stad i laga ordning förrättas och ny hopräkning af rösterna derefter afMagistraten i Södertelje verkställas, — Kong! Maj:t, vid pröfning af demot berörda Utslag anmälda besvär, funnit klaganderne icke hafva anförtskäl, som i samma Utslag kunde verka ändring; (Riksdagens protokoll 1867:309)

Den 9 Mars, f. m.

stad i laga ordning förrättas och ny hopräkning af rösterna derefter af
Magistraten i Södertelje verkställas, — Kong! Maj:t, vid pröfning af de
mot berörda Utslag anmälda besvär, funnit klaganderne icke hafva anfört
skäl, som i samma Utslag kunde verka ändring; — samt det andra af
den 5 i denna månad, hvarigenom nådig fastställelse meddelats å det af
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Gotlands län den 14 sistlidne Januari
gifna Utslag, enligt hvilket det för Gotlands södra domsaga den 10
December sistlidna år hållna och den 17 i samma månad afslutade val,
dervid till riksdagsman i Riksdagens Andra Kammare Postexpeditören O.
Lagergren blifvit utsedd, är vordet upphäfdt och föreskrift om nytt vals
anställande meddelad.

Då Herrar Borg och Lagergren sålunda tills vidare upphört att vara
ledamöter i denna Kammare, borde deras erhållna riksdagspoletter af dem
återställas; och blefvo förenämnda Kongl. Maj:ts Utslag lagda till handlingame.

§ 4.

Nedannämnda, förliden gårdag bordlagda Utlåtanden och Memorial,
bordlädes nu för andra gången, nemligen:

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 4;

Stats-Utskottets Memorial N:o 28;

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7;

Banko-Utskottets Memorial N:o 7 och Utlåtande N:o 8;

Lag-Utskottets Utlåtanden N:is 39—43 samt

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts Utlåtanden N:is -13—-15.

Kammarens ledamöter åtskiljdes klockan V2 3 e. in.

In fidem
11. Husberg.

Lördagen den 9 Mars.

Kl. 10 f. m.

§ I Det

vid Kammarens sammanträde den 7 dennes förda protokoll samt
protokollsutdrag angående det under § 2 i nämnda protokoll antecknade
ärende upplästes och godkändes.

Den 9 Mars, f. m.

§ 2.

Kammaren beviljade, på derom framställd begäran, ledighet från deltagande
i riksdagsgöromålen åt Herr Westblad från och med den 11 till
och med den 17 uti innevarande månad.

§ 3.

Föredrogs ånyo Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande
N:o 1 (i samlingen N:o 4), i anledning af väckt förslag, att innehafvare
af förenade skollärare- och klockaretjenster må, inom ett visst
maximum, uppbära de för båda tjensterna anslagna löneförmåner oafkortade.

I anledning af Utskottets förra hemställan i detta Utlåtande yttrade

Herr Rosenberg: Ehuru jag icke hyser någon synnerlig förhoppnmg
om framgång åt min motion, kan jag likväl icke underlåta att fästa
uppmärksamhet på de underhaltiga skäl Utskottet anfört för sitt Utlåtande
rörande motionen. Såsom skäl för tillstyrkandet, att förslaget om
förhöjning med 50 procent af de såsom maximum i lönen för förenade
skollärare- och klockaretjensterna stadgade 50 tunnor spanmål utom kofoder,
vedbrand och jordland ej måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda,
har Utskottet anfört, att en så betydlig höjning af lönen för de
förenade tjensterna säkerligen inom flera kommuner skulle blifva ganska
betungande, helst tjensternas sammanslagning i de flesta fall torde vara
föranledd genom behofvet af besparing. I anledning häraf ber jag att i
största korthet få erinra om de bestämmelser, som i detta afseende förefunnits,
alltsedan 1842 års Stadga om folkskoleundervisningen tillkom.
Deri stadgades att skolläraren egde åtnjuta i årlig lön 16 tunnor spånmål,
deraf hälften erlades in natura, hälften råg och hälften andra sädesslag,
och andra hälften löstes med penningar till ett bestämdt belopp af

:Cir 16 skllllI1§ar BankO- Dessutom var skolläraren berättigad till erhållande
af fri bostad, sommarbete och vinterfoder för en ko. Innehade
skolläraren derjemte klockare^ensten i församlingen egde han uppbära de
för båda. tjensterna . anslagna lönerna oafkortad^ så vida de ej samman -läknade öfverstego värdet af 50 tunnor spanmål. Lönen för innehafvaren
af båda tjensterna fick således, enligt regeln, uppgå till tre gånger det
belopp, som var bestämdt i lön för skolläraren, som ej med denna befattning
förenade klockaretjensten. Skollärarens lön motsvarade, efter beräkning
af 53 R:dr 16 skillingar Banko för 8 tunnor, en summa af 160 R:dr
R:mt utom naturaprestationerna eller, om man värderar dessa i pennin .

ungefärligen 200 R:dr Runt. Men då denna lön sedermera befanns
otillräcklig, blef genom Kongl. Kungörelsen den 11 December 1863 minimilönen
föi skolläraren fastställd till 400 R:dr utom 5 tunnor spanmål och
oivannämnda naturaprestationer. Med de föreskrifter härom, som nu finnas
i lag stadgade, kan följaktligen lätt inträffa det missförhållande, att
en person som ensamt innehar folkskoleläraretjenst och hvars lön kan
uppgå anda till 600 R:dr, åtnjuter större lön än en annan, som innehar
begge tjensterna förenade och derför icke eger åtnjuta i lön mer än vär -

Den 9 Mars, f. m.

det af 50 tunnor spanmål eller högst 500 R:dr. Det är väl kändt af flere
bland Kammarens ledamöter, att i en och annan församling, der de begge
ifrågavarande tjensterna äro sammanslagna, något bidrag derstädes ej utgår till
folkskolelärarelönen, enär orgelnistens lön är så stor, att den uppgår till
det i lön för innehafvare!! åt begge tjensterna bestämda maximum 50
tunnor spanmål. Ligger det rättvisa i dylika föreskrifter att en person,
som är klockare utan att vara folkskolelärare, skulle, om han förenade
begge befattningarne, åtnjuta mindre lön än i förra fallet? Då förhöjningen
af skollärarelönen beslöts, anfördes ej det af Utskottet nu gjorda
antagande, att det skulle blifva för församlingen betungande att äfven förhöja
lönen för begge tjensterna sammanslagna, utan ville man då blott
meddela föreskrifter i afseende å skollärarelönen ensamt, hvarföre 6 § 4
mom. i Folkskolestadgan, som handlar om begge tjensternas förening, lätt
allt hitintills qvarstå oförändrad. Men på hvad rättsgrund förnekar man
innehafvare!! af begge tjensterna löneförhöjning, sedan man medgifvit en
sådan åt den, som ensamt innehar skollärarebefattningen? Val är jag
af den öfvertygelsen att folkskolan i allmänhet ej vinner genom en förening
af de begge tjensterna, men i allt fall är och blir det orättvist att
gifva mindre lön åt den som har begge tjensterna förenade, än åt den
som innehar blott endera,

I sin dubbla egenskap af skollärare och klockare får innehafvare af
de begge tjensterna arbeta 7 dagar i veckan, nemligen de sex arbetsdagarne
i skolan, och Söndagen såsom klockare.

Med erkännande att Utskottet i följande punkt gjort något afseende
å min motion, anhåller jag om återremiss å Utlåtandet, för att Utskottet
måtte närmare öfverväga frågan och i vidsträcktare måtto än som skett
understödja syftet af min motion.

Herr Otterström: Denna fråga rörer egentligen och hufvudsakligast
de sydliga länen och stiften. I det gamla Sverige äro klockaresysslorna
i allmänhet af ringa betydelse, så vidt man blott fäster sig vid
dessa tjensters löneförmåner. I det nya Sverige eller i Skåne, Halland,
och, jag tror äfven, i Blekinge äro deremot klockarne försedde med ganska
god aflöning. Under sådana förhållanden kan man med fullt skäl påstå,
att den nu föredragna frågan egentligen rörer dessa nyssnämnda provinser.

Då jag bar ordet, kan jag ej underlåta att anmärka, det en skollärare,
som ej derjemte är klockare, har nu den lön, som enligt föreskrifterna
i Stadgan angående folkundervisningen i riket utgör minimum
för sådana tjensters aflöning, men att den, som innebar förenade klockare-
och skolläraretjenster, kan erhålla mindre lön än den, som endast är
skollärare. Minimum för skollärares aflöning är nemligen 400 R:dr; men
Rikets Ständer anslogo en fond till folkundervisningens förbättrande och
bestämde i sammanhang dermed, att 50 R:dr skulle användas till löneförhöjning
åt skollärarne, derest församlingarne med samma belopp deltogo
i sådan löneförbättring. En del skollärare hafva således 500 R:dr i
lön utom naturaprestationer eller hvilket motsvarar 50 tunnor, spanmål å
6 R:dr 32 skillingar Banko tunnan.

Tager man nu i betraktande klockaretjensterna, skall man utan tvifvel
erkänna, att församlingarne i allmänhet hafva på innehafvare af dessa

Den 9 Marg, f. m.

tjänster ganska stora anspråk, isynnerhet då klockarne är o väl aflönade.
Jag tror derföre, att Utskottet bort, med fästadt afseende derå, taga i
öfvervägande, huruvida ej maximum för lön åt innehafvare af förenade
skollärare- och klockaretjenster bort höjas. Det är visserligen samt, att
det blir en uppoffring inom de församlingar, som, der tjensterna nu äro
i en persons hand förenade, till andra ändamål använda öfverskottet på
lönen; men jag tror, att, såvida man vill erkänna, det en person, som
innehar förenade skollärare- och klockaretjenster, har ett mödosammare
kall än den som är blott skollärare, samme man också är förtjent af högre
lön, än då han ensamt sköter skollärarebefattning.

Med anledning af hvad jag sålunda anfört, får jag anhålla om återremiss
af den nu föredragna punkten; ty i motsatt fall nödgas jag vid
föredragningen af nästa punkt i Utlåtandet yrka afslag å alltsammans.
Jag anser mig dock icke behöfva nu andraga de skäl jag har för denna
min sednare mening.

Herr Stendahl: Då jag varit ledamot af det Utskott, som behandlat
denna fråga, anser jag mig böra upplysa, att man inom Utskottet i
allmänhet var af den åsigt, att församlingar, der skollärare- och klockaretjensterna
blifvit i en persons hand förenade, skulle, då deras sammanslagna
lön icke uppgår till 50 tunnor, få ganska svårt att tillskjuta de
ytterligare föreslagna 25 tunnor spannmål i lön åt en man, som innehade
nämnda tjenster.

Om klockarens lön är så stor, att den jemte skollärarelönen uppgår
till 75 tunnor spanmål, må innehafvaren gerna uppbära dessa 75 tunnor,
oberäknadt naturaprestationerna, såsom husrum, vedbrand, kofoder
och planteriugsland; men jag hemställer, huruvida, då klockarens lön uppgår
till 2,000 R:dr, samma rättighet att uppbära skollärarelönen äfven vid
sådant förhållande bör ega rum. Det skulle kunna inträffa, att i en församling
klockaren har 2,000 och skolläraren 400 R:dr, och jag tror, att,
om ifrågavarande tjenster skulle sammanslås, man borde indraga hela
skollärarelönen utan a,tt nedsätta klockarelönen, hvarigenom besparing skulle
åstadkommas. Jag har ansett mig blott böra nämna, att detta är min
åsigt i frågan.

Herr Hedenberg: Jag är af den åsigt, att skollärare- och klockaretjenster
i allmänhet ej böra i en hand förenas, emedan skollärarens tid
är fullt upptagen af tjenstgöring i skolan och klockaren äfvenledes har
åtskilligt att bestyra, som icke bör eftersättas och ej kan medhinnas, om
han tillika är skollärare. Vid sådant förhållande och då sammanslagning
af begge tjensterna ej lämpligen bör ske, med mindre än att innehafvaren
deraf undfår så stor lön, att han blir i tillfälle aflöna en särskild medhjelpare
för skötandet af den ena tjensten, hvilket skulle medröra en uppoffring
från församlingarnes sida kanske mången gång så stor, att besparingen
i följd af tjensternas förening blefve ringa eller ingen, yrkar jag
bifall till Utskottets Betänkande, desto heldre som jag af ofvan antydda
skäl anser lagstiftningen icke böra uppmuntra till föreningen af dessa
tjenster i en persons hand.

Den 9 Mars, f. m.

Herr Carl Ifvarsson: Då de olika punkterna i förevarande Utlåtande
känga så nära tillsammans, att man ej gerna kan tala öfver den
ena utan att äfven vidröra den andra, får jag vördsammast anhålla, huruvida
icke Herr Talmannen behagade framställa proposition derom, att
öfverläggningen må omfatta båda punkterna.

Sedan Kammaren med anledning af siste talarens framställning på
Herr Talmannens proposition beslutat, att öfverläggningen skulle utsträckas
jemväl till Utskottets sednare hemställan, fortsatte

Herr Carl Ifvarsson: Hvad nu beträffar den första punkten,

får jag tillkännagifva, att man öfver densamma icke behöfver mycket orda,
så vida man lemnar bifall till den andra. Jag anser det vara tydligt och
klart att, den som innehar förenade skollärare- och klockaretjenster
får jemte värdet af 50 tunnor spanmål uppbära naturaprestationer, och
denna inkomst är, om icke stor, åtminstone skälig.

Hvad angår det förtydligande Utskottet i andra punkten föreslagit,
anser jag, att författningen, sådan den nu lyder, är mera tydlig i ämnet,
och att Utskottets förslag är ganska tvetydigt. Jag vill både församlingarnes
och skollärarnes bästa samt föreslår derföre den förändrade redaktion
af Utskottets förslag, att ordet efter naturaprestationerna “såsom“
bör utgå. Klockare hafva nemligen många andra naturaprestationer än
dem Utskottet uppräknar, och det kan blifva rätt kinkigt att säga, hvad
som är naturaprestationer eller icke, om förslaget antages oförändradt.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag anhålla om bifall till
första punkten i Utlåtandet och att andra punkten godkännes med uteslutande
af det i samma punkt förekommande ordet “såsom11.

Herr Östman: När fråga är om förhöjning af tjenstemäns löner,

är det i sin ordning att man tager i betraktande huru pass stora kunskaper
erfordras för de tjenstebefattningar, hvarom fråga är, och om kostnaderna
för dessa kunskapers vinnande äro större eller mindre. Det är klart att
den tjensteman, som ej behöft kosta på sig så mycket för att vinna kompetens
till en tjenst, ej bör få så stor lön som den, hvars tjenst förutsätter
dyrare studier. För en klockarebefattning fordras icke stort mer än
konsten att sjunga och leda sången vid gudstjensten, men en skollärare
deremot måste hafva aflagt ej så obetydliga kunskapsprof, hvarföre jag
anser, att en skollärare bör vara bättre aflönad än en klockare; och på
sådan grund yrkar jag bifall till den förbättring i skollärarnes lönevilkor
som i Utskottets Betänkande förordats.

Herr Friherre Fock: Motionären har ganska rigtigt påpekat den
oegentligheten, att, då skollärarelönen höjdes till 400 R:dr utom naturaprestationerna,
lönen för innehafvaren af både skollärare- och klockaretjensterna
icke äfven bestämdes till högre belopp än förut varit och
fortfarande är föreskrifvet såsom maximum. Det kan nemligen, såsom
motionären anmärkt, lätt inträffa, att en skollärare, som, så länge han
ensamt innehafva'' skollärarebefattning vid en folkskola, åtnjuter i årlig
lön 400 E:dr jemte naturaprestationer, kofoder, planteringsland och boningsrum,
hvilka i värde af någon antagits kunna beräknas till 200 Rall-,

Den 9 Mars, f. m.

skulle, om lian med denna befattning förenade klockaretjensten, få åtnöjas
med mindre lön än förut eller med 500 R:dr, som i Folkskolestadgan är
bestämdt såsom maximilön för begge tjensterna förenade. Det är denna
oegentlighet, som, så vidt jag rätt uppfattat motionen, ligger till grund för
densamma. För att afhjelpa det ofvan antydda missförhållandet, att innehafvaren
af de förenade tjensterna skulle komma att uppbära mindre lön
än den som endast vore skollärare, har motionären föreslagit en förändrad
lydelse af 6 § 4 mom. i Folkskolestadgan, så att den som innehar begge
tjensterna förenade skulle få uppbära de för begge tjensterna anslagna
löneförmåner oafkortade, så vida de ej tillsammans öfverstege värdet af
75 tunnor spanmål, oberäknadt naturaprestationerna kofoder, vedbrand
och planteringsland.

Sedan det visat sig att, hvad motionären äfven uppgifvit, ofvannämnda
författning i afseende på bestämmelsen om folkskolelärares lön blifvit på
skiljaktigt sätt tolkad inom olika församlingar, så att det inträffat att
maximilönen för den, som innehaft tjensterna förenade, bestämts till 500
R:dr, värdet af naturaprestationerna inberäknadt, och tvister af detta slag
äfven blifvit hos Kongl. Maj:t anhängiggjorda, har Utskottet till iörekommande
af osäkerhet i tolkningen af författningen i denna del föreslagit,
det Riksdagen i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t måtte anhålla om
den förklaring, att innehafvaren af båda tjensterna förenade må uppbära
de för desamma anslagna löneförmåner oafkortade, oberäknadt naturaprestationerna
såsom husrum, vedbrand, kofoder och planteringsland.

I anledning af motionärens yttrande att Utskottets skäl vore underhaltiga
her jag att få tillkännagifva, det jag är motionären tacksam för
ett skäl, han sjelf i sitt anförande nyss uppgifvit och som utgör ett ytterligare
stöd för det slut, hvari Utskottet i frågan stadnat. Motionären har
nemligen yttrat, att folkskolan ej vinner utan snarare förlorar genom tjensternas
förening. Det är just derföre som Utskottet ansett att en dylik
sammanslagning af tjensterna, såsom varande mer skadlig än nyttig för
desammas behöriga utöfvande, icke bör af lagstiftningen uppmuntras.
Hufvudsakligen på grund häraf och ehuru, såsom Herr Ifvarsson rigtigt
angifvit, författningen om folkskoleundervisningen af år 1842 är tydlig och
bestämd deruti, att den, som innehar förenade skollärare- och klockaretjensterna,
eger utom värdet af 50 tunnor spanmål derjemte bekomma
ifrågavarande naturaprestation!’, och denna lön kan anses vara, om icke
stor, åtminstone skälig, har Utskottet trott sig icke böra i vidsträcktare
mån än som i Betänkandet föreslagits understödja motionen.

Beträffande påståendet att det i andra punkten föreslagna uttrycket:
“oberäknadt naturaprestationerna, såsom husrum, vedbrand, kofoder och
planteringsland “ kan vara tvetydigt, så må erinras, att anledningen till
begagnande af detta uttryckssätt är, att i olika författningar rörande denna
fråga naturaprestationerna upptagas olika, så att stundom icke husrum
och stundom icke planteringsland blifvit omförmälda. För min del har
jag icke något emot att ordet “såsom11 må utgå, men jag har blott velat
angifva skälet hvarföre det af Utskottet användts.

Herr Lithner: Denna fråga kan med skäl räknas till de fall, der
det visar sig ganska svårt att träffa det rätta vid lagstiftande för ett helt

Den 9 Mara, f. m.

land, derinom förhållanden på olika orter äro så skiljaktiga. Så har man
hört representanter från södra Sverige yttra, att det missförhållande kan
ega rum och äfven inträffat, att den, som innehar både folkskolelärareoch
klockaretjenst, är mindre aflönad än den som blott innehar endera
tjensten. I norra Sverige är förhållandet tvärtom, och man har der erfarit,
att kandidater till dylika tjenster ganska mycket eftersträfvat att få
förena begge tjensterna, hvilket naturligtvis icke kunnat blifva händelsen,
om aflöningen för de begge tjensterna ej vore större än för den ena
af dem.

Med Herr Friherre Fock är jag ense derom, att det icke länder folkskolan
till någon båtnad, att dessa tjenster förenas hos eu person, och att
lagstiftningen följaktligen icke bör dertill uppmuntra, ty det ligger i sakens
natur, att ett nitiskt skötande af den ena tjensten måste ske på den andras
bekostnad, eller, med andra ord, göromålen och bestyren vid den ena
tjensten måste i någon mån eftersättas, för att den andra skall på behörigt
sätt skötas. Jag ville dock blott fästa uppmärksamhet på ett förhållande
som skulle blifva, om motionärens förslag blefve upphöjdt till lag.
Om, såsom i ilera församlingar är händelsen, båda tjensterna inneliafvas af
en person med den nu bestämda maximilön och församlingarne anslagit
det derutöfver uppkomna öfverskottet af tjensternas löneförmåner till något
för kommunen nyttigt ändamål, hvilket vanligast varit folkundervisningens
vidare befrämjande genom småskolor eller dylikt, så skulle detta öfverskott,
i fall lönen för de båda förenade tjensterna, på sätt motionären föreslagit,
höjdes, nödvändigt komma att indragas och ökad beskattning för församlingarne
blifva följden, så vida den vidare ville anslå medel för det ändamål,
hvartill öfverskottet förut användts, eller ock denna nyttiga inrättning
af brist på medel upphöra. I hvilketdera fallet som helst kommer den af
motionären föreslagna löneförhöjningen att blifva för församlingarne, der
tjensterna äro förenade, alltför betungande, hvarföre jag tillstyrker bifall
till hvad Utskottet i första punkten föreslagit.

Äfven den andra punkten skulle jag vara beredd att godkänna; dock
hemställer jag, för vinnande af större tydlighet af deri förordade föreskrift,
att endast orden “oberäknad! naturaprestationer“ begagnades, och att de
efterföljande orden, “såsom husrum, vedbrand, kofoder och planteringsland“,
hvilka äro öfverflödiga och möjligen kunna leda till förvillelse, finge alldeles
utgå.

Herr Matts Pehrsson: För min del kan jag ej annat än biträda
hvad Utskottet här föreslagit. Med fästadt afseende å den stora skilnad
i aflöningen för klockaretjensterua i olika delar af landet kan jag icke
finna annat, än att frågan om löneförhöjning för den som innehar folkskolelärare-
och klockare tjenster förenade bör väckas hos vederbörande
konsistorium och att församlingen deröfver skall höras. Till församlingen
medgifva förhöjning, så är saken lätt afhjelpt, utan att man behöfver anlita
Riksdagen eller den lagstiftande magten. Det har visat sig, att på
flera ställen församlingarne varit benägna att förbättra skollärarnes lönevilkor.
Skulle det ock inträffa, att den som innehar begge tjensterna förenade
är sämre aflönad, än den som blott är skollärare, synes man derföre
icke böra derom väcka fråga hos Riksdagen utan dermed vända sig till

Den 9 Mars, f. m.

konsistorium och församlingen. Jag afstyrker följaktligen hvad motionären
föreslagit, och förundrar mig att han som emellanåt ordar om nödvändigheten
att så mycket som möjligt för besparing af Statens medel undvika
förhöjning af embetsmäns och tjenstemäns löner, här föreslagit en dylik
löneförhöjning. Detta synes mig inkonseqvent. Emellertid, då, såsom jag
förut antydt, förhållandena inom Riket äro så vexlande, att till exempel i
norra orterna församlingar finnas, der klockare hafva 60 å 70 tunnor —
till och med 100 tunnor spanmål i lön, men i andra delar af Riket vida
mindre, tror jag det alltför stora svårigheter möta för Riksdagen att i
denna fråga fatta beslut och meddela föreskrifter.

Herr Jonas Andersson: Äfven jag skänker bifall till hvad Utskottet
i första punkten tillstyrkt. Då Rikets Ständer vid 1862 och 1868
årens riksdag beslöto förhöjning af folkskolelärarnes aflöning till hvad nu
är bestämdt eller till 400 Rall'', skedde sådant utan att deri inblandades
frågan om förening af skolläraretjenster med klockarebefattningar eller om
de föreskrifter, som i följd af en sådan förening äro nödiga. Denna sednare
fråga eger icke heller efter min uppfattning det oskiljaktiga sammanhang
med bestämmelserna om skollärarnes aflöning, som motionären velat
påskina. Jag tror, att, då 1842 års Stadga om foikskoleundervisningen utfärdades,
det var mindre välbetänkt att deri intaga föreskrifter om förening
af klockare^ enster med folkskolelärarebefattiiingen, ty frågan härom bör
ensamt afgöras af den kommun eller församling, der eu sammanslagning af
dessa tjenster lämpligen kan ega rum. Med den i anledning af Rikets
Ständers beslut utfärdade kungörelsen af den 11 December 1S63 åsyftades
endast reglering af folkskolelärarnes löner. Hvad deremot angår lönerna
för klockare eller orgelnister, tillkommer det församlinga me att härom besluta.

Då nu emellertid finnes föreskrifvet, hvad innehafvare!! af begge tjensterna
är berättigad att uppbära högst i lön, så står det honom fritt, om
han icke^r belåten med denna lön och församlingen ej vill medgifva löneförhöjning,
att afstå från den ena tjensten och bibehålla den andra. Med
en föregående talare instämmer jag deruti, att sammanslagning af begge
tjensterna icke kan lända foikskoleundervisningen till båtnad. Det är alldeles
naturligt och äfven af erfarenheten bestyrkt, att folkskolan häraf
måste lida, hvarföre eu dylik förening af tjensterna icke bör af lagstiftaren
uppmuntras. I den ort jag tillhör, bär, så vidt jag erfarit, några svårigheter
eller klagomål uti ifrågavarande afseende icke försports, och förening
af folkskolelärare- och klockare tjenster, der sådan egt rum, har försiggått
utan behof af lagbestämmelser härom; och då, såsom jag förut antydt, det
bör bero på församlingarne att besluta så väl om tjensternas förening som
ock om aflöningen för innehafvare!"! deraf, anser jag en förklaring, sådan
Utskottet i Utlåtandet föreslagit, ej vara af behofvet påkallad.

Herr Sven Nilsson: Man har här gjort beräkningar öfver folk skolelärarnes

och klockames löner, som jag icke kan godkänna. Så har
man uppgifvit en skollärares lön till 600 Rall’, då den som innehar båda
befattningarne ej skulle åtnjuta mer än 500 Rall''. Det är törsta gången
jag hört en så hög beräkning af skollärarnes löner, dem man annars fram -

Den 9 Mars, f. m.

hållit såsom orimligt små, och det skulle vara under särdeles märkliga
undan tagsförhållanden, som värdet af 50 tunnor spanmål icke öfverstege
500 R:dr. Inträffade sådana, så uppstode ock bekymmersamma tider för
landtmannen, som hufvud sakligast afiönar f olkskolelärarne; och om någon
dervid vore att beklaga, så vore det, efter mitt förmenande, icke den som
hade att mottaga värdet af 50 tunnor spanmål, utan de som skulle utgifva
det, ty det är uppenbart att bergningsvilkoren för landtbrukaren,
under sådana förhållanden, blifva ytterst inskränkta, hvaremot löntagaren
hade fördelen af det låga priset på lifsförnödenheter.

Motionären och åtskillige andra talare hafva ansett, att folkskolan icke
vunnit på föreningen af klockare- och skollärarebefattningarne. Jag har
samma erfarenhet och tror att det är bäst då hvar sin syssla sköter. Om
jag skulle önska bifall till föreliggande Betänkande, så skedde sådant af
intet annat skäl, än att derigenom gåfves anledning till befattningarnes
åtskiljande. Der de blifvit förenade, har det skett för att bereda församlingarne
någon lättnad i utgifter; men blefve lönen bestämd till det af
motionären föreslagna belopp, så upphörde lättnaden och i följd dermed
äfven anledningen till föreningen.

Jemför man klockarnes och skollärarnes löner med t. ex. lärarnes vid
elementarläroverkens, och dervid fäster afseende vid de studier och kunskapsprof,
som erfordras för kompetens till de särskilda befattningarne,
lärer man finna fördelen vara på de förstnämndes sida; emedan läraren
vid elementarläroverket måste använda mera både kostnad och möda, för
att komma i besittning af den något större lönen, än klockaren-skolläraren
behöfver för sin, i jemförelse dermed, visst icke knappa lön. Då
man har sagt att endast förhållandena i södra Sverige påkalla förändring,
vill jag nämna, att i min ort äro, så vidt min kännedom räcker, klockaretjensterna
försedda med boställen, hvaraf somliga äro af den betydenhet
att deras jordbruk, om det skulle säljas, kunde uppskattas till många tusen
Riksdaler, och någon gång i tunnor guld. Dessutom åtnjuta klockarne, i
denna egenskap många naturaprestationer, såsom lin, ägg, mjölk etc. samt
hälften mot pastorn i betalning för förrättningar. Jag tror ej att giltiga
skäl förefinnas till klagomål för otillräckliga löneinkomster för dem som
fått de förenade klockare- och skollärare-befattningarne, och tillstyrker
fördenskull bifall till första punkten i Utskottets Utlåtande.

I afseende deremot på andra punkten vill jag fästa uppmärksamheten
på de många anledningar till trassel och tvister som måste uppstå,
om den oförändrad bifalles. Innehafvare!! af båda befattningarne kunde
då, i sin egenskap af skollärare, äfven om han såsom klockare hade ett
godt boställe, utfordra de så kallade naturaprestationerna. Det vore obilligt,
om han såsom klockare hade boställe, att han ändock skulle kunna
fordra bostad såsom skollärare, eller planteringsland, oaktadt han vore
innehafvare af flera tunnland jord. Skulle församlingen månne, under
sådana förhållanden, leverera foder till en ko åt honom i klockaregården,
eller ved?

Som jag icke vill bidraga till sådana obilligheter, utan anser att dylika
naturaprestationer böra tillkomma endast dem som icke hafva klockareboställen,
yrkar jag att, derest en lagförklaring i det syfte Utskottet
föreslagit anses erforderlig, efter orden “oberäknad! naturaprestationerna,

t)en 9 Mars, f. m.

såsom husrum, vedbrand, kofoder och planteringsland®, måtte tillsättas
orden: “derest ej till klockare^ensten hörer boställe och andra motsvarande
förmåner

Herr Otterström: Då jag förra gången hade ordet, var ej andra
punkten i förevarande Utlåtande föredragen, och jag ansåg mig derföre
icke höra yttra mig öfver densamma, men nu, sedan nämnda punkt äfven
blifvit föremål för Kammarens öfverläggning, anser jag mig böra fästa
uppmärksamhet derå, att, om man godkänner Utskottets Utlåtande i den
första punkten, man bör afslå framställningen i den andra. Man förklarar
derigenom, att man vill blifva vid det stadgande som är. Att naturaprestationer,
såsom husrum, vedbrand, kofoder och planteringsland ej inräknas
i lön, antingen en person är blott skollärare eller han innehar
förenade skollärare- och klockaretjenster, torde väl vara klart genom de
författningar, som utkommit efter 1842 års Folkskolestadga. Åtskilliga
Kongl. bref och cirkulär hafva nemligen utkommit just med afseende på
de anspråk församlingarne kunde komma att framställa i anledning'' af anslagen
till folkundervisningen. Intet undantag gifves från den regeln, att
skollärare eller den, som innehar förenade skollärare- och klockaretjenster,
hafva lön, oberäknadt naturaprestationer. Utskottet medgifver visserligen,
hvad motionären till stöd för sitt förslag åberopat, att stadgandet om
värdet af femtio tunnor spanmål såsom maximilön för de förenade tjensterna
skulle tolkats så, att detta värde innefattar ersättning äfven för
kofoder, sommarbete, planteringsland samt till och med boningsrum;
men jag hemställer, huruvida det skulle vara lämpligt att hos Kongl.
Maj:t anhålla om särskild kungörelse, derföre att man inom en och annan
skolstyrelse ej vill fatta meningen med en författning som är alldeles tydlig
och klar.

Några talare hafva anmärkt, att det icke är lämpligt förena skollärare
och klockaretjenster, utan att de böra vara åtskiljda. Det är möjligt
att man hör i församlingar, som rikligen aflöna sina klockare och derföre
hafva på dessa stora anspråk, hafva nämnda tjenster besatta af olika
personer; men jag är fullt öfvertygad, att erfarenheten vittnar på de flesta
ställen om raka motsatsen. Inom det pastorat jag tillhör finnas tre skollärare,
som derjemte äro klockare, och jag kan försäkra, att ingen enda
minut tages i anspråk för klockaren på skolans bekostnad. Man har i
allmänhet inga anspråk på ldockarne. De göra sin tjenst om Söndagarne,
och jag anser det vara en stor förmån deri, att skolläraren är en skicklig
klockare. Derigenom uppdrifves kyrkosången, så att den blir både
bättre och mera upplyftande.

Vill man säga, att skolan blir genom dessa förenade tjensters sammanslagning
lidande, blir denna olägenhet icke afhjelpt genom nu föreslagna
sätt. Jag tror, att man bör gå en annan väg. Det är ju alldeles
tydligt, att föreningen af sådana tjenster ej beror af skolläraren eller innehafvaren
af tjensterna utan af församlingarne. När församlingarne nemligen
finna det vara med sin fördel öfverensstämmande att förena tjensterna,
göra de det. Orsaken kan vara att derigenom vinna besparing i utgifterna
eller att gifva en välförtjent man bättre lön.

Jag

Den 9 Mars, f. m.

-Tåg tillåter mig att ännu en gång fästa uppmärksamheten derå, att,
om första punkten i Utlåtandet bikilles, den andra bör afslås, såsom innefattande
ett obehöflig! reglementera nde. Jag har för närvarande i min
hand de Kong! Bref och Cirkulär, som ändrat 1842 års Folkskolestadga,
och får säga, att det icke är så underligt, om det går rundt ikring i hufvudet
på skolstyrelsens ordförande, då man besinnar, att 12 Kongl. Kungörelser,
9 Kongl. Cirkulär, 2 Kongl. Bref och 8 Kongl. Maj:ts Utslag
innehålla ändringar eller förklaringar af nyssnämnda stadga. Många misstaga
sig derföre helt naturligt om hvad som är till efterrättelse gällande,
och jag tror icke att, innan man kodifierat dessa1 stadgar och erhållit en
ny stadga för folkundervisningen i riket, man bör hos Kongl. Maj:t anhålla
om en ny kungörelse, helst som man har tillräckligt många kungörelser
i ämnet förut och stadgandena för öfrigt äro alldeles klara.

Jag yrkar afslag å andra punkten, så vida den första godkännes.

Ilcrr Hedenberg: Som jag förut haft äran nämna, tillhör jag

deras antal, som ej önska det skollärare- och klockare tjänster na förenas i
en hand, hvarföre äfven jag yrkar afslag å andra punkten af Utskottets
Utlåtande.

Herr Rosenberg: De personliga tillmålen, man rigtat mot mig

under diskussionen, ämnar jag ej bemöta, och jag kan trösta den af Stockholms
representanter, som yttrat sig i saken, att skollärare och klockare
lefva icke i allmänhet i något öfverflöd. Jag vill endast säga, att församlingarne
skola, om än min motion bifalles, alltid höras, innan löneförhöjning
verkställes, och derför erfordras ej förändring i skolstadgan. Klockarelönen
deremot är bestämd i kyrkolagen och kan ej blifva beroende af
församlingens godtycke. Eu talare har yttrat, att den som innehar förenade
skollärare- och kloekaretjenster kan taga afsked från den ena af
dessa befattningar, om han icke vill hafva båda; men jag tvifla)- på, att
sådant låter sig göra, tv församlingarne besluta i tv fall, och med detta
beslut får väl en dylik innehafvare vara belåten.

Under diskussionen har man å ena sidan framhållit, au det icke ligger
någon fördel i att förena skollärare- och klockare^ ensterna, och å den
andra har man förklarat, att sådan förening bör desto heldre verkställas, som
derigenom icke eu enda minut tages från skoltiden för klockaretjenstens
fullgörande. Jag vill i anledning deraf anmärka, att, der annexförsamling
finnes, klockaretjensten är ganska besvärlig. Klockaren skall nemligen
sjunga vid passionspredikningar och begrafningar samt närvara vid husförhör
och understundom vid mantalsförteckningar. Häraf synes, att mycken
tid derigenom tages af den, som innehar förenade skollärare- och
kloekaretjenster, från skolan. Skolan fordrar verkligen sin egen man. Nu
är fråga, huruvida man vinner åsyftade ändamålet på den väg Utskottet
inslagit. _ Besparing ingår såsom det väsendtliga, om icke det största motivet
i församlingarnes kalkyler. Om församlingarne nu för att vinna billigare
pris besluta sig för att i allmänhet förena nämnda tjenster, kunna ju dessa
beslut blifva till verklig skada för skolan.

Riksd. Prof. 186 7. 2 Afd. 2 Band.

Den 9 Mara, t m.

Vill Herr Ifvarsson i andra punkten hafva bort sitt lilla “såsom11,
har jag deremot ej något att invända.

Herr Hessle: Jag tager mig friheten fästa uppmärksamheten derå,

att de fleste klockare ursprungligen varit skollärare, samt att särskilde
sådane nu mera blifvit anställde, derföre att klockarne icke kunnat i nyssnämnda
hänseende uppfylla sednare tiders anspråk.

Om det vore fråga om aflöning åt skollärare, förenade jag mig med
Herr Otterström; men i vårt land, der olika förhållanden ega rum
inom olika församlingar och det beror på dessa att beskydda skolan, anser
jäg det vara högst nödvändigt, att motionen afslås, och att således Utskottets
Utlåtande i den andra punkten varder af Kammaren förkastadt.

Herr Grefve Po sse: Enligt min åsigt har man på ganska göda skäl

stadgat eu minimilön för folkskolelärare. Det har varit enda sättet att
åvägabringa en tillfredsställande anordning åt skolväsendet på landet. Men
deraf följer ingalunda nödvändigheten af att jemväl förse klockarebefattningar
med minimilön. Tvärtom skulle jag anse sådant böra undvikas.
Af den tillfälliga omständighet, att i åtskilliga trakter af vårt land dessa
båda tjenstår, klockarens och skollärarens, blifvit förenade på samma hand,
har man emellertid tagit sig anledning, under uppgifven afsigt att ordna
skollmästarelönen i sådana fall, likväl i sjelfva verket kommit att bestämma
en minimilön jemväl för klockare. Jag beklagar-, att 1842 års författning
inslagit denna väg, och vill helt och hållet motsätta mig vidare fortgång
på densamma. Minimilönen för skollärare utgör som bekant 400 R:dr.
I fråga om hvad som härtill bör tillkomma, för det fall att skolläraren
jemväl sköter klockare tjenst, tror jag att man bör förblifva vid det gamla.
Erfarenheten visar, att dessa sistberörda befattningar i allmänhet åtnjuta
ganska goda lönevilkor, och att deras innehafvare ega eu i sanning ovanlig
förmåga att med församlingarne uppgöra för sig förmånliga vilkor. Af
detta skäl yrkar jag ogillande af Utlåtandet i dess helhet. Jag vill derjemte
tillägga, att man numera fordrar så mycket arbete af skolläraren,
att han mer än viil är i behof af eu hvilodag. Klockaren skall vara med
på barndop, begrafningar och en mängd olikartade förrättningar och i allmänhet
vara en pastorns vaktmästare, hvilket allt skulle betydligt inkräkta
på skolundervisningen, derest de båda platserna förenades. Och då
jag af sådan anledning icke önskar eu sådan förening, utan anser den
olämplig och skadlig, så vill jag ej heller bidraga till en åtgärd, hvarigenom
densamma just skulle befrämjas och uppmuntras.

Häruti instämde Herr Sandsteclt och Herr För Nilsson från Christianstads
län.

Herr Carl Ifvarsson: Då jag sist yttrade mig, utgick jag från

den af Utskottet antagna förutsättning, att folkskolestadgan i nu ifrågavarande
punkt vore otydlig och i behof af den förklaring, som genom
ifrågasatta skrifvelsen till Kong! Maj:t åsyftats. Jag har sjelf ingen praktisk
erfarenhet om tillämpningen af omförmälda §, ty i den ort jag representerar
finnes intet enda fäll, der klockare- och skolläraretjensterna äro
förenade; men jag antog, att de olägenheter i aflöningssättet, som motio -

Den 9 Marg, i'', in.

Öl

nären — hvilken i ämnet bör anses sakkunnig — och efter honom Utskottet
ur författningen velat härleda, också verkligen förefunnits. Då
emellertid under diskussionen jag trott mig finna, att bristen ej legat hos
författningen, utan i uppfattningen hos dem, som skolat tillämpa den, och
att de öfverklagade olägenheterna alltså härrört från ett missförstånd
i afseende å hvad författningen verkligen åsyftar, så har jag intet emot
att, med .nedläggande af mitt förra yrkande beträffande Utlåtandets andra
punkt, förena mig med dem, som yrka utslag å denna del. Skulle detta
yrkande emellertid ej vinna understöd, så inskränker jag mig att instämma
med dem, hvilka bifallit punkten med uteslutande af “naturaprestationerna,
såsom11.

Herr Siljeström: Jag har begärt ordet blott för att med ett par
ord påpeka den, efter min åsigt, origtiga väg, hvarpå Representationen är
inne, då den blandar sig i frågor om kommunala tjenstemäns aflöning.
Detta var kanske nödvändigt, hvad folkskolelärarnes aflöning beträffar, så
länge folkskoleväsendet ännu var Hytt, och för att gifva en impuls till
hastigare utveckling; men jag tror att man bör stadna vid hvad som blifva
åtgjordt och ej vidare fortgå i samma rigtning. Sannolikt hade ock
Utskottet helt eidcelt tillstyrkt utslag till motionen i dess kelhet, om ej
den af motionären framhållna uppfattning af ifrågavarande 6 § 7 mom. af
Folkskolestadgan, hvarigenom det missförhållande skulle uppstå, att innehafvaren
af de förenade klockare- och skolläraretjensterna komma att uppbära
mindre lön än den, som innehade endast den sednare befattningen,
verkligen lärer in praxi mångenstädes gjort sig gällande och Utskottet af
detta skal ansett sig så till vida böra gå motionärens önskan till mötes,
att det för sin del tillstyrkt en underdånig hemställan om ett förtydligande
af omförmälda stadgande.

Herr Me din: Den klagan, som fordom och ej för så länge sedan
försports från klockare och skollärare om otillräckligheten af deras lönevilkor,
har numera till det mesta upphört. Huruvida det nu är bäst och
förmånligast att dessa tjeuster äro skiljda eller förenade, det tillkommer
församlingarne sjelf va att bedöma; och skulle dessa besluta sig för tjenstenit
sammanslående, lära de ej underlåta att förse dem med tillräcklig
lön. Jag kan derföre icke inse något skäl, hvarföre motionären framkommit
med detta förslag och yrkar bifall till första punkten af Utlåtandet
samt afslag till den andra. Jag föranledes dertill jemväl och kanske
förnämligast af det skäl, att man, efter min tanke, ej bör vara så frikostig
med skrivelser till Kongl. Maj:t och aldraminst bör dermed besvära
i oträngdt mål. Vi hafva redan 26 Förklaringar och Kongl. Bref
m. in. rörande folkskoleväsendet, det bör vara nog för någon tid. Jaguppropar
att jag önskar bifall till första punkten och rent afslag på den
andra.

Herr Jonas Andersson: Jag anhåller att med några ord få förklara
min mening med ett yttrande, som blifvit af en föregående talare
gjordt till föremål för kritik — som jag tror, på grund af missförstånd å
hans sida. Jag vill i afseende härå fasta uppmärksamheten vid, att

Den 9 Mars, f. m.

klockare- och skollärarebefattningarne kunna på tvenne olika vägar komma
att förenas. Då nemligen dessa befattningar samtidigt blifvit lediga, kan
församlingen besluta sig för deras sammanslående, och den låter då på
vanligt sätt genom annons i tidningarne kungöra så väl detta som lönevilkoren
för de förenade tjensterna. Den person, som då med kännedom
om vilkoren söker och erhåller begge tjensterna, kan ej godtyckligt afsåga
sig den ena och behålla den andra, deri har motionären fullkomligt rätt.
Men antaget, att endast endera befattningen blir ledig och att densamma
af församlingen erbjudes åt dess klockare eller skollärare — hvilken af
dem som nu ensam qvarstår — derest han är kompetent att sköta begge
dessa befattningar; då tror jag motionären skall medgifva mig, att klockaren
eller skolläraren eger sjelfbestämningsrätt, att han har frihet att
med församlingen stipulera vilkoren för begge tjensternas eftertagande,
och att han kan afsåga sig det erbjudna förtroendet samt behålla sin plats
som förut, derest lian finner det för sig förmånligast. Då nu i det förra
fallet en person fritt åtagit sig att sköta begge befattningarne samt åtnöjt
sig med de honom härför erbjudna lönevilkor, samt i det sednare förening
af tjensterna lika litet kan påtvingas den som innehar endast den ena,
så inser jag icke hvilken orätt, som genom den nuvarande ordningen kan
tillfogas vare sig den ene eller den andre. Liksom föregående talare är
jag dessutom af den åsigt, att man bör vara sparsam med skrivelser och
petitioner till Kongl. Maj:t; och yrkar jag derföre afslag till Utlåtandets
andra punkt.

Herr Östman: Motionen har af föregående talare blifvit så grundligt
vederlagd, att jag inskränker mig att begära bifall till första och afslag
å andra punkten af Utlåtandet.

Herr Sven Nilsson: Af samma skäl som talaren näst före mig

afstår jag från ordet och instämmer till alla delar i hans yrkanden.

Herr Lithner: Jag har blott velat tillkännagifva, att jag, på grund

af hvad som under diskussionen förekommit, afstår från mitt särskilda yrkande
i fråga om Utlåtandets andra punkt.

Öfverläggningen förklarades nu vara afslutad; och blef efter derom
framställda särskilda propositioner Utskottets förra hemställan bifallen;
men den sednare afslagen.

§ 4.

Herr Statsrådet och Kommendören Carl Gustaf Lagercrantz, som vid
detta sammanträde tillstädesvar och på begäran erhöll ordet, aflemnade till
Kammaren Kongl. Maj:ts förliden gårdag afiåtna nådiga Proposition, angående
anslag till ombyggnad och reparation af de Kongl. hofstallen å
Blasieholmen och vid Röda bodarne.

Herr Talmannen emottog denna nådiga Proposition, under förklarande
att densamma skulle af Kammaren blifva på grundlagsenlig! sätt behandlad.

Den 9 Mars, f. m.

§ 5.

Då nu ånyo föredrogs Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1)
Utlåtande N:o 2 (i samlingen N:o 5), i anledning åt väckt förslag derom
att vid de skolor, som icke af egna äldre fonder kunna till fullo bestrida
kostnaderna för städning, ved och ljus, den uppkommande bristen må fyllas
af de så kallade terminsafgifterna, begärde nedannämnde ledamöter
ordet och yttrade:

Herr Gumselius: På den punkt, hvartill förevarande fråga vid

sednaste riksdag blifvit bragt, tror jag ej, att man för närvarande kan
komma till ett annat eller bättre resultat, än det som Utskottet i sitt
Utlåtande tillstyrkt. Jag beklagar och ogillar lika med den ärade reservanten
det riksdagsbeslut, som nu är Kongl. Majzts pröfning understäldt.
Ty för hvar och en, som eger någon kännedom om våra elementarläroverk,
bör det vara tydligt och klart, att bestämmelsen om terminsafgifternas
användande till inköp af undervisningsmateriel tillskyndat läroverken
den aldra största fördel. Yi känna alla att undervisningsmetoden
för icke lång tid sedan bestod uteslutande i lexläsning, i inpräglande efter
läroboken af vissa lärostycke!:!, utan hänsyn till eu klar och lefvande uppfattning
af ämnet, utan tillgång på samlingar, instrumenter, knappast på
lämpliga böcker. Genom terminsafgifternas användande till inköp af sådan
materiel har en god början blifvit gjord till undervisningssättets totala
förändring, eu förändring som tillika innebär en den vigtigäste förbättring
ifrån eu torr och ofruktbar minneskunskap till bestämda och rediga insigter.
Särdeles i fråga om naturkännedomen är detta påtagligt, ty der
kan endast genom åskådning och egen undersökning kunskapen blifva rätt
tydlig och bestämd, intresset rätt lefvande.

Det var hufvudsakligen på grund af dessa åsigter, som jag vid sednaste
riksdag motsatte mig någon underdånig skrifvelse i syfte att kringskära
fonden för anskaffande af undervisningsmateriel; men då en sådan
skrifvelse emellertid blifvit till Kongl. Maj:t afbiten, och då Kongl. Maj:t
med anledning deraf infordrat vederbörande skolstyrelsers yttrande, så
anser jag det vara alldeles för tidigt att framkomma med ett förslag att
afbryta sakens naturliga gång. Jag hoppas det oaktadt framgång åt hvad
jag i denna sak anser nyttigt och gagneligt, hoppas att Kong! Maj:t icke
skall finna anledning att vid Riksdagens ifrågavarande hemställan fästa
afseende; men jag tror å andra, sidan att en framställning derom från
Riksdagens sida icke skulle stämma öfverens med den aktning Riksdagen
är skyldig Kongl. Maj:t och sig sjelf eller sina föregångare, hvarför jag
nödgas bifalla Utlåtandet.

Herr Winkrans: De tvenne frågor, som i föreliggande Utlåtande
N:o 5 och i första mom. af det nästföljande Nio 6 förekomma till behandling,
äro af likartad, nästan enahanda beskaffenhet. De afse nemligen
begge användandet af skolafgifterna till andra ändamål än dem, hvartill
de nu äro anslagna, och skilja sig endast deruti, att, under det att
det nu föredragna Betänkandet åsyftar att med terminsafgifterna äfven
bestrida kostnaderna för städning, ved och ljus, det under N:o 6 före -

5-1

Den 9 Mars, f. ro.

kommande Utlåtandet vill med samma afgifter äfven bilda en fond för
läroverkens utvidgning. Det synes som, vid behandlingen af dessa så
närbeslägtade frågor, Utskottet borde utgått från en och samma grundsats,
att nemligen ifrågavarande fond är för sitt nuvarande ändamål behöflig
eller obehöflig. Mig synes Utskottet i Utlåtandet N:o 6 följt den förra
grundsatsen, att fonden är behöflig, men tyckes i Utlåtandet N:o 5 snarare
luta till en motsatt åsigt, eller att fonden är för sitt nuvarande ändamål
obehöflig. I det nemligen Utskottet blott af formela skäl afstyrker Riksdagen
att i ämnet vidtaga någon åtgärd, antyder Utskottet, om än svagt,
att det i sak billigar motionärens syfte; och jag hemställer om icke i
Utlåtandets ordalag: “att nådig föreskrift i det ifrågavarande afseendet
snart torde vara att förutse''1, ligger en slags påtryckning på Regeringen
att snart skänka oss en sådan föreskrift. För min del förenar jag mig
med den föregående talaren derutinnan, att en dylik föreskrift, hvarigenom
tillgångarne till anskaffande af undervisningsmateriel förminskades, vore
att högeligen beklaga.

Det är nemligen ej blott en psykologisk lag, lika bjudande som en
naturlag, att våra kunskaper utvecklas från åskådning till föreställningar
och begrepp; äfven erfarenheten bevisar satsens sanning, och detta icke
blott i afseende på naturkunnighetens alla riken, såsom den föregående
talaren anmärkte, utan inom alla kunskapsgren^, ja, man har till och
med funnit, att äfven de klassiska språkens studium skulle vinna ofantligt
i klarhet, reda och intresse för lärjungen, om studiet af den klassiska
litteraturen kunde underlättas genom framställande af passande miniatyrbilder
af de gamles lif, deras tempel, deras theatrar, deras boningshus,
deras husgeråd, deras vapen, med ett ord, hela deras kulturlif. På detta
sätt skulle denna litteraturens studium blifva bildande och fruktbärande i
vida högre grad än nu är fallet.

Men ifrågavarande fond kan icke endast användas för nu nämnda
ändamål; för densamma må ock inköpas ändamålsenliga skolinventarier,
hvilkas befintlighet icke är alldeles likgiltig för en god skola. Äfven
kunna, i fäll kassans tillgångar sådant medgifva, dyrbarare vetenskapliga
arbeten, som äro nödiga för lärarnes fortsatta utbildning, inköpas. Dessa
sistnämnda arbeten komma väl i första hand läraren till godo, men de
återverka medelbart på lärjungarne. Långt ifrån således att denna kassa
är öfverflödig eller tillväxer utöfver behofvet, måste den för fyllande af
så. inånga och vigtiga behof snarare anses otillräcklig. För min del begriper
jag icke huru man kunnat få öfverskott; jag har åtminstone aldrig
varit så lycklig, utan stundom nödgats anlita välviljan hos någon mecenat,
för att erhålla bebo (liga medel.

Af nu anförda skäl yrkar jag återremiss af Utlåtandet. Långt ifrån
att Utskottet, efter min tanke, bort genom valet af ordalagen utöfva en
slags påtryckning på Regeringen i syfte att bereda framgång åt motionen,
tror jag att Utskottet lämpligast kunde stödt sitt afstyrkande på de i reservationen
förebragtaj grunder, hvarigenom Utskottet handlat följdrigtigt.

Herr Bergman: Jag instämmer till alla delar i den reservation,

som blifvit af Herr Siljeström afgifven. I strid emot den förste, ärade
talaren kan jag således ingalunda anse frågan befinna sig i den ställning,

Den 9 Mars, f. m.

att ingen annan utväg än bifall till Utlåtandet står öppen. Jag anser
nemligen den föreskrift, rörande användande af terminsafgifterna, som
Utskottet synes med det snaraste vänta, vara öfverflödig. De i detta hänseende
nu befintliga bestämmelser äro både tillräckliga och förträffliga.
Som bekant ingick terminsafgiften fordom till Statsverket. Men 1862-—1863
års Riksdag öfverlät högsinnadt och frikostigt denna statsinkomst till skolorna,
att användas till anskaffande af undervisningsmateriel. Ett vigtigt
steg framåt var dermed uttaget. Det är ej blott naturvetenskaperna eller
de klassiska studierna, som draga fördel af undervisningsmaterielen. Dess
stora inflytande sträcker sig "äfven till alla andra ämnen. Den är högst
nödvändig vid undervisningen i gymnastik, musik och teckning. Men för
fyllandet af behofvet i alla, olika undervisningsgrenar förslår skolkassan
föga. Endast få läroverk hafva varit i tillfälle att anskaffa en orgel. I
afseende på materialet för undervisningen i teckning, nemligen plancher,
gipser, klotser in. m., står saken ännu sämre, oaktadt undervisningen i
ett sådant läroämne utan tillräckliga hjelpmedel svårligen kan lemna ens
några frukter. Men jag anser öfverflödigt, att vidare fästa uppmärksamheten
vid det gagneliga inflytandet af sådan skolmateriel å hela undervisningen
och det uppväxande slägtets bildning. Jag ställer till Kammaren
den vanna uppmaning, att den icke må kringskära den fosterländska
afsigt, som eu föregående Riksdag ådagalade genom terminsafgifternas anslående
till anskaffande af skolmateriel. Den omtanke, som motionen, i
fiffigt ådagalägger för minskande af lärjungarnes omkostnader, synes mig
så mycket mindre påkallad, som medellösa lärjungar äro befriade från
skolafgifterna. Grundsatsen om kostnadsfri undervisning, så länge tillämpad
i vårt land, är numera öfvergifven. Dock äro afgifterna satta allt
för låga för att vara kännbara för bemedlade föräldrar, och de obemedlades
barn äro, som sagdt, derifrån fritagna. Jag anhåller att, på grund
af hvad jag nu anfört, fä instämma i Herr Siljeströms reservation, dock,
enär en åtgärd (nemligen läroverkskollegiernas hörande) af Regeringen
redan är vidtagen, sålunda formulerad, “att Riksdagen ville till Kongl.
Maj:t ingå med underdånig hemställan, att ännu tills vidare det sednaste
riksdagsbeslutet i frågan icke må till någon ändring af § 134 i nu gällande
Stadga för rikets elementarläroverk föranleda-; derom jag vågar
anhålla om proposition.

I anledning af Herr Bergmans yrkande, förklarade Herr Talmannen,
att han på berörda yrkande, såsom innefattande en ny, ej i grundlagsenlig
ordning väckt fråga, icke kunde framställa proposition.

Härefter fortsattes öfverläggningen af:

Herr A. W. Nilsson: Den förste ärade talaren har framhållit de

skäl, som ådagalägga, att motionen bör, såsom Utskottet , tillstyrkt, icke
föranleda någon åtgärd från Riksdagens sida; och då det icke är grundlagsenligt
att, i den ordning frågan nu blifvit väckt, biträda Herr Siljeströms
reservation, samt Herr Talmannen äfven gifvit till känna, att lian
anser sig icke kunna framställa proposition på bifall till denna reservation,
torde derom icke behöfva tilläggas något vidare.

En talare har sagt sig finna Utskottets motivering innebära eu påtryckning
i den rigtning, hvari förra Riksdagen fattade sitt beslut. B ör

Den 9 Mars, f. in.

min del kan jag ej finna, att Utskottets Betänkande hvarken innehåller
någonting sådant eller motsatsen, utan helt enkelt angifver, att, då förra
Riksdagen fattat ett beslut i den af motionären angifna syftning, men
detta ännu icke förevarit till slutlig pröfning hos Regeringen, motionen
ej borde till någon åtgärd föranleda. Öppet vill jag dock bekänna, att
Utskottets majoritet var af samma tanke som motionären, och att motionen
sannolikt blifvit tillstyrkt, såvida icke förra Riksdagens beslut i ämnet
gjort sådant obehöfiigt.

Äfven ber jag få påpeka, hurusom bifall till motionen icke skulle
föranleda någon farlig påkänning på den ifrågavarande kassan. Den så
kallade egna kassan vid läroverken är ofta ganska liten och förslår ej
till bestridande af de utgifter, som böra från densamma utgå. Den uppkommande
bristen, hvilken dock endast utgör eu obetydlig bråkdel af
terminsafgifterna, synes mig då lämpligast kunna fyllas af dessa sednare.
Istt dylikt förfarande synes mig åtminstone vida bättre än att företaga en
ny uttaxering på lärjungarne för bristens fyllande. Uti reservationen
säges det visserligen, att de afgifter, som betalas vid våra elementarläroverk,
jemförelsevis äro låga; och detta är sannt, såvida man jemför våra
skolor med andra länders; men månne icke den omständigheten, att undervisningen
i våra offentliga läroanstalter är i det närmaste fri, just utgör
ett af våra läroverks största företräden, hvaröfver vi kunna lyckönska oss,
och som vi böra vara angelägne att icke släppa ifrån oss. Icke destommdre
har min erfarenhet såsom rektor varit den, att för mången målsman
dessa afgifter varit ganska kännbara, och för min del vill jag heldre
tillstyrka deras nedsättande än förhöjning.

Jag yrkar bifall till, Betänkandet.

Heir Friherre Alströmer: Då denna fråga förevar till behandling
vid sednaste riksdag, motsatte jag mig så mycket jag kunde den utgång
frågan då erhöll, och naturligt är det då, att jag äfven nu kommer att
motsätta mig denna motion. Det skulle nemligen, enligt min åsigt, vara
ett ganska stort men för våra läroverk, om terminsafgifterna skulle anvisas
till sådana ändamål, som Rikets Ständer vid förra riksdagen begärde.
Sannt kan det visserligen vara, att vid åtskilliga läroverk de kassor, som
bildats af dessa afgifter, kunna vara större, än för den närmaste framtiden
kan erfordras med afseende på de behof, till hvilkas fyllande dessa
kassör äro afsedda, men om man börjar använda dem till andra ändamål,
skall man snart finna, att de ej skola lemna tillräcklig tillgång för deras
egentliga bestämmelse. Derföre finner jag det vara ganska lämpligt, att,
eftersom Regeringen ännu icke fattat sitt beslut med anledning af den
sednaste Riksdagens framställning, Representationen nu uttalar sin önskan
derom, att någon ändring i de nu gällande bestämmelserna i detta hänseende
icke måtte ega rum. Då emellertid beslut i denna syftning icke
nu kan grundlagsenligen af Kammaren fattas, eftersom något förslag derom
icke blifvit vackt, yrkar jag återremiss och förbehåller mig att sedermera
väcka motion i den af mig nu antydda rigtning.

Heir Friherre I ock: Då ingen motion blifvit väckt i den syftning,
leseivationen innehåller, kunde Utskottet ej heller taga denna fråga i öf -

''Den 9 Mars, f. in.

vervägande, ocli jag skulle derföre icke hafva begärt ordet för att yttra
mig i detta ämne, såvida man icke här yrkat återremiss för att erhålla
en annan form för motionens afstyrkande än Utskottet föreslagit. Ingen
kan högre än jag uppskatta vigten och värdet af lämplig undervisningsmateriel
och detta i såväl vetenskapens som konstens intresse, men det är
icke rätt, ja, jag vågar säga, det är icke fosterländskt att lägga kostnaden
härför på lärjungarne. Anser man dylika medel för undervisningen nödiga,
är det ock Statens pligt att vidkännas kostnaderna för deras åstadkommande.
Skulle man vilja borttaga de redan vid våra läroverk föreskrifna
afgifterna, vore jag gerna med derom, men då härom icke nu är
fråga, skall jag åtminstone mot hvarje försök till deras höjande nedlägga
min protest. Man säger visserligen, att de fattige äro från dessa skolafgifter
befriade, men ju mera afgifterna höjas, desto högre kommer också gränsen
mellan de fattige och de icke fattige, och ju högre denna gräns faller,
desto sorgligare blir i allmänhet förhållandet i ett samhälle. För den
lärjunge, som ej kan erlägga skolafgift, kännes detta såsom eu stor förödmjukelse,
och ofta äro de försakelser icke ringa, hvilka en fattig fader
eller moder underkastar sig för att bespara sin son eu dylik förödmjukelse.
Ganska illa. är, om redan i skolan skulle uppdragas eu gräns emellan den
fattige och den rike. Denna skilnad kommer nog sedermera att framträda
och blir tids nog bitter att erfara. Vårt land bär just varit utmärkt för
fri undervisning, ehuru man på sednare tider pålagt lärjungarne den ena
afgiften efter den andra. Detta är icke rätt, då man betänker, hvarföre
undervisningsanstalter finnas till. Ej är det derföre att Pål eller Per
skola erhålla undervisning, utan på det att samhället måtte erhålla bildade
medborgare. Vid sådant förhållande är det ock Statens pligt att bekosta
undervisningen och anskaffa hvad för densammas rätta bibringande kan
vara nödigt.

Jag yrkar bifall till Betänkandet.

Med denne talare förenade sig Herr Bibbing.

Herr Siljeström: Jag vill icke förlänga diskussionen med att

tillägga ett enda ord till försvar för den åsigt, som finnes angifven i min
reservation, utan vill endast yttra några ord om det af några talare framställda
påståendet, att de hittills utgående terminsafgifterna skulle för
föräldrar och målsmän ofta varit ganska betungande. Men om så vore
förhållandet, är det märkvärdigt, att man icke hört några offentliga klagomål
deröfver; åtminstone har jag icke förnummit några dylika. Detta är
för öfrigt eu fråga å part, och den pedagogiska sidan al saken är nu det
hufvudsakliga. Derföre och då proposition på bifall till det i min reservation
framställda förslag icke nu kan grundlagsenligen framställas, förenar
jag mig i den af Herr Friherre Ålströmer uttalade mening.

Herr von Troil: Frågan har blifvit af så många sakkunnige män

utredd, att jag anser det icke tillkomma mig ingå i någon granskning
deraf, men jag har begärt ordet i anledning af det framställda yrkandet
om återremiss för att erhålla ett beslut i enlighet med Herr Siljeströms
reservation. En talare har äfven yrkat, att Kammaren genast skulle bifalla
denna reservation, men, då Herr Talmannen gifvit till känna, att så -

5 8

Den 9 Mars, f. in.

(lånt icke låter sig göra, torde derom icke behöfva vidare ordas. Hvad
åter angår yrkandet om återremiss i nyss angifna syfte hemställer jag,
om det kan vara lämpligt att ingå på ett sådant förslag. Denna fråga
är för närvarande beroende på Kong! Maj:ts pröfning, och man kan vara
öfvertygad, helst Herr Ecklesiastik-ministern nu är här närvarande, att
Regeringen icke skall vara i okunnighet om de åsigter i ämnet, som uttalas
inom Kammaren, äfven om någon underdånig skrifvelse i den af Herr
Siljeström angifna syftning icke aflåtes. För min del vill jag på det kraftigaste
uppmana till varsamhet med sådana skrivelser. Vi arbeta ännu
under traditionerna af det gamla representationssättet. Derom vittnar
den stora mängd af motioner, ofta i helt obetydliga ämnen, som vid denna
riksdag framkommit; derom vittnar den benägenhet, man visar att i alla
möjliga ämnen aflåta underdåniga skrivelser. Dessa skrivelser bör man,
enligt mitt förmenande, använda endast i vigtiga fall, ty blott på det
sättet kan man tillvinna dem något gehör hos Regeringen.

Att Representationen nu skulle i denna fråga besluta en underdånig
skrifvelse i alldeles motsatt syftning mot den, som förra riksdagen aliäts,
synes mig icke öfverensstämma med Representationens värdighet, ty hvad
en Riksdag beslutat bör man väl icke vid den nästföljande upphäfva eller
återkalla. Och i detta fall kan man, såsom jag nyss hade äran nämna,
vinna det mål man åsyftar utan någon särskild skrifvelse. Jag instämmer
derföre till alla delar med Herr Gumselius och yrkar bifall till Betänkandet.

Herr L ef fl er: Då så många vackra och värdiga ord här blifvit

yttrade om vigten och betydelsen af lämplig undervisningsmateriel, kan jag
inskränka mig till att instämma med de talare, som derom ordat. Jag
vill dock lemna några upplysningar rörande, bland annat, frågans behandling
i Utskottet. Motionen väckte derstädes åtskilliga betänkligheter, ty
man hade sig bekant, att den i motionen uttryckta åsigt blifvit godkänd
af förra Riksdagen och föranledt eu underdånig skrifvelse, samt att frågan
för närvarande vore beroende på Regeringens pröfning. Vid sådant förhållande
fann man inom Utskottet lämpligast att icke låta motionen till
någon åtgärd föranleda. Jag är dock icke bland dem, som ogilla motionens
sylte. Vid bedömandet häraf tror jag, att man måste göra en skilnad
emellan de äldre och de yngre läroverken. I många af de äldre skolorna
har man nemligen redan hunnit anskaffa så mycken undervisningsmateriel.
att man utan någon skada kan med eu del af terminsafgifterna
understödja den s. k. egna kassan. Man bör nemligen taga i betraktande,
att fråga endast är om användande för sådant ändamål af eu del utaf
materielkassan och att det endast får ske, när skolkollegium finner denna
kassa dertill lemna erforderlig tillgång. Man behöfver vid sådant förhållande
alldeles icke befara, att någon betydligare del af kassan skulle dragas
från dess egentliga bestämmelse, men man vunne å andra sidan en för
de behöfvande lärjungarne ganska stor lindring i deras skolafgifter. Jag
minnes ganska väl, hurusom bekymmer förspordes hos många mindre bemedlade
föräldrar och målsmän, när för några år sedan utgiften till byggnadskassan
anbefalldes. Det är sannt, att den fattige är befriad från
dessa utgifter, men åtgörande! i denna sak är ofta icke så lätt, och mån -

Don 9 Mara, f. m.

gen fader känner blygsel att behöfva anlita en sådan utväg för att bereda
undervisning åt sin son. Derföre synes det mig rigtigast, att man söker
göra undervisningen i allmänhet så litet betungande som möjligt för dem,
hvilka skola begagna sig deraf.

Enklaste sättet för denna frågas behandling torde emellertid vara det,
som Herr von Troil föreslagit, och instämmer jag derföre med honom,
viss att Regeringen kommer att fatta det beslut, hvilket i ena som i andra
hänseendet kan vara det nyttigaste.

Herr C. A. Larsson: Då det är upplyst, att förra Riksdagen fattade
ett beslut i samma syftning som motionen afser, tror jag att man
bör bifalla detta Betänkande sådant det nr, men alldeles icke önskar jag,
att Kammaren skulle uttala en opinion om olämpligheten deraf att städning,
ved och ljus bekostades af terminsafgifterna, så att Kong! Maj:t
deraf kunde taga sig anledning att lemna förra Riksdagens beslut utan
afseende. I våra skolor betalas redan en afgift på 5 R:dr, ocli eu på 4
Rall- 50 öre. Dermed kan det vara nog, och det är hvarken värdigt eller
rigtigt, att lärjungarne derutöfver, såsom nu är händelsen, godtyckligt
prejas på utgifter för städning, ved och ljus. Sådant bör icke vidare tillåtas;
och yrkar jag på dessa skäl bifall till Utskottets Betänkande.

Herr Bergman: Med anledning af den sednaste talarens yttrande

ber jag få upplysa, att redan på den tiden, då någon terminsafgift icke
existerade, lärjungarne Ange erlägga en afgift för ved och ljus samt städning.
Men jag har egentligen begärt ordet för att i läroverkens intresse
fortfarande yrka, att terminsafgifterna allt framgent måtte få användas till
det ändamål, Representationen en gång beslutat. Man kan icke, såsom
eu talare nyss i ganska stränga ord gjorde, tala om prejerier i våra skolor,
då de lärjungar, hvilkas föräldrar eller målsmän äro medellöse, helt
och hållet befrias från all afgift; och jag vågar försäkra, att man vid
bedömandet häraf i allmänhet går till väga med en grannlagenhet, som
gör all fruktan obehöflig för att någon rangskilnad skulle i skolan uppdragas
mellan den fattige och den rike, hvilket en värd talare syntes
föreställa sig.

Då Regeringen ännu icke fattat sitt beslut i frågan, utan endast infordrat
samtliga skolkollegiers yttrande deröfver, tror jag, i händelse emot
all förmodan något flertal af dessa kollegier skulle yttra sig i öfverensstämmelse
med den i motionen uttalade åsigt eller åtminstone antyda,
att i vissa fäll någon del af terminsafgifterna kunde utan olägenhet dragas
från deras hittills afsedda bestämmelse, att en opinionsyttring från Kammaren,
i den syftning att dessa medel oförändradt måtte få användas på.
det nu föreskrifna sättet, skulle vara nyttig och helsosam samt för Regeringen
upplysande. Mångenstädes inser man ännu ej vigten af att ega
en väl ordnad apparat af undervisningsmateriel, mångenstädes känner man
ej, att det är för ganska godt pris man kan anskaffa åtskilliga slag af
dylik materiel, som kan göra lärobokens torra och torftiga innehåll för
lärjungen lefvande och fullt uppbyggligt. Vi se till och med, huru folkskolorna
i hufvudstaden äro med afseende på materiel rikligare utrustade
än månget af våra elementarläroverk; men jag hoppas dock att ett bättre

Den 9 Mars, f. m.

förhållande snart skall inträda, om blott de nu gällande bestämmelserna
rörande terminsafgifternas användande få blifva oförändrade.

Då Herr Talmannen yttrat betänkligheter att framställa proposition
på mitt förra yrkande, vill jag ändra detsamma derhän, att Kammaren
ville, med erkännande af de sunda och ändamålsenliga principer, som ligga
till grund för de redan befintliga stadgandena om terminsafgifternas användande,
förklara ifrågavarande motion icke till någon åtgärd föranleda.

Herr Bergström: Äfven jag anser, att man icke lämpligen kan
komma till annat slut i ämnet, än Utskottet föreslagit, men jag skulle
dock önska eu annan motivering, än Utskottets Betänkande innehåller.
I fråga derom skulle jag visserligen kunna instämma i det förslag, som
nyss framställdes af representanten för Wisby, men, då jag uppsatt ett
särskildt förslag, anhåller jag få uppläsa detsamma. Jag yrkar således,
att “enär genom bifall till ifrågavarande motion skulle om ej upphäfvas,
så dock minskas möjligheten att i den utsträckning, som elementarläroverkens
framtida utveckling krafvel’, anskaffa såväl böcker och undervisningsmedel
som eljest för läroverken behöflig materiel, Kammaren måtte
förklara motionen icke böra till någon åtgärd föranleda. “

Herr W i d e 11: Man bör akta sig för att öka skolafgifterna, så ätt
lärjungarnes antal förminskas; och vi hafva redan kommit ganska långt
bort från principen af fri undervisning, eftersom de nu påbjudna afgifterna
utgöra för hvarje termin 5 R:dr till byggnadskassan och 4 R:dr 50 öre i
s. k. terminsafgift. Det säges visserligen, att de medellöse äro från dessa
avgifter befriade, men det finnes en annan klass, som kan betecknas med
benämningen: de mindre bemedlade, och dessa drabbas nu af begge eller
åtminstone endera af nyssnämnda afgifter. Vi böra komma ihåg, att de
bästa hufvudena ofta anträffas bland de fattige lärjungarhe, och särskildt
erinrar jag mig, att en aktad och framstående vetenskapsman en gång till
mig yttrat, att hvarken han ej heller två af hans kamrater, hvilka sedermera
blefvo utmärkte män, kunnat fortsätta sin skolgång, derest undervisningen
i skolan då blifvit belagd med sådana afgifter. Derföre anser
jag förra Riksdagens beslut i frågan vara grundadt på särdeles goda skäl
och vill ingalunda tillstyrka, att någon underdånig skrifvelse i motsatt
syftning nu aflåta*.

På dessa skäl förordar jag bifall till Utskottets Betänkande.

Herr Lönnberg: Några af de föregående talarne synas hafva missförstått
afsigten med den underdåniga skrifvelse, som Rikets sednast församlade
Ständer till Kongl. Maj:t i ämnet aflåtit. Jag tager mig derföre
friheten att påminna om den ordalydelse, som i samma, den 14 April
nästlidna år daterade skrifvelse förekommer; den innehåller i slutet följande
framställning: att på läroverkskollegiets pröfning må bero, huruvida,
med hänsyn till läroverkets för handen varande eller emotsedda behof af
förstärkning eller förbättring i nämnda materiel, bidragen till de för andra
ändamål, såsom till exempel bibliothekskassans ökande, afsedda kostnaders
bestridande må utgå af de tillgångar, som genom terminsafgifternas erläggande
beredas. Då nu Rikets Ständer icke föreslagit annat, än att på

Den 9 Mars, f. ni.

Öl

läroverkskollegiets pröfning skulle bero, huruvida terminskassans tillgångar
skulle för några andra ändamål användas, så förefaller det mig såsom ett
prof på allt för stor misstänksamhet, om man i denna sali icke anser sig
kunna lita på, att kollegiet i möjligaste måtto ser läroverkets fördel till
godo. Har man ej så pass , stort förtroende till våra läroverkskollegier,
så är det föga bevändt med undervisningsinrättningen, och det vore så
godt att afdanka hela lärarepersonalen.

De ofvannämnde talarne synas fästa ett vida större afseende vid sina
egna subjektiva åsigter än vid Representationens värdighet, då de kunna
ifrågasätta aflåtande af eu ny skrifvelse i frågan, oansedt en skrifvelse så
nyligen till Kong! Maj:t ingått. Genom detta sätt att gå till väga, att
år efter annat göra hemställanden af ofta stridiga syften vinnes i sjelfva
verket intet; och då vi vete, att den af Rikets Ständer sednast aliåtna
skrifvelse nu är under Kong!. Maj:ts pröfning, att Kong! Maj:t infordrat
utlåtande i frågan från vederbörande läroverks kollegier, så bör man
kunna vara fullt och fast öfvertygad om, att Kongl. Maj:t deråt egnar den
uppmärksamhet, som önskvärdt är. Kammaren kan derföre ej heller för
närvarande lämpligen fatta något annat beslut än bifalla hvad det Tillfälliga
Utskottet hemställt.

Herr Kinmanson: Utan att särledes förlänga den redan utdragna

diskussionen, önskar jag blott få meddela en upplysning som rörer frågan.

Såsom bekant är undergå läroverkens räkenskaper en offentlig granskning,
derunder jemväl inbegripes redovisningen för terminsafgifts-kassornas
medel, som äro afsedda att användas till anskaffande af böcker och undervisningsmedel
äfvensom eljest behöflig materiel för läroverket. Men vid
denna granskning har det ofta befunnits, att berörda medel, tvärt emot
dessa uttryckliga föreskrifter, redan nu blifvit använda för andra ändamål
än de dermed afsedda. Häraf må med fog kunna antagas, att obetingadt
bifall till motionen skulle hafva den påföljd, att terminsafgifts-kassornas
tillgångar skulle så småningom minskas derhän, att det blefve alldeles omöjligt
att med dem bestrida de utgifter, hvartill de äro ämnade. Vid
betraktande af detta förhållande påtränger sig det omdöme, att det gagnande
och upphöjda ändamålet med nämnda kassas bildande alltför ringa
uppfattas.

Hvad under denna diskussion blifvit anfördt skulle kunna tillräckligt
förklara, hvarföre Utskottets hemställan bifälles, fastän man kunde hafva
åtskilligt att tillägga till det motiv, Utskottet åberopat. Dock hemställer
jag, om icke Kammaren skulle finna lämpligt, att godkänna det motiverade
beslut, Herr Bergström föreslagit.

Herr Bergman: Då jag ej vill att Kammaren skall besväras med

många förslag till ändring af s. k. klämmen i Utskottets Utlåtande, får
jag tillkännagifva, att jag afstår från mitt nyss gjorda yrkande, och instämmer
med det af Herr Bergström framställda.

Herr Friherre Alström er: Man har här påstått, att det skulle

vara stridande mot Riksdagens värdighet att föreslå en ändring i det beslut,
som af Rikets Ständer i frågan sednast fattades. Mig förefaller det

flen 9 Mars, f. m.

dock såsom mera stridande såväl mot Riksdagens värdighet som emot hvad
lämpligt och rätt är, att, då frågan ännu ej blifvit åt Kongl. Maj:t pröfvad,
först afvakta Kongl. Maj:ts beslut, och sedermera måhända påyrka en
ändring deri.

Sedan jag framställde min begäran om återremisS i afsigt att få framlägga
en ny motion i ämnet, hafva flera antagliga förslag af de talare, som
sedermera begärt ordet, blifvit framlagda. Jag afstår derföre från mitt
yrkande om återremiss och anhåller att få instämma i Herr Bergströms
yttrande.

Öfverläggningen var afslutad. Sedan Herrar Siljeström, Winkrans och
Nilsson återtagit deras gjorda yrkande om frågans återförvisande till Utskottet,
under förklarande att de instämde i Herr Bergströms förslag, samt
Herr Talmannens derefter framställda proposition på bifall till Utlåtandet
blifvit med ja och nej besvarad, begärdes votering, i anledning hvaraf
uppsattes, justerades och anslogs eu voteringsproposition, så lydande:

Den, som bifaller Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande
N:o 2, i oförändradt skick,

röste ja;

Den, det ej vill,

röste nej;

Vinner nej, är Utskottets hemställan af Kammaren bifallen med uttryckande
af den motivering, som under öfverläggningen framställts af Herr
Bergström.

Voteringen, härefter anställd i vanlig ordning, utföll med 98 ja emot
49 nej; i följd hvaraf ifrågavarande Utlåtande var i oförändradt skick af
Kammaren bifallet,

§ 6-

Föredrogs ånyo Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande
N:o 3 (i samlingen N:o 6) rörande väckt förslag om underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:t, angående användande af en del utaf de vid
elementarläroverken nu utgående skolafgifter till bildande af en fond för
läroverkens utvidgning.

Punkten 1.

Utskottets förslag bifölls.

Punkten 2.

Herr Hollander: I)å jag ej bann begära ordet, innan den första
punkten af Utlåtandet afgjordes, anhåller jag att få yttra några ord rörande
den nu föredragna punkten.

Jag vill då fästa uppmärksamheten på det olämpliga deri, att åt
rektor och läroverkskollegiet uppdraga att bedöma, hvilka lärjungar skola
från terminsafgiftens erläggande befrias eller icke. Nämnda personer äro
till domare i dylika frågor bland de minst lämplige, emedan de vanligen
icke stå i något affärsförhållande till sin omgifning och således sakna all
kännedom om den ekonomiska ställningen hos de personer, som bo i den
staden, der läroverket är beläget, och ännu mera hos dem, som äro bosatta
på ett afstånd af G å 8 mil derifrån. Det vore derföre ganska

Den 9 Mars, f. m.

lämpligt att adjungera några affärsmän, som deltoge i öfverläggningarne
rörande den ifrågasatta befrielsen från terminsafgiftens erläggande. I hvithet
fäll som helst komme omdömet dock att grundas blott på subjektiva
åsigter, och det är derföre jag sökt efter en objektiv och allmängiltig grund
för denna pröfning. Min afsigt har dock ej varit, att den årliga inkomsten
af 1,800 R:dr skulle antagas såsom en bestämd norm, utan har den
blott blifvit framkastad såsom ett exempel. Utskottet bär ansett detta
taxeringsbelopp för lågt, och måhända är det så ock för vissa trakter,
såsom t. ex. Stockholm och Göteborg, men för andra delar af landet synes
det deremot, om man tager i betraktande fastighetsbevillningen, vara tilltaget
i högsta laget.

Kunde något bättre förslag i detta afseende inom Kammaren göras
eller någon rättvisare norm utfinnas, så skulle jag ej hafva något deremot.
Måhända skulle man åt taxerings-komitéerna kunna uppdraga att för någon
bestämd tid af 5 eller 10 år afgöra, inom Indika taxeringsbelopp
denna afgift borde utgå; och yrkar jag på dessa grunder, att Utskottets
hemställan icke måtte bifallas, utan Kammaren godkänna mitt förslag med
de modifikationer, som deri kunna anses nödiga och beliöfliga.

Herr Friherre Fock: I öfverensstämmelse med hvad jag förut yttrat

medger jag villigt, att det är en omständighet af ytterst grannlaga beskaffenhet
att afgöra, Indika ynglingar skola från terminsafgiftens erläggande
befrias eller icke. Näppeligen torde dock Hägra vara närmare till och
lämpligare att verkställa denna pröfning, än ynglingarnes egna lärare. Låt
vara, att detta åliggande för dem är obehagligt; de få väl derföre icke
undandraga sig detsamma; och att i denna ömtåliga sak inblanda främmande
personer och derigenom gifva ytterligare offentlighet åt det i alla
fäll för mången förödmjukande resultatet, anser jag i högsta grad olämpligt.

Ej heller är det välbetänkt att lägga debetsedeln till grund för bedömandet.
Utskottet har ogillat detta förfaringssätt, och äfven jag anser
det vanskligt, Man bör besinna, att förmögenheten betyder olika ej blott
på olika ställen utan äfven hos olika personer. Man tanke sig en enka,
som har en årlig inkomst af 1,800 R:drs ränta och har blott eu son att
uppfostra. Hon bör ganska väl kunna komma ut med terminsafgiftens
erläggande för denne ende son, men icke så en annan enka, som har 4
söner i skolan, ehuru hennes årsinkomst måhända uppgår till 2,000 R:dr.
Den personliga pröfningen är således bär vid lag alldeles nödvändig. Denna
grund för skolafgiftens erläggande är så mycket obilligare, som, enligt den,
afgiften ofta växer i män som förmågan att erlägga den minskas.

Jag anser af dessa skäl lämpligt, att det grannlaga uppdrag, som lärarne
hitintills innehaft, fortfarande må tillkomma dem, och yrkar derföre
bifall till Utskottets hemställan.

Herr C. A. Larsson: Jag tror att de olägenheter, som den förste
talaren framhållit, äro vida lättare att .öfvervinna, än man af hans yttrande
skulle hafva anledning att förmoda. Åtminstone tiar jag mig bekant, att
vid ett läroverk så praktiseras, att, om man med betyg af pastor i församlingen
eller kommunalstyrelsens ordförande styrker sin oförmåga att
utgifva termins-afgiften, befrielse derifrån ock medgifves, utan att något

Den 9 Mars, f. m.

afseende fästes vid debetsedeln. Jag skulle kunna anföra ett exempel af
en för mig personligen bekant man, som, ehuru han både var löntagare
och fastighetsegare, döck befriades från terminsafgiftens utgifvande, emedan
det styrktes, att han var gäldbunden och befann sig i långt ifrån goda
omständigheter.

Derest vederbörande rektorer och läroverkskollegier fästa behörigt
afseende vid de upplysningar, som af pastorsembetena och kommunalstyrelserna
lemnas, så tror jag ej, att de skola komma i någon synnerlig
förlägenhet vid afgörandet af dessa frågor; och anser jag på nu anförda
skäl, att Utskottets ifrågavarande hemställan är förtjent af Kammarens
bifall.

Herr Otterström: Det är ganska sannt, att läroverkskollegierna
icke böra underlåta att fästa behörigt afseende vid de betyg, som af kommunalstyrelserna
och pastorsembetena meddelas. Dessutom är det en känd
sak, att eu bestämd böjelse förefinnes hos dem att så mycket som möjligt
lindra de föräldrars kostnader, som kunna anses vara i behof af sådan
lindring. Detta hindrar dock icke, att åsigterna stundom äro ganska delade
om, när behof förefinnes eller icke, och att kollegierna otta döma
som deri blinde om färgen. Jag kan åberopa ett exempel derpå af en
komminister i min hemort, som icke kunde hålla sin son i skolan på andra
vilkor, än att gossen lefde af från hemmet medförd matsäck. Ehuru
betyg derom företeddes, dömde kollegiet dock lädren att betala terminsafgiften.
Mannen, som trodde sig blifva befriad från afgiften, lefde i
denna öfvertygelse, till dess han blef lagsökt för beloppet, som hos honom
på exsekutivt sätt uttogs. Sådant har inträffat och kan ofta inträffa, ty
man kan icke begära, att läroverks-kollegierna skola uteslutande fästa sig
vid kommunal-styrelsernas uppgifter Det är emellertid ej sagdt att misstagen
skola blifva färre, om de grundsatser, Herr Bollander proklamerat,
blifva gällande. Bevillningen är en allt för osäker utgångspunkt för bedömandet
af personers ekonomiska ställning. Man kan visserligen deråt
se, att en person har en vacker inkomst eller en betydlig egendom, men
att han är i goda omständigheter följer ej alltid deraf; och hans förmåga
att bestrida skolumgälderna måste derföre alltid blifva beroende på en
ytterligare profning.

Denna pröfning hör lämpligast kunna af läroverkskollegierna verkställas;
och då något lämpligare förfaringssätt bär icke kunnat uppgifvas,
tror jag att man gör bäst uti att låta bero vid hvad som nu är föreskrivet,
viss om att kollegierna i allt fall döma efter deras bästa öfvertygelse.

Herr Gum re Hus: Det visar sig af Herr Hollanders yttrande, att

det icke är lätt att finna något annat sätt för bedömande af en persons
förmåga att utgöra skolafgift, än det som'' nu tillämpas. Svårligen lärer
väl någon kunna bättre känna dithörande förhållanden, än de som hafva
lärjungarne under sill uppsigt och hafva så många beröringspunkter med
deras föräldrar och målsmän. Jag medgifver villigt, att det är ett kinkigt
uppdrag, men huru många liknande förhållanden inträffa icke, utan att

man

Ben 9 Mars, f. m.

man derföre är berättigad att undandraga sig dem. Jag har varit i tillfälle
att taga någon kännedom om ämnet i fråga, och jag tror mig i följd
deraf kuxrna säga, att läroverkskollegium i tvifvelaktiga fall snarare befriar
från än ålägger betalningsskyldighet, och i allmänhet förfar mildt vid
utöfvandet af detta kinkiga uppdrag. Jag tror ock, att hvad man än
sätter i stället, blir det ofullständigare än det vi redan hafva; och jag
yrkar derföre bifall till hvad Utskottet i denna punkt föreslagit.

Flere af Kammarens ledamöter hördes häruti instämma.

Herr Bergman: Jag är hufvudsakligen förekommen af de två nästföregående
talarne; men ber att få tillägga några ord. Kong! skolstadgan
uppdrager åt rektor och läroverkskollegium bedömandet af eu persons förmåga
att utgöra ifrågavarande skolafgift, och åt eforus och inspektor
granskningen ocli stadfästandet häraf. Detta sätt torde ock vara det bästa;
och kändt är med hvilken grannlagenhet detta uppdrag fullgöres.
Jag ber att få nämna, att inom fyra stift något mera än halfva antalet
lärjungar betalt skolafgift, att inom sju stift de lärjungar, som befriats
från afgiften, varit flera än de, som betalt densamma, samt att uti ett
stift de betalandes och de befriades antal varit ungefär lika stort, Deraf
kan man döma med hvilken grannlagenhet och mildhet läroverkskollegium
gått tillväga. Enligt hvad jag har mig bekant, iakttaga läroverkskollegierna
i allmänhet den grundsats, att i betänkliga fall heldre fria än fälla. Det
hade varit särdeles prisvärd!, om motionären kunnat föreslå något, som
fullt motsvarade ändamålet, men då stora svårigheter derför torde möta,
anser jag Kammaren göra bäst i att godkänna hvad Utskottet hemställt.

Herr Orre: Jag hade önskat att kunna biträda motionären att
vinna en säkrare norm för bedömande af föräldrars förmåga att erlägga
skolafgift än den osäkra, som ligger i läroverkskollegii bedömande af denna
omständighet, och instämmer deri att bevillningen vore härför en säkrare
måttstock; men enär motionären ansett att alla borde från afgift befrias,
som icke ega minst 1,800 B:drs årlig inkomst, livilket är ett alltför högt
belopp, samt motionären icke alls talat om alla dem, som erlägga bevillning
för jordbruks- eller annan fastighet, Indika utgöra flertalet af målsmän,
som hafva barn i skolan, och Indika skulle komma att, emot all
rättvisa och billighet, befrias från skolafgift, om motionen, som endast talar
om inkomst af kapital och arbete, bifalles, så måste jag för min del på
dessa skäl afslå motionen och yrka bifall till Utskottets hemställan.

Efter sålunda slutad öfverläggning blef Utskottets förslag jemväl i
denna punkt af Kammaren bifallet.

Punkten B.

Herr Ho Hanel er: Jag har begärt ordet vid denna punkt icke för
att framställa något yrkande, utan blott för att anmärka, att jag icke, i
likhet med Utskottet, anser nu gällande skolstadgas föreskrifter tillräckliga
att förekomma öfverbefolkning i skolorna. Utskottet tyckes hufvudsakligen
hafva fäst sig vid bänkutrymmet, men äfven lärorummens kubikinnehåll
är eu omständighet, som icke får förbises. Jag tror, att den öfverklagade

RUcsd. Prot. 1807. 2 Afd, 2 Band. 5

Ben 6 Mars, f, m,

sjukligheten i skolorna till stor del har sin grund i bristande lufttillgång
för lärjungarne; och jag tror derföre äfven, att Utskottet kunnat hafva
skäl för att till Kammaren göra hemställan om aflåtande af en underdånig
skrifvelse, hvari föresloges dels rättighet för rektorerne att moderera lärjungarnes
antal, dels någon bestämmelse angående det luftutrymme och
kubikinnehåll, som för hvarje lärjunge erfordrades. Jag har velat nämna
detta blott för att påpeka, att ej heller denna punkt blifvit af Utskottet
med tillräcklig noggrannhet behandlad.

Vidare anfördes icke; och Utskottets förslag bifölls.

Punkten 4.

Härvid yttrade

Herr Kinmanson: I denna punkt är hemställan gjord om en

underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, i syfte att anhålla om en författning,
genom hvilken lärjungar vid stadspedagogierna kunde förpligtas, att
etter samma grunder, som för elementarläroverkens lärjungar äro stadgade,
betala inskrifnings- och terminsafgifter. Jag tager för gifvet, att med pedagogier
här icke förstås andra lägre läroverk än sådana, som åtnjuta
statsanslag. Det torde vara Kammaren bekant, att, i följd af 1859—1860
årens Riksdags beslut, anslaget åt stadspedagogierna uppförts på ordinarie
stat och att, i sammanhang dermed, åtskilliga föreskrifter blifvit meddelade
i afseende på afgifters erläggande af lärjungarne. Genom ett Kongl. Bref
af den 29 November 1861 är sålunda bestämdt, att vid pedagogiema skola
erläggas samma termins- och inskrifningsafgifter, som vid elementar-läroverken
enligt läroverksstadgan. Den enda skilnaden härvid är att lärjungar
vid pedagogiema befriats från afgiften af 50 öre till bibliothek.
Denna omständighet tyckes hafva undfallit Utskottet; och den föreslagna
skrifvelsen är således icke i denna del behöflig. Uti en särskild förordning
är sedermera stadgadt angående skolafgift till bildande af eu byggnadsfond,
hvarvid blott afsetts elementarläroverken, icke pedagogiema. Men så vidt
jag har mig bekant, underhålla de städer, der pedagogik finnas, lokaler
för dessa läroverk, utan att det nu blifvit utredt, om och i hvad mån det
kunde vara lämpligt att genom utgifter af lärjungarne en fond borde tillkomma
jemväl till förmån för pedagogis läroverkshus. Det förekommer
således att de föreskrifter, som i Utskottets förslag afses, till eu del redan
finnas och till en del måste för det närvarande anses icke vara erforderliga.
Jag yrkar derföre afslag å Utlåtandet och å motionen i denna punkt.

Herr Jonas Andersson instämde med denne talare.

Herr ^Vinkrans: Jag är förekommen af Herr Kinmanson. De

upplysningar, han lemna!, visa tillräckligt att ett sådant stadgande som
det föreslagna är obehöflig!. Hvad afgiften till byggnadsfonden angår
yrkar jag, i likhet med nämnde talare, att den föredragna punkten må
afslås. Jag tror, att Kammaren lätt skall komma till samma resultat, om
den besinnar, hvarföre denna afgift är påbjuden, nemligen, att då Rikets
Ständer alltför ofta blefvo af kommuner besvärade med ansökningar om
anslag till nybyggnad eller reparation af elementar-läroverkshusen, och då
Rikets Ständer icke kunde ogilla de motiver, som för bifall till ansökan -

Den 9 Mars, f. m.

garne anfördes, eller att kommunerna icke borde med byggnadsskyldighet
betungas, enär en stor del af de lärjungar, som bevistade elementar-läroverken,
icke tillhörde kommunerna, så ingingo Rikets Ständer på stadgandet
om en terminsafgift af 5 R:dr. Detta stadgande, som sålunda tillkommit
för att rättvisare och billigare ordna kommunernas skyldigheter i ifrågavarande
fall, är således gjordt för kommunernas eget bästa. Deremot är
förhållandet helt annat med de kommuner, der pedagogier finnas; och jag
tror. icke, att någon dylik ansökning från dessa kommuner inkommit.
Åtminstone har den icke blifvit bifallen. Jag anser derföre, att dessa
kommuner böra tillåtas att sjelfva ordna sina angelägenheter i detta fall.
Vilja de fortfarande bibehålla hittills gällande stadgande, så bör man väl
icke onödigtvis _ pålägga nya utgifter, som blott skulle medföra olägenhet
för mången lärjunge. Jag yrkar antingen bestämdt afslag å ifrågavarande
punkt, eller ock att det må tillåtas kommunerna sjelfva att, i händelse de
i detta fall önska likställighet med elementar-läroverken, derom inkomma
med framställning.

Herr Rudberg: Jag är förekommen af de tvenne föregående talare
och inskränker mig till att instämma i deras yrkande om afslag å
den föredragna punkten.

Herr Leffler: Då det icke lärer kunna nekas, att ändamålsenliga
skolhus äro lika nödvändiga för pedagogierna som för elementarläroverken,
har Utskottet ansett, att lärjungarne vid pedagogierna borde efter samma
grunder, som för elementarläroverkens lärjungar äro stadgade, betala inskrifnings-
och terminsafgifter. Läroverkshusen vid pedagogierna befinna
sig sannolikt icke i det bästa skick, och hvad flera af dem angår, är det
bekant att de äro alldeles föråldrade, hvilkct är en naturlig följd deraf,
att de icke omhuldas af Staten, utan hafva anslag endast af kommunen.
Det är derföre så mycket nödvändigare att samla en fond, genom hvilken
pedagogiernas läroverkshus kunna underhållas och nybyggas.

Det är nog sannt, såsom en talare yttrat, att man icke hört, att någon
kommun begärt statsanslag till nybyggnad eller reparation af dess
pedagogis läroverkshus, men jag kan icke inse något skäl, hvarför icke
de kommuner, der pedagogier finnas, kunna hafva lika grundade anspråk
på dylikt anslag som de, hvilka hafva elementarläroverk.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Ridt! er st ad: Vi hafva riksdag från riksdag sett, att från
läroverkens sida stora anspråk sökt göra sig gällande. Vi hafva sett lägre
elementarläroverk uppflyttas till högre och pedagogier utvidgas till elementarläroverk.
För allt detta hafva begärts anslag af Staten, och för Riksförsamlingen
har deraf uppstått stort bekymmer, huru dessa behof skulle
kunna fyllas. Jag tror derföre, att man i detta ögonblick bör taga fasta
på Utskottets förslag. Jag föreställer mig, att lärjungarnes antal ständigt
växer, och att ökade anspråk på anslag af allmänna medel komma att i
en framtid uppstå; och om således pedagogiernas ungdom skulle i någon
män bidraga att samla medel för kommande behof af läroverkshusens utvidgning,
så vore det väl ej så illa. Jag är öfvertygad, att mer än ett

Den 9 Mars, f. m.

sådant läroverkshus redan tarfvar reparation eller ombyggnad, och jag är
äfven förvissad derom, att de föräldrar, som hafva sina barn i skolorna
och befinna sig i en god ekonomisk ställning, skola med nöje lemna det
ifrågasatta bidraget. Föregående Riksdags beslut om införande af en viss
inskrifnings- och terminsafgift för elementarläroverkens lärjungar grundade
sig på det antagande, att Staten ej alltid kunde vara redo att fylla behofven.
Jag tror således, att motionen är behjertansvärd, och instämmer
derföre i Utskottets förslag.

Herr Holland er: Jag instämmer uti siste talarens yttrande derom,
att det skulle vara välbetänkt att besluta i förevarande fråga så, att jemväl
stadspedagogiernas bemedlade lärjungar finge bidraga till byggnadsskyldighetens
underlättande för dessa städer. Man har anmärkt, att sådant
ej borde ske, emedan de små städerna sjelfva hafva byggnadsskyldighet
för läroverken. Jag kan dock upplysa, att jemväl alla andra städer,
utom stiftsstäderna, ega en sådan skyldighet, och att inom pedagogierna
ofta äro bemedlade ynglingar, som gerna kunna erlägga en dylik afgift.
Är det rimligt eller billigt, att en mindre stads innevånare skola vara i
rättsligt hänseende så vanlottade, att de icke skola få uppbära en sådan
afgift, som dock uppbäres till förmån för de större och förmögnare städerna?
Jag säger vanlottade, ty det äro de, då de bemedlade ynglingar,
som från andra orter derstädes få åtnjuta undervisning, befrias från allt
bidrag till underlättande af deras byggnadsskyldighet. Man har talat om
att, då Riksdagen icke tillförene besvärats med dylika framställningar, som
denna punkt afser, sådant icke heller nu är på sin plats; men detta synes
mig blott vara ett skenskäl emot förslaget. Jag bifaller Utskottets förslag
och påyrkar, att stadspedagogierna må behandlas lika med öfriga läroverk,
som ega byggnadsskyldighet.

Herr Widell: Då de smärre städerna hvarken kunna eller böra för

ifrågavarande ändamål begära direkta statsanslag, och då de i allmänhet
åtagit sig skyldigheten att bygga och underhålla sina läroverkshus, så anser
jag det icke vara skäl, att Representationen nu något bestämmer om
sättet, huru medlen till byggnadsfonden skola inom dessa städer anskaffas.
Må det bero af dessa kommuner sjelfva att derom besluta! — Hvarför
lägga en skatt för detta ändamål just på de arma lärjungarne? Jag afstyrker
Utskottets förevarande förslag.

Ofverläggningen var slutad. Sedan Herr Talmannens proposition på
bifall till Utskottets förslag blifvit med blandade ja och nej besvarad samt
votering begärd, uppsattes, justerades och anslogs eu så lydande voteringsproposition
:

Den, som bifaller hvad Andra Kammarens Tillfälliga Utskott N:o 1
hemställt i fjerde punkten af dess Utlåtande N:o 3,

röste ja;

Den, det ej vill,

röste nej;

Vinner nej, har Kammaren afslagit Utskottets ifrågavarande hemställan.

Den 9 Mars, f. m.

Voteringen, i grundlagsenlig ordning verkställd, utföll med 56 ja mot
78 nej; i följd hvaraf Kammaren fattat beslut i enlighet med nej-propositionen.

§ 7.

Vid nu ånyo skedd föredragning af Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts
(N:o 4) Betänkande N:o 1 (i samlingen N:o 7) i anledning af väckt
motion, om ändring i de angående frivilliga auktioners hållande i städerna
utkomna stadganden och reglementen, begärdes ordet af följande ledamöter,
som yttrade:

Herr Heller ström: Jag kan icke annat än instämma uti motionärens
förslag, äfvensom uti den af honom mot Utskottets hemställan afgifna
reservation, ty jag finner den af honom föreslagna förändringen icke
allenast önsklig, utan äfven nödvändig, derföre att nuvarande tvång ofta
medför obehagliga och menliga följder. Man säger, att magistraterna i
städerna äro solidariskt ansvariga för de auktionsmedel, som de uppbära,
men detta ansvar är ganska problematiskt, och det har ofta händt, att
personer fått sitta emellan i sådana fall. Exempel derpå, att någon sådan
solidarisk ersättningsskyldighet icke alltid kan påräknas, finnes deri, att
Högsta Domstolen vid ett tillfälle förklarat magistratens ledamöter vara
solidariskt ansvarige för auktionsmedel, men vid ett annat tillfälle meddelat
ett alldeles motsatt beslut.

Utskottet säger, att denna fråga berör en sådan kommunal-angelägenhet,
som det må bero på hvarje stad att sjelf ordna på bäst lämpliga
sätt, under förutsättning att åtgärderna erhålla Kongl. Maj:ts stadfästelse,
men detta är väl icke öfverensstämmande med verkliga förhållandet. Jag
yrkar återremiss.

Herr Ö dman sson: Af de upplysningar Utskottet förskaffat sig, har
Utskottet inhemtat, att ordnandet af auktionsväsendet har under 100 års
tid och derutöfver varit betraktadt såsom en kommunal-angelägenhet,
derom städerna sjelfva, efter hvarje orts lokala förhållanden, haft sig förbehållet
att besörja. Också hafva städerna i allmänhet under hela tiden
begagnat sig ai denna rätt, och Stockholm har år 1858 fått nådig stadfästelse
på ett nytt för denna stad gällande auktionsreglemente. Utskottet
har under sådana förhållanden ansett någon lagstiftningsåtgärd icke vara
af behofvet påkallad och med anledning deraf hemställt, att motionen icke
måtte till någon Kammarens åtgärd föranleda. För min del yrkar jag
bifall till Utskottets Betänkande.

Herr Rön blad: Om det så kallade auktionstvånget i städerna skall
kunna anses såsom verkligt tvång, måste det väl vara åtföljdt af kännbara
kostnader eller medföra annan olägenhet af vigt, såsom mindre säkerhet
för indrifning och redovisning af auktionsmedel eller dylikt. I sistnämnda
afseende har dock någon klagan ej afhörts, och icke heller är auktionskostnaden
i städerna större än på landet. I den landsort, jag närmast
känner, beräknas vanligen 5 procent för förrättande af auktion och indrifning
af medlen, under det att auktionsprovisionen i den stad, der jag är

Den 9 Mars, f. in.

hemma, och jag tror äfven i flera andra städer utgör endast 3 procent. För
oii lgt lager jag mig friheten erinra, att inkomsten af auktioner i städerna
vanligen ar anslagen till magistraternas aflöning, och att, om dessa inkomster
försvinna, ersättning måste beredas sannolikt genom uttaxering, då
på många stallen andra medel dertill ej finnas att tillgå, samt att den
vackta frågan ar eu kommunal-angelägenhet, som .det synes höra tillhöra
staderna att sje fva ordna såsom de finna lämpligast. Jag anhåller således
om bifall till Utlåtandet.

, . Hei;r. 7°ugt: For mm del kan jag icke finna något behof af ändring
i forfattnmgarne angående auktioners hållande i städerna. Auktionsverk
for exsekutiva försäljningar måste finnas i hvarje stad, och det synes
mig vara ganska lämpligt, att samma myndighet, som förrättar dessa,
jemväl får hålla de frivilliga auktionerna. Man ser ofta, att vid auktioner,
som forrattas till försäljning af egendom, som hlifvit exsekutivt uttagen
till betackande af utskylder och böter m. in., få spekulanter infinna
sig, och att försäljningssumman uppgår till ett högst ringa belopp, men
om på samma gång enskild egendom frivilligt offentligen utbjudes, skola
varorna otvifvelaktigt mera betalas, emedan ett större antal spekulanter
då infinna sig.

Hvad auktionsprovisionen beträffar, eger kommunen sjelf att bestämma
densamma, och det vore måhända icke klokt, att kommunen afhänder sig
denna. rätt, isynnerhet som denna provision användes till utgifter som
det åligger kommunen att betala.. Skulle hvilken som helst vara berättigad
att hålla auktion, så kunde inträffa, att 5 eller 6 auktionister utlyste
en dylik förrättning till samma dag; och hvilka olägenheter skulle icke
deraf uppstå? Härtill kommer, att då, såsom förhållandet nu är, offentlig^
tjensteman, som hafva både ersättningsskyldighet och äro underkastade
kriminelt ansvar, derest de förskingra auktionsmedlen, skola hålla
dessa förrättningar, säljaren skall vinna derpå.

Herr Trägårdh: I likhet med Utskottet anser jag, att städernas
mnevanaies mti essen bäst tillgodoses, om städerna sjelfva få ordna ifrågavarande
angelägenhet. Skulle man med ett enda penndrag ändra författningarne
härutinnan, hvilka olägenheter och obehag skulle icke deraf uppstå,
hvaribland äfven det, att kommunalafgifterna skulle blifva ökade. Att
öka dessa under en tid, då det finnes städer, som i kommunalskatt betala
3 a 4 gånger så mycket som bevillningen och derutöfver, finner ja<* vara
ganska vådligt; och genom antagande af motionärens törslag skulle Otvifvelaktigt
dubbel auktionsafgift få erläggas, nemligen både till auktionsförrättaren
och till kommunen, alldenstund auktionsafgifterna, som nu in°i såsom
sportler till. magistraterna, måste ersättas. Då Stockholms stad har
kunnat reglera sitt auktionsväsende samt vunnit Kongl. Maj:ts sanktion
på denna .reglering, så hafva de andra städerna i Kiket endast att gå
samma vag som hufvudstaden, om de så för godt finna. Jag godkänner
Betänkandet.

Heir Lem eken: I den stad, der jag blifvit vald till riksdagsman,
finnes icke, så vidt jag har mig bekant, någon allmän önskan om för -

Don 9 Mars, f. m.

ändring i dervarande auktionsverk. Auktionerna förrättas af stadsfogden
under inseende af rådmännen, som sålunda tjenstgöra inom hvar sin del
af staden. Provisionen är lägre, säkerheten att utfå auktionsmedlen större
och tiden för redovisningen kortare än i landsorten deromkring; och jag
tror icke, att hinder skulle möta att bestämma betalningstiden för köparne
efter auktionssökandens önskan. Jag gillar visserligen den princip, att hvarje
individ bör ega full frihet att förvalta och försälja sin egendom huru han
för godt finner, så vida det allmännas och tredje mans rätt derigenom
icke förnärmas; men enligt mitt förmenande utgör auktionsväsendets ordnande
i städerna en kommunal-angelägenhet, och frågan har också såsom
sådan blifvit behandlad, då åtskilliga städer antagit särskilda reglementen,
som sedermera blifvit af Kongl. Magt eller vederbörande myndigheter
pröfvade och fastställda. Jag anser det äfven nära nog ostridigt, att den
af motionären åberopade, snart 200 år gamla Resolutionen af år 1680
icke lägger hinder i vägen för behandling af denna, för städerna vigtiga
angelägenhet såsom en kommunalfråga, och får på grund häraf tillstyrka
bifall till Utskottets Betänkande.

Herr Kolm o din: Jag är förekommen af åtskillige föregående talare

och biträder Utskottets hemställan, under förklarande att min åsigt är,
det auktionsväsendets ordnande utgör en kommunalfråga, hvilken städerna
sjelfva höra handhafva. Så har Utskottet äfven ansett förhållandet vara.
Motionären har antydt, att kommunalförfattningarne skulle lägga hinder i
vägen för ett sådant ordnande, men om vi taga i betraktande Stockholms
stad och det för denna år 1858 utfärdade auktionsreglemente, skola vi
finna, att nämnda författningar icke afse någon inskränkning i kommunens
rätt att ordna detta ärende, utan tvärtom. Inom Utskottet fanns icke
heller en enda röst, som icke var af den åsigt jag nu uttalat. Man ansåg
der den tjenst man skulle göra en stads innevånare, genom att fråntaga
magistraten styrelsen öfver auktionsverket, vara ganska tvetydig. Följden
deraf skulle också otvifvelaktigt blifva en förökad kommunalskatt, och
dessutom finge säljaren aflöna den person, som förrättar auktionen. Eu
talare har förmenat, att det sätt, på hvilket auktionsväsendet nu skötes,
icke skulle medföra fullkomlig säkerhet för säljaren att utfå försäljningssumman.
Härtill må svaras, att någon fullkomlig säkerhet väl aldrig finnes,
men om ock Högsta Domstolen icke alltid skulle tillerkänna säljaren
förmånsrätt hos magistraten eller den publika auktionsförrättaren, så är
dock säkerheten alltid lika stor, som den man eger hos den enskilde. Jag
har icke ändrat min inom Utskottet uttalade åsigt, hvarföre jag godkänner
Betänkandet.

Herrar Bergman och Orre förklarade sig vilja instämma med Herr
Kolmodin.

Herr Ridd er stad: Förevarande fråga är icke beroende af, huruvida
auktionsväsendet, sådant det nu är beskaffad!, har häfd för sig eller är
behöflig! för städerna, Vi veta, att mycket finnes, som har häfd för sig,
men hvilket vi måst bekämpa, och vi veta likaledes, att stadskommunernas
behof kunna fyllas på mångahanda sätt. Frågan är tvärtom beroende
derpå, huruvida en rigtig grundsats finnes, på hvilken den hvilar, huruvida

Den 9 Mars, f. m.

någon kan eller bör hafva rättighet att ingripa i min rätt att sjelf bestämma
huru och på hvad sätt jag skall föryttra min fasta och lösa egendom
eller huruvida icke denna sjelf bestämmelserätt bör förblifva fullkomligt
otänkbar. Mig vill det synas att frågan, sedd från sådan synpunkt,
är ganska enkel samt, att ingen — hvem det än må vara — har att förfoga
öfver mitt görande och låtande härutinnan. Vill jag föryttra hvad
jag rätteligen eger, så bör jag äfven få göra det på sätt som kan synas
mig lämpligast. Denna rätt synes mig vara eu del af eganderätten. Hvarje
ingrepp deri, vare sig från Statens eller kommunens sida, kan jag ej betrakta
annat än såsom ett intrång på den enskildes rättsgebit. Detta
förefaller mig vara så klart, att det förvånar mig på det högsta, att Utskottet
vid ärendets behandling icke också kommit till denna enkla uppfattning.
För att nu undanskjuta sjelfva rättsgrundsatsen, principfrågan,
hvarpå all lag bör hvila, har man i Betänkandet framhållit kommunens
häfdvunna, af gammalt erkända rätt, men jag frågar, huruvida häfden
ensamt kan rättfärdiga någonting. Befinner sig ett häfdvunnet förhållande
i strid med en verklig rätts-sats, så måste det, i samma stund man
märker missförhållandet, tillbakavisas. Utskottet talar vidare om den fördel
städerna åtnjuta genom det sätt, på hvilket auktionsväsendet nu är
ordnadt, men icke böra städerna få bereda sig fördelar på min enskilda
rätt. Utskottet talar vidare om den större säkerhet, som nu är förenad
med det sätt, på hvilket auktionerna i städerna nu ega rum. Det kan
väl så vara, men om jag sjelf får välja auktionsförrättare, så utser jag
nog den, till hvilken jag har största förtroende och på hvilken jag med
fullkomlig trygghet kan lita. Förbiser jag min egen fördel härutinnan,
så är det min ensak och jag får sjelf skylla mig för följderna.

På de skäl jag nu anfört och på det att Utskottet måtte inkomma
med ett förslag i den af mig angifna rigtning, yrkar jag återremiss af
Betänkandet. Hade reservanten närmare formulerat sitt förslag, så hade
jag sannolikt instämt med honom.

Herr Fredricson instämde.

Herr Henrik Hansson: Länge nog har det tvång, som ligger
uti lagstiftningen angående auktionsväsendet i städerna, hvilat öfver stadskommunerna
till deras skada, och länge har jag försport deras klagomål öfver
det förmynderskap uti ifrågavarande afseende, hvaruti de sig befinna. Det
synes i sanning ej vara för tidigt att nu vidtaga ändring härutinnan. Det
är kändt af hvar och en, huru mycket gagn landsbygden skördat derpå,
att den egt frihet att välja auktionsförrättare vid förefallande behof; med
vidtagande af en förändring i städerna härutinnan, skall säkerligen samma
gagn tillskyndas stadskommunerna. Jag är förekommen af föregående
talare, Herr Ridderstad, och önskar i likhet med honom Betänkandets
återremitterande, på det att Utskottet må uppgöra och till Kammaren
inkomma med ett förnyadt förslag, hufvudsakligen öfverensstämmande med
de åsigter motionären uttalat.

Herr Grefve Pos so: 1 vår tid söker man medgifva den enskilde rätt
att _ fritt och otvunget sköta sina egna angelägenheter, då ej andras rätt
derigenom förnärmas. Oaktadt våra bemödanden i denna rigtning återstå

Den 9 Mars, f. .in.

dock lemningar af gamla påbud och författningar från tider, då man var
angelägen om att allting skulle regleras genom dylika påbud. Man föreskref
till och med i hvilken hand man skulle hålla gaffeln eller skeden.
Bland dylika antiqverade stadganden äro de, som angå auktionsväsendet
i städerna. Någon rättsgrund för dessa finnes ej. En säljare har icke
rätt att anlita någon enskild auktionsförrättare; han får icke uppbära
liqvid för sina varor hos den, för hvilken han har förtroende; han måste
underkasta sig att betala i auktionsprovision det belopp andra bestämma
o. s. v. Jag frågar, är sådant förenligt med vår uppfattning om frihet
eller kan sådant försvaras på rättsgrund? Ur praktiska skäl vill man
leda sig till nödvändigheten af det i städerna bestående auktionssättets
fortvara. Man talar om magistraternas större vana vid dylika förrättningar
och större soliditet, men man kan ej bevisa hvad man säger. Man
talar om, att, derest man ändrar eller borttager denna magistraternas
rättighet, man måste höja deras lönevilkor. Detta räsonement håller icke
heller streck, ty besväret med auktionsförrättningarne ökar naturligtvis
magistratens göromål och af sådan anledning måste större antal nmgistratsledamöter
anställas. För öfrigt får jag nämna, att det är ett otillbörligt
aflöningssätt, att magistraten skall underhållas af dem som hafva något
att å auktion föryttra. Jag är öfvertygad, att nuvarande förhållanden i
afseende å auktionsväsendet i städerna är i alla afseende ett missförhållande,
som, om möjligt är, bör rättas och afskaffäs. Huruvida vi skola
taga initiativet härtill eller icke, vet jag ej. Man har sagt, att städerna
genom kommunalbeslut sjelfva ega ordna sitt auktionsväsende. Om så vore
förhållandet, skulle jag icke vidare yttra mig i ämnet, men då jag jemför
våra kommunalförfattningar med 1680 års Kongl. resolution, tror jag mig
finna, att kommunalstyrelserna icke ega en sådan rättighet. En sådan
uppfattning af saken föranleder mig till den hemställan, huruvida frågan
icke skulle kunna lösas på följande sätt.

Motionären har i sin motion begärt tvenne saker, nemligen: l:o)
upphäfvande af alla gamla författningar rörande auktionsväsendet och
2:o) att Kongl. Magt ville lemna stadskommunerna fria händer att ordna
detsamma. Detta sednare yrkande anser jag att man bör förbise, men
deremot stadna vid ett beslut om en underdånig skrifvelses aflåtande,
angående upphäfvande af alla gamla reglementariska föreskrifter i afseende
på auktionsväsendet. Lemnar Kongl. Maj:t sitt bifall härtill, så kommer
frågan i det skick den bör vara, och då få städerna full frihet att handla
på det sätt, som de för godt finna. I denna syftning yrkar jag återremiss
af Betänkandet.

Herr Ahlgren: För bifall till Utskottets förslag hafva några värde
talare åberopat sig på skäl, som jag beder få till besvarande upptaga. Det har
blifvit yttradt: att rättigheten för städernas magistrater att förrätta frivilliga
auktioner är ett mer än hundraårigt gammalt bruk, som har gammal häfd för
sig; att städernas eller rättare deras innevånares sanna fördel bäst tillgodoses,
hvad angår de frivilliga auktionerna, derigenom att dessa under
magistratens ansvarighet fortfarande förrättas; att klagomål från städernas
innevånare icke försports deröfver, att ifrågavarande angelägenhet genom

Den 9 Mars, f. m.

magistraterna besörjes; att om förrättandet af auktionerna öfverlemnades
åt enskilda personer, lätt kunde inträffa att i en stad flera auktioner, till
förfång för säljarne, på en och samma dag skulle blifva utsatta, samt
att, om min motion rönte framgång, städernas innevånare skulle få vidkännas
nog betydlig förhöjning i kommunalutskylderna, enär ersättning
till magistratens tjensteman för, genom auktionernas fråntagande, mistade
sportelinkomster skulle beredas.

Till hvad sålunda invändt blifvit får jag genmäla: att jag anser det
vara ett mer än hundraårigt gammalt missbruk, som har hvarken rättvisa eller
billighet för sig, att magistraterna skola blifva bibehållna vid den urgamla
rättigheten att genom auktion i reda penningar förvandla stadsinnevånarnes
egendom; att om rättighet lemnas innevåname att anlita hvem helst
de vilja för auktionernas förrättande, det nog kommer att visa sig huruvida
de finna med sin fördel förenligt att fortfarande besvära magistraterna
med ifrågavarande uppdrags ombesörjande; att om äfven klagomål
icke försports deröfver, att magistraterna för närvarande ega rättigheten
att auktionerna uteslutande förrätta, har jag mig bekant att inom åtskilliga
städer, hvad af flere Kammarens Herrar ledamöter torde kunna vitsordas,
högljudd klagan blifvit förd öfver den dryga provision, som måste erläggas
ej mindre då egendom, vare sig fast eller lös, verkligen föryttras, än ock,
hvad ändå obilligare är, då egendom, i brist af spekulanter, åt säljaren
måste återropas; att då de flesta städer numera hafva egna tidningar,
uti hvilka auktionerna förut kungöras, det icke är att befara att, såsom
förmenats, flera auktioner i en stad till samma dag skulle blifva utsatta;
samt att antagligen inom de flesta städer kommunalutskyldernas förhöjande
i och för sportelersättning till vederbörande tjensteman, enligt mitt
förmenande, icke skulle, på sätt blifvit förutsatt, erfordras, för så vidt inom
städerna tjenstemännens antal blefve inskränkt till det som endast verkligen
erfordras. I öfrigt åberopar jag innehållet af min vid Betänkandet
i förevarande sak afgifna reservation.

Herr Björck: Det finnes från äldre tider ännu qvar flera institu tioner

och påbud, som icke öfverensstämma med nutidens uppfattning af
näringsfrihet. Så är ock förhållandet med auktionsförfattningarne föi städerna.
Jag vill dock fästa uppmärksamhet derpå, att förhållandet ej är
så orimligt, som man velat låta påskina. Det är nemligen icke någon
enskild förbjudet att, på sätt han för godt finner, sälja sin egendom till
hvem han behagar, under förutsättning att han sjelf verkställer försäljningen.
Om han gör följande tillkännagifvande: “Jag säljer i dag den

eller den artikelnoch om han sedan sjelf verkställer försäljningen, samt
med klubba i hand fastslutar de högsta buden såsom bindande för honom
och köparen, kan intet ansvar honom derföre ådömas. Annorlunda blifver
förhållandet, om lian för försäljningens opartiska handhafvande måste anlita
en tredje person, eller hvad vi kalla en mäklare. Så tillgår det i landsorten,
och auktionsverket i städerna är icke annat än en sådan mäklare. emellan
säljare och köpare. Väl vore det, om det stode hvar och en fritt att
sjelf vara mäklare, men det är ej så förhållandet, ty i städerna hafva vi
särskild mäklare anställd, på grund af författningar som visserligen icke
äro synnerligen gamla.

Den 9 Mars, f. m.

7.?

Hvad nu beträffar auktionsväsendet i de särskilda orterna, vill jag
lemna några upplysningar. Här i Stockholm finnes ett särskilda af Kong!
Maj:t sanktioneradt auktionsreglemente, enligt hvilket Stockholms innevånare
äro skyldige att anlita ett särskildt embetsverk vid auktionsförsäljningar,
hvilka försiggå på stadens ansvar. Samma förhållande existerar i
Göteborg. Annorlunda tillgår det i Rikets öfriga städer, der magistraterna
verkställa auktionsförrättningarne på eget ansvar. Inrättningarne äro således
väsendtligen olika, och frågan är verkligen icke så enkel, att den
icke behöfver en närmare utredning. Förhållandet emellan bouppteckningar
och auktionsförrättningar är i vissa städer någorlunda lika derutinnan,
att begge dessa förrättningar äro magistraterna förbehållna.

Rikets Ständer hafva emellertid ingått till Kongl. Maj:t med begäran
om upphäfvande af den magistraterna förbehållna rätt att hålla bouppteckningar,
och Kongl. Maj:t har deröfver infordrat städernas innevånares
yttranden. Det torde måhända vara lika angeläget att ingå till Kongl.
Maj:t med begäran om utredning af förhållandet med auktionsväsendet i
städerna, alldenstund enhet härutinnan är behöflig. Det synes mig i allmänhet
icke vara något hinder i gällande författningar för de flesta städer
att sjelfva taga hand om sitt auktionsviisende. Uti 1680 års Resolution
lemnades eu permissiv tillåtelse för städerna att införa samma auktionsreglemente,
som då redan var för Stockholm antaget; och så länge
motionären icke kan framdraga författningar, som tydligt ådagalägga hinder
för städerna att ordna sitt auktionsväsende såsom dem bäst synes,
så vill jag icke medgifva, att något sådant hinder förefinnes.

Det tvistiga i saken är, huruvida i de städer, som icke begagnat sig
af tillåtelsen att använda auktionsreglementet för Stockholms stad, det finnes
något hinder för den enskilde att hålla auktioner, utan afseende på
den uteslutande rätt, hvarpå magistraterna göra anspråk. Finnes denna
frihet, så, kan den enskilde försälja sin egendom på hvilket sätt han behagar.
Man kan ju göra ett försök och underlåta att vädja till lagstiftningen,
intilldess man får se, om sådant är behöflig!.

Jag skall icke motsätta mig en återremiss af Betänkandet, helst jag
verkligen anser en utredning af frågan vara behöflig, och intilldess eu sådan
utredning skett, torde det vara bäst, att vi låta förhållandena fortfara
sådana de äro. Det får icke alldeles förbises, att auktionsinrättningarne i
städerna hafva åtskilliga fördelar med sig för den mindre bemedlade klassen.
Det kan väl vara lätt för den rike att få sin egendom såld af en
enskild auktionsförrättare, men den fattige, som utvräkes af brist på medel
att betala hyran, får låta sina möbler in. m. stå på gatan, derest lian
icke kan finna en auktionsförrättare, som är så qvalificerad, att han kan
taga om hand och inhysa egendomen mot den ringa provision, som af försäljningen
kan inflyta. Under nuvarande förhållanden måste auktionsverken
åtaga sig detta, ''fager man alla omständigheter i betraktande, föreställer
jag mig, att det vore bäst och att man icke förhastade sig, derest man
beslutade en underdånig skrifvelse i ändamål att få saken utredd, då troligen
städerna blefvo i ämnet hörda och utrönas kunde, huruvida några
privilegier till förmån för en eller annan stad förefinnas eller ej.

Med anledning af hvad jag nu anfört yrkar äfven jag återremiss.

Den 9 Mara, f. ni.

Herr Östman: För min del tror jag frågan om auktions väsendet i

städerna icke vara en sådan kommunal-angelägenhet, att städerna deruti kunna
sjelfva lagstifta. Det är ganska obilligt att stadsbon skall vara nödsakad
anlita magistraten för försäljning af sin egendom, då landsbon eger frihet
att för sådant ändamål välja hvem han behagar, hvilket sednare förhållande
hittills icke visat sig medföra någon olägenhet, ty den som skall
låta försälja något är nog försigtig i valet af auktionsförrättare och tager
dertill en sådan person, som kan erbjuda nöjaktig säkerhet. Med lika
skäl som man lägger hinder i vägen för fri försäljning, skulle man ju
kunna påbjuda att mäklare skulle anlitas vid allehanda inköp. För vinnande
af ett annat resultat i frågan yrkar jag derföre, att Betänkandet
måtte varda till Utskottet återremitteradt med föreläggande för Utskottet
att taga motionen i närmare öfvervägande.

Herr II ier ta: Jag anser mig så mycket heldre böra yttra några
ord i ämnet, som det just var jag som vid 1859 och 1860 årens riksdag
inom Yällofliga Borgare-Ståndet väckte den motion i ämnet, i anledning
•hvaraf Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet afgaf det Betänkande,
som i nu föredragna Betänkandet finnes citeradt. Såsom mig synes har
Herr Ridderstad lämpligast och bäst karakteriserat frågan, och tror jag
det bero på ett misstag i uppfattningen af rättsgrundsatsen, då Utskottet
säger att frågan berör en sådan kommunal-angelägenhet, som det må bero
på hvarje stad att sjelf ordna på bäst lämpliga sätt. Äfven om vi. nu
antaga, att städerna ega en sådan frihet, så infinner sig dock den anmärkningen
att, om ock innevånarne i eu stad skulle vara hugade att åstadkomma
denna förändring, så synes dem dock det besvär, som dermed är
forknippadt, vara alltför stort för att de icke heldre, än att söka åstadkomma
en slik reform, låta allt förblifva vid det gamla. Is ekas kan icke
att en stor obillighet ligger deruti, att den enskilde medborgaren, oaktadt
han orlägger bevillning för inkomst af kapital och arbete, dessutom skall
påläggas en särskild skatt för det sätt, hvarpå han afyttrar sina tillhörigheter,
hvilken pålaga på ett och annat ställe är så hög att den tillintetgör
möjligheten att på offentlig auktion frivilligt aflemna något till försäljning,
helst, hvad som är en ytterligare obillighet, denna utgift drabbar
honom, äfven om han skulle finna sig befogad att sjelf återropa hvad han
sålunda inlemnat till försäljning. För min del instämmer jag derföre med
dem, som påyrkat Betänkandets återremitterande till Utskottet.

Herr Holländeri På samma gång jag vill tillkännagifva, det jag
icke är någon vän hvarken af auktionstvång eller af ovilkorlig auktionsfrihet
under närvarande förhållanden, så får jag tillika förklara, att jag
önskar det en närmare utredning af detta ämne måtte ega ruin, så att de
städer, Indika så önska, må kunna afsåga sig det privilegium rörande auktionsväsendöt,
som de möjligen nu innehafva, hvarigenom allt tvång i detta
afseende skulle kunna med tiden upphäfvas; och yrkar jag derföre att en
underdånig skrifvelse måtte till Kongl. Maj:t aflåtas med begäran om en
närmare utredning med afseende på hithörande stadgande!! och författningar.

Den 9 Mars, f. m,

Herr Sven Nilsson: Med tanken derpå att den 15 Maj är den

begränsning, inom hvilken riksdagen bör vara afslutad, skall jag söka
fatta mig så kort som möjligt. Då rättighet att till auktionsförrättare
utse hvem som helst sedan lång tid tillhört landsbygdens innevånare, så
tyckes det som en sådan frihet äfven borde tillkomma städerna, helst erfarenheten
icke visat att landsbygden af denna frihet rönt någon olägenhet,
oaktadt med visshet kan antagas, att på landet bortauktioneras årligen
egendom till vida högre värde än i städerna. Det har blifvit sagdt,
att vissa fördelar äro förenade med det nuvarande auktionssättet i städerna,
och måste jag i anledning deraf medgifva att, om detsamma icke
medför fördel för någon annan, så beredes derigenom en säker fördel för
den person, som har privilegium på att uppbära auktionsprovisionen, men
deremot har jag svårt att inse hvad fördel för säljaren ligger deruti att
han ovilkorligen är tvungen anlita magistraten för afyttrande af sin egendom.
Sjelf har jag sett sterbhusutredningar m. fl. från magistrat i stad
utgångna handlingar i ett så uselt och eländigt skick tillkomna, att den
tarfligaste boutredningsman eller auktionsförrättare på landet icke skulle
gjort det sämre, och tror jag derföre städerna icke hafva skäl att rosa
sina privilegier i detta fall. Äfven har af eu föregående talare blifvit
yttradt, att det stode en stadsbo öppet att, utan anlitande af tredje person,
sjelf tillkännagifva, det han vore sinnad verkställa någon försäljning
och sedan derom gå i författning; men för min del tror jag icke detta
gå an, ty det är nödvändigt att auktionsprotokollet föres af ojäfvig person,
såvida detta vid förefallande tvist skall ega vitsord. Jag yrkar således
bifall till motionen och återremiss af Betänkandet.

Herr Svensén: Redan vid 1860 års riksdag arbetade jag för en
reform i den rigtning den afgifna motionen åsyftar, och jag är fortfarande
af samma tanke som då. Man har sagt att denna fråga endast gäller
städernas innevånare, men detta är ej fullkomligt rigtigt, ty landsbygdens
innevånare hafva numera, såsom vi alla känna, liflig beröring med städerna,
och afyttra ofta nog sina tillhörigheter på auktioner derstädes, och
då många obehagligheter vid dessa tillfällen kunna möta försäljningen till
följd af nu gällande stadgande!! härom, yrkar jag återremiss af Betänkandet,
på det Utskottet måtte taga motionen i närmare öfvervägande.

Herr Trägård!!: Med anledning af Herr Björcks yttrande att, enligt
hans förmenande, en och hvar i stad boende eger frihet att å auktion
till salu utbjuda sin egen egendom, tillåter jag mig erinra om en Kongl.
förordning, visserligen något föråldrad, men ändock, så vidt jag vet, ännu
i gällande kraft, hvilken, vid 500 daler silfvermynt böter, förbjuder eu
hvar enskild person i städerna att hålla auktion, såsom varande en rättighet
städernas myndigheter allena medgifven.

Öfverläggningen förklarades vara afslutad. Herr Talmannens proposition
på bifall till Utskottets hemställan besvarades med dels ja och dels
nej; i anledning hvaraf och då votering begärdes, följande voteringsproposition
uppsattes, justerades och anslogs:

Den, som bifaller hvad Andra Kammarens Tillfälliga Utskott N:o 4
hemställt i dess Betänkande N:o 1,

röste ja;

Den 9 Mars, e. no.

Den, det ej vill,

röste nej;

Vinner nej, har Kammaren beslutat att till Utskottets förnyade handläggning
återförvisa den motion, hvarom förevarande Betänkande handlar.

Voteringen, härefter i vanlig ordning anställd, utföll med 29 ja emot
101 nej; hvadan alltså ifrågavarande motion blifvit till Utskottets förnyade
handläggning återförvisad.

§ 8.

Herr de Maré erhöll på begäran ordet och yttrade: Innan klubban
faller för upplösandet af sammanträdet, anhåller jag om några ögonblicks
uppmärksamhet för att till Kammarens behjertande anmäla ett lidande,
visserligen icke af någon allmännare art, men dock obehaglig
nog för åtskillige enskilde af Kammarens ledamöter. En ventilations"apparat
är nemligen, såsom alla känna, anbringad i Kammarens sessionsrum,
och denna apparat må visserligen vara theoretiskt rigtigt konstruerad,
men i praktiskt hänseende fruktar jag för att den är något olämplig, åtminstone
förbunden med åtskilliga olägenheter, hvilka vi af Kammarens
ledamöter, som äro nog olycklige att hafva våra platser bredvid densamma,
nogsamt erfara, då vi, så snart den under sammanträdena är satt i gång,
äro utsatte för ett ständigt och obehagligt drag, hvithet ock haft till följd,
att flere bland oss träffats al rheumatiska åkommor än här än der. Påtagligt
är att, om ventilationen verkställdes kort före hvarje sammanträdes
början, apparaten kunde förblifva hvilande under den tid sammanträdena
pågå, och då den fråga, jag nu har äran föreslå, är en sådan, som kan
på stående fot afgöras, hemställer jag det Kammaren måtte bjuda och befalla,
att den i dess sessionslokal befintliga luftvexlingsapparat aldrig måtte
få sättas i gång under pågående sammanträde.

Med anledning af Herr de Marés yttrande upplyste Herr Talmannen,
det han redan gifvit den person, under hvars uppsigt luftvexlingsapparaten
vore ställd, tillsägelse att vid densammas skötande iakttaga största möjliga
uppmärksamhet, äfvensom att icke utom i undantagsfall insläppa kall luft
under pågående sammanträde. Ett ovilkorligt förbud mot ett sådant insläppande
skulle dock, enligt Herr Talmannens åsigt, kunna vålla olägenheter;
och hemställde derföre Herr Talmannen, om icke Kammaren ville
åt honom öfverlemna att härom anordna på det sätt, att tillförande af kall
luft från luftvexlingsapparaten icke under pågående sammanträde finge ega
ram, med mindre Herr Talmannen derom meddelade särskild tillsägelse;
och faun Kammaren godt till denna framställning lemna bifall.

Sammanträdet''af hröts kl. 3 för att åter fortsättas

Kl. G e. m.

§ 9.

Föredrogs ånyo Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande
N:o 2 (i samlingen N:o 8), rörande väckt förslag derom, att hvarje
kommun måtte åläggas att hafva hos sig anställd examinerad barnmorska.

Den 9 Mars, e. m. 79

Härvid yttrade

Herr Hes.sle: Jag ber om ursäkt, att jag tager Herrarnes uppmärksamhet
i anspråk, men jag skall icke behöfva yttra mig vidlyftigt, då
Utskottets framställning af förhållandet är, jag erkänner det, vigtig. Också
instämmer jag i hvad Utskottet derom yttrat, så mycket mer som det
rättfärdigat min motion. I Utskottets Utlåtande framhålles nemligen, att
anstalterna för barnmorskors undervisning icke äro så utvecklade som de
bordo vara. Jag föreslår derföre, att Kammaren måtte till Utskottet återremittera
Irågan, för att behandlas i den syftning, att Riksdagen måtte
till Kongl. Maj:t ingå med en anhållan att undervisningsväsendet för
barnmorskor måtte så utbildas, att tillräckligt antal platser för frielever
komme att finnas. Efter nu gällande författning skola församlingarne
sjelfva bekosta undervisningen för de personer, de vilja hafva såsom barnmorskor
anställda, ett förhållande hvarigenom utbildandet af ett nöjaktigt
antal barnmorskor i hög grad försvåras. Detta skulle undanrödjas genom
inrättandet af flera frielevsplatser. Emellertid vill jag, hvad på mig ankommer,
befria oss från eu alltför vidlyftig diskussion och jag slutar derföre
med anhållan om återremiss.

Herr Ahlgren: Som innehållet af motionen alldeles icke föranleder

till behandling af någon fråga om utvidgning af läroanstalterna för bildning
af barnmorskor, så anhåller jag att Kammaren måtte afslå den föregående
talarens yrkande på återremiss.

Ilerr Ö dm an sson: Jag är förekommen af den föregående talaren.

I motionen förekommer ingenting om utvidgande af anstalterna för barnmorskebildningen.
Återremiss af motionen i sådan syftning kan alltså icke
leda till något resultat; jag yrkar derföre bifall till Utskottets Betänkande.

Herr Renström: Jag vill icke förlänga diskussionen, men jag anser
att ämnet är af flen vigt, att det förtjena!- uppmärksamhet. Jag tror
att om en diskussion kunde väcka intresset för detsamma vore det väl.
k rågan är om sättet att åstadkomma den af motionären föreslagna reformen.
Utskottet talar om de orsaker, som motverka eller hindra motionens
praktiska utförande, först och främst misstroendet, hvilket Utskottet
dock erkänner vara på väg att försvinna, och derefter ett annat hinder,
nemligen ett för litet antal barnmorskor. Några jemförelse^ hemtade ur
Statistiska Centralbyråns sednaste berättelse, skola emellertid visa hvilken
ingripande betydelse den här förevarande frågan eger. På tab. 16 i nyssnämnda
berättelse står angifvet huru många som dött i barnsbörd. Man
finner då att under det att i städerna 38 personer på ett år aflidit af
denna dödsorsak, bär antalet på landsbygden uppgått till 463. Då jaganställer
en jemförelse mellan Stockholms stad med dess 128,000 innevånare
och Stockholms län med 127,000, möter mig det märkvärdiga missförhållandet
af 5 dödsfall genom barnsbörd i staden mot 32 i länet. Hvad
kan vara orsaken härtill, om icke den omständigheten, att i hufvudstaden
finnes vida större tillgång på skicklige läkare och barnmorskor. Går man
till Wermlands län och jemiör det med Malmöhus län, så finner man i

Den 9 Mara, e. ju.

Wermlands län 53 dödsfall i barnsbörd mot 17 i Malmöhus län. Orsaken
kan naturligtvis icke vara någon annan, än att i Malmöhus län med dess
täta befolkning finnes god tillgång på barnmorskor, under det att det
glest befolkade Wermland lider brist derpå. Häraf synes huru nödvändig
en reform är.

Göteborgs läkaresällskap har yttrat sig i denna fråga. Sällskapet
erkände att hos allmogen fanns ett visst misstroende mot de examinerade
barnmorskorna, men sällskapet ansåg det bero dels på brist på skickliga
personer, dels att de som funnos icke voro af allmogens klass, med ett
ord, icke af personer som stodo allmogen nära.'' Såsom ett sätt att afhjelpa
det ifrågavarande förhållandet önskade sällskapet, att Göteborgs
landsting skulle i underdånig skrifvelse anmoda Kongl. Maj:t, att genom
en nådig Proposition i ämnet öfverlemna saken till Rikets Ständer, att, de
måtte taga saken om hand. Af de skäl jag här anfört, yrkar jag derföre
frågans återremitterande i den syftning, att eu reform måtte åstadkommas
antingen genom kommunernas åtgärd eller på något annat sätt.. I alla
händelser är det en fördel att Kammarens uppmärksamhet blifvit väckt
på saken.

Herr K o 1 in o d i n: Herr Hessles motion åsyftar ett stadgande, att hvarje

kommun skall förses med examiperad barnmorska. Derom är således här
fråga. Deremot förbehåller sig Herr Hessle i nu föreliggande motion uttryckligen
att få inkomma med särskild! förslag om utvidgning af läroanstalterna
för barnmorskor. Detta blir således eu ny fråga, hvilken vi
icke nu hafva att behandla. Uppmärksamheten blir icke större, om vi
hålla på med diskussionen till klockan 12 i natt. Jag yrkar bifall till
Utskottets Betänkande.

Öfverläggningen var alslutad; och ifrågavarande Utlåtande blef af
Kammaren bifallet.

§ io.

Vid nu ånyo skedd föredragning af Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts
(N:o 4) Utlåtande N:o 3 (i samlingen N:o 9), rörande väckt förslag
derom, att hittills medgifna undantag från förbudet mot lotteri-inrättningar
måtte utsträckas äfven till bortlottning af industri föremål för välgörande
eller allmänt nyttiga ändamål, begärdes ordet af följande ledamöter, som
yttrade:

Herr Hedlund: Det kan icke hjelpas, Mine Herrar, äfven om I

ären otålige att affärda Betänkandet, att jag tager en stund Eder uppmärksamhet
i anspråk. Frågan är verkligen icke så likgiltig, som man
tyckes anse den vara.

Sedan jag afgaf min motion, har jag erhållit kännedom om ett
Kongl. bref af den 13 Mars 1863, hvarom jag ber att få yttra några ord.

På grund af nuvarande författning gick Landshöfdinge-embetet i
Malmöhus län in till Kongl. Maj:t med anhållan, att ett industrilotteri
måtte få inrättas i .Malmö, en anhållan som Landshöfdinge-embetet motiverade -

Den 9 Mars, e, m.

tiverade dermed, att, ehuru det vore Konungens Befallningshafvande, som
horde meddela sanktion, Konungens Befallningshafvande likväl faun författningen
icke nog bestämd i fråga om rättigheten att stadfästa ett
industrilotteri-reglemente och öfverlemnade derföre frågan till Kongl.
Maj:ts bepröfvande. Bland de motiver, som Konungens Befallningshafvande
anförde till stöd för ansökningen, var följande: att Landshöfdingeembetet
trodde sig veta, att det i Köpenhamn inrättade enahanda lotteri
under de år det fortgått i ganska väsendtlig mån höjt och lyftat konstfliten
derstädes; och vidare yttrade Kongl. Maj:t, sedan vederbörande blifvit
hörde, att Kongl. Maj:t ansåg ett sä beskaffadt lotteri böra utöfva ett
välgörande inflytande på industriens utveckling; med anledning hvaraf
Kongl. Maj:t ock medgaf Konungens Befallningshafvande att sanktionera
reglementet.

Efter dessa upplysningar skulle man anse måhända, att frågan vore
löst och att någon författning icke, i den syftning jag föreslagit, behöfdes.
Jag håller likväl för min del före, att det vore rigtigare, att man i en
särskild förordning legaliserade hvad som här blifvit medgifvet endast genom
en nog stor latitud i afseende å den gällande författningens tolkning.
Jag vill för öfrigt nämna, att, då Utskottet vid läsningen af min motion
fast sig vid, att der icke uttryckligen talas om Svenska industriföremål,
jag ansett, att dessa ord mycket väl kunnat af Utskottet tillsättas, och
för min del är jag fullt benägen att i min motion, om Betänkandet återremitteras,
göra den inskränkning, som Utskottet sålunda förmenat för
sakens framgång vara af nöden. Men det synes mig, som skulle Utskottet
icke gjort sig klart reda för hvad det nu ifrågavarande lotteriet utgör,
då Utskottet talar om “tillfällen till sammankomster i och för lotterispel11.
Utskottet tyckes alltså haft för ögonen sådana tillställningar, der
man lottar bort hästar och dylikt med ty åtföljande bunkalag efter bortlottningeu.
Detta är dock icke fallet med de lotterier, hvarom nu är
fråga. Jag måste derjemte betona den omständigheten, att företaget icke
åsyftar någon privat fördel eller är framkalladt af något begär efter vinst.
Meningen är ej att legalisera allt slags lotterispel, utan endast sådana
lotteri-inrättningar, som antagas böra utöfva en välgörande inverkan på
det industriela lifvet i landet och hvilkas direkta vinst utomdess bör tillfalla
ett välgörande ändamål.

Jag ber att få nämna, att med den behållning, som tillflutit industrilotterierna
i Göteborg och Malmö, man vidare lyckats bereda ofantligt
mycket godt för industrien. Man har lemnat resestipendier åt arbetare,
som sålunda beredts tillfälle att besöka dels den sista industri-utställningen
i Stockholm och dels don snart förestående verldsexpositionen i Paris.
Man har lemnat stipendier till Slöjdföreningens skola. Man har lemnat
prisbelöningar för de mest fulländade industriela alster, och det har varit
rätt intressant att erfara, hurusom yrkesidkare från alla delar af riket i
denna täflan tagit del. Härtill kommer, att dessa lotterier utom allt
detta visat sin nytta äfven deruti, att de lemnat tillfälle att afsätta väl
utförda arbeten, hvilka eljest måhända saknat privata afnämare;. —
och de uppfylla således äfven i detta hänseende ett behof till industriens
gagn.

Riksd. Prot. 1867. 2 Afd. 2 Band.

Den 9 Majs, e. m.

Det är ingen öfverdrift, att den ringa tid, som industrilotterier varit
inrättade i Göteborg ocli Malmö — det i Göteborg bär till följd af gällande
förordnings innehåll måst inställas — att, säger jag, denna tid förir
ått frambringa både vackrare modeller och solidare arbeten än förut.
Styrelsen både gått i författning om införskrifvande af utmärkta mönster
från Paris och dessa hafva blifvit eftergjorda af Svenska arbetare så väl,
att man snarare kan säga, att urbilderna blifvit öfverträffade än tvärtom,
och de hafva dessutom kunnat försäljas till billigare pris.

Jag tror således icke, att olägenheterna åt ett så beskaffadt lotterisystem
kunna påstås uppväga fördelarne, särdeles som kändt är, att de,
som äro begifna att spela på dessa lotterier, icke äro hvad man i egentlig
mening menar med spelare. Det är icke något hasardspel att vinna en
möbel, ett fortepiano eller en oljemålning. För dem, som befara att hågen
för vanligt lotterispel skall finna en afledning in på detta område, är
det säkerligen icke obekant, att betydliga summor årligen gå ur landet
till Hamburg och Berlin till främmande penningelotterier.

I betraktande af allt detta anser jag, att Utskottet handlat väl, om
Utskottet tillstyrkt min motion i den ofantligt moderata form, hvarunder
den framträdt; men då så ej skett, tillåter jag mig yrka återremiss, förklarande,
att jag gerna vill medgifva den modifikation af mitt förslag, att
framför ordet industriföremål insattes ordet: Svenska.

Jag vill blott tillägga, att stadgandena för Göteborgs industrilotteri,
bland annat, inneliöllo, att inköp borde ske af utmärkta arbeten i både
Sverige och Norge. Detta var en gärd åt den nationela grannsämjan, men
jag håller dock icke derpå. Vill Utskottet tala om Svenska eller Norska
eller blott Svenska arbeten är det mig likgiltigt.

Jag anhåller emellertid om återremiss i den syftning jag haft äran
framställa.

Herr Kolm o din: Jag må bekänna, att det verkligen icke var utan

en viss fruktan Utskottet beslutade att afgifva sitt nu föredragna Utlåtande,
emedan Utskottet visste, att det hade en farlig motståndare. Det
kan icke heller iörnekas, att ju icke de ändamål motionären angifvit hafva
för sig eu viss grund. Men detta oaktadt och ehuru Utskottet visserligen
icke, såsom motionären antydt, hade den uppfattning af här ifrågakomnä
lotteri-inrättningar, att de vore på något sätt att jemföra med bortlottningar
af hästar och dylikt, trodde Utskottet likväl af andra skal, att det
vore nödvändigt att gå till väga med försigtighet.

Utskottet fann af den lagstiftning, som i detta hänseende föregått, att
en tidrymd af 100 år erfordrats för att bekämpa lotterivurmen i Sverige.
Redan år 1739 den 31 Juli blefvo enskilda lotterier förbjudna genom ett
Kongl. bref. Kongl. reskriptet den 7 November 1750 förnyade förbudet
vid vite af 200 daler silfvermynt. Deri inbegrepos juvel-, silfver- och
möbellotterier. Kongl. reskriptet den 18 Juni 1772 förbjöd alla enskilda
lotterier vid 400 daler silfvermynts vite; — allt med tillägg, att dylika
anstalter utöfvade eu skadlig inverkan på folket. Under åberopande af
samma förhållanden stadgade Kongl. bref vet den 11 December 1783, publiceradt
genom Kommers-kollegii kungörelse den 28 Juni 1784, förbud
emot försäljning af lotter för utländska lotteriers räkning, emedan man

Den 9 Mars, e. ta,

sökte att tillfredsställa'' spellusten på det sättet. För fullständigheten af
historiken om denna lagstiftning må slutligen meddelas, att Kongl. kungörelsen
den 20 April 1824 tillstadde lotteri å fast egendom till och med
år 1826.

Frågan förekom derefter vid 1840 års riksdag, och Ekonomi-Utskottet
yttrar i sitt den 16 Juni samma år afgifna Betänkande: “att lotterier af
hvad beskaffenhet de vara må vore att anse såsom de mest äfventyrliga
spel, i det att de fordrade ingen skicklighet, utan endast berodde af lycka;
och att det framhållna hoppet att genom en lägre penningeinsats göra en
stor vinst visat sig föranleda dertill, att till och med helt och hållet
obemedlade personer på lotterier uppoffrat penningetillgångar, nödvändiga
för deras eget och deras familjers uppehälle; att erfarenheten städse visat,
det svek och bedrägerier vid lotterispel egde rum, oftast på ett sätt, som
gjorde den brottslige oåtkomlig, samt att utländska lotterier droge stora
penningesummor ur landet utan att lemna någon motsvarande valuta. “ På
dessa grunder tillstyrktes, att Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t skulle
begära förbud mot enskilda lotterier å fast och lös egendom samt mot
försäljning af lotter här i riket för utländska lotteriers räkning. Resultatet
blef den ännu gällande förordningen af den 21 Mars 1844.

Vid betraktande af denna långvariga kamp emot det inrotade lotteriväsendet
och då det lärer få antagas för gifvet, att icke blott lotterisamfund,
ordentligt organiserade för det ändamål motionären uppgifvit,
skulle komma ätt begagna sig af den vidgade frihet till bedrifvande af
lotteri-affärer han påyrkat, utan jemväl sådana slags tillställningar, hvilka
äfven han ogillat, skulle börja att åter florera just till följd af lockelsen i
deras efterspel af “roligheter11 eller “bunkalag11, hvilka visat sig för massan
så demoraliserande och vållande allt slags sjelfsvåld; så ansåg Utskottet
vådligt att omfatta motionärens förslag, emedan man derigenom kunde
komma att åter beträda samma bana, som så nyligen blifvit öfvergifven.

Motionären har dessutom sjelf, då han nyss hade,ordet, uppgifvit,
huru den fråga, för hvars framgång han ifrar, blifvit i Malmö löst på ett
fullkomligt tillfredsställande sätt. Detta skedde icke genom lossande af de
band, lagstiftningen med vishet lagt å lotteriväsendet i allmänhet, utan
helt enkelt genom ett Kongl. bref till Konungens Befallningshafvande i
Malmö. Ett prejudikat är dermed gifvet, och något hinder lärer således
icke möta att få dylika industrilotterier inrättade äfven på andra ställen,
om de derstädes anses medföra enahanda nytta, utan att en lagstiftning
behöfver rubbas, hvars nödvändighet icke kan förnekas. Motionären har
sjelf för ett par dagar sedan förklarat, att tvenne helgdagar efter hvarandra
voro tillräckliga att göra arbetarne på hans boktryckeri oduglige
till arbete å närmast följande arbetsdag, och han uppdrog en i hjerta
färger hållen teckning af det missnöje och den klagan, hvartill annandagsfirandet
med afseende härpå i städerna gåfve anledning. Under sådana
förhållanden är ingen försigtighet af nöden; ty man har just ingenting
att förlora. — Han sade äfven, att på landsbygden f örhållandet icke vore
bättre. I sanningens namn får jag deremot protestera. Vi hafva mycket
att i detta afseende förlora och vi måste derföre handla med försigtighet.

Jag anhåller om bifall till Betänkandet.

Den 9 Mars, e. m,

Herr von Tro il: Jag hade visserligen icke ämnat uppträda i före varande

fråga, men då en handling nyss blifvit uppläst, hvilken jag i egenskap
af Konungens Befallningshafvande i Malmöhus län till Kongl. Maj:t
ingifvit, anser jag mig förpligtad att här framlägga den stora skilnad, som
i detta särskilda fall eger ruin, emot eu så allmän utsträckning af lotteriförsäljningssystemet,
som motionären föreslår.

Hvad beträffar industrilotteriet i Malmö, är detsamma, såsom nyss
meddelades, hufvudsakligen grundadt på enahanda föreskrifter, som äro
gällande för Köpenhamns lotteri och som jag tror till en stor del äfven
för det i Göteborg. Den stora fördelen af detta lotteri kan ej bestridas,
men, Mine Herrar, detta var eu speciel fråga, ingifven till Kong!. Maj:t,
rörande ett lotteri, hvars hela organisation och alla grundreglor underställdes
Kongl. Maj:ts pröfning; och för min del kan jag ej finna annat,
än att en väsendtlig skilnad förefinnes mellan eu dylik särskild fråga och
ett sådant förslag, som det af motionären här framställda, att all bortlottning
af industriföremål skulle medgifvas för välgörande eller allmänt
nyttiga ändamål. Dessa torde vara till begreppet så obestämda och omfattande,
att jag för min del tror, att heldre än att antaga något sådant,
man kunde helt och hållet borttaga förbud för lotterier i Sverige.

Såsom motionären uppgifvit, är det Konungens Befallningshafvande
äfven medgifvet att tillåta bortlottning af konstsaker till Svenske konstidkares
understöd. Hvar och en som bestridt en landshöfdings tjenstebefattning
vet, huru ofantligt ofta sådana framställningar förekomma och
huru svårt det är att utröna, om ändamålet verkligen är att lindra en
konstnärs betryck.

Ofta komma fattiga stackare och tigga och bedja, att man skall låta
dem få lotta bort några småsaker; och ehuru enhvar inser, att detta icke
sker för konstens skull nödgas man vanligen gifva efter.

Då i allt fall det står hvarje industriidkare, som skulle vilja grunda
ett industrilotteri på samma regler, som bestämts för det i Göteborg inrättade,
fritt att få en dylik ansökning pröfvad af Kongl. Maj:t, tror jag
icke, att man bör gå längre eller att i allmänhet bör tillåtas den frihet
med lotteriers bildande, som motionären påyrkat.

Jag anser Betänkandet väl grundadt och anhåller om dess godkännande.

Herr A hl g ren: Sedan jag begärde ordet, har den siste talaren så
tydligt utvecklat de skäl, på grund hvaraf motionärens förslag icke bör
godkännas, att jag, för att ej förlänga diskussionen, anser mig endast
böra med samma talare instämma.

Herr Rooth: Jag för min del anser att Herr Hedlunds motion

förtjent ett bättre öde. Genom industrilotterierna beredes industriidkare
ett tillfälle att äfven under svåra tider få afyttra sina produkter. De
äro således af stor nytta för industriens upprätthållande och förkofran.
Ja, jag vill gå ännu längre. Äfven penningelotterier böra efter min åsigt
få inrättas, på det att de penningar, som nu utströmma ur landet till
utländska lotterier, måtte komma att hädanefter stadna inom landet.

Jag yrkar återremiss.

Den 9 Mars, e. m.

Herr Rön blad: Icke blott lotterier för afyttrande af konstalster

äro nu i fråga; man vill nu utsträcka lotterierna äfven till industrialster;
inom kort skola vi hafva ett fullständigt lotterisystem. Som jag anser
detta vara något i högsta grad förderfligt, så får jag härmed protestera
mot hvarje förslag, som afser att man åter skall börja att i landet införa
lotterispel. Jag yrkar bifall till Utskottets Betänkande.

Herr Friherre Fock: Jag instämmer med den föregående talaren.

Jag anser nemligen lotterier som omoraliska. Man talar om lotterier för
välgörande ändamål, men sådana ändamål bör man icke söka att uppnå
genom omoraliska medel. Lika väl som man föreslår ett lotteri för industriens
understödjande, skulle man ock kunna föreslå ett lotteri till fattigvårdens
bispringande, och jag ser icke hvarföre man icke på samma grund
skulle kunna tillställa lotterier för att afhjelpa den nu öfverklagade ekonomiska
förlägenheten. Beträffande det önskvärda uti att genom lotterier
inom landet hindra penningeutförseln till de utländska lotterispelen, som
af eu talare förordades, så måtte det väl icke vara skäl att rentaf åstadkomma
en inhemsk tillverkning af det onda, för att dymedelst förekomma
en import deraf. Motionären har i sitt förslag afsett industriens förkofran
genom en ökad afsättning af såväl allmännyttiga som mera konstnärligt
utförda industrialster. Men jag får häremot erinra, att hvarje konstgjord
afsättning i längden medför sitt eget straff. Är det fråga om allmännyttiga,
i det dagliga lifvet användbara föremål, då rubbas genom lotteri den
regelbundna afsättningen i sin jemna gång. Är det åter fråga om industrialster
af dyrbarare beskaffenhet, då inträffar genom lotterier att man får
det man icke behöfver, det som icke öfverensstämmer med ens lefnadsvilkor
i öfrigt, en omständighet som lätt kan genom sina konseqvenser
införa mången i en förderflig lyx. Vi hafva andra, bättre medel till vår
industris förädlande och förkofran; vi hafva våra slöjdskolor. Också har
man redan börjat att inse det skadliga i dessa industrilotterier. Göteborgs
museum har af stadsfullmägtige derstädes erhållit anslag för understödjande
af industri och konstskicklighet, men med vilkor att det icke
fortsätter med lotteriet.

Herr Friherre von Schulzenheim: Det är så sällan jag har det

nöjet att kunna instämma med den ärade representanten för Göteborg,
att det är med synnerlig tillfredsställelse jag begagnar närvarande tillfälle
dertill. Hvarje gång han är med om frihet är jag med. Jag vill att alla
förmynderskapslagar afskaffas. Jag tycker att icke den ene har rätt att
bestämma för den andre i det afseende som här är i fråga, emedan det
som är stor lyx för den ene är fattigdom för den andre. Om en person
hela sin lefnad samlar penningar, för att vid sin död kunna stifta ett
lasarett, under det att en annan samlar penningar för att kunna bestå
sig ett nöje, sä är hvar och eu i sin göda rätt. Jag finner intet ondt
deri att en person använder en sparad penning till att inköpa ett medel,
som kan skaffa honom en större summa. Det är icke ovanligt, att man
nu för tiden ger sina barn eu obligation i det Kongl. Svenska jernvägslotteriet,
ty detta lotteri är naturligtvis icke omoraliskt; vidare hafva vi
konstlotterier som äro tillåtna, vidare industrilotterierna i Malmö och

Den 9 Mars, e. m.

Göteborg. Men äro lotterierna 1, 2, 3 tillåtna, så ser jag icke hvarför
iclie lotterierna 4, 5, 6 o. s. v. äfven kunna vara det. Om en del jordegendomar
ställdes på aktier, som innebure ett lotteri, så frågar jag om
det icke vore bättre, att arbetaren för sina sparpenningar förskaffade sig
några sådana chancer, några sådana förhoppningar, än att han på krogen
förstör hvad han förtjenat. Det finnes dessutom ett annat skäl, hvarföre
förslaget icke bör af Kammaren omedelbart afslås. När en motion först
måste behandlas af den ena Kammarens Tillfälliga Utskott, bör man nemligen
äfven gifva den Andra Kammaren tillfälle att yttra sig. Jag finner
icke motionen hvarken orimlig eller inkonseqvent. Jag önskar derföre
återremiss, för den behandling saken sedan kan få.

Herr Per Nilsson i Espö: I denna sak har man talat mycket för
och mot, som förtjenar allt afseende. Jag ber att få fästa uppmärksamhet
derå, att, sedan Rikets Ständer efter många ansträngningar ändtligen lyckades
utverka förbud mot lotteriinrättningar, följden deraf blifvit, att en
stor del af våra penningar rest och resa till utlandet. Att ansenliga summor
för lotterispel verkligen gått ut ur landet, tror jag mig med visshet
veta. Det har nemligen visat sig, att, sedan man inrättat industrilotteriet
i Malmö, strömmar folket i orten deromkring nu mera till detta lotteri, i
stället för att de förut vände sig till de Danska lotterierna. Faktiskt är
emellertid, att till de så kallade penningelotterierna i utlandet betydliga
summor utgå från Sverige. Beviset för detta påstående är lätt att
förete. Hvar och en vet mer än väl, hurusom i våra Svenska tidningar
otta förekomma uppgifter derom, att den eller den personen vunnit större
eller mindre summor på dessa lotterier. Jag hemställer till Eder, Mine
Herrar, huruvida icke det ofta i staden och mången gång äfven på landet
inträffar, att de gå omkring med lotterisedlar. Om nu detta sker, såsom
ofta är fallet, för att åstadkomma ersättning åt en fattig, som förfärdigat
ett arbete, vill jag fråga, om man med hjerta kan tillämpa lagens stränghet
på denne fattige. Om ett dylikt arbete kostar 10 eller 20 R:dr, och
tillverkaren af detsamma skulle för lotteriförsäljning bötfällas, kan man
vara fullt öfvertygad om, att böterna icke kunde uttagas, och följden deraf
vore, att den stackars arbetaren skulle umgälla sin förseelse med fängelse.
Sådana stränga åtgärder mot lotterier af nyssnämnda beskaffenhet gillas
icke i det allmänna lifvet, hvarföre också författningen om förhud för
lotteiier ytterst sällan tillämpas. Jag vill emellertid icke yrka återremiss
af detta Utlåtande, emedan Riksdagen långt framskridit och vi böra tänka
på att kunna i rättan tid afsluta densamma. Återremitterades ärendet,
blefve följden blott den, att man finge diskussion i samma ämne under ett
om icke två sammanträden. Saken kan ju nästa riksdag åter framläggas,
och man har då tillfälle att uppställa densamma i bättre form, och Riksdagens
ledamöter hafva då fått tillfälle att närmare tänka på saken. —
Jag låter derföre vid Utskottets yttrande bero.

ber att få i anledning af hvad den siste talaren
anfört, frånträda mitt yrkande, om återremiss och hemställa, om icke
ammaren behagade besluta, att min motion icke för närvarande bör till
någon åtgärd föranleda.

Den 9 Mars, e. ni.

Innan diskussionen i detta ämne afslutas, anhåller jag att få lemna
några faktiska upplysningar. Iiufvudskälet för den af mig omnämnda åtgärd
från Göteborgs stadsfullmägtiges sida var, att industrilotteriet derstädes
ansågs icke öfverensstämma med gällande författningar, och just derföre
att industrilotteriet af sådan anledning upphört, bär motionen tillkommit.
Eu stor mängd industriidkare hafva nemligen med ledsnad sett,
att detta lotteri upphörde, och hemställt, om icke billigheten fordrade, att
de sjelfve finge taga saken om hand, då museum i Göteborg icke ansåg
sig kunna göra detta. Emot Herr Friherre Focks yttrande må erinras,
att äfven, i fråga om konstföreningarne gäller det skäl, att den tafla, som
genom sådana vinncs, icke fyller något mitt behof. Jag frågar dock: i
hvilket tillstånd skulle väl konsten hafva i vårt land befunnit sig, om vi
ej haft dessa föreningar ? Allmänheten har väl aldrig känt behof åt vackra
oljefärgstaflor; men om man fördenskull ej målat och genom bildande af
konstföreningar åstadkommit afsättning af taflor, hade vi säkert icke haft
någon Svensk målarekonst, lika litet som några konstverk. Smak, förstånd
och uppfattning måste utbildas hos allmänheten, för att konstverken skola
kunna göra sig gällande. Konstföreningarne hafva nu otvifvelaktigt bidragit
att höja denna smak hos allmänheten, och jag är fullt öfvertygad, att
iudustriföreningar kunna och skola medföra samma nytta.

För öfrig! har jag med fägnad afhört en talares yttrande i denna
fråga, som uttalat sin vanna sympati för en obegränsad frihet på industriens
område. Jag förmodar, att jag äfven med visshet kan påräkna
hans lika stora sympati för friheten på handelns område.

Herr Bergström: Jag har begärt ordet icke för att yttra mig i

det ämne, som utgör föremål för öfverläggning, utan för att tillbakavisa
eu förvänd grundlagstolkning, hvilken under öfverläggningen framkommit.
Friherre Scliulzenheim har sagt, att grannlagenheten bjöcle, att Första
Kammaren äfven finge yttra sig öfver ifrågavarande motion. Det är icke
första gången eu så origtig uppfattning af grundlagens föreskrifter rörande
behandlingen af motioner, de der gå till tillfälliga Utskott, finner ett uttryck
i denna Kammare. Yid föredragningen af Herr Grefve Posses motion
om åtskilliga städers förläggning under landsrätt, åberopades grannlagenhet
mot Första Kammaren såsom skäl för åsigten, att motionen icke borde
omedelbarligen afslås, utan remitteras till Tillfälligt Utskott. Nu bär omnämnda
origtiga uppfattning ånyo sökt göra sig gällande, men lyckligtvis
på ett stadium af förevarande motions behandling, att den orimliga konseqvens,
hvartill uppfattningen leder, med ännu större lätthet kan påpekas.
Denna konseqvens blifver, att Kammaren icke borde afstå någon motion af
ofvanomförmälda beskaffenhet, ty då finge Första Kammaren naturligtvis
icke yttra sig deröfver, utan antingen bifalla en sådan motion eller åtminstone
fatta något beslut att delgifvas Första Kammaren. Hvilket olidligt
tvång man dymedelst vill pålägga denna Kammare ses lätt. Lyckligtvis
är det icke, och skall det ej blifva möjligt att göra eu sådan uppfattning
allmän. Förefunnes en sådan möjlighet, hade det i sanning varit bättre,
att grundlagen stadgat gemensam och samtidig behandling af alla ärenden.
Då hade man sluppit höra åberopas dessa tanklösa grannlagenhetsskäl.

Den 9 Mars, e. m.

Emellertid bjuder nu grundlagen för vissa ärenden särskild och successiv
behandling inom Kamrarne. Stadgandet må vara mer eller mindre
behagligt eller obehagligt för en eller annan. Det måste dock efterlefvas
och bör derföre ej lägga hinder i vägen för denna Kammare att vare sig
utan förutgående remiss till tillfälligt Utskott eller först efter sådan remiss,
utan afseende å Första Kammaren, afslå alla inom denna Kammare
väckta omogna motioner af den beskaffenhet, att de icke tillhöra ständigt
Utskotts behandling.

Herr Friherre von Schulzenheim: Då Herr Hedlund, som sjelf
väckt ifrågavarande motion, frånträdt yrkandet om återremiss, samt blott
uttalat den önskan, att Kammaren skulle besluta, det motionen icke bör
för närvarande till någon åtgärd föranleda, afstår jag, under förhoppning
att motionen framdeles återkommer, från min anhållan om återremiss, och
förenar mig i Herr Hedlunds yttrande.

Jag tager mig derjemte friheten påpeka, att jag vet, lika väl som en
annan talare behagat antyda, skilnaden mellan grannlagenhetsskäl och
rent politiska skäl.

Öfverläggningen förklarades vara afslutad; hvarefter ifrågavarande
Utlåtande bifölls.

§ 11.

Föredrogs ånyo och bifölls Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts
(N:o 4) Betänkande N:o 4 (i samlingen N:o 10), i anledning af väckt
motion om upphäfvande af stadgandet i 11 § af Kong! instruktionen för
Serafimerordens-gillet den 28 April 1791, i fråga om Orden s-gillets rätt
att lösa till skatte försålda hospitalshemman, då desamma säljas utom
börd; —- skolande, jemlikt 68 § 3 mom. Kiksdags-ordningen, detta beslut,
genom utdrag af protokollet, Med-kammaren delgifvas.

§ 12.

Företogs ånyo till handläggning Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts
(N:o 4) Betänkande N:o 5 (i samlingen N:o 11), med anledning af väckta
förslag om några förändrade bestämmelser uti nu gällande jagtstadga.

Utskottets förra hemställan.

Bifölls.

Utskottets sednare hemställan.

Härvid yttrade

Herr Bälte r Sven Ers son: Om ock den förändring i jagtstadgan,
som Utskottet föreslagit, skulle kunna medföra någon nytta för södra delen
af riket, är jag dock öfvertygad, att den icke kan medföra någon sådan,
utan snarare motsatsen för Dalarne, der giller och snaror såsom jagtredskap
förut, likasom i Norrland, begagnats, utan att någon skadlig verkan
i ena eller andra, afseende! förmärkts. Jag vågar derföre hemställa,
att, om Kammaren eljest bifaller det af Utskottet framlagda förslag, detsamma
kunde få erhålla följande lydelse:

“Giller eller snaror må icke för det vildas fångande begagnas utom i
Dalarne och Norrland, och der endast under eljest för jagt lofgifven tid.“

Den 9 Mars, e. m.

Herr Otterström: Utskottet har i den nyss föredragna punkten

åt detta Utlåtande såsom skäl för afslag å den deri omnämnda motionen
anfört, att det “icke finner för det vildas fredande och vård ens ändamålsenligt
att föreskrifva den inskränkning i jagträtten, att detsamma
endast skulle få fångas eller dödas medelst skott. “ Ku förbjuder Utskottet
i andra punkten af Utlåtandet giller och snaror för det vildas fångande.
Jag tror således, att, derest sednare punkten bifalles, det icke
återstår annat lofligt sätt för det vildas dödande än medelst skott, såvida
man ej lyckas taga fåglarne genom att strö salt på stjerten, som man säger.
För min del är jag ej höjd att göra den af Utskottet föreslagna
inskränkning. Då man inskränkt sjeltva tiden för jagts anställande, tror
jag att man dermed kan vara nöjd. Jag yrkar derföre afslag å punkten.

Herr Dofsén: Jag tror för min del, att Utskottet kan hafva rätt i

sitt Betänkande, men då undantag af ganska naturligt skäl gjorts för Norrland,
anser jag äfven, att samma undantag hör göras för Stora Kopparbergs
län jjå enahanda skäl, som blifvit anförda af den ärade representen
från Dalarne.

Herr Hörnfel dt: Jag har ej begärt ordet för att tvista i saken,

men tror, att, om punkten skall bifallas, det är nödvändigt att omredigera
slutet af Utskottets hemställan. Jag bär nemligen föreställt mig, att man
bör vid lagstiftning framför allt vara lägligt tydlig. Ordet Norrland kan
innefatta mera och mindre vidsträckt de! af norra Sverige, hvadan jag
hemställer, att detta ord måtte utbytas mot Norr- och Westerbottens,
Wester-Norrlands, Jemtlands, Gcfieborgs och Stora Kopparbergs län. Jag
förordar bifall till punkten med den af mig föreslagna redaktionsförändring.

Herr Åstrand: Anledningen dertill, att Kong! Maj:ts förnyade nå diga

jagtstadga af den 21 Oktober 1864 blifvit utfärdad, har man förnämligast
att söka deri, att man nogsamt erfarit, det bestämmelserna i 1808
års jagtstadga för det vildas fredande icke längre motsvarade behofvet.
År från år minskades det vilda. Lagen var för slapp för tjufjägare, hvarföre
också bestämmelserna i 1864 års jagtstadga blifvit betydligt strängare
och straffen för brott mot föreskrifterna mycket skärpta. Egentligen är
det 3 §, som i väsendtlig män bidragit att något skydda det vilda i södra
och mellersta provinserna af vårt land, hvarjemte bestämmelserna angående
den utsträckta förbudstiden till stor del medverkat till ett sådant skydd.
Tjäder, orre och hjerpe m. fl. slag af det så kallade fredlysta villebrådet
fingo nemligen förr jagas från den 1 Augusti, men denna jagt får nu mera
icke anställas förr än efter den 10 i samma månad. Denna bestämmelse
är också af vigt, på det att den unga fågeln må kunna genom flygt undgå
jägarens blick och skott. Hare räknades icke förr, såsom nu är stadgadt,
till det fredlysta villebrådet. Förut inträffade ofta, att personer, under
förevändning att öfva hundar, sökte att skada det fredlysta vilda, och om
do än icke alltid lyckades i detta sitt förehafvande, förstörde hundarne
mången gång både ägg och ungar. Nu är det åter förbud att medtaga
lös hund eller insläppa sådan å annans mark.

Den 9 Mars, e. m.

Emellertid äro dessa stadgande!! just icke af synnerligt stor betydelse,
så länge 16 § 4 mom. af nu gällande jagtstadga har denna lydelse:

“Finare giller eller snaror må ingenstädes under tiden från och med
“den 16 Mars till och med den 10 Augusti utsättas eller, derförinnan utmatta,
bibehållas.11 Följden af detta otillräckliga stadgande har nemligen
blifvit i det sydliga Sverige, åtminstone inom Östergötland och Småland,
der jag väl känner förhållandena, att eu energisk förföljelse med snaror
under den tillåtna jagttiden verkligen eger rum, och att detta framkallat
inom provinserna ett stort och allmänt missnöje. Jag vill fördenskull icke
påstå, att sjelfva jordegarne använda detta sätt att tillegna sig fågeln; ty
oftast äro stattorpare och inhyseshjon de, Indika begagna denna för det
vilda så förödande jagt-method. Någon gång utarrenderar en mindre
hemmansegare åt någon lös person jagten å sina egor för några riksdaler
årligen. Använder arrendator!! nu, såsom vanligast är fallet, snaror och
giller för det vildas fångande, blifver detta derigenom snart antingen ödelagdt
eller bortskrämdt, hvaraf följer, att då jordegaren en gång skall återtaga
jagten å egorna, de vilda, fredlysta fågelarterna derifrån totalt bortsopats.
Hela fogelkullar uppfångas sålunda ofta på en gång, samt honorna
alltid i främsta rummet. Jag vet att en minderårig gosse på en dag uppfångade
9 tjäderhöns i eu trakt, der en skicklig jägare under fortsatt jagt
kanske knappast på trenne veckor skulle lyckats nedskjuta lika många.

Inom ett liäradsgille af Östgöta jägareförbund, som har till sin hufvudsakliga
uppgift att skydda och vårda det vilda, och hvars reglemente blifvit
af Kong! Magt faststäldt, har jag, som har den äran att vara gillets
ordförande, gjort likasom ledamöterne i förbundet det rön, att, ehuru vi
hafva eu mängd jagtuppsyningsmän till att öfvervaka jagtlagarnes efterlefnad,
ingenting liufvudsakligt kan göras för att skydda det vilda, om det
icke förbjudes, på sätt jag motionerat, att medelst giller eller snaror detsamma
fånga.

Det är möjligt, att ordet Norrland i förslaget är af sväfvande betydelse;
men om Kammaren skulle dervid fästa afseende, är ju saken lätt
hjelp!, derigenom att man utbyter ordet Norrland mot de fem norra länen
och Dalarne.

En representant från Westergötland har förmenat, att Utskottet i Betänkandet
motsagt sig, då det yttrat, å ena sidan, att man borde förbjuda
giller och snaror, men å den andra, att man icke bör inskränka jagträtt^
endast dertill, att man skulle blott medelst skott få fånga eller döda det
vilda. Jag vill derföre upplysa, att det bland andra fångningsmethoder,
utom skott, finnes eu för rapphöns, nemligen ryssja eller garn, och hvarigenom
detta fogelslag närmast blifvit skyddadt från ödeläggelse genom kalla
och snöiga vintrar. Man fångar nemligen dymedelst hela kullen på hösten
och utsläpper dem på våren, och något förbud mot en sådan åtgärd bör
naturligtvis icke ifrågakomma.

På grund af hvad jag anfört och med fästadt afseende å innehållet i
föredragna Betänkandet, anhåller jag om bifall till ifrågavarande punkt med
den af mig omnämnda redaktionsföränclring.

Herr do Mar c: Kong!. Maj:ts nu gällande nådiga jagtstadga af den

21 Oktober 1864 innehåller mycket godt som bör erkännas, men lider

Den 9 Mars, e. m.

af ett grundfel, det nemligen att den gäller för hela Sverige från Ystad
till Haparanda, deremellan förhållandena i afseende på jagten gestalta sig
så väsendtligen olika. Det åt Tillfälliga Utskottet nu framlagda förslag
om förbud att för det vildas fångande använda giller eller snaror innebär
ett steg framåt, i det att skilnad göres emellan Norrland å ena samt
mellersta och södra Sverige å andra sidan. De motiver Utskottet anfört
synas mig välgrundade och bland dessa förekommer följande: “Då härtill
kommer, att den fågel, som ej i dylika giller uppfångas, flyr den trakt
der sådana förekomma, så inträffar härigenom det förhållande, att den
egare af jagtmark, som begagnar giller, störande ingriper uti sina grannars
jagträtt. “ Men då åtskillige representanter från Dalarne, der fågeln
väl således är af samma natur som den i Norrland, påstår att begagnandet
af giller och snaror ej har samma menliga verkan som i mellersta
och södra Sverige, och gjort framställning om att Dalarne äfven måtte
liksom Norrland undantagas från det föreslagna förbudet, så anser jag
lika med Herr Åstrand att denna framställning bör bifallas.

I afseende på Herr Otterströms anmärkning, att Utskottet i förra
delen af sitt Betänkande — der det heter, att Utskottet icke finner ens
ändamålsenligt att föreskrifva den inskränkning i jagträtten, att det vilda
endast skulle få fångas eller dödas medelst skott - - motsäger sig sjelft, då
det i sednare delen föreslår förbud att använda giller och snaror, har Herr
Åstrand redan upplyst att o andra sätt för det vildas utödande än skjutning
gifvas; men Herr Åstrand glömde dervid ett jagträtt som brukas
vid andjagt, nemligen att låta hundar förfölja och gripa andungar.
Någon motsägelse i livad Utskottet sålunda yttrat kali jag icke finna, och
hemställer om bifall till hvad Utskottet så väl i första som andra punkten
föreslagit, till den sednare punkten hufvudsakligen på ofvan antydda skäl
att jag anser det innebära första steget till det önskvärda målet att hvarje
län må i afseende på jagten lagstifta hvar för sig.

Herr Nils Ån der sson: När man nu inkommit på kapitlet att
skrifva, undantagslagar, torde härvid ej förbises de ofta oöfvervinneliga svårigheter
som möta för uppdragandet af gränserna. Utskottet har i sitt
förslag till förbud mot begagnandet af giller och snaror undantagit Norrland
och en ledamot i Kammaren bär önskat, att Dalarne äfven måtte inbegripas
i undantaget, men jag hemställer, huru det i verkligheten skall
taga sig ut, om i Dalarne finge användas giller och snaror, men i Wermland,
som gränsar intill och löper parallelt med Dalarne, sådant vore förbjudet.
Då man befunne sig vid gräusskilnaden emellan dessa provinser
skulle man på ena sidan få begagna detta jagtsätt, men på andra sidan vid
straffpåföljd vara förbjuden detsamma. Då jag icke är jägare, tilltror jag mig
icke bedöma hvilketdera jagtsättet är mer eller mindre för det vildas framtida
bestånd skadligt, men skulle tro att det ena sättet kan vara lika godt
som det andra. Ganska klokt tror jag det skulle vara, om hvarje län fritt
finge lagstifta hvar för sig, emedan man då komme målet närmast. Dock
måste man härvid såsom vid all undantagslagstiftning förfara med största
varsamhet, så att man ej sjelf fäller i snaran. Jag instämmer emellertid
med Herr Otterström uti hans yrkande om afslag å Utskottets Betänkande.

Den 9 Mars, e. m.

Herr Liss Olof Larsson: Jag tillhör icke dem, som önska förhud
för snarors och gillers användande vid jagt å orre, tjäder och hjerpe,
och vill derföre icke biträda den mening Utskottet härom uttalat. Men
då eu annan representant från Dalarne förklarat sig vilja antaga Utskottets
Betänkande i denna del, så vida Dalarne liksom Norrland undantages
från det föreslagna förbudet, och ingen motsatt sig ett sådant yrkande,
så vore det öfverflödigt att yttra sig i ämnet. Men då motionären påstår,
att äfven personer från Dalarne bedt honom att väcka ifrågavarande motion,
så anser jag mig böra tillkännagifva, att jag ingalunda är bland dem
som framställt någon sådan begäran till honom, så mycket mindre som,
om den föreslagna punkten antages, man derigenom omöjliggör all fångst
af vildt i öfre Dalarne, ty det är ej möjligt att der jaga för hund, då de
till de små hemmansdelarne hörande skogslotter äro så indelade, att de
ofta kunna vara ända till 3,000 å 4,000 fot långa men blott 40 å 50 fot
breda, och man ej eger rätt att jaga på annans mark, men jag vill dock
icke motsätta mig förslaget, så vidt Dalarne inbegripes i det för Norrland
gjorda undantaget; instämmande jag fördenskull med Herr Biilter Sven
Ersson, som i sådant syfte föreslagit en redaktionsförändring af Utskottets
hemställan i andra punkten.

Herr Bosenquist: Den diskussion, som i frågan föregått, är egnad
att ingifva förhoppning om framgång åt Utskottets förslag, dertill jag, som
ofta sysselsatt mig med jagt, verkligen fägnar mig. Ingenting motverkar
så vården och fredandet af det vilda som begagnandet af giller och snaror.
I skogsmarker, bevuxna med ljung och mossa, der orren bäst trifves,
har detta jagträtt visat sig särdeles förödande. Enligt min tanke är den
föreslagna reformen ganska behöflig och välgörande, men jag har ingenting
emot att det för Norrland gjorda undantag från förbudet äfven utsträckes
till provinsen Dalarne, som i förevarande afseende har mycken likhet med
Norrland.

Herr Arfwedson: Visserligen har genom den nyligen utkomna jagtstadgan
åtskilliga mått och steg föreskritvits till skydd för det vilda, men
det torde likväl icke bestridas att det vilda på sednare åren i en betänklig
grad minskats, hvarföre jag skulle hafva velat gå så långt, att förbudet
mot snaror och giller äfven utsträckts till hela riket. Vid motionens behandling
i Utskottet har jag — jag måste tillstå detta — varit af den
mening att, Dalarne och Wermland icke borde ställas i paritet med Norrland.
Jag vill dock icke strängt vidhålla denna åsigt, utan medgifver för
min del att undantag från det föreslagna förbudet må göras äfven för
provinserna Wermland och Dalarne.

Herr Björck: För min del kan jag icke godkänna det i detta ämne

af Utskottet gjorda lagstiftningsförsök utan protesterar mot alla ytterligare
inskränkningar i jagträtten utöfver hvad jagtstadgan redan innefattar.
Man får nemligen icke förbise den enskilde jordegarens rätt till fri disposition
i afseende på jagten å egen mark. De inskränkningar härutinnan,
som varit nödiga för vården af det vilda, hafva afsett tiden för den lofgifna
jagten, och med dessa inskränkningar har man gjort tillfyllest för

Den 9 Mars, e. m.

ändamålets vinnande. Beträffande sätten för det vildas fångande och
dödande har man trott sig icke ega rätt att göra inskränkningar mera
för den ene än för den andre. På hvad rättsgrund vill man väl förbjuda den
enskilde att på det sätt honom bäst synes fånga det vilda på sin egen
mark? Den som skjuter det vilda är väl icke i bättre rätt än den som
med snaran fångar det. Det är möjligt att man genom detta sednare
jagträtt mera skadar jagten. Men detta är eu hypothes, som ej kan läggas
till grund för lagstiftningen. Jag vill åtminstone icke gå längre i förbud
och inskränkningar i jagträtten än hvad redan linnes stadgadt, och
varnar för att börja med ett sådant lagstiftande i detta ämne, som förekommer
i främmande länder t. ex. England, der polisstyrkan till stor del
användes för upprätthållande af de enskildes jagträttigheter, och lagstiftningen
ådragit sig folkets synnerliga och rättvisa missnöje. Jag tror således
att man bör lemna å sido dylika lagstiftningsförsök och yrkar
utslag å andra punkten i Utskottets Betänkande.

Herr Peter Andersson in. fl. andra ledamöter hördes häruti instämma.

Herr Astrand: Jag vill i anledning af föregående talares yttrande

erinra, att meningen med Utskottets förslag om förbud mot giller och snarors
begagnande ingalunda är att hindra eu och hvar att utöfva sin jagträtt
i andra fall, än då jagträtten utöfvas på ett sätt att allmän skada
uppstår och andras rätt förnärmas. Att nämnda jagtsätt har eu sådan
menlig inverkan är erkändt och ådagalagdt i Utskottets motiver och ligger
till grund för motionen. Det är ju tydligt och klart att, om snaror
och giller utläggas på en enskild persons egor, och det vilda, såsom kändt
är, skrämmes från den trakten och ej vidare trifves hvarken på berörda
_ eller angränsande egor tillhöriga andra personel'', desses rätt genom ett
sådant jagtsätt förnärmas. Att jemföra vår jagtstadga och Englands jagtfågel''
är föga lämpligt, ja orimligt, ty de äro så olika och beroende af så
skiljaktiga förhållanden och bruk att all jemförelsegrund saknas. I England
äro stadgade orimligt höga böter för oloflig jagt, som ej äro att
jemföra med de ansvarsbestämmelser vi hafva.

I Norrland, med dess stora egovidder och vidsträckta skogar, kunna
giller och snarors användande ej synnerligt inverka på det vildas tillgång,
hvarföre man i Utskottet trott sig med skäl böra undantaga Norrland
från förbudet att använda detta jagtsätt.

Herr Otterström: Det förundrar mig att här blifvit påstådt att

det vilda skrämmes mer af giller och snaror än genom skott, hvilket jag
har svårt att tro. I anledning af mitt yttrande, då jag förut hade ordet,
att Utskottet motsagt sig sjelf!, då det först förklarar det vara icke ändamålsenligt
att inskränka jagträtten, så att det vilda må fångas eller dödas
endast medelst skott, och derefter vill förbjuda giller och snaror, har
man sagt, att det gifves andra sätt att fånga och döda det vilda än dessa
nu nämnda, och såsom bevis för detta påstående anfört, att rapphöns fångas
med ryssjor och andungar med hundar. Men jag får härvid erinra,
att i Betänkandet talas endast om orre, tjäder och hjerpe, och att, så vidt
jag förstått, der föreslagna förbudet icke afser annat vildt än dessa djurslag.
Det vill synas mig, som de, hvilka vilja hafva förbud mot giller och

Den 9 Mars, e. m.

snaror, utgå från den synpunkten, att jagten bör skyddas hufvudsakligen
till nöje för Herrar jägare. Sjelf har jag mer än en gång haft tillfälle se
huru flere sådane Herrar sedan den tillåtna tiden inträdt samlats och
med ett hälft] og hundar gått ut till skogs för att skjuta och taga så
mycket vildt, som kommit i deras väg. Jag hemställer om detta jagtsätt
icke är mer förödande än något annat. Skulle en bonde ej tillåtas att
på sina egna egor fånga det vilda på sätt honom bäst synes endast för
att detta skall besparas åt Herrar jägare? Som, efter min åsigt, det icke
kan vara billigt eller rättvist att genom en undantagslagstiftning beröfva
de enskilde jordegarne rätt att på sina egna egor fånga det vilda, anhåller
jag, på grund af så väl detta som särskildt de af Herr Björck framhållna
skål, att Kammaren behagade afslå hvad Utskottet i andra punkten
föreslagit.

Ofverläggningen var afslutad. Herr Talmannens proposition på bifall
till Utskottets hemställan i oförändradt skick besvarades med öfvervägande
nej; hvarefter, och sedan proposition på bifall till nämnda hemställan, med
den redaktionsförändring som af Herrar Sven Ersson och Hörnfeldt föreslagits,
blifvit med blandade ja och nej besvarad samt votering begärd,
uppsattes, justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad Andra Kammarens Tillfälliga Utskott (N:o 4)
föreslagit i andra punkten af dess Betänkande N:o 5 med det förtydligande,
att i stället för ordet “Norrland“ inlöras orden: “Norrbottens,
Westerbottens, Jemtlands, Wester-Norrlands, Gefleborgs och Stora Kopparbergs
län“,

röste ja;

Den, det ej vill,

röste nej;

Vinner nej, har Kammaren afslagit Utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan.

Voteringen verkställdes i vanlig ordning samt befanns efter sedlarnes
öppnande hafva utfallit med 60 ja emot 68 nej; och var alltså ifrågavarande
hemställan af Kammaren afslagen.

§ 13-

Sedan Herr Talmannen lernnat samt Herr vice Talmannen intagit
ordförandeplatsen, föredrogs nu ånyo Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts
(N:o 6) Betänkande N:o 2 (i samlingen N:o 12), i. anledning af
väckt motion om befrielse för skeppare å Svenska, från inrikes ort kommande
fartyg eller båtar att, vid utsegling förbi någotdera af inloppen
Furusund, Södertelje, Sandhamn eller Dalarön, anlägga för undergående
af tullvisitation.

Med anledning häraf begärdes ordet af följande ledamöter, som
yttrade:

Herr Bergström: I allmänhet är jag af den åsigt, att ett Utskott
icke bör gå längre i sina framställningar än hvartill de motioner, som
blifvit till dess åtgärd remitterade, kunna föranleda. Jag borde således
icke hafva mycket att säga derom, att Tillfälliga Utskottet i förevarande

Den 9 Mars, e. m.

fall inskränkt sitt yttrande till hvad motionären föreslagit. Men jag tror,
att här behandlas en fråga af en annan beskaffenhet och att sådana skäl
äro här för handen, att de berättigat Utskottet att något afvika från denna
grundsats och att åt sitt förslag gifva den större omfattning, som lämpligast
Herr Carlson framhållit. Jag anhåller fördenskull om bifall till reservationen.

Med denne talare instämde Herrar Busck och Rudberg.

Herr Sjöberg: Jag är förekommen af Herr Bergström. Äfven mig

synes Herr Carlsons reservation i alla afseende hafva företräde framför
Utskottets förslag. Jag anser mig likväl härvid böra upplysa, att den
fråga, som nu är under behandling, utgör föremål för Regeringens pröfning
samt redan varit det under någon tid; och jag är förvissad, att den nuvarande
Tullstyrelse!! och Regeringen i trafikens intresse skola, för vinnande
af det åsyftade ändamålet, göra allt som är möjligt.

Under denna förutsättning skulle ett initiativ från Kammarens sida
kunna vara öfverflödigt. Men anser man det ändock nödvändigt att gorå
framställning i ämnet Jill Regeringen, lider det, som jag förut yttrat, intet
tvifvel, att ju icke denna bör ske i den syftning, Herr Carlson antydt.
Ty samma förhållande, som Utskottet här berör i fråga om vissa hamnar,
existerar i derå delar af riket, och följaktligen är det skäl att framställningen
göres så allmän som möjligt.

Häraf följer, att, om Kammaren beslutar någon åtgärd i saken, jag
förordar antagandet af Herr Carlsons vid Betänkandet fogade reservation.

Herr Sven Hansson: Jag är förekommen af den föregående talaren
och yrkar, lika med honom, bifall till Herr Carlsons reservation.

Herr Åke Andersson instämde.

Herr Witt: Då det blifvit taladt om, att Herr Carlsons reservation

hade företräde framför Utskottets, förslag, har jag blott velat tillkännagifva,
att äfven Utskottet ansåg detsamma. Men det var icke möjligt för
Utskottet, att, följande grundlagens föreskrift, yttra sig om _ annat, än
hvad Kammaren till Utskottet remitterat; och då Kammaren till Utskottet
remitterat Herr Borgs motion, som gällde vissa hamnar, hade Utskottet
icke deraf anledning att i sitt Utlåtande tala om hvad som afsåg
hela riket.

Jag tror för öfrigt, att hela affären är temligen likgiltig. Man har
att välja mellan tvenne sätt att behandla frågan, antingen att antaga Herr
Carlsons reservation eller Utskottets förslag eller ock att låta vid saken
bero, och jag tror att i hvithet fall som helst det går lika bra med den
frågan.

Herr Grefve Po sse: I sjelfva saken har jag icke för afsigt att yttra
mig. Det är ''egentligen blott en formfråga, som jag önskar underställa
Herr vice Talmannens pröfning.

Den här behandlade motionen är väckt af en person, som till följd
af Kongl. Maj:ts utslag numera upphört att vara representant. Jag tilllåter
mig vid sådant förhållande till Herr vice Talmannen hemställa, huru -

Den 9 Mars, e. m.

vida proposition skall kunna framställas i ett ärende, som löranledts af en
motionär, hvilken icke längre är ledamot åt detta hus.

Herr Witt: Hvad den siste talaren anfört torde icke böra föran leda

Kammaren att frångå den vanliga ordningen för motioners behandling.
Motionen bär blifvit väckt af en person, som, då detta skedde, var
dertill lagligen berättigad. Den har sedan blifvit grundlagsenlig! behandlad
och så, lärer den väl fortfarande tå komma att behandlas.

Att den ifrågavarande personen sedermera kommit att icke tillhöra
Kammaren, inverkar tydligen på motionens behöriga handläggning lika
litet, som det kan utöfva någon inverkan på de ärenden, i hvilkas pröfning
och afgörande han deltagit, ty om motionen skulle anses numera
vara olagligen tillkommen, då skulle ock alla de beslut, till livilka han
medverkat, kunna sägas vara olagligt tillkomna.

Följaktligen tror jag, att denna omständighet icke kan vara att här
taga i betraktande, och att man här blott hav att afgöra det nu föredrag!]
a Befälikandet.

Herr Rosenborg: Jag har med verklig förundran hört ifrågasättas,

huruvida, det skulle gå an att behandla detta ärende,, derföre att motionären
till följd af Kongl. Maj:ts utslag upphört att vara riksdagsman.
Ville man utsträcka denna mening i dess konseq venser, så skulle med lika
mycket skäl också kunna sättas i fråga, om något enda af våra förut fattade
beslut, hvari samme person deltagit, böra anses giltiga. Men frågan
gäller icke här, hvem som väckt motionen, tv på samma gång Kammaren
mottager en motion till behandling, blir samma motion en Riksdagens och
upphör att vara motionärens egendom. Hvad vi nu hafva att afgöra är ett
Betänkande afgifvet af ett af Kammaren tillsatt Utskott; och jag vågar
påstå, att, om till och med motionären vore död, så inverkade detta icke
på vår rätt och skyldighet att behandla Betänkandet. Särskild! vågar
jag erinra derom, att icke längesedan en motion blifvit af Kammaren
emottagen, till Stats-Utskottet remitterad och der behandlad, ehuru motionären
genom Kongl. Maj:ts nådiga utslag var ifrån riksdagsmannauppdraget
skiljd, och således icke berättigad att väcka någon motion.

Jag förenar mig med dem, som afstyrkt Utskottets förslag, och förordar
Herr Carlsons reservation.

Härmed var öfverläggningen slutad. Med anledning af Herr Grefve
Posses framställning förklarade Herr vice Talmannen, att, då en i behörig
ordning vald ledamot af en Kammare måste anses ega rätt att utöfva sin
riksdagsmanna-befattning, till dess han blifvit derifrån lagligen skiljd, något
hinder för pröfningen af ifrågavarande motion, som afgifvits innan motionärens
riksdagsmanna-egenskap upphörde, enligt Herr vice Talmannens
åsigt icke förefunnes.

Efter denna förklarings meddelande och sedan Herr vice Talmannens
framställda proposition på bifall till Utskottets förslag blifvit med nej besvarad,
framställdes dernäst proposition på bifall till Herr C. F. Carlsons
vid Betänkandet fogade reservation, innefattande den hemställan att Riksdagen
måtte uti underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.

Maj:t

Den 9 Mars, e, m.

Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande, huruvida helt och hållet, eller
med livilka inskränkningar och undantag, skyldigheten för skeppare å inrikes
gående fartyg och båtar, att lägga till vid utanför destinationsorten
belägen tullstation, må kunna upphöra; och blef denna sednare proposition
med ja besvarad; hvadan Kammaren för sin del beslutat i öfverensstämmelse
med reservantens förslag; kommande, jemlikt 63| § 3 mom.
Riksdagsordningen, detta beslut att genom utdrag af protokollet Första
Kammaren delgifvas.

§ 14.

Föredrogs ånyo samt lades till handlingarne Konstitutions-Utskottets
Memorial N:o 4, med bestämmande till hvilket Utskott en motion, angående
kontrollstämpling å virke, som utflottas från skogarne i vissa län
m. m., bör hänvisas.

§ 15-

Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets Memorial N:o 28, i anledning
af Kongl. Maj:ts nådiga Skrifvelse, angående utarrenderade kungsgårdars
och öfriga kronolägenheters förvaltning efter afgifvandet af sednaste
berättelse härom.

§ 16-

Vid''nu ånyo skedd föredragning af Bevillnings-Utskottets Betänkande
N:o 7, i anledning af väckta motioner om vissa ändringar i gällande tullstadga,
blef samma Betänkande af Kammaren bifallet.

§ 17.

Föredrogs ånyo Banko-Utskottets Memorial N:o 7, med förslag till
förändrad lydelse af texten å Bankens sedlar.

Efter det med anledning af Herr von Troils derom framställda begäran
blifvit uppläst ett från Första Kammaren ankommet protokollsutdrag,
rörande nämnda Kammares angående nu föredragna Memorial fattade
beslut, yttrade

Herr von Troil: Såsom Kammaren af det nu upplästa protokolls utdraget

behagade inhemta, har Första Kammaren förändrat orden: Sveriges
Riksbank till Sveriges Bank, i enlighet med hvad som är bruket i främmande
länder. Det heter sålunda: Englands Bank, Finlands Bank etc.

för att icke tala om brödralandet, der benämningen äfven är härmed
analog och lyder: Norges Bank.

Jag anhåller på grund häraf om bifall till det beslut, Första Kammaren
fattat i denna del.

Herr Grefve Posse: Det kan synas vara af mindre vigt, om den
ena eller andra benämningen användes, men frågan är dock af större betydelse,
än man vid första påseendet vill föreställa sig.

Det är af vigt att Svenska Bankens sedlar ega och upprätthålla inom
och utom landet den kredit och det förtroende, som är ett vilkor, att
Iliksd. Prat. 1861. 2 Afd. 2 Band.

Den 9 Mars, e, m,

dessa representater af metallisk valuta blifva fullt användbara. Men benämningen:
Sveriges Riksbanks sedlar skulle — jag befarar det — sär deles

i utlandet föranleda till den uppfattning, att Sverige hade andra af
Statsverket beroende banker än Riksbanken; och en sådan distinktion
skulle hos den, som icke är desto mera förtrogen med våra inre förhållanden,
kunna till dessa sedlar väcka ett misstroende, som de icke förtjena.
Man bör fördenskull, efter min åsigt, undvika en ordställning, som lian
föranleda eu dylik uppfattning. Jag tror, att dertill finnas äfven andra
skäl. Bland dem vill jag nämna coutumen, som inom affärsverlden är af
stor betydelse, och som man väl må kunna med förnuftsgrunder vederlägga,
men för hvilken man ändock i praxis nödgas böja sig. I andra
länder, i Norge, Finland, Frankrike, England in. fl., har Statsbanken benämningen
af bank med landets namn framför. Således heter det, såsom
Herr von Troil nyss nämnde, Norges Bank, Finlands Bank, Frankrikes
Bank etc. Och jag förmår ej inse något skäl, hvarföre vi skulle afvika
från ett bruk, som fått coutumens helgd i andra och större affärsländer.

Man har häremot åberopat grundlagen och att der är använd benämningen:
Sveriges Riksbank. Jag ber er då, Mine Herrar, taga närmare
kännedom om grundlagens innehåll i denna del. Der förekomma
icke mindre än fyra olika benämningar. Jag föreställer mig således, att
man, utan att råka i konflikt med grundlagen, kan taga hvilken af dessa benämningar
som helst. Jag medgifver, att bland dem icke finnes den af
Sveriges Bank; men då grundlagen har fyra olika sätt att beteckna samma
sak, bör man väl ock kunna använda det femte, då detta är det, som
närmast öfverensstämmer med bruket i utlandet och följaktligen är det
mest praktiska och användbara.

Jag tillstyrker alltså, att benämningen å dessa sedlar blir den af
Sveriges Bank.

Herr Bergström: Den siste talaren har uppgifvit, att Banken i

grundlagen förekommer under fyra olika benämningar. Jag tilltror mig
icke bestrida samma uppgifts rigtighet; men väntar med nyfikenhet på
bevisningen derför. Mig synes lämpligast, att i texten å Bankens sedlar
begagnas benämningen “Sveriges Riksbank11, enär jag med visshet vet, att
benämningen Riksbank i grundlagen åtminstone företrädesvis begagnas.
Utan att ingå i granskning af do skäl, hvilka ledt Första Kammaren till
dess beslut i ämnet, yrkar jag bifall till Utskottets hemställan.

Herr De Mai-o: Man har i allmänhet skäl att klaga öfver att dis kussionerna

i Andra Kammaren komma efter diskussionerna i den Första,
ehuru förhållandet borde vara tvärtom. I denna fråga har Första Kammaren
fattat ett beslut, hvarom vi genom ett protokollsutdrag erhållit
kännedom. Kunde vi få veta de skäl, hvarpå Första Kammaren grundat
sitt beslut, och skulle dessa skäl befinnas giltiga, då vore det visserligen
skäl att biträda Första Kammarens beslut. Men att blott ocli bart för
ett naket protokollsutdrags skull frångå hvad Utskottet tillstyrkt, dertill
finner jag icke minsta skäl förekomma.

Jag vill nu öfvergå till sjellva den sak, som utgör föremål för denna
öfverläggning. Utom benämningen “Sveriges Riksbank11 föreslog man in -

Den 9 Mars, o. m.

om Utskottet flera andra namn och bemödade sig att utfinna det vackraste.
Men slutligen blef man ense derom, att den benämning vore lämpligast,
som begagnades i Riksdagsordningens 71 och 72 §§ samt Regeringsformens
72 §. _ Dessa §§, Indika innehålla föreskrift om Bankens
skyldighet att. med silfver inlösa sina sedlar samt i öfrigt bestämma Bankens
förvaltning och sättet för val af Fullmägtige, begagna allesammans
benämningen “Riksbank1'', och enahanda är förhållandet med 41 § i Riksdagsordningen,
_ som innehåller stadgandena rörande Banko-Utskottets
verksamhet. Vill man sålunda ur grundlagen hemta skäl till någon viss
benämning för Banken, så bör det väl vara från de §§, h vil ka just afhandla
Bankens verksamhet och förvaltning; och då, såsom vi sett, alla
dessa §_§ öfverensstämma uti begagnandet af benämningen “Riksbanken
torde denna benämning äfven vara den rigtigaste.

En ärad talare, som nyss hade ordet, men nu aflägsna! sig, förmenade,
att Banken skulle erhålla större kredit i utlandet, om den blott
benämndes “Sveriges Bank*. Jag ber att få bemöta ett dylikt påstående
med att hänvisa till hörnen på våra nuvarande sedlar, hvarest det heter:
“Billet de la Banque de Suéde“, “Schwedische Banknote" och “Swedish
Banknote11. Kunna dessa uttryck anses såsom öfversättning af den hittills
gällande benämningen “Rikets Ständers Bank", torde de utgöra en
lika god öfversättning på den nu föreslagna benämningen “Sveriges Riksbank“
och kunna således förblifva oförändrade. Den Svenska texten behöfver
man ej frukta att mången förstår i utlandet,

Ett annat ganska vigtigt skäl finnes äfven, hvarföre den af Utskottet
tillstyrkta benämningen bör ega företräde, och detta är att, i händelse
man kallar vår Bank blott för “Sveriges Bank», den skulle kunna sammanblandas
med de öfriga bankerna i landet och i följd deraf icke få
större kredit än t. ex. Smålands Enskilda Bank (jag nämner denna först,
derföre att jag sjelf är från den orten), Stockholms Enskilda Bank etc.
Deremot kan jag icke förstå, hvarföre Bankens kredit skulle minskas, derföre
att den benämndes “Riksbank".

Såsom ett ytterligare skäl vill jag påpeka, att benämningen “Sveriges
Bank" icke öfverensstämmer med vårt språkbruk i dagligt tal; icke
säger någon: “jag skall gå upp i Sveriges Bank och sätta in penningar på
mitt kreditiv", utan man säger: “jag skall gå upp i Riksbanken* etc.
Detta sednare uttrycket är kort och derföre det vanliga i dagligt tal.

Åtskilliga andra skäl skulle kunna anföras, hvarföre benämningen
“Riksbanken11 är lika god och i många hänseenden bättre än den af
Första Kammaren beslutade; men hufvudskälet är dock, att “Riksbanken11
är den af grundlagen legaliserade benämningen, och anhåller jag på dessa
skäl om bifall till Utskottets förslag, så mycket heldre som inga af de
skäl, hvilka å motsatta sidan blifvit förebragta, bevisa, att den andra benämningen
är bättre.

Häruti hördes flere af Kammarens ledamöter instämma.

Herr Lönnberg: Jag är förekommen af den sednaste talaren, och
ehuru hela saken kan synas vara en smakfråga, instämmer jag dock med

100

Den 9 Mars, e. in.

den andre talaren likasom med den siste deruti, att den benämning
bör användas, som öfverensstämmer med grundlagen; och i 72 § Regeringsformen,
hvilken just utgör sjelfva kärnpunkten i fråga om Banken,
likasom uti 1 § af bankoreglementet, förekommer alltjemt benämningen
“Riksbanken Vi hafva ju åtskilliga andra sedelutgifvande banker, och
en förvexling skulle lätt inträffa, om man blott kallade Banken “Sveriges
Bank11. Något annat skäl att frångå Utskottets förslag har, så vidt jag
kunnat uppfatta, icke blifvit framstäldt, än att Första Kammaren fattat
ett derifrån afvikande beslut; men detta utgör icke något giltigt skäl, ty
Andra Kammaren bör, enligt min mening, vara fullt sjelfständig och handla
oberoende af den Första.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Lindström: Jag instämmer till alla delar med Herr De Maré

och vill endast erinra derom, att de, som, i likhet med hvad Första Kammaren
gjort, yrka antagandet af benämningen Sveriges Bank, hafva att
stödja sig endast på subjektiva grunder eller tycke och smak, under det
att Utskottets förslag grundar sig på det objektiva skål, att öfverallt i
grundlagen, der det talas om Banken, är benämningen “Riksbanken11 antagen.
Derföre ansåg man äfven inom Utskottet, utan någon skiljaktighet,
att detta namn vore det lämpligaste, och jag hemställer till Kammaren
om det kan vara skäl att frångå Utskottets förslag.

Herr Ifvarsson: En talare har ansett Bankens benämning på det
ena eller andra sättet vara af mindre vigt, men jag är af alldeles motsatt
tanke, ty om man blott kallar den “Sveriges Bank-1, skulle det kunna
hända (jag vill icke bestämdt säga, att så kommer att ske, men man kan
vänta det i utlandet af sådane, som endast känna våra banker till namnet),
att den tanken började göra sig gällande, att icke Riksbanken ensam,
utan äfven de öfriga sedelutgifvande bankerna i landet stodo under
Riksdagens garanti. Att vilja på något sätt bana väg för en dylik åsigt
synes mig betänkligt, och jag instämmer derföre med Herr Lindström,
och yrkar bifall till Utskottets förslag, utan afseende på det slut, hvari
Första Kammaren staclnat.

Herr Grefve Posse: Under förutsättning att Kammaren vill med gifva,

att betydelsen af Bankens benämning är lika stor, vare sig denna
benämning förekommer på Svenska språket eller ett främmande språk, ber
jag att till stöd för min mening få hänvisa till hörnen på de nuvarande
bankosedlarne. Der förekommer redan på tre olika språk, nemligen franska,
Tyska och Engelska, benämningen “Sveriges Bank11, och det torde
sålunda vara af ringa formel! värde, om detta namn finnes fem gånger
utsatt på sedlarne, när det redan i åratal stått att läsa på tre ställen å
desamma. Ej kan man väl föreställa sig, att texten på sedlarne skulle i
någon män bidraga att förringa Riksdagens inflytande på Bankens förvaltning
och verksamhet. Det är blott detta jag velat påpeka och har
ingenting vidare att i sak tillägga till hvad jag nyss yttrade; men då Herr
Bergström uppmanat mig att lemna honom hänvisning till de §§''i grund -

Den 9 Mar*, e. in.

101

lagen, hvarest de olika benämningarne på Banken återfinnas, vill jag,
ehuru jag icke trott mig behöfva i en dylik fråga lemna eu sådan man
som Herr Bergström några upplysningar, hänvisa till 70 och 72 §§ Regerings-formen
samt 41 § Riksdagsordningen.

Herr Björck: Jag medger, att hela denna sak är eu smakfråga och

att man utan äfventyr kan använda vare sig den ena eller den andra
benämningen, men jag tror det å andra sidan vara en öfverdrift, då man
påstår att “Riksbanken11 företrädesvis skulle vara den i grundlagen begagnade
benämningen. Jag vill i sådant hänseende påpeka 32 § Riksdagsordningen,
hvarest Banken första gången omnämnes, men der förekommer
uttrycket “Rikets Bank11; och ehuru grundlagen sedermera för korthets
skull begagnar ordet “Riksbanken11 på de flesta andra ställen, tror jag dock,
att man med skäl kan påstå, det grundlagen undvikit att bestämma något
namn för Banken. Detta hafva äfven Bankofullmägtige trott sig finna och
af sådan orsak icke velat med frågan taga någon befattning för att icke
gå Riksdagen i förväg.

För min del finner jag uttrycket “Sveriges Riksbank11 innebära ett
upprepande tvenne gånger af samma ord. Sverige är ju en sammandragning
af “Svea rike11, och sedermera förekommer ordet rike ånyo i “Riksbank11.
En dylik omsägning kunde undvikas, om man begagnar uttrycket
“Sveriges Bank11. Hvad angår jemförelsen med de utländska bankerna,
ber jag få erinra, att hvarken den Engelska, Franska, Preussiska eller
Norska hanken är någon statsbank i egentlig mening, ty det finnes äfven
enskilde delegare deri. Den som blott hör dessa bankers benämning och
icke känner närmare till förhållandena, tror dock, att de äro statsbanker,
och skänker dem sitt förtroende på grund af deras benämning. Såsom vi
veta, har det varit starkt ifrågasatt att äfven i vår bank upptaga enskilde
delegare, och möjligen kan den tid icke vara aflägsen, då ett sådant förhållande
verkligen kommer att inträda. Antager man nu benämningen
“Sveriges Riksbank", skulle man då, för att vara samvetsgrann, nödgas
ändra namnet, om enskilde delegare tillkomma. Ehuru jag således anser,
att man utan någon fara kan biträda Första Kammarens beslut, synes
mig dock, såsom jag i början nämnde, hela saken vara en smakfråga,
hvarom det icke är värdt att orda mycket. Egentliga anledningen, hvarföre
jag begärde ordet, var för att fasta Kammarens uppmärksamhet på
det utaf Första Kammaren beslutade förbehåll, att ett godkännande af
Utskottets Betänkande icke skulle anses lägga hinder i vägen för Riksdagen
att framdeles taga i öfvervägande och bestämma sedlarnes valörer.
Det kunde nemligen hända, att eu förändring deri hlefve nödig. Yi se
redan i nästa Betänkande ett förslag framlagdt af Herr Wallenberg om
myntfotens bestämmande i guld, och om detta förslag, hvars värde jag i
öfrigt lemnar derhän, skulle af Riksdagen godkännas, hlefve en förändring
af sedelvalörerna möjligen af behofvet påkallad. Det kan äfven hända,
att någon särskild motion om förändring deri blifvit inom Riksdagen
väckt, hvilket jag för min del icke närmare känner, och för att hafva
vägen öppen i detta fall, hemställer jag derföre, huruvida det icke kunde
vara skäl att godkänna det af Första Kammaren beslutade förbehåll. Jag
anhåller således om proposition derå.

102

Den 9 Mars, e. m.

Herr de Maré: Jag beklagar, att Herr Grefve Posse icke var inne
i sessionssalen nyss då jag hade ordet. Jag hade i sådant fall sluppit
att nu för honom upprepa hvad jag då hade äran för Kammaren anföra.
Jag fastade nemligen uppmärksamheten derpå, att den redan nu i hörnen
på sedlame befintliga öfversättning på Franska, Tyska och Engelska språken
icke behöfde undergå någon förändring, hvilkendera benämningen
man än antoge, utan kunde vara en lika god öfversättning på så väl det
ena som det andra af de nu föreslagna namnen.

Grefve Posse har till stöd för sitt påstående om grundlagens olika
benämningar på Banken åberopat 70 och 72 §§ Regerings-formen. I 70
§ förekommer dock endast uttrycket “Riksbanken", och 72 § börjar med
orden: “Riksbanken förblifver under Riksdagens egen garanti11 etc. I
denna sednare § finnes dock något, som kunde synas gifva Grefve Posse
ett stöd. Inuti §:n heter det nemligen: “Riksdagen allena eger rätt att
genom Banken utgifva sedlar" etc.; men ej kan jag tro, att Grefve Posse
derutaf vill draga deii slutsatsen, att grundlagen anser vår banks benämning
vara blotta ordet “Banken" och att vår bank sålunda skulle officielt
benämnas “Banken".

Herr Björck har i uttrycket “Sveriges Riksbank1'' funnit en pleonasm
och ansett det nästan vara en dumhet att efter “Sverige", som skulle
vara en sammandragning af “Svea rike", upprepa ordet “rike" uti “Riksbank".
Jag ber få erinra, att Sverige numera icke betyder blott Svea
rike eller Svea land, utan innefattar äfven Götaland och Norrland, det
rika Skåne ^ icke förglömmandes, och vid sådant förhållande torde vi icke
behöfva skämmas för att om Sverige använda benämningen “rike". Jag
erkänner att saken är en smakfråga, men jag har ej kunnat upptäcka
att den enes . smak är bättre än den andres, utan tror tvärtom, att benämningen
“Riksbanken" eger företräde, derföre att grundlagen använder
detta namn.

Hvad slutligen angår Herr Björcks yrkande med afseende på det af
Första, Kammaren beslutade förbehåll i fråga om sedelvalörerna, så vill
jag visserligen lemna det till oss ankomna protokollsutdraget allt möjligt
värde, men hemställer dock, huruvida det kan vara skäl att godkänna
detta förbehåll. Hot är visst möjligt att vi vid afgörande af nästa Betänkande
komma att bestämma myntfoten i guld i stället för silfver, ehuru
man i Utskottet var enig i att afstyrka ett sådant förslag, men det torde
dock blifva omöjligt att så snart genomföra eu dylik förändring, att man
icke redan nu behöfver besluta om den text, som för den närmaste framtiden
bör å Bankens sedlar användas; och skulle den ifrågasatta förändringen
af vår myntfot komma till stånd, torde man i allt fall behöfva eu
förändring af sedeltexten äfven i öfrig!

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till Banko-Utskottets Betänkande.

Herr Friherre von Schulzenheim: I hufvudsaken instämmer jag
med den siste värde talaren, dock ej i hans påstående, att hela saken
skulle vara en smakfråga. Jag tror nemligen, att denna benämning bör
bestämmas af andra förhållanden och på andra grunder än tycke och
smak. Man bör dervid ej heller söka skäl från förflutna tider, utan ifrån

Den 9 Mars, e. m.

103

de närvarande och från de förhållanden, som afses. Om det förut stått
på sedlarne: “Rikets Ständers Bank11, såsom på de gamla åtta- och tioskillingarne,
eller “Rikets Ständers Banque11, såsom på de gamla sextonskillingarne
är det icke minsta skäl att bibehålla sådana namn. Hvad nn
angår den af Banko-Utskottet föreslagna benämningen, synes mig densamma
afse att beteckna skilnaden emellan de privata sedelutgifvande bankerna
och den bank, som står under Riksdagens garanti och disponeras genom
beslut derifrån. Det är derföre i min tanke det mest ngtiga och precisa
att vår Bank benämnes “ Riksbanken “. Benämningen är härvid icke alldeles
betydelselös och kan ingalunda anses såsom en blott smaksak. _

På dessa skäl, livilka blifvit utförligare utvecklade af Herr de Mare,
yrkar jag bifall till Utskottets Betänkande.

Herr Rooth: Om det endast vore fråga om att gifva Banken ett
namn, som skulle gälla inom våra egna gränser, skulle jag anse frågan
alldeles likgiltig, och då vore benämningen “Sveriges Bank11 tvifvelsutan
tillfyllestgörande. Men i utlandet klingar det bättre och låter sakrare, nar
den kallas “Sveriges Riksbank11, och yrkar jag derföre bifall till Utskottets

förslag.

Herr Östman: Den förändring af Bankens benämning, som bär är

i fråga, är föranledd af förändringen i vårt representationssätt, och för
att rätt klart beteckna skilnaden emellan Statens bank och våra enskilda
banker, torde det af Utskottet föreslagna namn vara det lämpligaste och
är föröfrigt det som i grundlagen begagnas.

Jag yrkar derföre bifall till Utskottets Betänkande.

Herr Björck: Då jag är ensam om det af mig framställda yrkande,

afstår jag från detsamma, helst jag af min värde granne till höger erhållit
underrättelse om utgången i Första Kammaren af Herr Wallenbergs motion,
äfvensom derom, att någon motion rörande sedelvalörerna icke hnnes till
Banko-Utskottets handläggning öfverlemnad.

Ö fverläggningen var afslutad; och Utskottets förslag bifölls.

§ 18-

Föredrogs ånyo Banko-Utskottets Utlåtande ko 8, i anledning af
väckt motion angående myntfotens bestämmande i guld.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 19-

Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39, i anledning af väckt
motion (N:o 80) om ändring i gällande lag angående giftomannaratt.

Kammaren biföll allt hvad Utskottet i förevarande Utlåtande yttrat
och hemställt.

§ 20.

Vid ånyo skedd föredragning af Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40, i
anledning af väckt motion om upphäfvande af förbudet mot gemensamma

104

Den 9 Mars, e. m.

andaktsöfnmgar utan prests ledning å tid, då allmän gudstjenst hålles,
begärde följande Herrar ledamöter ordet och yttrade:

. ^err Bergström: Mot Lag-Utskottets föredragna Betänkande har
jag att i formel!} afseende framställa en anmärkning, hvarpå jag grundar
yrkande att ärendet måtte återremitteras till Utskottet. Nu gällande förordning
af den 2G Oktober 1858 åsyftar att förekomma två arter af sammankomst
till gemensamma andaktsöfnmgar utan vederbörande presterskaps
omedelbara ledning; nemligen dels sådan sammankomst, som, utan särskildt
Bistånd, eger rum å tid, då allmän gudstjenst i församlingen förrättas;
och dals sådan, dervid någon, som icke är prest eller enligt kyrkolagen
berättigad att offentligen predika, uppträder såsom lärare med andliga
föredrag, li vilka anses leda till söndring i kyrkligt hänseende eller förakt
för den allmänna gudstjensten eller eljest till undergräfvande af religionens
helgd. °

Nu har Lag-Utskottet föreslagit eu ny författning, skiljaktig från den
gamla deri, att sammankomst å tid, då allmän gudstjenst i församlingen
forrattas, ar straffbar endast i det fall, att den eger rum så nära det
ställe, der gudstjensten hålles, att denna eller ordningen dervid störes
Utskottet har ock ansett det stadgande, som bestämmer ansvar för den,
Rom föranstaltar otillåten ^sammankomst eller dertill upplåter hus, böra
borttagas, samt såsom skäl derför uppgift, att öfverträdelse af det nya
stadgandet skulle falla under ansvarsbestämmelsen i 11 Kap. 2 8 strafflagen.
Jag ber att få uppläsa denna §, hvilken lyder sålunda:

“btorer man gudstjenst genom svordom eller oljud, eller kommer dervid
eljest förargelse åstad; straffes med böter, dock ej under tjugufem
riksdaler, eller fängelse i högst sex månader."

Jag hemställer nu, om det_ kan anses straffbart enligt denna 8, att en
separatistisk församling samtidigt med den allmänna församlingen i närheten
af det ställe, der den sednares gudstjenst förrättas, höjer sina sånger
till clen Eviges loff Jag tror icke, att någon domare skulle belägga detta
med straff enligt namnda §.

Skall det gifvas kraft åt det förbud, som Utskottet, i afseende på
sammankomsts närhet till det ställe der allmän gudstjenst hålles, föreslagit,
sa ar nödigt att bibehålla en särskild straffbestämmelse derför.

i förbigående vill jag ock påpeka, hurusom den del af Utskottets molvermg,
som återfinnes å Betänkandets 9:de sida samt börjas med orden:

k den ändring“ etc. och slutas med orden: “sistnämnda hänvisning
hora utgå innehåller väsendtliga felaktigheter; men då Utskottet sådant
oaktadt kommit till ett rigtigt slut, anser jag icke erforderligt att närmare
angifva de antydda felaktigheterna.

••. Ti £nid JaS sålunda anfört förnyar jag mitt yrkande om

ärendets återremiss till Lag-Utskottet.

f i su^611! eström: Hvarje steg till förändring i afseende på religiösa
forhållanden tyckes har i landet vara förenadt med de största svårigheter.

0 ^ Lag-Utskottet här ifrågasatt, vill man belägga med

sådana fjettrar att mall icke kan annat än med ledsnad erfara, att sådant
nan sattas i fråga. På samma gång man medgifver enskilde medborgare

Den 9 Mars, e. in,

105

flen ifrågavarande rättigheten till sammankomster för religiösa ändamål,
vill man likväl ej göra detta, utan att liksom sätta en klick på dem genom
att ändock utmärka dem såsom ordningsstörande. Jag tror icke att detta
hvarken är rätt eller grundadt på några faktiska förhållanden, som tilläfventyrs
skulle kunna berättiga till sådana preventiva bestämmelser, som
här äro i fråga. Det är ganska möjligt, att det någongång kan inträffa,
att sammankomster af ifrågavarande beskaffenhet kunna leda till oordningar;
men jag ser deruti icke något skäl att a priori betrakta församlingsmedlemmar,
som sammankomma för religiösa ändamål, såsom orostiftare.
Begås verkligen några oordningar, lära väl vederbörande myndigheter icke
sakna hvarken befogenhet eller förmåga att undertrycka desamma. —
Deremot anser jag det vara i högsta grad befogadt att gå ännu ett steg
längre. Ingenting kan väl nemligen vara mera opassande, än att dessa
slags sammankomster skola vara utsatta för en störande och förhatlig
polisuppsigt, vare sig att denna är af civil eller ecklesiastik natur. Det är
tid nog för ordningens upprätthållare att ingripa då, när någon oordning
inträffat.

På dessa grunder får jag föreslå, att Riksdagen för sin del beslutar
en sådan förändring i den ifrågavarande lagparagrafen, att densamma helt
enkelt må erhålla följande lydelse:

“Medlemmar af evangeliskt-lutherska kyrkan vare ej förment, på Indika
tider de sjelfve finna lämpligt, att sammankomma till gemensamma andaktsöfningar,
utan vederbörande presterskaps omedelbara ledning. “

Herr Blanche instämde häruti.

Herr Rosenberg: Jag kunde gerna instämma med Herr Siljeström,
då hans åsigter i denna fråga i det närmaste öfverensstämma med mina;
men jag hemställer dock till Herr Siljeström, om icke ändamålet lika väl
vinnes genom bifall till motionen? Ej heller jag finner något brottsligt
deri, att menniskor samlas till andaktsöfningar. Uppkommer dervid någon
oordning, hafva vi lagar derför och behöfva icke stifta någon särskild lag.

Skulle Kammaren likväl vilja återremittera förslaget, vill jag ej motsätta
mig ett sådant beslut,

Herr Anders Ericsson: Jag anser att icke något hinder bör läggas
i vägen för individen att dyrka Gud på det sätt honom bäst synes.
Regerings-formens 16 § stadgar bland annat, att Konungen icke hör någons
samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda hvar och en vid en fri
utöfning af sin religion, såvidt han derigenom icke störer samhällets lugn
eller allmän förargelse åstadkommer. Jag anser att förslaget bör ställas i
öfverensstämmelse med detta stadgande, ty då hvar och en sjelf måste göra
hvad som länder till hans själs frälsning, bör han också få dyrka Gud så
som han vill; ty detta arbetet kan man ej bortlega åt någon annan, eho
det vara må, illa eller väl, så skall enhvar deraf skörda frukten efter utsädet.
Det måtte vara en rädsla för den rena läran, som hon kallas, att
den icke egde bestånd om den ej skyddades af polis och böter; sannerligen
är det då illa bestäldt med densamma, om hon icke tror sig ega bestånd
utan tvångslagar. Det enda undantag, jag skulle vilja gorå, är för mor -

108

Den 9 Mars, e. m.

moner, med h vilka jag icke kan förlika mig, enär de störa sedligheten och
förstöra familjelifvet, som är vigtigt för uppfostran m. in.

I den syftning jag nyss antydt yrkar jag återremiss af Utlåtandet.

Herr Bovin: Jag har hiträdt det slut, hvartill Utskottet kommit,

men jag vill dock, på de skäl Herr Siljeström anfört, icke motsätta mig
återremiss af Utlåtandet. Jag anser mig likväl böra i korthet redogöra
för orsaken till att Utskottet icke gått längre. I 1858 års förordning
infördes den principen, att det icke mera var nödvändigt att de gemensamma
andaktsöfningarne leddes af en prest; blott den inskränkning gjordes,
att de ej fingo hållas å tider, då allmän gudstjenst egde rum. Nu
har Utskottet velat utsträcka friheten äfven till de tillfällen, då gudstjenst
hålles, blott denna eller ordningen dervid icke störes. Utskottet ansåg att
denna lilla inskränkning borde stå qvar. Då lör några dagar sedan en
fråga, som angick religionen, var å bane, hörde man temligen allmänt
den mening uttalas, att i dylika frågor afseende borde fästas vid allmänna
opinionen. Utskottet kunde icke hafva närmare kännedom om densamma
i nu förevarande fråga; men jag anser det icke ligga någon våda i att
äfven borttaga nyssnämnda inskränkning, om allmänna tänkesättet så
fordrar.

Herr Bergström: I mitt förra anförande inskränkte jag mig till
att påpeka formela betänkligheter mot förslaget. Skulle man likväl nu
vilja skrida till ett beslut i sjelfva saken, får jag förklara, att äfven jag är
böjd för att bereda frihet i den syftning, motionären föreslagit, och förty
kommer att rösta för bifall till motionen.

Herr Hierta: Jag anhåller att fä förena mig med Herr Siljeström.
Jag tror icke, att det behöfves någon ny lagstiftning i detta hänseende,
då vi redan hafva en sådan, hvilken tillfredsställer allt nödvändigt behof.
Det förhåller sig med de fruktade missbruken af religiösa sammankomster
som med tryckfriheten. De äldre bland oss hafva upplefva! den tid, då
eu stor förskräckelse egde rum för de förfärliga följder tryckfriheten skulle
förorsaka. På sednare tider har tryckfriheten varit nästan oinskränkt, och
följden deraf har blifvit, att folk börjat att icke mera tro på allt som är
tryckt, utan tagit förnuftet och sitt eget omdöme till hjelp för att närmare
granska. Det har gjort, att man kan läsa allt, utan att derföre tro
på allt. Så är det äfven med de religiösa föredragen, om de gå öfver
gränsen. Jag ber att få anföra något, hvartill jag varit ögonvittne. Jag
befann mig en Söndag på ett stort salutorg i London. Det var då fritt
från marknadsbesökande. I ett hörn hade en folkpredikant klifvit upp på
ett bord och i ett annat hörn stod en dylik på en tunna. De höllo båda
föredrag och sparade ej på de skarpaste anathemer mot hvarandra. De
fleste af de närvarande hörde skiftevis på den ene eller andre, och det
mesta som vankades handlade om eld och svafvel och djefvulen. Många
af åhörarne skrattade deråt, och ingendera predikanten tycktes göra något
synnerligen djupt intryck. Denna händelse visade ju ett missbruk af de
religiösa föredragen, men man såg ock, att det ej var farligt, emedan det
sunda förnuftet hos åhörarne tog ut sin rätt just genom vanan att höra

Den 9 Mars, e. m.

107

sådana saker. Annat skulle säkerligen förhållandet blifva genom onödiga
inskränkningar.

Herr Otterström: Jag skulle önska, att man ville rätt uppfatta
vår nuvarande ställning med afseende på den religiösa friheten uti ifrågavarande
hänseende. Hvem som helst kan när som helst under alla sju
dagarne i veckan uppträda och predika och tolka ordet fritt och utan
åtal, blott han håller sig till den rena evangeliska läran och icke utsprider
någon villfarande lära. Hvem som helst kan döpa barn och utdela
nattvarden utan böter eller ansvar, blott det sker med allvar och icke
kan komma under rubriken gäckeri. Jag vet då ej hvad man mera kan
begära. Endast två timmar på Söndagen äro undantagne, då sådant är
förbjudet. Nu vill man dock borttaga äfven denna inskränkning och lemna
dessa sjelftagne lärare rätt att när som helst kalla menigheten tillsammans
till gemensam gudstjenst. Jag hemställer till hvar och en om icke det är
störande för församlingen. Det finnes tillräcklig tid under söcknedagarne
till hållande af dessa enskilda sammankomster; och det är i lag medgifvet
för dem, som icke kunna infinna sig i Guds hus, att hemma hålla andaktsöfningar
med sitt husfolk och sina närmaste grannar.

Man har yrkat återremiss till Utskottet för att få äfven den lilla
inskränkning som föreslagits borttagen; men jag hemställer till Kammaren,
huruvida skäl finnes att gå så långt, och om ej den offentliga gudstjensten
behöfver denna lilla inskränkning lör att ej störas af personer, som icke
respektera gudstjenstens helgd.

Häruti instämde Herrar Eric Andersson och Jan Eric Johansson.

Herr Hedlund: Jag instämmer fullkomligt i de åsigter Herr Siljeström
uttalat. Det förefaller mig nemligen såsom den mest besynnerliga
uppfattning af det religiösa lifvet att söka genom författningar stipulera,
huru och när sammankomster må hållas till förrättande af gemensam
andakt, och att begränsa rättigheten dertill. Om afsigten med dessa sammankomster
verkligen är att öfva andakt, och personerna, som deri deltaga,
sammanföras af ett gemensamt religiöst behof och en själarnes inre
förvandtskap; så borde det vara hvarje rättänkandes och synnerligen hvarje
prests skyldighet att, i stället för att motarbeta dessa sammankomster, uppmana
till deltagande deruti. Olyckligtvis har dock inom kyrkan den åsigten
af ålder varit gällande, att blott vissa personer hade privilegier på
att tillhandagå församlingarne med undervisning i religionen och leda deras
andaktsöfningar. Om dessa privilegier är det vi nu kämpa; det är det
skydd man åt dem söker vindicera som utgör föremålet för striden, om
man också nu icke begär skydd för mer än två timmar på hvarje sabbatsdag.
Yi äro dock så kätterska, att vi ej ens vilja medgifva denna inskränkning
i den religiösa friheten. Yi vilja icke medgifva den, emedan
den till sin princip är ovigtig och det skydd, som af statskyrkans målsmän
för den offentliga Gudstjensten i förevarande fall begäres, alldeles icke är
berättigad!. Ämnet är för vidlyftigt att under en kort stunds diskussion
kunna irttömmas, och jag inskränker mig derföre till det instämmande jag
förut antydt, med tillkännagifvande att jag anser hvarje inskränkning i

108

Den 9 Mars, e. m.

medborgarnas rätt att sammanträda till gemensamma andaktsöfningar såsom
ett brott af Staten mot individens heligaste rättigheter.

Iierr Planche instämde.

Herr Nils Andersson: Jag kan alldeles icke finna, att våra nu
gällande författningar innehålla några stränga eller orättvisa stadganden i
afseende på rättigheten till enskilda andaktsöfningar, och instämmer derföre
gerna i Herr Otterströms åsigt att åtminstone de två timmar på
sabbatsdagarne, då offentlig gudstjenst hålles, böra vara skyddade. Ännu
i några år torde man kunna åtnöjas med de stadganden i ämnet, som för
närvarande äro gällande. Man kan icke utan våda på en gång helt och
hållet lossa alla band, då man besinnar, att ännu i många delar af landet
många svåra förvecklingar inom det religiösa lifvet förekomma, orsakade
af sekteriska trosbekännares enskilda möten och sammankomster. Jag
skulle kunna anföra mera än ett exempel till bestyrkande af denna sorgliga
erfarenhet, men som jag icke vill förlänga diskussionen, inskränker
jag mig att tillkännagifva, det jag i allo instämmer i de åsigter Herr
Otterström nyss uttalat.

Herr Magnus Svensson: Äfven jag instämmer med Herr Otterström
och förenar mig i det yrkande, som af honom blitvit framstäldt.

Herr Jonas Jonasson från Calmar län: Ehuru äfven jag är en vän
af den religiösa friheten och anser, att ingen inskränkning bör göras i olika
trosförvandters rättighet att sammanträda till gemensamma andaktsöfningar,
vill jag dock ej obetingadt medgifva, att dessa skola få försiggå utan all
kontroll eller öfverinseende af vederbörande myndigheter. Många sekter,
såsom t. ex. mormonismen, hvilkas läror äro sårande för den allmänna
sedligheten, räkna här i landet ett ej obetydligt antal anhängare. För att
stäfja dessas framfart anser jag, att några lämpliga stadganden böra finnas,
och finner det äfven välbetänkt att fridlysa någon del af sabbatsdagen,
för att derigenom skydda den offentliga gudstjenstens helgd. Jag instämmer
på dessa grunder i Utskottets förslag.

Herr Rosenberg: Jag trodde icke att det skulle uppstå någon
diskussion rörande denna fråga, och minst af allt hade jag föreställt mig,
att någon här skulle söka framhålla vådan af större frihet i afseende å
rättigheten att sammanträda till gemensamma andaktsöfningar. Då så likväl
varit händelsen, anhåller äfven jag att med några ord få yttra mig
i saken.

Fn föregående talare yttrade nyss, att det blott vore fråga om att
förbjuda de enskilda andakt ssammankomst orna under två timmar hvarje
sabbatsdag. Denne talare tänkte då förmodligen endast på förhållandena
å landet och förbisåg helt och hållet, huru det i städerna är ordnadt med
gudstjensten. Der firas, utom högmessan, äfven ottesång och aftonsång
mången sabbatsdag, och gudstjensten pågår således snart sagdt hela dagen,
hvarföre ock, i fall förbudet skulle tillämpas, snart sagdt all enskild andakt
under dessa dagar vore förhindrad. Man tänke sig jemväl förhållandena
i Norrland, der folket på många orter har 8 till 10 mil till närmaste

Den 9 Mars, e m.

109

kyrka. Jag frågar nu, hvarföre skall man förbjuda dessa så aflägset boende
att äfven på Söndagsförmiddagen hålla gemensam andakt; icke störes
derigenom den allmänna gudstjensten? Jag har hört uppgifvas, att i
dessa orter skulle vara en sedvänja att på dessa dagar samlas för att höra
ett religiöst föredrag eller läsa predikan ur en postilla. Icke ligger deri
något ondt, tvärtom förtjenar det att i högsta måtto uppmuntras En
annan talare har sagt sig frukta, att genom utsträckande af den religiösa
friheten villfarelserna skulle allt mera gripa omkring sig, men den,
som påstått detta, synes vara obekant med villfarelsernas vanliga gång.
Dessa hafva många sätt att smyga sig fram och de strängaste band hindra
icke deras tillväxt och utveckling. De, som hafva någon erfarenhet
af saken, torde lätt draga sig till minnes, att under de tider, då
stränga straff och höga böter funnos stadgade för sekterismens anhängare,
denna alltmera grep omkring sig just till följd af den martyrgloria, den
spred omkring sina anhängare. På sednare år deremot, sedan landsförvisningsstraffet
och konventikelplakatet blifvit upphäfda, hafva de religiösa
svärmerierna mycket afstadna! och sinnena blifvit betydligt lugnare. Det
passar äfven i stycke med den nyare tidens lagstiftning att lemna full
frihet jemväl i dessa fall, synnerligast som genom tvångsåtgärder något
godt icke står att vinna; och yrkar jag derföre oinskränkt rätt att samlas
till enskilda andaktsöfningar jemväl vid hvad tid som helst på sabbatsdagen,
hvilket jag anser vara mindre orätt än att då samlas kring gästabudsmåltiden
eder spelbordet, hvartill dock hvar och en eger full frihet.

Herr Jonas Andersson: Instämmande i de åsigter Herr Siljeström
uttalat hemställer jag dock, om icke Kammaren skulle finna lämpligt
att, i stället för att återremittera Utlåtandet, i sin helhet bifalla motionen,
hvilken innefattar just det, som af Herr Siljeström blifvit yrkadt,

Herr Key: Jag skall ej med något vidlyftigt föredrag upptaga Kam marens

tid.

Det är ett eget förhållande, som dock ofta inträffar, att män, som
varmt nitälska för den politiska och medborgerliga friheten, mot den religiösa
friheten hysa stora betänkligheter, oaktadt de icke kunna vara okunnige
om de olyckliga följder, som af tvång i religionssaker framkallas. Under
den tid konventikelplakatet ännu gällde, voro de enskilda religionssammankomsterna
icke färre än nu, men de hade då en mera passionerad och
fanatisk karakter, förorsakad af de förföljelser, hvarför deltagarne i desamma
voro eller ansågo sig vara utsatte. Erfarenheten bär visat, att det
ofta nog icke är så mycket den offentliga gudstjensten utan mera det lefvande
ordet, utgånget i allmänna lifvet, som verkar på de för religionen öppna
sinnena. Under nämnda tid inträffade i en grannsocken till mitt hem,
till följd af slapphet hos presterskapet och den låga ståndpunkt hvarpå
religionsundervisningen befann sig, att oordningar inom det religiösa lifvet
uppstodo af den mest betänkliga art. Der förekommo ofta scener aF så
uppskakande beskaffenhet, att de väl skulle försvara sin plats i eu roman.
Långt ute på skär och klippor, omgifna af det brusande hafvet, sammanströmmade
under nattens dunkel tusentals personer för att i hemlighet
fira sin gudstjenst. Föräldrar besvuro under tårar sina barn att icke

Deri 9 Mars, e. m,

deltaga i dessa sammankomster, och barnen åter, uppeldade af fanatismens
glöd, sökte omvända föräldrarnes sinnen och få dem till följeslagare på
sina nattliga vandringar. Någon tid derefter ankom till orten en yngre
prestman, lifvad af ett djupt religiöst nit; han uppträdde ej blott i kyrkan
utan reste omkring i församlingen och talade Guds ord både offentligt
och enskilda satte ord emot ord och argument emot argument, och
lyckades så småningom återföra de vilsefarande till lugn och besinning.
Allt sektväsende har nu till det mesta der upphört, och i denna församling,
der fordom hvarje vecka omdöptes 30 baptister, finnes nu knappt
någon enda, som icke återgått till den Lutherska kyrkan; men den religiösa
tron och det andliga lifvet är nu större och friskare.

Jag förenar mig i Herr Siljeströms förslag, som jag hoppas skall bära
de bästa frukter. Att tvifla derpå vore att tvifla på religionens sanning
och Försynens magt att, utan tillhjelp af menskliga stadganden, kunna
leda dessa, i den stora verldsutvecklingen oskönj bara, lagstiftares egna
öden efter sitt allvisa råd.

Herr Nils Andersson: Af de näst föregående talarnes yttranden
framgår, att det skulle vara af feghet man motsätter sig utvidgandet af
den religiösa friheten; men jag tror, att man åtminstone icke kan tillvita
mig någon fruktan, då jag här öppet uppträdt för att uttala mina åsigter.
Fegheten talar icke så oförtäckt.

Herr Rosenberg har mot mig nyss rigtat en anmärkning, då han påstått,
åtting icke tagit i betraktande, huru gudstjensterna i städerna firas,
men jag tager mig friheten göra honom uppmärksam på att jag så val
som han vet, att vi hafva städer i landet och huru många gudstjenster
der söndagligen förekomma. Hå dessa mångenstädes äro till antalet tre,
tror jag att, om man bevistar dem alla, tillfälle icke saknats till andaktsöfningar
å dessa dagar, och är detta ett ytterligare skäl för mig att fortfarande
vidhålla min åsigt.

Herr Otterst rom: Jag tror icke att någon kan förebrå mig, att
jag hvarken i mitt enskilda eller allmänna lif sökt hindra någon att hålla
sin andakt. För mig förefaller det vara en absolut omöjlighet, att någon
skulle vilja förmena en menighet, som inom sin församling icke har offentlig
gudstjenst eller är alltför aflägset boende från ort, der gudstjenst hålles,
att sammanträda till gemensamma andaktsöfningar. Ett sådant förmenande
synes mig fäst otroligt. Men detta är ett; ett annat är åter
att söka inleda personer i en snara, sådan som i det föredragna författningsförslaget
blifvit utlagd; och tusen gånger heldre, än jag antager hvad
Utskottet hemställt, går jag in på Herr Siljeströms förslag. Utskottet gör
i afseende å gemensamma andaktsöfningar den inskränkning, att dessa å
tid, då allmän gudstjenst i församlingen förrättas, ej få ega rum så nära
det ställe, der gudstjensten hålles, att denna eller ordningen dervid störes.
När kan nu menigheten vara försäkrad att befinna sig på nog stort afstånd
från den ort, der gudstjensten förrättas, för att anse sig berättigad
att utan fara för åtal hålla sitt sammanträde, eller när skola pastor
och kyrkoråd kunna säga, att sammankomsten hålles kyrkan för nära?
Jag tror. att detta blir svårt att afgöra, och föreställer mig att, om

Den 9 Mars, e, m.

mall vill tillstädja en större frihet i förevarande fall, så bör man se till,
att i författningen icke utlägges en snara, deri menigheterna så väl som
presterskapet lätt nog kunna falla. Detta är en omständighet, som jag
ansett mig höra påpeka, för den händelse Kammaren skulle besluta en
återremiss af Betänkandet.

Herr C. A. Larsson: Jag har med uppmärksamhet följt denna

diskussion och jemt ört den med en annan, som för icke längesedan förekom
här rörande en likartad fråga, den om inskränkning i helgdagarnes
antal. Då stämplades visse talare såsom gudsförnekare, derföre att de icke
höllo strängt ''på de gamla institutionerna, och det nagelfors ganska noga
med deras religiösa tendenser. Då jag emellertid för min del är långt
ifrån att anse de Herrar, som då, likasom nu, kämpade för frihet i religiösa
ämnen, för gudsförnekare; då ingen lärer vilja stämpla Herr Rosenberg
såsom en sådan, och då han nu finnes bland dem, som yrka på
större frihet; så är jag säker på att frågan är af oskyldig beskaffenhet,
helst jag är fullt öfver ty gad om, att Herr Rosenberg icke skulle vilja medverka
till något beslut, som kunde vålla religiositeten afbräck. Jag instämmer
derföre med Herr Siljeström och yrkar bifall till det förslag, som
af honom blifvit framstäldt.

Herr Jonas Andersson: Jag hemställer, att Herr Talmannen
måtte göra proposition jemväl på mitt förslag, som afsåg bifall till
motionen.

Öfverläggningen var slutad. Sedan Herr vice Talmannen framställt
särskilda propositioner dels på bifall till Utskottets hemställan, dels jemväl
på bifall till Herr Siljeströms under öfverläggningen framställda förslag,
dels ock slutligen på återremiss, samt af dessa propositioner den första besvarats
med öfvervägande nej samt de tvenne sednare med blandade ja
och nej, begärdes votering; och uppsattes i anledning häraf ett så lydande
förslag till voteringsproposition:

Den, som bifaller det af Herr Siljeström, under öfverläggningen rörande
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40, framställda förslag,

Den, det ej vill,

röste ja;

röste nej;

Vinner nej, har Kammaren beslutat till Lag-Utskottets förnyade handläggning
återförvisa ifrågavarande Utlåtande.

Rörande detta förslag, som nu upplästes, yttrade

Herr de Maré: Jag tager mig friheten hemställa, huruvida det kan

vara lämpligt och i sin ordning, att i eu voteringsproposition endast åberopa
en ledamots framställda förslag, utan att låta nämnda förslag ordagrant
i propositionen inflyta. För min del anser jag sistnämnda förfaringssätt
vara det enda rigtiga och desto mera nödvändigt att iakttaga,
som det annars mer än en gång kunde hända, att man kornme att votera
öfver förslag, om hvilkas innehåll man icke egde fullständig kännedom.

112

Den 9 Mars, e. ro,

Kammaren godkände Herr de Marés åsigt derom, att Herr Siljeströms
framställning borde i voteringspropositionen ordagrant införas, hvadan ett
nytt förslag till dylik proposition uppsattes af följande lydelse:

Den, som vill, att den af Lag-Utskottet i dess Utlåtande N:o 40
föreslagna författning skall, på sätt Herr Siljeström yrkat, hafva följande
lydelse: “Medlemmar af Evangeliskt-Lutherska kyrkan vare ej förment,

på hvilka tider de sjelfve finna lämpligt, att sammankomma till gemensamma
andaktsöfningar utan vederbörande presterskaps omedelbara ledning*,

röste ja;

Den, det ej vill,

röste nej;

Vinner Nej, har Kammaren beslutat till Lag-Utskottets förnyade
handläggning återförvisa ifrågavarande Utlåtande.

Detta sednare förslag godkändes och anslogs; hvarefter voteringen i
vanlig ordning anställdes och utföll med 85 ja emot 42 nej; och hade
alltså" Kammaren beslutat i öfverensstämmelse med Herr Siljeströms här
ofvan intagna förslag.

§ 21.

Med afseende derpå att tiden långt framskridit, och då det läte sig
antaga att det å föredragningslistan närmast i ordningen uppförda ärende
kunde komma att förorsaka en längre öfverläggning, hemställde Herr vice
Talmannen, huruvida Kammaren önskade till ett följande sammanträde
uppskjuta afgörandet af återstående, å bordet hyllande ärenden.

1 anledning häraf yttrade

Herr de Maré: Jag får vördsamt till Kammarens bepröfvande hem ställa,

huruvida icke Kammarens sekreterare, vid uppsättandet af förslag
till voteringspropositioner, bör tydligen och ordagrant upptaga det förslagtill
beslut, som under öfverläggningen i en fråga blifvit påyrkadt, och icke
endast namnet på den talare, om hvilken^ förslag omröstning skall ske,
hvilket skulle kunna leda till högst besynnerliga konseqvenser.

Efter meddelad upplysning derom att nästa sammanträde redan vore
anslaget till nästa Måndags eftermiddag den 11 dennes kl. G, beslöt Kammaren
att med återstående, å föredragningslistan uppförda ärendens slutliga
behandling finge anstå till ett annat sammanträde.

Vidare yttrade, efter att hafva erhållit ordet,

Herr de Maré: Då jag på föredragningslistan för dagen ser upp tagna

Betänkanden från såväl ständiga som tillfälliga Utskott, tager jag
mig friheten att till Kammarens bepröfvande hemställa, huruvida Kammaren
icke vill besluta att, då ärenden hädanefter på en gång inkomma från
ständiga och tillfälliga Utskott, ärendena från de ständiga Utskotten må
upptagas på listan före dem från de tillfälliga Utskotten, helst i motsatt
fall det oftast komme att inträffa, att behandlingen af Betänkanden från
de ständiga Utskotten icke komma att ske samtidigt i båda Kamrarne.

Herr Fredricson instämde.

Herr

Den 9 Mars, e. m.

113

Herr vice Talmannen förklarade, att, sedan de i dag inkomna ärendena
först blifvit anmälda, skulle proposition på Herr de Marés förslag
derefter framställas.

§ 22.

Anmäldes och bordlädes:

Förslag till Riksdagens underdåniga skrifvelser N:ris 1—5;

1860 års Revisorers berättelse rörande granskning af Statsverkets jemte
dertill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för år 1864;

Stats-Utskottets Utlåtanden N:ris 29—32;

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtanden N:ris 2 och 3
samt Tillfälliga Utskottets (N:o 1) Utlåtanden N:ris 4—6 (i samlingen
upptagna under N:ris 16—20).

§ 23.

Herr W i 11 fick ordet och yttrade: Med anledning af Herr de Marés
nu gjorda hemställan vill jag tillkännagifva, att jag anser den enda lämpliga
praxis i detta fäll vara den, att Betänkanden, de må komma från
hvilket Utskott som helst, föredragas i den ordning de till Kammaren inkomma.
Att en skyndsam föredragning af ärendena från de tillfälliga Utskotten
är lika angelägen, som af dem från de ständiga Utskotten är
utom allt tvifvel, särdeles som, hvad beträffar de tillfälliga Utskottens Betänkanden,
man först i denna Kammare skall öfver dem fatta beslut, samt
sedermera delgifva Första Kammaren samma beslut, hvilka möjligen kunna
inom sistnämnda Kammare gifva anledning till bildande äfven der af <ett
tillfälligt Utskott, och således kan det erfordras vida längre tid för Riksdagen
att behandla en motion, som varit föremål för tillfälligt Utskotts
handläggning, än en som tillhört ständigt Utskott, hvilkets yttrande samtidigt
förekommer i begge Kamrarne. Jag yrkar derföre, att ärendena
må, i enlighet med hittills följd praxis, föredragas eller upptagas på dagordningen
i den ordning de inkomma.

Herr Lemchen instämde häruti.

Vidare anfördes icke; och blef Herr de Marés här ofvan under § 21
framställda förslag af Kammaren afslaget.

Sammanträdet afslutades kl. ''/211 e. m.

In fidem
11. Husberg.

Riksd. Prof. 1867. 2 Af cl. 2 Band,