Svar å interpellationer: (Riksdagens protokoll 1949:15)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1949

FÖRSTA KAMMAREN

30 april—4 maj.

Debatter m. m.

Tisdagen den 3 maj.

Svar å interpellationer:

av herr Björck om skärpta bestämmelser ang. granskning av

film ......................................................

av herr Bergh ang. statsbidraget till byggnadsarbeten för folkskoleväsendet Interpellation

av herr Ericsson, Carl Eric, ang. omorganisation av
navigationsskoleutbildningen ..............................

Onsdagen den 4 maj.

Stads indelning i valkretsar vid stadsfullmäktigeval
Reformering av det proportionella valsystemet vid andrakammarval
Sänkning av valbarhetsåldern vid förstakammarval
Broförbindelse mellan Resarö och fastlandet
Förbättring av kommunikationerna i Stockholms skärgård
Ersättning till G. I. Lager för skada, ådragen under militärtjänstgöring
...................................................

Personalförstärkning vid fångvårdsanstalterna
Statsmonopol å tillverkning av skattepliktiga maltdrycker in. m.
Kontroll av den offentliga partipropagandan
Skydd för barn och ungdom mot sexualförbrytare

Obligatorisk kommunal bostadsförmedling m. in.................

Översyn av socialvården
Direktiven för priskontrollnämnden

43
45
54
Öl
72
79

Samtliga avgjorda ärenden m. in.

Onsdagen den 4 maj.

Val av valmän och valmanssuppleanter för utseende av riksbanksoch
riksgäldsfullmäktige jämte suppleanter för dem
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19, ang. upphävande av gällande
bestämmelse om stads indelning i valkretsar vid stadsfullmäktigeval 1

Första kammarens protokoll Nr lö.

Nr 15.

Innehåll.

Sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20, ang. utredning i syfte att
åvägabringa valmetoder medförande större proportionell rättvisa
vid mandatfördelningen mellan partierna .............. 22

— nr 21, ang. sänkning av valbarhetsåldern vid val till riksdagens

första kammare ............................................ 31

Statsutskottets utlåtande nr 89, ang. vissa byggnadsfrågor m. in. inom

ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde .............. 36

nr 90, ang. särskilt anslag till verksamheten vid statsunderstödda
privatläroverk ..................................... 37

— nr 91, ang. anslag till avlöningar och omkostnader vid statens sinnessjukhus
och statens anstalt för fallandesjuka m. m. ...... 37

— nr 92, ang. anslag till statens skol- och yrkeshem på Salbohed och

i Vänersborg m. m....................................... 37

— nr 93, ang. anslag till Statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa

gossar: Ombyggnad av rättarbostad m. in..................... 37

■— nr 94, ang. anslag till landsfiskalerna m. fl................... 37

nr 95, ang. godkännande av avtal mellan staten och Stockholms
stad rörande del av Mariebergsområdet m. m................. 37

— nr 96, ang. överlåtelse av vissa fastigheter m. m............... 37

— nr 97, ang. en broförbindelse mellan Resarö och fastlandet .... 37

— nr 98, ang. förbättring av kommunikationerna i Stockholms skärgård
....... ■ • ............................................ 38

— nr 99, ang. särskilda övergångsbestämmelser i fråga om beford ringsgången

för vissa biträden vid statens järnvägar.......... 40

nr 100, ang. vissa vid vattenfallsstyrelsens kraftverksbyggnader
och sjöregleringsarbeten anställda arbetares tjänstårsberäkning

för pension ............................................. 40

— nr 101, ang. livränta åt f. d. stationskarlen A. I. Ståhlberg i anledning
av skada till följd av olycksfall i arbete.............. 40

■—• nr 102, med vissa allmänna synpunkter i anledning av Kungl.

Maj :ts proposition angående ytterligare utgifter å tilläggsstat II 40

— nr 103, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: utrikesdepartementet
.................................................... 40

— nr 104, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: försvarsdepartementet
........................................... 40

— nr 105, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: socialdepartementet
......................................... 40

— nr 106, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: kommunikationsdepartementet
........................... 40

— nr 107, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: finansdepartementet
................................................ 40

— nr 108, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: ecklesiastikdepartementet
.......................................... 40

— nr 109, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: handelsdepartementet
............................................... 40

— nr 110, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: inrikesdepartementet
............................................... 40

— nr 111, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: folkhushållnings departementet

................................. 40

— nr 112, ang. ersättning till G. I. Lager för skada, ådragen under
militärtjänstgöring .................................. 44

— nr 113, ang. anslag till fångvårdsstyrelsen m. m............. 42

Innehåll.

Nr IB.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 114, ang. anslag till centraldepån för
blindas arbeten .........................................; ■ ■ 42

— nr 115, ang. anslag till ersättningar för vissa läkarundersökningar
enligt arbetarskyddslagen m. m....................... 42

— nr 116, ang. anslag till sinnessjuknämnden .......... 42

— nr 117, ang. fortsatt disposition av investeringsanslaget till lån

till uppförande i Stockholm av en byggnad för blinda 42

— nr 118, ang. åtgärder i syfte att förebygga återkommande oro ligheter

och bereda personalen vid fångvårdsanstalterna skydd
och säkerhet i tjänstgöringen .............................. 42

Bevillningsutskottets betänkande nr 27, ang. siloanläggningars
jämställande i taxeringshänseende med fasta maskiner ...... 43

— nr 28, om utredning ang. beskattningen av inkomst, som uppstår
på grund av ofrivillig avverkning av skog i vissa fall 43

.—. nr 29, ang. åtgärder för främjande av det frivilliga enskilda

sparandet ............................................. • • • 43

— nr 30, ang. utredning rörande statsmonopol eller annan jämbördig
företagsform för tillverkning av skattepliktiga maltdrycker 43

Bankoutskottets memorial nr 29, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande bankoutskottets utlåtande nr 23
ang. pension åt assistenten hos riksdagens revisorer K. J. Hedberg
....................................................... 45

Första lagutskottets utlåtande nr 27, ang. ändrad lydelse av 3 §
lotteriförordningen ........................................ 45

— nr 28, ang. kontroll av den offentliga partipropagandan m. m. 45

— nr 29, ang. skyndsam utredning rörande åtgärder till skydd

för barn och ungdom mot sexualförbrytare m. m............... 54

Andra lagutskottets utlåtande nr 19, ang. fortsatt giltighet av lagen
om hyresreglering m. m................................... 61

— nr 20, ang. vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1948 fattade beslut, m. m............... 72

— nr 21, ang. ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o) och 16:o) lagen

om Kungl. Maj :ts regeringsrätt ............................ 72

Första tillfälliga utskottets utlåtande nr 8, ang. utredning rörande
reglerna för enskild vägs överförande till allmänt vägunderhåll 72

.— nr 9, ang. åtgärder i syfte att främja tillkomsten och spridningen
av lämplig och prisbillig litteratur för barn i skilda
åldrar .................................................... 72

— nr 10, ang. en översyn av socialvården ...................... 72

Andra tillfälliga utskottets utlåtande nr 8, ang. direktiven för priskontrollnämnden
.......................................... 79

Protokoll från justitiedepartementet ang. fullmaktsgranskning 81

Lördagen den 30 april 1949.

Nr 15.

Lördagen den 30 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Justerades protokollet för den 23 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde; nr

152, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående garnisonssjukhusets
i Sollefteå framtida ställning;

nr 153, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till byggnadsforskning och
slandardiseringsverksamhet;

nr 154, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående frågor om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan;

nr 155, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till Flygtekniska försöksanstalten:
Projekterings- och konstruktionskostnader; nr

150, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning om anslag till vissa skyddsarbeten
å Uppsala domkyrka;

nr 157, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till anskaffning av matematikmaskinutrustning
ni. m.;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till avlöningar vid de allmänna
läroverken ni. in.;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till folkskolinspektionen;

nr 160, i anledning av Kungl. Majds
framställning om anslag för budgetåret

1949/50 till understöd för utomprocessuell
rättshjälp järnte i ämnet väckta motioner
m. m.;

nr 161, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till bidrag till den halvöppna
barnavården m. in.;

nr 162, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om vissa anslag för budgetåret
1949/50 till vanföreanstalter;

nr 163, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till barnmorskeläroanstalterna; nr

164, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till anordnande av lokaler
för statens rättslä.karstation i Lund
m. in.;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa ersättningar
av statsmedel till arbetstagare, som drabbats
av silikos (stendammslunga);

nr 166, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ersättningar till
Erik Ask; samt

nr 172, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående anslag för budgetåret
1949/50 till bidrag till anläggningar
för vattenförsörjning och avlopp
jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 167, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående reglering av förbrukningen av
elektrisk kraft, dels ock i ämnet väckta
motioner;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående fortsatt giltighet av förordningen
den 15 december 1944 (nr 779)
om kristillägg å daghjälp från erkända
arbetslöshetskassor;

Nr 15.

Lördagen den 30 april 1949.

nr 169, i anledning av väckta motioner
dels om utredning rörande tillämpningen
av gällande bestämmelser angående
folkpension, som tillkommer sinnesslöa,
dels ock om ändrad ordning
för utbetalning av folkpension, som tillkommer
å allmän sjukvårdsanstalt intagen
pensionstagare;

nr 170, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition -med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen
den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring
för vissa yrkessjukdomar, dels ock
i ämnet väckta motioner; samt

nr 171, i anledning av dels Kungl.
Majrts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 173, i anledning av Kungl Majrts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 november
1946 (nr 722) med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse
för försvaret;

nr 174, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 20
juni 1935 (nr 395) om kontroll över tillverkningen
av krigsmateriel m. m.; och
nr 175, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 juni
1945 (nr 520) om återställande av viss
från ockuperat land härrörande egendom,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
den av herr Eskilsson
m. fl. väckta motionen, nr 299, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med
förslag till lag med vissa bestämmelser
i avseende å kommunindelningsreformens
ikraftträdande, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr Isaksson m. fl.
väckta motionen, nr 300, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med hemställan
om bemyndigande för Kungl.
Majd att förordna om restitution i vissa
fall av tilläggsskatt å bensin, som användes
vid jordbrukets drift.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
nedannämnda motioner:
nr 301, av fröken Osvald m. fl.,
nr 302, av herr Andrée m. fl., och
nr 303, av herr Persson, Ivar, in. fl.,

alla i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag rörande pensionering
genom statens pensionsanstalt av
vissa icke-statliga befattningshavare,
in. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 304, av herr Persson, Ivar, in. fl., i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning angående
särskilda inskrivningsförrättningar under
år 1949 in. m.; och
nr 305, av herr Svedberg in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
angående nya grunder för avlöningen av
präster in. in.

Föredrogs och lades till handlingarna
en av bankoutskottet gjord anmälan, att
till utskottet den 29 april 1949 inkommit
framställning från Delegerade för riksdagens
verk med förslag till vissa ändringar
i 1947 års tjänste- och familjepensionsreglementen
för riksdagens verk
in. in.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats följande kungl. propropositioner,
vilka nu var för sig föredrogos
och lades på bordet:

nr 212, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område; och
nr 213, angående godkännande av
Sveriges anslutning till ett internationellt
veteavtal.

Lördagen den 30 april 1949.

Nr 15.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående upphävande av gällande bestämmelse
om stads indelning i valkretsar
vid stadsfullmäktigeval;

nr 20, i anledning av väckta motioner
om utredning i syfte att åvägabringa
valmetoder medförande större proportionell
rättvisa vid mandatfördelningen
mellan partierna; samt

nr 21, i anledning av väckta motioner
om sänkning av valbarhetsåldern vid val
till riksdagens första kammare;

statsutskottets utlåtanden:

nr 89, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående särskilt anslag för
budgetåret 1949/50 till verksamheten
vid statsunderstödda privatläroverk;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till avlöningar och omkostnader
vid statens sinnessjukhus och statens
anstalt för fallandesjuka m. in. jämte
i ämnet väckt motion;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till statens
skol- och yrkeshem på Salbohed och i
Vänersborg m. in.;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1949/50
till Statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa
gossar: Ombyggnad av rältarbostad
in. in.;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till landsfiskalerna in. fl.;

nr 95, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
avtal mellan staten och Stockholms stad
rörande del av Maricbergsområdet, del
av Kampementsbacken å Ladugårdsgärdet
och tomten nr I i kvarteret Atomena
i Stockholm in. in.;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående överlåtelse av vissa
fastigheter in. in.;

nr 97, i anledning av väckt motion angående
en broförbindelse mellan Resarö
och fastlandet;

nr 98, i anledning av väckta motioner
angående förbättring av kommunikationerna
i Stockholms skärgård;

nr 99, i anledning av väckt motion angående
särskilda övergångsbestämmelser
i fråga om befordringsgången för vissa
biträden vid statens järnvägar;

nr 100, i anledning av väckt motion
angående vissa vid vattenfallsstyrelsens
kraftverksbyggnader och sjöregleringsarbeten
anställda arbetares tjänstårsberäkning
för pension;

nr 101, i anledning av väckt motion
om livränta åt f. d. stationskarlen A. I.
Ståhlberg i anledning av skada till följd
av olycksfall i arbete;

nr 102, med vissa allmänna synpunkter
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ytterligare utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1948/49;

nr 103, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

104, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat It till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde; nr

107, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckt motion;

Nr 15.

Lördagen den 30 april 1949.

nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

110, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde; nr

112, i anledning av väckt motion
om ersättning till G. I. Lager för skada,
ådragen under militärtjänstgöring;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till fångvårdsstyrelsen
m. in. jämte i ämnet väckt motion;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till centraldepån
för blindas arbeten;

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till ersättningar för vissa
läkarundersökningar enligt arbetarskyddslagen
m. m.;

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till sinnessjuknämnden
för budgetåret 1949/50;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av investeringsanslaget till lån till
uppförande i Stockholm av en byggnad
för blinda; samt

nr 118, i anledning av väckt motion
om åtgärder i syfte att förebygga återkommande
oroligheter och bereda personalen
vid fångvårdsanstalterna skydd
och säkerhet i tjänstgöringen;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 27, i anledning av väckta motioner
om siloanläggningars jämställande i taxeringshänseende
med fasta maskiner;

nr 28, i anledning av väckta motioner
om utredning angående beskattningen
av inkomst, som uppstår på grund
av ofrivillig avverkning av skog i vissa
fall;

nr 29, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för främjande av det
frivilliga enskilda sparandet; samt
nr 30, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande statsmonopol eller
annan jämbördig företagsform för
tillverkning av skattepliktiga maltdrycker; bankoutskottets

memorial nr 29, med
föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande bankoutskottets utlåtande
nr 23 i anledning av väckta motioner
om pension åt assistenten hos
riksdagens revisorer K. J. Hedberg;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § lotteriförordningen
den 19 maj 1939 (nr 207);

nr 28, i anledning av väckta motioner
angående kontroll av den offentliga
partipropagandan samt angående bokförings-
och redovisningsplikt för sammanslutningar
och andra, som bedriva
politisk propaganda; samt

nr 29, i anledning av väckta motioner
dels om skyndsam utredning rörande
åtgärder till skydd för barn och ungdom
mot sexualförbrytare, dels angående
tvångskastrering av sedlighetsförbrytare,
dels ock med förslag till lag om
ändrad lydelse av 41 £ sinnessjuklagen;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 19, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
in. in., dels ock i ämnet väckta motioner; nr

20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internatio -

Tisdagen den 3 maj 1949.

Nr 15.

Om skärpta bestämmelser ang. granskning av film.

nella arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1948 vid dess trettioförsta
sammanträde fattade beslut, m. m.; samt

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o) och
16:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38, s.
3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtanden:

nr 8, i anledning av väckt motion om
utredning rörande reglerna för enskild
vägs överförande till allmänt vägunderhåll; nr

9, i anledning av väckt motion angående
åtgärder i syfte att främja tillkomsten
och spridningen av lämplig och

prisbillig litteratur för barn i skilda åldrar; nr

10, i anledning av väckt motion angående
en översyn av socialvården;
ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 8, i anledning av
väckt motion angående direktiven för
priskontrollnämnden.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.15 eftermiddagen.

In fidem
Eric Carlén.

Tisdagen den 3 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Om skärpta bestämmelser ang. granskning
av film.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
WELJNE, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Björcks interpellation om skärpta bestämmelser
angående granskning av
film, erhöll ordet och anförde: Herr talman!
I en med första kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr
Björck — med hänsyftning på vissa s. k.
gangsterfilmer — frågat mig, om jag
vore villig medverka till att bestämmelserna
för statens biografbyrå angående
granskning av film skärpas, så att filmer
av den art interpellanten omnämnt
antingen förbjudas eller i varje fall beskäras
så, att man ej behöver befara att
de åkola utöva ett skadligt och neddragande
inflytande på den ungdom, som
besöker biograferna.

Jag torde kunna besvara denna interpellation
helt kort genom att hänvisa till
att jag, efter vederbörligt bemyndigande,
den 25 januari i år tillsatt en särskild
sakkunnigkommitté med uppdrag att
göra en översyn av gällande filmcensurbestämmelser.
Utredningen kommer
att omfatta censurfrågan i hela dess
vidd. Jag har således redan uppmärksammat
de problem, som interpellanten
syftar på, och är givetvis beredd att
medverka till att det förslag, som sakkunnigkommittén
i sinom tid kommer
att avlämna, utan onödigt dröjsmål upptages
till övervägande.

Herr BJÖRCK: Herr talman! Jag ber
alt till herr statsrådet Weijne få uttala
mitt tack för svaret.

Jag är tillfredsställd över att herr
statsrådet har tillsatt en utredning med
uppgift att göra en översyn av gällande
bestämmelser angående filmcensur.
.lag fick kännedom om detta någon dag
innan jag framställde min fråga. Att jag

Nr 15.

Tisdagen den 3 maj 1949.

Om skärpta bestämmelser ang. granskning av film.

ändå ansåg mig böra göra denna berodde
dels på att direktiven för utredningen
ej voro kända och dels på vad som
hade framkommit vid rättegången mot
den s. k. pälsligan i slutet av mars detta
år. Denna liga av unga pojkar, som hade
specialiserat sig på att göra inbrott och
stjäla pälsar, sade sig vid rättegången ha
fått en del av sina impulser från vissa
filmer, bland andra filmen »Gatan utan
namn». Ligans ledare sade sig ha sett
denna film inte mindre än sju gånger.
Filmens huvudperson, som alltid hade
gott om pengar och som dirigerade andra
till brott, hade blivit hans idol, som
han på allt sätt försökte efterlikna.

Man har anledning ifrågasätta, om det
icke vore berättigat att dylika filmer
förbjödes. Enligt gällande bestämmelser
för statens biografbyrå, som har att
granska och godkänna filmer, innan de
visas, »må ej filmer godkännas som kunna
verka förråande, upphetsande eller
till förvillande av rättsbegreppen». Det
sistnämnda torde man i viss mån kunna
säga har skett beträffande ovannämnda
film när det gäller de ungdomar jag
nyss har nämnt.

När det gäller filmens inverkan på
unga människor tillåter jag mig påminna
om vad skolöverstyrelsen sade i sitt
remissvar angående en motion som hade
väckts i riksdagen år 1935, nr 79 i andra
kammaren. Statsrådet Weijne torde
komma ihåg ärendet, tv han satt som
ordförande i det utskott som behandlade
motionen. Skolöverstyrelsen yttrade då
bland annat: »Vetenskapliga undersökningar
ha bekräftat, att vad som visas
av filmen utövar ett starkt inflytande
på åskådarna, framför allt på de unga
under de mest mottagliga åren. Vissa av
filmens hjältar och hjältinnor ha blivit
idoler för ungdomen i nästan hela den
civiliserade världen.» — .lag vill hoppas
att den utredning, som nu tillsatts, överväger
detta yttrande av skolöverstvrelsen,
som jag här tillåtit mig att citera.

•lag är glad över det löfte som statsrådet
ger i sitt svar, att det förslag, som
kommittén i sinom tid kommer att avlämna,
utan dröjsmål skall upptagas till
övervägande. Det är nu att hoppas att

kommittén inte dröjer för länge, innan
den kommer med sitt förslag. Vi ha ju
exempel på att kommittéer kunna hålla
på med sitt arbete rätt länge. Sålunda
bär ungdomsvårdskommittén hållit på i
tio år. Den har avlämnat flera betänkanden,
men inget av dessa har föranlett
någon åtgärd från Kungl. Maj:ts
sida. Kommittén är ännu inte färdig. Enligt
riksdagsberättelsen väntas den bli
färdig med sitt slutbetänkande i år. Jag
hoppas att filmkommittén inte behöver
hålla på så länge.

Jag hoppas också att jag får tolka herr
statsrådets svar så, att han är positivt
inställd till min fråga om en eventuell
skärpning av censurbestämmelserna.
Statsrådet säger ingenting härom i svaret,
men enligt min och mångas mening
torde det, om man skall komma till
rätta med det problem som onekligen
föreligger, vara ofrånkomligt att bestämmelserna
angående filmcensur i viss
mån omarbetas och skärpas.

Herr OHLON: Herr talman! Den film
som i dag har förts på tal, »Gatan utan
namn», förbjöds första gången av den
svenska filmcensuren någon gång i augusti
förra året. Sedan klippte distributionsfirman
ned några av de värsta partierna
och lämnade in filmen för granskning
igen i början av september. Inte
heller då togs den emellertid upp på
listan för tillåtna filmer. Först efter det
att den hade nedklippts ytterligare såväl
av distributionsfirman som av biografbyrån,
blev filmen godkänd för att
visas för vuxen publik. Då hade filmen
skurits ned med 130 meter.

Strax innan statens biografbyrå släppte
filmen lös, förekom det ett gemensamt
sammanträde mellan censorerna
i de nordiska länderna, och vid det tillfället
var det ingen av censorerna som
reste några invändningar mot filmen i
dess beskurna skick. Den har också
lössläppts i Finland, 100 meter längre
än i Sverige. Några av de mera tvivelaktiga
partierna, som här strukits, ha
alltså där tagits med. I Danmark och
Norge har filmen ännu inte kommit upp

Tisdagen den 3 maj 1949.

Nr 15.

Om skärpta bestämmelser ang. granskning av film.

till granskning, efter vad filmlistorna
därifrån visa.

I ingressen till filmen står texten:
»Den film Ni nu ska se är baserad på
fall ur amerikanska säkerhetspolisens
(FBI) verksamhet. När så varit möjligt
har den upptagits på platserna för
resp. händelser och spelas av i dessa
inblandad FBI-personal.» Filmproducenten
anger alltså ett vällovligt motiv för
filmens framställning, vilket givetvis
inte hindrar att man ur svensk synpunkt
kan ha erinringar att göra emot
den.

Det antydes i interpellationen, att den
svenska filmgranskningen är särskilt
släpphänt i jämförelse med andra länders.
Till det vill jag säga att det år
1948 här i Sverige utfärdades 11 totalförbud
för filmer, varvid 10 förbud gällde
gangsterfilmer, filmer av den typ som
man skulle kunna säga är fråga om i dag.
År 1947 utfärdades 21 totalförbud, därav
15 gällande gangsterfilmer. År 1940 utfärdades
14 totalförbud, därav 8 för gangsterfilmer,
och år 1945 5 totalförbud, därav
flertalet för gangsterfilmer. Statens
biografbyrå gör nog vad den kan med
sin nuvarande instruktion för att dämma
upp i den strida ström av filmer,
som hämtar sina motiv från brottens
och skräckskildringarnas värld. I själva
verket är den svenska filmcensuren
långt mera restriktiv än den amerikanska
när det gäller filmer av den karaktär
det här gäller. När det är fråga om filmer
av mera tvivelaktig sexuell art däremot
är kanske den svenska filmcensuren
mera eftergivande.

Uttalandet av den unge brottslingen i
pälsligan, att han har fått uppslaget till
sina brottsliga handlingar från att ha
sett filmer, får man nog ta med en smula
reservation. I den internationella psykologiska
litteraturen angående problem av
det här slaget är man nog tämligen ense
om att själva filmen som regel inte är den
utslagsgivande faktorn, utan att orsakerna
till de brottsliga handlingarna ligga
djupare. De få sökas i miljöförhållandena,
i den bristande uppfostran som
vederbörande har haft eller i de dåliga
arvsanlag som bryta fram. Däremot kan

man säga att filmen, även om den inte
i regel utgör det yttersta upphovet till
brottsliga handlingar, ändå kan utgöra
ett utlösande moment hos en individ
som bär på brottsliga anlag. Det är klart
att man får vara mycket försiktig på
det här området, och filmcensuren i
Sverige har givetvis sin uppmärksamhet
skarpt riktad på de missförhållanden
som råda. Den svenska filmproduktionen
räcker ju långt ifrån till för att täcka
Sveriges tydligen mycket stora behov
av film, och vad som kommer in utifrån
är ofta av mycket tvivelaktig karaktär.
Den nu verksamma utredningen har redan
diskuterat dessa problem och kommer
att ha sin uppmärksamhet riktad på
dem.

Herr ENGLUND: Herr talman! Det
gjordes i herr Ohlons anförande ett försök
att redovisa orsakssammanhanget
bakom ifrågavarande brott, ett försök
som karakteriserades av ett fel. vilket
är ganska vanligt i sociala orsaksundersökningar,
nämligen hänvisning till en
enda bestämd faktor, i detta fall det
medfödda anlaget. Jag tror att man får
en riktigare syn på filmens roll i detta
sammanhang, om man håller i minnet,
att faktorerna alltid äro flera och
samverkande. Jag skulle vilja säga att
före gangsterfilmen skulle sannolikt ett
brott av denna typ varit omöjligt tack
vare frånvaron av den eggelse, som detta
slag av filmer utgör. Anlaget för
brott är med säkerhet alldeles oförändrat
från tidpunkten före filmen till nu.
Den enda faktor, som undergått förändring
under tiden, är miljöförhållandet,
film och annat, som således i samverkan
med ett oförändrat anlagsbestånd
utlöser brott av ifrågavarande typ. Även
om man kan säga såsom herr Ohlon, att
utan den anlagsmässiga bakgrunden
skulle inte brottet ha kommit till stånd,
är det lika riktigt att säga, att utan de
nytillkomna miljöfaktorerna skulle brottet
också ha uteblivit. Eftersom anlagsbeståndet
i varje fall ändras endast på mycket
lång sikt, medan däremot den miljöfaktor,
som den nuvarande svenska filmen
utgör, lätt kan ändras, tror jag att

Nr 15.

Tisdagen den 3 maj 1949.

Ang. statsbidraget till byggnadsarbeten för folkskoleväsendet.

det knappast är riktigt att såsom herr
Ohlon göra gällande, att den avgörande
anledningen till ifrågavarande brott är
ett bristfälligt anlagsbestånd.

Jag skulle såsom en ytterligare kommentar
till herr Ohlons anförande vilja
säga, att om, trots en utpräglad stränghet
hos den svenska filmcensuren och
trots filmproducentens uppgivna vilja
uttryckt i ingressen till filmen, den påtalade
filmen uppenbarligen inte visat
sig vara suggestiv på det sätt, som filmproducenten
föregiver sig ha åsyftat,
utan i stället kontrasuggestiv, så visar
det att censuren, om man vill förebygga
skador, också måste riktas mot filmer,
som skildra brottsliga handlingar även
om denna skildring uppgives vara tillkommen
i moraliskt syfte.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. statsbidraget till byggnadsarbeten
för folkskoleväsendet.

Ordet lämnades härefter ånyo till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
WEIJNE, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara även herr Berghs interpellation
angående statsbidraget till byggnadsarbeten
för folkskoleväsendet, och nu yttrade:
Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr R. Bergh anhållit
att till mig få rikta följande fråga:

Är det statsrådets avsikt att taga initiativ
till en sådan jämkning av gällande
grunder för statsbidrag till byggnader
för folkskoleväsendet, att hänsyn tages
till den av penningvärdets fall orsakade
nominella höjningen av det genomsnittliga
kommunala skatteunderlaget
efter det statsbidragskungörelsen utfärdades? Såsom

interpellanten erinrat, är statsbidraget
till folkskolebyggnader ställt i
relation till antalet skattekronor i kommunen.
Är antalet skattekronor inom en
kommun högst 5 per invånare, utgår
statsbidraget med 80—70 procent av bidragsunderlaget,
om antalet skattekronor
är 5—7 per invånare, blir statsbidraget
75—65 procent o. s. v. i fallande

skala. Den lägsta statsbidragslatituden
utgör 45—35 procent, som utgå vid ett
skatteunderlag av över 17 kronor per
invånare. Statsbidragsskalan konstruerades
år 1945 så, att ett skatteunderlag
av 9—11 kronor per invånare ansågs utgöra
ett s. k. normalskatteunderlag och
gav ett statsbidrag av 65—55 procent.
Sedan dessa statsbidragsgrunder fastställdes
av 1945 års höstriksdag, har det
kommunala skatteunderlaget i stort sett
oavbrutet stigit, vilket givetvis haft till
följd en tendens till minskning av statsbidragsprocenten.
Emellertid är att märka,
att skatteunderlaget enligt statsbidragstabellen
grundas, icke på senaste
taxeringen utan på ett medeltal för de
senaste sju åren, varvid bortses från de
två år, som utvisa det högsta och det
lägsta skatteunderlaget per invånare.

Med anledning av interpellantens fråga
får jag till en början erinra om att
nuvarande bestämmelser om statsbidragtill
folkskolebyggnader ännu icke tillämpats
mer än drygt tre år. Om jag också
har klart för mig, alt en omprövning av
statsbidragsgrunderna bör ske, när en
mera väsentlig ändring av det kommunala
skatteunderlaget inträtt, anser jag det
dock önskligt, att ändringar icke verkställas
med alltför korta mellanrum. Redan
detta är för mig ett skäl att ställa
mig avvaktande i den av interpellanten
berörda frågan. Härtill kommer emellertid,
att även om det kommunala skatteunderlaget
stigit starkt under senare år
och för närvarande är avsevärt högre
än 10 kronor per invånare, så inverkar
denna stegring endast i begränsad omfattning
på det statsbidrag, som vederbörande
kommun erhåller för skolbyggnader.
Interpellanten synes nämligen°i
sin redogörelse för utvecklingen av antalet
skattekronor per invånare enligt
kommunalskattelagen ha förbisett det
betydelsefulla förhållandet, att statsbidrag
för folkskolebyggnader beräknats
med hänsyn till det genomsnittliga skatteunderlaget
per invånare i vederbörande
kommun under de fem »normalaste»
av de sju senaste åren. Följaktligen kommer
man att vid statsbidragens beräkning
icke endast taga hänsyn till de

Tisdagen den 3 maj 1949.

Nr 15.

Ang. statsbidraget till byggnadsarbeten för folkskoleväsendet.

liöga skatteunderlagen under allra senaste
åren utan även till dylika underlag
under åren närmast före 1944.

lag har låtit undersöka vilket medelskatteunderlag
per invånare, som de (53
kommuner haft, vilka hittills i år erhållit
statsbidrag. Jag vill förutskicka, att
detta stickprov icke ger någon säker bild
av läget utan närmast en antydan. Det
har därvid visat sig, att medelskatteunderlaget,
beräknat på sätt som skall ske
vid utformandet av statsbidraget till
folkskolebyggnader, icke är högre än
13,8 skattekronor per invånare. Skillnaden
mellan denna siffra och det beräknade
medelskatteunderlag, som man utgått
ifrån i kungörelsen, är alltså mindre
än vad man skulle kunna förmoda.
Jag kan vidare nämna, att statsbidragsprocenten
i årets beslut ligger så högt
som något över 55 procent i medeltal.

Härtill kommer emellertid ett annat
väsentligt skäl. Man vet ganska litet
om utvecklingen av de kommunala skatteunderlagen.
Det är ingalunda osannolikt,
att de närmaste åren komma att
utvisa en sänkning av skatteunderlaget
genom att penningvärdet stabiliseras
och den starka ökning av inkomsterna,
som skett under senare år, kommer att
upphöra. I sänkande riktning kommer
också att verka, att en höjning av de
beskattningsfria ortsavdragen vid den
kommunala beskattningen är att vänta.
Jag får erinra om att chefen för finansdepartementet,
efter av Kungl.
Maj:t erhållet bemyndigande, den 25
februari i år tillsatt sakkunniga för utredning
av frågan om de kommunala
ortsavdragen.

Sammanfattningsvis kan jag alltså säga,
att jag delar interpellantens uppfattning,
att statsbidraget till folkskolebyggnader
bör anpassas efter utvecklingen av
de kommunala skatteunderlagen, men
att jag av skäl som nyss anförts icke nu
anser mig kunna utlova något initiativ
till jämkning av gällande grunder utan
anser, att man tills vidare bör ställa sig
avvaktande.

Med det anförda anser jag mig ha besvarat
den av herr Bergh framställda interpellationen.

Herr BERGH: Herr talman! Jag ber att
till herr statsrådet Weijne få framföra
ett tack för det svar, som jag har fått
på min interpellation.

Jag tycker att den slutsats, som statsrådet
har kommit till, motsvarar vad
man just nu rimligen kan begära. Statsrådet
delar den uppfattning, som jag
gav uttryck åt i interpellationen, nämligen
att de bidragsregler, som 1945 års
riksdag för sin del antog, inte i längden
på grund av penningvärdesförsämringen
kunna få bringa skoldistrikten
i sämre läge än 1945 års riksdag avsett.

Om jag nu ber att få knyta en kort
kommentar till interpellationssvaret, avser
denna alltså inte slutsatsen. Däremot
är motiveringen i ett par inte alltför viktiga
avseenden, såvitt jag förstår, inte
alldeles invändningsfri. Med hänsyn till
svarets positiva innebörd skulle jag
kanske ha avstått även från en kommentar
i den delen, om det inte i svaret hade
antytts, att jag vid min redogörelse för
effekten av de kommunala skatteunderlagens
utveckling skulle ha förbisett, att
statsbidraget beräknas med hänsyn till
ett genomsnittligt skatteunderlag under
de isenaste sju åren med bortseende från
det högsta och det lägsta skatteunderlaget
under dessa år. Att så ingalunda är
fallet, framgår av motiveringen i min interpellation,
även om jag medger, att
det kunnat uttryckas tydligare för undvikande
av missförstånd.

Som de intresserade veta, äro de nuvarande
reglerna för .statsbidrag till
folkskolebyggnader konstruerade på det
sättet, att man vid beräkningen av bidrag
först måste fixera de statsbidragsberättigade
utrymmenas normalkostnad.
Sedan utgår bidraget i relation till skatteunderlaget
per invånare i skoldistriktet
efter en glidande skala på så sätt,
att ett distrikt med litet skatteunderlag
per invånare får bidrag med flera procent
av kostnaden än ett distrikt med ett
större skatteunderlag per inbyggare. Väsentligen
på grund av den inträffade
penningvärdesförsämringen ha de kommunala
skatteunderlagen stigit, och resultatet
har blivit, att bidraget utgår med
lägre procenttal iin man avsåg 1945. Ef -

Nr 15.

Tisdagen den 3 maj 1949.

Ang. statsbidraget till byggnadsarbeten för folkskoleväsendet.

tersom skatteunderlagen för sju år tillbaka
skola tagas med i beräkningen,
kommer sänkningen inte att hålla samma
takt som skatteunderlagets höjning,
utan det blir en eftersläpning. Men effekten
blir lika väl en faktisk minskning
och inte bara en tendens till sänkning,
såsom det sägs i interpellationssvaret.

Huru stor minskningen av bidragen
blir, är naturligtvis omöjligt att avgöra
utan ett ganska stort undersökningsmaterial.
Statsrådet har i det fallet låtit undersöka,
huru det ställer sig med de 63
skoldistrikt, som i år ha fått statsbidrag
till folkskolebyggnader, och det framgår
av redogörelsen därför, att i dessa
skoldistrikt skulle skatteunderlaget för
de senaste fem normalåren i medeltal
vara 13,3 skattekronor per invånare. Då
man nu vet, att medeltalet för riket i dess
helhet under de senaste fem åren ligger
något över 18 skattekronor per invånare,
är man tydligen berättigad att antaga,
att dessa 63 distrikt även under de
fem normalåren före 1945 lågo under
det då genomsnittliga skatteunderlagstalet.
För att man med dessa distrikt såsom
undersökningsmaterial skulle ha
fått en bild av utvecklingen, hade det
uppenbarligen varit nödvändigt att jämföra
medeltalet 13,3 med medeltalet för
de fem normalåren före 1945 och sedan
se efter, vilken bidragsprocent man då
hade erhållit. Det är ganska sannolikt
eller till och med mycket sannolikt, att
procenttalet då skulle ha legat åtskilligt
över de 55 procent, som man nu har
kommit fram till. Här ha i svaret endast
gjorts jämförelser med det medelskatteunderlag,
som man antog vid 1945
års riksdag. Materialet har inte behandlats
på ett sådant sätt, att man får en
bild av utvecklingen i dessa 63 distrikt.
Men att diskutera dessa ting utan att ha
ett ganska stort undersökningsmaterial
tjänar inte mycket till, och det kan dessutom
anses överflödigt, eftersom enighet
råder om att utvecklingen de senaste
åren har bragt skoldistrikten i sämre
läge i förevarande avseende än man avsåg
1945.

I likhet med herr statsrådet anser jag,

att man bör avvakta utvecklingen ännu
någon tid, tills man har fått se, huru
skatteunderlaget ute i kommunerna kommer
att gestalta sig. Men med hänsyn
till de mycket stora byggnadsprojekt,
som måste komma till stånd under de
närmaste åren, är det tydligen ett intresse,
att den översyn av beräkningen
av bidragen, som kan bli erforderlig,
inte dröjer för länge. Statsrådet har för
sm del räknat med att en sänkning av de
kommunala skatteunderlagen skulle komma
att äga rum. I det sammanhanget bör
det kanske framhållas, att i fall det nuvarande
penningvärdet stabiliseras och
löneökningarna upphöra, kan en sådan
stabilisering inte få till effekt en sänkning
av skatteunderlaget utan endast ett
bevarande av det nuvarande läget. Däremot
är det uppenbart, att en höjning
av de kommunala ortsavdragen måste
under i övrigt lika förhållanden få till
resultat en sänkning av det kommunala
skatteunderlaget.

Såsom frågan nu ligger till, är jag
tacksam för statsrådets svar, och även
om jag på ett par inte alltför viktiga
punkter har haft invändningar att göra
mot motiveringen, betraktar jag statsrådets
principiella inställning i denna
fråga som mycket värdefull med tanke
på framtiden.

Härmed ansågs överläggningen slutad.

Justerades protokollen för den 26, 27
och 30 nästlidne april.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr
286) om sparbanker;

nr 177, i anledning av framställningar
angående understöd åt efterlevande till
vissa i statens tjänst anställda personer;

nr 178, i anledning av framställningar
angående pensioner eller understöd åt
vissa i statens tjänst anställda personer
m. fl.; och

Tisdagen den 3 maj 1949.

Nr 15.

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i vissa
fall enligt 1909 och 1927 års militärersättningsförordningar
in. in.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med hänvisning till vidfogade läkarintyg
får jag hemställa om ledighet från
riksdagsgöromålen under ännu någon
tid.

Karolinska sjukhuset den 3 maj 1949.

Harald Åkerberg.

Riksdagsman Harald Åkerberg, född
1883, Örebro, har på grund av sjukdom
varit förhindrad deltaga i riksdagsarbetet
fr. o. m. den 7 april 1949 och kan ej
förväntas kunna inträda i arbete under
innevarande månad.

Karolinska sjukhusets medicinska klinik
den 3 maj 1949.

Torsten Ernberg,

leg. läkare, l:e underläkare vid Karolinska
sjukhusets med. klinik.

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, det i åberopade läkarintyget
omförmälda hindret varade.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts propositioner: nr

212, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område; och
nr 213, angående godkännande av Sveriges
anslutning till ett internationellt
veteavtal.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 19—21,
statsutskottets utlåtanden nr 89—118,
bevillningsutskottets betänkanden nr 27
—30, bankoutskottets memorial nr 29,
första lagutskottets utlåtanden nr 27—
29, andra lagutskottets utlåtanden nr 19
—21, första kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtanden nr 8—10 samt kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande
nr 8.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:

nr 306, av herr Andersson, Karl, in. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med hemställan om bemyndigande för
Kungl. Maj:t att förordna om restitution
i vissa fall av tilläggsskatt å bensin, som
användes vid jordbrukets drift;

nr 307, av herr Holmbäck m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag rörande pensionering genom
statens pensionsanstalt av vissa
icke-statliga befattningshavare, m. in.;

nr 308, av herr Lindén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag rörande pensionering genom statens
pensionsanstalt av vissa icke-statliga
befattningshavare, m. in.;

nr 309, av herr Åman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag rörande pensionering genom statens
pensionsanstalt av vissa icke-statliga
befattningshavare, m. in.;

nr 310, av herr Mannerskantz, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt giltighet
av valutalagen den 22 juni 1939 (nr
350), m. m.;

nr 311, av herrar Veländer och Mannerskantz,
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
tillämpning av lagen den 20 december
1946 (nr 766) med särskilda bestämmelser
angående bankaktiebolags
inlåning, m. m.;

nr 312, av herr Bergh, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 27 § förordningen den 15 juni 1934
(nr 264) om erkända arbetslöshetskassor; nr

313, av herrar Ewerlöf och Andersson,
Elon, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående särskilda inskrivningsförrättningar
under år 1949 in. in.;

nr 314, av herr Holmbäck, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändring i strafflagen;

nr 315, av herr Persson, Ivar, in. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående nya grunder för kyrkomusikerorganisationen
in. in.;

Nr 15.

Tisdagen den 3 maj 1949.

Interpellation ang. omorganisation av

nr 316, av herr Arrhén, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
nya grunder för kyrkomusikerorganisationen
m. in.;

nr 317, av herr Ericsson, Carl Eric, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om pantlånerörelse;

nr 318, av herrar Arrhén och Eskilsson,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående nya grunder för avlöningen
av präster in. m.;

nr 319, av herrar Arrhén och Eskilsson,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående nya grunder för avlöningen
av präster m. in.;

nr 320, av herrar Arrhén och Eskilsson,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående nya grunder för avlöningen
av präster in. in.;

nr 321, av herr Domö in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med
förslag till lag om fortsatt giltighet av
prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr
303);

nr 322, av herr Domö in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med
förslag till lag angående fortsatt tillämpning
av lagen den 23 april 1948 (nr 175)
med särskilda bestämmelser om dispositionen
av aktiebolags vinstmedel;

nr 323, av herr Herlitz, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 1, 15
och 27 §§ allmänna förfogandelagen den
22 juni 1939 (nr 293) samt om fortsatt
giltighet av samma lag; ävensom

nr 324, av herr Holmbäck in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 1, 15 och 27 §§ allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293) samt
om fortsatt giltighet av samma lag.

Interpellation ang. omorganisation av
navigationsskoleutbildningen.

Herr ERICSSON, CARL ERIC, erhöll
på begäran ordet och anförde: Herr talman!
Under 1948 avslutades remissbehandlingen
av 1943 års sjöbefälssakkunnigas
betänkande rörande omorganisation
av sjöbefälsutbildningen och därav

navigationsskoleutbildningen.

föranledd omorganisation av navigationsskoleväsendet.
De sakkunnigas betänkande
rönte delvis en ganska hård
kritik, särskilt i anledning av förslaget
om en centralskola för den nautiska utbildningen
och den maskintekniska utbildningens
förläggande till de tekniska
läroverken.

Inom kommerskollegium bearbetades
ovannämnda betänkande och de remissyttranden,
detta givit anledning till, varefter
kommerskollegium avlät ett förslag
till omorganisation, vilket i flera punkter
innehöll förbättringar i navigationsskoleundervisningen.

1 statsverkspropositionen: bilaga 12:
tionde huvudtiteln har chefen för handelsdepartementet
emellertid framhållit,
att ehuru vissa skäl synas tala för en
omläggning av utbildningen efter de linjer,
som de sakkunniga uppdragit, äro
de därmed förenade kostnaderna av sådan
storleksordning, att statsrådet icke
ansett sig i nuvarande statsfinansiella
läge kunna upptaga förslaget till prövning.
Även kommerskollegii förslag, vilket
i stort sett bygger på den nuvarande
ordningen, har på grund av kostnadsökningen
ej kunnat förordas av statsrådet.

Endast inrättandet av en befattning
som maskinteknisk inspektör har statsrådet
ansett sig kunna tillstyrka.

Även om en uppdelning av navigationsinspektionen
på två personer, nämligen
en nautisk och en maskinteknisk
navigationsskoleinspektör, givetvis i någon
mån kommer att effektivisera utbildningen
vid navigationsskolorna, är det
med beklagande man finner, att hela det
viktiga komplex av frågor, som sammanhänger
med utbildningen av sjöbefäl,
ställts på framtiden.

Då så gott som samtliga remissinstanser
uttalade sig för en överarbetning av
sjöbefälssakkunnigas förslag borde det
icke ha stannat vid att kommerskollegii
yttrande Iades till handlingarna i
allt utom förslaget rörande den maskintekniske
inspektören.

Det förefaller som om man, utan större
inverkan på det statsfinansiella läget,
skulle ha kunnat genomföra ytterligare

Tisdagen den 3 mai 1919.

Nr 15.

Interpellation ang. omorganisation av navigationsskoleutbildningen.

ett antal åtgärder inom navigationsskoleväsendet
till ringa kostnad för statsverket
men till stort gagn för rekryteringen
till sjöbefälsbanorna och för utbildningen
vid navigationsskolorna.

En viss nedsättning av den erforderliga
sjöpraktiken för blivande fartygsoeh
maskinbefäl före inträdet vid navigationsskola
kunde möjligen vidtagas i
syfte att underlätta rekryteringen. I varje
fall borde man undersöka möjligheterna
att förenkla bestämmelserna om
praktiktjänstgöring före inträde vid maskinteknisk
linje. Det är för närvarande
ganska svårt för inträdessökande till navigationsskolas
maskintekniska linje att
kunna tillgodose alla de krav, som ställas
i det komplex av bestämmelser angående
praktiktjänstgöring, som för närvarande
föreligger.

Man torde också böra överväga, huruvida
en omläggning av läsårets början
inte kunde medföra betydande tidsvinster
för blivande sjöbefäl.

Enligt direktiven för 1943 års sjöbefälssakkunniga
skulle frågan om en modernisering
av undervisningen vara en
huvuduppgift för utredningen. En sådan
modernisering har ännu ej kommit till
stånd. Man borde genom att utmönstra
föråldrat kunskapsstoff och ersätta detta
med nytt sådant, hetingat av den snabba,
i vissa fall revolutionerande utvecklingen
på det nautiska och maskintekniska
området, kunna effektivisera undervisningen
vid navigationsskolorna högst
väsentligt.

Med hänsyn till elevernas allmänna
förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen
vid navigationsskolorna ha
önskemål uttalats om införandet av någon
form av förberedande kurser vid
dessa skolor. Man bör enligt min mening
undersöka möjligheten till en sådan
förlängning av läsåret, som kan vidtagas
med hänsyn till lärarepersonalens skyldighet
att undervisa samma antal veckor
per år som med den likställd personal
vid andra statliga undervisningsanstalter.
Om en sådan förlängning av
läsåret iir möjlig - - även med hänsyn
till de stora krav undervisningen vid navigationsskolorna
ställer på liirarperso 2

Första kammarens protokoll 194!). .Vr 1.

nalen — skulle man alltså inom nuvarande
kostnadsram kunna få rum för
viss förberedande undervisning.

En allmän översyn och revidering av
den nuvarande befälsförordningen utan
att det kunskapsmått, som anses böra
ligga till grund för behörigheten, ändras,
torde också kunna ske, utan att man
först genomför den föreslagna skolreformen
i sin helhet.

Det torde icke råda några tvivel om
att rekryteringen till navigationsskolorna
och möjligheten att genom dessa skolor
erhålla kvalificerat och välutbildat
befäl till vår handelsflotta äro av en
mycket stor betydelse för vårt land i
nuvarande ekonomiska läge. Man måste
beklaga, att möjligheter för närvarande
anses saknas till den genomgripande
upprustning, som skulle behövas på detta
område. Detta beklagande gäller i särskilt
hög grad beträffande anslagsposten
till avlöningar till ordinarie tjänstemän
vid navigationsskolorna. Det gäller också
de enligt min mening alltför små anslag,
som behövas för beredandet av en
tidsenlig undervisning. Med hänsyn till
vår handelsflottas behov av välutbildat
befäl finner jag det olyckligt, att svårigheter
att erhålla kvalificerad lärarpersonal
vid navigationsskolornas maskintekniska
linje för närvarande råda på
grund av de i förhållande till de tekniska
läroverken sämre löneförmånerna vid
navigationsskolorna.

Då man betänker, att genom den nya
sjöarbetstidslagens genomförande den
iiven tidigare rådande befälsbristen
bland såväl nautiker som maskintekniker
nu ytterligare accentuerats, är det
att beklaga, att verkligt radikala åtgärder
icke anses kunna vidtagas för närvarande
i syfte att dels stimulera rekryteringen
till sjöbefälsbanan, dels bereda
det blivande befälet en undervisning,
som står i nivå med tidens krav. Dock
bör man, såsom ovan har framhållits,
ändock kunna åstadkomma vissa förändringar
i nuvarande förhållanden, förändringar,
som åtminstone på några
punkter kunna vara ägnade att tillgodose
de krav man måste ställa på vårt
navigationsskoleväsende.

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949.

På grund av vad jag sålunda anfört
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
handelsdepartementet få rikta följande
fråga:

Är herr statsrådet beredd att redan nu
effektuera de delar av kommerskollegii
förslag till omorganisation av navigationsskoleutbildningen,
som — utan att
förorsaka det allmänna alltför stora utgifter
— äro ägnade att snabbt förbättra
utbildningen och medverka till att ett
ökat antal befäl tillföres handelsflottan?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.45 eftermiddagen.

In fidem
Eric Carlén.

Onsdagen den 4 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Till riksdagen.

Ehuru mitt uppdrag som fullmäktig i
riksbanken upphör först år 1950, anhåller
jag under åberopande av åldersskäl
att bliva entledigad från detsamma för
tiden efter det val av fullmäktige under
innevarande år ägt rum.

Stockholm den 4 maj 1949.

Edv. Björnsson.

På särskilda propositioner biföll kammaren
denna anhållan och beslöt att i
anledning därav val av en fullmäktig
i riksbanken efter herr Björnsson skulle
i föreskriven ordning anställas.

Företogs val av tjugufyra valmän för
utseende av dels fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, dels ock
suppleanter för fullmäktige i nämnda
bank och kontor.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
erhöll på begäran ordet och anförde:
Herr talman! Under åberopande av § 75

riksdagsordningen i dess nya lydelse ber
jag att för detta val få framlämna en
gemensam lista, upptagande namnen å
24 ledamöter av kammaren. Denna lista
har godkänts av de av kammaren utsedda
ledamöterna i talmanskonferensen.

Herr förste vice talmannen avlämnade
därefter en lista, som under partibeteckningen
»Den gemensamma listan» upptog
följande namn:

Karlsson, Gottfrid,

Eriksson, Carl Edmund,

Wahlmark,

Johansson, Johan Bernhard,

Elofsson, Gustaf,

Åkerberg,

Lindblom,

Johanson, Karl August,

Sjödahl,

Velander,

Lindström, Rickard,

Andersson, Lars
Branting,

Ekman,

Sundelin,

Anderson, Iwar,

Mannerskantz,

Näsgård,

Kriigel,

Andersson, Birger,

Onsdagen den 4 maj 1949.

Nr 15.

Nilsson, Ernst Hjalmar,

Pålsson,

Wistrand,

Ohlon.

De av kammaren utsedda ledamöterna
i talmanskonferensen hade genom
anteckning å listan bestyrkt, att de godkänt
densamma.

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev densamma på
gjord proposition av kammaren godkänd,
och förklarades de personer, vilkas
namn upptagits å listan, utsedda till
valmän.

Anställdes val av tio suppleanter för
kammarens valmän för utseende av dels
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
dels ock suppleanter för fullmäktige
i nämnda bank och kontor.

Ordet lämnades på begäran till herr
FÖRSTE VICE TALMANNEN, som yttrade:
Herr talman! Även för detta val
ber jag att få framlämna en gemensam
lista, som godkänts av kammarens ledamöter
i talmanskonferensen. Listan upptar
tio namn.

Herr förste vice talmannen avlämnade
sedermera en lista, som under partibeteckningen
»Den gemensamma listan»
upptog följande namn:

Berling,

Hermansson,

Andersson, Alfred,

Nordenson,

Persson, Karl,

Falk,

Näslund,

Olsson,

Wehtje,

Bergh.

De av kammaren utsedda ledamöterna
i talmanskonferensen hade genom
anteckning å listan bestyrkt, att de godkänt
densamma.

Efter det herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev densamma
på gjord proposition av kammaren godkänd,
och förklarades de personer, vil -

kas namn upptagits på listan, utsedda
till valmanssuppleanter.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr Andersson,
Karl, in. fl. väckta motionen, nr 306,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med hemställan om bemyndigande för
Kungl. Maj:t att förordna om restitution
i vissa fall av tilläggsskatt å bensin, som
användes vid jordbrukets drift.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
nedannämnda motioner:

nr 307, av herr Holmbäek m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag rörande pensionering genom
statens pensionsanstalt av vissa
icke-statliga befattningshavare, m. m.;

nr 308, av herr Lindén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag rörande pensionering genom
statens pensionsanstalt av vissa
icke-statliga befattningshavare, m. m.;

nr 309, av herr Äman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag rörande pensionering genom statens
pensionsanstalt av vissa icke-statliga
befattningshavare, m. in.;

nr 310, av herr Mannerskantz, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt giltighet
av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350),
m. m.; samt

nr 311, av herrar Velander och Mannerskantz,
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
tillämpning av lagen den 20 december
1946 (nr 766) med särskilda bestämmelser
angående bankaktiebolags inlåning,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949.

Ang. stads indelning i valkretsar vid stadsfullmäktigeval.

nr 313, av herrar Ewerlöf och Andersson,
Elon, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående särskilda inskrivningsförrättningar
under år 1949 m. in.;

nr 314, av herr Holmbäck, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändring i strafflagen;

nr 315, av herr Persson, Ivar, m. fl.,
i anledning av Kungl. Majrts proposition
angående nya grunder för kyrkomusikerorganisationen
m. m.;

nr 316, av herr Arrhén, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående nya
grunder för kyrkomusikerorganisationen
in. m.;

nr 317, av herr Ericsson, Carl Eric, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om pantlånerörelse;

nr 318, av herrar Arrhén och Eskilsson,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående nya grunder för avlöningen
av präster m. m.;

nr 319, av herrar Arrhén och Eskilsson,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående nya grunder för avlöningen
av präster m. m.;

nr 320, av herrar Arrhén och Eskilsson,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående nya grunder för avlöningen
av präster m. in.;

nr 321, av herr Domö m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om fortsatt giltighet av
prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr
303);

nr 322, av herr Domö m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående fortsatt tillämpning
av lagen den 23 april 1948 (nr 175)
med särskilda bestämmelser om dispositionen
av aktiebolags vinstmedel;

nr 323, av herr Herlitz, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 1, 15 och
27 §§ allmänna förfogandelagen den 22
juni 1939 (nr 293) samt om fortsatt giltighet
av samma lag; och

nr 324, av herr Holmbäck m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 1, 15 och 27 §§ allmänna förfogande -

lagen den 22 juni 1939 (nr 293) samt
om fortsatt giltighet av samma lag.

Ang. stads indelning i valkretsar vid
stadsfullmäktigeval.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 19, i anledning av väckta
motioner angående upphävande av gällande
bestämmelse om stads indelning i
valkretsar vid stadsfullmäktigeval.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 52 i
första kammaren av herr Weiland m. fl.
och nr 53 i andra kammaren av herr
Swedberg in. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta upphäva nu gällande
lagbestämmelse om att stad vid stadsfullmäktigeval
skulle indelas i valkretsar.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen i anledning av förevarande
motioner i skrivelse till Kungl. Maj:t
ville anhålla om utredning av frågan om
revision av de i 15 § lagen om kommunalstyrelse
i stad meddelade bestämmelserna
om stads indelning i valkretsar.

Reservation hade avgivits av herrar
Hällgren, Sandberg, Thun, Damström,
Georg Pettersson, Fast och Norén samt
fru Svedberg, som inom utskottet yrkat,
att utskottet måtte avstyrka de föreliggande
motionerna.

Herr WEILAND: Herr talman! Jag vill
först uttala min tillfredsställelse över
utskottets positiva ställningstagande till
den sak det här är fråga om och även
uttala en förhoppning om att, därest
nu riksdagen beslutar i enlighet med
utskottets förslag, den utredning som
föreslås måtte ske i så snabb takt, att
det redan i början av nästa års riksdag
kan fattas beslut i saken, så att den av
motionärerna föreslagna förändringen
kan tillämpas vid nästa års kommunala
val.

För min del finner jag saken så enkel
att någon mera tidsödande utredning ej
skulle behöva ifrågakomma, och denna

Onsdagen den 4 mai 1949.

Nr 15.

Ang. stads indelning i valkretsar vid stadsfullmäktigeval.

åsikt tror jag delas av de flesta, som
något satt sig in i vad saken gäller.
Jag ber i detta sammanhang få hänvisa
till några synpunkter, som på olika håll
framförts i pressen.

Där framhålles bland annat att det här
är fråga om en mycket liten valreform
när det gäller behovet av utredning och
lagteknik, men stor när det gäller enkelhet
och rättvisa. Efter att vidare ha
påpekat att stad, som uppnått 10 000 invånare,
enligt nu gällande lag måste
uppdelas i valkretsar, fortsätter den bär
citerade tidningen: Regeln är föga naturlig
eftersom dessa valkretsar inte fungera
i något annat sammanhang än vid
röstsammanräkningen och liksom de
flesta onaturligheter inbjuda till manipulationer
i syfte att gynna den ena eller
andra partikombinationen. Dessutom
uppstår det allvarligt krångel, om samma
person blir vald i flera kretsar. Detta
har för övrigt lett därtill att sammanräkningen
vid stadsfullmäktigeval överklagats
och upphävts åtminstone vid ett par
tillfällen under de senaste åren. Därvid
har regeringsrätten kommit till två olika,
mot varandra stridande beslut, det
sista år 1942, då sammanräkningen upphävdes,
trots att man följt regeringsrättens
tidigare beslut.

Enligt regeringsrättens årsbok år 1931,
referat 8, gällde det första fallet ett
stadsfullmäktigeval i Nyköping. Vid sammanräkningen
av de inom stadens båda
valkretsar avgivna rösterna blev samma
person förklarad vald inom såväl
den ena som den andra kretsen. Detta
förfaringssätt ansågs oriktigt och överklagades.
Regeringsrätten ansåg vid det
tillfället, att då ifrågavarande person
vid sammanräkningen av de vid valet
inom stadens västra valkrets avgivna
rösterna erhållit plats som stadsfullmäktig,
så borde hans namn vid den därefter
verkställda röstsammanräkningen
för östra valkretsen betraktas såsom
obefintligt å de valsedlar, som upptogo
detsamma även inom denna valkrets. På
grund härav fann regeringsrätten lagligt
att med undanröjande av den sist företagna
sammanräkningen förordna om att
ny sammanräkning skulle av magistra -

ten ofördröjligen företagas, varvid skulle
iakttagas att den redan valdes namn
vid den nya sammanräkningen skulle
betraktas såsom obefintligt.

I det andra fallet gällde det enligt regeringsrättens
årsbok 1942, referat 61,
klagan över val av stadsfullmäktige i
Göteborg, varvid samma person inom
olika valkretsar nådde rösttal som berättigade
till platstilldelning. Regeringsrätten
ansåg då att det förhållandet, att vederbörande
förklarats vald inom andra
valkretsen, ej bort föranleda till att vid
röstsammanräkningen inom första valkretsen
hans namn å valsedlarna inom
denna krets ansågs som obefintligt. I
stället skulle den, som blivit vald i två
valkretsar, avsäga sig mandatet i den ena
valkretsen, och vid den nya sammanräkningen
skulle samma bestämmelser
tillämpas som gälla för utseende av efterträdare
till någon som avgått från
sitt stadsfullmäktigemandat under gällande
mandattid.

I ett flertal städer, där man vid det
senaste stadsfullmäktigevalet hade någon
eller flera gemensamma kandidatlistor,
tillämpade man, om jag ej är fel
underrättad, den metod vid sammanräkningen
som av regeringsrätten senast
utdömts, vilket väl borde inneburit att
sammanräkningen i dessa städer, om den
överklagats, skulle upphävts, såvida icke
regeringsrätten skulle återgått till sin tidigare
intagna ståndpunkt. Förmodligen
ligger det också nu så till, att en
del av de personer, som förklarats valda,
icke kommit att bli detta, om man
följt den anvisning som ges i regeringsrättens
sista beslut.

Den nuvarande indelningen i valkretsar
sker, såsom framhållits i motionen,
icke efter några enhetliga grunder, och
några starkare skäl för den nuvarande
anordningen med flera valkretsar kunna
knappast anföras, och några egentliga
olägenheter torde icke heller behöva
befaras, om bestämmelsen om valkretsindelning
upphäves. Något bostadsband
inom valkretsarna existerar inte, och en
person kan således utses till stadsfullmäktig
i en viss valkrets, även om han
är bosatt inom en annan valkrets i sam -

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949.

Ang. stads indelning i valkretsar vid stadsfullmäktigeval.

ma stad. En följd av bestämmelsens slopande
blir ju att partiernas valsedlar
finge uppta flera namn än nu, då man
sätter upp listorna valkretsvis, om man
nu nödvändigt skall ha bara en valsedel
för hela staden, som t. ex. i Stockholm.
Ingenting hindrar dock partierna att,
även efter en reform av det slag som
motionärerna föreslå, sätta upp flera
listor och göra dem mer eller mindre
stadsdelsbetonade. Det förekommer ju
för övrigt redan nu att man har olika
listtyper, med vilka man söker tillgodose
olika intressen. Några alltför avskräckande
långa listor behöver man
därför icke räkna med.

I ännu ett avseende, som icke tidigare
berörts, innebär valkretsindelningen en
nackdel, särskilt för de städer som äro
stadda i stark tillväxt. Enligt nu gällande
bestämmelser skola valkretsarna i
möjligaste mån vara lika stora, och då
tillväxten inom en stad icke alltid sker
lika inom de olika valkretsarna, kräver
detta upprepade gränsjusteringar och
omflyttningar, som vålla besvär och
oreda. Systemet »en stad, en valkrets»
eliminerar även dessa olägenheter.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag under den förhoppningen,
som jag redan tidigare
framhållit, att utredningen må så bedrivas,
att beslut kan fattas i riksdagen i
god tid före nästa års val.

Herr PETTERSSON, GEORG: Herr
talman! De nuvarande bestämmelserna
om att stad eller landskommun med över
10 000 invånare skola indelas i valkretsar
motiveras framför allt med att man
därigenom vill tillgodose olika intressen
i fråga om kandidater inom olika geografiska
områden. Slopas dessa bestämmelser
och vi få bara en valkrets, kommer
detta att innebära att väljarna komma
att gå fram med antingen ett mycket
stort antal olika listor eller också listor,
som upptaga en mängd namn. Detta kan
inte vara ett önskvärt förhållande.

Så långt jag kan förstå, föreligga inte
de olägenheter, som motionärerna här
gjort gällande. Snarare skulle det komma

att uppstå betydligt större olägenheter,
om man slopade den nuvarande indelningen
i valkretsar. Dessutom skulle det
vara rätt egendomligt, om man slopade
denna indelning för städerna men inte
för landet i övrigt. Det bör väl ändå på
denna punkt vara lika i stad och på
landsbygd.

Jag vill därför helt kort be att få yrka
bifall till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen. Jag gör detta framför
allt ur den synpunkten, att det enligt
mitt förmenande inte föreligger något
som helst behov för närvarande att företa
den utredning, som utskottet här anbefallt.

Herr ANDERSSON, JONES ERIK:
Herr talman! Jag vill helt kort och gott
säga, att ifrågavarande motioner syfta
ju bara till en rättvisare fördelning av
mandaten, en större proportionell rättvisa,
något som väl måste anses befogat.

Man kan tänkas vinna detta syfte på
olika vägar, antingen på den väg som
anvisats i motionerna, alltså genom upphävande
av valkretsindelningen, eller
genom justering uppåt av det befolkningstal,
som är avgörande för huruvida
stad skall indelas i valkretsar. Det låter
sig även tänkas att göra valkretsindelningen
fakultativ vid det nu gällande
befolkningstalet eller något högre sådant.
Alla dessa möjliga vägar förtjäna
att närmare utredas. Utskottet bär också
särskilt pekat på dessa möjligheter för
att det behjärtansvärda syfte, som motionärerna
avse, skall kunna vinnas.

Herr talman! Med dessa korta ord ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr DAMSTRÖM: Herr talman! Jag
företräder en stad på 22 000 invånare,
och jag vill betyga att vi inte haft känning
av några som helst praktiska olägenheter
av valkretsindelningen. Jag
skulle tro att de fall, som herr Weiland
här anfört, höra till undantagen. Jag vill
därför, herr talman, yrka bifall till den
vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Onsdagen den 4 maj 1949.

Nr 15.

Ang. stads indelning i valkretsar vid stadsfullmäktigeval.

Herr ERICSON, JOHAN ERIC: Herr
talman! Då några talare här framhållit
en del erfarenheter från sina hemstäder,
vill jag också göra det.

I min hemstad har det skett en uppdelning
i två valkretsar. Meningen med
detta har varit att de lokala intressena
i ett större område skulle tillgodoses.
Som systemet emellertid tillämpas, åtminstone
i den stad som jag har erfarenheter
från, har det ingen betydelse,
då det gäller att få de lokala synpunkterna
tillgodosedda. De olika partierna
göra upp kandidatlistor, som omfatta
hela staden, eller också göras listor upp
efter andra synpunkter, som inte sammanfalla
med valkretsindelningen. Man
har t. ex. i min hemstad gjort upp en
lista för själva centrum och en för ytterområdena.
Men sådan var inte valkretsindelningen.

När sedan sammanräkningen skall ske
och man har, som nu är vanligt, samma
lista i två valkretsar, så blir det avgörande
för i vilken krets de olika kandidaterna
komma att inväljas, vilken av
kretsarna som först räknas. De första
namnen på den gemensamma listan komma
att föras till den krets, som först räknas,
medan de därunder stående namnen
komma att föras till den andra kretsen.
Såsom systemet med flera valkretsar nu
praktiskt tillämpas, har det, så långt jag
känner till, ingen betydelse då det gäller
att tillgodose olika lokala intressen, men
sådana kunna ju också förekomma i en
stad. Det har även en viss inverkan på
valet, vilken krets, som man börjar att
räkna. Detta kan nämligen i viss mån
inverka på vilka personer som komma
med, och för att man åtminstone inte
skall kunna misstänka valmännen för
att spekulera i detta, ha vi alltid hållit
på att man skall börja med samma valkrets.

Här har talats om själva sammanräkningsförfarandet,
och vi veta alla att det
varit diskussion om hur man bör gå till
väga, då en person, som är valbar i två
eller flera kretsar, blivit invald i två
eller flera kretsar. Skall han avsäga sig
sitt mandat i den eller de kretsar, där
han blivit senare invald, eller skall redan

vid sammanräkningen av den andra och
följande valkretsar hans namn betraktas
som obefintligt? Det vanliga är att, sedan
han blivit invald i en krets, hans
namn betraktas som obefintligt vid sammanräkningen
av efterföljande kretsar.

Jag kan således inte finna att de motiv,
som anföras för ett bibehållande av
gällande ordning, egentligen ha något
värde. Då det nuvarande systemet tillkrånglar
både listornas uppgörande och
sammanräkningsförfarandet, har jag för
min del ansett stort fog föreligga för den
väckta motionen, varför jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till samt vidare på
avslag å vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Pettersson, Georg, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 19,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Damström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949.

Ang. reformering av det proportionella

Ja — 67;

Nej — 52.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Ang. reformering av det proportionella
valsystemet vid andrakammarval.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 20, i anledning av väckta
motioner om utredning i syfte att åvägabringa
valmetoder medförande större
proportionell rättvisa vid mandatfördelningen
mellan partierna.

Konstitutionsutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft dels
de likalydande motionerna nr 51 i första
kammaren av herr Andersson, Elon,
m. fl. och nr 52 i andra kammaren av
herr förste vice talmannen Carlström
m. fl., dels ock de ävenledes likalydande
motionerna nr 190 i första kammaren
av herr Wahlund m. fl. och nr 238
i andra kammaren av herrar Ericsson i
Näs och Jonsson i Skedsbygd.

I motionerna 1:51 och 11:52 hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj :t måtte föranstalta om en skyndsam
och förutsättningslös utredning av möjligheterna
att tillförsäkra de olika partierna
mandat i förhållande till deras
samlade rösttal såväl vid val till riksdagen
som vid kommunalval ävensom för
riksdagen framlägga de förslag, till vilka
utredningen kunde föranleda.

I motionerna 1:190 och 11:238 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
i syfte att åvägabringa ändamålsenliga
valmetoder.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,

1) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t ville hemställa om utredning, i anslutning
till i utlåtandet angivna riktlinjer,
av frågan om reformering av det
proportionella valsystemet vid andrakammarval
samt om framläggande för

valsystemet vid andrakammarval.
riksdagen av de förslag, till vilka utredningen
kunde föranleda; samt

2) att motionerna

a) 1:51 och 11:52, i den mån de ej
redan besvarats genom vad utskottet
hemställt i sitt tidigare utlåtande nr 19,
och

b) I: 190 och II: 238

måtte anses besvarade genom vad utskottet
under 1) hemställt.

Reservation hade anmälts av herr Karl
August Johanson, som likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr JOHANSON, KARL AUGUST:
Herr talman! Då jag inom utskottet inte
kunnat biträda förslaget om utredning,
har jag reserverat mig mot dess beslut!
och jag skall be att med några ord få
motivera detta mitt ställningstagande.

Jag har under ärendets behandling i
utskottet kommit till det resultatet, att
det är varken nyttigt eller nödvändigt
att företa en utredning om ett nytt
system av andrakammarval. Vi ha ju
under en följd av år haft ett valsystem,
som, även om det är behäftat med en
hel del brister — vilka säkert skulle
kunna avhjälpas — dock har fungerat
rätt bra och, som utskottet riktigt anför
beträffande fördelningsmetoden, vunnit
hävd i det allmänna medvetandet.
Utskottet har, enligt mitt förmenande,
lagt största vikten i sin motivering vid
möjligheten att avskaffa kartellbildningen
och anför härom: »Systemet med kartellbildningar
är enligt utskottets mening
förenat med uppenbara olägenheter. Utskottet
vill fördenskull förorda, att en
utredning kommer till stånd om möjligheterna
att, utan eftersättande av andra
värden inom det politiska livet, vinna
större proportionell rättvisa vid mandatfördelningen
mellan partierna, samtidigt
som det nuvarande kartellsystemet
avskaffas. Såsom utgångspunkt för
en reform på förevarande område bör
enligt utskottets mening uppställas det
kravet, att valsystemet i görligaste mån
skall giva ett rättvist resultat icke blott
vid nu rådande röstfördelning mellan
partierna utan även vid framdeles tänk -

Onsdagen den 4 maj 1949.

Nr 15.

Ang. reformering av det proportionella valsystemet vid andrakammarval.

bara väsentliga förskjutningar i röstfördelningen.
Valsystemet får alltså icke
vara konstruerat med tanke på att i
nuvarande läge gynna visst parti eller
vissa grupper av partier.» Utskottet lägger
alltså en mycket stor vikt vid ett avskaffande
av det nuvarande kartellsystemet.

Nu uppstår frågan, hur man skulle
komma fram till ett valsystem, som ger
hundraprocentig rättvisa vid mandatfördelningen.
Om en utredning kommer till
stånd och den resulterar i att vi få ett
nytt system för val till andra kammaren,
skulle detta innebära, enligt mitt
förmenande, att vi skulle komma att begåvas
med tre olika valsystem, ett för
andrakammarval, ett för val till första
kammaren och ett för kommunala val.
För märk väl att utskottet i sin hemställan
endast berör frågan om en reformering
av det proportionella valsystemet
vid andrakammarval. Det är
möjligt att det skulle kunna stanna vid
två system, ett för andrakammarval och
ett för förstakammarval och kommunala
val gemensamt. Det är inför dessa utsikter,
som jag ställt mig mycket tveksam
till det nu föreliggande förslaget
om en utredning.

Utskottet anger vissa riktlinjer för utredningsarbetet
och förordar, visserligen
litet grand tveksamt, möjligheten att
förstora de mindre valkretsarna vid
andrakammarval. Jag har med stöd av
statistiken för 1948 års andrakammarval
försökt som ett tankeexperiment att
räkna ut, hur detta skulle kunna ske,
och jag har funnit att en förstoring av
valkretsarna inte kan ske på annat sätt
än att man antingen lägger samman små
valkretsar eller också delar upp de små
valkretsarna och lägger delarna till andra
valkretsar, som på så sätt bli större,
tv det är väl tämligen otänkbart att lägga
samman några av de mindre valkretsarna
med varandra. Jag föreställer mig
att det skulle bli ganska svårt att göra
en dylik sammanläggning av t. ex. Jämtland
med Älvsborgs södra eller med Halland.
Vi ha enligt statistiken från 1948
års val sju valkretsar med under 100 000
röstande. Det står inte angivet i statisti -

ken, hur många de röstberättigade äro,
men antalet röstande har, som sagt, understigit
100 000. Dessa sju valkretsar
skulle då förstoras genom att andra
minskades eller genom att dessa sju valkretsar
lades samman med större valkretsar.
Jag undrar, hur man skulle reagera
ute i bygderna, om sådana åtgärder
skulle vidtas. Jag tror att det skulle vara
svårt att få dem genomförda, åtminstone
om jag får döma av en erfarenhet,
som ligger mycket nära till
hands, nämligen när det gäller den beslutade
kommunsammanslagningen. Man
vill ju ute i landet inte vara med om
att lägga samman kommunerna, utan
motsätter sig detta i mycket stor utsträckning.
Hur skulle det då bli, om
man skulle blanda ihop länen vid val av
riksdagsmän? Detta är en av de detaljer,
som jag funderat på under utskottsbehandlingen
och då vi undersökt verkningarna
litet närmare.

Jag skall inte närmare yttra mig om
vad utskottet anför angående de olika
fördelningsmetoderna. Jag är nämligen
rätt övertygad om att ett avslagsyrkande
inte kommer att leda till något resultat.
Men jag vill i alla fall framföra
några synpunkter. Vid den mycket
grundliga behandlingen av de i utskottet
föreliggande motionerna demonstrerades
ett par förslag till nytt valsystem. Beträffande
ett av förslagen påpekades
därvid — det är kanske ett extremt fall,
men det framfördes dock — att för
Västmanland, som har sex mandat och
där det största partiet vid 1948 års val
fick fyra mandat, medan återstående
två mandat fördelades på de övriga partierna,
skulle, om detta förslag, som demonstrerades
i utskottet, tillämpats, det
största partiet ha fått två mandat, medan
övriga partier fått dela de fyra andra
mandaten. Jag skulle vilja se hur väljarna
inom majoritetspartiet i Västmanland
skulle reagerat mot en sådan valutgång;
de hade ett röstvärde, som svarade
mot fyra mandat, men valsystemet
skulle ge dem endast två. Hur skulle en
sådan valutgång kunna stimulera valdeltagandet
vid kommande val?

Jag har också studerat 1948 års röst -

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949.

Ang. reformering av det proportionella valsystemet vid andrakammarval.

siffror, och jag kan inte gärna gå med
på att det valsystem, som vi för närvarande
ha och som vunnit hävd i det
allmänna medvetandet, har så stora brister
och olägenheter, att man behöver
vidta en utredning för att få fram ett
nytt valsystem. Jag är nämligen övertygad
om att vilket system man än kommer
fram till, kommer det inte att ge
hundraprocentig rättvisa. Vilket system
man än får fram, skall det visa sig i
framtiden, att också det är behäftat med
olägenheter.

Därför ber jag, herr talman, att få
yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, JONES ERIK:
Herr talman! Herr Karl August Johanson,
som ju är en mycket präktig karl,
er på samma gång en mycket konservativ
herre. Han hänger fast vid det gamla.
Det är ju respektabelt, i och för sig,
men huruvida det kan vara så synnerligen
angeläget i det här fallet att vara
så rotfast som herr Karl August Johanson,
kan man ha delade meningar om.

Jag tror nog att kammarens ledamöter
med mig måste erkänna, att det valsystem,
som vi nu ha, i många stycken
och i många hänseenden lämnar mycket
övrigt att önska i fråga om proportionell
rättvisa. Det är ju en ganska känd
sak att den valmetod, som vi nu tilllämpa,
i ganska hög grad gynnar de
stora partierna, och det är särskilt detta
förhållande, som står i förgrunden nu,
när det blir fråga om att revidera de nuvarande
bestämmelserna och finna ett
valsystem, som kan ge rättvisare utslag
än vad det nuvarande ger.

Naturligtvis finns det många förslag
och många vägar att här välja på. Utskottet
pekar på en del av dessa möjligheter.
Herr Karl August Johanson
nämnde bland annat utvägen att skapa
större valkretsar. Det är klart, att om
hela landet gjordes till en enda valkrets,
skulle man naturligtvis komma den
hundraprocentiga rättvisan närmast,
men det är väl inte många som vilja gå
med på någonting slikt. Väljarna få då
rösta på fjärran bosatta och för dem

okända kandidater. Det kan knappast
sara någon glädje för folket att gå till
val under sådana former. I vissa fall,
bär även utskottet menat, skulle det låta
sig göra att åtminstone undersöka möjligheterna
för en sammanföring av
mindre valkretsar till större enheter,
vilket ju är ett tänkbart förfarande. Men
den saken är naturligtvis bara en detalj
i det hela.

Sedan få vi också lov att tänka på utjämningsförfarandet.
Även i flera motioner
ha förslag framförts beträffande
systemet med tilläggsmandat och systemet
med riksmandat. Utskottet har för
sin del menat, att det närmast är till-äggsmandaten
som man bör hålla sig
till här; främst förordas att man inrättar
sådana.

Vad sedan mandatfördelningen beträffar
har utskottet velat ge den nuvarande
metoden, den van d’Hondtska metoden,
särskilt förord. Metoden är ju allmänt
erkänd såsom vilande på en riktig
tankegång, varjämte den innebär de
fördelarna, att den kan tillämpas vid
alla former av val och dessutom vunnit
hävd i det allmänna medvetandet.

Det är dessa uppslag och dessa fingervisningar,
som utskottet har menat
kunna vara förtjänta av ett närmare
överseende och ett bedömande, när det
blir fråga om att bär komma fram till en
bättre ordning. Herr Karl August Johanson
menade att någon hundraprocentig
rättvisa kunde man aldrig komma fram
till. Nej, det tror inte heller utskottet,
men om man har möjligheter att få ett
bättre system än det nuvarande, så bör
väl ändå ett försök kunna göras.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr WAHLUND: Herr talman! Jag
förmodar att herr Karl August Johanson
med sitt exempel avsåg att belysa verkningarna
av det förslag till ändrad valmetod,
som har framställts i den motion,
som jag jämte ett par andra ledamöter
har avgivit i denna fråga. Jag vill
då framhålla, att jag är fullt medveten

Onsdagen den 4 maj 1949.

Nr 15.

Ang-, reformering av det proportionella valsystemet vid andrakammarval.

om att det i extrema fall kan bli på det
sätt som herr Karl August Johanson
nyss exemplifierade. Det framgår också
av motionen att jag är fullt medveten om
denna svårighet, ty för att råda bot på
den föreslår jag på s. 9 ett tilläggsförfarande.
Den kritik, som herr Karl
August Johanson i detta stycke framfört,
drabbar alltså inte min motion.

Eftersom jag, herr talman, har ordet,
må det tillåtas mig att göra ytterligare
ett par kommentarer.

Jag är mycket nöjd med vad utskottet
skrivit. Till stora delar är det mycket
återhållsamt och sakligt. Utskottet redovisar
också, hur långt alla äro överens
i denna fråga. Vi äro således ense om
att slå vakt om proportionalismen. Om
man i en valkrets har tio mandat och
ett parti får 1 000 röster, ett annat 2 000,
ett tredje parti 3 000 och ett fjärde parti
4 000 röster, är det ingen diskussion om
att partierna skola ha respektive ett,
två, tre och fyra mandat. Svårigheterna
uppkomma, när proportionerna inte
äro så jämna som i detta exempel. Vi
äro emellertid, som sagt, överens om att
proportionalismens princip fortfarande
skall tillämpas i den formen, att proportionen,
och blott proportionen, mellan
de olika partierna skall vara avgörande
för mandatfördelningen.

De olika alternativ, som här diskuteras,
äro mitt förslag — om jag får kalla
det så, tv den utjämningsmetod, som
presenteras i motionen, är samma metod
som vi alla ha lärt oss i skolan — valkvotmetoden
och den d’Hondtska regeln.
Av dessa tre metoder uppfylla mitt förslag
och den d’Hondtska regeln proportionalismens
krav, vilket däremot valkvotmetoden
icke gör. Den senare metoden
tillgår, som alla veta, så, att man
räknar ut ett mandattal. Sedan får varje
parti det antal mandat som heltalssiffran
representerar. Reströsterna fördelas,
icke efter proportionell metod,
utan efter ett slags majoritetssystem så,
att det parti, som har mest reströster, får
det första restmandatet, det parti, som
har det därnäst största antalet reströster,
nästa mandat o. s. v. Man bryter
därvid mot proportionalismens princip,

och det kan med exempel visas, att mandatfördelningen
vid tillämpningen av
denna metod kan komma att bli beroende
av några fristående stänkröster.
Ett par enstaka naiströster t. ex. kan
komma att ganska kraftigt påverka mandatfördelningen
mellan partierna.

Om vi alltså vilja bygga på proportionalismens
grund, står valet mellan de
olika metoder, som uppfylla proportionalismens
krav. Min metod — andra
metoder äro ju också tänkbara — avrundar
både uppåt och nedåt och åstadkommer
att det genomsnittligt blir proportionell
rättvisa. Den d’Hondtska regeln
däremot avrundar bara nedåt, varigenom
den medför överrepresentation
för de stora partierna.

Kritik av den art, som herr Karl
August Johanson bär framfört, kan —
vilket jag också har tänkt på redan vid
utarbetandet av min motion — riktas
mot varje metod som inte följer den
cTHondtska regeln. Jag har därför i min
motion kombinerat den d’Hondtska regeln
för mandatuträkningen med min
metod genom ett enkelt tilläggsförfarande.

Jag tycker för övrigt, herr talman, att
vi inte behöva diskutera denna fråga
alltför ingående, eftersom vi i stort sett
äro överens. Jag ansluter mig, herr talman,
gärna till yrkandet om bifall till
utskottets hemställan.

Herr LINDSTRÖM: Herr talman! Vi
äro inte alls överens — det vill jag säga
till min ärade vän på skaraborgsbänken.
Av djup och fast övertygelse anser
jag det vara en av de största olyckor,
som har inträffat i Sveriges politiska
liv, att vi införde den proportionella
valmetoden. Den innebär nämligen en
fortgående mekanisering av vårt samhällsliv
och medför att personligheterna
alltmer utplånas och att de självständiga
rösterna försvinna i ett dimhöljt
hav.

Utskottet konstaterar i början av sitt
utlåtande, att vid olika tillfällen i vårt
land krav rests på en återgång till det

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949.

Ang. reformering av det proportionella valsystemet vid andrakammarval.

tidigare tillämpade systemet med majoritetsval.
Men, fortsätter utskottet, »tankegången
får dock numera anses sakna
aktualitet». Den saknar, herr talman,
ingalunda aktualitet ute bland det svenska
folket. Det svenska folket skulle gärna
vilja återgå till majoritetsval i enmanskretsar,
där de olika kandidaterna
på allvar finge visa sina färdigheter och
kämpa mot varandra. Då skulle man, såsom
i gamla tider, få fram färgstarka
parlamentariska typer, varjämte allmänhetens
intresse både för valen och riksdagsarbetet
skulle bli betydligt större än
för närvarande är fallet.

När jag hörde min ärade vän på skaraborgsbänken
blev jag, herr talman, en
aning skräckslagen. Han är professor i
statistik och bekajad med det perfektionsraseri
som utgår ifrån att allting
skall vara uträknat matematiskt fullständigt
riktigt, oberoende av verkningarna.
Sedan den parlamentariska demokratien
har brutit igenom i vårt land,
är riksdagen numera inte bara en församling
som beslutar i budget- och lagfrågor,
utan en representation som bestämmer
utseendet av Kungl. Maj:ts regering.
Regeringen behöver auktoritet
och en säker grund i riksdagen. Kammarens
ledamöter erinra sig säkerligen de
gamla tiderna — det var i början av
min riksdagsmannabana — då vi hade
dessa osäkra, hoppande majoriteter. Man
hade egentligen ingen grund att stå på.
Vi hade regeringar som inte kunde lägga
fram några förslag som inneburo
verkliga framsteg eller ett klart ståndpunktstagande.
När vi i början av 1930-talet kommo fram till en annan ordning,
berodde det på att vi fingo en samling
inom det svenska folket omkring ett
parti. Även om man ibland kan kritisera
detta partis handhavande av sitt inflytande,
måste man erkänna, att regeringsmaktens
auktoritet har stärkts och
att vi ha haft större parlamentariska
möjligheter än tidigare att verkligen uträtta
något.

Jag anser att den matematiska rättvisa,
som man här talar om, är ganska likgiltig
när det gäller statens styrande. Vi
böra enligt min mening välja ett system

för val till riksdagens båda kamrar som
åtminstone ger oss möjlighet att upprätthålla
regeringens auktoritativa ställning
i vårt statsskick. Om kammaren nu
— jag tror dock, herr talman, att den
är mognare än så — till äventyrs skulle
bifalla utskottets hemställan, hoppas jag
innerligt att Kungl. Maj:t fullkomligt
skall nonchalera detta beslut och icke
igångsätta en dylik utredning. Det har
inträffat många gånger tidigare att riksdagen
har begärt en utredning, men att
det ändå inte har blivit någon sådan.
Här har Kungl. Maj:t en särskild anledning
att nonchalera riksdagens beslut.

Det är, herr talman, uppenbart för den
som har studerat verkningarna av det
proportionella valsystemet i andra länder,
att i de stater, där detta system fullständigt
brutit igenom, har regeringens
auktoritet sönderfallit. I demokratiens
och parlamentarismens klassiska land,
Storbritannien, där man bär enmansvalkretsar
med majoritetsval, har regeringen,
visserligen inte alltid men dock i
stort sett, bakom sig kunnat samla parlamentet
för ett arbete som har gått i
den riktning som den största delen av
folket har önskat. Det är naturligtvis,
herr talman, fullkomligt otänkbart att i
den svenska riksdagen — jag har försökt
det tidigare — få igenom ett förslag
att vi skola gå tillbaka till vårt
gamla klassiska valsystem, som ännu består
i Storbritannien. Men så långt kunna
vi väl i alla fall komma, hoppas jag
åtminstone, att vi stoppa vid den punkt,
där vi nu befinna oss, och säga ifrån,
att längre vilja vi icke gå i matematiskt
perfektionsraseri — jag ber om ursäkt,
herr talman, men jag höll på att säga:
i matematiskt vansinne. Det är dock
människor vi ha att göra med. Våra
valmän ha sin vilja. Om man genom
detta maskinella valsystem mekaniserar
hela metoden alltför mycket, smittar det
av sig på valmännen. Jag tvivlar inte
alls på att min ärade vän på skaraborgsbänken
kommer att bli återvald, även
om mekaniseringen går vidare, men jag
blir tvivlande då jag tänker på mina
egna möjligheter att i framtiden operera
på den politiska banan.

Onsdagen den 4 maj 1949.

Nr 15.

Ang. reformering av det proportionella valsystemet vid andrakammarval.

Det är med denna motivering, herr
talman, som jag med känsla och övertygelse
yrkar avslag på utskottets förslag.

Herr JOHANSON, KARL AUGUST:
Herr talman! Utskottets ärade vice ordförande
beskyllde mig för konservatism.
Jag tar hans beskyllning med största
jämnmod, ty i detta fall försvarar jag ju
ett system som, enligt vad även utskottet
skriver, »vunnit hävd i det allmänna
medvetandet». Då så är förhållandet,
böra vi väl inte nu ge oss ut i det blå,
där vi inte veta, var vi till slut kunna
hamna. Om vi följa utskottets förslag,
kan det hända att vi få tre, eller i bästa
fall två, olika valsystem, ett för andrakammarval
och ett annat för kommunalval
och förstakammarval. Det är bland
annat för att förebygga en dylik utveckling
som jag har intagit den avvisande
ståndpunkt som nu stämplas som konservatism.

Jag ville för min del inte gå så långt
som herr Lindström, som rekommenderade
en återgång till det gamla välbeprövade
systemet med majoritetsval i enmanskretsar.
Jag vågade inte sträcka mig
längre än till att yrka avslag på utskottets
hemställan, vilket för närvarande
torde vara det enda möjliga. Men det av
herr Lindström rekommenderade valsystemet
är naturligtvis den verkliga lösningen
på våra svårigheter.

Mot den hittills tillämpade valmetoden
anföres bl. a. att den obehörigt gynnar
de största partierna. Jag har valkrets för
valkrets gått igenom statistiken för 1948
års andrakammarval och räknat ut, hur
resultatet skulle ha blivit, om man inte
hade haft karteller. Jag har därvid funnit,
att påståendet att det nuvarande
valsystemet obehörigt gynnar de största
partierna, inte håller streck. Även om ett
parti kanske någon gång förlorar något
i en eller annan valkrets, får det nog
igen det i en annan, så i det stora hela
jämnar det ut sig. Jag kan som exempel
ta valutgången i kungl. huvudstaden. De,
som fingo betala mest i röster för sina
mandat, voro kommunisterna, vilkas två
mandat kostade 20 666 röster var. Social -

demokraterna behövde 18 418 röster
per mandat, högern 18 272 och folkpartiet
16 610. Folkpartiet fick i Stockholm
sammanlagt 149 492 röster mot socialdemokraternas
165 355, men båda partierna
erhöllo lika många mandat, d. v. s. nio
var. Jag skall inte anföra flera siffror
för att inte onödigt belasta kammarens
protokoll, men jag har velat göra dessa
konstateranden.

Herr Wahlund medgav att den svårighet,
som jag har pekat på, kan uppstå,
men förklarade att den kan elimineras
genom ett tilläggsförfarande. Fn sakkunnig
person, professor liksom herr Wahlund,
meddelade under utskottsbehandlingen,
att det kan tänkas fall, då två
rösters övervikt för ett parti skulle kunna
tillföra detta parti två mandat. Det låter
fantastiskt, och jag kan inte stå för
påståendets riktighet. Jag har det dock
från en professor, och en lekman som jag
måste ju tro på sakkunskapen.

Mycket skulle, herr talman, kunna anföras
i en diskussion om de föreslagna
nya valmetoderna. Jag hoppas dock att
första kammaren skall vara lika konservativ
som jag i detta fall och biträda avslagsyrkandet.
Första kammaren har ju
namn om sig att vara konservativ och
omöjlig att övertala att gå med på något
nytt. Jag tycker, herr talman, att första
kammaren bör visa prov på denna inställning
i dag och rösta för avslagsyrkandet.

Herr ENGLUND: Herr talman! Jag har
ursprungligen varit anhängare av det
proportionella valsystemet, men den senaste
tidens erfarenheter ha gjort mig
en aning mindre entusiastisk, dock icke
av de skäl som herr Lindström anförde.
Systemet med enmansvalkretsar har
visserligen förtjänster från vissa synpunkter.
Det ger bl. a. ökat utrymme för
de element som ha utpräglade folkmötestalanger.
Men det politiska arbetet måste
ju ske med utnyttjande av även andra
krafter, som jag tror få större utrymme
vid det proportionella valsystemet.

Min tveksamhet grundas fastmera på
de avslöjanden som ha skett under de

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949.

Ang. reformering av det proportionella

senaste åren i fråga om valsättets betydelse
för ett statsskicks stabilitet. Demokratiens
bärande stater ha varit England
och Förenta staterna. Fastheten i
dessa staters struktur, jämfört med förhållandena
i Tyskland, ha säkerligen i
icke ringa mån varit beroende av att i
England och Förenta staterna har möjligheten
för små särfraktioner att börja
agitera och över en liten representation
nå fram till politiskt inflytande på det
sätt, som nazismen gjorde i Tyskland,
varit helt utesluten. Denna kalmering av
sådana strävanden har medfört, att dessa
demokratiska stater i fråga om den
genomsnittliga opinionen ha kunnat arbeta
med större fasthet än ett land med
en så utpräglad proportionalism som
Tyskland på sin tid hade och som i detta
land var en av förutsättningarna för
nazismens frammarsch.

Denna frågeställning är emellertid
mindre aktuell för Sveriges vidkommande.
Vår demokrati torde ha nått en sådan
fasthet att man vid ett vägande av
fördelarna med ett valsystem av den
art, som tillämpas i England och Förenta
staterna, å ena sidan, och värdet av
den fylligare representation som proportionalismen
representerar, å andra sidan,
inte behöver ta avgörande hänsyn
till detta stabilitetsintresse.

Jag begärde emellertid, herr talman,
inte ordet för att säga detta, utan för att
rikta en replik till professor Wahlund.
Han tillät sig att säga, att det finns två
proportionella valsystem, d’Hondts och
hans eget, och att man kan välja vilkendera
lösningen man vill. Det är, måste
jag uppriktigt konstatera, ett fullständigt
obefogat anspråk, när herr Wahlund gör
gällande, att hans metod är proportionell
precis som d’Hondts. Den räkning
med rester som professor Wahlund gör
i sitt grundläggande system — jag skall
bara diskutera detta systern och inte de
modifikationer, som professor Wahlund
sedan infört och som egentligen bara innebära,
att han skjuter över sitt system
i d’Hondts riktning — bär icke något
sammanhang alls med synpunkten att
tillgodose proportionaliteten och ger
därför, vid en omräkning i ett propor -

valsystemet vid andrakanunarval.

tionellt system, ett alldeles oriktigt resultat.
Däremot är det, så länge man har
ett enda sammanräkningsområde, ett entydigt
matematiskt problem att få ett
sammanräkningsförfarande, som har den
egenskapen, att det ger den minsta differensen
mellan de röster som krävas för
vart och ett av mandaten. Detta matematiska
minimiproblem löses genom
d’Hondts regel. För var och en, som har
studerat dessa olika valmetoder och sett
deras olika egenskaper, framstå de
d’Hondtska reglerna, vilka ersatte tidigare
och sämre regler, som någonting av
Columbi ägg. De innebära en slutgiltig
lösning, med den slutliga matematiska
lösningens hela skönhet, när det gäller
att skapa minsta möjliga orättvisa vid
sammanräkningen i en valkrets.

De brister, som sedermera ha uppträtt
i systemets tillämpning med överi
epresentation för de stora partierna,
om man sammanräknar för riket i sin
helhet, äro knutna till det förhållandet,

att sammanräkningsförfarandet icke

hänför sig till eu valkrets, utan till ett
flertal valkretsar, varvid de ojämnheter,
som finnas, adderas. Felet ligger således
inte i dTIondts regel, utan det beror
på att man har flera sammanräkningsenheter
och inte en.

Jag skulle såsom en enligt min mening
grundläggande synpunkt för den
kommande utredningen vilja framhålla,
att man över huvud taget inte bör laborera
med tanken på att överge den
d’Hondtska regeln, utan att försöken att
lösa problemet att skapa ökad rättvisa
böra hållas inom den grundläggande
d’Hondtska regelns ram.

Herr WAHLUND (kort genmäle): Herr
talman! Det är mycket bekvämt att kritisera
grundmetoden med argument, som
just kommit mig att ändra denna metod
och närma mig den d’Hondtska regeln.
Vad herr Englund sade innebar alltså
ingen kritik mot mig. Jag är fullt medveten
om dessa brister i primärmetoden
och har just därför velat modifiera
den, och mitt system är, herr Englund,
proportionellt i den mening som jag

Onsdagen den 4 maj 1949.

Nr 15.

•29

Ang. reformering av det proportionella valsystemet vid andrakammarval.

framhöll i mitt förra anförande, nämligen
att enbart proportionen mellan de
olika partierna blir det avgörande vid
mandatfördelningen.

Sedan vill jag till herr Lindström säga,
att jag inte yttrat mig om enmansvalkretsar,
och jag har inte yttrat mig om
majoritetsval. Jag har inte lyft mig till
de höga och luftiga sfärer, där herr
Lindström älskar att befinna sig. Mitt
ärende i denna debatt var högst alldagligt.
Det var bara att diskutera en rent teknisk
fråga med herr Karl August Johansson.

Herr HERLITZ: Herr talman! .lag unnar
herr Wahlund den tillfredsställelse
han gav uttryck åt över utskottets skrivning.
Jag skall inte gå närmare in på
vad utskottet egentligen har menat, då
utskottet endast har sagt, att det inte
har kunnat finna någon anledning att
frångå den d’Hondtska fördelningsmetoden.
Men så mycket har jag väl rätt att
säga, att då vi en mycket rolig förmiddag
i konstitutionsutskottet på en svart tavla
försökte klargöra för oss de Wahlundska
metodernas innebörd, var det nog en
överväldigande del av utskottet som ingalunda
blev övertygad.

Får jag lov att framhålla alt vi ju,
såsom redan herr Wahlund antytt, inte
skola tala om en Wahlundsk metod, utan
motionen innehåller ju två olika metoder.
Den första metoden — jag ber om
ursäkt, om jag besvärar kammaren, men
det är så enkelt att redogöra för den —
innebär, att medan vi nu vid ett proportionellt
val räkna med hälften, tredjedelen,
fjärdedelen, femtedelen o. s. v. av
röstetalet — skulle vi, för att de små
partierna skola få en chans, i stället ta
tredjedelen av röstetalet, och sedan femtedelen,
sjundedelen o. s. v. De stora partierna
skulle därmed smälta som smör i
solen. Det är alltså hela poängen i den
metoden, men det lustiga är, att då man
nu påvisar och kritiserar detta, skjuter
herr Wahlund fram en modifikation, som
han kallar det, i sin metod. Men räknar
man ut vad resultatet blir med denna
metod, finner man att den skiljer sig
bara med några decimaler från den

nu rådande ordningen. Därför begriper
jag inte meningen med att föra fram
den.

Man kan ju, såsom herr Rickard Lindström
här gjorde, diskutera frågan om
majoritetsval eller proportionella val. Jag
skall inte ta upp den diskussionen, men
jag vill säga, att om vi skola ha proportionella
val, skola vi ha en valmetod,
vars innebörd och verkningar vi ha möjlighet
att klargöra för menige man. Vi
måste få folk att förstå, att det är en klar
konsekvens och ligger i sakernas eget
sammanhang, att vi handla som vi göra.
Men hur i all sin dar skola vi kunna
göra det med herr Wahlunds system?
Ifall man tar tid på sig, kan man även
för barn på ett tidigt stadium utveckla
logiken i den metod, som vi nu ha, och
göra klart att detta är rättvist. Men hur
skola vi kunna göra klart för folket rättvisan
i följande exempel? Låt oss antaga,
att det i Gotlands län finns 30 000 socialdemokrater,
12 000 folkpartister och
12 000 bondeförbundare — jag är generös
nog att förutsätta, att högern har försvunnit.
Herr Wahlund förunnar i detta
fall socialdemokraterna med sina 30 000
en plats, folkpartiet med 12 000 en plats
och bondeförbundet med 12 000 en plats.
Hur skall man kunna förklara denna
fördelningsgrund för folket i en valkrets?
Ja, då får man framhålla, sägs det, att
erfarenheten ju har visat, att för landet i
dess helhet slår valmetoden icke fel. Men
det är nu inte alls säkert, tv märk väl,
att om proportionen råkar vara likadan i
alla valkretsar landet runt som i Gotlands
län i detta exempel, blir resultatet att
det största partiet genomgående underrepresenteras.
Den saken är klar.

Det principiellt viktiga är emellertid,
att det inte går an att komma till våra
väljare och säga till dem, alt nu har
höga överheten på allsköns listiga grunder
kommit till det resultatet, att det vore
finurligast att väga rösterna på ett visst
sätt. Den valmetod, som vi skola ha,
måste vara så beskaffad, herr talman,
att det skall kunna göras klart för menige
man att den vilar på rättvisans
grund. I annat fall ha vi att göra med
överhetsstatens mentalitet. Den demokra -

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949.

Ang. reformering av det proportionella
tiska staten fordrar en ordning, vars innebörd
kan göras klar för folket.

Herr WAHLUND (kort genmäle): Jag
måste tydligen upprepa, att jag är fullt
medveten om de besvärligheter som uppstå
i fråga om småpartierna, och det
är därför jag har kommit med tilläggsmetoden.
Det är inte så, som herr Herlitz
sade, att min tilläggsmetod bara avviker
med några decimaler från den bestående
ordningen. Det är tvärtom så, att
min tilläggsmetod fullständigt överensstämmer
med den bestående ordningen,
när det gäller att erövra det första mandatet,
men i fortsättningen tillämpas
grundmetoden. Jag har gjort så för att
åstadkomma en spärr i början och för
att komma ifrån de besvärligheter, som
uppkomma, om man enbart använder
grundmetoden.

Herr OLSSON: Herr talman! Sedan
jag begärde ordet, har det mesta av
vad jag tänkte säga, låt vara med andra
ord, sagts av herrar Lindström och Englund.
Jag skall därför inskränka mig till
att i all korthet understryka en av de
synpunkter, som herr Lindström framförde.

Jag kan mycket väl förstå kravet på
att ett valsystem skall ge matematisk
rättvisa. Har man en gång lagt sig till
med ett valsystem, som man har gett
ut för att vara rättvist, ligger det nära
till hands att försöka göra det allt fullkomligare.
Men det kan inte bestridas,
att det förhåller sig så, som lierr Lindström
redan har framhållit, att man
måste ställa också ett annat krav än
rättvisekravet på ett valsystem, nämligen
att det skall leda till en arbetsduglig demokratisk
ordning i samhället. Det är
alldeles riktigt, såsom redan påpekats
— erfarenheten visar det — att uppkomsten
av en mängd småpartier och
omöjligheten att få till stånd arbetsdugliga
majoriteter förlama demokratien
och gör den mindre motståndskraftig
mot de totalitära attackerna. Exemplen
England och Amerika, som herr Englund

valsystemet vid andrakammarval.

nämnde, äro talande bevis för att vårt
gamla majoritetsvalsystem ur denna synpunkt
var mycket överlägset ett proportionellt
valsystem, som laborerar med så
stor matematisk rättvisa som möjligt.
Denna synpunkt kan man inte bortse
från, när man diskuterar valsystemet,
och felet med både konstitutionsutskottets
majoritet och andra, som företräda
dess åsikter, att man bör ytterligare förbättra
det proportionella valsystemet, är
att man inte vill beakta denna synpunkt.

För min del har jag, herr talman,
varit anhängare av det proportionella
valsystemet. Jag har tidigare ansett det
ha så pass stora företräden framför majoritetsvalssystemet,
att jag inte har deltagit
i de attacker, som ha gjorts mot
detsamma. Jag måste emellertid erkänna,
att jag befinner mig på glid i denna
fråga. Anledningen därtill är inte
minst den iver, med vilken man nu försöker
göra det proportionella valsystemet
fullkomligt. Detta fullkomlighetsraseri,
som herr Lindström pekade på
och som förekommer här i vårt land
inte bara när det gäller valsystemet, har
många gånger fört oss i besvärliga lägen.
Jag är rädd att vi hålla på att göra
ett misstag, när vi nu också ge oss till
att reformera valsystemet, så att det skall
ge en så fullständigt matematisk rättvisa
som möjligt.

Om jag alltså, herr talman, tidigare
har varit anhängare av den proportionella
valmetoden, sådan den har förekommit
i vårt land, måste jag inför dessa
upprepade försök att göra valsystemet
så matematiskt rättvist som möjligt fråga
mig, om det inte kan vara riktigt
att börja verka för en återgång till det
gamla majoritetsvalssystemet. För min
del måste jag säga, herr talman, att om
jag får att välja mellan å ena sidan en
matematisk rättvisa och å andra sidan
en arbetsduglig demokrati, väljer jag
utan tvekan det senare. Därför kommer
jag också vid voteringen att rösta för
avslag på utskottets förslag.

Skulle riksdagen emellertid besluta en
utredning, går jag visserligen inte så
långt som herr Lindström, att jag hoppas
att Kungl. Maj :t skall nonchalera be -

Onsdagen den 4 maj 1949.

Nr 15.

Om sänkning av valbarhetsåldern vid förstakammarval.
slutet, men jag hoppas att utredningen Därjämte hade 3 ledamöter tillkännainte
skall leda till något resultat. givit, att de avstode från att rösta.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till samt
vidare på avslag å vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet
hemställt; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Johanson, Karl August, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 20,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Johanson, Karl
August, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 45.

Om sänkning av valbarhetsåldern vid
förstakammarval.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 21, i anledning av väckta
motioner om sänkning av valbarhetsåldern
vid val till riksdagens första kammare.

Konstitutionsutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft dels
de likalydande motionerna nr 72 i första
kammaren av herr Johannesson m. fl.
och nr 90 i andra kammaren av herr
Edenman m. fl., dels ock de ävenledes
likalydande motionerna nr 192 i första
kammaren av herrar Öhman och Norling
och nr 239 i andra kammaren av
herrar Holmberg och Hagberg i Luleå.

I motionerna 1:72 och 11:90 hade
hemställts, att riksdagen såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
måtte antaga i motionerna infört förslag
till ändrad lydelse av riksdagsordningens
§ 9.

I motionerna 1:192 och 11:239 hade
hemställts, att riksdagen såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
måtte besluta sådan ändring av riksdagsordningens
§ 9, att valbarhetsåldern bleve
densamma för riksdagens båda kamrar.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1) att riksdagen, med bifall till motionerna
I: 72 och II: 90, ville såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
antaga följande

Förslag

till

ändrad lydelse av §

(Nuvarande lydelse:)

§ 9.

Till ledamöter i första kammaren kunna
endast väljas i kommunernas allmän3
Första hammarens protokoll 19)9. Nr H

9 riksdagsordningen.

(Föreslagen lydelse:)

§ 9.

Till ledamöter i första kammaren kunna
endast väljas i kommunernas allmän -

Nr 15.

Onsdagen den 4 mai 1949.

Om sänkning av valbarhetsåldern vid förstakammarval.

na angelägenheter röstberättigade män na angelägenheter röstberättigade män
och kvinnor, som uppnått 35 års ålder, och kvinnor, som uppnått 23 års ålder.
Kommer riksdagsman, efter det han bli- Kommer riksdagsman, efter det han blivit
vald, i den ställning, att han ej läng- vit vald, i den ställning, att han ej längre
skulle varit valbar till ledamot i kam- re skulle varit valbar till ledamot i kammaren,
frånträder han sin befattning. maren, frånträder han sin befattning.

2) att motionerna 1:192 och 11:239
måtte anses besvarade genom vad utskottet
under 1) hemställt.

Reservation hade anförts av herrar
Herlilz, Björkman och Nolin, som inom
utskottet yrkat, att utskottet måtte avstyrka
de föreliggande motionerna.

Herr HERLITZ: Herr talman! Jag förstår
ju mycket väl att det är meningen
i detta ärende, att riksdagen skall göra
en vacker gest, som inte är avsedd att
tagas alltför mycket på allvar. Jag kan
dock inte underlåta att ta upp någon
liten diskussion om saken.

Förevarande ärende gäller alltså valbarhetsåldern
till första kammaren. Jag
måste utgå från ett hävdande av att det
är en i och för sig sund tanke — som vi
för övrigt ha varit ense om praktiskt
taget under långliga tider ända tills i år
•— att den ena kammaren på fullt demokratisk
grund representerar något mera
av erfarenhet av livet än den andra
kammaren. Det är en sund tanke och ger
en viss balans mellan kamrarna, som i
så måtto ha fått litet olika kynne. Nu har
emellertid denna beräkning i viss mån
slagit fel. Men varför? Jo, därför att möjligheterna
att välja yngre folk till andra
kammaren inte på något sätt ha tillvaratagits.
Endast i ett fåtal fall ha folk under
35 år valts in, och därför kan man
ju onekligen peka på att denna skillnad
mellan kamrarna inte betyder någonting.
Men vi skola väl hoppas att de möjligheter,
som finnas att välja in yngre folk
i andra kammaren, skola tillvaratagas,
och under sådana omständgheter har
denna karaktärsskillnad ju sin betydelse.

Det är i varje fall under rådande förhållanden
inte skäl att plötsligt och utan
närmare eftertanke ändra den nuvarande
ordningen. Jag tillåter mig att säga
»plötsligt och utan närmare eftertanke»,

och detta uttalande bygger i viss mån på
hågkomster från konstitutionsutskottets
behandling av denna fråga. Jag bryter
inte mot diskretionsplikten, om jag säger,
att konstitutionsutskottet vid sina
resonemang i denna fråga närmast var
sinnat att varken besvara den med ja
eller nej, utan med ett likgiltigt tja. Man
ansåg, att det just inte spelade någon
roll, hur man gjorde.

Det var i den andan som konstitutionsutskottet
tog ståndpunkt till denna
fråga om grundvalarna för en av folkrepresentationens
två kamrar. Det var
sannerligen inte i den sinnesstämning,
som grundlagarna syfta på, då det heter,
att konstitutionsutskottet skall föreslå de
ändringar i grundlagarna, som det finner
nödiga eller nyttiga och möjliga att
verkställa.

Det bör också såsom ett uttryck för
den likgiltighet, med vilken saken har
behandlats, till kammarens protokoll antecknas,
att konstitutionsutskottets beslut
fattades med 12 röster mot 8. Folkpartiet
var förenat med högern i sitt
motstånd mot förslaget och likaså utskottets
ärade ordförande herr Hallén.
Men dessa andra i minoriteten, förutom
vi som reserverat oss, betraktade alltså
det hela som en så likgiltig fråga, att det
inte var något skäl att reservera sig.
Kanske anses det inte heller indiskret,
om jag säger, att från deras sida i utskottet,
som röstade för motionen, anfördes
utomordentligt vägande argument för
uppfattningen, att denna reform var högeligen
opåkallad.

Då jag nu kommer att yrka avslag på
konstitutionsutskottets förslag, är jag
herr talman, angelägen att betona två
ting. För det första vill jag framhålla,
att jag här som på andra punkter har
ett livligt intresse för konstitutionella
reformer. Jag tycker inte att första kammaren
är bra som den är — jag vet inte,

Onsdagen den 4 maj 1949.

Nr 15.

Om sänkning

om det är chockerande att jag säger det.
Jag tycker det kan göras åtskilliga ändringar
i avseende på dess sammansättning.
Jag har ingalunda någon konservativ
syn på detta spörsmål, utan skulle
gärna se att det upptoges till en fördomsfri
behandling. I ett sådant sammanhang
må för all del gärna frågan
om valbarhetsåldern också komma upp,
men den skall inte lösas på sätt som här
föreslagits.

För det andra är jag angelägen att
säga ett ord om det som ligger bakom
det hela, nämligen att man vill ha ungdomen
eller de yngre generationerna
mera med i det politiska livet. Det är
inte någon tom fras när jag säger, att
jag är uppriktigt intresserad för detta.

1 den mån jag har haft någonting att
göra med urval av folk för offentliga
sysslor, har jag alltid strävat efter att i
valet mellan olika kandidater om möjligt
få fram den yngste, och jag beklagar
i allra högsta grad den företeelse,
som nu kännetecknar vårt offentliga liv
i alla dess former — det kommunala livet
och riksdagslivet — nämligen att
det är de äldre årsklasserna som dominera,
att de yngre inte komma fram. Detta
är en allvarlig fara.

Men var ligger felet? Ja, inte ligger
det, såsom man med motionen i dag
har velat peka på, hos lagstiftningen.
Lagstiftningen har öppnat portarna på
vid gavel både till andra kammaren och
till kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige
och landsting. Portarna stå öppna till
de flesta församlingar, men det är ingen
ungdom som träder in genom dem. Det
beror, som sagt, inte på lagstiftningen,
att ungdomen är borta. Men vad beror
det på? Såvitt jag förstår, beror det på
två faktorer, båda två lika sorgliga.

Den första tror jag är det faktum —
med allt erkännande åt det politiska intresse
som faktiskt finns bland ungdomen
inom olika partier — att detta intresse
bland yngre generationer inte är
så starkt som vi kunde önska, ingalunda
så starkt som det var i vår ungdom.
•lag vet inte vad det beror på. Jag vet
inte, hur vi skött det här landets politik
och samhällsliv och vad det är som gjort

av valbarhetsåldern vid förstakammarval.
att ungdomen nu för tiden vänder sina
intressen åt annat håll, att det inte längre
för de bästa bland den allmänt framstår
såsom en lockande uppgift att ta del
i ansvaret för allmänna angelägenheters
handhavande. Det är ett djupt bekymmersamt
faktum detta, och det är allvarliga
framtidsperspektiv, då man ser
fram mot den tid, när de, som då nå
vår ålder, äro på detta viss passivt inriktade
mot staten, genompyrda av undersåtlig
mentalitet, utan vilja att aktivt
deltaga i det politiska livet.

Den andra faktorn är den olyckliga
byråkratiska benägenhet för anciennitet,
som utmärker hela vårt politiska liv.
Allting skall ju gå i tur och ordning,
och den, som en gåpg har kommit fram
till de politiska köttgrytorna, skall sedan
få sitta kvar där. Det finns olika
förklaringar till denna ordning. Man
nänns inte köra bort någon, och det är
mångahanda olika hänsyn som göra sig
gällande. Resultatet blir emellertid genomgående
en byråkratisk obenägenhet
att släppa fram några, som inte ha tjänat
tillräckligt länge.

Det är för övrigt denna omständighet
som gör — om vi skola tala uppriktigt
— att man här så allmänt är beredd att
gå med på denna reform och sänka valbarhetsåldern
till 23 år. Man sitter i
partimaskinerna, och man vet mycket
väl, hur kandidatnomineringen går till.
Även om en ny bestämmelse inskrives
i grundlagen — säger man sig — är det
i alla fall partierna som ordna den här
saken, och därför är det ingen fara på
taket.

Om någonting skall göras — och, såsom
jag nyss antydde, finner jag det
mycket angeläget, herr talman, att man
söker få de yngre generationerna mera
aktiva i Sveriges politiska liv — är det
alltså enligt min mening andra åtgärder
som krävas. Då gäller det att på något
vis väcka det politiska intresset till
liv, och då måste det bli ett slut på den
åldersberäkning, som gör sig gällande
inom de politiska partierna. Men då man
vet var de allvarliga hindren för de
yngre generationernas politiska insats i
nuvarande läge finnas, är det mig en

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949.

Om sänkning av valbarhetsåldern vid förstakammarval.

smula osmakligt att göra en sådan här
gest, som nästan ser ut som ett litet frieri,
en gest som vi alla i denna sal veta
saknar varje som helst reell betydelse.

Man tror kanske att den skall göra ett
gott intryck på de unga och tolkas så,
att man har visat förtroende för dem
och hälsar dem välkomna. Jag har till
och med hört det resonemanget, att det
politiska intresset bland ungdomen kunde
förväntas bli väsentligt stärkt, ifall
de unga få veta att de ha, om inte en
marskalksstav så åtminstone ett förstakammarmandat
i sin ränsel! Men bortsett
från sådana skämtsamma överdrifter
tror man kanske ändå, att denna
ändring skall göra ett gott intryck. Nu
skall jag vid min ålder inte tilltro mig
att tolka, hur ungdomen resonerar —
det kan man ju ta miste på — men nog
känner jag mig rätt säker på att nutidens
unga se mycket kallt och realistiskt
på saker och ting. De låta sig inte
dåras av vackert tal och fängslas inte
av en grundlagsparagraf, utan de äro
inriktade på verkligheten, och vad de
fråga partierna i riksdagen om, det är,
om de verkligen äro beredda att göra
någonting för att ungdomen skall komma
fram. Jag försäkrar att de unga sätta
oändligt litet värde på en gest som denna,
vid vilken man nu tycks fästa så
utomordentligt stora förhoppningar.

Jag ber, herr talman, att få yrka avslag
på utskottets hemställan och de föreliggande
motionerna.

Häri instämde herr Lindström.

Herr JOHANNESSON: Herr talman!
Jag är faktiskt frestad att om herr Herlitz
säga som herr Jones Erik Andersson
i ett yttrande alldeles nyss sade om
en annan av kammarens ärade ledamöter,
att han är en mycket respektabel
karl, men han håller envist fast vid del
gamla. Jag tror också att jag måste instämma
i vad herr Herlitz sade på slutet
i sitt anförande, att han inte skall
göra sig till tolk för vad ungdomen i
landet just nu tänker och känner.

Men samtidigt som jag fäller de två
yttrandena skulle jag, herr talman, vil -

ja uttrycka min glädje över — och jag
tar mig då friheten att tala å de ungas
vägnar, som jag väl känner genom den
intima kontakten med dem — att i dag,
som jag hoppas, få vara med om att
genomföra en sådan reform som den,
som herr Herlitz nu har betecknat såsom
dels likgiltig, dels betydelselös, dels
bara en vacker gest utan egentligt allvar
i. Vi, som tillhöra de yngre generationerna,
betrakta det, lika litet som alla
föregående generationer som ha opiinerat
i den här frågan, ingalunda som
betydelselöst och likgiltigt, om man fogar
en slutlig sten till en större byggnad.
Under de senaste decennierna har
det ju varit en ständig strävan att komma
dithän — det vill jag säga just till
herr Herlitz — att när vi ålägga medborgarna
i vårt samhälle skyldigheter
lika för alla, så skola också rättigheterna
om möjligt vara desamma för alla.
Den tendensen spåra vi ju i beslut efter
beslut, där åldersgränserna närmats
myndighets- och mogenhetsåldern 21 år
i fråga om rösträtten direkt, men också
i fråga om valbarheten till kommunala
församlingar och till andra kammaren.
Jag ser det för min del som ett fullständigande
av denna reformverksamhet och
som ett rimligt och enkelt rättvisekrav,
att valbarhetsåldern till första kammaren
nu blir densamma som man i övrigt
har genomfört i vårt politiska liv
i stort sett. Mot bakgrunden av vad herr
Herlitz i dag anfört och vad vi eljest veta
framträder nog också den stora betydelsen
av att man röjer undan alla de
hinder, som äro av konstruerad natur,
när det gäller att få fram de för dessa
arbetsuppgifter bäst skickade, lämpligaste
och kunnigaste personerna. Hela
tävlan om vilka som skola komma i fråga
för dessa uppdrag får på det sättet
den grundval, som väl i ett demokratiskt
samhälle måste vara den enda riktiga,
alltså där vederbörandes kvalitet

— vare sig det gäller man eller kvinna

— får fälla utslaget, sedan han eller hon
fått att bära alla de skyldigheter, som
samhället ålägger sina medborgare.

Jag skall inte göra detta anförande
mycket längre, herr talman, utan ber

Onsdagen den 4 maj 1949.

Nr 15.

Om sänkning

till slut bara att få understryka, att om
herr Herlitz — och jag höll på att säga
den pålitligt konservativa högern
med honom — verkligen innerst inne
skulle vilja göra vad herr Herlitz i sitt
diskussionsinlägg gav uttryck för och
alltså bidraga till att ungdomen verkligen
skall känna, att det ligger ärlighet
bakom önskan att ungdomen skall vara
med och verka överallt, då skall herr
Herlitz, trots sitt avslagsyrkande, tillsammans
med mig och andra rösta för
utskottets förslag.

1 detta anförande instämde fru Lindström.

Herr ANDERSSON, JONES ERIK:
Herr talman! Herr Herlitz vill göra gällande,
att hela detta förslag inte var
någonting annat än en vacker gest. Det
skulle inte komma att spela någon som
helst roll, eftersom i alla fall inga ungdomar
skulle komma att träda in genom
dessa portar. Till yttermera visso
gjorde han gällande, att det politiska intresset
inte förefinnes inom de ungas
leder.

Herr Johannesson har ju nyss bemött
åtskilligt av de där föreställningarna.
Också jag för min del kan verifiera, att
så alldeles likgiltig för de unga är denna
sak i alla händelser ändock inte.
Även inom jordbrukarungdomens leder
— i SLU. Svenska landsbygdens ungdomsförbund
— växer det politiska intresset.
Samhällslivets företeelser på olika
områden göra att det politiska intresset
bland de unga vaknar mer och
mer. De få en egen åsikt och därmed
även en önskan och en åtrå att kunna
vara med och deltaga i det politiska
livet. Jag tycker för min del inte att
det är klokt att, som herr Herlitz här
gjorde, komma med lamentationer och
påstå att denna sänkning av åldersstrecket
inte kommer att spela någon roll.

Herr Herlitz talade om att vi i alla
fall inte behöva befara någonting. Detta
borde ju på sitt sätt ur hans synpunkt
kunna åberopas såsom ett skiil för att
man inte behöver visa någon räddhåga
för att låta denna bestämmelse komma

av valbarhetsåldern vid förstakammarval.
på papperet och därmed lämna möjligheterna
öppna för dem det vederbör.

Något utplånande av skillnaderna i
karaktär mellan första och andra kammaren
behöver man fördenskull inte befara.
Utskottet pekar ju på bestämmelserna
om indirekta val till första kammaren,
vidare på den längre mandattiden
och den successiva förnyelsen inom
första kammaren samt på friheten från
bostadsband vid utseendet av första kammarens
ledamöter. Utskottet framhåller
också, att en stipulerad åldersgräns i
verkligheten ofta innebär en väsentligen
högre ålder, då val inom förstakammarvalkrets
förrättas blott vart åttonde år.
Allt detta är ju bestående förhållanden,
som dra åtskilliga betydelsefulla gränser
kamrarna emellan.

Talet om att ungdomarna böra växa
till sig och gå den rätta vägen via kommunala
institutioner och landsting för
att fostras, innan de kunna anses värdiga
att inträda framför allt i denna
kammare, är enligt min mening en invändning
som man kan lämna åt sitt
värde. Skulle till äventyrs några alltför
otama sprakfålar råka bli invalda här i
kammaren, så är jag övertygad om att de
snart nog få lära sig vad deras frid tillhörer.
Vi ha ju en talman, som säkerligen
kommer att upprätthålla ordningen
i samma stil och på det sätt, som vi
högt värdera och respektera, även om
en eller annan ungdom här skulle ta sig
friheter på ett sätt som kan vara opassande.
Man får för övrigt många råd och
anvisningar. Jag kommer ihåg från mitt
första unga inträde i riksdagen, huru
min gamle far gav mig några välvisa råd,
som jag tycker det inte kan vara olämpligt
att i detta sammanhang fästa till
kammarens protokoll. Han sade: »När
(In nu träder inom dessa murar, sä kom
ihåg att du inte pratar i onödan, ty här
är det flera som ha pratat ihjäl sig än
som ha tigit ihjäl sig.» Jag har försökt
laga hans råd ad notam — ja, en del
av herrarna ler, men jag tänker nu på
hur ofta man begär ordet. Om kammaren
tilläventyrs skulle mena att vad jag
säger är prat i onödan, så är det ju en
annan sak, men var och en har väl för

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949.

Om sänkning av valbarhetsaldern vid förstakammarval.

all del rättighet att säga sin mening,
herr talman. Och finns det några som
misstycka över mitt uppträdande här, så
lär jag väl få bära den nesan och det
nedsatta sedebetyg i detta hänseende,
som jag i alla fall inte har tänkt att jag
skulle behöva få, när jag snart är färdig
och har gjort min tjänst i det politiska
livet.

Men ungdomens talan bör inte vara
bannlyst i detta hus.

Det sagda må kunna vara nog såsom
ett uttryck för min strävan att hävda
ungdomens rättighet och även frihet att
också inom denna församling deltaga i
arbetet för samhället.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr DAMSTRÖM: Herr talman! Jag
skulle inte ha begärt ordet i dag i denna
fråga, om inte herr Herlitz hade gett en
i mitt tycke alldeles felaktig skildring av
konstitutionsutskottets behandling av förevarande
ärende.

Undertecknad hade dock sin plats
bredvid herr Herlitz, och jag anförde i
min motivering för bifall till den här
ifrågavarande motionen bland annat —
om herr Herlitz inte hörde det eller om
min obetydlighet gjorde att han inte lade
det på minnet, vet jag inte — att även
om man praktiskt inte skulle få någon
större glädje av en lägre valbarhetsålder,
så är min principiella inställning den,
att ungdomen inte med någon demokratisk
motivering kan ställas i ett ojämförligt
sämre läge än andra grupper. Ha vi
ungdomar, som det är lämpligt att invälja
i första kammaren, så bör inte en bestämmelse
om valbarhetsåldern lägga hinder i
vägen.

Herr Herlitz har ju nyss i en annan
fråga framhållit sin reformvänlighet,
och man borde då kunna vänta att han
också i detta avseende skulle visa en
liknande inställning.

Jag tror för min del att vi i dag de
facto inte ha en sådan skillnad mellan
första och andra kammaren, att den nuvarande
olikheten i valbarhetsålder är
motiverad.

Därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall
till samt vidare på avslag å vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Herlitz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 21,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Herlitz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej — 19.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa byggnadsfrågor
in. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Onsdagen den 4 maj 1949.

Nr 15.

Om broförbindelse mellan Resarö och fastlandet.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.
Punkterna 2—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

90, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående särskilt anslag för
budgetåret 1949/50 till verksamheten vid
statsunderstödda privatläroverk;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till avlöningar och omkostnader
vid statens sinnessjukhus och statens
anstalt för fallandesjuka m. m. jämte
i ämnet väckt motion;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till statens
skol- och yrkeshem på Salbohed och i
Vänersborg m. m.;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1949/
50 till Statens uppfostringsanstalt för
sinnesslöa gossar: Ombyggnad av rättarbostad
m. m.;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till landsfiskalerna m. fl.;

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan staten och Stockholms stad
rörande del av Mariebergsområdet, del
av Kampementsbacken å Ladugårdsgärdet
och tomten nr 1 i kvarteret Atomena
i Stockholm m. in.; samt

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av vissa
fastigheter m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden- hemställt
bifölls.

Om broförbindelse mellan Resarö och
fastlandet.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 97, i anledning av väckt motion
angående en broförbindelse mellan Resarö
och fastlandet.

I en inom första kammaren av herr
Carl Eric Ericsson väckt motion (1:37)
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte begära dels
planering av en broförbindelse mellan
Resarö och fastlandet med behövliga vägar
i huvudsaklig överensstämmelse med
vad som anförts i motionen, dels utredning
om kostnaderna härför, dels ock
att dessa åtgärder måtte vidtagas utan
dröjsmål i syfte att möjliggöra ett snabbt
igångsättande av detta projekt så snart
de ekonomiska förhållandena det medgåve.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionen I: 37 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr ERICSSON, CARL ERIC: Herr
talman! Sedan många år tillbaka har
bland befolkningen i Stockholms skärgård
rått ett stadgat missnöje när det gäller
förbindelserna mellan öarna och fastlandet.
Numera har man ju på allvar tagit
upp denna fråga till behandling, i det
att en s. k. skärgårdsutredning tillsatts
för att söka en rationell och riktig lösning
på dessa många gånger svåra och
besvärliga problem. Om man frågar sig
vad som i detta sammanhang skall anses
rationellt, vill jag också i detta inkludera
att man försöker tillgodose befolkningens
berättigade intressen, särskilt om
detta kan ske utan att man behöver ta
några djupare grepp i statskassan.

Den motion, som det här är fråga om,
går ut härpå. Den syftar till att söka få
till stånd en broförbindelse mellan Resarö
och fastlandet. Denna ö ligger ungefär
nordväst om Vaxholm och på mycket
kort avstånd från själva fastlandet. Den
har för närvarande förbindelse med fastlandet
genom en färja, som över huvud
taget uppfyller de fordringar man kan
ställa på en sådan, men som ändå inte
är tillräcklig för att fylla de behov befolkningen
anser berättigade. Färjan kostar
årligen ungefär 40 000 kronor i drift,
men i motionen framhålles — och jag
vill nämna att bakom denna motion står
Resarö hela befolkning, som utgöres av

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949.

Om förbättring av kommunikationerna i Stockholms skärgård.

mellan 400 och 500 bofasta människor,
och ca 3 000 sommargäster — att en broförbindelse
enligt vägförvaltningens uträkningar
skulle kosta mellan 000 000 och
700 000 kronor. Om man räknar med
den ersättning, som vägförvaltningen kan
få för den nuvarande färjan, sedan den
genom en broförbindelse blivit obehövlig,
kommer man fram till en ungefärlig
kostnad av en halv miljon kronor
för denna broförbindelse. Det förefaller
mig, som om det skulle vara en relativt
god affär, om man genom ett brobygge
för en halv miljon kronor kan spara in
ungefär 40 000 kronor om året.

Utskottet har emellertid föreslagit, att
denna motion inte må till någon riksdagens
åtgärd föranleda, och utskottet stöder
sin uppfattning på yttranden av länsstyrelsen
i Stockholms län samt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen. Jag måste säga
att jag finner dessa yttranden utomordentligt
summariska och föga upplysande.
Ingenting säges om de ekonomiska
förhållandena, utan endast att man håller
på med en preliminär arbetsplan och
att man gör kostnadsberäkningar för denna
broförbindelse. »Enligt länsstyrelsens
mening föreligga icke tillräckliga skäl
att i nuvarande ekonomiska läge driva
planläggningen längre.»

Jag vill påpeka att motionen innehåller
tre moment. Dels begäres en planering
av broförbindelsen — och den göres
— dels påyrkas en utredning om kostnaderna
— också den verkställes — och
dels hemställes att detta brobygge skall
igångsättas, så snart de ekonomiska förhållandena
det medgiva, och detta sista
tycks man inte vilja gå med på. Är orsaken
möjligen att man för en gångs skull
har tillfälle att göra en god affär, eller
beror det på andra omständigheter? Det
vet man inte. Man får inte upplysning
om de verkliga skälen till vare sig länsstyrelsens,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
eller utskottets ståndpunkt i denna
fråga.

Nu har jag emellertid klart för mig att
det med hänsyn till statsutskottets inställning
skulle vara utsiktslöst att framställa
något yrkande. Jag skulle därför i
stället vilja vädja till kommunikations -

ministern — han är inte närvarande här
nu, men han kanske ändå kan få del av
detta — att han ville beakta de i motionen
anförda synpunkterna och kanske också
ge sina underordnade organ en påstötning
om att litet bättre än som skett i de
föreliggande yttrandena ge skäl för sina
ståndpunkter till denna fråga. Jag vill
också särskilt rikta mig till den närvarande
representanten för skärgårdsutredningen,
herr Thun. Jag hoppas att han,
då utredningen så småningom kommer
att ta itu med sin uppgift, inte glömmer
bort att det finns en ö som heter Resarö,
att man där har starka önskemål om broförbindelse
och att denna broförbindelse
sannolikt kommer att ställa sig billigare
för staten och bättre för resaröborna än
den nuvarande färjförbindelsen.

•lag har intet yrkande, herr talman.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om förbättring av kommunikationerna i
Stockholms skärgård.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 98, i anledning av väckta motioner
angående förbättring av kommunikationerna
i Stockholms skärgård.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Thun m. fl. (1:87) och den andra inom
andra kammaren av herrar Birke och
Bomun i Stafsund (11:114), hade hemställts,
att riksdagen vid behandling av
sjätte huvudtiteln måtte vidtaga de
jämkningar i anslagstilldelningen, vilka
föranleddes av i motionerna angivna förbättringar
i skärgårdens trafikanstalter.

De med motionerna avsedda förbättringarna
av kommunikationsförhållandena
åsyftade bro fastlandet—Vätö, färja
Furusund—Yxlan—Blidö, färja fastlandet—Ljusterö
samt färja fastlandet—
Ornö.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:87 och 11:114 icke

Onsdagen den 4 maj 1949.

Nr 15.

Om förbättring av kommunikationerna i Stockholms skärgård.

måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr THUN: Herr talman! Sedan vi
väckt denna motion, har det ju tillsatts
en kommission, och dessutom ha vi fått
en viss redovisning för den subvention
som staten ger Vaxholmsbolaget för att
uppehålla vissa turer under vintern. Jag
tillåter mig emellertid, trots att detta är
gjort, att säga några ord i frågan.

Vi ha i denna kommission, som jag
har äran tillhöra, gjort några resor i
södra delen av länet och haft tillfälle
att tala vid ortsbefolkningen. Det är ju
uppenbart, att det då framställes en massa
krav och att många av dem på grund
av det ekonomiska läget icke kunna tillfredsställas,
men många äro nog av den
arten, att man bör försöka lyssna till
dem.

Jag tillåter mig sålunda erinra om att
man här på flera öar på grund av en
viss rådande arbetslöshet har möjlighet
att sätta i gång med anslutningsarbeten,
särskilt arbeten på vägar till våra färjlägen.
Så är förhållandet på Ljusterö och
på Muskö. Jag hade i går tillfälle att
titta litet närmare på Muskö. Där har
man redan börjat med en del vägar,
men detta har stött på visst motstånd
på grund av att flottan har sin förläggning
där. Man har på militärt håll haft
vissa betänkligheter mot att släppa fram
den civila trafiken där, men nu har
man efter ett längre funderande funnit,
att det är förenligt även med flottans intressen,
om man skulle draga vägar på
sätt som där är föreslaget. Man skulle
därigenom kunna få vägen över vatten
begränsad till ungefär 1,5 kilometer,
d. v. s. själva trafikleden för en färja, i
stället för en färja från fastlandet och
ned till Miekrum, vilket lär vara 4 kilometer.
Detta är ju av mycket stor betydelse,
och det har också påpekats från
militärt håll, att man skulle tjäna väsentligt,
om man kunde kombinera ihop de
militära och de civila intressena på den
punkten. Det göres gällande, att flottan
hittills under vintern har brutit särskild
led för sin trafik, under det att den civila
trafiken gått från Söderby brygga

till Miekrum och där brutit ränna för
sin trafik. Nog tycker man att detta
skulle kunna samordnas, och det skulle
kunna ske genom att man droge vägen
på sätt som här är föreslaget. Från civilt
håll har man också erinrat om att
det kommer att företagas stora sprängningsarbeten
— det är väl fråga om
ubåtshangarer — och där skulle man få
massor av berg, som skulle kunna användas
till att fylla igen vissa sund, där
denna väg skulle gå fram. Befolkningen
menar, att om man kunde få några
mindre anslag, skulle det vara möjligt
att utföra dessa anslutningsvägar, som
skulle ha mycket stor betydelse dels genom
att ge ortsbefolkningen arbete under
vinter, höst och vår och dels genom
att man finge klart för sig, att här kommer
att ske någonting. Vi ha sneglat litet
på detta anslag på 300 000 kronor,
varav 230 000 skulle gå till Vaxholmsbolaget.
Man skulle kunna tänka sig, att
det kunde av detta anslag tagas något
belopp för dessa smärre anslutningsvägar.
Man kan inte heller undgå att se på
hur det går till vid våra interna flyglinjer,
som äro subventionerade med
ganska stora anslag. Jag har mig bekant,
att man har räknat med att på linjen
Stockholm—Luleå betala 125 kronor per
person och flygtur i subvention, på linjen
till Göteborg med dess utmärkta förbindelser
skall man betala 53 kronor och
på linjen till Malmö 50 kronor. Det är
väldiga summor, och när man vet att
de som fara med flyget äro i den ekonomiska
ställning, att de lära kunna ha
råd att bekosta en sådan resa själva utan
statsbidrag, kan man ju ställa den frågan,
om det inte skulle gå att taga något
av dessa belopp och anslå det t. ex. till
sådana anslutningsvägar, så att skärgårdsbefolkningen
verkligen finge so, att
här kommer det atl hända någonting.
Detta skulle naturligtvis för dem vara
endast till glädje och gagn.

Liksom en föregående talare vet jag
ju, att det inte tjänar någonting till i
detta liige att yrka bifall till en motion,
i synnerhet som de krav vi ha ställt i
den till stor del redan iiro uppfyllda.
Jag har bara velat taga tillfället i akt för

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949.

Om förbättring av kommunikationerna i

att påpeka dessa saker, innan beslutet
klubbas.

I herr Thuns yttrande instämde herrar
Franzon och Nerman.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

99, i anledning av väckt motion
angående särskilda övergångsbestämmelser
i fråga om befordringsgången för
vissa biträden vid statens järnvägar;

nr 100, i anledning av väckt motion
angående vissa vid vattenfallsstyrelsens
kraftverksbyggnader och sjöregleringsarbeten
anställda arbetares tjänstårsberäkning
för pension;

nr 101, i anledning av väckt motion
om livränta åt f. d. stationskarlen A. I.
Ståhlberg i anledning av skada till följd
av olycksfall i arbete;

nr 102, med vissa allmänna synpunkter
i anledning av Ivungl. Maj:ts proposition
angående ytterligare utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1948/49; och

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ytterligare utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkterna 2—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Stockholms skärgård.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 105, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser socialdepartementets
verksamhetsområde, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ytterligare utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkterna 2—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion;

nr 109, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

110, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde;
samt

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgif -

Onsdagen den 4 maj 1949.

Nr 15.

Ang. ersättning till G. I. Lager för skada, ådragen under militärtjänstgöring.

ter å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49, i vad propositionen

avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. ersättning till G. I. Lager för skada,

ådragen under militärtjänstgöring.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 112, i anledning av väckt motion
om ersättning till G. I. Lager för
skada, ådragen under militärtjänstgöring.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
motionen 11:65, av herr Andersson i
Hyssna, medgiva, att till värnpliktige nr
385-24-27 Gustav Ivan Lager finge på
grund av i motionen angivet olycksfall
från anslaget till Diverse pensioner och
understöd m. m. utbetalas ersättning i
enlighet med grunderna i 1927 års rnili tärersättningsförordning

för tiden efter

den 31 juli 1945.

Reservation hade anmälts av herr
Lundgren, som dock ej antytt sin mening.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Som
kammarens ledamöter torde finna, har
jag till detta utlåtande fogat en blank
reservation. Jag tillåter mig, herr talman,
att med några få ord motivera min
inställning till denna fråga.

Jag vill till en början erinra därom, att
riksdagen 1948 avslagit en likartad motion
om ersättning till ifrågavarande
person på grund av sjukdom, ådragen
under militärtjänstgöring. Sedan riksdagen
gjorde detta för ett år sedan, har
icke något nytt inträffat, som motiverar
en annan inställning från riksdagens
sida. Det gäller här, herr talman, att bedöma
ett mycket svårt problem, nämligen
sambandet mellan olycksfall och i
detta fall ryggsjukdom som ger ischiassymptom.
Det är ett medicinskt försäkringstekniskt
problem, vilket som sagt
är svårt att bedöma, och det är givet.

att riksdagen icke har möjlighet att gå
in på en saklig prövning av frågan. Jag
vill också erinra därom, att ärendet tidigare
prövats av olika myndigheter.
Det har behandlats av riksförsäkringsanstalten
och försäkringsrådet, och båda
dessa myndigheter ha avslagit framställningen.

Det skulle bli mycket allvarliga konsekvenser
av ett bifall till en framställning
som den som göres i motionen. Det
finns många liknande fall, många som
ha besvär på samma sätt som den här
ifrågavarande personen och som skulle
kunna med lika stor rätt göra anspråk
på ersättning. Det skulle då verka synnerligen
orättvist, om en person finge
ersättning därför att han av en tillfällighet
har förbindelse med en person
som har möjlighet att i riksdagen motionera
om ersättning.

Då det, herr talman, icke framkommit
något nytt, sedan riksdagen 1948 avslog
en liknande motion, och då det skulle
medföra synnerligen allvarliga konsekvenser
om man bifaller framställningen,
nödgas jag yrka avslag på utskottets
utlåtande.

Herr JOHANSSON, JOHAN BERNHARD:
Det har under detta ärendes behandling
inför statsutskottet lämnats
uppgifter om särdeles ömmande förhållanden
just i detta fall, förhållanden som
äro sådana, att utskottet icke kunnat annat
än av billighetsskäl tillstyrka vad
som här föreslås. Jag tror inte att ett bifall
till utskottets förslag får så stor prejudicerande
verkan, om man närmare
tar del av hur frågan i verkligheten
ligger.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till samt vidare på avslag å vad
utskottet i det under behandling varande
utlåtandet hemställt; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949.

Om personalförstärkning vid fångvårdsanstalterna m. m.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till fångvårdsstyrelsen m.
in. jämte i ämnet väckt motion;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till centraldepån
för blindas arbeten;

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till ersättningar för vissa
läkarundersökningar enligt arbetarskyddslagen
m. m.;

nr 116, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till sinnessjuknämnden
för budgetåret 1949/50;
samt

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av investeringsanslaget till lån till
uppförande i Stockholm av en byggnad
för blinda.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om personalförstärkning vid fångvårdsanstalterna
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 118, i anledning av väckt motion
om åtgärder i syfte att förebygga återkommande
oroligheter och bereda personalen
vid fångvårdsanstalterna skydd
och säkerhet i tjänstgöringen.

I en inom andra kammaren av herr
Henriksson väckt motion (II: 242) hade
hemställts, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t anhålla om skyndsamma
åtgärder — lämpligen i form av ökad
personal — för att förebygga återkommande
oroligheter och bereda personalen
vid fångvårdsanstalterna skydd och
säkerhet i tjänstgöringen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen 11:242 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Herr GÖRANSSON: .lag ber att få uttala
min tacksamhet till statsutskottet för

den förståelse, utskottet visat för fångvårdspersonalens
arbete. Det finns emellertid
några påpekanden i utskottsutlåtandet,
som föranleda vissa reflexioner
från min sida.

Det har gjorts en jämförelse mellan
personaluppsättningen vid fångvårdens
anstalter å ena sidan och vid vissa andra
anstalter, särskilt sinnessjukvårdens,
å den andra, och man har kommit till
det resultatet, att fångvårdsanstalterna
äro förhållandevis väl tillgodosedda med
personal. Utskottet självt har emellertid
mycket klart sagt ifrån, att man icke
kan draga några säkra slutsatser av
sådana jämförelser, och det är detta uttalande
från utskottets sida, som jag
skulle vilja ytterligare understryka. Det
är nämligen kvantitativt en väsentlig
skillnad mellan sinnessjukvårdens anstalter
och våra anstalter, tv sinnessjukvårdens
anstalter arbeta med ett patientantal,
som många gånger uppgår till
1 000 eller mer, under det strävandena
inom den moderna fångvården avse att
nedbringa de intagnas antal; vi ha nu
endast en anstalt med 400 intagna men
ett mycket stort antal med mellan 30
och 70 intagna. Att man slagit in på denna
linje sammanhänger med att man anser
sig därigenom få större möjligheter
att förebygga den menliga inverkan de
intagna emellan, som varje uppsamling
på stora anstalter har. Jag anser för
min del, att den utvecklingslinjen är
den som bör understödjas och befrämjas,
och vi ha möjlighet att göra detta
i större utsträckning än andra länder
därför att vi ha ett så förhållandevis
litet fångvårdsklientel. Jag vet att man
i stora länder, där man rör sig med
20 000—30 000 fångar, med avund ser
på de möjligheter vi ha att hålla beläggningen
på våra anstalter nere.

Jag vill också peka på en annan sak.
Klientelets beskaffenhet är så olika i
fångvården och på sinnessjukhusen.
Sinnessjukhusen arbeta i rätt stor utsträckning
med patienter som omhändertas
för förvaring på obestämd tid,
rena asylfall, människor som man inte
kan göra mycket åt. De som komma till
långvårdsanstalterna äro däremot såda -

Onsdagen den 4 maj 1949.

Nr 15.

Om statsmonopol å tillverkning av skattepliktiga maltdrycker m. m.

na, att vi sträva efter att få dem in i
arbetstakten, att få dem aktiva så att de
försöka få något mål för sin livsföring.
Detta avspeglar sig alldeles särskilt i arbetsdriften,
och arbetsdriften vid fångvårdsanstalterna
har under senare år
utvecklats högst väsentligt. Arbetsdriften
inom sinnessjukvården är av naturliga
skäl starkt hämmad av klientelets
beskaffenhet. Men om vi ha en utvidgad
arbetsdrift hos oss, kräver detta
å andra sidan en större personal för undervisning
och handledning, och härvidlag
äro därför förhållandena icke
jämförbara med sinnessjukvårdens. Jag
vill i det sammanhanget också påpeka,
att vi få proportionsvis ofantligt mycket
större inkomster av vår arbetsdrift än
sinnessjukvården får.

Det finns en hel del andra saker som
påverka personalbehovet vid våra anstalter,
t. ex. de resor som äro en följd
av differentieringen. På grund av att
vi sprida ut klientelet till många anstalter
erfordras många resor. Vidare vill
jag påminna om resorna till rannsakningarna,
som i vissa delar av vårt land
kunna taga tre, fyra eller fem dagar.
Allt detta skall tagas i beräkning, när
man gör jämförelsen. Skulle man komma
fram till en någorlunda rättvisande
jämförelse, borde man egentligen jämföra
å ena sidan fångvårdsanstalterna
och å andra sidan de anstalter inom
sinnessjukvården som omhänderlia
exempelvis kriminalfall. Jag bär gjort
några sådana jämförelser tidigare och
kommit till det resultatet, att vad gäller
denna begränsade del av sinnessjukvården
är nog personaluppsättningen
ungefär densamma på båda slagen av
anstalter.

Det finns en annan omständighet, som
också bidrager till att öka behovet av
personal hos oss, och det är att klientelet
på våra anstalter numera måste
betecknas som i många fall sämre än
tidigare, emedan den villkorliga domen
har fåtl ökad användning och skummat
bort från våra anstalter mera lättskötta
och enkla fall. Dessa lättskötta fall bidrogo
på sin tid till att lugna ned stämningen;
de kunde liksom hjälpa till i

uppfostringsarbetet på anstalterna. Nu
äro många av dem borta på grund av
den villkorliga domen eller också äro
de utflyttade till öppna kolonier, och
detta gör, att arbetet på de slutna anstalterna,
där det har varit vissa friktioner,
numera är mycket svårare än
det var tidigare.

Jag är emellertid tacksam mot statsutskottet
för den förståelse som lyser
igenom dess utlåtande gent emot vår
personal. Denna personals arbetsuppgifter
hava efter den nya verkställighetsreformen
blivit betydligt mer påfrestande
än tidigare, och jag är glad åt
varje ord av uppmuntran som de få höra,
ty de uppleva skurar av besvikelser
och motigheter och en hel del personliga
obehag, och allt vad som kan göras
för att lätta deras sinnen hjälper också
till att skapa en bättre rekrytering.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 27, i anledning av väckta motioner
om siloanläggningars jämställande i taxeringshänseende
med fasta maskiner;

nr 28, i anledning av väckta motioner
om utredning angående beskattningen
av inkomst, som uppstår på grund av
ofrivillig avverkning av skog i vissa fall;
och

nr 29, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för främjande av det frivilliga
enskilda sparandet.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Om statsmonopol å tillverkning av skattepliktiga
maltdrycker m. ni.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 30, i anledning av väckta
motioner om utredning rörande statsmonopol
eller annan jämbördig företagsform
för tillverkning av skattepliktiga
maltdrycker.

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949.

Om statsmonopol å tillverkning av skattepliktiga maltdrycker m. m.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalvdande
motionerna 1:106 av herr Bin/er Andersson
m. fl. och II: 153 av herr Gavelin
m. fl. hade hemställts, att riksdagen ville
hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning
rörande möjligheten att vinna ökad folknykterhet
och ekonomisk rationalisering
genom införande av statsmonopol
eller därmed ur angivna synpunkter
jämbördig företagsform för tillverkning
av skattepliktiga maltdrycker.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna I: 106 av
herr Birger Andersson m. fl. och II: 153
av herr Gavelin m. fl. om utredning
rörande statsmonopol eller annan jämbördig
företagsform för tillverkning av
skattepliktiga maltdrycker icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr ANDERSSON, BIRGER: Herr talman!
Utskottet har ju avstyrkt denna
motion, men då den avstyrkande kommentaren
är så pass välvillig, skall jag,
herr talman, inte framställa något yrkande.
Jag vill emellertid göra några små
reflexioner.

Som kammarens ledamöter kunna
finna av bevillningsutskottets betänkande
har dels Svenska bryggeriindustriarbetareförbundet
och'' dels även nykterhetsfolket
till finansdepartementet ingivit
skrivelser, vari gjorts liknande framställningar,
som i vår motion. Dessa
framställningar ha av finansdepartementet
överlämnats till den nu arbetande
nykterhetskommittén, och det är att förmoda
att denna kommitté också kommer
att verkställa den utredning, som är begärd.
Då vi motionärer inte i första hand
ha önskat att få en utredning tillsatt
utan en utredning verkställd, kunna vi
ju vara nöjda med detta.

Det har från olika håll under hand
uttalats, att denna utredning kanske inte
kommer till stånd, men jag förmodar,
att när regeringen dels har tillsatt nykterhetskommittén
och dels även har till
denna remitterat de skrivelser, som ha
inkommit, bör också en utredning kunna

komma till stånd. I förhoppning att så
sker får jag vara nöjd med detta och
avstår från att framställa något yrkande.

Herr ENGLUND: Herr talman! Det är
ett i många hänseenden ganska säreget
ärende, som här ligger på kammarens
bord — icke minst har det utlåtande,
som här föreligger, vissa säregna drag.

Det gäller ju ett socialiseringsspörsmål,
men det gäller inte ett modernt socialiseringsspörsmål
utan ett av ganska
gammal typ. Den första socialiseringen
av denna typ kom till stånd år 1850 i
Falun, och sedan har det — långt innan
vi hade någon socialdemokratisk
majoritet i riksdagen — genomförts ytterligare
åtgärder på samma fält.

En annan säregenhet är, att det föreligger
en socialdemokratisk motion men
inte finns något socialdemokratiskt stöd
för denna motion i utskottet. Däremot
finnes en reservation av en borgerlig
reservant. En tredje säregenhet är att
detta utlåtande trots avslagsyrkandet på
ett mycket fylligt sätt refererar motionen
utan att på någon punkt har någon erinran
att göra emot de argument, som ha
framhållits i motionen. Tvärtom säger
utskottet i sin sammanfattning, att de
ifrågavarande motionerna gälla »ett
spörsmål av stor vikt». Man hade väntat,
att utskottet mot denna bakgrund
skulle ha gett tyngd åt denna mening
om den stora vikten genom att framhålla
angelägenheten av att den åstundade
utredningen snabbt kommer till
stånd.

Emellertid har utskottet — det är också
en säregenhet, och jag undrar om den
har motsvarighet i något annat utskottsutlåtande
— inte kunnat hänvisa till att
ärendet är föremål för utredning. Det
hänvisas visserligen till att det sitter en
nykterhetskommitté, men det sägs inte,
att detta spörsmål har upptagits av denna
kommitté eller kan väntas bli upptaget
av denna kommitté till utredning.
Man har i utskottsutlåtandet nöjt sig med
att hänvisa till att framställningar gjorts
å ena sidan av Svenska bryggeriindustriarbetareförbundet
och å andra sidan av

Onsdagen den 4 maj 1949.

Nr 15.

Ang. kontroll av den offentliga partipropagandan.

ett par centrala organisationer inom
nykterhetsrörelsen, och utskottet anser
sig kunna hänvisa till att dessa framställningar
ingivits till Kungl. Maj :t. Detta
har befunnits vara tillräckligt för att
frågan blir i erforderlig omfattning uppmärksammad
av Kungl. Maj:t.

Jag tror, herr talman, att om man
verkligen vill fästa uppmärksamheten på
behovet av snabbhet i denna utredning,
så är det angeläget, att riksdagen lägger
tyngden av sitt ståndpunktstagande till
Svenska bryggeriindustriarbetareförbundets
och Nykterhetsfolkets landsmötes
uttalanden såsom plägar ske på andra
punkter, där framställningar äro föremål
för riksdagens prövning.

I denna grupp av säregenheter skall
jag emellertid, herr talman, varken gå in
på en redogörelse för eller en utvidgning
av det motivkomplex, som motionärerna
anfört till förmån för sitt yrkande, eller
ställa något yrkande vid sidan av utskottets.
Jag vill bara, herr talman, uttrycka
den förhoppningen att uppmärksamma
läsare i regeringen, när de studera
detta betänkande och denna meningsyttring
från utskottet om att ärendet
är av stor vikt, skola visa sig vilja
ägna samma uppmärksamhet åt denna
angelägenhet, som skulle ha visats, därest
utskottet hade tillstyrkt motionen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
betänkande hemställt.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
memorial nr 29, med föranledande
av kamrarnas skiljaktiga beslut
beträffande bankoutskottets utlåtande nr
23 i anledning av väckta motioner om
pension åt assistenten hos riksdagens revisorer
K. J. Hedberg, godkiindes den i
detta memorial föreslagna voteringspropositionen.

Vid ånyo skedd föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 27, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 3 § lotteriförordningen den 19 maj

1939 (nr 207), bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Ang. kontroll av den offentliga partipropagandan.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 28, i anledning av väckta
motioner angående kontroll av den offentliga
partipropagandan samt angående
bokförings- och redovisningsplikt för
sammanslutningar och andra, som bedriva
politisk propaganda.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen i anledning av de
likalydande motionerna nr 2 i första
kammaren av herr Bergvall in. fl. samt
nr 1 i andra kammaren av herr Ohlin
m. fl., motionen nr 51 i andra kammaren
av herrar Severin och Lindberg
samt de likalydande motionerna nr 162
i första kammaren av herr Lindström
m. fl. och nr 202 i andra kammaren
av herr Sehlstedt m. fl. måtte besluta att
hos Kungl. Maj :t hemställa om utredning
av frågan, huruvida organisationer,
som bedreve politisk propaganda, borde
åläggas bokföringsskyldighet samt förpliktas
att offentligen låta redovisa sina
inkomster och utgifter.

Reservation hade avgivits av herrar
Hedlund i Östersund och Ivar Nilzon,
fröken Andersson samt herrar Pettersson
i Ersbacken och Fagerholm, vilka
ansett, att utskottets utlåtande bort hava
den lydelse, reservationen visade, och
avslutas med en hemställan, att de förevarande
motionerna icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Frågan om bokförings- och redovisningsplikt
för politiska sammanslutningar
har ju vid flera tillfällen varit uppe i
riksdagen och då diskuterats ganska intensivt.
Sålunda behandlades sådana motioner
två gånger på 1930-talet, två gånger
tidigare på 1940-talet och nu kommer
det på 1940-talet för tredje gången. Vid
samtliga föregående tillfällen ha motionerna
avstyrkts av vederbörande ut -

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949.

Ang. kontroll av den offentliga partipropagandan.

skott, men i år går utlåtandet i tillstyrkande
riktning från utskottsmajoritetens
sida.

Detta utskotts utlåtande bygger ju på
några motioner, som sins emellan äro
ganska olika. Sålunda har i den motion,
som vi kunna kalla för folkpartimotionen,
endast påyrkats redovisning av utgifterna.
I de andra motionerna går man
väsentligt längre. Där yrkas på utredning
om redovisningsplikt för politiska
organisationer och andra som bedriva
politisk propaganda. Utskottet har visserligen
i klämmen till sitt utlåtande tagit
bort detta uttryck »och andra», vilket
man väl antog skulle leda litet väl långt,
men som jag strax kommer tillbaka till
tror jag inte det hjälper så mycket, även
om man tar bort dessa ord. Som jag redan
nämnt har frågan tidigare diskuterats,
men eftersom utskottets utlåtande
går i tillstyrkande riktning i år, kan det
kanske vara motiverat att än en gång
skärskåda de argument, som kunna anföras
emot och delvis kanske även för
en sådan utredning.

Om jag då först tittar litet på motiveringarna
för detta krav, finner jag, att
man framhåller, att partiernas kostnader
ha visat en stark tendens att stiga. Den
tekniska utvecklingen har lett till att det
hela har blivit så väsentligt mycket dyrare.
Där ligger alltså som en motivgrund
en önskan att begränsa kostnaderna.

I detta sammanhang kan man emellertid
fråga sig: Hur skola dessa begränsningar
ske och vem skall bestämma om
dessa begränsningar? Såvitt jag förstår
har man inte kunnat ge något svar på
den frågan, och jag vill i detta sammanhang
påminna om att vissa begränsningar
ju redan ha skett genom frivilliga
överenskommelser partierna emellan, en
väg som jag för min del anser vara den
enda och riktiga.

Vidare har man i en hel råd sammanhang
talat om att detta är ett demokratiskt
renlighetskrav. Om en sådan här
insyn blir möjlig, skulle man kunna
komma obehörigt inflytande, såväl utländskt
som inhemskt sådant, på spåren.

Beträffande det utländska inflytandet

veta ju alla, att det redan i strafflagens
8 kap. 10 § finnas bestämmelser, som gå
ut på förbud mot tagande av utländskt
stöd. När det gäller det inhemska inflytandet
så betonas det starkt i en promemoria,
som har utarbetats inom departementet,
den s. k. departementspromemorian,
som är återgiven här i utskottsutlåtandet
— en inom parentes
sagt mycket intressant läsning i detta
sammanhang — den utomordentliga svårighet
som ligger i att bestämma själva
begreppet obehörigt inflytande. Man säger
där, att om den principen accepteras,
att ur såväl rättslig som moralisk
synpunkt envar har frihet att ge bidrag,
så uppstår frågan, huruvida omständigheterna
i ett speciellt fall äro sådana att
de demokratiskt sett böra anses antastliga.
Däri ligger alltså en mycket stor
svårighet. Jag gissar att detta kommer
att närmare understrykas i den följande
debatten, och jag skall därför inte gå
djupare in på de olika problemen här,
som jag alltså bara berör ganska ytligt.

Ett annat spörsmål är, om en sådan
lagstiftning som den föreslagna är av
behovet påkallad. I detta avseende kan
jag knyta an till vad sammansatta konstitutions-
och första lagutskottet år 1945
sade i det hänseendet. Då betonades
starkt, att den fria kritiken i ett demokratiskt
samhälle utgör, som man uttryckte
det, ett beaktansvärt skydd mot
uppkomsten och utvecklingen av samhällsskadliga
företeelser. Detta betonades
förresten också i debatten, där det
framhölls, att den fria kritiken är ett
väsentligen bättre skydd än, som man
uttryckte det, »bräckliga och svårtilllämpliga
lagparagrafer». Samma utskott
betonade år 1945 även — något som i
detta sammanhang kan vara intressant
att påminna om — att missförhållandena
på de områden motionerna avsåge
inte äro så allmänna eller av så djupgående
natur att de nödvändiggöra åtgärder
i motionernas syfte. För övrigt
gick första lagutskottet 1946 än längre
beträffande detta uttalande, när det sade,
att det har ej visats eller ens gjorts troligt,
att missförhållanden verkligen rådde
i fråga om opinionsbildningen.

Onsdagen den 4 maj 1949.

Nr 15.

Ang. kontroll av den offentliga partipropagandan.

Jag tycker att detta är ganska starka
uttalanden, och jag tror att de även äro
riktiga.

Jag vill parentetiskt anmärka, att när
man läser en del av motionerna, för att
nu inte tala om själva utskottstutlåtandet,
frågar man sig, liur vederbörande
över huvud taget ha kunnit ställa dessa
yrkanden eller ha kommit fram till en
positiv ståndpunkt i detta hänseende.
Man säger t. ex. —• jag skall bara göra
ett par urplock från en av motionerna

— att partierna inte »sedan 1945 förändrat
sin inställning till verksamhetens finansiering»
och att man inte heller kan
påstå, att »nuvarande praxis ger anledning
till betänkligheter ur demokratiens
synvinkel». I en annan motion, den motion
som går längst och som utskottet
har yrkat bifall till, säges följande:
»Även om man får förutsätta att inget
av de stora partierna låter något villkor
förknippas med ett anslag eller tar intryck
av om det förlorar en bidragsgivare,
böra väljarna ha rätt att veta vilka
krafter som äro intresserade av att stödja
ett visst parti.» Ja, jag måste säga att
jag tycker att i detta uttalande ligger
ett misstroende som har föga med »demokratisk
renlighet», som det heter, att
göra.

En annan fråga i detta sammanhang
är: Når man det syfte, som man vill nå
fram till, genom en lagstiftning på detta
område? Ja, man når kanske syftet att
komma åt de lojala partierna — jag skall
strax ge ett utdrag ur utskottets utlåtande
i detta hänseende. Man når fram till
att vålla obehag för de lojala partierna,
men det är nog inte många som tro, att
man kommer åt de illojala — och det
var ju dem, man skulle pressa. Det kan
visserligen sägas: »Men de lojala behöva
inte dra sig för en insyn, de ha inte något
att frukta!» Jag återkommer till detta
påstående. .lag tror nämligen att också
det är felaktigt. Men den, som har för
avsikt att bryta emot lagen — det iir vad
jag vill understryka i detta sammanhang

— redovisar sannolikt inte Öppet och
hederligt sina bidrag. Det har för resten
också betonats i tidigare utskottsutlåtanden.

Jag kommer så till ännu en invändning
i denna fråga, nämligen denna:
Var skola gränserna dragas och liur skola
själva begreppen här definieras? Vad
först gränserna beträffar: Är det fråga
om riksorganisationerna, eller skola
även de lokala organisationerna inbegripas?
I det sistnämnda fallet blir det en
stor apparat, som skall handhavas. I det
förstnämnda fallet blir det med största
sannolikhet ganska missvisande. Skall
det vidare endast röra sig om partiets
egna organisationer, eller skola även
stödorganisationer av olika slag penetreras?
Det vore intressant att få svar på
dessa frågor.

Men om det är svårt att definiera gränserna
och begreppen beträffande denna
fråga, så gäller detta kanske i än högre
grad själva begreppet politisk propaganda.
Detta har man på ett som jag tycker
mycket intressant sätt betonat just i
departementspromemorian, där det bland
annat säges följande: »Det blir därför
svårt, för att inie säga omöjligt, att i
lagen ge en tillfredsställande definition
av begreppet politisk propaganda.» Vidare
framhålles — och det kanske är än
mera intressant — att en sådan lagstiftning
svårligen kan begränsas till politiska
partier utan den — och nu citerar
jag ordagrant — »torde nog även böra
avse såväl andra sammanslutningar som
enskilda, vilka driva politisk propaganda.
» Sålunda hjälper det näppeligen i
praktiken att man i utskottets kläm tagit
bort dessa ord »och andra», som för övrigt
diskuterats här i riksdagen för några
år sedan.

Jag går vidare i dessa frågeställningar.
Skulle lagen bli det skydd för demokratien,
som man har velat göra gällande?
Jag skulle i stället vilja vända på satsen
och säga, att just ur demokratisk synpunkt
är det ytterst allvarligt med offentliga
ingripanden i det politiska livet.
Det har också i olika sammanhang
betonats, och jag vill bara här i förbigående
understryka, att det väsentliga i
vårt demokratiska statsskick är, att vi
ha fria partier, som oberoende av statens
inblandning få utöva sin politiska
gärning.

4 Första kammarens protokoll 10i9. Nr l!j.

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949.

Ang. kontroll av den offentliga partipropagandan.

Det framhålies — och detta är mycket
intressant, ty det visar, hur man har
blandat ihop dessa motioner, som de
facto, kan man säga, gå ut på olika syften
— t. ex. i motionen I: 2, alltså den
jag kallar för folkpartimotionen: »En sådan
reglering bör inte inkräkta på det
anonymitetsskydd i fråga om bidrag till
partierna vars principiella vikt 1945 års
sammansatta utskott med all rätt betonade.
» Om nu från motionärernas sida
denna klara inställning beträffande faran
i detta hänseende förefinnes, så kan
det ju frågas, varför man då ifrån det
hållet har gett sig ut på sådana här vägar.
Det är ganska intressant att mot
bakgrunden av detta betonande kunna
konstatera, att samtliga tre folkpartistiska
representanter i utskottet ha gått med
på en utredning, som syftar utomordentligt
mycket längre än denna motion
syftar.

Nu har det, som jag tidigare nämnt,
bestridits från olika håll och i olika
sammanhang, att någon bidragsgivare
skulle kunna vållas skada i sin näring
eller i annat hänseende. Det säges, att
trakasserier och sådant är något som väsentligen
tillhör en förgången tid.

Ja, det kanske man kan säga i denna
församling, men har man ögonen öppna
ute i livet, finner man att det inte
är så väl — det vågar jag påstå. Det är
för övrigt mycket intressant att gå tillhaka
till den debatt, som fördes bär
år 1945. I vad som då framhölls från
motionärernas sida ligger, mina herrar
och damer, de facto ett medgivande av
rtt det är en risk med denna demokratiska
öppenhet, som man inte aktar för
rov att kalla det. Det sades, att det ju
inte var nödvändigt att den primära
bokföringen i dess helhet offentliggjordes.
Det kunde, sade man, räcka med
summarisk redovisning, under förutsättning
att den myndighet, till vilken redovisningen
avlämnades, tillika finge rätt
att genom sekretesspliktiga revisorer
verkställa granskning. Vart tog då den
demokratiska öppenheten vägen? Skulle
inte en sådan anordning snarare leda
till att denna misstänksamhet emot partierna
och deras finansieringsmetoder,

som man vill komma ifrån, skulle ytterligare
stärkas?

Men en kanske än allvarligare invändning
är, att man genom en sådan anordning
sätter hela valhemligheten i fara,
denna valhemlighet som såvitt jag förstår
är oomstridd hos flertalet av befolkningen.
Jag tycker nog också — och
det har även betonats mycket starkt i
andra sammanhang — att erfarenheterna
från utlandet klart och tydligt ha
visat, att skyddandet av valhemligheten
just är en av grundstenarna för ett demokratiskt
samhällsliv och att ett avsteg
från den principen skulle kunna
leda till utomordentligt ödesdigra konsekvenser.
För övrigt underströk första
lagutskottet år 1946 denna synpunkt.

Detta demokratiska renlighetskrav,
som jag har nämnt flera gånger här,
kommer — mycket starkt för resten —
i kollision med en annan, minst lika
viktig demokratisk princip, nämligen
rätten att hysa vilken politisk åskådning
man vill utan att behöva röja den, nota
bene om man inte vill röja den. Denna
princip har ju fått sitt uttryck i svensk
rätt just genom valhemlighetens skyddande.

Jag sade förut, att detta utskottsutlåtande
är mycket egendomligt. Motiveringen,
som går löst på tre sidor, är
utomordentligt tveksam, och om man
inte hade vetat det förut, skulle man
ha blivit ganska förbluffad över den
slutsats till vilken utskottet här har
kommit. Utskottet anför t. ex. i ett av
de sista styckena i sitt utlåtande, i ett
stycke som jag tycker säger allt: »Uppenbarligen
finnes ingen möjlighet att
konstruera ett kontrollsystem, som icke
kan kringgås av den som så önskar. I
huvudsak måste därför en lagstiftning
av ifrågasatt slag bygga på lojal medverkan
från de olika partiernas sida.»
Det är ju i klara verba ett bevis för
vad jag här tidigare har sagt, nämligen
att de lojala, för vilka man inte
behöver någon kontroll, råka fast, under
det att de illojala, som man vill
komma åt, kunna kringgå lagen. Jag
tycker, att det är ett utomordentligt
cyniskt uttalande, och ett uttalande som

Onsdagen den 4 maj 1949.

Nr 15.

Ang. kontroll av den offentliga partipropagandan.

borde ha lett till att utskottet med kraft
hade gått emot kraven på utredning.

Jag kan inte hjälpa, att jag här än en
gång måste ge ett citat från debatten i
denna kammare år 1946. Förre justitieministern
Bergquist sade då följande,
med vilket jag skall be att få sluta:
»Varje lag, som man stiftar, som inte
kan upprätthållas eller som kan kringgås
av enskilda eller sammanslutningar,
är farlig för hela rättsordningen, ty en
sådan lag skapar förakt för lagstiftningen
över huvud taget och därmed också
för vår rättsordning.» Jag tycker, att en
utomordentligt allvarlig sanning ligger i
detta uttalande, och jag är övertygad
om att uttalandet bär samma bärkraft i
dag som för tre år sedan.

Därför, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Fru LINDSTRÖM: Herr talman! Fröken
Andersson har redan utvecklat argumenten
för reservanternas uppfattning,
att någon utredning av denna fråga
inte behövs. De skäl som anförts
återfinnas, såsom hon påpekat, inte bara
i reservationen, utan till större delen
iedan i utskottsmajoritetens utlåtande.
Där redovisas nämligen de flesta av de
svårigheter och principiella invändningar,
som reservanterna ta till utgångspunkt
för sitt avslagsyrkande.

Att utskottet kommit att stanna för en
motsatt hemställan, en mera positiv inställning
till föreliggande motioner, och
rekommenderar en utredning av hela
det här frågekomplexet, beror främst
på psykologiska skäl, som majoriteten
anser att reservanterna underskatta. Utskottet
påpekar sålunda, att en offentlig
redovisning av de politiska organisationernas
inkomster och utgifter skulle
kunna motverka vissa osunda drag
i den politiska debatten. Detta är säkert
riktigt. Och man skulle vilja tillägga:
Enbart en utredning av möjligheterna
att införa en sådan redovisning borde
kunna få lite av samma nyttiga verkan,
oberoende av om utredningen lyckas
lösa de tekniska problemen härvidlag

eller — vid närmare undersökningar —
finner att de äro för svårknäckta. Ty
psykologiskt ligger det väl så till att allmänheten,
allas våra väljare, väntar sig
att riksdagen skall bifalla motionärernas
krav på ökad insyn i den politiska propagandans
finansiering, och att åtskilliga
av dessa väljare skulle anse oss
ganska skumma, om vi avslogo en sådan
hemställan med hänvisning till svårigheter
som inte blivit ordentligt prövade.

Ännu lever på sina håll tyvärr kvar
den uppfattningen, att politik är något
smutsigt som det inte är fint att befatta
sig med. Även i kretsar, där man inte
intar denna struntförnäma attityd, utan
anser att varje god medborgare bör ha
en politisk uppfattning, som han eller
hon åtminstone röstar för, tycker man,
att politik många gånger är ett rävspel
och att det nog inte skulle skada, att
man fick klargjort för sig sambandet
mellan idéerna och pengarna, d. v. s.
sambandet mellan ett partis idéer och
de intressegrupper, som stödja dessa
idéer. Om vi då från riksdagens sida
skulle avböja att ens utreda, hur en sådan
insyn i den politiska propagandans
ekonomi bör anordnas, tror jag, att det
skulle göra ett rätt dåligt intryck på
väljarkåren.

Från dessa utgångspunkter är det som
utskottets flertal har anslutit sig till förslaget
om en förutsättningslös prövning
av möjligheterna att ordna den ekonomiska
redovisningen för de politiska
partierna. Beträffande resultaten av en
sådan utredning företräda vi nog alla
grader av optimism respektive pessimism.
Somliga tro inte, att utredningen
skall lyckas finna en praktikabel väg för
eu sådan redovisning. Andra mena, att
det nog inte bör vara omöjligt, förutsatt
att de laglydiga politiska partierna
lojalt fullgöra den redovisningsskyldighet,
som kan komma att beslutas. Och
alla i utskottet företrädda politiska partier
ha där förklarat genom sina representanter,
att de för det egna partiets
vidkommande inte ha något att dölja.

Reservanterna mena, att denna förklaring
gör en offentlig redovisning och
en eventuell lagstiftning om redovis -

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949.

Ang. kontroll av den offentliga partipropagandan.

ningsskyldighet helt onödiga. En sådan
redovisning skulle bara vålla de lojala
onödigt besvär, sade fröken Andersson.
Utskottsmajoriteten däremot menar, att
just förklaringen i utskottet bör kunna
underlätta införandet av en öppen, offentlig
redovisning från de lojala politiska
partiernas sida. Att man i alla fall
inte kan komma åt en illojal politisk
propaganda, som vill fiffla med sanningen,
äro ju alla ense om. Utskottet
säger uttryckligen — det citerade fröken
Andersson också — att det inte torde
finnas möjlighet att konstruera ett kontrollsystem,
som icke kan kringgås av
den som så önskar. Men mot den utländska
propagandans inträngande ha vi
redan de bestämmelser i strafflagen, som
fröken Andersson även pekade på, och
annan förargelseväckande politisk propaganda
av element sådana som judehetsaren
Åberg få vi väl försöka komma
till rätta med på annat sätt. Det är mycket
nog, om vi kunna ge allmänheten
den känslan av trygghet, att de demokratiska
partierna i detta land arbeta
med öppet visir och att de vid konkurrensen
om väljarna spela med öppna
kort. Risken för upptäckt —- om man
skulle kringgå eventuella redovisningsbestämmelser
— med de skadeverkningar
för partiets auktoritet, som skulle bli
följden, bör för övrigt verka avhållande
på lusten att manipulera.

Hur en redovisning skall kunna ordnas
tekniskt får väl den påyrkade förutsättningslösa
utredningen undersöka.
Utskottet kan givetvis inte anvisa det
tekniska förfarandet, och utskottet är
^äl medvetet om, som det säger i sitt
utlåtande, att det kommer att möta betydande
svårigheter att praktiskt utforma
regler i ämnet.

Ändå visa de upplysningar utskottet
inhämtat om utländsk rätt, att det måhända
finns framkomliga vägar som
även vi skulle kunna följa. Såväl i England
som i USA finns sålunda lagstiftning
om redovisningsskyldighet för valkostnader.
Dessa kostnader äro hos de
båda nämnda länderna maximerade till
vissa belopp. I ett par av de motioner,
på vilket utskottet bygger sin hemstäl -

lan om utredning, har pekats på önskvärdheten
av att partiernas valkostnader
begränsas. De moderna propagandamedlen
och konkurrensen om dessa ha
kommit valkostnaderna att stiga till en
höjd, som nödgar partierna att lägga
ned mycken möda på att skaffa fram
de erforderliga medlen och som göra
dem starkt beroende av bidragsgivning
från medlemmar och sympatisörer.

Man får en verklig tankeställare om
till vilken höjd de svenska valkostnaderna
ha stigit, om man jämför vad
Aalmakeriet kring en parlamentskandidat
i England respektive en kandidat
till representantshuset i USA får kosta
med vad det kostar ett svenskt parti att
få en riksdagsman insatt i andra kammaren.
Exempelvis det socialdemokratiska
partiet, som redan nu i partistyrelsens
årsberättelse öppet redovisar
sina inkomster och utgifter för valrörelser,
utbetalade för sista andrakammarvalet
summa 1 064 000 kronor, varav
270 000 kronor i Stockholm. Om vi slå
ut dessa valkostnader för Stockhdlm på
de nio socialdemokratiska riksdagsmännen
på stockholmsbänken i andra kammaren,
blir det 30 000 kronor på var
och en. Jag är ganska övertygad om att
herr Bergvalls folkpartister på stockholmsbänken
i medkammaren inte ha
varit billigare. Men skulle vi i Stockholm
tillämpa den engelska maximering,
för vilken redogöres här i utskottsutlåtandet
på s. 4, skulle ingen stockholmsriksdagsman
få kosta mer än 10 800
kronor, och skulle den amerikanska
maximeringen av valkostnaderna tilllämpas,
blev motsvarande högsta tillåtna
kostnad 18 000 kronor.

Det är svårt att övertygas om att vi
måste lägga ned så mycket mera pengar
på politisk upplysning i Folkbildningssverige
än vad man gör i USA. En utredning,
som bl. a. tar sikte på valkostnaderna
och kan rekommendera ett
nedbringande av dessa — naturligtvis
utan att beskära den legitima politiska
upplysning, som vi på inga villkor vilja
undvara här i landet — skulle säkert
ha sitt värde.

På dessa grunder är det alltså som

Onsdagen den 4 maj 1949.

Nr 15.

Ang. kontroll av den offentliga partipropagandan.

utskottsmajoriteten har vågat förorda
en utredning av frågan om offentlig redovisning
av politiska organisationers
inkomster och utgifter, och härmed her
jag nu, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NILZON, IVAR: Herr talman! Fröken
Andersson har ju här klargjort, hur
reservanterna i lagutskottet ställt sig till
denna fråga. Jag skulle därför kunna
nöja mig med att instämma i vad hon
har sagt, men jag skall ändå be att få
säga några ord på ett par punkter.

Särskilt en av motionerna lägger huvudvikten
vid att valkostnaderna måste
minskas, och även fru Lindström var ju
inne på den frågan, att partiernas kostnader
vid valen för närvarande äro alltför
stora. Det kan man hålla med om.
Men frågan är, om ett parti, enbart genom
att det blir skyldigt att redovisa
sina utgifter, kommer att i en valstrid
dra sig för att offra så mycket som det
kan för att få sina kandidater valda. Jag
tror inte, att just redovisningsskyldigheten
kommer att verka återhållande. Jag
anser, att det på denna punkt skulle vara
mera att vinna genom överenskommelser
de olika partierna emellan. Det
gjordes ju under krigsåren ett litet försök
med en överenskommelse mellan
partierna att minska sin propaganda,
och jag tror, att man kommer lättare
fram på den vägen än genom att införa
redovisningsskyldighet.

Fröken Andersson har som sagt redogjort
för reservanternas principiella synpunkter,
och jag instämmer helt. Men
även om man kan gå med på att det
kunde vara av visst värde att få öppenhet
i bidragsgivningen o. s. v., ställer
man sig frågande inför möjligheten att
genomföra en kontroll, som verkligen
blir effektiv. Blir inte kontrollen effektiv,
är den ju fullständigt meningslös.
Men det säges i själva utskottsutlåtandet,
att den inte kan bli effektiv. De illojala
— t. ex. de som få pengar från utlandet,
om det finns sådana — komma vi inte
åt, det äro vi överens om. Men komma
inte dessa illojala att åberopa redovis -

ningen och kontrollen som bevis för att
de inte få några pengar från utlandet?
De komma att redovisa, och de få betyg
på att de äro fullt lojala, trots att alla
människor veta, att de inte äro det. Just
på denna punkt skulle en sådan här kontroll
verka skadligt.

Det är mig en gåta, hur man rent tekniskt
skall kunna genomföra en effektiv
kontroll. I utskottet har talats om att
man skulle inskfänka sig till att kontrollera
riksorganisationerna. Det är naturligtvis
alldeles omöjligt, ty då skulle man
inte få med ett sådant fall som det, som
förekom i Stockholm vid förra valet och
som jag starkt misstänker har gett impulser
till åtminstone en av motionerna.
Enligt vad jag har läst i pressen och blivit
upplyst om gällde detta fall bara den
lokala organisationen här i Stockholm.
Man måste alltså gå ett steg längre och
ta med valkretsorganisationerna.

Men räcker det med att man tar riksoch
valkretsorganisationerna? Har man
då fått kontroll över alla kostnader för
valet? Det tror jag inte. Man måste nog
gå ännu ett steg och ta med även de
lokala organisationerna. Jag tänker på
den valkrets jag tillhör. Om man kontrollerar
riksorganisationerna och valkretsorganisationerna,
men lämnar de
lokala organisationerna t. ex. i Norrköpings
stad utanför, då har man inte nått
sitt mål. Det ligger ju nära till hands,
att den som vill ge bidrag, men av vissa
skäl inte vill synas, då kommer att gå
den vägen, att han lämnar sina bidrag
till de lokala organisationerna, som skulle
falla utanför kontrollen.

Räcker det för övrigt med att man
kontrollerar de direkta politiska partierna?
Nej. Fröken Andersson var inne på
det. Man måste nog även ta hand om
deras stödorganisationer. Vi måste
granska också partiernas ungdomsorganisationer,
ty de driva ju politisk propaganda.
Annars är det fara värt, att
några, som vilja lämna bidrag utan att
själva synas, komma att understödja ungdomsorganisationerna.
Vi måste därför
gå igenom även dem ända från riksorganisationerna
ned till lokalorganisationerna.

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949.

Ang. kontroll av den offentliga partipropagandan.

Sedan finnas — och det framhålles av
både utskottsmajoriteten och reservanterna
— stödorganisationer av olika slag,
som inte äro direkt politiska, men som
dock bedriva politisk propaganda. Hur
är det med tidningarna? Nu driva de
alltid en viss politisk propaganda, men
jag vet, att det kan förekomma vid ett
val, att en tidning så att säga mera
extraordinärt deltar i valkampanjen. En
tidning, som anser sig ha god ekonomi
och vill stödja det parti som den arbetar
för, trycker broschyrer och extra valnummer
och affischer, och allt detta
kan gå vid sidan om de politiska partierna.
Därför måste givetvis även tidningarna
kontrolleras. Just denna —
som jag ser det — omöjlighet att få någon
verkligt effektiv kontroll gör, att
åtminstone jag har fått den uppfattningen,
att en utredning är tämligen meningslös.

Sedan har det talats om att det är ett
renlighetskrav att ha en offentlig redovisning,
och det har talats om att irritationen
de olika partierna emellan skulle
bli mindre på grund av redovisningen.
Men jag undrar, om irritationen kommer
att minska. När man ser, att ett
parti har en mycket dyrbar valapparat,
har gott om valaffischer, bilar o. s. v.,
ligger det då inte snubblande nära till
hands att någon nitisk tidning i valstridens
hetta — vi veta, att vad som helst
kan hända då — beskyller partiet för
att ha fått pengar vid sidan om redovisningen?
Det finns ingen möjlighet att
det partiet, som redovisar så litet pengar,
kan ha råd till en så dyrbar propaganda,
kommer det att heta. Jag tror, att
irritationen snarare kommer att bli större
än nu.

Jag skall inte ta upp tiden längre, herr
talman. Vi reservanter anse — såsom
fröken Andersson har utvecklat — att de
fördelar som man skulle nå genom en
kontroll av partiernas bokföring inte
skulle stå i någon rimlig proportion till
de olägenheter som partiorganisationerna
och allmänheten skulle utsättas för.
Då det dessutom så sent som för ett halvt
år sedan inom justitiedepartementet
gjordes en förberedande utredning och

denna praktiskt taget lämnade ett negativt
resultat, anse vi att det inte kan
vara rimligt att belasta utredningsväsende
med en ny utredning. Alla tecken tyda
ju på att även en sådan utredning
måste lämna ett negativt resultat. Och
skulle utredningen — så ser jag saken
— kunna komma fram till ett positivt
resultat, d. v. s. föreslå en lagstiftning
som skulle kunna bli effektiv, måste det
bli så stora ingripanden i de politiska
partiernas verksamhet, att det måste anses
både olämpligt och ur demokratisk
synpunkt fullkomligt motbjudande.

Jag skall be, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Herr LINDBLOM: Herr talman! Det är
naturligtvis inte någon tvekan om att en
lagstiftning på hithörande område är
mycket svår att genomföra. Det framgår
ju för övrigt tydligt och klart av både
majoritetens motivering och reservanternas.
Majoriteten har till och med i
sitt uppräknande av svårigheterna varit
så tillmötesgående, att reservanterna för
att få stöd för sin ståndpunkt egentligen
bara ha behövt åberopa vad majoriteten
har sagt.

Jag har deltagit i de tidigare behandlingarna
av detta ärende. Som bekant
har frågan varit uppe vid flera tillfällen
här i riksdagen, och utskottet har
då, såsom redan nämnts, avstyrkt utredning.
Men även jag har vid årets utskottsbehandling
intagit en annan ståndpunkt.
Denna är först och främst föranledd
därav, att jag menade, att vi genom
att gå fram på den linje, som folkpartimotionen
angav, skulle ha kunnat
finna åtminstone någon lösning eller i
varje fall kunnat ta ett steg fram emot
en viss lösning, även om inte hela problemet
kunnat lösas. Vidare har jag
tyckt mig märka, att den politiska propagandan
har fäst så stort avseende vid
just frågan om partiernas inkomster och
utgifter, att det har synts mig vara av
värde, att saken närmare granskades.

Den enklare väg, som vi ville anvisa
i vår motion, syftade till att förbilliga
valkostnaderna. Man måste väl ändå säga,
att det näppeligen går att fortsätta

Onsdagen den 4 maj 1949.

Nr 15.

Ang. kontroll av den offentliga partipropagandan.

på det här sättet år efter år med ständig
stegring. Det synes mig vara av vital
vikt, att man försöker att finna någon
form, varigenom valkostnaderna skola
kunna bringas ned. De höga valkostnaderna
äro säkerligen inte till någon nytta,
vare sig för partierna eller för de
röstande och allmänheten. Jag har tidigare
varit inne på den frågan i ett annat
sammanhang, där det yrkades på
en speciell utredning om förbilligande
av valkostnaderna. Kammaren ville inte
vara med på den utredningen. Tanken
var närmast att i Sverige införa det
system, som man tillämpar i Finland,
Danmark och Norge samt en del andra
stater. Det är möjligt, att den valsedel
jag då presenterade var något avskräckande,
och jag har inte någon anledning
att närmare gå in på det, men jag kan
än en gång visa, hur den ser ut. Jag
måste säga, att den undersökning jag
har gjort i frågan visar, att ett sådant
förfarande blir betydligt billigare och
dessutom mycket enklare för partiorganisationerna.
Man befarar kanske, att
det skulle verka vilseledande, att alla
partiernas namn och kandidater finnas
på en och samma sedel, som lämnas ut
av staten, men så är icke fallet i de länder,
där man har praktiserat det.

När utskottet hade att behandla dessa
motioner, ville det emellertid inte gå in
för allenast den av folkpartiet väckta
motionen, vilket enligt min uppfattning
skulle ha kunnat leda till att man hade
kommit ett steg på väg mot en bättre
ordning utan att behöva stöta på de oerhörda
svårigheter, som nu radas upp
både av majoriteten och av reservanterna.
När utskottet emellertid inte ville gå
den vägen, syntes det oss folkpartirepresentanter
i utskottet inte vara någon
anledning att motsätta sig en utredning
i alla fall. I varje händelse intog jag den
ståndpunkten. Jag ansåg, att vi saknade
anledning att motsätta oss detta försök.
Det har ju så många gånger framförts,
alt man menar, att det väl någon gång
skulle kunna leda till ett resultat, så att
man åtminstone försökte se efter, om det
fanns en möjlighet att lösa problemet.
Det är ju egentligen detta det närmast

är fråga om. Utredningen får här ådagalägga,
huruvida det är möjligt att vidtaga
de föreslagna åtgärderna. Det står
ju för resten i slutklämmen, att frågan
skall utredas, huruvida organisationer
böra åläggas, o. s. v. Utredningen tar
således sikte på att undersöka, vilka möjligheter
som finnas för att kunna lösa
detta problem.

Nu ha reservanterna åberopat den promemoria,
som finns intagen i utskottsutlåtandet,
men jag får säga, att skall en
utredning om denna sak ske, bör den väl
i alla fall ske genom respektive partiers
gemensamma försorg och inte ensidigt
från ett visst håll.

Ja, här har sagts åtskilligt i diskussionen
om att en reform skulle vara så
oerhört svår med hänsyn till valhemligheten.
Det blir utredningens sak att undersöka
detta. Ingen av oss här torde
väl kunna säga med bestämdhet, huruvida
det eller det är möjligt. Det får man
tillfälle att närmare ta ståndpunkt till,
när man går in för utredningsarbetet.

Herr talman! Jag har inte någon bestämd
uppfattning om huruvida det är
möjligt att komma till en lagstiftning på
detta område, men eftersom kravet på
utredning har framförts gång efter gång,
har det synts mig, att man bör låta utreda
saken och se, till vilket resultat
man kan komma.

Jag ber, herr talman, att med anledning
därav få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vail utskottet
i det under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare därpå att
kammaren skulle med avslag å utskottets
hemställan antaga det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949.

Om skydd för barn och ungdom mot sexualförbrytare.

Fröken Andersson begärde votering,
i anledning, varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 28,
röstar

Ja;

Den, det ej vill röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan
och antages det förslag, som innefattas
i den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja^propositionen.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 42.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om skydd för barn och ungdom mot
sexualförbrytare.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av väckta
motioner dels om skyndsam utredning

rörande åtgärder till skydd för barn och
ungdom mot sexualförbrytare, dels angående
tvångskastrering av sedlighetsförbrytare,
dels ock med förslag till lag
om ändrad lydelse av 41 § sinnessjuklagen.

Första lagutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft fem inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade
motioner, nr 17 i andra kammaren
av fru Gärde Widemar och herr Ståhl,
nr 61 och nr 110 i första kammaren av
fröken Andersson, nr 75 i andra kammaren
av fru Ewerlöf och herr Kyling
samt nr 135 i andra kammaren av fru
Ewerlöf.

I motionen II: 17 hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte uppdraga åt en utredning
bestående av representanter för den medicinska
forskningen, juridisk och social
sakkunskap samt föräldrar att
skyndsamt överväga möjliga åtgärder till
skydd för barn och ungdom mot sexualförbrytare.

Motionerna I: 61 och II: 75, vilka voro
likalydande, utmynnade i en hemställan,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville låta verkställa utredning angående
frågan, under vilka förutsättningar kastrering
skulle kunna verkställas i mera
påtagligt samband med begånget sedlighetsbrott,
samt att Kungl. Maj:t måtte
för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.

I de likalydande motionerna 1:110 och
II: 135 hade väckts förslag, att riksdagen
skulle för sin del antaga följande
förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 41 § sinnessjuklagen.

Härigenom förordnas, att 41 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 skall erhålla
följande lydelse:

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

41 §.

Föreligger anledning till antagande att den, som är misstänkt för brott, begått
brottet under inflytande av sådan själslig abnormitet eller tillfälligt rubbad själs -

Onsdagen den 4 maj 1949.

Nr 15.

Om skydd för barn och ungdom mot sexualförbrytare.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

verksamhet som avses i 5 kap. 5 § strafflagen, skall domstolen förordna om sinnesundersökning
enligt vad nedan sägs, där ej av särskilda skäl sådan undersökning
finnes obehövlig. Sinnesundersökning skall ock ske, där domstolen finner
särskild utredning om den misstänktes sinnesbeskaffenhet vara av betydelse
för bestämmande av påföljd för brottet eller eljest för målets avgörande.

Finnes brottet ej förskylla svårare Avser brottet annan gärning än såstraff
än böter, må sinnesundersök- dan tukt och sedlighet sårande handling,
ning ske endast när särskilda skäl där- varom förmäles i 18 kap. 13 § strafftid
äro. lagen, och finnes det icke förskylla svå rare

straff än böter, må sinnesundersökning
ske endast när särskilda skäl
därtill äro.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, II: 17,
I: 61, II: 75, I: 110 och II: 135, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

1) av herr Rylander, fru Lindström,
herr Johnsson i Stockholm och fru Johansson
i Skövde, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse,
reservationen visade, slutande med en
hemställan,

A) att riksdagen i anledning av motionen
II: 17 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om anordnande av socialpsykiatriska
undersökningar av sedlighetsförbrytare
och offer för sådana i enlighet
med vad utskottet i det av reservanterna
föreslagna utlåtandet förordat
samt

B) att motionerna 1:61, 11:75, 1:110
och II: 135 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

2) av fröken Andersson och herr Fagerholm,
vilka på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt en utredning
bestående av representanter för
den medicinska forskningen, juridisk
och social sakkunskap samt föräldrar
att skyndsamt överväga möjliga åtgärder
till skydd för barn och ungdom mot
seuxalförbrytare.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!

Frågan om brottslighetens ökning har
vid ett flertal tillfällen diskuterats i
riksdagens båda kamrar. De motioner
det här gäller röra ett begränsat område
av brottsligheten, de gälla nämligen
ökat skydd för barn och ungdom emot
sexualförbrytelser. De övergrepp mot
barn och andra, som ha skett, ha väckt
en mycket begriplig oro, speciellt bland
målsmän och föräldrar. Denna oro är
inte svårförståelig, ty barnen kunna av
dylika övergrepp få om inte fysiska
skador — fastän även det kan förekomma
— så dock livslånga psykiska lidanden.

Nu säger man visserligen, att statistiken
inte visar någon stegring, i alla händelser
inte någon prononcerad sådan,
av dessa brott. Men jag skulle vilja påstå,
att antalet är allvarligt nog. Och
därtill kommer, att statistiken kanske
inte säger allt; det finns säkerligen en
hel del fall, som inte bli anmälda.

Trots det allvarliga läge, som vi reservanter
mena råda på detta område,
företas ingen undersökning om orsakerna
till dessa brott. Om undersökningar
hade utförts av bl. a. psykologiskt
skolat folk, hade man kanske haft större
möjlighet att vidta preventiva åtgärder
på detta gebit. Parentetiskt kan jag anmärka,
att jag i detta sammanhang lika
litet som i andra inte tror på det direkta
straffet annat än när det är nödvändigt
för skyddande av samhället. Jag
tror väsentligt mera på andra vägar,

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949.

Om skydd för barn och ungdom mot sexualförbrytare.

och den tanken ligger också bakom våra
motioner.

Man vet att det föreligger ett ganska
stort material om barn, som råkat ut
för sexualförbrytelser. Detta material,
mena vi, skall bearbetas ju förr dess
hellre. Vidare kunna en del andra åtgärder
vidtas i detta sammanhang, såsom
effektivare tillsyn av parker och andra
offentliga områden, där barn och ungdom
uppehålla sig i särskilt stor utsträckning.
Man kan ju också fråga, om
polisens antal är tillräckligt. Det är rätt
intressant att här finna, att strafflagberedningen
starkt har understrukit vikten
av att polismyndighetens behov inte
eftersättas. Det gäller givetvis beivrande
av brott på alla områden, men även
dessa.

Straffrättskommittén prövar ju den
straffrättsliga sidan av saken, men jag
utgår från — och det har också sagts
ut mer eller mindre direkt — att denna
kommitté inte har hand om den allsidiga
utredning, som reservanterna i reservationen
nr 2 mena vara önskvärd.
Vi anse, att det bör finnas medicinsk,
psykologisk och social sakkunskap, som
bör samarbeta på detta område.

Det har avgivits en rad yttranden över
motionerna. Jag uppehåller mig nu väsentligen
vid den motion, som går ut
på en allsidig utredning, ty vi mena, att
denna inkluderar även vissa av de specialproblem,
som här ha tagits upp. Alla
äro eniga om att en mer eller mindre
långt gående utredning bör komma till
stånd. Till och med utskottet anser detta.
Vad som skiljer är väsentligen frågan
om formen. Den enda instans, som
avstyrker en utredning, är strafflagberedningen,
som hänvisar till att straffrättskommittén
prövar frågan och att
man bör avvakta resultatet av denna
prövning, innan problemet upptas i »hela
dess vidd», som man säger. Straffrättskommittén
och socialstyrelsen tillstyrka
emellertid utredningar men mena,
att man inte bör tillsätta någon särskild
kommitté för detta ändamål — straffrättskommittén
menar, att medicinalstyrelsen
kan ta hand om frågan, och socialstyrelsen
menar, att medicinalstyrel -

sen i samråd med socialstyrelsen kan
verkställa utredningen. Men det väsentliga
är, att särskilt straffrättskommittén
intet har att erinra mot en mera omfattande
utredning, ty, säger kommittén,
resultaten skulle kunna tillgodogöras av
straffrättskommittén och även av övriga
utredningar, som lia att syssla med
sexualbrottsligheten. Detta konstaterande
tycker jag säger ganska mycket.

Emellertid finns det klara tillstyrkanden
också av en större, allsidig utredning.
Fångvårdsstyrelsen går på denna
linje, statens psykologisk-pedagogiska
institut, Svenska socialvårdsförbundet
och Sveriges socialtjänstemannaförbund
tillstyrka likaså och betona ur olika synvinklar
vikten av att en sådan utredning
kommer till stånd. Utskottet ställer sig,
som jag nyss nämnde, också positivt till
själva saken men vill inte ha en särskild
utredning.

Utskottet gör några uttalanden, som
jag måste beröra i förbifarten. Utskottet
säger, att straffrättskommittén och
lagberedningen hålla på med en utredning
av dessa problem, och då är det
uppenbart, säger utskottet, att det pågående
reformarbetet inte bör avbrytas.
Nej, det är sjävfallet, och det mena vi
inte alls. Inte heller anse vi, att någon
annan utredning skall överta de nu verksamma
organens arbetsuppgifter. Men vi
föreställa oss, att en sådan här större
allmän utredning, som tar upp alla relevanta
problem i detta sammanhang,
skulle ta så pass lång tid, att man icke
förty bör fullfölja redan pågående utredningar.
Nu säger utskottet, att det
förväntar, att erforderligt initiativ kommer
att tas av de berörda myndigheterna
efter samråd med varandra. Då tycker
man ju, att utskottet borde kunnat
säga ut det klart i utlåtandet. Det gäller
även bearbetningen av det tillgängliga
materialet om barnens reaktioner och
psykologiska utveckling, som bör tas
upp till behandling.

Nu är det klart att man skall vara försiktig,
och det brukar man ju vara, med
att tillsätta nya kommittéer, som kanske
år efter år arbeta på ett visst problem.
Men det är så många aspekter, som bor -

Onsdagen den 4 maj 1949.

Nr 15.

Om skydd för barn och ungdom mot sexualförbrytare.

de läggas på hela detta problemkomplex,
att jag därför tycker, att en större allmän
utredning är av behovet påkallad.
Jag kan bara nämna några av de olika
frågor, som borde tas upp: orsakerna
till dessa brott, återfallsfrekvensen, effektiviseringen
av organisationen för
sinnesundersökningarna. I det avseendet
dröjer det som bekant alltför länge nu.
Enligt förljudande är en utredningsman
tillsatt för effektiviseringen, och det är
ju att notera med tacksamhet. Vidare
kan man undersöka, hur man skall få
till stånd effektivare behandlingsmetoder,
och man bör bearbeta tillgängligt
material. Ytterligare bör, som jag har
nämnt förut, den psykologiska sakkunskapen
inkopplas. Man bör undersöka,
på vilka vägar man skall kunna få bättre
skydd för barn och ungdom i olika
former o. s. v. Jag skulle kunna fortsätta
uppräkningen ytterligare.

Jag tror nu, att alla dessa olika sidor
behöva samordnas, och jag tror också,
att opinionen, som är så utomordentligt
stark för att man på allvar och i ett
sammanhang tar itu med alla dessa problem,
i viss mån skulle kunna känna sig
lugnad, om man ginge fram på den stora
utredningens linje.

Därför, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservation nr 2 till utskottsutlåtandet.

Fru LINDSTRÖM: Herr talman! Såsom
fröken Andersson nyss sade, ha de
många sedlighetsbrotten mycket upprört
den allmänna opinionen. Visserligen torde
frekvensen av dem inte vara större
än tidigare — föreställningen, alt sexualbrotten
ha ökat har sannolikt, som
strafflagberedningen anför, sin grund i
det starka intresse och de utförliga referat,
som pressen ägnar delta slags
brott. Men även om statistiken kan lugna
oss beträffande omfattningen av sexualbrotten,
så ha dessa brott, när de rikta
sig mot minderåriga, så ruskig karaktiir,
att det är naturligt och förståeligt, om
föräldrar känna oro och ivra för åtgärder.

Det iir från denna oro, som motioner -

na i detta ämne emanera med sina krav
på utredning. Utskottet har dock i den
redogörelse, som är fogad till utlåtandet,
visat att ett par sidor av sexualbrottsligheten
redan äro föremål för utredning,
då nämligen straffrättskommittén
och strafflagberedningen tagit upp
frågan om samhällets straffrättsliga reaktioner
mot sexualbrotten.

Vad däremot angår den sociala och
psykiatriska sidan av sexualbrotten, saknar
man ännu en önskvärd närmare
kännedom därom. Ett ganska rikhaltigt
material finns dock från sinnesundersökningar
av sexualförbrytare, från sjukhusjournaler,
från protokoll över förhör,
som hållits med offren. Men detta
material är inte bearbetat. Det ligger hos
medicinalstyrelsen, i barnavårdsnämndernas
arkiv, hos polismyndigheter och
sjukhus. Strafflagberedningen har påpekat,
att bearbetningen av detta material
är en rent medicinsk uppgift och att det
därför faller utanför beredningens kompetens
att verkställa den. Och straffrättskommittén
pekar direkt på medicinalstyrelsen
såsom lämpligt organ för en
specialbearbetning av förefintligt material.
Medicinalstyrelsen själv tillstyrker
detta, och socialstyrelsen föreslår, att
det uppdras åt medicinalstyrelsen i samråd
med socialstyrelsen att låta verkställa
de erforderliga specialutredningarna.
Utskottet säger, att det utan tvivel
vore av stort värde, om en ingående undersökning
verkställdes på det här området,
och anser att socialstyrelsens förslag
är i och för sig lämpligt, men med
hänsyn till innehållet i yttrandena, säger
utskottet vidare och syftar därvid
på det positiva intresse, som återspeglas
i dessa yttranden, väntar utskottet, att
erforderligt initiativ kommer att tas av
de berörda myndigheterna och utrcdningsorganen
efter samråd med varandra.
Utskottet finner det därför inte
påkallat att föreslå riksdagen att rikta
någon framställning till Kung]. Maj it.

Det är rörande denna slutsats som reservanterna
bakom reservation nr 1 avvika
från utskottsmajoriteten. I likhet
med utskottet och i motsats till reservation
nr 2 anse vi, att det inte är erfor -

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949.

Om skydd för barn och ungdom mot sexualförbrytare.

derligt med någon särskild kommitté för
att samordna arbetet inom olika utredningsorgan
och därmed samordna skyddet
mot sexualbrottsligheten. Men vi anse
å andra sidan, att det är verklighetsfrämmande
av utskottet att förvänta, att
social- och medicinalstyrelserna själva
skola ta initiativ till att bearbeta förefintligt
material. Känner man till, hur
arbetsuppgifterna hopa sig över de
centrala ämbetsverken, förstår man, att
det inte räcker med initiativ och intresse
hos vederbörande för att sätta i gång
något, som ligger utanför och kommer
som en råge så att säga ovanpå alla
övriga arbetsuppgifter. Här behövs det
nog, att Kungl. Maj:t engagerar sig en
smula för saken, ger vederbörande ämbetsverk
i uppdrag att göra den önskade
bearbetningen och samtidigt ger ett
litet anslag, som möjliggör att skaffa
fram arbetskraft därtill.

Detta, herr talman, är innebörden av
reservation nr 1, som alltså avviker från
utskottets linje endast i frågan om vem
som skall ge puffen eller ta initiativet
till de specialbearbetningar av förefintligt
material, som alla ha funnit angelägna.

Jag ber således att få yrka bifall till
den reservation, som avgivits av herr
Rylander m. fl.

Häri instämde fru Flood.

Herr LODENIUS: Herr talman! Som
torde framgå av utskottets utlåtande,
ställer sig utskottet positivt till de spörsmål,
som behandlas i de skilda motionerna,
och remissinstanserna ha ju gjort
detsamma. Däremot ha meningarna även
hos remissinstanserna -— såsom redan
har framhållits — varit något delade om
huruvida en särskild utredning skall behöva
tillsättas för att få dessa spörsmål
dryftade. Det är ju egentligen också där,
som skillnaden ligger mellan utskottets
majoritet och de båda reservationerna.

När det gäller reservation nr 1, förefaller
ju skillnaden vara ganska liten.
Det är där endast fråga om huruvida
man skall behöva skriva till Kungl.

Maj:t med begäran att Kungl. Maj:t skall
ta initiativet, som fru Lindström nyss
uttryckte det, för att få dessa undersökningar
till stånd. Utskottet har inte ansett,
att det efter de uttalanden, som ha
gjorts av bland annat medicinalstyrelsen
och socialstyrelsen, kan vara erforderligt,
att riksdagen i en särskild skrivelse
påkallar att sådana undersökningar
sättas i gång.

I reservation nr 2, avgiven av fröken
Andersson m. fl., vill man ha en mera
allsidig utredning om de i de olika motionerna
behandlade spörsmålen, som ju
alla ha det gemensamt •— såsom framgår
av utlåtandet och främst av motionerna
— att de framför allt beröra
sexualbrotten. Dessa reservanter vilja
alltså ha en mera allsidig utredning, men
i det fallet ha såväl reservanterna under
reservation nr 1 som utskottets majoritet
funnit, att det inte kan anses nödvändigt,
eftersom utredningar redan pågå,
som i varje fall behandla en del av
de spörsmål som upptas i motionen. I
övrigt har det gjorts sådana uttalanden
av remissinstanserna, att det som
sagt förefaller obehövligt att påkalla en
sådan allmän och allsidig utredning. Jag
förmodar att alla, som äro intresserade
av frågan, ha gått igenom de olika uttalandena
och jag skall därför inte närmare
gå in på detaljerna. Alla äro positivt
inställda till frågan, skillnaden består
endast i om man skall behöva påkalla
en särskild utredning eller ej för
att få dessa undersökningar i gång.

Utskottets majoritet har inte ansett, att
detta kan vara nödvändigt. Vi tro nämligen,
att det syfte, som man önskar nå,
tillgodoses i alla fall, utan att man begär
en särskild utredning. Vi tro, att dessa
undersökningar ändå komma till stånd,
även om inte riksdagen i särskild skrivelse
begär, att Kungl. Maj:t skall ta
initiativet och sätta i gång dem.

För min egen del måste jag också
upprepa vad jag en gång tidigare har
sagt i kammaren under denna session,
att vi ha så mycket utredningar, att jag
tror, att det är svårt för Kungl. Maj:t
att realisera alla de krav på utredningar,
som riksdagen nu och då begär. Det före -

Onsdagen den 4 maj 1949.

Nr 15.

Om skydd för barn och ungdom mot sexualförbrytare.

faller mig som om man bör kunna begränsa
sig något, när ett ärende ligger
så till som detta synbarligen gör att
man i alla fall når de åtgärder man syftar
till. Då tycker jag, att kammaren med
ganska stort lugn kan ta utskottets utlåtande
i detta fall.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr LINDBLOM: Herr talman! Jag
har, som framgår av utskottsutlåtandet,
icke deltagit i behandlingen av detta
ärende, men jag vill här ändå meddela,
att jag kommer att rösta för den reservation,
som avgivits av herr Rylander,
fru Lindström m. fl.

Det är visserligen riktigt, såsom det
här har sagts, att någon speciell utredning
inte kan vara befogad med hänsyn
till omständigheterna — det framgår av
utskottsmajoritetens utlåtande — men
det tycks i alla fall vara ett stort intresse
hos myndigheterna, att man företar
vissa undersökningar. Och det förefaller
mig som om dessa undersökningar,
som ju inte behöva verkställas av
någon speciell kommitté utan som kunna
utföras av medicinalstyrelsen och socialstyrelsen,
skulle kunna ha ett visst
värde, och att det resultat man kan
komma till kan läggas till grund för
straffrättskommitténs arbete och andra
utredningar, som syssla med dessa spörsmål.

Jag tror därför, att det skulle kunna
ha ett visst intresse, att man ändå gör
en framställning om att Kungl. Maj:t
måtte anordna sociala och psykiatriska
undersökningar om sedlighetsförbrytare,
så att man finge bättre material för att
bedöma frågan i fortsättningen.

Med anledning därav ber jag att få
yrka bifall till den reservation, som avgivits
av herr Rylander in. fl.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Jag
anser att en betydande fördel har vunnits
genom motionerna i detta ärende,
i det att frågan om frekvensen av sed -

lighetsbrotten har blivit statistiskt belyst.
Den kampanj, som fördes i slutet
av förra året och i början av detta år,
då man mycket definitivt och kategoriskt
fastslog den stora ökningen av antalet
sedlighetsbrott, verkade uppjagad.
Nu är det ofta på det sättet, att en viss
brottsgrupp en tid visar ökning men
sedan åter minskar. När brotten öka i
antal händer det att man påstår, att läget
har blivit alldeles ohållbart och påkallar
omedelbara åtgärder.

Den nu redovisade statistiken visar,
att det egentligen inte finns något underlag
för påståendet, att antalet sedlighetsbrott
har ökats. När det gäller
Stockholm kan man till och med påvisa
en minskning av antalet brott.

Jag har läst ett utlåtande, som nyligen
har avgivits i England av en av
domare och läkare tillsatt kommitté angående
behandlingen av sexualförbrytare
och åtgärder till förekommande av
sexualbrott. Där har man statistiskt påvisat
en ofantlig ökning av antalet
sexualbrott, men jag får säga att det
sätt, varpå kommittén har behandlat
frågan, likväl ådagalägger en hög grad
av besinning. Den framhåller bland annat,
hur litet vi egentligen veta på detta
område, och den uttalar, att det inte
är lätt att föreslå åtgärder till omedelbart
nedbringande av denna ökning.
Den påpekar emellertid att en väl skött
övervakning via den villkorliga domen
har sina stora fördelar och att man därigenom
hoppas kunna komma till rätta
med en del av fallen.

Jag är nu glad åt att de drastiska åtgärder,
som föreslogos i en av motionerna,
nu ha fallit under bordet och inte
vidare tagas upp till diskussion. Jag vill
uttala en varning för att av en påstådd
eller verklig ökning av brottsligheten låta
förleda sig till hårda och häftiga ingripanden
mot människor, som kunna
anses vara potentiellt farliga, ty därigenom
sättes rättssäkerheten i fara. Jag
tror att det är mycket välbetänkt att gå
sakta och försiktigt fram, då det inte
föreligger några alarmerande symtom.

När det gäller frågan om sinnesundersökning
av sedlighetsförbrytare bar

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949.

Om skydd för barn och ungdom mot sexualförbrytare.

det sagts, att det skulle vara värdefullt
att få dessa människor undersökta av
psykiatriker. Det är naturligtvis riktigt,
ty det är alltid av värde att få fastslaget
ungefär hurudana de äro. Men nästa
fråga blir då: Vad skall man göra,
sedan man fastslagit, att den brottslige
bar en sinnesbeskaffenhet, som avviker
från det normala? Ty enligt vad även
psykiatrikerna torde erkänna förfoga vi
i nuvarande läge över mycket få remedier
för att komma åt detta onda.

Vad återfallsfrekvensen beträffar, föreligger
det redan vissa uppgifter redovisade
i utskottets utlåtande, och de visa,
att återfallsfrekvensen inte tycks vara
särskilt hög åtminstone bland de människor,
som dömts till straffarbete.

När det gäller frågan om utredning,
bär jag själv tillstyrkt en sådan i fångvårdsstyrelsen,
låt vara i tveksamma ordalag.
Jag har sagt, att måhända skulle
en undersökning leda till vissa resultat.
Men jag var då och är allt fortfarande
mycket tveksam, och jag blir mer och
mer övertygad om att det bästa vore,
om problemet kunde angripas av enskilda
läkare och medicinska forskare.
Jag tror inte längre vad jag tidigare
trodde, nämligen att en allsidig kommitté,
sammansatt av olika element, nu
skulle ge det bästa resultatet, utan jag
tror att om man kunde stimulera enskilda
forskare att bearbeta sinnesundersökningsmaterialet,
skulle grunden
kunna läggas till ett framtida, vidare utredningsarbete.
Jag tror inte att några
väsentliga fördelar stå att uppnå inom
den närmaste tiden. Vi få över huvud
taget vara glada över att denna sida av
brottsligheten ändå har hållits inom så
pass snäva gränser som uppenbarligen
har varit fallet.

Enligt min mening kan man välja
vilken lösning som helst, reservanternas
eller utskottets förslag, men jag tycker
att det kan räcka med att antaga utskottets
förslag. Det förefaller mig att vara
en alltför pompös åtgärd att direkt skriva
till Kungl. Maj :t och föreslå en utredning,
när man ändå vet, att Kungl.
Maj :t och myndigheterna ha fått sin
uppmärksamhet riktad på frågan.

Herr SCHLYTER: Herr talman! Herr
Göransson gjorde en liten reservation
till det utlåtande, som han själv i fångvårdsstyrelsen
har varit med om att avge.
Där rekommenderade han en utredning
i ärendet. Jag har suttit och haft
en liten smula dåligt samvete för det
utlåtande, som jag var med om att avge
i strafflagberedningen, när jag nu ser
hur stor vikt utskottet och kammaren
ha fäst vid de statistiska uppgifterna i
detta utlåtande. Jag skulle vilja begagna
tillfället till att säga, att statistik inte
: Utid är så mycket att bygga på. Inte
minst gäller detta brottmålsstatistiken.
Om vi slå upp den tabell, som har lagts
till grund för resonemangen, finna vi
att det där talas om för våldtäkt och
sedlighetsbrott dömda personer, och på
annat ställe talas det om lagförda personer.
Denna statistik bygger alltså på
de brott, som efter utredning föranlett
domstolsbehandling. Det finns emellertid
en annan statistik, som är mycket
mera belysande för brottslighetens omfattning,
nämligen polisstatistiken över
antalet anmälda brott.

Under den diskussion om brottsligheten,
som har pågått under den gångna
vintern, har det talats mycket även om
statistiska frågor. Genom en mycket vederhäftig
statistik från en ort i västra
.Sverige har jag sett, hurusom under en
följd av år en viss grupp av brott, som
åtalats vid domstolarna, hållit sig på
ungefär samma nivå, under det att ortens
polisstatistik visade en oerhörd
stegring av de anmälda brotten.

Jag vill alltså, herr talman, här endast
påpeka — kanske med baktanken
att vi så småningom skulle kunna få en
bättre kriminalstatistik här i landet —
att vad de av strafflagberedningen tillhandahållna
siffrorna visa inte är helt
avgörande för denna fråga.

Jag skulle i det tveksamma valet mellan
de olika alternativen kanske hamna
på en annan linje än herr Göransson.
Jag tycker nog att här ha anförts ganska
goda skäl för att Kungl. Maj:t skulle
låta verkställa en utredning, inte genom
att tillsätta en särskild kommitté utan
genom att uppdraga åt de ämbetsverk,

Onsdagen den 4 maj 1949.

Nr 15.

Om obligatorisk kommunal bostadsförmedling m. m.

som ha med denna sak att göra, att
utreda frågan och därvid tillhandahålla
medel för anskaffande av arbetskraft
för ändamålet. Jag är därför, herr talman,
nog mest benägen för att rösta
för den av herr Rylander m. fl. avgivna
reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i avseende
på det nu föredragna utlåtandet
yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Rylander in. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; samt 3:o) att
kammaren skulle bifalla fröken Anderssons
och herr Fagerholms vid utlåtandet
fogade reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Fru Lindström begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av
det förslag, som innefattades i herr Rylanders
m. fl. reservation, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 29,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Rylander in. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid fru Lindström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 40.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om obligatorisk kommunal bostadsförmedling
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 19, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
in. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 18 mars 1949 dagtecknad
proposition, nr 136, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m.;

2) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll
av upplåtelse och överlåtelse av
bostadsrätt m. m.; samt

3) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 28 maj 1948 (nr 245) med
vissa bestämmelser om hyresrätt vid
hemskillnad eller äktenskapsskillnad
in. in.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft tre i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen motionerna i första kammaren
nr 264 av herrar Norliny och öhman
och nr 289 av herrar Johannesson och
Uhlén samt motionen i andra kammaren
nr 363 av herrar Sköldin och Edbe
rf/.

I motionen I: 264 hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att varje
kommun, där hyresmarknad förefunnes,

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949.

Om obligatorisk kommunal bostadsförmedling m. m.

borde lagligen förpliktas att upprätta
avgiftsfri bostadsförmedling. Samtidigt
borde ägare av hyreshus i lag åläggas
att upplåta hyreslediga lägenheter till
bostadssökande, som den kommunala
bostadsförmedlingen anvisade.

I motionerna I: 289 och II: 363, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta införande av
obligatorisk kommunal bostadsförmedling,
innebärande att under nu rådande
bostadsbrist alla lägenheter, som bleve
hyreslediga, skulle uthyras genom den
kommunala bostadsförmedlingen samt
förbud mot att lägenhet uthyrdes på annat
sätt.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen med förklaring, att
det genom förevarande proposition, nr
136, framlagda förslaget till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.
icke kunnat i oförändrat skick antagas,
måtte för sin del antaga under
punkten infört förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.;

B. att riksdagen måtte antaga genom
förevarande proposition, nr 136, framlagda
förslag till

1) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll
av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt
m. m., och

2) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 28 maj 1948 (nr 245) med
vissa bestämmelser om hyresrätt vid
hemskillnad eller äktenskapsskillnad
m. m.;

C. att motionerna I: 264, I: 289 och
II: 363 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat följande:

»Vid övervägande av de fördelar som,
såvitt nu kan bedömas, stå att vinna
genom införande av obligatorisk behovs -

prövning vid lägenhetsutliyrning och de
olägenheter som äro förknippade med
en dylik ordning har utskottet funnit
skälen mot att nu införa bestämmelser
av dylikt innehåll väga tyngst. Utskottet
avstyrker därför de nu förevarande
motionerna. Emellertid vill utskottet erinra
om att departementschefen i den
föreliggande propositionen uttalat att
frågan om behovet av att införa en obligatorisk
bostadsförmedling är föremål
för fortlöpande uppmärksamhet inom
Kungl. Maj :ts kansli. Utskottet förutsätter
därför att, därest läget på bostadsmarknaden
skulle försämras eller utvecklingen
i övrigt föranleda därtill,
Kungl. Maj :t kommer att för riksdagen
framlägga förslag till erforderliga åtgärder
för att möjliggöra en tillfredsställande
fördelning av det förefintliga beståndet
hyreslägenheter.»

Reservationer hade anmälts,

1) beträffande utskottets hemställan
under C och motiveringen till denna
hemställan, av herr Uhlén, som ansett
att utskottets utlåtande därutinnan bort,
med beaktande av den motivering, som
lämnats i motionerna I: 289 och II: 363,
ha utmynnat i hemställan, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa
skyndsam utredning av frågan om
lämpligheten att medgiva kommunerna
rätt att, i de fall dessa så funne nödigt,
genomföra obligatorisk kommunal bostadsförmedling
samt att Kungl. Maj:t
måtte förelägga riksdagen det förslag,
vartill utredningen föranledde;

2) beträffande motiveringen till utskottets
hemställan av, utom annan, herrar
Hallagård, Eskilsson, Sunm, Jacobsson
i Igelsbo, Ryberg, Stjärrie och Kyling,
vilka ansett, att motiveringen i utskottets
utlåtande bort hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits.
Den av sistnämnda reservanter förordade
motiveringen skilde sig från utskottets
motivering bland annat därutinnan,
att de i det nyss återgivna stycket förekommande
orden »att nu införa» utbytts
mot »att införa» samt att sista meningen
i samma stycke utelämnats.

Onsdagen den 4 maj 1949.

Nr 15.

Om obligat

Herr UHLÉN: Herr talman! Den reservation,
som jag har avgivit till utskottets
utlåtande, syftar inte till inrättande av
en krisinstitution, som skulle användas
så länge det är kris på bostadsmarknaden
för att sedan omedelbart avvecklas.
Syftet är att möjliggöra inrättande av en
permanent obligatorisk kommunal bostadsförmedling
i de samhällen, som anse
sig ha behov av en sådan.

Den kommunala bostadsförmedlingen
är nämligen en nödvändig inrättning i
alla städer och tätorter, emedan de bostadssökande
måste ha en institution
att vända sig till för att erhålla upplysning
om möjligheterna att få en bostad
i stället för att behöva gå till mer eller
mindre tvivelaktiga förmedlare. En effektiv
bostadsförmedling kan inte åstadkommas
med mindre än att den blir
obligatorisk, i varje fall så till vida att
anmälningsplikt införes i fråga om alla
lediga bostäder. En sådan institution är
även nödvändig för att de kommunala
myndigheterna, åtminstone i städer och
tätorter, skola kunna arbeta effektivt.
Därför har också bostadsstyrelsen tillstyrkt
att de samhällen, som anse sig behöva
en sådan, skulle få rätt att anordna
en obligatorisk kommunal bostadsförmedling.

Vår bostadspolitik har som bekant utvecklat
sig så, att numera de kommunala
myndigheterna ha ansvaret för bostadsförsörjningen.
De kommunala myndigheterna
sakna emellertid möjlighet
att få en överblick över läget på bostadsmarknaden,
om de inte ha en kommunal
bostadsförmedling. Endast eu sådan kan
bli det organ, som de kommunala myndigheterna
behöva.

När samhället tog på sig plikten att
sörja för de arbetslösa, framstod omedelbart
eu samhällelig arbetsförmedling såsom
ofrånkomlig. Den bekämpades emellertid
till att börja med mycket intensivt,
och de argument, som man då begagnade,
voro fullt jämförbara med de
argument, som man nu använder emot
den obligatoriska bostadsförmedlingen.
Ingen torde emellertid nu vilja rekommendera
eu återgång till det gamla systemet
med platsförmedlingen utspridd

5 Första kammarens protokoll 19b9. Nr lö

orisk kommunal bostadsförmedling m. m.

på en mängd privata bänder, där en hel
del förmedlare voro rena geschäftmakare.

Vid överläggningarna om platsförmedlingen
hävdade man, att genom en obligatorisk
samhällelig sådan förmedling
skulle arbetsgivarna påtvingas sådan arbetskraft,
som de inte ville ha. Jag tror
att vilken arbetsgivare som helst nu kan
intyga, att de farhågorna voro fullkomligt
ogrundade. Nu säger man, att en
kommunal bostadsförmedling av obligatorisk
karaktär skulle kunna tvinga på
hyresvärdarna sådana hyresgäster, som
de inte till något pris vilja ha, men jag
tror för min del, att farhågan är lika
obefogad i detta fall som den var i
fråga om platsförmedlingen.

Man säger också — i varje fall har
det från utskottsmajoritetens sida sagts
så under överläggningarna inom utskottet
— att hyresvärdarna skulle komma
att förlora rätten och möjligheten att
välja hyresgäster. Men hur vet man nu
det? Det föreligger ju inte något lagförslag
ännu. Det föreligger endast förslag
om en utredning, och först när
ett definitivt förslag har framlagts, kan
man förliandsuttala sig om systemets
verkningar. För närvarande är ju situationen
den, att t. ex. en hyresvärd här
i Stockholm, även om han anlitar den
kommunala bostadsförmedlingen, har
omkring 18 000 bostadssökande att välja
på, och om man också skulle begränsa
lians rätt att välja till de familjer eller
bostadssökande, som ha det största behovet
av bostad, blir det i alla fall tusentals
bostadssökande att välja på.

Den invändning, som utskottet tydligen
tillmätt den största betydelsen, är
emellertid verkningarna för egnahemsägarna
av en obligatorisk förmedling. En
egnahemsägare eller en villaägare, som
bar, låt mig säga, endast en lägenhet
att hyra ut, skulle enligt utskottsmajoritetens
uppfattning inte få rätt att till
hyresgäst välja vem han ville. Han skulle
t. ex. inte få hyra ut lägenheten till
en måg, en svåger eller annan släkting.
Detta är, skulle jag tro, fullkomligt obefogade
farhågor. Det kan till och med
ifrågasättas, om sådana fastighetsägare

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949.

Om obligatorisk kommunal bostadsförmedling m. m.

ens borde åläggas den obligatoriska anmälningsplikten.
Enligt min mening böra
de åläggas anmälningsplikt, och om
så blir fallet blir det enda besväret, som
egnahemsägaren får, att anmäla lägenheten
ledig och afl samtidigt tala om att
han som hyresgäst tar en släkting eller
någon annan som han vill ha. Det finns
i varje fall möjligheter att i en förordning
reglera den saken, så att de svårigheter,
som utskottsmajoriteten har
målat, inte alls behöva uppkomma. Det
lilla besväret att anmäla en ledig lägenhet
borde man kunna kosta på sig i samhällsintressets
namn.

Härmed kommer jag över till en annan
sida av saken, nämligen den som
motiverar att utredning och förslag
brådska. I Malmö har man haft kommunal
bostadsförmedling i 30—35 år. Under
normala förhållanden har den fungerat
praktiskt taget såsom en obligatorisk
kommunal bostadsförmedling tack
vare överenskommelser mellan de kommunala
myndigheterna och fastighetsägarna.
Nu har det under bostadsbristens
tid klickat åtskilligt även där. Man
har även i Malmö fått en svart börs på
detta område, liksom man har det i
Stockholm i mycket större omfattning.
Den svarta börsen i Malmö kan inte
jämföras med vad som förekommer i
Stockholm — det måste jag understryka
— men det förekommer i alla fall uppenbarligen
jobberi med lägenheter även i
Malmö, trots den kommunala bostadsförmedlingen.
Även här i Stockholm
finns sedan ett par år tillbaka en kommunal
bostadsförmedling, men den fungerar
inte tillnärmelsevis så effektivt
som i Malmö av den enkla anledningen,
att den är ny och att jobberiet på bostadsmarknaden
i Stockholm har en helt
annan omfattning än vad den någonsin
har haft i Malmö. I Stockholm kommer
man troligtvis aldrig att behärska hyresmarknaden,
såvida det inte blir en
obligatorisk kommunal bostadsförmedling.
Jobberiet har här förekommit alltför
länge, och lägenhetsjobbarna äro alltför
talrika.

I ett uttalande till Aftontidningen för
ett par veckor sedan uppgav en krimi -

nalkommissarie, som har hand om sådana
saker, att minst 200 lägenheter per
månad hyras ut på den svarta hyresbörsen
i Stockholm. Uttalandet stod att läsa
i en stor artikel i Aftontidningen, som
jag rekommenderar till läsning för dem
som tilläventyrs tvivla på mina uppgifter.
De uppgifter han lämnade voro naturligtvis
endast sådana, som komma
till polisens kännedom. Det finns kanske
minst lika många som aldrig komma till
polisens kännedom och kunna registreras
av denna. Han nämnde att förmedlingsprovisionen
uppgått från två upp till
fem tusen kronor. I utskottet nämnde
en av dess ledamöter under debatten i
detta ärende ett fall, där man hade begärt
8 000 kronor i förmedlingsprovision
för en lägenhet, ett belopp som hyresgästen
sannolikt också varit tvungen att
betala.

Om vi då göra det lilla tankeexperimentet,
att på den svarta börsen överlåtas
300 lägenheter varje månad här i
Stockholm och vi vidare räkna med ett
genomsnittligt pris av 4 000 kronor per
lägenhet, så skulle alltså här förekomma
ett lägenhetsjobberi, där hyresgäster
få betala 1 200 000 kronor i månaden
till samvetslösa jobbare. Det blir omkring
15 miljoner kronor om året. Sannolikt
kan siffran förstoras åtskilligt _

sannolikt går den upp till minst 25 miljoner
kronor om året eller kanske ännu
mera.

Slutligen skola vi inte glömma att friheten
att välja hyresgäster i själva verket
inte behöver komma i fara. Förmedlingsverksamheten
kan anordnas på
sådant sätt, att hyresvärdarna under alla
förhållanden få möjligheter att välja hyresgäster,
men det måste ske genom en
offentlig bostadsförmedling. Man behöver
alltså inte beskära fastighetsägarnas
frihet att välja bland de bostadssökande.
De äro som sagt för närvarande så
många, att om det skulle bli en obligatorisk
hyresförmedling i Stockholm, skulle
sannolikt antalet komma att uppgå
till 25 000 ä 30 000. Jag tror inte att
det är för högt räknat. Där finnas alltså
rikligt med möjligheter att välja.

Det är således här inte fråga om att

Onsdagen den 4 maj 1949.

Nr 15.

Om obligatorisk kommunal bostadsförmedling m. m.

beskära någon annan frihet än jobbarnas
frihet att hänsynslöst brandskatta de bostadssökande.
Jag påstår bestämt, att jag
har lika stor respekt för frihetskravet
som de, som ha avstyrkt min motion.
Jag tror att jag kan säga, att jag har
lika stor respekt för frihetskravet som
vilken annan som helst i denna kammare.
Men en ordning, som innebär frihet
för ockrare att begagna sig av bostadslösa
människors nödläge till rena utpressningen,
kan jag för min del inte
vara med om. En sådan frihet borde
inte vara tillåten i ett demokratiskt samhälle.

Detta är i korta drag motiveringen för
min reservation, till vilken jag, herr talman,
tillåter mig att yrka bifall.

Herr NORLING: Herr talman! I anslutning
till förlängningen av hyresregleringen
har frågan om införande av obligatorisk
kommunal bostadsförmedling
årligen återkommit, och utskottet har
alltid lika samvetsgrant yrkat avslag på
förslaget om en sådan förmedling.

Utskottet tar i sin motivering den
största hänsynen till att inte i lag några
inskränkningar skola göras i den privata
äganderätten. Däremot anser utskottet
det mindre angeläget att bostäder upplåtas
åt dem som äro husvilla.

I sitt utlåtande säger utskottet bland
annat: »Av tillgängligt material över läget
på bostadsmarknaden framgår, att
bostadsbristen under de senaste åren i
stort sett hållit sig oförändrad. Även
om man beträffande lägenhetstillskottet
för år 1949 har att räkna med viss
minskning i förhållande till de föregående
årens tillskott, torde dock med
hänsyn till den uppskattade behovstillviixten
bristläget icke komma att förvärras
under den närmaste tiden. Till stöd
för yrkandet att nu införa obligatorisk
kommunal bostadsförmedling kan sålunda
icke åberopas någon skärpning av
bostadbristen.»

.Tåg vet inte, herr talman, vad utskottet
haft för material, när det har format
detta utlåtande. Jag har tagit del av material
från såväl Stockholm som Göte -

borg, vilket säger någonting helt annat
än vad utskottet här har gjort gällande.

Jag antar emellertid att utskottet har
tagit del av stockholmsmaterialet, då
det framlagts i en skrivelse till Konungen.
Därav framgår att under år 1948 tillfördes
den allmänna marknaden cirka
5 150 lägenheter, medan den av äktenskapsbildning
och inflyttning föranledda
bostadsefterfrågan motsvarade cirka
7 000 lägenheter. Bristen på lägenheter
förvärrades sålunda i Stockholm under
1948 med 1 850 lägenheter. Ta vi Göteborg
som exempel, har bristen där av
samma orsaker som i Stockholm ökats
med cirka 776 lägenheter. Jag kan således
på grund av detta material inte inse
annat än att åtminstone i dessa två städer
en skärpning av bostadsbristen föreligger,
vilken motiverar ett införande av
en obligatorisk bostadsförmedling. Det
uttalande, som utskottet här har gjort,
stämmer tydligen inte med verkligheten.

Bostadsstyrelsen säger i sitt yttrande:
»Tidigare närda förhoppningar att en
om än långsam avveckling av bostadsbristen
skulle komma igång inom nära
framtid ha betingat en naturlig tvekan
att föreslå nya ingripanden på bostadsmarknaden
av sådan art, som funnits
nödvändiga i praktiskt taget alla andra
europeiska länder. Då nu utsikterna för
det närmaste året snarast peka mot fortsatt
försämring av läget och möjligheterna
till en effektiv bristavveckling med
all sannolikhet måste dröja flera år böra,
efter styrelsens uppfattning, åtgärder
övervägas, som kunna bidraga till att
lätta trycket för de sämst ställda grupperna
av bostadsbehövande hushåll.»

Således har bostadsstyrelsen här gentemot
utskottet påvisat att det föreligger
en skärpning av bristläget i fråga om lägenheter,
och därmed slår bostadsstyrelsen
sönder utskottets uttalande om att ett
skärpt läge inte föreligger.

Som bostadsstyrelsen framhåller har i
vissa stadssamhällen kommunal bostadsförmedling
ordnats, men den kommunala
bostadsförmedlingen har i regel endast
inflytande över sådana bostäder som
byggas i kommunal regi eller av allmännyttiga
företag. Som exempel kan jag

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949.

Om obligatorisk kommunal bostadsförmedling m. m.

anföra Göteborg. Under sexton månader
bär den kommunala bostadsförmedlingen
där endast kunnat förmedla uthyrning
av 959 lägenheter, trots att det under
samma tid har byggts 4 438 lägenheter.
Således ha 3 479 lägenheter kunnat
uthyras antingen av fastighetsägarna
eller genom privat bostadsförmedling,
där varje hänsyn till turordning
och behov bortfallit.

Även om dessa städer i sådana fall,
där staden har varit markägare, träffat
frivillig överenskommelse med byggmästarna
om att de nybyggda lägenheterna
skola uthyras genom den kommunala
bostadsförmedlingen, står därmed
endast en ringa del av bostäderna under
kontroll av kommunal bostadsförmedling.
Den ojämförligt största delen av bostadsbeståndet
kommer alltjämt att ligga
utanför den kommunala bostadsförmedlingens
kontroll, nämligen den äldre
bostadsbebyggelsen, och även i dessa städer
finns det således fortfarande plats
för självrådighet, smussel och svartabörsaffärer
i bostäder. Det finns alltså
ingen garanti för att de städer, som nu
ba en kommunal bostadsförmedling,
kunna förmedla bostäder, utan, som jag
nyss sade, endast sådana bostäder kunna
förmedlas, som äro nybyggda och beträffande
vilka överenskommelse om saken
träffats i förväg. Hela den gamla
bebyggelsen står utanför, och den utgör
majoriteten av bostäderna. Genom antagande
av en lagstiftning om obligatorisk
kommunal bostadsförmedling hade man
sålunda kunnat stoppa detta, och hyresvärdarna
hade då blivit tvungna att anmäla
sina lediga lägenheter till den kommunala
bostadsförmedlingen och uthyra
dem genom denna även när det gällt den
äldre bebyggelsen.

Som jag förut har sagt är det anmärkningsvärt
att såväl departementschefen
som utskottet fallit undan för fastighetsägarnas
synpunkter och helt bortsett
från sådana uttalanden som gjorts såväl
av hyresgästernas riksförbund, vilket
dock har 150 000 organiserade hyresgäster
anslutna, som av statens bostadsstyrelse.
Den senare har uttalat, att regeringen
bör framlägga en proposition

om införande av obligatorisk bostadsförmedling.

Herr talman! Efter herr Uhléns förklaring
av innebörden i den av honom
avgivna reservationen kan jag ansluta
mig till denna, som i stort sett går ut
på detsamma som vi i vår motion ha
ansett att riksdagen bör besluta i frågan.
Jag får alltså yrka bifall till reservationen
1).

Herr HALLAGÅRD: Herr talman! Jag
skall inte gå in på någon debatt angående
hyresregleringslagens vara eller
icke vara. Vi ha ju inom utskottet varit
ense om att hyresregleringslagen bör
förlängas ytterligare ett år framåt, och
det är endast i fråga om motiveringen
som våra meningar ha delat sig, bortsett
givetvis från herr Uhléns yrkande
om obligatorisk kommunal bostadsförmedling.
Jag skall inte på något ingående
sätt bemöta honom, utan jag skall
bara erinra om det som statsrådet och
chefen för justitiedepartementet har
sagt och som är återgivet på sidan 11 i
utskottets utlåtande: »Spörsmålet har
emellertid befunnits erbjuda betydande
svårigheter, något varom erfarenheterna
från våra nordiska grannländer även
bära vittnesbörd.»

I den reservation som har avgivits av
undertecknad m. fl. ha vi anfört: »Vid
övervägande av de fördelar som, såvitt
nu kan bedömas, stå att vinna genom
införande av obligatorisk behovsprövning
vid lägenhetsuthyrning och de olägenheter
som äro förknippade med en
dylik ordning har utskottet funnit skälen
mot att införa bestämmelser av dylikt
innehåll väga tyngst.» Vi ha där
uteslutit ordet »nu» ur utskottets motsvarande
mening.

Utskottet skriver: »Emellertid vill utskottet
erinra om att departementschefen
i den föreliggande propositionen uttalat
att frågan om behovet av att införa
cn obligatorisk bostadsförmedling är
föremål för fortlöpande uppmärksamhet
inom Kungl. Maj :ts kansli. Utskottet förutsätter
därför att, därest läget på bostadsmarknaden
skulle försämras eller

Onsdagen den 4 maj 1949.

Nr 15.

Om obligatorisk kommunal bostadsförmedling m. m.

utvecklingen i övrigt föranleda därtill,
Kungl. Maj:t kommer att för riksdagen
framlägga förslag till erforderliga åtgärder
för att möjliggöra en tillfredsställande
fördelning av det förefintliga beståndet
hyreslägenheter.»

Uttalandet i den sista meningen ha vi
reservanter inte ansett vara nödvändigt.

I vår reservation ha vi vidare tagit
upp en passus i departementschefens uttalande,
som återges på sidorna 11 och
12 i utlåtandet: »Härtill kommer helt
allmänt angelägenheten av att så snart
som möjligt avveckla krisregleringarna
och icke skärpa dem.» Vi ha nämligen
sagt: »Utskottet vill slutligen framhålla
att utskottet till fullo delar departementschefens
uppfattning om angelägenheten
av att så snart som möjligt avveckla
krisregleringarna och icke skärpa
dem.»

Nu förstår jag fuller väl, att det kanske
ligger något annorlunda till med hyresregleringen
än med andra krisregleringar,
men det är väl ändå så, att folk
ute i bygderna alltmer får den uppfattningen,
att såväl hyresregleringen som
andra krisregleringar äro självändamål.
Jag skall inte ta upp någon stor debatt
om denna sak heller, men jag vill säga
att det förefaller oss reservanter som
om man hade skäl att tillstyrka utskottets
hemställan med de ändringar i motiveringen
som innefattas i vår reservation.

Jag ber därför att få yrka bifall till
utskottets hemställan med den i vår reservation
föreslagna ändringen i moti\
eringen.

Herr JOHANNESSON: Herr talman!
.lag är medveten om att det kan föreligga
risk för att jag såsom medmotiouär
till herr Uhlén beträffande motionen
nr 289 i frågan om kommunal bostadsförmedling
blir betraktad som
otacksam mot utskottet, eftersom utskottet,
enligt vad även jag anser, har skrivit
sitt utlåtande med den allra största
välvilja mot de önskemål som ha uttryckts
i den av mig nu apostroferade
motionen, .lag måste emellertid ta den

risken och på några punkter uttala mig
en smula kritiskt om utskottets utlåtande.

När utskottet har övervägt nackdelarna
och fördelarna med införandet av en
lagbestämmelse som — jag vill understryka
det — bara ger kommunerna
möjlighet att, om de vilja, införa en
obligatorisk bostadsförmedling, har utskottet
i det rådande läget funnit att
nackdelarna överväga fördelarna, och
utskottet har, såvitt jag har kunnat se
av utlåtandet, väsentligen angivit tre
skäl för sitt ståndpunktstagande i frågan.
Det är mot dessa tre skäl jag skulle
vilja polemisera en smula. Jag anser
nämligen dels med hänsyn till det material,
som utskottet har haft till sitt
förfogande — bostadsstyrelsens yttrande
och departementschefens yttrande —
och dels med hänsyn till den erfarenhet
jag har samlat under alla de år då jag
suttit i Stockholms stads fastighetsnämnd
och sysslat med dessa frågor, att
de av utskottet anförda skälen inte äro
hållbara.

För det första säger utskottet att man
icke till stöd för kravet på att en obligatorisk
kommunal bostadsförmedling nu
skall införas kan åberopa någon skärpning
av bostadsbristen. Jag skulle vilja
dela upp min kritik av detta uttalande
på två från varandra skilda synpunkter,
som bägge äro polemiska mot denna utskottets
uppfattning. Den första är den
som kanske klarast har kommit till uttryck
hos departementschefen men som
även utskottet har upptagit, nämligen
att den omständigheten, att ett bristläge
blir långvarigt, i sig innebär en
skärpning av bristläget och framför allt
av dess följder. Min andra anmärkning
mot detta utskottets uttalande är att det
icke ens bokstavligt är riktigt. Både enligt
bostadsstyrelsens prognos för år
1949 och enligt de faktiska siffror, som
föreligga för Stockholms och Göteborgs
vidkommande och som jag har haft tillfälle
att kontrollera, kommer nämligen
bostadsbristen att skärpas rent bokstavligt
sett.

För det andra säger utskottet — och
(ietta får jag kanske uppehålla mig vid

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949.

Om obligatorisk kommunal bostadsförmedling m. m.

något utförligare, eftersom jag misstänker
att det är den synpunkt som de, vilka
gå emot förslaget om obligatorisk
kommunal bostadsförmedling, huvudsakligen
hänga upp sin ståndpunkt på —
att införandet av en obligatorisk förmedling
skulle medföra en alltför stor
och svårbemästrad administrativ apparat
och att man egentligen inte i det här
läget kan se hur en sådan förmedling
skulle kunna skötas. Jag vet faktiskt inte
varifrån en sådan uppfattning kan emanera,
ty vid en förfrågan som riktats
till de kommunala bostadsförmedlingarna
i rikets tre största städer, Stockholm,
Göteborg och Malmö, och som jag
har haft tillfälle att ta del av svaren på,
framgår det att vederbörande chefstjänstemän,
som närmast ha att svara
för apparaten, inte anse det vara någon
som helst svårighet att sköta den. Tvärtom
skulle de hälsa ett införande av
obligatorisk kommunal bostadsförmedling
såsom en lättnad i skötseln av bostadsförmedlingen.
Alla bostadssökande
måste ju registreras med angivande av
sådana uppgifter som äro nödvändiga
för bedömandet av vederbörandes behov
av att hyra lägenhet. Vidare måste
man registrera tillgången på lediga lägenheter
i kommunala bostadshus och
bostadshus, ägda av allmännyttiga företag,
samt — här vill jag inskjuta en mycket
väsentlig sak — lediga bostäder, anmälda
av enskilda bostadsbyggare, som
i samband med kommunernas tomtupplåtelse
ha förbundit sig att låta sina bostäder
uthyras genom den kommunala
bostadsförmedlingen.

Vad skulle det alltså bli för ändring
för bostadsförmedlingarna, om kommunal
bostadsförmedling bleve obligatorisk?
Jo, bostadsförmedlingarna skulle
få en något större tillgång på lägenheter
för att möta en skriande efterfrågan, och
därigenom skulle förmedlingen underlättas.
Därtill kommer att förmedlingarna
skulle slippa ifrån ett system, som
de under dessa år ha blivit tvungna att
tillämpa och som jag verkligen skulle
vilja beteckna som en tung administrativ
apparat. Jag vill exemplifiera vad
jag syftar på. Många bostadssökande ha

en bristfällig eller mot familjens omfång
icke svarande bostad — jag bortser
alltså nu från de sökande som inte
ha någon bostad alls — och för dem
får bostadsförmedlingen vidtaga ganska
omfattande åtgärder. Man får i första
hand vända sig till den hyresvärd, hos
vilken vederbörande hyr bostad, och
fråga, om man får förfoga över lägenheten.
Skulle det då till äventyrs vara
så, att hyresvärden har lovat ut den på
annat håll, måste man gå vidare och
fråga om möjligen hyresvärden för den
därigenom lediga lägenheten i sin tur
kan upplåta denna. Denna omgång skul''e
onödiggöras om man finge en obligatorisk
kommunal bostadsförmedling.

Jag skall inte uppta kammarens tid
längre med detta exempel, men tvärt
emot vad utskottet säger anser jag, att
mycket starka skäl tala för att ett införande
av obligatorisk kommunal bostadsförmedling
skulle medföra en lindring
i de redan existerande bostadsförmedlingarnas
administrativa besvärligheter.

För det tredje säger utskottet följande:
»Vidare synes ansvaret för barnfamiljernas
bostadsförsörjning komma att
övervältras på vissa enskilda medborgare.
»

Jag vet faktiskt inte hur jag skall uttrycka
mig om detta uttalande för att
vara tillräckligt mild. Jag kanske helt
enkelt med hänvisning till den erfarenhet
jag har av det hela kan säga, att det
är fel. Då har jag inte sagt för mycket!
Utskottets uttalande måste bero på ett
felslut, tv det är redan nu hela rader av
enskilda fastighetsägare som upplåta
sina bostäder genom kommunal bostadsförmedling,
och de få ett stort klientel
att välja inom. De behöva således inte
ta hyresgäster, som ekonomiskt eller av
andra skäl icke äro godtagbara. De bli
nu inte tvingade att godtaga en viss familj,
och det skulle de inte komma att
bli vid obligatorisk bostadsförmedling
heller. Det blir alltså enligt min mening
inte något övervältrande av ansvaret på
kommunen, i varje fall inte med ekonomiska
konsekvenser.

Ja, herr talman, jag har velat foga

Onsdagen den 4 maj 1949.

Nr 15.

Om obligatorisk kommunal bostadsförmedling m. m.

dessa kritiska kommentarer till utskottets,
såsom jag i början sade, mycket
välvilliga utlåtande, eftersom jag slutligen
bär kommit fram till att såväl det
yttrande och det förslag, som bostadsstyrelsen
har framfört till Kungl. Maj :t
i den här frågan, som departementschefens
egen skrivning och utskottets
skrivning i själva verket logiskt borde
föra fram till ett tillstyrkande, åtminstone
i den första räckan, av den reservation,
som herr Uhlén liar fogat till utskottets
utlåtande under punkten C. Av
något skäl som jag inte känner till och
som inte är redovisat i utlåtandet har
utskottet visat tveksamhet i denna fråga,
och jag skulle vilja vädja till första
kammaren att den måtte övervinna denna
sin tveksamhet. Jag yrkar därför bifall
till reservationen under C.

Herr NORMAN: Herr talman! Andra
lagutskottets utlåtanden bruka inte so ut
på det här viset. Det brukar sällan vara
iner än en mening, och är det mer än
en så är det sällan mera än två. I det
här fallet är det tre olika förslag, som
kammaren har att välja på. Det kanske
kan förklara en del av de kritiska uttalanden
som ha fällts mot utskottets utlåtande.

Jag har såsom utskottets ordförande
funnit det särskilt angeläget att i detta
mycket betydelsefulla och viktiga ärende
se till att inte skriva bort någonting av
vad utskottet förut har skrivit och likaså
att inte skriva dit någonting, som eliminerar
eller i varje fall minskar Kungl.
Maj:ts möjligheter att överväga, vilka
åtgärder som här lämpligen böra vidtagas.
Efter den förklaringen kanske jag
inte behöver polemisera mot de invändningar
som ha gjorts emot utskottets
olika uttalanden.

Kanske jag dock måste ta upp en sak.
Både herr Uhlén, herr Norling och herr
Johannesson ha kritiskt vänt sig emot utskottets
uttalande, att man inte kan åberopa
någon skärpning av bostadsbristen
som motivering för ett avstyrkande
av det förslag som inotionsledes här
har framförts. Jag nöjer mig med att i

det fallet bara påvisa något som bostadsstyrelsen
har sagt och som utskottet har
anknutit till. Jag syftar på en passus i en
skrivelse från bostadsstyrelsen, återgiven
av utskottet nederst i första stycke på s. 2
sålunda: »Bristläget vid utgången av år
1947 hade således varit praktiskt taget
detsamma som under krigets slutskede.»

I nästa stycke talas det om hurudan utvecklingen
har varit under år 1948, och
där heter det att »bostadsbristen detta år
hållit sig praktiskt taget oförändrad».
Det är nog framför allt dessa två uttalanden
som utskottet har stött sig på,
och dessa uttalanden äro nog statistiskt
riktiga.

Av herr Uhléns anförande här fick jag
i början det intrycket, att han talade om
någonting helt annat än han hade motionerat
om. Jag fick det intrycket, att
han inte önskade någonting annat än
ett allmänt införande av det som nu
tillämpas på de platser, där kommunal
bostadsförmedling är införd och där
plikt för fastighetsägarna föreligger att
anmäla lediga lägenheter. I motionen
påyrkas ju dock någonting helt annat, i
det man önskar en obligatorisk kommunal
bostadsförmedling. Visserligen
skulle denna vara fakultativ, så att den
skulle införas först när önskan därom
uttalas från vederbörande ort, men till
denna förmedling skulle anknytas ett
förbud mot uthyrande av lägenheter i
annan ordning. Då kommer nog frågan
att ligga till på ett annat sätt än herr
Uhlén hävdade, då han sade att det föreslagna
systemet i själva verket knappast
skulle medföra några olägenheter.
Jag tror att utskottet kan stå för vad
det har sagt, att ett tvångsingripande i
den föreslagna riktningen skulle medföra
bestämda olägenheter.

Dessa olägenheter få givetvis tagas, om
det blir nödvändigt, och personligen bilar
jag nog närmast åt den uppfattningen,
att den nuvarande situationen inte
håller i längden. Det är skrämmande
siffror som bär ha anförts beträffande
den svarta marknaden på bostadsområdet,
och jag tror att det blir nödvändigt
för statsmakterna att mycket allvarligt
överväga vad som bör göras för att,

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949.

Om obligatorisk kommunal bostadsförmedling m. m.

även om det inte är möjligt att helt förhindra
vad som här sker, dock minska
de sociala vådorna därav. Jag är emellertid
inte alldeles säker på att man klarar
problemet genom införande av en
obligatorisk bostadsförmedling med därtill
hörande förbud, som, såsom också
bär bär framhållits från anhängarna av
förslaget, måste modifieras på grund av
den hänsyn som man bör taga till den
enskilda äganderätten.

Jag vet inte om man kan finna några
andra utvägar, som kunna hjälpa oss att
komma till rätta med problemet. Jag har
en liten fundering, som jag inte har några
som helst fakta till stöd för; jag har
på känn att det kanske bör övervägas,
om inte hyresregleringslagen i det läge
som vi nu ha kommit i är litet för stel,
om man kanske inte behöver överväga
vissa jämkningar, som kunna göra den
smidigare i tillämpningen.

Jag sade i början, att min inställning
vid handläggningen av det här ärendet
var den, att jag ville söka medverka till
att riksdagen inte skulle göra något uttalande,
som på något sätt skulle vältra
stenar i vägen för Kungl. Maj:t när det
gällde att närmare överväga frågan och
vidtaga de åtgärder som kunde befinnas
nödvändiga. Jag vill understryka behovet
av att ett sådant allvarligt övervägande
göres. Jag tror att vi ha kommit
i ett sådant läge, att vi inte kunna dela
den optimism, som undertecknarna av
den andra reservationen uttrycka i sin
motivering, där de tyckas vilja framföra
den meningen, att regleringarna på detta
område snart äro klara att avvecklas
och att man därför inte behöver bekymra
sig så mycket om hur lagstiftningen
i detta avseende är beskaffad.

Det är två kategorier medborgare som
vi här måste ta den allra största hänsyn
till och vilkas intressen måste tillgodoses,
nämligen barnfamiljer och de unga
som önska bilda familj. Såsom förhållandena
hålla på alt utveckla sig tror
jag att det allra viktigaste är att tillse,
vad som kan göras för den sistnämnda
kategorien, samtidigt som naturligtvis
det väsentliga är att det produceras tillräckligt
med bostäder.

Såsom jag uppfattar utskottets förslag
stänger det på intet sätt möjligheterna
att få till stånd den utredning, som herr
Uhlén begär i sin reservation. Men det
lämnar fältet fritt för andra överväganden,
som eventuellt kunna komma i fråga.
Jag vill också gärna ur vad utskottet
i övrigt har skrivit utlösa ett uttalat
önskemål, nämligen att Kungl. Maj:t
måtte allvarligt överväga, huruvida det
för nästa års riksdag kan framläggas ett
förslag som ger en viss hjälp att tillgodose
det stora behov som här föreligger.
Jag begagnar tillfället att framföra denna
önskan direkt till herr justitieministern,
som jag ser närvarande i kammaren.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr JOHANNESSON: Herr talman!
Jag vill bara uttrycka min tillfredsställelse
över herr Normans inlägg och den
positiva syn, som han har på det önskemål
som i denna del har framförts i motionerna.

Jag begärde emellertid inte ordet närmast
för att säga detta, utan för att klarlägga,
hur jag kommit till en motsatt
uppfattning i fråga om bostadsstyrelsens
skrivelse om bostadsbristen. Herr Norman
har hänvisat till vad som står på
s. 2 i utlåtandet, vilket i ena fallet gäller
läget vid utgången av år 1947 och i
andra fallet situationen vid utgången av
år 1948. Jag har vid mitt bedömande utgått
ifrån vad bostadsstyrelsen skriver
i sin prognos för bostadsläget under år
1949, som återfinnes på s. 3 i utlåtandet.
Där konstaterar bostadsstyrelsen: »För
de större stadssamhällenas del hotar en
skärpning av bostadsbristen.» Bostadsstyrelsen
fortsätter: »Även om man medräknar
det tillskott på något tusental
lägenheter, vilket såsom förut berörts
torde överstå från 1948 års budget, och
även om man antager, att 1949 års plan
för igångsättande och färdigställande av
bostadsbyggnadsföretag går helt i lås,
uppstår ett underskott i kalkylen, vilket
väl är tämligen ringa i förhållande till
den sedan flera år bestående, ackumulerade
bristen men som» — vilket jag

Onsdagen den 4 maj 1949.

Nr 15.

Om obligatorisk kommunal bostadsförmedling m. m.

understryker — »kan bli allvarligt kännbart,
därför att man mångenstädes balanserar
på gränsen till öppen husvillhet.
»

Det är närmast denna prognos, som
har utgjort underlaget för mitt bedömande
av utskottets uttalande i detta
fall.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att, utom i fråga
om motiveringen, till vilken han ville
återkomma efteråt, om anledning därtill
gåves, hade i avseende på det nu förevarande
utlåtandet yrkats dels att vad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels
ock att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring beträffande
punkten C, som förordats i den av herr
Uhlén vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan oförändrad
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Uhlén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 19,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring beträffande
punkten C, som förordats i den av herr
Uhlén vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Uhlén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering me -

delst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 95;

Nej — 33.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidkommande motiveringen, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets
yttrande skulle godkännas, dels
ock att kammaren skulle godkänna den
av herr Hallagård m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på godkännande av utskottets
yttrande vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hallagård begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som beträffande motiveringen i
andra lagutskottets utlåtande nr 19 godkänner
utskottets yttrande, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Hallagård m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hallagård begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 56.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949.

Om översyn av socialvården.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1948 vid dess trettioförsta
sammanträde fattade beslut,
in. m.; samt

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o)
och 16 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 8, i anledning av väckt motion
om utredning rörande reglerna för
enskild vägs överförande till allmänt underhåll,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt;

och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen
detta beslut genom utdrag av
protokollet delgivas andra kammaren.

Vid ånyo skedd föredragning av första
kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 9, i anledning av väckt
motion angående åtgärder i syfte att
främja tillkomsten och spridningen av
lämplig och prisbillig litteratur för barn
i skilda åldrar, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Om översyn av socialvården.

Föredrogs ånyo första kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande nr 10,
i anledning av väckt motion angående
en översyn av socialvården.

I en inom första kammaren väckt, till
dess första tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 70, hade herr Domö m. fl.
hemställt, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla, att en översyn
av socialvården med beaktande av
i motionen angivna synpunkter måtte

företagas utan avvaktande av det utredningsarbete,
som redan påginge rörande
vissa specialområden inom socialvården,
samt att detta utredningsarbete
måtte uppdragas åt ett fristående organ.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att första kammaren i anledning av förevarande
motion för sin del måtte besluta,
att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om en översyn
av socialvården i fråga om samordning
mellan dess olika delar samt de
krav i olika hänseenden, som skilda reformförslag
kunde medföra, samt att
denna översyn måtte företagas inom vederbörande
departement.

Reservation hade anmälts av herr Arrhén,
som likväl ej antytt sin åsikt.

I sammanhang med ifrågavarande utlåtande
föredrogs nu ett från andra
kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 322, med delgivning av nämnda kammares
beslut vid behandling av dess
andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 4,
i anledning av en där väckt motion angående
en översyn av socialvården.

Sistnämnda utskott hade i sitt berörda
utlåtande på åberopade grunder hemställt,
att andra kammaren för sin del
måtte besluta, att riksdagen skulle i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
en översyn av socialvården i fråga om
samordning mellan dess olika delar samt
de krav i olika hänseenden, som skilda
reformförslag kunde medföra, samt att
denna översyn måtte företagas inom vederbörande
departement.

Enligt vad berörda protokollsutdrag
utvisade, hade andra kammaren bifallit
denna hemställan.

Herr DOMÖ: Herr talman! Ibland kan
en enkel tidningsnotis ge upplysning om
förhållanden, som man kanske inte eljest
beaktar.

Jag har i min hand en notis i en av
dagens tidningar, vari omtalas att en
skadad man inte i tid kunde komma under
operation på grund av att röntgenavdelningen
på det sjukhus, dit han

Onsdagen den 4 maj 1949.

Nr 15.

först infördes, hade måst stänga redan
klockan 6 på eftermiddagen till följd av
brist på arbetskraft. Mannen måste forslas
ytterligare fyra mil från Söderköping
till Linköping för att röntgas och opereras.
Alla torde förstå, vad ett dylikt
dröjsmål kan innebära.

Denna lilla tidningsnotis belyser, hur
kritiskt läget är vid våra sjukhus, bland
annat i fråga om arbetskraftstillgången.
Man måste fråga sig, hur dylika händelser
kunna inträffa i vårt land med dess
framstående socialvård, som vi med rätta
äro så stolta över. Vi ha ju litet var
känt glädje över de framsteg som ha
gjorts inte minst på sjukvårdens område.
Men vi kunna inte blunda för att verkligheten
på åtskilliga områden har blivit
annorlunda än vad man från början har
tänkt sig. I stället för att vi vid nuvarande
tidpunkt skulle ha utbyggt en hel
del sociala välfärdsanordningar inom
sjukvård o. s. v. ha vi kommit i ett läge,
där vi inte nöjaktigt kunna fullgöra ens
vad vi tidigare ha åtagit oss. Det fattas
sjukhus, läkare och personal.

Orsaken till att en sådan händelse
som den jag nyss omtalade har kunnat
inträffa i vårt land är närmast arbetskraftsbristen.
Det är emellertid inte enbart
sjukvården, som har att kämpa med
bristen på arbetskraft, utan samma svårigheter
framträda på många olika områden.
I själva verket ha så allvarliga
brister framträtt på område efter område,
att vi ha all anledning att ta oss en
funderare över hur vi i fortsättningen
skola kunna lösa problemen.

Jag ger min honnör till alla dem som
ha arbetat för att få till stånd förbättringar
i socialvården. Vi ha på det området
hunnit ganska långt, men de åsyftade
resultaten ha långt ifrån alltid
nåtts. Men man har beslutat åtskilliga
reformer och genomfört vissa åtgärder
utan erforderlig planering eller samordning.
Exempel: folktandvården och

skolfrukostarna. Det är nu anledning för
oss att göra en verklig översyn dels
över hurudant läget iir för närvarande
inom socialvården och dels över vad vi
inom den närmaste tiden kunna och
främst böra göra på detta område.

Om översyn av socialvården.

Det är denna önskan att få till stånd
en överblick över läget och en planläggning
av vad som bör göras under den
närmaste framtiden för att bäst komma
till rätta med svårigheterna, som har
varit motivet för den motion med begäran
om en översyn av socialvården som
jag och några andra högerledamöter ha
tillåtit oss att väcka. Jag erkänner tacksamt
det tillmötesgående, som första
kammarens första tillfälliga utskott har
visat genom att förorda en viss översyn,
men jag tillåter mig att göra en del erinringar
mot ett par punkter i utskottets
motivering.

Det synes framgå att utskottet icke har
tagit upp själva huvudtankegången i motionärernas
förslag. Vad vi vilja är att
statsmakterna skola begagna den tid, under
vilken man nu ofrivilligt och av omständigheter,
som jag redan delvis har
berört, har måst ta sig en paus när det
gäller socialvårdens utbyggnad, till att
söka samordna åtgärderna på detta område
och planlägga, vad man bör göra
för att rätta till eventuella misstag och
vad man inom den närmaste framtiden
bör ta itu med av ytterligare utbyggnader
inom den sociala verksamheten.
Jag trodde att planmässighet skulle vara
kännetecknande för den majoritet, som
för närvarande bestämmer här i landet,
men om man skall döma efter det sätt,
på vilket åtgärder ibland ha vidtagits på
socialvårdens område, har jag all anledning
att betvivla den reella innebörden
av »planmässigheten» i majoritetens åtgärder.

Jag nämnde arbetskraftsbristen och
vill understryka nödvändigheten av att
man söker komma till rätta med de förhållanden
som nu vålla så stora svårigheter
inom sjukvården och för omhändertagandet
av våra gamla. Det har ju
kommit därhän att en av de mest fruktansvärda
situationer som kan inträffa,
nämligen att åldringar inte kunna få
vård, ofta inträffar. Mitt i allt vårt ordande
måste vi ta oss en fundering hur
vi skola kunna skapa garantier för en
bättre ordning härvidlag.

Jag underkänner, herr talman, inte
betydelsen av utredningar inom Kungi.

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949.

Om översyn av socialvården.

Maj :ts kansli, men det är svårt att tänka
sig att man inom departementen, där
man är överlupen med alla möjliga frågor
och där man från början har en
viss inställning att saker och ting skola
ordnas på ett visst givet sätt, skulle kunna
vara så obunden i sin uppfattning
som är nödvändigt för att få till stånd
den omprövning av socialvården, som
läget kräver. En ny fristående utredning
skulle enligt min mening vara det bästa.

Det är därför, herr talman, med ett
visst beklagande av att utskottet har stannat
för att uttala, att denna översyn
måtte företas »inom vederbörande departement»,
som jag tackar för det tillmötesgående
som utskottet i alla fall har
visat. Jag uttrycker dock den förhoppningen,
att man inom en inte alltför lång
tid skall komma till klarhet om hur nödvändigt
det är att verkligen söka få till
stånd en samordning inom socialvården
och en planläggning av hur vi skola
kunna lösa de mest nödvändiga uppgifterna
— nu och framdeles. Det har alltför
många gånger blivit så, att beslutade
reformer ha stannat på papperet. Man
har ofta tagit på sig alltför stora uppgifter
och litat på att tiden skulle rätta
till det hela och att man skulle komma
fram till tillfredsställande förhållanden,
trots att man från början kanske inte
tillräckligt tänkt igenom problemen och
skapat erforderlig samordning.

Med dessa kommentarer har jag, herr
talman, intet annat yrkande än om bifall
till utskottets förslag.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Jag har
vid detta utlåtande fogat en blank reservation,
som jag nu ber att med några
ord få motivera.

När det gäller en översyn av socialvården
kommer man genast in på frågan
om arbetskraftstillgången, vilket också
framgått av tidigare debatter här i kammaren.
Från detta problem ledes man i
sin tur över till vilka antaganden som
kunna göras om befolkningsutvecklingen
i landet under den närmaste tiden.

Den bärande tanken, såsom jag har
fattat den, i den föreliggande motionen

är, att motionärerna klart understryka
risken av att pålägga kommande generationer,
som på grund av det föreliggande
läget nödvändigtvis komma att
bli fåtaligare än den nuvarande, större
bördor än vad de mäkta med att bära.
Jag behöver därvidlag endast erinra om
att vi för närvarande ha 560 000 pensionärer
i landet, men att pensionärernas
antal om 15 år kommer att ha sprungit
upp till 685 000. Det betyder en väldig
ökning av de sociala utgifterna enbart
för folkpensionärerna. Samtidigt komma
emellertid de produktiva åldrarna,
d. v. s. årsklasserna mellan 16 och 67 år,
att befinna sig vid en konstant nivå. Det
är också rimligt att antaga, att övriga
sociala bidrag vid denna tidpunkt, alltså
redan vid mitten av 1950-talet eller
något senare, torde komma att bibehållas
vid sin nuvarande höjd och eventuellt
ytterligare stegras. Vid slutet av
1960-talet måste det för den då ansvariga
ledningen i vårt land vara angeläget
att kanske genom en mer frikostig
barnbidragspolitik än vad vi i dag tilllämpa
söka stimulera tillkomsten av nya
generationer. Man kommer nämligen att
bli tvungen att skapa tillskott till de
produktiva åldrarna — eller skatteunderlaget,
som man också kan uttrycka
sig.

Motionens grundtanke kan enligt min
mening icke vederläggas. Vi måste göra
klart för oss, vad den i dag levande
generationen kan tänkas orka med i
fråga om åtgärder på socialvårdens område.
Vi måste emellertid sträcka tanken
längre och försöka skaffa oss en
uppfattning om vad den kommande,
sammansmältande generationen kan tänkas
komma att mäkta med av sociala utgifter.
De beslut på socialvårdens område,
som fattas i dag, binda oss nämligen
även för framtiden.

Jag vill liksom nyss herr Domö understryka
angelägenheten av att tillgodose
de intressen, som vi ha skyldighet
att sörja för, när det gäller de oförmögna
— uttrycket har präglats av herr
Skoglund i andra kammaren och täcker
i mitt tycke på ett förträffligt sätt
vad man här avser, alltså åldringar,

Onsdagen den 4 maj 1949.

Nr 15.

barn, sjuka, kroniskt sjuka o. s. v. Kostnaderna
för vården av dessa oförmögna
komma, om dessa människor skola få
den hjälp, som vi alla önska, att de skola
ha, att under den närmaste framtiden
ta alla våra resurser i anspråk. Detta
gäller också med än starkare markering
för den fåtaligare generationen, som
skall ta arvet efter oss.

I en del av remissyttrandena över motionen
förklaras, att redan beslutade åtgärder
på socialvårdens område icke få
rubbas. Motionärerna äro i princip av
samma uppfattning. Det är inte tu tal
därom, vilket för övrigt också framgår
av det bland remissvaren citerade yttrandet
från en minoritet inom socialvårdskommittén,
som uttryckligen tillkännager
detta såsom sin mening och
inom vilken befinna sig representanter
för motionärernas meningsriktning.

Herr talman! Jag skulle liksom herr
Domö helst se, att den översyn, om vilken
utskottet konstaterar att behov föreligger,
kunde företas av ett för ändamålet
nytillskapat organ. Den stora fördelen
med tillsättandet av ett dylikt organ
vore, efter vad jag kan förstå, att man
där kunde samla statistik och befolkningspolitisk
expertis. Nu har emellertid,
som bekant, ärendets utveckling varit
den, att andra kammarens tillfälliga
utskott har intagit en viss ståndpunkt
och bestämt sig för en viss kläm.
Detta har naturligtvis ej kunnat undgå
att påverka mitt ställningstagande i första
kammarens första tillfälliga utskott.
Jag har dock funnit det vara av stor
betydelse, att första kammarens första
tillfälliga utskott i sitt föreliggande utlåtande
med stor skärpa understryker
de synpunkter beträffande behovet att
utreda arbetskraftstillgången, vilket även
framhållits av socialvårdskommittén, socialstyrelsen
och Svenska socialvårdstjänstemannaförbundet.
Jag anser, att
en mycket viktig del av det önskemål,
som har framställts i motionen, därigenom
blir uppfyllt. Förutsättningen för
min svn på dessa ting är alltså, att
Kungl. Maj :t därigenom måste se sig föranlåten
alt tillkalla experter på området.
Dessa experter kunna knytas antingen

Om översyn av socialvården,
till en självständig utredning eller också
till socialvårdskommittén, som i övrigt
är i färd med att avsluta sitt arbete.
Därigenom skulle man faktiskt få möjlighet
att bedöma våra demografiska
framtidsutsikter i stort och ej enbart
på socialvårdens område.

Huvudsaken är, att en dylik översyn
kommer till stånd. Sedan få slutsatserna
dras i enlighet med det sunda förnuftets
utslag. Dylika överväganden äro
utomordentligt viktiga för oss i dag, men
de äro än viktigare för våra barn och
efterkommande.

Herr talman! Med dessa ord ber även
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SANDBERG: Herr talman! I egenskap
av utskottets ordförande skulle jag
ha kunnat inskränka mig till att instämma
i de yrkanden om bifall till utskottets
hemställan, som redan ha framställts.
Det må emellertid tillåtas mig
att göra ett par kommentarer.

Herr Arrhén bär talat om de önskemål
som motionärerna ha haft med avseende
på formen för utredningen, d. v.
s. att den skulle ske genom en särskild
kommitté, sammansatt av experter, i
stället för att utredningen, såsom utskottet
har föreslagit, skall ske inom departementen.
Jag skall inte avslöja några
interiörer från utskottsarbetet — herr
Arrhén har ju varit så utomordentligt
älskvärd i sin framställning, att jag inte
har anledning att göra några särskilda
beskrivningar därifrån. Men herr Arrhén
tillåter nog ändå att jag nu säger, att
herr Arrhén dock inte inom utskottet
samlade sina krafter på något särskilt
markant sätt för att söka övertyga oss
andra om att en utredning genom en
kommitté hade varit bättre än en utredning
inom departementen. Jag förstår
kanske herr Arrhéns ställning, och
jag märkte att han försökte väga orden
på guldvåg för att få pusslet att gå ihop.
Jag har all respekt för hans ansträngningar
därvidlag. Det förhållandet alt
herr Domö var den förste, som tog till
orda i denna debatt, och inte reservanten,
har möjligen något inre organiskt

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949.

Om översyn av socialvården.

samband härmed och kan måhända ge
anledning till vissa reflexioner. Därmed
är för övrigt inga som helst obehöriga
antydningar gjorda.

Herr Arrlién spekulerade över dessa
ting i allmänna ordalag. De synpunkter,
som han därvid framförde, kan förvisso
vem som helst i denna kammare, även
en socialdemokrat, göra till sina.

Herr Domö hade nog en liten antydan
på ett ställe i sitt anförande om att han
inte var riktigt övertygad om att det nuvarande
maktägande partiet — jag tror
att orden föllo så — hade tillräcklig
känslighet för vad som vore önskvärt att
försöka åstadkomma på detta område för
att, om jag fattade honom rätt, få till
stånd en differentiering, en nyansering,
en förnuftig konstruktion av socialvården
över huvud taget. Jag får lov att
säga, att såvitt jag rätt har förstått stämningarna
och synpunkterna inom det
socialdemokratiska partiet, så äro vi i
dessa stycken inga bokstavsträlar. Även
vi socialdemokrater vilja nog gärna begagna
vårt sunda förnuft för att reflektera
över dessa ting och dra de slutsatser,
som kunna vara nödvändiga för att
åstadkomma bästa möjliga resultat. Det
socialdemokratiska partiet, som jag kanske
kan få företräda i denna debatt, skiljer
sig säkerligen inte i detta avseende
nämnvärt från det parti som herr Domö
med all ära har ledningen för. Ty det
fanns kanske ett och annat ord i herr
Domös anförande — jag gjorde inte ett
tillräckligt exakt referat för att kunna
bygga några djupare reflexioner därpå
— som pekade på något slags planhushållning
i miniatyrformat, som herr
Domö inte fann vara helt ur vägen.
Detta säger jag bara för att få tillägga,
att vi leka ganska mycket med ord och
fraser — det göra vi politiker i ledet och
kanske också någon gång en stor och
bred och myndig partiledare. Detta sagt,
som herr Domö förstår, i all möjlig älskvärdhet
och med all vördnad för övrigt! Den

springande punkten här är väl
egentligen den, huruvida det skall tillsättas
en särskild kommitté, som tillföres
erforderlig expertis på olika områ -

den, eller om utredningen skall ske inom
Kungl. Maj :ts kansli. Jag förmodar
att herr Domö vet — herr Arrhén vet
det mycket väl, tv han har suttit med
vid bordet i utskottet där uppe i det
lilla rummet med den charmerande utsikten
över fjärden, inspirerande och
angenäm på alla sätt — att vi i utskottet,
åtminstone jag för min personliga
del, ha tagit utomordentligt stor hänsyn
till det remissyttrande, som Svenska
landstingsförbundet avgivit i detta ärende
och som går ut på att det är mycket
lämpligt att denna utredning sker inom
departementen. Herr Mannerskantz är
ledamot av Svenska landstingsförbundets
styrelse. Herr Mannerskantz är också en
av motionärerna. Jag drar av det förhållandet,
att det existerar en motionär
herr Mannerskantz med ett särskilt önskemål
och en ledamot herr Mannerskantz
av denna förnämliga styrelse med
ett annat önskemål den slutsatsen, att
herr Mannerskantz åtminstone för sin
del när han närmare har övervägt och
prövat dessa ting har funnit, att det
kunde gå lika bra att låta utredningen
verkställas inom Kungl. Majrts kansli.
Eftersom jag har den uppfattningen, att
herr Mannerskantz står herr Domö nära

— herr Mannerskantz är sekreterare inom
högergruppen, om jag inte tar fel,
och samarbetar mycket intimt med herr
Domö; till hela sin natur är han ju en
mycket lojal medarbetare till herr Domö

— så funderade jag när detta aktstycke
förelåg över om herr Mannerskantz inom
Svenska landstingsförbundets styrelse
möjligen hade valt den position, som
han intagit, d. v. s. utredning inom departementen,
i överensstämmelse med
nyförvärvade synpunkter som herr
Domö kanske kommit fram till så småningom.

Jag tror att resultatet av den utredning
som utskottet föreslår kan bli gott.
Jag har den uppfattningen, att man väl
även inom Kungl. Maj:ts kansli understundom
känner en viss begränsning och
är medveten om att det kan krävas tillgång
till expertis. Jag förmodar, att det
inte finns något som talar emot en sådan
uppfattning.

Onsdagen den 4 maj 1949.

Nr 15.

Herr Domö spelade på känslosträngarna
genom att berätta om händelsen
med transporten av den svårt skadade
mannen från sjukhuset i Söderköping
till Linköping. Det är alltid roligt när
en kraftfull partiledare någon gång även
tar till den polemiska metoden. Det är
en förnöjelse för oss andra, som befinna
oss ute i periferien, och vi få då försöka
mobilisera de resurser som möjligen
stå till vårt förfogande. Jag tror
att vi äro lika ömtåliga på en sådan
punkt som herr Domö, och herr Domö
med sin konservativa syn på samhällsutvecklingen
och jag med min socialistiska
eller socialdemokratiska — som
på botten rymmer åtskillig konservatism
men som enligt en modern tolkning ju
skulle innebära ett försök att omforma
samhället efter rationella linjer — borde
nog till sist kunna mötas på denna punkt
i alla fall. Herr Domös parti har ju accepterat
att vi skola göra samhället sådant,
att det för de gamla, för de fattiga,
för de sjuka, för barnen och vad vi i
övrigt ha för olika kategorier av behövande
kan göra mesta möjliga nytta. Vi
stå i grund och botten på samma punkt.
Det kan ju hända att om man vill göra
en mera ingående analys av motionen

— men den har inte förekommit på något
särskilt markant sätt i denna debatt

— skulle man möjligen kunna hitta en
del synpunkter, av vilka man måhända
kunde dra andra slutsatser. Men det gör
jag inte. Det har jag ingen anledning till
nu, ty herr Domö har ju accepterat utskottsutlåtandet
och gav till och med
utskottet en liten komplimang. Det gläder
mig som en ringa utskottsordförande
att vi kunnat komma fram till det
resultatet.

Jag har, herr talman, raljerat en liten
smula. Men i grund och botten är det
mig angeläget att understryka det faktum,
att vi här i alla fall faktiskt stå
på ungefär samma grundval, nämligen
att vi vilja åstadkomma bästa möjliga
resultat i dessa olika avseenden. Men vi
tilliigga numera — vi socialdemokrater
lika väl som herr Domö och hans meningsfränder
— »allt efter de resurser,
som samhället kan ställa till vårt förfogande».

Om översyn av socialvården.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Jag vill
endast svara herr Sandberg med några
ord i anledning av hans yttrande, att jag
i utskottet inte skulle ha kämpat för
ståndpunkten, att det skulle ske en utredning
utanför departementen. Nej, men
det tillhör ju rationellt utskottsarbete,
att man uppför sig förnuftigt, och jag
skulle tro, att jag i det läget gjorde det
— så som ärendet nu en gång låg till.
Jag vill emellertid erinra herr Sandberg
om att jag förklarade, att jag skulle vara
synnerligen tilltalad av om i utskottets
skrivning kunde ges rum för mina synpunkter
om arbetskraftstillgångens vikt
och betydelse. Det visade sig, att utskottets
ledamöter voro av samma mening
därvidlag, och det gjordes en formulering,
som i detta avseende tillfredsställde
oss alla. När jag sedan antecknade
en blank reservation skedde det
inte som en demonstration mot utskottet,
utan mera för att få möjlighet att i kammaren
framföra vissa nyanseringar, när
det gäller uppfattningen om dessa frågor.

Till sist vill jag säga, att jag är mycket
tacksam för de formuleringar, som
herr Sandberg använt sig av här i dag
och vilka visa, att vi i långa stycken se
lika på dessa frågor. Därur tror jag att
för framtiden en del gott kan framgå,
och i övrigt litar jag på att utvecklingen
på det område, som det här gäller, kommer
att vara för oss alla en utomordentlig
god läromästare.

Herr STEN: Herr talman! Det har
uppstått debatt omkring detta ärende,
och då jag befunnit mig i en mycket
djup samvetsnöd hela dagen inför mitt
ställningstagande i denna fråga, nödgas
jag nu säga att den debatt som här förts
mellan motionären och utskottets ledamöter
inte har bringat någon klarhet i
det avseende, där jag skulle önskat detta.

Jag tillhör inte socialvårdskommittén,
men jag har tillhört en av de delegationer,
som utgjort en sidolinje till densamma
och som av omständigheternas makt

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949.

Om översyn av socialvården.

kommit att arbeta under större delen av
1940-talet. Jag har således haft en viss
möjlighet att följa socialvårdskommitténs
arbete. Det var ju på det sättet, såvitt
jag minns, att på grund av motioner
i riksdagen — jag tror från borgerligt
håll — tillsattes socialvårdskommittén;
jag vill minnas att det närmast är folkpartiet,
som vill tillskriva sig äran av
detta initiativ. Sedan gick denna kommitté
till sin stora uppgift, och den har
plöjt igenom område efter område. Den
har, som jag nyss sade, haft förstärkningar
på åtskilliga sidolinjer, exempelvis
i fråga om sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen,
olycksfallsförsäkringen
o. s. v. Såvitt jag förstår av vad
jag inhämtat från kommittén under den
sista tiden återstår väl egentligen endast
att färdigställa arbetet med socialhjälpslagen,
eller vad den nu skall heta, som
skall ersätta den gamla fattigvårdslagstiftningen.
Sedan detta slutstycke blivit
färdigt ha vi väl vår bön förutan slutligen
fått den översyn av vår socialvård
och vår socialförsäkring, som det här
är fråga om.

Nu vet jag inte vad som ligger bakom
de olika uttryckssätten på första sidan
och på sista sidan i utskottets lilla aktstycke.
Motionärerna ha talat om att utredningsarbetet
bör uppdragas åt ett fristående
organ, och utskottet uttalar att
översynen måtte företagas inom vederbörande
departement. Jag nödgas erkänna
att jag, trots att jag har varit med i
några utredningar, inte kunnat utröna
skillnaden mellan motionärernas ståndpunkt,
när de velat markera att en kommitté
skulle tillsättas för ändamålet, och
utskottets, som velat markera att socialdepartementet
skulle utföra arbetet utan
att tillkalla någon extra arbetskraft. Men
såvitt jag vet — jag ser inte herr Herlitz
närvarande i församlingen, annars skulle
man kanske kunna få en vetenskaplig
vägledning på denna punkt — finns det
inte något annat utredningsväsende i
vårt land än det som bedrives inom vederbörande
departement. Om den här utredningen
sker i kanslihuset eller på
Torsgatan 4 gör väl ingen skillnad. Det
förhåller sig ju inte så, som man ibland

får läsa i våra tidningar och som en del
av allmänheten tror, att riksdagen tillsätter
en kommitté, utan utredningsväsendet
subordinerar under Kungl. Maj:t
och Kungl. Maj:ts kansli. Fristående organ
äro väl ämbetsverk och möjligen
kommissioner, men någonting sådant
förmodar jag att man inte heller från
motionärernas sida tänkt sig i detta sammanhang.

Om jag skall biträda detta utskottsutlåtande
utan något ställningstagande
till huruvida denna översyn skall verkställas
i socialdepartementet i kanslihuset
med dess ordinarie arbetskrafter eller
om den skall utföras på Torsgatan 4
i socialvårdskommittén såsom ett slutstycke
i dess verksamhet, och jag inte
framställer något särskilt yrkande om
att det skall strykas som står efter sista
kommatecknet i utskottets kläm — alltså
det som står efter ordet »medföra» — så
utgår jag från att det i detta fall som i
alla andra fall är Kungl. Maj :ts regering
och vederbörande departementschef obetaget
att avgöra, på vilket sätt riksdagsskrivelser,
som gå ut på framställning
om utredningar, skola effektueras. Jag
utgår från att man i det här fallet kan
göra på det ena eller andra sättet; man
kan överlämna riksdagsskrivelsen till socialvårdskommittén
eller — om den
skulle ligga i själatåget och det inte skulle
befinnas lämpligt av praktiska hänsyn
att överlämna skrivelsen dit — utföra arbetet
i Kungl. Maj:ts kansli. Detta är en
sak som vi vanligen med fullt förtroende
överlämna till regeringen och till vederbörande
departement att avgöra. Det
är bara själva önskemålet om en utredning,
som uttalas från riksdagens sida,
men det tekniska förverkligandet anser
jag för min del att riksdagen inte skall
lägga sig i, allra minst i en fråga som
denna.

Det är klart att detta spörsmål måhända
kunnat bli utgångspunkt för en
ganska ingående diskussion om vårt utredningsväsende,
om våra erfarenheter
av de olika former, som det kan ikläda
sig. Men jag finner det inte möjligt att
vid denna sena timme skapa erforderligt
intresse omkring en sådan diskus -

Onsdagen den 4 maj 1949.

Nr 15.

sion, och därför har jag för min del måst
nöja mig med denna min deklaration
med anledning av det föreliggande ärendet.

Herr DOMÖ: Herr talman! Det var
med mycket stort intresse som jag lyssnade
till min ärade vän herr Sandberg.
Jag håller honom räkning för den ekumeniska
ton, som präglade hans anförande,
och jag skall försöka att inte
bryta mot den.

Jag är mycket glad över att vad han
sade ungefär kan uttryckas så, att vi
med en begäran om översyn mena en
och samma sak: att man skall ingående
granska problemet och söka komma till
bästa resultat. Ja, detta är just, och det
vilja vi stryka under, ändamålet med
vår motion. Att man sedan kan ha delade
meningar om huruvida denna utredning
skall ske i departementet eller
i en fristående kommitté behöver inte
uppresa något slags skiljemur oss emellan.
Med den vida tolkning som herr
Sandberg och nu senast herr Sten ha
givit av utskottets motivering antar jag
att det är rätt naturligt om departementschefen
gör sig den frågan: År det
lämpligt att vi göra denna utredning inom
departementet eller skola vi göra en
fristående utredning? Men utskottet uttalar
faktiskt, att utredningen tänkes ske
just inom departementet. I den delen är
innebörden av utskottsutlåtandet inte
riktigt klar, men efter dagens uttalanden
har jag inte någon anledning att
uppehålla mig vid detta.

Herr Sandberg sade att högerns motion
inte så mycket dryftats eller åberopats
här i debatten. Det är riktigt, herr
talman, men jag har inte velat bidraga
till att uppväcka en långt utdragen debatt
i denna fråga, och jag skall försöka
att inte heller nu åstadkomma en sådan.
Jag vill bara i all korthet peka på att
bakom motionen ligger ett verkligt intresse
av att vi få cn koordinering mellan
de olika sociala åtgärderna, en avvägning
av vad som kan vara lämpligt
och möjligt i det ena eller andra fallet
och vad som är mest angeläget. Jag bär
tillåtit mig peka på de problem, som
(!. Första kammarens protokoll 1949. Nr 15

Ang. direktiven för priskontrollnämnden.

stå i samband med bristen på arbetskraft
vid våra sjukhus och för vården
av de gamla och sådana ting, som jag
menar böra ägnas särskild uppmärksamhet.
Denna tanke på koordination
och planmässighet i socialvården kom
fram redan 1937 i en motion från högern,
där vi sökte påvisa nödvändigheten
att på grund av olika omständigheter
— bl. a. de begränsade resurserna
beträffande personal, medel o. s. v. —
noga överväga, vilka ting som skulle
komma i synfältet först och borde utföras
först.

Det är bakgrunden till det hela, och
jag har, herr talman, nu efter detta
ingen anledning att fortsätta debatten.
lag bara önskar att en övervägning från
departementschefens sida kommer att
ske och att han noga väger för och emot:
Hur skall utredningen ske och var skall
den ske?

Jag hoppas att skälen för en obunden
och ingående prövning av ifrågavarande
problem skola vara så starka att en
fristående särskild utredning blir resultatet
av motionen och utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, biföll kammaren vad dess tillfälliga
utskott i det föredragna utlåtandet
hemställt och biträdde andra kammarens
i ämnet fattade beslut.

Ang. direktiven för priskontrollnämnden.

Föredrogs ånyo första kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 8,
i anledning av väckt motion angående
direktiven för priskontrollnämnden.

I en inom första kammaren väckt, till
dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 183, hade herr Mannerskantz
m. fl. hemställt, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära, att vid det fortsatta utformandet
av direktiv för priskontrollnämndens
verksamhet hänsyn måtte tagas till av
motionärerna framförda synpunkter.

I ärendet hade yttranden inhämtats
från kommerskollegium, statens priskon -

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949.

Ang. direktiven för priskontrollnämnden.

trollnämnd, Sveriges industriförbund,
Kooperativa förbundet, Sveriges köpmannaförbund
samt Landsorganisationen
i Sverige. Kommerskollegium hade i sin
tur hört samtliga handelskammare och
Sveriges grossistförbund.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att första kammaren för sin del måtte besluta
på så sätt bifalla motionen, att riksdagen
i skrivelse till Kungi. Maj :t anhölle,
att motionen jämte remissyttrandena
måtte överlämnas till förhandlingsdelegationen
för direktiv för priskontrollnämnden
för att av delegationen tagas
i övervägande vid fullgörande av
dess uppdrag.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Om jag vetat att den föregående debatten
skulle bli så utdragen, hade jag kanske
tvekat att begära ordet i detta ärende.
Men eftersom jag redan tidigt begärde
ordet och eftersom två av mig väckta
motioner förut i dag behandlats här utan
att jag sagt ett ord i anledning av dem,
anhåller jag att få framföra detta som en
förmildrande omständighet till att jag
nu tar till orda. Det verkliga skälet är
emellertid aft detta betänkande, ett enda
blad, som är det sista ärendet på dagens
föredragningslista, säkerligen behandlar
den viktigaste av alla de frågor
som ha förekommit här i dag, nämligen
priskontrollens framtida öde här i landet.

Jag gör ingen anmärkning mot utskottets
behandling av den motion som jag
väckt. Det är naturligt att när nu Kungl.
Maj :t tillsatt en delegation för att utreda
priskontrollens fortsatta utformning,
denna motion med dess synpunkter
överlämnas dit. Jag hade endast tänkt
att skicka med ett par, tre hälsningar
utöver vad som står i motionen. Och
skälet härtill är att denna motion skrevs
den 22 januari 1949, och vi ha i dag
den 4 maj. Ungefär tre och en halv månader
ha gått sedan motionen väcktes.
Under den tiden bär den utveckling som
påtalades i motionen ytterligare gått i
den riktningen, att man kan säga att på

många områden en övergång håller på
att ske från en säljarnas marknad till en
köparnas marknad. Det blir mer och
mer uppenbart inom allt större områden,
att det finns många här i landet,
herr talman, som med ledsnad se fram
mot den dag, då priskontrollen kommer
att upphöra. Ty då ha de anledning att
räkna med att tvingas sälja sina varor
billigare. Det har särskilt under denna
vinter och vår blivit så, att det är priskontrollen
som gör att priserna hållas
uppe inom stora områden.

De som nu tänka mycket kortsiktigt
och som själviskt leva trygga i priskontrollens
hägn skulle inte vara särskilt
glada, om denna deras beskyddare kom
bort. Jag tycker emellertid inte att det
bör vara på det sättet. Nu har priskontrollnämnden
levat så pass länge att
den, liksom en hel del andra institutioner,
håller på att bli till stor del ett
självändamål. Det är det som jag här
vill rikta uppmärksamheten på. Från
näringsorganisationernas sida har också
preciserats vissa branscher, där det
faktiskt är så att priskontrollen inte har
någon funktion att fylla. Det vore ett
önskemål att den delegation, som blivit
tillsatt, betraktade det som sin uppgift
att avskaffa priskontrollen, först och
främst i de avsnitt där man faktiskt vet
alt priskontrollen håller priserna uppe.

Den andra synpunkten som jag skulle
vilja skicka med såsom en hälsning till
delegationen gäller kravet på den ökning
av produktionen, som måste anses
vara det viktigaste för att vi skola komma
fram till ett sådant läge som vi
önska. Och det är ostridigt och går inte
att förneka, fastän man ibland får höra
motsatsen förfäktas, att priskontrollnämndens
obönhörliga och stela sätt att
behandla prisfrågorna är en orsak till
rtt produktionen hämmas på många
håll.

Det är alltså två saker som denna delegation
bör bemöda sig om, nämligen
dels att avveckla regleringarna i så stor
utsträckning som möjligt, dels att se
till att de regleringar, som äro kvar,
inte i fortsättningen hanteras på detta
teoretiskt bundna och som jag tycker

Onsdagen den 4 maj 1949.

Nr 15.

ganska hårda sätt, med påföljd att produktionen
hämmas.

Att regeringen är företagsam, i sina
egna ögon kanske djärv, veta vi, herr
talman. Men jag skulle vilja påstå att
den är ovanligt litet djärv, när det gäller
att släppa loss de regleringar, som
finnas kvar. Jag skulle för min egen del
— och jag skulle kanske kunna säga för
den grupps räkning, som jag tillhör —
vilja rekommendera regeringen att göra
det experimentet för att se hur det går.
Jag tror att man skulle bli förvånad
över de krafter, som då skulle vakna
och som skulle ersätta myndigheternas
pillrande i näringslivets olika funktioner,
så att vi dels finge ett mindre bekymmer
för detta spöke i vårt land som
heter index och dels finge en produktion,
som kunde rätta till en del av våra
besvärliga valutaförhållanden. Jag tror
att det vore ett välbetänkt grepp att pröva
sig fram på denna väg, även om det
i mycket innebure ett experiment.

Det är dessa synpunkter som jag, herr
talman, skulle vilja ha fogade vid detta
utskottsutlåtande, synpunkter som även
den delegation, som får motionen, kanske
kunde ha i tankarna vid sitt ställningstagande
i denna viktiga fråga.

I övrigt ber jag, herr talman, fastän
motionen inte är helt bifallen, att få
yrka bifall till utskottets utlåtande.

Efter det överläggningen förklarats härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det
nu ifrågavarande utlåtandet hemställt;

och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen
detta beslut genom utdrag av
protokollet delgivas andra kammaren.

Upplästes och lades till handlingarna
följande från justitiedepartementet ankomna Protokoll,

hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 4 maj 194!).

Till justitiedepartementet hade den 2
maj 1949 från länsstyrelsen i Västerbottens
län inkommit fullmakt för verk -

Ang. direktiven för priskontrollnämnden.

stadsarbetaren E. Hjalmar Nyström i
Kiruna, vilken vid ny röstsammanräkning
blivfit utsedd såsom ledamot av
riksdagens första kammare i stället för
avgången ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som företogs
inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten icke
någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till första kammaren.

I ämbetet:

C. G. Bruno.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 2, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. in.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 180, till Konungen
i anledning av väckta motioner
om siloanläggningars jämställande i taxeringshänseende
med fasta maskiner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
betänkande nr 27 bifölles även av andra
kammaren.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:

nr 325, av herr Eriksson, Einar, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation,
in. m.; och

nr 326, av herr Domö m. fl., i samma
ämne.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.06 eftermiddagen.

In fidem
G. 11. Berggren.