

Herr Hagnell var liksom en del andra
talare inne på frågan om ekonomisk
demokrati. I sitt resonemang gjorde han
en jämförelse mellan att sälja aktier i
LKAB och att slakta kor. I det sista
fallet gick man ju miste om mjölkpengarna.
Jag skall inte gå närmare in på
huruvida denna parallell kan vara riktig
eller inte, men jag skulle vilja varna
för alltför långtgående slutsatser.
Jag tror inte att de som får mjölklikvider
i dag har någon känsla av att deras
inkomster ligger på LKAB:s nivå.

Frågan om lantbruksförbundet är väl
knappast relevant i detta sammanhang,
eftersom det inte är något aktiebolag,
men man kan naturligtvis ändå diskutera
saken. De ekonomiska organisationer
och föreningar som herr Hagnell
talade om bygger på en helt annan
äganderätt och deras medlemmar har
ett helt annat inflytande än vad fallet
är i ett företag, där låt oss säga en byråchef
eller en statssekreterare uppträder
som allenarådande part vid bolagsstämman
på uppdrag av herr Sträng.
Man måste väl hålla isär begreppen.

Det skulle vara frestande, herr talman,
för mig, som förmodligen är den
ende nykomlingen i denna debatt om
ekonomisk demokrati, att också komma
med några funderingar. Låt mig
kort och gott säga att reservationen är
ett uttryck för min uppfattning att man
inte får vara bunden av några dogmer
i detta avseende utan bör pröva om och
på vilka håll cn försäljning av aktier
i statliga företag kan ske, utan att någon
skada vållas men så att man tvärtom
stärker de enskilda människornas
möjligheter att vinna äganderätt på detta
område.

Det har sagts att det i varje fall tillfälligtvis
vore ägnat att minska statens
lånebehov och öka det långsiktiga sparandet
om medborgarna band sina
pengar på detta, och det vore också äg -

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Försäljning- av statens aktier i LKAB, m. m.

nät att sprida äganderätten. Men, herr
talman, när det gäller spridningen av
äganderätten till aktier i företag liar jag
ibland en känsla av att diskussionen
väl mycket går vid sidan om problemet
med den s. k. ekonomiska demokratien.
Jag vill ingalunda bestrida att
man kan sprida äganderätten genom en
sådan försäljning av aktier i ett statligt
företag att låt oss säga varje aktieägare
får inneha högst fyra, fem aktier
och att staten får det dominerande
inflytandet eller genom en utförsäljning
av en minoritetspost i ett enskilt
bolag på sådana grunder att man gör
ett slags »folkaktier» med anlitande av
investmentbolag o. s. v. Men jag undrar
om man inte måste erkänna att
man därest man vill skapa en verklig
ekonomisk demokrati också inåste ta
upp frågan, vilka former representationen
av dessa aktieägargrupper skall
få i framtiden. Vi vet ju alla att det i
realiteten är så att en eller ett par personer
med en minoritetspost i ett aktiebolag
praktiskt taget kan bestämma
allt, om resten av aktierna är mycket
starkt spridda. Den frågan bör ägnas
större uppmärksamhet i den fortsatta
debatten om den ekonomiska demokratien.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! På den punkten avviker
inte min mening från herr Eliassons
i Sundborn. Orsaken till att jag drog
in Lantbruksförbundet och de organisationer,
som sorterar under lantbruksförbundet
— mejerier, slakterier och
hypoteksföreningar — är att man i
denna gemensamma höger- och folkpartimotion
inte bara talar om aktier
utan om en spridning av äganderätten
både när det gäller aktier och andelar
i ekonomiska föreningar. Man syftar till
ett ekonomiskt system, där varje medborgare
får ta del i förvaltningen av
landets samlade förmögenhet och därmed
får en känsla av medansvar.

Om man tolkar vad som står i motio -

nen finner man att avsikten tycks vara,
att producenterna inte skall få äga en
jordbrukskooperativ rörelse, utan att
andelarna skall överlåtas på konsumenterna,
som är den största gruppen. Jag
gillar inte det som står i höger- och
folkpartimotionen, utan jag är inne på
herr Eliassons linje att Lantbruksförbundet
skall få fortsätta med sina företag
och konkurrera med privata och
konsumentkooperativa företag, såväl
små företag med en ägare och en arbetare
som stora företag med 30 000 aktieägare
och anställda. Jag vill inte ha
bort Lantbruksförbundet, men det som
här står skrivet i motionen är mycket
dunkelt. Vi skall inte glömma bort att
det funnits reaktionära politiska rörelser
i Europa så sent som för 15 år sedan,
vilka var emot såväl producentkooperativa
som konsumentkooperativa
rörelser.

Detta är inte en tillfälligt framkastad
motion, men på den tiden när högern
lade fram egna motioner och inte samarbetade
med folkpartiet, skrev högern,
att man skulle sälja alla statsföretag,
LKAB, Statens skogsindustrier, vattenfallsverket
och domänverket, »för att
nämna några exempel»; man skulle undan
för undan överföra dessa företag
till personligt och demokratiskt ägande,
inte genom ett ingripande på en
gång utan i form av en i varje steg sakligt
underbyggd, fortskridande process
med bestämd målsättning. Var är denna
bestämda målsättning? Här skall inte
få finnas annat än en viss typ av företag,
och det är det jag vänder mig mot.
Det finns anledning för dem som vill
ha konkurrens och tävlan mellan olika
företagsformer inom näringslivet att
se upp och inte tro att det är en lösning,
som högern och folkpartiet nu gemensamt
kommit fram till.

Man talar om att en spridning av
äganderätten pågår inom de enskilda
företagen och att detta bör tjäna som
mönster för staten. Bland dem som
skrivit under denna motion finns en

Onsdagen den 8 mars 1961 Nr 9 69

Försäljning av statens aktier i LKAB, m. m.

ledamot av riksdagen, som tillsammans
med sin bror har en konfektionsfabrik.
Vad hindrar honom att dela ut
sina andelar bland de anställda, om
han vill ha eu spridning av äganderätten
till varje medborgare? Det får
han gärna göra, men han har inte gjort
det. I Holmens Bruk, där herr Boija
sitter med, är det inte fråga om någon
spridning av aktieägandet, utan där
pågår en koncentration av aktieägandet.
Bonnierkoncernen försöker köpa
in sig, och styrelsen för Holmens Bruk
skriver till alla småaktieägare och varnar
för den koncentration, som pågår
och som kan vara farlig för dessa småaktieägare.

En sådan spridning av aktieägandet
inom näringslivet är alltså inte någon
given utveckling. .lag skulle vilja understryka
vad herr Wedén säde om att
den spridning av aktieägandet, som pågår
inom det enskilda näringslivet, befinner
sig i sin linda. Däri har han
sannerligen rätt!

Det är en sak, som jag skall be att
få svar på nu. Här skriver ni gång på
gång i motionerna och åberopar utländska
erfarenheter. Jag vill fråga herr
Regnéll, herr Gustafson i Göteborg, herr
Magnusson och herr Boija, vilka utländska
företags erfarenheter som skall
tjäna som mönster för en sådan ordning,
att aktieinnehavet medför ett motsvarande
inflytande vid tillsättandet av
styrelse och revisorer i bolag. Detta
torde ankomma på bolagsstämman;
förut var det visst regeringen, men den
har avsagt sig uppgiften. Men vem behärskar
bolagsstämman? Hur skall man
få en valordning som möjliggör garantier
för ett sådant inflytande? Det är
här mönstret från de utländska företagen
skall komma in. Det enda mönster
jag känner till är Preussag. Det är det
enda företag på Volksaktien som hittills
fungerat. Finns där en tillstymmelse
till ekonomisk demokrati? Tysklands
största bank behärskar bolagsstämman.
Det kan vara lockande för Skandina -

viska banken och någon annan bank,
men inte för några andra.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 1) av
herr Boman m. fl.; samt 3:o) bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen
2) av herr Ivar Johansson m. fl.; och
fann herr förste vice talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Bohman
begärde emellertid votering, i anledning
varav herr förste vice talmannen för
bestämmande av kontraproposition i
huvudvoteringen upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr
förste vice talmannen nu fann den med
2:o) betecknade hava flertalets mening
för sig. I fråga om kontrapropositionen
begärde herr Eliasson i Sundborn dock
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets utlåtande nr 35
antager det förslag, som innefattas i
den av herr Boman m. fl. avgivna, med
1) betecknade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej:

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 2) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Eliasson i Sundborn
begärde emellertid rösträkning,

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Utflyttning av försvarets fabriksstyrelse från

vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 91
ja och 32 nej, varjämte 94 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 35, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Bohman
begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 125 ja och 69
nej, varjämte 24 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 20

Utflyttning av försvarets fabriksstyrelse
från stockholmsområdet till Eskilstuna

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
36, i anledning av väckta motioner om
utflyttning av försvarets fabriksstyrelse
från stockholmsområdet till Eskilstuna.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

stockholmsområdet till Eskilstuna

Torsten Andersson m. fl. (I: 182) och
den andra inom andra kammaren av
herr Gustafsson i Borås m. fl. (II: 290),
hade hemställts, att riksdagen måtte
uttala sig för en utflyttning av försvarets
fabriksstyrelse från stockholmsområdet
till Eskilstuna.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna I: 182
och II: 290, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Bengtson, Bengt Gustavsson,
Eliasson i Sundborn och Antonsson,
vilka ansett

att utskottet bort hemställa att riks-:
dagen måtte, med bifall till motionerna
1:182 och 11:290, uttala sig för en utflyttning
från stockholmsområdet av
försvarets fabriksstyrelse.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Det är i egenskap av
motionär som jag i anslutning till statsutskottets
utlåtande nr 36 vill säga några
ord.

I lokaliseringsutredningens direktiv
ingår ju att se på hela den statliga förvaltningsapparaten,
inte bara ämbetsverken
utan också statliga företag i övrigt.
Utredningen har att undersöka och
lägga fram förslag om möjligheten av
att skapa ett nytt förvaltningscentrum
eller flera centra samt möjligheten att
separat flytta en del verk till platser
utanför huvudstaden.

I sin arbetsmetodik har utredningen
sökt att fä en överblick över hela fältet
av de ämbetsverk och verksamheter som
kan komma i fråga. En uppdelning i tre
grupper har skett efter följande linjer.
Den första gruppen omfattar sådana
verk, som icke utan stora svårigheter
kan flytta från Stockholm på grund av
dess karaktär av huvudstad. Man behöver
härvid bara nämna departementen
och de centrala ämbetsverken. Den and -

Onsdagen den 8 mars 19C1 Nr 9 71

försvarets fabriksstyrelse från stockholmsområdet till Eskilstuna

Utflyttning av

ra gruppen, som är den största, inkluderar
sådana verk, vilka inte kan flyttas
utan att kontaktsvårigheter uppstår,
på grund av att det ena verket är beroende
av det andra; svårigheter som
genom den moderna tekniken likväl mer
och mer minskar.

Den tredje gruppen återigen omfattar
ämbetsverk och verksamheter av det
slag, som det här föreliggande utlåtandet
sysslar med. Här kan man konstatera,
att verk av detta slag icke är beroende
av kontakter på sådant sätt, att
en utflyttning skapar större svårigheter
eller över huvud taget några svårigheter.
Hänsyn har tagits till alla de faktorer,
som bör komma in i bilden i förslag
om förflyttning.

I fråga om utflyttningen av försvarets
fabriksstyrelse till Eskilstuna är försvarets
lokaliseringsutredning helt ense.
Utredningen har ju representanter för
alla de fyra demokratiska partierna.
Frågan har synats från väl alla tänkbara
synpunkter, och sedan förslaget har utarbetats
har det tvättats i 32 remissinstanser.
Av dessa tillstyrker 24, tre avstyrker
och fyra är tveksamma. Man
kan nog utan att bära falskt vittnesbörd
mot sin nästa säga, att de som avstyrker
gör det efter en viss princip, ty de avstyrker
nära nog alla förslag till utflyttning.

Alla militära myndigheter, som hörts
om detta förslag, har förklarat att de
inte har någon erinran mot utflyttningsförslaget.
Tidigare var man inom försvarsstaben
något tveksam. Man undrade
om fabriksstyrelsen möjligen kunde
tillhöra den kategori av institutioner,
som borde behandlas i sammanhang med
andra militära staber och förvaltningar.
De undersökningar som gjorts och
de militära förvaltningsorganens uttalanden
i denna fråga visar likväl, att
fabriksstyrelsen mycket väl kan flyttas
oberoende av om övriga statliga, civila
eller militära myndigheter flyttar eller
inte. Det är fullt korrekt när reservanterna
här framhåller, att även överbe -

fälhavaren som sin mening anför, att
försvarets fabriksstyrelse kan flyttas
oberoende av övriga statliga organ.

Det bör även framhållas i detta sammanhang
att fabriksstvrelsens verksamhet
hör till de mest decentraliserade,
med ett flertal företag av olika art på
olika orter i landet. Det förefaller då —
och på den punkten är, som jag förut
redovisat, utredningen och remissinstanserna
helt eniga — som om några
kontaktsvårigheter inte sakligt kan tänkas
om man flyttar fabriksstyrelsen till
Eskilstuna, såsom utredningen och remissinstanserna
föreslagit. Detta kan
ske utan att några nämnvärda svårigheter
kommer in i bilden. Fabriksstyrelsen
skulle genom en utflyttning till Eskilstuna
komma närmare en del av sina
sysselsättningsobjekt, som just finns i
denna bygd och då inte minst i själva
staden.

Det är klart, herr talman, att man i
denna fråga kan ha delade meningar,
såväl som i de flesta andra frågor. Skäl
kan och bör vägas mot skäl, men den
synnerligen välgjorda undersökningen
ger starka belägg för att en utflyttning
kan ske utan inväntande av förslag om
ett eller flera förvaltningscentra eller
ställningstagande till andra civila eller
militära förvaltningsmyndigheters lokalisering.
Vi anser samfällt detta vara
riktigt inom lokaliseringsutredningen,
och de militära förvaltningsorganen och
försvarsgrenscheferna framhåller liknande
synpunkter om att fabriksstyrelsen
med berättigande bör lokaliseras
till Eskilstuna.

Det medför alltid vissa svårigheter
att flytta från en plats till en annan.
Man kan träda upp sådana svårigheter
som smultron på ett strå. De har redovisats
såväl av utredningen som av remissinstanserna,
men de är av övergående
art och kan mycket väl bemästras. Till
detta kommer dock de avsevärda fördelar,
som åtminstone i detta fall står
att vinna.

Jag vill med dessa ord, herr talman,

''2 Nr 9 Onsdagen den 8 mars 1901

Utflyttning av försvarets fabriksstyrelse från stockholmsområdet till Eskilstuna

yrka bifall till reservationen av herr
Ivar Johansson in. fl., vilken ju innebär
att försvarets fabriksstyrelse utflyttar
från Stockholmsområdet utan att man
därför binder sig för en bestämd plats.
Jag har också fatt reda på att första
kammaren antagit reservationen — med
82 röster mot 47, om jag inte är fel
underrättad. Jag ber alltså att få yrka
bifall till reservationen.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Efter det anförande som
herr Gustafsson i Borås hållit och soin
klargjorde motiven för reservationen
kan jag fatta mig kort.

När denna fråga behandlades i fjol
tog man i den proposition, som omfattade
lokaliseringsutredningens förslag,
ej positiv ställning till frågan om utflyttning
av försvarets fabriksstyrelse.
Man menade att denna inte borde avgöras
innan man tagit ställning till tanken
på ett statligt förvaltningscentrum utanför
Stockholm. Utskottets majoritet, som
delade denna mening, framhöll emellertid
att den verkställda undersökningen
och de avgivna remissyttrandena pekat
i riktning mot en förflyttning av fabriksstyrelsen.
I fjol bifölls utskottets förslag
med några få rösters majoritet i första
kammaren, medan reservationen segrade
i andra kammaren. Jag hoppas att
andra kammaren nu vidhåller sin uppfattning,
eftersom första kammaren har
gått över på reservanternas linje.

Det avgörande för mig i detta sammanhang
är — som herr Gustafsson
redan omvittnat — att de militära instanserna
är eniga om att frågan om en
förflyttning av fabriksstyrelsen icke
har sådant samband med tillskapandet
av ett statligt förvaltningscentrum i
framtiden, att frågan behöver uppskjutas.
Detta är klart uttalat av överbefälhavaren
och försvarsgrenscheferna. Därmed
borde riksdagen kunna fatta posi -

tivt beslut i denna fråga i enlighet med
reservationen. En utflyttning är också
motiverad av beredskapsskäl.

Jag vill till sist, herr talman, framhålla
att när man från utskottets sida vidhåller
sin uppfattning från i fjol, tror jag
inte att det är någon hjärtesak vare sig
för majoriteten i avdelningen eller utskottet.
Man vill avvakta de ytterligare
utredningar som lokaliseringsutredningen
håller på med, bl. a. frågan om ett
statligt förvaltningscentrum utanför
Stockholm. Om man på nytt önskar ett
ställningstagande av lokaliseringsutredningen,
måste man komma ihåg att denna
redan har förklarat att denna fråga
icke äger sådant samband med ett eventuellt
statligt förvaltningscentrum utanför
Stockholm, att den bör kopplas ihop
med detta spörsmål, och att det kanske
inte heller är lämpligt att förlägga försvarets
fabriksstyrelse till ett sådant
centrum.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr LUNDKVIST (s):

Herr talman! Jag skall också fatta mig
kort men jag tycker att jag som motionär
har anledning att understryka ett
par synpunkter i denna fråga.

Låt mig då säga att varken i propositionen
eller i något av utskottsutlåtandena
i fjol och i år har man ifrågasatt
möjligheten eller lämpligheten av en
utflyttning av fabriksstyrelsen. På den
punkten har tydligen lokaliseringsutredningen
och även remissinstanserna
framfört så övertygande skäl, att det är
svårt att resa invändningar däremot.

Hela den diskussion vi nu fört gäller
alltså egentligen bara tidpunkten. Därvidlag
har utskottet valt att inta den
ståndpunkten, att man skulle avvakta
utredningen om tillskapandet av ett
centralt förvaltningscentrum, innan en
utflyttning av fabriksstyrelsen sker. Men
därmed, ärade kammarledamöter, förbigår
utskottet ett av de viktigaste skälen
för lokaliseringsutredningens sätt att
lägga upp sitt arbete. I direktiven för

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Utflyttning av försvarets fabriksstyrelse från stockholmsområdet till Eskilstuna

lokaliseringsutredningen underströks
med mycken skärpa bl. a. bristen på
arbetsrum i Stockholm. Byggnadsstyrelsen
både gjort en utredning 1957, där
man redovisade, att i dåläget fattades
ungefär 500 arbetsrum för den civila
statsförvaltningen i Stockholm. Vidare
hade man räknat fram prognosmässigt,
att man 1965 skulle behöva ungefär 2 100
arbetsrum till — utöver vad man nu har
— för den civila statsförvaltningen enbart
i Stockholm. Det var alltså de siffror
byggnadsstyrelsen hade plockat
fram, som låg som ett underlag för de
bedömningar, som lokaliseringsutredningen
hade att göra om på vilket sätt
man skulle bedriva utredningsarbetet.

I det läget var det ganska naturligt,
att lokaliseringsutredningen dels sade
sig, att man borde, som herr Gustafsson
i Borås har understrukit, undersöka, hur
man på sikt skulle klara dessa frågor,
dels fann det nödvändigt att pröva om
det inte fanns några förvaltningsmyndigheter,
som kunde flyttas ut redan nu
för att lätta den akuta bristsituationen.
Lokaliseringsutredningen lyckades sålla
fram ett tiotal förvaltningsenheter, om
vilka man sade, att alla dessa tio kunde
flyttas ut, oberoende av frågan om ett
centralt förvaltningscentrum. Detta förslag
hade vi på riksdagens bord i fjol.

Mot denna bakgrund förefaller det
i varje fall mig, som om utskottet med
sitt ställningstagande nu åstadkommer
något av »goddag-yxskaft» när utskottet
säger: Nej, låt oss med hänsyn tagen
till önskvärdheten av att avvakta möjligheten
att skapa detta centrala förvaltningscentrum
också skjuta på frågan om
utflyttning av exempelvis fabriksstyrelsen,
som utgjorde ett av de företag utredningen
menade att man borde flytta
ut för att redan nu kunna lätta den
akuta rumsbristen i Stockholm. Det var
väl också just med anledning härav, som
andra kammarens ledamöter i fjol tyckte
sig finna starka skäl för att gå på
reservanternas linje.

Jag delar utskottets uppfattning, att

det inte har inträffat någonting sedan i
fjol, och därför har jag, herr talman,
samma inställning nu som jag hade i
fjol, nämligen att man bör ta till vara
de möjligheter som här finns för att
skapa den lättnad som snabbt kan åstadkommas.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

I detta anförande liksom de två närmast
föregående instämde herr Wedén
(fp).

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Jag ämnar inte ta upp
någon lokaliseringspolitisk debatt från
principiella utgångspunkter. Men jag
tycker det är befogat, att det någon
gång från denna talarstol blir utsagt,
att det finns en bred opinion ute i landet,
som med mycket stor sympati och
intresse har noterat de konkreta förslag
som denna utredning, lokaliseringsutredningen,
har lagt fram angående omlokalisering
av vissa statliga institutioner
och företag. Jag vill gärna för min
del apostrofera utredningen och dess
ordförande, landshövding Eckerberg,
från dessa utgångspunkter och säga, att
de nalkats sina uppgifter på ett sätt
som väcker respekt. De har sett på frågorna
obundna av konventionella värderingar
och tydligen haft en mycket klar
förståelse för lokaliseringspolitikens betydelse.

Jag vill betona, att det skulle vara
skada, om inte riksdagen följer upp dessa
propåer utan visar mindre intresse
för vikten av de förslag som lokaliseringsutredningen
har lagt fram. Jag har
nog en känsla av att intresset i riksdagen
är, även om man erkänner principerna,
något mera platoniskt än vad
det borde vara. Jag vill för min del
säga, att om inte andra kammaren förmår,
såsom första kammaren gjort, samla
sig till en viljeyttring beträffande
omlokaliseringen av försvarets fabriksstyrelse,
skulle det inte förvåna mig, om

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Utflyttning av försvarets fabriksstyrelse från stockholmsområdet till Eskilstuna

en lång rad privata företagare ute i
landet börjar fråga sig, om statsmakterna
egentligen menar så mycket med
talet om lokaliseringspolitiken, när de
inte går från ord till handling beträffande
de institutioner, som lyder under
riksdagens domvärjo och där utan praktiska
olägenheter en omlokalisering kan
företagas.

Beträffande den nu aktuella frågan
har redan sagts — och jag vill ytterligare
understryka det — att det borde vara
ett starkt argument, att 24 av 32 remissinstanser
uttalat sig positivt. Statsministern
underströk i ett anförande tidigare
i dag vårt remissinstituts betydelse.
Det är självfallet, att man inte
alltid kan ta hänsyn till vad remissinstanserna
säger, om meningarna är mycket
delade. Men skall remissinstitutet ha
den betydelse, som statsministern tydligen
vill tillmäta det, bör en viss hänsyn
tagas till vad remissinstanserna säger
när majoriteten är så övervägande
som i detta fall.

I likhet med ett par av de andra talarna
har jag med särskilt intresse noterat
den syn som de centrala militära
myndigheterna — som har ett nära intresse
av fabriksstyrelsens verksamhet
— har lagt på just denna fråga. De har
tillstyrkt den omlokalisering som det
här är fråga om. överbefälhavaren säger
att han tidigare har ansett, att omlokalisering
av försvarets fabriksstyrelse
borde ske i samband med en eventuell
utflyttning av de centrala militära
förvaltningarna men att han numera
anser, att det utan praktiska hinder kan
ske som en separat åtgärd. Detta anser
även försvarsgrenscheferna. Ingen ifrågasätter
väl att inte de centrala militära
myndigheterna skulle ha sagt bestämt
nej, om en utflyttning av fabriksstyrelsen
varit till hinder eller inneburit avsevärda
olägenheter för verksamheten.
Jag anser det därför klarlagt, att det inte
finns något starkare samband mellan de
centrala militära — och även civila —
förvaltningarna än att man utan risk

kan gå på den linje som remissinstanserna
och reservationen förordar.

Trots remissyttrandena vill utskottsmajoriteten
emellertid inte uttala sig för
en utflyttning av fabriksstyrelsen separat,
innan utskottet får se de propåer,
som så småningom lär komma beträffande
ett andra centralt statligt förvaltningscentrum.
Det resonemanget kan låta
välbetänkt. Jag kan emellertid inte
förstå argumenteringen. Situationen är
ju som jag redan nämnt den, att de ansvariga
myndigheterna har sagt att fabriksstyrelsen
utan olägenhet kan flyttas
ut. Då skulle det vara egendomligt,
om riksdagen svarade med att säga, att
man inte kan göra det nu utan att man
vill avvakta var det andra förvaltningscentret
skall ligga. Remissinstanserna
har sagt, att fabriksstyrelsen inte är beroende
av det centrala förvaltningscentrum
vi nu har i Stockholm. Det skulle
vara märkligt, om riksdagen då säger,
att man är beroende av var ett eventuellt
nytt förvaltningscentrum kommer
att placeras. Jag kan inte heller finna,
att man med en utflyttning på något
sätt skulle utpeka den ort, som kan bli
aktuell för ett nytt statligt förvaltningscentrum
utanför Stockholm.

Jag är mycket medveten om att man
inte löser lokaliseringsfrågorna genom
att flytta ut enstaka statliga institutioner
och statliga verk. Lokaliseringspolitiken
har en mycket vidare aspekt än
så. Jag skall inte ta upp den frågan här.
Jag vill bara säga, att grundvalen dock
är att man på lämpligt sätt skall försöka
lokalisera de företagsenheter som
kan flyttas eller nyetableras och de industriella
enheter, som inte är bundna
geografiskt av tillgången på råvarukällor.
Trots att detta är huvudsaken i en
framtida politik, har det dock sin principiella
betydelse, om riksdagen visar
att den menar allvar med talet om lokaliseringens
betydelse genom att gå i
spetsen och omlokalisera de statliga organ,
som utan hinder för verksamheten
kan förläggas till annan ort. Jag är med -

Onsdagen den 8 mars 1961 Nr 9

Utflyttning av försvarets fabriksstyrelse från stockholmsområdet till Eskilstuna

vetcn om att det alltid kommer att finnas
skäl som talar mot en utflyttning
av en institution eller av ett verk. Men
i detta fall talar dock skälen övervävande
för en utflyttning, och då skulle
det vara onaturligt, om andra kammaren
stannade i ett annat beslut än vad
första kammaren redan gjort.

Jag ber med detta att få ansluta mig
till den reservation som är fogad till utlåtandet.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Denna fråga behandlades
ju tämligen ingående vid förra årets
riksdag, och det finns därför inte för
mig någon anledning att gå in på alla
de resonemang som här förts, inte minst
av den siste ärade talaren. Låt mig bara
erinra om att lokaliseringsutredningen
förra året föreslog, att försvarets fabriksstyrelse
skulle flyttas ut till Eskilstuna.
Enligt proposition nr 120 för
samma år ansåg regeringen, att det var
lugnast att låta utflyttningen anstå till
dess att man tagit ställning till frågan
om ett eventuellt andra förvaltningscentrum.
Såvitt jag förstår intog regeringen
denna ståndpunkt, därför att
man inte ville vara bunden då det gällde
att bestämma var detta andra förvaltningscentrum
skulle placeras. Det
säges nu här, att en utflyttning av fabriksstyrelsen
inte skulle medföra någon
sådan bindning. Ja, det kan hända
att den inte gör det, men vi kan aldrig
vara säkra på den saken.

Samtliga talare som här yttrat sig har
hänvisat till det förhållandet, att de militära
remissinstanserna alla har ställt
sig positiva till frågan om en utflyttning
av fabriksstyrelsen. Jag skulle vilja
fråga de föregående ärade talarna:
Kan de militära remissinstanserna anses
vara särskilt sakkunniga när det gäller
lokaliseringspolitiken? Om man tittar
närmare på remissutlåtandena finner
man också, att en del remissinstanser
inte har varit positiva till en utflyttning
av fabriksstyrelsen, och det är kan -

ske anledning att även ta någon hänsyn
till vad dessa remissinstanser haft att
säga i denna fråga.

Den omständigheten, att första kammaren
bifallit reservationen, har här anförts
såsom ett skäl för att även andra
kammaren skulle göra detta. Jag skulle
vilja se saken på ett annat sätt och säga,
att detta förhållande närmast borde vara
en anledning för andra kammaren att
följa utskottet. Det är ju inte någon ko
på isen, utan man kan mycket väl lugna
sig med att fatta beslut om en utflyttning
till dess lokaliseringsutredningen
har tagit ståndpunkt till frågan om ett
andra för valt ningscentrum.

För övrigt är det tämligen diffust vad
kammaren skulle besluta genom att bifalla
reservationen. I denna hemställes,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
uttala sig för en utflyttning
från stockholmsområdet av försvarets
fabriksstyrelse. Det anges emellertid inte,
huruvida denna utflyttning skall ske
omedelbart, exempelvis den 1 juli i år,
eller om fem år. Enligt det beslut, vartill
reservanterna inbjuder kammaren,
sägs det inte heller någonting om huruvida
fabriksstyrelsen skall flytta till
Eskilstuna eller till någon annan plats.
Man bara vill att kammaren skall besluta
om en utflyttning från stockholmsområdet.

Jag kan mycket väl föreställa mig, att
om man nu frampressar ett beslut om
utflyttning, så är det inte alls säkert att
den nya förläggningsplatsen för fabriksstyrelsen
blir Eskilstuna, utan den kan
bli exempelvis Norrköping eller Örebro.
Man kan också på det sättet måhända
— jag ber kammarens ledamöter observera
att jag säger »måhända»; tidigare
erfarenheter i dag visar att det är bäst
att vara försiktig med ordvalet — tvinga
regeringen att på ett tidigare stadium
än annars och utan att det är påkallat,
nödvändigt eller kanske riktigt ta ståndpunkt
till frågan om vart ett andra förvaltningscentrum
skall förläggas.

Det är från dessa utgångspunkter,

76 Nr 9 Onsdagen den 8 mars 1901

Utflyttning av försvarets fabriksstyrelse från stockholmsområdet till Eskilstuna

herr talman, som utskottsmajoriteten
har kommit till den slutsats som vi
gjort. Även om vi erkänner, att det finns
motiv för en utflyttning av fabriksstyrelsen
— och låt mig tillägga att jag
inte ser saken ur några lokalpatriotiska
synpunkter; för mig får man gärna flytta
denna myndighet från Stockholm —
så är inte saken mer brådskande än
att vi kan avvakta lokaliseringsutredningens
förslag i fråga om ett eventuellt
andra eller måhända mer än ett andra
förval tningscentrum.

Med detta ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr LUNDKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är litet förvånande
att utskottets ärade talesman försöker
ge sken av att man genom en utflyttning
av fabriksstyrelsen skulle ha tagit
ställning till frågan om var ett kommande
förvaltningscentrum skall förläggas,
när lokaliseringsutredningen så tydligt
har sagt ifrån, att just denna enhet kan
flyttas oberoende av var ett nytt förvaltningscentrum
eventuellt skulle komma
att ligga. Och vad remissinstanserna beträffar
har ju ändå 24 av 32 tillstyrkt
en utflyttning.

När utskottets talesman vidare säger,
att man bör kunna lugna sig litet, förvånar
det mig fortfarande, att han helt
bortser från vad lokaliseringsutredningen
funnit angeläget att betona, nämligen
att det bland annat på grund av rumsbristen
i Stockholm -— som jag här tidigare
givit belägg på — är nödvändigt
att plocka fram en del företag som utan
olägenhet skulle kunna flyttas inom den
närmaste tiden. Det förefaller mig då
ganska underligt, att man kan säga att
det inte är någon brådska utan att vi
kan avvakta ställningstagandet till frågan
om var ett kommande förvaltningscentrum
skall ligga. Jag vidhåller den
uppfattningen, att denna form av argumentation
gör intryck av »goddag —
yxskaft».

Sedan säger utskottets talesman, att

det självfallet inte genom det beslut,
som skulle komma att fattas här om
kammaren gick på reservationen, är
bestämt till vilken plats fabriksstyrelsen
skulle komma att flyttas. Nej, det
är det inte. Jag finner det i och för
sig riktigt, att kammaren tar den ståndpunkten
i dag, att den helt enkelt bara
bifaller vad reservanterna vill, nämligen
att man säger ifrån, att man anser
att denna myndighet bör flyttas ut. Det
räcker med att kammaren och riksdagen
gör den beställningen för att saken
över huvud taget skall komma i rullning.
Detta är — tror jag — ändå angeläget
med hänsyn tagen till de direktiv
denna utredning fick och till den situation
man i dessa sammanhang befinner
sig i och kanske också med hänsyn till
vad herr Antonsson var inne på, nämligen
att även staten bör visa sin goda
vilja när det gäller att lokalisera sina
företagsenheter.

Herr ANTONSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Skall man försöka att
dra en konklusion av herr Gustafssons
i Stockholm resonemang, måste den väl
bli, att han känner sig bunden av planerna
på ett andra förvaltningscentrum
när det gäller att ta ställning till fabriksstyrelsens
placering. Man kan kanske
lika gärna vända på det hela och säga,
att han är rädd för att placeringen av
fabriksstyrelsen skall bli prejudicerande
när det gäller vilken ort som i framtiden
eventuellt skall bli ett andra förvaltningscentrum.
Jag kan inte förstå,
att om vi i dag anser att fabriksstyrelsen
inte är bunden till det förvaltningscentrum
vi nu har här i Stockholm —
det har ju de flesta myndigheter som är
hörda sagt, och jag tror att riksdagen
också delar den meningen — så skulle
slutsatsen bli att styrelsen måste bli
bunden till ett annat blivande centrum.
Jag tycker att det är något fel i logiken
i detta resonemang.

Sedan yttrade herr Gustafsson i Stockholm,
att de militära myndigheterna väl

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Utflyttning av försvarets fabriksstyrelse från stockholmsområdet till Eskilstuna

inte är särskilt sakkunniga i lokaliseringsfrågor.
Jag kan hålla med om att
de förmodligen inte är det, men de bör
väl vara sakkunniga på det område det
här gäller, alltså fabriksstyrelsens verksamhet.
Denna har de bedömt så, att
den inte är avhängig av den nuvarande
centrala förvaltningsorten.

Beträffande talet om att lugna sig litet
grand tror jag inte att det blir fråga
om att lugna sig så litet. För det första
har inte lokaliseringsutredningen kommit
med förslag om ett nytt förvaltningscentrum.
Det kan ta en avsevärd
tid innan den blir färdig med sina propåer
i det fallet. För det andra tror jag
att detta i och för sig är ett så stort
problem, att det kan dröja åratal innan
riksdagen har praktisk möjlighet att
fatta ståndpunkt i just denna omfattande
fråga. Det skulle inte förvåna mig,
om det kommer att dröja 10 år, ifall vi
går på utskottets linje, innan vi har
möjlighet att flytta ut fabriksstyrelsen,
om vi skall anse att det spörsmålet är
avhängigt av frågan om ett andra förvaltningscentrum.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! I fråga om detta resonemang
om huruvida ett beslut i den
riktning som reservanterna har föreslagit
skulle innebära en bindning eller
inte kan man kanske säga, att jag är
alltför försiktig i detta avseende. Om
jag skall förklara mig ytterligare är min
uppfattningen den, att man ändå inte
vet vad slutresultatet blir av lokaliseringsutredningen.
Även om denna för
sin del — med all respekt för att de
herrar och eventuellt damer som sitter
där menar att detta inte behöver innebära
någon bindning — är det väl inte
så hundraprocentigt säkert att inte riksdagen,
regeringen och statsmakterna
över huvud taget kan se saken på ett
annat sätt, när de har det samlade resultatet
framför sig. Detta är anledningen
till att jag tycker, att man bör

gå fram med litet större försiktighet än
vad reservanterna gör.

Till herr Lundkvist vill jag bara säga,
att när jag har tittat på dessa remissvar
har jag inte gjort någon matematisk beräkning
för att konstatera, att så och så
många har tillstyrkt medan så och så
många inte har varit med på förslaget,
utan jag har försökt bedöma vilka som
har ställt sig på den ena eller den andra
sidan. Gör man det, blir kanske inte
opinionen lika överväldigande för en
utflyttning som om man bara räknar
rent matematiskt.

Vi här i Stockholm får väl vara tacksamma
mot herr Lundkvist för hans
omtanke när det gäller rumsbristen och
vad därmed sammanhänger, men jag
tror att även om den är besvärande kan
vi dock klara den under den tid som
behövs för att ta en slutlig ståndpunkt
till frågan om Stockholm och eventuellt
också någon annan ort som förvaltningscentrum.

Innan jag går från denna talarstol
skall jag göra kammarens ledamöter
uppmärksamma på att det nu har sagts
mig, att enligt reservationens skrivning
innebär ett bifall till den ett beslut om
utflyttning av försvarets fabriksstyrelse
till Eskilstuna. Man är genom denna
skrivning låst till Eskilstuna och kan
inte välja någon annan ort.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Ungefär vid samma tidpunkt
som när denna lokaliseringsutredning
tillsattes hade jag en motion i
denna kammare, där jag förde fram
tanken på ett andra förvaltningscentrum.
Det är med en viss tillfredsställelse
jag konstaterar, att denna tanke
inte har kommit bort utan fortfarande
finns kvar. Jag hoppas att det verkligen
skall kunna bli någonting av den
så småningom.

Jag kan emellertid inte förstå, att
detta skulle behöva vara något hinder
mot att bifalla reservationen. Herr Gustafsson
i Stockholm tycker att det inte

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1901

Ändring av anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen

är så bråttom med dessa frågor, och
han säger att man i Stockholm nog skall
fördra läget som det är. Men statsförvaltningens
oerhörda rumsbrist är väl
en sak som angår riksdagen. Att många
ämbetsverk är utspridda i staden på en
mängd olika ställen är ingalunda en tillfredsställande
ordning. Det finns väl
ändå mycket starka skäl för att fortast
möjligt göra vad som göras kan för att
hjälpa upp rumsbristen här i Stockholm
och koncentrationen till Stockholm
över huvud taget. Mot dessa mycket
starka allmänna skäl finns det egentligen
inga konkreta och gripbara speciella
motskäl. Herr Gustafsson i Stockholm
och andra framför också bara tämligen
vaga allmänna skäl för att i alla
fall vänta.

Jag tycker därför, herr talman, att det
finns mycket god anledning att bifalla
denna reservation. Den erfarenhet vi
har från detta område pekar ändå på
att det inte brukar vara så lätt att få
någonting till stånd. Vi har alltså inga
skäl att vika undan på de få punkter,
där det verkligen föreligger konkreta
möjligheter att göra någonting. Jag tycker
det skulle verka litet orkeslöst att
inte handla i detta fall.

Herr PALM (h):

Herr talman! Med hänsyn till den argumentering
som redan förts skall jag
inskränka mig till att peka på det faktum,
att utskottet erinrat om att undersökningar
och remissyttranden talar för
en flyttning av fabriksstyrelsen. Invändningen
mot ett beslut i den riktningen
stöder sig i huvudsak på önskemålet
om en utflyttning av större enheter.
Som reservanterna påpekar anser överbefälhavaren,
att fabriksstyrelsen mycket
väl kan flyttas oberoende av övriga
myndigheter. ÖB måste ju anses som
sakkunnig vad försvaret beträffar.

Under sådana förhållanden kan jag
inte finna att ett uppskov på obestämd
tid kan vara motiverat på de angivna

grunderna. Jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lundkvist begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 36, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Ivar Johansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för nejpropositionen,
vadan kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Ivar Johansson m. fl.

§ 21

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 2, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 19 § och 32 § 2
mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Utskottets hemställan bifölls.

§ 22

Ändring av anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 4, i anledning av Kungl.

Onsdagen den 8 mars 1961 Nr 9

Ändring av anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen

Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av punkt 6 av anvisningarna
till 24 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 2 december 1960 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 4, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om ändrad lydelse
av punkt 6 av anvisningarna till

24 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anförde utskottet följande.

I propositionen föreslås en jämkning
av bestämmelserna om beskattning av
inkomst av en- och tvåfamiljsfastigheter.
Enligt förslaget skall den schablonmetod,
som används för beräkning av
inkomst av sådan fastighet, i ökad utsträckning
bli tillämplig när bostaden
uthyres till sommargäster.

Det ovannämnda författningsförslaget
var av följande lydelse.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av punkt 6 av anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att punkt 6 av anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (k öreslagen lydelse)

Anvisningar
till 24 §.

6. De i----—--såsom bostad.

Till fastighet,-------ägare

Från tillämpningen av bestämmelserna
i 24 § 2 mom. första och andra styckena
bliva genom regeln i 2 mom. sista
stycket första punkten, under där angivna
förutsättningar, undantagna
exempelvis fastigheter som under somrarna
bruka uthyras till sommargäster
men i övrigt bebos av ägarna, sommarstugor
som regelbundet uthyras under
somrarna, fastigheter vilka till viss del
upplåtas för upplagsplats, för rörelse
el. dyl. samt fastigheter vilka utnyttjas
för odling eller tillgodogörande av alster
eller naturtillgångar från fastigheten.
En fastighet bör anses i allenast
ringa omfattning utnyttjad för sådant
ändamål, som här avses, om den därigenom
förvärvade årliga intäkten icke
överstiger 2 procent av fastighetens
taxeringsvärde.

förfogande.

Från tillämpningen av bestämmelserna
i 24 § 2 mom. första och andra styckena
bliva genom regeln i 2 mom. sista
stycket första punkten, under där angivna
förutsättningar, undantagna
exempelvis fastigheter som under somrarna
bruka uthyras till sommargäster
men i övrigt bebos av ägarna, sommarstugor
som regelbundet uthyras under
somrarna, fastigheter vilka till viss
del upplåtas för upplagsplats, för rörelse
el. dyl. samt fastigheter vilka utnyttjas
för odling eller tillgodogörande av
alster eller naturtillgångar från fastigheten.
En fastighet bör anses i allenast
ringa omfattning utnyttjad för sådant
ändamål, som här avses, om den därigenom
förvärvade årliga bruttointäkten
uppgår till högst 1 200 kronor eller
överstiger nämnda belopp men icke 2
procent av fastighetens taxeringsvärde.

denna tid.

Fråga huruvida

80 Nr 9 Onsdagen den 8 mars 1961

Ändring av anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift
utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1961 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1961 eller tidigare år.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
de i anledning av propositionen
väckta likalydande motionerna I: 39 av
herr Spetz och II: 38 av herr Staxäng
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte med avslag på Kungl. Maj:ts förevarande
proposition besluta att anvisningarna
till 24 §, punkt 6, tredje stycket
kommunalskattelagen skulle erhålla
följande lydelse: »Från tillämpningen.
.., undantagna exempelvis sommarstugor
som ... fastighetens taxeringsvärde.
»

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit de vid
riksdagens början väckta likalydande
motionerna I: 481 av herr Yngve Nilsson
in. fl. och II: 553 av herr Stiernstedt
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte antaga ett i motionerna intaget
förslag till lag om ändrad lydelse av 24
§ 2 mom. kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 4 antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag om ändrad lydelse
av punkt 6 av anvisningarna till 24 §
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:39
av herr Spetz och II: 38 av herr Staxäng
m. fl. samt

2) de likalydande motionerna 1:481
av herr Yngve Nilsson m. fl. och II: 553
av herr Stiernstedt m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Spetz, Söderquist och
Kollberg samt fru Nettelbrandt, vilka

ansett att utskottet under punkten A)
bort hemställa, att riksdagen måtte —
med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 4 icke kunnat
av riksdagen oförändrad antagas och
med bifall till de likalydande motionerna
I: 39 av herr Spetz och II: 38 av herr
Staxäng m. fl. -—■ för sin del antaga följande Förslag till lag

om ändrad lydelse av punkt 6 av
anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att punkt 6 av
anvisningarna till 24 § komunalskattelagen
den 28 september 1928 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Anvisningar
till 24 §.

6. De i---såsom bostad.

Till fastighet, —--ägarens förfo gande.

Från tillämpningen av bestämmelserna
i 24 § 2 mom. första och andra styckena
bliva genom regeln i 2 mom. sista
stycket första punkten, under där angivna
förutsättningar, undantagna exempelvis
sommarstugor som regelbundet
uthyras under somrarna, fastigheter vilka
till viss del upplåtas för upplagsplats,
för rörelse el. dyl. samt fastigheter
vilka utnyttjas för odling eller tillgodogörande
av alster eller naturtillgångar
från fastigheten. En fastighet
bör anses i allenast ringa omfattning
utnyttjad för sådant ändamål, som här
avses, om den därigenom förvärvade årliga
intäkten icke överstiger 2 procent
av fastighetens taxeringsvärde.

Fråga huruvida —--denna tid.

Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt däri meddelad upp -

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Ändring av anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen

gift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;
dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga
om 1961 års taxering samt i fråga om
eftertaxering för år 1961 eller tidigare
år.

II) av herrar Yngve Xilsson, Gösta
Jacobsson, Xilsson i Svalöv och Magnusson
i Borås, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Denna fråga var ju även
vid föregående riksdag i anledning av
en motion av undertecknad m. fl. föremål
för behandling. Något positivt beslut
i frågan kunde då icke erhållas.

Emellertid har nu Kungl. "Maj :t tagit
upp frågan i det förslag som vi behandlar.
Jag skall tacksamt erkänna, att det
förslag som här har framlagts är ett steg
på vägen men tyvärr undanröjer det
icke helt den orättvisa kategoriklyvning
som föreligger mellan egnahemsägare
i beskattningsavseende.

Regeringen hade förra året sitt förslag
ute på remiss till olika myndigheter.
.lag vill citera vad länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län då anförde.
Det är att märka att denna länsstyrelse
genom erfarenheter från sitt eget område
känner väl till dessa förhållanden.
Remissvaret därifrån har väl därför
också ett särskilt värde.

Länsstyrelsen uttalade betänkligheter
mot den föreslagna 1 000-kronorsgränsen.
I många skärgårdssamliällen i länet,
anförde länsstyrelsen, brukar bruttoinkomsten
av uthyrning till sommargäster
endast undantagsvis uppgå till
1 000 kronor. I andra samhällen utefter
kusten förekommer däremot relativt
ofta hyresinkomster av denna art på
1 200—2 000 kronor per år. Länsstyrelsen
pekade vidare på de tröskelproblem
som uppkommer när hyresinkomsten
ligger vid den föreslagna gränsen, och
befarade att denna tröskel komme att
g —Andra kammarens protokoll 1961. N

utgöra en frestelse till oriktiga deklarationsuppgifter.
Berörda tröskelproblem
skulle undgås om från bruttoinkomsten
av sommarnöjesuthyr ningen avdrag
medgavs — förutom för de av uthyrningen
föranledda kostnaderna — med
ett belopp som motsvarar två procent
av taxeringsvärdet. En sådan regel
skulle emellertid ge ganska små belopp
i skatt i förhållande till den totala hyran.
Den skulle även medföra ett icke
obetydligt merarbete för deklaranter
och taxeringsnämnder. Länsstyrelsen
föreslog i stället, att uthyrning, som
medför intrång i egen bostad, skall likställas
med uthyrning till bofasta hyresgäster
och därigenom göras skattefri.
Länsstyrelsen ansåg, att det inte
finns tillräckligt starka skäl, som talar
för att inkomst av uthyrning till sommargäster
i dessa fall skulle behandlas
på annat sätt än inkomst genom uthyrning
till bofasta hyresgäster.

Utskottet har givetvis inte kunnat
komma förbi dessa synpunkter men har
dock gjort försök att motivera kategoriklyvningen.
Utskottet menar, att den
tillfälliga uthyrningen måste anses ge
en betydligt värdefullare förmån för egnahemsägaren,
eftersom denne inte avstår
dispositionsrätten under hela året
utan under vissa tider själv kan utnyttja
hela fastigheten. Detta är givetvis riktigt.
Men jag vill häremot erinra, att en
stadigvarande hyresgäst ofta ger ägaren
större hyresinkomster. Dessutom måste
ägaren vid uthyrning till sommargäster
i regel också ställa möbler till förfogande.
Därför måste ersättningen för
bostaden i beskattningshänseende räknas
betydligt lägre.

Jag skall inte ytterligare gå in på denna
fråga, ty argumenten har så utförligt
redovisats tidigare år. Jag skulle bara
göra mig skyldig till en upprepning.
Det enklaste sättet att lösa frågan vore
att följa den linje, som länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län anvisade och
som även föreslagits i motion vid årets
riksdag, nämligen att jämställa alla en ■

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Ändring av anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen

och tvåfamiljsfastigheter som används
för bostadsändamål. Därmed skulle man
kunna uppnå rättvis och likformig taxering.
Detta kan inte lämpligen ske på
annat sätt än att schablonregeln får gälla
utan gränsdragning så snart det är
fråga om fastigheter som regelmässigt
används som stadigvarande bostad antingen
för ägaren eller för uthyrning.

Jag har med flit velat förkorta detta
anförande. Med det sagda vill jag yrka
bifall till den reservation, som är fogad
vid utlåtandet av herr Spetz m. fl.

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Vid behandlingen av
denna fråga i bevillningsutskottet kom
jag till den uppfattningen, att de yrkanden
som framställts i den av herr Staxäng
nu omnämnda motionen borde vinna
beaktande. Därför har jag och några
andra ledamöter i bevillningsutskottet
fogat en reservation till bevillningsutskottets
betänkande nr 4.

Nu har herr Staxäng så utförligt och
sakkunnigt redogjort för denna fråga,
att jag, herr talman, inskränker mig till
att instämma med honom och yrka bifall
till reservationen.

Herr MAGNUSSON i Borås (li):

Herr talman! Det utskottsutlåtande vi
nu behandlar tar också upp frågan om
sådana villafastigheter som upplåtes åt
arbetare i jordbruksfastigheter. Detta
problem har aktualiserats i motion nr
II: 553, i vilken motionärerna just påpekar
det egendomliga förhållandet, att
en bostadsfastighet som användes i samband
med förvärvskällan jordbruksfastighet
kan bli föremål för schablonbeskattning,
medan däremot den fastighet
som upplåtes som bostad åt en person
anställd i annan rörelse icke schablontaxeras.

Vi är några kammarledamöter som
har fogat en blank reservation till utskottets
betänkande, och anledningen
härtill är att vi anser att motionen bort
kunna bifallas av riksdagen. Nu har

emellertid utskottet skrivit mycket välvilligt
och påpekat de egendomliga förhållanden
som råder på detta område,
och utskottet förutsätter att dessa problem
tages upp i annat sammanhang. Vi
har därför inte ansett det nödvändigt
att fullfölja det yrkande som framställts
i nämnda motion, utan vi har nöjt oss
med den blanka reservationen.

Herr talman! Jag har inte något annat
yrkande än bifall till utskottets
hemställan.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! En- och tvåfamiljsvillor
beskattas nu enligt schablonmetoden
med 2,5 procent av fastighetens taxeringsvärde
med avdrag för eventuell
gäldränta och tomträttsavgift. Därtill
kommer ett extra avdrag på 200 kronor,
motsvarande det avdrag man får
göra för inkomst av kapital. Om emellertid
sådana villor helt eller delvis
uthyres till sommargäster, d. v. s. icke
till stadigvarande bostad, så skall fastigheten
taxeras efter intäkten med
nämnda avdrag, därest intäkten överstiger
2 procent av taxeringsvärdet. Då
användes sålunda inte schablonmetoden.

Nu har det riktats kritik mot detta
förfarande. Om fastighetens taxeringsvärde
är lågt, så kommer även förhållandevis
små bruttointäkter att föranleda
att man inte får tillämpa schablonmetoden,
säger man. Om hyran för en
dylik uthyrd lägenhet eller bostad överstiger
2 procent av taxeringsvärdet,
skall alltså hyresvärdet för fastighetsägarens
bostad och influtna hyror taxeras
och beskattas enligt den konventionella
metoden, och då skall som bekant
avdrag få göras för alla omkostnader
för fastigheten: reparationer och värdeminskning
samt slitage på möbler och
andra inventarier som ingår i den bostad
man hyr ut till sommargäster.

Det säger sig självt, att denna taxeringsmetod
medför avsevärt mer besvär
och krångel än schablonmetoden. Dess -

Onsdagen den 8 mars 1961
Ändring av anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen

utom ger den mera växlande resultat.
Som tidigare sagts är det särskilt på
västkusten som detta gör sig gällande.

För att komma till rätta med dessa
olägenheter har vi nu fått en proposition
i ärendet, i vilken föreslås att
2-procentsregeln skall kombineras med
ett gränsbelopp för schablontaxering.
Om nämligen hyran i sådana fastigheter
som uthyres till sommargäster uppgår
till högst 1 200 kronor per år eller inte
överstiger 2 procent av taxeringsvärdet,
skall schablonmetoden få användas
även beträffande sådana villor.

1 den avgivna reservationen yrkar
man nu bifall till motionerna, i vilka
motionärerna vill utsträcka schablonmetodens
tillämpning till att gälla utan
undantag eller gränsdragningar, så
snart det är fråga om fastigheter som
användes som stadigvarande bostad.
Och reservanterna menar att propositionens
förslag inte gör någon åtskillnad
mellan inkomster av sommaruthyrning
och inkomster av annat slag samt
att man här skapar tröskelproblem.

Nu torde det emellertid vara uppenbart,
att uthyrning till sommargäster
mera är att betrakta som rörelse och
att man vid uthyrning under sommaren
ofta får lika stora intäkter som vid en
uthyrning för stadigvarande bruk under
hela året. Det gäller sådana fastigheter,
som ägaren skaffat sig i syfte att hyra
ut och tjäna pengar på. Men skillnaden
är den, att fastighetsägaren när han hyr
ut till sommargäster, kanske disponerar
fastigheten i dess helhet största delen
av året, så vida han inte rent av hyr ut
lägenheter i flera omgångar till olika
sommargäster och då tjänar ännu mer
pengar.

Vidare är det så, att ägare av jordbruksfastigheter
och flerfamiljshus alltid
beskattas för intäkterna från uthyrning
av sommarnöje, och det kan inte
vara rättvist, säger utskottet, att man
medger obegränsad skattefrihet för sådan
uthyrning då det gäller villafastigheter.

Vi har i utskottet funnit, att man genom
propositionens förslag om en gräns
vid 1 200 kronor och 2 procent av taxeringsvärdet
kan få schablonmetoden
tillämplig i de allra flesta fall när det
gäller sommarvillor, men att man samtidigt
beskattar sådan uthyrning av
villor som sker så att säga mera rörelsemässigt,
varvid man tjänar mera pengar
än om man hyr ut på annat sätt.

När man samtidigt bibehåller denna
regel om 2 procent av taxeringsvärdet,
så blir det ju inte heller något större
tröskelproblem. Taxeringen förenklas
så långt man nu torde kunna vara beredd
att gå.

Jag vill också särskilt understryka,
att utskottet sagt, att om bruttointäkten
av uthyrningen överstiger 1 200 kronor
eller det högre belopp, som kan ligga
inom ramen för 2 procent av taxeringsvärdet,
och schablonmetoden inte skall
få tillämpas, så kan det likväl inträffa,
att den skattskyldige inte behöver skatta
för hela hyresbeloppet. Beskattningen
bör nämligen avse endast den hyra,
som belöper sig på vad hyresgästen
disponerar av själva fastigheten. Det
bör alltså observeras, att för rätten att
utnyttja möbler, sängutrustning, husgeråd
o. d. har man rätt att göra avdrag
i vanlig ordning.

Allt detta gör att utskottet inte finner
sig kunna tillstyrka motionerna utan
yrkar bifall till propositionen.

Beträffande de andra motionerna,
1:481 och 11:553, är det väl inte så
mycket att säga. Det har här inte tagits
upp någon debatt om dem. Samma
yrkande prövades av riksdagen 1958
och avslogs då. Utskottet hade visserligen
anfört vissa invändningar mot det
förhållandet, att arbetarbostäder i jordbruk
och skogsbruk ibland taxeras enligt
schablonmetoden. Man sade att
konsekvensen kan bli, att vissa utnyttjade
arbetarbostäder inom samma jordbruk
taxeras efter de för byggnad i
jordbruk gällande reglerna, medan
andra bostäder blir schablontaxerade.

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Ändring av anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen

Men det torde väl höra till undantagsfallen,
att en byggnad i jordbruket, som
användes såsom arbetarbostad, taxeras
för sig som »annan fastighet». Det
är nämligen förutsättningen för att denna
metod skall få tillämpas. I regel torde
väl bostaden ingå i jordbruksfastighetens
byggnadsbestånd och taxeras
tillsammans med detta som jordbruksfastighet.

Men det kan också inträffa fall i motsatt
riktning. En som jordbruksfastighet
taxerad byggnad kan användas för
uthyrning till stadigvarande bostad åt
person, som inte är anknuten till jordbruket
i fråga. Intäkten blir då beskattad
enligt den konventionella metoden,
men skäl skulle ju kunna anföras för
att den borde taxeras enligt schablonmetoden,
alltså som »annan fastighet».

Nu torde denna fråga ha varit föremål
för uppmärksamhet i samband med
förberedelsearbetet för 1957 års allmänna
fastighetstaxering, åtminstone vad
angår arbetarbostäder å skogsfastighet.
I>å uttalades, att enkom för skogsbru-,
kets behov avsedda arbetarbostäder
O. d., som på grund av sin belägenhet
måste antas inte kunna i huvudsak förräntas
genom uthyrning i den allmänna
hyresmarknaden, inte skulle taxeras såsom
särskild fastighet.

Med det material som för närvarande
finns är utskottet inte berett att tillstyrka
någon författningsändring i enlighet
med motionärernas önskemål. Men
utskottet uttalar, att det ingenting har
att erinra mot att frågan blir föremål
för överväganden i annat lämpligt sammanhang.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Bara några få ord som
replik till den siste talaren. Jag har
redan förut uttalat min tacksamhet för
det steg Kungl. Maj:t tagit i denna fråga,
och jag skall villigt erkänna, att det
i mycket stor utsträckning kommer att

gagna de syften, som inte minst vi i
förra årets motion förordade.

Det var emellertid en sak i den föregående
talarens anförande som jag
måste stanna något vid, nämligen
poängterandet av att denna sommaruthyrning
skulle ha formen av rörelse.
Jag tror att det är mycket svårt att göra
en kategoriklyvning mellan dessa
egnahemsägare och dem som hyr ut
mera stadigvarande. Hur är det i levande
livet? Den som byggt ett egnahem
brukar de första åren hyra ut en del av
bostadsutrymmena, inte minst av ekonomiska
skäl, för att sedan i framtiden,
när han behöver flera rum, disponera
över hela huset. Denna uthyrning är
alltså inte så stadigvarande beträffande
de andra egnahemsägarna som man
bär velat göra gällande.

Jag tror att man ute i skärgården
när det gäller sommaruthyrning skulle
stå ganska främmande inför beteckningen
»rörelse». Dessa människor,
som ofta flyttar ut ur sin egen lägenhet
över sommaren, kanske bor i ett uthus
eller en källarvåning, skall anses driva
en rörelse, och blir beskattade på det
gamla sättet för inkomst. Det är detta
som har varit så orättvist. Nu har ju
Kungl. Maj:t i stor utsträckning lättat
på bestämmelserna, men vi har menat
att man för att helt få bort denna kategoriklyvning
skulle gå på den linje
motionen föreslår.

Jag'' vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. A) och B 1)

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels oek på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen I); och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kollberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Onsdagen den 8 mars 1961 Nr 9 85

Rätt till avdrag vid beskattningen för avsättning inom familjebolag till pension

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
A) och Bl) i utskottets betänkande nr
4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
I) av herr Spetz m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kollberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 161 ja och 42 nej, varjämte 14
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B 2)

Utskottets hemställan bifölls.

$ 23

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 7, i anledning av väckta
motioner om översyn av reglerna för
uppskattning av naturaförmåner, m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 24

Rätt till avdrag vid beskattningen för
avsättning inom familjebolag till pension

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 8, i anledning av väckta
motioner om rätt till avdrag vid beskattningen
för avsättning inom familjebolag
till pension.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydan -

de motionerna 1:41 av herr Stefanson
m. fl. och II: 48 av herr Magnusson i
Borås m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte antaga ett i motionerna intaget
förslag till lag om ändring av punkt
2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370).

Utskottet hemställde, att riksdagen
med bifall till de likalydande motionerna
1:41 av herr Stefanson m. fl.
och II: 48 av herr Magnusson i Borås
m. fl. måtte för sin del antaga följande

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av punkt 2 av
anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att punkt 2 av
anvisningarna till 29 $ kommunalskattelagen
den 28 september 1928 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Anvisningar
till 29 §.

2. Skattskyldig må — — — sådan
personal.

Avdrag må--— överlämnat skul debrev.

Avdrag för----denna gavs.

Skattskyldig må--: — beträffande

pensionsstiftelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1962; dock att äldre bestämmelser
alltjämt skola gälla vid 1962 års
taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1962 eller tidigare år.

Reservation hade avgivits av herrar
John Ericsson, Einar Eriksson och
Jansson, fröken Danmark samt herrar
Oscar Carlsson, Brandt i Aspabruk,
A Bard, Engkvist, Andersson i Essvik
och Kristenson i Göteborg, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att de likalydande
motionerna I: 41 av herr Stefanson
m. fl. och 11:48 av herr Magnusson
i Borås m. fl. om rätt till avdrag

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Rätt till avdrag vid beskattningen för avsättning inom familjebolag till pension

vid beskattningen för avsättning inom
familjebolag till pension icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! I de här motionerna yrkas
upphävande av bestämmelsen om
att hänsyn vid beräkning av avdragsgill
avsättning till pensionsstiftelse i
s. k. familjeföretag inte får tas till pensionsförmån
avseende huvuddelägaren
eller honom närstående person.

Bestämmelsen att familjebolagen inte
får göra avdrag för avsättningar till
pensionering av ägare eller denne närstående
tillkom 1955. Det skedde på
enträgen begäran av skattemyndigheterna,
enär familjebolagen missbrukade
avsättningsmöjligheterna. Avsättningar
gjordes många gånger för att bereda
vederbörande oskäliga fördelar i beskattningshänseende.
Familjeföretagen
jämställdes därför med enskilda företagare
i detta avseende; det var alltså
1955.

Det är odisputabelt att frågan har
kommit i ett annat läge — sakligt sett
— efter ATP:s tillkomst. Vid årets
taxering blir avdragsrätten starkt begränsad
i förhållande till vad som tidigare
har gällt. Nu får nämligen avdrag
ifrågakomma endast för arbetsgivare
som har gjort uttrycklig utfästelse om
kompletterande pensionsförmåner, vilka
skall utgå vid sidan av ATP. Det bör
kanske understrykas att det för såväl
ägare, som är fast anställd i ett familjeföretag,
som för övriga anställda är
möjligt att inträda i ATP på samma
sätt och på samma villkor som företagare
och anställda i andra bolag. Frågan
här gäller alltså kompletteringspensioner.
Men för försäkring vid sidan
av ATP är premien avdragsgill.
Detta är alltså en anledning till att vi
reservanter inte anser oss kunna tillstyrka
motionen. En annan, bidragande
orsak är att det också pågår en utred -

ning angående pensionsstiftelsernas civilrättsliga
ställning, alltså huruvida de
för pensionsstiftelserna gällande skattereglerna
numera kan anses ändamålsenliga.
Denna utredning beräknar att
kunna framlägga ett delbetänkande under
nästa vår. Under sådana omständigheter
brukar man ju inte besluta något
i en fråga som är under utredning. Vi
reservanter anser att man bör avvakta
den här utredningen, tv den kommer
säkert att få betydelse för frågan om
familjeföretagens rätt till avdrag för avsättningar
till pensionsstiftelser.

Herr talman! I den här frågan har
lotten varit avgörande i utskottet, så
jag står den här gången på reservanternas
sida och jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Denna fråga har vi diskuterat
varje år sedan 1955. Tidigare
har det varit en minoritet inom bevillningsutskottet
som slutit upp kring motionärernas
förslag. Vid behandlingen
av årets motion delades utskottet i två
hälfter, och som herr Brandt i Aspabruk
sade tillstyrktes motionen efter
lottning.

Det kan sägas, att sedan 1955 har det
skett en diskriminering av familjebolagen,
då avsättningar inte tillåtits för
pensionsändamål under alla dessa år.

Herr Brandt sade att det förekommit
missbruk. Jag vill då påpeka att en väsentlig
förändring inträdde 1955, när
det beslöts att det allmänna skulle ha
insyn i pensionsstiftelserna. Dessutom
bestämdes att avsättningar inte fick göras
med mindre än att det fanns en
verklig utfästelse. Skattemyndigheterna
fordrade dessa klara uppgifter. Sålunda
hade det, även om vi skulle ha haft
de bestämmelser som påfordras i motionen,
sedan år 1955 inte kunnat förekomma
något missbruk. Numera skall
ha gjorts en pensionsutfästelse enligt
överenskommelse som träffats mellan
SIF och Arbetsgivareföreningen för att

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

rätt till avsättning utöver ATP skall
uppkomma. Ett system har skapats för
pensionsutbetalningarna, det s. k. PRIsystemet,
som innebär att pensionerna
alltid kommer att utbetalas till dem,
för vilka avsättning gjorts. Jag kan inte
förstå varför man inte kan vara med
om att rätta till det missförhållande
som rått under så många år, när det nu
inte kan göras några andra avsättningar
än de som enligt utfästelse är avsedda
som en påbyggnad till pensionen enligt
ATP.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till bevillningsutskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Johansson
i Norrköping begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 8, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
av herr John Ericsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 106 ja och 110 nej.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
betänkandet fogade reservationen avherr
John Ericsson m. fl.

§ 25

Särskild försäljningsskatt på pornografiska
tidskrifter m. fl. tryckalster

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 17, i anledning av väckt
motion om en särskild försäljningsskatt
på pornografiska tidskrifter m. fl. tryckalster.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, II: 4, av
herr Björkänge, hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om prövning av frågan
huruvida en särskild försäljningsskatt
kunde åläggas pornografiska tidskrifter
och andra sådana tryckalser i enlighet
med vad i motionen anförts.

Utskottet hemställde, att motionen
11:4 av herr Björkänge om en särskild
försäljningsskatt på pornografiska tidskrifter
m. fl. tryckalster icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Gustaf Elovsson, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BJÖRKÄNGE (ep):

Herr talman! Detta problem har tagits
upp i flera motioner under de senaste
årens riksdagar men utan resultat. Sålunda
avslog 1955 års riksdag ett förslag
om statliga åtgärder mot den mindervärdiga
litteraturen samt bl. a. tillsättande
av en seriejury. Som motivering
för avslaget anfördes att gränserna för
en statlig jurys kompetensområde lätt
bleve flytande och att dess verksamhet
skulle kunna få karaktären av censur,
vilket skulle strida mot den allmänna
uppfattningen av tryckfrihetens innebörd.
De medel som redan står till myndigheternas
disposition, nämligen åtal,
beslag och konfiskation, utnyttjas synnerligen
sparsamt, troligen av samma
anledning.

Det föreliggande motionsförslaget
skiljer sig från de åtgärder som tidigare
stått till buds för att skydda den upp -

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Särskild försäljningsskatt på pornografiska tidskrifter m. fl. tryckalster

vägande ungdomen mot det förljugna,
förråande och moralupplösande innehållet
i boulevardtidningar, erotikmagasin,
seriemagasin och deckarserier. Hiir
är inte fråga om censur. Här gäller det
att genom en kraftigt tilltagen beskattning
göra framställningen av dylika
skrifter mindre lönande samtidigt som
man hoppas att det genom beskattningen
höjda priset skall avskräcka från inköp.
Man kan göra jämförelser med beskattningen
på rusdrycker, där man
kommit så långt att det från visst håll
varnas för ytterligare höjning därför att
man då befarar att statens inkomster
av hanteringen skulle avsevärt sjunka.
Vid ett sådant förhållande i det här föreliggande
fallet skulle man ju ha nått
det mål som åsyftas utan att därför
kränka tryckfriheten.

Utskottet säger att en beskattning av
ifrågavarande slag inte kan anses stå i
överensstämmelse med grunderna för
vår tryckfrihetslagstiftning och att en
objektiv gränsdragning mellan skattefria
och skattejdiktiga tidskrifter svårligen
kan göras.

Man blir förvånad över att till och
med en skattehöjning på dessa skrifter
skulle kunna tänkas inkräkta på tryckfriheten.
Här ger utskottet tryckfrihetsförordningen
en räckvidd som dess upphovsmän
aldrig drömde om.

Vidare anför utskottet att man måste
beakta de gensagor som rests mot en
särbeskattning av förströelsetidskrifter
och liknande. Jag skall be att få fråga
utskottet: Vem är det som har den uppfattningen
att en beskattning av sådana
här tidskrifter och deckarserier skulle
komma att inkräkta på tryckfriheten?
Jag kan inte finna att de som åberopar
tryckfrihetsförordningen har några möjligheter
att påstå att en beskattning på
något sätt skulle trampa tryckfriheten
på tårna.

Till slut säger utskottet: »För att komma
till rätta med det i motionen aktualiserade
spörsmålet bör i stället andra åtgärder
än ingripanden beskattningsvä -

gen övervägas.» Där vill jag också ställa
en fråga till utskottet. Det är väl alldeles
givet att utskottet inte rekommenderat
andra åtgärder än de i motionen föreslagna,
därest det inte kunde peka på
några sådana åtgärder som skulle kunna
leda till ett lika gott resultat. Jag har
inte någon alldeles bestämd uppfattning.
Jag kan lika gärna godta andra åtgärder
som leder till det åsyftade målet.
Därför är jag mycket angelägen om att
av utskottet få höra vilka åtgärder det
har tänkt på. Det är möjligt att vi kan
komma Överens om vad som bör göras.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till motionen.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Av utskottets betänkande
framgår, att det är två skäl som varit
avgörande för utskottets avslagsyrkande.

Det första skälet är det, som herr
Björkänge refererade, nämligen att en
beskattning av det slag, som motionärerna
tänkt sig och som skulle försvåra
eller omöjliggöra utgivandet av vissa
tidskrifter, inte står i överensstämmelse
med vår tryckfrihetslagstiftning.

Det andra skälet är att det skulle vara
svårt att åstadkomma en objektiv gränsdragning
mellan skattefria och skattepliktiga
tidskrifter.

Nu har herr Björkänge frågat, på vilka
grunder utskottet kommit till sin
slutsats, att en sådan särbeskattning
skulle strida mot tryckfrihetslagstiftningen.
Bevillningsutskottet har utan
några särskilt ingående studier mycket
klart och lätt kunnat konstatera, att åtgärder,
som syftar till att försvåra eller
omöjliggöra utgivning av vissa tidskrifter,
helt enkelt står i strid med gällande
tryckfrihetslagstiftning, där det talas
om att inga hinder utöver dem som
finns i tryckfrihetsförordningen får finnas
för det tryckta ordet.

Vidare har herr Björkänge frågat, vilka
andra åtgärder som bevillningsutskottet
möjligen tänkt sig, när det avvisat

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

förslaget om särbeskattning av de här
ifrågavarande tidskrifterna. Det faller
inte inom bevillningsutskottets kompetensområde
att anvisa sådana åtgärder,
och jag kan därför här inte referera några
synpunkter, som bevillningsutskottet
står bakom. Personligen anser jag emellertid,
att det vore bättre att genom ett
positivt stöd till ungdomsorganisationer
och folkrörelser, i deras arbete för att
höja och förbättra människornas smak,
minska efterfrågan på de ifrågavarande
tidskrifterna.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr BJÖRKÄNGE (ep):

Herr talman! De ungdomsorganisationer,
som herr Allard här talat om, behöver
nog litet stöd från riksdagens sida,
om de skall kunna ge ut litteratur, som
kan konkurrera med dessa tidskrifter.

Det är nog nödvändigt att man på något
sätt gör det svårare att framställa
sådana här tidskrifter. Herr Allard säger,
att om man lägger en extra skatt på
dessa publikationer, så kommer man i
konflikt med tryckfrihetsförordningen.
Jag kan inte vara med på den tankegången,
eftersom det inte är fråga om
att förbjuda utgivandet. Det är inte fråga
om att på något sätt utöva censur,
utan man höjer beskattningen och gör
på det sättet dessa publikationer dyrare,
så att det blir svårare att finna köpare
till dera. Då menar jag, har den bättre
litteraturen möjligheter att konkurrera.
Detta behövs nog. .lag har just läst
ABF:s tidning, där det framhålles, att
det skulle vara till stor fördel, om dessa
publikationer kunde beskattas på sådant
sätt, att det gåves större möjligheter för
den bättre litteraturen att kunna konkurrera.

Jag anser, herr talman, att man i detta
fall borde försöka just utvägen att
belägga denna tidskriftsflora, som inte
på något sätt är önskvärd, med en beskattning.
Jag är litet förvånad över att
bevillningsutskottet, som inte brukar va -

Avskaffande i fredstid av arrestatraff

ra ängsligt för att lägga fram förslag om
höjda skatter, inte med tacksamhet accepterar
det förslag, som jag här har
framfört. Men det tycks vara riktigt,
som det heter i det gamla ordstävet, att
»den som går obedd till, går otackad
ifrån».

Herr talman! Jag vill fortfarande yrka
bifall till motionen.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 26

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 22, i anledning av väckta
motioner angående normerna för skatteavdrag
för avskrivning å byggnader inom
jordbruket.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 27

Avskaffande i fredstid av arrestatraff

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckta motioner
om avskaffande i fredstid av
arreststraff.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr FÄLLD IN (ep):

Herr talman! Här föreligger ett enhälligt
utskottsutlåtande, och jag avser
inte att på något sätt polemisera med
utskottet.

Jag skall i stället konstatera, att denna
fråga, som har varit föremål för
mångas intresse under ett flertal år,
trots det inte har föranlett någon åtgärd
från Kungl. Maj:ts sida. 1958 lämnade
Underbefälsförbundet en framställning
till Kungl. Maj:t, vari man
krävde en utredning om möjligheterna
att avskaffa arreststraffet i fredstid för
den inom försvaret anställda persona -

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Pensionsförmåner åt vissa grupper av kvinnor

len. Denna framställning, som efter vad
jag förstår var mycket väl underbyggd,
fick vid remissbehandlingen med kanske
några få undantag starkt stöd av
både personalorganisationerna och försvarsmyndigheterna.
överbefälhavaren
t. ex. ställde sig klart positiv.

Det nuvarande förhållandet med arreststraffet
som speciell strafforin för
inom försvaret anställd personal innebär
utan tvivel en diskriminerande för
att inte säga kränkande form av bestraffning
för ofta bagatellartade förseelser.
Om man jämför med de gällande
disciplinära bestraffningsforinerna
inom den civila statsförvaltningen,
framstår de inom försvaret gällande
straffbestämmelserna ur rättvisesynpunkt
såsom högst diskutabla.

Samtliga arreststraff, som dömdes
ut under åren 1956 och 1957, uppgick
för vartdera året till ca 6 500. Grovt
räknat torde de utbildningsdagar, som
därmed har gått förlorade, kunna uppskattas
till minst 50 000 per år. Man
kan inte gärna säga att man genom att
ha kvar en sådan strafform medverkar
till att de pengar, som ställs till försvarets
förfogande, därmed utnyttjas så
effektivt som vore möjligt. Det måste
helt enkelt finnas andra strafformer,
som rymmer lika mycket av avskräckande
och tillrättaförande inslag. Jag
skall inte gå in på detta — vi har i vår
motion pekat på tänkbara alternativ.

Vi väckte vår motion på grund av att
Kungl. Maj :t inte vidtagit några åtgärder,
frånsett remissförfarandet, sedan
Underbefälsförbundet avlämnade framställningen
1958. Sedan motionen väckts
har man i departementet, enligt vad utskottet
redovisar, börjat arbeta på direktiv
för en utredning. Som motionärer
har vi anledning att vara mycket
tillfredsställda med detta. Jag vill bara
uttala motionärernas förhoppning om
att regeringen i sin helhet skall dela departementschefens
uppfattning, att något
äntligen måste göras i denna sak,
och tillåta att en utredning tillsättes.

Om det inte blir fallet, får vi återkomma.
Då kan vi väl inte nöja oss med
mindre än att vi försöker få riksdagen
att gå med på att göra en formlig beställning.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 28

Föredrogs vart för sig första lagutskottets
utlåtanden:

nr 11, i anledning av väckta motioner
rörande svensk anslutning till
Madridöverenskommelsen angående internationella
varumärkesregistreringar,

nr 12, i anledning av väckta motioner
om avförande av uppgift ur straffregistret
samt om viss begränsning av
straffregisteruppgifterna, och

nr 13, i anledning av väckt motion
om viss ändring i kollektkungörelsen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 29

Pensionsförmåner åt vissa grupper av
kvinnor

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckta motioner
om pensionsförmåner åt vissa
grupper av kvinnor.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 158 i första kammaren av fru Hamrin-Thorell
m. fl. samt nr 190 i andra
kammaren av fröken Elmén m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
att förslag om möjligt måtte föreläggas
1962 års riksdag angående möjligheterna
att bereda pension före 67 år till
dem, som på grund av skötseln av föräldrar
eller andra anförvanter inte blivit
i tillfälle att ha förvärvsarbete eller

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

Pensionsförmåner åt vissa grupper av kvinnor

som av annan orsak har starkt reducerade
försörjningsmöjligheter; samt

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om utredning och
förslag dels angående pensionsförmåner
före 67 år till kvinnor, som under längre
tid sammanbott med män utan att
äktenskap ingåtts, samt dels angående
pensionsförmåner till frånskilda kvinnor».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 158 och II: 190, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation avseende pensionsförmåner
åt hemmadöttrarna och därmed
jämställda grupper hade avgivits av fru
Hamrin-Thorell, fru Gärda Svenson och
fröken Nordström samt herrar Anderson
i Sundsvall, Wahlund och Carlsson
i Huskvarna, vilka ansett, att utskottet
i denna fråga bort hemställa,

»att riksdagen med bifall till förevarande
motioner, 1:158 och 11:190, i
motsvarande del måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att förslag om
möjligt förelägges 1962 års riksdag angående
möjligheterna att bereda pension
före 67 år till dem som på grund
av skötsel av föräldrar eller av andra
orsaker inte blivit i tillfälle att ha förvärvsarbete».

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Till detta utskottsutlåtande
har folkpartiets och centerpartiets
ledamöter i utskottet fogat en reservation,
som handlar om de s. k. hemmadöttrarnas
möjligheter att inom folkpensioneringens
ram erhålla rätt till
pension före 67 års ålder.

Med hemmadöttrar eller »föräldraänkor»,
som centerpartiet måhända
hellre vill kalla dem, avses nu som tidigare
äldre, ogifta kvinnor, som stannat
i hemmet och vårdat sina föräldrar
eller andra anhöriga till dessas död.
Genom att de har varit bundna till

hemmet och vårduppgiften har de icke
blivit i tillfälle att skaffa sig yrkesutbildning
eller inkomstbringande arbete.
När vårdtagaren går bort, har de uppnått
en relativt hög ålder och deras försörjningsmöjligheter
är ofta mycket begränsade.
Deras situation är i många
avseenden jämförlig med änkornas. Benämningen
»föräldraänkor» är ur den
synpunkten en ganska välfunnen beteckning,
även om den begränsar gruppen
på ett sätt, som inte är så alldeles
bra.

I samma belägenhet som hemmadöttrarna-föräldraänkorna
befinner sig
många andra grupper. Det kan vara
ensamma mödrar, som vårdat svårt invalidiserade
barn. Till gruppen hör
också hushållerskorna, hit hör också
alla de som har ett tungt arbete och
som, innan de ännu nått folkpensions^
åldern, känner att de inte orkar fortsätta
arbetet längre. Deras ålder hindrar
dem från omskolning till lättare arbete.
De är i behov av förtidspension,
utan att de är invalidiserade i pensionslagens
mening.

Sedan änkepensioneringen blivit löst
på ett i mångas tycke generöst sätt, har
frågan om rätt till förtidspension fått
ännu större aktualitet för de kvinnogrupper,
som här åsyftas. Det är inte
ovanligt och inte ens underligt att de
jämför sin egen situation med änkornas.

Redan i samband med behandlingen
av pensionsfrågan vid 1958 års A-riksdag
aktualiserades frågan om förtida
uttag av ålderspension, bland annat för
hemmadöttrarna men också för andra
grupper. Särskilda utskottet pekade på
möjligheten att lösa problemet åtminstone
till en del inom ramen för en reformerad
invalidpensionering, där kravet
på arbetsförmågans nedsättning
borde mildras. Men även andra vägar
kunde tänkas fora fram till ett resultat.
Frågekomplexet hänsköts till 1958 års
socialförsäkringskommitté, som alltså
har uppdraget att söka finna en lösning.

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Pensionsförmåner åt vissa grupper av kvinnor

Såvitt jag förstår omfattar socialförsäkringskommitténs
uppdrag såväl uppgiften
att för vissa grupper lösa frågan
om förtidspensionering inom invalidpensioneringens
ram som uppgiften
att söka lösa frågan om förtidspensioneringen
för vissa grupper på
annat sätt.

Vid fjolårets riksdag aktualiserades
frågan om förtidspension åt »hemmadöttrarna»
och med dem jämförliga
grupper på nytt genom flera motioner,
bland annat från folkpartihåll. Andra
lagutskottet anförde då i sitt utlåtande
att de genom motionerna aktualiserade
frågorna inte helt kunde finna sin lösning
inom invalidpensioneringen eller
genom förtida uttag av ålderspension.
Vtterligare åtgärder, sade utskottet,
kunde bli erforderliga. Innan slutlig
ståndpunkt kunde tagas syntes en utredning
böra ske i syfte att kartlägga
föreliggande behov och eventuellt erforderliga
åtgärder. Därefter förordade
utskottet, att denna kartläggning skulle
verkställas av socialpolitiska kommittén,
vilket också blev fjolårets riksdagsbeslut.

Det bör alltså till synes bli en lätt
uPPgift för utskottets talesman i dag
att sparka undan argumenten för motionen
och reservationen. Frågan ligger
ju under utredning, hos två kommittéer
till och med. Men det är just detta sistnämnda,
att utredningsuppdraget hän.
skjutits till två kommittéer, som i någon
mån oroar oss motionärer och reservanter.
Det finns ju ett gammalt ordspråk
som säger: »Ju flera kockar desto
sämre soppa!» Genom att två kommittéer
har uppdrag att utreda samma
problemkomplex föreligger enligt vår
mening risk för försening men också
risk för att samordningen av åtgärder
blir otillfredsställande. Vi har därför
pekat på angelägenheten av att kommittéerna
tar kontakt med varandra för
att samråda om hur frågan om förtidspensionering
för dessa grupper bör lösas.
Det är ju som bekant inte ovan -

ligt att kommittéer på det sättet tar
kontakt med varandra, till exempel genom
delegationer, när utredningsuppdragen
tangerar varandra. Detta synes
oss så mycket mera angeläget just i det
här fallet som 1958 års socialvårdskommitté,
som ursprungligen fått uppgiften
att utreda hithörande frågor, enligt
årets riksdagsberättelse avser att avsluta
sitt arbete under innevarande år.
Vi har i motionerna och reservationen
också pekat på angelägenheten av att
man skyndsamt kommer till ett resultat.
Vi har föreslagit att riksdagen skulle
anhålla om förslag i ärendet om möjligt
till 1962 års riksdag. Utskottet har
avstyrkt motionen. Utskottsmajoriteten
menar tydligen, att frågan ligger bra,
där den ligger, vilket vi reservanter
inte kan vara med på.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid
andra lagutskottets utlåtande nr 7 fogade
reservationen.

Herr ODHE (s):

Herr talman! Vad beträffar sakfrågan
är vi, såvitt jag vet, överens, och därvidlag
kan jag helt instämma med herr
Anderson i Sundsvall, alltså i fråga om
angelägenheten att åstadkomma ett gott
försäkringsskydd åt de minoritetsgrupper
som det här är fråga om. Riksdagen
har också så sent som i fjol instämt i
detta genom att överlämna motioner av
samma innebörd till socialpolitiska
kommittén för beaktande i dess fortsatta
arbete. Såvitt vi har kunnat utröna
arbetar denna kommitté för närvarande
med högsta möjliga effektivitet.
Vi har vidare inhämtat att kommittén
kommer att inom en mycket nära framlid
redovisa sitt arbete.

Den nu aktuella frågan har gällt en
kartläggning av delvis nya områden på
det socialpolitiska fältet, och det är naturligtvis
viktigt att avvakta den kartläggningen,
innan någonting annat kan
ske. Men givetvis är vi alla intresserade
av att frågan kan lösas så fort som möj -

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

Ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för sjukgymnastik behandling

ligt. Vi tror också att den kommer att
kunna redovisas och lösas inom en nära
framtid. Vi tror inte att det finns någon
risk för försening. Kommittén arbetar
som sagt bra och kan kanske snart
nog komma med förslag.

Utskottet har på grund av detta inte
funnit någon anledning till annat än att
nu yrka avslag på föreliggande motioner,
och jag ber, herr talman, att få instämma
i detta och yrka bifall till utskottets
förslag.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen av fru Hamrin-Thorell
m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 30

Föredrogos vart för sig andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 8, i anledning av väckta motioner
angående fartygsanställdas värnpliktstjänstgöring,

nr 9, i anledning av väckta motioner
angående statens avgifter för den allmänna
tilläggspensioneringen, och

nr 11, i anledning av väckta motioner
om rätt för jordbrukare och maskinhållare
att mot ersättning utföra skogskörslor
med traktor.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

S 31

Ersättning från den allmänna sjukförsäkringen
för sjukgymnastik behandling

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckta motioner
angående ersättning från den
allmänna sjukförsäkringen för sjukgymnastik
behandling.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väck -

ta, till lagutskott hänvisade motioner,
nr 277 i första kammaren av herr Vestra
[> m. fl. samt nr 229 i andra kammaren
av herr Munktell m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära en
skyndsam utredning i fråga om möjligheten
för riksförsäkringsanstalten att
vid tillämpning av 18 § sjukförsäkringslagen
lämna dispens för sjukkassa att
under vissa i motionerna angivna förutsättningar
utgiva ersättning för försäkrads
kostnad för sjukgymnastik eller
därmed jämförlig behandling, även
om behandlingen inte utförts av läkare,
av legitimerad sjukgymnast eller av person,
som vore upptagen i en av riksförsäkringsanstalten
fastställd förteckning
över personer med sjukgymnastik
utbildning men utan svensk legitimation
som sjukgymnast.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 277 och II: 229, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Lundberg, fru Eriksson i Ängelholm och
herr Hamilton, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:277 och 11:229 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam utredning, syftande till sådan
ändring i gällande bestämmelser
att riksförsäkringsanstalten skall kunna
medge dispens för sjukkassa att utge
ersättning för sjukgymnastik eller
därmed jämförlig behandling, även om
behandlingen inte utförts av läkare, legitimerad
sjukgymnast eller person, som
vore upptagen i en av riksförsäkringsanstalten
fasitälld förteckning över
personer med sjukgymnastik utbildning.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru ERIKSSON i Ängelholm (s):

Herr talman! Det är tredje gången

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för sjukgymnastisk behandling

som riksdagen har att ta ställning till
detta ärende, och jag försäkrar kammarens
ledamöter, att det inte är på grund
av något slags skrivklåda vi kommer
igen, utan det är av den anledningen att
vi tycker att vi är ute i ett angeläget
ärende.

Vi har i vår motion pekat på den stora
brist som råder på legitimerade sjukgymnaster.
De som finns upptagna i
riksförsäkringsanstaltens förteckning
över personer med sjukgymnastisk utbildning
men som saknar legitimation
uppgår till ungefär 100 stycken. Den
stora bristen innebär, att personer, som
är i behov av behandling, i mycket
ringa grad kan erhålla sådan. Det gäller
framför allt dem som bor utanför tätorterna.
Jag tänker särskilt på de stora
norrlandslänen med deras väldiga avstånd.

Andra lagutskottet nämner att statsmakterna
1957 fattade beslut om en utökning
av sjukgymnastutbildningen
samt att detta så småningom skall leda
till att tillgången på sjukgymnaster förbättras.
Allesammans är vi nog införstådda
med att sjukhus och olika anstalter
står i kö för att få tag på dem
som examineras och att det kan dröja
mycket länge innan en effektiv utbyggnad
sker.

Jag vågar, herr talman, i detta sammanhang
säga, att bristen på sjukgymnaster
nu är enorm. Vi säger i vår motion
att man i större utsträckning bör
ge dispens efter prövning i varje särskilt
fall. Som villkor för meddelande
av dispens bör uppställas att behandling
av legitimerad sjukgymnast eller av
person upptagen i förteckningen inte
kan erhållas på orten. Vi säger vidare i
motionen: »Den person som skall utföra
behandlingen skall av behörig läkare
ha förklarats lämplig att ge ifrågavarande
behandling. För att förhindra missbruk
av ersättningsbestämmelserna bör
medgivande endast omfatta behandling
av en viss eller vissa personer. Dispensen
bör även göras tidsbegränsad, och

riksförsäkringsanstalten har sålunda att
efter viss, icke alltför lång tid, pröva,
om förutsättningar fortfarande är för
handen för meddelande av dispens i
det speciella fallet. För att skapa garantier
för att behandlingen verkligen utföres
på ett riktigt sätt, bör den fortlöpande
kontrolleras av ordinationsläkaren
och/eller legitimerad sjukgymnast.
Uppdrar man så snäva gränser,
som vi här föreslår för meddelande av
dispens, är vi övertygade om att något
intrång icke sker i den verksamhet, som
utövas av legitimerade eller på förteckningen
uppförda sjukgymnaster. Ej heller
kommer reformen att innebära någon
eftergift i de höga krav, som bör
ställas på sjukgymnastiken i allmänhet.
För de ep- och polioskadade och för
andra, som är i långvarigt beroende av
rörelsebehandling, skulle reformen vara
av utomordentligt stor betydelse.»

Utskottet säger i sin humana skrivning,
att det huvudsakliga skälet för avslag
å motionen har varit att endast behandling
av viss garanterad kvalitet bör
ersättas av den allmänna sjukförsäkringen.
Men så säger utskottet vidare,
att dess ståndpunkt inte innebär, att
vård och behandling av sjuka och invalidiserade
människor alltid måste utföras
endast av personer med omfattande
utbildning i sjukvård. Tvärtom,
säger utskottet, kan i många fall personer
utan sådan utbildning lämna värdefull
hjälp åt sjuka och invalider. Det kan
t. ex. nämnas den dagliga vård som en
mor ger sitt invalidiserade barn eller
den hjälp som en sjuk får av en anställd
vårdarinna. Det är bara så, att man inte
vill vara med om att det skall utgå ersättning
från allmänna sjukförsäkringen
för sådan vård. Detta har motionärerna
inte heller menat. När så snäva gränser,
som vi föreslår i motionen, uppdrages,
föreligger inte någon risk för att ersättning
skall utgå till någon som inte är
behörig att uppbära den.

Läkarvetenskapen har kommit långt
då det gäller att rädda livet på män -

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

Ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för sjukgymnastik behandling

niskor. Polio leder inte längre till döden.
Ms- och ep-sjuka, reumatiker och
personer som blir invalidiserade genom
olycksfall räddar skickliga läkare livet
på. Men sedan bör det vara samhällets,
d. v. s. vår skyldighet att se till att deras
liv normaliseras så långt det är möjligt.
Vi måste se till att ingenting fördröjer
tillfrisknandet eller försvårar invaliditeten.
En invalid får inte i vår moderna
tid vara en människa som är satt på undantag.

Detta är ingen stor fråga, men jag vill
sluta med att säga, att vi har tyckt att
vi varit ute i ett angeläget ärende. Jag
ber därför att få yrka bifall till den vid
utskottsutlåtandet fogade reservationen.

I detta anförande instämde fröken
Elmén (fp) och herr Hamilton (h).

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Det är också enligt utskottets
mening behjärtansvärda synpunkter,
som motionärerna och reservanterna
anfört i detta ärende, vilket
flera gånger tidigare varit upp till behandling
i riksdagen. Att utskottet har
avvisat motionärernas förslag hänger
absolut inte samman med någon bristande
humanitet. Utskottet säger uttryckligen
— och det citerade fru Eriksson
i Ängelholm också — att vård och
behandling av sjuka och invalidiserade
människor inte alltid kan eller måste
utföras av personer med omfattande utbildning
i sjukvård. Utbildning är inte
i och för sig utskottets krav. Tvärtom
kan enligt utskottets mening i många
fall personer utan sådan utbildning
lämna värdefull hjälp åt sjuka och invalider.

Men nu gäller frågan inte den sjukgymnastiska
vården i allmänhet och inte
heller hur den skall utföras i och för
sig. Det är här inte heller fråga om en
diskussion beträffande rätten att ge
sjukgyinnastisk behandling genom personer,
som inte är legitimerade sjukgymnaster
och inte heller står på den

s. k. RFA-listan. Det gäller i stället villkoren
beträffande kvaliteten hos sådan
behandling för att ersättning från sjukkassa
skall kunna utgå. Om vi är eniga
om att bara kvalificerad vård kan betraktas
som ersättningsberättigande,
måste vi skapa något slags garanti för
att den behandling, som lämnas och
som alltså skall berättiga till ersättning,
har en tillfredsställande kvalitet. Kontroll
av kvaliteten går inte — i varje
fall enligt min mening, och jag är övertygad
om att utskottsmajoriteten delar
denna uppfattning — att ordna på ett
rimligt sätt, om inte samma krav uppfylles
som man nu ställer, nämligen att
det är en legitimerad sjukgymnast eller
någon som har uppförts på RFA-förteckningen,
vilken står för behandlingen.

Det har faktiskt redan nu skett en
viss ökning av antalet legitimerade sjukgymnaster
genom åtgärder vidtagna av
riksdagen för att få till stånd en vidgad
utbildning av sådan sjukvårdspersonal.
Därtill har det skett ett visst tillskott av
sjukgymnaster uppförda på RFA-listan.
Utskottet reser inte motstånd mot sjukgymnastiska
insatser av andra än legitimerade
sjukgymnaster eller RFA-sjukgymnaster.
Utskottet uttalar i stället sin
uppskattning av dessa insatser. Frågan
gäller som sagt nu sjukkasseersättningen.
Denna kan väl ändå inte betalas ut
på lösa boliner; det tror jag vi kan vara
överens om. Enligt min mening kan
RFA-förteckningens förefintlighet uppfattas
som ett redan genomfört men på
rimligt sätt begränsat tillmötesgående
gentemot motionärerna.

Jag kan inte finna att motionärerna
eller reservanterna har antytt hur de
tänkt sig att en prövning av behandlingens
kvalitet skall ordnas, om man
godtar önskemålet om ersättning för
sjukgymnastisk behandling av även annat
slag än den som nu skapar formell
förutsättning för ersättning av sjukkassan.
Det är ju detta saken här gäller.

Det förhåller sig ju på det viset, att

»6

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för sjukgymnastik behandling

inte all sjukvård berättigar till ersättning
från sjukkassa. Därför är det inte
något unikt att ersättning inte kan utgå
i de fall som motionärerna avser, alltså
då det inte är fråga om en kvalificerad
sjukgymnastik behandling.

Jag vill, herr talman, gärna tillägga
att jag för min del hoppas att denna fråga
kan ägnas viss uppmärksamhet vid
blivande översyn av sjukförsäkringslagstiftningen.

Med detta ber jag att få yrka bifall till
andra lagutskottets utlåtande nr 12.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Jag vill börja med att
framhålla, att jag inte alls kan förstå
herr Wiklunds inställning. Enligt min
mening präglas andra lagutskottets utlåtande
ingalunda av inhumanitet utan
av fullständigt missriktad humanitet.

Herr Wiklund sade bl. a. att villkoren
om kvalitet för att ersättning
skall utgå måste upprätthållas. Det avgörande
är val i all rimlighets namn
inte någon abstrakt kvalitet, som uppsatts
som någon sorts schema för Sveriges
befolkning i allmänhet, utan att
behandlingen har en sådan kvalitet att
den verkligen täcker det föreliggande
behovet. Vi har i motionen på allt sätt
omgärdat vårt förslag med garantier
för att här icke skall bli något kvacksalveri.
Sådant är vi de sista att önska.

Jag måste verkligen gå en aning tillbaka
i denna fråga. För det första vill
jag erinra om att det är tredje gången
som riksdagen behandlar den. Andra
lagutskottet har icke ansett det vara
nödvändigt vare sig förra året eller i år
att ens remittera en sådan här viktig
sak. När remissinstanserna yttrade sig
var det de som hade den största erfarenheten
av behovet av den föreslagna
reformen — med ett undantag: Sveriges
föräldraföreningar för cp-barn — jag
skall strax återkomma därtill — som
varmt tillstyrkte förslagen, nämligen De
vanföras riksförbund, Riksföreningen

mot polio och Riksföreningen mot reumatism.

Det ar väl att märka att utskottet i år
i sitt utlåtande bl. a. hänvisar till vad
det sade förra året, nämligen att osakkunnig
behandling kan innebära risk
för försämring av patientens tillstånd.
Jag menar, herr talman, att detta är en
ren truism. Det är alldeles uppenbart
att motionärerna aldrig har avsett något
sådant. I stället förhåller det sig helt
enkelt så, att om patienterna närstående
eller anförvanter kan ge behandling,
när det inte finns någon legitimerad
sjukgymnast i närheten — vilket ofta är
fallet, särskilt på landet — får den sjuke
den behandling han behöver, men
andra som inte kan få sådan hjälp av
närstående får ingen behandling alls
och blir av den orsaken sämre. Det är
ytterst få som har råd att skaffa sig vård
utan ersättning från sjukkassan.

Jag anser att det från både sociala
synpunkter och rättvisesynpunkter är
ytterst önskvärt att det meddelas sådan
dispens som föreslås i motionen.

Jag skall inte här gå in på en mängd
detaljer som det eljest skulle kunna vara
värt att ta upp. Jag hoppas varmt att motionen
skall bifallas. Skulle det inte bli
förhållandet vill jag till utskottets talesman
rikta en vädjan om att motsvarande
motioner nästa är skall bli föremål för
remissbehandling. Det skulle exempelvis
ha varit mycket intressant att erfara
vad föräldraföreningarna för cpsjuka
barn i år skulle ha sagt, om motionerna
remitterats till denna organisation.
De senaste somrarna liar vid Vejbystrand
legitimerade sjukgymnaster givit
undervisning åt föräldrar till epsjuka
barn. Föräldrarna har fått lära sig
de ofta mycket enkla sträck- och böjrörelser
som behövs för den behandling
det här är fråga om. Rarnen till dessa
föräldrar har därigenom kunnat få en
hjälp som hindrar dem från att sjunka
djupare i invaliditet, medan andra barn
inte har kunnat erhålla en sådan behandling.

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961
Ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för sjukgymnastik behandling

Det kan inte vara förenligt med vår
allmänna uppfattning om en rättsstat
att vissa sjuka skall på grund av dålig
ekonomi bli försatta i ett sämre läge.
Det är ingen konst för en mångmiljonär
att anställa en sjukgymnast för sitt cpsjuka
barn, men det är omöjligt för
människor i vanliga förhållanden att
göra detta. Det är därför ett rättvisekrav,
ett socialt krav i egentlig mening
som ligger bakom motionerna.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få instämma i fru Erikssons yrkande
om bifall till reservationen.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag skall villigt erkänna
att anledningen till att jag här återfinnes
som reservant är de erfarenheter
som man ute i ett landsting gör av arbetet
inom hälso- och sjukvård. Det är gott
och väl när utskottet talar om behovet
av formell kompetens och legitimation
och understryker att den i motionen
påtalade bristen på legitimerade sjukgymnaster
inte bör avhjälpas genom en
auktorisation av sjukgymnaster med
otillfredsställande utbildning utan genom
att den ordinarie utbildningen av
sjukgymnaster ökar. Saken ter sig annorlunda
för den som inom hälso- och
sjukvårdsstyrelsen i ett län dagligdags
möter bristen på läkare, sjuksköterskor,
sjukvårdspersonal, sjukgymnaster m. m.

När man ser att sjuka människor inte
kan få den vård som är nödvändig, då
kan man inte, ärade kammarledamöter,
undgå att få den uppfattningen att kravet
på bästa möjliga utbildning inte bör
få hindra oss från att ge den hjälp som
är möjlig.

I veckan fick vi en blixtbelysning av
situationen inom hälso- och sjukvården,
när en professor i kirurgi framhöll att
han inte kunde vara med om att på
grund av personalbrist stänga ytterligare
en avdelning på sjukhuset i fråga,
utan hellre skulle nöja sig med att hålla
avdelningen i funktion med hjälp av
7—Andra kammarens protokoll 1961. Nr 9

undersköterskor och biträden. Vi måste
nog komma ned på jorden när det gäller
hälso- och sjukvård och vidta de åtgärder
som är möjliga för att ge hjälp
i nuvarande situation.

Det låter mycket fint när man talar
om kvalitet och att det måste vara kontroll
av sådan vård för vilken ersättning
utbetalas av sjukkassa m. m. Jag har
en känsla av att respekten för legitimation
och pappersmeriter håller på att
föra oss in i ett för hälso- och sjukvården
hopplöst läge. Och om kammarens
ledamöter inte tycker att den fråga det
här gäller är så stor, så vill jag erinra
om att det finns anledning att betänka
vårt ansvar för sjuka människor. Landstingen
tvingas att själva vidta åtgärder
när man inte på andra vägar kan få
hjälp med att klara situationen. Sjukkassorna
bör därför ha möjlighet att lämna
ersättning till dem som i hemmet behöver
anlita främmande krafter för att få
lindring i sin nöd.

I reservationen hemställes att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla
om en skyndsam utredning, syftande
till sådan ändring i gällande bestämmelser
att riksförsäkringsanstalten skall
kunna medge dispens för sjukkassa att
utge ersättning för sjukgymnastik eller
därmed jämförlig behandling, även om
behandlingen inte utförts av läkare, legitimerad
sjukgymnast eller person,
som är upptagen i en av riksförsäkringsanstalten
fastställd förteckning över
personer med sjukgymnastik utbildning.
Jag vill understryka att det är
fråga om en skyndsam utredning. Skulle
emellertid kammaren mot förmodan
avslå reservationen, vill jag till statsrådet,
som har ansvaret och som måste
känna till den nuvarande bekymmersamma
situationen, rikta en vädjan att
ta ett initiativ som visar att han är beredd
att hjälpa till att åstadkomma en
förbättring av läget.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Häri instämde fru Svensson (s).

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för sjukgymnastik behandling

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag vill ånyo erinra om
att den fråga vi diskuterar gäller inte
den sjukgymnastiska vården utan ersättningen
för sådan vård. Det är en allvarlig
sak att, genom att öppna större
möjligheter till ersättning från sjukkassorna,
ge officiell sanktion åt behandling
av detta slag utan att man kan
vara säker på att behandlingen alla
gånger är av kvalificerad art.

Vad beträffar remitteringen av motionen
var denna fråga, såsom redan
sagts, år 1959 föremål för remissbehandling,
och det kom in mycket värdefullt
material. När frågan sålunda varit på
remiss så nyss, brukar utskottet knappast
infordra förnyade yttranden, ty
man kan ju inte vänta sig att på så kort
tid något nytt har inträffat. Så till
vida har det dock inträffat något nytt,
att de ökade resurserna för utbildning
av legitimerade sjukgymnaster låt vara
långsamt börjat avsätta resultat, efter
vad det har upplysts i utskottet. Huvudvägen
för att lösa denna fråga är nog
enligt min uppfattning att väsentligt
öka antalet legitimerade sjukgymnaster.

Självfallet har utskottsmajoriteten den
allra största förståelse för att det föreligger
ett stort behov av insatser för att
få till stånd den nödvändiga sjukgymnastiska
vården, särskilt för sådana patienter,
som bor långt från tätorterna.
Det är bara hur det skall gå till att förbättra
vården det finns olika meningar
om. Den centrala frågan har här varit
om ersättning skall utgå från sjukkassa.
Det har inte ifrågasatts att ett mycket
stort behov faktiskt föreligger av kvalificerad
vård av detta slag eller att denna
vård i många fall säkert kan tillgodoses
genom andra än dem som har särskild
utbildning för ändamålet.

Herr talman! Jag yrkar ånyo bifall
till utskottets förslag.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Inom socialpolitiken
verkade man i gamla tider också utan

ersättning, men numera har man anställda
inom socialvården och inom
hälso- och sjukvården. Kan man inte ge
ersättning åt dem som utför tjänster,
är det inte möjligt, det vet vi, att i
längden tillgodose behoven.

Frågan skall lösas, säger man, på den
vägen att man ökar antalet legitimerade
gymnaster. Ja, herr Wiklund, det
är önskvärt att få fler gymnaster, men
det föreligger ett behov som är så oerhört
stort att den utbildning som nu
hinner ske är en droppe i havet. När
vi vet att vi har brist på personal inom
hela hälso- och sjukvårdens område och
att vården är i ständig utbyggnad, då
måste man faktiskt stanna inför frågan:
Skall vi hålla oss till pappersmeriter
och legitimation eller skall vi ge
hjälp åt sjuka människor?

Herr MUNKTELL (li):

Herr talman! När utskottets talesman
så emfatiskt talar om att det gäller ersättningen
och inte vården, är detta
uttryck ganska innehållslöst. Vederbörande
kan inte få vård utan ersättning
och därför är vården och ersättningen
intimt sammanknippade.

Det är också otvivelaktigt utskottets
talesman bekant, att utbildningen av
sjukgymnaster släpar efter. Det kommer
att dröja oerhört länge innan det
blir tillräckligt med dylika. Det finns
ett gammalt ordspråk som här är i
högsta grad befogat: Medan gräset
växer, dör kon.

Herr talman! Jag betvivlar inte alls
utskottets goda vilja. Det tror jag heller
inte att mitt anförande gav anledning
till att anta. Men här gäller det bara
frågan om en utredning, och en utredning
kan inte göra någon sjuk någon
skada. Den skulle eventuellt kunna
hjälpa många.

Enligt min uppfattning är denna fråga
så oerhört viktig att jag helt instämmer
med herr Lundberg om att man
måste rikta sig till vederbörande statsråd
om det mot förmodan skulle bli

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

Ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för sjukgymnastik behandling

avslag på våra krav här. Vi kan inte
stå till svars med att de i samhället
ekonomiskt svagare icke kan få vård.
Det är socialt upprörande, och det kan
inte, det vill jag upprepa, accepteras
av en modern demokratisk rättsstat.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Till herr Lundberg vill
jag säga, att det ju självfallet icke föreligger
något hinder för att frivilliga utnyttjas
för vård och behandling av människor,
som lider av de slag av sjukdomar
vi här talar om. Även med den
skrivning, som är utskottsmajoritetens,
betonas tvärtom det värdefulla — i varje
fall är det andemeningen — i de
utomordentliga insatser, som på detta
område görs av frivilliga krafter. Jag
vill alltså med eftertryck framhålla, att
det givetvis inte får sättas några hinder
i vägen för att frivilliga här gör insatser,
såsom de nu gör, även om riksdagen
inte anser sig kunna besluta, att
man skall ge ersättning från sjukkassorna
för dessa insatser.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Wiklund i
Stockholm vill jag säga, att visst har vi
frivilliga krafter, hemsamariter m. fl.
som säger sig vilja åta sig vården av
dessa människor. Efter en tid kommer
man emellertid till landstinget och säger
att man måste ha ersättning om
verksamheten skall fortsätta. Då står
landstinget i den situationen att man
antingen måste ge ersättning eller också
upphöra med hela verksamheten.

Jag har den uppfattningen att det
inom hälso- och sjukvården finns sjukvårdsbiträden
som under vissa förhållanden
kan utföra sjukvård av mycket
hög klass om man jämför den med vad
nyutbildade sköterskor kan prestera.

Fru ERIKSSON i Ängelholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Som ett apropå till herr

Lundbergs uttalande här — herr Munktell
nämnde också någonting om det
vill jag erinra om de föräldrakurser som
pågår i Vejbystrand på de vanföras
barnkoloni därute. Dit kommer föräldrar
med cp-barn. Kurserna blir mycket
dyra därför att de står under överinseende
av skickliga läkare, sjukgymnaster
och talpedagoger. Föräldrarna som
kommer dit med sina sjuka barn har i
de allra flesta fall inte tillräckliga medel
till resa och uppehälle. Då får landstingen
gå emellan. Det finns nu liknande
föräldrakurser även uppe i Norrland.

Läkarna, sjukgymnasterna och talpedagogerna
får ofta konstatera att barnen
kommit för sent. Lemmarna har
stelnat till. För att få i gång rörelserna
eller lära dessa stackars barn att säga
det enkla ordet mamma måste man öva
dag efter dag och det tar ibland en
oändligt lång tid.

I anslutning till vad herr Lundberg
sade om landstingen vill jag peka på
det man framhållit vid tidigare tillfällen
i denna debatt. Man har sagt att all
vård måste ges av dem som är verkligt
sjukvårdsutbildade. Här lär man emellertid
föräldrar och anförvanter att behandla
de sjuka barnen. Man har inte
kunnat konstatera att detta varit till
någon skada. Tvärtom har det varit till
oerhörd hjälp och välsignelse för dessa
sjuka barn om de bara kan komma under
behandling i tid.

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag blev delvis förekommen
av den siste talaren. Jag vill emellertid
instämma i det yttrandet och
även i herr Lundbergs anförande.

Jag vill dock ta upp en liten detalj
med anledning av herr Wiklunds i
Stockholm anförande. Herr Wiklund
sade, att det aldrig varit något hinder
för frivilligt hjälparbete. Några hinder
har naturligtvis staten aldrig lagt i vägen
för sådant. Om bara herr Wiklund
och utskottet i övrigt kunnat få fram

100 Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för sjukgymnastisk behandling

tillräckligt med frivilliga krafter så
hade inte denna motion behövt väckas.
Det verkliga förhållandet är emellertid,
herr talman, att det inte på långt när
finns tillräckligt med frivilliga krafter
på detta område. Därför är ett bifall till
denna motion en rättfärdighetssak.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Jag vill bara med några
ord understryka en del synpunkter som
herr Wiklund i Stockholm redan har
framhållit, då han motiverade utskottets
ställningstagande. Jag tror, att vi
alla har lika stark känsla för angelägenheten
av att människor, som är sjuka
eller handikappade på något sätt, får
den vård och den hjälp som de är i behov
av.

Med anledning av herr Lundbergs anförande
vill jag säga, att jag hoppas att
han av debatten i utskottet fick klart
för sig, att även vi som tillhör majoriteten
har en klar uppfattning om det
stora behovet av både läkare, sköterskor,
sjukgymnaster och annan personal
på sjukvårdens område. Det är
inte angelägenhetsgraden som debatten
egentligen skall röra sig om. Detta är
en principfråga. Man kan alltså möjligtvis
kalla utskottsmajoriteten för principfasta.
Det är dock en principfråga
om vi — såsom motionärerna synes
förutsätta — skall ålägga sjukkassorna
att utbetala sjukvårdsersättning för
sjukvård, som ges av icke utbildad personal.
Jag har i annat sammanhang, under
debatten i utskottet, använt uttrycket
icke kvalificerad sjukvård. Jag är
medveten om att uttrycket inte är alldeles
adekvat.

När vi behandlade motionen, kunde
vi inte undgå att fästa oss vid beskrivningen
i motionen av den behandling,
som här avses och som skulle ersättas
av sjukförsäkringen.

»I många fall», säger motionärerna,
»innebär behandlingen en upprepning
av ett i förväg bestämt rörelseschema.
Det är ofta tillräckligt att den behand -

lande har erfarenhet av sjukgymnastik
och därjämte meddelats erforderliga instruktioner
av ordinationsläkare. Ofta
får nu anhöriga till den skadade utföra
detta rörelseschema.» Så anföres i motionen,
att på grund av att de anhöriga
har så många andra arbetsuppgifter är
det inte alltid möjligt för dem att ge vården,
utan de måste leja någon i omgivningen
till detta.

Vi har alltså fått uppfattningen att
det är en förhållandevis enkel vård det
är fråga om, och vi har sagt oss att i
hemmen meddelas även annan sjukvård
av mycket angelägen art, som ges av
personer, som icke är utbildade för
ändamålet. Där finns långtidssjuka, nervöst
sjuka, invalidiserade barn, även om
de inte behöver speciell sjukgymnastisk
behandling. Om nu riksdagen utsträcker
sjukkassornas skyldighet att utbetala
sjukvårdsersättning för icke kvalificerad
sjukgymnastisk vård, måste
riksdagen vara konsekvent och ålägga
sjukkassorna att betala sjukvårdsersättning
även i andra fall, där sjukvården
meddelas av icke utbildad personal.

För närvarande utbetalar sjukkassorna
ersättning för sjukgymnastisk behandling,
som utföres av legitimerad
sjukgymnast. Men det sker inte enligt
sjukförsäkringslagens bestämmelser
utan på grund av en rekommendation
från tillsynsmyndigheten, som tillställt
sjukkassorna i landet en förteckning
över vård, som man rekommenderar
sjukkassorna att utge sjukvårdsersättning
för. Listan har för övrigt kompletterats
nyligen. Redan före kompletteringen
upptogs på denna lista behandling
av legitimerad sjukgymnast. Såvitt
det är känt har samtliga sjukkassor genom
beslut av sjukkassestyrelserna frivilligt
åtagit sig att utge sådan ersättning.

Nu framgår det inte riktigt av motionen,
hur långt motionärerna syftar med
den utredning, som förordas. Men det
kan ändå inte vara meningen, att utredningen
skall resultera i en lagändring,

Nr 9 101

Onsdagen den 8 mars 1961
Ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för sjukgymnastisk behandling

som ålägger sjukkassorna att utbetala
ersättning för icke kvalificerad vård,
under det att det frivilliga åtagandet
skulle kvarstå beträffande ersättning
för den vård, som ges av legitimerad
sjukgymnast. .lag vill ännu en gång understryka,
att om riksdagen är mogen
för att ålägga sjukkassorna att i de här
fallen utge ersättning, så bör man också
ta konsekvensen och utge ersättning
även i andra fall, där vården är angelägen
och där den meddelas av personer
som inte har den sjukvårdsutbildning
som egentligen bör krävas.

Herr talman! Med detta ber jag att få
instämma i herr Wiklunds yrkande om
bifall till utskottets hemställan.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Till den siste ärade talaren
vill jag säga att man inom landstingen
— i varje fall inom det landsting
som jag representerar — har anslagit
från 150 till 300 kronor per månad
och patient för att de långvarigt sjuka
som vårdas i hemmen skall kunna ha en
anhörig eller annan person till att ge
den behandling det här är fråga om.

Vidare har vi anslagit medel för att
hålla tre sjukgymnaster ambulerande
inom länet. Vi kan nämligen inte stå till
svars med att lämna sjuka människor
utan hjälp. Där finns alltså redan en
princip, och då är det väl bara fråga
om huruvida sjukkassorna eller någon
annan skall betala kostnaderna.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Jag instämmer med den
sista ärade talaren. Vi kan inte stå till
svars med att lämna sjuka människor
utan hjälp bara för att de bor olämpligt
till eller för att vi vet att de inte har
ekonomiska möjligheter att betala hjälpen.

Herr Andersons i Sundsvall anförande
präglades av stor kunnighet, och jag
är övertygad om att han i grund och
botten här är ense med oss. Jag vill
bara göra en reflexion i anledning av

vad herr Anderson sade rörande motionärernas
skrivning, att det här endast
gäller en behandling som består i upprepningar
i ett rörelseschema. Ja, så är
det, herr Anderson. Jag har varit rullstolspatient
i 50 år, så jag vet. Först var
det mina föräldrar och senare jag själv
som betalade behandlingen. Men det
finns många andra människor som inte
kan klara den saken, och det tycker jag
personligen är mycket orättvist.

Sedan sade herr Anderson i Sundsvall
också mycket riktigt att betalning
inte kan utgå för denna behandling enligt
sjukvårdslagens bestämmelser, men
att det finns vissa vårdområden för
vilka man gjort en rekommendation om
att ersättning skall ges. Men vad är det
då som säger att vi inte kan utvidga den
rekommendationen även till här ifrågavarande
område, där behandlingen är
så oerhört angelägen? Och om vårdbehovet
är angeläget, så kan jag för min
del inte se något skäl för att vägra att
ge ersättning med mindre än att man
samtidigt uppställer mycket formella
eller rent av formalistiska krav, vilket
nu är fallet.

Orsaken till att vi har tagit upp just
denna fråga är uteslutande den att den
har varit och är så nära till hands liggande
och starkt iögonenfallande. Det
tror jag också att herr Anderson i
Sundsvall håller med oss om.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Munktell begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 12, röstar
Ja;

102 Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Förbättring av lägenhetsarrendatorernas

tillståndstvång för byggnadsarbete

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen av
herr Lundberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för nej-propositionen.
Herr Anderson i Sundsvall begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 73 ja och 114
nej, varjämte 22 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
utlåtandet fogade reservationen av herr
Lundberg m. fl.

§ 32

Förbättring av lägenhetsarrendatorernas
ställning

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av motion om
förbättring av lägenhetsarrendatorernas
ställning.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Den 28 februari i år gav
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
svar på en interpellation i
denna kammare rörande den fråga det
här gäller och som behandlas i tredje
lagutskottets utlåtande nr 6. Vi fick då
reda på att arrendelagsutredningen
eventuellt kommer att framlägga ett delbetänkande
just med tanke på den laglöshet
som råder i fråga om de s. k.
lägenhetsarrendatorerna. En person arbetar
nu från och med början av detta

ställning — Fortsatt giltighet av lagen om

år med frågan. Om man kommer fram
till att en särbehandling bör ske, så
förutsatte statsrådet att vi får en sådan,
så att en ändamålsenlig lösning verkligen
kommer till stånd.

Utskottet har i sin skrivning välvilligt
beaktat de synpunkter som jag fört
fram i min motion, och jag hoppas nu
bara att utredningen snarast kommer
med sitt betänkande antingen det blir
ett fullständigt eller delbetänkande, som
jag tror att undersökningsmaterialet
kommer att väl motivera.

Herr talman! Jag har icke något yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 33

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång
för byggnadsarbete

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Det finns ingen reservation
i det här utskottsutlåtandet och
inte heller någon blank reservation.
Anledningen härtill är att vi i utskottet
har enat oss om en positiv skrivning,
som inte förutsättningslöst går ut på
att ifrågavarande lag skall slopas i juni
1963. Det finns ingen önskan att behålla
byggnadsregleringen längre än
nödvändigt. Men det måste finnas ett
planerande organ. Byggnadsregleringen
har steg för steg uppmjukats. Sedan
1959 fordras igångsättningstillstånd endast
inom vissa områden av byggnadsmarknaden,
där sådana är nödvändiga

Nr 9 103

Onsdagen den 8 mars 1961
Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete

för att i första hand sörja för bästa

möjliga vintersysselsättning.

Sedan april 1959 pågår försöksverksamhet
genom de s. k. samarbetsnämnderna.
överenskommelse finns mellan
arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer,
kommuner och länsarbetsorgan,
som närmast går ut på att rekommendationer
om igångsättning skall lämnas
och att frågorna skall följas på bästa
tänkbara sätt. Samarbetsnämnderna
planerar byggnadsverksamheten inom
området samt fungerar som kontrollorgan.
Här samlas gemensamt material,
här ställs prognoser o. s. v. Men
samarbetsnämnderna ger endast rekommendationer.
Deras verksamhetsområde
omfattar all byggnadsverksamhet,
d. v. s. även reparationer, egnahemsbyggen
och anläggningsarbeten,
vilka eljest ligger utanför kontroll. Positiva
erfarenheter kan redovisas från
denna verksamhet, och viktigt är att
parterna är eniga om önskvärdheten av
att ha kvar ett planeringsorgan. Ingen
önskar fullständig frihet på byggnadsmarknaden.
Parterna förstår värdet av
kontakten och av detta gemensamma
arbete. Det är detta konstaterande som
återfinnes i utskottets skrivning.

Nu föreslås en ny utbyggnad inom
samarbetsnämndsområdet. Det har signalerats
att ett helt län, Östergötlands
län, skall sortera under en samarbetsnämnd.
Jag tror att detta är betydelsefullt,
ty härigenom nås överblick över
både orter med små arbetsområden och
sådana med stora arbetsområden. Det
blir möjligt att följa det hela och se hur
organen fungerar.

En sådan här försiktig och planmässig
avveckling är värdefull. Den kommer
att ge goda erfarenheter och det
blir möjligt att noggrant följa verksamheten.

Må det tillåtas mig att göra ett tilllägg.
Länsarbetsnämnderna som beviljar
igångsättningstillstånd arbetar i
största utsträckning på samma sätt som
samarbetsnämnderna. De kallar par -

terna på byggnadsmarknaden, kommunernas
representanter, m. fl. till informationsmöten
och för gemensamt ställningstagande.
Sådana möten äger rum
ett par gånger om året. Men skillnaden
är att länsarbetsnämnderna har andra
befogenheter än samarbetsnämnderna.
De har med stöd av lagen befogenhet
att ge igångsättningstillstånd eller neka
sådana tillstånd. Skall vi nu gå
över till friare former på byggnadsmarknaden,
måste det finnas betryggande
garantier för att det i första hand
blir sörjt för ett jämnt säsonguttagande
av arbetskraften men också för att
de olika sektorerna av byggnadsmarknaden
tillgodoses på ett betryggande
sätt.

Såväl industriens och bostadsbyggandets
som kommunernas eget byggnadsbehov
när det gäller sjukhus, skolor
och allmänna byggnader måste beaktas
och utbyggnaden ske under ömsesidigt
hänsynstagande. Det är detta
man som kommunrepresentant måste
vara klar över, ty man möter ofta starka
krav från industrien om utbyggnader,
samtidigt som det frågas efter bostäder.
Kommer det bostäder och industrier
till en ort följer ju med nödvändighet
också behovet av skolor o. d.
Det är därför planläggningen måste organiseras.

Det råder en viss oro för utvecklingen
inom den fria sektorn. Sådan oro
kan man också hysa sedan man studerat
den redogörelse som lämnats av
den statliga kommitté som sysslar med
arbetsmarknadsfrågor. I denna talas
nämligen om att den ojämnaste säsongsysselsättningen
redovisas inom den
fria sektor som inrymmer egnahem, reparationer
och förbättringar. Vad som
här påvisats är värt att observera —
det återgavs i arbetsmarknadsstyrelsens
organ för någon vecka sedan. Målareförbundets
hemställan om jämnare årssysselsättning
utgör ett ytterligare understrykande.

Hur skall det bli med anläggnings -

104 Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete

arbetena i konkurrens med en alldeles
fri marknad? Hur skall det bli med de
stora bristområdena på bostadsmarknaden,
exempelvis i Stockholms- och
göteborgsområdet och i Malmö—Lundregionen,
där en våldsam utveckling
kan förväntas inom alla sektorer av
byggnadsverksamheten? Håller en frivillig
samarbetsnämnd för denna press?
Finns det inte risk att en sådan samarbetsnämnd
spricker inför svårigheterna? Utskottet

har också konstaterat att
det på vissa orter saknas förutsättningar
för en dylik frivillig samverkan. Det
heter vidare att utskottet för närvarande
inte har möjlighet att redovisa något
alternativ, som i sådana fall kan
ersätta den form för den nödvändiga
planeringen av byggnadsverksamheten
som nu sker genom byggnadsregleringen.
Utskottet har försiktigtvis skrivit
att man utgår från att en generell planering
i annan form än genom krav på
igångsättningstillstånd enligt nu gällande
lag bör kunna realiseras i så god tid
före den 30 juni 1963 att lagen om tillståndstvång
för byggnadsarbete då icke
skall behöva erhålla förlängd giltighet.
Utskottet utgår vidare från att Kungi.
Maj:t under den närmaste tiden framlägger
förslag till åtgärder avsedda att
äga tillämpning på orter, där tillräckliga
förutsättningar för inrättande av
samarbetsnämnder saknas.

Det viktiga i utskottets enhälliga beslut
ligger i att alla inom utskottet anslutit
sig till de sålunda uppdragna riktlinjerna.
Värdefullt är också att utskottet
i sin skrivning gjort denna reservation
för tiden efter den 30 juni 1963.
Vi har givit uttryck för våra betänkligheter
inom utskottet, men det har
lått enighet om att man skall försöka
att, i den mån det går, genom samarbetsnämnderna
eller annat organ få till
stånd något slag av planering i framtiden.

Herr talman! Jag har icke något yrkande.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Eftersom utskottet är
enhälligt i denna fråga hade jag knappast
väntat någon debatt här i kammaren.
Men å andra sidan är det kanske
inte så anmärkningsvärt att så har blivit
fallet eftersom den här kompromissen
har väckt så pass stor uppmärksamhet
och blivit så omskriven i pressen.
Det är ingalunda egendomligt att herr
Svenning har tagit till orda och inte
heller att jag säger några ord efter honom.

Jag vill också understryka det oväntade
förhållandet att jag nu kan i stort
sett instämma med herr Svenning. Jag
tänker inte gå in på någon polemik med
honom. Detta är något nytt eftersom vi
tidigare har stått på skilda linjer i fråga
om byggnadsregleringen och har haft
ganska hårda diskussioner här i kammaren,
då vi funnit våra positioner så
låsta att vi inte liar kunnat komma överens.
Att vi nu har lyckats nå en kompromiss
är glädjande. Jag hoppas att de
rekommendationer — om jag kallar
dem så — som utskottet här ger, kommer
att få till resultat att vi efter ett
par år helt kan slopa byggnadsregleringen.
Naturligtvis vill jag liksom åtskilliga
andra framhålla att detta i betydande
mån blir beroende på utvecklingen,
på konjunkturerna m. m. Vi kan
råka i ett sådant läge att en ytterligare
förlängning av byggnadsregleringen
blir nödvändig. Men som vi nu ser saken
och som vi hoppas att den utredning,
som Kungl. Maj:t skall tillsätta,
kommer att utvisa, skall vi efter dessa
två år kunna avskaffa denna krislagstiftning.

Jag skall inte ge någon historik över
hur byggnadsregleringen har kommit
till och hur den har verkat. Jag vill bara
säga att om vi 1963 kan fatta beslut om
denna reglerings avveckling, kommer
detta att ske samtidigt som den firar
sitt 20-årsjubileum. Jag vill också erinra
om att det under de senaste sju,
åtta åren har rått delade meningar om

Nr 9 105

Onsdagen den 8 mars 1961
Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete

denna lagstiftning och att vi från borgerligt
håll riksdag efter riksdag framfört
förslag om att byggnadsregleringen
skulle avskaffas. Vi har dock samtidigt
vid de flesta tillfällen, när denna lag
har diskuterats, också framfört önskemål
om att utredning skulle begäras hos
Kungl. Maj:t om hur säsongutjämningsproblemet
skulle kunna lösas på annat
sätt.

Att detta nu visat sig vara möjligt är
glädjande, särskilt ur oppositionens
synpunkt. Annars måste jag säga att den
kompromiss som träffats kanske inte
är helt tillfredsställande för någon part,
alltså inte heller för oppositionen. Vid
en läsning av utskottsutlåtandet och
framför allt av klämmen finner man,
att på åtskilliga områden har i varje
fall folkpartiet fått göra betydande eftergifter
i förhållande till den motion
som representanter för partiet har
väckt. Det gick ju inte heller att komma
överens vid första behandlingen i
utskottet, utan vi fick ha extra förhandlingar.
Det var kanske inte någon hårdmangling,
såsom sagts på vissa håll,
men det skedde i alla fall en del överläggningar
innan vi fick fram det föreliggande
utlåtandet.

Jag skall inte gå in på detaljer, utan
jag instämmer, som jag sade, i stort sett
med herr Svenning. En del problem
kan komma att uppstå, men genom samarbetsnämnderna
och genom den planering
i övrigt som vi önskar att Kungl.
Maj:t skall undersöka lämpligheten av
att införa bör dessa kunna lösas. Och
jag vill ännu en gång säga, att jag hoppas
att den kompromiss som träffats i utskottet
skall leda till att byggnadsregleringen
om två år skall befinnas icke
längre nödvändig.

Herr talman! Med dessa kommentarer
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Jag kan i stort sett, liksom
herr Nyberg, instämma med herr
Svenning.

Jag tycker att vad som skett i denna
fråga har blåsts upp alldeles för mycket
i tidningarna. Det har ju helt enkelt,
som så ofta här i riksdagen, träffats
en kompromiss på grund av visad
god vilja från alla håll. Jag vill
kortfattat erinra om att utskottet redan
tidigare vid ett par, tre tillfällen uttalat,
att det i och för sig vore önskvärt att
byggnadsregleringen helt kunde avskaffas.
Därom har det alltså inte rått några
meningsskiljaktigheter.

Av propositionen i år har det också
framgått, att försöksverksamheten givit
ett positivt resultat. Vi vet att den skall
fortsätta. Parterna har enats om en betydande
successiv utökning av verksamheten,
och det är karakteristiskt att
man, enligt vad herr Svenning framhöll,
för ett helt län — Östergötlands
län — genom försöksverksamheten kommit
fram till att igångsättningstillstånden
där har slopats.

Vi är nog alla eniga om — arbetsmarknadens
parter är det säkerligen —
att vi vill ha en viss planering på detta
område. Jag är alldeles övertygad om
att parterna mot bakgrund av detta som
jag hoppas blir riksdagens beslut kommer
att vara angelägna om att planlägga
verksamheten på ett förnuftigt
sätt. Då finns det stora möjligheter att
lagen inte skall behöva förlängas efter
den 30 juni 1963. Det enhälliga utskottet
säger också att åtgärder bör kunna
vidtagas »i så god tid före den 30 juni
1963 att lagen om tillståndstvång för
byggnadsarbete då icke skall behöva erhålla
förlängd giltighet».

Jag upprepar, herr talman, att det
inte är några märkvärdiga saker, men
det är icke desto mindre mycket glädjande
att vi i det goda samarbetets och
den goda samarbetsviljans tecken har
kommit fram till en förnuftig kompromiss.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Jag har kanske strängt

106 Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete

taget ingen anledning att säga någonting
i anslutning till utskottets utlåtande.
Regeringen har inte begärt förlängning
med mer än två år, och utskottet
har nu anslutit sig till det förslaget. Men
av samma anledning som herr Nyberg
åberopade, nämligen att vad som här
skett väckt en så stor uppmärksamhet i
pressen, anser jag mig tvingad att göra
några korta kommentarer till utskottets
yttrande.

Inte heller jag ämnar ge mig in på någon
historik över hur lagen tillämpats
under de gångna åren. Jag tror emellertid
det kan vara befogat att erinra om
att lagstiftningen hela tiden varit ett
instrument bl. a. för att åstadkomma en
sådan planering av byggnadsverksamheten,
att största möjliga utjämning av
säsongsvängningarna ernås. Under de
senaste åren har lagen •— det påpekas
också mycket riktigt i utskottsutlåtandet
— enbart utnyttjats i detta syfte.

Vi har under den tid byggnadstillståndslagen
varit i kraft verkligen lyckats
pressa tillbaka den säsongmässiga
arbetslösheten inom byggnadsverksamheten.
Ännu under slutet av 30-talet —
då vi ändock hade högkonjunktur —
var det inte ovanligt att 50 procent av
medlemmarna i en del byggnadsfackförbund
var utan arbete. Numera brukar
vinterarbetslösheten bland byggnadsarbetarna
hålla sig mellan 7 och 12
procent. Därtill kommer att lågsäsongen
är betydligt kortare än förr.

Nu är jag den första att erkänna, att
det är många faktorer som medverkat
till denna lyckosamma utveckling. Av
grundläggande betydelse har den fulla
sysselsättningen inom hela arbetsmarknaden
varit. Det har bl. a. inneburit att
efterfrågan på byggnadsindustriens
tjänster ökat. Den tekniska utvecklingen
inom byggnadsindustrien har också
medverkat till att göra vinterbyggandet
mera lönsamt.

Men, herr talman, vi får inte heller
underskatta betydelsen av att arbetsmarknadsmyndigheterna
med stöd av

tillståndslagen har haft möjlighet att få
i gång byggena vid en sådan tidpunkt,
att det ger största möjliga vintersysselsättning.
Resultatet har blivit, att vi
fått ett bättre utnyttjande av olika produktionsfaktorer
än vad som annars
skulle ha varit fallet.

Under dessa förhållanden har regeringen
— det skall villigt erkännas —
varit ovillig att överge byggnadstillståndslagstiftningen
utan att ha något
annat planeringsinstrument att sätta i
stället. Enbart det förhållandet att lagstiftningen
introducerades under krigsåren
har inte varit skäl nog för oss att
överge den.

För att pröva nya vägar till en välplanerad
sysselsättning slopades år 1959
kravet på igångsättningstillstånd på
vissa orter, där i stället lokala samarbetsorgan
åtagit sig att söka åstadkomma
bästa möjliga säsongutjämning. Erfarenheterna
av denna verksamhet har
varit goda, och från den 1 april kommer
en väsentlig utbyggnad att ske.
En successiv ytterligare utbyggnad är
också förutsedd.

Det är därför med tillfredsställelse
som jag noterar, att ett enigt utskott anser
att lagstiftningen om tillståndstvånget
för byggnadsarbete inte kan
slopas utan att motsvarande planering
sker i annan ordning. För mig är detta
det väsentliga. Kan samma resultat uppnås
på andra vägar än med den nuvarande
lagstiftningen, finns det ingen anledning
att upprätthålla lagen. Ibland
har man antytt —- och det har kanske
också antytts på ett försiktigt sätt i dag
— att vi socialdemokrater av pur förälskelse
i regleringar önskar bibehålla
byggnadstillståndslagen, som skulle bli
20 år om den avskaffades 1963. Men
det förhållandet att vi just nu — när vi
har en starkare ställning i riksdagen
än tidigare — är beredda att övergå
till ett annat system jävar det påståendet.

Det är, som herr Munktell mycket
riktigt påpekade, inte bara inom utskot -

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

107

Vissa stödåtgärder i anledning av skadorna å 1960 års skörd m. m.

tet som man nu är enig om att någon
form av planering av byggnadsverksamheten
är nödvändig. De berörda intresseorganisationerna
är också överens
om den saken. Jag har fått detta bestyrkt
såväl vid sammanträden med de lokala
samarbetsnämnderna som vid sammanträden
med det centrala byggrådet. Man
har enstämmigt förklarat, att en planering
av igångsättningstiderna är nödvändig
dels för att byggnadsarbetarna
— och för övrigt även de dyrbara maskinerna
— skall få en så ringa säsongarbetslöshet
som möjligt, dels för att
en produktionsstörande anhopning av
byggen under en del av året skall kunna
undvikas.

Det kan synas paradoxalt, att just när
man efter många års strider äntligen
kommit överens om att en planering av
igångsättningen är nödvändig, just då
man är beredd att slopa den nuvarande
byggnadstillståndslagen. Ja, det kanske
inte är så paradoxalt. För mig är det
i själva verket ingen paradox. Jag vill
tvärtom påstå, att en sådan enighet är
en förutsättning för att lagen skall kunna
ersättas med något annat. Först då kan
man påräkna den positiva medverkan
från alla parter som är nödvändig för
att en av samarbetsnämnder upprätthållen
planering över huvud taget skall
kunna fungera.

Herr talman! Det var bara dessa korta
kommentarer jag ville göra i anledning
av utskottsutlåtandet.

Överläggningen var härmed slutad.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 34

Vissa stödåtgärder i anledning av skadorna
å 1960 års skörd m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa stödåtgärder
i anledning av skadorna å 1960 års skörd
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 27 januari 1961 dagtecknad
proposition, nr 34, vilken hänskjutits

till jordbruksutskottet, hade Kungl. Maj :t
under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag föreslagit riksdagen
att

1) medgiva, att bidrag till jordbrukare,
vilka vore i behov därav på grund
av 1960 års skördeskador, finge utlämnas
i huvudsaklig överensstämmelse med
de riktlinjer, som angivits i propositionen; 2)

medgiva, att för utbetalande av
sagda bidrag medel finge ställas till förfogande
intill ett belopp av 20 000 000
kronor;

3) medgiva, att kostnaderna för bidragen
finge bestridas med

a) 10 000 000 kronor av medel, som
influtit genom upptagande av införselavgifter
på jordbrukets område under
regleringsåren 1956/57—1958/59,

b) intill ett belopp av 10 000 000 kronor
av medel, som under regleringsåret
1960/61 inflöte genom upptagande av
införselavgifter på jordbrukets område;

4) medgiva, att för utbetalande av bidragen
erforderliga medel finge i mån
av behov förskottsvis tillhandahållas ur
tillgängliga införselavgiftsmedel på jordbrukets
område;

5) bemyndiga Kungl. Maj :t att, på
förslag av statens jordbruksnämnd efter
samråd med jordbrukets förhandlingsdelegation,
fastställa den närmare fördelningen
av nyssnämnda båda belopp
å vartdera 10 000 000 kronor på de olika
slag av införselavgiftsmedel, från vilka
beloppen slutligt skulle gäldas.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) I: 554 av herr Bengtson m. fl. likalydande
med II: 656 av herr Hedlund
m. fl., i vilka motioner hemställts, att
riksdagen måtte

A. till finansiering av den mellan statens
jordbruksnämnd och jordbrukets
förhandlingsdelegation överenskomna

108 Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Vissa stödåtgärder i anledning av skadorna å 1960 års skörd m. m.

skördeskadeersättningen av 20 000 000
kronor

a) anvisa å tilläggsstat för budgetåret
1900/61 ett anslag av 7 000 000 kronor;

b) medge att återstående 13 000 000
kronor täckes till hälften, 6 500 000 kronor,
av kvarstående överskott av införselavgifter
på jordbrukets område från
treårsperioden 1956/57—1958/59 att på
sätt som angivits i jordbruksnämndens
skrivelse fördelas på avgiftsmedel av
olika slag, samt till resterande del,
6 500 000 kronor, av medel som influtit
eller inflyter genom upptagande av införselavgifter
inom jordbruksregleringen
under innevarande regleringsår, enligt
den fördelning på olika slag av avgiftsmedel,
som framdeles, efter förslag
av jordbruksnämnden i samråd med
jordbrukets förhandlingsdelegation, fastställes
av Kungl. Maj:t;

B. medgiva att för utbetalande av bidragen
erforderliga medel finge i mån
av behov förskottsvis tillhandahållas ur
tillgängliga införselavgiftsmedel på jordbrukets
område;

C. hos Kungl. Maj :t anhålla om utfärdande
av sådana grunder för skördeskadeersättningen,
att vid prövning av ansökningarna
jämväl måtte beaktas, om
sökanden före 1960 under senare år
drabbats av kännbara skördeskador.

2) I: 555 av herr Larsson, Nils Theodor,
m. fl. likalydande med II: 660 av
herr Grebäck m. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte

A. medgiva att statlig kreditgaranti
finge beviljas för lån för inköp av utsäde,
handelsgödsel och liknande produktionsmedel,
som vore erforderliga
för vårbruket 1961, i fall då jordbrukare
eller trädgårdsodlare i följd av lidna
skördeskador saknade egna medel härför
och icke kunde anskaffa sådana på
annat sätt i enlighet med vad i motionerna
anförts;

B. medgiva, att statliga kreditgarantier
för angivna ändamål finge lämnas
intill belopp motsvarande vad som den
1 mars 1961 icke tagits i anspråk av det

kreditgarantibelopp av 25 000 000 kronor,
som av 1960 års riksdag medgivits
för skördeskadelån; samt

C. hos Kungl. Maj :t anhålla om utfärdande
av föreskrifter rörande ifrågavarande
kreditgarantigivning i enlighet
med motionernas syfte.

3) I: 556 av herr Nilsson, Ferdinand,
m. fl. likalydande med 11:659 av herr
Björkänge.

4) 1:557 av herr Sveningsson in. fl.
likalydande med II: 657 av herr Hseggblorn
m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte

A. medgiva att bidrag till jordbrukare,
vilka på grund av 1960 års väderlek
drabbats av skördeskador, finge utdelas
med hänsynstagande till i första hand
skadornas storlek i förhållande till normal
årsinkomst av deras jordbruk;

B. medgiva att för utbetalande av sagda
bidrag medel finge ställas till förfogande
intill ett belopp av 20 000 000 kronor; C.

medgiva att kostnaderna för bidragen
finge bestridas med

a) ett reservationsanslag på 7 000 000
kronor för budgetåret 1901/62 eller alternativt
med 7 000 000 kronor av medel
vilka jordbruket enligt beslut av 1956
års riksdag skulle erhålla till grundfond
i planerat system för reglering av skördeskador,

b) intill ett belopp av 6 500 000 kronor
av medel, som influtit genom upptagande
av införselavgifter på jordbrukets
område under regleringsåren
1950/57—1958/59,

c) intill ett belopp av 6 500 000 kronor
av medel, som under regleringsåret
1960/61 inflöte genom upptagande av
införselavgifter på jordbrukets område;

D. medgiva, att för utbetalande av bidragen
erforderliga medel finge i mån
av behov förskottsvis tillhandahållas ur
tillgängliga införselavgiftsmedel på jordbrukets
område;

E. bemyndiga Kungl. Maj :t att, på förslag
av statens jordbruksnämnd efter
samråd med jordbrukets förhandlings -

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9 109

Vissa stödåtgärder i anledning av skadorna å 1960 års skörd m. m.

delegation, fastställa den närmare fördelningen
av nyssnämnda belopp å vartdera
C 500 000 kronor på de olika slag
av införselavgiftsmedel, från vilka beloppen
slutligen skulle gäldas.

5) II: 658 av herrar Ekström i Björkvik
och Johansson i Södertälje, i vilken
motion hemställts, att riksdagen måtte
medgiva att av i propositionen angivet
bidragsbelopp viss del skulle kunna fastställas
att utgå till behövande lantbrukare
för inköp av utsäde och konstgödsel
för säkerställande av vårbruket i enlighet
med vad i motionen anförts.

6) I: 169 av herr Jonasson m. fl. likalydande
med II: 193 av herr Svensson i
Vä m. fl.

7) I: 373 av herr Carlsson, Georg, m. fl.
likalydande med II: 613 av herr Gomér
m. fl.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 554 och II: 656, I: 556 och II: 659 samt
I: 557 och II: 657 ävensom II: 658, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att bidrag till jordbrukare, vilka
vore i behov därav på grund av 1960
års skördeskador, finge utlämnas i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer,
som förordats i det föregående;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
II: 556 och II: 659, såvitt nu vore i fråga,
medgiva att för utbetalande av sagda
bidrag medel finge ställas till förfogande
intill ett belopp av 20 000 000 kronor;

III. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1: 554
och II: 656, I: 556 och II: 659 samt I: 557
och II: 657, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, medgiva, att kostnaderna
för bidragen finge bestridas med

a) 10 000 000 kronor av medel, som
influtit genom upptagande av införselavgifter
på jordbrukets område under
regleringsåren 1956/57—1958/59,

b) intill ett belopp av 10 000 000 kro -

nor av medel, som under regleringsåret
1960/61 inflöte genom upptagande av
införselavgifter på jordbrukets område;

IV. medgiva, att för utbetalande av
bidragen erforderliga medel finge i mån
av behov förskottsvis tillhandahållas ur
tillgängliga införselavgiftsmedel på jordbrukets
område;

V. bemyndiga Kungl. Maj :t att, på förslag
av statens jordbruksnämnd efter
samråd med jordbrukets förhandlingsdelegation,
fastställa den närmare fördelning
av sistnämnda båda belopp på
de olika slag av införselavgiftsmedel,
från vilka beloppen slutligt skulle gäldas; B.

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 555 och II: 660 samt
II: 658 i skrivelse till Kungl. Maj:t som
sin mening giva till känna vad utskottet
anfört i frågan om statliga kreditgarantier
för lån till inköp av för genomförandet
av vårjordbruket 1961 nödvändiga
produktionsmedel;

C. att motionerna 1:556 och 11:659,
såvitt de ej berörts i det föregående,
måtte avslås;

D. att motionerna I: 169 och II: 193
samt 1:373 och 11:613 måtte av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Hxggblom och Hedin,
vilka ansett att utskottets hemställan
under A. I bort lyda sålunda:

»I. i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
1:557 och 11:657 ävensom med avslag
å motionerna 1:554 och 11:656,
I: 556 och II: 659 samt II: 658, samtliga
motioner såvitt nu är i fråga, medgiva,
att bidrag till jordbrukare, vilka är i
behov därav på grund av 1960 års skördeskador,
må utlämnas i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer,
som utskottet förordat i det föregående;»

2. av herrar Jonasson, Nils-Eric Gustafsson
och Elmwall, vilka ansett att utskottets
hemställan under A. I. bort ha
följande lydelse:

»I. i anledning av Kungl. Maj:ts fram -

110 Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Vissa stödåtgärder i anledning av skadorna å 1960 års skörd m. m.

ställning samt motionerna 1:554 och
II: 656 ävensom med avslag å motionerna
I: 556 och II: 659, I: 557 och II: 657
samt 11:658, samtliga motioner såvitt
nu är i fråga, medgiva, att bidrag till
jordbrukare, vilka är i behov därav på
grund av 1960 års skördeskador, må utlämnas
i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, som av utskottet angivits
i det föregående;»

3. av herrar Nord, Carl Eskilsson,
Jonasson, Uno Olofsson, Nils-Eric Gustafsson,
Svensson i Ljungskile, Hseggblom,
Nilsson i Lönsboda, Elmwall och
Hedin, vilka ansett att utskottets hemställan
under A. III. bort lyda sålunda:

»III. med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
1: 554 och II: 656 samt 1:557 och II: 657,
ävensom med avslag å motionerna I: 556
och II: 659, samtliga motioner såvitt nu
är i fråga, i syfte att bestrida kostnaderna
för skördeskadeersättningen

1) å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1960/61 under nionde huvudtiteln
anvisa till Prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område ett reservationsanslag
av 7 000 000 kronor; samt

2) medgiva att återstående 13 000 000
kronor täckes till hälften — 6 500 000
kronor — av kvarstående överskott av
införselavgifter på jordbrukets område
från treårsperioden 1956/59 samt till
resterande del — likaledes 6 500 000
kronor — av medel som influtit eller
inflyter genom upptagande av införselavgifter
inom jordbruksregleringen under
innevarande regleringsår.»

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jordbruksutskottet har
i sitt utlåtande nr 8 tagit ställning till
Kungl. Maj:ts proposition nr 34 angående
vissa stödåtgärder för att hjälpa
jordbrukarna över följderna av 1960
års skördeskador. Utskottet har därvid
även haft att behandla flera i anslut -

ning till propositionen väckta motioner.

Det må först konstateras att skadorna
i vissa områden förra året var mycket
omfattande och svårartade. Den rikliga
nederbörden förvandlade fälten till insjöar
på många håll, och på andra håll
slogs grödan ned av slagregnen och låg
som nedkörd av tunga vältar. Skördearbetet
blev oerhört försvårat och fördyrat.
Det kan måhända anses onödigt
att erinra om detta; det ligger ju inte
så långt tillbaka i tiden.

Men bakgrunden till den ekonomiska
situationen som tränger till hjälpåtgärder
är än dystrare. Störa delar av de
nu skadade områdena har haft skördeskador
år efter år, en del områden sex
år i följd. Jag är den förste att erkänna
att samhället gjort ansträngningar för
att hjälpa, men systemet är inte sådant
att hjälpen har blivit tillräcklig och
effektiv. Hela landet är ett skadeområde,
och när skador är lokaliserade till i
förhållande härtill små områden har
hjälpen för dessa blivit ojämn och ofullständig
och de flesta gånger mer eller
mindre improviserad. Jag hör emellertid
till dem som fortfarande hoppas på
att systemet skall ersättas med ett annat
och bättre.

Detta nya system bör konstrueras så
att ett försäkringsmässigt skydd erhålles,
utan att hänsyn behöver tas till
om skördeutfallet är rekordartat på
andra håll i landet och även så att det
ger individen sådant skydd, att något
eller några år i följd med skador inte
driver vederbörande från hus och hem.

Utskottet konstaterar att det kvantitativa
skördeutfallet 1960 var gott om
man ser jordbruket som en enhet. Skördeutfallet
anses ligga över normalskörd.
Därav följer också att skaderegeln, den
modifierade 4-procentsregeln, inte utlöstes.
Utskottet påminner om att Kungl.
Maj:t oavsett detta vidtog åtgärder för
att hjälpa jordbrukarna. Vissa åtgärder
vidtogs för att ge lättnader vid amortering
och räntebetalningar m. m. Stat -

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

111

Vissa stödåtgärder i anledning av skadorna å 1960 ars skörd m. m.

liga kreditgarantier ställdes för lån på
allmänna kreditmarknaden upp till ett
belopp av 25 miljoner kronor. Genom
att ganska hårda krav ställdes på säkerheterna
har garantibeloppet inte kunnat
utnyttjas i full utsträckning. Då utskottet
nu emellertid medger att kvarstående
belopp under vissa förutsättningar
får användas för att säkerställa
sådd med dugligt utsäde och för gödsling
i normal omfattning, så vill jag
uttala den förhoppningen att detta tillmötesgående
får samma gynnsamma
verkningar som en liknande åtgärd
1959.

Vid de överläggningar som förts mellan
statens jordbruksnämnd och jordbrukets
förhandlingsdelegation har man
enats om att hemställa hos Kungl. Maj:t
att föreslå riksdagen att ett belopp av
20 miljoner kronor skall ställas till förfogande
för kontanta bidrag till behövande
jordbrukare. Bidragen skall behovsprövas
och kunna utgå även till
trädgårdsodlare. I övrigt skall vissa
riktlinjer följas.

Man hade enats om att föreslå att 7
miljoner av de 20 skall ställas till förfogande
över budgeten i form av särskilt
anslag. Vidare hade föreslagits att
6,5 miljoner tages av kvarstående överskott
av införselavgifter åren 1956—
1959 och resterande 6,5 av beräknat
överskott å införselavgifter innevarande
regleringsår.

Departementschefen föreslår emellertid,
att för ändamålet ett belopp av 10
miljoner tages från överskottet åren
1956/57, 1957/1958 och 1958/1959 och av
överskott som beräknas uppstå innevarande
regleringsår 10 miljoner kronor.

Det synes anmärkningsvärt att Kungl.
Maj:t frångår ett förslag som förhandlarna
enats om. Ty även om man nu beräknar
att överskottet av regleringsmedel
blir stort och att mer pengar än väntat
kommer att inflyta till regleringskassorna,
så kan det även sägas, att dessa
pengar kan komma att behövas för
regleringsändamål. På denna punkt

måste jag således yrka bifall till reservationen
nr 3 av herr Nord m. fl.

Som jag förut anfört är det inte enbart
sviterna av 1960 års skördeskador
som många jordbrukare har att övervinna.
Jordbruksnämnden har anfört,
att vid bidragsgivningen även detta bör
beaktas. Departementschefen har emellertid
utelämnat denna hemställan. Nu
kan jag för min del säga, att jag vet inte
hur de bidragsfördelande myndigheterna
skall kunna undvika att komma i beröring
med dessa förhållanden och ta
hänsyn även till dem. Den ekonomiska
misär mången jordbrukare råkat i utan
egen förskyllan har i många fall sin
grund i skador på skörden i flera år i
följd. Detta kommer säkerligen med vid
bedömandet av vederbörandes ekonomi.

I reservation nr 2 har dessa synpunkter
framförts och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall även till denna reservation.
Däremot kan jag inte instämma
i yrkandet till reservation nr 1. Reservanterna
yrkar där: »I första hand bör
skadornas storlek i förhållande till normal
årsinkomst läggas till grund för bidragens
fördelning.» Jag är rädd att
följer man den fördelningsprincipen
får inte de som nu är verkligt behövande
nämnvärd hjälp. Som förhållandena
är — 4 procentsregeln har inte utlösts,
en överenskommelse har träffats mellan
jordbruksnämnden och jordbrukets
förhandlingsdelegation som vi önskar i
huvudsak skall följas — får vi vara
medvetna om att så stora belopp inte
kan utverkas som skulle erfordras för
att med denna fördelningsmetod lämna
de bäst behövande verklig hjälp. Även
om jag i likhet med många andra skulle
önska att belopp av en helt annan storleksordning
funnes till förfogande,
måste jag böja mig för realiteterna.

Till sist, herr talman, vill jag beträffande
motionerna I: 169 och II: 193
samt 1: 373 och II: 613 — vilka yrkar
på utredning och åtgärder för sanering
av tidigare stödlån samt prövning av
avskrivning i vissa fall — ta fasta på

112

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Vissa stödåtgärder i anledning av skadorna å 1960 års skörd m. m.

vad utskottet anfört om en senare prövning
av dessa önskemål när vi fått ett
system med skördcskadeförsäkring genomförd.
Jag hoppas också, att i samband
med en lånesanering en räntesats
kan erhållas som underlättar för dem,
vilka tvingats taga skördeskadelån för
att täcka förlusterna vid skördeskador
att fullgöra sina förpliktelser. Samma
ränta som egnahemslåneräntan är här
rimlig med hänsyn till omständigheterna.
Att behovet av dessa åtgärder i
dag är lika stort som tidigare vill jag
dock understryka. I många fall är behovet
säkerligen mer trängande än tidigare.

Jag ber således, herr talman, att få
yrka bifall till reservationerna nr 2
och 3.

Herr SVENSSON i Vä (ep):

Herr talman! Jag kan i allt instämma
i vad herr Elmwall här tidigare anfört
och kan därför fatta mig kort.

Dessa årligen återkommande skördeskador
har blivit ett mycket stort problem
med den ökade skuldsättning de
har förorsakat en del jordbrukare, som
drabbats av skördeskador. De som har
drabbats svårast och alltså gjort de
största förlusterna har man försökt att
hjälpa genom stödlån. Dessa stödlån,
som har utgått under flera år, uppgår
nu till gott och väl 100 miljoner kronor
och är fördelade på sex låneserier. Utan
tvivel har dessa lån varit till stor nytta
för många av de värst drabbade jordbrukarna.
Givetvis har man vid denna
långivning liksom vid all annan långivning
förutsatt, att lånen skall återbetalas.
Möjligheterna att återbetala dessa
lån och att klara amorteringarna och
räntorna har emellertid för många
jordbrukare, som år efter år drabbats
av skördeskador, blivit mindre och
mindre. Den ekonomiska situationen
för dessa hårt skuldbelastade människor
är sådan, att det framstår som en
nödvändighet att bereda dem möjlig -

het att på något sätt genomföra en kreditsanering.

Vid fjolårets riksdag väckte jag jämte
några andra ledamöter av riksdagen en
motion, där vi, som föregående talare
omnämnde, föreslog vissa åtgärder i
kreditsanerande syfte. Vi föreslog bl. a.
att jordbrukare, som hade flera stödlån,
skulle beredas möjlighet att sammanföra
dessa i ett långfristigt lån med en
amorteringstid av 15 år och en ränta,
bestämd till 4 procent. Det finns nu
jordbrukare som har lån från samtliga
serier och man förstår att det måste
medföra rätt stora svårigheter när det
tillämpas olika normer för dessa lån.
Jordbruksutskottet avslog emellertid
dessa motioner i fjol med den motiveringen,
att en dylik samordning skulle
vara svår att genomföra på grund av att
det inte fanns några enhetliga normer
för de olika låneserierna. Nödvändigheten
av att åstadkomma en välbehövlig
kreditsanering för de av senare års skördeskador
särskilt hårt drabbade jordbrukarna
framstår emellertid för oss,
som motionerade i fjol, alltjämt som lika
trängande. Därför har vi återkommit till
årets riksdag med samma förslag.

I det föreliggande utskottsutlåtandet,
vari bl. a. även dessa motioner behandlas,
framhåller utskottet: »Någon omständighet
synes ej ha tillkommit, som
föranleder utskottet att nu ändra uppfattning
i nämnda fråga.» Utskottet tilllägger
emellertid: »Utskottet anser att
spörsmålet lämpligen bör upptagas till
omprövning när erfarenheter vunnits
av det aviserade nya systemet om ett
permanent skördeskadeskydd.»

Ja, det är ju ändå ett framsteg, om än
så litet. Jag skall låta mig nöja med detta
denna gång, så får vi se vad som händer
i framtiden. Men innan jag slutar,
herr talman, vill jag peka på en sak som
har anknytning till detta spörsmål. Det
har tidigare varit så, att Svenska hypoteksföreningens
möjligheter att bevilja
lån har varit ganska beskurna. Köerna
av lånesökande har varit långa och ef -

Nr 9

113

Onsdagen den 8 mars 1961
Vissa stödåtgärder i anledning av skadorna å 1960 års skörd m. m.

tersläpningarna stora. Nu har emellertid,
enligt vad jag erfarit, hypoteksföreningen
genom riksbankens försorg fått
ökad kapitaltillförsel och som följd därav
kunnat inhämta eftersläpningen i
vad gäller lånegivningen. Detta återigen
har fort med sig, att jordbrukare, som
tidigare haft lån hos hypoteksföreningen,
på grund av de förut höjda taxeringsvärdena
kunnat höja sina lån.
Jordbrukare, som inte tidigare haft lån,
har också fått större möjligheter att låna.
På grund av dessa ökade möjligheter
är det en hel del jordbrukare som
kunnat amortera och betala ränta på
sina skördeskadelån. Här kan man således
i viss mening tala om en samordning.

Men jag vill i detta sammanhang peka
på ett mycket viktigt förhållande, nämligen
att dessa lånemöjligheter inte står
öppna för alla jordbrukare. Arrendatorerna
har inte möjligheter till dessa lån.
Dessa arrendatorers problem i fråga om
skördeskadelån, amorteringar och räntor
på dem är alltjämt olösta, och arrendatorerna
utgör en ingalunda ringa
del av jordbrukarkåren. Enligt tillgängliga
siffror i Östergötlands och Sörmlands
län består jordbrukarkåren till 45
procent av arrendatorer.

Herr talman! Jag skall nöja mig med
det sagda och ber att få instämma i det
tidigare av herr Elmwall ställda yrkandet.

Herr H/EGGBLOM (li):

Herr talman! Med den situation som
föreligger i kammaren är man kanske
mest hågad för att endast yrka bifall till
de reservationer, under vilka man har
satt sitt namn. Vi har inte departementschefen
närvarande men han kanske
kommer, och det har kanske hänt något
litet sedan utskottet behandlade frågan
som kan behöva redovisas.

Annars ligger det nog så till med de
bägge reservationer jag åsyftar att de
inte har framkommit på grund av en
absolut oförenlighet med mina åsikter

och utskottets uttalanden. Det föreligger
ingen åsiktsskillnad i det betydelsefulla
ställningstagandet om att hjälp skall ges
åt dem som drabbats av katastrof och
att den hjälpen skall fixeras till 20 miljoner
kronor. Men det kan ändå föreligga
sådana situationer att man har lust
att presentera alternativ, vilka man tycker
är bättre än dem som Kungl. Maj:t
och ett lydigt utskott kommit fram till.

Man kan visserligen inte beskylla
jordbruksministern i detta sammanhang
för att han använder medel som är anvisade
för andra ändamål. Men detta
beror på att departementschefen inte
har velat ta slutlig ställning till en framställning
från jordbruksnämnden för
länge sedan om de ändamål, vartill ifrågavarande
regleringsmedel skall användas
i den mån de inte åtgår till redan
angivna ändamål. Att departementschefen
inte har tagit ställning härtill har
lett till att det råder en felaktig uppfattning
hur de medlen skall disponeras.

Samtliga riksdagspartier har ju fått
en skrivelse från Småbrukarnas riksförbund
med en skarp protest mot att över
huvud taget regleringsmedel användes
för sådant ändamål som hjälp åt skördeskadade.
I den skrivelsen talas om att
det är animalieproducenterna och alltså
de mindre jordbrukarna som har det
sämst ställt som får släppa till pengarna.
Sådan är emellertid inte situationen,
utan de regleringsmedel som tillskjuts
av animalieproducenterna går till sista
öret åt för att stödja animalieexporten.
Men just den omständigheten att vi inte
har klarat ut, hur såväl besparade
regleringsmedel som de som kan bli
över skall användas, gör att sådana där
missuppfattningar kan göra sig gällande.
Jag hade därför tänkt få hemställa
till departementschefen dels att han i
riksdagen klarar ut hur det ligger till i
detta avseende, dels att han utan alltför
långt dröjsmål tar ställning till vad
regleringsmedlen skall användas till.

Nu har vi som bakgrund för vårt ställningstagande
att jordbruksnämnden en -

8 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr 9

114 Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Vissa stödåtgärder i anledning av skadorna å 1960 års skörd m. m.

hälligt har uttalat, att inte mer än 13
miljoner kronor av dessa regleringsmedel
skall användas för hjälp åt dem som
drabbats av skördeskador. Bakom det
ställningstagandet ligger naturligtvis en
avsikt i fråga om dessa medels användning
som jordbruksnämnden varit enig
om. Vi vet därför inte vilken situation
som uppstår, om vi gör den ändring
som departementschefen föreslagit.

Jag vill i detta sammanhang framhålla
att här gör man från departementets
sida något som man gjort förut, nämligen
accepterar vissa delar av vad jordbrukarna
räknat med såsom en helt sluten
överenskommelse, medan man låter
andra delar därav utgå. Det är inte så
säkert, att jordbrukets organisationer
hade accepterat denna förändring i jämförelse
med de ursprungliga önskemålen,
om de hade vetat, att frågan om
medlens anskaffning skulle lösas på det
sätt som nu kommer att ske. De var väl
införstådda med att de inte kunde räkna
med mer än 7 miljoner kronor på
tilläggsstat och att jordbruksnämnden
behövde de andra pengarna utöver de
13 miljonerna till andra ändamål. Därför
prutade jordbrukarorganisationerna
på sina anspråk så att man kunde enas.

Men nu är det en annan situation. Om
departementschefen på det sättet jämkar
litet här och där, skapar det en
känsla av osäkerhet hos dem som för
jordbrukets förhandlingar, och det är
saken inte värd. Sådan situationen är
ber jag därför att få hemställa om bifall
till reservation nr 3 av herr Nord
m. fl.

Vad beträffar sättet för dessa medels
fördelning föreligger en åsiktsskillnad
mellan å ena sidan mig och en medreservant
och å andra sidan utskottet.
Vi reservanter har menat att man vid
fördelningen skall gå till det som är
påtagligt och näraliggande, nämligen
skördeskadans storlek. Den kan fastställas
och är i allmänhet kontrollerad
av RLF-avdelningen och hushållningssällskapets
tjänstemän. Den kan redo -

visas. Vidare kan det redovisas från
deklarationen vad som varit normal
årsinkomst från jordbruket i fråga, vilket
sistnämnda även enligt propositionen
skall redovisas. Jag anser att
dessa båda faktorer utgör ett verklighetsbetonat
underlag för att bedöma
hur ersättning för en katastrof som det
är fråga om skall utgå.

Enligt utskottets förslag går man i
stället på vederbörandes ekonomiska
ställning såsom det huvudsakligen avgörande.
Därigenom kommer man in
på saker som inte är lika påtagliga
i fråga om sambandet med skördeskadorna.
Man skulle kunna rada upp en
mängd exempel på situationer som för
vederbörande måste te sig orimliga. Vi
har t. ex. två jordbrukare. Den ene var
i våras optimistisk och köpte redskap
som nu skall betalas. Den andra var
försiktig och tänkte: Jag väntar till efter
skörden med att köpa redskap. Nu
har bägge drabbats av samma skördeskador.
Den som i våras skaffade sig
skuld och har svårigheter att betala
ränta m. m. med anledning därav får
hjälp på grund av den skada som har
drabbat honom. Den andre som har lidit
lika stor skada men varit försiktig
är kanske i den situationen, att han på
grund av att han inte gjort dessa inköp
inte har några direkta svårigheter
för dagen. Vi får alltid ha klart för oss
att beträffande människans ekonomiska
situation är det en mängd förhållanden
som spelar in som i många fall inte har
med jordbruket att göra. Där kommer
med sådant som hör till fritidssysselsättning,
bekvämlighet, standard o. s. v.
Den ene har levat över sina tillgångar,
den andre har försökt hålla sig vid
gränsen. Därför kommer den lika stora
skada som drabbat två personer att i
det ena fallet utlösa en hjälp men i det
andra fallet inte göra det. Detta innebär
att förmögenhetsförhållandena mellan
två av skördeskadorna drabbade
personer kommer att väsentligt förändras,
om vi följer den linje som utskot -

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9 115

Vissa stödåtgärder i anledning av skadorna å 1960 års skörd m. m.

tet har utstakat, medan däremot ett
accepterande av de linjer som föreslås
i reservation nr 1 inte skulle ändra de
ekonomiska förhållandena.

Anledningen till motionen och reservationen
kan i någon mån sägas vara
att »som man ropar i skogen får man
svar». Vissa områden besöktes av både
statsministern och andra statsråd. I tidningarna
refererades noggrant deras
uttalanden om katastrof och om berättigade
krav på skadestånd och kompensation.
Jag är övertygad om att de människor
som hade tillfälle att visa statsråden
sina översvämmade marker aldrig
fick den uppfattningen, att ersättningen
för den skada de lidit skulle komma
att vara beroende av hur de skött sin
ekonomi tidigare. De hade i stället säkerligen
den känslan, att där katastrofen
hade inträffat skulle hjälpen i någon
mån fördelas lika. Jag tror att det
är väsentligt lättare att åstadkomma en
rättvis fördelning, om skadornas storlek
i förhållande till normal årsinkomst
lägges till grund för bidragens fördelning
än om man stannar vid den formulering
som återfinnes i propositionen
och utskottsutlåtandet. Med normal
årsinkomst bör då avses inkomst
av jordbruk av den betydelse för en
hjälpsökande, att den är hans huvudsakliga
försörjning. Skall man gå längre
och taga hänsyn till den ekonomiska
situationen, får man bedöma en mängd
andra förhållanden, som kan vara svåra
att få fram och där det kan finnas möjligheter
att dölja sådant som inte har
med jordbruket att göra.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
jämväl till reservation nr 1.

Vad beträffar yrkandet i reservation
nr 2 har det mig veterligt inte varit
föremål för omröstning i utskottet, och
det är därför svårt att taga ställning
till det. Rent praktiskt torde det vara
omöjligt vid fördelningen av dessa 20
miljoner kronor att ur det förgångna
plocka fram vilka skördeskador som tidigare
drabbat olika personer. Ett så -

dant förfaringssätt skulle även strida
mot min åsikt, att man skall låta årets
skördeskador vara det avgörande. Jag
ämnar därför inte rösta för reservation
nr 2.

I detta anförande instämde herr
Stiernstedt (li).

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Frågan om hur de bidrag
som ställs till förfogande skall fördelas
— som herr Hseggblom var inne
på i slutet av sitt anförande — har rönt
mycket stort intresse bland jordbrukarna,
särskilt då i de län som oförskyllt
fått avsevärda skördeskador. När bidrag
tidigare år delats ut efter direkt
behovsprövning som socialbidrag väckte
det mycket stark irritation, inte minst
i mitt län, Södermanland, som enligt de
tabeller som finns redovisade i proposition
nr 34 ligger i klart bottenläge.
Där har man — inte minst inom RLF
— mot bakgrunden av tidigare erfarenheter
bland jordbrukarna mycket kraftigt
reagerat mot att bidrag skall delas
ut i form av socialbidrag.

Årets skördeskador är i långt högre
grad än tidigare koncentrerade till vissa
områden — i Södermanland, speciellt
till slättområdena kring Eskilstuna och
Kiladalen i södra delen av länet, där
stora arealer en lång tid legat under
vatten. Skadorna har direkt katastrofkaraktär.
Självfallet är det också betydande
skador på andra områden, men
det är då framför allt fråga om kvaliletsskador,
som i någon mån redan blivit
ersatta genom stödköp av spannmål.
De hårdast drabbade jordbrukarna, som
i första hand behöver få ekonomisk
hjälp, är alltså jordbrukare i översvämningsområdena.

Det kommer alldeles säkert att skapa
mycket stor irritation inom dessa områden,
om bidragen skall delas ut som
socialbidrag. Olika jordbrukare har lidit
motsvarande skador, men deras ekonomiska
ställning i övrigt kan vara

11G Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Vissa stödåtgärder i anledning av skadorna å 198Ö års skörd m. m.

skiljaktig, bland annat beroende på
skicklighet, energi och förutseende under
tidigare år. Inte minst det förhållandet
att enligt utskottets uppfattning
enbart regleringsmedel skall komma till
användning talar för en fördelning enligt
principen att i första hand skadornas
storlek i förhållande till normal
årsinkomst av jordbruket skall vara utslagsgivande.
Regleringsmedlen är ändå
enligt jordbruksnämndens uppfattning
avsedda att användas för reglering av
olika slag inom jordbruket.

Dessutom talar för en sådan fördelning
att detta är den princip som av
allt att döma kommer att tillämpas enligt
det förslag om skördeskadeskydd,
som vi väntar skall framläggas senare
i vår. Principen kommer alltså att bli
vägledande för bidragens fördelning i
framtiden. I det sammanhanget kan man
uttrycka sitt beklagande av att förslaget
om skördeskadeskydd icke har kommit
fram tidigare, så att det kunde ha
legat som underlag för bedömningen av
dessa skador.

Det förslag till fördelning av bidrag
som framgår av reservation nr 1 —
som jag här har talat för — innebär
emellertid en viss behovsprövning. Reservanterna
föreslår nämligen, att jordbruket
skall vara sökandens huvudsakliga
försörjningskälla. Härigenom gallras
alla bort som har jordbruket som
biinkomst och alltså inte är så beroende
av om resultatet ett år skulle ha
blivit sämre än normalt.

Jag instämmer, herr talman, i övrigt
helt i vad herr Haeggblom sagt i denna
fråga, och jag ber att få yrka bifall till
reservation nr 1.

Jag skall inte närmare gå in på reservation
nr 3 utan kan också därvidlag
helt instämma i vad som sagts tidigare
av herr Haeggblom. Jag yrkar
alltså även bifall till reservation nr 3
av herr Nord m. fl.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag skall inte ta upp så

mycken tid med att motivera vad vi
alla är överens om, och det är nog i
detta utskottsutlåtande det mesta, i varje
fall om jag bortser från finansieringen.

Jag vill stryka under vad herr Elmwall
nämnde beträffande motionerna,
i vilka man har yrkat på en sanering
och sammanslagning av tidigare stödlån.
Därtill vill jag påpeka, att det i
utskottsutlåtandet på sid. 10 finns en
mycket positiv skrivning; man räknar
med att något sådant bör ske, när frågan
om ett permanent skördeskadeskydd
är ordnad.

I reservation nr 2 sägs det att man
bör ta hänsyn till om det förekommit
skördeskador under flera år, och det är
alldeles riktigt. I och med att man tar
hänsyn till vederbörandes ekonomi i
år har man emellertid i beräkningen inrymt
även skadorna under föregående
år, eftersom de naturligtvis har påverkat
ekonomien. Det råder inga delade
meningar om att den saken måste finnas
med i detta sammanhang.

Jag har tillsammans med några kamrater
anslutit mig till reservation nr 3,
som berör finansieringsfrågan. Jag har
ingen lust att profetera eller ställa prognoser
beträffande dessa regleringsmedels
tillräcklighet i fortsättningen,
och jag vill knappast heller -— fast man
kanske skulle göra det — ta upp en
principdebatt om dessa pengar. Här har
dock ställts i utsikt, att man skulle hjälpa
jordbrukarna när det gäller dessa
skördeskador, och man har intagit den
attityden att detta är en hela folkets
angelägenhet. Från den utgångspunkten
tycker jag nog att det är en mycket rimlig
anordning som jordbruksnämnden
har föreslagit efter sina kontakter med
jordbrukets organisationer, nämligen att
man skulle ta 7 miljoner kronor på tillläggsstat
för nu löpande budgetår och
de andra 13 miljonerna av regleringsmedcl.
Därför har jag anslutit mig till
reservationen.

Utan att trötta kammaren med någon
längre utläggning vill jag därför yrka

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

117

Vissa stödåtgärder i anledning av skadorna å 1960 års skörd m. m.

bifall till utskottets hemställan med den
ändring som föranledes av reservationen
nr 3 av herr Nord m. fl.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Tillåt mig att säga några
ord med anledning av vad de föregående
talarna har yttrat i denna fråga. Jag vill
slå fast, att många jordbrukare har
kommit i en svår situation genom förra
årets skördeskador, men jag vill även
påminna om att det från det allmännas
sida har vidtagits betydande åtgärder
för att lindra verkningarna. Det har här
erinrats om att det i höstas har beslutats
en kreditgaranti för stödlån åt jordbrukare
som har drabbats av dessa olyckor.
Det har ställts mycket stora medel till
förfogande t. ex. för stödköp av fodersäd.

De förslag som här föreligger är —
skulle man kunna säga — snarast slutstenen.
Det är fråga om åtgärder för
att hjälpa dem som har blivit så hårt
drabbade att det finns risker för att de
inte skall kunna fortsätta med sin näring.
Jag slår alltså fast detta att bakgrunden
till de nu föreliggande förslagen
till åtgärder är att man skall bistå
jordbrukare som kommit i en sådan belägenhet
att de riskerar att få lämna
sina jordbruk. Det är väl en nödvändig
förutsättning för att man skall kunna
förstå innebörden av vad som här föreslås.

Nu föreslår herr Hseggblom tillsammans
med en meningsfrände att denna
skördeskadehjälp skall utgå på ett sådant
sätt att — för att använda hans
egna ord — det inte uppstår någon förändring
av förmögenhetsförhållandena.
Han menar att hjälpen skall vara en ersättning
för skadan och fördelas efter
den grunden, oavsett om den behövs för
att vederbörande skall kunna fortsätta
sitt jordbruk. Jag har alltid haft den
uppfattningen att fri företagsamhet fordrar
att man tar chanser och risker och
att man om möjligt klarar riskerna av
egen kraft. Att förfara på det sätt som

herr Hseggblom här tänkt sig rimmar
dåligt med en sådan allmänt godtagen
regel.

Jag skall emellertid inte orda vidare
om denna sak. När herr Hseggblom
inte ens fått alla sina meningsfränder
med på förslaget, kan man väl räkna
med att det inte är så bärkraftigt.

Ifrån centerpartiets sida har i reservation
nr 2 förordats att vid utmätandet
av denna hjälp till självhjälp skulle hänsyn
även tas till tidigare skördeskador.
Såsom herr Svensson i Ljungskile nyss
framhållit kommer så givetvis att ske.
Om tidigare skördeskador har medfört
att det som hände förra hösten har så
att säga fått bägaren att rinna över och
ett ingripande behövs för att vederbörande
skall kunna fortsätta sin jordbruksdrift,
så är det självklart att man
beaktar även vad som förut inträffat.
Men om följderna av tidigare års skördeskador
har kunnat bemästras och
förra höstens skördeskador inte har skapat
risk för att jordbrukaren skall behöva
lämna sin gård, skulle det vara ologiskt
att ta hänsyn till tidigare skördeskador.
Av denna anledning kan inte
heller reservation nr 2 anses så bärkraftig.

Det som har åstadkommit så att säga
borgerlig samling är ju kravet på att 7
av de 20 miljoner kronor, som skulle
ställas till förfogande, skulle tas av
skattemedel över budgeten. Man åberopar
olika skäl för detta. Herr Svensson
i Ljungskile sade här att det bör vara
en hela svenska folkets angelägenhet
att ge en hjälp åt de värst drabbade
jordbrukarna. Han ville inte ha någon
principdebatt om denna sak och det vill
inte jag heller, men jag kan inte underlåta
påpeka att det inte är fastslaget
att dessa införselavgifter skulle komma
bara från jordbrukare. Får inte hela
svenska folket såsom jordbruksproducenter
eller konsumenter lov att hjälpa
till att betala dessa införselavgifter?
Och det kan väl inte då ur principsynpunkt
vara något fel att man tar i an -

118 Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Vissa stödåtgärder i anledning av skadorna å 1960 års skörd m. m.

språk medlen för det ändamål det här
gäller. Jag fäster uppmärksamheten vid
att när riksdagen fattade beslut om en
motsvarande hjälp beträffande skador
på 1959 års skörd, bestreds praktiskt taget
hela denna hjälp med införselavgiftsmedel.
Man tog så mycket som där
fanns, eller 10 miljoner kronor, och
resterande 400 000 kronor anslogs över
budgeten.

Det kan alltså inte vara någon principfråga,
varifrån pengarna kommer. Införselavgifterna
är allmänna medel, över
vilka Kungl. Maj :t och riksdagen förfogar.
Ingen annan har någon makt beträffande
dessa medel. De skall användas
för att främja jordbruket och man kan
väl inte förneka att denna skördeskadehjälp
är en hjälp åt jordbruket.

Ett annat argument är att om dessa
medel nu tas i anspråk, kommer inte
pengarna att räcka för andra nödvändiga
behov. I verkligheten ligger det
till på följande sätt. Vi har fastställt en
utgiftsram på 93 miljoner kronor om
året när det gäller dessa medel, men
därutöver beräknas fram till början av
budgetåret 1961/62, alltså till nästa sommar,
ha uppstått ett överskott på i det
allra närmaste 140 miljoner kronor.
Hur stor del av detta belopp skulle enligt
reservanternas förslag inte få tas i
anspråk på det sätt som Kungl. Maj:t
här tänkt sig? Jo, V20 av beloppet. Ingen
kan väl på allvar göra gällande att ett
ianspråktagande av denna ringa del av
det beräknade överskottet skulle kunna
leda till att det inte finns pengar för
andra nödvändiga behov.

Herr Hseggblom riktade en uppmaning
till jordbruksministern att tala om
hur han hade tänkt använda de pengar
som blir över. Men det är mycket begärt
att jordbruksminstern i dag skall kunna
säga vartill dessa 140 miljoner skall
komma att användas. Det tror jag inte
någon kan ha någon mening om i dag.

Här finns pengar. Det är inte tal om
att det skulle medföra några svårigheter
att följa Kungl. Maj:ts förslag att

ta dessa 20 miljoner ur införselavgiftsmedel.
Det finns ingen anledning att
göra en uppdelning mellan budgetmedel
och införselavgiftsmedel.

Det har framskymtat, att förslaget
skulle innebära, att man går emot jordbrukarorganisationerna
som är en part i
sammanhanget. Man vill låta påskina, att
här har träffats en överenskommelse
efter förhandlingar. Någon sådan överenskommelse
föreligger inte. Jordbruksnämnden
som är ett statens verk har
gett in ett förslag till Kungl. Maj:t, och
Kungl. Maj :t har behandlat förslaget så
som man behandlar alla andra förslag
och har därvid kommit till den uppfattningen,
att man inte helt kan följa förslaget.
Det finns därför inte någon anledning
att lägga sådana synpunkter på
denna fråga som om det gällde ett förhandlingsresultat.

Jag tillåter mig, herr talman, att med
detta yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag uttalade mig rätt
försiktigt då det gällde både frågan om
regleringsmedlens tillräcklighet och deras
principiella karaktär. Herr Sköld uttalade
sig ungefär lika försiktigt. Det är
inte utrett, säger herr Sköld, vad dessa
pengar i sin helhet har för karaktär.
Jag skall be att få instämma. Men just
därför att detta inte är utrett är det,
som jag ser det, rimligt att nu ta 7 miljoner
på budgeten och nöja sig med 13
miljoner av avgiftsmedel. Att man gjort
si eller så förr gör saken inte bättre,
om den inte är utredd.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag tror det var herr
Hedin som anförde, att om man behovsprövar
bidrag av detta slag så blir
det socialhjälp. Jag ser det inte på det
sättet. Jag betraktar det som ersättning
för förlorad arbetsförtjänst som man
inte har kunnat erhålla på annat sätt.
Det är strängt arbetande människor,

Nr 9 119

Onsdagen den 8 mars 1961
Vissa stödåtgärder i anledning av skadorna å 1960 års skörd m. m.

för vilka arbetsinkomsten har fallit
bort och som på detta sätt får en viss,
inte fullständig ersättning för inkomstbortfallet.
Det kan inte anses vara socialbidrag.
Ordet socialbidrag har
kanske icke så god klang hos jordbrukare.

Det har ju varit tal om att man skulle
få göra en viss avskrivning på studielån.
Om det skulle bli verklighet, skulle
det också då anses som socialhjälp?

Herr IDEGGBLOM (h):

Herr talman! Herr Sköld yttrade, att
inte någon kunde ha någon mening om
vilken användning dessa regleringsmedel
skulle få. Jordbruksnämnden har
emellertid, enligt propositionen, haft en
mycket bestämd mening om hur dessa
regleringsmedel skall användas — både
de medel som sparats från förra treårsperioden
och de som kommer att
sparas. Jag skall inte uppta tiden med
att redovisa för detta eftersom det står
i propositionen.

Jag är, herr talman, i den ganska
trivsamma situationen att jag vet, att
jag bakom mig har en hel del jordbrukare
som drabbats av skördeskador.
Dessa jordbrukare accepterar det förhållandet,
att de pengar som ställs till
förfogande får delas upp efter skadans
storlek. De vill »ge åt Stål en penning
även», också om de skulle riskera att
därigenom få något mindre. Det är
klart att om man delar ut ett visst belopp
på ett större antal människor, så
blir det mindre åt var och en. Värderingsgrunderna
är emellertid väsentligt
olika beträffande skadans omfattning.
Vi har 107 miljoner kronor som
högsta siffra. Om man utgår ifrån 15
procents självrisk är skadan värderad
till 15 miljoner kronor enligt den objektiva
uppskattningen och 27 miljoner enligt
den subjektiva. Då förefaller det
mig som om det här funnes rätt stora
möjligheter att, utan att träda de mest
behövande för nära, låta 15 av de 20
miljonerna delas ut till de jordbrukare,

som för sin försörjning är beroende av
sitt jordbruk och som fått den normala
årsinkomsten avsevärt minskad. De övriga
5 miljoner kronorna skulle ges till
de människor, som är i den situationen
att de utan extra hjälp inte skulle
kunna fortsätta att driva sitt jordbruk.
Detta är bakgrunden till mitt ståndpunktstagande
i detta fall.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag vill bara med anledning
av herr Elmwalls anförande
säga, att jag önskar att dessa bidrag
skall utgå som ersättning för förlorad
arbetsförtjänst och inte som socialbidrag.
Det är därför jag skrivit under reservationen
nr 1.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Jag undrar bara när en
löntagare får ersättning för förlorad
arbetsförtjänst. Jag känner inte till att
samhället har någon annan form för
detta än sin sociallagstiftning.

Till herr Hseggblom skulle jag vilja
säga, att det inte är riktigt att jordbruksnämnden
har lämnat in förslag till
användning av hela det beräknade
överskottet.

Till sist vill jag göra det påpekandet
för herr Svensson i Ljungskile, att jag
visserligen sade att det inte är utrett
vem det är som betalar införselavgifterna,
men vi vet ju att det är vi allesammans,
och känd sak är väl så god
som vittnad.

överläggningen var härmed slutad.

Mom. A I

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen 1); samt 3:o) bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen
2); och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Hansson
i Skegrie begärde likväl votering, i an -

120

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Vissa stödåtgärder i anledning av skadorna å 1960 års skörd m. m.

ledning varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna hava
flertalets mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen äskade
dock herr Hansson i Skegrie votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående mom. A I) i jordbruksutskottets
utlåtande nr 8 antager det förslag,
som innefattas i den av herrar Hseggblom
och Hedin avgivna, med 1) betecknade
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 2) av herr Jonasson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 43 ja och 35 nej, varjämte
132 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
A I) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen 1)
av herrar Haeggblom och Hedin.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Därvid befanns, att
flertalet av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

Mom. A II

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. A III

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Svensson i Ljungskile
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
A III) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen 3)
av herr Nord m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 108 ja och 99

Nr 9

121

Onsdagen den 8 mars 1961
Rätt att tillgodoräkna betyg och examen från vissa skolor i Indien

nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. A IV, AV, B, C och D

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 35

Föredrogos vart för sig allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 4, i anledning av väckta motioner
om tillgodoseende inom socialpolitiken
av eftersatta gruppers behov, och

nr 5, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av bestämmelserna angående
kostnadsfritt tillhandahållande
av Svensk författningssamling.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 36

Rätt att tillgodoräkna betyg och examen
från vissa skolor i Indien

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 6, i anledning av
väckta motioner om rätt att tillgodoräkna
betyg och examen från vissa skolor
i Indien.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! I egenskap av motionär
ber jag att få säga ett par ord.

Utskottet hemställer med avseende
på ifrågavarande motion att densamma
icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd. Jag är givetvis trots detta tacksam
för den välvilliga och positiva
skrivning utskottet här har gjort i det
att utskottet finner det i och för sig
motiverat, att frågan om jämställdhet
när det gäller rätt till prövningsfri intagning
i realskola mellan å ena sidan
avgångsbetyg från Svenska skolan i
Mussoorie och å andra sidan skolor i

Sverige inom samma skolform upptages
till övervägande.

Utskottet stöder emellertid sitt uttalande
på ett remissyttrande från skolöverstyrelsen,
där den anför att den
vid upprepade tillfällen bifallit ansökningar
från lärjungar i svenska skolor
utomlands om rätt till prövningsfri intagning
i högre skolor i Sverige och att
i intet fall dylik ansökan har avslagits.
Det finns ej anledning förmoda, säger
överstyrelsen, att ansökningar från lärjungar
vid skolan i Indien icke skulle
ha bifallits, om dylika ingivits. I vart
fall skulle de ha upptagits till prövning.

Detta skolöverstyrelsens uttalande
stämmer illa med verkligheten. Jag stöder
detta mitt uttalande på följande
fakta:

Det gäller alltså skolan i Mussoorie,
Indien. En dotter till en av örebromissionens
missionärer hade genomgått
den 6-åriga skolan där och ansökt om
intagning som elev i realskola hemma
i Sverige. Om hon haft betyget från en
skola i Sverige hade hon utan prövning
kommit in på detta, då betygets
poängvärde klart berättigade henne
därtill eller till annan jämställd skolform.
Nu meddelade emellertid skolinspektören
i Malmö, där detta hände,
efter kontakt med skolöverstyrelsen, att
prövning likväl måste ske, enär hon
kom från skola i utlandet. Skolan är,
som angives i motionen, statsunderstödd
och på så sätt erkänd av svenska
staten. Föräldrarna hade inte den
minsta aning om annat än att flickans
betyg skulle räknas som likvärdigt.
Flickan i fråga intogs emellertid vid
kommunala flickskolan, vars rektor antog
henne på en prövotid av en månad,
varvid konstaterades att hennes kunskaper
på intet sätt var bristande eller ej
motsvarade sjätte klassens studienivå
och de betygsenheter som hade givits
henne, varefter hon antogs som ordinarie
elev.

Med vad jag här anfört ville jag så -

122 Nr 9 Onsdagen den 8 mars 1961

Interpellation ang. direktiven för vattenvårdskommittén

ledes poängtera, att det tydligen är
mycket oklart beträffande denna sak
och att detta för våra missionärer och
andra utlandssvenskar måste medföra
ett visst osäkerhetsmoment. En sådan
sak borde ej få föranleda bekymmer i
missionärernas ändå så många gånger
påfrestande arbetsuppgifter, utan skolöverstyrelsen
borde lämna ett generellt
medgivande, att betygen från svenska
skolor utomlands skulle ha samma värde
som från hemmaskolorna.

Beträffande examensrätten för skolan
i Kodiakanal anför skolöverstyrelsen,
att det medför så betydande svårigheter
att i en annan världsdel anordna
svensk realexamen, att det vore rimligt
att tillgripa en sådan utväg endast om
ingen annan stode till buds. Enligt inhämtade
upplysningar från svenska
ambassaden i Indien skulle det dock
endast behövas, att en representant från
denna sändes ned som examensvittne.

Jag förutsätter att överenskommelse
mellan skolorna och överstyrelsen skall
komma till stånd, och jag har intet
yrkande men ville gärna ha redovisat
detta i samband med att kammaren tar
ställning till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 37

Interpellation ang. direktiven för
vattenvårdskommittén

Ordet lämnades på begäran till

Herr GREBÄCK (ep), som yttrade:

Herr talman! Det är uppenbart att vi
på vattenvårdens och vattenhushållningens
område håller på att glida in i
en ohållbar situation.

Storstädernas, tätorternas och industriernas
vattenförsörjning blir ett allt
dyrbarare och ett alltmer svårlöst problem.
Avledningen av kloak- och industriellt
avloppsvatten och reningen av
detta vatten har för många kommuner

skapat svårigheter, som dessa har mycket
svårt att bemästra. Ett exempel härpå
är ju Stockholms stad, där föroreningen
av vatten i och kring staden
antagit orimliga proportioner. Som ett
kuriosum kan ju nämnas, att kloakledningarna
från detta hus utan minsta rening
mynnar direkt ut i Norrström, och
förhållandet lär vara detsamma då det
gäller kanslihuset.

Att svårigheterna emellertid inte är
helt oöverkomliga visar sig bland annat
i det initiativ några av Stockholms
grannkommuner tagit i det s. k. Käppalaförbundet.
Men vad hjälper detta förorterna,
när Stockholms stad bara fortsätter
att stjälpa ut förorenat vatten i de
vattendrag, som omger staden?

Svårigheterna ligger inte minst i att
man vet så litet om de processer, som i
kemiskt och biologiskt avseende äger
rum i spill- och kloakvattnet, att man
ännu icke kommit underfund med hur
man på ekonomiskt fördelaktigaste sätt
skall avpassa de tekniska anordningarna
i fråga om ledningar, reningsbrunnar
och reningsverk. Det är angeläget, att
ett intensivt forskningsarbete kommer
i gång på detta viktiga område. Stora
kostnader skulle helt säkert kunna sparas
både för samhället och enskilda, om
forskningsbehoven vore bättre tillgodosedda.

Ett annat område, där åtgärder medan
det ännu är tid måste vidtas för
att man skall få ordning på förhållandena,
är i fråga om avrinningen och
bortledandet av vattnet framför allt i
våra slättbygdsområden. I hela Mälar—
Hjälmar-bäckenet pågår en försumpning
kring och efter våra vattendrag och
det gäller dessutom våra i dessa områden
bördigaste åkerområden. Situationen
har förvärrats genom en omfattande
skogsdikning, som medfört att
vattnet från våra skogar, som förr under
vårens lopp långsamt sökte sig ned
till bäckar och åar, nu under några dagar
störtar ut i vattendragen med omfattande
översvämningar som följd.

123

Onsdagen den 8 mars 1961 Nr 9

Interpellation i anledning av varslade permitteringar vid visst företag i västra

Värmland

Detta har i sin tur lett till den orimliga
konsekvensen, att medan vi med hjälp
av statliga bidrag dikar i produktivt
hänseende svagare skogsmarker, försumpar
vi samtidigt produktivt värdefullare
åkerjord.

När det gäller beräkning av kostnader
och eventuella statsbidrag för reglering,
sänkning och underhåll av våra
vattendrag och uppskattning av båtnaden
av företagen i fråga, synes man ofta
leva kvar i förhållanden, som var rådande
för en mansålder sedan. Det
måste anses absurt, att man i våra dagar
fortfarande bara tar hänsyn till båtnadsvärden
på åkerjord då det gäller
att avgöra, om ett ågrävningsföretag
skall åtnjuta statsbidrag eller inte.

Huvudproblemet är dock inte längre
att förbättra nedsumpad åkerjord. Frågan
är i stället hur man skall så snabbt
och effektivt som möjligt bli av med
allt överloppsvatten, som man från
skogar, industrier och tätorter släpper
ut i våra vattendrag. Båtnadsvärdet för
därav berörda parter borde av rättviseskäl
även tas med i beräkningarna.

Det kan inte heller längre vara rimligt
att låta de markägare, som råkar
bo efter vattendrag, ensamma svara för
underhållet av de kanaler och diken,
som är nödvändiga för att transportera
bort det av industrier, kommuner och
enskilda förorenade kloak- och spillvattnet.
Genom den gödselverkan, som
de i spillvattnet lösta växtnäringsämnena
utövar, sker igenväxning och uppdämning
mycket hastigare än förr, vilket
i sin tur förorsakar markägarna
ökade underhållskostnader.

Utom jordbruksintressen kommer naturvårds-,
fritids- och fiskevårdsintressen
med i bilden, vilket allt sammantaget
måste innebära, att tillsynen och
vården av vattendragen är ett allmänt
intresse av första ordningen. Det vore
i och för sig icke orimligt, att staten
helt övertoge vården av vattendragen
och att dessa finge samma ställning

som exempelvis de allmänna vägarna.
I vilket fall som helst framstår det som
nödvändigt, att alla åtgärder på vattenhushållningens
och vattenvårdens områden
samordnas på ett helt annat sätt
än vad som hittills varit fallet, om man
skall kunna få dessa så oerhört viktiga
frågor under kontroll.

Med stöd av vad ovan framhållits hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Kan direktiven för den 1953 tillsatta
vattenvårdskommittén, som fick
till uppgift att med största möjliga
skyndsamhet bedriva sitt utredningsarbete,
tolkas så, att denna kommitté
är oförhindrad att taga upp organisationsfrågor
och samordningsfrågor på
vattenvårdens område, så att riksdagen
snarast möjligt kan motse förslag
till en rationell och planmässig lösning
av alla de problem, som sammanhänger
med vattenvården?

2. Om så icke är fallet, avser herr
statsrådet att vidga direktiven för vattenvårdskommittén,
eller ämnar herr
statsrådet vidtaga andra åtgärder i
syfte att få till stånd en mer effektiv
lösning av problemen på detta viktiga
område?

Denna anhållan bordlädes.

§ 38

Interpellation i anledning av varslade
permitteringar vid visst företag i västra
Värmland

Ordet lämnades på begäran till

Herr WAHRENDORFF (ep), som yttrade: Herr

talman! I den aktiva sysselsättningspolitik
som numera bedrives
ingår statliga beställningar hos företag
belägna i områden där sysselsättningsmöjligheterna
är otillfredsställande.
Syftet är givetvis att säkra eller höja
sysselsättningen. Att döma av uttalan -

124 Nr 9 Onsdagen den 8 mars 1961

Interpellation i anledning av varslade permitteringar vid visst företag i västra
Värmland

den från ansvarigt håll har denna politik
varit relativt framgångsrik.

Trots den generellt sett höga sysselsättningsnivån
har dessa spörsmål nu
fått aktualitet på en ort i västra Värmland.
I Åmotfors finns en fabrik för ammunitionstillverkning,
som normalt
sysselsätter nära 400 anställda, varav
ca 320 arbetare och ca 70 tjänstemän.
Företaget har nyligen ansett sig nödsakad
att permittera ett 20-tal arbetare
och bedömer det f. n. som oundvikligt
att permittera ytterligare ett 30-tal inom
en nära framtid. Möjligheter för de
permitterade att återinträda i arbete
synes inte bli förefintliga under innevarande
år.

Då sysselsättningsmöjligheterna inom
området redan förut företer vissa brister
kan permitteringarna få allvarliga
följder. Konsekvenserna gör sig givetvis
främst gällande för de permitterade
och deras anhöriga, men även bygden
i övrigt torde få känna av verkningarna.

Orsaken till den senast varslade permitteringen
är av särskilt intresse. Företaget
har fått beställning från annat
land, som avsevärt reducerar riskerna
för en permittering. Exportlicens har
emellertid inte medgivits, varför företaget
inte kunnat effektuera ordern. Jag
ifrågasätter inte riktigheten i det ställningstagande
som ägt rum i licensfrågan.
Man får förutsätta, att det funnits
tungt vägande skäl för den ståndpunkt
som tagits. Detta har dock påtagligt medverkat
till företagets svårigheter att
upprätthålla sysselsättningen. Enligt
min mening har staten härigenom påtagit
sig ett särskilt ansvar.

Tillverkning av den art som bedrives
vid företaget är av stor betydelse
ur försvarssynpunkt. Ur beredskapssynpunkt
kan det inge betänkligheter med
en utveckling, som medför risker för att
en del av den yrkeskunniga arbetskraften
söker sig till andra områden och
som över huvud taget inverkar menligt
på produktionsmöjligheterna.

Vid bedömandet av sådana spörsmål
måste givetvis de sysselsättningspolitiska
synpunkterna och angelägenheten av
att de permitterade beredes arbetstillfälle
sättas i första hand. Såsom framgått
av det anförda finns emellertid i
detta fall speciella skäl, som talar för
att sysselsättning beredes inom ifrågavarande
företag.

Med hänvisning till vad ovan anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framställa följande
frågor:

Har statsrådet uppmärksammat de
permitteringar, som varslats vid det i
interpellationen nämnda företaget?

Anser statsrådet det möjligt att genom
statliga beställningar eller på annat sätt
återställa möjligheterna till full drift vid
företaget — och är statsrådet i så fall
beredd att skyndsamt vidtaga åtgärder i
detta syfte?

Denna anhållan bordlädes.

§ 39

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 82, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa stödåtgärder i anledning av skadorna
å 1960 års skörd jämte i ämnet
väckta motioner.

§ 40

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 63, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m., och

nr 65, angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Dessa propositioner bordlädes.

Nr 9 125

Onsdagen den 8 mars 1961

§ 41

Anmäldes en till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion, nr
669, av herr Levin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 50, angående
reglering av priserna på fisk
under budgetåret 1961/62.

Denna motion bordlädes.

§ 42

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till

Riksdagens andra kammare

Undertecknad anhåller härmed om
befrielse från riksdagsuppdragets full -

görande under veckan den 13—18 mars
1961 för deltagande i överläggningar i
Berlin rörande internationell hjälpverksamhet.

Stockholm den 8 mars 1961

Einar Rimmerfors

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 43

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.27.

In fidem

Sune K. Johansson