Slutligen uppläste Herr Wallenberg en motion, N:o 72, i anledning af Herr Dicksons motion, N:o 25, om räntans fullständiga Angifvande (Riksdagens protokoll 1867:130)

108

Den 30 Januari.

Slutligen uppläste Herr Wallenberg en motion, N:o 72, i anledning
af Herr Dicksons motion, N:o 25, om räntans fullständiga Angifvande.

Hänvisades till Lag-Utskottet.

Kammaren åtskiljdes kl. 7 e. in.

In fidem
O. Brakel.

Onsdagen den 30 Januari 1867.

Kammaren sammanträdde kl. 10 f. in.

Justerades 5 protokolls-utdrag för den 29 dennes.

Upplästes en af Grefve Mörner, Julius Oscar, inlemnad skrift
af följande innehåll:

, Som enskilda vigtiga angelägenheter nödga mig att företaga en resa
till Östergötland, så får jag härmed anhålla om tillstånd att vara frånvarande
ifrån Riksdagen under 14 dagars tid, räknadt ifrån och med
början af nästingående vecka.

Denna anhållan bifölls.

Företogs val af tre ledamöter för deltagande i talmansöfverläggningarne;
och befunnos, vid valförrättningens slut, hafva blifvit utsedde:

H. Exc. Grefve Sparre, Gust. Ad. med 63 röster.

Grefve Hamilton, Henning » 63 »

Herr Fåhrams, Olof Immanuel » 49 »

Föredrogs, men begärdes af flera ledamöter ånyo på bordet Första
Kammarens Tillfälliga Utskotts den 29 dennes bordlagda Utlåtande N:o
4, med förslag till reglementariska föreskrifter för Riksdagen.

Ben 30 Januari.

109

Föredrogs Herr Faxes, den 29 dennes bordlagda motion, N:o 29,
angående beviljande af ett anslag å 30,000 R:dr, till understödjande af
vattenafledningsföretag inom Jönköpings län.

Herr Eke nman: Enär de trakter, som i motionen omförmälas,
ligga inom den mig anförtrodda domsagan, har jag ansett mig böra begära
ordet, ej blott för att instämma i motionen, utan äfven för att till
de skäl motionären anfört få lägga ytterligare ett. Redan för flera riksdagar
sedan fästades dåvarande Representationens uppmärksamhet på
det skadliga inflytandet i så val ekonomiskt, som sanitärt hänseende,
hvilket orsakas af de stora mossarne inom Östbo och Yestbo härader. Detta
behjertades ock vid 1854 -1855 års riksdag, då Rikets Ständer, för
utdikning af den så kallade Stora mossen, beviljade 30,000 R:dr utan återbetalningsskyldighet
och 37,500 R:dr såsom lån att successivt amorteras.
De för arbetets utförande bestämda vilkoren voro dock så beskaffade,
att menigheterna ej vågade eller förmådde underkasta sig dem, hvadan
ock hela anslagsbeloppet reserverades för Staten. Sedan den tiden hafva
de, måhända äfven till följd af skogarnes devastering, allt flera återkommande
frostskadorna tagit i anspråk en icke ringa del af de medel,
som för sådant ändamål blifvit ställda till Kongl. Maj:t disposition.
Detta sätt att afhjelpa lidandet är dock endast palliativ, som alltför otillräckligt
afhjelper detsamma och för ingen del upphäfver den misströstan,
som förlamar befolkningens kraft och ökar den redan alltför stora
benägenheten att öfvergifva fosterjorden. Jag får derföre på det varmaste
förorda bifall till den framstälda motionen, — ett bifall hvilket icke
står i strid med den sparsamhetsanda, som till allmän tillfredsställelse,
synes utgöra denna Riksdags program, ty, genom det begärda anslaget,
skall i framtiden besparas de understöd, hvilka för räddning från hungersnöd
annars måste stundom föy dessa trakter anvisas. Slutligen får
jag fästa, uppmärksamheten derpå, att länets landsting, för mossfältens
uppmätning och undersökning, år efter annat vidkänts betydliga kostnader,
hvilka skulle naturligtvis vara alldeles förspillda, derest icke
det begärda anslaget beviljades.

Efter härmed slutad öfverläggning och uppå gjord proposition, hänvisades
motionen jemte yttrandet till Stats-Utskottet.

Föredrogs och hänvisades till Bevillnings-Utskottet Friherre
Sprengt port ens den 29 dennes bordlagda motion N:o 30, i fråga om
en ömsesidig förhöjning af tullsatserna å tobak i så val Sverige som
Norge.

Föredrogs och hänvisades till ett tillfälligt Utskott Friherre Cederströms
den 29 dennes bordlagda motion N:o 31, angående en underdånig
anhållan hos Kongl. Majt om Dess nådiga medverkan vid
framtida upptagande af statslån.

Ilo

Den 30 Januari.

Föredrogs Herr Gyllenrams den 29 dennes bordlagda motion N:o
32, angående ett tillägg till 70 § i Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse
i stad.

Herr By din: Vid förut skedd remiss af motioner, rörande kom munalfrågor,

till Lag-Utskottet, har jag varit tveksam om detta förfarandes
rigtighet. Grundlagen omtalar ej remiss till Lag-Utskottet af
andra ärenden än sådana, som röra förslag till allmän civil-, kriminaloch
kyrkolag. I 42 § af Riksdagsordningen heter det nemligen: »Lagutskottet
skall meddela Utlåtande öfver de från Ivamrarne dit hänvisade
förslag till stiftande, ändring, förklaring eller upphäfvande af allmän
civil-, kriminal- och kyrkolag, börande under civil- och kriminal-lag
äfven förstås de delar af krigslagar och författningar rörande krigsväsendet.
, som ega tillämpning till medborgare utom krigsstaten.»

Alltså var det för mig klart att, enligt grundlagens ordalydelse, förslag
angående kommunallags ändring ej skulle höra till Lag-Utskottets
behandling. Och då § 37 af Riksdagsordningen, efter att i 1
mom. hafva omförmält hvilka de ständiga Utskotten äro, i 3 mom. stadgar,
att för beredande af fråga, som ej tillhör ständigt Utskotts behandling,
men är af beskaffenhet att Utskotts yttrande deröfver erfordras,
ett tillfälligt Utskott skall tillsättas, var det ock uppenbart för mig att
berörda förslag borde till tillfälligt Utskott remitteras.

Hvad som emellertid hittills föranledt mig att icke uttala denna
min afvikande mening var det, att jag öfvertygat mig att under det
den gamla Riksdagsordningen, från hvilken den nuvarande ej afviker
i bestämmelserna angående Lag-Utskottets funktioner, var gällande, det
praktiserats, att lagar, som af Konung och Ständer gemensamt stiftats,
äfven om de ej varit af civil-, kriminal- eller kyrkolags natur, såsom
förhållandet varit med naturalisations-lagen, beväringslagen, remitterats
till Lag-Utskottet. Då en dylik praxis under den gamla Riksdagsordningen
kunnat bredvid bestämmelserna i 53 § Regeringsformen och
32 § Riksdagsordningen stadga sig, ansåg jag mig ej böra uppträda
emot remissen till Lag-Utskottet.

Emellertid har min uppmärksamhet blifvit fästad derpå att i fråga
om Utskottens funktioner ett nytt förhållande inträdt med den nya Riksdagsordningen.
Enligt den gamla Riksdags-ordningen kunde för allmänna
frågors behandling ej användas andra än gemensamma Utskott,
och Rikets Ständer hade i fråga härom rätt enligt 36 § Riksdags-ordningen
att i obegränsad mängd tillsätta Utskott. Det hette nemligen

1 3 mom. af nämnda paragraf; »Skulle Riksens Ständer finna flera Utskott
vara af nöden, må de af Ständerna obehindradt tillsättas.» Enligt 34 §

2 mom. gamla Riksdags-ordningen egde Rikets Ständer, i stället för
att tillsätta flera Utskott, remittera sådana mål, som till visst Utskott
icke hörde, antingen till Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, eller till något
af de öfriga förut tillsatta Utskotten. Deraf kom det sig att alla
lagfrågor, utan afseende på lagens natur, hänvisades till Lag-Utskottet.

I den nya Riksdags-ordningen är denna Riksdagens rätt borttagen.
Man har följt en annan princip och delat Utskotten i två klasser, nemligen
dels de för båda Kamrarne geménsamma, till hvilka höra sådana
frågor, som utgöra föremål för Konstitutions-, Stats-, Bevillning-, Banko -

Den 30 Januari.

och Lag-Utskottens behandling, vare sig nu att dervid användas dessa
utskott såsom enkla eller sammansatta, eller att från dem utbrytas ärenden,
för att behandlas i särskildt Utskott; dels ock de tillfälliga Utskotten,
hvilka skola upptaga sådana frågor, hvilka ej höra till förenämnda
Utskotts^ behandling. Den nya Riksdags-ordningen har således uppställt
två sätt för allmänna riksdagsfrågors behandling. Det ena är ett
ärendes beredning för Kammaren genom ett gemensamt Utskott och
dess samtidiga behandling i Kamrarne, det andra är frågans successiva
behandling af först den ena Kammaren och så af den andra.

Som till sistnämnda kategori höra alla de ärenden, som till följd
af sin beskaffenhet fordom remitterats till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet,
och således äfven kommunal-lagfrågor, alltså och då
v. .1 afseende på betydelsen af ett Riksdagens beslut i dessa frågor, men
ej i afseende på sättet föl'' deras handläggning hos Riksdagen någon
förändring blifvit vidtagen genom ändringen af Regeringsformens § 57,
måste dessa, som ej till följd af sin beskaffenhet tillhöra något ständigt
Utskotts behandling, succesive behandlas i hvardera Kammaren och beredas
af tillfälliga Utskott.

. betydlig olägenhet, som uppstår derigenom att förslag till ändringar
i Kommunallagen hänvisas till Lag-Utskottet, är den att, om
man skall anse sig behörig att remittera dessa lagar till Lag-Utskottet
måste man förklara dessa lågar, hvilka äro organiska lagar, vara af civil„natulj-
Och ville man vara konseqvent borde man naturligtvis också
öxver dem infordra Högsta Domstolens yttranden, likasom öfver annan
civil-lag. Men derigenom skulle Högsta Domstolen föras utom
rättskipningens in på förvaltningens område, i strid mot grundlagens
bokstaf och anda, som så noga och val ordnat förhållandet emellan den
dömande och styrande magten.

. Efter härmed slutad öfverläggning och uppå gjord proposition, hänvisades
motionen jemte yttrandet till Lag-Utskottet.

Föredrogs och hänvisades till Stats-Utskottet Herr Gyllenrams
den 29 demies bordlagda motion, N:o 33, angående beviljande af ett
anslag å 1,500 R:dr, för vårdande af fornlemningarne i Wisby.

Föredrogs och hänvisades till Stats-Utskottet Grefve H am il tons,
Hugo Bengt Archibald, den 29 dennes bordlagda motion, N:o 34,
angående uteslutande från Riks-staten af alla sådana utgifter, som kunna
utaf landstingen bestridas, samt öfverlemnande af ett bestämdt belopp
utaf statsinkomsterna till landstingen.

Föredrogs och hänvisades till Banko-Utskottet Herr Hasselrots
den 29 dennes bordlagda motion, N:o 35, angående öfverlemnande af
en del utaf Riksbankens medel till Allmänna Hypotheksbanken emot
dess obligationer.

112

Den 30 Januari.

Föredrogs Herr Landgrens den 29 dennes bordlagda motion,
N:o 39, angående öfverflyttande på landtingen af pröfningskomitéernas
göromål.

Herr Trolle: Om jag rätt fattat motionärens mening, har han

för afsigt att få på landstinget öfverflyttade pröfningskomitéens alla göromål.
Jag tror dock ej att en sådan förändring vore välbetänkt. Redan
förut hafva pröfningskomitéens arbeten tagit mycken tid i anspråk.
Så har till exempel uti det län, der jag är bosatt, pröfningskomitéen
stundom måst använda fyra till sex dagar, för att med noggrannhet fullgöra
sitt uppdrag. Men om man hädanefter, såsom meningen synes
vara, ville till fyllande af Statens behof öka den direkta beskattningen
och det således blefve af än mera vigt än förut, att hvar och en taxeras
efter sin rätta inkomst, komma pröfningskomitéens arbeten att erfordra
en ändå längre tid och större uppmärksamhet än hittills. Att på landstinget
öfverflytta dessa göromål, fruktar jag derföre skulle mera än
skäligt och till föga båtnad för det allmänna utvidga dess verksamhet.
Dessa betänkligheter mot ifrågavarande förslag har jag ansett mig böra
uttala, innan remissen till Utskottet sker, och anhåller derföre att detta
yttrande må få åtfölja motionen till vederbörligt Utskott.

Efter härmed slutad öfverläggning och uppå gjord proposition, hänvisades
motionen jemte yttrandet till Bevillnings-Utskottet.

Föredrogs och hänvisades till ett tillfälligt Utskott Herr Brus ewitz
den 29 dennes bordlagda motion, N:o 40, angående upprättande af en
fullständig tablå öfver Statsverkets ställning.

Föredrogs Grefve Wachtmeisters den 29 dennes bordlagda motion,
N:o 42, angående anvisande af ett årligt anslag å 4,000 R:dr till
landtbruksskolan på Ryssbylund i Calmar län.

Herr Arrhenius: Jag anhåller endast att få förklara, attLandt bruks-akademien

i följd af nådig remiss nyligen afgifvit utlåtande rörande
den fråga, som i förevarande motion afses, och att Stats-Utskottet,
då frågan der förekommer, behagade om samma utlåtande taga kännedom.

Efter härmed slutad öfverläggning och uppå gjord proposition, hänvisades
motionen jemte yttrandet till Stats-Utskottet.

Föredrogs och hänvisades till Stats-Utskottet Herr H e ij k eu s k j ö 1 d s
den 29 dennes bordlagda motion, N:o 43, angående befrielse i visst fall
från erläggande af tionde för tillverkning af metaller.

Föredrogs

Den 30 Januari.

113

Föredrogs Herr Stålhammars den 29 dennes bordlagda motion
Ko 47, angående förlängd räntefrihet å det för sänkning af Tjurken
med flera sjöar i Jönköpings län beviljade låneanslag. J

, H?rr Ekenman: Då jag händelsevis är noga bekant med de förhallanden,
som i denna motion omförmäla^, och jag känner, att bifall
till densamma är af behofvet högt påkalladt, heder jao- att få under biclrae''

Till''krf? T”1-.1863 å.rsriksdag beviljade Rikets Ständer såsom
Rdr R-nt fl Si för sankmngen af sjön Tjurken ett lån af 42,000
Kull Knat ellei spelår af hela kostnadsbeloppet, men då arbetet en tid påf
att, visade sig att vid kostnadsförslagets uppgörande väsendtliga misstag

Äfoljd ock -bliga kostnaden för arbetets utfå?

rande sa betydligt ofversteg den ursprungligen derför beräknade, att, efter

i®11 ,ant?8f11upP.gå tiJ1 95''000 R:dr R:mt- Också kunde till
Konl Vrl-Tb 1 ''v® fuilbordaf1 På dcn bestämda tiden, hvadan hos
W n i , Ur!derdan]g framställning blifvit gjord af det bolag, som
<u albetet om hand, att arbetstiden måtte förlängas med två år eller

denlid w°-kÄ J, 69f h/51tet 1 nåder bevdjats; men derförinnan har
den tid intiadt da beviljade länets återbetalning skall börjas och ränta
a återstoden er äggas. Otvifvelaktigt måste det blifva mycket bekymmersamt
for bolaget, som, efter hvad antydt blifvit, redan haft att kämpa
med manga svangheter, att samtidigt nödgas underkasta sig uppoffringai
ioi arbetets utförande samt förränta och amortera det erhållna lånet,
.Derför, och ehuru jag i allmänhet finner förkastligt hvarje försök
a vinna förbättring i de vilkor, som blifvit bestämda, då understöd af
alfmanna mecld åt menighet lemnats, egen likväl här ett undantagslorhallande
ruin som nödgar mig vördsamt begära, att Stats-Utskottet
matte behjerta bolagets betryckta belägenhet och tillstyrka bifall till
motionen. J

. Efter härmed slutad öfverläggning och uppå gjord proposition, hänvisades
motionen jemte yttrandet till Stats-Utskottet.

Föredrogs och hänvisades till Stats-Utskottet Herr Bergmans
den 29 dennes bordlagda motion, N:o 50, om beviljande af ett årligt
anslag a 3,000 R:dr, till en undervisningsanstalt i boskapsskötsel och
mejenhandtering vid Aminne i Norrbottens län.

Föredrogs Herr Trolles den 29 dennes bordlagda motion, N:o 51,
om ändringar i Kongl. Förordningen angående en allmän hypotheksbank
tor Riket samt de allmänna grunder, som vid hypotheksföreningars bildande
och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända.

Herr Wallenberg: Jag anhåller att vid detta tillfälle med några
ta ord antyda mina åsigter i den vigtiga frågan, huru hypotheksväsenorc*nas*
-Allmänna Hypotheksbanken inrättades, trodde man
att i den centralisation af hypotheksföreningarne, som derigenom e^de
Riksd. Pro t. I A/d. 8

114

Den 30 Januari.

rum, skulle åt dem beredas all möjlig och nödig styrka och fördel.
Erfarenheten har dock ådagalagt att, oafsedt de under en tid rådande
missgynnande finansiela förhållandena, hypotheksbanken dock ej visat
sådana resultat, att ej skälig missbelåtenhet mot densamma borde tran
luntao-arnes sida uppkomma. Man trodde, att hypotheksbankens obligationer
skulle inom kort tid ur den allmänna marknaden uttränga
hypotheksföreningarnes gamla obligationer. Så har dock ej skett, och
de komma troligtvis ej heller att ännu på 20 år eller längre tid försvinna
ur »den långa listan» på räntebärande obligationer. Jag tror ej
heller att detta förhållande är att beklaga. Sa länge dylika obligationer
finnas, må de ock noteras. Tvärtom anser jag, att i den man
som hypotheksföreningarnes obligationer öfvergå pa lasta handel-, komma
hypotheksbankens obligationer att erhålla en fördelaktigare kursnoterino-.
Då frågan om hypotheksbankens bildande förevar,, var jag i ti
fälle att förklara, att jag ansåg det man, då man förbjöd hypotheksföreningarne
ej blott att konkurrera med. hypotheksbanken, utan äfven
att inom de respektive orterna söka sprida sina obligationer, gick för långt.
Men man anmärkte mot mig, att det var privatbanks-intresset, som
förestående mig mina åsigter, och man förklarade Öppet att hypotheksbanken
var just den inrättning, som. skulle betrygga fastighets
egarne och att jordbrukarne icke skulle vidare behöfva att .i någon betydande
män anlita privatbankerna. Nu har emellertid visat sig ett

motsatt förhållande. . . , , ,

Så väsendtlig skilnad der än är emellan privatbankerna och hypotheksbanken,
hafva de dock ej stridiga intressen. För att begagna en
bild från det yrke, med hvilket jag under flera år af mitt lif sysselsatt
mb>\ har lag ansett, att privatbankerna motsvara det löpande godset a
ett°skepp och hypotheksföreningarne det stående godset. Det »stående
godset» rubbas aldrig från sin plats; det löpande godset användes vid
seo-lens manövrerande. Det ena och andra slaget af tågvirke kan
hvarken undvaras eller utbytas mot hvarandra. På samma satt ock
med privatbankerna och hypotheksbanken. De förra tillfredsställa behofven
hos dem, som söka lån på kortare tid, den sednare tillgodose dem,

som behöfva långa lån. i tj i

Dessa tankar har jag blott i förbigående velat uttala.. Hvad nu
åter angår förevarande motion, anser jag det vara af stor vigt, att densamma
bifalla. Möjligtvis har motionären gått något långt, da lian
icke ens velat bestämma någon tid, inom hvilken de lån, som hypotheksföreningarne
skulle få upptaga, borde återbetalas. Men detta torde i
sjelfva verket icke betyda så mycket, då erfarenheten visat, att länens
återbetalningstid måste sättas på lika lång tid, som de upplånade pen ningarne

skola utlånas. ,

Man hav mot motionärens förslag anmärkt att genom bifall till detsamma
hypotheksbankens obligationer skulle förlora en del af den säkerhet,
som de förut haft. Jag tror dock icke, att man behöfver tillägga
denna betänklighet stor betydelse. Och för denna min åsigt finner jag
ett ytterligare stöd deri, att Rikets Ständer vid sista riksdagen ansett
sig kunna vidtaga åtskilliga förändringar i författningen angående hypotheksbanken
och att Kongl. Maj:t, efter hvad man uppgift, sanktionerat
dessa förändringar. Kan man ändra författningen i ett hän

Den 30 Januari.

115

»eende, ser jag ej något skäl, hvarför man icke äfven i ett annat kan
förändra densamma, blott man låter garantien för åtta millioner R-dr
qvarstå.

*■11 atit detta mitt yttrande må få åtfölja motionens remiss

till vederbörligt Utskott.

.... SeiT Nordström: Hvad Herr Trolla, uti den upplästa motionen
loreslar, mneiattar eu fråga af den för statskrediten mest grannlaga beskaffenhet,
enär förslaget, så vidt jag, för min del, förmått uppfatta det,
gar ut uppå att få upphäfdt det stadgande, som utgör sjelfva grundprincipen
för hypotheksbankens verksamhet, nemligen den, att för framtiden
tryckta eller graverade, till innehafvaren stälda, räntebärande obligationer^
som lyda på viss årlig inbetalning eller på uppsägning och
för upplåningen utlefvad säkerhet i jordegendom på landet, icke skulle
ta åt andra än Allmänna Hypotheksbanken utfärdas.

Genom fastställande af denna grundsats ville Representation och
Regering, sa, vidt möjligt, för framtiden förekomma de olägenheter och
skador åt margahanda slag, hvilka erfarenheten från den tid, då de
isoleradt handlande många särskilda hypotheksföreningarne uppträdde
i tänan med hvarandra såsom lånesökande, i synnerhet på utländsk ort
och i lön elmarknaden till olika pris utsläppte räntebärande på amorteung
ställda^ obligationer, i hvilka all landets jordegendom, allt efter
oinianget af hvarje förenings verksamhet, var såsom säkerhet för lånen
torskritven.

Det system, hvarefter hypotheksbanken vid sin stiftelse organiserades,
kunde naturligtvis ej annat än lämpas efter de grunder, som
blilvit antagna och godkända vid organisationen af hypotheksföreningiarne’
,!.Vlliala upplåning, efter gemensamma regler, hypotheksbanken
skulle loi framtiden ombesörja, och hvarvid föreningarne sjelfva, representerade
genom ombud i en årligen sammanträdande generalförsamling
eller bolagsstämma, egde utöfva en kontrollerande tillsyn. Visserligen
hade hypotheksväsendet uti ifrågavarande afseende äfven hos oss kunnat
pa ett annat sätt organiseras, nemligen på det rena, äkta, omedelbara
pantbref-systemets princip, såsom i Ostpreussen och flera andra
europeiska länder, der hvarje i en hypoteksförening inträdande jorden1’6
berättigas att för en viss del af det efter noggrannt bestämda granuei
uppskattade värdet af hans jordegendom erhålla obligationer, hvilka
han sjelf eger belåna, och för den punktliga afbetalningen af räntan å hvilka
föreningen ansvarar, likasom ock för den bestämda dithörande amorteringsfondens
noggranna förvaltning; men så skedde ej hos oss, då
hypotheksförenmgarne först bildades, och sedan den organisation, de
er h ad it, praktiskt begynnt verka i samhället och ådraga sig förbindelser
i öfverensstämmelse med sina ändamål, är det ej mer någon lätt sak
att efter omständigheterna förändra denna organisation. °

Så förhåller det sig ock med Allmänna Hypotheksbanken. Under dess
firma hafva, sedan deri år 1861 trädde i verksamhet, omkring 54 millioner
Riksdaler blifvit för hypotheksföreningarnes behof upplånade och
pa de sednare fördelade, d. v. s. omkring 9 millioner per år, mot annuiteter,
som, med afseende, på de mångahanda kriser, hvilka utmärkt
dessa sex år, så väl i politiskt som finansielt hänseende, samt med

116

Den 30 Januari.

afseende derjemte på räntefoten under samma tid har hemma, val icke
torde kunna sägas vara tryckande. Ett sådant resultat af hypotheksbankens
verksamhet måste dock få anses såsom bevis, att den utvecklat
verksamhet; och om sagda 54 millioner verkligen bl it vit

en gagnelig

använda för det dermed afsedda ändamål, skola ock frukterna deraf
icke försumma att snart visa sig. Hafva de åter blifvit för andra behof
disponerade af de låntagande jordegarne, och deras jordbruk derigenom
gatt miste om det dermed afsedda förlagskapital, bor felet och botemedlet.
sökas hos dem och ej hos hypotheksbanken, som lika.litet kan
motsvara obegränsade anspråk, som hvilken annan kreditinstitution som
helst. Att bortkasta barnet med badvattnet låter sig väl gorå; en annan
fråga är likväl, om det vore klokt och rätt. ,

Och i fråga om det rätta, torde jag bär fa fästa uppmärksamheten
på, att just det stadgande, motionären nu vill få upphäfdt, utgör en åt
de uti obligationerna utfästade garantierna för dessa obligationers kredit.
XJti dem äro hufvudmomenterna af 1861 års förordning a tergo miorda
tillika med sjelfva kontrakten, som åberopa den förra,; pa dessa garantier
hafva alla långifvare och obligationsköpare förlitat sig, da de mo-ingo
på hithörande affärer. Det är således ett bilateralt förhållande,
som eger rum emellan dem och hypotheksbanken; hvadan, om man nu
helt enkelt skulle upphäfva den garanti, som ligger i det stadgande, motionären
vill hafva afskaffadt, man skulle så väl träda de redan existerande
obligationsinnehafvarnes rätt för nära, som ock i ganska väsendtlig
mån förtroendet till Statens kredit och ordhållighet. Jag, för
min del, kan derför ej önska framgång åt motionen.

Friherre von Schwerin: Vid den sista riksdagen väcktes åtskilliga
förslag till ändring af författningen rörande Allmänna Hypotheksbanken
För att behandla dessa tillsattes ett sammansatt .Stats- och
Banko-Utskott. Flera förändringar i författningen beslötos åt Fikets
Ständer och lära hafva blifvit af Kong! Maj:t sanktionerade. Dessa
o-ino-o hufvudsakligen ut derpå att hypotheksbanken^ obligationer skulle
stallas på kortare återbetalningstid och att räntan å dem skulle lampas
efter den räntefot, som vid deras utfärdande var den allmänna.
Derigenom hoppades man, att obligationerna skulle blifva begärligare
för allmänheten och att såmedelst grunden *kunde läggas till ett. inhemskt
fondsystem. För att dessa förslag skulle kunna genomföras
väckte Herr Mannerskantz vid samma riksdag motion att Fikets fanders
Bank skulle lemna hypotheksbanken nödigt understöd.

I den nu förevarande motionen har man gått ett- steg längre. Uei
är föreslagit att hypotheksföreningarne skulle återfå sin fordna rätt
att sjelfva upptaga lån, dock så att de skulle ega utfärda obligationei
endast i Svenskt mynt, hvaraf ock följden skulle blifva att länen komme
att upptagas inomlands och hufvudsakligen inom de respektive hypotheksföreningarnes
distrikter. Detta förslag kan ej anses såsom annat
än komplement till de vid sista riksdagen väckta förslagen. Da jag
för min del tror, att detta förslag skulle vara mycket gagneligt, far
jag tillönska detsamma all framgång.

Med afseende å några här fällda yttranden far jag fästa uppmärksamheten
derpå, att penningen icke följer samma lag som vattnet, att

Den 30 Januari.

117

öfverallt söka komma i jemnvigt. Detta bestyrkes äfven deraf, att på
de stora penningeplatserna i Tyskland: Hamburg, Leipzig och Frankfurt,
mellan hvilka daglig förbindelse medelst jernväg eger ruin, räntefoten
dock nästan aldrig är lika. Detta är beroende på en mängd lokala
omständigheter och förhållanden. Jag tror ock derför, att man
kan taga för gifvet, att obligationer, utfärdade af de enskilda hypotheksföreningarne,
skola blifva lättare att afyttra än Allmänna Hypothe"ksbankens
obligationer, just till följd deraf att man inom de särskilda
orterna har närmare kännedom om hypotheksföreningarnes vilkor och
beskaffenhet och derför hyser mera förtroende till deras obligationer än
till dem, som utgifvas af Allmänna Hypotheksbanken. Äfven uti dessa
förhållanden ligger, såsom det mig synes, ett vigtigt skäl för bifall till
Herr Trolles motion.

Herr Waern: Ehuru jag för min del anser och äfven vid åtskilliga
tillfällen uttalat, att det är lämpligast att icke yttra sig angående vid
riksdagen väckta förslag, förrän de blifvit af vederbörande Utskott behandlade,
finner jag mig dock denna gång, med anledning af de åsigter,
som i denna fråga här blifvit uttalade, manad att mo^ dem nu genast
inlägga min protest.

Man har sagt, bland annat, att man ej borde lemna hypotheksföreningarne
rätt att på egen hand upptaga lån, på det att de icke måtte
missbruka denna rättighet till skada för sin egen och Statens kredit.
I detta fall får jag då anmärka, att, ehuru jag villigt medgifver, att det
lätt kan hända, att hypotheksföreningarne kunna missbruka en dem
lemnad rätt att låna penningar, jag dock icke deraf kan draga den
slutsats, att hypotheksföreningarne höra absolut afskäras all rätt att
låna, utan blott att de dervid böra ställas under nödig kontroll. Jagtror
fast heldre, att den åt Allmänna Hypotheksbanken lemnade rätt att
ensam låna penningar mot säkerhet i intecknad fastighet står i strid
med. Regeringsformens 6.0 §, som stadgar, att Konungen ej må, till
vinning för sig och Kronan eller enskilda personer och korporationer,
några monopolier fastställa.

Vidare har man sagt, att den nu föreslagna förändringen i stadgarne
rörande Allmänna Hypotheksbanken icke borde medgifvas, emedan
det vore att förminska#den rätt och säkerhet, som de, hvilka förut
lånat penningar åt Allmänna Hypotheksbanken, ansett sig ega. Utan
att medgifva att förändringen skulle medföra någon minskning i lemnad
säkerhet, vill jag härvid först och främst erinra, att de icke pied skäl
kunna beklaga sig, då förändringarne icke vidtagas i annan form eller
på annat sätt än lagen sjelf antydt. Det synes mig, som om man, då
man påstår, att förändringar i berörda hänseende ej finge göras, beginge
samma misstag, som om man förmenade, att tullsatser ej få förändras,
derföre att en del personer uppgjort sin industri med fästadt
afseende å gällande tullsatser. Dessa förhållanden kunna möjligen
inverka på frågan, huru och i hvilken grad förändringarne böra vidtagas,
men aldrig lägga hinder i vägen för deras utförande. Lika
litet i detta fall som i fråga om stadganden rörande Allmänna Hypotheksbanken
tror jag att det ens är lagligt, att Konung och Ständer

118

Ben 30 Januari.

afskära sig rätt att göra de förändringar i de respektive författningarne,
som de må anse nödiga och lämpliga.

För att afhjelpa de befarade olägenheterna af att hypotheksföreningarne
till landets skada öfverbjuda hvarandra i utfästande af hög
ränta eller stor rabatt å af dem upptagna lån, behöfver man ej afskära
dem sjelfva rättigheten att taga lån, utan endast för dessa låns giltighet
föreskrifva Kongl. Maj:ts nådiga pröfning och sanktion.

Då det hypotheksbanken lemnade monopol i sig sjelft är obehörigt,
och det nu är af erfarenheten bekräftadt, att detta monopol icke
kunde leda till de gynnsamma resultat, man deraf väntat sig, anser jag
tillräckliga skäl för dess upphäfvande förefinna!

Grefve Mörner, Carl Göran: Om det också vore möjligt att
Rikets Ständer kunde ega laglig rätt att rubba de grunder, på Indika
aftal om lån blifvit med hypotheksbanken uppgjorda; om äfven denna
rätt i juridiskt hänseende kan tillhöra Riksdagen, finnes det dock en
högre lag, nemligen vården om fäderneslandets sannskyldiga bästa,
som förbjuder ett sådant steg.

Något mera verksamt sätt att förstöra landets kredit kan man icke
tänka sig, än att vid afslutandet af lån förespeglas en säkerhet, hvilken
sedan undanryckes långifvaren, och i denna syftning skulle vi handla,
om den förevarande motionen bifölles. För min del hoppas jag att,
om äfven en förändring, som till sina verkningar kunde blifva så olycksbringande
som den föreslagna, blefve af Representationen antagen,
ingen regering skulle finnas nog glömsk af fäderneslandets intresse att
sanktionera densamma.

Man har under diskussionen sagt, att de gamla enskilda Itypotheksföreningarne
icke skulle egt rätt att utan särskildt tillstånd af
Kongl. Majit upptaga lån. För närvarande är jag icke i tillfälle att
uppgifva hvilka hypotheksföreningar, som genom sina reglementen icke
haft sig en sådan rätt betagen. Jag kan likväl nämna en, nemligen
Elfsborgs läns hypoteksförening. Dess reglemente var af Kongl. Maj:t
nyligen sanktionerad!, då jag hade den nåden och äran att inkomma i
konseljen. Ett annat reglemente förekom snart derefter och vid frågan
om dess sanktion åberopades det förra såsom prejudikat, men i det
sednare infördes likväl det förbehåll, att anmälan skulle ske hos Kongl.
Maj:t om de föreslagna lånevilkoren, och jag tror, att detta förbehåll
blifvit infördt i alla de hypotheksförenings-reglementen, som sedermera
sanktionerats.

Friherre Sprengtporten: Jag vill icke nu inlåta mig i någon
diskussion om frågan, huruvida hypotheksföreningarne böra återfå den
rätt att verkställa upplåningar, som vid Allmänna Hypotheksbankens
stiftande fråntogs dem. Denna fråga öfverlemnar jag, innan jag öfver
densamma fäller ett omdöme, att utredas af det Utskott, till hvilket
förevarande motion remitteras, men jag begagnar detta tillfälle för att
uttala min mening rörande organisationen af sjelfva Allmänna Hypotheksbanken,
ty denna fråga står i ett oskiljaktigt sammanhang med den
väckta motionen. Jag tror sålunda, att det vore ensidigt om Allmänna
Hypotheksbanken icke vore grundad på en inbördes ansvarighet, som

Den 30 Januari.

119

sträcker sig från Haparanda till Ystad, och är mera nominel än verklig,
utan på begränsad ansvarighet såsom i Norge, der man låter enhvar
af delegarne ansvara blott för sin skuld, men deremot, för att åstadkomma
den nödvändiga säkerheten, nedsatt lånebeloppen och beredt
långifvarne andra tillfyllestgörande säkerheter. Skulle någon förändring
förestå i hypotheksbankens reglemente, dervid nyss nämnda grundsats
kunde komma att göra sig gällande, skulle jag för min del äfven
vilja föreslå, att räntan erlades i förskott för ett år för att kapitaliseras
till låntagarens fördel vid framtida lxqvider, och på samma gång
bereda en ytterligare garanti för det ofelbara fullgörandet af hans förbindelser,
en utväg, som synes vara så mycket mera lämplig, som
många af de jordegare, som kunnat erbjuda de bästa säkerheterna, hittills
af den nu inbördes vidtomfattande ansvarighet låtit afskräcka sig
från att ingå såsom delegare i någon hypoteksförening.

Det lär icke kunna bestridas, att Staten har ett stort intresse i
denna fråga, derigenom att Staten gifvit en garanti för de af hypötheksbanken
upptagna lån, och att af denna orsak det tillhörer Staten
att utöfva en kontroll öfver hypotheksbankens förvaltning. För öfrigt
utöfvar denna bank ett så stort inflytande på Statens och hela landets
handelsväsende, att. jag äfven af denna orsak anser att Statsmagterna
icke böra afsåga sig en sådan kontroll. Hvad angår sättet att utöfva
densamma, synes det mig vara lämpligast, att ett visst förhållande
emellan Statens garanti och de lånebelopp, som hypotheksbanken vore
berättigad upptaga, bestämdes, enär det säger sig sjelf, att den garanti,
som af Staten lemnades vid hypotheksbankens stiftande, om äfven
den medförde tillräcklig säkerhet för de skulder, i hvilka man då beräknade
att banken skulle komma att häfta, likväl måste blifva otillräcklig,
om denna skuld allt fortfarande ökades.

En annan anmärkning i detta ämne, som jag tillåter mig framställa,
är, att enligt min åsigt den uti hypotheksbankens reglemente medgifna
rättighet att kunna belåna fastighet till halfva taxeringsvärdet borde
inskränkas till två femtedelar, såsom mera öfverensstämmande med fastighetsvärdets
nuvarande ståndpunkt. Andamålet med hypothekslånen är
icke att skuldsätta landet, utan att bereda landets skuldsatte fastighetsegare
tillfälle att genom successiva afbeta]ningar befria sig från sin
skuld, och i samma män, som banken omgärdar sig med större säkerhet,
blifva lånevilkoren förmånligare, genom att bereda dem lån på så
fördelaktiga vilkor som möjligt.

Slutligen vågar jag framställa den åsigt, att, då denna fråga eger
så stort sammanhang med Statens kredit, en större offentlighet, än som
nu eger rum, måtte gifvas åt hypotheksbankens angelägenheter, och i
detta hänseende skulle jag anse det lämpligt, om banken ålades att årligen
afgifva summarisk redovisning till Statsrevisorerne äfvénsom förvaltningsberättelse,
som sedermera publicerades på samma sätt, som
eger rum i afseende ä andra banker.

Jag anhåller, att dessa anmärkningar, såsom berörande det ämne
motionen afser, måtte få åtfölja remissen af densamma.

Herr Nordström: Det har under diskussionens lopp här blifvit
sagdt, att hypotheksbankens uteslutande rätt att utgifva obligationer af

120

Den 30 Januari.

ifrågavarande beskaffenhet innefattade ett monopolium, som stode i
strid med grundlagen. Grundlagens ord i fråga om monopolier lyda
(§ 60): »Ej heller må Konungen Statens inkomster förpakta, eller till
vinning för sig och Kronan eller enskilda personer och korporationer
några monopolier fastställa»; men hvarken i dessa mot lukrativa monopolier
rigtade ord eller uti begreppet monopol i allmänhet ligger något,
som egde tillämplighet på den hypotheksbanken medgifna rättighet,
hvarom nu är fråga. Det finnes hos oss en lag, som vid ganska sträng
påföljd förbjuder enskilde personer att utgifva tryckta eller graverade
invisningar på andra enskilda personer. Hvarföre? Emedan ganska
svåra, för allmän och enskild kredit vådliga missbruk deraf kunde föranledas.
Förbudet är alltså en preventiv åtgärd i det allmännas gemensamma
intresse. På samma grund är det så väl korporationer och
föreningar som enskilde förbjudet att i rörelsen utfärda tryckta eller graverade
förskrifningar eller obligationer, eller till innehafvare!! stälda,
vid anfordran inlösbara sedlar.

Men undantag från dessa preventiva föreskrifter kunna af Regeringen
beviljas, der förhållandena äro så ordnade, att motivet för förbudet
kan anses hafva förlorat sin betydelse. Sålunda äro, för att ej
tala om Riksbanken, som inom samhället intager en alldeles egen ställning.
vederbörligen organiserade enskilda banker numera berättigade
att utgifva på sedelinnehafvaren lydande, vid anfordran inlösbara, tryckta
eller graverade sedlar, under det förbudet q vars tår för andra; och sålunda
har äfven åt hypotheksbanken blifvit förunnad en i §§ 5 och 9 i
lagen af den 26 April 1861, jemförd med Kongl. Kungörelsen den 5
Oktober 1866, närmare bestämd rättighet i afseende å utfärdande af
obligationer, hvilken rättighet icke tillkommer andra. Men uti lagspråket
och statsrätten kallas sådana medgifvanden koncessioner, och ej nionopolier,
hvilka för öfrigt i sin utöfning cga en privaträttslig karakter.

Dessutom, hvilka komma dessa koncessioner till godo? Mitt svar är:
hypotheksföreningarne, eller med andra ord hypotheksbankens egentliga
principaler. Hypotheksbanken är icke någon sjelfständig korporation,
utan endast en inrättning för att koncentrera upplåningen för hypotheksföreningarnes
räkning och ombesörja annuitetsliqviderna för dem. Hypotheksbanken
har hvarken nytta eller skada af koncessionerna; den
endast administrerar. Om således man, oafsedt det vigtiga intresse
för statskrediten, som med en sådan koncentrerad upplåning är förenadt,
ville fråntaga hypotheksbanken ifrågavarande rättighet, hvaraf den
såsom sådan hvarken B em tar nytta eller skada, borde ju konseqvensen
framförallt leda derhän, att fråntaga äfven hypotheksföreningarne samma
rättighet; ty på samma skäl, på hvilka man trott sig kunna förklara
den utgöra ett monopolium för hypotheksbanken, utgör den ett monopolium
för hypotheksföreningarne. Ville man åter häremot invända, att
någon koncession af Regeringen för en sådan rättighets utöfning icke
vore erforderlig, så bestrider man i och med detsamma Statsstyrelsens
rätt att hindrande träda emellan, der det allmänna bästa krafvel- att
den enskilde skall afhållas från åtgärder, som lända det allmänna till
skada, och till så beskaffade förhållanden måste utan tvifvel räknas en
obegränsad och utom all kontroll stående frihet för föreningar af jordegare,
att hos utländske kapitalister pantsätta landets jord i massa och

Den 30 Januari. 121

sålunda utsätta samhället för alla deraf möjligen uppkommande finansiela
kriser, förvecklingar och olägenheter.

Till stöd för den åsigt, som uti ifrågavarande, af landets lagliga
Representation och Regering gemensamt reglerade, förhållande vill finna
ett monopolium, har en talare anmärkt att, då vinst uppstår lika väl
genom minskad utgift som genom ökad inkomst, och hypotheksbankens
syftemål vore att för delegarne minska ränteutgifterna, denna alltså vore
beräknad på vinst. Rigtigheten af denna sats i allmänhet må man val
kunna medgifva, utan att derigenom hafva medgifvit konklusionen af
dess tillämpning på förevarande fall, enär det af IT § i lagen rörande
hypotheksbanken tydligen är att inhemta, att den vinst, som från hypotheksbankens
rörelse kan uppkomma, skall under gifna förutsättningar
fördelas på hypotheksföreningarne, af det enkla skäl att de äro de rätta
delegarne. Enligt nämnde talares konklusion skulle således här hypotheksföreningarne
vara de rätta monopolisterne; och som de enskilda
bankerna af sin sedelutgifningsrätt äfven hemta en icke obetydlig vinst,
skulle, i enlighet med samma konklusion, äfven de vara i besittning af
ett ganska lukrativt monopolium. Man finner, hvarthän från en origtig
premiss konklusionerna slutligen skulle leda.

Det har ock blifvit anmärkt, att, som hypotheksbanken vore vid
sina låneoperationer bunden vid ett räntemaximum, äfven deruti skulle
ligga en af orsakerna dertill, att den ej kunnat anskaffa lån till önskligt
belopp. Men då ej blott räntefoten utan ock amorteringsprocenten
och tiden gemensamt inverka på annuitetens dyrhet och belopp, och
hypotheksbanken i afseende å de två sednare momenten eger full pröfningsrätt,
torde äfven denna anmärkning i det hela visa sig vara af
mindre betydelse, än man vill tillegna densamma. När, såsom jag redan
förut erinrat, hypotheksbanken under en kritisk tid af omkring sex år
lyckats anskaffa lån för jordbruksnäringens behof af omkring 54 millioner
R:dr, synes ej skäl förevara till allvarlig klagan öfver dess verksamhet,
äfven om vissa speciela intressen dervid skulle finna sig mindre
tillfredsställda.

Beträffande benämningen: »Rikshypotheksbank» torde böra upplysas,
att hypotheksbanken blifvit vederbörligen auktoriserad till denna benämning
i sina utländska transaktioner.

Herr T rölle: Ehuru under den pågående diskussionen flere talare

uppträdt för att understödja min motion, anhåller jag likväl att få med
några ord söka besvara de anmärkningar, som framställts emot densamma.

Hvad först beträffar det påstående, som af en talare framkastats,
att rättigheten för hypotheksföreningarne att upptaga lån vore en koncession,
som när som helst kunde dem fråntagas, så måste jag i viss
mån protestera emot detsamma. Denna rättighet för jordbrukarne att,
genom hypotheksföreningarne, ombesörja sina upplåningar, var nemligen
väsendtligen ingen annan, än den som är andra klasser af
idkare förunnad; och hvad är väl naturligare då, än att en sådan rättighet
är medgifven idkare af det yrke, som företrädesvis må kallas vår
modernäring, och i vårt land mera än i de flesta andra, i anseende till

122

Den SO Januari.

klimatets hårdhet och landets belägenhet, är i behof af kapitaler och
arbete.

Eu föregående talare, Herr Nordström, har erinrat om Konungs och
Ständers legala rätt att, såsom skett, betaga hypotheksföreningarne de
rättigheter, de före hypotheksbankens stiftande haft, men samma rättighet
att nu i sin ordning förändra stadgarne för hypotheksbanken tillkomma
utan allt tvifvel äfven dessa Statsmagter, hvilket ock af en annan
talare blifvit anfördt. Yäl har man föreburit, att en förändring i
nämnda stadgar, sådan som den nu föreslagna, skulle förnärma deras
rätt, som gifvit lån åt hypotheksbanken, äfvensom att den skulle kunna
skada, om icke förstöra hela landets kredit. Bevisen för dessa påståenden
har man dock alltid blifvit skyldig; men läge någon sanning
derutinnan, så finge man beklaga, att dessa långifvare redan måste
hafva funnit sin rätt förnärmad, och att landets kredit blifvit skadad i
vida betänkligare grad, till följd af de förändringar som redan blifvit
vidtagna i berörda stadgar, och hvarigenom hypotheksbankens obligationer
kunna, snart sagdt till hvad pris som helst, utgifvas såsom valuta
till låntagare; tv jag öfverlemna!* åt eu hvar att bedöma den minskning
i obligationernas värde sålunda kan uppstå.

Jag anhåller vidare att få fästa uppmärksamheten derpå att, enligt
mitt förslag, nödig kontroll å hypotheksföreningarne icke skulle komma
att saknas, enär i motionen föreslås, att den upplåningsrätt, som kunde
tillkomma dem, endast finge utöfvas i öfverensstämmelse med de föreskrifter,
som Kongl. Magt, täcktes fastställa, och man således ej behöfde
hysa någon farhåga för, att hypotheksföreningarne i detta fall skulle
erhålla friare händer, än nu hypotheksbanken har, ehuru ett motsatt
förhållande vore af vida mindre betydenhet för landets kredit än det
nyss omnämnda, alldenstund långifvarne ganska väl veta att skilja
mellan de provinsiela hypotheksföreningarne och den så kallade Rikshypotheksbanken.

- En annan talare, nemligen Grefve Mörner, har med synnerlig värme
motsatt sig mitt förslag och ser deri än större vådor. Lika litet kan jag
dela dessa farhågor, enär enligt mitt förslag hypotheksbankens uteslutande
rättighet att utgifva tryckta obligationer i utländskt mynt skulle
oförryckt bibehållas. Hvad åter fördelen af den föreslagna förändringen
beträffar, så är jag viss om, att den ej skulle blifva ringa och ej
minst för den provins jag tillhör.

Om jag icke origtigt uppfattat en föregående talares yttrande, så
förmenade han att det land, som stiftade orättvisa lagar, gåfve sig sjelf
dödsstöten. Vore det så, ville jag vida mer beklaga hvad som skett
än ett bifall till den nu föreslagna; ty ehuru hypotheksföreningarne väl
icke, såsom privat- eller enskilda bankerna, haft oktroj på viss tid, så
hade de dock, i öfverensstämmelse med af Kongl. Maj:t fastställda reglementen,
utfärdat obligationer och utgifvit lån på ända till 40 års tid,
men blefvo, detta oaktadt, med ett penndrag betagna rättigheten att upprätthålla
dessa om ofantliga summor ingångna aftal ocli förbindelser
genom de medel, som städse varit dem medgifna och derföre måst förutsättas
fortfarande tillåtna, så länge aftal en och förpligtelserna voro
förbindande. Kan detta kallas rättvisa, så måste jag bekänna att jag
icke lärt mig hvad detta ord betyder.

Deu 30 Januari.

123

Jag anhåller, att den nu förda diskussionen måtte få åtfölja remissen
af motionen till behörigt Utskott.

Grefve Mörner: Den siste värde talaren skulle kunna återfinna

den skildring, som han i sin motion lemnat öfver det tillstånd, hvari
hypotheksföreningarne befinna sig, framställd af mig redan, då fråga
var om Allmänna Hypotheksbankens inrättande. Jag beklagar att jag
icke då hade den lyckan att vinna understöd af den värde talaren, och
jag hoppas att den hetsighet, hvarmed förslaget då understöddes, icke
nu åter måtte förleda Svenska folket till åtgärder, som af en kommande
Riksdag skola beklagas.

Ehuru icke delegare i någon hypoteksförening, sökte jag förra
gången motarbeta den nu ifrågavarande inskränkningen i hypotheksföreningarnes
rättigheter, men samtliga delegare i dessa föreningar voro
då ytterst angelägne att få den införd. Eu enda hypotheksförening ingick
icke på förslaget och den har ännu sin rätt bibehållen.

I allmänhet torde det vara ändamålsenlianre att noga öfverväga
saken, innan man beslutar en förändring, än att utan mogen öfverläggning
fatta beslut, dem man sedan ångrar.

Herr Tornérhjelm: Den siste värde talaren har motsatt sig detta

förslag med samma värme, som man är van att alltid höra honom bekämpa
nyheter, men jag tror dock, att han i detta fall något misstagit
sig, enär nu icke är fråga om en brytning af tro och lofven, utan om
en ekonomisk åtgärd af ganska enkel beskaffenhet.

Då hypotheksbanken stiftades, skedde detta ej till följd af hypotheksföreningarnes
önskan, utan till följd af våra stora statsekonomers,
för att upphjelpa landets kredit och för att hindra hypotheksföreningarne
att konkurrera med hvarandra och med Staten såsom lånesökande
på den utländska marknaden. Men man begick dervid ett våld emot
den enskildes rätt, det största som på sednare tider blifvit begånget, då
man fråntog hypotheksföreningarne rättighet att vidare utgifva obligationer.

De gamla hypotheksföreningarne hade likväl redan då ingått låneförbindelser,
af hvilka somliga sedermera blifvit uppsagda. Nu frågar
jag, hvad skulle följden blifvit, om hypotheksföreningarne stoppat, då
de icke genom hypotheksbanken kunde bekomma försträckningar för
att dermed betala dessa lån?

Man fnåste genom lån anskaffa penningar till dessa liqvider, och,
Mine Herrar! vi hafva lånat, vi låna och vi måste låna; enda skilnaden
är, att vi skrifva förbindelser i stället för att trycka dem.

En värd talare på sista bänken har yttrat, att genom hypotheksföreningarnes
konkurrens räntan skulle allt för mycket uppdrifvas, men
han har dervid förgätit, att vid lån mot pant af fast egendom räntan är
fix, och att således en gräns är satt, hvarutöfver räntan i dessa fall icke
kan gå. För min del tror jag icke, att denna åtgärd är af den betydenhet,
att den vinner någon uppmärksamhet på den utländska marknaden,
och då det i allt fall är af nöden för hypotheksföreningarne att upplåna
penningar, så vågar jag tillstyrka bifall till motionen samt anhåller
att mitt yttrande måtte få åtfölja remissen af densamma.

Den 30 Januari.

Herr Trolle: I anledning af Grefve Mörners gista yttrande anhåller
jag att få anmärka, att jag icke var riksdagsman vid den riksdag,
då hypotheksbanken stiftades. I landsorten, hvarest jag då vistades,
följde jag likväl frågan med uppmärksamhet, och då flere af de inflytelserikaste
medlemmarne af Riks-Stånden uppträdt emot den föreslagna
hypotheksbanken, kunde jag icke tro, att den skulle blifva af Rikets
Ständer för deras del beslutad, men sökte sedermera å den hypotheksförenings
vägnar, hvars styrelse jag tillhörde, att genom underdåniga
påminnelser förekomma nådig sanktion. Men förgäfves.

För min del vågar jag hysa den öfvertygelse, att det af mig framställda
förslag är stöd! på rättvisa och billighet samt att hypotheksbankens
ställning genom bifall till densamma icke i någon mån äfventyras,
fastmera än mer betryggas och återföres till dess primitiva ståndpunkt.
Jag hoppas derför, att det Utskott, till hvilket motionen blir remitterad,
måtte behandla frågan oväldigt och med det allvar och den grundlighet,
som frågans stora vigt krafvel-, och således icke låta alltför mycket
hänföra sig af kärlek till detta skötebarn, som kallas hypotheksbanken,
och för {ifrigt icke torde vara i behof af en sådan omvårdnad.

Herr B en nick: Det vill synas som om de få år, som förflutit se dan

hypotheksbanken stiftades, skulle alldeles utplånat minnet af i hvilket
tillstånd hypotheksföreningarne då befunno sig. Det var dock så,
att den ena hypotheksföreningen täflade att öfverbjuda den andra vid
sina lånenegotiationer. Hypotheksföreningarnes och Statens kredit var i
fara, och det var öfvertvgelsen härom, som kom de enskilda hypotheksföreningarne
att ingå på ett lagförslag, hvarigenom deras frihet i betydlig
mån inskränktes.

Det var nödvändigt att ställa så till, att både de skuldsatta föreningarne
och enskilde lånebehöfvande skulle på drägliga vilkor kunna
erhålla nya lån. Nu har hypotheksbanken under sednare tider ej kunnat
tillfredsställa de anspråk som ställts på densamma. Orsaken dertill
är icke den att hypotheksbanken icke skulle ordentligen fullgjort
sina förbindelser, utan det har inträffat med hypotheksbanken som med
en hvar lånesökande, att lån icke kunnat erhållas''annat än på svårare
vilkor, och detta har icke varit en följd af hypotheksbankens uppkomst,
utan har inträffat i trots deraf, i följd af förändrade konjunkturer på
penningemarknaden, men derför att hypotheksbanken af dylika orsaker
varit hindrad att utsträcka sin verksamhet, är man nu benägen att borttaga
det stadgande, som utgör grundvilkor för hypotheksbankens verksamhet;
dess uteslutande rätt att utom landet upptaga lån mot säkerhet
i landtbruksfastighet. För min del kan jag likväl icke annat än
betrakta det som en svår olycka för jordbruket, om en ändring, sådan
som den föreslagna, af Riksdagen beslötes.

Det har visserligen sagts, att det icke skulle vara fråga om att låta
hypotheksföreningarne uppträda som lånesökande på den utländska
marknaden, utan blott hvar och en inom sin ort. Nej, men om i Skåne
ett lån annonseras och utbjudes till 60 , tror man icke, att det skulle skada

landets kredit lika mycket, som om det upptogs på andra sidan Sundet
eller i obligationer utfärdade å Tyskt mynt. Ett dylikt lån komme ej

Den 30 Januari.

125

att stadna inom landet mera än om det upptogs utomlands, och skulle
således i lika hög grad skada vår kredit.

Jag nödgas derför på det bestämdaste protestera mot den föreslagna
förändringen.

Herr Wasrn: Det är möjligt att mitt förra yttrande varit i någon

mån origtigt, men det har ej varit min mening att påstå det Kongl.
Maj:t och Rikets Ständer, vid antagande af hypotheksbankens reglemente,
med vett och vilja brutit emot 60 § Regeringsformen. Hvad
jag yttrade då fråga var om hypotheksbankens inrättande och hvad jag
ännu tror, är att ett stadgande sådant som det nu ifrågavarande skulle
leda till ett sådant förhållande, som 60 § Regeringsformen just afser
att förekomma. Då detta reglemente antogs var man så sangvinisk om
storleken af de fördelar deraf skulle härflyta, att man aldrig ville tänka
sig möjligheten af att hypotheksbanken ej skulle lyckas i sina lånenegotiationer,
men i samma mån dessa slagit fel, utan att bevisligt varit
att de särskilda hypotheksföreningarne ej kunnat lyckas bättre, — tvärtom
de endast för hypotheksbankens skull blifvit vägrade afsluta lån på
ganska goda vilkor, — i samma mån har det ock blifvit tydligare att 60 §
Regeringsformen verkligen är på förhållandet tillämplig. Denna åsigt
vederlägges ej, såsom en talare påstått, deraf att de monopolier, som i
Regeringsformen förbjudas, endast äro sådana, som leda till vinning
för Kronan eller enskilda personer och korporationer, ty hypotheksbanken
är en korporation bestående af de hypotheksföreningar, som genom
densamma erhållit lån, och dessa kunna verkligen hafva vinning af andra
hypothekslånesökandes utestängning från penningemarknaden.

En värd talare har yttrat, att, om hypotheksföreningarne återfingo
rättighet att upptaga lån, skulle de kunna låna emot en ränta af 6 %
och derigenom förstöra landets kredit. Korrektivet är dock lätt funnet,
ty det består deri, att man, såsom förut, stadgar att penningar icke få
af hypotheksföreningarne upplånas annat än till en viss bestämd räntefot.

Jag kan således hvarken i juridiskt hänseende eller i omtanken för
framtiden finna något hinder för hypotheksföreningarne att återfå rättigheten
att upptaga lån, och måste derföre fortfarande tillönska motionen
framgång.

Herr Brusewitz: Till en början får jag instämma i hvad den

siste värde talaren yttrat om lagligheten af en sådan åtgärd som den
nu föreslagna. Under diskussionen har af en talare yttrats, att de hypotheksföreningar,
som icke ingått uti Allmänna Hypotheksbanken, skulle
ännu ega rätt att utgifva tryckta obligationer. Ehuru jag icke för närvarande
har tillgång till dessa hypotheksföreningars reglementen, vill
jag likväl erinra mig att så icke är förhållandet. Samtliga hypotheksföreningarne
hafva likväl den utväg att låna emot handskrift^ obligationer,
och detta är en omständighet, som synes mig tala för att man
bör medgifva dem den rätt de nu söka vinna, enär Herr Trolles motion
således föreslår en förändring, som blott skulle utgöra en lättnad för
hypotheksföreningarne vid deras låneoperationer, den nemligen, att de
finge låta trycka sina obligationer i stället för att behöfva skrifva dem,
och medgifvandet häraf icke kan innebära någon fara.

l?f)

Den 30 Januari.

En annan talare på sista bänken har yttrat farhåga, att en förändring,
sådan som den föreslagna, skulle verka menligt på Statens kredit; men
om förändringen går i rätt rigtning, om den är god, kan den icke verka
derhän, hvilket äfven erfarenheten bestyrker. När hypotheksbanken
stiftades, emottogs den af hypotheksförenmgarne med stor farhåga, men
denna har likväl visat sig ogrundad, enär priset å deras obligationer
ej, som man fruktade, sjunkit genom konkurrens med hypotheksbankens.
Likaså tror jag äfven att, om hypotheksförenmgarne nu återfingo sin
fordna upplåningsrätt, detta ingalunda skulle verka menligt hvarken på
hypotheksbankens eller de enskilda hypotheksföreningarnes obligationer.

Slutligen har man påstått, att hypotheksbankens upprättande föreskrefs
af en trängande nödvändighet för att upphjelpa hypotheksföreningarnes
kredit och det sjunkna värdet af deras obligationer. En jemförelse
emellan kursnoteringarne då och nu visar likväl att hypotheksföreningarnes
obligationer då icke stodo sämre än nu.

Herr T rölle: Jag har begärt ordet för att bemöta hvad som en

talare här bakom nu yttrat, nemligen att, då hypotheksbanken stiftades,
ställningen var sådan, att denna åtgärd varit nödvändig och att det vore
alltför vådligt att bevilja hypotheksförenmgarne den föreslagna rättigheten,
enär de då kunde, i förlägenhet stadda, utgifva obligationer med mycket
stor kapitalrabatt, t. ex. 4Ö procent, kanske mera.

Ehuru jag till större delen är förekommen af den siste värde talaren,
anhåller jag likväl att få tillägga några ord. Då man vill något nytt,
är det ganska vanligt att man förebär nödvändighet såsom skäl dertill,
om än icke andra, än de som vilja reformen, kunna varsna denna nödvändighet.
Vid ifrågavarande tillfälle bestod densamma väl och förnämligast
derutinnan, att en eller annan hypoteksförening, som för att
underhålla sin vidt utsträckta lånerörelse behöfde upptaga betydliga lån,
trodde sig för tillfället kunna erhålla dessa på billigare vilkor genom
hypotheksbanks mellankomst, och derföre genom sina många intressenter
vid riksdagen understödde förslaget om hypotheksbankens bildande.
Ställningen var i sanning icke förtviflad, ty man sålde obligationer
då lika väl som nu, och dessutom gynnsamma förhållanden för
landtbrukaren gåfvo då tillgångar, som nu saknas. Vådan åter för hypotheksföreningarne
tror jag vara lika mycket inbillad, ty utan tvifvel
förstå de likaväl som hypotheksbanken att sköta sina angelägenheter
eller iakttaga sitt bästa och hafva dertill den särskdda driffjeder, att
ett missbruk af deras enskilda obligationer uteslutande falla dem till
last. Den värde talaren synes ock icke hafva tagit med i räkningen,
att jag ingalunda föreslagit hypotheksbankens upphäfvande, utan endast
att de särskilda hypotheksförenmgarne skulle ega rättighet, att antingen
sjelfva medelst obligationer i Svenskt mynt besörja sin upplåning eller
anlita hypotheksbanken om dess mellankomst, allt efter som för dem
fördelaktigast vore. De skulle således vara fullkomliga sjelfspillingar
af sina egna klara intressen, om de sjelfva upplånade penningar, mångfaldigt
dyrare än dem, som stode att erhållas genom hypotheksbankens
bemedling. Hypotheksföreningarnes ställning blefve alltså nu, relativt
till närvarande förhållanden i öfrigt, vida bättre än före hypotheksbankens
stiftande; men det är också just blott dess exklusiva rättighet,

Den 30 Januari.

127

att utgifva hvarje slag tryckta obligationer med säkerheti landtfastighet,
som man klagar öfver å jordbrukarnes sida. Med någon inskränkning
i dessa rättigheter kan hypotheksbanken deremot utan tvifvel blifva till
väsendtligt gagn för det allmänna och derjemte, såsom mindre anlitad,
bättre uppehålla kursen å sina obligationer.

_ Herr Hasselrot: För min del är jag af den åsigt, att det skulle
varit lyckligast, om hypotheksbanken aldrig kommit till stånd. Största
felet i dess organisation var att man för den fastställt en fix upplåningsränta.
Genom 1866 års Kong! Förordning har likväl en förändring
häri egt rum och banken fått friare händer såväl i detta som i andra
hänseenden. Att dock mycket i afseende å bankens verksamhet återstår
att önska samt att fördenskull en förändring är af nöden, anser ja<r
gifvet, men är tveksam i hvilken rigtning denna förändring borde gå^
antingen man borde lemna hypotheksbanken större magt vid upptagande
af lån eller ^återgifva hypotheksföreningarne deras fordra rätt att ombesörja
upplåningen. Det förefaller mig likväl som om det vore klokast
att, då vi en gång fått en sådan inrättning, som Allmänna Hypotheksbanken,
man icke rubbade denna institutions bestånd, hvilket skulle ske
genom antagandet af Herr Trolles motion, utan snarare utvidgade bankens
magt för att derigenom underlätta möjligheten för banken att uppnå
det med densamma åsyftade ändamål.

Friherre Bildt: Under alla de riksdagar, som jag bevistat, har
jag hört det. påstående framställas, att det ej tjenade till något att yttra
sig vid de tillfällen, då motioner remitterades till Utskott; och jag har
sjelf sagt detsamma, då vid dylika tillfällen andra personer begärt ordet.
Icke desto mindre har jag nu framträdt för att yttra mig. Här hafva
nemligen så många talare yttrat sig mot hypotheksbanken, att jag anser
att röster äfven höra höja sig för densamma. Jag är nemligen af den
tanke att de åsigter, som gjort sig gällande vid Allmänna Hypotheksbankens
stiftande, äro rigtiga, och att man derföre, då man åsyftar en
förändring i densamma, bör taga bort dess olägenheter, men ej döda
sjelfva institutionen, att man bör se till orsakerna till den missbelåtenhet
med hypotheksbanken, som nu är rådande och afhjelpa dess brister,
men ej störta den.

Vi böra ej glömma, att opinionen i landet nu är en helt annan än
den, som var rådande, då hypotheksbanken stiftades. Man ansåg då
att det var af vigt, att Staten erhöll en ordnad kredit, och man satte
ej i fråga att Staten skulle komma att behöfva i utlandet söka en kredit,
som da var oomtvistad. Man hade likväl märkt, att en hypoteksförening,
hvars namn jag ej nu vill nämna, men som säkerligen de flesta
af Herrarne känna, gjort operationer, som ej varit fullt lämpliga, och
sökt att uppträda under Svenska Statens flagg i stället för provinsflaggen.
Man inrättade då Kiks-hypotheksbanken; och hvad var väl
naturligare, än att man sökte ordna dess kredit efter samma grunder
som. hypotheksföreningarnes. Grunden för dessa föreningars tillvaro
var ju den, att hela provinsers kredit naturligtvis måste vara större, än
de enskilde jordegarnes inom provinsen; följande denna princip ville
man vid hypotheksbankens stiftande sätta hela landets kredit i stället

128

Den 30 Januari.

för landets särskilda jordegares. Men härvid begick man ett misstag,
måhända af öfvermod; man gjorde afseende endast på den lånsökande,
ej på långifvaren, och gaf ej tillbörlig akt på, att vid hvarje lån finnes
två parter, en som lemnar lånet och en som mottager det. Man reglementerade
derföre så, som om Statens kredit vore obegränsad, som om
det alltid vore möjligt att för ett visst pris anskaffa penningar, ja man
sade hvad penningar borde kosta äfven i andra hand. Kom så den
onda dagen. Alla ville låna penningar, men hypotheksbanken var ur
stånd att fylla allas behof. Man fann då, att man alltför mycket bundit
händerna på hypotheksbankens styrelse. Emellertid har väl mången
nu sagt, att de inträffade olägenheterna och betrycket ej blifvit så kännbara,
om det stått enhvar af hypotheksföreningarne fritt att sjelf få vigilera.
Men jag hemställer till er, Mine Herrar, huruvida det varit
nyttigt för statskrediten, huruvida det varit möjligt att erhålla några
lån, om hvar och en af de särskilda hypotheksföreningarne under nuvarande
förhållanden fått uppträda såsom lånsökande å den utländska
marknaden? Eller tron I, Mine Herrar, att hypotheksföreningarne under
sådana omständigheter skulle kunna hafva erhållit lån på billigare vilkor
än hypotheksbanken? Jag tror det ej. Vårt mål är ju dessutom att söka
ordna statskrediten; och med ett sådant mål för ögonen, är det ej rådligt
att lössläppa hypotheksföreningarne; ett sådant experiment är åtminstone
ganska farligt.

Man har sagt, att den åtgärd, den ifrågavarande motionen åsyftar,
ej vore farlig och ej innebure några väsendtliga förändringar. Hela
frågan skulle ju gälla om obligationerna skulle vara sknfna eller tryckta,
och detta vore ju blott en ordningsfråga. Men jag vågar påstå, att det
ej är likgiltigt, om obligationerna äro skrifna eller tryckta och att frågan
härom i sig innebär något, som kan undergräfva hela vår statskredit.
Hos de tryckta obligationerna ligger en trygghet i sjelfva, för att så
säga, formatet, som ingifver dess innehafvare och den stora allmänheten
förtroende. Men låtom oss komma med skriftliga förbindelser och vi
få väl se, om dessa skola omfattas med någon begärlighet, om de ens
under nuvarande förhållanden af någon mottagas! Jag upprepar derföre
ännu en gång att denna fråga väsendtligen rörer hela landets kredit.

Man har slutligen sagt att hypotheksbanken vore ett monopol, ett
våld mot 60 § i Regeringsformen. Den utmärkte, rättslärde ledamoten,
som sitter snedt emot mig här i Kammaren, försvarade nyss hypotheksbanken
ur rättens synpunkt; jag tror att den äfven kan försvaras ur
rent praktisk synpunkt. Den kan väl ej få benämning af monopol, då
den betjenar alla jordbrukare, då alla jordbrukare hafva rätt att ingå
deri och tillgodonjuta dess fördejar. Jag anser derföre att denna anmärkning
bör helt och hållet förfalla. Och då vårt sträfvande bör vara att
ordna vår statskredit och ej att genom en tillfällig vigilans skaffa penningar
till afhjelpande af ögonblickets behof, må man väl heldre borttaga
de i instruktionen för hypotheksbankens styrelse befintliga hindren
för dess ändamålsenliga verksamhet, heldre söka att bringa densamma
till öfverensstämmelse med tidens kraf, än mot densamma rigta ett dolkstygn,
som skulle döda hela institutionen.

Herr

Den 30 Januari.

129

Herr Wallenberg: En talare har yttrat, att Allmänna Hypotheks banken

ej vant afsedd för vinst. Jag är af motsatt åsigt; jao- anser
nemligen, att vinst uppstår likaväl genom minskad utgift som genom
ökad inkomst, och då Allmänna Hypotheksbankens syftemål var att för
delegarne minska ränteutgifterna, måste den således hafva varit afsedd
för vinst. Jag nämner detta, på det man ej må ställa hypotheksbanken
i jemnbredd med milda stiftelser. Under diskussionen har förekommit
ett ord, som alltid, då jag hör eller ser det tryckt eller skrifvet, väcker
mm ovilja —- det är Riks-hypotheksbanleen. Med hvad rätt man så
kallar den Allmänna Hypotheksbanken, känner jag icke; den är ingen
statsinstitution, utan den har blifvit bildad af enskilde och fatt statsobligationer
till yttersta säkerhet; den är af privat natur och det är en
olycka att söka göra den till annat, det är till skada för landets kredit,
lå utländska marknaden hafva personer, hvilka velat skada vår kredit
sökt göra troligt, att Riks-hypotheksbanken skulle vara ett särskild!
Riksgälds-kontor, som jemväl för Statens räkning upptog lån. Huru
mycket ett sådant rykte menligt inverkar på Statens kredit, kan hvar och eu
inse; och jag anser, att man bör gifva hvarje institution sitt råtta namn,
synnerligast som saken sjelf mest vinner derpå.

Herr Trolle: En talare tyckes gifva åt motionen en annan syftning
än den har. Friherre Bildt har förmenat, att meningen vore att
nedrifva hypotheksbanken. Men något annat åsyftas icke, än att
hypotheksföreningarne skulle ega rätt att upplåna penningar, då de
kunde gorå det förmånligare eller lika förmånligt som hypotheksbanken.
Emot tillvitelsen, att hypotheksföreningarne skulle gjort sio- skyldiga
till vigd ans, protesterar jag, ty hypotheksföreningarne hafva °skött sina
affärer fullt ut så bra som hypotheksbanken. Uppkomsten af denna
bank var en ren tillfällighet. Beslutet om densammas inrättande fattades
al en ringa majoritet vid en tidpunkt, då Rikets Ständer voro fåtaligt
representerade, och sannolikt hade detta beslut aldrig kommit till stånd,
om man icke, åberopande en af de väséndtligaste beskyllnino-arne, som
gjordes hypotheksföreningarne, eller räntans höjande, inbillat de lätttrogne,
att den blifvande hypotheksbanken skulle kunna bibehålla
räntan vid fem procent.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, hänvisades motionen
jemte de i anledning deraf afgifna yttranden till Banko-Utskottet.

Föredrogs och hänvisades till Lag-Utskottet Herr de Lavals den
i bordlagda motion> N:o 52, om tillägg till Kong!. Förordningen

den 21 Mars 1844, angående förbud mot lotteriinrättningar, in. m

Föredrogs Grefve Mörners den 29 dennes bordlagda motion, N:o
53, angående förhöjning af minimivalören å enskilda bankers sedlar.

• •^''rdl®|''re Sprengtporten; Utaf den ifrågavarande motionen synes
ej, huruvida den värde motionärens mening är, att den föreslagna förB.
Hind, Prut. 1 Ajd. b g

Den 30 Januari.

130

ändringen skulle genomföras nu genast eller först vid oktrojtidens slut
för de enskilda bankerna. Enligt min tanke bör förändringen ej ske
förrän efter oktrojtiden; och skulle detta vara den värde motionärens
mening, har jag icke någon anmärkning att emot motionen framställa.

Grefve Mörner: Såsom motionen utvisar, afser den ej förändring

i enskilda bankernas reglementen, hvilka icke nämna något om sedelutgifningsrätten,
utan förändring i den författning, hvarigenom sedelutgifningsrä
tten är reglerad, och denna kan när som helst utaf Kongl.
Maj:t och Riksdagen ändras. Denna förändring har jag ansett vara af
stor vigt, enär genom densamma åstadkommes, att silfver och Riksbankens
sedlar blifva i rörelsen, samt att privatbankerna, i stället för
att nu endast vara en fabrik för tillverkning af egna sedlar, komma
att röra sig såsom banker i andra länder samt på ett sätt, motsvaiande
deras ändamål.

Friherre Sprengtporten: Då förbudet för de enskilda bankerna att
utgifva sedlar å mindre valörer än 5 R:dr enligt den värde motionärens
tillkännagifvande, icke är intaget i reglementet för dessa banker,
utan i en särskild författning, hade måhända detta ord af mig bort
be^a^nas. I sjelfva saken blir skilnaden icke stor. Hvad denna angår,

så°och då bankerna stiftats under för handen varande förhållanden, synes
det mig, att det skulle vara ett ingrepp i enskild rätt att under oktrojtiden
vidtaga den af motionären afsmida förändringen, hvilken, enligt
mitt förmenande, långt ifrån att verka nyttigt, tvärtom skulle kunna
hafva ett ganska menligt inflytande på penningeställningen.

Herr Wallenberg: Den värde talaren, som sagt att _enskilda

bankernas af Kongl. Maj:t stadfästade reglementen icke skulle innehålla
något om banksedelutgifningsrätten, har häruti misstagit sig, tv detta
förekommer i alla dylika reglementen och har blifvit hemtadt från
banklao-en. Skall man derföre vidtaga den af motionären afsedda förändringen,
så måste man vänta dermed, tills nya oktroj er lemnas, ty
under &de redan beviljade oktrojtiderna kan den icke försiggå. Hvad
sjelfva saken beträffar, så synes det mig, att man borde börjat med
pappers-ettornas undanrödjande, ty, om man eftersträfvat att erhålla uti
rörelsen ett underlag af ädla metaller, bör ej banksedelvalöien ga. så
lågt ner, som till den simplaste arbetskarlens aflöning för dagen.

Grefve Mörner: Om en sådan förändring, som Herr Wallenberg

påpekat, eller pappers-ettornas undanrödjande ur rörelsen, skulle kunna
åstadkommas, tillskyndades derigenom enskilda bankerna en ytteiligare
fördel, så till vida som dessa då skulle ur rörelsen uttränga alla Riksbankens
sedlar af mindre valörer.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, hänvisades motionen
jemte yttrandena till Banko-Utskottet.

Den 30 Januari.

131

Föredrogs och hänvisades till Stats-Utskottet Grefve Mörners den
29 dennes bordlagda motion, N:o 54, angående återlösen till Kronan
af en till byggnadsplats upplåten del af Carl XIILs torg

Föredrogs och hänvisades till Stats-Utskottet Herr E hr engranats
len 2» dennes bordlagda motion, N:o 57, angående förändring i gällande
föreskrift rörande beräkningen af lärarnes vid elementar-läroverken
lönetur.

Föredrogs och hänvisades till Stats-Utskottet Herr Ekmans den
29 dennes bordlagda motion, N:o 58, angående upphörande af inrikes
fyr- och båkafgiften.

Föredrogs Herr Cassels den 29 dennes bordlagda motion, N-o 59
angående beviljande af medel för utvidgning af Askersunds elementarläroverk
från treklassigt till femklassigt.

Grefve Mörner, Carl Göran: Åtskilliga motioner hafva blifvit
väckta om elementarläroverks utvidgning; det läroverk, som har tre klasser
vill hafva fem, och det femklassiga vill blifva fullständigt. Sträfvande^
efter förändring och förbättring i elementar-läroverken förundrar mig
ingalunda, men jag ber få anhålla, att Stats-Utskottet ville tao-akänneom
^et anförande, Chefen för Ecklesiastik-departementet afgifvit
till Kongl. Maj:ts Proposition vid förra riksdagen, angående elementarläroverken.
Uti detta har blifvit utredt, att tillgång på lärare för
närvarande saknades, och att denna brist sannolikt ej förrän efter flera
ar kunde afhjelpas. Pikets Ständer ökade vid förra riksdagen icke
obetydligt, emot hvad Kongl Maj:t föreslagit, anslagen till elementarläroverken.
Stats-Utskottet bör derföre taga i öfvervägande, huruvida
någon utsigt finnes att på lämpligt sätt utvidga de läroverk, hvilka vid
denna riksdag kunna ifrågakomma; men att besluta utvidgning af
åro verken och sedan besätta dem med inkompetente lärare, tror iaoicke
skulle medföra något gagn. J 6

i ... ^.VacLnl? 8afskildt angår Askersunds läroverk tror jag icke, att
skal ar för handen besluta utvidgning af detsamma, ty distansen till
Öiebro, der ett fullständigt läroverk finnes, är icke stor, synnerligast
(ä man tager i betraktande, att största delen kan tillryggaläggas på
jernväg. Det skulle icke vara omöjligt för föräldrar, hvilka från
Askersund skickade små söner till Örebro elementar-läroverk att förse
desse med matsäck, hvarigenom lefnadskostnaden icke skulle blifva så
dyr, hvilken omständighet synnerligt framhållits såsom skäl för elementarläroverkens
utvidgning.

Efter härmed slutad öfverläggning och uppå gjord proposition hänvisades
motionen jemte yttrandet till Stats-Utskottet.

132

Den 30 Januari.

Föredrogs och hänvisades till Stats-Utskottet Grefve Sparres den
29 dennes bordlagda motion, N:o 61, .angående anvisande, af medel för
utvidgning af elementar-läroverket i Amål från treklassigt till femklassigt.

Föredrogs Herr Hallenborgs den 29 dennes bordlagda motion,
N:o 62, angående Ystads lägre elementar-läroverks utvidgning till ett
fullständigt högre elementar-läroverk.

Grefve Hamilton, Henning: Jag anhåller att få instämma med

hvad Grefve Mörner yttrat, i fråga om utvidgning af Askersunds läroverk;
men jag ber särskild! att få fästa uppmärksamhet på obehöfhgheten
och olägligheten att öka antalet af de på båda linierim fullständiga
läroverken. Då jag hade äran vara chef för Ecklesiastik—departe—
mentet, inträffade beklagligtvis det förhållande, att jag nödgades motsätta
mig beviljandet af de anslag, Ständerna ville gifva läroverken.
Orsaken härtill var, dels att jag ansåg det skadligt öka läroverken
hastigare än de kunde förses med goda lärare, och dels att jag hyste
den öfvertygelsen, att de fullständiga läroverk, hvilka ledan funnos,
voro tillräckliga för undervisningen. Om man ser på vådan att utvidga
läroverken hastigare än de kunna förses med kompetente lärare, är
denna så mycket större, som lärarnes löner stiga efter viss tjenstetid.
Då Kongl. Maj:t nödsakas, på det att läroverken ej må vara i saknad
af lärare” gifva äfven dem, hvilka blott tagit studentexamen, rätt att
söka lärareplatser, blir olägenheten den, att desse män, som måhända
från början ej haft mer än goda studentkunskaper, icke blott icke bibehålla
dessa, men lära bort så mycket, att, då de komma i de högsta lönegraderna,
föga för dem återstår. De lära dock ej gerna lemna sina
ganska förmånliga befattningar, och borttaga således utsigterna för de
kompetente lärare, som under tiden hunnit utbildas. Många läroverk äro
öfverfyllda med lärjungar, somliga med 5 å 600, men de öfverstå klasserna
äro vanligtvis tomma; hvilket förhållande tyckes bevisa, att antalet
af fullständiga läroverk är fullkomligt tillräckligt. Hvad särskilt
beträffar utvidgning af läroverket i Ystad, sa och da Skane, som.har
fullständiga läroverk i Lund, Malmö, Christianstad och, om jag icke
missminner mig, äfven i Helsingborg, således ingalunda är vanlottadt
på sådana, samt man till hvilkendera af dessa städer som helst kan ifrån
Ystad på några timmar komma med jernväg utan synnerlig kostnad.,
särdeles som skolynglingarnes anspråk på beqvämlighet väl ännu ej
stigit så högt, att de icke kunna åka på tredje klass, tyckes det mig
vara alldeles öfverflödigt att utvidga läroverket i Ystad, hvilket läroverk
sannolikt icke skulle komma att räkna flere än högst fa lärjungai i
sina öfra klasser.

Herr Hallenborg: Jag fruktade visserligen att den af mig väckta

motionen icke skulle vinna framgång, synnerligast som en likartad af

mig vid förra riksdagen framställd motion blifvit afslagen, hufvudsak1
jo-en på de af Grefvarne Hamilton och Mörner nu anförda skäl; men
då den allmänna åsigten i Ystad är den, att det för staden och trakten
deromkring vore af oberäknelig fördel att erhålla ett fullständigt läro -

Den 30 Januari.

133

verk, som kunde undervisa ocli till akademien dimittera de lärjungar,
hvilka nu sändas till Lunds eller Malmö elementar-läroverks högre
klasser; samt några skäl att fråntaga Ystads läroverk den rätt, det
tillförene, innan den nya skolstadgan började tillämpas, egde att till
akademien dimittera lärjungarne, icke förefunnits, har jag ånyo väckt
denna motion, enär jag ville att Stats-Utskottet skulle erhålla kännedom
om behofvet för Ystad af ett högre elementar-läroverk, så att, då
medel blifva tillgängliga, detta läroverk må komma i åtanke framför
de, hvilka sednare anmält sig.

Efter härmed slutad öfverläggning och uppå gjord proposition
hänvisades motionen jemte yttrandena till Stats-Utskottet.

Föredrogs Herr Meijers den 29 dennes bordlagda motion, N:o
63, angående beviljande af nödiga medel till utvidgande af Carlshamns
läroverk från femklassigt till ett fullständigt högre''elementar-läroverk.

Grefve Hamilton, Henning: För att ej falla besvärlig med anföranden
vid hvarje motion, som rörer elementar-läroverks utvidgning,
ber jag få nämna, att de anmärkningar, jag framställde emot motionen,
rörande utvidgning af Ystads elementar-läroverk, gälla alla följande
motioner i samma syfte.

Efter härmed slutad öfverläggning och uppå gjord proposition
hänvisades motionen jemte yttrandet till Stats-Utskottet.

Föredrogs Herr Bennichs den 29 dennes bordlagda motion, N:o
66, angående förändrad organisation af länsstyrelsernas kassaförvaltning.

Herr Faxe: Jag är visserligen icke bland dem, som hata de enskilda
bankinrättningarne eller med afund ser den vinst, som hittills
kommit aktieegarne till godo, ej heller tillhörer jag deras antal, som
gifva dessa banker skulden för den närvarande finansiela förlägenheten;
men min åsigt är likväl, att de böra förblifva, hvad deras namn angifver,
enskilda penningeverk, och således icke, på sätt i förevarande motion
åsyftas, förvandlas till statsinstitutioner, hvdket blefve förhållandet,
om åt dem öfverlemnades att vårda Statens medel och ombesörja utbetalningar
deraf för Statens räkning eller, som är detsamma, vara
Statens kassörer. Jag tror, att en dylik sammanblandning af Statens
och de enskilda bankernas kassör är hvarken nödig eller nyttig. Med
allt skäl bör man hoppas, att ingen enskild bank skall ens tillfälligtvis
blifva urståndsatf att behörigen uppfylla sina förbindelser; men sådant
ligger dock inom möjlighetens gräns och det är lätt att föreställa sig
hvilka olägenheter genom en dylik sammanblandning af Statens och
bankers affärer i detta fall skulle uppstå. Det kan svaras, att en slags
gemensamhet redan förefinnes, då det är de allmänna verken tillåtet
att, vid penningeförsändningar sig emellan, begagna bankernas så kallade
postremissvexlar; men härvid bör märkas, att sådant väl är tillåtet och

134

Den 30 Januari.

icke anbefaldt, samt att tillåtelsen ingalunda allmänt begagnas, dels derföre
att ersättning fordras för vexlarne, som skulle erläggas icke af
Staten utan af den remitterande; dels ock emedan det är tvifvelaktigt
huruvida icke den remitterande, lika med hvarje annan trassent, står
i ansvar för beloppet intill dess vexeln blifvit inlöst — åtminsone erhålles
dessförinnan icke qvitto.

Det ifrågavarande kassörsbestyret blefve derjemte ganska besvärligt
för bankstyrelserna och deras tjensteman — åtminstone inom vissa
större län, der antalet af särskilda anordningar för året kan uppgå
till nära 2,000 eller kanske derutöfver, och hvilket antal komme att
ytterligare ökas, då i stället för de gemensamma anordningar, som nu
för vissa stater utfärdas, i de flesta fall måste meddelas särskild anordning
för hvarje person; då nu hvarje leverering eller utbetalning
naturligtvis skulle särslaldt bokföras samt styrkas med reversal eller
qvitterad anordning, och banken således nödgades hålla räkning öfver
statsmedlen i ungefärlig likhet med hvad för närvarande sker vid landtränteriet,
erfordrades sannolikt en särskild tjensteman för denna bokföring;
och det kan vara mycket tvifvelaktigt, huruvida bankerna skola finnas
benägna att utan ersättning åtaga sig detta, åtminstone icke med någon
särdeles direkt vinst, förenade bestyr. Jag befarar dessutom, att man
det oaktadt icke kunde undvara räntmästaren eller någon motsvarig
tjensteman hos Konungens Befallningshafvande; enär otvifvelaktigt äfven
der måste hållas rakning öfver medlen, såväl till kontroll emot
uppbörds männen och banken, som till redovisning för medelsdispositionen;
en räkenskap vida skdjd från den kontrollräkning, som nu hålles i
landskontoret; och att landskontoret, med dess nuvarande inskränkta
tjenstemannapersonal, icke kan belastas med denna ytterligare tillökning
i göromål, det inser hvar och en, som känner beskaffenheten af dessa
mångartade, vidlyftiga och tidsödande göromål.

Besparingen i aflöning från Statens sida blefve således ringa eller
ingen, och dess rånte vinst icke heller särdeles betydlig; ty då medlen
alltid måste vara tillgängliga vid anfordran och följaktligen i allmänhet
blott kunde insättas på upp- och afskrifning, vore allenast den lägsta
ränta att påräkna. Konungens Befallningshafvande eger icke att innehålla
medel för framtida behof, utan hvad som icke för tillfället är behöfligt
skall ovilkorligen remitteras till vederbörande embetsverk; och
det vore således endast de medel, Indika blifvit levererade under
depositionstitel, som under någon längre tid kunde få qvarstå på
räkningen hos banken; men Statens rånte vinst å dessa blefve af ingen
betydenhet, likasom fördelen af medlens innehafvande af föga vigt för
Banken.

Men — om den ifrågavarande åtgärden sålunda medförde ringa
nytta för Staten och derjemte de respektive bankerna ej heller komme
att draga någon direkt fördel deraf — så är det deremot alldeles otvifvelaktigt,
att åtgärden skulle medföra stora olägenheter och mycket
besvär för flertalet af dem, som hade att lyfta medel efter anordning
af Konungens Befallningshafvande. I stället för att hvar och en, som
erhåller anordning, nu får i samma lokal lyfta beloppet deraf, skulle
han nödgas söka denna på ofta ganska aflägset ställe och mången gång
för detta ändamål använda en särskild dag, då anordningen icke alltid

Den 30 Januari.

135

hunne expedieras, innan banken för dagen stängdes; och sådant blefve
synnerligast betungande för dem — och detta är flertalet — som icke
hade sitt hemvist i samma stad, der medlen skulle anordnas och lyftas.
Jag må tillägga, att det äfven kunde blifva vådligt för banken, att
ombesörja utbetalningar till en mängd obekanta personer. Anordningarne
ställas alltid på viss man; men om obehörig person åtkomme
anordningen och finge densamma inlöst, kunde det lätt hända, att
banken, på reklamation af rätter man, finge ånyo betala beloppet.

Motionen är visserligen inskränkt till en hemställan om undersökning
rörande den föreslagna åtgärdens utförbarhet; men om densamma
af Riksdagen bifalles, så är ock principen, att Statens och enskild banks
kassor må sammanblandas, dermed godkänd; och utförandet kan otvifvelaktigt
på ett eller annat sätt åstadkommas, om man ej fäster afseende
på olägenheterna deraf. Deremot är det en annan åtgärd, som
väl kunde hafva skäl för sig, nemligen att Konungens Befallningshafvande,
likasom för åtskilliga andra myndigheter redan är medgifvet,
berättigades att på depositionsräkning i enskdd bank eller annan bankinrättning
insätta medel, som kunna antagas förblifva innestående under
någon längre, helst förut bestämd tid.

Grefve Mö mer, Carl Göran: Då vid förra riksdagen en motion
väcktes af alldeles enahanda innehåll som den ifrågavarande, tog jag
mig friheten att bestrida densamma; och ehuru jag nu skulle kunna
anföra alldeles samma skäl mot den ifrågavarande motionen, vill jag
dock ej trötta Kammarens uppmärksamhet dermed, utan ber att blott
få betona några skäl till afslag af motionen, hvilka då alldeles icke
eller blott i mindre grad blefvo framhållna.

Först och främst tror jag att genom den föreslagna förändringen
allmänhetens beqvämlighet icke befordras. Då en person har rätt att
uppbära liqvid af ett embetsverk, har han äfven fullt befogade anspråk
på att få densamma i kontanter och ej i en invisning på en enskild
bank, som ej kan förbindas att hålla sin lucka öppen å andra dagar
eller andra tider på dagen, än som dess styrelse finner för banken
lämpliga. Det skulle kunna lätteligen hända, om landtränteriernas
verksamhet öfverflyttades på de enskilda bankerna, att en på landet
boende person, som hade penningar att uttaga på landtränteriet, men i
stället för penningar erhölle en invisning på en bank, nödgades resa
hem igen med invisningen, af det skäl att banken den dagen ej vore
öppen, och sedermera få företaga ytterligare en resa till residensstaden
för att utfå sina penningar.

För det andra vill jag anmärka, att då det för de personer, som
skulle komma att till de enskilda bankerna i stället för till ränterierna
öfverlemna depositioner, blefve lönande, att dessa depositioner gjordes
så tidigt och finge hos banken innestå så länge som möjligt, skulle
följden häraf blifva, att uppbörden af skatterna komme att ega rum
vida tidigare än som hittills varit fallet. Det är likväl för Staten en
fördel, att den skattskyldige får behålla sina penningar så länge som
möjligt, och att uppbörden deraf ej göres mera betungande än som är
nödvändigt.

136

Den 30 Januari.

Slutligen skulle genom den föreslagna åtgärden kontrollen å uppbördsmännen
betydligt försvåras och möjligheten att dölja en uppbördsbalans
i hög grad ökas. Det gamla förbudet för chefer uti förvaltande
verk ätt låna penningar af sina underordnade skulle ej kunna vidmagthållas.
Det finnes åtminstone intet, som hindrar att icke den ena dagen
penningar insättas i banken för ett förvaltande verks räkning och
att chefen för samma verk andra dagen uppträder såsom lånsökande
till samma summa. Jag afstyrka'' derföre motionen.

Herr Almqvist, Erik Victor: Jemte det jag hufvudsakligen instämmer
med hvad de sista båda värde talarne i detta ärende yttrat,
ber jag att få tillägga ytterligare några. ord. Jag tager för gifvet, att
motionens egentliga syfte är det att genom öfverflyttande af de liqvider,
som hittills ålegat landshöfdinge-embetena, på de enskilda bankerna,
möjliggöra indragningen af landträntmästare-tjensterna och derigenom
åstadkomma en besparing. Men den besparing, som sålunda
skulle kunna vinnas, vore ganska ringa om ens någon. Ty i afseende
till den noggranna och högst vidlyftiga bokföring, som är nödig, bland
annat för Konungens Befallningshafvandes räkenskaper med Statskontoret,
tror jag att den enskilda bank, som åtoge sig att vara landshöfdinge-embetets
kassör, nödgades att för hållande af dessa räkenskaper
anställa en särskild tjensteman; och då denna måste förses med ett lämpligt
arfvode, kunde den med räntmästare-tjenstens indragning åsyftade
besparing ej ernås. Dessutom har den enskilde, som har att uppbära
något belopp af Konungens Befallningshafvande, rätt att fordra, att
detta belopp lemnas honom i Rikets gällande mynt: och då denna rätt
väl ej kan honom betagas eller lida någon inskränkning, blir följden
den, att banken tvingas att förse sig med en vida större riksmyntskassa,
än som eljest voré för dess rörelse erforderlig. De vilkor, under hvilka
banken skulle åtaga sig den ifrågavarande förvaltningen, blefve derigenom
hårdare. Någon besparing skulle således den ifrågasatta förändringen
ej medföra. Härtill kommer den omständighet, att då man
vidtager förändringar i Statens administration, bör man tillse, att dessa
blifva beståndande och ej inom en kort tid måste förändras. Men om
den ifrågavarande motionen bifalles, kunna förändringar i administrationen
lätt komma att ega rum. De enskilda bankerna oktrojeras blott
på en tid af tio år i sender. Vid oktrojtidens slut är det möjligt att
banken upphör eller förflyttar sin verksamhet annorstädes. Om man
nu borttagit landträntmästare-tjensterna och låtit de enskilda bankerna
öfvertaga de göromål, som förut ålegat dessas innehafvare, måste man
ju, om banken upphör med eller förflyttar sin rörelse till annan ort,
ånyo upprätta den indragna landträntmästare-tjensten. När man derföre
ej kan påräkna, att den i motionen föreslagna förändringen må
kunna annat än delvis och blott för kortare tid ega bestånd, anser jag
motionen ej böra bifallas.

Jag anhåller, att detta mitt yttrande måtte få åtfölja motionen vid
remiss till vederbörligt Utskott.

Herr Wallenberg: Jag känner visserligen ej den ifrågavarande
motionen, men, af hvad som angående densamma här blifvit yttradt,

Ben 30 Januari.

137

kan jag finna, att den är alldeles densamma, söm den motion af enahanda
innehåll, hvilken väcktes vid förra riksdagen; och jag tror mig
kunna till tröst för dem, som befara att »det mägtiga bankintresset»
skulle af motionens antagande skörda alltför stora fördelar, försäkra,
att den fördel, som skulle kunna genom den med motionen åsyftade
förändringen vinnas, skulle komma att ligga på Statens sida, och alldeles
icke på de enskilda bankernas. Måhända befinnas de föga villige
att ådraga sig ansvaret.

Herr Schartau: Jag kan väl ej bedöma de svårigheter i praktiskt
hänseende, som genom den med motionen åsyftade förändringen skulle
kunna. uppkomma; dock tror jag, att den skicklighet och den talang,
som hittills gjort sig gällande vid bedrifvande af de enskilda bankernas
affärer, skulle visa sig äfven i deras sätt att handhafva landtränteriernas
medel, liksom jag äfven tror att dessa banker skulle komma att
åtaga sig besväret med förvaltningen af dessa medel för intet. Men
jag anser att härutinnan ej förefinnes något skäl att lemna understöd
åt motionen, och det är min fasta öfvertygelse, att den dag skulle vara
i högsta grad beklagansvärd, då Staten sammanblandade sina affärer
med de enskilda bankernas. Denna motion blef vid förra riksdagen
afslagen och jag hoppas att den ej skall , röna större framgång vid denna
riksdag. Och skulle den, såsom jag har anledning förmoda, äfven
vid kommande riksdagar ånyo väckas, hoppas jag, att den måtte alltid
blifva bemött med samma svar, det, att den ej kan till någon åtgärd
föranleda,

Sedan öfver!äggningen härefter förklarats slutad, hänvisades motionen
jemte yttrandena till ett tillfälligt Utskott.

Föredrogs och hänvisades till Stats-Utskottet Herr Ros’ den 29
dennes bordlagda motion, N:o 67, angående anvisande af ett ärligt anslag
å .30,000 R:dr, för tillökning i afvittrings-landtmätarnes antal uti
Westerbottens och Norrbottens län.

Föredrogs och hänvisades till Lag-Utskottet Herr Ros’ den 29
dennes bordlagda motion, N:o 68, angående tillägg i gällande Grufvestadga,
beträffande mineralet stenkol.

Föredrogs och hänvisades till Banko-Utskottet Herr Wallenbergs
den 29 dennes bordlagda motion, N:o 70, angående myntfotens
bestämmande i guld, m. in.

Friherre Raab, Ad. Chr. Då den Kongl. Propositionen om Statsverkets
tillstånd och behof remitterades till Stats-Utskottet, hade den
varit i vår hand så kort tid, att man ej hunnit att genomläsa, än mindre
granska densamma; och ehuru jag ej betviflar, att de utmärkte män,

138

D<’u 30 Januari.

som fått Kammarens förtroende att i nämnda Utskott behandla densamma,
ega fullkomlig skicklighet dertill, må det likväl tillåtas mig att
fästa Utskottets uppmärksamhet på vissa omständigheter, som stå i samband
med den Kongl. Propositionen.

Med förbigående af de första tre Hufvudtitlarne vill jag framställa
några anmärkningar mot den fjerde. Kongl. Maj:t har inom densamma
föreslagit ett anslag af tre millioner Riksdaler till anskaffande af nya
vapen, af hvilket anslag en million skulle utgå under år 1867.^ Men
huru mycket jag än sökt, har jag dock ej i Propositionen funnit ens
antydd möjligheten att förändra våra gamla redan befintliga gevär. För
den summa af en million Riksdaler, som skulle utgå under år 1867,
kunde, enligt hvad den Kongl. Propositionen gifver vid handen, erhållas
blott'' 14,000 gevär och detta likväl endast under den förutsättning,
att vi komme att erhålla gevär för möjligaste bästa pris. Och
dock erfordras, enligt hvad af samma Kongl. Proposition inhemtas, för
vår armés tidsenliga beväpning ej mindre än 150,000 nya gevär. Den
långsamhet, med hvilken sålunda vår beväpning skulle komma att verkställas,
anser jag långt ifrån lämplig. Hvarhelst vi se omkring oss i alla
andra länder, söker man att med utomordentlig skyndsamhet förskaffa
sig tidsenliga vapen. I Baijern — jag har tagit detta land såsom exempel,
emedan dess folkmängd är ungefär lika stor som Sveriges, — har
man sedan sist förflutna sommar redan omorganiserat sin armé och förändrat
60,000 gamla gevär. I afseende på omändring af gevär ville jag
i allmänhet hänvisa till ett föredrag, som nyligen blifvit hållet inför en
samling af Sveriges mest upplyste militärer; men några ytterligare upplysningar
i detta ämne, som jag varit nog lycklig att kunna förskaffa
mig, må det tillåtas mig att få här omnämna. Ryssland arbetar för
närvarande ifrigt på förändring af sin krigsmateriel och har redan ändrat
162,000 gevär. Danmark har nyligen förskaffat sig 33,000 nya
gevär och ändrat 10,000 gamla. Schweitz har, som vi alla veta, fattat
det raska beslutet att köpa 100,000 nya gevär och omändrar alla sina
gamla. England har utsatt ett stort pris på den bästa nya gevärsmodell
samt ändrar under tiden alla sina gamla gevär, som kunna ändras.
Till och med i Spanien förändras alla gamla gevär, som äro
dertill användbara, efter ny modell. Och i Amerika fortfar man ännu
med rastlös ifver att anskaffa nya vapen.

Nyare gevär ega vi i vårt land af tre olika modeller, af åren 1855,
1860 och 1864. Dessa gevär äro de enda vi ega, som kunna anses
vara i någon mån tidsenliga. Af den förstnämnda modellen ega vi ej
mer än 20,000 stycken. Denna modell är af något gröfre kaliber än de
båda sednare, hvilka, tack vare det lyckliga snillet hos den man, som
konstruerat dem, hafva samma kaliber, som de nyare gevär, hvilka nu
i allmänhet prisas såsom de bästa. Af de båda sednare modellerna ega
vi tillsammans 25,000 stycken. Kostnaden för omändring af gevär har
i Danmark uppgått till 10 Riksdaler för hvarje, men, efter hvad jag
från ett synnerligen tillförlitligt håll fått erfara, skulle densamma i Sverige
kunna verkställas för sju Riksdaler. Med en jemförelsevis .ganska
låg summa skulle vi således kunna förändra våra nu omtalade gevär
och på detta sätt förskaffa oss ej mindre än 45,000 stycken dylika,
som vore fullt motsvarande nutidens fordringar. Visserligen äro, såsom

De» 30 Januari.

139

jag redan anmärkt, ej alla dessa gevär af samma kaliber, och denna
beklagliga omständighet är af ganska stor vigt derföre, att samma ammunition
ej kan användas till de olika gevären, och en förvexling af
patronerna således skulle kunna göra gevären obrukbara. Men man
har, såsom Herrarne väl af tidningarne inhemtat, från Gotland låtit
höra bittra sorgeqväden hurusom man der stode utan vapen. Man kunde
ju dit öfverlemna de förändrade gevären af 1855 års modell; och äfven
andra landsorter skulle, jag är säker derom, med glädje mottaga
dylika vapen. Nu har det länge varit oafgjordt om man skulle gifva
koppar- eller pappers-patronerna företrädet och det är först i sednaste
tider som koppar-patronerna vunnit segern. Må man, nu göra papperspatroner
till de gamla gevären af större kaliber och koppar-patroner
till de nyare och jag tror att faran för förvexlingar af ammunition derigenom
skall vara fullkomligt förebyggd.

Om vi utifrån förskrifva de nya gevär, som skola åt oss anskaffas,
tror jag, i likhet med hvad en värd talare här till venster om mig redan
anmärkt, att vi ej kunna påräkna att få dem så väl och så skyndsamt
förfärdigade, som vore önskvärdt. Vi hafva nemligen i afseende på
beställandet af gevär blifvit förekomna af så många andra länder, att
vi ej kunna påräkna, att fabrikanterna skola kunna åt våra beställningar
egna erforderlig omsorg eller medhinna att verkställa dem inom
lämplig tid. Deremot vore det, af en omätlig vigt, om vi kunde tillverka
våra gevär inom landet, ej blott till följd af den arbetsförtjenst,
som derigenom bereddes den inhemska tillverkaren, utan äfven derföre,
åt t vi, i händelse af krig, vore i stånd att sjelfve förskaffa oss vårt behof
af vapen. Ty under krigstider äro, som vi alla veta, gevär krigskontraband,
äfven om de föras till eu neutral magt. Om derföre eu
del af de begärda anslagssummorna användes till inrättande eller upphjelpande
af gevärsfabriker inom landet, anser jag att ett stort fosterländskt
mål derigenom vore vunnet.

I sammanhang med frågan om anslag till anskaffande af nya gevär,
ber jag att få yttra mig om ett annat ämne, som är dermed nära
förbundet. Kongl. Maj:t har i den nådiga Propositionen äskat ett anslag
af 300,000 Riksdaler för anläggande af en fabrik för kopparpatroner.
Häremot har jag alls intet att invända. Men i den Kongl. Propositionen
har Marieberg blifvit föreslaget såsom det ställe, der denna fabrik
skulle anläggas. Då man nu i allmänhet är temligen ense derom, att
Stockholm är en i strategiskt hänseende vigtig och för anfall utsatt punkt,
som bör genom befästningar förstärkas, anser jag det ganska vådligt
att förlägga en så vigtig fabrik på en punkt, som vid en hastig öfverrumplig
lätt kunde besättas och hvars intagande skulle göra det omöjligt
för vår armé att försvara sig. Jag tror det vara af väsendtlig
vigt, att en annan säkrare ort än Marieberg utväljes för anläggande af
nämnda fabrik och vågar derför föreslå Carlsborg såsom liggande mera
centralt. Jag vet väl ej med säkerhet om utrymme för en sådan fabrik
finnes derstädes, men jag tror att så skall vara förhållandet.

Eftersom jag nu har ordet, vill jag begagna tillfället att med detsamma
yttra mig om två af de öfriga Hufvudtitlarne. Inom Sjette
Hufvudtiteln är begärdt en viss summa till inrättande af åtskilliga nya
kronofogde- och häradsskrifvare-tjenster. Utan att nu ingå i frågan

140

ben 30 Januari.

om behöfligheten och nyttan af dessa tjänster i allmänhet, om hvilkas
indragning motioner blifvit vid denna riksdag väckta, vill jag blott
hemställa huruvida icke inom Sjette Hufvudtiteln finnas medel, som
kunde till de af Kongl. Maj:t föreslagna lönerna användas. Då nemligen
embetsman finnas, hvilkas tjenster sortera under denna Hufvudtitel
och hvilka i lön uppbära 25 till 30,000 Riksdaler, borde, efter mitt
förmenande, denna Hufvudtitel med någon omreglering kunna sörja för
sig sjelf.

Inom Sjunde Hufvudtiteln har blifvit begärdt ett anslag till uppförande
af ett nytt landshöfdinge-residens i Carlstad. Att ett sådant
är behöfligt sedan det gamla blifvit förstört af den vådeld, som öfvergått
nämnda stad, veta vi nog. Men den summa, som blifvit begärd
härtill, uppgår till ej mindre än 192,000 Riksdaler; man tyckes sålunda
vilja åt Landshöfdingen i Carlstad uppföra ett lägligt palats.
Några sådana stora landshöfdinge-residenser hafva på sednare tider blifvit
uppförda i andra städer; och jag tror mig veta, att åtskilliga af de
landshöfdingar, som bo i dem, ej äro särdeles tacksamma för de stora
salonger, i hvilka de blifvit inlogerade. De stora rummen fordra nemligen
mycket möbler, mycken eldning, stor eklärering, och deras innebyggare,
skulle utan tvifvel varit mera belåtna, om dessa rum ej varit
större än som varit för dem nödvändigt i och för utöfvandet af gästfrihetens
pligter. Mig förefaller derföre det ifrågasatta landshöfdingeresidenset
i Carlstad vara beräknadt större än hvad som varit af behofvet
påkalladt.

Jag anhåller att detta mitt yttrande måtte varda till Stats-Utskottet
öfverlemnadt.

Herr Schartau: Då vi nu återigen kommit in på den Kongl.
Propositionen och gevärsfrågan, må det tillåtas mig att yttra några ord
emot den skyndsamhet i anskaffande af gevär, som den siste värde talaren
påyrkat. Det är ju ännu ovisst huru en armé bör vara organiserad,
man vet ju ej ens hvilket gevär som skall anses vara det bästa.
Den alltför stora skyndsamheten skulle dessutom vid vapnens anskaffande
sätta oss i beroende af utlandet. Deremot tror jag att det skulle
vara af stor vigt att gevärsfabrikerna inom landet utvidgades och fullkomnades
och detta ej minst i militäriskt hänseende. Det är sannt att, om
den inhemske fabrikanten anlitades, kunde vi ej nu genast få alla våra
vapen förfärdigade, utan måste först lemna honom tillfälle åt t försöka
sig dermed; men jag anser det, att vi kunna sjelfva i framtiden förfärdiga
våra gevär, vara af vida större vigt och nytta för landet, än
det att i en hast fä gevär, hvilka ändå måhända snart skulle blifva
urmodiga.

Hvad som egentligen föranledt mig att begära ordet var det att
mig förefaller som om den Kongl.Propositionen antydde,att gevärstillverkningen
inom landet efter gamla modeller fortsattes ännu i den dag, som
nu är. För min del kan jag ej fatta lämpligheten häraf. Jag förstår
väl, att Kronan kan med den ena eller andra gevärsfabriken hafva ingått
kontrakt, som den har svårt att komma ifrån. Men om än sådant
kontrakt ej kan helt och hållet upphäfvas, tror jag dock att det ej skulle
vara för Kronan omöjligt att tillvägabringa förändring deruti så till vida,

Den 30 Januari.

141

att i stället för tillverkningen af hela gevär sättes ändrande af gamla
dylika eller förfärdigande af alltid behöfliga delar till nya. I alla händelser
är -det ej rätt och med god hushållning öfverensstämmande att
fortsätta med ny tillverkning af erkändt icke tidsenliga vapen; och jag
hoppas att Stats-Utskottet måtte egna sin uppmärksamhet åt detta missförhållande.

Friherre Raab: Jag uppträder nu ånyo för att svara några ord på
hvad den siste värde talaren yttrat. Jag kan ingalunda lemna någon
nöjaktig förklaring öfver den sista anmärkningen, men får på det kraftigaste
motsätta mig den benägenhet för uppskof, det »festina lente»,
som röjer sig i hans första anmärkning. Det förefaller mig, som om
vi, för att begagna ett gammalt ordspråk, ej såge skogen för bara trän,
som om vi vore faran så nära att vi ej såge den. Jag vill åtminstone
ej hafva på mitt samvete, att hafva hört till dem, som genom lugnande
föreställningar beredt uppskof, som vilja under overksamhet förlänga
den dyrbara tid vi haft till att bereda oss på vårt försvar. Äfven om,
hvarpå jag ej tviflar, man i framtiden får en bättre modell på gevär, än
den, som nu anses för den bästa, så riskera vi i alla fall ej så mycket
derigenom, att vi nu uppoffra en mindre summa på förändrande af gamla
gevär och anskaffande af nya, som derigenom, att vi sätta oss med armarne
i kors och i overksamhet afbida hvad framtiden kan medföra.
Jag upprepar ännu en gång, att i denna fråga är skyndsamhet af omätlig
vigt. Jag har hört sägas att vid åtskilliga fabriker och faktorier,
der man till följd af den nu rådande arbetslösheten nödgats afskeda en
mängd arbetare, skulle det vara synnerligen lätt att få sysselsätta desse,
bland hvilka finnas skickliga filare och skickliga smeder, med omändring
af gamla gevär eller tillverkning af delar af nya. Yi skulle, om
dessa beställningar utfördes inom landet, vinna, utom annat, det att de
blefvo fortare färdiga än om de gjordes annorstädes. Denna åtgärd
får jag derföre rekommendera på det högsta.

Efter härmed slutad öfverläggning och uppå gjord proposition, hänvisades
de nu afgifna yttrandena till Stats-Utskottet,

Upplästes ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
N:o 19, för den 28 dennes, hvaraf inhemtades, att Andra Kammaren
biträdt Första Kammarens beslut om tillsättande af ett särskildt Utskott
för behandling af alla frågor rörande förändrad organisation af
landtförsvaret och dertill erforderliga anslag.

Herr Grefven och Talmannen hemställde, huruvida Kammaren ville
besluta att nästa Lördag den 2 Februari företaga val af ledamöter och
suppleanter uti ifrågavarande Utskott; hvilket bifölls.

Kammaren åtskiljdes kl. | 2 e. m.

In fidem

O. Brakel.