som detta, gör jag det .likväl för denna gång, men besatt-få angifvasåsom orsak dertill att man derigenom får ett offentligt uttalande iafseende å beskaffenheten af Herr Mandelgrens antiqvariska forskningar, alldenstund bedömandet af dettas värde skall

ProtokollRiksdagens protokoll 1870:321

Den jil Mars.

r

som detta, gör jag det .likväl för denna gång, men besatt-få angifva
såsom orsak dertill att man derigenom får ett offentligt uttalande i
afseende å beskaffenheten af Herr Mandelgrens antiqvariska forskningar,
alldenstund bedömandet af dettas värde skall öfverflyttas från
vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien till fria konsternas
akademi.

Öfverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.

4tk.de

Bifölls.

Justerades ett protokollsutdrag rörande Stats-!?tskottets nu genomgångna
Utlåtande N:o 28.

Kammaren åtskiljdes kl. 3 e. ro.

In Mena
O. Brakel.

Måndagen den 21 Mars 187(1.

Kammaren sammanträdde kl. 10 f. in.

Justerades protokollet för den 9 dennes.

[Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Stats-Utskottets
den 15 och 10 dennes bordlagda Utlåtande N:o 29, angående
regleringen af utgifterna under Rik‘•-statens Nionde Hufvudtitel.

lista punkten.

Bifölls.

*82.

Den 21 Mars

2:dra punkten.

Herr Hazelius: Jag beklagar att Stats-Utskottet, soinvidinnevarande
Riksdag, med undantag endast af en fjerdedel af begge Kamrarnes.
ledamöter, består . af samma personer som vid förra riksdagen,
funnit skäl att frångå sin då uttalade uppfattning af denna fråga.
Jag vill ej nu besvära Kammaren med att uppläsa de riktiga och lämpliga
ordalag, i hvilka Stats-Utskottet vid förra riksdagen tillstyrkte
en skrifvelse af samma innehåll, som den jag i min motion nu har
föreslagit. Jag medger hvar och en rättighet att ändra sin öfvertygelse,
men ber dock att få framlägga några skäl. hvarför jag bibehåller
min.

Jag anhåller dervid att få för Kammaren framlägga ett förhållande,
som jag. tror påkallar stor uppmärksamhet. Det är nemligen
bekant, att civilstatens pensionsinrättning nu lemnar inträde åt tjenstemännen
vid departementernas expeditioner, kollegierna, hofrätterna,
landtmäteristaten, iandtstaten och poststaten, hvartill nyligen
kommit fångvårdsstyrelsen och en del under densamma lydande tjensteman
i orterna. Utanför denna inrättning åter står tullstaten, skogsstaten,
.telegraf- och jernvägsstaten samt prester och skollärare''. Denna
inrättning är således ännu ofullständig.

Såsom bekant betalas af hvarje delegare en årlig afgift af sju
procent af .den blifvande pensionen, som kan erhållas vid 55 års ålder
och i allmänhet utgör två femtedelar af lönen.

Men genom en besynnerlig tillfällighet, som Grefve Mörner vid
en föregående Riksdag utredt, begick 1863 års riksdag den besynnerligheten,
att några få veckor sedan den antagit ett af en komité
uppgjordt pensionsförslag, frångå detta och beslöt i stället, på framställning
af en enskild motionär, att en tjensteman, om han ej vill
låta. pensionera sig vid 55 års ålder utan vill tjena längre, skall få
rättighet till pension på allmänna indragningsstaten; vid 65 års ålder,
om hans krafter äro förminskade, annars vid 70 år, hvarvid hela lönen
erhölls i pension, om denna ej öfversteg 3,000 R:dr, men eljest
fyra femtedelar. Det är klart att vid sådant förhållande högst få
tjensteman skola, begagna sig af rättigheten att vid 55 års ålder få
den mindre pensionen utan heldre qvarstadna i 10 år till, för att få
eu betydligt större. Vid 55 års ålder afgå derföre inga andra än
sådana, som dertill föranledasnf särskilda omständigheter, eller hvilka
till följd, af enskild förmögenhet anse sig kunna åtnöjas med en mindre
pension.

. Men hvad har väl följden blifvit häraf? Jo att civilstatens pensionsinrättning
mycket sällan anlitas och ej på långt när så mycket
som dess tillgångar medgifva. Dessa tillgångar hafva uppkommit
dels genom de årliga statsanslagen, dels genom delegarnes afgifter
och dels genom de'' år''från år stegrade räntorna. Fonden, har derigenom
vuxit, så. ätt död; nu utgör ej mindre än 4,800,000 R:dr> hvaraf
4 i million utgör den''egentliga tjenstemannafonden och 300,000 R:dr.
enke- och pupillkassefond.

Lägges dertill den Filénska fonden, 200,000 R:dr, hvilken fond
af Kong!. Maj:t disponeras, så erhålla» 5,000,000 Ridt, '' .;

38!

Den 21 Mars.,

Dessa besparingar af 4,800,000 R:dr, förräntade i medeltal efter
5 t procent, gifva en årlig inkomst af 264,000 It''.dr. Om dertill läggas
statsmedel, 98,000 It: dr (livaraf 4o,000 i i: dr bestå af det så kallade
nådegåfvoanslaget, som alltsedan 1798 varit anvisadttill fattiga
enkor och sedan denna tid vuxit till detta belopp), samt 30,900 R:dr,
Statens årliga bidrag till: pensioneringen, och ytterligare 22,500 R:dr,
ersättning för de inkomster som förut tillkommo inrättningen genom
liggetid och begrafningshjelp, så gör denna summa 362,000 It:dr. Då
härtill komma delegarnes årliga utgifter, hvilka 1866 voro 125,000
it:dr, så får man en årlig inkomst af 487,000 R:dr.

Frågar man nu: hvilka äro de årliga utgifterna, så uppgmgo
dessa 1866 till tjenstemäns årliga pensionering 42,000 R:dr, allmänna
fonden för enkor och barn 53,000 R:dr, enskilda enke- och pupillfonden
164,000 R:dr, förvaltningskostnad 26,400 R:dr och sammanlagda
utgifterna till 263,400 R:dr, hvilka, fråndraga inkomsterna, lemna en
årlig besparing af öfver 200,000 R:dr. Grefve Mörner uppgå/, i ett
anförande för 2 år sedan på detta ram, att besparingarne vid 1861 ,
års slut uppgingo till 3,100,000 R:dr. De hafva således pa dessa 8
år ökats med 1,700.000 R:dr.

Nu frågar jag, om det är skäl, att Staten årligen ger ut anslag
af 98,000 Rall- ''åt eu inrättning, som äfven utom. detta anslag skulle
öka sina besparingar med öfver 100,000 R:dr årligen. Jag tror, att
man af detta förhållande kan hemta anledning att fästa uppmärksamheten
dels på denna stora besparing, dels på det olämpliga, att
denna anstalt ej anlitas, emedan embetsmännen ej finna, detta med.
sin fördel öfverensstämmande, utan i stället vända sig till allmänna
indragningsstaten och derigenom betunga statsverket med kostnaden .
för deras pensionering. „

Slutligen torde man äfven böra fästa uppmärksamheten pa (ten
orimligheten, att man kan få pension redan vid 55 års ålder. Jag
vågar fråga de Herrar, som hunnit öfver 55 är. men ändå äro i stånd
att med kraft och nit gagna sitt fädernesland, om detta ej är en allt- .
för stor frikostighet och om den vidare bör tillåtas. Skulle det val vara
någon svårighet, att då man har en så stor besparing som 4 800,000
R:dr, med denna såsom grundfond inrätta en lifränte- och kapital-,
försäkringsanstalt, som säkerligen mycket bättre skulle, pensionera ,
våra embetsman, ej blott dem som redan äro delägare i civilstatens
pensionsinrättning. utan jemväl dem som ännu sta utanför. _

Såsom Herrarne hafva sig bekant, är för närvarande med civilstatens
pensionsinrättnings enke- och pupillfond förenad en ränte- och
kapital försäkringsanstalt, hvars reglemente blifvit af Kongl. Maja,
stadgadt. Denna anstalt har på tvänne år redan samlat en fond
af 140,000 R:dr, och efter gjorda beräkningar torde denna fond, mberäknade
omkring 70,000 R:dr donerade medel, efter 30 år komma
att uppgå till eu och eu hall million. Jag frågar då, om det ej skulle
blifva lätt att med ep grundfond af 5,000,000 R:dr tillämpa lifräntesystemet
för all pensionering, hvarigenom Staten skulle helt ochhallet befrias
från alla utgifter både till civilstatens pensionsinrättnmg och
allmänna indragningsstaten, hvarigenom en icke obetydlig besparing
skulle.kunna vunnas. ... ... . ■

känna alla grunderna för lifränteidéen, men jag'' ber dock att
tä^ anföra några exempel på de fördelar, som genom dess tillämpning
sta att vinna. Så till exempel beköfver man blott från 25 års ålmn
Äen “sätta ^ I>-dr, för att vid 60 år erhålla en pension af
100 Kärr, och om man insätter tre gånger så mycket, eller 24 Ridt*
trån 25:te året, så kan man derigenom bereda sig eu pension af 300
Kidr. Jag har till utgångspunkt för dessa exempel valt 25:te året,
då man nu för tiden vanligen sitter på skolbänken till öfver 20 år,
och sedan behof ver använda några år som extra ordinarie innan man
kan erhålla någon befattning. Om man nu vid hvarje befordran ökar

insats, så är det klart att den blifvande lifräntan äfven kommer
att ökas. Härtill lian man äfven lägga fördelame af den redan samlade
grundfonden af 5,000,000 R:dr. Jag tror derföre att det skulle
vara en stor vinst för alla tjensteman att på detta förnuftiga sätt
bereda sig eu pensionering.

För att tillämpa denna princip borde, enligt min åsigt, stadgas,
att alla som inkomma i rikets tjenst efter 1871 ej skola vara berättigade
till andra pensioner än de kunna bereda sig genom afdrag på
sina löner. Derigenom skulle äfven den stora fördelen vinnas,''att
Nionde. Hufvudtiteln, som hittills vant eu riksfattigtitel, skulle upphöjas
till något ädlare, eller till en titel för fosterländska belöningar,
som Riksdagen skulle kunna anvisa åt män, som gjort sig val förtjenta
åt fäderneslandet, t. ex. eu sådan pension, som den hvilken nu
är i fråga satt åt Svea rikes erkebiskop, hvilken, på sätt en reservant
yttrat, ej blott såsom prest, utan äfven såsom litteratör och medborgare
gagnat sitt fosterland under en lång följd af år. På sådant
sätt skulle allt komma i sin Tätta ställning.

. -Då .jag är motionär, så bär jag ej den egenkärleken att begära
någon vidare behandling af ämnet, derest Kammaren ej anser saken
förtjent af en återremiss. För min del låter jag saken gerna falla,
öfvertygad att den är så riktig till sin grundsats, att den nödvändigt
en gång förr eller sednare skall göra sig gällande. Äfven tjenstemännens
egen fördel tror jag det skulle vara att i rätt tid bereda
sig denna störa fördel, hvilken skulle kunna vinnas genom den enkla
åtgärd som jag föreslagit. Jag tror nemligen att den alltmera stigande
afvogheten mot tjenstemäns pensionering till icke obetydlig del
har sin grund uti missnöjet öfver den börda, som Staten får vidkännas
för denna pensionering.

Grefve af Ugglas: Såsom ledamot af Stats-Utskottet anser jag
mig skyldig att med några ord besvara den föregående talarens erinringar.
Han uttryckte sin förundran deröfver, att Utskottet vid denna
riksdag kommit till ett annat resultat än vid den förra, ehuru dess
ledamöter, med undantag endast af en fjerdedel, äro desamma som
då.. Denna fjerdedel kan dock vara af ganska stor betydelse, om
deribland finnas personer, som äro intresserade af frågan. Hvad mig
beträffar, deltog jag ej i behandlingen af detta ärende på afdelningen
inom Utskottet. Jag har mig dock bekant, att anledningen, hvarför
Utskottet ej ansåg sig kunna tillstyrka den af den värde motionären
föreslagna skrifveisen, låg deruti att man ansåg att, om Sta -

Don 21 Mars.

285

ten för tjenstemäniiens pensionering Hänvisade dem till eu sådan försäkringsinrättning,
så skulle Staten ock vara skyldig att garantera
densamma, och detta ansåg man sig ej kunna eller Höra ålägga
Staten.

Hvad ajelfva saken angår, så medger jag att man kan gå tillväga
på två sätt, antingen att aflöna tjenstemännen något knappare
och gifva dem vederlag genom att pensionera dem på ålderdomen,
eller ock att löna dem väl och låta dem sjelfva sörja för sin pensionering,
genom upprättande af en sådan anstalt som motionären
föreslagit. Huruvida denna sednare utväg, hvarigenom Staten skulle
komma i konkurrens med enskilda inrättningar, kan vara den riktiga,
det vill jag lemna derhän. Dessutom blir det alltid svårt att organisera
en sådan; motionärens förslag visar detta häst.

Den ärade motionären föreslog jemväl i sitt anförande, att alla,
som inkomma i Statens tjenst efter 1871, ej skulle få pension, men
derigenom skulle man få två olika slag af tjensteman, sådana som
vore berättigade till pension, och sådana som icke vore det; och detta
tror jag för min del blefve mindre förmånligt. Jag har ej vidare att
säga, utan har genom detta mitt yttrande endast velat angifva skälen,
hvarför Utskottet afstyrkt motionärens framställning.

Öfverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.

3:dje—5:te ''punkterna.

Biff) llos.

6''de punkten.

Herr Nisser: Kammarens ärade ledamöter torde erinra sig att
arméens pensionering grundar sig på vissa särskilda föreskrifter.
Det erfordras viss tjenstetid och viss ålder för att komma i åtnjutande
af pension från arméens pensionskassa, hvarjemte pensionerna
utgå efter grad men icke efter lön.

Hvad särskild! angår den här ifrågavarande fanjunkaren Jansson,
så är han 42} år och bar tjenat i 2H år, hvadan det fattas 7f
år i ålder och 8} tjensteår, för ''att han skall blifva pensionsmessig.
Det är naturligt att då det är fråga om att bevilja eu personpension på
allmänna indragningsstaten i stället att låta honom. uppfylla de vilkor,
som erfordras för att lian skall erhålla pension från arméens
pensionskassa, så beror detta, derpå att den ifrågavarande personen
är af sjukdom oförmögen att tjena qvar och på huru. stor del af
tjenstetiden, som riksdagen anser sig kunna afpruta. Uti nu ifrågavarande
fall är föreslagen eu afprutning af 81 år, eller nära -J:del af
tjenstetiden.

För min del har jag ingenting emot att bifalla den begärda och
af Utskottet tillstyrkta pensionen. Orsaken, hvarför jag tagit upp
frågan har varit, att med afseende på den pension, hvarom i nästa
punkt blir fråga, fästa Kammarens uppmärksamhet derpå, att här är
medgifven en afprutning af nära Udel af tjenstetiden, hvilket under

286

Den 21 Mars.

andra former i nästa punkt äfven kan ifrågasättas. För öfrigt har
jag ingenting att anmärka emot Utskottets förslag.

Öfverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.

7:de punkten.

Herr Nis ser: Kammarens ledamöter hafva sig säkerligen bekant,
att gällande författningar för arméens pensionskassa äro obligatoriska.
Det vill säga att de militära tjenstemännen äfvensom de
flesta civile äro skyldige att ingå såsom delegare deruti och erlägga
föreskrifna afgifter. Från detta stadgande eger dock ett undantag
rum i afseende på fältmusikanter, för hvilka alldeles särskilda stadganden
gälla. Och jag befarar verkligen att Stats-Utskottets ledamöter
förbisett denna omständighet, då de i denna fråga kunnat komma^
till ett sådant resultat som det föreliggande. Då saken hvarken
i Kongl. Maj:ts .Proposition eller statsrådsprotokollet är fullständigt
utredd, har jag inom arméens pensionskassa sökt skaffa mig närmare
upplysningar. Utskottet säger sig i sitt Utlåtande äfven hafva förskaffat
sig sådana, och jag tror derföre att det ej skulle skada att
vi kollationerade dessa upplysningar, för att derigenom få se huru
det förhåller sig med Westholms pensionsrätt.

Enligt en uppgift af en revisor i arméens pensionskassa är Westholm
född den 22 Januari 1817, antogs till spel i nummer vid Svea
Lifgarde den 22 Oktober 1831, erhöll afsked från nämnda beställning
den 4 Juni 1845, antogs till spel i nummer vid Bohusläns regemente
den 9 Juli samma år och befordrades till fältmusikant den 2 April
.1863.

Fältmusikanterna, som äro virtuoser på åtskilliga instrumenter,
äro ett xnycket ambulatoriskt sällskap och hafva ej någon varaktig,
stad, utan tjena ett eller annat år, hvarefter de taga afsked och sedan
på nytt ingå i tjenst. Man har derföre ansett det vara olämpligt
att de skulle vara förpligtade att ovilkorligen ingå såsom delegare
i arméens pensionskassa, men man har ock ansett olämpligt
att beröfva dem all möjlighet att förvärfva pensionsrätt. Derföre har
man stadgat såsom vilkor för deras pensionsrätt, att de skola hafva
tjenat såsom fältmusikanter i tio år och i tio år kontribuerat till arméens
pensionskassa.

Den mig meddelade uppgiften från arméens pensionskassa innehåller
vidare följande: “westholm har, enligt Bohusläns regementes
räkenskaper med arméens pensionskassa, utgjort i lag föreskrifna inbetalningar
till nämnda kassa från och med den 1 Januari 1864, hvadan
han vid samma tid 1874 är berättigad till pension, förutsatt att
han tjenar qvar till denna tid.“

Stats-TJtskottet har emellertid sagt att Westholm redan skulle
varit berättigad till fyllnadspension om han begagnat det tillfälle
som stått honom Öppet att dertill göra inbetalningar, samt att hans
underlåtenhet derutinnan icke sjmes böra grundlägga någon pension
från statsverket. Nu är emellertid just händelsen att Westhojm gjort
allt hvad han kunnat göra. Han har ej egt rättighet att såsom spel

Den 21 Mars.

287

i nummer göra några inbetalningar. Denna'' rättighet för honom inträdde
först från det han blef fältmusikant och från denna tid har
han ock verkligen fullgjort sina inbetalningar.

Westholms rättighet att ingå såsom delegare i arméens pensionskassa
började 1863. Han har således med denna rätt tjenstgjort
mellan sex och sju år af de tio, som erfordras, för att han skall ega
rättighet till pension. Han är således ungefär lika berättigad till
sådan, som den i föregående punkten omnämnda fanjunkaren Jansson.
För honom fattades det k de! af tjenstetiden; för Wéstholm
något mera.

Jag tror således att, om ej Stats-TJtskottet erhållit upplysningar,
som vederlägga dem, hvilka jag fått i arméens pensionskassa, Kammaren
gör orätt om den nekar Wéstholm pension, då den gifvit sådan
åt andra, som varit i samma belägenhet. Då emellertid Statsutskottets
ledamöter kanske ej nu ega tillgång till de handlingar,
som erfordras för att vederlägga mina uppgifter, så torde det vara
lämpligast att Kammaren återremitterar frågan, derom jag för min
del vågar anhålla.

Grefve af Ugglas: För min del vill jag icke bestrida riktig heten

af de upplysningar som den siste talaren lemnat, och erkänner
öppet, att jag tror, att dessa kunna tala för bifall; men hvad mig
särskildt beträffar, så är orsaken, hvarför jag ej ansåg nödvändigt
ingå i denna pröfning, den, att jag ej på något sådant förhållande
stödt yrkandet om anslag.

Det är, beträffande tjensteman, påmindt derom, att Rikets Ständer
vid 1854 års Riksdag meddelat ep förklaring i fråga om obotlig
ansedd sinnessvag, lam eller blind tjensteman skiljande från ordinarie
beställning i rikets tjenst. Det är fullkomligt riktigt. Men eu
sak är det, huruvida Regeringen anmält ifrågavarande ärende i öfverensstämmelse
med de principer, som då blifvit uttalade, och en annan
sak, huruvida dessa principer i alla händelser böra följas. Hvarföre
jag tillstyrkt pension till fanjunkare, men motsatt mig sådan till fältmusikanter,
var att jag ansåg det för regementet nyttigt och för
underofficerskorpsen fördelaktigt, att en fanjunkare, ej mera tjenstbar,
skulle kunna lemna regementet och hans tjenst af en annan öfvertagas,
hvilket skulle vara en fördel ej allenast för sjelfva tjensten,
utan äfven derföre, att en svagt aflönad tjensteman icke borde, genom
att man qvarhölle en oduglig person, se sig hindrad från att vinna
befordran. Beträffande fältmusikanter, så kan jag deremot ej inse,
att regementet skulle lida deraf om en fältmusikant qvarstadnade
tre å fyra år, äfven om han är mindre rask, och jag tror att detta
skulle kunna ske utan all fara för tjensten. Han skulle val icke
kunna deltaga i marscher, men deremot finnes icke något hinder för
honom, till följd af ett benbrott, att deltaga i musiken på mötesplatsen.
Då jag sjelf varit regementschef, så tror jag mig ega erfarenhet
att kunna bedöma denna fråga, och under min tjenstetid vill
jag minnas, att regementet ej led deraf att en eller annan musikant
icke var fullt tjenstbar. Det är på grund deraf, och då jag icke vill
hafva något prejudikat för tillämpning af den princip, att fältmusi -

Dac. 21 Mara.

kanter skola, ställas på indragning, som jag- motsatt mig Kong!
Maj:ts förslag. Jag får derföre yrka bifall till Utskottets Betänkande.

Grefve M örner. Carl Göran: Med den föregående talaren får
jag instämma i yrkandet om bifall till Utskottets Betänkande, och
det så mycket mera, som ifrågavarande musikant möjligen kunnat
bereda sig pension, om han velat erlägga retroaktiva utgifter derför.
Hans underlåtenhet i detta fall kan jag icke finna böra föranleda
någon utgift för statsverket.

Herr Miss er: Som man vet, så innehåller lagen, att fältmusikanter
äro befriade från retroaktiva avgifter för erhållande af fyllnadspension,
och då förundrar det mig, att en så utmärkt talare, Som
den siste, högg yxan i sten. Fältmusikanter kunna nemligen ej på
det sättet förvärfva sig pension, ty de få icke genom retroaktiv-afgiftervinna
pemionsrätt.

Hvad sjelfva saken angår, så betyder det ej något, om Westhoim
står qvar i tjensten de tre eller fyra år, som ännu felas i hans
tjenstetid, och jag vill säga, att detta till och med skulle vara én

, som nu blifvit sökt, ej

____, ____ j_________ _____ _0___;ligen för principens skull

som jag har uttalat mig, på det att man, då sådant rättvisligen kali
ske, måtte hjelpa sådana stackare, som genom sjukdom blifvit oförmögna
att vid tjensten qvarstadna. Westholm har brutit sitt ben,
det är händelsen; men om han nu får ett sorts vitsord, att han kan
och bör stadna qvar, då afstår jag gerna från yrkandet om återremiss.

Grefve Mörner: Jag för min del vill icke påstå, att fältmusikanter
äro förpligtade att erlägga retroaktiva afgifter; men detta är ej
alldeles detsamma som att de ej skulle kunna få erlägga sådana afgifter.
Dessa fältmusikanter hafva ömsom sluppit, ömsom fått särskildt
tillstånd att ingå i pensionskassan, allt på sina egna framställningar.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr Grefven och
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
punkten och dels återremiss deraf; framställdes proposition på bifall
till punkten och besvarades med ja.

8:de punkten.

Lades till handling rne.

9:de punkten..

Bifölls.

10:de. punkten.

t

till mer än 125 Kd:r. under det han

deremot skulle bekomma

Grefve

Den 21 Mars.

289

Grefve af Ugglas: Tåg har vid denna_ fråga reserverat mig
mot Utskottets betänkande, derföre att jag ej kunnat anse Nionde
Hufvudtiteln såsom en ren understödskassa. Jag tror, såsom jag
förut ock yttrat, att det ur ekonomisk synpunkt kan åtminstone tills
vidare vara för staten nyttigt att bibehålla pensionerna åt tjenstemännen,
och att staten gör en vinst uti de mindre löner, som den
med afseende derpå kan gifva; men annorlunda blir förhållandet,
ifall rättigheten till pension öfvergår till enkor och barn. Det är ej
längre sedan än något öfver tjugo år, då det var fråga om att bevilja
Berzelii enka pension, och då var stämningen sådan, att denna pension
endast med svårighet bifölls. Sådana fall, som det nu nämnda,
då man beviljade pension åt en utmärkt mans efterlemnade enka,
medger jag gerna må bilda undantagen; men huru långt har man icke
nu kommit derifrån? Jag vill ej på Regeringen kasta ansvaret, att
man frånträdt denna väg; ty hvar och en af oss, som deltagit i
ståndsrepresentationen, kan bevittna, att på de sednare tjugo åren,
genom åtagande af hvarandras klienter och ett utbyte af ömsediga
tjenster, sådana pensioner ofta blifvit beviljade. Men jag kan likväl
icke erinra mig, att den förtjenst, som skulle berättiga till pension
för en enka, sträckte sig så långt ned som till en styckjunkare.

Hvad styckjunkaren Aquilons förtjenst beträffar, så består densamma
hufvudsakligen deruti, att han infört förbättringar i tändhattarne,
hvarigenom dessa blifvit ändamålsenligare; men jag har erhållit
upplysning derom, att han derför erhållit en särskild gratifikation
af Kongl. Maj it af 700 R:dr. Det är möjligt, att enkan är fattig,
och då må enskilda bidraga, hvilket jag för min del ej skulle
vägra; men på Statens vägnar måste jag säga nej, då jag ej vill gå
vidare på den väg, som man tyvärr redan beträda

Herr von Ehrenheim: Med den föregående talaren instämmer

jag deri, att den Nionde Hufvudtiteln och pensionerna derå ej få betraktas
såsom en ren understödskassa, och jag medgifver äfven villigt,
att det är stor skilnad emellan Berzelii _ och styckjunkaren
Aquilons förtjenster om fäderneslandet. Denne sistnämnde har dock
med denna anspråkslösa verksamhet förenat den ovanliga förtjensten,
ej blott att hafva väl fullgjort sina åligganden, utan äfven att dessritom
sysselsätta sig med att söka införa förbättringar, som här blifvit
vitsordade; i följd hvaraf Kongl. Maj:t ansett sig kunna med skäl hemställa,
att dessa förtjenster måtte erkännas genom den nu ifrågasatta
pensionen till hans enka. Det är icke så särdeles ofta som dylika
särskilda förtjenster komma i fråga, och jag för min del befarar ej,
att det skall blifva något farligt prejudikat, som kommer att besvära
Nionde Hufvudtiteln; och får jag derföre anhålla om bifall.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr Grefyen och
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
punkten och dels afslag derå; framställde Herr Grefven och Talmannen
proposition på bifall till punkten och, då dervid svarades många
ja jemte några nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.
Riksd. Prof. 1870. 1 Afd. 2 Baud. 19

290

Den 21 Mars.

ll:te—18:de punkterna.

Biföllos.

19:de punkten.

Herr Wallenberg: Det är ostridigt, att den konklusion, Statsutskottet
gjort, står i den mest uppenbara strid med dess motiver.
När det. i utlåtandet förekommer, att denne utmärkte man i 52 år
arbetat inom skolans, statens och kyrkans områden, och Utskottet
erkänner den samvetsgrannhet, som jemte ett aldrig tröttadt nit utmärkt
denna långvariga verksamhet i det allmännas tjenst, så hänger
Utskottet till slut likväl upp sig på den omständigheten, som
skall se ut som en princip, att pensionering af prestman icke bör af
Riksdagen medgifvas. För min del har jag sett saken från en annan
sida. Jag har trott mig finna en utmärkt personlighet och icke
fäst mig dervid, att denna utmärkta personlighet jemväl är en utmärkt
prestman. Då med den brådska, som råder här, ingen kan
begära att länge taga tiden i anspråk, och jag i allmänhet icke brukar
trötta Herrarne med några föreläsningar, så inskränker jag mig
till att uppläsa min reservation:

“Emot Utskottets beslut i 19:de punkten får jag mig reservera.
Utskottet har bland motiverna för sitt afstyrkande intagit, att det
icke vill af allmänna medel pensionera prestman. Jag ser uti denna
fråga icke presten, utan den utmärkte mannen, Henrik Reuterdalil, som
med sällspordt nit och sjelfförsakelse under ett hälft sekel arbetat i
det allmännas ^tjenst. Gerna skall jag gifva min röst till pensionering
åt huru många som helst lika utmärkte män. Man behöfver icke
befara, att tillämpningen af en sådan grundsats skulle blifva betungande
för statskassan. Men att erkänna och hedra förtjenstfulle medborgare
ligger inom Riksdagens befogenhet. På dessa skäl tillstyrker
jag vördsamt, att Riksdagen behagade bifalla hvad Kongl. Maj:t
i denna fråga föreslagit."

Jag tror verkligen, att ej någon öfverdrift ligger i dessa påståenden
och jag tror jemväl, att Kammaren ej löper fara att träda för
nära den ena eller andra principen, om Kammaren, med afslag på
Utskottets hemställan, bifaller Kongl. Maj:ts förslag, å hvilket jag
vördsamt anhåller om proposition.

Herr von Stockenström: Då jag inom Utskottet deltagit i
behandlingen af detta ärende, och jag är en af de ledamöter af denna
Kammare, som med min röst bidragit till det slut, hvartill Utskottet
kommit, torde jag vid detta tillfälle ej böra iakttaga tystnad, utan
anhåller jag att få. lemna en förklaring öfver Utskottets motiver. —-Hade det här varit fråga endast om att erkänna en vördnadsvärd
mans utmärkta förtjenster om fäderneslandet, så skulle Utskottet säkerligen
ej ett ögonblick tvekat att tillstyrka Kongl. Maj:ts förslag;
men det gällde ej endast, personen, hvars samvetsgrannt uttryckta
önskan man gerna skulle vilja gå till mötes. Det gällde grundsatsen,

Den 21 Mars

»91

huruvida Riksdagen skulle beträda en ny bana, genom att bevilja
pension åt biskopar, och det var denna grundsats, som Utskottet ansåg
sig icke böra godkänna. Det har visserligen inträffat en gång
förut, att Rikets Ständer beviljat pension åt en biskop; men Utskottet
har velat betrakta detta såsom ett undantag och trott, att den
nya Representationen icke borde bidraga till att upphöja detta undantag
till regel, genom att åter taga ett steg på samma väg.

Vissa embeten inom staten äro af den beskaffenhet, att de, efter
för dem gällande anordningar, ovilkorligen måste skötas af sina innehafvare,
och när krafter och förmåga för dem brista, så måste de
lemna befattningarne. Dit höra i första rummet statsråds- och justitieråds-embetena.
Ett annat förhållande är det med en mängd
andra befattningar och bland dessa äro de presterliga. Dessa skötas
i allmänhet af tillförordnade, när den ordinarie prestmannen är af ålder
eller annan orsak förhindrad att sin tjenst bestrida. För en biskop
förordnas visserligen ej någon vikarie, men hans embete ligger dock
aldrig nere. De konsistoriel göromålen handhafva» vid hans förfall
af öfrige.. consistoriales, och visitationerna utföras af kontraktsprostarne.
Öfver det hela hvilar den anda, som den högste styresmannen
inom stiftet en gång deri ingjutit och som ännu länge fortlefver,
äfven när hans aftagande krafter nödga honom att mer eller mindre
begagna sig af det otium cura dignitate, som står honom till buds.
Man" har måst åtnöja sig med, att denne styresman i sina yngre,
kraftfulla år utvecklat sina egenskaper till kyrkans, till skolans och
vetenskapens gagn, och att han i ålderdomen ännu står qvar med
minnena och föresynen af en förfluten lefnad, hvars verksamhet manar
till kärlek, vördnad och efterföljd. Så har det varit under århundraden,
och man har ej funnit, att kyrkan deraf lidit sådan skada,
att man ansett en annan ordning ovilkorligen böra införas. Ovedersägligen
skulle det vara en förmån, om biskopar och prester i allmänhet
ej behöfde fortfara med sina befattningar längre än till vanlig
pensionsålder, och man bör väl kunna hoppas, att någon pensionering
äfven för dem skall kunna åvägabringas, på sätt det blifvit
ifrågasatt och det sist församlade kyrkomötet hemställt, hvarigenom
dessa olägenheter skulle kunna undanrödjas. Men så länge detta ej
skett, har Utskottet ansett, att närvarande förhållanden måste fortfara.

Fn reservant har i sin reservation anfört och nu vidare muntligen
utvecklat sina åsigter. Han säger: “att han i denna fråga ej
ser presten utan den utmärkte mannen, och att det ligger inom Riksdagens
befogenhet att erkänna och hedra förtjenstfull a medborgare".
Denna sida af saken har måhända inom Utskottet blifvit för litet
framhållen. Yi veta eljest, att inom de flesta nationer det är ganska
vanligt, att deras representativa församlingar besluta nationalbelöningar
åt sina stora män. I Sverige har man ej heller varit
alldeles främmande för ett sådant sätt att belöna förtjensten. Man
torde nemligen kunna säga, att det är under en sådan form, som de
anslag blifvit beviljade, Indika, efter hvad jag nu erinrar mig, utgått
till den snillrike man hvilken tog en hufvudsaklig del i upprättandet
af våra grundlagar, till den skarpsinnige bearbetaren af vårt nya
lagverk och till honom, som byggt de förnämsta af våra jern vägar.

292

Ben 21 Mars.

Det skulle visserligen ej vara orättmätig!, om vid sidan af dessa
män uppställdes älven den nu lefvande veteranen bland våra lärde
och bland innehafvarne af våra höga embeten, den flitige forskaren i
svenska kyrkans häfder. Men ärendet har ej förekommit under sådan
form. att Utskottet ansett sig kunna från den sidan taga saken.
Det är Erkebiskopen Reuterdahl sjelf, som sökt att vid afskedstagande!
erhålla pension, och det är endast ur denna synpunkt som Utskottet
ansett sig kunna betrakta frågan.

Jag har för Herrarne sökt redogöra för Utskottets uppfattning af
detta ämne. Det tillkommer nu Riksdagen att döma öfver det afgifna
utlåtandet, och om Riksdagen besluta]'' att bifalla den Kongl. Propositionen.
så torde det ske af den anledning endast, att Riksdagen
vill erkänna, hedra och belöna en utmärkt mans förtjenster om fäderneslandet.
För min del skulle jag dock gerna hafva önskat, att
sådant kunnat ske under en annan form, än beviljandet af en pension.

Herr Montgomery-Cederhielm: Af ett tillfälligt illamående
var jag förhindrad att deltaga i Stats-Utskottets behandling af Sjunde,
Åttonde och.Nionde Hufvudtitlarne, hvarföre jag nu får förklara, att,
om jag varit der tillstädes, jag icke kunnat instämma i Utskottets
beslut rörande denna punkt. Utskottet har bland andra skäl till utslag
åberopat den allmänna grundsatsen, att “pensionering af prestman
icke bör af Riksdagen medgifvas". Jag för min del tror, att
allmänna grundsatser sällan äro så axiomatiska, att icke undantag
från deni kunna ske och jag tror, att just i denna fråga undantagbör
göras, Jag vill derföre helt och hållet instämma med dem som
_yrka bifall till Kongl. Maj,:ts Proposition; och gör jag det i den säkra
förhoppning, att då Svea Rikes vördnadsvärde erkebiskop, trött af
ålder och arbete, vänder sig till Riksdagen med begäran, att blifva
satt i tillfälle tillbringa sina återstående, dagar i ro, det skall finnas
ganska få inom denna Kammare, som icke vilja lemna sitt bifall till
denna hans begäran.

Grefve Hamilton, Henning: Ehuru det alltid är en till fredsställelse

att få lemna en gärd af vördnad åt utmärkta personligheter
och af aktning åt mer än Hälft hundraårig verksamhet,
är det dock icke ett sådant begär, som gör, att jag yttrar mig
i donna fråga,. hvilken sannerligen icke behöfver af någon förordas.
Orsaken,, hvarför jag begärt ordet, är nemligen den, att en talare
här framställt betänkligheter mot bifall till den Kongl. Propositionen,
hvilka enligt min tanke kunna häfvas med några få ord. Det
är egentligen tvänne omständigheter, vid hvilka han fästat sig, nemligen
prejudikatet, som skulle uppstå, och formen för anslaget. Han
nämnde, att pensionering af biskop redan en gång tillförene egt rum,
och att. han icke önskade se det upprepas ännu en gång. Jag vill
då påminna, om, att den biskop, som då pensionerades, och hvars
förtjenster. jag ingalunda vill bestrida, stod till såväl kyrkan som
samhället i en helt annan ställning än Erkebiskop Reuterdahl. Denna
ställning betecknades tydligt af Erkebiskop wingård, då han vid
Biskop Bergmans vigning till biskop såsom ingångsspråk använde

Den 21 Mars.

293

dessa ord: “Och när de gingo ut, funno de en man af Cyrene, vid

namn Simon. Honom tvingade de att bära Hans kors."

Erkebiskop Reuterdahl har i många år frivilligt burit detta kors;
och gjort det på ett sätt, som tillvunnit honom vördnad och tillgifvenhet.

Hvad formen angår, kunde den svårligen vara någon annan, än
den som nu begagnats. Den biskop, hvars namn jag nyss nämnde,
erhöll sin pension efter slutad verksamhet. Erkebiskop fteuterdahl
deremot är ännu i full utöfning af sitt vigtiga kall, och det finnes
således ingen anledning att erbjuda honom ett bevis af Riksdagens
aktning, hvithet skulle innebära, att man an Båge honom böra sluta
sin verksamhet förr än hans egen känsla tillkännagåfve, att tiden
dertill måste vara för handen. Han har uppfattat sitt kall sa, som
man fordom önskade att det skulle uppfattas, och detta gör, att lian
begärt pension för att icke nödgas innehafva ett embete, hvars åligganden
lian känner sig icke längre kunna enligt sin önskan uppfylla.
Man måste erkänna, att hans likasom , det öfriga presterskap et s ställning
nu är helt olika mot i fordna tider. Sjelfva vår lagstiftning i
religionsfrågor kallar kyrkan till en helt annan verksamhet, och de
högsta väktarne på Zions murar få icke vara nedtryckta af ålder,
om de skola kunna bestå i de strider, som förestå.

Det är med uttalande af endast dessa ord, som jag anhåller om
bifall till Kong!. Maj:ts nådiga Proposition.

Herr Nordström: Säkert skall ingen, som eger kännedom om

de utmärkta förtjenster, den vördnadsvärde man, om hvilken nu. är
fråga, under sin långa lefnad förvärfvat sig så väl i utöfningeti af de
ansvarsfulla embeten, han beklädt, som i träget arbete på den kyrkliga
litteraturens område, kunna annat än erkänna billigheten af den
begäran, han nu vid uppnådd hög ålder framställt att, med afstående
af de löneförmåner, som åtfölja ärkebiskopsstolen, för sina återstående
dagar undfå en måttlig pension och, fri från sitt höga embetes
åligganden, tillfälle att njuta den åldrige vises hvila, en hvila, hvaraf
dock utan tvifvel vetenskapen ytterligare skall .hafva att. förvänta
ökade frukter. För min del tror jag mig lika lifligt och djupt, som
någon annan, förstå att uppskatta det ädla och oegennyttiga i denna
önskan. Jag vågar dock härvid vördsamt fästa uppmärksamheten
på ett förhållande, som ur principiel synpunkt synes mig vara af
vigt, nemligen oförenligheten med vår kyrkoförfattning af afskeda de
pensionerade biskopar. Det är en grundsats, .söm genomgår den
kristna kyrkans historia och leder sin rot från den ömtåliga och
grannlaga ställning, en vigd biskop, likasom för öfrigt hvarje prest,
i följd af sitt embete intager inom kyrkan. Man har dock ej förbisett,
att en biskop af ålderdom, sjuklighet eller andra tvingande
skäl kunde blifva oförmögen att utöfva sitt embete samt komma i
behof af biträde, och man bär föresett detta behof genom anställande
af coadjutor^’, vikarier, eller ock, der .kapitelsystemet, vunnit, vidsträcktare
utbildning, genom att åt kapitlet uppdraga för vattningsfunktionerna
under tiden, och åt någon annan biskop sådana förrättningar,
hvilkas fullgörande, enligt bestående dogmer, endast tillkom -

294

Den 21 Mars.

mer en vigd biskop. Det beror af omständigheter och förhållanden,
huruvida och huruledes en sådan biträdare särskilt må erhålla yedergallmng
för sin moda; och om uti nu föreliggande fall ett anslag för
detta ändamål blilvit begärdt, och på sådan väg åt Svea Rikes erkebiskop
def otium sapientis beredt, hvaraf han förklarat sig vara i
.If °?°a S°4.m ha?’ 01R någon så väl förtjent, skulle ett beviljande
ii 6j£ ?afant anslag lika väl ledt till det önskade målet, men haft
den fordelen med sig, att icke skapa ett prejudikat, som ej låter sig
med vår kyrkoförfattning väl förena. J 6

I vår kyrkas nyare historia förekommer, det är sannt, redan nu
ett visst prejudikat i detta hänseende; men omständigheterna deri
aro likväl sa olika med. dem i det nu förevarande fallet, att det endast
i effekten, men ej i motiven kan jemföras med det sednare.
De åsigter om förevarande ärende, som inom denna högtärade Kammare
nu blifvit uttalade, höra emellertid vittna om den ståndpunkt af
välvilja och högsinthet, från hvilken Kammaren, genomträngd af aktning
för den vördnadsvärde petitionären, betraktar frågan, och lag, för
mm ringa del, vill derföre ej heller uppträda med något positivt förslag
i annan syftning Jag uppfattar det bifall till den af Kong!. Mai ds förord
understödda petitionen, som Kammaren är beredd att afgifva, såsom en
gård af djup personlig högaktning för den vördade man, hvilken frågan
ang-ar, och ur denna synpunkt kan ingen innerligare än jag taga del
i uttrycket af dessa känslor. J 6 6

Herr von Koch: Jag hade icke tänkt inblanda mig i denna disussion,
men den siste talarens anförande har gifvit mig anledning
att yttra nagra ord. Han tycktes anse, att man begår ett stort misstag,
om man pensionera!'' en biskop. Jag vill icke vidlyftigt utlåta
mig härom, men ber att få fästa uppmärksamhet på att den anglikanska
kyrkan som är nära beslägtad med vår, anser, att biskopstjensterna
icke böra vara några sinekurer och derföre börjat pensionera
sina biskopar. Den siste talaren har föreslagit, att man, i stälfet
för att bevilja, erkebiskopen pension, skulle anslå medel till aflöHfLy6
V1k.ane åt honom. Härtill vill dock jag för min del säga

ett bestämdt nej, tv så stora äro verkligen erkebiskopens inkomster,
att han sjelf kan aflöna ett biträde.

T, Jag anhåller om afslag å Utskottets hemställan och bifall till
Kongl. Maj:ts proposition.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, framställdes
först proposition på bifall till Stats-Utskottets förevarande hemställan,
hvarvid^ svarades talrika nej, jemte några ja, och sedermera propositioii
derå, att .Kammaren, med afslag å samma hemställan, skulle
bifalla Kongl. Maj:ts nådiga framställning i ämnet, då svaren utföllo
med talrika och starka ja jemte några nej; och förklarades ja nu
hafva vant öfvervägande.

20:de och 21:sta punkterna.

Biföllos.

Den 21 Mars.

295

22:dra punkten.

Grefve Mörner, Axel: Då Första Kammaren och förmodligen
äfven den andra redan fattat beslut angående Sjunde Hufvudtiteln
och de å densamma uppförda anslag, är det gifvet, att här icke återstår
någon annan utväg än att bifalla Stats-Utskottets förslag. Detta
torde dock icke utgöra något hinder för att i saken yttra några ord.
Stats-Utskottet har sagt, att det på Sjunde Hufvudtiteln till extra
utgifter upptagna anslag “uppenbarligen är afsedt och väl äfven blifvit
använat för sådana tillfälliga understöd som Kongl. Maj:t kan
finna skäl i särskilda fall för en eller annan gång tilldela behöfvande11
hvilka understöd, “synts Utskottet vara af helt annan beskaffenhet än
årlig'' för lifstid beviljade pensioner.11 De revisorer som granskade
1867 års räkenskaper hafva uttalat en härifrån något afvikande åsigt,
då de yttrat att ifrågavarande gratifikationer, hvilka till en del personer
år från år utgått med oförändradt belopp, äro närmast hänförliga
till pensioner.

Stats-Utskottet har i sitt yttrande således behagat antyda, att
revisorerne icke skulle tagit närmare kännedom om förhållandena, hvilken
antydan innebär en oförtjent beskyllning. För att upplysa huru
saken förhåller sig, torde jag få omförmäla att, tillföljd af ett Kongl.
Bref af den 20 December 1867, har af anslaget på Sjunde Hufvudtiteln
understöd beviljats åt 360 personer, af hvilka ett antal af 225, det
vill säga ungefär 60 procent, åtnjutit samma underhall alltsedan år
1861, eller minst i 6 år. Förmodligen hafva de åtskilliga år derförut
haft understöd och hafva det säkerligen fortfarande, hvadan dessa
anslag icke kunna kallas tillfälliga utan äro stadigvarande. Här hafva
i dag afhandlats frågor om uppförande af åtskilliga understödsanslag
på allmänna indragningsstaten för innehafvarnes återstående lifstid.
Af de 360 förrberörde understödstagarne har år 1867 en erhållit 450
R:dr, fyra undfått 300 R:dr, två fått 225 och tre 200 R:dr hvardera.
De öfriga beloppen hafva i allmänhet vexlat mellan 100 och
25 R:dr. Under det således å ena sidan Riksdagen noggrant öfverväger
åt hvilka personer pensioner, ofta af obetydliga^ belopp, höra
lemnas från allmännna indragningsstaten, bortgifvas å andra sidan
temligen betydliga understöd, utan att deras behöflighet af Riksdagen
pröfvats. Detta tyckes icke vara lämpligt. Ett annat missförhållande,
som eger rum, är, att utaf de belopp, som årligen utgifvas till
pensioner, återfinnes en del under allmänna indragningsstaten, under
det andra äro spridda på åtskilliga af de öfriga hufvudtitlarne. Det
vore derföre önskligt, att saken ordnades så, att åtminstone de stadigvarande
anslagen utginge från en och samma hufvudtitel. Utom
dessa understöd, som jag nu omnämnt, finnas åtskilliga mera privata
eller särskilda indragningsstater på andra hufvudtitlar, hvilkas tillvaro
i allmänhet torde vara för riksdagen okänd. Så finnas vid åtskilliga
af de Kongl. lustslotten pensionsstater till högre eller ringare
belopp, för hvilka maximum af den summa, hvartill de få uppgå,
merendels blifvit bestämdt då lustslotten lemnades till Kongl. May.ts
disposition. Jag vill icke bestämdt yttra mig om, huruvida vid något
tillfälle pensioner vid de Kongl. lustslotten blifvit beviljade utöfver

m

I)en 21 Mars.

detta belopp, ty det är möjligt att jag icke nog fullständigt genomgått
handlingarne for att våga med bestämdhet afgifva ett sådant
yttrande.

. - de! kan jag icke af hvad Stats-Utskottet yttrat rubbas

i den åsigt, att det vore önskvärdt och befrämjande god ordning och
lättare kontroll, om man kunde på ett ställe sammanföra alla pensioner
och understöd, som hafva egenskap af mera stadigvarande ansiag,
. men, såsom jag redan nämnt, lärer vid denna riksdag icke något
i sadant syfte kunna åstadkommas.

Öfverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.

23:dje—26;te punkterna.

Biföllos.

T-. Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Bevillningsutskottets
den lo och . 16 dennes bordlagda Betänkande N:o 3, angående
allmänna bevillningen.

§ 1, § 7 mom. 2. § 9 mom. 2 och § 27.

Utskottets hemställanden biföllos.

§ 15.

Friherre von Otter: Såsom af Betänkandet synes, har jag tillika
med sex ledamöter af denna och tre ledamöter af Andra Kammaren
an malt reservation emot Bevillnings-Utskottets beslut i förevarande
punkt. 1 forsta instansen har domen således blifvit fälld genom den
förseglade sedeln; — återstår att se huru vida denna, hvad jag hoppas
icke måtte inträffa, äfven skall blifva afgörande för frågans slutliga
öde. °

, , Till en början ber jag att få granska de motiv, hvarpå Utskottet
sto dt sitt votum, dervid jag jemväl vill omnämna den grund, på
£™.JaS. s, ler mi& då fråga ar om beviljande af förändring eller
förhöjning i skatterna. Enligt, min åsigt kan denna grund icke vara
annan än den, att söka i möjligaste måtto åstadkomma en jemn fördelning
af skatten, i förhållande till inkomsten, men denna åsigt syn.
es Utskottets majoritet icke vilja omfatta, då den tvärtom anslutit
n i en ra.0|:ionär uttalade mening, att statsverkets behof
åt t or nöj da skatter icke rättvisare kan drabba annat föremål än de
enskilda bankernas sedelemission. Då Bevillnings-Utskottet så gjort,
bär det gatt. samma väg som förut Stats-Utskottet vid denna Riksdag,
och i likhet med nämnda Utskott velat lägga behofvet af en
högre beskattning till grund för en stor orättvisa. I ena fallet ville
man taga medel, öfver hvilka man icke har rätt att disponera; i an -

Den 21 Mars.

297

dra fallet vill man taga medel, som billighet kräfver och rättvisa
bjuder att icke taga.

Utskottet yttrar: “Af förhandlingarne vid 1859—1860 årens riksdag
angående den nya bevillningsstadgans antagande framgår tydligt,
att den särskilda bevillning enligt tredje artikeln, som då ålades
sedelutgifvande banker, borde betraktas såsom en särskild beskattning
af det dessa banker medgifna privilegiet att utgifva egna
sedlar." — Jag vill icke tvista med Utskottet derom, huru vida det
är ett privilegium, emedan, äfven om så vore, min åsigt om rättvisan,
såsom enda grund för beskattningen, deraf icke förändras.
Vidare yttrar Utskottet, “att den efter denna grund då stadgade och
ännu gällande afgift af 2 Hell'' för hvarje 1,000 11:cLr af det under
året på en gång utelöpande högsta sedelbeloppet icke bestämdes med
ledning af någon beräkning öfver detta privilegiums värde"; hvarefter
Utskottet uttalar den åsigt, att det icke låter sig göra att med
någon noggrannhet och bestämdhet uppskatta sedelut.gifningsrättens
förmåga att gifva inkomst, samt att de i ämnet väckta motionerna syftade
till att ställa beskattningen i jemnare förhållande till beskattningsföremålets
värde. Men, mine Herrar, huru kan man väl bestämma ett
beskattningsföremåls värde, då man derför icke eger någon bestämd
grund, utan allenast vet, att det har något värde, obestämdt huru
stort eller huru litet. Utskottet säger sjelft, att det icke är kompetent
att bedöma detsamma, men kommer ändock till den slutsats,
att den nu varande bevillningen å sedelemissionen “måste anses allt- ,
för låg och följaktligen böra vidkännas en förhöjning, hvilken så väl billigheten
som statsverkets behof påkallar". Det är just denna förmenta
“billighet", som leder till den största obillighet, och den tablå öfver
de enskilda bankernas ställning, som är bifogad Utskottets Betänkande,
tyckes tala för motsatsen af det slut, hvari Utskottet stadnat.
Så t. ex. visar sig af nämnda tablå, att, i händelse Utskottets
förslag kommit till verkställighet, en bank skulle komma att skatta
med ända till 54 procent af sin nettobehållning, under det en annan
bank icke kommer att skatta mer än 21 procent. Uppgifterna i tablån
äro tagna ur officiela handlingar och måste således tillerkännas
vitsord. Nu frågas, om det väl kan anses vara en billig, en
rättvis grund, som leder till sådana resultat. Möjligen har Utskottet
hemtat sin upplysning af en värd motionär från Malmöhus län,
A. F. Pettersson, som lyökats räkna ut, att enskilda bankerna med
sedelutgifningsrätt hafva en behållning af 58 lt:dr på 1,000 Kull1.
Ja, ställer man sig på den grunden, då medger jag, att Utskottets
förslag vore billigt, men hvad afseende, som bör fästas vid denna
uppgift, som för alla banker skulle ega samma tillämpning, lernnar
jag åt Herrarnes eget bedömande och hänvisar blott till de sista
kolumnerna i förutnämnda tabell, der förhållandet emellan de sedelutgifvande
bankernas nettovinst och deras grundfond finnes angifvet.

Under en lång följd af riksdagar har en synnerlig afvoghet mot
de enskilda bankerna sökt göra sig gällande. Hvarifrån denna egentligen
härrör, vill jag icke söka att närmare utforska, men jag tror,
att den till stor del härrör af en oriktig föreställning om hvad som
menas med sedelutgifningsrätt, hvilken föreställning åter har sin

298

Den 21 Mars.

grund i riksbankens olyckliga privilegium, att riksbankens sedlar
skola för mynt i riket anses; hvaraf åter hos allmänheten alstras en
föreställning, att jemväl de enskilda bankernas sedlar vore att anse
såsom mynt. Trots denna afvoghet inser dock allmänheten, att den
icke kan undvara dessa banker, till följd af det gagn de medföra åt
den allmänna rörelsen, och särskild! det lättade tillfälle de bereda
att göra besparingarne fruktbärande, då man icke behöfver skrinlägga
dem eller bära dem i plånboken. Att detta åter eggat till sparsamhet
är nogsamt vitsordadt, och jag hemställer, hvart det skulle
leda, om man plötsligt indroge dessa 116 bankkontor, som nu finnas i
landet, och som nu gagna allmänheten genom sin rörelse i allmänhet
och särskild! genom de kreditiv, som beviljas! Det är en begreppsförvillelse
att vilja söka undergräfva dessa'' banker, och likväl är
detta_ andemeningen i de förslag, som framkomma med yrkande om
förhöjd beskattning på bankerna. Syftet är, att dessa banker skulle
indragas och deras plats fyllas af riksbanken. Men, mine Herrar,
vi veta huru riksbanken sköter sin lånerörelse. Vore det då tänkbart,
att riksbanken kunde fylla detta behof, äfven om den i alla
landsorter skulle inrätta särskilda kontor och tjena allmänheten med
kreditiv. Jag tror det ej, och som ett bevis på de enskilda bankernas
tillmötesgående vill jag nämna, att i somliga af dem lemnas kreditiv
på ytterst låga belopp, ja, ända ned till 500 Ruin

Dessa banker ^hafva tillkommit, icke för vinstens skull, utan för
att tjena orten, h ör att öfvertyga sig härom, behöfver man blott
se till, huru de uppkommit och hvilka, som äro delegare i desamma.
I detta hänseende vill jag nämna förhållandet vid en af de äldsta
och en af de yngsta bankerna. Smålands bank med en grundfond
af 3,084,000 R:dr, fördelad på 5,140 aktier, räknar 549 delegare. Af
dessa äro 148 fruntimmer, 167 tjensteman, 159 jordbrukare, deraf 110
ega blott mindre fastighet; och allenast de återstående 75 delegarne
utgöras af handlande, handtverkare och kapitalister. Då nu kapitalisternas
antal är sa ringa i förhållande till de öfriga delegarnes, så
frågas, om man val kan anse att denna bank tillkommit för förtjenstens
skull. — I förbigående vill_ jgg nämna, hvad eljest af någon
annan torde papekas, att äfven jag är delegare i denna bank, men
då jag tillika upplyser, att jag under de sista tre åren haft en vinst
på min bankrörelse af sammanräknad! 30 R:dr, lärer väl ingen kunna
påstå, att jag för vinstens skull är partisk för de enskilda bankerna.
— Bohusläns bank, som är en af de yngsta, räknar 174 delegare,
deraf 26 fruntimmer, 40 tjensteman, 65 jordbrukare samt blott 43
handlande, handtverkare och kapitalister. Samma omdöme, jag uttalade
beträffande Smålandsbanken, torde således få gälla jemväl för
denna, och jag vädjar till en hvar, huruvida man bör söka undertrycka
dessa banker, hvilkas hufvudsakliga syfte varit, icke så mycket
att sjelfva. förtjena, som mera att befrämja kapitalbildningen, genom
att göra kapitalerna fruktbärande.

Med afseende på den förmenta stora vinsten, vill jag nämna att,
om man frånräkna^ Stockholms och Skånes enskilda bank, hvilkas
störa vinst i. icke ringa mån härrör af deras stora reservfond, så
hafva de öfriga bankerna under åren 1866—1868 i medeltal lemna!

Den 21 Mars.

299

en behållning af endast 6^:dels procent. Skulle kapitalisten nöja
sig med en så ringa förtjenst, då vore lian att beklaga, ty risken är
sannerligen alldeles för stor, då det inträffat, att en bank lemnat
allenast T8n:dels procent och en annan under tre år icke lemnat någon
utdelning.

Ganska riktigt säger Utskottet sig icke kunna bedöma sedelutgifningens
värde, och likväl vill det till grund för beskattningen
lägga det högsta belopp af bankens sedlar, som på en gång under
näst förutgångna året varit utlemnadt i rörelsen. Huru obilligt detta
gestaltar sig i verkligheten, visar sig deraf, att t. ex. under år 1869
utgjorde det vid Smålandsbanken på en gång utelöpande högsta sedelbeloppet
2,503,363 R:dr och det lägsta 1,466,173 R:dr, således en
skilnad af icke mindre än 1,037,190 R:dr. Medelbeloppet af de utelöpande
sedlarne utgjorde 1,800,000 R:dr. För det derutöfver en
eller annan dag utelöpande beloppet, 703,363 R:dr, utgör beskattningen,
efter 2 R:dr pr tusen, 1,406 R:dr. Vid en annan bank utgjorde
vid ett tillfälle den utelöpande sedelmassan ett dubbelt så högt belopp,
som eljest utgjorde medium. Huru fort sedlar strömma in, visar
sig deraf, att vid Smålandsbanken invexlas hvarje vecka 400,000
R:dr, och det bar varit tillfällen, då på 18 dagar hela det utelöpande
sedelbeloppet måst invexlas. Uppenbart torde vara, att det medför
stora uppoffringar att hålla en sådan invexlingskassa och derjemte
tillfredsställa den öfriga rörelsen. Under den tid, då bankerna lemnade
stora vinster, kunde de draga beskattningen, men just vid en
tid, då vinsten minskas, då vill man höja skatten. — År detta billighet
och rättvisa!

Man klandrar bankerna derför, att de äro så fotade, att de icke
skulle kunna lemna lån på längre tider. Så är dock icke förhållandet.
Samtliga bankernas grundfond utgjorde vid slutet af 1868
41,369,625 Rall-, deraf 18,989,910 R:dr voro förvandlade i inteckningar
och 9,394,954 R:dr i obligationer. Derest låntagaren fullgör sina
förbindelser uppsägas dessa inteckningar icke på tio år, och då synas
förutnämnda beskyllningar mot de sedelutgifvande bankerna böra
förfalla.

Beviljandet af kreditiv är, såsom jag redan nämnt, det sätt,
hvarpå de enskilda bankerna bäst kunna gagna så väl den allmänna
rörelsen som särskild! de mindre jorbrukarne; och såsom exempel på,
i hvilken vidsträckt mån bankerna i detta hänseende visa sig tjenstvilliga,
kan jag nämna, att Smålands enskilda bank har icke mindre
än 1,273 kreditivtagare.

Men, säger man, räntan, som bankerna betinga sig, är icke så
låg som önskligt kunde vara. Detta är samma anmärkning, som köparen
framställer, då han tycker att den vara, han vill tillhandla
sig, hålles för dyr; och i båda fallen blir svaret det, att priset betingas
af förhållandet mellan tillgång och efterfrågan. Tydligt är
ock, att landsortsbankerna icke kunna lemna fullt så fördelaktiga
vilkor, som de banker, hvilka ligga nära den stora rörelsen; menför
de förra är sedelutgifningsrätten af vida större betydelse än för de
andra, äfven om vinsten deraf icke motsvarar hvad man i allmänhet
föreställer sig. — Skulle man nu, genom vidtagande af den föreslagna

300

Den 21 Mars.

åtgärden, lägga hinder i vägen för bankernas verksamhet, tror jag,
att följderna deraf ytterst komme att drabba den stora allmänhet,
som nu af bankerna hetjenar sig.

Man talar om den stora förlust riksbanken skulle göra till följd
deraf, att sedelutgifningsrätt upplåtits åt enskilda banker. I detta
hänseende torde jag allenast behöfva hänvisa till en tabell, som finnes
vidfogad 1867 års Bevillnings-Utskotts Betänkande N:o 11, och
hvaraf visar sig, att då riksbanken 1855 på en utelöpande sedelmassa
af femtioåtta och en half millioner hade en vinst af icke fullt 1,200,000
R:dr, utgjorde deremot riksbankens vinst år 1857 på en sedelmassa af
blött något mer än 41 millioner öfver 2,160,000 R:dr. Således torde
den beskyllning, som både Utskottet och motionärer framkastat derom,
att riksbanken lede intrång i sin rörelse, icke böra förtjena något afseende.
Jag tror ock, att riksbanken och de enskilda bankerna mycket
väl kunna arbeta, samtal dt, och att det vore till båtnad för det
allmänna, om Kammaren behagade, afslå Utskottets framställning och
i stället besluta, att den hittills varande beskattningen å sedelutgifningsrätten,
som, ehuru i och för sig orättvis, dock vunnit en viss
häfd, fortfarande skall bibehållas.

Herr Ekman, Johan Jacob: De motioner, som ligga till grund
för detta Bevillnings-Utskottets Betänkande, synas mig tillhöra dem,
som grunda sig egentligen på motionärernas antipati, utan att man
gör sig mödan utreda, om denna känsla är befogad, och huru det skulle
taga sig ut i verkligheten, om man genomförde den önskade förändringen.
Den behandling Utskottet egnat dessa motioner synes visa,
att Utskottet först utsatt målet, till hvilket man ville komma, och
sedan sökt utfinna bevekelsegrunderna, hvarmed man skulle kunna
rättfärdiga ett. sådant steg. Derföre är det också klart, att Utskottets
bevisföring blifvit svag och underhaltig.

Utskottet bär framlagt en tabell angående förhållandena 1866 och
1868. Jag vill icke bestrida siffrornas riktighet, ehuru de icke öfverensstämma
med yn i Post- och Inrikes Tidningar införd likadan tabell.
Men, äfven om jag medgifver detta, kan jag ej medgifva att den beräkningsgrund,
Utskottet följt, är riktig. Utskottet har nemligen
upptagit endast grundfondens belopp, men icke reserverade och besparade
medel, ehuru dessa lika val böra inberäkna^ som de, Indika
tillkommit genom tillskott. Då man uträknar vinstprocenten af så
väl grundfond som reserverade och besparade medel, visar sig ett
helt annat, förhållande än enligt Utskottets tabell, hvilken tabell visar
en dubbel inkomst mot hvad det borde vara. Emellertid visar denna
tabell, hvarthän en sådan beskattning skulle leda, och huru olika den
skulle komma att träffa olika banker. Örebro enskilda bank förtjenade
till exempel sistlidet år endast 189 R:dr och skatten för denna
bank _ skulle belöpt sig till 21 procent. Detta exempel visar huru
orimlig denna beskattning är och huru oriktigt det är att skatten
skulle bestämmas efter högsta beloppet af under året utelöpande
sedlar, i stället för efter medium,.af samma sedelbelopp. Jag föreställer
inig att orsaken, hvarför Örebro enskilda bank på eu gång

Den 21 Mars.

301

egt så mycket utelöpande sedlar, varit, att vid Örebro marknad behof
förefunnits att utsläppa så myeket. ..

Men om jag också undantager Örebrobanken, visar tabellen huru
ett sådant förslag skulle taga sig ut med de öfriga bankerna. Stockholms
och Skånes enskilda banker skulle till exempel betala 2 A procent,
under det att Kopparbergs bank skulle komma att betala 12 ]
procent. Jag kan ej tro att Utskottets pluralitet åsyftat något sådant.
Vill man komma åt de enskilda bankerna, så vill man väl företrädesvis
komma åt dem, som förtjena mest, och icke tvärtom dem, som
förtjena minst. Utskottets beräkningsgrund visar sig derföre alldeles
icke hållbar, och då den dessutom i sig sjelf är oriktig, kan det väl
åtminstone icke vara skäl att höja siffran. Vill man beskatta våra
enskilda banker högre än för närvarande, måste man hitta på något
bättre och rättvisare sätt. Då enskilda bankerna nu betala 2 till 6
procent, när jag inberäknar så väl 2:dra som 3:dje artikelns bevillning,
så synes mig, vid det förhållande att andra betala eu procent
på hvad de förtjena, enskilda bankerna redan vara vackert nog beskattade,
och jag kan ej inse hvarföre de skola beskattas högre än
andra. Åll rörelse bör beskattas i mån af förtjenst, och vår bevillningslag
känner i allmänhet icke till någon progressiv beskattning,
ehuru en sådan verkligen synes afsedd att tillämpas i detta fall.

Den åsigt, som hyses af en del personer, att de enskilda bankernas
förtjenst ovilkorligen vinnes på riksbankens bekostnad, är alldeles
falsk. Riksbankens sedelutgifningsrätt är beroende på dess
metalliska kassa, och om ett betydligt belopp deraf är obegagnadt,
hafva icke de enskilda bankerna någon del deri; helt säkert hade en
stor del deraf kunnat vara begagnad, om ej andra grunder inverkat
på riksbanken. Vi hafva ju sett Fullmäktige af loflig försigtighet
inskränka den utelöpande sedelmassan.

För min del anser jag de enskilda bankerna vara både nyttiga
och lofliga inrättningar, mot hvilka man icke bör hysa någon afvoghet;
och framförallt måste man frigöra sig från den föreställningen,
att den enes fördel nödvändigt skall vara den andres skada. Jag
yrkar afslag å Utskottets förslag.

Herr von Greijer: Jag ber att få omnämna de skäl, som, efter
min uppfattning af saken, förmått Bevillnings-Utskottet att framlägga
det förevarande förslaget till förhöjd bevillning af bankbolag med
sedelutgifningsrätt. Jag kan försäkra att Utskottet ingalunda härigenom,
såsom den förste talaren förmodade, haft för afsigt att undergräfva
de enskilda bankerna. Tvärtom är det Utskottets öfvertygelse,
att en icke betydligare förhöjning i bevillningen å sedelutgifningen,
än den af Utskottet föreslagna, omöjligen kan på bankernes rörelse
i allmänhet taget verka deprimerande, om den ock för en eller annan
bank blefve ganska känbar. — Då för flera veckor tillbaka frågan
om allmänna bevillningen förekom i Bevillnings-Ufskottet, ansåg Utskottet,
på grund af Kongl. Maj:ts Proposition om statsverkets tillstånd
och behof, att för bestridande af statsutgifterna erfordrades
oundgängligen en högst betydlig skatteförhöjning och att denna skatteförhöjning
icke blefve tillfällig för ett år, utan tvärtom permanent

302

Den 21 Mars.

för flera år. Man föreställde sig icke då att, på sätt nu påstås hafva
inträffat, Stats-Utskottet skulle genom minskning i beloppen af de
begärda, anslagen och uppletande af odisponerade fonder, nedbringa
statsutgifterna ända derhän, att en förhöjning i skatterna blefve obehöflig.
— Och i likhet med flere ledamöter af Stats-Utskottet, hvilka
yttrade sig öfver hufvudtitlarne, tror jag verkligen att vi snarare
borde redan i år börja, att påtaga oss ökad skatt, än att använda
ackumulerade kapitaler till bestridande af löpande utgifter.

Härmed vare nu huru som helst, så ock då Utskottet, såsom
nämndt är, antog att ett högst betydligt ökadt skattebelopp måste
utgå, var det naturligt att Utskottet sände sina blickar åt alla håll
för att utfinna en sådan skattebeloppets fördelning på de särskilda
beskattningsföremålen, att detsamma icke någonstädes komme att
trycka allt för hardt.

Det är icke någon lätt sak att uppställa nya skattetitlar bredvid
de redan befintliga gamla skattetitlarne, och något förslag i detta
hänseende bär Utskottet icke lyckats uppgöra, oaktadt Utskottet rörande
den saken haft flera öfverläggningar, hvarvid bland annat stämpelskatt
å qvittenser blifvit ifrågasatt. Men för alla händelser har
Utskottet ansett, att under närvarande förhållanden blefve en ökad
skatt mest billigt fördelad om den upptogs på så många skattetitlar
som möjligt.

Vi hafva ju icke någon skattetitel, som ur rättvisans och billighetens
synpunkt kan tillerkännas ett afgjordt företräde framför de
öfriga skattetitlarne.

Den allmänna bevillningen efter andra artikeln, ehuru utgående
efter vida bättre grunder än före antagandet af den nya bevillningsförordningen,
är ännu i betydlig mån en skatt på den ostensibla förmögenheten
och träffar således icke. den skattskyldiges skatteförmåga.

I allt fall, då den af Kongl. Maj:t proponerade förhöjning af all,
manna bevillningen enligt andra artikeln utgör endast en mindre del
af den för statsbehofvens fyllande äskade skatteförhöjningen i sin
helhet, har Utskottet funnit skäl vara för handen, att, der lämpligen
ske kunde, äfven genom bevillning efter tredje artikeln bereda statskassan
någon ökad inkomst. Af denna orsak och äfven med fästadt
afseende derå, att förslag om förhöjd skatt å sedelutgifvande bankerna
ofta blifvit inom Representationen väckta, har Utskottet ansett
att nämnda skatt borde något ökas. — Härom voro ledamöterne
i Bevillnings-Utskottets första afdelning, när saken der förekom, alla
ense,, men skilde sig i fråga om sättet. En del af ledamöterna ville
nemligen komma till målet genom lagbestämmelser, liknande dem som
gällde, före antagandet åt den nya bevillnings-förordningen, då, efter
hvad^jag vill minnas, de sedelutgifvande bankerna voro underkastade
en så till sägandes progressiv inkomstskatt; men de öfriga afdelningens
ledamöter vidhöllo den grundsats, i enlighet hvarmed Rikets
Ständer vid 1860 års riksdag gåfvo åt bevillnings-förordningens 15:de
§ dess nuvarande lydelse. Vid nämnde riksdag gjorde sig, såsom
bekant, den. i min tänka riktiga åsigten gällande, att en sedelutgifvande
bank icke för drifvande af bankrörelsen rättvisligen kunde beskattas
annorlunda än andra näringar, men att deremot samma bank,

Den 21 Mars.

303

enär den hade sig förbehållet ett särskildt privilegium, det nemligen
att röra sig med kreditsedlar, lämpligen kunde i följd af detta beviljade
monopol påläggas eu särskild skatt i vissa procent af högsta
beloppet sedlar, som på en gång varit utelöpande.

Uti lagstiftningen rörande privatbankerna har sedermera icke
någon sådan förändring egt rum, som gifvit frågan om deras beskattning
en annan ställning än den hade vid 1860 års riksdag. Den nu
gällande banklagen af år 1864 har i lista § qvar det i äldre banklagar
förefintliga, under 1853 års riksdag mycket öfverklagade stadgandet
att, för hvarje gång ansökning om nådig tillåtelse att bilda
bolag för drifvande af bankrörelse med rätt att utgifva sedlar inkommer
till Konungen, eger Högstdensamme att pröfva, om den bankinrättningen
är för landet nyttig, — ett stadgande som med skäl anses
göra bankrörelsen till ett privilegium, som det beror af Konungen att
meddela eller icke.

Sedan, på grund af hvad jag nu haft äran anföra, Utskottet ansett
att någon ökning af bevillningen för sedelutgifningen borde ifrågakomma,
har Utskottet sökt göra sig reda för huru hög denna bevillning
billigtvis kunde sättas. Det har då synts Utskottet, som egde
s e d elutgifnings r ätt en ett så stort värde, att en bevillning af f procent
utaf utelöpande sedelmassan icke borde kunna anses vara. en
obillig skatt för den förmånen att få röra sig med kreditsedlar. —
Äfven med denna bevillning lärer bankbolaget skörda rätt god vinst
af rättigheten att utgifva sedlar, som antingen omedelbart gifva ränta
genom utlåning eller medelbart genom att utgöra kassa för att möta
uttag af medel, hvilka äro i lånerörelse använda.

Det är klart, af hvad jag i det föregående an dragit, att jag vid
den förevarande frågans bedömande icke kunnat taga hänsyn till den
omständigheten, att bevillning på bankbolags sedelutgifning kan utöfva
ett betydligt hårdare tryck på det ena bankbolaget än på det
andra, och att en dylik bevillning företrädesvis drabbar de mindre
bankbolagen. Denna omständighet har den talare, som först yttrade
sig, framhållit såsom ett kraftigt skäl emot antagandet af Utskottets
förslag.

Men, äfven om man ser saken ur samma synpunkt som han, borde
man väl icke af lagbestämmelserna rörande bankernas beskattning
fordra en större fullkomlighet än öfriga beskattningslagarne ega,
hvilka alla äro så alfattade, att i förhållande till skatteförmågan drabbar
skatten mången gång den ena medborgaren mycket hårdare än
den andra. — Samma talare omnämnde, tror jag, såsom bevis på huru
föga lönande bankrörelsen för närvarande är, att han sjelf egde lottbref
i enskild bank, för hvilket icke erhållits större utdelning än som
ungefärligen motsvarar den ränta kapitalet, hvarå lottbrefvet lyder,
skulle kunnat genom vanlig utlåning inbringa.

dag medgifver att man af penningar, insatta i bankrörelse, vanligen
väntar sig en högre afkastning. Vid jemförelse emellan den utdelning
bankdelegare erhåller för innehafvande lottbref och den ränteinkomst
han genom kapitalets användning i vanlig utlåning kunnat
bereda sig, bör emellertid ihågkommas, hvad som gerna förgätes, att
utdelningen för lottbrefvet kommer honom till hända sedan för ban -

304

Deri 21 Mars.

kens nettovinst i sin helhet bevillning och kommunalutskylder redan
blifvit erlagda, hvaremot dessa afgift er gravera den ränteinkomst honom
tillflyter af kapital som lian sjelf utlånat. För hvad nämnde
afgifter angår är följaktligen utdelningen för lottbrefvet en nettoinkomst,
men räntan på kapitalet en bruttoinkomst, —• en icke ovigtig
skilnad, då bevillning och kommunalskatt, sammanlagda, stundom
uppgå ända till ‘20 procent af behållna inkomsten af utlånadt penmngekapital.

Herr von Koch: Efter de vidlyftiga anföranden, som blifvit
hållna å båda sidor, skulle jag icke i denna fråga upptaga Kammarens
tid, om jag icke varit med om att skrifva denna §, hvilken jag
anser nu icke kunna försvaras, hvilket den visserligen icke heller kunde
då den skrefs; men man tillgrep då denna utväg för att komma från
något än värre. Hvad beträffar Utskottets motiver, så börjar Utskottet
att tala om sedelemissionen; men härvid vill jag nämna, att
vi endast hafva att behandla en beskattningsfråga, och att frågan,
huruvida rättigheten att utgifva sedlar skulle blifva en statsinkomst
eller icke, är något helt annat. Här är nu frågan om en ny beskattning,
och vid ett sådant tillfälle gäller det att se till, att man utgår
från en rättvis grund; men den grund, hvarifrån Utskottet här utgått,
är enligt min tanka icke rättvis. Den tillkom ock förr än nuvarande
bevillningsförordning skrefs, och just derföre tillsattes Bevillningskomitéen.
Man beskattade härs och tvärs, och i synnerhet var man
benägen att lägga vantarne på den rörelse som bar sig. Jag vill
blott nämna huru det stod till med beskattningen å några slag af industriel
verksamhet. Efter 1851 års författning skattade de enskilda
bankerna 5 procent å hvad som ej öfversteg 6 procents behållning,
men 15 procent å hvad som utgjorde mer än 6 procents nettovinst.
Så var förhållandet med bankerna, och i afseende å andra, så t. ex.
efter 1851 års bevillningsförordning, skulle betalas bevillning för alla
kuskar, guvernanter, taskspelare m. fl. Trollhätte kanalbolag fick en
tid betala 12 procent. Jernkontoret pålade man en rund summa af
3,000 R:dr. Detta varierade från riksdag till riksdag, och man funderade
blott på hvem som bäst var i tillfälle att betala. Man ändrade
sig ständigt. 1856 nöjde man sig med 9 procent. Privatbankerna
förtjenade bra, och derföre ansåg man sig böra beskatta dem
och gjorde derföre en undantagslagstiftning, hvilket dock icke skedde
utan skarp strid. En ledamot af komitéen, Herr von Möller, som icke
på något vis ville gå från sin grundsats, opponerade sig genast. Jag
( var med i majoriteten, som yttrade; :‘För sådana bolag, hvilkas förvaltning
och räkenskaper äro ställda under offentlig myndighets kontroll,
hafva komiterade trott den förmån böra medgifvas, att reserverade
vinstmedel icke beskattas annorlunda än såsom tillskjutet kapital
och nettovinsten således beräknas endast efter årsutdelningen
till bolagsmännen. Staten tillgodoko mm er i allt fall slutligen skatt
af hvad dessa erhålla utöfver sina egna tillskott, och man uppmuntrar
härigenom till bildande och förstärkning af reservfonder, som alltid
måste vara för allmänheten, åtminstone i någon mån, betryggande mot
den stora vådan af förlust på fordringar hos aktiebolag.

Komiterade

Den 21 Mara.

305

Komiterade anse bankrörelse rätteligen hafva bort beskattas lika
med annan rörelse. De sedelutgifvande bankerna äro emellertid nu
underkastade särskild högre beskattning, och Rikets Ständer torde
icke vara villige att eftergifva den inkomst, Staten härutaf haft. Ett
undantag i afseende å dem torde äfven möjligen kunna rättfärdigas,
då rättigheten till sedelutgifning beror på särskild! privilegium."

Detta var vårt motiv, det var för att komma till ett annat förhållande,
som man ansåg sig böra förfara på detta sätt. Men nu frågas,
om sedelutgifningen vidare är ett särskild! privilegium, såsom
en ärad ledamot nyss påstod. Före 1864 års banklag hände det ofta,
att enskilda banker nekades sedelutgifningsrätt, och på den tiden
kunde det således med rätta anses såsom ett privilegium att erhålla
oktroj på banker med sedelutgifningsrätt; men, så vidt jag har mig
bekant, har Kongl. Maj:t icke sedan 1864 vägrat oktroj på någon sedelutgifvande
bank, och kan jag således icke finna att något privilegium
i detta hänseende vidare existerar.

Under sådana förhållanden tror jag att än mindre nu skall kunna
försvaras, om en förhöjd skatt pålade-s bankerna för sedelutgifningsrätten,
utan bör man låta det förblifva vid det gamla och hoppas att
Riksdagen, så snart tillgångar^ sådant medgifva, må taga bort denna
skatt. Man behöfver då helt enkelt höja inkomstskatten; men i våra
tider tycker man det vara lättare att taga inkomstskatt af jordbrukaren
och jag vågar icke hoppas att få upplefva den dag, då en förändring
härutinnan kan komma att ske.

Ehuru det för mig och, såsom jag inbillar mig, för de flesta måste
vara ett skäl att icke vidare höja skatten å sedelutgifningen, att
man vet att grunden för en sådan beskattning är oriktig, finnes dock
kanske någon som vill se, huru det tager sig ut i tillämpning. Gå
vi då till den vid Utskottets Betänkande fogade tabell, så visar
sig, att för sista året, som uppgiften omfattar, Örebro bank skulle
fått betala 64 procent och således släppa till en tredjedel af sin behållning.
Göteborgs enskilda bank, med en nettovinst af 8,7 procent,
hade fått betala nio procent, då deremot Stockholms enskilda bank,
med en nettovinst af 26 procent (huru skulle man kunna komma åt
den?) hade fått skatta 2,660 R-.dr, hvilket i sanning icke hade varit
mycket för den banken.

Det visar sig således tydligen, huru orättvis nu ifrågavarande
beskattning skulle blifva äfven i tillämpningen, och huru den skulle
blifva mycket tryckande för de små bankerna, men deremot för de
större af föga betydenhet, och då, såsom jag förut haft äran nämna,
jemväl sjelfva grunden för beskattningen är oriktig, får jag yrka afsteg
å Utskottets hemställan.

Herr von Gegerfelt: Jag utbeder mig att med några ord få

betrakta denna fråga från den synpunkt, som står mig närmast, nemligen
från den rättsliga, och då jag härvid genast gifver tillkänna
att jag ej är delegare i någon privatbank, så vågar jag hoppas att
mitt omdöme åtminstone skall hafva den vigt, som en fullkomlig
opartiskhet medförer. När en enskild person utgifver skuldsedlar,

Riksd. Prof. 1870. 1 Afd. 2 Band. 20

306

Den 21 Mars.

ställda till innehafvare:! och vid anfordran till inlösen förfallna, således
af lika lydelse med en banksedel, så, äfven om de ntgifvas till
hvad qvantiteter som helst, anser sig Staten ej böra träda emellan
eller kontrollera denna utgifningsrätt — och detta med skäl, ty den
enskilda krediten kan svårligen erhålla en för det allmänna vådlig
utsträckning. Om nu denne utgifvare begagnar sig af den lättnad i
fabrikationen af sedlarne, som stentryckerikonsten erbjuder, så kommer
detta förfarande visserligen i kollision med Kongl. Förordningen
den 28 Juni 1798, som bjuder att “alla skuldebref böra, om de
för gällande skola antagas, antingen egenhändigt skrifvas och undertecknas
af den sådane utgifver, eller af endera, då flera skrifva dem
under" etc., men öfverträdelsen af detta förbud medför ej någon risk
för utgifvare!!, utan det är endast innehafvare!!, som kan få olägenhet
af att förbindelsen ej har samma bevisningskraft, som om den
vore handskrifven. Först när flera förena sig till bolag för utgifvande
af dylika förbindelser, har Staten ansett sig böra uppträda
preventivt, restriktivt; och härom gällande föreskrifter göra i allmänna
säkerhetens intresse eu inskränkning i den naturliga rättigheten att
begagna sin kredit huru som helst. En inskränkning, som enligt lagens
grunder och häfd vunna tillämpning ej må gå eller går längre
än ändamålet fordrar och innefattar raka motsatsen af monopol. Att
beskatta sedelutgifningsrätten, hvaraf möjligen uppkommande vinsten
utgör en del af bankens efter allmänna grunder särskild! beskattade
inkomst, kan således ingalunda ur rättslig synpunkt försvaras. Det
kan ursäktas endast i det fall, att skatten funnits till innan banken
oktrojerades, och således utgjort ett vilkor, hvarunder oktrojen meddelades.
Att sedermera höja skatten, helst till nu föreslagna, oskäliga
beloppet, vore nästan ett ingrepp i eganderätten. Äfven om bankrörelsen
visat sig lemna betydlig vinst, kunde åtgärden ej derigenom
rättfärdigas, aldraminst i afseende på dem, som, tryggande sig vid
bestående förhållanden, under oktrojtiden köpt sina bankaktier till
högre pris.

Man har vidare förmenat de enskilda bankernas rätt att utgifva
sedlar vara ett intrång i Riksbankens sedelutgifningsrätt. Riksbanken
har olyckligtvis ännu den rätt, att dess sedlar för mynt i riket må erkännas,
men eger ingalunda uteslutande rätt att tillhandahålla erforderligt
rörelsemedel, hvilket skulle vida öfverstiga dess förmåga. Om
Riksbanken kunde anses förnärmad genom enskilda bankernas sedlar,
så vore den jemväl förnärmad genom alla andra kreditpapper.
Det är en känd sanning, att en mycket liten del af de liqvider som
fullgöras, sker genom mynt eller sedlar, utan till större delen medelst
skuldsedlar, vexlar och öfverföringar in. in. Och en privatbankssedel
är i sjelfva verket ej annat än en af enskildt bolag utgifven skuldsedel.
Då man för att undgå en förhöjd beskattning vill använda alla,
såväl befintliga som obefintliga medel, och till och med ej skyr att
ingripa i Konungens obestridliga rätt, är det i sanning förvånande
att ett förslag kunnat vinna understöd, som afser förhöjning af just
den skatt, som af alla står på den minst rättsliga grund, och som
dessutom skulle i försvinnande liten mån fylla den uppkomna bristen
i statsinkomster; och då, såsom eu föregående talare yttrat, Utskot -

Den 21 Mars.

307

tet kastat sin blick åt alla håll för att finna nya beskattningsföremål,
vittnar det åtminstone ej om stor skarpsynthet hos Utskottet att
hafva upptäckt endast detta. På dessa skäl yrkar iag utslag å Utskottets
Betänkande.

Herr Arrhenius: Som jag ej reserverat mig, utan tvärtom
deltagit i Utskottets beslut, anser jag mig skyldig att uttala min mening
i förevarande frågan, och när jag det gör, behöfver jag ej annat
än referera mig till hvad en ärad ledamot förut yttrat, att de åsigter,
hvartill han kommit, alldeles icke varit härledda från fiendtlighet eller
misstroende mot de enskilda bankerna — och detta så mycket mindre,
som jag är sjelf delegare i en enskild bank.

Denna _ fråga kan betraktas från många olika sidor. Bankerna
hafva sina intressen utspunna öfver hela landet likasom ett finmaskadt
nät - och jag anför detta ej såsom ett klander, utan tvärtom såsom
ett bevis att saken omfattas af alla samhällsklasser samt att rätt
mången, som haft någon förmögenhet att disponera, ej tvekat att deltaga
i stiftandet och upprätthållandet af dessa banker. Jag är också
fullkomligt öfvertygad, att de ej varit till skada utan till stort gagn
för det allmänna, och att det vore en synnerlig olycka om de nu eller
i den närmaste framtiden komme att borttagas. De äro af nytta ej
blott för dem, som drifva sådana yrken, der ett mera rörligt kapital
erfordras, utan äfven för jordbrukaren, så framt han begagnar sig af
dem med urskiljning, i det han har tillfälle att i bankerna insätta
sina tillfälliga tillgångar på upp- och afskrifning. Således lärer anmärkningen
om ovilja eller afundsamhet mot dessa banker ej träffa
mig; det skulle vara ett misskännande af mina åsigter. Men, i trots
af hvad Herrar von Kock och von Ge ger felt anfört, vågar jag dock
påstå, att det är ett privilegium att få utgifva sedlar, hvilka till och
med emottagas i kronouppbörden. Herr von Koch har sagt, att det
vore ensidigt att alla privilegier kunde borttagas. Deruti instämmer
ingen heldre än jag, men då han förmenat att genom 1864 års Förordning
något privilegium ej blifvit tilldeladt de enskilda bankerna,
så hemställer jag till Kammarens bepröfvande, huruvida han härutinnan
kan hafva rätt. Sådana sedlar får ju ingen utgifva utan att på
förhand dertill erhålla Kongl. Maj:ts särskilda tillstånd, och då måtte
detta väl kunna kallas eu undantagsrätt eller ett privilegium. Sålunda
utgående från den synpunkten att rättigheten till att utgifva sedlar
är ett privilegium, som är lemnadt de enskilda bankerna samt att
detta privilegium bereder dem tillfälle till en räntefri kredit, hvilken
ej kan förnekas för bankerna vara af stort värde samt förskaffar dem
inkomster, hvilka annars ej skulle i samma mån kunna erhållas, har
Utskottet trott, att detta privilegium väl kunde tåla en något högre
beskattning och sålunda medgifva tillgång till någon förökning i statsinkomsterna,
som säga hvad man vill — för närvarande icke
svara emot behofven. Vi höra ju dagligen från detta rum talet om
statsbrist^ ^ och^ att vi befinna oss på den ståndpunkt, att vår
ställning i finansielt hänseende är ganska betänklig. Af bristande
tillgångar äro vi förhindrade att bestrida de nödigaste utgifterna,

308

Den 21 Mars.

såsom anslag till flottan, till öfning af vår armé m. m. Äro
vi uti ett sådant tillstånd, så ligger den frågan nära till liands:
huru afhjelpa, huru fylla bristen? Det har nyss blifvit nämndt,
att Utskottet visat mycket liten fyndighet i uppletande af utvägar
att undvika skatteförhöjning. Den värde talaren kan trösta -sig
med att, om det blifver af nöden, Utskottet nog ej skall var rådlöst.
Emellertid, mine Herrar, endast och allenast från den synpunkten,
att aemälde privilegium lemnar de enskilda bankerna en rättighet
till en värdefull räntefri kredit, har Utskottet trott dem ganska väl
tåla vid förhöjd beskattning. Kunde jag befara att, såsom en föregående
talare yttrat, de enskilda bankerna skulle gå under härpå,
då skulle jag för visso ej vilja med min röst dertill bidraga. _ Men
jag kan ej tro, att denna tillökning i skatten kan inverka så menligt på
de enskilda bankerna.

Man har sagt att förslaget vore så orättvist derföre, att dessa
enskilda bankers sedlar vore så kort tid ute i allmänna rörelsen,
och man har dervid till och med nämnt 14 dagar. Yi veta dock,, att
en stor del af lånen lemnas på 4 månader, och vi kunna följaktligen
antaga som ett medium att sedlarne utelöpa 4 månader; och att gifva
1 procent på penningar, som utlånas mot 6 procent och derutöfver, kan
väl ej sägas vara förtryckande. — Att beskattningen kan olika träffa
olika1 banker är klart, men dermed har Utskottet ej befattat sig, då
frågan blott gäller en rättighet och ej om denna rättighet med olika
skicklighet och fördel begagnas på olika ställen. Hvad beträffar den
farhågan, att man ej med denna beskattning skulle, såsom man uttryckt
sig, “komma åt“ de banker, som hafva den största vinsten, nemligen
Stockholms enskilda och den Skånska, så veta vi att dessa banker
röra sig på helt annat sätt än de öfriga, på ett sätt som det vore att
Önska att alla de andra toge efter.

Jag tror således ej, att den ifrågasatta beskattningen skall
skada bankerna och — i det jag ännu en gång] upprepar att min
åsigt i saken ej är dikterad af afvighet emot privatbankerna — yrkar
jag bifall till Utskottets förslag.

Herr Wallenberg: Hvad man vid all diskussion främst bör

tillse är att man ställer sig på laglig grund och att man har klart för
sig hvad som är lag och rätt, samt dernäst att man ej upprepar skäl, so.m
blifvit mångfaldiga gånger vederlagda. Det har af flera talare blifvit
visadt, att privatbankerna ej hafva monopol, men detta hindrar
ej andra talare att fortfarande påstå att de hafva det. Om de nu hade
monopol skulle detta vara olagligt, enär 60 § Regeringsformen lyder,

bland annat, sålunda: “Ej heller må Konungen----till vinning för

sig och Kronan eller enskilda personel'' och korporationer, någramonopolier
fastställa''*. Detta är ju en tydlig och klar föreskrift — och
jag har ej hört att emot Konungens Rådgifvare blifvit framställd någon
anmärkningsanledning, som annars säkerligen minst i detta hänseende
skulle uteblifvit. Det är dessutom kändt, att under den tid
Representationen vacklade hit och dit och funderade på saken, Regeringen
ej, intill dess man hade erhållit klarhet i frågan om bankernas
ställning, ville bevilja nya oktrojer, men att sedan år 1863, då Riks -

Den 21 Mars.

309

dagen fattade sitt beslut och 1864 års förordning i ämnet utfärdades,
Kong! Maj:t ej i något fall vägrat bolag att idka bankrörelse i öfverensstämmelse
med gällande banklag. Kan man väl då, och när så
många banker blifvit tid efter annan stiftade, tala om monopol? Vidare
•—• när frågor af denna beskaffenhet diskuteras, bör man akta
sig att ej olfentliggöra missledande siffror. Ku är i den Bevillningsutskottets
Betänkande bilagda tabell Stockholms enskilda banks
nettovinst upptagen till 26 procent, Norrköpings 11 procent och Skaraborgs
11,2 procent. Dessa siffror äro väl sanna men ej fullt ärliga,
ty när man talar om de fonder en bank liar att röra sig med,, skall
man omnämna alla de fonder, som ingå i rörelsen. Uti en till Finansministern,
den 24 Februari innevarande år, af en person, som innehar
stort förtroende, afgifven promemoria finnes uppgifvet att, då man räknar
alla befintliga fonder, så hafva högsta nettovinsterna för en enskild bank
varit 14 procent, för en 101 samt för de öfriga 9ä 6 procent. Dessa
siffror äro tydliga och oförtydbara; det är visst, möjligt att andra
kunna vara mer uppiggande, men man bör ej begagna andra än de
som äro fullt ärliga. Man har såsom skäl för denna föreslagna förhöjda
beskattning anfört, att den ej skulle kunna skada bankerna
eller för dem utgöra något förtryck. Lagstiftningen skall sålunda ej
hafva annat mål, än att tillse det en näringsgren kan existera; så snart
den börjar blomstra, då finner man detta ej helsosamt för landet, då
skall man genom förhöjda skatter bringa den ned till en knapp, och
tynande tillvaro, tillämpande den gamla satsen: “tål du den, så tål
du den“. Denna princip har dock ej förr varit erkänd. Den leder
till ett ständigt kifvande de särskilda intressena emellan, der den starkaste
alltid får rätt. Hela detta Utskottsbetänkande finner jag högst
märkvärdigt. Ibland motiverna står taladt om intrång, om privilegier.
Man säger att beskattningen ej kan rättvisare drabba annat föremål
än de enskilda bankernas sedelemission. Man ordar om de enskilda
bankernas “räntefria kredit", men säger på samma gång att
de i allmänhet arbeta “under tryckta förhållanden". Bevillningsutskottet
synes hafva ansett sig såsom en delegation af Riksdagen^ i
dess egenskap af delegare i Riksbanken, och uppställt såsom sitt mål
att på hvithet sätt som helst tillgodose Riksbankens bästa, i följd
hvaraf det ansett sig böra, för att qväsa konkurrensen, pålägga
Riksbankens medtäflare en högre skatt. Jag tror ej detta vara någon
vacker sida af Utskottets verksamhet. Man har haft för, sig att
“intrånget" borde stäfjas och tagit ömhet om statskassan till förevändning
för att förmå Riksdagen begå en orättvisa. , Jag anser detta
i hög grad orimligt. Hvad angår den “räntefria krediten", finner jag
det besynnerligt om en kredit kan existera der inga kapitaler förskjutas.
Riksbanken behöfver intet skydd, ty den har en stor grundfond
och den är Statens kassavårdare, i hvilken egenskap den, förfogar öfver
stora räntefria penningekapitaler. Det finnes således ingen anledning
att för Riksbankens skull pålägga de enskilda bankernas rörelsemedel
ökad beskattning. Det är för öfrigt märkvärdigt att se,huru
olika en och samma sak kan betraktas i olika länder. Det är ingen
nyhet att man i Skottland prisar bankväsendet, såsom en källa, till
välstånd. För ett par veckor sedan läste jag i Post- och Inrikes

310

Den 21 Mars.

Tidningar en ordagrant öfversatt uppsats från Ryssland, der det förbättrade
ekonomiska tillståndet i det landet tillskrifves bankväsendets
utveckling. Bankväsendet derstädes kan dock ej jemföras med vårt.
men här anser man bankerna såsom en riksolycka, som man ej vet
huru man skall blifva qvitt. Resonerade jag endast i egenskap af
bankdelegare, skulle jag säga såsom jag sade vid en sammankomst,
som föranstaltades åt bankreformatorer 1862, i syftning att reducera
bankrörelsens afkastning. Der böllos långa tal om de enskilda bankernas
upphörande och om huru skadliga de voro. Jag iakttog tystnad>
ty jag fann att man icke afsåg bankreform utan något helt*annat.
Andra ådrogo sig uppmärksamhet genom att hålla tal, men vid
detta tillfälle väckte det uppmärksamhet att lag teg. Slutligen interpellerade.
man mig formligen och, då ingen talare vidare hade anmält
sig, tog jag mig den friheten yttra: “När herrarne lyckats stänga de
enskilda bankerna, då skall jag tillråda bankdelegarne att köpa
bondhemman''1.

Med den mycket omordade sedelutgifningsrätten — en nagel ögat
för så många — förhåller det sig så, att erfarenheten längesedan ådagalagt
tvänne saker; den ena att allmänna penningerörelsens behof bestämmer
de utelöpande banksedlarnes totalsumma ; den andra att bankväsendet
medverkar att minska behofvet af banksedlar. Enligt ofvan af
mig åberopade skrift, sorl är fullkomligt officiel till sina sifferuppgifter,
funnos år 1834 allenast Riksbanken och två enskilda sedelutgifvande
banker, Indika, samtliga höllo allenast fem bankkontor. Utelöpande banksedelstocken
utgjorde vid den tiden 46,396,000 R:dr. År 1869 funnos
38 banker med tillhopa 138 bankkontor, och utgjorde vid denna tidpunkt
utelöpande hanksedelstocken 43,107,000 R:dr. Häraf kan man
tydligen lära att den otroligt mångdubblade rörelsen år 1869 i jemförelse
med ställningen år 1834 behof! 3,289,000 R:dr i banksedlar
mindre än år 1834. Den besparing allmänheten gjort, genom det tilltagande
bruket af egna upp- och afskrifnings- och kreditiv-vexlar i
stället för banksedlar, är högst betydlig och tillväxer för hvarje år.
Dessa många små bankkontor borde utgöra en anledning till stolthet
och ingenstädes^ utom Skottland har man att uppvisa något dermed
jemförlig!, — När man tänker sig orter med några hundra personers
folkmängd, jern vägsstationer och lastagcplatser, hvarest bankkontor
anträffas, så uppfattar man icke rätt fördelen af dessa lättnader i
allmänna rörelsen, denna bankväsendets tidsenliga utveckling, förrän
man vidtagit sådana åtgärder, som tvinga, dessa småkontor att upphöra.
Bevillnings-Utskottets förslag, i fall det blifver lag, drabbar
i synnerhet dessa småkontor, hvarjemte man bör väl ihågkomma, att
bankerna icke hafva annan inkomst än den som låntagarne behaga lemna.
Betinnes således nödigt att pålägga bankerna ökade skatter för rörelsen,
utan afseende på om vinst uppkommer, så drabbar denna
skatt i sista hand låntagarne. Dessa äro följderna af det föga välbetänkta
förslaget. Jag gör dock intet yrkande, utan har blott ansett
min .skyldighet vara att lemna dessa upplysningar.

En liten särskild omständighet bör kunna påpekas. Bevillningsutskottet
har icke intagit någon klausul i syftning att med skatt
belägga så beskaffade kreditpapper, som dem Indika utgåfvos i massa

Den 21 Mars.

311

af Herr Herrm. Frisk å 3 R:drs valör, hvilka erhöllo sin kredit derigenom
att de benämndes sola vexlar, dragna på filialbanken i Hudiksvall.

Herr Hazelius: Då föreliggande fråga är af största vigt, har

jag ansett det vara min skyldighet att söka skaffa mig en bestämd
öfvertygelse huru denna angelägenhet bäst bör ordnas, och jag har
dervid med glädje funnit en god vägledning i den tabell, som åtföljer
Bevillnings-Utskottets Betänkande. Deraf ser jag först att, under
förutsättning att utelöpande sedelbeloppet för nästa år skulle blifva
detsamma som för 1868, eller 36 millioner, skulle, efter den nuvarande
bevillningen, Statens inkomst uppgå till 72,000 R:dr, men enligt den
föreslagna bevillningen, af 5 R:dr per 1,000 till 180,000 R:dr. Staten
skulle således erhålla en ökad inkomst af 108,000 R:dr, och detta
torde under närvarande förhållanden icke vara att förakta. Dermed
är besvarad frågan hvad man vinner genom den ökade beskattningen.

Återstår då den andra frågan: huruvida de enskilda bankerna
kunna tåla en sådan beskattning. 1 detta afseende torde jag, då ingen
af de föregående talarne g] ort sådant, få anföra några vägledande
siffror. Skånes enskilda bank erlägger nu i bevillning 11,438
R:dr och skulle enligt Utskottets förslag komma att betala 28,590
R:dr, således omkring 17,000 R:dr mera. Huru stor procent äro nu
dessa 17,000 R:dr af bankens grundfond, som utgör 4,500,000 R:dr?
Jo, blott TV.dels procent, fp dels procent skulle således komma att
afgå från nettovinsten, och nettovinsten utgjorde 1868 10|:dels procent.
Efter samma beräkning skulle Stockholms enskilda bank få
vidkännas ett afdrag af ftpdels procent, och för de två banker, som
näst Örebro och Göteborgs gifvit minsta utdelningen, eller Kopparbergs
och Hallands, skulle afdraget endast blifva för den förra TVdels
och för den sednare ^:dels procent, således helt obetydligt, hålkfil
man visserligen säga, att åtskilliga banker gifva lägre utdelning än
8 procent, men då man å andra sidan ihågkommer att ej mindy c än
tio banker lemna högre vinst, att dessa äro^ så spridda öfver hela
landet, att två (Sundsvalls och Gefle) ligga i Norrland,. en (Mälareprovinsernas)
i AVestmanland, en (Stockholms enskilda) i Stockholm,
en (Christinehamns) i AVer ml and, två (A*7enersborgs och Skaraborgs)
i AVestergötland, två (Norrköpings och industribanken) i Östergötland
och en (Skånes enskilda) i Skåne, samt att dessa bankers sammanlagda
utelöpande sedelstock uppgår till ej. mindre än 17 A ^millioner,
så synes mig verkligen landets behof i allt fall vara..någorlunda
väl tillgodosedt. De" omständigheter, som föranledt att Orebrobanken
under sistlidne år gifvit så ringa behållning, torde vara allmänt
kända. Att åter Göteborgsbanken, förlagd i en stad med så
stor affärsrörelse som Göteborg, ej lemnat större utdelning än
3 [7n:dels procent, kan väl till en del förklaras deraf att denna banks
grundfond är den största af alla, 5 gånger större än Stockholms enskilda
banks, och att således utdelningens proportion till grundfonden
måste blifva mindre, men egentliga förklaringsgrunden torde dock
ligga deri, att delegarne finna sin räkning vid att uttaga stora kre -

312

Den 21 Mars.

ditiv i banken och använda dem i sin enskilda rörelse. Då så många
enskilda banker bära sig ganska godt, synes mig de* omständighet,
att några bankers ställning icke är lika tillfredsställande, endast
kunna bero^ derpå att rörelsen i de trakter, der dessa banker äro förlagda,
är så liten att icke någon vinst kan skördas, och icke är det
skäl att uppehålla sådana banker.

Här har yttrats, att den ifrågavarande beskattningen utfaller
ojemn!, och detta kan icke bestridas, men med hvilken beskattning
är icke det fallet. Huru mycket har icke bevillningen enligt 2:dra
artikeln blifvit öfverklagad, såsom särdeles ojemn? Man barock sagt,
att man icke eget'' rättighet pålägga ökad beskattning under ännu
fortgående oktroj. Detta synes mig dock icke vara värre än om man
pålägger ny skatt på hvilken fabriksrörelse som helst; icke kan någon
hafva anspråk på att få idka rörelsen på samma vilkor under
hela den tid firman existerar. Vidare har den siste talaren såsom
ett hufvudsakligt skäl mot användandet af ordet privilegium eller
monopol, han begagnade båda orden ömsom, anfört att grundlagen
förbjuder hvarje monopol. Detta är mycket riktigt, men jag torde
icke behöfva erinra, att monopol är något helt annat än privilegium.
Enligt ordets gTammatikaliska betydelse är monopol något, som en har
såsom förmån framfor alla andra, och detta förbjuder grundlagen;
då deremot privilegium är eu laglig rättighet, som flere hafva i följd
af dem särskild! tillkommande omständigheter. Att enskilda bankernas
sedelutgifningsrätt är ett privilegium, torde icke kunna bestridas,
men ett sådant privilegium är icke mera förkastligt eller
mera stridande mot Regeringsformen än t. ex. det privilegium, som
vi alla här församlade hafva, på grund af vissa ekonomiska förmåner,
att vara. representanter i Eörsta Kammaren. Jag får således
för min del tillstyrka bifall till Utskottets förslag, och jag gör det
med det tillägg, att jag så mycket mindre kan vara afvog mot enskilda
banker, som jag länge varit delegare i en sådan bankrörelse,
men. att jag just derföre att jag eger del i en bank, som icke blott
gifvit 8 ä 10 procent, utan mycket mera, icke kan annat än med min
röst biträda ett förslag om ökad beskattning på denna rörelse.

Herr Rydcpvist: Den värde talare, som i denna fråga först
både ordet, och efter honom flere andra talare hafva fäst Kammarens
särskilda uppmärksamhet vid den tabell,..som är bifogad Bevillningsutskottets
ifrågavarande Betänkande. Äfven jag anser så beskaffade
uppgifter, som de deri förekommande, under förutsättning likväl att
de äro fullt tillförlitliga, vara af högsta vigt vid bedömandet af en
fråga sådan som denna. Flera af de föregående talarne hafva ock,
för att visa. att de sedelutgifvande privatbankerna nu för tiden laborera
under en ganska tryckt ställning, särskild! framhållit Örebro
enskilda bank och dervid påpekat, att denna bank, i enlighet med nämnda
tabell,, skulle under år 1868 på hela sin rörelse icke haft större nettovinst,
än 0,-S procent. Lyckligtvis är jag i tillfälle att kunna trösta Kammarens
ledamöter dermed, att uppgifterna i denna tabell icke hålla
streck, och att de åtminstone i åtskilliga hänseenden icke äro tillförlitliga.
Hvad nu Örebrobanken särskild! angår, så står i tabellens

Den 21 Mars.

313

gista kolumn, hvilken utvisar förhållandet emellan nettovinsten och
grundfonden, att denna vinst

specielt har en talare fästat uppmärksamheten dervid, att behållningen,
hvarför erlagts bevillning enligt 2:dra artikeln, under sistnämnda
år, eller 1868, icke utgjort mer än 18,979 It:dr, hvadan också bevillningen
derför varit 189 R:dr 79 öre. Möjligen har ingen afherrarne
kommit att kasta ögonen på Post- och Inrikes-Tidningar för sistlidne
Lördag, hvilken innehöll revisionsberättelse öfver Örebro enskilda
bank under räkenskapsåret 1869, men der påträffas följande uppgifter:
“I fråga derefter om användandet af bankens behållna vinst, som
för tretton månader under räkenskapsåret 1867—1868 utgjorde endast
165,752 R:dr 42 öre, men, efter afdrag af den verkställande direktören
tillkommande lönefyllnad, nu uppgår till det icke obetydliga beloppet
af 184,067 R:dr 32 öre, instämma revisorerne etc..“ Af denna, fullt
vitsord egande berättelse inhemtas således, att nämnda banks nettobehållning
för förstberörda räkenskapsår, eller för 1868, utgjort 8,29
procent, i stället för 0,3 procent, som Bevillnings-Utskottets tabell
upptager, äfvensom att samma vinst för år 1869 uppgått till 9,2 procent,
allt i förhållande till grundfonden, hvilken åter, enligt revisionsberättelsen,
utgör 2 millioner R:dr, ej 2,250,000 R:dr, som tabellen
uppgifver. Vidare förmäles i samma berättelse, att banken sistlidne
år arbetat under “lyckliga förhållanden11, och på ett annat ställe, att
den icke obetydligt ökade nettobehållningen för sagde år i någon
mån varit beroende af “gynsamma konjunkturer". Men för min del
kan jag icke finna, att Nerike i sednaste åren intagit någon undantagsställning
i ekonomiskt hänseende, så att bankrörelsen der kunnat
bedrifvas på mera fördelaktigt sätt än i öfriga delar af landet, hvadan
jag förmodar, att den så ofta upprepade frasen om de sedelutgifvande
privatbankernas “tryckta ställning''1 icke kan tillerkännas
särdeles stort afseende. Jag vill nu återgå till den ofta nämnda
tabellen och skall dervid icke hålla mig till de två enskilda banker,
nemligen Stockholms och Skånes, hvilka, synnerligast den förstnämnda,
verkligen stå i ett exceptionelt förhållande i afseende å nettovinsten,
utan fästa uppmärksamheten vid de uppgifter, som lemnats
rörande ett par andra banker. Så meddelas om Kopparbergsbanken,
att dess nettobehållning skulle hafva utgjort under år 1866 6,2 procent,
1867 5,4 procent och under 1868 allenats 3,8 procent. Jag har
emellertid funnit af de uppgifter, som i officiela tidningen meddelats
angående bankernas utdelning, att aktieegarne i nämnda bank utbekommit
för år 1867 9 procent, för år 1868 8 procent och för 1869
8’ procent, och då denna bank alldeles icke har någon stor reservfond,
kan jag icke föreställa mig annat, än att dessa utdelningar tagits
af de respektive årens nettobehållningar. Enahanda är förhållandet
med Östgötabanken; den skulle enligt tabellen hafva lemnat
respektive 2,1, 4 och 7 procent, men den har dock, äfven den, lemnat
8 procent utdelning. Min tid har icke medgifvit mig att ingå i ytterligare
granskning af förevarande tabell, men de nu lemnade upplysningarne
torde vara tillräckliga för besvarandet af frågan om det

procent, men under följande

året nedsiunkit ända till U,8 procent; och

314

Den 21 Mars.

vitsord densamma skäligen rnå kunna anses förtjena i förevarande
fråga.

Den förste värde talaren och efter honom flera andra hafva vidare
talat om det olyckliga privilegium, Riksbanken skulle ega deri,
att dess sedlar skola såsom mynt i riket erkännas, — ett föregifvande,
som tidt och ofta förekommit i tal och tryck. För min del
kan jag dock icke ingå på denna tydning af 72 § Regeringsformen,
ty der står endast, att “Riksdagen allena egen rätt att genom banken
utgifva sedlar, som för mynt i riket må erkännas." Man har sagt,
att detta ord må är ett verkligt monopol och, såsom jag tror, nämnde
en talare, att det var så godt som en riksolycka. Jag kan icke dela
denna åsigt. Efter hvad jag har mig bekant finnes visserligen icke,
hvarken i eller utom Europa, någon stat, som har någon motsvarighet
mot vår Riksbank, men deremot existera i flera länder banker,
som halva rätt att utgifva sedlar, hvilka skola såsom mynt erkännas.
Vi behöfva blott gå till våra närmaste grannstater för att finna, att
så väl “Norges bank" som Danmarks “nationalbank", tilldelats och
äro fortfarande i utöfning af monopol i verkligheten uti detta hänseende;
ja till och med det liberala England har åt sin “Bank of
England" lemnat det privilegium, att dess sedlar skola gå och gälla
såsom “legal tender". Men icke har jag förnummit, att man i dessa
länder anser detta verkliga monopol såsom en “riksolycka". Således
behöfva vi svenskar icke blygas för, att vår Riksbank sedan år 1809
hatt det numera på vissa håll så förhatade privilegium, som 72 §
Regeringsformen beskrifver. Men, äfven om det stod i grundlagen,
att Riksbankens sedlar skola såsom mynt erkännas, hade ett sådant
stadgande ändock haft föga inverkan i sjelfva verket på penningecirkulationen
i landet, ty privatbankssedlarne hafva till den grad
utbredts i den allmänna rörelsen, att det åtminstone i de aldra flesta
landsorter hör till undantagen i handel och vandel att ens få se en
Riksbankssedel. Så snart en blindt sådana sedlar skickas ut i landsorten,
der antingen hufvudkontor eller åtminstone något af dessa af
Herr Walhnberg omtalda 138 afdelningskontor finnas, komma de
genom en magisk kraft., nästan ögonblickligen in der och utvexlas
mot privatbankssedlar. Öfverallt hvar man reser i Sverige får man
således numera knappast se någon Riksbankssedel, utan allenast privatbankssedlar,
och icke ens alltid sådana från den ort der man vistas,
utan ifrån en mängd andra banker och af alla möjliga färger
och typer. Äfven vid penningeremisser förhåller det sig på samma
sätt; jag har mångårig erfarenhet häraf och vet således, att endast
från ett län insändas Riksbankens sedlar, under det att de öfriga
länsstyrelserna, som icke begagna postremissvexlar, hitsända nästan
uteslutande privatbankssedlar, ofta nog från ganska olika utgifningsorter.
Förhållandet hos oss är sålunda motsatt det, som eger rum i
Skottland och egde rum i Förenta Staterna den tiden då privatbanker
i enlighet med den äldre, der gällande lagstiftningen, voro i verksamhet,
och är omvändt mot hvad man tror; tv det är i sjelf va verket
privatbankernas sedlar, som äro tvångsmynt. Ånnat “mynt",,än dessa
slitna och brokiga papperslappar, finnes nu för tiden ej att tillgå i

Den 21 Mars

315

våra landsorter, och ville man rata dem i vexling eller liqvid, blefve
man på de flesta ställen utan “mynt".

En talare på andra sidan yttrade, att den förevarande frågan
icke berörde sedelemissionen, utan endast en ny beskattning. Jag
skulle dock tro, att denna fråga icke berör någonting annat än sjelfva
beskattningen på sedelemissionen. En annan talare har yttrat, att
sedelutgifningsrätten för de enskilda bankerna icke får betraktas såsom
ett monopol. Deri har han rätt och jag har icke heller hört,
att någon haft ett dylikt yttrande. Men deremot är denna sedelutgifningsrätt,
såsom Utskottet säger, ett ganska dyrbart privilegium,
hvilket icke tillkommer andra än de bankbolag, som kunnat ställa
sig till efterrättelse 1864 års förordning; och att det är dyrbart fastän
man säger, att det nu för tiden icke skall vara inbringande, tyckes
framgå af den ifver, med hvilken - denna sedelutgifningsrätt från så
många håll blifvit försvarad. Samma värde talare har äfven yttrat,
att orsaken till ifrågavarande förslag vore afund. Hvad mig beträffar,
kan jag försäkra honom, att jag icke ett ögonblick afundats
privatbankerna den nettobehållning, de kunnat erhålla på sin verkliga
eller egentliga bankrörelse, — en rörelse, som jag tvärtom anser vara
i många hänseenden gagnande för vårt land, men ingalunda kan finna
vara oskiljaktig från privilegiet att utgifva och öfversvämma landet
med egna sedlar. Mot sedelutgifningsrätten åter är jag och kommer att
förblifva afvogt stämd, emedan den i hög grad skadligt inverkar på
Riksbanken, hvars målsmän vi äro, och derigenom äfven på folkets
allmänna bästa, samt derförutan, just derföre att den bedrifves såsom
en särskild rörelse i stort, att förtjena penningar på, men är beroende
af konjunkturerna och bankernas förmåga att uppehålla utvexlingen,
föranleder än ett rikligt utströmmande af “mynt“, än en lika hastig
indragning af sedelstocken, begge delarne till skada och förlust för
näringarne och handeln.

Det är obestridligt, att våra privatbanker, med undantag för
Stockholms och Skånes enskilda banker, i allmänhet under de sednare
åren icke lemnat aktieegarne högre utdelning än 6 ä 9 procent
på deras insatser, då likväl samtidigt större eller mindre belopp afsatts
för reservfonden samt för kontot “outdelade vinster11; hvarvid
dock bör anmärkas, att några af dessa banker just under nämnda år
lidit ganska betydliga förluster genomv bedrägliga tjenstemäns tillgöranden.
Men lika obestridligt är ock, att under de sist förflutna
tio åren femton nya sedelutgifvande privatbanker tillkommit, af hvilka
flera under de sednaste åren, en år 1869. Man kan då icke gerna
tänka sig, att de personer, som associerat sig för bedrifvande af bankrörelse,
ingått i ett sådant företag utan att förut hafva hord sig före,
hvilka ehaneer funnos för, att de skulle erhålla någorlunda god ränta
å sina insatta penningar, och jag kan åtminstone icke gå så långt,
att jag medgifver, att personer af ren patriotism blifvit bankaktieegare
eller ens att de ingått i ett bankföretag för att bereda orten
vinst; ty jag har sett, att vid -bankbolags bildande personer, som
varit alldeles främmande för orten, tecknat sig såsom delegare, hvilket
väl endast bevisar, att de ansett entreprisen vara god. Jag vidhåller,
att privatbankerna i allmänhet varit i goda omständigheter,

316

Den 21 Mars.

då de under de sednast förflutna, för alla våra näringar så särdeles
svåra åren kunnat utdela 6 ä 9, att icke tala om 11 och 25
procent, och derförutan afsätta medel till reservfonden och till “outdelade
vinsters" konto. Man anser likväl detta icke vara nog derföre,
att risken skulle vara så betydlig; man säger, att delegarne
hafva solidarisk ansvarighet, som skulle medföra en stor fara. Jag
skulle dock med afseende å ordalagen i författningen tro, att risken
i detta fall är nära nog ingen. Herr Wallenberg har vidare yttrat,
att maki icke ville tillåta någon industrigren att blomstra, och beviset
derpå skulle vara, att man vill något höja beskattningen å privatbankernas
sedelutgifning; men jag ber honom eller hvilken annan
som helst uppgifva, hvilken verklig industrigren (ty sedelfabrikationen
kan väl icke förtjena detta namn) i Sverige blomstrat under
sednare tider. Har det kanhända varit landtbruket, eller bergsbruket,
eller skeppsfarten, eller fabrikerna? Har väl någon af dessa näringsgrenar
lemnat 7, 8, 9 procent — att icke tala om 11 och 25
procent — nettobehållning under dessa år och derutöfver medel
till förlags- (reserv-) fondens förstärkning m. in.? Jag tror, att litet
hvar, som är intresserad i sådana företag, skulle hafva skattat sig
särdeles lycklig, om han fått lika stor behållning på sina i dem nedlagda
penningar som privatbankerna på sina, tv den tid är icke långt
aflägsen, då man i åtskilliga landsortsbanker fick 14 ä 18 procent på
der insatta kapital. Man får icke bedöma bankerna efter de mindre
goda år de haft, ty i alla händelser, ställda i jemförelse med hvilka
andra näringsgrenar som helst, hafva de varit särdeles lyckligt
lottade.

Samma talare, har äfven apostroferat Utskottet, derföre att det
denna fråga uppträdt såsom Riksbankens målsman contra enskilda
bankerna, samt förklarat detta vara orättvist “i högsta potens". Jag
åter kan ej finna att Utskottet härutinnan orätt förfarit, ty dels vet
jag icke, hvem som skulle vara mera befogad att framkomma med
ett sådant förslag som det förevarande, än Bevillnings-Utskottet, dels
kan jag icke inse, hvarföre Utskottet icke bort hemställa, att en något
förhöjd beskattning skulle åläggas enskilda bankernas sedel emission,
då man tid efter annan sett Utskottet yttra sig om förhöjd beskattning
på t. ex. bränvinstillvenkningen. En sådan förhöjd beskattning
är äfven nu i fråga, och om det är orätt att numera, sedan bankbolagen
uppkommit, ytterligare beskatta en branche af deras rörelse,
så är det väl lika orätt att vilja förhöja bevillningen på det bränvin,
som tillverkas vid våra sedan länge befintliga brännerier. Den värde
talaren har gått så långt, att han bestridt, att någon sådan beskattning
som den här ifrågasatta för närvarande skulle finnas. Detta
påstående förefaller dock ganska besynnerligt, ty det är icke längre
sedan än förra Riksdagen, då man för en industri, som ännu icke
fanns till, nemligen för hvitbetssockertillverkningen, föreslog och
beslöt en särskild beskattning för si elfva tillverkningen, här motsvarad
af sedelfabrikationen. Mig vill det synas som om från Herr
Wallenhergs ståndpunkt det skulle hafva varit betänkligare att beskatta
en näring, som icke fanns, hvilket var i princip detsamma
som försöket att qväfva barnet i lindan. Jag kan icke heller i öfrigt

Den 21 Mars.

317

gå in på, att Herr Wallenberg har rätt i sin uppgift, att någon beskattning
liknande den ifrågavarande icke finnes, då jag tagit mig
friheten att i det yttrande, jag afgaf vid remissen af Herr Frisks
motion i detta ämne upplysa, att för just denna sedelutgifningsrätt
är beskattningen i England 7 sh. om året (som motsvarar något öfver
>:dels procent) för hvarje 100 pund af medelbeloppet eller värdet af
cirkulerande sedlar, således högre än den i Sverige nu gällande;
hvarförutan i sjelfva England ingen bank får utgifva sedlar på mindre
belopp än 5 pund sterling, motsvarande 90 H:dr H:mt, samt i
Skottland och Irland icke på mindre valör än 1 pund sterling. Om
nu våra privatbanker finge sig ålagdt att inskränka sin sedelutgifning
till sedlar å lägst 18 R:dr, skulle jag för min del icke påyrka
någon förhöjd beskattning å deras sedelutgifningsrätt, ty jag tror, att
det allmänna skulle vinna så mycket på, att Riksbanken finge ensam
utgifva sedlar å 5 och 10 R:dr, att derigenom skulle till fullo kompenseras
den inkomst, Staten skulle erhålla genom den ifrågasatta
skatteförhöjningen. Vidare bär jag i nyssnämnda mitt anförande fästat
uppmärksamheten derå, att i Förenta Staterna, enligt kongressakten
den 30 Juni 1864, de sedelutgifvande bankerna få betala TV.dels
procent i månaden eller 1 procent om året på medelbeloppet af cirkulerande
sedlar m. m. Således torde Herr Wallenberg finna, att en
så beskaffad särskild beskattning på privatbankernas sedelutgifning,
som den här sedan flera år utgående, hvilken man nu vill något höja,
verkligen finnes i andra länder. Herr Wallenberg har vidare anmärkt,
att i Ryssland skall industrien hafva utvecklat sig ofantligt i följd
af bankväsendets utveckling; men, så vidt jag har mig bekant, existera
icke i Ryssland några privatbanker med sedelutgifningsrätt. hvadan
det måtte vara de Ryska bankernas verksamhet i öfrigt, som
bidragit till industriens utveckling i nämnda land.

Hå jag icke längre vill upptaga Kammarens tid, anhåller jag
slutligen att få fästa uppmärksamheten derpå, att vid 1869 års slut
egde privatbankerna utelöpande sedlar för 35 millioner. Om man
derifrån afdrager behållningen i silfver och riksmynt, i runda tal
14,300,000 R:dr, och anser denna behållning helt och hållet behöflig
för sedelutvexlingen, återstå 20,700,000 R:dr, hvarå räntan ä 5 procent
gör R:dr 1,035,000 och ä 6 procent R:dr 1,242,000. Men äfven om
man icke vill räkna hela denna räntevinst såsom privatbankernas
årliga brnttobehållning på sedelutgifningsrätten, som jag åter skulle
tro hafva mycket skäl för sig, är åtminstone obestridligt, att under
de sednaste tio åren privatbankerna ökat sin utelöpande sedelstock
med 8 millioner, samt att Riksbanken minskat sin med samma belopp.
Man må nu bedöma orsakerna härtill huru som helst, så kan jag
icke se annat än, att, när numera 27 sedelutgifvande privatbanker
finnas i landet, kan Riksbanken icke hafva så stor utelöpande sedelstock
som den, hvartill dess förmåga att inlösa sina sedlar skulle
lemna tillgång; ej finna annat, än att denna sedelstocks minskning
åtminstone hufvudsakligen är en följd af den oupphörliga ökningen
af privatbankernas, samt att förthy dessa borde i någon större mån än
hittills beskattas för det vinstgifvande privilegium, som blifvit dem
medgifvet. Att privatbankernas sedelutgifning är laglig, så länge den

318

Den 21 Mars.

icke öfverskrides, _ är oomtvistadt, men märkligt är, att, när grundlagen
säger, att Riksbanken ensam eger utgifva sedlar, livilka såsom
mynt må i riket erkännas: när man bär eu Riksbank, hvars nettobehållning
det är för Riksdagen högst angeläget att disponera, om
möjligt till sista öret, denna Riksbanks grundlagsenliga målsmän se,
att privata institutioner år från år minska Riksbankens bruttovinst
och derpå beroende nettobehållning, men ändock icke göra det ringaste
för att landet, riket, som eger Riksbanken, skall få behörig
andel i den vinst, som privatbankerna tillskyndas på Riksbankens
bekostnad. Mig tyckes som om det borde ligga oss om hjertat att
tillgodose äfven Riksbankens intresse, och yrkar i''ae: derföre bifall
till Utskottets förslag.

Friherre von Schwerin: För det första får jag förklara, att jag
icke kan uppfatta min ställning såsom representant så, som vore jag
målsman för Riksbanken. Jag ser saken ur en vidsträcktare synkrets;
jag anser mig som målsman för det allmänna, och om det allmänna
är bättre betjent med flera banker än med en, så bör jag understödja
privatbankssystemet såsom det rationela. För mig är det alldeles
klart, att flera banker äro bättre än en. Jag vill nu icke anföra alla
mina egna skäl för denna åsigt, men jag har hört klagomålen i ett
annat land, i Frankrike, öfver att man der blott har en bank. I sjelfva
det idka Frankrike blifva penningarne tidtals dyrare än i det fattiga
Sverige, just derföre att de lånesökande i Frankrike icke kunna få sina
papper direkte diskonterade i banken, utan måste begagna mellanhänder.
Här i Sverige kan man direkte vända sig till närmaste bank
i sin hemort och få penningar, utan anlitande af kommissionärer. Jag
undrar huru det skulle hafva sett ut i Sverige, om vi ej haft privatbankerna.
1854, det så kallade lyckliga året, ett namn, som jag
dock tror tål ganska betydligt afdrag, då egendomsköpen eller rättare
egendomsskcdet florerade, sprungo inteckningarne upp från 600
till 1,000 millioner R:dr. Dessa belopp funnos naturligtvisicketillgängliga
i besparingar och dylikt, och jag hemställer, huru med en enda penningeinrättning
sådana skulder skulle hafva kunnat konsolideras. En talare
har redan framhållit, hurusom, fastän affärsverksamheten utvecklat
sig kanske hundradefaldt sedan 1834, sedelstocken likväl nu
är densamma som då. Lika med honom vill jag särskild! påpeka
detta förhållande, enär jag anser det såsom ett bevis för att vårt banksystem,
om än icke fullt riktigt, dock åtminstone är inledt i ett riktigt
spår.

Jag vill icke beskylla Bevillnings-Utskottet att hysa någon särskild
oginhet mot privatbankerna, men säkert är att en sådan oginhet
råder hos_ många. Det är väl ock litet okunnighet med i spelet.
Det finnes till och med ett parti, som skulle vilja gå så långt, att Riksbanken
ej blott skulle beherrska hela bankväsendet, utan ock genom
inteckningar blifva egare till all jord, precist såsom förut paschan i
Egypten. Det är ock omöjligt för en bank, som skötes af eu politisk
korporation, att utveckla och tillgodose den enskilda affärsverksamheten
i samma grad som ett privat bolag.

Jag skall icke länge uppehålla Kammaren, utan vill blott till

Den 21 Mars.

319

besvarande upptaga ett par af den siste värde talarens satser. Han
tycktes klaga deröfver att Eiksbankens sedlar allmänt utträngdes ur
rörelsen. Jag kan icke finna någon olycka i att jag icke bär riksbankssedlar,
så länge det finnes annat mynt, med hvilket jag lika
väl kan tillfredsställa mina behof eller liqvidera mina skulder. Det
kan för öfrigt blifva fråga om Indika sedlar äro bättre, Riksbankens
eller de enskilda bankernas. Antages det ständigt återkommande
förslaget att deras sedlar skola inlösas med silfver, så tar jag heldre
en sedel från en enskild bank, der jag vet att ett solidariskt bolag
står bakom, än från Riksbanken, hvars förvaltning beror af eu politisk
korporations nycker för dagen. Man må resonera huru mycket
som helst om den säkerhet, som ligger i 72 §; under en tid af politisk
omstörtning skulle dock Riksbanken kunna förvaltas så, att dess
sedlar ej finge annat värde än hvad de i och för sig sjelfva ega,
eller makulaturvärdet. Vidare beklagade sig den värde talaren deröfver,
att han i remisserna från landsorten finge så stora luntor af
privatbankssedlar. Detta är verkligen ett mycket antiqveradt förhållande.
I den provins jag tillhör finnas många banker, men der berömmer
man sig just öfver att så litet kontanter användas i rörelsen,
och att man sköter liqviderna genom anvisningar på bankerna. Samme
talare behagade ock fråga, hvilka näringsgrenar i Sverige blomstrat
lika mycket som privatbankerna. Derpå kan jag icke gifva något
svar — nettobehållningen af en industrigren beror för öfrigt mycket
på bokföringen och ej ringa på den subjektiva uppfattningen af storleken
af det kapital jag i rörelsen användt — men säkert är att, om
än tiderna varit svåra för vissa näringar, skulle de hafva varit ännu
svårare om ej privatbankerna funnits. Just derföre att bankerna
skulle lida genom en sådan obillig beskattning, som den här föreslagna,
och att detta nödvändigt måste -inverka hämmande på industriens
utveckling, yrkar jag afslag å Bevillnings-Utskottets förslag.

Herr Bennich: Äfven om jag icke hade antejcknat mig såsom
reservant mot Utskottets nu föredragna hemställan, vågar jag dock
smickra mig med att Kammaren tillräckligt känner mina åsigter för
att icke kunna misstänka mig att hafva biträdt Utskottets förslag.
Jag har emellertid instämt i friherre von Otters reservation, och
denna angifver de hufvudsakliga skäl, på grund af hvilka jag anser
förslaget vara orättvist, obilligt och oklokt. De aktade ledamöter,
hvilka hysa en annan åsigt, hafva redogjort för sin uppfattning af
frågan och hafva förklarat, att de icke hade för afsigt att undertrycka
de enskilda bankerna, att de ingalunda ville underkänna deras
välgörande inflytande, nej, långt derifrån, att de tvärtom satte
ett högt värde på dessa banker, men att de ansågo det vara skäl
att lägga på dem en litet högre beskattning, enär de nog kunde tåla
detta. Den fråga, som dock vid all beskattning är den vigtigaste,
om skatten är rättvis och billig, om den leder till ett för samhället
önskvärdt resultat, den hafva dessa ledamöter alldeles lemnat å sido.
De hafva, som sagdt, endast fäst sig vid att bankerna möjligen skulle
kunna tåla den ökade skatten. Denna skatt uppgår dock till 8Vs
proc. af bankernas vinst, under det att ingen annan näringsgren be -

320

Ben 21 Mars.

talar mera än 1 proc., och denna sistnämnda bevillning få för öfrigt
enskilda bankerna erlägga lika väl som alla andra. Nu är derjemte
att märka, att bankerna aldrig kunna beräkna 6 proc. vinst på sin
högsta utelöpande sedelstock (denna är naturligtvis icke konstant
under hela året), utan blott B ä 4 proc., och då skulle ju den föreslagna
beskattningen komma att utgöra 16 b ä 12 2 proc. af vinsten
på rörelsen. Jag frågar om dJtta kan vara rättvist och billigt, då,
såsom jag nyss erinrade, andra näringar betala 1 proc. af behållningen.

Beskattningen är således orättvis och obillig, men jag vågar påstå,
att den äfven är i hög grad oklok, ty, är det en sanning att
ställningen, icke så mycket statskassans, som fastmera hela landets,
är betänklig, och att man derföre bör söka göra allt hvad göras kan
för dess förbättrande, så är det väl tydligt att en ökad beskattning
på det medel, hvarigenom näringarne upprätthållas och förläggas,
skall, långt ifrån att iipphjelpa näringarne, tvärtom förqväfva dem.
Antingen komma enskilda bankerna att upphöra, i hvithet fall de
orter, som förut inom sig egt dylika förläggare, torde blifva ganska
mycket att beklaga, eller ock fortsätta de sin verksamhet och måste
då skaffa sig ersättning för den ökade skatten. Detta går för en
bank ganska lätt genom att blott höja utlåningsräntan, men icke torde
näringarne dermed blifva upphjelpta.

För Bevillnings-Utskottets utlåtande och dess tabell ämnar jag
icke respondera — på afdelningen har jag ej deltagit och i plenum
reserverade jag mig — men hvad särskild! tabellen angår, vågar jag
påstå, att den icke är uppgjord på så lösa grunder, som man här sökt
göra troligt. En värd talare har ur posttidningen citerat der kungjorda
uppgifter öfver några bankers behållning, enligt hvilka den
skulle uppgått till 8, 9 proc», men detta är, såsom vanligt, beräknadt
efter det kontant tillskjutna beloppet, då deremot Utskottets tabell upptager
nettovinsten i proc. på hela grundfonden, och i detta hänseende
antager jag tabellen vara riktig. Samme värde talare framhöll, huru
man i andra länder, i England och Förenta staterna, pålägger särskilda
income taxes å sedelutgifningsrätten. Det är mycket riktigt, han är
särledes väl underrättad, men han talade icke om för Kammaren,
hvilka inkomstskatter man i dessa länder pålägger äfven andra rörelser.
Han glömde alldeles bort att omnämna, huru man nu i Förenta
staterna beskattar all möjlig inkomst för att betacka statsbristen
efter kriget, och då är det väl icke fullt ärligt att vilja framhålla de
sedelutgifvande bankerna såsom stående i en exceptionel ställning,
då de i sjelfva verket blott få dela samma öde som de öfriga näringarne.

Eu talare på Westerbottens bänken erinrade derom, att det enligt
den ifrågavarande tabellen funnes några banker, som buro sig
ganska bra, och att vid sådant förhållande den omständighet att
några icke gått lika bra, icke utgjorde något skäl för att icke pålägga
ökad beskattning, ty om än de svagare gingo under, skulle
dock alltid de starkare kunna stå sig. År detta ett riktigt sätt att
resonera, kunna vi ju hålla på till dess alla banker, utom den aldra

starkaste

Den 21 Mars.

H21

starkaste gått under, men jag tror verkligen ej att man får fara fram
pa det sättet, om män vill vara rättvis. Antingen är sedelutgifningsrätten
något som måste totalt afskaffas, eller ock skall den i beskattnings
väg behandlas som hvarje annan loflig näringsgren. Att i
dag uppsöka den ena och i morgon den andra industrien, scm man
tycker kan tåla vid en ökad skatt, det är att handla godtyckligt och
således orättvist. Jag yrkar afslag å Bevillnings-TJtskottets hemställan.

Herr Peyron: Jag har begärt ordet, för att protestera mot ett
yttrande, som en föregående talare haft och som jag flera gånger
hört i denna Kammare, nemligen att det allmänna finansiela tillståndet
i landet skulle vara betänkligt. Jag tror mig kunna upplysa,
att åtminstone inom affärsverlden ställningen ej är tryckt, utan tillståndet
der är tvärtom utmärkt godt; och jag skulle glädja mig, om
Sverige ej far något svårare finansielt förhållande än det närvarande.
Detta tror jag vi alla hafva skäl att vara glada öfver.

Hvad angår Utskottets ifrågavarande betänkande, så får jag, med
yrkande af afslag på detsamma, deremot sluta mig till Friherre von
Otters reservation; och gör jag detta icke af den orsak, att jag skulle
vara vän af enskilda bankernas sedelutgifningsrätt; långt derifrån
skulle lag önska och hoppas, att denna sedelutgifningsrätt måtte, om
ej alldeles upphöra, åtminstone inskränkas till de högre sedelvalörerna,
utan äi orsaken till detta mitt yrkande om afslag att finna
deri; att jag anser enskilda bankernas sedelutgifningsrätt för närvarande
tillräckligt beskattad.

Friherre von Utter: Dä åtskilliga af de uppgifter jag lemnat blifva
bestridda, nödgas jag ännu en gång taga Kammarens tålamod i
anspråk.

Man har sagt att den tabell som är bifogad Utskottets Betänkande
är ovigtig; jag ber få upplysa att deri lemnade uppgifter äro
liemtade från K a m ni arrätt 6 n och af Utskottets kansli sammanförda i
tabellform, i likhet med den som bifogades Bevillnings-Utskottets
Betänkande 1867.

Fn talare har meddelat,_ att han i Posttidningen sett andra uppgifter
om bankernas ställning; väl möjligt — men de af Kammarrätten
granskade böra väl ega vitsord. Såsom jag förut sagt, är den
i tabellen uträknade vinsten på, grundfonden så till vida oriktig, att
den visar för hög siffra, enär vinsten jemväl har sin grund i de hvarje
bank tillhörande reservfonder, uppgående till öfver U million Riksdaler.

Vidare har man sagt att de enskilda bankerna utträngt Riksbankens
sedlar från rörelsen. Detta är misstag. Hvarföre man ej
ser dessa sedlar så mycket i allmänna rörelsen är, att man med skäl
bär fullt förtroende till de enskilda bankerna och Riksbankens sedlar
ligga derföre i godt förvar i de enskilda bankernas kassor — och ingen
olycka är val deri, de slitas åtminstone icke.

.Man har velat förlöjliga och kallat det eu förvånande patriotism
att jag sagt, det de flesta landsortsbanker tillkommit, mindre för att

RiforJ. Prof. 1870. 1 Afd. 2 Band. 21

322 . De» 21 Mars t göl*a

störa '' vester, ''äfe att betjena rörelsen. Jag vill snarare kalla
det egoism. Beviset för min åsigt ligger, som mig synes, i de uppgifter
jag meddelat om 1 delegarnes i en del banker samhällsställning.
Medium af af hvarje lottegares anpart i grundfonden utgör cirka
7,000 B,:dr. Man finner häraf huru . ringa belopp de aldra fleste nedsatt
i bankrörelsen och om de stora vinsterna varit de lockande
orsakerna.

Man har yttrat att ingen näringsgren skulle befinna sig i sä
blomstrande ställning som enskilda bankerna. Jag känner dock fabriksföretag,
som lenmat i flera år BO ä 38 procent i nettobehållning och
jordegendom, som 1 enmat 10 ä 12 procent å köpesumman.

Den räntefria kredit som bankerna åtnjuta genom sedelutgiiningen
och hvilken man här talat om — kunde hafva någon grund, om
man frånräknade det inneliggande riksmyntet från sedelemissionen.
En sådan beskattning kunde hafva någon skymt af rättvisa—-hvilket
ej finnes i den närvarande.

Såsom bevis huru äfven inom denna Kammare en skef uppfattning
eger rum om bankernas sedelutgifning — vill jag endast citera
det bevis en talare anfört på den långa tid sedlame cirkulera. Han
säde nemligen: • “Bankerna lemna ju vanligtvis lån på 4 månader,

då måste ju sedlarne lika länge vara ute“ -...... kommentarierna göra

sig sjelfva — jag vill ej upptaga Kammarens tid dermed. Min uppgift
om den korta tid sedlarne äro ute grundar _ sig på officiela
handlingar, Indika stå till den ärade talarens disposition.

Den inkomst af 108,000 R:dr, som skulle tillskyndas Staten genom
den af Utskottet föreslagna högre beskattning, “skulle ej vara att
förakta", har en värd ledamot från Norrlandsbänken sagt. Jag beklagar
en sådan uppfattning. År grunden falsk på hvilken man
bygger, då ramlar snart hela huset och en uppenbar orättvisa kan
ej lemna säker grund. Det är icke bankdelegarnes intressen jag bär
förfäktar, för att bereda dem eu eller annan Riksdalers högre vinst
på sina insatta pengar; icke den större jordbrukarens eller industriidkarens,
ty de kunna möjligen från andra håll bereda sig de fördelar
dessa landsortsbanker lemna, utan det är såsom målsman för
dessa mindre jordbrukare och näringsidkare, som jag på det varmaste
förorda]- utslag å Betänkandet.

Herr Wallenberg: “Jag har ej begärt ordet för att lemna

Kammaren flera upplysningar; men jag har ansett mig höra begära
Kammarens tillåtelse att lemna en föregående talare åtskilliga välbehöfliga
upplysningar; ty han synes ej hafva hört eller förstått hvad
jag förra gången yttrade. Det var fråga om Bevillnings-Utskottets
sätt att uppfatta sin mission, och då visade jag af motiveringen i
Utskottets Utlåtande, att Utskottet ansåg sig, i egenskap af en delegation
af Riksdagen, såsom egare till Riksbanken böra göra ett förslag,
som hade till ändamål att förtynga rörelsen för andra sedelutgifvande
banker, och derigenom gynna Riksbanken. Att undanrödja
täflan i bankrörelsen vore i hög grad skadligt för alla näringsgrenar
och ett föga välbetänkt handlingssätt af en lagstiftande församling.
Det är Bevillnings-Utskottets uppfattning, som jag icke

Den-.Väl. Mars.

32a

gillar; ''och''jag ttr öfvjertygad, att denna Kammare ej. heller gillar
dehsamma, ''om deri tänker på saken. Dock har Herr Rydqvist tagit
Utskottet i försvar, och sagt, att man borde något tillgodose Riksbanken.
Jag kan ej låta ett sådant åskådningssätt passera oanmärkt;
ty om hans åsigt finge gälla, så skulle vi anses sitta här i en bankbolagsstämma.
Herr Rydqvist hänvisar de enskilda bankerna till de
stora sedelvalörernas''begagnande, förbehållande Riksbanken att öfversvämma
rörelsen med småsedlar. Vill nämnde talare höja den minsta
sédelvalören, så går jag säkert lika långt som han; ty jag för min
del anser att minsta sedelvalören bär vara på två caroliner. Det bör
dock för lagstiftaren vara likgiltigt, hvem som utger banksedlar, blott
de finnas i den mängd rörelsen kräfver och ovilkorligen infrias vid
anfordran med klingande mynt. Hade Riksbanken kunnat motsvara
allmänna rörelsens behof, så hade enskilda bankerna''ej behof! stiftas.
Men de voro en nödvändighet, tv det måste medgifvas att Riksbanken,
trots sitt hundraåriga försprång, ej gjort mycket för att underlätta
den allmänna penningerörelsen. Sådant förhållandet nu en gång är,
bör Riksbanken endast eftersträfva ett mål, det att bli en gagnande
centralbank, och ej att anse sedelutgifningen såsom ändamål, utan
såsom medel för rörelsen.

Den ärade talaren nämnde jemväl om beskattningen af bränvin
och beskattningen af hvitbetor, och han tog för gifvet att jaggenomdrifvit
sista Riksdagens beslut om hvitbetssockertillverkningen. Hvad
bränvinet beträffar, så är jag glad att detta exempel blifvit framhållet,
då beskattningen derå i sista hand drabbar konsumenterna; alldeles
som den tunga man lägger på bankerna kommer att ofelbart
drabba låntagarne.

Hvad beträffar min förmenta delaktighet i lagstiftningen förhvitbetssockertillverkningen,
så kan jag icke annat än förundra mig öfver,
att den ärade talaren, som tagit eu så noggrann kännedom om Kammarens
protokoller vid sistlidne riksdag, icke kommit underfund
med att mitt namn ingenstädes igenfinnes uti berörda diskussion om
hvitbetssockertillverkningen. Tv jag undviker helst att yttra mig i
saker, som jag ej förstår; men det förstår jag likväl, att man bör beskatta
tillverkningen, men alldeles ej något redskap som användes. Resultatet
af bankernas verksamhet må gerna beskattas i likhet med andra industriela
företag, men de redskap, som användas, höra ej i något
fall beskattas.

Hvad beträffar lians åsigt om Englands bank och “lagligt betalningsmedel".
så få vi nog tillfälle att tala derom. Nu må villfarelserna
gerna stå för hans räkning. Slutligen kan jag ej neka till, att
jag fäst mig vid hans uppfattning af Orebrobankens nettobehållning.
Han har kommit till ett annat resultat än Utskottet. Men jag frågar,
är det ett motiv för lagstiftaren, om en bank ger några procent
mer eller mindre? Och jag vill ej på annat sätt besvara den värde
talaren, än att han ej styrkt sin uppgift. Skilnaden emellan denna
industrigren och andra är den, att bankerna framlägga reviderade
bokslut för allmänhetens ögon. Säkert är, att äfven i andra fall lika
vackra bokslut finnas, om de blott blefve synliga, men då skulle man
kanske blifva mindre i tillfälle att beklaga sig.

Jag gör i denna- fråga intet yrkande.

384

Datt 21 Mai''».

Grefve Mörner, Carl Göran: Då jag körde en talare öfver flytta

ansvaret för den tabell öfver de enskilda bankernas ställning,
som är vidfogad Utskottets Betänkande, på Kammarrätten, så kan
jag ej underlåta att deremot protestera. Kammarrätten bär ej haft
att befatta sig med nämnde tabell vidare, än att Kammarrätten utlånat
revisionsberättelserna för de enskilda bankerna, vid hvilkas
granskning man kommit att göra åtskilliga för enskilda bankerna obeobehagliga
upptäckter; men detta är en annan sak, som nu. icke är
fråga om. Att Kammarrätten emellertid skulle tagit befattning med
denna tabell, saknar all grund; och om en tjensteman varit anmodad
biträda vid densammas uppsättande, så torde man derföre icke kunna
säga, att Kammarrätten bär något ansvar för densammas innehåll.

Eu annan talare bar talat om “utdelning af procent" och.sade,
att densamma beräknats endast på det kontant inbetalda kapitalet,
men ban torde hafva förgätit, att, enligt sista banklagen, hela grundfonden
skall kontant inbetalas, och derföre måste äfven utdelningsprocenten
beräknas på hela. beloppet. Samme talare erinrade äfven
om beskattningen i Amerika, och påstod, att det .icke skulle finnas
någon särskild beskattning i detta fall. Det är likväl upplyst, att,
utom en särskild beskattning af TV procent i månaden, på medelbeloppet
af cirkulerande cbeks, sedlar och andra obligationer, få bankerna
betala en progressiv inkomstskatt. Således är denna afgift för
sedelutgifningsrätten något särskildt, hvarförutom bankerna med hela
den öfriga befolkningen få deltaga i andra skatter. Skulle vi icke
äfven hafva något dylikt här i Sverige? Man skulle vara bra obekant
med landtmannens många besvär, för att ej kunna bejaka detta.
Jag vill blott i förbigående nämna tiondetackjernet. Det är iå näringsgrenar,
för hvilka en förökad beskattning skulle kännas så litet tryckande,
som denna förhöjning. Jag tror, att enskilda bankerna alltid
skola betinga sig så hög ränta, som konjunkturerna medgifva, och
att de ej komma att efterskänka något af ädelmod för de lånesökande.
Skulle man räkna ut, hvad denna procentskilnad, fördelad, på hvarje
låntagare under året, skulle blifva, så tror jag, att man icke skulle
kunna hitta på något så litet mynt, som kunde härför lemna en
motsvarighet.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Grefve».
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till Bevillning-Utskottets förevarande hemställan och dels.afslag
derå; framställde Herr Grefven och Talmannen först proposition på
bifall till Utskottets hemställan, hvarvid svarades talrika nej jemte
åtskilliga ja, och sedermera proposition på. anslag derå, då svaren
utföllo med talrika och starka ja jemte åtskilliga nej; och förklarades
ja nu hafva varit öfvervägande.

Herr Kydqvist begärde votering.

Uppsattes, justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition,

Den 21 Mars.

326

Den sona bifaller Bevillnings-Utskottets i Betänkandet N:o 3
gjorda hemställan om förhöjd bevillning å enskilda bankers sedelutgifning,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår Kammaren denna hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—9;

Nej—69.

§ 62.

Utskottets hemställan bifölls.

Utskottets sista anmälan.

Lades till handlingarne.

Justeradt, tvänne protokollsutdrag för dagens sammanträde.
Kammaren åtskiljdes kl. |4 e. m.

In Mena
O. Braket.