siktningen (Riksdagens protokoll 1959:11)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959

FÖRSTA KAMMAREN

7—8 april

Debatter m. m.

Tisdagen den 7 april

interpellationer:

av herr Lundström om en effektivisering av motorfordonsbe siktningen

............................................

av herr Lundström ang. systemet för uppbörd av bilskatt

Onsdagen den 8 april

Vissa skogsfångs- och mulbetesservitut

Statens stöd åt hästaveln, m. m............................

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m..........

Vissa anslag under elfte huvudtiteln:

Ändrade bestämmelser rörande statsbidrag till polisdistrikt

Statens kriminaltekniska anstalt .........................

Statens brandinspektion: omkostnader

Anslag under sjätte huvudtiteln:

Kommunikationsdepartementet: omkostnader
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen: omkostnader

Vägförvaltningarna: omkostnader .......................

Beräkningen av väganslagen m. m......................

Underhåll av enskilda vägar m. m.

Statens bilinspektion: omkostnader
Statens biltrafiknämnd: omkostnader

Statens trafiksäkerhetsråd .............................

Byggnadsstyrelsens avlöningsanslag .....................

Byggnadsstyrelsen: omkostnader.........................

Länsarkitektsorganisationen: omkostnader

Djurgårdsnämnden: omkostnader .......................

Ändrade bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall
Beskattningen av elektrisk kraft för s. k. borgerliga ändamål
Avdragsrätt för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

1 Första kammarens protokoll 1959. Nr 11

Nr 11

Sid.

70
80
84

88
88

Nr 11

Innehåll

Ändring i övergångsbestämmelserna till lagen om skyldighet att
renhålla gata m. m............................. iqq

Ändring av reglerna för nämndemäns fördelning mellan kommunerna
.................................................. 100

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 8 april

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10, om rätt till fångst av vildmink
utan innehav av jaktkort ............................ g

— nr 11, om vissa skogsfångs- och mulbetesservitut ............ g

Jordbruksutskottets utlåtande nr 12, ang. åtgärder för kvalitetsförbättring
av matpotatis ............................... jg

—■ nr 13, ang. statens stöd åt hästaveln, m. m................... 10

— nr 17, ang. dispositionen av vissa prisutjämningsavgiftsmedel. 25

Statsutskottets utlåtande nr 49, ang. anslag till främjande av bostadsförsörjningen
m. m................................... 25

Bevillningsutskottets betänkande nr 21, ang. vissa ändringar inom
taxeringsorganisationen i Stockholm ........................ g3

Statsutskottets utlåtande nr 50, ang. anslag under elfte huvudtiteln
till Överståthållarämbetet och landsstaten, Polisväsendet, Brandväsendet
och Diverse ................................ gg

— nr 6, ang. utgifterna under sjätte huvudtiteln (kommunikationsdepartementet)
.................................... g7

Bevillningsutskottets betänkande nr 11, ang. extra avdrag vid beskattning
av folkpensionärer m. fl.................... gg

— nr 23, om ändring av förordningen med bestämmelser om begränsning
av skatt i vissa fall .............................. 89

— nr 26, ang. vissa ändringar i förordningen om allmän energiskatt 91
• nr 29, om rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga

ändamål, m. m.............................. 94

Första lagutskottets utlåtande nr 17, om viss ändring i övergångsbestämmelserna
till lagen om skyldighet att renhålla gata m. m. 100
nr 18, om ändrad lydelse av 4 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken
.............................................. 100

Bevillningsutskottets memorial nr 35, ang. kamrarnas skiljaktiga
beslut om vissa åtgärder till främjande av sparandet m. m. . . 104

Jordbruksutskottets memorial nr 19, ang. gemensam votering i
fråga om anslag till bidrag till plantskolekontroll ............ 104

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 10, om visst förbud för

ungdom att förvärva motorfordon........................... 104

nr 11, om viss utvidgning av AB Tipstjänsts verksamhet ...... 104

nr 12, om tillskapande av en trafiksäkerhetsorganisation ...... 104

— nr 13, ang. meritvärdet av militär utbildning................ 104

Tisdagen den 7 april 1959

Nr 11

Tisdagen den 7 april

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 1 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 137, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till sjukhuslag m. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 138 i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1959/60;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1959/60;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visssa äldre anslag för försvarsändamål;
och

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i
vad avser finansdepartementets verksamhetsområde,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Majrts propositioner:

nr 112, angående ändrade riktlinjer
för den statliga exportkreditgarantiverksamheten
m. m.;

nr 113, angående ytterligare ersättningar
till förutvarande ombordanställda
m. fl. å motorfartyget Ningpo; och

nr 123, angående överlåtelse av vissa
kronan tillhöriga fastigheter inom kommunikationsdepartementets
ämbetsområde.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
126, angående ökning av de svenska insatserna
i Internationella valutafonden
och Världsbanken.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr 427, av fröken Eanmark
m. fl.

Föredrogos och hänvisades till särskilda
utskottet nedannämnda motioner:
nr 428, av herr Grym m. fl.,
nr 429, av herr Bengtson m. fl.,
nr 430, av herr Öhman och herr
Persson, Helmer,

nr 431, av herr Ewerlöf m. fl.,
nr 432, av herr Ewerlöf m. fl.,
nr 433, av herr Aastrup m. fl., och
nr 434, av herr Bingaby.

Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
memorial nr 35, jordbruksutskottets
memorial nr 19 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden
nr 10—13.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
statsutskottets utlåtande nr 6 skulle uppföras
näst efter samma utskotts utlåtande
nr 50.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 127, med förslag till förordning angående
rätt för Konungen att förordna
om uttagning av antidumping- och utjämningstullar,
m. m.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från fullmäktige
i riksbanken inkommit framställning
om medgivande för fullmäk -

Nr 11

Tisdagen den 7 april 1959

Interpellation om en effektivisering av motorfordonsbesiktningen — Interpellation

ang. systemet för uppbörd av bilskatt
tige att av riksbankens medel taga i anspråk
visst belopp för bl. a. anordnade
av gemensam värmecentral för riksdagsoch
riksbanksliusen.

Interpellation om en effektivisering av
motorfordonsbesiktningen

Herr LUNDSTRÖM (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! De på sistone inträffade
olyckorna med s. k. raggarbilar visar
att inspektionen av gamla bilar i vårt
land inte är tillfredsställande. De av
motororganisationerna regelbundet utförda
fordonstestningarna visar också,
att i genomsnitt cirka 4/5 av samtliga
fordon har mer eller mindre allvarliga
brister. Dessa testningar göres på frivillig
basis, och man får anta, att resultatet
skulle blivit ännu sämre, om
urvalet av bilar skulle ske mera systematiskt.
En av de främsta orsakerna till
att någon kontinuerlig besiktning inte
kan ske torde vara, att den nuvarande
besiktningsorganisationen, statens bilinspektion,
inte förfogar över de resurser,
som skulle möjliggöra en effektiv
kontroll av en större del av fordonsbeståndet.

Då det av statsfinansiella skäl för närvarande
torde vara svårt att öka dessa
resurser, bör statsmakterna enligt min
mening uppmärksamma de andra vägar
för en effektiv fordonskontroll som står
till buds.

I motioner till fjolårets riksdag pekades
på vissa vägar att relativt snabbt
och utan kostnad för staten kunna få
i gång en mer omfattande besiktningsverksamhet.
Även andra lösningar kan
tänkas, varvid finansieringen sker på avgiftsbasis.
Avgiften bör bli relativt ringa.

Om man på ett effektivt sätt skall
kunna komma till rätta med de svåra
trafikfaror, som bristfälligt utrustade bilar
och andra fordon utgör, måste enligt
min mening fordonsägare av myndigheterna
kunna åläggas en regelbunden kontroll
av sina fordon. Lämpligen kan en
sådan bestämmelse införas att varje for -

don skall genomgå besiktning efter visst
antal körda mil med de anpassningar
som med hänsyn till yrkestrafik och
andra särskilda fall befinnes nödvändiga.

Med hänvisning till det ovan sagda
får jag hos kammaren anhålla om tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
få ställa följande frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat
de risker, som är förenade med att ett
stort antal icke trafikdugliga fordon
färdas på våra vägar, och är herr statsrådet
beredd att genom en effektivisering
av fordonsbesiktningen komma til!
rätta med dessa problem?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. systemet för uppbörd
av bilskatt

Ordet lämnades ånyo till herr LUNDSTRÖM
(fp), som nu anförde:

Herr talman! Enligt gällande bestämmelser
sker uppbörd av fordonsskatt
under en betalningstermin, som varar
mellan den 10 och 24 februari varje år.
De skattskyldiga erhåller någon tid före
ingången av nämnda termin en betalningsanmaning
per post. Om skatten ej
erlägges inom fastställd tid, infordras
den genom indrivning, utan att någon
ny anmaning utgått.

Sedan under budgetåret 1957/58 inkommen
skatt redovisats, visade det sig,
att skillnaden mellan debiterad och erlagd
skatt för hela landet uppgick till
22,4 miljoner kronor. Enbart för Stockholms
del utgjorde restantierna närmare
4 miljoner kronor.

Dessa avsevärda restantiebelopp ännu
fyra månader efter utgången av ordinarie
uppbördstermin, tyder enligt min
mening på att det tillämpade uppbördssystemet
inte fungerar på ett tillfredsställande
sätt.

En betydande orsak till den otillfredsställande
inbetalningen av fordonsskatt

Tisdagen den 7 april 1959

Nr 11

Interpellation ang. systemet för uppbörd av bilskatt

är säkert, att många skattskyldiga helt
enkelt glömmer bort att betala i rätt tid.
Om betalningen finge göras omedelbart
sedan man fått avin, skulle redan detta
säkert förbättra resultatet. Om man nu
vill betala på posten före betalningsterminens
ingång, får man återvända med
oförrättat ärende. Man får vänta tills
dagen är inne. Avin läggs då ofta åt
sidan och glöms bort tills det är för
sent. Gäller det ett vanligt postförskott,
kommer en extra påminnelse några dagar
innan liggetiden är ute. Tydligen går
inte detta med fordonsskatten, ty där
är inbetalningssystemet ett annat.

Även faktorer, som inte har något direkt
samband med uppbördssystemets
principiella utformning, torde medverka
till att automobilskattemedlen inte inflyter
i önskad omfattning. Sålunda uppges,
att arbetet med bilskatteuppbörden
i Stockholm —- där en avsevärd del av
landets bilskatt uppbäres — bl. a. på
grund av personalbrist under en följd
av år bedrivits i provisoriska former.

Även om den fordonsägare, som får
sin bilskatt uttagen genom indrivning,
givetvis är medveten om att han själv
förorsakat detta genom att icke betala
i rätt tid, finner han dock indrivningssystemet
obehagligt och onödigt. En något
bättre service från uppbördsmyndigheternas
— eller kanske postens — sida,
skulle med all säkerhet i avsevärd utsträckning
onödiggöra den nuvarande
indrivningen och bespara fordonsägarna
obehaget därav. I detta sammanhang må
också erinras om att det nuvarande
uppbördssystemet varit i kraft under en

lång följd av år. Motorfordonsbeståndet
och därmed skatteuppbördens omfattning
har under denna tid mångdubblats.
Det vore därför enligt min mening rimligt,
att nu ta hela uppbördssystemet under
omprövning.

Med hänvisning till det sagda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
få ställa följande frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat
de brister i det nuvarande systemet för
uppbörd av fordonsskatt, som bl. a.
medför att varje år avsevärda skattebelopp
måste infordras genom indrivning?

Är herr statsrådet villig att överväga
lämpliga åtgärder i syfte att få till stånd
en översyn av nuvarande uppbördssystem
och de organisatoriska förändringar,
som efter en sådan översyn kan bedömas
nödvändiga?

Även denna anhållan bifölls.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Osvald under sammanträdet till herr
förste vice talmannen avlämnad motion,
nr 435, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående ökat stöd åt forskning
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.10.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Onsdagen den 8 april

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 127, med förslag till förordning angående
rätt för Konungen att förordna
om uttagande av antidumping- och utjämningstullar,
m. in.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att till utskottet
från fullmäktige i riksbanken inkommit
framställning om medgivande
för fullmäktige att av riksbankens medel
taga i anspråk visst belopp för bl. a. anordnande
av gemensam värmecentral för
riksdags- och riksbankshusen.

Föredrogs ocli hänvisades till statsutskottet
motionen nr 435, av herr Osuald.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 10, i anledning
av motioner om rätt till fångst av vildmink
utan innehav av jaktkort, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. vissa skogsfångs- och mulbetesservitut Föredrogs

ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av motioner
om ändringar i den särskilda lagstiftningen
om vissa skogsfångs- och mulbetesservitut.

Tredje lagutskottet hade behandlat fyra
i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade
motioner, vilka alla ägde samband
med den särskilda lagstiftningen
om vissa skogsfångs- och mulbetesservitut.

I de likalydande motionerna nr 42 i
första kammaren av herr Sörlin och nr
55 i andra kammaren av herr Lundmark

hade föreslagits, att lagen den 6 december
1946 om förlängning av vissa servitut,
vars verkan skulle upphöra den 1
januari 1960, skulle erhålla fortsatt giltighet
under exempelvis tio år. Motionärerna
hade hemställt, att riksdagen måtte
för sin del antaga en lag av sådan innebörd,
som angivits i motionerna, eller,
därest med hänsyn till behov av ytterligare
utredning så ansågs icke kunna
ske, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning
och förslag till lagstiftning i förevarande
ämne.

I de likalydande motionerna nr 331 i
första kammaren av herr Gustafsson,
Nils-Eric, in. fl. och nr 121 i andra kammaren
av herr Nilsson i Tvärålund m. fl.
hade ävenledes föreslagits, att giltighetstiden
för de i 1946 års förlängningslag
omförmälda servituten skulle förlängas
efter den 1 januari 1960. I dessa båda
motioner hade vidare erinrats om att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
den 16 mars 1948, nr 83, anhållit om utredning
av frågan om utsträckning av
den i 5 a § lagen den 14 juni 1907 om
servitut ägaren av berättigad fastighet
medgivna rätten att till sin förmån erhålla
förändring av innehållet i vissa till
tiden ej begränsade skogsfångsservitut
att omfatta jämväl tidsbegränsade servitut.
I anledning av det sagda hade dessa
motionärer hemställt, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om påskyndande av pågående utredning
angående revidering av servitutslagen,
så att förslag kunde framläggas helst till
innevarande års riksdag, samt för sin del
besluta, att nuvarande servitutsbestämmelser
skulle gälla tills vidare, intill beslut
fattats om ny servitutslag.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 42 och II: 55 samt I: 331 och
II: 121 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

Ang. vissa skogsfångs- och mulbetesservitut

anhålla, att riksdagen måtte föreläggas
förslag till lag om fortsatt giltighet av
vissa skogsservitut i enlighet med vad
utskottet i utlåtandet därom anfört, samt
att motionerna I: 42 och II: 55 i vad däri
yrkats att riksdagen måtte för sin del
nu antaga lag i ämnet icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd,

B. att motionerna I: 331 och II: 121 i
vad däri berörts den i riksdagens skrivelse
till Kungl. Maj:t den 16 mars 1948,
nr 83, omförmälda frågan måtte anses
besvarade genom vad utskottet i utlåtandet
därom anfört, samt

C. att motionerna I: 331 och II: 121 i
övrigt icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I motiveringen hade utskottet, evad
gällde en förlängning av giltighetstiden
av de tidsbegränsade skogsservituten,
yttrat bland annat:

»Utskottet står ej främmande för tanken
att man från förlängning bör kunna
undantaga t. ex. sådana servitut som icke
utnyttjas eller av annan anledning kan
antagas sakna egentlig betydelse för den
berättigade fastigheten.»

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag har haft tillfälle att
i ett par utredningar, i 1949 års ägorättsutredning
och i 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning,
ta ståndpunkt
till dessa servitutsfrågor, och jag anser
att utskottets förslag i stort sett är väl
avvägt. Det förslag som där framställts
överensstämmer också i sak med det
förslag, som 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning
framställde, då den
yrkade på en förlängning på 10 år för
dessa servitutsrättigheter.

Emellertid hyser jag, herr talman,
beträffande ett par punkter en smula
betänkligheter, som jag vill ge uttryck
åt. Det är ju så att man avser att under
dessa förlängningar av servitutens giltighetstid
skall någonting hända. Vad detta
innebär anger också utskottet, när
det återger vad sammansatta andra lagoch
jordbruksutskottet uttalade 1946.
Utskottet skrev då: »Enligt utskottets

mening bör målet vara att där så lämpligen
kan ske genomföra marktilldelning
— på frivillighetens väg eller genom lagstiftning.
» Uppskovet är således icke
självändamål. Man vill inte bevara servituten,
utan uppskovet avser att åstadkomma
en förstärkning av de jordbruk,
till vilkas förmån servituten gäller, genom
marktilldelning för bete och skog.

Det är en punkt i utskottsutlåtandet
som jag tycker är litet farlig. Utskottet
säger på s. 17 i tredje stycket: »Utskottet
står ej främmande för tanken att man
från förlängning bör kunna undantaga
t. ex. sådana servitut som icke utnyttjas
eller av annan anledning kan antagas
sakna egentlig betydelse för den berättigade
fastigheten.» Detta innebär att man
vid ställningstagande fäster ett avsevärt
värde vid vad servitutet kan ha för betydelse
i nuet med bortseende från den
rätt till förstärkning som, såsom jag fattat
det, 1946 års sammansatta andra lagoch
jordbruksutskott syftade till att
åstadkomma.

Mina tvivel stärks när jag på s. 16 i
utskottsutlåtandet läser: »Eftersom glesbygderna
för närvarande kontinuerligt
avfolkas och betesgången i skogen oavbrutet
minskar, synes de ekonomiska
konsekvenserna av en fortsatt förlängning
av de tidsbegränsade skogsservituten
bli mindre omfattande än vid tiden
för tillkomsten av 1946 års lag.» Denna
framställning ger en antydan om att
dessa servitut både när det gäller virke
och ved men framför allt när det gäller
betesgången skulle ha en relativt liten
betydelse. Emellertid har dessa rättigheter
åsyftat att ge en viss förstärkning åt
de jordbruk det här är fråga om, och
det förefaller mig rimligt att man handlar
varsamt när det gäller att röra vid
en sådan sak.

De människor som det här gäller är
ju ofta i små omständigheter. Jag tror
inte att utskottet på något vis avsett att
i det fallet göra någon skada, men
jag är rädd för att ett sådant uttalande
som det jag citerade här om att från
förlängningen undanta vissa grupper av
servitut menligt skulle påverka de utredningar
som för närvarande pågår ro -

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Ang. vissa skogsfångs- och mulbetesservitut

rande sådana frågor. Det kan komma att
innebära en fara och ett hot emot dessa
människor.

Ifrån dessa utgångspunkter ber jag,
herr talman, att få yrka, att den mening
i utlåtandet, s. 17, som jag citerade måtte
utgå ur det beslut vi skall fatta här i
dag.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! I likhet med den föregående
talaren har jag kommit att bli litet
betänksam inför vissa uttalanden i utskottets
utlåtande, men jag vill markera,
att jag i stort sett är belåten med utlåtandet
som sådant. Mina betänkligheter
gäller framför allt den mening, där det
talas om att när det gäller vissa servitut
som inte utnyttjas, skulle man kunna
tänka sig ett undantagande från förlängningen,
likaså om servituten av
någon annan anledning är värdelösa,
som det sägs. Den meningen inger mig
vissa farhågor. Jag tycker inte att man
skall ge sådana pekpinnar om möjlighet
att upphäva en juridiskt bindande
rätt, som tillkommit dessa servitutsinnehavare.

Ett servitut kan under vissa situationer
komma att bli outnyttjat. Jag kan
tänka mig den situationen, att ett par
äldre makar så småningom på grund
av ålder eller ohälsa måste uppge skötseln
av sitt lilla jordbruk, som har ett
sådant servitut att stödja sig på. Det
kan inträffa dödsfall, eller också kan
vederbörande få lov att söka sig in på
ålderdomshem eller pensionärshem. Det
kanske går ett par, tre år innan något
av barnen i samråd med sina syskon bestämt
sig för att övertaga stället. Under
ett eller annat år kommer det således
att vara ett vakuum, varunder servitutet
icke utnyttjas. Men det skulle väl
vara fullkomligt orimligt —• för mig är
det i alla fall stötande -— om myndigheterna
skulle passa på just vid ett sådant
tillfälle att dra in servitutet.

Det låter säga sig att glesbygderna avfolkas.
Visserligen minskar folkmängden
där, men hur det nu än är finns det,
och lär väl alltid komma att finnas män -

niskor som bor ute i glesbygderna på
dessa lägenheter med servitut. Antalet
kanske minskar, men jag tror att det
under lång tid kommer att finnas kvar
människor på en del av dessa servitutslägenheter.
Under sådana förhållanden
bör man inte på det sätt utskottet gjort
ge anvisning om att servituten kan dras
in.

Jag hoppas att denna förlängning skall
leda till att servitutsinnehavarna får sin
rätt avvecklad på det sättet, att de i
stället för servitutsrätten får ett större
eller mindre skogsområde, som ersätter
det stöd de haft av servitutet.

Jag har ingen anledning att i dag dra
upp något gräl med bolagsintressen, men
jag måste säga att när man minns tillbaka
i tiden en smula, är man på det
klara med att dessa servitut som regel
tillkommit vid försäljning av inägor,
styckningslotter från bolagshemman, som
en gång i tiden gick över från bondehand
till bolagsägo. Dessa jordbruk är ganska
handikappade på grund av sitt begränsade
markinnehav. Jag vill understryka,
att det skulle för mig kännas ganska
stötande, om riksdagen skulle medverka
till att dessutom koppla bort den rätt
och den förmån som dessa servitutsinnehavare
har. Eftersom dessa fastigheter
en gång i tiden gick ifrån deras förfäder
till bolagen för en mycket billig
penning, bör man icke medverka till att
servitutsinnehavarna dessutom förlorar
sin servitutsrätt, beroende på att servitutet
måhända icke utnyttjas under ett
eller annat år.

Jag har velat säga detta, och jag instämmer
i den föregående talarens yrkande,
vilket innebär, att den omstridda
meningen stryks. Jag ser ingenting i
det förhållandet som skulle försämra utskottets
utlåtande. Man har ingen anledning
att ge anvisning för kommande år.
Det må tillkomma dem som då skall ta
ställning till saken, att bedöma frågan
utan anvisning från årets riksdag.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag får säga att det verkar
något förvånande, när t. ex. herr
Pålsson påstår att utskottet genom det

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

Ang. vissa skogsfångs- och mulbetesservitut

sätt på vilket det har skrivit vill ta en
rätt och en förmån från servitutsinnehavarna.
Låt mig helt kort få klargöra
vari problemet här består.

År 1946 förlängdes giltighetstiden för
vissa servitut till 1 januari 1960, och man
förutsatte då att rationaliseringsverksamheten
på landsbygden till den tidpunkten
skulle ha fortskridit så långt,
att servitutsinnehavarna på ett eller annat
sätt skulle ha fått en sådan kompensation,
att servituten utan någon olägenhet
för dem skulle kunna upphöra.
Nu har emellertid dessa förhoppningar
inte infriats, och följaktligen är det alltjämt
en hel del servitutsinnehavare som
skulle komma i ett ofördelaktigt läge,
om lagen inte förlängdes. Det är därför
som utskottet har föreslagit, att riksdagen
av Kungl. Maj:t skall begära förslag
till lag om sådan förlängning.

Men nu förekommer det i en hel del
fall servitut, som inte har någon som
helst betydelse för de berättigade. Därför
har utskottet på grundval av ett
uttalande som gjorts av lantmäteristyrelsen
— inte som remissyttrande till de
föreliggande motionerna utan som ett
utlåtande till jordbruksrationaliseringsutredningen
— uttalat att man möjligen
skulle kunna tänka sig att i lagen om
förlängning inte ta med sådana servitut
som saknar egentlig betydelse för den
berättigade fastigheten. Lantmäteristyrelsen
har uttryckt saken så, att den
vill ifrågasätta om icke förlängningen
»borde kunna begränsas till att avse
allenast servitut, vilka utövats under
tioårsperioden 1950—1960, samt den 1
januari 1960 gälla till förmån för fastigheter,
som äro bebyggda, taxerade som
jordbruksfastigheter och brukade av ägaren».

Om denna begränsning har alltså utskottet
endast sagt, att utskottet inte
står främmande för tanken att man bör
kunna undantaga sådant servitut. Om ett
servitut inte medför någon förmån eller
någon ekonomisk fördel för servitutsinnehavaren,
kan det ju vara onödigt att
förlänga servitutet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Gentemot vad utskottets
ärade ordförande här har sagt vill jag
erinra om att mitt yrkande lämnar utskottets
hänvisning till lantmäteristyrelsens
och fastighetsbildningskommitténs
uttalanden orörd. Vad jag har vänt mig
emot är att utskottet för sin del i en
fråga som är under omprövning ansett
sig böra ge en anvisning om vad som
bör göras. Den formulering som utskottet
använder kan såvitt jag förstår tolkas
så — men behöver inte göra det —
att den även syftar på vad man hänvisar
till angående att betesgången i skogen
avtar och även vissa andra omständigheter
som har gjort att en del servitut
har fått mindre betydelse. Risken är
att utskottets uttalande kan missförstås
och vantolkas. Jag är övertygad om att
utskottet inte har avsett detta, men för
tydlighets skull är det faktiskt bäst att
denna alldeles onödiga anvisning till
dem som har att handlägga dessa frågor
utgår ur betänkandet.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Mot vad herr Nilsson
sade nu sist vill jag bara genmäla, att
denna fråga icke befinner sig under utredning.
Här gäller det bara att förlänga
en lag. Det är inte fråga om att
ta bort några förmåner ifrån någon som
har en förmån. Det är bara så som utskottet
säger, att »utskottet står ej främmande
för tanken att man från förlängning
bör kunna undantaga t. ex. sådana
servitut som icke utnyttjas eller av annan
anledning kan antagas sakna egentlig
betydelse för den berättigade fastigheten».
Det gäller alltså endast sådana
fall då servitutet inte kan sägas utgöra
någon rätt eller förmån. I dylika fall
bör man enligt utskottets uppfattning
inte belasta lagen med dylika servitut.
Detta är, observera det, det enda som
utskottet sagt i detta avseende. Vi grundar
vår uppfattning på det uttalande
som lantmäteristyrelsen gjort till jordbruksrationaliseringsutredningen.

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Ang. statens stöd åt hästaveln, m. m.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att få understryka,
att en förlängning av dessa servitut
inte är något självändamål. Såsom angavs
redan vid den första förlängningen
av lagen, som tillkom år 1946, måste
denna förlängning ske för att innehavarna
av fastigheterna skall hållas skadeslösa
för förlusten av dessa rättigheter
när servituten en gång utgår, vilket
skall ske genom att de då tillförs mark
lämplig för betes- och skogsfångst. Det
är detta man vid förlängningen nu har att
avvakta. Under sådana förhållanden är
det en grannlaga uppgift att i förväg
skilja ut olika kategorier av dem som
det här är fråga om.

Utskottets ärade ordförande säger, att
han endast syftar på vissa av honom
påpekade fall. Formuleringen i utlåtandet
är emellertid inte tillräckligt klar
i det avseendet utan så vag att den kan
missförstås. Det är detta som ger oss
anledning till vissa farhågor.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats dels att vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt skulle
bifallas med godkännande av utskottets
motivering, dels ock, av herr Nilsson,
Ferdinand, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring i
motiveringen, att nyss återgivna del av
utskottets yttrande utginge.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan med
godkännande av utskottets motivering
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11 med
godkännande av utskottets motivering,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som under överläggningen föreslagits av
herr Ferdinand Nilsson.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 106;

Nej — 23.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 12, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställningar
rörande åtgärder för kvalitetsförbättring
av matpotatis jämte i ämnet väckta
motioner, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. statens stöd åt hästaveln, m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 13, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställningar angående statens
stöd åt hästaveln, m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I eu till riksdagen den 30 december
1958 avlåten proposition, nr 45, vilken
hänskjutits till jordbruksutskottet, hade
Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att
godkänna de förslag till omläggning av
statsstödet åt hästaveln, som angivits i
propositionen, samt att i anslutning därtill
medgiva, dels att statens hästavelsfond
finge avvecklas med utgången av
budgetåret 1958/59 och under fonden
den 30 juni 1959 odisponerad behållning
tillgodoföras den under reservationsanslaget
Befrämjande av husdjursaveln
upptagna anslagsposten Stöd åt hästaveln,
dels att statens lånefond för häst -

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

avelns befrämjande finge avvecklas med
utgången av budgetåret 1958/59 och under
fonden den 30 juni 1959 befintlig
disponibel kontant behållning tillgodoföras
den under reservationsanslaget
Befrämjande av husdjursaveln upptagna
anslagsposten Stöd åt hästaveln, dels att
av under anslagsposten Stöd åt hästaveln
befintlig reservation ett belopp av
400 000 kronor finge under budgetåret
1959/60 tagas i anspråk till statsbidrag
för anordnande av ridhusanläggningar,
m. m.

Vidare hade Kungl. Maj:t i årets statsverksproposition
under nionde huvudtiteln
föreslagit riksdagen att medgiva,
att under budgetåret 1959/60 finge beviljas
statlig kreditgaranti för lån avseende
vissa under punkten berörda åtgärder
till hästavelns främjande intill
ett belopp av 1 100 000 kronor, samt att
till Befrämjande av husdjursaveln för
budgetåret 1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 2 183 500 kronor.

1 detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

a) I: 337, av herr Sundelin, likalydande
med II: 408, av herr Ståhl m. fl

b) 1:392, av herr Sundelin, och II:
475, av herr Ståhl in. fl., likalydande,
däri motionärerna hemställt, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen
nr 45 måtte

1) besluta att till Befrämjande av husdjursaveln
anslå ett reservationsanslag
av 1 833 500 kronor att fördelas enligt
i motionerna angivna grunder, samt

2) medgiva att av under anslagsposten
Stöd åt hästaveln befintlig reservation
ett belopp av 200 000 kronor finge
under budgetåret 1959/60 tagas i anspråk
till statsbidrag för anordnande av
ridhusanläggningar m. m.;

c) I: 394, av herr Eskilsson m. fl., likalydande
med II: 478, av herr Agerberg
m. fl., i vilka motioner hemställts, att
riksdagen måtte besluta godkänna Kungl.

Ang. statens stöd åt hästaveln, m. m.
Maj:ts förslag i propositionen nr 45 angående
stöd åt hästaveln, dock med undantaget
att avveckling av statens lånefond
för hästavelns befrämjande och statens
hästavelsfond icke skulle ske utan
att hittills tillämpade principer för dessa
fonders förvaltning, användning och
påfyllnad alltjämt skulle gälla;

d) I: 395, av herr Jonasson m. fl., och
II: 479, av herr Börjesson m. fl., likalydande,
i vilka motioner hemställts, utom
annat, att riksdagen vid behandling av
propositionen nr 45 måtte avslå Kungl.
Maj:ts förslag om avveckling av statens
hästavelsfond och lånefonden för befrämjande
av hästaveln samt om överförande
av behållningarna från sagda fonder
till reservationsanslaget Befrämjande
av husdjursaveln samt jämväl avslå
Kungl. Maj:ts förslag om att statsbidrag
för anordnande av ridhusanläggningar
m. m. skulle utgå från nämnda reservationsanslag; e)

II: 477, av herrar Lindström och
Jonsson i Strömsund, däri hemställts att
riksdagen måtte besluta,

1) att både anslagsramar och delposter
vad gällde stödet åt hästaveln även
i fortsättningen skulle fastställas av riksdagen,

2) att den i propositionen föreslagna
anslagssumman 2 000 000 kronor, skulle
fördelas med 650 000 kronor till varmblodsaveln
och 1 350 000 kronor till kallblodsaveln,

3) att statsbidraget till ridhusbyggnader
skulle begränsas till 35 procent av
godkända kostnader och utfyllas med
statlig lånegaranti, varigenom det för ändamålet
äskade reservationsanslaget
kunde begränsas till 200 000 kronor,
samt

4) att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om fullföljande av den av lantbruksstyrelsen
påbörjade översynen av
hästpremieringsförfarandet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Ang. statens stöd åt hästaveln, m. m.

I. att riksdagen måtte

A. med bifall till motionerna I: 394
och 11:478 samt 1:395 och 11:479, sistnämnda
båda motioner såvitt nu vore
i fråga, avslå Kungl. Maj:ts framställningar,
såvitt desamma avsåge

dels att statens hästavelsfond måtte avvecklas
med utgången av budgetåret
1958/59 och under fonden den 30 juni
1959 odisponerad behållning tillgodoföras
den under reservationsanslaget Befrämjande
av husdjursaveln upptagna
anslagsposten Stöd åt hästaveln,

dels att statens lånefond för hästavelns
befrämjande måtte avvecklas med utgången
av budgetåret 1958/59 och under
fonden den 30 juni 1959 befintlig disponibel
kontant behållning tillgodoföras
den under reservationsanslaget Befrämjande
av husdjursaveln upptagna anslagsposten
Stöd åt hästaveln,

dels att under budgetåret 1959/60 måtte
beviljas statlig kreditgaranti för lån
avseende vissa i det föregående berörda
åtgärder till hästavelns främjande intill
ett belopp av 1 100 000 kronor;

B. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionen 11:477,
såvitt nu vore i fråga, godkänna de förslag
till omläggning av formerna i övrigt
för och handläggningen av stödet åt
hästaveln, som utskottet angivit i det
föregående;

C. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:337 och 11:408 samt 1:392 och II:
475, sistnämnda båda motioner såvitt nu
vore i fråga, till Befrämjande av husdjursaveln
å riksstaten för budgetåret
1959/60 under nionde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 2 183 500
kronor;

D. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen II: 477,
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad i
propositionen nr 45 föreslagits i fråga
om fördelning på varmblods- respektive
kallblodsaveln av det för budgetåret
1959/60 utgående stödet åt hästaveln;

Ii. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 394 och II: 478
liksom ock med avslag å motionerna
I: 392 och II: 475, II: 477 ävensom I: 395
och II: 479, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, medgiva, att ur statens
lånefond för hästavelns befrämjande
finge under budgetåret 1959/60 tagas
i anspråk till lån för inköp av varmblodiga
avelsston 250 000 kronor, för inköp
av hingstar av nordsvensk eller gudbrandsdalsk
ras 225 000 kronor, för inköp
av nordsvenska avelsston 225 000
kronor, för inköp av avelshingstar av ardennerras
400 000 kronor samt för förvärv
av ridhusbyggnader och för anskaffande
av för ridhusdrift erforderligt
hästmaterial m. m. 400 000 kronor;

II. att motionerna 1:395 och 11:479,
såvitt däri yrkats att bidrag från statens
hästavelsfond skulle utgå även till uppfödningspremier
inom kallblodsaveln
och till gemensamhetsbeten för unghästar
av ardennerras, icke måtte föranleda
någon riksdagens utgärd;

III. att motionerna 1:395 och 11:479
ävensom motionen 11:477, såvitt de ej
besvarats i det föregående, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits
1) av herrar Hjalmar Nilsson och
Mossberyer, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under I A, I B och I E hemställa,
att riksdagen måtte

I A. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 394 och II: 478 samt I: 395 och II: 479,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
besluta

dels att statens hästavelsfond skulle
avvecklas med utgången av budgetåret
1958/59 och under fonden den 30 juni
1959 odisponerad behållning tillgodoföras
den under reservationsanslaget Befrämjande
av husdjursaveln upptagna
anslagsposten Stöd åt hästaveln,

dels att statens lånefond för hästavelns
befrämjande skulle avvecklas med ut -

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

gången av budgetåret 1958/59 och under
fonden den 30 juni 1959 befintlig disponibel
kontant behållning tillgodoföras
den under reservationsanslaget Befrämjande
av husdjursaveln upptagna anslagsposten
Stöd åt hästaveln,

dels att under budgetåret 1959/60 skulle
beviljas statlig kreditgaranti för lån
avseende vissa i det föregående berörda
åtgärder till hästavelns främjande intill
ett belopp av 1 100 000 kronor;

I B. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med avslag å motionen
II: 477, såvitt nu vore i fråga, godkänna
de förslag till omläggning av formerna
i övrigt för och handläggningen
av stödet åt hästaveln, som reservanterna
angivit i det föregående;

I E. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med avslag å motionerna
1:392 och 11:475, 11:477, 1:394
och II: 478 samt I: 395 och II: 479, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att av under anslagsposten Stöd
åt hästaveln befintlig reservation ett belopp
av 400 000 kronor finge under budgetåret
1959/60 tagas i anspråk till statsbidrag
för anordnande av ridhusanläggningar,
m. m.;

2) av herrar Nord, Johan Persson,
Nilsson i Lönsboda och Åhman, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del lyda så, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under I C
och I E hemställa, att riksdagen måtte

I C. i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
samt motionerna T: 337 och II:
408 ävensom med bifall till motionerna
I: 392 och II: 475, såvitt nu vore i fråga,
till Befrämjande av husdjursaveln å riksstaten
för budgetåret 1959/60 under nionde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 833 500 kronor;

I E. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 394 och II: 478,
1:392 och 11:475 samt 11:477, liksom
ock med avslag å motionerna I: 395 och
II: 479, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, medgiva, att ur statens lånefond
för hästavelns befrämjande finge under
budgetåret 1959/60 tagas i anspråk till

Ang. statens stöd åt hästaveln, m. m.
lån för inköp av varmblodiga avelsston
250 000 kronor, för inköp av hingstar
av nordsvensk eller gudbrandsdalsk ras
225 000 kronor, för inköp av nordsvenska
avelsston 225 000 kronor, för inköp
av avelshingstar av ardennerras 400 000
kronor samt för förvärv av ridhusbvggnader
och för anskaffande av för ridhusdrift
erforderligt hästmaterial in. m.
200 000 kronor;

3) av herrar Jonsson i Strömsund och
Lindström, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
ändrade avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort under I E och
III hemställa, att riksdagen måtte

I E. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 394 och II: 478,
1:392 och 11:475 samt 11:477 liksom
ock med avslag å motionerna 1: 395 och
II: 479, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, medgiva, att ur statens lånefond
för hästavelns befrämjande finge under
budgetåret 1959/60 tagas i anspråk till
lån för inköp av varmblodiga avelsston
250 000 kronor, för inköp av hingstar av
nordsvensk eller gudbrandsdalsk ras
225 000 kronor, för inköp av nordsvenska
avelsston 225 000 kronor, för inköp
av avelshingstar av ardennerras 400 000
kronor samt för förvärv av ridhusbyggnader
och för anskaffande av för ridhusdrift
erforderligt hästmaterial m. m.
200 000 kronor;

III. att motionerna 1:395 och 11:479,
såvitt de ej besvarats i det föregående,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr NORD (fp):

Herr talman! I en till jordbruksutskottets
utlåtande nr 13 fogad reservation
föreslår jag och mina medreservanter
vissa prutningar på de anslagsbelopp
som Kungl. Maj :t äskat till stöd
åt hästaveln.

Departementschefen begär att för detta
ändamål skall utgå ett sammanlagt
belopp av 2 miljoner kronor. Jag och
mina medreservanter anser i likhet med
utskottsmajoriteten, att det alltjämt behövs
ett visst statligt stöd framför allt

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Ang. statens stöd åt hästaveln, m. m.

för den kallblodiga hästaveln, som är
den mera nyttobetonade. I enlighet med
vad som framhålles i motionerna 1: 392
och 11:475 bör dock med hänsyn till
det statsfinansiella läget och nödvändigheten
av största sparsamhet med statens
medel anslaget till hästaveln enligt
vår uppfattning begränsas till de i motionerna
angivna beloppen.

För den kallblodiga hästaveln föreslår
vi en minskning av anslaget med
50 000 kronor, vilket vi anser kan ske
utan nämnvärd skada, då det mesta av
dessa 50 000 kronor kan inbesparas genom
rationalisering av premieringssystemet.

Den varmblodiga hästaveln har enligt
vår uppfattning inte alls samma betydelse
som den kallblodiga. En ännu
kraftigare minskning av anslaget är därför
enligt vår mening befogad. Vi föreslår
därför att anslaget till stöd åt den
varmblodiga hästaveln minskas med
300 000 kronor till 450 000 kronor.

Vi anser vidare i likhet med vad som
föreslås i reservationen nr 3 av herr
Jonsson i Strömsund och herr Lindström,
att det av utskottsmajoriteten
tillstyrkta anslaget på 400 000 kronor
till ridhusanläggningar bör minskas med
200 000 kronor.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservation nr 2.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Herr Mossberger och
jag har till detta utlåtande avgivit en
reservation, som innebär bifall till
Kungl. Maj :ts förslag.

Utskottet har i vissa punkter på grund
av motioner gått på en annan linje och
egentligen förordat bibehållande av det
gamla systemet med en hästavelsfond
och en lånefond. Kungl. Maj:t har föreslagit,
att statens hästavelsfond och statens
lånefond för hästavelns befrämjande
skulle upphöra från och med den 1
juli och ersättas med statlig kreditgaranti.
Kungl. Maj:ts förslag baserar sig
på en utredning, som efter många överväganden
kommit fram till detta förslag.
Därjämte har anslagsutredningen

i stort sett tillstyrkt förslaget. Riksdagens
revisorer uttalade sig 1945 för att
dessa fonder skulle försvinna, och
statsmakterna har vid upprepade tillfällen
yttrat sig i den riktningen att
fonderna bör i någon mån avvecklas.

Det märkliga med utskottsförslaget är
att det innebär bibehållande av fonderna
och därmed även bibehållande av
understödens subventionskaraktär. Man
skall enligt utskottet även i fortsättningen
ha dels bidrag och dels lån för
hästavelns främjande, vilket betyder att
man framför allt subventionerar hästaveln.
Herr Mossberger och jag har vänt
oss särskilt mot den tanken, allra helst
som avsikten när dessa åtgärder till
förmån för hästaveln infördes var att
de skulle bli av mera tillfällig karaktär.

Statlig kreditgaranti förekommer ju
på många olika områden. Vi har i vår
reservation bl. a. pekat på att stödlån
till av skördeskador drabbade jordbrukare
— och många av dem har ju varit
i ett mycket prekärt läge under de
gångna åren — löper med ränta. Likaså
debiteras ränta på företagarföreningarnas
utlämnade lån vilka användes för
att hjälpa framför allt små företagare
ute på landsbygden. Också lån till skogsbruket
och fisket löper med ränta. Man
kan peka på ännu flera områden, där
ränta får betalas för lån av medel som
riksdagen anvisat. Men när det gäller
hästaveln vill utskottet behålla subventionskaraktären
i stället för att övergå
till statlig kreditgaranti. Jag förstår inte
varför man just beträffande hästaveln
måste behålla subventionsformen.

Det är av dessa skäl som herr Mossberger
och jag ansett att Kungl. Maj:ts
förslag på denna punkt är det enda riktiga.
Vi har i vår reservation anslutit
oss till Kungl. Maj:ts linje, och jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till reservation
nr 1.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Innan jag redovisar mina
och utskottsmajoritetens synpunkter
på den fråga, som nu har berörts dels

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

av herr Nilsson och dels av herr Nord,
tror jag att det är lämpligt att säga några
ord om den utveckling som ägt och
äger rum på liästavelns område, för att
man skall få ett litet klarare begrepp
om frågan.

Jag vill erinra om den oerhörda tillbakagången
av vårt lands hästbestånd,
som också har framhållits av liästavelsutredningen.
År 1946 hade vi 595 800
hästar i landet, år 1958 hade antalet
sjunkit till 177 000. Det är sålunda inte
mindre än 418 500 hästar som försvunnit
under de sista 12 åren. Hästavelsutredningen
har också gjort vissa prognoser
för framtiden och kommit fram
till att vi år 1965 skulle kunna klara
oss med 60 000 hästar. Nu är det nog så
att utredningens uppfattning i den delen
varit föremål för litet kritik. Utredningen
har, anser man, varit väl optimistisk,
när den ansett att vi skulle
kunna klara oss med ett så starkt reducerat
hästbestånd. Jag vill minnas, alt
statsutskottet år 1955 — det gällde då
försvarets behov av hästar vid mobilisering
och krig — gjorde ett uttalande
om att vi nog borde iakttaga en viss
försiktighet när det gäller minskningen
av hästbeståndet. Om jag också tar hänsyn
till beredskapssynpunkten, kommer
jag fram till att det nog behövs ett betydligt
större hästbestånd än utredningen
tänkt sig. Låt oss bara göra det tankeexperimentet,
att all oljetillförsel
stoppas och att våra 380 000 jordbruk
måste lita ttill hästar som dragkraft,
samtidigt som försvaret behöver ett inte
så litet antal hästar. Då kommer man
inte långt med ett hästbestånd av 60 000.
Dessutom behöver skogsbruket normalt
ungefär 80 000 hästar, och det har nog
varit väl optimistiskt, när man tidigare
tänkt sig att hästen skulle bli överflödig
vid skogsdrivningarna; man börjar
mer och mer inse, att det är nödvändigt
att utnyttja hästen även i framtiden.
Därför tror jag att ett visst stöd för
liästaveln behövs även i fortsättningen.
Hästaveln är inte lönande på det sätt
som man kanske tror. Närmast tänker
jag på behovet av hästar i det norrländska
småbruket och i skogsbruket.

Ang. statens stöd åt hästaveln, m. m.

Jag vill vidare erinra om att man vid
totalisatormedlens tillkomst tänkte sig,
att en stor del av dessa pengar skulle
gå till hästavelns främjande. Under och
strax efter kriget hade vi också en rätt
omfattande export av hästar. Vi fick bra
betalt för dem, och för att inte priserna
på hästar inom landet skulle påverkas
alltför mycket bildades en hästexportfond,
vilken även skulle få användas till
hästavelns främjande.

År 1947 framlade dåvarande jordbruksministern
Sköld förslag om att
både hästexportfonden och totalisatormedlen
skulle upphöra och ingå i statsbudgeten.
I stället skulle två fonder bildas,
nämligen en lånefond för hästaveln
och en hästavelsfond. Vi vet att
hästaveln är en sak, som måste läggas
upp på lång sikt. Om man skaffar sig
ett föl, tar det nära tre år innan man
får det inkört och får någon nytta av
det. Därför ansågs det, att det inte var
så lyckligt att anslagen till hästaveln
så att säga fluktuerar med hänsyn till
tillgången eller knappheten på pengar
i statsbudgeten.

Jag skall i detta sammanhang be att
få citera ett uttalande av jordbruksutskottet
med anledning av 1947 års proposition.
Detta uttalande — som återfinns
på s. 26 i utskottets utlåtande nr 10
— får nog anses utgöra kärnan i den
uppfattning, som då fanns och som vi
inom utskottet alltjämt har. Utskottet
skriver: »Emellertid anser utskottet å
andra sidan önskvärt, att full garanti
skapas för att hästavelns behov kunna
i tillräcklig omfattning tillgodoses, även
då det budgetära läget skulle lägga svårigheter
i vägen för att erforderliga anslag
för hästaveln anvisas.» Vi har ansett,
att man borde få något starkare
garantier för den saken än vad den
kungl. propositionen innebär.

Jag kan hålla med herr Nilsson om att
det i varje fall budgetmässigt nog är
rationellare, att vi har den form av stöd
åt hästaveln, som Kungl. Maj :t och utredningen
har föreslagit, nämligen en
lånegaranti, men jag är inte alldeles
säker på att det rent administrativt blir
så mycket bättre. Jag tror i likhet med

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Ang. statens stöd åt hästaveln, m. m.
vad statens jordbruksnämnd har anfört,
att man inte därigenom kan räkna
med att vinna några nämnvärda lättnader,
men jag har som sagt ingenting
emot den anordningen, och jag tror inte
heller att flertalet inom utskottet har
det. Vi har också uttryckligen sagt att
den form av stöd som vi föreslår bör
gälla under en övergångstid. Det kan
ju komma förslag till nästa års riksdag,
som skapar garantier för att den
stimulans och det löfte till hästaveln,
som det nuvarande systemet får anses
innebära, kan komma hästaveln till del
även genom dessa lånegarantier, och då
har jag ingenting emot förändringen.

Jag vill också erinra om att de två
stora statliga verk, som har med hästaveln
att göra, nämligen lantbruksstyrelsen
och statens jordbruksnämnd, har
avstyrkt förslaget. Jag vill kanske fästa
särskilt avseende vid vad statens
jordbruksnämnd uttalar, eftersom den
man, som jag förmodar har underskrivit
detta yttrande, generaldirektör Nordlander,
ju har varit många år i lantbruksstyrelsen
och dessutom statssekreterare
i jordbruksdepartementet och sålunda
väl känner till denna angelägenhet.
Vidare har alla de organisationer,
som har insikt i hästaveln, avstyrkt vad
som föreslagits. De har avstyrkt förslaget
mera definitivt, vilket jag för min
del inte tycker är nödvändigt.

Det är sålunda ingen större skillnad
mellan utskottets förslag och Kungl.
Maj ds förslag härvidlag. Skillnaden ligger
endast däri, att vi vill ha denna
större garanti för hästaveln för framtiden.
Jag vill särskilt understryka nödvändigheten
av att vi kan få denna stimulans
och denna hjälp till hästaveln
för det norrländska jordbruket, ty för
dessa små gårdar är det inte så lätt att
vid sidan av arbetet, med den inskränkning
i fråga om arbetskraft som för närvarande
råder, bedriva hästuppfödning.
Ekonomiskt sett blir det icke så lönande.

Jag vill också säga ett par ord med
anledning av vad herr Nord yttrade.
Reservanterna vill här göra en prutning,
och visst kan man säga att häst -

aveln, liksom så många andra, kan klara
sig själv, även om den befinner sig
i ett beträngt läge. Men jag vill med
hänsyn till vad jag nyss anförde om
bland annat det löfte, som vi anser att
riksdagen har givit i detta avseende,
framhålla att man går väl långt när man
begär denna prutning. Med hänsyn till
det löfte som hästavelns representanter
har fått och till det behov av stöd
och en viss subvention, som här faktiskt
föreligger, om man skall kunna något
dämpa minskningen av hästbeståndet,
tycker jag att det är helt naturligt,
ja, rentav nödvändigt, att riksdagen på
de punkterna följer utskottets förslag.

Jag skall inte ge mig in på något utförligare
försvar av ridsporten, men jag
tror att en uppmuntran av hästaveln
även när det gäller den varmblodiga
hästen är av betydelse inte minst ur
beredskaps- och militära synpunkter.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar
Hermansson (ep), Eskilsson (h), Axel
Emanuel Andersson (ep), Sundin (ep),
Jonasson (ep) och Ebbe Ohlsson (h).

Herr NILSSON, HJALMAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Jonsson framhöll
att en del organisationer har tillstyrkt
Kungl. Maj:ts förslag. Ja, det är riktigt,
men dessa organisationer bär en
mycket nära anknytning till ridsporten,
och jag måste fråga mig, huruvida de
kan vara alldeles opartiska i sina yttranden
över ett förslag sådant som detta.
De har ju ett eget intresse av att
ifrågavarande stöd utgår också framdeles.

Herr Jonsson tog också upp frågan
om skogsbruket och hästarna. Det är
klart att man fortfarande behöver hästar
i skogen, men jag ställer den frågan,
om det är rimligt att subventionera upprätthållandet
av hästbeståndet inom
skogsdriften genom anslag över statsbudgeten.
Jag kan inte finna att det är
riktigt. Skogsdriften är väl så lönande,

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

att den kan klara sig utan sådana subventioner.

Vad beträffar nedgången av hästbeståndet,
som herr Jonsson också talar
om, är det riktigt att en minskning där
har skett under de senaste 12 åren. Men
då är att märka att denna tillbakagång
har skett under en tidsperiod, då staten
har lämnat detta stöd. Trots den stimulans
som legat i subventionen har
hästbeståndet minskat. Subventionerna
har alltså inte haft den verkan som man
avsett med dem.

Härtill vill jag lägga ytterligare ett
påpekande. I vår reservation har vi understrukit
en sak, som jag tycker att
kammarens ärade ledamöter i någon
mån borde uppmärksamma, nämligen att
om statens hästavelsfond, ur vilken bidrag
utgår, skall bibehållas, så måste
man tämligen snart över statsbudgeten
tillföra fonden ytterligare medel, ty annars
kommer den inte att räcka till.
Vi har ansett det vara meningslöst att
på det sättet tillgripa skattemedel för att
fylla på den här fonden.

Herr JONSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Vad först beträffar herr
Hjalmar Nilssons uttalande om subventionerna
till hästaveln med hänsyn till
skogsbruket vill jag genmäla att det ju
inte främst är bolagens hästar som härvidlag
avses. Som bekant är en rätt stor
procent av dem som kör i skogen mindre
jordbrukare, som själva föder upp
sina hästar och som inte får något som
helst bidrag till det av bolagen. Det är
detta hästbestånd, som används både i
jordbruket och i skogsbruket, som jag
anser det vara så värdefullt att bibehålla.
Jag tror också att det är ett mycket
stort allmänt intresse att hästbeståndet
i Norrland och andra skogsbygder
kan upprätthållas i tillräcklig utsträckning.

Herr Nilsson påpekade till sist att
medel måste tillföras hästavelsfonden.
Javäl, men det blir väl inte dyrare för
staten att överföra 50 000 eller 100 000
kronor till fonden än om pengarna ges
ut direkt. Ur sparsamlietssynpunkt spe 2

Första kammarens protokoll 1959. Nr 11

Ang. statens stöd åt hästaveln, m. m.
lar det ingen roll vilken väg man går.
Men jag vill, herr talman, säga att jag
tycker det skulle vara naturligt att man
inom jordbruksdepartementet tog upp
ett resonemang med hästavelsorganisationerna
i landet och med ledning därav
sökte få fram ett förslag till nästa
års riksdag, som man anser acceptabelt.

Jag vill också säga, att visserligen är
en del av de organisationer, som här
har avgivit yttranden, intresseorganisationer,
men det är ju så, att vi emellanåt
fäster rätt stort avseende just vid intresseorganisationernas
remissyttranden.
De betyder ju rätt mycket när det gäller
exempelvis en lönefråga. I sådana
sammanhang brukar vi ta en viss hänsyn
till vad just löntagarna har att säga.
För min del fäster jag emellertid
större avseende vid vad lantbruksstyrelsen
och statens jordbruksnämnd har
sagt i denna fråga, och de är ju inte
intresseorganisationer i den mening herr
Nilsson avsåg.

Jag tror, herr talman, att kammaren
kan gå på utskottets förslag. Jag vill
också framhålla att vår värderade jordbruksminister
inte behöver känna sig
illa berörd därav, eftersom utskottet ju
vad anslagsramen beträffar följer honom.
Det är endast beträffande en liten
detalj som utskottet vill att ett förnyat
övervägande skall ske, innan frågan slutgiltigt
avgöres.

Herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag vill till att börja
med försäkra herr Jonsson i Fjäle att
jag absolut inte känner mig illa berörd,
men det finns kanske en viss risk för
att några av kammarens ledamöter av
herr Jonssons första anförande kunde
få den föreställningen, att här stod två
konträra uppfattningar mot varandra
och att den ena, representerad av propositionen,
skulle innebära »ett hårt
slag mot hästaveln», medan däremot utskottsmajoriteten
representerade en välvillig
inställning till hästaveln. Jag vill
därför, herr talman, begagna tillfället
att lägga till rätta den eventuella miss -

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Ang. statens stöd åt hästaveln, m. m.

uppfattning som kan följa av en sådan
bedömning.

Först och främst är det två syften
som propositionen har velat tillgodose
på grundval av vad jag menar vara ett
mycket starkt dokumenterat utredningsmaterial.
Det ena syftet är att finna formerna
för att tillförsäkra hästaveln ett
stöd av ungefär samma omfattning som
för närvarande. Det andra syftet är att
förenkla en av de mest invecklade, mest
tillkrånglade och mest svåröverskådliga
stödformer som vi över huvud taget,
tror jag, kan uppvisa här i landet. Jordbruksregleringen
rymmer många liknande
svårigheter och komplicerade
regleringsföreskrifter, men jag undrar
med min egen begränsade erfarenhet,
huruvida inte komplikationerna just på
det här området tar priset i fråga om
att vara tillkrånglade. Jag ber att få
återkomma om ett ögonblick till frågan
om den förenkling som propositionen
innebär och som reservationen nr 1 har
anslutit sig till.

På vilka grunder är då propositionen
uppbyggd? Jo, den vilar dels på den
speciella utredning som har försökt bedöma
frågan, dels också på jordbruksanslagsutredningens
resonemang, företrätt
av representanter för samtliga de
fyra största partierna i riksdagen med
tongivande namn på det här området,
nämligen herrar Haeggblom, Antby, Sigfrid
Larsson och Mossberger. Förslaget
i propositionen ansluter sig i huvudsak
till de synpunkter som anslagsutredningen
har anfört.

För att förenkla stödverksamheten
till hästaveln både till form och innehåll
— om jag nu skall ta den frågan
först —- har det i propositionen föreslagits,
att det s. k. särskilda stödet åt
hästaveln, som riksdagen beslutat vid
olika tillfällen under hela 50-talet, skall
sammanföras med det mera bestående
stöd som givits sedan många år tillbaka.
Den sammanföringen innebär enligt min
mycket bestämda mening och enligt
hästavelsutredningens och jordbruksanslagsutredningens
uppfattning inte bara
en förenkling av stödåtgärderna utan
också en stabilisering av det stöd som

utgår. Jag var alldeles övertygad om
att det också av alla skulle uppfattas
som en stabilisering, men jag upptäcker
att det var förhastat att tro att det
skulle uppskattas av de starka intressenter
på hästavelns område som tydligen
i stället har uppfattat det på ett helt
annat sätt. Riksdagens beslut om det
särskilda stödet avsåg ju att vara en
temporär åtgärd. Genom förslaget i propositionen
har det, som sagt, stabiliserats.
Utredningsförslaget ville inte gå
så långt; jag har tillåtit mig att gå ett
stycke längre. Utredningen nöjde sig
med att föreslå en period på fem år, och
jag ber i sammanhanget att få erinra
om att när herr Jonsson i Fjäle åberopar
lantbruksstyrelsen och statens jordbruksnämnd,
så har båda på den punkten
velat stanna för en femårig övergångsperiod.
Jag har däremot intagit
en mot hästaveln och hästintressenterna
avgjort generösare ståndpunkt. Jag har
med sammanförandet av de båda anslagsformer,
som hittills har utgått, till
ett enda anslag velat i överensstämmelse
med den speciella utredningens och
jordbruksanslagsutredningens riktlinjer
få det ordinarie reservationsanslaget på
driftbudgeten till hästavelns främjande
utökat. Pengarna för det särskilda stödet
ligger för närvarande som bekant
under statens hästavelsfond, en fond
som tillkom 1947 och då fick ett startkapital
på 5 miljoner kronor ur det
gamla stuteriväsendets fond. Fonden är
snart uttömd. Det finns för närvarande
1,2 miljon kronor att tillgå av de ursprungliga
5 miljonerna. Den fonden
har uteslutande tagits i anspråk för utbetalande
av statsbidrag. Lån har inte
utgått ur den. Dess placering har heller
inte varit räntebärande i sådan utsträckning
att detta har varit möjligt. De förstärkningar
av fonden som ansetts nödvändiga
under åren 1955 och 1956 och
som herr Jonsson åberopade har skett
genom anslagsanvisningar under ett
obetecknat anslag på driftbudgeten, alltså
på exakt samma sätt som anslagsanvisningen
har skett under det ordinarie
reservationsanslaget till hästavelns
främjande.

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

Jordbruksutskottets majoritet föreslår
nu på grundval av de motioner som har
väckts i den här frågan, att hästavelsfonden
skall bibehållas, trots att utskottet
accepterar att det tillfälliga stödet
permanentas och förs in under reservationsanslaget
till hästavelns främjande.
Det framstår för mig som i det närmaste
oförklarligt, varför utskottet valt den
linjen, och det är i varje fall inte för
mig möjligt att upptäcka någon motivering
för den ståndpunkten i utskottsutlåtandet.
Ser man det ur rent budgetteknisk
synpunkt — jag är medveten om
att den synpunkten absolut inte skall
övervärderas, om sakskälen pekar i annan
riktning —- så skulle vi, om utskottets
förslag går igenom, få en oformlighet,
som jag tror är utan motstycke.
Utskottets avsikt tycks nämligen vara,
att riksdagen i fortsättningen skall anvisa
medel till det nu tillfälliga men hädanefter
permanenta stödet under ett
anslag på driftbudgeten för avsättning
till fonden, och därefter skall Kungl.
Maj:t med riksdagens bemyndigande
överföra den nya anslagsanvisningen
under fonden till reservationsanslaget.
Jag ber om ursäkt om det här också låter
otroligt komplicerat, men ungefär så
skulle systemet fungera. Det betyder
med andra ord att riksdagen under två
olika anslag, liggande numren alldeles
intill varandra på riksstaten, skulle anvisa
särskilda belopp, som sedan genom
Kungl. Maj:ts regleringsbrev eller kanske
genom riksdagsbeslut skall sammanföras
till ett och samma totalbelopp,
som ställts till myndigheternas förfogande.
Det förefaller mig som om detta vore
ägnat att öka det krångel, som redan
finns, utan att man därmed tjänar det
i och för sig vällovliga syfte, som utskottsmajoriteten
har gjort sig till tolk
för.

Det har i detta sammanhang sagts,
att det vore bra att ha kvar statens liästavelsfond,
ty då skulle liästaveln bli
oberoende av möjligheterna att få anslag
över driftbudgeten. Herr Jonsson
i Fjäle snuddade vid den tanken — i
varje fall uppfattade jag det så. Personligen
vill jag säga, att det inte är en rik -

Ang. statens stöd åt hästaveln, m. m.
tig beskrivning. Varje tillskott till hästavelsfonden
måste ske över driftbudgeten
och bli beroende av riksdagens
bedömning av de statsfinansiella möjligheterna
att bevilja anslag till hästaveln.
Vi har inte längre någon specialbudget
för totalisatormedel, över vilken
förr vissa medel indirekt gick till hästaveln.
Hästavelsfonden förstärks inte
heller genom att totalisatormedel flyter
in i den. Riksdagen uttalade 1947, att
»nytt kapital borde tillföras fonden och
ersättning för förbrukat kapital, allteftersom
det statsfinansiella läget gav möjligheter
därtill». En sådan förstärkning
sker nu enligt det förslag, som propositionen
innehåller, inte via hästavelsfonden
utan i stället via reservationsanslaget,
där utgiftsändamålen är redovisade.

En summering av dessa synpunkter
och invändningar innebär med andra
ord, att man här skulle vinna den förenkling,
som sammanförande av två likartade
anslag representerar. Den förenklingen
innebär inte i och för sig någon
reducering av det föreslagna stödet
i strid mot de uttalanden, som tidigare
har gjorts i riksdagen liksom av de båda
åberopade utredningarna. Men på en
punkt har herr Jonsson i Fjäle rätt, när
han gör gällande, att förslaget innebär
en inskränkning, och det är beträffande
den låneverksamliet, som hittills har förekommit
och som man nu vill skall
bytas ut mot statliga lånegarantier.

Herr Nilsson i Kramfors har redan
i huvudsak redovisat de skäl, som talar
för en sådan ordning. Jag ber bara att
med samma exemplifiering få upprepa,
att stödbehövande på alla andra områden
är ålagda att betala ränta på det
upplånade kapitalet. För jordbrukarnas
del gäller det även under skördeskadeperioder,
såsom herr Nilsson i Kramfors
har påpekat. Denna skyldighet föreligger
också i en rad andra fall, t. ex. för
fiskarna. Man vill gärna ifrågasätta, om
det därför är så välbetänkt att just på
detta område inta en helt annan ståndpunkt.
Jag är medveten om ett skäl, som
herr Jonsson i Fjäle åberopat, nämligen
att situationen i Norrland kanske skulle
nödvändiggöra en liberalare tillämpning

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Ang. statens stöd åt hästaveln, m. m.

av bestämmelserna. Men inte heller det
skälet synes mig vara alldeles avgörande.
Enligt propositionen möjliggöres en
sådan tillämpning därigenom att lantbruksstyrelsen
kan kompensera bortfallet
av räntefriheten med statsbidrag.
Därmed synes man kunna tillgodose just
de önskemål, som herr Jonsson i Fjälc
inte utan skäl åberopat och som gäller
för vissa fall i Norrland.

Herr talman! Med dessa ord kan jag
inte underlåta att med hänsyn till behovet
av förenkling och för att rationalisera
dessa stödformer anbefalla till
kammaren den reservation, som är undertecknad
av herrar Nilsson och Mossberger.

Herr JONSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag sade i mitt förra
anförande, att den föreslagna ordningen
kanske rent budgetmässigt var en
förenkling, men jag tycker att statsrådet
i det fallet tog till litet i överkant.
Det är ju så i alla fonder, t. ex. jordbrukens
egnahemsfond, att man har en
anslagsram. Sedan får man vid varje
riksdag fylla på de fonderna med pengar,
ty annars tar de slut.

Jag vill bara starkt understryka, vad
jag förut sade, nämligen att jag mest
ömmar för den nordsvenska hästens
fortbestånd. Jag tycker att man skulle
kunna ta sig en ny funderare i detta
fall och söka få större garantier för att
vederbörande verkligen får det erforderliga
stödet i större utsträckning än
vad som finns föreslaget i propositionen
och som statsrådet nyligen något
berört.

Detta är inte någon stor fråga, och
jag påpekade också i mitt första anförande,
att den reservation som folkpartisterna
avlämnat innebär ett betydligt
hårdare ingrepp på vår hästavel än vad
som är fallet med Kungl. Maj:ts proposition.
Men när vi ändå har litet pengar
kvar i denna fond, behöver vi inte
skynda på. Skulle vi inte kunna tänka
oss att låta denna fråga anstå ett år
och under tiden resonera igenom de
olika spörsmålen och framför allt söka

få till stånd en stödform, även om det
utgår subventioner, som motsvarar de
ränteutgifter, man får lov att kosta på
sig vid en lånegaranti? Jag betraktar
denna fråga som allvarlig inte minst för
det mindre jordbruket och skogsbruket
i Norrland. Jag vet hur svårt det är
att få hingsthållare och få dem att betäcka
sina ston. Jag tror därför det
är berättigat ur allmän synpunkt, att
man tar sig en ny funderare och söker
få till stånd bättre garantier som ersättning
för de fördelar vederbörande hittills
haft. Det är också riktigt, som herr
Hjalmar Nilsson säger, att trots att vederbörande
haft dessa fördelar har hästbeståndet
rasat ned. Jag ser detta som
ett bevis på att fördelarna inte varit
för generöst tilltagna.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! I år har jag inte varit
i tillfälle att deltaga i jordbruksutskottet
vid granskningen av Kungl. Maj:ts
förslag, som nu föreligger till slutgiltigt
avgörande. Men om jag hade deltagit i
utskottet, så skulle jag obetingat ha följt
reservationen nr 1. Herr Jonsson i Fjäle
började sitt anförande med att lämna
en redogörelse om hästbeståndets reducering
här i landet. Det var en mycket
stark åderlåtning som har skett under
en tioårsperiod, men jag tror inte att
man har möjlighet att stimulera till en
ökning av hästbeståndet, vare sig man
följer Kungl. Maj:ts förslag eller utskottets
majoritet.

Det är inte genom subventioneringslinjen
i detta utlåtande som man
på något sätt kommer att påverka
hästbeståndets ökning, utan jag tror att
om man ur militär beredskapssynpunkt
avser att ge större förutsättningar att bibehålla
det hästbestånd som finns i
Norrland samt önskar öka detsamma,
då måste man gå en helt annan väg.
Jag skulle vilja rekommendera statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
att överföra subventioneringsmöjligheten
till försvarsdepartementet.
Det är ju helt naturligt, att en ökning
av hästbeslåndet är nödvändig ur mili -

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

tär synpunkt. Därom torde nog alla
vara ense. Men även i reservationen nr
1 ges en klar deklaration om att bidragsformen
skall bibehållas. En avveckling
har ej ägt rum för att man lägger
om systemet som sådant, utan Kungl.
Maj:t har här följt riksdagens tidigare
önskemål om att den form av anslagsgivning
och lån som det här är fråga
om borde gå via en helt annan ordning.
Det är, som statsrådet nyss framhöll,
den linje, som den utredning vilken
för en tid sedan avlämnade sitt betänkande,
var inne på, nämligen att de
frågor som berör denna långivning
bör överföras till ett helt annat system,
vilket även reservationen ger uttryck
åt.

Jag är övertygad om att man inte
vare sig med en hästavelsfond eller en
bidragsgivning av den storleksordning
som nu förekommer kan påverka hästbeståndets
ökning i rätt riktning, utan
jag tror att Kungl. Maj:t måste se på
frågan från helt andra utgångspunkter.
Då finner jag närmast, att det bör vara
försvarsdepartementets sak att gripa
in. Jag tror också att de kommunala
hästuttagningsnämnderna kan ge en klar
statistik över det hästbestånd som kan
tas ut ur beredskapssynpunkt. Jag kommer
att vid omröstningen följa reservation
nr 1, men jag ber samtidigt, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen
nr 3.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Jag tycker att herr Svedbergs
yrkande och resonemang inte riktigt
hänger ihop, men i alla fall kommer
ju även han fram till den ståndpunkten,
att här behövs krafttag och
kanske större än vad Kungl. Maj:t föreslagit.
Detta tycker jag motiverar att
vi följer de gamla hjulspåren, tills vi
får veta hur de nya kommer att gå.
Statsrådet vädjade till kammaren att
följa reservationen. Nu har andra kammaren
redan bifallit utskottets förslag.
Jag vill vädja till denna kammare att
fatta samma beslut.

Ang. statens stöd åt hästaveln, m. m.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Vid utskottets behandling
av detta ärende fick jag den bestämda
uppfattningen, att anledningen
till att man ville ändra på Kungl. Maj :ts
förslag var en rent principiell fråga när
det gällde långivning. Här deklarerar
emellertid sakkunskapen från åtminstone
ett län, att det nuvarande systemet
med det dåliga ekonomiska underlag
som nu råder skulle innebära en smidigare
tillämpning än de nya principer
som Kungl. Maj:t föreslagit. Det var väl
inte minst detta som gjorde, att majoriteten
av utskottet gick på en annan
linje än Kungl. Maj:ts.

Det finns ingen anledning att här
upprepa vad herr Jonsson i Fjäle har
sagt, utan jag vill bara understryka hans
uttalande. När man på vissa håll säger,
att hästaveln gått tillbaka trots dessa
subventioner, så vill jag framhålla, att
det först och främst är mekaniseringen
inom skogsbruket, som orsakat att hästbeståndet
minskats, men att detta i och
för sig icke innebär något motiv för att
man inte även i fortsättningen skall ge
det stöd som behövs utan snarare tvärtom.
Ty det är väl ändå så att man på
grund av de geografiska förhållandena
i Norrland på många ställen aldrig kan
komma ifrån användningen av hästen i
våra skogar. Om man sedan tar i betraktande
den minskning i hästbeståndet
som har skett, är det väl ändå inte
realistiskt att säga att man inte bör
subventionera skogsbruket på det sätt
man här gör, utan i stället borde man
väl med en ännu starkare argumentering
kunna säga, att den utveckling, som
har ägt rum mot bakgrunden av ett
framtida och ett nutida behov av hästen
i våra skogar och även försvarsberedskapssynpunkterna
utgör anledning till
att denna fråga bör behandlas välvilligt
även i fortsättningen.

Jag vill sedan understryka att det ur
ekonomisk synpunkt inte föreligger någon
skillnad mellan reservationen och
Kungl. Maj :ts förslag, utan det är här
fråga om en principiell skillnad.

Jag vill, herr talman, med det sagda
yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Ang. statens stöd åt hästaveln, m. m.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Det är riktigt att man i
de motioner, som majoriteten inom utskottet
har tillstyrkt, ansett att denna
förändring med övergång till en statlig
fond med kreditgaranti i viss mån skulle
innebära en försämring för hästuppfödningen.
Ja, det är riktigt, eftersom
det med den nuvarande ordningen utgår
bl. a. räntefria lån, och det är ju
däri som subventionen ligger. Jag har
frågat mig, om man bör behålla en ordning
med räntefria lån på detta område.
Det är den frågeställning som har gjorts.
Jag betraktar det som utskottet här har
föreslagit som en subvention, och jag
kan inte underlåta att dra parallellen
med den diskussion, som fördes här i
kammaren för någon vecka sedan, när
vi behandlade socialbudgeten. Vi diskuterade
då praktiskt taget nedskärningar
på dessa områden. Nu skall vi vara beredda
att anta ett förslag, som innebär
en subventionering på ett annat område.
Jag tycker ändå att det borde finnas
någon konsekvens i de beslut, som
här fattas. Försöker man på den ena sidan
att göra besparingar, bör man försöka
göra det även på den andra sidan.

Jag tycker att Kungl. Maj:t här framlagt
ett förslag, som innebär att stödmöjligheterna
inte tas bort men att de
räntefria lånen tas bort, vilket jag anser
vara riktigt.

Herr statsrådet NETZÉN:

Förlåt, herr talman, men det är en
sak jag måste besvära kammaren med.

Det har nämligen från ett par håll
sagts, att ett bifall till propositionen
skulle innebära svårigheter att tillgodose
jordbrukets angelägna hästbehov,
och detta på grund av systemet med
lånegaranti. Det är inte riktigt rättvist
att anföra den saken som argument i
detta sammanhang, ty utskottet har, såvitt
jag förstår, alldeles förbisett propositionens
innebörd på den punkten,
nämligen att lantbruksstyrelsen skall få
befogenheter att kompensera räntebortfallet,
vilket speciellt för Norrlands vidkommande
— något som herr Sundin

var inne på — är av betydelse så långt
att detta neutraliserar de olägenheter,
som här har befarats. När det sägs att
man bör vara införstådd med en snabbare
deciinering av häststammen än som
enligt mångas mening varit riktigt välbetänkt
och önskvärd, bör man kanske
göra klart för sig hur långt man vill
sträcka sig i detta stycke. Utgångspunkten
bar varit både i utskottsutlåtandet
och i reservationerna att man borde bibehålla
ungefär samma omfattning av
stödet till hästaveln som hittills. Men
det framskymtade faktiskt i herr Jonssons
senaste anförande att man vill
sträcka sig ännu längre. Riksdagen bör
alltså vara medveten om att innebörden
är den att man i motsats till tidigare
träffade avgöranden önskar utsträcka
detta stöd vidare. Någon annan slutsats
är svår att dra av det faktum att man
vill behålla hästavelsfonden, såvida inte
avsikten är att man parallellt med det
stöd, som denna innebär, vill bygga upp
andra och nya möjligheter till ytterligare
stödformer. Men riksdagen bör i så
fall också vara medveten om att sådana
anordningar innebär ökade statsutgifter
utöver de nuvarande stödformerna för
hästavelns främjande.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Jag vill bara göra ett
tillrättaläggande. Det föreligger kanske
en förväxling. Det var närmast herr
Svedberg, som yttrade att det måste till
väsentligt andra och vidgade stödformer.
Hans motivering och yrkande
hängde inte ihop. Vi menar bara att
när staten har en fond, från vilken utgår
lån utan ränta, så innebär det en
subvention som enligt vår mening kan
vara rimlig. Nu önskar vi ha motsvarande
anordningar infogade i regeringsförslaget
och det blir inte några ökade
statsutgifter. Man får lägga upp något
slags subventionering. Men det blir inte
någon ränteinkomst för staten. Därför
är båda stödformerna enligt min mening
ur budgetmässig synpunkt likvärdiga.
Men jag vill säga att jag tycker att det
är riktigt, som jordbruksministern hör

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

har påpekat, att särskilt stöd ges åt den
norrländska hästaveln. Jag har för min
del velat ha detta mera klart utsagt och
praktiskt utformat än vad som är fallet
i föreliggande proposition och utskottsutlåtande.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med anledning
av de därunder förekomna yrkandena
propositioner komme att framställas särskilt
rörande varje punkt av utskottets i
det nu förevarande utlåtandet gjorda
hemställan.

I fråga om punkten I A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
i nämnda punkt hemställt skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herrar
Hjalmar Nilsson och Mossberger vid
utlåtandet avgivna reservationen i förevarande
del.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Hjalmar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 13 punkten
I A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Hjalmar Nilsson
och Mossberger vid utlåtandet avgivna
reservationen i förevarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Hjalmar,
begärde rösträkning, verkställdes nu vo -

Ang. statens stöd åt hästaveln, m. m.
tering medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 72.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten I B förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herrar Hjalmar Nilsson och
Mossberger vid utlåtandet avgivna reservationen,
såvitt nu vore i fråga; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Hjalmar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 13 punkten
I B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Hjalmar Nilsson
och Mossberger vid utlåtandet avgivna
reservationen, såvitt nu är i fråga.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 72.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Ang. statens stöd åt hästaveln, m. m.

Härpå gjordes i enlighet med de angående
punkten I C förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Nord m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen i förevarande
del; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i punkten I D hemställt.

Med avseende på punkten I E, yttrade
nu vidare herr talmannen, hade yrkats
1 :o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o), av herr Nilsson,
Hjalmar, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av honom och
herr Mossberger vid utlåtandet avgivna
reservationen i förevarande del; 3:o),
av herr Nord, att kammaren skulle antaga
det förslag, som innehölles i motsvarande
del i den av honom m. fl. vid
utlåtandet anförda reservationen; samt
4:o), av herr Svedberg, Lage, att det förslag
skulle godkännas, som innefattades
i den av herrar Jonsson i Strömsund
och Lindström vid utlåtandet avgivna
reservationen i förevarande del.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Hjalmar, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen
upptog vart och ett av de återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Hjalmar Nilssons
yrkande.

Herr Nord äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de ovan under 3 och 4 upp -

tagna yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den sålunda begärda,
närmast före huvudvoteringen infallande
omröstningen (första förvoteringen)
; och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Nords yrkande.

Herr Svedberg, Lage, begärde likväl
votering jämväl om innehållet av denna
kontraproposition, i anledning varav
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes för den andra förvoteringen
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i voteringen
om kontraproposition i huvudvoteringen
angående jordbruksutskottets
utlåtande nr 13 punkten I E antager
godkännande av det förslag, som
innefattas i den av herr Nord m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen i förevarande
del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i förstnämnda votering antagits bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen
av herrar Jonsson i Strömsund
och Lindström i förevarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 54;

Nej — 52.

Därjämte hade 38 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter uppsattes, upplästes och godkändes
för den första förvoteringen en
omröstningsproposition av följande lydelse: -

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående jordbruksutskottets
utlåtande nr 13 punkten I E antager
godkännande av det förslag, som
innefattas i den av herrar Hjalmar Nilsson
och Mossberger vid utlåtandet avgivna
reservationen i förevarande del,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till reservationen
av herr Nord m. fl. i förevarande
del.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes till en början omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nord begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 59.

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå uppsattes, upplästes och godkändes
för huvudvoteringen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 13
punkten I E, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Hjalmar Nilsson
och Mossberger vid utlåtandet avgivna
reservationen i förevarande del.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes till en början omröstning
genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering me -

delst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 58;

Nej — 72.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På sedermera gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkten II hemställt.

Slutligen gjordes enligt de med avseende
på punkten III förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herrar Jonsson i Strömsund och
Lindström vid utlåtandet avgivna reservationen
i förevarande del; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 17, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
dispositionen av vissa prisutjämningsavgiftsmedel,
bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1959/60 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner m. m.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t
under femte huvudtiteln, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 3
januari 1959, föreslagit riksdagen att

I. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
bostadsstyrelsen, som föranleddes av vad
departementschefen förordat;

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

II. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1959/60;

III. bemyndiga Kungl. Maj:t att å personalförteckningen
för länsbostadsnämnderna
uppföra ytterligare 3 tjänster som
kontorsbiträde i Ao 5;

IV. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare fr.
o. m. budgetåret 1959/60;

V. godkänna av departementschefen
förordad ändring i villkoren för beviljande
av ränteeftergift;

VI. godkänna av departementschefen
förordad ändring i villkoren för åtnjutande
av familjebostadsbidrag;

VII. godkänna av departementschefen
förordad ändring i villkoren för åtnjutande
av förbättringslån;

VIII. för budgetåret 1959/60 under
femte huvudtiteln anvisa

1) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar ett
förslagsanslag av 4 080 500 kronor;

2) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 948 000 kronor;

3) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 4 488 000 kronor; 4)

till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 676 000
kronor;

5) till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter
ett förslagsanslag av
150 000 000 kronor;

6) till Bostadsrabatter ett förslagsanslag
av 140 000 000 kronor;

7) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
ett reservationsanslag
av 13 000 000 kronor;

8) till Bidrag till inrättande av pensionärshem
ett reservationsanslag av
10 000 000 kronor;

9) till Bidrag till viss upplysningsverksamhet
rörande byggnadstekniska frågor
ett reservationsanslag av 25 000 kronor; -

10) till Förberedelser till en bostadsräkning
ett reservationsanslag av 300 000
kronor.

Vidare hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 1 under kapitalbudgeten, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den
3 januari 1959, föreslagit riksdagen att

I. godkänna av departementschefen
förordade ändringar i bestämmelserna
om tertiärlån och egnahemslån m. m.;

II. medgiva, att under budgetåret
1959/60 preliminära beslut om lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp
av 755 000 000 kronor;

III. godkänna av departementschefen
förordade ändringar i bestämmelserna
om lån till anskaffande av byggnadsmaskiner
m. m.;

IV. godkänna av departementschefen
förordade ändringar i bestämmelserna
om tilläggslån;

V. medgiva, att under budgetåret 1959/
60 preliminära beslut om lån, som skulle
utgå från anslaget till räntefria lån till
bostadsbyggande, finge meddelas intill
ett belopp av 80 000 000 kronor;

VI. för budgetåret 1959/60 å kapitalbudgeten
anvisa

a) under statens utlåningsfonder

1) till Lånefonden för bostadsbyggande
ett investeringsanslag av 700 000 000
kronor;

2) till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien ett investeringsanslag
av 100 kronor;

b) under fonden för låneunderstöd

till Räntefria lån till bostadsbyggande
ett investeringsanslag av 120 000 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande motioner,
nämligen

från första kammaren

1:72, av herr Mattsson,

1: 82, av herr Ragnar Bergh,

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

1:114, av herrar Birke och Sveningsson,

I: 115, av herr Ewerlöf m. fl.,

1:116, av herr Ewerlöf m. fl.,

1:117, av herr Aastrup m. fl.,

I: 206, av herr Sundelin,

1:209, av herr Bengtson m. fl.,

I: 212, av herr Lindblom, samt

från andra kammaren
II: 34, av herrar Larsson i Julita och
Ekström i Björkvik,

11:99, av herrar Jansson i Benestad
och Gustavsson i Alvesta,

II: 100, av herrar Magnusson i Borås
och Nordgren,

11:106, av herrar Senander och Holmberg,

II: 156, av herr Björkman m. fl.,

II: 157, av herr Hjalmarson m. fl.,

II: 158, av herr Ohlin m. fl.,

11:159, av herr

II: 160, av herr Haglund och fru
Thunvall,

II: 261, av herr Ståhl m. fl.,

II: 264, av herr Hedlund m. fl.,

II: 265, av herr Johansson i Stockholm
m. fl.,

11:267, av herrar Wedén och Rydén
samt

II: 269, av herrar Gustafsson i Skellefteå
och Wedén.

Utskottet hade vidare till behandling
förehaft de redogörelser, som riksdagens
år 1958 församlade revisorer lämnat i
sin berättelse (del I, § 12 och § 14) angående
dels synpunkter på den statliga
långivningen till egna hem och dels samernas
bostadsfråga.

I de likalydande motionerna I: 72 (av
herr Mattsson) och II: 99 (av herrar
Jansson i Benestad och Gustavsson i Alvesta)
hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att pensionärsbostadsbidrag
skulle kunna utgå även för pensionärer
i tvåfamiljshus.

I de likalydande motionerna I: 82 (av
herr Bagnar Bergh) och II: 100 (av herrar
Magnusson i Borås och Nordgren)
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att kommunala och s. k. allmännyttiga
bostadsföretag skulle vara under -

kastade uppliandlingskungörelsens bestämmelser.

I de likalydande motionerna I: 114 (av
herrar Birke och Sveningsson) och II:
156 (av herr Björkman m. fl.) hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
vid behandling av nedanstående
punkter under femte huvudtiteln måtte

punkten 84

a) godkänna i motionerna införd avlöningsstat
för bostadsstyrelsen, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1959/60;

b) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 3 080 500 kronor;

punkten 85

till Bostadsstyrelsen: Omkostnader för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 600 000 kronor;

punkten 86

a) godkänna i motionerna införd avlöningsstat
för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1959/60;

b) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 4 088 000 kronor;

punkten 87

till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 576 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 115 (av
herr Ewerlöf m. fl.) och II: 159 (av herr
Hjalmarson m. fl.) hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att långivning
till flerfamiljshus och egnahem från lånefonden
för bostadsbyggande skulle
upphöra vid utgången av juni månad
1959 och ersättas med ett kreditgarantisystem
enligt de närmare anvisningar
härom, som utfärdades av Kungl. Maj:t.

I de likalydande motionerna I: 116 (av
herr Ewerlöf m. fl.) och II: 157 (av herr
Hjalmarson m. fl.) hade hemställts,

att riksdagen måtte besluta,

A. 1) att den statliga bostadslångivningen
fr. o. m. den 1 juli 1959 skulle
ersättas av ett kreditgarantisystem;

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

2) att i anledning därav varken preliminära
beslut skulle meddelas angående
lån från Lånefonden för bostadsbyggande
eller anslag anvisas till samma
fond från nämnda datum;

3) att utgivandet av räntefri stående
del av egnahemslån och förbättringslån
skulle upphöra fr. o. m. den 1 juli 1959;

4) att räntefri stående del av egnahemslån
icke skulle behöva återbetalas
i andra fall än då egnahemmet försålts
med vinst och endast i den mån köpeskillingen
överstigit senast åsatt taxeringsvärde
samt i intet fall, om det räntefria
stående lånet innehafts mer än
tio år;

5) att räntegarantien skulle upphöra,
då den tidigare fastställda giltighetstiden
å tio år utgått;

6) att räntegaranti, som utgives
fr. o. m. den 1 juli 1959, skulle grundas
på en räntesats av 5 % ;

7) att för erhållande av kreditgaranti
en engångsavgift av 0,5 % skulle erläggas; 8)

att avslå Kungl. Maj:ts förslag om
ändring i villkoren för åtnjutande av familjebostadsbidrag; 9)

att för budgetåret 1959/60 anvisa
å driftbudgeten under femte huvudtiteln
till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån ett
förslagsanslag av 135 000 000 kronor;

10) att till Bostadsrabatter anvisa ett
förslagsanslag av 110 000 000 kronor;

B. att, om förslagen under A. 1) och
2) ovan icke vunne riksdagens bifall,

1) tertiärlån, som utlämnades tidigast
den 1 juli 1959, skulle beviljas upp till
85 % av den totala produktionskostnaden
mot enbart inteckningssäkerhet,
oavsett förvaltningsformerna, upp till
97 % för s. k. allmännyttiga företag mot
kommunal borgen och upp till 92 % för
kooperativa och enskilda företag mot
borgen av kommun, industriföretag eller
annat företag av motsvarande ekonomisk
styrka samt, till den del de överstege
85 % av belåningsvärdet, amorteras på
25 år;

2) egnahemslån och förbättringslån
samt tertiärlån, som låge mellan 70 och
85 % av belåningsvärdet, skulle fr. o. m.
den 1 juli 1959 förräntas efter en räntesats
av 5,5 %;

3) tertiärlån överstigande 85 % av belåningsvärdet
skulle fr. o. m. den 1 juli
1959 förräntas efter en räntesats av
6,5 %;

4) vid utgivande av statliga bostadslån
en förvaltningsavgift om 0,5 % skulle
uttagas i samband med lånets utbetalande; 5)

medgiva, att under budgetåret
1959/60 preliminära beslut om lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett
belopp av 825 000 000 kronor;

6) till Lånefonden för bostadsbyggande
för budgetåret 1959/60 anvisa ett investeringsanslag
av 810 000 000 kronor;

7) medgiva, att under budgetåret
1959/60 preliminära beslut om lån, som
skulle utgå från anslaget till räntefria
lån till bostadsbyggande, finge meddelas
intill ett belopp av 10 000 000 kronor;

8) till Räntefria lån till bostadsbyggande
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
investeringsanslag av 10 000 000 kronor;
samt

C. att i övrigt beakta vad i motionerna
anförts.

I de likalydande motionerna I: 117 (av
herr Aastrup m. fl.) och II: 158 (av herr
Ohlin m. fl.) hade föreslagits, att riksdagen
vid sin behandling av Kungl.
Maj :ts proposition nr 1 bil. 7, V huvudtiteln,
skulle besluta,

1. att den garanterade räntan å primär-
och sekundärlån för bostadshus
som tillkommit före år 1951 skulle höjas
med en halv procent från och med
1 juli 1959;

2. att räntan på tertiär- och egnahemslån,
som utbetalades efter 1 juli 1959,
skulle utgöra 5 procent;

3. att vid försäljning rätt skulle medgivas
köparen att återlåna den del av
egnahems- eller tertiärlånet som amorte -

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. ni.

rats utöver vad som föreskrives i lånevillkoren; 4.

att avslå Kungl. Maj:ts förslag om
att inkomstgränserna för erhållande av
familjebostadsbidrag och räntefritt förbättringslån
skulle höjas med 1 000 kr.;

5. att lånegränserna för flerfamiljshus
som påbörjades efter 1 juli 1959 skulle
utgöra 97 procent av belåningsvärdet för
företagsformer som nu finge upp till 100
procent, 92 procent för dem som nu
finge upp till 95 procent samt 85 procent
för övriga;

6. att den räntefria stående delen av
egnahemslånen skulle inkomstprövas på
sätt som i motionerna angåves för egnahem,
som erhölle preliminärt beslut
efter den 1 juli 1959;

7. att till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 4 198 000 kronor;

8. att till Bostadsrabatter för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
120 000 000 kronor;

9. att till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret
1959/60 anvisa ett reservationsanslag av
11 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 206 (av
herr Sundelin) och II: 261 (av herr
Ståhl m. fl) hade hemställts, såvitt nu
var i fråga, att riksdagen måtte för budgetåret
1959/60 såsom förslagsanslag anvisa
till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
853 200 kronor och till Länsbostadsnämnderna:
Omkostnader 608 400 kronor.

I de likalydande motionerna I: 209
(av herr Bengtson m. fl.) och II: 264 (av
herr Hedlund m. fl.) hade hemställts, att
riksdagen måtte

I. besluta, att den av staten garanterade
räntan för primär- och sekundärlån
med verkan från den 1 januari 1959 skulle
höjas med 0,5 procent, samt

anvisa å driftbudgeten för budgetåret
1959/60 under femte huvudtiteln, punkt
88, till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån
ett förslagsanslag av 130 000 000 kronor;

II. bemyndiga Kungl. Maj:t att med
verkan från den 1 juli 1959 höja tertiäroch
egnahemslåneräntan med 0,5 procent,
därest icke dessförinnan en sänkning
av det allmänna ränteläget genomförts; III.

besluta, att nuvarande bestämmelser
i fråga om inkomststrecken för familjebostadsbidrag
tills vidare skulle
gälla, samt

anvisa å driftbudgeten för budgetåret
1959/60 under femte huvudtiteln, punkt

89, till Bostadsrabatter ett förslagsanslag
av 120 000 000 kronor;

IV. besluta, att nuvarande inkomstgräns
för erhållande av förbättringslån,
som helt eller delvis utgjorde räntefritt,
stående lån, tills vidare skulle gälla, samt

anvisa å driftbudgeten för budgetåret
1959/60 under femte huvudtiteln, punkt

90, till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
ett reservationsanslag
av 11 000 000 kronor;

V. besluta, att med verkan från den 1
juli 1959 riintefri, stående del av egnahemslån
skulle utgöra högst 3 000 kronor; VI.

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam prövning av frågan om införande
av individuell kreditgarantigivning
från staten, avseende långivning till
såväl en- och tvåfainiljshus som flerfamiljshus,
samt i samband härmed allsidig
utredning om den statliga bostadslångivningen
och dess organisation i
syfte att uppnå förenklingar och besparingar
i densamma, samt

VII. beakta även vad i övrigt i motionerna
anförts.

I de likalydande motionerna I: 212 (av
herr Lindblom) och II: 269 (av herrar
Gustafsson i Skellefteå och Wedén) hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam
förnyad utredning beträffande ett
frigörande ifrån den statliga kapitalbudgeten
av bostadslån under för bostadsproduktionens
omfattning och villkor
lämpliga former och med anlitande av
kreditgarantisystem.

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

I motionen II: 34 (av herrar Larsson
i Julita och Ekström i Björkvik) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att genom skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville utreda frågan
huruvida gällande egnahemslånekungörelse
lämpligen borde ändras på
sådant sätt, att, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som för närvarande
gällde i fråga om bostäder som beboddes
av lantarbetare, egnahemslån måtte
kunna beviljas ägare eller brukare av
jordbruksfastighet jämväl då lägenheten
skulle bebos av fastighetens arrendator,
samt att Kungl. Maj:t ville för riksdagen
framlägga det förslag vartill utredningen
må föranleda.

I motionen II: 267 (av herrar Wedén
och Rydén) hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om utredning beträffande införande
av värdebeständiga bostadslån i
avsikt att inledningsvis reducera bostadskostnaderna
i nybyggda hus och på
längre sikt underlätta övergången till en
fri bostadsmarknad vid tillräcklig behovstäckning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

att riksdagen måtte

I. beträffande bostadsbyggandets storlek
och inriktning med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag ävensom med avslag å
motionerna 1:117 och 11:158 samt I:
209 och II: 264, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

II. beträffande införandet av ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet
med avslag å motionerna 1:115 och
11:159 samt 1:116 och 11:157, sistnämnda
bägge motioner såvitt nu vore
i fråga, ävensom i anledning av motionerna
I: 212 och II: 269 samt I: 209 och
II: 264, sistnämnda bägge motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört;

III. avslå i motionen II: 267 framställt
yrkande beträffande utredning angående
värdebeständiga bostadslån;

IV. avslå i motionerna I: 82 och II:
100 framställt yrkande beträffande tilllämpning
av upphandlingskungörelsens
bestämmelser på kommunala och s. k.
allmännyttiga bostadsföretag;

V. beträffande bestämmelser om ränteeftergift
med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag ävensom med avslag å motionerna
I: 116 och II: 157, I: 117 och II: 158
samt I: 209 och II: 264, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad
utskottet anfört;

VI. beträffande grunderna för inkomstprövning
av familjebostadsbidrag
med bifall till Kungl. Majts förslag ävensom
med avslag å motionerna I: 116 och
II: 157, I: 117 och II: 158 samt I: 209 och
II: 264, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad utskottet anfört;

VII. beträffande pensionärsbostadsbidrag
för lägenhet i tvåfamiljshus i anledning
av motionerna I: 72 och II: 99 i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört;

VIII. beträffande omprövning av bestämmelserna
om räntefritt stående förbättringslån
med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag ävensom med avslag å motionerna
1:116 och 11:157, 1:117 och II:
158 samt I: 209 och II: 264, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

IX. beträffande räntesatsen för förbättringslån
med avslag å motionerna I:
116 och II: 157, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

X. beträffande räntesatsen för tertiärlån
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna I:
116 och 11:157, 1:117 och 11:158 samt
I: 209 och II: 264, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

XI. beträffande tertiärlånets storlek
ocn amorteringstid med avslag å motionerna
1:116 och 11:157 samt 1:117
och II: 158, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad utskottet anfört; -

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

XII. avslå i motionerna I: 117 och II:
158 framställt yrkande beträffande rätt
att återlåna del av tertiärlån;

XIII. avslå i motionerna I: 116 ocli II:

157 framställt yrkande om uttagande av
en särskild förvaltningsavgift;

XIV. beträffande slopande av det ortsdifferentierade
tilläggslånet med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
avslag å motionerna 11:160 och 11:265,
sistnämnda motion såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

XV. beträffande återkrav av beviljade
tilläggslån med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag ävensom med avslag å motionerna
1:116 och II: 157 samt II: 265, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

XVI. beträffande räntesatsen för egnahemslån
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
I: 116 och II: 157,1: 117 och II: 158 samt
I: 209 och II: 264, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

XVII. beträffande slopande eller
minskning av den räntefria stående delen
av egnahemslån med avslag å motionerna
1:116 och 11:157, 1:117 och II:

158 samt I: 209 och II: 264, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

XVIII, beträffande återbetalning av
beviljad räntefri stående del av egnahemslån
med avslag å motionerna I: 116
och II: 157, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört;

XIX. avslå i motionerna I: 117 och II:
158 framställt yrkande beträffande rätt
att återlåna del av egnahemslån;

XX. beträffande egnahemslån för anordnande
av bostad åt arrendator med
bifall till motionen II: 34 i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört;

XXI. beträffande egnahemsbyggandet
på landsbygden i anledning av riksdagens
revisorers förevarande uttalande i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört;

XXII. beträffande utredning av samernas
bostadsfråga i anledning av riksdagens
revisorers förevarande uttalande i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört;

XXIII. beträffande grunderna för den
statliga låne- och bidragsverksamheten
till förmån för bostadsförsörjningen, såvitt
de ej behandlats under I.—XXII.,
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och
under erinran om vad utskottet anfört
godkänna i statsrådsprotokollet förordade
ändringar;

XXIV. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 116
och II: 157 samt I: 209 och II: 264, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån för budgetåret
1959/60 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 150 000 000
kronor;

XXV. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 116
och II: 157, I: 117 och II: 158 samt I: 209
och 11:264, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, till Bostadsrabatter för budgetåret
1959/60 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 140 000 000
kronor;

XXVI. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 117
och 11:158, 1:209 och 11:264 samt II:
106, förstnämnda fyra motioner såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret
1959/60 under femte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 13 000 000
kronor;

XXVII. till Bidrag till inrättande av
pensionärshem för budgetåret 1959/60
under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 10 000 000 kronor;

XXVIII. till Bidrag till viss upplysningsverksamhet
rörande bvggnadstekniska
frågor för budgeåtret 1959/60 undre
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 25 000 kronor;

XXIX. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna I:

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

116 och II: 157, såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att under budgetåret 1959/60
preliminära beslut angående lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp
av 755 000 000 kronor;

XXX. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
116 och II: 157, såvitt nu vore i fråga,
till Lånefonden för bostadsbyggande för
budgetåret 1959/60 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag
av 700 000 000 kronor;

XXXI. till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien för
budgetåret 1959/60 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag
av 100 kronor;

XXXII. med bifall till Kungl. Maj ds
förslag ävensom med avslag å motionerna
I: 116 och II: 157 samt II: 265, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att under budgetåret 1959/60
preliminära beslut angående lån, som
skulle utgå från anslaget till räntefria
lån till bostadsbyggande, finge meddelas
intill ett belopp av 80 000 000 kronor;

XXXIII. med bifall till Kungl. Maj ds
förslag ävensom med avslag å motionerna
1:116 och 11:157 samt 11:265,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Räntefria lån till bostadsbyggande
för budgetåret 1959/60 under fonden för
låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag
av 120 000 000 kronor;

XXXIV. bemyndiga Kungl. Maj d att
vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för bostadsstyrelsen, som föranleddes
av vad departementschefen i statsrådsprotokollet
förordat;

XXXV. med bifall till Kungl. Maj ds
förslag samt med avslag å motionerna I:
114 och II: 156, såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för bostadsstyrelsen, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1959/60;

b) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
4 080 500 kronor.

XXXVI. bemyndiga Kungl. Majd att å
personalförteckningen för länsbostadsnämnderna
uppföra ytterligare 3 tjänster
som kontorsbiträde i Ao 5;

XXXVII. med bifall till Kungl. Maj ds
förslag ävensom med avslag å motionerna
I: 114 och II: 150 samt I: 117 och
II: 158, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga,

a) godkänna under denna punkt införd
avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1959/60;

b) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 under
femte huvudtitel anvisa ett förslagsanslag
av 4 488 000 kronor;

XXXVIII. med bifall till Kungl. Maj ds
förslag samt med avslag å motionerna I:
114 ocn 11:156 samt 1:200 och 11:261,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
för budgetåret 1959/60 under femte huvudtiteln
anvisa

a) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 948 000 kronor;

b) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 676 000
kronor;

XXXIX. till Förberedelser till en bostadsräkning
för budgetåret 1959/60 under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 300 000 kronor;

XXXX. besluta, att i förevarande sammanhang
behandlade motioner, till den
del de icke blivit under punkterna T.—
XXXIX. särskilt berörda, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande bostadsbyggandets storlek
och inriktning

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i vissa angivna
delar hava den avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 1 hemställa, att riksdagen måtte
beträffande bostadsbyggandets storlek
och inriktning i anledning av Kungl.

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Maj ds förslag ävensom med avslag å
motionerna 1:117 och 11:158 samt I:
209 och 11:264, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

b) av herrar Axel Johannes Andersson,
Jacobsson, Edström och Malmborg,
fröken Elmén samt herr Gustafsson i
Skellefteå, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den ändrade
lydelse, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under I hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
bostadsbyggandets storlek och inriktning
i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna I: 209 och
11:264 ävensom med bifall till motionerna
I: 117 och II: 158, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Majd giva till känna vad reservanterna
anfört;

c) av herrar Pälsson, Nils Theodor
Larsson, Svensson i Stenkyrka och Hansson
i Skegrie, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade avfattning,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte beträffande bostadsbyggandets
storlek och inriktning i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag å
motionerna I: 117 och II: 158 ävensom
med bifall till motionerna 1:209 och
II: 264, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Majd giva
till känna vad reservanterna anfört;

2) beträffande införandet av ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
It hemställa, att riksdagen måtte beträffande
införandet av ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet i anledning av
motionerna 1:115 och 11:159 samt I:
116 och 11:157, sistnämnda bägge motioner
såvitt nu vore i fråga, ävensom
med avslag å motionerna 1:212 och IT:
269 samt 1:209 och 11:264, sistnämnda

3 Första kammarens protokoll 1959. Nr 11

bägge motioner såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj d giva till
känna vad reservanterna anfört;

b) av herrar Pälsson, Axel Johannes
Andersson, Nils Theodor Larsson, Jacobsson,
Edström, Malmborg och Svensson
i Stenkyrka, fröken Elmén samt herrar
Hansson i Skegrie och Gustafsson i
Skellefteå, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del lyda så, som i denna
reservation angivits, samt att utskottet
bort under II hemställa, att riksdagen
måtte beträffande införandet av ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet med
avslag å motionerna I: 115 och II: 159
samt I: 116 och II: 157, sistnämnda bägge
motioner såvitt nu vore i fråga, ävensom
med bifall till motionerna I: 212
och 11:269 samt 1:209 och 11:264, sistnämnda
bägge motioner såvitt nu vore i
fråga, i skrivelse till Kungl. Majd giva
till känna vad reservanterna anfört;

3) av herrar Pälsson, Axel Johannes
Andersson, Nils Theodor Ivarsson, Ragnar
Bergh, Jacobsson, Edström, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg, Svensson
i Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén, herr Hansson i Skegrie,
fröken Karlsson samt herr Gustafsson
i Skellefteå, vilka beträffande utredning
angående värdebeständiga bostadslån ansett,
att utskottets yttrande i förevarande
del bort hava den ändrade avfattning,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under III hemställa, att
riksdagen måtte beträffande utredning
angående värdebeständiga bostadslån
med bifall till motionen 11:267 i skrivelse
till Kungl. Majd giva till känna
vad reservanterna anfört;

4) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund i
Doverstorp och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka beträffande
tillämpning av upphandlingskungörelsens
bestämmelser på allmännyttiga bostadsföretag
ansett, att utskottets Yttrande
i denna fråga bort erhålla den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under IV
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
tillämpning av upphandlingskungörelsens
bestämmelser på kommunala och

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

s. k. allmännyttiga bostadsföretag med
bifall till motionerna 1:82 och 11:100 i
skrivelse till Kungi. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

5) av herrar Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Nils Theodor Larsson, Ilagnar
Bergh, Jacobsson, Edström, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg, Svensson
i Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén, herr Hansson i Skegrie,
fröken Karlsson samt herr Gustafsson i
Skellefteå, vilka beträffande bestämmelser
om ränteeftergift ansett, att utskottets
yttrande i angivna del bort hava den
ändrade avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort under V hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
bestämmelser om ränteeftergift i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 116 och II: 157, I: 117 och II:
158 ävensom med bifall till motionerna
I: 209 och II: 264, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

6) av herrar Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Nils Theodor Larsson, Ragnar
Bergh, Jacobsson, Edström, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg, Svensson
i Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén, herr Hansson i Skegrie,
fröken Karlsson samt herr Gustafsson i
Skellefteå, vilka beträffande grunderna
för inkomstprövning av familjebostadsbidrag
ansett, att utskottets yttrande i
denna del bort erhålla den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under VI hemställa, att
riksdagen måtte beträffande grunderna
för inkomstprövning av familjebostadsbidrag
med bifall till motionerna I: 116
och II: 157, I: 117 och II: 158 samt I: 209
och 11:264, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förevarande
förslag;

7) av herrar Pälsson, Axel Johannes
Andersson, Nils Theodor Larsson, Ragnar
Bergh, Jacobsson, Edström, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg, Svensson
i Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén, herr Hansson i Skegrie,
fröken Karlsson samt herr Gustafsson i

Skellefteå, vilka beträffande omprövning
av bestämmelserna om räntefritt stående
förbättringslån ansett, att utskottets yttrande
i förevarande del bort hava den
ändrade avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort under VIII
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
omprövning av bestämmelserna om
räntefritt stående förbättringslån med
avslag å motionerna I: 116 och II: 157
ävensom med bifall till motionerna I: 117
och II: 158 samt I: 209 och II: 264, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, avslå
Kungl. Maj:ts förevarande förslag;

8) beträffande räntesatsen för förbättringslån a)

av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under IX hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
räntesatsen för förbättringslån i anledning
av motionerna 1:116 och 11:157.
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

b) av herrar Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Nils Theodor Larsson, Jacobsson,
Edström, Malmborg och Svensson
i Stenkyrka, fröken Elmén samt herrar
Hansson i Skegrie och Gustafsson i
Skellefteå, vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort hava den
ändrade avfattning, som i reservationen
angivits;

9) av herrar Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Nils Theodor Larsson, Ragnar
Bergh, Jacobsson, Edström, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg, Svensson
i Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén, herr Hansson i Skegrie,
fröken Karlsson samt herr Gustafsson i
Skellefteå, vilka beträffande räntesatsen
för tertiärlån ansett, att utskottets yttrande
i denna del bort erhålla den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under X hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
räntesatsen för tertiärlån i anledning av

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen ni. m.

Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna I:
116 och II: 157, I: 117 och II: 158 samt
I: 209 och II: 264, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

10) av herrar Pulsson, Axel Johannes
Andersson, Nils Theodor Larsson, Lugnar
Bergh, Jacobsson, Edström, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg, Svensson
i Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén, herr Hansson i Skegrie,
fröken Karlsson samt herr Gustafsson i
Skellefteå, vilka beträffande tertiärlånets
storlek och amorteringstid ansett, att utskottets
yttrande i angivna del bort hava
den ändrade avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort under XI
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
tertiärlånets storlek och amorteringstid
i anledning av motionerna I: 116 och
II: 157 ävensom med bifall till motionerna
I: 117 och II: 158, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

11) av herrar Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Nils Theodor Larsson, Hagnar
Bergh, Jacobsson, Edström, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg, Svensson
i Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén, herr Hansson i Skegrie,
fröken Karlsson samt herr Gustafsson
i Skellefteå, vilka beträffande rätt att
återlåna del av tertiärlån ansett, att utskottets
yttrande i förevarande del bort
erhålla den ändrade lydelse, som i denna
reservation angivits, samt att utskottet
bort under XII hemställa, att riksdagen
måtte bifalla i motionerna I: 117 och
11:158 framställt yrkande beträffande
rätt att återlåna del av tertiärlån;

12) av herrar Hugnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka beträffande
uttagande av särskild förvaltningsavgift
ansett, att utskottets yttrande i
denna del bort hava den ändrade avfattning,
reservationen visade, samt att
utskottet bort under XIII hemställa, att
riksdagen matte bifalla i motionerna I.
116 och II: 157 framställt yrkande om

uttagande av en särskild förvaltningsav gift; 13)

av herrar Hagnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka beträffande
återkrav av beviljade tilläggslån
ansett, att utskottets yttrande i angivna
del bort erhålla den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under XV hemställa, att riksdagen
måtte beträffande återkrav av beviljade
tilläggslån i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 116 ocn II: 157 ävensom med avslag å
motionen II: 265, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

14) av herrar Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Nils Theodor Larsson, Hagnar
Bergh, Jacobsson, Edström, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg, Svensson
i Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén, herr Hansson i Skegrie.
fröken Karlsson samt herr Gustafsson i
Skellefteå, vilka beträffande räntesatsen
för egnahemslån ansett, att utskottets
yttrande i förevarande del bort hava den
ändrade avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
XVI hemställa, att riksdagen måtte beträffande
räntesatsen för egnahemslån i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
motionerna I: 116 och II: 157, I: 117 och
II: 158 samt I: 209 och II: 264, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört;

15) av herrar Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Nils Theodor Larsson, Hagnar
Bergh, Jacobsson, Edström, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg, Svensson
i Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén, herr Hansson i Skegrie,
fröken Karlsson samt herr Gustafsson i
Skellefteå, vilka beträffande slopande eller
minskning av den räntefria stående
delen av egnahemslån ansett, att utskottets
yttrande i berörda del bort erhålla
den ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under XVII
hemställa, att riksdagen måtte beträffan -

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. in.

de slopande eller minskning av den räntefria
stående delen av egnahemslån i
anledning av motionerna 1:209 och II:
264 samt 1:117 och II: 158 ävensom med
avslag å motionerna I: 116 och II: 157,
samtliga motioner såvitt no vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört;

16) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka beträffande
återbetalning av beviljad räntefri stående
del av egnahemslån ansett, att utskottets
yttrande i förevarande del bort
hava den ändrade avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under XVIII hemställa, att riksdagen
måtte beträffande återbetalning av
beviljad räntefri stående del av egnahemslån
med bifall till motionerna I:
116 och II: 157, såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

17) av herrar Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Nils Theodor Larsson, Ragnar
Bergh, Jacobsson, Edström, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg, Svensson
i Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén, herr Hansson i Skegrie,
fröken Karlsson samt herr Gustafsson i
Skellefteå, vilka beträffande rätt att äterlåna
del av egnahemslån ansett, att utskottets
yttrande i angivna del bort erhålla
den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
XIX hemställa, att riksdagen måtte bifalla
i motionerna 1:117 och 11:158
framställt yrkande beträffande rätt att
återlåna del av egnahemslån;

18) av herrar Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Nils Theodor Larsson, Ragnar
Bergh, Jacobsson, Edström, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg, Svensson
i Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén, herr Hansson i Skegrie,
fröken Karlsson samt herr Gustafsson i
Skellefteå, vilka under förutsättning av
bifall till den med 5 betecknade reservationen
ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del lyda så, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort under
XXIV hemställa, att riksdagen måtte

4 anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom motionerna 1:116 och 11:157
samt 1:209 och 11:264, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Kapitalmedelsförluster
och ränteeftergifter å
vissa bostadsbyggnadslån för budgetåret
1959/60 under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 125 000 000 kronor; 19)

av herrar Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Nils Theodor Larsson, Ragnar
Bergh, Jacobsson, Edström, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg, Svensson
i Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén, herr Hansson i Skegrie,
fröken Karlsson samt herr Gustafsson i
Skellefteå, vilka under förutsättning av
bifall till den med 6 betecknade reservationen
ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under XXV hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna I: 116
och It: 157 ävensom med bifall till motionerna
1:117 och 11:158 samt 1:209
och II: 264, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, till Bostadsrabatter för budgetåret
1959/60 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 120 000 000
kronor;

20) av herrar Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Nils Theodor Larsson, Ragnar
Bergh, Jacobsson, Edström, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg, Svensson
i Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén, herr Hansson i Skegrie,
fröken Karlsson samt herr Gustafsson
i Skellefteå, vilka under förutsättning av
bifall till den med 7 betecknade reservationen
ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade avfattning, som i
denna reservation angivits, samt att utskottet
bort under XXVI hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionen 11:106
ävensom med bifall till motionerna 1:
117 och 11:158 samt 1:209 och 11:264,
sistnämnda fyra motioner såvitt nu vore
i fråga, till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret
1959/60 under femte huvudtiteln anvisa

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ett reservationsanslag av 11 000 000 kronor; 21)

av herrar Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Nils Theodor Larsson, Ragnar
Bergh, Jacobsson, Edström, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg, Svensson
i Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén, herr Hansson i Skegrie,
fröken Karlsson samt herr Gustafsson
i Skellefteå, vilka under förutsättning
av bifall till den med 15 betecknade reservationen
ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del lyda så, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under XXIX hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 116 och II: 157,
såvitt nu vore i fråga, medgiva, att under
budgetåret 1959/60 preliminära beslut
angående lån, som skulle utgå från
lånefonden för bostadsbyggande, finge
meddelas intill ett belopp av 770 000 000
kronor;

22) av herrar Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Nils Theodor Larsson,
Ragnar Bergh, Jacobsson, Edström,
Skoglund i Doverstorp, Malmborg, Svensson
i Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén, herr Hansson i
Skegrie, fröken Karlsson samt herr Gustafsson
i Skellefteå, vilka under förutsättning
av bifall till den med 15 betecknade
reservationen ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den ändrade avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
XXX hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
motionerna I: 116 och II: 157, såvitt nu
vore i fråga, till Lånefonden för bostadsbyggande
för budgetåret 1959/60 under
statens utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag
av 715 000 000 kronor;

23) av herrar Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Nils Theodor Larsson,
Ragnar Bergh, Jacobsson, Edström, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg, Svensson
i Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén, herr Hansson i Skegrie,
fröken Karlsson samt herr Gustafsson i
Skellefteå, vilka under förutsättning av
bifall till den med 21 betecknade reser -

vationen ansett, att utskottet bort under
XXXII hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj ds förslag samt
motionerna I: 116 och II: 157 ävensom
med avslag å motionen II: 265, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, medgiva,
att under budgetåret 1959/60 preliminära
beslut angående lån, som skulle
utgå från anslaget till räntefria lån till
bostadsbyggande, finge meddelas intill
ett belopp av 65 000 000 kronor;

24) av herrar Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Nils Theodor Larsson,
Ragnar Bergh, Jacobsson, Edström, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg, Svensson
i Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén, herr Hansson i Skegrie,
fröken Karlsson samt herr Gustafsson i
Skellefteå, vilka under förutsättning av
bifall till den med 22 betecknade reservationen
ansett, att utskottet bort under
XXXIII hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj ds förslag samt
motionerna I: 116 och II: 157 ävensom
med avslag å motionen 11:265, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Räntefria lån till bostadsbyggande för
budgetåret 1959/60 under fonden för
låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag''
av 105 000 000 kronor;

25) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund

1 Doverstorp och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka beträffande
avlöningsstat för bostadsstyrelsen
under förutsättning av bifall till den med

2 a betecknade reservationen ansett, att
utskottets yttrande i denna del bort hava
den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
XXXV hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj ds förslag samt
med bifall till motionerna I: 114 och II:
156, såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för bostadsstyrelsen, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1959/60;

b) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av

3 080 500 kronor;

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

26) beträffande avlöningsstat för länsbostadsnämnderna a)

av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka under förutsättning
av bifall till den med 25 betecknade
reservationen ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade
avfattning, som i reservationen angivits,
samt att utskottet hort under
XXXVII hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
motionerna I: 117 och II: 158 ävensom
med bifall till motionerna 1:114 och
II: 156, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga,

a) godkänna i denna reservation införd
avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1959/60;

b) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 4 088 000 kronor;

b) av herrar Axel Johannes Andersson,
Jacobsson, Edström och Malmborg,
fröken Elmén samt herr Gustafsson i
Skellefteå, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under XXXVII hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:114 och 11:156 ävensom med bifall
till motionerna I: 117 och II: 158, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1959/60;

b) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 under femte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 4 198 000 kronor;

27) beträffande anslag till omkostnader
för bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna a)

av herrar Ragnar Bergh, Skoglund i
Doverstorp och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka ansett, att

utskottets yttrande i denna del bort hava
den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under XXXVIII hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna 1:206 och 11:261
samt med bifall till motionerna I: 114
och II: 156, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, för budgetåret 1959/60 under
femte huvudtiteln anvisa

a) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 600 000 kronor;

b) till Länsbostadsnämnderna: Om kostnader

ett förslagsanslag av 576 000
kronor;

b) av herrar Axel Johannes Andersson,
Jacobsson, Edström och Malmborg, fröken
Elmén samt herr Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottets yttrande
i förevarande del bort erhålla den
ändrade avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort under XXXVIII
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 114 och II: 156 ävensom med
bifall till motionerna 1:206 och 11:261,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
för budgetåret 1959/60 under femte huvudtiteln
anvisa

a) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 853 200 kronor;

b) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 608 400
kronor;

28) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka beträffande
förberedelser till en bostadsräkning
ansett, att utskottets yttrande i denna
fråga bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under XXXIX hemställa, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag
om anvisande av anslag till Förberedelser
till en bostadsräkning.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Ragnar
Bergh, Skoglund i Doverstorp och Nilsson
i Göingegården samt fröken Ivarlsson,
vilka anfört:

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

»I motionerna 1:115 och 11:159 liksom
i motionerna I: 116 och II: 157 har
hemställts att riksdagen måtte besluta,
att den statliga långivningen för bostadsbyggandet
skall upphöra från och
med den 1 juli 1959 och ersättas med
ett statligt kreditgarantisystem. I särskild
reservation tillstyrkes från vårt håll bifall
till detta yrkande. Trots detta kommer
vi, för det fall att nämnda motionsyrkande
icke bifalles av riksdagen, att
reservationsledes taga ställning till och
framföra yrkanden i anslutning till olika
i Kung], Maj :ts proposition och i avgivna
motioner berörda problem även med
utgångspunkt från att den statliga långivningen
bibehållcs. Våra yrkanden rörande
dessa senare punkter är alltså alternativa.
»

Herr LARSSON, NILS THEODOIt,
(ep):

Herr talman! När det gäller att nu
inom kamrarna ta ställning till en så
utomordentligt viktig fråga som bostadsprogrammets
utformning för det kommande
budgetåret, ber jag att från centerpartiets
sida här få framföra vissa
synpunkter, som vi anlägger.

Beträffande bostadsbyggandets storlek
och dess inriktning vill vi inom centerpartiet
förorda, att igångsättningen av
bostadsföretag under budgetåret 1959/60
inte överskrider 63 000 lägenheter. Vi
motiverar detta med att vi anser att det
är risk för att färdiga bostäder på sina
håll inte skall kunna avyttras på grund
av en konstaterbar stagnation av inkomstutvecklingen
för medborgarna.
Men framför allt finner vi det utomordentligt
angeläget att vårt näringslivs internationella
konkurrenskraft stiirkes,
genom att våra tillgängliga resurer i
ökad utsträckning tas i anspråk för utbyggnad
och rationalisering inom näringslivet.

Vi vill understryka, att enligt vår mening
en ytterligare utökning av bostadsbyggnadsprogrammet
kan komma att
i nuvarande ansträngda läge medföra
en alltför hård belastning av statsbudgeten.
Vi vill också starkt understryka risken
av att en utökning av bostadsbygg -

nadsprogrammet kan komma att förlänga
och konservera det enligt vår mening
i vårt land för dagen rådande alltför
höga ränteläget. Bostadsbyggandet
har en sådan preferens när det gäller
kapitalanskaffningen, att ingen torde
kunna motbevisa att dagens höga ränteläge
och svårigheterna, ja, omöjligheten
— som det synes — att få till stånd en
räntesänkning, som är så efterlängtad
av näringslivet, där räntan är en stor
kostnadsfaktor, att allt detta i mycket
betydande grad just är beroende av bostadsbyggandets
stora kapitalbehov och
preferensställningen för denna upplåning.
Det är enligt vår mening nödvändigt
att såväl jordbruk som industri för
framtiden bereds större möjligheter att
på mera lika villkor konkurrera om landets
tillgängliga kapitalresurser.

Vi är inte ointresserade för bostadsbyggandet.
Så får inte vårt ställningstagande
tolkas. Men vi anser att det är
nödvändigt med en klok och vettig avvägning
av hur samhällets kapitalresurser
skall fördelas mellan bostadsbyggandet
å ena sidan och näringslivet å den
andra. Nog är det viktigt att ho bra,
men det är också angeläget att bibehålla
arbetsplatserna och skapa nya sådana.

Vi vill också särskilt framhålla önskvärdheten
av att människorna i ökad utsträckning
och så långt det är möjligt
bereds möjlighet att bo i eget hem. Vi
vill att man vid fastställandet av målsättningen
för bostadspolitikens utformning
söker uppnå en sådan fördelning
av bostadsbyggandet att egnahemsbebyggelsen
så småningom rent av blir den
dominerande bebyggelseformen.

Av statsfinansiella och arbetsmarknadspolitiska
skäl anser vi oss dock för
närvarande böra avstå ifrån att gå vidare
med detta krav just nu. Vi vill alltså
för året godtaga vad Kungl. Maj :t föreslagit
rörande fördelningen mellan
egnahem och flerfamiljshus.

Från centerpartihåll vill vi också
starkt understryka önskvärdheten, ja,
nödvändigheten av att vi söker oss över
till ett nytt system för upplåningen för
bostadsändamål. Vi förordar varmt övergång
från statlig bostadslångivning till

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Anslag- till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ett system med statlig kreditgaranti, där
krediterna lämnas av bankinrättningarna
i landet. Man vinner då framför allt
att statsbudgeten i största möjliga utsträckning
kan avlastas utgifterna för
bostadsändamål. Sådana kreditgarantier
bör kunna lämnas till såväl egnahem
som flerfamiljshus.

Beträffande utformningen av ett dylikt
kreditgarantisystem synes meningarna
för närvarande i viss mån vara
delade. Inom socialdepartementet har
det upprättats en promemoria, där en
form av kollektiv kreditgarantigivning
förordas. Detta förslag har blivit kritiserat
av en rad remissinstanser. Inom
centerpartiet är vi också starkt kritiska
mot formen för den föreslagna kollektiva
kreditgarantigivningen. Vi förmenar
att med den föreslagna utformningen
realprövningen av bostadslåneansökningarna
skulle komma att så gott som
helt förläggas till kreditinstituten, vilket
vi inte finner lyckligt. De nuvarande
förmedlingsorganen skulle inte komma
att få nämnvärt inflytande i fortsättningen.
Kommunernas nuvarande möjligheter
till inflytande över bostadsbyggandets
lokalisering skulle försvinna.
Ärendenas prövning enbart från kreditinstitutens
kreditvärdighetssynpunkter
skulle enligt vår förmodan ge preferens
åt bostadsbyggandet i de större tätorterna,
medan landsbygdens mindre tätorter
och den egentliga glesbygden med
största sannolikhet skulle komma att
missgynnas.

Vi vill också erinra om formen för
kreditgarantisystemet inom företagarföreningarnas
verksamhetsområden. Vi
vill peka på hur man där har lyckats
finna en form som är lämplig för sitt
ändamål. .lag tror alt man vid det vidare
arbetet med utformningen av ett kreditgarantisystem
skulle ha nytta och glädje
av att närmare studera hur den nu
nämnda kreditgivningen är utformad.

Inom centerpartiet förordar vi bestämt
att förslaget om kollektiv kreditgarantigivning
inte fullföljes. Lika bestämt
förordar vi att man söker finna
en form för individuell kreditgarantigivning.

Emellertid kommer en övergång till
ett kreditgarantisystem att innebära en
så genomgripande förändring i bostadslångivningen
att man, när frågan om
kreditgarantisystem, såsom vi hoppas,
nu skall göras till föremål för skyndsam
utredning, i samband härmed enligt välmening
bör ta upp hela den statliga bostadslångivningen
och den organisation,
som för detta ändamål är erforderlig, till
en allsidig undersökning för att uppnå
möjliga och önskvärda förenklingar och
besparingar i hela systemet för denna
kreditgivning.

Herr talman! Jag vill inskränka mig
till att här framföra dessa mera väsentliga
bland de synpunkter som vi inom
centerpartiet anlägger då vi går att ta
ställning till det stora och från samhälleliga
synpunkter så utomordentligt betydelsefulla
frågekomplex som bostadsanskaffningsprogrammet
utgör. Jag ber
att få yrka bifall till alla de vid utlåtandet
fogade reservationer som är avgivna
av herr Pålsson m. fl., alltså reservationerna
nr 1 c, 2 b, 3, 5, 6, 7, 8 b,
9, 10, 11, 14, 15, 17, 18, 19, 20, 21, 22,
23 och 24.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag är benägen att betrakta
som ett gynnsamt drag i årets
bostadspolitiska diskussion att de borgerliga
representanterna i utskottet i
avsevärt större utsträckning än förr om
åren kunnat samla sig om gemensamma
reservationer på väsentliga punkter. Under
de gångna åren har det brukat gå
så till att det från oppositionens sida
framförts vissa yrkanden gentemot propositionens
förslag. Oppositionens yrkanden
har i regel blivit avvisade i första
ronden, men sedan har ett och annat
av oppositionens förslag tagits upp i propositionen
ett följande år och på det
sättet bifallits. Det är min förhoppning
att detta mera samlade uppträdande från
oppositionen i år skall leda till snabbare
resultat i det avseendet.

Från vårt håll har vi många gånger
framhållit, att bostadspolitiken med hänsyn
till de ofantligt stora belopp som det

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

här rör sig om liar ett sådant sammanhang
med hela den ekonomiska politiken
i övrigt att detta samband borde beaktas
mer än vad som skett. Vi har
upprepade gånger framfört det önskemålet
att man även härvidlag skulle försöka
att komma ifrån regleringsekonomien
och över till en fri marknad med
en bättre anpassning till kapitalmarknadens
totala resurser. Vi har betonat
önskvärdheten av att animera det frivilliga
sparandet så att detta inriktas
på nödvändiga och varaktiga ting. Vi
har ansett att förverkligandet av dylika
önskemål skulle spela en betydande roll
då det gäller att bevara penningvärdet
och även bringa ned bostadsproduktionskostnaderna
till en sådan nivå att
det blir möjligt för fler människor än
nu att utan bistånd av andra själva
sörja för sin bostadsanskaffning.

Det är, herr talman, mot denna bakgrund
som man bör se de gemensamma
förslag som de borgerliga representanterna
i utskottet reservationsvis framfört.
Det gäller här bl. a. det gemensamma
förslaget i reservationerna nr 5 och
14 att minska de föreslagna generella
subventionerna i fråga om räntegarantier.
På den punkten har vi ju också
stöd i den promemoria beträffande lånegarantierna
på egnahemsområdet som
socialdepartementet har skickat ut. Det
är vidare mot samma bakgrund som
man skall se vårt avslagsyrkande i reservation
nr 6, som rör frågan om höjning
av inkomststrecken för familjebostadsbidrag,
och reservation nr 7 om
förbättringslån. I reservation nr 9 tar
vi upp frågan om konstruktionen av
räntesatsen för tertiärlån, där vi velat
främja mera likvärdiga konkurrensvillkor
mellan olika företagsformer. I reservation
nr 10 föreslås sänkning av lånegränserna
för flerfamiljshus. I reservationerna
11 och 17 vill vi animera till
överamortering. Reservation nr 15 behandlar
frågan om inkomstprövning av
egnahemslånen och avveckling av den
räntefria stående delen. I reservation
nr 3 gör vi ett utredningsyrkande i fråga
om de värdebeständiga bostadslånen.

Rent platoniskt råder enighet mellan

partierna om att de generella subventionerna
motverkar bostadssparandet och
är ett incitament till höjning av bostadsproduktionskostnaderna.
Åtminstone i
utåtriktade diskussioner rör sig meningsskiljaktiglieterna
närmast om den
takt i vilken man bör gå fram vid avvecklingen
av dessa subventioner. Den
vanliga invändning som vi här möter
är att en snabbare takt vid avvecklingen
skulle medföra att den del av boendekostnaderna,
som betalas över hyreskontraktet,
skulle stiga oskäligt och att
bostadsproduktionen skulle stagnera.
Mot den förra invändningen kan vi nu
liksom tidigare göra gällande att boendekostnaderna
generellt sett ju inte blir
mindre genom att en del betalas över
hyreskontraktet och en annan del över
skattsedeln. Och vad den senare invändningen
beträffar, så gäller det ju
att en dirigering av kapitalmarknaden
inte skapar större totala resurser, utan
en överdimensionering i en sektor medför
brist i en annan eller också ökade
sedelrekvisitioner från Tumba; och i intetdera
fallet kan det sägas att man
främjar en varaktig stabilitet på byggnadsområdet.

Detta är som jag ser det den väsentliga
bakgrunden till våra gemensamma
reservationer.

Därutöver har den grupp, som jag
företräder, också ett antal andra reservationer
som egentligen i huvudsak går
tillbaka på precis samma motivering. Vi
har först och främst upprepat vårt förslag
att den statliga långivningen skall
ersättas med ett lånegarantisystem; och
i förhållande till det yrkandet är åtskilliga
av våra andra yrkanden att betrakta
som subsidiära och alternativa. Motiveringen
för att vi upprepar detta förslag
är tvåfaldig. Dels skulle man enligt
vår mening vinna en bättre anpassning
till kapitalmarknadens verkliga resurser,
dels skulle man minska de statliga
förvaltningsorganens uppgifter och därmed
även de statliga förvaltningskostnaderna.
Det kan inte sågas att man
här ger sig in på ett nytt område — vi
har ju förebilder både inom jordbrukspolitiken
och inom exportnäringarna.

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Och mot invändningen att det skulle
uppstå lokala svårigheter med avseende
på kapitalanskaffningen vill vi hävda,
att det också finns exempel på att kreditinstituten
har bildat samarbetsorgan
som åstadkommer kapitalöverföringar
till underskottsområden. Vi finner skälen
för ett kreditgarantisystem så betydande
att vi i år upprepar vårt yrkande.
Skulle det falla, är jag för min del benägen
att subsidiärt biträda ett reservationsvis
framfört yrkande om utredning.

I samband med detta förslag om lånegarantisystem
står vårt förslag om upptagande
av en förvaltningsavgift om 0,5
procent för lånen.

Vi har upprepat vårt tidigare förslag
att statsmakterna borde främja en något
ökad frihet genom att inte lägga
sig i frågan om fördelningen mellan
olika produktionsformer utan överlämna
åt kommunerna att disponera fixerade
medelsramar på det sätt som ger
största möjliga antal lägenheter. Vi har
också upprepat vårt yrkande att upphandlingskungörelsen
skulle komma att
gälla i fråga om s. k. allmännyttiga bostadsföretag.

Vårt förslag till lånegarantisystem
medför eu del följdyrkanden. I fråga
om avlönings- och omkostnadsanslagen
till bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna
liksom i övrigt kommer våra
yrkanden beträffande grunderna att
få som konsekvens vissa yrkanden när
det gäller anslagens storlek.

Slutligen har vi menat —• och det är
nytt för året — att man av hänsyn till
det statsfinansiella läget bör dröja med
att anvisa medel till en bostadsräkning.
För närvarande begärs 300 000 kronor
till förberedelser för den, men den skulle
kosta många miljoner. Även om vissa
skäl kan tala för att en bostadsräkning,
därest den skall äga rum, bör företas i
samband med folkräkningen 1960, har
vi ansett det statsfinansiella läget sådant
att man bör dröja med bostadsräkningen.
Vi vet ju ännu inte hur ett stort
hål i budgeten skall fyllas.

Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få biträda de yrkanden som
nyss framställdes av herr Larsson, Nils

Theodor, alltså om bifall till reservationerna
3, 5, 6, 7, 9, 10, 11, 14, 15, 17,
18, 19, 20, 21, 22, 23 och 24. Därutöver
yrkar jag bifall till reservationerna 1 a,
2 a, 4, 8 a, 12, 13, 16, 25, 26 a, 27 a, och
28.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! När vi föregående år diskuterade
bostadsförsörjningen tillät jag
mig ge uttryck åt den meningen, att motsättningarna
i dessa frågor betydligt
mildrats genom åren och att till synes
oförenliga ståndpunkter mer och mer
kommit att närma sig varandra. Det nu
föreliggande utskottsutlåtandet jävar såvitt
jag förstår inte detta påstående, även
om det 30-tal reservationer, som fogats
till utlåtandet, vältaligt vittnar om att
det alltjämt finns kontroversiella punkter.

Som ett framsteg i strävandena att nå
största möjliga enighet torde också böra
observeras att det på en rad betydelsefulla
punkter föreligger gemensamma
yrkanden från folkpartiet, högern och
centerpartiet. Jag ber, herr talman, att
i allra största korthet få göra några kommentarer
till en del av de föreliggande
reservationsyrkandena, även om dessa
i någon mån har berörts också av de
föregående talarna.

Ett av huvudspörsmålen i debatten
omkring bostadsfrågorna har sedan åtskilliga
år varit frågan om bostadsbyggandets
omfattning. Bostadsstyrelsen har
hävdat att vi behöver ett bostadsbyggande
på omkring 65 000 lägenheter årligen
för att inom rimlig tid kunna häva
den besvärande bostadsbristen och tillgodose
de växande kraven på en bättre
bostadsstandard. I folkpartiet har vi intagit
samma ståndpunkt, en ståndpunkt
som framför allt från socialdemokratiskt
håll bedömts som orealistisk och ekonomiskt
lättsinnig.

Vi intar i detta avseende samma ståndpunkt
som tidigare och menar att minimiprogrammet
bör sättas till 65 000 lägenheter
för kommande budgetår. Vi föreslår
samtidigt vissa ändringar beträffande
lånegränserna ävensom beträffan -

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m

de riinteeftergifter och subventioner,
som kommer att möjliggöra ett ökat
bostadsbyggande utan att anspråken på
statskassan kommer att öka. Vi noterar
med tillfredsställelse att bostadsbyggandet
under löpande budgetår nått en hög
nivå ävensom att socialministern i statsverkspropositionen
uttalat sin anslutning
till bostadsstyrelsens av oss åberopade
synpunkter angående bostadsbyggandets
omfattning.

Vi är medvetna om att en viss anpassning
av bostadsbyggandets storlek efter
konjunkturlägets växlingar är motiverad,
men vi hävdar å andra sidan att
allt för stora svängningar i byggandets
volym medför rubbningar, som ur arbetsmarknadspolitiska
och andra synpunkter
icke är önskvärda. Vi finner
det angeläget att dessa synpunkter beaktas
i riksdagen, varför jag beträffande
utskottets motivering ber att få yrka
bifall till reservation nr 1 b.

Frågan om sättet för bostadsbyggandets
finansiering är också ett gammalt
diskussionsämne, där man numera i
princip synes vara i stort sett enig om
att förorda införande av ett s. k. kreditgarantisystem.
Systemet har visat sig
praktiskt användbart på åtskilliga andra
områden, och det borde inte möta
några allvarligare svårigheter att tilllämpa
detsamma även beträffande kreditgivningen
för bostadsbyggandet, då
statsbudgeten därigenom till väsentlig
del skulle avlastas utgifterna för bostadslånen.
Under vilka former en övergång
till kreditgarantisystem bör ske, synes
emellertid inte fullt klarlagt, varför vi
på den punkten förordar en skyndsam
utredning. I varje fall tror vi inte att
en övergång till ett annat finansieringssystem
är möjlig redan till den 1 juli
innevarande år, vilket föreslås i en högerreservation
på denna punkt i utskottets
utlåtande.

I enlighet med de motionsyrkanden
som gjorts på denna punkt anser vi att
en utredning om övergång till kreditgarantisystem
bör avse hela bostadsområdet.
Av vilken anledning utskottets majoritet
inte ansett sig kunna biträda detta
yrkande har ej närmare redovisats.

Ett annat spörsmål, som sammanhänger
med frågan om bostadsbyggandets finansiering,
behandlas i reservation nr
3 av herr Pålsson in. fl. och grundar
sig på en motion av herrar Wedén och
Rydén i andra kammaren. Förslaget syftar
till en utredning angående åtgärder
för att värdesäkra olika former av långsiktigt
sparande, främst för bostadsändamål.
Utskottets majoritet ägnar uppslaget
ett förstrött intresse och avstyrker
motionen med en motivering, som
näppeligen kan sägas vara särdeles övertygande.

Frågan om räntan på bostadslånen
sammanhänger intimt med statens ekonomiska
engagemang för bostadsbyggandet.
Den garanterade räntan på primär-
och sekundärlånen har höjts i ett
par omgångar tidigare, senast år 1957
med en halv procent. För hus som påbörjats
efter den 1 januari 1958 har
räntan på tertiär- och egnahemslån höjts
från 3 till 4 procent.

Tendensen har sålunda varit en successiv
avveckling av räntesubventionerna.
Frågan är väl egentligen hur långt
man i det avseendet kan gå utan att
återverkningarna på hyreskostnaderna
blir alltför besvärande. En höjning av
räntan i enlighet med vad som föreslås
i reservationerna nr 5 och 9 synes med
hänsyn till nu rådande ränteläge väl
motiverad och torde ej heller kunna sägas
stå i strid med utskottets uttalade
mening, att ränteutgifterna för nya hus
alltfort bör hållas på en relativt låg
nivå.

Den räntefria stående delen av egnahemslånen
har justerats nedåt från 8 000
till 4 000 kronor inom loppet av några
år. När vi nu föreslår en ytterligare begränsning
av den räntefria delen till
3 000 kronor synes detta stå i god överensstämmelse
med tidigare uttalanden
om en successiv avveckling av de generella
subventionerna. Åtgärden måste
också betecknas som i hög grad motiverad
med hänsyn till rådande samhällsekonomiska
läge. Samtidigt föreslås
att den räntefria stående delen av egnahemslånen
skall inkomstprövas för låntagare,
som erhåller preliminärt beslut

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Anslag'' till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

efter den 1 juli 1959. Inkomstgränsen
föreslås avvägd så att den som haft en
till statlig inkomstskatt taxerad inkomst
som genomsnittligt överstiger 13 000 kronor
under de tre senaste åren inte erhåller
någon kapitalsubvention. Utskottets
majoritet har inte velat biträda detta
förslag, bland annat med den motiveringen
att det inte kan vara välbetänkt
att genom en försämring av lånevillkoren
hämma egnahemsbyggandet.
Gentemot detta torde kunna invändas att
den begränsning av subventionerna som
hittills skett inte synes ha haft de verkningar
utskottet påtalar och att det i
varje fall inte torde kunna åberopas beträffande
den betydande grupp av låntagare
som har ekonomiska möjligheter
att själv svara för sina bostadskostnader.

I motionsyrkanden vid 1958 års vårriksdag,
vilka upprepats i år och som
framföres i gemensamma reservationer
av de tre borgerliga partierna, yrkas att
vid försäljning av statsbelånad fastighet
köparen skall medges rätt att återlåna
den del av tertiär- och egnahemslån som
amorterats utöver vad som föreskrives i
lånevillkoren.

Det förefaller uppenbart att i den mån
räntesubventionerna minskar, ökar intresset
för att göra avbetalningar på lånen
utöver den fastställda amorteringsplanen.
Ännu finns det väl lyckligtvis
folk som har ambition alt betala sina
skulder i mån av förmåga. Denna gammalmodiga
inställning, som man i modern
tid gör allt för att söka utrota,
borde det nog i dagens situation med
vårt otillräckliga sparande vara angeläget
att på allt sätt söka stimulera. Om
låntagaren är i den situationen att han
kanske om några år nödgas sälja fastigheten
— på grund av ändrad arbetsplats
eller andra orsaker — motverkas
uppenbarligen detta sparintresse av det
kända förhållandet att cit hus som är
högt belånat är betydligt lättare att sälja
till ett skäligt pris än en fastighet för
vars förvärvande det krävs en större
kontant kapitalinsats. Det måste vara
ett klart intresse ur samhällets synpunkt
att låntagarna stimuleras att göra så sto -

ra inbetalningar som möjligt på lånen,
men detta syfte främjar man inte genom
den underligt negativa ståndpunkt
utskottsmajoriteten intagit i denna fråga.

Herr talman! .Tåg har i största korthet
berört några av de förslag som reservationsvis
framförts i anslutning till det
föreliggande utskottsförslaget, och jag
instämmer i lierr Nils Theodor Larssons
yrkande utom beträffande reservationen
under punkt 1 c, där jag i stället
yrkar bifall till reservationen 1 b. Dessutom
ber jag att få yrka bifall till reservationerna
26 b och 27 b.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Det har hänt någonting
i bostadspolitiken i år. Centerpartiet,
högern och folkpartiet har slutit
sig samman på väsentliga avsnitt av bostadspolitiken,
men det är liksom någonting
man inte gärna vill tala om. Herr
Bergh, som samlat de andra omkring
sig, noterade saken, och herr Jacobsson
talade omkring den, men lierr Nils
Theodor Larsson sade inte ett ord om
den. Om nu han skäms mest, vet inte
jag. Det är emellertid rätt nöjsamt att
notera att det som kommer att få en
väsentlig betydelse för hyresgästerna
och för bostadsproduktionen liksom inte
är någonting man skall tala om. Man
springer undan med svansen mellan benen
som någon som inte vill visa sig.

Vi kan konstatera att vi har en mycket
hög bostadsproduktion i landet, en
produktion som vi inte haft motsvarighet
till tidigare, vare sig vi räknar i det
gamla måttet antal lägenheter eller om
vi räknar i rumsenheter eller kvadratmeter.
Igångsättningen under fjolåret
var mycket hög, och för innevarande
budgetår är den beräknad till 71 000 lägenheter.
Vi fick förra året fram 62 000,
och man räknar med att det i år skall
bli ett resultat på närmare 70 000. Detta
är mycket höga siffror som — det skall
vi notera — iir tillkomna framför allt av
sysselsättningsskäl. De vikande konjunkturerna
har föranlett samhället att öka
aktiviteten just därför att bostadsbyg -

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

gandet liksom byggnadsverksamheten
över huvud taget är den verksamhetsgren
som mest stimulerar näringslivets
skilda grenar, och eftersom det alltjämt
finns ett skriande behov av bostäder
på många orter liar det varit till dubbel
nytta med den mycket kraftiga ökning
som har skett av igångsättningen.
Den som vill läsa litet noggrannare i utskottets
utlåtande finner att utskottet
har gått några steg längre än Kungl.
Maj :t. Kungl. Maj:t säger att man vid vikande
konjunktur givetvis får anpassa
bostadsbyggandet efter konjunkturen
och att de G3 000 lägenheter som utgör
minimiramen kanske får bli det verkliga
utfallet. Utskottet anser emellertid
att enbart bristen på bostäder på flertalet
orter är skäl nog att sträva efter
att hålla bostadsbyggandet på den höga
nivå som markeras av talet 70 000.

Kungl. Maj :t har inte föreslagit några
ändringar beträffande lånevillkoren
av någon väsentlig betydelse. Räntegarantien
bevaras, tertiärlånens amorteringstid
och ränta skall vara likadana
som tidigare. Vi har nyss genomfört ändringar
av alla dessa lånevillkor. Endast
eu företeelse — och det är väl en blindtarm
inom bostadspolitiken — opereras
bort, nämligen de ortsdifferentierade
tilläggslånen som har dröjt kvar år efter
år även sedan grunden för deras existens
inte längre finns kvar. Dessa tillläggslån
skall inte ges från och med
nästa budgetår, och återkrav på dessa
och tidigare utbetalade provisoriska tillläggslån
skall också göras i viss omfattning.

Dessutom skall inkomstgränserna för
dem som äger rätt att erhålla familjebostadsbidrag
lyftas upp med 1 000 kronor
för att i takt med levnadskostnadsutvecklingen
möjliggöra en bibehållen bostadsstandard
för de mindre inkomsttagarna.
Den principen har tidigare legat
till grund för dessa bidrag. En av förutsättningarna
för att folk skall få en
hygglig familjebostad bortfaller om löner
och levnadskostnader stiger i en sådan
relation till varandra som nu har
skett men inkomstgränsen inte ändras.
Levnadskostnadsutvecklingen tenderar

ju att göra det mycket besvärligt för
dessa människor att klara sin bostadsförsörjning
med en oförändrad standdard.
Högern och folkpartiet har på den
här punkten kommit överens om att föreslå
förändringar i lånevillkoren, som
skulle medföra avsevärt ökade kostnader
för de boende. Självfallet kommer
ändringarna att betyda olika mycket för
olika människor, beroende på när lägenheterna
de bor i har färdigställts.
Det rör sig om 700—750 tusen familjer
som därigenom skulle få en ändrad hyreskostnad.
Det är ingen liten omsättningsskatt,
som man på det sättet så att
säga bakvägen skulle ta ut av en stor del
av detta lands befolkning. Det gäller här
cirka 30 procent av lägenheterna i landet,
vilket är ungefär den mängd lägenheter
som färdigställts sedan år 1941.
För dem skulle villkoren ändras enligt
högerns och folkpartiets förslag. I ett
vanligt normalfall skulle det innebära
en ökad hyreskostnad på omkring 300
kronor, ökningen kan vara mindre och
den kan vara större, men i genomsnitt
blir den 300 kronor. Om riksdagen godkände
den samlade borgerliga frontens
förslag om bibehållande av de nuvarande
inkomstgränserna trots levnadskostnadsutvecklingen,
skulle det leda
till att många av dessa familjer dessutom
miste familjebostadsbidrag, varigenom
kostnadsökningarna för dem
kom upp i det dubbla, alltså 600 kronor.
Det är ju de lägsta inkomstgrupperna
som skulle drabbas hårdast.

Om nu ett sådant resultat är betecknande
för samverkan mellan de tre borgerliga
partierna, får man väl vara glad
över att det inte finns praktiska förutsättningar
att för närvarande genomföra
eu sådan bostadspolitik i detta land.

Eftersom herrar oppositionstalare inte
ville ödsla tid -—- om det nu var det som
var skälet — med att tala om vad deras
förslag innebär, så vill jag fästa uppmärksamheten
på det. Det är här fråga
om en höjning av gränsen för statens
räntegaranti för bottenlånen med en
halv procent. Den skall t. o. in. tillämpas
retroaktivt från den 1 januari i år, någonting
som hittills aldrig förekommit i

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

bostadspolitiken; över huvud taget brukar
man ju undvika sådan retroaktivitel.
Man skall vidare höja statslåneräntan
med en procent, och för alla byggare,
som inte är enskilda byggmästare, skall
räntesatsen höjas med ytterligare en
halv procent på den del av lånen som
ligger över 85 procent av det godtagbara
avkastningsvärdet — jag är ledsen
att det är fråga om så mycket konstiga
siffror här. Dessutom föreslås en förkortning
av amorteringstiden på den
delen. Det är alltså de allmännyttiga
och kooperativa företagen man vill belasta
med en ytterligare räntekostnad
och hårdare amorteringsvillkor — till
vilken glädje det nu kan vara för människorna
i detta land: vi vet ju att en
mycket stor del av befolkningen bor och
kommer att bo i lägenheter som uppförts
av allmännyttiga och kooperativa
bostadsföretag. Man vill sänka lånegränserna
för de allmännyttiga och kooperativa
bostadsföretagen med hänvisning
till det där gamla, sakligt absolut omotiverade
påståendet att man önskar få
till stånd konkurrens på lika villkor.

Det är ett sådant där påstående som
slängs ut i avsikt att få alla hjärnor att
slockna. Ingen vet egentligen vad det
innebär, och ingen kan alltså argumentera
i frågan. Man tjatar med det i förhoppning
att alla till slut skall tro på
det. Om man undersöker argumentet det
minsta, hittar man inte något som helst
sakligt stöd för påståendet att man skulle
uppnå lika villkor i konkurrensen genom
att sänka lånegränserna. I år har
emellertid högern och folkpartiet i enighetens
namn fått även centerpartiet med
sig på den linjen. Centerpartiet har hittills
i den frågan hållit sig på den förnuftiga
sidan, förmodligen på grund av
dess kommunala förankring, ty ute i
bygderna vet man att eu sådan politik
bara skulle lasta över bördor på kommunerna
genom att den gjorde ytterligare
kapitalinsatser från deras sida behövliga
och skulle leda till en ytterligare
administrativ belastning av bostadsbyggnadsverksamheten.

Även i fråga om andra detaljer föreligger
avvikande förslag från opposi -

tionspartiernas sida. Utskottet vill på
Kungl. Maj:ts förslag höja inkomstgränsen
med 1 000 kronor när det gäller rätt
att erhålla den räntefria stående delen
av förbättringslån. Det förslaget avvisar
centerpartiet i år i en motion, och partiets
ståndpunkt är motiverad där.

Utan att fördjupa mig i alla detaljerna
kan jag på detta sätt ungefärligen
sammanfatta de punkter på vilka oppositionen
enats om att åstadkomma högre
boendekostnader. Man vill på det sättet
åstadkomma ett tvångssparande och
minska statens utgifter. Man kan ju inte
räkna med att människorna, om de får
högre hyror, skall få mer pengar över
att spara. Talet om sparande i samband
med de generella subventionerna kan
väl inte innebära annat än att staten
skulle dra in pengarna till sig ocli använda
dem till någonting annat. Detta
är betänkligt ur flera synpunkter. Just
nu är det ju mycket angeläget att hålla
en hög produktion i gång för sysselsättningens
skull. Vi har under de senare
åren genomfört en rad skärpningar av
villkoren som leder till ökade kapitalkostnader,
ändringar som började tilllämpas
för hus påbörjade den 1 januari
1958 och som alltså inte blommar ut
förrän någon gång i år och som leder
till att människor blir betänksamma när
de skall hyra lägenhet och inte haft eu
motsvarande inkomstutveckling. Många
andra intressen pockar på ekonomiska
insatser, och folk får då svårt att klara
en ökad hyreskostnad. Då skall man ytterligare
höja hyran. Hur det stämmer
överens med centerpartiets resonemang
om att man får vara försiktig, tv allting
är så dyrt och folk har inte råd att betala
höga hyror, det kan man fråga sig.
Men det skall tydligen finnas en viss logik
i detta.

Om man vill bevara sysselsättningen,
skall man inte förstöra vårt kanske viktigaste
instrument för att hålla en jämn
sysselsättning, vilket består i att man
tillgodoser den efterfrågan på bostäder,
som är så stor framför allt i de större
orterna att bostadsbristen där är besvärande.
Vi kan nu för första gången också
notera, att ökningen av bostadspro -

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

Anslag till

duktionen har blivit starkare i de stora
tätorterna än i småorterna. Förr var det
så, att man byggde mest, där bostadsbristen
var minst. Nu är det som sagt
tvärtom, och den utvecklingen bör man
vara mån om att låta fortgå i lugn takt,
så att man kan få ett tillstånd, där man
inte behöver tala om bostadsbrist i den
meningen som vi nu gör. Vi kan då
också komma fram till en balans på bostads-
och hyresmarknaderna, vilket
kommer att föra med sig många behagliga
sociala effekter.

Det skulle kanske finnas skäl att ytterligare
beröra några synpunkter på
verkningarna av den samlade oppositionens
förslag, men jag skall inte förlänga
debatten med det. Jag vill bara
notera att när högern här för fram sin
gamla tanke om att staten totalt kan avveckla
sitt engagemang i bostadspolitiken,
kan vem som helst med den allra
minsta fantasi föreställa sig vad som
då kommer att hända. Att det inte blir
någon egentlig bostadsproduktion är
klart, även om det naturligtvis finns
folk med fantastiskt stora inkomster,
som kan skaffa sig lägenheter. Det värsta
med högerns förslag är, att man gått
för långt i sin ambition att spara pengar,
att man föreslår, att kreditgarantisystemet
skall införas den 1 juni 1959 —
detta trots att staten redan lovat åtskilliga
egnahemsägare att de skall få egnahemslån
efter den 1 juni 1959. Det
finns bara ett beslut beträffande egnahemslånen
och det lämnas innan man
startar byggandet — det är ett löfte. De
som nu har halvfärdiga stugor skulle
alltså komma i den situationen, att de
inte fick pengar från staten utan var utlämnade
till den öppna marknaden. Om
vederbörande skulle vara hänvisade till
att anlita allmänna marknaden, skulle
det inte finnas möjligheter att klara
denna sak utan det skulle bli katastrof
för dem. Jag undrar hur egnahemsägarna
skulle reagera inför detta.

Kravet på kreditgarantisystem är en
behaglig karamell, som alla suger på. Vi
vill alla vara med om att genomföra ett
kreditgarantisystem. Redan nu har det

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
genomförts en väsentlig förenkling i administrationsapparaten
då det gäller låneärenden.
Ingen har någonting emot
det, i varje fall ingen i statsutskottet.
Regeringens proposition talar också
samma språk. Men vi vill inte genomföra
det kreditgarantisystemet, om vi
vet, att det kommer att innebära en
uppenbar fara för bostadsbyggandets
finansiering och lånevillkor i allmänhet.
Det är på den punkten uppfattningarna
skiljer sig åt. Högern struntar i
detta; folkpartiet och centerpartiet vågar
inte säga att de gör det, men de
vill i alla fall gärna suga på karamellen.

Det rör sig här om ett årligt lånebehov
av en miljard, som skall lånas
upp för att ersätta den del, som staten
nu svarar för. Var finns de pengarna
någonstans på lånemarknaden?

I en promemoria, som är utförligt citerad
i högerns motion, talas om att det
här rör sig om 400 miljoner kronor enbart
för egna hem, som skulle lyftas
över på sparbankerna. Nu visade det
sig, att sparbankerna inte såg sig i stånd
att kunna klara denna säk. Vi får vara
tacksamma för att denna trepartikoalition
inte skriver propositioner med tanke
på det sätt, varpå högern citerar remissinstansernas
yttranden. Nu hade jag
tack och lov själv tillgång till remisshandlingarna
när det gällde kreditgarantierna
och kunde konstatera, att högern
här läser så som vissa andra läser
bibeln.

I högerns reservation står det, att
Svenska sparbanksföreningen tillstyrkt
det här systemet. Jag undrar hur man
skall läsa sparbanksföreningens yttrande
för att kunna dra sådana slutsatser.
Sparbanksföreningen sammanfattar i sin
tidskrift sin ståndpunkt ungefär så här:
»Såsom också framhålles i Sparbanksföreningens
yttrande, kräver de tekniska
problemen liksom frågan om kapitalförsörjningen
noggranna och ingående
överväganden. Sparbanksföreningens
yttrande mynnar därför ut i att ytterligare
utredningar bör göras, innan förslaget
tas upp till slutlig prövning.»

I detta yttrande göres en noggrann de -

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

taljgranskning av promemorian. Föreningen
säger dessutom att den väsentliga
frågan, om det finns pengar att
tillgå, inte alls är beaktad i promemorian.
Därför är det inte heller möjligt
att ta ställning till de verkningar, som
ett genomförande av förslagen i promemorian
skulle få. Sparbanksföreningen
säger dessutom i sin tidskrift, att detta
förslag, därest det skulle genomföras,
skulle bli mera genomgripande för
.svensk sparbanksrörelse än något tidigare
förslag som kommit fram i detta
land.

1 högerns reservation anges detta som
ett »tillstyrkande» av ett kollektivt garantisystem
på egnahemsområdet.

I promemorian skymtar vidare den
organisation, som jag är engagerad i
och som säges »i princip ha tillstyrkt»
ett individuellt kreditgarantisystem. Jag
känner inte igen yttrandet, som jag själv
haft rätt mycket med att göra och där
jag själv satt dit ganska många bokstäver.

Det är väl rätt meningslöst att på detta
sätt vilja ge sken av att remissinstanserna
har tillstyrkt något, som de i verkligheten
ställer sig kritiska emot. Vi har
sällan sett en promemoria, som har blivit
så hårt kritiserad av remissinstanserna,
t. ex. riksbanken, som denna promemoria.
Remissinstanserna har framför
allt yttrat sig över sådant, som inte
finns medtaget i promemorian. Denna
har nämligen inte alls beaktat frågan,
huruvida det finns pengar att tillgå på
marknaden.

Det är en teknisk utredning, men det
olyckliga är att man räknat med en viss
angiven tidpunkt och att man bortsett
från frågan om det finns pengar.

Kungl. Maj:t har nu sagt att det inte
finns förutsättningar att genomföra förslaget
i den form som det fått och i
det läge vi nu befinner oss, ty avsevärda
störningar skulle då förorsakas på
bostadsmarknaden. Därför måste vi i
detta läge söka oss tillbaka dit där vi
var tidigare. Vi är överens om att vi
vill ha ett kreditgarantisystem, men ingen
ser sig i stånd att i dag kunna ge -

nomföra det utan att det skulle medföra
ett väsentligt avbräck för bostadsbyggandet.
Men högern vill gå den andra
vägen och därför vill den också ett
kreditgarantisystem.

Det finns en annan liten detalj, där
jag skulle vara intresserad av att höra
vad herr Bergli har att säga — han
sitter där borta och tänker uppenbarligen
ta till orda. Det gäller frågan om de
räntefria stående delarna på egnahemmen.
Här är de tre partierna ju överens
om att sänka dem från 4 000 till
3 000 kronor och inkomstpröva dem.
Men när det gäller huruvida de räntefria
stående delar, som redan är utbetalade,
skall återkrävas eller ej, så vill
högern att man skall skänka dem tillbaka
till egnaliemsägarna. Det gäller cirka
700 miljoner kronor som står ute i
egnahemmen i räntefria stående lån,
och det är en fråga som riksdagen så
småningom får ta ställning till när
tiden för deras prövning går ut.

Finns det någon konsekvens i att
skänka tillbaka pengarna till de gamla
egnaliemsägarna, som haft lägre byggnadskostnader
och haft en gynnsammare
miljö att bygga i, och i stället försämra
lånevillkoren för dom som skall
bygga i dagens hårda klimat och till dagens
byggnadskostnader? Jag höll på att
säga, att det vore bättre att göra tvärtom.
Jag är inte säker på hur man skall
gå till väga härvidlag. Det fordras en
grundlig undersökning beträffande tillvägagångssättet.
Om man kan finna former
för en viss ordning så har jag ingenting
emot det. Det kan betyda en utjämning
av boendekostnaderna mellan
olika årgångar, och det är något som
man bör eftersträva. Men var tar herr
Bergli de 700 miljonerna när han skall
skänka bort dem?

Sedan är det en annan liten synpunkt
som jag också vill framföra och kanske
skulle herr Jacobsson kunna ge en
upplysning på den punkten. Folkpartiet
har alltid visat sig speciellt intresserat
av trösklar och olika hyresnivåer. En
folkpartimotion förra året krävde en
utredning om detta problem, emedan

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

man var rädd för att de ändrade lånevillkor
som man då föreslog skulle betyda
ytterligare skärpning av de olika
livresnivåerna, årgångarna emellan.
Statsutskottet och riksdagen biföll då
motionsyrkandet och en utredning är
nu påbörjad. Men man vet inte alls
vad som kommer att bli resultatet av
detta. Vi har en mängd olika åsikter,
men ingen har klara insikter om hyresnivåerna.
Där går man omkring med en
massa slagord. Man kan i varje fall räkna
sig fram till vad som har hänt från
194C tills i dag. Och då vet man ju också
vilka kapitalkostnader som belastar olika
årgångar av hus. Där bär vi en rätt klar
avgränsning. Vi kan rent av gå tillbaka
till 1941, tv då började den statliga långivningen
av den typ som vi i dag liar.
Vi kan då konstatera att kapitalkostnaden
successivt stigit hela tiden. Det är
i dag mycket högre kapitalkostnader för
nyproduktionen än de gamla fastlåsta
kapitalkostnaderna i de äldre årgångarna.
Det förslag, som folkpartiet här har
gått med på, står ju i strid mot partiets
motionsyrkanden såväl i år, där de olika
hyresnivåerna även beaktas, som tidigare
års synpunkter, då man mycket
markant höjt kapitalkostnaderna just för
nyproduktionen. Det blir en mycket
brant tröskel, som många inte kommer
att orka över, om man följer det förslag
som folkpartiet här lämnat sitt stöd
åt.

Det skulle, herr talman, vara frestande
att närmare utveckla en del synpunkter
på detta spörsmål, men jag skall stå
emot den lede frestaren, även om det
skulle varit mig kärt att göra det. Det
är dock angeläget att få veta litet grand
om vad de tre partierna har enat sig
om, och den saken borde inte tystas
ned. Den ger en klar relief åt debatten
i bostadsfrågan. Denna debatt har stelnat
i någon mån, och här finns en chans att
sätta litet färg på den. Det skulle inte
skada. Det skulle kanske väcka intresse
för frågan, ett intresse som den är väl
förtjänt av.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till statsutskottets hemställan
på alla punkter i detta utlåtande.

4 Första kammarens protokoll 1939. Nr 11

Herr JACOBSSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bergman började
sitt anförande med att göra några kommentarer
till den samverkan som inletts
i den här frågan mellan högern, folkpartiet
och centerpartiet. Om jag inte minns
fel, uppstod det när vi i fjol diskuterade
bostadsfrågan en liten palaver
mellan främst herrar Bergman och Mannerskantz
angående förutsättningarna
för en sådan samverkan. Herr Bergman
uttryckte då mycket stor pessimism beträffande
utsikterna på detta område.
Som vi nu i alla fall visat, att det förelegat
förutsättningar för att nå ett ganska
långt gående samarbete, så får man
väl hoppas att herr Bergman på denna
punkt känner sig tillfredsställd.

Herr Bergman klagar nu över att vi
i våra inledningsanföranden inte berört
frågan om hyreshöjningen. Jag gjorde
det inte, emedan jag kände mig övertygad
om att herr Bergman skulle komma
att göra det och att jag av den anledningen
skulle få tillfälle att återkomma
till den punkten.

Nu är det väl på det sättet, att man i
diskussionen i bostadsfrågan tidigare i
stort sett anslutit sig och fortfarande ansluter
sig till tanken på en successiv avveckling
av subventionerna i olika former.
Till den tanken ansluter man väl
sig mer eller mindre helhjärtat — det
vill jag gärna erkänna — men i stort
sett kan det sägas att detta är ett genomgående
drag i diskussionen. En sådan
utveckling har ju skett, och jag
kan egentligen inte förstå vad det är
som säger att vi just nu på den vägen
kommit till en gräns, som inte får överskridas.
Det kan knappast sägas att de
statsfinansiella förhållandena talar för
att man inte bör försöka att komma
längre på den vägen. Skall man fullfölja
den linjen, är det svårt att se hur
detta skall kunna ske utan att det kommer
att medföra en viss höjning av hyresnivån.
Det är ju inte så mycket annat
när det gäller olika konsumtionsvaror
och olika konsumtionsbehov, som
undgått kostnadshöjningar under de senaste
åren, och därför är det väl inte
heller så märkvärdigt om man också

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

får finna sig i en viss höjning av hyreskostnaderna.

För övrigt vill jag säga att den linje,
som här har fullföljts, till stora delar
ansluter sig till den linje, som bostadspolitiska
utredningen företrätt, och det
är därför också en linje, vågar man
säga, som har eif ganska brett underlag.

Vi bestrider inte alls att den linje,
som vi företräder i de här gemensamma
reservationerna, kan medföra vissa
hyreshöjningar — det vore orimligt att
bestrida någonting sådant. Men vi anser,
att om man skall fullfölja den bostadspolitiska
utveckling som -— enligt vad
jag tidigare sagt — vi mer eller mindre
uttalat oss för, så måste detta vara en
oundviklig konsekvens.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Min ärade vän herr
Bergman, utskottets talesman, började
med att säga att inte heller årets bostadsdebatt
innehöll några nya synpunkter.
Sedan jag hört samtliga talare
och tänkte ytterligare på vad jag själv
sagt, är jag benägen att säga att herr
Bergman nog har gjort en riktig iakttagelse
-— jag förmodar att herr Bergman
också inkluderar sitt eget inlägg.

Det är det gamla vanliga vi får höra,
nämligen att om vi skulle minska på de
generella subventionerna på både kapital-
och räntesidan, skulle hyrorna
stiga och byggnadsverksamheten skulle
minska i omfattning. Jag vet inte, hur
många gånger det skall vara nödvändigt
att säga, att när man i detta sammanhang
använder ordet »hyra», så måste
man i klarhetens intresse mena med
hyra vad det kostar att bo, och dessa
generella subventioner ger ju en falsk
bild av hyreskostnadsläget, om man med
hyra menar vad som står på hyreskontraktet.
Vad som betalas på hyreskontraktet
är en del allenast av bostadskostnaden
— allt tal om hyreshöjning
är ju då ett fåfängt tal.

Sedan var det fråga om bostadsproduktionens
omfattning. Jag undrar, om
det inte är att sticka huvudet i busken,

om man inbillar sig att man genom en
dirigerad kapitalmarknad, där dirigeringen
verkar både på det sättet att
det blir investeringsbrister på andra
håll — det gäller alltså legimita investeringar
— och på det sättet att det blir
en försämring av penningvärdet genom
ett för stort sedeltryck, i längden skall
kunna lösa ens bostadsproblem.

När herr Bergman vidare i fråga om
kapitalanskaffningen och kreditgarantien
talar om sparbankernas svårigheter,
glömmer han ju att vare sig det gäller
statliga lån eller lån i kreditinstitut är
det samma folkhushålls kapitalresurser,
som tas i anspråk. Skillnaden är bara
den, att har man ett kreditgarantisystem,
får man redan i initialstadiet en naturlig
anpassning till kapitalresurserna.

Jag får kanske också säga ett par ord
med anledning av herr Bergmans påstående,
att de s. k. allmännyttiga företagen
inte är favoriserade. Herr Bergman
använde, vill jag minnas, det uttrycket
att när vi krävde konkurrens på lika
villkor, så resonerade vi om någonting
som allaredan fanns. Det kan väl ändå
inte bestridas att när de s. k. allmännyttiga
företagen får i förhållande till
byggnadskostnaderna större lån än andra
och mindre räntekostnader för byggnadskapitalet,
så ligger däri en favorisering
av de allmännyttiga företagen.
Och så länge denna favorisering finns,
kan det inte sägas att det råder en konkurrens
på lika villkor.

Herr Bergman frågade, varför vi ville
skänka bort egnahemslånen till dem,
som har fått sådana lån, när vi samtidigt
ville minska subventionerna till de
egnahem, som hädanefter kommer till.
Den konkreta innebörden i herr Bergmans
fråga var, varifrån dessa pengar
skulle tas. Jag vill svara, att vi inte
behöver skaffa dessa pengar — de finns
redan. Det är detta som gör den stora
skillnaden mellan det förslaget och det
dilemma, som regeringen och regeringspartiet
sitter i, då regeringen föreslår
den ena utgiften efter den andra utan
att veta varifrån pengarna skall tas.

I fråga om den dirigerade kapitalmarknaden
skulle jag också vilja knyta

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

an till lierr Bergmans resonemang om
bostadsproduktionen och sysselsättningspolitiken.
Skulle vi inte kunna vara
överens om att vi resonerar ganska
orealistiskt, om vi tror att vi genom en
dirigering av kapital till en sektor, som
framkallar brist på andra håll, i realiteten
gagnar sysselsättningen över hela
fältet. Jag tror att sysselsättningen gagnas
genom att kapitalmarknaden dirigeras
mindre än en del herrar önskar.

Slutligen får jag säga, att de reservationer,
som nu har kritiserats så starkt,
dock har ett stöd i det förslag, som bostadssociala
utredningen framlade härom
året. Redan i direktiven för utredningen
finner vi stöd för våra reservationer.
Det sägs ju i dessa direktiv, att
ekonomiska insatser från det allmännas
sida av generell karaktär i syfte att mera
allmänt påverka relationen mellan
hyror och inkomster borde ge vika för
ingripanden som avser att förhjälpa
hushåll med små ekonomiska resurser
till en godtagbar bostad. Det är denna
ståndpunkt vi intagit i den grupp jag
tillhör. Att vi i år måste motsätta oss
en höjning av inkomstgränsen för vissa
bidrag beror på det olyckliga läge, i vilket
våra statsfinanser befinner sig.

Av den allmänna princip, som dåvarande
departementschefen uttalade, drog
bostadssociala utredningen konsekvensen
och säger i sitt betänkande, att med
hänsyn till den betydande förbättring
av relationen mellan hyra och inkomst,
som inträffat under efterkrigsåren, och
den allmänna höjning av levnadsstandarden,
som samtidigt ägt rum, anser
utredningen emellertid att stora grupper
av hushåll med ordinära inkomster
bör kunna efterfråga moderna lägenheter
av godtagbar standard, även om en
hyreshöjning åstadkommes genom att de
generella subvensioner, som nu utgår, i
huvudsak avvecklas.

Vi har alltså stöd för vår önskan om
en snabb avveckling av de generella
kapitalsubventionerna. Det har vi också
då det gäller räntan. Det ligger redan
i det uttalande, som jag citerat, men
därutöver vill jag beträffande räntegarantierna
särskilt säga, att denna bo -

stadssociala kommitté tänkte sig en räntehöjning
med en halv procent i två
etapper, den första från och med den 1
oktober 1957 och den andra — med lika
hög procentsats — från den 1 oktober
1959. Det är Kungl. Maj:t, som i sin proposition
icke följt bostadssociala utredningens
förslag, men vi har följt dem.
Därtill kommer att dessa räntesubventioner
i sin ursprungliga utformning ju
inte avsåg att mera permanent påverka
kapitalkostnaderna, utan man avsåg med
dessa räntegarantier, när de infördes, att
skära av tillfälliga toppar. När vi numera
har fått ett åtminstone såvitt jag
kan se t. v. stabilt ränteläge, följer vi
inte det ursprungliga skälet till denna
anordning.

Jag vill med de exempel jag har valt
säga, att vi faktiskt har stöd i det enhälliga
betänkande, som bostadssociala utredningen
på sin tid lade fram. Men det
viktiga är, att det faktiskt är en illusion
att inbilla sig att vi genom generella
subventioner skall kunna klara oss
i längden. Det är också en illusion att
tro att man genom en dirigering av kapitalmarknaden
kan lösa problemen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! I debatten här har på
sina håll, både bland reservanterna och
från företrädaren för utskottet, partipolitiska
konstellationer fått spela en viss
roll. Jag konstaterar att herr Larssons i
Högsby inlägg skilde sig synnerligen
förmånligt därifrån genom stora sakliga
synpunkter, som han anlade beträffande
bostadsproblemen. Jag vill i allt väsentligt
ansluta mig till de allmänna linjer
han anförde. Det är emellertid på en
punkt, där jag skulle vilja nyansera
framställningen annorlunda. Det gäller
egnahemmen. Egnahemmen är landsbygdens
speciella byggnadsform. Yi bygger
i kommunerna ut våra små tätorter och
vi stöder oss därvid väsentligen på egnahemsverksamheten.
Det är någonting
som betyder mycket när det gäller att
bevara människor och skatteunderlag åt
kommunerna. Därför måste vi vara mycket
rädda om möjligheterna för egna -

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

hemsbebyggelsen. Egnahemmen ger bra
bostäder, det är riktigt. Men egnahemmen
ger — det anser vi ute i bygderna
— dyra bostäder. Vi anser att redan under
nuvarande förhållanden utgör räntebetalningar
och amorteringar ganska
stora och tyngande belopp. I synnerhet
gäller detta ute på den rena landsbygden,
där lönenivån ligger lägre än omkring
städerna. Det är klart att om man
vill en levande landsbygd och en tillfredsställande
utveckling av byggnadsverksamheten
i glesbygderna och de
små tätorterna, måste man räkna med
att ett visst stöd lämnas. Så sägs också
i eu motion häromdagen i pensionsfrågan
där det talas om att stimulera egnahemssparandet
genom viss subvention.
Man kan inte komma ifrån dessa synpunkter.

Under sådana förhållanden, herr talman,
ligger det i linje med min syn på
dessa frågor att yrka bifall till utskottets
utlåtande under punkterna XVI och
XVII. Jag kan således icke ansluta mig
till reservationerna 14 och 15.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Herr Bergh och herr
Jacobsson bär här gjort gällande att
de har stöd i bostadssociala utredningens
betänkande och i direktiven till denna
utredning. Det är bara synd att man
inte är konsekvent därvidlag, ty om
direktiven läses en gång till av herr
Bergh skall han finna, att departementschefen
då sade att fråga är om man
inte skall låta de generella bidragen få
vika till förmån för direkt till olika familjer
insatta subventioner för alt de
skall kunna klara den högre kostnad
som uppstår då de generella subventionerna
får vika. I grunden till de direktiv,
som då gavs, förelåg alltså en väsentlig
skillnad gentemot vad som ligger bakom
den trepartiöverenskommelse, som vi
här diskuterar.

Man bör vidare ha klart för sig att
till vad utredningen föreslog har det tagits
ett steg ytterligare. När riksdagen
behandlade bostadsfrågan 195G redovi -

sades direktiven i propositionen. Statsutskottet
och riksdagen fann sig då föranlåtna
att kommentera direktiven och
slå fast någonting som inte var helt klart,
nämligen att ett viktigt inslag i bostadspolitiken
var räntegarantien. För att
man över huvud taget skall kunna räkna
med en stabil bostadsproduktion bör
bostadsbyggarna få räkna med en stabil
ränta på bottenlånen. Man kan karakterisera
detta som en korrigering av direktiven,
om man vill det, eller som en
tolkning av direktiven, om man hellre
vill det. I varje fall var det otvetydigt
vad riksdagen då tog för ställning. Läser
man utredningen finner man att utredningen
också har accepterat vad riksdagen
i det avseendet uttalade.

Det har sedan förts en förvirrad debatt
om vad som menas med »generella
subventioner». Det kan kanske förefalla
enkelt, men läs vad som skrivits några
år tillbaka i bostadsfrågan och lägg märke
till den dimbildning som förekommer.
Tidigare talade man om generella
subventioner som ränte- och amorteringsfria
tilläggslån. Sedan började man
tala om räntegaranti och senare om lägre
tertiärlåneränta i förhållande till
marknadsräntan som en generell subvention.

Det spelar egentligen ingen roll vad
man lägger in i begreppet, bara man
är överens om det. Oklarheten på den
punkten, inte minst i bostadsociala utredningen,
var besvärande och är alltjämt
rätt besvärande. Beträffande räntegarantien
är det dock otvetydigt vad
riksdagen då sade. Det finns också så
att säga på botten hos utredningen, även
om en del andra synpunkter till synes
kan vara motstridande. I varje fall är det
väsentligt vad som angavs som riktlinjer
för utredningen, nämligen höjning
av familjebostadsbidraget och sänkning
av de generella subventionerna. Här föreslår
de tre partierna höjning av kapitalkostnaderna
och en faktisk sänkning
av familjebostadsbidragen genom
att inte låta inkomstgränserna följa med
levnadskostnadsutveeklingen. Det tycker
jag är väsentligt att konstatera.

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Herr Bergh sade att de 700 miljonerna
finns. Ja, de finns såsom en fordran
från staten. Att avstå från en fordran
betraktar jag på samma sätt som att
taga på sig en kostnad. Jag vet inte
hur herr Bergh driver affärer, men jag
tror inte alt många av lians partivänner
hedriver sådana affärer som herr
Bergh rekommenderar. Är inte en fordran
någonting att disponera över, i all
synnerhet om den är så säker som i
detta fall?

Herr Jacobsson var också inne på
den bostadspolitiska utredningen. Samma
synpunkter som jag nyss angivit
kan jag framföra också i detta sammanhang.
Herr Jacobsson sade också någonting
annat, nämligen att han inte
ville tala om vad den borgerliga samlingen
kring ökade kapitalkostnader
skulle komma att betyda, ty han räknade
med »alt herr Bergman skulle tala
om detta». Det var väl ett utslag av
falsk blygsamhet, eller också hyser herr
Jacobsson ett osedvanligt stort förtroende
till mig när han litar på att jag
som politisk motståndare bättre skall
kunna redogöra för hans eget ställningstagande
än vad lian själv kan göra. Herr
Jacobsson tillhör ju inte de skrytsamma,
om jag nu får göra en sådan värdering
— men det är väl en politisk
blygsamhet som är bekväm i detta sammanhang.

Jag vill vidare säga till herr Jacobsson,
att när herr Mannerskantz och jag
förra året diskuterade förutsättningarna
för borgerlig samverkan i bostadsfrågan
gällde replikskiftet en eventuell regeringsbildning.
Herr Mannerskantz sade
— han gick sedan med på att han hade
fel den gången — att det inte skulle
vara så svårt att bilda regering bara
man fick chansen. Den chansen hade
då serverats herr Mannerskantz en månad
tidigare och den chansen har serverats
åtskilliga gånger därefter. Jag
vidhåller att vad jag då sade är riktigt
alltjämt, men det gällde alltså regeringsfrågan
och inte samverkan för att höja
hyrorna. Det är tydligen lättare att komma
överens om att höja hyrorna än att
bilda regering.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag tror inte att jag,
hur mycket jag än uppskattar herr Bergman,
från min sida skulle våga ha några
förhoppningar om att en förlängd
diskussion skall kunna leda fram till
likartade uppfattningar om detta spörsmål.
Jag vill endast göra ett enda kort
förtydligande.

Herr Bergman menade att vi reservanter
visserligen har stöd i den principiella
och praktiska ståndpunkt, som
bostadssociala kommittén har intagit,
men han menade, om jag fattade honom
rätt, att stödet var dåligt, tv vad
de sade i den kommittén är numera
icke aktuellt.

Samma invändning kan väl ändock
inte göras emot socialdepartementets inställning
i år. I den promemoria, som
man skickat ut från socialdepartementet
i frågan om lånekreditgaranti för egnahemslån,
räknar socialdepartementet
icke med en räntefot av 3,5 procent, som
det står i propositionen, utan med en
räntesats av 4 procent. Man säger i den
promemorian, att det är orealistiskt att
räkna lägre än med 4 procent. Beträffande
kapitalsubventionerna står det i
samma promemoria, att man räknar med
att den räntefria delen skall avvecklas.

Det är alltså en färsk auktoritet jag
kan åberopa, om inte bostadssociala utredningen
räcker till.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag är ledsen över att
behöva uppträda i viss mån som lärare,
men jag är tvingad till det. Herr Bergh
har läst fel. I promemorian står det att
man genom att förändra amorteringsvillkoren
skall kunna sänka kostnaderna,
så att man kan eliminera verkan av
ett borttagande av räntegarantien. Man
förlänger betalningstiden och får därmed
inte högre bostadskostnader. Det är
det centrala, och det är en väsentlig
skillnad mot om man gör så att det blir
liyresliöjande effekt.

Det är riktigt att promemorian räknar
med 4 procents ränta, men det är en departementspromemoria
och Kungl. Maj :t

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

står inte bakom en sådan spekulation.
Det är inte så otroligt att det ändå blir
på det sättet, det vet man ingenting
om. Enligt herr Bergh borde det ha varit
så för länge sedan, men jag är inte
alldeles säker på det. Därför tror jag
det vore nyttigt att handskas litet försiktigare
med citat ur promemorian. Det
är kreditgarantien som spelat en del fula
spratt i det sammanhanget.

Jag är ledsen, herr talman, men jag
glömde en sak som herr Bergh sade förra
gången. Det gällde »konkurrensen på
lika villkor». Det kan vi säkerligen tala
om åtskilliga timmar utan att bli överens,
det vet jag, ty så länge vi har allmännyttiga
bostadsföretag i detta land,
kommer man att skrika om konkurrens
på lika villkor, eller någonting annat
lika oklart, för att försöka ta död på
dessa företag. De utgör ju en förolämpning,
inte mot byggmästarna ■— ty de
bygger dessa företags hus — men mot de
enskilda fastighetsägarna. Herr Hansson
ler gott, han vet med sin erfarenhet
från Göteborg och andra områden att
umgänget mellan byggmästare och allmännyttiga
bostadsföretag inte är dåligt.
Det är kapitalintressena som uppreser
sig emot att allmännyttiga företag skall
förvalta och äga flerfamiljshus för att
förhindra spekulation. Så skriker man
efter konkurrens på lika villkor, när
det allmänna uppträder som köpare av
hyreshus.

Hur menar man, att det allmänna skall
bygga hus på lika villkor som en enskild
miinniska? Skall kommunen omvandla
sig till en enskild människa? Det
är enda möjligheten, ty om inte staten
lånar kapitalet, måste kommunen göra
det. Det är kommunen som äger husen
med statens garanti. Eller skall kommunen
gå till affärsbankerna och be att
få låna pengar, eller till andra kreditgivare?
Och vilken ränta skall man betala? Räntan

är ju inte någonting exakt.
Man talar om en viss räntenivå, men det
finns faktiskt en hel flora av räntenivåer
alltefter köparens soliditet. Skall
kommunen uppträda med den sämsta
soliditeten i fastighetsägarskrået och lå -

na mot hög ränta? Eller skall kommunen
uppträda som en solid köpare med
låg ränta för den del av kapitalet som
överstiger 85 procent?

Bostadsstvrelsen räknar med samma
kapitaliseringsfaktor för såväl allmännyttiga,
enskilda som kooperativa bostadsföretag,
när den sätter hyrorna för
dessa företag — d. v. s. de allmännyttiga
företagen är ju numera befriade från
bostadsstyrelsens prövning, men tidigare
var det så. Det är alltså lika för alla
kategorier. Skillnaden är bara att inom
de allmännyttiga bostadsföretagen sker
ett effektivt sparande, eftersom de har
amorteringsskyldighet från toppen och
nedåt på de statliga lånen. De enskilda
lånar 15 procent och skjuter till 15 procent
själva. De har en kapitaliseringsfaktor
som ger dem amorteringsmöjligheter,
men de har ingen skyldighet att
amortera, och något kapital skall de ju
sätta in själva i huset.

Vore det riktigt om en privat företagare
skulle låna i en sparbank, hos
staten och resten hos en affärsbank eller
någon annanstans och sedan bygga,
äga och förvalta ett hus utan att ha satt
in ett enda öre i den egna fastigheten?
Är det en sådan privat företagsamhet
som herr Bergh vill ha?

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Den ärade representant
ten för statsutskottets tredje avdelning
ägnade i sitt första anförande ganska
lång stund åt att försöka bevisa, att ett
kreditgarantisystem, där kapitalinrättningarna
själva skall klara av finansieringen
av bostadsbyggandet, skulle vara
dömt att misslyckas och leda till en
mycket mindre byggnation av bostäder.
Han anförde också, att remissinstanserna
— d. v. s. de kreditgivande inrättningarna
— yttrat sig mycket skeptiskt.
Det är närmast i anledning av detta jag
skulle vilja säga några ord, då jag känner
en hel del av dessa inrättningars
synpunkter.

Det är bara en sak i detta tal om att
kreditinrättningarna är skeptiska som
är riktig. De fruktar nämligen att om

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

det åt dem skulle överlåtas att svara
för den stora kreditgivning, som bostadsbyggandet
faktiskt kriiver, och staten
sedan på alla möjliga andra områden
skulle låna upp nästan allt som
kommer fram på den vanliga kreditmarknaden,
skulle det uppstå en sådan
knapphet på kapital att kreditinrättningarna
skulle få svårt att anskaffa de
stora kapital som erfordras för att finansiera
hela bostadsbyggandet.

Denna invändning är naturligtvis riktig
under den förutsättningen att den
nuvarande regeringen får sitta kvar och
regera. För att kreditgarantisystemet
skall lyckas bra måste statens finanser i
övrigt skötas på sådant sätt att staten
inte lägger beslag på en alltför stor del
av kapitalmarknadens resurser.

Kreditinrättningarna har till sitt förfogande
den administrativa apparat som
behövs för att sköta om långivningen
för bostadsbyggandet. De handhar ju redan
nu en kreditgivningsverksamhet
som är mångdubbelt större än vad det
här kan bli fråga om. Kreditinrättningarna
kan därför med sin redan befintliga
administrativa apparat utan större
svårigheter ta hand om även bostadskreditgivningen
utan att de behöver utöka
sin administration. Samhället som
sådant skulle därigenom kunna göra en
betydande vinst i och med att man kunde
avveckla huvuddelen av den nuvarande
bostadsadministrationen utan att
behöva ersätta den med någonting nytt.

Herr Bergman har således enligt mitt
förmenande rätt i sitt resonemang endast
under den förutsättningen att statens
finanser skötes på sådant sätt att
man har ständiga budgetunderskott och
behöver upplåna stora mängder pengar.
Men om staten slipper ifrån att behöva
upplåna 800 miljoner kronor om året
för bostadskreditgivningen måste väl
detta ändå medföra att en stor del av
dessa pengar stannar kvar i marknaden
och alltså via kreditinrättningarna kan
ställas till förfogande för bostadsproduktionen.

Den svartmålning som herr Bergman
kom med när det gäller kreditgarantisystemet
är därför inte verklighetsbeto -

nad, om staten alltså i övrigt handhar
ekonomien så som den bör skötas.

Herr Bergman har kanske mer än
andra här i dag påpekat den samling
som i år skett på borgerligt håll kring
väsentliga ting i bostadspolitiken. Han
har tolkat denna samling som ett förebud
till att det nästa gång som platserna
blir lediga i kanslihuset kan bli en borgerlig
samlingsregering. Det är nog ett
ganska verklighetsbetonat konstaterande
från herr Bergmans sida. Jag vill
minnas att jag, när vi resonerade om
detta i fjol sade, att jag var övertygad
om att platserna i kanslihuset en gång
skulle bli lediga. Herr Bergman replikerade,
att de varit lediga ett tag i maj och
juni, utan att vi kunnat överta dem.
Men om nu förutsättningarna för en
borgerlig samverkan konsolideras alltmer
bl. a. på detta område, så är det ju
möjligt att herr Bergman inte blir i tillfälle
att göra samma konstaterande nästa
gång platserna blir lediga.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag vill bara ge en liten
artighetsreplik till herr Mannerskantz.
Jag skall inte så här i slutskedet ta upp
en ny diskussion.

Om den ekonomiska politiken vill jag
säga att jag självfallet arbetar under den
förutsättningen att den nuvarande regeringen
skall sitta kvar. Jag delar inte
herr Mannerskantz mening, att regeringen
för en dålig ekonomisk politik, utan
jag anser att den för en klok politik.
Men den saken skall vi inte tvista om i
detta sammanhang.

Vad beträffar möjligheterna för oppositionen
att ta regeringens platser, att
byta regering, så har jag inte den barnatro
på utvecklingen som ett par år i
sträck har signalerats här. Jag har hela
tiden trott på att de svårigheter, som
herr Mannerskantz partivänner hittills
har haft när det har gällt att få de andra
inom oppositionen med sig, fortfarande
skulle finnas kvar. Men det är
klart att överraskningar alltid kan komma.
När man är ute och går kan man
när som helst få en tegelpanna i lnivu -

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

det, även om man inte precis räknar
med det.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Herr Bergman kan väl
i alla fall medge att den nuvarande regeringen
för varje år tar i anspråk en allt
större del av kapitalmarknadens tillgängliga
medel, så att det blir mindre
och mindre kvar för andra ändamål.
Detta kan jag inte kalla för en klok och
riktig ekonomisk politik.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag har inte i huvudet
några tabeller, som kan ge en klar bild
i siffror på den punkten, men jag har
den meningen att samhället har skyldighet
mot medborgarna att vidta åtgärder
som kan kräva stora kapitalinsatser.
När dessa åtgärder inte kan komma
till stånd på annat sätt måste de
skötas av samhället. Vi måste göra investeringar
för att ordna det drägligare
för människorna i samhället. Siffrorna
kan vi plocka fram sedan, herr Mannerskantz,
men den nämnda principen
är det för mig ingen svårighet att acceptera.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt
av utskottets i det nu ifrågavarande utlåtandet
gjorda hemställan.

I fråga om punkten I, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats 1 :o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i reservationen 1 a av herr Ragnar
Bergli m. fl.; 3:o) att det förslag skulle
godkännas, som inneliölles i reservationen
1 b av herr Axel Johannes Andersson
m. fl.; samt 4:o) att kammaren skulle
antaga det förslag, som innefattades i
reservationen 1 c av herr Pålsson in. fl.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bi -

fall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,

1 anledning varav herr talmannen upptog
vart och ett av de återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras mening,
som ville till kontraproposition
antaga bifall till reservationen 1 b av
herr Axel Johannes Andersson in. fl.

Herr Bergh, Ragnar, äskade emellertid
votering jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de under

2 och 4 här ovan upptagna yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den sålunda begärda, närmast
före huvudvoteringen infallande
omröstningen (första förvoteringen);
och förklarade herr talmannen sig finna
de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras åsikt, som
ville till kontraproposition antaga bifall
till reservationen 1 c av herr Pålsson
m. fl.

Herr Bergh, Ragnar, begärde likväl votering
även om innehållet i denna kontraproposition,
på grund varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes för den andra förvoteringen
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i voteringen
om kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets utlåtande
nr 49 punkten I antager godkännande
av det förslag, som innefattas i
den av herr Pålsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 1 c betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i förstnämnda votering antagits bifall till
reservationen 1 a av herr Ragnar Bergh
m. fl.

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Sedan kammarens ledamöter intagit

sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst

omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 26;

Nej — 21.

Därjämte hade 96 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter uppsattes, upplästes och godkändes
för den första förvoteringen en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 49 punkten I antager godkännande
av det förslag, som innefattas
i den av herr Axel Johannes Andersson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 b
betecknade reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till reservationen
1 c av herr Pålsson m. fl.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes till eu början omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils Theodor,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 34;

Nej — 27.

Därjämte hade 81 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen uppsattes, upplästes och godkändes
för huvudvoteringen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 49 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Johannes
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 b betecknade reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 77;

Nej — 33.

Därjämte hade 32 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende på punkten II, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats l:o) att
vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o) att det förslag skulle antagas, som
innefattades i reservationen 2 a av herr
Ragnar Bergh m. fl.; samt 3:o) att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i reservationen 2 b av herr
Pålsson m. fl.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras mening,
som ville till kontraproposition antaga
bifall till reservationen 2 b av herr
Pålsson m. fl.

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Herr Bergh, Ragnar, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 49 punkten II antager godkännande
av det förslag, som innefattas
i den av herr Pålsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 2 b betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till reservationen
2 a av herr Ragnar Bergh
m. fl.

Då emellertid herr Bergh, Ragnar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 59;

Nej — 17.

Därjämte hade 66 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 49 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Pålsson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 b betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början

omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 66.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten III förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Pålsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 3 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 49 punkten
III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Pålsson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Ja — 78;

Nej — 66.

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Ytterligare gjordes enligt de rörande
punkten IV förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Ragnar Bergh m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 4 betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Sedermera gjorde herr talmannen jämlikt
de angående punkten V framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Pålsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 5 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, och herr Larsson,
Nils Theodor, begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 49 punkten
V, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Pålsson in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 5 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Bergh, Ragnar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 79;

Nej — 66.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten VI förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
godkännande av den av herr Pålsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 6
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 49 punkten
VI, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av lierr
Pålsson in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 6 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i punkten VII hemställt.

Härpå gjordes i enlighet med de angående
punkten VIII förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
godkännande av den av herr Pålsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 7 betecknade
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Rörande punkten IX, yttrade nu vidare
herr talmannen, hade yrkats 1 :o) att
vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o) att det förslag skulle antagas, som
innefattades i reservationen 8 a av herr
Ragnar Bergh in. fl.; samt 3:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas med

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

den ändring i motiveringen, som föreslagits
i reservationen 8 b av herr Pålsson
m. fl.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr
talmannen sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för
deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till reservationen 8 b
av herr Pålsson m. fl.

Herr Bergh, Ragnar, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 49 punkten IX antager godkännande
av utskottets hemställan med
den ändring i motiveringen som föreslagits
i den av herr Pålsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 8 b betecknade
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till reservationen
8 a av herr Ragnar Bergh
in. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: -

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 49 punkten

IX, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen
som föreslagits i den av herr Pålsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 8 b
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Ja — 77;

Nej —- Öl.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de beträffande punkten X
framställda yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Pålsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 9 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
svarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 49 punkten

X, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Pålsson m. fl.

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

vid utlåtandet avgivna, med 9 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Bergh, Ragnar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja ■— 80;

Nej — G5.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten XI förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Pålsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 10 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 49 punkten
XI, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Pålsson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 10 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Snygg begärde rösträkning,
verkställdes nu votering me -

delst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 65.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Därpå gjordes enligt de i fråga om
punkten XII förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i nämnda punkt hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Pålsson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 11 betecknade
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Härefter gjordes enligt de rörande
punkten XIII framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Ragnar Bergh m. fl. vid utlåtandet
anförda, med 12 betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägade
ja besvarad.

På sedermera gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkten XIV hemställt.

Ytterligare gjordes i enlighet med de
beträffande punkten XV förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Ragnar Bergh m. fl. vid
utlåtadet avgivna, med 13 betecknade reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Med avseende på punkten XVI, yttrade
nu vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att vad utskottet i nämnda
punkt hemställt skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulles antagas, som innefattades
i den av herr Pålsson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 14 betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtade nr 49 punkten

XVI, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Pålsson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 14 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Angående punkten XVII, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Pålsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 15 betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 49 punkten

XVII, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, om
innefattas i den av herr Pålsson m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 15 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstning -

en genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vidkommande punkten XVIII, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats dels att
vad utskottet i nämnda punkt hemställt
skulle bifallas, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Ragnar Bergh m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 16 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 49 punkten
XVIII, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ragnar Bergh
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 16
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Bergh, Ragnar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 115;

Nej — 16.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjordes enligt de rörande
punkten XIX förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

Anslag till

hemställan samt vidare på anlagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Pålsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 17 betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

På särskilda propositioner bifölls härefter
vad utskottet i punkterna XX—
XXXVI hemställt.

Ytterligare gjordes enligt de i fråga
om punkten XXXVII framställda yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Axel Johannes Andersson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 26 b
betecknade reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Rörande punkten XXXVIII, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats 1 :o) att
vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o) att det förslag skulle antagas, som
innefattades i reservationen 27 a av herr
Ragnar Rergh m. fl.; samt 3:o) att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i reservationen 27 b av herr
Axel Johannes Andersson in. fl.

Vid därefter i enlighet med berörda
yrkanden gjorda propositioner bifölls
utskottets hemställan.

Härpå gjorde herr talmannen jämlikt
de angående punkten XXXIX framkomna
yrkandena propositioner, dels på bifall
till utskottets hemställan, dels ock
på godkännande av den av herr Ragnar
Bergh m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
28 betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: -

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 49 punkten
XXXIX, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Ragnar Bergh m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 28 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Bergh, Ragnar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 110;

Nej — 20.

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten XXXX hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 21, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa ändringar inom taxeringsorganisationen
i Stockholm, såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckt motion,
bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under elfte huvudtiteln
gjorda framställningar rörande
anslag för budgetåret 1959/60 till överståthållarämbetet
och landsstaten, Polisväsendet,
Brandväsendet och Diverse
jämte i ämnet väckta motioner m. m.

Punkterna 1—21

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Punkten 22

Om ändrade bestämmelser rörande statsbidrag
till polisdistrikt

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till den lokala polisorganisationen
å landsbygden m. in. för
budgetåret 1959/00 anvisa ett förslagsanslag
av 24 000 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Einar Persson in. fl. (I: 208) och den
andra inom andra kammaren av herr
Karlsson i Olofström in. fl. (11:331),
hade hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av förevarande anslag måtte
besluta, alt statsbidrag skulle kunna,
i varje fall i den utsträckning som polisväsendets
organisationsnämnd föreslagit
och eventuellt efter prövning i
varje särskilt fall, utgå till polisdistrikt
även för annan personal än polispersonal
efter samma regler som gällde för
sistnämnda personal.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

a) avslå motionerna 1:208 och II:
331;

b) till Bidrag till den lokala polisorganisationen
å landsbygden m. m. för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 24 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Einar Persson, Rikard Svensson, Åkerström
och Karlsson i Olofström, fröken
Elmén samt herr Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under a hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna 1:268
och 11:331 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört
i fråga om ändrade bestämmelser rörande
statsbidrag till polisdistrikt.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Den punkt som vi nu
kommer att behandla gäller huruvida
statsbidrag skall utgå till polisdistrikt
även för annan personal än polisperso -

nal, alltså till kontorspersonal, efter
samma regler som till poliserna. Denna
fråga är ej ny. Redan vid 1956 års riksdag
framfördes den motionsvägen här
i riksdagen. Utskottet tog en mycket
välvillig ställning till problemet den
gången, och det förutsatte i sitt utlåtande,
att polisväsendets organisationsnämnd
skulle ha sin uppmärksamhet
riktad på det ifrågavarande området.
Den utredning som utskottet då förutsatte
är nu verkställd, och organisationsnämnden
har i sin promemoria föreslagit,
att statsbidrag även skulle kunna utgå
för annan personal än polispersonal.
Denna promemoria har också varit ute
på remiss till en hel rad olika myndigheter,
bl. a. till ett antal länsstyrelser,
Landskommunernas förbund och
Stadsförbundet. Samtliga dessa har också
tillstyrkt, att statsbidrag skulle få utgå
i ifrågavarande fall. Det är endast statskontoret
som avstyrkt detta förslag.

När det gäller denna fråga får man
säga att tredje avdelningen inom statsutskottet
har varit synnerligen välvillig
i sin skrivning i det utskottsutlåtande,
som nu föreligger, och det förvånar
mig, att utskottet inte dragit konsekvenserna
av denna välvilliga skrivning och
tillstyrkt föreliggande motioner. Det är
väl ändå på det sättet, att det finns
mycket arbete på poliskontoren ute i
polisdistrikten, som skulle kunna utföras
av en betydligt billigare arbetskraft
än poliserna. Jag är fullt och fast övertygad
om att detta i längden skulle bli
billigare, och totalt sett skulle de kostnader,
som staten och kommunerna sammanlagt
betalar för detta ändamål, redan
nu kunna bli betydligt lägre med
den anordning, som har föreslagits i
motionerna. Det kan inte vara rationellt
som det för närvarande är, att göromål,
som kan handhas av kontorsbiträden,
skall skötas av poliser, som ju
är i en betydligt högre lönegrad än kontorsbiträden.
Jag tror att kontorsbiträdena
skulle kunna utföra detta arbete
minst lika effektivt, så att poliserna
kunde ägna sig åt andra uppgifter än
att sitta på ett poliskontor och utföra
enklare kontorsgöromål.

Motivet för utskottets avslagsyrkande

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

Om ändrade bestämmelser rörande statsbidrag till polisdistrikt

kan jag kanske förstå, när det här
säges att utskottets ståndpunkt beror på
att huvudmannaskapet för polisväsendet
ännu inte är fastställt. Utskottet har alltså
gått på departementschefens yttrande.
Men oavsett hur det blir med huvudmannaskapet
tror jag för min del,
att man redan nu kan gå in för en annan
ordning, ty frågan om huvudmannaskapet
är väl ändå endast av underordnad
betydelse. Hur det än blir med huvudmannaskapet,
måste det finnas kontorshiträden,
och jag tror inte att det
skulle bli någon överorganisation på
detta område fram till det datum, då
det blir bestämt vem som skall vara
huvudman, om motionärernas förslag
antas.

Man kan också fråga sig om det
verkligen är rationellt som det är nu,
att en polisman skall vara både polis
och kontorsbiträde. Jag anser, att det
ganska snart bör bli en bättre och
lämpligare ordning i detta fall.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den reservation,
som på denna punkt är fogad till utskottets
utlåtande.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Motionären och tillika
reservanten herr Einar Persson uttalade
ju sin förvåning över att tredje avdelningen,
som varit så vänlig i sin skrivning,
inte också tillstyrkt motionen.
Men han sade sig även förstå, att vi
har velat följa departementschefens förslag.
Det är nu inte bara en viljeyttring
så där i största allmänhet, utan det
ligger även en tanke där bakom. Vi anser
liksom departementschefen, att när
det nu pågår en utredning om ett eventuellt
förstatligande av polisväsendet, så
kan man vänta med denna åtgärd, tills
man vet hur huvudmannaskapsfrågan
kommer att lösas.

Vi är fullt överens med reservanten
om att man inte bör använda viss arbetskraft
för ändamål, som denna arbetskraft
är för kvalificerad att sköta, men
det finns också fall, där det är lämpligt,
om några innesysslor kan beredas polismännen.
Vi har resonerat på det sät 5

Första kammarens protokoll 1959. Nr 11

tet, att om möjligheter skulle finnas att
få statsbidrag till anställande av skrivbiträden
på dessa poliskontor, så föreligger
det risk för att man anställer fler
biträden än som är rationellt — för att
använda herr Einar Perssons uttryck.
Det sker nog inte någon skada, om man
väntar, och när det nu bär signalerats,
att den statliga kommitté, som sysslar
med frågan om huvudmannaskapet för
polisväsendet, inom rimlig tid skall bli
färdig med sitt arbete, kan man avvakta
det. Man vet inte heller nu, vad den
föreslagna bidragsgivningen skulle komma
att kosta, även om reservanterna gör
gällande, att det inte blir någon kostnadsökning.
Säkerheten bjuder därför
att vi röstar med utskottets förslag, och
jag ber att få yrka bifall till detsamma.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr andre vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, att
med anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i den nu föredragna
punkten gjorda hemställan.

I fråga om mom. a, fortsatte herr andre
vice talmannen, hade yrkats dels att
vad utskottet i nämnda moment hemställt
skulle bifallas, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr andre vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Persson, Einar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten
22 mom. a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Anslag till statens kriminaltekniska anstalt

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Persson, Einar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 83;

Nej — 40.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. b hemställt.

Punkterna 23—25

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 26

Anslag till statens kriminaltekniska
anstalt

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens kriminaltekniska anstalt,
som föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1959 föreslagit,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för statens
kriminaltekniska anstalt, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1959/

60, dels ock till Statens kriminaltekniska
anstalt: Avlöningar för samma budgetår
anvisa ett förslagsanslag av 1 124 000
kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Birke och Sveningsson (I: 144) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Bengtsson i Göteborg och Lothigius (II:
191), hade, såvitt nu var i fråga, hemställts,
att riksdagen måtte

a) godkänna i motionerna införd avlöningsstat
för statens kriminaltekniska
anstalt att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1959/60;

b) till Statens kriminaltekniska anstalt:
Avlöningar för budgetåret 1959/60
anvisa ett förslagsanslag av 1 101 300
kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 144 och II: 191, såvitt nu vore
i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
statens kriminaltekniska anstalt, som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1959 förordat;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för statens kriminaltekniska
anstalt att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1959/60;

c) till Statens kriminaltekniska anstalt:
Avlöningar för budgetåret 1959/60
anvisa ett förslagsanslag av 1 124 000
kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Nilsson i Göingegården samt fröken
Karlsson, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 144 och II: 191, såvitt nu vore
i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen för
statens kriminaltekniska anstalt, som
föranleddes av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1959 och utskottet förordat; b)

godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för statens kriminaltekniska
anstalt att tillämpas tills vidare
fr. o. in. budgetåret 1959/60;

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

Anslag

c) till Statens kriminaltekniska anstalt:
Avlöningar för budgetåret 1959/60
anvisa ett förslagsanslag av 1 101 300
kronor.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen vid denna punkt.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! När nu herr Bergh inskränkte
sig till att yrka bifall till reservationen
och tydligen inte vill ha
någon debatt i denna fråga, skall jag
inte heller ta upp något resonemang,
även om det skulle vara ganska frestande
att göra det, ty denna fråga är ju
förknippad med vad man skulle kunna
kalla ett slags detektivboksromantik,
som det vore mycket intressant att närmare
få utveckla. Det gäller ju vissa förslag
rörande fingeravtrycksavdelningen
och det låter spännande nog. Då
herr Bergh alltså inte ville få till stånd
någon diskussion, nöjer jag mig med
att yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten anförda
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 27—35

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 36

Anslag till statens brandinspektion:
omkostnader

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts i ämnet framlagda förslag samt
med avslag å motionerna I: 267 och II:
329, såvitt nu vore i fråga, till Statens
brandinspektion: Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 75 500 kronor.

till statens brandinspektion: omkostnader

I de likalydande motionerna I: 267, av
herr Sundelin, och II: 329, av herr Ståhl
m. fl., hade, såvitt nu var i fråga, hemställts,
att riksdagen måtte till Statens
brandinspektion: Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 68 000 kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits
av herrar Axel Johannes Andersson,
Ragnar Bergh, Jacobsson, Edström,
Skoglund i Doverstorp, Malmborg och
Nilsson i Göingegården, fröken Elmén,
fröken Karlsson samt herr Gustafsson i
Skellefteå, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna I: 267 och II: 329, såvitt nu
vore i fråga, till Statens brandinspektion:
Omkostnader för budgetåret 1959/
60 anvisa ett förslagsanslag av 68 000
kronor.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen vid punkt 36.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 37—53

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning -

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Anslag till kommunikationsdepartementet:
ar rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1959/60 under sjätte huvudtiteln,
avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Anslag till kommunikationsdepartementet:
omkostnader

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Kommunikationsdepartementet:
Omkostnader för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 68 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Sundelin (I:
215) och den andra inom andra kammamaren
av herr Ståhl m. fl. (11:272), i
vilka hemställts, såvitt nu var i fråga,
att förevarande anslag måtte upptagas
med 61 200 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 215 och II: 272, nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, till Kommunikationsdepartementet
: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 68 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Jacobsson, Anders Johansson, Edström,
Domö, Skoglund i Doverstorp, Malmborg
och Nilsson i Göingegården, fröken
Elmén, fröken Karlsson samt fröken
Vinge, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 215 och II: 272, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Kommunikationsdepartementet: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 61 200 kronor.

omkostnader

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Från det håll jag företräder
har väckts ett par motioner, vari
man hemställt om en 10-procentig reducering
av omkostnadsanslaget på såväl
denna huvudtitel som vissa andra. Det
gäller motionerna 1:215 av herr Sundelin
och 11:272 av herr Ståhl m. fl.
Man anser, att det i nuvarande ekonomiska
läge framför allt gäller att så
långt möjligt begränsa de statliga utgifterna.
Här är ett område där man kan
göra vissa begränsningar, utan att desamma
behöver åstadkomma några större
olägenheter. Jag är medveten om att
det måhända i något fall kan bli svårt
att få inkomst- och utgiftsramarna att
gå ihop, men i stort sett torde det inte
innebära några svåra problem att samordna
det helt, även om det företages
en generell 10-procentig reducering.

Jag återkommer till samma sak i några
följande punkter, och jag skall därför
inte uppta tiden med att ytterligare
motivera vår framställning.

Jag ber att få yrka bifall till den reservation,
som är fogad till punkt 2 i
utskottets utlåtande.

Herr THUN (s):

Herr talman! Som nyss sagts har förslaget
om denna 10-procentiga besparing
framförts av folkpartiet när det gäller
samtliga omkostnadskonton här. Jag vill
kort och gott å utskottets vägnar be att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten 3

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

Anslag till vägförvaltningarna: omkostnader
Punkten 4 ten avgivna reservationen; och förkla rades

den förra propositionen, vilken
Anslag till väg- och vattenbyggnads- förnyades, vara med övervägande ja bestyrelsen:
omkostnader svarad.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 215
och II: 272, nämnda motioner såvitt nu
vore i fråga, till Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 1 494 800 kronor, därav nio tiondelar
att avräknas mot automobilskattemedlen.

I de förut nämnda likalydande motionerna
1:215, av herr Sundelin, och II:
272, av herr Ståhl m. fl., hade, såvitt nu
var i fråga, hemställts, att förevarande
anslag måtte upptagas med 1 345 200 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Jacobsson, Anders Johansson, Edström,
Domö, Skoglund i Doverstorp, Malmborg
och Nilsson i Göingegården, fröken
Elmén, fröken Karlsson samt fröken
Vinge, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna 1:215 och 11:272,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
till Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret 1959/
60 anvisa ett förslagsanslag av 1 345 200
kronor.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
vid denna punkt fogade reservationen.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Punkten 5

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 6

Anslag till vägförvaltningarna: omkostnader I

förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
1:215 och 11:272, nämnda motioner såvitt
nu vore i fråga, till Vägförvaltningarna:
Omkostnader för budgetåret 1959/
60 anvisa ett förslagsanslag av 4 896 400
kronor, därav nio tiondelar att avräknas
mot automobilskattemedlen.

I de tidigare nämnda likalydande motionerna
I: 215, av herr Sundelin, och II:
272, av herr Ståhl m. fl., hade, såvitt nu
var i fråga, hemställts, att förevarande
anslag måtte upptagas med 4 406 800
kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Jacobsson, Anders Johansson,
Edström, Domö, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén, fröken Karlsson samt fröken
Vinge, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna 1:215 och 11:272,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
till Vägförvaltningarna: Omkostnader

för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 4 406 800 kronor.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Jag yrkar också här bifall
till reservationen.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 7 och 8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.

I sitt anförande till statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den
3 januari 1959 hade departementschefen

— före behandlingen av de olika anslagen
till vägunderhåll och vägbyggnader

— lämnat en översikt över beräkningen
av väganslagen m. m.

I 1958 års statsverksproposition A hade
anmälts, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
med skrivelse den 14 november
1957, i form av förslag till »Vägplan
för Sverige», framlagt resultatet av det
arbete, som utförts av dess delegation
för översiktlig vägplanering. Styrelsen
hade hemställt, att förslaget måtte läggas
till grund för den framtida vägpolitiken.
Med hänsyn till tidpunkten för
planens framläggande var föredragande
statsrådet icke beredd att i anslutning
till föregående års statsverksproposition
närmare diskutera planen. Sedan ärendet
numera remissbehandlats, hade
Kungl. Maj:t för riksdagen framlagt detta
förslag. Nämnda plan var av översiktlig
och principiell natur och avsåg en
upprustning under en 20-årsperiod fram
till år 1975 av landets allmänna väg- och
gatunät — för tillgodoseende av såväl
nuvarande vägtrafik som den ökade trafik,
vilken enligt verkställda prognoser
torde vara att förvänta. Planen innefattade
såväl ett förslag till riksvägnät som
principerna för länsvägnätets upprustning.

De totala kostnaderna för upprustningsplanens
genomförande hade beräknats
till 21,1 miljarder kronor. Vägplanen
hade lagts till grund för ett förslag
till ett investeringsprogram för åren
1958—1967. Detta tio-årsprogram innebar,
att sammanlagt 8,5 miljarder kronor
skulle avses för väg- och gatubyggandet
inom den statliga och statsbidragsberättigade
kommunala väghållningen
under angivna tidsperiod.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Sveningsson och Birke (1:118) och
den andra inom andra kammaren av herr
Bohman m. fl. (II: 144), vari hemställts,
att riksdagen måtte uttala sin principiella
anslutning till såväl den av delegationen
för översiktlig vägplanering
framlagda vägplanen som det på grundval
därav framlagda investeringsprogrammet
samt att riksdagen måtte hemställa
hos Kungl. Maj:t, att 1953 års utredning
måtte anmodas att skyndsammast
utreda formerna för finansiering
av väg- och brobyggen med beaktande
av vissa av motionärerna framförda synpunkter; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Georg Carlsson m. fl. (I: 225) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nilsson i Tvärålund m. fl. (11:284);

dels en inom andra kammaren av herr
Berglund väckt motion (11:273);

dels en inom andra kammaren av herr
Svensson i Krokstorp väckt motion (II:
275);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kamamren av herr
Mattsson in. fl. (I: 19) och den andra
inom andra kammaren av herr Gustavsson
i Alvesta m. fl. (11:16), vari hemställts
om en höjning av statsbidraget
till underhåll av enskilda vägar till 70
eller, då synnerliga skäl förelåge, 85 %
av den beräknade kostnaden och om en
härför erforderlig höjning av bidragsanslaget
med 1,5 miljon kronor, vilket be -

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

lopp måtte överföras från de allmänna
väganslagen. Vidare hade motionärerna
hemställt, att riksdagen måtte anhålla
om en utredning angående vissa
närmare angivna frågor rörande underhållet
av enskilda vägar m. m.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hermansson (1:217) och den andra inom
andra kammaren av herr Carlsson
i Bakeröd (11:276), vari hemställts, att
anslaget till Bidrag till byggande av enskilda
vägar måtte höjas till 15 miljoner
kronor, att underhållsbidraget till
enskilda vägar måtte höjas till 70 eller,
där synnerliga skäl förelåge, 85 % av
den beräknade underhållskostnaden, att
motsvarande höjning måtte ske av bidragsanslaget
till 22,5 miljoner kronor
samt att enskild väg som tidigare varit
intagen i vägförvaltningens 5-årsplan
borde intagas till allmänt underhåll;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sveningsson (I: 220) och den andra inom
andra kammaren av herrar von Seth
och Svensson i Krokstorp (II: 279), vari
hemställts, att statsbidraget till underhåll
av enskilda vägar fr. o. m. den 1
juli 1959 måtte höjas till 70 eller, där
synnerliga skäl förelåge, 85 % av den
beräknade underhållskostnaden, att underhållshidragsanslaget
måtte höjas till
22,5 miljoner kronor samt att anslaget
till Byggande av länsvägar måtte sänkas
med motsvarande belopp till 198,5 miljoner
kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Åkesson och Uno Olofsson (I: 219)
och den andra inom andra kammaren
av herr Nilsson i Lönsboda m. fl. (II:
278), vari hemställts, att bidragsprocenten
till underhåll av enskilda vägar
fr. o. in. budgetåret 1959/60 måtte höjas
till 70 eller, där synnerliga skäl förelåge,
85 % att gälla jämväl bidrag, varom
länsstyrelsen tidigare fattat beslut, samt
att erforderliga medel måtte tillföras bidragsanslaget
till underhåll av enskilda
vägar genom överföring från det av
Kungl. Maj:t föreslagna anslaget till vägunderhållet; -

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Grym m. fl. (1:218) och den
andra inom andra kammaren av herr
Berglund m. fl. (II: 277), vari hemställts,
att statsbidraget till underhåll av enskilda
vägar fr. o. in. år 1959 måtte höjas
till 70 eller, där synnerliga skäl förelåge,
85 %, att gälla jämväl bidrag, varom
länsstyrelserna tidigare meddelat beslut,
samt att motsvarande anslag måtte
höjas till 22,5 miljoner kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
departementschefens uttalande i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 3 januari 1959 samt
motionerna I: 118 och II: 144, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, motionen
11:273 ävensom motionerna 1:225
och 11:284, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet anfört;

II. att motionerna 1:118 och 11:144,
såvitt de icke behandlats under I., icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; III.

att motionen II: 275 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»Även i fråga om medelsberäkningen
för enskild väghållning, innebärande ett
anslag om 21 milj. kr. till underhåll av
och 14 milj. kr. till byggande av enskilda
vägar, biträder utskottet Kungl. Maj :ts
förslag. Utskottet, som icke funnit den
motionsledes föreslagna höjningen av bidragsprocenten
för samt anslagen till enskild
väghållning nu böra komma till
stånd, kommer i enlighet härmed att under
respektive punkter i det följande avstyrka
bifall till motionerna i fråga.»

Reservation hade anförts av herrar
Ivar Johansson, Nils Theodor Larsson,
Jacobsson, Svensson i Stenkyrka och
Hansson i önnarp, vilka i anledning av
motionerna I: 217 och II: 276, I: 19 och
11:16, 1:220 och 11:279, 1:219 och II:
278 samt I: 218 och II: 277 ansett, att det
nyss återgivna stycket av utskottets motivering
bort hava följande lydelse:

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.

»Även i fråga om medelsberäkningen
till enskild väghållning, innebärande ett
anslag om 21 milj. kr. till underhåll av
och 14 milj. kr. till byggande av enskilda
vägar, biträder utskottet Kungl. Maj:ts
förslag. I anledning av motionsledes
väckta yrkanden anser utskottet dock att
beslut nu bör fattas om en höjning av
bidragsprocenten för underhåll av enskilda
vägar. Då nämnda höjning emellertid
enligt utskottets mening bör komma
till stånd först fr. o. in. den 1 januari
1960 torde någon anslagsökning i anledning
härav icke bli erforderlig för nästa
budgetår. Utskottet kommer därför att
under resp. punkter i det följande avstyrka
bifall till berörda motioner i vad
de avser anslagsökning.»

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Under denna punkt, nr
9, i utskottets utlåtande redovisas behandlingen
av ett par motioner som jag
har lämnat här i kammaren, och det
kanske därför kan tillåtas mig att säga
några ord.

Redan i årets remissdebatt hade jag
anledning att beklaga, att inte statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
mera helhjärtat accepterat
den vägplan, som avlämnades hösten
1957 och som nu är behandlad och redovisad
i utskottets utlåtande. Man kan
nu tillägga ett beklagande av att inte
heller statsutskottet helhjärtat gått in för
att denna vägplan i princip skall tilllämpas.

Man redovisar innehållet i planen,
man anser att den är värdefull, och man
använder uttrycket att man finner det
mycket tillfredsställande att planen blivit
framlagd. Däremot vill man inte vara
med om ett ställningstagande till de
investeringar som måste göras för att
planen skall komma till användning. Inte
ens med tillämpning av en fem- eller
tioårsperiod vill man göra något uttalande
om investeringarnas storlek.

Skulle man här göra någon reservation,
borde det ha räckt med att säga att
de föreslagna investeringarna kan godtagas
under förutsättning att bilskattemedlen
blir av en viss beräknad stor -

leksordning. Visserligen talar man om
att det under nästa finansår beräknas
bli ett överskott av bilskattemedel på
vägväsendets specialbudget på 154,7 miljoner,
men det förhållandet att vägväsendet
enligt vägplanen i sin helhet
skall bekostas av bilskattemedel glömmer
man så gärna bort att redovisa.
Man glömmer så gärna bort att statens
inkomster av biltrafiken väsentligt har
överstigit kostnaderna för vägväsendet
under en följd av år och att bilägarna
får betala dessa kostnader i förskolt.

Även om statsutskottet inte har kunnat
godkänna förslaget i vår motion, att
riksdagen skulle uttala sin principiella
anslutning till investeringsprogrammet i
vägplanen, kan jag uttala min stora tillfredsställelse
med att man inte heller
har givit sin anslutning till den tveksamhet
som förekom i statsverkspropositionen,
där det talades om risken för
felinvesteringar på vägsidan ur den
samlade transportapparatens synpunkt.

Såväl i den kungliga propositionen
som i utskottets utlåtande diskuteras,
efter vilka bärighetsnormer vägarna
skall rustas upp framöver. Detta ger anledning
att framhålla, att det ute i våra
landsbygdskommuner — åtminstone i
Älvsborgs län, varifrån jag har mina
största erfarenheter, och förhållandet är
väl likartat i andra delar av landet —
finns oändligt många vagar, säkert sammanlagt
tusentals mil, där bärigheten i
vägbanan icke har förbättrats sedan bilismens
tillkomst. Vägens sträckning är
densamma, vägbanan är densamma som
före bilismens dagar. Det har bara vid
något tillfälle lagts på litet fint grus,
som endera är bortblåst eller utslitet.
Även på dessa mindre vägar förekommer
en betydande trafikbelastning. Det
är sannerligen inte att undra på, att en
hel del vägar i tjällossningstider och
regntider blir nära nog ofarbara även
med personbilar.

Jag vill även framhålla att man har
en stark känsla av att även om väganslagen
numera höjes något från det ena
året till det andra, så räcker inte anslagen
till. När det från kommunerna, organisationer,
näringslivet och allmänhe -

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

ten ropas på bättre vägar, blir bara svaret
från vägförvaltningarna: det finns
inte pengar. Trots vad som uträttats
verkar det som om situationen med våra
allmänna vägar blir alltmer ohållbar.
Jag vill gärna begagna tillfället till att
säga, att så sönderkörda vägar i tjällossningstid
som jag har sett under denna
vinter har jag inte sett sedan 1920-talet,
då bilismen började.

Nog tycker man att de som ute i länen
har ansvaret för väghållningen borde
ha skyldighet, när en väg är praktiskt
taget oanvändbar även med personbil,
att endera avstänga vägen eller
på något sätt upplysa trafikanterna om
tillståndet på vägen, så att dessa inte
genom det skick vari vägen hålles får
allvarliga skador på sina fordon. Alla
torde vara medvetna om att underredet
på en personbil icke ens i tjällossningstid
är avsett att tjäna som någon slags
väghyvel i vägsmörjan med där förekommande
stenblock.

Såväl från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
som från en mångfald motionärer
har föreslagits att bidragsprocenten
till underhåll av enskilda vägar borde
höjas till 70 respektive 85 procent,
men inte heller detta förslag har utskottet
ansett sig kunna bifalla.

Dessa förslag om en höjning av bidragsprocenten
är starkt motiverade, då
även dessa enskilda vägar bär sin stora
uppgift att fylla. Jag är för min del av
den uppfattningen, att det numera förekommer
så stor biltrafik även på dessa
enskilda vägar, att de troligen inte alls
får den del av bilskattemedlen som de
är berättigade till.

Jag har, herr talman, intet yrkande,
men jag kommer att rösta för de reservationer,
som syftar till en höjning av
bidragsprocenten till den enskilda väghållningen.

Herr ÅKESSON (fp):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 6 behandlas under punkt 9, »Allmän
översikt över beräkningen av väganslagen
m. m.», anslagen till vägunderhåll
och vägbyggnader.

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.

Vid studerandet av Kungl. Maj:ts proposition
i detta ärende liksom det av
statsutskottet avgivna utlåtandet med
anledning härav gör man den reflexionen,
att ökade anslag tarvas för underhållet
av vägarna, detta givetvis som en
följd av den ständigt ökande biltrafiken
och därmed följande krav på goda vägar.
I enlighet härmed föreslås också i
propositionen ett med 40 miljoner kronor
höjt anslag för det statliga vägunderhållet,
vilket anslag efter höjningen
uppgår till 360 miljoner kronor. Denna
anslagshöjning utgör 12,5 procent på det
tidigare utgående anslagets belopp. Beträffande
den enskilda väghållningen
har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreslagit en höjning av bidragsprocenten
och ett ökat anslag för detta vägunderhåll
med 3 miljoner kronor, från
19,5 till 22,5 miljoner kronor. Departementschefen
har föreslagit en ökning av
medelsanvisningen med endast 1,5 miljoner
kronor till 21 miljoner kronor.
Denna ökning utgör cirka 7,7 procent å
i förra årets stat upptaget belopp. Detta
departementschefens förslag har godkänts
av utskottet.

Vid en jämförelse mellan ökningsprocenten
12,5 för det statliga vägunderhållet
och 7,7 för det enskilda ifrågasätter
man, huruvida det enskilda vägunderhållets
kostnader ej ökats i samma
takt som det statliga vägunderhållets.
Kostnadsökningen har säkerligen varit
densamma i båda fallen. Det enskilda
vägnätet utgör ju tillsammans med det
statliga en enda trafikenhet. Därför kan
det ej vara riktigt att de enskilda väghållarna
skall betungas med de ökade
utgifter för vägunderhållet som rätteligen
borde åligga staten.

Mot bakgrunden av detta faktum, att
statens bidrag till det enskilda vägunderhållet
inte har fått samma utveckling
i storlek som det statliga, har vi i
motion nr 219 i denna kammare och
nr 278 i medkammaren yrkat på en omfördelning
av medel från anslagen för
det allmänna vägunderhållet till anslagen
för enskild väghållning. Då det
statsfinansiella läget är sådant att ytterligare
höjda anslag till vägunderhållet

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.

ej är möjliga, ansåg vi att en omfördelning
av medlen mellan de olika vägslagen
skulle kunna åstadkomma en
bättre rättvisa i fråga om medelsfördelningen
än den i propositionen föreslagna.
En höjning av bidragsprocenten med
5 procentenheter skulle enligt mitt förmenande
härvid i någon mån utjämna
de icke tillfredsställande olikheter som
för närvarande förefinns.

Utskottet har för sin del ej velat biträda
de i motionen framförda yrkandena.

Herr talman! Jag kan inte underlåta
att vid detta tillfälle poängtera den stora
betydelse det enskilda vägväsendet
har för vårt land. Nätet av enskilda vägar
kompletterar det stora statliga vägnätet,
och det är av vikt att detta enskilda
vägnät och dess underhåll icke
eftersiittes. Ej heller kan det anses riktigt
att de ökade underhållskostnader
som föranleds av den ökade biltrafiken
skall bekostas av de enskilda väghållarna.
Det måste vara ett rättvisekrav att
dessa kostnader läggs på det allmänna
och betalas av staten. Detta skulle delvis
åstadkommas genom en höjning av
bidragsprocenten med 5 i enlighet med
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens äskande,
såsom föreslagits i vår motion.

En ändring av bidragsprocenten bör
väl lämpligen ske vid ett årsskifte. Den
medelstilldelning som utskottet föreslagit
skulle vara tillräcklig för en höjning
av bidragsprocenten från och med år
1960.

Herr talman! Jag vill under hänvisning
till vad jag anfört yrka bifall till
reservationen.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Det kan väl knappast
finnas någon större anledning att här
gå in på en debatt om den framlagda
budgeten till olika vägändamål. Om propositionen
vågar man väl säga att den
fyller högt ställda anspråk på anslag
till olika vägändamål.

Vi har också med tillfredsställelse kunnat
mottaga framläggandet av den stora
vägplanen och de principer som ligger

bakom denna stora och betydelsefulla
plan för vägarnas upprustning i framtiden.
Vi har således i allt väsentligt kunnat
biträda Kungl. Maj:ts proposition och
är på de flesta punkter eniga härom.

Det är endast på en punkt som jag
för min del — och några andra reservanter
med mig — inte har kunnat
följa Kungl. Maj:ts förslag. Det gäller
just anslagen till de enskilda vägarna.
Vi känner ju alla till hurudan utvecklingen
har varit på vägväsendets område,
hur hektisk utvecklingen är och
hur kraftigt biltrafiken ökar år från
år. I takt med denna stora ökning krävs
ju en ytterligare standardstegring på
våra vägar, om vi skall kunna vara med
i utvecklingen. Kanske kommer vi om
en tid att närma oss de amerikanska siffrorna
på antalet bilar per person.

Samtidigt med persontrafiken går ju
också den mera nyttobetonade trafiken
framåt, varigenom näringslivets krav på
förstklassiga vägar med hög bärkraft
ökas allteftersom fordonen blir större
och får allt större lastförmåga. I det
föreliggande utlåtandet har också utskottet
understrukit, att det är av särskild
vikt att en enhetlig bärighetsstandard
för vägnätet ernås så långt möjligt
för tillgodoseende av näringslivets och
den övriga nyttotrafikens transportbehov.
Av särskild vikt är därvid, säger
utskottet, att broarna redan från början
ges en gemensam, ändamålsenlig
standard genom enhetliga bärighetsnoriner.
Utskottet uttalar vidare, att frågan
om enhetlig standard för hela vägnätet
närmare bör prövas i samband med vägplanens
uppföljande.

I dessa allmänna synpunkter är det
inte svårt att instämma. Men gäller
dessa synpunkter de allmänna vägarna,
så kommer man inte ifrån att de också
i full utsträckning gäller de enskilda
vägarna. Från dessa går oftast den
tunga trafiken med mjölk, djur och
skogsprodukter, skolbussar m. m. ut på
det allmänna vägnätet, och från handelscentra
eller industrier går tung trafik
in på de enskilda vägarna med produkter
till olika mottagare. Vid en upprustning
av det allmänna vägnätet är

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

det således angeläget att inte det enskilda
vägnätet kommer att släpa efter.
På grund av de allt större och tyngre
bilarna har iordningställandet av de enskilda
vägarna och underhållet av dem
blivit alltmer betungande. Utformningen
av statsbidraget, som utgår efter
femårsberäkningar och inte på verkliga
utan beräknade kostnader, gör ju också
att eftersläpningen blir kännbar för de
enskilda vägintressenterna.

I ett flertal motioner under föregående
och innevarande riksdag har de enskilda
väghållarnas bekymmer kommit
till uttryck. I dessa motioner har krävts
både höjning av statsbidragsprocenten
från nuvarande 65 till 70, i särskilda
fall 80 eller 85 procent, och dessutom
en utredning om de enskilda vägarnas
status för framtiden i fråga om statsbidragsbestämmelser
m. m.

Fjärde avdelningen och statsutskottet
var synnerligen välvilliga vid behandlingen
av ärendet vid föregående års
riksdag och skrev: »Den kraftiga trafikökningen
under de senaste åren bar medfört
ökade krav även på de enskilda vägarna
såväl i fråga om bärighet som övrig
standard, och därmed bar det blivit
en ökad ekonomisk börda för de intressenter
som ha att ombesörja denna väghållning.
Starka skäl kunna därför onekligen
åberopas som skäl för en höjning
av den procentsats efter vilken
statsbidrag nu utgår till underhåll av
enskilda vägar. En sådan böjning skulle
också stå i god överensstämmelse med
utskottets tidigare gjorda uttalande, att
successiva förbättringar av förhållandena
på förevarande område böra komma
till stånd. Men på grund av de ekonomiska
konsekvenserna för statsverkets
del. ..» o. s. v. ansåg man sig inte
kunna tillmötesgå motionärernas önskemål
i berörda hänseende.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tog
helt naturligt upp riksdagens uttalade
önskemål och framlade i sina petita till
innevarande års budget förslag om en
femprocentig höjning av statsbidraget
och en höjning av beloppet för bl. a.
detta ändamål med 3 miljoner kronor.
Departementschefen däremot förordade

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.
inte någon höjning av bidragsprocenten
men föreslog en ökning av anslaget till
underhåll av enskilda vägar med 1,5
miljon kronor. Fjärde avdelningen och
statsutskottet har stannat för Kungl.
Maj:ts förslag med samma översvallande
välvilja i skrivningen som förra året.
Jag erinrar om att utskottet då använde
orden »starka skäl kunna därför
åberopas för en höjning», »en sådan
böjning skulle också stå i god överensstämmelse
med utskottets tidigare
gjorda uttalanden», »utskottet som i
princip alltjämt vidhåller» o. s. v. Man
slutade dock med samma skrivning som
tidigare, nämligen att på grund av det
ekonomiska läget var man icke villig
att tillmötesgå motionärerna och reservanterna.

Det hårda ekonomiska klimatet har
kastat sin slagskugga framför sig. Vid
författandet av årets motioner bär motionärerna
därför vinnlagt sig om att
icke kräva en direkt höjning av väganslagens
totala omfattning utan stannat
för att begära en omfördelning av densamma,
så att man skulle kunna tillföra
det enskilda vägnätet de ytterligare 1,5
miljon kronor som skulle behövas för
att kunna genomföra den föreslagna reformen.
Nu bär dock jag och mina medreservanter
tagit intryck av avdelningskamraternas
och inte minst sakkunskapens
uppfattning — sakkunskapen i detta
fall företrädd av generaldirektör
Vahlberg — som menat att det är olämpligt
ur principiell synpunkt att riksdagen
ändrar på en av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och Kungl. Maj:t föreslagen
fördelning av väganslagen. Detta
skulle nämligen, förklarar man, medföra
förändringar i uppgjorda anslagsoch
arbetsplaner och skulle föregripa
en planmässig behandling av vägfrågorna.
Även om man kanske inte behövt
ta detta så högtidligt, när det endast
gäller en omfördelning av 1,5 miljon
kronor på det väldiga belopp som
här är i fråga, måste man nog medge
att påståendet i princip är riktigt. Och
då vi med hänsyn till det ekonomiskt
bekymmersamma läget heller inte velat
höja anslaget med det belopp som skul -

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.
le behövas, har vi reservanter liksom
utskottet i övrigt stannat för att i år
avstyrka motionernas yrkanden om en
höjning av anslaget.

Då emellertid detta anslag utgår för
kalenderår —■ det gäller i detta utlåtande
anslaget för år 1959 — har vi
reservanter menat att det inte skulle
spela någon större roll om vi i stället,
genom att avstå från anslagshöjningen
eller omfördelningen för året, kunnat
inkassera utskottets uppfordrande skrivning
vid två på varandra följande tillfällen,
i fjol och i år, för bifall till
reformen från och med 1960. Det har
dock inte varit möjligt för oss att ernå
ens detta, trots att utskottet alltså vid
två olika tillfällen framhållit sina bestämda
önskemål i den vägen. De enskilda
väghållarna kan naturligtvis inte
hur länge som helst leva på principuttalanden,
utan någon gång måste det ju
bli slag i saken, såvida nu inte utskottet
vill rygga sin tidigare fattade ståndpunkt.
Vi reservanter menar, att tiden
nu borde vara inne att fatta ett positivt
beslut i frågan, och vi yrkar därför på
en skrivelse till Kungl. Maj:t, där det
förutsättes att Kungl. Maj :t föranstaltar
om erforderliga ändringar i bidragskungörelsen
till nästa år, i enlighet med av
utskottet tidigare framförda och nu av
motionärerna åter framställda önskemål.

Jag hemställer alltså, herr talman, om
bifall till reservation nr 4 vid punkten
9 samt reservation nr 5 a vid punkten
15, vilka reservationer är undertecknade
av mig och några medreservanter.

Från vårt håll har också väckts motioner
med förslag om en utredning beträffande
det enskilda vägväsendets
framtida status och en översyn av bestämmelserna
angående statsbidragsgivningen
in. m. Dessa förslag har framsprungit
ur det faktum att för det allmänna
vägväsendet fastslagits ledande
principer i en vägplan omspännande
utbyggnaden under ett par decennier,
så att vägnätet skall motsvara de krav
näringslivet kan ställa både på vägarnas
bärighet och beträffande möjligheten
till ekonomiska transporter. Exakt

samma krav bör enligt min mening ställas
på det enskilda vägväsendet, om det
hela skall klaffa. Jag har förut framhållit
vilka krav den starkt expanderande
bilismen måste ställa på det enskilda
näringslivet, och jag kan tillfoga ytterligare
ett exempel. Vid den nyligen hållna
vägkongressen framlade överdirektör
Curtman i Lantbruksförbundet några
siffror som ger en föreställning om vad
det här gäller. Han pekade på vägväsendets
betydelse inte minst för transporterna
i deras olika förgreningar när det
gäller jordbrukets produkter. Vi har
ungefär 4 000 mjölktransporter per dag
och kör då en sammanlagd vägsträcka
av ungefär 20 000 mil, sade han. Ett års
mjölktransporter kostar oss 80 miljoner
kronor, och utslaget per kg mjölk blir
det inte mindre än 2,25 öre. Jag behöver
väl inte heller nämna vad dessa
vägar betyder för skogstransporterna —
det ligger i öppen dag — och jag tror
att de har lika stor betydelse för industrien
som för skogsägarna. Många års
överväganden och arbete har föregått
framläggandet av vägplanen, och de resultat
som där redovisats pekar enligt
min mening på en direkt fortsättning,
där man utreder hur det enskilda vägväsendet
på lämpligt sätt kan inpassas
i vägarnas allmänna transportuppgifter.

I denna fråga har utskottet varit mera
negativt och säger sig först vilja vänta
på resulatet av den pågående utredningen
om städernas väghållning. Jag
undrar i alla fall om inte utskottet där
har gjort sig skyldigt till ett missförstånd.
Denna utredning kan nämligen,
såvitt jag förstår, knappast befatta sig
med något annat än de inom tätorternas
områden verkande vägföreningarna, som
har helt annan karaktär och helt andra
uppgifter när det gäller transporterna
än landsbygdens vägsamfälligheter. Jag
tror att det här rör sig om två vitt skilda
saker.

Även detta motionsyrkande är således
enligt min mening väl underbyggt, herr
talman, och jag hemställer därför om
bifall till den vid punkten 15 avgivna
reservationen nr 5 b av mig m. fl.

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

I detta anförande instämde herrar
Pålsson (ep), Jonasson (ep), Spetz (fp),
Mattsson (ep) och Nils Theodor Larsson
(ep).

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag skulle endast vilja
föra fram två synpunkter, som inte direkt
har med några reservationer eller
med utskottets yrkande att göra men
som rör det praktiska skeendet när riksdagens
och regeringens intentioner
skall omsättas i verkligheten.

Jag har under min levnad sett hur en
riksväg byggts om fyra gånger, fjärde
gången så sent som i fjol och förfjol, och
varje gång har det kostat ungefär lika
mycket pengar att bygga om denna vägsträcka
som att anlägga en fullständigt
ny väg. Anledningen till att man fått
bygga om vägen — och jag vet att det
finns motsvarande exempel på många
andra håll — är att man inte planerat
vägen på lång sikt beträffande sträckning,
vägbankens bredd o. s. v., så att
vägen fått sådan klass att den blivit
beständig.

Jag skulle här endast vilja be kommunikationsministern
att han försöker
se till att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och vägförvaltningarna inte faller
för de frestelser, som man faktiskt vet
dyker upp, att komma ifrån ett vägbygge
för dagen litet lättvindigare än
kanske annars skulle bli fallet genom att
göra sträckningen dålig eller halvdan.
Jag anser att riksvägar och även länshuvudvägar
inte bör byggas på 15 års
sikt, som man hittills har gjort, utan
att de bör göras på 100 års sikt eller
någonting sådant. De gamla romarna
byggde ju vägar, där sträckningar och
planlägningar är fullgoda ännu i dag
efter tusentals år. I dag planeras emellertid
stora vägar, som man redan från
början vet behöver ersättas med nya
vägar redan om 15 å 20 år, och det anser
jag vara slöseri med våra pengar.
Jag skulle därför i samband med behandlingen
av denna punkt vilja uppmana
vägmyndigheterna att inte på detta
område planera kortsiktigt.

Utskottet behandlar i någon mån det -

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.
ta spörsmål på sid. 24 i utlåtandet, där
man tar upp standardfrågorna. Utskottet
talar där mest om bärigheten på vägarna
och även om hastighetsdimensioneringen,
och vad utskottet därvidlag säger
kan jag instämma i. Jag tycker endast
att utskottet skulle ha varit litet
mera preciserat i sitt uttalande och föreslagit
sådana åtgärder, att man inte
skulle behöva räkna med att komma
igen i vår livstid eller någon nu levande
människas livstid när det gäller
dessa vägars planering och sträckning.

Den andra frågan, som jag skulle vilja
ta upp, gäller de olika vägtyperna som
behandlas i utlåtandet på sid. 9. Man
talar om fyra vägtyper, bl. a. väg med
dubbla körbanor och mittremsa samt
väg med sju meters körbana och breda
vägrenar. Man kanske kan tycka att
sju meters körbana och breda vägrenar
bör räcka till en fyrfilsväg eller en väg
av A-typ, men den gör det inte riktigt.
Frågan är väl, om det inte vore klokt att
göra vägrenarna så breda, att när man
inom kanske något decennium vill göra
om vägen till en väg av A-typ man då
inte behöver röra banken. Vägrenarna
plus dessa sju meter blir nämligen litet
för knappt, om man på denna väg av
A-typ vill ha en skiljande remsa i mitten.

En fråga, som jag särskilt skulle vilja
taga upp och som jag önskar att herr
statsrådet verkligen ville undersöka, berör
riksväg 4 söderut från Kalmar. För
relativt länge sedan byggdes där en vägbana
på sju meters bredd med breda
vägrenar. På hösten 1957 fick man emellertid
plötsligt se hur folk från vägförvaltningen
kom och lade en massa jord
på en sträcka av cirka fyra kilometer
av denna mycket fina väg, och man undrade
om de hade gripits av schizofreni
eller något sådant. Det visade sig att
man vid sidan av denna sju meters asfalterade
vägbana skulle göra gräsrabatter,
och det har också sedermera blivit
gjort. De är två meter breda vardera,
och det betyder att fyra meter av vägen
inte kan utnyttjas för körning, inte
ens i nödfall. En sådan anordning tycker
man är synnerligen opraktisk, när

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.
banken ändå finns och trafiken är stor.
Jag har även iakttagit att man gjort på
samma sätt beträffande vägen mellan
Kristianstad och Hässleholm, som byggdes
för sex å åtta år sedan. Där har
man också gräsrabatter, fastän de åtminstone
inte är mer än en meter breda
på vardera sidan med en cykelbana
utanför. Där har man kommit till den
erfarenheten att gräsrabatterna vid sidan
om vägbanan är farliga trafikfällor.
När folk under tider av mycken nederbörd
har kört upp i rabatterna, har de
vänstra hjulen bromsat hårt och så har
fordonen drivits ut i diket helt enkelt.
Nu läggs det ned stora kostnader på att
få bort gräset och jorden i det ena länet
och lägga permanent beläggning på
vägen, samtidigt som man i ett annat
län håller på att köra ut jord till sådana
där gräsrabatter. Jag har frågat vägdirektören
i Kalmar län vad han menar
med att iordningställa sådana rabatter,
och han har svarat att det där har de
bestämt i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Jag har inte frågat vägdirektören i
Kristianstads län vem det är som har
sagt till om att man skall ta bort gräsrabatterna,
men jag förmodar att det är
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som
har gjort det också. Nu skall jag be
statsrådet säga till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att det inte blir sådana
fadäser i fortsättningen, och det är närmast
för att säga det som jag har begärt
ordet.

Jag har inget annat yrkande än om
bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag har begärt ordet
närmast för att säga ett par ord om den
första delen av herr Mannerskantz’ yttrande.
Han menade att man i fråga om
förberedelser för vägbyggandet borde
gå så till väga att man skulle göra upp
planerna med tanke på att det arbete
som skall utföras skulle kunna ligga
orört i minst 100 år framåt. Jag måste
säga att jag har väldigt svårt att följa
herr Mannerskantz i dessa tankegångar.
På inget annat område kräver vi så

långsiktig planering. Jag är alldeles
övertygad om att herr Mannerskantz och
jag t. ex. när det gäller planeringen inom
landstingsområdena för sjukvårdsinrättningar
o. s. v. aldrig ställer sådana
krav, utan vi försöker planera för en så
lång framtid som man över huvud taget
har möjlighet att överblicka. Jag frågar
mig därför: Varför skall man när det
gäller vägbyggandet fixera sig så bestämt
att man under åtskilliga decennier,
ja ett helt sekel framåt, inte skall
kunna ändra en väg? Jag menar att lika
väl som allt annat måste vara flexibelt
bör väl också vägbyggandet vara det och
ansluta sig till utvecklingens krav. Jag
tycker därför att det är orimliga önskemål
som herr Mannerskantz för fram
på den punkten.

Jag vill sedan säga i fråga om den
standard, som man skall tillämpa vid
byggandet, att den finns redovisad i
kommitterades förslag, liksom i statsverkspropositionen
och utskottsutlåtandet,
där man alltså har skisserat de olika
typer av vägar som skall förekomma
och hur de skall vara konstruerade.
Detta är normerande bestämmelser i vilka
man får göra de förändringar som
blir nödvändiga allteftersom utvecklingen
går framåt och vi gör nya upptäckter
även i fråga om vägbyggandets teknik.

När jag ändå har ordet ber jag till
sist få konstatera att det alltså råder
full överensstämmelse mellan utskottet
och mig i fråga om vägplanen och hur
den skall tillämpas.

Herr MANNERSKANTZ (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag har, herr statsråd,
endast velat röra vid de stora vägarna,
riksvägarna och de viktigaste länshuvudvägarna.
Om man skall följa herr statsrådets
förslag, så blir det ju likadant
som det varit förut, och då måste vi
investera nya pengar om några år för
samma vägar.

Det är skillnad mellan vad det nu är
fråga om och att bygga hus och lasarett
och utöva sådan verksamhet som landstingen
har hand om. Jag tror inte att

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

man skall bygga sjukhus och liknande
på hundraårig sikt, men jag vidhåller
att det är klokt att se till att sträckningen
av en väg inte är sådan att det
om ett decennium blir nödvändigt att
göra ändringar, allra helst om man kan
förutse redan när vägen byggs att sådana
ändringar kommer att erfordras.
Det är möjligt att statsrådet inte har sett
så avskräckande exempel som jag, men
jag kan rekommendera statsrådet att
själv studera hur riksväg nr 4 ser ut,
låt oss säga mellan Hagby kyrka och
Blekingegränsen. Om herr statsrådet tar
en titt på det stället, tror jag att han
sedan kommer att vara ense med mig.

Herr THUN (s):

Herr talman! I likhet med andre vice
talmannen konstaterar jag nu med största
tillfredsställelse att vi har fått en
vägplan som rättesnöre för den fortsatta
utbyggnaden av vårt vägnät.

När vi i statsutskottets fjärde avdelning
diskuterade utskottets skrivning,
förbisåg vi kanske vissa saker, som jag
nu gärna skulle vilja understryka, då
jag tycker att de är värda att anteckna
till protokollet.

Departementschefen betonar särskilt
»vikten av att krafterna koncentreras på
de sektorer där eftersläpningarna med
avseende å vägarnas standard är mest
besvärande och där med hänsyn till
produktionslivets och nyttotrafikens
krav behoven är störst. Främst gäller
detta», fortsätter han, »den kortdistanta
trafikens behov med avseende på vägoch
gatunätet kring och i tätorterna, medan
intresset av motorvägar för långdistanstrafiken
i dagens läge borde få
träda i bakgrunden, liksom även investeringar
avsedda att tillgodose den
mindre nyttobetonade privatmotorismens
behov i den mån denna hade karaktären
av topptrafik».

Mot detta departementschefens uttalande
anför utskottet i sin skrivning inga
som helst erinringar. Jag tror att det
kan komma att spela en viss roll att
detta i dag får antecknas till protokollet.

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.

Vad beträffar den av herr andre vice
talmannen m. fl. avgivna reservationen
under punkt 9 har herr andre vice talmannen
förklarat varför reservanterna
inte velat gå längre än att förorda att
riksdagen nu beslutar om bidragsprocentens
höjning samtidigt som det förutsättes
att medel inte behöver ställas till
förfogande förrän fr. o. m. den 1 januari
1960. Utskottet har ju redan tidigare
vid olika tillfällen skrivit mycket positivt
i den här frågan. Såsom herr andre
vice talmannen framhöll råder det
väl heller ingen tvekan om det verkliga
behovet på detta område. Det är enbart
de statsfinansiella skälen som bestämt
utskottets negativa ståndpunkt, och jag
vill uttala den förhoppningen att det
så småningom skall bli möjligt att avhjälpa
den brist som otvivelaktigt nu
föreligger. Jag tror emellertid inte att
det skulle vara lyckligt om riksdagen
nu i förskott beslutade om en höjning
av bidragsprocenten. Ingen vet ju i
vilken riktning den ekonomiska utvecklingen
kommer att gå, och därför har
utskottet inte ansett sig kunna biträda
motionärernas förslag på den här punkten.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr GRYM (s):

Herr talman! Endast ett par ord.

Jag lyssnade med stort intresse till
andre vice talmannens anförande här
för en stund sedan. Han yrkade där bifall
till reservationerna nr 4 och 5 a
och gjorde sedan en ganska lång paus.
Jag instämde då i hans yrkande. Men
sedan fortsatte herr andre vice talmannen
sitt anförande och yrkade bifall
även till reservation nr 5 b. För att
skingra varje missförstånd ber jag att få
anteckna till protokollet att jag för min
del kommer att rösta för reservation
nr 4 under punkt 9 och för reservation
nr 5 a under punkt 15.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Herr Tlmn menade att
det skulle vara förenat med vissa risker

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Anslag till underhåll av enskilda vägar m.
att vid detta tillfälle ge uttryck för ett
bestämt önskemål om att bidragsprocenten
för de enskilda vägarna skulle höjas
från och med år 1960. Han framhöll att
ingen vet hur den ekonomiska situationen
kommer att utveckla sig då, och det
är ju alldeles obestridligt. Jag vill emellertid
uttala en förhopning — en förhoppning
som jag tyckte att även herr
Thun gav uttryck åt — och vänder mig
därvid till herr statsrådet, att han vid
fördelningen och omfördelningen av väganslagen
ett kommande år också skall
tänka på det enskilda vägväsendets svårigheter
och inom ramen för våra möjligheter
söka ställa till dess förfogande
de ytterligare medel som behövs för att
åstadkomma en, såsom vi ser det, rättvisare
och ur den allmänna vägpolitikens
synpunkt lämpligare fördelning av anslagen,
så att på grund av trafikökningen
inte alltmer ökade bördor läggs på
de enskilda vägintressenterna. Det är
nämligen obestridligt att trafiken ökar
år från år och ökar kraftigt liksom lastbilarnas
storlek och lastkapacitet. Det
gäller då för det enskilda vägväsendet att
kunna följa med och om möjligt ge vägarna
en sådan bärkraft och underhåll
att transportkapaciteten blir den största
möjliga på hela vägnätet utan alltför
orimliga kostnader för de enskilda väghållarna.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten hemställt
med godkännande av utskottets motivering
samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i motiveringen,
som föreslagits i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan med godkännande av utskottets
motivering, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och

godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten 9
med godkännande av utskottets motivering,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen som
föreslagits i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Larsson, Nils Theodor,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 83;

Nej — 52.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Punkterna 10—l''t.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15

Anslag till underhåll av enskilda vägar
m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels till Bidrag till underhåll av enskilda
vägar m. m. för budgetåret 1959/
60 anvisa ett reservationsanslag av
21 000 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen,
dels ock medgiva
att under budgetåret 1959/60 statlig lånegaranti
finge beviljas för lån avseende
inköp av vägunderhållsmaskiner för
vissa enskilda vägar intill ett totalbelopp
av 500 000 kronor.

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

Anslag till underhåll av enskilda vägar m. m.

rande underhållet av enskilda vägar, icke
måtte föranleda någon riksdagens åt -

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland
annat, att underhållsbidrag till enskild
väg finge beviljas att utgå med 65 procent
av den kostnad, vartill underhållet
av vägen skäligen uppskattades. Då synnerliga
skäl förelåge, finge bidraget utgå
med 80 procent av den beräknade
kostnaden. Dessa procenttal hade fastställts
av 1956 års riksdag.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Torsten Andersson (I: 216) och den andra
inom andra kammaren av herr Gustafsson
i Kårby (II: 274), vari hemställts
om en snar utredning av frågan om det
enskilda vägnätets framtida status i enlighet
med motionernas syfte och att de
förslag måtte framläggas, vartill utredningen
kunde föranleda;

dels ock de under punkten 9 redovisade
motionerna 1:217 och 11:276. I:
19 och 11:16, 1:220 och 11:279, 1:219
och II: 278 samt I: 218 och II: 277, samtliga
motioner i vad de berörde förevarande
anslag.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att motionerna I: 217 och II: 276, I:
19 och 11:16, 1:220 och 11:279, 1:219
och II: 278 samt I: 218 och II: 277, samtliga
motioner i vad de avsåge höjning
av bidragsprocenten för underhåll av
enskilda vägar, icke måtte av riksdagen
bifallas;

II. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Majts förslag och med avslag å
motionerna 1:217 och 11:276, 1:19 och
11:16, 1:220 och 11:279, 1:219 och II:
278 samt I: 218 och II: 277, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till underhåll av enskilda vägar m. m.
för budgetåret 1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 21 000 000 kronor, att
avräknas mot automobilskattemedlen;

III. att motionerna 1:216 och 11:274
samt I: 19 och II: 16, sistnämnda båda
motioner såvitt de avsåge utredning rö 6

Första kammarens protokoll 1959. Nr 11

gärd;

IV. att motionerna 1:217 och 11:276,
såvitt de avsåge särskilt uttalande från
riksdagens sida, icke måtte av riksdagen
bifallas;

V. att riksdagen måtte medgiva, att
under budgetåret 1959/60 statlig lånegaranti
finge beviljas för lån avseende
inköp av vägunderhållsmaskiner för
vissa enskilda vägar intill ett totalbelopp
av 500 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ivar Johansson, Nils
Theodor Larsson, Jacobsson, Svensson
i Stenkyrka och Hansson i önnarp, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna 1:217
och 11:276, 1:19 och 11:16, 1:220 och
11:279, 1:219 och 11:278 samt 1:218
och II: 277, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört
rörande höjning av bidragsprocenten
för underhåll av enskilda vägar;

b) av herrar Ivar Johansson, Sils
Theodor Larsson, Jacobsson, Svensson
i Stenkyrka och Hansson i Önnarp, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del hava den ändrade lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under III hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I:
216 och II: 274 samt I: 19 och II: 16,
sistnämnda båda motioner såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört
angående behovet av en utredning rörande
det enskilda vägnätets status
m. m.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Under denna punkt behandlar
statsutskottet motion nr 216 i
denna kamamre angående en utredning
om de framtida möjligheterna för det
enskilda vägväsendet och vilken plats

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Anslag till underhåll av enskilda vägar m.
detta skall inta i vårt vägväsende över
huvud taget. Denna motion bär en principiell
sida som jag skulle vilja stanna
vid. Det har tidigare i debatten, framför
allt under punkt 9, sagts att vi nu
fått en plan för det allmänna vägväsendet,
och detta har hälsats med stor tillfredsställelse.
Utvecklingen av det allmänna
vägväsendet innebär emellertid,
att det enskilda vägväsendet blir alltmer
handikappat. När de allmänna vägarna
kommer att medge ett ökat hjulaxeltryck
och större bredd på lastfordonen,
kommer det enskilda vägväsendet
i efterhand på ett sätt som innebär
en ganska betydande belastning för
landsbygden i stort. Men det finns också
andra utvecklingstendenser som gör, att
man måste titta närmare på det här problemet.
Den fortskridande folkuttunningen
betyder att det blir allt färre
delägare i de enskilda vägarna, vilket
har till följd att belastningen på dessa
ägare undan för undan blir allt större.

Det är också en tredje faktor som påkallar
uppmärksamhet, och det är fritidsbilismen.
Ju mer fritid det blir, fria
lördagar o. s. v., ju större roll kommer
fritidsbilisterna att spela. Det enskilda
vägväsendet får faktiskt redan i dag bära
en hel del av den trafiken. Den söker
sig till olika fritidsområden, den
söker sig till sjöarna, den söker sig till
sommarstugeområdena, och i många fall
använder den enskilda vägar. Man kan
inte begära att den bilande allmänheten
skall förstå det, ty den har ingen möjlighet
att göra någon skillnad mellan
olika slag av vägar. Det betyder emellertid
att de enskilda väghållarna får
allt större svårigheter. Denna utveckling
har varit särskilt påtaglig under senare
år, och enligt vad man kan förstå kommer
den att bli alltmer påtaglig i fortsättningen.
Den tidpunkt måste snart
vara inne, då statsmakterna får ta sig
en allvarlig funderare över hur de enskilda
väghållarna skall soulageras med
hänsyn till de nya krav som ställs på
vägarna. Framför allt är det ju så att
det måste tvingas fram bättre kvalitet
och framför allt större bredd på de enskilda
vägarna, om det enskilda vägnä -

tet skall kunna bära upp denna tyngre
trafik och de bredare fordonen. Det torde
bli så att man måste uppställa ett
minimikrav på 3,5 meters bredd. Men
det betyder att intressenterna i detta
fall får ta på sig en hopplös uppgift
om inte statsmakterna träder emellan.

När man här från utskottets sida säger
att man har anledning förvänta att
den sittande utredningen, som sysslar
med vägunderhållet i städerna, skall ta
sig en titt på detta problem, tror jag att
utskottet är alldeles för förhoppningsfullt.
Jag tror inte att denna utrednings
resultat kommer att ge något svar på
dessa frågor, utan problemställningen
kommer att stå kvar oförändrad, när
den utredningen framlägger sitt förslag.
Men eftersom utredningen är utlovad
att avslutas redan i år, finns det ju
snart möjlighet att återkomma till denna
fråga.

Herr talman! I avvaktan härpå skall
jag be att få ansluta mig till det yrkande,
som har framställts om bifall till reservation
nr 5 b.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till förslaget i reservation nr 5 a
och hänvisar till den motivering, som
lämnades av herr andre vice talmannen
i hans anförande nyss under punkt 9.
Det är synpunkter, som jag inte skall
trötta kammaren med att här rekapitulera.

Herr THUN (s):

Herr talman! Det framfördes den synpunkten
här att utskottet var väl optimistiskt
då det trodde att utredningen
rörande städernas väghållning skulle ha
någon betydelse när det gällde statsbidragsgivningen
och det enskilda vägnätets
status.

Man kan nog inte komma ifrån att
här föreligger ett visst samband, ty städernas
väghållning är ju numera omfattande,
och det finns betydande vägnät
utanför städernas stadsplanelagda

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

Anslag till underhåll av enskilda vägar m. m.

områden, som i någon mån kan jämställas
just med de enskilda vägarna. Jag
är därför tämligen övertygad om att den
utredning som handlägger dessa frågor
inte har möjlighet att undvika de punkter
som har beröring med den enskilda
väghållningen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje moment av utskottets
i den nu föredragna punkten
gjorda hemställan.

I fråga om mom. I, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna, med 5 a
betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
15 mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna, med 5 a betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 56.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. II hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de beträffande mom. Ill förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Ivar Johansson m. fl.
vid punkten avgivna, med 5 b betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Torsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
15 mom. III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna, med 5 b betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Andersson, Torsten,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

84 Nr 11 Onsdagen den 8 april 1959

Anslag till statens bilinspektion: omkostnader — Anslag till statens biltrafiknämnd:
omkostnader

Ja — 85;

Nej — 48.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i mom. IV ocli V
hemställt.

Punkterna 16—20

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21

Anslag till statens bilinspektion: omkostnader I

denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 215
och 11:272, nämnda motioner såvitt nu
vore i fråga, till Statens bilinspektion:
Omkostnader för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 978 800 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen.

I de likalydande motionerna I: 215,
av herr Sundelin, och II: 272, av herr
Ståhl m. fl., hade yrkats, såvitt nu var i
fråga, att riksdagen skulle för budgetåret
1959/60 till Statens bilinspektion:
Omkostnader anvisa ett förslagsanslag
av 880 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Jacobsson, Anders Johansson,
Edström, Domö, Skoglund i
Doverstorp, Malmborg och Nilsson i
Göingegården, fröken Elmén, fröken
Karlsson samt fröken Vinge, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 215 och II: 272, nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, till Statens
bilinspektion: Omkostnader för

budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 880 000 kronor.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
vid denna punkt avgivna reservationen.

Herr THUN (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

•

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 22—27

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 28

Anslag till statens biltrafiknämnd: omkostnader I

förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
I: 215, av herr Sundelin, och I: 272, av
herr Ståhl m. fl., nämnda motioner såvitt
nu vore i fråga, till Statens biltrafiknämnd:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
51 500 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

I motionerna I: 215 och II: 272 hade,
såvitt nu var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte till Statens biltrafiknämnd:
Omkostnader anvisa ett förslagsanslag av
46 400 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Jacobsson, Anders Johansson, Edström,
Domö, Skoglund i Doverstorp, Malmborg
och Nilsson i Göingegården, fröken Elmén,
fröken Karlsson samt fröken Vinge,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 215 och 11:272, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Statens biltrafiknämnd: Omkostnader för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 46 400 kronor.

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
även till den vid denna punkt avgivna
reservationen.

Herr THUN (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de därunder
framkomna yrkandena gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
anförda reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 29

Anslag till statens trafiksäkerhetsråd

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Statens trafiksäkerhetsråd m. m.
för bugdetåret 1959/60 anvisa ett anslag
av 173 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herrar Källqvist och
Edström (1:223) och den andra inom
andra kammaren av herr Nihlfors in. fl.
(11:282), vari hemställts, att nu ifrågavarande
anslag måtte anvisas med 223 000
kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 223 och II: 282, till Statens trafiksäkerhetsråd
m. m. för budgetåret
1959/60 anvisa ett anslag av 173 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen.

Reservation hade anmälts av herr Edström,
som dock ej antytt sin mening.

Anslag till statens trafiksäkerhetsråd

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag har vid denna punkt
avgivit en blank reservation gentemot
utskottets hemställan om avslag på motionerna
I: 223 och II: 282 med yrkande
på uppräkning av anslaget till statens
trafiksäkerhetsråd med 50 000 kronor.

Detta belopp skulle ställas till rådets
förfogande för inrättande av en eller
flera permanenta haverikommissioner,
sammansatta av bl. a. läkare, psykologer,
fordonstekniker, vägtekniker och
poliser. Vi har sedan ett par år tillbaka
en dylik haverikommision nere i MalmöLund
och nu sedan en kortare tid även
en kommission i Uppsala-Stockholm —
i båda fallen har dessa haverikommissioner
tillkommit på frivillig väg,
främst på läkarinitiativ. Här har man
kunnat visa att en dylik kommissions
arbete både kan klarlägga orsaken till
olyckor, som fordrar snabba ingripanden
av lokala instanser, och ge närmare
anvisning på åtgärder av mer prinpiciell
natur. Speciellt är våra erfarenheter
av Skånekommissionens arbete
goda, och erfarenheterna från England,
där man ju arbetat med sådana kommissioner
i många år, är också mycket
goda. Kostnaden för en statens utbyggnad
av haverikommissioner får bedömas
som synnerligen begränsad i förhållande
till de resultat som bär står
att vinna. Vi bör komma ihåg att trafikolycksfallen
i vårt land årligen kostar
landet bortåt en miljard kronor.

Åtgärder bör lämpligen grundas på
kunskaper om vad som förevarit och inte
på åsikter därom. Alltför mycket i vårt
trafiksäkerhetsarbete grundas för närvarande
på åsikter. Jag tillåter mig erinra
om den interpellation, som jag framställde
i december 1957 om den stora
trafikolyckan vid Haga norra grindar, då
inte mindre än sju ungdomar omkom.
Statsrådet meddelade då att denna olycka
inte bara varit föremål för en grundlig
polisutredning utan även för vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens och trafiksäkerhetsrådets
uppmärksamhet samt att
experter från dessa myndigheter företagit
studier på platsen, varför en särskild
haverikommission inte behövt till -

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Byggnadsstyrelsens avlöningsanslag
sättas. Jag tog sedermera reda på hur
därvid tillgått och upplystes då om att
några dagar efter olyckan hade ett par
herrar från nyssnämnda myndigheter
i bil anlänt till platsen och låtit polisen
redogöra för olyckan, varefter de utan
att själva göra några undersökningar rest
hem. Det är så det inte får tillgå. Saken
blir under sådana förhållanden inte allsidigt
belyst, och möjligheterna att i
framtiden förebygga olyckor av liknande
art tas inte till vara. En allsidig undersökning
bör göras omedelbart och helst
av skilda undersökare från skilda utgångspunkter,
därest man skall få en
allsidig rekonstruktion av vad som förevarit.

Man kan dela departementschefens
och utskottets uppfattning att trafiksäkerhetsrådet
självt bör kunna beredas
tillfälle att organisera olycksplatsundersökningar,
som avser att fördjupa kunskaperna
på trafiksäkerhetsområdet. Om
man vill använda benämningen »haverikommission»
eller ej är mindre betydelsefullt.
Denna arbetsuppgift kan
emellertid inte rimligen tänkas kostnadsmässigt
inrymd inom det föreslagna anslagets
ram, även om anslaget sedan föregående
budgetår höjts från 150 600 till
173 000 kronor. I relation till de under
år 1958 anmälda 171 000 trafikförsäkringsskadorna
släpar höjningen fortfarande
efter. Enda sättet att verkligen få
till stånd en effektiv utredningsverksamhet
beträffande olyckorna av önskad allsidig
typ — man må låta det ske genom
en s. k. haverikommission eller ej — är
att rådet för ändamålet erhåller ett särskilt
anslag.

Jag yrkar därför bifall till motionerna
I: 223 och II: 282 samt att riksdagen på
denna punkt för budgetåret 1959/60 till
statens trafiksäkerhetsråd m. m. anvisar
ett anslag av 223 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Med hänvisning till vad
utskottet anfört hemställer jag om bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten
hemställt samt vidare på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 30—41

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 42

Byggnadsstyrelsens avlöningsanslag

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att i
personalförteckningen för byggnadsstyrelsen
vidtaga i statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden för den 3 januari
1959 angivna ändringar, dels godkänna
av departementschefen förordad
avlöningsstat för byggnadsstyrelsen, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1959/60, dels ock till Byggnadsstyrelsen:
Avlöningar för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 3 887 200 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herrar Mannerskantz
och Sveningsson (1:229) och den andra
inom andra kammaren av herr Magnusson
i Borås (II: 289), vari hemställts; såvitt
nu vore i fråga, om avslag å Kungl.
Maj:ts förslag om inrättande av vissa
nya befattningar inom byggnadsstyrelsen,
varigenom förevarande anslag skulle
upptagas till 3 808 500 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 229 och II: 289, såvitt nu vore i
fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för byggnadsstyrelsen
vidtaga i statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden för den 3 januari
1959 förordade ändringar;

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för byggnadsstyrelsen, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1959/60;

c) till Byggnadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 3 887 200 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Domö, Skoglund i Doverstorp och Nilsson
i Göingegården samt fröken Karlsson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 229 och II:
289, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för byggnadsstyrelsen
uppföra en intendent i Ae 23 och en
byrådirektör i Ae 24;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för byggnadsstyrelsen, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1959/60;

c) till Byggnadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 3 808 500 kronor.

Herr DOMÖ (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
vid punkten avgivna reservationen.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de därunder
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 43

Anslag till byggnadsstyrelsen: omkostnader I

denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts i ämnet framlagda förslag och
med avslag å motionerna I: 215, av herr
Sundelin, och 11:272, av herr Ståhl m.
fl., samt I: 229, av herrar Mannerskantz
och Sveningsson, och 11:289, av herr
Magnusson i Borås, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Byggnadsstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret

1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
486 600 kronor.

I de likalydande motionerna I: 215 och
II: 272 hade hemställts, såvitt nu var i
fråga, att nu ifrågavarande anslag måtte
upptagas med 438 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits,
utom av andra, av herrar Jacobsson, Anders
Johansson, Edström och Malmborg,
fröken Elmén samt fröken Vinge, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionerna I: 229 och
11:289 samt med bifall till motionerna
1:215 och 11:272, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, till Byggnadsstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret 1959/
60 anvisa ett förslagsanslag av 438 000
kronor.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Jacobsson m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

88 Nr 11 Onsdagen den 8 april 1959

Anslag till länsarkitektsorganisationen: omkostnader — Anslag till djurgårdsnämnden:
omkostnader

slag, som innefattades i den av herr Jacobsson
in. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten 44

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 45

Anslag till länsarkitektsorganisationen:
omkostnader

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna I:
215, av herr Sundelin, och II: 272, av
herr Ståhl m. fl., nämnda motioner såvitt
nu vore i fråga, till Länsarkitektsorganisationen:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
495 500 kronor.

I de likalydande motionerna I: 215 och
II: 272 hade, såvitt nu var i fråga, hemställts,
att riksdagen måtte till Länsarkitektsorganisationen:
Omkostnader anvisa
ett förslagsanslag av 446 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Jacobsson, Anders Johansson, Edström,
Domö, Skoglund i Doverstorp, Malmborg
och Nilsson i Göingegården, fröken Elmén,
fröken Karlsson samt fröken Vinge,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till
motionerna 1:215 ch 11:272, såvitt nu
vore i fråga, till Länsarkitektsorganisationen:
Omkostnader för budgetåret

1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
446 000 kronor.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten anförda reservationen.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt de därunder framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten anförda reservationen;
och förklarades den förra propositionen
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 46—57

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 58

Anslag till djurgårdsnämnden: omkostnader Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Djurgårdsnämnden: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 12 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft de tidigare
omnämnda motionerna I: 215, av
herr Sundelin, och II: 272, av herr Ståhl
m. fl., i vad däri yrkats att riksdagen
skulle till Djurgårdsnämnden: Omkostnader
anvisa ett förslagsanslag av 10 800
kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
1:215 och II: 272, nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, till Djurgårdsnämnden:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 12 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Jacobsson, Anders Johansson, Edström,
Domö, Skoglund i Doverstorp, Malmborg
och Nilsson i Göingegården, fröken
Elmén, fröken Karlsson samt fröken
Vinge, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 215 och II: 272,
såvitt nu vore i fråga, till Djurgårdsnämnden:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
10 800 kronor.

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

Ang. ändrade bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten anförda reservationen.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de därunder
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 59—66

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 67

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 11, i anledning
av väckta motioner angående
extra avdrag vid beskattning av folkpensionärer
m. fl., bifölls vad utskottet i
detta betänkande hemställt.

Ang. ändrade bestämmelser om begränsning
av skatt i vissa fall

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 23, i anledning av väckta
motioner om ändring av förordningen
den 6 juni 1952 med bestämmelser om
begränsning av skatt i vissa fall.

Till bevillningsutskottet hade hänvivisats
följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 35, av
fröken Andersson, och II: 48, av fru
Wallerius-Gunne,

2) de likaydande motionerna 1:296,
av herr Ebbe Ohlsson m. fl., och II: 366,
av fröken Wetterström m. fl.

I motionerna 1:296 och 11:366 hade
hemställts, att riksdagen måtte antaga
följande

Förslag

till

Förordning angående ändring av 2 § 1
mom. förordningen den 6 juni 1952 med
bestämmelser om begränsning av skatt i
vissa fall (nr 410)

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom.
förordningen den 6 juni 1952 med bestämmelser
om begränsning av skatt i
vissa fall skall erhålla följande ändrade
lydelse.

2 §.

1 mom. Avkortning av påförd skatt
och restitution av erlagd skatt enligt denna
förordning skola avse det belopp, varmed
den skattskyldige på grund av taxering
för visst taxeringsår påförd statlig
inkomstskatt och förmögenhetsskatt samt
allmän kommunalskatt, landstingsmedel
och tingshusmedel sammanlagt överstiga
summan av

60 procent av inkomstbelopp å högst
50 000 kr.,

70 procent av inköpsbelopp överstigande
50 000 men ej 100 000 kr. samt
80 procent av inkomstbelopp överstigande
100 000 kr.,

varvid med inkomstbelopp avses den för
den skattskyldige under taxeringsåret
enligt förordningen om statlig inkomstskatt
taxerade inkomsten ökad med det
belopp, varmed avdrag för allmänna
skatter jämlikt 4 § sistnämnda förordning
må hava vid taxeringen medgivits.
Avkortningen och restitutionen må dock
tillhopa icke överstiga sammanlagda beloppet
av den statliga inkomstskatten
och förmögenhetsskatten.

Vid fastställande ----beräknat

belopp.

Vid beräkning---hela krontal.

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1960, dock att äldre bestäm -

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Ang. ändrade bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall

melser fortfarande skola gälla i fråga
om 1900 års taxering samt i fråga om
eftertaxering för år 1900 eller tidigare
år.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

1) att de likalydande motionerna I: 35,
av fröken Andersson, och II: 48, av fru
Wallerius-Gunne, om ändrad lydelse av
4 § förordningen med bestämmelser om
begränsning av skatt i vissa fall, samt

2) de likalydande motionerna I: 290,
av herr Ebbe Ohlsson m. fl., och II: 300,
av fröken Wetterström m. fl., om ändring
av 2 § 1 mom. förordningen med
bestämmelser om begränsning av skatt
i vissa fall,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Yngve Nilsson, Nilsson i Svalöv och Magnusson
i Borås, vilka, under åberopande
av innehållet i de likalydande motionerna
1:290 och 11:300, ansett, att utskottet
bort under 2 hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till nämnda motioner,
antaga det i motionerna intagna
förslaget till förordning angående ändring
av 2 § 1 mom. förordningen den

0 juni 1952 (nr 410) med bestämmelser
om begränsning av skatt i vissa fall.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Då det gäller detta betänkande
bär jag undertecknat en reservation
till förmån för motionerna 1:296
och II: 306, vari begärts ändring av 2 §

1 mom. förordningen med bestämmelser
om begränsning av skatt i vissa fall, den
s. k. 80-procentregeln. Denna regel kan
i en del fall, då det gäller stora förmögenheter
och relativt liten inkomst, komma
att innebära att skatt utgår med mer
än 80 procent. Nog tycker man väl att
detta strider mot den uppfattning som
vi har om rättvisa då det gäller beskattningen.

Motionärerna anför exempel baserade
på uppgifter från 1956 års taxeringsvärde,
som för 44 jordbruks- och skogs -

fastigheter uppgick till 151 miljoner kronor.
1957 höjdes dessa värden till 275,9
miljoner eller med 63 procent. Den påförda
förmögenhetsskatten uppgick för
samtliga fastigheter år 1956 till 2,5 miljoner
och för år 1957, då vi haft ny fastighetstaxering,
till inte mindre än 4,2
miljoner, vilket gör en ökning med 68
procent.

Man har också undersökt storleken
av den effektiva skatten, alltså den skatt
som utgår sedan hänsyn tagits till 80-procentregeln. Den sammanställning
som förebragts visar att med 1956 års
taxeringsvärden har för 21 av de undersökta
egendomarna regeln haft verkan,
under det att den för 3 egendomar
ej haft tillräcklig effekt. De år 1957 genomförda
höjningarna av taxeringsvärdena
ger emellertid en helt annan bild
av läget. För blott 11 av egendomarna
skulle skatten ha understigit 80 procent,
medan den för 12 egendomar hade uppgått
till mer än 80 procent, eller rättare
sagt till tal som ligger mellan 87 och
144 procent.

Av detta torde framgå, att det är orimligt
med en så hård beskattning, och det
har väl ej heller varit tänkt så då skatten
en gång infördes. Det är de stegrade
taxeringsvärdena, i synnerhet på
jordbruks- och skogsegendomar, som
framkallat dessa orättvisa skatteuttag.

När nu hela skatteunderlaget har förändrats
så väsentligt, borde också beskattningsreglerna
kunna anpassas efter
de nya förhållandena. Annars måste ju
en del fastighetsägare på grund av de
uppskrivna taxeringsvärdena — som
icke i sig själva kan ge ökade inkomster
—- avhändas kapital genom en orimlig
beskattning. Det hade därför säkert varit
riktigt om majoriteten i bevillningsutskottet
hade velat bifalla de ifrågavarande
motionerna.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till den vid detta betänkande
fogade reservationen.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Det är riktigt som den
siste ärade talaren påpekade att 80-procentregeln
i vissa fall icke verkar ef -

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

Ang. beskattningen av elektrisk kraft för s. k. borgerliga ändamål

fektivt. Det gäller, som han också påpekade,
då mycket stora förmögenheter är
placerade i framför allt fastigheter som
ger en låg avkastning, så att reduktionsregeln
inte räcker till för att eliminera
ett överskridande av 80-procentgränsen.
Utskottet är fullt medvetet om att denna
regel inte medger den begränsning som
man hade förutsett, men redan vid förarbetena
till lagstiftningen kunde man
konstatera att den reduktionsregel för
vilken man stannade inte skulle komma
att begränsa skatten till 80 procent i de
fall där det rörde sig om stora förmögenheter
med låg avkastning. Av det utredningsmaterial
utskottet haft sig förelagt
framgår också, att när man kommer
ner i avkastningar på under 1,5 procent
inträder denna ogynnsamma verkan.

Utskottet konstaterar för sin del att
den nuvarande regeln leder till icke
önskvärda konsekvenser men kan inte
acceptera motionärernas förslag. Även
om man skulle omarbeta reduktionsregeln
och ta bort låt oss säga den statliga
förmögenhetsskatten, skulle begränsningen
ändå inte räcka till så länge vi har
kvar den kommunala skatten. Orättvisorna
skulle följaktligen kvarstå även
om man skulle tillmötesgå motionärernas
önskemål.

Den utredning herr Yngve Nilsson åberopade
har utskottet också haft anledning
titta på, och den har vitsordats vara
riktig. Att uppmärksamma i denna
utredning är dock att däri ingår 24
fideikommiss. Det är ju mycket klart
att dessa i de flesta fall inte kan fås så
lönsamma att man undgår en låt oss
kalla det »överbeskattning». Den frågan
har emellertid tidigare varit föremål för
riksdagens prövning, och för närvarande
arbetar en utredning som skall försöka
lösa de frågor som sammanhänger med
fideikommissens kapital.

Herr talman! Med anledning av vad
jag här framfört och med hänvisning
till vad utskottet i övrigt har sagt i denna
fråga ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr andre vice

talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
att med anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner komme
att framställas särskilt angående vardera
punkten av utskottets i det nu ifrågavarande
betänkandet gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten 1 hemställt.

Sedermera gjorde herr andre vice talmannen
enligt de beträffande punkten 2
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr andre vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
23 punkten 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Ang. beskattningen av elektrisk kraft för
s. k. borgerliga ändamål

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 26, i anledning av väckta
motioner angående vissa ändringar i förordningen
om allmän energiskatt.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Ang. beskattningen av elektrisk kraft för s. k. borgerliga ändamål

utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 283,
av herrar Georg Carlsson och Franzén,
samt II: 354, av herr Elmwall in. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 297,
av herr Mattsson, och II: 367, av herr
Eriksson i Bäckmora m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta om sådan
ändring av energibeskattningen av
elkraft för s. k. borgerliga ändamål, att
med verkan från den 1 juli 1959 nuvarande
värdeskatt med 7 procent av kraftpriset
skulle ersättas av styckeskatt med
1 öre/kWh i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på anförda skäl hemställt,

1) att de likalydande motionerna I:
283, av herrar Georg Carlsson och Franzén,
samt II: 354, av herr Elmwall m. fl.,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

2) att de likalydande motionerna I:
297 av herr Mattsson, och II: 367, av herr
Eriksson i Bäckmora in. fl., icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Bengtson, Mattsson och Eriksson i Bäckmora,
vilka, under åberopande av innehållet
i motionerna I: 297 och II: 367, ansett,
att utskottet bort under 2 hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till nämnda
motioner, antagna i reservationen infört
förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 31 maj 1957
(nr 262) om allmän energiskatt.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Vid införandet av den
allmänna energiskatten beslöts för den
elektriska energiens vidkommande att
skatten skulle tas ut procentuellt på hela
den av kraftdistributören debiterade
kostnaden. Härigenom har konsumenterna
fått betala skatt inte enbart på de avgifter
som motsvarar energiförbrukningen
utan också på de fasta kostnader som
debiteras. Vi är medvetna om att småindustrien
får betala avgifter som är
väsentligt högre än vad storindustrien

betalar. Vidare får elabonnenterna betala
elskatt även för sådana extra avgifter
som i vissa fall utgår bl. a. om man
vid visst tillfälle uttar högre effekt än
normalt. Härvid drabbas småindustrien
väsentligt hårdare än vissa större kraftförbrukare.

Inom småindustrien är vi medvetna
om att energiskatten skall användas till
fortsatt utbyggnad av vår kraftförsörjning
och kanske då främst till de atomkraftverk
som skall komma.

Här tycker jag att det är på sin plats
att påpeka, att energiskatt också utgår
på olja, men att denna energiskatt inte
betalas med viss procent av oljans pris
utan med ett visst belopp per ton olja.
Här får således både små och stora konsumenter
betala i förhållande till sin
konsumtion, vilket måste anses vara riktigt.

Enligt en utredning som jag har gjort
kan kraftpriset för småindustrien i olika
delar av landet variera mellan cirka 11
öre och 40 öre; i ett enda extremt fall
har kraftpriset uppgått till 2 kronor per
kilowattimme. Av detta framgår att det
är en oerhörd skillnad i skattebelastningen
för olika konsumenter då skatten
utgår procentuellt. Vi har inte ansett
detta vara riktigt och har därför föreslagit
en ändring.

Herr talman! Av denna anledning vill
jag yrka bifall till den av undertecknad
tillsammans med herrar Bengtson och
Eriksson avgivna reservationen. Vi anser
det riktigt att man går in för en
stycketalsskatt på elektrisk energi, varigenom
alla konsumenter får vara med
och bidraga till utbyggnaden av våra
kraftresurser i den mån den ställer anspråk
på den framtida kraftförsörjningen.

Herr SNYGG (s):

Herr talman! Frågan om styckeskatt
eller värdeskatt var föremål för ganska
ingående prövning i riksdagen år 1957.
Såvitt jag kan erinra mig förelåg det inte
då någon motion om att skatten skulle
utformas som en styckeskatt. Kontrollstyrelsen
och de remissinstanser som var
tillfrågade förordade en värdeskatt.

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

Ang. beskattningen av elektrisk kraft för s. k. borgerliga ändamål

I det yttrande som utskottet nu inhämtat
från kontrollstyrelsen har styrelsen
åberopat ett yttrande från energiskattenämnden,
som framhåller att en övergång
till styckeskatt skulle ge en väsentlig
ökning av priset på elkraft för vissa
kategorier i samhället. Sålunda skulle
en högre skattebelastning komma till
stånd i Norrland, där kraftförbrukningen
på grund av yttre förhållanden är
hög. En omläggning skulle även hårt
drabba bageriugnar och andra förbrukare,
som nu abonnerar på överskottskraft
och får den enligt en låg taxa.

Nu ser jag att det i reservationen har
införts en särskild paragraf som medger
rätt för kontrollstyrelsen att uttaga nuvarande
beskattning på denna överskottskraft,
men i motionerna återfinns
inte denna paragraf.

Energiskattenämnden säger vidare att
skillnaderna mellan kraftpriset i tätorter
och på landsbygden normalt inte är
så stora som de i motionen angivna. De
uppgår för den borgerliga kraftförbrukningen
på landsbygden — bostäder, jordbruk,
handel och hantverk — till 2 öre
per kilowattimme. Denna skillnad har
krympt ytterligare under år 1958. Det
skulle, säger elskattenämnden, motsvara
en merbeskattning för förbrukarna på
landsbygden med omkring 75 öre per
år och abonnent. Nämnden framhåller
att detta är ett genomsnittsvärde och att
vissa variationer kan förekomma.

Men det finns även ett annat skäl som
gör att utskottet icke har ansett sig böra
tillstyrka motionerna, nämligen att man
inte utan tvingande orsak bör ändra
på en nyligen införd beskattning, då detta
skulle bli besvärligt ur både utdebiterings-
och uppbördssynpunkt. Energiskattenämnden
förklarar att en värdeskatt
avgjort är att föredraga ur både
uppbörds- och debiteringssynpunkt.

Utskottet bar alltså inte kunnat finna
några vägande skäl för en ändring av
skatten på elektrisk energi. En sådan
ändring måste, om den skall göras, föregås
av en mera allsidig utredning än vad
som gjorts i de väckta motionerna.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets betänkande.

Herr MATTSSON (ep) :

Herr talman! Utskottet anför att det i
vissa fall skulle medföra en fördyring
för abonnenterna om den nuvarande
värdeskatten å 7 procent ersattes av en
styckeskatt å 1 öre per kilowattimme.
Jag vill häremot invända, att ingen av
de mindre industrierna torde ha en taxa
som ligger under 12—13 öre. Man kan
då lätt räkna ut att de båda debiteringssätten
i så fall skulle slå ungefär lika.
Det finns emellertid industrier som när
man räknar med även fasta kostnader
får betala ett pris av 30—40 öre, och de
drabbas då mycket orättvist av den nuvarande
värdeskatten.

Utskottets talesman förklarade vidare,
att riksdagen inte bör gå med på en
ändring utan särskilt tvingande skäl. Jag
tycker för min del att de stora orättvisor,
som här uppenbarligen finns olika
abonnenter emellan, är ett dylikt tvingande
skäl för att en ändring omgående
skulle vara på sin plats.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående vardera punkten av utskottets
i det nu förevarande betänkandet gjorda
hemställan.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten 1 hemställt.

I fråga om punkten 2, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
i nämnda punkt hemställt skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Mattsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 26
punkten 2, röstar

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Om avdragsrätt för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Maltsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 116;

Nej — 22.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om avdragsrätt för gåvor till samhällsnyttiga
ändamål, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 29, i anledning av väckta
motioner om rätt till skatteavdrag för
gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:4, av
herr Lindblom m. fl., och 11:3, av herr
Gustafsson i Borås m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla
om utredning rörande rätt till avdrag
vid taxering till statlig inkomstskatt
av förslagsvis belopp upp till 10 % av
den taxerade inkomsten med ett högsta
avdragsgillt belopp av förslagsvis 1 000
kronor, om den skattskyldige skänkt beloppet
till humanitära, litterära, religiösa,
vetenskapliga eller undervisningsändamål;
samt

2) motionen II: 207, av herrar Hamilton
och Lothiyius, vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam
utredning och förslag i syfte att avdragsrätt
måtte införas för donationer och
utgifter till kulturminnesvårdande ändamål,
förutsatt att varje ändamål godkändes
i den ordning, som Kungl. Maj:t kunde
finna lämplig.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

1) att de likalydande motionerna 1:4,
av herr Lindblom m. fl., och II: 3, av
herr Gustafsson i Borås m. fl., om rätt
till skatteavdrag för gåvor till humanitära
m. fl. ändamål, samt

2) att motionen II: 207, av herrar Hamilton
och Lothigius, om rätt till skatteavdrag
för donationer och utgifter för
kulturminnesvårdande ändamål, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Söderquist, Anders Johansson,
Kollberg och Gustafson i Göteborg,
vilka ansett, att utskottet bort
under 1 hemställa, att riksdagen med bifall
till de likalydande motionerna I: 4
och II: 3 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning rörande rätt
till avdrag vid taxering till statlig inkomstskatt
av förslagsvis belopp upp
till 10 procent av den taxerade inkomsten
med ett högsta avdragsgillt belopp
av förslagsvis 1 000 kronor, om den skattskyldige
skänkt beloppet till humanitära,
litterära, religiösa, vetenskapliga ändamål
eller undervisningsändamål;

II) av herrar Yngve Nilsson, Magnusson
i Borås och Darlin, vilka likväl ej
antytt sin åsikt.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Jag är på förhand tämligen
medveten om att det kanske infe
tjänar så mycket till att dra upp en debatt
i den fråga det här gäller, och jag
skall därför inte heller bli mångordig.
Icke förty anser jag dock denna fråga
vara av så pass stor vikt och betydelse,
att jag inte utan vidare vill vara med
om att den skall begravas så att säga i

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

Om avdragsrätt för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

tysthet. Jag vill därför såsom varande
reservant med några ord knyta an till
detta spörsmål.

Vi har här i landet som bekant ett
stort antal såväl kulturella som humanitära
och likartade strävanden, vilka vunnit
allmänt erkännande och även betraktas
som ytterst värdefulla. De är värdefulla
inte minst ur den synpunkten, att
de upprätthålles och bedrives tack vare
frivilliga gåvomedel och frivilliga arbetsinsatser
från sådana människors sida,
som på grund av sitt intresse och
sin läggning känner sig alldeles särskilt
kallade att stödja desamma. Klart är att
utan dessa gåvomedel skulle den verksamhet,
som nu bedrives, inte tillnärmelsevis
kunna upprätthållas. Man kan
också utgå från att åtskilliga av de verksamhetsområden,
som dessa strävanden
omspänner, är av den art att statsmakterna
måst ekonomiskt träda emellan,
om man inte kunnat räkna med de omnämnda
gåvomedlen.

När motionärerna i sin motion föreslår
en utredning angående skattefrihet
för dylika gåvor upp till eventuellt 1 000
kronor, räknar man med att det skattebortfall,
som det allmänna härigenom
skulle vidkännas, i varje fall inte blir
nämnvärt större än det anslagsbelopp
som i annat fall kunde ifrågakomma till
de nämnda strävandena.

Vid frågans behandling i bevillningsutskottet
har man inte heller från majoritetens
sida varit helt främmande för
att man här har att göra med strävanden
av högst behjärtansvärd art. Samtidigt
säger man emellertid från majoritetens
sida, att avdragsrätt för gåvomedel
av det slag, varom det här är fråga,
av rent principiella skäl inte kan
förordas, och jag förutsätter att den talesman
för utskottet, som kommer att
uppträda efter mig, kommer att förfäkta
den meningen.

Nåja, det är ju alltid lätt att åberopa
principer, men det vore mera tacknämligt
om man i ett aktuellt läge mera
toge hänsyn till praktiska realiteter och
vad det sunda förnuftet kan ge anledning
till. När man i stället rekommenderar
direkta statliga bidrag, måste jag

säga att denna väg — allra helst i det
ekonomiska läge, vari vi nu befinner oss
—- inte skulle leda till någonting som
för de åberopade strävandena skulle bli
vare sig stimulerande eller i verkligheten
befruktande. Jag föreställer mig också
att man på detta håll skulle betacka
sig för statligt stöd i den åsyftade formen,
ty det skulle betyda att man kom
i en icke önskvärd beroendeställning till
statsmakterna, och det skulle även verka
dämpande på offervilja och arbetsintensitet
inom dessa frivilliga rörelser.

Motionärerna har upprepat ett gammalt
krav på en utredning, som tar sikte
på de nämnda gåvomedlens befriande
från inkomstbeskattning. Och detta är
inte något nytt krav. Frågan har tvärtom
varit uppe åtskilliga gånger tidigare
i skilda sammanhang. En alltmer växande
opinion kräver emellertid att frågan
tas upp till förnyad utredning.

Jag vill erinra om att vad man här i
landet anser vara omöjligt att genomföra
det har sedan ganska länge på sina håll
praktiskt tillämpats i åtskilliga länder,
t. o. m. länder som ligger oss ganska nära.
Har man kunnat göra det i dessa
länder, föreställer jag mig att det bör gå
att praktiskt lösa dessa frågor även för
vårt lands vidkommande.

Jag vill slutligen erinra om att skattebefrielse
för gåvomedel i några fall rent
temporärt har medgivits till vissa med
krigsåren och kristiden förknippade ändamål.
Den avstyrkande princip, som
man hävdar från utskottsmajoritetens sida,
har således inte alltid varit vägledande
för statsmakternas ställningstagande
till de önskemål som här föreligger.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! I likhet med den föregående
talaren skulle också jag kunna
säga, att det kanske inte är praktisk politik
att ta upp någon längre diskussion
i denna fråga. Som bekant har den behandlats
av riksdagen flera gånger tidi -

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Om avdragsrätt för gåvor till samhällsnyttiga ändamal, m. m.

gare, och utsikterna till att den skall finna
sin lösning i dag torde inte vara så
stora.

Jag har emellertid begärt ordet dels
av det skälet att jag är motionär och
dels på grund av att det nu är sista
gången som jag kommer att besvära kammaren
med något yrkande i denna fråga.
Under sådana förhållanden har jag
tyckt att det ändå fanns ett visst fog för
att begära ordet och yttra sig.

Frågan har som sagt behandlats vid
flera tillfällen, och man har i huvudsak
anfört principiella skäl när man inte velat
gå med på avdragsrätt. Personligen
har jag mycket svårt att förstå, att vi
inte även i vårt land skulle kunna finna
en lösning av dessa problem, eftersom
avdragsrätt har införts i andra länder,
såsom här redan sagts. Dessutom finner
jag i utskottets betänkande ett uttalande
av skattelagsakkunniga, som jag tycker
rent av ger en viss anvisning på hur
problemet skulle kunna lösas, ehuru de
sakkunniga inte velat ta upp spörsmålet
i det sammanhang det då var före.

Det är på sidorna 5 och 6 som uttalandet
återges, och där heter det: »De
sakkunniga har emellertid även framkastat
tanken att — om det skulle befinnas
angeläget, att vid beskattningen hänsyn
i någon form tas till skattskyldigs utgifter
av den beskaffenhet, varom här är
fråga — en annan utväg än att tillskapa
en särskild avdragsform skulle tillgripas.
Enklast kunde detta ske genom att
bestämmelserna om det nuvarande avdraget
för försäkringspremier o. d. ändrades
så att avdragsrätten omfattade
även avgifter eller bidrag till vissa andra
ändamål än försäkringar. Avdragsrätten
skulle därvid såsom nu vara begränsad
till vissa maximibelopp. Åtskilliga
avgifter och bidrag till allmännyttiga
ändamål eller till sammanslutningar hade
ur social synpunkt ett värde, som kan
jämföras med försäkringsverksamhetens,
och det kunde därför icke anses föreligga
avgörande principiella skäl mot
att skattskyldig medges en friare valrätt
i fråga om utnyttjandet av ifrågavarande
av sociala skäl betingade avdrag.

Tekniskt skulle en sådan ändring kunna
genomföras på jämförelsevis enkelt sätt
genom ändring av 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
och 4 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt. Emellertid
har en sådan lösning av förevarande
fråga vissa beröringspunkter med spörsmålet
om avdrag för medlemsavgifter,
varför den borde ytterligare övervägas
i samband med behandlingen av skattebestämmelserna
rörande medlemsagifter.
»

Ja, nu har vi löst frågan om medlemsavgifter,
men detta problem är fortfarande
olöst. Och jag tror att man vågar
göra det påståendet: Med litet god vilja
och en smula strävan efter en lösning
skulle det säkert vara möjligt att nå positivt
resultat. Jag tror att principerna
inte lägger hinder i vägen, utan det är
den goda viljan som saknas. Ur statens
synpunkt är det ju så betydelsefulla uppgifter,
som utföres av de här ifrågavarande
organisationerna, att jag har mycket
svårt att tänka mig någonting som
skulle vara av större betydelse på detta
område. Därför menar jag att frågan är
långt allvarligare än man kanske föreställer
sig.

Jag vill också erinra om att 1948 års
frikyrkomöte, som ju representerar det
stora flertalet av frikyrkofolk i hela landet,
uppdrog åt samarbetskommittén att
fortsätta att aktualisera denna fråga.
Frågan är alltså inte oväsentlig ur dessa
organisationers synpunkt, och det torde
också finnas andra som kommer att vara
lika intresserade av frågans lösning.

Herr talman! Jag skall inte utveckla
detta närmare. Jag tror att envar av
kammarens ledamöter känner rätt bra
till det här till följd av den diskussion
som har förts tidigare. Jag vill för min
del säga, att det vore hedrande för den
svenska riksdagen att söka finna en
form för lösning av detta problem. Frågan
kommer tillbaka år efter år —- jag
är ganska övertygad om det —- och det
vore en hederssak att lösa den.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den vid punkten fogade
reservationen.

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

Om avdragsrätt för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! I detta betänkande är
också redovisad en motion, nr 207 i
andra kammaren, vari hemställes »att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam
utredning och förslag i syfte att avdragsrätt
införes för donationer och utgifter
till kulturminnesvårdande ändamål, förutsatt
att varje ändamål godkännes i
den ordning, som Kungl. Maj:t kan finna
lämplig». Jag skulle vilja framhålla,
att det även i denna motion framställs
önskemål som är värda beaktande.

Det var kanske inte så svårt att göra
donationer förr i världen, när skattetrycket
var lägre. Man har märkt på olika
områden, vilket också de föregående
talarna framhållit, att vederbörande,
som tidigare har stött olika institutioner
av religiöst eller kulturellt
slag, numera är så hårt trängda att de
helt enkelt inte längre kan ge den hjälp
som tidigare har förekommit. När samtidigt
inte heller det allmänna anser sig
ha resurser blir en mängd saker eftersatta.

Jag kommer för min del att rösta med
reservationen, men jag anser att även
de kulturminnesvårdande ändamålen
bör bli föremål för en utredning. Jag
ber därför att få yrka bifall till motionen
nr 207 i andra kammaren av
herrar Hamilton och Lothigius.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Herr Anders Johansson
tog till orda, som han själv uttryckte
det, närmast för att inte den här frågan
skulle »begravas i tysthet». Han behöver
nog inte hysa några som helst farhågor
för det. Den har flera gånger varit
föremål för riksdagens behandling
under det senaste årtiondet. En ärad
ledamot av andra avdelningen inom bevillningsutskottet
försäkrade oss att frågan
skulle komma tillbaka med samma
sedvanliga envishet som den har gjort
tidigare, och eftersom också herr Lindblom
på frikyrkofolkets vägnar nyss
har sagt, att man där nog skall se till

7 Första kammarens protokoll 1959. Nr 11

att hålla frågan levande, så behöver herr
Anders Johansson inte befara att behöva
ta till orda bara av rädsla för
att frågan skall tystas ned.

Jag vill inte fresta kammarledamöternas
tålamod med att lämna en redogörelse
över hur den här frågan har behandlats
under det senaste årtiondet.
Frågan har, som jag nämnde, varit föremål
för flera riksdagars behandling och
dessutom malts några gånger i utredningskvarnen.
Jag tror att frågekomplexets
egen historia vittnar ganska tydligt
om svårigheterna att komma till en lösning.
Det är inte så enkelt som motionärerna
och reservanterna försöker göra
gällande. När nu utskottet har hänvisat
till 1957 års bevillningsutskotts
betänkande, så har det skett därför att
den gången behandlade verkligen bevillningsutskottet
den här frågan på basis
av det utredningsmaterial som då förelåg.
Utskottet kunde då hänvisa till
vad skattelagsakkunniga hade kommit
fram till, och vi kan i dag lika väl som
1957 påpeka, att införandet av en avdragsrätt
för gåvor helt enkelt inte kan
motiveras utifrån de principer som ändå
ligger till grund för hela vår skattelagstiftning.

Därmed vill varken jag eller utskottet
bestrida påståendet att en avdragsrätt
för gåvor skulle kunna verka gynnsamt
på bidragsgivningen till de ändamål,
som här har angivits. A andra sidan
anser jag emellertid, att principen bör
vara den att om det gäller ett allmännyttigt
ändamål som samhället i dess
olika former — det må nu vara stat eller
kommun — önskar stödja så är det bättre
att begagna sig av anslagsvägen. Då
blir gränsdragningen så mycket lättare,
eftersom man vid varje särskilt tillfälle
får ta hänsyn till den allmännytta som
ligger i ett främjande av ändamålet i
fråga.

Man skulle kunna dra upp rätt många
exempel på hur svårt det skulle vara
med en sådan här gränsdragning. Eftersom
motinärerna anser att avdragsrätten
skulle gälla för gåvor till vad
man kallar humanitära, litterära, religi -

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Om avdragsrätt för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

ösa och vetenskapliga ändamål, ja, även
nndervisningsändamål, så har man jn
vidgat fältet till praktiskt taget nästan
all samhällsverksamhet. Jag frågar mig
hara: Hur är det möjligt att göra en
gränsdragning t. ex. mellan religiösa
sammanslutningar? Jag måste, herr talman,
säga att jag inte kan finna att
det ligger någon samhällsnytta i om en
person lämnar 1 000 kronor till Jehovas
vittnen och får avdrag vid beskattningen
för det. Det kan naturligtvis sägas
att sådana ändamål inte skall godtas.
Men vem skall göra den gränsdragningen?
Även på andra områden kan gränsdragningen
bli väl så delikat.

Jag tror därför att utskottet rekommenderat
den mest hållbara linjen i det
här fallet när det hänvisat till att anslagsvägen
är den som bäst tillgodoser
den allmännyttiga verksamhet, som man
önskar befrämja genom samhälleliga
insatser. Det blir ändock en samhällelig
insats, därest man ger avdragsrätt vid
beskattningen för gåvor till vissa ändamål.
Jag yrkar därför bifall till utskottets
förslag i detta avseende.

Herr Mannerskantz tog upp det andra
motionsparet, som gäller donationer och
utgifter till kulturminnesvårdande verksamhet.
Donationer till sådan verksamhet
faller ju under precis samma regler
som gåvor. När det gäller utgifter för
kulturminnesvårdande verksamhet vet
man emellertid inte riktigt vad motionärerna
åsyftar. De omkostnader, som en
person har exempelvis såsom förvaltare
av en byggnad, som upptagits såsom
kulturminne, är avdragsgilla vid beskattningen.
De utgifter som en person
har till exempel för omvårdnaden av
en tavelsamling, som kan anses vara ett
kulturminne, kan däremot inte betraktas
som avdragsgilla, vilket motionärerna
kanske finner önskvärt. Utskottet har
emellertid sagt sig, att så fort det gäller
privategendom av det här slaget kan avdragsrätt
inte beviljas annat än i den
mån det gäller en i lagstiftningen legaliserad
avdragsrätt.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan
även i denna punkt.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Herr Eriksson bar här
givit uttryck åt ett extremt skattetänkande
som inte är oss obekant vare sig
i denna fråga eller i andra sammanhang
där han förfäktar liknande synpunkter.

Han försökte påvisa, hur oerhört svårt
det skulle vara att lösa den här frågan.
Jag frågar då, om vi verkligen är så
mycket efter i vårt land att vi inte kan
åstadkomma en lösning av den frågan,
som redan för länge sedan bär lösts i
andra, oss näraliggande länder, där man
medgivit skattefrihet för dylika gåvomedel.

För övrigt sade han att det inte skulle
vara möjligt att göra någon gränsdragning.
Motionärerna ifrågasätter att regeringen
skulle få göra gränsdragningen,
och jag kan då inte finna annat än att
herr Eriksson också komprometterar regeringen,
när han säger att en gränsdragning
icke kan åstadkommas. Det
sker ju gränsdragningar när det gäller
så många andra ändamål, t. ex. vid fördelningen
av lotterimedel, kulturella anslag
av annan art och mycket annat.
Varför skulle regeringen inte kunna göra
något liknande när det gäller den bär
saken?

Herr Eriksson förfäktade att anslagsvägen
var den riktiga. Jag vill då till slut
säga att jag undrar hur många av ifrågavarande
humanitära och kulturella institutioner
som skulle vilja anamma ett
statsbidrag av den art som här ifrågasatts
från utskottsmajoritetens sida, när
de förut helt har levt på frivilliga bidrag
och insatser. Jag tror att det skulle medföra
ett stort handikapp för dessa strävanden,
som vi trots allt önskar skall
fortleva.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Med anledning av herr
Erikssons anförande vill jag först bara
säga att vad jag talade för inte var
något motionspar, utan en motion väckt
av två ledamöter av andra kammaren.
De har angivit två ändamål, ägnade att
medföra avdragsrätt, nämligen för det

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

Om avdragsrätt för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

första om någon t. ex. skänker 1 000 kronor
för att frilägga en skeppssättning eller
en bronsåldersgrav, och för det
andra om någon, som i sin iigo har en
kulturellt värdefull byggnad eller något
sådant, bar mycket stora utgifter därför.
I många sådana fall är det ganska
tydligt att vederbörande taxeringsnämnd
inte skulle medge något avdrag, och det
är beträffande sådana fall man nu vill
ha klarhet. Gäller det utgifter för reparation
av en byggnad från 1600- eller
1700-talet är de naturligtvis avdragsgilla,
men är det fråga om något annat
objekt är det inte säkert att avdrag medges.
Det finns det exempel på.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Jag vill bara till herr
Anders Johansson säga, att det vore
ganska lättvindigt att överlämna åt regeringen
att avgöra vilka sammanslutningar
som skall anses fylla kravet på
allmännyttighet. Jag vill, herr Anders
Johansson, befria regeringen från den
våldsamma kritik som omedelbart skulle
kunna drabba den, om den sållade
bort några av de verksamhetsgrenar som
andra anser vara värda den ifrågavarande
förmånen för bidragsgivare. Regeringen
har tillräckligt mycket att värja
sig emot ändå utan att man behöver
draga på den även ett sådant elände.

Till herr Mannerskantz vill jag säga
att det finns fastighetsägare eller jordbrukare
som på sin gård har t. ex. en
runsten som han vårdar. Det finns de,
som får den vården gratis av de kulturminnesvårdande
myndigheterna, men
det finns också sådana som utför vården
av eget intresse att bevara kulturminnet
från tidens nötning. Bifölls motionärernas
förslag skulle vederbörande
kunna få avdrag för de kostnader han
möjligen kan ha för att odla sitt alldeles
speciella intresse för någonting som
av en händelse råkat hamna på hans
ägor.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats pro -

positioner komme att framställas särskilt
angående vardera punkten av utskottets
i förevarande betänkande gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten 1 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Söderquist in. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Anders, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 29
punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Söderquist m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Lindblom begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 91;

Nej — 43.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om punkten 2, yttrade nu herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
i denna punkt hemställt skulle

100

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Ang. ändring i övergångsbestämmelserna till lagen om skyldighet att renhålla gata
m- m- — Om ändring av reglerna för nämndemäns fördelning mellan kommunerna

bifallas, dels ock att kammaren skulle
bifalla den i ämnet väckta motionen II:
207.

Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Ang. ändring i övergångsbestämmelserna

till lagen om skyldighet att renhålla
gata m. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i övergångsbestämmelserna
till lagen om skyldighet
att renhålla gata in. m.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 170 i första kammaren av
herr Svensson, Axel, och fru Carlqvist
samt nr 220 i andra kammaren av herr
Johansson i Norrköping m. fl. I motionerna,
vilka voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen måtte för sin del antaga
sådan ändring av fjärde stycket
övergångsbestämmelserna till lagen om
skyldighet att renhålla gata m. m., att
beslut av stadsfullmäktige eller motsvarande
myndighet om anstånd med lagens
tillämplighet måtte vara gällande
under sju år från lagens ikraftträdande.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, I: 170 och II:
220, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! När vi i utskottet behandlade
frågan om skyldighet att renhålla
gator m. m., hade vi en mycket
ingående diskussion om övergångsbestämmelserna
i samband med lagens
ikraftträdande. Det visar sig nu, att dessa
övergångsbestämmelser kanske varit
för snävt tilltagna. Vi har därför tillåtit
oss att motionsledes i kammaren föra
fram ett yrkande om förlängning av ti -

den för övergångsbestämmelserna, som
nu är två år, till att gälla ytterligare
fem år.

Syftet med detta yrkande är närmast
att ge våra kommuner litet andrum,
bl. a. när det gäller inköp av maskinpark
och dylikt som erfordras. Vi vet
alla, att dessa maskiner i huvudsak
måste anskaffas från utlandet. Denna
anhopning av beställningar på maskiner
kan också innebära vissa bekymmer
för kommunerna att anskaffa dem
till ett rimligt pris. Syftemålet med motionerandet
är således att bereda kommunerna
längre tid att planera dels maskininköpen
och dels övriga anordningar,
som är nödvändiga för övertagandet
av denna renhållningsskyldighet.

Nu har första lagutskottet erinrat om
vad som senast förevarit i samband med
ärendets behandling. Man har ansett, att
riksdagen tagit en så bestämd ställning
till övergångsbestämmelserna, att man
knappast kan utvidgda dem. Utskottet
har därefter yrkat avslag på motionen.

Herr talman! Jag har här bara velat
erinra om syftemålet med motionen, och
jag ställer inte något särskilt yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Om ändring av reglerna för nämndemäns
fördelning mellan kommunerna

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 18, i anledning av väckta
motioner om ändrad lydelse av 4 kap.
5 § andra stycket rättegångsbalken.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 22 i första kammaren av
herr Sveningsson och herr Ohlsson,
Ebbe, samt nr 21 i andra kammaren av
herr Fröding m. fl. I motionerna, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen måtte antaga i motionerna infört
förslag till ändrad lydelse av 4 kap.
5 § andra stycket rättegångsbalken.

Onsdagen den 8 april 1959

Nr 11

101

Om ändring av reglerna för nämndemäns fördelning mellan kommunerna

Det i motionerna framlagda förslaget
avsåg att vid sidan av huvudregeln om
nämndemännens fördelning mellan kommunerna
i förhållande till deras folkmängd
skulle gälla, att vederbörande
hovrätt efter framställning av rätten
kunde medgiva den jämkning av antalet
nämndemän kommunerna emellan som
befunnes påkallad för att erforderlig
ortskännedom skulle bliva företrädd
inom nämnden. Enligt motionärernas
förslag skulle vidare nu gällande regel
att varje kommun skulle utse minst en
nämndeman försvinna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, I: 22 och II: 21,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Robert Johansson och Arvidson, fru
Boman samt herrar Fröding och Larsson
i Norderön, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
hort hemställa, att förevarande motioner,
1:22 och 11:21, icke måtte föranleda
annan riksdagens åtgärd än att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad i det av reservanterna föreslagna
yttrandet anförts.

Herr JOHANSSON, ROBERT, (ep):

Herr talman! Denna fråga rör vid ett
problem, som aktualiserats genom den
omvandling som sker i vårt samhälle på
grund av landsbygdens avfolkning och
folkuttunningen där.

Folkuttunningen på landsbygden skapar
problem, som kommer igen i olika
sammanhang, och här har vi ett av dem.
Genom storkommunernas tillkomst och
deras koncentration omkring tätorterna
riskerar nu stora — och för varje dag
allt större — glesbygder att bil utan representanter
i häradsrätterna. Orts- och
lokalkännedom har varit en värdefull
tillgång för våra häradsrätter, och jag
är övertygad om att ingen rättsskipning
i detta land är beroende av en intressegrupps
majoritet i häradsrätten. Diskus -

sionen i utskottet och uppläggningen av
denna fråga har emellertid skapat sådana
motsättningar. Jag vill understryka,
att jag tror att man i sådant fall
gör sig skyldig till en felsyn. Det är en
risk att förlora något viktigt i rättsskipningen.

Vi reservanter i utskottet har inte
kunnat godta utskottets resonemang om
att det ökade antalet mål ifrån tätorterna
skulle berättiga till en ökad representation
i häradsrätterna därifrån. Vi
utgår från att häradsrätternas tolkning
av svensk rätt inte skall ske efter en
majoritetsprincip utan att denna tolkning
måste vara baserad på helt andra
grunder.

Det är känt, att landsbygden har speciella
sammanlevnadsproblem. I häradsrätten
bör därför ingå personer, som
känner till dessa problem. Det remisssvar,
som Föreningen Sveriges häradshövdingar
lämnat till utskottet, ger belägg
för att de, som bäst känner till dessa
problem, också har den uppfattningen.
Jag tror, som jag förut sade, att
svensk rätt inte kan tolkas av majoriteten
utan måste grunda sig på kännedom
om vad som ligger bakom de sammanlevnadsproblem,
som dras inför
rätten.

Landsbygden har som sagt sina speciella
sammanlevnadsproblem. De kan
gälla exempelvis rågångar och liägnadsskyldighet
och många andra saker, som
en tätortsbo är fullständigt främmande
för. Det är alldeles orimligt att föreställa
sig att den, som första gången kommer
i kontakt med dessa problem i en
huvudförhandling, skall kunna tolka
dem med den korta förhandlingen som
bakgrund. Vi reservanter har pekat på
detta såsom tämligen orimligt, och jag
skulle kunna ge ett exempel för att belysa
min uppfattning. Om herrar bilister
i denna kammare skulle råka ut för
en olycka i trafiken och skulle få denna
olycka bedömd av en rätt, bestående
av enbart fotgängare, så är jag
övertygad om att bilisterna här skulle
känna sig oroade. Vi måste också tänka
på de som skulle döma i detta speciella

102

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Om ändring av reglerna för nämndemäns
fall — nämligen fotgängarna — hur ansvarsfylld
och svårbedömd deras uppgift
vore.

■lag skall, herr talman, inskränka mig
till detta lilla exempel. Utskottet har
skrivit, att det skulle fordras speciellt
starka skäl för att man skulle ta denna
fråga under omprövning. Utvecklingen
på den svenska landsbygden går oerhört
fort. Befolkningsuttunningen fortskrider
för varje dag, och betydelsen av
dessa problem kommer att öka. Vi anser
att rättssäkerheten hotas, om vi inte ser
upp med dessa problem. Det är inget
speciellt intresseproblem mellan tätort
och landsbygd, utan ett problem, där vi
försöker få en svensk rättstolkning med
den sakkunskap som våra häradsrätter
under hela sin verksamhet har gjort sig
kända för.

Det är med den bakgrunden och av
det skälet, som vi reservanter i utskottet
yrkat att man skall tillsätta en utredning
för att lösa problemet. Det är ju
lätt att som man nu gjort ta befolkningstalet
som grund för utseende av
nämndemän, men de speciella problem
som här har uppkommit är så allvarliga,
att jag anser att man bör ompröva
frågan.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till den till utlåtandet fogade reservationen.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Jag har inte deltagit i
utskottsbehandlingen av den här frågan,
och jag har, närmast genom en olyckshändelse,
inte kommit att underteckna
motionen. Eftersom emellertid frågan
hör till mitt dagliga verksamhetsområde,
skulle jag gärna vilja säga några ord.

Utskottet har framställt frågan närmast
som ett problem rörande intressemotsättningar
mellan glesorter och tätorter.
Man har sagt att man inte saknar
förståelse för motionärernas synpunkter
angående glesortskommunernas representation,
men att man också måste slå
vakt om tätorternas intressen. Den erfarenhet
jag har från min egen domsaga
beträffande detta problem är ganska

fördelning mellan kommunerna
kraftigt accentuerad. Det är nämligen så
att där finns en stor kommun om 27 000
invånare och en del mindre kommuner
vilkas invånarantal rör sig kring tusentalet.
Detta medför att det, om en rent
proportionell representation införes,
skall utses kanske 14—15 nämndemän
från den stora kommunen och inte mer
än en från de små kommunerna. Därvid
har jag haft den erfarenheten, att tätorten
inte alls har något intresse av alt
få så många nämndemän. Man har tvärtom
svårt att rekrytera nämndemannakåren
med tillräckligt många intresserade
och lämpliga personer. Man skulle
hellre se, att orten fick ett något mindre
antal. Jag vet inte om det ligger så till
på andra håll i landet, men i varje fall
inom min domsaga förhåller det sig på
det sättet.

Jag vill för min del se denna fråga
inte så mycket som ett ämne för motsättningar
mellan olika bygder utan ur
rättsvårdens intresse. Då framträder just
den synpunkten, att tätorterna över huvud
taget har svårt att få fram tillräckligt
många lämpliga och intresserade
personer till nämndemannauppdraget,
medan det är mycket lättare att få fram
sådana i de mindre kommunerna med
en glesare befolkning. Rättsvården skulle
därför vinna på en möjlighet till
jämkning i den strikta proportionaliteten.
Inom tätorterna får man antingen
använda den tvångsmöjlighet, som föreligger
genom att man inte har rätt att
avsäga sig ett nämndemannauppdrag utan
speciella skäl, eller också får man ta
till personer, som inte är särskilt lämpade
för uppdraget. Men man vill ju
anförtro detta uppdrag åt sådana personer,
som för en lång följd av år av
eget intresse deltar i verksamheten vid
häradsrätten och skapar sig den erfarenhet,
som är nödvändig för att uppdraget
skall kunna utövas på ett riktigt
sätt.

Det är på samma sätt med den funktion,
som nämnden har att ute i bygderna
förmedla de synpunkter, som domstolen
ur rättsvårdens synpunkt lägger
på de problem, som där avhandlas.
Även ur den synpunkten är det värde -

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

103

Om ändring av reglerna för nämndemäns fördelning mellan kommunerna

fullt att nämndemän under en längre tid
utövar sitt uppdrag och får lång erfarenhet
härav.

Jag skall villigt medge, att det här inte
gäller någon stor sak, men jag menar
ändå att man här har ett uppslag, som
är värt att ta fasta på, när det gäller att
stärka nämndens inflytande på svenskt
rättsväsen. Jag tror att frågan går att
lösa på ett eller annat sätt. Det har sagts
att det föreligger vissa tekniska svårigheter
att vinna en lämplig lösning av
problemet, men olika uppslag har framkommit,
och jag tror att en utredning
här skulle kunna lägga fram förslag, som
utan några särskilda invändningar skulle
vara lämpade att tillgodose de önskemål
det här gäller.

Jag ber därför, herr talman, att få instämma
i yrkandet om bifall till reservationen.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort.

Jag skall inte gå närmare in på den
argumentation, som här framförts av
herr Robert Johansson och herr Alexanderson
— en del av argumentationen
ligger det någonting i, och en del av
den är ohållbar. Låt mig i all korthet
göra några påpekanden!

För det första är det naturligt, att
nämndemännen skall återspegla folkopinionen
och följa folkomflyttningen i någon
mån. För det andra finns det redan
för glesbygdskommunerna en garantiregel,
som ofta tillförsäkrar dem t. o. ra.
en viss överrepresentation — det är här
fråga om hur långt man därvidlag skall
gå. Motionärerna vill gå längre än vi
andra.

Vidare vill jag påpeka att ingen remissinstans
har tillstyrkt motionerna.

Slutligen vidhåller ingen av reservanterna
— vilket jag ber kammaren observera
•—■ motionens yrkande, utan kastar
sig raskt över till ett utredningsyrkande
efter helt andra linjer.

Jag ber med detta som bakgrund, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! Ur landsbygdssynpunkt
är detta ett intressant och allvarligt problem.
Den domsaga, i vilken jag sedan
25 år är nämndeman, har sitt tingsställe
i Tranås. När jag började som nämndeman
var det fyra nämndemän från Tranås,
i dag är det sju, och staden har gjort
hemställan om att få ytterligare fyra
nämndemän. Häradshövdingen motsatte
sig detta, men hovrätten medgav att den
skulle få ytterligare tre. Innebörden
skulle således bli, att de tio glesbygdskommunerna
skulle få åtta nämndemän,
under det att Tranås stad skulle få tio.
Detta är väl ändå orimligt.

Nämndemansinstitutionen är, som redan
sagts, ett kontaktorgan mellan glesbygdens
invånare och häradsrätten, och
nämndemännen har därför en stor uppgift
att fylla genom den personkännedom
som de besitter.

Jag har, herr talman, velat säga detta
och ber att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Osvald
(fp).

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Robert, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 18,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

104

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959

Om ändring av reglerna för nämndemäns fördelning mellan kommunerna

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Ja — 75;

Nej — 59.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
bevillningsutskottets memorial
nr 35, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets betänkande
nr 18 i anledning av väckta motioner
om vissa åtgärder till främjande
av sparandet m. m.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
memorial nr 19, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i
fråga om anslag till bidrag till plantskolekontroll,
godkändes den i detta memorial
föreslagna voteringspropositionen.

Herr talmannen yttrade, att under förutsättning
att den nu godkända voteringspropositionen
bleve godkänd även
av andra kammaren, enligt överenskommelse
med nämnda kammares talman
gemensam omröstning i ämnet komme
att äga rum vid kamrarnas sammanträden
onsdagen den 15 innevarande månad.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 10, i anledning av väckt motion om
visst förbud för ungdom att förvärva
motorfordon;

nr 11, i anledning av väckt motion om
viss utvidgning av AB Tipstjänsts verksamhet; nr

12, i anledning av väckt motion
om tillskapande av en trafiksäkerhetsorganisation;
och

nr 13, i anledning av väckta motioner
angående meritvärdet av militär utbildning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Då alla ärenden på föredragningslistan
nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen,
att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen,
finge nedtagas.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 124, angående reglering av sockernäringen
i riket.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 43(5, av herr Domö m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa organisationsförändringar
inom försvaret; och

nr 437, av fröken Andersson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ökat stöd åt forskning m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.29.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1959. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

690645