Slutligen justerades protokollsutdrag rörande de af Kammaren viddetta sammanträde fattade beslut

ProtokollRiksdagens protokoll 1869:513

Den 43 Maj, f. in.

§ 19.

579

Slutligen justerades protokollsutdrag rörande de af Kammaren vid
detta sammanträde fattade beslut.

Sammanträdet afslutades kl. 3 e. m.

In fidem
H. Husberg.

Thorsdagcii den 13 Maj.

Kl. 11 f. m.

§ I Kammarens

protokoll för den 5 innevarande månad upplästes och
godkändes.

§ 2.

Sedan Riksdagens båda Kamrar godkänt de tre voteringspropositioner,
dem Banko-Utskottet, med anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut,
föreslagit i dess Memorial N:o 16, samt vidare denna dag blifvit bestämd
för anställande af gemensamma omröstningar öfver Kamrarnes ifrågavarande
beslut; så företogs nu, jemlikt 65 § Riksdagsordningen, på
sätt och med den utgång här nedan närmare förmärs, dessa omröstningar,
i enlighet med de godkända voteringspropositionerna, nemligen:

Första voteringen:

Den, som i enlighet med Utskottets, af Andra Kammaren godkända
förslag, vill, att kreditivet till manufakturdiskonten skall för år 1870 utgöra
1,750,000 R:dr, röstar

ja;

Den det ej vill, röstar

nej; »

Yinner nej, kommer, i enlighet med Första Kammarens beslut, ifrågavarande
kreditiv att för år 1870 utgöra 2,000,000 R:dr.

580

Den 13 Maj, f. m.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel afiagd och
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att voteringssedlarne
för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl derstädes
afgifvits, företogos nu sedlarnes öppnande och uppräkning, och utföll
omröstningen med 87 ja och 61 nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren

samtidigt anställd, hade utfallit med.......... 40 ja och 57 nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster, eller 87 ja och 61_nej,

sammanräkningen visar 127 ja och 118 nej,
varande alltså beslut i denna fråga af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

Andra voteringen:

Den som, i enlighet med Utskottets, af Andra Kammaren godkända
förslag, vill, att till Jernkontoret skall för år 1870 anvisas ett kreditiv af
750,000 R:dr, röstar

ja;

Den det ej vill, röstar

nej;

Vinner nej, kommer, jemlikt Första Kammarens beslut, kreditivet till
Jernkontoret att utgöra 900,000 R:dr.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel afiagd och
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att voteringssedlarne
för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl derstädes
afgifvits, företogos nu sedlarnes öppnande och uppräkning, och utföll
omröstningen med 100 ja och 52 nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll blifvit af Första Kammaren

samtidigt anställd, hade utfallit med.......... 29 ja och 67 nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster, eller 100 ja och 52 nej,

sammanräkningen visar 129 ja och .119 nej,
varande alltså beslut i denna fråga af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

Tredje voteringen :

Den som, i enlighet med Utskottets, af Första Kammaren godkända
hemställan, vill, att 53 § i Banko-reglementet skall blifva oförändrad, röstar

, ja;

nej;

Den det ej vill, röstar

Den 13 Maj, f. m.

581

Vinner nej, har Riksdagen, i enlighet med Andra Kammarens beslut,
förklarat, att till nuvarande 53 § i Banko-reglementet skall göras följande
tillägg: “samt må Fullmägtige dessutom, når de anse det med Hankens
fördel förenligt, anvisa ytterligare medel till utlåning från denna fond".

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd och
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att voteringssedlarne
för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl derstädes
afgifvits, företogos nu sedlarnes öppnande och uppräkning, och utföll
omröstningen med 46 ja och 103 nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll blifvit af Första Kammaren samtidigt
anställd, hade utfallit med............ 84 ja och 12 nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster, eller 46 ja och 103 nej,

sammanräkningen visar 13Ö ja och 115 nej,

varande alltså beslut i denna fråga af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

§ B.

Föredrogs Stats-Utskottets Memorial N:o 99, angående den under innevarande
riksdag verkställda statsreglering samt anskaffande af de för
Riksgäldskontorets utgifter erforderliga medel.

Frnkten 1.

Härvid anförde

Herr Hedengren: Jag kan icke neka till, att, då detta förslag

om ett lån på 30,000,000 R:dr framkom i Riksdagens elfte, för att icke
säga tolfte timme, och utan att man förut haft den ringaste aning om
ett sådant storartadt förslags framläggande, jag icke kunnat värja mig
från att intagas af en liflig oro, att det möjligen skulle kunna lyckas att
genom öfverraskning genomdrifva detsamma. Här är dock mina Herrar
frågan om ett lån, som skulle uppgå till ej mindre än 30 millioner R:dr,
det vill säga ej långt ifrån en tredjedel af hvad alla våra hittills byggda
stambanor kostat Staten, och man vill besluta dess upptagande i ett sådant
ögonblick som detta, innan man hunnit grundligt sätta sig in i frågan,
och innan någon slags närmare utredning af de behof man dermed
vill fylla blifvit åvägabragt. Man säger visserligen, att detta lån skulle
användas till jernvägsbyggnader; men hvilka dessa skulle vara, eller huru
stort belopp dertill erfordrades, derom upplyser icke ett ord i detta Betänkande.
Man har helt enkelt tagit till en viss summa på höft, tänkande
att den möjligen kan komma att gå åt; och jag vill gerna medgifva,
att det ingalunda blir svårt att finna på utvägar att använda medlen,
om de finnas att tillgå. Jag tror likväl, att, i fall man vill ådagalägga
sparsamhet med Statens medel, det är af vigt att i första rummet noga
beräkna de ändamål man vill befrämja, och sedan se till, huru och på
hvad sätt detta ändamål lämpligast och på billigaste sätt må kunna be -

582

Dfiu 13 Maj, f. ni.

främjas; men framläggandet just nu, sedan så många af Riksdagens ledamöter
redan äro hemresta, af ett så storartadt och genomgripande förslag
kan verkligen föranleda till den misstanken, att förslagets upphofsmän
försökt taga Riksdagens ledamöter par surprise, i förhoppning om att
dessa nu skulle vara villigare än eljest att bifalla hvilket förslag som
helst, endast för att få snart slut på Riksdagen, så att de kunde komma
hem till Pingst. Jag tror det är alltför djerft handladt af Första Kammaren
att hafva gått så till väga, som den gjort, då den biträd t detta förslag.
Man anser Första Kammaren böra utgöra det konservativa elementet
inom Representationen och hafva till uppgift att motstå och söka förhindra
alltför omogna förslag, som måhända kunde vinna den af mera rörliga
element sammansatta Andra Kammarens bifall; men åtminstone i
anslags-, bevillnings- och bankfrågor har det visat sig, att de båda Kamrarne
bytt om rol, så att den, som skulle vara konservativ, varit framåtrusande,
och tvärtom. Andra Kammaren har hållit igen i sådana frågor
som denna förut, och illa vore, om icke Kammaren så gjorde äfven vid
detta tillfälle. Då förslaget om de båda återstående stambanorna, den
östra och norra, och om anslag till desamma icke gått igenom i denna
Kammare, så vore det inkonseqvent handladt af Kammaren att nu besluta
om låns upptagande för dessa stambanebyggnader, h vilka många af Kammarens
ledamöter förut ansett böra hvila åtminstone ännu någon tid,
helst andra vigtiga enskilda banor finnas, som äro i stort behof af understöd,
om de skola kunna komma till stånd. Då fråga förevar här om anslag
till en sådan vigtig industriel bana, nemligen Frö vi—Falu-banan,
uttalade jag den åsigt, att man kunde, på det då föreslagna sättet att
understödja dylika banbyggnader, med samma penningebelopp åstadkomma
fyra gånger så stor sträcka jernbanor, som om Staten skall bygga banorna
helt och hållet sjelf. Jag anser ytterst vigtigt, att man väl betänker och
noggrann! öfverväger alla dessa förhållanden, innan man bestämmer sig
för en sådan betydlig låneoperation som den förevarande, hvilken, såsom
nämndt, går lös på ej mindre än 30 millioner R:dr. Man tröstar oss
visserligen med, att icke hela lånet skulle upptagas på en gång, utan att
lånesummans belopp borde nu bestämmas, endast derföre att det skulle
blifva bekant för långifvarne, huru stor massa obligationer som komme
under följande år att utsläppas i rörelsen. Men om man än stadnar
denna riksdag vid nu föreslagna fem millioner R:dr, så kan det lätt
hända, att en kommande Riksdag, då den ser att obligationerna äro lätt
säljbara, låter dem komma med något mer brådskande fart i rörelse. Det
kan inträffa — säger jag — att man då icke blir så nogräknad i afseende
härå, utan använder dessa obligationer i större mängd än man nu
ämnar, ja, till och med att de icke uteslutande komma att användas för
Statens jernvägsbyggnader, utan möjligen i en hastig vändning äfven för
Statens ordinarie eller extra ordinarie utgifter, till hvilkas bestridande läsvägen
icke utan yttersta nödfall bör anlitas; och om något sådant
olyckligtvis skulle inträffa, vore det ju sorgligt, om vi, som äro medlemmar
af denna Riksdag, gifvit anledning dertill. Om en arfvinge kommer helt
oförmodadt i besittning af ett stort arf, händer det ofta nog, att han låter
detsamma försvinna lika fort, som det kom i hans händer, och det
kunde måhända gå på samma sätt med dem, som komme efter oss, att

Den 13 Maj, f. m.

583

de, som ännu icke lärt sig åt erfarenheten inse, huru stor sparsamhet och
omtanke man måste iakttaga för att få Statens inkomster och utgifter att
gå ihop, komme att behandla dessa tillgängliga millioner med alltför frikostig
hand. Jag tror, att det dessutom, då man visste, att ett så stort
lån vore beslutadt, blefve en lockelse för landet i allmänhet, att vid de
snart tillstundande nya valen till Andra Kammaren företrädesvis utse sådana
representanter, som vore angelägne om jernvägars dragande till eller
genom deras respektive orter, och att möjligen vid dessa val således mindre
afseende fastades på personernas duglighet för allmänna värf och sinne
för sparsamhet med Statens medel än på deras förmåga och nit att drifva
igenom frågor, som mera afsåge ortsintressen än det allmänna bästa. Nu
har den vid de fordna ståndsriksdagarne gängse jernvägsfebern något lågt
sig, men säkerligen skulle den sålunda frammanas och med mera häftighet
uppblossa vid nästa riksdag; och vi veta att recidiver ofta äro farligare
än sjukdomen vid sitt första uppträdande. Det har icke lyckats
Andra Kammaren annat än i mindre anslagsfrågor, att vid de gemensamma
voteringarne genomdrifva sin mening; då det deremot gällt några
större anslag, såsom t. ex. det till arméens vapenöfningar, har den mera
frikostiga Första Kammaren segrat. Det var väl den gången icke fråga
om mer än några hundratusental, nu gäller det deremot trettio millioner,
och det vore derföre i sanning illa, om icke Andra Kammaren skulle genom
enighet söka hindra ett så minst sagdt obetänksamt beslut soni detta.
Yi skola komma ihåg, att det icke är nog med den ökade skuldsättning
vi derigenom skulle ådraga landet, utan att äfven de årliga annuiteterna,
det vill säga den årliga räntan och amortering på statsskulden skulle
derigenom komma att högst betydligt förökas; och då vi se, huru svårt
vi redan nu hafva för att bestrida dessa annuiteter för de redan upptagna
statslånen, kunna vi föreställa oss huru mycket svårare detta skulle
blifva, om dessa annuiteter ökades med ränta och amortering å ytterligare
trettio millioners statslån.

För öfrigt erkänner jag villigt, att det nu föreslagna inhemska fondsystemet
vida vore att föredraga framför upptagandet af ytterligare utländska
statslån. Sverige kan nemligen numera icke lämpligen uppträda
på den utländska penningemarknaden såsom lånesökande, sedan de sednaste
låneoperationerna tydligen ådagalagt, att lånevilkoren stegrats och
betänksamheten mot de Svenska låneansökningarne hlifvit allt större hos
de utländska kapitalisterna, till följd af de ofta förnyade lånetransaktionerna.
Det nu föreslagna systemet för statslån torde derföre hädanefter
höra uteslutande användas, dock anser jag förslaget derom vara för tidigt
väckt, då man icke ännu kunnat blifva ense om de ändamål, för hvilka
medlen skola användas. Att bedrifva låneoperationerna, såsom hittills ofta
skett, på det sätt, att man upptagit tillfälliga ficklån med kort återbetalningstid,
kan icke heller i längden vara lämpligt för Statens kredit, och
är icke heller nyttigt för dess finanser, emedan för de täta omsättningarne
särskilda kostnader uppstå, hvilka skulle kunna undvikas genom ett
inhemskt fondsystem.

I frågans nuvarande skick får jag emellertid uttala mig för afslag å
Utskottets Betänkande, så mycket heldre som, om det redan är ganska
svårt att återvända från Riksdagen sedan man icke lyckats åstadkomma

584

Den 13 Maj, f. m.

ett verkligt återhåll i _ statsutgifterna, det skulle blifva ännu mycket svårare,
sedan man ådragit Staten en sådan ökad skuldsättning och så stora,
ökade årliga utgifter. Jag får således föreslå, att första punkten i Betänkandet
måtte helt och hållet afslås, och fastän den andra punkten
ännu icke är föredragen, vill jag dock på förhand tillkännagifva, att jag
anser den höra i så måtto bifallas, att: Fullmägtige må ega upplåna ett
belopp af högst fyra millioner R:dr mot samma vilkor, som i denna punkt
för öfrigt bestämmas rörande ett lån på fem millioner R:dr. Då Regeringen
sjelf föreslagit ett upplåningshelopp af 3,400,000 R:dr, synes det
mig, som skulle för statsbristens betäckande ett lån på högst 4,000 000
R:dr vara fullt tillräckligt.

Häri instämde Herr Erik Olsson. •

Herr von Tro il: Jag tager mig friheten hemställa till Herr Talmannen
och Kammaren, huruvida icke äfven andra punkten af Memorialet
måtte få föredragas, på det att diskussionen måtte kunna omfatta båda
punkterna på en och samma gång.

Med anledning af Herr von Troils hemställan beslöt Kammaren att
i sammanhang med den första jemväl låta andra punkten i detta Memorial
komma under föredragning. Sedan alltså sistnämnda punkt blifvit uppläst,
fortsatte:

Herr von Troil: Uti hvad jag har ämnat att yttra angående detta

magtpåliggande ärende är jag till en stor del förekommen af den föregående
talaren, och kan derföre fatta mig kortare än eljest blifvit händelsen;
men jag ber likväl att, utom de af honom framställda få uttala ännu
några andra betänkligheter mot antagandet af Utskottets förslag. Först
och främst torde det med fullt skäl kunna ifrågasättas, huruvida Statsutskottet
haft befogenhet att framställa detta förslag, då mig veterligen
ej någon motion, långt mindre någon Kongl. Proposition, dertill föranledt,
och Stats-Utskottet, enligt min uppfattning, sjelft icke egen någon motionsrätt.
Gällande Riksdagsordnings 39 § stadgar visserligen, bland annat,
att Stats-Utskottet åligger att granska, utreda och uppgifva Statsoch
Riksgäldsverkens tillstånd och förvaltning, samt föreslå hvad till fyllande
af deras behof erfordras, men utaf detta stadgande bör man väl
icke draga den slutsatsen, att Stats-Utskottet har befogenhet att föreslå
utvägar till bestridande af sådana utgifter, hvilka kommande Riksdagar
först ega att bevilja; dock vill jag icke mycket hålla på denna betänklighet,
som, i fall förslaget varit riktigt och nyttigt, icke torde haft så
mycket att betyda. Deremot måste jag, i likhet med den förre talaren,
pa det lifligaste beklaga, att Utskottet först i riksdagens ll:te eller snarare
12:te timme framkommit med ett så vigtigt och på hela vår finansiela
ställning så djupt ingripande förslag som det nu framlagda. Dermed
vill jag dock ingalunda låta den tanken framskymta, att Stats-Utskottet
velat genom öfverraskning genomdrifva detta beslut i Kamrarne, ty jag
tror mig veta, att äfven uti Stats-Utskottet förslaget blifvit helt nyligen
väckt; men vare dermed huru som helst, så måste dock en hvar erkänna,

585

Den 13 Maj, f. m.

att det är af synnerlig vigt, att frågan moget öfverväges innan beslut fattas.
Då vi nu alla veta, att representanterna stå i begrepp att oförtöfvadt
återvända till sina hemorter och af helt förklarliga skäl längta att med
det snaraste få åtskiljas, så är det naturligt att de icke kunna skänka
den uppmärksamhet som vederbör åt frågan, och att en noggrann pröfning
deraf med ty åtföljande återremisser icke är möjlig att nu medhinna.
Jag hade väntat mig, att Stats-Utskottet skulle i detta fall hafva handlat
såsom det gjorde vid 1867 års riksdag, då Utskottet långt före riksdagens
afsilande framlade en tablå öfver den finansiela ställningen, jemte ett
s. k. principbetänkande, för att deröfver inhemta Kamrarnes åsigt. Hade
man nu så förfarit, så hade vi haft tid att närmare betänka oss i denna
grannlaga och vigtiga fråga, och man hade då kunnat motse ett annat resultat
än nu.

Hvad sjelfva saken angår, så instämmer jag med Utskottet deruti, att
det ingalunda är förmånligt att tid efter annan upptaga flera smärre temporära
lån, utan anser jag lika med Utskottet nödvändigt, att vi böra
söka att inom en ej aflägsen framtid införa ett inhemskt fondsystem, hvilket
otvifvelaktigt skulle, mer än något annat sätt att genom upplåning
anskaffa medel, tillskynda oss fördelar, bland hvilka jag endast tager mig
friheten nämna, att detsamma skulle föranleda till sparsamhet, och att
räntan derå komme att stadna inom landet, men om jag således gillar
dessa hufvudgrunder, kan jag deremot omöjligt gilla den tillämpning derutaf,
som Utskottet i det nu föredragna Betänkandet sökt att genomföra.

Mine Herrar! det är icke särdeles längesedan jag tog mig friheten att
framlägga mina åsigter om anskaffandet af de för jernvägsbyggnadernas fortsättande
erforderliga medel; jag vill nu icke trötta Kammarens ledamöter med
upprepande af allt hvad jag då anförde, utan tager mig blott friheten erinra
det jag ansåg att 4,000,000 R:dr om året borde användas till jernvägsbyggnader,
deraf 3,000,000 R:dr till stambanor att utföras för Statens räkning
och 1,000,000 R:dr för att understödja byggandet af bibanor. Men jag tog
mig vid samma tillfälle friheten påpeka, att det vore af högsta vigt, att
innan man beslutade sig för upplånande af något visst belopp, såväl en
viss plan för jernvägarnes byggande som äfven eu tillförlitlig finansplan,
grundad på införandet af ett inhemskt fondsystem, blefve uppgjorda och
för Riksdagen framlagda. Ehuru jag således, enligt hvad jag redan nämnt,
gillar det af Utskottet framställda förslaget om införandet af ett inhemskt
lånesystem, kan jag dock icke godkänna Utskottets åsigt om upplåning af
någon större summa förrän i sammanhang med framläggandet af en fullständig
jernvägsplan, och jag hoppas att Regeringen icke skall underlåta
att för nästkommande Riksdag framlägga förslag både i det ena och det
andra af dessa hänseenden. Att nu upptaga ett lån på, 30,000,000 R:dr,
anser jag vara särdeles äfventyrlig!, äfven om man skulle följa Utskottets
förslag att intill nästa riksdag afyttra högst eu sjettedel af obligationerna,
det vill säga för ett nominelt värde af 5,000,000 R:dr, hvaremot återstående
obligationsbeloppet skulle till Riksdagens disposition reserveras; ty
jag hemställer, huruvida icke följden af ett dylikt system blefve det, att
kommande Riksdagar skulle få långt större svårigheter att bekämpa vid
afvärjande! af alla anspråk på anläggandet af jernvägar än hittills, då
man visste, att Riksgälds-kontoret hade obligationer af ett redan beslutadt

58G

Den 13 Maj, f. m.

lån färdiga, och att Riksdagen blott behöfde gifva order att utsläppa
större eller mindre mängd af dessa papper för att erhålla nödiga penningar.
Derigenom kunde man också inlockas på den farligaste af alla
finansiela afvägar, nemligen den att bestrida Statens löpande utgifter med
lånade medel; och jag hemställer till Eder sjelfva, mine Herrar! hvarthän
det skulle leda, om man med dylika upplånade medel skulle bestrida kostnaderna
för vår armés beväpning och dess vapenöfningar, våra fasta platsers
befästande m. m. dylikt, som bör bekostas af den ordinarie beskattningen.
Redan nu har man vid denna riksdag börjat lefva så att säga
på kapitalet, då man, för att betäcka 1867 års lån, tagit i anspråk bankovinsten
för tvänne år, samt dessutom, för att erhålla inkomster till fyllande
af stundens behof, skrapat ihop alla möjliga tillgängliga kassor och fonder,
bland hvilka jag vill nämna endast Christianstads läns flygsandsplanteringsfonds
samt skogsplanteringskassans behållningar, äfvensom besparingarne
af fyr- och båkmedlen m. m. Jag hemställer huruvida det kan
blifva möjligt att vidare fortgå på denna väg, och jag för min del tror,
ätt det hade varit långt bättre att redan vid denna riksdag i någon mån
höja den allmänna bevillningen, hvilket i alla händelser väl snart blir en
nödvändighet, ehuru jag äfven medgifver, att tiden till ett sådant steg icke
varit synnerligen lämplig nu, när nöd och ekonomisk förlägenhet herrska
inom hela landet. Jag inser, som sagdt är, att många svårigheter häremot
finnas, men ett skal, som mer än andra talat deremot, och i kraft
af hvilket man icke varit benägen att vidtaga en dylik åtgärd, är det att
nya riksdagsmannaval nu snart skola anställas, och att en hvar af Kammarens
ledamöter, som önskade blifva omvald, icke velat komma hem till
sina konnnittenter och helsa dem med den underrättelsen att han bidragit
till bevillningens höjande. Jag hyser den bestämda öfvertygelsen, att
nästa Riksdag måste bevilja nya skatter för behofvens fyllande; man säger
visserligen, att Representationen bör besluta besparingar der och hvar
uti statsutgifterna, men utaf egen erfarenhet veta vi, att det är omöjligt
att åstadkomma några sådana af betydligare omfattning, då Statens utgifter
allt mer och mer måste tillväxa till följd af den utveckling Staten
sjelf årligen ernår; och jag hemställer huruvida det kan vara klokt att
utsätta nästa Riksdag för eu stark frestelse att icke vidtaga en så oundviklig
åtgärd, som den jag nyss omnämnde, genom att nu upplägga en mängd
obligationer i Riksgälds-kontoret.

Detta är hvad jag har att säga om upptagandet af lån i allmänhet,
men jag har äfven några speciela anmärkningar mot det nu föreslagna
lånet, hvilka jag anhåller få underställa Kammarens beprisande. Utskottet
säger nemligen: “Om ock lånet innefattar en större summa, är det icke

derföre oundgängligt nödigt att för den närmaste framtiden af obligationsbeloppet
föryttra mera, än man anser kunna utan olägenhet för rörelsen
utsläppas*. Dessa ordalag bevisa, att bakom låneoperationen ligger en
tanke, som enligt min åsigt är ganska farlig, den nemligen att af obligationsbeloppet
utsläppa så mycket som kan ske utan olägenhet för rörelsen,
i stället för att inskränka sig till den summa, som i och för jernvägsbyggnaden
oundgängligen erfordrades. Jag har äfven en stor betänklighet
mot den bestämmelsen, att lånet skall blifva löpande med 4 ’/2 procent
ränta, ehuru det är möjligt, att detta kan utur vissa synpunkter vara

Den 13 Maj, f. m.

587

nyttigare, än om lånet upptages emot 5 procent; jag anser nemligen, att
man bör göra lånet så begärligt för den stora allmänheten som möjligt,
och jag föreställer mig, att en räntebestämning af 4''/2 procent skall väsendtligen
försvåra obligationernas afsättning. Egare af mindre kapital,
såsom enkor, m. fl. skola säkerligen betänka sig, innan de uppköpa dylika
obligationer, då jernkontoret och många städer, hvilka upptagit lån, i allmänna
rörelsen utsläppt obligationer, hvilka alla löpa med 5 procent
ränta. Likaledes hyser jag mycken tvekan att antaga Utskottets hemställan,
att ifrågavarande fonderade statsobligationer skola utställas endast i
“Svenskt mynt"; jag skulle dervid vilja hafva tillagt orden, “i silfver11, ty
då Herrarne beklagligen icke hafva godkänt den föreslagna förändringen
af 72 § Regeringsformen, så går det icke an att upptaga ett lån att återbetalas
genom årlig amortering under loppet af omkring 40 år, utan att
tydligt bestämma det obligationerna skola betalas i silfver.

Allt visar att detta Betänkande är ett hastverk, som nu icke bör
kunna komma i fråga att godkännas. Jag tror, såsom jag förut haft äran
nämna, att det vid nästa riksdag kan komma i fråga att upptaga ett
större statslån, men detta bör då icke ske annat än i sammanhang med
fastställande af en fullständig plan för utförande af våra jernvägsbyggnader.
Nu anser jag det vara bäst att besluta upptagandet af ett temporärt
lån af 4,000,000 R:dr, hvilket icke bör möta någon svårighet att inom
landet erhålla äfven under nuvarande förhållanden, och kunna obligationerna
å detta lån framdeles konverteras i ett större statslån. Jag har
föreställt mig, att lånet bör upptagas på samma vilkor som 1867 bestämdes
för det lån som då skulle upptagas, och att lånet skulle återbetalas
åren 1873 och 1874. På det att jag icke ytterligare måtte behöfva
besvära Kammarens Herrar ledamöter med att ånyo begära ordet, så har
jag yrkat föredragning af första och andra punkterna tillsammans, och
anhåller jag nu att få framlägga mitt förslag, i det närmaste lika lydande
med det som år 1867 af Riksdagen antogs. Det skulle således heta:

att åt Fullmägtige i Riksgälds-kontoret uppdraga att för nämnda
Kontors räkning anskaffa ett belopp af 4,000,000 R:dr, genom upplåning
mot obligationer i Svenskt mynt, ställda till innehafvaren, att återbetalas å
bestämda förfallotider, hvilka uti obligationerna böra angifvas, och löpande
med fem procent ränta samt försedda med halfårs räntekuponger;

att infriandet af dessa obligationer skall ske till hela beloppet under
de två åren 1873 och 1874, med ungefär lika andelar hvartdera året; samt

att Fullmägtige må ega bestämma de valörer, som för obligationernas
gångbarhet finnas mest lämpliga, dock icke under 100 R:dr, äfvensom bevilja
den kapitalrabatt som af omständigheterna påkallas.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra yrkar jag afslag å första
punkten, samt att andra punkten måtte erhålla den ordalydelse mitt nu
afgifna förslag utvisar.

Herr Grefve Posse: Herr Talman! Mine Herrar! Då det lider på
slutet af Riksdagen, då först märker man rätt, huru dyrbar tiden är; och
jag skall också derföre icke längre än oundgängligen nödigt är upptaga
Herrarnes tid.

588

Den 13 Maj, f, m.

Innan jag öfvergår till sjelfva den förevarande frågan, ber jag likväl
att få beröra ett ämne, som jag icke kan låta alldeles oanmärkt passera.
Man har helt otvetydigt antydt, att, om Stats-Utskottet icke helt och hållet
öfverraskat Kamrarne, det dock något oförväntadt tagit dem par surprise
i denna fråga. Detta är en förebråelse, som jag skall bedja att få
undanrödja och, som jag förmodar, med fullt goda och giltiga skäl. StatsUtskottet
har icke kunnat framlägga sitt Finansbetänkande, förrän Riksdagen
fattat definitiva beslut i afseende å Statsverkets beräknade inkomster
och utgifter. Och innan Stats-Utskottet framlade detta Betänkande,
hade Utskottet, då ingen motion i denna syftning blifvit väckt, icke befogenhet
att inkomma med något särslcildt förslag om lånefrågan, hvilken
väl ej heller kunde rätt behandlas, innan behofven voro fullständigt kända.
Det är visserligen långt lidet på riksdagen, men vi äro dock här samlade,
och troligen möta inga hinder för oss att qvarstadna utöfver den bestämda
tiden, i fall så skulle vara nödigt för denna frågas mogna öfvervägande.
Om många ledamöter äro hemresta, är detta något, med hvilket
vi icke vidare hafva att göra, sedan vi beviljat dem permission. I öfrigt
kan frågan, för den händelse Kamrarne stadna i olika beslut, mycket väl
vara afgjord före Pingst, enär gemensam votering i sådant fall kan försiggå
nästa Lördag.

Hvad nu angår sjelfva hufvudfrågan, ber jag att få utgå från den
ståndpunkt, att man nu synes vara temligen allmänt ense om, att Statens
jernvägsbyggnader icke skola nedläggas, utan att de böra fortsättas, men
i en försigtig måttstock och icke med så hastig fart som under ett och
annat åt de föregående åren. Att hädanefter bygga jernvägar för omkring
4,000,000 Rall'' om året tror jag man i allmänhet anser lagom och
lämpligt. Medel till dessa byggnader har man, enligt min uppfattning,
varit öfverens om att söka anskaffa, icke genom beskattning, utan genom lån;
och slutligen tror jag också en allmän önskan förefinnes, hvilken äfven
inom Representationen ofta blifvit uttalad, att dessa lån, så vidt möjligt
vore, skulle tillvägabringas inom landet. Alla dessa tre grundsatser föreställer
jag mig således vara temligen allmänt omfattade och erkända.

När man nu vill upplåna penningar inom landet för detta ändamål,
är det klart, att man i första hand måste se till, att lånet anordnas på
det mest lämpliga sätt; och i detta afseende har majoriteten inom StatsUtskottet,
hvilken uppfattat det såsom särdeles lyckligt för vårt land, om
ett inhemskt fondsystem kunde bildas, trott, att man redan nu borde dermed
göra början genom att upplägga ett lån, passande för behofven under
en följd af år, och af detsamma först taga hvad som för tillfället behöfves,
och sedan öfverlemna åt kommande Riksdagar att i mån af behof
låta försälja obligationer. Jag för min del kan icke se några vådor i detta
förslag. I början, då Stats-Utskottets förslag blef kändt, rådde här vid
lag en begreppsförvexling, hvilken man med synnerlig ifver utbredde för
att skrämma upp den stora allmänheten. Det sades, att Stats-Utskottet
ville hafva upptaget ett lån å 30,000,000 Rall''; men detta är naturligtvis
felaktigt, då Utskottet endast tillstyrkt en lånesumma af 5,000,000 R:dr.
Stats-Utskottet bär blott i afseende å sättet för lånets upptagande förordat,
att Riksdagen skulle besluta uppläggandet af en låneserie å
30,000,000 R:dr, och att af denna 5,000,000 R:dr nu skulle föryttras i

589

Den 13 Maj, f. m.

obligationer. Utskottet kunde ingalunda föreställa sig, att man skulle
uppfatta saken så, som om dessa 25,000,000 R:dr i obligationer, hvilka
komme att förblifva liggande i Riksgälds-kontoret, vore att anse såsom
penningar, hvilka kunde när som helst, i fall af behof, användas. Jag vill
dock tro, att, så länge dessa obligationer ligga i Riksgälds-kontorets vård,
de icke kunna ega något värde, förrän Riksdagen sjelf medgifvit, att de
skola försäljas. Möjligheten att skaffa lån till jernvägsanläggningarne är
visserligen icke beroende utaf om vi nu trycka obligationer, utan derutaf
om vi, när så nödigt blir, kunna förvandla dessa till mynt. Någon våda
kan jag således icke se i den omständigheten, att man nu i Riksgäldskontorets
förvar öfverlemnade de återstående obligationerna å 25,000,000
R:dr, men jag erkänner att jag i detta fall anser mig böra utgå från den
förutsättning, att den Representation, som kommer efter oss, skall bestå
af lika klarsynte och fosterländskt sinnade män som vi, och att den icke
skall fatta annat än för landet goda och välgörande beslut. Men äfven
om man kunde antaga, att den i afseende å jern vägsanslag skulle vilja
lemna fritt lopp åt denna passion, vet jag verkligen icke, om den i detta
hänseende något skulle understödjas derutaf, att detta lån vore upplagdt.
Erfarenheten från de stora jernvägsstriderna har visat, att man först beslutat
jernbanors anläggande och sedan upplåning af penningar. Icke lärer
val heller någon vilja påstå, att det blir oss lättare att låna upp penningar,
derföre att vi hafva obligationerna tryckta i förväg.

Om man emellertid icke nu är benägen att antaga den utväg för
medels anskaffande, hvilken Utskottet föreslagit, återstår endast att taga
ett tillfälligt lån för ögonblicket. Man vill nu endast upplåna hvad stundens
behof krafvel-, men likväl icke släppa ur sigte tanken på ett inhemskt
fondsystem, och hvad blir häraf följden? Jo, att man nu först
lånar upp några millioner och så nästa år ytterligare några millioner
o. s. v., tills man samlat en mängd mindre skuldbelopp, och då ändtligen
anser man att det är tid att göra ett stort inhemskt lån för att
inlösa alla dessa sväfvande skulder. Nu vet man dock, att hvarje klok
och förståndig person, som behöfver låna penningar, söker att begagna
sig af goda och passande konjunkturer och framför allt icke dröjer med
sina låneoperationer ända in i sista stund, då hans utgifter tränga så på,
han måste skaffa mynt till hvad pris som helst. När jag gör ett tillfälligt
lån, kan jag icke bedöma hvad detta lån står mig till efter dess
pris vid sjelfva upplåningstillfället, utan detta beror på hvad penningarne
kosta mig, då lånet skall omsättas. Då man lånar på korta tider, är
man helt och hållet i långifvarnes händer; dessa se, att man nödvändigt
måste .hafva penningar, och de betinga sig sannerligen vilkor derefter.
Detta är icke förhållandet med ett amorteringslån, emedan man då anslår
vissa tillgångar för att betala ränta och amortering å lånet, och icke har
för afsigt att med en ny upplåning liqvidera den gamla. Jag tror Svenska
Statsverket fått tillräcklig erfarenhet af huru det går, om man vid
upplåningarne lemnar åt slumpen att afgöra allt. Vi hafva sett, huru
(lyra våra statslån blifvit genom vårt förvända lånesystem, och att slutligen
vid sednaste upplåningen vi äro uppe vid nära sex procent. Summan
af alltsammans är, att vi, enligt min öfvertygelse, skulle handla mycket

590

IJen 13 Maj, f. m.

välbetänkt, om vi nu beslutade oss för detta fonderade lån och derigenom
beredde utväg för en stadigt ordnad inhemsk obligationshandel.

Om man nu bestämde sig för denna låneserie å 30,000,000 R:dr, vore
meningen, att, sedan först utgifterna för detta och följande år vore betäckta,
från år 1871 under loppet af fem år 4,000,000 R:dr om året
skulle användas till fortsättande af jernbanebyggnaderna, och såvida detta
lån kunde realiseras, vore således obehöflig! att under dessa fem år upplägga
något nytt jernvägslån, liksom man äfven, i min tanke, ganska säkert
begränsat alla öfverdrifter i afseende å dessa anslag. Jag tror detta
så mycket heldre, som det, efter hvad jag redan nämnt, visat sig, att det
ingalunda bidragit till återhållsamhet i anslag att, såsom förut tillgått,
först besluta om jern vägsanläggningar och sedan om låns upptagande.

I afseende å ordalagen i Stats-Utskottets föreliggande hemställan
hafva nu några förändringar i Första Kammaren blifvit gjorda, hviika jag
skulle vilja förorda, för den händelse Andra Kammaren vore benägen att
godkänna Utskottets förslag, emedan derigenom en gemensam votering
kunde undvikas. I första punkten är den förändring beslutad, att orden:
“omkring 40 år“ skulle utbytas till högst 40 år, att vidare i stället för:
“högst en sjettedel“ det skulle heta: "icke mera än en sjettedel“, och
slutligen att orden: intill nästa riksdag“ skulle förändras till: “intill slutet
af år 1870“. I andra punkten åter har Första Kammaren ändrat inledningen,
genom att gifva densamma följande lydelse: “att derest Fullmägtige
skulle finna omständigheterna vara sådana, att lån i enlighet med
första punkten icke kan erhållas på vilkor, som de finna antagliga, Fullmägtige
må ega upplåna14 etc.

Jag anhåller vördsamt, att Herr Talmannen behagade framställa proposition
å Stats-Utskottets förslag med nämnda förändringar, så att förslaget
i sin helhet kommer att erhålla följande lydelse:

att Riksdagen måtte besluta:

l:o) att uppdraga åt Fullmägtige i Riksgälds-kontoret att, till godtgörande
af de vid innevarande riksdag beviljade anslag till Statens jernvägsbyggnader,
äfvensom för beredande af tillgång till framtida jernvägsanläggningar
mot fonderade statsobligationer å ett sammanräknad t nominel!
belopp, motsvarande 30,000,000 R:dr, utställda i Svenskt mynt samt
löpande med 4''/2 procent ränta, som halfårsvis förfaller, upptaga ett lån
att återbetalas genom årlig amortering under loppet af “högst" 40 år; af
hviika obligationer “icke mera än“ y6, eller för nominel! värde af
5,000,000 Rall’, må “intill slutet af år 1870“ föryttras, till det pris Fullmägtige
ega bestämma, hvaremot återstående obligationsbeloppet skall till
Riksdagens disposition reserveras; egande Fullmägtige i öfrigt vid denna
upplåning tillvägagå på det sätt, de finna lämpligast och med det allmännas
fördel mest öfverensstämmande; och att i afseende på detta lån
måtte föreskrifvas:

(Mom. a) b) och c) alldeles lika med deras lydelse i Stats-Utskottets
Memorial.)

2:o) att derest Fullmägtige skulle finna omständigheterna vara sådana,
att lån i enlighet med första punkten icke kan erhållas på vilkor,
som de finna antagliga, Fullmägtige må ega upplåna ett belopp, motsvarande
högst 5,000,000 R:dr, mot obligationer, lydande å Svenskt mynt,

591

Den 13 Maj, f. m.

ställda till innehafvare!!, att återbetalas å bestämda tider, hvilka uti obligationerna
böra angifvas, ej kortare än fem år och ej längre än tio år
från obligationernas utgifningsdag; och må Fullmägtige bestämma obligationernas
räntefot och valörer samt bevilja den kapitalrabatt, som af omständigheterna
möjligen påkallas.

Herr Carl Ifvarsson: Man kan verkligen vara tvehogse, om man
skall tala eller tiga, då man känner, med hvilken otålighet Kammaren önskar
komma till slut med denna fråga för att i rättan tid kunna afsluta
riksdagen. I sjelfva verket beror detta uteslutande derpå, om det nu föreliggande
Betänkandet under förmiddagens lopp blir af Kammaren afgjordt;
ty enligt hvad i Talmans-konferensen blifvit upplyst och beräknadt
är det i annat fall omöjligt att på Lördagen kunna afsluta Riksdagen.

För min del kan jag ej neka, att det föreföll något egendomligt och
öfverraskande, då afdelningen inom Stats-Utskottet till detta inkom med
sitt förslag att emot riksdagens sista ögonblick tillstyrka densamma antagandet
af ett alldeles nytt lånesystem af den omfattning, som det föredragna
förslaget innehåller. Sjelfva idéen, att söka utveckla ett inhemskt lånesystem,
ogillar jag dock icke; men vid närmare granskning syntes mig isynnerhet
trenne omständigheter tala emot förslagets godkännande för det
närvarande. Först och främst torde Riksdagen icke numera hafva tillfälle
att åt pröfningen af förslaget i alla dess detaljer egna den omtanke, som
för ett så vigtigt och omfattande ämnes behandling måste vara af nöden.
Och genom ett förhastadt beslut skulle lätt nog svårigheter kunna uppkomma,
som man icke förutsett, men hvilka för en längre tid skulle kunna
menligt inverka såväl på låneaffären som på landets ekonomi. Denna omständighet
får så mycket större betydelse, som de upplånta medlen äro afsedda
att användas till fortsättande af landets jern vägsbyggnader, men frågan om
dessa anläggningars utsträckning in. m. icke ännu på långt när befinner sig på
det klara. Jag vill i detta hänseende erinra derom, att Riksdagen för ej
längesedan beslutat till Kongl. Maj:t ingå med anhållan om framläggande af
fullständigt förslag till jern vägsbyggnadernas ordnande. Det torde vara lämpligare
att i sammanhang dermed eller kanske först efteråt fastställa
planen för ett lånesystem än att behandla den frågan på förhand, såsom
Utskottet föreslagit. Detta är den andra omständigheten, som hindrar mig
att godkänna förslaget. Och för det tredje befarar jag, att derest obligationer
å 30,000,000 R:dr nu på en gång skulle utfärdas, och en tillgång, om
ock något imaginär, dermed skulle bildas, jern vägsintressena deruti skulle finna
en mägtig retelse att åter börja dessa beklagliga strider, hvilka man först
nyligen och ej utan kraftig ansträngning lyckats qväfva. Man kan icke
önska detta, eller att jernvägsanläggningarné återigen forceras utöfver de
gränser, som Riksdagen nu för dem stadgat.

Jag vill emellertid, af det skäl jag i början af mitt yttrande anfört,
icke inlåta mig i något vidlyftigare ordnande, utan inskränker mig att,
med åberopande af de skäl som i korthet blifvit i reservationen antydda
samt af Herr Hedengren och den ärade ledamoten från Malmö framställda,
yrka afslag å första punkten. I fråga om den ändring anhåller jag åter om
Herr Talmannens proposition på följande förslag: att Fullmägtige i Riks -

592

Den 13 Maj, f. m.

gälds-kontoret må ega upplåna ett belopp, motsvarande högst 4,000,000
R:dr mot obligationer, lydande å Svenskt mynt, ställda till innehafvare^
att återbetalas å bestämda tider, kvilka uti obligationerna böra angifvas,
ej kortare än fem år och ej längre än tio år från obligationernas utgifningsdag;
och må Fullmägtige bestämma obligationernas räntefot och valörer
samt bevilja den kapitalrabatt, som af omständigheterna möjligen
påkallas.

Med Herr Carl Ifvarsson instämde Herrar Hceggström, Ola Månsson
m. fl. ledamöter.

Herr Kolmodin: Då riksdagens afstötande före Pingsthelgen är
beroende derpå, om Kammaren under förmiddagens plenum hinner fullborda
behandlingen af detta ärende, vill jag bidraga till detta goda ändamål
genom att inskränka mig till att instämma i Herr Carl Ifvarssons
förslag.

Herr Friherre L i 1 j e n c r a n t z:

Herr Berger: Det har många gånger blifvit klart ådagalagd t, hvilka
olägenheter som i finansielt hänseende härflyta deraf, att man riksdag
efter riksdag upptager smålån; och jag behöfver alltså i afseende härå
blott erinra, hurusom genom ett sådant förfaringssätt krediten ovilkorligen
måste försvagas, på samma gång som kostnaderna för lånen i ej oväsendtlig
mån ökas. Det enda riktiga förfaringssättet vore att på en gång upplägga
ett större inhemskt fonderadt lån; och besluter man sig ej snart
derför, skall följden oundvikligen blifva den, att man inom ett par riksdagar
åter måste taga sin tillflykt till utländsk skuldsättning. För att
undvika detta, tror jag, lika med Stats-Utskottet, att man så snart som
möjligt bör gripa sig an och på en gång utfärda obligationer å ett fonderadt
lån af 30,000,000 R:dr. Jag kan med så mycken större trygghet
ansluta mig till en sådan operation, som enligt min tanke de betänkligheter
man emot densamma hyser äro af beskaffenhet, att de, åtminstone
med några förändringar i Utskottets förslag, lätt nog kunna häfvas. Först
och främst har man nemligen föreställt sig att genom upptagande på en gång
af ett så betydligt statslån alltför mycket af de befintliga kapitaltillgångarne
skulle frånhändas industrien och näringarne; och dernäst ligger den
farhågan nära till hands, att kommande Riksdagar möjligen skulle uti sin
fria dispositionsrätt öfver ett så stort lån som 30,000,000 R:dr finna en
lockelse till allt för stor frikostighet i anslag eller till en alltför hastig
utsträckning af jernvägsbyggnader, utöfver hvad som för samhällets jemna
och säkra utveckling i det hänseendet vore nyttigt och ändamålsenligt.
Befaras måste ock slutligen, att tillgång på en gång af inhemska räntebärande
statsobligationer till ett så stort belopp, som nu är i fråga, skulle i
betydlig mån bidraga till sänkning i priset på desamma och till lånets fördyrande.
Alla dessa olägenheter kunna lätteligen förebyggas genom bestämmande
af vissa lämpliga gränser för lånets successiva utsläppande i marknaden.
Stats-Utskottet har visserligen föreslagit, att under år 1869 endast 5,000,000

R:dr

Den 13 Maj, f. m.

593

R:dr skulle få upptagas. För min del tror jag att tiden för dessa 5,000 000
R.dr gerna kunde utsträckas till 1870 års slut, ty dessförinnan beköfver
man i sjelf va verket ej större belopp. Men jag tror, att det blir nödvändigt
att begränsa tiden för utsläppandet af obligationerna jemväl för de
återstående % åt lånet. . Man kan visserligen häremot rikta den invändning,
att denna Riksdag icke kan i detta, hänseende binda händerna på en
kommande, hvilken alltså detta fall kunde göra dispositioner alldeles motsatta
de af denna Riksdag beslutade. Men denna invändning förfaller
lätt om man närmare betraktar saken. Vid afslutandet af lån upprättas
alltid emellan långifvare och låntagare ett kontrakt, hvars förbindelser äro
å ömse sidor bindande. Vi veta ju alla, hurusom vid de lånetransaktioner,
der långifvaren icke förbinder sig att öfvertaga hela lånet utan blott en
del deraf, han alltid gor det förbehåll i kontraktet, att den del som han
icke komme att öfvertaga icke får i allmänna rörelsen utsläppas förr än
etter en viss gifven tid. Då jag antager meningen med detta nu föreslagna
lån vara den, att Riksgälds-kontoret icke skall derom behöfva kontrahera
med . någon långifvare utan sjelft ombesörja försäljningen af obligationerna
till allmänheten, finnes ju ingen annan långifvare än obligationsköparen
och icke något annat lånekontrakt än obligationens innehåll
“en.., ''^rje bestämmelse som finnes i obligationen är också fullt bindande
så väl för obligationsinnehafvaren som för Staten, och om i dessa obligationer
utsattes. såsom vilkor, att hela lånet kommer att utsläppas successive
inom vissa bestamda terminer, så är Staten lagligen bunden vid detta
vilkor, och en kommande Riksdag kan ej godtyckligt vidtaga några deremot
stridande dispositioner. Jag har nu föreställt mig, att 5 000 000
R:dr i obligationer skulle få utsläppas 1870, samt att under hvart

°ConneAooafT,die dofter följande fem åren 1871-1875 ytterligare högst
O,uuu,uuo R:clr skulle föryttras. Derigenom vore vunnet att ej alltför
mycket obligationer på eu gång utkornme i rörelsen, att industrien icke
berofvades nödigt kapital, och att kommande Riksdagar också vore förbundna
a,tt vidhålla den en gång beslutade ordningen för obligationernas
utsläppande Om man tager i betraktande den kapitalrabatt, som å detta
län utan tvifvel måste beviljas, och att i första rummet måste af de inflytande
medlen betalas 1867 års temporära lån på 6,000,000 R:dr, skall återstoden
för fullbordandet af våra stambanor icke blifva för mycket, men
statsverket befrias från omsorgen för nya lån under en längre följd af år

I afseende på räntefoten, som Utskottet föreslagit till 41/, procent"
finner jag det olämpligt, att bestämma densamma lägre än till 5 procent.
. Detta inverkar ju ingenting på lånets absoluta dyrhet. Ty den beror
i allt fall på den blifvande kapitalrabatten. Det var 1867 års Riksdag
som med afseende på 1866 års afslutade utländska 5-procents-lån uttalade
den mening, att det skulle vara fördelaktigare, om räntan för detta
län bill vit bestämd till 4V2 procent.

Detta kunde den tiden hafva sin giltighet, då alla föregående utländsk.
3''.^1''11 voro 4''/a-procents-lån. . Men hvad som möjligen då uttalades och
möjligen den tiden hade skäl för sig, bör väl icke få gälla såsom grundsats
för alla tider,, ty förhållandena hafva sedan dess betydligt förändrat sig.
Inom andra länder, med större .kredit än Sverige, bär räntefoten de sednare
aren haft en bestämd tendens till stigande till och med utöfver 5 procent.

Riksd. Prof. 1869. 2 Åfd. 4 Pund. 38

594

Den 13 Maj, f. m.

Våra två sista utländska lån löpa med 5 procent ränta. Då dessutom
hypoteksbankens samt flera städers och korporationers obligationer löpa
med 5 procent ränta, vore det enligt min tanke mycket oklokt att nu
sätta räntan lägre än 5 procent; och ingenting skulle kraftigare bidraga till
lånets fördyrande och obligationernas svåra afsättlighet, än om räntan i
desamma sattes till 4''/2 procent.

I afseende å tiden för amorteringen har Utskott^ föreslagit den till
40 år. Måhända vore det likväl lämpligare att icke i detta fall så bestämdt
fixera tiden; utan föreslår jag att den må bestämmas till högst 40 år.

Jag anhåller således, att Herr Talmannen behagade framställa proposition
derå, att Riksdagen måtte besluta:

l:o) att uppdraga åt Fullmägtige i Riksgälds-kontoret att, till godtgörande
af de vid innevarande riksdag beviljade anslag till Statens jernvägsbyggnader
äfvensom för beredande af tillgång till framtida jernvägsanläggningar,
mot fonderade statsobligationer å ett sammanräknadt nominelt
belopp, motsvarande 30,000,000 R:dr, utställda i Svenskt mynt samt
löpande med 5 procents ränta, som halfårsvis förfaller, upptaga ett lån
att återbetalas genom årlig amortering under loppet af högst 40 år; af
hvilka obligationer högst ‘/6 eller för ett nominelt värde af 5,000,000
B:dr må intill slutet af år 1870 föryttras till det pris Fullmägtige må
ega bestämma, och återstående beloppet med högst 5,000,000 li:dr° årligen
under hvardera af derefter följande fem åren 1871—1875 må kunna,
föryttras eller i allmänna rörelsen utsläppas, och hvarom stadgande i
obligationerna bär intagas; egande Fullmägtige i öfrigt vid denna upplåning
tillvägagå på det sätt, de finna lämpligast och med det allmännas fördel
mest öfverensstämmande, och att i afseende på detta lån måtte föreskrifvas:

a) att etc. (lika med Utskottets förslag).

Herr CarlAn ders Larsson: Att bär så många anmärkningar

blifvit framställda mot Utskottets förslag, förundrar mig så mycket mindre,
som meningarne i denna sak äfven inom Utskottet till en början
varit delade, i det flere ansågo, att förslaget om ett så stort låns upptagande
skulle inom Kamrarne mötas af alltför skarpt motstånd; men efter
åtskilliga upplysningar, som i Utskottet erhöllos, kom man snart till insigt
derom, att man icke gerna borde vidare fortgå på den hittills beträdda
banan att för jernvägsaffärernas reglering upptaga endast temporära
ficklån, utan beslöt man sig för att söka ordna saken på ett sådant
sätt, att man icke vid hvarje riksdag skulle behöfva sysselsätta sig med
rangerandet af dessa låneoperationer och lämpa dem efter ständigt vexlande
konjunkturer.

Då för några år sedan frågan förevar om lån till jernvägsbyggnaderna,
föreslog en ledamot i Borgare-Ståndet, att man skulle på en gång
upptaga den för dessa byggnaders fullbordande erforderliga lånesumman.
Man ansåg då detta förslag alldeles afvita, men sedan bär erfarenheten
visat, att man nog hade handlat klokast, i fäll man då följt detsamma.

Icke bör man väl heller fästa sig vid, att Stats-Utskottets förevarande
hemställan om låns upptagande inkommit i Riksdagens elfte eller tolfte
timme, då man ju i alla fall hela tiden tänkt på låneutvägar för att betäcka
Statsverkets utgifver till jernvägsanläggningarne, hvilka utgifter man

595

Den 13 Maj, f. m.

varit ense om att betacka med lån och icke med ökad beskattning. Frågan
är således blott att tillse, hvilket lånesystem som är det förnuftigaste,
antingen, såsom Utskottet föreslagit, att nu upplägga ett inhemskt fonderadt
större lån i stället för ett utländskt, eller att uppnegociera smärre
temporära lån riksdag efter riksdag, tills man slutligen åter kommer på
den punkt, att man måste taga ett större utländskt, dyrköpt lån för att
honorera dessa små. Och man vet af erfarenhet, hvilka fluktuationer i
våra inländska affärer dessa utländska lån åstadkommit! Då de dragas
in i den Svenska marknaden, hvilken icke är i stånd att använda så mycket
penningar, stiga alla varuvärden, jordegendomarne uppjagas till onaturligt
öfverdrifna pris, handel och industri komma i raskare gång, och
man inbillar sig att dessa förhållanden skola förblifva normala; men när
den der penningekällan sinat ut, hvad blir följden? Jo, vi se det dagligen:
stillhet eller tillbakagående inträda i affärerna, egendomsvärdena
sjunka, industrien afmattas, befolkningen står arbetslös och afyttra!- sina
sista tillgångar för att komma öfver Oceanen till Amerika, fattighusen
öfverbefolkas, och det går så långt, att man får underhålla hela
orter. Ja, så har det gått till förut, och jag tror deruti ligger varning
nog att icke vidare fortgå på den vägen. Dessutom kan det hända, att
vi med dessa ficklån så förderfva vår kredit, att vi till slut, när ett
absolut trängande behof påkommer, icke kunna erhålla ett större utländskt
lån.

En talare har sagt, att Andra Kammaren borde visa sin motståndskraft
vid detta tillfälle och icke ställa sig ovärdig inför sina kommittenter
genom bifall till detta förslag. Ja, den värde talaren skulle nog hafva
rätt, i fall icke här vore fråga om ett produktivt ändamål. Men jag frågar:
är det icke Andra Kammaren värdigt och handlar den icke klokt
och välbetänkt, om den understödjer alla produktiva företag i landet?
Genom att gynna sådana företag kommer man näringarne och industrien
att uppblomstra, uppväcker handeln till lif och rörelse, undanrödjer arbetslösheten
och gifver arbetarne bröd, påskyndar landets materiela utveckling
och förkofran och hinner slutligen derhän, att folket börjar älska
sitt land och fattar mod och håg att sträfva för dess bästa. För öfrigt
tror jag, att den af mig antydde talaren minst af alla borde beklaga sig
öfver begagnandet af låneutvägen för jern vägsanläggningar, ty jag föreställer
mig, att i den ort, hvarifrån han är, man är fullt belåten med
jernband-, byggda på lånade penningar, och jag tyckte mig höra från den
värde talaren sjelf, då vi häromdagen hade Frö vi—Falu-banan på tapeten,
att han visst icke skulle beklaga, om Staten ville för den banans räkning
låna upp åtskilliga millioner — jag tror till och med af utländingen!

"Vi måste komma ihåg, att vårt land eger utomordentligt stora naturliga
ressurser, som vi böra försöka att, såvidt möjligt är, göra oss till godo;
och det lider intet tvifvel, att ett af de förträffligaste medel i denna riktning
är underlättandet af våra kommunikationer. Tro Herrarne t. ex.
att, om vi egde goda och ändamålsenliga kommunikationer ända högt upp
i Norrland, Kronan skulle behöfva bortskänka sina nybyggen der för
intet? Eller att möjligen dessa trakter då icke skulle blifva ordentligt
befolkade? Jo, man skulle strömma dit, alldeles som man nu gör till
Amerika.

596

Den 13 Maj, f. m.

Nu klagar man öfver — och jag tror aldraminst man här i Kammaren
är främmande för den klagolåten — att man tvingas sätta in sina
penningar i de förfärliga privatbankerna, och man har så många gånger
framkastat, huru nyttigt det vore att få i gång ett inhemskt fondsystem och
en ordnad obligationshandel. Men när en plan till ett sådant fondsystem
framlägges, då ryggar man tillbaka och vill icke taga emot å Statens vägnar
utfärdade obligationer! Är detta konseqvent, då har jag orätt.

Här är äfven sagdt, att detta lån vid en följande riksdag möjligen
skulle kunna komma att användas till andra Statsverkets utgifter än jernvägsbyggnader,
t. ex. till militäranslag eller något dylikt. Jag tror icke
detta kommer att gå så lätt, som man vill påskina. Flera tecken tyda på,
att till våra efterträdare i denna Kammare kommer att väljas personer,
som icke äro frikostigare med statsmedel än vi varit;] de torde fastheldre
blifva det i ännu mindre grad än vi. Jag tror således icke det påståendet
håller streck, att det lån, som är upplagdt för jernvägsbyggnader,
skall kunna frånryckas detta ändamål och nedläggas i andra företag.

Herr Berger har visat de modifikationer förslaget borde undergå, för
att man skulle kunna vara säkrare om lånets uppnegocierande. Dessa
modifikationer anser jag kloka och förnuftiga, då det måhända annars
icke blir så lätt att upplåna summan på de af Utskottet formulerade
vilkoren. Man må nemligen icke inbilla sig, att, om man blott släpper
ut obligationer, folk genast skall nappa på kroken och köpa dem.
Skälet, hvarför Utskottet bestämde räntan å obligationerna till 4''/2 procent,
var emellertid det, att då de hade så lång framtid för sig som 40
år, räntan under tiden kunde komma att i betydligare mån falla, och
obligationerna sålunda att stå öfver parikurs. Derföre var man inom Utskottet
ense om, att räntan borde bestämmas till 4''/2 procent; och om
man medgifver kapitalrabatt derefter, tror jag väl det icke vore omöjligt
afyttra obligationerna till 4 ’/2 procent. Skulle emellertid Kammaren finna
lämpligt att i detta afseende bestämma sig för 5 procent, vill jag för min
del icke derför lägga hinder i vägen.

Hvad slutligen angår de anmärkningar, som i öfrigt blifvit framställda
mot detta förslag, tror jag dessa redan vara af föregående talare upptagna
till besvarande och så grundligt vederlagda, att jag ej behöfver vid dem
uppehålla mig, helst jag dessutom icke kan förställa mig, att denna
Kammare skulle vara så konservativ, att den icke ville lemna sitt bifall
till Stats-Utskottets förevarande hemställan.

Herr Key: Bland de många skäl, som blifvit anförda mot StatsUtskottets
förevarande förslag är ett af de mest ohållbara, att förslaget
blifvit afgifvet först i Riksdagens elfte eller tolfte timme. Jag vågar nemligen
tro, att litet hvar inom denna Kammare är alltför mycket höjd öfver
småsinne och egennytta, för att tveka att qvarstadna huru länge som
helst, i fall sådant kunde blifva af omständigheterna påkalladt. Då jag således
är öfvertygad, att man icke af böjelsen att resa hem föranledts
till klander öfver att ärendet inkommit i denna elfte timme, kan jag icke
fatta annat, än att skälet dertill skulle vara, att våra förståndsgåfvor nu
vid riksdagens slut befunne sig i det utmattade skick, att vi icke numera

597

Den 13 Maj, f. m.

skulle vara i stånd att behandla förekommande frågor lika väl och noggrann!
som förut.

Här vid lag hyser jag en alldeles motsatt åsigt, ty jag tror att mot
Riksdagens slut, då man hunnit sätta sig in i ärendena och blifvit, om
jag så får uttrycka mig, riktigt varm i kläderna, sådana frågor som denna
mycket bättre och lättare kunna afgöras.

Vidare ber jag att få bemöta ett påstående af åtskillige talare, hvilket
måste hvila på någon slags begreppsförvexling, den nemligen att här
skulle vara frågan om en upplåning af 30,000,000 Rall''. Det förundrar
mig verkligen, om man, efter en noggrannare genomläsning af Utskottsbetänkandet,
skall kunna förneka, att lånesumman i fråga nu blott är
5,000,000 R:dr, och att de 30,000,000 riksdalerna endast hafva att göra
med sättet för upptagandet af framtida lån. Äfvenså har man satt i
fråga, huruvida vi verkligen blifva i behof framdeles af att upplåna denna
sistnämnda summa eller åtminstone om vi höra det.

Vi se af Betänkandet, att Regeringen ansett behöfligt ett lån å
3,400,000 Rall’; och lägga vi till detta belopp den erforderliga kapitalrabatten
å det ifrågasatta lånet, taga vi derjemte i betraktande osäkerheten^
huruvida alla de beräknade inkomsterna, synnerligast annuiteterna
för gifna understöds- och undsättningslån, komma att inflyta, tror jag
vi skola komma till det resultat, att 5,000,000 R:dr nu äro behöfliga, helst
bränvinsmedlen sannolikt äro, till råga på det öfriga, alltför högt beräknade.

Hvad åter det framtida behofvet af större lån beträffar, så har man
här redan påpekat olägenheten af att, såsom förut skett, bundta ihop en
mängd små lån, det ena ofvanpå det andra, emedan följden blifvit allenast,
att när de ändtligen vuxit till en hel packa som känts alltför tung
att betala af löpande inkomster, särdeles om dessa uteblifvit mer och mer
under det att kapitalafbetalningarne å dessa tillfälliga smålån kört tillsammans,
så har man, huru litet böjd man än varit derför, såsom t. ex.
i fjor, nödgats upptaga ett större utländskt lån. Detta hafva föregående
talare redan utredt, och då fullbordandet af våra jern vägskommunikationer
fortfarande kommer att kräfva nya utgifter och nya ansträngningar, då
vi i vår statshushållning inslagit en väg, på hvilken det är [lika lifsfarligt
att gå tillbaka som att fortsätta, och då hvarje vän af ett inhemskt
fonderadt lånesystem måste önska att vi bryta af med de utländska lånetransaktionerna,
så tror jag, att Utskottets förslag är godt och välgrundad!.

Här har äfven blifvit sagdt, att man icke skulle kunna upplåna det
ifrågavarande större beloppet, utan att allt för mycket draga från jordbruket
och näringarne erforderliga kapital och derigenom sätta dem i förlägenhet.
På samma sätt ansåg man äfven år 1867 omöjligt upptaga ett
inhemskt lån å 6,000,000 R:dr; men det upptogs dock inom loppet af
tre och en half månad, under det att Jernkontoret samtidigt upplånade,
vill jaS minnas, lika mycket. Den andel af detta lån, hvilken förfaller år
1872, eller sista året af den utsatta betalningstiden, kunde Riksgäldskontoret
till och med erhålla på de bästa vilkoren, hvilket visar att de
längre papperen i allmänhetens ögon hade företräde. Hvad deremot det
beträffar, att jordbruket och industrien skulle komma att blifva lidande
på uppnegocierandet af ett sådant lån, kan det så mycket mindre

598

Den 13 Maj, f. m.

blifva fallet, som allt hvad bankdepositioner heter äro tillgångar, b vilka
redan förut äro undandragna jordbruket och näringarne; det kommer företrädesvis
att blifva dessa depositioner som skola förvandlas i obligationer;
uti jordbruksinteckningar komme de, i hvithet fall som helst, aldrig
mer att kostymera sig. Detta lån skulle således icke utöfva synnerligt
inflytande på inteckningarne i jordegendomar, utan blott på de medel som
nu på korta tider utlånas från bankerna.

För öfrigt är äfven i detta hänseende ingen fara för handen, så länge
icke lånebeloppet öfverstiger landets förmåga att assimilera detsamma, och
denna förmåga att uppsuga obligationer är i sanning betydligt större, än
man i allmänhet föreställer sig. - Man blir alldeles förvånad, då man kommer
sig för att tänka efter, huru stora belopp af obligationer, som inom
en helt. kort tid blifvit placerade inom landet. Man behöfver blott härvid
erinra sig, att Staten sedan år 1867 upptagit ett lån å 6,000,000
R:dr, att Jernkontoret lånat betydliga belopp, att hypoteksbanken på
ungefär ett år sålt obligationer för mer än 12,000,000 R:dr, och att dessutom
åtskilliga städer upplånat belopp å flera millioner, alltsammans inom
landet. Med sådana fakta för ögonen, och då man måste erkänna, jag
upprepar det, att de dispositioner, som nu finnas i bankerna, föga sannolikt
komma åkerbruket eller näringarne till godo, utan stadna qvar der
eller utgå i form af korta lån, och då vidare obligationer i alla händelser
skaffa sig väg till allmänheten, bör det icke då vara tydligt och afgjordt,
att, om man uppriktigt önskar införa ett inhemskt fondsystem, tiden nu
är inne för dess införande, och att det icke går an att skjuta upp saken
riksdag efter riksdag, till dess man ändtligen kommit derhän igen, att
nödvändigheten af ett nytt utländskt statslån åter står för dörren.

Äfvenså har den invändning blifvit mot Utskottets förslag framställd,
att en kommande Riksdag med denna tillgång i perspektiv blefve mindre
sparsam, emedan den möjligen komme att anse dessa obligationer som
redan tillgängliga penningar, och att på grund deraf jern vägsfebern skulle
återkomma med förnyad häftighet o. s. v. Jag vågar likväl, med stöd af
den erfarenhet man har från föregående riksdagar, hemställa, om någonsin
de stora jernvägsanläggningarne förhindrats deraf, att man icke haft penningar
till hands vid de tillfällen då de beslutats? Eller har man icke
först beslutat sig för storartade och kostsamma förslag i denna väg, och
sedermera börjat fundera på utvägar att anskaffa medel för deras utförande?
Men nu när ett finansförslag framlägges, som har till ändamål
att undanrödja jern vägsstriderna och ordna denna angelägenhet för en
följd af år, då kommer man i sparsamhetens namn och yrkar afslag.
Först om vi nu besluta oss för detta inhemska fonderade lån, först då
kunna vi vara säkra för att intet utländskt lån skall upptagas, förrän
dessa obligationer blifvit placerade; men om vi deremot förkasta detta
förslag, så finnas hundrade möjligheter för att en kommande Riksdag i
en hastig vändning skall bestämma sig för ett utländskt lån, liksom så
många gånger förut.

Jag vill icke längre upptaga tiden, men kan icke underlåta att till
slut uttrycka min förvåning öfver, att hos dem, som bekämpat Utskottets
förslag, framskymtat ett uppenbart misstroende till framtiden och ett slags

Den 13 Maj, f. m.

599

förmynderskap öfver en följande Riksdag. Det är alldeles samma konservativa
misstro, som Ståndsrepresentationen hyste för de nya Kamrarne.
För min del tror jag, att en kommande Riksdag snarare skall fatta bättre
beslut än sin föregångare, och om landet får anledning beklaga sig öfver
fattade beslut, kan detta gälla oss lika väl som våra efterträdare, helst
om vi låta nu ifrågavarande försök att en gång ordna våra finansiela förhållanden
gå oss ur händerna.

Herr H i er t a: Hvad jag egentligen har att yttra, är redan förut
uttryckt i sak, och jag vill derföre endast i korthet förklara de skäl, som
föranledt mig att denna gång ställa mig bland reservanterna mot Statsutskottets
föreliggande Betänkande.

Dessförinnan ber jag dock att få taga fasta på ett yrkande af den
siste talaren, att de, som reserverat sig mot upptagandet af ett lån på
längre tid, skulle hafva uppenbarat en viss benägenhet att spela förmyndare
för de kommande Riksdagarne. Jag vågar vara af en motsatt åsigt,
ty om man kan förebrå någon att vilja tillvälla sig förmynderskap öfver
följande Riksdagar, så är det just de Herrar, som vilja upptaga ett sådant
lån för en längre följd af år.

Äfvenså vill jag fästa mig vid några uttryck af den värde representanten
från Östergötland, som näst före den siste talaren hade ordet., Han
sade, att man inom Stats-Utskottet visserligen var litet öfverraskad i början,
när detta Betänkande först kom in dit från afdelningen, men så snart
man läst igenom det och hunnit sätta sig in i frågan, fann man förslaget
välbetänkt och nyttigt. Jag kan å min sida tala om, att hela affären afgjordes
i Stats-Utskottet inom loppet af fyra timmar, och jag tror
icke, att alla Utskottets ledamöter ega det snille och den snabbtänkta
uppfattningsförmåga som den värde talaren, att de på en så kort stund
kunna genomtänka och fullt införlifva sig med en fråga så vidlyftig och
magtpåliggande som denna. Deremot torde det icke vara omöjligt, att
den värde representanten från Östergötland kunde hysa en viss benägenhet
för att binda kommande Riksdagar vid ett större lån, helst detta
skulle användas till fullbordande af föreslagna stambanor. Han sväfvade
också mycket ut i tal om nödvändigheten att gynna alla produktiva företag
och påpekade särskild^ att nu afsedda ändamål vore ett sådant; men
jag tror, att han här vid lag alldeles kom att förbise, att, om man tager
upp alltför stora lån för jernvägarnes räkning, kommer man att just derigenom
draga ifrån en del andra landets produktiva företag de kapital,
som för deras normala bedrifvande erfordras. Och att i sådant fall gifva
med ena hand och taga med andra kan väl icke vara för landet i sin helhet
gagneligt.

Jag vill nu öfvergå till angifvande af skälen för min reservation emot
Betänkandet. Det första är, att Regeringen icke hlifvit hörd i frågan, då
det, i min tanke, egentligen hade tillkommit Regeringen att framlägga ett
dylikt förslag. Konungens rådgifvare hafva också här iakttagit en berömvärd
återhållsamhet i fråga om att binda händerna på våra efterträdare;
och hvad oss sjelfva beträffar, hafva vi väl ännu icke hunnit förgäta, att
när vi kommo till denna riksdag, utgjorde besparingar dagens lösen. —

600

Den 13 Maj, f. m.

Vidare tror jag, att, på grund af 39 § Riksdagsordningen, Riksdagen icke
egentligen ar bemyndigad att upptaga lån för behof, som ej äro för handen
Dermed ar dock ingalunda sagdt, att icke Riksdagen kan bifalla
detta förslag.; ty den kan saga, att den icke vill annat än framlägga planen
för ett inhemskt fondsystem. — Ytterligare torde det förtjena uppmärksamhet
att antagandet åt detta förslag i Riksdagens sista timme säkerligen
skulle vacka öfverraskning och oro i landet. Jag säger ej detta
af misstroende till planens teoretiska giltighet; men jag föreställer mig,
att man lattast borde uppskjuta frågans afgörande, till dess Andra Kammaren
blifvit vald ånyo, helst man under tiden finge tillfälle att fundera
på en mangd hithörande förhållanden, som kunna tåla vid att eftersinnas,
och i afseende å hvilka det måhända är riktigast att icke så här på förhand
bestämma sig Jag vågar tro, att icke alla Stats-Utskottets ledamöter
eller , alla medlemmar af Kammaren haft tillfälle att stadga sin öfvertygelse
i fråga om eu del med ämnet sammanhängande omständighetei,
. såsom i fråga om lamphgaste räntefot och kapitalrabatt, huruvida alla
obligationerna hora stallas i Svenskt mynt eller någon del af dem i utländskt
o s. v. — allt saker som torde tåla vid att få hvila till nästa
riksdag, da man kan genast från riksdagens början taga ämnet under
profning och utredning. Och uti ett uppskof till denna tid med frågans
afgörande kan jag för mm del icke se den ringaste våda. - Hvad man
Ku yttrat om att de smärre lånen skulle kosta Staten så betydligt mycket
mera an de större, angår en fråga, som, efter min uppfattning, icke

HeTmöT !fSet f,/ de ef afäiord; betrakta!’ man rätt omkostnaderna för
de fonderade statslånen tror jag man skall finna, att dessa lån stå oss
ungefär lika dyrt, som de tillfälliga, lån vi ujiptagit.

iw iefT*Fof®, grundade sin mening om företrädet af första punkten i
Betänkandet på den ovilkorliga förutsättning, att de 30 millioner riksdakrna
skulle vara af ett bestämdt behof påkallade. Jag. tror likväl man
p?1?11’ att detta helt och hållet blir beroende af, huruvida kommande
Riksdagar medgifva tillvaron af ett sådant behof; och här vid lag
kunna en mangd omständigheter komma att inverka, hvilka äro för oss i
detta nu obekanta.

Jag sluter, mig derföre till den af Herr Carl Ifvarsson uttalade åsigt
och forenar mig i det af honom framställda yrkandet.

förpwJL Jrhni EriCS0I1= Jag beklagan mycket, att Stats-Utskottets
foiehggande fotlag så sent kommer under Riksdagens pröfning; och jag
förstår fullkomligt den otålighet, hvarmed något hvar önskar att genom
denna frågas skyndsamma afgörande kunna motse slut på riksdagen i van W

t''1 å- fldl''VSldan tr0r jag att’ om man rätt begagnar tiden,
vigtiga Våga^ ^ ^ ^ f°r 611 allvarllg diskussion af denna synnerligen

^nkMaa ,,har ■ hä''; fra“kastat den tanken, att Statens jernvägsbyggnader
skola afslutas i och med nordvestra stambanan; men för min del tror och
hoppas jag, att detta ar en illusion. De stambanor, som återstå, äro den
osta a och banan norrut från Upsala; jag tror icke, att stambanesystemet
bor uppgifvas förr, an dessa båda banor blifvit färdigbyggda. Derom torde
man äfven temligen allmänt vara ense. Men om så är, så återstår frågan

Den 13 Maj, f. in.

(501

om anskaflande åt medel till dessa arbetens utförande. Att ej medlen
skola genom beskattning uttagas, liksom att de ej böra upptagas genom
lan pa kort betalningstid, hvarigenom hela tungan åt anläggningen skulle
falla på den närvarande generationen, derom äro alla ense. Kostnaderna
böra alltså bestridas genom lån på långa betalningstider; och det är ett
förslag i sådant syfte som nu föreligger till pröfning. Emot detsamma
hafva hufvudsakligen blifvit riktade tre anmärkningar. Först har man,
— under antagande att de obligationer, som ligga under Riksgäldskontorets
vard, betyda alldeles detsamma som klingande mynt, — befarat, att en ny
jernvägsfeber skulle uppkomma under följande riksdagar, en ny stormlöpning
efter anslag, till hvilkas bestridande så rikliga tillgångar förefunnos
Exemplen från .föregående riksdagar hafva tvifvelsutan frammanat denna
skräckbild; men jag ber att få erinra, det förhållandena sedan dess äro
forandrade, och att, om — det jag är långt ifrån att antaga — de återstående
provinser till hvilka det föreslagna och upprepade gånger antagna stambanenatet
icke ännu hunnit, än skulle ingå en koalition emot Statens tillgångar,
att deras representanter skulle försöka återupplifva dessa sorgligt
ryktbara jernvägsmtriger, som allmänna meningen längesedan karakteriserat
efter deras rätta halt, så finnes det lyckligtvis en öfvervägande majoritet
inom Riksdagen, som i fråga om jernvägar icke har något synnerligt mera
att önska och som derföre - om ej af andra skäl — tvifvelsutan skall
veta att satta en gräns för slika försök.

Den andra invändningen man riktat mot förslaget går ut derpå, att
det skulle vara olämpligt att hafva obligationerna liggande i Riksgäldskontoret,
emedan derigenom Riksdagen skulle frestas inlåta sig på obetänksamma
utgifter Denna invändning synes mig ännu haltlösare än
den forsta. Har val frånvaron af sådana obligationer i den förflutna tiden
någonsin afhållit Riksdagen att bevilja medel till snart sagdt hvad som
helst. Och efter man fäster sådan vigt på obligationerna, som dock
ej aro annat än Statens, förbindelser att efter en viss tid betala en viss
summa, hvarföre ingifva ej bankosedlarne samma fruktan.

. Slutligen har man sökt visa, att näringarne skulle komma att lida
brist på nödigt kapital, om Staten upptoge ett så stort lån som det här
ifrågasatta. Denna invändning har redan blifvit af Herr Berger vederlagd;
och genom den af honom föreslagna åtgärd i fråga om obligationers
utsläppande i marknaden är all farhåga i det antydda afseendet, såsom
mig synes, fullkomligt undanröjd.

... Redning af hvad jag här haft äran yttra, anhåller jag om

^ Betankandet, med den af Herr Berger föreslagna redaktion
af forsta punkten och med Herr Grefve Posses amendement i den andra.

Herr Friherre Gripenstedt: Man slites verkligen vid detta tillfälle
mellan studiga känslor, då man å ena sidan, vid tanken på huru dyrbar
tiden är och huru ömkligt det vore att i vanlig, stadgad tid hinna afsluta
riksdagen, finner sig manad att iakttaga tystnad eller inskränka sitt ytfrände,
men ä andra sidan besinnar, att öfverläggningsämnet är af sådan
vigt, att det synes vara icke blott en rättighet utan en pligt att deri uttala
sm öfvertygelse och gifva skäl för densamma. Detta sednare förhål -

(502

Den 13 Maj, f. m.

lande synes mig emellertid ega en öfvervägande betydelse; och jag går
derföre att i största möjliga korthet framlägga min mening i frågan.

I några de första raderna af sitt Betänkande har Utskottet yttrat,
att det “ansett sig böra för Riksdagen framlägga resultaten af hela den
verkställda statsregleringen, jemte den Utskottet åliggande utredning af
Riksgäldskontorets behof; hvarefter Utskottet skall föreslå de åtgärder, som
finnas nödiga för behofvens fyllande

Efter genomläsningen af detta och hvad Utlåtandet för öfrigt innehåller
har det säkerligen gått mången annan såsom mig, eller att han med
någon förvåning sett, att Utskottet, utöfver hvad det sjelf angifvit såsom
föremål för sin framställning, nemligen förslag till de åtgärder, som funnits
nödiga till behofvens fyllande, i samma stund äfven framkommit med
ett annat förslag af den mest genomgripande beskaffenhet. Vid pröfningen
af detta förslag kan jag ingalunda dela de talares åsigt, hvilka ansett den
omständigheten, att detsamma blifvit för Riksdagen framlagdt först i elfte
timmen, som man säger, såsom likgiltig eller till och med — efter hvad
en talare sökt ådagalägga -— rent af fördelaktig. Jag är ej alldeles öfvertygad
derom, att Kammarens ledamöter i allmänhet äro så villige att
dröja qvar här någon tid för att kunna egna denna fråga eu omsorgsfullare
pröfning, än som, derest riksdagen skall i vanlig tid afslutas, kan
medhinnas; och jag kan icke heller instämma deri, att man just nu skulle
hunnit blifva så “varm i kläderna“, att man bättre än förut vore skickad
att besluta i frågan. Jag föreställer mig tvärtom, att ganska många sinnen
äro oroade af en lätt förklarlig otålighet att snart komma till slut
med riksdagen och få återvända till hemorterna; och att denna sinnesstämning
icke just är den fördelaktigaste för en lugn och allvarlig
pröfning af vigtiga ärenden, derom torde väl icke vara mera än en
tanke.

Af Utskottets på ett mycket klart och enkelt sätt uti Betänkandet
lemnade redovisning för resultaten af statsregleringen så väl som för Riksgäldskontorets
ställning framgår, att Statsverkets brist intill 1870 års slut
uppgår till 5,968,419 R:dr 42 öre, deraf 3,400,000 R:dr utgör det för
jernvägsanläggningar beviljade belopp, samt återstoden eller den egentliga
bristen i rundt tal bestiger sig till 2,600,000 R:dr. Om Utskottet nu
velat inskränka sig till att, på sätt det sjelf antyd t, föreslå nödiga åtgärder
för behofvens fyllande, både lösningen af detta problem varit, såsom
mig synes, ganska enkel. Man skulle då hafva föreslagit Riksdagen att
genom upplåning anskaffa den del af de bristande medlen, som motsvarade
behofvet för jernvägsanläggningarne, eller 3,400,000 R:dr, samt att genom
bevillning fylla den återstående bristen, eller 2,600,000 R:dr, hvilket belopp
just jemnt motsvarar den nu utgående allmänna bevillningen.

Men Utskottet har, som sagdt, ej slädnät dervid, utan sträckt sina
blickar långt framåt och föreslagit en upplåning, afseende jemväl framtida
behof. Jag skulle ej hafva klandrat detta förfarande, derest omständigheterna
i öfrigt vore sådana, att frågan kunde erhålla en så mogen och
fullständig pröfning i alla dess delar, som dess vigt kräfver. Men jag hemställer,
om detta verkligen kan sägas vara händelsen. Såsom skäl för sitt
förslag har Utskottet uppgifvit, att man har att välja emellan två utvägar,
antingen att taga sin tillflykt till ett tillfälligt, kortare lån eller upptaga

Den 13 Maj, f. in.

603

ett lån på längre amorteringstid. Då Utskottet i valet mellan dessa alternativ
för sin del föredragit det sednare, och då, enligt Utskottets tanke,
lånets storlek hufvudsakligen är beroende af hvilketdera bland dessa lånesätt
som begagnas, så kommer Utskottet till den slutsats, att man på en
gång borde göra en så stor upplåning, att kostnaderna äfven för dejernvägsanläggningar,
som i den närmaste framtiden böra på Statens bekostnad
utföras, dermed kunna bestridas; hvarjemte Utskottet erinrat derom,
att detta belopp utan tvifvel bör kunna bos allmänheten erhållas, äfvensom
att en sådan förskottsvis gjord upplåning icke kan medföra någon
våda för våra näringar eller för penningeställningen i landet, enär “det
icke är oundgängligen nödigt, att för den närmaste framtiden af obligationsbeloppet
föryttra mera, än man anser kunna utan olägenhet för rörelsen
utsläppas “.

En talare har redan förut fästat uppmärksamheten vid detta, äfven
enligt min tanke, ganska anmärkningsvärda resonnement, hvilket i sjelfva
verket synes hvila på den uppfattningen, att normen för statslåns upptagande
skulle bestämmas förnämligast af hvad som möjligen lian upplånas,
utan skada för rörelsen, och ej af hvad man för vissa, gifna ändamål behöfver
upplåna. För min del tror jag tvärtom, att den enda, rätta grunden
för all upplåning är att söka i behofvet deraf. Och jag frågar, om
det behof, hvars fyllande här afses gned den föreslagna upplåningen, nu
kan anses vara tillräckligt utredt? Är planen för de nya jernvägar, som
skulle komma att byggas, noga uppgjord och pröfvad ? Har sättet för den
nu så plötsligt ifrågasatta upplåningen eller grunderna för det nya fondsystemet
blifvit behörigen öfvervägd och granskad ? För min del kan
jag ingalunda finna, att detta är förhållandet; men äfven om genom en
noggrann och fullständig utredning af alla dessa omständigheter åtskilliga
af de anmärkningar, som nu blifvit gjorda emot en sådan åtgärd, skulle
kunna undanrödjas, tror jag dock, att under de verkligen exsisterande förhållandena,
då ingen af dessa förutsättningar är för handen, torde något
hvar med ett visst misstroende hafva emottagit ett så genomgripande förslag,
och icke utan tvekan eller farhåga besluta sig för att bifalla detsamma.
För min del nekar jag .bestämdt att nu understödja detta förslag, hvilket,
enligt min öfvertygelse, på långt när icke är så genomtänkt och förberedt,
att man vid detta tillfälle kan eller bör fatta beslut om dess godkännande.

Jag tror dessutom lika med en föregående talare, att grundade anledningar
förefinnas till det antagande, att den nya finansoperationen ej skulle
komma att lyckas, utan göra hvad man kallar fiasco. Och jag ber Eder
mine Herrar noga besinna hvad som skulle kunna blifva följderna, om något
sådant inträffar. Jag anser ingalunda omöjligt, att man i så fall, för att
draga sig ur den iråkade förlägenheten, skulle kunna komma att tillgripa
den utvägen att öfverlemna hela bundten af obligationer, som ej vinna afsättning
hos allmänheten, till detta bolag, denna tänkta mellanhand emellan
Staten och dess jern vägsbyggnader, hvarom man nyligen väckt förslag; och
jag bekänner, att jag rädes för denna möjlighet.

Ehuru lifligt äfven jag önskar uppkomsten af ett inhemskt fondsystem,
tror jag derföre, att man bör gifva sig något till tåls, om ej saken genast
låter sig genomföras. Allmänheten behöfver vänja sig vid detta sätt

604

Deri 13 Maj, f. m.

att placera sina besparingar; och vi hafva ju redan uttagit de första stegen
i denna riktning genom utfärdande af statsobligationer på kortare tider.
Man kan nu fråga: när dessa sistnämnda obligationer vunnit insteg
bos allmänheten, hvad kan väl då föranleda till den farhåga, att obligationer
på längre amorteringstid icke skulle finna afnämare? Tvifvelsutan
intet annat än den ganska vigtiga omständigheten, att om man skulle behöfva
disponera det kapital, som blifvit nedlagdt uti dessa obligationer,
så är det pris, hvartill de kunna afyttras, beroende af marknaden för dagen
; och det kan lätt nog inträffa, så inskränkt som marknaden här i
andet är, att vid försäljningen af obligationerna man får underkasta sig
en hemligen betydlig kapitalförlust. Denna risk förefinnes naturligtvis
i vida mindre grad i fråga om obligationer på kortare tid, hvilka dessutom
alltid lätt kunna belånas; och det är utom allt tvifvel, att man för framgången
af de gjorda försöken att sprida statsobligationer hufvudsakligast
har att tacka den omständighet, att de blifvit utfärdade på kortare betalningstid,
hvilket betagit allmänheten dess fruktan att å sådana papper
placera sina penningar. För att slutligen komma derhän, att äfven obligationer
på så lång tid som 40 år skola blifva begärliga, torde man alltså
först böra skaffa sig, så att säga, en mellanstation och sprida obligationer
på något längre tid än den nu vanliga, men dock ej fullt så lång som
den föreslagna å 40 år. Jag gillar således Utskottets alternativa förslag
i andra punkten, der obligationernas betalningstid blifvit minst 5 och
högst 10 år. Ett försök med 10-års obligationer vore i min tanke särdeles
lämpligt; och om det då visar sig att de vunne förtroende, kunde
tiden vara inne att komma till det slutliga målet, obligationer ställda på
längre tids amortering. Dessutom måste man i afseende å öfriga vid
obligationerna fästade vilkor rätta sig efter allmänhetens vanor, och härutinnan
felar Utskottet, enligt min åsigt, ganska betydligt, då det föreslagit
en räntefot af endast 4''/, procent, hvilket icke oväsendtligen understiger
hvad som utgör räntan å många andra, nu här i landet gångbara obligationer.
Jag vet visserligen, att man kan neutralisera detta missförhållande
genom beviljande af en högre kapitalrabatt; men denna omständighet faller
icke så lätt i ögonen, och torde i allt fall icke vara rätt fattlig för många
af dem, som skulle vilja i obligationer nedlägga sina besparingar. Jag
tror derföre, att man åtminstone tills vidare måste hålla sig vid den
räntefot, som i allmänhet åstundas, och att den variabla faktorn, som ligger
i kapitalrabatten? eller emissionspriset, ej bör göras alltför stor.

Af dessa i korthet angifna skäl — och ehuru jag öppet vill uttala,
att jag i många afseenden gillar Utskottets förslag, och framför allt den
tankegång, som ligger till grund för detsamma — anser jag för närvarande
icke rådligt att bifalla första punkten af Betänkandet, utan torde man
böra stadna vid det i andra punkten framställda förslaget.

Innan jag slutar, kan jag likväl icke underlåta att anmärka det egna
förhållande, att just jag, som så ofta fått uppbära förebråelser för att
hafva gått alltför djerft och fort till väga i fråga om Statens skuldsättning
för utförande af våra jernvägsbyggnader, vid detta tillfälle, då jag måhända
för sista gången yttrar mig inom den Svenska Riksförsamlingen, skall finna
mig, af uppriktig öfvertygelse, manad att uttala ett varningsord mot ett
alltför hastigt påskyndande i detta hänseende samt tillråda, att man noga

Den 13 Maj, f. m.

605

må afväga sina krafter, och framför allt skaffa sig mera tid och rådrum

an®°“ nu förefinnes, innan man fattar beslut i en så omfattande och
vigtig fråga.

,fLemställer om afslag å första punkten och i andra punkten om
bifall till Herr Carl Ifvarssons förslag.

^erir..11J1onsL Pehrsson: Med uppriktig och denna gång oblandad

tillfredsställelse har jag åhört den siste talarens yttrande, hvaraf jag funnit
att han åtminstone en gång anslutit sig till de åsigter, jag alltid förfäktat.
Dessa åsigter hafva äfven blifvit uttalade af en representant från Malmö
med hvilken jag eljest icke brukar befinna mig på eu linie, äfvensom af
Herr Carl. llvarsson, hvadan jag kan inskränka mig till att med dessa
talare instämma.

Horr Per Nilsson från Malmöhus län: Som tiden är långt framskriden,
afstår jag från ordet och instämmer med Herr Carl Ifvarsson.

• j*err„C- P Bengtsson: Äfven jag anhåller att få tillkännagifva, att
jag till alla delar instämmer med Herr Carl Ifvarsson.

?.err e r.s ä u g u s t Andersson: Den förevarande frågans stora

vigt föranleder mig att deruti kortligen uttala min mening. Jag tror, att
det ej kan bestridas, att allmänna meningen inom landet är den, att jernvägsanläggningarne
höra bestridas med penningar, upplånade härstädes och
ej utomlands, samt med lång amorteringstid. Denna åsigt har fått ett uttryck
i Utskottets Betänkande, hvilket jag så mycket heldre vill bifalla
som det ar att hoppas, att några goda år skola föranleda den stegring i
välmåga och statsinkomster, att , man icke skall behöfva begagna sig af
samtliga obligationerna till upplåning. Jag instämmer derföre i Herr Grefve
Posses förslag, derå jag anhåller om proposition.

Herr Wigardt: Jag vill så mycket mindre sätta Kammarens tålamod
på prof, som mina åsigter blifvit fullständigt uttryckta af Herr Carl
Ifvarsson, i hvars yttrande jag derföre instämmer.

Herr Östman: Äfven jag vill tillmötesgå Kammarens önskningar

genom att afstå från ordet; och förenar jag mig med Herr Carl Ifvarsson.

Herr Olof Nilsson från TVesterbottens län: På de skäl, som den
förste talaren anfört, yrkar jag afslag å Betänkandets första punkt, och
mstammer jag i öfrigt med Herr Carl Ifvarsson.

Herr Björck: Det är högeligen oangenämt för mig att nödgas upptaga
Kammarens tid med besvarande af de anmärkningar, som mot Statsutskottets
föreliggande förslag blifvit riktade. Jag inser, att den framskridna
tiden är föga lämplig dertill, och skulle derföre önska, att jag
kunde träffa just de anmärkningar, som särdeles påkalla att bemötas. Huruvida
jag deruti skall lyckas, betvillar jag väl, men vill emellertid bemöda
mig om att blifva så kort som möjligt.

60G

Den 13 Maj, f. m.

Jag måste börja med att vända mig emot den anmärkning, som i
främsta rummet gjorts, nemligen att Stats-Utskottet icke haft befogenhet
att i denna fråga framkomma med ett förslag, som tillika afser upptagande
af lån för en framtid. Det hade visserligen varit bra, om man i
rätt tid besinnat nödvändigheten af att för framtiden ordna ett lämpligt
finans-system, men nu var Stats-Utskottet, då någon motion i ämnet icke
blifvit väckt, uti den ställning, att Utskottet icke kunde upptaga frågan
annorledes än i sammanhang med statsregleringen. Då förhållandet var
sådant, frågar jag, om det kunnat vara Utskottet förment att anvisa den
väg, det funnit lämpligast. Utskottet har visserligen insett, att det närvarande
behofvet vida enklare kan afhjelpas på annat sätt, och har derföre
äfven framställt ett särskilt förslag i sådant hänseende, men detta
sednare är dock i Utskottets tanke icke det lämpligaste. Ty om man nu
skulle bölja att låna fyra eller fem millioner, så måste man äfven tänka
på den tid, då detta lån skall betalas. Huru kort eller lång förfallotiden
än bestämmes, så måste man likväl vara beredd på att åstadkomma liqvid.
Man säger visserligen, att, om vi nu kunna få låna fem millioner inom
landet, så böra vi äfven kunna få låna lika mycket en annan gång och
dermed betala den första skulden, utan att behöfva gå utom landet. Låt
vara, att vi alltid kunna vara försäkrade om dessa fem millioner, så
måste likväl andra behof för fortsatta jernvägsbyggnader eller likartade
ändamål uppkomma, för Indika vi måste anskaffa nya medel, möjligen till
än större belopp än nu, förutom dem som behöfvas till betalning af
denna skuld. Då uppstår frågan, huru skall man kunna anskaffa dem,
och härpå svarar man, att vi då få låna på enahanda sätt fem, tio millioner,
allt efter som vi behöfva. Så har likväl icke Stats-Utskottet vågat resonera,
utan Utskottet har trott, att, om man endast skall vända sig till
den inhemska penningemarknaden, den torde komma att befinnas allt för
svag, för att på sådant sätt kunna tillfredsställa behofvet, och att om så
är förhållandet, man icke får räkna på att gå till väga med en dylik dubbel
upplåning, afsedd att sörja på en gång för stundens behof och för
återbetalning af redan upptagna lån. Hvad skulle slutligen blifva följden
af dessa partiela lån? Jag är säker, att följden skulle blifva den, att vi
måste upptaga ett utländskt lån, då de inhemska skulle betalas, såvida
man icke får antaga, att alla anslag till fortsättning af jernvägsbyggnaderna
framdeles skola förvägras. Min tanke är dock, att det finnes intet,
som är mera betungande för vårt Statsverk än ett utländskt lån, och då
jag önskar, att ett sådant aldrig vidare måtte komma i fråga, tror jag,
att ingen annan utväg finnes än att antingen inställa eller åtminstone i
betydlig grad inskränka dessa allmänna arbeten eller ock i rätt tid vända
sig till den inhemska penningemarknaden. Då säger man: “nu är ej den
rätta tiden att begära ett fonderadt inhemskt lån, utan vi måste vänta
dermed, tills allmänheten bättre vant sig vid dylika obligationer. “ Det
är möjligt, att detta kan sägas med skäl, och att Utskottet i, detta hänseende
tagit miste om den rätta tiden. Men då man ser, huru saken redan
utvecklat sig, så torde det kanske icke vara alltför farligt att antaga,
det tiden nu verkligen är inne, ty allmänheten bör redan hafva hunnit
temligen vänja sig vid dylika lån. Erfarenheten visar, att sådana lån
såväl för enskilda banker som Riksgäldskontoret lyckats rätt bra, och

607

Den 13 Maj, f, m.

sednast har Riksgäldskontorets lån af 6 millioner på tre år haft eu oväntad
framgång. Allmänheten synes sålunda nu vara temligen väl beredd
för ett fonderadt lån. Vi hafva nu börsauktioner, der det visat sig, att
dylika papper gå temligen noga efter sitt värde, och meningen torde vara
ganska bestämd om dessa papper. Då nu förhållandet är sådant, torde
det väl icke vara så alldeles oriktigt att försöka erbjuda allmänheten sådana
papper. Man kan således å andra sidan våga säga, att det möjligen
icke är för tidigt, och att saken åtminstone låter försöka sig. Säkert är,
att om man icke börjar dermed, så lärer man aldrig komma till verkställigheten.
Den hufvudsakliga striden gäller sålunda den rätta tidpunkten
för lånets upptagande, och Stats-Utskottets enda fel torde vara det, att
det möjligen bedömt tiden orätt och trott den i detta afseende vara
längre avancerad, än den kanske verkligen är. För öfrigt anser jag Statsutskottet
hafva gjort fullkomligt riktigt uti att föreslå lånet till det gifna beloppet.
Om man icke söker åstadkomma ett verkligt inhemskt fondsystem,
så är det ganska säkert, att man eljest måste kasta sig i händerna på
mellanhänder, som fördyra lånet. När penningarne behöfvas på en gång,
då torde det emellertid vara för sent att afgöra, om man bör taga ett
dylikt lån och införa ett inhemskt fondsystem eller ej. Frågan gäller sålunda
ej egentligen, om ett sådant lån nu bör tagas, utan huruvida det
är lämpligt att Riksdagen nu, i anledning af de behof som förefinnas
och dem som snart stunda, fattar beslut om införande af ett inhemskt
fondsystem och bereder utvägar att sätta beslutet i verket. Vill man
verkligen saken, så tror jag för min del, att det är bäst att nu göra det,
men det torde dock vara en möjlighet, att man kan vänta dermed till
nästa riksdag utan synnerlig skada. Dock torde man härigenom äfventyra
att förlora fördelar, om än af mera tillfällig art. Jag vill visserligen
icke alltför strängt hålla på dem, men jag tror, att åtminstone de, som
lika med mig frukta för upplåningar på den utländska marknaden, måste
medgifva, att Stats-Utskottet har gjort rätt uti att erbjuda ett val äfven
af den första utväg det föreslagit, om Riksdagen skulle anse tiden vara
inne derför, samt att Utskottet äfven haft skälig anledning att nu framställa
detta förslag, emedan, om man beslöte sig för ett dylikt lån, som icke
obetydligt komme att inverka på de finansiela förhållandena, man dervid
äfven bereder sig tillfälle att bedöma framtiden. Endast med ett system
af denna beskaffenhet torde det vara möjligt att få reda på, om våra
finansiela förhållanden äro sådana, att de medgifva en fortsättning af
våra jernvägsbyggnader. Hvad räntan beträffar, kan jag icke säga, att
jag finner det föreslagna beloppet af 4l/2 procent så fördelaktigt förmedlens
erhållande, men jag röstade derför, i hopp att man skall kunna fortsätta
dermed i längden. Staten bör visserligen ega rätt att använda
samma medel för uppnående al sina ändamål som individen. Den satsen
anser jag att man bör hålla på. Men om Staten skulle erbjuda alltför
goda vilkor, så befarar jag dock, att penningarne skola komma att dragas
ifrån industrien alltför mycket. För att förekomma sådant anser jag,
att statsobligationerna böra ställas på lägre räntefot, än allmänheten är
van att taga. Derutaf måste väl följa en större kapitalrabatt än eljest.
Men detta gör efter min öfvertygelse intet, ty en klok förvaltning bör
kunna ställa så till, att den inhemska marknaden ej tryckes. Skulle

608

Den 13 Maj, f. m.

detta visa sig vara fallet, har man ju den utvägen att, när man utan
skada kan undvara beloppet, minska kapitalrabatten och derigenom förekomma,
att penningar inflyta på annat sätt än genom fast placering. I
allt fall synes det dock vara rätt att nedsätta räntan och söka att småningom
närma sig den perpetuela räntan, som aldrig står så högt och
som utgör det mål, hvartill vi böra sträfva. Detta är anledningen, hvarför
Utskottet nu föreslagit räntan till 4''/2 procent.

Då saken nu i alla fall ställer sig så, att, om Kammaren skulle anse
det vådligt att nu upptaga detta lån och till följd af vissa konsiderationer
icke antager Stats-Utskottets förslag, så har ju Utskottet icke derigenom
gjort något ondt, och håller dessutom icke heller så strängt på förslaget,
hvilket kan synas utaf den framställning Utskottet gjort i andra punkten
af Betänkandet. I afseende på den anser jag, att lånebeloppet icke bör
blifva högre än fyra millioner, emedan, då man icke skall göra afseende
på framtida behof, man icke heller bör taga större lån, än som oundgängligen
behöfves, för att få statsregleringen att gå ihop för det närvarande.
Men då en så noggrant begränsad summa som 3,400,000 R:dr
icke gerna kan upplånas, så röstar jag för fyra millioner. Min åsigt är
sålunda den, att jag helst skulle se, att första punkten, på sätt Grefve
Posse föreslagit, nu blefve antagen, men att jag icke heller motsätter mig
ett anstånd härmed till nästa riksdag, samt att jag i fråga om andra
punkten förenar mig med dem, som yrkat, att lånebeloppet skall bestämmas
till fyra millioner.

Herr Sjöberg: Jag vill börja med att erkänna, att jag tillhör deras
antal, som med blandade känslor emottagit det förslag, Stats-Utskottet
här framlagt. Ibland de omständigheter, som föranledt denna känsloblandning,
är en, som jag icke hört någon talare förut vidröra, och som jag derföre
önskar att få framhålla, nemligen frågan huruvida Stats-Utskottet grundlagsenligen
egt eller icke egt rätt att göra en dylik framställning som den
i första punkten förevarande. Enligt min uppfattning af 39 § 1 mom.
Riksdagsordningen vill det synas klart, att det icke tillkommit Stats-Utskottet
att utan föranledande af en Kongl. Proposition eller en enskild
motion framlägga ett sådant förslag, då enligt nämnda moment Stats-Utskottet
har att afgifva sådana förslag, som afse Statens, eller, som det heter,
Stats- och Riksgäldsverkens oundgängliga behof. Skulle man icke
anse en sådan uppfattning berättigad med stöd allenast af de i det åberopade
grundlagsstadgandet förekommande orden: “föreslå hvad till fyllandet
af deras behof erfordras, “ så skall man otvifvelaktigt få ett klart
begrepp härom genom det följande: “sedan nödiga indragningar och besparingar
blifvit iakttagna11. Det vill således synas utom allt tvifvel, att
förslaget redan ur denna synpunkt är förkastligt.

Hvad sjelfva saken beträffar, anser jag, att en fråga som denna ej
bör komma till utförande utan Regeringens initiativ. Det är visserligen
sannt, att Regeringens rätt härutinnan ur finansiel synpunkt är begränsad,
men det torde dock vara klart, att en fråga af så genomgripande
art bör till sin första grund hafva Regeringens auktoritet; och således
torde det äfven af denna orsak hafva varit obefogadt af Stats-Utskottet

att

Den 3 3 Maj, f. m.

609

att derförutan framlägga sitt förslag. Att detta kommit så sent fram till
Riksdagen, har förut blifvit anmärkt af några talare; och jag skulle icke
förspilla några ord med att upprepa denna anmärkning, om jag icke hört
en talare der borta i hörnet bakom mig påstå, att detta skiil vore ohållbart,
emedan, såsom han förmenade, Kammarens ledamöters andliga förmögenheter
nu mot slutet af Riksdagen nått sin största fullkomning, och
att ledamöterne nu först blifvit varma i kläderna samt derföre bäst vore
i stånd att bedöma en fråga sådan som denna. Skulle jag vända denna
argumentation emot den värde talaren sjelf, så skulle jag säga, att detta
antagande vore mera ohållbart än något annat, hvarmed han ännu under
denna riksdag framkommit.

Ser jag nu på den finansiela delen af frågan, så behöfver jag dervid
icke länge uppehålla mig, efter hvad Friherre Gripenstedt härom yttrat.
Otvifvelaktigt är dock, att den föreslagna räntefoten af 4l/2 procent är
sådan, att den måste motverka eller till och med omintetgöra lånets upptagande
samt hindra uppnåendet af det mål, hvarefter man sträfvar. Lika
otvifvelaktigt är äfven, att, derest lånet komme till stånd, det skulle medföra
betänkliga rubbningar också i andra afseenden; men Stats-Utskottet
liar icke försökt att ingå i någon undersökning i detta hänseende. Såsom
bevis kan man nemligen icke gerna antaga den helt löst framkastade satsen,
att lånet icke skall komma att utöfva något inflytande på landets
industri och jordbruk. Således borde Riksdagen endast på grund af
Stats-Utskottets tycke härom besluta. Jag vågar likväl tro, att detta
skäl icke kan ensamt vara tillräckligt för fattandet af ett så vigtigt beslut:

Fn ärad talare midt emot mig har sökt framhålla nyttan och vigten
af produktiva företag. Jag delar fullkomligt hans åsigt i detta fall, ehuru
jag af hans framställning i öfrigt tyckte mig finna, att våra meningar om
de allmänna grunderna och vilkoren för all kapitalbildning äro något
stridiga. Jag vill i anledning af hans föredrag endast tillägga, att jag
räknar jernvägen emellan Norrköping och Nässjö till produktiva företag.

Nyttan af att redan nu genom ett jernvägslån söka förekomma den
påtryckning, som jernvägsintressena vid en kommande riksdag skulle
kunna utöfva, kan jag ej se, och jag kan således icke utur den synpunkten
finna det vara skäl att ingå på Stats-Utskottets förslag. Den nuvarande
Representationen har visat sig ega en hög grad af motståndskraft,
och till och med hennes värsta motståndare måste erkänna, att en sådan
verkligen finnes. Den har obestridligen visat sig i fråga om förmåga att
undertrycka vissa jernvägsplaner. Hade vi nu icke det nya representationssättet,
skulle äfven enligt den gamla Riksdagsordningen en Riksdag
nu vara församlad; och det lider intet tvifvel, att de jernvägsplaner, som
grodde i Riksens Ständers bröst, då dessa sednast möttes, nu i sådan händelse
varit nära att genomföras, utan afseende på det äfventyr för framtiden
landet derigenom komme att underkastas. Jag vågar derföre påstå,
att det skäl man anfört, att det ifrågasatta lånets upptagande skulle
hafva det goda med sig, att derigenom framtida jern vägsförslag kunde
blifva begränsade eller inskränkta, icke är hållbart.

Det synes dessutom något betänkligt för Andra Kammaren, som
i sin nuvarande sammansättning snart motser sin sista timme, att nu
Riksd. Prof. 1869. 2 Afd. 4 Band., 39

610

Den 13 Maj, f. m.

fatta ett sådant beslut, då det icke låter sig sägas, att Kammarens leda^
möter, åtminstone i egenskap af representanter, komma att få erfara
verkningarne deraf. Och skulle vi äfven vilja fatta detta beslut, i full
akt och mening att tillse, det följderna af ett sådant beslut blefve de
bästa möjliga, så måste vi likväl medgifva, att vår ställning är sådan, att
åtminstone icke hvar och en ibland oss kan påräkna att framdeles utöfva
något inflytande i fråga derom.

Jag vågar på dessa i korthet anförda skäl afstyrka bifall till Utskottets
framställning och instämma uti Herr Carl Ifvarssons förslag.

Herr Orre: Jag afstår från ordet och vill endast nämna, att jag
yrkar afslag å Utskottets hemställan samt instämmer i det förslag, som
uti Herr Carl Ifvarssons reservation finnes framlagdt.

Herr Hessle: Äfven jag kommer att rösta för afslag å Utskottets
hemställanden i dessa punkter, samt förenar mig till alla delar i det af
Herr Berger formulerade förslaget.

Herr Fredrik Petersson: Jag ber endast få tillkännagifva, att
jag yrkar bifall till Herr Carl Ifvarssons reservation.

Herr Eng man: I likhet med flere föregående talare vill icke heller
jag uppehålla Kammarens tid, utan ber endast få nämna, att jag i
allo gillar den reservation, som Herr Carl Ifvarsson in. fl. afgifVit, hvarföre
jag ock yrkar bifall till densamma.

Öfverläggningen förklarades nu vara slutad. I afseende å l:sta punkten
framställde Herr Talmannen propositioner först på bifall till Utskottets
hemställan, dernäst på bifall till samma hemställan men med den
förändring som Herr Grefve Posse föreslagit, vidare på bifall till Utskottets
hemställan men med den ändring Herr Berger ifrågasatt, och slutligen
på afslag å Utskottets hemställan. Af dessa propositioner förklarade
Herr Talmannen sig anse den på bifall till det af Herr Grefve Posse
framställda förslaget vara med öfvervägande ja besvarad. Då likväl omröstning
begärdes, blef, efter fattadt beslut att afslag skulle uppställas såsom
kontraproposition, nu uppsatt, justerad och anslagen följande voteringsproposition
:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i l:sta punkten af
dess Memorial N:o 99, med följande förändringar i första styckets lydelse:

att det å 10:de raden förekommande ordet: “omkring“ utbytes emot
ordet: “högst

att i stället för det å ll:te raden förekommande ordet: “högst“ införas
orden: “icke mer än

samt att de å 12:te och 13:de raderna förekommande orden: “intill
nästa riksdag“ utbytas emot orden: “intill slutet af år 1870“;

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej:

Den 13 Maj, f. in. 611

Vinner nej, är Utskottets hemställan i förevarande punkt af Kammaren
afslagen.

Omröstningen utföll med 35 ja och 115 nej; och hade Kammaren
alltså afslagit Utskottets hemställan i denna punkt.

Hvad åter 2:dra punkten beträffade, framställde Herr Talmannen, sedan
Herr von Troil återtagit sin särskilda mening, propositioner dels på
bifall till Utskottets hemställan i öfrigt, men med den ändring deri som
förordats af Herr Grefve Posse, dels ock på afslag å Utskottets hemställan
jemte bifall till det af Herr Carl Ifvarsson framställda yrkandet. Den
sistnämnda af dessa propositioner förklarade Herr Talmannen sig finna
besvarad med öfvervägande ja; och hade Kammaren alltså beslutat: “att
Fullmägtige i Riksgäldskontor må ega upplåna ett belopp, motsvarande
högst fyra millioner riksdaler mot obligationer, lydande å Svenskt mynt,
ställda till innehafvare!! att återbetalas å bestämda tider, hvilka uti obligationerna
böra angifvas, ej kortare än fem år och ej längre än tio år
från obligationernas utgifningsdag, och må Fullmägtige bestämma obligationernas
räntefot och valörer samt bevilja den kapitalrabatt, som af omständigheterna
möjligen påkallas11.

*

Punkterna 3 och 4 (å sid. 7)

Biföllos.

§ 4.

Föredrogs och bitölls Riksdagens Kansli-Deputerades Memorial N:o 5,
angående arvoden till de personer, som bestridt sekreterare- samt förenade
registrators- och kanslistbefattningarne i Riksdagens Kansli.

§ 5.

Godkändes följande, af vederbörande Utskott afgifna och nu föredragna

dels förslag till Riksdagens underdåniga skrivelser till Kongl. Maj:t,
nemligen:

N:o 69, om revision af fattigvårdsförordningen och af stadgan rörande
försvarslöse och till allmänt arbete dömde personer;

N:o 70, angående beräkningen af Statsverkets inkomster;

N:o 71, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition angående
upphörande af det till handels- och sjöfartsfonden i Riksstatens sjette
hufvudtitel uppförda förslagsanslag m. m.;

N:o 72, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens första
hufvudtitel;

N:o 73, angående dito under andra dito;

N:o 74, angående dito under tredje dito;

612

Den 13 Maj, f. m.

N:o 75, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens fjerde
hufvudtitel;

N:o 76, angående dito under femte dito;

N:o 77, angående dito under sjette dito;

N:o 78, angående dito under sjunde dito;

N:o 79, angående dito under åttonde dito;

N:o 80, angående dito under nionde dito;

N:o 81, angående ersättning för sådana af Statskontoret förskottsvis
bestridda utgifter, för hvilka statsanslag icke blifvit beviljade;

N:o 82, i anledning af väckta frågor angående grundskatternas omsättning
i penningar m. m.;

N:o 88, angående förändrade stadganden rörande främmande kristna
trosbekännare och deras religionsöfning; och

N:o 84, angående upphäfvande af Kongl. förordningen den 23 Oktober
1860 rörande ändring i gällande bestämmelser om ansvar för den
som träder till eller utsprider villfarande lära; samt

dels förslag till paragraferna i Riksdagsbeslutet, nemligen:

hf:o 9, angående décharge för Bankofullmägtige;

N:o 10, angående décharge för Eullmägtige i Riksgäldskontoret;

N:o 11, angående förändring i instruktionen för Revisorer^ af Statsverket
;

N:o 12, angående bankoärende'';

’N:o 13, angående dito; och

N:o 14, angående dito.

§ 6.

Protokollsutdrag rörande det under § 3 här ofvan antecknade ärende
upplästes och godkändes.

§ 7.

Herr Talmannen tillkännagaf, att, enligt honom tillhandakommen
skrifvelse från Hans Maj:t Konungens tjenstgörande öfverstekammarherre,
ankomma i morgon kl. 1 på dagen till Kammarens samlingsrum tvänne
Hans Maj:t Konungens öfverstekammarjunkare, för att, enligt det för
Riksdagens afslutande utfärdade ceremoniel, inbjuda Kammarens ledamöter
att ''lördagen den 15 dennes, efter slutad gudstjenst i Storkyrkan, sig å
Rikssalen infinna.

Efter detta tillkännagifvande åtskiljdes nu, kl. V2 4 e. m., Kammarens
ledamöter, men sammanträdde åter

Den 13 Maj, e. m.

613

Kl. 8 e. m.

§ 8.

Justerades följande förslag till Riksdagens underdåniga skrivelser,
nemligen:

Riksdagens Kanslis förslag, N:o 85, angående förening al folkskolelärare-,
klockare- och orgelnist-tjenster;

Stats-Utskottets förslag, N:o 86, i anledning åt Kongl. Maj:ts nådiga
Proposition angående vissa grunder för förvaltningen af Statens jernvägstratik
och särskildt för den dervid anställda personals aflöning m. m.; och

Lag-Utskottets förslag, N:o 87, om ändring i gällande föreskrifter
rörande förvaltningen af omyndiges egendom; äfvensom

Sistnämnda Utskotts förslag, N:o 88, angående tillägg till 15 Kap.
2 § Rättegångsbalken i fråga om fullmägtigskap.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes Stats-Utskottets nu inkomna Memorial:

N:o_ 100, angående öfverlemnande till Kongl. Maj:t af det nya reglementet
för Riksgäldskontoret; och

N:o 102, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande StatsUtskottets
Memorial N:o 99, i fråga om anskaffande af de för Riksgäldskontorets
utgifter erforderliga medel; samt

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 17, med förslag till den af
Riksdagen fastställda bevillningssummans utgörande.

Sammanträdet afslutades kl, %9 e. m.

In fidem
H. Husberg.